Utredning om arbetsmarknadspolitikens roll, omfattning, inriktning och avgränsning

Innehåll

Dir. 1993:132

Beslut vid regeringssammanträde 1993-11-25

Mitt förslag

Jag föreslår att en parlamentarisk kommitté tillkallas med uppdrag att se över arbetsmarknadspolitikens roll, omfattning, inriktning och avgränsning. Kommittén skall också föreslå de förändringar av arbetsmarknadsverkets struktur som förslagen kan föranleda.

Senast den 31 december 1994 skall kommittén lämna ett delbetänkande som innehåller en utvärdering av hela den nuvarande arbetsmarknadspolitiken samt redovisa vilka slutsatser kommittén drar. Kommittén skall också redovisa de principiella utgångspunkterna för den framtida arbetsmarknadspolitiken. Hela utredningsuppdraget skall vara slutfört före den utgången av år 1995.

Sammanfattningsvis kan följande huvudfrågor urskiljas:

- hur bör arbetsmarknadspolitiken utformas för att främja tillväxt och en

fullgod sysselsättning i hela landet?

- hur effektiva är de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna och hur bör de

se ut i framtiden?

- hur påverkas arbetsmarknadspolitiken av EES-avtalet och en eventuell

anslutning till Europeiska unionen?

- hur bör arbetsmarknadspolitiken avgränsas och samspela med andra

politikområden?

- hur kan arbetsmarknadspolitiken motverka utslagning av svaga grupper

på arbetsmarknaden?

- hur kan arbetsmarknadspolitiken bidra till att skapa nya arbets-

tillfällen genom ny- och småföretagande?

- hur bör Arbetsmarknadsverkets struktur utformas och dimensioneras?

- hur kan det nuvarande styrningen och kontrollen av arbets-

marknadspolitiken förbättras?

Arbetsmarknadspolitikens roll

Arbetsmarknadspolitiken utgör en del av den ekonomiska politiken och kompletterar övriga ekonomisk-politiska åtgärder. Det övergripande målet för arbetsmarknadspolitiken är därför detsamma som för den ekonomiska politiken. I den reviderade finansplanen (prop. 1992/93:150) sägs att det övergripande målet för den ekonomiska politiken är "att genom god tillväxt bygga en långsiktigt stabil grund för välfärden och sysselsättningen. Den långsiktiga målsättningen skall vara en fullgod sysselsättning i hela landet.

Arbetsmarknadspolitikens huvuduppgift skall vara att främja anpassningen på arbetsmarknaden. Att arbetsmarknaden fungerar väl är en förutsättning för att inflationen skall kunna hållas tillbaka när tillväxten ökar.

Arbetsmarknadspolitiken har också en viktig fördelningspolitisk uppgift. Hög sysselsättning och tillväxt är grundläggande förutsättningar för en rättvis fördelning. Oberoende av konjunkturläge är det därför en viktig uppgift för arbetsmarknadspolitiken att främja sysselsättningen för arbetshandikappade och andra grupper med en svag ställning på arbetsmarknaden.

Behovet av en översyn

Utvecklingen under senare år har gjort det allt tydligare att det finns en gräns för arbetsmarknadspolitikens stabiliseringspolitiska möjligheter. Samtidigt som kraven på arbetsmarknadspolitiken stiger har lågkonjunkturen visat på brister inom nuvarande åtgärdssystem. AMS säger i sin fördjupade anslagsframställning att "den omfattning och inriktning som arbetsmarknadspolitiken föreslås få under budgetåret 1993/94 kan endast motiveras för en kortare period. Den är förenad med alltför stora effektivitetsförluster för att kunna bibehållas under en längre tid". Åtgärdsvolymen riskerar också att snedvrida konkurrensen och tränga ut ordinarie arbeten. Utvecklingen av statens finanser skärper också kraven på avvägningen mellan kostnader och resultat av olika arbetsmark- nadspolitiska medel. Det är mot den bakgrunden nödvändigt att se över arbetsmarknadspolitikens roll, omfattning, inriktning och avgränsning.

Den stabiliseringspolitiska börda som lagts på arbetsmarknadspolitiken kommande budgetår är ungefär dubbelt så stor som vid konjunkturnedgången i början av 1980-talet. Antalet personer i vissa konjunkturberoende arbetsmarknadspolitiska åtgärder har nu fått en sådan omfattning att de inte längre utgör marginella inslag i samhällsekonomin eller ens kan ses som selektiva åtgärder.

Arbetsmarknadspolitiken har därmed tvingats att verka i en situation som inte kunde förutses för bara något år sedan och som skiljer sig väsentligt från den när grunddragen i den nuvarande arbetsmarknadspolitiken utformades.

Den kraftigt förändrade situationen gör också att de slutsatser som kommit fram vid tidigare utvärderingar av arbetsmarknadspolitiska åtgärder inte uppenbart gäller dagens situation eller den situation som nu kan förväntas under resten av 1990-talet.

De problem som vi nu upplever är inte bara av kortsiktig konjunk- turkaraktär utan det finns även långsiktiga strukturella förändringar som vi står inför och som ställer ökade krav på arbetsmarknadens funktionsförmåga och på arbetsmarknadspolitiken.

Arbetskraftens kompetens måste höjas för att underlätta strukturom- vandlingen samt för att bidra till en hög tillväxt. Från både arbetsgivare och arbetstagare ökar kraven på anpassning och flexibilitet. Arbetsgivaren har huvudansvaret för kompetensutveckling i företag och förvaltningar. Däremot är ansvarsfördelningen mellan arbetsmarknadspolitiken, andra politikområden och företagen fortfarande oklar när det gäller en kompetenshöjning av sysselsatta och arbetslösa. Utgångspunkten skall därvid vara att arbetsgivaren själv skall ta ansvar för behövliga åtgärder för kompetenshöjning bland sin personal.

En starkt förändrad arbetsmarknad kräver inte bara en successiv anpassning utan också en framtidsinriktad översyn.

Utredningsuppdraget

Allmänt

En parlamentarisk kommitté bör tillsättas med uppdrag att se över arbetsmarknadspolitikens roll, omfattning, inriktning och avgränsning.

Kommittén skall utvärdera dagens arbetsmarknadspolitik och analysera de krav den framtida utvecklingen i arbetslivet i skilda regioner och ekonomin i stort ställer på arbetsmarknadspolitiken och hur arbetsmarknadspolitiken skall samspela med andra politikområden. Kommittén skall också föreslå de förändringar av arbetsmarknadsverkets ansvarsområde och struktur som förslagen kan föranleda.

I arbetet skall kommittén utgå ifrån att:

- arbetsmarknadspolitiken skall vara en del av den ekonomiska politiken

och att dess huvuduppgift skall vara att främja anpassningen på ar-

betsmarknaden,

- den långsiktiga målsättningen skall vara en fullgod sysselsättning i

hela landet,

- stödet till personer med behov av särskilda insatser för att kunna få

ett arbete på reguljära arbetsmarknaden skall stärkas,

- incitamentsstrukturen skall vara så utformad att de övergripande målen

främjas,

- arbetslinjen skall upprätthållas,

- de arbetsmarknadspolitiska åtgärdernas ska i huvudsak ha en selektiv

karaktär så att de så effektivt som möjligt leder arbetslösa in i re-

guljär sysselsättning,

- den offentliga arbetsförmedlingen skall vara avgiftsfri och förmedla

arbete på hela arbetsmarknaden,

- den offentliga arbetsförmedlingen skall disponera de arbetsmark-

nadspolitiska medlen.

Riksdagens Revisorer har i höst publicerat en rapport om arbetsmarknads- politiken. Den bör tjäna som ett av flera underlag i kommitténs arbete.

En fortlöpande anpassning av arbetsmarknadspolitiken efter utvecklingen på arbetsmarknaden kommer att ske under kommitténs arbete. Kommittén skall beakta dessa förändringar i sina förslag.

För att utvärderingen av dagens arbetsmarknadspolitik skall bli så fullständig som möjligt bör kommittén även uppdra åt en icke nordisk institution att utvärdera den svenska arbetsmarknadspolitiken.

Kommittén bör också analysera hur arbetsmarknadspolitiken fungerar och är uppbyggd i andra länder.

Kommittén har stor frihet att ta upp de frågeställningar som den finner angelägna. Även om kommittén skall arbeta under stor frihet vill jag peka på några områden som det är angeläget att den analyserar närmare.

Arbetsmarknadspolitiken - inriktning, omfattning och avgränsning

Arbetsmarknadspolitiska åtgärder har en rad effekter på såväl individnivå som på ekonomin i dess helhet. En viktig övergripande uppgift för utredningen bör därför vara att analysera och utvärdera arbetsmarknadspolitiken utifrån dessa båda perspektiv. Kommittén skall härvid t.ex utröna hur effektiviteten kan höjas med beaktande av åtgärdernas inverkan på incitamentstrukturen, inlåsningseffekter, undanträngningseffekter på den reguljära arbetsmarknaden, riskerna för konkurrenssnedvridning samt riskerna för missbruk. Utredningen bör utgå från tillgängliga analyser, men även initiera egna utvärderingar.

Kommittén skall analysera i vilken utsträckning höga åtgärdsvolymer kan vara förknippade med en avtagande samhällsekonomisk avkastning liksom analysera riskerna och konsekvenserna av bestående höga åtgärdsvolymer när arbetslösheten minskar.

Kommittén bör analysera konsekvenserna och effekterna av den hittills höga inriktningen av åtgärderna mot offentlig sektor. Arbetsmarknadspolitiken har hittills i hög utsträckning varit inriktad och utformad mot offentliga sektorn. För att undvika negativa effekter har åtgärderna bedrivits inom områden som eljest inte skulle ha blivit utförda. En sådan inriktning kan i vissa fall leda till att den samhällsekonomiska avkastningen blir mycket låg. Kommittén bör analysera i vilken utsträckning detta varit fallet och i förekommande fall föreslå åtgärder som ökar effektiviteten i de åtgärder som riktas mot offentliga sektorn.

Återgången till en fullgod arbetsmarknad i hela landet förutsätter ett omfattande ny- och småföretagande. En viktig uppgift för kommittén är att analysera hur man aktivt kan stödja och underlätta en sådan utveckling via arbetsmarknadspolitiken.

Privata arbetsförmedlingar har tillåtits från och med den 1 juli 1993. I avvaktan på den utvärdering av reformen som riksdagen beställt skall kommittén följa utvecklingen för privata arbetsförmedlingar samt utröna deras möjligheter att verka parallellt och i konkurrens med den offentliga arbetsförmedlingen.

Kommittén skall inte se specifikt på de kulturanknutna frågorna. Dessa frågor behandlas för närvarande av en interdepartemental arbetsgrupp. När denna arbetsgrupp är klar med sitt arbete kommer regeringen att ta ställning till om frågan skall bli föremål för en särskild utredning, tas up av denna kommitté genom tilläggsdirektiv, eller bli föremål för annan åtgärd.

Drivkrafter för arbete

Kommittén skall närmare kartlägga individernas drivkrafter för att arbeta och för att utbilda sig såväl inom arbetsmarknadspolitikens som angränsande områden samt föreslå åtgärder för att motivera dessa att snabbt ta ett arbete eller vidareutbilda sig. Det gäller såväl inom som mellan arbetsmarknadspolitiken och t.ex social- och utbildningspolitiken.

Kommittén skall i detta sammanhang också analysera arbetslöshets- försäkringens roll inom den aktiva arbetsmarknadspolitiken.

De enskilda individerns arbetsmarknadsbeteende kan påverkas av hur offentliga regelsystem är utformade. Höga ersättningsnivåer i offentliga regelsystem kan innebära att de arbetslösa höjer de lägsta löner som man accepterar att arbeta för. Det kan också innebära att de söker arbete mindre aktivt. Följden kan bli längre arbetslöshetsperioder. En sådan utformning kan också påverka flödena in och ut ur arbetskraft, sysselsättning och arbetslöshet på många olika sätt. Ett viktigt inslag bör vara att analysera hur arbetslösas sökbeteende utvecklas under loppet av arbetslöshetsperiodernas längd och påverkas av olika åtgärder.

Lönebildningen

Ett flertal utvärderingar pekar på att arbetsmarknadspolitiska program har effekter på lönebildningen. Lönebildningen är i huvudsak en fråga för parterna på arbetsmarknaden. Staten har emellertid ett ansvar för att offentliga regelsystem utformas så att en låg arbetslöshet är förenlig med en icke accelererande inflation- och löneökningstakt. Likaså kan arbetslöshetsförsäkringens utformning och roll i arbetsmarknadspolitiken påverka lönebildningen. Åtgärderna bör utformas så att de leder till en lönestruktur och en löneutveckling som bidrar till ett högt kapacitetsutnyttjande, produktiva arbeten och en hög tillväxt. Ett väsentligt inslag bör därför vara att analysera hur befintliga regelsystem är utformade ur denna aspekt. Det kan t.ex. gälla ersättningsnivåerna i arbetsmarknadspolitiska åtgärder och i arbetslöshetsförsäkringen, åtgärds- och ersättningsperiodernas längd, åtgärdsgarantier etc.

Ansvarsfördelning och samspel med andra politikområden

Arbetsmarknadspolitiken har många beröringspunkter med andra politikområden. Därmed blir också ansvaret och samverkan mellan olika sektorer såsom staten, kommunerna, näringslivet i vissa sammanhang oklart. Även inom sektorerna kan ansvarsfördelningen i bland bli oklar mellan berörda myndigheter, förvaltningar, organisationer m.fl.

Kommittén skall kartlägga vilka aktörer som tilldelats uppgifter och ansvar inom områden som ligger nära arbetsmarknadspolitiken och analysera om ansvarsfördelningen och samverkan är effektiv. I detta ingår bl.a. att analysera berörda parters incitament för arbete och utbildning.

De politikområden som i första hand bör analyseras är utbildnings- politiken, invandrar- och flyktingpolitiken, socialpolitiken och nä- ringspolitiken.

Utbildning

Arbetsmarknadspolitik och utbildningspolitik har många beröringspunkter. Utbildningspolitikens uppgift är främst att tillgodose långsiktiga utbildningsbehov. Arbetsmarknadsutbildningen utgör en del av vuxenutbildningen och spelar en viktig roll för att främja struk- turomvandlingen och anpassningen på arbetsmarknaden och motverka arbetslöshet. Arbetsmarknadsutbildningen skall inte ta över ansvaret för att tillgodose grundläggande allmänteoretiska utbildningsbehov som skall tillgodoses genom det reguljära utbildningsväsendet. Ansvarsfördelningen mellan arbetsmarknadsutbildningen, skolan och övrig vuxenutbildning är ibland oklar. Det gäller inte minst kommunernas ansvar för ungdomarna.

Kommittén skall analysera samspelet och klarlägga ansvarsfördelningen mellan arbetsmarknadsutbildning och den övriga vuxenutbildning och reguljära skolan. Det inbegriper också kommunernas ansvar för ungdomarna.

Invandrar- och flyktingpolitiken

Invandrare och flyktingar är en grupp som har stora svårigheter att komma in på arbetsmarknaden och få en fast förankring i arbetslivet. Utredningen skall analysera behovet av insatser för att öka denna grupps möjligheter att etablera sig på arbetsmarknaden samt klarlägga ansvarsfördelningen mellan Invandrarverket, kommunerna och Arbetsmarknadsverket. Det inbegriper ansvaret för svenskundervisningen för invandrare.

Utredningen bör närmare undersöka huruvida det är lämpligt och under vilka förutsättningar flyktingar som genomför ett introduktionsprogram kan kvalificera sig för ersättning från ersättningssystemet vid arbetslöshet.

Den invandrar- och flyktingpolitiska utredning som tillsattes tidigare detta år (Dir. 1993:1) har till uppgift att särskilt ägna sig åt frågor om invandrarnas situation på arbetsmarknaden liksom hur kunskaper och färdigheter i svenska språket påverkar invandrarnas förutsättningar i arbetslivet och delaktighet i samhället i övrigt. Kommittén skall samråda med den invandrar- och flyktingpolitiska kommittén.

Socialpolitiken

Under den nuvarande djupa och långa lågkonjunkturen har arbets- marknadspolitiken tenderat att få en mer socialpolitisk prägel. Utvecklingen får inte gå mot att åtgärder inom arbetsmarknadspolitiken används för att kvalificera arbetslösa till en ny ersättningsperiod för att undvika utförsäkring och därmed socialbidragsberoende.

Under tidigare lågkonjunkturer har kommunerna stimulerats att ta ett stort ansvar när det gäller sysselsättningsskapande åtgärder, som beredskapsarbete, ungdomslag och särskilda inskolningsplatser. Det har dock visat sig vara svårt att kraftigt öka antalet personer i be- redskapsarbete under innevarande lågkonjunktur till följd av kommunernas ansträngda ekonomiska situation. Kommunerna kommer emellertid alltjämt att ha en viktig betydelse för arbetsmarknadspolitiken.

Liksom inom arbetsmarknadspolitiken har ett ökat inslag av arbetslinje införts inom socialpolitiken under senare år. I bland har detta skett i samverkan mellan socialtjänsten och arbetsförmedlingen. Kraven på socialbidragstagarna att aktivt söka arbete har i vissa fall varit större än hos arbetsförmedlingens arbetssökande.

Kommittén skall analysera och klargöra samverkan och ansvarsfördelningen mellan staten och kommunerna i fråga om arbetsmarknads- och socialpolitiken. Det gäller inte minst ansvaret för ungdomarna. I detta sammanhang skall kommittén analysera hur effektiviteten i åtgärder som riktas mot den offentliga sektorn kan höjas och föreslå åtgärder som leder till en tydlig ansvarsfördelning och ett effektivt utnyttjande av de samlade resurserna.

Närings- och regionalpolitiken

Arbetsmarknadspolitik och närings- och regionalpolitik har många beröringspunkter. Klara avgränsningar i ansvarsfördelningen mellan dessa politikområden är nödvändiga för att den samlade politiken skall bli effektiv. Kommittén bör föreslå hur en sådan avgränsning bör göras. Utgångspunkten bör därvid vara att företagsutvecklande åtgärder i huvudsak bör vidtas inom ramen för närings- och regionalpolitiken.

Prioriteringar inom arbetsmarknadspolitiken

Vilka grupper av arbetslösa som man riktar in insatserna mot är av central betydelse för arbetsmarknadspolitikens effekter. En viktig uppgift för kommittén blir därför att kartlägga arbetslöshetens struktur samt föreslå mot vilka grupper arbetsmarknadspolitiken i första hand skall riktas.

Under senare år har frågan om arbetslöshetens tendens till trögrörlighet och i synnerhet dess benägenhet att fastna på en hög nivå när den väl hamnat på en sådan uppmärksamats allt mer. Tillfälliga störningar i ekonomin, inklusive stabiliseringspolitiska chocker, kan permanenta arbetslösheten på en hög nivå.

I huvudsak två bakomliggande mekanismer har uppmärksammats. Den ena har med s.k. "insider makt" att göra. Det betyder att lönerna sätts så att sysselsättningen för de redan anställda prioriteras. Den andra pekar på ett svagt inflytande från de som inte har ett arbete, "outsiders". Svårigheterna att minska arbetslösheten när den väl ökat kan i detta fall förstärkas av att långvarig arbetslöshet t.ex leder till att de arbetslösa förlorar sin kompetens, blir mindre attraktiva för arbetsgivarna, minskar sitt arbetssökande och i många fall slås ut. Detta minskar den lönenedpressande effekten av arbetslöshet.

En central fråga för arbetsmarknadspolitiken under de närmaste åren blir således att begränsa den sammanlagda tid personer står utanför ett reguljärt arbete och därmed begränsa långtidsarbetslösheten.

Även stora satsningar på problemgrupper kan medföra betydande problem. Exempelvis kan lönebildning och arbetsmarknadsbeteende påverkas. Kommittén bör därför granska och analysera hur politiken varit utformad och föreslå förändringar.

Ett utslag av utvecklingen på arbetsmarknaden är ökade svårigheter för bl.a. ungdomar med en ofullständig utbildning, invandrare med låg utbildning och/eller dåliga kunskaper i svenska, flyktingar och arbetshandikappade att få ett varaktigt arbete. De stora krav på rationaliseringar och strukturförändringar i ekonomin som ställs i dag bidrar också till detta.

Samtidigt kan införandet av sjuklön och krav på arbetsgivaren om aktiva rehabiliteringsinsatser ha lett till en högre restriktivitet med att anställa personer som kan antas ha hälso- eller andra frånvaroproblem.

Den ovan beskrivna utvecklingen har skärpt de fördelningspolitiska kraven på arbetsmarknadspolitiken. Den tvingar också fram ett ökat behov av att de arbetsmarknadspolitiska resurserna inriktas till de områden och grupper där de gör störst samhällsekonomisk nytta. Kommittén skall i detta sammanhang också analysera avvägningen mellan servicen till enskilda arbetssökande och hur långt arbetsförmedlingsuppdraget gentemot arbetsgivare bör sträcka sig.

Underlätta villkoren för ny- och småföretagande

Det finns en bred samstämmighet i bedömningarna att en återgång till en fullgod arbetsmarknad i hela landet förutsätter ett omfattande ny- och småföretagande. Det är därför en viktig uppgift för kommittén att analysera hur man aktivt kan stödja och underlätta en sådan utveckling via arbetsmarknadspolitiken.

Det är de relativt små företagen och arbetsplatserna som har möjligheter att växa sysselsättningsmässigt. Samspelet mellan förmedlingen och särskilt de mindre företagen bör därför utvecklas med fördjupade insikter om de mindre företagens villkor och behov. Av största vikt blir därvid insatser som främjar företagens utveckling så att nya arbeten skapas. Ett antal projekt bedrivs också för närvarande i samverkan mellan Arbetsmarknadsverket och olika näringspolitiska organ, t.ex rekrytering av civilingenjörer. Kommittén bör utvärdera dessa projekt. Kommittén bör också analysera möjligheterna för redan anställda att pröva på verksamhet i egen regi.

Kommittén bör även belysas hur arbetsmarknadspolitiken kan samverka med närings- och regionalpolitiska organ på central och regional nivå för att underlätta ny och småföretagande.

Minska könssegregeringen

Den svenska arbetsmarknaden är starkt könssegregerad. Denna segregering försvårar både för kvinnor och män att få ett arbete och försämrar arbetsmarknadens anpassningsförmåga. Därmed motverkas tillväxten. Kommit- tén skall analysera hur arbetsmarknadspolitiken kan bidra till att minska könsuppdelningen på arbetsmarknaden.

Arbetsmarknadverkets organisation

År 1991 infördes rambudgetering av Arbetsmarknadsverket. Redan tidigare hade målstyrningen börjat tillämpas. Det har inneburit en betydande omställning inom organisationen. Målstyrning ställer stora krav på ett väl fungerande styr- och kontrollsystem på alla nivåer i organisationen.

Kommittén skall analysera hur målstyrningen och implementeringen av Arbetsmarknadspolitiken fungerar liksom arbetsmarknadsverkets uppföljning av verksamheten. Kommittén bör särskilt utvärdera nuvarande former för valitets- och kostnadskontroll inom Arbetsmarknadsverket och lägga förslag till förbättringar. I dag finns det tre nivåer AMS, Länsarbetsnämnden och arbetsförmedlingen som inom ramen för Riksdagens och Regeringens övergri- pande mål och riktlinjer skall fatta beslut om inriktning och priori- teringar. Kommittén bör överväga om detta är en lämplig organisation.

Utifrån de förslag om Arbetsmarknadsverkets ansvarsområde och åtgärdsprogram som kommittén lägger fram skall kommittén fastställa vilka konsekvenser de föreslagna förändringarna får för Arbetsmarknadsverkets organisation. Kommittén skall redovisa huvudprinciperna för Arbetsmarknadsverkets framtida organisation och samspel med andra myndigheter, kommuner, arbetslöshetskassor och privata förmedlingar.

Inom Arbetsmarknadsverket prövas nu olika organisatoriska modeller för Arbetsmarknadsinstitutens verksamhet och för ansvarsfördelningen och samverkan mellan arbetsförmedlingen och Ami. Kommittén bör ta del av erfarenheterna av de olika modellerna och pröva frågan om lämplig framtida organisation av den yrkesinriktade rehabiliteringsverksamheten.

Kommittén bör härvid pröva om Ami och/eller arbetslivstjänster skall utgöra en samlad uppdragsverksamhet, som mot betalning producerar tjänster såväl för arbetsförmedlingen för dess sökandes räkning, som för företag och för andra myndigheter. Upphandlingsrutinerna och samspelet mellan beställare och leverantör av arbetslivstjänsterna bör också belysas närmare.

Kommittén bör särskilt överväga vilka effekter olika organisations- förändringar av Ami kan få för arbetssökande med särskilda behov, speciellt arbetssökande med svårare funktionsnedsättningar och behov av specialiserad service.

Samråd m.m.

Kommittén skall fortlöpande informera de arbetstagarorganisationer, som företräder berörda personalgrupper vid Arbetsmarknadsverket om utredningsarbetet, i den mån det berör de anställdas arbetsförhållanden.

Kommitténs bedrivande m.m.

I arbetet skall beaktas innehållet i regeringens kommittédirektiv till samtliga kommittéer och särskilda utredare om utredningsförslagens inriktning(dir. 1984:5), om beaktande av EG-aspekten i utrednings- verksamhet (dir. 1988:43) och om redovisning av regionalpolitiska konsekvenser (dir. 1992:50). Kommittén skall också analysera de jämställdhetspolitiska konsekvenserna av sina förslag.

Hela utredningsuppdraget skall vara slutfört före utgången av år 1995. Senast den 31 december 1994 skall kommittén lämna ett delbetänkande som innehåller en utvärdering av den nuvarande arbetsmarknadspolitiken och principiella utgångspunkter för den framtida arbetsmarknadspolitiken.

Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen bemyndigar chefen för Arbetsmarknadsdepartementet

- att tillkalla en kommitté omfattad av kommittéförordningen (1976:119)

med uppdrag att utreda arbetsmarknadspolitikens roll, omfattning,

inriktning och avgränsning,

- att utse en av ledamöterna att vara ordförande,

- att besluta om ledamöter, experter, sekreterare och annat biträde åt

kommittén.

Vidare hemställer jag att regeringen beslutar

- att kostnaden skall belasta tionde huvudtitelns anslag Utredningar

m.m.

Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hans hemställan.

(Arbetsmarknadsdepartementet)