Justitieutskottets betänkande
1994/95:JUU13

Anslag till Brottsoffermyndigheten, m.m.


Innehåll

1994/95
JuU13

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet regeringens förslag om
anslag till Brottsoffermyndigheten m.m. I samband därmed
behandlar utskottet ett antal motioner rörande olika former av
stöd och hjälp m.m. till brottsoffer.
I fråga om stöd och hjälp till brottsoffer föreslår utskottet
med anledning av ett antal motioner, att riksdagen gör ett
tillkännagivande till regeringen om behovet av en utvärdering,
som med ett samlat grepp analyserar effekterna av det
lagstiftningsarbete och de åtgärder i övrigt som den senaste
tioårsperioden företagits på brottsofferområdet.
Utskottet tillstyrker regeringens förslag till
medelstilldelning och avstyrker övriga motioner.
Till betänkandet har fogats sammanlagt nio reservationer varav
en från (m och c), tre från (c), en från (fp och c), en från
(fp), två från (mp) och en från (kds) samt två särskilda
yttranden varav ett från vardera (m) och (c).
ANDRA HUVUDTITELN

Propositionen

I proposition 1994/95:100 bilaga 3 (Justitiedepartementet) har
regeringen föreslagit riksdagen att
till Brottsoffermyndigheten: Förvaltningskostnader för
budgetåret 1995/96 anvisa ett ramanslag på 12 281 000 kr (G 3,
s. 81--83),
till Brottsoffermyndigheten: Ersättning för skador på grund av
brott för budgetåret 1995/96 anvisa ett förslagsanslag på
102 500 000 kr (G 4, s. 83--84).

Motionerna

1994/95:Ju601 av Ingbritt Irhammar och andre vice talman Görel
Thurdin (c) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om polisinsatser för brottsoffren,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om åklagarinsatser för brottsoffren,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om fortsatta statliga bidrag till kvinno- och
brottsofferjourerna,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om utdömda skadestånd,
1994/95:Ju628 av Ingegerd Sahlström m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att möjligheterna till begränsad
rörelsefrihet för misshandlande och hotande män bör utredas.
1994/95:Ju633 av Ingbritt Irhammar (c) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om förundersökningskungörelsen.
1994/95:JuU713 av Christel Anderberg (m) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en översyn av förundersökningskungörelsen.
1994/95:Ju714 av Ingbritt Irhammar och andre vice talman Görel
Thurdin (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en översyn av lagen om målsägandebiträde
vid s.k. tredjemansskada.
1994/95:Ju801 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om bättre skydd för brottsoffren.
1994/95:Ju806 av Eva Flyborg m.fl. (fp) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om hotade kvinnors möjlighet att få livvakt,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om handläggningstiderna när det gäller
våldsbrott mot kvinnor,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om målsägandebiträde och besöksförbud,
1994/95:Ju807 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari yrkas
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att det bör bli kortare handläggningstid
mellan anmälan och förhör och mellan åtal och domstolsprocess
vid misshandelsmål och sexuella övergrepp,
6. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan
ändring i lagen att kommun-/husarrest för misshandlande män
införs,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att förstärka rätten till
målsägandebiträde,
1994/95:Ju809 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas
26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om trygghetspaket,
27. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om bevakning av gärningsmän,
28. att riksdagen hos regeringen begär utredning om vad i
motionen anförts om skadestånd till brottsoffer,
29. att riksdagen hos regeringen begär utredning om vad i
motionen anförts om skadestånd till brottsoffers efterlevande,
30. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om vittnesskydd,
1994/95:A807 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c) vari yrkas
44. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om polisinsatser vid kvinnovåld och införande
av ett datoriserat informationssystem inom polisen vid bl.a.
kvinnovåld,
45. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om livvaktsskydd, vapenlicens för
pepparspray, behandlingsinsatser och fokusering på
gärningsmännen,
48. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av snabb handläggning vid
våldtäkt,
1994/95:A820 av Alf Svensson m.fl. (kds) vari yrkas
25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att kvinnor som utsatts för misshandel
eller våldtäkt skall få tillgång till juridiskt biträde under
hela förundersökningen och rättegången.

Utskottet

Inledning
Brottsoffrens situation har under senare år fått en ökad
uppmärksamhet, och brottsofferfrågorna har i ökande grad
aktualiserats i skilda sammanhang såväl i Sverige som
internationellt. I den svenska kriminalpolitiska debatten har
efter hand ställts krav på olika åtgärder för att förbättra
brottsoffrens ställning, och en mängd åtgärder har vidtagits i
detta syfte. Utskottet återkommer härtill i samband med att
utskottet i det följande diskuterar frågor om utvärdering av de
samlade åtgärder som vidtagits till stöd och hjälp åt
brottsoffer.
För att förbättra möjligheterna att ge stöd till brottsoffren
skapades den 1 juli 1994 (prop. 1993/94:143, JuU25, rskr. 320,
SFS 1994:419) en brottsofferfond. Bidrag från brottsofferfonden
får lämnas för att stödja ideella organisationer som verkar på
brottsofferområdet samt privat och offentlig verksamhet som
gäller brottsoffer. Bidrag ur fonden kan även lämnas för
forskning, utbildning och information i brottsofferfrågor.
Brottsoffermyndigheten inrättades samtidigt (SFS 1994:572) som
brottsofferfonden genom att Brottsskadenämnden omorganiserades
och tillfördes nya uppgifter. Brottsoffermyndigheten har till
uppgift att främja brottsoffrens rättigheter samt bevaka deras
behov och intressen. Myndigheten skall särskilt pröva ärenden om
statlig brottsskadeersättning och ärenden om bidrag från
brottsofferfonden. Vid myndigheten finns en särskild nämnd för
prövning av vissa ärenden om brottsskadeersättning.
Medelsanvisningen
Enligt riksdagens beslut om ändring i riksdagsordningen (Förs.
1993/94:TK2, KU18, rskr. 425, 1994/95:KU2, rskr. 4, SFS
1994:1471) löper budgetåret 1995/96 t.o.m. den 31 december 1996.
Regeringen har föreslagit riksdagen att under punkt G 3. till
Brottsoffermyndigheten: Förvaltningskostnader för budgetåret
1995/96 anvisa ett ramanslag på 12 281 000 kr. Av beloppet har
8 145 000 kr beräknats för perioden juli 1995--juni 1996.
Antalet inkomna brottsskadeärenden har ökat under en följd av
år och uppgick budgetåret 1993/94 till totalt 4 200, vilket var
en ökning från föregående budgetår med 700. Antalet
personskadeärenden ökade med ca 900, medan sakskadeärendena
uppvisade en viss minskning. Brottsoffermyndigheten beräknar att
brottsskadeärendena kommer att öka med ca 1 000 per år under
innevarande och under nästkommande budgetår.
Regeringen anför i budgetpropositionen att den delar
Brottsoffermyndighetens uppfattning att antalet
brottsskadeärenden kommer att öka under den angivna tiden.
Regeringen anser att en ökning av antalet ärenden bör kunna
hanteras genom en ytterligare effektivisering av verksamheten.
Mot bakgrund av osäkerheten om volymökningens storlek bör dock
anslaget enligt regeringens uppfattning inte omfattas av det
besparingskrav som i övrigt åvilar rättsväsendet.
Utskottet delar regeringens bedömning av medelsbehovet och
tillstyrker propositionen i denna del.
Regeringen har under punkt G 4. föreslagit riksdagen att till
Brottsoffermyndigheten: Ersättning till skador på grund av
brott för budgetåret 1995/96 anvisa ett förslagsanslag på
102 500 000 kr. Av beloppet har 68 333 000 kr beräknats för
perioden juli 1995--juni 1996.
Regeringen anför i budgetpropositionen att antalet ansökningar
om brottsskadeersättning ökat väsentligt under budgetåret
1993/94 och kan förväntas fortsätta att öka under budgetåren
1994/95 och 1995/96.
Utskottet tillstyrker regeringens förslag till
medelsanvisning.
Brottsofferfonden m.m.
Riksdagen beslutade förra året som nämnts ovan att inrätta en
brottsofferfond. Fondens uppgift är att stärka brottsoffrens
ställning, och fondens medel skall användas för bidrag till
ideella organisationer som verkar på brottsofferområdet, bidrag
till privat eller offentlig verksamhet som gäller brottsoffer,
forskning, utbildning och information om brottsofferfrågor samt
finansiering av reformer på brottsofferområdet. Den
grundläggande regleringen av fondens verksamhet finns i lagen
(1994:419) om brottsofferfond. Denna kompletteras med en av
regeringen utfärdad förordning (1994:426). I lagen anges fondens
ändamål i allmänna ordalag så att fondens medel skall användas
för verksamhet som gagnar brottsoffer. Det lades på regeringen
att ge närmare riktlinjer för användningen av fondens medel (se
prop. 1993/94:143 s. 32).
Finansieringen av brottsofferfonden sker genom att den som
döms för ett eller flera brott i normalfallet skall betala en
avgift på 300 kr till brottsofferfonden, om fängelse ingår i
straffskalan för något av brotten.
När fonden inrättades tillfördes den även en viss del av de
medel som frigjordes genom att ersättningen till intagna i
kriminalvårdsanstalt för arbete och annan sysselsättning sänktes
med 20 %. Sistnämnda medel skulle, förutom att finansiera
uppbyggnaden av brottsofferfonden, också användas för andra
åtgärder till stöd för brottsoffer (prop. 1993/94:100 bil. 3 s.
139 f, JuU17 s. 20, rskr. 212).
Brottsofferfondens verksamhet administreras av
Brottsoffermyndigheten.
I budgetpropositionen (s. 82 f) aviserar regeringen en del
förändringar beträffande brottsofferfondens verksamhet.
Regeringens avsikt är att ge fonden en tydligare inriktning;
användningen av fondens medel skall särskilt inriktas på att
vidareutveckla och komplettera nuvarande insatser för
brottsoffer. Denna precisering skärper, enligt vad som anförs i
budgetpropositionen, kraven på att prövningen av ansökningar om
bidrag från fonden sker utifrån den kunskap och de erfarenheter
som redan finns. Regeringen avser därför att vid
Brottsoffermyndigheten inrätta en särskild nämnd som skall
besluta om bidragen från fonden. Syftet är att ytterligare
förbättra möjligheterna för ett effektivt användande av fondens
medel.
Utskottet har nu inhämtat att medel till fonden inte kommer in
i den takt som förväntades vid dess inrättande. När fonden
inrättades beräknades att den årligen skulle tillföras ca 19
miljoner kronor i form av avgifter. Hittills har dock endast ca
2 miljoner kronor influtit. Brottsoffermyndigheten pekar på att
fondavgifter skall tas ut av personer som döms för brott som
begåtts efter den 1 juli 1994; det kan antas att en betydande
andel av dessa brott ännu inte är slutligt avgjorda. Härtill
kommer att en inte obetydlig del av avgifterna sannolikt inte
betalas frivilligt utan måste drivas in, vilket är ägnat att
leda till att inbetalningar till fonden försenas.
Brottsoffermyndigheten beräknar med hänsyn bl.a. till dessa
faktorer att avgifterna kommer att flyta in till fonden i full
omfattning först ungefär ett år efter det att bestämmelserna om
fondavgift trätt i kraft. De senaste siffrorna över influtna
medel visar också att inströmningen ökat i betydande grad. Av de
två miljoner kronor som hittills har influtit i fonden belöper
sig mellan 1,2 och 1,3 miljoner kronor på tiden den 1
januari--15 februari i år. Brottsoffermyndigheten bedömer att
fonden kommer att tillföras omkring 1 miljon kronor i månaden
fram till halvårsskiftet och ett något större månatligt belopp
för tiden därefter.
I motion Ju601 (c) framhålls att det är nödvändigt med
fortsatt omfattande statliga bidrag till bl.a.
brottsofferjourer.
Statligt bidrag till Brottsofferjourernas riksförbund (BOJ)
har sedan 1989 utgått från anslaget G 4. Ersättning för skador
på grund av brott.
Enligt regeringens förslag om inrättande av en brottsofferfond
(prop. s. 61) skall sådana organisationer som stöder
brottsoffer, t.ex. BOJ, vända sig direkt till brottsofferfonden
med en ansökan om bidrag.
För innevarande budgetår har BOJ, för att underlätta
övergången till den nya ordningen, erhållit ett bidrag på
1 000 000 kr från anslaget G 4. Härutöver har BOJ i december
1994 erhållit ett projektbidrag ur fonden på 500 000 kr.
Utskottet, som förra året behandlade ett liknande yrkande,
uttalade då (1993/94:JuU25 s. 11) att ett av huvudsyftena med
brottsofferfonden var att skapa ökade möjligheter till
ekonomiskt stöd till olika former av brottsofferinriktad
verksamhet, bl.a. i form av bidrag till olika ideella
organisationer som brottsofferjourer och kvinnojourer.
Utskottet vill nu, liksom vid flera tidigare tillfällen,
understryka vikten av åtgärder för att förbättra situationen för
människor som drabbats av brott. Härvidlag gör
brottsofferjourerna ett värdefullt arbete som förtjänar stöd i
olika former. Utskottet utgår för sin del från att den mer
preciserade inriktningen av användningen av brottsofferfondens
medel som aviserats i detta ärende och som utskottet i princip
kan ställa sig bakom inte kommer att utesluta möjligheten till
stöd för brottsofferjourer.
Mot den här angivna bakgrunden anser utskottet inte att det
behövs något uttalande från riksdagens sida om stöd till
brottsofferjourer, och utskottet avstyrker bifall till motion
Ju601 i denna del.
I detta sammanhang vill utskottet också slå fast att ett brett
brottsförebyggande arbete har väsentliga beröringspunkter med
brottsofferinriktat arbete. Många myndigheter och organisationer
som arbetar brottsförebyggande har också en viktig
brottsofferstödjande verksamhet. Utskottet återkommer till denna
fråga i samband med att utskottet inom kort i ett kommande
ärende (1994/95:JuU17) behandlar anslaget A 6. Bidrag till
brottsförebyggande arbete.
Utvärdering av åtgärder på brottsofferområdet
Bakgrund
Brott medför ingripande verkningar av olika slag för den som
drabbas. Ofta innebär ett brott en omskakande personlig
upplevelse och kan vålla både fysiska och psykiska skador samt
orsaka förluster både av ekonomisk art och av annat slag. För
ett brottsoffer kan det också vara påfrestande att medverka i
det rättsliga förfarandet hos polis, åklagare och domstol.
Betydelsefulla åtgärder för att bättre tillgodose
brottsoffrens intressen började på allvar vidtas vid mitten av
1980-talet. Den 11 juli 1985 uppdrog regeringen åt
Brottsförebyggande rådet (BRÅ) att kartlägga i vilka hänseenden
det fanns särskilda behov av stöd och hjälp från samhällets sida
åt dem som drabbas av brott och i vilka former dessa behov
lämpligen kunde tänkas tillgodoses. BRÅ redovisade uppdraget
till regeringen den 30 januari 1986 och överlämnade då
promemorian (Kansli PM 1986:1) Stöd och hjälp åt brottsoffer --
En probleminventering. Rikspolisstyrelsen (RPS) redovisade
därefter (Rapport 1986:18) ett regeringsuppdrag som gick ut på
att RPS i samråd med Riksåklagaren (RÅ) och Domstolsverket (DV)
närmare skulle överväga förslagen i BRÅ-promemorian om bättre
information till brottsoffer. I mars 1988 redovisade BRÅ i
utredningsrapporten Brottsoffer ett regeringsuppdrag att
genomföra en fördjupad undersökning av vissa avsnitt i Kansli PM
1986:1 rörande brottsofferjourer m.m., sammanträffanden mellan
offer och gärningsman samt ökat personligt skydd.
I budgetpropositionen 1987 (prop. 1987/88:100 bil. 4 s. 34 f)
presenterades ett särskilt program (det s.k.
brottsofferprogrammet) för att stärka brottsoffrens ställning.
Brottsofferprogrammet omfattade bl.a. frågor om
brottsskadelagstiftningen, brottsofferjourer, polisens arbete,
målsägandebiträde, besöksförbud och skadestånd. Arbetet med
brottsofferprogrammet samt andra vidtagna och planerade åtgärder
rörande stöd och hjälp till brottsoffren har därefter redovisats
i de följande budgetpropositionerna.
I ett betydande antal promemorior och rapporter m.m. har sedan
mitten av 1980-talet redovisats översyner m.m. i olika frågor
som rör brottsoffer. Förslag till följd av översynerna har lett
till lagstiftning eller bereds vidare i olika sammanhang. Här
kan nämnas t.ex. Rättshjälpskommitténs slutbetänkande (SOU
1986:49) Målsägandebiträde och Våldskommissionens slutbetänkande
(SOU 1990:92) Våld och brottsoffer samt
Departementspromemoriorna (Ds Ju 1987:1) Översyn av
brottsskadelagen, (Ds Ju 1987:13) Besöksförbud, (Ds 1992:24)
Några brottsofferfrågor -- utvidgad rätt till målsägandebiträde
och förbättrat rättsligt bistånd till brottsoffer utomlands, (Ds
1993:29) Brottsoffren i blickpunkten -- åtgärder för att stärka
brottsoffrens ställning samt (Ds 1995:1) Vittnen och målsägande
i domstol.
Riksdagen har i olika sammanhang bl.a. också givit regeringen
i uppdrag att se över lagstiftningen i olika avseenden. Så har
skett t.ex. beträffande rätten till målsägandebiträde
(1989/90:JuU5) och rättshjälp till offer för brott utomlands
(1990/91:JuU27). Ett utskottsinitiativ hösten 1989
(1989/90:JuU5) ledde till att riksdagen beslutade om ändringar i
lagen (1988:688) om besöksförbud (SFS 1989:1075). Här kan
tilläggas att BRÅ inom kort beräknas avsluta en utvärdering av
lagen. Förra året (1993/94:JuU25 s. 20 f) stödde utskottet i
princip ett motionsyrkande om utvärdering av lagen om
målsägandebiträde. Utskottet ansåg dock att en utvärdering borde
anstå tills lagstiftningen hunnit verka så länge att en
utvärdering blev meningsfull. Utskottet har nu erfarit att man i
regeringskansliet avser att inleda arbetet med en utvärdering.
Riksdagen beslutade, som ovan redovisats, år 1994 om
inrättandet av en brottsofferfond och en brottsoffermyndighet. I
samma ärende beslutade riksdagen också om en rad andra åtgärder
för att stärka brottsoffrens ställning i det enskilda fallet.
Bland åtgärderna kan nämnas att en målsägandes möjligheter att
ha med sig en stödperson vid förhör och rättegång ökades. Vidare
förenklades för målsäganden när det gäller att kräva ut
skadestånd som han eller hon tillerkänts i ett brottmål, och den
misstänktes möjligheter att ta del av uppgifter om målsägandes
och vittnes ålder, yrke och bostadsadress ur
förundersökningsprotokoll och andra handlingar som delges honom
begränsades.
I sammanhanget bör även nämnas att det för närvarande pågår
utredningar på olika områden med anknytning till
brottsofferfrågorna. En kommitté (dir. 1988:76) undersöker
möjligheterna att förbättra ersättningen för ideell skada. I
kommitténs uppdrag ingår bl.a. att diskutera
ersättningsprinciper, ersättningsnivåer och metoder för att
bestämma ersättningen för sådan skada. Kommittén lade i
september 1992 fram ett delbetänkande (SOU 1992:84) Ersättning
för kränkning genom brott. I betänkandet föreslås nya regler om
ersättning för lidande som någon tillfogar annan genom brott mot
den personliga friheten eller annat integritetskränkande brott.
Betänkandet har remissbehandlats och övervägs inom
Justitiedepartementet. Enligt sina direktiv skall Kommittén om
ideell skada också ta ställning till praxis rörande anhörigas
rätt till skadestånd i olika avseenden. Kommitténs
slutbetänkande väntas till regeringen inom kort.
Trygghetsutredningen (dir. 1993:37) har i uppdrag att se över
rollfördelningen mellan polisen, kommunerna och de enskilda när
det gäller att skapa trygghet mot brott, särskilt
vardagsbrottslighet och ordningsstörningar. Kommittén har i
augusti 1994 lämnat delbetänkandet (SOU 1994:122) Trygghet mot
brott i lokalsamhället -- Kartläggning, principiella synpunkter
och förslag. I betänkandet redovisar kommittén synpunkter och
förslag i frågor som väckts av bl.a. BOJ och Riksorganisationen
för Kvinnojourer i Sverige (ROKS) rörande bl.a. vittnen och
målsägande i domstol resp. polisåtgärder mot familjevåld.
Kommittén väntas lämna sitt slutbetänkande under innevarande år.
Den 1 juli 1993 tillsatte regeringen en särskild kommission
(dir. 1993:88) för att utifrån ett kvinnoperspektiv göra en
översyn av frågor som rör våld mot kvinnor och föreslå åtgärder
för att motverka sådant våld.
Kommissionen skall enligt sina direktiv bl.a. göra en
utvärdering och allmän översyn av tillämpningen av de regler som
rör sexualbrott, kvinnomisshandel och därmed närbesläktade
brott, t.ex. olaga hot och ofredande, och överväga möjligheterna
att med i huvudsak nuvarande lagstiftning komma till rätta med
sådana brott. Kommissionen skall också undersöka hur långa
handläggningstiderna hos de brottsutredande myndigheterna, dvs.
polis- och åklagarmyndigheterna, är för de brott som innefattar
övergrepp mot kvinnor samt i det sammanhanget se om rutinerna
för handläggningen av sådana brott kan förbättras. Kommissionen
skall bl.a. också göra en kartläggning och bedömning av de
nuvarande behandlingsmetoderna för män som gjort sig skyldiga
till övergrepp mot kvinnor samt undersöka om s.k. punktbevakning
av de våldsverkande männen är möjlig och lämplig i kombination
med andra metoder som skyddar utsatta kvinnor och lämna förslag
om hur en sådan punktbevakning i så fall skulle kunna utformas.
Kommissionen avlämnade i mars 1994 delbetänkandet (SOU
1994:56) Ett centrum för kvinnor som våldtagits och
misshandlats. Ett sådant centrum har under år 1994 inrättats i
Uppsala. Kommissionens slutbetänkande väntas under senare delen
av våren 1995.
På brottsofferområdet bedrivs på myndighetsnivå utbildning,
försöksverksamheter och olika former av översyner m.m. i
betydande omfattning.
I det följande redovisar utskottet önskemål i motionerna
Ju601, Ju633, Ju713, Ju714, Ju806, Ju807, A807 samt A820 som
väckts under den allmänna motionstiden i år och som bör beaktas
vid en bedömning av behovet av en utvärdering. Utskottet tar
ställning till samtliga dessa motionsönskemål samt till ett
yrkande om utvärdering i motion Ju801 (m) i ett sammanhang i
avsnittet Överväganden rörande en utvärdering.
Utbildning av poliser m.m.
I motion Ju601 (c) understryks att utbildnings- och
fortbildningsinsatser samt väl inarbetade rutiner vid samtliga
polisdistrikt är nödvändiga för att polisen skall kunna fullgöra
sina uppgifter när det gäller omhändertagande av och information
till brottsoffren.
Utskottet har vid flera tillfällen tidigare behandlat
motionsyrkanden rörande polisens rutiner m.m. avseende bl.a.
omhändertagande av och information till brottsoffer samt
utbildning och fortbildning av polismän i dessa frågor. Senast
utskottet behandlade sådana frågor var under våren 1994 i
samband med att utskottet beslutade om införande av
brottsofferfonden (se 1993/94:JuU25 s. 32 f med där gjord
hänvisning).
Utskottet hänvisade i det angivna ärendet till ett tidigare
uttalande att det såväl i den grundläggande utbildningen som i
olika typer av fortbildning av polismän ingår frågor som är
relaterade till omhändertagande m.m. av brottsoffer.
Utskottet redovisade vidare att man under våren 1994 på
Polishögskolan (PHS) planerade en specialutbildning av poliser
bl.a. till följd av förslagen i det redovisade ärendet om
brottsofferfonden, m.m. Den ifrågavarande kursen avsåg
utbildning av instruktörer som i sin tur skulle utbilda
polismännen ute i landet. Utbildningen skulle omfatta bl.a.
frågor om hur polisen på effektivast möjliga sätt skall förmedla
hjälp och ge brottsoffer kunskap om den hjälp och det stöd som
står att få från olika myndigheter och organisationer. Vidare
skulle tas upp frågor om regler för besöksförbud och för
förordnande av målsägandebiträde och stödperson, möjligheter
till erhållande av trygghetspaket, identitetsbyte, m.m.
Utskottet avstyrkte yrkandet och hänvisade till att arbete med
de i motionen aktualiserade frågorna pågick och att något
riksdagsuttalande i saken var obehövligt.
Utskottet har nu från PHS inhämtat att utbildningen
genomfördes enligt planerna och att utbildningsinsatserna på
området fortsatt med nya elever samt med fortsättnings- och
påbyggnadskurser för elever som gått tidigare kurser, sammanlagt
sex olika utbildningstillfällen. Nya kurser på området planeras
för framtiden. I utbildningen vid PHS har också ingått kurser
som bl.a. syftat till att ge deltagarna sådana kunskaper att de
kunnat ansvara för och medverka till igångsättning av
brottsofferjourer.
Utskottet återkommer nedan till motion Ju601 i denna del.
Information till målsäganden om stöd och hjälp m.m.
I motion Ju806 (fp) yrkas riksdagens tillkännagivande att det
måste vara en plikt för polisen att meddela en kvinna, som
anmäler att hon utsatts för sexualbrott eller misshandel, att
hon har rätt till målsägandebiträde och att hon kan begära att
den man som trakasserar henne kan åläggas besöksförbud.
Genom ändringar i förundersökningskungörelsen (FUK) den 1 juli
1988 (SFS 1988:7) förbättrades målsägandens rätt till
information i olika hänseenden. Ändringarna innebar bl.a. att
målsäganden i tillämpliga fall skall informeras om möjligheterna
att få målsägandebiträde. Bestämmelsen härom infördes i 13 a §
FUK.
I departementspromemorian (Ds 1993:29) Brottsoffren i
blickpunkten -- åtgärder för att stärka brottsoffrens ställning
framfördes en mängd förslag till åtgärder syftande till ökad
information till målsägande i olika hänseenden. I promemorian
lämnades bl.a. förslag till en komplettering av 13 a § FUK med
en bestämmelse om att målsäganden skall underrättas också om de
regler som gäller för meddelande av besöksförbud enligt lagen om
besöksförbud. Vidare föreslogs att informationsmaterial skall
lämnas till målsäganden också om brottsskadeersättning,
stödperson, rättshjälp och stödjande organ samt att målsäganden
skall tillfrågas om han eller hon vill bli underrättad om beslut
rörande förundersökning och åtal m.m. Förslagen ledde till
ändringar i FUK, vilka trädde i kraft den 1 juli 1994 (SFS
1994:429).
Enligt 13 a § FUK gäller således att målsäganden så snart som
möjligt skall underrättas om de regler som gäller för
förordnande av målsägandebiträde och/eller meddelande av
besöksförbud, om brottet är sådant att det kan komma i fråga att
förordna målsägandebiträde eller att förordna om besöksförbud.
Utskottet återkommer nedan till motion Ju806 i behandlad del.
Målsägandebiträde m.m.
I motion Ju807 (mp) yrkas att alla som drabbas av våldsbrott
skall erbjudas juridisk hjälp, t.ex. målsägandebiträde, och vid
behov annan hjälp, och i motion A820 (kds) yrkas att kvinnor som
utsatts för misshandel eller våldtäkt skall få tillgång till
juridiskt biträde under hela förundersökningen och rättegången.
I motion Ju714 (c) yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna att det finns behov av ett förtydligande
rörande möjligheterna att förordna målsägandebiträde också vid
s.k. tredjemansskada, t.ex. då efterlevande till någon som
bragts om livet åsamkats personskada som givit medicinska
effekter.
Begreppet brottsoffer förekommer inte i lagstiftningen. Där
används i stället termen målsägande. De två termerna är dock
inte helt synonyma. Av 20 kap. 8 § fjärde stycket
rättegångsbalken (RB) framgår att målsägande är den mot vilken
ett brott har blivit begånget eller som har blivit förnärmad av
brottet eller lidit skada av det. Vem som i visst fall är att
anse som målsägande har betydelse i flera avseenden. Den
enskilda åtalsrätten, rätten att ange vissa brott till åtal,
liksom möjligheten att föra talan om enskilt anspråk i anledning
av brottet gäller i allmänhet endast för den som är att anse som
målsägande i förhållande till det begångna brottet.
Målsäganden är i formellt hänseende att anse som part i
rättegången endast när han för talan, dvs. framställer ett
yrkande om ansvar eller skadestånd. Sedan åklagaren väckt åtal,
kan målsäganden biträda åtalet (20 kap. 8 § andra stycket RB).
Det innebär att målsäganden inträder i processen som åklagarens
medpart och har vissa möjligheter att agera självständigt i
rättegången när det gäller ansvarsfrågan. Om åklagaren har
beslutat att inte väcka åtal kan målsäganden i allmänhet väcka
enskilt åtal (20 kap. 8 § första stycket RB). Om åklagaren
lägger ned ett väckt åtal därför att det enligt hans bedömning
inte finns tillräckliga skäl för att den misstänkte är skyldig
till brottet, kan målsäganden ta över åtalet (20 kap. 9 § andra
stycket RB). Målsäganden kan i mål om allmänt åtal på egen hand
överklaga ansvarsfrågan till högre rätt om åklagaren inte
överklagar (20 kap. 8 § andra stycket RB). Vidare kan
målsäganden i anslutning till åtal för brottet framställa
yrkanden om enskilt anspråk i anledning av brottet och få
skadeståndstalan handlagd i brottmålet (22 kap. 1 § RB).
Målsäganden kan föra sin talan genom ombud eller med hjälp av
biträde (12 kap. 1 och 22 §§ RB).
Under senare år har åtgärder vidtagits för att underlätta
situationen för målsäganden i samband med förundersökning och
rättegång. Genom en ny regel i RB infördes år 1984
(prop. 1983/84:105, JuU25, rskr. 332) en möjlighet för
en målsägande som behöver personligt stöd under rättegången att
åtföljas av en s.k. stödperson (numera 20 kap. 15 § RB).
Stödpersonen får anlitas i alla slags brottmål där målsäganden
hörs. Förutsättningen är endast att målsäganden med hänsyn till
brottets art eller annars kan antas vara i behov av ett
personligt stöd. Stödpersonens uppgift är enbart att vara ett
personligt stöd åt målsäganden. Den 1 juli 1994 ändrades 20 kap.
15 § RB (prop. 1993/94:143, JuU25, rskr. 320, SFS 1994:420)
så att målsäganden i princip själv får bestämma om han eller hon
skall åtföljas av en stödperson. Samtidigt ändrades 23 kap. 10 §
RB så att en stödperson får närvara även vid förhör med
målsäganden under förundersökningen, om hans närvaro inte är
till men för utredningen.
I 1 § lagen om målsägandebiträde (1988:609) anges i vilka mål
om brott och under vilka förutsättningar ett målsägandebiträde
kan förordnas. Lagen har utvidgats vid flera tillfällen sedan
tillkomsten. Riksdagen beslutade senast i december 1993 (prop.
1993/94:26, JuU12, rskr. 124) om utvidgningar av lagen.
Ändringarna trädde i kraft den 1 april 1994 (SFS 1994:59).
Enligt 1 § första stycket skall, i mål om brott enligt 6 kap.
brottsbalken (BrB), målsägandebiträde förordnas sedan
förundersökning har inletts om det inte är uppenbart att
målsäganden saknar behov av sådant biträde. Regeln innebär att
domstol i mål om sexualbrott i princip skall förordna biträde
för målsägande som önskar ett sådant.
Vidare kan målsägandebiträde enligt 1 § andra stycket
förordnas även i mål om brott enligt 3 eller 4 kap. BrB, på
vilket fängelse kan följa, samt i mål om brott enligt 8 kap. 5
eller 6 § BrB eller försök, förberedelse eller stämpling till
sådant brott, om det med hänsyn till målsägandens personliga
relation till den misstänkte eller andra omständigheter kan
antas att målsäganden har behov av biträde.
Ändringen den 1 april 1994 innebär bl.a. att
målsägandebiträde, utöver vad som dessförinnan gällde, enligt 1
§ tredje stycket skall kunna förordnas i samtliga mål om brott
enligt BrB om fängelse kan följa på brottet och om det med
hänsyn till målsägandens personliga förhållanden och andra
omständigheter kan antas att målsäganden har ett särskilt starkt
behov av biträde.
Regeringen anförde i propositionen, som låg till grund för den
angivna ändringen (s. 18) beträffande frågan rörande i vilka
fall målsägandebiträde bör förordnas i den senare kategorin, att
det bör krävas att brottet i det enskilda fallet har varit av
kvalificerat slag och inneburit en svår kränkning av offret.
Vidare bör bevisläget och det processuella läget i övrigt vara
sådant att man måste räkna med att målsäganden kommer att
utsättas för ingående eller pressande förhör. Ytterligare en
förutsättning bör, enligt regeringens uppfattning i
propositionen, vara att målsägandens fysiska och/eller psykiska
tillstånd är sådant att han eller hon kan antas ha väsentlig
nytta av ett juridiskt biträde. Detta innebär, anförde
regeringen, att målsägandebiträde inte skall förordnas
regelmässigt utan bara när det är påkallat av sådana
förhållanden i det enskilda fallet som nu angetts.
Möjligheterna att förordna målsägandebiträde blir för varje
kategori brott som omfattas av bestämmelsen alltmer begränsade.
Föredragande statsrådet uttalade i propositionen att en sådan
trappstegsliknande konstruktion enligt hennes mening har
fördelar genom att den klart markerar att förutsättningarna för
att få ett målsägandebiträde skiftar beroende på brottets art.
En målsägande ställs emellertid inte utan stöd i de mål där
målsägandebiträde inte förordnas. Förutom det stöd åklagaren
regelmässigt skall ge och möjligheterna för målsäganden att vid
rättegången åtföljas av en stödperson, gäller att åklagaren
enligt 22 kap. 2 § RB har en skyldighet att föra målsägandens
talan i skadeståndsdelen.
En person som behöver juridisk hjälp utöver den som
polisen, åklagaren eller domstolen bistår med kan enligt
bestämmelserna i rättshjälpslagen få juridisk rådgivning eller,
under vissa förutsättningar, allmän rättshjälp med
biträdesförordnande.
För att allmän rättshjälp skall kunna beviljas måste det vara
fråga om en rättslig angelägenhet. Detta krav är uppfyllt om
målsäganden framställer ett eget yrkande och därmed blir part i
rättegången.
Utskottet återkommer nedan till motionerna Ju807, A820 och
Ju714 i nu behandlade delar.
Information till målsäganden om det egna ärendet
I motion Ju601 (c) yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna att det på ett tidigt stadium före
huvudförhandlingen, om målsäganden så begär, bör äga rum ett
personligt sammanträffande mellan målsäganden och åklagaren så
att åklagaren kan lämna information om den kommande rättegången
m.m.
Frågor om förbättrad information till målsäganden om det egna
ärendet har tidigare behandlats i riksdagen (se bl.a.
1989/90:JuU5 s. 18 f).
I departementspromemorian (Ds Ju 1986:10) Ändrade regler om
enskilt anspråk vid förundersökning och rättegång m.m. avvisades
tanken på att införa en generell regel om direkt kontakt mellan
målsäganden och åklagaren före huvudförhandlingen. I promemorian
sägs bl.a. (s. 62 f) att det kan ha en psykologisk betydelse och
innebära ett stöd för målsäganden om denne får träffa den som
skall föra hans talan vid rättegången och därigenom kan få en
ungefärlig uppfattning om hur processen kommer att gestalta sig,
men att man samtidigt måste hålla i minnet att åklagarens roll
på ett avgörande sätt -- inte minst genom objektivitetsprincipen
-- skiljer sig från den som ett rättegångsombud eller en
stödperson har i förhållande till målsäganden. Något krav på att
åklagaren i ett enskilt fall engagerar sig genom personliga
kontakter kan därför, enligt utredningen, främst med hänsyn till
objektivitetsprincipen, inte ställas upp. Utredningen framhöll
emellertid att om målsäganden själv kontaktar åklagaren och
begär ett sammanträffande, bör åklagaren naturligtvis, om
tjänsten medger det, ställa sig till förfogande.
Personliga kontakter mellan åklagaren och målsäganden
diskuterades också i departementspromemorian (Ds 1993:29)
Brottsoffren i blickpunkten -- åtgärder för att stärka
brottsoffrens ställning. Mot den bakgrund som redovisades i den
nyss nämnda departementspromemorian lämnades inte något förslag
till författningsändringar.
I RÅ:s cirkulär (RÅC I:122) Riksåklagarens allmänna råd:
Målsägande i brottmål, meddelade den 27 juni 1994, behandlas
frågan om personliga kontakter mellan åklagaren och målsäganden
inför huvudförhandling i målet. Där sägs bl.a. (avsnitt 4.2.1)
att det i de flesta mål inte finns något behov för målsäganden
att ta någon särskild kontakt med åklagaren inför
huvudförhandling och att målsäganden torde ha fått tillräcklig
kunskap om förhandlingens gång m.m., om informationen lämnats
under förundersökningen, men att åklagaren vanligen bör gå med
på ett sammanträffande om målsäganden begär detta under
förutsättning att tjänsten medger det och att ett
sammanträffande inte framstår som meningslöst.
I cirkuläret sägs vidare att svårigheterna för målsäganden att
förstå och acceptera det rättsliga förfarandet kan vara
avsevärda när det gäller t.ex. sexualbrott eller grova
våldsbrott där utredningen av ansvars- och skadeståndsfrågorna
medför att målsäganden under huvudförhandlingen utsätts för
press. I sådana mål är det ibland av värde såväl för målsäganden
som för genomförande av förhandlingen att åklagaren före
huvudförhandlingen sammanträffat med målsäganden. För åklagarens
talan kan det också vara av värde att målsäganden förbereds på
de påfrestningar som en huvudförhandling kan innebära. Vid ett
sådant sammanträffande, vid vilket målsägandebiträde eller
stödperson lämpligen kan vara närvarande, kan åklagaren beskriva
den kommande förhandlingen på ett sådant sätt att målsäganden
blir klar över vilka för denne känsliga förhållanden som kan
komma att tas upp och vilken typ av frågor som kan komma att
ställas av parter och domstol. Genom en sådan information kan
man undvika att målsäganden onödigtvis skräms eller skadas vid
genomförandet av huvudförhandlingen.
I sammanhanget understryks i cirkuläret att åklagaren ständigt
måste uppfylla kravet på objektivitet under såväl
förundersökning som huvudförhandling. Åklagaren bör, för att
undvika påståenden om otillbörliga förfaranden, därför om
möjligt se till att personliga sammanträffanden med målsäganden
före förhandling äger rum i närvaro av en tredje person.
Utskottet återkommer nedan till motion Ju601 i nu behandlad
del.
Innehållet i förundersökningsprotokollet
I motion Ju633 (c) förespråkas att det i FUK tas in en
bestämmelse om att det alltid skall anges i
förundersökningsprotokollet huruvida det förekommer hot mot
målsägande och vittnen.
Förundersökning skall enligt 23 kap. 1 § RB i normalfallet
inledas så snart det finns anledning att, på grund av angivelse
eller annat skäl, anta att ett brott som hör under allmänt åtal
förövats.
Av 23 kap. 2 § RB framgår att förundersökningen har två
huvudsakliga syften. Det ena är att utröna om brott föreligger,
vem som i så fall skäligen kan misstänkas för brottet och att
skaffa tillräckligt material för bedömning av frågan om åtal
skall väckas. Det andra huvudsyftet är att bereda målet så att
bevisningen kan förebringas i ett sammanhang vid
huvudförhandlingen. Ett tredje syfte, som inte är omnämnt i 2 §
men som är väl så väsentligt, är att ge den misstänkte inblick i
åklagarens bevismaterial och möjliggöra för honom att få detta
justerat och berikat samt att därigenom underlätta för den
misstänkte att förbereda sitt försvar.
Förundersökningen och de åtgärder som vidtas under denna skall
dokumenteras i förundersökningsprotokollet (23 kap. 21 § RB). I
FUK är noggrant reglerat vad som skall framgå av protokollet och
vad som skall antecknas däri. I 22 § FUK anges särskilt att
protokollet skall avfattas så, att det ger en trogen bild av vad
som förekommit vid förundersökningen av betydelse för målet. I
21 § anges att i protokollet bl.a. skall antecknas förhållanden
som kan vara av betydelse för bedömande av ett vittnes
tillförlitlighet. Någon uttrycklig regel om att hot mot vittnen
och målsägande skall dokumenteras i protokollet finns inte i
FUK.
Av intresse i sammanhanget är bestämmelserna om övergrepp i
rättssak i 17 kap. 10 § BrB, som har har följande lydelse.
Den som med våld eller hot om våld angriper någon för det han
hos domstol eller annan myndighet gjort anmälan, fört talan,
avlagt vittnesmål eller eljest vid förhör avgivit utsaga eller
för att hindra honom från sådan åtgärd döms för övergrepp i
rättssak till böter eller fängelse i högst ett år. Detsamma
skall gälla, om man med annan gärning, som medför lidande, skada
eller olägenhet, eller med hot om sådan gärning, angriper någon
för det han avlagt vittnesmål eller eljest avgivit utsaga vid
förhör hos myndighet eller för att hindra honom från att avge
sådan utsaga.
Är brottet grovt, döms till fängelse lägst sex månader och
högst fyra år.
Straffet för övergrepp i rättssak skärptes den 1 juli 1993
(prop. 1992/93:141, JuU16, rskr. 220, SFS 1993:207).
Departementspromemorian (Ds 1995:1) Vittnen och målsägande i
domstol har nyligen överlämnats till regeringen. Utgångspunkten
för arbetet med promemorian var ett uppdrag att undersöka vilka
åtgärder som kan förbättra situationen för vittnen och
målsägande i domstol och lämna förslag till sådana åtgärder. I
promemorian föreslås bl.a. ändringar i straffskalan för
normalgraden av brottet i skärpande riktning.
I promemorian anförs bl.a. att för att upprätthålla ett starkt
och tillförlitligt rättsväsende krävs det att staten med
effektiva medel skapar förutsättningar för sanningsenliga
utsagor vid domstol och skyddar dem som hörs från att utsättas
för påtryckningar och repressalier. Ett starkare straffrättsligt
skydd för vittnen och målsägande än det som finns för närvarande
är därför enligt utredningen befogat. Promemorieförslagen bereds
vidare i Justitiedepartementet.
I sammanhanget skall också nämnas att RÅ den 28 december 1994
beslutat tillsätta en utredning inom åklagarväsendet för att
utreda frågor kring säkerhet och skydd för målsägande och
vittnen. Utredningen skall vara slutförd före maj månads utgång.
Utskottet vill inledningsvis understryka att den svenska
rättsordningen bygger på att vittnen och målsägande fritt och
sanningsenligt kan lämna sina berättelser inför domstolarna. Ett
angrepp på ett vittne eller en målsägande kan därför sägas vara
ett angrepp på rättsordningen och ytterst på samhället. För att
rättsordningen inte skall hotas är det av största vikt att de
som medverkar i en rättsprocess skyddas mot olika former av
övergrepp.
Övergrepp i rättssak är ett brott som hör under allmänt åtal,
vilket innebär att en särskild förundersökning avseende detta
brott skall inledas så snart sådana uppgifter framkommit att det
finns anledning att anta att ett brott förövats. Den
erforderliga bevisstyrkan för att en förundersökning skall
inledas -- "anledning att anta att ett brott som hör under
allmänt åtal har förövats" -- är låg, vilket torde leda till att
uppgifter från vittnen och målsägande om att hot m.m. riktats
mot dem i normalfallet blir föremål för utredning.
Det faktum att ett vittne eller en målsägande känner sig hotad
kan, i de fall det inte finns anledning att anta att något brott
förövats och någon förundersökning därom alltså inte inleds,
vara en upplysning som kan ha betydelse för målet, t.ex. för
bedömningen av tillförlitligheten av målsägandens eller vittnets
utsagor, och bör därför beaktas och antecknas i
förundersökningsprotokollet. Om så är fallet måste givetvis
bedömas utifrån förhållandena i det enskilda fallet.
Utskottet konstaterar avslutningsvis att det i promemorian
Vittnen och målsägande i domstol, vilken redovisats i det
föregående, lämnas förslag i frågor som bl.a. rör övergrepp i
rättssak samt vittnens och målsägandes säkerhet och skydd m.m.
Promemorian bereds vidare i Justitiedepartementet.
Utskottet återkommer nedan till motion Ju633.
Uppgifter om målsägande i förundersökningsprotokoll rörande
trafikmål
I motion Ju713 (m) yrkas att FUK ses över med inriktning på
att uppgifter om målsäganden inte skall sekretessbeläggas i
trafikmål. I motionen framhålls att det torde vara mycket
sällsynt med hot och våld mot målsäganden vid enklare
trafikförseelser, men att sekretessreglerna leder till
byråkratiskt krångel för polisen, eftersom målsägande och
gärningsman inte sällan så att säga byter plats under
utredningens gång i sådana mål.
Riksdagen beslutade förra våren i samband med beslutet att
införa en brottsofferfond vissa ändringar i bl.a. RB till skydd
för målsägande och vittnen m.m., bl.a. att uppgifter om
målsägandes och vittnens ålder, yrke och bostadsadress inte i
onödan skall framgå av handlingar som delges den tilltalade i
brottmål om allmänt åtal och att vittnen inför vittnesmålets
avläggande skall tillfrågas om personuppgifter endast om det
behövs.
Departementspromemorian (Ds 1995:1) Vittnen och målsägande i
domstol har, som nämnts i det föregående, nyligen lämnats till
regeringen. I utredningen föreslås bl.a. en ytterligare
begränsning av den misstänktes möjligheter att få uppgifter om
målsäganden via handlingar från rätten på det sättet att
adressen till en målsägande inte heller bör framgå av
brottmålsdomen. Förslagen i promemorian bereds vidare i
Justitiedepartementet.
I en förundersökning angående brottmål om allmänt åtal skall
närmare uppgifter om målsäganden noteras på en särskild handling
som bifogas förundersökningen.
Utskottet återkommer nedan till motion Ju713.
Livvaktsskydd, trygghetspaket m.m.
I motion Ju806 (fp) understryks att hotade kvinnors
möjligheter att få livvakt skall bedömas generöst, och i motion
A807 (c) efterlyses en utredning för att få svar på dels frågan
om kraven för att få livvaktsskydd är för högt ställda, dels
frågan varför så få kvinnor ansöker om livvaktsskydd.
Försöksverksamheten med livvaktsskydd har avslutats med en
utvärdering som redovisats i rapporten (RPS Rapport 1993:6)
Försöksverksamhet med livvaktsskydd för hotade kvinnor m.m. --
ett regeringsuppdrag. Verksamheten skall nu fortsätta på
permanent basis.
Från RPS har inhämtats att det fåtal personer som begärt
livvaktsskydd och av polisen bedömts vara i behov av livvakt
också fått sådan.
Från RPS framhålls att livvaktsskydd utgör en stor påfrestning
för den som skyddas. I några fall har kvinnorna avstått från
livvakt efter någon tid och då fått någon annan form av skydd --
t.ex. tårgasspray, pepparspray, olika typer av larm m.m.
När utskottet behandlade frågor om livvaktsskydd senast
(1993/94:JuU3, s. 10 f) avstyrkte utskottet de då aktuella
motionsönskemålen under hänvisning till den försöksverksamhet
med livvaktsskydd som då inletts.
Utskottet hänvisade i ärendet också bl.a. till att
Kvinnovåldskommissionen enligt sina direktiv har att inhämta
erfarenheter från den verksamhet med larm m.m. och livvaktsskydd
som leds av RPS och som nyligen utvärderats.
I motion A807 (c) förespråkas dels en förbättrad information
om möjligheterna att få tillgång till pepparspray, dels ett
enklare licensförfarande för tillstånd till innehav av sådan
spray. I motion Ju809 (c) framhålls att det även för hotade
vittnen föreligger ett behov av trygghetspaket.
Sedan den 1 juli 1992 förekommer vid alla polismyndigheter i
landet utlåning av larm- och skyddsutrustning, s.k.
trygghetspaket till kvinnor och män som är föremål för hot.
Avsikten är att envar som är föremål för hot om våld oberoende
av orsak till hoten skall kunna få tillgång till ett
trygghetspaket. Enligt uppgift från RPS har ett antal hotade
vittnen i olika delar av landet, som haft behov av
trygghetspaket, kommit i åtnjutande av ett sådant.
Vid polismyndigheterna i Stockholm, Göteborg, Malmö och
Östersund pågår en försöksverksamhet med pepparspray till
våldshotade personer. I dessa distrikt kan trygghetspaketet
utökas med pepparspray om den våldshotade så begär och behov
anses föreligga. Utfallet av försöket skall redovisas till
regeringen den 1 september i år.
Utskottet återkommer nedan till motionerna Ju806, A807 och
Ju809 i nu behandlade delar.
Utskottets överväganden rörande en utvärdering
En mängd åtgärder för att stärka brottsoffrens ställning i
olika avseenden har i snabb takt genomförts under senare år. Nya
lagar har införts och gamla har setts över och ändrats. En
betydande del av de regeländringar som genomförts rör
myndigheternas handläggning av brottsofferärenden och frågor
angående den information som skall lämnas samt det stöd och den
hjälp som myndigheterna skall tillhandahålla människor som
drabbats av brott.
Utskottet anser att lagstiftningsarbetet och de genomförda
åtgärderna i övrigt och olika utvärderingar av dem nu har nått
en sådan omfattning och täcker så många olika områden att det är
förenat med betydande svårigheter att få en samlad överblick.
Samtidigt är det av stor betydelse, inte minst med hänsyn till
det rådande ekonomiska läget, att åtgärderna sätts in där de
verkligen behövs och att olika åtgärder i möjligaste mån
samordnas.
Det ovan anförda leder utskottet till uppfattningen att det nu
är tid att med ett samlat grepp utvärdera det
lagstiftningsarbete m.m. som den senaste tioårsperioden pågått
på brottsofferområdet.
Utvärderingen bör innehålla en bred redogörelse för de
åtgärder som vidtagits på brottsofferområdet, och den bör
inriktas på frågan hur den samlade effekten av de genomförda
lagändringarna och de övriga åtgärderna påverkat situationen för
brottsoffren. En viktig fråga i sammanhanget är hur
tillämpningen av regelsystemet är på myndighetsnivå, dvs. hur
lagändringar m.m. fallit ut i praktiken.
Vid en utvärdering av det slag utskottet nu skisserar bör de
förslag som nyligen presenterats och de översyner som för
närvarande pågår, bl.a. Kvinnovåldskommissionens arbete, också
beaktas. Utskottet vill i sammanhanget framhålla att också det
brottsförebyggande arbetet har betydelse för brottsoffrens
situation. Även den frågan bör, eventuellt i en särskild
rapport, belysas i utredningsarbetet.
Arbetet med en utvärdering bör inledas genast. Arbetet kan
beräknas bli tämligen omfattande varför det kan bli nödvändigt
med en avrapportering till riksdagen, t.ex. i nästa års
budgetproposition, innan en slutlig rapport och eventuella
förslag läggs fram för riksdagen.
Vad utskottet här har anfört om utvärdering bör riksdagen med
anledning av motionerna Ju601, Ju633, Ju713, Ju714, Ju801,
Ju806, Ju807, A807 samt A820 i nu behandlade delar som sin
mening ge regeringen till känna. Därmed får samtliga i detta
avsnitt behandlade motionsyrkanden anses tillgodosedda.
Övriga motionsönskemål
Polisåtgärder mot familjevåld
I motion A807 (c) begärs riksdagens tillkännagivande om
behovet av ett datoriserat informationssystem som gör det
möjligt för polisen att snabbt identifiera upprepningsvåld och
följa upp sådana fall på ett effektivt sätt. I motionen påpekas
att det är ett problem att polismän kan rycka ut till
lägenhetsbråk eller liknande utan att ha kännedom om att andra
polismän vid tidigare tillfällen varit på platsen i samma
ärende. Ett datoriserat system med bakgrundsinformation om
tidigare ingripanden m.m. skulle underlätta för polisen att
vidta relevanta åtgärder.
Den 1 juli 1990 beslutade Brottsförebyggande rådet (BRÅ) att
tillsätta en arbetsgrupp med uppdrag att utifrån tillgänglig
forskning och övrig kunskap om våld och hot om våld inom
familjen kartlägga och analysera vidtagna och möjliga åtgärder
för att minska våldet.
Arbetsgruppen har i BRÅ PM (1994:4) Våld mot kvinnor i nära
relationer redovisat förslag bl.a. på att förse poliser, som
rycker ut till hem där kvinnor utsätts för våld, med relevant
information enligt brittiskt mönster genom ett s.k. Domestic
Early Warning System (DEWS). Systemet används för insamling,
förvaring och bearbetning av uppgifter om familjevåld och gör
det möjligt att samla bl.a. bakgrundsinformation, analysera
brottsmönster och initiera skyddsåtgärder. Systemet kan även
användas som underlag för framtagning av statistik.
Kvinnovåldskommissionen har enligt sina direktiv (dir.
1993:88) att ta upp frågor rörande metoder för att skydda
utsatta kvinnor. I direktiven framhålls att kommissionen har
stor frihet att lägga fram förslag till åtgärder och påpeka
brister i lagstiftningen. I direktiven sägs bl.a. att
kommissionen bör inhämta erfarenheter från verksamheterna med
akut skydd (larm m.m. samt livvaktsskydd) för kvinnor som leds
av RPS samt inhämta erfarenheter från den verksamhet som bedrivs
av kvinnojourerna liksom från kvinnoforskningen. Kommissionen
bör därjämte enligt direktiven studera internationella
erfarenheter på området. Kommissionen förväntas lämna sitt
slutbetänkande till regeringen senare under våren.
Utskottet har inhämtat att det inom polisen pågår
undersökningar om i vilken utsträckning de datasystem som för
närvarande finns tillgängliga för polisen kan användas för det i
motionen efterlysta ändamålet.
I sammanhanget kan det också förtjäna att nämnas att en
utredning rörande polisens registrering av påföljder m.m. inom
kort kommer att tillsättas. I uppdraget ingår att överväga
frågor som avser förspaningsregister m.m.
Frågor av det slag som aktualiseras i motion A807 är föremål
för utredning i olika sammanhang, bl.a. inom ramen för
Kvinnovåldskommissionens arbete. Något riksdagsinitiativ i
frågan är inte nödvändigt. Utskottet avstyrker bifall till
motion A807 i nu behandlad del.
Förtur vid förundersökning
I motionerna Ju806 (fp), Ju807 (mp) och A807 (c) efterlyses
kortare handläggningstider hos de rättsvårdande myndigheterna i
mål rörande våldsbrott och sexuella övergrepp mot kvinnor.
Utskottet har vid några tillfällen tidigare behandlat frågor
som rör förtursbehandling (se 1993/94:JuU25 s. 33 med där gjord
hänvisning). För bakgrund m.m. hänvisas dit.
Utskottet avstyrkte i det angivna ärendet förra våren (s. 33)
då förekommande motioner rörande förtursfrågor m.m. under
hänvisning till att beredningen av Åklagarutredningens
betänkande (SOU 1992:61) Ett reformerat åklagarväsende och
resultatet av Kvinnovåldskommissionens översynsarbete borde
avvaktas.
Kvinnovåldskommissionen skall enligt sina direktiv undersöka
hur långa handläggningstiderna hos de brottsutredande
myndigheterna är för brott som innefattar övergrepp mot kvinnor
och se om rutinerna kan förbättras. Kommissionen beräknas
slutföra sitt arbete senare under våren.
Riksdagen beslutade i höstas om en rad åtgärder som syftar
till ett effektivare brottmålsförfarande, bl.a. ändringar i BrB
och RB. Regeringsförslagen byggde på de förslag som lämnats av
Åklagarutredningen--90 (prop. 1994/95:23, JuU2, rskr. 40). I
propositionen diskuterades bl.a. begränsningar av
dokumentationen i förundersökningen för att på detta sätt
påskynda förfarandet. Någon reglering av förtursfrågorna
föreslogs dock inte.
Utskottet konstaterar att delar av översynsarbetet i frågan
fortfarande pågår. Utskottet vidhåller sin förra våren
redovisade uppfattning att beredningen av översynsarbetet bör
avvaktas och avstyrker bifall till motionerna Ju806, Ju807 och
A807 i nu behandlade delar.
Förskottering av skadestånd
I motionerna Ju601 och Ju809 (båda c) yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna att staten måste gå in och
förskottera utdömda lagakraftvunna skadestånd på grund av brott.
Den 1 juli 1994 infördes nya bestämmelser i bl.a.
utsökningsbalken (prop. 1993/94:143, JuU25, rskr. 320) för att
underlätta för en målsägande att få ut ett sig tilldömt
skadestånd. Den nya ordningen innebär att en målsägande, som är
fysisk person, inte själv behöver ta initiativ till att frågan
om verkställighet tas upp. Domstolen skall självmant, sedan
domen vunnit laga kraft, sända en kopia av denna till
kronofogdemyndigheten i det län där den tilltalade har sitt
hemvist. Tidigare gällde att den som genom ett domstolsavgörande
blivit tillerkänd skadestånd och som misslyckats med att på
frivillighetens väg få ut tillerkänd ersättning själv fick
ansöka om verkställighet hos kronofogdemyndigheten för att på
det sättet få ut skadeståndsbeloppet.
I de fall gärningsmannen saknar utmätningsbara tillgångar kan
den skadelidande få ersättning av statliga medel genom
brottsskadeersättning. En förutsättning är att den skadelidande
inte kan få skadan ersatt på annat sätt, t.ex. att den som har
begått brottet betalar skadestånd eller genom att skadan täcks
av någon försäkring. Det krävs inte att någon ansökan om
verkställighet hos kronofogdemyndigheten har gjorts för att
brottsskadeersättning skall kunna komma i fråga.
Brottsskadersättning kan utgå för personskador och, i viss
begränsad utsträckning, för sakskador.
Vid personskada, som gäller såväl kroppsliga som psykiska
skador, ersätts sjukvårdskostnader, inkomstförlust, sveda och
värk, lyte eller annat stadigvarande men, olägenheter till följd
av skadan samt ersättning för skador på kläder, glasögon och
liknande föremål som den skadelidande bar på sig vid
skadetillfället.
I fråga om sakskada och ren förmögenhetsskada gäller att
brottsskadeersättning kan ges om det är fråga om en s.k.
rymlingsskada eller om det är fråga om ett särskilt ömmande
undantagsfall. Med rymlingsskada avses skada som vållats av
någon som vid tiden för brottets begående var intagen i bl.a.
kriminalvårdsanstalt eller för vård i ett hem som avses i 12 §
lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga eller
22 § lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall eller
som varit berövad friheten som häktad.
Ersättning för sakskada och ren förmögenhetsskada kan dock i
vissa fall utgå utan att det är fråga om en rymlingsskada. Som
förutsättning gäller i dessa fall att den skadelidandes
möjligheter att försörja sig allvarligt har äventyrats genom
skadan eller att ersättningen annars framstår som särskilt
angelägen.
Utgår brottsskadeersättning inträder staten i den
skadelidandes rätt till skadestånd.
Ärenden om brottsskadeersättning prövas av
Brottsoffermyndigheten. Hos Brottsoffermyndigheten finns en
nämnd som avgör ärenden om brottsskadeersättning som är av
principiell betydelse eller annars av större vikt. Före den 1
juli 1994 prövades ärenden om brottsskadeersättning av
Brottsskadenämnden (BSN). Någon ändring beträffande reglerna om
brottsskadeersättning infördes inte i samband med att
Brottsoffermyndigheten inrättades.
Brottsoffermyndigheten är inte bunden av ett domstolsavgörande
rörande samma skadehändelse. Enligt BSN:s praxis bestämdes
brottsskadeersättningen dock, i de ärenden i vilka det fanns
ett av domstol sakprövat skadestånd, ofta till samma belopp som
det utdömda skadeståndet. Anledning för nämnden att frångå en
dom kunde vara att att den klart avvek från praxis. Nämnden
uttalade i sin verksamhetsberättelse 1992/93 (s. 17) att det
vanligaste varit att brottsskadeersättningen blivit högre än det
utdömda skadeståndet i de fall en domstols avgörande angående
skadestånd frångåtts.
I den ovan nämnda propositionen, som låg till grund för
ändringarna i bl.a. UB, uttalar regeringen (s. 52), beträffande
frågan huruvida staten bör förskottera utdömda skadestånd, att
detta av flera skäl enligt regeringens uppfattning var
uteslutet.
Systemet med statlig ersättning för skador på grund av brott i
form av brottsskadeersättning kan, som utskottet ser det, i
vissa avseenden sägas vara en form av förskottering av
skadestånd. Att det allmänna skulle åta sig att generellt
förskottera utdömda skadestånd är enligt utskottets uppfattning
emellertid tveksamt ur såväl principiell som ekonomisk
synvinkel. Utskottet anser att den gällande ordningen i aktuellt
avseende tillgodoser de krav som bör ställas och avstyrker
bifall till motionerna Ju601 och Ju809 i nu behandlade delar.
I motion Ju809 (c) yrkas att en utredning tillsätts för frågan
om ersättning till anhöriga till någon som dödats genom
brottslig handling. I motionen föreslås att de anhöriga skall
tilldömas det skadestånd som målsäganden själv skulle kunnat
erhålla för sina skador.
Som tidigare redovisats skall Kommittén om ideell skada enligt
sina direktiv (dir. 1988:76) ta ställning bl.a. till frågor om
skadestånd till anhöriga till någon som dödats genom brottslig
handling. Kommittén väntas lämna sitt slutbetänkande inom kort.
Utredning av frågor rörande skadestånd till anhöriga pågår.
Resultatet av översynen bör avvaktas. Utskottet avstyrker bifall
till motion Ju809 i nu aktuell del.
Lokala handlingsplaner för vittnesskydd i domstolarna
I motion Ju809 (c) krävs att landets domstolar i samråd med
polisen och de sociala myndigheterna utarbetar lokala
handlingsplaner för vittnesskydd. I motionen anförs att det är
av största vikt att vittnen och målsägande känner sig välkomna
och trygga i domstolarna.
I departementspromemorian (Ds 1995:1) Vittnen och målsägande i
domstol, som nyligen överlämnats till regeringen, lämnas förslag
i frågor som rör bemötande av vittnen och målsägande i
domstolarna alltifrån hur kallelsen bör vara utformad till
ordningsvaktsutbildning för expeditionsvakterna. Det föreslås
också att frågan om särskilda väntrum för vittnen och målsägande
bör uppmärksammas när domstolsbyggnader planeras och byggs om
och att man i övrigt skall kunna ordna sådana väntrum när behov
uppstår. Promemorian bereds vidare i regeringskansliet.
Utskottet anser att resultatet av det pågående
beredningsarbetet bör avvaktas och avstyrker bifall till motion
Ju809 i nu aktuell del.
Punktbevakning
I motionerna Ju809 och A807 (båda c) förespråkas kontroll och
bevakning av män som hotar och förföljer kvinnor, s.k.
punktbevakning.
Utskottet behandlade under hösten 1993 i motionsbetänkandet
(1993/94:JuU3) Övergrepp på kvinnor och barn frågor om
punktbevakning av presumtiva våldsmän.
Utskottet hänvisade där till vad justitieministern uttalat i
ett frågesvar i riksdagen strax dessförinnan.
Justitieministern anförde att punktbevakning av de våldsverkande
männen utan tvivel skulle vara det mest tilltalande sättet att
skydda utsatta kvinnor på så till vida som den hotade kvinnan
inte själv besväras av säkerhetsåtgärderna. Det är emellertid,
anförde hon, betydligt svårare att garantera att kvinnan
verkligen har ett tillräckligt skydd med den metoden.
Justitieministern uttalade att det enligt uppgift från polisen
är mycket svårt och resurskrävande att punktbevaka en person
som inte vill medverka till det, och hon ansåg att det är mycket
säkrare att erbjuda den utsatta kvinnan ett livvaktsskydd.
Ministern hänvisade vidare till att det av regeringsuppdraget om
livvaktsskydd för hotade kvinnor framgår att polisen särskilt
skall beakta kvinnans krav och önskemål om utförandet av
livvaktsskyddet. Inget hindrar, anförde hon, att polisen
exempelvis kombinerar livvaktsskydd med punktbevakning av en
särskilt farlig person. Det är emellertid enligt
justitieministern en fråga som bara kan och skall bedömas av
polisen. I debatten antydde ministern också att s.k. elektronisk
övervakning möjligen skulle kunna vara ett hjälpmedel i detta
sammanhang.
När utskottet behandlade frågor om punktbevakning senast
(1992/93:JuU7 s. 7) avstyrkte utskottet de då aktuella
motionsönskemålen under hänvisning till att punktbevakning av
presumtiva våldsmän är något som redan nu kan beslutas av
polismyndighet.
Utskottet konstaterade i det ärendet också att
Kvinnovåldskommissionen enligt sina direktiv bl.a. har att
undersöka frågor rörande punktbevakning av de våldsverkande
männen och därmed sammanhängande frågor.
Utskottet anser att det pågående utredningsarbetet bör
avvaktas och avstyrker bifall till motionerna Ju809 och A807 i
nu aktuella delar.
Kommunarrest
I motionerna Ju628 (s) och Ju807 (mp) förespråkas möjligheter
att begränsa rörelsefriheten för misshandlande och hotande män
med bl.a. kommunarrest.
Enligt 2 kap. 8 § andra meningen regeringsformen (RF) är alla
svenska medborgare tillförsäkrade rätten att fritt förflytta sig
inom riket. Enligt 12 § kan denna rätt begränsas för att
tillgodose ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt
samhälle. En sådan begränsning får inte gå utöver vad som är
nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den.
Enligt 1 § lagen (1988:688) om besöksförbud får förbud
meddelas för en person att besöka eller på annat sätt ta kontakt
med en annan person eller att följa efter denna person.
Om det kan antas att ett besöksförbud enligt 1 § inte är
tillräckligt, får förbudet enligt 2 § utvidgas till att avse
förbud att uppehålla sig i närheten av en annan persons bostad
eller arbetsplats eller annat ställe där personen brukar vistas.
Vid besöksförbudslagens tillkomst diskuterades om ett sådant
utvidgat besöksförbud var förenligt med RF:s bestämmelser. I
propositionen (1987/88:137 s. 16) anfördes att ett utvidgat
besöksförbud visserligen kunde sägas innebära en viss
inskränkning i den rörelsefrihet som garanteras i RF, men att
det fick godtas med hänsyn till att det rörde sig om lindriga
ingrepp i rörelsefriheten. I sammanhanget påtalades också att
den som åläggs ett besöksförbud självfallet inte i någon mera
betydande mån får hindras att leva ett normalt liv.
I ett ärende våren 1991 (1990/91:JuU21 s. 16) behandlade
utskottet ett motionsförslag om att besöksförbud skulle kunna
omfatta förbud för mannen att vistas i kvinnans hemkommun.
Utskottet ansåg att det var uppenbart att ett så långtgående
förbud skulle strida mot RF.
Utskottet har därefter i ett ärende rörande övergrepp mot
kvinnor hösten 1992 (1992/93:JuU7 s. 7) vidhållit denna
inställning.
Enligt utskottets uppfattning är även de förslag om förbud som
nu är aktuella uppenbart oförenliga med RF. Utskottet avstyrker
bifall till motionerna Ju628 och Ju807 i nu behandlade delar.

Hemställan

Utskottet hemställer
1. beträffande anslag till Brottsoffermyndigheten:
Förvaltningskostnader
att riksdagen till Brottsoffermyndigheten:
Förvaltningskostnader för budgetåret 1995/96 anvisar ett
ramanslag på 12 281 000 kr,
2. beträffande anslag till Brottsoffermyndigheten:
Ersättning för skador på grund av brott
att riksdagen till Brottsoffermyndigheten: Ersättning för
skador på grund av brott för budgetåret 1995/96 anvisar ett
förslagsanslag på 102 500 000 kr,
3. beträffande bidrag till brottsofferjourer
att riksdagen avslår motion 1994/95:Ju601 yrkande 5,
res. 1 (m, c)
4. beträffande utvärdering av åtgärder på
brottsofferområdet
att riksdagen med anledning av motionerna 1994/95:Ju601
yrkandena 3 och 4, 1994/95:Ju633 yrkande 2, 1994/95:Ju713,
1994/95:Ju714 yrkande 1, 1994/95:Ju801 yrkande 18,
1994/95:Ju806 yrkandena 2 och 5, 1994/95:Ju807 yrkande 7,
1994/95:Ju809 yrkande 26, 1994/95:A807 yrkande 45 i denna del
och 1994/95:A820 yrkande 25 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,
res. 2 (fp) - motiv.
res. 3 (mp) - motiv.
res. 4.(kds) - motiv.
5. beträffande polisåtgärder mot familjevåld
att riksdagen avslår motion 1994/95:A807 yrkande 44,
res. 5 (c)
6. beträffande förtur vid förundersökning
att riksdagen avslår motionerna 1994/95:Ju806 yrkande 4,
1994/95:Ju807 yrkande 5 och 1994/95:A807 yrkande 48,
res. 6 (fp, c)
7. beträffande förskottering av skadestånd m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1994/95:Ju601 yrkande 6,
1994/95:Ju809 yrkandena 28 och 29,
res. 7 (c)
8. beträffande lokala handlingsplaner för vittnesskydd i
domstolarna
att riksdagen avslår motion 1994/95:Ju809 yrkande 30,
res. 8 (c)
9. beträffande punktbevakning
att riksdagen avslår motionerna 1994/95:Ju809 yrkande 27 och
1994/95:A807 yrkande 45 i denna del,
10. beträffande kommunarrest
att riksdagen avslår motionerna 1994/95:Ju628 och
1994/95:Ju807 yrkande 6.
res. 9 (mp)
Stockholm den 21 mars 1995
På justitieutskottets vägnar
Gun Hellsvik
I beslutet har deltagit:
Gun Hellsvik (m),
Lars-Erik Lövdén (s),
Birthe Sörestedt (s),
Göran Magnusson (s),
Sigrid Bolkéus (s),
Märta Johansson (s),
Margareta Sandgren (s),
Anders G Högmark (m),
Siw Persson (fp),
Alice Åström (v),
Pär Nuder (s),
Lars Björkman (m),
Kia Andreasson (mp),
Rolf Åbjörnsson (kds),
Jeppe Johnsson (m),
Eva Johansson (s) och
Ingbritt Irhammar (c).

Reservationer

1. Bidrag till brottsofferjourer (mom. 3)
Gun Hellsvik, Anders G Högmark, Lars Björkman, Jeppe Johnsson
(alla m) och Ingbritt Irhammar (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 6 som börjar
med "Utskottet vill" och slutar med "denna del" bort ha följande
lydelse:
Enligt utskottets uppfattning utför brottsoffer- och
kvinnojourer ett mycket värdefullt arbete, och de utgör ett
viktigt stöd för dem som har utsatts för brott. För att
brottsoffrens behov skall kunna tillgodoses på ett
tillfredsställande sätt bör jourerna byggas ut. Målet bör vara
minst en brottsofferjour i varje polisdistrikt och en kvinnojour
i varje kommun.
Jourerna har trots sina omfattande och behövliga
arbetsinsatser länge haft små resurser till sitt förfogande.
Förutom staten har kommuner och landsting bidragit med visst
ekonomiskt stöd till lokaler och utbildning. Efter hand som
samhällsekonomin försvagas börjar emellertid stödet från
kommuner och landsting minska. Enligt utskottets mening visar
detta på nödvändigheten av fortsatta statliga bidrag till
brottsoffer- och kvinnojourerna. Brottsofferjourerna bör enligt
utskottets mening tilldelas medel till sin verksamhet från
anslaget G 4. Ersättning för skador på grund av brott. Vad
utskottet nu anfört med anledning av motion Ju601 bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 3 bort ha
följande lydelse:
3. beträffande bidrag till brottsofferjourer
att riksdagen med anledning av motion 1994/95:Ju601 yrkande 5
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
2. Utvärdering av åtgärder på brottsofferområdet (mom. 4,
motiveringen)
Siw Persson (fp) anser att den del av utskottets yttrande på
s. 18 som börjar med "Utvärderingen bör" och slutar med "i
praktiken" bort ha följande lydelse:
Utvärderingen bör innehålla en bred redogörelse för de
åtgärder som vidtagits på brottsofferområdet, och den bör
inriktas på frågan hur den samlade effekten av de genomförda
lagändringarna och de övriga åtgärderna påverkat situationen för
brottsoffren. En viktig fråga härvidlag är hur tillämpningen av
regelsystemet är på myndighetsnivå, dvs. hur lagändringar m.m.
fallit ut i praktiken. I sammanhanget vill utskottet särskilt
peka på att det är av utomordentlig vikt att polisen, som är den
myndighet som brottsoffren normalt först kommer i kontakt med,
inte försummar sin skyldighet att informera om den hjälp och det
stöd som står att få, t.ex. att ge information till en kvinna
som misshandlats att hon har rätt till målsägandebiträde, att
hon kan begära att gärningsmannen åläggs besöksförbud och att
hon kan få livvakt. Tillämpningen av ifrågavarande regler om de
möjligheter till skydd och stöd som samhället erbjuder varierar
mellan olika polisdistrikt. Det förekommer också att brottsoffer
inte får någon information. Utskottet förutsätter att frågan om
polisens tillämpning av reglerna såväl i sak som om information
till brottsoffer i enlighet med vad som anförs i motion Ju806
blir föremål för en särskild genomlysning inom ramen för den
utvärdering som utskottet nu initierat.

3. Utvärdering av åtgärder på brottsofferområdet (mom. 4,
motiveringen)
Kia Andreasson (mp) anser att den del av utskottets yttrande
på s. 18 som börjar med "Utvärderingen bör" och slutar med "i
praktiken" bort ha följande lydelse:
Utvärderingen bör innehålla en bred redogörelse för de
åtgärder som vidtagits på brottsofferområdet, och den bör
inriktas på frågan hur den samlade effekten av de genomförda
lagändringarna och de övriga åtgärderna påverkat situationen för
brottsoffren. En viktig fråga härvidlag är hur tillämpningen av
regelsystemet är på myndighetsnivå, dvs. hur lagändringar m.m.
fallit ut i praktiken. När det gäller rätten till
målsägandebiträde vill utskottet i detta sammanhang understryka
vikten av att det allmänna rättsmedvetandet, så långt det är
möjligt, återspeglas i lagstiftningen. En våldsman som åtalas
har rätt till offentlig försvarare. Ett brottsoffer har
emellertid inte samma självklara rätt att få ett
målsägandebiträde. De skäl som motiverar stöd och hjälp till
brottsoffer är enligt utskottets mening lika starka som de skäl
som motiverar att den som åtalas erbjuds juridisk hjälp.
Utskottet utgår från att regeringen vidtar de åtgärder som i
enlighet med vad som anförs i motion Ju807 krävs för att
översynen av lagen om målsägandebiträde och den nu av utskottet
initierade utvärderingen genomförs med den inriktning som
utskottet nu angivit.

4. Utvärdering av åtgärder på brottsofferområdet (mom. 4,
motiveringen)
Rolf Åbjörnsson (kds) anser att den del av utskottets yttrande
på s. 18 som börjar med "Utvärderingen bör" och slutar med "i
praktiken" bort ha följande lydelse:
Utvärderingen bör innehålla en bred redogörelse för de
åtgärder som vidtagits på brottsofferområdet, och den bör
inriktas på frågan hur den samlade effekten av de genomförda
lagändringarna och de övriga åtgärderna påverkat situationen för
brottsoffren. En viktig fråga härvidlag är hur tillämpningen av
regelsystemet är på myndighetsnivå, dvs. hur lagändringar m.m.
fallit ut i praktiken. När det gäller rätten till
målsägandebiträde vill utskottet i detta sammanhang understryka
vikten av att en kvinna som utsatts för misshandel eller
våldtäkt har tillgång till juridiskt biträde under hela
förundersökningen och rättegången. Utskottet utgår från att
regeringen vidtar de åtgärder som i enlighet med vad som anförs
i motion A820 krävs för att översynen av lagen om
målsägandebiträde och den nu av utskottet initierade
utvärderingen genomförs med den inriktning som utskottet nu
angivit.

5. Polisåtgärder mot familjevåld (mom. 5)
Ingbritt Irhammar (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 20 som
börjar med "Frågor av" och slutar med "behandlad del" bort ha
följande lydelse:
Åtgärder för att skydda kvinnor mot olika former av våld är
viktiga angelägenheter som måste utvecklas och förstärkas. Det
är bl.a. mot bakgrund härav av stor betydelse att polisen får
tillgång till ett datoriserat informationssystem som är särskilt
anpassat för ändamålet att dels ge möjligheter att identifiera
upprepningsvåld så att polisen får en helhetsbild av situationen
och snabbt kan vidta relevanta åtgärder, dels ge underlag för en
effektiv uppföljning. Det får ankomma på regeringen att vidta de
åtgärder som är nödvändiga för att det pågående översynsarbetet
bedrivs med denna inriktning. Detta bör riksdagen som sin mening
med anledning av motion A807 som sin mening ge regeringen till
känna.
dels att utskottets hemställan under moment 5 bort ha
följande lydelse:
5. beträffande polisåtgärder mot familjevåld
att riksdagen med anledning av motion 1994/95:A807 yrkande 44
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

6. Förtur vid förundersökning (mom. 6)
Siw Persson (fp) och Ingbritt Irhammar (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 20 som
börjar med "Utskottet konstaterar" och slutar med "behandlade
delar" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening förflyter ofta för lång tid mellan
anmälan och dom i bl.a. mål som gäller våld och andra övergrepp
mot kvinnor. Under denna tid hinner kvinnan utsättas för nya
övergrepp och hot. Utskottet anser att mål av denna typ bör
handläggas med förtur hos polis, åklagare och domstolar. Det
ankommer på regeringen att vidta nödvändiga åtgärder för
genomförande av en sådan ordning. Vad utskottet nu med anledning
av motionerna Ju806, Ju807 och A807 anfört bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna
dels att utskottets hemställan under moment 6 bort ha
följande lydelse:
6. beträffande förtur vid förundersökning
att riksdagen med anledning av motionerna 1994/95:Ju806
yrkande 4, 1994/95:Ju807 yrkande 5 och 1994/95:A807 yrkande 48
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

7. Förskottering av skadestånd m.m. (mom. 7)
Ingbritt Irhammar (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 22 som
börjar med "Systemet med" och slutar med "aktuell del" bort ha
följande lydelse:
Skadestånd har en viktig reparativ funktion dels för att
ersätta faktiska skador, dels för att kompensera psykiskt
lidande. Det är emellertid vanligt att utdömda skadestånd aldrig
betalas ut därför att gärningsmannen av olika skäl saknar
förmåga att betala. Utskottet anser att staten, genom att
förskottera utdömda skadestånd, bör garantera att brottsoffren
verkligen får sina skadestånd även i de fall den dömde har
betalningssvårigheter. Staten får därefter inträda i
brottsoffrets rätt till skadestånd och kräva ut skadeståndet av
gärningsmannen. Ett genomförande av vad utskottet nu anfört
kräver lagstiftning. Regeringen bör återkomma till riksdagen med
förslag. Vad utskottet nu med anledning av motionerna Ju601 och
Ju809 anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.
dels att den del av utskottets yttrande på s. 22 som
börjar med "Utredning av" och slutar med "aktuell del" bort ha
följande lydelse:
Om ett brott medför att offret avlider, och det är klarlagt
att gärningen utförts uppsåtligen, anser utskottet det rimligt
att det skadestånd som den avlidne skulle ha kunnat erhålla för
sina skador i stället tillfaller hans efterlevande. Det ankommer
på regeringen att vidta nödvändiga åtgärder för genomförande av
vad utskottet här anfört. Vad utskottet nu med anledning av
motion Ju809 anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 7 bort ha
följande lydelse:
7. beträffande förskottering av skadestånd m.m.
att riksdagen med anledning av motionerna 1994/95:Ju601
yrkande 6 och 1994/95:Ju809 yrkandena 28 och 29 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

8. Lokala handlingsplaner för vittnesskydd i domstolarna (mom.
8)
Ingbritt Irhammar (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 22 som
börjar med "Utskottet anser" och slutar med "aktuell del" bort
ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening bör lokala handlingsplaner för
vittnesskydd med noggrant angivande av vilka rutiner som skall
användas vid mottagandet av vittnen och vilka resurser som finns
till hands för att stödja vittnen snarast utarbetas. Därjämte
bör en ombyggnad av landets domstolsbyggnader påskyndas så att
vittnen slipper konfronteras med den åtalade i samma väntrum. De
förslag som lämnats i departementspromemorian (Ds 1995:1)
Vittnen och målsägande i domstol är i dessa hänseenden
otillräckliga. Det ankommer på regeringen att vidta nödvändiga
åtgärder för genomförande av vad utskottet nu anfört. Vad
utskottet nu med anledning av motion Ju809 anfört bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 8 bort ha
följande lydelse:
8. beträffande lokala handlingsplaner för vittnesskydd i
domstolarna
att riksdagen med anledning av motion 1994/95:Ju809 yrkande 30
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

9. Kommunarrest (mom. 10)
Kia Andreasson (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 24 som
börjar med "Enligt utskottets" och slutar med "behandlade delar"
bort ha följande lydelse:
Personer som dagligen känner fruktan och ängslan för att mista
livet eller utsättas för våld eller hot av misshandlande eller
hotande män känner sig såväl maktlösa som rättslösa. De kan inte
leva ett normalt liv utan tvingas gömma sig, byta identitet
eller flytta runt till olika platser. De upplever inte att de
lever i ett demokratiskt samhälle. Enligt utskottets mening
skall det vara den våldsamme som får sin rörelsefrihet
begränsad. Rätten att leva ett liv utan hot om att dödas,
misshandlas, förföljas eller trakasseras måste gå före en
hotande eller misshandlande persons rätt att fritt förflytta sig
inom riket. Det bör alltså införas en möjlighet att med kommun-
eller husarrest begränsa rörelsefriheten för personer som, trots
att de dömts härför, inte upphör att hota eller misshandla. Det
ankommer på regeringen att för riksdagen lägga fram förslag om
nödvändiga lagstiftningsåtgärder för genomförande av en sådan
ordning.
dels att utskottets hemställan under moment 10 bort ha
följande lydelse:
10. beträffande kommunarrest
att riksdagen med anledning av motionerna 1994/95:Ju628 och
1994/95:Ju807 yrkande 6 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört.
Särskilda yttranden
1. Finansieringen av brottsofferfonden
Gun Hellsvik, Anders G Högmark, Lars Björkman och Jeppe
Johnsson (alla m) anför:
Riksdagen beslutade våren 1994 att inrätta en brottsofferfond.
I samband med detta beslut och riksdagens beslut om anslag till
kriminalvården för innevarande budgetår uttalade riksdagen att
de medel som frigjordes vid en sänkning av ersättningen till i
fängelse intagna för arbete och annan sysselsättning med 20 %
skulle finansiera uppbyggnaden av brottsofferfonden och vissa
andra åtgärder för brottsoffer.
I regleringsbrevet till kriminalvården för innevarande
budgetår har regeringen angivit att Kriminalvårdsstyrelsen
kontinuerligt skall informera de intagna, lämpligen vid varje
utbetalningstillfälle, om att de medel som frigörs genom
sänkningen av ersättningen används till stöd för brottsoffer. De
frigjorda medlen motsvarar 12,4 miljoner kronor på årsbasis.
Av dessa medel har 3 miljoner kronor överförts för att
finansiera en utvidgad rätt till målsägandebiträde och
förbättrat rättsligt bistånd till brottsoffer. Därutöver har
Riksskatteverket tillförts 2,2 miljoner kronor till täckande av
verkets kostnader för indrivning av fondavgifter, och resterande
7,2 miljoner kronor har för innevarande budgetår i form av
engångsbelopp fördelats mellan Riksåklagaren,
Brottsoffermyndigheten och Kammarkollegiet.
Årets budgetproposition avviker från tidigare intentioner vad
gäller finansieringen av brottsofferfonden. Enligt vår mening
bör de 7,2 miljoner kronor, som återstår av de medel som
frigjorts genom sänkningen av ersättningen till de intagna sedan
utökningen av rätten till målsägandebiträde och
Riksskatteverkets kostnader för indrivning av fondavgifter
finansierats, i linje med riksdagens tidigare uttalanden
tillföras brottsofferfonden. Vårt förslag att utskottet skulle
utnyttja sin initiativrätt för att ge regeringen detta till
känna har inte vunnit bifall. Vi vidhåller vår uppfattning och
har för avsikt att återkomma i frågan.
2. Utvärdering av åtgärder på brottsofferområdet (mom. 4)
Ingbritt Irhammar (c) anför:
En av samhällets viktigaste uppgifter är att ge brottsoffren
skydd och hjälp. Under många år har samhällets insatser för att
stödja brottsoffren varit otillräckliga. Under den förra icke
socialistiska regeringen lades emellertid fram en mängd förslag
som inneburit ett ökat stöd till brottsoffren. Fler åtgärder
krävs emellertid för att i än högre grad sätta brottsoffren i
centrum och ytterligare förbättra deras situation.
Den utvärdering som utskottet nu initierat kan ge en god
överblick och ledning när det gäller att finna de områden där
åtgärder behövs för att åstadkomma ytterligare förbättringar av
brottsoffrens situation. Denna utvärdering är därför mycket
angelägen, och jag ansluter mig till utskottets
ställningstagande.
I vissa fall bör förbättrande åtgärder emellertid kunna vidtas
vid sidan av den aktuella utvärderingen utan att resultatet av
den måste avvaktas. Så torde vara fallet beträffande t.ex.
utbildningsinsatser för tjänstemän inom polisen för att de
bättre skall kunna ta emot och hjälpa brottsoffer, information
från åklagaren till målsäganden, anteckningar i
förundersökningsprotokollet om att vittnen eller målsägande
känner sig hotade, klarlägganden av möjligheterna att beviljas
målsägandebiträde vid s.k. tredjemansskada i syfte att
underlätta för efterlevande att få hjälp, fortsatt utbyggnad av
möjligheterna att dela ut trygghetspaket samt information om
pepparspray och ett förenklat licensförfarande för att få
tillstånd till innehav av sådan spray.
Jag vill mot bakgrund av det anförda understryka vikten av att
arbetet med att vidta nödvändiga åtgärder till stöd och hjälp åt
brottsoffer inte avstannar i avbidan på resultatet av den av
utskottet initierade utvärderingen.

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1
Propositionen 1
Motionerna 2
Utskottet 3
Inledning 3
Medelsanvisningen 4
Brottsofferfonden m.m. 5
Utvärdering av åtgärder på brottsofferområdet 7
Bakgrund 7
Utbildning av poliser m.m. 9
Information till målsäganden om stöd och hjälp m.m.
10
Målsägandebiträde m.m. 11
Information till målsäganden om det egna ärendet 13
Innehållet i förundersökningsprotokollet 14
Uppgifter om målsägande i förundersökningsprotokoll
rörande trafikmål 16
Livvaktsskydd, trygghetspaket m.m. 17
Utskottets överväganden rörande en utvärdering 18
Övriga motionsönskemål 19
Polisåtgärder mot familjevåld 19
Förtur vid förundersökning 20
Förskottering av skadestånd 20
Lokala handlingsplaner för vittnesskydd i
domstolarna 22
Punktbevakning 22
Kommunarrest 23
Hemställan 24
Reservationer 25
1. Bidrag till brottsofferjourer (mom. 3) 25
2. Utvärdering av åtgärder på brottsofferområdet (mom. 4,
motiveringen) 26
3. Utvärdering av åtgärder på brottsofferområdet (mom. 4,
motiveringen) 27
4. Utvärdering av åtgärder på brottsofferområdet (mom. 4,
motiveringen) 27
5. Polisåtgärder mot familjevåld (mom. 5) 28
6. Förtur vid förundersökning (mom. 6) 28
7. Förskottering av skadestånd m.m. (mom. 7) 29
8. Lokala handlingsplaner för vittnesskydd i domstolarna
(mom. 8) 29
9. Kommunarrest (mom. 10) 30
Särskilda yttranden 30
1. Finansieringen av brottsofferfonden 30
2. Utvärdering av åtgärder på brottsofferområdet
(mom. 4) 31