Försvarsutskottets betänkande
1994/95:FÖU02

Lag om civilt försvar


Innehåll

1994/95
FöU2
I betänkandet behandlas propositionen 1994/95:7 Lag om civilt
försvar samt fyra motioner som väckts med anledning av
propositionen.

Sammanfattning

Utskottet föreslår att riksdagen antar propositionens förslag
till lag om civilt försvar. I lagen samlas en stor del av de
bestämmelser om det civila försvaret som riksdagen har att
besluta om. Den innehåller bl.a. regler om kommunernas,
landstingens och de kyrkliga kommunernas ansvar inom det civila
försvaret. Dessa regler tar främst sikte på frågor om samordning
samt skyldigheten att vidta förberedelseåtgärder.
Enligt lagen skall kommunerna få ersättning för sina
beredskapsförberedelser. Ersättningen är motiverad av den
överföring av uppgifter inom det civila försvaret som skett från
staten till kommunerna. Ersättningen skall beräknas med
utgångspunkt i bl.a. hur utsatt respektive kommun bedöms vara i
krig. I en reservation (c, kds) föreslås att detta
ersättningssystem skall tillämpas även på de kyrkliga kommunerna
och stiftssamfälligheterna.
Lagen innehåller också bestämmelser om säkerhetskyddet vid
kommuner, landsting och kyrkliga kommuner. Bl.a. krävs svenskt
medborgarskap för innehav av för totalförsvaret viktiga tjänster
vid kommuner och landsting. Miljöpartiets företrädare i
utskottet föreslår i en reservation att denna bestämmelse skall
utgå.
Lagförslaget innebär vidare att civilförsvaret upphör att
existera som statlig organisation. I stället blir
befolkningsskydd och räddningstjänst en kommunal uppgift även
under höjd beredskap. Benämningen skyddsrumsorter tas bort, och
i stället skall skyddsrum och skyddade utrymmen byggas i områden
som i krig kan antas bli särskilt utsatta för verkningar av
stridsmedel. Skyddade utrymmen skall även byggas i andra utsatta
områden. Kommunerna skall bestämma dessa områden i samråd med
länsstyrelserna. Utskottet betonar länsstyrelsernas betydelse
vid detta samrådsförfarande liksom den nödvändiga länk som de
även i andra avseenden utgör mellan statsmakternas övergripande
beslut i försvars- och beredskapsfrågor och kommunernas
beredskapsplanläggning.
En motion (kds) med förslag om riksdagsuttalanden rörande
hemskyddets och länsstyrelsernas uppgifter m.m. föreslås lämnas
utan bifall av riksdagen.
Den nya lagen ersätter civilförsvarslagen (1960:74), lagen
(1964:63) om kommunal beredskap, lagen (1981:1216) om kyrklig
beredskap m.fl. lagar.
Följdändringar föreslås i ett flertal lagar. Även dessa lagar
bör enligt utskottet antas av riksdagen, i ett fall med tillägg
av en viss övergångsbestämmelse.

Propositionen

Regeringen har i propositionen föreslagit att riksdagen antar
regeringens förslag till
1. lag om civilt försvar,
2. lag om ändring i brottsbalken,
3. lag om ändring i räddningstjänstlagen (1986:1102),
4. lag om ändring i lagen (1953:771) om skydd för vissa
internationella sjukvårdsbeteckningar och för civilförsvarets
internationella kännetecken,
5. lag om ändring i förfogandelagen (1978:262),
6. lag om ändring i lagen (1982:1004) om skyldighet för
näringsidkare, arbetsmarknadsorganisationer m.fl. att delta i
totalförsvarsplaneringen,
7. lag om ändring i lagen (1923:116) om hundskatt,
8. lag (1942:335) om särskilda skyddsåtgärder för vissa
kraftanläggningar m.m.,
9. lag om ändring i lagen (1971:309) om behörighet för allmän
förvaltningsdomstol att pröva vissa mål,
10. lag om ändring i lagen (1972:435) om överlastavgift,
11. lag om ändring i vapenlagen (1973:1176),
12. lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410),
13. lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter,
14. lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10),
15. lag om ändring i polislagen (1984:387),
16. lag om ändring i lagen (1990:217) om skydd för
samhällsviktiga anläggningar m.m.,
17. lag om ändring i lagen (1994:137) om mottagande av
asylsökande m.fl.
Propositionens lagförslag finns intagna som bilaga 1 till
betänkandet.

Motionerna

1994/95:Fö7 av Annika Nordgren m.fl. (mp) vari yrkas att
riksdagen beslutar att begränsningar i mottagandet av
asylsökande endast kan fattas av riksdagen,
1994/95:Fö8 av Annika Nordgren m.fl. (mp) vari yrkas att
riksdagen avstår 9 kap. 2 § i förslaget till lag om civilt
försvar,
1994/95:Fö9 av Åke Carnerö (kds) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om hemskyddets roll för socialtjänsten,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att systematisera redovisningarna om
beredskapsläget i kommunerna,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om länsstyrelsens roll som stödresurs åt
kommunerna,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om kommunernas lednings- och
informationsplanering,
1994/95:Fö10 av Anders Svärd (c) vari yrkas att riksdagen
beslutar att de lokala kyrkliga kommunerna liksom
stiftssamhälligheterna skall få ersättning för sina
beredskapsförberedelser på samma sätt och efter samma principer
som föreslås gälla de borgerliga kommunerna och att bestämmelser
om detta tas in i 2 kap. 6 § lagen om civilt försvar.

Utskottet

Bakgrund
Det moderna kriget är totalt och drabbar därför hela
samhället. Civila och militära resurser måste därför samverka
för att stå emot och lindra krigets verkningar. Fredssamhället,
dvs. det samhälle som skall värnas genom en
försvarsansträngning, utgör samtidigt basen för alla
försvarsresurser. Vår beredskap grundas med andra ord på
samhällets inneboende förmåga att möta kriser och krig. I krig
omfattar totalförsvaret samhällets totala ansträngningar.
Totalförsvaret är sålunda en angelägenhet för hela samhället,
vilket i sin tur innebär att såväl statliga myndigheter som
kommuner, landsting och kyrkliga kommuner, organisationer,
företag och enskilda skall samverka mot en gemensam hotbild i
fredstid och under krigsförhållanden.
Tidigare har det svenska totalförsvaret beskrivits som ett
maskineri med olika kugghjul, där kuggarna i hjulet har
symboliserat det militära försvaret, civilförsvaret, det
ekonomiska försvaret, det psykologiska försvaret och övrigt
totalförsvar. Till övrigt totalförsvar har därvid förts bl.a.
hälso- och sjukvården samt post-, tele- och polisväsendet.
En fortgående omvärdering av detta sätt att utifrån
organisatoriska utgångspunkter systematisera totalförsvaret har
ägt rum sedan slutet av 1970-talet. Man talar numera i stället
om att vårt totalförsvar omfattar militära och civila
verksamheter som måste upprätthållas för samhällets överlevnad.
Detta innebär att en mängd verksamheter måste kunna fungera
såväl under kriser som i krig. För att beredskapen att möta hot
av skilda slag skall vara god krävs olika typer av förberedelser
på såväl civil som militär sida.
Det civila försvaret, som förevarande lagstiftningsärende
handlar om, genomgick betydande förändringar av
ledningsstrukturen under 1980-talet. Dessa innebar bl.a. att
kommunerna fick en mer framträdande roll på lokal nivå. Vidare
började man att indela det civila försvaret i funktioner
samtidigt som den centrala organisationen ombildades.
Den lagstiftning rörande det civila försvaret som finns i dag
har sina rötter i 1930-talets luftskyddslagstiftning och i lagar
om utrymning m.m. som tillkom under andra världskriget. År 1944
antogs en civilförsvarslag (1944:536) i vilken huvuddelen av
dessa bestämmelser samlades. Enligt den nu gällande
civilförsvarslagen (1960:74) utgör civilförsvaret en särskild
organisation som på central nivå leds under regeringen av
Statens räddningsverk och på regional nivå av civilbefälhavarna
och länsstyrelserna. På lokal nivå har kommunerna såsom nyss
nämnts fått ett ökat ansvar. Sålunda leder kommunerna
verksamheten på lokal nivå vid beredskap och krig. Staten
ställer civilförsvarschef med stab till kommunernas
förfogande. Även övrig personal samt materiel tilldelas
civilförsvaret genom statens försorg. I krig ingår också
kommunernas räddningskår i civilförsvarsorganisationen.
I civilförsvarslagen finns bl.a. bestämmelser om
civilförsvarsplikt, anordnande av skyddsrum, utrymning och
inkvartering, bortflyttnings- och inflyttningsförbud,
kommunernas skyldigheter, fastighetsägarnas skyldigheter samt
förfoganderätt för civilförsvarets behov.
Bestämmelser om kommunernas, landstingens och de kyrkliga
kommunernas beredskapsförberedelser finns, förutom i
civilförsvarslagen, också i lagen (1964:63) om kommunal
beredskap och lagen (1981:1216) om kyrklig beredskap. Dessa
bestämmelser innehåller bl.a. regler för planläggning,
anskaffning av reservanordningar och reparationsberedskap.
Som framgår av det föregående har synen på samhällets
beredskapsåtgärder genomgått stora förändringar under det
senaste årtiondet. Förändringarna har också i väsentliga
hänseenden genomförts i praktiken. I den nuvarande regleringen
av det civila försvaret återspeglas emellertid dessa
förändringar endast provisoriskt eller inte alls.
Det har därför framstått som angeläget att bringa
lagstiftningen i överensstämmelse med de faktiska förändringarna
och samtidigt skapa en modern reglering där olika lagar som
finns på området sammanförs i så stor utsträckning som möjligt.
Med stöd av regeringens bemyndigande tillkallade chefen för
Försvarsdepartementet i januari 1985 hovrättspresidenten
Carl-Ivar Skarstedt att som särskild utredare se över
civilförsvarslagstiftningen. Utredningen, som antog namnet
CFL-utredningen, hade att överväga om kommunernas verksamhet i
totalförsvaret skulle samlas i en författning samt skapa ett
regelsystem som bättre än det nuvarande hängde ihop systematiskt
och begreppsmässigt (dir. 1985:1). Vidare skulle utredningen
klarlägga om krav på svenskt medborgarskap borde gälla för vissa
tjänstemän i kommuner och landsting samt sträva efter att
förenkla regelsystemet. I tilläggsdirektiv (dir. 1987:38) fick
utredningen i uppdrag att också överväga en ny terminologi inom
vad som i dag benämns civilförsvar, se över lagen (1960:513) om
beredskapstillstånd och övriga författningar som berördes av
denna lag samt överväga behovet av ytterligare lednings- och
samordningsbestämmelser för totalförsvarets civila del.
Utredningen har redovisat resultatet av sitt arbete i
betänkandet (SOU 1989:42) Det civila försvaret.
Även utredningen om lednings- och myndighetsorganisationen för
försvaret (LEMO) har i delbetänkandet (SOU 1993:95) Ansvars- och
uppgiftsfördelningen inom det civila försvaret utrett och
behandlat vissa frågor rörande det civila försvaret.
Efter remissbehandlingen av CFL-utredningens betänkande visade
sig vissa frågor beträffande förslaget till en ny lagstiftning
om det civila försvaret återstå att lösa. Därför bröt regeringen
ut den del av betänkandet som gällde förslag till ny
lagstiftning om beredskapshöjningar och förelade riksdagen ett
förslag till lag om höjd beredskap som antogs av riksdagen år
1992 (prop. 1992/93:76, FöU2, rskr. 83, SFS 1992:1403). Även
CFL-utredningens förslag rörande plikttjänstgöring har lyfts ut
och behandlas i en särskild proposition om totalförsvarsplikt
(prop. 1994/95:6), som behandlas i riksdagen parallellt med
detta ärende.
Den här behandlade propositionen vilar på CFL-utredningens
förslag i övrigt och på de synpunkter som remissinstanserna har
lämnat.
En sammanfattning av CFL-utredningens överväganden och de
lagförslag den utarbetat i här relevanta delar är fogade till
propositionen som bilagorna 1 och 2.
De lagförslag som regeringen har överlämnat till Lagrådet för
yttrande finns i den till propositionen fogade bilagan 4.
Lagrådets yttrande över lagförslagen, vilket i huvudsak är av
författningsteknisk karaktär, finns i propositionens bilaga 5.
Som en del av sin uppföljning och utvärdering av hur
riksdagens beslut har förverkligats har utskottet låtit
genomföra en granskning av den kommunala beredskapen. Resultatet
av granskningen, som publicerats i rapportserien Utredningar
från riksdagen (1993/94:URD 3), har ingått som underlag för
utskottets beredning av detta ärende.
Utskottet har berett konstitutions-, skatte-, justitie-, lag-,
socialförsäkrings-, arbetsmarknads- och bostadsutskotten
tillfälle att yttra sig över propositionen 1994/95:6
Totalförsvarsplikt och den här behandlade propositionen
1994/95:7 Lag om civilt försvar. Socialförsäkringsutskottet har
beträffande propositionen 1994/95:7 framfört synpunkter som rör
två däri upptagna lagförslag. Yttrandet är fogat till detta
betänkande som bilaga 2. Övriga berörda utskott har avstått från
att yttra sig.
Lag om civilt försvar
Lagteknisk lösning och grundläggande begrepp
Propositionen
(s. 6, 47--52, 96)
I propositionen föreslås bl.a. att en stor del av de
bestämmelser om det civila försvaret som riksdagen har att
besluta om samlas i en ny lag (lagen om civilt försvar). De
inledande bestämmelserna (1 kap. 1 §) i förslaget till den nya
lagen anger sålunda att denna innehåller bestämmelser om såväl
kommunernas och landstingens som de kyrkliga kommunernas ansvar
inom det civila försvaret. Reglerna tar främst sikte på frågor
om samordning samt skyldigheten att vidta förberedelseåtgärder.
Dessa regler är tillämpliga också på områden där själva
innehållet i verksamheten vid höjd beredskap regleras av olika
speciallagar. Som exempel härpå kan nämnas hälso- och
sjukvårdens samt socialtjänstens verksamhetsområden. Som skäl
härför anförs att just samordningen av ledning och
beredskapsförberedelser mellan olika verksamhetsområden är av
avgörande betydelse för att undvika dubbelarbete och
dubbelinvesteringar i fred och för att erhålla största möjliga
försvarseffekt i krig.  Lagen upptar också bestämmelser om
hemskydd, verkskydd och befolkningsskydd.
Lagförslaget innehåller inga bestämmelser som riktar sig till
myndigheter under regeringen. Dessa frågor avses även
fortsättningsvis regleras genom föreskrifter av regeringen.
Propositionen konstaterar att totalförsvarsbegreppet är av
grundläggande betydelse för beredskapsplanläggningen. I
beredskapsförordningen (1993:242) definieras totalförsvaret som
den verksamhet som är nödvändig för att förbereda landet inför
yttre hot och för att ställa om samhället till
krigsförhållanden. Vidare anges i beredskapsförordningen att
totalförsvaret under krigsförhållanden omfattar hela den
samhällsverksamhet som då skall bedrivas. Även i andra lagar
används begreppet totalförsvaret, dock utan att definieras. Som
exempel nämns tryckfrihetsförordningen, riksdagsordningen,
brottsbalken och sekretesslagen (1980:100). I propositionen
uppges att Militärhögskolan och Försvarets forskningsanstalt har
fått i uppdrag att analysera hur innebörden av
totalförsvarskonceptet har förändrats över tiden. Detta kan,
framhålls det i propositionen, leda till en ny definition av
begreppet totalförsvar. Därför tar man inte nu in någon
definition av begreppet totalförsvar i lagförslaget.
I propositionen konstateras att det finns oklarheter och
missuppfattningar när det gäller begreppen civilförsvar,
civilt försvar och den civila delen av totalförsvaret. Det är
därför enligt propositionen angeläget att överväga den fortsatta
användningen av dessa begrepp.
Beträffande civilförsvarsbegreppet delar propositionen
CFL-utredningens uppfattning att detta inte bör utvidgas till
att omfatta alla icke-militära verksamheter inom totalförsvaret.
Ett på detta sätt utvidgat begrepp skulle, hävdas det i
propositionen, med säkerhet leda till sammanblandningar med det
som i 1977 års tilläggsprotokoll I till 1949 års
Genèvekonvention betecknas som "civil defence" och som till
svenska översätts med civilförsvar.
I propositionen föreslås att den del av totalförsvaret som
inte  är militärt försvar skall sammanfattas med uttrycket
civilt försvar eller i bestämd form det civila försvaret.
Det understryks att det ofta synonymt använda begreppet
totalförsvarets civila del liksom benämningen totalförsvarets
militära del har undvikits för att inte skapa oklarhet.
I propositionen framhålls vidare att inte heller det nuvarande
begreppet civilförsvar bör användas. Utredningen har föreslagit
uttrycket befolkningsskydd och räddningstjänst i dess
ställe. I propositionen föreslås att begreppet befolkningsskydd
och räddningstjänst löses upp i två begrepp som allt efter behov
kan användas separat eller tillsammans. I 1 kap. 2 § i
förslaget till lag om civilt försvar anges befolkningsskydd avse
åtgärder för att skydda befolkning och civil egendom från
krigets verkningar. Räddningstjänst finns definierad i 2 §
räddningstjänstlagen, en definition som enligt propositionen
måste anses gälla räddningstjänst såväl i fred som i krig.
CFL-utredningens förslag att i lag också definiera den s.k.
ansvarsprincipen (den som har ansvaret för en viss
verksamhet i fred skall behålla detta ansvar under krig, om
verksamheten skall uppehållas då) avböjs i propositionen med
motiveringen att en allmän princip av detta slag inte lämpar sig
att uttryckas i lagform.
Utskottets bedömning
Utskottet anser det vara riktigt att såsom föreslås i
propositionen samla en stor del av bestämmelserna rörande det
civila försvaret i en enda lag. Detta ökar överskådligheten och
underlättar tillämpningen av bestämmelserna. Den redaktionella
och språkliga översyn som samtidigt har vidtagits bidrar också
till att skapa en mera lättillgänglig lagstiftning på området.
Den nu gällande lagstiftningen är i vissa fall föråldrad och
återspeglar inte alltid de faktiska förändringar som under det
senaste årtiondet har skett inom det civila försvaret.
Utskottet finner det också lämpligt att på sjuk- och
hälsovårdens liksom på socialtjänstens och räddningstjänstens
områden reglera lednings- och ansvarsfrågorna i den föreslagna
lagen, medan reglerna för själva verksamheterna finns intagna i
respektive speciallag.
Av konstitutionella skäl anser utskottet det vara riktigt att
den nya lagen om civilt försvar inte belastas med bestämmelser
som är riktade till regeringen underställda myndigheter.
Propositionens definition av vissa begrepp kan också godtas av
utskottet. Utskottet anser dock att det hade varit naturligt att
i detta sammanhang också definiera totalförsvarsbegreppet men
har förståelse för regeringens uppfattning att man innan så sker
bör avvakta resultatet av Militärhögskolans och Försvarets
forskningsanstalts pågående arbete rörande
totalförsvarskonceptets utveckling.
Såsom framgår av det föregående bör enligt propositionen den
s.k. ansvarsprincipen inte regleras i lag, en uppfattning som
utskottet också delar. Betydelsen av denna princip bör likväl
enligt utskottets mening understrykas i detta sammanhang. I
själva verket utgör den grunden för att kommunerna, landstingen
och de kyrkliga kommunerna ikläds ansvaret för sina respektive
verksamhetsområden även under beredskap och krig. Detta innebär
att de redan i fredstid måste planera så att de även i sådana
situationer är i stånd att utöva de delar av den fredstida
verksamhet som då skall finnas kvar och när det gäller
kommunerna dessutom klara av vissa nytillkomna uppgifter som
staten tidigare haft hand om.
Utskottet har ingen erinran mot de bestämmelser som finns
intagna i 1 kap. i det framlagda förslaget till lag om civilt
försvar.
Beredskapsförberedelser och verksamhet vid höjd beredskap
Propositionen
(s. 6--8, 52--64, 96--100)
I propositionens förslag till lag om civilt försvar fastläggs
kommunernas, landstingens och de kyrkliga kommunernas ansvar för
sina egna beredskapsförberedelser (2 kap. 1 § första
stycket) samtidigt som kommunstyrelsens, landstingsstyrelsens
och kyrkorådets ansvar för beredskapsförberedelserna inom
respektive organisation lagfästs (2 kap. 1 § andra stycket).
Vidare skall kommunen enligt lagförslaget verka för att de
statliga myndigheternas, kommunens och landstingets och de
kyrkliga kommunernas beredskapsförberedelser på lokal nivå
samordnas på ett ändamålsenligt sätt och ges en enhetlig
inriktning. Den kyrkliga kommunen skall vid
beredskapsplanläggningen samverka även med andra trossamfund --
såväl kristna som icke-kristna -- än Svenska kyrkan (2 kap.
1 § tredje stycket och 2 §).
Stiftsstyrelsen skall verka för ändamålsenlighet i de kyrkliga
beredskapsförberedelserna inom stiftet (2 kap. 3 §).
Kommunen, landstinget och den kyrkliga kommunen åläggs enligt
lagförslaget också att medverka i utbildning (2 kap. 4 §).
I lagförslaget finns vidare intagen en bestämmelse som lägger
fast kommunens skyldigheter att ge de statliga myndigheterna
underlag för deras uppföljning och utvärdering av verksamheten
på lokal nivå (2 kap. 5 §). Kommunens skyldighet regleras på
så
sätt att underrättelse sker till den myndighet som regeringen
bestämmer. Eftersom uppföljningen och utvärderingen lämpligen
bör ske på regional nivå, avser regeringen föreskriva att dessa
uppgifter skall lämnas till länsstyrelserna. Det är också
länsstyrelserna som skall uppehålla en fortlöpande dialog med
kommunerna om beredskapsfrågorna. De centrala myndigheterna
skall i sin tur ge länsstyrelserna det underlag som de behöver
för att kunna genomföra denna dialog.
I lagförslaget (3 kap.) lagfästs också kommunens ansvar för
det civila försvaret inom kommunens område under höjd
beredskap.
Kommunstyrelsen, landstingsstyrelsen och kyrkorådet eller
motsvarande organ skall inom kommunen, landstinget respektive
den kyrkliga kommunen åläggas ansvaret för ledningen av
verksamheten under höjd beredskap (3 kap. 1--3 §§).
En kommuns eller ett landstings möjlighet att få hjälp av
andra kommuner eller landsting vid stora påfrestningar under
exceptionella förhållanden vidgas (3 kap. 5 §).
Motionen
I yrkande 2 i motion 1994/95:Fö9 (kds) framhålls att det är
nödvändigt att systematisera de samlade bedömningarna och
redovisningarna till de statliga myndigheterna av
beredskapsläget i kommunerna.
Motionären understryker också vikten av att länsstyrelserna
har de resurser och den kompetens som erfordras för att kunna ge
kommunerna det stöd de kan behöva för att kunna genomföra den
planering som krävs (yrkande 3).
Motionären anser vidare att kommunerna även måste åläggas att
planera för de lednings- och informationssatsningar som ett
kris- och krigsläge kräver. Utbildning av förtroendevalda och
berörda tjänstemän framhålls också som nödvändig inte minst för
att ge ökad uppmärksamhet åt beredskapsplaneringens betydelse
(yrkande 4).
Vad sålunda anförts i motionen föreslås riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.
Utskottets bedömning
Utskottet har ingen erinran mot det framlagda lagförslaget i
fråga om beredskapsförberedelser (2 kap. 1--5 §§) och
verksamhet under höjd beredskap (3 kap.). Utskottet återkommer i
det följande till frågan om ersättning från staten för
kommunernas och landstingens beredskapsförberedelser (2 kap.
6 §).
Utskottet vill dock här något uppehålla sig vid
länsstyrelsernas roll när ansvaret för beredskapsfrågor i ökad
utsträckning överflyttas till den lokala nivån. Frågan har bl.a.
aktualiserats i den rapport rörande läge och problem inom den
kommunala beredskapens område som utskottet låtit genomföra
liksom i yrkandena 2--4 i motion Fö9 (kds).
Rapporten betonar starkt länsstyrelsernas betydelse som
stödresurs åt kommunerna i deras beredskapsplanering. Utan ett
effektivt stöd från länsstyrelserna anses många mindre kommuner
få svårt att svara upp mot de krav som den nya lagstiftningen
kommer att ställa på dem. Förändringarna kommer också, framhålls
det i rapporten, att medföra omställningar såväl i
länsstyrelsernas arbetssätt som i personalens kompetensprofil.
Förändringarna kommer också att ställa krav på en precisering
och renodling av rollfördelningen mellan länsstyrelserna och de
centrala myndigheterna. De senare kommer i ännu högre grad än
för närvarande att bli hänvisade till att använda sig av
länsstyrelserna som sluss för kontakterna med kommunerna.
Slutligen understryks vikten av en förbättrad uppföljning av
beredskapsläget i kommunerna. Bl a. betonas behovet att ta fram
bättre metoder för uppföljningen.
Liknande synpunkter rörande länsstyrelsernas uppgifter till
följd av den nya lagen framförs, såsom framgått av  det
föregående, i yrkandena 2--4 i motion Fö9 (kds).
Även utskottet vill betona länsstyrelsernas betydelse som en
nödvändig länk mellan statsmakternas övergripande beslut i
försvars- och beredskapsfrågor och den beredskapsplanering som
kommunerna har att ombesörja. Sålunda ankommer det på
länsstyrelserna att ge kommunerna förutsättningar för deras
beredskapsplanering och stödja dem med råd i planeringsarbetet.
Varje kommun skall vidare, som nyss redovisats, hålla
länsstyrelsen underrättad om vilka beredskapsförberedelser som
vidtagits. Länsstyrelsen har sedan att systematisera och granska
det rapporterade beredskapsläget i kommunerna. För att kunna
fullgöra dessa uppgifter måste länsstyrelserna självklart ha för
ändamålet anpassade resurser till sitt förfogande. Utskottet har
inhämtat att regeringen i det återstående arbetet med att
utfärda föreskrifter till berörda myndigheter m.m. kommer att
beakta synpunkter av det slag som nyss anförts.  Därmed blir
syftet med motion Fö9 (kds) i allt väsentligt tillgodosett.
Något uttalande av riksdagen enligt motionärens förslag är
sålunda inte erforderligt, och motionen bör därför avslås såvitt
nu är i fråga.
Utskottet vill slutligen i detta sammanhang erinra om att det
civila försvarets behov av personal avses tillgodoses genom
plikttjänstgöring i den mån som den anställda personalen inte är
tillräcklig. Skyldigheten att med plikt tjänstgöra i det civila
försvaret regleras i den lag om totalförsvarsplikt som
regeringen föreslagit riksdagen att anta i den samtidigt med
detta ärende behandlade propositionen 1994/95:6.
Ersättningsskyldighet för staten
Propositionen
(s. 7, 61--62, 98--99)
Enligt 2 kap. 6 § i lagförslaget skall kommunerna få
ersättning av staten för sina beredskapsförberedelser.
Ersättningen skall beräknas med utgångspunkt bl.a. i hur utsatt
respektive kommun bedöms vara i  krig. Landstingen skall få
ersättning för sina kostnader för utbildning som utgör ett led i
beredskapsförberedelserna. Ersättningen bestäms och betalas av
regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer.
I propositionen uppges att enligt ett utarbetat förslag till
överenskommelse med Svenska kommunförbundet en årlig ersättning
skall utgå med 100 000 kronor per kommun vartill kommer ett
tilläggsbelopp om lägst 8 kronor och högst 28 kronor per
invånare med hänsyn till kommunernas bedömda utsatthet vid krig
enligt en indelning i fem riskklasser. Ersättningen beräknas
uppgå till sammanlagt 161,2 miljoner kronor för det första året.
Motionen
I motion Fö10 (c) konstaterar motionären att de kyrkliga
kommunerna ställts utanför varje form av ersättning för sina
beredskapförberedelser och den därmed sammanhängande
utbildningen. Detta är, framhåller motionären, ett avsteg från
CFL-utredningens förslag att staten skall betala ersättning
också till den kyrkliga kommunen med hälften av kostnaden för
beredskapsförberedelser, utbildning och övning i den mån
kostnaden är skälig. Denna ersättning skulle enligt utredningen
utgå till såväl den lokala kyrkliga kommunen som till stiften.
Motionären pekar på det utvidgade ansvar som lagförslaget
innebär för de kyrkliga kommunerna. Enligt 8 kap. 11 § andra
stycket blir exempelvis -- till skillnad från dagens
förhållanden -- de lokala kyrkokommunerna skyldiga att utöver
omsorgen om kommunens egna medlemmar bedriva verksamhet för
invånare från andra kyrkliga kommuner och för
utlänningar som söker skydd i Sverige. Detta kommer,
understryker motionären, att ställa väsentligt ökade krav på
bl.a. planeringen av begravningsverksamheten, särskilt som
ansvaret på detta område också omfattar såväl andra kristna
trossamfunds som icke-kristna trossamfunds medlemmar.
Motionären erinrar vidare bl.a. om att stiftsstyrelsen åläggs
att verka för att beredskapsförberedelserna genomförs på ett
ändamålsenligt sätt och med enhetlig inriktning. Detta betyder,
framhåller han, ett omfattande ansvar för adekvata
utbildningsinsatser och en regelbunden övningsverksamhet.
Därför bör enligt motionären de lokala kyrkliga kommunerna
liksom stiftssamfälligheterna få ersättning för sina
beredskapsförberedelser på samma sätt och efter samma principer
som föreslås gälla de borgerliga kommunerna. Bestämmelser med
detta innehåll bör tas in i 2 kap. 6 § lagen om civilt försvar.
Utskottets bedömning
Det i propositionen föreslagna ersättningssystemet vilar på
tanken att kommunerna skall ersättas för det ansvar för
beredskapsplanläggning som förs över till dem från staten. Någon
motsvarande överföring till de kyrkliga kommunerna och
stiftssamfälligheterna sker inte. I den mån de eljest åläggs nya
uppgifter är dessa av obetydlig omfattning. Enligt utskottets
mening föreligger sålunda inga skäl att utbetala ersättning till
de kyrkliga kommunerna och stiftssamfälligheterna. Några medel
för detta finns heller inte avsatta. Mot bakgrund av det anförda
föreslår utskottet att riksdagen avslår motion Fö10 (c) och
antar propositionens lagförslag, såvitt nu är i fråga.
Hemskydd och verkskydd
Propositionen
(s. 8--9, 65--70, 100--103)
I propositionens förslag till lag om civilt försvar införs
bestämmelser om hemskydd (4 kap.). De nya bestämmelserna innebär
att hittills tillämpade grunder för hemskyddet blir
lagreglerade.
Det framlagda lagförslaget innehåller också bestämmelser om
verkskydd (5 kap.). Verkskydd skall organiseras vid
anläggningar som har stor betydelse för totalförsvaret, om
anläggningarna med hänsyn till sin belägenhet eller
verksamhetens art kan antas bli särskilt utsatta vid
stridshandlingar. Normalt skall detta ske av den som bedriver
verksamhet vid anläggningen.
Motionen
I yrkande 1 i motion 1994/95:Fö9 (kds) framhåller motionären
de stora påfrestningar som den kommunala äldre- och
handikapporganisationen kommer att utsättas för i ett kris- och
krigsläge. För att kommunernas socialtjänst skall kunna fullgöra
sina åtaganden under höjd beredskap behöver en noggrann
resursinventering göras. Hemskyddspersonalen kan enligt
motionärens mening bli en god hjälp i detta arbete. I samarbete
med socialtjänsten bör därför hemskyddet få som särskild uppgift
att planera för omhändertagande av äldre.  Genom att kommunerna
får en sammanhållande roll i beredskapsförberedelserna och har
att ta initiativet till de samråd som krävs med andra
myndigheter är, påpekar motionären, grunden lagd för en god
planering av socialtjänstens åtaganden.
Utskottets bedömning
Utskottet har ingen erinran mot vad i det framlagda
lagförslaget stadgas om hemskydd (kap. 4) och verkskydd
(kap. 5).
Utskottet delar självfallet också uppfattningen i motion Fö9
(kds) att det är viktigt att ha en väl fungerande äldre- och
handikappomsorg under höjd beredskap och krig. I storstädernas
innerområden, där många gamla lever anonymt med inga eller
endast begränsade kontakter med de närboende, finns det redan i
fred stora problem när det gäller äldreomsorgen. I en
beredskaps- eller krigssituation då svårigheterna mångfaldigas
kan såsom motionären framhåller hemskyddet utgöra en
betydelsefull resurs för omhändertagandet av gamla och
handikappade liksom för andra uppgifter på socialtjänstens
område. Hemskyddsorganisationens karaktär av
beredskapsorganisation som träder i funktion först vid höjd
beredskap gör det dock svårt att -- såsom motionären synes räkna
med -- utnyttja hemskyddet som en resurs för inhämtande av
underlag för kommunernas beredskapsplanläggning. Andra
möjligheter står dock därvidlag kommunerna till buds, särskilt
till följd av den sammanhållande roll den nya lagen ger
kommunerna i beredskapsförberedelserna. Genom den skapas
förutsättningar för ett fruktbart samarbete med landstingen och
andra berörda, inte bara i fråga om socialtjänsten utan också på
andra områden där en god kommunal beredskap är angelägen.
Av det anförda framgår att även utskottet ser hemskyddet som
en värdefull resurs för socialtjänsten under beredskap och krig.
Ett uttalande av riksdagen i frågan enligt motionärens förslag
vill utskottet dock inte tillstyrka. Motionsyrkandet bör sålunda
avslås av riksdagen.
Skyddsrum och skyddade utrymmen
Propositionen
(s. 10--13, 71--76, 103--109)
I propositionens lagförslag finns också bestämmelser om
skyddsrum och skyddade utrymmen (6 kap.). Dessa innebär bl.a.
att den för närvarande till vissa orter knutna benämningen
skyddsrumsort tas bort. I stället föreskrivs att skyddsrum och
skyddade utrymmen skall byggas i områden som i krig kan anses
särskilt utsatta för verkningar av stridsmedel.  Skyddade
utrymmen skall också finnas i andra utsatta områden (6 kap.
1 §).
Kommunen skall i samråd med länsstyrelsen bestämma i vilka
områden det skall finnas skyddsrum och skyddade utrymmen. Om
enighet inte kan nås skall kommunen överlämna frågan till
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer (6
kap.2 §).
Kommunen skall alltjämt svara för att bygga skydd i befintliga
anläggningar m.m. Länsstyrelsen skall dock ha möjlighet att
ålägga ägaren av anläggningen att i stället för kommunen vidta
nödvändiga åtgärder (6 kap. 13 och 14 §§).
Skyldigheten att underhålla skyddsrum skall kvarstå även om
det i området där skyddsrummet finns inte längre skall byggas
skyddsrum (6 kap. 15 §). Det öppnas dock en möjlighet för
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att
besluta att ett utrymme inte längre skall vara skyddsrum (6 kap.
19 §).
Staten och landstingen skall vara skyldiga att anmäla till
kommunen när de avser att vidta byggnadsåtgärder, även om de
enligt plan- och bygglagen (1987:10) är befriade från att göra
bygganmälan (6 kap. 10 §).
I den föreslagna lagen finns också intagen en skyldighet för
fastighetsägaren att genom skyltning ge anvisning om var det
finns skyddsrum (6 kap. 18 §).
Lagförslaget innehåller också betämmelser om ersättning för
att bygga och underhålla skyddsrum och skyddade utrymmen
(6 kap. 20--22 §§) och om ersättning till kommunen för vissa
kostnader (6 kap. 23 §).
Utskottets bedömning
Bestämmelser om skyddsrum och skyddade utrymmen finns för
närvarande i civilförsvarslagen (1960:74). De överförs enligt
propositionen till den nya lagen om civilt försvar. Många av dem
tas in oförändrade. Bl.a. kvarstår gällande bestämmelser om
ersättning för skyddsrumsbyggandet. I andra avseenden
görs vissa förändringar i samband med överföringen. Bl.a. skall
kommunerna, såsom framgått av det föregående, enligt 6 kap. 2 §
i fortsättningen i samråd med länsstyrelserna bestämma i vilka
områden det skall finnas skyddsrum samtidigt som begreppet
skyddsrumsort försvinner. Detta ger utskottet anledning att på
nytt framhålla betydelsen av länsstyrelsernas stöd när det
gäller kommunernas arbete med beredskapsfrågorna. Även när det
gäller skyddsrumsbyggandet är länsstyrelsernas medverkan av stor
betydelse. De har även när det gäller detta område en bättre
överblick över planeringsunderlaget och besitter större
möjligheter att bedöma skyddsbehoven ur regionalt perspektiv än
vad som står den enskilda kommunen till buds.
Utskottet föreslår att riksdagen antar även 6 kap. i
propositionens förslag till lag om civilt försvar.
Särskilda skyldigheter för ägare och andra innehavare av
egendom m.m.
Propositionen
(s. 13--15, 77--79, 109--111)
De nuvarande reglerna i civilförsvarslagen om skyldigheter för
fastighetsägare m.fl. tas in i den nya lagen efter en språklig
och redaktionell översyn (7 kap.).
I detta sammanhang avskaffas den nuvarande skyldigheten för
ägaren av en byggnad eller anläggning att maskera byggnaden.
Detsamma gäller ägarens skyldighet att ställa i ordning en
skadad bostadsbyggnad. Inte heller bestämmelserna om möjlighet
att låta ägare eller nyttjare av en byggnad eller annan
anläggning anordna ledningscentral eller annan skyddad
uppehållsplats för civilförsvarsorganisationen överförs till den
nya lagen. Också skyldigheten för ägaren och innehavaren av en
byggnad eller anläggning att lämna civilförsvarsmyndigheten
upplysningar om dem som bor eller är verksamma inom byggnaden
eller anläggningen avskaffas. Slutligen avskaffas också
skyldigheten för ägare av egendom att tåla varje åtgärd som är
oundgänglig för att tillgodose ändamål som civilförsvaret har
att ombesörja.
Utskottets bedömning
Utskottet har ingen erinran mot att man i det framlagda
lagförslaget slopar vissa av de nuvarande bestämmelserna rörande
särskilda skyldigheter för ägare och andra innehavare av egendom
m.m. som bedömts vara inaktuella. Det är också enligt utskottets
mening en behövlig lagteknisk förenkling att slopa vissa
särregler som syftar till att med tvång kunna tillgodose det
civila försvarets behov i olika avseenden när samma syften
bedömts vara tillgodosedda genom bestämmelser i förfogandelagen
(1978:262), lagen (1992:1402) om undanförsel och förstöring och
räddningstjänstlagen (1986:1102).
Riksdagen föreslås anta även 7 kap. i det föreliggande
lagförslaget.
Utrymning och inkvartering m.m.
Propositionen
(s. 15--17, 79--85, 111--116)
De nu gällande reglerna om utrymning och inkvartering samt om
inflyttningsförbud och bortflyttningsförbud tas in i den nya
lagen efter en språklig och redaktionell översyn (8 kap.). Den i
tidigare lagstiftning använda termen omflyttning utmönstras och
termen bortflyttningsförbud ersätts med utflyttningsförbud.
Andra förändringar är att beslut om inkvarteringsbostad skall
meddelas av kommunen och att inkvarteringsvärden har rätt till
skälig ersättning av kommunen för upplåtelsen. Om bostaden och
dess utrustning skadas i samband med inkvarteringen, skall
kommunen betala skälig ersättning. Kommunen skall dock ha rätt
att av den inkvarterade kräva återbetalning av vad som
utbetalats till inkvarteringsvärden.
De kyrkliga kommunerna skall, såsom berördes i samband med
behandlingen av ersättningsfrågan, vara skyldiga att bedriva
verksamhet även för dem som kommer till kommunen på grund av
beslut om utrymning eller till följd av andra utomordentliga
förhållanden.
Kommunernas, landstingens och Statens invandrarverks
skyldighet att hjälpa utrymmanden och utlänningar som söker
skydd i Sverige skall i fortsättningen helt grundas på
socialtjänstlagen (1980:620), hälso- och sjukvårdslagen
(1982:763) och lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande
m.fl., varför de nu gällande speciella reglerna om sådan hjälp
kan avskaffas.
Utskottets bedömning
Utskottet har ingen erinran mot de i 8 kap. i förslaget till
lag om civilt försvar intagna bestämmelserna om utrymning och
inkvartering m.m. Den föreslagna lagen bör därför antas av
riksdagen även i denna del.
Säkerhetsskydd
Propositionen
(s. 17--18, 86--90, 116)
De i lagförslaget intagna bestämmelserna om säkerhetsskydd (9
kap.) ger kommunerna, landstingen och de kyrkliga kommunerna
ansvar för att det hos dem finns ett tillfredsställande
säkerhetsskydd i frågor av betydelse för totalförsvaret eller
rikets säkerhet i övrigt.
Bl.a. föreskrivs i 2 § att en befattning hos en kommun eller
ett landsting vars innehavare i inte obetydlig omfattning får
del av uppgifter som omfattas av sekretess enligt 2 kap. 2 §
sekretesslagen (1980:100) får innehas endast av den som är
svensk medborgare och pålitlig från säkerhetssynpunkt.
Motionen
Motionärerna i motion 1994/95:Fö8 fruktar att 9 kap. 2 § kan
tolkas på ett sådant sätt att människor som inte är önskvärda,
av olika orsaker, kan beläggas med yrkesförbud som är ganska
omfattande. Bestämmelsen skulle enligt motionärernas mening
innebära en allvarlig och orimlig begränsning av utländska
medborgares rättigheter i Sverige. Paragrafen bör därför enligt
motionärernas uppfattning strykas.
Utskottets bedömning
Det är enligt utskottets mening nödvändigt att kommunerna i
samband med att de får ansvar för sådan beredskapsplanering som
tidigare varit en statlig angelägenhet också åläggs att ha ett
säkerhetsskydd som motsvarar det som gäller för statliga
myndigheter. Samma krav måste ställas i fråga om personal inom
landstingen som i sitt arbete måste få del av centralt och
regionalt upprättade planer och analyser av högt sekretessvärde.
I linje därmed är det enligt utskottet t.ex. naturligt att
ställa samma krav på svenskt medborgarskap för handläggarna av
beredskapsplaneringen vare sig denna genomförs av stat,
landsting eller kommun. Kravet att vara pålitlig från
säkerhetssynpunkt finns redan uppställt i 9 kap. 1 § andra
stycket 3. Upprepandet av samma krav med något annorlunda
formulering i 2 § motiveras enligt vad utskottet inhämtat av en
strävan att i nämnda paragraf sammanhållet ange samtliga krav
för innehav av vissa för totalförsvaret betydelsefulla
befattningar vid kommuner och landsting.
Med hänvisning till det anförda kan utskottet inte ställa sig
bakom förslaget i motion Fö8 (mp) att riksdagen avslår 9 kap.
2 § i förslaget till lag om civilt försvar. Riksdagen bör
sålunda  avslå motionen och anta lagförslaget såvitt gäller de i
9 kap. intagna bestämmelserna om säkerhetsskydd.
Utskottet vill i detta sammanhang notera att det framgår av
propositionen att frågan om lagreglering av säkerhetsskyddet för
närvarande är under översyn av en särskild utredning,
Säkerhetsskyddsutredningen (Ju 1993:09). Resultatet av
utredningens arbete kan leda till en ny lag om säkerhetsskydd.
Enligt propositionen kan därför bestämmelser om säkerhetsskydd i
lagen om civilt försvar tämligen snart komma att ersättas av en
sådan lag.
Straff, överklagande av beslut och ikraftträdande m.m.
Propositionen
(s. 18--20, 90--95, 117--120)
I 10 kap. lagförslaget finns bestämmelser om påföljder och
vite m.m. Bestämmelserna innebär att straffen för grova brott
enligt den nya lagen skärps, medan straffet för vissa brott som
begås i fredstid mildras. I några fall införs straff även för
oaktsamma handlingar. Vid vägran att tillåta besiktning av
byggnad eller anläggning skall fortsättningsvis vite användas i
stället för som i dag straff.
Regler om överklagande tas in i 11 kap. i den nya lagen.
Reglerna görs därvid mer överskådliga än i tidigare
lagstiftning.
Om inte annat sägs i lagen skall beslut av en kommun
överklagas till länsstyrelsen och länsstyrelsens beslut till den
centrala myndighet som regeringen bestämmer.
Beslut rörande bl.a. frågor om byggande av skyddsrum och
skyddade utrymmen samt föreläggande av vite skall överklagas
till länsrätt.
Möjligheten att överklaga inskränks något i förhållande till
vad som gäller i dag.
Regeringen skall endast pröva överklaganden av beslut där
regeringens prövning kan sägas vara av särskild vikt, såsom när
ett politiskt ställningstagande från regeringen framstår som
nödvändigt.
Den föreslagna lagen om civilt försvar avses träda i kraft den
1 juli 1995. Genom lagen upphävs följande lagar:
civilförsvarslagen (1960:74),
lagen (1964:47) om krigshjälp,
lagen (1964:63) om kommunal beredskap,
lagen (1964:64) om skyldighet att upplåta inkvarteringsbostad
i krig m.m.,
lagen (1973:861) om lokal kristidsförvaltning,
lagen (1976:276) om provisoriska bestämmelser om statsbidrag
till kommuner för vissa civilförsvarskostnader,
lagen (1981:1216) om kyrklig beredskap.
Utskottets bedömning
Utskottet har ingen erinran mot det framlagda lagförslaget
såvitt gäller de under rubrikerna Straff m.m. (10 kap.) och
Överklagande av beslut (11 kap.) intagna bestämmelserna. Inte
heller i fråga om bestämmelserna om lagens ikraftträdande den 1
juli 1995 och lagförslagets övergångsbestämmelser ger utskottet
anledning till erinran. Lagförslaget bör alltså även i dessa
delar antas av riksdagen.
Ändringar i vissa lagar
I propositionen framläggs förslag om 16 lagändringar
(yrkandena 2--17). Socialförsäkringsutskottet har i sitt
yttrande berört två av dessa. Det gäller propositionens förslag
till lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter och
till lag om ändring i lagen (1994:137) om mottagande av
asylsökande m.fl. Utskottet uppehåller sig inledningsvis vid
dessa båda lagförslag.
Förslag till lag om ändring i lagen (1981:691) om
socialavgifter
Propositionen
(s. 38, 122)
I den föreslagna lagen föreskrivs att 2 kap. 4 § första
stycket 7 i lagen om socialavgifter skall upphöra att gälla vid
utgången av juni 1995.
Socialförsäkringsutskottet har i sitt yttrande pekat på
behovet  att i en övergångsbestämmelse ange att den upphävda
bestämmelsen fortfarande skall tillämpas på ersättning som avser
tid före ikraftträdandet.
Utskottets bedömning
Utskottet delar socialförsäkringsutskottets bedömning av
behovet av den angivna övergångsbestämmelsen. Riksdagen bör
sålunda anta lagförslaget med ett tillägg av den innebörd som
socialförsäkringsutskottet har föreslagit.
Lag om ändring av lagen (1994:137) om mottagande av
asylsökande m.fl.
Propositionen
(s. 42, 123)
I regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1994:137)
om  mottagande av asylsökande m.fl. har införts en ny 25 § av
följande lydelse.
Regeringen får meddela särskilda föreskrifter som avviker från
denna lag, om Sverige är i krig eller krigsfara eller det råder
sådana utomordentliga förhållanden som är föranledda av att det
är krig utanför Sveriges gränser eller av att Sverige har varit
i krig eller krigsfara.
Motionen
Motionärerna i motion 1994/95:Fö7 (mp) anser att det kan
krävas ett snabbt beslut om att kraftigt öka eller underlätta
mottagandet av asylsökande och att det därför kan finnas en
vinst i att regeringen kan fatta ett sådant beslut. Ett beslut
som innebär att mottagandet minskas eller de asylsökandes
situation på annat sätt försämras bör däremot endast få fattas
av riksdagen. Därigenom kan beslutet föregås av en debatt där
alla riksdagspartierna kommer till tals.
Utskottets bedömning
Med anledning av motion Fö7 (mp) konstaterar
socialförsäkringsutskottet i sitt yttrande bl.a. att den
föreslagna nya paragrafen innebär ett bemyndigande för
regeringen att under däri angivna förhållanden avvika från
bestämmelserna i lagen om mottagande av asylsökande m.fl.,
nämligen bestämmelser om sysselsättning eller bistånd till
asylsökande och vissa andra utlänningar.
Socialförsäkringsutskottet framhåller vidare att regeringen med
stöd av detta bemyndigande inte kan begränsa antalet utlänningar
som får skydd här i landet. Däremot är det möjligt för
regeringen, anför socialförsäkringsutskottet, att bl.a. i fråga
om utlänningars inresa och vistelse i landet samt avlägsnande
från landet enligt 4 § utlänningslagen (1989:529) meddela
föreskrifter att gälla i krig, vid krigsfara som Sverige har
befunnit sig i. En föreskrift om utlänningars avlägsnande från
landet som har meddelats i andra fall än då Sverige är i krig
skall dock underställas riksdagen inom viss tid.
Socialförsäkringsutskottet anser att motion Fö7 (mp) får anses
tillgodosedd med vad socialförsäkringsutskottet har anfört om
lagförslagets innebörd.
Försvarsutskottet delar socialförsäkringsutskottets bedömning
och föreslår att riksdagen avslår motion Fö7 (mp) och antar
lagförslaget.

Övriga lagändringar
Beträffande övriga i propositionen framlagda förslag till
lagändringar (yrkandena 2--12, 14--16) har inga yttranden
inkommit från andra utskott. Inte heller försvarsutskottet har
någon erinran mot de föreslagna lagändringarna. De bör sålunda
antas av riksdagen.
I yrkande 8 i propositionen, som gäller förslag till antagande
av en lag om ändring i lagen (1942:335) om särskilda
skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar m.m., är lagens
benämning ofullständig. I utskottets hemställan till riksdagen
är lagen angiven med den rätta benämningen.

Hemställan

Utskottet hemställer
1. beträffande ersättningsskyldighet för staten
att riksdagen med avslag på motion 1994/95:Fö10 antar
regeringens förslag till lag om civilt försvar såvitt avser 2
kap. 6 §,
res. 1 (c, kds)
2. beträffande krav på svenskt medborgarskap m.m.
att riksdagen med avslag på motion 1994/95:Fö8 antar
regeringens förslag till lag om civilt försvar såvitt avser 9
kap. 2 §,
res. 2 (mp)
3. beträffande lagen om civilt försvar i övrigt
att riksdagen antar regeringens förslag till lag om civilt
försvar, i den mån förslaget inte omfattas av vad utskottet
hemställt ovan,
4. beträffande uttalande om hemskyddets uppgifter inom
socialtjänsten
att riksdagen avslår motion 1994/95:Fö9 yrkande 1,
5. beträffande uttalande om länsstyrelsernas roll i
kommunernas beredskapsplanering m.m.
att riksdagen avslår motion 1994/95:Fö9 yrkandena 2--4,
6. beträffande lag om ändring i lagen (1981:691) om
socialavgifter
att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i
lagen (1981:691) om socialavgifter med den ändringen att
följande övergångsbestämmelse införs:
Den upphävda bestämmelsen tillämpas fortfarande i fråga om
ersättning som avser tid före ikraftträdandet,
7. beträffande lag om ändring i lagen (1994:137) om
mottagande av asylsökande m.fl.
att riksdagen med avslag på motion 1994/95:Fö7 antar
regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1994:137) om
mottagande av asylsökande m.fl.,
8. beträffande övriga lagförslag
att regeringen antar regeringens förslag till
dels lag om ändring i brottsbalken,
dels lag om ändring i räddningstjänstlagen (1986:1102),
dels lag om ändring i lagen (1953:771) om skydd för vissa
internationella sjukvårdsbeteckningar och för civilförsvarets
internationella kännetecken,
dels lag om ändring i förfogandelagen (1978:262),
dels lag om ändring i lagen (1982:1004) om skyldighet för
näringsidkare, arbetsmarknadsorganisationer m.fl. att
delta i totalförsvarsplaneringen,
dels lag om ändring i lagen (1923:116) om hundskatt,
dels lag om ändring i  lagen (1942:335) om särskilda
skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar m.m.,
dels lag om ändring i lagen (1971:309) om behörighet för
allmän förvaltningsdomstol att pröva vissa mål,
dels lag om ändring i lagen (1972:435) om överlastavgift,
dels lag om ändring i vapenlagen (1973:1176),
dels lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410),
dels lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10),
dels lag om ändring i polislagen (1984:387),
dels ock lag om ändring i lagen (1990:217) om skydd för
samhällsviktiga anläggningar m.m.
Stockholm den 29 november 1994
På försvarsutskottets vägnar
Arne Andersson
I beslutet har deltagit: Britt Bohlin (s), Iréne Vestlund
(s), Arne Andersson (m), Christer Skoog (s), Sven Lundberg (s),
Karin Wegestål (s), Anders Svärd (c), Ola Rask (s), My Persson
(m), Birgitta Gidblom (s), Håkan Juholt (s), Olle Lindström (m),
Annika Nordgren (mp), Åke Carnerö (kds), Rolf Gunnarsson (m) och
Eva Flyborg (fp).

Reservationer

1. Ersättningsskyldighet för staten (mom. 1)
Anders Svärd (c) och Åke Carnerö (kds) anser
dels att den del av utskottets anförande som på s. 11
börjar med "Det i" och slutar med "i fråga." bort ha följande
lydelse:
Såsom motionären i motion Fö10 (c) påpekat föreslog
CFL-utredningen att ersättning skulle utgå till de borgerliga
kommunerna och de kyrkliga kommunerna och stiften enligt samma
ersättningsnorm.
Utskottet finner det mot denna bakgrund anmärkningsvärt att de
lokala kyrkliga kommunerna liksom stiftssamfälligheterna enligt
lagförslaget inte får ersättning för sina
beredskapsförberedelser på samma sätt och efter samma principer
som föreslås gälla för de borgerliga kommunerna. Även de
kyrkliga kommunerna och stiftssamfälligheterna får såsom
motionären exemplifierar ökade uppgifter som motiverar att
ersättning utbetalas även till dem. Med hänvisning till det
anförda anser utskottet att motion Fö10 (c) bör bifallas och 2
kap. 6 § lagen om civilt försvar ändras så att den ersättning
som enligt propositionen skall utgå till kommuner även skall
kunna utbetalas till kyrkliga kommuner och stiftssamfälligheter.
I likhet med vad som genomförts beträffande de borgerliga
kommunerna får därefter förhandlingar föras mellan berörda
parter rörande ersättningens storlek.
dels att utskottets hemställan i moment 1 bort ha följande
lydelse:
1. beträffande ersättningsskyldighet för staten
att riksdagen med anledning av propositionen och med  bifall
till motion 1994/95:Fö10 antar regeringens förslag till lag om
civilt försvar såvitt avser 2 kap. 6 § med den ändringen att
paragrafen erhåller följande såsom Reservanternas förslag
betecknade lydelse.
                            2 kap.6 §
Regeringens förslag                     Reservanternas förslag
Staten skall betala ersättning till kommunerna för kostnaderna
för beredskapsförberedelserna enligt detta kapitel. Ersättningen
skall bestämmas med utgångspunkt i varje kommuns utsatthet och
risker i krig.
                                        Vad i första stycket
                                        stadgas skall äga
                                        motsvarande tillämpning
                                        på kyrkliga kommuner och
                                        stiftssamfälligheter.
Staten skall betala ersättning till landstingen för
kostnaderna för sådan utbildning som utgör ett led i
beredskapsförberedelserna.
Ersättningarna bestäms och betalas ut av regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer.
2. Krav på svenskt medborgarskap m.m. (mom. 2)
Annika Nordgren (mp) anser
dels att den del av utskottets anförande som på s. 16
börjar med "Det är" och slutar med "sådan lag" bort ha följande
lydelse:
Enligt utskottets mening föreligger det risk att den i 9 kap.
2 § i förslaget till lag om civilt försvar intagna bestämmelsen
kan tolkas på sådant sätt att människor som av olika orsaker
anses inte önskvärda beläggs med yrkesförbud. Bl.a. måste
berörda befattningshavares pålitlighet från säkerhetssynpunkt
bedömas utan vägledning av personalkontroll enligt
personalkontrollkungörelsen eftersom denna inte avses göras
tillämplig vid kommuner och landsting. Nämnda pålitlighetskrav
finns visserligen uppställt också i 9 kap. 1 § andra stycket
3., som övertagits från de föreskrifter som gäller
säkerhetsskyddet vid statliga myndigheter. Enligt utskottets
mening bör man mot bakgrund av vad nyss anförts dock inte
återupprepa kravet i en helt ny bestämmelse. När det gäller
kravet på svenskt medborgarskap vill utskottet i likhet med
motionären framhålla att detta kan framstå som en allvarlig och
orimlig inskränkning av utländska medborgares rättigheter i
Sverige.
Enligt propositionen ser en utredning
(Säkerhetsskyddsutredningen) för närvarande över
personalkontrollförfarandet liksom frågan om lagreglering av
säkerhetsskyddet hos myndigheter m.m. Resultatet av detta
utredningsarbete kan leda till att ett förslag om en ny lag om
säkerhetsskydd inom en nära framtid kommer att föreläggas
riksdagen. Enligt utskottets mening bör riksdagen i avvaktan
därpå inte nu anta ifrågavarande, för varje berörd enskilds
anställningsförhållanden avgörande lagbestämmelse.
Med hänvisning till det anförda anser utskottet att motion Fö8
(mp) bör bifallas och propositionen avslås såvitt gäller 9 kap.
2 §.
dels att utskottets hemställan under moment 2 bort ha
följande lydelse:
2. beträffande krav på svenskt medborgarskap m.m.
att riksdagen med bifall till motion 1994/95:Fö8 avslår
regeringens förslag till lag om civilt försvar såvitt gäller 9
kap. 2 § samt beslutar att 9 kap. 3 § i förslaget skall
betecknas 9 kap. 2 §.
Propositionens lagförslag

Bilaga 1

2.1 Förslag till lag om civilt försvar
Bilaga 1
Bilaga 1
Bilaga 1
Bilaga 1
Bilaga 1
Bilaga 1
Bilaga 1
Bilaga 1
Bilaga 1
Bilaga 1
Bilaga 1
Bilaga 1
Bilaga 1
Bilaga 1
2.2 Förslag till lag om ändring i brottsbalken
Bilaga 1
Bilaga 1
2.3 Förslag till lag om ändring i räddningstjänstlagen
(1986:1102)
Bilaga 1
Bilaga 1
Bilaga 1
2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1953:771) om skydd
för vissa internationella sjukvårdsbeteckningar och för
civilförsvarets internationella kännetecken
Bilaga 1
2.5 Förslag till lag om ändring i förfogandelagen (1978:262)
Bilaga 1
2.6 Förslag till lag om ändring i lagen (1982:1004) om
skyldighet för näringsidkare, arbetsmarknadsorganisationer m.fl.
att delta i totalförsvarsplaneringen
Bilaga 1
Bilaga 1
2.7 Förslag till lag om ändring i lagen (1923:116) om
hundskatt
Bilaga 1
2.8 Förslag till lag om ändring i lagen (1942:335) om
särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar m.m.
Bilaga 1
2.9 Förslag till lag om ändring i lagen (1971:309) om
behörighet för allmän förvaltningsdomstol att pröva vissa mål
Bilaga 1
Bilaga 1
Bilaga 1
2.10 Förslag till lag om ändring i lagen (1972:435) om
överlastavgift
Bilaga 1
2.11 Förslag till lag om ändring i vapenlagen (1973:1176)
Bilaga 1
2.12 Förslag till lag om ändring i trafikskadelagen
(1975:1410)
Bilaga 1
2.13 Förslag till lag om ändring i lagen (1981:691) om
socialavgifter
Bilaga 1
2.14 Förslag till lag om ändring i plan- och bygglagen
(1987:10)
Bilaga 1
2.15 Förslag till lag om ändring i polislagen (1984:387)
Bilaga 1
2.16 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:217) om skydd
för samhällsviktiga anläggningar m.m.
Bilaga 1
2.17 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:137) om
mottagande av asylsökande m.fl.
Bilaga 1
Socialförsäkringsutskottets yttrande
1994/95:SfU3y
Bilaga 2
Totalförsvarsplikt m.m.
Till försvarsutskottet
Försvarsutskottet har den 25 oktober 1994 beslutat bereda
bl.a. socialförsäkringsutskottet tillfälle att yttra sig över
propositionerna 1994/95:6 Totalförsvarsplikt och 1994/95:7 Lag
om civilt försvar inom utskottets beredningsområde.
Utskottet begränsar sitt yttrande till följande lagförslag som
tillhör utskottets beredningsområde: lagförslagen 2.10, 2.14,
2.15, 2.24 och 2.27 i proposition 1994/95:6 och lagförslagen
2.13 och 2.17 i proposition 1994/95:7.
Utskottet yttrar sig också över motion 1994/95:Fö7 av Annika
Nordgren m.fl. (mp) som berör lagförslag 2.17 i proposition
1994/95:7.
Utgångspunkter för utskottets bedömning
I de följdändringar som föreslås på
socialförsäkringsutskottets område används till övervägande
delen uttrycket "tjänstgöring enligt lagen (1994:000) om
totalförsvarsplikt" eller liknande. Av avgörande betydelse för
utskottets bedömning är därför vilka personer som kommer att
omfattas av detta begrepp, och utskottet vill inledningsvis göra
några kommentarer om förslagen till lag om totalförsvarsplikt
och lag om möjlighet för kvinnor att fullgöra värnplikt eller
civilplikt med längre grundutbildning samt de
övergångsbestämmelser som föreslås till dessa lagar.
Lagen om totalförsvarsplikt föreslås ersätta
värnpliktslagen (1941:967), lagen (1966:413) om vapenfri tjänst,
lagen (1981:292) om tjänsteplikt för hälso- och
sjukvårdspersonal samt veterinärpersonal m.m. och lagen
(1984:272) om skyldighet för civilförsvarspliktiga att
tjänstgöra utanför civilförsvaret. Lagen ersätter också vissa
bestämmelser i civilförsvarslagen (1960:74). Civilförsvarslagen
upphävs dock först genom den i proposition 1994/95:7 föreslagna
lagen om civilt försvar, som inte kommer att reglera
plikttjänstgöring.
Enligt förslaget till lag om totalförsvarsplikt fullgörs sådan
plikt som värnplikt, civilplikt eller allmän tjänsteplikt.
Civilplikt kan fullgöras med antingen längre grundutbildning än
60 dagar eller kortare grundutbildning om högst 60 dagar.
Genom övergångsbestämmelser "översätts" begrepp inom nuvarande
system till begrepp inom det nya systemet. Beträffande lagens 4
och 5 kap. (Fullgörande av värnplikt och civilplikt samt
Gemensamma bestämmelser för värnplikten och civilplikten) anges
i punkt 14 ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna att äldre
bestämmelser om tjänstgöringen gäller för dem som vid lagens
ikraftträdande har påbörjat utbildning enligt värnpliktslagen
m.fl. lagar.
Övergångsbestämmelserna tycks enligt sin ordalydelse innebära
att fr.o.m. den 1 juli 1995 själva tjänstgöringsskyldigheten
regleras endast i lagen om totalförsvarsplikt. Detta motsägs
emellertid av vad som anges i den allmänna motiveringen i
proposition 1994/95:6 (se avsnitt 10 Ikraftträdande m.m. s. 157
f.). Där anges bl.a. att "den som påbörjat en
tjänstgöringsperiod före ikraftträdandet inte skall anses
fullgöra värnplikt eller civilplikt enligt den nya lagen så
länge tjänstgöringsperioden varar". Enligt regeringen skall av
samma skäl inte heller den nya lagen om disciplinansvar inom
totalförsvaret, m.m. bli tillämplig för dessa
personalkategorier.
Socialförsäkringsutskottet har från Försvarsdepartementet
erfarit att avsikten har varit att det fr.o.m. den 1 juli 1995
bara skall finnas en tjänstgöringsskyldighet, nämligen den som
följer av lagen om totalförsvarsplikt. Av punkt 14
ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna skall endast följa
att äldre bestämmelser tillämpas i fråga om utbildningstidens
längd, beräkning av tjänstgöringstid m.m.
Socialförsäkringsutskottet anser att lagförslagen bör tolkas
i enlighet härmed. Detta innebär att med person som fullgör
tjänstgöring enligt lagen om totalförsvarsplikt avses -- såvitt
avser tjänstgöring fr.o.m. den 1 juli 1995 -- även den som
dessförinnan påbörjat utbildning enligt värnpliktslagen eller
lagen om vapenfri tjänst. Detsamma gäller den som dessförinnan
påbörjat utbildning enligt civilförsvarslagen, lagen om
tjänsteplikt för hälso- och sjukvårdspersonal samt
veterinärpersonal m.m. eller lagen om skyldighet för
civilförsvarspliktiga att tjänstgöra utanför civilförsvaret.
Den föreslagna lagen om möjlighet för kvinnor att fullgöra
värnplikt eller civilplikt med längre grundutbildning skall
ersätta lagen (1980:1021) om militär grundutbildning för
kvinnor. I 5 § nya lagen anges att kvinnan efter viss
inskrivning omfattas av samma bestämmelser som en man som
skrivits in för motsvarande grundutbildning med stöd av lagen om
totalförsvarsplikt. Begreppet "tjänstgöring enligt lagen
(1994:000) om totalförsvarsplikt" måste därför tolkas så att det
även omfattar grundutbildning för kvinnor vilken fullgörs enligt
den här behandlade nya lagen.
Den äldre lagen om kvinnlig militärutbildning skall dock gälla
för den som antagits till grundutbildning före ikraftträdandet
den 1 juli 1995. Detta måste innebära att en kvinna som antagits
till militär grundutbildning före den 1 juli 1995 fullgör
tjänstgöring enligt den äldre lagen tills grundutbildningen är
färdig. Hon omfattas således inte av begreppet "tjänstgöring
enligt lagen (1994:000) om totalförsvarsplikt".
Följdändringar i proposition 1994/95:6
De lagändringar som föreslås inom utskottets beredningsområde
är avsedda att vara en teknisk anpassning till förslagen till
lag om totalförsvarsplikt och lag om möjlighet för kvinnor att
fullgöra värnplikt eller civilplikt med längre grundutbildning.
Avsikten är, enligt vad som anges i propositionen, att den krets
som kan tänkas ha eller komma att ha anspråk på förmåner e.dyl.
grundade på dessa lagar inte skall förändras på något sätt.
Med hänvisning till vad utskottet ovan angivit som
utgångspunkter för sin bedömning innebär förslagen till
lagändringar i många fall en korrekt och samtidigt lämplig
översättning av begrepp inom den nuvarande ordningen till
begrepp inom det nya systemet. Dessa förslag kommenteras därför
inte närmare. Utskottet vill därvid nämna att en ytterligare
utgångspunkt har varit att begreppet "omedelbart anslutande
repetitionsutbildning" inte skall förekomma i det nya systemet.
I några avseenden har utskottet dock synpunkter på
lagförslagen, och utskottet vill göra följande kommentarer.
Lagförslag 2.10: Lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän
försäkring (AFL)
3 kap. 5 §
I paragrafens tredje stycke anges vissa förhållanden som inte
får leda till en sänkt sjukpenninggrundande inkomst (SGI). Bl.a.
gäller att SGI:n inte får sänkas då den försäkrade fullgör
värnpliktstjänstgöring eller vapenfri tjänst eller genomgår
militär grundutbildning för kvinnor.
I lagförslaget har grundutbildning som är kortare än 60 dagar
undantagits. Sådana kortare utbildningar är i dag SGI-skyddade
eftersom SGI:n inte skall sänkas för den som avbryter sitt
förvärvsarbete eller minskar sin arbetstid för kortare tid än
sex månader i följd. Enligt utskottets mening är det lämpligt
att det redan i 3 kap. 5 § tredje stycket anges att all
tjänstgöring enligt den nya lagen om totalförsvarsplikt är
SGI-skyddad.
3 kap. 15 §
Enligt lagförslaget kommer sjukpenning varken att utges för
korta grundutbildningar eller för repetitionsutbildning. Detta
innebär en ändring i sak eftersom en civilförsvarspliktig för
närvarande har rätt till sjukpenning och följaktligen också rätt
till tillfällig föräldrapenning (4 kap. 18 § AFL jämförd med 3
kap. 15 § AFL).
För civilförsvarspliktig föreskrivs i stället i 8 §
förordningen (1976:1011) om förmåner till civilförsvarspliktiga
att dagpenning inte utgår för dag för vilken denne har
sjukpenning eller föräldrapenning enligt AFL.
Utskottet förutsätter att den som inom det nya systemet
genomgår kort grundutbildning får rätt till dagpenning även vid
sjukdom och tillfällig vård av barn. Den föreslagna lagändringen
tillstyrks därför.
Övergångsbestämmelser
Utskottet föreslår att det i en övergångsbestämmelse anges att
äldre bestämmelser i 3 kap. 5 § fortfarande tillämpas på kvinnor
som övergångsvis genomgår grundutbildning enligt nuvarande lag.
Pensionsgrundande inkomst omfattande dagpenning som erhållits
vid tjänstgöring enligt äldre lagar kan komma att fastställas
först under år 1996. Utskottet föreslår därför en
övergångsbestämmelse om att äldre bestämmelser i 11 kap. 2 §
fortfarande skall tillämpas på dagpenning som avser tid före
ikraftträdandet.
Lagförslag 2.14: Lag om ändring i lagen (1977:265) om statligt
personskadeskydd
I 12 och 13 §§ lagen om statligt personskadeskydd finns
särskilda bestämmelser för den som skadats under grundutbildning
eller därtill omedelbart anslutande repetitionsutbildning.
Enligt 12 § skall sjukpenning och livränta inte beräknas till
lägre belopp än som där anges. Samma ersättningsunderlag skall
enligt 13 § ligga till grund för särskild sjukpenning som kan
utges i vissa fall, t.ex. vid sjukdom som någon har ådragit sig
under utryckningsmånaden eller månaden därefter.
De nämnda bestämmelserna är i dag inte tillämpliga på den som
fullgör civilförsvarsplikt. Enligt utskottets mening bör
bestämmelserna även i fortsättningen begränsas till de långa
grundutbildningarna, dvs. "grundutbildning som överstiger 60
dagar". Samtidigt bör orden "och omedelbart anslutande
repetitionsutbildning" strykas, eftersom sådan inte längre skall
förekomma. Utskottet föreslår att försvarsutskottet lägger fram
ett eget förslag till ändrad lydelse av dessa lagrum i enlighet
härmed.
Det är viktigt att de som tjänstgjort enligt äldre lagar har
kvar sitt personskadeskydd för såväl redan inträffade skador som
skador som visar sig därefter och som skall anses vara ådragna
under den s.k. skyddstiden. Vidare bör efterskyddet i form av
särskild sjukpenning enligt 13 § finnas kvar. Utskottet föreslår
därför att det i övergångsbestämmelser anges att äldre
bestämmelser fortfarande tillämpas på tjänstgöring före
ikraftträdandet.
Kvinnor som genomgår militär grundutbildning och vissa andra
grupper omfattas av det statliga personskadeskyddet enligt
föreskrifter i förordningen (1977:284) om arbetsskadeförsäkring
och statligt personskadeskydd. Om begränsningar kommer att göras
i förordningen kan regeringen föreskriva att personskadeskyddet
fortfarande gäller för tidigare tjänstgöring. Genom förordningen
kan personskadeskyddet även efter juni 1995 omfatta kvinnor som
fullgör grundutbildning enligt den nuvarande lagen om militär
grundutbildning för kvinnor. Med hänsyn till att den ideella
ersättningen i dessa lägen bör lagregleras (se lagförslag 2.15
nedan) föreslår utskottet emellertid att det redan i
övergångsbestämmelser till ändringen i lagen om statligt
personskadeskydd anges att de nya bestämmelserna även tillämpas
på kvinnor som genomgår utbildning enligt äldre lag.
Lagförslag 2.15: Lag om ändring i lagen (1977:266) om statlig
ersättning vid ideell skada m.m.
Även här bör klargöras att äldre bestämmelser fortfarande
tillämpas på skada som någon har ådragit sig vid tjänstgöring
före ikraftträdandet.
Som ovan nämnts har regeringen i förordning föreskrivit att
personskadeskyddet omfattar kvinnor som genomgår militär
grundutbildning. Beträffande ersättning vid ideell skada m.m.
hänvisas emellertid i själva lagen, 1 § andra stycket, till
tjänstgöring enligt lagen om militär grundutbildning för
kvinnor. Utskottet anser att det övergångsvis därför bör anges
att de nya bestämmelserna även tillämpas på den som tjänstgör
enligt den då upphävda lagen.
Lagförslag 2.24: Lag om ändring i lagen (1989:225) om
ersättning till smittbärare
Hänvisningen i 9 § till vissa delar av 3 kap 15 § AFL bör
avslutas med "m.m.", eftersom tjänstgöring enligt lagen om
totalförsvarsplikt bara är en del i hänvisningen.
Utskottet vill samtidigt föreslå redaktionella ändringar i
paragrafen till följd av tidigare riksdagsbeslut. Således bör
hänvisning inte längre göras till 3 kap. 4 a §, eftersom detta
lagrum upphört att gälla vid utgången av februari 1993 (prop.
1992/93:129, bet. 1992/93:SoU12, rskr. 1992/93:132, SFS
1993:50). Vidare bör, efter en ändring fr.o.m. den 1 april 1993
i 3 kap. 10 § AFL, hänvisningen till detta lagrum avse andra och
inte tredje stycket (prop. 1992/93:31, bet. 1992/93:SfU9, rskr.
1992/93:157, SFS 1992:1702).
Lagförslag 2.27: Lag om ändring i studiestödslagen (1973:349)
Enligt 8 kap. 1 a § får regeringen föreskriva att ränta inte
skall utgå på studielån under den tid då låntagaren fullgör
grundutbildning enligt värnpliktslagen eller lagen om vapenfri
tjänst. Förslaget innebär att sådana föreskrifter fr.o.m. den 1
juli 1995 även får omfatta kvinnor som genomgår militär
grundutbildning. Utskottet har inget att erinra häremot. Enligt
utskottets mening är det rimligt att föreskrifterna skall kunna
omfatta även kvinnor som övergångsvis tjänstgör enligt äldre
lag. Detta bör framgå av en övergångsbestämmelse.
Lagförslaget i övrigt innebär inte någon ändring i sak. Även
dessa bestämmelser bör övergångsvis tillämpas på kvinnor som
tjänstgör enligt äldre lag.

Proposition 1994/95:7
Två lagförslag hör till utskottets område. I anslutning till
lagförslag 2.17 tas också motion Fö7 upp.
Lagförslag 2.13: Lag om ändring i lagen (1981:691) om
socialavgifter
Ändringen innebär slopandet av en bestämmelse om att
arbetsgivaravgift inte skall erläggas på viss ersättning för
tjänstgöring i verkskydd. I en övergångsbestämmelse bör anges
att den upphävda bestämmelsen fortfarande tillämpas på
ersättning som avser tid före ikraftträdandet.
Lagförslag 2.17: Lag om ändring i lagen (1994:137) om
mottagande av asylsökande m.fl.
Enligt en ny paragraf i lagen om mottagande av asylsökande
m.fl. får regeringen meddela särskilda föreskrifter som avviker
från denna lag, om Sverige är i krig eller krigsfara, eller det
råder sådana utomordentliga förhållanden som är föranledda av
att det är krig utanför Sveriges gränser eller av att Sverige
har varit i krig eller krigsfara.
I motion Fö7 av Annika Nordgren m.fl. (mp) anför motionärerna
att det kan krävas ett snabbt beslut om att kraftigt öka eller
underlätta mottagandet av asylsökande och att det därför kan
finnas en vinst i att regeringen kan fatta ett sådant beslut.
Enligt motionärerna bör dock beslut om minskning av mottagandet
eller på annat sätt försämring för asylsökande endast få fattas
av riksdagen, och motionärerna anser att riksdagen bör besluta i
enlighet härmed.
I proposition 1994/95:7 (s. 85) anförs att de särskilda
reglerna om bistånd åt asylsökande som finns i lagen om
mottagande av asylsökande m.fl. gäller även under höjd
beredskap. Regeringen bör dock -- i likhet med vad som följer av
socialtjänstlagen och hälso- och sjukvårdslagen -- ha
möjlighet att meddela särskilda föreskrifter som avviker från
lagens bestämmelser om landet kommer i krig eller krigsfara
eller det råder utomordentliga förhållanden som hänger samman
härmed. I fråga om omhändertagande av utlänningar som söker
skydd i Sverige skall den beredskap som Statens invandrarverk
har för att i en krissituation kunna ordna flyktingmottagning
efter i huvudsak samma principer som i fred utnyttjas så långt
det är möjligt. Regeringens möjlighet att utfärda särskilda
bestämmelser är avsedd att träda in i situationer när den
normala organisationen inte förmår möta exceptionellt stora
strömmar av flyende.
Utskottet konstaterar att den föreslagna nya paragrafen
innebär ett bemyndigande för regeringen att i de angivna
situationerna avvika från bestämmelserna i lagen om mottagande
av asylsökande m.fl., nämligen bestämmelser om sysselsättning
för och bistånd till asylsökande och vissa andra utlänningar.
Regeringen kan inte med stöd av detta bemyndigande t.ex.
begränsa antalet utlänningar som får söka skydd här i landet.
Däremot kan regeringen -- bl.a. i fråga om utlänningars inresa
och vistelse i landet samt avlägsnande från landet -- enligt 12
kap. 4 § utlänningslagen (1989:529) meddela föreskrifter att
gälla i krig, vid krigsfara eller under sådana utomordentliga
förhållanden som är föranledda av krig eller krigsfara som
Sverige har befunnit sig i. En föreskrift om utlänningars
avlägsnande från landet som har meddelats i andra fall än då
Sverige är i krig skall dock underställas riksdagen inom viss
tid.
Med vad ovan anförts om lagförslagets innebörd kan enligt
utskottet motion Fö7 anses tillgodosedd. Utskottet tillstyrker
lagförslaget.
Stockholm den 15 november 1994
På socialförsäkringsutskottets vägnar
Maj-Inger Klingvall
I beslutet har deltagit: Maj-Inger Klingvall (s),
Margareta Israelsson (s), Maud Björnemalm (s), Margit Gennser
(m), Bengt Lindqvist (s), Rune Backlund (c), Anita Jönsson (s),
Gustaf von Essen (m), Sigge Godin (fp), Lennart Klockare (s),
Ulla Hoffmann (v), Sven-Åke Nygårds (s), Ulf Kristersson (m),
Ragnhild Pohanka (mp), Rose-Marie Frebran (kds), Mona Berglund
Nilsson (s) och Margareta E Nordenvall (m).