I detta betänkande behandlas 18 motioner om arbetstid och
vissa semesterfrågor. Motionerna, som främst väcktes under den
allmänna motionstiden år 1994, rör bl.a. önskemål om ökad
flexibilitet i arbetstiden, förkortad arbetstid samt utredning
av arbetstiderna. Arbetstidsfrågan ses från såväl arbetstagar-
som arbetsgivarsidan samt ur arbetsmarknadssynpunkt. Två
motioner rör semesterlagens bestämmelser om
semesterlönegrundande frånvaro.
Samtliga motioner avstyrks av utskottet med hänvisning till
den utredning på arbetstidsområdet som aviserats av
statsministern samt annat pågående beredningsarbete inom
regeringskansliet.
Till utskottets betänkande har fogats en reservation från
Miljöpartiet och ett särskilt yttrande från Vänsterpartiet.
Motioner
1993/94:A40 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om inriktningen av arbetstidspolitiken.
1993/94:A44 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om sextimmarsdagen, arbetet och pensionerna.
1993/94:A203 av Hans Karlsson (s) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
behovet att begränsa uttaget av övertid och mertid i rådande
arbetsmarknadsläge.
1993/94:A205 av Birthe Sörestedt m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en utredning angående förkortad arbetstid.
1993/94:A238 av Hans Andersson m.fl. (v) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om arbetsdelning genom att införa sex timmars
arbetsdag.
1993/94:A254 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
30. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om inriktningen av arbetstidspolitiken,
31. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behov av åtgärder för att minska
övertidsuttaget.
1993/94:A261 av Jan Fransson m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär en parlamentarisk utredning med
uppgift att avskaffa arbetslösheten genom att införa flexibla
arbetstider.
1993/94:A262 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas
28. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att det skall ges möjlighet att vara mer
flexibel i arbetstidens längd och förläggning.
1993/94:A268 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om införande av en konjunkturanpassad
arbetstid.
1993/94:A701 av Holger Gustafsson (kds) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om angelägenheten i att låta utreda de
national-, privat- och företagsekonomiska konsekvenserna av en
mera flexibel och förkortad normalarbetstid.
1993/94:A702 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om modernisering av arbetstidsregleringen.
1993/94:A704 av Karin Israelsson och Gullan Lindblad (c, m)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om en ändring i semesterlagen så
att dubbel semesterlön inte utges.
1993/94:A706 av Gunnar Thollander och Ingrid Andersson (s)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om minskat övertidsuttag.
1993/94:A707 av Gustaf von Essen och Stig Rindborg (m) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ändring i semesterlagen.
1993/94:A709 av Rune Thorén och Pär Granstedt (c) vari yrkas
att riksdagen hos regeringen begär utredning om en förkortad
arbetstid.
1993/94:A715 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om begränsning av övertiden vid införande av
kortare arbetsdag,
3. att riksdagen hos regeringen begär en plan för minskning av
normalarbetsdagen till sju timmar år 1997 och sex timmar på
längre sikt,
4. att riksdagen hos regeringen begär att en stödfond inrättas
för arbetsgivare som inför arbetstidsförkortning enligt vad i
motionen anförts,
5. att riksdagen hos regeringen begär direktiv till AMS i
enlighet med vad i motionen anförts,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om försöksverksamhet med kortare arbetsdag
och arbetsdelning,
7. att riksdagen till försöksverksamhet med kortare arbetsdag
för budgetåret 1994/95 anslår 1 000 000 000 kr över
Arbetsmarknadsdepartementets budget enligt vad i motionen
anförts.
1993/94:A815 av Karin Starrin m.fl. (c) vari yrkas
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om flexibel arbetstid,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att målet är att alla skall få möjlighet
till en arbetstid om 30 timmar i veckan vilket ger utrymme för
sex timmars arbetsdag,
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en ny arbetstidsutredning i syfte att
sänka normalarbetstiden.
1993/94:Fi32 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
37. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om arbetstider.
Inledning
Den nu gällande arbetstidslagen (1982:673) antogs av riksdagen
våren 1982 (prop. 1981/82:154, bet. SoU 1981/82:55, rskr.
1981/82:436) och trädde i kraft den 1 januari 1983. Vissa
lagändringar har gjorts senare i fråga om tillsynen av lagen
samt i fråga om övertidsavgift (SFS 1986:56, 1992:637 och
1993:905).
Arbetstidslagen omfattar i princip alla arbetstagare. Undantag
har dock gjorts för personal i företagsledande ställning eller
personal som har förtroendet att själva disponera sin arbetstid.
Det gäller även arbetstagare som utför arbetsuppgifter i sitt
hem. Vidare har undantag gjorts för arbete som utförs i
arbetsgivarens hushåll samt vid skeppstjänst, där andra regler
gäller.
Arbetstidslagen är dispositiv. Genom kollektivavtal som har
slutits eller godkänts av en central arbetstagarorganisation får
undantag göras antingen från lagens tillämpning i dess helhet
eller i vissa delar. Lokala avvikelser från lagen får göras
under kortare tidsperiod beträffande övertidsarbete och
nattarbetsförbudet.
Den ordinarie arbetstiden får enligt lagen uppgå till högst 40
timmar i veckan. Jourtid får tas ut med högst 48 timmar per
arbetstagare under en tid av fyra veckor eller 50 timmar under
en kalendermånad om det på grund av verksamhetens natur är
nödvändigt att en arbetstagare står till arbetsgivarens
förfogande.
Med övertid avses i lagen sådan övertid som överstiger
ordinarie arbetstid och jourtid eller den arbetstid som vid
heltidsarbete gäller på grund av kollektivavtal. Lagen skiljer
mellan två typer av övertid: allmän övertid och nödfallsövertid.
Allmän övertid får tas ut med högst 48 timmar under en tid av
fyra veckor eller 50 timmar under en kalendermånad. Under ett
kalenderår får den allmänna övertiden uppgå till högst 200
timmar. Nödfallsövertid får tillgripas om en olyckshändelse
eller liknande vållat avbrott i verksamheten eller medfört risk
för avbrott samt vid fara för liv, hälsa eller egendom.
Mertid, dvs. den arbetstid som vid deltidsanställning
överstiger arbetstagarens normala arbetstid och jourtid enligt
anställningsavtalet, får tas ut med högst 200 timmar under ett
kalenderår.
Bestämmelserna om arbetstidens förläggning utgår från regeln
att alla arbetstagare skall ha ledigt för nattvila mellan
klockan 24.00 och 05.00. Undantag får göras om arbetet med
hänsyn till dess art, allmänhetens behov eller särskilda
omständigheter måste fortgå även nattetid.
För varje sjudagarsperiod skall en arbetstagare även ha minst
36 timmars sammanhängande veckovila, vilken såvitt möjligt skall
förläggas till veckoslut. Raster som inte ingår i arbetstiden
skall anordnas så att arbetstagarna inte utför arbete mer än fem
timmar i följd. Därutöver skall behövliga pauser anordnas, vilka
inräknas i arbetstiden.
Arbetarskyddsstyrelsen och Yrkesinspektionen är
tillsynsmyndigheter. Det skall vidare noteras att
arbetstidsreglerna före år 1983 fanns i arbetsmiljölagen. Vid
arbetstidslagens tillkomst framhölls att arbetstiden skall ses
som en del av arbetsmiljön, och i arbetsmiljölagen finns också
en särskild hänvisning till arbetstidslagen. Arbetsmiljölagen
innehåller vidare en bestämmelse om minderårigas arbetstid.
Berednings- och utredningsarbete
Den dåvarande regeringen beslutade i maj 1987 om tillsättning
av en kommitté med uppdrag att utreda konsekvenserna av olika
arbetstidsreformer och förändrade arbetstidsmönster.
Arbetstidskommittén lade under sommaren 1989 fram sitt
betänkande (SOU 1989:53) Arbetstid och välfärd.
Kommmitténs slutsatser var att inga arbetstidsreformer kunde
komma i fråga före mitten av 1990-talet, utöver vad som i
regeringsförklaringen år 1988 redan utlovats beträffande
föräldraförsäkring och semester. Vilka
produktivitetsförbättringar som kunde åstadkommas skulle bli
avgörande för om arbetstidsförkortningar kunde genomföras under
resterande period fram till sekelskiftet. Kommittén ansåg också
att man borde pröva den samlade årsarbetstiden som en ny norm
för heltidsarbete. Fördelar med en sådan norm ansågs bl.a. vara
att den skulle ge möjlighet till flexibla lösningar och ökad
valfrihet för arbetstagarna. I detta sammanhang diskuterades
möjligheten att slå samman arbetstidslagen och semesterlagen
till en allmän lag om årsarbetstid.
Såväl betänkandet Arbetstid och välfärd som betänkandet (SOU
1988:54) Om semester, vilket avlämnats i november 1988,
remissbehandlades.
I februari 1991 tillkallades en särskild utredare för att
undersöka om mer flexibla regler för arbetstid och semester
borde införas i svensk lagstiftning (dir. 1991:7). Utredningens
huvudbetänkande (SOU 1992:27) Årsarbetstid, Ny lag om arbetstid
och semester avlämnades i mars 1992. Utredningen föreslog en
gemensam lag om arbetstid och semester samt att den lagstadgade
40-timmarsveckan omvandlas till en årsarbetstid om 2 007 timmar.
Semestern skulle ingå i årsarbetstiden. På arbetsplatser där
kollektivavtal gäller föreslog utredaren att det inte skall
finnas några regler om arbetstidens förläggning. En
förutsättning var att arbetstagarna skall få påverka
förläggningen av sina arbetstider. Vad gäller arbetsplatser som
saknar kollektivavtal innebar förslaget att i stort sett samma
regler som i dag skall gälla. Reglerna om ordinarie
veckoarbetstid föreslogs dock kunna frångås genom personliga
avtal.
Betänkandet har remissbehandlats. En mycket kortfattad
redovisning av remissutfallet återfinns i det av riksdagen
godkända betänkandet 1992/93:AU4 Arbetstid, semester och annan
ledighet. Av denna framgår att flertalet remissinstanser i
princip var positiva till flexibla arbetstider. Samtidigt
framfördes väsentliga invändningar mot utformningen av
förslagen. Såväl arbetstagar- som arbetsgivarorganisationer var
kritiska mot att skilda regler skall gälla beroende på om
kollektivavtal gäller på arbetsplatsen eller inte. LO och TCO
ansåg att det är arbetsgivarens behov av flexibilitet som
tillgodosetts i förslaget och inte arbetstagarens. Några
remissinstanser hävdade att förslaget om årsarbetstid stred mot
de arbetstidsregler som var under övervägande i EG.
EU-rådet antog den 23 november 1993 ett direktiv om
arbetstidens förläggning i vissa avseenden (93/104/EEG).
Direktivet skall införlivas i medlemsstaternas lagstiftning inom
tre år efter antagandet, dvs. senast den 23 november 1996.
Direktivet upptar regler om dygnsvila, raster, veckovila,
veckoarbetstidernas längd samt semester. Vidare regleras
nattarbete, skiftarbete och tempoarbete. Veckoarbetstiden får
enligt direktivet uppgå till högst 48 timmar i veckan, övertid
inräknad.
Chefen för Arbetsmarknadsdepartementet tillkallade i november
1993 en arbetsgrupp med uppgift att analysera EG:s
arbetstidsdirektiv samt göra en jämförelse mellan direktivets
bestämmelser och den svenska arbetstidslagens (1982:673) regler.
Arbetsgruppen lämnade i maj 1994 rapporten EG:s
arbetstidsdirektiv (Ds 1994:74).
Arbetsgruppens slutsats var att det föreligger inte obetydliga
skillnader mellan arbetstidslagen och direktivet. Ett
införlivande av direktivet förutsätter enligt arbetsgruppen en
anpassning av det svenska regelsystemet till direktivets
bestämmelser. På vissa punkter kan det, enligt gruppens
uppfattning, finnas anledning att överväga om en ändring av
arbetstidslagen bör ske. Mot denna bakgrund ansåg arbetsgruppen
att det krävs en fördjupad utvärdering av direktivets
konsekvenser för det svenska regelsystemet på arbetstidsområdet.
En utredning borde belysa dessa frågor, föreslog arbetsgruppen.
Enligt beslut vid regeringssammanträde den 8 september 1994
tillkallas en särskild utredare med uppgift dels att pröva
behovet av flexibla arbetstidslösningar samt lägga fram de
förslag som kan föranledas härav, dels att utreda konsekvenserna
av EG:s arbetstidsdirektiv för det svenska regelsystemet på
arbetstidsområdet (dir. 1994:99).
Direktiven till utredningen innebär att en ökad flexibilitet i
arbetstidsregleringen skall eftersträvas. Förslagen i
betänkandet Årsarbetstid, Ny lag om arbetstid och semester skall
beaktas liksom de uttalanden som gjorts av
arbetsmarknadsutskottet i frågan.
Arbetsmarknadsutskottet har vid ett flertal tillfällen under
senare år uttalat att en friare arbetstidsförläggning är en
viktig framtidsfråga. Utskottet har därvid uppehållit sig vid de
positiva konsekvenserna av en ökad flexibilitet för den
enskildes planering av arbetsliv, familjeliv, studier etc.
Flexibla arbetstider bör också kunna främja jämställdhet mellan
kvinnor och män. Även produktionens önskemål om flexibla
arbetstider har utskottet sett som en väsentlig fråga. Utskottet
har utgått från att regeringen skall återkomma med förslag på
området (1992/93:AU4).
I den partiledardebatt som ägde rum den 12 oktober 1994 med
anledning av regeringsförklaringen tog statsminister Ingvar
Carlsson i ett replikskifte upp arbetstidsfrågorna. Enligt
statsministern är det med hänsyn till den utveckling som ägt rum
rimligt att utreda arbetstidsfrågorna. En arbetstidsutredning
kommer därför att tillsättas.
I detta sammanhang skall även redovisas att regeringen i
november 1992 tillkallat en särskild utredare att se över
ledighetslagstiftningen. Under våren 1994 har utredningen
avlämnat betänkandet Ledighetslagstiftningen -- en översyn (SOU
1994:41). I betänkandet redovisas överväganden och förslag
beträffande i första hand studieledighetslagen och
föräldraledighetslagen. Dessa delar kommer inte vidare att
beröras i utskottsbetänkandet. I utredningen ingår emellertid
också en översyn av reglerna om semesterlönegrundande frånvaro i
semesterlagen. Denna fråga återkommer i det följande.
Vissa statistiska uppgifter
Inledningsvis redovisas några statistiska uppgifter från SCB:s
arbetskraftsundersökningar (AKU) angående arbetstid och övertid.
Eftersom förändringar gjordes i AKU fr.o.m. januari 1993 jämförs
endast åren 1993 och 1994.
Under andra kvartalet 1994 (1993) uppgick den faktiska
medelarbetstiden för personer i arbete inkl. företagare och
medhjälpande familjemedlemmar till 36,1 (35,2) timmar i veckan;
för kvinnor var motsvarande tal 32,2 (31,4) timmar och för män
39,6 (38,6) timmar.
AKU-undersökningarna ger också information om antalet
övertidstimmar, som genomsnittligt tas ut per vecka. För att ta
hänsyn till förändringar i sysselsättningen brukar man sätta
övertidstimmarna i relation till det faktiska antalet
arbetstimmar.
Övertidstimmar åren 1993 och 1994 (för anställda)
Övertidstimmar Faktiska arbets- Övertid/
i miljoner timmar i miljoner Faktisk
(genomsnitt per (genomsnitt per tid
vecka) vecka) %
Utskottet tar i detta betänkande upp olika frågor om
arbetstider och semester med anledning av 18 motioner som
väcktes under främst allmänna motionstiden vid föregående
riksmöte. Motionerna om arbetstid avser bl.a. frågan om
konjunkturanpassad arbetstid och andra former av flexibel
arbetstid samt sex timmars arbetsdag. Två motioner rör
semesterlagens bestämmelser om semesterlön.
Arbetstider
Socialdemokraterna redovisar sin syn på inriktningen av
arbetstidspolitiken i motionerna A40 (yrk. 15) och A254 (yrk.
30, 31). Enligt motionerna stimuleras produktiviteten av en ökad
individuell flexibilitet i arbetstiderna. För att uppnå en
nödvändig balans behövs dels nya lagregler, dels branschavtal
och lokala kollektivavtal, dels ett individuellt inflytande för
den enskilde i förhållande till arbetsgivaren. Det nuvarande
höga arbetstidsuttaget är oacceptabelt och innebär problem bl.a.
för jämställdhetsarbetet. Övertidsuttaget bör minska och fler
människor beredas arbete.
Vänsterpartiet tar upp arbetstidsfrågorna i motionerna A44
(yrk. 12), A715 (yrk. 2--7) samt Fi32 (yrk. 37). En
arbetstidsförkortning bör införas stegvis. Enligt Vänsterpartiet
bör riksdagen av regeringen begära en plan för minskning av
normalarbetstiden till sju timmar per dag år 1997 och till sex
timmar på längre sikt. En kortare arbetstid ger fler arbeten,
tvingar företagen att organisera produktionen på ett annat sätt
samt ökar jämställdheten inom familjen. Även ur pensionssynpunkt
är det viktigt med en jämnare fördelning av lönearbetet mellan
kvinnor och män.
En förkortning av arbetstiden måste vidare kombineras med en
kraftig begränsning av övertiden, anser Vänsterpartiet.
Övertiden bör därför begränsas i lag.
Vänsterpartiet föreslår att en stödfond inrättas för att
kompensera arbetsgivare som minskar arbetstiden och/eller skapar
nya arbetstillfällen med sextimmarsdag. Regeringen bör ge
direktiv till AMS att förhandla med kommunerna om ett
åtgärdspaket med denna inriktning. En försöksverksamhet med
kortare arbetsdag och arbetsdelning bör inledas redan under
budgetåret 1994/95. För denna verksamhet bör en miljard kronor
anslås.
I motionerna A262 (yrk. 28) och A268 av Ny demokrati talar
motionärerna för en konjunkturanpassad arbetstid. En del av
dagens arbetslöshet skulle kunna undvikas om det fanns möjlighet
att vara mer flexibel i fråga om arbetstidens längd och
förläggning. Lagstiftningen bör enligt motionärerna ändras så
att arbetsgivarna och det lokala facket själva kan bestämma
arbetstiden inom vissa ramar, t.ex. från 80 % till 120 %.
Av de enskilda motionerna tar ett flertal upp arbetstidsfrågan
bl.a. ur arbetsmarknadssynpunkt.
Hans Karlsson (s) begär i motion A203 ett tillkännagivande
angående behovet att begränsa uttaget av övertid och mertid i
rådande arbetsmarknadsläge. Med hänsyn till att nuvarande
övertidsuttag sägs motsvara 50 000 helårsarbeten bör den
nuvarande gränsen på 200 övertidstimmar per år halveras. Ett
likartat krav framställs i motion A706 av Gunnar Thollander och
Ingrid Andersson (s).
Hans Andersson m.fl. (v) framhåller i motion A238 (yrk. 2) att
en kortare arbetstid leder till ökad tillväxt. Arbetsdelning och
sex timmars arbetsdag bör införas för att klara målet om full
sysselsättning.
I motion A702 av Bengt Harding Olson (fp) yrkas på en
modernisering av arbetstidsregleringen. I framtiden krävs en
omprövning i fråga om såväl generell arbetstidsförkortning som
en sänkning av rätten till övertidsuttag.
Karin Starrin m.fl. (c) anför i motion A815 (yrk. 19, 20) att
en omfördelning av arbetstiden skulle innebära att nya
arbetstillfällen skapades. Vidare förordar motionärerna flexibla
arbetstider som kan öka trivsel och produktivitet samt minska
arbetsskadorna. För att främja livskvalitet och jämställdhet är
målet att alla skall få möjlighet till en arbetsvecka på 30
timmar eller en arbetsdag på sex timmar.
Med utgångspunkt i krav på full sysselsättning, jämställdhet
och livskvalitet begärs i fem motioner en ny arbetstidsutredning
syftande till förkortad och/eller flexibel arbetstid. Bl.a.
pekas på att den föregående arbetstidsutredningen (Arbetstid och
välfärd, SOU 1989:53) färgades av det dåvarande
arbetsmarknadsläget med knapphet på arbetskraft. Dessa fem
motioner är A205 av Birthe Sörestedt m.fl. (s), A261 av Jan
Fransson m.fl. (s), A701 av Holger Gustafsson (kds), A709 av
Rune Thorén och Pär Granstedt (c) samt A815 (yrk. 21) av Karin
Starrin m.fl. (c).
Utskottet gör följande bedömning.
Som framgår av den tidigare beskrivningen av utrednings- och
beredningsarbetet på arbetstidsområdet har frågor om arbetstiden
under en följd av år varit föremål för ett stort intresse. Mot
bakgrund av den arbetsmarknadspolitiska situationen de senaste
åren har arbetstidsfrågorna fått ytterligare en dimension,
vilket är märkbart även på det internationella planet.
I OECD:s sysselsättningsstudie (svensk översättning i
september 1994 av material som kommer att publiceras i The OECD
Jobs Study: Evidence and Explanations) tas arbetstiderna upp som
ett led i kampen mot arbetslöshet. OECD säger bl.a. följande.
Flexiblare dags-, vecko-, års- och livsarbetstider kan
tillfredsställa såväl företagens behov som de anställdas
önskemål. De tillåter företagen att bättre utnyttja sin
produktionskapacitet genom att bättre anpassa produktionen till
efterfrågan. Anställda och deras familjer skulle också tjäna på
nya arbetstider som skräddarsys efter deras individuella
preferenser eller familjeförhållanden. Den typ av arbetstid som
företagen eftersträvar sammanfaller givetvis inte alltid med de
anställdas önskemål. Bästa sättet att lösa sådana konflikter är
genom förhandlingar på decentraliserad nivå. -- -- --
En viktig fördel med flexiblare arbetstider är deras potential
för att integrera arbetstidsminskning med nya mönster för
livslång utbildning. -- -- --
Det är emellertid viktigt att de nya arbetstiderna blir
ekonomiskt försvarbara; det förutsätter att inte
produktionskostnaden per tillverkad enhet eller skattebördan
ökar då arbetstiderna ändras.
Beträffande utvecklingen i Sverige har utskottet informerat
sig om ett par pågående verksamheter med sextimmarsdag i landet,
nämligen Kiruna hemtjänst resp. Blekinge landstings
psykiatriavdelning.
Utskottet har vidare erfarit att Allmänna Arbetsgivarförbundet
och Industrifacket den 28 oktober 1994 har överenskommit om
vissa rekommendationer som skall gälla t.o.m. den 31 december
1995 i syfte att öka sysselsättning och produktivitet. Bl.a.
berörs övertidsarbetet. Enligt överenskommelsen rekommenderas de
lokala parterna att i samråd behandla frågor rörande
arbetsplanering, flexibilitet rörande arbetstiden,
övertidsarbetets omfattning och fördelning, bl.a. i syfte att
minska ett alltför omfattande övertidsuttag.
Enligt rekommendationerna är parterna ense om att i de
kommande avtalsförhandlingarna ta upp frågan om lokalt ansvar
för dispenser vid övertidsarbete.
Intresset för arbetstidsfrågorna avspeglas också i de olika
riksdagsmotionerna. Som utskottet ser saken vittnar
motionskraven om att de nuvarande arbetstidsreglerna inte är
anpassade till ett modernt arbets- och familjeliv. Mot
bakgrunden av de i motionerna beskrivna behoven från såväl
arbetstagar- som arbetsgivarsidan samt ur arbetsmarknadssynpunkt
hälsar utskottet med tillfredsställelse att statsministern
aviserat en utredning på detta område.
Utskottet har inhämtat att regeringen nu förbereder direktiven
för arbetstidsutredningen. Avsikten är att utredningen skall
vara parlamentarisk. Arbetet planeras få en bred uppläggning och
omfatta många av de frågor som har varit uppe till diskussion de
senaste åren. Bl.a. avses arbetstidsförkortning och flexibilitet
i arbetstiderna ingå i utredningen liksom också
årsarbetstidsbegreppet. Frågan om konsekvenserna av EG:s
arbetstidsdirektiv för de svenska arbetstidsreglerna bör enligt
regeringskansliet utredas med förtur.
Enligt utskottets uppfattning är det värdefullt att regeringen
nu avser att få till stånd ett samlat material som kan utgöra
underlag för ett ställningstagande på arbetstidsområdet.
Utskottet förutsätter att även övertidsfrågorna kommer att ingå
i utredningsuppdraget.
Utskottet ställer sig avvisande till förslag om omedelbar
försöksverksamhet med kortare arbetstid med därtill knutna
anslagsmedel. Enligt utskottets uppfattning bör det av
regeringen planerade utredningsarbetet inte föregripas.
I samband med att direktiv ges för en ny arbetstidsutredning
avser regeringen att upphäva de direktiv som gavs den 8
september 1994 angående utredning av flexibel arbetstid och
konsekvenser av EG:s arbetstidsdirektiv (se avsnittet
Berednings- och utredningsarbete).
Med hänvisning till vad som ovan anförts bör upptagna
motionsyrkanden på arbetstidsområdet inte påkalla någon
riksdagens åtgärd.
Semesterlönegrundande frånvaro
Vidare tar utskottet i detta sammanhang upp två motioner
rörande semesterlagens bestämmelser om semesterlönegrundande
frånvaro. Som en bakgrund till motionerna lämnas följande
beskrivning av gällande rätt samt vissa utredningsresultat på
området.
Enligt 4 § semesterlagen har en arbetstagare rätt till 25
semesterdagar varje år. Under semesterledigheten har
arbetstagaren rätt till semesterlön i den mån han har tjänat in
sådan under intjänandeåret. Semesterlönen utgör enligt 16 §
semesterlagen 12 % av arbetstagarens lönesumma under
intjänandeåret. Semesterlönen ingår i beräkningsunderlaget för
den sjukpenninggrundande inkomsten.
Även viss frånvaro är semesterlönegrundande. För sådana
frånvarodagar beräknas semesterlönen antingen som arbetstagarens
genomsnittliga dagsinkomst eller, om han inte haft någon inkomst
under intjänandeåret, med hänsyn till den inkomst som det kan
antagas att han skulle ha haft, om han hade arbetat för
arbetsgivarens räkning.
Semesterlönegrundande frånvaro är enligt 17 § semesterlagen
bl.a. sjukdom, arbetsskada, föräldraledighet eller s.k.
närståendevård. Vissa begränsningar finns dock.
Beträffande frånvaro från arbetet för sjukdom/arbetsskada
gäller följande. Rätten till semesterlönegrundande frånvaro är
begränsad till högst 180 dagar under intjänandeåret i de fall
sjukdomen inte beror på en arbetsskada. Vid arbetsskada gäller
inte 180-dagarsgränsen. Efter oavbruten frånvaro på grund av
sjukdom eller arbetsskada under två hela intjänandeår grundar
därefter infallande frånvarodag för sjukdom eller arbetsskada
inte rätt till semesterlön. De första 90 dagarna av en
frånvaroperiod skall enligt lagen inte i något fall anses bero
på arbetsskada.
Som tidigare nämnts ingår semesterlagens regler om
semesterlönegrundande frånvaro i utredningsbetänkandet
Ledighetslagstiftningen -- en översyn (SOU 1994:41). Enligt
utredningen är de semesterlönegrundande frånvaroorsakerna
ytterst en ekonomisk intressefråga för arbetsgivare och
arbetstagare. De ekonomiska konsekvenserna har ej varit möjliga
att bedöma närmare, anför utredningen, som koncentrerat sig på
att överväga förenklingar m.m. i systemet. Bl.a. har man berört
frågan om eventuell överkompensation av arbetstagare vid
sjukdom. Vidare föreslår utredningen att sjukdomsfall och
arbetsskadefall skall behandlas lika ur semesterlönesynpunkt.
Enligt förslaget skall endast den sjukfrånvaro, inkl. sådan som
beror på arbetsskada, som under intjänandeåret inte överstiger
180 dagar vara semesterlönegrundande. Den s.k. 90-dagarsregeln
föreslås avskaffas.
I motion A704 av Karin Israelsson och Gullan Lindblad (c, m)
anförs att reglerna om semesterlön vid frånvaro på grund av
sjukdom, föräldraledighet och närståendevård medför att den
anställde blir dubbelt kompenserad. Motionärerna pekar på det
förhållandet att sjukpenningen etc. beräknas efter lönen inkl.
semesterlönen samtidigt som arbetsgivaren skall betala
semesterlön vid dessa typer av frånvaro. Enligt motionärerna
blir de som är frånvarande favoriserade i förhållande till dem
som arbetar. De nu angivna slagen av frånvaro bör därför inte
vara semesterlönegrundande, anser motionärerna.
I motion A707 av Gustaf von Essen och Stig Rindborg (m) begärs
att 17 § semesterlagen ändras så att arbetsskada jämställs med
sjukdom i fråga om semesterlönegrundande frånvaro. Enligt
motionärerna bör frånvaro på grund av sjukdom eller arbetsskada,
vilken under intjänandeåret inte överstiger 180 dagar, vara
semesterlönegrundande. Motionärerna anför att de ändringar som
ägde rum den 1 juli 1993 i samband med slopande av
arbetsskadesjukpenningen i princip innebär att alla försäkrade
under sjukpenningtid erhåller ersättning enligt lagen om allmän
försäkring. En motsvarande likabehandling av de försäkrade bör
tillämpas även beträffande semesterlagen. Ett lagförslag ingår i
motionen.
Utskottet gör följande bedömning.
Som ovan redovisats planeras inom regeringskansliet en bred
utredning på arbetstidsområdet. Avsikten är att även
årsarbetstidsbegreppet skall ingå i utredningsuppdraget. Detta
innebär att en bedömning måste göras om arbetstids- och
semesterreglerna skall föras samman i en gemensam lag.
Mot bakgrund av att regeringskansliet förfogar över betydande
underlagsmaterial i fråga om reglerna för semesterlönegrundande
frånvaro avvaktar utskottet för sin del regeringens beredning av
frågan och utgår från att regeringen återkommer till riksdagen i
ärendet.
På anförda grunder bör inte heller motionerna A704 och A707
föranleda någon riksdagens åtgärd. De avstyrks följaktligen.
2. beträffande semesterlönegrundande frånvaro
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:A704 och 1993/94:A707.
Stockholm den 15 november 1994
På arbetsmarknadsutskottets vägnar
Johnny Ahlqvist
I beslutet har deltagit: Johnny Ahlqvist (s), Sten Östlund
(s), Berit Andnor (s), Martin Nilsson (s), Kent Olsson (m), Per
Erik Granström (s), Elving Andersson (c), Laila Bjurling (s),
Patrik Norinder (m), Sonja Fransson (s), Christina Zedell (s),
Christel Anderberg (m), Dan Ericsson (kds), Anna Åkerhielm (m),
Ola Ström (fp), Ingrid Burman (v) och Birger Schlaug (mp).
Reservation
Inriktningen av arbetstidspolitiken (mom. 1)
Birger Schlaug (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10
börjar med "Enligt utskottets" och slutar med "riksdagens
åtgärd" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets uppfattning är det positivt att regeringen
nu avser att åter utreda frågan om sänkt arbetstid. Utskottet
anser att det är nödvändigt att normalarbetstiden anpassas till
verkligheten. Den nuvarande arbetstidsnormen kan inte anses vara
en naturlag eller en evigt optimal lösning. Anpassas inte
normalarbetstiden till verkligheten tvingas den offentliga
sektorn bära kostnader för den arbetslöshet som uppstår genom
att normalarbetstiden är för hög. Därför är det bra att
regeringen nu avser att utreda frågan om arbetstiden.
Vid sidan av utredningen är det synnerligen värdefullt med en
praktisk försöksverksamhet med kortare arbetstid. Den bör
inledas omedelbart och omfatta också det privata näringslivet.
Projektpengar bör anvisas för försöksverksamheten.
Vad utskottet anfört med anledning av motionerna A715 och Fi32
i berörda delar bör ges regeringen till känna. Med hänsyn till
den aviserade utredningen bör övriga upptagna motionsönskemål på
arbetstidsområdet inte påkalla någon riksdagens åtgärd.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande
lydelse:
1. beträffande inriktningen av arbetstidspolitiken
att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:A715
yrkandena 6 och 7 och 1993/94:Fi32 yrkande 37 i motsvarande del
samt med avslag på motionerna 1993/94:A40 yrkande 15,
1993/94:A44 yrkande 12, 1993/94:A203, 1993/94:A205, 1993/94:A238
yrkande 2, 1993/94:A254 yrkandena 30 och 31, 1993/94:A261,
1993/94:A262 yrkande 28, 1993/94:A268, 1993/94:A701,
1993/94:A702, 1993/94:A706, 1993/94:A709, 1993/94:A715 yrkandena
2--5, 1993/94:A815 yrkandena 19--21 och 1993/94:Fi32 yrkande 37
i motsvarande del som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
Särskilt yttrande
Inriktningen av arbetstidspolitiken (mom. 1)
Ingrid Burman (v) anför:
Som framgår av Vänsterpartiets motioner på arbetstidsområdet
är det mycket angeläget att en arbetstidsförkortning kan införas
stegvis. Vänsterpartiet har i motioner lagt förslag som innebär
försöksverksamhet med kortare arbetstid. Vänsterpartiet har
också begärt medel för att finansiera denna försöksverksamhet.
Riksdagen har i tidigare behandling avvisat Vänsterpartiets
förslag till finansiering. Eftersom detta innebär att eventuella
ekonomiska konsekvenser av förslaget behöver beredas
ytterligare, ansluter vi oss till utskottsuppfattningen om en
utredning på området.
Att frågan om en försöksverksamhet med därtill knutna
anslagsmedel blir föremål för en utredning får ej innebära att
pågående initiativ med kortare arbetstid avstannar i avvaktan på
utredningen. Vi vill i stället i detta sammanhang understryka
vikten av att ytterligare försöksverksamhet med kortare
arbetsdag initieras redan nu inom utredningens ram. Till
skillnad mot nu pågående verksamheter med sextimmarsdag inom den
offentliga sektorn bör nya försöksverksamheter ha en bredare
inriktning och omfatta flera branscher inom både offentlig och
privat sektor.