Dir. 1993:37
Chefen för Justitiedepartementet, statsrådet Hellsvik, anför.
Jag föreslår att en parlamentariskt sammansatt kommitté tillkallas för att se över rollfördelningen mellan polisen, kommunerna och de enskilda när det gäller att skapa trygghet mot brott, särskilt vardagsbrottslighet, och ordningsstörningar.
I uppdraget ingår att överväga den från kommunalt håll framförda tanken på att ge kommuner en större möjlighet att organisera övervakning av ordning och trafik. Uppdraget innefattar även en översyn av lagstiftningen om ordningsvakter och väktare.
Kommittén skall också överväga hur tryggheten mot brott skall kunna ökas genom ett vidgat engagemang från enskilda och genom privata initiativ, exempelvis genom grannsamverkan mot brott och annan lokal brottsförebyggande verksamhet. En annan viktig fråga som kommittén skall studera är hur samverkan mellan enskilda och polisen kan utvecklas.
Brottsligheten i Sverige har under hela efterkrigstiden visat en stigande trend. I dag uppgår antalet anmälda brott till ca 1,2 milj oner per år. Under de senaste två åren har ökningstakten av anmälda brott avtagit. Det är dock för tidigt att säga om trenden är bestående.
Samtidigt har det skett en kraftig ökning av vissa slag av brottslighet, t.ex. allvarliga våldsbrott, bankrån och butiksrån. Det torde vara en allmänt omfattad uppfattning att brottsligheten har en nivå som inte kan accepteras. Tillgängliga prognoser, bl.a. från Brottsförebyggande rådet
(BRÅ), visar att de anmälda brotten kommer att öka under tiden fram till sekelskiftet.
I ett lokalt perspektiv är det påfallande hur den enskilda människans trygghet mot brott har minskat. Det hänger bl.a. samman med utvecklingen när det gäller sådan brottslighet som gatuvåld, narkotikalangning och bostadsinbrott samt ordningsstörningar av olika slag. Inte minst upplevs de större städernas centrala delar och många bostadsområden som påtagligt otrygga miljöer. Utvecklingen har också drabbat näringsidkare och andra bl. a genom omfattande tillgrepp och skadegörelse.
Utvecklingen är negativ också när det gäller den internationella eller annars mera kvalificerade brottsligheten. Av särskilt intresse är här den internationella narkotikahandeln och den grova ekonomiska brottsligheten, vilka bägge har nått en betydande omfattning. Den ekonomiska brottsligheten är av skilda slag, såväl inhemsk som internationell, och har i en del fall samband med narkotikahandeln.
Också utvecklingen när det gäller den internationella terrorismen bör
nämnas i detta sammanhang. För framtiden kan förutses att Sverige också kommer att beröras av den växande, organiserade brottsligheten i det forna Sovjetunionen.
Kriminalpolitiken måste bl.a. mot denna bakgrund inriktas på att minska brottsligheten och öka människors trygghet mot att utsättas för brott. Det kriminalpolitiska arbetet måste bedrivas på bred front och med utgångspunkt från ett helhetsperspektiv när det gäller rättsväsendet och samhällets samlade åtgärder mot brott. Ett kriminalpolitiskt program med denna spännvidd måste omfatta bl.a.
översyn av regelverken samt ett utvecklingsarbete när det gäller organisations- och strukturfrågor inom rättsväsendet. Också frågor om resursanvändningen liksom arbetsmetoder är viktiga i sammanhanget. Som bakgrund till utvecklingsarbetet är det nödvändigt att skaffa sig en god bild av sambanden mellan, å ena sidan, insatser på olika områden såsom i fråga om polis, åklagare och kriminalvård, och å andra sidan effekterna i fråga om brottsutvecklingen och medborgarnas trygghet.
Av stor vikt i detta sammanhang är lokalt brottsförebyggande arbete i samverkan mellan polis, andra myndigheter och enskilda (jfr prop.
1991/92:100 bil. 3 s. 37). Också insatser för att stödja och tillrättaföra ungdomar som är i riskzonen för att dras in i kriminalitet har en stor, för att inte säga avgörande, betydelse för att på sikt kunna komma till rätta med brottsutvecklingen. En kraftfull satsning från hela samhället på brottsförebyggande verksamhet är av avgörande betydelse för att brottsutvecklingen skall kunna brytas.
Regeringen har i regeringsförklaringen slagit fast att all brottslighet skall bekämpas. Den enskilda människans trygghet står därvid i centrum.
I linje härmed har regeringen föreslagit eller på annat sätt tagit initiativ till en rad reformer på kriminalpolitikens område som innebär en skärpning från det allmännas sida när det gäller reaktioner på olika slag av lagöverträdelser. Det handlar bl.a. om strängare straff för narkotikainnehav och våldsbrott, avskaffande av obligatorisk halvtidsfrigivning och en generell översyn av kriminalvårdssystemet.
Också frågan om att stärka brottsoffrens ställning har en central plats i det kriminalpolitiska utvecklingsarbetet. Ett omfattande utvecklingsarbete drivs också inom ramen för kommittéväsendet.
Huvudansvaret för att upprätthålla lag och ordning och för att ti llförsäkra människor skydd mot brott vilar på polisen. Polisens resurser och prestationer har emellertid inte kunnat hålla jämna steg med brottsutvecklingen. Det har bl.a. fått till följd att uppklarningsprocenten, dvs. andelen anmälda brott som klaras upp, stadigt sjunker, trots att polisen i absoluta tal klarar upp fler brott än tidigare. En annan följd är att tiden som det tar innan polisen
kommer på plats efter larm (polis-på-plats-tiden) ökar. Av särskild betydelse är att många enskilda i dag inte känner det stöd och den trygghet mot att utsättas för brott, som är en av de grundläggande uppgifterna för det allmänna.
Även med en mycket hög ambition från statsmakternas sida när det gäller polisen framstår det i dag som orealistiskt att polisen framdeles skulle kunna kompenseras för en fortsatt brottsökning och en därigenom tilltagande belastning genom ytterligare resurser. Detta ställer höga krav på att polisen genom rationaliseringar frigör resurser för att utveckla verksamheten i olika avseenden (jfr. prop. 1992/93:100 bil 3 s.
67). Det kan ifrågasättas om det är realistiskt att tro att polisen skulle kunna komma till rätta med brottsutvecklingen enbart genom att öka sin effektivitet och sin produktivitet. BRÅ har i en vetenskaplig studie beräknat att antalet anmälda brott per år kan komma att öka till mellan 1,35 och 1,53 miljoner år 2000, om inte trenden kan brytas (se SOU 1992:80). Perspektivet inger oro. Det finns stor risk för att en sådan utveckling skulle urholka polisens trovärdighet hos allmänheten såsom ett brottsbekämpande organ. Följden av detta kan bli att människor upplever en ännu större otrygghet för att bli utsatta för brott och att privata initiativ för att upprätthålla lag och ordning kan komma att utvecklas på ett mer eller mindre okontrollerat sätt.
Den skisserade utvecklingen måste mötas genom åtgärder av flera olika slag. Polisens effektivitet måste ökas genom en fortsatt kvarterspolisverksamhet, metodutveckling och modern teknik. En viktig del i effektiviseringsarbetet är att utveckla polisens system för styrning och uppföljning av verksamheten. Nya regler härom har nyligen införts för statliga myndigheter i förordningen (1993:134) om myndigheters årsredovisning och anslagsframställning. I det sammanhanget har också frågor om polisens organisations- och budgetstruktur en stor betydelse.
Utvecklingsfrågor av detta slag drivs redan i dag inom polisen, dels i form av ett internt utvecklingsarbete, dels genom utredningar och utvecklingsprojekt som har initierats från statsmakternas sida (jfr prop. 1992/93:100 bil. 3). Det är nödvändigt att gå vidare på denna linje och att uppmärksamheten därvid riktas både mot den mera vardagsbetonade brottsligheten på det lokala planet och mot den tilltagande brottsligheten som bedrivs i organiserad form och som kan ha internationell anknytning, t.ex. narkotikabrottslighet och ekonomisk brottslighet. Det ökade internationella polissamarbete, som följer av Sveriges närmande till EG, kan här förutsättas få en stor betydelse.
Av det anförda framgår att ett brett upplagt utvecklingsarbete pågår när det gäller frågor om polisens arbetsmetoder och organisationsstruktur. I nu förevarande sammanhang skall behandlas en delvis annan -- och i viss mån försummad -- fråga, som har att göra med polisens roll gentemot andra aktörer när det gäller att upprätthålla allmän ordning och säkerhet och att skapa trygghet emot brott.
Polisväsendet är det allmännas redskap för att bl.a. tillförsäkra medborgarna skydd mot brott. Vissa begränsade polisiära uppgifter utövas under polisiär ledning av ordningsvakter, som i konstitutionell mening kan anses som enskilda organ med offentliga förvaltningsuppgifter. Varje medborgare har emellertid rätt att freda sig och sin egendom mot brottsliga angrepp och att, under vissa förutsättningar, gripa brottslingar på bar gärning eller flyende fot. Dessa rättigheter för envar kan ses som viktiga undantag från det statliga våldsmonopol som utövas av polisen. I sammanhanget kan också erinras om att enskilda, liksom myndigheter och andra organ utanför polisväsendet, gör betydelsefulla insatser på det brottsförebyggande området och därigenom bidrar till att öka människors trygghet mot brott.
Intresset av att, i enlighet med allmänt omfattade kriminalpolitiska målsättningar, öka människors trygghet mot att utsättas för brott reser frågor om det är möjligt att i högre grad renodla polisens roll genom att koncentrera dess verksamhet till områden, där polisens organisation och utbildning framstår som väsentliga för att nå framgång eller för att upprätthålla rättssäkerhetens krav. En därmed sammanhängade fråga är om det är möjligt att samtidigt ta tillvara de resurser som enskilda initiativ på området utgör. Det bör i det sammanhanget understrykas att det givetvis inte kan komma i fråga att tillåta privat verksamhet utanför polisens ram som utvecklas i riktning mot s.k. medborgargarden.
En annan fråga i sammanhanget är om kommunerna -- i enlighet med vad som framförts vid åtskilliga tillfällen från kommunalt håll -- kan ges en större roll än i dag när det gäller att skapa trygghet mot brott.
En översyn av polisens arbetsuppgifter gjordes för mer än ett decennium sedan av 1975 års polisutredning (jfr SOU 1979:6). Det har dock inte förekommit någon brett upplagd genomlysning av rollfördelningen mellan polisen, kommunerna och enskilda när det gäller att skapa trygghet mot brott. Jag anser att tiden nu är mogen för att göra en sådan utredning mot bakgrund av brottsutvecklingen och samhällsutvecklingen i övrigt under senare år.
En utredning med denna inriktning har givetvis i första hand betydelse för att skapa trygghet mot den vardagsbetonade brottsligheten och mot ordningsstörningar av olika slag, eller med andra ord för att öka människors trygghet mot brott på det lokala planet. Det ligger med säkerhet en betydande utvecklingspotential i att klarlägga, utveckla och förstärka rollerna hos de aktörer som redan i dag är eller i framtiden kan vara verksamma på det lokala planet när det gäller att förebygga och förhindra brott, i första hand alltså polis, kommuner och enskilda. Till enskilda bör i detta sammanhang inte bara räknas privatpersoner utan också exempelvis näringsidkare, hyresvärdar och ideella föreningar.
Utredningsuppdraget bör anförtros åt en parlamentariskt sammansatt kommitté.
Kommitténs uppgift bör vara att se över rollfördelningen i vid mening mellan de aktörer som har betydelse för att skapa trygghet i det lokala samhället, i första hand polisen och kommunerna samt enskilda medborgare, företag och andra enskilda organ. Målet för kommittén bör vara att finna former för att upprätthålla lag och ordning på det lokala planet och för att tillgodose medborgarnas behov av skydd mot brott som är tillräckligt effektiva med hänsyn till brottsutvecklingen och de samhällsförhållanden i övrigt som kan förutses och som uppfyller kraven på rättssäkerhet.
En utgångspunkt för kommittén bör självfallet vara att polisen även i framtiden skall ha huvudansvaret för att upprätthålla allmän ordning och säkerhet.
I utredningsuppdraget bör ligga en tämligen stor frihet att pröva nya lösningar. En ledstjärna bör vara att finna former för att samla alla goda krafter i arbetet för att öka människors trygghet mot brott.
Polisen är sedan år 1965 statlig. Verksamheten är organiserad på tre nivåer. På lokal nivå finns 117 polisdistrikt, vart och ett med
en polismyndighet. Länsstyrelsen är högsta polisorgan på regional nivå.
Rikspolisstyrelsen är central förvaltningsmyndighet för polisväsendet.
På central nivå finns också Statens kriminaltekniska laboratorium.
I strukturellt hänseende har utvecklingen inom polisen gått i riktning mot en allt högre grad av decentralisering. Bl.a. har den lokala anknytningen utvecklats genom att det vid varje polismyndighet har inrättats en polisstyrelse med långt gående befogenheter när det gäller t.ex. prioritering och inriktning av polisverksamheten inom distriktet
(prop. 1983/84:89, bet. 1983/84:JuU16, rskr. 1983/84:182).
Polismyndigheterna har också givits möjlighet att inrätta en eller flera polisnämnder för att under polisstyrelsen leda verksamheten inom den eller de delar av distriktet som polisstyrelsen bestämmer (prop.
1989/90:155, bet. 1990/91:JuU1, rskr. 1990/91:1).
Från kommunalt håll har i skilda sammanhang förts fram önskemål om att få en större roll när det gäller uppgifterna att upprätthålla allmän ordning och säkerhet. Dessa uppgifter berör ju i hög grad kommuninvånarnas väl och ve och frågorna har betydelse för kommuna la myndigheter. I dag inskränker sig kommunernas uppgifter på området --
förutom till viss lokal regelgivning -- i huvudsak till att utse ledamöter i polisstyrelserna och att svara för den kommunala parkeringsövervakningen. I slutbetänkandet (SOU 1992:81) från Trafikpolisutredningen, som överlämnades till Justitiedepartementet i september 1992, har berörts frågan om viss utvidgning av de kommunala trafikvakternas uppgifter när det gäller att övervaka trafikförfattningarnas efterlevnad. Från några kommuner har gjorts framställning om att få inrätta en kommunal gatupolis eller att ta över ansvaret för polisen inom kommunen.
Jag anser för min del att ett ökat engagemang från kommunernas sida när det gäller att skapa trygghet mot brott är av stort värde för att stärka polisens lokala förankring och för att öka förutsättningarna för att medborgarna på alla orter får den polisiära service som svarar mot de lokala behoven och önskemålen. En utgångspunkt bör dock vara att polismyndigheterna också i framtiden skall vara statliga.
Kommittén bör pröva olika vägar för att ge kommunerna en större roll när det gäller att, inom ramen för det polisiära verksamhetsområdet, skapa trygghet mot att utsättas för brott. En väg som bör prövas är att ge kommunerna en större möjlighet att organisera övervakning av ordning och trafik. Frågor som därvid måste övervägas är personalens organisatoriska ställning i förhållande till polismyndigheterna samt utbildning och befogenheter för sådan personal liksom konsekvenserna för Polishögskolan av att en sådan utbildning lokaliseras där. En viktig aspekt är att den övergripande kontrollen över polisverksamheten inte får gå förlorad.
Utbildning och arbetsformer måste naturligtvis vara organiserade så att rättssäkerheten i verksamheten behålls på en hög nivå.
Ett alternativ kan vara att ge kommunerna en möjlighet att bidra till polismyndigheternas verksamhet genom att ställa lokaler och viss materiel till förfogande för t.ex. kvarterspolisverksamhet.
Kommittén bör vara fri att överväga en vidgad roll för kommunerna när det gäller tillstånd till upplåtelse av gatumark och andra liknande frågor, om detta föranleds av de ställningstaganden i övrigt som görs i fråga om kommunernas roll när det gäller ordning och säkerhet.
Frågan om en kommunal organisation för att övervaka ordning och trafik kan för att genomföras kräva ett relativt omfattande lagstiftnings- och organisationsarbete. Ett sådant arbete bör inte inledas förrän riksdagen från principiella utgångspunkter har tagit ställning till en reform med denna inriktning. Om kommittén kommer fram till att en mera omfattande reform i fråga om kommunernas medverkan på polisens område bör genomföras, bör kommittén i dessa delar endast lägga fram ett principförslag utan omfattande förslag till lagstiftning eller organisationsförändringar.
I utredningsarbetet bör också uppmärksammas problemet med att ge en bättre polisiär service i glesbygder. Länsstyrelsen i Jämtlands län har i en skrivelse till Justitiedepartementet i februari 1992 redovisat en del förslag med detta ändamål, bl.a. en organisation med ensamarbetande områdespoliser (''fjärdingsmän'') med uppgifter också utanför polisens område. Remissutfallet på förslagen har varit blandat. I flera remissyttranden förordas andra vägar för att öka samhällets service åt dem som bor i glesbygd, exempelvis ett utökat samarbete mellan polisen och den kommunala räddningstjänsten. Länsstyrelsens skrivelse och remissyttrandena bör överlämnas till kommittén för att tjäna som en del av underlaget för övervägandena i denna del. Också andra lösningar än de som redovisas i nämnda material bör givetvis kunna övervägas.
I de sammanhang som nu berörs måste stor hänsyn tas till den kommunala självstyrelsen. Det är viktigt att de förslag som kommittén lägger fram är väl förankrade hos kommunerna och att förslagen utformas så att de innebär en möjlighet för kommunerna att medverka till att den polisiära servicen anpassas till de lokala behoven av trygghetsskapande åtgärder.
Däremot skall principen givetvis ligga fast att det är staten som har huvudansvaret för att upprätthålla lag och ordning och att ge människorna en grundtrygghet mot brott, oavsett var i landet de bor. Som en följd härav måste staten ha ett övergripande ansvar också för en kommunal verksamhet inom polisens område.
Någon generell skyldighet för enskilda att ingripa för att förhindra eller avbryta brottsliga förfaranden finns inte i svensk rätt.
Däremot har envar, som redan framhållits, rätt att skydda sig själv och sin egendom och att i övrigt ingripa mot brott inom ramen för vissa, i lag fastlagda regler. Av intresse i sammanhanget är bl.a. reglerna i 24 kap. 1 och 4 §§ brottsbalken om nödvärn och nöd samt i 24 kap. 7 § andra stycket rättegångsbalken om rätt för envar att, under vissa förutsättningar, gripa en gärningsman på bar gärning eller flyende fot.
Rätten till självskydd utövas i praktiken ofta genom att tjänster köps från ett bevakningsföretag. Det kan gälla t.ex. väktarbevakning eller tekniska skyddsanordningar. En väktare åtnjuter i sitt arbete ett särskilt skydd enligt regler i 17 kap. 5 § brottsbalken men har inga rättsliga befogenheter utöver dem som tillkommer envar. Väktarbevakning används endast i begränsad utsträckning på områden som berör allmänhetens skydd och säkerhet. Det förekommer dock att väktare används för övervakning av exempelvis fastigheter och bostadsområden samt för övervakning av kunder i varuhus. I lagen (1974:191) om bevakningsföretag finns regler om bl.a. auktorisation av och tillsyn över bevakningsföretag samt om godkännande av personal hos bevakningsföretag.
I motsats till väktare är ordningsvakter särskilt avsedda att medverka till att upprätthålla allmän ordning. Ordningsvakter förordnas av polismyndigheten och står i sitt arbete under polisiär ledning. De har därvid skydd och befogenheter som i stor utsträckning överensstämmer med vad som gäller för polismän. Användningen av ordningsvakter är begränsad till vissa, i lag särskilt angivna tillfällen, bl.a. offentliga tillstä llningar och allmänna sammankomster, varvid polismyndigheten i vissa fall har befogenhet att bestämma att en arrangör av ett visst evenemang skall anlita ordningsvakter för ordningshållningen. Som exempel på platser där ordningsvakter ofta medverkar vid ordningshållningen kan nämnas idrottsanläggningar, köpcentra samt vissa nöjes- och fritidsanläggningar såsom restauranger och campingplatser. Det förekommer också att polisen själv använder ordningsvakter, t.ex. för bevakning av tunnelbanestationer och ambassader.
Regler om ordningsvakter finns i lagen (1980:578) om ordningsvakter samt i författningar av lägre valör. Rikspolisstyrelsen utfärdar föreskrifter om ordningsvakters utrustning och utbildning m.m.
Under senare år har enskilda i växande omfattning engagerat sig i lokala, trygghetsskapande projekt. Det handlar bl.a. om grannsamverkan mot bostadsinbrott samt deltagande i det mångskiftande brottsförebyggande arbete som håller på att utvecklas på många orter gen om samverkan mellan bl. a. polis, skola, socialtjänst samt ideella organisationer och sammanslutningar av exempelvis näringsidkare eller boende inom ett visst område (se prop. 1991/92:100 bil. 3 s. 37 och 56).
BRÅ har till Justitiedepartementet redovisat positiva erfarenheter av en försöksverksamhet med sådant brottsförebyggande arbete, som bedrivits på vissa orter under medverkan av en arbetsgrupp inom departementet.
I sammanhanget kan också erinras om det arbete som pågår på många håll för att förebygga och minska skadeverkningar av rån och annan liknande brottslighet som riktar sig mot handeln och mot banker och andra penninginrättningar. Efter uppdrag från regeringen har Rikspolisstyrelsen -- i samråd med Arbetarskyddsstyrelsen och BRÅ --
utarbetat ett förslag till åtgärder på detta område, vilket redovisats till regeringen i januari 1993. Denna redovisning bör överlämnas till kommittén. Också lokala och andra aktioner mot butikssnatterier är av intresse i detta sammanhang.
Det mesta talar för att enskilt ansvarstagande i framtiden bör få en större roll när det gäller att skapa trygghet mot brott. En sådan utveckling kommer förmodligen att äga rum även om nuvarande lagstiftning skulle lämnas orubbad. Det framstår mot den bakgrunden som lämpligt att redan nu göra de ändringar i regelverket som kan behövas för att utvecklingen skall ske i kontrollerade och från rättssäkerhetssynpunkt betryggande former och på ett sätt som verkligen leder till en större trygghet i det lokala samhället.
Också den omständigheten att lagstiftningen om bevakningsföretag och ordningsvakter är tämligen gammal gör det motiverat med en översyn av regelverket.
Kommittén bör analysera och överväga frågan om enskildas roll när det gäller att skapa trygghet mot brott ur alla de aspekter som kan vara relevanta i detta sammanhang. Inriktningen bör vara att -- i former som är fullt betryggande från rättssäkerhetssynpunkt -- öka tryggheten mot brott genom ett större engagemang i den trygghetsskapande verksamheten från enskilda rättssubjekt i egenskap av exempelvis näring sidkare, arbetsgivare, hyresvärdar, fastighetsägare eller arrangörer av evenemang, t.ex. genom ett ökat samarbete mellan kommuner och enskilda på detta område.
Omfattningen av det ansvar för ordningshållning som exempelvis vissa enskilda rättssubjekt har redan i dag bör studeras. Det kan inte uteslutas att det på sikt finns skäl att ålägga trafikföretag ett ansvar för ordningshållningen på allmänna kommunikationsmedel som går längre än vad som föreskrivs i den ordningslag, om vilken regeringen nyligen har förelagt riksdagen proposition (prop. 1992/93:210).
I sammanhanget bör också övervägas vilka krav som i framtiden bör ställas på rekrytering, utbildning, arbetsledning och tillsyn i fråga om ordningsvakter och väktare. En fråga som därvid bör belysas är möjligheten för poliser att på sin fritid bidra till ordningshållning exempelvis som s.k. matchvärdar vid idrottsevenemang. Kommittén bör också vara fri att överväga regleringen av andra liknande verksamheter, t.ex. alarmering av polis eller bevakningsföretag vid inbrott, överfall el.dyl.
När det gäller frågan om vilka befogenheter som bör tillkomma annan personal än poliser bör kommittén grunda sina förslag på en analys av formerna för att utöva och komplettera det allmännas våldsmonopol. Det kan självfallet inte komma ifråga att enskilda medborgare anförtros uppgiften att ålägga sanktioner mot brott.
Kommittén bör överväga hur tryggheten mot brott skall kunna ökas genom att enskilda personer i ökad utsträckning engagerar sig i olika slag av brottsförebyggande aktiviteter, exempelvis s.k. neighbourhood watch
(grannsamverkan mot brott). Härvid bör kommittén särskilt pröva hur de tta slag av aktiviteter kan genomföras utan att rättssäkerheten eftersätts. I detta sammanhang kan det finnas skäl för kommittén att beakta vad som anförs om bl.a. förebyggande ungdomsarbete inom föreningsrörelsen i slutrapporten från den av regeringen tillsatta arbetsgruppen för insatser mot läktarvåld. Rapporten, som redovisats till regeringen i februari 1993, bör överlämnas till kommittén.
Som redan framhållits bör polisen även i framtiden ha huvudansvaret för att upprätthålla allmän ordning och säkerhet. Kommittén bör belysa rollfördelningen och samspelet mellan polisen och de enskilda personer och organ som, enligt det nyss anförda, kommer att kunna ha uppgifter när det gäller ordningshållning eller förebyggande av brott. En utgångspunkt bör, som redan understrukits, vara att det givetvis inte får uppstå olika former av ''privata poliskårer'' eller
''medborgargarden'', vilka tillåts operera utanför kontroll av polisen eller det allmänna i övrigt. Polisen bör i så stor utsträckning som möjligt vara motorn i det lokala trygghetsskapande arbetet med samordnande och kontrollerande uppgifter i förhållande till de enskilda som medverkar i arbetet. Det är önskvärt att samverkan mellan enskilda och poliser i framtiden utvecklas till nytta för polisens kamp mot brottsligheten. Kommittén bör studera hur formerna för denna utvecklade samverkan kan gestaltas.
Nyligen har till justitieministern redovisats en rapport med förslag till en utvidgad skyldighet för enskilda personer att ingripa för att avstyra brott. Förslaget är närmast avsett att förhindra att personer som är aktiva i grupp i vissa brottsliga situationer går fria genom att skylla på varandra. Denna fråga faller utanför kommitténs uppdrag.
Kommittén bör under arbetet samråda med Rikspolisstyrelsen, Riksåklagaren och Brottsförebyggande rådet. Samråd bör också, i relevanta delar, ske med Statens räddningsverk, Statskontoret och Riksrevisionsverket.
Svenska kommunförbundet och de fackliga centralorganisationerna bör beredas tillfälle att lämna synpunkter i kommitténs arbete.
Kommittén skall föreslå de författningsändringar som föranleds av kommitténs ställningstaganden.
Förslagen skall kostnadsberäknas. De får inte leda till att polisens behov av resurser ökar. Inte heller får de leda till ökningar totalt sett av samhällets kostnader för att upprätthålla tryggheten i samhället.
Kommitténs arbete skall vara avslutat före utgången av mars 1995. Ett delbetänkande bör redovisas före utgången av juni 1994.
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen bemyndigar chefen för Justitiedepartementet
att tillkalla en kommitté med högst sju ledamöter -- omfattad av kommittéförordningen (1976:119) -- med uppdrag att se över frågor rörande trygghet i lokalsamhället,
att utse en av ledamöterna att vara ordförande,
att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt kommittén.
att kostnaderna skall belasta andra huvudtitelns anslag Utredningar m.m.
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hennes hemställan.
(Justitiedepartementet)