I detta betänkande behandlar utskottet regeringens förslag om
anslag till kriminalvården för budgetåret 1995/96. I samband
därmed behandlas ett antal motioner avseende medelstilldelningen
och i övrigt med anknytning till kriminalvården.
Utskottet tillstyrker regeringens förslag och avstyrker
samtliga motioner.
Till betänkandet har fogats sammanlagt 13 reservationer, varav
fyra från (m), två från (m, kds), en från (c), fyra från (v), en
från (v, kds) och en från (mp).
ANDRA HUVUDTITELN
Propositionen
I proposition 1994/95:100 bilaga 3 (Justitiedepartementet) har
regeringen föreslagit riksdagen att
till Kriminalvårdsstyrelsen för budgetåret 1995/96 anvisa ett
ramanslag på 161 999 000 kr (punkt E 1, s. 68--69).
till Kriminalvården för budgetåret 1995/96 anvisa ett
ramanslag på 5 750 982 000 kr (punkt E 2, s. 69--70).
till Utlandstransporter för budgetåret 1995/96 anvisa ett
förslagsanslag på 238 672 000 kr (punkt E 3, s. 70--71).
Motionerna
1994/95:Ju501 av Olle Lindström och Ola Karlsson (m) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att utländska medborgare som begår brott i
Sverige skall utvisas för att avtjäna sina straff i hemlandet.
1994/95:Ju502 av Agne Hansson och Krister Örnfjäder (c, s)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om nya platser till
kriminalvårdsanstalten i Västervik.
1994/95:Ju503 av Stig Bertilsson (m) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om fortsatt verksamhet vid fängelset Borgen i Vänersborg.
1994/95:Ju504 av Sven Bergström (c) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om behovet av att bevara mindre fängelser.
1994/95:Ju505 av Britta Sundin m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att inrätta en kriminalvårdsanstalt i Ånge
kommun.
1994/95:Ju507 av Agne Hansson (c) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
att kriminalvårdsanstalten i Lärbro på Gotland ges möjlighet att
bedriva fortsatt verksamhet.
1994/95:Ju508 av Agneta Brendt m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om kriminalvårdsanstalten i Hudiksvall.
1994/95:Ju509 av Alice Åström m.fl. (v) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att inte bygga upp en psykiatrisk vård
inom kriminalvården utan utnyttja de resurser som finns inom den
psykiatriska sjukvården.
1994/95:Ju510 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas att
riksdagen beslutar att under anslaget E 3. Utlandstransporter
inom Justitiedepartementet anvisa ett i förhållande till
regeringens förslag med 20 000 000 kr minskat anslag i
enlighet med vad som anförts i motionen.
1994/95:Ju511 av Birgit Henriksson (m) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om sammanslagning av häktet i Luleå och KVA
Luleå.
1994/95:Ju512 av Thomas Julin (mp) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om att stoppa nedläggningar av fängelser tills
konsekvensbeskrivningar presenterats.
1994/95:Ju801 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om alternativa påföljder till fängelse,
1994/95:Ju805 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en ändrad inriktning av kriminalvården,
5. att riksdagen till Kriminalvården för budgetåret 1995/96
anslår 200 000 000 kr mindre än vad regeringen föreslår enligt
vad i motionen anförts om att minska antalet fängelseplatser,
6. att riksdagen hos regeringen begär att frivårdens
verksamhet med alternativa behandlingsformer skall prioriteras
enligt vad i motionen anförts om att dit överföra mer pengar av
anslaget till kriminalvården,
8. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändrade
regler när det gäller flyktingars förvarstagande enligt vad i
motionen anförts om det felaktiga i att de sätts i häkte i
väntan på avvisningsbeslut,
9. att riksdagen till Utlandstransporter för budgetåret
1995/96 anslår 35 000 000 kr mindre än vad regeringen föreslagit
enligt vad i motionen anförts om brister i planering och
samordning av resorna.
1994/95:Ju809 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om redovisning av situationen i
kriminalvården,
23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om kriminalvården,
24. att riksdagen till kriminalvården för budgetåret 1995/96
anvisar 25 000 000 kr utöver vad regeringen föreslagit, eller
således 5 775 982 000 kr,
1994/95:Fi216 av Alf Svensson m.fl. (kds) vari yrkas
21. (delvis) att riksdagen till polis, domstolar och
kriminalvård för budgetåret 1995/96 anvisar 400 miljoner kronor
utöver vad regeringen föreslagit.
1994/95:Sf611 av Rose-Marie Frebran m.fl. (kds) vari yrkas
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att förvarstagna asylsökande skall
placeras i lämpliga lokaler som tillgodoser kravet på respekt
och värdighet,
1994/95:Sf637 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om förbud mot förvar av vuxna i häkten och
polisarrester,
1994/95:So601 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om frihetsberövande av barn och behovet av
ändringar i lagstiftningen för att följa barnkonventionen,
1994/95:Kr2 av Ola Ström m.fl. (fp) vari yrkas
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ändring i lagstiftningen så att
minderåriga lagöverträdare hålls åtskilda från vuxna
brottslingar inom kriminalvården.
Utskottet
Allmänt
Inledningsvis konstaterar utskottet att budgetåret 1995/96
enligt riksdagens beslut om ändring i riksdagsordningen (Förs.
1993/94:TK2, KU18, rskr. 425, 1994/95:KU2, rskr. 4, SFS
1994:1471) löper till och med den 31 december 1996.
Det övergripande målet för kriminalpolitiken och därmed också
för kriminalvårdens verksamhet är att minska brottsligheten och
öka människors trygghet i samhället. Kriminalvårdens verksamhet
skall kännetecknas av en human människosyn, god omvårdnad och
ett aktivt påverkansarbete med iakttagande av hög grad av
säkerhet samt respekt för den enskildes integritet och
rättssäkerhet. Verksamheten skall inriktas på åtgärder som
påverkar den dömde att inte återfalla i brott.
Kriminalvårdens ansvarsområden är att verkställa
fängelsestraff samt att övervaka skyddstillsynsdömda och
villkorligt frigivna. Till kriminalvårdens huvuduppgifter hör
också att svara för verksamheten vid landets häkten.
Kriminalvårdslagstiftningen bygger i allt väsentligt på de
principer som lades fast genom 1974 års kriminalvårdsreform.
Grundtankar för reformen var att så långt det är möjligt med
hänsyn till kravet på samhällsskydd och differentiering främja
de intagnas samhällsanpassning och motverka de skadliga
följderna av frihetsberövandet.
Kriminalvårdsstyrelsen (KVS) är central förvaltningsmyndighet
för all kriminalvårdsverksamhet. Styrelsen är chefsmyndighet för
sju geografiskt indelade regioner som var och en omfattar
anstalter, häkten och frivårdsmyndigheter samt för den fr.o.m.
den 1 januari 1994 inrättade Transporttjänsten. I administrativt
hänseende är styrelsen chefsmyndighet även för
Kriminalvårdsnämnden och övervakningsnämnderna.
Flera av styrelsens uppgifter har decentraliserats och
delegerats till regionmyndigheterna och de lokala myndigheterna.
Antalet tjänster vid styrelsen har till följd härav och
rationaliseringar i övrigt minskat från ca 320 till ca 200.
Styrelsens uppgifter är numera i princip koncentrerade till
övergripande och gemensamma uppgifter.
De sju regionmyndigheternas huvuduppgifter är att leda
kriminalvården i regionerna enligt KVS riktlinjer, stödja
verksamheten vid de lokala myndigheterna och utöva tillsyn över
deras verksamhet.
Kriminalvården har under flera år ställts inför krav på
rationaliseringar. Budgetåret 1995/96 blir det sista året i det
av statsmakterna beslutade femåriga rationaliseringsuppdraget
till KVS att årligen genomföra rationaliseringar uppgående till
omkring 30 miljoner kronor. Två tredjedelar av dessa belopp
omfördelas och används för förnyelsearbete inom kriminalvården
och en tredjedel utgör besparing. Rationaliseringarna innebär
bl.a. förändrat arbetssätt för framför allt anstalts- och
häktesorganisationen.
Regeringen anför i budgetpropositionen att kriminalvården, mot
bakgrund av det ekonomiska läget och den redovisade
beläggningsutvecklingen (se härom nedan), bör kunna åläggas ett
besparingskrav för de närmaste tre budgetåren. Regeringen anser
att möjligheter bör finnas till fortsatta rationaliseringar i
administrationen och till ytterligare organisations- och
schemaförändringar inom anstalts- och häktesorganisationen.
Dessutom bör en utgiftsminskning kunna ske genom att utbyggnaden
av anstalts- och häktesorganisationen begränsas något.
Besparingskravet för budgetåret 1995/96 (12 månader) bör, enligt
regeringen, bestämmas till 50 miljoner kronor. Härtill kommer
den ovan nämnda rationaliseringen avseende budgetåret 1995/96
(12 månader) på 10 miljoner kronor samt kostnader till följd av
den av riksdagen (1992/93:JuU19, rskr. 223) beslutade reformen
om villkorlig frigivning på 69 miljoner kronor (12 månader),
vilka skall finansieras utan extra anslag. Sammanlagt rör det
sig om ett besparings- och rationaliseringsarbete på 79 miljoner
kronor räknat på 12 månader.
Regeringen konstaterar i budgetpropositionen att
Riksrevisionsverket (RRV) har riktat invändningar mot KVS'
årsredovisning och uttalar att de brister som RRV pekat på i
revisionsberättelsen är så allvarliga att de skyndsamt bör
åtgärdas. Regeringen konstaterar att ett sådant arbete har
inletts och att de grunder som orsakat revisionsanmärkningar
kommer att åtgärdas.
Regeringen anser att KVS i årsredovisningen i den del som
avser resultatredovisningen redogjort för verksamheten på ett
överskådligt och lättfattligt sätt men att det dock bör finnas
goda möjligheter att inför kommande verksamhetsår vidareutveckla
resultatredovisningen, bl.a. med avseende på slutprestationer.
Utskottet har under ärendets beredning vid en utfrågning med
representanter för Justitiedepartementet och KVS inhämtat
information rörande bl.a. KVS' åtgärder till följd av RRV:s
anmärkningar, pågående rationaliserings- och utvecklingsarbete
samt frågor angående anstaltsbeläggning och aktuella
förändringar i anstaltsbeståndet m.m.
Pågående översyns- och beredningsarbete m.m.
Regeringen tillkallade den 15 april 1992 Straffsystemkommittén
(dir. 1992:47) för att se över det straffrättsliga
påföljdssystemets innehåll och uppbyggnad. I
Straffsystemkommitténs uppdrag ingår bl.a. att pröva om systemet
med villkorlig frigivning skall behållas och hur detta i så fall
skall vara utformat. Kommittén skall också överväga
möjligheterna att vidareutveckla användningen av olika
alternativ till fängelsestraff. I direktiven understryks att
inriktningen för arbetet härvidlag bör vara att öka utrymmet för
alternativ till fängelse genom att öppna möjligheter till andra
icke frihetsberövande påföljder än de som nu finns och att
ytterligare utveckla redan tillgängliga påföljder. Kommitténs
arbete skall vara slutfört under hösten 1995.
Den 1 januari 1993 utvidgades försöksverksamheten med
samhällstjänst till att gälla hela landet (prop. 1991/92:109,
JuU24, rskr. 259, SFS 1992:372). Den utvidgade tillämpningen är
tidsbegränsad till utgången av år 1995 i väntan på att en mera
permanent ordning kan införas. I Straffsystemkommitténs uppdrag
ingår att föreslå hur samhällstjänsten på längre sikt bör
infogas i påföljdssystemet. Brottsförebyggande rådet (BRÅ) har
utvärderat 1990--1992 års försöksverksamhet med samhällstjänst.
Utvärderingen har nyligen lämnats över till kommittén.
Den 1 augusti 1994 påbörjades en tvåårig försöksverksamhet med
intensivövervakning med elektronisk kontroll (prop. 1993/94:184,
JuU28, rskr. 322). Försöksverksamheten syftar bl.a. till att ge
underlag för Straffsystemkommitténs överväganden om
intensivövervakning med elektronisk kontroll bör bli ett
permanent inslag i straffsystemet. Under försöksperioden kan
fängelsestraff på högst två månader i vissa fall verkställas
utanför anstalt i form av intensivövervakning med elektronisk
kontroll. En förutsättning för sådan verkställighet är att den
dömde bor inom något av verksamhetsområdena för
frivårdsmyndigheterna i Karlskoga, Luleå, Malmö Norra, Malmö
Södra, Norrköping eller Sundsvall. Under verkställighetstiden
får den dömde inte lämna sin bostad annat än för vissa ändamål
och på särskilt angivna tider. Förbudet att lämna bostaden
kontrolleras med elektroniska hjälpmedel. Elektronisk kontroll
får också avse att den dömde fullständigt avhåller sig från
alkohol. Vid misskötsamhet tas den dömde in i
kriminalvårdsanstalt för att där undergå fortsatt verkställighet
av straffet.
BRÅ har fått i uppdrag att utvärdera försöket med
intensivövervakning med elektronisk kontroll. Uppdraget skall
delredovisas före april månads utgång i år och slutredovisas
senast den 1 oktober 1996. Utvärderingen skall i största möjliga
utsträckning belysa förhållanden som är av betydelse för att
kunna bedöma om intensivövervakning med elektronisk kontroll är
ett bärkraftigt alternativ till fängelse.
Fängelseutredningen (dir. 1992:36), som gjort en översyn av de
principer och det regelverk som lades fast genom 1974 års
kriminalvårdsreform, redovisade i augusti 1993 sitt
huvudbetänkande (SOU 1993:76) Verkställighet av fängelsestraff
och i januari 1994 sitt slutbetänkande (SOU 1994:5) Kriminalvård
och psykiatri. Fängelseutredningen har bl.a. föreslagit att
lagen om kriminalvård i anstalt skall ersättas med en ny lag om
verkställighet av fängelsestraff. Kommittén anser vidare att den
s.k. normaliseringsprincipen, som innebär att kriminalvårdens
intagna har samma rätt till samhällets stöd- och vårdinsatser
som andra medborgare, skall behållas. Kommittén framhåller
behovet av ökad differentiering av intagna med hänsyn till bl.a.
säkerhetsaspekter, narkotikamissbruk och behandlingsbehov.
Enligt kommittén bör emellertid närhetsprincipen, som innebär
att den dömde skall avtjäna straffet i närheten av sin hemort,
fortfarande äga viss betydelse med avseende på valet av anstalt.
Kommittén föreslår också åtgärder i syfte att motverka
förekomsten av narkotika på anstalterna. Kommitténs betänkanden
har remissbehandlats.
Vissa av Fängelseutredningens förslag ligger till grund för
regeringens proposition (prop. 1994/95:124) om ändringar i
kriminalvårdslagstiftningen rörande anstaltsindelningen m.m. I
propositionen föreslås ändringar i lagen (1974:203) om
kriminalvård i anstalt, vilka bl.a. syftar till att förbättra
kriminalvårdens möjligheter att placera de intagna på en anstalt
med lämplig verksamhetsinriktning. Ändringarna syftar också till
att bekämpa förekomsten av narkotika och i övrigt förbättra
ordningen och säkerheten i fängelserna. Fängelseutredningens
förslag i övrigt bereds vidare inom Justitiedepartementet i
syfte att ersätta den nuvarande lagen om kriminalvård i anstalt
med en ny lag om verkställighet av fängelsestraff.
Ungdomsbrottskommittén överlämnade i juni 1993 sitt betänkande
(SOU 1993:35) Reaktion mot ungdomsbrott. Kommittén har övervägt
i vilka former och på vilket sätt det allmänna bör ingripa när
unga begår brott. Bakgrunden är bl.a. att förändringarna i
påföljdssystemet, som skett i takt med det kriminalpolitiska
utvecklingsarbetet, hittills inte i någon vidare mån har berört
de unga lagöverträdarna. Ändrade regler för handläggningen av
ungdomsmål trädde i kraft den 1 mars 1995 (prop. 1994/95:12,
JuU1, rskr. 1994/95:39). Kommitténs förslag i frågan om
påföljden för ungdomar bereds för närvarande vidare inom
Justitiedepartementet.
I budgetpropositionen anges också att det inom
Justitiedepartementet pågår ett arbete rörande en översyn av
bötesstraffets utformning och användning i syfte att belysa
möjligheterna att utvidga användningen av böter och att skärpa
bötesstraffet.
Lokalförsörjningen inom kriminalvården
Beläggning m.m.
Under budgetåren 1992/93 och 1993/94 ökade medelbeläggningen
vid anstalterna med sammanlagt 657 till 4 239 intagna.
Medelbeläggningen har under 1993/94 varit 95 %. På de slutna
riksanstalterna har beläggningen legat nära 100 %.
Utskottet vill inledningsvis erinra om att utskottet tidigare
vid ett stort antal tillfällen och senast förra våren (prop.
1993/94:JuU17 s. 13) uttalat att beläggningsnivån på
kriminalvårdsanstalterna bör vara omkring 85 % för att
möjliggöra differentiering av olika intagna samtidigt med ett
gott resursutnyttjande.
Under budgetåret 1993/94 var medelbeläggningen vid häktena 1
379 personer och beläggningsnivån 91 %. Antalet platser har
under budgetåret ökat med 149. Beläggningstrycket har därmed
minskat något även om det tidvis varit överbeläggning vid ett
antal häkten.
KVS redovisar i sin månadsstatistik för anstalter rörande
situationen under januari månad i år att medelbeläggningen ökat
med 177 intagna jämfört med samma period förra året.
Platsutnyttjandet mätt i procent av antalet tillgängliga platser
var under januari månad i år i genomsnitt 86 med en variation
från 82 på öppna anstalter till 95 på de slutna riksanstalterna
med den högsta säkerhetsnivån, de s.k. klass I-anstalterna
Kumla, Hall och Tidaholm. Motsvarande siffror för januari månad
1994 var 94 % med en variation från 88 % på öppna lokalanstalter
till 100 % på slutna riksanstalter.
I kriminalvårdens statistik över beläggningen m.m. vid häktena
redovisas att medelbeläggningen under januari i år var 186
intagna färre än under januari 1994. Platsutnyttjandet var under
januari i år 82 % av tillgängliga platser med regionala
variationer från Härnösandsregionens 57 % till
Stockholmsregionens 92 %.
Den obligatoriska halvtidsfrigivningen avskaffades den 1 juli
1993. Numera gäller som huvudregel att minst två tredjedelar av
strafftiden skall ha avtjänats innan frigivning kan ske. Den 1
februari 1994 sänktes promillegränsen för grovt rattfylleri
samtidigt som straffet för detta brott skärptes. För att möta
effekterna av beläggningsutvecklingen samt av de ändrade
reglerna i fråga om villkorlig frigivning och rattfylleri, pågår
och planeras en utbyggnad av anstalts- och häktesorganisationen
med ca 1 300 anstaltsplatser och ca 235 häktesplatser.
Regeringen redovisar i budgetpropositionen (s. 67) att en
avmattning i tillströmningen till anstalterna förefaller ha
skett under år 1994. Under hösten 1994 har beläggningsnivån
varit obetydligt högre än under samma tid föregående år
samtidigt som den huvudsakliga effekten på beläggningen av de
ändrade reglerna för villkorlig frigivning, som trädde i kraft
den 1 juli 1993, numera, enligt regeringens uppfattning, bör ha
inträffat. Dessutom har beläggningen vid häktena minskat. I takt
med att nya platser kan tas i bruk bör den besvärliga
beläggningssituation som har rått under de senaste två
budgetåren förbättras. Med hänsyn till att tillströmningen till
anstalterna synes avta bör dessutom behovet av anstalts- och
häktesplatser under de närmaste åren tills vidare, enligt
regeringen, beräknas något lägre än som skett vid
utbyggnadsplaneringen.
Utskottet finner ingen anledning till någon riksdagens åtgärd
nu med anledning av vad regeringen anfört.
Lokalisering av anstalter m.m.
I motion Ju502 (c, s) förordas en utbyggnad av
kriminalvårdsanstalten Västervik och i motion Ju505 (s)
förespråkas att en ny kriminalvårdsanstalt förläggs till Ånge.
I motion Ju511 (m) yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna att häktet i Luleå inte bör slås samman
med kriminalvårdsanstalten därstädes.
I ett antal motioner argumenteras mot nedläggningar av
anstalter. I motion Ju503 (m) förordas sålunda att
kriminalvårdsanstalten Borgen i Vänersborg inte läggs ned. I
motionerna Ju507 (c) och Ju508 (s) argumenteras emot
nedläggningar av kriminalvårdsanstalterna i Lärbro resp.
Hudiksvall. I motion Ju504 (c) framhålls behovet av att de små
fängelserna bibehålls och i motion Ju512 (mp) yrkas att
nedläggningen av fängelser skall stoppas till dess att
konsekvensbeskrivningar presenterats.
KVS har i skrivelse den 20 februari i år hemställt att
regeringen beslutar att kriminalvårdsanstalterna Nacka, Torhult,
Borgen-Vänersborg, Lärbro, Växjö, Falun och Hudiksvall samt
häktena i Östersund och Luleå skall stängas senast den 30 juni
1996.
Vidare har styrelsen hemställt att regeringen skall inrätta en
häktesavdelning vid kriminalvårdsanstalten i Luleå i samband med
att häktet Luleå stängs.
I skrivelsen anförs bl.a. att de nedläggningar och
platsförändringar som initierats i huvudsak ligger i linje med
den inriktning som slagits fast i den långsiktiga
lokalplaneringen där bl.a. ökade differentieringsmöjligheter
inom resp. anstalt, flexibilitet, samt kostnads- och
verksamhetseffektivitet är vägledande. Styrelsen anför vidare
att inriktningen sålunda är att tillbyggnad skall ske vid ett
flertal anstalter och att nedläggning måste genomföras av ett
antal mindre inte utbyggnings- eller utvecklingsbara anstalter
och häkten.
Justitieministern anförde nyligen i ett interpellationssvar i
riksdagen (prot. 1994/95:74) angående nedläggningar av
kriminalvårdsanstalter bl.a. att det är regeringen som fattar
beslut om nedläggning av anstalter och häkten samt att förslagen
från KVS kommer att bedömas av regeringen i ett
helhetsperspektiv tillsammans med andra förändringar inom
kriminalvården. Vid denna bedömning kommer, tillade
Justitieministern, även eventuella effekter inom andra
myndighetsområden att vägas in. Förslagen bereds nu inom
Justitiedepartementet.
Utskottet har flera gånger behandlat motioner rörande bl.a.
behovet av nya anstalter och lämplig lokalisering av dessa (se
1993/94:JuU17 s. 8 med där gjord hänvisning).
Utskottet vill inledningsvis påpeka att lokaliseringen av
häkten och anstalter kan få betydelse för kostnaderna även på
andra anslag inom rättsväsendet, t.ex. kostnaderna för
offentliga försvarare som belastar rättshjälpsanslaget.
Utskottet utgår från att regeringen, som Justitieministern också
antytt i sitt interpellationssvar, beaktar sådana faktorer vid
de överväganden som skall göras. Därmed anser utskottet syftet
med kravet på konsekvensanalyser i motion Ju512 tillgodosett.
Utskottet intar dock alltjämt den ståndpunkt som utskottet
tidigare givit uttryck för vid ställningstagande till liknande
motionsyrkanden, nämligen att det inte är möjligt för utskottet
att prioritera ett eller flera angelägna projekt framför andra.
Denna uppfattning gäller också i frågan huruvida viss eller
vissa anstalter bör drivas vidare eller läggas ned. Utskottet
avstyrker bifall till motionerna Ju502, Ju503, Ju504, Ju505,
Ju507, Ju508, Ju511 och Ju512.
Kriminalvårdsstyrelsen
Medelstilldelningen
Regeringen har under punkt E 1. (s. 68 f) föreslagit riksdagen
att till Kriminalvårdsstyrelsen anvisa ett ramanslag på
161 999 000 kr, varav 107 358 000 kr beräknats för perioden juni
1995--juli 1996. Detta innebär att KVS åläggs ett besparingskrav
på 3,3 miljoner kronor.
Utskottet tillstyrker regeringens förslag.
Kriminalvården
Alternativa påföljder m.m.
I motion Ju801 (m) understryks att fängelsestraffet är den
mest väsentliga delen i påföljdssystemet men att nya påföljder
måste prövas vid sidan härav. I motion Ju805 (v) förespråkas en
minskad användning av anstaltsbehandling och satsningar på
alternativa påföljder.
Utskottet har i olika sammanhang understrukit vikten av att
alternativ till fängelsestraff utvecklas och att det sker en
utveckling inom anstalterna när det gäller verksamhetens
inriktning. Utskottet har också uttalat att de
behandlingsmodeller som nu finns inom kriminalvården måste
utvidgas och ytterligare förbättras (se t.ex. 1992/93:JuU25 s.
10 f).
Utskottet behandlade förra året (1993/94:JuU17 s. 12 f)
motioner vari bl.a. yrkades en minskad användning av
anstaltsbehandling och satsningar på alternativa påföljder.
Utskottet avstyrkte motionsyrkandena med hänvisning till att
Fängelseutredningens respektive Straffsystemkommitténs arbete
och beredningen härav borde avvaktas.
I budgetpropositionen (s. 65) anförs att det är regeringens
ambition att begränsa användningen av fängelsestraff och utvidga
användningen av alternativa straff och verkställighetsformer.
Regeringen anför också att det pågår lagstiftningsprojekt med
den inriktningen bl.a. inom ramen för Straffsystemkommitténs
arbete och den översyn av bötesstraffet som förbereds inom
Justitiedepartementet med syfte att belysa möjligheterna till en
ökad användning av böter som påföljd.
Utskottet, som välkomnar regeringens uttalanden i fråga om en
minskad användning av fängelsestraff och en utvidgad tillämpning
av alternativa strafformer, vidhåller sin uppfattning att
pågående översynsarbete och beredningen härav bör avvaktas.
Utskottet avstyrker bifall till motionerna Ju801 och Ju805 i nu
berörda delar.
Psykiatrisk vård inom kriminalvården m.m.
I motion Ju509 (v) yrkas att de resurser som finns inom den
psykiatriska sjukvården skall utnyttjas också för psykiskt
störda lagöverträdare och att det inte skall byggas upp
psykiatriska vårdresurser inom kriminalvården. I motionen anförs
vidare att psykiskt störda lagöverträdare bör dömas till vård i
stället för till fängelse; frågan om påföljd för psykiskt störda
lagöverträdare kommer utskottet att behandla senare i år.
I motion Ju809 (c) yrkas att regeringen redovisar situationen
inom kriminalvården i fråga om psykiskt störda lagöverträdare. I
motionen förespråkas utökade resurser inom kriminalvården för
att ge intagna med psykiska problem det stöd och den
rehabilitering som behövs för att de skall kunna återgå till ett
normalt liv efter anstaltsvistelsen.
Sedan gammalt gäller regler om straffrättslig särbehandling av
personer som gjort sig skyldiga till brottslig gärning under
inflytande av en allvarlig psykisk sjukdom. Före brottsbalkens
(BrB) ikraftträdande innebar särbehandlingen att den skyldige av
domstol kunde förklarads fri från straff. Beslut om tvångsvård
ankom härefter på sjukvårdsmyndigheterna. I BrB föreskrevs
ursprungligen att för brott som någon begått under inflytande av
sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan själslig abnormitet av
så djupgående natur, att den måste anses jämställd med
sinnessjukdom, inte fick tillämpas annan påföljd än överlämnande
till särskild vård, böter eller skyddstillsyn. Vidare föreskrevs
i BrB att som brottspåföljd kunde tillämpas överlämnande till
sluten psykiatrisk vård inte bara beträffande den som vid
brottstillfället handlat under inflytande av sinnessjukdom eller
ett därmed jämställt tillstånd utan också den som i annat fall
vid domstillfället bedömdes vara i behov av sådan vård.
Efter ändringar i BrB som trätt i kraft den 1 januari 1992
(prop. 1990/91:58, JuU34, rskr. 330, SFS 1991:1138) gäller
följande. Den som begått ett brott under påverkan av en
allvarlig psykisk störning får enligt 30 kap. 6 § inte dömas
till fängelse. Enligt 31 kap. 3 § kan rätten i stället besluta
att den dömde skall överlämnas till rättspsykiatrisk vård, om
det med hänsyn till hans psykiska tillstånd och personliga
förhållanden i övrigt är påkallat att han är intagen i en
sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård, som är förenad med
frihetsberövande och annat tvång. För sådant fall kan rätten
besluta att vårdens upphörande skall vara beroende av en
särskild utskrivningsprövning genom domstols försorg.
Överlämnande till rättspsykiatrisk vård kan enligt samma
paragraf komma i fråga också beträffande den som visserligen
inte begått brottet under påverkan av en allvarlig psykisk
störning men som likväl behöver vården på grund av en sådan
störning, dock att för detta fall särskild utskrivningsprövning
inte får föreskrivas. Ändringen i BrB innebar bl.a., förutom en
grundläggande reform av utskrivningsförfarandet, att den
kategori lagöverträdare vars psykiska tillstånd tidigare
betecknats som jämställt med sinnessjukdom till största delen
lämnats utanför den straffrättsliga särbehandlingen.
Grundläggande för den straffrättsliga särbehandlingen enligt
såväl gällande regler som äldre lagstiftning är sålunda att den
som är allvarligt psykiskt sjuk och behöver kvalificerad vård
för sin sjukdom inte skall dömas till fängelse.
Ett behov av kvalificerad psykiatrisk vård kan emellertid
uppkomma även efter det att ett fängelsestraff redan ådömts och
börjat verkställas. Den som undergår straffverkställighet kan
vara i behov av psykiatriska vårdåtgärder också i de fall den
psykiska störningen inte kan bedömas som allvarlig eller i de
fall vårdbehovet inte förutsätter intagning på
sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård.
Den nuvarande lagstiftningen om straffverkställighet har sin
grund i 1974 års kriminalvårdsreform. Före denna reform låg
ansvaret för att intagna fick den psykiatriska vård och
behandling de behövde i allt väsentligt på kriminalvården. Vid
vissa anstalter fanns psykiatriska avdelningar, och en anstalt
hade ställning som sjukhus.
Genom kriminalvårdsreformen slogs som en grundläggande princip
fast att kriminalvårdens intagna skulle ha samma rätt till
samhällets stöd- och vårdinsatser som andra medborgare -- den
s.k. normaliseringsprincipen. Denna princip ansågs bäst
tillgodosedd om den service som de intagna sålunda skulle vara
berättigade till kunde tillhandahållas av de samhällsorgan som
normalt bar ansvaret. Kriminalvården borde bygga upp egna
resurser endast för sådana fall där frihetsberövandet utgjorde
hinder mot andra myndigheters medverkan eller där stödinsatserna
uteslutande hade sin grund i kriminalvårdens rehabiliterande
verksamhet.
Kriminalvården har inga egna resurser för sluten psykiatrisk
vård -- dvs. vård som förutsätter att patienten läggs in på och
behandlas vid sjukhus. Den slutna vården ankommer också i fråga
om kriminalvårdsklientelet på den allmänna sjukvården.
När det gäller psykiatrisk vård som inte kräver inläggning och
behandling vid sjukhus talar man om öppen vård. Kriminalvården
har vissa egna resurser för sådan vård. Vid ett antal anstalter
finns psykiatriska avdelningar med sammanlagt ett sjuttiotal
platser. Vid några av dessa anstalter finns heltidsanställda
psykiatrer medan de andra har konsultpsykiater. Kriminalvårdens
behov av psykiatrisk service i form av öppen vård täcks i övrigt
genom vårdinsatser i anstalterna av arvoderade konsulter eller
genom att den allmänna sjukvårdens psykiatriska
öppenvårdsavdelningar anlitas. Inom kriminalvården pågår också
ett arbete med att inrätta särskilda stödavdelningar för vissa
intagna med särskilda behov.
Fängelseutredningen lade i januari 1994 fram sitt
slutbetänkande (SOU 1994:5) Kriminalvård och psykiatri. I
betänkandet föreslår utredningen att normaliseringsprincipen bör
upprätthållas, dvs. att vårdansvaret för psykiatrin inom
kriminalvården skall ligga kvar inom den allmänna sjukvården.
Utredningen föreslår vidare bl.a., för att de intagnas rätt att
i förekommande fall erhålla psykiatrisk sjukhusvård ytterligare
skall säkerställas, att varje kriminalvårdsanstalt genom avtal
mellan kriminalvården och landstingen knyts till en viss
sjukvårdsinrättning. Vidare utgår utredningen från att de
platser vid psykiatriska avdelningar som ovan nämnts skall bestå
för att tas i anspråk för intagna som har ett mera kontinuerligt
behandlingsbehov eller som -- utan att sluten vård kommer i
fråga -- behöver sådan behandling som inte kan ges på
normalavdelning. För intagna med personlighetsstörningar som tar
sig uttryck i ett utagerande beteende, förhöjd aggressivitet och
benägenhet för självdestruktiva handlingar för vilka psykiatrin
inte kan ge någon behandling föreslås särskilda stödavdelningar
med tillgång till psykolog och mentalskötarutbildad personal.
Betänkandet har remissbehandlats och bereds nu vidare i
Justitiedepartementet. Frågor som rör samarbetet mellan
kriminalvården och sjukvården bereds gemensamt med
Socialdepartementet.
I budgetpropositionen (s. 65) uttalar regeringen att den i
avvaktan på ett slutligt ställningstagande till
Fängelseutredningens förslag delar KVS bedömning att det snarast
bör inrättas särskilda stödavdelningar för psykiskt sjuka eller
störda intagna. Regeringen anför också att det är viktigt att
kriminalvården på olika sätt ökar sin kompetens inom det
psykiatriska området och därjämte strävar efter att förbättra
samarbetet med sjukvårdshuvudmännen för att de intagna som
behöver psykiatrisk vård bättre skall få sina behov
tillgodosedda.
Utskottet anser att beredningen av Fängelseutredningens
förslag bör avvaktas innan ställning tas till om formerna för
omhändertagandet av psykiskt störda intagna bör förändras.
Utskottet utgår från att regeringen i samband med sina förslag
till följd av Fängelseutredningens översynsarbete avger en
redovisning av situationen inom kriminalvården vad gäller de
psykiskt störda lagöverträdarna. Något riksdagsinitiativ i
frågan är således inte nu nödvändigt. Utskottet avstyrker bifall
till motionerna Ju509 och Ju809 i nu behandlade delar.
I sammanhanget bör också nämnas att regeringen den 11 maj 1994
tillkallade en särskild utredare (Straffansvarsutredningen) för
att utreda vissa frågor inom den allmänna straffrätten (dir.
1994:39).
I uppdraget ingår att överväga vissa frågor med anknytning
till det subjektiva rekvisitet vid brott. Utredaren skall
överväga om regelsystemet är ändamålsenligt utformat vad avser
den nedre gränsen för uppsåt och bedömningen av gärningar som
någon begått under självförvållat rus eller under påverkan av
allvarlig psykisk störning eller under tillfällig
sinnesförvirring som någon råkat i utan egen skuld.
Ett övergripande syfte med översynen skall vara att genom de
allmänna reglerna om avgränsningen av det straffbara området
dels främja förutsättningarna för en effektiv lagföring av
straffvärda förfaranden, dels ytterligare befästa
legalitetsprincipen inom straffrätten.
Utredaren skall också beakta verkningarna av 1991 års reform
när det gäller de psykiskt störda lagöverträdarna. Reformen
innebar bl.a., som framgått, en begränsning av den grupp
lagöverträdare som särbehandlas när det gäller
påföljdsbestämningen. En utvärdering av reformen har på
regeringens uppdrag utförts av Socialstyrelsen, och en rapport,
Psykiatrisk tvångsvård -- effekter av ny lagstiftning, har i
december 1993 överlämnats till regeringen. Det är en uppgift för
utredaren att belysa det nuvarande regelsystemets effekter för
bedömning av uppsåtsfrågan vid brott som någon begått under
påverkan av psykisk störning. Utredaren skall överväga vilka
åtgärder som kan komma i fråga för att skapa en ordning, när det
gäller brott som begåtts av personer som varit tillfälligt
sinnesförvirrade utan egen skuld eller drabbade av en allvarlig
psykisk störning, som tillgodoser de krav på lagstöd som
legalitetsprincipen ställer upp samtidigt som den leder till ett
logiskt och ändamålsenligt resultat i olika situationer.
Utgångspunkten för övervägandena skall vara att tillfälliga och
permanenta förvirringstillstånd principiellt bör behandlas på
samma sätt i ansvarshänseende. Utredningen beräknas avge sitt
slutbetänkande senast den 1 juli 1996.
Överförande av straffverkställighet
I motion Ju501 (m) begärs ett riksdagsuttalande om att
utländska medborgare som begår brott i Sverige skall utvisas för
att avtjäna straffet i hemlandet.
Inom Norden förekommer sedan gammalt ett långtgående samarbete
i fråga om domsverkställighet, som regleras genom enhetlig
lagstiftning.
Sverige har tillträtt två inom Europarådet utarbetade
konventioner på området, konventionen om brottmålsdomars
internationella rättsverkningar (brottmålsdomskonventionen) och
konventionen om överförande av dömda personer
(överförandekonventionen). Överförandekonventionen skiljer sig
från brottmålsdomskonventionen bl.a. på så sätt att den förra
förutsätter den dömdes medgivande till överförandet.
Överförande av straffverkställighet kan i vissa fall ske också
med stöd av andra internationella överenskommelser. Vidare kan
regeringen enligt 3 § lagen (1972:260) om internationellt
samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom, om det
föreligger synnerliga skäl, för visst fall träffa
överenskommelse med främmande stat om överförande av
straffverkställighet.
När Sverige hösten 1984 skulle tillträda
överförandekonventionen uttryckte utskottet (JuU 1984/85:1 s. 8
f) sitt beklagande över att konventionen delvis fått en annan
utformning än som varit önskvärt från svensk sida; det hade även
enligt utskottets uppfattning varit en fördel om
verkställigheten kunnat överföras oberoende av samtycke från den
dömde när det gäller utländska intagna som jämte fängelse dömts
till utvisning. Utskottet utgick från att Sverige i det
fortsatta internationella arbetet på området skulle söka få de
svenska intressena tillgodosedda.
När frågan ånyo behandlades av utskottet våren 1991
(1990/91:JuU17 s. 11) hade utskottet inhämtat att det inom
Europarådet pågick en översyn av de aktuella konventionerna med
sikte på att ersätta dessa med en enda konvention. Utskottet
hänvisade till sitt tidigare uttalande och avstyrkte därmed den
då föreliggande motionen.
Vid senaste behandlingen av frågan hösten 1993 (1993/94:JuU2
s. 16) hade utskottet inhämtat att det nämnda översynsarbetet
alltjämt pågick inom Europarådet. Utskottet vidhöll vad det
tidigare anfört i den aktuella frågan och utgick ifrån att detta
skulle beaktas från svensk sida utan något särskilt
riksdagsinitiativ. Den då aktuella motionen avstyrktes.
Utskottet har nu inhämtat att frågan fortfarande bereds inom
Europarådet och att Sverige i linje med utskottets uttalanden
verkar för att överförande av straffverkställighet skall kunna
ske utan samtycke från den dömde. Utskottet har inhämtat att
arbetet inom Europarådet emellertid framskrider relativt
långsamt och att något resultat av arbetet inte kan förväntas
inom en nära framtid. Enligt utskottets uppfattning bör
regeringen därför parallellt med arbetet i Europarådet undersöka
möjligheterna till lösningar på bilateral basis. Utskottet utgår
från att regeringen, utan något särskilt riksdagsinitiativ i
frågan, undersöker dessa möjligheter och träffar bilaterala
avtal med den inriktning som angivits i det föregående i de fall
överenskommelse kan träffas.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion Ju501.
Differentiering inom kriminalvården
I motion Ju809 (c) efterlyses en ordning enligt vilken intagna
som skall utvisas och intagna som skall rehabiliteras för en
återgång till det svenska samhället bör bli föremål för
behandling åtskilda från varandra för att deras respektive
rehabiliteringsbehov skall kunna tillgodoses på bästa sätt.
Enligt 4 § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt (KvaL)
skall kriminalvården i anstalt utformas så att den intagnes
anpassning i samhället främjas, och skadliga följder av
frihetsberövandet motverkas. I den utsträckning det kan ske utan
att kravet på samhällsskydd eftersätts bör verksamheten från
början inriktas på åtgärder som förbereder den intagne för
tillvaron utanför anstalten. Avslutningsvis stadgas i paragrafen
att frigivning skall förberedas i god tid. Bestämmelserna tar
sikte på samtliga intagna i anstalt.
Kriminalvårdsanstalterna delas in i riks- och lokalanstalter.
Anstalter och avdelningar av anstalt kan vara öppna eller
slutna. KvaL:s regler för anstaltsindelning har sin grund i en
indelning av klientelet som Kriminalvårdsberedningen gjorde i
sitt betänkande (SOU 1972:64 s. 125 f) Kriminalvård. Närheten
till hemorten -- närhetsprincipen -- skulle bilda utgångspunkt
för placeringen av huvuddelen av de intagna. En placering på en
lokalanstalt skulle skapa förutsättningar för en successiv
utslussning i samhället och en integration mellan anstaltsvård
och frivård samt för en tillämpning av normaliseringsprincipen,
dvs. att den som är intagen i kriminalvårdsanstalt eller står
under övervakning inom frivården har samma rätt till samhällets
stödåtgärder och vårdinsatser som andra människor.
Enligt 6 § KvaL skall den som undergår fängelse i högst ett år
företrädesvis vara placerad i lokalanstalt, om inte annan
placering är påkallad med hänsyn till risken för att han
allvarligt skall störa ordningen genom att nyttja eller förfara
olagligt med narkotika eller annars av säkerhetsskäl. Av 4 §
förordningen (1974:248) om kriminalvård i anstalt framgår att
vid intagning i lokalanstalt skall väljas den region och såvitt
möjligt den anstalt inom regionen som är lämpligast för att den
intagnes frigivning skall kunna förberedas på ett ändamålsenligt
sätt. Detta gäller även vid förflyttning till lokalanstalt. Den
som undergår fängelse i mer än ett år skall företrädesvis
placeras i riksanstalt. Om det behövs för att man skall kunna
förbereda frigivningen får en intagen i riksanstalt föras över
till lokalanstalt. När det gäller valet mellan öppen och sluten
anstalt är huvudregeln att en intagen skall placeras i en öppen
anstalt och att placering i en sluten anstalt skall ske endast
om det är påkallat av säkerhetsskäl, t.ex. risk för rymning
eller narkotikahantering, eller för att den intagne har behov av
arbete, undervisning eller behandling, som inte kan tillgodoses
i öppen anstalt. Den som undergår fängelse i lägst fyra år och
den som i annat fall dömts till fängelse i lägst två år för
grovt narkotikabrott eller grov varusmuggling som avser
narkotika eller för försök, förberedelse, stämpling eller
medverkan till sådant brott, skall enligt 7 § tredje stycket
KvaL placeras i sluten anstalt, om det med hänsyn till arten av
hans brottslighet eller annars kan befaras att han är särskilt
benägen att avvika eller fortsätta en brottslig verksamhet av
allvarlig karaktär innan verkställigheten i anstalt har
avslutats. Vid placering av en intagen som inte fyllt 21 år
skall enligt 8 § KvaL särskilt beaktas att han, om ej särskilda
skäl föranleder annat, skall hållas åtskild från sådana intagna
som kan inverka menligt på hans anpassning i samhället. I övrigt
innehåller inte KvaL några bestämmelser som ger ledning för
valet mellan anstalter av samma slag.
När KvaL trädde i kraft 1974 var verksamheten vid landets
anstalter tämligen likartad. Under senare år har det emellertid
skett en utveckling mot ökad specialisering av verksamhetens
inriktning vid såväl riks- som lokalanstalter. Till grund för
denna utveckling ligger bl.a. de krav på en ökad differentiering
som statsmakterna har uttalat. Specialiseringen har främst
inriktats på narkotikamissbrukarna. Riksdagen har vid flera
tillfällen (se senast 1993/94:JuU17 s. 17) erinrat om att
självklara riktmärken för narkotikapolitiken på kriminalvårdens
område måste vara bl.a. att intagna utan narkotikaproblem och
sådana som vill bli av med sitt missbruk inte skall behöva komma
i kontakt med narkotika under anstaltsvistelsen, att missbrukare
skärs av från tillförseln av droger och att intagna förhindras
att bedriva narkotikahandel inom anstalterna och ute i
samhället. Några anstalter erbjuder särskilda behandlingsprogram
för intagna som har missbruksproblem, och på många håll bedrivs
ett omfattande arbete för att motivera missbrukande intagna att
genomgå behandling. Vissa anstalter eller avdelningar har
avdelats för intagna som inte missbrukar narkotika, så att de
t.ex. inte skall utsättas för påverkan att börja missbruka. På
vissa anstalter har man samlat den mycket svårbehandlade grupp
av intagna som missbrukar och som inte vill gå igenom behandling
för sitt missbruk. Avsikten är att härigenom förbättra
möjligheterna att hålla andra anstalter och avdelningar fria
från narkotika.
Det finns också program för intagna som missbrukar alkohol,
t.ex. den s.k. rattfällan, som riktar sig till intagna som har
dömts för rattfylleribrott. I propositionen som låg till grund
för de nya regler om grovt rattfylleri m.m. som trädde i kraft
den 1 februari 1994 (prop. 1993/94:44, JuU11, rskr. 78) angavs
att alla som dömts till fängelse för trafiknykterhetsbrott bör
genomgå alkoholavvänjande behandling under anstaltstiden. Ett
antal kriminalvårdsanstalter har inrättats speciellt för detta
ändamål. Behandling enligt Minnesotamodellen bedrivs vid två
anstalter. Vid några kriminalvårdsanstalter finns särskilda
behandlingsprogram för intagna som har förgripit sig på kvinnor
eller barn. Riksdagen gav 1991 (1990/91:JuU17 s. 15, rskr. 154)
regeringen till känna att denna behandling bör utökas och
intensifieras ytterligare. Målsättningen är att de intagna som
vill och har behov av det skall kunna få sådan behandling.
Placeringen av kvinnliga intagna har i ökad utsträckning
koncentrerats till vissa anstalter. Förutom riksanstalten
Hinseberg finns inom Stockholmsregionen en lokalanstalt
(Färingsö) som enbart används för kvinnliga intagna. Detta
ligger i linje med uttalanden från riksdagen om det angelägna i
att alla kvinnor som så önskar kan genomföra sin
anstaltsvistelse skild från manliga intagna. Det finns också
anstalter med andra inriktningar beträffande den utbildning,
vård eller behandling som erbjuds eller med inriktning på
särskilda grupper, såsom Kriminalvårdsanstalten Mariefred, som
företrädesvis tar emot förstagångsdömda yngre män med långa
strafftider.
I proposition 1994/95:124 rörande ändringar i
kriminalvårdslagstiftningen föreslås nya regler om indelningen
av anstalter och om placeringen av intagna. Den nuvarande
indelningen i riks- och lokalanstalter föreslås upphöra, och
anstalterna föreslås bli indelade enbart i öppna resp. slutna,
beroende på graden av säkerhet. Liksom i dag föreslås placering
i öppen anstalt äga företräde och placering i sluten anstalt ske
endast om det finns särskilda skäl. Den som kan befaras
missbruka eller på något annat sätt ta befattning med narkotika
under verkställigheten skall företrädesvis placeras i en sluten
anstalt. Vid fördelningen av de intagna mellan anstalter av
samma slag föreslås att den som har behov av utbildning eller
behandling som anordnas i viss anstalt, om det är lämpligt,
placeras i denna. Vidare skall den placering eftersträvas som är
ägnad att främja en ändamålsenlig planering av frigivningen.
Detta innebär att närhetsprincipen inte längre kommer att ha en
övergripande betydelse vid anstaltsplaceringen.
I propositionen föreslås inga särskilda placeringsregler med
avseende på intagna som skall utvisas. Riksdagen kommer under
våren att ta ställning till förslagen i propositionen.
I analysarbetet efter händelserna i kriminalvårdsanstalten
Tidaholm sistlidna sommar ingår att, utifrån en inventering av
orsakerna till de aktuella händelserna, föreslå en sammanhållen
strategi för hanteringen av särskilt långtidsdömda intagna vid
större anstalter. Bland de frågor som är föremål för
överväganden i detta sammanhang märks betydelsen av etniska
eller kulturella skillnader inom klientpopulationen och
förekomsten av utländska yrkesförbrytare m.m. i denna. Utskottet
har inhämtat att frågan om särskilda anstalter för utvisade
varit föremål för diskussion i detta sammanhang.
Differentieringen av de intagna sker på grund av olika
kriterier angivna i KvaL, t.ex. strafftid, säkerhetsskäl eller
särskilda behandlingsbehov hos den intagne. Detta gäller i
princip för alla intagna oberoende av om utvisning är aktuell
eller inte. Gruppen intagna vilka utvisats är, utöver det faktum
att de skall förpassas ut ur landet, en mycket heterogen grupp
med lika stora variationer vad avser bakgrund, brottslighet,
strafftider, missbruksproblem och behandlingsbehov m.m. som
övriga intagna i anstalt. En generell kategoriuppdelning som den
som förordas i motionen skulle bl.a. kunna leda till att
kriminalvården tvingas dela upp resurser m.m. i parallella vård-
och behandlingsprogram. En sådan uppdelad behandling är enligt
utskottets mening tveksam ur såväl principiell som ekonomisk
synpunkt. Utskottet avstyrker bifall till motion Ju809 i nu
behandlad del.
Ungdomar i anstalt
I motionerna So601 och Kr2 (båda fp) yrkas att lagstiftningen
avseende unga lagöverträdare i anstalt ändras så att Sverige
följer barnkonventionens bestämmelser att ungdomar under 18 år
inte skall placeras tillsammans med vuxna intagna.
Sedan länge särbehandlas lagöverträdare under 18 år. Deras
brottslighet skall i betydligt mindre utsträckning än de äldres
bli föremål för domstolsprövning och åtgärder inom
kriminalvården. Principen är att de unga lagöverträdarna skall
uppmärksammas av de sociala myndigheterna och att dessa på olika
sätt skall ge råd och stöd eller ingripa med andra åtgärder.
Frihetsberövande påföljd skall väljas endast om någon annan
möjlighet inte står till buds. Beträffande ett litet antal
ungdomar kan fängelse dock inte undvikas. För ungdomar i åldern
15--18 år rör det sig om ett antal av 20--50, som varje år ådöms
sådan påföljd. Antalet ungdomar som vid ett visst givet
tillfälle är intagna i kriminalvårdsanstalt är mot bakgrund
härav mycket lågt, i allmänhet under tio i hela landet. Den 1
februari i år var fyra personer under 18 år inskrivna i
kriminalvårdsanstalt.
I 8 § KvaL finns bestämmelser om placering inom kriminalvården
av unga lagöverträdare. I paragrafen stadgas att det vid
placering av intagen som inte fyllt 21 år särskilt skall beaktas
att han, om särskilda skäl inte föranleder annat, hålls avskild
från sådana intagna som kan inverka menligt på hans anpassning i
samhället.
Den 20 november 1989 antog Förenta nationerna (FN)
konventionen om barnets rättigheter (barnkonventionen). Sedan
konventionen hade ratificerats av 20 stater, bl.a. Sverige,
trädde den i kraft den 2 september 1990. Sverige ratificerade
konventionen utan att reservera sig på någon punkt.
Konventionens regler är tillämpliga på personer som inte fyllt
18 år (artikel 1). I artikel 37 stadgas bl.a. att varje
frihetsberövat barn skall hållas åtskilt från vuxna, om det inte
kan anses vara till barnets bästa att inte göra detta.
Bestämmelsen i 8 § KvaL kan synas stå i strid med artikel 37 i
barnkonventionen. I samband med behandlingen av propositionen
med förslag till godkännande av konventionen (prop. 1989/90:107,
SoU28, rskr. 350) uttalade socialutskottet (s. 33) att det är av
vikt att vid bedömningen av om Sverige uppfyller kraven i
konventionen hålla i minnet att konventionen är avsedd att
tillämpas på ett världsomfattande plan och på rättssystem av
mycket skiftande art. Utskottet ansåg att konventionen måste
tolkas så att den får en rimlig mening inom ramen för varje
nationellt system. Utskottet anförde vidare bl.a. att syftet med
bestämmelsen i konventionen främst är att mycket unga som
berövats friheten inte skall placeras tillsammans med äldre, mer
förhärdade kriminella personer.
I ärendet förelåg ett yttrande från justitieutskottet till
socialutskottet där justitieutskottet bl.a. underströk den
svenska lagstiftningens karaktär av skyddslagstiftning för
ungdomar upp till 21 år (1989/90:JuU3y).
Enligt artikel 44 i konventionen skall konventionsstaterna
fortlöpande upprätta rapporter om de åtgärder som de vidtagit
för att genomföra de rättigheter som erkänts i konventionen.
Sverige överlämnade sin första rapport till FN i september 1992.
I rapporten framhålls beträffande tillämpningen av artikel 37
bl.a. att personer under 18 år endast i rena undantagsfall döms
till fängelse. I rapporten pekas på bestämmelsen i 8 § KvaL. Det
anförs att de svenska reglerna för verkställighet av
frihetsstraff således inte innebär något ovillkorligt förbud mot
att personer under 18 år förvaras i anstalt tillsammans med
vuxna. Ett sådant undantagslöst förbud skulle, anförs det, i
vissa fall strida mot den unges eget intresse. Regeln i KvaL ger
enligt rapporten vissa garantier för att de som trots allt döms
till frihetsberövande påföljd inte utsätts för skadlig påverkan
av vuxna intagna.
Ungdomsbrottskommittén har nyligen i betänkandet (SOU 1993:35)
Reaktion mot ungdomsbrott föreslagit att det skall införas en ny
reaktion för lagöverträdare som är under 21 år. Denna föreslås
bli benämnd särskild tillsyn. Enligt förslaget skall
verkställigheten ske i särskilda ungdomshem, s.k. § 12-hem, som
skall administreras av Statens institutionsstyrelse (SIS). En
förutsättning för att döma till särskild tillsyn skall vara att
det föreligger synnerliga skäl för en frihetsberövande påföljd
om den unge är 15--17 år eller särskilda skäl om han är 18--20
år. Frågan om sådana skäl är för handen skall bedömas med
utgångspunkt i brottslighetens straffvärde eller art eller den
omständigheten att den unge tidigare begått brott. Särskild
tillsyn föreslås kunna utmätas på viss tid mellan sex månader
och två år. Vid straffmätningen skall samma regler gälla som för
fängelse. Enligt Ungdomsbrottskommittén kommer särskild tillsyn
över unga att i stor utsträckning att träda i stället för
fängelse. Kommitténs betänkande har remissbehandlats och bereds
i Justitiedepartementet.
Fängelseutredningen anför i sitt huvudbetänkande (SOU 1993:76)
Verkställighet av fängelsestraff (s. 223 f) att möjligheterna
att utforma kriminalvårdslagstiftningen så att unga intagna inte
får någon kontakt med äldre intagna är begränsade. Utredningen
pekar på två teoretiskt tänkbara lösningar: antingen kan alla
intagna under 18 år samlas i någon eller några centralt belägna
anstalter eller kan en ung intagen förvaras i en anstalt nära
hemorten men isolerad från övriga intagna som är över 18 år.
Utredningen finner att båda lösningarna är förenade med
påtagliga nackdelar. Utredningen anser att den tolkning av
barnkonventionen som hittills accepterats i Sverige inte bör
frångås och föreslår en placeringsbestämmelse med i huvudsak
samma innebörd som den nuvarande. Fängelseutredningens förslag
har remissbehandlats och bereds i Justitiedepartementet.
I sammanhanget bör också nämnas att KVS tagit initiativ till
en hearing den 12 april i år angående unga lagöverträdare i
fängelse. I hearingen kommer att delta representanter, förutom
från kriminalvården, från barn- och ungdomspsykiatrin,
Rättsmedicinalverket, Statens institutionsstyrelse,
Domstolsverket, Riksåklagaren, Barnombudsmannen och
Socialstyrelsen.
Utskottet vill först understryka vikten av att ungdomar inte
placeras i fängelse tillsammans med vuxna som kan antas ha ett
negativt inflytande på dem. Utskottet har också alltjämt den
grundläggande inställningen att de svenska placeringsreglerna
inte strider mot åtagandet enligt barnkonventionen. Detta
hindrar dock inte att också det svenska systemet kan förbättras.
Ett arbete med den inriktningen pågår också;
Fängelseutredningens och Ungdomsbrottskommitténs förslag i
frågor rörande behandling och placering av unga lagöverträdare
bereds i Justitiedepartementet.
Resultatet av det arbetet bör avvaktas och utskottet avstyrker
bifall till motionerna So601 och Kr2 i nu behandlade delar.
Förvar enligt utlänningslagen
I motionerna Ju805 och Sf637 (båda v) yrkas regeländringar med
syfte att förhindra att förvarstagna enligt utlänningslagen
förvaras i häkte, och i motion Sf611 (kds) yrkas att
förvarstagna asylsökande skall placeras i lämpliga lokaler som
tillgodoser kravet på respekt och värdighet.
En utlänning kan i vissa fall enligt bestämmelser i 6 kap. 2 §
utlänningslagen (1989:529) tas i förvar bl.a. om hans identitet
är oklar, det är nödvändigt för att en utredning om hans rätt
att stanna i Sverige skall kunna genomföras eller det är
sannolikt att han kommer att avvisas eller utvisas.
Av Rikspolisstyrelsens statistik över förvar framgår att över
80 % av samtliga förvarsbeslut avser förvar i samband med
verkställighet av utvisning. Tidigare placerades som regel
förvarstagna i häkte genom polisens försorg. Detta innebar att i
första hand kriminalvården fick ansvaret för de förvarstagna.
Lagen (1976:371) och förordningen (1976:376) om behandlingen
av häktade och anhållna m.fl. gäller i tillämpliga delar enligt
13 § utlänningsförordningen (1989:547) i fråga om behandlingen
av utlänningar som hålls i förvar.
De flesta utlänningar som tagits i förvar tas emellertid
numera om hand i särskilda förvarslokaler. Såvitt gäller barn
under 16 år finns ett absolut förbud mot omhändertagande i
kriminalvårdsanstalt, häkte eller polisarrest (5 kap. 12 §
utlänningsförordningen).
Särskilda förvarslokaler fanns tidigare endast vid
Invandrarverkets anläggning i Carlslund. Under sistlidna sommar
inrättades förvarslokaler vid Invandrarverkets
anläggning i Flen, och särskilda förvarslokaler har därefter
inrättats också i bl.a. Göteborg och Malmö.
I kriminalvårdens statistik över beläggningen m.m. vid häktena
redovisas att antalet förvarstagna i häktena halverats under
tiden från januari 1994 till januari 1995. Den 1 februari 1995
fanns sammanlagt 53 förvarstagna inskrivna i häkte. Av dessa var
50 män och tre kvinnor.
I en skrivelse den 8 februari 1994 till Justitiedepartementet
har Rikspolisstyrelsen bl.a. som sin mening framfört att
ansvaret för utlänningar som tagits i förvar på lång sikt bör
ligga på kriminalvården. Regeringen har i bilaga till
planeringsdirektiv för polisväsendets del avseende budgetåret
1994/95 m.m. föreskrivit att länsstyrelserna skall se till att
polisen har tillgång till lokaler för utlänningar som tagits i
förvar.
KVS har i sin anslagsframställning för budgetåret 1994/95
anfört att kriminalvården i fortsättningen bör ansvara för
förvaring av utlänningar som tagits i förvar endast i omedelbar
anslutning till verkställighet eller i samband med transport.
Före detta Justitieombudsmannen Anders Wigelius har i
departementspromemorian (Ds 1992:8) Häktades gemensamhet och
kontakter i omvärlden framfört att fängelser och häkten över
huvud taget inte bör användas för förvar enligt utlänningslagen.
Regeringen har i juli 1994 givit en särskild utredare i
uppdrag att utreda frågor om verkställighet av beslut om
avvisning och utvisning (dir. 1994:74). Utredaren skall bl.a.
undersöka hur beslut om avvisning och utvisning skall kunna
verkställas under värdiga former och samtidigt så effektivt som
möjligt. I direktiven anges bl.a. att det är angeläget att
förvarstagna utlänningar inte annat än i undantagsfall tas om
hand i kriminalvårdsanstalt, häkte eller polisarrest.
Socialförsäkringsutskottet har nyligen (1994/95:SfU2)
behandlat motionsönskemål liknande de nu aktuella. Utskottet
anförde därvid bl.a. att man enligt dess mening borde sträva
efter att utlänningar som skall avvisas inte förvaras i
häkteslokaler o.d. Socialförsäkringsutskottet ansåg, bl.a. med
hänsyn till det arbete som redan pågår med att få fram särskilda
förvarslokaler, att någon åtgärd från riksdagens sida inte
erfordrades och avstyrkte bifall till de aktuella motionerna.
Utskottet, som delar Socialförsäkringsutskottets uppfattning,
vill härutöver tillägga att förvarstagna sällan torde kräva
den säkerhetsnivå som finns på landets häkten. Att placera
förvarstagna där framstår som slöseri med resurser och försvårar
ytterligare den tidvis besvärliga beläggningssituationen på
häktena. Med hänsyn till de förändringar som pågår behövs dock
inget särskilt initiativ från riksdagens sida. Utskottet
avstyrker bifall till motionerna Ju805, Sf611 och Sf637.
Medelstilldelningen
Regeringen har under punkt E 2. (s. 69 f) föreslagit riksdagen
att till Kriminalvården anvisa ett ramanslag på
5 750 982 000 kr, varav 3 795 591 000 kr beräknats för perioden
juni 1995--juli 1996. Detta innebär, som tidigare nämnts, en
besparing på 129 miljoner kronor för den nämnda
12-månadersperioden.
Inkomster av kriminalvårdens arbetsdrift redovisas på
statsbudgetens inkomstsida under inkomsttiteln 2611 Inkomster
vid kriminalvården, medan utgifterna för driften belastar detta
anslag. Inkomsterna för innevarande budgetår beräknas till ca
170 miljoner kronor. I anslagsframställningen föreslår KVS att
arbetsdriftens intäkter fr.o.m. budgetåret 1995/96 skall
tillföras anslaget samt att ett belopp som motsvarar de
beräknade intäkterna för innevarande budgetår, 170 miljoner
kronor, skall räknas av från anslaget. Styrelsen har bl.a. pekat
på svårigheten att hålla de intagna med arbetstillfällen när
produktionskostnaderna ökar. Även om en produktion med högre
kostnader skulle ge meningsfull sysselsättning och intäkter som
översteg kostnaderna, kan produktionsenheter enligt styrelsen
tvingas avstå från sådana order, eftersom kostnaderna inte kan
finansieras från ramanslaget och intäktsmedel inte får
disponeras. I stället får enklare tillverkningar med lägre
materialkostnader väljas.
Regeringens bedömning är att en övergång till nettoredovisning
av kriminalvårdens arbetsdrift bör ge arbetsdriftens
produktionsenheter ett ökat intresse för resultatet av driften.
Detta kan förväntas leda till ökad effektivitet men också till
högre kvalitet på sysselsättningen för de intagna. Regeringen
föreslår därför att arbetsdriftens intäkter i fortsättningen
tillförs anslaget. I enlighet med styrelsens förslag har
anslaget räknats ned med 170 miljoner kronor (12 månader).
Regeringen anför vidare bl.a. att vid beräknandet av anslaget
hänsyn har tagits till den sänkta ersättningen till de intagna
(prop. 1993/94:100 bil. 3, s. 140, JuU17 s. 20 f, rskr. 212).
I motion Ju805 (v) yrkas att anslaget till Kriminalvården
minskas med 200 miljoner kronor. Minskningen av anslaget kan,
anförs det i motionen, åstadkommas bl.a. genom införande av
halvtidsfrigivning för förstagångsdömda och genom att de
konventioner/avtal som Sverige har med olika länder om
överlämnande för verkställighet av straff i den dömdes hemland
används. I motionen förespråkas också att medel omfördelas till
frivården för att arbetet med att ta fram alternativ till
fängelse skall förbättras.
Utskottet instämmer i och för sig i att det är angeläget att i
ökad utsträckning få till stånd verkställighet i utlandet. Som
framgår ovan föreligger dock svårigheter härvidlag, och
utskottet har av den anledningen avstyrkt motionsyrkanden med
sagda innehåll. I sammanhanget bör påpekas att förändringar i
den föreslagna riktningen även bör medföra att svenskar som
avtjänar straff utomlands kommer att överföras till Sverige.
Utskottet har i det föregående också behandlat och under
åberopande av beredningsläget avstyrkt motionsönskemål som gått
ut på att olika alternativ till fängelse borde utvecklas och
komma till större användning. En konsekvens av dessa
ställningstaganden är att anslaget till kriminalvården inte bör
minskas så som föreslås i motion Ju805. Vidare utgår utskottet
från att kriminalvården fördelar anslagna medel mellan olika
grenar inom verksamheten i linje med statsmakternas intentioner,
bl.a. i fråga om behovet av alternativ till fängelse. Utskottet
avstyrker bifall till motion Ju805 i nu behandlade delar.
I motion Ju809 (c) yrkas att sparbetinget på kriminalvården
bör minskas med 25 miljoner kronor för att möjliggöra
förbättringar av narkotikabekämpningen på anstalterna och öka
möjligheterna att ge vård till intagna med psykiska problem.
I detta sammanhang kan nämnas att kriminalvården på olika sätt
försöker bedöma hur vanligt förekommande narkotikamissbruk på
anstalterna är, bl.a. med hjälp av urinprovskontroller.
Tillsammans med bl.a. gjorda beslag och erkännanden av intagna
ligger dessa prov till grund för de bedömningar av
narkotikaläget som anstalterna gör varje månad. Drygt hälften av
anstalterna redovisar att problem med narkotika är sällsynt
eller inte förekommer. Merparten av de övriga anstalterna har
problem då och då och endast en mindre del ofta eller så gott
som dagligen. Under budgetåret 1993/94 har också gjorts en
stickprovsundersökning, där var femte intagen fick lämna
urinprov. Totalt lämnades positiva prov i 6,5 % av fallen medan
7 % vägrade att lämna prov. Regeringen konstaterar i
budgetpropositionen att över 85 % av de intagna som deltog i
undersökningen alltså inte kunde beläggas med narkotikamissbruk
i anstalt.
Regeringens proposition 1994/95:124 om ändringar i
kriminalvårdslagstiftningen som nyligen överlämnats till
riksdagen innehåller bl.a. förslag som syftar till att bekämpa
förekomsten av narkotika i anstalterna.
I motion Fi216 (kds) yrkas att det inte skall göras några
besparingar på bl.a. kriminalvården och att anslaget, som
motionen måste förstås, skall ökas med ett belopp som motsvarar
den föreslagna besparingen, dvs. 75 miljoner kronor för
budgetåret 1995/96. Yrkandet har sin bakgrund i att motionärerna
anser att de effektivitetsvinster som kan göras skall användas
för att förebygga och bekämpa brott.
För att stärka de offentliga finanserna har regeringen
föreslagit besparingar och rationaliseringsåtgärder inom alla
samhällsområden. Regeringen anser, mot bakgrund av dels det
ekonomiska läget, dels att en avmattning av tillströmningen till
anstalterna synes äga rum, att kriminalvården bör kunna åläggas
ett besparingskrav. Regeringen pekar på möjligheterna till
fortsatta rationaliseringar i administrationen och till
ytterligare organisations- och schemaförändringar inom anstalts-
och häktesorganisationen samt att utgiftsminskningar bör kunna
ske genom att utbyggnaden av anstalts- och häktesorganisationen
begränsas något.
Utskottet, som delar regeringens bedömningar, anser att den
föreslagna besparingen inom kriminalvården är väl avvägd i
förhållande till kraven på minskningar av statens utgifter och
behovet av nödvändiga resurser för att bl.a. bekämpa och
förebygga brott.
En konsekvens av utskottets nu gjorda ställningstaganden är
att anslaget till kriminalvården inte heller bör höjas.
Utskottet avstyrker bifall till motionerna Ju809 och Fi216 i här
behandlade delar. Utskottet ansluter sig till regeringens
bedömning av medelsbehovet.
Utlandstransporter
Medelstilldelningen
Regeringen har under punkt E 3. (s. 70) föreslagit riksdagen
att till Utlandstransporter anvisa ett förslagsanslag på
238 672 000 kr, varav 159 115 000 kr beräknats för perioden juli
1995--juni 1996.
Kostnader som uppkommer i samband med utlandstransporter är i
huvudsak kostnader för den personal som planerar och genomför
utlandstransporterna, transportkostnader inkl. biljetter, samt
övriga kostnader som uppstår till följd av utlandstransporter.
Utlandstransporterna avser i huvudsak avlägsnandebeslut enligt
utlänningslagen (1989:529). Utgifterna styrs framför allt av
antalet transporterade personer samt destinationsorternas
belägenhet och kostnadsnivåer.
Kostnaderna för kriminalvårdens utlandstransporter uppgick
budgetåret 1993/94 till 200 miljoner kronor. Budgetåret 1992/93
var motsvarande kostnad 148 miljoner kronor. Antalet personer
som transporterades till utlandet genom kriminalvårdens försorg
ökade från 16 900 budgetåret 1992/93 till 21 600 budgetåret
1993/94. Utvecklingen under innevarande budgetår visar dock på
en volymminskning. Mot denna bakgrund bedömer regeringen att
antalet personer som transporteras till utlandet kommer att vara
lägre under budgetåret 1995/96 (12 månader) än under budgetåret
1993/94.
I motionerna Ju510 (m) och Ju805 (v) yrkas att anslaget till
utlandstransporter skall minskas med 20 resp. 35 miljoner
kronor. I motionerna anförs att det med effektiviseringar,
rationaliseringar och bättre samordning m.m. är möjligt att
minska kostnaderna för utlandstransporterna med angivna belopp.
När utskottet förra året (1993/94:JuU17 s. 22) behandlade
motionsyrkanden liknande de nu aktuella rörande bättre planering
och samordning m.m. av utlandstransporterna hänvisade utskottet
till att det då nyligen inrättats en särskild enhet inom
kriminalvården benämnd Transporttjänsten som under KVS skulle
planera och utföra utrikestransporter och längre
inrikestransporter. Utskottet utgick från att KVS nära skulle
följa Transporttjänstens verksamhet och tillse att arbetet
bedrevs på ett ändamålsenligt och ur kostnadssynpunkt effektivt
sätt. Utskottet fann att några riksdagsuttalanden i frågan inte
var nödvändiga och avstyrkte de då aktuella motionsyrkandena.
Utskottet vidhåller den uppfattning som utskottet gav uttryck
för förra året och utgår från att KVS vidtar alla nödvändiga
åtgärder för att verksamheten vid Transporttjänsten skall kunna
bedrivas på ett så effektivt och rationellt sätt som möjligt.
Det skall dock inte uteslutas att besparingar är möjliga främst
på grund av volymminskning. Utskottet är emellertid inte nu
berett att frångå den bedömning som görs av medelsbehovet i
budgetpropositionen. Utskottet, som ansluter sig till
regeringens bedömning av medelsbehovet, avstyrker bifall till
motionerna Ju510 och Ju805 i nu behandlade delar.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande beläggning m.m.
att riksdagen godkänner vad utskottet anfört,
res. 1 (m) - motiv.
2. beträffande lokalisering av anstalter m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1994/95:Ju502, 1994/95:Ju503,
1994/95:Ju504, 1994/95:Ju505, 1994/95:Ju507, 1994/95:Ju508,
1994/95:Ju511 och 1994/95:Ju512,
res. 2 (m, kds)
res. 3 (mp)
3. beträffande anslag till Kriminalvårdsstyrelsen
att riksdagen med bifall till regeringens förslag till
Kriminalvårdsstyrelsen för budgetåret 1995/96 anvisar ett
ramanslag på 161 999 000 kr,
5. beträffande psykiatrisk vård inom kriminalvården
att riksdagen avslår motionerna 1994/95:Ju509 yrkande 2 och
1994/95:Ju809 yrkande 22,
res. 6 (v)
6. beträffande överförande av straffverkställighet
att riksdagen avslår motion 1994/95:Ju501,
7. beträffande differentiering inom kriminalvården
att riksdagen avslår motion 1994/95:Ju809 yrkande 23,
8. beträffande ungdomar i anstalt
att riksdagen avslår motionerna 1994/95:So601 yrkande 7 och
1994/95:Kr2 yrkande 5,
res. 7 (m)
9. beträffande förvar enligt utlänningslagen
att riksdagen avslår motionerna 1994/95:Ju805 yrkande 8,
1994/95:Sf611 yrkande 9 och 1994/95:Sf637 yrkande 16,
res. 8 (v, kds)
10. beträffande anslag till Kriminalvården
att riksdagen med avslag på motionerna 1994/95:Ju805 yrkandena
5 och 6, 1994/95:Ju809 yrkande 24 och 1994/95:Fi216 yrkande 21 i
denna del och med bifall till regeringens förslag till
Kriminalvården för budgetåret 1995/96 anvisar ett ramanslag
på 5 750 982 000 kr,
res. 9 (m, kds)
res. 10 (c)
res. 11 (v)
11. beträffande anslag till Utlandstransporter
att riksdagen med avslag på motionerna 1994/95:Ju510 och
1994/95:Ju805 yrkande 9 och med bifall till regeringens förslag
till Utlandstransporter för budgetåret 1995/96 anvisar ett
förslagsanslag på 238 672 000 kr.
res. 12 (m)
res. 13 (v)
Stockholm den 28 mars 1995
På justitieutskottets vägnar
Gun Hellsvik
I beslutet har deltagit:
Gun Hellsvik (m),
Lars-Erik Lövdén (s),
Birthe Sörestedt (s),
Göran Magnusson (s),
Sigrid Bolkéus (s),
Göthe Knutson (m),
Görel Thurdin (c),
Margareta Sandgren (s),
Anders G Högmark (m),
Ann-Marie Fagerström (s),
Alice Åström (v),
Pär Nuder (s),
Kia Andreasson (mp),
Rolf Åbjörnsson (kds),
Helena Frisk (s) och
Jeppe Johnsson (m).
Reservationer
1. Beläggning m.m. (mom. 1, motiveringen)
Gun Hellsvik, Göthe Knutson, Anders G Högmark och Jeppe
Johnsson (alla m) anser att den del av utskottets yttrande på
s. 8 som börjar med "Utskottet finner" och slutar med
"regeringen anfört" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser för sin del att tidigare utbyggnadsplaner i
princip skall fullföljas. Detta är en förutsättning för att
kriminalvården skall kunna leva upp till tidigare riksdagsbeslut
om högst 85 % beläggning på anstalterna. Utskottet utgår från
att regeringen beaktar vad utskottet nu anfört utan något
särskilt uttalande från riksdagen.
2. Lokalisering av anstalter m.m. (mom. 2)
Gun Hellsvik (m), Göthe Knutson (m), Anders G Högmark (m),
Rolf Åbjörnsson (kds) och Jeppe Johnsson (m) anser:
dels att den del av utskottets yttrande på s. 9 som börjar
med "Utskottet vill" och slutar med "och Ju512" bort ha följande
lydelse:
Utskottet konstaterar att lokaliseringen av häkten och
anstalter kan få betydelse såväl för kostnaderna inom
rättsväsendet som för statens utgifter i övrigt. De
inbesparingar som staten gör på löner och omkostnader vid en
nedläggning av en anstalt eller ett häkte måste i en
konsekvensanalys vägas mot t.ex. högre transportkostnader och
ökade kostnader för advokatarvoden m.m. innan beslut fattas. I
sammanhanget bör också vägas in samhällsnyttan av olika
alternativ och de investeringar som går förlorade vid en
nedläggning. De konsekvenser för kostnader m.m. inom andra
samhällssektorer som de planerade avvecklingarna av anstalter
och häkten medför är enligt utskottets uppfattning inte
tillräckligt utredda.
Utskottet intar dock alltjämt den ståndpunkt som utskottet
tidigare givit uttryck för vid ställningstagande till liknande
motionsyrkanden, nämligen att det inte är möjligt för utskottet
att prioritera ett eller flera angelägna projekt framför andra.
Denna uppfattning gäller också i frågan huruvida viss eller
vissa anstalter bör drivas vidare eller läggas ned, och
utskottet konstaterar att detta är en fråga där regeringen
fattar beslut. Utskottet anser emellertid i linje med vad som
anförs i motion Ju512 att slutlig ställning i hithörande frågor
inte bör tas förrän konsekvensanalyser föreligger. Detta bör
riksdagen med anledning av Ju512 som sin mening ge regeringen
till känna. Med vad som anförts avstyrker utskottet bifall till
motionerna Ju502, Ju503, Ju504, Ju505, Ju507, Ju508 och Ju511.
dels att utskottets hemställan under moment 2 bort ha
följande lydelse:
2. beträffande lokalisering av anstalter m.m.
att riksdagen dels med anledning av motion 1994/95:Ju512 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört, dels
avslår motionerna 1994/95:Ju502, 1994/95:Ju503, 1994/95:Ju504
och 1994/95:Ju505, 1994/95:Ju507, 1994/95:Ju508 och
1994/95:Ju511.
3. Lokalisering av anstalter m.m. (mom. 2)
Kia Andreasson (mp) anser:
dels att den del av utskottets yttrande på s. 9 som börjar
med "Utskottet vill" och slutar med "och Ju512" bort ha följande
lydelse:
Utskottet konstaterar att lokaliseringen av häkten och
anstalter kan få betydelse såväl för kostnaderna inom
rättsväsendet som för statens utgifter i övrigt. De
inbesparingar som staten gör på löner och omkostnader vid en
nedläggning av en anstalt eller ett häkte måste i en
konsekvensanalys vägas mot t.ex. högre transportkostnader och
ökade kostnader för advokatarvoden m.m. innan beslut fattas. I
sammanhanget bör också vägas in samhällsnyttan av olika
alternativ och de investeringar som går förlorade vid en
nedläggning. De konsekvenser för kostnader m.m. inom andra
samhällssektorer som de planerade avvecklingarna av anstalter
och häkten medför är enligt utskottets uppfattning inte
tillräckligt utredda.
Ett bra exempel på en ogenomtänkt nedläggning av en statlig
myndighet förefaller den planerade nedläggningen av fängelset i
Hudiksvall vara. Det är ett väl fungerande fängelse som under
det senaste året rustats för sju miljoner kronor. Fängelset har
fått fler platser, det har helrenoverats och utrustats med nya
maskiner. På fängelset har också utvecklats nya idéer när det
gäller arbete och studier för de intagna. Man har gått från
produktion till utbildning. De intagna får bl.a. lära sig läsa,
skriva och sköta det dagliga hushållsarbetet; sådant som är
viktigt utanför anstalten. Fängelset har en bra kvalitet.
För den som vill se kriminalvården som ett allvarligt menat
försök att ge de intagna vård och rehabilitering, i syfte att de
skall kunna komma tillbaka till ett normalt liv, förefaller
åtgärderna att centralisera vården till ett mindre antal större
anstalter minst sagt tveksam. De mindre anstalterna kan på ett
helt annat sätt än de stora ta hänsyn till den enskilda
personen. Möjligheterna att anpassa rehabiliteringen till vars
och ens varierande behov är större och personkännedomen bättre.
Många är också överens om att det är en bättre anda på de små
fängelserna.
Utskottet intar dock alltjämt den ståndpunkt som utskottet
tidigare givit uttryck för vid ställningstagande till liknande
motionsyrkanden, nämligen att det inte är möjligt för utskottet
att prioritera ett eller flera angelägna projekt framför andra.
Denna uppfattning gäller också i frågan huruvida viss eller
vissa anstalter bör drivas vidare eller läggas ned, och
utskottet konstaterar att detta är en fråga där regeringen
fattar beslut. Utskottet anser emellertid i linje med vad som
anförs i motion Ju512 att slutlig ställning i hithörande frågor
inte bör tas förrän konsekvensanalyser föreligger. Vid
överväganden rörande nedläggningar och nyinvesteringar m.m. bör,
som understryks i motion Ju504, särskild hänsyn tas till
intresset av att bevara och utveckla de mindre anstalterna.
Förutom anstalten i Hudiksvall kan här som ett bra exempel på en
anstalt med utvecklingsmöjligheter, som framhålls i motion
Ju502, nämnas anstalten i Västervik. Vad utskottet nu med
anledning av motionerna Ju502, Ju504 och Ju512 anfört bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Med det
anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna Ju503, Ju505,
Ju507, Ju508 och Ju511.
dels att utskottets hemställan under moment 2 bort ha
följande lydelse:
2. beträffande lokalisering av anstalter m.m.
att riksdagen dels med anledning av motionerna 1994/95:Ju502,
1994/95:Ju504 och 1994/95:Ju512 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört, dels avslår motionerna
1994/95:Ju503, 1994/95:Ju505, 1994/95:Ju507, 1994/95:Ju508 och
1994/95:Ju511.
4. Alternativa påföljder m.m. (mom. 4)
Gun Hellsvik, Göthe Knutson, Anders G Högmark och Jeppe
Johnsson (alla m) anser:
dels att den del av utskottets yttrande på s. 10 som
börjar med "Utskottet, som" och slutar med "berörda delar" bort
ha följande lydelse:
Påföljdssystemet måste enligt utskottets mening vara utformat
på ett sådant sätt att det ger en tydlig reaktion. Det måste
framgå klart att samhället inte tolererar brott. Fängelse kommer
enligt utskottets uppfattning även i framtiden att vara den mest
väsentliga delen i påföljdssystemet vid allvarlig brottslighet.
Det är emellertid av vikt att också nya påföljder prövas. Två
exempel härpå är elektronisk övervakning och samhällstjänst. I
det sammanhanget vill utskottet i likhet med vad som anförs i
motion Ju801 framhålla att samhällstjänst bör infogas som ett
permanent inslag i påföljdssystemet. När det gäller elektronisk
övervakning måste vidare tillses att den dömde snarast intas i
fängelse om övervakningen missköts så att han får avtjäna
återstoden av straffet där. Det åligger regeringen att vidta de
åtgärder som behövs för att se till att detta blir fallet. Vad
utskottet med anledning av motion Ju801 i berörda delar nu
anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Det sagda innebär att utskottet avstyrker bifall till motion
Ju805 i nu behandlad del.
dels att utskottets hemställan under moment 4 bort ha
följande lydelse:
4. beträffande alternativa påföljder m.m.
att riksdagen med anledning av motion 1994/95:Ju801 yrkande 12
och med avslag på motion 1994/95:Ju805 yrkande 1 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
5. Alternativa påföljder m.m. (mom. 4)
Alice Åström (v) anser:
dels att den del av utskottets yttrande på s. 10 som
börjar med "Utskottet, som" och slutar med "berörda delar" bort
ha följande lydelse:
Utskottet välkomnar regeringens uttalanden i fråga om en
minskad användning av fängelsestraff och en utvidgad tillämpning
av alternativa strafformer. Enligt utskottets uppfattning bör
användningen av fängelsestraff dock minskas i större omfattning
än regeringen planerar. Det är mot bakgrund härav angeläget att
användningen av de alternativa påföljder som finns tillgängliga
ökar samtidigt som nya påföljdsformer snarast utvecklas och
kommer till användning i linje med vad som anförs i motion
Ju805. Det åligger regeringen att ta de initiativ som behövs för
att se till att så blir fallet. Vad utskottet med anledning av
motion Ju805 nu anfört bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna. Det sagda innebär att utskottet avstyrker
bifall till Ju801 i nu behandlad del.
dels att utskottets hemställan under moment 4 bort ha
följande lydelse:
4. beträffande alternativa påföljder m.m.
att riksdagen med anledning av motion 1994/95:Ju805 yrkande 1
och med avslag på motion 1994/95:Ju801 yrkande 12 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
6. Psykiatrisk vård inom kriminalvården (mom. 5)
Alice Åström (v) anser:
dels att den del av utskottets yttrande på s. 13 som
börjar med "Utskottet anser" och slutar med "behandlade delar"
bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening är det faktum att kriminalvården
tvingas inrätta avdelningar med psykologer och
mentalskötarutbildad personal m.m. ett tecken på en olycklig
utveckling. Intagna med behov av placering på en sådan
vårdavdelning skall enligt utskottets uppfattning i första hand
vara föremål för psykiatrisk vård inom den allmänna sjukvården
och inte vara intagna i fängelse. Mot bakgrund härav bör, som
framhålls i motion Ju509, psykiatriska vårdresurser inte byggas
upp inom kriminalvården. Detta bör beaktas i det pågående
arbetet med organisationen av kriminalvården. Vad utskottet med
bifall till motion Ju509 nu anfört bör riksdagen som sin mening
ge regeringen till känna. Det sagda innebär att utskottet
avstyrker bifall till motion Ju809 i behandlad del.
dels att utskottets hemställan under moment 5 bort ha
följande lydelse:
5. beträffande psykiatrisk vård inom kriminalvården
att riksdagen med anledning av motion 1994/95:Ju509 yrkande 2
och med avslag på motion 1994/95:Ju809 yrkande 22 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
7. Ungdomar i anstalt (mom. 8)
Gun Hellsvik, Göthe Knutson, Anders G Högmark och Jeppe
Johnsson (alla m) anser:
dels att den del av utskottets yttrande på s. 20 som
börjar med "Resultatet av" och slutar med "behandlade delar"
bort ha följande lydelse:
Det har länge varit en uttalad målsättning att unga
lagöverträdare skall dömas till fängelse i så liten utsträckning
som möjligt. Utskottet anser dock att det inte går att helt
avvara frihetsberövande påföljder för ungdomar. Straffsystemet
måste även för de unga tydligt markera var gränserna går.
Samtidigt vill utskottet understryka vikten av att ungdomar i
linje med vad som stadgas i barnkonventionen inte placeras
tillsammans med vuxna intagna som kan utöva ett negativt
inflytande på dem. Enligt utskottets mening bör snarast inrättas
särskilda kriminalvårdshem för ungdomar under 18 år som måste
frihetsberövas. I ett sådant hem kan ungdomars särskilda behov
av sociala och kurativa insatser också lättare tillgodoses.
Samtidigt undviks konflikt med barnkonventionens regler i den
mån sådana kan anses föreligga. Regeringen bör snarast lägga
fram förslag till riksdagen. Vad utskottet nu med anledning av
motionerna So601 och Kr2 i behandlade delar anfört bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 8 bort ha
följande lydelse:
8. beträffande ungdomar i anstalt
att riksdagen med anledning av motionerna 1994/95:So601
yrkande 7 och 1994/95:Kr2 yrkande 5 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.
8. Förvar enligt utlänningslagen (mom. 9)
Alice Åström (v) och Rolf Åbjörnsson (kds) anser:
dels att den del av utskottets yttrande på s. 21 som
börjar med "Utskottet, som" och slutar med "och Sf637" bort ha
följande lydelse:
Enligt utskottets mening är det oacceptabelt att människor som
inte har begått något brott utan endast sökt bättre förhållanden
för sin framtid hålls i förvar i häkten. Personer som tas i
förvar enligt utlänningslagen skall enligt utskottets bestämda
uppfattning bemötas med respekt och värdighet och placeras i
lokaler som tillgodoser kravet på ett sådant bemötande. För att
genomföra en sådan ordning krävs lagstiftning. Regeringen bör
därför snarast återkomma till riksdagen med förslag till
lagstiftning med den inriktning som utskottet nu skisserat. Vad
utskottet med anledning av motionerna Ju805, Sf611 och Sf637 nu
anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 9 bort ha
följande lydelse:
9. beträffande förvar enligt utlänningslagen
att riksdagen med anledning av motionerna 1994/95:Ju805
yrkande 8, 1994/95:Sf611 yrkande 9 och 1994/95:Sf637 yrkande 16
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
9. Anslag till Kriminalvården (mom. 10)
Gun Hellsvik (m), Göthe Knutson (m), Anders G Högmark (m),
Rolf Åbjörnsson (kds) och Jeppe Johnsson (m) anser:
dels att den del av utskottets yttrande på s. 23 som
börjar med "Utskottet, som" och slutar med "av medelsbehovet"
bort ha följande lydelse:
Utskottet kan inte dela regeringens uppfattning om att
besparingar bör göras inom kriminalvården. I en situation med en
omfattande brottslighet som tar sig allt grövre och mera
avancerade former och med en växande allmän otrygghet i
samhället måste kriminalvårdens resurser för att förebygga och
bekämpa brott bevaras. Dessutom måste de rationaliseringsvinster
som kan göras inom kriminalvården användas för att ytterligare
utveckla kriminalvårdsarbetet. Utskottet gör här samma bedömning
som görs i motion Fi216. Några besparingar bör således inte
göras på kriminalvårdsanslaget. Utskottet, som alltså vill öka
anslaget mer än vad som föreslås i motion Ju809, föreslår
således att till Kriminalvården anvisas 75 miljoner kronor mer
än regeringen föreslagit dvs. 5 825 982 000 kr. Det sagda
innebär också att utskottet avstyrker bifall till motion Ju805.
dels att utskottets hemställan under moment 10 bort ha
följande lydelse:
10. beträffande anslag till Kriminalvården
att riksdagen med bifall till motion 1994/95:Fi216 yrkande 21
i denna del och med anledning av motion 1994/95:Ju809 yrkande 24
samt med avslag på motion Ju805 yrkandena 5 och 6 till
Kriminalvården för budgetåret 1995/96 anvisar ett ramanslag
på 5 825 982 000 kr.
10. Anslag till Kriminalvården (mom. 10)
Görel Thurdin (c) anser:
dels att den del av utskottets yttrande på s. 23 som
börjar med "Utskottet, som" och slutar med "av medelsbehovet"
bort ha följande lydelse:
Utskottet kan emellertid inte helt dela regeringens bedömning
av medelsbehovet. En stor del av dem som tas in på landets
kriminalvårdsanstalter är drogmissbrukare och har begått
drogrelaterade brott. Många intagna har också behov av
psykiatrisk behandling. Enligt utskottets uppfattning måste
kriminalvården ges resurser för arbetet med att hålla
anstalterna narkotikafria och för att kunna tillgodose de
psykiskt störda lagöverträdarnas behov av rehabiliterande
behandling. Utskottet, som inte anser det möjligt att helt
befria kriminalvården från besparingskravet, vilket föreslås i
motion Fi216, delar den bedömning av storleken på det nödvändiga
resurstillskottet som görs i motion Ju809. Till Kriminalvården
bör anvisas 25 miljoner kronor mer än regeringen föreslagit,
dvs. 5 775 982 000 kr. Det sagda innebär att utskottet avstyrker
bifall till motion Ju805.
dels att utskottets hemställan under moment 10 bort ha
följande lydelse:
10. beträffande anslag till Kriminalvården
att riksdagen med bifall till motion 1994/95:Ju809 yrkande 24
och med anledning av motion 1994/95:Fi216 yrkande 21 i denna del
samt med avslag på motion Ju805 yrkandena 5 och 6 till
Kriminalvården för budgetåret 1995/96 anvisar ett ramanslag
på 5 775 982 000 kr.
11. Anslag till Kriminalvården (mom. 10)
Alice Åström (v) anser:
dels att den del av utskottets yttrande på s. 23 som
börjar med "Utskottet, som" och slutar med "av medelsbehovet"
bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets uppfattning bör större besparingar än
regeringen föreslagit göras på kriminalvårdsanslaget. En större
besparing blir möjlig, som framhålls i motion Ju805, om en
ordning med halvtidsfrigivning för förstagångsdömda införs och
de möjligheter som Sveriges avtal med andra länder om överföring
av verkställighet av fängelsestraff kommer till större
användning än som nu sker. Utskottet gör samma bedömning rörande
storleken av den möjliga besparingen som görs i motion Ju805.
Utskottet delar också den uppfattning som framförs i motion
Ju805 att 50 miljoner kronor bör omfördelas inom anslaget och
tillföras frivården för satsningar på alternativa påföljder,
vilket det ankommer på regeringen att beakta i regleringsbrevet
för kriminalvården. Utskottet föreslår vidare med tillstyrkan av
motion Ju805 att till Kriminalvården anvisas 200 miljoner kronor
mindre än regeringen föreslagit, dvs. 5 550 982 000 kr. Det
sagda innebär att utskottet avstyrker bifall till motionerna
Ju809 och Fi216 i nu behandlade delar.
dels att utskottets hemställan under moment 10 bort ha
följande lydelse:
10. beträffande anslag till Kriminalvården
att riksdagen dels med bifall till motion Ju805 yrkandena 5
och 6 samt med avslag på motionerna 1994/95:Ju809 yrkande 24 och
1994/95:Fi216 yrkande 21 i denna del till Kriminalvården för
budgetåret 1995/96 anvisar ett ramanslag på 5 550 982 000 kr,
dels som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört.
12. Anslag till Utlandstransporter (mom. 11)
Gun Hellsvik, Göthe Knutson, Anders G Högmark och Jeppe
Johnsson (alla m) anser:
dels att den del av utskottets yttrande på s. 24 som
börjar med "Utskottet vidhåller" och slutar med "behandlade
delar" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar den uppfattning som framförs i motion Ju510
att det är möjligt att rationalisera och effektivisera
Transporttjänstens verksamhet. De områden som i första hand bör
ses över rör valet av olika transportalternativ och rutinerna
för medföljande personal. Utskottet gör också samma bedömning
som anges i motion Ju510 om storleken på den härigenom
möjliggjorda besparingen på anslaget. Utskottet föreslår således
med tillstyrkan av motion Ju510 och med anledning av motion
Ju805 i nu behandlad del att till Utlandstransporter anvisas 20
miljoner kronor mindre än regeringen föreslagit, dvs.
218 672 000 kr.
dels att utskottets hemställan under moment 11 bort ha
följande lydelse:
11. beträffande anslag till Utlandstransporter
att riksdagen med bifall till motion 1994/95:Ju510 och med
anledning av motion 1994/95:Ju805 yrkande 9 till
Utlandstransporter för budgetåret 1995/96 anvisar ett
förslagsanslag på 218 672 000 kr.
13. Anslag till Utlandstransporter (mom. 11)
Alice Åström (v) anser:
dels att den del av utskottets yttrande på s. 24 som
börjar med "Utskottet vidhåller" och slutar med "behandlade
delar" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar den uppfattning som framförs i motion Ju805
att det är möjligt att rationalisera och effektivisera
Transporttjänstens verksamhet, bl.a. genom bättre planering och
samordning av verksamheten. Utskottet gör också samma bedömning
som anges i motion Ju805 om storleken på den härigenom
möjliggjorda besparingen på anslaget. Utskottet föreslår således
med tillstyrkan av motion Ju805 i nu behandlad del och med
anledning av motion Ju510 att till Utlandstransporter anvisas 35
miljoner kronor mindre än regeringen föreslagit, dvs.
203 672 000 kr.
dels att utskottets hemställan under moment 11 bort ha
följande lydelse:
11. beträffande anslag till Utlandstransporter
att riksdagen med bifall till motion 1994/95:Ju805 yrkande 9
och med anledning av motion 1994/95:Ju510 till
Utlandstransporter för budgetåret 1995/96 anvisar ett
förslagsanslag på 203 672 000 kr.
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1
ANDRA HUVUDTITELN 1
Propositionen 1
Motionerna 1
Utskottet 4
Allmänt 4
Pågående översyns- och beredningsarbete m.m. 5
Lokalförsörjningen inom kriminalvården 7
Beläggning m.m. 7
Lokalisering av anstalter m.m. 8
Kriminalvårdsstyrelsen 9
Medelstilldelningen 9
Kriminalvården 10
Alternativa påföljder m.m. 10
Psykiatrisk vård inom kriminalvården m.m. 10
Överförande av straffverkställighet 13
Differentiering inom kriminalvården 15
Ungdomar i anstalt 18
Förvar enligt utlänningslagen 20
Medelstilldelningen 21
Utlandstransporter 23
Medelstilldelningen 23
Hemställan 24
Reservationer 26
1. Beläggning m.m. (mom. 1, motiveringen) 26
2. Lokalisering av anstalter m.m. (mom. 2) 26
3. Lokalisering av anstalter m.m. (mom. 2) 27
4. Alternativa påföljder m.m. (mom. 4) 28
5. Alternativa påföljder m.m. (mom. 4) 29
6. Psykiatrisk vård inom kriminalvården (mom. 5) 29
7. Ungdomar i anstalt (mom. 8) 30
8. Förvar enligt utlänningslagen (mom. 9) 30
9. Anslag till Kriminalvården (mom. 10) 31
10. Anslag till Kriminalvården (mom. 10) 31
11. Anslag till Kriminalvården (mom. 10) 32
12. Anslag till Utlandstransporter (mom. 11) 33
13. Anslag till Utlandstransporter (mom. 11) 33