Lagutskottets betänkande

1994/95:LU16

Ny marknadsföringslag

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Propositionen
• Motionerna
• Utskottet
• Hemställan
• Reservationer
• Bilaga 1
• Innehållsförteckning

1994/95
LU16

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet proposition 1994/95:123, Ny
marknadsföringslag, jämte nio motioner, varav sju väckts med
anledning av propositionen och två under den allmänna
motionstiden innevarande år.

I propositionen föreslås en ny marknadsföringslag som skall
ersätta den nu gällande marknadsföringslagen från år 1975.
Förslaget innebär att det nuvarande systemet med
vitessanktionerade generalklausuler behålls. Vid sidan av dessa
införs nya särskilda regler med konkreta förbud mot och krav på
vissa marknadsföringsåtgärder. Överträdelse av de särskilda
reglerna kan medföra att en näringsidkare ådöms en
direktverkande sanktion i form av marknadsstörningsavgift.
Vidare utvidgas skadeståndssanktionen. Beträffande processen i
marknadsföringsmål innebär förslaget att ett tvåinstanssystem
införs med Stockholms tingsrätt som första instans och
Marknadsdomstolen som andra och sista instans. Rättegångsbalkens
regler skall med vissa undantag tillämpas fullt ut på
marknadsföringsmålen. Konsumentombudsmannens primära talerätt
när det gäller förbud och åläggande avskaffas. I mål om
marknadsstörningsavgift skall Konsumentombudsmannen ha primär
talerätt, med rätt för en enskild näringsidkare som berörs av
överträdelsen och en sammanslutning av näringsidkare att föra
talan, om Konsumentombudsmannen beslutar att inte göra det. Den
nya lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1995.

I motionerna tas upp frågor som gäller obligatorisk
information vid marknadsföring av vissa produkter,
marknadsföring av skidresor, angivande av geografiska
ursprungsbeteckningar vid marknadsföring av livsmedel,
vilseledande efterbildningar, vilseledande av
betalningsskyldighet genom s.k. fakturaskojeri, användningen av
uttrycket garanti vid marknadsföring, aggressiva metoder vid
marknadsföring, s.k. marknadsföringskorruption, diskriminerande
reklam m.m. och en särskild bevisregel i marknadsföringslagen.
Utskottet har inhämtat konstitutionsutskottets och
justitieutskottets yttranden över propositionen och de motioner
som väckts med anledning av propositionen. Yttrandena är fogade
som bilaga 4 och bilaga 5 till betänkandet.

Företrädare för Internationella Handelskammarens (ICC) Svenska
Nationalkommitté har inför utskottet framfört kritik mot att
förslaget inte innehåller någon uttrycklig bestämmelse om förbud
mot fakturaskojeri. Liknande kritik mot förslaget har
framförts i inkomna skrivelser, en från Sveriges
Köpmannaförbund, en från Motorbranschens riksförbund samt en
från Företagarnas Riksorganisation och Grossistförbundet Svensk
Handel.

Utskottet tillstyrker bifall till propositionen med den
ändringen att ikraftträdandet flyttas fram till den 1 januari
1996. Vidare förordar utskottet att den föreslagna bestämmelsen
om marknadsstörningsavgift (24 §) kompletteras så att det klart
framgår att årsomsättningen i vissa närmare angivna fall får
uppskattas till ett skäligt belopp. De väckta motionerna (m, c,
mp) som gäller vilseledande om betalningsskyldighet genom s.k.
fakturaskojeri föranleder utskottet att förorda ett
tillkännagivande från riksdagen. Övriga motionsyrkanden
avstyrks. Av lagtekniska skäl framlägger utskottet i bilaga 3
ett i förhållande till regeringens förslag justerat förslag till
lag om ändring i lagen om Marknadsdomstol m.m.

Till betänkandet har fogats fem reservationer och ett särskilt
yttrande. I reservationerna förordas tillkännagivanden som
gäller efterbildningar (mp), diskriminerande reklam (v och mp
resp. c), en utredning om reklamens påverkan (mp) och
bevisbördan i marknadsföringsmål (mp).

Propositionen

I propositionen 1994/95:123 föreslår regeringen
(Civildepartementet) -- efter hörande av Lagrådet -- att
riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen till

1. marknadsföringslag,
2. lag om ändring i radiolagen (1966:755),
3. lag om ändring i lagen (1970:417) om Marknadsdomstol m.m.,
4. lag om ändring i lagen (1978:763) med vissa bestämmelser om
marknadsföring av alkoholdrycker,
5. lag om ändring i konsumentförsäkringslagen (1980:38),
6. lag om ändring i konsumenttjänstlagen (1985:716),
7. lag om ändring i konsumentköplagen (1990:932),
8. lag om ändring i prisinformationslagen (1991:601),
9. lag om ändring i konsumentkreditlagen (1992:830),
10. lag om ändring i lagen (1992:1672) om paketresor,
11. lag om ändring i tobakslagen (1993:581).

Lagförslagen har intagits som bilaga 1 till betänkandet.

Motionerna

Motioner väckta med anledning av proposition 1994/95:123

1994/95:L13 av Tanja Linderborg m.fl. (v) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om lagstiftning mot kränkande marknadsföring.

1994/95:L14 av Marianne Andersson och Inga Berggren (c, m)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om ett uttryckligt förbud att
utställa fakturor, inbetalningsavier eller liknande meddelanden
som är ägnade att inge en felaktig föreställning om att
beställning har skett eller att betalningsskyldighet annars
föreligger.

1994/95:L15 av Per Stenmarck m.fl. (m) vari yrkas att
riksdagen kompletterar den nya marknadsföringslagens 12 § i
enlighet med vad som anförts i motionen.

1994/95:L16 av Agne Hansson m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om diskriminerande reklam,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om förbud att skicka fakturor till
konsumenter eller andra som inte har beställt några varor eller
tjänster.

1994/95:L17 av Per Bill (m) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att
införa förbud mot att skicka fakturor till någon som inte
beställt några produkter.

1994/95:L18 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att det i lag skall fastställas att
reklam och annan marknadsföring för elförbrukande produkter
skall innehålla information om elförbrukning och jämförelsetal
med en normalprodukt,

2. att riksdagen beslutar att det i lag skall fastställas att
reklam och annan marknadsföring för frukt, grönsaker och andra
livsmedel skall innehålla tydlig uppgift på om det vid
produktion eller distribution har använts metoder (kemikalier
etc.) som är förbjudna i Sverige,

3. att riksdagen beslutar att reklam och annan marknadsföring
för bilar skall innehålla information om bilens förbrukning av
energi och en jämförelse med normalbil,

4. att riksdagen beslutar att det i lag skall fastställas att
reklam och annan marknadsföring av frukt och grönsaker som på
grund av användning av mögelmedel och andra bekämpningsmedel bör
skalas, skall innehålla information om detta,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
en utredning bör tillsättas för att belysa marknadsföringens
livsstilspåverkan,

6. att riksdagen beslutar att det i lag skall fastställas att
vilseledande marknadsföring utan geografisk ursprungsbeteckning
på livsmedel förbjuds,

7. att riksdagen beslutar att det i lag skall fastställas att
vilseledande efterbildningar ej får användas vid marknadsföring
enligt utredningens förslag,

8. att riksdagen beslutar att det i lag skall fastställas att
en näringsidkare inte får använda uttrycket "garanti" eller
liknande uttryck enligt utredningens förslag,

9. att riksdagen beslutar att det i lag skall fastställas att
en näringsidkare inte får använda aggressiva metoder enligt
utredningens förslag,

10. att riksdagen beslutar att det i lag skall fastställas
förbud mot att skicka fakturor eller liknande på obeställda
produkter (negativa säljmetoder) enligt utredningens förslag,

11. att riksdagen beslutar att det i lag skall fastställas att
en näringsidkare inte får försöka påverka beslutsfattande genom
korruptiva förmåner enligt utredningens förslag,

12. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
grundlagsändring som kan medföra att såväl yttrandefriheten
säkras som att diskriminerande reklam kan undvikas,

13. att riksdagen beslutar att det i lag skall fastställas att
omvänd bevisbörda skall gälla i marknadsföringsmål enligt
utredningens förslag.

1994/95:L19 av Inger Davidson m.fl. (kds) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan lagstiftning
att förbud mot kränkande reklam införs enligt vad som anförts i
motionen.

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1994/95

1994/95:L707 av Yvonne Ruwaida (mp) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att förbjuda marknadsföring av
skidresor medelst bilder, film eller annan referens till off
pist-åkning,

2. att riksdagen beslutar att varje form av marknadsföring av
skidresor måste innehålla en varningstext gällande riskerna vid
off pist-åkning,

3. att riksdagen beslutar att varje form av marknadsföring av
skidresor bör innehålla en text om hur man skall handla om man
drabbas av en lavin.

1994/95:A820 av Alf Svensson m.fl. (kds) vari yrkas

26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att reklam som är kränkande för kvinnor
bör motverkas genom lagstiftning.

Utskottet

Allmän bakgrund

Den statliga konsumentpolitiken var ursprungligen i huvudsak
inriktad på konsumentupplysning. Uppmärksamheten riktades främst
mot konsumenten som användare av varor och tjänster. I början av
1970-talet vidgades ramen för det konsumentpolitiska arbetet.
Konsumentens roll som marknadsaktör kom att ägnas allt större
intresse. Lagstiftning kom också att i allt högre grad användas
för att stärka konsumenternas ställning. Genom tillkomsten av
olika civilrättsliga lagar, bl.a. 1973 års konsumentköplag,
ökades konsumenternas skydd i enskilda köpsituationer.

En annan typ av lagstiftning syftade till att påverka
företagens beteende mot konsumenterna och bl.a. förhindra mot
konsumenterna otillbörliga marknadsföringsåtgärder. Den första
lagstiftningen av detta slag var 1970 års lag om otillbörlig
marknadsföring. Konsumentombudsmannen (KO) fick i uppdrag att
övervaka marknaden och beivra överträdelser på området. Den
dömande funktionen tilldelades Marknadsdomstolen. Lagen om
otillbörlig marknadsföring innehöll vid sidan av vissa
specialregler en mycket allmänt hållen generalklausul som gav
möjlighet att vid vite förbjuda en näringsidkare att fortsätta
med en viss marknadsföring som bedömdes vara otillbörlig mot
konsumenter eller näringsidkare. Den mer detaljerade
normbildningen skulle ske i Marknadsdomstolen genom dess beslut
i enskilda ärenden.

Lagen om otillbörlig marknadsföring ersattes den 1 juli 1976
av marknadsföringslagen (1975:1418). Den nya lagen byggdes upp
efter samma modell som 1970 års lag om otillbörlig
marknadsföring, dvs. med en formell normbildning först i
Marknadsdomstolen genom beslut i enskilda ärenden.

Marknadsföringslagen har till ändamål att främja
konsumenternas intressen i samband med näringsidkares
marknadsföring av varor, tjänster och andra nyttigheter och att
motverka marknadsföring som är otillbörlig mot konsumenter eller
näringsidkare. Lagen är uppbyggd kring tre generalklausuler. Den
första generalklausulen anger att Marknadsdomstolen kan förbjuda
marknadsföring som strider mot god affärssed eller på annat sätt
är otillbörlig mot konsumenterna eller andra näringsidkare.
Denna grundläggande bestämmelse överfördes i stort sett
oförändrad från 1970 års lag om otillbörlig marknadsföring till
1975 års marknadsföringslag.

Den andra generalklausulen innebär att Marknadsdomstolen kan
ålägga näringsidkare att lämna information som är av särskild
betydelse från konsumentsynpunkt. Denna regel har en mera
begränsad räckvidd än generalklausulen om otillbörlig
marknadsföring på det sättet att den enbart gäller i förbindelse
med avsättningsfrämjande åtgärder riktade till konsumenter, dvs.
till fysiska personer som handlar för eget bruk. Detaljerade
regler om informationsskyldighet, som för sin tillämpning
hänvisar till marknadsföringslagens generalklausul om
informationsskyldighet, finns i prisinformationslagen
(1991:601), konsumentförsäkringslagen (1980:38),
konsumentkreditlagen (1992:830) och lagen (1992:1672) om
paketresor. Enligt konsumentköplagen kan underlåten information
medföra att en konsumentvara anses behäftad med fel. Härutöver
finns självständigt utformade bestämmelser om
informationsskyldighet i olika lagar, bl.a. på livsmedels- och
läkemedelsområdet.

Enligt den tredje generalklausulen kan Marknadsdomstolen
förbjuda försäljning till konsumenter av produkter som är
otjänliga för sitt huvudsakliga ändamål. Klausulen innehöll
tidigare bestämmelser om möjlighet till ingripande mot
försäljning m.m. av farliga och otjänliga varor. Bestämmelsen om
farliga varor är numera överflyttad till produktsäkerhetslagen
(1988:1604).

Vissa marknadsföringsåtgärder är straffsanktionerade enligt
marknadsföringslagen. Det gäller uppsåtlig användning av
vilseledande framställning vid marknadsföring samt vissa former
av kombinationserbjudanden. De straffsanktionerade
bestämmelserna har i praktiken kommit att tillämpas i mycket
begränsad utsträckning.

Förbud eller åläggande att lämna information meddelas på talan
av KO eller, om denne inte gör ansökan, på talan av
sammanslutning av konsumenter, löntagare eller näringsidkare och
beträffande otillbörlig marknadsföring av näringsidkare som
berörs av handlingen. Branschorganisationer kan i vissa fall
delta på en näringsidkares sida inför domstolen. Förbud förenas
normalt med vite, vilket brukar sättas till 100 000--200 000
kr. Vitet kan dock vara både högre och lägre. Överträds förbud
eller åläggande kan vite utdömas av allmän domstol. Talan om
utdömande av vite förs av KO. Sanktionerna -- förbud och
ålägganden vid vite -- har ofta varit smidiga och effektiva
instrument för att uppnå lagens syften. De har ansetts ha flera
fördelar framför bl.a. en straffsanktion. Talan enligt
generalklausulerna kan riktas mot juridiska personer, medan
talan enligt straffbestämmelserna enbart kan föras mot fysiska
personer. Vidare kan generalklausulerna tillämpas på rent
objektiva grunder, dvs. utan hänsynstagande till näringsidkarens
eventuella uppsåt eller vårdslöshet. En annan fördel har varit
att de i allmänhet ger möjlighet till snabbare ingripanden än
som kan ske inom ramen för en straffprocess.

I ärenden som inte är av större vikt kan KO utan att föra
saken inför Marknadsdomstolen utfärda ett förbuds- eller
informationsföreläggande förenat med vite. Godkänns
föreläggandet av näringsidkaren gäller det som ett förbud eller
åläggande meddelat av Marknadsdomstolen.

I marknadsföringslagen finns vidare en skadeståndsregel.
Bestämmelsen stadgar skadeståndsskyldighet för överträdelser av
förbud som meddelas enligt generalklausulen om otillbörlig
marknadsföring och av de särskilda straffbestämmelserna. En
konsument kan inte grunda ett skadeståndsanspråk på
marknadsföringslagen. Däremot kan en konkurrerande näringsidkare
vars rörelse skadats av otillbörliga marknadsföringsmetoder få
ersättning för uppkommen skada.

Vid tillkomsten av 1970 års lag om otillbörlig marknadsföring
och 1975 års marknadsföringslag var -- såsom framgått ovan --
utgångspunkterna att det, inom de ramar som generalklausulen om
otillbörig marknadsföring och sedermera generalklausulen om
information, skulle utveckla sig en praxis som i sin tur skulle
påverka näringsidkarna. Praxisbildningen skulle ske genom
Marknadsdomstolens avgöranden och genom konsumentmyndigheternas
övervakande och förhandlande verksamhet. Marknadsföringslagens
tillämpning har mot denna bakgrund i praktiken i stor
utsträckning byggt på utrednings- och förhandlingsverksamhet.
Jämförelsevis få ärenden har förts till Marknadsdomstolen. De
marknadsföringsåtgärder som dominerat i domstolens praxis är
reklamåtgärder och säljfrämjande åtgärder. Antalet ärenden som
gällt information har varit få. Konsumentverket, som genom
anmälningar, egna utredningar eller på annat sätt uppmärksammats
på brister i företagens marknadsföring, har alltefter problemens
beskaffenhet tagit kontakt med företag eller
branschorganisationer i syfte att få till stånd förbättringar.
En strävan har därvid varit att genom frivilliga uppgörelser med
näringslivet komma till rätta med problemen. I flera fall har
arbetet utmynnat i riktlinjer utfärdade av Konsumentverket som
bl.a. anger de krav som verket ställer på t.ex.
produktutformning och information.

Inom näringslivet har också utvecklats en omfattande
verksamhet med s.k. egenåtgärder. Begreppet introducerades i
mitten av 1980-talet i den konsumentpolitiska debatten som en
benämning på näringslivets aktiviteter, vilka syftar till att
lösa eller förebygga olika konsumentproblem (prop. 1984/85:213,
bet. LU 1985/86:10, rskr. 25). Denna typ av aktiviteter hade
tidigare förekommit under andra benämningar såsom självreglering
och självsanering. Under senare delen av 1980-talet etablerades
flera nya egenåtgärdsprogram inom olika branscher. Flertalet av
dessa hade en inriktning på god sed i marknadsföringen och
förekommer alltjämt i form av branschvisa eller
branschövergripande regler, system för övervakning av
efterlevnaden av sådana regler samt undervisning och information
angående gällande regler. I flera fall har Konsumentverket
medverkat på ett eller annat sätt vid programmens tillkomst och
utformning.

I sammanhanget kan särskilt nämnas Internationella
Handelskammarens (ICC) grundregler för reklam. De första
reglerna förelåg redan på 1930-talet. De har därefter vid olika
tillfällen reviderats och byggts ut. Internationella
Handelskammarens Svenska Nationalkommitté och Näringslivets
Delegation för Marknadsrätt har bildat Marknadsetiska Rådet
(MER) som svarar för tolkning och tillämpning av ICC:s
marknadsföringskoder i Sverige. Rådets uppgift är främst att
genom prövning av principärenden ge auktoritativa besked om vad
som utgör god affärssed på marknadsföringsområdet.

År 1991 tillkallade den dåvarande regeringen en särskild
utredare för att se över marknadsföringslagen. Beslutet
motiverades av bl.a. marknadsföringens utveckling under de 20 år
lagen varit i kraft, den ökade internationaliseringen och de
erfarenheter som vunnits om hur lagstiftningen kan göras mer
effektiv. Till grund för beslutet låg flera framställningar med
yrkanden om en översyn av marknadsföringslagen i syfte att bl.a
effektivisera sanktionssystemet.

Utredningen, som antog namnet Marknadsföringsutredningen,
överlämnade i maj 1992 delbetänkandet (SOU 1992:49)
EES-anpassning av marknadsföringslagstiftningen. Förslaget har
föranlett ändringar i marknadsföringslagen som innebär dels att
generalklausulen om otillbörlig marknadsföring numera är
tillämplig inte bara på avsättningsfrämjande marknadsföring utan
också på sådan som syftar till att främja anskaffning av varor,
dels att tillämpningsområdet för generalklausulen utvidgats till
att avse reklam i vissa gränsöverskridande televisionssändningar
inom EES-området. Lagändringarna har trätt i kraft samtidigt med
EES-avtalet, dvs. den 1 januari 1994 (prop. 1992/93:75 och 110,
bet. LU20, rskr. 128, SFS 1361).

I juni 1993 överlämnade Marknadsföringsutredningen sitt
slutbetänkande (SOU 1993:59) Ny marknadsföringslag. Betänkandet
har efter remissbehandling lagts till grund för förslagen i den
förevarande propositionen.

Propositionens huvudsakliga innehåll

Den föreslagna lagen syftar till att i huvudsaklig
överensstämmelse med den nu gällande lagen främja konsumenternas
och näringsidkarnas intressen i samband med näringsidkares
marknadsföring av varor, tjänster och andra nyttigheter och att
motverka marknadsföring som är otillbörlig mot konsumenter och
näringsidkare.

Systemet med vitessanktionerade generalklausuler behålls. Vid
sidan om dessa införs särskilda regler med konkreta förbud mot
och krav på vissa marknadsföringsåtgärder. Överträdelser av de
särskilda reglerna kan medföra att en näringsidkare ådöms en
direktverkande sanktion i form av en marknadsstörningsavgift.

Skadeståndssanktionen utvidgas på så sätt att skadestånd skall
kunna utgå dels till andra näringsidkare, oavsett om dessa är
konkurrenter till den felande näringsidkaren eller inte, dels
till konsumenter. Vidare skall överträdelse av ett åläggande att
lämna information, som har meddelats med stöd av lagen, kunna
medföra skadeståndsskyldighet.

I marknadsföringsmål införs ett tvåinstanssystem med
Stockholms tingsrätt som första instans och Marknadsdomstolen
som andra och sista instans. Rättegångsbalkens regler skall med
vissa undantag tillämpas fullt ut på marknadsföringsmålen.

KO:s primära talerätt när det gäller förbud och ålägganden
avskaffas. I mål om marknadsstörningsavgift skall KO ha primär
talerätt, med rätt för en enskild näringsidkare som berörs av
överträdelsen och en sammanslutning av näringsidkare att föra
talan, om KO inte gör det.

En ny marknadsföringslag föranleder ändringar i annan
lagstiftning. I propositionen läggs fram förslag också till
sådana följdändringar.

Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 juli 1995.

Allmänna överväganden

Marknadsföringslagen har nu varit i kraft i närmare 20 år.
Sedan lagen kom till har sättet och omfattningen av
marknadsföringen förändrats i betydelsefulla avseenden.
Samtidigt som utbudet av varor och tjänster ökat har också
marknadsföringen blivit mer intensiv och dessutom funnit nya
vägar och metoder. Genom tillkomsten av nya medier och teknikens
utveckling har marknadsföringen en större genomslagskraft än
tidigare. Marknadsföringen har också blivit mer internationell
och gränsöverskridande. Enligt utskottets mening är det
angeläget att marknadsföringslagstiftningen är anpassad till
dessa nya marknadsförhållanden.

Ytterligare skäl för nya betämmelser på området är att vissa
konventionsåtaganden och EG-direktiv som gäller marknadsföring
inte motsvaras av några uttryckliga regler i svensk
lagstiftning. Detta gäller bl.a. EG:s direktiv 84/450/EEG om
vilseledande reklam. Uppräkningen i direktivets artikel 3 om
vilket slags information som särskild hänsyn skall tas till vid
bedömningen om reklamen är vilseledande har ingen motsvarighet i
den nuvande marknadsföringslagen.

Vidare föreligger -- såsom också anförs i propositionen --
behov av att i lagtext klargöra innebörden av den gällande
marknadsföringsrätten såsom denna under årens lopp kommit till
uttryck i praxis. Som tidigare nämnts tillkom generalklausulen
om otillbörlig marknadsföring i och med 1970 års lag. Klausulen
fick till en början viss stadga genom hänvisningen till den
praxis som hade utvecklats inom ramen för näringslivets egen
självsanering, liksom till vissa normer som i övrigt hade
utvecklats i näringslivet. Därutöver gavs också vissa
ytterligare riktlinjer för tillämpningen genom motivuttalanden
(se prop. 1970:57). Sedan generalklausulen infördes har
Marknadsdomstolen utvecklat en omfattande praxis, vilket
inneburit att bestämmelsens innebörd fixerats ytterligare.
Samtidigt som generalklausulen om otillbörlig marknadsföring
inneburit möjlighet till stor flexibilitet och anpassning till
den utveckling som skett på marknadsföringsområdet, innebär den
svårigheter att överblicka rättsläget för den som inte närmare
är insatt i rättsutvecklingen. Enligt utskottets mening bör
denna praxis nu tydliggöras i lag. Konkretiserade bestämmelser
ökar lagstiftningens tydlighet och genomslagskraft.

Konkretiserade bestämmelser möjliggör också införandet av
direktverkande sanktioner. I likhet med regeringen ser utskottet
ett behov av effektivare sanktionsformer. Som anförs i
propositionen har det i praktiken visat sig att förbud och
ålägganden vid vite av det slag som gällande marknadsföringslag
ger möjlighet till ibland utgör alltför trubbiga instrument. För
att någon sanktion skall komma i fråga krävs i dag att ett
förfarande i strid med någon av generalklausulerna upprepas. En
näringsidkare som bara genomför en enstaka
marknadsföringskampanj av visst slag, utan att genomföra en ny
av liknande slag, drabbas i praktiken inte av någon påföljd.
Detta förhållande kan utnyttjas av mindre nogräknande
näringsidkare. Utskottet delar regeringens uppfattning att det
mot denna bakgrund finns skäl att införa någon form av en ny
direktverkande sanktion i marknadsföringslagstiftningen.

Av betydelse i sammanhanget är också den nya konkurrenslagen
(1993:20), som trätt i kraft den 1 juli 1993. Konkurrens- och
marknadsföringslagstiftning har ett nära samband, och i viktiga
hänseenden har konkurrensreglerna utgjort förebilder för
marknadsföringslagstiftningen. Den nya konkurrenslagen är
uppbyggd på förbudsregler och alltså inte på generalklausuler.
Förbudens närmare innebörd och avgränsningar bestäms bl.a. av
särskilda gruppundantagsförordningar. Överträdelser av
konkurrenslagen har avkriminaliserats. Den grundläggande
sanktionen är en sanktionsavgift, konkurrensskadeavgift.
Konkurrenslagen innehåller även sanktionsregler som innebär
skadeståndsskyldighet för skada som orsakas annat företag
eller avtalspart. Vidare har ett tvåinstanssystem införts.
Flertalet mål handläggs i första instans av Stockholms tingsrätt
och efter överklagande i andra och sista instans av
Marknadsdomstolen. De grundläggande förändringarna i
konkurrenslagen innebär att den tidigare parallelliteten i
lagstiftningen rörande konkurrens- och
marknadsföringslagstiftningen upphört. Som anförs i
propositionen ligger stora fördelar i att olika regleringar på
marknadsrättens område ligger så nära varandra som möjligt.

Mot bakgrund av vad sålunda anförts konstaterar utskottet att
det föreligger ett behov av förhållandevis omfattande ändringar
i lagstiftningen på marknadsföringsområdet. Detta behov har inte
heller ifrågasatts i någon av motionerna. Enligt utskottets
mening tillgodoser propositionens förslag det behov av ändringar
som enligt det ovan anförda föreligger.

Utskottet kommer nedan att under skilda rubriker ta upp de
frågor i propositionen som aktualiserats genom motionerna eller
som eljest har tilldragit sig utskottets uppmärksamhet.

Lagens syfte och tillämpningsområde m.m.

Den nya lagen föreslås, i likhet med den nuvarande, inledas
med en bestämmelse (1 §) som anger lagens syfte. Den
föreslagna bestämmelsen anger, till skillnad från den inledande
bestämmelsen i den nuvarande lagen, att lagen inte bara skall
främja konsumenternas intressen i samband med marknadsföring,
utan även näringslivets intressen. Även om den föreslagna lagen
till största delen är inriktad på konsumentintressena är det
enligt regeringens mening angeläget att också framhålla
näringslivets intressen i sammanhanget. Regeringen pekar på att
det redan i förarbetena till den nuvarande lagen framhölls att
näringsidkarna har ett intresse av att konkurrensen inte drivs
med ohederliga metoder. I allmänhet torde också konsument- och
näringsidkarintressen sammanfalla när det gäller frågan om vilka
etiska krav som skall ställas på reklam och annan
marknadsföring.

I den föreslagna 2 § anges lagens tillämpningsområde.
Enligt bestämmelsen skall lagen bara omfatta marknadsföring som
sker i näringsverksamhet. Vidare anges att lagen också skall
tillämpas då en näringsidkare själv efterfrågar produkter i sin
verksamhet. Detta stämmer i huvudsak överens med vad som gäller
i dag. Vidare anges att lagen också skall tillämpas på sådana
televisionssändningar som omfattas av lagen (1992:1356) om
satellitsändningar av televisionsprogram till allmänheten och
som kan tas emot endast i något annat land som är bundet av
EES-avtalet. Den föreslagna bestämmelsen har i denna del en
motsvarighet i den nuvarande lagen.

I en annan av de inledande paragraferna (3 §) föreslås vissa
definitioner av begreppen produkter, marknadsföring och god
marknadsföringssed, vilka skall vara till ledning för
tillämpningen av lagen. Med produkter avses varor, tjänster,
fast egendom, arbetstillfällen och andra nyttigheter.
Definitionen stämmer i sak överens med vad som gäller i dag.
Marknadsföring definieras som reklam och andra åtgärder i
näringsverksamhet som är ägnade att främja avsättningen av och
tillgången till produkter. Definitionen innebär att begreppet
marknadsföring får en vidare innebörd än vad som gäller i dag.
Med den föreslagna bestämmelsen kommer marknadsföring att
innefatta åtgärder som en näringsidkare vidtar när han själv
efterfrågar produkter, t.ex. vid inköpsreklam. Det föreslagna
begreppet god marknadsföringssed är en nyhet och definieras som
god affärssed eller andra vedertagna normer som syftar till att
skydda konsumenter och näringsidkare vid marknadsföring av
produkter. Enligt den nuvarande generalklausulen kan förbud
meddelas mot marknadsföringsåtgärder som strider mot god
affärssed. I uttrycket god affärssed ligger en hänvisning till
det utomrättsliga normsystemet som har utvecklats inom
näringslivet, främst genom Internationella Handelskammarens
grundregler för reklam. Det nya begreppet god marknadsföringssed
skall -- förutom god affärssed -- också omfatta andra vedertagna
normer för marknadsföring av produkter. Som exempel på sådana
normer anges föreskrifter, riktlinjer som Konsumentverket
utfärdat efter överenskommelser med olika branschorganisationer
samt de normer som Marknadsdomstolen har skapat genom sin
praxis.

Någon definition av begreppen näringsidkare och konsument ges
inte i lagförslaget. Enligt regeringens mening är begreppen så
vedertagna i den marknadsrättsliga lagstiftningen att de inte
behöver definieras närmare.

Enligt utskottets mening är de föreslagna inledande
bestämmelserna utformade på ett sådant sätt att de bör kunna
utgöra en god vägledning vid lagens tillämpning. Utskottet
ansluter sig således till propositionens förslag i dessa delar.

Generalklausulerna

Förslaget innebär, som tidigare redovisats, att de nuvarande
generalklausulerna förs över till den nya marknadsföringslagen
utan någon saklig ändring. I den nya lagen föreslås en särskild
bestämmelse med allmänna krav på marknadsföring (4 §).
Enligt bestämmelsen skall marknadsföringen stämma överens med
god marknadsföring och även i övrigt vara tillbörlig mot
konsumenter och näringsidkare. Vid marknadsföring skall
näringsidkaren lämna sådan information som är av särskild
betydelse från konsumentsynpunkt. En överträdelse kan i likhet
med vad som nu gäller medföra förbud att fortsätta med
marknadsföringen (14 §). Vidare föreslås en bestämmelse som
innebär att en näringsidkare som vid sin marknadsföring låter
bli att lämna sådan information som är av särskild betydelse
från konsumentsynpunkt får åläggas att lämna sådan
information (15 §). Därutöver innehåller förslaget en regel som
innebär att en näringsidkare, som marknadsför sådan produkter
som är avsedda att användas av konsumenter för privat bruk och
som är uppenbart otjänliga för sitt huvudsakliga
ändamål, får förbjudas att forsätta med det (17 §).

Förbud mot fortsatt marknadsföring av ett visst slag, förbud
mot marknadsföring av otjänliga produkter och ett åläggande att
lämna information skall, liksom enligt de nuvarande
bestämmelserna, förenas med vite, om det inte av särskilda skäl
är obehövligt (19 §).

Utskottet har inget att erinra mot att det nuvarande systemet
med generalklausuler behålls. Erfarenheterna av systemet med
generalklausuler på marknadsföringsrättens område är i huvudsak
goda. Med stöd av dessa har Marknadsdomstolen genom sin praxis
kunnat utveckla ett nyanserat normsystem på området för
marknadens aktörer. Deras vidsträckta utformning har också
skapat möjligheter till en fortlöpande rättsbildning i takt med
att nya marknadsföringsmetoder har utvecklats, liksom med
rättsutvecklingen i övrigt. Även med en lagstiftning som innebär
konkreta förbud mot viss marknadsföring torde det enligt
utskottets mening också i framtiden finnas behov av
generalklausuler som kan bidra till en dynamisk rättsutveckling.
Därtill kommer att det finns ett behov av att fånga upp sådana
otillbörliga åtgärder som inte träffas av de preciserade
förbudsreglerna. Kravet på iakttagande av god marknadsföringssed
möjliggör att hänsyn kan tas till god affärssed inom
näringslivet, till myndigheternas i samråd med
branschföreträdare utfärdade råd och rekommendationer samt till
annan lagstiftning som aktualiseras vid marknadsföring. Detta
medför att det finns utrymme för att utveckla generalklausulens
tillämpningsområde allteftersom förhållandena på marknaden och
samhället i övrigt ändras.

Utskottet ansluter sig med det anförda till propositionens
förslag i dessa delar.

Frågor som gäller obligatorisk information vid
marknadsföring av vissa produkter tas upp i motion L18 av
Birger Schlaug m.fl. (mp). Två yrkanden gäller reklam för
livsmedel. Det ena går ut på att uppgifter skall lämnas om det
vid produktionen eller distributionen har använts metoder som är
förbjudna i Sverige (yrkande 2) och det andra på att
marknadsföring av frukt och grönsaker skall innehålla uppgifter
om produkterna behöver skalas på grund av användning av
bekämpningsmedel (yrkande 4). Ett yrkande gäller reklam för
bilar och innebär obligatoriska krav på dels information om
bilens bränsleförbrukning, dels jämförelser med en normalbil
(yrkande 3). Ett annat yrkande gäller reklam för elprodukter och
innebär obligatoriska krav på dels information om elförbrukning,
dels jämförelser med en normalprodukt (yrkande 1). Yrkandena är
formulerade så att riksdagen genom lag skall föreskriva om sådan
information.

Motion L707 av Yvonne Ruwaida (mp) gäller marknadsföring av
skidresor. I motionen yrkas att sådan marknadsföring medelst
bilder, film eller annan referens till off pist-åkning skall
förbjudas (yrkande 1) samt innehålla en varningstext gällande
riskerna vid off pist-åkning (yrkande 2) och text om hur man
skall handla om man drabbas av en lavin (yrkande 3).

I propositionen uttalar regeringen att den nya
marknadsföringslagen, liksom den nuvarande, skall ha en generell
räckvidd och vid behov kompletteras med bl.a. olika
produktspecifika lagar. I propositionen anförs att specialregler
om t.ex. alkohol- och tobaksreklam alltjämt bör regleras
särskilt. De regler som är specifika för exempelvis ljudradio
och television bör också liksom hittills, enligt regeringens
mening, regleras i den radiorättsliga lagstiftningen.

Utskottet har samma uppfattning och anser således att den nya
marknadsföringslagen, i likhet med den nuvarande, skall utgöra
den generella lagen för alla former av kommersiella
marknadsföringsåtgärder. Enligt utskottets mening bör det därför
inte komma i fråga att i den nya marknadsföringslagen ta in
särskilda regler som gäller marknadsföring av särskilt angivna
varor och tjänster. Vill man reglera marknadsföring av vissa
slag av produkter eller tjänster bör detta ske i
speciallagstiftning.

Något närmare underlag för riksdagen att inom ramen för detta
ärende ta ställning till yrkanden om lagstiftningsåtgärder
beträffande specifika varor och tjänster finns inte. När det
gäller livsmedel finns, som tidigare berörts, särskilda
bestämmelser i livsmedelslagen. Livsmedel som saluhålls får inte
ha sådan sammansättning eller beskaffenhet i övrigt att det kan
antagas vara skadligt att förtära. Med stöd av bemyndigande i
livsmedelslagen meddelar Statens livsmedelsverk föreskrifter om
märkning av livsmedel och om bekämpningsmedelsrester i
livsmedel. Sådana föreskrifter finns i Statens livsmedelsverks
kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om
bekämpningsmedelsrester i livsmedel (SLV FS 1993:32) och i
Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna
råd om märkning och presentation av livsmedel (SLV FS 1993:19).
Frågor som gäller märkning av livsmedel behandlas av utskottet i
betänkandet 1994/95:LU20.

Beträffande motionsyrkandena om olika produkters
energiförbrukning vill utskottet peka på att såväl de nuvarande
som de förslagna bestämmelserna om informationsskyldighet ger
möjlighet att ålägga näringsidkare att ge produktinformation,
dvs. information om en varas eller tjänsts innehåll,
beskaffenhet och egenskaper eller dess användning, förvaring och
skötsel. Marknadsdomstolen har, i avgörandet MD 1981:20, ålagt
bilföretag att i annonsering informera om bilars
bränsleförbrukning och bränslekostnader enligt normer angivna i
Konsumentverkets riktlinjer. Dessutom kan utskottet erinra om
att det finns två EG-direktiv om märkning av hushållsapparaters
energiförbrukning. Genom lagen (1992:1232) om märkning av
hushållsapparater har Konsumentverket bemyndigats att meddela
föreskrifter om att vissa slag av hushållsapparater skall vara
märkta eller på något annat sätt försedda med information om
bl.a. energiförbrukning (se bet. 1992/93:LU13). Med stöd av
bemyndigandet har Konsumentverket nyligen utfärdat föreskrifter
om information om energiförbrukning hos elektriska kylskåp och
frysar för hushållsbruk (KOVFS 1995:1).

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L18
yrkandena 1, 2, 3 och 4.

I den mån några särskilda åtgärder är påkallade som gäller
marknadsföring av skidresor utgår utskottet från att
Konsumentverket tar erforderliga initiativ. I sammanhanget kan
påpekas att artikel 12 i Internationella Handelskammarens
grundregler för reklam föreskriver att reklam inte, utan att det
är pedagogiskt eller i övrigt från allmän synpunkt försvarligt,
får innehålla bild eller beskrivning på farlig verksamhet eller
på situation där säkerheten åsidosatts. Särskild försiktighet är
påkallad i detta avseende beträffande reklam som riktar sig till
eller avbildar barn eller ungdom. Av artikel 13 framgår vidare
att reklam som riktas till eller är ägnad att påverka barn eller
ungdom inte får innehålla framställning i ord eller bild som kan
medföra bl.a. fysiska skadeverkningar.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall också till motion
L707.

Katalogreglerna

I propositionen föreslås, som tidigare nämnts, införande av
ett system med sanktionsavgifter i marknadsföringsmål. Systemet
innebär att en särskild avgift benämnd marknadsstörningsavgift
införs vid uppsåtliga eller oaktsamma överträdelser av vissa i
lagen uppställda s.k. katalogregler. I förevarande avsnitt
behandlar utskottet de föreslagna katalogreglerna och de
motionsyrkanden som berör dessa regler. När det gäller
marknadsstörningsavgiften återkommer utskottet till denna i
samband med behandlingen av förslaget såvitt gäller
sanktionssystemet.

I de föreslagna katalogreglerna (5--13 §§) upptas särskilda
bestämmelser om reklamidentifiering, vilseledande reklam,
vilseledande förpackningsstorlekar och efterbildningar,
konkursutförsäljningar, utförsäljningar, realisationer,
obeställda produkter och förmånserbjudanden.

Vad som föreslås om reklamidentifiering (5 §) innebär att
all marknadsföring skall utformas och presenteras så att det
tydligt framgår att det är fråga om marknadsföring. Det skall
också tydligt framgå vem som svarar för marknadsföringen.
Förslaget innebär att nuvarande krav i Marknadsdomstolens praxis
om reklamidentifiering och sändarangivelse lagfästs.

Den föreslagna regeln om förpackningsstorlekar (7 §)
innebär att en näringsidkare inte skall få använda förpackningar
som genom sin storlek eller yttre utformning i övrigt är
vilseledande i fråga om produktens mängd, storlek eller form.
Förslaget innebär att vissa i Marknadsdomstolens praxis
fastlagda principer lagfästs. På förpackningarna vilseledande
framställningar omfattas av det nedan redovisade förbudet mot
vilseledande reklam.

När det gäller utförsäljningar och realisationer m.m.
innebär regeringens förslag (10 och 11 §§) att uttrycket
"slutförsäljning", "upphör", "utförsäljning" eller andra uttryck
med motsvarande innebörd får användas vid marknadsföring av
produkter, bara om det är fråga om en tidsbegränsad
slutförsäljning av näringsidkarens hela varulager eller en klart
avgränsad del av det till väsentligt lägre priser än
näringsidkarens normala priser för motsvarande produkter.
Utrycket "konkurs", ensamt eller i förening med något annat
uttryck, får användas vid marknadsföring av produkter, bara om
produkterna säljs av konkursboet eller för dess räkning.
Uttrycket "realisation" eller något annat uttryck med
motsvarande innebörd får, enligt förslaget, användas vid
marknadsföring av produkter, bara om försäljningen avser
produkter som ingår i näringsidkarens ordinarie sortiment och
sker under en begränsad tid till väsentligt nedsatta priser. I
propositionen anför regeringen att det sedan tillkomsten av
marknadsföringslagen genom Marknadsdomstolens praxis utvecklats
enhetliga normer för vilka krav som bör ställas upp för
användning av de olika uttrycken. Normbildningen har skett med
huvudsaklig utgångspunkt från uttalandena i förarbetena. I
likhet med utredningen och de flesta remissinstanser som har
uttalat sig i frågan bedömer regeringen att det nu finns
underlag för att precisera kraven på ett sådant sätt att en
särskild reglering ter sig ändamålsenlig.

Den föreslagna bestämmelsen om obeställda produkter
(12 §) innebär att en näringsidkare vid marknadsföring inte får
leverera produkter till någon som inte uttryckligen har beställt
dem och därvid vilseleda mottagaren om dennes
betalningsskyldighet.

Regeringens förslag som gäller förmånserbjudanden (13 §)
innebär att en näringsidkare, som vid marknadsföring erbjuder
köparen att förvärva ytterligare produkter utan ersättning eller
till ett särskilt lågt pris eller erbjuder köparen andra
särskilda förmåner skall lämna viss angiven information. Denna
skall ange villkoren för att utnyttja erbjudandet, erbjudandets
beskaffenhet och värde samt de tidsgränser och andra
begränsningar som gäller för erbjudandet. Regleringen av
förmånserbjudandena tar sikte på att säkerställa att
konsumenterna och även andra får tillgång till information i de
olika avseenden som behövs för att kunna bedöma erbjudandet i
dess helhet.

Vad som sålunda föreslås beträffande reklamidentifiering,
vilseledande förpackningsstorlekar, utförsäljningar och
realisationer, obeställda produkter samt förmånserbjudanden
föranleder inga erinringar från utskottets sida.

Den föreslagna bestämmelsen om vilseledande reklam (6 §)
innebär att en näringsidkare, liksom hittills, skall vara
förbjuden att vid marknadsföringen använda påståenden eller
andra framställningar som är vilseledande i fråga om
näringsidkarens egen eller någon annan näringsidkares
verksamhet. Det skall särskilt gälla framställningar som avser
produktens art, mängd, kvalitet och andra egenskaper, produktens
ursprung, användningen och inverkan på hälsa eller miljö,
produktens pris, grunderna för prissättningen och
betalningsvillkoren. Också framställningar som avser
näringsidkarens egna eller andra näringsidkares kvalifikationer,
ställning på marknaden, kännetecken och andra rättigheter samt
belöningar och utmärkelser som har tilldelats näringsidkaren
nämns i sammanhanget. Bestämmelsen avser att fånga upp de i
särklass vanligaste fallen där vilseledande påståenden och andra
framställningar kan förekomma. En avsikt med bestämmelsen är
också att den skall ge vägledning för marknadens aktörer när de
lägger upp reklamkampanjer och liknande. Exemplifieringen i den
föreslagna bestämmelsen ansluter mycket nära till reglerna i
EG:s direktiv om vilseledande reklam. Förslaget om förbud mot
vilseledande framställningar är också avsett att fånga upp
förfaranden som innebär vilseledande användning av geografiska
ursprungsbeteckningar.

I motion L18 av Birger Schlaug m.fl. (mp) begärs lagstiftning
med förbud mot marknadsföring av livsmedel utan angivande av
geografiskt ursprung (yrkande 6). Motionärerna anser det
fullständigt otillfredsställande att regeringen avser att
acceptera att t.ex. importerat kött kan malas till köttfärs i
Sverige och sedan säljas som svensk. I motionen krävs att denna
typ av vilseledande marknadsföring förbjuds.

Som framgått av vad som redovisats ovan är utgångspunkten att
den nya marknadsföringslagen, liksom den nuvarande, skall ha en
generell räckvidd och kompletteras med olika produkt- och
mediespecifika lagar. Enligt utskottets tidigare redovisade
ställningstagande kan det inte komma i fråga att i
marknadsföringslagen ta in en särskild bestämmelse som gäller
marknadsföring av livsmedel. När det gäller märkning av
livsmedel finns särskilda bestämmelser som utfärdats av Statens
livsmedelsverk med stöd av bemyndiganden i livsmedelslagen. I
Livsmedelsverkets kungörelse med föreskrifter och allmänna råd
om märkning och presentation av livsmedel (SLV FS 1993:19) finns
en särskild bestämmelse som innebär att upplysning om platsen
för livsmedlets ursprung skall lämnas, om avsaknad av denna
uppgift kan vilseleda konsumenten. Föreskrifterna är
straffsanktionerade enligt 30 § livsmedelslagen. Påståendet i
motionen om att det är tillåtet att som "svensk" köttfärs sälja
färs som består av importerat kött som malts i Sverige är
således felaktigt.

Med det anförda tillstyrker utskottet bifall till
propositionens förslag även i nu behandlad del och avstyrker
bifall till motion L18 yrkande 6.

När det gäller efterbildningar föreslår regeringen en
särskild bestämmelse (8 §) som innebär att en näringsidkare vid
marknadsföring inte får använda efterbildningar som är
vilseledande genom att de lätt kan förväxlas med någon annan
näringsidkares kända och särpräglade produkter. Bestämmelsen har
utformats så att förbudet faller inom ramen för
Marknadsdomstolens nuvarande praxis. Den föreslagna bestämmelsen
är också avsedd att ligga i linje med Sveriges förpliktelser
enligt Pariskonventionen av den 20 mars 1883 för industriellt
rättsskydd. I konventionen finns en artikel som föreskriver att
förbud skall meddelas mot alla handlingar av beskaffenhet att
framkalla förväxling med en konkurrents företag, varor eller
verksamhet inom industri och handel.

Förbudet i 8 § skall inte gälla efterbildningar vilkas
utformning huvudsakligen tjänar till att göra produkten
funktionell. Detta sammanhänger med att det genom
Marknadsdomstolens praxis slagits fast att en vara skall bedömas
som särpräglad om dess utformning främst har till ändamål att i
estetiskt hänseende skilja den från andra varor. En utformning
som i huvudsak är tekniskt eller funktionellt betingad anses
däremot inte göra varan särpräglad. Det föreslagna undantaget
innebär dock inte att användningen av efterbildningar inte kan
förbjudas om produkten är skyddad enligt t.ex. den
immaterialrättsliga lagstiftningen.

Birger Schlaug m.fl. (mp) anser i motion L18 att förslaget i
denna del skyddar etablerade företag på ett onödigt drastiskt
sätt och att det framför allt är en produkts funktion, kvalitet,
säkerhet samt miljö- och hälsoanpassning som bör beaktas då man
bedömer om konsumenter vilseförs. Motionärerna yrkar att
riksdagen beslutar att det i lag skall fastställas att
vilseledande efterbildningar ej får användas vid marknadsföring
enligt utredningens förslag (yrkande 7).

Utskottet tolkar yrkandet så att motionärerna begär att
Marknadsföringsutredningens förslag i denna del skall
genomföras. Utredningens förslag innefattar ett förbud för
näringsidkare att genom efterbildningar av annans kommersiellt
särpräglade varor eller tjänster framkalla risk för förväxling
som är ägnad att vilseleda konsumenter eller andra förbrukare
beträffande kvalitet eller ursprung. En efterbildning skall dock
enligt utredningens förslag inte anses otillåten, om
utformningen huvudsakligen tjänar till att göra varan
funktionell.

Utskottet kan för sin del inte finna att det i sak föreligger
någon skillnad mellan vad utredningen föreslagit och det förslag
som regeringen nu lägger fram. Motionsyrkandet får därför anses
vara tillgodosett. Utskottet tillstyrker bifall till regeringens
förslag i denna del och avstyrker bifall till motion L18 yrkande
7.

S.k. fakturaskojeri

Marknadsföringsutredningen föreslog en katalogregel som
innebär ett uttryckligt förbud mot att skicka fakturor och
liknande handlingar och därigenom vilseleda mottagaren i fråga
om beställning har skett eller om att betalningsskyldighet
föreligger -- s.k. fakturaskojeri. Enligt
utredningens förslag skulle bestämmelsen ingå som ett andra
stycke i den ovan redovisade paragrafen om obeställda produkter
(12 §).

Regeringen anser att en uttrycklig regel om detta inte är
motiverad. I den mån ett sådant förfarande är att bedöma som
marknadsföring bör det, enligt regeringens mening, kunna
förbjudas med stöd av generalklausulen om otillbörlig
marknadsföring.

Per Stenmarck m.fl. (m) yrkar i motion L15 att riksdagen skall
komplettera den föreslagna 12 § med ett andra stycke med
följande lydelse: "En näringsidkare får inte heller till
konsumenter eller andra förbrukare som inte har beställt några
varor eller tjänster ställa fakturor, inbetalningsavier eller
liknande meddelanden som är ägnade att inge en felaktig
föreställning om att beställning skett eller
betalningsskyldighet annars föreligger." I motionen anförs att
negativa säljmetoder genom s.k. fakturaskojeri är ett påtagligt
gissel för enskilda företagare och för näringslivet i dess
helhet. Motåtgärder är enligt motionärernas mening påkallade och
angelägna. Brottsbalkens regler om bedrägeri har i praktiken
visat sig inte vara effektiva instrument för att komma åt
företeelsen.

I motion L18 framställer Birger Schlaug m.fl. (mp) samma
yrkande (yrkande 10).

I motion L16 av Agne Hansson m.fl. (c) yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
förbud att skicka fakturor till konsumenter eller andra som inte
har beställt några varor eller tjänster (yrkande 2). Ett
liknande yrkande framställs i motion L14 av Marianne Andersson
(c) och Inga Berggren (m). I den förstnämnda motionen anförs att
många företag upplever förfarandet med utskick av fakturor och
orderbekräftelser för varor som inte har beställts som ett stort
problem. Detta gäller inte minst påstådda beställningar av
annonsering i olika kataloger. I dessa fall skickas fakturor
eller orderbekräftelser regelmässigt ut innan någon produkt har
färdigställts. Utskicken får därvid, anför motionärerna, ett
klart inslag av marknadsföring av den kommande produkten.
Motionärerna anser att det är av största vikt att sådana
förfaranden beivras. De oseriösa aktörerna tillåts för
närvarande att agera relativt fritt, till förfång för såväl
mottagarna av utskicken som de seriösa konkurrenterna på
marknaden. Mot denna bakgrund bör enligt motionärernas mening
slås fast att förfarandet är förbjudet. Vidare bör en möjlighet
införas att påföra marknadsstörningsavgift.

I motion L17 av Per Bill (m) anförs att svenska företag sedan
årtionden är utsatta för systematiska skojeriförsök, dels genom
fakturaliknande offerter från främst utländska katalogföretag,
dels genom annan bedrägeriliknande annonsförsäljning från
utgivare av olika svenska publikationer. Denna verksamhet kostar
företagen årligen mångmiljonbelopp. Trots att polisen då och då
ingriper mot en del svenska skojare förefaller verksamheten
fortsätta i oförminskad omfattning. I motionen yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att införa förbud mot att skicka fakturor
till någon som inte har beställt några produkter.

I motion L14 anför motionärerna att det är av största vikt att
förfarandet med utskick av fakturor m.m. för obeställda varor
beivras. De oseriösa aktörerna tillåts för närvarande att agera
relativt fritt. Med den i propositionen föreslagna ordningen
konstaterar motionärerna att möjligheten till påförande av
marknadsstörningsavgift saknas. Näringsidkaren riskerar endast
ett förbud vid vite att fortsätta med förfarandet.

Företrädare för Internationella Handelskammarens Svenska
Nationalkommitté har vid en uppvaktning framfört liknande
synpunkter som motionärerna samt anfört att det är oacceptabelt
att den effektivisering som sanktionsavgiften innebär inte skall
omfatta ett av de mest otillbörliga och systematiskt bedrivna
förfarandena på marknadsföringsområdet. Även om en sådan
skärpning av påföljden inte kommer att eliminera problemet utgör
det för närvarande, enligt Handelskammarens mening, den enskilda
åtgärd som har störst utsikt att bli framgångsrik. Liknande
kritik mot förslaget har framförts i inkomna skrivelser, en från
Sveriges Köpmannaförbund, en från Motorbranschens riksförbund
samt en från Företagarnas Riksorganisation och Grossistförbundet
Svensk Handel.

Mot bakgrund av den uppmärksamhet som under en lång tid ägnats
åt problemet med fakturaskojeri borde regeringen, enligt
utskottets mening, utförligare ha behandlat denna fråga i
propositionen. I sammanhanget kan nämnas att Annonsörföreningen
sedan flera år upprättar en särskild lista, "Gula meddelanden",
vari varnas för förlagsföretag m.fl. som uppträtt bedrägligt
eller på annat sätt olämpligt gentemot medlemsföretag. Vidare
har Näringslivets Delegation för Marknadsrätt och
Konsumentverket år 1991 tagit fram information om hur man
hanterar bedrägeriliknande annonsförsäljning m.m. Trots de
åtgärder som sålunda vidtagits i syfte att skydda företagen
synes problemen kvarstå.

Marknadsföringsutredningen konstaterade i sitt betänkande (SOU
1993:59) Ny marknadsföringslag (s. 357) att negativa säljmetoder
även utanför konsumentområdet utgör ett allvarligt problem.
Enligt vad utredningen erfarit har branschorganisationer genom
information till sina medlemmar försökt att omöjliggöra för
oseriösa näringsidkare att använda sig av den variant av metoden
som riktar sig till andra förbrukare. Trots dessa ansträngningar
från näringslivets sida tillställs företag ofta fakturor eller
inbetalningsavier och liknande meddelanden utan att de gjort
någon beställning eller i många fall inte ens fått någon vara
levererad eller tjänst utförd. I synnerhet gäller detta inom
vissa sektorer av förlagsbranschen. Säljmetoden går i dessa fall
ut på att sända ut räkningar för abonnemang och ge sken av att
mottagaren abonnerat på verket, trots att så inte är fallet. Mot
denna bakgrund finns det enligt utredningens mening skäl att
föreslå en särskild bestämmelse i en ny marknadsföringslag mot
denna variant av negativ säljmetod. Ett systematiskt användande
av metoden kan, framhöll utredningen, visserligen tänkas medföra
att brottsbalkens regler om bedrägeri kan bli tillämpliga. Då
krävs emellertid att det går att styrka skada hos mottagaren
samt vinning och uppsåt hos näringsidkaren. Utredningen ansåg,
som tidigare nämnts, att det finns behov av en regel som
möjliggör att den juridiska personen träffas av en kännbar
sanktion utan att skada och vinning behöver styrkas hos
näringsidkaren.

I sitt remissyttrande över Marknadsutredningens förslag
konstaterar Konsumentverket att negativa säljmetoder i dag är
ett större problem för företag än för konsumenter. Sveriges
Industriförbund framhåller i sitt remissyttrande att negativa
säljmetoder är ett stort gissel för framför allt näringslivet.
Den av utredningen föreslagna bestämmelsen välkomnas av
Industriförbundet.

Enligt utskottets mening föreligger ett behov av lagstiftning
som kan motverka negativa säljmetoder i form av fakturaskojeri
på ett effektivare sätt än vad straffbestämmelserna i
brottsbalken och generalklausulen om otillbörlig marknadsföring
kan göra. Utskottet förordar att regeringen snarast möjligt
framlägger ett förslag till rättslig reglering i nu angivet
syfte. Av skäl som närmare kommer att redovisas i det följande
förordar utskottet att den nya marknadsföringslagen skall träda
i kraft den 1 januari 1996. Utskottet anser det önskvärt att den
ovan förordade rättsliga regleringen kan träda i kraft samtidigt
med den nya marknadsföringslagen.

Vad utskottet sålunda, med bifall till motionerna L14, L16
yrkande 2 och L17 samt med anledning av motionerna L15 och L18
yrkande 10, anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna.

Garantier

Marknadsföringsutredningen föreslog en katalogregel med förbud
mot att använda uttrycket garanti eller liknande uttryck på ett
sätt som är ägnat att framkalla en felaktig uppfattning om att
näringsidkaren gör ett åtagande som i något väsentligt avseende
ger konsumenter eller andra förbrukare en förmånligare rättslig
ställning än de annars skulle ha haft.

I propositionen gör regeringen bedömningen att någon särskild
regel om användningen av uttrycket garanti vid marknadsföring
inte bör tas in i en ny marknadsföringslag.

Birger Schlaug m.fl. (mp) yrkar i motion L18 att riksdagen
skall besluta att det i lag skall fastställas att en
näringsidkare inte får använda uttrycket "garanti" eller
liknande uttryck enligt utredningens förslag (yrkande 8).

I propositionen redovisas Marknadsdomstolens praxis när det
gäller bedömningen av användningen av garantiutfästelser.
Regeringen konstaterar därvid att domstolen i varje särskilt
fall prövat tillbörligheten av begreppsanvändningen och därvid
utgått från hur den aktuella garantiutfästelsen normalt
uppfattas av konsumenten. De redovisade fallen ger enligt
regeringens mening vid handen att det inte bara är en
garantiutfästelses reella innebörd som är avgörande för hur
utfästelsen skall bedömas, utan även sättet på vilket sätt
utfästelsen presenterats och därmed uppfattats av konsumenten.
Även om en garantiutfästelse innefattar en förmån som annars
inte skulle stå en köpare till buds, kan utfästelsen vara
vilseledande. Den av utredningen föreslagna regeln om under
vilka förutsättningar uttrycket garanti får användas vid
marknadsföring täcker inte alla de fall av otillbörlig
användning som kan tänkas förekomma. Det kan därför enligt
regeringens mening redan av den anledningen ifrågasättas om det
kan vara meningsfullt att införa en regel om vilka krav som
skall vara uppfyllda för att formuleringen garanti skall få
användas i samband med marknadsföring. Vidare hänvisar
regeringen till att det finns regler om vissa slags garantier i
21 § konsumentköplagen och 14 § konsumenttjänstlagen som för
närvarande ses över av Utredningen om konsumenträttsliga frågor
(dir. 1993:101). Därtill kommer att det inom EU pågår en
diskussion om köprättsliga garantier. Med hänsyn till det
anförda anser regeringen att en marknadsrättslig reglering av
användningen av begreppet garantier inte bör genomföras. I
stället bör, enligt regeringens mening, resultaten av de
pågående övervägandena och diskussionerna avvaktas innan
ställning tas till en sådan reglering.

Utskottet har ingen annan uppfattning än regeringen. I
sammanhanget kan nämnas att Utredningen om konsumenträttsliga
frågor nyligen avslutat sitt arbete. I betänkandet (SOU 1995:11)
Nya konsumentregler har utredningen föreslagit ändringar i
konsumentköplagens och konsumenttjänstlagens garantibestämmelser
som kortfattat innebär att en näringsidkare i en garanti skall
kunna utesluta någon eller några av lagens allmänna
felpåföljder. För att en sådan inskränkning av en garanti skall
gälla mot konsumenten uppställs som villkor att näringsidkaren
upplyser konsumenten om hans möjlighet att åberopa lagens
allmänna felregler. Det föreslagna innebär inte att det blir
tillåtet att genom en garanti avtala bort lagens tvingande
påföljder när en vara eller tjänst är behäftad med fel.
Utskottet utgår från att regeringen i samband med beredningen av
utredningens förslag också överväger om några ändringar i
marknadsföringslagen är påkallade.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L18
yrkande 8.

Aggressiva metoder vid marknadsföring

Marknadsföringsutredningen föreslog en katalogregel som
innebär förbud mot att använda säljmetoder som överrumplar
konsumenter eller andra förbrukare eller som på aggressivt sätt
utsätter dem för tidspress eller särskilt köptryck på ett sätt
som är ägnat att leda till oöverlagda köp- eller säljbeslut.
Utredningens förslag fick kraftig kritik från remissinstanserna,
framför allt med hänvisning till att den föreslagna regeln var
alltför oprecist utformad. Regeringen instämmer i allt
väsentligt i kritiken. En regel mot otillbörliga förfaranden i
de nu aktuella avseendena bör, enligt regeringens mening,
utformas på ett sådant sätt att den kan tillämpas på enahanda
sätt vid olika former av marknadsföring. Detta gäller inte minst
om det till regeln skall vara kopplad en direktverkande
sanktion. Enligt regeringens bedömning uppfyller utredningens
lagförslag i denna del inte de grundläggande krav på precision
som måste ställas. Något underlag för en ytterligare precisering
av regeln finns för närvarande varken i praxis eller i övrigt.
De otillbörliga förfaranden som utredningen har velat fånga med
sitt förslag bör i stället, anför regeringen, liksom hittills
angripas med stöd av generalklausulen om otillbörlig
marknadsföring. Utvecklingen på området bör dock följas med
uppmärksamhet. Om det finns anledning till det bör frågan om en
reglering, enligt regeringens mening, övervägas på nytt.

I motion L18 yrkar Birger Schlaug m.fl. (mp) att riksdagen
beslutar att det i lag skall fastställas att en näringsidkare
inte får använda aggressiva metoder enligt utredningens förslag
(yrkande 9). Enligt motionärernas mening måste en effektiv
marknad bygga på rationella och medvetna beslut. Sådana
motverkas av aggressiva säljmetoder, och det finns därmed ingen
som helst rationell anledning att acceptera dem för den som vill
förorda en sund marknad som bygger på ömsesidig respekt.

Utskottet gör också i denna fråga samma bedömning som
regeringen. Utredningens förslag i denna del bör således inte
leda till lagstiftning. Ställningstagandet innebär inte att
utskottet accepterar aggressiva metoder vid marknadsföring. Som
regeringen anför kan de otillbörliga förfaranden som utredningen
och också motionärerna vill komma åt angripas med stöd av
generalklausulen om otillbörlig marknadsföring.

Utskottet avstyrker med det anförda bifall till motion L18
yrkande 9.

Marknadsföringskorruption

Ansvar för bestickning kan enligt 17 kap. 7 § brottsbalken
komma i fråga då någon till en arbetstagare lämnar, utlovar
eller erbjuder muta eller annan otillbörlig belöning för
tjänsteutövningen. Marknadsföringsåtgärder med
bestickningsliknande verkan kan angripas både med stöd av den
nuvarande marknadsföringslagens generalklausul om otillbörlig
marknadsföring och brottsbalkens regler i ämnet.
Marknadsdomstolen har avgjort flera fall där en näringsidkare
har erbjudit den som köper varor att utan kostnad erhålla
ytterligare varor. Domstolen har funnit att erbjudanden som
medför risk för bestickningsliknande verkan är otillbörliga
enligt marknadsföringslagen (MD 1977:17, 1988:4, 1988:27 och
1993:18). Genom den praxis som har utvecklats av
Marknadsdomstolen när det gäller marknadsföringsåtgärder med
bestickningsliknande verkan har generalklausulen om otillbörlig
marknadsföring i de aktuella fallen fått en supplerande funktion
i förhållande till brottsbalkens regler om bestickning och muta.
Skillnaderna mellan de båda regelsystemen när det gäller att
ingripa mot aktuella förfaranden ligger främst i sanktionerna.
Medan en otillbörlig marknadsföringsåtgärd leder till ett
vitesförbud, är bestickningsbestämmelserna i brottsbalken
förenade med straffsanktion.

Marknadsföringsutredningen föreslog en särskild katalogregel
som innebär förbud för näringsidkare att söka påverka
beslutsfattandet hos andra förbrukare genom att erbjuda
korruptiva förmåner till deras anställda, s.k.
marknadsföringskorruption. I propositionen gör regeringen
bedömningen att någon särskild regel med förbud mot
marknadsföringskorruption inte bör införas i en ny
marknadsföringslag.

I motion L18 yrkar Birger Schlaug m.fl. (mp) att riksdagen
beslutar att det i lag skall fastställas att en näringsidkare
inte får försöka påverka beslutsfattande genom korruptiva
förmåner enligt utredningens förslag (yrkande 11). Motionärerna
anser att en sådan bestämmelse är väl lämpad att ingå i en ny
marknadsföringslag.

Av propositionen framgår att regeringen delar utredningens
uppfattning att bestickning och bestickningsliknande förfaranden
vid marknadsföring bör motverkas och att effektiva medel bör stå
till buds för ändamålet. Regeringen bedömer dock att någon
särskild regel med förbud mot marknadsföringskorruption inte bör
införas i en ny marknadsföringslag. Regeringen pekar därvid på
att utredningens förslag i denna del inte täcker andra
förfaranden än sådana som redan nu kan angripas med
brottsbalkens regler och generalklausulen om otillbörlig
marknadsföring. Utredningen har inte, anför regeringen, pekat på
något förhållande som ger vid handen att de regler som nu finns
inte skulle vara tillräckliga för att upprätthålla en god
marknadsföringssed på området eller att de sanktioner som nu kan
tillgripas inte skulle vara tillräckligt effektiva för att uppnå
syftet. Regeringen finner redan av dessa skäl att behovet av en
särskild reglering kan ifrågasättas. Enligt regeringens mening
kan lämpligheten av den av utredningen föreslagna regeln
ifrågasättas också av andra skäl. En bestickning eller ett
bestickningsliknande förfarande syftar till att påverka en
anställd att fatta t.ex. ett köpbeslut. I praktiken är det
således bara uppsåtliga förfaranden som skulle kunna angripas
med stöd av en regel i marknadsföringslagen. I objektivt
hänseende kan knappast andra rekvisit ställas upp än sådana som
redan täcks av brottsbalkens bestickningsbestämmelse. Det
innebär, enligt regeringen, att ett och samma förfarande kan
komma under bedömning i såväl ett brottmål som ett
marknadsföringsmål och att det kan leda till både straff och
marknadsstörningsavgift. Vidare kan det, påpekar regeringen,
finnas risk för att t.ex. tillbörligheten av de erbjudna
förmånerna kan komma att bedömas olika av Högsta domstolen i ett
brottmål och av Marknadsdomstolen i ett marknadsföringsmål.

Utskottet har samma uppfattning som regeringen och avstyrker
bifall till motion L18 yrkande 11.

Diskriminerande reklam

Med diskriminerande reklam brukar i första hand avses
könsdiskriminerande reklam, varvid man skiljer på kränkande och
schabloniserande reklam. Med kränkande reklam avses i dessa
sammanhang framställningar vilkas innehåll i egentlig mening
diskriminerar det ena könet, dvs. reklam som meddelar ett
budskap som på ett eller annat sätt nedvärderar könet i fråga.
Typiska exempel på sådan typ av reklam är bilder där kvinnan
utnyttjas som blickfång eller som utnyttjar sexuella
anspelningar och ger löften som inte har med produkten att
skaffa. Med schabloniserande reklam brukar avses framställningar
som återspeglar ett föråldrat könstänkande och därigenom
motverkar strävandena mot jämlikhet mellan könen. Typiska
exempel på sådan typ av reklam är reklam som ger en falsk bild
av kvinnans eller mannens insatser i arbetslivet eller som ger
en schabloniserad bild av kvinnors och mäns personlighetsdrag.
Könsdiskriminerande reklam kan vara diskriminerande för både
kvinnor och män. Under senare tid har också uppmärksammats
diskriminerande reklam i fråga om ras, religion, nationalitet
m.m.

Någon lagstiftning som gör det möjligt att ingripa mot
könsdiskriminerande eller annan diskriminerande reklam finns
inte. Den lagstiftning som är inriktad på att beivra
diskriminering i olika former är inte tillämplig på reklam.
Marknadsdomstolen har också slagit fast att det inte är möjligt
att med stöd av marknadsföringslagen rikta ett förbud mot en
marknadsföring bara på den grunden att den är
könsdiskriminerande (MD 1976:8).

Frågan om lagstiftning mot diskriminerande reklam har varit
föremål för en mängd överväganden och förslag. Vad som därvid
diskuterats har gällt dels om sådana regler över huvud taget
behövs, dels om en sådan lagstiftning kräver grundlagsändring.
De som har motsatt sig lagstiftning har bl.a. gjort gällande att
de egenåtgärder som företas från näringslivets sida är mer
verkningsfulla än vad som kan åstadkommas med stöd av en
lagstiftning.

Vid 1975/76 års riksmöte begärde riksdagen med anledning av
motioner i frågan hos regeringen förslag till lagstiftning mot
könsdiskriminerande reklam (bet. NU 1975/76:61, rskr. 343). År
1977 behandlade konstitutionsutskottet motionsyrkanden om förbud
i grundlagen mot spridande av diskriminerande uppfattningar om
kvinnor samt förbud i särskild lag mot kvinnodiskriminerande
text och bilder, även i reklam. Konstitutionsutskottet fann att
yrkandena berörde tryckfrihetens grundvalar -- rätten att i
tryckt skrift uttrycka åsikter i vilket ämne som helst.
Utskottet underströk att inskränkningar i denna rätt är tillåtna
endast i de fall som särskilt anges i tryckfrihetsförordningen.
Utskottet uttalade också i sitt av riksdagen godkända betänkande
att en lag med förbud mot kvinnodiskriminerande reklam synes
fordra stöd i tryckfrihetsförordningen (bet. KU 1976/77:27).

Frågan om lagstiftning togs sedermera på regeringens uppdrag
upp av Konsumentpolitiska kommittén. I sitt betänkande (SOU
1985:32) Hushållning för välfärd ansåg kommittén att det krävdes
grundlagsändringar för att lagstiftning mot könsdiskriminerande
reklam skulle kunna införas. Något formellt lagförslag lades
inte fram.

År 1989 överlämnade Konsumentverket till regeringen rapporten
(1988/89:5) Könsdiskriminerande reklam -- nu skall den bort. Med
utgångspunkt från rapporten upprättades år 1990 inom
Civildepartementet promemorian Lagstiftning mot
könsdiskriminerande marknadsföring. I promemorian föreslogs en
särskild lag enligt vilken en könsdiskriminerande reklamåtgärd
vid tillämpning av marknadsföringslagen skulle anses vara en
sådan otillbörlig handling som avses i generalklausulen i 2 §
marknadsföringslagen. Lagstiftningen bedömdes i promemorian
kunna ske utan grundlagsändring. Promemorian remissbehandlades.
Remisskritiken var blandad i fråga om såväl behovet och
lämpligheten av lagstiftning som behovet av att anknyta
lagstiftningen till marknadsföringslagen.

Våren 1993 behandlade lagutskottet en motion vari begärdes att
regeringen skulle utreda lagstiftningsfrågan. I sitt av
riksdagen godkända betänkande 1992/93:LU32 erinrade utskottet om
de genomförda utredningarna och fann att det inte förelåg något
behov av ytterligare utredningsarbete. I sammanhanget erinrade
utskottet också om att näringslivet vidtagit s.k. egenåtgärder i
syfte att motverka könsdiskriminerande reklam. Den då aktuella
motionen avslogs på utskottets hemställan. Liknande motioner
behandlades våren 1994. Utskottet hänvisade då till pågående
utredningsarbete och ansåg att resultatet därav borde avvaktas.
Inte heller dessa motioner föranledde någon riksdagens åtgärd
(bet. 1993/94:LU21).

Därefter har promemorian (Ds 1994:64) Diskriminerande reklam,
som gjorts på uppdrag av Civildepartementet, framlagts. I
promemorian anförs att det inte kan råda någon tvekan om att
lagstiftning mot kränkande reklam kan införas utan hinder av
tryckfrihetsförordningen. I promemorian föreslås att det i
marknadsföringslagen görs ett tillägg av innebörd att
diskriminerande inslag i reklamen skall beaktas vid bedömningen
av vad som är god marknadsföringssed. Också denna promemoria har
remissbehandlats. Flertalet remissinstanser anser att
lagstiftning med förbud mot diskriminerande reklam inte kan
införas utan grundlagsändringar.

I propositionen gör också regeringen bedömningen att
lagstiftning med förbud mot diskriminerande reklam inte kan
införas utan grundlagsändring. Något förslag till lagstiftning
mot diskriminerande reklam läggs inte fram. För ett ingripande
mot diskriminerande reklam skall således även i fortsättningen
krävas att åtgärden är otillbörlig mot konsumenter eller
näringsidkare. Reklam med diskriminerande inslag bör, enligt
regeringens mening, i vissa fall kunna bedömas som otillbörlig
mot konsumenter men inte på den grunden att reklamen är
diskriminerande utan på någon annan grund, såsom att den är
vilseledande eller annars ovederhäftig. Regeringen kommer noga
att följa utvecklingen. Om inte näringslivets egenåtgärder kan
stävja den diskriminerande reklamen finns det, anser regeringen,
anledning att på nytt ta upp frågan om åtgärder mot den.

I motion L13 anför Tanja Linderborg m.fl. (v) att det finns
ett klart behov av lagstiftning mot diskriminerande reklam.
Många människor känner sig kränkta av framställningar av kvinnor
som rena sexualobjekt. Också reklam som innehåller inslag av
etnisk diskriminering bör effektivt motverkas. Om det från
statsmakterna klart sägs ifrån att diskriminerande reklam inte
accepteras kan man enligt motionärerna utgå från att
näringsidkarna blir försiktigare i sina val av
marknadsföringsmetoder. Motionärerna menar vidare att det finns
en hel del som talar för att förbud mot diskriminerande
marknadsföring kräver grundlagsändringar. Detta skulle
naturligtvis förlänga lagstiftningsproceduren, men utgör enligt
motionärernas mening i sig inget skäl mot lagstiftning.
Regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med förslag till
lagstiftning mot diskriminerande marknadsföring samt de förslag
till grundlagsändringar som kan anses erforderliga. I motionen
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om lagstiftning mot kränkande marknadsföring.

I motion L19 yrkar Inger Davidson m.fl. (kds) att riksdagen
hos regeringen begär förslag till lagstiftning om förbud mot
kränkande reklam. Motionärerna anför att det är viktigt att
reklamen återspeglar ett livsmönster som bygger på principen om
kvinnors och mäns lika värde och på jämställdhet mellan könen.
Motionärerna anser vidare att reklam som är diskriminerande mot
ras, nationalitet och religion är något som måste förhindras i
synnerhet i ljuset av den främlingsrädsla och
främlingsfientlighet som finns. I motionen beskrivs vidare
näringslivets egenåtgärder på området. Enligt motionärernas
mening är detta arbete betydelsefullt, och det är av stor vikt
att detta arbete fortsätter även om det lagstiftas på området.

Agne Hansson m.fl. (c) kritiserar i motion L16 att regeringen
inte går vidare med frågan om förbud mot diskriminerande reklam.
Enligt motionärernas uppfattning måste samhället reagera
kraftigare på reklam som är kränkande och nedvärderande. Vi har
i dag, anför motionärerna, nått den gräns där lagstiftning mot
kränkande reklam känns påkallad. Motionärerna menar att
regeringen bör tillsätta en parlamentarisk utredning med uppgift
att ytterligare bereda frågan och föreslå reglering mot
diskriminerande reklam. I motionen yrkas tillkännagivande härom
(yrkande 1).

I motion L18 anför Birger Schlaug m.fl. (mp) att det finns
svåra gränsdragningsproblem mellan yttrandefrihet och förbud mot
diskriminerande reklam. Motionärerna är inte helt övertygade om
att det behövs en grundlagsändring för ett förbud men accepterar
regeringens inställning. I motionen begärs att riksdagen hos
regeringen begär förslag till grundlagsändring som kan medföra
att såväl yttrandefriheten säkras som att diskriminerande reklam
kan undvikas (yrkande 12).

Alf Svensson m.fl. (kds) anför i motion A820 att reklam som är
kränkande för kvinnor bör motverkas genom lagstiftning. I
motionen yrkas att vad som sålunda anförs skall ges regeringen
till känna (yrkande 26).

Konstitutionsutskottet har i sitt yttrande till lagutskottet
över propositionen och de med anledning av propositionen väckta
motionerna behandlat de konstitutionella förutsättningarna för
lagstiftning med förbud mot diskriminerande reklam. I yttrandet
konstateras att det finns ett begränsat utrymme för att vid
sidan av grundlagarna ingripa mot reklam i de medier som
omfattas av grundlagarna. När det gäller att avgöra i vilken mån
sådana ingripanden är möjliga på grund av att reklamen har ett
innehåll som ger uttryck för diskriminering pekar
konstitutionsutskottet på att tryckfrihetsförordningen och
yttrandefrihetsgrundlagen tillförsäkrar alla en rätt att i bl.a.
tryckta skrifter och filmer yttra sina tankar och åsikter,
offentliggöra allmänna handlingar samt meddela uppgifter och
underrättelser i "vad ämne som helst". Grundlagarna innehåller
ingen definition av vad slags uppgifter, tankar m.m. som är
skyddsvärda eller inte skyddsvärda. De sanktioner som kan
förekomma får, anför konstitutionsutskottet, enligt grundlagarna
utkrävas endast om innehållet i framställningen är straffbart
som missbruk av tryckfriheten eller yttrandefriheten. De skall
då utkrävas i den ordning som föreskrivs i grundlagarna, dvs.
inför allmän domstol med tillgång till jury. Grundlagarna lämnar
inte något utrymme för att föreskriva sanktioner av annat slag
eller i andra former därför att innehållet i en framställning
verkat kränkande på en eller flera personer, anför
konstitutionsutskottet. Detta gäller även om framställningen har
ett kommersiellt ändamål. En lagstiftning med förbud mot
diskriminerande reklam rör, som konstitutionsutskottet anförde
år 1977, således tryckfrihetens grundvalar.
Konstitutionsutskottet anser därför, i likhet med regeringen,
att en sådan lagstiftning inte kan införas utan
grundlagsändring.

Lagutskottet har ingen annan uppfattning än motionärerna om
att reklam med inslag av diskriminering i olika former är
oacceptabelt. Som anförs i någon av motionerna är det önskvärt
att reklamen återspeglar ett livsmönster som bygger på principen
om kvinnors och mäns lika värde och på jämställdhet mellan
könen. Genom konstitutionsutskottets yttrande är det klarlagt
att en laglig möjlighet till ingripande mot diskriminerande
reklam kräver grundlagsändringar som innebär inskränkningar i
tryckfrihetens och yttrandefrihetens grundvalar. Mot denna
bakgrund bör enligt lagutskottets mening lagstiftning komma i
fråga endast om detta framstår som det enda alternativet till
att komma till rätta med problemen. Förutom att
lagstiftningsbehovet sålunda måste vara klarlagt bör enligt
utskottets mening vidare krävas att den diskriminerande reklamen
förekommer i sådan omfattning och är av sådan art att
inskränkningar i tryckfrihetsrätten och yttrandefriheten
oundgängligen är påkallade. Vad som anförts i motionerna utgör
enligt utskottets mening inte tillräckliga skäl att utifrån
dessa utgångspunkter nu ta några initiativ till lagstiftning.

Till bilden hör också att den diskriminerande reklamen numera
kan bli föremål för ändamålsenliga egenåtgärder inom
näringslivet. Vid en revidering av Internationella
Handelskammarens grundregler för reklam år 1987 infördes krav på
att reklam inte får vara diskriminerande i fråga om ras,
religion eller kön (artikel 3). I början av år 1989 bildades
Näringslivets etiska råd mot könsdiskriminerande reklam (ERK)
med företrädare för näringslivet, pressen och reklambranschen
som huvudmän. Anmälningar till ERK kommer in från KO,
Jämställdhetsombudsmannen (JämO) och enskilda. Enligt vad som
upplyses i propositionen hade det fram till hösten 1993 kommit
in omkring 900 anmälningar mot 400--500 annonser, det helt
övervägande antalet i pressen. Vid sin prövning tillämpar ERK
Internationella Handelskammarens grundregler för reklam, vilket
innebär att prövningen kan omfatta både s.k. kränkande och
schabloniserande reklam. Hittills har fällande uttalanden gjorts
i närmare 60 fall, varav omkring två tredjedelar avsett
kränkande reklam. Fällande uttalanden offentliggörs genom
underrättelser till pressen. Med få undantag har annonsörerna
rättat sig efter uttalandena och dragit tillbaka annonserna.

Andra former av diskriminerande reklam kan tas upp av
Marknadsetiska rådet (MER) som är ett s.k. överbranschetiskt
råd. MER tar emellertid bara upp frågor av principiell karaktär.
Rådet har endast avgjort några enstaka ärenden rörande
rasdiskriminerande reklam.

I likhet med regeringen anser utskottet att den verksamhet som
bedrivs av ERK är förtjänstfull. Rådet är numera väl känt och
enligt uppgift har verksamhetens omfattning kontinuerligt ökat
under senare år. Utskottet välkomnar denna utveckling. När det
gäller sådan reklam som är diskriminerande på annat sätt
förutsätter utskottet att egenåtgärder vid behov utvecklas på
ett lika ändamålsenligt sätt. Utskottet kan konstatera att
regeringen, enligt vad som anförs i propositionen, noga kommer
att följa utvecklingen på området.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna
L13, L16 yrkande 1, L19, L18 yrkande 12 och A820 yrkande 26.

I detta sammanhang behandlar utskottet också yrkande 5 i
motion L18 av Birger Schlaug m.fl. (mp). Motionärerna vill ha
till stånd en bred utredning som ser över hur den
livsstilspropaganda som översköljer barn och vuxna påverkar
normer, beteenden och hur man kan minska kränkningar av
människors integritet genom ökad fördjupning och breddning av
köpfriden utan att detta innebär kränkningar av
yttrandefriheten.

Utskottet vill med anledning härav peka på att, såsom framgår
av Konsumentverkets anslagsframställningar för de senaste
budgetåren, verket under flera år från anslaget
konsumentforskning beviljat medel till olika forskningsprojekt
med, i vart fall delvis, den inriktning som motionärerna
förespråkar (Barn och TV-reklam, Ungdomars tolkning och
förståelse av livsstilsreklam, Otraditionella
marknadsföringsmetoder mot barn och unga -- Barn i TV3,
Kartläggning av forskning kring reklamens effekter samt Medierna
och deras könsrollsbevarande innehåll). I den mån dessa projekt
skulle påvisa ett behov av ytterligare utredningar utgår
utskottet från att Konsumentverket eller regeringen tar
erforderliga initiativ härtill. Några åtgärder från riksdagens
sida är inte påkallade.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall också till yrkande
5 i motion L18.

Sanktionssystemet

I det föreslagna sanktionssystemet ingår bestämmelser om
förbud och ålägganden (14--21 §§) som i huvudsak motsvaras av
nuvarande bestämmelser i marknadsföringslagen. Förbud och
ålägganden skall även i fortsättningen vara de normala
sanktionerna, om en näringsidkare vidtar en otillbörlig
marknadsföringsåtgärd, marknadsför en otjänlig produkt eller
underlåter att uppfylla sin informationsskyldighet. Ett förbud
skall förenas med vite om det inte är obehövligt av särskilda
skäl. Det skall kunna riktas mot såväl näringsidkaren som vissa
andra personkategorier. När det gäller interimistiska beslut
innebär dock förslaget att möjligheten att meddela sådana förbud
och ålägganden vidgas något. Bestämmelserna anpassas lagtekniskt
till reglerna om säkerhetsåtgärder i rättegångsbalken. Vidare
innebär förslaget att en uttrycklig möjlighet att ställa krav på
säkerhet införs. Möjligheten för KO att meddela förbuds- och
informationsförelägganden vid vite behålls oförändrad. Det
föreslagna sanktionssystemet innehåller också bestämmelser som
innebär utvidgad skadeståndsskyldighet (29 och 30 §§) samt
regler om utplånande m.m. av vilseledande framställningar
(31--33 §§) och upplysningsskyldighet m.m. (34--37 §§).

En väsentlig nyhet är, såsom tidigare redovisats,
marknadsstörningsavgiften, som föreslås skall utgå vid
uppsåtliga eller oaktsamma överträdelser av de s.k.
katalogreglerna (22--28 §§). Avgiften är också avsedd att
ersätta de nuvarande straffbestämmelserna i
marknadsföringslagen. Marknadsstörningsavgiften skall
fastställas till lägst 5 000 kr och högst 5 miljoner kronor.
Den får dock inte överstiga 10 % av näringsidkarens omsättning
föregående räkenskapsår. I ringa fall skall avgiften inte dömas
ut. Avgiften skall också kunna efterges om det föreligger
synnerliga skäl. Den får dömas ut bara om stämningsansökan har
delgetts den mot vilken anspråket riktas inom fem år från det
att överträdelsen upphörde. För att säkerställa en fordran på
marknadsstörningsavgift får rätten enligt förslaget besluta om
kvarstad enligt reglerna i rättegångsbalken.

I propositionen anför regeringen att ett avgiftssystem jämfört
med kriminalisering har vissa fördelar. Sanktionsavgifterna kan
till skillnad från straffrättsliga påföljder påföras både
fysiska och juridiska personer. En sanktionsavgift kan bestämmas
så att den blir betydligt mer ekonomiskt kännbar för
näringsidkaren och den kan därmed verka avskräckande på
andra. Avgiften kan vidare, anför regeringen, anpassas efter
såväl det aktuella företagets storlek och ställning på marknaden
som överträdelsens karaktär och omfattning. Vidare kan mål om
marknadsstörningsavgift handläggas i samma ordning som andra
marknadsföringsmål. Regeringen pekar också på att i den nya
konkurrenslagen den tidigare kriminaliseringen ersatts med ett
avgiftsansvar som sanktion vid överträdelser av lagens förbud.
Konkurrensrätten och marknadsföringsrätten har sakligt och
historiskt sett många beröringspunkter. Det kan därför enligt
regeringens mening vara värdefullt att i den nya
marknadsföringslagen skapa ett sanktionssystem som på väsentliga
punkter överensstämmer med konkurrenslagen.

Justitieutskottet har i sitt yttrande erinrat om
statsmakternas tidigare uttalanden att kriminalisering, som en
metod för att söka hindra överträdelser av olika normer i
samhället, bör användas med försiktighet (prop. 1994/95:23 s. 52
f., bet. JuU2, rskr. 40). I det sammanhanget påpekades också,
anför justitieutskottet, att kriminalisering inte heller är det
enda och mest effektiva medlet för att motverka oönskade
beteenden. Justitieutskottet ser inget principiellt hinder mot
att i vissa fall ersätta kriminalisering med sanktionsavgifter.
En annan sak är att införandet av nya avgiftssystem på olika
områden nu synes ske utan att ha föregåtts av någon mer ingående
eller grundläggande diskussion. Justitieutskottet framför i
sammanhanget att det är angeläget med en allmän översyn av
systemet med sanktionsavgifter. Justitieutskottet ser emellertid
för sin del inte skäl till någon erinran mot förslaget i denna
del. Förslagets utformning ligger dessutom enligt
justitieutskottet i linje med vad riksdagen uttalade i ett
ärende år 1982 (prop. 1981/82:142, JuU53, rskr. 328). Ärendet
gällde riktlinjer för regler om sanktionsavgifter mot bl.a.
juridiska personer i syfte att eliminera det intresse av att
skaffa sig obehöriga vinster som kan ligga bakom
regelöverträdelser av olika slag. Justitieutskottet uttalade då
att det var viktigt att slå fast att riktlinjerna för ett
avgiftssystem skulle utgå från den straffrättsliga
skuldprincipen även om avgiftsskyldighet förutsattes kunna i
särskilda fall bygga på strikt ansvar. I en proposition från år
1985 uttalades, anför justitieutskottet, att de riktlinjer som
riksdagen antagit på området alltjämt borde vara vägledande (se
prop. 1985/85:23, s. 18).

I sitt yttrande pekar justitieutskottet på att det i
författningskommentaren till bestämmelsen om
marknadsstörningsavgiftens storlek anförs att, om överträdelsen
sker under en näringsidkares första verksamhetsår,
årsomsättningen får uppskattas med stöd av tillgängliga
uppgifter. Detta sägs också få göras även i andra fall när
sådana uppgifter saknas eller är uppenbart bristfälliga.
Justitieutskottet anser för sin del med hänvisning till
legalitetsprincipen att detta bör framgå av lagtexten.

Med dessa uttalanden anser sig justitieutskottet kunna
tillstyrka propositionen i nu behandlad del.

Mot bakgrund av vad justitieutskottet anfört förordar
lagutskottet att den föreslagna bestämmelsen om
marknadsstörningsavgift i 24 § kompletteras så att det klart
framgår att årsomsättningen i vissa närmare angivna fall får
uppskattas.

I övrigt har lagutskottet inte några invändningar när det
gäller det föreslagna sanktionssystemet.

Processen i marknadsföringsmål

De i propositionen föreslagna bestämmelserna om processen i
marknadsföringsmål (38--56 §§) innefattar regler om var och av
vem talan får väckas, överklagande, rättskraft, rättens
sammansättning m.m. samt vissa rättegångsbestämmelser.

I dag gäller att Marknadsdomstolen prövar frågor om åläggande
och förbud enligt marknadsföringslagen medan talan om straff,
utdömande av vite, utplånande av vilseledande framställningar
och om skadestånd förs vid allmän domstol. Marknadsdomstolens
avgöranden går enligt 2 § lagen (1970:417) om Marknadsdomstol
m.m. inte att överklaga. Skälen för att Marknadsdomstolen har
getts en exklusiv prövningsrätt i förbuds- och åläggandefrågor
enligt såväl marknadsföringslagen som andra marknadsrättsliga
lagar, kan i huvudsak sammanfattas med intresset av att snabbt
få till stånd slutliga avgöranden i frågor som rör tillämpningen
av generalklausuler och att värna om domstolens prejudicerande
och rättsskapande funktion. Det har också förts fram synpunkter
om att de allmänna domstolarna saknar erfarenhet av sådana
ekonomiska faktorer och förhållanden i övrigt som sätter sin
prägel på marknadsrättsliga tvister. Den rättssäkerhetsgaranti
som flerinstansförfarandet innebär har ansetts uppfylld genom
rättens särskilda sammansättning, ett flexibelt förfarande och
det förhållandet att talan om utdömande av vite skall föras vid
allmän domstol.

De i propositionen föreslagna bestämmelserna om var talan får
väckas (38--42 §§) innebär att Stockholms tingsätt blir första
instans i alla marknadsföringsmål. Det skall dock vara möjligt
att väcka talan om skadestånd enligt marknadsföringslagen vid
någon annan tingsrätt. Domar och beslut i marknadsföringsmål
skall kunna överklagas till Marknadsdomstolen som sista instans.
Mål om utdömande av vite som har förelagts med stöd av
marknadsföringslagen skall även i fortsättningen handläggas i
allmän domstol.

I propositionen anför regeringen att införandet av en
marknadsstörningsavgift innebär att den marknadsföringsrättsliga
processordningen tillförs en till sin karaktär helt ny målgrupp.
Rättssäkerhetsaspekten får i avgiftsmålen enligt regeringens
mening en helt annan innebörd och betydelse än i de
målkategorier som Marknadsdomstolen handlägger i dag. Hänsynen
till svarandens rättstrygghet kräver att han kan få frågan om
han skall påföras marknadsstörningsavgift prövad i åtminstone
två instanser. Om Marknadsdomstolen skall kunna fortsätta att
vara prejudikatinstans, måste följaktligen avgiftsfrågan först
prövas i en lägre rätt. Sammanfattningsvis menar regeringen att
både principiella och praktiska hänsyn starkt talar för att
Stockholms tingsrätt bör vara ensam behörig att som första
instans pröva mål om marknadsstörningsavgift. Ett av argumenten
som förs fram för att utse Stockholms tingsrätt till exklusivt
forum är sammansättningsreglerna. Regeringen föreslår nämligen
att underrätten normalt skall bestå av både lagfarna domare och
ekonomiska experter när den avgör marknadsföringsmål i sak. Man
får enligt regeringens mening anta att den personkrets från
vilken sådana experter kan hämtas är relativt begränsad. Inte
minst praktiska skäl gör därför att man inte bör sprida
domstolsprövningen på alla tingsrätter.

När det gäller förbuds- och åläggandemålen ser regeringen
väsentliga nackdelar med att bibehålla Marknadsdomstolen som
exklusivt forum i sådana mål. Regeringen bedömer att det blir
vanligt att KO när han för talan om marknadsstörningsavgift
samtidigt framställer yrkande om förbud eller åläggande i andra
hand. En ordning som innebär att KO måste processa två gånger om
sanktionering av samma förfarande är, konstaterar regeringen,
olyckligt ur processekonomisk synvinkel. Man måste i det
sammanhanget dessutom beakta risken för att någon annan
taleberättigad väcker talan om förbud vid Marknadsdomstolen
medan avgiftsmålet forfarande pågår i tingsrätten. Av bl.a.
dessa skäl anser regeringen att Stockholms tingsrätt bör vara
exklusivt behörig att som första instans pröva mål om förbud och
åläggande och att tingsrättens avgörande skall kunna överklagas
till Marknadsdomstolen.

Mål om skadestånd enligt marknadsföringslagen handläggs i dag
av de allmänna domstolarna. Som skäl för den föreslagna
instansordningen när det gäller den typen av mål anför
regeringen att rätten till skadestånd kommer att gälla både för
näringsidkare och konsumenter samt dessutom vara kopplad till
överträdelser av förbud och ålägganden som har meddelats med
stöd av lagen och de specifika förbudsreglerna. En sådan regel
skapar enligt regeringens mening stor risk för motstridiga
avgöranden i viktiga principfrågor, om man behåller den
nuvarande instansordningen. Den situationen skulle kunna
inträffa att Högsta domstolen i en skadeståndsprocess och
Marknadsdomstolen i ett sanktionsmål kommer till motsatta
uppfattningar i fråga om ett bestämt förfarande strider mot en
viss bestämmelse i marknadsföringslagen. Detta talar, enligt
regeringen, starkt för att skadeståndsmålen flyttas över till
den marknadsrättsliga instansordningen. För en sådan lösning
talar också, anser regeringen, det förhållandet att det
därigenom blir möjligt att i skadeståndsfrågor utnyttja den
sakkunskap som sammansättningsreglerna i marknadsföringsmål
erbjuder och föra samman en skadeståndstalan med talan om
förbud, åläggande eller marknadsstörningsavgift. Mot en sådan
lösning talar det förhållandet att de som vill föra talan om
skadestånd tvingas föra processen vid Stockholms tingsrätt som
första instans oavsett var i landet de hör hemma. Detta är
särskilt olyckligt i mål där enskilda konsumenter för talan om
skadestånd, och i synnerhet om tvisten rör värden som
understiger ett halvt basbelopp. I sådana mål har nämligen den
vinnande parten enligt bestämmelserna i rättegångsbalken inte
rätt att få arvode till ombud ersatt som rättegångskostnad. Mot
bakgrund av det förda resonemanget kommer regeringen fram till
att det bör vara möjligt att väcka en talan om skadestånd enligt
marknadsföringslagen också vid någon annan tingsrätt än den i
Stockholm.

Justitieutskottet har i sitt yttrande förklarat sig i princip
kunna ansluta sig till de resonemang som framförs i
propositionen när det gäller instansordningen i
marknadsföringsmål. Vid beredningen av ärendet har
justitieutskottet dock uppmärksammat en diskrepans mellan den nu
föreslagna ordningen när det gäller instansordningen i
skadeståndsmål enligt marknadsföringslagen och instansordningen
i skadeståndsmål enligt konkurrenslagen. De sistnämnda målen,
som i första instans skall prövas av Stockholms tingsrätt eller
någon annan tingsrätt, skall överklagas enligt den vanliga
instansordningen i de allmänna domstolarna. Det skäl som anförts
i propositionen för att låta Marknadsdomstolen vara slutinstans
i skadeståndsmålen enligt marknadsföringslagen torde enligt
justitieutskottets mening även ha bäring på skadeståndsmålen
enligt konkurrenslagen. Justitieutskottet anser, i likhet med
vad som uttalas i propositionen, att det kan finnas skäl att
hålla ihop systemen. Huruvida det av sakliga skäl är nödvändigt
att ha samma instansordning för de båda målkategorierna
undandrar sig emellertid justitieutskottets bedömning.
Justitieutskottet vill dock erinra om att det i förarbetena till
1970 års marknadsföringslag pekades på de fördelar som ligger i
att ärenden enligt marknadsföringslagen prövas av samma instans
som även prövar konkurrensärenden (prop. 1970:57 s. 60). Enligt
vad justitieutskottet inhämtat från Näringsdepartementet
planeras nu en utvärdering av den nya konkurrenslagen.
Justitieutskottet utgår från att erforderliga överväganden i
frågan sker i det sammanhanget från regeringens sida.

I sitt yttrande erinrar justitieutskottet vidare om att
regeringen i årets budgetproposition (prop. 1994/95:100 bil. 3
s. 48) aviserat en djupare översyn av de organisatoriska
frågorna inom domstolsväsendet. En sådan översyn kan, enligt
budgetpropositionen, komma att behandla såväl underrätts- som
överrättsstrukturen och även frågor om specialdomstolarnas
roll inom rättsväsendet. Varje specialdomstols fortsatta
verksamhet bör, enligt justitieutskottets mening, bedömas efter
dess egna meriter och inte endast utifrån principiella
ståndpunkter. Sammantaget anser sig justitieutskottet med nu
redovisade uttalanden kunna tillstyrka propositionens förslag i
de delar som nu behandlats.

Inte heller lagutskottet har några erinringar mot
propositionens förslag när det gäller processen i
marknadsföringsmål.

En särskild bevisbörderegel

Marknadsföringsutredningen föreslog att det i
marknadsföringslagen skulle införas en bestämmelse om s.k.
omvänd bevisbörda beträffande vederhäftighetskravet när det
gäller sakuppgifter i marknadsföringen.

I propositionen gör regeringen bedömningen att någon sådan
regel inte behövs. Regeringen anför att principen om omvänd
bevisbörda i detta fall är allmänt accepterad och väl förankrad
i praxis. Den har inte skapat några tillämpningsproblem eller
lett till stötande eller annars obilliga rättsföljder för
svaranden. Något krav på att principen bör överges har inte
heller framställts. Den omvända bevisbördan synes också enligt
vad regeringen anför ha vunnit internationell anslutning, vilket
framgår av bl.a. EG:s direktiv om vilseledande reklam. Någon
uttrycklig regel om bevisbörda föreslås således inte.

I motion L18 yrkar Birger Schlaug m.fl. (mp) att riksdagen
beslutar att det i lag skall fastställas att omvänd bevisbörda
skall gälla i marknadsföringsmål enligt utredningens förslag
(yrkande 13). Motionärerna anser att en sådan bestämmelse behövs
beträffande vederhäftighet när det gäller sakuppgifter i
marknadsföringen.

I likhet med regeringen konstaterar utskottet att det mer
sällan förekommer att det i lagtext uttryckligen anges vem av
två tvistande parter som har bevisbördan för ett visst rekvisit
i en materiell lagregel. Många bevisbördeproblem är invecklade
och inte lämpade för en enkel anvisning i lagen. Frågorna avgörs
också enligt utskottets mening bättre av de rättstillämpande
organen. Som regeringen anför är det alldeles klart på vem
bevisskyldigheten vilar i ifrågavarande fall. Till saken hör
också att det finns en rad andra bevisfrågor som kan uppkomma i
en tvistemålsprocess. Att mot denna bakgrund lagreglera en enda
bevisregel, som dessutom är oomtvistad och väletablerad, kan
leda till svårigheter och framstår som onödigt. Utskottet anser
därför i likhet med regeringen att utredningens förslag i denna
del inte bör genomföras.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L18
yrkande 13.

Ikraftträdandet, m.m.

I propositionen föreslås att den nya lagstiftningen skall
träda i kraft den 1 juli 1995.

Den nya marknadsföringslagens materiella bestämmelser skall
tillämpas också på marknadsföringsåtgärder som vidtagits före
lagens ikraftträdande, såvida inte en bedömning enligt äldre
föreskrifter medför att förfarandet skall anses lagenligt.
Marknadsstörningsavgift får inte under något förhållande dömas
ut för åtgärder som har vidtagits före lagens ikraftträdande.
Beträffande sådan marknadsföring gäller dessutom äldre
föreskrifter i fråga om skyldighet att ersätta uppkommen skada.
Avsteg från den nya processordningen skall gälla på så sätt att
mål som anhängiggjorts i Marknadsdomstolen före ikraftträdandet
skall handläggas enligt äldre föreskrifter. Äldre förbud och
ålägganden samt förbuds- och informationsförelägganden skall
fortsätta att gälla.

När det gäller frågan om lämplig tidpunkt för ikraftträdandet
vill utskottet anlägga samma synsätt som regeringen. Den nya
marknadsföringslagen bör således träda i kraft så snart som
möjligt samtidigt som näringslivet måste få möjlighet att i god
tid före ikraftträdandet anpassa sin marknadsföring till den nya
lagstiftningen. Den fortsatta riksdagsbehandlingen av
propositionen innebär att ett riksdagsbeslut kan förväntas
föreligga först i slutet av april 1995. Ett ikraftträdande redan
den 1 juli 1995 kan med hänsyn härtill inte anses innebära ett
rimligt hänsynstagande till näringslivets intressen. Utskottet
förordar att ikraftträdandet av den nya lagstiftningen skjuts
upp ett halvår, till den 1 januari 1996. Härigenom skapas
tillräcklig tid för erforderliga anpassnings- och
informationsåtgärder. Vidare ges möjlighet för riksdagen att
innan lagstiftningen träder i kraft införa de kompletteringar
som utskottets ovan förordade tillkännagivande kan föranleda.

Utöver vad utskottet anfört i det föregående föranleder
propositionen och motionerna inte några uttalanden från
utskottets sida. Utskottet har dock konstaterat att riksdagen --
efter regeringens avlämnande av förevarande proposition --
beslutat ändringar i lagen (1970:417) om Marknadsdomstol (prop.
1994/95:17 och prop. 1994/95:44, bet. 1994/95:LU5, rskr. 77, SFS
1994:1514). Ändringarna trädde i kraft den 1 januari 1995. Med
hänsyn härtill bör regeringens nu framlagda förslag till lag om
ändring i lagen om Marknadsdomstol m.m. (lagförslag 3) justeras.
Utskottet framlägger i bilaga 3 ett sådant justerat lagförslag.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande obligatorisk information vid marknadsföring
av vissa produkter
att riksdagen avslår motion 1994/95:L18 yrkandena 1, 2, 3 och
4,

2. beträffande marknadsföring av skidresor
att riksdagen avslår motion 1994/95:L707,

3. beträffande marknadsföring av livsmedel
att riksdagen avslår motion 1994/95:L18 yrkande 6,

4. beträffande efterbildningar
att riksdagen med avslag på motion 1994/95:L18 yrkande 7 antar
regeringens förslag till marknadsföringslag såvitt avser 8 §,
res. 1 (mp)
5. beträffande fakturaskojeri
att riksdagen med bifall till motionerna 1994/95:L14,
1994/95:L16 yrkande 2 och 1994/95:L17 samt med anledning av
motionerna 1994/95:L15 och 1994/95:L18 yrkande 10 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

6. beträffande garantier
att riksdagen avslår motion 1994/95:L18 yrkande 8,

7. beträffande aggressiva metoder vid marknadsföring
att riksdagen avslår motion 1994/95:L18 yrkande 9,

8. beträffande marknadsföringskorruption
att riksdagen avslår motion 1994/95:L18 yrkande 11,

9. beträffande diskriminerande reklam
att riksdagen avslår motionerna 1994/95:L13, 1994/95:L16
yrkande 1, 1994/95:L18 yrkande 12, 1994/95:L19 och 1994/95:A820
yrkande 26,
res. 2 (v, mp)
res. 3 (c)
10. beträffande utredning om reklamens påverkan
att riksdagen avslår motion 1994/95:L18 yrkande 5,
res. 4 (mp)
11. beträffande marknadsstörningsavgiftens storlek
att riksdagen antar 24 § regeringens förslag till
marknadsföringslag, med den ändringen att paragrafen erhåller i
bilaga 2 som Utskottets förslag betecknade lydelse,

12. beträffande bevisbördan i marknadsföringsmål
att riksdagen avslår motion 1994/95:L18 yrkande 13,
res. 5 (mp)
13. beträffande marknadsföringslagen i övrigt
att riksdagen antar regeringens förslag till
marknadsföringslag, i den mån förslaget inte omfattas av vad
utskottet hemställt ovan, med den ändringen att tidpunkten för
ikraftträdandet skall vara den 1 januari 1996,

14. beträffande lagen om Marknadsdomstol m.m.
att riksdagen med anledning av regeringens förslag antar det
av utskottet i bilaga 3 framlagda förslaget till lag om ändring
i lagen (1970:417) om Marknadsdomstol m.m.,

15. beträffande övriga lagförslag
att riksdagen antar regeringens förslag till
dels lag om ändring i radiolagen (1966:755),

dels lag om ändring i lagen (1978:763) med vissa
bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker,
dels lag om ändring i konsumentförsäkringslagen (1980:38),
dels lag om ändring i konsumenttjänstlagen (1985:716),
dels lag om ändring i konsumentköplagen (1990:932),
dels lag om ändring i prisinformationslagen (1991:601),
dels lag om ändring i konsumentkreditlagen (1992:830),
dels lag om ändring i lagen (1992:1672) om paketresor,
dels lag om ändring i tobakslagen (1993:581),
med den ändringen att tidpunkten för lagarnas ikraftträdande
skall vara den 1 januari 1996.

Stockholm den 30 mars 1995

På lagutskottets vägnar

Agne Hansson

I beslutet har deltagit: Agne Hansson (c), Anita Persson
(s), Bengt Kronblad (s), Rolf Dahlberg (m), Rune Berglund (s),
Stig Rindborg (m), Karin Olsson (s), Eva Arvidsson (s), Birgit
Henriksson (m), Bengt Harding Olson (fp), Inger Segelström (s),
Tanja Linderborg (v), Sven-Erik Österberg (s), Henrik S Järrel
(m), Yvonne Ruwaida (mp), Rigmor Ahlstedt (c) och Eva Persson
Sellin (s).

Reservationer

1. Efterbildningar (mom. 4)

Yvonne Ruwaida (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 17 som
börjar med "Utskottet tolkar" och slutar med "yrkande 7" bort ha
följande lydelse:

I likhet med motionärerna anser utskottet att utgångspunkten
för utformningen av den föreslagna bestämmelsen om förbud mot
efterbildningar bör vara att det är konsumenterna som skall
skyddas. Enligt utskottets mening innebär regeringens förslag
att etablerade företag skyddas på ett onödigt drastiskt sätt.
Som motionärerna anför är det framför allt en produkts funktion,
kvalitet, säkerhet samt miljö- och hälsoanpassning som bör
beaktas då man bedömer om konsumenter vilseförs. I sammanhanget
kan fråga ställas om inte konsumenter vilseförs mer av att
betala överpris på s.k. märkesvaror än av att handla en produkt
med liknande märkessymbol och av samma kvalitet men till lägre
pris.

Enligt utskottets mening bör det förslag som nu läggs fram
kompletteras. Utskottet förordar att regeringen snarast möjligt
framlägger ett nytt förslag med ovan angivet syfte. Av skäl som
närmare kommer att redovisas i det följande förordar utskottet
att den nya marknadsföringslagen skall träda i kraft den 1
januari 1996. Utskottet anser det önskvärt att
kompletteringsförslaget framläggs i sådan tid att en ny
bestämmelse om efterbildningar kan finnas i den nya lagen redan
när den träder i kraft. Vad utskottet sålunda anfört med
anledning av motion L18 yrkande 7 bör riksdagen som sin mening
ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande
lydelse:

4. beträffande efterbildningar
att riksdagen dels antar regeringens förslag till
marknadsföringslag såvitt avser 8 §, dels med anledning av
motion 1994/95:L18 yrkande 7 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört.

2. Diskriminerande reklam (mom. 9)

Tanja Linderborg (v) och Yvonne Ruwaida (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 27 som
börjar med "Lagutskottet har" och på s. 28 slutar med "yrkande
26" bort ha följande lydelse:

Lagutskottet delar helt motionärernas uppfattning att reklam
med inslag av diskriminering i alla dess olika former är
oacceptabelt. Sjävfallet skall reklamen liksom annan information
i samhället återspegla ett livsmönster som bygger på principen
om människors lika värde oavsett t.ex. kön, nationalitet,
religion eller ålder. Som framhålls i bl.a. motion L13 känner
sig många människor kränkta av framställningar av kvinnor som
rena sexualobjekt liksom av reklam som innehåller inslag av
etnisk diskriminering. I likhet med vad som anförs i motion L18
(yrkande 12) anser utskottet att diskriminerande reklam under
inga förhållanden bör accepteras. Med hänsyn till det anförda
och med beaktande av att näringslivets egenåtgärder knappast kan
anses ha varit tillräckligt effektiva föreligger enligt
utskottets mening ett angeläget lagstiftningsbehov.

I sammanhanget vill utskottet vidare erinra om rättsläget i de
övriga nordiska länderna. I Norge finns, såsom redovisas i
propositionen, loven av 16 juni 1972 om kontroll med
markedsføring og avtalevilkår, bestämmelser som ger möjlighet
till ingripanden mot både kränkande och schabloniserande reklam.
Finlands marknadsrättsliga lagstiftning överensstämmer i stor
utsträckning med den svenska. Den finländska
konsumentskyddslagen innehåller en generalklausul (2 kap. 1 §)
som stadgar att ett förfarande som strider mot god sed eller
eljest är otillbörligt mot konsumenter inte får användas vid
marknadsföringen. Under våren 1994 har den finländska
Marknadsdomstolens majoritet i ett beslut funnit att
generalklausulen är tillämplig på kränkande könsdiskriminerande
reklam. Enligt 1 § i den danska marknadsföringslagen är det
förbjudet att i näringsverksamhet företa handlingar som strider
mot god marknadsföringsetik. Denna bestämmelse kan utgöra grund
för ingripande mot all diskriminerande reklam. I den isländska
jämställdhetslagen, nr 65/1985, finns en bestämmelse som kan ge
stöd för ingripande mot både kränkande och schabloniserande
reklam. Utskottet konstaterar således att Sverige är det enda
nordiska land som saknar lagstiftning som gör det möjligt att
ingripa mot könsdiskriminerande reklam.

Genom konstitutionsutskottets yttrande får det numera anses
vara klarlagt att en laglig möjlighet till ingripanden mot
diskriminerande reklam kräver grundlagsändringar. Denna
omständighet utgör emellertid, enligt utskottets mening, inte
något skäl mot att lagstiftning kommer till stånd. I andra
sammanhang har det vid flera tillfällen visat sig att grundlagar
behöver ändras för att möjliggöra angelägen lagstiftning. Till
saken hör också att det inte kommer att bli fråga om några mer
ingripande inskränkningar i tryckfrihetsrättens eller
yttrandefrihetsrättens grundvalar. Enligt utskottets mening bör
regeringen snarast återkomma till riksdagen med förslag till
lagstiftning mot diskriminerande marknadsföring samt med förslag
till sådana grundlagsändringar som kan bli nödvändiga på grund
av denna lagstiftning.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna. Ställningstagandet innebär att utskottet
tillstyrker bifall till motionerna L13, L18 yrkande 12, L19 och
A820 yrkande 26.

Något behov av en parlamentarisk utredning i enlighet med vad
som begärs i motion L16 yrkande 1 torde enligt utskottets mening
inte föreligga. Motionsyrkandet bör således inte föranleda någon
riksdagens vidare åtgärd.

dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande
lydelse:

9. beträffande diskriminerande reklam
att riksdagen med bifall till motionerna 1994/95:L13,
1994/95:L18 yrkande 12, 1994/95:L19 och 1994/95:A820 yrkande 26
samt med avslag på motion 1994/95:L16 yrkande 1 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

3. Diskriminerande reklam (mom. 9)

Agne Hansson och Rigmor Ahlstedt (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 27 som
börjar med "Lagutskottet har" och på s. 28 slutar med "yrkande
26" bort ha följande lydelse:

Som framhålls i motion L16 måste samhället, med hänsyn till
den utveckling som nu är på gång, reagera kraftigare mot
kränkande och nedvärderande reklam. Reklamen finns överallt -- i
tidningar, tunnelbanan och TV -- och går inte att välja bort.
Enligt utskottets mening är övertrampen i dag värre än tidigare.
Numera förekommer inte bara sådan reklam där kvinnor framställs
på ett kränkande sätt. Även etniskt och religiöst kränkande
reklam är inte ovanligt i vissa sammanhang. Utskottet måste med
beklagande konstatera att den självsanering som förekommer inte
alltid är tillräckligt effektiv. Mot denna bakgrund anser
utskottet att man nu på ett eller annat sätt behöver gå vidare
med lagstiftningsfrågan. Enligt utskottets mening borde
regeringen redan i föreliggande proposition ha tagit någon form
av initiativ härtill.

I sammanhanget vill utskottet vidare peka på, såsom också görs
i propositionen, att de nordiska konsumentministrarna inom
Nordiska ministerrådet antagit ett handlingsprogram avseende
perioden 1994--1998 som innebär att möjligheterna för gemensamma
nordiska principer om reklam som är diskriminerande i fråga om
kön, ras, religion m.m. skall övervägas. Sverige är för övrigt
det enda nordiska land som saknar lagstiftning som gör det
möjligt att ingripa mot könsdiskriminerande reklam. I Norge
finns loven av 16 juni 1972 om kontroll med markedsføring og
avtalevilkår som ger möjligheter till ingripande mot både
kränkande och schabloniserande reklam. Finlands
marknadsföringsrättsliga lagstiftning överensstämmer i stor
utsträckning med den svenska. Den finska konsumentskyddslagen
innehåller en generalklausul (2 kap. 1 §) som stadgar att ett
förfarande som strider mot god sed eller eljest är otillbörligt
mot konsumenter inte får användas vid marknadsföring. Under
våren 1994 har den finländska Marknadsdomstolens majoritet i ett
beslut funnit att generalklausulen är tillämplig på kränkande
könsdiskriminerande reklam. Enligt 1 § i den danska
marknadsföringslagen är det förbjudet att i näringsverksamhet
företa en handling som strider mot god marknadsföringsetik.
Enligt vad som anförs i propositionen kan denna bestämmelse
utgöra grund för ingripande mot all diskriminerande reklam. I
den isländska jämställdhetslagen, nr 65/1985, finns en
bestämmelse som kan ge stöd för ingripande mot kränkande och
schabloniserande könsdiskriminerande reklam.

Genom konstitutionsutskottets yttrande får det numera anses
vara klarlagt att en laglig möjlighet till ingripanden mot
diskriminerande reklam kräver grundlagsändringar. Vilka
ändringar som därvid behöver göras och vad dessa kan tänkas
innebära på tryckfrihetsrättens och yttrandefrihetsrättens
områden har inte närmare utvecklats i konstitutionsutskottets
yttrande. Såvitt lagutskottet kan bedöma torde det emellertid
inte bli fråga om några mer omfattande grundlagsändringar.
Enligt utskottets mening är det emellertid ändamålsenligt att
tillsätta en parlamentarisk utredning med uppgift att först
närmare belysa dessa frågor och därefter lägga fram förslag som
innebär att diskriminerande reklam kan beivras inom
marknadsföringslagstiftningens ramar. Något tillkännagivande
från riksdagens sida om lagstiftning innan denna parlamentariska
utredning slutfört sitt arbete bör dock, enligt utskottets
mening, inte göras.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna. Ställningstagandet innebär att utskottet
tillstyrker bifall till motion L16 yrkande 1 samt avstyrker
bifall till motionerna L13, L18 yrkande 12, L19 och A820 yrkande
26.

dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande
lydelse:

9. beträffande diskriminerande reklam
att riksdagen med bifall till motion 1994/95:L16 yrkande 1
samt med avslag på motionerna 1994/95:L13, 1994/95:L18 yrkande
12, 1994/95:L19 och 1994/95:A820 yrkande 26 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.

4. Utredning om reklamens påverkan (mom. 10)

Yvonne Ruwaida (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 28 som
börjar med "Utskottet vill" och slutar med "motion L18" bort ha
följande lydelse:

Som utskottet anfört inledningsvis under rubriken Allmänna
överväganden har utbudet av varor och tjänster ökat under senare
tid, samtidigt som marknadsföringen generellt sett blivit mer
intensiv och dessutom funnit nya vägar och metoder. Genom
tillkomsten av nya medier och teknikens utveckling har
marknadsföringen också en större genomslagskraft än tidigare.
Marknadsföringen har också blivit mer internationell och
gränsöverskridande. Vidare har reklamen i vissa avseenden ändrat
karaktär och utgör i många fall en sorts livsstilspropaganda som
många människor, inte minst ungdomar, påverkas av i sina
allmänna värderingar och konsumtionsvanor. Enligt utskottets
mening har dessutom reklamen, åtminstone i vissa sammanhang,
numera en sådan intensitet och omfattning att den riskerar att
kränka människors integritet.

Denna utveckling påkallar enligt utskottets mening åtgärder.
Utskottet anser därvid, i likhet med motionärerna i motion L18,
att en lämplig första åtgärd är att regeringen tillsätter en
utredning, med ett stort antal sakkunniga ledamöter på olika
områden, med uppgift att ge förslag om hur man kan minska
kränkningar av människors integritet och öka deras möjligheter
att slippa reklam t.ex. i TV och radio, via fax, i olika inom-
och utomhusmiljöer samt i brevlådor. En annan lämplig uppgift
för en sådan utredning är, enligt utskottets mening, att skapa
ytterligare kunskaper om hur den livsstilspropaganda som
översköljer barn och vuxna påverkar normer och beteenden i
samhället.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till
motion L18 yrkande 5 som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 10 bort ha följande
lydelse:

10. beträffande utredning om reklamens påverkan
att riksdagen med bifall till motion 1994/95:L18 yrkande 5 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

5. Bevisbördan i marknadsföringsmål (mom. 12)

Yvonne Ruwaida (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 33
börjar med "I likhet" och slutar med "yrkande 13" bort ha
följande lydelse:

Enligt utskottets mening finns det övervägande skäl som talar
för att den av Marknadsföringsutredningen föreslagna
bestämmelsen om s.k. omvänd bevisbörda beträffande
vederhäftighetskravet när det gäller sakuppgifter i
marknadsföringen bör genomföras. Även om det, såsom anförs i
propositionen, finns en del nackdelar med den föreslagna
bevisbörderegeln kan man, enligt utskottets mening, inte bortse
från att en sådan regel har ett betydande pedagogiskt värde och
dessutom bidrar till att öka lagens tydlighet.

Utskottet förordar på anförda skäl att regeringen snarast
möjligt framlägger ett förslag i enligt med det anförda. Som
tidigare sagts förordar utskottet att den nya
marknadsföringslagen skall träda i kraft den 1 januari 1996.
Utskottet anser det önskvärt att den ovan förordade bestämmelsen
kan träda i kraft samtidigt med den nya lagen.

Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motion L18
yrkande 13 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.

dels att utskottets hemställan under 12 bort ha följande
lydelse:

12. beträffande bevisbördan i marknadsföringsmål
att riksdagen med anledning av motion 1994/95:L18 yrkande 13
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Särskilt yttrande

Marknadsdomstolens fortsatta verksamhet

Agne Hansson (c), Rolf Dahlberg (m), Stig Rindborg (m), Birgit
Henriksson (m), Bengt Harding Olson (fp), Henrik S Järrel (m)
och Rigmor Ahlstedt (c) anför:

Vi ansluter oss till vad justitieutskottets ledamöter från
Moderata samlingspartiet, Centerpartiet, Folkpartiet och
Kristdemokraterna anfört i sin avvikande mening i
justitieutskottets yttrande till lagutskottet i detta ärende.

Propositionens lagförslag
1 Förslag till marknadsföringslag

Bilaga 1

2 Förslag till lag om ändring i radiolagen (1966:755)

3 Förslag till lag om ändring i lagen (1970:417) om
Marknadsdomstol m.m.

4 Förslag till lag om ändring i lagen (1978:763) med vissa
bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker

5 Förslag till lag om ändring i konsumentförsäkringslagen
(1980:38)

6 Förslag till lag om ändring i konsumenttjänstlagen
(1985:716)

7 Förslag till lag om ändring i konsumentköplagen (1990:932)

8 Förslag till lag om ändring i prisinformationslagen
(1991:601)

9 Förslag till lag om ändring i konsumentkreditlagen
(1992:830)

10 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1672) om
paketresor

11 Förslag till lag om ändring i tobakslagen (1993:581)

Av utskottet föreslagen ändring i regeringens förslag till
marknadsföringslag
Bilaga 2

Regeringens förslag Utskottets förslag

24 §

Marknadsstörningsavgiften Marknadsstörningsavgiften
skall fastställas till skall fastställas till
lägst fem tusen kronor och lägst fem tusen kronor och
högst fem miljoner kronor. högst fem miljoner kronor.
Avgiften får dock inte
överstiga tio procent av
näringsidkarens
årsomsättning närmast
föregående
räkenskapsår.

Avgiften får inte
överstiga tio procent av
näringsidkarens
årsomsättning.
Årsomsättningen skall
avse omsättningen
närmast föregående
räkenskapsår. Om
överträdelsen har skett
under näringsidkarens
första verksamhetsår
eller om uppgifter om
årsomsättning annars
saknas eller är
bristfälliga, får
årsomsättningen
uppskattas.

Riktas talan mot flera näringsidkare, skall avgiften
fastställas särskilt för var och en av dem.

Av utskottet framlagt förslag till
Lag om ändring i lagen (1970:417) om Marknadsdomstol m.m.

Bilaga 3

Härigenom föreskrivs att 1, 13, 14, 15 och 20 §§ lagen
(1970:417) om Marknadsdomstol m.m.1 skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §2

Marknadsdomstolen handlägger mål enligt
1. konkurrenslagen (1993:20),

2. marknadsföringslagen 2. marknadsföringslagen
(1975:1418), (0000:000),

3. lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden,
4. lagen (1984:292) om avtalsvillkor mellan näringsidkare,
5. produktsäkerhetslagen (1988:1604),
6. lagen (1994:615) om 6. lagen (1994:615) om
ingripande mot otillbörligt ingripande mot otillbörligt
beteende vid upphandling. beteende avseende offentlig
upphandling.

Bestämmelserna i 14, 15 och Bestämmelserna i 14, 15 och
16--22 §§ tillämpas 16--22 §§ tillämpas
inte i mål enligt inte i mål enligt
konkurrenslagen (1993:20). I konkurrenslagen (1993:20)
stället gäller vad som eller marknadsföringslagen
föreskrivits i den lagen. (0000:000). I mål enligt
marknadsföringslagen
tillämpas inte heller 13 a
§. I stället gäller
vad som föreskrivits i
dessa lagar.

13 §3

Ansökan görs skriftligen Ansökan görs skriftligen
om förbud eller om förbud eller
åläggande enligt 2--4 åläggande enligt 1 §
§§ lagen (1994:1512) om
marknadsföringslagen avtalsvillkor i
(1975:1418), 1 § lagen konsumentförhållanden, 1
(1994:1512) om avtalsvillkor i § lagen (1984:292) om
konsumentförhållanden, 1 avtalsvillkor mellan
§ lagen (1984:292) om näringsidkare, 5--9
avtalsvillkor mellan §§ eller 12 § tredje
näringsidkare eller 5--9 stycket
§§ eller 12 § tredje produktsäkerhetslagen
stycket (1988:1604) eller 3 § lagen
produktsäkerhetslagen (1994:615) om ingripande mot
(1988:1604) eller 3 § lagen otillbörligt beteende
(1994:615) om ingripande mot avseende offentlig
otillbörligt beteende upphandling. Av ansökan
avseende offentlig skall de skäl framgå
upphandling. Av ansökan på vilka ansökan grundas
skall de skäl framgå och den utredning som
på vilka ansökan grundas sökanden åberopar.
och den utredning som
sökanden åberopar.
1 Lagen omtryckt 1984:294 2
Senaste lydelse 1994:1514 3
Senaste lydelse 1994:1514

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
14 §4

Sökanden och hans motpart skall beredas tillfälle att vid
sammanträde inför Marknadsdomstolen lägga fram sina synpunkter
och förebringa den utredning de vill åberopa.

I mål enligt I mål enligt lagen
marknadsföringslagen (1994:1512) om avtalsvillkor i
(1975:1418), lagen (1994:1512) konsumentförhållanden
om avtalsvillkor i och produktsäkerhetslagen
konsumentförhållanden (1988:1604) skall
och produktsäkerhetslagen Konsumentombudsmannen kallas
(1988:1604) skall till sammanträde, även
Konsumentombudsmannen kallas om han inte är sökande.
till sammanträde, även Vidare skall den som medverkar
om han inte är sökande. enligt 13 a § kallas till
Vidare skall den som medverkar sammanträde. I mål
enligt 13 a § kallas till enligt lagen (1994:615) om
sammanträde. I mål ingripande mot otillbörligt
enligt lagen (1994:615) om beteende avseende offentlig
ingripande mot otillbörligt upphandling skall
beteende avseende offentlig Konkurrensverket kallas till
upphandling skall sammanträde, även om
Konkurrensverket kallas till verket inte är sökande.
sammanträde, även om
verket inte är sökande.

Före sammanträde kan muntlig eller skriftlig förberedelse äga
rum i den utsträckning domstolen bestämmer.

15 §5

Mål får avgöras och dom med anledning av särskild prövning
enligt 15 a § meddelas utan sammanträde enligt 14 § första
stycket, om tillfredsställande utredning föreligger och part
inte begär sammanträde. Ansökan som uppenbart inte förtjänar
avseende får avslås utan sådant sammanträde.

Fråga om förbud eller Fråga om förbud eller
åläggande enligt 13 § åläggande enligt 6 §
marknadsföringslagen lagen (1994:1512) om
(1975:1418), 6 § lagen avtalsvillkor i
(1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden,
konsumentförhållanden, 21 §
21 § produktsäkerhetslagen
produktsäkerhetslagen (1988:1604) eller 4 § lagen
(1988:1604) eller 4 § lagen (1994:615) om ingripande mot
(1994:615) om ingripande mot otillbörligt beteende
otillbörligt beteende avseende offentlig upphandling
avseende offentlig upphandling får prövas utan
får prövas utan sammanträde enligt 14 §
sammanträde enligt 14 § första stycket.
första stycket.

Förbud eller åläggande som avses i andra stycket får inte
beslutas utan att den som förbudet eller åläggandet avser fått
tillfälle att yttra sig i frågan, såvida det inte finns
anledning anta, att han avvikit eller eljest håller sig undan. I
ett mål om åläggande eller förbud enligt 5--9 §§ eller 12 §
tredje stycket produktsäkerhetslagen får Marknadsdomstolen dock
även i annat fall omedelbart meddela beslut enligt 21 § samma
lag, om synnerliga skäl föreligger.

4 Senaste lydelse 1994:1514
5 Senaste lydelse 1994:1514

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

20 §6

Skall ansökan, kallelse eller föreläggande tillställas en part
eller någon annan, sker det genom delgivning. Detsamma gäller
dom eller beslut som sänds enligt 19 §. För andra handlingar får
delgivning användas om det anses erforderligt.

Delgivning av sådana domar Delgivning av sådana domar
eller beslut av eller beslut av
Marknadsdomstolen, som Marknadsdomstolen, som
innefattar innefattar
vitesföreläggande enligt vitesföreläggande enligt
marknadsföringslagen lagen (1994:1512) om
(1975:1418), lagen (1994:1512) avtalsvillkor i
om avtalsvillkor i konsumentförhållanden,
konsumentförhållanden, lagen (1984:292) om
lagen (1984:292) om avtalsvillkor mellan
avtalsvillkor mellan näringsidkare eller
näringsidkare eller produktsäkerhetslagen
produktsäkerhetslagen (1988:1604), får inte ske
(1988:1604), får inte ske enligt 12 §
enligt 12 § delgivningslagen (1970:428),
delgivningslagen (1970:428), om det inte finns anledning
om det inte finns anledning att anta att den sökte har
att anta att den sökte har avvikit eller på annat
avvikit eller på annat sätt håller sig undan.
sätt håller sig undan.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
2. Föreskrifterna i 1, 13, 14, 15 och 20 §§ i deras äldre
lydelse skall fortfarande tillämpas i ärenden om förbud eller
ålägganden som handläggs enligt punkten 4
övergångsbestämmelserna till marknadsföringslagen (0000:000).

6 Senaste lydelse 1994:1514

Konstitutionsutskottets yttrande

1994/95:KU4y
Bilaga 4
Konstitutionella förutsättningar för lagstiftning med förbud
mot diskriminerande reklam

Till lagutskottet

Inledning

I proposition 1994/95:123 lägger regeringen fram förslag till
en ny marknadsföringslag som ersätter marknadsföringslagen
(1975:1418).

Lagutskottet har berett konstitutionsutskottet tillfälle att
yttra sig över propositionen jämte de motioner som väckts med
anledning av den.

Propositionen behandlar bl.a. frågan om förbud mot
diskriminerande reklam. I ärendet förekommer en promemoria som
har upprättats på uppdrag av Civildepartementet (Ds 1994:64). I
promemorian, som har remissbehandlats, anförs att det inte kan
anses råda någon tvekan om att lagstiftning mot kränkande reklam
kan införas utan hinder av tryckfrihetsförordningen. I
promemorian föreslås att det i marknadsföringslagen görs ett
tillägg av innebörd att diskriminerande inslag i reklamen skall
beaktas vid bedömningen av vad som är god marknadsföringssed. I
likhet med ett flertal remissinstanser anser emellertid
regeringen att lagstiftning med förbud mot diskriminerande
reklam inte kan införas utan grundlagsändringar. Regeringen
lägger därför inte fram något förslag till sådan lagstiftning.
Enligt regeringen bör reklam med diskriminerande inslag i vissa
fall kunna bedömas som otillbörlig mot konsumenter men inte på
den grunden att reklamen är diskriminerande utan på någon annan
grund, såsom att den är vilseledande eller annars ovederhäftig.

I motionerna L13 (v), L16 (c), L18 (mp) och L19 (kds), som har
väckts med anledning av propositionen, förespråkas lagstiftning
med förbud mot diskriminerande reklam.

Konstitutionsutskottet begränsar sitt yttrande till frågan om
sådan lagstiftning kan införas utan grundlagsändringar. Innan
utskottet kommer närmare in på detta spörsmål skall utskottet
först beröra förhållandet mellan reklamen och den
tryckfrihetsrättsliga regleringen ur ett mera allmänt
perspektiv.

Tryckfrihetsförordningen och reklamen

I tryckfrihetsförordningen finns några bestämmelser som rör
förhållandet mellan tryckfrihetsförordningen och den
kommersiella reklamen. I 1 kap. 9 § föreskrivs att utan hinder
av tryckfrihetsförordningen gäller vad som föreskrivs i lag om
förbud mot kommersiella annonser i den mån annonserna används
vid marknadsföring av alkoholhaltiga drycker eller tobaksvaror.
Vidare undantas genom 7 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen
annonser och därmed jämförbara meddelanden från det
tryckfrihetsrättsliga ansvarssystemet.

De nämnda bestämmelserna reglerar emellertid inte fullständigt
förhållandet mellan tryckfrihetsförordningen och den
kommersiella reklamen. Begränsningarna i grundlagsskyddet går
nämligen längre än vad som följer av bestämmelserna. När det
gäller att bestämma tryckfrihetsförordningens tillämplighet i
fråga om kommersiell reklam måste man också utgå från reglerna i
tryckfrihetsförordningen om tryckfrihetens innebörd och syfte
och om vilka ingripanden som är tillåtna vid missbruk av
tryckfriheten.

Med tryckfrihet förstås enligt 1 kap. 1 §
tryckfrihetsförordningen varje medborgares rätt att ge ut
skrifter utan några av myndigheter eller andra allmänna organ i
förväg lagda hinder, rätten att inte kunna åtalas på grund av
skriftens innehåll annat än inför en laglig domstol och rätten
att inte kunna straffas för innehållet i annat fall än då det
strider mot tydlig lag. I överensstämmelse med dessa grunder för
en allmän tryckfrihet och för att säkerställa ett fritt
meningsutbyte och en allsidig upplysning står det enligt
paragrafen varje medborgare fritt att -- med iakttagande av
bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen -- i tryckt skrift
yttra sina tankar och åsikter, offentliggöra allmänna handlingar
och meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst.

1812 års tryckfrihetsförordning innehöll en bestämmelse om att
ingen kunde tilltalas eller straffas för en tryckt skrifts
innehåll i annan ordning eller i annat fall än förordningen
stadgade. Bestämmelsen ger uttryck för tryckfrihetsförordningens
exklusivitet som straff- och processlag. Enligt vad
Yttrandefrihetsutredningen anför (SOU 1983:70 s. 218) är det
troligt att bestämmelsen ursprungligen innebar att alla genom
tryckt skrift begångna brott -- oavsett om de innefattade
missbruk av det fria ordet eller ej -- skulle straffas i den
ordning tryckfrihetsförordningen angav. Den uppfattningen kom
dock med tiden att bli bestridd.

I den nu gällande tryckfrihetsförordningen finns motsvarande
stadgande i 1 kap. 3 §.

I förarbetena behandlades räckvidden av denna bestämmelse
utförligt av 1944 års tryckfrihetssakkunniga. De sakkunniga
anförde att den i den dåvarande tryckförordningen uttryckta
principen att grundlagen ensam reglerade brottsligheten av en
tryckt skrifts innehåll hade en begränsad räckvidd. Den gällde
inte i fråga om varje förfarande, i vilket skriftens innehåll
taget i bokstavlig mening ingick som ett led. Vissa brott, vid
vilka tryckt skrift kommit till användning, bedömdes enligt de
sakkunniga omedelbart enligt bestämmelser i annan lag. De
anförde att den uppdelning som skett mellan tryckfrihetsbrott
och brott som föll under vanlig lag i praktiken vunnit en viss
stadga. De sakkunniga menade att förklaringen till att det måste
anses naturligt och riktigt att omedelbart under straffbud i
andra lagar än tryckfrihetsförordningen hänföra vissa
förfaranden, som skedde genom eller med hjälp av yttranden eller
meddelanden i en tryckt skrift, låg i att dessa förfaranden är
brottsliga i andra avseenden än som ett överskridande av
yttrandefrihetens gränser. Tryckfrihetens innebörd och syfte
måste vara avgörande. Tryckfrihetsförordningen hade enligt de
sakkunniga inte som sitt syfte att i alla avseenden reglera
bruket av tryckta skrifter. De sakkunniga menade att begagnandet
av trycket som ett medel i den enskilda näringsverksamhetens
tjänst inte krävde grundlagsskydd och att därför inte heller
oredliga eller illojala yttranden och meddelanden borde
kriminaliseras som tryckfrihetsbrott. De sakkunniga anförde
vidare att den gränsdragning som genom rättsutvecklingen kommit
till stånd mellan tryckfrihetsbrotten och andra genom eller med
hjälp av tryckta skrifter begångna brott uppenbarligen ur
praktisk synpunkt var tillfredsställande (SOU 1947:60 s. 119
f.).

I propositionen med förslag till tryckfrihetsförordning m.m.
anslöt sig det föredragande statsrådet till de sakkunnigas
uppfattning. Han menade att de synpunkter som är bestämmande för
begreppet tryckfrihetsbrott föranledde att dit räknades endast
sådana brott som innebar missbruk av den yttrandefrihet
tryckfrihetsförordningen avsåg att värna, under det att brott
som inte var av den beskaffenheten borde kunna straffas
omedelbart enligt vanlig lag, även om en framställning i en
tryckt skrift ingick som ett led i det brottsliga förfarandet
(prop. 1948:230 s. 172).

I förarbetena till tryckfrihetsförordningen intogs alltså den
ståndpunkten att räckvidden av bestämmelsen i 1 kap. 3 § är
beroende av en tolkning av syftet med tryckfrihetsförordningen
sådant det har kommit till uttryck i främst 1 kap. 1 §.

Innehållet i en tryckt skrift kan vara ett led i flera slag av
brott utan att brotten utgör "missbruk av tryckfriheten eller
medverkan däri". Som exempel kan nämnas bedrägeri genom annons i
en tidning. Sådana brott kan bestraffas genom vanlig lag. De är
med de tryckfrihetssakkunnigas ord straffbara i andra avseenden
än som ett överskridande av yttrandefrihetens gränser.

Utanför tryckfrihetsförordningens syfte faller att skydda
näringsidkares ekonomiska intressen. Med den utgångspunkten
anses bestämmelsen i 1 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen inte
hindra att reklam i viss utsträckning underkastas regler i
vanlig lag. Allmän enighet råder om att efterhandsingripanden
mot framställningar som är av utpräglat kommersiell natur och
har rent kommersiella förhållanden till föremål och som är
otillbörliga mot konsumenter eller näringsidkare kan göras
utanför tryckfrihetens ram (prop. 1986/87:151 s. 47 f.).
Föreskrifter av detta slag finns också i marknadsföringslagen
(1975:1418) och i det nu aktuella förslaget till ny
marknadsföringslag.

Enligt vad som anförs i proposition 1986/87:151 (s. 48) är det
däremot omdiskuterat i vad mån tryckfrihetsförordningens regler
i övrigt -- t.ex. om ensamansvar, om ansvarsfrihet för meddelare
och om rätt till anonymitet -- är tillämpliga på kommersiell
reklam i en tryckt skrift. Det sägs vidare att det också kan
synas osäkert vilken betydelse förbudet mot censur och andra
hindrande åtgärder i 1 kap. 2 § har i fråga om möjligheterna
att ingripa mot sådan reklam.

Yttrandefrihetsgrundlagen och reklamen

Yttrandefrihetsgrundlagen bygger på samma principiella synsätt
som tryckfrihetsförordningen när det gäller gränsen mellan
grundlagsenliga och icke grundlagsenliga ingripanden mot reklam.
Genom 1 kap. 12 § första stycket är det möjligt att i lag
förbjuda kommersiella annonser i den mån annonserna används vid
marknadsföring av alkoholhaltiga drycker eller tobaksvaror.
Enligt andra stycket är det vidare möjligt att genom lag
förbjuda kommersiell reklam i radio och TV och att, för det fall
reklamen är tillåten, i lag föreskriva betingelserna för
reklamen. Meningen med den bestämmelsen är enligt förarbetena
att öppna en möjlighet att genom lag avgöra om reklam skall få
förekomma i inhemsk radio och TV och att reglera villkoren för
sådan reklam inom de ramar som bestäms av grundlagens syfte. I
förarbetena sägs vidare att bestämmelsen innebär en lösning som
skiljer sig från den som finns i tryckfrihetsförordningen i så
måtto att möjligheten till lagstiftning uttryckligen nämns i
lagtexten och inte bara framgår av en tolkning av grundlagen med
hänsyn till dess syfte. Förklaringen till skillnaden anges ligga
i att medgivandet till lagstiftning gäller såväl förbud mot
reklam som reglering av reklamens villkor (prop. 1990/91:64 s.
113).

De båda grundlagarna och diskriminerande reklam

De konstitutionella aspekterna på lagstiftning med förbud mot
diskriminerande reklam har tidigare varit föremål för behandling
i olika sammanhang.

År 1977 behandlade konstitutionsutskottet motionsyrkanden
(vpk) om förbud i grundlagen mot spridande av diskriminerande
uppfattningar om kvinnor samt förbud i särskild lag mot
kvinnodiskriminerande text och bilder, även i reklam. Utskottet
fann att yrkandena berörde tryckfrihetens grundvalar -- rätten
att i tryckt skrift uttrycka åsikter i vilket ämne som helst.
Utskottet underströk att inskränkningar i denna rätt är tillåtna
endast i de fall som särskilt anges i tryckfrihetsförordningen.
Utskottet uttalade också att en lag med förbud mot
kvinnodiskriminerande reklam synes fordra stöd i
tryckfrihetsförordningen (bet. KU 1976/77:27).

I förarbetena till yttrandefrihetsgrundlagen uttalas att
yttrandefrihetsgrundlagen på sitt tillämpningsområde inte
innebär något annat än det som redan gäller enligt
tryckfrihetsförordningen i fråga om könsdiskriminerande reklam
(prop. 1990/91:64 s. 113).

Konsumentpolitiska kommittén tog på regeringens uppdrag upp
frågan om lagstiftning mot könsdiskriminerande reklam. I sitt
betänkande Hushållning för välfärd (SOU 1985:32) ansåg kommittén
att det behövs grundlagsändringar för att lagstiftning mot
könsdiskriminerande reklam skall kunna införas och lade inte
fram något formellt förslag om införande av en sådan
lagstiftning.

I februari 1989 överlämnade Konsumentverket rapporten
1988/89:5 Könsdiskriminerande reklam -- nu skall den bort. Med
utgångspunkt från rapporten upprättades i december 1990 inom
Civildepartementet promemorian Lagstiftning mot
könsdiskriminerande marknadsföring (MA 581/89). I promemorian
föreslogs en särskild lag enligt vilken en könsdiskriminerande
reklamåtgärd vid tillämpning av marknadsföringslagen skulle
anses vara en sådan otillbörlig handling som avses i
generalklausulen i 2 § marknadsföringslagen. Lagstiftningen
bedömdes i promemorian kunna ske utan grundlagsändring.
Promemorian remissbehandlades. Remisskritiken var blandad, bl.a.
när det gällde behovet av grundlagsändring.

Slutligen skall nämnas den i inledningen berörda promemorian
Diskriminerande reklam (Ds 1994:64).

Konstitutionsutskottets bedömning

Som framgått av det föregående finns det ett begränsat utrymme
för att vid sidan av grundlagarna ingripa mot reklam i de medier
som omfattas av grundlagarna. När det gäller att avgöra i vilken
mån sådana ingripanden är möjliga på grund av att reklamen har
ett innehåll som ger uttryck för diskriminering får
konstitutionsutskottet anföra följande.

Tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen
tillförsäkrar alla en rätt att i bl.a. tryckta skrifter och
filmer yttra sina tankar och åsikter, offentliggöra allmänna
handlingar samt meddela uppgifter och underrättelser i "vad ämne
som helst". Grundlagarna innehåller ingen definition av vad
slags uppgifter, tankar m.m. som är skyddsvärda eller inte
skyddsvärda och som därför bör omfattas av deras skyddsregler
eller inte. De sanktioner som kan förekomma får enligt
grundlagarna utkrävas endast om innehållet i framställningen är
straffbart som missbruk av tryckfriheten eller yttrandefriheten.
De skall då utkrävas i den ordning som föreskrivs i
grundlagarna, dvs. inför allmän domstol med tillgång till jury.
Grundlagarna lämnar inte något utrymme för att föreskriva
sanktioner av annat slag eller i andra former därför att
innehållet i en framställning verkat kränkande på en eller flera
personer. Detta gäller även om framställningen har ett
kommersiellt ändamål. En lagstiftning med förbud mot
diskriminerande reklam rör, som konstitutionsutskottet anförde
år 1977, således tryckfrihetens grundvalar.
Konstitutionsutskottet anser därför, i likhet med regeringen,
att en sådan lagstiftning inte kan införas utan
grundlagsändringar.

Stockholm den 14 februari 1995

På konstitutionsutskottets vägnar

Birgit Friggebo

I beslutet har deltagit: Birgit Friggebo (fp), Kurt Ove
Johansson (s), Catarina Rönnung (s), Anders Björck (m), Ingvar
Johnsson (s), Widar Andersson (s), Tone Tingsgård (s), Birgitta
Hambraeus (c), Björn von Sydow (s), Jerry Martinger (m), Barbro
Hietala Nordlund (s), Kenneth Kvist (v), Pär-Axel Sahlberg (s),
Inger René (m), Peter Eriksson (mp), Håkan Holmberg (fp) och
Nils Fredrik Aurelius (m).

Justitieutskottets yttrande

1994/95:JuU3y
Bilaga 5
Ny marknadsföringslag

Till lagutskottet

Inledning

Proposition 1994/95:123 om ny marknadsföringslag har hänvisats
till lagutskottet, som berett bl.a. justitieutskottet tillfälle
att yttra sig över propositionen och de motioner som väckts med
anledning av propositionen i de delar som berör utskottets
beredningsområde.

Med anledning av propositionen har väckts motionerna
1994/95:L13--L19.

Ärendet föranleder följande yttrande från justitieutskottet.

Utskottet

Yttrandets omfattning

Justitieutskottet, som konstaterar att väckta motioner inte
handlar om de delar av propositionen som berör utskottets
beredningsområde, inskränker sitt yttrande till att gälla dels
frågan om införande av sanktionsavgifter, dels den föreslagna
instansordningen i marknadsföringsmål.

Gällande rätt

Den nu gällande marknadsföringslagen (1975:1418) trädde i
kraft den 1 juli 1976. Den innehåller den grundläggande
regleringen av reklam och annan marknadsföring. Lagen har till
ändamål att främja konsumenternas intressen i samband med
näringsidkares marknadsföring av varor, tjänster och andra
nyttigheter och att motverka marknadsföring som är otillbörlig
mot konsumenter eller näringsidkare (1 §).

Lagen innehåller tre s.k. generalklausuler, som i allmänna
ordalag anger vad en näringsidkare skall iaktta vid sin
marknadsföring. Generalklausulerna behandlar otillbörlig
marknadsföring (2 §), informationsskyldighet (3 §) och
produktotjänlighet (4 §). De sanktioner som lagen erbjuder för
att säkerställa efterlevnaden av marknadsföringslagens
generalklausuler utgörs av förbud mot att fortsätta det påtalade
förfarandet resp. ålägganden att lämna information i något visst
avseende. Förbuden och åläggandena kan kombineras med vite.
Konsumentverket/Konsumentombudsmannen är den centrala
övervakande och ingripande myndigheten på
marknadsföringsområdet. De dömande uppgifterna ankommer på
Marknadsdomstolen, som är en specialdomstol. Marknadsdomstolen
handlägger mål enligt konkurrenslagen (1993:20),
marknadsföringslagen, lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i
konsumentförhållanden, lagen (1984:292) om avtalsvillkor mellan
näringsidkare, produktsäkerhetslagen (1988:1604) och lagen
(1994:615) om ingripande mot otillbörligt beteende avseende
offentlig upphandling.

I materiellt hänseende innehåller marknadsföringslagen
dessutom tre straffsanktionerade bestämmelser (6--8 §§). Dessa
tar sikte på sådana marknadsföringsåtgärder som anses särskilt
otillbörliga mot konsumenterna. Det gäller uppsåtligt användande
av vilseledande framställning, vissa rabattmärkeserbjudanden och
vissa andra kombinerade erbjudanden. Bestämmelserna har
tillämpats mycket sparsamt. Det beror i första hand på att de
straffbara förhållandena samtidigt faller inom ramen för
generalklausulerna.

Talan enligt generalklausulerna kan riktas mot juridiska
personer medan talan enligt de tre straffsanktionerade
bestämmelserna kan riktas enbart mot fysiska personer.

Den som bryter mot vissa förbud eller mot vissa föreskrifter i
marknadsföringslagen skall jämlikt 19 § nämnda lag ersätta den
skada som uppkommer för konkurrerande näringsidkare.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag till en ny
marknadsföringslag som ersätter 1975 års marknadsföringslag.

Den nya lagen syftar till att i huvudsaklig överensstämmelse
med den nu gällande lagen främja konsumenternas och
näringsidkarnas intressen i samband med näringsidkares
marknadsföring av varor, tjänster och andra nyttigheter och att
motverka marknadsföring som är otillbörlig mot konsumenter eller
näringsidkare.

Systemet med vitessanktionerade generalklausuler behålls. Vid
sidan om dessa införs särskilda regler med konkreta förbud mot
och krav på vissa marknadsföringsåtgärder. Överträdelser av de
särskilda reglerna kan medföra att en näringsidkare ådöms en
sanktion i form av en marknadsstörningsavgift.

Skadeståndssanktionen utvidgas på så sätt att skadestånd skall
kunna utgå, dels till andra näringsidkare, oavsett om dessa är
konkurrenter till den felande näringsidkaren eller inte, dels
till konsumenter. Vidare skall överträdelse av ett åläggande att
lämna information som har meddelats med stöd av lagen kunna
medföra skadeståndsskyldighet.

I marknadsföringsmål införs ett tvåinstanssystem med
Stockholms tingsrätt som första instans och Marknadsdomstolen
som andra och sista instans. Rättegångsbalkens regler skall i
princip tillämpas på marknadsföringsmålen.

Konsumentombudsmannens primära talerätt när det gäller förbud
och ålägganden avskaffas. I mål om marknadsstörningsavgift skall
Konsumentombudsmannen ha primär talerätt, med rätt för en
enskild näringsidkare som berörs av överträdelsen och en
sammanslutning av näringsidkare att föra talan, om
Konsumentombudsmannen beslutar att inte göra det.

En ny marknadsföringslag föranleder ändringar i annan
lagstiftning. I propositionen läggs fram förslag också till
sådana följdändringar.

Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 juli 1995.

Överväganden

Marknadsstörningsavgift

En ny konkurrenslag (1993:20) trädde i kraft den 1 juli 1993
(prop. 1992/93:56, Nu17, rskr. 144). I den lagen har den
tidigare kriminaliseringen ersatts av ett avgiftsansvar som
sanktion vid överträdelser av lagens förbud. Sanktionen benämns
konkurrensskadeavgift.

Enligt den nu aktuella propositionen (s. 102) har
konkurrensrätten och marknadsföringsrätten sakligt och
historiskt sett många beröringspunkter. Det anses därför
värdefullt att i den nya marknadsföringslagen skapa ett
sanktionssystem som på väsentliga punkter överensstämmer med
konkurrenslagens.

Mot den bakgrunden föreslås i propositionen införandet av ett
system med sanktionsavgifter i marknadsföringsmål (22--28 §§
förslaget till marknadsföringslag). Systemet innebär att en
särskild avgift benämnd marknadsstörningsavgift införs vid
uppsåtliga eller oaktsamma överträdelser av vissa i lagen
uppställda s.k. katalogregler. Avgiftsansvaret ersätter det
nuvarande straffansvaret i marknadsföringsmål.

Marknadsstörningsavgiften skall fastställas till lägst fem
tusen och högst fem miljoner kronor. Avgiften får dock inte
överstiga tio procent av näringsidkarens omsättning föregående
räkenskapsår. I ringa fall skall avgift inte dömas ut. Avgiften
skall också kunna efterges om det föreligger synnerliga skäl.

I mål om marknadsstörningsavgift skall Konsumentombudsmannen
ha primär talerätt, med rätt för en enskild näringsidkare som
berörs av överträdelsen och en sammanslutning av näringsidkare
att föra talan, om Konsumentombudsmannen beslutar att inte göra
det. Mål om marknadsstörningsavgift skall handläggas av
Stockholms tingsrätt som första instans. Överklagande skall ske
till Marknadsdomstolen, som också är sista instans. Avgiften får
dömas ut bara om stämningsansökan har delgetts den mot vilken
anspråket riktas inom fem år från det att överträdelsen
upphörde.

Utskottet vill inledningsvis erinra om statsmakternas tidigare
uttalanden att kriminalisering som en metod för att söka hindra
överträdelser av olika normer i samhället bör användas med
försiktighet (jfr prop. 1994/95:23 s. 52 f, JuU2, rskr. 40). I
det sammanhanget påpekades också att kriminalisering inte heller
är det enda och mest effektiva medlet för att motverka oönskade
beteenden. Utskottet ser inget principiellt hinder mot att i
vissa fall ersätta kriminalisering med sanktionsavgifter. En
annan sak är att införandet av nya avgiftssystem på olika
områden nu synes ske utan att ha föregåtts av någon mer ingående
eller grundläggande diskussion. Utskottet vill i sammanhanget
framföra att det är angeläget med en allmän översyn av systemet
med sanktionsavgifter.

Som anförs i propositionen (s. 102) kan ett system med
sanktionsavgifter jämfört med kriminalisering ha vissa fördelar.
Sanktionsavgifter kan till skillnad från straffrättsliga
påföljder påföras både fysiska och juridiska personer. En
sanktionsavgift kan bestämmas så att den blir betydligt mer
ekonomiskt kännbar för näringsidkaren och den kan därmed verka
avskräckande på andra företag/företagare. Avgiften kan anpassas
efter såväl det aktuella företagets storlek och ställning på
marknaden, som överträdelsens karaktär och omfattning.
Ytterligare en fördel kan vara att en sanktionsavgift inte
behöver behandlas i den för brottmål stadgade ordningen. Frågan
om en marknadsstörningsavgift skulle således kunna handläggas i
samma ordning som andra marknadsföringsmål.

I propositionen (s. 103) anmärks att sanktionsavgifter utmärks
i förhållande till straffansvar generellt av att avgift kan
dömas ut oberoende av subjektiva omständigheter. Ett undantag
anges vara den ovan nämnda konkurrensskadeavgiften, som kräver
att företaget i fråga brutit mot konkurrenslagen uppsåtligen
eller av oaktsamhet (26 § konkurrenslagen), och huruvida
detta innebär ett nytt synsätt sägs vara svårt att avgöra. Här
påpekas att konkurrenslagens regelsystem är påverkat av
EG-rätten, som fordrar uppsåt eller oaktsamhet för sådana
överträdelser. I propositionen föreslås på motsvarande sätt att
marknadsstörningsavgiften skall kunna dömas ut vid uppsåtliga
eller oaktsamma överträdelser av de s.k. katalogreglerna i
marknadsföringslagen.

Utskottet ser för sin del inte skäl till någon erinran mot
förslaget i denna del. Förslagets utformning ligger dessutom i
linje med vad riksdagen uttalade i ett ärende år 1982 (jfr prop.
1981/82:142, JuU53, rskr. 328), som gällde riktlinjer för regler
om sanktionsavgifter mot bl.a. juridiska personer i syfte att
eliminera det intresse av att skaffa sig obehöriga vinster som
kan ligga bakom regelöverträdelser av olika slag. Utskottet
uttalade då att det var viktigt att slå fast att riktlinjerna
för ett avgiftssystem skulle utgå från den straffrättsliga
skuldprincipen även om avgiftsskyldighet förutsattes kunna i
särskilda fall bygga på strikt ansvar. I en proposition från år
1985 uttalades att dessa riktlinjer som riksdagen antagit på
området alltjämt borde vara vägledande (se prop. 1985/86:23 s.
18).

Marknadsstörningsavgiften skall, som framförs ovan,
fastställas till lägst fem tusen kronor och högst fem miljoner
kronor. Avgiften får dock inte överstiga tio procent av
näringsidkarens årsomsättning föregående räkenskapsår (24 §
förslaget till marknadsföringslag).

I författningskommentaren till nämnda bestämmelse (prop. s.
176) anförs att om överträdelsen sker under en näringsidkares
första verksamhetsår får årsomsättningen uppskattas med stöd av
tillgängliga uppgifter. Detta sägs också få göras även i andra
fall när sådana uppgifter saknas eller är uppenbart
bristfälliga. Utskottet anser för sin del med hänvisning till
legalitetsprincipen att detta bör framgå av lagtexten.

Med nyss gjorda uttalanden anser sig utskottet kunna
tillstyrka propositionen i nu behandlad del.

Instansordningen i marknadsföringsmål

I dag gäller att Marknadsdomstolen prövar frågor om åläggande
och förbud enligt marknadsföringslagen medan talan om straff,
utdömande av vite, utplånande av vilseledande framställningar
och om skadestånd förs vid allmän domstol. Marknadsdomstolens
avgöranden går enligt 2 § lagen (1970:417) om Marknadsdomstol
m.m. inte att överklaga.

Som framgår av propositionen har frågan om vilket eller vilka
organ som skall utöva den dömande funktionen i marknadsrättsliga
mål varit föremål för överväganden vid ett flertal tillfällen
(se bl.a. prop. 1970:57, 1971:15, 1975/76:81, 1976/77:110 och
1981/82:165 samt bet. 1970:3LU45, 1971:NU7, 1975/76:NU14 och
1978/79:NU27). I samtliga dessa lagstiftningsärenden konstateras
att ordningen med Marknadsdomstolen som ensam instans i förbuds-
och åläggandemål är att föredra framför andra alternativ. Saken
sägs dock ha kommit i ett annat läge genom reformeringen av
konkurrensmålen. Enligt propositionen (s. 37) finns det även i
processuellt hänseende skäl att välja samma lösning på
marknadsföringsområdet som valts på konkurrensområdet i den nya
konkurrenslagen. För detta talar bl.a. det nära sambandet mellan
konkurrenspolitiken och konsumentpolitiken.

Enligt regeringen kräver, som anfördes när frågan behandlades
i samband med nya konkurrenslagen, införandet av ett system med
sanktionsavgifter av rättssäkerhetsskäl att det finns
möjligheter till överklagande. I propositionen föreslås därför
att Stockholms tingsrätt blir första instans i alla
marknadsföringsmål. Domar och beslut i marknadsföringsmål skall
kunna överklagas till Marknadsdomstolen som sista instans. Mål
om utdömande av vite som har förelagts med stöd av
marknadsföringslagen skall även i fortsättningen handläggas i
allmän domstol.

Förfarandet vid Stockholms tingsrätt och Marknadsdomstolen
föreslås i princip följa reglerna om tvistemål i
rättegångsbalken.

En annan nyhet i konkurrenslagen gäller att brott mot det
lagstadgade förbudet mot konkurrensbegränsande samarbete kan
medföra skadeståndsskyldighet gentemot en part som har skadats
av sådant samarbete. Enligt propositionen finns det skäl att på
motsvarande sätt införa en vidgad skadeståndsmöjlighet för den
som lider skada på grund av otillbörlig marknadsföring. Det
föreslås därför att den som uppsåtligen eller av oaktsamhet har
överträtt ett förbud mot otillbörlig marknadsföring, ett
åläggande eller ett godkänt föreläggande som har meddelats med
stöd av lagen, skall vara skyldig att ersätta den skada som
uppkommit genom förfarandet. Detsamma gäller den som har
överträtt någon av de specifika reglerna i den s.k. katalogen.
Skadeståndsberättigade är dels andra näringsidkare, dels
konsumenter.

Mål om skadestånd enligt marknadsföringslagen handläggs i dag
av de allmänna domstolarna. I propositionen föreslås att
Stockholms tingsrätt blir första instans i alla
marknadsföringsmål, även skadeståndsmål, men att det skall
vara möjligt att väcka en talan om skadestånd enligt
marknadsföringslagen även vid någon annan tingsrätt enligt
vanliga forumregler. Skadeståndsmålen skall, oavsett om de väcks
vid Stockholms tingsrätt eller någon annan tingsrätt, överklagas
till Marknadsdomstolen.

Som skäl för den nya ordningen anför regeringen (prop. s. 125)
att i den nya marknadsföringslagen kommer rätten till skadestånd
att gälla både för näringsidkare och konsumenter och vara
kopplad till överträdelser av förbud och ålägganden som har
meddelats med stöd av lagen och de specifika förbudsreglerna. En
sådan reglering skapar en stor risk för motstridiga avgöranden i
viktiga principfrågor, om man behåller den nuvarande
instansordningen intakt. Den situationen skulle kunna inträffa
att Högsta domstolen i en skadeståndsprocess och
Marknadsdomstolen i ett sanktionsmål kommer till motsatta
uppfattningar i fråga om ett bestämt förfarande strider mot en
viss bestämmelse i marknadsföringslagen. Detta talar, enligt
regeringen, starkt för att skadeståndsmålen flyttas över till
den marknadsrättsliga instansordningen. För en sådan lösning
talar också, anser regeringen, det förhållandet att det
därigenom blir möjligt att i skadeståndsfrågor utnyttja den
sakkunskap som sammansättningsreglerna i marknadsföringsmål
erbjuder och att kumulera en skadeståndstalan med talan om
förbud, åläggande eller marknadsstörningsavgift.

Utskottet kan i princip ansluta sig till de resonemang som
framförs i propositionen när det gäller instansordningen i
marknadsföringsmål. Vid beredningen av ärendet har utskottet
dock uppmärksammat en diskrepans mellan den nu föreslagna
ordningen när det gäller instansordningen i skadeståndsmål
enligt marknadsföringslagen och instansordningen i
skadeståndsmål enligt konkurrenslagen. De sistnämnda målen, som
i första instans skall prövas av Stockholms tingsrätt eller
någon annan tingsrätt, skall överklagas enligt den vanliga
instansordningen i de allmänna domstolarna. Det skäl som anförs
i propositionen för att låta Marknadsdomstolen vara slutinstans
i skadeståndsmålen enligt marknadsföringslagen torde även ha
bäring på skadeståndsmålen enligt konkurrenslagen. Utskottet
anser, i likhet med vad som uttalas i propositionen (s. 37 och
123) att det kan finnas skäl att hålla ihop systemen. Huruvida
det av sakliga skäl är nödvändigt att ha samma
instansordning för de båda målkategorierna undandrar sig
emellertid utskottets bedömning. Utskottet vill dock erinra om
att det i förarbetena till 1970 års marknadsföringslag pekades
på de fördelar som ligger i att ärenden enligt
marknadsföringslagen prövas av samma instans som även prövar
konkurrensärenden (prop. 1970:57 s. 60 ff).

Enligt vad utskottet inhämtat från Näringsdepartementet
planeras nu en utvärdering av den nya konkurrenslagen. Utskottet
utgår från att överväganden från regeringens sida i denna fråga
sker i det sammanhanget.

I årets budgetproposition (prop. 1994/95:100 bil. 3 s. 48)
aviserar regeringen en djupare översyn av de organisatoriska
frågorna inom domstolsväsendet. En sådan översyn kan, enligt
budgetpropositionen, komma att behandla såväl underrätts- som
överrättsstrukturen och även frågor om specialdomstolarnas roll
inom rättsväsendet. Varje specialdomstols fortsatta verksamhet
bör, enligt utskottets mening, bedömas efter dess egna meriter
och inte endast utifrån principiella ståndpunkter.

Sammantaget anser sig utskottet med nu gjorda uttalanden kunna
tillstyrka propositionens förslag i de delar som nu behandlats.

Stockholm den 21 februari 1995

På justitieutskottets vägnar

Göthe Knutson

I beslutet har deltagit: Birthe Sörestedt (s), Sigrid
Bolkéus (s), Göthe Knutson (m), Märta Johansson (s), Görel
Thurdin (c), Margareta Sandgren (s), Anders G Högmark (m), Siw
Persson (fp), Ann-Marie Fagerström (s), Alice Åström (v), Pär
Nuder (s), Lars Björkman (m), Kia Andreasson (mp), Rolf
Åbjörnsson (kds), Helena Frisk (s), Eva Johansson (s) och Göran
R Hedberg (m).

Avvikande mening

Göthe Knutson (m), Görel Thurdin (c), Anders G Högmark (m),
Siw Persson (fp), Lars Björkman (m), Rolf Åbjörnsson (kds) och
Göran R Hedberg (m) anser att den del av utskottets yttrande i
avsnittet Instansordningen i marknadsföringsmål som börjar
med "I årets" och slutar med "principiella ståndpunkter" bort ha
följande lydelse:

När det rent allmänt gäller den fortsatta verksamheten vid
Marknadsdomstolen vill utskottet också i sammanhanget erinra om
att utskottet förra våren i anledning av en proposition uttalade
sig om specialdomstolarnas framtida verksamhet (prop.
1993/94:200, JuU31, rskr. 431). Utskottets majoritet delade här
den förutvarande regeringens uppfattning att specialdomstolar i
möjligaste mån bör avskaffas (bet. s. 9). I en reservation (bet.
s. 11 f) anförde en minoritet i principfrågan att en sådan
restriktiv syn på specialdomstolarna inte var motiverad. Varje
specialdomstols fortsatta verksamhet borde, enligt
reservanterna, bedömas efter dess egna meriter och inte endast
utifrån principiella ståndpunkter.

I årets budgetproposition (prop. 1994/95:100 bil. 3 s. 48)
aviserar regeringen en djupare översyn av de organisatoriska
frågorna inom domstolsväsendet. En sådan översyn kan, enligt
budgetpropositionen, komma att behandla såväl underrätts- som
överrättsstrukturen och även frågor om specialdomstolarnas roll
inom rättsväsendet. Det sagda innebär att Marknadsdomstolens
ställning på nytt kan komma att övervägas.

Innehållsförteckning

Sammanfattning1
Propositionen2
Motionerna3
Motioner väckta med anledning av proposition 1994/95:1233
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1994/954
Utskottet5
Allmän bakgrund5
Propositionens huvudsakliga innehåll8
Allmänna överväganden9
Lagens syfte och tillämpningsområde m.m.10
Generalklausulerna11
Katalogreglerna14
S.k. fakturaskojeri17
Garantier20
Aggressiva metoder vid marknadsföring21
Marknadsföringskorruption22
Diskriminerande reklam23
Sanktionssystemet28
Processen i marknadsföringsmål30
En särskild bevisbörderegel33
Ikraftträdandet, m.m.33
Hemställan34
Reservationer36
1. Efterbildningar (mp)36
2. Diskriminerande reklam (v, mp)37
3. Diskriminerande reklam (c)38
4. Utredning om reklamens påverkan (mp)39
5. Bevisbördan i marknadsföringsmål (mp)40
Särskilt yttrande41
Marknadsdomstolens fortsatta verksamhet (m, c, fp)41
Bilaga 1 Propositionens lagförslag42
Bilaga 2 Av utskottet föreslagen ändring i regeringens förslag
till marknadsföringslag69
Bilaga 3 Av utskottet framlagt förslag till lag om ändring i
lagen (1970:417) om Marknadsdomstol m.m.70
Bilaga 4 Konstitutionsutskottets yttrande 1994/95:KU4y73
Bilaga 5 Justitieutskottets yttrande 1994/95:JuU3y79