I detta betänkande behandlar utskottet ett regeringsförslag om
effektiviseringar på delgivningsområdet. Bl.a. innebär förslaget
utvidgade möjligheter att använda förenklad delgivning och att
lägga delgivningsansvar på käranden i dispositiva tvistemål. I
ärendet behandlas också en med anledning av propositionen väckt
motion. Utskottet tillstyrker bifall till propositionen och
avstyrker motionen.
Två reservationer (m) har fogats till betänkandet.
Propositionen
I proposition 1994/95:188 (Justitiedepartementet) har
regeringen föreslagit att riksdagen antar de i propositionen
framlagda förslagen till
1. lag om ändring i delgivningslagen (1970:428),
2. lag om ändring i rättegångsbalken.
Lagförslaget, som har granskats av Lagrådet, har fogats till
betänkandet, se bilaga.
Motionen
1994/95:Ju16 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar om utvidgat delgivningsansvar för
käranden, i enlighet med vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen beslutar om utvidgning av
stämningsmannabehörighet till enskilda näringsidkare som driver
delgivningsverksamhet, i enlighet med vad som anförts i
motionen.
Utskottet
Bakgrund
Det finns i olika lagar och författningar regler om att
handlingar i vissa situationer skall delges en person, dvs.
det skall i efterhand kunna styrkas att handlingen överlämnats
till den sökte. Detta gäller t.ex. stämning i tvistemål och
brottmål, kallelser till förhandlingar i domstol m.m. Det
förfarande som syftar till att åstadkomma bevis om att
delgivning skett regleras i delgivningslagen (1970:428).
Det finns en rad olika former av delgivning. Reglerna innebär
i huvudsak följande.
Vid ordinär delgivning skickas den handling som skall
delges som lösbrev med posten med ett delgivningskvitto som
mottagaren skriver under och returnerar. Ordinär delgivning kan
också ske som förenklad delgivning (3 § första stycket).
Om det finns anledning att anta att ett delgivningskvitto inte
skulle skickas tillbaka inom utsatt tid kan delgivning ske med
särskild postdelgivning. I detta fall anlitas posten som ser
till att handlingen överlämnas till den sökte (3 § andra
stycket).
När det är lämpligt kan kallelser och andra handlingar som
inte är omfattande eller annars svårtillgängliga läsas upp i
telefon och därefter skickas med post, telefondelgivning
(3 § tredje stycket).
Om delgivning inte kan ske i enlighet med vad som hittills
sagts får delgivning ske genom stämningsman eller vissa andra i
lagen uppräknade personer, vars intyg om att delgivning skett
utgör fullt bevis om delgivning, stämningsmannadelgivning (3
§ fjärde stycket).
Förenklad delgivning innebär att myndigheten sänder den
handling som skall delges med posten till den sökte under hans
senast kända adress och minst en dag senare skickar ett
meddelande om att handlingen har sänts. Förfarandet kräver som
regel att den sökte först delgetts upplysning om att förenklad
delgivning kan komma att användas i målet (3 a §).
I vissa fall -- i första hand om den sökte är svåranträffbar
-- är det också möjligt att lämna den handling som skall delges
till någon annan än den sökte, t.ex. en vuxen familjemedlem,
arbetsgivaren eller en anställd varefter ett meddelande härom
skickas med posten till den sökte (12 §).
Om den sökte saknar känt hemvist och det inte går att
klarlägga var han uppehåller sig sker delgivning genom
kungörelse, kungörelsedelgivning. Sådan delgivning får också
användas även om den sökte har känt hemvist om det finns
anledning att anta att han har avvikit eller på annat sätt
håller sig undan. I sistnämnda fall kan handlingen också lämnas
i hans bostad eller där fästas på dörren (15 §).
Kungörelsedelgivning sker genom att den handling som skall
delges hålls tillgänglig på myndighetens kansli eller på annan
plats som myndigheten bestämmer och meddelande härom
offentliggörs, t.ex. genom annonsering i dagspressen (17 §).
Det finns också särskilda regler för delgivning med juridiska
personer.
Möjligheten till förenklad delgivning infördes år 1991 (prop.
1990/91:11, JuU8, rskr. 90). Samtidigt genomfördes en rad andra
förenklingar i delgivningsförfarandet. Dessa har nu utvärderats,
och en redovisning finns i Domstolsverkets rapport (1993:6)
Förenklad delgivning m.m. -- en utvärdering. Sammanfattningsvis
har Domstolsverket funnit att de nya reglerna i stort fungerar
tillfredsställande men att det finns utrymme för ytterligare
förbättringar av delgivningsreglerna. Förslag om förbättringar
har också framförts från andra håll till Justitiedepartementet.
Det i detta ärende aktuella lagförslaget bygger på de frågor som
sålunda väckts och som behandlas i departementspromemorian (Ds
1994:129) Vissa effektiviseringar på delgivningsområdet och
remissbehandlingen av den. Lagförslaget har som nyss framgått
granskats av Lagrådet.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås vissa ändringar av reglerna för
förenklad delgivning. För att underlätta handläggningen framför
allt vid tingsrätt av mål som inletts genom summarisk process
vid kronofogdemyndigheten föreslås att svaranden i ett mål hos
kronofogdemyndigheten om betalningsföreläggande eller vanlig
handräckning skall kunna delges information om att förenklad
delgivning kan komma att användas vid tingsrätten -- eller
Arbetsdomstolen eller Statens va-nämnd -- om målet efter
bestridande överlämnas dit. Vidare föreslås att informationen om
förenklad delgivning inte skall behöva delges, om den lämnas
till en part i nära anslutning till att denne gett in någon
handling i det aktuella målet.
Övriga förslag i propositionen tar sikte på andra
delgivningsformer än förenklad delgivning.
Det föreslås utvidgade möjligheter att tillgripa husrannsakan
för att kunna genomföra delgivning i brottmål.
Vidare föreslås att utredning i ett delgivningsärende om att
den sökte håller sig undan skall få användas vid bedömning av om
han håller sig undan även i ett senare delgivningsärende.
Det förordas också utvidgade möjligheter att lägga
delgivningsansvar på käranden i dispositiva tvistemål efter
mönster från den summariska processen. I denna del innebär
förslaget att om delgivning av stämning i ett dispositivt
tvistemål inte har kunnat ske, får rätten erbjuda käranden att
ta över delgivningen vid påföljd att stämningsansökan annars
avvisas.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1995.
Allmänna utgångspunkter
Delgivningssystemet har under senare år varit föremål för
flera översyner, och lagändringar har företagits vid flera
tillfällen. (se t.ex. prop. 1978/79:11, JuU 11, rskr. 36, prop.
1984/85:109, JuU 23, rskr. 216 och prop. 1990/91:11, JuU8, rskr.
90). Också riksdagens revisorer har uppmärksammat
delgivningsverksamheten. Revisorerna föreslog riksdagen (försl.
1987/88:16) att delgivningsförfarandet vid domstolar och
statliga myndigheter skulle bli föremål för en allomfattande och
förutsättningslös översyn. Detta förslag avvisades av utskottet
i sitt av riksdagen godkända betänkande (1988/89:JuU9) med
hänvisning till arbete som redan pågick i Justitiedepartementet
och som år 1990 resulterade i propositionen med förslaget om
förenklad delgivning m.m. I ärendet gjordes ett tillkännagivande
om vikten av snabba förbättringar på delgivningsområdet, varvid
revisorernas förslag skulle beaktas.
Syftet med det här översiktligt redovisade lagstiftnings- och
utredningsarbetet har genomgående varit att på olika sätt
förenkla och förbättra delgivningssystemet med bibehållande av
en hög rättssäkerhetsnivå.
Överväganden
Utskottet vill för sin del börja med att understryka att
utgångspunkten är att staten skall tillhandahålla ett väl
fungerande delgivningssystem för myndigheter och parter. Det
handlar då inte enbart om effektiviteten i de administrativa
systemen även om detta är något som inte får negligeras; tvärtom
handlar det främst om en grundläggande rättssäkerhetsfråga. En
aspekt härav är att en förutsättning för att en person skall
kunna tillvarata sin rätt är att han på ett tillräckligt säkert
sätt underrättas om vad som krävs av honom. En annan är att en
person som har krav på en motpart inte skall kunna hindras att
komma till sin rätt genom att motparten håller sig undan
delgivning. Ändringar av delgivningsreglerna innebär därför i
allmänhet en balansgång. Det finns enligt utskottets mening inte
utrymme för att överlag slopa de delgivningskrav som finns i dag
eller att radikalt sänka kraven för när delgivning skall anses
ha skett. Däremot kan systemet förbättras i olika hänseenden.
Utskottet kan redan här konstatera att utskottet från här
angivna utgångspunkter inte har några principiella invändningar
mot de förslag som läggs fram i propositionen.
I motion Ju16 (m) förs fram ytterligare några förslag. Det
handlar dels om en mer långtgående skyldighet för käranden att
själv ombesörja delgivning i tvistemål, dels om en utvidgning av
stämningsmannabehörigheten till enskilda näringsidkare efter ett
auktorisationsförfarande.
Utskottet behandlar först frågan om kärandens ansvar för
delgivning.
Förslaget i propositionen i denna del innebär som ovan
framgått att rätten kan erbjuda käranden att ta över
delgivningen av stämning i ett dispositivt tvistemål vid påföljd
att stämningsansökan eljest avvisas. En förutsättning är att
rätten först gjort aktningsvärda delgivningsförsök men
misslyckats.
I motion Ju16 föreslås att käranden skall ombesörja delgivning
av stämning i alla dispositiva tvistemål.
Enligt 2 § delgivningslagen skall delgivning ombesörjas av
myndigheten. Om en part begär att själv få ombesörja delgivning
kan myndigheten medge det om det kan ske utan olägenhet. I
sådana fall skall parten föreläggas att inom viss tid inkomma
med bevis om att delgivning skett. Sker inte det skall
myndigheten själv ombesörja delgivningen.
Här bör också nämnas att det enligt 33 kap. 1 §
rättegångsbalken (RB) åligger käranden att i stämningsansökan
ange svarandens namn och adress och andra uppgifter som krävs
för delgivning. Enligt 33 kap. 10 § RB kan brister i nu berörda
hänseenden leda till att stämningsansökan avvisas om rättelse
inte sker.
Utskottet vill för sin del ifrågasätta om det, som anförs i
motionen, finns några besparingar att göra när det gäller de
okomplicerade delgivningarna. Däremot skulle ett genomförande av
motionsförslaget medföra besparingar för staten och motsvarande
ökning av rättegångskostnaderna för käranden i de fall
delgivning går att genomföra först efter ett mer omfattande
delgivningsförfarande än vad som gäller för ordinär delgivning.
De ökade kostnaderna får enligt vanliga regler om
rättegångskostnadernas fördelning betalas av svaranden om
käranden vinner processen; om käranden å andra sidan förlorar
får han själv stå för kostnaderna.
Det som talar mot att käranden övertar ansvaret för delgivning
av stämningen i angivna fall är främst att det för en
processuellt svag kärande kan bli en övermäktig uppgift att
själv ombesörja delgivningen.
Utskottets utgångspunkt i detta ärende är att det åligger
staten att tillhandahålla ett väl fungerande delgivningssystem.
Detta bör enligt utskottets mening även gälla de dispositiva
tvistemålen. Om en kärande emellertid själv vill ombesörja
delgivningen finns, som framgått, möjlighet för tingsrätten att
överlåta uppgiften på honom. Härutöver tillkommer den i
propositionen föreslagna möjligheten att i viss begränsad
utsträckning lägga delgivningsansvaret på käranden; talan kan
annars avvisas.
Utskottet, som anser att huvudregeln alltjämt bör vara att
tingsrätten skall ombesörja delgivningen av stämning i
dispositiva tvistemål, finner för sin del förslaget i
propositionen väl avvägt. Utskottet tillstyrker bifall till
regeringsförslaget och avstyrker alltså bifall till motion Ju16
i denna del.
Utskottet går härefter över till frågan om privata
stämningsmän.
I den promemoria som ligger till grund för propositionen
redovisas i skissform vad som skulle krävas för en utvidgning av
stämningsmannabehörigheten till enskilda näringsidkare.
Övervägandena (s. 30 f) innebär bl.a. att det bör kunna godtas
att privat arbetande stämningsmän som står under offentlig
kontroll ges samma behörighet som offentligt anställda
stämningsmän när det gäller att överlämna handlingar och intyga
att så har skett. Det föreslås att det skulle ankomma på den
lokala polismyndigheten, Rikspolisstyrelsen eller länsstyrelsen,
eller en kombination av dessa myndigheter, att dels meddela
lämplig utbildning för stämningsmän, dels förordna stämningsmän
som vill arbeta i privat regi på samma sätt som den lokala
polismyndigheten nu utbildar och förordnar sina egna
stämningsmän. Tillsyn över de privata stämningsmännen skulle
utövas av polisen eller länsstyrelsen.
Övervägandena i promemorian i denna del motsvaras väl av de
förslag som förs fram i motion Ju16. I propositionen (s. 11)
anförs att bl.a. promemorians förslag om en utvidgning av
stämningsmannabehörigheten kräver ytterligare överväganden.
Frågan bereds nu vidare i Justitiedepartementet.
Enligt utskottets mening bör det pågående beredningsarbetet
avvaktas innan riksdagen tar ställning. Motion Ju16 i denna del
avstyrks.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande effektiviseringar på delgivningsområdet
att riksdagen med avslag på motion 1994/95:Ju16 yrkande 1
antar regeringens i proposition 1994/95:188 framlagda förslag
till lag om ändring i delgivningslagen (1970:428) och lag om
ändring i rättegångsbalken,
res. 1 (m)
I beslutet har deltagit:
Gun Hellsvik (m),
Lars-Erik Lövdén (s),
Birthe Sörestedt (s),
Göran Magnusson (s),
Sigrid Bolkéus (s),
Göthe Knutson (m),
Märta Johansson (s),
Görel Thurdin (c),
Margareta Sandgren (s),
Siw Persson (fp),
Ann-Marie Fagerström (s) (delvis),
Alice Åström (v),
Pär Nuder (s),
Lars Björkman (m),
Kia Andreasson (mp),
Helena Frisk (s) (delvis) och
Jeppe Johnsson (m).
Reservationer
1. Effektiviseringar på delgivningsområdet (mom. 1)
Gun Hellsvik, Göthe Knutson, Lars Björkman och Jeppe Johnsson
(alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 4 som börjar
med "Utskottet vill" och på s. 5 slutar med "denna del" bort ha
följande lydelse:
Utskottet konstaterar först att det redan med gällande regler
finns vissa möjligheter för käranden att själv få ombesörja
delgivningen. Detta är emellertid ett frivilligt åtagande.
Enligt utskottets mening är det rimligt att, som anförs i motion
Ju16, den part i ett dispositivt mål som har intresse av att
processen kommer till stånd också får vara beredd att själv
medverka till att domstolsförfarandet inleds genom att ombesörja
delgivningen. Härför talar starka skäl, inte minst behovet av
att skära i statens utgifter. Enligt utskottets uppfattning går
förslaget i propositionen i denna del inte tillräckligt långt
och regeringen bör få i uppdrag att under hösten återkomma till
riksdagen med ett kompletterande förslag som har till
utgångspunkt att det skall åligga käranden att ombesörja
delgivning av stämning i dispositiva tvistemål. Nya regler bör
kunna träda i kraft den 1 januari 1966. Vad utskottet nu anfört
med anledning av motion Ju16 bör ges regeringen till känna. I
avvaktan härpå godtar utskottet det mindre långtgående förslaget
i propositionen.
dels att utskottets hemställan under moment 1 bort ha
följande lydelse:
1. beträffande effektiviseringar på delgivningsområdet
att riksdagen med bifall till proposition 1994/95:188 och med
anledning av motion 1994/95:Ju16 yrkande 1 dels antar i
propositionen framlagda förslag till lag om ändring i
delgivningslagen (1970:428) och lag om ändring i
rättegångsbalken, dels som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört.
2. Privata stämningsmän (mom. 2)
Gun Hellsvik, Göthe Knutson, Lars Björkman och Jeppe Johnsson
(alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 5 börjar
med "Enligt utskottets" och slutar med "del avstyrks" bort ha
följande lydelse:
Utskottet kan för sin del se flera fördelar med en utvidgning
av stämningsmannabehörigheten på det sätt som föreslås i motion
Ju16, och utskottet är för sin del redo att redan nu ta
ställning för principen om privata stämningsmän. Det återstår
dock vissa överväganden, t.ex. beträffande tillsynen av den icke
offentliga delgivningsverksamheten. Detta arbete bör enligt
utskottets mening snabbas på. Regeringen bör alltså under hösten
för riksdagen lägga fram ett förslag om en utvidgning av
stämningsmannabehörigheten i linje med vad som anförs i motion
Ju16. Siktet bör vara inställt på att nya regler skall kunna
träda i kraft den 1 januari 1996. Vad utskottet nu med anledning
av motion Ju16 anfört bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 2 bort ha
följande lydelse:
2. beträffande privata stämningsmän
att riksdagen med anledning av motion 1994/95:Ju16 yrkande 2
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.