I betänkandet behandlas riksdagens revisorers förslag angående
tillsyn av djurskydd. I anslutning härtill behandlas dels en
följdmotion och dels 43 motionsyrkanden från allmänna
motionstiden 1994 angående bl.a. försöksdjur, de
djurförsöksetiska nämndernas verksamhet, rituell slakt,
pälsdjursuppfödning, fångstredskap för pälsdjur, tuberkulos hos
hjortar och bevarandet av de svenska husdjursraserna. Utskottets
ställningstagande innebär att revisorernas förslag om en översyn
av djurskyddstillsynen tillstyrks. Samtliga motionsyrkanden
avstyrks.
Genom en lagändring, som trädde i kraft den 1 januari 1993,
skärptes 29 § djurskyddslagen (1988:534) om förbud att ha hand
om djur. Som ett led i utskottets arbete med att utvärdera
resultat i verksamheter inom utskottets beredningsområde har ett
antal länsstyrelser beretts möjlighet att redovisa sin syn på
bl.a. tillämpningen av djurskyddslagen i denna del. De av
länsstyrelserna redovisade synpunkterna föranleder ingen
ytterligare åtgärd från utskottets sida.
Till betänkandet har fogats tre reservationer (m, c, v, mp)
och ett särskilt yttrande (mp).
Riksdagens revisorers förslag 1993/94:RR8
Riksdagens revisorer föreslår att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad revisorerna anfört om en översyn av
djurskyddstillsynen.
Motioner
Motion väckt med anledning av förslaget
1994/95:Jo1 av Gudrun Lindvall (mp) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om tillsyn av djurskydd.
Motioner väckta under allmänna motionstiden 1994
1993/94:Jo501 av Lars Moquist och Christer Windén (nyd) vari
yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att nuvarande restitution av
införselavgift för importerat rituellt slaktat kött skall
slopas,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om upphävande av nuvarande dispens för
rituell slakt av fjäderfä,
3. att riksdagen beslutar om förbud mot alla former av
skäktning här i landet.
1993/94:Jo502 av Jerzy Einhorn (kds) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att inom landet möjliggöra skäktning på
ett sätt som är förenligt med muslimsk och judisk religion,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att slopa importavgiften på matvaror
nödvändiga för utövning av i landet förekommande religioner.
1993/94:Jo505 av Bertil Måbrink m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om importförbud av päls och skinn från länder
där saxfångst är tillåten,
2. att riksdagen -- om yrkande 1 avslås -- som sin mening ger
regeringen till känna att märkning av pälsar och skinn från
länder där saxfångst är tillåten bör införas.
1993/94:Jo506 av Alwa Wennerlund (kds) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om importförbud av päls och skinn från länder
där saxfångst är tillåten.
1993/94:Jo507 av Alwa Wennerlund (kds) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om obligatorisk tbc-testning av den svenska
hjortstammen.
1993/94:Jo508 av Carl-Johan Wilson och Gudrun Norberg (fp)
vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att en arbetsgrupp bör tillsättas för att
utvärdera klövhälsan hos mjölkkor och lämna förslag om hur denna
kan förbättras,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
intill dess beslut fattats efter en sådan utredning som föreslås
i yrkande 1, veterinär ges rätt att bevilja dispens för s.k.
kodressörer.
1993/94:Jo509 av Stina Gustavsson och Rosa Östh (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om importkontroll av sperma, embryon och
levande djur.
1993/94:Jo511 av Pär Granstedt och Birgitta Hambraeus (c) vari
yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
4 § djurskyddslagen bör ändras till att inkludera alla djur som
omfattas av djurskyddslagen,
2. att riksdagen hos regeringen begär att Statens
jordbruksverk får i uppdrag att utfärda föreskrifter för hur
försöksdjur skall hållas och skötas,
3. att riksdagen beslutar att 2 § djurskyddslagen skall ändras
till den lydelse den fick i och med riksdagens beslut om ny
djurskyddslag 1988,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en utvärdering av hur de beslut efterlevs
som fattas av de djurförsöksetiska nämnderna.
1993/94:Jo512 av Elisabeth Fleetwood och Ingvar Eriksson (m)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om importförbud av päls och skinn
från länder där saxfångst är tillåten.
1993/94:Jo513 av Siw Persson och Ingela Mårtensson (fp) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om importförbud av päls och skinn från länder
där saxfångst är tillåten.
1993/94:Jo514 av Elving Andersson och Ingbritt Irhammar (c)
vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en avvecklingsplan för djurförsök,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om avgiftsbeläggning av djurförsök,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om utvärdering av de djurförsöksetiska
nämndernas rekommendationer,
4. att riksdagen beslutar ändra 2 § djurskyddslagen på det
sätt som föreslagits i motionen,
5. att riksdagen beslutar ändra 4 § djurskyddslagen på det
sätt som föreslagits i motionen.
1993/94:Jo515 av Ingvar Eriksson (m) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om ytterligare åtgärder i kampen mot varroainfektionen i svenska
bisamhällen.
1993/94:Jo517 av Siw Persson och Ingela Mårtensson (fp) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om förbud mot pälsdjursuppfödning i bur.
1993/94:Jo518 av Stina Eliasson och Stina Gustavsson (c) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om vikten av att åtgärder snarast vidtas så
att bevarandet av svenska lantraser tryggas.
1993/94:
Jo519 av Elving Andersson (c) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär ett förslag till förbud
mot djurtestning av kosmetika- och hygienprodukter,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ett förbud av försäljning av kosmetika-
och hygienprodukter som testats på djur från 1998,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om Sveriges agerande gentemot EU och OECD.
1993/94:Jo520 av Pär Granstedt m.fl. (c) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär en utvärdering av den
djurförsöksverksamhet som förekommer i Sverige, dels med hänsyn
till metodernas relevans, dels med hänsyn till försökens syfte,
2. att riksdagen hos regeringen begär ett program för
utvärdering av för närvarande tillgängliga alternativ till
djurförsök,
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
behovsprövning av nya kemiska preparat i enlighet med vad som
anförs i motionen,
6. att riksdagen begär att regeringen tar internationella
initiativ, bland annat inom EES-avtalets ram, för att få till
stånd skärpta regler på djurförsöksområdet.
1993/94:Jo521 av Mats Hellström (s) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om utredning av efterlevnad och uppföljning av de beslut som
fattas av de djurförsöksetiska nämnderna.
1993/94:Jo522 av Agne Hansson (c) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
lika internationella regler för fångstredskap för vilda djur.
1993/94:Jo524 av Alwa Wennerlund (kds) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av en genomgripande översyn av
reglerna för pälsdjursfarmning så att djurhållningen kan ske på
ett för arterna naturligt sätt.
1993/94:Jo525 av Bertil Måbrink m.fl. (v) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av klarare kompetens- och
målbeskrivningar för kommunerna angående djurskyddstillsyn.
1993/94:Jo526 av Magnus Persson (s) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av nuvarande
regler och bestämmelser för forskning och experimentverksamhet
med djur, i syfte att få till stånd en mera samlad redovisning
av hittills föreliggande forskningsresultat,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en ökad samhällelig insyn i pågående
djurförsök och om en djurens egen ombudsman.
1993/94:Jo528 av Ingela Mårtensson och Siw Persson (fp) vari
yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om inventering av alternativa metoder till
djurförsök,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ändring av 4 § djurskyddslagen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om plan för att minska antalet försök på
apor,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om utredning av genteknisk forskning på djur.
1993/94:Jo529 av Lisbet Calner och Karl-Erik Svartberg (s)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om import av pälsar från djur
fångade med bensax.
Uppvaktningar m.m.
Utskottet har uppvaktats av representanter för Hallands läns
och Älvsborgs läns biodlareförbund samt Nordiska samfundet mot
plågsamma djurförsök. Vidare har Statens jordbruksverk lämnat
information om bekämpningen av varroakvalster hos bin. Utskottet
har även mottagit skrivelser i anslutning till de frågor som
behandlas i betänkandet.
Utskottet
Tillsyn av djurskydd
Bakgrund
Djurskyddslagen (1988:534) i den lydelse den fick efter
omarbetningen under 1980-talet syftar till ett förbättrat
djurskydd. Lagen gäller liksom tidigare husdjur och andra djur
som hålls i fångenskap. Det övergripande målet är enligt
djurskyddslagens 2 § att djuren skall behandlas väl och skyddas
mot onödigt lidande och sjukdom.
Tillsynen regleras i 24--28 §§ djurskyddslagen.
Jordbruksverket utövar den centrala tillsynen över efterlevnaden
av denna lag och, om inte annat är angivet, av de föreskrifter
som har meddelats med stöd av lagen. Jordbruksverket samordnar
övriga tillsynsmyndigheters verksamhet och lämnar vid behov råd
och hjälp i denna verksamhet. En sådan nämnd som avses i 16 §
djurskyddslagen (med uppgifter inom miljö- och
hälsoskyddsområdet) utövar tillsynen inom kommunen om regeringen
inte har föreskrivit att tillsynen skall utövas på något annat
sätt. Nämnden skall ha tillgång till djurskyddsutbildad personal
i den omfattning som behövs för att nämnden skall kunna fullgöra
sina uppgifter på ett tillfredsställande sätt. Tillsynen i
övrigt skall utövas av den eller de myndigheter som regeringen
bestämmer. Polismyndigheten skall på begäran lämna den hjälp som
behövs vid tillsynen. Avgift får tas ut för tillsynen (25 §).
En tillsynsmyndighet får meddela de förelägganden och förbud som
behövs för att djurskyddslagen och de föreskrifter som behövs
för att lagen eller föreskrifter som har meddelats med stöd av
lagen skall efterlevas (26 §). Tillsynsmyndigheten får meddela
vitesföreläggande, dock inte i de fall frågan gäller
omhändertagande av djur. Enligt 56 § djurskyddsförordningen
(1988:539 ) skall länsstyrelsen utöva den regionala tillsynen
över djurskyddslagen.
Riksdagens revisorers förslag
Revisorerna konstaterar att djurskyddstillsynen som regel är
lågt prioriterad inom kommunerna och att tillsynen i många
kommuner utgör en liten och udda uppgift för flera inspektörer.
Åtskilliga kommuner saknar tillgång till djurskyddsutbildad
personal. Flera kommuner har dock löst detta problem genom
samverkan där man utnyttjar gemensam djurskyddsexpertis. Flera
kommuner har för små tillsynsresurser. Uppdaterade register över
verksamheter med djurhållning saknas i mindre kommuner. Man har
därmed inte möjlighet att bedriva någon planerad, uppsökande
tillsynsverksamhet. Man förlitar sig på anmälningar vilket kan
få till följd att djur i många fall blir kvar i undermåliga
miljöer år efter år utan att myndigheterna ingriper. Den
personal som svarar för djurskyddstillsynen på kommunal nivå
behöver ett starkt stöd från såväl Jordbruksverket som
länsstyrelserna. Ytterligare insatser behöver göras vad gäller
tillämpningsföreskrifter, rådgivning och fortbildning. Endast
ett fåtal kommuner har tillräcklig juridisk kompetens för att
handlägga ett komplicerat djurskyddsärende.
Enligt revisorerna bör Jordbruksverket göra en inventering av
djurskyddsarbetet. Skulle en sådan undersökning visa att
djurskyddstillsynen fortfarande uppvisar de brister som nu
föreligger bör en omprövning ske av djurskyddstillsynens
nuvarande organisation och finansiering. Utgångspunkten för en
sådan omprövning bör vara de nationellt uppställda målen för
djurskyddsarbetet, vilka förutsätter en likvärdig
tillsynsverksamhet i olika delar av landet. Kommunernas behov av
vägledning för sitt tillsynsarbete bör därvid undersökas.
Arbetsfördelningen mellan Jordbruksverket och länsstyrelserna
när det gäller stödet till kommunernas tillsynsarbete bör
uppmärksammas. I anslutning till en mer genomgripande översyn av
djurskyddstillsynen kan det också finnas skäl att genom
lagstiftning precisera krav på kompetens för
djurskyddsinspektörer. Frågan om djurskyddstillsynens inriktning
och omfattning kan behöva övervägas. Revisorerna anser att det i
detta sammanhang även kan finnas motiv att pröva frågan om ett
eventuellt statligt huvudmannaskap för djurskyddstillsynen.
Revisorerna förutsätter att dessa frågor uppmärksammas av
regeringen och att regeringen återkommer till riksdagen med
förslag till åtgärder.
Motioner
I motion 1994/95:Jo1 (mp) konstateras att handläggningen av
djurskyddsärenden kräver både stor kompetens och förmåga att
göra svåra och känsliga bedömningar. En samsyn behövs, och
därför fordras en fördjupad utbildning som bör omfatta såväl
tillsynspersonal som personal inom polisväsendet och jurister.
Även frågan om tillsyn av försöksdjur måste belysas ytterligare.
Beträffande egentillsyn kan sådan utvecklas vidare när det
gäller bl.a. kontrollen av kennlar. Beträffande beslut om
försäljning eller avlivning i samband med omhändertagande av
djur är bristen på samsyn mellan djurskyddsinspektörer,
länsstyrelser och jurister besvärande. Direktiven från
lagstiftaren måste bli tydligare i dessa fall och så länge denna
samsyn saknas måste djurets hälsostatus vara ensamt avgörande
för om avlivning skall ske eller ej. I motion Jo525 (v)
framhålls behovet av klarare kompetens- och målbeskrivningar för
kommunerna när det gäller tillsyn av djurskydd. Enligt
motionärerna blir djurskyddslagen aldrig bättre än den
tillsynsorganisation man har. Endast en tredjedel av landets
kommuner har en särskild djurskyddsinspektör som handhar
tillsynen.
Enligt motion Jo511 (c) yrkande 3 bör 2 § djurskyddslagen
återfå den lydelse paragrafen hade före 1990 års ändring
(paragrafens tillämpning inskränktes delvis beträffande
försöksdjur). Genom ändringen fick en beslutande myndighet med
sanktionsmöjligheter ge vika för en rådgivande instans som
saknar sådana. De etiska nämnderna har varken resurser eller
befogenheter att fungera som tillsynsmyndighet. Även
uppföljningen av rekommendationer är bristfällig. Det råder
därför i dag en oklar situation när det gäller
myndighetskontrollen i samband med djurförsök. Detta bör lösas
genom att 2 § djurskyddslagen återfår sin ursprungliga lydelse
och att den kommunala nämnden med uppgifter inom miljö- och
hälsoskyddsområdet därmed återfår sitt fulla tillsynsansvar.
Motsvarande krav framförs även i motion Jo514 (c) yrkande 4.
I motionerna Jo511 (c) yrkande 4, Jo514 (c) yrkande 3 och
Jo521 (s) framförs krav på en utvärdering av hur de
djurförsöksetiska nämndernas beslut och rekommendationer
efterlevs. Enligt motionärerna finns anledning att räkna med att
rekommendationer inte alltid följs. Djurförsök kommer till stånd
som inte godkänts av nämnden eller på annat sätt än det av
nämnden godkända. Tillsynsmyndigheten har inte resurser att
följa varje enskilt fall. Bristen på uppföljning av nämndens
beslut innebär dels att djurens rättsskydd försämras, dels att
en utvärdering av nämndernas arbete blir bristfällig. På
grundval av en utvärdering kan beslut fattas om vilka åtgärder
som skulle behöva vidtas för att säkerställa djurens rättsskydd.
Utskottets överväganden
Våren 1988 antog riksdagen ett förslag till ny djurskyddslag
(1988:534) som trädde i kraft den 1 juli 1988. I avsikt att
bl.a. åstadkomma ett bättre skydd för djuren och underlätta
tolkningen av lagen har djurskyddslagen senare ändrats vid några
tillfällen. I samband med det senast framlagda förslaget om
tillsyn enligt djurskyddslagen m.m. framhöll utskottet bl.a. att
en rad åtgärder borde vidtas för att den framtida handläggningen
av djurskyddsärenden skall uppfylla de grundläggande kraven på
tillsynen av djurskyddet och intentionerna i djurskyddslagen
(1992/93:JoU1). Såväl utökad djurskyddsutbildning som förändrad
djurskyddslagstiftning förväntades förbättra möjligheterna att
påskynda handläggningen av djurskyddsärenden. Vidare pekade
utskottet på att decentraliseringen av vissa befogenheter från
stat till kommun inte fick medföra att rättstillämpningen
tilläts variera alltför mycket mellan kommunerna.
Decentraliseringen skulle främja en rationell handläggning och
verkställighet av de individuella djurskyddsärendena, samtidigt
som likställighet och enhetlighet i rättstillämpningen skulle
främjas. Utskottet förutsatte att regeringen skulle återkomma
till riksdagen med förslag om ytterligare åtgärder om inte de
föreslagna förändringarna i djurskyddslagen medförde att den
framtida handläggningen av dessa ärenden uppfyllde de
grundläggande kraven och ambitionerna i djurskyddslagen.
I anslutning till revisorernas förslag och överväganden vill
utskottet understryka att riksdagen i stor politisk enighet lagt
fast en hög ambitionsnivå när det gäller vård och behandling av
husdjur. Om djurskyddslagstiftningen verkligen skall få
genomslag i det praktiska arbetet krävs det bl.a. en effektiv
och målmedveten djurskyddstillsyn i alla delar av landet. Av
revisorernas granskning framgår att det alltjämt kvarstår flera
problem inom tillsynsorganisationen. I många kommuner synes
tillsynen vara en resursmässigt lågt prioriterad uppgift. Det
föreligger enligt rapporten också vissa brister när det gäller
t.ex. utbildning, rådgivning och fortbildning av
djurskyddsinspektörerna. Utskottet delar därför revisorernas
bedömning att en ny inventering av djurskyddsarbetet bör göras.
Skulle en sådan undersökning visa att djurskyddstillsynen
överlag uppvisar de brister som påtalas av revisorerna bör en
omprövning ske av djurskyddstillsynens nuvarande organisation
och finansiering. Utgångspunkten för en sådan omprövning bör
vara de nationellt uppställda målen för djurskyddsarbetet.
Enligt utskottets mening bör kommunernas behov av vägledning för
sitt tillsynsarbete och arbetsfördelningen mellan
Jordbruksverket och länsstyrelserna när det gäller stödet till
kommunernas tillsynsarbete uppmärksammas särskilt. Som
revisorerna anför kan det även finnas skäl att i anslutning till
en mer genomgripande översyn av djurskyddstillsynen pröva frågan
om att i lagstiftning precisera kraven på kompetens för
djurskyddsinspektörer. Utskottet föreslår att dessa frågor
övervägs närmare av regeringen och att regeringen återkommer
till riksdagen med en redovisning och eventuella förslag till
erforderliga åtgärder. Vad utskottet anfört bör riksdagen som
sin mening ge regeringen till känna. Genom den av utskottet
förordade översynen bör syftet med motionerna 1994/95:Jo1 (mp)
och Jo525 (v) i allt väsentligt kunna tillgodoses. Motionerna
påkallar således ingen ytterligare riksdagens åtgärd.
Enligt 2 § djurskyddslagen får djur inte utsättas för onödigt
lidande och sjukdom. Paragrafen omfattade fram till den 1 juli
1990 även försöksdjuren fullt ut. Härigenom kunde kommunal
Miljö- och hälsoskyddsnämnd förhindra att djurförsök, som inte
bedömdes godtagbara från djurskyddsynpunkt, utfördes inom
kommunen. Enligt 1990 års lagändring skall försöksdjur inte
anses vara utsatta för onödigt lidande eller sjukdom vid
användningen om denna tillstyrkts av en djurförsöksetisk
nämnd. I samband med lagändringen anförde utskottet
(1989/90:JoU23) bl.a. följande.
Användningen av försöksdjur skall enligt djurskyddslagen
prövas från etisk synpunkt innan försöket påbörjas. Prövningen
görs av särskilda nämnder. Den djurförsöksetiska nämndens
uppgift är att göra en ingående och allsidig bedömning av
nödvändigheten av ett djurförsök och de etiska problemen kring
försöket. Vid prövningen gäller enligt djurskyddsförordningen
att nämnden skall ta hänsyn till å ena sidan försökets betydelse
och å andra sidan lidandet för djuret. Den etiska prövningen
tillgodoser bl.a. kravet på att djur inte onödigtvis utsätts för
lidande och sjukdom. Avsikten med gällande bestämmelser är
givetvis att den bedömning av angelägenheten av forskningen som
görs av de djurförsöksetiska nämnderna skall vara bindande för
tillsynsmyndigheterna. I annat fall förlorar den etiska
prövningen en del av sitt värde. Miljö- och hälsoskyddsnämnderna
har att se till att försöket utförs i enlighet med den
tillstyrkta ansökningen och att djurens vård och förvaring är
tillfredsställande från djurskyddssynpunkt.
Paragrafens nuvarande lydelse förutsätter således en
fungerande djurskyddstillsyn. Utskottet har i det föregående
föreslagit ett tillkännagivande när det gäller
djurskyddstillsynen i allmänhet. Det är givetvis angeläget att
djurskyddstillsynen anordnas på ett sådant sätt att
djurskyddslagens intentioner kan uppfyllas även när det gäller
försöksdjuren. Enligt vad utskottet erfarit är frågan om en
eventuell utvidgning av tillämpningsområdet för 2 §
djurskyddslagen, i den riktning som förespråkas i motionerna
Jo511 och Jo514, dessutom föremål för beredning inom
regeringskansliet. Mot bakgrund av det anförda är utskottet inte
berett att föreslå någon riksdagens åtgärd med anledning av
motionerna Jo511 (c) yrkande 3 och Jo514 (c) yrkande 4.
Utskottet avstyrker därmed motionerna i berörda delar.
När det gäller frågan om utvärdering och uppföljning av de
djurförsöksetiska nämndernas beslut konstaterar utskottet att
behovet av sådan verksamhet till stor del är beroende av om den
lokala djurskyddstillsynen fungerar eller ej. Utskottet har i
det föregående redovisat sin inställning i tillsynsfrågan.
Härutöver kan nämnas att Jordbruksverket, i samband med sin
utredning om den lokala djurskyddstillsynen 1991 (Rapport
1992:3), i samarbete med CFN genomförde en mindre utvärdering av
försöksdjurstillsynen. Denna visade bl.a. att det på många håll
var problem med informationen till berörd kommunal nämnd
beträffande vilka försök som pågick. Dessutom framhölls behovet
av utbildning när det gäller försöksdjurshållning. Utskottet
överväger för närvarande om frågan om en uppföljning och
utvärdering av de djurförsöksetiska nämndernas verksamhet kan
aktualiseras i form av ett uppföljningsprojekt under medverkan
av riksdagens revisorer. I avvaktan på resultatet av denna
verksamhet bör motionerna Jo511 (c) yrkande 4, Jo514 (c) yrkande
3 och Jo521 (s) för närvarande inte leda till någon åtgärd från
riksdagens sida.
Förbud att ha hand om djur
Genom de ändringar som infördes i djurskyddslagen (1988:534)
att gälla fr.o.m. den 1 januari 1993 skärptes bestämmelserna om
förbud att ha hand om djur (29 §). I fortsättningen skall förbud
meddelas när det förekommit missförhållanden av det slag som
anges i paragrafen. Från förbud undantas bara sådana fall då det
kan antas att ett upprepande inte kommer att inträffa. Ändringen
av bestämmelsen hade som utgångspunkt den omständighet som låg
till grund för regeringsrättens avgörande år 1983 (RÅ 1983 s.
407). Där konstaterades att den dåvarande bestämmelsen för att
förbud skall kunna meddelas förutsatte att upprepad vanvård
kunde befaras och att det bedömdes utsiktslöst att försöka
åstadkomma rättelse på något annat sätt. I
fortsättningen får den tillämpande myndigheten inrikta sig på
att undersöka om det finns någon eller några omständigheter som
talar för att missförhållandena inte
kommer att upprepas. Finns det inte någon sådan
påtaglig omständighet skall förbud meddelas. I samband med
riksdagens behandling av lagförslaget gjorde utskottet vissa
uttalanden beträffande förutsättningarna för att meddela förbud
enligt paragrafen (1991/92:JoU1, rskr. 24).
Som ett led i utskottets arbete med att utvärdera resultat i
verksamheter inom utskottets beredningsområde har
länsstyrelserna i Stockholms län, Kronobergs län, Gotlands län,
Östergötlands län, Kristianstads län, Norrbottens län, Malmöhus
län och Skaraborgs län beretts möjlighet att bl.a. redovisa sina
erfarenheter när det gäller tillämpningen av 29 §
djurskyddslagen i dess nya lydelse. De av länsstyrelserna
redovisade synpunkterna föranleder i detta sammanhang ingen
ytterligare åtgärd från utskottets sida.
Användningen av försöksdjur m.m.
Motioner
Enligt motion Jo511 (c) bör 4 § djurskyddslagen vara
tillämplig beträffande alla djur som omfattas av
djurskyddslagen. Att stadgandet inte alltid kan uppfyllas för
försöksdjurens del (t.ex. när en djurförsöksetisk nämnd
godkänt ett försök som innebär sämre livsbetingelser för djuren
på grund av försökets karaktär) kan åtgärdas genom att undantag
från regeln införs i förekommande fall (yrkande 1). Vidare yrkas
att regeringen skall ge Jordbruksverket i uppdrag att utfärda
föreskrifter för hur försöksdjur skall hållas och skötas. Enligt
motionärerna saknas nya föreskrifter och allmänna råd för hur
försöksdjur skall hållas och skötas i enlighet med
djurskyddslagen (yrkande 2). Samma krav återkommer även i motion
Jo514 (c) yrkande 5. Enligt motion Jo528 (fp) yrkande 3 måste
djurförsök, i de fall dessa anses nödvändiga, genomföras under
så skonsamma omständigheter som möjligt. Framför allt är det
viktigt att även försöksdjuren hålls på ett sådant sätt att de
får möjlighet till ett naturligt beteende. De bör självklart
inte utsättas för onödigt lidande. Jordbruksverket saknar
möjlighet att utfärda bindande föreskrifter eftersom inget
bemyndigande ges i lagen. Därför måste djurskyddslagen ändras så
att 4 § även omfattar försöksdjur. Kravet på att främja djurens
hälsa och att ge dem möjlighet att bete sig naturligt kan inte
alltid tillgodoses för försöksdjuren. Undantag från huvudregeln
får därför skrivas in i paragrafen.
Frågan om en avvecklingsplan för djurförsöken aktualiseras på
nytt i motion Jo514 (c) yrkande 1. Enligt motionärerna krävs nu
en systematisk avvecklingsplan om antalet djurförsök skall kunna
minskas ordentligt. En sådan avvecklingsplan måste bl.a.
innehålla förslag om ökade resurser till Centrala
försöksdjursnämndens (CFN) för forskning kring alternativa
metoder och för förbättrad information om eventuella
forskningsresultat. CFN bör ges i uppdrag att utarbeta ett
förslag till en sådan avvecklingsplan. Enligt yrkande 2 bör
djurförsök avgiftsbeläggas. Ett avgiftssystem bör utformas så
att en avgift tas ut för varje djur som används i försöken.
Detta torde leda till en viss självsanering inom
djurförsöksverksamheten och till att färre djur används. Vidare
bör föreskrifter meddelas som innebär ett förbud mot att använda
försöksdjuren i ett större antal försök än för närvarande. I
motion Jo528 (fp) yrkas att en plan tas fram för att minska
antalet försök på apor (yrkande 4).
I motion Jo520 (c) begärs en utvärdering av den
djurförsöksverksamhet som förekommer i Sverige, dels med hänsyn
till metodernas relevans och dels med hänsyn till försökens
syfte. Såväl vetenskapsmän med erfarenhet av djurförsök som
vetenskapsmän med erfarenhet av alternativa metoder bör delta i
denna utvärdering (yrkande 1). Vidare yrkas att ett program för
utvärdering av för närvarande tillgängliga alternativ till
djurförsök tas fram (yrkande 2). Enligt motionärerna pågår ett
arbete med att utveckla metoder som kan vara alternativ till
djurförsök. Också här är det viktigt med insatser för att
utvärdera de alternativa metodernas relevans t.ex. när det
gäller att mäta akut toxicitet. De ekonomiska resurserna är
mycket knappa. Det finns därför anledning för staten att stödja
denna utvärderingsverksamhet. Enligt motion Jo526 (s) yrkande 1
bör
nuvarande regler och bestämmelser för forskning och
experimentverksamhet med djur ses över. Syftet bör vara att få
till stånd en mera samlad redovisning av hittills föreliggande
forskningsresultat. En inventering av alternativa metoder till
djurförsök bör enligt motion Jo528 (fp) yrkande 2 genomföras.
Problemet är att även om det finns en alternativ metod så är det
inte säkert att den är känd av dem som skulle ha nytta av den.
Vidare framförs krav om att den gentekniska forskningen på djur
skall utredas (yrkande 5). Enligt motionärerna saknas det en
samlad information om vilka experiment som görs och hur
genmanipulation påverkar djuren. Vidare saknas kunskap om hur
olika gentekniska ingrepp drabbar djuren med avseende på smärta
och lidande.
I motion Jo519 (c) yrkande 1 begärs ett förslag till förbud
mot djurtestning av kosmetika- och hygienprodukter. Vidare yrkas
att försäljning av kosmetika- och hygienprodukter som testats på
djur skall förbjudas fr.o.m. år 1998 (yrkande 2). EU har
beslutat att införa ett sådant förbud. Det finns därför inga
hinder för Sverige att också införa ett sådant förbud. Dessutom
kan ett svenskt förbud påverka EU så att deras förbud verkligen
genomförs år 1998. I motionen framhålls vidare att Sverige bör
agera aktivt för att påverka EU och OECD så att alternativa
metoder för testning av kosmetika- och hygienprodukter
utvecklas, utvärderas och implementeras före år 1997 (yrkande
3). Enligt motion Jo520 (c) yrkande 4 bör regeringen ges i
uppdrag att utarbeta ett förslag till behovsprövning av nya
kemiska preparat. Många av de produkter som djurtestas för att
kunna introduceras på marknaden fyller inga nya behov.
Regeringen bör enligt motion Jo520 (c) yrkande 6 ta
internationella initiativ, bl.a. inom EES-avtalets ram, för att
få till stånd skärpta regler på djurförsöksområdet.
En restriktiv hållning i Sverige räcker inte. Det är viktigt att
Sverige driver de djurförsöksetiska frågorna internationellt. I
motion Jo526 (s) yrkande 2 framhålls behovet av en ökad
samhällelig insyn i pågående djurförsök och att en djurens egen
ombudsman bör inrättas. Enligt motionären bör samhället få ökad
insyn i vad som pågår på alla djurkliniker och
forskningsanstalter. Det borde finnas något av en djurens
ombudsman, en samhällets förespråkare, som kunde ges möjlighet
till bättre inblick i pågående djurförsök.
Utskottets överväganden
Riksdagen har tidigare genom ett tillkännagivande till
regeringen (1992/93:JoU1, rskr. 24) uppmärksammat frågan om ett
eventuellt utvidgat tillämpningsområde för 4 § djurskyddslagen.
Utskottet konstaterade i samband härmed bl.a. att ifrågavarande
bestämmelse anger vissa grundläggande krav på djurhållningen
såvitt avser djur inom husdjursskötseln och kan sägas utgöra en
precisering av den grundläggande princip för djurskydd som
kommer till uttryck i 2 § i lagen, nämligen att djur skall
behandlas väl och att de skall skyddas mot onödigt lidande och
sjukdom. Paragrafens utformning innebär således inte i och för
sig att inte motsvarande krav gäller också för övriga djur.
Däremot saknas möjligheten att för dessa djur meddela bindande
skötselföreskrifter.
Utskottet anser fortfarande att det i vissa fall kan finnas
anledning att ge föreskrifter om ett från djurskyddssynpunkt mer
långtgående skydd även när det gäller sådan djurhållning som i
sig inte i första hand motiveras av ekonomiska intressen. Enligt
utskottets mening torde en sådan utvidgning av
tillämpningsområdet för 4 § kräva en mer genomgripande
förändring av djurskyddslagen. Det får därför ankomma på
regeringen att överväga vilka möjligheter som finns att på ett
bättre sätt tillvarata sådana väsentliga djurskyddsintressen som
i dag faller utanför paragrafens tillämpningsområde. Den
beredning inom regeringskansliet (beträffande 2 §) som utskottet
hänvisat till ovan omfattar även ett eventuellt utvidgat
tillämpningsområde för 4 § djurskyddslagen. I detta sammanhang
kan även nämnas att Jordbruksverkets föreskrifter om försöksdjur
(förvaring) beräknas vara klara under våren 1995. Mot bakgrund
av det anförda är utskottet inte nu berett att föreslå något
ytterligare uttalande från riksdagens sida med anledning av
motionerna Jo511 (c) yrkandena 1 och 2, Jo514 (c) yrkande 5 och
Jo528 (fp) yrkande 3. Motionerna avstyrks således i berörda
delar.
När det gäller behovet av försöksdjur m.m. vill utskottet
anföra följande. Centrala försöksdjursnämnden (CFN) har bl.a.
till uppgift att samordna och ansvara för frågor rörande
försöksdjursanvändningen. Enligt CFN:s instruktion är en av
nämndens huvuduppgifter att begränsa behovet av försöksdjur,
bl.a. genom att främja utvecklingen av alternativa metoder. CFN
redovisar årligen i sin anslagsframställning
försöksdjursanvändningen i landet och har därvid möjlighet att
ange i vilken omfattning CFN påverkat användningen av
försöksdjur. Det finansiella stödet beträffande forskning om
alternativa metoder har under senare år främst riktats mot
sådana forskningsområden som bedömts som särskilt viktiga för
att nå försöksdjursbesparande effekter (se bl.a. prop.
1993/94:100 bil. 10). När det gäller användningen av alternativa
metoder har utskottet vid flera tillfällen intagit en mycket
positiv attityd (se bl.a. 1990/91:JoU20 s. 4). Enligt 49 §
djurskyddsförordningen (1988:539) får djurförsök inte utföras om
det går att erhålla likvärdig kunskap genom alternativa metoder.
Det ankommer på de djurförsöksetiska nämnderna att i varje
enskilt fall pröva denna fråga. Som anförts ovan är det en av
CFN:s huvuduppgifter att främja användningen av alternativa
metoder. För detta ändamål publicerar CFN regelbundet skrifter
om tillgängliga alternativa metoder samt anordnar konferenser
m.m. (senast i september 1993, immuntoxikologi, för att initiera
forskning inom allergiområdet i syfte att kunna ersätta
djurtester). CFN har vidare i en särskild rapport redovisat
dagsläget inom olika delar av toxikologin och bedömt den
framtida utvecklingen beträffande alternativa metoder. I
rapporten redovisar CFN bl.a. vilken inriktning forskningsstödet
avseende alternativa metoder bör ha, och där framhålls vidare
att insatserna bör avse utvärdering av befintlig metodik samt
utveckling av modeller för att möjliggöra en omsättning av
resultat från in vitro-toxikologiska resultat till en effektiv
riskvärdering för människa och miljö (CFN:S skriftserie Nr 18).
CFN har även redovisat aktuella forskningsprojekt när det gäller
utveckling av alternativa metoder (CFN:S skriftserie Nr 20).
Enligt utskottets mening innebär den önskvärda utvecklingen
att metoder baserade på försök utan djur tas i anspråk lika väl
som att den existerande försöksdjursanvändningen förfinas och
effektiviseras i olika avseenden. Utskottet delar således den
syn på behovet av att ytterligare minska antalet djurförsök samt
utveckla alternativa metoder som redovisas i motionerna Jo514
(c) yrkande 1, Jo520 (c) yrkande 2 och Jo528 (fp) yrkandena 2
och 4. Som framhållits ovan har CFN ansvaret för den långsiktiga
planeringen av försöksdjursverksamheten i landet, och nämnden
skall särskilt verka för att användningen av försöksdjur
begränsas genom att främja utvecklingen av alternativa metoder.
Även de etiska nämnderna har att verka i samma riktning. Mot
bakgrund av redogörelsen ovan finner utskottet inget behov av
ett särskilt uttalande från riksdagens sida beträffande
inventering eller utvärdering av metoder som är alternativ till
djurförsök. Utskottet avstyrker därmed motionerna Jo514 (c)
yrkande 1, Jo520 (c) yrkande 2 och Jo528 (fp) yrkandena 2 och 4,
i den mån yrkandena ej kan anses tillgodosedda.
När det gäller olika former för utvärdering av djurförsökens
relevans och syfte m.m. konstaterar utskottet att dessa frågor
tidigare behandlats av riksdagen vid ett flertal tillfällen.
Senast i betänkandet 1991/92:JoU16 avvisade utskottet sådana
krav med hänvisning till sitt mycket utförliga ställningstagande
i betänkandet 1990/91:JoU20. Med hänvisning härtill avstyrker
utskottet motionerna Jo520 (c) yrkande 1, Jo526 (s) yrkande 1
och Jo528 (fp) yrkande 5.
Frågan om avgiftsbeläggning av djurförsöken eller
förbrukningen av försöksdjur behandlades ingående av 1985 års
djurförsöksutredning (Ds Jo 1986:3 s. 77 f.). Utredningen fann
att en mängd tunga skäl talade emot en avgiftsbeläggning och
avstod därför från att lägga fram något förslag härom. Även
utskottet har tidigare (1991/92:JoU16) ställt sig tveksamt till
tanken på en avgiftsbeläggning av försöksdjursförbrukningen,
bl.a. av det skälet att en avgiftsbeläggning och därmed
fördyring av försöksdjuren lätt kan leda till att djuren av
ekonomiska skäl används i ett större antal försök än för
närvarande. Utskottet vidhåller sin tidigare redovisade
inställning i denna fråga och avstyrker därför motion Jo514 (c)
yrkande 2.
Det etiska dilemma som inställer sig i samband med djurförsök
framträder med särskild styrka när syftet med försöket är att
utveckla eller undersöka produkter som objektivt sätt kan
betecknas som överflödiga eller lyxbetonade. Enligt utskottets
mening måste bl.a. kosmetika hänföras till sådana produkter
beträffande vilka det av etiska skäl inte bör accepteras att
djurförsök kommer till användning. Samtidigt finns det ett
intresse av att produkter som saluförs till allmänheten bör ha
genomgått erforderliga undersökningar i syfte att förhindra
skadliga verkningar hos konsumenterna. På förslag av utskottet
har riksdagen tidigare, som sin principiella uppfattning,
uttalat att djurförsök inte bör få förekomma vid framställning
och testning av kosmetika. Kosmetika skulle dock inte undantas
från de produktsäkerhetskrav som i konsumenternas intresse
gäller för kemiska produkter i allmänhet. Härigenom förväntades
tillverkare och importörer få ett ökat intresse av att
alternativa testmetoder tas fram (JoU 1987/88:22, rskr. 327). I
detta sammanhang bör uppmärksammas att EU beslutat införa ett
förbud mot kosmetikatester på djur (avser råvaror och färdiga
produkter) fr.o.m. år 1998. Samtidigt inträder ett
försäljningsförbud för sådana produkter. Förbudet kan skjutas
upp i två år om alternativa testmetoder inte finns tillgängliga
senast år 1997. Kommissionen skall göra en lägesbedömning senast
den 1 januari 1997 (dir. 93/35/EEC, tillägg till dir.
76/768/EEC). Utskottet, som till stor del delar de i motion
Jo519 redovisade synpunkterna, förutsätter att regeringen följer
utvecklingen på detta område och även internationellt driver ett
aktivt arbete för att få till stånd skärpta regler på
djurförsöksområdet, inte minst när det gäller djurförsök i
samband med tillverkning av kosmetika. Sverige bör agera aktivt
för att påverka bl.a. EU så att alternativa metoder för testning
av kosmetika- och hygienprodukter utvecklas. Utskottet är dock
inte berett att nu förorda ett särskilt uttalande från
riksdagens sida och föreslår därför att motion Jo519 (c) lämnas
utan vidare åtgärd.
Med vad utskottet i tillämpliga delar anfört ovan avstyrks
även motion Jo520 (c) yrkande 6.
I motion Jo520 yrkande 4 upprepas det flera gånger tidigare
framförda kravet på behovsprövning av kemiska preparat.
Utskottet avstyrker motionen i berörd del med hänvisning till
tidigare ställningstaganden (se bl.a. 1990/91:JoU20 och
1991/92:JoU16).
Centrala försöksdjursnämnden (CFN) inrättades den 1 juli 1979.
Nuvarande verksamhetsformer fastställdes i samband med
antagandet av den nya djurskyddslagen (se JoU 1987/88:22). Som
redovisats ovan är CFN samordnande och planerande myndighet för
försöksdjursfrågor. CFN är bl.a. huvudman för de
djurförsöksetiska nämnderna i landet som har att pröva alla
planerade djurförsök. CFN verkar också för en utveckling av
alternativa metoder till djurförsök genom finansiellt stöd till
olika forskningsprojekt. I samband med den nya djurskyddslagen
förstärktes lekmannainflytandet i nämnderna genom att
majoriteten av lekmännen skall representera allmänintresset.
Härigenom garanteras de etiska problemen och nödvändigheten med
djurförsöken en allsidig belysning. Den förändrade
sammansättningen innebär enligt utskottets mening även en
förstärkning av allmänhetens insyn vid den etiska prövningen.
Dessutom garanterar principen om allmänna handlingars
offentlighet viss insyn. Någon särskild riksdagens åtgärd med
anledning av motion Jo526 (s) yrkande 2 är enligt utskottets
mening inte påkallad. Utskottet avstyrker motionen i berörd del.
I motion Jo501 (nyd) yrkas att den nuvarande restitutionen av
införselavgift för importerat rituellt slaktat kött slopas
(yrkande 1). Enligt yrkande 2 bör den nuvarande dispensen för
rituell slakt av fjäderfä upphävas, och vidare yrkas att alla
former av skäktning skall förbjudas i Sverige (yrkande 3).
Enligt motion Jo502 (kds) bör skäktning möjliggöras inom landet
på ett sätt som är förenligt med muslimsk och judisk religion.
Vidare yrkas att importavgiften slopas på matvaror som är
nödvändiga för utövning av i landet förekommande religioner
(yrkande 2).
Enligt motion Jo517 (fp) bör pälsdjursuppfödning i bur
förbjudas. Att anpassa djurhållningen till ett för djuren
naturligt liv i djurskyddslagens mening torde enligt motionären
vara omöjligt från ekonomisk synpunkt. Pälsdjursuppfödningen bör
därför avvecklas. I vissa delar av landet är det lokala
beroendet av minknäringen betydande. Därför kan det vara
berättigat med en längre avvecklingsperiod för minkfarmning i
bursystem. I motion Jo524 (kds) framhålls behovet av en
genomgripande översyn av reglerna för pälsdjursfarmning så att
djurhållningen kan ske på ett för arterna naturligt sätt. När
det gäller pälsdjur ställer djurhållningen större krav på en
naturliknande miljö än för annan djurhållning och innebär stora
kostnader för uppfödarna. Dessa kostnader måste bäras
solidariskt av medborgarna.
Frågan om importförbud för päls och skinn från länder där
saxfångst är tillåten aktualiseras i motion Jo505 (v) yrkande 1.
Enligt motionärerna bidrar vi till fortsatt användning av
bensaxar genom import av päls från länder där saxfångst är
tillåten. Vinner inte yrkandet om importförbud bifall bör i vart
fall märkning av pälsar och skinn från länder där saxfångst är
tillåten införas (yrkande 2). Även i motionerna Jo506 (kds),
Jo512 (m), Jo513 (fp) och Jo529 (s) framförs likartade krav på
importförbud. I motion Jo522(c) framhålls betydelsen av
gemensamma internationella regler beträffande fångstredskap för
vilda djur. Enligt motionären bör de mest brutala
fångstredskapen, som vållar djuren svåra skador och långt
lidande, inte få förekomma vare sig i Sverige eller i något
annat land. Regeringen måste i internationella sammanhang verka
för att samma regler för fångstredskap för vilda djur som gäller
i Sverige skall gälla i andra länder.
Utskottets överväganden
Utskottet har vid flera tillfällen tidigare (JoU 1987/88:22,
1988/89:JoU17, 1990/91:JoU18) avstyrkt förslag om bl.a.
dispensmöjligheter för koscherslakt. Utskottet har inte funnit
anledning att frångå sina tidigare ställningstaganden
beträffande eventuella dispensmöjligheter m.m. Utskottet
avstyrker därmed motionerna Jo501 (nyd) och Jo502 (kds).
Utskottet har tidigare även behandlat frågan om
pälsdjursuppfödningens förenlighet med djurskyddslagen (senast
fördjupad behandling våren 1991, se 1990/91:JoU18). Utskottet
har därvid bl.a. framhållit att riksdagen i 4 § djurskyddslagen
uppställt krav på att såväl djur inom animalieproduktionen som
pälsdjur skall hållas och skötas i en god djurmiljö och på ett
sådant sätt att det främjar deras hälsa och ger dem möjlighet
att bete sig naturligt. Denna formulering innebär att det
ställs strängare krav på ett hänsynstagande till varje djurarts
behov av rörelsefrihet m.m. och till artens särskilda biologiska
beteenden i övrigt. Utskottet konstaterade vidare att
tillämpningsföreskrifterna givetvis måste utformas på ett sådant
sätt som är ägnat att uppfylla riksdagens intentioner. Nya
föreskrifter för lantbrukets djur har utfärdats av
Jordbruksverket (SJVFS 1993:129), varvid inte minst skärpta krav
för hållande av pälsdjur har införts. I anslutning till
föreskrifterna har även allmänna råd utarbetats. Speciellt
långtgående är kraven på hållande av räv. Denna bestämmelse har
därför i enlighet med begränsningsförordningen underställts
regeringen för avgörande. Beredning pågår inom
regeringskansliet. I detta sammanhang bör även uppmärksammas
att medel från anslaget för djurskyddsfrämjande åtgärder under
budgetåret 1993/94 har använts för finansiering av bl.a.
forskning och utveckling angående pälsdjurs närmiljö. Utskottet
finner mot bakgrund av det anförda inte anledning föreslå någon
riksdagens åtgärd i anledning av motionerna Jo517 (fp) och Jo524
(kds). Motionerna avstyrks.
Sverige kan betraktas som ett föregångsland vad gäller
föreskrifter som syftar till att minimera riskerna för att djur
skall förorsakas onödigt lidande i samband med jakt med
fångstredskap. Den testverksamhet som bedrivs vid Statens
veterinärmedicinska anstalt har bl.a. inneburit ett flertal
förändringar av jaktförordningen i denna riktning. Sverige är
även engagerat i arbetet inom internationella fora med olika
frågor som berör jakt- och fångstmetoder. Den 14 april 1983
ratificerade Sverige konventionen om skydd av europeiska vilda
djur och växter samt deras naturliga miljö (Bernkonventionen).
Konventionen innehåller bl.a. en indelning av djurarterna i två
olika skyddsklasser (konventionens bilaga 1 och 2). Båda
klasserna omfattas av ett generellt förbud mot vissa
fångstmetoder (konventionens bilaga 4). Bl.a. råder ett förbud
mot användningen av fällor som används för storskaligt eller
icke selektivt infångande eller dödande. Under vissa begränsade
förutsättningar kan undantag göras från det generella förbudet.
De avtalsslutande parterna skall vartannat år rapportera till
konventionens ständiga kommitté om de undantag som gjorts. Ett
internationellt samarbete pågår även beträffande utformningen av
fångstanordningar. Inom den Internationella
standardiseringsorganisationen (ISO) bereds för närvarande ett
förslag till gemensamma bestämmelser och rekommendationer
beträffande nomenklatur, kravspecifikation för dödande och icke
dödande fångstanordningar samt gemensamma normer för hur test av
fångstanordningar skall genomföras. En standard för
fångstredskap avseende pälsdjur beräknas vara klar senast vid
1995 års utgång. EU beslutade år 1991 att förbjuda bensax som
fångstredskap fr.o.m. den 1 januari 1995. Från samma dag skulle
även importförbud införas beträffande pälsar från djur upptagna
på en till förordningen hörande lista såvida inte
ursprungslandet, antingen genom lagstiftning och administrativa
åtgärder, genomfört ett förbud mot bensax eller den i landet
tillåtna använda fångstmetoden står i överensstämmelse med
internationellt fastställd standard (ISO-standard) för
fångstredskap (förordning 3254/91). Kommissionen har nyligen
föreslagit att förordningens ikraftträdande, i avvaktan på att
den s.k. ISO-standarden blir klar, skall flyttas fram till den 1
januari 1996.
Utskottet delar i stor utsträckning de synpunkter som framförs
i motionerna Jo505, Jo596, Jo512, Jo513, Jo522 och Jo529 när det
gäller ett eventuellt importförbud för päls och skinn från
länder som tillåter saxfångst. Att införa ett sådant förbud kan
ses som en naturlig följd av vårt lands engagemang i
djurskyddsfrågor. Ett eventuellt importförbud måste dock vara
förenligt med internationella åtaganden från svensk sida
(exempelvis GATT), och vidare vore det önskvärt om resultatet av
ISO:s arbete kan beaktas i erforderlig utsträckning. Som framgår
av redovisningen ovan torde ikraftträdandet av EU:s reglering på
detta område vara beroende av kommande internationell standard.
Ett fortsatt närmande till det europeiska samarbetet innebär för
svensk del att ytterligare lagstiftningsåtgärder kan behöva
övervägas. Enligt utskottets mening torde en slutlig lösning
inte kunna uppnås utan en internationellt fastställd standard
för ifrågavarande fångstredskap. Utskottet utgår ifrån att
regeringen uppmärksamt följer utvecklingen på detta område och
även i fortsättningen i internationella sammanhang verkar för
att samma regler för fångstredskap för vilda djur som gäller i
Sverige även skall gälla i andra länder. Med det anförda
föreslår utskottet att motionerna Jo505 (v), Jo506 (kds), Jo512
(m), Jo513 (fp), Jo522 (c) och Jo529 (s) lämnas utan någon
riksdagens vidare åtgärd, allt i den mån motionerna inte kan
anses tillgodosedda.
Varroakvalster hos bin
Motionen
I motion Jo515 (m) framförs krav på ytterligare åtgärder i
kampen mot varroainfektionen i svenska bisamhällen. Stora
biologiska och ekonomiska värden står på spel om inte
varroahotet kan elimineras. Enligt motionären finns en ny
bekämpningsmetod -- Frigo-varroametoden -- som bör prövas. Ett
pilotprojekt kan genomföras där kostnaderna får täckas inom
ramen för de medel som anslås för bekämpning av smittsamma
husdjurssjukdomar. Enligt motionären krävs vidare skärpt
kontroll mot införsel av bin och temporärt förbud för vandring
med bin inom infekterad zon 1 så länge infektion förekommer. Bin
bör dessutom definieras som husdjur.
Utskottets överväganden
I Sverige påträffades varroakvalstret för första gången på
Gotland år 1987. I mars 1991 gjordes de första fynden på
fastlandet i närheten av Malmö. Därefter har kvalstret spritt
sig över delar av södra Sverige. Utöver Gotland indelas de
smittförklarade områdena i tre olika zoner. Inom zon 1, som
täcker nästan hela Malmöhus län samt delar av Hallands,
Kristianstads och Kronobergs län, betraktas i princip alla
bisamhällen som angripna. I zon 2 har kvalstret inte påträffats
men fynd har gjorts i närheten och det kan inte uteslutas att
det redan etablerat sig men ännu inte hunnit upptäckas. Risken
för angrepp bedöms som stor i hela zon 2 som täcker återstående
delen av Skåne, delar av Halland och Småland samt, beroende på
varroasmitta i Norge, delar av Bohuslän, Dalsland och Värmland.
I zon 3 som sträcker sig ända upp till nordligaste Dalarna har
inget varroakvalster ännu påträffats och risken för angrepp
bedöms som något mindre än i zon 2.
Bekämpningen av varroakvalstret liksom av smittsamma
bisjukdomar regleras främst i bisjukdomslagen (1974:211) och i
bisjukdomsförordningen (1974:212). Enligt förordningen åligger
det Jordbruksverket att bl.a. följa sjukdomens uppträdande och
spridning, utfärda föreskrifter om bekämpning och meddela råd
och anvisningar. Det åligger länsstyrelsen att regionalt
biträda verket när det gäller bekämpningen.
Sedan år 1991 har utslagning av bisamhällen på grund av
varroaangrepp inte ägt rum. Enligt Jordbruksverket beror detta
på att de kvalsterförekomster som konstaterats under senare år
har varit väl utvecklade och etablerade i omgivningen sedan
minst ett år. Förintande av enstaka bisamhällen skulle därför
inte nämnvärt minska spridningsrisken. Enligt verkets mening
skulle inte heller en mer restriktiv hållning mot förflyttningar
inom zon 1 bidra till att bromsa varroakvalstrets utbredning.
Företrädare för binäringen som inte delar Jordbruksverkets syn
på bekämpningen av varroakvalstret anser att ett förintande av
alla infekterade bisamhällen är den enda möjligheten att
långsiktigt klara den svenska biodlingen. När det gäller
insatserna år 1991 för att bekämpa varroakvalstret hävdas att
dessa avbröts för tidigt, att nödvändiga åtgärder inte vidtogs
mot biodlare som vägrade att samarbeta och att det brast i
uppföljningen av gjorda insatser.
Enligt utskottets mening måste den oro många biodlare känner
inför varroakvalstrets etablering och fortsatta utbredning i
Sverige och de motsättningar som uppstått inom biodlarsamfundet
tas på största allvar. Till viss del kan denna oro bero på den
osäkerhet som råder om varroakvalstrets mer långsiktiga inverkan
på biodlingen och om effekterna av de insatser som görs för att
bekämpa den fortsatta spridningen. Stora biologiska och
ekonomiska värden står på spel om inte varroakvalstret kan
bekämpas på ett godtagbart sätt. Det råder stor osäkerhet om hur
stort område som infekterats med varroakvalster. Det kan dock
konstateras att förekomsten av kvalster ännu är relativt
begränsad, detta trots att mer kraftfulla bekämpningsförsök inte
gjorts sedan år 1991. Det kan därför finnas anledning att
ytterligare pröva frågan om vilka bekämpningsinsatser som kan
anses ägnade att på längre sikt trygga den svenska biodlingen.
En sådan prövning skulle bl.a. kunna innehålla följande
frågeställningar: Bör målet med att bekämpa varroakvalstret vara
att helt utrota detta, och är en sådan insats i så fall över
huvud taget möjlig? Vilka förutsättningar finns för att pröva
nya bekämpningsmetoder? När det gäller den s.k.
Frigo-varroametoden skulle exempelvis erfarenheterna från ett
fullskaleförsök kunna ge ytterligare underlag till nödvändiga
beslut om fortsatta åtgärder. Det kan även finnas skäl att pröva
de eventuella fördelarna med att definiera bin som husdjur.
Utskottet är dock inte berett att föreslå något särskilt
uttalande från riksdagens sida med anledning av de i motion
Jo515 (m) framförda kraven på ytterligare åtgärder i kampen mot
varroakvalstret. Att bekämpa detta är till stora delar ett
biodlingstekniskt problem som det i första hand får ankomma på
ansvariga myndigheter att hantera. Samtidigt förutsätter
utskottet givetvis att regeringen med stor uppmärksamhet följer
utvecklingen på detta område och då även beaktar eventuella
konsumentintressen samt om så anses nödvändigt snarast vidtar
erforderliga åtgärder. Utskottet föreslår därmed att motion
Jo515 (m) till den del den inte kan anses tillgodosedd med det
anförda lämnas utan någon riksdagens vidare åtgärd.
Övriga frågor
Motioner
I motion Jo507 (kds) framförs krav på obligatorisk
tbc-testning av den svenska hjortstammen. Enligt motionären vore
det önskvärt om man kunde skärpa bestämmelserna genom att gå på
Jordbruksverkets tidigare linje att införa obligatorisk
tbc-testning av den svenska hjortstammen.
Enligt motion Jo508 (fp) yrkande 1 bör en arbetsgrupp
tillsättas för att utvärdera klövhälsan hos mjölkkor och lämna
förslag om hur denna kan förbättras. Intill dess beslut fattats
efter en sådan utredning bör veterinär ges rätt att bevilja
dispens från förbudet mot s.k. kodressörer (yrkande 2).
Enligt motion Jo509 (c) yrkande 1 har Sverige i dag en
betryggande importkontroll av sperma, embryon och avelsdjur.
Härav följer att det finns ett bra skydd mot ej önskade
arvsanlag och allvarliga sjukdomar. Inom EU är denna kontroll
slopad. Kontrollen sker i stället vid intygsskrivandet i
ursprungslandet. Flera exempel finns på att sjukdomar sprids i
betydligt större grad än tidigare.
I motion Jo518 (c) betonas vikten av att åtgärder snarast
vidtas så att bevarandet av svenska lantraser tryggas. Enligt
motionärerna är bevarandearbetet i kris. För bevarande av
lantraserna krävs ett förtydligat uppdrag till Jordbruksverket
alternativt överförande av huvudmannaskapet för verksamheten
till Naturvårdsverket. Vid myndigheten bör inrättas ett
sekretariat för ändamålet som erhåller erforderliga ekonomiska
resurser. En rådgivande genbanksnämnd, som deltar i planeringen
och bidrar till förbättrad samverkan mellan sekretariatet och
övriga berörda intressenter (avelsorganisationer,
friluftsmuseer, djurparker och myndigheter), bör inrättas.
Vidare bör befintliga spermalager skyndsamt inlösas och därefter
stå under kontroll av den centrala myndigheten, som i samråd med
genbanksnämnden och berörda avelsorganisationer bestämmer över
deras användning.
Utskottets överväganden
Genom riksdagens beslut i november 1993 bemyndigades
regeringen att meddela föreskrifter om vad som skall gälla för
att kronhjortar och dovhjortar, som inte omfattas av någon
hälsokontroll, skall få flyttas från ett hägn. I samband härmed
konstaterade utskottet bl.a. att det för närvarande inte finns
skäl att utmönstra tuberkulos ur epizootilagstiftningen.
Utskottet anslöt sig till regeringens förslag om ett frivilligt
kontrollprogram för bekämpande av tuberkulos hos hjortdjur
(1993/94:JoU11 rskr. 88). Jordbruksverket skall före den 1 maj
1996 redovisa en utvärdering av kontrollprogrammet. Mot bakgrund
av det anförda föreslår utskottet att motion Jo507 (kds) lämnas
utan någon riksdagens vidare åtgärd.
Den 1 januari 1994 trädde förbudet mot elektriska kodressörer
i kraft även för befintliga anläggningar. Enligt vad utskottet
erfarit har Jordbruksverket på eget initiativ låtit en
arbetsgrupp utreda frågan om användningen av kodressörer.
Arbetsgruppen, som har studerat kodressörernas för- och
nackdelar, anser att de skall bort. Jordbruksverket bör dock
kunna ge dispens från förbudet under två år i speciella fall.
Mot bakgrund av det anförda och då det i första hand ankommer på
regeringen och berörda myndigheter att hantera denna fråga
föreslår utskottet att motion Jo508 (fp) lämnas utan någon
riksdagens vidare åtgärd.
I motion Jo509 redovisas vissa skillnader mellan Sverige och
EU när det gäller importkontrollen av sperma, embryon och
levande djur, skillnader som, enligt motionären, vid ett
närmande till EU kan leda till en försämrad djurhälsa. Utskottet
förutsätter att regeringen och ansvariga myndigheter
uppmärksammar eventuella problem på detta område och vid behov
vidtar nödvändiga åtgärder. Utskottet har inte funnit anledning
att föreslå något riksdagens initiativ i denna fråga. Motion
Jo509 (c) yrkande 1 avstyrks.
Bevarande av genetiskt material sker bl.a. i genbanker över
hela världen. I Sverige arbetar ett flertal institutioner med
bevarande av genetiska resurser på bl.a. husdjursområdet.
Arbetet bedrivs i huvudsak inom de avelsföreningar som finns för
ett flertal raser, men förtjänstfulla insatser utförs även av
fristående organisationer som Världsnaturfonden,
Naturskyddsföreningen, Stiftelsen Bohus Avelscentrum --
Nordens Ark, och vissa friluftsmuseer och djurparker.
Världsnaturfonden tillhör de sammanslutningar som under senare
år har satsat störst resurser på husdjursrasers bevarande. På
myndighetsnivå vilar ansvaret på Jordbruksverket, till vilket en
rådgivande nämnd, Genbanksnämnden, är knuten. Jordbruksverket
och nämnden har haft till uppgift att initiera och följa upp
inventeringar av de husdjursraser som är aktuella för
bevarandeinsatser, biträda vid upprättande av avelsplaner samt
bistå med information och rådgivning i genbanksfrågor. På
husdjursområdet finns ett nordiskt genbankssamarbete under en
ledningsgrupp med representanter från varje nordiskt land. Sedan
våren 1991 finns dessutom vid Norges Lantbrukshögskola en
nordisk informationscentral för insamling och lagring av
upplysningar om genetiska resurser hos nordiska husdjur. Till de
raser som har ansetts unika för Sverige och som därför bör
omfattas av ett bevarandeprogram hör t.ex. fjällkon och
rödkullan. En särskild avelsplan skall läggas upp för flera
generationer fjällkor, och Genbanksnämnden skall därvid även
kontrollera hur infryst sperma används. Bland övriga raser som
är föremål för särskilda bevarandeinsatser kan nämnas fårraser
som gutefår och ryafår samt flera raser av gås och anka samt
svensk dvärghöna, gotlandskanin och det nordiska biet.
Som utskottet tidigare konstaterat (1993/94:JoU9) bedrivs
redan i dag ett omfattande arbete av stor betydelse för den
genetiska mångfalden i jordbruket. Utskottet har tillstyrkt ett
förslag om att upprätta särskilda bevarandeplaner för bl.a. alla
arter av husdjur och lantraser för vilka vårt land har ett
särskilt ansvar. I sammanhanget vill utskottet även framhålla de
insatser som på flera håll görs genom att vissa lantraser, t.ex.
fjällkor och gutefår, används som betesdjur vid hävd av såväl
naturvårdsområden som av kulturlandskapet i övrigt. Utskottet
har tidigare beträffande resurser till Genbanksnämnden anfört
att det i första hand får ankomma på Jordbruksverket att bedöma
behovet av en eventuell omfördelning (1993/94:JoU13). Härutöver
kan nämnas att enligt det förslag om Sveriges medlemskap i
Europeiska unionen (prop. 1994/95:19), som kommer att behandlas
av riksdagen under hösten, bör det s.k. bevarandeprogrammet --
inklusive bevarandet av utrotningshotade husdjursraser --
tillföras 700 miljoner kronor. Med det anförda finner utskottet
syftet med motion Jo518 (c) i allt väsentligt tillgodosett.
Motionen påkallar därmed inte någon ytterligare riksdagens
åtgärd.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande tillsyn av djurskydd
att riksdagen med anledning av Riksdagens revisorers förslag
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om
en översyn av djurskyddstillsynen samt avslår motionerna
1994/95:Jo1 och 1993/94:Jo525,
2. beträffande utvidgat tillämpningsområde för 2 §
djurskyddslagen
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Jo511 yrkande 3 och
1993/94:Jo514 yrkande 4,
res. 1 (mp) - delvis
3. beträffande uppföljning av de djurförsöksetiska
nämndernas beslut
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Jo511 yrkande 4,
1993/94:Jo514 yrkande 3 och 1993/94:Jo521,
4. beträffande utvidgat tillämpningsområde för 4 §
djurskyddslagen
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Jo511 yrkandena 1 och
2, 1993/94:Jo514 yrkande 5 och 1993/94:Jo528 yrkande 3,
res. 1 (mp) - delvis
5. beträffande försöksdjursanvändningen i allmänhet
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Jo514 yrkande 1,
1993/94:Jo520 yrkande 2 och 1993/94:Jo528 yrkandena 2 och 4,
6. beträffande djurförsökens relevans och syfte m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Jo520 yrkande 1,
1993/94:Jo526 yrkande 1 och 1993/94:Jo528 yrkande 5,
7. beträffande avgiftsbeläggning av djurförsök
att riksdagen avslår motion 1993/94:Jo514 yrkande 2,
8. beträffande djurförsök vid framställning av kosmetika
att riksdagen avslår motion 1993/94:Jo519,
9. beträffande internationellt samarbete för skärpta regler
på djurförsöksområdet
att riksdagen avslår motion 1993/94:Jo520 yrkande 6,
10. beträffande behovsprövning av kemiska preparat
att riksdagen avslår motion 1993/94:Jo520 yrkande 4,
11. beträffande Centrala försöksdjursnämndens verksamhet
att riksdagen avslår motion 1993/94:Jo526 yrkande 2,
12. beträffande rituell slakt
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Jo501 och
1993/94:Jo502,
13. beträffande pälsdjursuppfödning
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Jo517 och
1993/94:Jo524,
14. beträffande saxfångst m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Jo505, 1993/94:Jo506,
1993/94:Jo512, 1993/94:Jo513, 1993/94:Jo522 och 1993/94:Jo529,
res. 2 (v, mp)
15. beträffande bekämpning av varroakvalster hos bin
att riksdagen avslår motion 1993/94:Jo515,
res. 3 (m, c, mp)
16. beträffande tuberkulos hos hjortdjur
att riksdagen avslår motion 1993/94:Jo507,
17. beträffande s.k. kodressörer
att riksdagen avslår motion 1993/94:Jo508,
18. beträffande importkontroll av levande djur m.m.
att riksdagen avslår motion 1993/94:Jo509 yrkande 1,
19. beträffande bevarandet av svenska lantraser
att riksdagen avslår motion 1993/94:Jo518.
Stockholm den 15 november 1994
På jordbruksutskottets vägnar
Lennart Daléus
I beslutet har deltagit: Lennart Daléus (c), Inga-Britt
Johansson (s), Inge Carlsson (s), Ivar Virgin (m), Ingvar
Eriksson (m), Leif Marklund (s), Alf Eriksson (s), Carl G
Nilsson (m), Eva Eriksson (fp), Ingemar Josefsson (s),
Ann-Kristine Johansson (s), Eva Björne (m), Gudrun Lindvall
(mp), Lennart Brunander (c), Åsa Stenberg (s), Michael Hagberg
(s) och Hanna Zetterberg (v).
Reservationer
1. Utvidgat tillämpningsområde för 2 och 4 §§ djurskyddslagen
(mom. 2 och 4)
Gudrun Lindvall (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8 börjar
med "Enligt 2 § djurskyddslagen" och på s. 9 slutar med
"berörda delar" bort ha följande lydelse:
Enligt 2 § djurskyddslagen -- -- -- (=utskottet) -- -- --
djurförsöksetisk nämnd. Genom ändringen fick en beslutande
myndighet med sanktionsmöjligheter ge vika för en rådgivande
instans som saknar sådana. De etiska nämnderna har varken
resurser eller befogenheter att fungera som tillsynsmyndighet.
Även uppföljningen av rekommendationer är bristfällig. Det råder
därför i dag en oklar situation när det gäller
myndighetskontrollen i samband med djurförsök. Detta bör lösas
genom att 2 § djurskyddslagen återfår sin ursprungliga lydelse
och att den kommunala nämnden med uppgifter inom miljö- och
hälsoskyddsområdet därmed återfår sitt fulla tillsynsansvar. Vad
utskottet anfört med anledning av motionerna Jo511 (c) yrkande
3 och Jo514 (c) yrkande 4 bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 12
börjar med "Riksdagen har" och på s. 13 slutar med "berörda
delar" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening finns det anledning att ge
föreskrifter om ett från djurskyddssynpunkt mer långtgående
skydd även när det gäller sådan djurhållning som i sig inte i
första hand motiveras av ekonomiska intressen. Djurskyddslagen
bör således ändras så att 4 § görs tillämplig beträffande alla
djur. Att lagen inte alltid kan uppfyllas för bl.a.
försöksdjurens del kan åtgärdas genom att undantag från regeln
införs i förekommande fall. Alla djurförsök måste dock
genomföras under så skonsamma omständigheter som möjligt, och
framför allt är det viktigt att även försöksdjuren hålls på ett
sådant sätt att de får möjlighet till ett naturligt beteende.
Regeringen bör ge Jordbruksverket i uppdrag att utfärda
föreskrifter för hur försöksdjur skall hållas och skötas. Vad
utskottet anfört med anledning av motionerna Jo511 (c) yrkandena
1 och 2, Jo514 (c) yrkande 5 och Jo528 (fp) yrkande 3 bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 2 och 4 bort ha
följande lydelse:
2. beträffande utvidgat tillämpningsområde för 2 §
djurskyddslagen
att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:Jo511
yrkande 3 och 1993/94:Jo514 yrkande 4 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
4. beträffande utvidgat tillämpningsområde för 4 §
djurskyddslagen
att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:Jo511
yrkandena 1 och 2, 1993/94:Jo514 yrkande 5 och 1993/94:Jo528
yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
2. Saxfångst m.m. (mom. 14)
Hanna Zetterberg (v) och Gudrun Lindvall (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 17
börjar med "Sverige kan" och på s. 18 slutar med "anses
tillgodosedda" bort ha följande lydelse:
Redan på 1960-talet förbjöds den s.k. bensaxen i Sverige. Även
om vi i vårt land har tagit avstånd från denna grymma
fångstmetod genom vårt förbud bidrar vi ändå till fortsatt
användning av bensax genom import av päls från länder där
saxfångst är tillåten. Enligt utskottets mening bör därför
import av pälsar och skinn från länder där saxfångst fortfarande
är tillåten förbjudas. Vad utskottet anfört med anledning av
motion Jo505 (v) yrkande 1 bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna. Motionerna Jo505 yrkande 2, Jo506 (kds),
Jo512 (m), Jo513 (fp), Jo522 (c) och Jo529 (s) avstyrks i den
mån de inte tillgodoses med vad utskottet nu anfört.
dels att utskottets hemställan under 14 bort ha följande
lydelse:
14. beträffande saxfångst m.m.
att riksdagen med anledning av motion 1993/94:Jo505 yrkande 1
och med avslag på motionerna 1993/94:Jo505 yrkande 2,
1993/94:Jo506, 1993/94:Jo512, 1993/94:Jo513, 1993/94:Jo522 och
1993/94:Jo529 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
3. Bekämpning av varroakvalster hos bin (mom. 15)
Lennart Daléus (c), Ingvar Eriksson (m), Eva Björne (m),
Gudrun Lindvall (mp) och Lennart Brunander (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19
börjar med "Enligt utskottets" och på s. 20 slutar med "vidare
åtgärd" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets -- -- -- (=utskottet) -- -- -- godtagbart
sätt. Det råder stor osäkerhet om hur stort område som
infekterats med varroakvalster. Det kan dock konstateras att
förekomsten av kvalster ännu är relativt begränsad, detta trots
att mer kraftfulla bekämpningsförsök inte gjorts sedan år 1991.
Enligt utskottets mening kan det därför finnas skäl att pröva
frågan om ytterligare bekämpningsinsatser och därmed även
överväga en förändrad strategi. Regeringen bör därför så fort
som möjligt initiera en översyn av nuvarande bekämpningsprogram
och därvid bl.a. noga pröva vidtagna bekämpningsåtgärder. Syftet
bör vara att utrota varroakvalstret. Vad utskottet anfört med
anledning av motion Jo515 (m) bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 15 bort ha följande
lydelse:
15. beträffande bekämpning av varroakvalster hos bin
att riksdagen med anledning av motion 1993/94:Jo515 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
Särskilt yttrande
Tuberkulos hos hjortdjur (mom. 16)
Gudrun Lindvall (mp) anför:
Sverige har länge varit befriat från sjukdomen tuberkulos.
Förekomsten av densamma på hjort har därför lett till stor oro.
Risken finns, att sjukdomen skall kunna spridas till nötkreatur
antingen direkt via hjortar, som smitit ur hägnen, eller via
andra vilda djur. För att kontrollera förekomsten av sjukdomen
infördes 1993 ett frivilligt kontrollprogram, som skall
utvärderas den 1 maj 1996.
Jag delar motionärens oro för den fortsatta utvecklingen i
Sverige och anser, att ett obligatoriskt kontrollprogram skulle
ha varit säkrare. Det vore fruktansvärt, om det skulle visa sig,
att det frivilliga kontrollprogrammet inte varit till fyllest.
Därför anser jag att frågan om att införa ett obligatoriskt
kontrollprogram måste hållas aktuell och om situationen så
kräver omedelbart införas.