Justitieutskottets betänkande
1994/95:JUU02

Ett effektivare brottmålsförfarande


Innehåll

1994/95
JuU2

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet ett regeringsförslag om
en rad åtgärder som syftar till att effektivisera
brottmålsförfarandet samt fem motioner som väckts i ärendet.
Utskottet tillstyrker, med tre smärre justeringar av lagteknisk
natur, regeringens förslag. Med anledning av fyra av motionerna
tar utskottet dessutom ställning för att brott mot lagen om
hundskatt bör utmönstras ur strafflagstiftningen.

Propositionen

I proposition 1994/95:23 (Justitiedepartementet) har
regeringen föreslagit att riksdagen antar de i propositionen
framlagda och av Lagrådet utom såvitt avser lagförslag 8
granskade förslagen till
1. lag om ändring i brottsbalken,
2. lag om ändring i rättegångsbalken,
3. lag om ändring i utsökningsbalken,
4. lag om ändring i checklagen (1932:131),
5. lag om ändring i lagen (1939:608) om enskilda vägar,
6. lag om ändring i trafikbrottslagen (1951:649),
7. lag om ändring i lagen (1958:205) om förverkande av
alkoholhaltiga drycker m.m.,
8. lag om ändring i lagen (1994:1016) om ändring i lagen
(1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m.,
9. lag om ändring i lagen (1960:418) om straff för
varusmuggling,
10. lag om ändring i naturvårdslagen (1964:822),
11. lag om ändring i narkotikastrafflagen (1968:64),
12. lag om ändring i lagen (1972:435) om överlastavgift,
13. lag om ändring i vapenlagen (1973:1176),
14. lag om ändring i lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa
fall vid förverkande m.m.,
15. lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10),
16. lag om ändring i jaktlagen (1987:259),
17. lag om ändring i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.,
18. lag om ändring i lagen (1991:1969) om förbud mot vissa
dopningsmedel,
19. lag om ändring i ordningslagen (1993:1617).
Lagförslagen, utom lagförslag 7, har fogats till betänkandet,
se bilaga 1. Lagförslag 7 har av utskottet överlämnats till
socialutskottet för samordnad beredning med ett annat förslag
avseende samma lag (se 1994/95:SoU9).

Motionerna

1994/95:Ju3 av Sten Östlund och Sverre Palm (s) vari yrkas att
riksdagen beslutar att 48 kap. 20 § rättegångsbalken ges den
lydelse som i motionen anförts.
1994/95:Ju4 av Patrik Norinder (m) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om avkriminalisering av skyldighet att betala hundskatt.
1994/95:Ju5 av Sigrid Bolkéus (s) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
avkriminalisering av skyldighet att betala hundskatt.
1994/95:Ju6 av Karl-Erik Persson m.fl. (v) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att skyldighet att betala hundskatt bör
avkriminaliseras.
1994/95:Ju7 av Anders Svärd (c) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
att skyldigheten att betala hundskatt bör avkriminaliseras.

Utskottet

Inledning
Bakgrund
År 1990 tillkallades en parlamentariskt sammansatt kommitté
med uppdrag att utreda åklagarverksamheten och
brottmålsförfarandet. Kommittén, som antog namnet
Åklagarutredningen -90, avlämnade i juni 1992 betänkandet (SOU
1992:61) Ett reformerat åklagarväsende.
Åklagarutredningen tar i betänkandet upp olika frågor om
åklagarväsendets organisation, åklagarnas uppgifter och
brottmålsförfarandet. Betänkandet har remissbehandlats.
Inför sitt ställningstagande till åklagarväsendets
organisation analyserade Åklagarutredningen flera
organisationsmodeller. Utredningens slutsats blev att endast två
kan komma i fråga -- den nuvarande ordningen eller den s.k.
regionmodellen. Regeringen, som för sin del gjorde bedömningen
att regionmodellen inte är lämplig som organisatorisk uppbyggnad
för åklagarväsendet, gav i november 1993 Riksåklagaren i uppdrag
att bl.a. se över indelningen i åklagardistrikt. Den 14 april
1994 gav regeringen Riksåklagaren tilläggsuppdraget att se över
bl.a. frågor rörande arbetsfördelningen mellan lokala och
regionala åklagarmyndigheter.
Den 14 april 1994 uppdrog regeringen även åt Riksåklagaren att
tillsammans med Rikspolisstyrelsen och Riksskatteverket utarbeta
ett förslag till fördjupat samarbete mellan berörda myndigheter
vid bekämpningen på central nivå av ekonomisk brottslighet. De
nämnda myndigheterna överlämnade den 1 september 1994 idéskissen
(ÅD 375-94) En central enhet för bekämpning av ekonomisk
brottslighet.
Åklagarutredningen föreslog vidare att det borde göras en
översyn av Riksåklagarens verksamhet och organisation samt av
ansvaret för ADB-frågor inom åklagarväsendet. Mot bakgrund härav
gav regeringen i juli 1992 Statskontoret i uppdrag att se över
åklagarväsendets centrala organisation. Uppdraget redovisades i
februari 1993 i rapporten Riksåklagarens framtida roll och
organisation. Rapporten har remissbehandlats. I regleringsbrevet
för budgetåret 1992/93 uppdrog regeringen åt Riksåklagaren att
analysera omfattningen av Riksåklagarens tillsynsverksamhet.
Uppdraget redovisades i mars 1993 i promemorian
Tillsynsverksamheten i Riksåklagarens kansli. I årets
budgetproposition (prop. 1993/94:100 bil. 3 s. 35 f) redovisade
regeringen sina överväganden i dessa frågor.
I den nu aktuella propositionen tas med ett undantag upp
Åklagarutredningens förslag i fråga om åklagarens uppgifter och
brottmålsförfarandet. Den kvarstående frågan gäller om polisens
och åklagarnas befattning med ärenden angående
felparkeringsavgifter skall upphöra och ett enhetligt
sanktionssystem, som bygger på det nuvarande systemet för
uttagande av kontrollavgift vid s.k. tomtmarksparkering, skall
införas på parkeringsområdet. Detta förslag har enligt
propositionen statsfinansiella konsekvenser som i den rådande
ekonomiska situationen kräver ytterligare överväganden.
I propositionen behandlas vidare vissa frågor om åklagares
övertagande av ledningen av förundersökning som, förutom av
Åklagarutredningen, har berörts i betänkandet (SOU 1988:18)
Rapport av Parlamentariska kommissionen med anledning av mordet
på Olof Palme. Även denna rapport har remissbehandlats.
Här bör också erinras om att regeringen i propositionen
(1994/95:12) Handläggningen av ungdomsmål, som behandlas i
riksdagen denna höst, tar upp en rad frågor om
brottmålsförfarandet i ungdomsmål.
Härutöver kan nämnas att Riksåklagaren den 3 oktober 1994 har
redovisat de ovannämnda uppdragen rörande åklagarväsendets
organisation m.m. i rapporten (1994:2) Åklagarväsendets
dimensionering och indelning på regional och lokal nivå. Ärendet
bereds nu vidare i Justitiedepartementet. I det sammanhanget
bereds också en promemoria (Ds 1994:95) om tjänstestrukturen för
åklagare m.m. som utarbetats av en arbetsgrupp inom
departementet. Även den ovannämnda idéskissen om en central
enhet för bekämpning av ekonomisk brottslighet bereds i
Justitiedepartementet.
I ärendet föreligger en skrift från Riksskatteverket.
Propositionen
I propositionen föreslås en rad åtgärder som syftar till att
effektivisera brottsbekämpningen. En utgångspunkt för reformen
har varit att resurserna för denna verksamhet skall kunna
användas på ett så ändamålsenligt sätt som möjligt.
Åklagarens roll skall enligt propositionen renodlas på så sätt
att åklagare befrias från de flesta uppgifter han i dag har som
inte har någon anknytning till förfarandet i brottmål. Det
innebär att åklagare inte längre skall ha som uppgift att föra
talan om vissa viten och avgifter samt om handräckning.
I linje härmed föreslås i propositionen att uppgiften att föra
talan om tilläggsavgift för olovligt byggande förs över från
åklagare till byggnadsnämnderna. Talan skall enligt
propositionen föras vid länsrätt i stället för vid allmän
domstol, och prövningstillstånd skall krävas vid överklagande
till kammarrätten.
Vidare läggs fram förslag om att åklagare inte längre skall ha
som uppgift att föra talan om handräckning enligt lagen
(1939:608) om enskilda vägar, naturvårdslagen (1964:822) och
lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.
Åklagarens uppgift att föra talan om handräckning enligt den i
bilaga B till gränsälvsöverenskommelsen den 16 september 1971
mellan Sverige och Finland intagna stadgan för fisket inom Torne
älvs fiskeområde behålls dock enligt propositionen oförändrad.
I propositionen förordas att åklagarnas befattning med ärenden
om generella viten behålls. Däremot föreslås att åklagare inte
längre skall ha som uppgift att föra talan om utdömande av vite
enligt 2 kap. 15 § utsökningsbalken.
Propositionen innehåller flera förslag om avkriminalisering av
förfaranden som kan motverkas på annat sätt än genom att
resurserna för brottsbekämpning tas i anspråk. I anslutning
härtill uttalas att kriminalisering som sanktionsform bör
användas med försiktighet.
I enlighet med det anförda föreslås beträffande vårdslöshet i
trafik att det straffbara området inskränks så att endast den
som i väsentlig mån brister i omsorg och varsamhet skall dömas
till straff. Som påföljd förordas dagsböter. I dag kan även
penningböter komma i fråga.
På trafikområdet föreslås vidare att gränsen för när
överlastavgift skall tas ut höjs och att lägsta avgift blir
2 000 kr.
I propositionen föreslås också att straffbestämmelsen i
checklagen för den som ställer ut en check utan täckning eller
som förfogar över täckningen innan checken skall uppvisas
upphävs.
Även jaktlagen ändras enligt propositionens förslag så att det
för straffbarhet krävs i vart fall grov oaktsamhet samt att
straffbestämmelsen för bl.a. lindrigare former av s.k.
överskjutning utgår. Samtidigt förslås att länsstyrelserna skall
ha rätt att ta ut en särskild avgift i motsvarande fall.
Vad beträffar brott som avser olovliga förfaranden med förhyrd
egendom förordas i propositionen särskilda restriktioner vid
åtalsprövningen.
Slutligen föreslås i den del av propositionen som rör
avkriminalisering särskilda restriktioner för åtalsprövningen
vid brott som avser övertrasseringar av eget konto.
I propositionen läggs fram ett antal förslag som syftar till
att effektivisera förfarandet vid förundersökning. I denna del
föreslås till att börja med att möjligheten att underlåta
förundersökning, i de fall det ändå finns tillräckliga skäl för
åtal, utvidgas till att omfatta alla brott som inte kan antas
leda till annan påföljd än böter.
Förundersökningen skall enligt propositionen alltid inledas
genom ett formligt beslut. Samtidigt föreslås en utvidgning av
polismans rätt och skyldighet att vidta utredningsåtgärder innan
en förundersökning hunnit inledas. Det föreslås också ett
förtydligande av bestämmelsen om skyldighet att på polismans
tillsägelse följa med till förhör så att det framgår att den
gäller även om förundersökning inte inletts.
Enligt propositionen bör regeln om åklagares övertagande av
ledningen av förundersökningen förtydligas så att det framgår
att åklagaren i dessa fall har ansvaret för hela utredningen.
Som en konsekvens föreslås att åklagares rätt att meddela
anvisningar för förundersökningens bedrivande när
polismyndigheten är förundersökningsledare tas bort -- åklagaren
får i stället överta ledningen av förundersökningen.
Vad beträffar förundersökningsprotokollet anförs i
propositionen att dokumentationen av vad som framkommit under en
förundersökning inte bör göras mer omfattande än vad som krävs i
det enskilda fallet för att syftet med förundersökningen skall
uppfyllas. Ingen lagstiftningsåtgärd krävs dock i denna del
enligt propositionen.
I frågan om åtalsplikten tas i propositionen ställning för att
principen om absolut åtalsplikt bör behållas. Inte heller bör,
enligt vad som anförs, reglerna i rättegångsbalken om
åtalsunderlåtelse ändras.
Det framhålls dock att principen om en absolut
förundersökningsplikt bör tolkas på det sättet att den innebär
en skyldighet att inleda utredning endast då det ligger inom det
rimligas gräns att anta att en utredning kan leda till att saken
blir uppklarad och någon kan lagföras för brottet. För att
undanröja den osäkerhet som kan råda på denna punkt bör enligt
propositionen lagstiftningen förtydligas. Ett sådant
förtydligande torde också, anförs det, främja en enhetlig och
säker rättstillämpning. I propositionen föreslås således att
förundersökning inte skall behöva inledas om det är uppenbart
att brottet inte går att utreda. Möjligheterna till
förundersökningsbegränsning i s.k. disproportionsfall (se 23
kap. 4 a § 1 rättegångsbalken, RB) bör därmed, anförs det, inte
utvidgas.
I ett avsnitt i propositionen behandlas reglerna om
strafföreläggande och ordningsbot. Här föreslås att området för
strafföreläggande utvidgas genom att åklagare skall få utfärda
strafföreläggande för alla typer av brott där böter ingår i
straffskalan. Vidare föreslås att ett föreläggande också skall
få omfatta medgivna enskilda anspråk som avser
betalningsskyldighet.
Beträffande tillämpningsområdet för att förelägga ordningsbot
är inställningen i propositionen att någon utvidgning inte bör
ske. Inte heller föreslås några ändringar när det gäller
beslutsordningen.
I denna del av propositionen förordas avslutningsvis att
strafföreläggande och föreläggande av ordningsbot behålls
oförändrat som två separata institut.
I propositionen tas också upp bestämmelserna om förverkande
och beslag. Här föreslås att åklagare ges generell rätt att
besluta om förverkande utan samband med talan om ansvar för
brott, om inte egendomen har betydande värde eller det finns
särskilda skäl att saken prövas av rätten. Vidare hemställs om
att det införs en rätt för polisman att besluta om förverkande,
när någon ansvarstalan inte skall föras. Som förutsättning
härför föreslås gälla att saken är uppenbar och att egendomen
saknar saluvärde eller kan antas vara värd mindre än en tiondel
av basbeloppet. Den som drabbas skall dock enligt propositionen
alltid ha rätt till domstolsprövning. I denna del förordas också
att åklagarens skyldighet upphävs att i vissa fall hos domstol
begära en förlängning av åtalstiden när beslag skett.
Slutligen har i regeringskansliet uppmärksammats att 1 § lagen
(1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m. av
misstag fått en felaktig lydelse i ett annat
lagstiftningsärende. I detta ärende har därför intagits ett
förslag till ändring i lagen.
Samtliga lagförslag utom det sistnämnda har granskats av
lagrådet. Lagändringarna såvitt avser förslagen om renodling av
åklagarrollen och avkriminalisering m.m. föreslås träda i kraft
den 1 januari 1995. De ändrade reglerna om strafföreläggande
föreslås träda i kraft den dag regeringen bestämmer.
Ikraftträdande bör enligt propositionen ske när den ADB-baserade
strafförelägganderutinen anpassats till de nya reglerna. I
övrigt föreslås lagändringarna träda i kraft den 1 april 1995.
Överväganden
Allmänt
Utskottet kan konstatera att rättsväsendet i likhet med andra
delar av den offentliga verksamheten har ställts inför uppgiften
att med begränsade resurser bemästra en allt större arbetsbörda.
Den utveckling som sker ställer krav på en kontinuerlig översyn
och förbättring av organisation och arbetsmetoder inom polis-,
åklagar- och domstolsväsendet. På riksdagen och regeringen
faller dessutom att fortlöpande ompröva det regelsystem som bär
upp rättsväsendet. Vid de överväganden som då måste göras ställs
mot varandra å ena sidan kraven på effektivisering av olika
verksamheter och å andra sidan rättssäkerhetsaspekter som är av
grundläggande betydelse i en rättsstat.
I propositionen läggs fram ett betydande antal förslag som
syftar till att effektivisera brottsbekämpningen. Förslagen tar
i första hand sikte på åklagarnas arbetsuppgifter, men de berör
också verksamheten hos polisen och vid domstolarna.
Utskottet finner vid en samlad bedömning att förslagen i
propositionen bör kunna leda till en effektivisering av
brottmålsförfarandet samtidigt som rättssäkerhetskraven
upprätthålls. Utskottet tillstyrker i sak de lagförslag som
läggs fram. Utskottet instämmer vidare i princip i de uttalanden
som görs i propositionen om att kriminalisering som en metod för
att söka hindra överträdelse av olika normer i samhället bör
användas med försiktighet. Till en aspekt av denna fråga, liksom
till ett spörsmål rörande ordningsbotsinstitutet, återkommer
utskottet nedan.
Kustbevakningens möjlighet att förelägga ordningsbot
I motion Ju3 (s) begärs en lagändring som skall göra det
möjligt för regeringen att förordna en tjänsteman vid
Kustbevakningen att utfärda föreläggande av ordningsbot.
Kustbevakningen är en civil myndighet med uppgift att utföra
sjöövervakning och annan kontroll och tillsynsverksamhet.
Kustbevakningen svarar för miljöräddningstjänsten till sjöss och
medverkar i sjöräddningstjänsten. När Försvarsmakten ingriper
mot utländska statsfartyg skall Kustbevakningen samverka med
Försvarsmakten.
Enligt lagen (1982:395) om Kustbevakningens medverkan vid
polisiär övervakning har kustbevakningstjänsteman i viss
utsträckning samma befogenhet som polisman när det gäller bl.a.
trafikregler och säkerhetsanordningar för sjötrafiken.
Kustbevakningstjänsteman kan exempelvis hålla förhör, gripa
någon och företa husrannsakan med stöd av vissa i lagen angivna
bestämmelser i rättegångsbalken.
Kustbevakningstjänsteman får däremot inte utfärda föreläggande
av ordningsbot. Enligt bestämmelserna i 48 kap. RB får
ordningsbot föreläggas av polisman (1 §). Vidare har regeringen
bemyndigats att förordna att ordningsbot får föreläggas även av
åklagare och tulltjänsteman (20 §). Sådana förordnanden finns i
2 § ordningsbotskungörelsen (1968:199) och omfattar vissa
åklagare samt vissa tulltjänstemän beträffande brott mot
varusmugglingslagen.
Ordningsbot får endast ges för sådana brott för vilka inte är
föreskrivet annat straff än penningböter (13 §). Möjligheten att
beivra brott genom ordningsbot inskränks vidare genom en
föreskrift om att Riksåklagaren i samråd med
Rikspolisstyrelsen skall göra ett urval av sådana brott som
skall omfattas av denna möjlighet (14 §). Med stöd härav har
Riksåklagaren meddelat ett beslut (se SFS 1991:2047) om
ordningsbot för vissa brott. För varje brottstyp anges i
beslutet en ordningsbot. Straffet bestäms sålunda enligt en på
förhand fastställd taxa. Rikspolisstyrelsen har vidare utfärdat
föreskrifter och allmänna råd för tillämpningen inom
polisväsendet av ordningsbotsinstitutet.
Det finns vissa ytterligare begränsningar av möjligheten att
förelägga ordningsbot (15 §). Föreläggande får således inte ges
om den misstänkte förnekar gärningen. Vidare utgör samtidig
misstanke om andra brott för vilka ordningsbot inte kan utfärdas
hinder mot föreläggandet. Det måste också vara fråga om ett
normalfall. Om gärningen innefattar några särskiljande
omständigheter i förhållande till vad som förutsatts i RÅ:s
ordningsbotsbeslut skall ärendet överlämnas till åklagare.
Föreläggandet utfärdas normalt direkt i samband med händelsen
i den misstänktes närvaro (16 §). Föreläggandet ges på en
blankett vars utformning bestäms i samråd mellan Riksåklagaren
och Rikspolisstyrelsen.
Om ett föreläggande godkänts, gäller det som dom som vunnit
laga kraft (3 §).
Åklagarutredningen föreslog i sitt betänkande (SOU 1992:6 del
A s. 225 f) att instituten ordningsbot och strafföreläggande
skulle slås samman till ett institut -- föreläggande av påföljd.
Åklagarutredningen tog i sammanhanget (s. 220 f) upp frågan om
formerna för beivrande av överträdelser av
sjötrafikförordningen. Den vanligaste formen av sådana
överträdelser torde enligt utredningen vara överträdelser av
brott mot föreskrifter angående fartbegränsning inom vissa
områden och i vissa farleder. Därutöver förekommer enligt
utredningen förseelser avseende bl.a. brister i förandet av
lanternor, brott mot ankringsförbud och brott mot begränsningar
i rätten att använda vattenområde för båttävling,
vattenskidåkning och liknande sporter.
Utredningen föreslog att penningböter skulle införas för de
angivna överträdelserna och att detta skulle kombineras med en
möjlighet för tjänstemän inom Kustbevakningen att, i likhet med
vad som gäller inom tullen, under vissa förutsättningar utfärda
föreläggande av  bötesstraff inom ramen för det föreslagna
institutet föreläggande av påföljd.
Utredningen hade från Kustbevakningen inhämtat att intresset
var stort inom myndigheten för att införa förenklade former för
beivrande av brott på sjötrafikens område. Bland fördelarna
nämndes att handläggningen blir enklare och snabbare, att
dagsbotsutredning inte behövs och att bötesbeloppen blir lika
för alla. Inom Kustbevakningen bedömde man också enligt
utredningen att möjligheten att utfärda ordningsbot skulle öka
benägenheten att ingripa och beivra överträdelser. Med en
kortare utbildning skulle systemet enligt Kustbevakningen
fungera väl i praktiken och kostnaderna skulle bli mycket
blygsamma.
Åklagarutredningens överväganden utmynnade i ett förslag om
att åklagare och polisman skulle få en i lag reglerad rätt att
utfärda förelägganden enligt den nya påföljden och att
regeringen härutöver skulle bemyndigas att förordna att sådant
föreläggande skall få utfärdas också av tjänsteman vid en annan
myndighet.
Genom den föreslagna lösningen öppnades enligt utredningen en
möjlighet att i framtiden ge andra yrkesgrupper rätt att utfärda
bötesföreläggande där så kan befinnas lämpligt. Som exempel på
områden där sådan möjlighet skulle kunna övervägas nämnde
utredningen -- förutom Kustbevakningens övervakning av
fritidsbåtstrafiken -- Yrkesinspektionens tillsyn över
arbetsmiljöfrågor och trafikinspektörers besiktningsverksamhet.
I propositionen förordas att instituten strafföreläggande och
ordningsbot behålls åtskilda. När det gäller frågan om att
utvidga den krets som får utfärda föreläggande av ordningsbot
erinras om att, enligt 11 kap. 4 § regeringsformen, föreskrifter
om domstolarnas rättskipningsuppgifter, om huvuddragen av deras
organisation och om rättegången skall föreskrivas i lag.
Reglerna om strafföreläggande och ordningsbot utgör enligt
propositionen en begränsning av domstolarnas
rättskipningsuppgifter som enligt denna bestämmelse kräver
lagform. Det torde därför, anförs det, inte utan vidare vara
möjligt att bemyndiga regeringen att ge tjänstemän vid en
myndighet behörighet att utfärda föreläggande om ordningsbot.
Med hänsyn till detta, och då utredningens betänkande inte ger
underlag för regeringen att nu föreslå att en sådan behörighet
skall ges till tjänstemän vid ytterligare myndigheter än polis
och tull, läggs i propositionen inte nu fram något förslag på
denna punkt.
Utöver vad som framgår av propositionen kan tilläggas att
regeringen i december 1993 tillsatte en utredning med uppgift
att utreda statens maritima verksamhet. Utredningen skall enligt
sina direktiv (dir. 1993:136) se över den verksamhet som bedrivs
av marinen, Kustbevakningen, Sjöfartsverket och sjöpolisen.
Kommittén skall bedöma om den inriktning som hittills gällt för
myndighetsuppgifterna inom denna del av statens maritima
verksamhet fortfarande är ändamålsenlig i alla delar eller om en
förskjutning av tyngdpunkten och insatserna mot något
uppgiftsområde bör ske. En av utgångspunkterna för
utredningsarbetet skall vara att Kustbevakningens karaktär som
civil, självständig myndighet direkt under regeringen bör
behållas. Utredningsarbetet skall vara avslutat senast den 1
april 1995.
Försvarsutskottet behandlade våren 1993 (1992/93:FöU9) ett
motionsyrkande liknande det nu aktuella. Utskottet avstyrkte
motionen med hänvisning till den nyssnämnda utredningen.
Utskottet instämmer i och för sig i att det kan finnas skäl
som talar för att vissa tjänstemän inom Kustbevakningen borde
ges rätt att förelägga ordningsbot. Frågan är dock inte
okomplicerad och kräver fortsatta överväganden. Med hänsyn till
att Kustbevakningens arbetsuppgifter i förhållande till
sjöpolisen och andra myndigheter för närvarande utreds bör
förslaget i motion Ju3 inte nu föranleda någon riksdagens
åtgärd. Motionen avstyrks.
Avkriminalisering av brott mot lagen om hundskatt
I motionerna Ju4 (m), Ju5 (s), Ju6 (v) och Ju7 (c) förordas
avkriminalisering av förfaranden som innebär brott mot lagen om
hundskatt.
Lagen (1923:116) om hundskatt föreskriver som huvudregel att
den som innehar en hund årligen skall erlägga hundskatt till
kommunen. Den skattskyldige skall anmäla sitt hundinnehav till
kommunen, som skall föra in uppgifterna i ett
hundskatteregister. Kommunen bestämmer hundskattens storlek. För
betald skatt lämnas ett särskilt skattemärke, som -- utom i
vissa särfall -- skall fästas på hundens halsband eller på annat
lämpligt sätt anbringas på hunden.
Enligt 9 § lagen om hundskatt döms den till böter som
underlåter att anmäla innehav av en skattepliktig hund, som
lämnar oriktiga uppgifter för att undandra sig skattskyldighet,
om inte gärningen är belagd med straff i brottsbalken, eller som
inte anbringar skattemärket på hunden så som är stadgat. Allmänt
åtal för brott mot hundskattelagen får väckas endast efter
medgivande av kommunen.
Åklagarutredningen lade som redan nämnts fram ett antal
förslag om avkriminalisering av olika brott. Beträffande lagen
om hundskatt anförde utredningen (s. 138 f) att dess intresse i
saken inskränkte sig främst till att få till stånd en ordning
där åklagare och polis inte blir belastade av ärenden angående
denna skatt. Det framstod enligt utredningen som uppenbart att
denna typ av ärenden tillhör den kategori som skulle vara lämpad
för ett system med administrativa avgifter eller andra former av
sanktioner eller påtryckningsmedel, exempelvis vite.
Å andra sidan fann utredningen, även om det som den anförde
låg utanför dess omedelbara intresse, att hundskatten var av
ringa betydelse som offentlig inkomstkälla och att det saknades
något bärande motiv för att ha kvar någon form av central
registrering av hundinnehav. Utredningen föreslog mot den
bakgrunden att lagen om hundskatt upphävs och att skyldigheten
att betala sådan skatt avskaffas.
I propositionen läggs inte fram något förslag om
avkriminalisering av brott mot lagen om hundskatt. Där
konstateras att det inom specialstraffrätten är de materiella
reglerna som ger innehåll åt straffbestämmelserna. Vid
överväganden om ett förfarande kan avkriminaliseras tvingas man
ta ställning inte bara till straffbestämmelsen som sådan utan
även till de materiella reglerna. Ur principiell synpunkt bör
nämligen enligt propositionen inte i lag eller författning givna
föreskrifter lämnas osanktionerade. Den riktiga åtgärden bör i
sådant fall, anförs det, vara att föreskriften som sådan
utmönstras eller ges ett annat innehåll. För att ta ställning
till denna typ av åtgärder krävs enligt propositionen i regel
ingående kunskap om det ämnesområde som regleringen avser. Det
skulle således krävas en analys inte bara av straffsanktionen
utan också av behovet över huvud taget av den materiella
regleringen på det aktuella fackområdet. Det anförs i
propositionen att sådana analyser endast i begränsad
utsträckning har varit möjliga att utföra inom ramen för
Åklagarutredningens arbete.
Enligt propositionen skall de förslag som lagts fram av
Åklagarutredningen ses som exempel på fall där det är möjligt
att begränsa användningen av strafflagstiftning. Exemplen bör
enligt propositionen kunna följas av flera i samband med att de
regelsystem som innehåller specialstraffrättsliga bestämmelser
efter hand ses över.
I sammanhanget bör nämnas att Regeringsrätten i ett avgörande
den 13 januari 1994 (mål nr 4099-1990) beträffande Örkelljunga
kommun har slagit fast att en kommun har rätt att fastställa
hundskatten till 0 kr.
I ett ärende i våras fann skatteutskottet (1993/94:SkU34) att
frågan om hundskattens framtida utformning nu borde prövas i
ljuset av det rättsläge som uppkommit med anledning av
Regeringsrättens nyssnämnda avgörande, och utskottet utgick från
att önskemål från olika håll om en möjlighet för kommunerna att
själva få bestämma om registreringen och skatten därvid tas upp
till behandling. Skatteutskottet såg emellertid inte någon
anledning till ett ställningstagande i denna fråga, utan ansåg
att den bör kunna prövas fritt. Därmed avstyrktes de aktuella
motionsyrkandena.
Justitieutskottet anser att det nu är dags att utmönstra brott
mot lagen om hundskatt ur strafflagstiftningen. Regeringen bör
därför, om den anser att den aktuella skatten skall finnas kvar
-- en fråga som det inte ankommer på detta utskott att ta
ställning till -- i lämpligt sammanhang överväga
sanktioneringsfrågan och därefter återkomma till riksdagen med
ett förslag. Vad utskottet har anfört bör riksdagen med
anledning av motionerna Ju4, Ju5, Ju6 och Ju7 som sin mening ge
regeringen till känna.
Övrigt
I propositionen föreslås, som framgått ovan, utvidgad rätt för
åklagare att besluta om förverkande utan samband med talan om
ansvar för brott. Dessutom föreslås att även polisman i vissa
fall skall ha rätt att besluta om förverkande när någon
ansvarstalan inte skall föras. Förslagen i propositionen i denna
del förutsätter ändringar i bl.a. nuvarande 4 § lagen
(1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m.
(förverkandelagen). I propositionen läggs fram förslag till
sådana ändringar. Samtidigt föreslås att bestämmelserna i 4 §
förverkandelagen flyttas till lagens 3 §.
Under ärendets beredning i utskottet har uppmärksammats att
det i 24 § varusmugglingslagen (1960:418) finns en bestämmelse
om att befattningshavare vid Tullverket som Generaltullstyrelsen
bestämmer i vissa fall får såsom åklagare meddela beslut enligt
4 § förverkandelagen. De föreslagna ändringarna i
förverkandelagen förutsätter alltså ändringar också i 24 §
varusmugglingslagen.
Tulltjänstemans rätt att besluta om förverkande överensstämmer
för närvarande med den som gäller för åklagare. Propositionens
förslag innebär som nämnts utvidgad rätt för åklagare att
besluta om förverkande. Utskottet anser att det i detta ärende
saknas underlag för att ge tulltjänsteman samma utvidgade rätt.
I stället bör tulltjänstemans rätt på detta område överensstämma
med den som föreslås gälla för polisman och som nära
ansluter till den som för närvarande gäller för åklagare och
därmed också för tulltjänsteman. Utskottet har utarbetat ett
samlat förslag till ändring i varusmugglingslagen i enlighet med
det nu anförda.
Utskottet har dessutom gjort dels ett tillägg till 3 § i
förslaget till lag om ändring i lagen (1972:435) om
överlastavgift, dels en språklig justering av den föreslagna
bestämmelsen i 48 kap. 5 a § rättegångsbalken.
Utskottet har i övrigt ingenting att anföra med anledning av
propositionen och motionerna.

Hemställan

Utskottet hemställer
1. beträffande förordnande för kustbevakningstjänsteman att
förelägga ordningsbot
att riksdagen avslår motion 1994/95:Ju3,
2. beträffande avkriminalisering av brott mot lagen om
hundskatt
att riksdagen med anledning av motionerna 1994/95:Ju4,
1994/95:Ju5, 1994/95:Ju6 och 1994/95:Ju7 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
3. beträffande rättegångsbalken
att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i
rättegångsbalken med den ändringen att 48 kap. 5 a § erhåller i
bilaga 2 som Utskottets förslag betecknade lydelse,
4. beträffande lagen om överlastavgift
att riksdagen med anledning av regeringens förslag till lag om
ändring i lagen (1972:435) om överlastavgift antar utskottets i
bilaga 3 framlagda förslag till lag om ändring i nämnda lag,
5. beträffande varusmugglingslagen
att riksdagen med anledning av regeringens förslag till lag om
ändring i varusmugglingslagen (1960:418) antar utskottets i
bilaga 4 framlagda förslag till lag om ändring i nämnda lag,
6. beträffande övriga lagförslag
att riksdagen antar regeringens förslag till
a) lag om ändring i brottsbalken,
b) lag om ändring i utsökningsbalken,
c) lag om ändring i checklagen (1932:131),
d) lag om ändring i lagen (1939:608) om enskilda vägar,
e) lag om ändring i trafikbrottslagen (1951:649),
f) lag om ändring i lagen (1994:1016) om ändring i lagen
(1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m.,
g) lag om ändring i naturvårdslagen (1964:822),
h) lag om ändring i narkotikastrafflagen (1968:64),
i) lag om ändring i vapenlagen (1973:1176),
j) lag om ändring i lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa
fall vid förverkande m.m.,
k) lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10),
l) lag om ändring i jaktlagen (1987:259),
m) lag om ändring i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.,
n) lag om ändring i lagen (1991:1969) om förbud mot vissa
dopningsmedel,
o) lag om ändring i ordningslagen (1993:1617).
Stockholm den 22 november 1994
På justitieutskottets vägnar
Gun Hellsvik
I beslutet har deltagit:
Gun Hellsvik (m),
Lars-Erik Lövdén (s),
Göran Magnusson (s),
Sigrid Bolkéus (s),
Göthe Knutson (m),
Märta Johansson (s),
Görel Thurdin (c),
Margareta Sandgren (s),
Anders G Högmark (m),
Siw Persson (fp),
Ann-Marie Fagerström (s),
Alice Åström (v),
Pär Nuder (s),
Lars Björkman (m),
Kia Andreasson (mp),
Rolf Åbjörnsson (kds),
Helena Frisk (s),
Jeppe Johnsson (m) och
Göran R Hedberg (m).
Lars-Erik Lövdén (s), Göthe Knutson, (m) och Göran R Hedberg
(m) har inte deltagit i besluten under mom. 1--3 och 6.
Anders G Högmark (m) och Lars Björkman (m) har inte deltagit i
besluten under mom. 4 och 5.
Regeringens lagförslag

Bilaga 1

Den som obehörigen tar                  Den som obehörigen tar
befattning med vilt som han             befattning med vilt som han
vet eller har skälig                    vet eller har skälig
anledning anta har dödats               anledning anta har dödats
eller åtkommits genom                   eller åtkommits genom
jaktbrott eller brott som               jaktbrott döms för   j a
avses i 45 § tredje                     k th ä l e r i   till
stycket, döms för  j a k                böter eller fängelse i
t h ä l e r i  till                     högst sex månader.
böter eller fängelse i
högst sex månader.
Utskottets förslag till ändring i regeringens förslag till
lag om ändring i rättegångsbalken
Bilaga 2
Regeringens förslag                     Utskottets förslag
                              48 kap.
                               5 a §
Har målsäganden                         Har målsäganden
anmält enskilt anspråk i                anmält enskilt anspråk
anledning av brottet som avser          avseende betalningsskyldighet
betalningsskyldighet och är             i anledning av brottet och
omständigheterna sådana                 är omständigheterna
att åklagaren enligt 22                 sådana att åklagaren
kap. 2 § första stycket                 enligt 22 kap. 2 §
är skyldig att utföra                   första stycket är
målsägandens talan,                     skyldig att utföra
skall också det enskilda                målsägandens talan,
anspråket föreläggas                    skall också det enskilda
den misstänkte till                     anspråket föreläggas
godkännande.                            den misstänkte till
                                        godkännande.
Utskottets förslag till lag om ändring i lagen (1972:435) om
överlastavgift
Bilaga 3
                             3 §2
Har högsta tillåtna                     Har högsta tillåtna
bruttovikt överskridits i               bruttovikt överskridits i
fråga om ett fordon som                 fråga om ett fordon som
inte ingår i ett                        inte ingår i ett
fordonståg, fördelas                    fordonståg, fördelas
överlasten lika på                      överlasten lika på
fordonets axlar. Överlasten             fordonets axlar. Överlasten
för varje axel avrundas                 för varje axel avrundas
därefter till närmast                   därefter till närmast
lägre, hela hundratal                   lägre, hela hundratal
kilogram och minskas sedan med          kilogram och minskas sedan med
300 kilogram. För varje                 500 kilogram. Grundbelopp tas
axel beräknas härefter                  ut enligt 2 § andra
överlastavgift med                      stycket. Därefter
tillämpning av tabellen i 2             beräknas överlastavgift
§ andra stycket.                        för varje axel med
                                        tillämpning av tabellen i 2
                                        § andra stycket.
Bestämmelserna i första stycket äger motsvarande tillämpning i
fråga om fordon, som ingår i fordonståg, när den för tåget
tillåtna bruttovikten ej överskridits.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995. Har den
avgiftsgrundande färden ägt rum före ikraftträdandet tillämpas
äldre bestämmelser.
2 Senaste lydelse 1990:14
Utskottets förslag till lag om ändring i lagen (1960:418) om
straff för varusmuggling
Bilaga 4
Härigenom föreskrivs att 16 och 24 §§ lagen (1960:418) om
straff för varusmuggling skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse                       Föreslagen lydelse
                                16 §
När beslag lagts å egendom, som kan antagas vara enligt denna
lag förverkad, skall åklagaren antingen så snart ske kan väcka
åtal för brott, som föranlett beslaget, eller talan vid domstol
med yrkande om egendomens förverkande eller ock förfara på sätt
i 21 § sägs.
Vad i rättegångsbalken
är stadgat om den tid, inom
vilken åtal sist skall hava
väckts, skall ej äga
tillämpning.
                             24 §1
I mål rörande brott                     I mål rörande brott
enligt författningar,                   enligt författningar,
vilkas efterlevnad tullverket           vilkas efterlevnad tullverket
har att övervaka, må, om                har att övervaka, må, om
ej svårare straff än                    ej svårare straff än
böter kan följa å                       böter kan följa å
brottet eller om målet                  brottet eller om målet
rör brott som avses i 2                 rör brott som avses i 2
§ andra meningen, talan                 § andra meningen, talan
föras av befattningshavare              föras av befattningshavare
vid tullverket som                      vid Tullverket som
generaltullstyrelsen                    Generaltullstyrelsen
bestämmer. Sådan                        bestämmer. Sådan
befattningshavare må ock                befattningshavare må ock
såsom åklagare meddela                  meddela beslut enligt 3 §
beslut enligt 4 § lagen                 fjärde stycket lagen
(1986:1009) om förfarandet              (1986:1009) om förfarandet
i vissa fall vid                        i vissa fall vid
förverkande m.m.                        förverkande m.m.
Vad nu stadgats skall icke lända till inskränkning i allmän
åklagares åtalsrätt i fråga om brott, som nyss sagts.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1995.
1 Senaste lydelse 1986:1013

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1
Propositionen 1
Motionerna 2
Utskottet 2
Inledning 2
Bakgrund 2
Propositionen 4
Överväganden 6
Allmänt 6
Kustbevakningens möjlighet att förelägga ordningsbot 7
Avkriminalisering av brott mot lagen om hundskatt 9
Övrigt 11
Hemställan 12
Bilagor
1. Regeringens lagförslag 14
2. Utskottets förslag till ändring i regeringens förslag
till lag om ändring i rättegångsbalken 46
3. Utskottets förslag till lag om ändring i lagen
(1972:435) om överlastavgift 47
4. Utskottets förslag till lag om ändring i lagen
(1960:418) om straff för varusmuggling 49