Dir. 1993:15
Chefen för Arbetsmarknadsdepartementet, statsrådet Hörnlund, anför.
En särskild utredare tillkallas med uppgift att utreda kunskapsspridningen inom arbetslivsområdet. I uppdraget bör ingå att föreslå erfarenheterna från Arbetslivsfondens verksamhet skall kunna föras vidare efter fondens avveckling.
Utredaren bör också se över den utbildning och information som finansieras av Arbetsmiljöfonden.
Mot bakgrund av de förslag som utredaren kan komma att lämna är denne också oförhindrad att föreslå de organisationsförändringar som krävs.
Uppdraget bör redovisas senast den 1 april 1994.
Inom arbetslivsområdet fördelas stora resurser till forskning, utveckling och informationsspridning. Flera myndigheter arbetar inom detta fält.
Arbetsmiljöfonden (AMFO) finansierar forskning, utveckling, utbildning och information. Arbetslivsfonden ger bidrag till arbetsgivare för rehabilitering av anställda, minskning av sjukfrånvaron och investeringar för en bättre arbetsmiljö. Arbetsmiljöinstitutet och Arbetslivscentrum bedriver forskning, utbildning, information och dokumentation. Arbetsmiljöinstitutets tyngdpunkt ligger inom det medicinskt-naturvetenskapliga området medan Arbetslivscentrum är ett samhällsvetenskapligt och ekonomiskt inriktat forskningsinstitut. Slutligen har Arbetarskyddsstyrelsen, förutom uppgiften att vara c förvaltningsmyndighet för arbetsmiljö- och arbetstidsfrågor, även uppgifter vad gäller dokumentation, information och kunskapsspridning inom arbetsmiljöområdet.
Vid sidan av dessa myndigheter finns flera organ som drivs, i samverkan, av parterna på arbetsmarknaden. Av dessa kan nämnas Arbetarskyddsnämnden och Föreningen för arbetarskydd.
Det nuvarande systemet har varit ett komplement till arbetsmarknades-
parternas reguljära former för samordning, kunskapsspridning m.m. och har växt fram ur den svenska förhandlingsordningen. Det har varit utformat för att tillgodose flera kunskapsbehov, bl.a. att kartlägga de risker individen löper till följd av arbetsplatsernas fysiska och psykiska villkor, att inympa arbets- och beteendevetenskapliga rön i företagens rationaliseringssträvanden och att täcka alla parters behov av information och kunskap om arbetslivet.
En del av bidragen från AMFO avser forskning och utveckling.
Utvecklingsprojekt kan vara av generell natur och avse såväl utveckling som utredningsarbete. Utvecklingsarbetet kan också bedrivas med ett regionalt eller lokalt perspektiv på projekten. I den delen har AMFO och Arbetslivsfonden likartade arbetsuppgifter och samarbete har förekommit i flera projekt.
En annan del av bidragen har avsett utbildning och information. Dessa medel avser till största delen utbildning inom i förhand definierade områden, främst utbildning av styrelserepresentanter och s.k.
arbetsmiljöutbildning. Denna utbildning har i betydande omfattning arrangerats på lokal nivå med hjälp av centralt utarbetat kursmaterial.
Bidrag ges dels till partsgemensamma organ, dels till parterna var för sig.
Från AMFO finansieras också större delen av de regionala skyddsombudens verksamhet. Hittills har en viss andel av fondens årliga intäkter från arbetarskyddsavgiften avsatts för detta ändamål (jfr. prop. 1988/89:125 bil. 8 s. 22).
Arbetslivsfondens stödmöjligheter har väckt stort intresse inom både offentlig och privat verksamhet. Vid slutet av år 1992 hade drygt 8 000 arbetsplatser fått stöd. Krav från fonden på ambitiösa problemlösningar och en helhetssyn på arbetsmiljö, arbetsorganisation och rehabilitering av anställda leder till en process där idéer utvecklas och förädlas.
Ofta leder förnyelsearbetet också till avsevärda produktivitetsförbättringar.
Flera utredningar och beslut av statsmakterna under senare tid har berört den offentliga verksamheten inom arbetslivsområdet.
Riksrevisionsverket (RRV) har i utredningen Informationsverksamhet inom arbetslivsområdet tagit upp frågan om den osäkerhet vad gäller roller och uppgiftsfördelning mellan regering, parter och myndigheter som råder. Förslaget har remissbehandlats. Vidare har RRV under hösten 1992 slutfört en förvaltningsrevision av Arbetslivsfonden där flera åtgärdsförslag vad gäller bl.a. fonden och Arbetarskyddsverket redovi
I betänkandet (SOU 1992:103) FHU 92 har 1992 års företagshälsovårdsutredning bl.a. behandlat frågor om kunskapsspridning, särskilt till småföretag. Betänkandet har remissbehandlats.
Tidigare har nämnts att det nuvarande systemet varit ett komplement till arbetsmarknadsparternas reguljära samverkansformer då parterna på arbetsmarknaden haft ett direkt inflytande på myndigheternas verksamhet.
Detta förhållande har ändrats i och med Svenska Arbetsgivareföreningens
(SAF) beslut att träda ur styrelserna för de nämnda myndigheterna. Detta har senare lett till ett beslut att slopa intresserepresentaitonen i dessa styrelser (prop. 1991/92:123, bet. 1992/93:KU 36, rskr.
1992:93:305).
Spridningen av kunskaper från forsknings- och utvecklingsverksamheten inom arbetslivsområdet är av väsentlig betydelse, inte bara för en förbättrad arbetsmiljö i en snäv mening, utan även som ett led i en utveckling av organisation och produktivitet i arbetslivet.
Det är därför av stor betydelse att det, förutom forskarsamhällets egna kanaler för en inomvetenskaplig spridning av forskningsresultat, finns kanaler för att på ett systematiserat och genomtänkt sätt föra ut kunskaper och information från FoU-verksamheten till samhället i övrigt samt att återföra signaler från de olika aktörerna inom arbetslivet till de FoU-utförande organen. Frågan om spridning av kunskaper på det lokala och regionala planet liksom en kontinuerlig uppföljning av erfarenheter och kunskapsbehov måste särskilt uppmärksammas. Särskild uppmärksamhet bör riktas mot de mindre företagens behov. Utredaren bör lämna ett förslag till hur ett system för kunskapsspridning inom arbetslivsområdet skall organiseras och finansieras. En utgångspunkt för förslaget bör vara en samverkan med alla parter på området. Företagshälsovårdens roll i sammanhanget bör också belysas.
Utredaren bör vara oförhindrad att överväga alla de olika kanaler för kunskapsspridning som kan vara av intresse i sammanhanget.
Regeringen har i 1993 års budgetproposition (prop. 1992/93:100, bil. 11 s. 25) föreslagit att Arbetslivsfonden skall avsluta sin bidragsgivning för sådana ändamål som avser åtgärder på arbetsplatserna den 31 december 1993 och att fondens verksamhet skall vara helt avslutad till den 1 juli 1995. Genom fondens verksamhet har en stor mängd praktisk erfarenhet samlats vad gäller utformning av arbetsplatsprogram för en förbättrad arbetsmiljö och arbetsorganisation samt aktiv rehabilitering. Mot bl.a.
denna bakgrund har regeringen den 5 september 1991 uppdragit åt Arbetslivsfonden att utreda förutsättningarna för att lokala/regionala kunskapscentra inrättas. Utredaren bör, bl.a. utifrån vad som kommit fram i detta arbete, överväga hur erfarenheterna från Arbetslivsfonden skall kunna föras vidare vid en avveckling av Arbetslivsfondens verksamhet och vägas samman med förslagen i övrigt.
Vidare bör utredaren utvärdera det nuvarande systemet för finansiering av den utbildning och information som f.n., på olika sätt, finansieras av AMFO och föreslå hur AMFO:s finansiering av regionala skyddsombud beaktas. Tyngdpunkten i AMFO:s verksamhet ligger i forsknings- och utvecklingsfrågor. En utgångspunkt bör därför vara att AMFO, beträffande kunskapsspridning, inriktar sina insatser dels på spridning av resultat från forskning och utveckling dels på utveckling av metoder och former för kunskapsspridning inom arbetslivsområdet liksom utvärdering av dessa.
Mot bakgrund av de förslag som utredaren kan komma att lämna bör denne i övrigt vara oförhindrad att föreslå de organisationsförändringar som krävs.
I arbetet skall beaktas innehållet i regeringens kommittédirektiv till samtliga kommittéer och särskilda utredare om utredningsförslagens inriktning (dir. 1984:5), om beaktande av EG-aspekter i utredningsverksamhet (dir. 1988:43) och om redovisning av regionalpolitiska konsekvenser (dir. 1992:50).
Uppdraget skall redovisas senast den 1 april 1994.
Med hänvisning till vad jag nu anfört hemställer jag att regeringen bemyndigar chefen för Arbetsmarknadsdepartementet att tillkalla en särskild utredare, omfattad av kommittéförordningen (1976:119), med uppdrag att se över frågan om kunskapsspridning m.m. inom arbetslivsområdet samt att besluta om sakkunniga, experter, referensgrupp, sekreterare och annat biträde till utredaren.
Vidare hemställer jag att regeringen beslutar om att kostnaderna skall belasta tionde huvudtitelns anslag Utredningar m.m.
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hans hemställan.