Dir. 1993:122
Beslut vid regeringssammanträde 1993-10-28
Statsrådet Thurdin anför.
Mitt förslag
Jag föreslår att Plan- och byggutredningen (M 1992:03) genom
tilläggsdirektiv får i uppdrag att - med utgångspunkt i vad som anges i
proposition 1993/94:30 om en strategi för biologisk mångfald - studera
behovet av och förutsättningarna för att skydda och säkerställa parker och
grönområden i våra städer och tätorter.
Det pågående utredningsarbetet
Med stöd av regeringens bemyndigande tillkallade jag i december 1992 en
särskild utredare med uppgift att se över vissa frågor i plan- och
bygglagen (1987:10), PBL. I uppgiften (dir. 1992:104) ingår bl.a. att
lämna sådana förslag som tillgodoser kraven på större miljöhänsyn, stärkt
medborgarinflytande, avreglering och förenklad lagstiftning. Utredningen
har antagit namnet Plan- och byggutredningen.
Enligt direktiven skall utredningsarbetet bedrivas i etapper. Plan- och
byggutredningen har nyligen avlämnat delbetänkandet Anpassad kontroll av
byggandet (SOU 1993:94).
I den andra etappen av utredningsarbetet skall utredaren bl.a. överväga
möjligheterna att i fysisk planering enligt PBL ta större hänsyn till
miljöfrågorna i såväl befintlig som nytillkommande bebyggelse. Utredaren
behandlar i denna del också frågor som rör detaljplan, medborgarinflytande
och statlig kontroll.
Det fortsatta utredningsarbetet
Utgångspunkter
I propositionen 1993/94:30 om en strategi för biologisk mångfald redovisar
regeringen sin syn på behovet av att planera och säkerställa grönområden i
städer och tätorter. Där konstateras att tillgång till en rik och varierad
natur är viktig för människors välbefinnande. Särskilt för boende i
tätorter är tillgången till natur- och grönområden av stor betydelse både
som ett berikande inslag i vardagsmiljön och för att tillgodose behoven av
rekreation och friluftsliv. Parker och grönområden är dessutom ofta bärare
av betydande kulturhistoriska värden och bidrar till att ge städerna
identitet och karaktär.
Uppmärksamheten har på senare tid också riktats mot grönområdenas
betydelse för hälsa och miljö. Grönområdena kan bl.a. medverka till att
förbättra klimat och luftkvalitet och de kan ingå som en del i stadens
tekniska försörjningssystem. Medvetenheten om dessa samband är en
förutsättning för att naturens kretslopp också skall kunna slutas i
områden med tät bebyggelse.
Slutligen rymmer våra städer och tätorter ofta en unik flora och fauna som
utvecklats under lång tid. En förutsättning för att den biologiska
mångfalden skall kunna bevaras är en rik tillgång på natur i och i
anslutning till våra städer och tätorter. Naturområdena bör utgöra
sammanhängande strukturer för att tillgodose djurs och växters
spridningsmöjligheter och säkra deras långsiktiga fortlevnad.
Bebyggelseutvecklingen påverkar omgivande natur på flera sätt och kommer
stundom i konflikt med önskemålen att bevara värdefulla parker och
grönområden. Pågående och planerade satsningar på en utbyggd och
förbättrad infrastruktur ökar risken för konflikter mellan dessa olika
intressen. Det är allvarligt att utbyggnaden i våra tätorter allt mer
tagit i anspråk parker, grönområden och annan obebyggd mark. En
förutseende fysisk planering kan emellertid medverka till att konflikter
kan lösas och tillbörlig hänsyn tas till behovet av grönområden, av att
natur- och kulturvärden värnas och av att en biologisk mångfald bevaras.
Den kommunala fysiska planeringen kan ge ökade kunskaper om naturvärden
och om ekologiska förutsättningar samt underlag i fråga om lokalisering
eller utformning av bebyggelse som tar hänsyn till den biologiska
mångfalden och skilda kulturvärden. I vissa fall behövs kommunal samverkan
i syfte att långsiktigt slå vakt om större sammanhängande grönområden och
områden med höga natur- och kulturvärden.
Möjligheterna att skydda centrala parkområden har bl.a. aktualiserats för
Haga-Brunnsvikenområdet i Stockholms och Solna kommuner. Regeringen
beslutade i november 1991 med stöd av 6 kap. 2 § lagen (1987:12) om
hushållning med naturresurser m.m. (NRL) att de båda kommunerna skall
redovisa hur de i sin planering enligt PBL avser att tillgodose
naturvårdens, kulturminnesvårdens och friluftslivets intressen i området.
Kommunernas redovisning kan komma att ge underlag för ett eventuellt
ställningstagande till behovet av ändringar i lagstiftningen för att
skydda större sammanhängande parkområden med samlade natur-, kultur- och
friluftslivsvärden.
Regler som ger stöd för att skydda grönområden finns i flera olika lagar.
Ansvaret för planering och beslut om byggande enligt PBL ligger i första
hand på kommunerna. Kommunerna har vidare ett ansvar för naturvårdsarbetet
enligt naturvårdslagen (1964:822). NRL ger övergripande utgångspunkter för
myndigheternas planering samt beslut om mark- och vattenanvändningen. De
kulturhistoriskt mest värdefulla parkerna och grönområdena kan ges ett
långtgående skydd enligt bestämmelserna i lagen (1988:950) om kulturminnen
m.m. I övrigt är lagstiftningen emellertid splittrad och framstår i flera
hänseenden som mindre ändamålsenlig i arbetet med att säkerställa
grönområden.
I propositionen betonas också behovet av forsknings- och utvecklingsarbete
och att formerna för förvaltning och skötsel av grönområden kan behöva
utvecklas. Tillräckliga kunskaper och utvecklade metoder är naturligtvis
grundläggande för att företag, kommuner och myndigheter skall kunna ta
erforderlig hänsyn till önskemålen om en biologisk mångfald i den byggda
miljön. Under senare år har omfattande forsknings- och utvecklingsinsatser
i fråga om planering och förvaltning av städernas grönområden bedrivits.
Inte minst kommunerna har i samband med arbetet med översiktsplaner enligt
PBL utvecklat former för att på ett sammanhållet och sektorsövergripande
sätt säkerställa och utveckla grönområden i tätorterna. Alltfler kommuner
har byggt upp ekologisk kompetens och förbättrat kunskaperna om ekologiska
samband.
Mot den nu redovisade bakgrunden anser jag - i enlighet med vad som
anförts i nämnda proposition - att det finns behov av en belysning av
förutsättningarna för att skydda och säkerställa parker och grönområden i
våra städer och tätorter och en samlad bild av kunskapsläget som underlag
för en bedömning av behovet av fortsatt utvecklingsarbete.
Uppdraget
Det ankommer på kommunerna att i sin planering enligt PBL utveckla
strategier för behandlingen av grönområden i tätorter. Plan- och
byggutredningen skall bl.a. överväga hur miljöproblemen kan förebyggas och
miljökvaliteter värnas i våra städer och tätorter. I sammanhanget betonas
i direktiven det mellankommunala och regionala perspektivet. Utredaren bör
bl.a. belysa hinder i lagstiftningen som kan försvåra mellankommunal
samverkan och överväga möjligheterna att stärka skyddsinstrumenten i olika
lagar. Vilka möjligheter till skydd som nuvarande lagstiftning ger bör
därvid prövas liksom samordningen mellan PBL och annan lagstiftning.
Utredaren bör belysa naturvårdslagens och kulturminneslagens effektivitet.
Vidare behöver formerna för förvaltning och skötsel av grönområden
övervägas.
Utredaren bör bl.a. ta del av det pågående utvecklingsarbetet inom
Boverket och Statens naturvårdsverk samt i fråga om formerna för
förvaltning och skötsel samråda med Svenska kommunförbundet.
Slutligen vill jag erinra om att det i direktiven för översyn av plan- och
bygglagen, m.m. sägs att översynen bör leda till ändrad lagstiftning där
så behövs eller förslag till andra lösningar där lagstiftning inte bedöms
vara nödvändig för att nå målen. Denna för arbetet viktiga utgångspunkt
gäller alltjämt, liksom vad som i direktiven i övrigt anförts om den
allmänna inriktningen av utredarens uppdrag.
Tidsplan m.m.
De vidgade uppgifter för Plan- och byggutredningen som jag nu har
redovisat medför att den ursprungliga tidsplanen bör ändras. Således bör
utredningens överväganden och förslag som rör detaljplan, medborgar-
inflytande och miljöhänsyn redovisas senast den 31 januari 1994. Övriga
förslag bör redovisas senast den 1 oktober 1994.
Hemställan
Jag hemställer att regeringen utvidgar det uppdrag som tidigare lämnats
till Plan- och byggutredningen (M 1992:03) i enlighet med vad jag nu har
anfört.
Beslut
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller
hennes hemställan.
(Miljö- och naturresursdepartementet)