I detta betänkande behandlar utskottet förslagen till riktlinjer för den
ekonomiska politiken och budgetpolitiken.
Sammanlagt har 34 reservationer och 2 särskilda yttranden avgivits på de
punkter som anges i betänkandets innehållsförteckning. När det gäller
inriktningen av den ekonomiska politiken har företrädarna i utskottet för
Moderaterna, Centern, Folkpartiet och Kristdemokraterna avgivit en gemensam
reservation.
OECD-länderna har nu definitivt lämnat 1990-talets första lågkonjunktur bakom
sig. I Västeuropa ökar tillväxten och väntas år 1996 något överstiga 3 %. För
flertalet länder inom OECD-området har utvecklingen emellertid inneburit att
man går in i högkonjunkturen med en extremt hög statlig skuldsättning.
Den svenska ekonomin kännetecknas av att exporten fortsätter att öka
kraftigt. Samtidigt sker en påtaglig ökning av antalet sysselsatta och då
främst i industrisektorn. Återhämtningen av ekonomin hålls emellertid tillbaka
av den alltjämt snabbt växande statsskulden. Det forsatt höga ränteläget bidrar
till att hemmamarknaden utvecklas svagt. Näringslivets investeringar
förutses dock öka kraftigt. Den samlade produktionen väntas i år öka med drygt
2,5 % och nästa år med nära 3 %.
På grund av de senaste årens kraftiga försämringar av de offentliga
finanserna har vi i Sverige tvingats att helt inrikta finanspolitiken mot
en stabilisering av statsskulden. Samtidigt måste finanspolitiken utformas så
att fördelningspolitiken och åtgärderna för att minska arbetslösheten får ökad
tyngd. Enligt utskottets mening har de i finansplanen föreslagna åtgärderna en
sådan inriktning.
Penningpolitikens uppgift är att värna prisstabiliteten. Som utskottet
ser det kommer omläggningen av finanspolitiken att ge ett ökat förtroende för
den ekonomiska politiken och därmed förutsättningar för en starkare växelkurs
och lägre räntor. Utskottet konstaterar också att arbetsmarknads- och
näringspolitiken nu ges en sådan utformning att politikens olika medel aktivt
medverkar till att undanröja de flaskhalsar, som kan uppträda i den nu
uppåtgående konjunkturen. Därigenom kan inflationstendenserna hållas tillbaka.
Utskottet framhåller särskilt i betänkandet att lönebildningen kommer att
få en avgörande betydelse för att den i finanansplanen föreslagna inriktningen
av den ekonomiska politiken skall nå framgång. Arbetsmarknadens parter har ett
stort ansvar för möjligheterna att nå framgång. Om lönerna genom parternas
försorg länkas in i en strategi för tillväxt innebär detta minskad
inflationsrisk och förbättrade offentliga finanser. Detta skulle starkt bidra
till lägre räntor, högre investeringar och en större uthållig
sysselsättningsökning.
På bara tre år har statsskulden fördubblats och väntas i slutet av detta
budgetår uppgå till närmare 1 400 miljarder kronor, motsvarande 90 % av BNP.
Den exceptionellt snabba skuldökningen, som torde sakna motstycke i OECD:s
annaler, har lett till att statsskuldräntorna på tre år svällt med ett belopp
som är lika stort som statens samlade stöd till barnfamiljer, inkl.
föräldraförsäkringen.
I betänkandet biträder finansutskottet regeringens förslag till inriktning av
budgetpolitiken. Skall arbetet med att sanera statsfinanserna vinna respekt
hos allmänheten måste åtgärderna ges en sådan inriktning att bördornas
fördelning framstår som rättvis genom att alla får bidra efter förmåga. Detta
måste vara en viktig utgångspunkt om saneringsarbetet skall kunna få den breda
folkliga uppslutning som krävs för att man framgångsrikt skall kunna komma till
rätta med problemen.
Utskottet delar regeringens uppfattning att man i första hand skall värna om
grundläggande offentliga verksamheter som barnomsorg, utbildning, hälso- och
sjukvård samt äldreomsorg. Det innebär med nödvändighet att besparingarna i
stor utsträckning måste inriktas mot transfereringar till hushåll. Besparingar
måste emellertid även fortsättningsvis göras i statlig konsumtion.
Utskottet har inte heller något att erinra mot den föreslagna omfattningen på
det besparingsprogram som redovisas i finansplanen, 21,7 miljarder kronor fram
till år 1998.
Inledning
I detta betänkande behandlar utskottet
dels proposition 1994/95:100 (budgetpropositionen), i vad avser bilaga 1
Finansplanen, yrkandena 1--3 och 5,
dels följande under allmänna motionstiden väckta motioner:
1994/95:Fi201 av Lars Tobisson m.fl. (m),
1994/95:Fi202 av Birger Schlaug och Marianne Samuelsson (mp),
1994/95:Fi203 av Mats Odell m.fl. (kds),
1994/95:Fi204 av Sylvia Lindgren m.fl. (s),
1994/95:Fi205 av Owe Hellberg m.fl. (v),
1994/95:Fi206 av Agneta Ringman och Håkan Juholt (s),
1994/95:Fi207 av Birgitta Hambraeus (c), i vad avser yrkandena 1, 2, 4 och 5,
1994/95:Fi208 av Lena Klevenås (s), i vad avser yrkande 1,
1994/95:Fi209 av Johan Lönnroth m.fl. (v),
1994/95:Fi210 av Carl Bildt m.fl. (m),
1994/95:Fi211 av Lars Leijonborg m.fl. (fp), i vad avser yrkandena 1--4 och
8,
1994/95:Fi212 av Birger Schlaug m.fl. (mp), i vad avser yrkandena 1--4, 6, 9
och 25,
1994/95:Fi214 av Georg Andersson m.fl. (s),
1994/95:Fi215 av Berndt Ekholm m.fl. (s),
1994/95:Fi216 av Alf Svensson m.fl. (kds), i vad avser yrkandena 1--5,
1994/95:Fi218 av Gudrun Schyman m.fl. (v), i vad avser yrkandena 1--4,
1994/95:Fi219 av Olof Johansson m.fl. (c), i vad avser yrkandena 1--5 och 16,
1994/95:Fi412 av Margit Gennser och Stig Rindborg (m),
1994/95:Fi507 av Sonja Fransson och Anders Nilsson (s),
1994/95:Fi508 av Sonja Fransson m.fl. (s),
1994/95:Fi603 av Per Erik Granström och Bo Holmberg (s),
1994/95:A201 av Eva Goës m.fl. (mp), i vad avser yrkande 2,
1994/95:A807 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c), i vad avser yrkande 1,
1994/95:K224 av Alf Svensson m.fl. (kds), i vad avser yrkandena 7 och 8,
1994/95:Kr414 av Bo Lundgren och Stig Bertilsson (m), i vad avser yrkande 10,
1994/95:Sk623 av Sten Svensson (m), i vad avser yrkande 2,
1994/95:So623 av Alf Svensson m.fl. (kds), i vad avser yrkande 8 och
1994/95:U502 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp), i vad avser yrkandena 7 och
8.
Propositionens förslag
I proposition 1994/95:100 (budgetpropositionen) föreslår regeringen i
bilaga 1 Finansplanen (Finansdepartementet) att riksdagen
1. godkänner de allmänna riktlinjer för den
ekonomiska politiken som regeringen har förordat i propositionen,
2. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för
budgetregleringen som regeringen har förordat i propositionen,
3. att riksdagen godkänner riktlinjerna för budgetering och
redovisning av statens verksamhet i enlighet med vad regeringen
har förordat (Ekonomisk styrning av statlig verksamhet, avsnitt
2.1),
5. att riksdagen bemyndigar regeringen att för budgetåret
1995/96 besluta om lån i Riksgäldskontoret till investeringar i
myndigheters anläggningstillgångar för förvaltningsändamål
intill ett sammanlagt belopp av 12 400 000 000 kr (Budgetförslaget och statens
ekonomiska ställning, avsnitt 6.1).
Motionsyrkandena
1994/95:Fi201 av Lars Tobisson m.fl. (m) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av att offentliggöra IMF:s årliga
sammanfattande synpunkter.
1994/95:Fi202 av Birger Schlaug och Marianne Samuelsson (mp)
vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär att en expertutredning
tillsätts för att granska olika tekniska utformningar av bl.a.
friktionsavgifter som medel att öka trögheten på marknaden,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om det demokratiska underskott som uppstår
då valutamarknaden inte omgärdas av spelregler,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sverige skall verka inom EU för att
möjlighet skall ges för stater att införa tröghetsskapande
åtgärder för kapitalflöden mellan unionens medlemmar,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sverige skall ta initiativ för att
upprätta internationella spelregler för valutaflöden med syfte
att öka trögheten i valuta- och andra kapitalflöden,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av genomlysning och regler för
valuta- och finansmarknader.
1994/95:Fi203 av Mats Odell m.fl. (kds) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av att uppmärksamma
institutionernas grundläggande betydelse för en långsiktigt god
ekonomisk utveckling.
1994/95:Fi204 av Sylvia Lindgren m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om inrättandet av ett parlamentariskt forum
för debatt, rekommendationer och beslut i långsiktiga
miljöresurs- och fördelningsfrågor,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ett sekretariat inom regeringskansliet
för analys av ekonomisk och social utveckling på lång sikt.
1994/95:Fi205 av Owe Hellberg m.fl. (v) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om lönepolitiken i statlig verksamhet.
1994/95:Fi206 av Agneta Ringman och Håkan Juholt (s) vari
yrkas att riksdagen hos regeringen begär en utredning om
möjligheten att inrätta ett lönetak för anställda i offentlig
verksamhet.
1994/95:Fi207 av Birgitta Hambraeus (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om satsning på investeringar för att
utveckla och vårda människan,
2. att riksdagen beslutar att inte gå in i EU:s valutaunion,
4. att riksdagen hos regeringen begär utredning och förslag om
återinförande av Riksgäldskontorets checkkredit i Riksbanken
och om lagen om kreditpolitiska medel, i enlighet med vad som
anförts i motionen,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en mer rättvisande beräkning av statens
skuld, där även tillgångar medräknas.
1994/95:Fi208 av Lena Klevenås (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av regler för de fria
kapitalrörelserna.
1994/95:Fi209 av Johan Lönnroth m.fl. (v) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att minska storleken på arvoden.
1994/95:Fi210 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den
ekonomiska politiken som anförts i motionen,
2. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för
budgetpolitiken samt inriktningen och omfattningen av de
utgiftsminskningar och inkomstförstärkningar som anförts i
motionen.
1994/95:Fi211 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den
ekonomiska politiken som förordats i motionen,
2. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för
budgetregleringen som anförts i motionen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en miljömässigt hållbar ekonomisk
utveckling,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om fördelningspolitiska prioriteringar,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om konvergensprogram till EU.
1994/95:Fi212 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en ny
ekonomisk politik som tar sin utgångspunkt i ekologins och
miljöns fundamentala roll för samhällsutvecklingen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om den ekologiska krisen och vikten av att
inte miljöskulden tillåts öka ytterligare utan tvärtom skall
minskas,
3. att riksdagen hos regeringen begär ett ekonomiskt-politiskt
åtgärdsprogram för att uppfylla de miljömål som riksdagen
tidigare har antagit eller uttalat,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om inriktningen av den ekonomiska politiken
inför 2000-talet,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om huvudmålen i en grön ekonomisk-politisk
strategi,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet att utveckla en väl fungerande
marknadsekonomi, en s.k. kretsloppsekonomi,
25. att riksdagen beslutar sänka arbetsgivaravgifterna med
totalt 25 500 000 000 kr för budgetåret 1995/96.
1994/95:Fi214 av Georg Andersson m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av åtgärder för att förhindra
växande klyftor bl.a. genom tillsättande av en
jämlikhetsdelegation.
1994/95:Fi215 av Berndt Ekholm m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär att den tillsätter en utredning
med uppgift att föreslå medel att motverka stora
löneskillnader.
1994/95:Fi216 av Alf Svensson m.fl. (kds) vari yrkas
1. att riksdagen antar de riktlinjer för den ekonomiska
politiken som anges i motionen,
2. att riksdagen antar de riktlinjer för budgetpolitiken som
anges i motionen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en parlamentarisk kommitté för
långsiktigt hållbar ekonomisk tillväxt,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om etikens betydelse för en god ekonomisk
utveckling,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken,
1994/95:Fi218 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen antar de allmänna riktlinjer för den
ekonomiska politiken som förordas i motionen,
2. att riksdagen antar de allmänna riktlinjer för
budgetregleringen som förordats i motionen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om penningpolitiken,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om strukturpolitiken,
1994/95:Fi219 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas
1. att riksdagen med avslag på proposition 1994/95:100 bilaga
1 i motsvarande del godkänner de allmänna riktlinjerna för den
ekonomiska politiken i enlighet med vad i motionen anförts,
2. att riksdagen med avslag på proposition 1994/95:100 bilaga
1 i motsvarande del godkänner de allmänna riktlinjerna för
budgetregleringen i enlighet med vad i motionen anförts,
3. att riksdagen med avslag på proposition 1994/95:100 bilaga
1 i motsvarande del godkänner riktlinjerna för finans- och
penningpolitiken i enlighet med vad i motionen anförts,
4. att riksdagen med avslag på proposition 1994/95:100 bilaga
1 i motsvarande del godkänner inriktning och omfattning av
utgiftsminskningar och inkomstförstärkningar i enlighet med vad
i motionen anförts,
5. att riksdagen med avslag på proposition 1994/95:100 i
motsvarande del som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om parlamentarisk förankring av det s.k.
konvergensprogrammet,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om minskad statlig konsumtion och den
kommunala ekonomin.
1994/95:Fi412 av Margit Gennser och Stig Rindborg (m) vari
yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om redovisningen av jämförelsetal m.m. i
finansplan och statsbudget,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att beräkningarna som avser budgetens
intäktssida avsevärt bör förbättras samt att precisionen vid
beräkningarna av utgifterna bör höjas,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en klarare analys och redovisning av
institutionella förhållanden som på avgörande sätt kan påverka
bedömningen av den svenska ekonomin,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om redovisningen av posten statsskuldräntor.
1994/95:Fi507 av Sonja Fransson och Anders Nilsson (s) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om arbetet med strukturförändringar.
1994/95:Fi508 av Sonja Fransson m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om effektivare resursanvändning i statlig
verksamhet.
1994/95:Fi603 av Per Erik Granström och Bo Holmberg (s) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om placeringsregler för
kapitalförvaltare av premiereservsystemet i det reformerade
allmänna pensionssystemet.
1994/95:A201 av Eva Goës m.fl. (mp) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att satsa på en "grön offentlig sektor".
1994/95:A807 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om inriktningen av den ekonomiska politiken
för att åstadkomma en hållbar utveckling, god miljö, rättvis
fördelning och regional balans.
1994/95:K224 av Alf Svensson m.fl. (kds) vari yrkas
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om vikten av att Sverige aktivt deltar i
EU:s ekonomiska och monetära samarbete,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att samarbetet inom EMU skall leda till
både låg inflation och aktiv bekämpning av arbetslösheten.
1994/95:Kr414 av Bo Lundgren och Stig Bertilsson (m) vari
yrkas
10. att riksdagen beslutar att aktiebolaget Tipstjänst skall
överlåtas till de ideella organisationerna med de
förutsättningar som angavs i riksdagsbeslutet 1994.
1994/95:Sk623 av Sten Svensson (m) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om konsekvensanalyser före beslut om
förändrad service till näringslivet.
1994/95:So623 av Alf Svensson m.fl. (kds) vari yrkas
8. att riksdagen avslår regeringens förslag beträffande
utbetalning av barnbidrag, bidragsförskott och bostadsbidrag.
1994/95:U502 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) vari yrkas
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
Sverige inom EU motsätter sig förverkligandet av EMU och en
gemensam valuta,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
Sverige inom EU föreslår gemensamma mellanstatliga åtgärder för
att öka trögheten på finansmarknaden.
Utskottet
Utskottet
Den ekonomiska politiken
Internationell utveckling
Av tabell 1 framgår att OECD-länderna definitivt har lämnat 1990-talets
första lågkonjunktur bakom sig.
Tabell 1. BNP-tillväxt i vissa OECD-länder
Årlig procentuell förändring
________________________________________________________
1994 1995 1996
________________________________________________________
USA 3,8 2,9 2,2
Japan 1,0 2,4 2,9
Västra Tyskland 2,0 2,4 3,2
Frankrike 2,1 3,0 3,3
Storbritannien 3,7 3,3 2,8
Danmark 4,6 3,3 2,8
Finland 3,7 4,8 4,1
Norge 4,8 2,9 2,6
Några avgörande förändringar i den bedömning av den internationella
utvecklingen som presenteras i finansplanen i jämförelse med den prognos som
departementet redovisade i höstas i propositionen 1994/95:25 föreligger inte
(jfr 1994/95:FiU1).
Vad gäller utvecklingen utanför OECD-området kan nämnas att tillväxten i de
s.k. DAE-länderna (Dynamic Asian Economics), dvs. Sydkorea, Taiwan, Hongkong,
Singapore, Thailand och Malaysia enligt OECD-sekretariatets bedömning kommer
att fortsätta vara stabilt hög. Den årliga BNP-tillväxten väntas under perioden
1994--1996 ligga över 7 %. Denna utveckling har bl.a. inneburit att av den
svenska exporten går nära 10 % till Fjärran Östern. De mest expansiva
marknaderna för svensk export i detta område är i här nämnd ordning Malaysia,
Kina, Sydkorea och Singapore.
De händelser av större betydelse som har inträffat efter det att
Finansdepartementet färdigställde den nu aktuella prognosen (kalkylerna
avslutades den 22 december) är den finansiella krisen i Mexiko och den svåra
jordbävningen i Kobe i Japan. Det är främst den mexikanska krisen i kombination
med växande politisk instabilitet i Italien och Spanien som skapat oro på den
finansiella marknaden. Förutom Mexiko har den även drabbat länder med stora
underskott i de offentliga finanserna. Dessa länder har fått se sina valutor
ytterligare försvagas samtidigt som räntedifferensen gentemot de stora
industriländerna Tyskland och Förenta staterna har ökat något. Jordbävningen i
Kobe innebär med all sannolikhet att tillväxten i Japan i år blir något lägre
än vad som angivits i tabell 1. De flesta etablerade konjunkturbedömare drar
emellertid den slutsatsen av här akuella händelser att de endast får en
övergående och trots allt begränsad påverkan på den ekonomiska utvecklingen i
OECD-området.
I motion Fi219 (c) efterlyses -- bl.a. med hänvisning till jordbävningen
i Kobe -- en mer ingående analys av vad olika scenarier i det internationella
skeendet kan få för konsekvenser för världsekonomin.
Som utskottet ser det är det förenat med stora svårigheter att med rimlig
säkerhet kunna förutse sådana händelser som den mexikanska krisen eller den
nämnda jordbävningen. I motionen nämns som exempel på händelser som borde
belysas i ett alternativt scenario även en tänkbar jordbävning i Tokyo. Det
förefaller emellertid inte särskilt meningsfullt att inom ramen för den
prognosperiod som är aktuell i finansplanen analysera effekterna av en sådan
hypotetisk katastrof.
Den utveckling som beskrivs i tabell 1 kan tolkas så att OECD-området nu är
inne i en period med en tillväxt under några år på nära 3 %. Även om
högkonjunkturen i Förenta staterna av OECD-sekretariatet och
Finansdepartementet bedöms nå sitt toppläge under innevarande år väntas
produktionen i Västeuropa fortsätta att öka. Men i likhet med högkonjunkturerna
under 1980-talet tenderar arbetslösheten i Europa även fortsättningsvis att
ligga kvar på mycket höga nivåer (jfr tabell 2).
Tabell 2. Konsumentpriser och arbetslöshet i vissa OECD-länder
Årlig procentuell förändring
En viktig skillnad i jämförelse med utvecklingen under 1980-talets
högkonjunkturer kan dock föreligga om den inflationsprognos som redovisas i
finansplanen och som står i god överensstämmelse med OECD-prognosen infrias.
Inflationen i Västeuropa kommer under denna förutsättning under åren 1994--1996
att vara väsentligt lägre än vad som kunnat noteras för något år under
1980-talet.
I jämförelse med år 1980 har den statliga skuldsättningen påtagligt ökat för
nästan samtliga OECD-länder. Det är endast Storbritannien och Norge som i
jämförelse med skuldsituationen år 1980 har förbättrat sina statsfinanser.
Avsikten i det följande är att göra en översiktlig beskrivning av
skuldutvecklingen i vissa OECD-länder.
Det bör observeras att OECD:s skulddefinition (tabell 3) inte helt
överensstämmer med den som ligger till grund för redovisningen i tabell 4, som
utgår från EU:s definition.
I flera av OECD-länderna har skuldkvoten -- bruttoskuldkvoten uttryckt som
procent av BNP -- mer än fördubblats. I tabell 3 redovisas skuldutvecklingen
för de OECD-länder vars ekonomiska utveckling tidigare beskrivits i tabellerna
1 och 2.
Tabell 3. Bruttostatsskuldkvot (a) och budgetsaldo (b)
i procent av BNP i vissa OECD-länder
* Med undantag för Island, Luxemburg, Schweiz, Turkiet.
** Utöver undantagen i not* ingår ej heller Mexiko och Nya Zeeland.
Källa: OECD.
Det kan nämnas att de länder som år 1994 hade den högsta skuldkvoten enligt
OECD:s definitioner var Belgien (142 %), följt av Italien (123 %), Grekland
(121 %), Kanada (96 %) och Irland (88 %).
I de konvergenskriterier som EU-länderna skall uppfylla innan växelkurserna
slutligen låses i tredje etappen av EMU ingår en gräns för storleken på ett
lands bruttoskuld. Dessa kriterier sätter således bl.a. maximigränser för den
konsoliderade bruttoskulden (skuldkvoten 60 %) och den offentliga sektorns
budgetunderskott (3 % av BNP). Även inflationstakt, långa marknadsräntor samt
växelkursutveckling ingår i kriterierna. Inflation och långa räntor i
genomsnitt under en tidsperiod får inte överstiga nivån i en referensgrupp av
länder med mer än 1,5 resp. 2 procentenheter. Denna referensgrupp består av de
tre länder som uppvisar störst prisstabilitet. Med utgångspunkt från senast
kända utfallsdata (1994) skulle detta i nuvarande medlemskrets vara Danmark,
Frankrike och Finland.
I finansplanen görs följande redovisning av hur EU-ländernas
ekonomier förhåller sig till de i Maastrichtfördraget angivna
konvergenskraven.
I tabell 4 är underskott och skuld angivna i relation till BNP. KPI visar
årlig procentuell förändring. Räntan avser ca 10-åriga löptider och visar
genomsnittet för året fram till oktober 1994. Kriterierna för KPI och räntan är
uträknade genom ett aritmetiskt genomsnitt av de tre länder som ingår i
referensgruppen.
Tabell 4. Uppfyllandet av konvergenskriterierna 1994
*Irlands bruttoskuld föll från 116% år 1987 till 90,5% år 1992 för att
därefter öka till 92,7% år 1993. För åren 1994--1996 gör OECD den bedömningen
att skuldkvoten återigen bör minska.
Källa: Finansdepartementet.
Tabell 4 visar att det år 1994 endast var ett fåtal länder som uppfyllde
samtliga villkor, nämligen Luxemburg, Tyskland och Irland. Irland gjorde detta
i kraft av att under några år ha uppvisat en trendmässigt fallande skuldkvot.
Allmänt sett är det kriterierna som gäller de offentliga finanserna som i
nuvarande konjunkturfas vållar de största problemen. Sverige uppfyllde år 1994
endast kriterierna för inflation och den långa räntan. Spanien, Grekland,
Italien och Portugal har problem även med dessa variabler. En första prövning
av konvergensvillkorens efterlevnad kommer att göras vid utgången av år 1996.
Att en majoritet av medlemsländerna då skulle uppfylla de angivna kraven ter
sig emellertid tämligen osannolikt.
Sammanfattningsvis kan osäkerhetsmomenten i den prognos som redovisas i
finansplanen anses vara måttliga. Tillväxten i OECD-området kommer att bli
förhållandevis hög och något omedelbart inflationshot föreligger inte i
flertalet länder. Den faktor som kan innebära en lägre tillväxt är främst
risken att ränteuppgången har en större negativ effekt på
investeringsaktiviteten än vad som nu förutses. Det förefaller dock som om
vinstnivåer och kapacitetsutnyttjande på kort sikt är viktigare
bestämningsfaktorer för investeringarna än ränteläget. En faktor som kan bidra
till en högre tillväxt är att dynamiken i konjunkturförstärkningen
underskattas. De problem som den ekonomiska politiken ställs inför de närmaste
åren är hur den höga arbetslösheten kan reduceras och hur en långsiktigt
bestående förstärkning i de offentliga finanserna skall kunna uppnås.
Avslutningsvis kan nämnas att de i finansplanen redovisade prognoserna för
den internationella utvecklingen bygger på antagandet att den internationella
räntenivån stiger något under prognosperioden. Utvecklingen på de
internationella finansiella marknaderna har stått mycket i centrum för debatten
de senaste åren. Diskussionen har bl.a. gällt i vilken grad de höjda
realräntorna hindrar återhämtningen. Enligt finansplanen är det dock inte
självklart att den nuvarande internationella realräntenivån måste uppfattas som
onormalt hög. De långa realräntorna i OECD uppgick nämligen till omkring 5 % i
genomsnitt under 1980-talet. Om jämförelsen i stället görs med realräntorna på
1960- och 1970-talet, framstår dock dagens räntor som mycket höga.
Utvecklingen i Sverige
Prognosförutsättningar
I finansplanens bedömning av den ekonomiska utvecklingen fram t.o.m. år 1996
utgår man ifrån att räntorna även fortsättningsvis kommer att vara höga.
Differensen gentemot de tyska räntorna kommer i år, räknat som ett genomsnitt
för året, att i stort vara desamma som under år 1994, dvs. drygt
3 procentenheter. Räntegapet förutsätts emellertid under nästa år minska till
2 procentenheter (jfr tabell 5).
Konsumentprisökning i
OECD 2,3 (2,3) 2,7 (2,3) 3,0
Världsmarknadstillväxt** 9,1 8,0 7,1
Dollarkurs (i kr) 7,7 (7,7) 7,4 (7,2) 7,2
Ecu-index 124,0 (124,0) 121,6 (122,0) 117,9
Tysk ränta
5-års statsobl. 6,2 (6,2) 7,0 (7,0) 7,2
Svensk ränta
5-års statsobl. 9,1 (9,0) 10,2 (9,3) 9,2
Svensk ränta
6-månaders
statsskuldväxel 7,6 (7.6) 8,4 (8.3) 8,3
__________________________________________________________________
*Uppgifterna inom parentes anger motsvarande bedömning i proposition
1994/95:25.
** Avser bearbetade varor i 14 OECD-länder.
Förklaringen till att skillnaden mellan de svenska och de tyska räntorna
minskar motiveras med omläggningen av den ekonomiska politiken och den kraftiga
neddragningen av budgetunderskottet.
Som anförs i finansplanen är den monetära stimulansen på ekonomin i stort en
effekt av den svaga kronkursen. Det finns emellertid tecken som talar för en
starkare utveckling av kronkursen framöver. Bytesbalansen har förstärkts och
visade under år 1994 ett överskott. Överskottet i bytesbalansen förväntas växa
betydligt under innevarande år, vilket ger ett apprecieringstryck på kronan. Av
tabell 5 framgår att Finansdepartementet gör bedömningen att kronan kommer att
apprecieras något under såväl innevarande som nästa år.
Försörjningsbalansen
Tillväxten i den totala produktionen i år väntas uppgå till drygt 2,5 % och
till nära 3 % nästa år, vilket är en högre tillväxt än vad Konjunkturinstitutet
(KI) förutsåg i sin decemberrapport.
I motionerna Fi210 (m), Fi211 (fp) och Fi216 (kds) framhålls att
risken är stor att BNP-tillväxten blir lägre än vad som anges i finansplanen. I
motion Fi219 (c) hävdas motsatsen; finansplanen underskattar de kommande
årens tillväxt i BNP.
Arbetsmarknads-
politiska åtgärder 5,1 4,4 4,8 4,0 4,7
________________________________________________________________________
Källa: Finansdepartementet och Konjunkturinstitutet.
Enskilda poster i försörjningsbalansen
Utrikeshandeln
Den internationella konjunkturuppgången samt en god konkurrenskraft medförde
att varuexporten ökade med hela 14 % under 1994. Det är det högsta ökningstal
som noterats sedan 1973. Marknadstillväxten för bearbetade varor uppgick till
ca 9 % år 1994. Under prognosperioden beräknas marknadstillväxten till ca 8
% per år, samtidigt som svensk exportindustri väntas ta ytterligare
marknadsandelar. Detta medför en fortsatt stark exportutveckling. Även
varuimporten ökade mycket kraftigt under 1994, trots en betydande
konkurrenskraftsförstärkning för importkonkurrerande inhemsk produktion. Under
åren 1995 och 1996 avtar dock importökningen.
Överskottet i både handelsbalansen och bytesbalansen stiger under 1995 och
1996. Överskottet i bytesbalansen år 1996 väntas uppgå till 60 miljarder
kronor, vilket motsvarar 3,6 % av BNP.
KI:s exportprognos ligger något under finansplanen, vilket något bidrar till
KI:s lägre tillväxt i BNP.
Privat konsumtion
Någon ökning i den privata konsumtionen i år förutses inte i finansplanen.
För nästa år görs den bedömningen att konsumtionen stiger med 1 %. Eftersom
hushållens reala disponibla inkomster minskar genom en neddragning av
transfereringarna och en ökning av skatterna (jfr tabell 8) innebär
konsumtionsprognosen att hushållen måste minska sitt sparande.
Även KI antar att hushållens sparkvot faller, och för år 1995 antas en mindre
ökning av konsumtionen. Skillnaden gentemot Finansdepartementets prognos
förklaras av att KI inte kunde ta hänsyn till den neddragning av
transfereringarna till hushållen, som specificerades först i
budgetpropositionen.
I motionerna Fi201 (m), Fi211 (fp) och Fi216 (kds) anförs att det
är mindre troligt att hushållen kommer att parera minskande inkomster med ett
lägre sparande för att kunna vidmakthålla sin konsumtion. I motion Fi211 (fp)
framhålls att sparkvoten under perioden 1994--1996 måste falla med drygt 3,5
procentenheter om finansplanens konsumtionsprognos skall infrias. Om fallet i
sparkvoten blir mindre än vad som här angivits så innebär det att tillväxten i
BNP nästa år inte kommer att nå upp till den i finansplanen angivna tillväxten
på nära 3 %.
I finansplanen ges följande motivering till varför den privata konsumtionen
kommer att utvecklas i enlighet med den angivna prognosen.
Hushållens konsumtion bestäms inte främst av den faktiska kortsiktiga
inkomstutvecklingen, utan av den förväntade långsiktiga
inkomstutvecklingen. En jämförelse mellan den privata konsumtionen och den
realt disponibla inkomsten visar också att samvariationen på kort sikt mellan
dessa båda variabler varit relativt låg, i synnerhet från mitten av 1980-talet
och framåt. Sparkvoten har därmed varierat kraftigt. I vilken mån den sjunkande
disponibelinkomsten kommer att föranleda en minskad privat konsumtion beror
sålunda i hög grad på om hushållen förutsett de skattehöjningar och
transfereringsminskningar som drar ned den disponibla inkomsten 1995. I den mån
dessa förändringar förutsetts har konsumtionen sannolikt anpassats redan
tidigare. Minskningen av den disponibla inkomsten kan då balanseras av en sänkt
sparkvot. Det är emellertid inte troligt att hushållen redan gjort en
fullständig anpassning av sin konsumtion.
I den senaste Långtidsutredningen (LU-95, SOU 1995:4) förs ett resonemang som
i stort överensstämmer med motsvarande analys i finansplanen.
Hushållens konsumtions- och sparbeteende styrs i hög grad av deras
förväntningar om framtiden heter det i utredningen. Långtidsutredningens
basscenario bygger på att hushållens inkomstförväntningar gradvis stärks under
de kommande åren, i takt med att arbetslösheten faller och osäkerheten om
trygghetssystemen minskar. I kombination med en successivt avklarad
skuldanpassning, sjunkande realräntor och stigande tillgångsvärden medför detta
incitament till lägre sparande och därmed högre konsumtion. Hushållens sparkvot
faller gradvis och uppgår 1998 till 3,3 %.
I Långtidsutredningen betonas särskilt att hushållens skuldanpassning är en
betydelsefull faktor när det gäller utvecklingen av sparandet och därmed
konsumtionen i ett kort- och medelfristigt perspektiv. Av allt att döma har
anpassningen kommit långt. Hushållens skulder i relation till den disponibla
inkomsten är nu nere på samma nivåer som i mitten av 1970-talet.
Räntekostnaderna efter skatt har sjunkit i förhållande till de disponibla
inkomsterna. År 1995 bedöms de vara nere på 1984--1986 års nivå, dvs. den nivå
som rådde före kreditmarknadens avreglering och före den tidpunkt då
variationerna i sparkvoterna blev extremt stora.
I likhet med vad som sägs i finansplanen vill utskottet framhålla att det
givetvis finns en risk för att denna sparkvotsnedgång inte kommer till stånd.
Denna risk består främst i svårigheten att bedöma i vilken mån de föreslagna
budgetförstärkningarna är i linje med hushållens förväntningar. Det är inte
heller osannolikt att det privata sparandet, till följd av en önskan att stärka
den egna ekonomiska tryggheten, kommer att ligga på en historiskt sett hög nivå
i framtiden. Samtidigt finns det en möjlighet att den positiva dynamiken är
underskattad, i första hand till följd av det förbättrade arbetsmarknadsläget
men också genom en positiv utveckling av tillgångspriserna och ett uppdämt
behov att förnya beståndet av kapitalvaror.
Investeringar
Finansplanens bedömning av hur bruttoinvesteringarna fördelar sig på olika
näringsgrenar framgår av tabell 9.
Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och
Finansdepartementet.
Den viktigaste förklaringen till KI:s i jämförelse med finansplanens lägre
BNP-prognos är att man utgår från antaganden om en sämre utveckling av
investeringarna i näringslivet, bostadsinvesteringarna men också investeringar
i lager.
I början av januari i år redovisade KI resultatet av sin senaste
konjunkturbarometer. Av barometern framgår att industrin för innevarande
kvartal räknar med fortsatt kraftig ökning såväl av orderingång som produktion
och sysselsättning. Andelen företag som tänker utöka produktionskapaciteten är
den högsta någonsin i barometersammanhang och uppgår till ca 30 %. Även
produktionsplanerna för hela första halvåret i år är unikt expansiva -- nära
60 % planerar för ökad produktion. Dessa barometerdata visar att KI i sin
decemberprognos kan ha underskattat kraften i investeringsuppgången.
Sammantaget innebär finansplanens prognos att investeringarna ökar med ca
9 % årligen 1995 och 1996. Investeringskvoten, dvs. bruttoinvesteringarnas
andel av BNP, uppgår trots detta endast till 15 % 1996, vilket fortfarande är
lågt i förhållande till år 1989 då kvoten uppgick till 22 %. Frånräknat
bostadsinvesteringarna närmar sig dock kvoten den långsiktiga trendnivån.
Jämförelser mellan prognoser
I motion Fi210 (m) jämför motionärerna finansplanens prognos för
BNP-tillväxten med motsvarande prognos från KI, LO, TCO, Sparbanken och IMF
(International Monetary Fund) och OECD. Den slutsats motionärerna drar av dessa
jämförelser är att regeringens prognos är "klart mer optimistisk" än här nämnda
alternativa prognoser.
I betänkandet 1994/95:FiU1 pekade utskottet på de problem vid jämförelser av
prognoser som uppkommer på grund av Statistiska centralbyråns byte av basår.
När det gäller KI:s och LO:s bedömningar är emellertid beräkningarna på samma
sätt som i finansplanen gjorda i 1991 års priser och inte, vilket hävdas i
motion Fi210 (m), i 1985 års priser. Den jämförelse som görs i motionen mellan
finansplanens prognos och dessa två andra prognoser är därför felaktig.
Utskottet vill i detta sammanhang även framhålla att en analys av skillnaden
mellan prognoser från olika tidpunkter måste göras med stor försiktighet. En
konjunkturbedömning som i de här aktuella fallen omfattar en prognosperiod på
två år blir ofrånkomligen snabbt föråldrad.
Inflationsutvecklingen
Den bedömning av prisutvecklingen som redovisas i finansplanen sammanfattas i
tabell 10.
Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och
Finansdepartementet.
Som framgår av tabell 10 väntas inflationen under år 1996, mätt med KPI,
uppgå till 3,7 %. Av den prognosticerade KPI-ökningen beräknas
1,5 procentenheter förklaras av höjda indirekta skatter. Detta innebär att
nettoprisindex stiger med knappt 2 %.
I motion Fi211 (fp) anförs att om den i finansplanen förutsedda
förstärkningen av den svenska kronan inte realiseras finns stor risk att
inflationen stiger ytterligare. Det finns, menar motionärerna, tecken på att
inflationsförväntningarna redan har börjat öka.
I motionen framhålls också att den utpräglade tudelningen av ekonomin innebär
en risk inför årets avtalsrörelse. Om kompensationskrav skulle uppträda och
realiseras kan resultatet bli att inflationstendenserna förstärks än mer.
Även i motionerna Fi210 (m) och Fi219 (c) påtalas att risk
föreligger att inflationsförväntningarna successivt förstärks. Det finns, sägs
det i motion Fi210, nu en tendens att i näringslivet kalkylera med en höjning
av inflationstakten till 4 à 5 %.
Ökningstakten i KPI har under loppet av år 1994 visat vissa tecken på att
stiga. Denna utveckling förklaras främst av stigande importpriser. Utskottet
delar den uppfattning som framförs i finansplanen att den goda tillgången på
arbetskraft i kombination med en förväntat svag utveckling av den privata
konsumtionen torde medföra att såväl lönekostnader som marginaler stiger
relativt långsamt under de närmast kommande åren. Industrins investeringar ökar
dessutom starkt, vilket minskar risken för ytterligare flaskhalsar i
produktionen. Under hela prognosperioden kommer emellertid höjda indirekta
skatter att i hög grad medverka till att höja konsumentprisindex. Bidraget
under loppet av året till KPI från indirekta skatter beräknas i finansplanen
till 0,7 procentenheter år 1995 och 1,5 procentenheter år 1996, varav 0,5 resp.
0,6 procentenheter kan hänföras till inträdet i EU.
Redovisningen från SCB i slutet av januari visar att inflationstakten under
hela år 1994 (KPI dec.--dec.) stannade vid 2,6 %. Under loppet av år 1994 steg
NPI med 1,7 %. Prisökningarna blev således något lägre än de som redovisas i
tabell 10.
Utvecklingen på arbetsmarknaden
Bedömningen i finansplanen av arbetsmarknadsläget innebär att den öppna
arbetslösheten går ned från nära 8 % år 1994 till 6 % år 1996.
Arbetsmarknadsprognosen uppdelat på olika sektorer redovisas i tabell 11.
Tabell 11 Arbetsmarknad
Tusental personer (i åldrarna 16--64 år)
__________________________________________________________________________
Nivå Förändring från föregående år
______________________________________
1993 1992 1993 1994 1995 1996
__________________________________________________________________________
Anm. I begreppet arbetsmarknadspolitiska åtgärder ovan ingår ej utökningen
av den reguljära utbildningen som genomförts inom arbetsmarknadspolitikens och
utbildningspolitikens gemensamma ram. Deltagande i dessa räknas som varande
utanför arbetskraften ovan. Inte heller ingår personer som beräknas få del av
det nu föreslagna särskilda sysselsättningsstödet eller de som erhållit arbete
genom infrastruktursatsningar. Adderas samtliga ovanstående program till de ca
200 000 personerna i tabellen ovan kan en total uppskattning av antalet som
berörs av arbetsmarknadspolitiken beräknas till drygt 500 000 personer för
kommande budgetår.
Källor: Statistiska centralbyrån (AKU) och Finansdepartementet.
Sysselsättningen ökade under hösten jämfört med året innan. Av SCB:s
redovisning av arbetsmarknadsläget i januari i år framgår att denna ökning av
sysselsättningen har fortsatt även i januari. Samtidigt låg arbetslösheten på
samma nivå som för ett år sedan.
Antalet personer i arbetskraften (sysselsatta och arbetslösa) omfattade under
januari 77,2 % av befolkningen, vilket är 69 000 fler än för ett år sedan.
Antalet sysselsatta ökade i januari jämfört med läget för ett år sedan med
91 000 personer. Mer än hälften av ökningen faller inom industrin.
I januari uppgick antalet arbetslösa till 349 000 personer eller 8,2 % av
arbetskraften. Motsvarande antal för ett år sedan var 371 000. Andelen
arbetslösa män var i januari 9,4 % och andelen kvinnor 6,8 %. Motsvarande
andelar för ett år sedan var 10,5 resp. 7,0 %.
Sammanfattningsvis kan vad gäller utvecklingen fram t.o.m. år 1996
konstateras att den svenska ekonomin kännetecknas av att exporten fortsätter
att öka kraftigt. Samtidigt sker en påtaglig ökning av antalet sysselsatta och
då främst i industrisektorn. Den påbörjade återhämtningen av ekonomin hålls
emellertid tillbaka av den alltjämt snabbt växande statsskulden. Det fortsatt
höga ränteläget innebär en svag utveckling på hemmamarknaden. Under den här
betraktade prognosperioden -- fram t.o.m. år 1996 -- väntas dock en
betydande tillväxt i näringslivets investeringar. Investeringskvoten, dvs.
bruttoinvesteringarnas andel av BNP, beräknas trots detta endast uppgå till
15 %. Förklaringen till den låga investeringskvoten är det exceptionellt låga
bostadsbyggandet. Den samlade produktionen väntas i finansplanen i år öka med
drygt 2,5 % och nästa år med nära 3 %.
Den svenska ekonomin i ett medelfristigt perspektiv
-- nationalbudgeten och Långtidsutredningen
I det följande sammanfattas redovisningen i den preliminära nationalbudgeten
(bil. 1.1) av de räkneexempel som beskriver hur den svenska ekonomin kan
tänkas utvecklas fram t.o.m. år 1998. Utskottet vill i likhet med vad som sägs
i finansplanen framhålla att i ett sådant tidsperspektiv är
informationsunderlaget otillräckligt för att prognoser i vanlig mening skall
kunna utarbetas. Mot bakgrund av de stora förändringar som den svenska ekonomin
genomgår ter sig varje scenario över utvecklingen på medellång sikt som
särskilt osäkert. Samband och erfarenheter baserade på historiska tidsserier
med andra skatte- och regelsystem i ekonomin har begränsat värde i en situation
som i så många avseenden avviker från tidigare perioder.
Tre utvecklingsalternativ -- ett medel-, ett låg- och ett högalternativ --
presenteras. De tre scenarierna skiljer sig åt med avseende på arbetsmarknadens
funktionssätt samt graden av trovärdighet för den ekonomiska politiken avseende
bl.a. inflationen och de offentliga finanserna. Arbetsmarknadens
anpassningsförmåga är av avgörande betydelse för möjligheterna att påtagligt
kunna sänka arbetslösheten utan att löneökningarna tilltar på ett
inflationsdrivande sätt. Ekonomins varierande funktionsförmåga har också tagit
sig uttryck i något skilda ränteantaganden mellan alternativen. Den femåriga
statsskuldräntan antas sjunka till 8 % som årsgenomsnitt i alternativet med
medelhög tillväxt. Räntan antas vara 1/2 procentenhet högre resp. lägre i de
två övriga alternativen 1998.
Alternativen är konstruerade så att pris- och löneökningstakterna i stora
drag är desamma i alla alternativ. Detta gäller också
produktivitetsutvecklingen. Inflationstrycket kan naturligtvis antas vara högre
vid ett högre resursutnyttjande i ekonomin. Förutsättningarna är dock att
ekonomins funktionssätt varierar i de olika alternativen, varför
inflationstendenser uppstår vid olika grad av resursutnyttjande. Alternativen
skiljer sig åt med början 1996. Samtliga alternativ utgår från den prognos för
1995 som presenteras i nationalbudgeten.
Även i 1995 års Långtidsutredning (LU-95, SOU 1995:4) redovisas tre
utvecklingsscenarion. Långtidsutredningens bas- och högscenarion är identiska
med medel- och högalternativ i den preliminära nationalbudgeten.
Långtidsutredningens s.k. eftersläpningsscenario skiljer sig från
nationalbudgetens lågscenario främst genom ett högre inflations- och
ränteantagande.
Utvecklingen av ekonomin i medel-, hög- och lågalternativen beskrivs i
tabellerna 12 och 13.
*I % av arbetskraften.
** I % av disponibel inkomst.
***I % av BNP.
Källa: Finansdepartementet.
De kraftigt budgetförstärkande åtgärder som beslutades av riksdagen vid
behandling av proposition 1994/95:25 och som föreslås i den nu aktuella
budgetpropositionen innebär en successiv minskning av den offentliga sektorns
underskott i samtliga tre alternativ.
Sammantaget indikerar dessa kalkyler att de föreslagna budgetförstärkningarna
innebär en markant förbättring av den offentliga sektorns finansiella situation
i samtliga alternativ. Samma resultat ger även de kalkyler som redovisats i
Långtidsutredningen. Tillväxtens och arbetslöshetens betydelse illustreras av
att statsskuldkvoten minskar år 1998 vid såväl hög som medelhög tillväxt, medan
en viss ökning sker 1998 i fallet med låg tillväxt. EU:s konvergenskriterium
avseende den offentliga skuldsättningens nivå är långt ifrån att uppfyllas i
något alternativ. Däremot uppfylls konvergenskriteriet avseende den offentliga
sektorns finansiella sparande såväl i alternativet med hög som med medelhög
tillväxt genom att underskottet understiger 3 % av BNP.
Det kan tilläggas att man i såväl nationalbudgetens som i
Långtidsutredningens kalkyler avstår ifrån att beskriva alternativa
konjunkturförlopp för senare delen av 1990-talet.
Inriktningen av den ekonomiska politiken
Propositionen
Sveriges starka internationella konkurrensförmåga erbjuder under några år
framöver ett unikt tillfälle att få till stånd en starkare tillväxt och en ökad
sysselsättning, och samtidigt att komma till rätta med statsfinanserna. I
propositionen understryks att det är av utomordentlig vikt att denna
återhämtning i ekonomin utnyttjas för att främja sysselsättningen och sanera
statsfinanserna.
Regeringens ekonomiska politik bygger på tre hörnstenar: saneringen av
statsfinanserna, bekämpningen av arbetslösheten och en rättvis
fördelningspolitik.
Balansen mellan de två första uppgifterna är svår och känslig. Om de
budgetförstärkande åtgärderna är för begränsade ökar risken för fortsatt höga
räntor, minskat förtroende för den svenska kronan och bestånde hög
arbetslöshet. Budgetförstärkande åtgärder medför emellertid att den inhemska
efterfrågan försvagas, oavsett om de utformas som inkomstförstärkningar eller
som utgiftsminskningar. Försvagningen motverkas dock av att räntenivån kommer
att vara lägre, osäkerheten mindre och framtidstron större än om inga åtgärder
vidtas. Om åtgärderna är för omfattande kan uppgången komma av sig och
arbetslösheten av det skälet bli kvar på en hög nivå. Samtidigt går det inte
att klara budgteunderskottet och statsskulden om inte sysselsättningen ökar och
arbetslösheten sjunker.
I propositionen framhålls att en stark och uthållig tillväxt och en kraftigt
ökad sysselsättning förutsätter att uppgången inte bryts i förtid på grund av
bristsituationer, flaskhalsar och överhettningseffekter. Näringspolitiska
åtgärder föreslås för att förbättra främst de små och medelstora företagens
finansiering och stimulera investeringar och nyanställningar. I propositionen
föreslås åtgärder för att bättre tillgodose de mindre företagens behov av
riskkapital. Samtidigt läggs arbetsmarknads- och utbildningspolitiken om så att
åtgärderna stärker och förbättrar utbudet av arbetskraft både geografiskt och
mellan olika yrkesområden. Åtgärderna ges en tydlig inriktning på att via
utbildning, kompetenshöjning och ökad rörlighet uppnå flexibilitet på
arbetsmarknaden så att inflationsdrivande flaskhalsar inte skall behöva uppstå.
Särskilda arbetsmarknadspolitiska åtgärder vidtas för att bekämpa ungdoms- och
långtidsarbetslösheten. I propositionen framhålls att den ekonomiska politiken
måste ha en sådan inriktning att den åstadkommer en snabb och varaktig ökning
av sysselsättningen och att denna ökning i första hand sker i näringslivet.
Prisstabilitet är en viktig förutsättning för den ekonomiska politiken. Med
en prisstabilitet på god europeisk nivå läggs en fast grund för en stabil och
varaktig uppgång i investeringar, tillväxt och sysselsättning.
Den tredje hörnstenen vid utformningen av den ekonomiska politiken måste vara
en rättvis fördelningspolitik. Saneringen av statsfinanserna kommer att kräva
uppoffringar, och alla måste ta sin del av dessa för att politiken skall kunna
få den folkliga förankring som är en förutsättning för framgång. Därför har
regeringen som en del av saneringsprogrammet föreslagit betydande
inkomstförstärkningar, som i särskilt stor utsträckning bärs av
höginkomsttagare och kapitalägare. Det går dock inte att undvika betydande
utgiftsminskningar i transfereringssystemen.
Finanspolitiken måste nu helt inriktas mot att stabilisera de offentliga
finanserna. Räknat i procent av BNP uppgick statsskulden år 1990 till knappt 45
%. År 1994 är Sveriges statsskuld och budgetunderskott bland de största inom
OECD-området. Statsskulden vid slutet av år 1994 beräknas till ca 86 % av BNP.
Underskottet i de offentliga finanserna uppgick samma år till 11 % av BNP.
Räntebetalningarna på statsskulden beräknas uppgå till 100 miljarder kronor.
Under det senaste året har konjunkturen vänt och en ekonomisk uppgång
inletts. Konjunkturuppgången skapar förutsättningar för en stramare
finanspolitik än under den föregående lågkonjunkturen. De budgetförstärkande
åtgärder som läggs fram i propositionen kan därför vara omfattande utan att
uppgången i ekonomisk aktivitet och sysselsättning hotas. I stället bidrar de
till en stabilare utveckling och en mer varaktig uppgång i sysselsättningen. De
budgetförstärkningar som beslutats av eller förelagts riksdagen uppgår till
113,2 miljarder kronor. Till detta kommer att den lägre statsskulden även vid
en oförändrad räntenivå ger ränteutgifter som är ca 18 miljarder kronor lägre.
Å andra sidan ökar utgifterna med medlemsavgiften till EU med ca 20 miljarder
kronor. Sammantaget minskar de åtgärder som beslutats eller föreslagits
riksdagen underskottet i de offentliga finanserna med 111,2 miljarder kronor år
1998.
Penningpolitikens huvuduppgift är att säkerställa en låg inflation.
Riksbanksfullmäktige har definierat inflationsmålet som att inflationen enligt
konsumentprisidex skall uppgå till 2 % med en marginal uppåt och nedåt på 1
procentenhet. Detta är i linje med inflationsmålen i andra europeiska länder.
Omläggningen av finanspolitiken ger ett ökat förtroende för den ekonomiska
politiken samt förutsättningar för en starkare växelkurs och lägre
marknadsräntor. Därmed minskar bördan på penningpolitiken.
För att hävda denna prisstabilitet måste emellertid den ekonomiska politikens
olika medel medverka aktivt. Ju fler insatser som görs för att undanröja hinder
på arbetsmarknaden och på olika varumarknader, desto mindre krav ställs på
penningpolitiken att genom räntehöjningar motverka inflationstendenser i
ekonomin. Det är bl.a. av dessa skäl som arbetsmarknads- och
utbildningspolitiken nu läggs om med stark betoning på sådana åtgärder --
yrkesmässig och geografisk rörlighet -- som skall underlätta företagens
expansion och förhindra uppkomsten av flaskhalsar. Det är av yttersta vikt att
inflationsproblemen inte tillåts återkomma i den svenska ekonomin.
I propositionen konstateras att en bieffekt av saneringen av statsfinanserna
är att nedtrappningen av subventioner och höjningen av vissa indirekta skatter
ofrånkomligen leder till att konsumentpriserna stiger. Därmed finns en risk att
ökningstakten i konsumentprisindex åtminstone under en period överstiger 3 %.
Den stramare finanspolitiken bidrar dock till att det underliggande
inflationstrycket minskar.
I propositionen konstateras att lönebildningen kommer att vara av
avgörande betydelse för förutsättningarna att nå framgång i den ekonomiska
politiken. Tudelningen av ekonomin i en expansiv exportorienterad del och en
trög hemmamarknadsorienterad del, liksom de stora skillnaderna mellan
efterfrågan och utbudets struktur, medför betydande risker. Om vinstökningarna
i exportindustrin leder till kraftiga lönekostnadsökningar riskerar dessa att
snabbt spridas till andra delar av den privata sektorn och den offentliga
sektorn, som i det nuvarande konjunkturläget inte har förmåga att bära sådana
lönekostnader. En sådan utveckling skulle allvarligt försvåra möjligheterna att
lösa sysselsättningsuppgiften. Arbetsmarknadens parter har i detta sammanhang
ett stort ansvar. Om lönerna genom parternas försorg länkas in i en strategi
för tillväxt innebär detta minskad inflationsrisk och förbättrade offentliga
finanser, vilket ökar utrymmet för en appreciering av kronan, låga räntor och
därmed högre investeringar och en större uthållig sysselsättningsökning.
Oppositionspartiernas förslag
Moderata samlingspartiet
I motion Fi210 (m) understryks att den ekonomiska politiken måste läggas
om radikalt, om det skall vara möjligt att återupprätta Sverige som tillväxt-
och företagarnation.
Den i motionen föreslagna inriktningen av den ekonomiska politiken kan
sammanfattas på följande sätt:
För det första måste politiken inriktas på att förbättra förutsättningarna
för tillväxt i Sverige. Vi bör eftersträva att tillväxten ligger på europeisk
toppnivå. En förutsättning är att skatterna i Sverige skall ligga på en
konkurrenskraftig europeisk nivå.
För det andra måste statens finanser saneras. Skuldbördan skall stabiliseras
till 1998 för att därefter sänkas. Budgetsaneringen måste bygga på en
kombination av minskade utgifter och strukturreformer som ger tillväxt, låg
inflation och lägre räntor. Regeringens begränsade saneringspolitik är alltför
bräcklig och riskfylld. Även om man skulle räkna med att alla regeringens
optimistiska antaganden infrias, riskerar en kommande konjunkturförsvagning att
snabbt leda till att statsskulden, efter en tillfällig stabilisering, närmast
exploderar. Skulle så bli fallet, kan svensk ekonomi hamna i en panikartad
situation. Mot denna bakgrund är det viktigt dels att saneringspolitiken
utformas så att tillväxt och sysselsättning gynnas, dels att den påtagligt
förstärks till sin omfattning. Detta kräver att höjda skatter ersätts med
minskade utgifter och att den totala omfattningen av besparingar ökas. Men de
nödvändiga utgiftsminskningarna måste vara ett led i en genomtänkt
förändringsstrategi. Regeringens politik som mest bygger på kamerala
panikbromsningar riskerar att få betydande skadeverkningar.
För det tredje måste hög prioritet ges åt inflationsbekämpningen. Bara med en
politik som värnar penningvärdet kan vi få en tillväxt som är långsiktigt
hållbar. En hög inflation lägger alltid grunden för en ny kris.
För det fjärde måste förutsättningar skapas för full sysselsättning genom att
återupprätta Sverige som tillväxt- och företagarnation. Bara genom att föra en
politik som ökar utrymmet för de välståndsskapande krafterna kan Sverige pressa
tillbaka arbetslösheten.
För det femte måste välfärden utvecklas och förbättras genom att, inom
samhällslivets alla olika områden, klargöra och betona det ansvar som var och
en har för sin egen välfärd. Den enskildes möjligheter att påverka
barnomsorgen, barnens skolgång, sjukvården och äldreomsorgen, liksom alla andra
verksamheter som är viktiga för den personliga tryggheten, är också centrala.
En förutsättning för tryggad välfärd är att de andra fyra ekonomisk-politiska
målen kan uppnås.
Sverige är nu medlem av EU. Detta kommer att få mer genomgripande effekter
för den ekonomiska politiken än vad flertalet, inklusive regeringen, tycks ha
insett. Medlemskapet kommer att öka konkurrenstrycket och kraven på
omvandling, men det innebär också att de mer direkta kraven på vår ekonomiska
politik skärps. Utnyttjar Sverige denna möjlighet på ett riktigt sätt, kommer
det att få fundamental betydelse och öppna mycket stora möjligheter. Men
EU-medlemskapet för också med sig en ny uppsättning regler för det
ekonomisk-politiska beslutsfattandet. Sverige lämnar nu definitivt den
keynesianska eran bakom sig och går in i ett liberalt system med fasta
spelregler. Allt fler länder väljer att basera sin politik mer på att försöka
förbättra den långsiktiga tillväxten än på att styra det kortsiktiga
kapacitetsutnyttjandet. Det politiska beslutsfattandet, med finanspolitiken
som instrument, bör inriktas på att skapa goda förutsättningar och starka
drivkrafter för företagande, sparande, investeringar och arbete.
Sverige har nu åtagit sig att eftersträva ett uppnående av de konvergenskrav
som gäller för EMU.
Det är Moderata samlingspartiets bestämda uppfattning, anförs det i motionen,
att de fem konvergensmålen i Maastrichtavtalet bör utgöra ett ramverk för den
ekonomiska politiken i Sverige. När vi eftersträvar att uppfylla de
traditionella målen för den ekonomiska politiken, hög tillväxt, full
sysselsättning och trygg välfärd, måste det ske med detta ramverk i åtanke.
Penningpolitiken fyller en viktig roll i den ekonomiska politiken.
Inflationen är en starkt bidragande orsak till låg tillväxt och hög
arbetslöshet. Den snedvrider marknadens prissignaler, vilket leder till fel-
och överinvesteringar. När sedan inflationen måste tas ned, vilket utvecklingen
i Sverige och andra industriländer visar är oundvikligt, kommer de företag som
byggt sina kalkyler på en fortsatt hög inflation att slås ut. Den verkligt
stora kostnaden för inflationen är de återkommande perioderna av desinflation
som en inflationspolitik förr eller senare leder till.
När regeringen inte för en tillräckligt stram och strukturorienterad
finanspolitik belastas penningpolitiken hårt. Om statsskuldssaneringen inte är
långsiktigt trovärdig, om inte arbetsmarknaden fungerar effektivt och om
näringslivet inte klarar av att expandera i en takt som gör att
inflationsdrivande flaskhalsar kan undvikas, kommer vi även fortsättningsvis
att få leva med höga räntor.
Uppslutningen i finansplanen bakom Riksbankens mål att konsumentprisindex
inte får öka med mer än 2 % +/- 1 procentenhet är positiv. Men detta uttalande
efterföljs i finansplanen av en förklaring att saneringsprogrammet åtminstone
tillfälligt kan medföra att målet överskrids. Regeringen räknar själv med en
prisstegring under 1996 med 3,7 %, och det finns nu en tendens att i
näringslivet kalkylera med en höjning av inflationstakten till 4 à 5 %. Skall
målet att hålla nere inflationen vara trovärdigt, tål det inga ursäkter för
tillfälliga avvikelser.
Det är viktigt att regeringen lever upp till EU-medlemskapets krav att
Riksbanken före utgången av den andra fasen i Maastrichtavtalet ges en
ställning som garanterar dess oberoende gentemot politiska påtryckningar. Ett
förslag med denna inriktning måste presenteras före mandatperiodens utgång så
att nödvändiga grundlagsändringar kan träda i kraft snarast möjligt efter 1998
års val.
I motionen betonas vikten av att arbetsmarknads- och
utbildningspolitiken inriktas på att ge ny och djupare kompetens som gör
den enskilde starkare i tider av förändring. Vi måste vara beredda att
omstrukturera utbildningssystem och arbetsmarknadspolitik för att uppnå detta.
Fler riktiga arbeten kan inte skapas med reparativa arbetsmarknadsåtgärder,
hur viktiga dessa än kan vara för att bistå dem som drabbats av arbetslösheten.
En politik för fler arbeten går genom starka företag och en ekonomi i balans.
Lönebildningen måste främja rekrytering av ny arbetskraft, men också
karriär och arbetsbyten. Lönesättningen måste vara sådan att unga människor har
större möjligheter att komma in på arbetsmarknaden och sedan utvecklas inom
företaget. Lönerna och de samlade lönekostnaderna måste också ligga på en nivå
som inte slår ut enklare och mindre kvalificerade arbeten som kan fungera som
en inkörsport på arbetsmarknaden.
Arbetsmarknaden måste bli en verklig marknad. Dagens
arbetsmarknadslagstiftning måste reformeras och generella möjligheter öppnas
för enskilda anställningsavtal mellan företag och medarbetare. Reformarbetet
bör därför bedrivas med två huvudinriktningar. För det första måste den
befintliga arbetsrätten gradvis reformeras. Det handlar om att öka
möjligheterna till visstidsanställningar och provanställningar. Det är också
frågan om att turordningsreglerna ges en rimlig utformning. För det andra är
det nödvändigt att öppna generella möjligheter att sluta enskilda avtal där
arbetsgivare och arbetstagare, precis som i dagens kollektivavtal, kan komma
överens om andra villkor än de som gäller i lagstiftningen eller de träffade
kollektivavtalen. De anställda som önskar utnyttja de befintliga lagarna och
låta sig företrädas av fackföreningar kan göra detta, men för dem som i stället
vill göra upp om andra regler öppnas denna möjlighet.
Centerpartiet
I motion Fi219 (c) sammanfattas inriktningen av den ekonomiska politiken
under följande sex punkter.
En hållbar ekonomisk utveckling ställer krav på att samhället formas i
harmoni med naturen -- ett kretsloppssamhälle. Det förutsätter att de lösningar
som väljs inte vältrar över problemen på kommande generationer i form av en
stor statsskuld och dessutom miljöskuld. Det är därför nödvändigt att den
ekonomiska politiken utformas så att kostnader i form av miljöförstöring och
resursförbrukning blir synliga. I dagsläget vältras kostnaden över av staten på
kommande generationer. Det ekonomiska systemet måste förändras så att det
håller sig inom hållbara ekologiska ramar. I annat fall är det inte möjligt att
få till stånd en långsiktigt hållbar ekonomisk tillväxt för full
sysselsättning, tryggad välfärd och god miljö.
För att undvika ständigt ökande miljöbelastningar och miljöskuld måste den
som förorenar åläggas kostnadsansvar. På samma sätt måste den som producerar en
vara ta ansvar för denna även sedan den tjänat ut. På så sätt täcks även de
externa kostnaderna in. Annars blir de i stället skatter eller avgifter för
medborgarna för att städa i efterhand, men utan att vi som konsumenter fått
veta hela priset för en vara eller verksamhet, som belastar miljön.
Miljöpolitiken måste således inriktas på att förebygga i stället för att
reparera i efterhand. Fler ekonomiska styrmedel måste introduceras, bl.a. som
ett led i en omfattande skatteväxling fram till sekelskiftet med sänkt skatt på
arbete och höjda miljöskatter. Kretsloppsarbetet måste drivas vidare.
Miljöpolitiken är i högsta grad internationell. Sverige måste vara pådrivande
i FN, EU och Norden samt andra internationella fora för mer långtgående och
bindande överenskommelser inom miljöområdet.
En fungerande ekonomi förutsätter också att politiken som nu bedrivs läggs
om. Med en socialdemokratisk regering riskerar Sverige att på nytt få uppleva
en av statsmakterna stimulerad och förstärkt koncentration av befolkning och
näringsliv. En central del i den socialdemokratiska regeringens ekonomiska
politik är åtgärder för att främja en ökad geografisk rörlighet. För att
Sverige skall komma till rätta med obalanserna i ekonomin krävs att
produktionsresurserna i hela landet tas till vara.
Med många expansiva små och medelstora företag minskar risken för
överhettning på lokala arbets- och bostadsmarknader och risken för
kostnadsdrivande inflation. Samtidigt skapas förutsättningar för jobb även i de
delar av landet som av hävd haft en svagare arbetsmarknad. Påståendena om att
en lägre inflation förutsätter en geografisk rörlighet är felaktiga.
Från Centerpartiets sida har vid upprepade tillfällen framhållits vikten av
en ekonomisk politik som tar till vara hela landets produktionsmöjligheter.
Arbetsmarknadspolitiken måste vara en del av den ekonomiska politiken och bygga
på målen om full sysselsättning, låg inflation och regional balans.
Nytillkommande sysselsättningstillfällen måste främst komma till stånd inom
den privata sektorn. Det är därför viktigt att ökade statliga utgifter i form
av investeringsstimulanser främst inriktas på områden, där de långsiktigt
gynnar en hållbar ekonomisk utveckling t.ex. på miljö- och energiområdena samt
satsningar för att ta till vara tillgängliga produktionsresurser i hela landet.
I övrigt måste restriktivitet iakttas med utgiftsökningar av denna karaktär.
Investeringsstimulanser, motiverade av arbetsmarknadsläget, måste utformas så
att sysselsättningseffekten ligger nära i tiden. I annat fall riskerar dessa
stimulanser att öka inflationen och bidra till en överhettning av ekonomin vid
en kommande högkonjunktur.
En sundare ekonomi förutsätter systemförändringar i de nuvarande
välfärdssystemen med syfte att skapa en bättre fungerande ekonomi och en
starkare välfärd. Förändringar och moderniseringar krävs.
Det är nödvändigt att förändringar i systemen sker som bryter automatiken i
statens kostnadsutveckling. Sådana åtgärder blir i sig starkt
inflationsdämpande. Långsiktiga och svåröverblickbara subventionsåtaganden från
statens sida måste undvikas. Vägledande för saneringen av de offentliga
finanserna bör vara att staten skall sörja för garanterade miniminivåer i
välfärdssystemen, kombinerat med att arbetslinjen hävdas. Ett system som bygger
på grundtrygghet innebär att människor med bättre ekonomiska marginaler får
bära en tyngre börda i förhållande till de stöd som utgår. Denna inriktning ger
förutsättningar för en rättvis fördelning.
Finanspolitiken måste ha en inriktning som möjliggör lägre räntor och låg
inflation och därmed en låg realränta. Detta är i sin tur mycket viktiga
förutsättningar för ökad sysselsättning, tryggad välfärd och en stabil
arbetsmarknad med lugna avtalsrörelser. Den förutsätter också ett
decentraliserat samhälle, som tar till vara resurserna i befolkning och
näringsliv i landets olika delar.
En sådan inriktning ger förutsättningar för en balanserad ekonomisk
utveckling och att långsiktigt pressa ned arbetslösheten. Vad gäller
inriktningen av penningpolitiken bör det av riksbanksfullmäktige
definierade inflationsmålet ligga fast. En ökad inflation är ingen långsiktig
lösning på de samhällsekonomiska problemen. Omfattningen av åtgärderna måste
anpassas till målsättningen att statsskulden skall ha stabiliserats senast
1998. En fortsatt långsiktig ökning av statsskulden innebär att det höga
ränteläget blir bestående. Arbetslösheten kommer att ligga kvar på en hög nivå
och välfärden kan inte försvaras. I sämsta fall riskerar även folkstyret att
urholkas genom att Sverige tvingas anpassa sig till de internationella
långivarnas villkor. Underskotten i den svenska ekonomin riskerar att leda till
att handlingsutrymmet för regering och riksdag blir minimalt. Sveriges
kreditvärdighet har också av internationella bedömare alltmer ifrågasatts.
Underskotten i statens ekonomi medför vidare att Sverige tvingas leva med
högre räntor än omvärlden. Detta hämmar näringslivets investeringar och
försvagar hushållens ekonomi. Ränteläget riskerar också leda till att uppgången
i ekonomin försvagas och att dagens underskott i statens ekonomi bekostar
kommande generationer. Det är för Centern en oacceptabel utveckling.
Underskotten i ekonomin måste därför angripas med besparingar,
systemförändringar och inkomstförstärkningar. Besparingar i de offentliga
utgifterna ställer också enligt motionärernas uppfattning extra krav på en
rättvis fördelningspolitik. Centerpartiet kommer aldrig att ge avkall på att
det skall finnas en grundtrygghet lika för alla.
Folkpartiet liberalerna
I motion Fi211 (fp) konstateras att Sverige befinner sig i en stark
uppgångsfas. Vi har fått den exportledda konjunkturuppgång som vårt land så väl
behövde. Bytesbalansen, ett av de viktigaste måtten på hälsan i ett lands
ekonomi, är positiv. Vår konkurrenskraft är utomordentligt god. Investeringarna
stiger och kan förväntas fortsätta stiga, bl.a. till följd av EU-medlemskapet.
Inflationen är alltjämt låg. Men uppgången är inte tillräcklig. Problemen i
svensk ekonomi kan just nu nästan helt sägas ha sitt ursprung i politiskt
beslutade åtgärder -- och underlåtenheten att vidta rätt typ av åtgärder.
Osäkerheten om de långsiktiga förutsättningarna för företagande i landet och om
hanteringen av det stora budgetunderskottet gör att räntan ligger kvar på en
hög nivå. De hög räntorna hotar i sin tur saneringen av statsfinanserna,
hushållens inköpsplaner, investeringar och nyföretagande. De höga räntorna
hotar att ta ett strypgrepp om svensk ekonomi. Det är just nu, våren 1995, som
de avgörande stegen måste tas för att sanera de svenska statsfinanserna. Det är
nu konjunkturen är i sin starkaste uppgångsfas, det är nu vi ännu är i
inledningen till en fyraårig mandatperiod. Det som inte sker nu, riskerar att
aldrig bli gjort.
I motionen framhålls att utväxlingen mellan budgetförstärkningar och
räntesänkningar just nu är mycket god. Regeringens inriktning av
arbetsmarknadspolitiken att låna för att sysselsätta människor i onödigt dyra
arbetsmarknadsåtgärder motverkar sitt syfte. Det är bättre att låna mindre,
välja billigare åtgärder inom arbetsmarknadspolitiken, och på så sätt medverka
till att räntan sjunker och därmed öka chansen att personerna i fråga får jobb
på den öppna marknaden.
Om vi skall lösa våra ekonomiska problem behöver Sverige, sägs det i
motionen, några år av -- för svenska förhållanden -- mycket hög tillväxt. Om
den svenska ekonomin exempelvis 1996 och 1997 kunde nå en tillväxt på mellan
3,5 och 4 % årligen skulle vi vid slutet av denna mandatperiod kunna vara i en
situation med avvecklat budgetunderskott och en öppen arbetslöshet strax under
4 %.
Men för att nå en tillväxt på uppemot 4 % räcker inte utlandet som lokomotiv.
Det krävs också inhemska tillväxtimpulser. Problemet är att mycket talar för
att den inhemska efterfrågan stagnerar eller sjunker. Det stimulerar inte
tillväxten.
Lösningen ligger enligt motionärernas bedömning på två nivåer. Den ena ligger
på det psykologiska planet. Svensk ekonomi behöver nu en "förtroendechock", en
överraskande uppvisning i politiskt mod och ledarskap. Det var en liknande
bedömning som under år 1994 ledde Folkpartiet till att förespråka en
majoritetsregering. Om det blir trovärdigt att statsskuldutvecklingen är under
kontroll, att de långsiktiga spelreglerna för företagande och arbete kommer att
vara goda och att inflationstendenser kommer att hållas tillbaka med
finanspolitiska medel, kommer räntan att sjunka och den privata konsumtionen
öka.
Den andra lösningen ligger på utbudssidan snarare än på efterfrågesidan. Vad
Sverige behöver är en kraftig våg av entreprenörer som startar nya
verksamheter, där en del av den lediga arbetskraften kan få anställning. En
viktig förutsättning är att många nya och gamla företagare vågar tro så mycket
på sina egna idéer och på framtiden, att de vågar starta eller bygga ut, trots
att de aktuella efterfrågeprognoserna inte är uppmuntrande. Det har sagts att
de flesta affärsidéer är omöjliga vid en strikt analys, men likväl har många av
dem fungerat och växt till starka företag. Genom att undanröja så många hinder
som möjligt för de människor som vill våga språnget att bli "sina egna" kan den
svenska ekonomin få en välbehövlig draghjälp. Vi behöver nytänkarna,
uppfinnarna och de driftiga affärsmännen för att lösa en ekvation som annars
inte går ihop. Vi behöver människor som startar produktion som genererar en
efterfrågan. Det handlar inte minst om kvinnligt företagande, ungt företagande
och invandrarföretagande.
Folkpartiet föreslår i motionen en viss skärpning av finanspolitiken i
förhållande till regeringens förslag. Men än mer avgörande är åtgärdernas
sammansättning. Budgetsaneringens innehåll måste anpassas till vad som är
långsiktigt strukturellt riktigt. Saneringspolitiken måste samspela med -- inte
motverka -- strukturpolitiken. Höjda skatter på företagande är
förtroendenedsättande, hämmar tillväxten och försämrar därmed möjligheterna att
åstadkomma en uthållig balans i statens finanser.
Vad gäller åtgärder för att hålla kvar inflationen på en låg nivå framhålls i
motionen att Sverige var under lång tid en inflationsekonomi. Eftervården av
70- och 80-talens devalveringar misslyckades. Inflationen tilläts steg för steg
äta upp de konkurrensfördelar industrin hade fått. Vi står nu inför uppgiften
att undvika en upprepning av 80-talets misstag. Sverige betalade ett högt pris
när inflationen pressades ur systemet. Det vore ekonomiskt och socialt
förödande om vi tvingades göra om processen en gång till.
Även i detta perspektiv är en kraftfullt genomförd budgetsanering ytterst
angelägen. Skall räntorna gå ned måste de som investerar i Sverige vara
övertygade om att den låga inflationen består. Och skall de övertygas om detta
krävs det en trovärdig politik som eliminerar budgetunderskottet.
Men i motionen betonas också i detta sammanhang vikten av flexibilitet på
arbetsmarknaden. Det var bl.a. mot den bakgrunden den förra regeringen
genomdrev en begränsning att återkvalificera sig till arbetslöshetsersättning
och ökade möjligheterna till korttidsanställningar. Motionärerna föreslår en
återgång till denna politik.
Penningpolitiken måste ges en sådan utformning att den skapar
prisstabilitet, definierad av ett enigt riksbanksfullmäktige som ökning i
konsumentprisindex på 2 % +/-- 1 procentenhet.
Också penningpolitiken måste bedrivas långsiktigt. Det innebär att en
inflation som överstiger målet under någon enstaka månad kan tolereras. Likaså
är det värdefullt att en diskussion pågår om vilket index som bäst beskriver
inflationsutveckling i landet. I motionen understryks att Sverige har en lång
historia av hög inflation, för vilket vi fortfarande betalar ett högt pris
bl.a. i form av hög räntemarginal gentemot Tyskland. Det är därför mycket
viktigt att regering och riksdag arbetar tillsammans med Riksbanken på att öka
förtroendet för en konsekvent låginflationspolitik i Sverige. Därigenom
underlättas ansträngningarna att få ned ränteläget.
Sammanfattningsvis förordas en inriktning av politiken som, enligt
motionärerna, på avgörande punkter skiljer sig från den nya regeringens.
Skillnaden ligger framför allt i att den ekonomiska politiken bör bedrivas
utifrån ett långt tidsperspektiv.
Tyngdpunkten ligger främst på att stimulera tillkomsten av fler nya
arbetstillfällen i den privata sektorn. De viktigaste åtgärdsområdena är:
Lägre skatt på riskkapital.
Återinförd kvittningsrätt för nyföretagande.
Moderniserad arbetsrätt.
Sänkta arbetsgivaravgifter.
Lägre marginalskatt.
Privata alternativ och konkurrens i kommunerna.
Privatisering av statliga företag.
Bibehållande av en karensdag.
Snabbare avveckling av budgetunderskottet.
Satsning på utbildning och forskning.
Vänsterpartiet
I motion Fi218 (v) anförs att de allmänna målen i regeringens finansplan
så som de framgår av det man kallar "De tre hörnstenarna" -- saneringen av
statsfinanserna, bekämpningen av arbetslösheten och en rättvis fördelning -- är
också Vänsterpartiets. Också finansplanens allmänna problembeskrivning stämmer
väl överens med Vänsterpartiets politik. På grund av denna enighet när det
gäller grundvärderingar har det varit möjligt att genom samtal och efter vissa
justeringar för att tillgodose Vänsterpartiets önskemål förankra det väsentliga
innehållet i regeringens ekonomiska politik under hösten. Vänsterpartiet står
fast vid det som överenskommits om budgetsaneringen, EU-medlemsavgiftens
finansiering och om arbetsmarknads- och jordbrukspolitiken.
Men Vänsterpartiet kan inte godta de arbetslöshetsniåver som enligt
regeringens egna bedömningar kan bli resultatet av den nu i budgetpropositionen
föreslagna politiken. En viktig målsättning måste vara att den öppna
arbetslösheten skall ner ordentligt under 5 % år 1998. Inte heller de klass-
och könspolitiska följderna är tillräckligt genomtänkta. Klassklyftorna har
vidgats. Kvinnor och låginkomsttagare drabbas relativt sett alldeles för hårt
av de föreslagna besparingarna och de gynnas otillräckligt av den föreslagna
arbetsmarknads- och näringspolitiken. Åtgärdsförslagen är också klart
otillräckliga på miljöpolitikens område. Den ekonomiska utvecklingen måste
långsiktigt vridas in på ekologiskt hållbara spår. Att komma till rätta med
miljöproblemen är avgörande för mänsklighetens framtid. Människan har alltför
länge förbrukat jordens tillgångar i stället för att bruka dem.
Minskade klassklyftor och ökad politisk och ekonomisk demokrati bidrar tvärt
emot allt borgerligt tänkande till stegrad produktivitet. Vänsterpartiets
uppfattning är att rättvisa, ekologisk balans och tillväxt långsiktigt är
beroende av varandra. Det är den grundläggande syn som präglar Vänsterpartiets
förslag till inriktning av den ekonomiska politiken.
De stora budgetunderskotten gör att finanspolitiken i dag har en starkt
expansiv effekt. Vänsterpartiet ställde sig redan i höstas bakom målet att
statsskulden måste stabiliseras senast år 1998. Därför måste det föras en stram
budgetpolitik. Men detta måste ske på ett sådant sätt att pengar kanaliseras
från passivt sparande till aktiv användning i investeringar och konsumtion.
Långinkomsttagaren och det fattiga småföretaget använder normalt en
inkomstökning mer till konsumtion respektive investering jämfört med
höginkomsttagaren respektive exportföretaget med övervinster. En stark
fördelningspolitik är därför bra också för att den ger mer finanspolitisk
stimulanseffekt per satsad krona.
Statens stora lånebehov är en starkt bidragande orsak till det höga
realränteläge som håller tillbaka investeringar och konsumtion på
hemmamarknaden. En ovillkorlig förutsättning för att öka sysselsättningen är
därmed att drastiskt minska underskotten i statens finansiella sparande och
därigenom få ner räntorna. Med sjunkande räntor blir det billigare för
företagen att investera i Sverige, och på motsvarande sätt ökar hushållens
konsumtionsbenägenhet när värdet på deras tillgångar stiger. Det stora och för
den ekonomiska aktiviteten hämmande sparandeöverskottet i den privata sektorn
kan därmed minska och ge utrymme för investeringar och konsumtion.
Det är således nu under den internationella konjunkturuppgången för sent att
bedriva en generell efterfrågestimulerande finanspolitik. I stället måste
åtgärderna riktas dit där de ger maximal utdelning i form av nya arbeten per
satsad krona.
Vänsterpartiet anser att det behövs en mer aktiv penningpolitik som samordnas
med finanspolitiken och som har bekämpningen av arbetslösheten som överordnat
mål. Penningpolitiken är för närvarande alltför dogmatiskt fixerad vid att
bekämpa inflationen; bl.a. görs detta med sikte på ett framtida svenskt
medlemskap i ERM och EMU.
LO framhåller i Ekonomiska utsikter årsskiftet 1994/95 att Riksbanken också
genom sitt sätt att beräkna inflationstakten överdrivit inflationsfaran. Det är
som LO framhåller främst en alltför stor ökning av nettoprisindex som skall
bekämpas med penningpolitiken. Budgetåtstramning av exceptionell karaktär som
leder till engångseffekter på prisnivån kan knappast motivera en
penningpolitisk åtstramning. Riksbanken bör agera så att aktörerna på marknaden
får klart för sig att en finanspolitisk åtstramning inte skall leda till en
penningpolitisk åtstramning. Bekämpandet av arbetslösheten skall vara mål
nummer ett också för Riksbanken.
Vänsterpartiet delar LO:s uppfattning att inflationen inte utgör någon akut
fara i dagens ekonomiska situation. I stället gör vi den bedömningen i
motionen, att den nuvarande kraftiga konjunkturuppgången sker på en helt annan
grundval än 1980-talets högkonjunktur. Den våldsamma krisen under 1990-talets
första år har brutit inflationsförväntningarna, vilket sannolikt kommer att
avspegla sig i en relativt återhållsam pris- och löneutveckling framöver.
Dessutom finns det ett omfattande expansionsutrymme för företagen på grund av
den höga arbetslösheten. På sikt bör dessa nya förutsättningar tillsammans med
högt bytesbalansöverskott och förbättrade statsfinanser kunna ge utslag i en
starkare krona och en fallande räntenivå i Sverige. 1990-talets expansion kan
ske på betydligt fastare grund än 1980-talets lånefinansierade och
inflationistiska expansion.
Vänsterpartiet skulle se det som en stor fördel om riksdagen under våren och
försommaren kan fatta beslut om en ekonomisk politik som gäller hela
mandatperioden och som gör att den stora folkmajoriteten upplever detta som
både stabilt och rättvist. Detta är också avgörande för att det stora privata
sparandeöverskottet skall kunna omsättas i effektiv efterfrågan så att också
hemmamarknadsföretagen vågar anställa fler. Då går det också att värna om
skolan, omsorgen och vården samt om den internationella solidariteten.
Vänsterpartiet anser således att det behövs en helhetsuppgörelse för hela
mandatperioden och att denna skall vara förankrad hos arbetarrörelsens båda
partier. Erfarenheten av regeringar som hoppar tuva manar inte till efterföljd.
Vänsterpartiet är berett att ta ansvar för en samlad vänsterpolitik som reser
oss ur den statsfinansiella krisen.
Miljöpartiet de gröna
I motion Fi212 (mp) anförs att den ekonomiska politiken inför 2000-talet
främst måste inriktas mot följande områden.
Företagens vinstökningar måste styras till bärkraftiga investeringar i den
reella produktionen. Miljörelaterade investeringar måste bli räntabla för
företagen; på samma sätt som det blev lönsamt att investera bort arbetskraft
när arbetsgivaravgifterna infördes bör det nu bli lönsamt att rationalisera
bort miljöförstöring och ohälsotal.
Den nya livsstil, som bl.a. Rio-konferensen talade om, måste förverkligas
utan att ekonomin och den sociala välfärden drabbas.
Marknadens dynamik bör utnyttjas för att styra om konsumtion till ett
hållbart mönster -- det som är långsiktigt hållbart måste bli kortsiktigt
lönsamt.
Arbetslösheten skall minskas och internationaliseringens beroende av
maktcentra dämpas.
Detta förutsätter, som motionärerna ser det, en ny metod för krislösning.
Denna nya metod är skatteväxlingsmodellen. Skatteväxling innebär att skatten på
arbete växlas mot miljörelaterade skatter, främst energiskatter.
De viktigaste målen för den ekonomiska politiken under den närmaste
mandatperoden är, enligt Miljöpartiet de gröna, att aktiva steg tas för
långsiktig överlevnad, global solidaritet och ökad demokrati. Detta går
alldeles utmärkt att kombinera med andra viktiga mål: att uppnå balans i
statens budget och att minska arbetslösheten. Det som inte kan accepteras är
traditionellt tänkande som medför att såväl arbetslösheten som statens
budgetunderskott minskas genom åtgärder som innebär att de tre huvudmålen
kränks.
Steg mot långsiktig överlevnad innebär att den ekonomiska politiken måste
underställas naturens spelregler. Dessa spelregler är inte förhandlingsbara.
Det är grundläggande fel att sträva efter ökande produktion i kvantitativa
termer. Därmed är, menar motionärerna, också BNP-måttet ett fullständigt
felaktigt mått på samhällsutveckling. För att klara överlevnad på jorden krävs
i stället hållbara kvalitetsprodukter, lägre varugenomströmning i samhället,
bättre användning av exergin (arbetsförmågan) i energin och kretsloppsbaserad
industri.
Detta innebär i sin tur att varje investering som görs i vårt land skall leda
till bättre livsmiljö och att ekonomiska styrmedel skall gynna det som är
långsiktigt hållbart. Konkret medför detta bl.a. skatteväxling och
investeringar i ny modern energi- och transportteknik.
Steg mot global solidaritet innebär bl.a. att den rika delen av världen
måste visa vägen; vi måste sluta vara ett föredöme vars metoder och tänkande
leder till ekologisk kollaps om de överförs i global skala.
Steg mot deltagande demokrati innebär att den ekonomiska politiken inte
tillåts bli ett självgående system och inte tillåts öppna och förstärka ett
laglöst anarkistiskt frihetsrum för kapitalet. Detta medför att den s.k.
marknaden måste omgärdas med regelverk. Ökad demokrati förutsätter att skatter
används som ett skarpt fördelningsinstrument och att den gemensamma sektorn är
stark.
Statens budget går med skrämmande stort underskott och staten lånar alltmer
pengar för att täcka kostnaderna. Regeringen har i en tidigare proposition
föreslagit besparingar på 20 miljarder kronor och detta skall nu förverkligas.
Tyvärr har medlemskapet i EU medfört en tung kostnad för staten som intecknat
en rad skattehöjningar. Den nödvändiga åtstramningen av finanspolitiken måste
innehålla både skattehöjningar och nedskärningar.
Aktivt företagande måste gynnas -- det gäller inte minst nyföretagande och
småföretagande i landets alla delar. Även direktstimulerande åtgärder behövs
för att stimulera en ekologiskt och socialt anpassad förnyelse av näringslivet.
Därigenom kan skatteintäkterna öka och räntorna på statsskulden minskas.
Budgetförstärkningar genom skattehöjningar och nedskärningar kan aldrig räcka
om vi vill bibehålla någon form av demokratiskt och rättvist välfärdssamhälle.
Genom en skatteväxling kan ekonomin stimuleras, teknikutveckling komma i gång
och produktion och arbetstillfällen öka på ett för miljön okränkbart sätt.
En stor del av budgetunderskottet härrör från arbetslösheten; denna har
kostat statskassan över 100 miljarder kronor 1994. Detta är oacceptabelt och en
direkt följd av dels ett skattesystem som gynnar den typ av systeminvesteringar
som minskar antalet sysselsatta, dels en lagstiftad normalarbetstid som inte är
anpassad till verkligheten.
Deltagande demokrati förutsätter att arbetslösheten minskas snabbt eftersom
de som står utanför arbetsmarknaden en längre tid får mycket svårt att komma in
i samhället. Ett samhälle med hög arbetslöshet blir därmed ett samhälle med
stora klyftor. Stora klyftor innebär att den politiska debatten fokuseras kring
plånboksfrågor och akuta vardagsfrågor. Miljöfrågorna hamnar i skymundan.
Motionärerna anser att ett övergripande medel för att nå ett hållbart samhälle
är att minska arbetslösheten. De gröna ser heller inga svårigheter i att minska
arbetslösheten. Det handlar mer om vilja, än om brist på metoder. Det är
oroande att den politiska majoriteten hittills accepterat att många människor
ställts utanför arbetsmarknaden. Miljöpartiet de gröna menar att radikal
minskning av arbetslösheten kan ske genom skatteväxling, sänkt normalarbetstid
och tidsbegränsade akutåtgärder för att dela på jobben. Dessutom måste
småföretagen och kreativa idéer få möjlighet att utvecklas.
I ekonomismens tidevarv har myten om att skatter, stor offentlig sektor och
jämlikhet leder till ekonomisk ineffektivitet tagit fäste som vore den en
sanning. Det finns emellertid skäl att nu i slutet av 1990-talet slå fast att
privatiseringar och s.k. marknadslösningar inte kan accepteras av ideologiska
skäl. Den offentliga sektorn är den enda ekonomiska sektor som naturligt, utan
vinstsyfte, kan lägga mänskliga aspekter på vård, omsorg och utbildning.
Riksdagen bör slå fast att marknadens aktörer i betydligt större omfattning än
i dag skall betala för de externa effekter som uppstår av verksamheter i
stället för att låta staten agera städgumma/städgubbe och låta kommande
generationer betala -- dvs. att en marknadsekonomi växer fram som är värd
namnet. Miljöpartiet de gröna finner således ingen rationell anledning att
utarma den offentliga sektorn. Däremot finner motionärerna starka skäl att dels
förändra skatterna så att skatt och avgifter på arbetstid minskas och
motsvarande höjningar sker på energi, råvaror och utsläpp (s.k. skatteväxling),
dels förskjuta innehållet i offentliga sektorn till att mer inriktas på att
upprätthålla och utveckla kvaliteten inom vård, omsorg och skola än att
garantera inkomstgaranti för dem som har höga eller relativt höga inkomster.
Ett av de stora problemen med marknadsekonomin är att varken naturen eller
kommande generationer har någon röst på marknaden. Hade naturen haft en röst på
marknaden hade det förmodligen inte varit ekonomiskt möjligt att utrota arter
-- i dag utrotas ca 100 arter per dag på grund av det nuvarande
marknadsbeteendet. Hade kommande generationer haft en röst på marknaden hade vi
förmodligen för länge sedan levt i ett hållbart kretsloppssamhälle -- priset på
ändliga råvaror hade skjutit i höjden så att återvinning hade varit ekonomiskt
lönsamt. Marknadens spelregler måste därför utformas så att marknadens dynamik
kan utnyttjas för byggandet av det ekologiskt och socialt hållbara samhället.
Det handlar om beslutsfattande på två nivåer: dels på den politiska nivån som
beslutar om ramar, mål och styrmedel, dels på marknadsnivå där aktörerna
beslutar om produktion, konsumtion, tekniska lösningar etc.
Kristdemokratiska samhällspartiet
Kristdemokraterna anför i motion Fi216 (kds) att det är nu under den
pågående konjunkturuppgången som vi har de bästa möjligheterna att genom
smärtsamma men nödvändiga besparingar stabilisera de offentliga finanserna. Det
aktuella läget kräver en inriktning av finanspolitiken med ett budgetförslag
som är ca 5 miljarder kronor starkare än regeringens. Allra allvarligast enligt
motionärerna är dock att regeringen saknar en långsiktig och konsistent
strategi för att åstadkomma nya jobb i näringlivet. Vad som borde utgjort en
huvudfråga i finansplanen -- men som nu förbigås med tystnad -- är att Sverige
under perioden 1994--96 inte ens passerar genomsnittstillväxten bland
OECD-länderna. Vad som nu krävs är en bred parlamentarisk uppslutning kring ett
nationellt räddningsprogram bortom budgetsaneringen. I motionen föreslås därför
att regeringen tillsätter en kommission för en långsiktigt hållbar ekonomisk
tillväxt.
Kristdemokraternas alternativ till inriktning av den ekonomiska politiken kan
sammanfattas enligt följande.
Under den borgerliga regeringens tid betonades i varje finansplan etikens
betydelse för en långsiktigt god ekonomisk utveckling. I regeringens finansplan
är detta helt utelämnat. 1993 års nobelpristagare i ekonomi Douglass C. North
har i sin forskning visat institutionernas -- dvs. de vanor, normer och regler
som utgör spelreglerna i ekonomin -- betydelse för den ekonomiska utvecklingen.
Effektiva institutioner, som enligt ett kristdemokratiskt synsätt bäst skapas
genom en god etisk förankring, sänker transaktionskostnaderna i ekonomin och
underlättar utbytet av varor och tjänster. Ju lägre transaktionskostnader desto
effektivare ekonomi. Den viktigaste långsiktiga uppgiften för en framgångsrik
ekononomisk politik är därför att skapa goda institutioner -- goda normer,
vanor och regler. En politik baserad på hederlighet, ansvar och rättsmedvetande
är grunden för detta.
Om den etiska ansatsen uteblir riskerar vi att ohederlighet breder ut sig. I
den långsiktiga kampen mot ekonomisk brottslighet, som förorsakar enorma
inkomstbortfall för staten, är samhällets förankring i en god etik av avgörande
betydelse.
Utifrån den kristdemokratiska förvaltarskapstanken kan ekonomisk utveckling
inte mätas med ett snävt ekonomiskt tillväxtbegrepp. Ekonomisk utveckling
innebär i stället tillväxt av den totala nationalförmögenheten. I
nationalförmögenheten inräknas miljö och naturresurser, det mänskliga
kapitalet, produktionskapitalet samt en nations finansiella nettotillgångar. En
tillväxt av nationalförmögenheten innebär en välfärdsökning endast om hänsyn
tas till miljöeffekter och påverkan på människors hälsa och förmåga. Den
ekonomiska politiken skall främja en ekologiskt hållbar utveckling. Ett ökat
inslag av ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken, exempelvis genom en
skatteväxling med sänkta skatter på arbete och höjda skatter på miljöfarligt
utsläpp, energi m.m., skulle främja både miljön och den ekonomiska
utvecklingen. Motionärerna hälsar därför med tillfredsställelse regeringens
beslut att låta den utredning om ett mer miljörelaterat skattesystem som
tillkom på vårt initiativ i regeringsställning få fullfölja sitt arbete.
En samlad näringspolitik för ett gynnsamt företagsklimat i allmänhet och
småföretagsklimat i synnerhet är en grundbult för en god ekonomisk utveckling.
En god välfärd förutsätter ett konkurrenskraftigt och differentierat
näringsliv. Under de senaste åren har mer än 200 000 arbeten försvunnit i den
svenska industrin. Trots detta är den svenska industriproduktionen nu större än
under toppnoteringen i slutet av 1980-talet. Detta understryker att den
exportledda uppgången i de stora svenska industriföretagen inte kan lösa
sysselsättningen för framtiden. De produktivitetsförbättringar och
strukturrationaliseringar som kan göras i de stora företagen innebär att
produktionen kan öka väsentligt utan att fler människor får jobb.
Ett gynnsamt klimat för små- och nyföretagande är därför av största vikt i
kampen mot arbetslösheten och därmed för saneringen av statsfinanserna. I en
särskild motion har Kristdemokratiska samhällspartiet utvecklat sin syn på hur
näringspolitiken bör utformas för att främja tillkomsten av nya jobb inom
näringslivet. Bland förslagen finns en moderniserad och flexibel arbetsrätt,
lindring av dubbelbeskattningen på avkastningen på riskvilligt kapital som
satsas i företag, införande av riskkapitalavdrag, återinförd kvittningsrätt på
underskott i nystartad näringsverksamhet, ökad ägarspridning, skattebefriade
royaltyinkomster på patenterade uppfinningar under två år etc.
Under de senaste två decennierna har en halv miljon arbetstillfällen
försvunnit i den privata sektorn, medan 600 000 jobb tillkommit i den
offentliga sektorn. I det skick de offentliga finanserna befinner sig samtidigt
som vi har ett av världens högsta skattetryck är utrymmet för nya jobb i den
offentliga sektorn ytterligt begränsat. De nya jobben måste tillkomma i den
privata sektorn.
Som vi tidigare nämnt räcker det inte med en stark utveckling av
industrisektorn för att trygga de framtida jobben. Det är av största betydelse
att den privata tjänstesektorn ges rimliga förutsättningar att utvecklas för
att vi skall ha en chans att få fram de 100 000-tals nya jobb netto som krävs
för att nå nödvändiga resultat i kampen mot arbetslösheten.
Den privata tjänstesektorn rymmer allt från kvalificerad tjänsteproduktion
(datakonsulter, jurister, revisorer etc.) till s.k. hushållstjänster. För att
främja den kvalificerade tjänstesektorn krävs en ambitiös satsning på
utbildning, kompetensutveckling och forskning. Men detta räcker inte.
Förändringar i skattesystemet är nödvändiga för att öppna marknaden för
tjänster riktade direkt mot hushållen. Dagens höga skattekilar, drygt 60 %, gör
att marknaden i stort sett är utplånad för den typ av tjänster som går att
utföra i egen-regi. En skatteväxling, med sänkta skatter på arbete och höjda
skatter på miljöfarligt utsläpp, energi och knappa naturresurser, skulle vara
ett steg mot ett skattesystem som främjade även tjänsteproduktion. Men en
differentierad skatt på olika typer av arbeten, där tjänster beskattas lägre än
varuproduktion, är också nödvändig för att underlätta tillkomsten av nya jobb
inom tjänstesektorn. Förslag i denna riktning återfinns i en särskild
skattepolitisk motion.
För att den svenska ekonomin långsiktigt skall kunna utvecklas så att
välfärden kan garanteras och arbetslösheten minimeras är fler åtgärder av
långsiktig och strukturell natur nödvändiga.
En väl fungerande infrastruktur, inklusive telekommunikationer och
informationsteknologi, är också en central förutsättning för att svenskt
näringsliv i hela landet skall kunna expandera. De satsningar som påbörjades
under den förra mandatperioden bör fullföljas. Ökade krav på flexibilitet i
arbetslivet ställer allt större krav på fortlöpande kompetensutveckling. Olika
metoder för att stimulera incitament till såväl egen kompetensutveckling som
utbildning inom arbetslivet måste prövas.
Utskottets förslag till inriktning av den ekonomiska politiken
I likhet med vad utskottet konstaterade i anslutning till proposition
1994/95:25 (1994/95:FiU1) råder det i dag bred enighet om att finanspolitikens
inriktning måste vara att på så kort tid som möjligt dra ner
budgetunderskottet. Det leder till att de budgetpolitiska frågorna ställs i
fokus.
Även om det sålunda råder enighet om att en kraftig åtstramning av
finanspolitiken är nödvändig finns det stora skillnader i uppfattning om hur
åtgärderna skall utformas. Som framhölls i höstens betänkande om inriktningen
av den ekonomiska politiken (1994/95:FiU1) är t.ex. Moderata samlingspartiet
det enda av riksdagens partier som i stort sett utesluter skattehöjningar för
att komma till rätta med den finansiella krisen. Enligt utskottets mening visar
Moderata samlingspartiet med detta ställningstagande att man bortser från
fördelningspolitikens betydelse vid utformningen av den ekonomiska politiken.
Det finns också en allmän uppslutning kring vikten av prisstabilitet. Den
ekonomiska politiken måste ha en sådan inriktning att Sverige inte återigen får
en inflationsekonomi.
I motion Fi210 (m) ges högsta prioritet åt inflationsbekämpningen. En
sådan politik tillsammans med en finanspolitik med inriktning mot enbart
besparingar och avreglering av arbetsmarknaden skall på sikt öka tillväxten och
därigenom möjliggöra en förbättring av läget på arbetsmarknaden. I motionen
framhålls att de krav som nu ställs på utformningen av den ekonomiska politiken
innebär att vi lämnar den keynesianska eran bakom oss och går in i ett liberalt
system med fasta spelregler.
Motionärernas uppfattning om vad som är den ekonomiska politikens uppgift
framgår av uttalandet i motionen, att det är Maastrichtavtalets fem
konvergensmål som skall utgöra ramverket för den ekonomiska politiken.
Utskottet tolkar motionärerna så att stabiliseringspolitiken uteslutande skall
användas för att stabilisera penningvärdet. Ambitionen skall inte vara att
motverka svängningar i konjunkturen och försöka styra det kortsiktiga
kapacitetsutnyttjandet. Utskottet kan inte dela detta synsätt.
Med anledning av dessa principiella ställningstaganden till inriktningen av
stabiliseringspolitiken vill utskottet anföra följande.
Det är i dag uppenbart att om regering och riksdag i slutet av 1980-talet och
framför allt under de första åren av 1990-talet hade lyckats att föra en
stramare finanspolitik -- både genom skattehöjningar och besparingsåtgärder --
hade det varit lättare att möta och åtgärda de negativa konsekvenserna av
1990-talets första lågkonjunktur. Men de stora misstagen i den ekonomiska
politiken kom under perioden 1991--1994. Inledningsvis utformades politiken som
om ekonomin alltjämt var kvar i en högkonjunktur. I syfte att befrämja
tillväxten genomfördes bl.a. inom ramen för skattepolitiken sänkningar av
kapital- och förmögenhetsskatter. Men i stället för att på traditionellt sätt
använda skattesänkningen i konjunkturstimulerande syfte lyckades man åstadkomma
den motsatta effekten. Man omfördelade inkomster från konsumtionsbenägna till
sparbenägna grupper i samhället, vilket bidrog till att hämma den inhemska
efterfrågan. Denna politik, tillsammans med den hösten 1992 unikt starka
åtstramningen av penningpolitiken för att vidmakthålla den fasta växelkursen,
resulterade i att konjunkturnedgången snabbt förvandlades till en depression,
och massarbetslösheten blev en realitet.
Som utskottet framhöll i höstens betänkande om den ekonomiska politiken
(1994/95:FiU1) har Sverige på grund av den ekonomiska utvecklingen under första
delen av 1990-talet hamnat i den säregna och svårhanterliga situationen att
massarbetslösheten måste bekämpas, samtidigt som finanspolitikens helt
dominerande uppgift några år framöver måste bli att stabilisera statsskulden.
Den alltjämt växande statsskulden och det på grund härav mycket höga ränteläget
utgör det främsta hotet mot tillväxt och välfärd. Att i denna speciella
situation tillgripa generella stabiliseringspolitiska åtgärder är med tanke på
budgetunderskottet inte möjligt. Det är emellertid inte detsamma som att säga
att man bör avstå från att driva konjunkturpolitik. Det lämpligaste och
konjunkturmässigt mest precisa kan vara att vidta selektiva åtgärder. Ett
exempel på en sådan åtgärd är de i höstas beslutade stimulanserna till
bygginvesteringar.
I motion Fi210 (m) kritiseras vidare den av regeringen förda politiken för
att sakna en genomtänkt förändringsstrategi. Regeringens politik, som mest
bygger på, menar motionärerna, kamerala panikinbromsningar, riskerar att få
betydande skadeverkningar.
Utskottet har självfallet uppfattningen att de mer långsiktiga effekterna på
tillväxten måste beaktas vid utformningen av de åtgärder som krävs för att
återställa balansen i de offentliga finanserna och få ned arbetslösheten. Men
andra avvägningar måste göras i samband med den mycket kraftiga
finanspolitiska åtstramningen. Hänsyn måste tas till fördelningseffekter och
att åtgärderna med minsta möjliga tidsfördröjning får avsedd verkan på
statsfinanserna. Att åstramningen måste ha en sådan inriktning betingas bl.a.
av att räntedifferensen mot t.ex. de tyska räntorna snabbt måste minska. Som
understryks i motion Fi211 (fp) illustrerar utvecklingen under januari hur
sårbart Sverige med nuvarande budgetunderskott och stora statsskuld är för
räntorna i omvärlden. Vid politisk oro i Italien eller de nu återkommande
problemen i Mexiko stiger inte bara de italienska eller de mexikanska räntorna
utan även de svenska. När liran eller peson försvagas får det negativa
konsekvenser på kronan. Aktörerna på finansmarknaden har uppenbarligen en
tendens att behandla vad man ser som "svaga" länder -- i betydelsen svaga
offentliga finanser -- i en klump oavsett om de realekonomiska förhållandena
företer betydande olikheter.
Som en viktig del av inriktningen av den ekonomiska politiken föreslås i
motion Fi210 (m) en avreglering av arbetsmarknaden där tyngdpunkten ligger på
förändringar av arbetsrätten. Arbetsmarknaden måste bli en verklig marknad,
heter det i motionen. Vidare understryks i motionen vikten av att
förutsättningar skapas för att lönebildningen främjar rekrytering av ny
arbetskraft. Underförstått innebär motionärernas ståndpunkt att
lönedifferenserna på den svenska arbetsmarknaden måste bli större.
Vad gäller synpunkterna i motion Fi210 (m) på hur arbetsmarknaden bör
fungera delar utskottet den uppfattning som i dessa frågor framförs i
finansplanen. Där framhålls bl.a. att det är en mycket kortsiktig strategi att
öka löneskillnaderna för att angripa arbetslösheten. Det skulle hota både den
rättvisa fördelningen och samhällets långsiktiga förmåga till tillväxt.
Detsamma gäller för anställningstryggheten. Den skall skydda mot godtyckliga
och diskriminerande uppsägningar, men får inte skapa onödiga och svårhanterliga
hinder för den ständigt nödvändiga omvandlingen av produktionsorganisationen.
Ett alltför dåligt anställningsskydd försämrar hushållningen med arbetskraft,
genom att det ger incitament för kortsiktiga och lågproduktiva
anställningsformer. Det riskerar också att leda till att långtidsarbetslösheten
och utslagningen i arbetslivet ökar.
Utskottet vill, vad i övrigt allmänt gäller för inriktningen av
arbetsmarknadspolitiken, anföra följande.
Sedan år 1990 har antalet sysselsatta minskat med drygt 500 000 personer.
Ett särskilt allvarligt inslag i de senaste årens utveckling på arbetsmarknaden
är att antalet långtidsarbetslösa stigit kraftigt från 24 000 i september 1991
till 121 000 i september 1994. Samtidigt har ungdomsarbetslösheten nått
rekordnivåer långt över 100 000 personer. Till skillnad mot vad som förordas i
motion Fi210 (m) krävs enligt utskottets uppfattning omfattande insatser på
det arbetsmarknadspolitiska området i enlighet med de riktlinjer som anges i
propositionen.
Utskottet återkommer senare i betänkandet till frågor som rör inriktningen av
penningpolitiken.
I motionerna Fi211 (fp), Fi216 (kds) och Fi219 (c) framhålls
behovet av en i jämförelse med finansplanen ytterligare budgetförstärkning.
Samtidigt hävdas att sammansättningen av de föreslagna budgetförstärkningarna
har fått en olycklig sammansättning.
Omfattningen av åtstramningen och dess sammansättning återkommer utskottet
till i avsnittet om budgetpolitiken. När det gäller dessa frågor vill
emellertid utskottet i anslutning till ställningstagande om inriktningen av den
ekonomiska politiken göra följande kommentar.
I motion Fi211 (fp) hävdas att om vi skall lösa våra ekonomiska problem
måste tillväxten under de närmast kommande åren vara väsentligt högre än den
som anges i finansplanen och den senaste Långtidsutredningen. De möjligheter
som står till buds för att höja tillväxten återfinns, menar motionärerna, på
utbudssidan. Budgetförstärkningarna bör mot den bakgrunden ges en sådan
utformning att utrymme skapas för bl.a. sådana åtgärder som skattesänkningar i
form av slopad dubbelbeskattning, sänkt arbetsgivaravgift och återinförd
kvittningsrätt för nyföretagare. Samtidigt pekar dock motionärerna på att den
inhemska efterfrågan tenderar att stagnera eller t.o.m. sjunka (jfr
diskussionen om konsumtionsprognosen i betänkandets avsnitt om den ekonomiska
utvecklingen i Sverige).
Som utskottet ser det är sammansättningen av den nu framtvingade
finanspolitiska åtstramningen viktig för att uppnå en så hög tillväxt som
möjligt. En jämförelse mellan t.ex. två förslag till budgetförstärkning, där
såväl det totala beloppet som tidsprofilen är densamma, kan få olika effekter
beroende på sammansättningen av resp. förslag. Sambandet mellan initial och
slutlig budgetförstärkning är därför en central fråga vid utformningen av
finanspolitiken. Men som utskottet framhållit i anslutning till behandlingen av
motion Fi210 (m) är det en mängd andra hänsyn utöver tillväxtaspekten som i
detta sammanhang måste beaktas. Det kan finnas anledning att understryka att
vid en åtstramning av den storleksordning som nu är aktuell är det förenat med
stora svårigheter att uppnå en optimal sammansättning av
budgetförstärkningarna.
I folkpartimotionen förs en diskussion om de krav som måste ställas på den
ekonomiska politiken utifrån en önskvärd årlig BNP-tillväxt på 4 %. Utskottet
vill ifrågasätta det realistiska i att nu utifrån ett sådant högt
tillväxtantagande diskutera inriktningen av den ekonomiska politiken. Det kan
nämnas att Långtidsutredningen i sitt basscenario utgår från en årlig tillväxt
på 2,7 % för perioden 1996 till 1998. I det s.k. högalternativet anges en
motsvarande tillväxt på 3,4 %.
Med anledning av att det i motionerna Fi211 (fp), Fi216 (kds) och
Fi219 (c) efterlyses åtgärder som skall stimulera främst småföretagens
utveckling vill utskottet erinra om att det pågår ett intensivt arbete inom
detta område. Särskilda insatser föreslås för att förbättra teknikspridningen
till de mindre och medelstora företagen. Vidare pågår arbetet med att lösa de
problem som hör samman med dessa företags finansiering. Även den nya
Arbetsrättsutredningen har fått i uppdrag att särskilt uppmärksamma de små
företagens utvecklingsbehov.
I här nämnda motioner anförs även att skattepolitiken måste utformas på ett
sådant sätt att företagsamheten inte missgynnas. Utskottet delar denna
uppfattning men vill samtidigt understryka att den våldsamt negativa
utvecklingen av statsfinanserna under perioden 1991--1993 har inneburit att
skattehöjningar tillsammans med kraftiga besparingar blivit nödvändiga för att
klara de finansiella obalanserna. I likhet med vad som sägs i finansplanen vill
dock utskottet framhålla att utrymmet för skattehöjningar är begränsat.
Ytterligare höjningar av skatterna riskerar att försämra ekonomins
funktionssätt bl.a. genom att de ger försämrade förutsättningar för en
icke-inflationsdrivande löneutveckling. Riskerna med fortsatta skattehöjningar
är också knutna till effekterna av enskilda skatter på bl.a. investeringar,
tillväxt och sysselsättning även om det inte finns några klara och enkla
samband mellan det totala skattetrycket och den ekonomiska tillväxten.
Det finns i detta sammanhang också skäl att erinra om att den svenska
skattepolitiken sedan lång tid tillbaka har haft en inriktning som skapar goda
villkor för investeringar i Sverige. 1990--1991 års skattereform innebar att
den goda internationella konkurrenskraften i företagsskattereglerna togs till
vara och att skattereglerna gavs en utformning som gagnar tillväxt och
omvandling i näringslivet. I höstens ekonomisk-politiska proposition har
regeringen avsatt ett utrymme för en reduktion av skatteuttaget med
2 miljarder kronor. Inriktningen på denna reform skall fastläggas efter
pågående samråd med näringslivet. I den europeiska diskussionen tilldelas de
små och medelstora företagen en central roll när det gäller skapandet av ny
sysselsättning. Bland annat mot denna bakgrund övervägs i regeringskansliet en
inriktning av den fortsatta reformeringen av den svenska företagsbeskattningen,
där skatteuttaget reduceras för i första hand de mindre och medelstora
företagen samtidigt som man så långt möjligt bibehåller enkla och neutrala
regler.
Avsnitten i motionerna Fi211 (fp) och Fi219 (c) om penningpolitiken
återkommer utskottet till i ett särskilt avsnitt senare i betänkandet.
I motion Fi211 (fp) understryks att det är av stor betydelse att
lönebildningen fungerar väl i den pågående starka uppgångsfasen. En
förutsättning är att löneutvecklingen står i samklang med
produktivitetsutvecklingen inom skilda verksamheter och på skilda
arbetsplatser. Om höga lönekrav skulle drivas igenom med åtföljande
kompensationskrav i andra sektorer finns stor risk att uppgången bryts i förtid
av inflationstendenser. Det finns, menar motionärerna, anledning att vara
orolig för de samlade återverkningarna av höjd marginalskatt, höjda
egenavgifter, försämrat inflationsskydd och höjda kommunalskatter på de
kommande lönerörelserna. Det hade varit mindre risker för störningar och
kompensationskrav om budgetsaneringen i något större utsträckning hade bestått
av besparingar i stället för skattehöjningar.
Även i motion Fi219 (c) betonas att arbetsmarknadens parter har ett
mycket stort ansvar för att den kommande avtalsrörelsen inte leder till en
löne- och kostnadsspiral som rycker undan grunden för den nödvändiga
konsolideringen av den svenska ekonomin.
Utskottet delar inte den uppfattning som framförs i motion Fi211 (fp) att
riskerna för störningar och kompensationskrav i avtalsrörelsen skulle varit
mindre om de nödvändiga budgetförstärkningarna mer bestått av besparingar än av
skatter. Enligt utskottets mening är det en grov förenkling i analysen av
effekterna när motionärerna ställer besparingar mot skatter. Den relevanta
jämförelsen mellan olika förslag till budgetförstärkningar i detta sammanhang
borde i stället vara den totala fördelningseffekten.
I finansplanen analyseras i ett särskilt avsnitt fördelningseffekterna av
föreslagna åtgärder. Av analysen framgår bl.a. att av de föreslagna
budgetförstärkningarna bidrar hushåll i decilgrupp 10 -- dvs. de 10 % av
hushållen med högst ekonomisk standard -- med 28 %. Hushåll i decilgrupp 9
bidrar med ytterligare 12 %. Hushållen i decilgrupperna 1 och 2 -- dvs. med
lägst ekonomisk standard -- bidrar tillsammans med ca 11 %.
Som utskottet ser det är det tveklöst så att lönebildningen kommer att vara
av avgörande betydelse för att den i finansplanen föreslagna inriktningen av
den ekonomiska politiken skall nå framgång. Som framhålls i finansplanen har
arbetsmarknadens parter därför ett stort ansvar för möjligheterna att nå
framgång. I deras händer ligger det huvudsakliga ansvaret för lönebildningen.
Under år 1995 löper en stor del av avtalen ut. I finansplanen understryks att
detta är en kritisk tidpunkt. Då avgörs om svenskt näringsliv skall bibehålla
sin goda konkurrenskraft och därmed kraftfullt kunna bidra till nödvändig
tillväxt, fler arbeten och därmed goda möjligheter att sanera statsfinanserna.
Statens ansvar är att klart ange de politiska förutsättningarna. Om lönerna
genom parternas försorg länkas in i en strategi för tillväxt innebär detta
minskad inflationsrisk och förbättrade offentliga finanser, vilket ökar
utrymmet för en appreciering av kronan, låga räntor och därmed högre
investeringar och en större uthållig sysselsättningsökning.
I motion Fi219 (c) vänder sig motionärerna mot uttalandet i finansplanen
att den geografiska rörligheten på arbetsmarknaden måste främjas. Påståendena
att en lägre inflation förutsätter en geografisk rörlighet är, sägs det i
motionen, felaktiga.
Det finns som utskottet ser det all anledning att betona att en stark och
uthållig tillväxt och en kraftig ökning av sysselsättningen förutsätter att den
nu pågående konjunkturuppgången inte bryts i förtid på grund av
bristsituationer -- flaskhalsar -- på arbetsmarknaden, på varumarknaderna eller
när det gäller kapitalmarknaden. Det är detta som motiverar att närings-,
arbetsmarknads- och utbildningspolitiken nu läggs om för att kraftfullt
understödja den ekonomiska politikens grundläggande uppgift att skapa goda
förutsättningar för arbete och utveckling och en icke-inflatorisk tillväxt. I
detta sammanhang är det viktigt, som framhålls i finansplanen, att den
yrkesmässiga och geografiska rörligheten stimuleras. Utskottet vill dock
understryka att denna inriktning av politiken inte skall, som motionärerna gör,
tolkas som "centralistisk". En ökad rörlighet hos arbetskraften kan också ses
som en fördel för mindre orter. Som framhålls i centermotionen finns det på
landsbygden och i mindre orter betydande produktionsmöjligheter. Med tanke på
den snabba utvecklingen av småskalig teknik och av informationsteknologin kan
också dessa orter gynnas av en ökad yrkesmässig och geografisk rörlighet.
Utifrån Vänsterpartiets redovisning av sin syn på inriktningen av den
ekonomiska politiken i motion Fi218 (v) kan utskottet konstatera att
partiet i stort godtar den allmänna inriktning av den ekonomiska politiken som
presenteras i finansplanen. Detta hindrar emellertid inte att Vänsterpartiet på
vissa områden riktar kritik mot förslagen i finansplanen. När det gäller
inriktningen av politiken är det, som utskottet tolkar motionen, främst mot
utformningen av arbetsmarknads-, skatte- och fördelningspolitiken som
motionärerna har invändningar. I motionen framhålls även att vissa
skattelättnader bör genomföras för de mindre företagen.
Ambitionsnivån måste, menar motionärerna, sättas högre vad gäller
ansträngningarna att minska arbetslösheten. Utskottet har ingen annan mening än
motionärerna att det överordnade målet för den ekonomiska politiken måste vara
en neddragning av arbetslösheten. Som framhålls i motionen är en minskning av
arbetslösheten nyckeln till en rättvis fördelning, en framgångsrik ekonomisk
utveckling och sanerade statsfinanser. Utskottet vill på denna punkt framhålla
att stora ansträngningar nu görs för att bl.a. komma åt långtids- och
ungdomsarbetslösheten.
I motionen föreslås också skattehöjningar för att bl.a. öka insatserna inom
det arbetsmarknadspolitiska området. Utskottet vill angående utrymmet för
skattehöjningar hänvisa till vad utskottet tidigare framhållit vid behandling
av partimotionerna från Centern, Folkpartiet och Kristdemokratiska
samhällspartiet.
I det inledande avsnittet i motion Fi218 (v) föreslås att riksdagen under
våren eller försommaren fattar beslut om inriktningen av den ekonomiska
politiken som skall gälla för hela mandatperioden.
Utskottet ser inte några fördelar med ett sådant beslut. De svåra
avvägningsproblem som hör samman med den finansiella krisen i den offentliga
sektorn men även med utvecklingen på arbetsmarknaden är beroende av
konjunkturutvecklingen. Bl.a. denna omständighet talar starkt emot en låsning
av den ekonomiska politiken fram t.o.m. år 1998.
På samma sätt som i övriga partimotioner framhålls i motion Fi212 (mp)
vikten av att sanera de offentliga finanserna. Men tyngdpunkten i motionen
läggs på kravet att en budgetsanering måste vara ekologiskt och socialt
genomtänkt. Beskattningen av arbete totalt sett bör inte öka. Den bör minskas
och ersättas med främst miljörelaterade skatter. Lösningen på den ekonomiska
kris som Sverige i dag befinner sig i är enligt motionärerna att genomföra en
skatteväxling. I motionen återkommer förslaget från höstens partimotion att
normalarbetstiden bör sänkas.
Miljöfrågorna betonas också i motionerna Fi211 (fp), Fi219 (c),
A807 (c), Fi216 (kds) och Fi218 (v). I dessa fyra motioner
framhålls att skatteväxling bör kunna bli ett effektivt medel i miljöpolitiken
och att ansträngningar görs för att utveckla kretsloppssamhället.
I några av här nämnda motioner och i motion Fi210 (m) fästs uppmärksamheten
på att om miljöpolitiken skall ge resultat krävs att Sverige för en offensiv
miljöpolitik inom ramen för EU.
Ekonomiska styrmedel bör enligt utskottets mening användas i större
utsträckning inom miljöpolitiken. Skatteväxling bör därvidlag kunna bli ett
effektivt medel. Regeringen har förlängt tiden för den kommitté som utreder
användningen av bl.a. skatteväxling (Förutsättningar för en ökad
miljörelatering av skattesystemet. Dir. 1994:11). Kommittén har två
huvuduppgifter. För det första skall de samhällsekonomiska effekterna av redan
utnyttjade miljörelaterade inslag i beskattningen utvärderas. För det andra
skall kommittén analysera förutsättningarna för s.k. grön skatteväxling, där
ökade miljöskatter balanseras av sänkta skatter på arbete. Kommitténs arbete
kommer att nära ansluta till de diskussioner som förs inom EU i dessa frågor.
När det gäller Miljöpartiets förslag att till större delen lita till vad
motionärerna kallar för "skatteväxlingsmodellen", för att komma till rätta med
krisen i de offentliga finanserna, menar utskottet att detta förslag saknar
realism.
Vad angår förslaget i motion Fi212 (mp) om sänkt normalarbetstid framhöll
utskottet i höstens betänkande om inriktningen av den ekonomiska politiken
(1994/95:FiU1 s. 46) att utvecklingen under det senaste året har gått mot en
ökad medelarbetstid, vilken i sig också inrymmer en ökad övertid. Krav på en
sänkt normalarbetstid har arbetsmarknadsutskottet nyligen behandlat och tagit
ställning till i det justerade betänkandet 1994/95:AU2. Mot bakgrund av ett
antal motionsyrkanden om förkortad och/eller flexibel arbetstid uttryckte
arbetsmarknadsutskottet i detta betänkande sin tillfredsställelse över att
statsministern aviserat en ny arbetstidsutredning. Med hänvisning till bl.a.
den planerade arbetstidsutredningen avstyrkte arbetsmarknadsutskottet de i
sammanhanget upptagna motionsyrkandena.
Sammanfattningsvis tillstyrker utskottet propositionens förslag till
riktlinjer för den ekonomiska politiken och avstyrker motionerna Fi210 (m)
yrkande 1, Fi211 (fp) yrkandena 1 och 3, Fi212 (mp) yrkandena 1--4, 6 och 9,
Fi216 (kds) yrkandena 1 och 5, Fi218 (v) yrkande 1, Fi219 (c) yrkande 1
och A807 (c) yrkande 1.
Motioner med ekonomisk-politisk anknytning
Forum för att behandla frågor om långsiktigt hållbar ekonomisk tillväxt
I motion Fi204 av Sylvia Lindgren m.fl. (s) föreslås dels att ett
parlamentariskt forum inrättas för debatt, rekommendationer och beslut i
långsiktiga miljöresurs- och fördelningsfrågor, dels att ett sekretariat skapas
inom regeringskansliet för analys av ekonomisk och social utveckling på lång
sikt.
I motion Fi216 (kds) av Alf Svensson m.fl. (kds) krävs ävenledes att en
kommission tillsätts som skall behandla frågor rörande en långsiktigt hållbar
ekonomisk utveckling.
I dessa motioner behandlas viktiga frågor med anknytning till den kommande
ekonomiska utvecklingen. Det är emellertid utskottets uppfattning att de
problem som tas upp i dessa motioner måste kunna behandlas inom ramen för det
arbete som utförs i regering och riksdag och inom de verk och
forskningsinstitutioner som i dag arbetar med sådana frågor som nämns i
motionerna.
Med det anförda avstyrker utskottet motionerna Fi204 (s) i sin helhet och
Fi216 (kds) yrkande 3.
Investeringar för att utveckla och vårda människan
I motion Fi207 av Birgitta Hambraeus (c) diskuteras begreppet
"investeringar". Varken en familj, en kommun eller en nation bör låna till
konsumtion, men gärna till investeringar, därom är alla överens. Det blir då
viktigt hur man definierar vad som är investeringar, konstaterar motionären.
Vägar, järnvägar och byggnader räknas självklart dit. Det är huvudsakligen
männens områden. Men även arbete inom forskning, utbildning, vård och kultur är
investeringar i den meningen att det utvecklar människan, som blir mer kapabel
att förbättra vårt land, menar motionären. På dessa områden är främst kvinnor
sysselsatta.
Vi bör aldrig tveka att skaffa pengar till investeringar som utvecklar och
vårdar människan. Det är klart kontraproduktivt att "spara" på dessa områden,
inskärper motionären. Lön till dem som arbetar inom dessa områden bör alltså
räknas som investeringar, trots att de inte resulterar i fysiska anläggningar.
Ett "sparande" som håller nere kvinnors löner eller gör dem arbetslösa i
kommuner och landsting motverkar sitt syfte, att klara Sveriges ekonomi, hävdar
motionären.
Enligt utskottet är det i Sverige sedan länge en allmänt accepterad
uppfattning att en god tillgång på vård och omsorg, kultur, utbildning och
forskning har stor betydelse för den framtida ekonomiska och sociala
utvecklingen. Utskottet anser dock att en ändring av nationalräkenskapernas
definition av investeringar kräver en betydligt grundligare analys än som sker
i motionen. Utskottet avstyrker motion Fi207 (c) yrkande 1.
Tillsättande av en jämlikhetsdelegation
I motion Fi214 av Georg Andersson m.fl. (s) uttrycks oro för
att något håller på att gå snett i det svenska välfärdssamhället. Kalla siffror
från Statistiska centralbyrån (SCB) visar bl.a. att nästan var tionde svensk
har en inkomst som är lägre än kravet för att få socialbidrag. Samtidigt,
framhåller motionärerna, växer antalet miljonärer. Klyftorna ökar i det svenska
samhället. Eftersom marknadskrafterna aldrig har visat något intresse för
jämlikhet och solidaritet måste regering och riksdag, kommuner och landsting
upprätthålla människornas rätt till demokratisk styrning och bestämmande av
samhällsutvecklingen. Som ett inslag i ett sådant arbete vill motionärerna
föreslå att regeringen
tillsätter en jämlikhetsdelegation. Delegationen skall
granska alla regeringsbeslut och på alla områden som är
möjliga att påverka bedriva arbetet för ekonomisk, social
och kulturell jämlikhet.
Utskottet delar uppfattningen att den generella välfärden skall värnas och
att det behövs en fortlöpande granskning av förändringar i fördelningen av
inkomster, förmögenheter och välfärd. På Finansdepartementet finns en
fördelningspolitisk grupp som belyser effekterna av framlagda förslag. En
betydelsefull utomstående granskare är SCB som kartlägger förändringar i
levnadsförhållanden mellan socialgrupper. SCB kommer under 1996 att publicera
en ny "ojämlikhetsrapport". Det är viktigt att arbetet för ekonomisk, social
och kulturell jämlikhet får stöd av debatt, analyser och goda beslutsunderlag.
Utskottet ställer sig emellertid tveksamt till om en särskild
jämlikhetsdelegation är det praktiskt bästa sättet att vidareutveckla arbetet.
Med hänvisning till vad utskottet här anfört avstyrker utskottet motion Fi214
(s).
Fördelningspolitiken
I motion Fi211 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) förespråkas en annan
utformning av besparingarna inom socialförsäkringssystemet än den regeringen
föreslår. Motionärerna menar att besparingarna -- om de skall få en
strukturellt riktig och fördelningspolitiskt rimlig utformning -- måste riktas
mot korttidsfrånvaro snarare än långtidsfrånvaro. Jämställdheten mellan kvinnor
och män måste beaktas. Folkpartiet har, framhåller motionärerna, bedömt det
väsentligt mer angeläget att slå vakt om utjämningen mellan barnfamiljer och
barnlösa än att hålla kvar bostadssubventionerna på en hög nivå. Motionärerna
anser att Folkpartiet också har berett ett större utrymme än regeringen för
glömda och svaga grupper i Sverige och utomlands, bl.a. genom återinfört
inflationsskydd i handikappstödet, utvidgad närståendepenning och en högre
biståndsnivå än den som regeringen ställer sig bakom.
Utskottet gör bedömningen att inriktningen på de förändringar
som regeringen har föreslagit och som motionärerna i motion
Fi211 (fp) motsätter sig är nödvändiga för att långsiktigt sanera
statsfinanserna. Genom de föreslagna åtgärderna skapas förutsättningar för
lägre räntor, låg inflation, ökad tillväxt och sysselsättning. Åtgärdernas
fördelningspolitiska effekter framgår av finansplanen. Regeringen har så långt
möjligt strävat efter en rättvis fördelning av bördorna. På grund av
åtgärdernas stora omfattning är det dock svårt att undvika varje tänkbar
negativ fördelningseffekt i det korta perspektivet. Det står dock helt klart
att på lång sikt är statsfinanser i balans en grundläggande förutsättning för
att garantera såväl jämlikheten mellan barnfamiljer och barnlösa som
jämställdheten mellan könen och rättvisa villkor för handikappade, invandrare
och andra utsatta grupper i samhället.
Utskottet avstyrker därför motion Fi211 (fp) yrkande 4.
Strukturpolitiken
I motion Fi218 av Gudrun Schyman m.fl. (v) sägs att Vänsterpartiet i
huvudsak är för en enhetlig socialförsäkring. Motionärerna fruktar att det
solidariskt finansierade systemet nu gröps ur. Konstruktionen av besparingen
på förtidspensioner och nivåsänkningen inom sjuk- och
föräldraförsäkringen innebär enligt motionärerna att den generella
välfärdsmodellen anpassas till ett system som liknar den tyska korporativa
modellen enligt vilken olika yrkesgrupper
bygger upp sina egna system för försäkringar. De som saknar anställning --
eller saknar kollektivavtal -- ställs utan sociala rättigheter. Vänsterpartiet
anser att innan några beslut fattas i frågan om den förändrade ideologiska
inriktning som detta innebär bör den förankras hos folket. Förändringarna bör
också analyseras ur ett klass- och könsperspektiv.
Utskottet vill understryka att de flesta av de svenska socialförsäkringarna
har en generell omfattning. Ersättningsnivåerna i dessa försäkringar kommer
även efter de föreslagna sänkningarna att ge medborgarna ett godtagbart skydd.
Påståendet i motionen att vissa grupper -- de som saknar anställning eller
kollektivavtal -- ställs utan sociala rättigheter har således inte något fog
för sig. Att sänkningarna skulle föranleda en stor expansion av ett privat
socialförsäkringsväsende betraktar utskottet som mindre troligt. Vilka effekter
olika politiska förändringar kan få för kvinnor som grupp bevakas kontinuerligt
inom Statsrådsberedningen under ledning av jämställdhetsministern.
Utskottet avstyrker med hänvisning till det anförda motion Fi218 (v) yrkande
4.
Etikens och institutionernas betydelse för den långsiktiga ekonomiska
utvecklingen
I motion Fi203 av Mats Odell m.fl. (kds) framhålls de goda
institutionernas betydelse för den långsiktiga ekonomiska utvecklingen.
Motionärerna citerar nobelpristagaren i ekonomi Douglass C. North: "Vilka
etiska normer behövs för att få goda institutioner att fungera?" Vad händer i
ett samhälle där etik och moral under lång tid nonchalerats? frågar sig
motionärerna. Jo, de återhållande krafterna mot marknadsekonomins avarter
försvagas. Därför är den etiska kulturbasen, som inspirerats fram under
Sveriges tusenåriga kristna era, en vitaliserande och nödvändig grund för
samhällsbyggandet. Denna etik kan både motverka marknadsekonomins avarter,
bidra till att sänka transaktionskostnaderna och därmed bidra till en god
ekonomisk utveckling.
Motionärerna anser att etikens och därmed institutionernas betydelse för en
långsiktigt god ekonomisk utveckling måste beaktas i än högre grad än för
närvarande i regeringens finansplaner, långtidsutredningar och övriga
ekonomiska dokument. Detta bör ges regeringen till känna.
Även i motion Fi216 (kds) finns ett särskilt yrkande vars innebörd är att
etikens betydelse för den ekonomiska utvecklingen måste uppmärksammas. En
politik baserad på hederlighet, ansvar och rättsmedvetande är grunden också för
en framgångsrik ekonomisk politik. Om den etiska ansatsen uteblir riskerar,
sägs det i motionen, att ohederlighet breder ut sig. I den långsiktiga kampen
mot ekonomisk brottslighet, som förorsakar enorma inkomstbortfall för staten,
är samhällets förankring i en god etik av avgörande betydelse, framhåller
motionärerna.
Utskottet vill påpeka att institutionernas betydelse för den ekonomiska
tillväxten bl.a. berörs i finansplanen under rubriken Näringspolitiken. Där
diskuteras samspelet mellan de stora exportföretagen och de små och medelstora
företagen i tillväxtprocessen samt möjliga institutionella förändringar för att
stärka de små företagen.
Utskottet har noterat att ett intressant drag som bl.a. ekonomhistorikern
Douglass C. North uppmärksammat i sin forskning är de dubbelriktade samband som
har kunnat konstateras mellan å ena sidan goda normer, å andra sidan
institutioner, dvs. formella regelverk. Det tycks inte bara vara så att goda
normer skapar goda institutioner. Regler -- institutioner -- som den svenska
föräldraförsäkringen, som uppmuntrar kvinnor att etablera sig på
arbetsmarknaden innan de föder barn, främjar exempelvis kvinnors yrkesarbete
och därmed jämställdheten som etisk norm.
Att goda normer är betydelsefullt för all utveckling i samhället är en insikt
så självklar att den sällan behöver sättas på pränt. Det moderna Sverige har
byggts upp med ansvar, solidaritet och framtidstro. På denna värdegrund vilar
också regeringens ekonomiska politik. För att uppnå olika politiska mål,
exempelvis minskad brottslighet, måste den allmänna politiken ha en inriktning
som leder till social trygghet, en rättvis fördelning och ett människovärdigt
samhälle, dvs. ett samhälle som vilar på solidaritet människor emellan.
De aktuella yrkandena är i här behandlade motioner mycket allmänt hållna.
Utskottet vill i detta sammanhang understryka att det inte är ord utan vidtagna
åtgärder som räknas.
Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motionerna Fi203 (kds)
och Fi216 (kds) yrkande 4.
Åtgärder för att motverka stora löneskillnader
I motion Fi215 av Berndt Ekholm m.fl. (s) varnas för växande
löneskillnader. För en uthållig krispolitik kommer att krävas disciplin både
i lönebildningen och i användningen av de vinster som nu snabbt ökar i stora
delar av näringslivet. Politiskt och psykologiskt är det angeläget att företag,
organisationer, stat och kommuner är restriktiva med lönebildning för de
högavlönade. Höga löner för en begränsad grupp i företags och organisationers
toppskikt är för respektive företag/organisation ingen större kostnad, skriver
motionärerna. Den verkligt kännbara kostnaden och för samhällsekonomin skadliga
verkan uppstår när lönekrav sprids till stora grupper. Därför vore det enligt
motionärerna av stort värde att införa styrmedel som för arbetsgivarna klargör
konsekvenserna av kraftigt ökade topplöner. Motionärerna föreslår att
regeringen tillsätter en utredning för att utarbeta medel som motverkar stora
löneskillnader.
Med anledning av motionen vill utskottet anföra följande. Som framhållits i
den nyligen publicerade långtidsutredningen finns det tecken som pekar på att
en ojämn inkomst- och förmögenhetsfördelning hämmar tillväxten. Insikterna om
detta har också börjat sprida sig i industrin, där ledande företrädare
kritiserar matematiskt fastställda bonussystem för styrelser och VD, s.k.
tantiem, just för att de kan leda till allmänt kraftigt höjda lönekrav och
därmed till stigande kostnader för produktionen. De problem som motionärerna
pekar på är således redan uppmärksammade varför utskottet avstyrker motion
Fi215 (s).
Lönepolitik i offentlig sektor
I några motioner tas lönesättningen i offentlig sektor upp, främst chefslöner
och pensionsersättningar. Motionärerna önskar olika former av begränsningar
eller tak för de statliga lönerna. Motivet är allmänt uttryckt att staten i
egenskap av arbetsgivare bör gå före när det gäller etik och värderingar i
lönesättningen för att på så sätt kunna utgöra en moralisk norm även för den
privata arbetsmarknaden. I motion Fi205 av Owe Hellberg m.fl. (v)
konstateras att regeringen inte kan bestämma lönesättningen i det privata
näringslivet men att statliga företag och myndigheter via sina
arbetsgivarorganisationer aktivt bör verka för nya former när det gäller
chefslöner. Ett lönetak bör enligt motionärerna sättas i den statliga
verksamheten. I motion Fi209 av Johan Lönnroth m.fl. (v) utpekas särskilt
vissa arvoden och ersättningar som utbetalas till offentliganställda tjänstemän
för deras medverkan i statliga företags styrelser och råd. Regeringen bör ge
instruktioner till sina företrädare på statliga bolagsstämmor och i olika
avtalsförhandlingar att medverka till att skära ned extremt höga löner och
arvoden. I motion Fi206 av Agneta Ringman och Håkan Juholt (s) förordas att
möjligheterna att sätta ett lönetak för anställda i offentlig verksamhet bör
utredas.
En huvuduppgift för statsmakterna är att sanera statsfinanserna.
Lönebildningen spelar en mycket viktig roll för den svenska ekonomins
utveckling. Nyckeln till framgång i våra ansträngningar att häva obalanserna i
den svenska ekonomin ligger i att vi får lönekostnadsökningar som är förenliga
med inflationsmålet och inte urholkar vår konkurrenskraft.
Lönebildningen sker genom förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter. Även
på den statliga sidan har en strävan varit att stärka parternas ansvar för att
åstadkomma en ändamålsenlig lönebildning. Utskottet har bl.a. uttalat att de
statliga myndigheterna som arbetsgivare skall utöva sin verksamhet som
arbetsgivare så självständigt som möjligt i förhållande till den politiska
nivån (se 1993/94:FiU3y och FiU11y). För statlig verksamhet som drivs i
bolagsform gäller samma inriktning. De statliga löneavtalen skall således inte
längre godkännas av finansutskottet.
Myndigheterna har därför också givits ett direkt inflytande på tillsättning
av den statliga arbetsgivarorganisationens styrelse, dess finansiering m.m. Det
ankommer därför på myndigheterna själva och den statliga
arbetsgivarorganisationen att besluta om chefslöner och arvoden m.m.
Med tanke på chefslönesättningens betydelse för lönebildningen inom hela det
statliga området utgår utskottet från att den utformas på ett ansvarsfullt
sätt. Utskottet har stor förståelse för att det väcker anstöt när man kräver
uppoffringar av de stora medborgargrupperna och att det samtidigt visar sig att
en liten välbetälld grupp kan få höjningar av löner och arvoden med ökningstal
som går långt utöver vad samhällsekonomin som helhet kan tåla. Detta gäller i
både privat och offentlig sektor. Att som några av motionärerna föreslår direkt
besluta eller lagstifta om lönetak skulle emellertid motverka strävan att låta
myndigheterna utöva sin verksamhet som arbetsgivare så självständigt som
möjligt i förhållande till den politiska nivån.
Utskottet avstyrker mot bakgrund härav motionerna Fi205 (v), Fi206 (s) och
Fi209 (v).
Skapandet av en ekonomisk och monetär union
I fördraget om Europeiska unionen (Maastrichtfördraget) finns bl.a.
bestämmelserna om den ekonomiska och monetära unionen (EMU). Unionen avses bli
genomförd i tre etapper. Den andra etappen som inleddes den 1 januari 1994
innefattar bl.a. upprättandet av det europeiska monetära institutet och en
förstärkt ekonomisk-politisk samordning.
Den mest långtgående samordningen av den ekonomiska politiken i EMU gäller
penning- och valutapolitiken. Fas tre av EMU (valutaunionen) innebär en
fullständig samordning av politiken på dessa områden. Kompetensen för den
allmänna ekonomiska politiken ligger kvar hos medlemsländerna, men formerna för
samarbetet stärks. Strävandena att samordna den ekonomiska politiken bygger i
hög grad på konsensus. Tanken är att själva diskussionerna om den ekonomiska
politiken skall bidra till att bygga upp en samsyn kring politikens utformning.
Genom förverkligandet av den inre marknaden samt upprättandet av EMU skall
bl.a. skapas förutsättningar för en ökad och miljömässigt uthållig tillväxt
samt ökad sysselsättning utan att stabiliteten i ekonomierna äventyras.
Riktmärken för de överenskomna målen för ekonomisk stabilitet finns angivna i
de s.k. konvergenskraven.
Konvergensprogrammen och kravet på att uppfylla konvergenskriterierna syftar
till att säkerställa stabilitet i valutaunionen. Före utgången av 1996 skall
det prövas om en övergång kan ske till den tredje och slutliga fasen i EMU. En
övergång förutsätter att en majoritet av medlemsländerna då uppfyller de i
fördraget stipulerade villkoren. Om ett beslut att inleda fas tre inte fattas
före utgången av år 1997, inleds i stället denna fas den 1 januari 1999 med de
länder som då uppfyller villkoren.
I och med övergången till fas tre skärps det s.k. förfarandet vid alltför
stora underskott i de offentliga finanserna. Förfarandet innebär att om en
medlemsstat uppvisar alltför stora underskott skall rådet rikta en
rekommendation till landets regering om att minska underskottet samt utfärda
bestämmelser för vad som skall ske om rekommendationen inte följs.
Slutfasen i EMU innebär att växelkurserna mellan de deltagande länderna
slutgiltigt låses. En europeisk centralbank (ECB) upprättas inom ramen för ett
europeiskt centralbankssystem (ECBS). Den ges ansvar för dessa länders monetära
politik. Samtidigt införs en gemensam valuta.
I partimotioner från Miljöpartiet och i motion Fi207 av Birgitta
Hambraeus (c) yrkande 2 uttrycks kritiska synpunkter på Sveriges deltagande i
EMU:s tredje steg. Enligt Hambraeus är Centerns inställning som den lagts fast
i partistämmor att Sverige i likhet med Danmark och Storbritannien bör tacka
nej till den tredje fasen i EMU, dvs. en gemensam centralbank och valuta. I
motion U502 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) yrkande 7 hävdas att Sverige
inte skall acceptera EMU:s konvergenskrav som mål för den svenska ekonomiska
politiken. Sverige bör enligt Miljöpartiet motsätta sig förverkligandet av EMU
och den gemensamma valutan.
I motion K224 av Alf Svensson m.fl. (kds) yrkandena 7 och 8 uttrycks
uppfattningar om EU:s ekonomiska och monetära samarbete som enligt vad
utskottet kan finna av de knapphändiga skrivningarna i motionen inte tycks stå
i strid med vad regeringen anför i finansplanen och riksdagen tidigare ställt
sig bakom. Motionärerna betonar särskilt att formen för ett svenskt deltagande
i EMU måste vara föremål för en omfattande diskussion så att riksdagen får ett
grundligt beslutsunderlag att ta ställning till.
Riksdagen har tidigare under hösten 1994 i samband med antagandet av
EU-avtalet uttryckt uppfattningen att Sverige vill delta i den framväxande
ekonomiska monetära unionen. Angående formerna för beslut gäller att om Sverige
kommer att delta i en tredje fas av EMU beror dels på när vi uppfyller
inträdeskraven, dels på om vi själva vill. Sverige kommer inte att automatiskt
bli medlem i den slutliga valutaunionen enbart för att vi har ratificerat
medlemskapet i EU. Sverige anmälde i förhandlingarna, och detta noterades till
protokollet, att riksdagen har det slutliga avgörandet.
Frågan om förverkligandet av EMU behandlade finansutskottet i ett yttrande
till utrikesutskottet (1994/95:FiU1y).
Sveriges riksbank har för Sveriges del undertecknat avtalet om det europeiska
monetära systemet (EMS). Genom EMS-avtalet har Sverige möjlighet att i en
framtid och sedan obalanserna i den svenska ekonomin rättats till ansluta den
svenska kronan till växelkursmekanismen (ERM). Utskottet betonade i sitt
betänkande (1994/95:FiU6) att ett tillträde till EMS-avtalet inte innebär någon
förändring av den aktuella valutapolitiken. Utskottet underströk också att en
anslutning till EMS inte påverkar riksdagens senare ställningstagande till
frågan om Sveriges deltagande i den tredje fasen av den ekonomiska och monetära
unionen.
Det finns som utskottet ser det inte anledning för riksdagen eller utskottet
att nu göra en annan bedömning än den som redovisades i höstas i samband med
att beslutet om EU-medlemskapet och Riksbankens låneåtaganden fattades.
Riksdagen bör därför avslå motionerna Fi207 (c) yrkande 2 samt U502 (mp)
yrkande 7. Något tillkännagivande med anledning av motion K224 (kds) yrkandena
7 och 8 synes obehövligt, varför motionen avstyrks.
Konvergensprogram
I och med övergången till fas två av EMU, som inleddes den 1 januari 1994,
har betydelsefulla instrument tillkommit i gemenskapens arsenal av åtgärder för
att påverka den ekonomiska utvecklingen i medlemsstaterna. Det viktigaste är
att samordningen och utformandet av de övergripande riktlinjerna för den
ekonomiska politiken (artikel 103.2) skall ske årligen i det högsta politiska
organet inom gemenskapen, nämligen Europeiska rådet (EU:s stats- och
regeringschefer). Riktlinjerna är visserligen rekommendationer och inte av
bindande karaktär men genom den ömsesidiga övervakningen (artiklarna 103.3
och 103.4) skapas instrument för uppföljning av i vilken mån den ekonomiska
politiken i medlemsländerna är i överensstämmelse med de gemensamma åtagandena.
Därtill finns ett förfarande reglerat vid alltför stora underskott i de
offentliga finanserna (artikel 104 c). Vidare finns kravet att varje
medlemsland som inte uppfyller konvergenskraven skall utarbeta
konvergensprogram (artikel 109e.2) för den ekonomiska politiken och ange de
medel som skall användas för att uppnå målen.
Alla medlemsländer med undantag för Luxemburg och Irland, som är de enda
länder som i stort sett uppfyller konvergenskriterierna, har lagt eller kommer
att lägga fram konvergensprogram. Det framgår av finansplanen att regeringen på
basis av finansplanen och dess behandling i riksdagen avser att under våren
1995 överlämna ett konvergensprogram till rådet. Finansutskottet gjorde i
yttrande till utrikesutskottet med anledning av Sveriges medlemskap i
Europeiska unionen (1994/95:FiU1y) några kommentarer kring
konvergensprogrammets utformning och redovisade sin syn på hur det skulle
hanteras i förhållande till riksdagen.
Utskottet framhöll bl.a. att när det gäller budgeten och budgetpolitiken kan
en större tydlighet i redovisningen, vad som i dessa sammanhang brukar kallas
transparens, underlätta och bidra till att öka trovärdigheten till politiken.
Det är t.ex. önskvärt att alla de delar av den offentliga sektorn som
statsmakterna har direkt eller indirekt kontroll över redovisas på detta sätt.
Utskottet framhöll vidare att konvergensprogrammen bör presenteras offentligt
om de skall kunna fungera som trovärdiga åtaganden av medlemsländernas
regeringar. Programmen bör innehålla en redovisning av de åtgärder som är
nödvändiga att vidta för att konvergenskraven skall uppfyllas. Utskottet
förutsatte att detta program för Sveriges del kommer att offentliggöras och
redovisas för riksdagen.
I årets finansplan sägs att regeringen under våren 1995 avser att överlämna
ett konvergensprogram till rådet på basis av föreliggande finansplan och dess
behandling i riksdagen. Finansplanen innehåller en utförlig genomgång av alla
de delar som behövs för ett svenskt konvergensprogram.
I motionerna Fi219 (c) och Fi211 (fp) krävs att konvergensprogrammet
föreläggs riksdagen. Enligt centermotionen bör regeringen, efter riksdagens
beslut om inriktningen av den ekonomiska politiken, återkomma till riksdagen
med en redovisning av konvergensprogrammet. Motionärerna anser att programmet
skall förankras parlamentariskt i riksdagen. Målsättningen måste vara att nå
nationell enighet kring det program som regeringen överlämnar till
ministerrådet. I folkpartimotionen sägs att ett program som enbart bygger på
finansplanen är otillräckligt eftersom det av den inte framgår hur ett av
konvergenskraven -- en statsskuld på 60 % av BNP -- skall kunna uppnås. Mot
den bakgrunden föreslås att regeringen skall återkomma till riksdagen med en
redovisning av det konvergensprogram som avses bli avlämnat till EU.
Även i den moderata partimotionen om den ekonomiska politiken sägs att det är
otillräckligt att bygga konvergensprogrammet på finansplanen. Motionärerna
utgår emellertid från att den slutliga utformningen av konvergensprogrammet
föregås av samråd med riksdagen via EU-nämnden och finansutskottet.
Enligt vad utskottet erfarit kommer regeringen att presentera ett
konvergensprogram för riksdagen -- för finansutskottet och EU-nämnden -- under
mars månad. Därmed torde motionsyrkandena i motionerna Fi211 (fp) yrkande 8 och
Fi219 (c) yrkande 5 vara tillgodosedda. Något tillkännagivande till regeringen
behövs därför inte varför motionerna avstyrks av utskottet.
Upplåning i Riksbanken för att finansiera budgetunderskottet
I motion Fi207 av Birgitta Hambraeus (c) förordas att den
checkräkningskredit som Riksgäldskontoret tidigare hade i Riksbanken skall
återinföras som ett sätt att finansiera statens utgifter. Vidare anser
motionären att det bör undersökas om lagen om kreditpolitiska medel kan
återinföras så att man kan ålägga banker och försäkringsbolag att deponera en
viss del av sitt kapital i Riksbanken. Tanken synes vara att på det sättet
tillförsäkra att investeringar i Sverige får en finansiering.
Fr.o.m. fas två av genomförandet av den ekonomiska monetära unionen, efter
den 1 januari 1994, gäller enligt artikel 104 i Romfördraget att
medlemsstaternas centralbanker inte tillåts ställa krediter och
övertrasseringsmöjligheter till förfogande för offentliga myndigheter,
offentliga organ och offentligt ägda företag.
Riksgäldskontoret fick i oktober 1993 i uppdrag att ersätta dåvarande system
där kontoret finansierade tillfälliga underskott med kredit i Riksbanken med
ett nytt system där upplåning sker utanför banken. Riksgäldskontoret har
därefter gjort förändringar i sin upplåning, och sedan halvårsskiftet 1994 har
kontorets kreditmöjligheter i Riksbanken upphört. Kontorets kontokredit i
Riksbanken har ersatts med likviditetshantering på marknaden.
Lagen om kreditpolitiska medel (LKM) ersattes den 1 januari 1993 med en
beredskapslag som kan sättas i kraft endast i samband med krig eller krigsfara
(1992/93:FiU6). LKM hade dessförinnan inte tillämpats under flera år annat än i
vissa mindre delar. Ett återinförande av den kreditpolitiska lagstiftningen
skulle inte fungera i det system med fria kapitalrörelser över gränserna som
tillämpas i dag. Motionärens oro för att svenska investeringar inte skulle
kunna finansieras med befintligt kapital synes obefogad när även den
internationella kapitalmarknaden står öppen. Utskottet anser att riksdagen bör
avslå motion Fi207 (c) yrkande 4.
Offentliggörande av IMF:s ekonomiska rapporter
I motion Fi201 av Lars Tobisson m.fl. (m) konstateras inledningsvis att
kunskap om inhemska faktorer och tillgång till svenska bedömningar av svensk
ekonomi inte räcker för den som vill ha full vetskap om landets ekonomiska
tillstånd. IMF (Internationella valutafonden) är ett av de organ som granskar
Sveriges ekonomi utifrån. Motionärerna framhåller att IMF genomför gedigna
analyser på plats i Sverige, inkluderande samtal med representanter för
regeringen, oppositionen, Riksbanken, näringslivet och ekonomkåren. På detta
sätt kan IMF sägas skaffa sig en bättre underbyggd grund för sina
sammanfattande synpunkter, s.k. concluding remarks än vad som gäller för en del
andra ekonomiska bedömare.
Motionärerna påpekar att den krets som får tillgång till IMF:s rapport i dag
är mycket begränsad. I stort sett endast statsministern, finansministern och
riksbankschefen har tillgång till materialet. Denna ordning anser motionärerna
vara mycket olycklig. Den offentliga debatten skulle vinna på att en tung,
respekterad ekonomisk bedömare utan partipolitisk anknytning eller belastad av
nationella hänsynstaganden får sin bedömning av svensk ekonomi offentliggjord.
En rad länder har börjat publicera IMF-rapporterna, noterar motionärerna.
Italien, Israel, Grekland, Schweiz och Spanien offentliggör IMF:s bedömningar.
Denna utveckling välkomnas av IMF. Motionärerna anser att det borde passa väl
ihop med den svenska traditionen av stor öppenhet och en omhuldad
offentlighetsprincip att också Sverige börjar offentliggöra IMF:s rapporter.
Utskottet delar motionärernas uppfattning att det finns goda argument för
ökad publicering av olika typer av dokument. Motiven för att begränsa
spridningen har ytterst varit att säkerställa ett gott informationsutbyte och
en öppen dialog mellan IMF och de nationella myndigheterna. Olika
policyalternativ skall kunna diskuteras och deras för- och nackdelar skall
kunna vägas mot varandra innan politiken låses fast. Speciellt känslig i detta
sammanhang är valutapolitiken, som IMF har ett särskilt ansvar att övervaka och
lämna synpunkter på. Om centrala dokument skulle publiceras finns en risk att
informationsutbytet och diskussionsklimatet skulle försämras. Vad beträffar de
sammanfattande synpunkter som motionen främst avser finns dessutom ett särskilt
problem genom att de är delegationsledarens preliminära synpunkter vid slutet
av besöket och inte ett officiellt IMF-dokument.
Detta tas i beaktande när IMF diskuterar ökad publicering. Önskemålen om
större öppenhet är starka, och under det gångna året har konkreta beslut
fattats vad gäller vissa typer av dokument. Enligt nu gällande policy
publiceras regelmässigt dokument som anger inriktningen av den ekonomiska
politiken under vissa låneprogram samt dokument med bakgrundsinformation om
utvecklingen i de olika medlemsländerna. Detta kommer exempelvis att innebära
att ett bakgrundsdokument om Sverige kommer att publiceras inom det närmaste
halvåret.
När det gäller frågan om offentliggörande av de slutliga landrapporterna är
IMF:s medlemsländer dock splittrade. Sverige har stött beslutet om ökad
publicering och bör enligt utskottets mening verka för en fortsatt utveckling i
denna riktning. Att Sverige ensidigt publicerar de sammanfattande synpunkterna
kan dock snarast försvåra möjligheten att finna lösningar som är acceptabla för
medlemsländerna. Bedömningen delas uppenbarligen av de ca 170 stater som har
valt att respektera det nuvarande regelverket. Att några länder själva har
publicerat "concluding remarks" ändrar inte värdet av bred enighet inom IMF
kring dessa frågor. Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motion
Fi201 (m).
Penningpolitiken
Regeringen konstaterar i finansplanen att prisstabilitet är en viktig
förutsättning för en framgångsrik ekonomisk politik och det är därför av
yttersta vikt att inflationsproblemet inte tillåts återkomma i den svenska
ekonomin.
Penningpolitikens huvuduppgift är att säkerställa en låg inflation.
Riksbanksfullmäktige har definierat inflationsmålet som att inflationen enligt
konsumentprisindex skall uppgå till 2 % med en marginal uppåt och nedåt på 1
procentenhet. Detta är i linje med inflationsmålen i andra europeiska länder.
En bieffekt av saneringen av statsfinanserna är, sägs det i finansplanen, att
nedtrappningen av subventioner och höjningen av vissa indirekta skatter leder
till att konsumentpriserna stiger. Därmed finns en risk att ökningstakten i
konsumentprisindex åtminstone under en period överstiger 3 %. Den stramare
finanspolitiken bidrar dock till att det underliggande inflationstrycket
minskar, framhålls det i propositionen.
Folkpartiet betonar att penningpolitiken måste bedrivas långsiktigt. Det
innnebär att en inflation som överstiger målet under någon enstaka månad kan
tolereras. Likaså är det, anförs det i Folkpartiets motion, värdefullt att en
diskussion pågår om vilken index som bäst beskriver inflationsutvecklingen i
landet. I den moderata motionen sägs däremot att skall målet att hålla
inflationen nere vara trovärdigt tål det inga ursäkter för tillfälliga
avvikelser. Centerpartiet säger i sin motion Fi219 yrkande 3 utan närmare
precisering att Riksbankens inflationsmål bör ligga fast.
En mer kritisk inställning till Riksbankens agerande intas i motion Fi218
(v). Penningpolitiken är för närvarande alltför dogmatiskt fixerad vid att
bekämpa inflationen, heter det i motionen. Det behövs en mer aktiv
penningpolitik som samordnas med finanspolitiken och som har bekämpningen av
arbetslösheten som överordnat mål. Vidare kritiseras valet av prisindex för att
mäta inflationen. Det borde främst vara en alltför stor ökning i nettoprisindex
som skall bekämpas med penningpolitiken, anför motionärerna. Vänsterpartiet
anser att krisen i 1990-talets början har brutit inflationsförväntningarna,
vilket sannolikt kommer att avspegla sig i en relativt återhållsam pris- och
löneutveckling framöver.
Det finns som utskottet ser det inte anledning att göra en sådan motsättning
mellan att motverka inflationen och att bekämpa arbetslösheten som sker i
motion Fi218 (v). Erfarenheterna visar att hög inflation försämrar
förutsättningarna för en balanserad och uthållig tillväxt.
En låg inflation ger därför de bästa förutsättningarna för en hög
sysselsättning. Utskottet anser i likhet med vad som anförs i folkpartimotionen
att penningpolitiken måste bedrivas långsiktigt och att något enstaka månadstal
för konsumentprisindex som överstiger målet måste tolereras.
Utskottet anser inte att yrkande 3 i motion Fi218 (v) eller yrkande 3 i
motion Fi219 (c) bör föranleda någon åtgärd från riksdagens sida.
Regler för finans- och valutamarknaden
I partimotioner från Vänsterpartiet och Miljöpartiet samt från enskilda
socialdemokrater redovisas kritiska synpunkter på finans- och
valutamarknadernas funktionssätt. Man efterlyser åtgärder som ökar trögheten
och stabiliteten i systemen. Motionärerna tänker sig närmast att man inför
någon form av avgift på olika transaktioner. I motionerna Fi202 och
U502 (båda mp) krävs att den svenska regeringen i internationella
sammanhang skall vara pådrivande för att införa internationella spelregler,
någon slags friktionsavgift, för gränsöverskridande valuta- och
finansmarknader. Enligt motionärerna har 90 % av de pengar som rör sig över
gränserna inte med handel att göra. I motion Fi208 av Lena Klevenås (s)
begärs någon form av reglering av kapitalflödena på internationell nivå för att
minska marknadens grepp. Vänsterpartiet önskar införa en avgift, s.k.
Tobinavgift, för att finansiera vissa internationella projekt som administreras
av Världsbanken. Denna motion behandlas av utrikesutskottet.
Finansutskottet delar inte synen att endast transaktioner med anknytning till
handeln med varor och tjänster har berättigande och övriga strömmar är av
spekulativ karaktär. Med fria kapitalrörelser följer att variationerna i
flödenas omfång och i tid kan vara mycket stora. Detta är ett uttryck för att
marknaderna fungerar. Variationerna kan i sig skapa osäkerhet hos företag och
enskilda och göra det svårare att planera och bedöma effekterna av olika
beslut. Små valutor är särskilt utsatta. Detta är ett starkt skäl till varför
Sverige bör delta i det europeiska valutasamarbetet.
Orsaken till den svenska kronans och räntornas utveckling är att aktörerna
bedömer att de obalanser som kännetecknar svensk ekonomi innebär en osäkerhet
om bl.a. inflations- och valutakursutvecklingen. Man kräver därför vissa
riskpremier för att placera pengar på dessa marknader. Utan de bakomliggande
obalanserna skulle det inte finnas motiv för sådana krav. Det är möjligt att
med de avgifter och regleringar på valutamarknaderna som motionärerna förordar
skulle de negativa effekterna av de rådande obalanserna kunna döljas
ytterligare en tid, men det är därför inte säkert att detta skulle underlätta
de åtgärder som förr eller senare behövs för att återställa balansen. Risken är
snarare att åtgärderna fördröjs och att de därmed måste bli än mer omfattande
än om de vidtas i tid.
Med det anförda avstyrker finansutskottet motionerna Fi202 (mp), Fi208 (s)
yrkande 1 och U502 (mp) yrkande 8.
Placeringsregler i det reformerade pensionssystemet
Per Erik Granström och Bo Holmberg (båda s) förordar i motion Fi603 att
vissa restriktioner förs in i placeringsreglerna för kapitalförvaltare av
premiereservsystemet i det reformerade allmänna pensionssystemet.
Pensionskapitalet bör enligt motionärerna placeras så att det används för
framtidsinriktade investeringar för tillväxt och sysselsättning i Sverige. Krav
bör därför ställas på att de fonderade medlen skall användas på den svenska
kapitalmarknaden så att de inte orsakar ett icke önskvärt kapitalutflöde ur
landet.
Utskottet vill med anledning härav anföra följande. Genom att införa
restriktioner för hur fonderna skall förvaltas begränsas möjligheterna att
uppnå högsta möjliga avkastning på fondkapitalet. Det skulle således kunna vara
till nackdel för pensionsspararna om sådana restriktioner infördes. Beträffande
motionärernas oro för att det skulle minska svenska företags möjligheter att
göra framtidsinriktade investeringar i Sverige om kapitalet placerades
utomlands bör understrykas att det i ett system med fria kapitalrörelser över
gränserna alltid finns kapital att tillgå även för svenska investeringar under
förutsättning att investeringarna kan förväntas ge tillräcklig avkastning.
Mot bakgrund härav avstyrks motion Fi603 (s) av utskottet.
Budgetpolitiken
Budgetutvecklingen
De statliga finanserna börjar nu stabiliseras. Enligt finansplanen blir
statens lånebehov under såväl innevarande som föregående budgetår i runt tal
230 miljarder kronor. Även för nästa budgetår förutses ett upplåningsbehov av
ungefär samma omfattning. Eftersom detta budgetår omspänner 18 månader är
förbättringen påtaglig. Räknat på en tolvmånadersperiod väntas lånebehovet
nästa budgetår minska från dagens nivå 229 till 164 miljarder kronor, dvs. med
65 miljarder kronor. Minskningen motsvarar 4 % av BNP.
Även om man nu alltså kan skönja en klar förbättring är obalanserna alltjämt
betydande. Upplåningsbehovet nästa budgetår (12 månader) motsvarar 10 % av BNP
och statsskulden kommer då att överstiga 90 % av BNP. Inom OECD-området är det
bara Grekland som har ett större budgetunderskott än Sverige. Dessutom har den
svenska statsskulden nu blivit så stor att den mätt som andel av BNP bara
överträffas av statsskulden i Belgien, Italien och Grekland.
Under senare år har de statliga utgifterna i ökad utsträckning redovisats vid
sidan av statsbudgeten. Inte minst gäller detta finansieringen av underskottet
i Arbetsmarknadsfonden. Det redovisade budgetunderskottet har därigenom kommit
att dåligt återspegla statens finansiella ställning. I årets budgetproposition
föreslås emellertid att redovisningen av Arbetsmarknadsfondens inkomster och
utgifter skall lyftas in i statsbudgeten. Förändringen tillgodoser krav som
framförts av riksdagen och innebär att överensstämmelsen mellan redovisat
budgetsaldo och lånebehov blir bättre. Förändringen försvårar emellertid
samtidigt jämförelser mellan tidigare och efterföljande budgetår. Till detta
bidrar också att budgetförslaget för nästa budgetår omspänner 18 månader samt
att inkomsterna och utgifterna för sjuk- och föräldraförsäkringen i
fortsättningen kommer att redovisas åtskilda mot att tidigare i huvudsak ha
förts upp som ett nettobelopp på statsbudgetens inkomstsida. Övergången till en
bruttoredovisning av sjuk- och föräldraförsäkringen påverkar inte budgetsaldot,
men väl statsbudgetens omslutning.
För att få jämförbarhet bakåt i tiden återges i finansplanen budgetförslaget
för nästa år enligt såväl nuvarande som föreslagna principer, i båda fallen
dessutom omräknade till en tolvmånadersperiod. Dessa beräkningar sammanfattas i
efterföljande tabell som förutom det redovisade budgetsaldot anger hur stort
det s.k. primära budgetsaldot väntas bli, dvs. budgetsaldot exklusive
utgifterna för statsskuldräntor.
Riksrevisionsverket (RRV) har i dag, då utskottet justerar sitt betänkande
redovisat en ny prognos över väntat budgetutfall och statens beräknade
upplåningsbehov för innevarande budgetår (Budgetprognos nr 4 för 1994/95).
Jämfört med finansplanen visar prognosen att upplåningsbehovet under det nu
löpande budgetåret kommer att bli ca 25 miljarder kronor lägre.
Det i förhållande till finansplanen minskade lånebehovet förklaras framför
allt av att statsbudgetens inkomster har räknats upp med 24,7 miljarder kronor.
Detta i sin tur har sin främsta grund i att inflödet av preliminärskatter för
fysi ska och juridiska personer har justerats upp med 10,2 resp. 13,0 miljarder
kronor jämfört med i finansplanen. Justeringen föranleds framför allt av att
fysiska och juridiska personers egna inbetalningar av preliminärskatt har ökat
mycket kraftigt under januari och februari 1995. Det är ännu inte möjligt att
fastställa vilket skatteslag dessa inbetalningar avser. RRV har emellertid
antagit att ökningen i betydande utsträckning sammanhänger med att inkomsterna
av realisationsvinstskatt på aktier ökade kraftigt när fysiska och juridiska
personer i slutet av förra året omsatte aktier för att ge dem nya ingångsvärden
inför den skattehöjning som genomfördes vid årsskiftet. Även andra förändringar
av skatteregler antas ha påverkat inbetalningarna runt årsskiftet. RRV bedömer
därför att ökningen är av engångskaraktär.
De ökade inkomsterna förklaras till en del också av att
mervärdesskatteinkomsterna justerats upp med närmare 2,0 miljarder kronor
sedan finansplanen.
Statsbudgetens utgifter väntas i RRV:s prognos bli drygt 4 miljarder kronor
högre än motsvarande bedömning i finansplanen. Ökningen förklaras bl.a. av att
utgifterna för statsskuldräntor räknats upp 6,4 miljarder kronor, huvudsakligen
till följd av ökade valutaförluster. Till en del förklaras emellertid ökningen
också av att regeringen och RRV använder sig av olika beräkningsmetoder vid
sina prognoser över statsskuldräntorna. Regeringen har i finansplanen byggt sin
beräkning på de räntenivåer som antas gälla under prognosperioden. RRV baserar
sin prognos på den s.k. stoppräntan, dvs. den räntenivå som gällde vid
beräkningstillfället antas också gälla under återstoden av perioden. Eftersom
regeringen i finansplanen räknat med något lägre räntenivå under
prognosperioden än RRV:s stoppränta innebär detta att RRV i sina ränteprognos
hamnat på en något högre nivå.
Regeringens förslag till budgetpolitiska riktlinjer
Regeringen räknar med att statsskulden vid innevarande budgetårs slut skall
motsvara 90 % av BNP och att den mot slutet av 1997 skall ha vuxit till drygt
96 %. En statsskuld av denna omfattning innebär att även tämligen begränsade
förändringar av räntenivån får långtgående återverkningar på de statliga
utgifterna.
När en allt större del av statens skatteinkomster måste avsättas för att
betala räntorna på statsskulden trängs andra angelägna utgifter undan.
Fortsatta underskott är därför ett välfärdsproblem, framhåller regeringen som
anser att stärkta offentliga finanser på sikt också stärker välfärdssystemet.
Enligt regeringen är emellertid det allvarligaste problemet i detta sammanhang
att en kraftig skulduppbyggnad för med sig ett begränsat ekonomisk-politiskt
handlingsutrymme. Skulle Sverige möta nästa internationella lågkonjunktur utan
att dessförinnan ha stabiliserat de offentliga finanserna kan det bli mycket
svårt att parera ett ökat efterfrågebortfall och en ökad arbetslöshet.
Mot bakgrund härav är regeringens budgetpolitik inriktad på att stabilisera
statsskuldens ökning senast 1998. Då skall statsskulden, mätt som andel av BNP,
ha slutat öka. I kalkylalternativet med en medelhög tillväxt, där BNP antas
växa med 2,7 % per år, räknar regeringen med att en stabilisering skall ske
redan 1997.
Det räcker emellertid inte med att stabilisera statsskulden. När det målet är
uppnått bör skuldkvoten dessutom minskas, framhåller regeringen.
Om de offentliga finanserna skulle förbättras snabbare än vad som nu kan
förutses bör förbättringen användas för att ytterligare minska statsskulden.
Regeringen lade i november 1994 fram förslag (prop. 1994/95:25) om en
successiv förstärkning av de offentliga finanserna som år 1998 beräknas få en
effekt på sammanlagt 56,4 miljarder kronor. Förslagen som i allt väsentligt
godtogs av riksdagen (1994/95:FiU1) hade sin tyngdpunkt i
inkomstförstärkningar. Drygt en tredjedel av förstärkningarna var inriktad på
utgiftsminskningar. I propositionen aviserades också att förslag om
budgetförstärkningar på ytterligare 20 miljarder kronor skulle läggas fram i
budgetpropositionen. Hösten 1994 godtog riksdagen också regeringens förslag
till finansiering av medlemsavgiften till EU. Det innebär bl.a. att en
betydande del av finansieringen sker redan från årsskiftet i form av en höjning
av arbetsgivaravgifterna med 1,5 procentenheter.
När regeringen nu i budgetpropositionen återkommit till frågan redovisas
förslag till budgetförstärkningar vilka väntas stärka de offentliga finanserna
med sammanlagt 21,7 miljarder kronor under 1998. Förslagen är denna gång nästan
helt inriktade på att minska utgifterna.
I finansplanen sammanfattas dessa och tidigare beslutade åtgärder på det sätt
som framgår av tabell 16 på motstående sida.
De tillkommande besparingar som föreslås i budgetpropositionen berör samtliga
departements ansvarsområden utom Försvarsdepartementets för vilket det redan i
höstas fattades ett principbeslut om vissa besparingar. Tyngdpunkten ligger i
sådana transfereringar som Arbetsmarknadsdepartementet och Socialdepartementet
har ansvar för. Stora besparingar föreslås emellertid också inom
Kommunikations-, Utbildnings-, Jordbruks-, Utrikes- och Finansdepartementens
ansvarsområden. Av budgetförstärkningen på 21,7 miljarder kronor år 1998 väntas
ungefär halva beloppet få genomslag redan nästa budgetår (12 månader).
I budgetpropositionen framläggs också ett handlingsprogram mot arbetslösheten
som omfattar sammanlagt ca 42 miljarder kronor. Huvuddelen av kostnaderna täcks
genom omfördelningar av befintliga anslag. Enligt finansplanen innebär
handlingsprogrammet tillfälligt ökade utgifter för budgetåret 1995/96 på ca 2,2
miljarder kronor och minskade inkomster till statsbudgeten på högst 7 miljarder
kronor; allt räknat efter de besparingar som redovisas inom
arbetsmarknadspolitiken. Regeringen avser att finansiera denna merbelastning
med engångsvisa åtgärder.
Oppositionspartiernas förslag till budgetpolitiska riktlinjer
Moderata samlingspartiet
I motion Fi210 redovisar Moderata samlingspartiet ett budgetalternativ i
vilket den statsfinansiella saneringen ses som en integrerad del av en
sammanhållen politisk strategi för modernisering och förnyelse av Sverige.
Besparingsförslagen bygger på övertygelsen att en politik för förnyelse och
förändring av Sverige måste föra vidare de strukturella reformer som
genomfördes och inleddes under den föregående mandatperioden.
Tre strävanden uppges vara centrala i den utvidgade sparplan som nu
presenteras i motionen.
För det första vill motionärerna inte bara stoppa ökningen av den offentliga
skulden utan begränsa den och gradvis låta den närma sig den nivå som krävs för
ett fullt svenskt deltagande i den europeiska, ekonomiska och monetära unionen.
För det andra vill de ytterligare förbättra de långsiktiga och strukturella
förutsättningarna för företagande, sysselsättning och tillväxt.
För det tredje anser de att existerande offentliga system inte bör brytas ner
genom planlösa utgiftsminskningar utan i stället byggas om så att de bättre
svarar mot den moderna individens och den ansvarstagande familjens behov.
Enligt motionärerna är det nödvändigt med en kraftigare budgetsanering än vad
regeringen hittills föreslagit. Som de ser det saknar regeringens förslag helt
de säkerhetsmarginaler som krävs och kan i ett något längre tidsperspektiv leda
till en veritabel skuldexplosion om och när den ekonomiska tillväxten
försvagas.
I överensstämmelse med detta synsätt presenterar motionärerna ett
budgetalternativ som enligt deras egna beräkningar väntas leda till att de
offentliga finanserna förstärks med 16,8 miljarder kronor år 1998. Detta belopp
framkommer som saldot av i första hand föreslagna utgiftsminskningar på 62,4
miljarder kronor och skattesänkningar på 44,4 miljarder kronor samt vissa andra
åtgärder.
För nästa budgetår räknar motionärerna med att deras förslag skall förstärka
de offentliga finanserna med 6,8 miljarder kronor (12 månader) jämfört med
regeringens förslag. Häri ingår utgiftsminskningar på 44,5 miljarder kronor
samt skatte- och avgiftssänkningar på sammanlagt 32,6 miljarder kronor.
Av utgiftsminskningarna under nästa budgetår är närmare två tredjedelar
inriktade på Social- och Arbetsmarknadsdepartementens ansvarsområden. Stora
besparingar föreslås i sjukförsäkringen genom ändrad beräkningsgrund för
sjukpenninggrundande inkomst och införande av en andra karensdag. Besparingar
skall också göras i läkemedels- och tandvårdsförsäkringen samt genom att rätten
till förtidspension begränsas vid uppnådda 61 års ålder. Dessutom skall
utgifterna för barnbidragen minskas utöver vad regeringen föreslagit. På
Arbetsmarknadsdepartementets område avvisar motionärerna regeringens förslag
till anställningsstöd samt föreslår därjämte bl.a. sänkt ersättningsnivå i
arbetslöshetsförsäkringen samt besparingar på utbildningsvikariaten och
invandringen.
Moderata samlingspartiets förslag till skattesänkningar är i allt väsentligt
ett förord för att riksdagen skall upphäva de beslut om inkomstförstärkningar
som fattades hösten 1994.
Centerpartiet
I motion Fi219 framhåller Centerpartiet att Sveriges statsfinanser måste
saneras. En sundare ekonomi ställer krav på systemförändringar och
modernisering av nuvarande välfärdssystem. Motionärerna vill dock inte göra
avkall på kravet att den nödvändiga förnyelsen av välfärdssystemet måste göras
med utgångspunkt i en rättvis fördelning och grundtrygghet.
Enligt motionärernas bedömning ger deras förslag jämfört med regeringens en
budgetförstärkning på ca 13 miljarder kronor under nästa budgetår.
Besparingarna uppgår därvid till 12,4 miljarder kronor, varav drygt hälften tas
ut inom Arbetsmarknadsdepartementets område där motionärerna vill få till stånd
en kostnadseffektiv arbetsmarknadspolitik. Stödformen ungdomsintroduktion
avvisas av motionärerna liksom det särskilda arvode som föreslås för dem som
genomgår naturvetenskaplig och teknisk utbildning. Centerpartiet kräver också
att de tidigare utbildningsbidragen med lånedel återinförs. Partiet vill även
införa en arbetslivsförsäkring, dvs. en ny allmän arbetslöshetsförsäkring. På
Socialdepartementets område föreslås bl.a. att indexuppräkningen av basbeloppet
begränsas ytterligare samt att sjuklöneperioden förlängs med 14 dagar. På
Näringsdepartementets område vill motionärerna minska utgifterna för
räntebidrag.
Centerns förslag till inkomstförstärkningar innefattar bl.a. moms på spel
samt slopat reallöneskydd och ett begränsat inflationsskydd vid
inkomstbeskattningen. Partiet avvisar också regeringens förslag till riktat
anställningsskydd.
I motionen föreslås vidare en skatteväxling på 5 miljarder kronor där sänkta
arbetsgivaravgifter skall ersättas av höjda miljöskatter.
Kvittningsrätten för underskott i nystartad näringsverksamhet vill
motionärerna återinföra liksom tidigare regler för upplösning av
skatteutjämningsreserv (SURV).
Motionärerna vill vidare omfördela en miljard kronor från motorvägssatsningar
till länsvägar. De föreslår också ökade satsningar på sammanlagt 10,5 miljarder
kronor vilka riktar sig mot sådana utgiftsområden som återinförd
ungdomspraktik, regionalpolitik, miljöstöd och en helt ny stödform för
barnfamiljer med barn under sex år.
Folkpartiet liberalerna
I motion Fi211 betonar Folkpartiet att det är just nu, våren 1995, som de
avgörande stegen måste tas för att sanera de svenska statsfinanserna. Det är nu
konjunkturen är i sin starkaste uppgångsfas och det är nu vi är inne i
inledningen till en fyraårig mandatperiod. Osäkerheten om de långsiktiga
förutsättningarna för företagande i landet och om hanteringen av det stora
budgetunderskottet gör att räntan ligger kvar på en hög nivå. Det som inte sker
nu riskerar att aldrig bli gjort, framhåller motionärerna, som tror att
utväxlingen mellan budgetförstärkningar och räntesänkningar just nu är mycket
god.
I motionen beskrivs Folkpartiets budgetförslag som något stramare än
regeringens. Men än mer avgörande är, enligt motionärerna, åtgärdernas
sammansättning. Budgetsaneringens innehåll måste enligt deras mening anpassas
till vad som är långsiktigt strukturellt riktigt. Saneringspolitiken måste
samspela med -- inte motverka -- strukturpolitiken.
Mot bakgrund härav anser motionärerna att insatserna för att främja en
kraftig ökning av sysselsättningen måste ha en helt annan utformning än den
regeringen föreslår. För egen del prioriterar de skattesänkningar på arbete och
företagande -- däribland sänkt arbetsgivaravgift, avskaffad dubbelbeskattning,
återinförd kvittningsrätt och införande av ett riskkapitalavdrag -- vilka
enligt motionärerna har en kraftigt stimulerande effekt på sysselsättningen i
den privata sektorn.
I motionen förespråkas också en annan utformning av besparingarna inom
socialförsäkringssystemet. Skall besparingarna få en strukturellt riktig och
fördelningspolitiskt rimlig utformning måste de enligt motionärerna riktas mot
korttidsfrånvaron snarare än långtidsfrånvaron. De motsätter sig därför att
nuvarande karensdag avskaffas och föreslår en höjning av ersättningen till
långtidssjuka från 70 till 80 %.
Stora delar av regeringens sparplan överensstämmer med eller ligger nära
Folkpartiets tidigare förslag. Av regeringens sparförslag på ca 20 miljarder
kronor stöder motionärerna ca 15 miljarder kronor. Därutöver föreslår de (till
1998) ytterligare besparingar på ca 17 miljarder kronor, skattehöjningar på ca
4 miljarder kronor och skattesänkningar för ca 12 miljarder kronor.
För budgetåret 1995/96 (12 månader) räknar motionärerna med att deras
budgetalternativ sammantaget ger en saldoförbättring på drygt 17 miljarder
kronor jämfört med regeringens. I detta belopp ingår beräknade inkomster på 15
miljarder kronor från försäljning av statliga företag. I sin redovisning har
motionärerna valt att utgå från helårseffekter och sålunda inte tagit hänsyn
till att vissa av förslagen inte avses träda i kraft förrän den 1 januari 1996.
Vänsterpartiet
I motion Fi218 instämmer Vänsterpartiet i regeringens bedömning att det
under mandatperioden krävs ytterligare budgetförstärkningar på 20 miljarder
kronor.
De stora budgetunderskotten gör att finanspolitiken har en starkt expansiv
effekt, vilket gör det nödvändigt med en åtstramning. Men detta måste enligt
motionärernas mening göras på ett sådant sätt att medel kanaliseras från
passivt sparande till aktiv användning i investeringar och konsumtion.
Statens stora lånebehov är en starkt bidragande orsak till nuvarande höga
realränteläge som håller tillbaka investeringar och konsumtion på
hemmamarknaden. En ovillkorlig förutsättning för att man skall kunna öka
sysselsättningen är därmed att underskottet i statens finansiella sparande
minskas drastiskt så att man får ner räntorna. Under nuvarande internationella
konjunkturuppgång är det enligt motionärernas uppfattning för sent att bedriva
en generellt efterfrågestimulerande finanspolitik. I stället måste åtgärderna
riktas dit där de ger maximal utdelning i form av nya arbeten per satsad krona.
Skattesänkningar inom företagssektorn bör främst gynna mindre företag.
I sitt budgetalternativ vill Vänsterpartiet satsa ytterligare resurser på i
första hand arbetsmarknadspolitiska åtgärder, miljöinsatser, bistånd och
utbildning. Särskilda medel skall också avdelas för kommuner, en framtidsfond
och för särskilda omställningsåtgärder inom försvaret där motionärerna vill
minska anslagen under nästa budgetår med 3 miljarder kronor (12 månader) utöver
regeringens förslag. Besparingar vill de också göra i anslagen till
väginvesteringar och kriminalvård.
De ökade satsningarna skall finansieras med inte bara utgiftsbegränsningar
utan också med skattehöjningar. Motionärerna vill sålunda höja den statliga
inkomstskatten för dem med inkomster överstigande brytpunkten, dels genom att
det statliga grundavdraget slopas, dels genom att ett nytt skikt på 30 % införs
för inkomster över 300 000 kr. Förmögenhetsskatten och bolagsskatten bör enligt
motionärernas mening höjas, och de vill också utreda förutsättningarna för att
avskaffa nuvarande avdragsrätt för egenavgifter samt för att låta sådana
avgifter utgå även på den del av inkomsten som överstiger 7,5 basbelopp.
Enligt motionärernas egna beräkningar leder deras förslag till samma
budgetsaldo som regeringens.
Miljöpartiet de gröna
I motion Fi212 erinrar Miljöpartiet de gröna om att statens ekonomiska
kris leder till en ekonomisk kris för hela samhället. Därför ser motionärerna
det som viktigt att snabbt komma till rätta med den skenande statsskulden.
Deras ambition är att snabbt vända statens underskott till överskott för att
kunna minska statsskulden.
Motionärerna anser att budgetsaneringen måste innehålla både skattehöjningar
och utgiftsnedskärningar i ungefär lika stora proportioner. Skattehöjningarna
och besparingarna måste ha en sådan sammansättning att investeringar, teknisk
utveckling och produktion tar fart i framför allt långsiktigt hållbara
framtidsbranscher.
En stor del av budgetunderskottet härrör från arbetslösheten som enligt
motionärerna radikalt kan minskas genom skatteväxling, sänkt normalarbetstid
och tidsbegränsade åtgärder för att dela på jobben.
Motionärerna vänder sig mot påståendet att skatter, stor offentlig sektor och
jämlikhet skulle leda till ineffektivitet. Synpunkter av detta slag ser de som
en myt som kommit att framstå som en sanning. Av ideologiska skäl kan de inte
acceptera privatiseringar och s.k. marknadslösningar utan ser en stor offentlig
sektor som grunden för varje anständigt samhälle där människovärde inte kan
mätas i pengar.
Motionärerna finner således ingen anledning att sänka skattetrycket eller att
utarma den offentliga sektorn. Däremot anser de att det finns starka skäl för
att genomföra en skatteväxling där skatt och avgifter på arbete minskas och
motsvarande höjning i stället tas ut på energi, råvaror och utsläpp. De vill
också förskjuta innehållet i den offentliga sektorn till att mer inriktas på
att upprätthålla och utveckla kvaliteten inom vård, omsorg och skola än att
vidmakthålla inkomstgarantier för dem som har höga eller relativt höga
inkomster.
Skatteväxlingen är grunden för Miljöpartiets ekonomiska politik. I motionen
föreslås sålunda att arbetsgivaravgifterna sänks med drygt 25 miljarder kronor
samtidigt som olika miljöskatter höjs ungefär lika mycket. Framför allt gäller
detta skatt på kärnkraft, koldioxidskatt och vattenkraftskatt men även
dieselskatt, avfallsskatt och en ny skatt på naturgrus. För att kompensera
hushållen för de höjda miljöskatterna föreslås en sänkning av mervärdesskatten
på inrikes transporter, livsmedel m.m.
I övrigt föreslås omfattande besparingar på Försvars-, Arbetsmarknads- och
Kommunikationsdepartementens ansvarsområden där anslagen föreslås minska med
tillsammans drygt 14 miljarder kronor. Halva besparingen faller därvid på
Försvarsdepartementet. Å andra sidan föreslås att anslagen inom Social-,
Jordbruks- och Näringsdepartementens ansvarsområden räknas upp med tillsammans
närmare 7,5 miljarder kronor varav 3 miljarder kronor skall avdelas till
allergisanering av lokaler.
Motionärerna räknar själva med att deras budgetförslag under budgetåret
1995/96 (18 månader) skall leda till ett budgetunderskott som är drygt 12
miljarder kronor mindre än regeringens.
Kristdemokratiska samhällspartiet
I motion Fi216 framhåller Kristdemokraterna att det är nu under pågående
konjunkturuppgång som vi har bäst möjlighet att stabilisera de offentliga
finanserna. För motionärerna är en fortsatt sanering i allra högsta grad en
etisk fråga. Att inte nu vidta nödvändiga åtgärder för att få balans i de
offentliga finanserna innebär oundvikligen att ännu större problem vältras över
på kommande generationer. Detta vore djupt oetiskt och dessutom ett hot mot
vårt demokratiska system, då medborgarnas förtroende för hela det
parlamentariska systemet riskerar att urholkas.
I motionen förordas vissa budgetförstärkningar utöver regeringens förslag.
Dessa används huvudsakligen till att återställa några, som motionärerna ser
det, strukturellt felaktiga och tillväxthämmande åtgärder som regeringen
vidtagit samt till vissa rättvisereformer. Sålunda vill de avskaffa den
allmänna löneavgiften på 1,5 % liksom den s.k. värnskatten. De vill minska
höjningen av egenavgifter med 1 procentenhet, slopa dubbelbeskattningen av
riskkapital samt återinföra kvittningsrätten för förlust i nystartad
näringsverksamhet. Kristdemokraterna vill också kompensera de sämst ställda
pensionärerna med ökade pensionstillskott och bostadstillägg samt höja
ersättningen i sjuk- och föräldraförsäkringen till 80 %. Därutöver vill de
bl.a. också återinföra vårdnadsbidraget.
De principer som har varit vägledande för Kristdemokraterna vid valet av
budgetförstärkningar är att åtgärderna skall ha en fördelningspolitiskt riktig
profil och att de skall gynna den samhällsekonomiska effektiviteten eller i
vart fall störa den så litet som möjligt. De mest betydelsefulla
finansieringskällorna i motionärernas budgetalternativ är ett ökat uttag av
mervärdesskatt på kommunal verksamhet, minskade statsbidrag till kommunerna
motsvarande kostnaden för vårdnadsbidraget, begränsad rätt till förtidspension
efter 61 års ålder samt minskade räntebidrag till bostäder och slopat
grundavdrag för statlig inkomstskatt.
I motionen anges att det kristdemokratiska budgetalternativet är ca 2
miljarder kronor starkare än regeringens under nästa budgetår (12 månader).
Utskottets förslag till budgetpolitiska riktlinjer
Mellan riksdagspartierna råder enighet om att statsfinanserna måste saneras
och att all kraft nu måste inriktas på att hejda statsskuldens fortgående
ökning. Utskottet noterar med tillfredsställelse denna uppslutning kring vad
som under lång tid framöver kommer att vara det grundläggande kravet på
budgetpolitiken.
På bara tre år har statsskulden fördubblats, och den väntas vid utgången av
detta budgetår uppgå till närmare 1 400 miljarder kronor, motsvarande 90 % av
BNP. Den exceptionellt snabba skuldökningen torde sakna motstycke i OECD:s
annaler och placerar Sverige i en klass för sig. Den bidrar till att den
allmänna räntenivån hålls uppe, och den har lett till att en allt större del av
statens utgifter måste avdelas för räntebetalningar. På tre år har denna andel
vuxit från 13 till 20 % och vi har tvingats binda upp ytterligare 45 miljarder
kronor för ränteutgifter. På tre år har med andra ord statsskuldräntorna svällt
med ett belopp som är lika stort som statens samlade stöd till barnfamiljer,
inklusive föräldraförsäkringen. Görs inget kommer denna undanträngningseffekt
att fortgå.
Det måste därför vara ett primärt mål att begränsa budgetunderskottet.
Kraftfulla åtgärder måste till, vilka med nödvändighet kommer att leda till
fördelningspolitiska problem. Skall arbetet med att sanera statsfinanserna
vinna respekt hos allmänheten måste åtgärderna ges en sådan inriktning att
bördornas fördelning framstår som rättvis genom att alla får bidra efter
förmåga.
I det allmänna valet i höstas gav det svenska folket ett entydigt mandat till
riksdag och regering: få i gång tillväxten, minska arbetslösheten, skapa sunda
statsfinanser och stabilisera statsskulden samt klara välfärden. Det är det
uppdraget som regeringen nu fullföljer.
Även om oppositionspartierna ställer upp på kravet att snabbt komma till
rätta med statsfinanserna är deras förslag till åtgärder i grunden mycket
olika. Spännvidden är stor mellan Moderata samlingspartiets och Vänsterpartiets
lösningar. Moderaterna förordar i jämförelse med finansplanen en förstärkning
av budgeten med 6,8 miljarder kronor nästa budgetår (12 månader) och vill
därutöver spara så mycket att man får utrymme för skattesänkningar på 32,6
miljarder kronor. Vänsterpartiet å andra sidan eftersträvar samma
finanspolitiska åtstramning som regeringen men vill skapa utrymme för nya
utgiftsåtaganden genom att höja skatterna med 6 miljarder kronor nästa budgetår
(12 månader). Även mellan de fyra tidigare regeringspartierna är skillnaderna
mycket påtagliga. En egen lösning förordas av Miljöpartiet de gröna med sitt
förslag till omfattande skatteväxling.
Med sina mycket långtgående krav på skattesänkningar mäler sig Moderata
samlingspartiet ut från kretsen av övriga partier. Samtidigt som Moderata
samlingspartiet säger sig inte vilja bryta ner existerande offentliga system
genom planlösa utgiftsminskningar, gör sig partiet till tolk för just sådana
lösningar. Moderaterna förespråkar inte bara omfattande nedskärningar i olika
trygghetssystem, de föreslår dessutom att vissa verksamheter helt skall
avvecklas; allt för att kunna riva upp de beslut om inkomstförstärkningar som
fattades av riksdagen hösten 1994 samt för att kunna öka anslagen till
försvaret.
Den moderata besparingspolitiken saknar enligt utskottets mening helt
förutsättningar för att vinna den breda uppslutning som krävs för att
saneringen av statsfinanserna skall kunna drivas vidare med bestående kraft.
Utskottet tar bestämt avstånd från en politik med denna inriktning och
avstyrker därmed motion Fi210 (m) yrkande 2.
Centerpartiet, Folkpartiet och Kristdemokratiska samhällspartiet skiljer sig
i flera avseenden från Moderata samlingspartiet. Så t.ex. är det inget av
partierna som längre delar den moderata uppfattningen att förmögenhetsskatten
skall avskaffas. De har i motsats till Moderaterna också frångått kravet på att
avkastningsskatten på pensionssparande skall sänkas. Samtidigt vill emellertid
även dessa partier med delvis skilda motiveringar riva upp flera av de
skattehöjningar som riksdagen fattade beslut om hösten 1994. Utskottet finner
inte anledning att ompröva sin då redovisade uppfattning och kan därför inte
ställa sig bakom den inriktning av budgetpolitiken som dessa partier
förespråkar.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna Fi219 (c)
yrkandena 2, 4 och 16, Fi211 (fp) yrkande 2 och Fi216 (kds) yrkande 2.
Medan regeringen anser att utrymmet för fortsatta skattehöjningar är
begränsat lägger Vänsterpartiet fram förslag om ytterligare skatte- och
avgiftshöjningar. Framför allt vill partiet skärpa inkomstbeskattningen genom
att slopa det statliga grundavdraget, genom att öka skatteuttaget för inkomster
överstigande 300 000 kr, genom att slopa avdragsrätten för egenavgifter samt
genom att ta ut sådana avgifter även på inkomster överstigande 7,5 basbelopp. I
viss utsträckning uppvägs detta av att man också föreslår höjt grundavdrag
under brytpunkten. Vänsterpartiet vill emellertid också höja en rad andra
skatter, framför allt på energi- och miljöområdet. Sammantaget räknar
motionärerna med att deras förslag skall öka skatteinkomsterna med netto 9
miljarder kronor.
Vänsterpartiets förslag till skattehöjningar är inte förenliga med de
principer som bar upp 1990 års skattereform. Dessa principer bör enligt
utskottets mening alltjämt vara vägledande för utformningen av skattepolitiken.
Partiets förslag till skattehöjningar kan dessutom försämra ekonomins
funktionssätt och bidra till att driva fram en inflationistisk löneutveckling.
Med hänvisning härtill avstyrker utskottet motion Fi218 (v) yrkande 2.
Utskottet delar i och för sig Miljöpartiet de grönas uppfattning att
budgetsaneringen måste innehålla både skattehöjningar och utgiftsnedskärningar.
Som nyss framgått är emellertid utskottet inte berett att förorda mer
omfattande skattehöjningar utöver de beslut som redan fattats. Utskottet har i
princip inte heller något att erinra mot en skatteväxling men anser att den
måste ges en utformning som innebär att de svenska företagens internationella
konkurrenskraft inte försvagas på så sätt att miljöförorenarna enbart flyttar
sin verksamhet utanför landets gränser. Utskottet kan inte biträda det mycket
långtgående förslag till skatteväxling som Miljöpartiet vill få till stånd.
Detta är frågor som kommer att prövas i en särskild kommitté som nu skall
påbörja sitt arbete.
Utskottet avstyrker med det anförda motion Fi212 (mp) yrkande 25.
I budgetpropositionen återkommer regeringen med förslag om nya besparingar
vilka kompletterar de åtgärder riksdagen fattade beslut om under hösten 1994.
Då låg tyngdpunkten i inkomstförstärkningar; nu är budgetförstärkningarna --
som uppgår till 21,7 miljarder kronor -- nästan helt inriktade på
utgiftsminskningar. De under hösten beslutade inkomstförstärkningarna trädde i
kraft vid årsskiftet och har därigenom bidragit till att saneringsåtgärderna
fått ett snabbt genomslag. De kompletterade också de då genomförda och de nu
föreslagna besparingsåtgärderna på ett sådant sätt att förslagen sammantagna
fick en fördelningsmässigt bättre profil. Detta måste, som utskottet nyss
framhållit, vara en viktig utgångspunkt för saneringsarbetet om åtgärderna
skall kunna få den breda folkliga uppslutning som krävs för att vi
framgångsrikt skall kunna komma till rätta med problemen.
Utskottet delar även i övrigt regeringens syn på besparingsarbetet. I ett
första steg skall arbetet alltså inriktas på att hejda den fortsatta ökningen
av skuldkvoten. Det målet skall ha nåtts senast 1998, men regeringen ser det
som möjligt att nå dithän redan 1997.
Stabiliseringen av skulden löser visserligen inte våra statsfinansiella
problem, men den innebär att vi tar oss ur krisen och får helt andra
möjligheter att hantera situationen. Enligt utskottets mening är det inte
särskilt meningsfullt att utforma budgetpolitiken utifrån vagt formulerade
handlingsplaner som sträcker sig in på 2000-talet. Det var vad den förra
regeringen ägnade sig åt. Nu behövs i stället konkreta beslut. Det gäller att
snabbt klara av de akuta problemen och skaffa sig en stabil grund att stå på.
Med den som bas kan man gå vidare och utforma en strategi för hur skuldkvoten
skall kunna minskas.
När det gäller inriktningen på besparingarna är det, som också framhålls i
propositionen, nödvändigt att dessa i stor utsträckning inriktas mot
transfereringar till hushåll. Utskottet delar regeringens uppfattning att vi i
första hand måste värna om grundläggande offentliga verksamheter såsom
barnomsorg, utbildning, hälso- och sjukvård samt äldreomsorg. Besparingar måste
emellertid också fortsättningsvis göras i den statliga konsumtionen.
Utskottet har inte heller något att erinra mot den föreslagna omfattningen på
besparingarna.
Under senare år har budgetpolitiken varit alltför svag genom att skatter har
sänkts och utgifter ökats utan adekvat finansiering. De offentliga finanserna
är så svaga att varje ofinansierad utgiftsökning eller inkomstminskning
riskerar att ge ofördelaktiga effekter på ekonomin via räntan och växelkursen,
även om åtgärden i övrigt är väl motiverad.
Tidigare års erfarenhet visar att när en förbättring av de offentliga
finanserna väl kommit i gång kan utvecklingen gå mycket snabbt.
Förutsättningarna för att detta skall kunna ske i dag är dock inte lika
gynnsamma som under 1980-talet. Skulle emellertid statsfinanserna förbättras
snabbare än vad som nu kan förutses bör förbättringen användas för att minska
statsskulden.
Omvänt gäller att regeringen bör återkomma med förslag till kompletterande
åtgärder om statsfinanserna skulle försvagas på ett sätt som i dag inte kan
förutses.
Regeringens förslag till riktlinjer för budgetregleringen svarar väl mot vad
utskottet här har anfört. Utskottet tillstyrker därför yrkande 2 i
finansplanen.
Överlåtelse av AB Tipstjänst till idrottsrörelsen
I motion Kr414 yrkande 10 av Bo Lundgren och Stig Bertilsson (m) föreslås
att riksdagen beslutar att AB Tipstjänst skall överlåtas till de ideella
organisationerna med de förutsättningar som angavs i riksdagsbeslutet 1994.
Enligt motionärerna bör utgångspunkten liksom tidigare vara den att
överförandet skall göras på ett sådant sätt att statens nuvarande intäkter från
Tipstjänst i princip behålls genom en koncessionsavgift. Denna bör bestämmas
med en viss rabatt, som finansieras av överskottet från spel med
värdeautomater. Av Tipstjänsts överskott bör en viss begränsad andel gå till
fördelning bland sådana organisationer som inte genom ett direkt ägande får del
i överskottet.
Utskottet vill med anledning härav framhålla följande. Riksdagens beslut om
försäljning av AB Tipstjänst till svenskt föreningsliv m.m. (prop. 1993/94:243,
1993/94:FiU24) innebar att regeringen bemyndigades att träffa avtal om en sådan
försäljning för att därefter återkomma till riksdagen med en redogörelse om
innehållet i överlåtelseavtalet och ett förslag till lag om koncessionsavgift
för AB Tipstjänst. Mot beslutet reserverade sig Socialdemokraterna. Även
Vänsterpartiet yrkade med annan motivering avslag på propositionen i denna del.
Finansminister Göran Persson har som svar på en fråga den 22 november 1994
meddelat att han på grund av rådande statsfinansiella läge inte ser någon
anledning att fullfölja förhandlingarna om en försäljning av AB Tipstjänst.
Enligt finansministern vore det orimligt att skänka bort framtida vinster från
Tipstjänst till idrotten i en tid när regeringen för att komma till rätta med
budgetunderskottet föreslagit och aviserat besparingar och skattehöjningar som
drabbar alla medborgare.
Utskottet delar denna uppfattning. Som finansministern framhöll i debatten
var det tidigare riksdagsbeslutet utformat som ett bemyndigande, inte som ett
åliggande att sälja ut statens aktier i AB Tipstjänst. Bolagets framtida
vinstökningar bör tillfalla staten.
Utskottet har noterat att regeringen i december 1994 tillsatt en arbetsgrupp
inom Finansdepartementet med uppgift att bl.a. studera vilka förutsättningar
som finns för folkrörelserna att samverka med de statliga spelföretagen.
Samverkan kan vara av såväl finansiell som annan natur. Arbetsgruppen skall
också överväga om det är lämpligt att slå samman de statliga spelföretagen i
ett företag eller att organisera dem i en koncern. Arbetsgruppen skall redovisa
sina förslag till regeringen senast den 10 mars 1995.
Utskottet avstyrker motion Kr414 (m) yrkande 10.
Ekonomisk styrning och redovisning av statlig verksamhet
Tydligare budgetdokument
I motion Fi412 av Margit Gennser och Stig Rindborg (båda m) begärs en
tydligare budgetredovisning och mer lättöverskådliga budgetdokument.
Motionärerna efterlyser bättre jämförelsetal när budgeteringsmetoder ändras
(yrkande 1). Som exempel pekar de på nästa budgetår då redovisningen av sjuk-
och föräldraförsäkringen läggs om samtidigt som Arbetsmarknadsfondens inkomster
och utgifter förs upp på budgeten. Till detta kommer att nästa budgetår är
längre än vanligt på grund av övergången till kalenderår.
Motionärerna efterlyser också bättre budgetprognoser (yrkande 2) samt kräver
en klarare analys och redovisning av sådana institutionella förhållanden som på
avgörande sätt kan påverka bedömningen av den svenska ekonomin (yrkande 3). Det
senare exemplifierar de med den förestående reformeringen av ATP-systemet som
innebär att ett premiereservsystem kommer att byggas upp, vars behållning
registreras som privat sparande. Samtidigt som det privata sparandet därigenom
kommer att öka minskar AP-fondens sparande relativt sett. Det är, hävdar
motionärerna, viktigt att orsakerna till sådana förskjutningar beskrivs på ett
tydligt sätt, så att inte felaktiga slutsatser dras av den registrerade
ökningen av det privata sparandet.
Slutligen begär motionärerna också en bättre redovisning av
statsskuldräntornas utveckling där kostnaderna har periodiseras på ett mer
fullständigt sätt än för närvarande.
I motion Fi207 begär Birgitta Hambraeus (c) en mer rättvisande beräkning
av statens skuld där även tillgångar medräknas (yrkande 5). Motionären erinrar
om att man inom EU inte talar om statens skuld utan om den offentliga skulden.
På plussidan i Sverige finns då t ex AP-fonden som inte har någon motsvarighet
i andra länder. Tar man hänsyn till denna fond är vår "statsskuld" inte högre
än de flesta andra länders, påpekar motionären.
Utskottet vill med anledning av de båda motionerna framhålla följande.
Riksdagen har tidigare uttalat att redovisningen av statsbudgeten och statens
lånebehov bör ändras i framför allt två avseenden. För det första bör statens
inkomster och utgifter bruttoredovisas i största möjliga utsträckning, dvs. de
bör redovisas var för sig och inte som fallet är på några områden föras upp som
en gemensam nettopost på budgeten. För det andra bör inkomster och utgifter för
statlig verksamhet som redovisas vid sidan av statsbudgeten och som påverkar
den statliga upplåningen föras upp på budgeten. Dessa förändringar är
nödvändiga för att riksdagen hösten 1996 skall kunna börja tillämpa de nya
formerna för budgetberedning, den s.k. rambeslutsmodellen.
Med sitt budgetförslag för nästa budgetår har regeringen redan tagit ett
viktigt steg i denna riktning. Arbetsmarknadsfonden och Lönegarantifondens
inkomster och utgifter har lyfts in i budgeten, vilket ger en bättre
överensstämmelse mellan budgetunderskott och statens lånebehov. I
budgetförslaget har dessutom redovisningen av sjuk- och föräldraförsäkringens
inkomster och utgifter separerats och förts upp var för sig. Kostnaderna för
sjuk- och föräldraförsäkringen framträder därigenom klarare.
Åtgärderna är angelägna inte bara för att de bereder väg för nya
beslutsformer i riksdagen utan också för att budgeten därigenom blir tydligare
och mer lättöverskådlig, helt i överensstämmelse med motionärernas
grundläggande önskemål. Samtidigt leder emellertid varje förändring av detta
slag till att jämförelser mellan budgetåren försvåras. Det är därför -- som
också påpekas i motion Fi412 (m) -- angeläget att den ordinarie redovisningen
kompletteras med pedagogiskt utformade kommentarer och översikter.
De budgeteffekter som framkommer av de nu aktuella förändringarna finns
utförligt beskrivna och kommenterade i årets finansplan (bil. 1 s. 93--94). För
att underlätta jämförelser bakåt i tiden redovisas i tabellform även
beräkningar av hur budgetåret 1995/96 skulle ha sett ut om det endast omfattat
de första tolv månaderna, dvs. perioden juli 1995--juni 1996. Dessutom återges
både tolvmånaders- och artonmånadersalternativet enligt såväl nuvarande som
föreslagna redovisningsprinciper (bil. 1 s. 58 och 98). En översiktlig
sammanställning av motsvarande slag finns också återgiven på s. 64 i detta
betänkande i avsnittet Budgetutvecklingen.
I den preliminära nationalbudgeten för 1995 (bil. 1.1 s. 82--92, 115 samt
121--123) finns också en beskrivning av den offentliga skulden och dess
utveckling enligt olika skuldmått. En än mer utförlig redovisning av den
offentliga skulden och de olika skuldbegreppen står dessutom att finna i 1994
års reviderade nationalbudget (prop. 1993/94:150, bil. 1.1 s. 173--192) samt i
bilaga 15 till 1995 års långtidsutredning.
Storleken på skulden enligt de olika definitionerna är mycket olika. Det
skuldbegrepp som kanske oftast är föremål för diskussion är statsskulden som
brutto beräknas uppgå till 1 296 miljarder kronor vid utgången av 1994. Tar man
emellertid hänsyn till att staten samtidigt har vissa finansiella tillgångar
uppgår motsvarande nettoskuld till 989 miljarder kronor.
Ett annat ofta använt skuldbegrepp är den konsoliderade offentliga sektorns
bruttoskuld som är det mått som används i anslutning till EMU:s
konvergensprogram. Det är summan av statens, kommunernas och
socialförsäkringssektorns (AP-fondens) bruttoskulder minskat med AP-fondens
innehav av statspapper och kommuncertifikat samt delar av kommunernas
kortfristiga skulder. Den offentliga skulden enligt detta begrepp beräknas vid
utgången av 1994 ha uppgått till 1 229 miljarder kronor motsvarande 81,5 % av
BNP. Enligt EMU:s konvergensvillkor skall den offentliga skulden mätt på detta
sätt inte vara större än 60 % av BNP.
De olika skuldbegreppen kan sammanfattas i följande tabell.
25>
Vilket skuldbegrepp som skall användas beror på syftet. När den offentliga
sektorns finansiella uthållighet är föremål för analys är det nettoställningen
som är det ekonomiskt mest relevanta måttet. Men eftersom staten inte kan
tillgodogöra sig AP-fondens tillgångar kan den statliga nettoskulden i vissa
sammanhang vara ett mer lämpligt uthållighetsmått.
Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motion Fi207 (c) yrkande
5.
Vad beträffar de i motion Fi412 framförda synpunkterna på kvaliteten på
budgetprognoserna vill utskottet erinra om att regeringen tillkallat en
särskild utredare med uppgift att göra en översyn av dessa frågor. Utredningen
som går under namnet Budgetprognosutredningen väntas inom kort redovisa sina
förslag.
Den bättre genomlysning som budgetdokumentet får med bruttoredovisningen av
sjuk- och föräldraförsäkringen samt genom att Arbetsmarknadsfondens inkomster
och utgifter lyfts in i budgeten är det första, utåt mer synbara resultatet av
ett omfattande utvecklingsarbete som Finansdepartementet bedriver inför
övergången till kalenderårsbudgetåret. I det sammanhanget prövas bl.a. hur
budgetdokumenten skall utformas och på vilket sätt regeringens budgetförslag
skall presenteras för riksdagen.
De frågor som reses i motionen är viktiga, och utskottet utgår ifrån att de
kommer att prövas i detta sammanhang i den mån de inte redan är tillgodosedda
med den redovisning som finns i finansplanen eller nationalbudgeten. Inte minst
gäller detta den kompletterande redovisning av kostnaderna för
statsskuldräntorna som finansutskottet tidigare efterlyst och som i årets
finansplan delvis blivit tillgodosett genom en kompletterande redovisning (bil.
1 s. 98--99) i vilken de s.k. över- resp. underkurserna på Riksgäldskontorets
emissioner av benchmarklån har periodiserats. Såsom framhålls i motion Fi412
(m) är det emellertid önskvärt att denna redovisning byggs ut ytterligare på
det sätt utskottet tidigare förordat till att innefatta också någon form av
periodisering av valutavinster/valutaförluster liksom effekter av realräntelån
m.m. Något särskilt initiativ torde dock inte vara erforderligt från riksdagens
sida i dessa frågor.
Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motion Fi412 (m).
Principer för budgetering och redovisning av statens verksamhet
I finansplanen anmäler regeringen (bil. 1 s. 76--77) att den under 1995 avser
att återkomma till riksdagen med förslag om en ny statsbudgetmodell. Inför det
fortsatta utvecklingsarbetet bör man enligt regeringens mening fastställa
enhetliga priciper för vilka verksamheter som skall tas upp på statsbudgeten.
Regeringen föreslår att följande två huvudprinciper skall ligga till grund för
de fortsatta övervägandena i denna fråga.
För det första skall samtliga verksamheter som påverkar statens lånebehov
normalt tas upp på statsbudgeten. Såsom tidigare nämnts ger detta en bättre
överensstämmelse mellan budgetsaldo och upplåningsbehov.
För det andra skall verksamheter som riksdagen regelstyr och som har
konsekvenser för statens inkomster och utgifter normalt också föras upp på
budgeten. De budgetmässiga effekterna av olika regelbeslut kommer därigenom att
ingå i riksdagens framtida beslut om ramar för olika utgiftsområden.
I det fortsatta utvecklingsarbetet kommer regeringen att särskilt pröva
ändamålsenligheten i dessa principer när det gäller t.ex. verksamheter som
efterfrågestyrs genom avgiftsfinansiering och statliga s.k. placeringsfonder,
såsom AP-fonden.
Regeringen anser slutligen också att den i årets budgetförslag genomförda
bruttoredovisningen av inkomster och utgifter bör fullföljas och tillämpas i
större utsträckning.
Finansutskottet har inget att erinra mot de föreslagna principerna som helt
ligger i linjer med vad utskottet tidigare förordat. Tvärtom vill utskottet
understryka vikten av att arbetet fullföljs på angivet sätt. Av särskild
betydelse är därvid att redovisningen anpassas till riksdagens nya former för
budgetberedning vilket ställer krav på ökad bruttoredovisning, inte bara av
traditionella inkomster och utgifter utan även av den särskilda budgetposten
Beräknat tillkommande utgiftsbehov, netto.
Med det anförda biträder utskottet yrkande 3 i finansplanen.
Utbetalningstidpunkt för vissa bidrag till barnfamiljer
Med nuvarande regler betalas barnbidrag, bidragsförskott och särskilt bidrag
för vissa adoptivbarn ut den 20 och bostadsbidrag den 25 i varje månad. I
propositionen (bil. 6 s. 24--25) anmäler regeringen att den med verkan fr.o.m.
den 1 januari 1996 avser att ändra utbetalningstidpunkten till den 27 i varje
månad. Åtgärden, som väntas leda till att statens räntekostnader minskar med ca
50 miljoner kronor för helt år räknat, påfordrar ändringar i förordningarna om
barnbidrag, bidragsförskott, särskilt bidrag för vissa adoptivbarn och
bostadsbidrag.
I motion So623 avvisar Kristdemokratiska samhällspartiet regeringens
förslag (yrkande 8). Motionärerna anser att förslaget är felaktigt. Många
barnfamiljer lever under ekonomiskt knappa förhållanden och har små marginaler.
För dem kan det vara av avgörande betydelse att barnbidraget och för vissa även
bidragsförskottet betalas ut den 20 i varje månad.
Utskottet vill i denna fråga anföra följande. Regeringens förslag motiveras
av kassahållningsskäl och ger för staten en betydande räntevinst. I rådande
statsfinansiella läge är det angeläget att alla möjligheter till en effektivare
kassahållning för staten tas till vara. Utskottet kan därför acceptera
regeringens förslag i detta avseende.
Med det anförda avstyrker utskottet motion So623 (kds) yrkande 8.
Statlig förvaltningspolitik
I finansplanen anmäler regeringen att den avser att återkomma till
riksdagen med en redovisning av den förvaltningspolitik som kommer att bedrivas
under mandatperioden. Utgångspunkterna för regeringens förvaltningspolitik
anges vara att ge riktlinjer för arbetet med förvaltningens organisation och
struktur, lednings- och verksamhetsformer samt styrningen av statliga
verksamheter. Särskilt framhålls att det statsfinansiella läget kräver
fortsatta besparingar och strukturförändringar i den statliga förvaltningen.
Bl.a. pågår omfattande omprövningar av olika statliga åtaganden.
För att klara det nödvändiga arbetet med att förändra förvaltningen krävs
enligt propositionen ett aktivt ledarskap och en aktiv kompetensutveckling.
Andra frågor som skall uppmärksammas gäller t.ex. behovet av en förbättrad
styrning av förändringsarbetet och behovet av tydligare riktlinjer när det
gäller formerna för statlig verksamhet samt de krav som den ökade användningen
av informationsteknologi ställer. Liksom varit fallet under senare år kommer
regeringen att fortlöpande göra uppföljningar av strukturförändringarna inom
den statliga verksamheten och redovisa resultaten av dessa för riksdagen.
I Finansdepartementets bilaga (prop. 1994/95:100 bil. 8) gör regeringen
på numera sedvanligt sätt en genomgång av erfarenheterna av
strukturförändringarna inom statsförvaltningen. Dessutom finns liksom de
närmast föregående åren en särskild redovisning av personalkonsekvenserna. Mot
bakgrund av en studie som Statskontoret genomfört uttalar regeringen som sin
uppfattning att uppföljningen av förändringsarbetet måste förbättras väsentligt
för att riksdagen och regeringen skall få nödvändig information. Regeringen
avser att vidta åtgärder för att såväl ekonomiska som verksamhetsmässiga och
personalmässiga effekter bättre skall kunna bedömas.
Regeringens aviserade redovisning till riksdagen av riktlinjer för
förvaltningspolitiken tas upp i motion Fi507 av Sonja Fransson och Anders
Nilsson (s). Enligt motionärerna måste de strukturförändringar som riksdagen
och regeringen beslutar om i fortsättningen i högre grad bygga på en
helhetssyn. Den fortsatta uppföljningen och utvärderingen av
strukturförändringarna får därför inte bara ta fasta på hur effektivt ett
beslut genomförts, hur många anställda som avvecklats eller hur anslaget
minskats på en myndighet. Det intressanta är i stället att se hur
samhällsnytta, demokrati och samhällsekonomi påverkats. En analys bör därför
också göras av effekterna av strukturförändringarna på medborgarnas möjlighet
till insyn och inflytande, kvaliteten på verksamheten liksom om de minskade
kostnaderna för statskassan medför ökade kostnader någon annanstans.
Motionärerna anser också att nya grepp på strukturförändringarna bör tas. I
stället för att som nu skära litet i alla verksamheter bör förändringarna ske i
ordnad form bransch för bransch.
Frågan om behovet allmänt sett av bättre konsekvensanalyser i samband med
beslut om förändringar inom den statliga förvaltningen -- och särskilt då
konsekvenserna för näringslivet -- aktualiseras i motion Sk623 av Sten
Svensson (m). Det sker med utgångspunkt från ett konkret exempel som gäller en
kraftig reduktion av bemanningen vid tullkammaren i Lidköping, där av 23
anställda 20 måste lämna sina befattningar. Enligt motionären måste Tullverket
ges en sådan struktur att den för samhällsekonomin nödvändiga servicen till
näringslivet kan upprätthållas. Staten bör, sägs det, bemöda sig om att
klarlägga vad som kan inträffa i form av ökade kostnader för berörda avnämare.
Effekten kan annars bli att välmotiverade besparingar i den offentliga
verksamheten i vissa fall kan leda till att ökade samhällsekonomiska kostnader
uppstår.
Utskottet ser för sin del mycket positivt på att regeringen nu avser att
ge riksdagen en samlad redovisning av sin förvaltningspolitik. Utskottet
noterar också med tillfredsställelse ambitionen att få till stånd en mer
systematisk och allsidig uppföljning av strukturförändringarna inom den
statliga sektorn. Det stämmer väl överens med krav och önskemål som utskottet
uttalat såväl våren 1991 som våren 1993 (bet. 1990/91:FiU37 resp.
1992/93:FiU17) i anslutning till att statsförvaltningens strukturfrågor
behandlats.
När det gäller behovet av konsekvensanalyser har utskottet i ett yttrande
till konstitutionsutskottet våren 1994 (1993/94:FiU9y) understrukit betydelsen
av att propositioner så långt möjligt innehåller bedömningar av de
samhällsekonomiska och statsfinansiella konsekvenserna av de presenterade
förslagen. Enligt vad utskottet då anförde borde generellt sett höga krav
ställas på underlaget för riksdagens beslut. Utskottet pekade också på att en
väl genomförd konsekvensanalys i samband med att ett beslut fattas givetvis
också väsentligen underlättar en kommande efterhandskontroll i form av
uppföljning, utvärdering eller revision.
Utskottet vidhåller sin tidigare intagna ståndpunkt när det gäller synen på
konsekvensanalyser. Samtidigt kan, med anledning av vad som anförs i motion
Sk623 (m), konstateras att det inte ankommer på vare sig riksdagen eller
regeringen att i detalj fastställa Tullverkets organisationsstruktur. I
propositionen (prop. 1994/95:100 bil. 8) anför regeringen i samband med sin
behandling av Tullverkets organisation att det är trafikens och näringslivets
behov av tullinsatser samt statsmakternas krav på effektivitet och rationalitet
som bör vara styrande för hur tullverksamheten organiseras och lokaliseras. Att
i enlighet därmed forma tullorganisationen är enligt regeringen en uppgift för
Generaltullstyrelsen. Utskottet delar denna syn.
Utskottet kan i mycket dela det som sägs i motion Fi507 (s) om behovet av en
helhetssyn i samband med omstruktureringarna. Utskottet utgår från att flera av
de frågor som tas upp i motionen kommer att belysas i samband med att
regeringen lägger fram sitt förslag till riktlinjer för förvaltningspolitiken.
Utskottet vill särskilt understryka vad som i finansplanen och i motionen
anförs om behovet av att lägga ökad vikt på medborgarperspektivet i
förvaltningspolitiken. Utskottet vill också peka på att regeringen i
budgetpropositionen uttalar att man avser att för riksdagen redovisa en
förbättrad information om resultatet av genomförda strukturförändringar.
Med det anförda avstyrker utskottet motionerna Sk623 (m) yrkande 2 och Fi507
(s).
Styrning av statlig verksamhet och resultatet av Riksrevisionsverkets
granskning 1994
Riksdagen fastställde våren 1988 i anslutning till behandlingen av
kompletteringspropositionen vissa riktlinjer för en förändrad budgetprocess och
en effektivare styrning av den statliga verksamheten. Riktlinjerna innebär
bl.a. att statsmakterna bör ange övergripande mål för och huvudsaklig
inriktning av verksamheten, att förutsättningar måste skapas för en fördjupad
analys och bättre styrning av verksamhetens inriktning samt att kraven på
redovisning, uppföljning och utvärdering måste skärpas. Den nya budgetprocessen
och resultatstyrningen syftar inte minst till att ge riksdagen och regeringen
ett bättre beslutsunderlag, bl.a. genom krav på resultatrapportering och
effektanalyser.
Regeringen har därefter successivt avrapporterat erfarenheterna av det nya
systemet till riksdagen. I årets finansplan pekar regeringen på att
resultatstyrningen har utvecklats positivt under det gångna året. Hösten 1994
var det första tillfället då samtliga myndigheter avgav årsredovisningar till
regeringen. Enligt regeringens bedömning är årsredovisningarna, trots vissa
brister, av stort värde inte minst för den löpande uppföljningen av den
statliga verksamheten. De fördjupade anslagsframställningarna och
regleringsbreven utgör andra väsentliga inslag i resultatstyrningen. Även på
dessa områden har en förbättring kunnat noteras.
Finansutskottet markerade i anslutning till sin behandling av 1994 års
finansplan att mål- och resultatstyrningen måste fungera i hela styrkedjan.
Utskottet begärde samtidigt att regeringen skulle ange vilka åtgärder som den
avsåg att vidta för att förbättra resultatinformationen till riksdagen.
Utskottet pekade särskilt på behovet av förbättrade analyser av effekter,
utfall och måluppfyllelse av statliga beslut och åtgärder.
För att ta fram underlag för regeringens vidare ställningstaganden för att
utveckla resultatstyrningen har en interdepartemental arbetsgrupp bildats. I
1994 års kompletteringsproposition anmälde regeringen att förslag till åtgärder
och andra ställningstaganden skulle redovisas i 1995 års budgetproposition. I
årets finansplan anger regeringen att den nu avser att återkomma med förslag
till riksdagen under 1995 för att stärka genomförandet av resultatstyrningen.
Regeringen lämnar i finansplanen också en sammanfattning av resultatet av
Riksrevisionsverkets granskning för 1994. I likhet med föregående år avser
regeringen att i kompletteringspropositionen redogöra för de åtgärder som
vidtagits eller planeras med anledning av revisionens iakttagelser. Regeringen
anmäler samtidigt att den fäster stort avseende vid resultatet av revisionen
och kommer att lägga stor vikt vid att de påtalade bristerna avhjälps.
I motion Fi508 av Sonja Fransson m.fl. (s) om effektivare
resursanvändning i staten betonas att besparingar måste göras på så sätt att
resurserna -- i form av såväl pengar som personal -- kan användas på bästa
sätt. I motionen hävdas att erfarenheterna visar att de generella neddragningar
som hittills genomförts på myndigheterna i allt väsentligt tagits ut i de
lägsta löneskikten. Det har i sin tur inneburit att chefer, handläggare och
experter får använda en stor del av sin tid till administration samt service-
och stöduppgifter. Motionären pekar på att alternativet är att utveckla
assistenternas och sekreterarnas uppgifter genom en omfördelning och delegering
av arbetsuppgifter. Det har med gott resultat prövats bl.a. inom
åklagarväsendet. Det är viktigt, sägs det, att regeringen ställer tydliga och
konkreta krav på myndigheterna att utifrån dessa utgångspunkter använda sina
samlade resurser väl.
Utskottet vill för sin del understryka betydelsen av att det pågående
arbetet med att utveckla resultatstyrningen fortsätter. Utskottet anser det
angeläget att regeringen återkommer till riksdagen i vårens
kompletteringsproposition med en redovisning av det fortsatta arbetet.
Samtidigt noterar utskottet att 1995 års budgetproposition i vissa avseenden
innehåller en förbättrad resultatredovisning till riksdagen. Det gäller bl.a.
de myndigheter som är föremål för s.k. fördjupad prövning av verksamheten.
I anslutning till motion Fi508 (s) vill utskottet betona att en av
huvudtankarna bakom den resultatorienterade styrningen var att riksdagen och
regeringen i mindre utsträckning skulle detaljstyra verksamheten. Samtidigt
skulle myndigheterna få ökat ansvar för resursanvändningen liksom för hur
verksamheten skulle organiseras och genomföras. Å andra sidan skulle
myndigheternas analys och redovisning av resultat förbättras.
Utskottet konstaterar att det primärt ankommer på myndigheterna att avgöra
hur man använder personalresurserna och att själva ansvara för det löpande
rationaliseringsarbetet. Om det gäller organisations- och strukturförändringar
är det myndighetsledningens uppgift att genomföra den omstrukturering som
statsmakterna har beslutat. Regeringens uppgift är att ange mål, riktlinjer och
ramar för en strukturförändring. Det kan t.ex. ske genom regleringsbrev,
direktiv eller andra regeringsbeslut. Utskottet utgår från att regeringen i
samband med såväl strukturförändringar som i den fortlöpande dialogen med
myndigheterna uppmärksammar även sådana aspekter på resursanvändningen som
diskuteras i motionen.
Med det anförda avstyrks motion Fi508 (s).
En s.k. grön offentlig sektor
I motion A201 av Eva Goës m.fl. (mp) pekas på att man i Kanada från
fackföreningshåll har föreslagit att en "grön offentlig sektor" bör utvecklas i
form av s.k. gröna statliga företag. Syftet skulle enligt förslagsställarna
vara att säkra sociala prioriteringar och den allmänna hälsan. Miljöpartiet
vill vidta åtgärder i denna riktning genom att t.ex. införa miljövärn, ställa
om vapenproduktionen till civil verksamhet, ändra inriktningen på energiområdet
och bygga ut järnvägsnätet. Det borde, framhålls det, bli det naturliga steget
i ett kretsloppssamhälle. Motionärerna reser med hänvisning därtill krav på att
riksdagen skall ställa sig bakom ett allmänt hållet tillkännagivande till
regeringen om en satsning på en "grön offentlig sektor".
Utskottet anser att såväl statliga som privata företag måste ta miljöhänsyn i
sin verksamhet. Utskottet vill understryka att -- utifrån ett
välfärdsteoretiskt resonemang -- just miljöhänsyn kan vara ett av motiven för
offentliga åtaganden eller för offentliga ingrepp i det marknadsekonomiska
systemet. Beslut om en ändrad inriktning av berörda statliga företags
verksamhet bör emellertid tas utifrån en allsidig analys i varje enskilt fall.
Utskottet kan således inte finna något bärande skäl för att riksdagen skall
göra allmänna uttalanden av det slag som förordas i motionen. Motion A201 (mp)
yrkande 2 avstyrks därför av utskottet.
Lån i Riksgäldskontoret för förvaltningsändamål
Fr.o.m. budgetåret 1992/93 har riksdagen givit regeringen en låneram i
Riksgäldskontoret för att finansiera myndigheters investeringar i
anläggningstillgångar för förvaltningsändamål. Det första året var
låneverksamheten begränsad till vissa myndigheter. Regeringen begärde och
beviljades en låneram av riksdagen om 990 miljoner kronor i Riksgäldskontoret
för att finansiera investeringar för förvaltningsändamål. Av denna ram hade
myndigheterna vid årets slut utnyttjat 362 miljoner kronor. För budgetåret
1993/94, då flertalet myndigheter omfattades av lånemodellen, begärde
regeringen en låneram på 4 500 miljoner kronor. Vid budgetårets slut uppgick
de upptagna lånen till 2 372 miljoner kronor. För innevarande budgetår har
regeringen beviljats en låneram på 9 800 miljoner kronor.
I årets finansplan redovisas de främsta skälen till skillnaden mellan den
tilldelade låneramen och faktiska låneskulden. Myndigheterna har senarelagt
planerade investeringar och de har amorterat mer än planerat under
amorteringstiden. Det är också sannolikt att den sammanlagda tilldelade
låneramen, som har beräknats från myndigheternas redovisning av planerade
investeringar, innehållit ett visst mått av överplanering. Det förefaller också
som om myndigheterna i vissa fall har varit obenägna att ta upp lån i de fall
de kunnat finansiera investeringen på annat sätt. Regeringen anser att det ännu
är för tidigt att dra några långtgående slutsatser om utvecklingen av
myndigheternas investeringsverksamhet.
Regeringen begär för budgetåret 1995/96 ett bemyndigande att ta upp lån på
sammanlagt 12 400 miljoner kronor. Av beloppet beräknas en viss andel, vilken
utgör 5 % av det sammanlagda lånebeloppet, ställas till regeringens
disposition för oförutsedda behov.
Utskottet har tidigare ställt sig positivt till att myndigheterna getts
möjlighet att finansiera investeringar för förvaltningsändamål genom lån i
Riksgäldskontoret. Myndigheterna har emellertid hittills tenderat att
överskatta sina investeringsplaner eller avstått från att utnyttja
investeringslånen på det sätt som var avsikten när låneformen inrättades. Det
har därmed, som framgått, uppstått en betydande skillnad mellan vad riksdagen
beviljat som låneram och vad som myndigheterna faktiskt utnyttjat. Detta kan
skapa problem i framtiden för den finansiella styrningen av myndigheterna. Det
kan också te sig mindre meningsfullt för riksdagen att besluta om en låneram
som vida överstiger vad som faktiskt utnyttjas. Det finns därför anledning att
undersöka möjligheterna att nå bättre överensstämmelse mellan låneram och
faktiskt utnyttjande.
Utskottet ser inte anledning att för det kommande budgetåret begränsa
låneverksamheten. Det är också, som framhålls i finansplanen, för tidigt att
dra några långtgående slutsatser om myndigheternas investeringsverksamhet, men
det bör övervägas om inte den del av låneramen som direkt ställs till
myndigheternas förfogande bör minskas för att i stället öka den del som får
disponeras av regeringen för oförutsedda behov. Om det under året uppkommer ett
ökat lånebehov för någon myndighet borde regeringen kunna fördela om låneramen
med hänsyn härtill.
Utskottet tillstyrker mot bakgrund härav att regeringen under budgetåret
1995/96 får besluta om lån i Riksgäldskontoret till investeringar för
förvaltningsändamål intill ett sammanlagt belopp av 12 400 000 000 kr. Det
får ankomma på regeringen att besluta om hur stor del av ramen som bör ställas
till regeringens disposition för oförutsedda behov.
Hemställan
Utskottet hemställer
Den ekonomiska politiken
1. beträffande allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken
att riksdagen med avslag på motionerna
1994/95:Fi210 yrkande 1,
1994/95:Fi211 yrkandena 1 och 3,
1994/95:Fi212 yrkandena 1--4, 6 och 9, 1994/95:Fi216 yrkandena 1 och 5,
1994/95:Fi218 yrkande 1,
1994/95:Fi219 yrkande 1 och
1994/95:A807 yrkande 1
godkänner vad som förordats i
proposition 1994/95:100 bilaga 1 yrkande 1 och som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,
res. 1 (m, c, fp, kds)
res. 2 (v)
res. 3 (mp)
2. beträffande forum för att behandla frågor om långsiktigt hållbar
ekonomisk tillväxt
att riksdagen avslår motionerna
1994/95:Fi204 och
1994/95:Fi216 yrkande 3,
res. 4 (mp)
3. beträffande investeringar för att utveckla och vårda människan
att riksdagen avslår motion
1994/95:Fi207 yrkande 1,
4. beträffande tillsättande av en jämlikhetsdelegation
att riksdagen avslår motion
1994/95:Fi214,
7. beträffande etikens och institutionernas betydelse för den långsiktiga
ekonomiska utvecklingen
att riksdagen avslår motionerna
1994/95:Fi203 och
1994/95:Fi216 yrkande 4,
res. 14 (kds)
res. 15 (m, c, fp) - motiv.
8. beträffande åtgärder för att motverka stora löneskillnader
att riksdagen avslår motion
1994/95:Fi215,
res. 16 (v)
res. 17 (m, fp, kds) - motiv.
9. beträffande lönepolitik i offentlig sektor
att riksdagen avslår motionerna
1994/95:Fi205,
1994/95:Fi206 och
1994/95:Fi209,
res. 18 (v)
res. 19 (m, fp) - motiv.
10. beträffande skapandet av en ekonomisk och monetär union
att riksdagen avslår motionerna
1994/95:Fi207 yrkande 2,
1994/95:K224 yrkandena 7 och 8 samt
1994/95:U502 yrkande 7,
res. 20 (v, mp)
11. beträffande konvergensprogram
att riksdagen avslår motionerna
1994/95:Fi211 yrkande 8 och
1994/95:Fi219 yrkande 5,
12. beträffande upplåning i Riksbanken för att finansiera
budgetunderskottet
att riksdagen avslår motion
1994/95:Fi207 yrkande 4,
13. beträffande offentliggörande av IMF:s ekonomiska rapporter
att riksdagen avslår motion
1994/95:Fi201,
res. 21 (m, mp)
res. 22 (v)
14. beträffande penningpolitiken
att riksdagen avslår motionerna
1994/95:Fi218 yrkande 3 och
1994/95:Fi219 yrkande 3,
res. 23 (v)
15. beträffande regler för finans- och valutamarknaden
att riksdagen avslår motionerna
1994/95:Fi202,
1994/95:Fi208 yrkande 1 och
1994/95:U502 yrkande 8,
res. 24 (v, mp)
16. beträffande placeringsregler i det reformerade pensionssystemet
att riksdagen avslår motion
1994/95:Fi603,
Budgetpolitiken
17. beträffande allmänna riktlinjer för budgetregleringen
att riksdagen med avslag på motionerna
1994/95:Fi210 yrkande 2,
1994/95:Fi211 yrkande 2,
1994/95:Fi212 yrkande 25,
1994/95:Fi216 yrkande 2,
1994/95:Fi218 yrkande 2 och
1994/95:Fi219 yrkandena 2, 4 och 16 godkänner vad som
förordats i proposition 1994/95:100 bilaga 1 yrkande 2 och som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
18. beträffande överlåtelse av AB Tipstjänst till idrottsrörelsen
att riksdagen avslår motion
1994/95:Kr414 yrkande 10,
res. 31 (m, c, fp)
Ekonomisk styrning och redovisning av statlig verksamhet
19. beträffande tydligare budgetdokument
att riksdagen avslår motionerna
1994/95:Fi412 och
1994/95:Fi207 yrkande 5,
res. 32 (m, c, fp, mp, kds)
20. beträffande principer för budgetering och redovisning av statens
verksamhet
att riksdagen godkänner de i
proposition 1994/95:100 bilaga 1 yrkande 3
förordade riktlinjerna för budgetering och redovisning av statens verksamhet,
21. beträffande utbetalningstidpunkt för vissa bidrag till barnfamiljer
att riksdagen avslår motion
1994/95:So623 yrkande 8,
res. 33 (kds)
22. beträffande statlig förvaltningspolitik
att riksdagen avslår motionerna
1994/95:Fi507 och
1994/95:Sk623 yrkande 2,
23. beträffande styrning av statlig verksamhet och resultatet av
Riksrevisionsverkets granskning 1994
att riksdagen avslår motion
1994/95:Fi508,
24. beträffande en s.k. grön offentlig sektor
att riksdagen avslår motion
1994/95:A201 yrkande 2,
res. 34 (mp)
25. beträffande lån i Riksgäldskontoret för förvaltningsändamål
att riksdagen med bifall till
proposition 1994/95:100 bilaga 1 yrkande 5
bemyndigar regeringen att för budgetåret 1995/96 besluta om lån i
Riksgäldskontoret till investeringar i myndigheters anläggningstillgångar för
förvaltningsändamål intill ett sammanlagt belopp av 12 400 000 000 kronor.
Stockholm den 23 februari 1995
På finansutskottets vägnar
Jan Bergqvist
I beslutet har deltagit:
Jan Bergqvist (s),
Per-Ola Eriksson (c),
Per Olof Håkansson (s),
Lars Tobisson (m),
Sören Lekberg (s),
Lisbet Calner (s),
Sonja Rembo (m),
Arne Kjörnsberg (s),
Sonia Karlsson (s),
Lennart Hedquist (m),
Anne Wibble (fp),
Susanne Eberstein (s),
Johan Lönnroth (v),
Fredrik Reinfeldt (m),
Roy Ottosson (mp),
Mats Odell (kds) och Thomas Östros (s).
Reservationer
Reservationer
1. Allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken (mom. 1)
Per-Ola Eriksson (c), Lars Tobisson (m), Sonja Rembo (m), Lennart
Hedquist (m) Anne Wibble (fp), Fredrik Reinfeldt (m) och Mats Odell (kds)
anser
dels att avsnittet Utvecklingen i Sverige som slutar med "av
1990-talet" bort utgå,
dels att den del av utskottets yttrande som under rubriken Utskottets
förslag till inriktning av den ekonomiska politiken börjar med "I likhet med"
och slutar med "och A807 (c) yrkande 1" bort ha följande lydelse:
Inledning
Den ekonomiska politiken måste utformas så att en långsiktigt hållbar
utveckling blir möjlig.
Sverige behöver därför en politik för fortsatt förändring och förnyelse. Att
återfalla till den politik som misslyckats förr riskerar att på sikt få
allvarliga konsekvenser på snart sagt alla samhällslivets områden. Följderna av
utvecklingen under 1980-talet visar mer än väl vad som kan hända om regeringen
inte nu förmår att ändra den allmänna inriktning av den ekonomiska politiken,
som karakteriserade tidigare socialdemokratiska regeringar.
Under den borgerliga regeringsperioden 1991--1994 inleddes ett radikalt
reformarbete för att förändra och förnya Sverige. Avgörande var att Sverige
helt och fullt skulle bli medlem i det europeiska samarbetet, att
förutsättningarna för tillväxt och företagande radikalt skulle förbättras, att
vi skulle få en valfrihetsrevolution i välfärdspolitiken och att ambitionsnivån
skulle höjas för miljöpolitiken samtidigt som den skulle få en ny och bättre
inriktning.
Detta arbete för förändring drevs samtidigt som regeringen hade att hantera
en ekonomi i fritt fall efter misslyckandet för den s.k. tredje vägens
ekonomiska politik. Från slutet av år 1993 började industriproduktionen att öka
samtidigt som öppen arbetslöshet och budgetunderskott började att minska. Vid
regeringsskiftet i oktober år 1994 befann sig den svenska ekonomin i den
starkaste uppgången på flera decennier.
Genom den snabba ekonomiska uppgången -- med minskad arbetslöshet och
sjunkande budgetunderskott -- har ett gyllene tillfälle uppstått för att med en
riktig politik lägga grunden till en stark utveckling för Sverige.
Den under 1980-talet alltmera överhettade ekonomin drev fram en expansion i
de traditionella industrisektorerna som skylde över Sveriges långsiktiga
tillväxt- och budgetproblem.
Små- och nyföretagandet har haft en alldeles för liten omfattning bl.a. till
följd av ett ogynnsamt företagarklimat. Skatternas utformning och för
småföretagen illa anpassade regelverk har varit en kraftigt återhållande
faktor. Till de strukturella problem som alltför länge nonchalerades hörde den
bristande konkurrensen på viktiga områden som t.ex. byggsektorn.
Den borgerliga regeringen tog itu med en rad stora strukturella problem i
svensk ekonomi i syfte att öka ekonomins utvecklingskraft. Det lade en god
grund för en stark uppgång under åren framöver.
Utskottet bedömer att det måste vara en central uppgift för politiska
beslutsfattare under lång tid framöver att söka identifiera tillväxtens och
företagandets drivkrafter och pröva vilka möjligheter som finns att stärka dem
ytterligare. Men en första förutsättning är att man inser att en viktig del av
gångna missgrepp och försummelser berör just detta. Finansplanens avsnitt om
det ekonomiska arvet visar att den socialdemokratiska regeringen inte på något
sätt tagit till sig dessa lärdomar.
Den ekonomiska utvecklingen
Som framgått av vad utskottet anfört om den internationella utvecklingen så
går nu återhämtningen snabbare än vad som förutsågs för bara några månader
sedan. De senaste positiva tillväxtprognoserna gäller även för Sverige. Den
gynnsamma utvecklingen av världshandeln bidrar till den starka uppgången i den
svenska exporten. Men trots denna draghjälp når inte, enligt bedömningen i
finansplanen, tillväxten i Sverige under de kommande två åren upp till den
genomsnittliga tillväxten i EU-länderna. Det är ett tydligt tecken på att de
åtgärder som föreslås i finansplanen är otillräckliga och har en felaktig
inriktning för att rätta till obalansen i den inhemska ekonomin.
Dessvärre är det även så att regeringens prognos bygger på förutsättningar
som saknar verklighetsanknytning. Sparkvoten väntas enligt regeringen sjunka
från 8,5 % år 1994 till under 5 % nästa år, dvs. med mer än
3,5 procentenheter. Även under åren 1997--1998 väntas en fortsatt sänkning,
till blygsamma 3,3 % år 1998, dvs. sammantaget med över 5 procentenheter.
Från svensk synpunkt är hushållens nuvarande sparkvot på ca 8 % hög. I ett
internationellt perspektiv och om man jämför med andra OECD-länder, som också
belastas av höga skulder, är denna nivå inte anmärkningsvärt hög. Om sparandet
skulle förbli något högre blir konsumtionsutvecklingen svagare, vilket i sin
tur medför att tillväxten sänks. Till exempel skulle en 2 procentenheter högre
sparkvot medföra att BNP-ökningen reduceras med ca 0,5 procentenheter.
Arbetslösheten skulle i ett sådant läge bli ännu högre än i dag och år 1998
ligga kvar på över 11 %.
En annan central förutsättning gäller ränte- och valutakursutvecklingen.
Regeringen bedömer att differensen gentemot Tyskland för de långa räntorna
sjunker från dagens ca 3,3 procentenheter till 2 procentenheter 1996 och
till 1 procentenhet 1998. Utvecklingen under januari -- sedan budgeten
presenterats -- illustrerar emellertid hur sårbart Sverige är för ränteoro i
omvärlden. Vid politisk oro i Italien eller problem i Mexiko stiger inte bara
de italienska eller mexikanska räntorna utan även de svenska. När liran eller
peson försvagas får det negativa återverkningar på den svenska kronan. Den
uthålliga appreciering av den svenska kronan som de flesta bedömare väntat på
har ännu inte påbörjats.
Även inflationsutvecklingen inger oro. Många tecken tyder på att
inflationstrycket ökar i ekonomin. Priserna på insatsvaror ökar, deprecieringen
av kronan torde till slut få ett kraftigare genomslag på importpriserna och
risken att lönekostnaderna kommer att öka mer än vad som antagits i
finansplanen -- 3,5 % i år och 4,0 % år 1996 -- går inte att bortse ifrån.
En central fråga vid utformningen av den ekonomiska politiken är vad som
händer när nästa lågkonjunktur blir en realitet.
Det går att föreställa sig ett scenario där den ekonomiska återhämtningen
inte blir tillräcklig för att statsfinanserna skall ha hunnit saneras innan
nästa lågkonjunktur blir ett faktum. Statsmakterna har då små möjligheter att
parera konjunkturförloppet. De automatiskt verkande stabilisatorerna i ekonomin
kommer att göra att budgetunderskottet stiger på nytt, vilket i sin tur kommer
att utlösa kraftiga reaktioner på den internationella lånemarknaden. Resultatet
skulle bli drastiska ingrepp i den svenska välfärden, kraftigt sänkta reallöner
och massarbetslöshet.
Utskottet måste tyvärr konstatera att den nuvarande regeringens föga
tillväxtinriktade politik gör detta scenario mera troligt än det skulle behöva
vara. Säkerhetsmarginaler saknas.
Om statsskulden har stabiliserats som andel av BNP till år 1998 kan
utvecklingen därefter bli att skuldkvoten åter börjar öka. Även om
budgetunderskottet nu skulle minska snabbare än vad regeringens prognoser
utvisar kan man tyvärr inte påstå att utvecklingen av statsskulden är under
kontroll. Alltför många osäkerhetsfaktorer finns.
Utvecklingen i Belgien visar hur bördan av en stor statsskuld minskar
handlingsfriheten även om konjunktursvängningarna skulle bli betydligt mildare
framöver jämfört med början av 1990-talet.
Enligt utskottets mening saknas med den inriktning av den ekonomiska
politiken som förordas i finansplanen marginaler och risknivån är hög. Det går
inte att bortse ifrån att händelser kan inträffa i omvärlden som kraftigt
förändrar de ekonomiska förutsättningarna. Vad utskottet har anfört talar för
att dels höja ambitionerna något i fråga om statsfinansernas sanering, dels --
och framför allt -- göra politiken mer inriktad på tillväxt genom en politik
som uppmuntrar företag och företagare.
Kraven på den ekonomisk-politiska strategin
Som utskottet ser det är det följande övergripande krav som måste vara
utgångspunkten vid fastställandet av inriktningen av den ekonomiska politiken.
Att politiken inriktas på att förbättra förutsättningarna för tillväxt i
Sverige. Strävan bör vara att tillväxten skall ligga på europeisk toppnivå.
Att åstadkomma en uthållig hög sysselsättningsnivå i det svenska samhället
och därmed avvärja hotet om en bestående massarbetslöshet.
Att skapa en stabil ekonomisk bas för välfärdspolitiken. Det innebär att
statens finanser måste saneras. Skuldbördan skall stabiliseras senast år 1998
för att därefter sänkas. Budgetsaneringen måste i allt väsentligt framdeles
bygga på en kombination av minskade utgifter och strukturreformer som ger
tillväxt, låg inflation och lägre räntor. En viss skärpning av budgetpolitiken
i förhållande till regeringens förslag är nödvändig. Än mer avgörande är dock
åtgärdernas sammansättning. Budgetsaneringens innehåll måste anpassas till vad
som är långsiktigt strukturellt riktigt. Saneringspolitiken måste samspela med
-- inte motverka -- strukturpolitiken. Skattehöjningar på företagande är
förtroendenedsättande, hämmar tillväxten och försämrar därmed möjligheterna att
åstadkomma en uthållig balans i statens finanser. Skattepolitiken måste
utformas så att den blir konkurrenskraftig i jämförelse med övriga EU-länder.
Att hög prioritet ges åt inflationsbekämpningen. Bara med en politik som
värnar penningvärdet kan Sverige få en tillväxt som är långsiktigt hållbar. En
hög inflation lägger alltid grunden för en ny kris. 1980-talets eftermäle
förskräcker. En varaktig låg inflation skapar förutsättningar för att Sverige
kan gå in och delta i EU:s ERM-samarbete vilket, vid sidan av budgetsaneringen,
är den mest effektiva åtgärden för att eliminera räntedifferensen mot den
internationella räntenivån.
Att åstadkomma en omställning av den ekonomiska aktiviteten i samhället i
riktning mot kretsloppstänkande och ekologisk balans. En ekonomisk tillväxt
utan miljöhänsyn eller med överuttag av ändliga naturresurser blir inte hållbar
över tiden. Användning av ekonomiska styrmedel ökar miljöpolitikens
effektivitet.
Att inrikta den ekonomiska politiken så att hela landets
produktionsmöjligheter tas till vara. På landsbygden finns det betydande
produktionsmöjligheter genom bl.a. den snabba utvecklingen av småskalig teknik
och av informationsteknologin. En avgörande förutsättning för regional balans
är en tillväxtbefrämjande politik och en politik som underlättar etableringen
av nya mindre och medelstora företag.
Att de selektiva arbetsmarknadspolitiska åtgärderna reserveras för de
personer som har särskilt svårt att komma in på arbetsmarknaden. Regeringens
förslag om ett särskilt nyanställningsstöd kan närmast ses som ett extremt
exempel på en illa vald arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Förslaget är till stora
delar en subvention till starka och expansiva företag, som oberoende av stöd är
i färd med att nyrekrytera. Stödet blir således ett rent bidrag till företag
för de personer som i vilket fall som helst skulle ha anställts till en
ofinansierad kostnad om 7 miljarder kronor för samhället. Det kommer främst
att utnyttjas av företag som redan i dagsläget uppvisar stora vinster. Det bör
i detta sammanhang framhållas att utväxlingen mellan budgetförstärkningar och
räntesänkningar just nu med stor sannolikhet är mycket god. Att låna för att
sysselsätta människor i onödigt dyra arbetsmarknadsåtgärder motverkar sitt
syfte. Det är bättre att staten lånar mindre, väljer billigare åtgärder inom
arbetsmarknadspolitiken, och på så sätt medverkar till att räntan sjunker och
därmed ökar chansen att personerna i fråga får jobb på den öppna marknaden.
Arbetsmarknadens funktionssätt
Utskottet vill avslutningsvis framhålla vikten av att lönebildningen fungerar
väl i den nu pågående starka uppgångsfasen. Det öppnar möjligheter för ökade
arbetstillfällen. Förutsättningen är emellertid att löneutvecklingen står i
samklang med produktivitetutvecklingen inom skilda verksamheter och på skilda
arbetsplatser. Om höga lönekrav skulle drivas igenom med åtföljande
kompensationskrav i andra sektorer finns stor risk att uppgången bryts i förtid
av inflationstendenser. Det dåliga arbetsmarknadsläget borde motverka
uppkomsten av sådana krav, men lönebildningen måste även vid en starkt växande
sysselsättning bidra till fortsatt låg inflation. I detta sammanhang finns det
anledning att vara orolig för de samlade återverkningarna av den nuvarande
inriktningen av skattepolitiken. Det hade varit mindre risker för störningar
och kompensationskrav om budgetsaneringen fått en, även från denna
utgångspunkt, bättre sammansättning. Det ställer stora krav på löntagarnas
ansvarskänsla, att kunna förena sjunkande ersättning efter skatt av
förvärvsarbete med kraftigt stigande sysselsättning.
Det är även viktigt att flexibiliteten på arbetsmarknaden ökar.
Lönebildningen måste främja rekrytering av ny arbetskraft men också karriär och
arbetsbyten. Lönesättningen måste vara sådan att unga människor har större
möjligheter att komma in på arbetsmarknaden. Avregleringen på arbetsmarknaden
måste fortsätta med bl.a. reformering av arbetsrätten.
Vad utskottet här anfört om riktlinjerna för den ekonomiska politiken med
anledning av motionerna Fi210 (m) yrkande 1, Fi211 (fp) yrkandena 1 och 3,
Fi216 (kds) yrkandena 1 och 5, Fi219 (c) yrkande 1 samt A807 (c)
yrkande 1 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Som utskottet ser det lämnas i motionerna Fi212 (mp) yrkandena 1--4, 6 och
9 samt Fi218 (v) yrkande 1 inte några väsentliga bidrag till hur riktlinjerna
för den ekonomiska politiken bör utformas. Med hänvisning härtill avstyrks
dessa motionsyrkanden.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken
att riksdagen med avslag på proposition 1994/95:100 bilaga 1 yrkande 1 och
motionerna
1994/95:Fi212 yrkandena 1--4, 6 och 9 samt
1994/95:Fi218 yrkande 1
och med anledning av motionerna
1994/95:Fi210 yrkande 1,
1994/95:Fi211 yrkandena 1 och 3,
1994/95:Fi216 yrkandena 1 och 5,
1994/95:Fi219 yrkande 1 och
1994/95:A807 yrkande 1
godkänner vad utskottet anfört och som sin mening ger regeringen detta till
känna,
2. Allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken (mom. 1)
Johan Lönnroth (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som under rubriken Utskottets
förslag till inriktning av den ekonomiska politiken börjar med "I likhet med"
och slutar med "och A807 (c) yrkande 1" bort ha följande lydelse:
Inledning
Hela perioden efter den första oljekrisen på 1970-talet och det gamla
dollarbaserade valutasystemets sammanbrott, dvs. sedan första halvan av
sjuttiotalet, har för industriländerna präglats av lägre ekonomisk tillväxt
jämfört med tidigare nivåer under 1900-talet. På grund av tillväxtens
avmattning har också konflikterna mellan olika intressen tilltagit, inte minst
vad gäller fördelningsfrågor. Alla grupper kan inte få mer utan vissa måste
avstå, andra får till och med acceptera försämringar. Vi har fått ett
"nollsummesamhälle", där den ena gruppens vinst alltid blir den andra gruppens
förlust. Sociala konflikter tilltar i styrka. Politiken blir allt mer ryckig
och instabil. För Sveriges del har detta inneburit att den "svenska modellen"
byggd på samförstånd och fördelning av ökande resurser har skakats i sina
grundvalar.
Diskussionen om den ekonomiska politiken har mycket präglats av jämförelsen
mellan olika länder och länderområdens tillväxt i den totala produktionen
(BNP). Det förtjänar dock att framhållas att i ett långsiktigt perspektiv
behöver inte nödvändigtvis en avmattning i tillväxten ses som särskilt märklig.
Det gamla gardet av industriländer har i stort upplevt samma utveckling.
Handel, migration och kunskapsöverföring gör att försprång förr eller senare
hämtas in. Eftersläntrare och uppkomlingar bland länderna på den ekonomiska
världsscenen har också fördelen av att kunna förfina och särprägla teknik och
utrustning som importeras utifrån. Skillnaden mellan den teknologiska nivån på
den befintliga produktionen och den möjliga ger utrymme för mycket höga
tillväxtnivåer. De akuta bekymmer vi har i svensk ekonomi i dag kan emellertid
inte förstås i termer av denna "upphinnareffekt".
De problem som den svenska ekonomin drabbades av under 70- och 80-talen
förstärktes dessutom av en missriktad ekonomisk politik. På 70-talet
underskattades behovet av förnyelse, på 80-talet greps politikerna av den
nyliberala marknadsfundamentalismen. De övervinster som skapades efter 1982 års
devalvering laddades upp till det sena 80-talets spekulationsbubbla och
investerades inte i en produktiv förnyelse. De panikartade avregleringarna och
den dåligt finansierade och orättvisa skattereformen förberedde för
depressionen åren 1991--1993.
Det är sålunda uppenbart, att om regering och riksdag i slutet av 1980-talet,
och framför allt under de första åren av 1990-talet, hade lyckats att föra en
stramare finanspolitik -- både genom skattehöjningar och besparingsåtgärder --
hade det varit lättare att motverka de negativa konsekvenserna av 1990-talets
första lågkonjunktur. Den närmast ofattbara tron på den oreglerade
marknadsekonomins välsignelser ledde till att misstagen i den ekonomiska
politiken blev allt större under perioden 1991--1994. Inledningsvis utformades
politiken som om ekonomin alltjämt var kvar i en högkonjunktur. I syfte att
befrämja tillväxten genomfördes, bl.a. inom ramen för skattepolitiken,
sänkningar av kapital- och förmögenhetsskatter. Men i stället för att på
traditionellt sätt använda skattesänkningen i konjunkturstimulerande syfte
lyckades man åstadkomma den motsatta effekten. Inkomster omfördelades från
konsumtionsbenägna till sparbenägna grupper i samhället, vilket bidrog till att
hämma den inhemska efterfrågan. Denna politik, tillsammans med den hösten 1992
våldsamma åtstramningen av penningpolitiken för att vidmakthålla den fasta
växelkursen, resulterade i att konjunkturnedgången snabbt förvandlades till en
depression, och massarbetslösheten blev en realitet.
Som framgått av utskottets avsnitt om den ekonomiska utvecklingen i Sverige
börjar delvis situationen likna den som gällde efter devalveringen 1982. Hjulen
börjar nu gå allt snabbare och vinsterna stiger i exportindustrin på grund av
den låga kronkursen, genomförda rationaliseringar och ökad produktivitet. Men
på avgörande punkter är läget dramatiskt försämrat. Två delar av ekonomin är
fortfarande i kris: kommunerna och byggandet. Samtidigt är statsfinanserna i
ännu mycket sämre skick än vad de var efter de förra borgerliga regeringsåren
åren 1976 till 1982.
Sverige som nation beräknas inte under de närmaste fyra åren leva över sina
tillgångar. Tvärtom sparar svenska folket mer än vad som behövs för
investeringar, så det blir en hel del över som kan lånas ut till utlandet eller
som kan användas till att amortera utlandsskulder. Detta avspeglas i att
bytesbalansen -- dvs. det totala överskottssparandet -- visar överskott som
sammantaget beräknas utgöra mer än 10 % av BNP åren 1995--1998. Men problemet
är att sparandet är extremt snett fördelat.
Den offentliga sektorn -- staten, kommuner, landsting, AP-fonder etc.
sammantaget -- har jättelika underskott. Men privatpersoner och företag har
stora totala sparandeöverskott. I år räknar man med att hushållen har överskott
på nära 80 miljarder kronor -- motsvarande nära 10 000 kr per invånare i
Sverige -- och företagen har ett överskott på ca 105 miljarder. Men självklart
finns stora grupper av individer och små företag som inte kan spara någonting.
Sveriges offentliga nettoskuldsättning -- offentliga tillgångar minus
offentliga skulder -- är ganska genomsnittlig om man ser till ekonomins storlek
och om man jämför med andra rika länder. Men räntorna på statsskulden kostar i
år mer än 10 000 kr per innevånare i landet och även om det går att snabbt få
ner de offentliga underskotten kommer räntebelastningen på budgeten åren
framöver att vara mycket stor.
Utskottets ställningstagande till regeringens inriktning av den ekonomiska
politiken
Utskottet vill på ett övergripande plan framhålla att utskottet inte har
några invändningar mot den i finansplanen allmänna redovisningen av
målsättningarna för den ekonomiska politiken. Det övergripande målet måste som
också uttalas i finansplanen vara att få ned arbetslösheten.
Åtgärderna för att stabilisera statsskulden får inte dra ut på tiden och den
kraftiga finanspolitiska åtstramning som därvid är nödvändig måste ha en
fördelningspolitiskt acceptabel inriktning.
Även om utskottet godtar regeringens allmänna målsättningar för den
ekonomiska politiken kan emellertid inte de arbeslöshetsnivåer, som enligt
regeringens egna bedömningar kan bli resultatet av den nu i budgetpropositionen
föreslagna politiken, godtas. Utskottet anser ej heller att de klass- och
könspolitiska följderna är tillräckligt genomtänkta. Kvinnor och
låginkomsttagare drabbas relativt sett alldeles för hårt av de föreslagna
besparingarna och de gynnas inte tillräckligt av den föreslagna arbetsmarknads-
och näringspolitiken. De åtgärder som föreslås på miljöpolitikens område är
otillräckliga.
Innan utskottet ger sin syn på inriktningen av den ekonomiska politiken vill
utskottet framhålla att regeringens bedömning att det under mandatperioden
krävs en ytterligare budgetförstärkning av storleksordningen 20 miljarder är
väl avvägd. Det förtjänar också påpekas att den alternativa inriktning av den
ekonomiska politiken som utskottet föreslår i detta betänkande inte innebär
någon ytterligare budgetbelastning i jämförelse med förslaget i finansplanen.
Kraven på en ändrad inriktning av den ekonomiska politiken
De områden där utskottets uppfattning om utformningen av den ekonomiska
politiken skiljer sig från den inriktning som presenteras i finansplanen gäller
främst fördelnings-, arbetsmarknads- och penningpolitiken.
Fördelningspolitiken
Regeringen borde enligt utskottets mening ha tagit ytterligare steg för att
åstadkomma en rättvisare fördelningspolitisk profil på budgetsaneringen. Detta
är ett skäl till att det krävs vissa ytterligare skattehöjningar på högre
inkomster samt skarpare åtgärder för en rättvis användning av de stora
vinsterna i banker och exportföretag.
Regeringen anför i finansplanen att utrymmet för ytterligare skattehöjningar
är begränsat. Utskottet kan i huvudsak dela denna uppfattning, men menar att
statsfinansiella och fördelningspolitiska skäl talar för att vissa ytterligare
skattehöjningar ändå är nödvändiga. Som utskottet ser det kan i nuläget detta
behov uppskattas till ca 9 miljarder kronor.
Regeringen har avsatt ett utrymme på 2 miljarder kronor för sänkt
företagsskatt. Enligt utskottets mening talar budget- och fördelningspolitiska
skäl mot att regeringen gör en sådan utfästelse. Om skattesänkningar skall
göras inom företagssektorn bör de dock styras så att de främst gynnar mindre
företag.
Den kommande avtalsrörelsen kan bli mycket svår. En explosiv vinstutveckling
i den exportinriktade industrisektorn slår lätt över i en snabb löneökningstakt
i den exportinriktade industrin, följt av kompensationskrav från grupper i den
icke-konkurrensutsatta sektorn där utrymmet för lönehöjningar är minimalt.
Resultatet av en sådan utveckling skulle enbart bli en stärkt tudelning av
arbetsmarknaden där framför allt den offentliga verksamheten skulle drabbas
hårt. Det avgörande är att vinsterna i industrin leder till produktiva
investeringar som kommer hela samhället till del och att vinsterna inte blir
till förmögenhetsökning för de redan rika. Det skulle vara en fördel om
avtalsrörelsen leder till löneökningar som totalt ligger i nivå med vad
produktivitetsökningen i Sverige och prisökningarna i omvärlden medger. Men det
krävs då också en solidarisk omfördelning av löneutrymmet till förmån för
låglönegrupper. Detta är ett ansvar som skall tas av parterna på
arbetsmarknaden, men utskottet vill understryka att vi politiker kan underlätta
genom en stark fördelningspolitik.
Penningpolitiken
Utskottet återkommer till penningpolitiken längre fram i betänkandet.
Utskottet vill i detta sammanhang dock erinra om att bekämpningen av
arbetslösheten måste vara överordnad prisstabiliseringsmålet. Om så inte blir
fallet kan den förda penningpolitiken bli en tvångströja som omöjliggör
ansträngningarna att komma ur det svåra läge som råder på arbetsmarknaden.
Arbetsmarknadspolitikens inriktning
Utskottet ser det som positivt att regeringen anvisar omfattande resurser
till arbetsmarknads- och sysselsättningspolitiken. Men utskottet vill ändå
understryka att regeringens ambitionsnivå är otillräcklig och att det anvisade
sättet att utnyttja dessa resurser är otillfredsställande.
En viktig målsättning måste vara att den öppna arbetslösheten skall ner
ordentligt under 5 % år 1998. Historiskt sett är detta ändå en mycket hög
arbetslöshetsnivå i Sverige. Detta mål måste uppfyllas om vi skall klara nästa
konjunkturnedgång utan att vi fastnar i en permanent massarbetslöshet, med
förödande återverkningar på människors sociala situation och utan att våra
möjligheter att upprätthålla de offentliga trygghetssystemen går förlorade.
Till skillnad från vad som anges i finansplanen och den senaste
långtidsutredningen, (LU-95 SOU 1995:4), anser utskottet att målsättningen är
realistisk. Då har hänsyn tagits till att den strukturella delen av
arbetslösheten i Sverige med all säkerhet ökat under senare år.
För att arbetslösheten skall komma ner under 5 % år 1998 krävs enligt
utskottets uppfattning dels fler riktade åtgärder för fler jobb och
utbildningsplatser, dels en kommunakut på ca 2 miljarder kronor detta
budgetår. För att finansiera dessa nödvändiga åtgärder krävs vissa ytterligare
skatte- och avgiftshöjningar. Nyanställningsstödet på 7 miljarder kronor är
alltför passivt och generellt utformat. Dessutom har inte regeringen anvisat
någon finansiering av nyanställningsstödet. Detaljerade förslag inom det
arbetsmarknadspolitiska området måste utarbetas under våren.
Arbetslösheten bland invandrade kvinnor och män har ökat kraftigt. En
förklaring till denna negativa utveckling kan vara att utländska medborgare av
båda könen i stor utsträckning arbetade inom tillverkningsindustrin där
sysselsättningen gått ned. Den utvecklingen måste brytas.
Utbildningen är strategisk för att åstadkomma högre sysselsättning och
ekonomiska framsteg över huvud taget. En mer adekvat beteckning på det som
tidigare kallades "arbetslinjen" vore i dag "utbildningslinjen". Utskottet ser
positivt på regeringens offensiva satsningar på utbildningsverksamhet för
arbetslösa. Det finns dock en tendens att regeringen i alltför stor
utsträckning glömmer det "ordinarie" utbildningsväsendet.
Utbildningsverksamheten måste ligga på en hög nivå också efter 1996.
En ekonomisk politik som gäller för hela mandatperioden
Utskottet anser att det skulle vara en stor fördel om riksdagen under våren
och försommaren kan fatta beslut om en ekonomisk politik som gäller hela
mandatperioden och som gör att den stora folkmajoriteten upplever denna som
både stabil och rättvis. Detta är också avgörande för att det stora privata
sparandeöverskottet skall kunna omsättas i effektiv efterfrågan så att också
hemmamarknadsföretagen vågar anställa fler. Då är det också möjligt att värna
om skolan, omsorgen och vården samt om den internationella solidariteten.
Samtidigt står Sverige nu inför en mycket svår balansakt: att stärka budgeten
utan att därigenom avbryta den ekonomiska uppgången. Arbetsmarknadspolitikens
inriktning, familjepolitiken och särskilt frågan om barnbidraget samt
sjukförsäkringen är exempel på frågor som kräver särskilt noggrann prövning. De
slutliga förslagen som skall föreläggas riksdagen bör på dessa områden breddas
med sikte på att svenska folket i tid före avtalsrörelsens avgörande skede
skall få reda på vad som kommer att inträffa.
Det är således utskottets uppfattning att det behövs en helhetsuppgörelse för
hela mandatperioden och att denna skall vara förankrad hos arbetarrörelsens
båda partier.
Vad utskottet här framfört innebär en god överensstämmelse med utformningen
av de riktlinjer för den ekonomiska politiken som redovisas i motion
Fi218 (v).
I motion Fi212 (mp) framförs synpunkter på miljöpolitiken som utskottet i
många avseenden kan dela. Förslag i motionen till lösning av den nu aktuella
krisen i den svenska ekonomin saknar emellertid enligt utskottets mening
realism.
Det förslag till inriktning av den ekonomiska politiken som framförs i
motionerna Fi210 (m), Fi211 (fp), Fi216 (kds) och Fi219 (c) avvisas av
utskottet.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken
att riksdagen med avslag på proposition 1994/95:100 bilaga 1 yrkande 1 samt
motionerna 1994/95:Fi210 yrkande 1, 1994/95:Fi211 yrkandena 1 och 3,
1994/95:Fi212 yrkandena 1--4, 6 och 9, 1994/95:Fi216 yrkandena 1 och 5,
1994/95:Fi219 yrkande 1 och 1994/95:A807 yrkande 1 godkänner vad som förordats
i motion 1994/95:Fi218 yrkande 1 och som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,
3. Allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken (mom. 1)
Roy Ottosson (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som under rubriken Utskottets
förslag till inriktning av den ekonomiska politiken börjar med "På samma" och
slutar med "och A807 (c) yrkande 1" bort ha följande lydelse:
Det är utskottets bestämda uppfattning att den ekonomiska politiken måste
utgå från och underställas ekologiska, sociala, kulturella och demokratiska
målsättningar. Den ekonomiska krisen måste angripas på ett både djupare och
bredare sätt än vad som sker i dag. Som närmare utvecklas i Miljöpartiet de
grönas motion Fi212 beror statens nuvarande ekonomiska problem bl.a. på
följande fem orsaker: (1) en fastlåsning vid en felaktig struktur på t.ex.
pensions-, arbetstids- och skatteområdena, (2) en underfinansierad
skattereform, (3) en nedmontering av spelreglerna för marknaden,
(4) överkonsumtionen under den senaste högkonjunkturen och (5) det grova
misstaget att knyta kronan till ecun.
Huvudmålen för den ekonomiska politiken måste vara långsiktig överlevnad,
global solidaritet och deltagande demokrati. Aktiva steg i denna riktning måste
enligt utskottet tas redan under denna mandatperiod. Det finns inga
motsättningar mellan dessa mål och ambitionerna att uppnå statsfinansiell
balans och att minska arbetslösheten. Däremot kan ett fortsatt traditionellt
tänkande, som innebär att såväl arbetslösheten som statens budgetunderskott
minskas genom åtgärder som står i motsatsförhållande till dessa tre huvudmål,
inte accepteras.
Utskottet vill i sammanhanget betona att den ekonomiska politiken måste bygga
på marknadsekonomiska principer och synsätt. Marknadsekonomin skall utvecklas
och förstärkas genom tydligare och effektivare spelregler som säkerställer sund
konkurrens mellan företag och som motverkar alla former av monopol eller
oligopol. Externa eller framtida kostnadseffekter, som t.ex. miljökostnader,
skall i hög grad byggas in i prisbilden med hjälp av skatter och avgifter.
Därigenom kan andra skatter, främst de som belastar själva arbetskraften,
minskas. Med en sådan ekonomisk politik gynnas en utveckling mot effektivare
resursanvändning och bättre hushållning. Detta utgör grundvalen för fortsatt
välstånd i ett samhälle i ekologisk balans.
Utskottet delar uppfattningen att det är synnerligen angeläget med en
skyndsam sanering av de offentliga finanserna. Det är av grundläggande
betydelse att de skrämmande stora ränteutgifterna minskas. Utskottet
konstaterar att EU-medlemskapet inneburit betydande merutgifter som ytterligare
försvårar den nödvändiga budgetsaneringen. Enligt utskottets mening måste
förstärkningen av budgeten bestå av ungefär lika stora delar skattehöjningar
som besparingar. Det är av stor vikt att sammansättningen är sådan att
investeringar, teknisk utveckling och produktion i framför allt långsiktigt
hållbara framtidsbranscher tar fart. Budgetförstärkningen måste även i övrigt
ske på ett ekologiskt och socialt ansvarsfullt sätt.
Arbetslösheten måste också minska. Utskottet menar i likhet med Miljöpartiet
de gröna att en radikal minskning kan ske genom skatteväxling, sänkt
normalarbetstid och tidsbegränsade akutåtgärder för att dela på jobben. Den
offentliga sektorn kan lägga mänskliga aspekter på vård, omsorg och utbildning
utan att snegla på vinstkrav. Bl.a. därför anser utskottet att det är angeläget
att den offentliga sektorn inte utarmas på resurser. Sänkta offentliga utgifter
skall i första hand styras mot transfereringar till grupper som har det
förhållandevis bra och till sektorer som t.ex. militärt försvar och
motorvägsutbyggnader. Det finns starka skäl att genomföra skatteväxling, dvs.
förändra skatterna så att skatt och avgifter på arbete minskas och motsvarande
höjningar sker på energi, råvaror och utsläpp. Det finns också anledning att
förskjuta innehållet i den offentliga sektorn till att mer inriktas på att
upprätthålla och utveckla kvaliteten inom vård, omsorg och utbildning än att
garantera inkomstgaranti för dem som har höga eller relativt höga inkomster.
Utskottet anser att regeringens bedömning att det privata sparandet kommer
att minska inte är trovärdig. Allmänhetens förtroende för ekonomins
funktionssätt och statens finanser har sannolikt minskat drastiskt efter de
senaste årens starka lågkonjunktur. Den nyligen genomlidna bank- och
finanskrisen liksom statens snabbt växande underskott stimulerar snarare till
ett långsiktigt ökande sparande. Nödvändiga nedskärningar i
transfereringssystemen har troligen samma inverkan. Utskottets bedömning är
därför att sparkvoten trendmässigt kommer att öka mot en nivå som är väsentligt
högre än i dag. Av detta skäl bör företagande ytterligare stimuleras, bl.a.
genom generellt sänkta arbetsgivaravgifter. För att stimulera en återhämtning
av den privata konsumtionen bör låginkomsttagare undantas från besparingar då
just denna grupp är särskilt benägen att öka sin konsumtion snarare än sitt
sparande.
Vad utskottet här anfört om riktlinjer för den ekonomiska politiken med
anledning av motion Fi212 (mp) yrkandena 1--4, 6 och 9 bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken
att riksdagen med avslag på proposition 1994/95:100 bilaga 1 yrkande 1 och
motionerna 1994/95:Fi210 yrkande 1, 1994/95:Fi211 yrkandena 1 och 3,
1994/95:Fi216 yrkandena 1 och 5, 1994/95:Fi218 yrkande 1, 1994/95:Fi219
yrkande 1 och 1994/95:A807 yrkande 1 godkänner vad som förordats i motion
1994/95:Fi212 yrkandena 1--4, 6 och 9 och som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,
4. Forum för att behandla frågor om långsiktigt hållbar ekonomisk tillväxt
(mom. 2)
Roy Ottosson (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som under rubriken
Forum för att behandla frågor om långsiktigt hållbar
tillväxt börjar med "I dessa" och slutar med "yrkande 3" bort
ha följande lydelse:
I dessa motioner behandlas viktiga frågor med anknytning
till den kommande ekonomiska utvecklingen. Det är
utskottets uppfattning att de bör ges en betydligt mer
framskjuten plats än hittills inom ramen för det arbete
som utförs i regering och riksdag och inom de verk och
forskningsinstitutioner som är berörda. Det är, som
framhålls i motion Fi204 (s), av stor vikt att de långsiktiga
samhällsfrågorna ges en starkare ställning med hänsyn till
att kortsiktiga problem tenderar att dominera den
politiska vardagen. Utskottet instämmer också i den
uppfattning som framförs i motionen att de kortsiktiga
problemen och kriserna i samhället ofta är resultatet av
bristande långsiktighet i de politiska besluten. Utskottet
vill därför för sin del särskilt framhålla vikten av att
ett parlamentariskt forum inrättas för debatt och
rekommendationer i långsiktiga miljöresurs- och
fördelningsfrågor.
Utskottet tillstyrker med det anförda vad som i denna del
föreslås i motion Fi204 (s) yrkande 1 samt avslår motionerna
Fi204 (s) yrkande 2 och Fi216 (kds) yrkande 3.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande
lydelse:
2. beträffande forum för att behandla frågor om långsiktigt
hållbar ekonomisk tillväxt
att riksdagen med bifall till motion 1994/95:Fi204
yrkande 1 samt med avslag på motionerna 1994/95:Fi204
yrkande 2 och 1994/95:Fi216 yrkande 3 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
5. Fördelningspolitiken (mom. 5)
Anne Wibble (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande under rubriken
Fördelningspolitiken som börjar med "Utskottet gör" och slutar med "yrkande
4" bort ha följande lydelse:
Utskottet konstaterar att regeringens besparingspolitik tycks sakna medvetna
fördelningspolitiska prioriteringar. Den enda principen tycks ha varit att alla
områden skall beröras, dvs. osthyvelsprincipen. Utskottet anser tvärtom att
medvetna politiska avvägningar är nödvändiga så att socialliberala värderingar
och generell välfärd kan upprätthållas och utvecklas.
Regeringens förslag om sänkt ersättningsnivå i sjukförsäkringen för att
betala för slopandet av karensdagen är enligt utskottet både strukturellt och
fördelningspolitiskt felaktigt. Utskottet delar uppfattningen i Folkpartiets
partimotion Fi211 att det är viktigare att slå vakt om de långtidssjukas än om
de korttidssjukas ersättning.
Den sänkta ersättningsnivån inom föräldraförsäkringen riskerar att få
negativa effekter på jämställdheten mellan kvinnor och män och därmed
kvinnornas möjligheter att göra sig gällande på arbetsmarknaden. Detsamma
gäller förslaget att avskaffa barntillägget inom SVUX och SVUXA.
Utskottet konstaterar att flera undersökningar har påvisat att
räntesubventionerna inom bostadspolitiken har mycket godtyckliga
fördelningseffekter. De kan därför reduceras. En viss höjning av
bostadsbidraget för barnfamiljerna kan då bli nödvändig.
I finansplanen föreslås också enligt utskottets uppfattning orimliga
nedskärningar inom t.ex. u-landsbiståndet till de allra fattigaste och i fråga
om stödet till de handikappade. Utskottet kan inte biträda dessa förslag. De är
ytterligare exempel på hur bristen på fördelningspolitiska prioriteringar leder
till orättvisa effekter.
Utskottet tillstyrker att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad som anförts om fördelningspolitiska prioriteringar i motion Fi211 (fp)
yrkande 4.
dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:
5. beträffande fördelningspolitiken
att riksdagen med bifall till motion 1994/95:Fi211
yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om
fördelningspolitiska prioriteringar,
6. Fördelningspolitiken (mom. 5, motiveringen)
Lars Tobisson (m), Sonja Rembo (m), Lennart Hedquist (m), Fredrik Reinfeldt
(m) och Mats Odell (kds) anser att den del av utskottets yttrande som under
rubriken Fördelningspolitiken börjar med "Utskottet gör" och slutar med "i
samhället" bort ha följande lydelse:
I motion Fi211 (fp) under rubriken "10.2 Prioriteringarna" förordas flera
fördyrande åtgärder inom socialpolitikens område. Med hänsyn till rådande
statsfinansiella läge måste sådana utgiftsökningar undvikas. Motionärerna har
dessutom liksom regeringen glömt orättvisan mellan barnfamiljer inom och
barnfamiljer utanför den offentliga barnomsorgen. För att besparingarna skall
bli sunda och rättvisa bör vårdnadsbidraget återinföras.
7. Fördelningspolitiken (mom. 5, motiveringen)
Per-Ola Eriksson (c) anser att den del av utskottets yttrande som under
rubriken Fördelningspolitiken börjar med "Utskottet gör" och slutar med "i
samhället" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar motionärernas uppfattning att regeringen gör
fördelningspolitiska felprioriteringar i arbetet med saneringen av
statsfinanserna. Bättre prioriteringar till lägre kostnad kan dock åstadkommas
på andra sätt än de som motionärerna föreslår, exempelvis genom införandet av
ett barnkonto och en ny arbetslivsförsäkring enligt de modeller som
Centerpartiet har framlagt.
8. Fördelningspolitiken (mom. 5, motiveringen)
Roy Ottosson (mp) anser att den del av utskottets yttrande som under rubriken
Fördelningspolitiken börjar med "Utskottet gör" och slutar med "i
samhället" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar motionärernas uppfattning att regeringen gör
fördelningspolitiska felprioriteringar i arbetet med saneringen av
statsfinanserna. Inte minst har miljön prioriterats ned. På
socialförsäkringarnas område kan besparingarna göras både större och rättvisare
än med motionärernas förslag genom ett nytt socialförsäkringssystem med "brutet
tak" i enlighet med Miljöpartiets budgetmotion. Därigenom undantas
låginkomsttagare från besparingen.
9. Strukturpolitiken (mom. 6)
Johan Lönnroth (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande under rubriken
Strukturpolitiken som börjar med "Utskottet vill" och slutar med "yrkande
4" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser inte att det har talats klarspråk om innebörden av de
förändringar i socialförsäkringssystemen som regeringen föreslår. De klass- och
könspolitiska följderna har inte redovisats tillräckligt. Att ekonomin har
blivit tudelad -- en exportsektor med stora vinster och hopp om rejäla lönelyft
och en offentlig sektor vars anställda lämnas i sticket -- kan ingen längre
förneka. Det är både oansvarigt och farligt att i detta läge ytterligare späda
på orättvisorna med sänkningar i ersättningsnivåerna för sjuka och arbetslösa.
Helt uppenbart är att de kategorier anställda som har turen att befinna sig på
"rätt" ställe i produktionen kommer att kräva och få tilläggsförsäkringar för
att kompensera sig för förändringarna. Därmed får vi ett korporativt
systemskifte i socialförsäkringarna och överger den generella välfärdens
princip.
Kvinnor är mer beroende av socialförsäkringarna än männen. Nedskärningar i
socialförsäkringssystemen kommer därför att drabba kvinnor hårdare än män.
Finansplanens "analys" av nedskärningarnas effekter för kvinnor resp. män är
mycket grund och kan inte godkännas som redovisning av budgetpropositionens
strukturpolitiska effekter. Med hänvisning till det anförda tillstyrker
utskottet motion Fi218 (v) yrkande 4.
dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:
6. beträffande strukturpolitiken
att riksdagen med bifall till motion 1994/95:Fi218
yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
10. Strukturpolitiken (mom. 6, motiveringen)
Lars Tobisson, Sonja Rembo, Lennart Hedquist och Fredrik Reinfeldt (alla m)
anser att den del av utskottets yttrande under rubriken Strukturpolitiken
som börjar med "Utskottet vill" och slutar med "av jämställdhetsministern" bort
ha följande lydelse:
Den ökning av ersättningsnivåerna som Socialdemokraterna genomförde under
1980-talet i praktiskt taget samtliga transfereringssystem bidrog starkt till
den snabba ökningen av de offentliga utgifterna när lågkonjunkturen kom 1990.
De saneringsåtgärder som nu krävs måste ofrånkomligen innehålla en lång rad
kontroversiella beslut. Det är dock uppenbart att när besparingar sker genom
reducering av ersättningar som har försvagat arbetsviljan och minskat
flexibiliteten på arbetsmarknaden, blir den långsiktiga följden en lägre
strukturell arbetslöshet, ett högre arbetskraftsdeltagande och därmed ett lägre
strukturellt underskott. Om sänkningarna skulle bidra till utvecklingen av en
flexibel, kundorienterad privat socialförsäkringsrörelse där konkurrensen
pressar premierna och medger individuella lösningar för försäkringstagarna vore
mycket vunnet både för samhällsekonomin och för medborgarna.
11. Strukturpolitiken (mom. 6, motiveringen)
Per-Ola Eriksson (c) anser att den del av utskottets yttrande under rubriken
Strukturpolitiken som börjar med "Utskottet vill" och slutar med "av
jämställdhetsministern" bort ha följande lydelse:
Utskottet vill betona att socialförsäkringssystemen måste utformas så att de
ger en ordentlig trygghet för medborgarna. Det innebär helt andra lösningar än
vad som föreslås i motion Fi218 (v). Enligt utskottets mening måste det
lappverk som dagens socialförsäkringssystem utgör ersättas med ett helt nytt
system baserat på grundtrygghet. Därigenom skapas en bättre rättvisa. De
förslag till besparingar inom familjepolitiken och arbetslöshetsersättningen
som regeringen presenterat leder till ökade klyftor och skapar oro för
välfärdspolitiken. Även mot denna bakgrund är det motiverat att snarast forma
socialförsäkringssystem som ger människorna en god grundtrygghet, vilket
utförligt redovisats i Centerns motioner.
12. Strukturpolitiken (mom. 6, motiveringen)
Anne Wibble (fp) anser att den del av utskottets yttrande under rubriken
Strukturpolitiken som börjar med "Utskottet vill" och slutar med "av
jämställdhetsministern" bort ha följande lydelse:
Utskottet vill understryka att de flesta av de svenska socialförsäkringarna
har generell omfattning. Emellertid är det inte försvarligt att sänka nivån i
föräldraförsäkringen och sjukförsäkringen på det sätt som regeringen föreslår.
Jämställdheten mellan kvinnor och män äventyras och de fördelningspolitiska
effekterna för långtidssjuka är orimliga. Utskottet kan dock knappast hålla med
motionärerna om att dessa effekter inte har kartlagts och analyserats. De
framgår tvärtom väl i Folkpartiets budgetmotion.
13. Strukturpolitiken (mom. 6, motiveringen)
Mats Odell (kds) anser att den del av utskottets yttrande under rubriken
Strukturpolitiken som börjar med "Utskottet vill" och slutar med "av
jämställdhetsministern" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att regeringens förslag till besparingar i ersättningarna
till de sjuka och barnfamiljerna bör få en mer rättvis fördelningspolitisk
inriktning i linje med vad som anförs i den Kristdemokratiska motionen.
Utskottet anser till skillnad från motionärerna att det är något positivt att
de enskilda människorna och familjerna får större möjligheter att själva välja
ett starkare försäkringsskydd, eller att själva välja hur de ska leva under den
tid familjestödet faller ut. Motionens skrivningar antyder en hållning som
utskottet inte delar.
14. Etikens och institutionernas betydelse för den långsiktiga ekonomiska
utvecklingen (mom. 7)
Mats Odell (kds) anser
dels att den del av utskottets yttrande under rubriken Etikens och
institutionernas roll för den långsiktiga ekonomiska utvecklingen som börjar
med "Utskottet vill" och slutar med "yrkande 4" bort ha följande lydelse:
Utskottet konstaterar, att det speciella med nobelpristagaren Douglass C.
Norths institutionsbegrepp är att det innefattar både normer och
formella regler. De frikopplas inte från varandra, utan etiska normer och
värderingar ses som jämbördiga lagarna. Detta är ett synsätt som utskottet
finner utomordentligt insiktsfullt. De etiska normerna i vårt samhälle har
vuxit fram ur en judisk kristen etik och västerländsk humanism. Den s.k.
gyllene regeln är en maxim som återspeglas i den fungerande marknadsekonomins
grundprincip "Avtal ska hållas", i en slogan som "Rör inte min kompis" och i
kvinnorörelsens upprop "Hela lönen, halva makten". I ett samhälle där de goda
etiska traditionerna vårdas fungerar handel och industri väl, därför att
parterna slipper ägna tid och pengar åt att skaffa sig garantier mot
"motståndarens" försök att luras och bedra. I ett sådant samhälle, med låga
transaktionskostnader, optimeras möjligheterna för ekonomisk tillväxt.
Utskottet anser liksom motionärerna att dessa fakta bör lyftas fram på ett
tydligare sätt i regeringens ekonomiska dokument. Utskottet tillstyrker
motionerna Fi203 (kds) och Fi216 (kds) yrkande 4.
dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:
7. beträffande etikens och institutionernas betydelse för den långsiktiga
ekonomiska utvecklingen
att riksdagen med bifall till motionerna 1994/95:Fi203 och 1994/95:Fi216
yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
15. Etikens och institutionernas betydelse för den långsiktiga ekonomiska
utvecklingen (mom. 7, motiveringen)
Per-Ola Eriksson (c), Lars Tobisson (m), Sonja Rembo (m), Lennart Hedquist
(m), Anne Wibble (fp) och Fredrik Reinfeldt (m) anser att den del av utskottets
yttrande under rubriken Etikens och institutionernas betydelse för den
långsiktiga ekonomiska utvecklingen som börjar med "Utskottet vill" och
slutar med "som räknas" bort ha följande lydelse:
Att goda normer är betydelsefullt för utvecklingen i samhället är enligt
utskottets mening självklart. Tydliga spelregler i ekonomin och en
incitamentsstruktur som främjar arbetsmoralen och viljan att investera är
nödvändigt för ett samhälles ekonomiska tillväxt. Insikt om detta måste
genomsyra varje regering och avspeglas i dess ekonomiska dokument. Om
regeringen, som den nu sittande, brister i insikt om vikten av ovan nämnda
värden är det poänglöst för riksdagen att genom tillkännagivanden tvinga fram
uttalanden som bara får tjäna som retoriska utsmyckningar.
16. Åtgärder för att motverka stora löneskillnader (mom. 8)
Johan Lönnroth (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som under rubriken Åtgärder för
att motverka stora löneskillnader börjar med "Med anledning av motionen" och
slutar med "motion Fi215 (s)" bort ha följande lydelse:
Med anledning av motionen vill utskottet anföra följande. Som framhållits i
den nyligen publicerade långtidsutredningen finns det tecken som pekar på att
en ojämn inkomst- och förmögenhetsfördelning hämmar tillväxten. Insikterna om
detta har också börjat sprida sig i industrin, där ledande företrädare
kritiserar matematiskt fastställda bonussystem för styrelser och VD, s.k.
tantiem, just för att de kan leda till allmänt kraftigt höjda lönekrav och
därmed till stigande kostnader för produktionen.
De är dock svårt att veta vilken effekt sådana självsanerande åtgärder kan
få. Det kan därför också vara bra om statsmakterna prövar olika
ekonomisk-politiska medel att motverka de ökade löneskillnaderna på sätt som
framhålls i motion Fi215 (s).
Utskottet tillstyrker med det anförda motion Fi215 (s).
dels att utskottets hemställan under 8 bort ha följande lydelse:
8. beträffande åtgärder för att motverka stora löneskillnader
att riksdagen med bifall till motion 1994/95:Fi215 hos regeringen hemställer
om en utredning med uppgift att föreslå medel att motverka stora
löneskillnader,
17. Åtgärder för att motverka stora löneskillnader (mom. 8, motiveringen)
Lars Tobisson (m), Sonja Rembo (m), Lennart Hedquist (m), Anne Wibble (fp),
Fredrik Reinfeldt (m) och Mats Odell (kds) anser att den del av utskottets
yttrande som under rubriken Åtgärder för att motverka stora löneskillnader
börjar med "Med anledning av motionen" och slutar med "motion Fi215 (s)" bort
ha följande lydelse:
Med anledning av motionen vill utskottet anföra följande. Lönesättningen i
företagen och allmänt på arbetsmarknaden är inte en fråga för riksdagen. Motion
Fi215 (s) bör därför avslås av riksdagen.
18. Lönepolitik i offentlig sektor (mom. 9)
Johan Lönnroth (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som under rubriken Lönepolitik
i offentlig sektor börjar med "En huvuduppgift" och slutar med "och Fi209
(v)" bort ha följande lydelse.
En huvuduppgift för statsmakterna är att sanera de offentliga finanserna. För
detta krävs måttliga löneökningar i offentlig sektor, vilket i sin tur
förutsätter att också löntagarna på den privata sidan visar återhållsamhet i
sina lönekrav. Men det är inte möjligt att åstadkomma detta om högre chefer och
styrelsemedlemmar i bolag och offentliga institutioner får orimligt stora löner
och arvoden.
Lönerna skall i princip sättas genom förhandlingar mellan arbetsmarknadens
parter. Men riksdag och regering har en viktig opinionsbildande roll för
lönebildningen. Det borde vara möjligt att stadfästa normer för högsta lön i
offentlig verksamhet och därmed också indirekt påverka normerna för
lönesättning i den privata sektorn. När det gäller besluten om styrelsearvoden
i statliga företag har regeringen också i sin egenskap av ägarföreträdare på
bolagsstämmor ett direkt ansvar. Eftersom det är dessa styrelser som
fastställer individuella löner för vissa chefer har regeringen därmed också ett
indirekt -- men påtagligt -- ansvar för dessa.
Utskottet tillstyrker med det anförda Fi205 (v) och Fi209 (v). Därmed
tillgodoses i huvudsak motion Fi206 (s).
dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande lydelse:
9. beträffande lönepolitik i offentlig sektor
att riksdagen med bifall till motionerna 1994/95:Fi205 och 1994/95:Fi209
samt med anledning av motion 1994/95:Fi206 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,
19. Lönepolitik i offentlig sektor (mom. 9, motiveringen)
Lars Tobisson (m), Sonja Rembo (m), Lennart Hedquist (m), Anne Wibble (fp)
och Fredrik Reinfeldt (m) anser att den del av utskottets yttrande som under
rubriken Lönepolitik i offentlig sektor börjar med "Med tanke på" och
slutar med "politiska nivån" bort utgå.
20. Skapandet av en ekonomisk och monetär union (mom. 10)
Johan Lönnroth (v) och Roy Ottosson (mp) anser
dels att det före den del av utskottets yttrande som under rubriken
Skapandet av en ekonomisk och monetär union börjar med "I motion K224" bort
införas ett stycke med följande lydelse:
Även i Vänsterpartiets motion om Sveriges roll och uppgifter i EU (motion
K218), som remitterats till konstitutionsutskottet, krävs att Sverige bör verka
för att EMU-projektet övervägs i sin helhet. I stället bör ett frivilligt
växelkurssamarbete och åtgärder mot spekulation genomföras. Vidare bör Sverige
inom EU föra fram krav på att mellanstatliga program utarbetas mot arbetslöshet
och för räntesänkningar.
dels att den del av utskottets yttrande som under rubriken Skapandet av
en ekonomisk och monetär union börjar med "Riksdagen har" och slutar med
"motionen avstyrks" bort ha följande lydelse:
Riksdagen har tidigare under hösten 1994 i samband med antagandet av
EU-avtalet uttryckt uppfattningen att Sverige vill delta i den framväxande
ekonomiska monetära unionen. Samtidigt betonades att riksdagen skall avgöra om
Sverige skall gå med i den s.k. tredje fasen av EMU som bl.a. medför gemensam
valuta och centralbank. Denna bestämda svenska inställning noterades också till
förhandlingsprotokollet om medlemskap i unionen. I den svenska folkomröstningen
om medlemskap i unionen förutsattes också att Sverige tills vidare stannar
utanför den monetära unionens tredje fas.
Utskottet anser för sin del, i likhet med vad som anförs i Miljöpartiets
partimotion U502, att svenska regeringen skall verka för att den tredje fasen
av EMU inte genomförs. Varje medlemsland i europeiska unionen bör även
fortsättningsvis ha sin egen ekonomiska politik, egna valuta och egen
centralbank. Samarbetet inom unionen bör inte drivas så långt att i praktiken
en ny superstat bildas, vilket utskottet anser skulle bli fallet om tredje
fasen av EMU verkligen genomfördes.
Utskottet tillstyrker med det anförda motion U502 (mp) yrkande 7 och
avstyrker motionerna K224 (kds) yrkandena 7 och 8 samt Fi207 (c) yrkande 2.
dels att utskottets hemställan under 10 bort ha följande lydelse:
10. beträffande skapandet av en ekonomisk och monetär union
att riksdagen med bifall till motion 1994/95:U502
yrkande 7 samt med avslag på motionerna 1994/95:Fi207 yrkande 2 och
1994/95:K224 yrkandena 7 och 8 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
21. Offentliggörande av IMF:s ekonomiska rapporter (mom. 13)
Lars Tobisson (m), Sonja Rembo (m), Lennart Hedquist (m), Fredrik Reinfeldt
(m) och Roy Ottosson (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som under rubriken
Offentliggörande av IMF:s ekonomiska rapporter börjar med "Utskottet delar"
och slutar med "motion Fi201 (m)" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar motionärernas uppfattning att fördelarna överstiger
nackdelarna av att offentliggöra de sammanfattande synpunkterna, s.k.
concluding remarks, i IMF:s ekonomiska rapporter. "Peer pressure", eller på
svenska grupptryck från kolleger, är ett viktigt inslag i mellanstatligt
ekonomisk-politiskt samarbete. Det gäller i OECD, i EU och mellan
medlemsländerna i IMF. OECD-rapporterna är redan offentliga och även EU har i
vissa lägen rätt att publicera rapporter angående medlemsländernas ekonomiska
politik.
Det finns visserligen en viss risk att vetskapen om att sammanfattningen av
rapporten skall publiceras kan verka hämmande på regeringens och Riksbankens
villighet att lämna ut information till IMF:s experter. Denna risk skall
emellertid inte överdrivas. Huvuddelen av diskussionerna med regeringen förs
mot bakgrund av sådant material som är offentligt, exempelvis finansplanen och
nationalbudgeten. Delar av innehållet i IMF:s rapporter läcker dessutom varje
år ut till pressen, kanske därför att det ligger i varje regerings intresse att
få stöd från utländsk expertis för förändringar som kan stöta på motstånd hos
egna intressegrupper. Det vore mot denna bakgrund en fördel om media och
allmänhet kunde få ta del av de sammanfattande synpunkterna i oförvanskat
skick.
Utskottet delar sålunda de moderata motionärernas förslag att IMF-rapporterna
skall offentliggöras och tillstyrker motion Fi201 (m).
dels att utskottets hemställan under 13 bort ha följande lydelse:
13. beträffande offentliggörande av IMF:s ekonomiska rapporter
att riksdagen med bifall till motion 1994/95:Fi201 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
22. Offentliggörande av IMF:s ekonomiska rapporter (mom. 13)
Johan Lönnroth (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande under rubriken Offentliggörande
av IMF:s ekonomiska rapporter som börjar med "Utskottet delar" och slutar
med "motion Fi201 (m)" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar motionärernas uppfattning att det finns skäl att
offentliggöra IMF:s ekonomiska rapporter. Hemlighetsmakeriet kring IMF:s
landrapport för Sverige bidrar bara till att ge rapporten en tyngd och status
som den inte förtjänar. Utskottet tillstyrker därför motion Fi201 (m).
dels att utskottets hemställan under 13 bort ha följande lydelse:
13. beträffande offentliggörande av IMF:s ekonomiska rapporter
att riksdagen med anledning av motion 1994/95:Fi201 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
23. Penningpolitiken (mom. 14)
Johan Lönnroth (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande under rubriken
Penningpolitiken som börjar med "Det finns" och slutar med "riksdagen sida"
bort ha följande lydelse:
Utskottet delar den uppfattning som kommer till uttryck i motion Fi218 (v)
att bekämpningen av arbetslösheten bör vara överordnad prisstabiliseringsmålet.
Penningpolitiken är alltför ensidigt inriktad på att bekämpa inflationen. Valet
av prisindex för att mäta inflationen blir dessutom avgörande för politikens
omfattning. De åtgärder som finanspolitiken kräver, skattehöjningar och
utgiftsnedskärningar, kommer att i sig påverka konsumentprisindex. Om
konsumentprisindex används som mått på inflationen kommer sannolikt Riksbanken
i ett sådant läge att höja räntorna, vilket ökar statens räntekostnader. Det
kommer att ställa än större krav på finanspolitiken. Det finns därmed risk för
att penningpolitiken och finanspolitiken kommer att motverka varandra. Såsom
nämns i Vänsterpartiets motion bör därför förändringar i nettoprisindex
tillsammans med bedömningar av arbetslöshetssituationen utgöra underlag för hur
penningpolitiken skall utformas. I det läge med hög arbetslöshet som vi nu
befinner oss i är inflationsförväntningarna måttliga.
Vad utskottet anfört med anledning av motion Fi218 (v) yrkande 3 bör
riksdagen som sin mening ge regeringen och fullmäktige i Riksbanken till känna.
Utskottet avstyrker motion Fi219 (c) yrkande 3.
dels att utskottets hemställan under 14 bort ha följande lydelse:
14. beträffande penningpolitiken
att riksdagen med bifall till motion 1994/95:Fi218 yrkande 3 samt med
avslag på motion 1994/95:Fi219 yrkande 3 som sin mening ger regeringen och
fullmäktige i Riksbanken till känna vad utskottet anfört,
24. Regler för finans- och valutamarknaden (mom. 15)
Johan Lönnroth (v) och Roy Ottosson (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som under rubriken Regler för
finans- och valutamarknaden börjar med "Finansutskottet delar inte" och
slutar med "yrkande 8" bort ha följande lydelse:
Finansutskottet delar motionärernas uppfattning att det krävs bättre
spelregler för gränsöverskridande valuta- och finansmarknader. Förslaget att
införa någon form av friktionsavgift kan vara en framkomlig väg. Därigenom
skulle en viss tröghet byggas in i systemet, utan att de fria kapitalrörelserna
skulle förhindras. De värsta avarterna av mycket snabba och stora valutaflöden
i spekulativa syften skulle då kunna undvikas. De nackdelar som den numera
avskaffade valutaregleringen hade skulle därmed minska. För att en
friktionsavgift skall vara ändamålsenlig krävs internationella
överenskommelser. Dessa bör träffas på två plan, dels inom europeiska unionen,
dels i ett större internationellt sammanhang. Utskottet vill också i
sammanhanget påtala behovet av genomlysning av valuta- och finansmarknaderna.
Därvid bör den betydligt mer öppna och tydliga hanteringen av aktier kunna vara
en förebild.
Utskottet anser att regeringen i olika internationella sammanhang skall verka
för att friktionsavgift för gränsöverskridande valuta- eller
penningöverföringar skall införas. En expertutredning skall tillsättas för att
granska olika tekniska utformningar av t.ex. friktionsavgifter som medel för
att öka trögheten på marknaden. Regeringen skall också verka för att
tröghetsskapande åtgärder för kapitalflöden mellan medlemsländerna i europeiska
unionen skall vidtas. Regeringen bör också uppmärksamma behovet av bättre
genomlysning och regler för valuta- och finansmarknader i övrigt.
Utskottet tillstyrker med det anförda vad som har yrkats i motionerna Fi202
(mp) och U502 (mp) yrkande 8. Motion Fi208 (s) avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 15 bort ha följande lydelse:
15. beträffande regler för finans- och valutamarknaden
att riksdagen med bifall till motionerna 1994/95:Fi202 och 1994/95:U502
yrkande 8 samt med avslag på motion 1994/95:Fi208 yrkande 1 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
25. Allmänna riktlinjer för budgetregleringen (mom. 17)
Lars Tobisson, Sonja Rembo, Lennart Hedquist och Fredrik Reinfeldt (alla m)
anser
dels att den del av utskottets yttrande som under rubriken Utskottets
förslag till budgetpolitiska riktlinjer börjar med "Mellan riksdagspartierna"
och slutar med "i finansplanen" bort ha följande lydelse:
Den borgerliga regeringen hade som strategi att uppnå en högre långsiktigt
icke-inflationistisk tillväxt genom strukturreformer. Denna strategi byggde
bl.a. på två fundamentala inslag, nämligen att balans i statsbudgeten skulle
uppnås genom en neddragning av de offentliga utgifterna och att ekonomins
funktionssätt skulle förbättras genom skattesänkningar och avregleringar.
Det budgetförslag som den socialistiska regeringen redovisar är en återgång
till högskattepolitik och regleringar. Av finansplanen kan man utläsa att
mellan innevarande budgetår och de tolv månaderna 1995/96 ökar statens
utgifter med 1 miljard kronor, medan statens inkomster under samma period
stiger med 38 miljarder kronor. Självfallet bromsar detta tillväxten, inte
minst inom den privata sektorn där nu alla tycks vara ense om att expansionen
måste ske.
Regeringens förutsägelse att statsskulden som andel av BNP skall nå sin
toppunkt 1997 bygger på för statsskuldsutvecklingen mycket fördelaktiga
antaganden om de närmaste årens tillväxt. Det gäller särskilt den förutspådda
ökningen av den privata konsumtionen, vilken förutsätter en kraftig neddragning
av hushållens sparande, samt den förväntade sysselsättningsökningen som i
betydande utsträckning sammanhänger med en relativt låg produktionstillväxt.
Enligt Handelns utredningsinstituts senaste prognos beräknas den privata
konsumtionen sjunka med 1,7 % i år att jämföra med regeringens prognos om
oförändrad privat konsumtion. Skulle det visa sig att utvecklingen i något
eller några avseenden inte blir så som regeringen räknar med får detta stort
genomslag på statsfinanserna.
Såsom framhålls i den moderata motionen Fi210 är den totala omfattningen av
regeringens saneringsåtgärder inte tillräcklig. Därtill kommer att avvägningen
mellan olika åtgärdstyper är olycklig. Bara på några månader har det fattats
beslut om skattehöjningar på över 55 miljarder kronor. Tillsammans med de
återregleringar som sker inom bl.a. arbetsrättens område måste detta bromsa
tillväxten och därmed också försämra möjligheterna att skapa nya, riktiga jobb
ute i företagen.
I det sparprogram på ca 20 miljarder kronor som regeringen nu presenterar
saknas på många punkter klart besked om detaljutformningen samtidigt som
programmet i andra avseenden är mycket valhänt sammansatt. Ett exempel på det
senare är det utgiftsdrivande förslaget att kombinera en sänkt enhetlig
ersättningsnivå i sjukförsäkringen på 75 % med ett slopande av
karensdagen. Hur man över huvud taget i ett sparprogram kan förorda
förändringar som sammantagna leder till utgiftsökningar med över 400 miljoner
kronor är obegripligt.
I finansplanen redovisas också ett handlingsprogram mot arbetslösheten som
uppgår till sammanlagt 42 miljarder kronor. Huvuddelen av kostnaderna påstås ha
täckts genom omfördelningar av befintliga anslag, men för budgetåret 1995/96
leder programmet till tillfälligt ökade utgifter på 2,2 miljarder kronor och
minskade intäkter till statsbudgeten på 7 miljarder kronor. Regeringen avser
att finansiera denna merbelastning med engångsvisa åtgärder men redovisar inte
hur. Utskottet finner detta agerande mycket märkligt, eftersom det innebär att
regeringen inte lever upp till en av de restriktioner man själv ställer upp för
hur budgetpolitiken skall utformas. I finansplanen, bara någon sida före det
arbetsmarknadspolitiska avsnittet, slår nämligen regeringen fast att i
fortsättningen måste "utgiftsökningar och inkomstminskningar vara fullt
finansierade genom samtidigt beslutade utgiftssänkningar eller
inkomstökningar".
En budgetpolitik med denna inrikning kan enligt utskottets mening inte ligga
till grund för den fortsatta saneringen av statsfinanserna.
I den moderata motionen Fi210 redovisas ett budgetalternativ i vilket den
statsfinansiella saneringen är en integrerad del av en sammanhållen politik för
modernisering och förnyelse av Sverige. Besparingsförslagen för vidare de
strukturella reformer som genomfördes och inleddes under den föregående
mandatperioden.
Tre strävanden har varit centrala vid utformningen av den moderata planen.
Den offentliga skulden skall inte bara begränsas utan gradvis närmas den nivå
som krävs för fullt svenskt deltagande i den europeiska monetära unionen.
De långsiktiga och strukturella förutsättningarna för företagande,
sysselsättning och tillväxt skall förbättras ytterligare.
Existerande offentliga system bör inte brytas ner genom planlösa
utgiftsminskningar utan i stället byggas om så att de bättre svarar mot den
moderna individens och den ansvarstagande familjens behov.
Utskottet delar den moderata uppfattningen att det är nödvändigt med en
kraftigare sanering än den som regeringen hittills föreslagit. Regeringens
förslag saknar helt de säkerhetsmarginaler som behövs och kan i det något
längre tidsperspektivet leda till en veritabel skuldexplosion om och när den
ekonomiska tillväxten försvagas. Om tillväxten blir bara 1/2 procentenhet lägre
per år kommer statskuldskvoten inte att stabiliseras till 1998 utan vara 4,5
procentenheter högre än i regeringens alternativ enligt Industriförbundets
beräkningar.
Enligt utskottets mening tillgodoser det moderata budgetalternativet på ett
bättre sätt än regeringens de krav som bör kunna ställas på budgetpolitiken.
Det förslaget ger, statiskt sett, ett underskott som år 1998 är ca 17 miljarder
kronor mindre än vad som framkommer i regeringens plan. Den reella skillnaden
torde dock vara avsevärt större genom att den moderata planen med dess starka
tillväxtinriktning har goda förutsättningar att ge klart lägre räntor och klart
högre sysselsättning än regeringens plan med dess starka betoning av
skattehöjningar.
Även på andra sätt än genom ett lägre underskott får man med den moderata
planen påtagligt bättre förutsättningar för att minska skuldbördan så att det
blir möjligt med ett deltagande i den ekonomiska och monetära unionen. Liksom
moderaterna uppskattar utskottet att det finns utrymme för privatiseringar av
statliga tillgångar i storleksordningen 100 miljarder kronor och att cirka
hälften av detta belopp bör kunna användas för att direkt reducera statsskulden
under den period som här diskuteras.
Såsom framhålls i den moderata motionen är det viktigt att den
statsfinansiella saneringen förenas med åtgärder som långsiktigt stärker
tillväxt- och utvecklingsmöjligheterna i Sverige. I det längre perspektivet är
det förutsättningarna för företagande och tillväxt som avgör möjligheterna till
sysselsättning och välfärd.
Utskottet ansluter sig sålunda till det moderata budgetalternativet som kan
sammanfattas på följande sätt.
Sammanställning av Moderata samlingspartiets budgetalternativ
Miljoner kronor
Utskottet tillstyrker med det anförda den inriktning av budgetpolitiken som
förordas i motion Fi210 (m) yrkande 2. Denna inriktning har vissa likheter med
vad som föreslås i motionerna Fi211 (fp) yrkande 2, Fi219 (c) yrkandena 2, 4
och 16 samt Fi216 (kds) yrkande 2, men den avviker påtagligt från den
inriktning som förordas i propositionen samt i motionerna Fi218 (v) yrkande 2
och Fi212 (mp) yrkande 25. Dessa yrkanden avstyrks därför av utskottet.
dels att utskottets hemställan under 17 bort ha följande lydelse:
17. beträffande allmänna riktlinjer för budgetregleringen att riksdagen
med avslag på proposition 1994/95:100 bilaga 1 yrkande 2 samt motionerna
1994/95:Fi211 yrkande 2, 1994/95:Fi212 yrkande 25, 1994/95:Fi216 yrkande 2,
1994/95:Fi218 yrkande 2 samt 1994/95:Fi219 yrkandena 2, 4 och 16 godkänner
vad som förordats i motion 1994/95:Fi210 yrkande 2 och som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
26. Allmänna riktlinjer för budgetregleringen (mom. 17)
Per-Ola Eriksson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som under rubriken Utskottets
förslag till budgetpolitiska riktlinjer börjar med "Mellan riksdagspartierna"
och slutar med "i finansplanen" bort ha följande lydelse:
Statsfinanserna måste saneras. En sundare ekonomi ställer krav på
systemförändringar och modernisering av nuvarande välfärdssystem. Utskottet
vill dock inte göra avkall på kravet att den nödvändiga förnyelsen av
välfärdssystemet måste göras med utgångspunkt i en rättvis fördelning och
grundtrygghet.
Regeringens förslag till förstärkning av de offentliga finanserna motverkar
ökad sysselsättning, eftersom det föreslagna skatte- och avgiftsuttaget i
första hand koncentreras till arbetskraften. Dessutom ingår i budgeten förslag
som utskottet finner fördelningspolitiskt oacceptabla. Samtidigt som regeringen
hävdar att programmet tar hänsyn till de mest utsatta grupperna på
arbetsmarknaden läggs förslag fram som drabbar bl.a. ungdomar och barnfamiljer
mycket kraftigt, dvs. grupper med mycket smala ekonomiska marginaler.
Utskottet finner det märkligt att regeringen i finansplanen ondgör sig över
de senaste årens budgetpolitik som felaktigt beskrivs som alltför svag genom
att skatter skulle ha sänkts och utgifter ökats utan adekvat finansiering och
samtidigt själv föreslår ofinansierade arbetsmarknadspolitiska satsningar på
över 9 miljarder kronor. Dessa ofinansierade satsningar anser sig regeringen
kunna lägga fram trots att den själv i finansplanen slår fast att "i
fortsättningen måste således utgiftsökningar och inkomstminskningar vara
fullt finansierade genom samtidigt beslutade utgiftssänkningar eller
inkomstökningar".
Enligt utskottets mening måste finanspolitiken ha en inriktning som möjliggör
lägre räntor och låg inflation och därmed en låg realränta. Detta är i sin tur
mycket viktiga förutsättningar för ökad sysselsättning, tryggad välfärd och en
stabil arbetsmarknad med lugna avtalsrörelser.
Påståendet att en lägre inflation förutsätter geografisk rörlighet är
felaktigt. För att Sverige skall komma till rätta med obalanserna i ekonomin
krävs tvärtom att produktionsresurserna i hela landet utnyttjas. Jobben skall
skapas där människorna bor. Hela landets produktionsförmåga måste tas till
vara. Med många expansiva små och medelstora företag minskar risken för
överhettning på lokala arbets- och bostadsmarknader och därmed även risken för
kostnadsdrivande inflation. Den nedrustning av regionalpolitiken som regeringen
aviserar i budgetpropositionen måste enligt utskottets mening stoppas.
Arbetsmarknadspolitiken måste vara kostnadseffektiv, dvs. man måste få mesta
möjliga utbyte av insatta ekonomiska resurser. Regeringens förslag att avskaffa
ungdomspraktiken och ersätta den med ungdomsintroduktion är en felaktig åtgärd.
Det hotar att skapa en ökad arbetslöshet bland ungdomar. Utskottet motsätter
sig denna åtgärd. Utskottet motsätter sig också att företagsutbildning och
systemet med arbetslivsutveckling (ALU) kraftigt skärs ned. Likaså motsätter
sig utskottet förslaget att sänka lönebidraget liksom införande av ett särskilt
s.k. N/T-arvode. Utskottet föreslår även att den utestående reservationen på
AMS budget på 2,6 miljarder kronor skall dras in. Vidare avvisar utskottet
förslaget att införa ett särskilt nyanställningsstöd (NYS).
På Arbetsmarknadsdepartementets område föreslår utskottet dessutom att
anslaget till AMS förvaltningskostnader centralt minskas med 800 miljoner
kronor och att dessa medel i stället ställs till länsstyrelsernas förfogande
för landsbygdsutveckling och småföretagsutveckling. Insatserna för
regionalpolitiken bör återställas till föregående budgetårs nivå, samtidigt som
anvisade medel för flyttbidrag reduceras.
Utskottet delar uppfattningen att neddragningar måste göras i den statliga
konsumtionen men vill samtidigt understryka att inriktningen på
utgiftsneddragningarna måste vara långsiktiga och utgå från de berättigade
kraven på rättvisa och en grundläggande trygghet.
En skatteväxling med sänkt skatt på arbete och höjd skatt på miljöstörande
verksamhet skapar förutsättningar för ett mer miljöanpassat samhälle och fler
jobb. Utskottet föreslår en skatteväxling på 5 miljarder kronor med bl.a. höjd
koldioxidskatt och uranskatt i utbyte mot sänkta arbetsgivaravgifter.
Tillsammans med i budgetpropositionen föreslagna 2 miljarder kronor för att
förbättra småföretagens situation möjliggör detta en sänkning av
arbetsgivaravgifterna med 7 miljarder kronor under budgetåret.
Utskottet förordar att föräldraförsäkringen och barnbidraget i åldersgruppen
0--6 år läggs samman till ett familjestöd -- ett beskattat barnkonto. Det är en
vidareutveckling och förbättring av familjestödet. Genom utskottets förslag
till barnkonto, med lika stöd till varje barn, får familjerna, av vilka många
lever under knappa ekonomiska omständigheter, ett förstärkt stöd. Den orättvisa
som i dag råder där föräldraförsäkringen varierar mellan 60 och 600 kr/dag för
samma insats undanröjs. Dessutom utjämnas det samhälleliga stödet mellan dem
som har offentlig barnomsorg och dem som inte har en sådan.
I enlighet med Centerns förslag bör sjuklöneperioden förlängas från 14 till
28 dagar och en ny samordnad arbetslivsförsäkring införas.
Utskottet föreslår vidare en mer kortsiktig strukturell reform innebärande
att basbeloppet varje år räknas upp med högst 1,0 procentenhet av inflationen
1996--1998. Åtgärden har stora fördelar. Den bryter sambandet mellan statens
kostnader och inflationen. Den bör också öka trycket på arbetsmarknadens parter
att hålla tillbaka kostnadsökningar.
Utskottet anser att en utredning bör göras i syfte att avskaffa räntebidragen
vid nyproduktion och ombyggnad. Som kompensation bör å andra sidan byggmomsen
sänkas till 12 %, vilket innebär att investeringskostnaden kan pressas ned. De
tidigare beslutade neddragningarna av räntesubventionerna bör genomföras. Det
ger en ytterligare förstärkning av de offentliga finanserna med 1 750 miljoner
kronor för budgetåret 1995/96.
Riksdagen beslutade hösten 1994 att den statliga inkomstskatten skulle höjas
från 20 till 25 %. Enligt beslutet skall höjningen vara tillfällig. Samtidigt
återinfördes grundavdraget vid den statliga taxeringen. Enligt utskottets
uppfattning är det inte försvarbart att inom några månader fatta beslut om nya
förändringar i skatteuttaget. Riksdagens beslut bör därför ligga fast tills
vidare. Utskottet anser emellertid att skattesatsen bör sänkas till 20 %
fr.o.m. den 1 januari 1998, dvs. ett år tidigare än gällande beslut.
I konsekvens med utskottets tidigare ställningstagande accepterar utskottet
att grundavdraget finns kvar så länge skattesatsen i den statliga beskattningen
är 25 %. Utskottets förslag om begränsad uppräkning av basbeloppet under åren
1996--1998 påverkar också inkomstbeskattningen med en varaktig budgeteffekt på
1,8 miljarder kronor. Dessutom bör reallöneskyddet för höginkomsttagare slopas
eftersom utrymmet för reallöneökningar totalt sett är litet. Detta beräknas ge
en intäktsförstärkning på 0,8 miljarder kronor.
I enlighet med motionärernas förslag bör kvittningsrätten för underskott i
nystartad näringsverksamhet återinföras liksom tidigare bolagsskatteregler för
upplösning av skatteutjämningsreserv.
Utskottet föreslår en privatisering av Nordbanken. En försäljning bör ske med
upp till 49 % av aktiekapitalet under budgetåret 1995/96. Dessutom bör en
återbetalning i form av en avgift till staten införas för bank- och
finanssektorn. Den närmare utformningen av en återbetalningsplan i form av en
bankavgift måste utredas innan den kan bli föremål för beslut. Den sammanlagda
årliga avgiften bör ej understiga en miljard kronor. Utformningen måste
anpassas till strävan att åstadkomma ett sänkt allmänt ränteläge och krympande
räntemarginaler. Avgiften bör i princip omfatta hela bank- och finanssektorn.
En utgångspunkt bör vara att avgiften tas ut fr.o.m. två år efter det att en
bank eller ett finansbolag visar positivt helårsresultat. Detta bör ges
regeringen till känna.
Utskottet biträder med det anförda det budgetförslag som framförs i motion
Fi219 (c). Det kan sammanfattas på följande sätt.
Sammanfattning av Centerns budgetalternativ för budgetåret 1995/96,
saldoeffekter för 1998 och långsiktig helårseffekt
Summa 14 265 14 107 15 574
_________________________________________________________________
Utskottet tillstyrker med det anförda den inriktning av budgetpolitiken som
förordas i motion Fi219 (c) yrkandena 2, 4 och 16. Denna inriktning har vissa
likheter med vad som föreslås i motionerna Fi210 (m) yrkande 2, Fi211 (fp)
yrkande 2 samt Fi216 (kds) yrkande 2, men den avviker påtagligt från den
inriktning som förordas i motionerna Fi218 (v) yrkande 2 och Fi212 (mp) yrkande
25. Dessa motioner avstyrks därför av utskottet.
dels att utskottets hemställan under 17 bort ha följande lydelse:
17. beträffande allmänna riktlinjer för budgetregleringen att riksdagen
med avslag på proposition 1994/95:100 bilaga 1 yrkande 2 samt motionerna
1994/95:Fi210 yrkande 2, 1994/95:Fi211 yrkande 2, 1994/95:Fi212 yrkande 25,
1994/95:Fi216 yrkande 2 samt 1994/95:Fi218 yrkande 2 godkänner vad som
förordats i motion 1994/95:Fi219 yrkandena 2, 4 och 16 och som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
27. Allmänna riktlinjer för budgetregleringen (mom. 17)
Anne Wibble (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som under rubriken Utskottets
förslag till budgetpolitiska riktlinjer börjar med "Mellan riksdagspartierna"
och slutar med "i finansplanen" bort ha följande lydelse:
Sverige befinner sig för närvarande i en stark konjunkturuppgång som ger goda
förutsättningar för en kraftfull sanering av statsfinanserna. Detta förutsätter
-- utöver budgetförstärkningar -- både strukturella reformer och en
skattepolitik som bidrar till att skapa väsentligt förbättrade förutsättningar
för expansion i näringslivet. Den nuvarande osäkerheten om de långsiktiga
förutsättningarna för företagande i landet och om hur det stora
budgetunderskottet skall hanteras hämmar tillväxten och bidrar t.ex. till att
räntenivån är fortsatt mycket hög.
Regeringen har i budgetpropositionen lagt fram förslag om besparingar som
fullt genomförda väntas minska budgetunderskottet med drygt 20 miljarder
kronor.
Utskottet kan i och för sig godta merparten av förslagen men anser att
besparingsprogrammet är alltför ensidigt inriktat på att begränsa
budgetunderskottet. Marginalerna för 1998 är också riskabelt små samtidigt som
flera av de antaganden som ligger till grund för skuldstabiliseringen är mycket
osäkra. Det gäller främst sparkvot och räntenivåer.
Dessutom lägger regeringen i budgetpropositionen fram ett handlingsprogram
mot arbetslösheten, vilket i strid med de budgetpolitiska riktlinjer man
redovisar i finansplanen saknar full finansiering. Helt riktigt anser
regeringen att alla utgiftsökningar och inkomstminskningar måste vara fullt
finansierade genom samtidigt beslutade utgiftssänkningar eller inkomstökningar,
men samtidigt anser man sig kunna öka budgetunderskottet med drygt 9,2
miljarder kronor i ofinansierade arbetsmarknadspolitiska utgifter. En rimligare
utgångspunkt vore att regeringen anpassar sin budgetpolitik till de riktlinjer
man själv lägger fram förslag om.
Såsom framhålls i Folkpartiets partimotion Fi211 måste budgetsaneringens
innehåll anpassas till vad som är långsiktigt strukturellt riktigt. Det innebär
att saneringspolitiken måste samspela med -- inte motverka --
strukturpolitiken. Utskottet delar motionärernas uppfattning att de många höjda
skatterna för företagsamhet är skadliga för expansionen i näringslivet och
därmed för tillkomsten av nya arbetstillfällen. Utskottet vill därför
prioritera skattesänkningar på arbete och företagande -- däribland slopad
värnskatt, sänkt arbetsgivaravgift, avskaffad dubbelbeskattning, återinförd
kvittningsrätt och införande av ett riskkapitalavdrag -- som har en kraftigt
stimulerande effekt på jobben i den privata sektorn. Skattesänkningarna måste
naturligtvis finansieras, och utskottet instämmer i motionärernas förslag till
ytterligare besparingar.
I överensstämmelse med vad som sägs i motion Fi211 (fp) måste fem krav
ställas på den budgetpolitik som skall föras under den mandatperiod som nu
ligger framför oss.
För det första måste hotet att Sverige skall fastna i en statsskuldsfälla
avvärjas.
För det andra måste det ges utrymme för sådana strategiska åtgärder som är
nödvändiga för att klara jobben.
För det tredje skall vidtagna åtgärder bygga på prioriteringar som är social-
och fördelningspolitiskt genomtänkta.
För det fjärde får kampen mot den växande statsskulden inte föras till priset
av en ökande miljöskuld. Bägge dessa skuldproblem måste lösas parallellt.
För det femte måste det finnas en beredskap för ytterligare
budgetförstärkningar om det visar sig nödvändigt för att få till stånd en
sänkning av den allmänna räntenivån.
Utskottet vill också förespråka en annan utformning av besparingarna inom
socialförsäkringssystemet. Skall besparingarna få en strukturellt riktig och
fördelningspolitiskt rimlig utformning måste de rikta sig mot korttidsfrånvaron
snarare än långtidsfrånvaron. Utskottet motsätter sig därför att karensdagen
avskaffas och och att den generella ersättningsnivån i sjukförsäkringen sänks
till 75 %. I likhet med vad Folkpartiet förordar bör i stället
ersättningsnivån för långtidssjukskrivna höjas till 80 %. En besparing bör
göras genom att den sjukpenninggrundande inkomsten beräknas på nytt sätt.
Det framstår som väsentligt mer angeläget att slå vakt om utjämningen mellan
barnfamiljer och barnlösa än att behålla en hög nivå på räntebidragssystemet,
allra helst som räntebidrag inte har några positiva fördelningseffekter.
Utskottet föreslår därför en besparing i räntebidragssystemet och en viss
mindre höjning av bostadsbidraget, som är relativt träffsäkert från
fördelningssynpunkt. Utskottet motsätter sig också den av regeringen föreslagna
minskningen av barnbidragen.
I regeringens budgetalternativ har ett alltför litet utrymme givits åt de
glömda och svaga grupperna i Sverige och utomlands. Detta bör enligt utskottets
mening åtgärdas bl.a. genom återinfört inflationsskydd i handikappstödet,
utvidgad närståendepenning och en högre biståndsnivå.
Utskottet föreslår också ett antal omprioriteringar inom
arbetsmarknadspolitiken och vill i högre grad än regeringen satsa dels på
billigare åtgärder, dels på arbetshandikappade och invandrare, som har en
särskilt utsatt ställning på arbetsmarknaden. Regeringens förslag om generellt
anställningsstöd avvisas -- även med den utformning stödet fått efter
uppgörelsen med Miljöpartiet de gröna -- eftersom det är både dyrbart och
snedvridande och dessutom ofinansierat. Utskottet avvisar också regeringens
förslag till särskild studielön under två år i vissa naturvetenskapliga och
tekniska utbildningar.
Den miljöpolitiska profilen i budgeten bör också framhävas starkare än vad
regeringen gjort, bl.a. genom höjda miljöskatter och större insatser för de
öppna landskapen.
Utskottet vill slutligen också förespråka en fortsatt privatisering av
statliga företag och bedömer att en försäljning motsvarande minst 15 miljarder
kronor kan genomföras under 1996.
Även i övrigt ansluter sig utskottet till det budgetalternativ som
Folkpartiet liberalerna lagt fram. Utöver de ca 15 miljarder kronor som
accepteras i regeringens förslag tillkommer ytterligare ca 17 miljarder kronor
i besparingar. Budgetsaldot förbättras enligt en statisk beräkning varaktigt
med 7 miljarder kronor. Om syftet med förslagen uppnås och arbetslösheten 1998
ligger 2 % lägre än i regeringens kalkyler innebär förslagen, inklusive
engångseffekter, en förbättring av budgetsaldot 1998 med ca 30 miljarder
kronor. Det innebär att statsskuldskvoten har stabiliserats och börjat sjunka
och att budgetunderskottet har eliminerats.
Förslaget kan sammanfattas på följande sätt där uppgifterna avseende
budgetåret 1995/96 gäller helårseffekter (12 månader), för vilka alltså inte
beaktats att vissa förändringar gäller fr.o.m. den 1 januari 1996.
Utskottet vill med den föreslagna inriktningen av budgetpolitiken instämma i
den uppfattning som framförs av Folkpartiet om vikten av fortsatt mycket stramt
budgetarbete även efter det att budgetunderskottet har eliminerats. Detta är
nödvändigt för att skuldsättningen i ekonomin skall minska.
Utskottet tillstyrker med det anförda den inriktning av budgetpolitiken som
förordas i motion Fi211 (fp) yrkande 2. Denna inriktning har vissa likheter med
vad som föreslås i motionerna Fi210 (m) yrkande 2, Fi219 (c) yrkandena 2, 4 och
16 samt Fi216 (kds) yrkande 2, men den avviker påtagligt från den inriktning
som förordas i motionerna Fi218 (v) yrkande 2 och Fi212 (mp) yrkande 25. Dessa
motioner avstyrks därför av utskottet.
dels att utskottets hemställan under 17 bort ha följande lydelse:
17. beträffande allmänna riktlinjer för budgetregleringen
att riksdagen med avslag på proposition 1994/95:100 bilaga 1 yrkande 2 samt
motionerna 1994/95:Fi210 yrkande 2, 1994/95:Fi212 yrkande 25, 1994/95:Fi216
yrkande 2, 1994/95:Fi218 yrkande 2 samt 1994/95:Fi219 yrkandena 2, 4 och 16
godkänner vad som förordats i motion 1994/95:Fi211 yrkande 2 och som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
28. Allmänna riktlinjer för budgetregleringen (mom. 17)
Johan Lönnroth (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som under rubriken Utskottets
förslag till budgetpolitiska riktlinjer börjar med "Medan regeringen" och
slutar med "i finansplanen" bort ha följande lydelse:
De stora budgetunderskotten leder till att finanspolitiken har en starkt
expansiv effekt, vilket gör det nödvändigt med en åtstramning. Denna måste
emellertid göras på ett sådant sätt att medel kanaliseras från passivt sparande
till aktiv användning i investeringar och konsumtion.
De offentliga finanserna kan inte saneras utan kraftigt minskad arbetslöshet.
Men också det omvända gäller: Arbetslösheten kan inte minskas rejält utan att
politiken återerövrar makt från de stora aktörerna på kapital- och
penningmarknaden.
De rekordvinster som uppkommer i industrin och i delar av de finansiella
företagen måste kanaliseras till investeringar och komma hela samhället till
nytta. Om finansiella placeringar lönar sig bättre blir det som på 1980-talet.
Statens stora lånebehov är en starkt bidragande orsak till nuvarande höga
realränteläge som håller tillbaka investeringar och konsumtion på
hemmamarknaden. En ovillkorlig förutsättning för att man skall kunna öka
sysselsättningen är därmed att underskottet i statens finansiella sparande
minskas drastiskt så att man får ner räntorna. Under nuvarande internationella
konjunkturuppgång är det enligt utskottets uppfattning för sent att bedriva en
generellt efterfrågestimulerande finanspolitik. I stället måste åtgärderna
riktas dit där de ger maximal utdelning i form av nya arbeten per satsad krona.
Utskottet delar regeringens uppfattning att det är en av de viktigaste
uppgifterna under de närmaste åren att minska arbetslösheten. Här ligger
nyckeln till en rättvisare fördelning, en framgångsrik ekonomisk utveckling och
sanerade statsfinanser. Enligt regeringens scenario kommer den öppna
arbetslösheten att uppgå till nästan 6 % år 1998, med en total arbetslöshet på
knappt 10 %. Detta är helt oacceptabelt. Politiken måste ha en högre
ambitionsnivå. Även om utskottet anser att det i grunden är positivt att
regeringen anvisar omfattande resurser till arbetsmarknads- och
sysselsättningspolitiken, anser utskottet likväl att regeringens ambitionsnivå
är otillräcklig.
Vänsterpartiet redovisar ett budgetalternativ som i detta avseende bättre
tillgodoser de krav som bör kunna ställas på budgetpolitiken. I sin motion
föreslår Vänsterpartiet vissa ytterligare skatte- och avgiftshöjningar, som man
till största delen använder dels till olika riktade åtgärder för fler jobb och
utbildningsplatser, dels till en kommunakut på ca 2 miljarder kronor detta
budgetår.
Regeringen framhåller i finansplanen att utrymmet för ytterligare
skattehöjningar är begränsat. Utskottet delar denna uppfattning men anser att
det för närvarande finns ett utrymme för skattehöjningar på ca 9 miljarder
kronor och att de mest nödvändiga insatserna kan klaras av inom denna ram.
Vänsterpartiet är principiell motståndare till egenavgifter. Om sådana ändå
används bör avdragsrätten för avgifterna slopas och avgift tas ut även för den
del av en inkomst som överstiger 7,5 basbelopp.
Utskottets förslag till budgetförstärkningar 1995/96 i jämförelse med
budgetpropositionen
-- = minskade utgifter
+ = ökade utgifter
Miljoner kronor
Liksom Vänsterpartiet vill utskottet satsa ytterligare resurser på i första
hand arbetsmarknadspolitiska åtgärder, miljöinsatser, bistånd och utbildning.
Särskilda medel skall också avdelas för kommuner, en framtidsfond och för
särskilda omställningsåtgärder inom försvaret där utskottet vill minska
anslagen under nästa budgetår med 3 miljarder kronor (12 månader) utöver
regeringens förslag. Utskottet anser också att anslagen till väginvesteringar
och kriminalvård bör minskas.
Vänsterpartiets och därmed även utskottets budgetförslag för nästa budgetår
kan sammanfattas på det sätt som framgår av tabellen på föregående sida.
Utskottet tillstyrker med det anförda den inriktning av budgetpolitiken som
förordas i motion Fi218 (v) yrkande 2. Förslagen har vissa likheter med vad som
föreslås i finansplanen men avviker påtagligt från den inriktning som förordas
i motionerna Fi210 (m) yrkande 2, Fi211 (fp) yrkande 2, Fi219 (c) yrkandena 2,
4 och 16, Fi216 (kds) yrkande 2. Dessa motioner avstyrks därför av utskottet
liksom motion Fi212 (mp) yrkande 25.
dels att utskottets hemställan under 17 bort ha följande lydelse:
17. beträffande allmänna riktlinjer för budgetregleringen att riksdagen
med avslag på proposition 1994/95:100 bilaga 1 yrkande 2 samt motionerna
1994/95:Fi210 yrkande 2, 1994/95:Fi211 yrkande 2, 1994/95:Fi212 yrkande 25,
1994/95:Fi216 yrkande 2 samt 1994/95:Fi219 yrkandena 2, 4 och 16 godkänner
vad som förordats i motion 1994/95:Fi218 yrkande 2 och som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
29. Allmänna riktlinjer för budgetregleringen (mom. 17)
Roy Ottosson (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som under rubriken Utskottets
förslag till budgetpolitiska riktlinjer börjar med "Utskottet delar i och för
sig" och slutar med "i finansplanen" bort ha följande lydelse:
Utskottet vill understryka att Sverige är ett rikt land samtidigt som staten
lider av en svår ekonomisk kris. Våra stora statsfinansiella problem har
fördelningspolitiskt oacceptabla effekter och leder till en allmänt förhöjd
räntenivå jämfört med omvärlden. Samtidigt växer statsskulden och räntorna för
denna tränger undan resurser som är angelägna för att hävda de
välfärdspolitiska ambitionerna. Möjligheterna att föra en sund ekonomisk
politik undergrävs och utrymmet för diskussioner om angelägna och långsiktiga
framtidsfrågor minskar också radikalt.
Det är således enligt utskottet mycket angeläget att snabbt komma till rätta
med den skenande statsskulden. Detta underlättas i hög grad av att Sverige nu
befinner sig i en stark konjunkturuppgång. Ambitionen måste vara att snarast
vända underskottet i budgeten till ett överskott för att kunna minska
statsskulden.
Utskottet anser i likhet med vad som anförs i motion Fi212 av Miljöpartiet de
gröna att budgetsaneringen måste innehålla såväl skattehöjningar som
utgiftsnedskärningar och det i ungefär lika proportioner. Saneringen av
statsfinanserna måste emellertid ske på ett ekologiskt och socialt ansvarsfullt
sätt. Skattehöjningar och besparingar måste ha en sådan sammansättning att
investeringar, teknisk utveckling och produktion stimuleras inom långsiktigt
hållbara framtidsbranscher.
En stark offentlig sektor är på många sätt en garanti för en rimlig
fördelningspolitik liksom för solidaritet och jämlikhet. Utskottet vänder sig
bestämt mot påståendet att skatter och en omfattande offentlig verksamhet i sig
måste leda till ineffektivitet. I själva verket är en väl fungerande offentlig
sektor en förutsättning för en positiv samhällsutveckling och för hög
effektivitet i företagen. Omsorg, utbildning, vård, rättssäkerhet och en rimlig
grundtrygghet är några av den offentliga sektorns bidrag till en bra
samhällsekonomi. I den offentliga sektorn kan de anställda utan vinstsyfte
lägga mänskliga aspekter på vård, omsorg och utbildning -- detta är en viktig
del i människors vardagliga trygghet. Utskottet är därför kritiskt till en
utarmning eller utförsäljning av stora delar av den offentliga sektorn.
I överensstämmelse med vad som föreslås i motion Fi212 (mp) förepråkar
utskottet en budgetpolitik vars grundelement utgörs av en kraftfull
skatteväxling som styr mot såväl bättre miljö som teknisk utveckling och fler
arbetstillfällen. De miljörelaterade förändringar som bör göras innebär ökade
inkomster/minskade utgifter på sammanlagt nära 35 miljarder kronor och minskade
inkomster/ökade utgifter på över 48 miljarder kronor.
Som ett led i denna skatteväxling bör arbetsgivaravgifterna sänkas med drygt
25 miljarder kronor samtidigt som ett antal miljöskatter bör höjas ungefär lika
mycket. Framför allt gäller det skatt på kärnkraft, koldioxidskatt och
vattenkraftsskatt men även dieselskatt, avfallsskatt och en ny skatt på
naturgas. För att kompensera hushållen för de höjda miljöskatterna anser
utskottet att bl.a. en sänkning av mervärdesskatten på inrikes transporter och
på livsmedel bör genomföras.
Utskottet föreslår också ett antal socialpolitiskt och fördelningspolitiskt
motiverade förändringar. Ett s.k. brutet tak bör införas i
socialförsäkringssystemen med en sammanlagd besparingseffekt under budgetåret
på drygt 6 miljarder kronor. Vidare bör bl.a. barnbidraget höjas med 250 kr och
beskattas samt anslaget till förtidpensioner höjas med 400 miljoner kronor.
Utskottet anser vidare i likhet med Miljöpartiet de gröna att omfattande
besparingar bör göras på Försvars-, Arbetsmarknads- och
Kommunikationsdepartementens ansvarsområden. Anslagen bör minska med sammanlagt
14 miljarder kronor, varav drygt hälften bör gälla det militära försvaret.
Betydande uppräkningar bör å andra sidan ske på Social-, Jordbruks- och
Näringsdepartementens huvudtitlar. Anslagen bör räknas upp med tillsammans
närmare 7,5 miljarder kronor.
Även i övrigt ansluter sig utskottet till det av Miljöpartiet de gröna
framlagda budgetalternativet. Detta budgetalternativ skulle om det antogs av
riksdagen innebära en förstärkning av statens finanser med drygt 12 miljarder i
förhållande till regeringsförslaget. Det skulle samtidigt ha som följd att ett
första steg togs i en utveckling mot ett samhälle i bättre ekologisk och social
balans.
Utskottet tillstyrker med det anförda den inriktning av budgetpolitiken som
förordas i motion Fi212 (mp) yrkande 25.
dels att utskottets hemställan under 17 bort ha följande lydelse:
17. beträffande allmänna riktlinjer för budgetregleringen
att riksdagen med avslag på proposition 1994/95:100 bilaga 1 yrkande 2 samt
motionerna 1994/95:Fi210 yrkande 2, 1994/95:Fi211 yrkande 2, 1994/95:Fi216
yrkande 2, 1994/95:Fi218 yrkande 2 samt 1994/95:Fi219 yrkandena 2, 4 och 16
godkänner vad som förordats i motion 1994/95:Fi212 yrkande 25 och som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
30. Allmänna riktlinjer för budgetregleringen (mom. 17)
Mats Odell (kds) anser
dels att den del av utskottets yttrande som under rubriken Utskottets
förslag till budgetpolitiska riktlinjer börjar med "Mellan riksdagspartierna"
och slutar med "i finansplanen" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening är det nu under pågående konjunkturuppgång som vi
har bäst möjlighet att stabilisera de offentliga finanserna. En fortsatt
sanering är för utskottet i allra högsta grad en etisk fråga. Att inte nu vidta
nödvändiga åtgärder för att få balans i de offentliga finanserna innebär
oundvikligen att ännu större problem vältras över på kommande generationer.
Detta vore djupt oetiskt och dessutom ett hot mot vårt demokratiska system då
medborgarnas förtroende för hela det parlamentariska systemet riskerar att
urholkas.
Att inför omvärlden och våra långivare skapa trovärdighet kring Sveriges
förmåga att hantera sin ekonomi är av avgörande betydelse om vi skall få ner
räntorna från de oacceptabelt höga nivåer vi för närvarande har. En varaktigt
lägre ränta är den absolut viktigaste enskilda faktor som kan bidra till att
investeringarna ökar, framför allt inom byggsektorn. En låg räntenivå är också
en viktig drivkraft för att åstadkomma tillväxt, nya jobb och förbättrade
statsfinanser.
Såsom framhålls i Kristdemokraternas motion Fi216 är det helt nödvändigt att
nu genomföra erforderliga besparingar om vi inte skall gå in i nästa
lågkonjunktur utan att ha stabiliserat -- och förhoppningsvis minskat -- den
svenska statsskulden.
Utskottet vill därför i likhet med Kristdemokraterna förorda vissa
budgetförstärkningar utöver regeringens förslag. Dessa bör användas
huvudsakligen till att återställa några strukturellt felaktiga och
tillväxthämmande åtgärder som regeringen vidtagit samt till några
rättvisereformer.
En fri marknadsekonomi kan aldrig av sig själv skapa en acceptabel
inkomstfördelning. Därför är det nödvändigt att utveckla system såväl inom ett
land som mellan länder för att åstadkomma resursöverföringar som skapar
solidaritet och en jämnare inkomstfördelning. Regeringen har i flera viktiga
avseenden misslyckats med detta i sin budgetproposition. Biståndet till de
allra fattigaste på vår jord skärs ner, de ekonomiskt mest utsatta
pensionärerna och barnfamiljerna får dra ett oproportionellt stort lass av
besparingarna. Men det på sikt allvarligaste är att den samlade
regeringspolitiken på flera punkter allvarligt försvårar tillkomsten av nya
jobb och därmed allvarligt hämmar den ekonomiska utvecklingen. Detta medför
krav på ytterligare besparingar som alltid riskerar att slå hårdast mot de
svagaste grupperna i samhället.
Å andra sidan kan en politik som främjar en uthållig ekonomisk utveckling
skapa resurser som ökar möjligheterna att förstärka vård och social omsorg och
åstadkomma en rättvis fördelning.
Utskottet kan mot denna bakgrund inte biträda regeringens förslag till
budgetpolitik.
För att främja sysselsättningen föreslår utskottet i likhet med
Kristdemokraterna att den allmänna löneavgiften på 1,5 % liksom den s.k.
värnskatten avskaffas. Utskottet vill också minska höjningen av egenavgifter
med 1 procentenhet, slopa dubbelbeskattningen av riskkapital, befria
royaltyinkomster på patenterade uppfinningar från skatt samt återinföra
kvittningsrätten för förlust i nystartad näringsverksamhet.
De sämst ställda pensionärerna bör på det sätt Kristdemokraterna förordar
kompenseras genom ökade pensionstillskott och bostadstillägg. Utskottet vill
också höja ersättningen i sjuk- och föräldraförsäkringen till 80 %. Att höja
ersättningsnivån för de långtidssjuka är enligt utskottets mening en långt
viktigare rättvisereform än att som regeringen föreslår avskaffa karensdagen.
Det är en i många avseenden felaktig åtgärd som försvagar de offentliga
finanserna med närmare tre miljarder kronor. Utskottet föreslår därför i
stället att två karensdagar införs i sjuk- och arbetsskadeförsäkringen.
En grundläggande princip vid utformandet av familjepolitiken måste vara att
ingen svensk familj skall behöva söka socialbidrag enbart för att man har barn.
Utskottet vill liksom Kristdemokraterna föra en politik som förbättrar
situationen för de ekonomiskt mest utsatta barnfamiljerna och pensionärerna
jämfört med förslagen i propositionen. Utskottet föreslår därför att
vårdnadsbidraget återinförs till samma nivå som gällde fram till årsskiftet
1994/95 samt att de inkomstprövade bostadsbidragen till barnfamiljer förstärks
på bekostnad av de generella barnbidragen.
De principer som har varit vägledande för Kristdemokraterna vid valet av
budgetförstärkningar är att åtgärderna skall ha en fördelningspolitiskt riktig
profil och att de skall gynna den samhällsekonomiska effektiviteten eller i
vart fall störa den så litet som möjligt. Det innebär att förstärkningarna till
övervägande del måste ske med besparingar och att i den mån skatter skall höjas
måste det ske på ett sätt som har så litet skadliga effekter som möjligt på
samhällsekonomin. Utskottet ser detta som en viktig utgångspunkt för
besparingsarbetet. De mest betydelsefulla finansieringskällorna i motionärernas
budgetalternativ är ett neutralt uttag av mervärdesskatt på kommunal
verksamhet, minskade statsbidrag till kommunerna motsvarande kostnaden för
vårdnadsbidraget, begränsad rätt till förtidspension efter 61 års ålder samt
minskade räntebidrag till bostäder och slopat grundavdrag för statlig
inkomstskatt.
Utskottet delar Kristdemokraternas oro inför den tilltagande brottsligheten.
För att öka medborgarnas trygghet och kunna bedriva en effektivare kamp mot
brottsligheten -- särskilt ekonomisk brottslighet samt smuggling av narkotika,
vapen och radioaktiva ämnen -- avvisar utskottet alla besparingar på
Justitiedepartementets område och anslår resurser för att förstärka polisen,
tullen, domstolarna och kriminalvården jämfört med regeringens förslag.
Utskottet avsätter också resurser utöver regeringens förslag för
miljöförbättrande åtgärder, bl.a. avseende miljöåtgärder för Östersjön, förvärv
av värdefulla naturområden, sanering av förorenade områden och kalkning.
För de areella näringarna avvisar utskottet liksom Kristdemokraterna de
fastighetsskattehöjningar som föreslås på jord- och skogsbruk, besparingarna på
avbytartjänsten och miljöstödet. Utskottet avvisar också besparingarna på
regionalpolitiken.
Liksom Kristdemokraterna anser utskottet att arbetslöshetsförsäkringen bör
vara allmän och obligatorisk. Förslaget om en åldersgräns i a-kassan avvisas.
Utskottet avvisar det program mot arbetslöshet som presenteras i propositionen.
Det är inte rimligt att anslå 7 miljarder kronor i subvention till anställning
av arbetskraft som under alla förhållanden efterfrågas på arbetsmarknaden och
varav de allra flesta kommer att få anställning utan denna åtgärd.
Det kristdemokratiska budgetalternativet är ca 2 miljarder kronor starkare än
regeringens under nästa budgetår (12 månader). Utskottet biträder detta förslag
som kan sammanfattas på följande sätt.
Utskottets förslag till budgetförstärkningar 1995/96 i jämförelse med
budgetpropositionen
Miljarder kronor
Utskottet tillstyrker med det anförda den inriktning av budgetpolitiken som
förordas i motion Fi216 (kds) yrkande 2. Denna inriktning har vissa likheter
med vad som föreslås i motionerna Fi210 (m) yrkande 2, Fi211 (fp) yrkande 2
samt Fi219 (c) yrkandena 2, 4 och 16, men den avviker påtagligt från den
inriktning som förordas i motionerna Fi218 (v) yrkande 2 och Fi212 (mp) yrkande
25. Dessa motioner avstyrks därför av utskottet.
dels att utskottets hemställan under 17 bort ha följande lydelse:
17. beträffande allmänna riktlinjer för budgetregleringen att riksdagen
med avslag på proposition 1994/95:100 bilaga 1 yrkande 2 samt motionerna
1994/95:Fi210 yrkande 2, 1994/95:Fi211 yrkande 2, 1994/95:Fi212 yrkande 25,
1994/95:Fi218 yrkande 2 samt 1994/95:Fi219 yrkandena 2, 4 och 16 godkänner
vad som förordats i motion 1994/95:Fi216 yrkande 2 och som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
31. Överlåtelse av AB Tipstjänst till idrottsrörelsen (mom. 18)
Per-Ola Eriksson (c), Lars Tobisson (m), Sonja Rembo (m), Lennart Hedquist
(m), Anne Wibble (fp) och Fredrik Reinfeldt (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som under rubriken Överlåtelse
av AB Tipstjänst till idrottsrörelsen börjar med "Utskottet vill" och slutar
med "yrkande 10" bort ha följande lydelse:
Utskottet vill med anledning härav framhålla följande. Såsom framhålls i
motion Kr414 (m) finns det två skäl att överföra AB Tipstjänst till de ideella
organisationerna. Organisationerna skulle utan statsfinansiella konsekvenser
kunna få del av en större andel av spelmarknaden genom att den ökning av
Tipstjänsts överskott som sker efter ägandeöverföringen i sin helhet skulle
tillfalla dem. Tipstjänst skulle också få bättre möjligheter att utveckla nya
spel. Staten har som ägare till Tipstjänst kritiserats hårt för att under
senare år ha lagt under sig en successivt allt större andel av spelmarknaden.
På förslag av finansutskottet beslöt riksdagen våren 1994 att Tipstjänst
skulle överlåtas till de ideella organisationerna. Detta mycket klara uppdrag
från riksdagens sida har emellertid inte fullföljts av den nya regeringen.
Riksdagen bör därför besluta att den process som inleddes förra året skall
fullföljas enligt de principer som lades fast genom det tidigare
riksdagsbeslutet.
Vad utskottet här anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna. Utskottet biträder således motion Kr414 (m) yrkande 10.
dels att utskottets hemställan under 18 bort ha följande lydelse:
18. beträffande överlåtelse av AB Tipstjänst till idrottsrörelsen
att riksdagen med bifall till motion 1994/95:Kr414 yrkande 10 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört om ett fullföljande av
överlåtelsen,
32. Tydligare budgetdokument (mom. 19)
Per-Ola Eriksson (c), Lars Tobisson (m), Sonja Rembo (m), Lennart Hedquist
(m), Anne Wibble (fp), Fredrik Reinfeldt (m), Roy Ottosson (mp) och Mats Odell
(kds) anser
dels att den del av utskottets yttrande som under rubriken Tydligare
budgetdokument börjar med "De frågor" och slutar med "motion Fi412 (m)" bort
ha följande lydelse:
De frågor som reses i motionen är viktiga, och utskottet utgår ifrån att de
kommer att prövas i detta sammanhang i den mån de inte redan är tillgodosedda
med den redovisning som finns i finansplanen eller nationalbudgeten. Inte minst
gäller detta den kompletterande redovisning av kostnaderna för
statsskuldräntorna som finansutskottet tidigare efterlyst och som i årets
finansplan delvis blivit tillgodosett genom en kompletterande redovisning (bil.
1 s. 98--99) i vilken de s.k. över- resp. underkurserna på Riksgäldskontorets
emissioner av benchmarklån har periodiserats. Såsom framhålls i motion Fi412
(m) är det emellertid önskvärt att denna redovisning byggs ut ytterligare på
det sätt utskottet tidigare förordat till att innefatta också någon form av
periodisering av valutavinster/valutaförluster liksom effekter av realräntelån
m.m.
Vad utskottet här anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.
Med hänvisning till det anförda tillstyrker utskottet motion Fi412 (m).
dels att utskottets hemställan under 19 bort ha följande lydelse:
19. beträffande tydligare budgetdokument
att riksdagen med bifall till motion 1994/95:Fi412 och
med avslag på motion 1994/95:Fi207 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört om tydligare budgetdokument och en bättre
redovisning av statsskuldräntorna,
33. Utbetalningstidpunkt för vissa bidrag till barnfamiljer (mom. 21)
Mats Odell (kds) anser
dels att den del av utskottets yttrande som under rubriken
Utbetalningstidpunkt för vissa bidrag till barnfamiljer börjar med
"Utskottet vill" och slutar med "So623 (kds) yrkande 8" bort ha följande
lydelse:
Utskottet vill i denna fråga anföra följande. Såsom Kristdemokraterna
framhåller i sin motion lever många barnfamiljer under ekonomiskt knappa
förhållanden och har små marginaler. För dem kan det vara av avgörande
betydelse att barnbidraget och för vissa även bidragsförskottet betalas ut den
20 i varje månad.
Utskottet avvisar därför regeringens förslag att senarelägga
utbetalningstidpunkten för vissa bidrag. Vad utskottet här framhållit innebär
att utskottet biträder motion So623 (kds) yrkande 8.
dels att utskottets hemställan under 21 bort ha följande lydelse:
21. beträffande utbetalningstidpunkt för vissa bidrag till barnfamiljer
att riksdagen med bifall till motion 1994/95:So623
yrkande 8 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
34. En s.k. grön offentlig sektor (mom. 24)
Roy Ottosson (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som under rubriken En s.k. grön
offentlig sektor börjar med "Utskottet anser" och slutar med "av utskottet"
bort ha föjande lydelse:
I motion A201 av Eva Goës m.fl. (mp) pekas på vikten av att den offentliga
sektorn är pådrivande när det gäller miljö- och resursfrågor. Utskottet
instämmer i motionärernas syn på den offentliga sektorn som särskilt
ansvarstagande i bl.a. dessa frågor. Det finns en rad starka skäl till att man
inom offentliga verksamheter och i offentligt ägda företag skall låta
miljöhänsynen bli starkt framträdande. Det är utskottets bedömning att
allmänheten förväntar sig att de institutioner och företag som styrs av de
folkvalda också skall ta ett särskilt ansvar för miljöfrågorna. Utskottet vill
därtill framhålla att utvecklingen går fort inom de s.k. gröna sektorerna som
t.ex. miljörelaterad teknik. Detta är särskilt påfallande i internationella
sammanhang. Marknadsutvecklingen är alltså god, och det bör finnas goda
möjligheter för företagen att, med en tydligt grön profil, kunna utvecklas på
ett i övrigt positivt sätt.
Utskottet vill också framhålla att i begreppet grön offentlig sektor ingår
även en miljörelaterad prioritering mellan olika delar inom den offentliga
sektorn, liksom en miljörelaterad politisk prioritering av verksamhetens
inriktning mer allmänt taget. Utskottet instämmer i den uppfattning som
framförs i motionen att en ökad miljöhänsyn måste tas även i dessa avseenden.
Vad utskottet anfört beträffande grön offentlig sektor med anledning av
motion A201 (mp) yrkande 2 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.
dels att utskottets hemställan under 24 bort ha följande lydelse:
24. beträffande en s.k. grön offentlig sektor
att riksdagen med bifall till motion 1994/95:A201 yrkande 2 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
Särskilda yttranden
1. Forum för att behandla frågor om långsiktigt hållbar ekonomisk tillväxt
(mom. 2)
Anne Wibble (fp) anför:
Jag vill erinra om att Folkpartiet i en partimotion om miljöpolitiken har
föreslagit inrättandet av en kommission med uppdrag att utreda vilka hinder som
finns i beslutsprocesser och nationella och internationella regelverk samt att
lämna förslag om vad som krävs för att nå en hållbar utveckling i Sverige.
Denna motion behandlas av jordbruksutskottet.
2. Överlåtelse av AB Tipstjänst till idrottsrörelsen (mom. 18)
Johan Lönnroth (v) anför:
Vänsterpartiet anser att folkrörelserna måste ges möjlighet att öka sina
intäkter av lotterier och spel. Partiet är också positivt till att överföra
Tipstjänst till folkrörelserna. Innan vi är beredda att biträda ett sådant
förslag anser vi att frågan om vilka organisationer som skall ingå i
ägargruppen måste ha lösts liksom de ekonomiska villkor som skall gälla för de
nya ägarna.
Vi anser att organisationer som driver lokal verksamhet för barn och ungdom
skall ges en framskjuten plats i ägargruppen.
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1
Inledning 3
Propositionens förslag 4
Motionsyrkandena4
Utskottet 9
Den ekonomiska politiken 9
Internationell utveckling 9
Utvecklingen i Sverige 13
Prognosförutsättningar 13
Försörjningsbalansen 14
Enskilda poster i försörjningsbalansen 15
-Utrikeshandeln 15
-Privat konsumtion 15
-Investeringar 17
Jämförelser mellan prognoser 18
Inflationsutvecklingen 19
Utvecklingen på arbetsmarknaden 20
Den svenska ekonomin i ett medelfristigt perspektiv --
nationalbudgeten och Långtidsutredningen 21
Inriktningen av den ekonomiska politiken 24
Propositionen 24
Oppositionspartiernas förslag 26
-Moderata samlingspartiet 26
-Centerpartiet 29
-Folkpartiet liberalerna 31
-Vänsterpartiet 33
-Miljöpartiet de gröna 35
-Kristdemokratiska samhällspartiet 38
Utskottets förslag till inriktning av den ekonomiska politiken40
Motioner med ekonomisk-politisk anknytning 48
Forum för att behandla frågor om långsiktigt hållbar ekonomisk
tillväxt 48
Investeringar för att utveckla och vårda människan 48
Tillsättande av en jämlikhetsdelegation 49
Fördelningspolitiken 49
Strukturpolitiken 50
Etikens och institutionernas betydelse för den långsiktiga ekonomiska
utvecklingen 50
Åtgärder för att motverka stora löneskillnader 52
Lönepolitik i offentlig sektor 52
Skapandet av en ekonomisk och monetär union 53
Konvergensprogram 55
Upplåning i Riksbanken för att finansiera budgetunderskottet 57
Offentliggörande av IMF:s ekonomiska rapporter 57
Penningpolitiken 58
Regler för finans- och valutamarknaden 60
Placeringsregler i det reformerade pensionssystemet 60
Budgetpolitiken 61
Budgetutvecklingen 61
Regeringens förslag till budgetpolitiska riktlinjer 63
Oppositionspartiernas förslag till budgetpolitiska riktlinjer 65
Moderata samlingspartiet 65
Centerpartiet 66
Folkpartiet liberalerna 67
Vänsterpartiet 68
Miljöpartiet de gröna 69
Kristdemokratiska samhällspartiet 70
Utskottets förslag till budgetpolitiska riktlinjer 71
Överlåtelse av AB Tipstjänst till idrottsrörelsen 74
Ekonomisk styrning och redovisning av statlig verksamhet 75
Tydligare budgetdokument 75
Principer för budgetering och redovisning av statens verksamhet 78
Utbetalningstidpunkt för vissa bidrag till barnfamiljer 78
Statlig förvaltningspolitik 79
Styrning av statlig verksamhet och resultatet av Riksrevisionsverkets
granskning 1994 81
En s.k. grön offentlig sektor 83
Lån i Riksgäldskontoret för förvaltningsändamål 83
Hemställan 85
Reservationer
1. Allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken (mom. 1)
(m, c, fp, kds)88
2. Allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken (mom. 1) (v)93
3. Allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken (mom. 1) (mp)98
4. Forum för att behandla frågor om långsiktigt hållbar ekonomisk tillväxt
(mom. 2) (mp)100
5. Fördelningspolitiken (mom. 5) (fp)101
6. Fördelningspolitiken (mom. 5, motiveringen) (m, kds)101
7. Fördelningspolitiken (mom. 5, motiveringen) (c)102
8. Fördelningspolitiken (mom. 5, motiveringen) (mp)102
9. Strukturpolitiken (mom. 6) (v)102
10. Strukturpolitiken (mom. 6, motiveringen) (m)103
11. Strukturpolitiken (mom. 6, motiveringen) (c)103
12. Strukturpolitiken (mom. 6, motiveringen) (fp)104
13. Strukturpolitiken (mom. 6, motiveringen) (kds)104
14. Etikens och institutionernas betydelse för den långsiktiga ekonomiska
utvecklingen (mom. 7) (kds)104
15. Etikens och institutionernas betydelse för den långsiktiga ekonomiska
utvecklingen (mom. 7, motiveringen) (m, c, fp)105
16. Åtgärder för att motverka stora löneskillnader (mom. 8) (v)105
17. Åtgärder för att motverka stora löneskillnader (mom. 8, motiveringen)
(m, fp, kds)106
18. Lönepolitik i offentlig sektor (mom. 9) (v)106
19. Lönepolitik i offentlig sektor (mom. 9, motiveringen) (m, fp)107
20. Skapandet av en ekonomisk och monetär union (mom. 10) (v, mp)107
21. Offentliggörande av IMF:s ekonomiska rapporter (mom. 13) (m, mp)108
22. Offentliggörande av IMF:s ekonomiska rapporter (mom. 13) (v)109
23. Penningpolitiken ( mom. 14) (v)109
24. Regler för finans- och valutamarknaden (mom. 15) (v, mp)110
25. Allmänna riktlinjer för budgetregleringen (mom. 17) (m)111
26. Allmänna riktlinjer för budgetregleringen (mom. 17) (c)114
27. Allmänna riktlinjer för budgetregleringen (mom. 17) (fp)117
28. Allmänna riktlinjer för budgetregleringen (mom. 17) (v)121
29. Allmänna riktlinjer för budgetregleringen (mom. 17) (mp)123
30. Allmänna riktlinjer för budgetregleringen (mom. 17) (kds)125
31. Överlåtande av Tipstjänst till idrottsrörelsen (mom. 18 )
(m, c, fp)128
32. Tydligare budgetdokument (mom. 19) (m, c, fp, mp, kds)129
33. Utbetalningstidpunkt för vissa bidrag till barnfamiljer (mom. 21)
(kds)129
34. En s.k. grön offentlig sektor (mom. 24) (mp)130
Särskilda yttranden
1. Forum för att behandla frågor om långsiktigt hållbar ekonomisk tillväxt
(mom. 2) (fp)131
2. Överlåtande av Tipstjänst till idrottsrörelsen (mom. 18 ) (v)131
Tabeller
1. BNP-tillväxt i vissa OECD-länder9
2. Konsumentpriser och arbetslöshet i vissa OECD-länder10
3. Bruttostatsskuldkvot och budgetsaldo i procent av BNP i
vissa OECD-länder11
4. Uppfyllandet av konvergenskriterierna 199412
5. Prognosförutsättningar13
6. Försörjningsbalans 1994--199614
7. Nyckeltal 1994--199615
8. Hushållens inkomster16
9. Bruttoinvesteringar efter näringsgren18
10. Konsumentpriser19
11. Arbetsmarknad20
12. Försörjningsbalans 1996--199822
13. Nyckeltal 1996--199823
14. Statsbudgeten och statens lånebehov 1993/94--1995/9662
15. Riksrevisionsverkets prognos över budgetutfallet 1994/9562
16. Förstärkning av de offentliga finanserna64
17. Finansiell skuldsättning i den offentliga sektorn år 199477