I skrivelse 1994/95:32 har regeringen (Justitiedepartementet)
berett riksdagen tillfälle att ta del av vad som anförts i
skrivelsen om tillämpningen under år 1993 av bestämmelserna i
rättegångsbalken (RB) om hemlig teleavlyssning och hemlig
teleövervakning vid förundersökning i brottmål.
Utskottet
Bestämmelser om hemlig teleavlyssning och hemlig
teleövervakning som tvångsmedel vid förundersökning i brottmål
finns i första hand i 27 kap. RB, men finns också i andra lagar,
t.ex. i lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om
tvångsmedel i vissa brottmål och i lagen (1991:572) om särskild
utlänningskontroll.
Hemlig teleavlyssning innebär att samtal eller andra
telefonmeddelanden, som befordras via ett allmänt tillgängligt
telenät till eller från viss telefonapparat eller annan
teleanläggning, i hemlighet avlyssnas eller upptas genom
tekniskt hjälpmedel för återgivning av innehållet i meddelandet.
Förutom för avlyssning av telefonsamtal kan tvångsmedlet således
användas för upptagning av annan telekommunikation än muntlig
sådan, såsom telex, telefax och datakommunikation.
Hemlig teleövervakning innebär att uppgifter i hemlighet
hämtas in om samtal eller andra telemeddelanden som har
expedierats eller beställts till eller från en viss
telefonapparat eller annan teleanläggning eller att en sådan
anläggning avstängs för samtal eller meddelanden.
I enlighet med riksdagens önskemål (JuU 1981/82:54, rskr. 298
och prop. 1988/89:124 s. 55, JuU25, rskr. 313) redovisar
regeringen årligen hur reglerna i RB om hemlig teleavlyssning
och hemlig teleövervakning har tillämpats (se senast skr.
1993/94:46, JuU6, rskr. 21).
I den skrivelse som utskottet nu behandlar lämnar regeringen
en redogörelse för tillämpningen av bestämmelserna i RB om
hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning under år 1993.
Redogörelsen bygger på uppgifter som Rikspolisstyrelsen (RPS)
lämnat i en skrivelse till regeringen den 7 september 1994.
Redogörelsen omfattar samtliga fall av hemlig teleavlyssning och
hemlig teleövervakning enligt RB:s regler under år 1993.
Hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning med stöd av
bestämmelserna i RB har enligt regeringens skrivelse
huvudsakligen förekommit i förundersökningar där det funnits
starka misstankar om organiserad eller annars omfattande handel
med narkotika och då andra spaningsmetoder prövats utan resultat
eller redan från början befunnits vara otillräckliga.
Huvudsyftet har liksom tidigare varit att avslöja den mera
omfattande smugglingen till och försäljningen inom landet.
Hemlig teleavlyssning
När det gäller förundersökningar avseende grovt narkotikabrott
visar regeringsskrivelsen att domstolarna under år 1993 meddelat
tillstånd att avlyssna kommunikation till eller från
telefonapparater eller andra teleanläggningar som innehafts
eller använts av sammanlagt 261 misstänkta personer. Antalet
sådana fall under åren 1969--1993 var följande.
När det gäller andra grova brott som enligt RB kan grunda rätt
till teleavlyssning uppges sådan ha använts i 84 fall under år
1993. Det har gällt förundersökningar som huvudsakligen rört
mord, grov mordbrand, grovt rån, grov penningförfalskning och
grovt sabotage. Motsvarande siffror för de närmast föregående
åren var 61 (1992), 31 (1991), 13 (1990), 24 (1989), 15 (1988),
15 (1987), 15 (1986) resp. 6 (1985). (Siffran för 1986
innefattar inte den telefonavlyssning som det året ägde rum inom
utredningen av mordet på statsminister Olof Palme.)
Den genomsnittliga avlyssningstiden år 1993 var 43 dagar.
Motsvarande tider för tidigare år var 47 dagar (1992) 44 dagar
(1991), 46 dagar (1990), 44 dagar (1989), 48 dagar (1988), 54
dagar (1987), 53 dagar (1986) resp. 60 dagar (1985). Under 1993
förekommer ärenden där avlyssningen pågått endast en dag medan
den i några andra fall har pågått i mer än fem månader. I ett
fall har avlyssningen pågått i nästan ett år.
Av skrivelsen framgår att avlyssningen haft betydelse för
förundersökningen i fråga om den misstänkte i drygt 56 % av
fallen år 1993, vilket kan jämföras med drygt 47 % av fallen år
1992, 48 % av fallen år 1991, 47 % (1990), 51 % (1989), 44 %
(1988), 68 % (1987), 64 % (1986) resp. 77 % (1985).
Vidare framgår av regeringsskrivelsen att avlyssningen inte
gett något resultat i knappt 16 % av fallen och att åtgärden
avbrutits med kvarstående misstanke i drygt 27 % av fallen.
Motsvarande siffror för år 1992 är att avlyssningen inte gav
något resultat i drygt 28 % av fallen och att åtgärden avbröts
med kvarstående misstanke i drygt 24 % av fallen.
Under redovisningsperioden har det i likhet med föregående år
inte förekommit något fall där domstol lämnat en ansökan om
teleavlyssning utan bifall. Inte heller vid den förhandsprövning
som RPS gör har negativt besked lämnats i något fall.
Hemlig teleövervakning
Enligt skrivelsen har tillstånd för hemlig teleövervakning
lämnats i 60 fall under år 1993. Av dessa avsåg 54 fall
narkotikabrott, tre fall mord och tre fall andra brott.
Även under 1992 lämnades 60 tillstånd, varav 57 fall avsåg
narkotikabrott och tre fall avsåg grov stöld och grovt rån.
Under 1991 lämnades 41 tillstånd varav 35 fall avsåg
narkotikabrott och sex fall avsåg grov stöld, grovt bedrägeri,
grovt rån och egenmäktighet med barn.
Tiderna för teleövervakningarna under år 1993 varierar mellan
en och tre månader. För år 1992 varierade tiderna mellan 18
dagar och knappt fyra månader.
Den genomsnittliga teleövervakningstiden var 34,8 dagar.
Motsvarande siffra för år 1992 var drygt 47 dagar och för år
1991 43 dagar.
Teleövervakning har haft betydelse för förundersökningen i
fråga om den misstänkte i 35 % av fallen. År 1992 var
motsvarande siffra 25 %. I 10 % av fallen har övervakningen
inte gett något resultat och i 55 % av fallen har åtgärden
avbrutits med kvarstående misstanke. Motsvarande siffror för år
1992 är att 37 % av fallen blev resultatlösa och i 38 % av
fallen avbröts åtgärden med kvarstående misstanke.
Inte heller i fråga om teleövervakning har det under
redovisningsperioden förekommit att domstol lämnat en ansökan
utan bifall eller att RPS vid förhandsprövning lämnat ett
negativt besked.
Överväganden
Utskottet kan först konstatera att antalet teleavlyssningar på
grund av misstanke om grovt narkotikabrott under åren
1986--1990 låg på en relativt konstant nivå men att antalet har
ökat sedan år 1991. De för år 1991--1993 registrerade ökningarna
ger enligt utskottets mening dock inte anledning att anta att
trenden är starkt uppåtgående. Jämfört med år 1992 har det
endast skett en marginell ökning under år 1993. Av
regeringsskrivelsen framgår också att antalet fall av hemlig
teleavlyssning när det gäller annan grov brottslighet än
narkotikabrott, som under åren 1983--1990 legat på en i allt
väsentligt jämn nivå, sedan 1991 ökat i betydande grad.
Med tanke på att det tidigare förekommit stora variationer
såväl uppåt som nedåt i antal avlyssningar mellan olika år anser
utskottet, i likhet med vad utskottet uttalade förra året, att
ytterligare jämförelseår behövs för att med säkerhet kunna göra
bedömningar av läget. Utskottet utgår från att regeringen mycket
nära följer utvecklingen.
Utskottet konstaterar, när det gäller såväl teleavlyssning som
teleövervakning, att andelen fall i vilka åtgärden haft
betydelse för förundersökningen i fråga om den misstänkte ökat
starkt jämfört med föregående år samtidigt som andelen fall i
vilka åtgärden inte lett till något resultat minskat kraftigt.
Utskottet noterar också att de fall i vilka teleövervakning
avbrutits med kvarstående misstanke ökat samt att den
genomsnittliga tiden för sådan övervakning minskat i betydande
grad. I övriga avseenden är förhållandena i stort sett
oförändrade jämfört med föregående år.
Härutöver vill utskottet i likhet med regeringen konstatera
att antalet beslag av främst heroin och amfetamin, liksom den
mängd som har beslagtagits, har ökat successivt under senare år.
Av regeringsskrivelsen framgår att antalet beslag under år 1993
avseende sådan narkotika har ökat något jämfört med år 1992 och
att beslagsmängden i jämförelse med år 1992 har ökat när det
gäller amfetamin men minskat när det gäller heroin och kokain.
Utskottet delar regeringens uppfattning att läget på
narkotikaområdet alltjämt är djupt oroande, och utskottet anser
i likhet med regeringen att teleavlyssning är ett hjälpmedel som
inte kan undvaras i kampen mot narkotikan. Detsamma gäller i
fråga om annan särskilt grov brottslighet. I detta sammanhang
har utskottet föregående år särskilt pekat på utvecklingen när
det gäller grova rån. Regeringen redovisar i skrivelsen att en
relativt omfattande avlyssning skett på grund av misstanke om
grovt rån.
Utskottet noterar i likhet med föregående år att
teleövervakning i avsevärt mindre omfattning än teleavlyssning
har haft betydelse för förundersökning i fråga om den
misstänkte. Andelen fall där övervakningen haft sådan betydelse
har emellertid, som nyss nämnts, ökat kraftigt sedan år 1991.
Jämfört med år 1992 har teleövervakningen varit påtagligt mera
framgångsrik trots att antalet tillstånd var oförändrat. Att
teleövervakning inte är lika effektivt som teleavlyssning är som
regeringen anför emellertid en naturlig följd av dessa
tvångsmedels olika användningsområden; teleövervakning har sin
största betydelse i förundersökningar om narkotikabrott och
fyller en viktig funktion för att t.ex. kartlägga en misstänkt
narkotikahandlares kontaktkrets. Teleövervakning kan också
utgöra ett komplement till teleavlyssning.
Avslutningsvis vill utskottet återigen understryka vikten av
restriktivitet när det gäller teleavlyssning och
teleövervakning. Av betydelse i det sammanhanget är den praxis
enligt vilken ärenden om teleavlyssning anmäls för
rikspolischefen innan de överlämnas till åklagare (jfr prop.
1980/81:76 s. 277 f och JuU1987/88:4 s. 4). Som utskottet
tidigare uttalat är det ett oavvisligt krav att åtgärderna i
varje enskilt fall så långt det är möjligt begränsas i fråga om
både antalet avlyssnade eller övervakade telefonapparater och
andra teleanläggningar och den tid som någon av åtgärderna
pågår.
Med dessa uttalanden bör regeringens skrivelse läggas till
handlingarna.
Hemställan
Utskottet hemställer
beträffande hemlig teleavlyssning och hemlig
teleövervakning
att riksdagen lägger regeringens skrivelse 1994/95:32 till
handlingarna.
Stockholm den 15 november 1994
På justitieutskottets vägnar
Gun Hellsvik
I beslutet har deltagit: Gun Hellsvik (m), Göran Magnusson
(s), Sigrid Bolkéus (s), Märta Johansson (s), Görel Thurdin (c),
Margareta Sandgren (s), Anders G Högmark (m), Siw Persson (fp),
Ann-Marie Fagerström (s), Alice Åström (v), Pär Nuder (s), Lars
Björkman (m), Kia Andreasson (mp), Rolf Åbjörnsson (kds), Helena
Frisk (s) och Jeppe Johnsson (m).