I detta betänkande behandlar utskottet olika straffrättsliga
frågor som väckts genom motioner under den allmänna motionstiden
år 1995. Motionerna gäller bestämmelserna om övergrepp mot
kvinnor och barn, trafikbrott, regleringen när det gäller unga
lagöverträdare, preskriptionstiden för miljöbrott, företagsbot
samt vissa ansvarsfrihetsgrunder m.m.
Utskottet förordar, med anledning av motionsönskemål,
särskilda överväganden i fråga om vilken minsta grad av våld som
krävs för att en gärning skall rubriceras som våldtäkt när det
gäller barn. I övrigt avstyrks motionerna.
Till betänkandet har fogats 13 reservationer.
Motionerna
1994/95:Ju604 av Ingbritt Irhammar och Lennart Brunander (c)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om införande av en principiell
nollgräns för illegal narkotika i trafiken.
1994/95:Ju605 av Ronny Olander (s) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär att en parlamentarisk
utredning tillsätts som samtidigt och i samarbete med
enmansutredaren ser över medverkandeansvaret,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
en delrapport bör lämnas innan vårriksdagens avslutning,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
utredningstiden bör avkortas så att ärendet kan behandlas under
höstriksdagens session.
1994/95:Ju606 av Sigge Godin och Elver Jonsson (fp) vari yrkas
att riksdagen hos regeringen begär ett förslag till lag mot
alkoholförtäring efter trafikolycka.
1994/95:Ju607 av Claes-Göran Brandin m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär att en parlamentarisk
utredning tillsätts som samtidigt som och i samarbete med
enmansutredaren ser över de frågor som straffrättskommittén
skall utreda,
2. att riksdagen hos regeringen begär att en delrapport lämnas
före vårriksdagens avslutning,
3. att riksdagen hos regeringen begär att utredningstiden
avkortas så att ärendet kan behandlas under höstriksdagens
session.
1994/95:Ju608 av Maggi Mikaelsson m.fl. (v) vari yrkas
2. att riksdagen hos regeringen begär att den under 1995
återkommer med förslag om höjning av straffsatserna för
miljöbrott och därmed förlängning av preskriptionstiderna,
3. att riksdagen hos regeringen begär att den återkommer med
förslag om hur ansvaret för ett företags miljöbrott skall
klargöras genom en skärpning av 36 kap. 7 § brottsbalken om
företagsbot.
1994/95:Ju610 av Tuve Skånberg och Lennart Fridén (kds, m)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att återinföra generellt förbud
för lärare att ha sexuellt umgänge med sina underåriga elever i
åldern 15--18 år.
1994/95:Ju612 av Ewa Larsson m.fl. (mp) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att straffsatserna för övergrepp mot
kvinnor och barn bör skärpas,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att könsköpare bör kriminaliseras,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att sexuell exponering på klubbar bör
förbjudas.
1994/95:Ju613 av Ola Ström (fp) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär förslag till sådan ändring i brottsbalken att
ett sexuellt övergrepp mot barn kan rubriceras som våldtäkt även
då det inte kan beläggas att den minderårige gjort motstånd vid
brottstillfället.
1994/95:Ju614 av Isa Halvarsson (fp) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om behovet av förslag till ny och kompletterande lagstiftning
beträffande bensodiazepiner i trafiken.
1994/95:Ju615 av Isa Halvarsson (fp) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om behovet av och principer för ny lagstiftning beträffande
narkotika och andra droger i trafiken.
1994/95:Ju616 av Elisa Abascal Reyes (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att narkotikaberusning vid framförande av
fordon skall jämställas med alkoholberusning,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att särskilda gränsvärden bör tas fram för
vilka mängder narkotika i kroppen som skall gälla för fällande
domar motsvarande rattfylleri/grovt rattfylleri.
1994/95:Ju617 av Mats Odell (kds) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan
ändring i rattfyllerilagen att nollgräns för narkotiska preparat
som ej ingår i läkemedel införs,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att gränsvärden sätts för narkotiska
preparat i läkemedel.
1994/95:Ju618 av Chatrine Pålsson m.fl. (kds) vari yrkas
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att rattfyllerilagstiftningen bör ändras
till att även omfatta anabola steroider.
1994/95:Ju620 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c, s, m, fp, v, mp,
kds) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om en översyn av lagen vad gäller
våldtäktsbrott mot barn.
1994/95:Ju624 av Ewa Larsson m.fl. (mp) vari yrkas
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en korrekt
terminologi vid klassificering av sexuellt våld.
1994/95:Ju626 av Eva Eriksson (fp) vari yrkas att riksdagen
hos regeringen begär en sådan ändring av trafikbrottslagen att
en presumtionsregel införs för drograttfylleri i enlighet med
vad som i motionen anförts.
1994/95:Ju627 av Ingegerd Sahlström m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om översyn och utvidgning av nödvärnsrätten.
1994/95:Ju708 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om beslag av utländska medborgares fordon vid
trafikbrott.
1994/95:Ju801 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om familjegruppskonferenser.
1994/95:Ju802 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om systemet med familjegruppskonferenser och
medlingsverksamhet,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om betydelsen av att avskaffa påföljden
överlämnande till vård inom socialtjänsten,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en ny påföljd benämnd ungdomsstraff för
ungdomar i åldern 15--17 år,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om begränsning i restriktionerna för att
kunna döma 18--21-åringar till fängelse.
1994/95:Ju805 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en översyn av lagstiftningen när det
gäller sexbrott.
1994/95:Ju806 av Eva Flyborg m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om vikten av att myndigheter använder en mer
korrekt terminologi när det gäller våld riktat mot kvinnor.
1994/95:Ju807 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari yrkas
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan
ändring i lagen att kriterierna för vad som utgör nödvärnsrätt
vid kvinnomisshandel och sexuella övergrepp förändras,
8. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan
ändring i lagen att straffsatserna för sexuellt våld skärps,
10. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan
ändring i lagen att det införs en korrekt terminologi vid
klassificering av sexuellt våld,
16. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan
ändring i lagen att det inte blir straffpåföljd vid
samvetsvägran att utföra visst arbete,
17. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
komplettering av lagen med regel om ekologiskt nödvärn.
1994/95:Ju809 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas
18. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om
åtgärder mot lagöverträdare under 15 år,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om unga lagöverträdare,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om medling,
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om återställande.
1994/95:T210 av Wiggo Komstedt m.fl. (m) vari yrkas
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om kontroll av narkotikapåverkade förare.
1994/95:T238 av Kenth Skårvik m.fl. (fp) vari yrkas
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om halvering av säkerhetsavdraget vid
beräkning av promillehalten för rattfylleri,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en strategi för bekämpning av narkotika i
trafiken,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om farliga mediciner i trafiken.
1994/95:Jo606 av Dan Ericsson m.fl. (kds) vari yrkas
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att preskriptionstiden för miljöbrott
reglerade i brottsbalken och annan miljölagstiftning än
miljöskadelagen bör förlängas.
1994/95:Jo622 av Kia Andreasson m.fl. (mp) vari yrkas
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att preskriptionstiden för miljöbrott
skall vara 25 år.
1994/95:A802 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att köp av sexuella tjänster bör förbjudas
i lag såvida inte remissomgången runt Prostitutionsutredningen
anför tungt vägande skäl emot en kriminalisering.
Utskottet
Inledning
I detta betänkande behandlar utskottet ett antal
straffrättsliga frågor som aktualiserats genom motioner under
den allmänna motionstiden våren 1995. Motionerna berör
bestämmelserna om övergrepp mot kvinnor och barn, trafikbrott,
regleringen när det gäller unga lagöverträdare,
preskriptionstiden för miljöbrott, företagsbot samt vissa
ansvarsfrihetsgrunder m.m.
Utskottet kommer under hösten 1995 att återkomma till vissa
andra straffrättsliga frågor som tagits upp i motioner under den
allmänna motionstiden i år.
Övergrepp mot kvinnor och barn
Sexualbrott
I motionerna Ju612 (mp) och Ju807 (mp) efterfrågas skärpta
straff för sexuella övergrepp på kvinnor och barn. I motion
Ju805 (v) begärs en översyn av lagstiftningen när det gäller
sexualbrott.
Bestämmelserna om sexualbrott i 6 kap. rättegångsbalken (RB)
har under senare år varit föremål för ett flertal utredningar
och lagstiftningsåtgärder, främst med syftet att få till stånd
en strängare reglering på området.
I ett större ärende år 1984 beslutade riksdagen om
genomgripande ändringar av 6 kap. brottsbalken (BrB) som bl.a.
innebar att vissa bestämmelser togs bort och att nya
bestämmelser infördes (prop. 1983/84:105, JuU25, rskr. 332).
I ett ärende våren 1992 beslutade riksdagen bl.a. om ändringar
i bestämmelserna om våldtäkt, sexuellt tvång, sexuellt
utnyttjande, sexuellt utnyttjande av underårig, sexuellt umgänge
med avkomling och med syskon samt sexuellt umgänge med barn
(prop. 1991/92:35, JuU7, rskr. 159). Riksdagen tog i ärendet
också ställning för ett tillkännagivande till regeringen om
behovet av förlängda preskriptionstider för sexualbrotten.
Våren 1993 beslutade riksdagen om skärpt straff för sexuellt
ofredande (prop. 1992/93:141, JuU16, rskr. 220). I det
sammanhanget gjorde riksdagen också bl.a. ett tillkännagivande
till regeringen om att en allmän översyn av bestämmelsen om
sexuellt umgänge med barn borde göras.
Under slutet av förra året fattade riksdagen beslut om vissa
ändringar i BrB i syfte att ytterligare stärka skyddet för barn
och ungdomar mot att bli utnyttjade i sexuella sammanhang (prop.
1994/95:2, JuU5, rskr. 58). Riksdagens beslut innebar ändringar
av bestämmelserna om sexuellt umgänge med barn, sexuellt
utnyttjande av underårig, grovt sexuellt utnyttjande och
sexuellt ofredande. Vidare beslutades om förlängning av
preskriptionstiden för sexualbrott mot barn. Vissa av
lagstiftningsåtgärderna var föranledda av de ovan nämnda
tillkännagivandena av riksdagen.
I juli 1993 tillsatte regeringen Kvinnovåldskommissionen (dir.
1993:88) som har i uppdrag att utifrån ett kvinnoperspektiv göra
en översyn av frågor som rör våld mot kvinnor och föreslå
åtgärder för att motverka sådant våld. Till kommissionens
uppgifter hör bl.a. att göra en utvärdering och allmän översyn
av tillämpningen av de regler som rör sexualbrott,
kvinnomisshandel och därmed närbesläktade brott och överväga
möjligheterna att med i huvudsak nuvarande lagstiftning komma
till rätta med sådana brott. I det sammanhanget skall
kommissionen särskilt studera våldtäktsbrottet. Kommissionen
skall påtala brister som uppmärksammas vid översynen och
aktualisera de lagstiftningsåtgärder, inklusive frågor om
straffskalor m.m., som den finner påkallade. Ett slutbetänkande
från Kvinnovåldskommissionen väntas vid halvårsskiftet 1995.
I budgetpropositionen (1994/95:100 bil. 3 s. 10) aviserar
justitieministern att regeringen kommer att ta initiativ till en
översyn av bestämmelserna om sexualbrott i brottsbalken. Något
beslut i denna fråga är enligt vad utskottet inhämtat från
Justitiedepartementet ännu inte fattat.
Utskottet konstaterar att bestämmelserna om sexualbrott i BrB
under senare år har varit föremål för ett flertal
lagstiftningsärenden som resulterat i ett mycket stort antal
ändringar av enskilda lagrum. Ändringarna har varit nödvändiga
för att modernisera lagstiftningen, men de har samtidigt fått
till resultat att systematiken i lagregleringen på området i
viss mån har gått förlorad. Det finns nu behov av att på ett
mera övergripande sätt se över 6 kap. BrB och att i det
sammanhanget också överväga innehållet i de enskilda lagrummen.
Utskottet ser därför med tillfredsställelse att regeringen avser
att få till stånd en allmän översyn av bestämmelserna om
sexualbrott. Motion Ju805 får därmed anses tillgodosedd och
avstyrks.
Den aviserade översynen och Kvinnovåldskommissionens kommande
betänkande bör enligt utskottets mening inte föregripas av
riksdagen med något uttalande med anledning av motionerna Ju612
och Ju807. Även dessa motioner avstyrks således.
I motionerna Ju613 (fp) och Ju620 (c, s, m, fp, v, mp och kds)
begärs ändring av bestämmelsen om våldtäkt i 6 kap. 1 § BrB så
att det skall bli lättare att döma för våldtäkt vid sexuella
övergrepp mot barn.
Utskottet vill först erinra om att utskottet i annat
sammanhang (se JuU 1986/87:3 s. 10 f) behandlat frågan om
gränsdragningen mellan våldtäkt och sexuellt utnyttjande. I det
ärendet handlade det om en motion föranledd av det s.k.
Piteåfallet, där en av berusning medvetslös flicka utsattes för
sexuella övergrepp. Utskottet uttalade att det är viktigt att
framhålla att den som utnyttjar en persons värnlöshet för att
skaffa sig sexuellt umgänge därigenom begår ett allvarligt
övergrepp. Enligt utskottet kunde ett synsätt som innebär att
handlingen skulle vara mindre klandervärd eftersom offret har
saknat förmåga att säga nej naturligtvis inte accepteras. Om
detta torde det heller inte, anförde utskottet, råda någon
oklarhet i lagstiftningen och i rättstillämpningen. Av det
anförda drog utskottet emellertid inte slutsatsen att ett
sexuellt övergrepp utan inslag av våld eller hot e.d. mot en
värnlös person bör kallas för våldtäkt. I stället fann utskottet
att brottsbenämningen våldtäkt, som har använts sedan länge och
som språkligt väl motsvarar det slags gärningar som beskrivs i
våldtäktsparagrafen, även i fortsättningen borde reserveras för
dessa fall.
När detta väl är sagt måste utskottet också konstatera att det
i rättspraxis inte är helt klarlagt vilken grad av våld som
minst krävs för brottsrubriceringen våldtäkt när det gäller
barn. Utskottet vill här hänvisa till Högsta domstolens
avgörande DB 367/1993 samt Göta hovrätts dom den 17 november
1994 (DB 1156). Enligt utskottets mening är det närmast
självklart att det krävs mindre våld ju yngre barnet är. En
naturlig utgångspunkt är också att våld mot barn respektive mot
vuxna i detta sammanhang kan ha helt olika karaktär. Utskottet
vill för sin del understryka det angelägna i att denna fråga får
en grundlig genomlysning i det utredningsarbete som
justitieministern aviserat. Lagstiftningsarbetet bör enligt
utskottets mening vara inriktat på att få till stånd en ordning
där fler fall av övergrepp på barn som i övrigt uppfyller
rekvisiten för våldtäkt också kommer att bedömas som sådant
brott. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning av
motionerna Ju613 och Ju620 som sin mening ge regeringen till
känna.
I motion Ju610 (kds, m) begärs att det generella förbud som
tidigare fanns för lärare att ha sexuellt umgänge med underåriga
elever skall återinföras.
I 6 kap. 4 § BrB fanns tidigare bl.a. ett förbud för någon att
ha sexuellt umgänge med den som var under 18 år och som stod
under hans tillsyn vid skola, anstalt eller annan inrättning.
Brottet betecknades som otukt med ungdom, och straffet var
fängelse i högst fyra år.
Bestämmelsen om otukt med ungdom upphävdes år 1984 (prop.
1983/84:105, JuU25, rskr. 332). Samtidigt infördes i 6 kap. 3 §
BrB en bestämmelse som innebär att den som förmår annan till
sexuellt umgänge genom att grovt missbruka hans eller hennes
beroende ställning döms för sexuellt utnyttjande till fängelse i
högst fyra år.
I propositionen (s. 30) anfördes att det som regel måste anses
olämpligt och många gånger direkt stötande om en lärare skulle
ha en sexuell förbindelse med en elev som inte uppnått
myndighetsåldern. Samtidigt framhölls att bestämmelsen om otukt
med ungdom tillkom under en tid då skolan var väsentligt mer
auktoritär och beroendeförhållandet mellan lärare och elever
mera markerat än vad som är fallet i dag. Man kan numera,
anfördes det, inte utgå från att det i alla skolformer och i
alla situationer finns ett uttalat beroendeförhållande mellan
lärare och elev. I de fall där ett förbud kan te sig motiverat,
exempelvis där det är stor åldersskillnad mellan parterna och
eleven är starkt beroende av lärarens betygsättning eller
motsvarande, torde enligt propositionen den allmänna
bestämmelsen om sexuellt utnyttjande vara tillräcklig för ett
ingripande.
Utskottet delade i sitt betänkande (s. 21) justitieministerns
syn på relationen mellan lärare och elever i det aktuella
avseendet. Även i övrigt anslöt sig utskottet till
regeringsförslaget när det gällde kriminaliseringen av sådana
fall som då omfattades av regeln om otukt med ungdom.
Här kan nämnas att det ifrågavarande brottet numera har
gradindelats samtidigt som gärningsbeskrivningen har justerats
(prop. 1991/92:35, JuU7, rskr. 159; se även prop. 1994/95:2,
JuU5, rskr. 58).
I ett ärende våren 1993 avstyrkte utskottet ett motionsyrkande
liknande det nu aktuella (1992/93:JuU16 s. 13). Utskottet
uttalade då att det alltjämt hade uppfattningen att bestämmelsen
i 6 kap. 3 § BrB om sexuellt utnyttjande ger tillräckliga
möjligheter att ingripa i de fall sexuellt umgänge mellan lärare
och elev är att anse som otillbörligt. Det fanns därför enligt
utskottets uppfattning inte skäl att återgå till en ordning där
sådant umgänge generellt straffbeläggs.
Utskottet vidhåller sin uppfattning och avstyrker bifall till
motion Ju610.
Terminologin vid våld mot kvinnor
I motionerna Ju624 (mp), Ju806 (fp) och Ju807 (mp) anförs att
benämningar som "lägenhetsbråk", "familjevåld" och "ringa
misshandel" inte bör användas när fråga är om misshandel och
sexuella övergrepp mot kvinnor.
Misshandel, ringa brott, är upptaget som brottsbenämning i 3
kap. 5 § BrB. Straffet för denna gärning är böter eller
fängelse i högst sex månader. Ord som "lägenhetsbråk" etc.
förekommer däremot inte i lagstiftningen eller, såvitt utskottet
känner till, som på annat sätt vedertagna benämningar inom
rättsväsendet. Däremot förekommer det att uttryck som
"lägenhetsbråk" används i polisrapporter och liknande.
Som tidigare nämnts har Kvinnovåldskommissionen i uppdrag att
göra en översyn av frågor som rör våld mot kvinnor. Kommissionen
skall se över de regler som rör kvinnomisshandel och därmed
närbesläktade brott, t.ex. olaga hot och ofredande, och överväga
möjligheterna att med i huvudsak nuvarande lagstiftning komma
till rätta med sådana brott. Kommissionen skall också, såvitt
här är av intresse, närmare analysera orsakerna till att så stor
andel av anmälningar om kvinnomisshandel skrivs av, se om
rutinerna för handläggningen av sådana brott kan förbättras och
undersöka om den nuvarande brottsstatistiken kan och bör
könsuppdelas i större omfattning än för närvarande.
Utskottet är inte berett att förorda att brottsbenämningen
misshandel, ringa brott, skall ersättas med någon annan
benämning för ringa fall av misshandel i de fall offret är en
kvinna eller ett barn. Härutöver konstaterar utskottet att det
allmänna syftet med motionsönskemålen synes vara att framhålla
att våld mot kvinnor inte får bagatelliseras inom rättsväsendet,
något som utskottet instämmer i. I den delen anmärker utskottet
att frågor om myndigheters och domstolars handläggning av
ärenden om kvinnomisshandel m.m. för närvarande övervägs av
Kvinnovåldskommissionen. Det saknas enligt utskottets
uppfattning skäl för riksdagen att nu göra något uttalande med
anledning av motionerna Ju624, Ju806 och Ju807. Motionerna
avstyrks.
Prostitution m.m.
I motion Ju612 (mp) och A802 (fp) begärs ett förbud mot köp av
sexuella tjänster. I den förstnämnda motionen efterfrågas även
ett förbud mot sexuell exponering på klubbar m.m.
I Sverige finns inget förbud mot prostitution. Däremot finns i
6 kap. 7--10 §§ BrB bestämmelser om sexuellt ofredande,
koppleri och förförelse av ungdom som bl.a. syftar till att
motverka prostitution. Vidare stadgas i 2 kap. 14 §
ordningslagen (1993:1617) att offentlig tillställning som utgör
pornografisk föreställning inte får anordnas.
Utskottet behandlade i ett betänkande hösten 1992 ett antal
motioner med krav på kriminalisering av prostitution
(1992/93:JuU15). I betänkandet anförde utskottet bl.a. att
ytterligare åtgärder mot prostitutionen borde övervägas. En
sådan åtgärd skulle enligt utskottet kunna vara att
kriminalisera prostitutionen. Utskottet anförde att det tidigare
tagit avstånd från en sådan tanke och att det alltjämt kände
stor tvekan inför den. Mot en kriminalisering talade enligt
utskottet bl.a. svårigheten att tillräckligt tydligt identifiera
den brottsliga gärningen, bevissvårigheter och risken för
negativa effekter för den inblandade kvinnan. För en
kriminalisering talade å andra sidan främst den normbildande
effekten av ett straffbud som också skulle kunna få en viss
avhållande effekt. Utskottet ansåg att frågan innehöll känsliga
avvägningar som krävde sin särskilda belysning, och utskottet
var därför berett att tillstyrka att den utreddes. Frågan om
kriminalisering borde dock enligt utskottet inte ses isolerad
utan i ett större sammanhang, t.ex. inom ramen för en
totalöversyn av samhällets åtgärder mot prostitution. Vad
utskottet anförde gav riksdagen som sin mening regeringen till
känna (rskr. 133).
Regeringen tillsatte i mars 1993 en särskild utredare (dir.
1993:31) för att göra en översyn av samhällets åtgärder mot
prostitution. I utredningsuppdraget ingick bl.a. att överväga
frågan om kriminalisering av prostitutionen.
Utredaren avlämnade i mars i år betänkandet (SOU 1995:15)
Könshandeln. I betänkandet uppskattar utredaren att 2 500
kvinnor varje år säljer sexuella tjänster i Sverige. Av dessa
beräknas ca 650 vara gatuprostituerade. De övriga återfinns i
den mer osynliga inomhusprostitutionen, på massageinstitut, i
lägenhetsprostitution, i eskortservice och i
call-girl-verksamhet. Antalet köpare av sexuella tjänster
uppskattas till drygt 100 000. Utredaren gör bedömningen att
könshandeln i Sverige efter en nedgång under 1980-talet och i
början av 1990-talet nu åter ökar.
I betänkandet föreslår utredaren bl.a. att det i 6 kap. BrB
skall införas en ny bestämmelse som innebär att den som
utnyttjar en annan person för tillfällig sexuell förbindelse mot
ekonomisk eller annan därmed jämförlig ersättning skall dömas
för könshandel till böter eller fängelse i högst sex månader.
Detsamma skall gälla den som ställer sig till förfogande för en
sådan sexuell förbindelse. Om brottet är grovt skall dömas till
fängelse i högst fyra år. Vid bedömandet av om brottet är grovt
skall särskilt beaktas om det innebär missbruk av någons ungdom,
oförstånd, utsatthet eller beroende ställning.
Utredaren lägger också fram ett förslag om skärpning av
koppleribestämmelsen i 6 kap. 8 § BrB.
För att förbättra de sociala insatserna på området föreslår
utredaren att det inrättas ett nationellt centrum som bl.a.
skall skaffa sig en samlad bild över prostitutionen, initiera
forskning, fungera som opinionsbildare, samordna insatserna mot
prostitutionen och göra det möjligt att ha en beredskap för att
bekämpa denna.
Utskottets initiativ till en samlad översyn av åtgärderna mot
prostitution har resulterat i ett utredningsbetänkande som för
närvarande bereds i regeringskansliet. Utskottet anser att
riksdagen bör avvakta resultatet av beredningsarbetet. Någon
ytterligare åtgärd i denna fråga från riksdagens sida erfordras
således för närvarande inte. Motionerna Ju612 och A802 avstyrks.
Trafikbrott
Narkotika m.m. i trafiken
I motionerna Ju604 (c), Ju614 (fp), Ju615 (fp), Ju616 (mp),
Ju617 (kds), Ju618 (kds), Ju626 (fp), T210 (m) och T238 (fp)
begärs utökade möjligheter att komma till rätta med trafikanter
som är påverkade av narkotika och liknande preparat.
Enligt 4 § första stycket trafikbrottslagen (1951:649) skall
den dömas för rattfylleri som fört ett motordrivet fordon eller
en spårvagn efter att ha förtärt alkoholhaltiga drycker i sådan
mängd att alkoholkoncentrationen under eller efter färden
uppgått till minst 0,2 promille i hans blod eller 0,10 milligram
per liter i hans utandningsluft (s.k. promillerattfylleri). För
andra ämnen än alkohol finns inga gränsvärden uppställda.
I andra stycket i samma lagrum stadgas vidare straff för den
som vid förandet av ett motorfordon eller en spårvagn är så
påverkad av alkoholhaltiga drycker eller något annat medel att
det kan antas att han inte på ett betryggande sätt kan föra
fordonet (s.k. kliniskt rattfylleri).
Med annat medel avses i paragrafen till att börja med sådana
medel som juridiskt klassas som narkotika. Hit hör opiater och
opioider som morfin och heroin, centralstimulerande medel som
amfetamin och kokain, olika cannabispreparat som marijuana och
hasch samt hallucinogena droger som LSD. Vidare omfattas
organiska lösningsmedel som toulen, bensin, trikloretylen, eter
och aceton. Uttrycket omfattar också trafikfarliga läkemedel
såsom bedövningsmedel, smärtstillande medel, medel mot epilepsi,
olika psykofarmaka, medel mot allergier och andningssvårigheter
samt vissa hostmediciner.
Straffet för rattfylleri är böter eller fängelse i högst sex
månader.
Är brottet att anse som grovt skall föraren enligt 4 a §
trafikbrottslagen dömas för grovt rattfylleri till fängelse i
högst två år. Vid bedömandet av om brottet är grovt skall
särskilt beaktas om föraren haft en alkoholkoncentration som
uppgått till minst 1,0 promille i blodet eller 0,50 milligram
per liter utandningsluft, om föraren annars har varit avsevärt
påverkad av alkohol eller något annat medel eller om
framförandet av fordonet har inneburit en påtaglig fara för
trafiksäkerheten.
I sammanhanget förtjänar också att nämnas att enligt 17 a §
körkortslagen (1977:477) skall en läkare som vid undersökning
av en körkortshavare finner att denne av medicinska skäl är
uppenbart olämplig att inneha körkort anmäla det till den
länsstyrelse som meddelat körkortstillståndet. En sådan
anmälan kan få till följd att körkortstillståndet återkallas.
Justitieministern anförde i kammaren den 12 januari i år
(prot. 1994/95:50) att hon avser att ta initiativ till att
undersöka förutsättningarna för att komplettera
rattfyllerilagstiftningen med gränsvärden för olika narkotiska
preparat.
Inom Justitiedepartementet pågår nu enligt vad utskottet
inhämtat överväganden i den aktuella frågan.
Justitiedepartementet anordnade den 4 april i år ett seminarium
med företrädare för bl.a. Vägverket, Riksåklagaren, polisen,
domstolsväsendet och forskningen på området i syfte att samla
information inför det fortsatta arbetet.
Här kan också nämnas att det inom Brottsförebyggande rådet
pågår ett projekt om läkemedel, droger och trafiksäkerhet som
kommer att redovisas till sommaren.
Utskottet anser att det finns starka skäl att se över
rattfyllerilagstiftningen när det gäller narkotika och liknande
preparat. Syftet med en sådan översyn bör vara att förbättra
möjligheterna att upprätthålla trafiksäkerheten och en
tillräcklig kontroll av trafikanternas körförmåga med avseende
på dessa droger. En möjlig åtgärd kan enligt utskottets mening
vara att införa en reglering som anger tillåtna gränsvärden för
narkotika m.m. på liknande sätt som gäller för alkohol. I det
sammanhanget är en naturlig frågeställning om det är lämpligt
och möjligt att införa en s.k. 0-gräns i trafiken för narkotika
och liknande droger som påverkar körförmågan.
Utskottet är medvetet om att det behövs en rad olika
överväganden innan en lagstiftning av angivet slag skulle kunna
införas. Som exempel på problem kan nämnas att det inte finns --
och kanske inte går att få fram -- tillräckligt vetenskapligt
underlag för att koppla en viss halt av en drog till en viss
grad av trafikfarlighet. En fråga som uppkommer är också om den
stora mängden legalt förskrivna och använda mediciner m.m. med
narkotiskt och liknande innehåll -- som t.ex. de många
allergimediciner som innehåller efedrin samt olika psykofarmaka
och vissa smärtstillande preparat -- skall vara undantagna från
regleringen och, om så bedöms vara fallet, hur detta skall lösas
ur kontrollsynpunkt och rent lagstiftningstekniskt samt hur
överkonsumtion av legala medel skall bedömas. Andra
frågeställningar hänger samman med möjligheterna att mäta
förekomsten i kroppen av de aktuella drogerna. Somliga av dem är
mycket svåra att spåra i kroppen redan några minuter efter det
att de intagits trots att påverkanseffekten finns kvar. Andra
däremot lämnar spår vid provtagning under lång tid efter det att
deras drogande effekt har upphört. Även den omvandling av de
ursprungliga produkterna som sker i kroppen ställer till problem
i detta avseende. Utskottet anser också att det behövs närmare
överväganden när det gäller förhållandet mellan
rattfyllerilagstiftningen och narkotikastrafflagen (1968:64) i
nu aktuellt hänseende. När det gäller illegal narkotika kan
nämnas att bruket, oavsett samband med andra aktiviteter som
bilkörning, redan i dag är straffbart enligt 1 § 6
narkotikastrafflagen.
Utskottet konstaterar att justitieministern har angett att hon
avser att ta initiativ till att undersöka förutsättningarna för
att komplettera rattfyllerilagstiftningen med gränsvärden för
olika narkotiska preparat och att det inom regeringskansliet har
inletts ett arbete i denna fråga. Utskottet förutsätter att
detta arbete bedrivs med den skyndsamhet som är möjlig och att
vad utskottet här har anfört därvid beaktas. Något särskilt
initiativ i frågan från riksdagens sida erfordras inte.
Utskottet avstyrker därmed bifall till motionerna Ju604, Ju614,
Ju615, Ju616, Ju617, Ju618, Ju626, T210 och T238.
Eftersupning
I motion Ju606 (fp) tas upp frågan om s.k. eftersupning.
Motionärerna önskar en lagstiftning i Sverige efter mönster av
vad som gäller i t.ex. Norge.
I Norge får en förare av motorfordon inte inta alkohol eller
något annat berusande eller bedövande medel under de första sex
timmarna efter en avslutad körning om han förstår eller måste ha
förstått att körningen kan leda till polisundersökning. Förbudet
mot s.k. eftersupning gäller dock inte efter det att blodprov
eller alkoholutandningsprov tagits eller polisen har beslutat
att något sådant prov inte skall tas.
Motioner angående eftersupning har behandlats och avstyrkts av
utskottet vid flera tillfällen, senast hösten 1993 i ett ärende
om skärpning av rattfyllerilagstiftningen (prop. 1993/94:44,
JuU11, rskr. 78). Utskottet hänvisade då till att det i ett
tidigare ärende (1989/90:JuU2 s. 31) uttalat att problemet med
påstådd eftersupning torde vara relativt litet sett i
förhållande till samtliga trafiknykterhetsbrott och att tungt
vägande invändningar av bl.a. rättssäkerhetsnatur kan åberopas
mot att införa ett förbud mot eftersupning. Utskottet
konstaterade vidare att det i den aktuella propositionen angavs
att frågan om eftersupning i och för sig är av intresse vid
övervägande av rattfyllerilagstiftningens utformning, men att
denna fråga, bl.a. med hänsyn till beredningsunderlaget inte
kunnat prövas på ett fullständigt sätt. Utskottet fann inte skäl
att då göra något ytterligare uttalande i frågan, utan avstyrkte
den föreliggande motionen.
Utskottet vidhåller sin uppfattning i frågan och avstyrker
bifall till motion Ju606.
Säkerhetsavdraget vid alkoholanalys
I motion T238 (fp) föreslås att det s.k. säkerhetsavdraget vid
analys av alkoholhalten i blod och utandningsluft skall
halveras.
Analyser av alkoholkoncentrationen i blod utförs av
Rättsmedicinalverket. Vid sina analyser gör verket, för att
undvika att för höga mätvärden fastställs, ett säkerhetsavdrag
som grundar sig på verkets bedömningar av tillförlitligheten hos
de mätmetoder som används. Säkerhetsavdraget varierar beroende
på den alkoholkoncentration som uppmätts i blodet och är vid
exempelvis 1,5 promille alkohol 0,09 promille.
Alkoholutandningsprov tas av polisman med stöd av lagen
(1976:1090) om alkoholutandningsprov. I en särskild förordning
(F 1976:1091) har Rikspolisstyrelsen bemyndigats att meddela
föreskrifter för verkställighet av lagen. Rikspolisstyrelsen har
efter samråd med Statens kriminaltekniska laboratorium (SKL) i
ett särskilt beslut bestämt säkerhetsavdraget vid denna mätmetod
till 0,07 milligram alkohol per liter utandningsluft.
Säkerhetsavdraget är vid båda de nu nämnda mätmetoderna
bestämt så att sannolikheten blir högst 0,1 procent för att ett
prov med verklig alkoholhalt strax under de i lagen angivna
gränserna får ett för högt värde (jfr prop. 1988/89:118 s. 18).
I regeringens proposition om införandet av ett särskilt
straffansvar för rattfylleri grundat på alkoholkoncentrationen i
utandningsluft framhölls (prop. 1988/89:118 s. 18) att
säkerhetsavdraget endast är ett uttryck för den tillförlitlighet
som analysmetoden har och att det ytterst är en uppgift för
domstolarna att ta ställning till om avdragets storlek är
anpassat efter de krav som måste ställas i bevishänseende. Det
skulle mot den bakgrunden, anfördes det, inte kunna accepteras
att säkerhetsavdraget fastställs genom lag eller någon annan
författning. Enligt propositionen måste en principiell och
tydlig skillnad göras mellan den nedre promillegräns som är
föreskriven och den säkerhetsmarginal som bevismetoden kräver.
Att författningsreglera denna säkerhetsmarginal vore enligt
propositionen att föreskriva om tillförlitligheten hos en viss
mätmetod vilket ter sig som oförenligt med principen om fri
bevisprövning. Riksdagen hade ingen annan uppfattning.
Utskottet, som instämmer i det ovan anförda, anser inte att
storleken på det s.k. säkerhetsavdraget vid analyser av
alkoholkoncentrationer är en fråga som riksdagen bör ta
ställning till. Motion T238 avstyrks.
Åtgärder för indrivning av böter vid trafikbrott
I motion Ju708 (m) efterfrågas en möjlighet att beslagta och
förverka fordon för utländska medborgare som inte betalar böter
för trafikbrott som de begår i Sverige. Frågan bör enligt
motionärerna utredas av regeringen.
Indrivning av böter, vare sig de bestämts av domstol eller
genom godkännande av strafföreläggande eller föreläggande av
ordningsbot, sker enligt bötesverkställighetslagen (1979:189)
genom uppbörd eller indrivning. Uppbörd sker genom frivillig
betalning av bötesbeloppet till Rikspolisstyrelsen. Indrivning
är en tvångsåtgärd som ombesörjs av kronofogdemyndigheten.
Bötespåföljd som bestämts i Sverige kan under vissa
förutsättningar verkställas utomlands med stöd av lagen
(1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge
ang. verkställighet av straff m.m. och -- i mån av särskild
överenskommelse mellan Sverige och främmande stat -- lagen
(1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet
av brottmålsdom. Samarbetet enligt den sistnämnda lagen grundas
på en inom Europarådet utarbetad konvention om brottmålsdoms
internationella rättsverkningar (brottmålsdomskonventionen).
Denna konvention har emellertid bara tillträtts av ett mindre
antal stater, däribland Sverige. Inom Europarådet bedrivs
kontinuerligt ett arbete för att få till stånd ett utvidgat
internationellt samarbete när det gäller t.ex.
straffverkställighet. Frågan kan också komma att aktualiseras
inom ramen för det växande straffrättsliga samarbetet inom EU:s
tredje pelare.
Härutöver kan nämnas att det finns vissa möjligheter att få
till stånd lagföring i annat land för gärning som har begåtts i
Sverige. Inom Norden förekommer det exempelvis i ganska stor
utsträckning att åtal för brott, som har begåtts i ett land,
väcks i det land där den misstänkte vistas (jfr prop. 1971:114
s. 14).
Förverkande av egendom är enligt svensk rätt en s.k. särskild
rättsverkan av brott som i första hand syftar till att
omhänderta hjälpmedel som använts vid brott och utbyte, t.ex.
pengar, av brott, se 36 kap. BrB. I sammanhanget kan också
nämnas att det i 7 § trafikbrottslagen (1951:649) år 1987
infördes (prop. 1986/87:81, JuU24, rskr. 200) en bestämmelse om
förverkande av fordon. Bestämmelsen ändrades år 1993 (prop.
1993/94:44, JuU11, rskr. 78) och innebär i sin nuvarande lydelse
att fordon som har använts vid brott enligt lagen får förklaras
förverkat, om det behövs för att förebygga fortsatt sådan
brottslighet och förverkande inte är oskäligt. Syftet med
förverkandemöjligheten är att komma till rätta med framför allt
upprepade fall av trafikonykterhet och olovlig körning.
Sammanfattningsvis gäller alltså att beslut om förverkande
inte kan komma i fråga av den anledningen att böter kan
förväntas inte bli betalade.
Däremot bör nämnas att det enligt 26 kap. 1 § RB är möjligt
att belägga egendom med kvarstad i syfte att säkerställa
betalning av böter. Bestämmelsen innebär att det om någon är
skäligen misstänkt för brott och det skäligen kan befaras, att
han genom att avvika eller genom att undanskaffa egendom eller
annorledes undandrar sig att betala böter, värdet av förverkad
egendom, företagsbot eller annan ersättning till det allmänna
eller skadestånd eller annan ersättning till målsägande, som kan
antas komma att på grund av brottet ådömas honom, får förordnas
om kvarstad på så mycket av hans egendom att fordringen kan
antas bli täckt vid utmätning. Kvarstad får beslutas endast om
skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som
åtgärden innebär för den misstänkte eller något annat motstående
intresse.
Beslut om kvarstad meddelas av rätten. I avbidan på rättens
beslut om kvarstad får undersökningsledaren eller åklagaren ta
egendomen i förvar. Bestämmelser om verkställandet av kvarstad
genom utmätning finns i 16 kap. 10 och 13 §§ utsökningsbalken.
Utskottet anser att önskemålet i motion Ju708 får anses vara
väsentligen tillgodosett med den existerande reglering som här
har redogjorts för. Motionen avstyrks.
Vissa frågor om unga lagöverträdare
Inledning
I detta avsnitt behandlar utskottet vissa motionsspörsmål om
den särskilda regleringen som gäller unga lagöverträdare.
Gällande ordning
Sedan länge särbehandlas unga lagöverträdare under 18 år.
Deras brottslighet skall i betydligt mindre utsträckning än de
äldres bli föremål för domstolsprövning och åtgärder inom
kriminalvården. Principen är i stället att de unga
lagöverträdarna skall uppmärksammas av de sociala myndigheterna
och att dessa på olika sätt skall ge råd och stöd eller ingripa
med andra åtgärder. Tanken är att åtal skall kunna underlåtas om
lika goda eller bättre behandlingsmöjligheter för en ung
lagöverträdare kan åstadkommas utan att åtal väcks.
Den rättsliga regleringen finns i första hand i
socialtjänstlagen (1980:620), lagen (1990:52) med särskilda
bestämmelser om vård av unga (LVU) och lagen (1964:167) med
särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare (LUL).
Särskilda bestämmelser om förfarandet i brottmål mot unga
finns i den ovan nämnda LUL. Lagen har karaktären av komplement
till rättegångsbalken och innehåller bl.a. bestämmelser om
åtalsunderlåtelse, yttranden från socialnämnden,
strafföreläggande, underrättelse om brottsmissstanke till
vårdnadshavare och särskilda regler för unga som gripits av
polis. Vidare finns särskilda bestämmelser som rör förfarandet i
domstol, bl.a. om häktning, offentlig försvarare,
personutredning och om vårdnadshavares medverkan. Det finns
också en bestämmelse om en tidsfrist för hållande av
huvudförhandling. Flertalet bestämmelser avser dem som är under
18 år, men några gäller även för dem som har fyllt 18 men inte
21 år. I lagen regleras också förfarandet när utredning inleds i
fråga om den som misstänkts för att ha begått brott före 15 års
ålder.
I juni 1990 tillkallades en parlamentarisk kommitté (Ju
1990:07; dir. 1990:53) för att göra en översyn av det allmännas
insatser vid brott av unga och för att utvärdera det nuvarande
regelsystemet på området. Huvuduppgiften var att undersöka om
den nuvarande fördelningen av uppgifter mellan socialtjänsten
och rättsväsendet var väl avvägd och om samordningen mellan
myndigheterna kunde förbättras. Utredningen, som antog namnet
Ungdomsbrottskommittén, lade i juni 1993 fram betänkandet (SOU
1993:35) Reaktion mot ungdomsbrott. Betänkandet har
remissbehandlats och redan delvis lett till lagstiftning.
Sålunda antog riksdagen i höstas förslag till ändringar i LUL om
hur ungdomsmålen skall handläggas hos framför allt polis,
åklagare och i domstol (prop. 1994/95:12, JuU1, rskr. 39).
Lagändringarna trädde i kraft den 1 mars 1995. Kommitténs
förslag när det gäller utformningen av påföljdssystemet för unga
lagöverträdare bereds vidare inom Justitiedepartementet.
Utredning om brott av barn
I motion Ju809 (c) begärs en utredning om vilka rättsliga
åtgärder som bör vidtas mot lagöverträdare under 15 år.
Barn under 15 år får inte straffas för brott (1 kap. 6 §
BrB). Däremot kan brott av barn under 15 år utredas av polis
under vissa förutsättningar. Regler härom finns i 31 § LUL. En
polisutredning kan ske om den kan antas ha betydelse för att
avgöra behovet av socialtjänstens insatser med avseende på den
unge, och det behövs för att klarlägga om någon som har fyllt 15
år har tagit del i brott, om det behövs för att efterforska gods
som har åtkommits genom brott eller om det annars är av särskild
vikt att en utredning äger rum. Har barnet inte fyllt 12 år får
utredning inledas endast om det finns synnerliga skäl. Barnets
vårdnadshavare och socialnämnden skall omedelbart underrättas om
att en utredning har inletts, men underrättelse till
vårdnadshavaren får underlåtas, om det finns särskilda skäl mot
en underrättelse.
Fråga om den som är under 15 år har gjort sig skyldig till ett
brott kan bli prövad av domstol under vissa förutsättningar.
Förfarandet kallas bevistalan och reglerna finns i 37 § LUL.
Brottsförebyggande rådet (BRÅ) har inom ramen för
regeringsuppdraget att ta fram underlag för ett nationellt
brottsförebyggande program ålagts att kartlägga vilka åtgärder
det allmänna och andra bör vidta när det gäller de ungdomar
under 15 år som begår brott. BRÅ bör därvid, anges det i
uppdraget, belysa om den ovannämnda bestämmelsen om utredning av
brott av barn i LUL är väl avvägd och hur den i praktiken har
tillämpats. Uppdraget skall redovisas i mitten av juni månad
1995.
Utskottet anser att motion Ju809 i nu berörd del får anses
tillgodosedd genom uppdraget till BRÅ. Motionsyrkandet avstyrks.
Medlingsverksamhet m.m.
I flera motioner tas upp frågan om medling mellan den unge
lagöverträdaren och målsäganden. I motionerna Ju801 (m) och
Ju802 (m) efterlyses medlingsverksamhet enligt en modell från
Nya Zeeland, och i motion Ju809 (c) begärs införandet av medling
som alternativ sanktionsform. I sistnämnda motion yrkas också
att reglerna i LUL om återställande av skador bör utvecklas.
Lagstiftningen innehåller vissa bestämmelser om återställande
av skador efter brottslig handling. Enligt 13 § LUL får en
polisman anmoda den som har eller kan antas ha fyllt 15 men inte
18 år att så snart som möjligt vidta åtgärder för att avhjälpa
eller begränsa skada på grund av brott, om den unge erkänt
brottet eller om det annars med hänsyn till omständigheterna är
uppenbart att han begått brottet. Anmodan får endast ske om det
är lämpligt med hänsyn till omständigheterna. Om det inte är
uppenbart obehövligt, skall målsägandens samtycke inhämtas innan
anmodan sker.
I vissa fall kan i samband med dom föreskrivas att den dömde
skall biträda den skadelidande med visst arbete som syftar till
att avhjälpa eller begränsa skadan. Detta gäller bl.a. 31 kap.
1 § tredje stycket BrB om den ådömda påföljden är överlämnande
till vård inom socialtjänsten. Föreskrift får meddelas endast
med den skadelidandes samtycke.
Redan i dag pågår på flera orter i landet försök med s.k.
medlingsprojekt inom vilka polisen och åklagaren i samarbete med
socialtjänsten låter ungdomar som begått brott göra rätt för
sig. Åtgärderna kommer till stånd under ett mycket tidigt
stadium av det rättsliga förfarandet. Initiativet tas i
flertalet fall av polisen, som sedan i samarbete med
socialtjänsten genomför den s.k. medlingen. Om den unge gör rätt
för sig leder detta ofta till åtalsunderlåtelse. Deltagande i
ett medlingsprojekt får dock inte uppställas som ett villkor för
att åtalsunderlåtelse skall komma till stånd.
Ungdomsbrottskommittén har i sitt betänkande presenterat en
redovisning av medlingsverksamhet som förekommer både inom och
utom landet (SOU 1993:35 s. 431 ff). Kommittén föreslår i sitt
betänkande inte något formaliserat medlingsförfarande men anser
att lokala initiativ till brottsofferkonfrontation bör
understödjas. Enligt kommittén bör Rikspolisstyrelsen verka för
att medlingsverksamheten inom de lokala polisdistrikten
utvecklas av polismyndigheten i samråd med åklagare och
socialtjänst. Den unges vilja att göra rätt för sig skall, anser
utredningen, beaktas vid prövningen av rapporteftergift och
åtalsunderlåtelse.
Enligt ett regeringsuppdrag från mars 1994 skall Riksåklagaren
utarbeta en modell för medlingsverksamhet. En kartläggning skall
ske av de erfarenheter som hittills finns av inom landet
bedrivna medlingsprojekt. Med utgångspunkt från kartläggningen
skall Riksåklagaren utarbeta en eller flera generella modeller
för hur en medlingsverksamhet för unga lagöverträdare skulle
kunna bedrivas. Inom ramen för uppdraget kommer även att beröras
frågor om återställande av skador. Uppdraget skall, enligt vad
utskottet erfarit, redovisas den 1 september 1995.
Sedan den 1 januari 1988 skall åklagaren, vid sin bedömning av
om åtalsunderlåtelse skall meddelas, särskilt beakta den unges
vilja att ersätta målsäganden för skada som uppkommit genom
brottet eller att avhjälpa eller begränsa skadan. Åklagaren kan
med stöd av denna regel (17 § LUL) räkna den unge till godo att
han t.ex. kontaktat målsäganden och diskuterat möjligheterna att
göra rätt för sig eller att han följt en anmodan av polis att
ställa till rätta. Systemet innebär inte att man kan "köpa sig
fri" från åtal. Det är viljan att göra rätt för sig som är
avgörande för bedömningen, inte om ersättning faktiskt har
betalats eller skada reparerats. Sedan den 1 mars 1995 gäller
också att den unges vilja att på annat sätt gottgöra målsäganden
skall beaktas vid prövningen av frågan om åtalsunderlåtelse
(prop. 1994/95:12 s. 77 f). Här avses att den unge t.ex. kan ha
utfört visst arbete för målsägandens räkning eller deltagit i
medling.
Utskottet har vid tidigare behandling av frågan om
konfrontation och medling (se 1991/92:JuU24 s. 15 och där gjord
hänvisning) uttalat stor förståelse för motionärernas syfte med
yrkandena. Utskottet har understrukit både vikten av att den
unge får klart för sig att hans brottslighet inte accepteras och
av att han kommer till insikt om vad brottsligheten betyder för
den som drabbats. Tanken på ett medlingsförfarande har utskottet
funnit värd att överväga. Utskottet har dock avstyrkt bifall
till motionsönskemålen med tanke på det beredningsläge som rått.
Utskottet vill nu på nytt understryka att utskottet ser mycket
positivt på den medlingsverksamhet som pågår. Den bör som anförs
i motionerna utan tvekan kunna utvecklas vidare. Arbetet härmed
pågår redan, och enligt utskottets mening bör resultatet av
Riksåklagarens utredningsuppdrag avvaktas innan det avgörs om
åtgärder behöver vidtas för att introducera t.ex. nya former av
medlingsverksamhet. Med dessa ord avstyrker utskottet bifall
till nu behandlade delar av motionerna Ju801, Ju802 och Ju809.
Ungdomsbrottskommittén har beträffande återställande av skador
föreslagit att polisen i ökad utsträckning skall anmoda ungdomar
att göra rätt för sig eller avhjälpa skador på grund av brott.
Frågan bör, enligt utredningen, kunna tas upp i samband med ett
medlingsförfarande.
Som framgått ovan utreds frågan om modeller för ett
medlingsförfarande av Riksåklagaren. Utskottet utgår från att
frågan om utveckling av systemet med återställande av skador
övervägs i det sammanhanget. Det saknas därför enligt utskottets
mening anledning för riksdagen att nu uttala sig i frågan.
Utskottet avstyrker bifall till motion Ju809 i nu berörd del.
Påföljden för unga lagöverträdare
I motion Ju802 (m) yrkas att påföljden överlämnande till vård
inom socialtjänsten skall avskaffas och att en ny påföljd kallad
ungdomsstraff för 15--17-åringar skall införas. Påföljden skall
verkställas i särskilt inrättade kriminalvårdshem och vara
utformad på ett i motionen närmare beskrivet sätt. I motionen
begärs vidare att de restriktioner som gäller för att döma
18--21-åringar till fängelse avskaffas. I motion Ju809 (c)
efterlyses nya påföljder för unga lagöverträdare.
Brottsbalken innehåller en särskild påföljd för ungdomar
under 21 år. Bestämmelsen, som finns i 31 kap. 1 § BrB, innebär
att rätten får döma en ung person som begått en brottslig
gärning till överlämnande till vård inom socialtjänsten. En
förutsättning är att den unge kan bli föremål för vård eller
annan åtgärd enligt socialtjänstlagen eller LVU. Ett sådant
överlämnande innebär att det ankommer på socialnämnden att ensam
besluta vilka åtgärder som skall vidtas beträffande den unge.
Socialtjänstlagen möjliggör olika vårdinsatser under
förutsättning att den unge frivilligt medverkar till dessa.
Aktualiseras tvångsvård enligt LVU skall socialnämnden ansöka
därom hos länsrätten, som beslutar i frågan. Socialnämnden
bestämmer hur sådan tvångsvård av den unge skall ordnas, var han
skall vistas under vårdtiden och hur länge vården skall pågå.
Socialnämndens åtgärder anpassas helt till den unges behov.
Domstolen, som fastlägger det straffrättsliga ansvaret, saknar i
dessa fall i princip inflytande över innehållet i den utdömda
påföljden. Om brottets straffvärde m.m. påkallar det finns dock
möjlighet för domstolen att förena överlämnandet till vård med
dagsböter, även om böter inte ingår i straffskalan för det
aktuella brottet.
Myndigheterna inom rättsväsendet har härutöver möjlighet att
utnyttja alla de alternativ (böter, villkorlig dom,
skyddstillsyn och fängelse) som står till buds för vuxna
lagöverträdare när det gäller att bestämma reaktionerna på ett
brott som begåtts av en ung person. Genom den särreglering som
finns för unga lagöverträdare är möjligheterna i praktiken
väsentligt begränsade, särskilt i frågan om fängelse.
Förutsättningarna för att döma unga lagöverträdare till
fängelse anges i 30 kap. 5 § BrB. För brott som någon begått
innan han fyllt 18 år får rätten döma till fängelse endast om
det finns synnerliga skäl. Ungdomar mellan 18 och 21 år som
begått brott får dömas till fängelse endast om det med hänsyn
till gärningens straffvärde eller det annars finns särskilda
skäl för det. Förutom brottets straffvärde skall hänsyn tas till
tidigare lagföringar och till brottets art (prop. 1987/88:120
s. 103). Här kan också nämnas att en minskning av straffet
regelmässigt kan ske med stöd av strafflindringsbestämmelsen i
29 kap. 7 § BrB om fängelse
utdöms.
Bland ungdomar i åldern 15--18 år döms varje år ett antal av
20--50 till fängelse. Antalet ungdomar som vid ett visst givet
tillfälle är intagna i kriminalvårdsansvalt är mot bakgrund
härav mycket lågt, i allmänhet under 10 i hela landet. Den 1
februari i år var fyra personer under 18 år inskrivna i
kriminalvårdsanstalt. Antalet ungdomar i åldern mellan 18 och 21
år som dömts till fängelse och år 1993 intogs i anstalt uppgick
till 778. Den 25 april i år var 177 personer i den
ålderskategorin intagna i kriminalvårdsanstalt.
Ungdomsbrottskommittén har föreslagit att påföljden
överlämnande till vård inom socialtjänsten skall utmönstras och
att det skall införas en ny reaktion för lagöverträdare som är
under 21 år. Denna föreslås bli nämnd särskild tillsyn. Enligt
förslaget skall verkställigheten ske i särskilda ungdomshem,
s.k. § 12-hem, som skall administreras av Statens
institutionsstyrelse (SIS). En förutsättning för att döma till
särskild tillsyn skall vara att det föreligger synnerliga skäl
för en frihetsberövande påföljd om den unge är 15--17 år eller
särskilda skäl om han är 18--20 år. Frågan om sådana skäl är för
handen skall bedömas med utgångspunkt i brottslighetens
straffvärde eller art eller den omständigheten att den unge
tidigare begått brott. Särskild tillsyn skall utmätas på viss
tid mellan sex månader och två år. Vid straffmätningen skall
samma regler gälla som för fängelse. Enligt kommittén kommer
särskild tillsyn för unga att i stor utsträckning träda i
stället för fängelse. Som framgått ovan bereds dessa förslag nu
i Justitiedepartementet.
Utskottet har under detta riksmöte, som framgått ovan,
behandlat en proposition om handläggningen av ungdomsmål (prop.
1994/95:12, JuU1). I propositionen uttalades bl.a. att
utgångspunkterna för det fortsatta arbetet med frågor om hur
påföljdssystemet för unga bör vara utformat var att reaktioner
på brott som begås av unga skall vara en uppgift för
rättsväsendet och att starka skäl talade för att påföljden vård
inom socialtjänsten i sin nuvarande form bör tas bort och att
även unga personer skall ådömas en påföljd för brottet av
domstol i huvudsak inom ramen för det vanliga påföljdssystemet.
I ärendet väcktes motioner med begäran att inriktningen av
systemet med unga lagöverträdare alltjämt skulle vara att
huvudansvaret för dessa borde ligga på socialtjänsten och att de
unga borde hållas utanför kriminalvården.
Utskottet kände i likhet med motionärerna tveksamhet inför
resonemanget i propositionen om att de principer som ligger till
grund för påföljdsbestämningen för vuxna i ökad utsträckning
borde vara vägledande även vid bestämmandet av påföljder för de
unga. Utskottet anförde vidare bl.a. att grundläggande för
utskottets uppfattning är att fängelsestraff motverkar en ung
människas möjlighet att föra ett laglydigt liv. Ungdomar under
18 år som begår brott borde därför så långt möjligt hållas
utanför kriminalvården, och huvudansvaret för dessa borde även
fortsättningsvis ligga hos socialtjänsten, även om
tvångsåtgärder i vissa fall kunde vara nödvändiga för att
förhindra den unge från fortsatt kriminalitet. Utskottet ansåg
det angeläget att det utvecklas metoder, inom ramen för såväl
rättsväsendet som socialtjänsten, för att finna adekvata
åtgärder som kan medverka till att barn och ungdomar som begått
brott kan ledas in i ett laglydigt liv. Här krävdes, enligt
utskottets uppfattning, också en utökad samverkan mellan
socialtjänsten och rättsväsendet, som borde inriktas på att
åstadkomma snabba, enkla och adekvata åtgärder mot
ungdomsbrottsligheten. Regeringen fick, anförde utskottet
vidare, beakta vad utskottet anfört i det fortsatta
reformarbetet på påföljdsområdet när det gäller ungdomar. Vad
utskottet anfört gav riksdagen som sin mening regeringen till
känna (rskr. 1994/95:39).
Utskottet har alltjämt denna uppfattning. Utskottet avstyrker
därmed bifall till motion Ju802 där ett nytt påföljdssystem för
ungdomar förespråkas som har stora likheter med det som
utskottet i det nyssnämnda ärendet tog avstånd från.
När det i övrigt gäller påföljdssystemet för unga
lagöverträdare konstaterar utskottet att arbetet härmed pågår.
Någon riksdagens åtgärd med anledning av motion Ju809 i denna
del behövs inte, och utskottet avstyrker bifall till den.
Inte heller anser utskottet det befogat att i nuvarande
beredningsläge göra något uttalande om förutsättningarna för att
döma 18--21-åringar till fängelse vilket begärs i motion Ju802.
I detta sammanhang bör noteras att Ungdomsbrottskommittén inte
funnit skäl att föreslå någon ändring av gällande regler
härvidlag. Utskottet har också tidigare av samma skäl avslagit
en liknande motion (se 1990/91:JuU19 s. 18). Motion Ju802
avstyrks i denna del.
Straffansvarsutredningen m.m.
En särskild utredare skall enligt sina direktiv (dir. 1994:39)
utreda vissa frågor inom den allmänna straffrätten. Häri ingår
bl.a. att se över vissa frågor angående medverkansansvaret inom
straffrätten, de regler som gäller för försök, förberedelse och
stämpling till brott samt bestämmelserna om underlåtenhet att
hindra och avslöja brott. I direktiven anges bl.a. att ett av
flera skäl att se över medverkansregleringen i materiellt
hänseende är det i det s.k. Lindomefallet uppkomna spörsmålet om
hur ansvarsfrågan skall bedömas när två personer varit
närvarande när ett brott begåtts, men det inte med tillräcklig
grad av säkerhet går att avgöra vem av dem som begått brottet
eller om de båda utfört gärningen tillsammans. Utredaren, som
antagit namnet Straffansvarsutredningen, skall redovisa sitt
uppdrag senast den 1 juli 1996.
I det s.k. Lindomemålet (Mölndals tingsrätts dom den 31
januari 1991, DB 53, och Hovrättens för Västra Sverige dom den
26 april 1991, DB 64) skyllde två misstänkta gärningsmän på
varandra, och så småningom frikändes båda i brist på bevisning
om vem som var gärningsman.
I motionerna Ju605 och Ju607 (båda s) begärs mot bakgrund av
bl.a. Lindomemålet att det tillsätts en parlamentarisk utredning
som samtidigt och i samarbete med Straffansvarsutredningen ser
över de i direktiven upptagna frågorna. I motionerna begärs
vidare att en delrapport skall presenteras före 1995 års
vårriksdags avslutning och att utredningstiden avkortas så att
ärendet kan behandlas under höstriksdagens session innevarande
år. Skälet härför anges vara att det med hänsyn till frågornas
betydelse inte kan anses försvarbart att ha så lång
utredningstid som bestämts.
När det gäller frågan om tillsättande av en parlamentarisk
utredning vill utskottet erinra om att det i direktiven till
Straffansvarsutredningen betonas att de frågor som skall
övervägas är mycket centrala och betydelsefulla för
straffansvarets generella utformning och avgränsning. För det
fall mer betydelsefulla förändringar skall ske av de nuvarande
reglerna, talar, sägs det vidare i direktiven, starka skäl för
att frågan bör beredas under parlamentarisk medverkan.
Utredningsuppdraget kan därför i vissa avseenden, anförs det,
betecknas som en förstudie. Utredaren är dock oförhindrad att
presentera fullständiga förslag till lösningar, inkl. förslag
till ny lagstiftning.
Mot bakgrund av vad som anförts i direktiven till
Straffansvarsutredningen anser utskottet att det saknas
anledning att för närvarande initiera en parlamentarisk
medverkan i utredningsarbetet. Utredningens förslag bör
avvaktas. Inte heller är utskottet berett att tillstyrka
motionsönskemålen i övrigt. Här har utskottet noterat dels att
utredningsuppdraget rör mycket centrala och betydelsefulla
frågor inom den allmänna straffrätten som kan komma att kräva
lång utredningstid, dels att det står utredningen fritt att
fortlöpande redovisa resultatet av sitt arbete i form av
delbetänkanden. Motionerna Ju605 och Ju607 avstyrks.
Ansvarsfrihetsgrunder m.m.
Inledning
Utskottet behandlar i detta avsnitt några motionsyrkanden som
rör den rättsliga regleringen av olika grunder för
ansvarsfrihet.
En utförlig genomgång av ämnet gjordes av
Fängelsestraffkommittén i dess slutbetänkande (SOU 1988:7)
Frihet från ansvar. Där behandlades den s.k. legalitetsprincipen
-- som kortfattat kan sägas innebära att det måste finnas stöd i
lag eller annan författning för att en handling skall utgöra
brott och kunna leda till utdömande av en straffrättslig påföljd
-- samt de allmänna reglerna om ansvarsfrihet. Med det
sistnämnda avses bl.a. de lagreglerade ansvarfrihetsgrunderna
nödvärn, laga befogenhet, nöd, excess, och förmans befallning
liksom de vid tiden för utredningsuppdraget oskrivna
ansvarfrihetsgrunderna samtycke och rättsvillfarelse. Även vissa
andra ansvarsfrihetsgrunder behandlades i betänkandet.
Fängelsestraffkommitténs ovan nämnda betänkande låg till grund
för en proposition i ämnet förra året. I propositionen föreslogs
i ett avsnitt om ansvarsfrihet inga materiella ändringar av de
lagreglerade ansvarsfrihetsgrunderna utan endast förtydliganden.
Dock vidgades nödrätten något. Ansvarsfrihetsgrunderna samtycke
och straffrättsvillfarelse (egentlig rättsvillfarelse) föreslogs
lagreglerade. I huvudsak anslöt sig den föreslagna regleringen
till vad som fick betraktas som gällande rätt. Dock skedde en
försiktig utvidgning av området för ansvarsfrihet vid
straffrättsvillfarelse. Riksdagen antog förslagen (prop.
1993/94:130, JuU27, rskr. 321) och den nya regleringen trädde i
kraft den 1 juli 1994.
Nödvärn m.m.
Bestämmelsen om nödvärn finns i 24 kap. 1 § BrB. Den innebär
att en gärning som någon begår i nödvärn och som håller sig inom
gränserna för nödvärnsrätten inte skall utgöra brott. En gärning
som någon begår i nödvärn utgör brott endast om den med hänsyn
till angreppets beskaffenhet, det angripnas betydelse och
omständigheterna i övrigt är uppenbart oförsvarlig. Rätt till
nödvärn föreligger mot 1) ett påbörjat eller överhängande
brottsligt angrepp på person eller egendom, 2) den som med våld
eller hot om våld eller på annat sätt hindrar att egendom
återtas på bar gärning, 3) den som olovligen trängt in i eller
försöker tränga in i rum, hus, gård eller fartyg, eller 4) den
som vägrar att lämna en bostad efter tillsägelse.
Nödvärnsbestämmelsen kompletteras av en regel i 24 kap. 6 §
som innebär att om någon i en nödvärnssituation gjort mer än vad
som är medgivet, skall han ändå vara fri från ansvar, om
omständigheterna var sådana att han svårligen kunde besinna sig.
I motion Ju627 (s) förespråkas en ordning som innebär att en
person, i första hand en kvinna, utöver i nödvärnssituationer,
också skulle gå fri från ansvar om anledningen till en gärning
som i och för sig borde medföra straffansvar är att hon under
lång tid varit utsatt för psykiskt och fysiskt våld från den
person som gärningen riktar sig mot. Detta skulle gälla även om
gärningen inte hade direkt samband med en pågående misshandel.
Liknande tankegångar framförs i motion Ju807 (mp).
Kvinnovåldskommissionen skall enligt sina direktiv (dir.
1993:88) bl.a. studera den särskilda problematiken för kvinnor
som utsätts för hot om våld och överväga om tillämpningen av
bestämmelserna om nödvärn vållar problem i sådana sammanhang.
Kommissionen skall vid halvårsskiftet i år redovisa sitt arbete.
Som framgått ovan har ansvarsfrihetsbestämmelserna nyligen
varit föremål för överväganden, och förtydligande lagstiftning
antogs av riksdagen förra året. I det ärendet övervägdes frågan
om nödvärnsrättens omfattning. Fängelsestraffkommittén,
remissinstanserna och regeringen (prop. 1993/94:130 s. 29 f)
ansåg att något skäl till ändring av nödvärnsrätten härvidlag
inte förelåg, och riksdagen hade ingen annan uppfattning.
Som underströks i det ärendet måste nödvärnsrätten alltid bli
beroende av en avvägning mellan motstående intressen. På ena
sidan finns intresset av att en person som blir angripen skall
ha möjlighet att försvara sig och sin egendom mot angreppet.
Detta intresse är naturligtvis starkt. Det måste emellertid
vägas mot det angelägna i att rättssystemet inte bäddar för en
upptrappning av våldet i samhället. Det är inte rimligt att
brottsliga angrepp får mötas av motåtgärder som inte står i
proportion till angreppen.
Enligt utskottets mening täcker alltså de gällande
bestämmelserna om nödvärn väl de behov som finns. Utskottet är
inte berett att ställa sig bakom förslag på en så långtgående
rätt att bruka våld som förespråkas i motionerna. Utskottet
anmärker härutöver att hänsyn till en kvinnas utsatta position
kan tas vid straffmätningen. Utskottet avstyrker bifall till
motionerna Ju627 och Ju807 i denna del.
I motion Ju807 begärs vidare en reglering som innebär att det
inte blir straffpåföljd vid samvetsvägran att utföra visst
arbete. I motionen begärs också att en rätt till ekologiskt
nödvärn införs; härmed avses en nödvärnsrätt för den som söker
avvärja ett pågående eller överhängande ingrepp i känsliga
naturmiljöer.
Utskottet konstaterar först att skyldigheten att utföra t.ex.
farligt arbete eller arbete som innebär spridning av gift m.m.
torde vila på avtalsrättslig grund. Självklart finns det inte
heller möjlighet att med straffrättsligt stöd tvinga någon att
begå brott inom ramen för sitt arbete. Gällande regler torde
alltså tillgodose syftet med motion Ju807 i denna del. Motionen
avstyrks.
När det gäller yrkandet om ekologiskt nödvärn konstaterar
utskottet först att ansvarsfrihetsreglerna är tillämpliga t.ex.
när det gäller brottsliga angrepp på person eller egendom. I
princip är reglerna tillämpliga t.ex. vid miljöbrott enligt 13
kap. 8 a § BrB. När det däremot gäller ansvarsfrihet för att
avvärja ingrepp som inte är brottsliga ställer det sig
annorlunda. Enligt utskottets mening finns det inte anledning
att utvidga reglerna om ansvarsfrihet till att omfatta sådana
situationer. Motion Ju807 i denna del avstyrks.
Preskriptionstiden för miljöbrott
I flera motioner tas upp frågan om preskriptionstiden för
miljöbrott. Således begärs i motion Ju608 (v) en höjning av
straffskalan för miljöbrott och därmed förlängd
preskriptionstid. I motion Jo606 (kds) begärs också en
förlängning av preskriptionstiden för miljöbrott och i motion
Jo622 (mp) begärs att denna tid förlängs till 25 år.
Inom straffrätten finns två former av preskription,
åtalspreskription och påföljdspreskription. De allmänna
bestämmelserna om preskription ges i 35 kap. BrB.
Åtalspreskription innebär att påföljd för ett brott inte får
ådömas om den misstänkte inte har häktats eller erhållit del av
åtal för brottet inom viss tid från brottet. Denna tid är
bestämd till olika antal år beroende på det straff som högst kan
följa på brottet. Preskriptionstiden är två år om på brottet
inte kan följa svårare straff än fängelse i ett år, fem år om
svåraste straffet är högre men inte över fängelse i två år, tio
år om svåraste straffet är högre men inte över fängelse i åtta
år, femton år om svåraste straffet är fängelse på viss tid över
åtta år och slutligen tjugofem år om fängelse på livstid kan
följa på brottet.
Preskriptionstiden löper enligt huvudregeln från den dag
brottet begicks.
Reglerna om åtalspreskription i BrB gäller också i fråga om
brott inom specialstraffrätten i den mån avvikande bestämmelser
inte har meddelats.
Med påföljdspreskription menas att en påföljd som har ådömts
någon bortfaller om åtgärder för verkställighet inte har
vidtagits inom viss tid vilken varierar efter påföljdens art och
längd.
Rättspolitiskt brukar åtalspreskription motiveras bl.a. med
att statens straffanspråk inte bör upprätthållas under
obegränsad tid; straffbehovet försvagas allteftersom tiden
löper, och från allmänpreventiv synpunkt är det därför inte lika
nödvändigt att för länge sedan begångna brott blir beivrade som
att så sker med brott som ännu är aktuella i det allmänna
medvetandet. Ett annat skäl som brukar tillmätas betydelse är
att det skulle drabba den misstänkte onödigt hårt att behöva
riskera att lång tid efter brottet ådömas straff, som kanske
äventyrar den tillvaro han byggt upp för sig (jfr SOU 1923:9 och
SOU 1925:28).
Som nyss sagts, är åtalspreskriptionstiden i brottsbalken
bestämd till olika antal år alltefter det straff som högst kan
följa på brottet. Det förekommer dock avsteg från de generella
bestämmelserna om preskription bl.a. när det gäller vissa
bokföringsbrott respektive sexuella övergrepp mot barn (ang.
sistnämnda brott se prop. 1994/95:2, JuU5, rskr. 58). En
särreglering finns också i skattebrottslagen (1971:69).
På miljöområdet finns ett stort antal delvis överlappande,
delvis icke sammanhängande ansvarsregler. Bestämmelser om straff
för olika typer av brott på miljöområdet finns såväl i
brottsbalken som i ett stort antal författningar med
miljöanknytning. De allvarligaste miljöbrotten är dock reglerade
i brottsbalken.
Om ansvar för miljöbrott stadgas i 13 kap. 8 a § BrB. Straffet
för normalbrottet är böter eller fängelse i två år. För grovt
brott är straffet fängelse lägst sex månader och högst sex år.
Preskriptionstiden för normalbrottet är således fem år och för
det grova brottet tio år. Den som av oaktsamhet begår gärning
varom stadgas i nämnda bestämmelse kan jämlikt 13 kap. 9 § andra
stycket dömas för vållande till miljöstörning till böter eller
fängelse i högst två år.
Den föregående regeringen lade i augusti 1994 fram en
proposition till riksdagen med förslag till en miljöbalk.
Förslagen byggde bl.a. på Miljöskyddskommitténs (dir. 1989:32)
huvudbetänkande (SOU 1993:27) Miljöbalk. Enligt vad som framgår
av betänkandet (s. 660 f) yppades inom kommittén önskemål om att
förlänga preskriptionstiderna för miljöbrott. Anledningen
härtill angavs vara att brotten är svåra att uppdaga i tid och
att utredningstiderna blir långa. Kommittén konstaterade att
dess förslag om straffskärpningar innebar att preskriptionstiden
förlängdes väsentligt i vissa fall, och att det inte framstod
som tillrådligt att införa särskilda preskriptionstider för
miljöbrott. Kommittén anförde bl.a. att det inte syntes önskvärt
med olika specialbestämmelser på straffrättens område där kravet
att lika skall behandlas lika är särskilt stort. Den
förutvarande regeringen delade kommitténs uppfattning (prop.
1994/95:10 s. 237).
Den nuvarande regeringen återkallade den nämnda propositionen
och har genom tilläggsdirektiv (1994:134) givit
Miljöorganisationsutredningen (M 1993:04) i uppdrag att lägga
fram ett nytt förslag till miljöbalk. I det sammanhanget skall
hela frågan om straff- och sanktionsbestämmelser för miljöbrott
tas upp. Utredningen, som numera antagit namnet
Miljöbalksutredningen, skall senast sommaren år 1996 i ett
huvudbetänkande redovisa resultatet av sitt arbete.
Jordbruksutskottet har i sitt betänkande 1994/95:JoU16
föreslagit ett riksdagens tillkännagivande av innebörd att
planeringen av arbetet på en miljöbalk inriktas på ett
ikraftträdande senast den 1 januari 1998 och att inriktningen
bör vara att en proposition föreläggs riksdagen i så god tid att
riksdagsbehandlingen hinner avslutas före sommaruppehållet år
1997.
Justitieutskottet har vid flera tidigare tillfällen slagit
fast att preskriptionsreglerna måste vara klara och enkla så att
de inte vållar tillämpningssvårigheter (se 1991/92:Ju7 s. 15).
Det står också utom diskussion, vilket framfördes redan vid
införandet av särregleringen i nu aktuellt hänseende på
skattebrottsområdet (jfr prop. 1961:28 s. 38, 1LU1961:17), att
starka skäl måste kunna åberopas för en avvikelse från den
generellt gällande preskriptionstiden, i all synnerhet när det
som i förevarande fall är fråga om att förlänga den. Utskottet
är inte berett att i nuvarande beredningsläge ta ställning till
frågan. I stället bör det pågående utredningsarbetet avvaktas.
Utskottet avstyrker bifall till nu behandlade delar av
motionerna Ju608, Jo606 och Jo622.
Företagsbot
I motion Ju608 (v) begärs en översyn och en skärpning av
reglerna om företagsbot i syfte att utvidga sanktionens
tillämplighet vid miljöbrottslighet.
Reglerna om företagsbot finns i 36 kap. 7--10 §§ BrB, och de
infördes den 1 juli 1986 (prop. 1985/86:23, JuU13, rskr. 110).
Företagsbot är en särskild rättsverkan av brott och innebär i
princip att ett företag i vissa fall kan åläggas att betala en
bot om lägst 10 000 kr och högst 3 miljoner kronor om brott
begåtts i utövningen av näringsverksamheten.
För att företagsbot skall kunna komma i fråga krävs dels att
brottsligheten har inneburit ett grovt åsidosättande av de
särskilda skyldigheter som är förenade med verksamheten eller
annars är av allvarligt slag, dels att näringsidkaren inte gjort
vad som skäligen kunnat krävas för att förebygga brottsligheten.
Företagsbot skall dock inte åläggas om brottsligheten varit
riktad mot näringsidkaren eller om det annars skulle vara
uppenbart oskäligt.
Företagsbotens funktion är, enligt uttalanden i motiven, rent
bestraffande (prop. s. 114, JuU s. 12).
Miljöskyddskommittén föreslog i sitt huvudbetänkande (SOU
1993:27 s. 663 f) att lagstiftningen om företagsbot skulle
ändras för att möjliggöra en vidgad tillämpning av institutet.
Vidare föreslogs en kraftig höjning av botens maximibelopp.
Förslaget fördes inte fram i propositionen med förslag till
miljöbalk (prop. 1994/95:10 s. 238). I propositionen redovisas
att flera remissinstanser förordat en översyn av
företagsbotsinstitutet. Det ansågs att denna borde föregås av en
analys som omfattar även andra typer av brott än miljöbrott
eftersom de sistnämnda inte är de enda brott som företagsbot är
avsett för.
I regeringens skrivelse 1994/95:217 om samlade åtgärder mot
den ekonomiska brottsligheten aviseras att regeringen inom kort
kommer att besluta om att tillkalla en särskild utredare för att
utvärdera reglerna om företagsbot. Utredaren skall ta reda på
hur reglerna har fungerat i praktiken och om företagsbot har
visat sig vara en tillräckligt verksam sanktion mot ekonomisk
brottslighet. Utredaren skall, anges det vidare, lägga fram de
förslag som kan visa sig behövas för att underlätta
tillämpningen av reglerna och för att annars effektivisera
sanktionssystemet mot ekonomisk brottslighet. Därvid skall
utredaren också överväga om det finns skäl att införa regler om
straffansvar för juridiska personer i likhet med vad som
förekommer i vissa andra länder.
Utskottet anser att nu behandlat yrkande i motion Ju608 i det
rådande beredningsläget inte bör föranleda någon riksdagens
åtgärd. I stället bör den aviserade utvärderingen avvaktas.
Härutöver utgår utskottet från att det i utvärderingsarbetet
sker överväganden om företagsbotsinstitutets användning på
miljöbrottsområdet utan något särskilt uttalande från riksdagens
sida. Motionen avstyrks i nu behandlad del.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande översyn av sexualbrottsbestämmelserna
att riksdagen avslår motion 1994/95:Ju805 yrkande 7,
2. beträffande skärpta straff för sexuella övergrepp
att riksdagen avslår motionerna 1994/95:Ju612 yrkande 2 och
1994/95:Ju807 yrkande 8,
3. beträffande våldtäkt mot barn
att riksdagen med anledning av motionerna 1994/95:Ju613 och
1994/95:Ju620 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
4. beträffande sexuellt umgänge mellan lärare och elev
att riksdagen avslår motion 1994/95:Ju610,
5. beträffande terminologin vid våld mot kvinnor
att riksdagen avslår motionerna 1994/95:Ju624 yrkande 2,
1994/95:Ju806 yrkande 1 och 1994/95:Ju807 yrkande 10,
res. 1 (fp, mp)
6. beträffande prostitution
att riksdagen avslår motionerna 1994/95:Ju612 yrkandena 4 och
5 samt 1994/95:A802 yrkande 13,
res. 2 (c, mp)
7. beträffande narkotika m.m. i trafiken
att riksdagen avslår motionerna 1994/95:Ju604, 1994/95:Ju614,
1994/95:Ju615, 1994/95:Ju616, 1994/95:Ju617, 1994/95:Ju618
yrkande 4, 1994/95:Ju626, 1994/95:T210 yrkande 12 samt
1994/95:T238 yrkandena 10 och 11,
res. 3 (fp, v, mp, kds)
res. 4 (c)
8. beträffande eftersupning
att riksdagen avslår motion 1994/95:Ju606,
9. beträffande säkerhetsavdraget vid alkoholanalys
att riksdagen avslår motion 1994/95:T238 yrkande 9,
10. beträffande åtgärder för indrivning av böter vid
trafikbrott
att riksdagen avslår motion 1994/95:Ju708,
res. 5 (m)
11. beträffande utredning om lagöverträdare under 15 år
att riksdagen avslår motion 1994/95:Ju809 yrkande 18,
res. 6 (m, c, fp)
13. beträffande återställande av skador
att riksdagen avslår motion 1994/95:Ju809 yrkande 21,
res. 8 (m, c, fp, mp)
14. beträffande avskaffande av påföljden vård inom
socialtjänsten m.m.
att riksdagen avslår motion 1994/95:Ju802 yrkandena 10 och 11,
res. 9 (m)
15. beträffande nya påföljder för unga lagöverträdare
att riksdagen avslår motion 1994/95:Ju809 yrkande 19,
res. 10 (m, c, fp)
16. beträffande fängelse för 18--21-åringar
att riksdagen avslår motion 1994/95:Ju802 yrkande 12,
res. 11 (m)
17. beträffande Straffansvarsutredningen m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1994/95:Ju605 och
1994/95:Ju607,
18. beträffande utvidgning av nödvärnsrätten m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1994/95:Ju627 och
1994/95:Ju807 yrkande 4,
res. 12 (mp)
19. beträffande ekologiskt nödvärn m.m.
att riksdagen avslår motion 1994/95:Ju807 yrkandena 16 och 17,
20. beträffande preskriptionstiden för miljöbrott m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1994/95:Ju608 yrkande 2,
1994/95:Jo606 yrkande 4 och 1994/95:Jo622 yrkande 4,
res. 13 (v, mp, kds)
21. beträffande översyn av företagsbotsinstitutet m.m.
att riksdagen avslår motion 1994/95:Ju608 yrkande 3.
Stockholm den 27 april 1995
På justitieutskottets vägnar
Gun Hellsvik
I beslutet har deltagit:
Gun Hellsvik (m),
Lars-Erik Lövdén (s),
Birthe Sörestedt (s),
Sigrid Bolkéus (s),
Göthe Knutson (m),
Märta Johansson (s),
Margareta Sandgren (s),
Anders G Högmark (m),
Siw Persson (fp),
Ann-Marie Fagerström (s),
Alice Åström (v),
Pär Nuder (s),
Lars Björkman (m),
Kia Andreasson (mp),
Rolf Åbjörnsson (kds),
Helena Frisk (s),
Jeppe Johnsson (m),
Göran R Hedberg (m) och
Ingbritt Irhammar (c).
Lars Björkman (m) och Göran R Hedberg (m) har inte deltagit i
besluten under mom. 1 och 2 samt 4-21.
Göthe Knutson (m), Anders G Högmark (m) och Alice Åström (v)
har inte deltagit i beslutet under mom. 3.
Reservationer
1. Terminologin vid våld mot kvinnor (mom. 5)
Siw Persson (fp) och Kia Andreasson (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 9 som börjar
med "Utskottet är" och slutar med "Motionerna avstyrks" bort ha
följande lydelse:
Utskottet anser att brottsbenämningen misshandel, ringa brott,
inte är lämplig när fråga är om en man som misshandlar en kvinna
eller ett barn. Brottsbenämningen är i de fallen alltför neutral
och döljer de allvarliga övergrepp det handlar om. Detta medför
risk för att våld mot kvinnor bagatelliseras inom rättsväsendet.
Regeringen bör överväga rubriceringsfrågan och återkomma till
riksdagen med ett förslag. Vad utskottet nu har anfört bör
riksdagen med anledning av motionerna Ju624, Ju806 och Ju807 som
sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 5 bort ha
följande lydelse:
5. beträffande terminologin vid våld mot kvinnor
att riksdagen med anledning av motionerna 1994/95:Ju624
yrkande 2, 1994/95:Ju806 yrkande 1 och 1994/95:Ju807 yrkande 10
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
2. Prostitution (mom. 6)
Kia Andreasson (mp) och Ingbritt Irhammar (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 10 som
börjar med "Utskottets initiativ" och slutar med "A802 avstyrks"
bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att köp av sexuella tjänster bör
kriminaliseras. Det fortsatta beredningsarbetet i frågan bör
därför ha som inriktning att ett sådant förbud skall införas.
Vidare erfordras skärpt lagstiftning för att få stopp på alla
former av sexuell exponering på klubbar o.dyl. Regeringen bör
återkomma till riksdagen med förslag i enlighet med vad
utskottet nu har anfört. Detta bör riksdagen med anledning av
motionerna Ju612 och A802 som sin mening ge regeringen till
känna.
dels att utskottets hemställan under moment 6 bort ha
följande lydelse:
6. beträffande prostitution
att riksdagen med bifall till motionerna 1994/95:Ju612
yrkandena 4 och 5 samt 1994/95:A802 yrkande 13 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
3. Narkotika m.m. i trafiken (mom. 7)
Siw Persson (fp), Alice Åström (v), Kia Andreasson (mp) och
Rolf Åbjörnsson (kds) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 11
börjar med "Utskottet anser" och på s. 12 slutar med "och T238"
bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att det finns starka skäl att se över
rattfyllerilagstiftningen när det gäller narkotika, anabola
steroider, lugnade mediciner och andra medicinska preparat som
kan medföra ett trafikfarligt beteende. En sådan översyn bör
enligt utskottets mening snarast komma till stånd. En
utgångspunkt för utredningsarbetet bör, anser utskottet, vara
att det skall införas en 0-gräns i trafiken för alla typer av
preparat som här är i fråga, men en möjlighet kan också vara --
naturligtvis endast när det gäller legala läkemedel -- att
gränsvärden fastställs för olika preparat. Vid fastställandet av
sådana gränsvärden skall trafiksäkerhetskraven tillmätas
avgörande betydelse. Utskottet är medvetet om att ett flertal
olika frågor närmare måste analyseras innan ett förslag med den
inriktning som utskottet här har tagit ställning för kan
föreläggas riksdagen. Utskottet förutsätter att arbetet härmed
bedrivs med skyndsamhet. Vad utskottet nu har anfört bör
riksdagen med anledning av motionerna Ju604, Ju614, Ju615,
Ju616, Ju617, Ju618, Ju626, T210 och T238 som sin mening ge
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 7 bort ha
följande lydelse:
7. beträffande narkotika m.m. i trafiken
att riksdagen med anledning av motionerna 1994/95:Ju604,
1994/95:Ju614, 1994/95:Ju615, 1994/95:Ju616, 1994/95:Ju617,
1994/95:Ju618 yrkande 4, 1994/95:Ju626, 1994/95:T210 yrkande 12
samt 1994/95:T238 yrkandena 10 och 11 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
4. Narkotika m.m. i trafiken (mom. 7)
Ingbritt Irhammar (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 11
börjar "Utskottet anser" och på s. 12 slutar med "och T238" bort
ha följande lydelse:
Utskottet anser att det finns starka skäl att se över
rattfyllerilagstiftningen när det gäller narkotika. En sådan
översyn bör därför snarast komma till stånd. En utgångspunkt för
utredningsarbetet bör enligt utskottets mening vara att det
skall införas en principiell 0-gräns i trafiken i fråga om
illegal narkotika; detta anser utskottet med beaktande av såväl
narkotikalagstiftningen som lagstiftningen i fråga om
rattfylleri och de krav mer allmänt som trafiksäkerheten ställer
som självklart. Däremot är utskottet för närvarande inte berett
att ta ställning för de motioner som rör förbud mot vissa
läkemedel m.m. Ett sådant förbud skulle kunna få långtgående
konsekvenser, t.ex. för allergisjuka på landsbygden. Ett
eventuellt förbud i fråga om legala läkemedel förutsätter alltså
enligt utskottets mening noggranna överväganden, inte minst i
fråga om vilken betydelse sådana läkemedel har för
trafiksäkerheten. Också ett flertal andra frågor kräver närmare
analys. Det får ankomma på regeringen att beakta vad utskottet
nu anfört i det kommande utredningsarbetet. Det sagda bör
riksdagen med bifall till motionerna Ju604 och Ju617 i denna del
och med anledning av motionerna Ju614, Ju615, Ju616, Ju617 i
denna del, Ju618, Ju626, T210 och T238 som sin mening ge
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 7 bort ha
följande lydelse:
7. beträffande narkotika m.m. i trafiken
att riksdagen med bifall till motionerna 1994/95:Ju604 och
1994/95:617 yrkande 1 samt med anledning av motionerna
1994/95:Ju614, 1994/95:Ju615, 1994/95:Ju616, 1994/95:Ju617
yrkande 2, 1994/95:Ju618 yrkande 4, 1994/95:Ju626, 1994/95:T210
yrkande 12 samt 1994/95:T238 yrkandena 10 och 11 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
5. Åtgärder vid indrivning av böter vid trafikbrott (mom. 10)
Gun Hellsvik, Göthe Knutson, Anders G Högmark och Jeppe
Johnsson (alla m) anser
dels att utskottets yttrande på s. 15 som börjar med
"Utskottet anser" och slutar med "Motionen avstyrks" bort ha
följande lydelse:
Utskottet anser att åtgärder måste vidtas för att utländska
trafikanter som begår trafikbrott i Sverige i större
utsträckning skall betala sina böter. Nuvarande reglering
innebär i praktiken att den utländske trafikant som lämnar
landet utan att ha betalat sina böter kommer undan påföljden.
Utskottet ifrågasätter om reglerna om kvarstad fungerar
tillfredsställande i aktuellt hänseende och anser att regeringen
bör överväga åtgärder för att förbättra utländska trafikanters
betalningsmoral -- det kan t.ex. röra sig om ytterligare
möjligheter till inskränkningar i förfoganderätten till det egna
fordonet till dess böterna betalats -- och därefter återkomma
till riksdagen med förslag. Vad utskottet har anfört bör
riksdagen med anledning av motion Ju708 som sin mening ge
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 10 bort ha
följande lydelse:
10. beträffande åtgärder för indrivning av böter vid
trafikbrott
att riksdagen med anledning av motion 1994/95:Ju708 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
6. Utredning om lagöverträdare under 15 år (mom. 11)
Gun Hellsvik (m), Göthe Knutson (m), Anders G Högmark (m),
Siw Persson (fp), Jeppe Johnsson (m) och Ingbritt Irhammar (c)
anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 17 som
börjar med "Utskottet anser" och slutar med "Motionsyrkandet
avstyrks" bort ha följande lydelse:
Ungdomsbrottskommittén, som inte särskilt hade att behandla
frågan om brott av barn under 15 år, konstaterar dock i sitt
betänkande att det finns en mycket betydande barnbrottslighet.
Exempelvis begås det första brottet ofta redan i
10--12-årsåldern. Under arbetets gång i utredningen yppades
flera gånger önskemål om att åtgärder vidtas för att se över
samhällets brottsförebyggande insatser vad särskilt gäller barn
under 15 år (jfr SOU 1993:35 s. 90 f).
Som framgått ovan är möjligheterna att vidta rättsliga
åtgärder mot unga lagöverträdare under 15 år begränsade.
Utskottet anser i likhet med vad som framförs i motion Ju809 att
en utredning bör komma till stånd för att undersöka vilka
åtgärder som bör vidtas för denna grupp. BRÅ:s ovan redovisade
uppdrag härvidlag är alltför begränsat men bör kunna tjäna som
underlag för ytterligare utredningsarbete. Det får ankomma på
regeringen att snarast vidta åtgärder för att en sådan utredning
som utskottet nu efterlyst kommer till stånd. Vad utskottet här
med anledning av motion Ju809 uttalat bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 11 bort ha
följande lydelse:
11. beträffande utredning om lagöverträdare under 15 år
att riksdagen med anledning av motion 1994/95:Ju809 yrkande 18
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
7. Medling (mom. 12)
Gun Hellsvik (m), Göthe Knutson (m), Anders G Högmark (m), Siw
Persson (fp), Kia Andreasson (mp), Jeppe Johnsson (m) och
Ingbritt Irhammar (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 18 som
börjar med "Utskottet vill" och slutar med "och Ju809" bort ha
följande lydelse:
Utskottet vill nu på nytt understryka att utskottet ser mycket
positivt på den medlingsverksamhet som pågår på vissa håll, och
den bör, som anförs i motionerna Ju801, Ju802 och Ju809, utan
tvekan kunna utvecklas vidare. Många brott av ungdomar begås av
oförstånd eller förhastande, och ungdomar får ofta inte klart
för sig vilka konsekvenser brottet får för den som drabbas.
Utskottet tänker här inte endast på de ekonomiska konsekvenserna
av ett brott utan även t.ex. på den känsla av otrygghet som
under lång tid kan följa en drabbad person. Det måste därför
vara ett starkt önskemål att på olika sätt tydliggöra effekterna
av brott, särskilt för unga lagöverträdare. Ett sådant sätt är
konfrontation mellan den unge och målsäganden i syfte att hos
den unge skapa en medvetenhet om och förståelse för vad
brottsligheten innebär för den som drabbas. Konfrontation i
detta syfte måste förväntas ha en starkt brottsavhållande effekt
på många unga lagöverträdare.
Kartläggningsarbete om nya s.k. medlingsmodeller pågår enligt
uppdraget till Riksåklagaren, men detta är inte tillräckligt.
Redan nu bör nya former av medling kunna prövas och här kan
ledning hämtas från de förslag som framförs i motionerna Ju801,
Ju802 och Ju809. Det får ankomma på regeringen att se till att
ett sådant arbete inleds och vid behov återkomma till riksdagen
med förslag snarast möjligt. Vad utskottet här anfört bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 12 bort ha
följande lydelse:
12. beträffande medling
att riksdagen med anledning av motionerna 1994/95:Ju801
yrkande 5, 1994/95:Ju802 yrkande 9 och 1994/95:Ju809 yrkande 20
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
8. Återställande av skador (mom. 13)
Gun Hellsvik (m), Göthe Knutson (m), Anders G Högmark (m),
Siw Persson (fp), Kia Andreasson (mp), Jeppe Johnsson (m) och
Ingbritt Irhammar (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 19 som
börjar med "Som framgått" och slutar med "berörd del" bort ha
följande lydelse:
Utskottet anser att syftet med bestämmelserna om återställande
av skador är lovvärt och att dessa bestämmelser bör utvecklas i
enlighet med vad som framförs i motion Ju809. Här behövs således
åtgärder som kan åstadkomma en utveckling och effektivisering av
regleringen, och Riksåklagarens utredningsarbete härvidlag kan
inte avvaktas. Det får ankomma på regeringen att genast vidta
åtgärder härför. Vad utskottet nu med anledning av motion Ju809
anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 13 bort ha
följande lydelse:
13. beträffande återställande av skador
att riksdagen med anledning av motion 1994/95:Ju809 yrkande 21
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
9. Avskaffande av påföljden vård inom socialtjänsten m.m.
(mom. 14)
Gun Hellsvik, Göthe Knutson, Anders G Högmark och Jeppe
Johnsson (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 21 som
börjar med "Utskottet har" och slutar med "avstånd från" bort ha
följande lydelse:
Utskottet har uppfattningen att det första steget som måste
tas i det fortsatta arbetet med att minska ungdomsbrottsligheten
är att avskaffa påföljden överlämnande till vård inom
socialtjänsten. Grunden för att tillämpa den påföljden är främst
den unges behov av vård och behandling, medan den omständigheten
att han begått brott skjuts i bakgrunden. Detta medför att det
faktiska ingripandet som den unge utsätts för bestäms av
vårdbehovet och inte av hur allvarligt brottet är. En sådan
egenskap hos påföljdssystemet är svår att förena med de
grundläggande principerna om legalitet och likhet inför lagen.
Det finns också ett starkt intresse av att påföljdssystemet är
tydligt. Av betydelse är vidare att straffsystemet bygger på att
det är domstolen som skall bestämma påföljden och att denna
skall stå i proportion till brottet. Det är alltså, enligt
utskottets mening, svårt att förena en rad grundläggande
principer för straffsystemet med ett bibehållande av nuvarande
överlämnandepåföljd, och denna bör utmönstras. Enligt utskottets
mening bör påföljdssystemet för unga lagöverträdare sålunda
förändras genom att påföljden överlämnande till vård inom
socialtjänsten avskaffas och en ny påföljd, ungdomsstraff, för
ungdomar i åldern 15--17 år införs såsom föreslås i motion
Ju802. Det får ankomma på regeringen att snarast utforma ett
sådant lagförslag och återkomma med detta till riksdagen. Vad
utskottet nu med anledning av motion Ju802 anfört bör ges
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 14 bort ha
följande lydelse:
14. beträffande avskaffande av påföljden vård inom
socialtjänsten m.m.
att riksdagen med anledning av motion 1994/95:Ju802 yrkandena
10 och 11 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
10. Nya påföljder för unga lagöverträdare (mom. 15)
Gun Hellsvik (m), Göthe Knutson (m), Anders G Högmark (m),
Siw Persson (fp), Jeppe Johnsson (m) och Ingbritt Irhammar (c)
anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 21 som
börjar med "När det" och slutar med "till den" bort ha följande
lydelse:
Som framgått ovan bereds nu Ungdomsbrottskommitténs förslag om
ett nytt påföljdssystem för unga lagöverträdare i
Justitiedepartementet. Utskottet ser det som angeläget att
arbetet härmed avancerar och att resultatet härav presenteras
för riksdagen inom en snar framtid. I det arbetet bör följande
beaktas.
När det gäller ungdomar som begår brott behövs, som framförs i
motion Ju809, nya former av påföljder som kan användas i stället
för de traditionella påföljderna. Utskottet tänker här t.ex. på
en utvidgning av systemet med att ge föreskrift om
samhällstjänst och på hur medling skall kunna infogas som ett
permanent inslag i sanktionsregleringen för unga lagöverträdare.
Flera av de traditionella påföljderna bör dock kunna användas
även för de unga lagöverträdarna om de kan kombineras och
anpassas till de ungas behov. Utgångspunkterna för ett sådant
arbete angavs av den förutvarande regeringen i proposition
1994/95:12 om handläggning av ungdomsmål (avsnitt 4). Vad där
anfördes i nu berörda frågor bör kunna tjäna som vägledning i
arbetet med ett nytt påföljdssystem för unga.
Det får ankomma på regeringen att snarast återkomma till
riksdagen med förslag i den riktning som utskottet nu skisserat.
Vad utskottet här med anledning av motion Ju809 uttalat bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 15 bort ha
följande lydelse:
15. beträffande nya påföljder för unga lagöverträdare
att riksdagen med anledning av motion Ju809 yrkande 19 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
11. Fängelse för 18--21-åringar (mom. 16)
Gun Hellsvik, Göthe Knutson, Anders G Högmark och Lars
Björkman (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 21 som
börjar med "Inte heller" och slutar med "denna del" bort ha
följande lydelse:
Utskottet anser att gällande begränsningar när det gäller att
döma unga lagöverträdare under 18 år till fängelse alltjämt bör
råda. Däremot har utskottet uppfattningen att det är
kriminalpolitiskt förfelat att behålla en sådan inskränkning när
det gäller unga i åldersgruppen 18--21 år. Dessa personer är,
som framhålls i motion Ju802, myndiga och bör fullt ut svara för
sina handlingar. Av detta följer att de i påföljdshänseende
principiellt bör likställas med vuxna. Någon särreglering när
det gäller att döma till fängelse i dessa fall bör alltså inte
finnas. Erforderlig hänsyn till den dömdes ungdom kan i stället
tas vid straffmätningen jämlikt 29 kap. 7 § BrB, där den
allmänna strafflindringsbestämmelsen för unga under 21 år finns.
Det bör ankomma på regeringen att upprätta förslag till
lagstiftning med den innebörd som utskottet nu förordat.
Förslaget bör snarast föreläggas riksdagen. Vad utskottet nu
uttalat bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 16 bort ha
följande lydelse:
16. beträffande fängelse för 18--21-åringar
att riksdagen med anledning av motion 1994/95:Ju802 yrkande 12
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
12. Utvidgning av nödvärnsrätten m.m. (mom. 18)
Kia Andreasson (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 23
börjar med "Som underströks" och på s. 24 slutar med "i denna
del" bort ha följande lydelse:
Utskottet har nu emellertid en annan uppfattning och kan i
princip ställa sig bakom de resonemang härvidlag som framförs i
motionerna Ju627 och Ju807. Här vill utskottet anmärka att
Kvinnovåldskommissionen bl.a. skall studera den särskilda
problematiken för kvinnor som utsätts för hot om våld och
överväga om tillämpningen av bestämmelserna om nödvärn vållar
problem i sådana sammanhang. Oavsett utgången av
Kvinnovåldskommissionens överväganden anser utskottet att det nu
bör inledas ett arbete på att utvidga nödvärnsrätten på det sätt
som förespråkas i motionerna. Det får ankomma på regeringen att
utföra detta arbete och återkomma till riksdagen med förslag
till lagstiftning i denna riktning. Vad utskottet nu med
anledning av motionerna Ju627 och Ju807 uttalat bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 18 bort ha
följande lydelse:
18. beträffande utvidgning av nödvärnsrätten m.m.
att riksdagen med anledning av motionerna 1994/95:Ju627 och
1994/95:Ju807 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,
13. Preskriptionstiden för miljöbrott m.m. (mom. 20)
Alice Åström (v), Kia Andreasson (mp) och Rolf Åbjörnsson
(kds)
anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 26 som
börjar med "Justitieutskottet har" och slutar med "och Jo622"
bort ha följande lydelse:
Utskottet har stor förståelse för tankarna i motionerna om en
förlängning av preskriptionstiderna för miljöbrotten. Det står
dock, som framfördes redan vid införande av särregleringen i nu
aktuellt hänseende på skattebrottsområdet (jfr prop. 1961:28 s.
38, 1LU1961:17), utom diskussion att starka skäl måste kunna
åberopas för en avvikelse från den generellt gällande
preskriptionstiden, i all synnerhet när det som i förevarande
fall är fråga om att förlänga den. Utskottet har emellertid, som
framgått ovan, inte avvisat tanken på en särlösning för vissa
brott om sådan påkallas, och mot bakgrund av den brottslighet
det här gäller är utskottet berett att förorda en översyn på
området. Utskottet har då noterat det som klart
otillfredsställande att när effekterna av ett miljöbrott först
blir synliga, åtalspreskription ofta redan har inträtt.
Översynen bör kunna ske genom att tilläggsdirektiv ges till
Miljöbalksutredningen, som enligt utskottets uppfattning bör se
över gällande preskriptionsbestämmelser på området. En
utgångspunkt för översynsarbetet bör enligt utskottets
uppfattning vara att preskriptionstiden bör ligga på minst 25
år. Det får ankomma på regeringen att utforma de
tilläggsdirektiv till Miljöbalksutredningen som utskottet nu
förordat. Vad utskottet här med anledning av motionerna Ju608,
Jo606 och Jo622 anfört bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 20 bort ha
följande lydelse:
20. beträffande preskriptionstiden för miljöbrott m.m.
att riksdagen med anledning av motionerna 1994/95:Ju608
yrkande 2, 1994/95:Jo606 yrkande 4 och 1994/95:Jo622 yrkande 4
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1
Motionerna 1
Utskottet 5
Inledning 5
Övergrepp mot kvinnor och barn 5
Sexualbrott 5
Terminologin vid våld mot kvinnor 8
Prostitution m.m. 9
Trafikbrott 10
Narkotika m.m. i trafiken 10
Eftersupning 12
Säkerhetsavdraget vid alkoholanalys 13
Åtgärder för indrivning av böter vid trafikbrott 14
Vissa frågor om unga lagöverträdare 15
Inledning 15
Gällande ordning 15
Utredning om brott av barn 16
Medlingsverksamhet m.m. 17
Påföljden för unga lagöverträdare 19
Straffansvarsutredningen m.m. 21
Ansvarsfrihetsgrunder m.m. 22
Inledning 22
Nödvärn m.m. 23
Preskriptionstiden för miljöbrott 24
Företagsbot 26
Hemställan 27
Reservationer 29
1. Terminologin vid våld mot kvinnor (mom. 5) 29
2. Prostitution (mom. 6) 30
3. Narkotika m.m. i trafiken (mom. 7) 30
4. Narkotika m.m. i trafiken (mom. 7) 31
5. Åtgärder vid indrivning av böter vid trafikbrott
(mom. 10) 31
6. Utredning om lagöverträdare under 15 år (mom. 11) 32
7. Medling (mom. 12) 33
8. Återställande av skador (mom. 13) 33
9. Avskaffande av påföljden vård inom socialtjänsten m.m.
(mom. 14) 34
10. Nya påföljder för unga lagöverträdare (mom. 15) 35
11. Fängelse för 18--21-åringar (mom. 16) 35
12. Utvidgning av nödvärnsrätten m.m. (mom. 18) 36
13. Preskriptionstiden för miljöbrott m.m. (mom. 20) 37