I detta betänkande behandlar utskottet regeringens förslag
till ändringar i brottsbalken i syfte att ytterligare stärka
skyddet för barn och ungdomar mot att bli utnyttjade i sexuella
sammanhang. Förslagen bygger delvis på uttalanden av riksdagen i
fråga om bl.a. sexuellt umgänge med barn, straffmaximum för
grovt sexuellt utnyttjande samt preskriptionsregler rörande
sexualbrott mot barn. Utskottet, som konstaterar att förslagen
ligger väl i linje med utskottets tidigare överväganden,
tillstyrker bifall till propositionen.
Propositionen
I proposition 1994/95:2 (Justitiedepartementet) har regeringen
föreslagit att riksdagen antar det i propositionen framlagda
förslaget till lag om ändring i brottsbalken (BrB).
Lagförslaget, som granskats av Lagrådet, har fogats till
betänkandet, se bilaga.
Utskottet
Inledning
Den bärande tanken bakom straffbestämmelserna för sexualbrott
är en önskan att värna om den enskildes sexuella
självbestämmanderätt. Samhället har dock inte helt överlåtit på
den enskilde att bestämma över sina sexuella förbindelser. Detta
gäller bl.a. för barn och ungdomar. Lagstiftningen på detta
område bygger på att det finns ett särskilt behov av att bereda
barn skydd mot olika former av sexuella övergrepp och
utnyttjanden. Utgångspunkten är att den som är under 15 år skall
skyddas mot varje form av sexuell beröring och att den som är
underårig, dvs. under 18 år, skall skyddas mot vissa
otillbörliga utnyttjanden och viss förförelse. Sexualbrotten är
utformade som övergrepp gentemot personer, som behöver skydd
för sin sexuella integritet.
Bestämmelserna om sexualbrotten återfinns i 6 kap. BrB.
Reglerna har varit föremål för översyner vid upprepade
tillfällen under årens lopp. Genom omfattande ändringar som
trädde i kraft den 1 juli 1984 (prop. 1983/84:105, JuU25, rskr.
332, SFS 1984:399) kom hela kapitlet att stöpas om. Bl.a. togs
bestämmelserna om otukt med barn och otukt med ungdom bort och i
stället infördes bestämmelser om sexuellt utnyttjande av
underårig och sexuellt umgänge med barn.
Den 1 juli 1992 ändrades ett flertal regler i 6 kap. BrB på
nytt (prop. 1991/92:35, JuU7, rskr. 159, SFS 1992:147).
Ändringarna syftade bl.a. till att stärka skyddet för barn och
ungdomar mot att bli utnyttjade i sexuella sammanhang och till
att i strafflagstiftningen ytterligare markera allvaret i
sexuella övergrepp mot barn. Bl.a. infördes då en grov grad av
brotten sexuellt utnyttjande och sexuellt tvång.
Den 20 november 1989 antog FN:s generalförsamling en
konvention om barnets rättigheter, den s.k. barnkonventionen.
Konventionen innehåller bestämmelser avsedda att tillförsäkra
barn grundläggande rättigheter och att bereda barn skydd mot
övergrepp och utnyttjande. Med barn avses i konventionen varje
människa under 18 år. Sverige ratificerade konventionen i juni
1990 och den trädde i kraft den 2 september samma år. Sverige
reserverade sig inte på någon punkt och tillträdet till
konventionen föranledde inga ändringar i gällande lagstiftning
(prop. 1989/90:107, SoU28, rskr. 350).
Under år 1993 utarbetades inom Justitiedepartementet
departementspromemorian (Ds 1993:80) Ökat skydd för barn
Ytterligare åtgärder mot sexuella övergrepp m.m.
I promemorian behandlas frågan om svensk lagstiftning i någon
del behöver ändras för att Sverige skall anses uppfylla
bestämmelserna i barnkonventionen i fråga om bl.a. skydd av barn
mot sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp samt rörande
behandlingen av barn som frihetsberövats eller misstänks för
brott.
Vidare behandlas i promemorian vissa frågor om sexuella
övergrepp mot barn. Promemorian mynnar ut i vissa förslag till
lagändringar mot bakgrund av bl.a. uttalanden i riksdagen
rörande sexuellt umgänge med barn (1992/93:JuU16 s. 14 f) samt
straffmaximum för grovt sexuellt utnyttjande och
preskriptionsregler avseende sexualbrott mot barn (1991/92:JuU7
s. 13 resp. s. 15).
Propositionen grundas på promemorian och remissbehandlingen
av den.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås vissa ändringar i BrB i syfte att
ytterligare stärka skyddet för barn och ungdomar mot att bli
utnyttjade i sexuella sammanhang.
Bestämmelsen om sexuellt umgänge med barn i 6 kap. 5 § BrB,
dvs. då någon i annat fall än som avses förut i 6 kap. BrB har
sexuellt umgänge med barn under 15 år, förs enligt förslaget in
i 6 kap. 4 § första stycket BrB och blir således att rubricera
som sexuellt utnyttjande av underårig eller, i förekommande
fall, grovt sexuellt utnyttjande av underårig. Till följd härav
upphävs 6 kap. 5 § BrB.
Straffmaximum för grovt sexuellt utnyttjande i 6 kap. 3 § BrB
höjs enligt förslaget från fängelse högst fyra år till fängelse
högst sex år.
Bestämmelsen om sexuellt ofredande, 6 kap. 7 § BrB, föreslås
utvidgad på så sätt att det blir straffbart att förmå även den
som är fyllda 15 men inte 18 år att företa eller medverka i en
handling med sexuell innebörd, om handlingen är ett led i
framställning av pornografisk bild eller utgör en posering i
annat fall än när det är fråga om framställning av en bild.
Vidare föreslås i propositionen att preskriptionstiden för
sexualbrott mot barn enligt 6 kap. 1--4 och 6 §§ BrB förlängs på
så sätt att preskriptionstiden börjar löpa först den dag
målsäganden fyller eller skulle ha fyllt 15 år. Regler om detta
förs enligt förslaget in i 35 kap. 4 § BrB.
Slutligen behandlas vissa frågor mot bakgrund av
barnkonventionen.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1995.
Utskottets överväganden
Utskottet vill redan här slå fast att regeringens förslag
ligger väl i linje med de överväganden som legat bakom
utskottets tidigare ställningstaganden i flertalet av de
aktuella frågorna och som framgår av det följande ställer
utskottet sig bakom förslagen. Till de enskilda förslagen
återkommer utskottet i det följande.
Sexuellt umgänge med barn
Enligt 6 kap. 5 § BrB döms den som har sexuellt umgänge med
barn under 15 år för sexuellt umgänge med barn till fängelse
i högst fyra år. Straffskyddet för barn under 15 år är
ovillkorligt och avser såväl heterosexuella som homosexuella
handlingar. Straff inträder även om den sexuella förbindelsen är
helt frivillig från barnets sida och oavsett om något
beroendeförhållande föreligger eller inte. Bestämmelsen är
subsidiär i förhållande till de sexualbrott som anges i 6 kap.
1--4 §§ om våldtäkt, sexuellt tvång, sexuellt utnyttjande och
sexuellt utnyttjande av underårig. I de fall då någon av dessa
bestämmelser inte är tillämplig på ett fall av sexuell
förbindelse mellan en vuxen och ett barn blir det alltså fråga
om att tillämpa bestämmelsen om sexuellt umgänge med barn.
Begreppet sexuellt umgänge innefattar, förutom samlag,
främst någorlunda varaktig beröring av den andres könsorgan
eller beröring av den andres kropp med det egna könsorganet,
dvs. sexualhandlingar som företas med avsikt att tillfredsställa
eller uppväcka bådas eller enderas sexuella drift. Med
samlag avses i detta sammanhang att mannens och kvinnans
könsdelar kommit i beröring med varandra. Det föreligger inget
krav på inträngande eller sädesutgjutning och inte heller på
varaktighet. Även en kortvarig beröring kan i detta sammanhang
utgöra samlag.
Utskottet har vid ett stort antal tillfällen de senaste åren
behandlat frågor som rör sexualbrott och straff för olika
sexuella övergrepp på barn. Vid utskottets behandling av frågor
om sexualbrott i samband med utskottets betänkande rörande
straffskalor våren 1993 (1992/93:JuU16 s. 15 f) biföll
riksdagen utskottets hemställan (rskr. 220) om ett
tillkännagivande att regeringen borde överväga att göra en
allmän översyn av bestämmelsen om sexuellt umgänge med barn i 6
kap. 5 § BrB. Enligt utskottet kunde det ifrågasättas om
benämningen "sexuellt umgänge" är lämplig eller ens adekvat för
det slag av gärningar som straffbeläggs i paragrafen. Vidare
fanns det, enligt utskottet, skäl att överväga om bestämmelsen
medger en tillräcklig reaktion från samhällets sida på alla de
former av sexuella övergrepp mot barn som den för närvarande är
tänkt att omfatta. I det sammanhanget kunde det enligt
utskottets uppfattning finnas anledning att se över såväl
bestämmelsens tillämpningsområde som dess straffskala.
I propositionen föreslås att den nuvarande bestämmelsen i 6
kap. 5 § BrB om sexuellt umgänge med barn förs in i 6 kap. 4 §
första stycket BrB.
Enligt bestämmelsen i 6 kap. 4 § BrB bereds ungdom under 18 år
ett förstärkt straffskydd mot sexuellt umgänge i de fall den
unge antingen är avkomling, dvs. barn eller barnbarn osv. till
gärningsmannen eller står under gärningsmannens fostran, dvs.
gärningsmannen är vårdnadshavare, styvförälder eller liknande,
eller slutligen att gärningsmannen på grund av myndighets beslut
har att svara för den unges vård eller tillsyn. Regleringen
innebär i huvudsak ett absolut förbud för föräldrar, andra
fostrare eller vård- eller tillsynspersonal inom t.ex.
socialvården att inlåta sig på sexuellt umgänge med underåriga
som står under deras vård eller tillsyn. Det kan sägas att det
typiska är att det föreligger ett beroendeförhållande mellan
barnet och den vuxne. Straffet är fängelse i högst fyra år. Har
den som begått gärningen visat särskild hänsynslöshet mot den
underårige eller om brottet på grund av dennes låga ålder eller
annars är att anse som grovt är straffet fängelse i lägst två
och högst åtta år.
Enligt regeringen är en sådan straffrättslig särbehandling som
återfinns i 6 kap. 4 § BrB motiverad också i de situationer där
någon, oavsett om något beroendeförhållande föreligger eller
inte, utnyttjar barn under 15 år genom att förmå barnet att
delta i sexuella handlingar. Avsikten är att det skall markeras
att ett barn alltid måste ha nått en sådan nivå av insikt och
mognad att det kan inse vidden av sina handlingar innan ett
relevant samtycke till sexuellt umgänge kan ges. Lagstiftningen
skall tydligt förmedla att om ett barn deltar i en sexuell
aktivitet med en vuxen så är detta helt och hållet den vuxnes
ansvar.
Genom den föreslagna ändringen kommer också vissa av de
gärningar som i dag faller under bestämmelsen om sexuellt
umgänge med barn att, enligt 6 kap. 4 § andra stycket BrB, kunna
bedömas som grovt sexuellt utnyttjande av underårig.
Utskottet tillstyrker propositionen i denna del.
Grovt sexuellt utnyttjande
Till straff enligt 6 kap. 3 § BrB för sexuellt utnyttjande
döms den som förmår annan till sexuellt umgänge genom att
allvarligt missbruka hans eller hennes beroende ställning eller
som har sexuellt umgänge med annan genom att otillbörligt
utnyttja att denne befinner sig i vanmakt eller annat hjälplöst
tillstånd eller lider av psykisk störning. Straffet är fängelse
i högst två år.
Genom den tidigare nämnda lagstiftningen som trädde i kraft
den 1 juli 1992, (prop. 1991/92:35, JuU7, rskr. 159, SFS
1992:147), infördes den grova graden av brottet sexuellt
utnyttjande med en straffskala om fängelse lägst sex månader och
högst fyra år. Som rekvisit för när brottet skall bedömas som
grovt anges att gärningsmannen har visat särskild hänsynslöshet
eller om brottet annars är att anse som grovt. I ärendet
uttalade utskottet (s. 13), att utskottet godtog
justitieministerns förslag när det gällde gradindelningen men
att det inte var berett att frångå sitt tidigare
ställningstagande att sexuellt utnyttjande ur
straffvärdesynpunkt kan te sig likvärdigt med våldtäkt och att
detta borde komma till uttryck i straffmaximum för brottet grovt
sexuellt utnyttjande. -- I sina tidigare uttalanden (se JuU
1986/87:3 s. 11 f) hade utskottet särskilt tagit sikte på
situationer där straffvärdet för gärningen var högt och närmast
borde likställas med straffvärdet för våldtäkt. Utskottet utgick
i 1992 års ärende ifrån att saken skulle bli föremål för
ytterligare överväganden utan något särskilt uttalande från
riksdagens sida.
Utskottet ser därför med tillfredsställelse att regeringen nu
föreslår att maximistraffet för grovt sexuellt utnyttjande höjs
från fängelse i fyra år till fängelse i sex år, dvs. samma som
för våldtäkt.
Utskottet tillstyrker propositionen i denna del.
Sexuellt ofredande
Enligt stadgandet i 6 kap. 7 § BrB första stycket skall den
dömas för sexuellt ofredande som sexuellt berör barn under
15 år eller förmår ett barn under 15 år att företa eller
medverka i någon handling med sexuell innebörd. Detsamma gäller
den som blottar sig för annan på ett sätt som är ägnat att väcka
anstöt eller eljest genom ord eller handling på ett uppenbart
sedlighetssårande sätt uppträder anstötligt mot annan. Straffet
är böter eller fängelse i högst två år. Straffmaximum höjdes så
sent som den 1 juli 1993 (prop. 1992/93:141, JuU16, rskr. 220,
SFS 1993:207).
Såvitt nu är av intresse straffbeläggs härigenom såsom
sexuellt ofredande att någon förmår ett barn under 15 år att
vara modell vid framställning av pornografisk bild eller vid
sexuell posering.
Lagstiftningen bygger i princip på att den som har uppnått 15
års ålder själv har ett ansvar för sina sexuella handlingar.
Regeringen anser att detta dock inte kan gälla fullt ut. Unga
människor är enligt barnkonventionen i många avseenden att
bedöma som barn åtminstone upp till 18 års ålder, och de som
utnyttjas i pornografiska sammanhang kan inte själva överblicka
och bedöma de långsiktiga konsekvenserna av sitt handlande. Det
finns en uppenbar risk att dessa ungdomar tar särskild social
och känslomässig skada. Ungdomar bör därför enligt regeringen
ges ett ökat skydd mot sexuell exploatering och de skador som
kan bli en följd därav.
I propositionen föreslås att bestämmelsen om sexuellt
ofredande utvidgas på så sätt att det blir straffbart att förmå
även den som är fyllda 15 men inte 18 år att medverka vid
framställning av pornografisk bild eller vid sexuell posering.
Regeln har utformats så, att för ansvar krävs att gärningsmannen
genom tvång, förledande eller annan otillbörlig påverkan förmår
den underårige att företa eller medverka i handling med sexuell
innebörd, om handlingen är ett led i framställningen av
pornografisk bild eller utgör en posering i annat fall än när
det är fråga om framställning av en bild. Till skillnad mot vad
som gäller när barnet är under 15 år faller således
bildframställning m.m. vid vilka den unge medverkat helt och
hållet frivilligt utanför det straffbelagda området.
Utskottet delar regeringens bedömning och tillstyrker
propositionen i denna del.
I sammanhanget kan nämnas att bestämmelsen om sexuellt
ofredande är av betydelse bl.a. också vid bekämpningen av
barnpornografibrott som regleras i 16 kap. 10 a § BrB. Enligt
den bestämmelsen skall den dömas för barnpornografibrott som
skildrar barn i pornografisk bild med uppsåt att bilden sprids
eller som sprider sådan bild. Straffet är böter eller fängelse i
högst två år.
Riksdagen beslutade i våras (1993/94:KU28, rskr. 450) om
vilande grundlagsändringar som bl.a. innebär att det blir
straffbart att inneha barnpornografi fr.o.m. den 1 januari 1999.
Vidare kan nämnas att regeringen den 3 november i år har
beslutat om direktiv (dir. 1994:117) för en kommitté som skall
ha till uppgift att utreda på vilket sätt och med vilka medel
barnpornografi bäst kan bekämpas.
Preskriptionsbestämmelser för sexualbrott
Inom straffrätten finns två former av preskription,
åtalspreskription och påföljdspreskription. De allmänna
bestämmelserna om preskription ges i 35 kap. BrB.
Åtalspreskription innebär att påföljd för ett brott inte får
ådömas om den misstänkte inte har häktats eller erhållit del av
åtal för brottet inom viss tid från brottet. Denna tid är
bestämd till olika antal år beroende på det straff som högst kan
följa på brottet. Preskriptionstiden är två år om på brottet
inte kan följa svårare straff än fängelse i ett år, fem år om
svåraste straffet är högre men inte över fängelse i två år, tio
år om svåraste straffet är högre men inte över fängelse i åtta
år, femton år om svåraste straffet är fängelse på viss tid över
åtta år och slutligen tjugofem år om fängelse på livstid kan
följa på brottet.
Preskriptionstiden löper enligt huvudregeln från den dag då
brottet begicks.
Reglerna om åtalspreskription i BrB gäller också i fråga om
brott inom specialstraffrätten i den mån avvikande bestämmelser
inte har meddelats.
Med påföljdspreskription menas att en påföljd som har ådömts
någon bortfaller om åtgärder för verkställighet inte har
vidtagits inom viss tid som varierar efter påföljdens art och
längd.
Rättspolitiskt brukar åtalspreskription motiveras bl.a. med
att statens straffanspråk inte bör upprätthållas under
obegränsad tid; straffbehovet försvagas allteftersom tiden
löper, och från allmänpreventiv synpunkt är det därför inte lika
nödvändigt att för länge sedan begångna brott blir beivrade som
att så sker med brott som ännu är aktuella i det allmänna
medvetandet. Ett annat skäl som brukar tillmätas betydelse är
att det skulle drabba den misstänkte onödigt hårt att behöva
riskera att lång tid efter brottet ådömas straff, som kanske
äventyrar den tillvaro han byggt upp för sig (jfr SOU 1923:9 och
SOU 1925:28). Utskottet vill här tillägga att utskottet tidigare
vid flera tillfällen också slagit fast att preskriptionsreglerna
måste vara klara och enkla så att de inte vållar
tillämpningssvårigheter (se JuU 1984/85:14).
Åtalspreskriptionstiden i BrB är, som ovan framgått, bestämd
till olika antal år alltefter det straff som högst kan följa på
brottet. Det förekommer dock avsteg från de generella
bestämmelserna om preskription bl.a. i 35 kap. BrB och
skattebrottslagen (1971:69) rörande vissa bokföringsbrott resp.
skattebrott.
Utskottet behandlade under sistlidna vår (1993/94:JuU25 s. 30)
frågor rörande preskriptionsbestämmelser för sexualbrott.
Utskottet hänvisade därvid till sitt betänkande våren 1992
rörande sexuella övergrepp mot barn (1991/92:JuU7 s. 14 f).
Utskottet uttalade där bl.a. att starka skäl måste kunna
åberopas för en avvikelse från den generellt gällande
preskriptionstiden, i all synnerhet när det är fråga om att
förlänga den. Utskottet anförde vidare att utskottet emellertid
inte tidigare avvisat tanken på en särlösning för vissa brott om
sådan påkallas, och utskottet var berett att förorda en översyn
när det gällde sexualbrotten. Utskottet uttalade därvid att
översynen borde syfta till att de nuvarande
åtalspreskriptionstiderna förlängs. Vad utskottet anförde om en
översyn gav riksdagen som sin mening regeringen till känna
(rskr. 159).
Regeringen uttalar i propositionen att den i och för sig delar
den grundläggande inställningen, som framförts av Lagrådet, att
det är olyckligt om olika brott med likartat straffvärde har
olika preskriptionstider. Regeringen konstaterar emellertid att
det, som ovan nämnts, redan i dag gjorts avsteg från de
generella bestämmelserna om preskription i fråga om vissa brott.
Särskilt pekar regeringen på att vid vissa bokföringsbrott
utgångspunkten för preskriptionstidens beräknande förlagts till
en annan -- senare -- tidpunkt än dagen för brottets begående.
Regeringen konstaterar att den föreslagna regleringen inte
innebär en principiell nyhet.
Regeringen anför i propositionen att en särbehandling av
sexualbrott mot barn i preskriptionshänseende har starka skäl
för sig. Sexualbrott mot barn intar en särställning i det att de
i många fall inte ger några synliga skador. Skadorna ligger i
stället regelmässigt på det psykiska planet och kan vara både
svåra och livsvariga. Ett barn som utsätts för sexuella
övergrepp förmår ofta av olika skäl inte berätta om vad det
varit utsatt för förrän det kommer upp i de övre tonåren. Det är
först då som barnet nått sådan självständighet och mognad att
det kan berätta vad det varit med om. Sexuella övergrepp mot
barn upptäcks därför i många fall inte förrän lång tid
förflutit. Inte sällan kan de då vara preskriberade.
Regeringen understryker i propositionen att det
straffrättsliga sanktionssystemet har en central roll för att
bekämpa sexuella övergrepp. Höga krav måste därför ställas på
att regelsystemet är utformat så att det medger en effektiv
lagföring. Om bevisläget är sådant att den som gjort sig skyldig
till sexuellt övergrepp på ett barn kan överbevisas härom när
brottet uppdagas vore det enligt regeringens uppfattning
stötande om preskriptionsreglerna skulle lägga hinder i vägen
mot en lagföring. Om preskriptionstiden förlängs skulle den som
utsatts för övergrepp som barn härigenom kunna få upprättelse
även då en lång tid förflutit från händelsen och möjligheterna
att få skadestånd skulle öka. Regeringen anser att de
rättspolitiska argument, av innebörd att straffanspråket
uttunnas med tiden och att gärningsmannen efter viss tid bör
vara fredad mot ingripande, som uppbär preskriptionsinstitutet
väger lätt mot intresset av att kränkningar av detta slag
beivras.
Regeringen föreslår att preskriptionstiden för sexualbrott som
riktar sig mot barn och försök till sådant brott förlängs på det
sättet att preskriptionstiden börjar löpa först den dag
målsäganden fyller eller skulle ha fyllt 15 år.
För att en förlängning av preskriptionstiden skall vara
motiverad måste det enligt regeringsförslaget krävas att det rör
sig om allvarliga kränkningar. Regeringen ifrågasätter om de
brott som avses i bestämmelsen om sexuellt ofredande typiskt
sett uppfyller detta kriterium och föreslår att dagens
preskriptionsregler behålls för brott som faller under den
bestämmelsen. Regeringen föreslår sålunda att den nya
preskriptionsregeln skall gälla våldtäkt, sexuellt tvång,
sexuellt utnyttjande, sexuellt utnyttjande av underårig,
sexuellt umgänge med avkomling och sexuellt umgänge med syskon
(6 kap. 1--4 och 6 §§ BrB) samt försök till sådana brott. Övriga
brott i 6 kap. påverkas inte av förslaget.
Bestämmelsen om från vilken tidpunkt preskriptionstiderna
skall räknas förs in som ett andra stycke i 35 kap. 4 § BrB.
Regeringen föreslår därjämte en särskild övergångsbestämmelse
enligt vilken den nya bestämmelsen skall tillämpas även på brott
som har begåtts före ikraftträdandet om inte möjligheten att
ådöma påföljd har bortfallit enligt äldre bestämmelser.
Utskottet tillstyrker propositionen också i denna del.
Övrigt
I övrigt har utskottet ingenting att anföra med anledning av
propositionen.
Hemställan
Utskottet hemställer
beträffande åtgärder mot sexuella övergrepp på barn
att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i
brottsbalken.
Stockholm den 22 november 1994
På justitieutskottets vägnar
Gun Hellsvik
I beslutet har deltagit:
Gun Hellsvik (m),
Lars-Erik Lövdén (s),
Göran Magnusson (s),
Sigrid Bolkéus (s),
Göthe Knutson (m),
Märta Johansson (s),
Görel Thurdin (c),
Margareta Sandgren (s),
Siw Persson (fp),
Ann-Marie Fagerström (s),
Alice Åström (v),
Pär Nuder (s),
Kia Andreasson (mp),
Rolf Åbjörnsson (kds),
Helena Frisk (s),
Jeppe Johnsson (m) och
Göran R Hedberg (m).