Dir. 1993:00
Chefen för Civildepartementet, statsrådet Davidson, anför.
1 Mitt förslag
Jag föreslår att en särskild utredare tillkallas med uppgift att granska statens stöd till allmänna samlingslokaler och till trossamfundenslokaler för religiös verksamhet och att föreslå vilka principer för utformningen av statens stöd som i framtiden bör gälla.
2 Bakgrund
Statligt stöd till allmänna samlingslokaler har lämnats sedan år 1942.
Enligt förordningen (1989:288) om stöd till allmänna samlingslokaler lämnas statligt stöd till sådana allmänna samlingslokaler som behövs för det offentliga livet och de kulturella strävandena inom orten. Stödet lämnas i form av bidrag eller som eftergift av äldre statslån. Statligt lån utgjorde stödformen fram till den 1 juli 1987.
Bidrag kan lämnas till aktiebolag, stiftelser eller föreningar som är fristående från kommuner och kommunala företag. Bidrag lämnas för ny-
eller ombyggnader av samlingslokaler samt för köp av samlingslokaler.
Vid nybyggnad lämnas bidrag med 50 procent av den godkända kostnaden för ytor upp till 1 000 m2. För ytor därutöver upp till 2 000 m2 lämnas bidrag med 30 procent. För att bidrag skall komma ifråga krävs det att kommunen betalar minst 30 procent av godkänt bidragsunderlag. För köp samt för ombyggnad och andra standardhöjande reparationer lämnas bidrag efter samma grund och med samma bidragsandelar som för nybyggnad. För handikappanpassning som utförs utan samband med andra bidragsberättigade åtgärder lämnas bidrag till den faktiska kostnaden dock med högst 165 000 kr.
Enligt förordningen (1987:317) om bidrag till handikappanpassning av folkparksteatrar lämnas bidrag för teatrar som uppförts eller byggts om med stöd av bygglov som beviljats före den 1 juli 1977. Bidrag lämnas till skäliga kostnader för åtgärderna, i allmänhet dock med högst 100 000 kr.
För varje budgetår fastställer riksdagen en ram för beslut om bidrag för ny- och ombyggnad av allmänna samlingslokaler eller för köp av sådana lokaler samt en ram för beslut om bidrag för handikappanpassning av folkparksteatrar.
Boverket beslutar i frågor enligt de båda förordningarna efter prövning av en samlingslokaldelegation. Regeringen utser ledamöterna i delegationen.
Lokalbidrag till trossamfund har beviljats sedan år 1974.
Med stöd av förordningen (1989:271) om statsbidrag till andra trossamfund än Svenska kyrkan får lokalbidrag beviljas församlingar som behöver bidraget för att kunna hålla lokaler för religiös verksamhet. I förordningen anges vilka trossamfund som kan få lokalbidrag. Bidrag får beviljas för att skaffa lokaler genom nybyggnad eller köp, för att bygga om eller rusta upp församlingens lokaler, samt för att anpassa församlingens lokaler till handikappade. Bidrag får också lämnas för köp av inventarier när lokaler anskaffas, byggs om eller rustas upp. Bidrag lämnas med högst 30 procent av de kostnader som kan anses skäliga för åtgärderna, dock med högst 700 000 kr. Bidrag för att handikappanpassa en lokal får beviljas med högst 100 000 kr. Lokalbidrag till trossamfund ges genom ett reservationsanslag. Detta innebär att lokalbidrag till trossamfund endast kan beviljas inom ramen för de medel som riksdagen anvisat för ändamålet.
Frågor om lokalbidrag till trossamfund prövas av Samarbetsnämnden för statsbidrag till trossamfund, som är en statlig myndighet.
I anslaget "Stöd till idrotten" ingår visst bidrag till mindre föreningsanläggningar för idrott och friluftsliv. För andra typer av lokaler, t.ex. för ungdomsverksamhet, föreningsstugor m.m. finns i dag inga statliga bidrag.
Statligt stöd till icke-statliga kulturlokaler har lämnats sedan den 1 juli 1990. Enligt förordningen (1990:573) om stöd till vissa icke-statliga kulturlokaler lämnas bidrag för ny- eller ombyggnad av musei-, teater- och konsertlokaler som tillhör någon annan än staten.
I första hand lämnas bidrag till projekt som avser lokaler för länsmuséer.
Boverket beslutar i frågor enligt förordningen efter hörande av Statens kulturråd och efter prövning av en samlingslokaldelegation. Att stödja uppbyggnaden av livaktiga kulturinstitutioner på regional nivå har varit en central del av kulturpolitiken sedan 1970-talet. Kultur och publikdragande institutioner stärker även en orts attraktionskraft för andra typer av etableringar. Bra lokaler är en grundförutsättning för att driva och utveckla kulturverksamhet såsom teater, konserter och muséer. I den översyn av mål- och strukturfrågor m.m. inom det statliga och statsunderstödda museiväsendet som f.n. påbörjats kommer även det statliga stödet till länsmuséerna att granskas.
3 Behovet av samlingslokaler
En viktig utgångspunkt för förnyelsen av den offentliga sektorn är att låta andra aktörer i samhället ta ett större ansvar. Det kan gälla bl.a.
folkrörelser, trossamfund och föreningar av olika slag. Samspelet mellan den offentliga och den ideella sektorn måste förbättras med en tydligare rollfördelning. Det kan på goda grunder antas att de ideella föreningarnas verksamhet i framtiden kommer att få en annan roll och betydelse. Ett samlat utvecklingsarbete kommer att startas som rör föreningars arbete inom områden som i dag traditionellt sköts av den offentliga sektorn (prop. 1992/93:100 bil. 14).
En förutsättning för de flesta föreningsaktiviteter är att man har en lokal att vara i. De allmänna samlingslokalerna spelar en central roll i detta sammanhang. Det gäller inte minst i fråga om aktiviteter som sker både i föreningsregi och i offentligt regi, t.ex. äldrevård, bibliotek och barnomsorg.
Hur mycket lokalerna används och hur stor bredd det är på verksamheterna är i hög grad beroende av hur väl underhållna de är respektive hur väl de fungerar. Detta gäller t.ex. om lokalerna är tillgängliga för personer med funktionshinder och om de tillåter en flexibel användning.
Lokaler för ungdoms- och fritidsverksamhet kan i stor utsträckning användas gemensamt av såväl trossamfund som övriga folkrörelser. För trossamfunden är det emellertid viktigt att också ha tillgång till lokaler där man kan förrätta gudstjänst. Gudstjänstlokalerna har ofta en så speciell karaktär att det skulle uppfattas som stötande att anordna annan verksamhet i lokalerna. Gudstjänstlokalerna kan därför inte i samma utsträckning som allmänna samlingslokaler hållas tillgängliga också för annan verksamhet. Självfallet kan gudstjänstlokaler, liksom i dag, användas för konserter, drama och konstutställningar m.m.
4 Boverkets kartläggning
Regeringen uppdrog den 27 februari 1992 åt Boverket att kartlägga effekterna av det statliga stödet till allmänna samlingslokaler. Med stöd av kartläggningen avsåg regeringen att pröva om det behövdes en fördjupad studie om stödets effektivitet och måluppfyllelse. Boverket redovisade uppdraget i en rapport den 31 augusti 1992.
Av Boverkets rapport framgår att det i dag i landet finns drygt 3 400 föreningsägda allmänna samlingslokaler. Lokalerna har en storlek som i genomsnitt är mindre än 500 m2. De ca 1 350 lokaler som är belägna i småorter, tätorter och förorter har en genomsnittlig storlek på drygt 600 m2 och de ca 450 lokaler som är belägna i städer har en genomsnittlig storlek på drygt 1 100 m2. Av lokalerna behöver 60 procent göras tillgängliga för personer med funktionshinder. Med få undantag förekommer inte någon planering av lokalförsörjningen i kommunerna.
Av rapporten framgår vidare att de allmänna samlingslokalerna är relativt väl fördelade över landet. En tredjedel av lokalbeståndet är i gott skick och har hög standard, en tredjedel är i acceptabelt skick och en tredjedel är i mindre gott skick.
I den s.k. samlingslokalkön hos Boverket ligger medelstorleken på mellan 400 och 500 m2 för de lokaler som det begärs bidrag för.
Kartläggningen visar att flertalet lokaler inte hade kommit till stånd utan statligt stöd. Det finns ett behov av samhällsstöd inte bara för investeringar, utan även för drift och underhåll av lokalen. Slitaget är hårt på samlingslokalerna. Föreningarna har oftast inte resurser för mer än det mest nödvändiga underhållet. Det löpande underhållet är därför ofta eftersatt.
5 Behovet av en översyn
Några faktorer som påverkar stödet har ändrats. Det gäller bl.a. statens och kommunernas ekonomi. Det statsfinansiella läget kommer sannolikt att medföra att stödet kommer att begränsas.
En utredare bör därför tillkallas för att utreda i vilken utsträckning det hittillsvarande stödet varit kostnadseffektivt liksom att analysera syftet, behovet och ändamålet med ett sådant stöd.
Bostadsutskottet (1992/93:BoU15) förutsätter att utredningen omfattar inte bara de handläggningsregler m.m. som rör samlingslokalstödet.
Enligt utskottets mening finns skäl att överväga om uppdraget inte bör utvidgas så att även motsvarande frågor beträffande stödet till icke-
statliga kulturlokaler kommer att belysas av utredningen. Det finns skäl som talar för en större enhetlighet mellan de båda stödformerna bl.a.
vad gäller ansökningsförfarandet.
Frågor om stöd till icke-statliga kulturlokaler får enligt min mening anses rymmas inom det utredningsuppdrag som lämnats till den parlamentariska kommitté som nyligen fått i uppgift att göra en översyn av kulturpolitikens inriktning (jfr. dir. 1993:24).
6 Utredningsuppdraget
I direktiven till utredningen om bidrag till ideella organisationer
(dir. 1992:81) framhålls att det är ett viktigt mål att åstadkomma en större grad av självfinansiering av verksamheten och att öka föreningslivets självständighet. På grund av det statsfinansiella läget skall utgångspunkten vara att stödet till allmänna samlingslokaler sannolikt måste bli begränsat även under kommande år. Det är därför angeläget att stödet får en sådan utformning att effektiviteten och måluppfyllelsen förbättras. Utredaren skall inom ramen för en fortsatt stödverksamhet göra en förutsättningslös granskning av principerna och reglerna för en statlig stödgivning till olika former av samlingslokaler i framtiden. I sammanhanget bör en jämförelse göras med övriga nordiska länders erfarenheter.
Utredaren skall redovisa två alternativa förslag.
Det första alternativet skall innebära en förutsättningslös prövning av konsekvenserna om stöden helt eller till vissa delar avvecklas. Analysen bör redovisa alla tänkbara konsekvenser av en avveckling eller minskning av stödet.
Det andra alternativet skall innebära att stödet till samlingslokaler blir kvar - men reformeras.
Utredaren bör föreslå de ändringar som behövs för att stöden skall få en sådan utformning att de blir enkla, ändamålsenliga och kostnadseffektiva. I en framtida regelgivning bör målen vara tydliga och mätbara. Reglerna för olika lokalstöd bör vara enhetliga. Utredaren bör därvid väga in behovet av ett enhetligt stöd också när det gäller lokaler för barn- och ungdomsverksamhet.
Utredaren bör analysera och överväga olika former för finansiering av byggandet av allmänna samlingslokaler. Utredaren bör t.ex. överväga om en lånefinansiering på området är lämplig, eller om en sådan stödform i framtiden bör vara kombinerad med bidrag.
Andra finansieringsvägar som kan vara ett komplement till kommunal finansiering bör kartläggas. Därvid bör bl.a. användningen av länsstyrelsernas medel för regionala utvecklingsinsatser till detta ändamål studeras.
Utredaren skall ange vilka prioriteringar som bör gälla vid fördelningen av det framtida stödet. Utredaren bör också ta ställning till på vilket sätt och i vilka former som de statliga stöden skall fördelas. Utredaren skall beakta att behovet av lokaler på en del orter kan tillgodoses genom samutnyttjande av lokaler som ägs av kommunen, eller en församling, t.ex. församlingshus eller nedlagda skolor.
Beträffande allmänna samlingslokaler bör utredaren särskilt överväga vilka principerna bör vara för det nuvarande kravet på att kommunerna skall bidra med 30 procent av bidragsunderlaget. För- och nackdelarna med denna regel bör redovisas. Om denna regel behöver justeras bör utredaren lägga fram förslag om det.
Det är viktigt att samlingslokalerna verkligen är allmänna och anpassade så att alla kan nyttja dem. Utredaren bör därför föreslå hur anpassningen av de allmänna samlingslokalerna kan påskyndas så att de blir tillgängliga för personer med funktionshinder. Utredaren bör även kartlägga på vilket sätt ungdomars lokalbehov tillgodosetts.
Det finns en rad detaljregler och administrativa rutiner som behöver granskas. Utredaren bör föreslå de ändringar som behövs, samt föreslå hur uppföljning och utvärdering av stödet kan ske.
Beträffande samordningen av stödet till samlingslokaler och stödet till de icke-statliga kulturlokalerna bör utredaren samråda med den parlamentariska kommitté (1993:24) som gör en översyn av kulturpolitikens inriktning (dir. 1993:24).
Det bör i övrigt stå utredaren fritt att även i andra hänseenden än dem jag nu berört överväga och komma med förslag till förändringar i frågor som kan vara av betydelse för stödet till de allmänna samlingslokalernas och trossamfundens lokaler.
7 Arbetets bedrivande
Utredaren bör i sitt arbete samråda med de myndigheter och organisationer och andra utredningar som berörs.
Utredaren skall beakta innehållet i regeringens direktiv till samtliga kommittéer och särskilda utredare angående utredningsförslagens inriktning (dir. 1984:5) och EG-aspekter i utredningsverksamheten (dir.
1988:43) samt om regionalpolitiska effekter (dir. 1992:50).
Utredaren skall även analysera konsekvenserna av sina förslag ur ett jämställdhetsperspektiv.
Utredarens arbete skall bedrivas skyndsamt. Arbetet bör därför vara avslutat senast den 1 februari 1994.
8 Hemställan
att tillkalla en särskild utredare med uppgift att granska de nuvarande principerna för statens stöd till allmänna samlingslokaler och trossamfundens lokaler för religiös verksamhet, att föreslå vilka principer som bör gälla i framtiden, och
att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt utredaren.
9 Beslut
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hennes hemställan.