I detta betänkande behandlar utskottet ett regeringsförslag om
lagändringar när det gäller förfarandet vid lagföring av
ungdomar som misstänks för brott.
Åtgärder föreslås bl.a. för att förbättra samarbetet mellan
myndigheterna vid ungdomsmål och att öka snabbheten vid
förfarandet hos polis, åklagare och domstol. Vid domstolarna
skall mål mot ungdomar under tjugoett år normalt handläggas av
domare med särskild fallenhet för uppgiften. Domar i ungdomsmål
skall, om det inte finns synnerliga hinder, avkunnas muntligen i
samband med huvudförhandlingen. Vidare föreslås lagändringar som
bl.a. syftar till att de ungas vårdnadshavare och företrädare
för socialtjänsten i ökad utsträckning skall medverka i samband
med lagföringen. Möjligheterna att meddela åtalsunderlåtelse vid
återfall i brott begränsas.
Utskottet tillstyrker i huvudsak regeringens förslag. En
mindre justering föreslås när det gäller avkunnandet av domar i
ungdomsmål.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 mars 1995.
Till betänkandet har fogats tre reservationer (v), (m, c, fp,
kds) och (v, kds).
Propositionen
I proposition 1994/95:12 har regeringen
(Justitiedepartementet) föreslagit att riksdagen antar de i
propositionen framlagda förslagen till
1. lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda
bestämmelser om unga lagöverträdare och
2. lag om ändring i lagen (1976:371) om behandlingen av
häktade och anhållna m.fl.
Lagförslagen, som har granskats av Lagrådet, har fogats till
betänkandet, se bilaga.
Motionerna
1994/95:Ju1 av Lars-Erik Lövdén m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om inriktningen av påföljdssystemet för unga
lagöverträdare.
1994/95:Ju2 av Alice Åström m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen avslår regeringens proposition 1994/95:12
Handläggning av ungdomsmål,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om de nya reglerna för handläggning av
ungdomsmål,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om inriktningen av kriminalpolitiken avseende
ungdomar som begår kriminella handlingar.
Utskottet
Inledning
Med stöd av regeringens bemyndigande tillkallade chefen för
Justitiedepartementet i juni 1990 en kommitté för att göra en
översyn av det allmännas insatser vid brott av unga och för att
utvärdera det nuvarande regelsystemet på området. Huvuduppgiften
var att undersöka om den nuvarande fördelningen av uppgifter
mellan socialtjänsten och rättsväsendet var väl avvägd när det
gäller unga lagöverträdare och om samordningen mellan
myndigheterna kan förbättras. Utredningen antog namnet
Ungdomsbrottskommittén (Ju 1990:07; dir. 1990:53).
Kommittén lade i juni 1993 fram betänkandet (SOU 1993:35)
Reaktion mot ungdomsbrott. I betänkandet behandlas hur
reaktionssystemet mot ungdomar som begår brott bör vara utformat
och hur handläggningen av ungdomsmålen skall gå till.
Betänkandet har remissbehandlats. Betänkandets förslag om hur
ungdomsmålen skall handläggas hos framför allt polis, åklagare
och i domstol och remissbehandlingen därav ligger till grund för
de i detta ärende aktuella lagförslagen. Kommitténs förslag när
det gäller utformningen av påföljdssystemet bereds vidare inom
Justitiedepartementet.
I propositionen tas också upp frågan om svensk lagstiftning
behöver ändras för att stå i överensstämmelse med FN:s
barnkonvention när det gäller rätten till offentlig försvarare
för barn som misstänks för brott. Propositionen bygger i denna
del på vad som föreslagits i den inom Justitiedepartementet
upprättade promemorian (Ds 1993:80) Ökat skydd för barn och
remissbehandlingen av promemorian.
I ärendet har inkommit en skrivelse från landets
hovrättspresidenter.
Gällande ordning
Sedan länge särbehandlas unga lagöverträdare under arton år.
Deras brottslighet skall i betydligt mindre utsträckning än de
äldres bli föremål för domstolsprövning och åtgärder inom
kriminalvården. Principen är i stället att de unga
lagöverträdarna skall uppmärksammas av de sociala myndigheterna
och att dessa på olika sätt skall ge råd och stöd eller ingripa
med andra åtgärder. Tanken är att åtal skall kunna underlåtas om
lika goda eller bättre behandlingsmöjligheter för en ung
lagöverträdare kan åstadkommas utan att åtal väcks. Den
rättsliga regleringen finns i första hand i socialtjänstlagen
(1980:620), lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård
av unga (LVU) och lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om
unga lagöverträdare (LUL).
Särskilda bestämmelser om förfarandet i brottmål mot unga
finns i den ovan nämnda LUL. Lagen har karaktären av komplement
till rättegångsbalken och innehåller bl.a. bestämmelser om
åtalsunderlåtelse, yttranden från socialnämnden,
strafföreläggande, underrättelse om brottsmisstanke till
vårdnadshavare och särskilda regler för unga som gripits av
polis. Vidare finns särskilda bestämmelser som rör förfarandet i
domstol, bl.a. om häktning, offentlig försvarare,
personutredning och om vårdnadshavares medverkan. Det finns
också en bestämmelse om en tidsfrist för hållande av
huvudförhandling. Flertalet bestämmelser avser dem som är under
arton år, men några gäller även för dem som har fyllt arton men
inte tjugoett år. I lagen regleras också förfarandet när
utredning inleds i fråga om den som misstänkts för att ha begått
brott före femton års ålder.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås ett antal lagändringar som syftar
till att anpassa förfarandet vid lagföring av ungdomar som
misstänks för brott till de speciella krav som ställs just i
ungdomsmål.
Åtgärder föreslås för att förbättra samarbetet mellan
myndigheterna vid handläggning av ungdomsmål och att öka
snabbheten vid förfarandet hos polis, åklagare och domstol.
Bland annat föreslås att särskilt lämpade poliser och åklagare
skall leda förundersökningen i mål med ungdomar under arton år
och att en tidsfrist för förundersökningen skall gälla i sådana
mål. Vidare skall åklagare i ökad utsträckning vara
förundersökningsledare i ungdomsmål. Vid domstolarna skall mål
mot ungdomar under tjugoett år normalt handläggas av domare med
särskild fallenhet för uppgiften. Domar i dessa mål skall, om
det inte finns synnerliga hinder, avkunnas i samband med
huvudförhandlingen. I propositionen föreslås också lagändringar
som syftar till att de ungas vårdnadshavare och företrädare för
socialtjänsten i ökad utsträckning skall medverka i samband med
lagföringen.
Det föreslås också att beslut om åtalsunderlåtelse normalt
skall meddelas den unge inom två veckor från det att beslutet
fattades. Detta skall ske vid ett personligt sammanträffande med
den åklagare som har fattat beslutet varvid den unges
vårdnadshavare och företrädare för socialtjänsten om möjligt
skall närvara.
Möjligheten att meddela åtalsunderlåtelse vid återfall i brott
skall enligt förslaget begränsas.
I fråga om yttrande från socialtjänsten och
frivårdsmyndigheten föreslås att dessa skall inhämtas av
åklagare redan under förundersökningen. Målsättningen skall vara
att förundersökningen och personutredningen i mål mot unga
lagöverträdare är klara samtidigt.
En ändring föreslås i den särskilda bestämmelse om offentliga
försvarare som gäller för unga lagöverträdare. Skälet är att
regeln bättre skall överensstämma med FN:s barnkonvention.
I propositionen redovisas också beredningsläget beträffande
arbetet med frågor om hur påföljdssystemet för ungdomar bör vara
utformat i framtiden. Utgångspunkten för detta arbete är att
reaktioner på brott som begås av unga skall vara en uppgift för
rättsväsendet. Vidare bör eftersträvas att de påföljder som
används för unga tillgodoser de grundläggande straffrättsliga
principerna om förutsebarhet, enhetlighet och proportionalitet.
Några lagförslag läggs inte fram i detta sammanhang.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 mars 1995.
Utskottets överväganden
Avslag på propositionen
I motion Ju2 (v) yrkas dels avslag på propositionen, dels ett
tillkännagivande om att lagförslagen, om de genomförs, försvårar
möjligheterna för unga att bli dömda till vård inom
socialtjänsten.
Utskottet har uppfattningen att samhällets reaktion på
ungdomars brott skall vara snabb, enkel och tydlig. I
propositionen föreslås också en rad åtgärder som kommer att
medverka till att en sådan ordning kan uppnås. Socialtjänsten
har huvudansvaret för de unga lagöverträdarna, och utskottet kan
inte se att att det finns någon principiell motsättning mellan
stöd, hjälp och vård å den ena sidan och tydliga snabba
reaktioner mot ett inte acceptabelt beteende å den andra.
Tvärtom kan sådana reaktioner ha ett pedagogiskt värde genom att
inpränta och befästa normer som är grundläggande i samhället.
Utskottet ställer sig således i princip bakom lagförslagen i
propositionen och avstyrker därför bifall till nu behandlade
motionsyrkanden. Till enskilda frågor i propositionen återkommer
utskottet i det följande.
Reform av påföljdssystemet för unga lagöverträdare
Bakgrund
Som framgått ovan särbehandlas unga lagöverträdare sedan lång
tid tillbaka. De yngsta lagöverträdarna blir föremål för
domstolsprövning i betydligt mindre omfattning än de vuxna och
sådana påföljder som verkställs inom kriminalvården döms ut i
betydligt mindre utsträckning för unga än för vuxna.
Brottsbalken (BrB) innehåller också en särskild påföljd för
ungdomar under tjugoett år. Bestämmelsen härom, som finns i 31
kap. 1 § BrB, innebär att rätten får döma en ung person som
begått en brottslig gärning till överlämnande till vård inom
socialtjänsten. En förutsättning är att den unge kan bli föremål
för vård eller annan åtgärd enligt socialtjänstlagen eller LVU.
Ett sådant överlämnande innebär att det ankommer på
socialnämnden att ensam besluta vilka åtgärder som skall vidtas
beträffande den unge. Socialtjänstlagen möjliggör olika
vårdinsatser under förutsättning att den unge frivilligt
medverkar till dessa. Aktualiseras tvångsvård enligt LVU skall
socialnämnden ansöka därom hos länsrätten, som beslutar i
frågan. Socialnämnden bestämmer hur sådan tvångsvård av den unge
skall ordnas, var han skall vistas under vårdtiden och hur länge
vården skall pågå. Socialnämndens åtgärder anpassas helt till
den unges behov. Domstolen, som fastlägger det straffrättsliga
ansvaret, saknar i dessa fall i princip inflytande över
innehållet i den utdömda påföljden. Om brottets straffvärde m.m.
påkallar det finns dock möjlighet för domstolen att förena
överlämnandet till vård med dagsböter, även om böter inte ingår
i straffskalan för det aktuella brottet.
Myndigheterna inom rättsväsendet har teoretiskt sett möjlighet
att utnyttja alla de alternativ som står till buds för vuxna
lagöverträdare när det gäller att bestämma reaktionerna på ett
brott som begåtts av en ung person. Genom den särreglering som
finns för unga lagöverträdare är mellertid möjligheterna i
praktiken väsentligt begränsade. Andra påföljder än överlämnande
till särskild vård som kan komma i fråga är böter, villkorlig
dom, skyddstillsyn och fängelse. Vissa begränsningar föreligger
när det gäller att döma ungdomar till fängelse. För brott som
någon begått innan han fyllt arton år får rätten döma till
fängelse endast om det finns synnerliga skäl. Ungdomar mellan
arton och tjugoett år som begått brott får dömas till fängelse
endast om det med hänsyn till gärningens straffvärde eller det
annars finns särskilda skäl för det.
Propositionen
I propositionen redovisas beredningsläget beträffandet arbetet
med frågor om hur påföljdssystemet för ungdomar bör vara
utformat i framtiden. Utgångspunkten för detta arbete är att
reaktioner på brott som begås av unga skall vara en uppgift för
rättsväsendet. Vidare bör det, enligt propositionen,
eftersträvas att de påföljder som används för unga tillgodoser
de grundläggande straffrättsliga principerna om förutsebarhet,
enhetlighet och proportionalitet.
Utgångspunkten för ställningstagandena i propositionen i denna
del är sammanfattningsvis att det finns starka skäl som talar
för att påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten i
dess nuvarande form bör tas bort och att även unga personer
skall ådömas en påföljd för brottet av domstol i huvudsak inom
ramen för det vanliga påföljdssystemet. Socialtjänstens ansvar
för den unge i enlighet med socialtjänstlagen och LVU skall
dock, enligt propositionen, bestå.
Några lagförslag läggs inte fram i dessa delar. Däremot görs
en genomgång av de nuvarande brottspåföljderna, och det
redovisas också hur dessa på olika sätt kan förändras och
kombineras för att passa de unga bättre.
Motionerna
I motion Ju1 (s) begärs ett tillkännagivande om inriktningen
av påföljdssystemet för unga lagöverträdare. Enligt motionärerna
bör principen vara att ungdomar under arton år så långt möjligt
skall hållas utanför kriminalvården och att huvudansvaret för
unga som begått brott bör ligga hos socialtjänsten. Ett liknande
yrkande framställs i motion Ju2 (v).
Utskottets överväganden
Utskottet känner i likhet med motionärerna tveksamhet inför
resonemanget i propositionen om att de principer som ligger till
grund för påföljdsbestämningen för vuxna i ökad utsträckning bör
vara vägledande även vid bestämmandet av påföljder för de unga.
Den särreglering som i dag finns beträffande unga människor som
begår brott bygger på erfarenheten att påföljden för en ung
lagöverträdare måste anpassas till den unges personliga mognad
och särskilda förhållanden. Grundläggande för utskottets
uppfattning är att fängelsestraff motverkar en ung människas
möjlighet att föra ett laglydigt liv. Ungdomar under arton år
som begår brott skall därför så långt möjligt hållas utanför
kriminalvården och huvudansvaret för dessa bör även
fortsättningsvis ligga hos socialtjänsten, även om
tvångsåtgärder i vissa fall är nödvändiga för att förhindra den
unge att fortsätta sin kriminella verksamhet. Mot bakgrund av
vad utskottet nu anfört ser utskottet det som angeläget att det
utvecklas metoder, inom ramen för såväl rättsväsendet som
socialtjänsten, för att finna adekvata åtgärder som kan medverka
till att barn och ungdomar som begått brott kan ledas in i ett
laglydigt liv. Härför krävs också en utökad samverkan mellan
socialtjänsten och rättsväsendet, som bör inriktas på att
åstadkomma snabba, enkla och adekvata åtgärder mot
ungdomsbrottsligheten. Det får ankomma på regeringen att i det
fortsatta reformarbetet på påföljdsområdet när det gäller
ungdomar beakta vad utskottet nu anfört med anledning av
motionerna Ju1 och Ju2. Vad utskottet här anfört bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna.
Förfarandet i domstol
Domstolarnas organisation och sammansättning i ungdomsmål
I propositionen föreslås att brottmål mot den som inte har
fyllt tjugoett år i tingsrätt och hovrätt skall, om inte hinder
möter, handläggas av lagfarna domare med särskilt intresse och
fallenhet för arbete med ungdomar. Enligt förslaget skall detta
också gälla för de nämndemän som anlitas i dessa mål -- för
närvarande gäller för dem i tingsrätt ett krav på insikt och
erfarenhet beträffande vård och fostran av ungdom. Den
föreslagna ordningen föreslås lagfäst genom en särskild
bestämmelse härom i LUL (25 §). Från bestämmelsen undantas
ungdomsmål där det är fråga om brott med enbart böter i
straffskalan. Rent organisatoriskt bör, enligt propositionen,
ungdomsmålen samlas på särskilda ungdomsrotlar. Den frågan
skall, anförs det, regleras i förordningsform. Det skall ankomma
på domstolschefen att utse den eller de domare vid domstolen som
skall handlägga ungdomsmålen.
Enligt författningskommentaren till bestämmelsen (prop. s.
103) är möjligheten att låta ungdomsmål handläggas av en annan
domare än den särskilde domaren avsedd att användas restriktivt.
Det skall kunna ske i fall där det inte är praktiskt möjligt för
den särskilde domaren att själv handlägga målet, t.ex. vid
sjukdom eller i semestertider.
Den föreslagna ordningen kritiseras i skrivelsen från
hovrättspresidenterna. Här anförs att förslaget i denna del
redan av principiella skäl kan sättas i fråga. Det hävdas att de
egenskaper, som domarna vilka skall handlägga ungdomsmålen
förutsätts besitta, finns hos de allra flesta domare. I
skrivelsen uppmärksammas dock främst att bestämmelsen för
hovrätternas del skulle medföra betydande problem av praktisk
natur.
Utskottet vill i denna del anföra följande. Som anförs i
propositionen har erfarenheten visat att kontakter med barn och
ungdomar som har problem kan inrymma särskilda svårigheter, inte
minst när det gäller kommunikationen. I ungdomsmål ställs därför
särskilda krav i dessa hänseenden på rättens ledamöter. Av stor
betydelse är också att såväl ordföranden som rättens övriga
ledamöter är väl insatta i kriminella ungdomars särskilda
problem för att finna den adekvata påföljden. En fördel med ett
begränsat antal domare i ungdomsmål är också att det kan vara
lättare att låta dessa få särskild utbildning i olika frågor som
har med ungdomar att göra. Mot att ha särskilda domare i
ungdomsmål talar å andra sidan enligt utskottets mening
huvudsakligen två skäl, dels att alla domare i princip bör anses
vara lika väl skickade att handlägga alla slags mål, dels att
vissa organisatoriska problem kan uppstå med en sådan ordning.
I fråga om ungdomsmålen gör sig också enligt utskottets mening
särskilt behovet av god förmåga att kommunicera med ungdomar sig
starkt gällande, och även övriga nyss anförda skäl har bärighet.
Det handlar här, anser utskottet, dels om sådana färdigheter som
intresse och fallenhet för uppgiften som kan uppövas, dels om
kunskaper på det sociala området som bör inhämtas. Utskottet
anser mot den bakgrunden det lämpligt med en viss specialisering
i ungdomsmålen. Med det synsätt utskottet här anlägger uppstår
inte heller någon konflikt med principen om alla domares
allmänna lämplighet för alla typer av mål, och utskottet
tillstyrker förslaget. Utskottet utgår från att de
organisatoriska svårigheter som kan uppstå beaktas i samband med
det av regeringen aviserade förordningsarbetet.
Avkunnande av dom
Regler om avkunnande av dom i brottmål finns i 30 kap. 7 §
rättegångsbalken (RB). Huvudregeln är att dom i målet skall
avkunnas omedelbart efter rättegångens avslutande. Enligt
bestämmelsen gäller att överläggning skall hållas samma dag som
huvudförhandlingen avslutas eller senast nästa arbetsdag, och om
det kan ske, dom beslutas och avkunnas. Om det befinns
oundgängligen nödvändigt, får rätten besluta anstånd för att
besluta eller skriva domen. Domen skall i sådant fall meddelas
inom två veckor, efter att förhandlingen avslutats. Om den
tilltalade är häktad skall domen meddelas inom en vecka från
förhandlingens avslutande. Detsamma gäller om den tilltalade
inte fyllt arton år och är åtalad för ett brott för vilket är
föreskrivet fängelse i mer än ett år. Dessa tidsfrister får
överskridas endast om det finns synnerliga skäl. Om domen inte
avkunnas vid huvudförhandlingen skall den avkunnas vid annat
rättens sammanträde eller meddelas genom att hållas tillgänglig
på rättens kansli, s.k. kanslidom.
Det krävs således enligt ordlydelsen i den berörda
bestämmelsen starka skäl för att underlåta att avkunna dom i
anslutning till huvudförhandlingen. Enligt propositionen har
emellertid praxis i domstolarna utvecklats därhän att
bestämmelsen tillämpas mindre strikt.
Enligt propositionen är det för ungdomsmålen önskvärt att
åstadkomma en stramare ordning än den som nu tillämpas. Det
föreslås därför att det i LUL införs en bestämmelse (30 §) i
fråga om avkunnande av domar mot ungdomar. Bestämmelsen tar
närmast sikte på fall där den unge fälls till ansvar i målet och
innebär att i mål mot den som är under tjugoett år domen skall
avkunnas muntligen vid huvudförhandlingen eller annat rättens
sammanträde, om det inte möter synnerliga hinder. Bestämmelsen
hänvisar i övrigt till den ovan berörda regeln i 30 kap. 7 § RB.
Enligt författningskommentaren i propositionen till den
föreslagna bestämmelsen (s. 104 f) krävs det mycket starka skäl
för att underlåta att avkunna domen muntligen. Som exempel nämns
att det är fråga om ett mycket stort mål med många tilltalade
och ett stort antal särskilda yrkanden.
I skrivelsen från landets hovrättspresidenter kritiseras den
föreslagna bestämmelsen. Det begärs att det ytterligare skall
övervägas om den föreslagna bestämmelsen skall gälla för
hovrätternas del.
Utskottet delar uppfattningen i propositionen att det i mål
mot unga är särskilt viktigt att domen, om den innebär att den
unge fälls till ansvar, avkunnas efter huvudförhandlingen när
denne är närvarande. Domen kan, som anförs i propositionen,
förväntas göra ett starkare intryck på den unge om han får ta
del av den muntligt och medan han har rättegången i färskt
minne. Rättens ordförande har då också möjlighet att närmare
förklara domens innebörd för den unge och även att framhålla
betydelsen av att den unge iakttar vad som kan vara föreskrivet
i domen.
Utskottet vill dock när det gäller möjligheterna att underlåta
att avkunna domen muntligen understryka att vad som anförts
därom i författningskommentaren inte kan anses utgöra en
uttömmande uppräkning på situationer när detta kan inträffa.
Givetvis kan även andra omständigheter än omfattningen av ett
mål ha betydelse vid den bedömningen. Utskottet vill särskilt
framhålla att komplicerade rättsfrågor aktualiseras i mål av
vitt skilda omfång. Utskottet har som framgått förståelse för de
pedagogiska synpunkter som ligger bakom förslaget i
propositionen. Utskottet måste dock konstatera att pedagogiken
inte kan tillåtas sättas före rättssäkerheten. Vad utskottet nu
anfört hindrar dock inte att utgångspunkten skall vara en mycket
restriktiv tolkning när det gäller möjligheten till undantag
från huvudregeln om muntligt avkunnande av domar i ungdomsmål.
För ytterligare överväganden vill utskottet ta upp frågan om
vad som skall gälla för det fall rätten vid överläggningen i ett
ungdomsmål finner att synnerliga hinder möter mot att avkunna
domen muntligen vid huvudförhandlingen och att det alltså behövs
anstånd med domens avkunnande. Här synes motstridigheter
föreligga mellan den föreslagna bestämmelsen och
allmänmotiveringen i propositionen.
Enligt den föreslagna bestämmelsens ordalydelse skall
domen i sådant fall avkunnas muntligen vid annat sammanträde som
rätten håller om inte synnerliga hinder möter. Av
allmänmotiveringen (prop. s. 91) framgår emellertid att
regeringen har uppfattningen att det inte är praktiskt att mera
regelmässigt hålla särskilda sammanträden för avkunnande av dom
mot unga lagöverträdare. Utskottet delar denna uppfattning och
anser således att rätten i en sådan situation, enligt
bestämmelsen i 30 kap. 7 § RB, bör kunna välja mellan att
avkunna domen muntligen vid ett särskilt sammanträde eller
meddela s.k. kanslidom. Frågan är då om den föreslagna
bestämmelsen kan anses ge uttryck för en sådan uppfattning.
Utskottet anser att så inte är fallet och förordar en ändring av
ordalydelsen i den föreslagna bestämmelsen (30 § LUL) i enlighet
med vad som framgår av utskottets hemställan nedan. Härigenom
hålls möjligheten öppen att avkunna dom vid särskilt sammanträde
när det bedöms lämpligt.
I övrigt har utskottet inte något att anföra i anledning av
propositionen eller motionerna.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande avslag på propositionen
att riksdagen avslår motion 1994/95:Ju2 yrkandena 1 och 2,
res. 1 (v)
2. beträffande avsnitt 4 i propositionen
att riksdagen med anledning av dels propositionen i denna
del, dels motionerna 1994/95:Ju1 och 1994/95:Ju2 yrkande 3
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om
en reform av påföljdssystemet för unga lagöverträdare,
res. 2 (m, c, fp, kds)
3. beträffande särskilda ungdomsdomare
att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda
bestämmelser om unga lagöverträdare såvitt avser 25 §,
res. 3 (v, kds)
4. beträffande avkunnande av dom
att riksdagen antar det i moment 3 nämnda lagförslaget såvitt
avser 30 § dock med den ändringen att orden "eller vid annat
sammanträde som rätten håller" utgår,
5. beträffande lagförslagen i övrigt
att riksdagen dels antar det i moment 3 nämnda
lagförslaget såvitt det inte omfattas av utskottets hemställan
ovan, dels antar regeringens förslag till lag om ändring i
lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl.
Stockholm den 15 november 1994
På justitieutskottets vägnar
Gun Hellsvik
I beslutet har deltagit: Gun Hellsvik (m), Göran Magnusson
(s), Sigrid Bolkéus (s), Märta Johansson (s), Görel Thurdin (c),
Margareta Sandgren (s), Anders G Högmark (m), Siw Persson (fp),
Ann-Marie Fagerström (s), Alice Åström (v), Pär Nuder (s), Lars
Björkman (m), Kia Andreasson (mp), Rolf Åbjörnsson (kds), Helena
Frisk (s), Jeppe Johnsson (m) och Widar Andersson (s).
Reservationer
1. Avslag på propositionen (mom. 1)
Alice Åström (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 4 som börjar
med "Utskottet har" och slutar med "det följande" bort ha
följande lydelse:
Utskottet motsätter sig i likhet med motionärerna att de
föreslagna lagändringarna antas av riksdagen. Utskottets
inställning motiveras bl.a. av de negativa konsekvenser som kan
bli följden av lagförslagen. Särskilt vill utskottet peka på att
möjligheterna för de sociala myndigheterna att förbereda
åtgärder enligt den sociala vårdlagstiftningen väsentligt skulle
minska genom den förkortade handläggningstid i ungdomsmål som
förslagen syftar till. Detta kan utskottet inte ställa sig
bakom. Utskottet har nämligen alltjämt uppfattningen att de unga
lagöverträdarna i största möjliga utsträckning bör hållas
utanför kriminalvården. I stället bör de tas om hand av de
sociala myndigheterna. Utskottet kan sålunda inte tillstyrka
bifall till propositionen.
Ungdomsbrottsligheten är ett komplext problem. Här behövs inte
nya processuella regler, utan för att komma till rätta med detta
problem behövs bl.a. ökade möjligheter till individuella
åtgärder och forskning på området. Detta bör regeringen beakta i
det fortsatta beredningsarbetet. Vad utskottet nu med anledning
av motion Ju2 anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 1 bort ha
följande lydelse:
1. beträffande avslag på propositionen
att riksdagen med anledning av motion 1994/95:Ju2 yrkandena 1
och 2 dels avslår proposition 1994/95:12, dels som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om
åtgärder mot ungdomsbrottsligheten,
2. Avsnitt 4 i propositionen (mom. 2)
Gun Hellsvik (m), Görel Thurdin (c), Anders G Högmark (m), Siw
Persson (fp), Lars Björkman (m), Rolf Åbjörnsson (kds) och Jeppe
Johnsson (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 6 som börjar
med "Utskottet känner" och slutar med "till känna" bort ha
följande lydelse:
Som anförs i propositionen bygger påföljdssystemet i
brottsbalken på att straffvärdet hos ett brott eller hos den
samlade brottsligheten skall utgöra grunden för bestämmandet av
påföljd. Detta innebär att en handling bestraffas därför att den
är straffvärd och att ju högre straffvärdet är desto
allvarligare blir ingripandet enligt principen om
proportionalitet. Dessa grundläggande principer gäller dock inte
oinskränkt vid brott av ungdomar. Här finns, som utskottet
redovisat ovan, en särreglering som kommer till särskilt uttryck
genom påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten. I
detta fall är det socialnämnden som beslutar vilka åtgärder som
skall vidtas sedan överlämnandet väl ägt rum. Domstolen, som
fastställer det straffrättsliga ansvaret, saknar i dessa fall i
princip inflytande över innehållet i den utdömda påföljden.
Denna särreglering har fortfarande viss tyngd. Å andra sidan
är det också för ungdomar viktigt att påföljdssystemet är klart,
enkelt och överskådligt. Inte minst för unga personer är det av
största betydelse att sambandet mellan brottet och påföljden
framgår. Om den verkliga grunden för det straffrättsliga
ingripandet inte tydligt anges, kan den unge få den felaktiga
uppfattningen att brottet egentligen saknar betydelse för
ingripandet mot honom. Det finns också en påtaglig risk för att
den unge berövas ansvaret för sina handlingar, och det gagnar
inte hans fortsatta utveckling mot ett ordnat liv. I motsats
till motionärerna är det således utskottets uppfattning att de
principer som ligger till grund för påföljdsbestämningen för
vuxna i ökad utsträckning bör vara vägledande även vid
utformandet av påföljder för unga. Straffrättskipningen också
mot unga personer bör präglas av förutsebarhet, enhetlighet och
proportionalitet. Samtidigt kan inte nog understrykas vikten av
att påföljdssystemet vilar på humanitär grund. Alla möjligheter
till hjälpande, stödjande och rehabiliterande åtgärder måste tas
till vara, inte bara inom ramen för socialtjänstens verksamhet
utan även under verkställigheten av påföljd för vilken
kriminalvården ansvarar.
I likhet med vad som framförs i propositionen anser utskottet
således att det fortsatta beredningsarbetet när det gäller
påföljdssystemet för ungdomar bör ske efter de utgångspunkter
som framförs i propositionen. Sammanfattningsvis går detta ut på
att det finns starka skäl som talar för att påföljden
överlämnande till vård inom socialtjänsten i sin nuvarande form
bör tas bort. Detta innebär att även unga personer skall ådömas
en påföljd för brottet av domstol i huvudsak inom ramen för det
vanliga påföljdssystemet. Socialtjänstens ansvar för den unge i
enlighet med socialtjänstlagen och LVU skall dock bestå enligt
utskottets uppfattning. Förslag och tankar om hur de vanliga
påföljderna kan förändras och förbättras för att passa de unga
bättre redovisas i propositionen. Utskottet anser att det
fortsatta beredningsarbetet när det gäller påföljdssystemet för
unga bör bedrivas efter de utgångspunkter som redovisas i
propositionens avsnitt fyra. Vad utskottet anfört bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna.
Det anförda leder till att utskottet avstyrker bifall till nu
berörda yrkanden i motionerna Ju1 och Ju2.
dels att utskottets hemställan under moment 2 bort ha
följande lydelse:
2. beträffande avsnitt 4 i propositionen
att riksdagen med anledning av propositionen och med avslag på
motionerna 1994/95:Ju1 och 1994/95:Ju2 yrkande 3 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört om en reform av
påföljdssystemet för unga lagöverträdare,
3. Särskilda ungdomsdomare (mom. 3)
Alice Åström (v) och Rolf Åbjörnsson (kds) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 7 som börjar
med "Utskottet vill" och på s. 8 slutar med "aviserade
förordningsarbetet" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening är det en grundläggande princip att
alla domare bör anses lika väl skickade att handlägga alla slags
mål. Regeringsförslaget bryter mot den principen, något som
utskottet inte kan godta. Härtill kommer de betydande problem av
praktisk natur som den föreslagna bestämmelsen kan föra med sig
för domstolarna. För de minsta tingsrätterna skulle bestämmelsen
bli svår att tillämpa, och för de minsta hovrätterna skulle det
med säkerhet vålla stora svårigheter att låta de för
ungdomsmålen särskilt utsedda domarna delta i handläggningen av
alla i hovrätten förekommande mål mot ungdomar. Därtill kommer
andra problem av organisatoriskt slag vid de större hovrätterna,
t.ex. när det gäller att hålla huvudförhandlingar utanför
kansliorten i olika delar av domstolens upptagningsområde.
Det sagda leder utskottet till att avstyrka förslaget i
propositionen i denna del.
Nuvarande bestämmelse om rättens sammansättning i ungdomsmål
finns i 10 § LUL och uppställer en särskild kvalifikation endast
beträffande nämndemän i tingsrätt. Bestämmelsen innebär att i
mål mot den som inte har fyllt tjugoett bör företrädesvis
anlitas nämndemän med insikt och erfarenhet beträffande vård och
fostran av ungdom, om det finns anledning att döma till annan
påföljd än böter. Utskottets ställningstagande innebär att den
bestämmelsen kvarstår, dock som 25 § LUL.
dels att utskottets hemställan under moment 3 bort ha
följande lydelse:
3. beträffande särskilda ungdomsdomare
att riksdagen dels avslår det i propositionen framlagda
förslaget till lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda
bestämmelser om unga lagöverträdare såvitt avser 25 §, dels
beslutar att nuvarande 10 § i nämnda lag skall betecknas 25 §,
Regeringens förslag till lagtext
Bilaga
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1
Propositionen 1
Motionerna 2
Utskottet 2
Inledning 2
Gällande ordning 3
Propositionens huvudsakliga innehåll 3
Utskottets överväganden 4
Avslag på propositionen 4
Reform av påföljdssystemet för unga lagöverträdare 4
Bakgrund 4
Propositionen 5
Motionerna 6
Utskottets överväganden 6
Förfarandet i domstol 7
Domstolarnas organisation och sammansättning i
ungdomsmål 7
Avkunnande av dom 8
Hemställan 9
Reservationer 10
1. Avslag på propositionen 10
2. Avsnitt 4 i propositionen 11
3. Särskilda ungdomsdomare 12
Bilaga
Regeringens förslag till lagtext 14