I betänkandet behandlas ett antal motioner från de allmänna
motionstiderna åren 1994 och 1995 i följande tryck- och
yttrandefrihetsrättsliga ämnen.
1. Åtgärder mot våldsskildringar
2. Forskning om våldsskildringarnas verkan
3. Ytterligare åtgärder mot barnpornografi
4. Frågor om meddelarskydd m.m.
5. Yttrandefrihetsgrundlagens reklamregel
6. Rätt till genmäle och beriktigande m.m.
7. Nya medier och grundlagar m.m.
8. Grundlagsreglering av frekvensfördelning
Under punkten 1 behandlas motioner som från olika
utgångspunkter tar upp våldsskildringar. Utskottet hänvisar till
att regeringen skall inleda ett brett upplagt arbete om våldet i
samhället. Utskottet anser att de ämnen som tas upp i motionerna
bör bli föremål för analys och bedömning i det arbetet och
föreslår att riksdagen gör ett tillkännagivande med den
innebörden. Utskottet avstyrker samtliga motioner som behandlas
under övriga punkter. Till betänkandet är fogat 6 reservationer.
Motioner
Motioner från allmänna motionstiden år 1994
1993/94:K208 av Bengt Hurtig m.fl. (v) vari yrkas att
riksdagen begär att regeringen utarbetar ett förslag till
lagstiftning om ansvarig utgivare för publika databaser,
1993/94:K210 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
7. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
förstärkning av meddelarskyddet så att det gäller också utanför
offentlig sektor,
1993/94:K409 av Sten Söderberg (-) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om åtgärder mot media,
1993/94:K414 av Björn von der Esch (m) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om 1 kap. 12 § andra stycket YGL,
1993/94:K418 av Ulrica Messing (s) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om avskaffande av den statliga förhandsgranskningen av film,
1993/94:K419 av Lotta Edholm (fp) vari yrkas
1. att riksdagen antar de i motionen framställda förslagen
till ändringar i yttrandefrihetsgrundlagen,
2. att riksdagen antar de i motionen framställda förslagen
till ändringar i brottsbalken,
3. att riksdagen antar de i motionen framställda förslagen
till ändringar i lagen om granskning och kontroll av filmer och
videogram,
4. att riksdagen antar de i motionen framställda förslagen
till ändringar i lagen om pliktexemplar av dokument,
1993/94:K420 av Henrik S Järrel (m) vari yrkas att riksdagen
beslutar avskaffa bestämmelsen i 1 kap. 12 § andra stycket
yttrandefrihetsgrundlagen,
1993/94:K428 av Bengt Rosén (fp) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
behovet av en utredning på pressetikens område med uppgift att
lägga fram förslag som stärker allmänhetens samt juridiska
personers -- främst små företags och organisationers --
ställning gentemot massmedia,
1993/94:K429 av Christina Linderholm (c) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om införande av 18-årsgräns för biograffilm,
1993/94:K431 av Birger Andersson och Rune Thorén (c) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om telefaxkommunikation,
1993/94:K438 av Harriet Colliander och Ian Wachtmeister (nyd)
vari yrkas att riksdagen upphäver 1 kap. 12 § andra stycket
yttrandefrihetsgrundlagen,
1993/94:K441 av Harriet Colliander och Ian Wachtmeister (nyd)
vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär en utredning av
förutsättningarna för en stärkt genmälesrätt,
1993/94:K442 av Lotta Edholm (fp) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
en utredning av yttrandefrihetsgrundlagens bestämmelser om
fördelning av frekvensutrymmet i syfte att säkra mångfalden i
etern,
1993/94:K443 av Rolf L Nilson (v) vari yrkas att riksdagen
begär att regeringen återkommer med förslag om avskaffad
vuxencensur och 18-årsgräns i enlighet med vad som anförts i
motionen,
1993/94:Kr309 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar avskaffa censuren för vuxenfilm
under förutsättning av att åldersgränsen höjs till 18 år,
Motioner från allmänna motionstiden år 1995
1994/95:K402 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att tillsätta en utredning för att säkra
att de nya drift- och ledningsformer som förekommer i den
offentliga sektorn inte minskar möjligheterna till insyn och
demokratisk debatt,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en informationskampanj till ämbetsverk,
statliga bolag och kommuner om innebörden i meddelarfriheten och
offentlighetsprincipen,
1994/95:K403 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar att upphäva möjligheten att genom
särskild lag meddela föreskrifter om förbud mot kommersiell
reklam i radio- och televisionsprogram i enlighet med vad som
anförts i motionen,
1994/95:K407 av Åke Carnerö m.fl. (kds) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av forskning om
underhållningsvåldets påverkan på barn, ungdomar och vuxna,
3. att riksdagen hos regeringen begär ett förslag till lag om
obligatorisk förhandsgranskning av de filmer och videogram som
säljs eller hyrs ut till allmänheten,
1994/95:K409 av Ulla-Britt Hagström (kds) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ytterligare lagstiftningsstöd mot våldet i
medierna,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ytterligare forskning om våldets negativa
påverkan,
1994/95:K410 av Isa Halvarsson och Barbro Westerholm (fp) vari
yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om förhandsgranskning av våldsvideo i avsikt
att hejda/hindra det förråande videoutbudet,
1994/95:K411 av Lennart Fridén (m) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om lagändring för att ge förtalsdrabbade större möjlighet till
rättelse och skadestånd,
1994/95:K412 av Lena Klevenås och Berit Löfstedt (s) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om åtgärder för att skydda barn mot TV- och
videovåld,
1994/95:K415 av Birgitta Hambraeus (c) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär en utredning om
våldsrapporteringen i massmedia i enlighet med vad som anförts i
motionen,
1994/95:K418 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en parlamentarisk utredning med uppgift
att ge förstärkt grundlagsskydd för de fria etermedierna,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om lagändringar för att stärka barns och
ungdomars skydd mot våldsskildringar,
1994/95:K419 av Kenth Skårvik (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om snara åtgärder i syfte att motverka
spridning av bildmedieproduktioner med grova våldsinslag,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en utredning syftande till riktlinjer och
åtgärder i mening att få en utveckling från ett mindre
brottsbenäget samhälle mot ett mjukare samhälle,
1994/95:K420 av Anders Ygeman (s) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
elektroniska massmedier,
1994/95:K422 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär tillsättande av en parlamentarisk
utredning om förstärkning av det personliga integritetsskyddet,
1994/95:K423 av Peter Eriksson m.fl. (mp) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär en utredning för att undersöka
möjligheterna att begränsa utbudet av underhållningsvåld i
television, dataspel och videogram,
1994/95:K424 av Karl-Göran Biörsmark (fp) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om införandet av en särskild avgift på TV- och
videovåldsfilmer,
1994/95:K425 av Henrik S Järrel (m) vari yrkas att riksdagen
beslutar avskaffa bestämmelsen i 1 kap. 12 § andra stycket,
yttrandefrihetsgrundlagen,
1994/95:K426 av Ingegerd Sahlström m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ett nationellt handlingsprogram mot våld,
1994/95:K430 av Ingegerd Wärnersson och Anita Jönsson (s) vari
yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ökad information angående data- och
TV-spel,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av lagstiftning rörande
våldsförhärligande data- och TV-spel,
1994/95:K432 av Karl-Göran Biörsmark m.fl. (fp, s, c, v, mp,
kds) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till alternativa
lagtekniska förslag för kriminalisering av innehav av
barnpornografi,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
kriminalisering av import och export av barnpornografiska
alster,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
kriminalisering av innehav av disketter och CD-ROM-skivor med
barnpornografiskt innehåll,
1994/95:K510 av Berndt Ekholm (s) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
att se över offentlighet och tillgänglighet i bolag, stiftelser
och andra associationsformer som utövar den gemensamt
finansierade verksamheten,
1994/95:Ju612 av Ewa Larsson m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att anspelningspornografi skall förbjudas,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att innehav av barnpornografi bör
förbjudas,
1994/95:Ju802 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om sanering av medievåld,
1994/95:Ju807 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari yrkas
13. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan
ändring i lagen att restriktioner införs mot det kommersiella
våldet,
14. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan
ändring i lagen att videofilmer förhandsgranskas som de filmer
som visas på biografer samt att stickprov utförs i
detaljhandeln,
1994/95:Ju809 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om forskning om hur våldsutbudet påverkar
barn och ungdomar,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att systemet med ansvarig utgivare för
film och videokassetter skall utvärderas,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en tvingande 18-årsgräns för filmer,
1994/95:Kr205 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari yrkas
24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att alla videogram skall vara
förhandsgranskade.
Utskottet
Åtgärder mot våldsskildringar
Bestämmelser om censur
Bestämmelser om censur av offentligt visad film infördes i
vårt land redan år 1911.
Av 1 kap. 3 § yttrandefrihetsgrundlagen framgår att det inte
får förekomma att filmer eller videogram först måste granskas av
en myndighet eller något annat offentligt organ. Genom lag får
dock meddelas föreskrifter om granskning och godkännande av
filmer och videogram som skall visas offentligt. Sådana
föreskrifter har meddelats genom lagen (1990:886) om granskning
och kontroll av filmer och videogram. Av den framgår att
framställningen i en film eller ett videogram skall vara
granskad och godkänd av Statens biografbyrå innan den får visas
vid allmän sammankomst eller offentlig tillställning.
Framställningen i en film eller ett videogram får inte godkännas
för visning för barn under sju år, under elva år eller under
femton år, om den kan vålla barn i den aktuella åldersgruppen
psykisk skada.
Bestämmelser om förbud mot att sprida våldsskildringar m.m.
Bestämmelser om förbud mot spridning av filmer och videogram
med våldsinslag infördes genom att riksdagen år 1981 antog lagen
(1981:485) om förbud mot spridning av filmer och videogram med
våldsinslag, den s.k. videovåldslagen (prop. 1980/81:176, bet.
KU 1980/81:28 och bet. KU 1981/82:38). Bakgrunden till
lagstiftningen var att den då förhållandevis nya videotekniken
även hade kommit att utnyttjas till att sprida våldsskildringar
bl.a. till barn och ungdomar på ett sätt som ingav starka
betänkligheter. Lagen var ett provisorium i avvaktan på
resultatet av den då arbetande Yttrandefrihetsutredningens
överväganden.
Vissa ändringar gjordes i videovåldslagen år 1985 (prop.
1984/85:116, bet. KU 1985/86:11). Dessa innebar bl.a. att
kriterierna i lagen för vad som skulle anses vara otillåtna
våldsskildringar skärptes. Avsikten var att bestämmelserna
skulle komma i närmare överensstämmelse med biografbyråns praxis
i fråga om förbud mot offentlig visning. Det krav som tidigare
funnits i 1 § videovåldslagen på att skildringarna skulle vara
närgångna eller långvariga utgick nu när det var fråga om
sexuellt våld. Bestämmelsen skulle också omfatta annat sexuellt
tvång än sådant som är att hänföra till våld. En utvidgning av
bestämmelsen skedde till att omfatta också skildringar av våld
mot djur och våld som inte har någon människa som direkt eller
indirekt upphov. Vidare formulerades bestämmelsen om, så att
förbud mot extremvåld blev huvudregeln, och undantag kom att
gälla om spridandet var försvarligt med hänsyn till
framställningens syfte och sammanhang samt omständigheterna i
övrigt.
År 1988 beslutade riksdagen (prop. 1986/87:151, bet. KU
1987/88:36) att bestämmelserna i videovåldslagen -- med vissa
ändringar -- skulle överföras till 16 kap. brottsbalken och att
videovåldslagen skulle upphävas. Reglerna om olaga
våldsskildring avseende sexuellt våld eller tvång gjordes
tillämpliga även på stillbilder och på bilder i tryckta skrifter
och i televisionsprogram och andra rörliga bilder. Ändringarna
trädde i kraft den 1 januari 1989.
Genom lagändringar, som beslutades våren 1990 (prop.
1989/90:70, bet. 1989/90:KrU30) och som trädde i kraft den 1
januari 1991, skärptes det i brottsbalken föreskrivna högsta
straffet för olaga våldsskildring från fängelse i sex månader
till fängelse i två år. Det straffbara området utvidgades till
att avse även oaktsam spridning av våldsskildringar om
spridningen sker i yrkesmässig verksamhet eller eljest i
förvärvssyfte. Ändringarna ingick i ett åtgärdsprogram med syfte
att komma till rätta med skadeverkningarna av våldsskildringar i
filmer och videogram.
Åtgärdsprogrammet innefattade även den nyss nämnda lagen
(1990:886) om granskning och kontroll av filmer och videogram.
Inrättandet av ett råd mot skadliga våldsskildringar
(Våldsskildringsrådet) ingick också i programmet. Biografbyrån
fick i uppdrag att ha tillsyn över videogrammarknaden. I
propositionen anförde departementschefen att det behövdes andra
insatser än censur av extrema våldsskildringar för att komma
till rätta med de problem som hela utbudet av våldsskildringar
på biograf, video och TV, däri inbegripet satellit- och
kabel-TV, kunde medföra. I åtgärdsprogrammet ingick också att
stimulera till sanering av marknaden genom bl.a. frivillig
förhandsgranskning av videogram genom Biografbyrån på uppdrag av
distributörerna. Vid tiden för riksdagsbehandlingen av
lagstiftningsärendet räknade man med att ca hälften av samtliga
filmer som kom ut på den legala marknaden blev förhandsgranskade
på detta sätt (prop. 1989/90:70 s. 32). Utskottet har från
Våldsskildringsrådet inhämtat att andelen numera är avsevärt
större.
I proposition 1990/91:64 om yttrandefrihetsgrundlag m.m.
anförde departementschefen beträffande våldsskildringar i
rörliga bilder att det under behandlingen av det ärende som lett
fram till programmet för åtgärder mot skador av våldsskildringar
i filmer och videogram hade uttalats att det fanns anledning att
räkna med att åtgärdsprogrammet skulle få en större effekt än
vad en obligatorisk förhandsgranskning skulle kunna få.
Departementschefen ansåg att det självfallet inte var möjligt
att då förutsäga hur snart verkningarna av programmet skulle
komma att visa sig. Sakligt sett fanns det enligt henne goda
skäl att hoppas att det skulle komma att ske ganska snart.
Enligt departementschefen var det å andra sidan inte
orealistiskt att räkna med att den fulla effekten av de olika
åtgärderna kommer att visa sig först när verksamheten hunnit
pågå en tid och utvecklat sina former. Hon ansåg därför att det
fanns anledning att avvakta den något mera långsiktiga
utvecklingen på videogrammarknaden innan frågan om eventuella
ytterligare åtgärder mot våldsvideogrammen togs upp till nya
överväganden. I detta läge saknades det enligt
departementschefen tillräckligt starka skäl för att en ny
grundlag skulle medge censur i vidare omfattning än den
existerande. Den nya grundlagen borde däremot lämna utrymme för
sådana åtgärder som hade beslutats mot våldsskildringarna.
Konstitutionsutskottet (bet. 1990/91:KU21) tillstyrkte
propositionen i denna del.
Nu gällande bestämmelser om olaga våldsskildring har följande
innehåll.
Enligt 16 kap. 10 b § första stycket brottsbalken skall den
som i stillbild eller i en film, ett videogram, ett
televisionsprogram eller andra rörliga bilder skildrar sexuellt
våld eller tvång med uppsåt att bilden eller bilderna sprids
eller som sprider en sådan skildring dömas, om inte gärningen
med hänsyn till omständigheterna är försvarlig, för olaga
våldsskildring till böter eller fängelse i högst två år.
Detsamma gäller den som i rörliga bilder närgånget eller
utdraget skildrar grovt våld mot människor eller djur med uppsåt
att bilderna sprids eller som sprider en sådan skildring.
I paragrafens andra stycke straffbeläggs oaktsam spridning av
nu nämnt material under förutsättning att spridningen sker i
yrkesmässig verksamhet eller eljest i förvärvssyfte.
I paragrafens tredje och fjärde stycke görs bl.a. undantag för
sådana bilder som godkänts för visning av Statens biografbyrå.
Såvitt avser skildrandet av sexuellt våld eller tvång finns i
princip motsvarande reglering i 7 kap. 4 § 13
tryckfrihetsförordningen resp. 5 kap. 1 § första stycket
yttrandefrihetsgrundlagen. Som yttrandefrihetsbrott skall också
enligt 5 kap. 1 § andra stycket yttrandefrihetsgrundlagen anses
att t.ex. sprida sådana olaga våldsskildringar som i rörliga
bilder närgånget eller utdraget skildrar grovt våld mot
människor eller djur.
Bestämmelser om otillåten utlämning av film eller videogram
Av 3 kap. 11 § yttrandefrihetsgrundlagen framgår att det genom
lag får meddelas föreskrifter för det fall att någon i
förvärvssyfte till den som är under femton år lämnar ut filmer
med ingående skildringar av verklighetstrogen karaktär som
återger våld eller hot om våld mot människor eller djur.
Grundlagsbestämmelsen ger konstitutionellt stöd åt lagstiftning
som förbjuder utlämnande av våldsskildringar till barn. En sådan
bestämmelse finns i 16 kap. 10 c § brottsbalken. Den som
uppsåtligen eller av grov oaktsamhet i yrkesmässig verksamhet
eller annars i förvärvssyfte till den som är under femton år
lämnar ut en film, ett videogram eller en annan upptagning med
rörliga bilder med ingående skildringar av verklighetstrogen
natur som återger våld eller hot om våld mot människor eller
djur kan enligt paragrafen dömas för otillåten utlämning av
film eller videogram till böter eller fängelse i högst sex
månader.
Utredningsförslag
Våldsskildringsrådet överlämnade i maj 1993 betänkandet
(SOU 1993:39) En gräns för filmcensuren. Rådet förordar att de
nuvarande åldersgränserna för filmvisning på biografer får
finnas kvar oförändrade och att ytterligare en gräns vid arton
år införs. Rådet föreslår också att vuxencensuren tas bort. I
frågan om åldersgränserna skall vara tvingande eller
rekommenderade har olika åsikter kommit fram i rådet. Rådet har
valt att -- utan egna ställningstaganden -- redovisa skälen för
och emot tvingande resp. rekommenderade åldersgränser. I sina
överväganden anför rådet att de flesta som förordat tvingande
åldersregler också har förordat motsvarande regler när det
gäller utlämning av videogram. Rådet anför att det här har
funnits en viss tvekan eftersom ett av argumenten för tvingande
åldersregler för bio har varit det speciella med just
biografupplevelsen. Rådet konstaterar att en ändring av
utlämningsregeln i 16 kap. 10 c § brottsbalken kräver
grundlagsändring.
Betänkandet upptar förslag till lagtexter som avser en
tvingande artonårsgräns. Som alternativ redovisas också
lagtextförslag som avser en rekommenderad artonårsgräns.
Betänkandet har varit föremål för beredning i
regeringskansliet.
Riksdagsbehandling under föregående riksmöte
Med anledning av ett motionsyrkande om avskaffande av
biografcensuren hänvisade utskottet vid föregående riksmöte till
beredningen i regeringskansliet av Våldsskildringsrådets
förslag. Utskottet uttalade att beredningen inte borde
föregripas genom något uttalande från riksdagens sida
(1993/94:KU2).
Motionerna
I flera motioner förs fram krav om att biografcensuren skall
avskaffas.
I motion 1993/94:K418 av Ulrica Messing (s) anförs att den
enda form av kulturyttring som nu utsätts för statlig
förhandsgranskning är filmer som skall visas offentligt.
Motionären anser att denna typ av förhandsgranskning har
överlevt sig själv. De praktiska förutsättningarna i form av
gemensam moral- och etiksyn, den nya tekniken och de nya
formerna för information och kulturyttringar är enligt
motionären helt förändrade och omöjliggör i sig en statlig
förhandsgranskning. Hon vill därför att den statliga
förhandsgranskningen av film avskaffas.
I motion 1993/94:K419 av Lotta Edholm (fp) anför motionären
att frågan om filmcensuren har behandlats av en rad olika
utredningar som har föreslagit att vuxencensuren skall
avskaffas. Motionären konstaterar att inga förslag i den
riktningen har lagts fram av någon regering. Motionären anser
att förhandsgranskningen av biograffilm för vuxna bör avskaffas
och att i stället en ny åldersgräns på 18 år bör införas för
offentlig visning av filmer och videogram. Om filmen skall visas
för yngre personer, måste den enligt motionären genomgå en
granskning liknande den vi har i dag. Därmed försvinner de sista
resterna av vuxencensuren, samtidigt som staten har kvar
möjligheten att kontrollera filmer som riktar sig till barn och
ungdomar. Samtidigt bör enligt motionären också förbudet att
lämna ut filmer till barn under 15 år skärpas. Lagen bör, i
linje med vad som föreslås gälla biograffilm, omfatta ungdomar i
åldersgruppen 15--18 år. Utlämnande till den senare gruppen får
ej ske om det är grovt våld som skildras. I enlighet med det
anförda lägger motionären fram förslag till lagar om ändring i
yttrandefrihetsgrundlagen (yrkande 1), brottsbalken (yrkande 2),
lagen om granskning och kontroll av filmer och videogram
(yrkande 3) samt lagen om pliktexemplar av dokument (yrkande 4).
Att vuxencensuren skall avskaffas och att en 18-årsgräns i
stället skall införas förespråkas också i motionerna
1993/94:K429 av Christina Linderholm (c), 1993/94:K443 av Rolf L
Nilson (v) och 1993/94:Kr309 yrkande 1 av Ian Wchtmeister m.fl.
(nyd).
Ett liknande förslag om åldersgräns förs fram när det gäller
videogram för privat bruk. I motion 1994/95:K418 yrkande 9 av
Lars Leijonborg m.fl. (fp) föreslår motionärerna nämligen att en
ytterligare, högre åldersgräns införs för utlämning av
videofilmer, som kan tillämpas på sådana grova våldsskildringar
som bedöms olämpliga för åldersgruppen 15--18 år.
Motion 1994/95:Ju809 yrkande 12 av Olof Johansson m.fl. (c)
tar upp frågan om åldersgränserna för barn skall vara tvingande
eller rekommenderade. En tvingande 18-årsgräns både för filmer
som skall visas på biografer och för distribution via videogram
kan enligt motionärerna innebära en förbättring. Med denna
reglering kan man skärpa kraven för utlåning av videogram.
Motionärerna menar ett en obligatorisk ny 18-årsgräns tvingar
filmproducenterna att inte göra filmerna våldsammare än att de
kan tillåtas för den köpstarka tonårspubliken (15--18 år). På så
sätt skapas ett stort tryck på ytterligare självsanering inom
branschen.
I motion 1994/95:Ju802 yrkande 3 av Gun Hellsvik m.fl. (m)
förklarar motionärerna att de är motståndare till att införa
censur eller förbud, eftersom de är övertygade om att förbud
inte är bästa lösningen på den här sortens problem. När det
t.ex. gäller videovåldsdebatten anser de att det primära bör
vara att föräldrar och andra vuxna i barns och unga människors
närhet försöker förstärka barns naturliga avståndstagande från
våld och förklarar de orealistiska inslagen i de inspelade
scenerna med s.k. underhållningsvåld. Den stora nackdelen med
förbud är enligt motionärerna just att det många gånger lockar
till nyfikenhet att pröva det förbjudna. Det går inte heller att
utlova garantier för att det förbjudna inte existerar i
samhället.
Motionärerna understryker betydelsen av att föräldrar tar
ansvar för att överföra grundläggande normer om moral och etik
till sina barn. Samtidigt vill de peka på ett föredömligt
initiativ som tagits av ett varuhusföretag när det gäller våld
och barn och ungdom. Företaget anges ha fastställt en
''Icke-våldspolicy'' som syftar till att klargöra hur företaget
skall bidra till att samhället totalt tar avstånd från
människoförakt, förnedrande företeelser och våld. Policyn skall
styra varuhusets agerande som stor detaljhandelskedja och verka
för ökad respekt för människors lika värde, demokrati och fred.
Ickevåldspolicyn skall påverka sortimentsvalet,
varurepresentation och reklamutformning. Motionärerna anför att
företaget dock särskilt betonar att detta inte innebär att det
tar avstånd från allt våld som ingår i t.ex. barnskildringar
utan från de skildringar där våld visas endast som något
spännande, ofarligt eller där våldet glorifieras och upphöjs
till något positivt. Detta är enligt motionärerna en viktig
markering. De menar nämligen att det ligger ett värde i att barn
och ungdomar genom god fostran blir medvetna om att våld
dessvärre ingår som ett ont inslag i vår värld men att det
gäller att motverka och ta avstånd från våld eller
våldstendenser just på grund av våldets konsekvenser. Det
initiativ som företaget har tagit utgör enligt motionärerna ett
gott exempel på att en aktör på marknaden också är beredd att ta
ansvar för saneringen av medievåldet. De anser att regeringen
bör notera detta och på olika sätt stödja och uppmuntra en
utveckling i riktning mot en självsanering. Riksdagen bör enligt
motionärerna göra ett tillkännagivande i enlighet med det nu
anförda.
I motion 1994/95:K426 av Ingegerd Sahlström m.fl. (s) begärs
ett nationellt handlingsprogram mot våld i medierna.
Enligt motion 1994/95:Ju809 av Olof Johansson m.fl. kan det
bli aktuellt att införa censur av videogram som är avsedda för
privat bruk. Motionärerna anför att tillgängligheten av filmer
och video ökar och att man kan beställa video direkt från hemmet
vilket medför att minderåriga kan beställa filmer som inte får
lämnas ut till dem. Det är enligt motionären viktigt att denna
nya form att skräddarsy sitt TV-konsumerande nogsamt följs och
utvärderas med tanke på den ökade tillgänglighet av våldsvideo
som denna teknik möjliggör för ungdomar i känslig ålder.
Motionärerna anser att systemet med ansvarig utgivare måste
utvärderas. Om det visar sig att systemet med ansvarig utgivare
inte fått avsedd verkan, kan enligt motionärerna införande av
förhandsgranskning bli aktuell (yrkande 11).
I flera motioner förespråkas nya regler om censur.
I motion 1994/95:K407 yrkande 3 av Åke Carnerö m.fl. (kds)
anförs sålunda att tiden nu är mogen att göra en utvärdering av
yttrandefrihetsgrundlagen och att ett förslag till lag om
obligatorisk förhandsgranskning av videogram därvid bör
framläggas. Censur av filmer och videogram för privat bruk
förespråkas också i motionerna 1994/95:K409 yrkande 1 av
Ulla-Britt Hagström (kds), 1994/95:K410 yrkande 1 av Isa
Halvarsson och Barbro Westerholm (fp), 1994/95:K412
såvitt nu är i fråga av Lena Klevenås och Berit Löfstedt (s),
1994/95:K423 såvitt nu är i fråga av Peter Eriksson (mp) och
1994/95:KrU 205 yrkande 24 av Birger Schlaug m.fl. (mp).
I motion 1994/95:Ju807 yrkandena 13 och 14 av Birger Schlaug
m.fl. (mp) anför motionärerna att det behövs krafttag mot det
kommersiella våldet. Motionärerna förklarar att det inte kan
vara meningen att tryckfrihetsförordningen och
yttrandefrihetsgrundlagen är till för att skydda pornografiska
filmer där kvinnor torteras och förnedras i underhållande syfte,
eller videofilmer som skildrar sadistiskt våld och detaljerade
mord. För att begränsa det kommersiella våldet bör enligt
motionärerna följande områden regleras: videofilmer bör
förhandsgranskas; stickprovskontroller bör utföras i
detaljhandeln; våld som underhållning i TV-kanalerna bör tas
bort genom censur.
I motion 1994/95:K424 av Karl-Gunnar Biörsmark (fp) föreslås
en ny form av sanktion mot våldsskildringar. Motionären menar
att man i stället för att tillgripa censur bör införa en
särskild avgift för programbolag som visar våldsskildringar och
för den som hyr ut eller säljer videogram med våldsskildringar.
Utskottets bedömning
Våldsbrottsligheten är ett allvarligt samhällsproblem. På
senare tid har förekommit flera fall av oprovocerat grovt våld
där unga människor är inblandade. Händelserna har gett upphov
till oro på många håll. I motionerna finns också uttryck för
sådan oro. Som framgår av den utförliga redogörelsen i det
föregående har en rad åtgärder vidtagits för att begränsa
skadeverkningarna av våldsskildringarna i media. De flesta
videogram som distribueras är numera också föremål för frivillig
förhandsgranskning. Utskottet har dock tidigare uttalat sig mot
obligatorisk förhandsgranskning.
Utskottet har erfarit att regeringen skall inleda ett brett
upplagt arbete mot våldet i samhället. Utskottet utgår från att
regeringen redovisar resultatet av arbetet och att regeringen
förelägger riksdagen förslag till lämpliga åtgärder. De ämnen
som tas upp i motionerna bör enligt utskottets mening kunna bli
föremål för en samlad analys och bedömning i det sammanhanget.
Mot den bakgrunden bör riksdagen inte nu ta ställning i sak till
de olika frågor som tas upp i motionerna. Riksdagen bör däremot
med anledning av motionerna göra ett tillkännagivande i enlighet
med det anförda.
Forskning om våldsskildringarnas inverkan
Bakgrund
Våldsskildringsrådet skall enligt sina direktiv (dir. 1990:40)
ha till uppgift att samordna verksamhet mot skadliga
våldsskildringar i rörliga bilder. Rådet skall bl.a.
kontinuerligt följa de erfarenheter som massmedie- och
påverkansforskare gör på området. Rådet skall också fortlöpande
ge Kulturdepartementet information om sitt arbete och om de
effekter som uppnås till följd av regeringens åtgärdsprogram.
Rådet kan ta initiativ till projekt inom forskning,
utbildningsväsende och föreningsliv. Det kan enligt direktiven
t.ex. gälla studier av skilda samhällsgruppers videokonsumtion,
lokala projekt med ambition att kartlägga utbudet, arbete med
medieprogram eller kvalitetsinbrytningar på videomarknaden.
Rådets uppgift skall vara att föreslå de projekt som här kan
vara lämpliga.
I delbetänkandet (SOU 1993:39) En gräns för filmcensuren
redogör rådet i två avsnitt för vad forskningen för närvarande
vet om barns och ungdomars mediebeteende och om effekterna av
medievåldet. Det anges bl.a. att den senaste genomgången av
forskningen på området gjorts i en antologi år 1993. I denna har
ett antal forskare -- med ekonomiskt stöd från
Våldsskildringsrådet -- gett del av sina erfarenheter i dessa
frågor. Antologin innehåller ett mycket stort antal referenser
till tidigare utförd forskning. Rådet anser att man
sammanfattningsvis kan säga att kunskapen om bildvåldets
effekter ökat under senare år.
I betänkandet 1993/94:KU1 tog konstitutionsutskottet ställning
till motionsyrkanden om utredning av videovåldets negativa
effekter. Konstitutionsutskottet konstaterade att det pågick
forskning vad gäller effekterna av medievåld. Mot bakgrund
härav, och med hänsyn till de uppgifter som Våldsskildringsrådet
har bl.a. vad gäller frågan om forskning inom området, fanns det
enligt konstitutionsutskottet inte anledning för riksdagen att
vidta någon åtgärd med anledning av motionsyrkandet.
Också i det nedan berörda ärendet om ytterligare åtgärder mot
barnpornografi förekom några motionsyrkanden med krav på
utredning om videovåldets negativa effekter. Motionerna avslogs
med hänvisning till utfört och pågående arbete på området (bet.
1993/94:KU28, rskr. 1993/94:450).
Motionerna
I motion 1994/95:K409 yrkande 2 av Ulla-Britt Hagström (kds),
1994/95:K407 yrkande 1 av Åke Carnerö m.fl. (kds), 1994/95:K412
såvitt nu är i fråga av Lena Klevenås och Berit Löfstedt samt
1994/95:Ju809 yrkande 10 av Olof Johansson m.fl. (c) efterlyser
motionärerna ytterligare forskning om negativ påverkan av våldet
i medierna.
I motion 1994/95:K415 av Birgitta Hambreus (c) framförs kritik
mot massmedias sätt att skildra nyheter med våldsinslag.
Motionären menar att en utredning bör tillsättas med bl.a.
socialpsykologisk expertis för att analysera konsekvenserna av
nyhetsmedias rapportering av våld. Syftet med utredningen skulle
vara att medvetandegöra och skapa en debatt kring sådan
rapportering och att undersöka om andra sätt att rapportera
skulle minska våldets attraktionskraft.
I motion 1994/95:K419 av Kenth Skårvik (fp) menar motionären
att det finns mycket kunskap och erfarenhet samlad, både genom
vetenskapliga undersökningar, genom rapporter och referenser och
inte minst inom skolans värld, i de sociala organen, inom
föreningslivet och inom polisväsendet. Man bör enligt motionären
på nytt belysa vilken inverkan våldshandlingar i bildmediet, i
rollspel och liknande har på den uppväxande generationen och
motåtgärder i anslutning till detta (yrkande 1). Därtill
föreslår motionären att riksdagen initierar en utredning som i
sammanfattande form beskriver utvecklingen i samhället och
mynnar ut i förslag till åtgärder som i positiv mening skall
bidra till en utveckling mot ett mindre brottsbenäget samhälle
med en livsmiljö som känns trygg för alla att leva i (yrkande
2).
Utskottets bedömning
En av Våldsskildringsrådets uppgifter är som framgått att ta
initiativ till projekt inom forskning, utbildningsväsende och
föreningsliv. Som exempel på sådana projekt kan nämnas en
TV-våldsundersökning som görs vid institutionen för
Journalistik, Medier och Kommunikation vid Stockholms
universitet. En del av undersökningen utgörs av en studie av
våldsskildringar i TV:s nyhetssändningar. Studien redovisas i
Våldsskildringsrådets skriftserie nr 9. Vad som förespråkas i
motionerna kan således tillgodoses genom rådets verksamhet.
Några åtgärder från riksdagens sida med anledning av motionerna
är därför inte påkallade. Utskottet avstyrker motionerna.
Ytterligare åtgärder mot barnpornografi m.m.
Bestämmelser om barnpornografibrott
För barnpornografibrott döms enligt 16 kap. 10 a §
brottsbalken den som skildrar barn i pornografisk bild med
uppsåt att bilden sprids, om inte gärningen med hänsyn till
omständigheterna är försvarlig. Detsamma gäller den som sprider
sådan bild av barn. För att det skall vara möjligt att ingripa
om sådana skildringar sprids genom tryckt skrift eller i en
film, finns en bestämmelse i 7 kap. 4 § 12
tryckfrihetsförordningen, till vilken 5 kap. 1 §
yttrandefrihetsgrundlagen hänvisar.
Barnpornografibrottet infördes i brottsbalken och
tryckfrihetsförordningen år 1980. Den nämnda bestämmelsen i
yttrandefrihetsgrundlagen fanns med då den grundlagen trädde i
kraft år 1992.
Riksdagens beslut år 1994 om ytterligare åtgärder mot
barnpornografi m.m.
Under den allmänna motionstiden år 1994 väcktes ett stort
antal motioner om ytterligare åtgärder mot barnpornografi. Med
anledning av motionerna beslutade riksdagen på förslag av
konstitutionsutskottet att som vilande anta förslag till lagar
om ändringar i tryckfrihetsförordningen och
yttrandefrihetsgrundlagen (bet. 1993/94:KU28, rskr.
1993/94:450). En del av åtgärderna tog sikte på ett
ikraftträdande den 1 januari 1995, medan en annan del föreslogs
träda i kraft först den 1 januari 1999. Sålunda skulle det
fr.o.m. den 1 januari 1995 bli möjligt att konfiskera
barnpornografiskt material som påträffas i samband med en
förundersökning och att förverka den ekonomiska vinningen av
barnpornografi. Åtgärderna med verkan fr.o.m den 1 januari 1999
innebär att det då blir straffbart att inneha barnpornografi.
Efter valet till riksdagen i september 1994 antog riksdagen
slutligt förslagen till grundlagsändringar i fråga om
konfiskation och förverkande av ekonomisk vinning
(ikraftträdande den 1 januari 1995) (bet. 1994/95:KU6, rskr.
1994/95:12).
Det vilande beslutet om kriminalisering av innehav av
barnpornografi (ikraftträdande den 1 januari 1999) skall anmälas
till kammaren för slutligt beslut först efter nästa val till
riksdagen.
I konstitutionsutskottets betänkande 1993/94:KU28 berördes ett
förslag till lösning när det gäller kriminalisering av innehav
av barnpornografi som hade förts fram i diskussionen. Förslaget
gick ut på att undanta barnpornografi från
tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens
tillämpningsområde i likhet med vad som skett i fråga om
kommersiell reklam, kreditupplysning och i sig brottsliga
tillvägagångssätt att anskaffa information (1 kap. 9 §
tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 12 §
yttrandefrihetsgrundlagen). Utskottet anförde att en avgörande
skillnad är att de nämnda fallen kan sägas ligga i utkanten av
eller utanför den tryck- och yttrandefrihet som de båda
grundlagarna garanterar. Vidare anförde utskottet följande i
frågan:
Tryckfrihetsförordningen skyddar inte varje användning av det
tryckta ordet. T.ex. bedrägeri där vilseledandet sker genom att
en tryckt skrift används utgör inte tryckfrihetsbrott utan
beivras enligt vanlig lag. Tidigare har pornografi å andra sidan
alltid ansetts falla under det som enligt
tryckfrihetsförordningen kan anses utgöra missbruk av
tryckfriheten och vars kriminalisering kräver en bestämmelse i
brottskatalogen.
I sammanhanget bör också framhållas att grundlagarna
tillförsäkrar alla en rätt att i bl.a. tryckta skrifter och
filmer yttra sina tankar och åsikter, offentliggöra allmänna
handlingar samt meddela uppgifter och underrättelser "i vad ämne
som helst" (1 kap. 1 § andra stycket tryckfrihetsförordningen,
jfr 1 kap. 1 § första stycket yttrandefrihetsgrundlagen).
Grundlagarna inehåller således inte någon definition av vad
slags uppgifter, tankar m.m. som är "skyddsvärda" eller "inte
skyddsvärda" och som därför bör omfattas av deras skyddsregler
eller inte. Däremot medger grundlagarna att ingripanden sker mot
sådana yttranden m.m. som innebär att någon missbrukar denna
rätt att fritt yttra sig i alla möjliga lägen. För yttranden som
anses utgöra missbruk av denna tryck- och yttrandefrihet finns i
tryckfrihetsförordningen den brottskatalog (7 kap. 4 §) till
vilken yttrandefrihetsgrundlagen hänvisar. I brottskatalogen
finns sedan år 1980 barnpornografibrottet. Barnpornografi är
skildringar som är att anse just som missbruk av
yttrandefriheten på samma sätt som t.ex. olaga våldsskildring
och hets mot folkgrupp. Det kan enligt konstitutionsutskottets
mening inte anses godtagbart att urholka grundlagarna genom att
utmönstra vissa företeelser på grund av att de inte anses
skyddsvärda. Tvärtom medger tryckfrihetsförordningen och
yttrandefrihetsgrundlagen -- som redan framgått -- att det sker
ingripanden mot icke skyddsvärda yttranden i dessa medier i de
särskilda former som grundlagarna föreskriver.
Konstitutionsutskottet anser således att barnpornografibrottet
inte bör utmönstras ur grundlagarna. En kriminalisering av
innehav av barnpornografi bör i stället ske inom ramen för
grundlagsregleringen.
I bestämmelserna om barnpornografibrott anges inte någon
bestämd åldersgräns när det gäller att avgöra vad som avses med
barn. Vid behandlingen av ärendet om ytterligare åtgärder mot
barnpornografi våren 1994 förekom ett antal motionsyrkanden som
gick ut på att en åldersgräns skulle införas i bestämmelserna. I
sitt yttrande till konstitutionsutskottet i ärendet pekade
justitieutskottet på den norska lösningen på motsvarande
problem. I Norge innefattar barnpornografibrottet förbud att
inneha eller till Norge införa pornografiska bilder av någon som
är, kan antas vara eller framställs som att vara under 16 år.
Det borde enligt justitieutskottets mening övervägas om en
liknande lösning men med en 18-årsgräns går att finna för
svenskt vidkommande. Justitieutskottet noterade dock att också
en lösning efter dessa linjer kan medföra vissa problem när det
gäller avgränsningen av det straffbara området. De
bevissvårigheter som eventuellt kan bli följden av ett
åldersrekvisit måste enligt justitieutskottet också noga
övervägas. Justitieutskottet framhöll att det hittills inte
presenterats några övertygande skäl för en strikt åldersgräns,
där barn definieras som en person som inte fyllt 18 år.
Konstitutionsutskottet uttalade för sin del att det föreligger
skäl att utvidga lagstiftningens skydd till att omfatta även
unga människor vars könsmognadsprocess är avslutad men som
uppenbarligen fortfarande befinner sig i den utveckling som
motiverar lagstiftningens skyddsbestämmelser.
Konstitutionsutskottet anslöt sig till justitieutskottets
bedömningar och ansåg att regeringen borde se till att frågan
blir föremål för utredning. På förslag av konstitutionsutskottet
beslutade riksdagen också ett tillkännagivande med den
innebörden (bet. 1993/94:KU28, rskr. 1993/94:450).
Utredning om åtgärder mot barnpornografi
Den 3 november 1994 bemyndigade regeringen justitieministern
att tillkalla en kommitté med uppgift att utreda på vilket sätt
och med vilka medel barnpornografi bäst kan bekämpas. Enligt
direktiven skall kommittén därför undersöka på vilka områden det
krävs insatser för att på ett effektivt sätt förebygga att det
produceras och distribueras barnpornografiskt material. Med en
sådan undersökning som utgångspunkt skall kommittén närmare
överväga vilka ändringar i lagstiftningen och vilka andra
åtgärder som kan anses motiverade för att förhindra förekomst
och spridning av barnpornografiskt material. Det anges att
frågor om kriminalisering av innehav och annan befattning därvid
skall övervägas särskilt. I direktiven sägs vidare att kommittén
skall analysera den närmare innebörden och effekten av
grundlagsändringarna med anslutande lagstiftning och mot
bakgrund av denna analys ange vilka lagändringar som utredningen
finner motiverade.
Kommittén skall även behandla frågan om en åldergräns kan tas
in i bestämmelsen om barnpornografibrott.
Kommittén skall samråda med den nedan berörda kommittén om nya
medier och grundlagarna, varvid särskilt skall beaktas
innebörden av den tekniska utvecklingen och de ökade
distributions- och framställningsmöjligheter som denna medför
beträffande barnpornografiska bilder (dir. 1994:117).
Motionerna
I motion 1994/95:K432 av Karl-Göran Biörsmark m.fl. (fp, s, c,
v, mp, kds) berörs det förslag till kriminalisering av innehav
av barnpornografi som riksdagen antog som vilande våren 1994.
Motionärerna menar att den valda metoden, att ändra i de båda
grundlagarna, är mycket långtgående och att den medför
vittgående konsekvenser. Eftersom det finns gott om tid innan en
förändring kan ske, menar de att man i stället borde studera den
lösning som berördes i det föregående och som innebär att man
bryter ut barnpornografibrottet ur tryckfrihetsförordningen och
yttrandefrihetsgrundlagen och reglerar det uteslutande i
brottsbalken. Riksdagen bör enligt motionärerna hos regeringen
begära ett sådant alternativt förslag (yrkande 1).
I väntan på att en grundlagsändring kan komma till stånd för
innehavskriminalisering finns det enligt motionärerna ett par
områden där en kriminalisering kan ske utan att sådana
ingripanden krävs, t.ex. när det gäller import och export av
barnpornografiska alster. De anser att riksdagen därför hos
regeringen bör begära förslag härom (yrkande 2).
Enligt motion 1994/95:Ju612 yrkande 3 av Ewa Larsson m.fl.
(mp) bör innehav av barnpornografi förbjudas. Motionärerna anför
vidare att anspelningspornografi där vuxna föreställer barn har
en stor marknad i Sverige, medan denna form av pornografi är
förbjuden i Norge. Motionärerna vill ha ett förbud också i
Sverige (yrkande 1).
Utskottets bedömning
Riksdagen har beslutat att som vilande anta förslag till
ändringar i tryckfrihetsförordningen och
yttrandefrihetsgrundlagen som innebär att det fr.o.m. den 1
januari 1999 blir straffbart att inneha barnpornografi. Beslutet
skall anmälas till kammaren för slutligt beslut först efter
nästa val till riksdagen. Skulle det visa sig att
grundlagsändringarna bör ges en annan utformning för att tjäna
sitt syfte är -- som utskottet anförde då ärendet behandlades
våren 1994 -- riksdagen under innevarande mandatperiod
oförhindrad att fatta erforderliga beslut härom utan att detta
kommer att försena ett ikraftträdande den 1 januari 1999.
En utredning har nu tillsatts med uppgift att utreda på vilket
sätt och med vilka medel barnpornografi bäst kan bekämpas.
Utredningen skall analysera den närmare innebörden och effekten
av grundlagsändringarna och mot bakgrund av denna analys ange
vilka ändringar som utredningen finner motiverade. Även frågan
om en åldersgräns kan tas in i bestämmelsen om
barnpornografibrott skall behandlas av utredningen.
Några åtgärder från riksdagens sida med anledning av
motionerna är således inte påkallade. Utskottet avstyrker därför
motionerna.
Frågor om meddelarskydd m.m.
Regler om meddelarskydd
Med meddelarskydd brukar man avse det komplex av regler i
tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen som skall
skydda den som medverkar vid tillkomsten av en tryckt skrift
eller ett radio- eller TV-program genom att lämna uppgifter för
offentliggörande. Skyddet åstadkoms genom bestämmelser om
meddelarfrihet och anonymitetsskydd.
Meddelarfriheten är ett viktigt inslag i den reglering som
avser att förverkliga offentlighetsprincipen. Den innebär att
det i viss utsträckning är möjligt att straffritt lämna normalt
sekretessbelagda uppgifter för publicering i tryckt skrift,
radio eller TV.
Enligt 1 kap. 1 § tredje stycket tryckfrihetsförordningen har
var och en rätt att lämna meddelanden i vilket ämne som helst
för publicering i tryckta skrifter. Meddelandet skall lämnas
till skriftens författare, till någon annan upphovsman till en
framställning i skriften, till dennas utgivare, till skriftens
redaktion eller till en nyhetsbyrå. Bestämmelsen innebär att
uppgiftslämnaren går fri från ansvar och skadeståndsskyldighet,
även om meddelandet normalt skulle vara straffbart som brott mot
tystnadsplikt. Undantag från denna huvudregel gäller bara i den
mån sådana är angivna i tryckfrihetsförordningen.
Vidare har enligt 1 kap. 1 § fjärde stycket
tryckfrihetsförordningen var och en rätt att anskaffa uppgifter
och underrättelser i vilket ämne som helst för att antingen
själv offentliggöra dem i tryckt skrift eller lämna meddelande
som avses i det nyss beskrivna tredje stycket i paragrafen.
Också undantag från detta anskaffarskydd skall ha stöd i
tryckfrihetsförordningen.
I sak samma reglering av meddelarfriheten och skyddet för
anskaffare finns i 1 kap. 2 § yttrandefrihetsgrundlagen, som
gäller andra medier än det tryckta ordet.
För att förverkliga de syften som bär upp meddelarfriheten
finns regler i 3 kap. tryckfrihetsförordningen om
anonymitetsskydd. Anonymitetsskyddet består av flera
komponenter. En är rätten till anonymitet som innebär att
författare, meddelare samt utgivare av icke periodiska skrifter
inte är skyldiga att låta sina namn sättas ut på skriften
(1 §).
En viktig del i anonymitetsskyddet utgör vidare bestämmelserna
i 3 § om tystnadsplikt för dem som tagit befattning med
tillkomsten eller utgivningen av tryckt skrift och för dem som
varit verksamma vid t.ex. bokförlag och nyhetsbyråer. Dessa får
enligt huvudregeln inte röja vem som är författare, meddelare
eller utgivare av en icke periodisk skrift.
En annan väsentlig del i anonymitetsskyddet är
efterforskningsförbudet i 4 §. Detta innebär att myndigheter och
andra allmänna organ inte får efterforska författaren till en
framställning som har införts eller varit avsedd att införas i
en tryckt skrift, den som har gett ut eller avsett att ge ut
tryckt skrift eller den som lämnat ett meddelande för
publicering. Författaren, meddelaren eller utgivaren får dock
efterforskas då detta behövs för åtal eller annat ingripande som
är tillåtet enligt tryckfrihetsförordningen. Vid sådan
efterforskning gäller den nämnda tystnadsplikten.
Motsvarande bestämmelser om anonymitetsskyddet finns i 2 kap.
1, 3 och 4 §§ yttrandefrihetsgrundlagen.
Meddelarskyddet har sin största betydelse när det gäller de
offentliga funktionärerna, dvs. de som är anställda hos
myndigheterna och andra personer som deltar i en myndighets
verksamhet på grund av uppdrag, tjänsteplikt eller annan
liknande grund. Denna kategori av personer kan utsättas för
sanktioner för att de har lämnat ett meddelande för publicering
bara i de fall och i den ordning som tryckfrihetsförordningen
och yttrandefrihetsgrundlagen anvisar.
Meddelarskyddets betydelse för andra personkategorier är mera
begränsad. Här gäller frågan närmast om det är möjligt att
avtalsvägen avstå från rättigheter som tryckfrihetsförordningen
ger och om skadestånd och andra påföljder kan inträda vid
kontraktsbrott genom uppgiftslämnande för offentliggörande utan
att detta kolliderar med reglerna i tryckfrihetsförordningen och
yttrandefrihetsgrundlagen. Övervägande skäl har ansetts tala för
att avtalade tystnadsplikter generellt tar över meddelarfriheten
(prop. 1986/87:151 s. 117--119).
Utredningsförslag om grundlagsfäst meddelarfrihet på den
privata sektorn
Frågan om att utvidga meddelarfriheten utanför
myndighetsområdet har flera gånger varit föremål för utredning
och övervägande. Yttrandefrihetsutredningen (SOU 1983:70) tog
upp frågan och ansåg att som en allmän princip borde gälla att
meddelarfriheten inte skulle medföra att företagens möjligheter
att fungera på marknaden äventyrades. Förslag lämnades om en
utvidgning av meddelarfriheten. Frågan behandlades utförligt i
en år 1986 avlämnad lagrådsremiss om förstärkt grundlagsskydd
för yttrandefriheten m.m. (intagen i prop. 1986/87:151).
Slutsatsen av övervägandena blev att övertygande skäl i och för
sig kunde anföras för tanken att meddelarfriheten borde gälla
också utanför myndighetsområdet men att något förslag inte kunde
läggas fram i lagstiftningsärendet. I betänkandet KU 1987/88:36
ansåg konstitutionsutskottet att det fanns skäl att utvidga
meddelarfriheten att i princip gälla förhållandet även utanför
den offentliga sektorn. Enligt utskottet var det material som
förelåg i ärendet inte tillräckligt. Utskottet ansåg att
regeringen i stället borde se till att frågan blev föremål för
utredning.
Konstitutionsutskottets uttalande ledde till att
Meddelarskyddskommittén tillkallades. Kommittén föreslog i
betänkandet (SOU 1990:12) Meddelarrätt en grundlagsreglering om
rätt för enskilda inom företag och organisationer att lämna
uppgifter, som omfattas av avtalad tystnadsplikt, för
publicering utan att drabbas av straff eller andra rättsföljder.
Kommittéförslaget behandlades i proposition 1990/91:64 om
yttrandefrihetsgrundlag. Där konstaterades att förslaget mött
starkt motsånd bland remissinstanserna. Med hänsyn härtill stod
det enligt propositionen klart att det inte var möjligt att föra
fram frågan om en vidgad insyn inom den privata sektorn till
grundlagsstiftning i samband med 1991 års riksdagsval. Vidare
stod det enligt propositionen klart att en lagstiftning av det
slag som finns redovisat i kommitténs betänkande -- med
grundlagsfäst meddelarfrihet inom privata företag och andra
privata organisationer -- inte kunde förordas i det dåvarande
läget. Frågan borde dock ägnas fortsatt uppmärksamhet och göras
till föremål för vidare överväganden. Regeringen ansåg sig inte
beredd att då förorda någon särskild inriktning på
beredningsarbetet utan ansåg att erfarenheterna av
lagstiftningen om skydd för företagshemligheter borde avvaktas.
Vid riksdagsbehandlingen av grundlagsärendet anförde
konstitutionsutskottet (bet. 1990/91:KU21) att det var angeläget
att öka insynen i det privata näringslivet och i de stora
organisationerna. Vilken väg man lagstiftningstekniskt skulle gå
var enligt utskottet en komplicerad fråga. Också utskottet kunde
konstatera att det inte hade varit möjligt att föra fram frågan
om ett förstärkt meddelarskydd på den privata sektorn inför
riksdagsvalet år 1991. Liksom regeringen ansåg utskottet att
frågan borde ägnas fortsatt uppmärksamhet.
Riksdagsbehandling under senare år
Med anledning av några motionsyrkanden hänvisade utskottet vid
riksmötet 1992/93 till sitt tidigare uttalande i
grundlagsärendet om att frågan borde ägnas fortsatt
uppmärksamhet. Något särskilt uttalande från riksdagens sida
ansågs inte påkallat (bet. 1992/93:KU2).
Frågor om insyn, meddelarfrihet och anonymitetsskydd i
kommunala företag berördes under riksmötet 1993/94 i ett
lagstiftningsärende om handlingsoffentligheten i kommunala
företag. I ärendet föreslogs en ny regel, 1 kap. 9 §, i
sekretesslagen (1980:100) av innebörd att vad som föreskrivs i
tryckfrihetsförordningen om rätt att ta del av allmänna
handlingar hos myndighet i tillämpliga delar också gäller
handlingar hos aktiebolag, handelsbolag, ekonomiska föreningar
och stiftelser där kommuner eller landsting utövar ett rättsligt
bestämmande inflytande. Riksdagen antog förslaget och
bestämmelsen trädde i kraft den 1 januari 1995.
I den proposition som låg till grund för förslaget anförde
regeringen att något uttryckligt undantag i lag från principen
om meddelarfrihet inte borde göras för de kommunala företagens
del. Allmänhetens intresse av insyn kunde enligt propositionen
sägas vara större i de kommunala företagen, vilka ytterst
garanteras av kommunala medel, än i de privata. Samma ordning
borde gälla i de kommunala företagens verksamhet som i de
kommunala myndigheterna, om inte särskilda skäl talade för något
annat. Regeringen såg för sin del inte att det fanns några
sådana skäl och föreslog därför ingen inskränkning av
meddelarfriheten (prop. 1993/94:48). Konstitutionsutskottet hade
samma uppfattning (bet. 1993/94:KU13).
I ärendet hade Lagrådet anfört att det emellertid ändå kan
kvarstå vissa skillnader vad gäller meddelarfriheten jämfört med
de kommunala myndigheterna. Lagrådet gav några exempel på detta
och kom till slutsatsen att det åtminstone finns en viss risk
för att utrymmet för meddelarfriheten krymps när en kommunal
verksamhet flyttas från en nämnd till ett kommunägt bolag.
Lagrådet hade även pekat på att efterforskningsförbudet inte
torde gälla i de kommunala företagen.
Utskottet menade att de av Lagrådet aktualiserade problemen
med tillämpningen av meddelarfriheten borde ägnas fortsatt
uppmärksamhet och ansåg för sin del att frågan om ett utbyggt
meddelarskydd i de kommunala företag som omfattas av
propositionens förslag kunde behöva bli föremål för utredning.
Intill dess att erfarenheter av den nya regleringen hade vunnits
borde riksdagen enligt utskottets mening dock inte vidta några
åtgärder.
Under riksmötet 1993/94 behandlade utskottet ett annat
lagstiftningsärende på det kommunala området. Ärendet hade
väckts genom proposition 1993/94:188 om lokal demokrati. Med
anledning av ett flertal motioner föreslog utskottet ett
tillkännagivande till regeringen om behovet av en samlad
uppföljning och utvärdering av de reformer och omfattande
förändringar som har skett inom den kommunala sektorn. En för
uppföljningen och utvärderingen viktig fråga var enligt
utskottet offentlighetsprincipens tillämpning inom den kommunala
verksamheten, vilket angavs bl.a. innefatta frågor om
meddelarskydd och anonymitetsskydd. I sammanhanget uttalade
utskottet att frågan om tillämpningen av offentlighetsprincipen
i helt privatägda företag, som bedriver kommunal verksamhet på
entreprenad, givetvis hade ett samband med möjligheten till
insyn och kontroll. Utskottet ansåg att det borde finnas ett
parlamentariskt inslag i uppföljnings- och utvärderingsarbetet.
Enligt utskottet borde regeringen återkomma till riksdagen med
en redogörelse för arbetet senast vid utgången av år 1996 (bet.
1993/94:KU40). Riksdagen beslutade om ett tillkännagivande i
enlighet med detta (rskr. 1993/94:379).
Utvärdering och uppföljning av det kommunala förnyelsearbetet
I enlighet med riksdagsbeslutet har regeringen beslutat om
tillkallandet av en parlamentarisk kommitté. Den har till
uppgift att göra en samlad utvärdering av de reformer och
omfattande förändringar som har skett i kommunernas och
landstingens organisation och verksamhetsformer samt föreslå
åtgärder som utvecklar och stärker medborgarnas inflytande över
det fortsatta förnyelsearbetet (dir. 1994:151).
I direktiven anför regeringen att det i diskussionen om det
kommunala förnyelsearbetet har förts fram förslag om att öka
medborgarnas möjligheter till insyn i och kontroll av kommunal
verksamhet. Därför bör kommittén enligt direktiven ägna särskild
uppmärksamhet åt denna fråga.
För verksamhet som drivs på entreprenad åt kommunen av privata
bolag, stiftelser, föreningar eller enskilda gäller fr.o.m. den
1 juli 1994 enligt 6 kap. 7 § kommunallagen att nämnderna har
ett ansvar för sådan verksamhet och att de enligt 3 kap. 19 §
skall tillförsäkra sig möjligheter att kontrollera och följa upp
verksamheten. Den information som kommunen därvid får tillgång
till kommer att utgöra en allmän handling och vara tillgänglig
för allmänheten med de inskränkningar som följer av
sekretesslagen (1980:100). Regeringen anför att i den allmänna
debatten har krav rests på att insynen bör vara bredare. Det
anges att riksdagen i samband med behandlingen av propositionen
om lokal demokrati också ansåg att förslagen om ett förstärkt
kommunalt ansvar och kontroll över entreprenadverksamhet innebär
en förbättring, men att de inte är tillräckliga för att
tillgodose det behov av medborgerlig insyn och kontroll som här
gör sig gällande (bet. 1993/94:KU40 s. 42--43).
Regeringen anför vidare följande.
Från demokratisk synpunkt kan det finnas risker med att delar
av den offentliga verksamheten undandras den grundlagsskyddade
rätten till insyn genom att den bedrivs av ett privat företag.
Kommittén skall därför föreslå åtgärder som ökar medborgarnas
möjligheter till insyn i och kontroll av kommunal verksamhet,
främst då denna bedrivs på entreprenad. I detta arbete ingår
även frågan om allmänhetens behov av insyn innan kommunen bundit
upp sig i ett avtal med en entreprenör. I arbetet bör resultatet
av Socialtjänstkommitténs uppdrag beaktas.
Kommunalt anställda har, liksom alla andra, en
grundlagsskyddad rätt att delta i den offentliga debatten. De
anställda har i vissa fall upplevt att de inte har kunnat delta
i den offentliga debatten eller framföra kritik på sin
arbetsplats av rädsla för olika typer av repressalier. JO har i
några fall riktat kritik mot vissa ledande kommunala
befattningshavares agerande mot de anställda i sådana fall.
Utredningen skall därför analysera och klargöra vidden av de
kommunalt anställdas yttrandefrihet.
Reglerna i tryckfrihetsförordningen om meddelarfrihet,
anonymitetsskydd och efterforskningsförbud gäller för kommunala
myndigheter. Lagrådet har med anledning av prop. 1993/94:48
Handlingsoffentlighet i kommunala företag konstaterat att det
åtminstone finns en viss risk för att utrymmet för
meddelarfrihet krymps när kommunal verksamhet flyttas från en
nämnd till ett kommunägt bolag eller jämställt organ som
behandlas som myndighet när det gäller handlingsoffentligheten.
Bestämmelser om anonymitetsskyddet för den som lämnar uppgifter
till massmedier gäller fullt ut i kommunala företag (se prop.
1993/94:48 s. 34--37). Riksdagen har ansett att tillämpningen
av meddelarfriheten bör ägnas fortsatt uppmärksamhet och att
tillämpningen kan behöva bli föremål för ytterligare utredning
när erfarenheter vunnits om de nya reglernas tillämpning (bet.
1993/94:KU13 s. 19).
Kommittén bör därför följa upp tillämpningen och de första
erfarenheterna av offentlighetsprincipens tillämpning i
kommunala företag och vid behov lämna förslag till åtgärder.
Information om den kommunala verksamheten bör vara
lättillgänglig. Tillämpningen av gällande regler för insyn och
rätt att ta del av allmänna handlingar har i några fall
kritiserats av JO. Utredningen bör överväga om särskilda
åtgärder krävs för att nå en bättre tillämpning av gällande
regler.
Motionerna
I motion 1993/94:K210 yrkande 7 av Gudrun Schyman m.fl. (v)
erinrar motionärerna om att riksdagen i samband med behandlingen
av yttrandefrihetsgrundlagen uttalade att det är angeläget att
öka insynen i det privata näringslivet och de stora
organisationerna och att frågan borde ägnas fortsatt
uppmärksamhet. Motionärerna anför att en av de negativa
följderna av en stor arbetslöshet är att människor skräms från
att öppet uttala sin mening och berätta om missförhållanden.
Detta gäller enligt motionärerna också på de stora
massmediaföretagen, där dessutom koncentrationen till färre och
kapitalstarka ägare förvärrar situationen. Motionärerna anser
att meddelarskyddet måste utvidgas till att gälla utanför den
offentliga sektorn. Motionärerna anför att utskottet redan har
uttalat detta i det nämnda grundlagsbetänkandet med instämmande
i betänkandet 1992/93:KU2, och att inga åtgärder har vidtagits.
I motion 1994/95:K402 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) tar
motionärerna upp frågan om utvecklingen mot fler mellanformer
mellan privat och offentlig sektor påverkar möjligheterna till
insyn enligt offentlighetsprincipen. Motionärerna förklarar att
de har bejakat en utveckling som innebär att problem inom den
offentliga sektorn ibland åtgärdas genom att marknadsmekanismer
utnyttjas. Problemen kan t.ex. bestå i bristande effektivitet
eller i en berättigad känsla hos personalen på basplanet att för
många beslut fattas högt upp i hierarkin. Lösningen kan innebära
att man prövar entreprenad eller s.k. köp-sälj-system.
Motionärerna anför att detta dock måste ske i former som säkrar
den enskildes rättstrygghet och möjligheterna till demokratisk
insyn. En mellanform som motionärerna däremot traditionellt
varit skeptiska till är kommunala bolag. De anför att det är väl
känt att ett ofta åberopat argument för att driva kommunal
verksamhet i bolagsform är möjligheten att slippa insyn.
Kommunallagen och aktiebolagslagen är enligt motionärerna
tillkomna i helt olika syften och är uppbyggda enligt
motstridande principer. De menar att ett kommunalt bolag därför
blir något av en hybrid.
Problemet med bristande insyn har enligt motionärerna i någon
mån åtgärdats genom reglerna i sekretesslagen om
handlingsoffentlighet i kommunala företag. De menar dock att
huvudprincipen bör vara att verksamheter som drivs av det
allmänna, och där skattemedel är eller kan komma att bli en del
av finansieringen, bör drivas i förvaltningsform. Om skälen för
aktiebolagsformen är starka är sannolikt en privatisering den
naturliga lösningen. Att vissa statliga bolagiseringar har
accepterats beror bl.a. på att den svenska affärsverksformen
varit okänd internationellt, vilket försvårade t.ex. Televerkets
agerande på den internationella lånemarknaden. I det fallet är
enligt motionärerna också bolagisering ett steg på vägen mot
privatisering.
Motionärerna tror att det är fullt möjligt att hitta lösningar
där alla rimliga krav tillgodoses, samtidigt som möjligheterna
att utnyttja utomstående aktörer -- t.ex. föräldrakooperativ,
friskolor, entreprenadföretag etc. -- bibehålls. De tror också
att den ambition som funnits på senare år att decentralisera
beslut och låta personalen bestämma mer om den löpande
verksamheten inte behöver stå i strid med rimliga krav på insyn
och demokrati. En statlig utredning bör enligt motionärerna
tillsättas med uppgift att analysera om lagstiftningsändringar
är erforderliga för att säkra att de nya drift- och
ledningsformer som förekommer i offentliga sektorn
(köp-sälj-system, beställar-utförar-modell, entreprenader,
privat finansieringsmedverkan i infrastrukturprojekt,
bolagisering m.m.) inte inskränker möjligheten till insyn och
demokratisk debatt (yrkande 2).
Enligt motionärerna står det klart att det finns en betydande
okunnighet runtom i såväl statliga som kommunala myndigheter om
vilka rättigheter lagarna ger medborgarna. Åtskilliga problem
skulle säkert kunna lösas om det genomfördes en
informationskampanj riktad till ämbetsverk, statliga bolag och
kommuner om innebörden i meddelarfriheten och
offentlighetsprincipen. Motionärerna föreslår att riksdagen ger
regeringen till känna behovet av en sådan kampanj (yrkande 3).
Även motion 1994/95:K510 av Berndt Ekholm (s) tar upp frågan
om insyn i verksamheter som drivs med allmäna medel i bolagsform
eller i andra associationsformer. Motionären menar att
lagstiftningen bör ses över och vid behov ändras.
Utskottets bedömning
Som framgår av det föregående har en utredning nyligen
tillsatts med uppgift att studera och vid behov lägga fram
förslag till åtgärder beträffande frågor av det slag som tas upp
i motionerna 1994/95:K402 yrkandena 2 och 3 och 1994/95:K510.
Syftet med motionerna får sålunda anses tillgodosett, varför
någon åtgärd från riksdagens sida med anledning av dem inte är
nödvändig. Motionerna avstyrks därför.
I motion 1993/94:K210 yrkande 7 begärs att meddelarskyddet
skall utvidgas till att gälla utanför den offentliga sektorn.
Som utskottet anförde vid den första behandlingen av ärendet om
yttrandefrihetsgrundlagen är det angeläget att öka insynen i det
privata näringslivet och i de stora organisationerna. I det
sammanhanget blev det emellertid också klarlagt att denna fråga
lagstiftningstekniskt är mycket svår att lösa med hänsyn till de
olika motstående intressen som gör sig gällande. Emellertid
kommer arbetet i den nyss nämnda utredningen att avse bl.a.
frågor om meddelarfrihet i kommunägda bolag eller jämställda
organ. Den uppföljning och utvärdering av det kommunala
förnyelsearbetet som utskottet tidigare uttalat sig för skulle
också innefatta tillämpningen av offentlighetsprincipen i helt
privatägda bolag som bedriver kommunal verksamhet på
entreprenad. Det är möjligt att resultatet av arbetet kan ge
vissa uppslag som kan föra frågan framåt. Utredningens arbete
bör därför avvaktas. Det nu anförda leder till att riksdagen
inte heller med anledning av den motionen bör vidta någon
åtgärd. Utskottet avstyrker därför motionen.
Yttrandefrihetsgrundlagens reklamregel
Grundlagsbestämmelser
Av 1 kap. 12 § första stycket yttrandefrihetsgrundlagen
framgår att föreskrifter i lag får meddelas om annonser om
alkohol eller tobak i fråga om ljudradio- och televisionsprogram
utan hinder av grundlagen. Bestämmelserna i grundlagen hindrar
enligt paragrafens andra stycke inte att det i lag meddelas
föreskrifter om förbud i övrigt mot kommersiell reklam eller om
villkor för annan annonsering och sändning av program, som helt
eller delvis bekostas av annan än den som bedriver
programverksamheten.
Riksdagsuttalande riksmötet 1993/94
Vid föregående riksmöte behandlades ett antal motionsyrkanden
om att reklamregeln i yttrandefrihetsgrundlagen skulle tas bort.
Konstitutionsutskottet hänvisade till sitt uttalande vid
behandlingen av grundlagsärendet om att bakgrunden till
bestämmelserna om reklamförbud är att ordningen med reklamfrihet
i Sveriges Radio-företagens sändningar skall kunna bli
rättsenlig även med den nya grundlagen. Utskottet avstyrkte
motionsyrkandena (bet. 1993/94:KU2).
Motionerna
I motionerna 1993/94:K414 av Björn von der Esch (m) och
1993/94:K420 av Henrik S Järrel (m) anförs att bestämmelsen i
1 kap. 12 § andra stycket yttrandefrihetsgrundlagen tillkommit
för att hålla de s.k. public service-företagen fria från reklam
men att den i praktiken också kommit att tillämpas för andra,
fristående programföretag. Motionärerna menar att bestämmelsen
gör det möjligt att inskränka yttrandefriheten och att den
därför bör avskaffas. Samma uppfattning förs fram i motionerna
1993/94:K438 av Ian Wachtmeister m.fl., 1994/95:K403 yrkande 1
av Carl Bildt m.fl. (m) och 1994/95:K425 av Henrik S Järrel (m).
Utskottets bedömning
Utskottet vidhåller sin uppfattning att reklamregeln i
yttrandefrihetsgrundlagen skall vara kvar och avstyrker därför
motionerna.
Rätt till genmäle och beriktigande i massmedierna m.m.
Regler om genmäle och beriktigande
Skyddet för det redaktionella oberoendet gentemot det allmänna
och utgivarens ensamrätt är grundläggande principer inom
tryckfrihets- och yttrandefrihetsrätten. I 3 kap. 4 §
yttrandefrihetsgrundlagen finns en särskild bestämmelse som
föreskriver att den som sänder radio- och TV-program
självständigt avgör vad som skall förekomma i programmen.
Enligt 7 § radiolagen (1966:755) får i avtal mellan regeringen
och programföretaget föreskrivas skyldighet att sända
redogörelse för beslut av Radionämnden där nämnden har förklarat
att programföretaget har brutit mot reglerna i radiolagen eller
avtalet. Vidare får i avtalen bestämmas om skyldighet för
programföretagen att sända genmälen eller beriktiganden. Sådana
bestämmelser har tagits in i avtalen med Sveriges
Radio-företagen och TV 4 AB.
Lagen (1992:1356) om satellitsändningar av TV-program till
allmänheten (satellitlagen) bygger på ett EG-direktiv i samma
ämne. I 12 § föreskrivs att uppgifter som har förekommit i ett
program skall beriktigas när det är befogat. Kabelnämnden får
enligt 27 § ålägga ett satellitprogramföretag att på lämpligt
sätt offentliggöra beslut enligt vilket företaget har brutit mot
bestämmelserna om beriktigande.
I proposition 1977/78:91 finns en beskrivning av genmäle och
beriktigande. Genmäle anges där avse angrepp mot åsikter eller
person och knyta an till radiolagens krav på opartiskhet.
Beriktigande anges avse fakta, sakuppgifter, och knyta an till
radiolagens krav på saklighet.
Pressens etiska regler om genmäle och beriktigande har
följande utformning.
Var generös med bemötanden
5. Felaktig sakuppgift skall rättas, när det är påkallat. Den
som gör anspråk på att bemöta ett påstående skall, om det är
befogat, beredas tillfälle till genmäle. Rättelse och genmäle
skall i lämplig form publiceras utan dröjsmål och på så sätt att
den kan uppmärksammas av dem som har fått del av de ursprungliga
uppgifterna. Observera att genmäle inte alltid kräver en
redaktionell kommentar.
6. Publicera utan dröjsmål Pressens Opinionsnämnds klandrande
uttalande i fall som rör den egna tidningen.
Tidigare uttalanden m.m.
Frågan om skyldighet att publicera genmäle behandlades av en
kommitté i det år 1912 framlagda betänkandet med förslag till
tryckfrihetsförordning. Någon sådan bestämmelse upptogs inte i
förslaget. Motivet var att det av såväl principiella som
praktiska skäl inte kunde komma i fråga att lagfästa en
genmälesrätt i vidare omfattning än som en rätt till
beriktigande av faktiska uppgifter. Rent principiellt ansåg
kommittén att det inte fanns något intresse av att rättsligt
skydda den personliga ömtåligheten för kritiska omdömen och
reflexioner. Kommitténs praktiska skäl avseende såväl genmälen
som beriktiganden baserades på de tillämpningssvårigheter som
hade visat sig i Frankrike, Tyskland och Norge. Kommittén menade
att en lagreglering var en grannlaga sak som lätt kunde
framkalla ett rakt motsatt resultat än det avsedda. Bl.a. kunde
en sådan genmälesrätt oftare åberopas till stöd för vägran än
för yrkande på genmälets införande. Vidare hindrade enligt
kommittén ett sådant rättsskydd inte tidningsredaktionen från
att vidhålla den egna framställningens riktighet i en kommentar.
Kommittén ansåg i stället att starka skäl talade för att
överlämna utvecklingen till "omhändertagande av andra goda
makter än rättsordningens" (Betänkande med förslag till
tryckfrihetsförordning afgifvet den 20 december 1912).
År 1916 inrättade pressen Pressens Opinionsnämnd. De första
pressetiska reglerna antogs av Publicistklubben år 1923.
1944 års tryckfrihetssakkunniga anslöt sig i betänkandet med
förslag till ny tryckfrihetsförordning (SOU 1947:60) i stort
till sina företrädares slutsatser. De sakkunniga fann inte skäl
att införa någon genmälesrätt efter utländsk förebild. De pekade
på att ett sådant system vållat stora tillämpningssvårigheter
utomlands och att det knappast utgjort något effektivt system
mot kränkande uppgifter och framställningar. Därtill torde det
enligt de sakkunniga vara vanligt och räknas som god
publicistisk sed att tidningar och tidskrifter i vidsträckt
omfattning inför bemötanden och rättelser. Däremot fann de
sakkunniga att det var angeläget att oriktiga uppgifter rättades
i behövlig omfattning. På de sakkunnigas förslag infördes därför
föreskriften i 1 kap. 4 § andra stycket tryckfrihetsförordningen
som innebär att en vidtagen rättelse skall beaktas vid
bestämmande av påföljd för brott avseende missbruk av
tryckfriheten. Det kan här nämnas att en motsvarande bestämmelse
finns i 5 kap. 5 § yttrandefrihetsgrundlagen. Departementschefen
anslöt sig till de sakkunnigas överväganden och förslag. Han
ansåg att de två lagstiftningsalternativ som stod till buds var
olämpliga. Enligt departementschefen måste antingen
genmälesrätten göras så vidsträckt att den som berörs av
uppgifterna äger beriktiga dessa så snart han själv finner dem
felaktiga, eller måste det anförtros åt domstol att efter
bevisning pröva vilka uppgifter som är sanningsenliga. Han
anmärkte att utgivarens möjlighet att ställa sig bakom ett
beriktigande inte befrämjades av det förra alternativet. I fråga
om det senare alternativet ansåg departementschefen att
domstolsförfarandet skulle förbehållas fall då fråga var om
tryckfrihetsbrott. Han menade att det i stället borde vara en
uppgift för Pressens Opinionsnämnd att främja god publicistisk
sed (prop. 1948:230).
Frågan om en lagreglering av rätten till genmäle
aktualiserades i det radiorättsliga reformarbetet på 1960-talet.
En lagreglering avvisades med hänvisning främst till de
tillämpningssvårigheter som skulle uppkomma. Kravet på
opartiskhet och saklighet togs in i 1966 års radiolag. I samband
därmed togs bestämmelser om genmäle och beriktigande in i
avtalen med programföretagen.
I samband med arbetet med en ny utvidgad grundlag på
yttrandefrihetens område anslöt sig departementschefen i allt
väsentligt till vad som redan hade anförts tidigare, bl.a. vid
tryckfrihetsförordningens tillkomst (prop. 1986/87:151). Han
konstaterade således att det inte fanns något behov av en
lagreglerad genmäles- och beriktiganderätt i fråga om radio- och
TV-program från programföretagen inom Sveriges Radio, eftersom
det här redan fanns tillräckliga garantier för saklighet och
opartiskhet i form av regler om genmäle och beriktigande m.m.
När det gäller andra medier anförde departementschefen att det
till förmån för bestämmelser för i första hand pressen att
offentliggöra genmälen och beriktiganden kunde åberopas att
skyddet mot förtal och annan ärekränkning inte var tillräckligt
för att hindra publicitetsskador. Han anförde vidare att även
myndigheter, företag och organisationer kunde ha befogade
anspråk på att bemöta angrepp och rätta felaktiga uppgifter.
Skäl mot en sådan lagstiftning ansåg departementschefen vara
att den inte gick väl ihop med utgivarens ensamansvar. Antingen
fick man göra avkall på denna princip och låta den enskilde
själv ansvara för sitt inlägg, något som departementschefen inte
tyckte var lämpligt, eller också fick utgivaren ha
bestämmanderätt även i fråga om inlägget. Enligt
departementschefen begränsade detta senare alternativ starkt
värdet av att lagfästa rätten till genmäle eller beriktigande.
Vidare anförde han lagtekniska och organisatoriska svårigheter
som skäl mot en lagreglering. Att överföra de etiska
bestämmelserna till lag lät sig enligt departementschefen
knappast göras utan att samtidigt införa bestämmelser om att ett
utomstående organ skall avgöra när anspråk på genmäle resp.
beriktigande är befogat. Någon annan lösning än att anordna ett
domstolsförfarande för prövning av tvister var inte tänkbar. Den
skulle enligt departementschefen i så fall innebära ett
krångligt och tidsödande förfarande och i många fall förta
effekten för den förfördelade, därför att lång tid hinner
förflyta från det att en felaktig uppgift eller missvisande
uppgift publiceras till tidpunkten för införande av genmäle
eller beriktigande.
Enligt departementschefen fanns det inte tillräckliga motiv
för att frångå den uppfattning som rådde vid
tryckfrihetsförordningens tillkomst, nämligen att frågan om
genmäle och beriktigande bäst lämpade sig för pressens
självsanerande verksamhet.
Vissa uttalanden i anslutning till satellitlagen
I lagstiftningsärendet om satellitlagen ansåg Lagrådet att man
kunde uppfatta EG-direktivet så att det utgick från att
beriktigande skulle ske i TV-programmen. Lagrådet fann att med
den nuvarande grundlagsregleringen rätten till beriktigande
kunde ha ett begränsat värde och ifrågasatte om inte grundlagen
borde ändras så att det blir möjligt att besluta om att
beriktigande skall ske i ett program som företaget sänder. Några
förslag med den innebörden lades dock inte fram (prop.
1992/93:75).
I sin bedömning anförde konstitutionsutskottet att de frågor
som Lagrådet aktualiserat kunde tas upp i Radiolagsutredningens
arbete. Utskottet avstyrkte därmed motionsyrkanden om sådana
ändringar i grundlagen som skulle medge tvingande lagstiftning
om rätt till genmäle eller beriktigande (bet. 1992/93:KU12).
Riksdagen följde utskottet (rskr. 1992/93:117).
Riksdagsbehandling riksmötet 1993/94
Med anledning av ett motionsyrkande om genmälesrätt hänvisade
utskottet vid föregående riksmöte till Radiolagsutredningens
arbete och uttalade att utredningens arbete inte borde
föregripas med några uttalanden från riksdagens sida i den fråga
som väckts i motionen. Utskottet avstyrkte motionen och
riksdagen följde utskottet (bet. 1993/94:KU2).
Radiolagsutredningen
Radiolagsutredningen avgav sitt betänkande (SOU 1994:105) Ny
lagstiftning om radio och TV i juni 1994. Utredningen
konstaterar (s. 357) att frågan om införandet av en genmäles-
och beriktiganderätt har diskuterats sedan i vart fall år 1912
och att man i de flesta fall har kommit fram till att grundlagen
inte skall ändras, eftersom något större behov av en lagstadgad
genmälesrätt eller beriktiganderätt inte förelegat samt att de
organisatoriska och lagtekniska svårigheterna dessutom varit för
stora. Utredningen anser att den osäkerhet som kan finnas om den
angivna bestämmelsen uppfyller EG:s TV-direktiv inte utgör
tillräckliga skäl för en grundlagsändring med hänsyn till de
betänkligheter och problem en sådan skulle vålla. Det rent
inhemska behovet av en sådan reglering torde enligt utredningen
vidare inte vara särskilt stort.
Utredningen anför att det följer av reglerna för god
publicistisk sed att ett tillrättaläggande skall publiceras så
att det har den åsyftade effekten. Enligt utredningen har ett
sådant frivilligt tillrättaläggande förmodligen också större
effekt än ett som den sändande tvingats införa. Utredningen
anser inte heller att det finns något behov av att införa en
rätt till beriktigande i det egna mediet. Utredningen anför att
de grundläggande principerna i yttrandefrihetsgrundlagen om det
redaktionella oberoendet och utgivarens ensamrätt således inte
bör inskränkas. Utredningen konstaterar att TV-direktivet för
närvarande ses över. Om översynen leder till motsatt resultat,
bör enligt utredningen naturligtvis denna ståndpunkt omprövas.
Riksdagsuttalande om pressetik riksmötet 1993/94
Utskottet uttalade vid föregående riksmöte att det med hänsyn
till vikten av vidast möjliga yttrandefrihet i första hand bör
ankomma på pressen själv att vidta åtgärder för att hålla
journalistiken på en önskvärd kvalitativ nivå. Utskottet var
därför inte berett att förorda en statlig utredning eller
projektgrupp om pressetiska frågor, vilket hade begärts i några
motioner (bet. 1993/94:KU3).
Motionerna
I motion 1993/94:K428 av Bengt Rosén (fp) vänder sig
motionären mot den i hans tycke aggressiva personjournalistik
som förekommit i pressen på senare tid. Motionären anför att små
företag saknar skydd mot oriktig och skadande publicitet. Han
anför vidare att det negativt hämmar småföretagens utveckling
att tidningar utan någon som helst risk för korrektiv från
samhällets sida eller skadeståndsansvar utsätter små företag för
sådan publicitet. Vissa personer får härigenom enligt motionären
en total frihet utan något krav på ansvar. Motionären föreslår
att en parlamentarisk arbetsgrupp tillsätts med uppdrag att
utvärdera situationen på det pressetiska området och att lägga
fram förslag som stärker allmänhetens samt juridiska personers
-- främst små företags och organisationers -- ställning gentemot
pressen, radio och TV.
I motion 1993/94:K409 av Sten Söderberg (-) anser motionären
att den enskilde skall ha en lagstadgad rätt till genmäle i alla
medier. Också i motion 1993/94:K441 av Harriet Colliander och
Ian Wachtmeister (nyd) förespråkas en utvidgad rätt till
genmäle och beriktigande för den enskilde i alla medier.
I motion 1994/95:K411 av Lennart Fridén (m) anförs att det
årligen förekommer ett antal grova övertramp inom journalistiken
där enskilda oförskyllt blir skadelidande. Motionären ställer
sig avvisande till lagregler om rätt till repliker utan
kommentarer och andra ingrepp i yttrande- och pressfriheten. Han
menar att det i stället finns skäl att undersöka hur
utformningen och tillämpningen av bestämmelserna om förtal i
tryckfrihetsförordningen och brottsbalken skulle kunna ändras så
att det blir en reell möjlighet för alla som genom förtal lidit
skada att få sin sak prövad genom allmänt åtal utan att
ändringen innebär någon risk för inskränkning av tryck- eller
yttrandefriheten.
Enligt motion 1994/95:K422 av Bengt Harding Olson (fp) finns
det anledning att diskutera om rättsskyddet är tillräckligt för
de enskilda människor som utsatts för kränkande publicering av
texter eller bilder i massmedia. Motionären menar att ett starkt
skydd för den personliga integriteten borde vara en självklarhet
i ett rättssamhälle och föreslår att riksdagen hos regeringen
begär tillsättandet av en parlamentarisk utredning om
förstärkning av det personliga integritetsskyddet.
Utskottets bedömning
Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning. En
grundläggande förutsättning för ett sådant samhällsskick är en
vidsträckt yttrandefrihet. Sedan länge har den svenska
rättsordningen också gett medborgarna stora möjligheter att
uttrycka sina åsikter och meddela upplysningar i olika frågor
utan risk från ingripanden från myndigheternas sida. Under lång
tid har tryckfriheten som en central del av yttrandefriheten
haft ett särskilt skydd genom 1949 års tryckfrihetsförordning
och dess föregångare. För andra medier än det tryckta ordet
gäller sedan år 1992 yttrandefrihetsgrundlagen som har utformats
efter mönster av tryckfrihetsförordningen. Genom grundlagarna
har yttrandefriheten i vårt land ett internationellt sett unikt
skydd.
Tryck- och yttrandefriheten är inte obegränsad. En avvägning
görs mellan intresset av en vidsträckt tryck- och yttrandefrihet
och andra intressen som det allmänna skyddar. Avvägningen kommer
till uttryck genom straffbestämmelser mot vissa yttranden.
Bestämmelserna anger sålunda gränserna för tryck- och
yttrandefriheten. Allt som inte strider däremot får publiceras.
Inom dessa gränser förekommer dock frivilliga publiceringsregler
som syftar till att förhindra oriktiga eller alltför
ofullständiga meddelanden och skydda den enskilde mot onödigt
lidande. Regler om sådana publicitetsinskränkningar har av hävd
inte ansetts få förekomma i grundlagarna. En grundläggande
princip är nämligen att missbruk av tryckfriheten eller
yttrandefriheten bara skall kunna beivras som tryckfrihetsbrott
eller yttrandefrihetsbrott i den utsträckning och i den ordning
grundlagarna anger. Å andra sidan tillåter grundlagarna
frivilliga publiceringsregler så länge friheten att trycka och
att yttra sig därigenom inte förhindras.
Journalistiken i svenska massmedier ligger allmänt sett på en
hög nivå. Det har emellertid -- inte minst på senare tid --
förekommit missförhållanden som inger oro. Utskottet vill här
särskilt peka på journalistik som kränker privatlivets helgd
genom att enskildas privata förhållanden offentliggörs utan
godtagbara skäl. Det bör vara en angelägenhet för massmedierna
själva att vidta åtgärder för att hålla journalistiken på en i
etiskt hänseende godtagbar nivå. De pressetiska frågorna ägnas
också en betydande uppmärksamhet bland massmedierna. Det finns
således förutsättningar för att missförhållandena kan rättas
till på frivillighetens grund. Med hänsyn till nyss berörda
tryckfrihetsrättsliga principer bör däremot ingripanden i form
av lagstiftning eller andra åtgärder från det allmännas sida mot
rätten att publicera inte få förekomma. Utskottet avstyrker
därför motionerna.
Nya medier och grundlagarna m.m.
Utredningsdirektiv
Den snabba tekniska utvecklingen på informationsteknikområdet
har lett till att en kommitté har tillsatts med uppgift att
utreda nya medier och grundlagarna m.m. I kommitténs direktiv
redovisas ett antal aktuella frågeställningar när det gäller
nuvarande teknik och grundlagsreglering. Det sägs vidare att
medierna utvecklas i snabb takt och att det t.ex. nu torde
finnas möjlighet att använda en CD-ROM-skiva på samma sätt som
ett videoband, dvs. möjlighet att radera ut vad som lagras och
därefter på samma skiva lagra ny text eller nya bilder.
Utvecklingen av datatekniken innebär enligt direktiven att det
hela tiden uppkommer nya medieformer och därmed nya möjligheter
att sprida information och åsikter till allmänheten. Som ett
ytterligare exempel på en frågeställning pekar direktiven på den
nya tekniska företeelse som brukar kallas virtuell verklighet.
Frågan om ansvar för innehållet i information som förmedlas till
nya medier har ställts i samband med utvecklingen på dataområdet
särskilt när det gäller yttranden som förekommer i s.k.
elektroniska anslagstavlor. Elektroniska anslagstavlor utgör
enligt direktiven ett exempel på att nya former av medier ofta
kan innefatta ett utbyte av information, dialoger.
När det gäller kommitténs uppdrag anförs att den efter en
analys av i vilken omfattning nya medieformer omfattas av
tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen skall
utreda behovet av ett grundlagsskydd efter de
tryckfrihetsrättsliga grundsatserna för yttrandefriheten i nya
medieformer som används till att förmedla yttranden och annan
information till allmänheten. Utgångspunkten bör vara att
eftersträva att, för de moderna medierna, tekniken inte skall
vara av avgörande betydelse för grundlagsskyddet. Därvid bör
dock inte bortses från att effektiviteten i ett grundlagsskydd
för friheten att yttra sig i nya massmedier kan vara beroende av
att skyddet avser användningen av en mer eller mindre definierad
teknik. Enligt direktiven skall frågor om ansvar för det
förmedlade innehållet särskilt tas upp (dir. 1994:104).
Motionerna
I motion 1993/94:K208 av Bengt Hurtig m.fl. (v) anför
motionären att lagstiftningen ofta ligger efter när tekniken
utvecklas snabbt och att detta gäller inte minst på
medieområdet. Genom spridningen av persondatorer har enligt
motionären uppstått s.k. publika databaser från vilka man kan
hämta information och kommunicera med datorinnehavare via
telenätet. Detta är en utveckling med många positiva sidor.
Samtidigt medför denna teknik problem. Då ansvarsförhållandet
för vad som sprids över datanätet inte är klarlagt ges enligt
motionären möjlighet att sprida allehanda meddelanden vars
förekomst i andra medier skulle vara i strid mot
tryckfrihetsförordningen eller yttrandefriheten. Motionären
pekar på att det via datanät förekommer uppmaningar till
våldshandlingar riktade mot vissa organisationers medlemmar och
lokaler samt tips om vapen, rasistiska vidrigheter, spridande av
barnpornografi m.m. som i andra medier skulle vara åtalbara.
Motionären efterlyser en utredning med uppgift att lägga fram
förslag i ämnet.
Också motion 1994/95:K420 av Anders Ygeman (s) behandlar
ansvaret för innehållet i den information som sprids genom olika
former av datornät, elektroniska anslagstavlor och liknande.
Motionären menar att man på detta område borde införa en
ansvarighetsreglering som liknar den som gäller för tidningar.
I motion 1993/94:K431 av Birger Andersson och Rune Thorén (c)
tar motionärerna upp kommunikationen med telefax. Enligt
motionärerna är telefaxkommunikation ett av flera segment inom
området datorkommunikation. Skilda tekniska förfaranden smälter
också snabbt samman som t.ex. telefaxsändning, elektronisk
datorpost, elektronisk meddelandeutväxling mellan datorer m.fl.
Motionärerna menar att lagstiftningen inte har hunnit hålla
jämna steg med den tekniska utvecklingen. De begär därför en
utredning med uppgift att komma med förslag till lagstiftning på
området.
I motion 1994/95:K432 yrkande 3 av Karl-Göran Biörsmark m.fl.
(fp, s, c, v, mp, kds) anförs att spridningen av barnpornografi
via datoriserad kommunikation såsom disketter och CD-ROM-skivor
är ett särskilt problem. Enligt motionärerna omfattas sådana
medier inte av tryck- och yttrandefrihetslagstiftningen. De
anser att riksdagen hos regeringen bör begära förslag till
lagstiftning som kriminaliserar innehav av disketter och
CD-ROM-skivor med barnpornografiskt innehåll.
I motion 1994/95:K430 av Ingegerd Wärnersson och Anita Jönsson
(s) vänder sig motionärerna mot data- och TV-spel med
våldsinslag. De menar att medvetenheten hos föräldrar om spelens
innehåll inte är tillräcklig och att det därför behövs
ytterligare information om data- och TV-spel (yrkande 1). Vidare
anser de att det behövs lagstiftning mot våldsförhärligande
data- och TV-spel (yrkande 2). En liknande uppfattning förs fram
i motion 1994/95:K423 såvitt nu är i fråga av Peter Eriksson
m.fl. (mp).
Utskottets bedömning
Som framgått av det föregående kommer frågor av det slag som
tas upp i motionerna att behandlas i utredningen om nya medier
och grundlagarna m.m. Utredningens arbete bör inte föregripas
genom uttalanden från riksdagens sida. Utskottet avstyrker
därför motionerna.
Grundlagsreglering av frekvensfördelning
Bestämmelser i grundlagen
Av 3 kap. 2 § första stycket yttrandefrihetsgrundlagen följer
att rätten att sända ljudradio- och televisionsprogram till
allmänheten på annat sätt än tråd får regleras genom lag som
innehåller föreskrifter om tillstånd och villkor för att sända.
Det allmänna skall enligt andra stycket eftersträva att
radiofrekvenserna tas i anspråk på ett sätt som leder till
vidaste möjliga yttrandefrihet och informationsfrihet.
Motivuttalanden
I propositionen med förslag till yttrandefrihetsgrundlag
anförs att det torde råda full enighet om att det är nödvändigt
att någon kontroll utövas över hur radiofrekvensspektrum tas i
anspråk och att redan Yttrandefrihetsutredningen konstaterade
att det begränsade sändningsutrymmet utesluter en fullständig
etableringsfrihet när det gäller etersändningar av radio- och
TV-program. I propositionen uttalas att det givetvis är av stor
vikt för den fria opinionsbildningen att radiofrekvensspektrum
tas i anspråk för sändningar till allmänheten. Från
konstitutionell synpunkt finns det därför goda skäl att söka
omgärda frekvensfördelningen med vissa grundläggande regler.
Dessa kan inte i detalj ange hur fördelningen skall gå till. Att
närmare ange hur frekvenser skall fördelas kräver ett omfattande
arbete och komplicerade hänsynstaganden till olika faktorer.
I propositionen erinras om att en särskild utredare hade
tillkallats för att bl.a. utarbeta förslag till föreskrifter i
lag om fördelningen av radiofrekvenser
(Frekvensrättsutredningen). Enligt propositionen kan en
reglering på konstitutionell nivå för närvarande inte gärna gå
längre än att uttryckligen framhäva den grundläggande betydelse
som måste tillmätas yttrandefrihetens intresse vid alla
överväganden om fördelningen av radiofrekvenser. I propositionen
föreslås därför att det i yttrandefrihetsgrundlagen tas in en
föreskrift av innebörd att det allmänna skall eftersträva att
radiofrekvenserna tas i anspråk på ett sätt som leder till
vidaste möjliga yttrandefrihet och informationsfrihet. Vidare
föreslås en särkild bestämmelse om närradion. Enligt den
bestämmelsen skall det finnas möjlighet för sammanslutningar att
få tillstånd att sända ljudradioprogram i lokala radiosändningar
i den utsträckning som tillgängliga radiofrekvenser medger.
Lagrådet utgick från att man i den aviserade lagstiftningen om
frekvensfördelningen tog upp dessa frågor. Lagrådet fann
emellertid att yttrandefrihetsgrundlagen redan i det dåvarande
läget borde tillföras en föreskrift om att grunderna för
tillståndsgivningen i fråga om användningen av radiofrekvenser
skall anges i vanlig lag. Lagrådet lade också fram förslag till
en sådan bestämmelse. Varken regeringen eller
konstitutionsutskottet följde dock Lagrådets förslag i den delen
(prop. 1990/91:64, bet. 1990/91:KU21).
Frekvensrättsutredningen
Frekvensrättsutredningen ansåg inte att den av Lagrådet
föreslagna regleringen, på grund av den nära anknytningen till
rent tekniska förhållanden, var lämpad att tas in i grundlag
(SOU 1991:107). Inte heller i den efterföljande propositionen
(prop. 1992/93:200) lämnades något sådant förslag. Vid
lagrådsföredragningen upplystes Lagrådet om att överväganden
skedde inom regeringskansliet. Med beaktande härav avstod
Lagrådet från att göra något uttalande i frågan (a. prop. s.
392).
Radiolagsutredningen
Radiolagsutredningen har i fråga om utformningen av 3 kap. 2 §
yttrandefrihetsgrundlagen funnit att det inte behöver vidtas
någon ändring i paragrafen och att inte heller grunderna för den
prövning som regeringen gör i ärenden om tillstånd till att
sända radio- eller TV-program behöver anges i lag. Den nuvarande
ordningen bör enligt utredningen bestå oförändrad, i vart fall
till dess att en förändrad rättslig, teknisk eller
massmediepolitisk verklighet tydligt kan skönjas (SOU 1994:105).
Utredning om etableringsfrihet för etermedier
Den 8 september 1994 beslutade regeringen direktiv till en
utredning om nya medier och grundlagarna m.m. (dir. 1994:104). I
direktiven anförs att utvecklingen under de senaste åren innebär
att antalet företag som bedriver trådlösa radio- och
TV-sändningar till allmänheten har ökat väsentligt. Om de
medieformer som möjliggörs genom den nya informationstekniken
får ett utökat skydd för yttrandefriheten kommer enligt
direktiven rätten att vända sig till allmänheten genom sådana
medier att bekräftas. Mot denna bakgrund bör kommittén enligt
direktiven överväga en ändring i yttrandefrihetsgrundlagen som
bättre ger uttryck för den i praktiken allt friare
etableringsfriheten för trådlösa radio- och TV-sändningar än vad
som nu gäller enligt 3 kap. 2 § yttrandefrihetsgrundlagen (dir.
1994:104).
Regeringen beslutade genom tilläggsdirektiv den 2 februari
1995 att kommittén inte längre skall ha till uppgift att
överväga någon ändring i yttrandefrihetsgrundlagen som avser
frågor kring etableringsfriheten för trådlösa radio- och
TV-sändningar. Regeringen hänvisar till Radiolagsutredningens
ståndpunkt och anmärker att utredningens betänkande nyligen har
varit ute på remiss och att ingen remissinstans har motsatt sig
förslaget om att inte ändra 3 kap. 2 §
yttrandefrihetsgrundlagen. Regeringen anger som sin uppfattning
att det inte finns något behov av att nu ytterligare låta denna
fråga utredas (dir. 1995:14).
Några uttalanden i ett lagstiftningsärende hösten 1994
Frågan om innebörden av 3 kap. 2 § första stycket
yttrandefrihetsgrundlagen behandlades i ett lagstiftningsärende
i riksdagen hösten 1994. En majoritet inom
konstitutionsutskottet önskade få till stånd en lagstiftning av
innebörd att Radio- och TV-verket till utgången av år 1995 inte
skulle meddela nya tillstånd att sända lokalradio enligt
lokalradiolagen (1993:120). Syftet med lagstiftningen angavs
vara att hindra en fortsättning av den koncentration av ägande
och nätverksbildning av lokalradiostationer som hade visat sig
möjlig enligt de gällande bestämmelserna.
I ett yttrande över ett lagförslag med ett sådant innehåll
ifrågasatte Lagrådet om det var förenligt med 3 kap. 2 §
yttrandefrihetsgrundlagen. Om förslaget skulle genomföras skulle
enligt Lagrådet åtminstone under en övergångstid lediga
radiofrekvenser komma att stå outnyttjade. Lagrådet anförde att
grundlagsbestämmelsen inte bara innebär att de skall tas i
anspråk utan att de skall tas i anspråk på ett sätt som leder
till vidaste möjliga yttrandefrihet och informationsfrihet.
Konstitutionsutskottet (majoriteten) fann emellertid att
bestämmelsen i 3 kap. 2 § andra stycket
yttrandefrihetsgrundlagen inte utgjorde hinder mot den
föreslagna lagstiftningen och anförde följande i den delen:
Den av Lagrådet åberopade grundlagsbestämmelsen att det
allmänna skall eftersträva att radiofrekvenserna tas i anspråk
på ett sätt som leder till vidaste möjliga yttrandefrihet och
informationsfrihet är som anges i motiven till bestämmelsen
närmast av målsättningskaraktär (prop. 1990/91:64 s. 83). I
motiven sägs vidare att en reglering på konstitutionell nivå
inte gärna kan gå längre än att uttryckligen framhäva den
grundläggande betydelse som måste tillmätas yttrandefrihetens
intresse vid alla överväganden om fördelningen av
radiofrekvenser. Det sägs vidare att en föreskrift av en sådan
innebörd skulle syfta till att utgöra en spärr mot obehöriga
inskränkningar eller ett undergrävande av den frihet att begagna
radiomediet för sändningar till allmänheten som är möjlig och
rimlig med hänsyn till andra anspråk på utrymme för radiotrafik.
Den skulle inte heller hindra sådana överväganden och
hänsynstaganden som även i ett demokratiskt samhälle är
ofrånkomliga vid fördelningen av radiofrekvenser (a. prop. s.
82).
Om riksdagen finner att lagstiftningen på lokalradioområdet
inte är ändamålsenlig, måste enligt utskottets mening riksdagen
-- inom de ramar grundlagen anger -- ha rätt att vidta
lagstiftningsåtgärder för att få en ändring till stånd. Åtgärder
av detta slag faller väl inom ramen för överväganden och
hänsynstaganden som är ofrånkomliga i ett demokratiskt samhälle.
Avsikten med den föreslagna lagen är att hindra att den
koncentration av ägande och nätverksbildning av
lokalradiostationer som har visat sig möjlig enligt nu gällande
bestämmelser fortsätter. En reform på lokalradioområdet som
bättre tillgodoser målsättningen i 3 kap. 2 § andra stycket
yttrandefrihetsgrundlagen får därigenom förutsättningar att bli
meningsfull. Det är enligt utskottets mening således här inte
fråga om någon sådan obehörig inskränkning eller undergrävande
av frihet att begagna radiomediet som det talas om i
grundlagsmotiven.
Minoriteten (m och fp) ansåg i likhet med Lagrådet att det
kunde ifrågasättas om den föreslagna lagstiftningen var förenlig
med 3 kap. 2 § yttrandefrihetsgrundlagen och motsatte sig
därför att förslaget skulle läggas fram för riksdagen.
Utgången i ärendet blev att lagförslaget vilar i minst tolv
månader enligt 2 kap. 12 § tredje stycket regeringsformen.
Motionerna
I motion 1994/95:K418 yrkande 8 av Lars Leijonborg m.fl. (fp)
anförs att yttrandefrihetsgrundlagen säkrade att ett antal
viktiga friheter som inte kan tas bort genom ett enkelt
riksdagsbeslut: rätten att sända och ta emot kabel-TV, rätten
att sända och ta emot satellit-TV och rätten att inneha
mottagningsutrustning, t.ex. parabolantenner. Men i åtminstone
ett viktigt avseende var enligt motionärerna
yttrandefrihetsgrundlagen en kompromiss. Moderaterna och
Folkpartiet liberalerna nådde inte ända fram i frågan om att
grundlagsfästa mångfalden i etern. Principerna för hur
tillgängligt eterutrymme skall fördelas är inte reglerade i
grundlag annat än i en mycket allmän formulering: ''Det allmänna
skall eftersträva att radiofrekvenserna tas i anspråk på ett
sätt som leder till vidaste möjliga yttrandefrihet och
informationsfrihet.'' Motionärerna anför att det finns ett
latent hot mot de fristående radio- och TV-bolagen, eftersom
socialdemokraterna hela tiden hävdat att yttrande- och
informationsfriheten bäst tillgodoses av public service-bolagen.
Eterutrymmet är begränsat. Enligt motionärerna är detta själva
utgångspunkten för behovet av att lagreglera fördelningen. Den
tekniska utvecklingen har visserligen successivt vidgat utrymmet
och den utvecklingen kan förväntas fortsätta, men även vid ett
drastiskt ökat utbud av frekvenser menar motionärerna att
konkurrerande önskemål kan tänkas föreligga om vissa attraktiva
lägen på frekvensbandet etc. Enligt motionärerna behövs det
alltså även i ett långsiktigt perspektiv regler om fördelning av
frekvensutrymme. Eftersom frekvensfördelning till stor del
avgörs i internationella förhandlingar, som från svensk sida
tills helt nyligen skötts av Televerket och numera sköts av
Telestyrelsen, har ett stort inflytande legat på myndighetsnivå.
Vissa övergripande beslut har fattats av riksdagen, andra
ärenden har avgjorts av regeringen. Motionärerna anför att det
inte finns något svar på frågan hur fördelningen skall ske i
varje enskilt fall. De menar att vissa principer bör vara
fastställda i grundlag, eftersom fördelningen av frekvenser kan
vara livsviktig för den demokratiska debatten.
Under de senaste åren har ett antal reklamradiofrekvenser
fördelats genom auktion. Enligt motionärernas mening var det ett
genombrott för en viktig mediepolitisk princip. Frekvenser som
det allmänna inte har särskilda synpunkter på -- och därför
förbehåller public service-kanaler -- bör enligt motionärerna i
en öppen process fördelas till dem som tror sig kunna göra bäst
program och följaktligen är beredda att betala mest. De menar
att på det hela taget framstår auktionsförfarandet som långt
sundare än den politiserade process som föregick beslutet om den
tredje markkanalen eller att regionala smakdomare skall stå för
fördelningen av privata lokalradiotillstånd.
Enligt motionärernas mening bör en ändring av
yttrandefrihetsgrundlagen med följande innebörd komma till
stånd. Huvudregeln bör vara att tillgängliga frekvenser skall
utbjudas på marknaden och försäljas i någon form av auktions-
eller anbudsförfarande. Från huvudregeln får statsmakterna vid
frekvenstilldelningen göra två undantag. Det första gäller
public service-sändningar. Där bör regeln vara att
statsmakterna, utan hinder av grundlagens huvudregel, får avdela
frekvenser till Sveriges Radio och Sveriges Television i samma
omfattning som nu sker. Det andra undantaget gäller
föreningsradion. Statsmakterna har möjlighet att avdela en
frekvens per kommun (möjligen något fler i de största
kommunerna) för föreningslivets behov. Resten av
frekvensutrymmet måste alltså utbjudas på marknaden och
försäljas i någon form av auktions- eller anbudsförfarande.
Motionärerna föreslår att riksdagen hos regeringen begär att en
parlamentarisk utredning tillsätts med uppgift att ge
grundlagsskydd åt de fria radio- och TV-stationerna i enlighet
med det nu anförda.
En liknande uppfattning förs fram i motion 1993/94:K442 av
Lotta Edholm (fp).
Utskottets bedömning
I likhet med vad regeringen anför i tilläggsdirektiven till
utredningen om nya medier och grundlagarna anser utskottet att
det inte finns något behov av att ytterligare låta utreda frågan
om ändring av yttrandefrihetsgrundlagen såvitt gäller
etableringsrätt för trådlösa radio- och TV-sändningar.
Motionerna avstyrks följaktligen.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande åtgärder mot våldsskildringar m.m.
att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:K418,
1993/94:K419, 1993/94:K429, 1993/94:K443, 1993/94:Kr309 yrkande
1, 1994/95:K407 yrkande 3, 1994/95:K409 yrkande 1, 1994/95:K410
yrkande 1, 1994/95:K412 i denna del, 1994/95:K418 yrkande 9,
1994/95:K423 i denna del, 1994/95:K424, 1994/95:K426,
1994/95:Ju802 yrkande 3, 1994/95:Ju807 yrkandena 13 och 14,
1994/95:Ju809 yrkandena 11 och 12 samt 1994/95:Kr205 yrkande 24
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om
regeringens arbete mot våld och om förslag till riksdagen om
lämpliga åtgärder.
res. 1 (v, mp) - motiv.
res. 2 (fp)
2. beträffande forskning om våldsskildringarnas inverkan
att riksdagen avslår motionerna 1994/95:K407 yrkande 1,
1994/95:K409 yrkande 2, 1994/95:K412 i denna del, 1994/95:K415,
1994/95:K419 och 1994/95:Ju809 yrkande 10,
3. beträffande ytterligare åtgärder mot barnpornografi
m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1994/95:K432 yrkandena 1 och 2
samt 1994/95:Ju612 yrkandena 1 och 3,
4. beträffande meddelarskydd m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:K210 yrkande 7,
1994/95:K402 yrkandena 2 och 3 samt 1994/95:K510,
res. 3 (fp, c, v, mp)
5. beträffande avskaffande av yttrandefrihetsgrundlagens
reklamregel
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:K414, 1993/94:K420,
1993/94:K438, 1994/95:403 yrkande 1 och 1994/95:K425,
res. 4 (m)
6. beträffande rätt till genmäle och beriktigande i
massmedierna m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:K409, 1993/94:K428,
1993/94:K441, 1994/95:K411 och 1994/95:K422,
res. 5 (m)
7. beträffande nya medier och grundlagarna m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:K208, 1993/94:K431,
1994/95:K420, 1994/95:K423 i denna del, 1994/95:K430 och
1994/95:K432 yrkande 3,
8. beträffande grundlagsreglering av frekvensfördelning
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:442 och 1994/95:K418
yrkande 8.
res. 6 (m, fp)
Stockholm den 21 mars 1995
På konstitutionsutskottets vägnar
Birgit Friggebo
I beslutet har deltagit: Birgit Friggebo (fp), Kurt Ove
Johansson (s), Catarina Rönnung (s), Anders Björck (m), Ingvar
Johnsson (s), Widar Andersson (s), Birger Hagård (m), Tone
Tingsgård (s), Birgitta Hambraeus (c), Björn von Sydow (s),
Jerry Martinger (m), Barbro Hietala Nordlund (s), Kenneth Kvist
(v), Pär-Axel Sahlberg (s), Inger René (m), Peter Eriksson (mp)
och Håkan Holmberg (fp).
Reservationer
1. Åtgärder mot våldsskildringar (mom. 1)
Kenneth Kvist (v) och Peter Eriksson (mp) anser
att den del av utskottets yttrande som på s. 12 börjar med
"Våldsbrottsligheten är" och slutar med "med det anförda" bort
ha följande lydelse:
Våldsbrottsligheten är ett allvarligt samhällsproblem. På
senare tid har förekommit flera fall av oprovocerat grovt våld
där unga människor är inblandade. Händelserna har gett upphov
till oro på många håll. I motionerna finns också uttryck för
sådan oro. Som framgår av redogörelsen i det föregående har
vissa åtgärder vidtagits för att begränsa skadeverkningarna av
våldsskildringarna i videogram.
Utskottet har erfarit att regeringen skall inleda ett brett
upplagt arbete mot våldet. Utskottet utgår från att regeringen
redovisar resultatet av arbetet och att regeringen förelägger
riksdagen förslag till lämpliga åtgärder. De ämnen som tas upp i
motionerna bör enligt utskottets mening kunna bli föremål för en
samlad analys och bedömning i det arbetet. Enligt utskottets
mening står det redan nu klart att obligatorisk
förhandsgranskning av videogram för privata bruk hör till de
åtgärder som därvid allvarligt bör övervägas. I övrigt bör
riksdagen inte nu ta ställning i sak till de olika frågor som
tas upp i motionerna. Vad utskottet nyss anförde bör riksdagen
däremot med anledning av motionerna som sin mening ge regeringen
till känna.
2. Åtgärder mot våldsskildringar (mom. 1)
Birgit Friggebo och Håkan Holmberg (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 12
börjar med "Våldsbrottsligheten är" och slutar med "med det
anförda" bort ha följande lydelse:
Samhället har ett stort ansvar för att söka förhindra att
grova våldsskildringar sprids genom filmer, videogram, dataspel
eller på annat sätt. En rad åtgärder har också vidtagits i detta
syfte. Enligt utskottets mening finns emellertid ytterligare
några åtgärder som kan vidtas. Sålunda bör införas en
ytterligare högre åldersgräns för utlämning av videofilmer som
kan tillämpas på sådana grova våldsskildringar som bedöms
olämpliga för åldersgruppen 15--18 år. En annan åtgärd som bör
vidtas är att ändra brottsbalkens regler om olaga våldsskildring
så att det tydligt framgår att de också är tillämpliga på
dataspel. Vidare bör en ny åldersgräns -- 18 år -- införas för
biograffilmer på motsvarande sätt som vid försäljning och
uthyrning av videogram.
Förbud mot censur är en grundläggande princip i vår
tryckfrihetsrätt. Censur måste därför anses som ett främmande
och i längden icke godtagbart inslag i det konstitutionella
skydd som yttrandefrihetsgrundlagen ger yttrandefriheten efter
mönster av tryckfrihetsförordningen. Biografcensuren framstår
således som ett särskilt undantag från en viktig huvudprincip på
det tryckfrihetsrättsliga området.
Frågan om att avskaffa biografcensuren för vuxna har
diskuterats länge och har fått ökad aktualitet genom
yttrandefrihetsgrundlagen. Genom den nya, högre åldesgräns för
biograffilmer som utskottet förordat i det föregående bortfaller
också det enda skälet att ha den kvar. Som framgår av
redogörelsen ovan har ett förslag om att avskaffa
biografcensuren sedan länge varit berett i regeringskansliet.
Utskottet anser att tiden nu är mogen att ta ställning för ett
avskaffande.
De förslag som utskottet förordat i det föregående innebär att
ändringar måste ske i yttrandefrihetsgrundlagen, brottsbalken,
lagen om granskning och kontroll av filmer och videogram samt i
lagen om pliktexemplar av dokument på det sätt som föreslås i
motion 1993/94:K419. Utskottet anser att regeringen bör
förelägga riksdagen förslag i enlighet härmed och i sådan tid
att lagstiftningen kan träda i kraft den 1 januri 1999.
Utskottet tillstyrker således motionerna 1993/94:K418,
1993/94:K419, 1993/94:K429, 1993/94:K443, 1993/94:Kr309
yrkande 1 och 1994/95:K418 yrkande 9. Utskottets
ställningstagande innebär att utskottet avstyrker övriga
motioner.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande
lydelse:
1. beträffande åtgärder mot våldsskildringar m.m.
att riksdagen med avslag på motionerna 1994/95:K407 yrkande 3,
1994/95:K409 yrkande 1, 1994/95:K410 yrkande 1, 1994/95:K412 i
denna del, 1994/95:K423 i denna del, 1994/95:K424, 1994/95:K426,
1994/95:Ju802 yrkande 3, 1994/95:Ju807 yrkandena 13 och 14,
1994/95:Ju809 yrkandena 11 och 12 samt 1994/95:Kr205 yrkande 24
och med bifall till motionerna 1993/94:K418, 1993/94:K419,
1993/94:K429, 1993/94:K443, 1993/94:Kr309 yrkande 1 och
1994/95:K418 yrkande 9 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört om avskaffandet av biografcensur, höjning
av åldersgräns m.m.
3. Frågor om meddelarskydd (mom. 4)
Birgit Friggebo och Håkan Holmberg (fp), Birgitta Hambraeus
(c), Kenneth Kvist (v) och Peter Eriksson (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 24
börjar med "Som framgår av" och slutar med "avstyrker därför
motionen" bort ha följande lydelse:
Som framgår av det föregående har en utredning nyligen
tillsatts med uppgift att studera och vid behov lägga fram
förslag till åtgärder beträffande frågor av det slag som tas upp
i motionerna 1994/95:K402 yrkandena 2 och 3 och 1994/95:K510.
Syftet med motionerna får sålunda anses tillgodosett varför
någon åtgärd från riksdagens sida med anledning av dem inte är
nödvändig. Motionerna avstyrks därför.
I motion 1993/94:K210 yrkande 7 begärs att meddelarskyddet
skall utvidgas till att gälla utanför den offentliga sektorn.
Som utskottet anförde vid den första behandlingen av ärendet om
yttrandefrihetsgrundlagen är det angeläget att öka insynen i det
privata näringslivet och i de stora organisationerna. Utskottet
anser att en meddelarfrihet i förhållande mellan enskilda skulle
innebära en värdefull utbyggnad av det tryckfrihetsrättsliga
skyddet i vårt land. Med de begränsningar och undantag som måste
bli nödvändiga kan risken för allvarliga publicitetsskador
undvikas. I likhet med motionärerna anser utskottet att det
finns skäl att på nytt pröva en grundlagsreglering om rätt för
enskilda inom företag och organisationer att lämna uppgifter som
omfattas av avtalsgrundad tystnadsplikt för publicering utan att
drabbas av straff eller andra rättsföljder. Prövningen bör
inriktas på att riksdagen skall föreläggas förslag i ämnet och
bör kunna ske parallellt med det nyss nämnda arbetet med att
utvärdera det kommunala förnyelsearbetet. Det nu anförda bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Utskottet
tillstyrker således motionen.
dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande
lydelse:
4. beträffande meddelarskydd m.m.
att riksdagen med avslag på motionerna 1994/95:K402 yrkandena
2 och 3 samt 1994/95:K510 och med bifall till motion
1993/94:K210 yrkande 7 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört om förslag om meddelarfrihet i förhållande
mellan enskilda,
Anders Björck, Birger Hagård, Inger René och Jerry Martinger
(m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 25
börjar med "Utskottet vidhåller" och slutar med "avstyrker
därför motionerna" bort ha följande lydelse:
Bestämmelsen i 1 kap. 12 § andra stycket
yttrandefrihetsgrundlagen har tillkommit för att hålla de s.k.
public service-företagen fria från reklam men har i praktiken
också kommit att tillämpas för andra, fristående programföretag.
Enligt utskottets mening gör bestämmelsen det möjligt att
inskränka yttrandefriheten. Utskottet anser därför att den bör
avskaffas och tillstyrker därmed motionerna.
dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande
lydelse:
5. beträffande avskaffande av yttrandefrihetsgrundlagens
reklamregel
att riksdagen med bifall till motionerna 1993/94:K414,
1993/94:K420, 1993/94:K438, 1994/95:K403 yrkande 1 och
1994/95:K425 som vilande antar följande
Förslag till
Lag om ändring i yttrandefrihetsgrundlagen
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 12 §
yttrandefrihetsgrundlagen skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap.
12 §
Vad som sägs i 1 kap. 8 och 9 §§ tryckfrihetsförordningen om
att föreskrifter i lag får meddelas i fråga om upphovsmäns
rättigheter, annonser om alkohol eller tobak,
kreditupplysningsverksamhet och tillvägagångssätt för
anskaffande av uppgifter utan hinder av grundlagen skall gälla
också i fråga om radioprogram, filmer och ljudupptagningar.
Bestämmelserna i denna
grundlag hindrar inte att det
i lag meddelas föreskrifter
om förbud i övrigt mot
kommersiell reklam i
radioprogram eller om villkor
för sådan reklam.
Detsamma gäller
föreskrifter om förbud
mot och villkor för annan
annonsering och sändning av
program, som helt eller delvis
bekostas av annan än den
som bedriver
programverksamheten.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
5. Rätt till genmäle och beriktigande m.m. (mom. 6)
Anders Björck, Birger Hagård, Inger René och Jerry Martinger
(m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 30
börjar med "Den svenska folkstyrelsen" och på s. 31 slutar med
"avstyrker därför motionerna" bort ha följande lydelse:
Massmedierna i Sverige har en mycket stor frihet. Det är
endast bestämmelserna om tryck- och yttrandefrihetsbrott som
anger gränserna för tryck- och yttrandefriheten. Allt som inte
strider däremot får publiceras. Inom dessa gränser förekommer
dock frivilliga publiceringsregler som syftar till att förhindra
oriktiga eller alltför ofullständiga meddelanden och skydda den
enskilde mot onödigt lidande. Regler om sådana
publicitetsinskränkningar har av hävd inte ansetts få förekomma
i grundlagarna. Senast gav utskottet uttryck för den
uppfattningen vid föregående riksmöte.
Den frihet som på detta sätt garanteras massmedierna måste
dock också anses förpliktande. På senare tid har emellertid
utvecklingen inom massmedierna visat på allvarliga
missförhållanden som ger anledning till oro. Utskottet vill här
särskilt peka på journalistik som kränker privatlivets helgd
genom att enskildas privata förhållanden offentliggörs utan
godtagbara skäl. Enligt utskottets mening är det ett viktigt
samhällsintresse att sådana företeelser motverkas och att god
publicistisk sed upprätthålls. På etermediernas område finns
regler om beriktigande och genmäle via hänvisning i radiolagen i
public service-företagens avtal med staten. På pressens område
finns sedan gammalt en självsanerande verksamhet som bedrivs på
frivillighetens grund. Det kan ifrågasättas om denna ordning kan
anses tillräcklig för att hålla journalistiken på en i etiskt
hänseende önskvärd nivå. Enligt utskottets mening bör undersökas
om det finns ytterligare åtgärder som kan vidtas så att de
grundläggande pressetiska kraven upprätthålls. Vad utskottet nu
har anfört bör riksdagen med anledning av motionerna ge
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande
lydelse:
6. beträffande rätt till genmäle och beriktigande i
massmedierna m.m.
att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:K409,
1993/94:K428, 1993/94:K441, 1994/95:K411 och 1994/95:K422 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om
undersökning rörande åtgärder för upprätthållande av
pressetiska krav.
6. Grundlagsreglering av frekvensfördelning (mom. 8)
Anders Björck, Birger Hagård, Inger René och Jerry Martinger
(m) samt Birgit Friggebo och Håkan Holmberg (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 38
börjar med "I likhet med" och slutar med "avstyrks följaktligen"
bort ha följande lydelse:
Den nuvarande regleringen i yttrandefrihetsgrundlagen när det
gäller principerna för hur tillgängligt eterutrymme skall
fördelas är enligt utskottets mening alltför allmänt hållen.
Utvecklingen visar att det finns ett behov av att stärka de
fristående radio- och TV-bolagens ställning när det gäller
rätten till frekvenser. Yttrandefrihetsgrundlagen bör därför
preciseras på denna punkt. Huvudregeln bör vara att tillgängliga
frekvenser skall erbjudas på marknaden och försäljas genom
auktions- eller anbudsförfarande. För public service-företagens
och föreningsradions sändningar bör dock frekvenser fördelas
efter de principer som nu gäller. En parlamentarisk utredning
bör få i uppdrag att föreslå ett grundlagsskydd för de fria
radio- och TV-stationerna i enlighet med den nu angivna
principen. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna. Utskottet tillstyrker således motionerna.
dels att utskottets hemställan under 8 bort ha följande
lydelse:
8. beträffande grundlagsreglering av frekvensfördelning
att riksdagen med bifall till motionerna 1993/94:K442 och
1994/95:K418 yrkande 8 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört om en parlamentarisk utredning med uppdrag
att föreslå ett grundlagsskydd för de fria radio- och
TV-stationerna.
Särskilt yttrande
Peter Eriksson (mp) anför:
Utskottet har erfarit att regeringen skall inleda ett brett
upplagt arbete mot våldet i samhället. Utskottet föreslår därför
i betänkandet vad gäller åtgärder mot våldsskildringar att
riksdagen skall göra ett tillkännagivande till regeringen om att
de motioner som tar upp frågan bör bli föremål för en samlad
analys och bedömning i detta arbete.
Jag vill särskilt poängtera vikten av att i detta arbete på
olika sätt studera möjligheterna att begränsa
underhållningsvåldet i TV. Den metod som jag vill framhålla som
den i dag kanske mest framkomliga är att man i nästa revidering
av avtalet mellan Sveriges Television och svenska staten liksom
i koncessionsavtalet mellan TV 4 och svenska staten bör ställa
krav på programföretagen vad gäller begränsningar av
underhållningsvåldet. Den här åtgärden påverkar visserligen inte
allt TV-utbud direkt men ändå de TV-kanaler som har den bredaste
hushållstäckningen och de högsta tittarsiffrorna. En sådan
åtgärd kan också innebära att en självsanering inleds i det
övriga TV-utbudet.
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1
Motioner 1
Motioner från allmänna motionstiden år 1994 1
Motioner från allmänna motionstiden år 1995 3
Utskottet 6
Åtgärder mot våldsskildringar 6
Bestämmelser om censur 6
Bestämmelser om förbud mot att sprida våldsskildringar
m.m. 6
Bestämmelser om otillåten utlämning av film eller
videogram 8
Utredningsförslag 9
Riksdagsbehandling under föregående riksmöte 9
Motionerna 9
Utskottets bedömning 12
Forskning om våldsskildringarnas inverkan 12
Bakgrund 12
Motionerna 13
Utskottets bedömning 14
Ytterligare åtgärder mot barnpornografi m.m. 14
Bestämmelser om barnpornografibrott 14
Riksdagens beslut år 1994 om ytterligare åtgärder mot
barnpornografi m.m. 14
Utredning om åtgärder mot barnpornografi 16
Motionerna 17
Utskottets bedömning 17
Frågor om meddelarskydd m.m. 18
Regler om meddelarskydd 18
Utredningsförslag om grundlagsfäst meddelarfrihet på den
privata sektorn 19
Riksdagsbehandling under senare år 20
Utvärdering och uppföljning av det kommunala
förnyelsearbetet 21
Motionerna 23
Utskottets bedömning 24
Yttrandefrihetsgrundlagens reklamregel 25
Grundlagsbestämmelser 25
Riksdagsuttalande riksmötet 1993/94 25
Motionerna 25
Utskottets bedömning 25
Rätt till genmäle och beriktigande i massmedierna
m.m. 26
Regler om genmäle och beriktigande 26
Tidigare uttalanden m.m. 26
Vissa uttalanden i anslutning till satellitlagen 28
Riksdagsbehandling riksmötet 1993/94 29
Radiolagsutredningen 29
Riksdagsuttalande om pressetik riksmötet 1993/94 29
Motionerna 30
Utskottets bedömning 30
Nya medier och grundlagarna m.m. 31
Utredningsdirektiv 31
Motionerna 32
Utskottets bedömning 33
Grundlagsreglering av frekvensfördelning 33
Bestämmelser i grundlagen 33
Motivuttalanden 33
Frekvensrättsutredningen 34
Radiolagsutredningen 34
Utredning om etableringsfrihet för etermedier 35
Några uttalanden i ett lagstiftningsärende hösten
1994 35
Motionerna 36
Utskottets bedömning 38
Hemställan 38
Reservationer 39
1. Åtgärder mot våldsskildringar (mom. 1) 39
2. Åtgärder mot våldsskildringar (mom. 1) 40
3. Frågor om meddelarskydd (mom. 4) 41
4. Yttrandefrihetsgrundlagens reklamregel (mom. 5) 42
5. Rätt till genmäle och beriktigande m.m. 43
6. Grundlagsreglering av frekvensfördelning (mom. 8) 44
Särskilt yttrande 44