I detta betänkande behandlas regeringens förslag i
budgetpropositionen under nionde huvudtiteln till anslag till
Sametinget för budgetåret 1995/96. Utskottet tillstyrker
regeringens förslag.
Vidare behandlas sex motioner från den allmänna motionstiden
1995 om bl.a. Sametingets verksamhet, det samiska språket och
ILO:s konvention nr 169 om ursprungsfolk och stamfolk i
självstyrande länder. Utskottet avstyrker samtliga motioner.
Till betänkandet har fogats fyra reservationer beträffande
Sametingets möjligheter att använda tilldelade medel för
partistöd, om samernas rättsliga ställning m.m. och om ILO:s
konvention nr 169.
Propositionen
Regeringen har i proposition 1994/95:100 bilaga 10 D 1
föreslagit att riksdagen till Sametinget för budgetåret 1995/96
anvisar ett ramanslag på 15 082 000 kr.
Motioner
1994/95:K507 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sverige bör erkänna samerna som
urbefolkning i Sverige,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att införa en samisk språklag,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sametinget även i fortsättningen skall
ha rätt att betala ut partistöd,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sverige bör ratificera ILO-konvention
nr 169.
1994/95:K508 av Ulf Björklund och Rolf Åbjörnsson (kds) vari
yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sametingets status bör stärkas genom
att kompetensområden och befogenheter successivt utökas,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sametinget i likhet med de kommunala
församlingarna bör ges rätten att fördela partistöd till partier
som deltar i Sametingsvalet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att skyndsamt undanröja alla hinder för
att tillträda ILO-konventionen 169 om ursprungsbefolkningar,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att stärka de samiska språken genom
officiell status och tillkomsten av en samisk språklag,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ett aktivt stöd till samernas eget arbete
för alla samers lika värde och rättigheter.
1994/95:K509 av Pär-Axel Sahlberg m.fl. (s) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att skapa tillräckliga resurser för
Sametingets verksamhet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att det samiska språket successivt bör ges
jämbördig status i balans med det svenska,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att skolmaterial också i den svenska
skolan på ett fullödigt sätt bör belysa samefrågan.
1994/95:U622 av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) vari yrkas
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sverige bör ratificera ILO-konvention
nr 169.
1994/95:Bo602 av Maggi Mikaelsson m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behov av målformulering och lagstiftning
för samesamhällets överlevnad och utveckling,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att noga utröna möjligheten att ratificera
ILO-konvention 169.
1994/95:Bo603 av Ingvar Eriksson och Ola Sundell (m) vari
yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om samarbete mellan sametingen i Norge och
Sverige samt sameparlamentet i Finland,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om bättre information om samernas verksamhet
och kultur.
Inkomna skrivelser
Från Sametinget har inkommit skrivelser i frågan om partistöd
till partier representerade i Sametinget.
Utskottet
1. Inledning
1.1 Samerättsutredningen
Med stöd av regeringens bemyndigande den 2 september 1982
tillkallade dåvarande chefen för Justitiedepartementet en
kommitté med uppdrag att utreda vissa frågor om samernas
ställning i Sverige. Utredningen, som antog namnet
Samerättsutredningen, lämnade i maj 1986 delbetänkandet (SOU
1986:36) Samernas folkrättsliga ställning, i juni 1989
huvudbetänkandet (SOU 1989:41) Samerätt och sameting, och i
november 1990 slutbetänkandet (SOU 1990:91) Samerätt och samiskt
språk.
1.2 Sametinget
Regeringen lade hösten 1992 fram ett förslag om en
sametingslag i proposition 1992/93:32 bilaga 1. I december 1992
biföll riksdagen (bet. 1992/93:KU17, rskr. 1992/93:114)
propositionens förslag.
I sametingslagen (1992:1433) ges bestämmelser om en särskild
myndighet -- Sametinget -- med uppgift främst att bevaka frågor
som rör samisk kultur i Sverige. Sametinget skall verka för en
levande samisk kultur och därvid ta initiativ till verksamheter
och föreslå åtgärder som främjar denna kultur. Till Sametingets
uppgifter hör särskilt att besluta om fördelningen av statens
bidrag och av medel ur Samefonden till samisk kultur och samiska
organisationer samt av andra medel som ställs till samernas
gemensamma förfogande. Sametinget skall utse den styrelse för
sameskolan som avses i 8 kap. 6 § skollagen (1985:1100), och
vidare skall Sametinget leda det samiska språkarbetet. Till
Sametingets uppgifter hör också särskilt att medverka i
samhällsplaneringen och bevaka att samiska behov beaktas,
däribland rennäringens intressen vid utnyttjande av mark och
vatten. Slutligen är det en särskild uppgift för Sametinget att
informera om samiska förhållanden.
Sametinget består av 31 ledamöter som utses genom val bland
den samiska befolkningen. Val skall hållas vart fjärde år.
Sametingslagen trädde i kraft den 1 januari 1993 och det första
valet till Sametinget hölls i maj 1993. Sametinget påbörjade sin
verksamhet i augusti 1993.
Sametinget är en statlig myndighet under regeringen. I
propositionen med förslag till sametingslag (se ovan) framhölls
att det trots benämningen "ting" inte var fråga om något organ
för självstyre, som skall verka i stället för riksdag eller
kommunfullmäktige eller i konkurrens med dessa organ. Regeringen
förordnar, efter förslag av Sametinget, ordföranden för tinget.
En av Sametinget utsedd styrelse sköter den löpande
verksamheten.
2. Medelstilldelning till Sametinget
2.1 Propositionen
I propositionen föreslås att riksdagen till Sametinget för
budgetåret 1995/96 anvisar ett ramanslag på 15 082 000 kr. Av
detta belopp har 9 978 000 kr beräknats för juli 1995 -- juni
1996.
Sametinget föreslog att anslaget skulle föras upp med
20 437 000 kr för att öka insatserna för att stärka det samiska
språket och för ökade kostnader för informationsverksamhet,
arkiv, partistöd samt för utredningar och utbildningsinsatser.
2.2 Utskottets bedömning
Utskottet tillstyrker regeringens förslag om medelstilldelning
till Sametinget.
3. Sametingets användning av tilldelade medel
3.1 Motionerna
I motion 1994/95:K507 av Birger Schlaug m.fl. (mp) yrkas i
yrkande 4 ett tillkännagivande till regeringen om vad i motionen
anförts om att Sametinget även i fortsättningen skall ha rätt
att betala ut partistöd.
Motionärerna hänvisar till att Riksrevisionsverket (RRV) i sin
granskningsrapport av Sametingets årsredovisning för
räkenskapsåret 1993--1994 har klagat över att partistöd
utbetalats till de partier som är representerade i tinget, trots
att regeringen inte angett några speciella villkor för hur
anslaget skall användas. Motionärerna anser att RRV:s skäl att
Sametinget är en statlig myndighet inte kan anses som
övertygande. Enligt motionen utbetalas partistöd i Sverige till
partier som finns representerade i folkvalda organ så att dessa
skall kunna fullgöra sina demokratiska förpliktelser, och denna
princip måste enligt motionen också gälla Sametinget.
I motion 1994/95:K508 av Ulf Björklund och Rolf Åbjörnsson
(kds) yrkas i yrkande 2 ett tillkännagivande till regeringen om
vad i motionen anförts om att Sametinget i likhet med de
kommunala församlingarna bör ges rätten att fördela partistöd
till partier som deltar i Sametingsvalet. Enligt motionärerna
bör rätten att fördela partistöd till partier som deltar i valet
till Sametinget tillfalla tinget på samma sätt som
kommunfullmäktige beslutar om kommunalt partistöd.
3.2 Bakgrunden till inrättandet av Sametinget som en statlig
myndighet
I propositionen med förslag om en sametingslag (prop.
1992/93:32 bilaga 1) anförde regeringen bl.a. att även om många
som räknade sig som samer hade ett betydande intresse för den
samiska kulturen var gruppen samer totalt sett så liten att
detta speciella inslag i landets kulturarv kunde riskera att
utplånas, om inte särskilda åtgärder vidtogs för att stödja en
levande samisk kultur. Samerna hade själva skapat olika
organisationer för att bevaka vad de ser som samiska intressen,
men enligt regeringen borde ett mer kraftfullt instrument för
främjandet av den samiska kulturens utveckling skapas genom en
särskild statlig myndighet med överblick över de samiska
frågorna. Detta under förutsättning att samerna själva
engagerades i denna myndighets verksamhet.
För att få ett verkligt engagemang från den samiska
befolkningen borde enligt regeringen myndigheten göras
annorlunda än ett traditionellt statligt verk.
Samerättsutredningens förslag om en myndighet i form av ett
Sameting borde enligt regeringen följas. Denna lösning gav grund
för ett engagemang från samernas sida, den hade bred uppslutning
från samernas sida och en sådan lösning hade framgångsrikt
introducerats i Norge. Regeringen var medveten om att lösningen
var okonventionell när det gällde en statlig myndighet, men den
rymdes enligt regeringen inom gällande legala ramar.
Det framhölls i propositionen att det förhållandet att
ledamöter i statliga myndigheters beslutande organ utsågs av
enskilda subjekt hade förekommit i inte helt ringa omfattning.
Sådant utseende av statliga befattningshavare utgjorde
myndighetsutövning genom enskild och krävde stöd i lag, vilket
tillgodosågs genom den föreslagna Sametingslagen. I
propositionen underströks den principiella betydelse det hade
att detta organ för samiska frågor offentligrättsligt fick
ställning som en statlig myndighet under regeringen. Det
framhölls att det trots benämningen "ting" inte var fråga om
något organ för självstyre, som skall verka i stället för
riksdag eller kommunfullmäktige eller i konkurrens med dessa
organ. Enligt propositionen deltar samer som är svenska
medborgare i riksdags- och kommunalval som alla andra svenska
medborgare. Det vore enligt departementschefens mening ytterst
olyckligt om en del av Sveriges ursprungsbefolkning skulle
skiljas ut från landets styrelse och politiska liv.
Samerättsutredningen hade föreslagit att de valda ledamöterna,
såsom i Finland, borde formellt förordnas av regeringen. Detta
skulle markera att Sametinget är en förvaltningsmyndighet under
regeringen, trots att dess ledamöter väljs i särskilda val.
Regeringen fann en sådan ordning mindre tilltalande och föreslog
i stället att vad som borde förbehållas regeringen var att utse
ordföranden för Sametinget bland tingets ledamöter och efter
förslag från tinget. I propositionen angavs att en liknande
ordning fanns när det gällde förordnande av rektorer för
universitet och högskolor. De utses efter förslag från en
valförsamling och lärosätets styrelse.
Enligt propositionen måste ledamöterna, eftersom det rörde sig
om en statlig myndighet som lyder under regeringen, vara svenska
medborgare. Tinget fick därmed enligt propositionen samma drag
av kollegial myndighet som exempelvis s.k. nämndmyndigheter som
organiseras som råd med ledamöterna som det egentliga beslutande
organet.
Regeringen anförde vidare bl.a. följande (prop. 1992/93:32
bilaga 1 s. 44).
Grundläggande regler om myndigheternas ställning finns i
regeringsformen. För myndigheterna gäller att de är skyldiga att
följa de föreskrifter som meddelas av regeringen och i
förekommande fall av överordnad myndighet. För ärenden som
innefattar myndighetsutövning gäller särskilda regler. Vidare
gäller att beslutsformerna inom en myndighet regleras i
förvaltningslagen (1986:223), att dess handlingar är allmänna
och offentliga -- om de inte skall vara hemliga enligt
sekretesslagen (1980:100) -- och att de som berörs av
myndighetens beslut i princip kan överklaga beslutet. För
anställda vid myndigheter gäller vidare att de är underkastade
disciplinansvar enligt lagen (1976:600) om offentlig
anställning. Särskilda regler finns om myndigheters arkiv.
Sådana allmänna regler som nu givits exempel på skall givetvis
gälla för Sametinget och dess organ.
Den instruktion för Sametingets verksamhet som regeringen
skulle komma att utfärda borde enligt propositionen givetvis ta
hänsyn till den speciella ställning Sametinget intog som statlig
förvaltningsmyndighet.
I propositionen framhölls (s. 62) att någon särskild
bestämmelse om skyldighet för Sametinget att avge
verksamhetsberättelse eller motsvarande redovisning inte förts
in i sametingslagen. Då Sametinget skulle bli en
anslagsfinansierad myndighet följde enligt regeringen härav att
tinget i likhet med andra statliga myndigheter skulle komma att
omfattas av de regler som gäller för arbetet med
anslagsframställningar och resultatredovisningar.
Konstitutionsutskottet (bet. 1992/93:KU17) inhämtade Lagrådets
yttrande över några av paragraferna i sametingslagen. I sitt
yttrande anförde Lagrådet bl.a. följande.
Enligt propositionens förslag utgör Sametinget, vars ledamöter
utses genom val, en myndighet. Det är avsett att
myndighetsutövning skall ingå i myndighetens verksamhet.
Överlämnande till enskilda att genom val utse myndighetens
ledamöter torde kräva lagform.
Konstitutionsutskottet tillstyrkte propositionens förslag om
inrättande av ett Sameting som en särskild myndighet och anförde
bl.a. att inrättandet borde ses mot bakgrund av riksdagens
tidigare uttalande om att samerna, såsom en del av Sveriges
ursprungliga befolkning, intar en särskild ställning i
förhållande till andra minoriteter i landet. Utskottet framhöll
att Sametinget som statlig förvaltningsmyndighet blev en ny
företeelse, främst genom att myndighetens beslutande organ,
själva tinget, i sin helhet utses av enskilda och inte av
regeringen. Stöd för detta överlämnande till enskilda att utse
myndighetens ledamöter gavs i sametingslagen. Utskottet
tillstyrkte också propositionens förslag om Sametingets
uppgifter och dess organisation och arbete.
Regeringen har utfärdat en förordning (1993:327) med
instruktion för Sametinget. Enligt denna har Sametinget de
uppgifter som framgår av sametingslagen.
3.3 Bestämmelser om val till Sametinget
Sametingets 31 ledamöter skall utses genom val vart fjärde år.
Rösträtt har den som är upptagen i sameröstlängd. Enligt 2 kap.
5 § sametingslagen skall Sametinget tillsätta en valnämnd som
skall svara för valet. I 3 kap. sametingslagen finns
bestämmelser om val till Sametinget. Den som har rösträtt och är
svensk medborgare är valbar till Sametinget. Kandidater till
Sametinget skall anmälas till valnämnden senast den 25 mars
valåret. Av anmälan skall framgå vilken grupp, vilket parti
eller liknande sammanslutning som kandidaterna tillhör. Anmälan
skall också innehålla uppgift på namn på minst tre kandidater i
bestämd ordningsföljd. Valnämnden beslutar om registrering av
grupper, partier eller liknande sammanslutningar och kandidater.
Andra än kandidater för registrerade grupper, partier eller
liknande sammanslutningar är inte valbara. Valnämnden utfärdar
valsedlar, och varje registrerad grupp, parti eller
sammanslutning tilldelas valsedlar till det antal valnämnden
beslutar, lika för alla. Valsedlar till större antal
tillhandahålls av valnämnden om beställaren betalar valsedlarna
i förskott.
3.4 Riksrevisionsverkets granskning
Riksrevisionsverket (RRV) har vid sin granskning av
Sametingets årsredovisning för räkenskapsåret 1993/94 haft
invändning avseende utbetalning av stöd till partier
representerade i Sametinget. Av anslagsmedlen hade 494 000 kr
utbetalats som sådant stöd. I resultatredovisningen redogjorde
Sametinget för motivet till beslutet.
I skrivelse till RRV har Sametinget anfört att i tingets
första anslagsframställning avseende budgetåret 1994/95 hade
Sametinget bl.a. äskat medel för utbetalning av partistöd till
de elva partier som är representerade i Sametinget. Motiven för
framställning om medel till partiernas politiska arbete var
enligt tinget desamma som senare hade redogjorts för i
resultatredovisningen för räkenskapsåret 1993/94. Enligt tinget
har regeringen i regleringsbrevet för budgetåret 1994/95 i denna
del inte angett några särskilda villkor för anslagets användning
och inte heller på annat sätt invänt mot att Sametinget avser
att utbetala partistöd. Vidare anför Sametinget att tinget är
ett folkvalt organ genom att ledamöterna i tinget utsetts genom
val bland den samiska befolkningen -- inte av regeringen -- även
om tinget också är en särskild statlig förvaltningsmyndighet.
Partistödet är enligt tinget inte en utgift tillhörande
Sametingets myndighetsuppdrag, utan det utgår för att partier
som är representerade i Sametinget skall kunna fullgöra sina
demokratiska förpliktelser mot det samiska folket. Enligt
Sametinget utbetalas partistöd i Sverige till partier som finns
representerade i folkvalda organ på riks-, regional- och lokal
nivå och från vilka Sametinget inte avviker vare sig på det sätt
valen förrättas eller i fråga om representativitet och
demokrati. Sametinget har sammanfattningsvis till RRV anfört att
stödet inte skall sammankopplas med de bidrag som utgår till
samiska riksorganisationer och föreningar och som fördelas av
Sametingets kulturdelegation. Sametingsstyrelsen vidhåller att
det är rätt att betala ut stöd till de partier som är
representerade i Sametinget och att utgiften är sammanbunden med
Sametingets status som folkvalt organ.
RRV angav i sin rapport att enligt villkoren i
regleringsbrevet fick 1993/94 års anslag användas till
lönekostnader, arvoden till ledamöter i Sametinget,
lokalkostnader och övriga förvaltningskostnader. RRV ansåg att
anslagsmedel inte fick disponeras för partistöd.
3.5 Regeringens bedömning
I budgetpropositionen (prop. 1994/95:100 bilaga 10 s. 50)
redogör regeringen för RRV:s granskning. Regeringen gör den
bedömningen att Sametingets medel inte bör få användas för
partistöd eller andra bidrag till samiska organisationer. För
bidrag till samiska organisationer bör enligt regeringen även i
fortsättningen användas de av Sametinget disponerade medlen ur
bl.a. Samefonden.
3.6 Sametingets skrivelser till utskottet
Enligt Sametingets skrivelser förutsätter demokrati att
partierna i Sametinget, förutom att aktivt delta i tingets
möten, även kan bedriva ett politiskt arbete mellan
mötestillfällena. Sametinget har därför funnit det som absolut
nödvändigt att avsätta medel till stöd för de partier som finns
representerade i tinget för att dessa skall kunna bedriva ett
meningsfullt politiskt arbete såväl inåt mot tinget som utåt mot
det samiska samhället. Enligt Sametinget är det ytterst
angeläget att den politiska processen inte hindras av att
partierna saknar medel för sin verksamhet. Enligt tinget är
också ett stort ansvar lagt på de partier som är representerade
i Sametinget för att föra den politiska debatten såväl mot sina
egna väljare som mot andra. Insatsen begränsas enligt tinget
naturligtvis om inte partierna kan erhålla stöd för sin
verksamhet. Enligt Sametinget är partistöd en grundpelare i ett
folkvalt styrelseskick och Sametinget är delaktigt i en sådan
ordning.
3.7 Bestämmelser om partistöd
Till politiskt parti som deltagit i val till riksdagen utgår
statligt stöd enligt lagen (1972:625) om sådant stöd.
Stödformerna är partistöd och kanslistöd. Fråga om stöd prövas
av partibidragsnämnden.
Borgerliga kommuner får enligt 2 kap. 9--10 §§ kommunallagen
(1991:900) ge ekonomiskt bidrag och annat stöd (partistöd) till
de politiska partier som är representerade i fullmäktige.
Fullmäktige skall besluta om partistödets omfattning och
formerna för det. Stödet får inte utformas så att det
otillbörligt gynnar eller missgynnar ett parti. Stödet skall
främja partiernas informationsverksamhet och förbättra deras
möjlighet att aktivt medverka i opinionsbildningen bland
medborgarna och därigenom stärka den kommunala demokratin. Efter
regeringens bemyndigande har tillkallats en kommitté (dir.
1994:86) som bl.a. skall överväga formerna för det kommunala
partistödet. Arbetet skall vara avslutat senast den 1 januari
1996.
Kyrkliga kommuner saknar befogenhet att utge annat ekonomiskt
stöd till de politiska partierna än bidrag till
valsedelskostnader enligt 12 § lagen (1972:704) om
kyrkofullmäktigeval m.m. En församling får besluta att ett parti
som är eller genom valet blir representerat i kyrkofullmäktige i
församlingen skall få bidrag av församlingen till partiets
kostnader för valsedlar. Beslutet skall innehålla att ersättning
utgår till varje sådant parti efter enhetliga grunder. Detsamma
gäller för kyrkliga samfälligheter där det ingår en församling
med direktvalt kyrkoråd. Beslut om bidrag skall därvid avse ett
parti som är eller genom valet blir representerat i kyrkorådet i
församlingen. Konstitutionsutskottet har nyligen (bet.
1994/95:KU29) avstyrkt motioner med yrkande om att möjligheten
till ett kyrkokommunalt partistöd skall införas. Utskottet
hänvisade till att den pågående översynen av det kommunala
partistödet kunde utgöra ett värdefullt underlag för bedömning
av frågan om motsvarande stöd skall införas för de kyrkliga
kommunerna. I avvaktan på resultatet av översynen borde
riksdagen inte ta ställning i frågan. Ledamoten från
Centerpartiet reserverade sig. Riksdagen följde utskottet.
3.8 Utskottets bedömning
Som framgått ovan är Sametinget en statlig
förvaltningsmyndighet, vars 31 ledamöter utses genom val bland
den samiska befolkningen. Utskottet delar regeringens bedömning
att Sametingets medel inte bör användas för partistöd eller
andra bidrag till samiska organisationer. Den översyn av det
kommunala partistödet som nu pågår kan dock eventuellt ge
underlag för en annan bedömning i framtiden. Med det anförda
avstyrker utskottet motionerna K507 yrkande 4 och K508 yrkande
2.
4. Sametingets uppgifter m.m.
4.1 Motionerna
I motion 1994/95:K508 av Ulf Björklund och Rolf Åbjörnsson
(kds) yrkas i yrkande 1 ett tillkännagivande till regeringen av
vad i motionen anförts om att Sametingets status bör stärkas
genom att kompetensområden och befogenheter successivt utökas.
Enligt motionärerna är det viktigt att Sametingets status
successivt stärks genom att kompetens och befogenheter gradvis
utökas.
I motion 1994/95:K509 av Pär-Axel Sahlberg m.fl. (s) yrkas i
yrkande 2 ett tillkännagivande till regeringen om vad i motionen
anförts om att skapa tillräckliga resurser för Sametingets
verksamhet. Enligt motionärerna är framväxten av Sametinget ett
viktigt steg i rätt riktning men t.ex. inslag av förändringen i
småviltsjakten uppfattas enligt motionärerna av många samer som
ett steg i fel riktning.
4.2 Sametingets uppgifter enligt sametingslagen
Sametingets uppgifter anges i 2 kap. 1 § sametingslagen.
Sametinget skall verka för en levande samisk kultur och därvid
ta initiativ till verksamheter och föreslå åtgärder som främjar
denna kultur. I propositionen med förslag till sametingslag
(prop. 1992/93:32 bil. 1) betonades att med levande samisk
kultur avsågs kultur i vid bemärkelse och att den då rimligen
bör inbegripa det som är samiskt särpräglat i samhällslivet. I
den mån ett näringsfång ger en speciell grund för samisk kultur
ingick enligt regeringen givetvis detta näringsfång i kulturen.
I propositionens specialmotivering (s. 62) anförde regeringen
att den grundläggande uppgiften, att verka för en levande samisk
kultur, gav tinget en stor frihet att ta upp skilda frågor som
har samband med samiska intressen.
Sametinget har även tillagts vissa speciella uppgifter av mer
gängse typ för en förvaltningsmyndighet. I propositionen
anfördes (s. 39) att vilka dessa uppgifter skulle vara knappast
kunde besvaras en gång för alla och att utvecklingen fick visa
vad som är lämpligt. Man kunde enligt regeringen börja med ett
begränsat antal uppgifter, som tydligt var av den karaktären att
de ägnade sig för tinget att pröva och avgöra.
Till Sametingets uppgifter här särskilt att besluta om
fördelningen av statens bidrag och av medel ur Samefonden till
samisk kultur och samiska organisationer samt av andra medel som
ställs till samernas gemensamma förfogande. Vidare skall
Sametinget utse den styrelse för sameskolan som avses i 8 kap. 6
§ skollagen (1985:1100), leda det samiska språkarbetet, medverka
i samhällsplaneringen och bevaka att samiska behov beaktas,
däribland rennäringens intressen vid utnyttjande av mark och
vatten. Tinget skall även ha uppgiften att informera om samiska
förhållanden.
Beträffande Sametinget i samhällsplaneringen anfördes i
propositionen (s. 42--43) bl.a. att tinget skulle komma att få
en viktig uppgift som remissinstans innan frågor som är viktiga
för rennäringen avgjordes på regional och central nivå. På några
års sikt och sedan erfarenhet vunnits av Sametingets verksamhet
kunde det enligt propositionen finnas skäl att överväga om inte
Sametinget kunde överta vissa myndighetsuppgifter inom
rennäringens område. Samerättsutredningen hade föreslagit att
utöver en föreskrift i lagen om bevakande av samiska behov också
skulle anges att tinget skulle samverka med andra myndigheter
och samhällsorgan och yttra sig i frågor som rörde samiska
intressen. Enligt departementschefens uppfattning låg dessa
uppgifter väsentligen redan i den huvuduppgift han föreslagit
för tinget och därtill självklart också i den föreslagna
specialuppgiften när det gällde samhällsplaneringen.
4.3 Riksdagens tidigare behandling av liknande motioner
Riksdagen avstyrkte hösten 1993 (bet. 1993/94:KU6) en motion
(fp) vari yrkades ett tillkännagivande om hur viktigt det var
att regeringen följde Sametingets möjlighet att verka för den
samiska kulturen. Med hänsyn till de uppgifter som myndigheten
Sametinget har och mot bakgrund av de uttalanden som gjordes i
förarbetena till sametingslagen utgick utskottet från att
regeringen skulle komma att följa tingets möjligheter att verka
för den samiska kulturen. Utskottet hade samma inställning när
det våren 1994 (bet. 1993/94:KU24) behandlade en motion med
liknande yrkande.
4.4 Utskottets bedömning
Ovan har redogjorts för uttalanden i förarbetena till
sametingslagen om tingets uppgifter och den framtida
utvecklingen av dessa. Mot bakgrund av dessa uttalanden och den
relativt korta tid som tingets verksamhet har pågått, anser
utskottet att det saknas skäl för riksdagen att vidta någon
åtgärd med anledning av motionerna K508 yrkande 1 och K509
yrkande 2. Utskottet avstyrker dessa motioner.
5. Information om samekulturen
5.1 Motionerna
I motion 1994/95:K509 av Pär-Axel Sahlberg m.fl. (s) yrkas i
yrkande 4 ett tillkännagivande till regeringen om vad i motionen
anförts om att skolmaterial också i den svenska skolan på ett
fullödigt sätt bör belysa samefrågan. Enligt motionärerna är
kultur, media och informationsverksamhet fortfarande
bristfälliga på samiska, och det totala intrycket blir att
samerna fortfarande ur ett svenskt perspektiv är en
marginaliserad befolkningsgrupp också i sina egna
ursprungsmiljöer. Därför är det enligt motionärerna angeläget
att samefrågan också får en rikhaltig belysning i den svenska
skolans kursplan och i läroböcker.
I motion 1994/95:Bo603 av Ingvar Eriksson och Ola Sundell (m)
yrkas i yrkande 2 att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om bättre information om
samernas verksamhet och kultur. Enligt motionärerna måste
samernas intressen och ställning i EU-sammanhang uppmärksammas.
Okunskapen om samer och samefrågor är enligt motionen stor hos
det svenska folket. Mer information om samer, samiska näringar
och deras kultur i de svenska skolorna skulle enligt
motionärerna motverka många missuppfattningar.
5.2 Bakgrund
Som framgått ovan skall Sametinget verka för en levande samisk
kultur och därvid ta initiativ till verksamheter och föreslå
åtgärder som främjar denna kultur. En av Sametingets särskilda
uppgifter är att informera om samiska förhållanden. I
propositionen med förslag till sametingslag (prop. 1992/93:32
bilaga 1 s. 43) anförde departementschefen, i likhet med
Samerättsutredningen, att det kunde finnas skäl att särskilt
markera tingets informerande verksamhet. I denna uppgift låg
enligt propositionen givetvis både information om kulturen i
allmänhet och förhållanden som uppfattas som problematiska för
samerna.
Bidrag till samisk kultur, forskning och samiska
organisationer anvisas på elfte huvudtiteln
(Kulturdepartementet). Kultur- och organisationsbidrag anvisas
också ur Samefonden. Det är Sametinget som beslutar om dessa
bidrag.
5.3 Utskottets bedömning
Mot bakgrund av att en informerande verksamhet om samiska
förhållanden i sametingslagen angetts såsom en särskild uppgift
för Sametinget, anser utskottet att motionerna K509 yrkande 4
och Bo603 yrkande 2 inte bör föranleda någon åtgärd från
riksdagens sida. Utskottet avstyrker motionerna.
6. Samarbete mellan de nordiska samerna
6.1 Motionen
I motion 1994/95:Bo603 yrkande 1 av Ingvar Eriksson och Ola
Sundell (m) yrkas ett tillkännagivande till regeringen om vad i
motionen anförts om samarbetet mellan sametingen i Norge och
Sverige samt Sameparlamentet i Finland. Enligt motionen bör
dessa ges en väsentlig uppgift att gemensamt föra ut de samiska
näringarna och den samiska kulturen i Europa.
6.2 Bakgrund
I propositionen med förslag till sametingslag (prop.
1992/93:32 bilaga 1 s. 40--41) anförde departementschefen bl.a.
att han, i likhet med Samerättsutredningen, ansåg att den
ställning Sametinget fick som ett centralt kulturellt organ för
samerna i Sverige borde leda till samordningsvinster och större
effektivitet i vid bemärkelse. Genom förslaget om att Sametinget
skulle hantera det ekonomiska stödet till samiska organisationer
och samisk kultur, borde enligt departementschefen ett samarbete
mellan Sametingen i Sverige och Norge samt Sameparlamentet i
Finland inom kulturområdet också underlättas och kunna innebära
en bredare bas för olika kulturella aktiviteter och därigenom
skapa goda möjligheter att effektivt utnyttja resurserna.
Av 1995 års budgetproposition (prop. 1994/95:100 bilaga 10 s.
48) framgår att Nordiska samerådet inrättades år 1956. Detta råd
är samernas gemensamma organ som har att tillvarata samernas
ekonomiska, sociala och kulturella intressen. Nordiska
samarbetsorganet för same- och rennäringsfrågor bildades år 1964
med anledning av en rekommendation i Nordiska rådet. I syfte att
stärka och bevara den samiska kulturen skall samarbetsorganet
behandla för samebefolkningen i Finland, Norge och Sverige
gemensamma frågor som rör rennäringen, kulturen, språken samt
skol- och undervisningsförhållandena. Nordiskt organ för
renforskning upprättades av regeringarna i Finland, Norge och
Sverige den 1 juli 1980. Grönland blev medlem år 1988. Organet
skall främja utveckling och samordning av renforskning till
nytta för rennäringen i de nordiska länderna.
I proposition 1994/95:160 om Sveriges samarbete med Central-
och Östeuropa finns en redovisning för Barentssamarbetet. Härav
framgår bl.a. att de fem nordiska länderna, Ryssland och
EG-kommissionen vid ett utrikesministermöte I Kirkenes 1993
undertecknade en deklaration om samarbetet i vad som kommit att
kallas den euroarktiska Barentsregionen. I deklarationen anges
följande samarbetsområden: miljö, ekonomiskt samarbete,
teknisk-vetenskapligt samarbete, regional infrastruktur,
urbefolkningar, mänskliga och kulturella förbindelser samt
turism. Med deklarationen bildades det euroarktiska
Barentsrådet.
Samtidigt med Barentsrådet bildades ett regionalt Barentsråd
-- Regionrådet -- bestående av styresmännen i regionens län dvs.
de tre länen i Norge, Finnmark fylkeskommune, Nordland
fylkeskommune och Troms fylkeskommune, i Sverige Norrbottens
län, i Finland Lapplands län och i Ryssland Murmansk oblast,
Archangelsk oblast och republiken Karelen. En representant för
urbefolkningarna ingår även i Regionrådet.
De nordiska samerna har numera en observatörsplats i Nordiska
rådet. Enligt uppgift från Jordbruksdepartementet har
sameministrarna i Norge, Finland och Sverige kommit överens om
att utreda behovet av och möjligheterna att anta en
samekonvention.
6.3 Utskottets bedömning
Som framgått ovan samarbetar de nordiska samerna i flera olika
sammanhang. I förarbetena till sametingslagen framhölls att
Sametingets uppgift att hantera det ekonomiska stödet till
samiska organisationer och samisk kultur borde underlätta
samarbetet mellan Sametingen i Sverige och Norge och
Sameparlamentet i Finland inom kulturområdet. Mot denna bakgrund
anser utskottet att det saknas skäl för riksdagen att vidta
någon åtgärd med anledning av motion Bo603 yrkande 1. Utskottet
avstyrker motionen.
7. Samernas rättsliga ställning enligt regeringsformen m.m.
7.1 Motionerna
I motion 1994/95:K507 av Birger Schlaug m.fl. (mp) yrkas i
yrkande 1 att riksdagen som sin mening skall ge regeringen till
känna vad i motionen anförts om att Sverige bör erkänna samerna
som urbefolkning i Sverige.
Enligt motionärerna finns det knappast någon forskare som i
dag förnekar att samerna är urbefolkning i Skandinavien. Ändå
har Sverige, enligt motionen, inte officiellt erkänt dem som
sådan, trots att Samerättsutredningen rekommenderade att samerna
i grundlagen skulle erkännas som urbefolkning i Sverige. Ett
stärkt skydd för minoriteter och utsatta grupper behövs enligt
motionärerna, och för samernas del skulle ett sådant erkännande
innebära en viktig förstärkning av deras ställning i samhället.
I motion 1994/95:K508 av Ulf Björklund och Rolf Åbjörnsson
(kds) yrkas i yrkande 8 att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om ett aktivt stöd
till samernas eget arbete för alla samers lika värde och
rättigheter. I motionen anförs att av de ca 20 000 samerna i
Sverige är det endast ca 2 500 som i dag bedriver aktiv
renskötsel. Enligt motionen är det många samer som har en önskan
att uppta verksamhet på sina fäders gamla marker och således
också bli inlemmade i samebyns gemenskap. Alla samers lika värde
med lika rättigheter borde enligt motionärerna vara självklar,
även om alla inte kan eller vill bedriva renskötsel.
I motion 1994/95:Bo602 av Maggi Mikaelsson m.fl. (v) yrkas i
yrkande 1 att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behov av målformulering och
lagstiftning för samesamhällets överlevnad och utveckling.
Enligt motionärerna gjorde Samerättsutredningen försök att
formulera vilka åtgärder som var nödvändiga för att uppfylla
riksdagens uttalanden, som ännu gäller, om att samerna som
ursprungsfolk skall ges möjlighet att bevara och utveckla sin
kultur, som även innefattar språk och näringar. Enligt motionen
var de åtgärder som utredningen föreslog bl.a. en samelag, en
språklag och den ändringen i renbeteslagen att renskötselrätten
skulle utgöra särskild rätt till fastighet. Inget av dessa
förslag har, enligt motionen, framlagts till riksdagen för
beslut. Enligt motionen har samerna genom sina organisationer
själva formulerat vad som krävs för att bevara och utveckla
samesamhället, och motionärerna anser att det finns tillräckligt
med utredningsmaterial för att stifta en lag med en klar
målsättning och med förslag om nödvändiga förändringar.
Motionärerna föreslår därför att en kommitté tillsätts som i
samarbete med samerna inleder det arbetet. Samarbetet bör då ske
även vad gäller kommittédirektiven.
7.2 Bakgrund
7.2.1 Bestämmelser i RF före 1995
Såväl i 1 kap. 2 § regeringsformen (RF) som i 2 kap. RF finns
bestämmelser av betydelse för samerna.
Enligt 1 kap. 2 § fjärde stycket RF bör etniska, språkliga och
religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett
eget kultur- och samfundsliv främjas. Enligt 1973 års Fri- och
rättighetsutredning (SOU 1975:75 s. 183) har genom bestämmelsen
grundvalen för svensk invandrings- och minoritetspolitik
programmatiskt förankrats i grundlagen. I propositionen framhöll
föredragande departementschefen (prop. 1975/76:209 s. 138) att
ordet kultur i detta sammanhang skulle ges en vidsträckt
tolkning. Det innefattade sålunda bl.a. den renskötsel som är
ett centralt inslag i samernas traditionella levnadssätt.
I 2 kap. 15 § RF föreskrivs att lag eller annan föreskrift
inte får innebära att någon medborgare missgynnas därför att han
med hänsyn till ras, hudfärg eller etniskt ursprung tillhör
minoritet.
Enligt 2 kap. 18 § RF -- i dess lydelse före 1995 -- skall
varje medborgare vilkens egendom tas i anspråk genom
expropriation eller annat sådant förfarande vara tillförsäkrad
ersättning för förlusten enligt grunder som bestäms i lag. I det
s.k. skattefjällsmålet (jfr NJA 1981 s. 1) fann Högsta
domstolen (HD) att äganderätten till skattefjällen tillkommer
staten samt att samernas bruksrätt är uttömmande reglerad i
rennäringslagen. Beträffande samernas bruksrätt anförde HD i
domen att en på civilrättlig grund bestående bruksrätt av
ifrågavarande slag enligt 2 kap. 18 § RF är skyddad mot
tvångsförfoganden utan ersättning på samma sätt som
äganderätten. Den omständigheten att rätten i detta fall är
reglerad i lag innebär inte att den skulle sakna sådant skydd.
Rättigheten kan väl upphävas genom lagstiftning, men så länge
den utövas kan den inte fråntas innehavarna, vare sig i lag
eller i annan form, utan ersättning enligt 2 kap. 18 § RF.
7.2.2 Riksdagens uttalande år 1977
Vid behandlingen år 1977 av propositionen om insatser för
samerna uttalade kulturutskottet (prop. 1976/77:80, bet,
1976/77:KrU43 s. 4) bl.a. följande.
De överväganden som redovisas i propositionen och de förslag
som läggs fram utgår från den grunduppfattningen att samerna är
en etnisk minoritet i Sverige, som i egenskap av ursprunglig
befolkning i sitt eget land intar en särskild ställning.
Utskottet ansluter sig till denna grundsyn och anser det
värdefullt att den uttalats så klart. I propositionen framhålls
vidare att denna grundsyn innebär att man vid utbyggnaden av
samhällets stöd till samekulturen måste ge utrymme även åt andra
bedömningar än de som kan göras beträffande övriga
minoritetsgrupper i det svenska samhället. Samtidigt betonas att
det är naturligt att målen för samhällets insatser för den
samiska minoriteten har sin utgångspunkt i de mål som slagits
fast för minoritetspolitiken i stort, nämligen jämlikhet,
valfrihet och samverkan. Utskottet kan ansluta sig även till
dessa uttalanden liksom till vad som i övrigt i propositionen
anförts i detta sammanhang.
7.2.3 Samerättsutredningen
Samerättsutredningen anförde i sitt betänkande (SOU 1989:41)
Samerätt och sameting att riksdagen i sitt uttalande år 1977
slagit fast att samernas särskilda ställning bland vårt lands
minoriteter innebär att det vid utbyggnaden av samhällets stöd
till samekulturen måste ges utrymme även åt andra bedömningar än
de som kan göras beträffande övriga minoritetskulturer i det
svenska samhället. Ett grundlagsstadgande om samerna borde
enligt utredningen ha sin utgångspunkt i denna markering från
riksdagens sida om samekulturens särställning.
Samerättsutredningen konstaterade att samerna utgör en sådan
minoritet som omfattas av bestämmelsen i 1 kap. 2 § fjärde
stycket RF. Samerna intar emellertid en särskild ställning bland
minoriteterna i sitt eget land i egenskap av ursprunglig
befolkning. Utredningen ansåg därför att samernas särskilda
ställning i egenskap av urbefolkning borde slås fast genom ett
tillägg till den nämnda bestämmelsen i regeringsformen.
Utredningen redogjorde vidare för att de samiska kraven på
förstärkt grundlagsskydd även omfattade samernas "hävdvunna
rättigheter" och att de i första hand synes avse rätten till
mark och vatten. Utredningen ansåg inte att det fanns
förutsättningar för att ytterligare förstärka samernas
egendomsrättsliga skydd i grundlagen.
Samerättsutredningen ansåg vidare i sitt betänkande att
övergripande bestämmelser om skydd för samiskt kultur- och
samfundsliv borde införas och att den av utredningen
eftersträvade helhetssynen borde manifesteras i en särskild
samelag. Då alla bestämmelser om samiska förhållanden emellertid
inte kunde samlas i en lag, måste enligt utredningen
specialregleringar även fortsättningsvis återfinnas i särskilda
författningar. Utredningen föreslog att det i samelagens
inledande kapitel borde anges att samerna är en urbefolkning och
en etnisk minoritet i Sverige. Dessutom borde det redovisas som
främst ger uttryck för den samiska folkgruppens identitet,
nämligen den egna kulturen, vari inbegrips det samiska språket
och de kulturbärande samiska näringarna, såsom rennäringen.
Lagen borde vidare, för att ge en helhetsbild, i första kapitlet
ange samhällets ansvar för den samiska kulturen samt, om inte
särskilda bestämmelser fanns i samelagen, redovisa i vilka
författningar för samerna centrala förhållanden regleras.
7.2.4 Propositionen om Sameting m.m.
I propositionen med förslag till sametingslag (prop.
1992/93:32 bilaga 1) ansåg regeringen att då gällande
bestämmelser i regeringsformen, sedda mot bakgrund av Sveriges
folkrättsliga förpliktelser, gav samerna som etnisk minoritet
ett fullgott grundlagsskydd. En ytterligare markering i
regeringsformen av samernas särskilda ställning ansågs därför
sakna betydelse, varför regeringsformen således enligt
regeringen inte borde ändras. I propositionen anförde
föredragande departementschefen att han inte kunde biträda det
önskemål om grundlagsreglering som samernas företrädare hade
framfört avseende rätten till mark och vatten. I likhet med
Samerättsutredningen ansågs att det rättsliga förhållandet
mellan markägarna och samerna inte borde regleras i grundlagen.
Frågan blev då om det fanns skäl att föreslå en grundlagsregel
som reglerar skyddet för samernas rätt till mark och vatten i
förhållande till det allmänna. I propositionen erinrades om att
företrädare för samerna hade framhållit att vad man önskade
reglera inte var den enskilde individens rätt utan det samiska
folkets kollektiva rätt till mark och vatten. Det borde då
enligt regeringen framhållas att de i 2 kap. RF angivna
rättigheterna i överensstämmelse med den uppfattning Sverige
hävdade i fråga om mänskliga rättigheter tog sikte på
individuella rättigheter. Principiella skäl talade därför enligt
propositionen mot att införa en bestämmelse om kollektiva
rättigheter i kapitlet om fri- och rättigheter i RF. I detta
sammanhang nämndes även i propositionen att Fri- och
rättighetskommittén hade i uppdrag att utreda bl.a. frågan om
grundlagsskydd för äganderätten och överväga preciseringar som
ytterligare förstärkte den enskildes rätt till ersättning vid
expropriation och liknande förfoganden.
7.2.5 Riksdagens beslut december 1992
Konstitutionsutskottet (bet. 1992/93:KU17) redogjorde för
bestämmelserna i regeringsformen och anförde att det framgått
att det redan ges grundlagsskydd för samerna som etnisk
minoritet. Samernas särställning i egenskap av ursprunglig
befolkning hade enligt utskottet markerats genom riksdagens
uttalande 1977. Utskottet ansåg att det inte nu fanns skäl att
ytterligare markera samernas särskilda ställning och avstyrkte
därför en motion (v) med yrkande om att riksdagen skulle besluta
ändra 1 kap. 2 § RF i enlighet med Samerättsutredningens
förslag. I en meningsyttring av suppleanten från Vänsterpartiet
ansågs att förslag om ändring i 1 kap. 2 § RF skulle begäras
från regeringen. Riksdagen följde utskottet.
Riksdagen avslog vidare en motion (v) vari yrkades att den av
regeringen föreslagna lagen, sametingslagen, skulle kallas
samelag och inkludera Samerättsutredningens inledande förslag i
ett första kapitel. Utskottet framhöll att den föreslagna
sametingslagen endast behandlade Sametinget -- val, uppgifter
och arbetet m.m. -- och ansåg att lagen borde ha en benämning i
enlighet med detta. Utskottet fann inte att det förelåg
anledning att i lagen, på sätt som Samerättsutredningen
föreslagit, införa vissa uttalanden om faktiska förhållanden och
om statens ansvar för samerna.
7.2.6 Ny bestämmelse i RF fr.o.m. den 1 januari 1995
Fri- och rättighetskommittén lämnade i april 1993
delbetänkandet Fri- och rättighetsfrågor (SOU 1993:40). Hösten
1993 föreslog regeringen i proposition 1993/94:117 om
inkorporering av Europakonventionen och andra fri- och
rättighetsfrågor bl.a. att i bestämmelsen i 2 kap. 18 § RF om
rätt till ersättning vid exproporiation eller annat sådant
förfogande skulle anges en närmare precisering av det
egendomsskydd som Europakonventionen anger. Vidare föreslogs att
det som en ny grundläggande fri- och rättighet i regeringsformen
skulle föras in ett skydd för närings- och yrkesfriheten. I den
nya bestämmelsen, 2 kap. 20 §, angavs i första stycket att
begränsningar i rätten att driva näring eller utöva yrke endast
får införas för att skydda angelägna allmänna intressen och
aldrig i syfte enbart att ekonomiskt gynna vissa personer eller
företag. I andra stycket föreslogs att det skulle anges att
samernas rätt att bedriva renskötsel regleras i lag.
Förslaget grundades på förslag i Fri- och rättighetskommitténs
delbetänkande.
Fri- och rättighetskommittén hade i sitt delbetänkande (s.
118--119) framhållit att genom en ändring i rennäringslagen
numera stadgades att renskötselrätten är en kollektiv rättighet
som tillkommer den samiska befolkningen och grundas på urminnes
hävd. Renskötselrätten får dock endast utövas av den som är
medlem i sameby. Genom dessa bestämmelser i rennäringslagen
utesluts enligt kommittén i princip varje annan person än den
som är same och medlem i sameby från möjligheterna att utöva
renskötsel. Det skulle därför enligt kommittén kunna hävdas att
dessa bestämmelser inte var helt förenliga med det föreslagna
grundlagsstadgandet 2 kap. 20 § RF. Dessa bestämmelser i
rennäringslagen fick enligt kommittén anses vara av så väsentlig
betydelse för den samiska befolkningen att det framstod som i
hög grad motiverat att ge uttryckligt grundlagsstöd för samernas
renskötselrätt.
Regeringen förklarade i propositionen om inkorporering av
Europakonventionen m.m. att den delade av Fri- och
rättighetskommittén uttalad uppfattning att det kunde
ifrågasättas om rennäringslagens bestämmelser om
renskötselrätten som en kollektiv rätt som tillkommer den
samiska befolkningen är helt förenliga med den i propositionen
föreslagna grundlagsbestämmelsen om närings- och yrkesfriheten.
Detta förhållande förändrades enligt regeringen inte av det
faktum att samernas brukningsrätt till renbetesmarkerna och
samerna som en etnisk minoritet omfattas av andra
grundlagsbestämmelser. Regeringen föreslog därför att det i
grundlagsbestämmelsen om närings- och yrkesfriheten togs in en
föreskrift som gav grundlagsförankring av samernas rätt till
renskötsel som den i lag är reglerad. Härigenom markerades att
denna rätt inte står i konflikt med grundlagsskyddet för
närings- och yrkesfriheten.
I propositionen togs även upp under remissbehandlingen från
Svenska Samernas Riksförbund och Sametinget resta krav på
bestämmelser i regeringsformen om samernas fundamentala
rättigheter som folk och rätten till land och vatten. Regeringen
hänvisade till uttalandena i propositionen om Sameting m.m.
(prop. 1992/93:32 bilaga 1, se ovan). Regeringen tillade att
Fri- och rättighetskommittén inte särskilt utrett frågan om en
grundlagsreglering avseende samernas rätt och att regeringen mot
bakgrund härav inte heller nu fann skäl att föreslå någon
ytterligare grundlagsreglering avseende samerna.
Riksdagen biföll regeringens förslag (bet. 1993/94:KU24, bet.
1994/95:KU5) och den nya bestämmelsen i RF, 2 kap. 20 § gäller
fr.o.m. den 1 januari 1995. I betänkandet 1993/94:KU24
behandlades även två motioner (v och s) vari framfördes
synpunkter om att det hade varit av värde att förslag hade
förelagts riksdagen om skydd för samerna som urbefolkning och
inte endast i fråga om renskötselrätten. Utskottet hänvisade
till dess konstaterande vid föregående riksmöte om att samerna
som etnisk minoritet redan har ett skydd i regeringformen och
att deras särställning som urspunglig befolkning hade markerats
genom flera tidigare riksdagsuttalanden. Den grundlagsförankring
av samernas renskötselrätt som nu tillstyrktes av utskottet var
enligt utskottet ytterligare ett sådant steg. Utskottet, som
utgick från att regeringen följde samernas förhållanden i dessa
hänseenden, ansåg att det inte fanns skäl att härutöver markera
samernas särskilda ställning och avstyrkte därför motionerna.
7.3 Sveriges medlemskap i Europeiska unionen
Enligt ett särskilt sameprotokoll i anslutningsavtalet har
Sverige även i fortsättningen rätt att inom traditionellt
samiska områden ge samma exklusiva rättigheter som har samband
med deras traditionella levnadssätt (prop. 1994/95:19, bil. 9,
s. 101 f.)
7.4 Utskottets bedömning
Som ovan framgått ges ett grundlagsskydd för samerna som
etnisk minoritet. I grundlag har också markerats att samernas
rätt till renskötsel inte står i konflikt med grundlagsskyddet
för närings- och yrkesfriheten. Såsom utskottet tidigare
framhållit har samernas särställning i egenskap av ursprunglig
befolkning markerats genom riksdagens uttalande 1977. Enligt
utskottets mening finns det mot denna bakgrund ingen anledning
att nu ytterligare markera samernas särskilda ställning. Med det
anförda avstyrker utskottet motionerna K507 yrkande 1, K508
yrkande 8 och Bo602 yrkande 1.
8. Det samiska språket
8.1 Motionerna
I motion 1994/95:K507 yrkande 2 av Birger Schlaug m.fl. (mp)
yrkas ett tillkännagivande till regeringen om vad i motionen
anförts om att införa en samisk språklag. Motionärerna
framhåller att rekommendationen från Samerättsutredningen om att
samerna skulle få en språklag inte hörsammades av den tidigare
regeringen. Enligt motionen har erfarenheterna från Norge, som i
flera år har haft en språklag, varit övervägande positiva för
den samiska befolkningen. Det är enligt motionärerna inget
orimligt krav att ett folk som bott inom Sveriges gränser långt
innan dessa fanns, skall ha rätten att även i officiella
sammanhang uttrycka sig på ett språk som talades långt innan
svenska språket kom.
Även i motion 1994/95:K508 av Ulf Björklund och Rolf
Åbjörnsson (kds) berörs frågan om en samisk språklag. I
motionens yrkande 6 yrkas ett tillkännagivande till regeringen
om vad i motionen anförts om att stärka de samiska språken genom
officiell status och tillkomsten av en samisk språklag.
Enligt motionärerna har språket en central roll för en kultur,
och de samiska språken behöver kulturellt stöd på flera olika
sätt. En samisk utbildningsväg är enligt motionen en viktig
förutsättning för att samerna skall kunna behålla och utveckla
sin kultur och sitt modersmål, samiska. Det är enligt motionen
angeläget att stärka de samiska språken och ge samiska officiell
status genom en särskild samisk språklag i likhet med Finland
och Norge.
I motion 1994/95:K509 av Pär-Axel Sahlberg m.fl. (s) yrkas i
yrkande 3 ett tillkännagivande till regeringen om vad i motionen
anförts om att det samiska språket successivt bör ges en
jämbördig status i balans med det svenska. Enligt motionärerna
är kultur, media och informationsverksamhet fortfarande
bristfälliga på samiska och det totala intrycket blir enligt
motionen att samerna forfarande är ur ett svenskt perspektiv en
marginaliserad befolkningsgrupp, också i sina egna
ursprungsmiljöer.
8.2 Bakgrund
8.2.1 Samerättsutredningen
Samerättsutredningen föreslog en samisk språklagstiftning som
skulle göra det möjligt att använda samiska i vissa officiella
sammanhang. Förslaget innebar att samiska skulle få användas vid
kontakt med vissa statliga myndigheter som arbetar med
samefrågor. De myndigheter det gällde var i ett initialskede
rennäringsadministrationen regionalt och centralt, dvs.
länsstyrelserna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län
samt Statens jordbruksverk i deras befattning med
rennäringsfrågor och andra ärenden enligt rennäringslagen.
Styrelsen för Samefonden och Sameskolstyrelsen omfattades också
av förslaget. Vid Sametinget föreslogs samiska och svenska bli
jämställda språk.
Vidare föreslog utredningen att statliga myndigheters
föreskrifter, allmänna råd och information i övrigt som
huvudsakligen riktade sig till samer skulle översättas till
samiska. För att undersöka om det var lämpligt att lagstifta om
rätt att använda samiska vid kontakt även med de kommunala
myndigheterna inom det samiska kärnområdet föreslogs en femårig
försöksverksamhet i en eller flera kommuner. Statsbidrag
förutsattes utgå, och försöksverksamheten föreslogs bli reglerad
i en särskild lag. Utredningen föreslog vidare en i lag
föreskriven rätt för samer att erhålla en grundläggande
undervisning i sitt språk varvid avsågs de samer som inte
erhållit en sådan undervisning i sameskola eller genom
hemspråksundervisning.
8.2.2 Propositionen om Sameting m.m.
I propositionen om Sameting m.m. (prop. 1992/93:32 bilaga 1)
anförde föredragande departementschefen att även om han delade
Samerättsutredningens uppfattning om det önskvärda i att på
olika områden åstadkomma en så stor harmonisering som möjligt
mellan de nordiska länderna när det gällde olika samiska frågor,
var han för närvarande inte beredd att lägga fram förslag om en
särskild samisk språklagstiftning. Han ville dock framhålla att
förhållandena i Sverige var något annorlunda än i Finland och
Norge. I det samiska kärnområdet i Finland och Norge finns en
större andel samisktalande bland befolkningen än i motsvarande
område i Sverige. I båda grannländerna finns också kommuner där
de samisktalande är i majoritet. I Sverige, som visserligen har
större kommuner, torde det enligt propositionen inte finnas
någon kommun där andelen samisktalande översteg 10 % av
befolkningen. Departementschefen var inte övertygad om att en
lagstiftning av den karaktär som utredningen föreslagit utgjorde
det bästa alternativet för att främja det samiska språket. En
sådan lösning innebar också enligt propositionen en låsning av
resurserna som kunde lägga hinder för att pröva andra lösningar
och alternativ om utvecklingen så skulle visa.
Mot bakgrund av vad som i propositionen anförts om det samiska
spåkets betydelse för den samiska kulturen i vid bemärkelse och
samernas eget ansvar för att värna om det samiska språkets
fortbestånd och utveckling, föreslogs i propositionen att
Sametinget gavs ett uttalat ansvar för att leda det samiska
språkarbetet. Vidare ansågs det också befogat att föreslå att
Sametinget, utöver de resurser som tinget kom att förfoga över
bl.a. för samisk kultur, skulle tilldelas ytterligare medel för
att på det sätt tinget fann mest ändamålsenligt stödja det
samiska språkarbetet. I propositionen framhölls vidare att det
borde stå tinget fritt att pröva olika vägar för att stärka och
utveckla det samiska språket.
Inte heller vad gällde frågan om en lagstadgad rätt till
undervisning i samiska var departementschefen beredd att lägga
fram något lagstiftningsförslag. De möjligheter som
Samerättsutredningen visade på i fråga om nordiskt
språksamarbete liksom olika sätt att stödja en samisk
läromedelsproduktion förstärktes enligt propositionen genom
inrättandet av ett Sameting och genom att tinget gavs en ledande
roll i det samiska språkarbetet.
8.2.3 Riksdagens behandling december 1992
Riksdagen (bet. 1992/93:KU17) godkände vad som föreslagits i
propositionen beträffande Sametingets ansvar för att leda det
samiska språkarbetet och tilldelningen av särskilda resurser för
detta ändamål. Konstitutionsutskottet delade propositionens
bedömning att någon lagstadgad rätt att använda samiska i
officiella sammanhang inte borde införas. Inte heller borde det
införas någon lagstadgad rätt för äldre samer att få
undervisning i samiska. Utskottet utgick från att regeringen
följde utvecklingen inom detta område och beaktade behovet av de
lagstiftningsåtgärder som kunde komma att föreligga. I detta
sammanhang var det enligt utskottet av vikt att Sametinget fick
tillfälle att ge uttryck för sin uppfattning. Med det anförda
avstyrkte utskottet två motioner (v och s) vari yrkades dels ett
förslag från regeringen om en språklag, dels ett
tillkännagivande om ytterligare insatser på det samiska
språkområdet. I en meningsyttring av suppleanten från
Vänsterpartiet ansågs att ett förslag till språklagstiftning
skulle begäras från regeringen. Riksdagen följde utskottet.
8.3 Europarådets konvention om regionala språk och
minoritetsspråk
Den 5 november 1992 lades inom Europarådet för undertecknande
fram en konvention om regionala språk och minoritetsspråk.
Konventionen tillförsäkrar den som talar ett sådant språk bl.a.
rätten att kommunicera med myndigheterna på språket. I artikel 9
finns t.ex. bestämmelser om domstolsförhandlingar i brottmål på
det regionala språket eller minoritetspråket.
I samband med behandlingen av proposition 1993/94:117 om
inkorporering av Europakonventionen och andra fri- och
rättighetsfrågor (bet. 1993/94:KU24) behandlade utskottet två
motioner (s och nyd) vari bl.a. förespråkades att Sverige borde
underteckna Europarådets konvention för regionala språk och
minoritetspråk. Enligt utskottet hade frågan om ett sådant
tillträde övervägts inom regeringskansliet. Utskottet utgick
från att regeringen redovisade dessa överväganden i något
lämpligt sammanhang. Något uttalande från riksdagens sida med
anledning av motionerna ansåg utskottet inte påkallat. Riksdagen
följde utskottet.
I regeringens skrivelse 1994/95:1 om det finska språkets
ställning i Sverige ansåg regeringen bl.a. (s. 6) att det var
viktigt att ett slutligt ställningstagande till ett svenskt
undertecknande av den aktuella konventionen föregicks av en
noggrann prövning så att syftet, att stärka regional- och
minoritetsspråk, verkligen uppnåddes. Regeringen hade därför för
avsikt att tillsätta en parlamentarisk beredning med uppgift att
bedöma om, och i så fall på vilket sätt, som Sverige borde
ansluta sig till Europarådskonventionen. Oavsett slutsatserna i
en sådan beredning kunde enligt regeringen konventionens
innehåll och syfte ligga till grund för det fortsatta arbetet
med att stärka såväl det finska som det samiska språkets
ställning.
Vid utbildningsutskottets behandling (bet. 1994/95:UbU1) av
skrivelsen avstyrktes motioner som berörde frågor om
Europarådskonventionen och den av regeringen aviserade
utredningen. Utskottet erinrade om att det av utrikesutskottets
betänkande 1994/95:UU2 hade framgått att Europarådets
ministerkommitté fått i uppdrag att arbeta fram en ramkonvention
till skydd för nationella minoriteter och att påbörja arbetet
med ett tilläggsprotokoll till den europeiska konventionen om de
mänskliga rättigheterna, vilket skall reglera individuella
kulturella rättigheter. Utskottet delade regeringens bedömning
att ett slutligt ställningstagande till frågan om Sverige borde
ansluta sig till den aktuella konventionen måste beredas
grundligt. Utskottet utgick från att regeringen skulle komma att
tillse att arbetet med att stärka finska språkets ställning i
Sverige fortgick på sätt som regeringen redogjort för i
skrivelsen och att detta arbete inte avstannade i avvaktan på
resultatet från den parlamentariska beredningen. Regeringens
skrivelse lades till handlingarna.
Enligt uppgift från Jordbruksdepartementet kommer den
parlamentariska utredningen att tillsättas inom kort.
8.4 Utskottets bedömning
Frågan om en eventuell anslutning till Europarådskonventionen
om regionala språk och minoritetsspråk och det arbete som härvid
kommer att utföras av den av regeringen aviserade utredningen,
kan enligt utskottets mening vara av betydelse även för frågan
om det samiska språkets ställning. I avvaktan på resultatet av
utredningens arbete bör därför enligt utskottets mening
motionerna inte föranleda någon åtgärd från riksdagens sida.
Utskottet avstyrker motionerna K507 yrkande 2, K508 yrkande 6
och K509 yrkande 3.
9. ILO:s konvention nr 169 om ursprungsfolk och stamfolk i
självstyrande länder
9.1 Motionerna
I motion 1994/95:K507 av Birger Schlaug m.fl. (mp) yrkas i
yrkande 5 ett tillkännagivande till regeringen av vad som i
motionen anförts om att Sverige bör ratificera ILO-konventionen
169. För de norska samerna har, enligt motionen, denna
konvention blivit ett viktigt instrument att arbeta med i det
norska sametinget. Enligt motionärerna är det inte så som
påståtts av svenska politiker att Norge skrivit på något som man
i praktiken inte kan hålla.
Krav på en ratificering framställs också i motion 1994/95:U622
av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) yrkande 4, vari yrkas ett
tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts om
att Sverige bör ratificera ILO-konventionen nr 169. Enligt
motionen uppgav den förra regeringen som skäl till varför en
ratificering inte skulle vara möjlig att konventionen innehåller
en klausul om att urbefolkningarna skall ha äganderätt till sina
markområden vilket inte skulle gå att förena med svenska
förhållanden där samerna har bruksrätt på renbeteslanden. Dessa
angivna skäl är enligt motionärerna inte övertygande. Enligt
motionen har Norge, som skrivit under och ratificerat
konventionen, trots likartade förhållanden visat att det går bra
att arbeta sig runt detta problem.
I motion 1994/95:K508 av Ulf Björklund och Rolf Åbjörnsson
(kds) yrkande 3 yrkas ett tillkännagivande till regeringen av
vad i motionen anförts om att skyndsamt undanröja alla hinder
för att tillträda ILO-konventionen 169. Enligt motionärerna är
denna konvention ett viktigt människorättsdokument och det är
därför otillfredsställande att Sverige ännu inte har ratificerat
den. Motionärerna anser att man skyndsamt måste arbeta för att
undanröja de eventuella hinder som föreligger för ett tillträde
till konventionen. En sådan målsättning är enligt motionen väl
motiverad med tanke på att det av FN proklamerade decenniet för
urbefolkningar nyligen inletts.
I motion 1994/95:Bo602 yrkande 5 av Maggi Mikaelsson m.fl. (v)
yrkas ett tillkännagivande till regeringen om vad i motionen
anförts om att noga utröna möjligheten att ratificera
ILO-konventionen 169. Norge har ratificerat denna konvention och
motionärerna anser att om ILO godtar Norges tolkning av
konventionens artikel 14 så bör även Sverige kunna ratificera
konventionen.
9.2 Bakgrund
9.2.1 Inledning
Sverige inträdde som medlem av ILO genom sin anslutning till
Nationernas förbund år 1920. ILO antog år 1957 en konvention (nr
107) samt en rekommendation (nr 104) om skydd för och
integration av infödda och andra i stammar eller i stamliknande
förhållanden levande folkgrupper i självstyrande länder. Sverige
ratificerade aldrig denna konvention eftersom den enligt både
regering och riksdag saknade aktualitet för svenskt vidkommande.
År 1986 hölls ett expertmöte inom ILO där det fastslogs att
konventionen måste anses föråldrad och i behov av revision. En
reviderad konvention utformades. Konventionen antogs med
röstsiffrorna 328 för, 1 emot och 49 nedlagda. Samtliga svenska
ombud röstade för konventionen. Samtidigt antogs utan omröstning
en av de nordiska regeringsrepresentanterna initierad resolution
om uppföljning av konventionen. Konventionen trädde i kraft den
5 september 1991 och har tillträtts av Norge, Mexico, Colombia,
Bolivia, Costa Rica, Paraguay och Peru.
Kriteriet för att ett folk enligt konventionen skall betraktas
som stam- eller ursprungsfolk är att folket självt identifierar
sig som sådant. Begreppet folk i konventionen är inte att
likställa med begreppet folk i folkrätten. Regeringarna skall
dock se till att ursprungsfolkens och stamfolkens rättigheter
skyddas och att deras integritet respekteras. Dessa folk skall
också utan inskränkningar åtnjuta mänskliga rättigheter och
grundläggande friheter. Regeringarna skall samråda med folken i
fråga beträffande åtgärder som direkt kan beröra dem och skapa
medel för dem att delta i beslutsfattandet i valda institutioner
och andra organ. Dessa folk skall ha rätt att besluta om sina
egna prioriteringar vad gäller utvecklingsprocessen.
Regeringarna har å andra sidan ett ansvar att skydda och bevara
miljön i de områden där dessa folk bor. Äganderätt och
besittningsrätt till den mark som folken traditionellt bebor
skall erkännas. Ursprungsfolken har också rätt att delta i
användningen, förvaltningen och bevarandet av naturtillgångar
som hör till deras mark. Bland andra frågor som berörs i
konventionen är anställnings- och arbetsvillkor, yrkesutbildning
och hantverk, social trygghet och hälso- och sjukvård,
utbildning, språk och kommunikation samt kontakter och samarbete
över riksgränser.
9.2.2 Regeringens skrivelse till riksdagen 1991/92
Regeringen förelade vid riksmötet 1991/92 riksdagen skrivelsen
1990/91:101 om Internationella arbetsorganisationens (ILO)
konvention nr 169 om ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande
länder i enlighet med vad som föreskrivs i ILO:s stadga. Till
skrivelsen hade fogats en resolution som antogs i samband med
konventionen vid ILO:s arbetskonferens 1989. Av skrivelsen
framgick bl.a. följande.
Enligt regeringen kunde ILO:s urbefolkningsinstrument inte
längre anses "sakna omedelbart intresse för svenskt
vidkommande". Flera remissinstanser hade dock pekat på en rad
punkter där konventionens krav inte överensstämmer med nuvarande
svenska förhållanden. Exempelvis hävdades att det behövs en
närmare analys av hur texten i konventionens artikel 14 om
landrättigheter förhåller sig till samernas nuvarande
rättsställning. Sverige hade i diskussionerna om den nya
konventionen, utan framgång, fört fram förslag om "bruksrätt"
som alternativ till äganderätt och besittningsrätt.
ILO-kommittén ansåg mot bakgrund av det utredningsarbete som
pågick -- bl.a. Samerättsutredningens arbete -- att Sverige för
närvarande inte borde tillträda ILO-konventionen. Regeringen
anslöt sig till denna bedömning och förklarade i skrivelsen att
de ambitioner och krav konventionen uppställer noga borde
övervägas i det fortsatta arbetet med samefrågorna.
Regeringen hemställde att riksdagen tog del av vad som
anfördes i skrivelsen.
9.2.3 Riksdagens behandling 1991
Utrikesutskottet (bet. 1991/92:UU7) inhämtade yttrande från
jorbruksutskottet som anförde bl.a. följande.
Utskottet erinrar om att Sveriges representanter deltagit
aktivt i utarbetandet av ILO:s konvention nr 169. Utskottet
finner liksom föredragande statsrådet att det är önskvärt att
det på sikt skall bli möjligt att tillträda konventionen. Med
hänvisning till att förslagen om en samlad samepolitik ligger
under beredning och till vad som i övrigt anförs i
regeringsskrivelsen delar dock utskottet ILO-kommitténs och
regeringens mening att Sverige för närvarande inte bör tillträda
konventionen. Frågan om tillträde bör ytterligare noga övervägas
i samband med beredningen av Samerättsutredningens m.fl. förslag
så att ett förslag om ratificering kan framläggas i nära
anslutning till ett sammanhållet förslag i samefrågorna.
Utskottet fäster stor vikt vid att frågekomplexet behandlas
skyndsamt.
Utrikesutskottet hade inget att erinra mot jordbruksutskottets
yttrande och konstaterade att den aktuella konventionen kunde
fylla en viktig funktion för skyddet av dessa folks fri- och
rättigheter. Enligt utrikesutskottet var en samordning nödvändig
av de frågor som rör samernas närings- och samhällsliv.
Utskottet anslöt sig därför till regeringens bedömning att
Sverige för närvarande inte borde tillträda konventionen.
Samtidigt ville utskottet framhäva vikten av att beredningen av
Samerättsutredningens m.fl. förslag i samefrågorna inte onödigt
försenade Sveriges tillträde till den konvention som Sveriges
representanter varit aktiva i att utarbeta. Skrivelsen föreslogs
bli lagd till handlingarna, och riksdagen följde utskottet.
9.2.4 Riksdagens behandling december 1992
Konstitutionsutskottet tog med anledning av några motioner (c,
fp, v och s) upp frågan om ILO:s konvention (nr 169) om
ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande länder vid sin
behandling av propositionen om Sameting m.m. (bet.
1992/93:KU17).
I sin bedömning anförde konstitutionsutskottet att för
världens urbefolkningar, till vilka samerna i Sverige hör, kan
konventionen fylla en viktig funktion för skyddet av deras fri-
och rättigheter och att konventionen mot denna bakgrund får
anses vara av vikt även för svenskt vidkommande.
Utskottet konstaterade att den nuvarande utformningen av
artikel 14 i konventionen innebär att urprungsfolkens äganderätt
och besittningsrätt till den mark som de traditionellt bebor
erkänns. Utskottet delade det ställningstagande som regeringen
gjort i propositionen om Sameting m.m. om att rådande
rättsförhållanden i Sverige vad gäller de svenska samerna inte
står i överensstämmelse med bestämmelsen i artikel 14 om rätt
till mark. Denna utgjorde enligt utskottet således i sin
nuvarande lydelse ett hinder för Sveriges möjligheter att nu
tillträda konventionen. Utskottet konstaterade att vid
ratificering av en ILO-konvention är reservation gällande en
eller flera konventionsbestämmelser endast möjlig om det
uttryckligen anges i konventionen. I den nu aktuella
konventionen finns inga bestämmelser om att reservation kan
göras.
Utskottet framhöll att det anförda endast innebar ett
konstaterande av att det föreligger ett hinder för tillträde
till konventionen. Med en annan utformning av artikel 14 skulle
detta hinder kunna undanröjas. Möjligheterna att få till stånd
en annan lydelse av artikeln, t.ex. genom att begreppet
"bruksrätt" införs som ett alternativ till äganderätt och
besittningsrätt, borde enligt utskottet därför åter prövas av
regeringen.
Utskottet pekade också på en annan omständighet av betydelse i
sammanhanget. Skulle det vid tillämpningen av konventionen visa
sig att vad som där sägs om äganderätt och besittningsrätt
kommer att få en innebörd som i allt väsentligt överensstämmer
med bruksrätt kunde enligt utskottet frågan om ett svenskt
tillträde till konventionen komma i ett annat läge. Av särskilt
intresse i detta avseende var enligt utskottet hur ILO bedömer
Norges tillämpning av konventionen.
Utskottet förutsatte att regeringen beaktade vad utskottet
anfört. Med det anförda avstyrkte utskottet motionerna och
riksdagen följde utskottet.
9.2.5 Riksdagens behandling våren 1994
Vid konstitutionsutskottets behandling av proposition
1993/94:117 om inkorporering av Europarådskonventionen och andra
fri- och rättighetsfrågor avstyrkte utskottet några motioner som
tog upp frågan om huruvida Sverige skall ratificera ILO:s
konvention 169 (bet. 1993/94:KU24 s.40). Utskottet hänvisade
till vad det tidigare uttalat i frågan. Utskottet hade erfarit
att Norge hade rapporterat tillämpningen av konventionen till
ILO och att en skriftväxling pågick mellan Norge och ILO med
anledning av rapporten. Utskottet utgick från att regeringen
följde utvecklingen och ansåg därför inte att riksdagen borde
vidta någon åtgärd i frågan.
9.3 Det danska Folketingets beslut i december 1994
Det danska Folketinget har i beslut den 15 december 1994
tillstyrkt regeringens förslag om en ratificering av
ILO-konventionen nr 169 med verkan för konungariket Danmark.
Enligt regeringens förslag till beslut anser den danska
regeringen att konventionens kapitel II om rättigheter till
landområden inte är till hinder för en dansk ratifikation, men
att det skall avges en förklaring som sänds till ILO tillsammans
med ratifikationen av konventionen. Denna förklaring redogör för
egendomsrättsbegreppet på Grönland och finns fogad som bilaga
till regeringens beslutsförslag.
Av denna förklaring framgår bl.a. att egendomsrätten till jord
på Grönland har ordnats på ett särskilt sätt som är
traditionellt bestämt. Det är och har aldrig varit möjligt att
få egendomsrätt till jord på Grönland, varken för fysiska eller
juridiska personer. Utgångspunkten är att det offentliga --
staten-- har egendomsrätten till Grönlands jord som sådan. Den
dagliga bestämmanderätten över jorden på Grönland ligger
emellertid hos Grönlands Hjemmestyre, som bl.a. har kompetensen
att träffa avtal om tilldelning av nyttjanderätt (brugsret) till
jord. Enligt förklaringen är både den danska regeringen och det
grönländska hjemmestyret mot denna bakgrund av den uppfattningen
att det i förklaringen beskrivna rättstillståndet är
avsiktsmässigt och i överensstämmelse med konventionens artikel
14. Rättstillståndet anses fullt ut tillgodose de hänsyn som
ligger bakom artikel 14, nämligen att den ursprungliga
befolkningens bestämmanderätt över de områden, som de
traditionellt besitter, blir respekterad. Härtill kommer, enligt
förklaringen, att konventionen ålägger de anslutande staternas
regeringar en rad förpliktelser, bl.a. med avsikt att säkra
respekten för stam- och ursprungsbefolkningars sedvanor och
traditioner. I det fall där det kan uppstå ett
motsatsförhållande mellan en särbestämmelse som t.ex. artikel 14
i konventionen och denna överordnade princip är, enligt den
danska regeringens uppfattning, respekten för dessa folks
sedvanor och traditioner en så fundamental princip att det inte
kan göras någon inskränkning häri som en följd av en
särbestämmelse i konventionen.
9.4 Skriftväxling mellan Norge och ILO
Beträffande den fortsatta skriftväxlingen mellan Norge och ILO
har utskottet erfarit att ILO efter Norges första rapport har
begärt svar på vissa frågor och ytterligare information bl.a.
mot bakgrund av konventionens artikel 14 om rätt till mark.
Norge har med anledning av detta i november 1994 lämnat en
rapport till ILO:s expertkommitté för tillämpningen av
konventioner och rekommendationer. Resultatet av denna kommittés
genomgång av Norges rapport kommer enligt vad utskottet erfarit
inte att bli tillgängligt förrän tidigast i början av maj i år.
9.5 Utskottets bedömning
Utskottet har, som framgått ovan, tidigare uttalat att för
världens urbefolkningar, till vilka samerna i Sverige hör, kan
konventionen fylla en viktig funktion för skyddet av deras fri-
och rättigheter och att konventionen mot denna bakgrund får
anses vara av vikt även för svenskt vidkommande. Enligt
utskottet utgjorde konventionens artikel 14 om rätt till mark i
sin nuvarande lydelse ett hinder för Sveriges möjligheter att nu
tillträda konventionen. Med en annan utformning av artikel 14
skulle enligt utskottet detta hinder kunna undanröjas och
möjligheterna att få till stånd en annan lydelse av artikeln,
t.ex. genom att begreppet "bruksrätt" införs som ett alternativ
till äganderätt och besittningsrätt, borde enligt utskottet
därför åter prövas av regeringen. Skulle det vid tillämpningen
av konventionen visa sig att vad som där sägs om äganderätt och
besittningsrätt kommer att få en innebörd som i allt väsentligt
överensstämmer med bruksrätt kunde enligt utskottet frågan om
ett svenskt tillträde till konventionen komma i ett annat läge.
Av särskilt intresse i detta avseende var enligt utskottet hur
ILO bedömer Norges tillämpning av konventionen. Utskottet har
utgått från att regeringen följer utvecklingen.
Konstitutionsutskottet vill åter igen hänvisa till utskottets
tidigare uttalanden i denna fråga. Som framgått ovan fortsätter
skriftväxlingen mellan Norge och ILO vad gäller tillämpningen av
konventionen. Liksom tidigare utgår utskottet från att
utvecklingen följs av regeringen. Mot denna bakgrund anser
utskottet att riksdagen inte bör vidta någon åtgärd i frågan.
Utskottet avstyrker motionerna K507 yrkande 5, U622 yrkande 4,
K508 yrkande 3 och Bo602 yrkande 5.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande anslag till Sametinget
att riksdagen med bifall till proposition 1994/95:100 bilaga
10 punkt D1 för budgetåret 1995/96 under nionde huvudtiteln till
Sametinget anvisar ett ramanslag på 15 082 000 kr,
2. beträffande Sametingets användning av tilldelade medel
att riksdagen avslår motionerna 1994/95:K507 yrkande 4 och
1994/95:K508 yrkande 2,
res. 1 (c, v, mp)
3. beträffande Sametingets uppgifter m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1994/95:K508 yrkande 1 och
1994/95:K509 yrkande 2,
4. beträffande information om samekulturen
att riksdagen avslår motionerna 1994/95:K509 yrkande 4 och
1994/95:Bo603 yrkande 2,
5. beträffande samarbete mellan de nordiska samerna
att riksdagen avslår motion 1994/95:Bo603 yrkande 1,
7. beträffande det samiska språket
att riksdagen avslår motionerna 1994/95:K507 yrkande 2,
1994/95:K508 yrkande 6 och 1994/95:K509 yrkande 3,
8. beträffande ILO:s konvention nr 169
att riksdagen avslår motionerna 1994/95:K507 yrkande 5,
1994/95:U622 yrkande 4, 1994/95:K508 yrkande 3 och 1994/95:Bo602
yrkande 5.
res. 4 (mp)
Stockholm den 21 mars 1995
På konstitutionsutskottets vägnar
Birgit Friggebo
I beslutet har deltagit: Birgit Friggebo (fp), Kurt Ove
Johansson (s), Catarina Rönnung (s), Anders Björck (m), Ingvar
Johnsson (s), Widar Andersson (s), Birger Hagård (m), Tone
Tingsgård (s), Birgitta Hambraeus (c), Björn von Sydow (s),
Jerry Martinger (m), Barbro Hietala Nordlund (s), Kenneth Kvist
(v), Pär-Axel Sahlberg (s), Inger René (m), Peter Eriksson (mp)
och Håkan Holmberg (fp).
Reservationer
1. Sametingets användning av tilldelade medel (mom. 2)
Birgitta Hambraeus (c), Kenneth Kvist (v) och Peter Eriksson
(mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 9 börjar
med "Som framgått" och slutar med "yrkande 2" bort ha följande
lydelse:
Som framgått ovan väljs Sametingets ledamöter bland och av den
samiska befolkningen. Utskottet delar motionärernas uppfattning
att Sametinget i likhet med de flesta andra folkvalda
församlingar bör ges rätt att besluta om att fördela partistöd
till partier som finns representerade i Sametinget. Ett sådant
stöd får enligt utskottets mening anses vara av stor betydelse
för dessa partiers arbete och verksamhet samt för deras
möjligheter att fullgöra sina demokratiska förpliktelser. Om
detta kräver en ändring i sametingslagens bestämmelser utgår
utskottet från att regeringen snarast återkommer till riksdagen
med förslag härom. Med bifall till motionerna 1994/95:K507
yrkande 4 och 1994/95:K508 yrkande 2 bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna vad utskottet nu anfört.
dels att utskottets hemställan under mom. 2 bort ha
följande lydelse:
2. beträffande Sametingets användning av tilldelade medel
att riksdagen med bifall till motionerna 1994/95:K507 yrkande
4 och 1994/95:K508 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,
2. Samernas rättsliga ställning (mom. 6)
Kenneth Kvist (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19
börjar med "Som ovan" och slutar med "yrkande 1" bort ha
följande lydelse:
Utskottet delar den i motion 1994/95:Bo602 yrkande 1 framförda
uppfattningen att det finns behov av en målformulering och en
lagstiftning för samesamhällets överlevnad och utveckling. Vad
som krävs för att bevara och utveckla samesamhället har samerna
redan formulerat genom sina organisationer, och det finns enligt
utskottets mening möjligheter att påbörja ett arbete med denna
målformulering och lagstiftning. Utskottet anser att en
utredning med detta uppdrag bör tillsättas och att samråd bör
ske med samerna såväl när det gäller direktiven för denna
utredning som när det gäller själva arbetet. Med bifall till
motion 1994/95:Bo602 yrkande 1 bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna vad utskottet nu anfört.
Mot denna bakgrund anser utskottet att motionerna 1994/95:K507
yrkande 1 och 1994/95:K508 yrkande 8 inte bör föranleda någon
åtgärd från riksdagens sida, varför de avstyrks av utskottet.
dels att utskottets hemställan under mom. 6 bort ha
följande lydelse:
6. beträffande samernas rättsliga ställning
att riksdagen med bifall till motion 1994/95:Bo602 yrkande 1
och med avslag på motionerna 1994/95:K507 yrkande 1 och
1994/95:K508 yrkande 8 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,
3. Samernas rättsliga ställning (mom. 6)
Peter Eriksson (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19
börjar med "Som ovan" och slutar med "yrkande 1" bort ha
följande lydelse:
I likhet med motion 1994/95:K507 yrkande 1 anser utskottet att
samerna bör erkännas som urbefolkning i Sverige. Det finns
enligt utskottets mening ett behov av ett förstärkt skydd för
minoriteter och utsatta grupper i samhället. Utskottet anser att
ett erkännande av att samerna är urbefolkning i Sverige skulle
innebära en nödvändig och viktig förstärkning av samernas
ställning i samhället. Förslag till riksdagen med denna innebörd
bör enligt utskottets mening utformas av regeringen. Med bifall
till motion 1994/95:K507 yrkande 1 bör riksdagen som sin mening
ge regeringen till känna vad utskottet nu anfört.
Mot denna bakgrund anser utskottet att motionerna 1994/95:K508
yrkande 8 och 1994/95:Bo602 yrkande 1 inte bör föranleda någon
åtgärd från riksdagens sida, varför de avstyrks av utskottet.
dels att utskottets hemställan under mom. 6 bort ha
följande lydelse:
6. beträffande samernas rättsliga ställning
att riksdagen med bifall till motion 1994/95:K507 yrkande 1
och med avslag på motionerna 1994/95:K508 yrkande 8 och
1994/95:Bo602 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,
4. ILO:s konvention nr 169 (mom. 8)
Peter Eriksson (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 28
börjar med "Utskottet har" och slutar med "yrkande 5" bort ha
följande lydelse:
I likhet med vad som framförts i motionerna 1994/95:K507
yrkande 5 och 1994/95:U622 yrkande 4 anser utskottet att Sverige
bör ratificera ILO:s konvention nr 169. En sådan konvention bör
enligt utskottets mening kunna bli ett viktigt instrument i
samernas arbete och då bl.a. för Sametingets verksamhet. Det
faktum att Norge anslutit sig till konventionen trots att
förhållandena vad gäller äganderätten till markområden är
likartade, anser utskottet talar för att även Sverige bör kunna
ansluta sig till denna konvention. Med bifall till motion
1994/95:K507 yrkande 5 och 1994/95:U622 yrkande 4 bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna vad utskottet nu anfört.
Mot denna bakgrund anser utskottet att motionerna 1994/95:K508
yrkande 3 och 1994/95:Bo602 yrkande 5 inte bör föranleda någon
åtgärd från riksdagens sida, varför utskottet avstyrker dessa
motioner.
dels att utskottets hemställan under mom. 8 bort ha
följande lydelse:
8. beträffande ILO:s konvention nr 169
att riksdagen med bifall till motionerna 1994/95:K507 yrkande
5 och 1994/95:U622 yrkande 4 och med avslag på motionerna
1994/95:K508 yrkande 3 och 1994/95:Bo602 yrkande 5 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1
Propositionen 1
Motioner 1
Inkomna skrivelser 3
Utskottet 3
1 Inledning 3
1.1 Samerättsutredningen 3
1.2 Sametinget 3
2 Medelstilldelning till Sametinget 4
2.1 Propositionen 4
2.2 Utskottets bedömning 4
3 Sametingets användning av tilldelade medel 4
3.1 Motionerna 4
3.2 Bakgrunden till inrättandet av Sametinget som en
statlig myndighet 5
3.3 Bestämmelser om val till Sametinget 7
3.4 Riksrevisionsverkets granskning 7
3.5 Regeringens bedömning 8
3.6 Sametingets skrivelser till utskottet 8
3.7 Bestämmelser om partistöd 8
3.8 Utskottets bedömning 9
4 Sametingets uppgifter m.m. 9
4.1 Motionerna 9
4.2 Sametingets uppgifter enligt sametingslagen 10
4.3 Riksdagens tidigare behandling av liknande
motioner 11
4.4 Utskottets bedömning 11
5 Information om samekulturen 11
5.1 Motionerna 11
5.2 Bakgrund 11
5.3 Utskottets bedömning 12
6 Samarbete mellan de nordiska samerna 12
6.1 Motionen 12
6.2 Bakgrund 12
6.3 Utskottets bedömning 13
7 Samernas rättsliga ställning enligt regeringsformen
m.m. 13
7.1 Motionerna 13
7.2 Bakgrund 14
7.2.1 Bestämmelser i RF före 1995 14
7.2.2 Riksdagens uttalande år 1977 15
7.2.3 Samerättsutredningen 15
7.2.4 Propositionen om Sameting m.m. 16
7.2.5 Riksdagens beslut december 1992 17
7.2.6 Ny bestämmelse i RF fr.o.m. den 1 januari
1995 17
7.3 Sveriges medlemskap i Europeiska unionen 19
7.4 Utskottets bedömning 19
8 Det samiska språket 19
8.1 Motionerna 19
8.2 Bakgrund 20
8.2.1 Samerättsutredningen 20
8.2.2 Propositionen om Sameting m.m. 20
8.2.3 Riksdagens behandling december 1992 21
8.3 Europarådets konvention om regionala språk och
minoritetsspråk 21
8.4 Utskottets bedömning 22
9 ILO:s konvention nr 169 om ursprungsfolk och stamfolk i
självstyrande länder 23
9.1 Motionerna 23
9.2 Bakgrund 24
9.2.1 Inledning 24
9.2.2 Regeringens skrivelse till riksdagen
1991/92 24
9.2.3 Riksdagens behandling 1991 25
9.2.4 Riksdagens behandling december 1992 25
9.2.5 Riksdagens behandling våren 1994 26
9.3 Det danska Folketingets beslut i december 1994 27
9.4 Skriftväxling mellan Norge och ILO 27
9.5 Utskottets bedömning 28
Hemställan 28
Reservationer 29