I betänkandet behandlas motioner som avser kulturmiljöfrågor.
Utskottet avstyrker tre motionsyrkanden som syftar till ett ökat
stöd för Sala silvergruva samt för industriminnen i Skåne och
Västmanland.
Utskottet diskuterar i sammanhanget den övergripande frågan om
insatser för industriminnesvården i Sverige. Utskottet anser att det
är angeläget att en heltäckande bild av åtgärdsbehov, kostnader m.m.
kan presenteras snarast för regeringen. Utskottet förutsätter att
det regeringsuppdrag som Riksantikvarieämbetet (RAÄ) fått, det s.k.
Industriminnesprojektet, kan slutredovisas tidigare än vad
regeringen krävt. Om detta inte skulle vara möjligt, förutsätter
utskottet att RAÄ överväger möjligheten att successivt avrapportera
resultatet av uppdraget.
En motion har till syfte att hällristningarna i Tanum i Bohuslän
skall skyddas, bevaras och levandegöras. Utskottet, som erinrar om
att de i motionen aktualiserade hällristningarna väntas bli uppförda
på Unescos Världsarvslista i december 1994, avstyrker motionen med
hänvisning bl.a. till att det ankommer i första hand på de
kulturvårdande myndigheterna att svara för att hällristningarna
skyddas och levandegörs.
Ett motionsförslag att bevara badhyttsbebyggelsen på
Falsterbonäset avstyrks med hänvisning till att det vid sidan om
ägarna i första hand åvilar kommunerna ett ansvar att tillgodose
skyddsbehov på kulturmiljöområdet.
Motionerna
1993/94:Kr217 av Bertil Persson (m) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om badhytterna på Falsterbonäset.
1993/94:Kr236 av Lena Hjelm-Wallén och Birger Andersson (s, c)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av statliga resurser till Sala
silvergruva.
1993/94:Kr242 av Margitta Edgren m.fl. (fp) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att bevara industriminnen i Skåne.
1993/94:Kr266 av Berit Oscarsson m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av ökade insatser för byggminnesvården av
industriminnen.
1993/94:Kr301 av Karl-Erik Svartberg m.fl (s, m, fp, c, kds, nyd,
v) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av skydd för Bohusläns
hällristningar.
Ansvaret för den statliga kulturmiljövården
Vid riksmötet 1992/93 godkände riksdagen inriktningen av
länsstyrelsernas uppgifter på kulturmiljövårdens område som
tillämpas fr.o.m. den 1 juli 1993 (prop. 1992/93:100 bil. 14 punkt B
1, yttr. 1992/93:KrU7y, bet. 1992/93:BoU17, rskr. 1992/93:283). I
propositionen angavs att länsstyrelsernas uppgifter skall vara att
arbeta med landskapets långsiktiga förvaltningsfrågor och ge stöd
till de svenska jordbruksföretagens möjligheter att upprätthålla
landskapets traditionsinnehåll. De skall vidare bl.a. ansvara för
frågor om enskilda kulturmiljöer och kulturminnen samt ge
kulturmiljöområdet en sådan tyngd i organisationen att uppgifterna
kan bedrivas i enlighet med det vidgade ansvar länsstyrelserna ges
på området. I propositionen konstaterades att kulturmiljövården har
att arbeta utifrån en relativt smal resursbas. Denna svårighet kan
enligt propositionen bara bemästras genom en effektiv roll- och
ansvarsfördelning mellan kulturmiljövårdens olika parter.
Riksantikvarieämbetet (RAÄ) skall fortsättningsvis utveckla de
centrala myndighetsfunktionerna och arbeta med kunskapsuppbyggnad.
Ansvaret för att ta ställning i frågor om enskilda kulturmiljöer och
kulturminnen koncentreras till länsstyrelserna. RAÄ bemyndigas
därför att till länsstyrelserna delegera sådana beslut om bidrag
till vård av byggnader, fornlämningar och landskap som RAÄ dittills
fattat.
Statligt stöd till kulturmiljövård
För innevarande budgetår har medel för kulturmiljövård anvisats
över följande tre anslag under Kulturdepartementets huvudtitel.
1. Anslaget Riksantikvarieämbetet. Under anslaget, som uppgår
till drygt 129 miljoner kronor, har ca 7 miljoner kronor avsatts för
vård, underhåll och levandegörande av de fastigheter som RAÄ
förvaltar samt ca 15,5 miljoner kronor för insatser mot
luftförorenings- och försurningsskador.
2. Anslaget Kulturmiljövård. Anslaget disponeras av RAÄ, som i
sin tur får fördela medlen till länsstyrelserna. Beslut om bidrag
och andra åtgärder fattas beträffande vård av kulturhistoriskt
värdefull bebyggelse, fornminnes- och kulturlandskapsvård inom en
ram av 72,6 miljoner kronor. Anslaget har förstärkts under
1990-talet bl.a. för vård och levandegörande av kulturmiljöer. En
redovisning härför lämnas i kulturutskottets betänkanden
1989/90:KrU21 och 1990/91:KrU25.
3. Anslaget Kulturstöd vid ombyggnad m.m. Från anslaget, som
disponeras av RAÄ, får bidrag beviljas till ombyggnad, renovering
och underhåll av kulturhistoriskt värdefull bostadsbebyggelse inom
en ram motsvarande 160 miljoner kronor.
Medel för kulturmiljövården anvisas även under andra departements
huvudtitlar.
4. Anslaget Arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Viktiga
insatser har kunnat göras på kulturmiljövårdsområdet tack vare de
satsningar som gjorts vid ett flertal tillfällen av
arbetsmarknadsskäl under 1990-talet, senast under våren 1994. Då
beslutade riksdagen -- på arbetsmarknadsutskottets initiativ -- om
särskilda åtgärder för att skapa sysselsättning åt arbetslösa.
Beslutet innebar att 1,5 miljarder kronor under
Arbetsmarknadsdepartementets huvudtitel under anslaget
Arbetsmarknadspolitiska åtgärder skulle få användas för s.k.
ROT-insatser som kunde påbörjas omgående (bet. 1993/94:AU21, rskr.
1993/94:148). Regeringen beslutade därefter att av nämnda belopp 195
miljoner kronor skulle avse kulturmiljövård och kulturbyggnader,
inklusive RAÄ:s fastigheter.
Senare samma vår beslutade riksdagen i enlighet med regeringens
förslag i kompletteringspropositionen (prop. 1993/94:150) att under
nämnda anslag, Arbetsmarknadspolitiska åtgärder, anvisa 300 miljoner
kronor för budgetåret 1994/95 för ROT-insatser i byggnader och
miljöer av kulturhistoriskt värde (yttr. 1993/94:KrU10y, bet.
1993/94:FiU20, rskr. 1993/94:457).
5. Anslaget Landskapsvårdande åtgärder. Under Miljö- och
naturresursdepartementets huvudtitel anvisas innevarande budgetår
250 miljoner kronor för att bevara natur- och kulturvärden samt för
att upprätthålla ett öppet landskap. Naturvårdsverket,
Jordbruksverket och RAÄ fördelar medlen efter behovsprövning till
länsstyrelserna.
Stöd till industriminnesvård
Allmänna upplysningar
I enlighet med riksdagens beslut vid riksmötet 1985/86
tillkallades en utredning (U 1988:14) om förvaltningen av vissa
kulturmiljöer (bet. KrU 1985/86:8 s. 19--20, rskr. 1985/86:47).
Enligt riksdagsbeslutet skulle utredningen bl.a. uppmärksamma frågan
om bevarande av industriminnen. I betänkandet (SOU 1991:64) Att
förvalta kulturmiljöer anfördes bl.a. att en särskild utredning
borde tillsättas på industriminnesvårdens område (s. 163--164).
Vidare ansåg utredningsmannen att industrin själv borde stå för en
betydande del av industriminnesvården. En sådan finansieringsform
skulle underlättas avsevärt om företagen generellt medgavs
avdragsrätt i rörelsen för sina bidrag till stiftelser för
kulturmiljövård avseende industriminnen.
I 1993 års budgetproposition (prop. 1992/93:100 bil. 12 s.
128--129) pekades vissa områden ut för prioriterade insatser inom
kulturmiljövården under treårsperioden 1993/94--1995/96. Bland de
förvaltningsfrågor inom kulturmiljövården som enligt
kulturministerns mening måste ges hög prioritet nämndes landets
industriminnen. RAÄ hade i sin fördjupade anslagsframställning för
perioden anfört att industriminnesvården framstår som en av de mest
brännande frågorna inom den kulturhistoriska byggnadsvården i vad
gäller såväl urval som säkerställande och ekonomiskt stöd till
upprustning och fortsatt vård. I propositionen anfördes bl.a. att
det är en viktig uppgift för RAÄ att skyndsamt förbättra
kunskapsläget och därefter ta fram ett handlingsinriktat underlag
för selektiva åtgärdsprogram för dokumentation, bevarande,
förvaltning och vård.
RAÄ fick därefter -- i juni 1993 -- regeringens uppdrag att ta
fram ett handlingsprogram för bevarande, vård och långsiktig
förvaltning av landets industriminnen. Uppdraget skall redovisas
senast den 1 juli 1996.
I enlighet med det givna uppdraget pågår vid RAÄ ett s.k.
Industriminnesprojekt. För att förbättra kunskapsläget har RAÄ
tillsammans med Nordiska museet insamlat uppgifter från länen som
tar fasta på såväl materiella som immateriella aspekter på
industrisamhällets kulturarv. För närvarande håller ett
industriminnesregister för hela landet på att upprättas. Därefter
skall ett representativt urval av de fysiska industriminnena göras
och en praktisk handlingsplan för dokumentation, förvaltning och
vård tas fram och kostnadsberäknas. Aktionsprogrammet avses bli
presenterat för regeringen år 1996.
Följande definition av begreppet industriminnen har lämnats av
projektets ledare Kersti Morger.
Industriminnen kan vara av vitt skilda slag: personliga minnen
förmedlade i form av intervjuer eller anteckningar, källmaterial
såsom skriftliga handlingar, foton, kartor och ritningar.
Industriminnen kan vara redskap och maskiner, men även byggnader och
landskap. Landskapen kan i sin tur innehålla byggnader i anslutning
till produktionsprocessen men även transportsystem, bostäder,
skolor, kommunala byggnader m.m. Industriminnen omfattar således
såväl bebyggelse och landskap som arbetsliv, konsumtionsmönster,
värderingar och livsformer under industrialismen. (Ur Teknik och
kultur nr 1 1994.)
På initiativ av Nordiska museets styresman bildades år 1992
Industrihistoriskt forum, ett samarbetsorgan för dokumentation,
bevarande och forskning rörande det industriella arvet med
representanter för RAÄ, länsstyrelser, Nordiska museet och andra
museer, arkiv, näringsliv, fackliga organ, forskarsamhället och
hembygdsrörelsen. En uppgift för Industrihistoriskt forum är att dra
upp riktlinjer för hur de olika institutionerna tillsammans skall
kunna göra en aktiv och samlad satsning för att rädda det
industriella arvet.
Stöd till industriminnesvård i Skåne (mot. 1993/94:Kr242 yrkande
2)
Bidrag till industriminnesvård
Länsstyrelsen i Malmöhus län har av tidigareläggningsmedel anvisat
medel för upprustning av agraranknutna industrimiljöer, bl.a. 1,6
miljoner kronor för kalkugnarna i Östra Torp i Trelleborgs kommun.
Även väderkvarnar och vattenkvarnar har fått stöd för upprustning,
t.ex. Södra Åsums vattenkvarn i Sjöbo kommun, som stötts med
likaledes 1,6 miljoner kronor.
Länsstyrelsen i Kristianstads län har av tidigareläggningsmedel
satsat på olika industriminnen. Främst kan nämnas Torsebro krutbruk
från 1680-talet, där ungefär 3 miljoner kronor använts för
byggnadsvård, markvård, informationstavlor m.m. Kulturmiljöenheten
vid länsstyrelsen har nyligen färdigställt en inventering av
industriminnena i länet, som kommer att publiceras inom kort.
Tidigare riksdagsbehandling
Kulturutskottet avstyrkte hösten 1993 ett motionsyrkande med
innehåll liknande det nu aktuella yrkandet. Utskottet ansåg att
riksdagen inte i det då aktuella ärendet borde göra några uttalanden
om behovet av stöd till vården av visst industriminne eller behovet
av medel till industriminnesvård i vissa län. Utskottets
ställningstagande skedde dels mot bakgrund av ansvarsuppdelningen
inom kulturmiljövården mellan riksantikvarieämbetet och
länsstyrelserna, dels med hänvisning till den prioritering av
industriminnesvården i landet under perioden 1993/94--1995/96 som
kulturministern förordat i 1993 års budgetproposition (bet.
1993/94:KrU1 s. 13).
Stöd till industriminnesvård i Västmanland (mot. 1993/94:Kr266)
Vissa upplysningar med anledning av motionen
Av sysselsättningsskäl har -- som framgår av ett föregående
avsnitt i detta betänkande -- betydande summor anvisats för
kulturmiljövård budgetåren 1991/92--1994/95. Västmanlands län har
sammanlagt tilldelats knappt 32 miljoner kronor därav. Medel har
anvisats för olika industrimiljöer i länet såsom Polhemshjulet i
Norberg, Oljeön i Engelsberg och Sala silvergruva. Även
industrimiljöer i västra delen av landskapet Västmanland som hör
till Örebro län har erhållit stöd för kulturmiljövård. Som exempel
kan nämnas Pershyttan i Nora kommun.
Länsstyrelsen i Västmanlands län avser att under innevarande
budgetår göra en långsiktig vård- och bevarandeplan för de
objekt som erhållit stöd. Syftet med planen är bl.a. att
fastighetsägarna skall erhålla råd för det fortsatta
bevarandearbetet.
Sala silvergruva (mot. 1993/94:Kr236)
Vissa upplysningar med anledning av motionen
Ett kommunalt bolag, Sala Gruv- och Turism AB, har ansvar för
förvaltningen av fast och lös egendom vid Sala silvergruva och
besöksverksamheten vid gruvan. Företagets intäkter består av
driftbidrag från kommunen, hyror för lokaler och bostäder vid gruvan
och avgifter från besökarna.
RAÄ gjorde år 1991 en dispositionsplan för Sala silvergruva.
Planen anger hur gruvområdet med mark och tillhörande anläggningar
kan användas och restaureras. Flera av förslagen i planen har
sedermera kunnat förverkligas. Bl.a. kan nämnas att en hiss
installerats i Gustav III:s schakt, att enhetliga och tydliga
informationsskyltar satts upp vid byggnader m.m. och att
orienteringstavlor för hela området satts upp.
Sala silvergruva har av de medel som riksdagen anvisat för
sysselsättningsskapande åtgärder, s.k. tidigareläggningsmedel,
erhållit sammanlagt 8,8 miljoner kronor under budgetåren
1991/92--1994/95 för upprustning av byggnader. Vidare har RAÄ i
september 1994 beslutat att av sysselsättningsmedel anvisa 1,5
miljoner kronor för rekonstruktion av det s.k. Gamla Hjulhuset ett
av de äldsta husen vid gruvan, vilket eldhärjades i juni 1994.
Härutöver förekommer beredskapsarbete vid Sala silvergruva.
Tidigare riksdagsbehandling
Motionsyrkanden av innebörd att det är ytterst angeläget att
staten tar ett stort kostnadsansvar för bevarandet av Sala
silvergruva har behandlats av kulturutskottet vid olika tillfällen.
Utskottet uttalade hösten 1991 att gruvan är intressant både från
kulturhistorisk och ekonomisk-historisk synpunkt och att den torde
vara av stort intresse för landet (bet. 1991/92:KrU4 s. 14). Hösten
1993 konstaterade utskottet att staten under en rad av år satsat
resurser på olika anläggningar i och kring gruvan. Utskottet
avstyrkte ett motionsförslag innebärande bl.a. att riksdagen skulle
uttala att det är angeläget att staten tar ytterligare ekonomiskt
ansvar för gruvan. Utskottet anförde bl.a. följande (bet.
1993/94:KrU1 s. 13).
Utskottet anser att riksdagen inte nu bör göra några uttalanden om
behovet av stöd till vården av visst industriminne eller behovet av
medel till industriminnesvård i vissa län. Utskottets
ställningstagande sker dels mot bakgrund av den redovisade
ansvarsfördelningen inom kulturmiljövården, dels med hänvisning till
den prioritering av industriminnesvården i landet under perioden
1993/94--1995/96 som kulturministern förordat i 1993 års
budgetproposition.
Bevarande av hällristningarna i Bohuslän (mot. 1993/94:Kr301)
Insatser mot luftförorenings- och försurningsskador
Som framgår av ett tidigare avsnitt disponerar RAÄ under anslaget
Riksantikvarieämbetet medel för insatser mot luftförorenings- och
försurningsskador på kulturminnen och kulturföremål. För innevarande
budgetår har ca 15,5 miljoner kronor av myndighetens anslag
budgeterats för ändamålet. Härtill kommer särskilda medel för
forskningsinsatser som anvisas över anslaget Forsknings- och
utvecklingsinsatser inom kulturområdet.
Följande mål för RAÄ:s luftföroreningsprogram anges i RAÄ:s
årsredovisning för budgetåret 1993/94.
Följa skadeutvecklingen på runstenar och hällristningar och
åtgärda akuta skador.
Vetenskapligt utvärdera effekten av utförda konserveringar på
byggnadsutsmyckningar i sandsten.
Konservera stenutsmyckningar i större omfattning på ca 15
byggnader per säsong.
Bedöma skador på metall utomhus och inomhus samt vidta åtgärder
för miljöförbättringar och genomföra konservering.
Av årsredovisningen framgår även följande.
Inom ramen för luftföroreningsprogrammet har tillståndet hos
stenutsmyckningar på Sveriges byggnader kartlagts genom en
omfattande inventering. Skadorna på runstenar och bildstenar följs
med två huvudmetoder. Dels byggs ett register upp över samtliga
runstenar och deras skador, dels följs skadorna i detalj på 16
utvalda runstenar med hjälp av foton. Under budgetåret 1993/94 kunde
64 runstenar rengöras och lagas. För närvarande har drygt 800
runstenar en fadder för tillsyn och underhållande tvätt. I
årsredovisningen konstateras att en metod för att bevara utsatta
hällristningar är att täcka dem med jord. En övertäckning har gjorts
på försök med regelbunden övervakning av kemin i markskiktet. För
att effektivt kunna följa effekten av stenkonservering behövs
fältmetoder för oförstörande provning. Inom RAÄ har institutionen
för konservering (RIK) startat ett utvecklingsarbete med mätmetoder
för vattenupptagning, saltinnehåll, sprickor och ljudhastighet. En
sammanställning av kunskapsläget beträffande gotländsk sandsten
pågår.
RAÄ har utarbetat en särskild rapport, Air Pollution and the
Swedish Heritage, Progress 1988--1991, (publicerad i RAÄ:s
rapportserie RIK som nr 6). Denna rapport har i sin tur utgjort
underlag för en internationell utvärdering år 1992 av insatserna mot
luftförorenings- och försurningsskador. Den internationella
utvärderingsrapporten, benämnd Air Pollution and the Cultural
Heritage, Evaluation of the Swedish Programme, har utförts av Univ.
Doz. Dr. Ernst Bacher, Österrike, Sir Dr. Bernard Feilden,
Storbritannien, och prof. Dr. Rolf Snethlage, Bayern. Utvärderarna
anför att de är imponerade av den höga kvaliteten i det arbete som
gjorts inom programmet. Inom några områden är basen för övervakning
av skador så gott som komplett. Inom andra områden rekommenderar
utvärderarna ökade resurser för forskning och dokumentation.
Utvärderarna anser att det finns många fördelar med programmets
organisation, där kulturmiljövårdande myndigheter och museer arbetar
med stöd från materialforskningen. Utvärderarna framhåller att det
är viktigt att forskningsresultat förs ut till det praktiska arbetet
och rekommenderar ökad utbildning av inventerings- och
konserveringspersonal.
Vissa upplysningar med anledning av motionen
I Bohuslän finns norra Europas största koncentration av
hällristningar. Ristningarna som tillkom för ungefär 3 000 år sedan
under bronsåldern anses ha hög konstnärlig kvalitet och stor
variationsrikedom i motiven. Kärnområdet för de bohuslänska
ristningarna finns i Tanums kommun där Vitlycke, Aspeberget,
Litsleby, Fossum och Kalleby utgör de främsta
hällristningslokalerna. Hällristningarna i Bohuslän är utsatta för
vittring på grund av den pågående försurningsprocessen.
Regeringen beslöt i juni 1989 efter förslag av RAÄ att ansöka om
att hällristningarna i Tanum (Fossum) i Bohuslän skulle uppföras på
Unescos Världsarvslista, en lista som upptar objekt såsom Egyptens
pyramider, Akropolis i Aten samt för Sveriges del Drottningholms
slott, Birka/Hovgården och Engelsbergs bruk. I oktober 1993 vidgades
ansökningen till att avse ett större område, Tanumsslätten. Unescos
mellanstatliga Världsarvskommitté kommer att ta ställning till
ansökan beträffande hällristningarna i Tanum i december 1994. En
närmare redovisning för frågor rörande Världsarvslistan lämnas i
betänkandet 1993/94:KrU1.
Ett forskningsprojekt beträffande hällristningarna i landet pågår
vid institutionen för konservering vid RAÄ i samarbete med
institutionen för oorganisk kemi vid Göteborgs universitet och
institutionen för geologi vid Stockholms universitet.
Forskningsarbetet har bekräftat farhågorna att de flesta
hällristningarna inte kan bevaras på längre sikt utan skydd.
Undantag är t.ex. de skånska hällristningarna i kvartsitrikt berg
som bedöms beständiga. Kemiska behandlingar och enklare regnskydd
tycks vara verkningslösa. För att bevara hällristningarna krävs
enligt dagens bedömning antingen övertäckning med jord av anpassad
kemisk sammansättning och tillräcklig lagertjocklek eller inbyggnad
med fuktisolering och klimatreglering.
För att lyfta fram hällristningarna i Bohuslän startade år 1992
ett särskilt projekt, benämnt Projekt Västhäll. Bakom projektet står
representanter för Tanums kommun, Bohuslandstinget, Länsstyrelsen i
Göteborgs och Bohus län, RAÄ och Bohusläns museum i Uddevalla, som
fungerar som projektledning. Syftet med projektet är dels att på ett
levande och spännande sätt visa upp och berätta om ristningarna,
dels att slå larm om hoten och aktivt bidra till att ristningarna
kan bevaras för framtiden. Projektet avser att under åren 1992--1995
koncentrera de största insatserna till Vitlyckeområdet. På sikt bör
enligt projektbeskrivningen de mest intressanta
hällristningsmiljöerna i hela Bohuslän knytas samman i en reselänk
med samlad beskrivning och med Bohusläns museum och
Hällristningsmuseet i Vitlycke som informationsbaser.
Som ett led i Projekt Västhäll genomför Länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län en skadeinventering av länets hällristningar i syfte
att erhålla heltäckande kunskap om skadornas utbredning och
intensitet. Bl.a. kommer hällarnas geografiska läge, exponeringsgrad
vad gäller förhärskande vindriktning, solinstrålning och
utsläppskällor att undersökas. Även hällarnas mineralogiska
sammansättning, vittringens utbredning och intensitet m.m. kommer
att redovisas. När det insamlade materialet bearbetats kommer
behovet av åtgärder och beräknade kostnader härför att preciseras.
I Tanum finns för närvarande två mindre hällristningsmuseer, ett
litet privat i Underslös och ett i Vitlycke som hör till Bohusläns
museum och är inrymt i en provisorisk byggnad. Som ett fristående
projekt men i nära samarbete med Projekt Västhäll pågår planering
för ett nytt hällristningsmuseum i Vitlycke på samma plats som det
nu provisoriska. Det nya museet är tänkt att fungera som en publik
bas för ristningsområdet och för forskningen. Arbetet med
gestaltning och utformning av det nya museet pågår. Bohusläns museum
har i september 1994 ansökt om medel hos Boverket för den nya
museibyggnaden. Tanums kommunfullmäktige har i oktober 1994 beslutat
anvisa 5 miljoner kronor för byggnaden.
Vidare har RAÄ i samarbete med Bohusläns museum, länsantikvarien i
Göteborgs och Bohus län samt Tanums kommun nyligen utlyst en
arkitekttävling om att utforma skyddsanordningar för hällarna.
Tävlingsföreskrifterna stipulerar bl.a. att skydden skall utformas
så att besökarna på nära håll skall kunna studera hällarna utan att
behöva gå på dem, att skydden inte får ta uppmärksamheten från
ristningarna samt att de bör ges ett utförande så att de smälter in
i miljön.
RAÄ har av tidigareläggningsmedel, som anvisades våren 1994 av
riksdagen i anslutning till behandlingen av
kompletteringspropositionen (prop. 1993/94:150), beslutat tilldela
Göteborgs och Bohus län 3 miljoner kronor. Som grund för
tilldelningen har angetts det internationella ansvaret och att ett
särskilt ansvar måste tas för de objekt som kan komma att tas upp på
Världsarvslistan. Länsstyrelsen har i dagarna beslutat att 670 000
kronor av beloppet skall användas för utförande av en
programskrivning för det planerade hällristningsmuseet.
Bevarande av badhytterna på Falsterbonäset (mot.
1993/94:Kr217)
Vissa upplysningar med anledning av motionen
Badortsrörelsen i Skanör och Falsterbo började på 1890-talet och
utvecklades kraftigt efter tillkomsten av
Vellinge--Skanör--Falsterbo järnväg år 1904. Vid denna tid började
små badhytter byggas vid stränderna i Skanör och Falsterbo.
Hytterna, som i regel hör till en näraliggande villa, står i
flertalet fall på mark som arrenderas av kommunen. Viss
vandalisering av hytterna har förekommit på senare tid.
Enligt lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m.
(naturresurslagen, NRL) skall områden som är av riksintresse för
kulturminnesvården skyddas mot åtgärder som påtagligt kan skada
kulturmiljön (2 kap. 6 §). RAÄ har -- på grundval av underlag som
tagits fram av länsstyrelserna i samråd med länsmuseer och vissa
kommunala museer -- beslutat vilka kulturmiljöer som är av
riksintresse enligt det synsätt som kommer till uttryck i
naturresurslagen. En utgångspunkt för RAÄ:s urval har varit att
områdena skall representera hela landets historia från stenåldern
till nutid, dvs. de olika samhällsklassernas boendeförhållanden och
arbetsmiljöer och de olika samhällstyper som uppstått genom tiderna.
Bland de miljöer som förtecknats i Malmöhus län ingår Skanör och
Falsterbo, medeltida handelsorter som vid sekelskiftet år 1900 i hög
grad präglades av turistnäringen.
Enligt plan- och bygglagen (1987:10), PBL, skall varje kommun ha
en aktuell översiktsplan, som omfattar hela kommunen (1 kap. 3 §).
Av översiktsplanen skall framgå hur kommunen avser att tillgodse
riksintressen enligt NRL (4 kap. 1 § andra stycket 2). Vidare får
kommunen utfärda särskilda skyddsbestämmelser för speciellt
värdefull bebyggelse (5 kap. 7 § första stycket 4).
Enligt lagen (1988:950) om kulturminnen m.m., KML, får en byggnad
som är synnerligen märklig genom sitt kulturhistoriska värde eller
som ingår i ett kulturhistoriskt synnerligen märkligt
bebyggelseområde förklaras för byggnadsminne av länsstyrelsen.
Bestämmelserna om byggnadsminne får också tillämpas på park,
trädgård eller annan anläggning av kulturhistoriskt värde (3 kap. 1
§). Länsstyrelsen anger genom skyddsföreskrifter på vilket sätt
byggnadsminnet skall vårdas och underhållas samt i vilka avseenden
den inte får ändras (3 kap. 2 §). Fråga om en byggnad bör förklaras
för byggnadsminne kan väckas av var och en genom ansökan eller tas
upp av länsstyrelsen på eget initiativ (3 kap. 4 §).
Frågan om skydd för kulturhistoriskt värdefulla byggnader och
bebyggelsemiljöer tas också upp i direktiven för den tidigare i år
tillkallade utredningen om vissa frågor om kulturminnesskydd m.m.,
Kulturarvsutredningen. I direktiven till utredningen anförs efter en
hänvisning till 3 kap. KML följande (dir. 1994:57).
Utredaren skall se över det skydd som kulturminneslagen erbjuder
byggnader och pröva om det är ändamålsenligt utformat. Därvid skall
utredaren överväga om det behövs ett förstärkt skydd för byggnader
som är väl värda att bevara, men som inte är av så stort
kulturhistoriskt värde att de kan förklaras för byggnadsminnen.
Övervägandena skall göras bl.a. utifrån bedömningar om vilken
bebyggelse som det bör vara statens uppgift att besluta om skydd för
resp. vilket byggnadsskydd som kommunen bör ha ansvar för genom sin
tillämpning av plan- och bygglagen (1987:10). Förekomsten av
statsbidrag till vården av kulturhistoriskt värdefulla byggnader,
som inte kan göras till byggnadsminnen, kan utgöra ett motiv för ett
skyddsinstitut.
Utredaren skall vidare överväga vilka möjligheter som finns att
förenkla länsstyrelsernas handläggning av ärenden om
byggnadsminnesförklaring.
Mot bakgrund av vad plan- och byggutredningen anfört i sitt
betänkande är det lämpligt att utredaren överväger behovet av en
utvecklad terminologi när det gäller parker och grönområden.
Vellinge kommun antog år 1990 en översiktsplan. Enligt planen är
det bl.a. en allmän målsättning för kommunen att ta hänsyn till
kulturminnesvårdens intressen.
Utskottet
Vissa frågor om stöd till industriminnesvård
Tre av de motioner som utskottet här behandlar tar upp frågan om
stöd till industriminnesvård.
I motion Kr242 (fp) anförs att många av industriminnena i Skåne är
en viktig del av landets historia och borde få del av de bidrag som
utgår från staten under anslaget Kulturmiljövård (yrkande 2).
Motionärerna bakom motion Kr266 (s) anser att dagens anslag inte
är dimensionerade för större insatser för industriminnen.
Västmanlands industriminnen kan inte tas om hand på ett fullt
godtagbart sätt i dag, menar motionärerna, som kräver ökade insatser
för byggnadsvården av dessa.
Staten bör ta ett fortsatt ekonomiskt ansvar för att bevara den
riksklenod som Sala silvergruva utgör, anser motionärerna bakom
motion Kr236 (s, c).
När det gäller de stödinsatser som motionärerna aktualiserat anser
utskottet -- i överensstämmelse med utskottets ställningstagande
föregående år -- att riksdagen inte bör göra några uttalanden om
behovet av stöd till vården av visst industriminne eller behovet av
stöd till industriminnesvård i vissa län. Detta ställningstagande
sker mot bakgrund av den i det föregående redovisade
ansvarsfördelningen inom kulturmiljövården samt med hänvisning till
de uttalanden som gjorts om att industriminnesvården skall vara ett
prioriterat område inom kulturmiljövården. Motionerna Kr236, Kr242
yrkande 2 och Kr266 avstyrks.
Som framgår av ett tidigare avsnitt i detta betänkande har
industriminnesvården pekats ut som ett prioriterat område inom
kulturmiljövården. Betydande satsningar har under senare år gjorts
när det gäller vård och restaurering av industriminnen, främst tack
vare de s.k. tidigareläggningsmedel som riksdagen anvisat vid olika
tillfällen. Enligt vad utskottet har inhämtat från RAÄ finns det god
beredskap inom kulturmiljövården att komma i gång med upprustning
och restaurering av ytterligare industriminnen.
Det s.k. Industriminnesprojektet vid RAÄ innebär att ett
handlingsprogram för bevarande, vård och långsiktig förvaltning av
industriminnen skall redovisas senast den 1 juli 1996. Inom
projektet färdigställs för närvarande ett databaserat
kunskapsregister. Med en kunskapsöversikt som bas diskuteras
värderingsfrågor och urvalskriterier mellan företrädare för
projektet, de olika länen samt regionala och kommunala museer. För
de projektansvariga återstår bl.a. att göra ett urval som innebär
att olika avvägningar måste göras när det gäller det nationella,
regionala och lokala ansvaret. Likaledes måste avvägningar göras
mellan bevarandeintressen och ekonomiska förutsättningar. Även
frågor som rör säkerställande, förvaltning, vård och finansiering
måste analyseras.
Enligt utskottets uppfattning står kulturmiljövården inför mycket
stora utmaningar när det gäller bevarandet av industriminnen, inte
minst med tanke på att antalet objekt ökar i takt med att
näringslivet omstruktureras. Det arbete som bedrivs inom
Industriminnesprojektet är därför av betydelse för framtida
ställningstaganden på detta område.
Utskottet anser -- bl.a. med hänsyn till att det i vissa fall kan
vara nödvändigt med akuta åtgärder -- att det är angeläget att en
heltäckande bild av åtgärdsbehov, kostnader, finansiering m.m. kan
presenteras för regeringen snarast möjligt. Utskottet förutsätter
därför att arbetet inom RAÄ:s Industriminnesprojekt bedrivs med
sikte på en slutredovisning av uppdraget tidigare än vad regeringen
krävt. Utskottet förutsätter också att, om en sådan tidigareläggning
inte kan göras, RAÄ överväger möjligheten att successivt
avrapportera uppdraget. Utskottet utgår från att RAÄ i sitt arbete
tar hänsyn till den del av industriminnesvården som berör arbetsliv,
konsumtionsmönster, värderingar och livsformer under industrialismen
samt belyser vikten av att industriminnen kan levandegöras.
Bevarande av hällristningarna i Bohuslän
Hällristningarna i Bohuslän hotas av en pågående luftförorenings-
och försurningsprocess, framhåller motionärerna bakom motion Kr301
(s, m, fp, c, kds, nyd, v). För att skydda, bevara och levandegöra
hällristningarna föreslår motionärerna att olika åtgärder vidtas.
Således bör t.ex. ett antal hällar förses med skyddstak, kombinerade
med anordningar för renspolning och avledningar av markvatten.
Vidare bör gångbroar byggas vid de mest besökta
hällristningsplatserna och arbetet med jordövertäckningar
intensifieras.
I likhet med motionärerna anser utskottet att det är synnerligen
angeläget att hällristningarna i Bohuslän bevaras och levandegörs.
The World Heritage Bureau inom Unescos Världsarvskommitté beslutade
i juli 1994 att tillstyrka att de i motionen aktualiserade
hällristningarna, nämligen de i Tanum, förs upp på Världsarvslistan.
Beslut i kommittén väntas i december 1994. Objekt som anmäls på den
s.k. Världsarvslistan skall ha ett framträdande universellt värde.
Genom att ansluta sig till en Unescokonvention från år 1972, den
s.k. Pariskonventionen, har Sverige åtagit sig att skydda och
levandegöra sitt nationella kultur- och naturarv och att inte skada
andra fördragsanslutna staters kultur- och naturarv.
Utskottet erinrar om att det i första hand ankommer på de
kulturvårdande mydigheterna att svara för att hällristningarna
skyddas och levandegörs. De åtgärder som motionärerna efterlyser och
som också krävs för objekt på Världsarvslistan har redan vidtagits
eller pågår inom ramen för Projekt Västhäll och genom det
forskningsarbete beträffande hällristningar som utförs inom RAÄ:s
institution för konservering i samarbete med universiteten i
Stockholm och Göteborg. Särskilda medel har -- som redovisats i det
föregående -- anvisats av såväl staten som av Tanums kommun för
olika insatser i fråga om de aktuella hällristningarna. Därutöver
kan tilläggas att utskottet har inhämtat att det finns planer på att
inleda ett samarbete rörande hällristningarna mellan företrädarna
för Projekt Västhäll och institutionen för kulturvård vid Göteborgs
universitet. Samarbetet skulle bl.a. syfta till fördjupade kunskaper
om nedbrytningsprocesser och till att utforma alternativa strategier
för ett långsiktigt bevarande av hällristningarna.
Med hänvisning till det anförda anser utskottet att motionen inte
erfordrar någon åtgärd från riksdagens sida.
Bevarande av badhytterna på Falsterbonäset
Motionären bakom motion Kr217 (m) anför att den omfattande
badhyttsbebyggelsen på Falsterbonäset utgör ett unikt och värdefullt
kulturminne av utomordentligt intresse för framtiden. Motionären
anser att det är angeläget att bevara bebyggelsen för framtiden
genom någon form av kulturskydd.
Utskottet vill erinra om att kommunerna enligt PBL har i uppgift
att upprätta en översiktsplan som visar kommunens intentioner vad
gäller markanvändning och bebyggelse. Som framgår av det föregående
skall översiktsplanen visa hur kommunen avser att tillgodose
riksintressen bl.a. för kulturmiljövården enligt NRL. Skanör och
Falsterbo har av RAÄ utpekats som ett sådant riksintressant område.
Kommunen kan -- för att precisera intentionerna i områden med
särskilda kulturvärden -- utfärda särskilda skyddsbestämmelser i
detaljplaner. Som ett led i planeringsprocessen kan kommunen också
göra ett kulturmiljöprogram såsom en del av översiktsplanen i vilken
olika bevarandeintressen preciseras. Programmet kan -- om det antas
av fullmäktige -- bli grundläggande för kommunens olika organ.
Utskottet vill i sammanhanget också framhålla vikten av att
fastighetsägarna inser värdet av de kulturmiljöer som de förvaltar
och att de engagerar sig i vården av dessa.
Det anförda innebär att det vid sidan om ägarna i första hand
åvilar kommunerna ett ansvar att tillgodose skyddsbehov på
kulturmiljöområdet. Med hänvisning härtill och till det arbete som
bedrivs inom Kulturarvsutredningen rörande skydd av kulturhistoriskt
värdefull bebyggelse anser utskottet att motionsyrkandet inte bör
föranleda någon riksdagens åtgärd. Utskottet avstyrker motion Kr217.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande stöd till industriminnesvård
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Kr236, 1993/94:Kr242
yrkande 2 och 1993/94:Kr266,
2. beträffande åtgärder för att skydda, bevara och levandegöra
hällristningarna i Bohuslän
att riksdagen avslår motion 1993/94:Kr301,
3. beträffande bevarande av badhytterna på Falsterbonäset
att riksdagen avslår motion 1993/94:Kr217.
Stockholm den 15 november 1994
På kulturutskottets vägnar
Åke Gustavsson
I beslutet har deltagit: Åke Gustavsson (s), Elisabeth
Fleetwood (m), Anders Nilsson (s), Leo Persson (s), Stig Bertilsson
(m), Ingegerd Sahlström (s), Björn Kaaling (s), Lennart Fridén (m),
Carl-Johan Wilson (fp), Monica Widnemark (s), Charlotta L
Bjälkebring (v), Agneta Ringman (s), Jan Backman (m), Ewa Larsson
(mp), Fanny Rizell (kds), Nils-Erik Söderqvist (s) och Andreas
Carlgren (c).