Fredagen den 22 april
Kl. 9.00-16.30
Protokoll
1993/94:94
Tredje vice talmannen meddelade att Christer Windén (nyd) avsagt sig
uppdraget att vara suppleant i finansutskottet.
Kammaren biföll denna avsägelse.
Tredje vice talmannen meddelade att Ny demokratis riksdagsgrupp på
grund av uppkommen vakans anmält Bo G Jenevall som suppleant i finans-
utskottet efter Christer Windén.
Tredje vice talmannen förklarade vald till
suppleant i finansutskottet
Bo G Jenevall (nyd)
3 § Beslut rörande utskottsbetänkanden som slutdebatterats den
21 april
BoU15 Vissa anslag till bostadsförsörjningen m.m.
Mom. 1 (en utredning om bostadspolitiken)
1. utskottet
2. res. 1 (s)
Votering:
155 för utskottet
123 för res. 1
1 avstod
70 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 67 m, 23 fp, 24 c, 24 kds, 16 nyd, 1 -
Förres. 1: 112 s, 10 v, 1- 1
1 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 94
Prot. 1993/94:94
22 april 1994
Avstod: 1 c
Frånvarande: 26 s, 13 m, 10 fp, 6 c, 2 kds, 7 nyd, 4 v, 2 -
Mom. 2 (en utredning om samhällsförändringen m.m.)
1. utskottet
2. res. 2 (nyd)
Votering:
263 för utskottet
16 för res. 2
70 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 112 s, 67 m, 23 fp, 25 c, 24 kds, 10 v, 2-
För res. 2: 16 nyd
Frånvarande: 26 s, 13 m, 10 fp, 6 c, 2 kds, 7 nyd, 4 v, 2-
Mom. 3 (reduktion av räntebidragen)
1. utskottet
2. res. 3 (s)
Votering:
156 för utskottet
124 för res. 3
69 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 67 m, 23 fp, 24 c, 24 kds, 17 nyd, 1 -
För res. 3: 112 s, 1 c, 10 v, 1 -
Frånvarande: 26 s, 13 m, 10 fp, 6 c, 2 kds, 6 nyd, 4 v, 2-
Mom. 4 (bostadskreditmarknaden)
1. utskottet
2. res. 4 (s)
Votering:
158 för utskottet
123 för res. 4
68 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 67 m, 23 fp, 25 c, 24 kds, 18 nyd, 1 -
För res. 4: 112 s, 10 v, 1-
Frånvarande: 26 s, 13 m, 10 fp, 6 c, 2 kds, 5 nyd, 4 v, 2-
Mom. 8 (utredning om en ny bostadsanvisningslag m.m.)
1. utskottet
2. res. 6 (s)
Votering:
158 för utskottet
123 för res. 6
68 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 67 m, 23 fp, 25 c, 24 kds, 18 nyd, 1 -
För res. 6: 112 s, 10 v, 1 -
Frånvarande: 26 s, 13 m, 10 fp, 6 c, 2 kds, 5 nyd, 4 v, 2 -
Mom. 9 (utformningen av kommunernas budgetar)
1. utskottet
2. res. 7 (nyd)
Votering:
262 för utskottet
18 för res. 7
1 avstod
68 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 112 s, 67 m, 23 fp, 25 c, 23 kds, 10 v, 2-
För res. 7: 18 nyd
Avstod: 1 kds
Frånvarande: 26 s, 13 m, 10 fp, 6 c, 2 kds, 5 nyd, 4 v, 2-
Mom. 12 (bostadsbyggandet i Stockholms län)
1. utskottet
2. men. i motsvarande del (v)
Kammaren biföll utskottets hemställan med acklamation.
Mom. 13 (ekonomiskt stöd till delning av stora lägenheter)
1. utskottet
2. men. i motsvarande del (v)
Kammaren biföll utskottets hemställan med acklamation.
Mom. 14 (en utredning om segregationen i boendet)
1. utskottet
2. res. 10 (s)
Kammaren biföll utskottets hemställan med acklamation.
Mom. 15 (hyresnivån i nyare bostäder)
1. utskottet
2. men. i motsvarande del (v)
Kammaren biföll utskottets hemställan med acklamation.
Mom. 77 (ekologiskt byggande)
1. utskottet
2. men. i motsvarande del (v)
Kammaren biföll utskottets hemställan med acklamation.
Prot. 1993/94:94
22 april 1994
Prot. 1993/94:94
22 april 1994
Mom. 18 (organisationen av de bostadspolitiska frågorna i regeringens
kansli)
1. utskottet
2. res. 11 (m, fp, c, kds)
Votering:
146 för utskottet
133 för res. 11
70 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 111 s, 1 m, 3 fp, 3 c, 17 nyd, 10 v, 1 -
För res. 11: 66 m, 19 fp, 22 c, 24 kds, 1 nyd, 1 -
Frånvarande: 27 s, 13 m, 11 fp, 6 c, 2 kds, 5 nyd, 4 v, 2-
Britta Bjelle och Sigge Godin (båda fp) anmälde att de avsett att rösta nej
men markerats ha röstat ja.
Mom. 19 (anslag till räntebidrag)
1. utskottet
2. res. 12 (s)
Votering:
157 för utskottet
123 för res. 12
69 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 67 m, 23 fp, 25 c, 23 kds, 18 nyd, 1 -
För res. 12: 112 s, 10 v, 1 -
Frånvarande: 26 s, 13 m, 10 fp, 6 c, 3 kds, 5 nyd, 4 v, 2 -
Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.
BoU14 Reparation, om- och tillbyggnad av bostäder m.m.
1. utskottet
2. res. i motsvarande del (s)
Votering:
156 för utskottet
124 för res.
69 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 66 m, 23 fp, 24 c, 24 kds, 18 nyd, 1 -
För res.: 113 s, 10 v, 1 -
Frånvarande: 25 s, 14 m, 10 fp, 7 c, 2 kds, 5 nyd, 4 v, 2 -
BoU8 Kulturstöd vid ombyggnad m.m.
Mom. 3 (anslag till kulturstöd vid ombyggnad)
1. utskottet
2. res. 1 (nyd)
Votering:
264 för utskottet
18 för res. 1
67 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 113 s, 67 m, 23 fp, 25 c, 24 kds, 10 v, 2-
För res. 1: 18 nyd
Frånvarande: 25 s, 13 m, 10 fp, 6 c, 2 kds, 5 nyd, 4 v, 2-
Mom. 4 (beslutsramen till konstnärlig utsmyckning m.m.)
1. utskottet
2. res. 2 (s)
Votering:
138 för utskottet
125 för res. 2
18 avstod
68 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 66 m, 23 fp, 24 c, 24 kds, 1 -
För res. 2: 113 s, 1 m, 10 v, 1 -
Avstod: 18 nyd
Frånvarande: 25 s, 13 m, 10 fp, 7 c, 2 kds, 5 nyd, 4 v, 2 -
Mom. 5 (bidraget till konstnärlig utsmyckning efter utgången av budgetåret
1994/95)
1. utskottet
2. res. 4 (s)
Votering:
140 för utskottet
124 för res. 4
18 avstod
67 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 67 m, 23 fp, 25 c, 24 kds, 1 -
För res. 4: 113 s, 10 v, 1 -
Avstod: 18 nyd
Frånvarande: 25 s, 13 m, 10 fp, 6 c, 2 kds, 5 nyd, 4 v, 2 -
Mom. 9 (beslutsram till icke-statliga kulturlokaler)
1. utskottet
2. res. 10 (s)
Votering:
157 för utskottet
124 för res. 10
68 frånvarande
Prot. 1993/94:94
22 april 1994
Prot. 1993/94:94
22 april 1994
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 67 m, 23 fp, 24 c, 24 kds, 18 nyd, 1 -
För res. 10: 113 s, 10 v, 1-
Frånvarande: 25 s, 13 m, 10 fp, 7 c, 2 kds, 5 nyd, 4 v, 2-
Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.
BoU9 Allmänna samlingslokaler
Mom. 1 (beslutsramen)
1. utskottet
2. res. 1 (s)
Votering:
156 för utskottet
124 för res. 1
69 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 67 m, 22 fp, 24 c, 24 kds, 18 nyd, 1 -
För res. 1: 113 s, 10 v, 1 -
Frånvarande: 25 s, 13 m, 11 fp, 7 c, 2 kds, 5 nyd, 4 v, 2-
Mom. 3 (anslag)
1. utskottet
2. res. 2 (nyd)
Votering:
264 för utskottet
18 för res. 2
67 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 113 s, 67 m, 23 fp, 25 c, 24 kds, 10 v, 2-
För res. 2: 18 nyd
Frånvarande: 25 s, 13 m, 10 fp, 6 c, 2 kds, 5 nyd, 4 v, 2-
Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.
NU20 Kommerskollegium
Mom. 5 (auktorisation och godkännande av revisorer)
1. utskottet
2. res. (s)
Votering:
137 för utskottet
140 för res.
72 frånvarande
Kammaren biföll reservationen.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 67 m, 23 fp, 24 c, 24 kds, 1 -65 m, 23 fp, 24 c, 24 kds, 1 -
För res.: 113 s, 1 c, 18 nyd, 10 v, 1 -112 s, 1 c, 18 nyd, 8 v, 1 -
Frånvarande: 25 s, 13 m, 10 fp, 6 c, 2 kds, 5 nyd, 4 v, 2 -26 s, 15 m, 10 fp,
6 c, 2 kds, 5 nyd, 6 v, 2 -
Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Föredrogs
utrikesutskottets betänkande
1993/94:UU15 Internationellt utvecklingssamarbete (prop. 1993/94:100 del-
vis).
Anf. 1 KRISTINA SVENSSON (s):
Herr talman! I går genomfördes en manifestation för biståndet här i riks-
dagen. Många namnkunniga medverkande och deltagare diskuterade de för-
ändringar som skett och som sker i vår omvärld och vilka konsekvenser detta
får för behovet av biståndsinsatser. Här fanns representanter för regering
och riksdag, kyrkan, enskilda organisationer, näringslivet och medierna.
Det var den andra stora utvecklingsdebatten i riksdagshuset denna vår. I
mitten av mars hade Nationalkommittén för befolkningsfrågor anordnat en
stor hearing och debatt som ett led i arbetet för att fastställa den svenska
positionen inför FN-konferensen om befolkning och utveckling i Kairo i sep-
tember.
Sådana här debatter är nödvändiga för att återföra biståndsfrågorna högt
upp på den politiska dagordningen. De är nödvändiga för att skapa en frukt-
bärande dialog mellan beslutsfattare, biståndsadministratörer, enskilda or-
ganisationer och biståndsengagerade.
Vid de här två tillfällena har det stått alldeles klart att det finns en insikt
om nödvändigheten av att nya krav och nya behov av bistånd kräver nytt
tänkande.
1989 förändrades världen. När det stora Sovjetimperiet fallit sönder och
nya nationalstater fötts fick vi börja fundera kring vilka länder som egentli-
gen är utvecklingsländer. En annan konsekvens berörde länder i tredje värl-
den och innebar att det bistånd som tidigare lämnats av Sovjetunionen nu
upphörde. Afghanistan, Angola, Cambodja, Etiopien, Nicaragua och Viet-
nam drabbades alla. Hur skulle det bortfallet kompenseras?
Demokratiseringsvågen nådde även enpartistaterna i Afrika. Övergång
till politisk pluralism och marknadsekonomi ställde nya och andra krav än
tidigare på biståndsinsatser.
De militära konflikterna och politiska oroligheterna - inbördeskrigen -
har ökat, och ofta har de etniska och religiösa motiv. Bosnien, Somalia och
Rwanda/Burundi är tragiska exempel. I inbördeskrigens spår flyr männi-
skor. Men de flesta människor på flykt är människor på flykt inom sitt eget
Prot. 1993/94:94
22 april 1994
Internationellt
utvecklings-
samarbete
Prot. 1993/94:94
22 april 1994
Internationellt
utvecklings-
samarbete
lands gränser. Behoven av katastrofinsatser och fredsbevarande insatser på
grund av interna och nationella konflikter har ökat under de senaste åren.
Fredsuppgörelsen mellan Israel och PLO är skör men ger ändå hopp om
en fredlig och demokratisk utveckling i Mellanöstern. Den utvecklingen be-
höver stöd, och behovet av bistånd på Västbanken och Gaza är stort.
Just nu vänds våra blickar mot Sydafrika, och stora förväntningar knyts
till det val som kommer att hållas i nästa vecka. Bättre bostäder, utbildning,
hälsovård, arbeten till de arbetslösa - behoven är oändliga, och förväntning-
arna är stora på snabba förbättringar. De förväntningarna kommer att kunna
infrias endast om givarsamfundet ställer upp med bistånd inom olika sam-
hällssektorer.
Jag har lyft fram de här exemplen på förändringar i vår omvärld för att
fokusera två förhållanden. För det första växer kraven på vad bistånd skall
åstadkomma. För det andra är behoven mycket mer komplexa än tidigare.
Finns det då resurser för att uppfylla de växande kraven? Svaret är tyvärr
nej. FN:s mål att 0,7 % av BNP skall avsättas av de utvecklade länderna för
att bistå u-länderna är långt ifrån uppfyllt. Biståndet till de fattiga länderna
uppgick förra året till 60 miljarder dollar, och det är endast 0,35 % av givar-
ländernas BNP. Många givarländer skär dessutom ned sina biståndsbudgetar
på grund av nationella ekonomiska problem. Andra, t.ex. arabländema, har
minskat till lägsta anslag någonsin - 2 miljarder dollar, att jämföra med 8
miljarder i början av 80-talet. Enda glädjeämnet är att Danmark och Japan
har ökat sina anslag.
Som vi alla vet har det svenska biståndet också minskat. Vi låg tidigare i
topp vid en internationell jämförelse. Men de neddragningar som skett ge-
nom krisuppgörelsen och minskningen av biståndets värde med upp till 25 %
genom kronans fall innebär att biståndet urholkats.
Vi socialdemokrater anser att enprocentsmålet snarast möjligt bör åter-
uppnås. Regeringen har deklarerat ambitionen att Sverige inom en femårs-
period åter skall nå enprocentsmålet. Det är vår förhoppning att det skall bli
möjligt dessförinnan.
Att uppfylla de växande kraven på biståndsinsatser är naturligtvis för när-
varande en av de stora utmaningarna för de utvecklade länderna.
Jag har också med mina exempel velat visa på den komplexa verklighet i
vilken biståndet skall medverka till en demokratisk, social och ekonomisk
utveckling.
Min slutsats blir att det är absolut nödvändigt att i denna omvärldsföränd-
ring tänka i nya banor. Vi vet att resurserna är knappa, och vi vet att behoven
är närmast omätliga. Vi vet också att behoven ser annorlunda ut i dag än för
bara några år sedan. I många fall handlar det om att humanitära, politiska
och fredsbevarande insatser måste integreras för att man skall nå resultat.
Kanslihusets svar på de nya utmaningarna består i att man lägger fram det
ena förslaget efter det andra i syfte att förändra organisationen och styra bi-
ståndet. Det verkar litet fattigt, tycker jag. På UD diskuterar man form och
organisation i stället för innehåll. Jag saknar verkligen visioner i biståndsde-
batten. Om det finns några sådana - låt oss höra det i dag! Hur ser bistånds-
ministern på de nya utmaningarna? Hur ser Daniel Tarschys på de nya utma-
ningarna?
I onsdags publicerade UNCTAD sin rapport om LDC-länderna, dvs. de
fattigaste länderna i världen. Bland dessa länder är den ekonomiska situatio-
nen i de afrikanska länderna fortfarande särskilt bekymmersam. Tillväxten
är försumbar och når endast upp till en halv procent. Med befolkningsökning
innebär det att den faktiska tillväxten är negativ.
Orsakerna är flera: militära och politiska konflikter, torka som förvärrade
livsmedelssituationen, fallande råvarupriser på bomull och kaffe, brist på re-
surser för att täcka elementära behov som hälsa och utbildning, utlandsskuld
och minskande exportintäkter.
För en tredjedel av de fattigaste länderna är utlandsskulden högre än län-
dernas respektive bruttonationalprodukt. De åtgärder som UNCTAD före-
slår i rapporten är satsningar på utbildning och hälsovård. Det är marknads-
ekonomiska reformer och ekonomisk effektivitet inom offentliga sektorn.
En sådan utveckling kräver mer stöd från omvärlden. Men vad gör rege-
ringen och den borgerliga utskottsmajoriteten? De minskar biståndet till
dessa länder - det gäller t.ex. Tanzania, Angola, Mozambique.
En annan rapport publicerades nyligen av OECD:s DAC-kommitté. I den
redovisas att bistånd har givit resultat. I ett trettioårigt perspektiv har barna-
dödligheten minskat, medellivslängd ökat, utbildningsnivån förbättrats. Fa-
miljestorlekarna i Asien och Latinamerika har minskat - så också i en del
länder i Afrika. Tidigare biståndsberoende länder är nu jämbördiga handels-
partner.
För oss socialdemokrater står det fattigdomsinriktade biståndet i förgrun-
den. Kärnan i solidaritetens idé är de fattigas rätt till människovärdighet, till
frihet från armod och förtryck. Biståndets huvudmål är att höja de fattiga
folkens levnadsnivå.
Om biståndet skall leva upp till dessa ambitioner måste det vara långsik-
tigt. För oss är det av största vikt att biståndet koncentreras till de fattigaste
länderna och att det utformas så effektivt som möjligt med sikte på de mest
angelägna behoven. Det är dock uppenbart att fattigdom inte kan hävas en-
bart genom bistånd. Det krävs också att länderna själva utformar en bärkraf-
tig utvecklingspolitik och bygger de institutioner som krävs. I den processen
kan ett väl utformat bistånd spela en stödjande roll.
En framgångsrik kamp mot fattigdomen kräver att biståndet medverkar
till en socialt och ekologiskt ansvarsfull marknadsekonomi och ett gott sty-
resskick. Dogmatiska marknadsekonomiska recept är enligt vår mening
ingen lösning.
En viktig del av biståndsarbetet består i att föra en dialog med mottagar-
länderna. Särskilt viktig är dialogen med de länder med vilka Sverige bedri-
ver ett omfattande, långsiktigt samarbete. Det är naturligt att i en sådan dia-
log ta upp frågan hur en god samhällsförvaltning kan utvecklas.
Vi socialdemokrater vill särskilt framhålla tre områden inom biståndet:
- Biståndet skall utgå från mottagarlandets egna ansträngningar och resur-
ser. Biståndet till ett land måste utformas mer som process och program
än som enstaka projekt. En bättre samordning mellan givarna kan bidra
till att öka effektiviteten. Biståndet får inte bli alltmer fragmenterat.
- Biståndet skall stödja utvecklingen av demokratiska samhällen. Demo-
Prot. 1993/94:94
22 april 1994
Internationellt
utvecklings-
samarbete
Prot. 1993/94:94
22 april 1994
Internationellt
utvecklings-
samarbete
kratin och respekten för mänskliga rättigheter är särskilt viktiga för de
fattiga som saknar andra medel för att hävda sina intressen.
- Biståndet måste vara starkt kvinnoinriktat. Kvinnans ställning, hennes
makt och rättigheter är också avgörande för att höja de fattigas produkti-
vitet.
Vi anser som tidigare att den förändring av anslagsstrukturen som genom-
fördes våren 1993 är till nackdel för mottagarländerna, och vi avvisar den
förändringen. Vi anser att samarbetsavtal och landramar skall återinföras,
eftersom det ger mottagarlandet en långsiktig planeringstrygghet och flexibi-
litet. Med nuvarande system kommer mottagarländerna i en osäkrare posi-
tion i förhållande till givaren. Förutsättningarna för en kritisk dialog försäm-
ras, och det strider mot ett effektivt bistånd. Det visar all erfarenhet.
Jag beklagar att den politiska samsyn som har funnits i fråga om bistånds-
politiken inte längre är en realitet. Det är tydligt att det numera går en skilje-
linje mellan regeringens politik och vår. Det syns t.ex. i vår syn på anslagen
till enskilda mottagarländer. Det syns på våra olika prioriteringar. Som jag
har nämnt vill vi ha ett långsiktigt bistånd som angriper orsakerna till fattig-
domen och inte ett plåsterbistånd som bara plåstrar om akuta sår. Vi är inte
heller överens om grundläggande principer för beredning och rollfördelning.
Jag beklagar verkligen den utvecklingen.
Låt mig slutligen säga att bistånd är svårt. Det vet vi alla som arbetar med
de här frågorna. Det gäller att inta en ödmjuk hållning och inte misströsta
när resultaten låter vänta på sig. Ett effektivt bistånd är beroende av kompe-
tenta myndigheter. Det har vi i Sverige.
Herr talman! Vi socialdemokrater står bakom samtliga s-reservationer i
betänkandet, men jag yrkar enbart bifall till reservationerna 2,3 och 24, med
hänsyn till kammarens tid.
Anf. 2 LARS MOQUIST (nyd):
Herr talman! Många svenskar ifrågasätter i dag det svenska biståndet,
både vad avser omfattning och innehåll.
I mitten av december 1993 publicerades en ny undersökning om den
svenska biståndsviljan. Undersökningen visade att 91 % av de tillfrågade
svenskarna ville ha samma eller lägre bistånd. Av de tillfrågade ville 9 % öka
biståndet, medan 37 % ville minska det. I gruppen på 37 % ville 9 % helt
slopa biståndet. Hela 59 % av dem som ansåg att biståndet var ungefär la-
gom svarade att riksdagen gjorde rätt när man minskade biståndet med 1 500
miljoner kronor innevarande budgetår.
Biståndsbehoven är enorma, men vi behöver inte leta i fjärran länder för
att finna dem. De finns på andra sidan Östersjön. U-hjälpen måste ändras,
både till omfattning och inriktning. Vi anser att Sverige skall verka för en
global frihandel och att i-länderna skall avskriva u-ländernas skulder.
Vårt långsiktiga biståndsmål bör vara det av FN uppsatta målet, nämligen
0,7 % av BNI. Inom denna ram skall allt bistånd rymmas - både det till fjär-
ran länder och det som går till våra grannar på andra sidan Östersjön.
Det bilaterala biståndet bör i större utsträckning än nu ges i bunden form,
dvs. i form av svenska produkter, tjänster och kunskaper. Vi kräver också
en bättre kontroll av att hjälpen når fram.
Herr talman! Vi vill fördela biståndspengarna på följande sätt:
En tredjedel skall vara multilateralt stöd, dvs. gå till olika världsorganisa-
tioner. En tredjedel skall gå till katastrofinsatser och folkrörelsebistånd, och
en tredjedel skall gå till våra grannländer på andra sidan Östersjön.
Sverige fortsätter att vara en av de största biståndsgivarna i världen. Vi
fortsätter att ha ett bistånd som ligger kring det s.k. enprocentsmålet. Utbe-
talningarna under år 1992 motsvarade drygt 1 % av BNI. Om vi räknar in
samarbetet med Öst- och Centraleuropa uppgår biståndet till det mål som
riksdagen har uppsatt - enprocentsmålet.
Statsbudgeten för budgetåret 1994/95 visar på ett beräknat underskott på
172 miljarder och ett lånebehov på 220 miljarder. Att i en budget med ett så
enormt underskott fortsätta att upprätthålla ett bistånd på ungefär 1 % av
bruttonationalinkomsten är orimligt. Vi anser att Sverige bör ha det av FN
fastställda målet 0,7 % av BNI som långsiktigt riktmärke för biståndet, men
med hänsyn till våra bedrövliga finanser bör vi i avvaktan på en budget i ba-
lans sänka vår ambitionsnivå. Vi föreslår att det totala biståndet till utveck-
lingsländerna och till våra grannar på andra sidan Östersjön skall uppgå till
7.4 miljarder kronor.
Regeringen fortsätter att behandla biståndet till Central- och Östeuropa
under en särskild titel, Samarbete med Central- och Östeuropa. Vi upprepar
i år på nytt att alla biståndsanslag borde samlas under en enda anslagstitel.
Att uppdela biståndsanslagen på utomeuropeiska länder, dvs. utvecklings-
länder, och europeiska länder, s.k. samarbetsländer, är märkligt - inte minst
mot bakgrund av att åtta länder i det forna Sovjetunionen numera har ”sta-
tus” som utvecklingsländer.
Uppdelningen synes mera vara ett sätt att förvilla begreppen. Det totala
biståndet, inklusive till Central- och Östeuropa, uppgår till eller överstiger
det s.k. enprocentsmålet. I förhållande till vår BNI låg vi på en delad andra-
plats med Danmark vad avser biståndsutbetalningar under år 1992. Vi beta-
lade ut 1,03 % av BNI. Genomsnittet för de 21 medlemsländerna i DAC var
samma år 0,33 %. Norge betalade mest - 1,16 % av sin BNI.
Herr talman! I Asien och Latinamerika har den ekonomiska tillväxten va-
rit stark. Asien hade under år 1992 en ekonomisk tillväxt på 6 %, medan
befolkningstillväxten låg på knappt 2 %. Asiens genomsnittliga exportvärde
ökade med 8 %. I östra och sydöstra Asien ökade det långt mer. Motsva-
rande siffror för Latinamerika var en ekonomisk tillväxt på 3 % och en be-
folkningsökning på 2 %. Exportvärdet ökade med 3 %.
I Afrika är framtidsutsikterna dystrare. Den ekonomiska tillväxten var
1.5 %, medan befolkningsökningen var 3 %. Fattigdomen ökade trots ett
massivt internationellt bistånd, inte minst från Sverige. Värdet av exporten
sjönk med 1 %.
Biståndsberoende, svaga styrmedel och samhällsstrukturer som försvårar
tillväxt i ekonomin är några av orsakerna till att det mesta har gått snett.
Ytterligare bistånd måste ifrågasättas. Först och främst måste man få bukt
med befolkningsexplosionen. Den ekonomiska utvecklingen måste baseras
på landets egna förutsättningar och ske i en takt som landet klarar av. I dag
är biståndsberoendet förödande. Det motverkar en utveckling som bygger
på landets egna förutsättningar.
Prot. 1993/94:94
22 april 1994
Internationellt
utvecklings-
samarbete
11
Prot. 1993/94:94
22 april 1994
Internationellt
utvecklings-
samarbete
12
I slutet av 1800-talet sprängde jordens befolkning enmiljardsvallen. 1930
var den 2 miljarder. 1960 var den 3 miljarder. 1975 var den 4 miljarder, och
1987 var den 5 miljarder. Med samma takt blir den 6 miljarder år 1998.
Fördubblingstakten för världens befolkning är nu 42 år. Afrikas befolk-
ning fördubblas på 23 år. I enskilda länder går det ännu snabbare. När den
ekonomiska tillväxten är lägre än befolkningstillväxten får människor det
sämre och sämre. 80 % av världens befolkning lever i de s.k. utvecklingslän-
derna. Dessa 80 % förbrukar endast 20 % av världens resurser. Det måste
ändras. Problemet är att de regioner som har den snabbast växande befolk-
ningen också har de sämsta förutsättningarna vad avser tillgång till vatten
och bra jord. Vi går helt enkelt mot en enorm katastrof om inget görs.
Det finns dock ljusglimtar i mörkret. I länder där man har satsat på famil-
jeplanering har födelsetalen gått ner från i genomsnitt 6 till 3,5 barn per
kvinna i fertil ålder.
OECD:s biståndsavdelning anger att över 300 miljoner tillfrågade par sak-
nar tillgång till preventivmedel. Det är då synnerligen anmärkningsvärt och
beklagligt att endast ca 1,2 % av det internationella biståndet går till familje-
planering. U-länderna står själva för 80 % av kostnaderna för familjeplane-
ringsinsatserna. Kostnaderna för att stoppa befolkningsexplosionen - dvs.
att ge hela världens befolkning tillgång till preventivmedel, information och
service - är 7-10 miljarder US-dollar. Dessa pengar måste fram.
Sverige bör verka för att frågan förs högst upp på den politiska internatio-
nella agendan, men något måste göras genast - inte sedan, inte längre fram
utan nu.
För internationella åtaganden bör Sverige inte åta sig en större budgetan-
del än vad som uttaxeras av Sverige för FN:s ordinarie budget, dvs. för när-
varande 1,11 %. Det är märkligt att Sverige fortsätter att ge bistånd till fat-
tiga länder runt om i världen när vi har en ekonomi som är sämst i västvärl-
den. Vi föreslår att alla internationella åtaganden omprövas och att samma
fördelningsnyckel tillämpas som gäller för FN:s reguljära budget.
Om vi anser att något område skall prioriteras genom högre åtaganden än
1,11 %, skall detta kunna ske om en motsvarande neddragning sker på annat
område.
Inom området skuldlättnadsåtgärder måste världens rika länder få rätsida
på de fattigaste ländernas skuldbörda genom att avskriva sina fordringar.
Sverige har föregått med gott exempel genom att efterskänka fordringar. Vi
bör internationellt verka för att givarländerna avskriver sina fordringar på
de fattiga mottagarländerna och att handelshindren mellan rika och fattiga
länder minskar. Att pytsa ut bistånd över fattiga länder och sedan motverka
mottagarlandets ekonomiska utveckling genom handelshinder för utveck-
lingsländernas produkter eller genom att kräva tillbaka enorma låneford-
ringar är ett gigantiskt hyckleri.
Ny demokrati anser att vi i ett läge där vi själva lånar pengar utomlands
inte skall ge bistånd i form av skuldlättnadsåtgärder, eftersom mottagarlan-
det i princip använder dessa medel för att avbetala skulder till utländska ban-
ker. Man kan förenklat uttryckt säga att våra biståndspengar går till andra i-
länders banker. Det vill vi inte vara med om. Det har vi inte råd med. Låt
varje i-land sörja för sin u-landsfordran.
Många mottagarländer lägger en orimligt stor andel av sin budget på mili-
tära utgifter. Ett lands höga militära utgifter borde sätta större spår i den
svenska budgeten i form av ett reducerat bistånd än vad som nu sker.
Vi anser att områdena kunskapsöverföring och kompetensutveckling skall
prioriteras än mer än vad som sker i dag. Det är viktigt att utvecklingslän-
derna får ta ett utökat ansvar för sin egen utveckling. Kunskapsöverföring
och kompetensutveckling skall skapa förutsättningar för utveckling i den
takt man klarar av.
Främja investeringsbehovet i ländernas infrastruktur genom u-krediter!
U-kreditema - som är förbehållna u-länder - bör inriktas på infrastruktur
och miljö. Vi anser att u-krediterna också skall kunna nyttjas för projekt i
de baltiska staterna, i Polen och i samtliga OSS-stater. Om u-krediter kunde
nyttjas även för projekt i Baltikum, Polen och Ryssland skulle detta också
leda till positiva effekter för svenskt näringsliv.
Vi anser att biståndsanslagen i större utsträckning skall avse samarbetet
med Baltikum, Öst- och Centraleuropa. Bistånd förmedlat genom folkrörel-
ser och enskilda organisationer bör vara ett viktigt inslag i biståndsprogram-
met. Vi föreslår ånyo att man inför principen 70-30 i stället för 80-20 i eko-
nomisk fördelning mellan staten och organisationen. Folkrörelsernas andel
ökar - statens minskar.
Vi önskar också en avsevärt bättre redovisning av biståndet. Allmänheten
måste få en saklig information om olika utvecklingsprojekt - både över så-
dana som gått bra och över sådana som misslyckats.
Herr talman! När det gäller det multilaterala biståndet vill jag nämna föl-
jande beträffande vissa organisationer, fonder och banker.
FN:s utvecklingsprogram, UNDP, är FN-systemets centrala organ för fi-
nansiering av tekniskt bistånd. Sverige är den sjunde största biståndsgivaren.
Sveriges ekonomi är inte sådan att vi kan fortsätta att vara en av de största
biståndsgivarna. Bördorna måste fördelas på ett sätt som motsvarar givar-
ländernas ekonomi.
FN:s kapitalutvecklingsfond, UNCDF, ger finansiellt och tekniskt bistånd
till småskaliga investeringsprojekt. Sverige är en av de största biståndsgi-
varna. Vi kan inte fortsätta med detta.
För FN:s befolkningsfond, UNFPA, föreslår vi en höjning av anslaget med
40 miljoner kronor till 180 miljoner kronor. Befolkningsfrågan är, som jag
tidigare nämnt, utvecklingsländernas största problem. FN måste på allvar ta
itu med denna fråga och ge den högsta prioritet.
FN:s barnfond, Unicef, erhöll för budgetåret 1992/93 sammanlagt 765 mil-
joner kronor. Flera europeiska stormakter finns inte med bland de större
givarna. Sverige kan inte vara bäst i allt. Vi föreslår en reducering till 100
miljoner kronor.
Världslivsmedelsprogrammet, WFP, spelar en betydelsefull roll för sam-
ordningen av livsmedelsleveranser. Det är dock viktigt att samtidigt erinra
sig de konsekvenser i det mottagande landets jordbruksproduktion som kan
bli följden av långvarig livsmedelshjälp. Livsmedelsleveranserna bör inriktas
på akuta kriser. Vi föreslår att anslaget reduceras med 220 miljoner kronor
till 50 miljoner kronor.
Anslaget till FN:s flyktinghjälp för palestinaflyktingar, UNRWA, bör slo-
Prot. 1993/94:94
22 april 1994
Internationellt
utvecklings-
samarbete
13
Prot. 1993/94:94
22 april 1994
Internationellt
utvecklings-
samarbete
14
pas. Sverige var år 1991 den tredje största givaren. Avtalen den 13 september
1993 mellan PLO och Israel förändrade förutsättningarna för fortsatt flyk-
tinghjälp. Vi föreslår att det svenska biståndet helt upphör fr.o.m. budget-
året 1994/95.
Vi föreslår en höjning av anslaget till FN:s flyktingkommissarie, UNHCR,
med 100 miljoner kronor i förhållande till regeringens förslag. UNHCR har
genom flyktingproblematiken på Balkan fått än större finansieringsbekym-
mer. Vår föreslagna höjning räcker för att ge ytterligare 100 000 flyktingar
mat och tak över huvudet.
Herr talman! Jag skall också säga några ord om det bilaterala biståndet.
”Målet är noll procent”. Den rubriken är hämtad från Svenska Dagbladets
ledarsida sommaren 1993.1 artikeln konstateras nog så riktigt att ”Det finns
samma risk med bistånd som med all socialpolitik - att bidragen passivise-
rar - att de subventionerar ett destruktivt beteende”.
Vi föreslår att det bilaterala biståndet helt slopas vad avser Asien och Cen-
tral- och Sydamerika och att det länderfördelade biståndet till Afrika redu-
ceras med ca 96 % i förhållande till budgetförslaget. Inte minst rationalise-
ringseffekter inom svensk administration - hemma och utomlands - gör att
biståndet bör koncentreras till ett färre antal länder. På sikt vill vi avveckla
hela länderbiståndet genom SIDA. Vi vill att det bilaterala biståndet i stort
sett endast skall bestå av katastrofbistånd och bistånd genom folkrörelser
och andra enskilda organisationer.
Inom anslaget ”Demokrati, mänskliga rättigheter och humanitärt bi-
stånd”, anser vi att inga medel längre bör avsättas till organisationer inom
Sydafrika.
En höjning av anslaget ”Katastrofer och återuppbyggnad m.m.” är moti-
verad. Men med de usla finanser Sverige för närvarande har föreslår vi oför-
ändrat anslag, dvs. 1 181 miljoner kronor, jämfört med innevarande bud-
getår. Större delen av anslaget, eller 700 miljoner kronor, bör avsättas för
insatser i Central- och Östeuropa, främst då i det forna Jugoslavien.
Herr talman! Litet senare under dagen kommer Simon Liliedahl att när-
mare beröra vårt förslag om en katastrof- och biståndsbataljon, Swedaid,
varför jag inte går in på den frågan här.
Herr talman! Avslutningsvis vill jag yrka bifall till våra reservationer 1, 4,
8, 11, 12, 22, 23, 25, 26, 27,28,30 och 35 och motsvarande avslag på utskot-
tets hemställan.
Anf. 3 BERTIL MÅBRINK (v):
Herr talman! Det nya GATT-avtalet skrevs under i Marrakech förra
veckan. Avtalet är enligt en enig expertis mycket bra för världens rika länder
och för tillväxtländerna i Sydostasien. Samma expertis är enig om att de fatti-
gaste staterna är avtalets förlorare. Beräkningar visar bl.a. att Afrikas BNP
kommer att sjunka år 2002 på grund av avtalet.
Den ekonomiska världsordningens dom mot de fattigaste staterna under-
stryks nu ytterligare av en färsk rapport från UNCTAD. Den ekonomiska
nedgången i världens 47 fattigaste stater har bromsats något, men någon
ekonomisk återhämtning kan man inte tala om. UNCTAD konstaterar att
de sociala och ekonomiska villkoren i dessa länder förblir ytterst besvärliga.
Det finns således inget nytt under solen. Det rika blir rikare, och de fattiga
blir fattigare.
Den fattiga delen av jordens totala befolkning uppgår numera till 80%.
Dessa 80 % delar på endast 16 % av jordens totala produktion av varor och
tjänster. Den rika delen av befolkningen, 15 %, njuter frukterna av 70 % av
jordens BNP.
Det är i det här sammanhanget man skall se regeringens biståndspolitik,
som fått majoritet i utskottet och som vi nu skall fatta beslut om här i kamma-
ren. Utskottet betonar särskilt fattigdomsinriktningen av det svenska bistån-
det. Någon sådan fattigdomsinriktning är emellertid svår att se i regeringens
biståndspolitik.
Regeringen oroar sig lika mycket, eller mer, för att svenska företag inte i
tillräcklig utsträckning deltar på den multilaterala biståndsmarknaden som
för fattigdomen i tredje världen.
Afrika, världens fattigaste kontinent, föreslås få 122,5 miljoner kronor
mindre i svenskt bistånd jämfört med innevarande budgetår. Största delen
av den nedskärningen drabbar Angola - ett land som står i ett gränslöst be-
hov av utländsk hjälp. Guinea Bissau - ett utfattigt land som gjort stora
framsteg mot demokrati - föreslås få noll och intet i basprogrambistånd.
Detta kallar inte Vänsterpartiet för fattigdomsinriktat bistånd. Till skill-
nad från regeringen vill vi höja biståndet till världens fattigaste kontinent -
den kontinent som är den stora förloraren i GATT-avtalet och som på grund
av den orättvisa ekonomiska världsordningen fortsätter att sjunka djupare
in i fattigdomen. Vi yrkar därför i vår - eller min - meningsyttring bl.a. på
höjningar till i stort sett samtliga mottagarländer i Afrika.
Sverige var länge ett föregångsland i fråga om u-landspolitik. Det som
gjorde oss till ett föregångsland och gav oss respekt i tredje världen var bl.a.
att vi gav minst 1 % av våra samlade inkomster i u-landsbistånd. Den borger-
liga regeringen, med socialdemokraternas oförklarliga stöd, gjorde emeller-
tid så kraftiga nedskärningar förra året att enprocentsnivån inte längre upp-
nåddes. Årets höjning med 400 miljoner, som biståndsministern under mo-
derat motstånd lyckats få igenom, räcker inte på långa vägar för att återställa
nivån.
I urholkningen av biståndet ingår dessutom att betrakta asylkostnader och
bidrag till FN:s fredsbevarande verksamhet som utvecklingsbistånd. Detta
är inte utvecklingsbistånd och skall därför inte belasta biståndsbudgeten.
Räknas dessa kostnader på 800 miljoner bort, vilket Vänsterpartiet anser
bör göras, blir regeringens förslag 12,5 miljarder kronor. Det motsvarar en-
dast 0,87 % av BNI.
Den kraftiga nedskärningen av biståndet har fått negativa konsekvenser
för svensk biståndsverksamhet. Vänsterpartiet yrkar därför på en återställ-
ning till enprocentsnivån i två steg. Det första steget innebär enligt Vänster-
partiet ett anslag på ca 13,5 miljarder exklusive asylkostnader och bidrag till
FN-styrkor.
Utskottsmajoriteten har ställt sig bakom regeringens förslag att skapa en
ny post under biståndsanslaget, det s.k. C 4-anslaget, Stöd till ekonomiska
reformer och skuldlättnad. Med det förslaget vill regeringen slå två flugor i
en smäll. Man vill dels genom att lyfta ut importstödet från SIDA:s domäner
Prot. 1993/94:94
22 april 1994
Internationellt
utvecklings-
samarbete
15
|
Prot. 1993/94:94 22 april 1994 |
öka den politiska styrningen av biståndet, dels ytterligare strömlinjeforma |
nationella valutafonden står för.
|
Internationellt |
Det mesta av pengarna under detta anslag kommer att gå via Världsbank- Effekterna av denna politik är dock väldokumenterade: drastisk försäm- Två exempel på länder där strukturanpassningsprogrammen haft negativa Det är sådana här konsekvenser som fått UNCTAD att i sin rapport, som Det är dags för Sveriges regering och riksdag att också inse vilka skadliga Herr talman! I biståndssammanhang har den borgerliga regeringen för- Regeringen visar inte bara bristande vilja till satsning på demokrati- och |
16
och dialoginstrument i en samlad svensk politik gentemot dessa länder. Det
är ett oacceptabelt försvar som luktar bortförklaring lång väg.
Regimerna i dessa tre länder bryter mot de mänskliga rättigheterna genom
att systematiskt fängsla, tortera och mörda politiskt oppositionella. Dess-
utom bryter de på det grövsta mot folkrätten genom att ockupera andra län-
der - Kinas ockupation av Tibet, Indonesiens ockupation av Östtimor och
Marockos ockupation av Västsahara.
Det är obegripligt hur u-kreditgivning till dessa stater kan ses som en del
av en dialog som skall leda fram till en förbättring av MR-situationen. U-
krediter är ju den mest kommersiella form av bistånd vi har. När sådana ges
handlar det om affärer och ingenting annat. Vad menar regeringen och ut-
skottsmajoriteten egentligen? Menar de att Sverige inte kan utöva påtryck-
ningar på regimerna i dessa stater annat än med hjälp av u-krediter som ut-
pressningsmedel? Nej, givetvis ligger det inte till så. Utskottets formulering
litet längre fram i betänkandet ger svaret på vad u-kreditgivningen till dessa
länder i själva verket handlar om.
Utskottet säger angående u-kreditgivning till utvecklingsprojekt att då
”ges svenska företag möjlighet att konkurrera på likvärdiga villkor med före-
tag från andra OECD-länder”. Det är sanningen bakom det hela.
Herr talman! Jag har avgivit en omfattande meningsyttring. Det skulle ta
väldigt lång tid att votera på vaije moment. Det besväret tänker jag inte or-
saka kammaren. Men om jag inte yrkar bifall till hela meningsyttringen bety-
der det inte att jag inte skulle stå bakom alla punkter. För att spara kamma-
rens tid yrkar jag bifall till min meningsyttring under mom. 1, 53-110 och
117-121.
Anf. 4 DANIEL TARSCHYS (fp):
Herr talman! Det är en splittrad bild som vi möter när vi i dag ser ut över
världen. Vi ser länder där befolkningen fortfarande lever i yttersta armod.
Vi ser att levnadsstandarden faktiskt sjunker genom en snabb befolknings-
ökning. Men vi ser också länder som har börjat att utvecklas mot ökad väl-
färd. Vi ser länder där utvecklingen kraftigt har skjutit fart under de senaste
åren och där man kan skönja inte en välfärd som är av svensk nivå men ändå
en avsevärt högre livskvalitet än vad man hade för bara 5-10-15-20 år se-
dan.
Den splittrade bilden visar att det finns olika utvecklingsvägar, att län-
derna kan lära av varandra, att de utvecklingsansträngningar som görs inom
de olika samhällena kan bära frukt. Det är självfallet inte framför allt bistånd
som leder till utveckling, utan det är de utvecklingsansträngningar som görs
i de olika länderna. Biståndet har en oerhört viktig roll för att stimulera, för
att bidra till att stödja, men den avgörande kraftutvecklingen måste ske inom
de olika länderna.
Vad är det då som utmärker de länder som det går någorlunda bra för?
Ja, det är många olika faktorer. Men en viktig faktor är att den ekonomiska
aktiviteten har blivit livligare inom dessa länder, att det har skett ett ökat
handelsutbyte inom samhällena, men också en starkare anknytning till
världsekonomin. Jag tror att man kan generalisera i detta hänseende och
säga att de länder som har lyckats få fart på sin utveckling i allmänhet har fått
Prot. 1993/94:94
22 april 1994
Internationellt
utvecklings-
samarbete
2 Riksdagens protokoll 1993194. Nr 94
Prot. 1993/94:94
22 april 1994
Internationellt
utvecklings-
samarbete
18
en starkare anknytning till världsekonomin och ett större internt ekonomiskt
utbyte.
Det är faktiskt så, Bertil Måbrink, att det är framgångsrika marknadseko-
nomier som har lyckats få fart på utvecklingen, inte framgångsrika planeko-
nomier. Det är inte planekonomin som har fått fart på den här processen,
utan det är handel och ekonomiskt utbyte som är den riktigt stora motorn i
utvecklingsprocessen.
Detta är en utveckling som vi på många olika sätt självfallet skall stödja
genom vårt bistånd. Jag är glad över att det råder en mycket bred samsyn i
riksdagen som omfattar nästan alla partier om att utvecklingsbiståndet är en
viktig del av svensk utrikespolitik. Jag kan inte se att det är annat än konst-
lade skyttegravar som Kristina Svensson försöker att gräva när hon beskriver
debattläget mellan partierna som sådant att det skulle råda stora skillnader
på detta område. Tvärtom visar det betänkande som vi nu behandlar att det
råder ett mycket brett samförstånd om de grundläggande frågorna inom bi-
ståndet.
Vi är på det hela taget överens om målet för det svenska biståndet. När
jag läser den socialdemokratiska reservationen och lyssnar till Kristina
Svensson i vad gäller målet för biståndet och jämför detta med vad som står i
majoritetens skrivning och i regeringens proposition, hittar jag faktiskt ingen
skillnad av betydelse. Vi är överens om att det stora målet för svenskt bi-
stånd är att det skall syfta till att häva fattigdomen i världen. Det kräver
självfallet många olika strategier.
Det finns en mängd olika metoder som kan användas för att häva fattigdo-
men. Jag reagerar skarpt när jag hör Kristina Svensson tala nedsättande om
plåsterbistånd. Plåsterbistånd, katastrofbistånd, är nödvändigt som en ingre-
diens i vårt biståndspaket. Vi måste kunna ha möjligheten att hämma ett
aktut blodflöde där det pågår. Vi måste ha beredskap för insatser i Somalia,
i Jugoslavien och i många andra länder där det verkligen krävs akut bistånd.
Vi har självfallet inte den illusionen att detta har långsiktiga effekter på fol-
kens levnadsnivå - för detta krävs just långsiktigt bistånd. Den stora huvud-
delen av det svenska biståndet syftar till att stödja långsiktiga utvecklingsan-
strängningar. Men katastrofbiståndet kan icke avvaras. Det är en viktig och
nödvändig del i våra samlade biståndsansträngningar.
Om man studerar det socialdemokratiska alternativet finns det då en del
skillnader i vad gäller budgetteknik. Man har andra föreställningar om hur
budgeten skall vara uppställd, hur pengarna skall fördelas på det stadium
som vi nu diskuterar, nämligen under riksdagsbehandlingen. När man sedan
kommer fram till hur mycket pengar som når de olika länderna är det inga-
lunda säkert att regeringens alternativ leder till mindre anslag till Tanzania,
till Angola och till de övriga länder som Kristina Svensson räknade upp. Jag
frågar mig bara hur mycket pengar som vi på det här stadiet öronmärker och
hur mycket som kommer dessa länder till godo genom andra mera ändamåls-
bestämda anslag som regeringen föreslår.
Socialdemokraterna går emot förslaget om att man skall inrätta ett anslag
på 1 miljard för att stödja ekonomiska reformer och skuldlättnader. Social-
demokraterna vill i stället fördela ungefär motsvarande pengar på olika län-
deranslag. Självfallet blir då länderanslagen större, men poängen med rege-
ringens uppläggning är att den skapar en större flexibilitet. Den gör det möj-
ligt att göra prövningar och att använda pengarna så, att de kommer till bäst
nytta när anslagen så småningom skall hanteras.
Det finns självfallet en viss motsättning mellan mottagarländernas önske-
mål att veta precis hur stora anslagen skall vara och Sveriges behov av att
kunna förhandla med staterna, att kunna fördela medlen så, att de kommer
till störst nytta, att kunna ta hänsyn till i vilken utsträckning som villkor upp-
fylls. Denna motsättning avspeglas i budgetens uppställning. Vi måste skapa
en förvissning hos våra mottagarländer om att vår satsning är långsiktig. Vi
måste å andra sidan behålla en handlingsfrihet, så att resurserna kan anpas-
sas på det sätt att de kommer till störst nytta. De olika bedömningar i det
här avseendet som avspeglas i propositionen respektive i den socialdemokra-
tiska reservationen uppfattar jag inte som principiella skillnader utan som
praktiska och tekniska meningsskiljaktigheter om vad som är den optimala
budgettekniken.
Herr talman! Klockan tickar, och jag hinner inte gå in så mycket på Lars
Moquists anförande. Jag vill bara ta upp en enda punkt. Lars Moquist sade
att Ny demokrati önskar främja kompetensutveckling och kunskapsöverfö-
ring. Jag har väldigt svårt att få detta att gå ihop med det som jag år efter år
har sett i Ny demokratis alternativ. Det brukar nämligen gå ut på att radikalt
minska svenskt forskningsbistånd, att avskaffa Nordiska Afrikainstitutet och
att över huvud taget lägga en våt svamp över allt det som har med kunskaper
om u-länder att göra. Hur kan man, Lars Moquist, åstadkomma kunskaps-
överföring och kompetensutveckling om man i Sverige drastiskt vill reducera
resurserna till kunskaper om u-länder?
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan i alla delar.
Anf. 5 KRISTINA SVENSSON (s) replik:
Herr talman! Vi kan konstatera att vi är överens om det övergripande må-
let att bistånd skall vara fattigdomsinriktat. En nyckelfråga där vi når olika
slutsatser är långsiktigheten. Vi socialdemokrater menar att bistånd måste
vara långsiktigt för att det skall göra nytta och vara effektivt. Mottagarlän-
derna måste kunna planera på lång sikt i fråga om det bistånd som de får
från Sverige. Det kan de inte göra längre i och med det nya systemet som
har införts. Vi kan inte se att det nya systemet främjar långsiktigheten, och
vi är mycket kritiska till detta. Det är viktigt att det kommer fram här att
den skiljaktigheten finns mellan oss.
Jag har inte påstått att katastrofbiståndet skall avvaras. Självfallet kan vi
inte göra det. Jag var mycket tydlig i min inledning för att visa just att beho-
ven är så otroligt stora. Men man måste också se att katastrofbiståndet inte
löser problemen på lång sikt. Det är självklart att det inte gör det. Man måste
analysera orsakerna och fördela större belopp på sådana åtgärder som främ-
jar utbildning, hälsovård osv.
Beträffande framgångsrika marknadsekonomier är vi överens. Men jag
vill tillägga att det är mycket viktigt att det är sociala marknadsekonomier
som utvecklas, marknadsekonomier som tar sociala hänsyn. Man får inte
glömma bort att ett land med framgångsrik marknadsekonomi också kräver
Prot. 1993/94:94
22 april 1994
Internationellt
utvecklings-
samarbete
19
Prot. 1993/94:94
22 april 1994
Internationellt
utvecklings-
samarbete
20
en stark stat som står för utbildning, hälsovård, rättsväsende osv. Detta är
en nyanserad framställning som vi måste hålla i minnet.
Anf. 6 DANIEL TARSCHYS (fp) replik:
Herr talman! Långsiktigt bistånd kan inte bara handla om att mottagarlan-
det långsiktigt skall kunna lita på att en viss summa pengar eller en viss sam-
ling resurser kommer landet till del. Långsiktighet är ett mycket vidare be-
grepp som inrymmer en bestämd vilja att göra nytta och att också kunna
ställa villkor för hur biståndet skall utnyttjas.
Om ett mottagarland vet att resurserna kommer, oavsett hur man hanterar
dem, uppstår inte den effektivitet som vi alla önskar för biståndet. Tvärtom
kan det då bli en mycket ineffektiv användning av resurserna. Det är därför
viktigt att löftena inte görs så rundhänta att de i mottagarlandet kan lita på
att de får sina resurser, oavsett hur de hanteras. Det är viktigt att vi skall
kunna ställa villkor när vi ger bistånd. Det kräver att vi också på svensk sida
faktiskt bibehåller en viss handlingsfrihet och att vi inte ger löften som måste
infrias, oavsett hur resurserna hanteras.
Jag uppfattade det så, att Kristina Svensson tog tillbaka det olyckliga ordet
plåsterbistånd. Vi är tydligen överens om att det behövs plåster vid akut
blodflöde. Vi är för vår del benägna att ge ett litet större utrymme för kata-
strofbiståndet än vad Kristina Svensson och socialdemokraterna är i sin re-
servation. Här finns skillnader mellan socialdemokraterna och regeringen.
Socialdemokraterna vill ge mindre pengar till enskilda organisationer, forks-
ningsbiståndet och katastrofbiståndet. Ni menar att det stora anslaget för be-
talningsbistånd och för skuldsanering inte bör inrättas.
Jag har mycket svårt, Kristina Svensson, att få det sistnämnda att gå ihop
med det som också efterlyses i er reservation, nämligen en radikal skuldstra-
tegi. Hur kan man kräva en radikal skuldstrategi om man inte är beredd att
avsätta anslag för en sådan?
Anf. 7 KRISTINA SVENSSON (s) replik:
Herr talman! Det är viktigt att ha respekt för mottagarlandet. Den dialog
som skall föras mellan givare och mottagarland måste bygga på ömsesidig
respekt.
Jag blir litet rädd när Daniel Tarschys så klart och tydligt säger att bistånd
skall villkoras. Vilka villkor är det man skall ställa? Jag är rädd att detta kan
bära i väg i oönskad riktning. Självfallet skall bistånd vara effektiva, vilket
jag förmodar att vi är helt överens om. Men vilka villkor är det egentligen
som vi talar om?
För att nå en jämbördig plattform i diskussionerna mellan givar- och mot-
tagarland bör vi behålla det gamla systemet med programländer, där motta-
garländerna vet att de kan lita på att biståndet är långsiktigt, så att man inte
förleds till snabba resultat som kan ge oönskade effekter. Jag tycker att vill-
korade bistånd binder upp mottagarländerna på ett icke önskvärt sätt.
När det gäller mindre pengar till enskilda organisationer vill jag klart och
tydligt markera att jag har sett mycket goda resultat av enskilda organisatio-
ners arbete. De gör en ovärderlig insats i biståndsarbetet. Men enskilda or-
ganisationer planerar sitt arbete på sikt och har också en begränsad motta-
garkapacitet. Man kan inte bara ösa pengar över enskilda organisationer och
tro att de helt plötsligt skall kunna genomföra en massa projekt. Det går
nämligen inte, för de har också begränsade möjligheter. Det skall man hålla
i minnet. Därmed vill jag inte på något sätt underkänna det arbete som en-
skilda organisationer utför i våra samarbetsländer.
Anf. 8 DANIEL TARSCHYS (fp) replik:
Herr talman! Jag tror inte alls att enskilda organisationer har förnimmel-
sen att staten öser pengar över dem. Det är tvärtom så, att en mycket stor
del av vårt bistånd bedrivs i frivilliga former genom olika frivilliga organisa-
tioner. De utvecklar mycket kompetenta program och projekt som självfal-
let också måste kontrolleras på samma sätt som det offentliga statliga bistån-
det.
Det är viktigt att ställa villkor även för frivilliga organisationer, precis som
det är viktigt att ställa villkor för mottagarländerna. Det skall inte vara så,
att man kan lita på att få pengar från Sverige, helt oavsett hur projekt och
samarbete utvecklas. Tvärtom är det oerhört väsentligt att biståndet är för-
knippat med villkor. Vi skall kunna tala om för skattebetalarna i Sverige att
biståndet är effektivt, att det ger resultat och effekt och att det verkligen le-
der till de mål som vi har satt upp.
Jag vill på det bestämdaste försvara idén om ett villkorat bistånd. Vi måste
se till att målen uppfylls, att effektiviteten kontrolleras och att ingenting för-
slösas. Därför måste vi, enligt min uppfattning, självfallet behålla en bety-
dande del av flexibiliteten på svensk sida när vi ingår avtal med utländska
parter. Det har inte alls någonting att göra med långsiktigheten. Vår långsik-
tighet ligger i att vi år för år oförtrutet fortsätter att stödja utvecklingsan-
strängningarna. Vi är pålitliga partner. Men vi är pålitliga partner som ställer
krav, vilket vi bör fortsätta att göra.
Anf. 9 BERTIL MÅBRINK (v) replik:
Herr talman! Jag är inte motståndare till marknadsekonomi, Daniel Tar-
schys. Men det skall vara en social marknadsekonomi. I dag är det så att
det både i marknadsekonomier och i synnerhet i tredje världen finns stora
orättvisor och en hänsynslös marknadsekonomi som slår hårt mot de fattiga
grupperna. Det är detta jag har reagerat på. Det har också utskottet gjort,
om jag har uppfattat det som står på s. 51 i betänkandet rätt. Visserligen
gäller det strukturanpassningsprogrammet, men det ingår ju i förändringen
mot marknadsekonomi.
Vad jag har reagerat mot är att Världsbanken och Internationella valuta-
fonden driver strukturanpassningsprogrammen och marknadsreformerna så
hårt att det slår mot de miljoner som befinner sig längst ner på botten. Daniel
Tarschys och jag kan väl vara överens om att detta inte är acceptabelt. På s.
51 i betänkandet erkänner utskottet att detta är ett problem: ”Utskottet vill
understryka att strukturanpassning måste ske i socialt acceptabla former
med särskilt hänsynstagande till svaga grupper.”
Men hitintills har inte de stora internationella organen, Världsbanken och
Valutafonden, tagit någon större hänsyn till detta. Jag menar att vi inte skall
Prot. 1993/94:94
22 april 1994
Internationellt
utvecklings-
samarbete
21
Prot. 1993/94:94
22 april 1994
Internationellt
utvecklings-
samarbete
använda den vägen för att demokratisera och införa marknadsekonomi i u-
ländema. Vi måste välja en annan väg.
Sedan vill jag ställa en fråga till Daniel Tarschys om detta med u-krediter.
Jag tror inte att vi har fört någon debatt i frågan, så jag vet inte riktigt vilken
uppfattning Daniel Tarschys har. Han kanske står bakom utskottsbetänkan-
det när det gäller u-kreditema till exempelvis Kina och Marocko. Nu öppnar
man också möjligheterna för Indonesien. Hur kan Daniel Tarschys som libe-
ral försvara detta inslag i den svenska biståndspolitiken, dvs. att man ger bi-
ståndsmedel till tre förtryckarländer?
Det skulle vara värdefullt om Daniel Tarschys kunde ge en kommentar till
det också.
Anf. 10 DANIEL TARSCHYS (fp) replik:
Herr talman! När man lyssnar till Bertil Måbrink undrar man om han har
noterat att den socialistiska ekonomiska modellen har gjort bankrutt runt
om i världen. Världsbanken håller ju på med att bistå länder som har hamnat
på fel spår i den ekonomiska politiken, länder som, genom att följa de socia-
listiska recept som för övrigt Bertil Måbrinks parti länge har förespråkat,
har hamnat i en ohållbar ekonomisk utveckling. Det gäller att försöka rädda
levnadsstandarden och det lilla som finns av välfärd i dessa länder genom att
genomföra en ekonomisk sanering så att man lägger grunden för ett samhälle
med alla de välfärdsanordningar som utbildning, sociala förmåner och hälso-
vård som är nödvändiga för ett samhälle. Det är därför som man nu gör rädd-
ningsinsatser runtom jorden, både i det forna östblocket, i länder i Afrika
och på annat håll, som har följt den här olyckliga utvecklingsmodellen. Det
är väl klart att detta är en omställning som inte sker utan betydande påfrest-
ningar?
Det finns också länder i u-världen som över huvud taget inte har varit in-
begripna i en bytesekonomi, där det huvudsakligen handlar om att utveckla
en agrar ekonomi för att nå ökad välfärd, och där välfärdsanordningarna hu-
vudsakligen har varit knutna till hushållen. Där måste självfallet de sociala
framstegen vad det gäller utbildning, hälsovård och liknande komma succes-
sivt och i takt med att de ekonomiska resurserna tilltar. Det är just för att de
ekonomiska resurserna tilltar som vi genom Världsbanken söker stödja den
ekonomiska utvecklingen.
När det gäller den del av det svenska biståndet som vetter mot arbetstillfäl-
len i Sverige har jag hört ett annat tonläge i Vänsterpartiets inlägg i syssel-
sättningsdebatterna än det som jag nu hör av Bertil Måbrink.
Bertil Måbrink ironiserade i sitt första inlägg över att Sverige gör ansträng-
ningar för att svenska företag skall ha chansen att delta i konkurrens om or-
der när multilaterala biståndsorgan ställer resurser till förfogande. Är det en
felaktig tanke, Bertil Måbrink, att arbetstillfällen i Sverige skall kunna ska-
pas genom Världsbankens lån, genom insatser av UNDP och andra multila-
terala organ? När jag hör t.ex. Hans Andersson och andra företrädare för
Bertil Måbrinks parti i sysselsättningsdebatten hör jag inte det tonfallet.
22
Anf. 11 BERTIL MÅBRINK (v) replik:
Jag noterar att Daniel Tarschys inte svarade på frågan om u-krediterna,
men det kanske han gör i sin sista replik, när jag inte har någon replik kvar.
Jag får väl återkomma i andra sammanhang.
Jag förstår nödvändigheten av att man måste göra genomgripande föränd-
ringar i många u-länder, även i många av de u-länder som tidigare har haft
planekonomi. Jag har inte ifrågasatt det. Vad jag har ifrågasatt och vad Da-
niel Tarschys inte kommenterade är under vilka villkor de här genomgri-
pande förändringarna skall ske. Skall de ske på de villkor som Världsbanken
och Valutafonden ställer upp och som har fått sådana hemska konsekvenser
i Zimbabwe och Ghana? Jag tog upp dessa problem.
Daniel Tarschys står här i kammaren och talar om gammal skåpmat och
om Måbrink som tidigare har talat för det här och det där. Jag har väl också
gjort mina fel en gång i världen, men jag tycker inte att Daniel Tarschys nu
skall stå här och också han göra sådana fel. Svara konkret på mina frågor!
Jag tycker att det är viktigt att man diskuterar.
Det finns bevisligen marknadsekonomier också i den tredje världen som
är förfärande exempel och som efter vad jag förstår aldrig har varit planeko-
nomier. De är förfärande exempel på länder där det finns grova orättvisor
och sker övertramp. Vi får vara litet försiktiga när vi talar om marknadseko-
nomierna. Det är riktigt att marknadsekonomier har haft en god tillväxt,
men då kommer ett annat problem in i bilden, nämligen hur den tillväxten
hittills har fördelats mellan människorna i de länderna. Inte har den goda
tillväxten kommit alla människor till godo. Trots god tillväxt har de i gruppen
fattiga blivit fattigare och fler och de i gruppen rika blivit rikare och färre.
Anf. 12 DANIEL TARSCHYS (fp) replik:
Herr talman! Bertil Måbrink angriper mig för att titta på hans gamla skåp-
mat, men han får väl ändå erkänna att skåpet är ovanligt välfyllt. Jag har
också litet grand i mitt skåp som jag skulle vilja ta fram. För 30 år sedan var
jag mycket skeptisk till dammen i Cabora Bassa. Det bedrevs en ganska
skarp kritik från de svenska ungdomsförbunden mot att biståndsmedel i en
eller annan form, jag vill minnas att det var krediter, kunde användas för
den damm som byggdes i dåvarande Sydrhodesia, nuvarande Zimbabwe.
Kritiken riktades mot att ett land som hade en tvivelaktig regim kom i åt-
njutande av bistånd. I dag är Cabora Bassa oerhört väsentligt för kraftför-
sörjningen i både Zimbabwe och Mozambique. Det visar kanske att sneglan-
det på regimer och regimers egenskaper ibland kan leda vilse. Biståndsverk-
samhet handlar om långsiktighet. Det handlar om att långsiktigt stödja de
fattig folkens utvecklingsansträngningar. I efterklokhetens backspegel kan
t.o.m. satsningen på Cabora Bassa visa sig vara mycket klok.
Anf. 13 LARS MOQUIST (nyd) replik:
Herr talman! Daniel Tarschys sade i sitt anförande att vårt förslag om prio-
ritering av kunskapsöverföring och kompetensutveckling inte går ihop med
vårt förslag om minskade resurser till forskning m.m. Han tar också upp frå-
gan om Afrikainstitutet.
Vi vill t.ex. utnyttja u-krediterna för att främja handel och därigenom på
Prot. 1993/94:94
22 april 1994
Internationellt
utvecklings-
samarbete
23
Prot. 1993/94:94
22 april 1994
Internationellt
utvecklings-
samarbete
24
sikt främja ökad välfärd. Vi vill också ha en större exportkreditgarantiram.
Det har vi behandlat i ett tidigare biståndsbetänkande som heter Samarbete
med Öst- och Centraleuropa. Vi ville ha en höjning från 1 till 4 miljarder.
De satsningar som vi vill göra bl.a. inom u-krediter och genom större ex-
portkreditramar skulle leda till att länderna får möjlighet att av egen kraft
främja sin egen utveckling.
Vi anser också att det satsas alldeles för mycket på den del av biståndet
som finns med i kunskapsöverföring och kompetensutveckling, nämligen se-
minarier, kurser m.m. Vi vill ha mer hårdvara, dvs. ökat svenskt bundet bi-
stånd. Genom biståndet vill vi också ge draghjälp till svensk industri och
svenska företag.
Det som är väsentligt och som Daniel Tarschys främst vänder sig emot är
att vi vill halvera själva biståndsbudgeten till ungefär drygt 7 miljarder kro-
nor. Vi gör det därför att vi anser att Sverige inte har råd. Det mesta som vi
ger måste lånas, och så småningom skall ju saker och ting återbetalas. Det
är kommande generationer, dvs. mina och Daniel Tarschys barn och barn-
barn som skall vara med och betala detta. Det är vad som egentligen är bak-
grunden till att vi framför förslagen om minskat bistånd. Någon skall betala
och det får kommande generationer göra. Det är lätt att ge när man inte själv
skall stå för återbetalningen. Det är alltid trevligt att vara givare när någon
annan skall stå för återbetalningen. I dagsläget är det faktiskt våra barn och
barnbarn som skall betala tillbaka det som vi i vår generositet tycker att vi
har råd med.
Anf. 14 DANIEL TARSCHYS (fp) replik:
Herr talman! Ja, det är också våra barn och barnbarn som skall leva i den
här världen. Det är också de som skall leva i en värld där de globala avstån-
den krymper, där vi alltmer är beroende av varandra. Det är också de som
skall leva med klyftan mellan fattiga och rika. Det är också de som skall leva
i en värld där befolkningstrycket ökar.
Jag tycker att vi gör en väldigt klok insats om vi i denna kammare ställer
upp för ett generöst, för ett aktivt och för ett effektivt svenskt bistånd för att
göra världen bättre - den värld där våra barn och barnbarn och deras barn
och barnbarn skall leva tillsammans.
Ny demokratis linje i den här frågan, om jag har förstått den rätt, består
i följande:
1. Skär ner biståndet till hälften!
2. Använd den hälft som blir kvar huvudsakligen till bistånd till svenska
företag!
Anf. 15 LARS MOQUIST (nyd) replik:
Herr talman! Jag skall inte förlänga den här diskussionen särskilt mycket.
Men det var ganska befängt av Daniel Tarschys att säga att vi bara vill främja
svenska företag. Daniel Tarschys vet egentligen var vi så att säga har lagt
våra förslag, inte minst på det multilaterala området.
Sedan får man inte vara så egoistisk att man bara tänker på kommande
generationer i Sverige, Daniel Tarschys! Naturligtvis måste man tänka på
hela världens befolkning, på barn som föds överallt i världen. Ett av våra
förslag är just att FN:s resurser prioriteras mycket mera distinkt till befolk-
ningsfrågan.
I och för sig kan det vara en droppe i havet att vi har visat att vi vill öka
anslaget just till de organ inom FN som sysslar med befolkningsfrågan. Men
det visar i vaije fall att det är den inriktning som vi vill ha. Självklart innebär
våra förslag en kraftig reducering på en mängd områden. I varje fall borde
Daniel Tarschys inse att det är befolkningsfrågan som vi vill främja. Vi tror
att det är grunden när det gäller att så att säga få en utjämning mellan fattiga
och rika länder.
Anf. 16 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):
Herr talman! Jag vill gärna, som Daniel Tarschys gjorde, börja med att
uttrycka min tillfredsställelse över det stora mått av samsyn som råder i
denna kammare beträffande vårt utvecklingssamarbete.
Trots att de olika partierna uttrycker skilda uppfattningar i vissa detaljfrå-
gor har vi, med ett enda undantag, en likartad bedömning av problemen i
utvecklingsländerna och en i stort sett likartad uppfattning om hur vi skall
hjälpa till med att lösa de här problemen.
Detta är en styrka för den svenska biståndspolitiken. Och, som sagt, även
om debattens vågor kan, och skall, gå höga i enskilda frågor är denna princi-
piella samsyn värd att hålla i minnet.
Själv vill jag i dag gärna framhålla den betoning regeringen har gett åt
grundläggande principer som demokratiutveckling, respekt för mänskliga
rättigheter och utveckling av en marknadsekonomi med sociala och ekolo-
giska hänsyn.
Jag blir mer och mer övertygad om vikten av att dessa värden får slå rot
på djupet i de fattiga länder som kämpar för sin utveckling. I linje med detta
ser jag det som allt viktigare att satsa mera på det mänskliga kapitalet - på
utbildning och hälsovård samt på uppbyggnad av fungerande samhällsinsti-
tutioner, regelsystem och rättsväsen - för att bidra till en samhällsmiljö som
främjar arbete och initiativkraft.
Till denna satsning på det mänskliga kapitalet hör också en dialog kring
etikens stora betydelse för ekonomi och utveckling, något som övertygande
påvisats av förra årets nobelpristagare i ekonomi, Douglass C North.
De behov som vårt utvecklingssamarbete riktar sig till har inte minskat.
Även om vissa u-länder har gjort goda ekonomiska framsteg har andra, fat-
tiga, länder tillkommit i spåren av det sönderfallna Sovjetväldet. Klyftorna
mellan världens fattiga och rika fortsätter, dess värre, att öka.
De katastrofer som blir följden av det växande antalet väpnade konflikter
ställer också sina ökade krav på vår solidaritet och på våra ekonomiska
hjälpinsatser. Vårt största enskilda mottagarland finns inte längre i Afrika
utan i Europa. Det är det svårt sargade Bosnien, som redan fått över 720
miljoner kronor av svenska biståndsmedel. När vanvettets tid där förhopp-
ningsvis snart får ett slut kommer ännu större internationella resurser att
krävas för att bidra till återuppbyggnaden.
Till detta kommer att de ökade behoven skall täckas i en tid av stagne-
rande resurser. Sådan ser i korthet biståndets verklighet ut detta nådens år
Prot. 1993/94:94
22 april 1994
Internationellt
utvecklings-
samarbete
25
Prot. 1993/94:94
22 april 1994
Internationellt
utvecklings-
samarbete
26
1994. Låt mig därför få bekänna att det trots allt var med viss stolthet som
jag i januari presenterade en biståndsbudget där anslagen ökar med totalt
400 miljoner kronor.
Mot denna bakgrund blir det för mig dubbelt så angeläget att skärpa kra-
ven på att biståndsmedlen används så klokt och effektivt som möjligt. Vi
måste lära oss att prioritera hårdare. Vi måste ställa ökade krav på mottagar-
länderna, så att våra resurser blir ett komplement till deras egna ansträng-
ningar - och inte en ersättning. Vi måste ställa betydligt större krav på mål-
och resursstyrning.
Inom biståndet, lika väl som inom alla andra områden där staten är enga-
gerad, har regeringens krav på myndigheternas resultatredovisningar
skärpts. Hösten 1993 lämnade SIDA och BITS för första gången årsredovis-
ningar i en ny, mer utvecklad form till regeringen. Regeringens redovisning
till riksdagen har också utvecklats genom publikationen Svenskt bistånd
1992/93. Såväl myndigheternas som regeringens redovisningar har också be-
mötts positivt i mera publika sammanhang och utgör en viktig grund för en
ökad kunskap om och förståelse för biståndet.
För insatser djupare och på längre sikt har regeringen tillkallat en särskild
kommitté för analys av biståndets effekter, Kommittén för analys av utveck-
lingssamarbetet. Det sekretariat, SAU, som knutits till den har en viktig roll
i regeringens arbete med att bedöma effektiviteten i biståndet.
Kommittén kommer i sommar att lämna ett betänkande till regeringen,
vilket bl.a. skall behandla hur och i vilka former en fördjupad analysverk-
samhet på det biståndspolitiska området bör bedrivas. Under våren och hös-
ten 1994 kommer också ett antal rapporter från olika delstudier som kom-
mittén initierat att publiceras. Regeringens ställningstagande till en even-
tuell fortsättning av detta arbete kommer att redovisas i nästa års budgetpro-
position.
En annan framgångsfaktor i ett effektivt bistånd är den organisation som
vi har för att löpande hantera uppgifterna. Den nuvarande organisations-
strukturen har vissa brister. Min bedömning är att vi har nått en gräns för
successiva och partiella förändringar i denna struktur och att vi behöver reso-
nera om hur organisationsformerna skall se ut i framtiden.
Det nyligen avlämnade betänkandet Rena roller i biståndet behandlar
också frågan om biståndets myndighetsstruktur. Tanken är en renodling av
biståndsmyndigheternas uppgifter och organisation. Detta tål självfallet att
diskuteras. Men vi skall först analysera remissvaren, som skall vara inne i
dag, innan vi kan bölja peka ut riktlinjer för framtiden.
I det bilaterala biståndet har vi, ofta på ett smärtsamt och dyrbart sätt, lärt
oss att bistånd aldrig blir effektivt om mottagarlandet självt inte för en rimlig
och ansvarsmedveten ekonomisk politik och verkligen anstränger sig för att
mobilisera de egna resurserna för att utvecklas av egen kraft.
Vårt viktigaste instrument för att styra det framtida biståndet kommer att
vara de landstrategier som U-avdelningen nu arbetar med på basis av riksda-
gens beslut för ett år sedan om styrnings- och samverkansformer i biståndet,
den s.k. Engblomska utredningen.
En av de mer olyckliga effekterna av de fixa landramarna var, tror jag, att
mottagarländerna ansåg sig kunna räkna med att automatiskt och villkors-
löst samt utan hänsyn till effektivitet och resultat få minst samma belopp år
efter år. Genom att i stället arbeta med indikativa planeringsramar ger vi en
tydlig signal till mottagarlandet: Ni ansvarar för er egen utveckling. Det är ni
som äger processen. Vi är beredda att hjälpa till med ett långsiktigt bistånd,
reglerat i insatsavtal som kommer att bli t.o.m. ännu mera långsiktigt inrik-
tade än i dag. Men det är hos er som mottagare som ansvaret ligger.
Herr talman! En sida av biståndsverksamheten som vi inte talar så ofta om
är återflödet. Jag är varm anhängare av ett obundet bistånd. Men också det
obundna biståndet skapar ett återflöde i form av upphandling av varor och
tjänster i vårt eget land.
Beträffande det bilaterala biståndet är återflödet ca 45 %. I fråga om det
multilaterala biståndet är återflödet betydligt mindre, ca 10 % av det årliga
svenska stödet på omkring 400 miljoner US-dollar.
De svenska företagen har inte varit särskilt framgångsrika på denna mark-
nad, som fram till sekelskiftet beräknas omsätta minst 300 miljarder US-dol-
lar. Därför gav jag en projektgrupp i uppdrag att inom ramen för de svenska
bistånds- och handelspolitiska målen lägga fram förslag till effektiva, koordi-
nerade och långsiktiga främjandeinsatser för att öka den svenska andelen av
upphandlingen.
Gruppens rapport Satsa på utveckling har just färdigställts och presente-
rats. Bl.a. föreslås en projektsamrådsgrupp för samverkan mellan näringsliv
och statliga organ samt att ett nytt projektexportsekretariat inrättas inom
UD. Intresset från företagen har varit stort, och som ett första steg i genom-
förandet av projektets slutsatser arrangerar UD tillsammans med Handels-
högskolan i Stockholm en konferens för stora och medelstora exportföretag
för att väcka ytterligare intresse för de multilaterala organens verksamhet.
Herr talman! I december förra året beslöt FN:s generalförsamling om re-
former av FN:s biståndsverksamhet. Beslutet innebär att ett första viktigt
steg har tagits för att effektivisera FN:s biståndsverksamhet. Beslutet var
också en stor seger för de nordiska länderna, eftersom många av de grund-
läggande principerna som vi har arbetat för i det nordiska FN-projektet var
basen i församlingens beslut.
Utgångspunkten i det nordiska FN-projektets förslag var att FN:s bi-
ståndsverksamhet måste stärkas. Förslag presenterades om ett effektivare
beslutssystem för FN:s program och fonder, liksom om ett nytt finansierings-
system. Genom beslutet om förändrade styrformer har ett första viktigt steg
tagits för at få ett effektivare FN-bistånd. Det är ett grundläggande och avgö-
rande steg för att stoppa fragmenteringen av FN-biståndet liksom för att
hejda den marginalisering som pågått under senare år.
Herr talman! En av de avgörande politiska händelser som ligger framför
oss i år är folkomröstningen om medlemskap i EU. En av de frågor som jag
ofta möter i detta sammanhang gäller vad ett medlemskap betyder för vårt
bistånd. Jag vill gärna säga att jag också på detta område ser ett svenskt med-
lemskap som positivt för både vårt och EU:s biståndsarbete. Konkret inne-
bär det dels att vi skall vara med och bidra till det gemensamma bistånd som
förmedlas genom EU-kommissionen, dels att vi skall delta i den biståndspo-
litiska dialogen inom EU. Det bistånd som kanaliseras direkt genom EU-
Prot. 1993/94:94
22 april 1994
Internationellt
utvecklings-
samarbete
27
Prot. 1993/94:94
22 april 1994
Internationellt
utvecklings-
samarbete
28
kommissionen utgör endast en mindre del av medlemsländernas samlade bi-
stånd.
Maastrichtavtalet utgör emellertid ett viktigt steg mot en ökad samordning
också av det nationella biståndet. Det är mycket viktigt att vi från svensk
sida på ett aktivt sätt påverkar denna process. Som en grund för detta pågår
inom departementet ett analysarbete där vi jämför inriktningen och effekti-
viteten i EU:s bistånd med det svenska biståndet i dag.
En viktig utgångspunkt när det gäller fördelningen av den svenska bi-
ståndsbudgeten är att biståndet genom EU skall vara ett komplement till öv-
rigt svenskt bistånd. Överlappningar bör naturligtvis i så stor utsträckning
som möjligt undvikas. Resultatet av analysarbetet förväntas föreligga i god
tid före höstens budgetarbete.
Herr talman! Stöd till de ekonomiska reformprocesser som genomfördes
i våra mottagarländer fortsätter att vara ett prioriterat område för svenskt
utvecklingssamarbete. Det gäller inte minst för de fattigaste, mest skuld-
tyngda länderna i Afrika. För flera av dessa länder börjar nu ekonomiska
reformer tillsammans med ett finansiellt stöd få effekt i termer av ökad eko-
nomisk tillväxt. Men vi har en lång väg kvar innan detta kan avspeglas i en
ökad levnadsnivå för alla människor i dessa länder. Det är därför av största
vikt att vi fortsätter att stödja den ekonomiska omvandlingen i riktning mot
marknadsekonomi, som möjliggör ekonomisk tillväxt och på sikt en hållbar
utveckling.
Genom betalningsbalansstöd kan vi ge finansiellt stöd till import- och
skuldlättnad, vilket är nödvändigt för att reformerna skall kunna genomfö-
ras. Genom att betalningsbalansstödet nu samlas i ett anslag har vi ökade
möjligheter att samordna vårt stöd internationellt för att uppnå bättre effek-
ter av våra insatser.
Ett allvarligt utvecklingshinder för flera av de fattigaste länderna är deras
mycket betungande skuldbörda. Sverige har därför tillsammans med
Schweiz tagit initiativet till ett internationellt seminarium för att diskutera
de fattigaste ländernas skuldsituation. Seminariet äger rum den 19-20 maj i
Geneve. Syftet är att höja den internationella prioriteten vad gäller skuld-
lättnadsåtgärder för de fattigaste länderna och medverka till att skuldlättnad
medges för dessa länder.
Herr talman! Regeringen tillsatte 1992 en utredning för att utröna behovet
av ett internationellt institut för valövervakning. Utredningen överlämnade
sitt betänkande Free and fair elections and beyond i oktober förra året. Bak-
grunden till utredningen är det starkt ökade behovet av internationell över-
vakning av val i skilda länder och världsdelar. De nuvarande insatserna för
valövervakning är kortsiktiga och har projektkaraktär. Behovet är emeller-
tid långsiktigt. Det finns också ett behov av internationellt överenskomna
regler och normer, bl.a. för valövervakning. Härtill kommer att det förelig-
ger en brist på opartiska insatser som alla parter kan känna förtroende för.
Det ligger i sakens natur att en pluralistisk demokrati också för samman
aktörer med skilda mandat och roller: regering, parlament, enskilda organi-
sationer och experter på valfrågor. Det finns i dag inget forum som gör det
möjligt för alla dessa att samverka på sina egna villkor och mandat.
Utredningen har mot denna bakgrund funnit att det både finns ett belagt
behov av ett nytt internationellt institut för stöd till valprocesser och ett bety-
dande internationellt stöd för tanken att upprätta ett sådant institut. Bl.a.
har FN:s generalsekreterare och hans medarbetare välkomnat och stött tan-
ken på ett fristående institut och lovat ett fortsatt stöd för ansträngningar att
få ett sådant till stånd.
I u-världen har vi funnit en stark politisk uppbackning för våra idéer. Re-
geringen har ställt sig bakom utredningens förslag och i syfte att föra arbetet
med bildandet av institutet ytterligare ett steg framåt har vi inbjudit till en
internationell konferens i Stockholm den 18 och 19 maj. Målet är att för-
vandla det som hittills varit ett svenskt initiativ till någonting som en grupp
av länder, organisationer och individer aktivt vill föra vidare.
Herr talman! En annan viktig fråga där vi har tagit ett betydelsefullt initia-
tiv gäller miljön i u-ländema och betoningen av miljöaspekterna i vårt bi-
stånd. En särskild arbetsgrupp kommer inom kort att tillsättas för att lämna
förslag till principer, riktlinjer och arbetsmetoder för hur de globala miljöfrå-
gorna och besluten vid FN:s konferens om miljö och utveckling, UNCED,
i Rio de Janeiro 1992 kan integreras i det svenska utvecklingssamarbetet.
Gruppen skall också lämna förslag till arbetsmetoder och beredningsfor-
mer och göra bedömningar av kapacitets- och resursbehov i det framtida ut-
vecklingssamarbetet med sikte på hållbar utveckling i UNCED-beslutens
anda. Inom ramen för arbetsgruppens arbete utreds även förutsättningarna
för svenska insatser till stöd för u-ländemas åtgärder för att bevara och håll-
bart nyttja den biologiska mångfalden mot bakgrund av de nya förutsätt-
ningar som konventionen om biologisk mångfald medför. Arbetet beräknas
vara avslutat under hösten 1994.
Herr talman! Befolkningsfrågan har under årtionden kastat en hotfull
skugga över världens framtid. Folkökning pågår med en takt som saknar
motstycke i historien, och ca 90 % av ökningen sker i u-länderna, främst i
de allra fattigaste. FN:s konferens i september i år om befolkning och ut-
veckling äger alltså rum vid en mycket kritisk tidpunkt. Det är av yttersta
vikt att denna konferens blir mer än ord. Den måste leda till handling som på
sikt kan skapa en hållbar och varaktig balans mellan befolkning och resurer.
Från svensk sida har det gjorts ett mycket grundligt förberedelsearbete
inför konferensen, särskilt inom ramen för den av regeringen tillsatta natio-
nalkommittén för befolkningsfrågor. Inom denna kommitté har det utarbe-
tats ett viktigt positionspapper, som blir vägledande för Sveriges agerande i
befolkningskonferensen. Vi lägger ett brett perspektiv på befolkningsfrå-
gan. Det innebär en fokusering av de många fattigdomsrelaterade proble-
men i u-länderna och en kraftfull betoning av att de mänskliga rättigheterna
respekteras.
En avgörande del i denna inriktning är givetvis insatser för att höja kvin-
nans ekonomiska, sociala och rättsliga status och ge henne möjlighet att själv
forma sitt liv och påverka sin egen fertilitet. Barnens rätt i samhället hänger
intimt samman med denna fråga, likaså frågan om utbildning och hälsovård
för flickor och kvinnor. Vi bör alltså öka stödet till de sociala sektorerna och
inom hälsosektorn särskilt till sexuell och reproduktiv hälsa.
Herr talman! Regeringen föreslår i budgetpropositionen att ett bistånds-
kreditsystem införs på försöksbasis under en period av två år. Biståndskredi-
Prot. 1993/94:94
22 april 1994
Internationellt
utvecklings-
samarbete
29
Prot. 1993/94:94
22 april 1994
Internationellt
utvecklings-
samarbete
30
terna kommer att ges på mycket förmånliga villkor och huvudsakligen till
låginkomstländer med liten eller medelstor skuldbörda. Normalt skall kredi-
terna ges i obunden form, men koncentreras till sektorer där svenskt närings-
liv är konkurrenskraftigt. Biståndskreditema skall ses som ett komplement
till BITS u-kreditgivning och gåvobiståndet genom SIDA. Genom det nya
systemet ökar flexibiliteten och bredden i det svenska biståndet inom infrast-
ruktursektom.
Herr talman! Det har i biståndsdebatten hörts vissa kritiska röster som
menar att regeringen är på väg att minska det långsiktiga utvecklingsbistån-
det till förmån för kortsiktiga katastrofinsatser. Inget, menar jag, kan vara
felaktigare.
Vad som hänt är att katastrofala händelser i vår omvärld på ett drastiskt
sätt ökat behovet av katastrofhjälp och minskat möjligheterna att bedriva
ett långsiktigt utvecklingsbistånd. Det bör räcka att jag nämner Angola, So-
malia, Mozambique och Bosnien för att alla skall förstå vad jag menar. Det
är naturligtvis min förhoppning att fredliga förhållanden snart skall göra det
möjligt att föra över mer resurser till utvecklingssamarbete.
Jag kan i sammanhanget nämna att en interdepartemental styrgrupp med
företrädare för Utrikes-, Kultur-, Försvars- och Finansdepartementet för
närvarande arbetar med att förbereda den politik som Sverige bör föra i ett
läge där det råder fred i f.d. Jugoslavien. Denna politik bör bl.a. syfta till att
uppnå en stabil lösning av konflikten, att bidra till återupprättandet av ett
multi-etniskt och demokratiskt samhälle med respekt för mänskliga rättighe-
ter, att bidra till återuppbyggnaden och underlätta för flyktingar från f.d. Ju-
goslavien som vill återvända att göra det.
Det är en styrka att det i det svenska samhället finns en vilja att hjälpa till
när det behövs. Många människor lägger ned stort ideellt arbete på att samla
in varor för att hjälpa till vid katastrofer. De organisationer de representerar
får efter prövning, i de fall hjälpen är relevant i förhållande till behoven,
bidrag från staten till transporter. Transportbidraget är normalt endast en
liten del av hela gåvan. Att kalla detta för klosterbistånd vittnar om förakt
för människor som vill hjälpa till och om stor okunnighet om hur hjälpen
fungerar.
De enskilda organisationerna är värda stor respekt för sina biståndsinsat-
ser. Det är inte bara jag som tycker det. UNDP skrev i sin Human Develop-
ment Report 1993 bl.a. att en av de starkaste sidorna hos de enskilda organi-
sationerna är deras förmåga att snabbt och effektivt gripa in vid katastrofer.
Därför är det naturligt att jag har föreslagit en ökning av anslaget till de en-
skilda organisationerna i budgeten för 1994-1995.
Herr talman! Avslutningsvis vill jag kommentera den stora och positiva
förändring som nu håller på att ske i Sydafrika. Nästa vecka går det sydafri-
kanska folket för första gången till valurnorna för att utse landets första de-
mokratiskt valda regering. Bland alla nedslående händelser i världen är det
oerhört glädjande och hoppingivande att detta ögonblick äntligen har kom-
mit för Sydafrikas svarta befolkning. Vi vet hur detta folk har plågats och
kämpat. Nu randas en ny dag. Apartheids förnedring byts i självständighet
och frihet. Förvandlingen av det sydafrikanska samhället blir säkert inte nå-
gon problemfri process, men med det ledarskap som visats av både Mandela
och de Klerk finns det anledning att hoppas att förändringen skall kunna ge-
nomföras under fredliga former.
Inom UD bedriver vi sedan mer än ett år ett planeringsarbete i samråd
med biståndsmyndigheter och enskilda organisationer för att skapa ett fram-
tida utvecklingssamarbete med ett demokratiskt Sydafrika. Jag räknar med
att vårt humanitära bistånd kan omstöpas till ett bredare utvecklingssamar-
bete när valen genomförts. Den nya afrikanska regeringen måste ta itu med
en reformprocess som skall förvandla apartheidpolitikens strukturer och
konsekvenser i ett samhälle där skillnaderna i inkomster och levnadsvillkor
är bland de största i världen. Biståndet genom SIDA kan, genom att inriktas
på de fattigaste grupperna, medverka i denna process. Framväxten av ett
breddat sydafrikanskt näringsliv kan också främjas genom att BITS och Swe-
decorp medverkar i uppbyggnaden av ett näringsliv för dem som motarbe-
tats genom rasåtskillnadspolitiken. Det svenska näringslivet bör ha möjlig-
heter att medverka i dessa ansträngningar. En landstrategi för Sydafrika
kommer att utarbetas under budgetåret 1994-1995.
Herr talman! Jag inledde med några ord om vår samsyn i biståndspoliti-
ken. Låt mig få sätta punkt genom att påminna om att detta är något som
präglar också den allmänna opinionen. Den senaste attitydundersökningen
av biståndsviljan, från december i fjol, visar en glädjande ökning av uppslut-
ningen kring den svenska biståndspolitiken. 63 % anser att biståndet är la-
gom stort eller bör ökas. Det är 9 % fler än 1992. Allra tydligast är ökningen
bland ungdomar i åldern 18-24 år. Där har 75 % denna positiva inställning
till biståndet - en ökning med hela 18 %. Detta är naturligtvis synnerligen
glädjande. Om det är ett gott betyg åt regeringens biståndspolitik vill jag låta
vara osagt. Men det är ett gott betyg åt svenska folket och svenska ungdo-
mar. Det vittnar om ett medvetande och en vilja som det är vår förmån att
förvalta till konkreta beslut i denna kammare.
Anf. 17 BERTIL MÅBRINK (v) replik:
Herr talman! Jag kan instämma i mycket av det som Alf Svensson sade,
inte minst det han sade om Sydafrika. Samtidigt vill jag säga att jag tycker
att det är litet dåligt att minska anslaget till Sydafrika med 20 miljoner just
när de befinner sig i denna svåra process och verkligen behöver stöd. Detta
gäller i första hand den svarta befolkningen, som lever i en oerhörd misär.
Demokratiseringen är ju nu inne i ett känsligt läge.
Jag tycker att man skall framhålla Alf Svenssons insats när det gäller att
höja biståndet med 400 miljoner det kommande budgetåret. Jag förstår att
det inte har varit så lätt för Alf Svensson att få igenom detta hos regeringen.
Misstanken kan ju uppstå att det handlar om att ta och ge. Är det så att
moderaterna har fått ge efter för dessa 400 miljoner och Alf Svensson har
fått ge efter för eventuella u-krediter till Indonesien?
Skuldproblematiken är ju en av de stora bromsklossarna när det gäller
möjligheterna att utveckla länder i tredje världen. Det initiativ till ett möte
som bl.a. Sverige har tagit tillsammans med Schweiz tycker jag är mycket
bra. Det kommer såvitt jag vet att ske den 19-20 maj någonstans i Europa.
Frågan är vad regeringens och biståndsministerns mål är när det gäller
skuldproblematiken. Anser Alf Svensson att det enda rätta är att skriva av
Prot. 1993/94:94
22 april 1994
Internationellt
utvecklings-
samarbete
31
Prot. 1993/94:94
22 april 1994
Internationellt
utvecklings-
samarbete
32
skulden, åtminstone för områdena söder om Sahara som är de svårast utsatta
även när det gäller skulderna? Det har UNICEF föreslagit och det har SIDA
föreslagit. Är det det som är målet för biståndsministern och den svenska
regeringen? Om Alf Svensson inte ställer upp bakom detta, vore det intres-
sant att veta vad målet är.
Jag tror nämligen att det inte skadar någon om man skriver av skulderna.
Snarare hjälper det såväl u-länderna som den rika världen.
Anf. 18 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):
Herr talman! Jag tror att Bertil Måbrink väl känner till att sydafrikanerna
och i synnerhet ANC är väl förtrogna med den satsning som görs och att de
är överens med oss om att den är tillfyllest just nu.
Som jag sade förbereder vi för närvarande fortsättningen på ett humani-
tärt biståndsarbete. Vi kan väl inte vara annat än överens om att biståndsar-
betet gentemot Sydafrika måste in i nya hjulspår. Jag kan försäkra Bertil Må-
brink om att Sverige inte kommer att hålla sig vid sidan om när det gäller att
stärka den positiva humanitära utvecklingen i Sydafrika.
Bertil Måbrink lyfter fram frågan om u-krediter till Indonesien mer än en
gång. Det är bra. Jag har sagt tidigare i dialoger vi har haft och jag säger
också i dag att det är regeringen som skall fatta beslut om u-krediter till Indo-
nesien. Besluten kan alltså inte fattas direkt av BITS.
Jag har respekt för den problematik och det moraliska dilemma det inne-
bär att ge u-krediter. Jag har i resonemang med Måbrink åtskilliga gånger
sagt att jag tror att det är positivt att den möjligheten står till buds. Syftet är
ju att demokratisera och hålla fönster och dörrar öppna till regimer som i
det långa loppet ändå inte kommer att kunna hålla fast vid sina diktatoriska
fasoner.
Jag tackar för det erkännande regeringen fick av Bertil Måbrink när det
gäller skuldproblematiken. Seminariet skall som mycket riktigt sades äga
rum i Geneve i maj. Vår målsättning är naturligtvis att få övriga västländer
med oss för att inte behöva känna oss så ensamma som vi många gånger kan-
ske gör när det gäller arbetet att ta itu med de fattiga ländernas skulder.
Anf. 19 BERTIL MÅBRINK (v) replik:
Herr talman! Alf Svensson och jag har haft många debatter om Indone-
sien. Min avsikt är inte att fortsätta debatten om u-krediterna till Indonesien
med Alf Svensson i dag. Jag bara nämnde den misstanke om hur det kan ha
gått till att få igenom 400 miljoner mot Moderaternas vilja som jag har. Jag
har sagt att det var bra, men vad fick Alf Svensson ge i stället?
När det gäller Sydafrika är jag överens med Alf Svensson om att man så
småningom måste söka nya biståndsformer. Självfallet måste det bli så när
valen och demokratiseringen har genomförts och det fungerar.
Jag tror säkert att man i ANC är nöjd med de pengar man fått. Men jag
tror inte att ANC skulle tacka nej till de 20 miljoner ytterligare som skulle
ha kommit om Sverige inte hade skurit ned. Jag tycker att det var fel att
skära ned på Sydafrikabiståndet just i det viktiga och känsliga läge som nu
råder i Sydafrika. Det är det jag reagerar emot.
Jag har ytterligare en liten fråga. Den gäller de strukturanpassningspro-
gram vi deltar i nära nog på Världsbankens och IMF:s villkor. Det står längst
ned på s. 51 i utskottets betänkande att Sverige och de övriga nordiska län-
derna med framgång har verkat för en utökad social inriktning i Världsbank-
ens utlåningsverksamhet. Det är kopplat till strukturanpassningsprogram-
met.
Det är viktigt för mig att få veta vad det är Sverige och de övriga nordiska
länderna har lyckats åstadkomma när det gäller ett strukturanpassningspro-
gram med större sociala inslag. Vad är det för framgångar?
UNCTAD, Unicef, UNDP och andra har ju kritiserat IMF och Världs-
banken hårt. UNCTAD-rapporten kom nu i veckan. Man kritiserar dessa
strukturanpassningsprogram. Vad är det Sverige och de andra nordiska län-
derna har åstadkommit som tydligen är så avancerat?
Anf. 20 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):
Herr talman! Jag har inte hållit på med någon byteshandel med 400 miljo-
ner och u-krediter. Det kan jag försäkra Bertil Måbrink. Jag tyckte att det
var rim och reson i att återuppta u-kreditverksamheten till Kina. Som jag
har sagt tidigare tycker jag att det finns anledning att någon gång resonera
om hur sammanhängande eller konsistent vår Asienpolitik är om vi säger att
vi kan ge u-krediter till Kina. Nu har i och för sig Bertil Måbrink sagt att han
inte tycker att vi skall göra det heller. Eftersom jag nu har sagt att jag tycker
att man kan göra det i vissa specifika fall har jag litet svårt att förstå varför
man inte åtminstone skulle kunna pröva om det också skall kunna ges u-kre-
diter till Indonesien.
Bertil Måbrink nämnde biståndet till södra Afrika igen. Mitt anförande
var så långt att jag inte kunde begära komplett uppmärksamhet under hela
anförandet. Jag nämnde Geneve, och jag nämnde faktiskt också ett datum
för seminariet. Jag påpekade också apropå våra relationer till Sydafrika att
jag hoppas och tror att både BITS och Swedecorp kommer att gå in där mer
än vad de har kunnat tidigare.
Det skulle förvåna mig mycket, herr talman, om inte totalsumman när
man räknar med fler myndigheter kommer att nå upp till den magiska fjol-
årssiffran på 240 miljoner kronor. Jag tror att den kommer att bli högre. Jag
tror att Bertil Måbrink kan känna sig helt lugn i det avseendet.
Herr talman! När det gäller strukturanpassningsprogrammen vågar jag
påståendet att Världsbanken på senare tid har intresserat sig mer just för de
sociala sektorerna. Man tar faktiskt också upp sådana kostnader i mottagar-
länderna och i de länder där strukturanpassning skall ske som handlar om
exempelvis militära utgifter. Det tycker jag är positivt. Det finns naturligtvis
en lång rad studier om hur dessa program fungerar eller inte fungerar, men
det finns också studier som gör gällande att satsningarna på de sociala sekto-
rerna icke minskar.
Det är klart att ekonomierna är bräckliga och svåra. Det är inte så att det
råder frid och fröjd och harmoni bara för att det finns ett strukturanpass-
ningsprogram. Vad har vi för alternativ? Måste vi inte gå in på något sätt och
hjälpa till? Måste vi inte se till att dessa länder mer än vad de har gjort tidi-
gare kommer bort från satsningar som är improduktiva?
Prot. 1993/94:94
22 april 1994
Internationellt
utvecklings-
samarbete
3 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 94
Prot. 1993/94:94
22 april 1994
Internationellt
utvecklings-
samarbete
34
Anf. 21 KRISTINA SVENSSON (s) replik:
Fru talman! Jag tycker att det var litet synd att statsrådet Svensson inte
berörde något av det nya tänkande som jag tycker måste etableras nu. Vi
har konstaterat att behoven hela tiden ökar och att resurserna minskar. Vad
gör vi i den situationen? Redovisningen av olika biståndsinsatser och åtgär-
der var väldigt traditionell.
Vi måste se framåt, och vi måste möta dessa nya behov. Då håller inte det
gamla traditionella tänkandet. Det finns ingenting av visioner. Man stannar
vid organsiationstänkande och former. Hur är det med innehållet då? Jag
efterlyser fortfarande en kommentar om det. Jag tycker att det var väldigt
synd att Alf Svensson inte använde sig av tillfället och startade en sådan de-
batt här i riksdagen i dag.
Vi är naturligtvis överens när det gäller krav på effektivitet. Det skall vara
ett bistånd som når de mål vi har uppsatt. Det är det centrala. Dessutom
skall det naturligtvis vara biståndsinsatser som inte läcker. Utvärderingssek-
retariatet arbetar utifrån dessa förutsättningar.
Vi är emot landstrategier och att man går ifrån landprogrammen. Det har
väl framgått väldigt klart. Det handlar om att vi är rädda för att mottagarlän-
derna hamnar i en beroendeställning. Alf Svensson sade också mycket klart
att det finns en risk för sammanblandning av roller. Det verkar faktiskt som
att det är departementet och inte myndigheterna som står för beredningsin-
satserna just nu. Det är en mycket märklig förskjutning i rollfördelningen
mellan departement och myndighet.
Frågan om vad EU-medlemskapet innebär för det svenska biståndet är
intressant. Jag skulle vilja ha ett svar från Alf Svensson när det gäller frågan
om hur man tänker.
Vi skall alltså, om vi nu blir medlemmar, bidra med en del till den gemen-
samma EU-budgeten för biståndet. Varifrån skall det tas? Det är en mycket
viktig och mycket central fråga. Är det fråga om ett kompletterande bistånd,
dvs. pengar som går utanför vår biståndsbudget, eller skall det tas från den
svenska biståndsbudgeten? Den frågan vill jag ha svar på.
Jag vill också nämna skuldfrågan. Jag tar för givet att Sverige driver kravet
på en fullständig avskrivning av de fattigaste ländernas skulder.
Valinstitutet är alldeles utmärkt. Det var en fråga som förbereddes och
drevs av den socialdemokratiska regeringen. Många gånger är de insatser vi
gör alltför kortsiktiga. Man måste se ett val som en del i den demokratiska
processen. Det är ett bra synsätt.
Anf. 22 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):
Fru talman! Det är litet förvånande att Kristina Svensson här menar att
det jag stod för i talarstolen är det traditionella, eller litet annorlunda ut-
tryckt: det gamla vanliga. Själv håller hon benhårt fast vid de gamla syste-
men med landramar. De skall inte ändras. Det skall vara som det alltid har
varit, säger Kristina Svensson.
De nya idéer och initiativ som regeringen har kommit med - jag räknade
upp dem ganska utförligt - är fel. När det handlar om framtida tänkande
gäller det som Kristina Svensson tänkt sig men inte presenterat. Vi hade inte
heller inbillat oss att det som regeringen har presenterat skulle duga.
Det är det framtida systemet som är presenterat i propositionen och som
jag här under åtskilliga minuter försökt utveckla. Det är inte minst fråga om
att hjälpa till att bygga upp demokratiska institutioner i mottagarländerna,
ha ett mer flexibelt bistånd och få mottagarländerna att uppleva sitt ansvar,
vilket är mer än vad de många gånger tidigare har upplevt.
Det uttryck som Kristina Svensson använde i sitt uttalande, ”biståndsbe-
roende”, är inte något bra uttryck. Det är ett gammalt uttryck. Vi ser vad
det har lett till i väldigt många länder. Det är sannerligen inte bara positiva
resultat och följder.
Jag tror att vi skall våga att litet mer frejdigt och mindre ängsligt tänka i
nya banor också vad gäller organisationen och nya relationer. Det var detta
som jag presenterade, Kristina Svensson. Men Kristina Svensson vill tillbaka
till det gamla traditionella med landramar där mottagarländerna har bistån-
det liksom i en liten ask och inte behöver frukta att de utsätts för positiva
resonemang för landet och landets befolkning.
Hur det sedan går med de 5-10 % av det svenska biståndet som skall gå
via EU:s budget får vi fortsätta att resonera om. Det är självfallet min för-
hoppning att vi kan ta det vid sidan om den nuvarande biståndsbudgeten.
Men det kan jag inte stå här och lova. Vi vet, eller tror oss veta, att någon-
stans mellan 5 och 10 % av vårt bistånd skall kanaliseras via EU:s bistånds-
budget.
Anf. 23 KRISTINA SVENSSON (s) replik:
Fru talman! Det är nödvändigt att vi lyfter blicken något utanför de egna
organisationsmodellerna och ser till innehållet och vad det är som händer i
världen just nu. Det tycker jag inte att biståndsministern har gjort under
denna debatt.
Den väsentligaste frågan i dag är att behoven hela tiden ökar och att de
är annorlunda. Vi måste integrera insatser på ett annat sätt än tidigare. Man
kan inte se smalt och bara tänka i biståndstermer. Det handlar också om
fredsbevarande insatser. De skall in i det integrerade tänkandet. Det är fråga
om politiska lösningar, biståndsinsatser, fredsbevarande insatser, ekono-
miska lösningar, osv.
Jag saknar verkligen den debatten och de tankarna från biståndsministern
och departementet. Det är synd. Jag beklagar att vi inte har fått ta del av det
i dag.
Alf Svensson berörde tidigare befolkningsfrågan och konferensen i Kairo.
Det är bra att man lyfter fram kvinnans situation och att man på bred front
angriper problematiken. Det ställer jag helt och fullt upp på.
I detta betänkande finns en formulering som hela utskottet, utom kds-re-
presentanter, står bakom. Bland de krav som skall drivas hör rätten till fri
och legal bort. Det kommer riksdagen att kräva senare i dag.
Anf. 24 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):
Fru talman! Jag tycker att det skulle vara litet trist om inte Kristina Svens-
son noterat hur starkt vi för framtiden betonar just uppbyggnaden av demo-
kratiska institutioner och respekten för mänskliga fri- och rättigheter i mot-
tagarländer.
Prot. 1993/94:94
22 april 1994
Internationellt
utvecklings-
samarbete
Prot. 1993/94:94
22 april 1994
Internationellt
utvecklings-
samarbete
36
Jag tycker också att det skulle vara trist om det jag lyfte fram om miljöbi-
stånd inte alls snappades upp. Jag tror nämligen att vi mer än vad vi tidigare
gjort måste inrikta biståndet på att värna vår gemensamma miljö. Jag under-
strök dessutom i samband med resonemanget om befolkningsfrågan att just
kvinnans och barnens situation ytterligare måste komma i fokus.
Jag tror att vi för litet har inriktat oss på ett bistånd som hjälper flickor,
kvinnor och deras barn ur deras svåra belägenhet. Jag menar att vi för fram-
tiden tillsammans måste ta oss an detta litet mer engagerat.
Man försöker att göra befolkningsfrågan till något slags skiljelinje mellan
partier. Kristina Svensson gjorde det här i sin senaste replik. Det är väl ingen
av oss som tror att man i de fattiga länderna på något sätt skulle komma åt
befolkningsproblematiken genom att vi i Sveriges parlament förkunnar rät-
ten till legal abort i dessa länder.
Det är alldeles självklart att en abort som måste utföras skall ske på ett
legalt, medicinskt, rimligt och riktigt sätt. Jag kan inte tänka mig att det finns
någon som hellre vill ha illegala aborter. Men det är inte på den vägen som
vi kommer åt befolkningstillväxten. Då måste vi gemensamt tränga undan
fattigdomen.
Anf. 25 LARS MOQUIST (nyd) replik:
Fru talman! Jag skall ta upp tre frågor som Alf Svensson berörde, näm-
lingen att alla utom ett parti är överens om biståndspolitiken, Sydafrika och
enkäten om synen på bistånd.
Biståndsministern sade i början av sitt anförande att alla utom ett parti är
överens. För att inte andra partier skall få klä skott vill jag bara tala om att
det är fråga om Ny demokrati, som vill halvera biståndet. Jag vill göra detta
klarläggande, eftersom partiet inte var nämnt med namn.
Nästa fråga gäller Sydafrika. Där tycker jag till att börja med att bistånds-
ministerns uttalande inte är objektivt korrekt. Han säger att man sätter sin
tilltro till att de Klerk och Mandela skall få en bra lösning på Sydafrikas pro-
blem. De senaste veckorna och även tidigare har det visat sig att man också
måste ha med Inkatha i det hela. Man bör i ett sådan sammanhang också
nämna att Buthelezi och Zulukungen definitivt måste vara involverade i pro-
cessen att få Sydafrika att bli ett enat land.
Jag skall ta upp en annan fråga beträffande Sydafrika. Fram till för någon
vecka sedan var det meningen att jag skulle delta i valobservationsresan. I
det sammanhanget var jag med på ett möte på Utrikesdepartementet, där
Alf Svensson i vart fall var med under den första delen av sammanträdet.
Då yttrades någonting som gjorde mig ganska bestört men som många
kanske inte har funderat på. Vi tror att vi svenskar har ett mycket gott rykte
i världen. Att man är svensk ses nästan som ett kvitto på att ingen egentligen
skall komma åt oss.
Det talades under mötet om just kopplingen med ANC. Sverige har allie-
rat sig med ANC och gett mycket bistånd till ANC. Det har gjort att det
verkligen inte är något positivt att komma ner som valövervakare och tala
om att man är svensk. Jag vill bara påpeka det när nu Alf Svensson vidhåller
att lösningen i Sydafrika ligger hos de Klerk och Mandela.
Till sist vill jag ta upp synen på svenskt bistånd. Man kan använda siffror
precis hur som helst. Jag gjorde likadant som Alf Svensson gjorde för en
liten stund sedan. Jag talade om hur det är med den svenska biståndsviljan.
91 % av det svenska folket vill ha ett oförändrat eller sänkt bistånd. Alf
Svensson vände på det hela. Man kan inte använda siffrorna vare sig som
Alf Svensson gör eller som jag gör.
Om man utgår ifrån att 90 % tycker att biståndet skall vara oförändrat,
att 5 % tycker att det skall vara lägre och att 5 % tycker att det skall vara
högre kan ju de båda sista grupperingarna säga att 95 % vill ha minskningar
eller att 95 % vill ha höjningar. Båda uttalandena är lika sanna.
Anf. 26 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):
Fru talman! Det är alldeles riktigt att jag inte nämnde Ny demokrati vid
namn. Det berodde på min försynta läggning. Jag tycker att det måste vara
litet genant för ett parti att stå för den biståndspolitik som Lars Moquist står
för.
Att skära ner biståndet eller att halvera det skulle givetvis innebära kata-
strof för många medmänniskor som bor långt borta. Men Lars Moquists
världsbild innebär att gränserna för hur långt vi skall bry oss går på andra
sidan Baltikums östgräns. Afrika, som ligger längre bort, behöver vi tydligen
inte alls tänka på.
Jag har mycket svårt att tro att nydemokraterna egentligen menar allvar
med den här typen av förslag. Jag kan tänka mig att det, utifrån diverse sta-
tistiska beräkningar, kanske tilltalar en del väljargrupper att säga att man
skall dra in ett antal miljarder och satsa dem på något annat. Det är aldrig
svårt att gå egoismens ärenden. Jag tycker att Lars Moquist gör det.
Sedan pläderar Lars Moquist starkt för global frihandel. Det är bra. Där
är vi överens. Men vi får inte tro att det inte kommer att kosta västvärlden
och i-världen någonting. Ibland har jag en känsla av att man talar om frihan-
del för att slippa ge multilateralt och bilateralt bistånd. Då förvirrar man lätt
begreppen och får kanske folk att tro att det inte medför några uppoffringar
för oss, om man nu skall se det så.
Fru talman! Jag måste få säga en sak till. Vi hörde tidigare att vi lånar till
allt. Vi lånar alltid när vi skall hjälpa de arma och fattiga. Vi kan likaväl säga
att vi lånar till vår konsumtion av godis, chips och läsk. Den kostar ungefär
lika mycket som biståndet. Vi kan också säga att vi lånar till det spel och
dobbel vi sysslar med. Där omsätter vi svenskar dubbelt så mycket varje år
jämfört med biståndsbudgeten. Den omsättningen ligger på 24-25 miljarder.
Men när vi spelar på tips eller triss lånar vi inte. Det är alltid när vi skall
hjälpa de riktigt fattiga och eländiga som vi lånar.
Tycker inte Lars Moquist att det är något märkligt att presentera hjälpen
till de medmänniskor som verkligen befinner sig på livets skuggsida på detta
sätt?
Anf. 27 LARS MOQUIST (nyd) replik:
Fru talman! Biståndsministern undrar om det inte känns genant att föra
fram våra åsikter beträffande biståndet. Jag anser inte att det är genant att
tala om att Ny demokrati står för vissa uppfattningar. Jag tycker att det är
ärligt att här i kammaren tala om att vi står för de här uppfattningarna eller
Prot. 1993/94:94
22 april 1994
Internationellt
utvecklings-
samarbete
37
Prot. 1993/94:94
22 april 1994
Internationellt
utvecklings-
samarbete
38
i alla fall var jag står i de här frågorna, om jag skall vara litet försiktig i dessa
dagar.
Alf Svensson nämnde inte ordet valfläsk, men egentligen gick väl resone-
manget ut på det. Resonemanget handlade om att vi skulle ha haft några
taktiska funderingar på att det skulle vara populärt hos svenska folket att
säga att vi skall halvera biståndet. Detta har inte med det att göra. Det är
möjligt att det är populärt, men vad jag vet har vi inte undersökt det.
Det hör mera samman med något annat som jag förstår att Alf Svensson
också ogillar, nämligen den mera egoistiska synen. Vi i Sverige har inte råd
med detta. Jag har hela tiden hävdat att det är lätt att vara givare när man
inte själv skall vara med och betala tillbaka. Vi skjuter över den här skulden
på våra barn och barnbarn. Jag tycker också att det är trevligt att vara gene-
rös och kunna hjälpa många andra länder. Men har vi verkligen våra barns
och barnbarns mandat att tycka på det sättet?
Anf. 28 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):
Fru talman! Det är klart att det är mest tilltalande att vi vill hjälpa våra
medmänniskor därför att vi känner ansvar för varandra och vill bry oss om
varandra så mycket vi mäktar. Men även om det inte är av solidaritet som vi
engagerar oss för den miljard medmänniskor som inte har något tycker jag
att vi måste inse att det handlar om vår egen överlevnad, som Daniel Tar-
schys var inne på förut. Det handlar om vilken värld våra barn och barnbarn
skall leva i.
Det stora problemet för våra barn och barnbarn kommer utan tvekan att
vara just de enorma skillnader som råder mellan norra och södra halvklotet
och vad fattigdomen på södra halvklotet kommer att leda till. Det gäller be-
folkningsomflyttningar och miljöslitage. T.o.m. utifrån rent egoistiska beve-
kelsegrunder - även om det egentligen inte borde vara motivet - och omtan-
ken om barn och barnbarn borde faktiskt Lars Moquist kunna skaffa sig en
annan biståndspolitisk inställning.
Anf. 29 ALF WENNERFORS (m):
Fru talman! Utskottets kansli har som vanligt gjort ett gott arbete. Leda-
möterna i utskottet kan också vara nöjda med sina insatser. Betänkandet om
biståndspolitiken är inte riktigt så digert som tidigare. Antalet reservationer
är 35. För några år sedan var det 152.
Jag vill ge Kristina Svensson en extra blomma. Hon meddelade att det
bara blir knapptryckningar på tre reservationer. Bertil Måbrink meddelade
också att han bara skulle begära knapptryckningar på tre meningsyttringar
efter vad jag förstod. Men så har vi då denna Lars Moquist som har 25 reser-
vationer och tänker begära 13 rösträkningar. Och även om inte själva röst-
räkningen begärs tar det onödig tid när talmannen måste läsa upp att det
yrkas bifall hit eller dit. Om jag kommer ihåg rätt var det väl Ny demokrati
som i valrörelsen 1991 pläderade för att göra riksdagsarbetet effektivare.
Gör det då i dag!
Det är glädjande och tillfredsställande att vi är så sams om biståndspoliti-
ken. Den stora och mycket breda majoriteten när det t.ex. gäller de bistånds-
politiska målen och sättet att samarbeta med våra samarbetsländer ger
styrka och tilltro. Jag tycker att vi särskilt skall poängtera att alla fyra rege-
ringspartierna tillsammans med den socialdemokratiska riksdagsgruppen
står för medelsramen på 12,4 miljarder.
Vänstern vill anslå 750 miljoner mer. De har tydligen gott om pengar i sin
budget. Ny demokrati vill anslå 5,3 miljarder. Det är mindre än hälften.
Detta är alltså dessa nydemokratiska riksdagsmäns svar till en miljard män-
niskor som lever i djupaste fattigdom, som dagligen svälter och som dör i
svältsjukdomar.
35 000-40 000 barn dör varje dag. 200 000 kvinnor dör vaije år efter abort.
Hundratusentals kvinnor får men för livet. Nästan 1 miljard människor är
analfabeter. Två av tre analfabeter är kvinnor. Väpnade konflikter skakar
mer än 50 länder. 35 miljoner människor är på flykt.
Jag har tidigare i debatter lyft fram några av mina käpphästar i biståndspo-
litiken. Det har t.ex. varit demokrati och mänskliga rättigheter, bl.a. kravet
på att Sverige skall ompröva samarbetet med ett land som vägrar införa de-
mokrati och flerpartisystem eller som obekymrat fortsätter att ha politiska
fångar -1.ex. Vietnam.
Vår ordförande i utrikesutskottet, Daniel Tarschys, uttryckte detta med
villkorat bistånd på ett alldeles utmärkt sätt. Jag instämmer i det han sade.
Samtidigt bör man också säga att vi kan vara nöjda med utvecklingen i stort.
Det går i rätt riktning.
Nästa punkt är befolkningsfrågan. Etiopien är ett av de fattigaste län-
derna. I dag är befolkningen 52 miljoner; om 20 eller 30 år har den fördubb-
lats. Det är lätt att förstå vad detta innebär för livsmedelsförsörjningen, mil-
jön eller vad exempelvis en ny torkkatastrof skulle innebära.
Allt fler biståndspolitiker är i dag medvetna om befolkningsfrågans bety-
delse. Inte minst har befolkningskonferensen i Kairo i år tvingat politikerna
att sätta sig in i nutidens ödesfråga och komma med förslag till lösningar. Vår
jord klarar 5 miljarder människor, men klarar den 10 miljarder, som det kan
bli om 25-30 år?
Alf Svensson markerade detta väldigt bra i sitt inlägg. Jag tycker också att
saken uttrycks på ett alldeles utomordentligt sätt i propositionen på s. 51:
”Under den tid som det tar att läsa detta stycke” - det är väl fråga om 10-15
sekunder - ”föds det hundra barn, 96 i u-länder och fyra i i-länder”. Den lilla
meningen säger mycket.
Det finns en annan fråga som jag också länge har fått tjata om i SIDA:s
styrelse och på andra håll, men som jag nu har fått gehör för. I den senaste
petitan från SIDA till regeringen för budgetåret 1994/95 finns det kravet
med. Vad jag avser är kravet på koncentration i biståndet.
I dag har vi samarbete med 19 programländer, och vi har ett ganska omfat-
tande samarbete med ytterligare ett tiotal länder. Men sammanlagt opererar
vi i nära hundra länder. Detta innebär en ofantlig splittring. Lägg sedan till
att vi inom varje land, framför allt i programländerna, arbetar i olika sekto-
rer och med olika projekt.
Visst är det lovvärt att vi knogar med trafiksäkerhetsprojekt i ett par län-
der, men vad är viktigast? Att analfabeterna lär sig att läsa och skriva? Eller
att kvinnoproblemen lyfts fram ännu mer?
Fru talman! Sverige kan inte vara överallt. Vi kan tyvärr inte hjälpa alla.
Prot. 1993/94:94
22 april 1994
Internationellt
utvecklings-
samarbete
39
Prot. 1993/94:94
22 april 1994
Internationellt
utvecklings-
samarbete
40
Vi måste koncentrera oss. Vi måste satsa på en bättre kvalitet, en än bättre
effektivitet.
Jag vill gärna ge biståndsministern och hans medarbetare en blomma för
gott arbete under den gångna mandatperioden. Men när det gäller koncen-
tration i biståndet har verkligen inte mycket hänt. Jag vet att det är mycket
svårt att prioritera - för mig, för biståndsministern, för oss alla. Vi är väldigt
duktiga på att hitta nya programländer och nya projekt, men vi måste kon-
centrera arbetet.
Om detta står det i SIDA:s petita på s. 8 att SIDA anser att antalet sektor-
områden i varje mottagarland måste minskas väsentligt under de närmaste
åren. Även för mottagarlandets förvaltning betyder en koncentration av bi-
ståndet en arbetsbesparing. På nästa sida står det att biståndsmyndigheten
förordar att regeringen på lämpligt sätt låter analysera denna situation med
sikte på att minska antalet samarbetsländer.
Den 12 oktober i höstas hade jag en frågedebatt med biståndsministern,
då jag frågade vilka åtgärder han skulle vidta för atrkoncentrera biståndet.
Hur tror ni att Alf Svensson svarade? Mycket positivt. Alf Wennerfors har
helt rätt, sade han. Sverige kan inte vara överallt. Vi måste koncentrera bi-
ståndet.
Jag vet att SIDA till nästan 100 % vill ha en koncentration; det vill jag
understryka. Jag tror att Alf Svensson också vet att varje biståndsarbetare
inser att vi måste koncentrera biståndet.
Nå, hur gick det då med denna stora tanke i propositionen? Dåligt! Nu
frågar jag biståndsministern: Varför?
Många kanske inte vet att biståndsministern också är en mycket trevlig
historieberättare. För några dagar sedan hörde jag honom berätta om två
gubbar som satt på en bänk och tittade ut i universum. Den ene säger: Bäste
broder, hur ser du på utvecklingen i världen? Den andre petade sig i ögat
och sade: Det är väldigt svårt, för jag har fått något smolk i ögat!
Har biståndsministern möjligen fått något smolk i ögat, så att han inte rik-
tigt kan se den stora frågan här? Vi båda är överens om att det är bra att
diskutera detaljer, men de större frågorna är nog också väldigt viktiga.
Om nu Alf Svensson får förnyat förtroende i valet och kanske får fortsätta
att arbeta med dessa frågor, vad tänker han då göra åt detta? Jag vet att det
är svårt, men jag tror att vi måste göra något, inte minst med tanke på samar-
betslandet.
Tjänstemän på departement och myndigheter som vi samarbetar med har
mycket låga löner. Det talas om att de har 200-400 kronor i månaden om
man räknar i svenska pengar. Det betyder att de inte kan vara på sin arbets-
plats utan måste syssla med extraknäck av olika slag för att få ihop pengar
till sin familj. Detta rör sig ofta om nyckelpersoner och chefer. De driver
boskapsskötsel eller jordbruk, åker på konferenser och får traktamenten el-
ler skriver artiklar som de får en slant för. Detta är naturligtvis inte bra.
På regeringens begäran fick SIDA i uppdrag att undersöka om man skulle
kunna inrätta något slags lönefond i Mozambique. SIDA avfattade också en
skrivelse där det föreslogs hur detta skulle kunna utformas, men regeringen
sade blankt nej. Regeringen skrev i sitt svar t.o.m. att starka skäl talar för
att det inte skall gå till på detta sätt. Jag kan ha förståelse för vissa farhågor
som regeringen har, men problemet kvarstår. Världsbanken ligger långt
framme och likaså Norge och andra länder. På vaije CG-möte i Paris disku-
teras detta problem. Vi kan inte blunda för detta.
Fru talman! Jag ber till slut att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Anf. 30 LARS MOQUIST (nyd) replik:
Fru talman! Jag skall ta upp två saker som Alf Wennerfors berörde, nämli-
gen effektiviteten i kammarens arbete och Ny demokratis svar till människor
i fattiga länder.
När det gäller effektiviteten nämnde Alf Wennerfors att vi har avgivit 25
reservationer. Vi har t.o.m. 26 reservationer, vilket gör förtreten ännu större
för Alf Wennerfors. Jag har yrkat bifall till 13 av dessa, men det innebär kan-
ske inte att vi kommer att begära omröstning om alla 13.
Jag tycker inte att jag har ett uppdrag av väljarna att främja att riksdagsle-
damöterna skall få helgledigt några minuter tidigare genom att jag inte stäl-
ler yrkanden i kammaren. Vi har ett uppdrag av väljarna, men jag anser inte
att jag har väljarnas mandat att tillgodose Alf Wennerfors behov av att få
helgfritt en kvart tidigare.
När det gäller vårt svar till människor i fattiga länder vill jag säga att vi
har föreslagit en neddragning av biståndsbudgeten med ungefär hälften,
nämligen till ca 7 miljarder. Det är vårt svar till de svenska skattebetalarna.
Jag har inte något uppdrag från FN eller någon annan världsorganisation att
tycka rent allmänt om detta, men jag sitter i utrikesutskottet och har natur-
ligtvis synpunkter på hur vi skall bistå människor i andra delar av världen.
Som Alf Wennerfors vet säger vi inte blankt nej, men jag kan för att göra
det enkelt säga att min generositet är bara hälften så stor som Alf Wenner-
fors, eftersom vi vill ge bara hälften så mycket bistånd. En sådan beskrivning
kan jag acceptera.
Jag är vald för att ta till vara väljarnas intressen, och jag tror att svenska
skattebetalare tycker att det är en bra avvägning att det svenska biståndet
till främmande länder skall halveras till drygt 7 miljarder kronor. Det är där-
för som jag framför den ståndpunkten här i Sveriges riksdag.
Anf. 31 ALF WENNERFORS (m) replik:
Fru talman! Det är inte alls fråga om när vi får helgledigt. Det gäller en
fråga som vi har bekymmer med varje gång som vi skall trycka på knapparna
här i kammaren. I dag kan ni inte vara stödparti till Socialdemokraterna.
Om ni är det i andra voteringar, kan jag förstå att ni begär knapptryckningar,
och det står jag ut med. Men varför skall ni yrka bifall till 13 av era 26 reser-
vationer? Det räcker väl med 3.
Det är, som jag sagt, inte alls fråga om att vi vill få helgledigt, för det får
vi inte. Både Lars Moquist och jag sitter säkert på någon konferens i morgon
eller på söndag, för sådan är politikernas lott. Men jag tycker att det är vikti-
gare att jag ringer till mina väljare eller klarar av alla papper på mitt skriv-
bord än att ständigt se på kammarens voteringstavla att det finns 22 nydemo-
krater här.
Prot. 1993/94:94
22 april 1994
Internationellt
utvecklings-
samarbete
41
Prot. 1993/94:94
22 april 1994
Internationellt
utvecklings-
samarbete
Anf. 32 LARS MOQUIST (nyd) replik:
Fru talman! Jag vill bara - om det är det som Alf Wennerfors är rädd för -
deklarera att jag inte kommer att ge något stöd till några socialdemokrater.
Våra reservationer och de yrkanden som jag har ställt här i kammaren är ett
sätt för nydemokraterna att visa vad vi egentligen tycker. När dessa frågor
behandlas i utrikesutskottet får jag helt enkelt aldrig något gehör för mina
synpunkter. Det får jag acceptera, men jag har ytterligare en chans att föra
fram till svenska folket vad Ny demokrati i allmänhet och kanske Lars Mo-
quist i synnerhet tycker.
Anf. 33 ALF WENNERFORS (m) replik:
Fru talman! Lars Moquist är en nydemokrat som jag uppskattar mycket.
Han har en mängd goda egenskaper. Han är en god kamrat och en duktig
riksdagsman i utrikesutskottet. Men här har han fel. Tänk efter!
Anf. 34 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):
Fru talman! Alf Wennerfors erinrar mig om en frågedebatt som vi förde
om koncentrationsfrågor, och jag vill gärna med några ord svara på det som
han sade. Eftersom jag här utnämndes till något av en historieberättare, kan
jag kanske också få föredra en kort historia.
Det har från en socialdemokratisk grupp här i riksdagen berättats mig att
det kom in en ung riksdagsman i gruppen och klagade på de gamla ärevör-
diga ministrarna och socialdemokraterna i övrigt. Jag är själv inte ärevördig,
men jag talar här om socialdemokrater. Den unge entusiasten frågade varför
man inte hade gjort det och det. Då lär Per Edvin Sköld ha svarat: Vi har
väntat på dig!
Det är nästan så man känner det när man hör Alf Wennerfors, en gammal
ärevördig parlamentariker och ledamot av SIDA:s styrelse. Vi har väntat på
Alf Wennerfors!
Tala om vilka av de 19 programländerna som vi skall ta bort eller vilka
av de 30 som vi skall sortera undan! Vi väntar på de förslagen. Det skulle
förmodligen föranleda en mycket lång debatt om vi började gå in på sådant
här i dag. Vi vet hur känsligt detta är.
Det är vidare i och för sig sant att vi har relationer till 100 länder, men
mycket av detta består av enskilda organisationers relationer och verksam-
het. Detta tycker jag inte att vi skall styra. Det är mycket länge sedan som
vi införde ett nytt programland. Kanske skulle vi kunna avisera Eritrea som
ett nytt sådant.
Det är också viktigt att säga att koncentrationen kan åstadkommas inte
bara i ländervalet utan också inom landet. Jag är i princip - det kan man
alltid säga - överens med Alf Wennerfors om att koncentration är av nöden,
och vi hoppas att vi så småningom skall kunna åstadkomma en sådan.
När det sedan gäller lönerna till statsanställda i Mozambique är det fak-
tiskt så att Mozambique får ett betalningsbalansstöd. Detta må deras sty-
rande omvandla till höjda löner, om de så önskar, men vi tycker faktiskt inte
att vi skall skriva detta på näsan på dem. Jag tycker att de bör sköta den
prioriteringen själva.
42
Anf. 35 ALF WENNERFORS (m) replik:
Fru talman! Om jag fattade biståndsministern rätt var det länge sedan som
vi fick nytt programland. Jag tycker inte att det var länge sedan. Uganda
föreslogs för bara några år sedan. Eritrea är ett annat exempel. Men bi-
ståndsministern har inte kommit med några förslag om att vi skulle avveckla
något programland. Man skulle mycket väl kunna avveckla Botswana. Det
kan göras långsamt - jag menar inte att det skall ske snabbt - men jag menar
ändå att vi kan fatta sådana beslut.
Det finns också samarbetsprojekt som jag tycker att man kunde avveckla.
Här finns mycket att göra. Samtidigt är jag mycket medveten om att det är
svårt. Men vi måste prioritera.
Anf. 36 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):
Fru talman! Vi tackar för tipset om Botswana. Eritrea nämnde jag fak-
tiskt. Där råder speciella förhållanden, och jag kan tänka mig att det finns
en mycket stark majoritet här i kammaren för att det skall göras särskilda
insatser för den bräckliga demokratin i Eritrea. Jag nämner detta därför att
jag vet hur svårt det är. Inget parti här i kammaren hade klarat att säga nej
till Eritrea.
Jag vill inte påstå att vi var på väg att avveckla biståndet i Laos, men det
blev i varje fall mera utvecklat än vad vi hade tänkt oss.
Anf. 37 ALF WENNERFORS (m) replik:
Fru talman! Biståndsministern sade att det fanns ett mycket starkt stöd
här i kammaren. Ja, gubevars, politikerna är värst!
Anf. 38 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):
Fru talman! Eritrea är speciellt.
Anf. 39 PÄR GRANSTEDT (c):
Fru talman! Det ämne som vi diskuterar nu är faktiskt ett av våra vikti-
gaste politikområden. Det kanske inte är det politikområde som är mest äg-
nat att värva väljare, om man inte gör som Ny demokrati och använder män-
niskors egoism som ett argument för att rösta på just dem. Men det är ett
område som handlar om allas vår framtid. Om vi och våra efterkommande
skall ha en möjlighet till en dräglig tillvaro på den här jorden, då måste vi
skapa en större rättvisa mellan människor och folk. Då måste vi kunna råda
bot på de växande fattigdomsproblemen. Då måste vi kunna möta den miljö-
förstörelse i tredje världen som innebär att man drar undan själva grundva-
len för människors försörjning och överlevnad.
Det är därför kortsiktigt och cyniskt när man hävdar att om man skall före-
träda svenska folkets intresse, då skall man dra ner biståndet. Det är allas
vår nödvändighet att vi kan möta de stora problem som man brottas med i
tredje världen och få en värld med mindre klyftor än vi har i dag. Annars
har ingen av oss någon framtid.
Därför är det naturligtvis sorgligt att det svenska biståndet i dag inte har
samma styrka, samma köpkraft som det hade för några år sedan. Det är sorg-
ligt att vi kände oss tvingade att göra nerskärningar och gå ifrån enprocents-
Prot. 1993/94:94
22 april 1994
Internationellt
utvecklings-
samarbete
43
Prot. 1993/94:94
22 april 1994
Internationellt
utvecklings-
samarbete
44
målet. Det har naturligtvis förvärrats av den svenska kronans minskade
styrka. Desto viktigare är det att vi så fort som möjligt återgår till åtminstone
den traditionella enprocentsnivån.
Jag noterar med tillfredsställelse den samstämmighet som jag upplever
finns här i kammaren - med undantag förstås av Ny demokrati - om att detta
verkligen skall ske snarast möjligt.
Jag vill gärna notera att vi nått en stor framgång i och med att även Mode-
rata samlingspartiet numera står bakom den ambitionen. Så har det ju inte
alltid varit. Det var faktiskt en fröjd att höra Alf Wennerfors läxa upp Ny
demokrati för deras bristande internationella solidaritet. Då har det hänt nå-
got. Det kanske beror på det faktum att Moderaterna numera regerar ihop
med gamla pålitliga internationellt engagerade partier som Folkpartiet,
Kristdemokraterna och Centerpartiet och har varit tvungna att anpassa sig
till dem. Det är en nyttig effekt av den koalitionsregering vi nu har.
Nu gäller det att också se till att det här får en materiell effekt, dvs. att vi
verkligen inom några få år kommer tillbaka till enprocentsmålet. Vi får hop-
pas att en klok politik samtidigt stärker den svenska kronan, så att vårt bi-
stånd verkligen får ett innehåll.
Det är naturligtvis sant som ofta påpekas att det inte räcker med volym,
med kvantitet. Det är kvaliteten i vårt bistånd, det ändamål det har, de verk-
samheter vi stöder som är det viktiga.
Det är väl värt att understryka det som jag tror Daniel Tarschys sade tidi-
gare i debatten, nämligen att det faktiskt är de utvecklingsansträngningar
man har i u-länderna själva som är det viktigaste. Men vi måste veta vad det
är vi stöder, och vi måste se till att stödet går till rätt utveckling.
Här är det naturligtvis inte alldeles säkert att vi i dag träffar rätt. Bistånd
är svårt och utrymmet för misstag är stort.
Det centrala måste naturligtvis vara fattigdomskriteriet. Vi måste se till
att vårt bistånd verkligen når de fattigaste och att vi stöder en utveckling på
basplanet.
Jag ser en viss risk i den utveckling vi haft inom vårt bistånd mot att vi
alltför mycket ägnar oss åt att stödja överbyggnader i u-länderna. Det är
klart vi måste göra det också. Vi måste också främja en effektiv administra-
tion i biståndsländerna. Men det är vad som händer ute i byarna och i stor-
stadsslummen och den möjlighet vi har att förändra verkligheten där som är
avgörande och måttstocken på vårt bistånds effektivitet.
En annan viktig prioritet är det ekologiska. För närvarande har vi en ut-
veckling där själva grunden för försörjningsmöjligheterna successivt förstörs
i många fattiga länder. Vi ser ökenutbredning, skogsskövling, jordförstö-
relse, föroreningar av vattendrag, växande luftföroreningar, hygienisk miljö-
förstörelse i storstadsslummen osv. Det måste vara en fråga av allra högsta
prioritet för oss att stödja åtgärder för att rädda jorden, rädda naturen,
rädda miljön och därmed också förutsättningarna för framtida utveckling för
människorna.
Demokrati är också ett huvudområde för våra biståndssträvanden. Inte
därför att det i och för sig är så viktigt med parlament, flerpartisystem och
sådant, även om det är betydande förutsättningar. Men också där är vad som
händer på basplanet det allra viktigaste. Det gäller att de vanliga männi-
skorna får möjligheter att påverka politiken i respektive länder. Det måste
bli de vanliga, fattiga människomas behov som blir utgångspunkten för den
politik som förs i u-ländema.
Så är det inte alltid i dag. Elitvälde finns i alla typer av länder, men det
är inte minst vanligt i fattiga länder, där klyftan mellan eliten och de stora
människogrupperna är desto större. Om man inte kan få politiska system där
de stora människogruppernas intressen har den största genomslagskraften,
då kommer man inte heller att kunna överbrygga de stora klyftorna.
Det är därför demokratimålet är så viktigt i vårt bistånd. Inte därför att vi
tycker att alla nödvändigtvis exakt måste kopiera våra politiska system, utan
därför att demokrati är det som ger förutsättningar för att de många männi-
skornas intressen skall kunna prägla den politik som förs.
På det multilaterala planet är det i dag Världsbanken och Internationella
valutafonden som är tongivande. Detta präglar också vårt bistånd ganska
mycket. Jag är inte alldeles övertygad om att det alla gånger är bra. Det är
naturligt att Världsbanken har ett monetaristiskt synsätt på utveckling. Den
är en bank, även om jag också tycker att det har skett en positiv utveckling
när det gäller Världsbankens benägenhet att ta sociala och ekologiska hän-
syn. Vi har dock ett ansvar att driva de aspekterna ännu hårdare. Vi får inte
alltid vara bundna till världsbanksgruppens bedömningar och prioriteringar.
Vi måste göra också självständiga bedömningar för att se till att vårt bistånd
verkligen når de rätta målen.
Sedan är det naturligtvis också så att vi inte klarar att skapa ekonomisk
rättvisa i världen endast med vår biståndsbudget. Det krävs en totalsyn på
relationerna mellan rika och fattiga länder. Ännu viktigare än biståndsflödet
är förmodligen de internationella spelreglerna när det gäller handel, kapital-
strömmar, tekniköverföring osv. Där återstår mycket att göra.
Många har påpekat att det GATT-avtal som vi lyckligtvis kunnat slutföra
för inte så länge sedan inte tillgodoser u-ländernas behov på ett rimligt sätt.
Det är naturligtvis vårt och andras ansvar att se till att förhandlingsprocessen
fortsätter och att man får spelregler för den internationella ekonomin som
är bättre anpassade för u-ländernas förutsättningar.
Vi bör naturligtvis använda alla de internationella organ som vi är med i,
eller kan bli med i, för att främja rimligare internationella spelregler.
Om Sverige kommer med i den europeiska unionen måste en viktig upp-
gift för Sverige vara att främja en mer solidarisk internationell politik från
den unionens sida. Det är viktigt eftersom den europeiska unionen är en av
huvudaktörerna i alla globala frågor. Men vi bör också självständigt låta Sve-
riges röst bli hörd i FN, UNCTAD, UNEP osv.
Relationerna mellan de rika och de fattiga länderna är en av de viktigaste
framtidsfrågorna. Sverige har en tradition när det gäller att vara pådrivande
för att skapa en rättvisare värld. Den är en tradition som vi bör föra vidare.
Fru talman! Jag yrkar bifall till utrikesutskottets hemställan.
Anf. 40 TALMANNEN:
Innan jag ger Lars Moquist ordet för replik vill jag meddela att det är up-
penbart att kammaren inte kan fatta beslut i detta ärende i dag. Beslutet
kommer i stället att fattas på onsdag i nästa vecka.
Prot. 1993/94:94
22 april 1994
Internationellt
utvecklings-
samarbete
45
Prot. 1993/94:94
22 april 1994
Internationellt
utvecklings-
samarbete
Anf. 41 LARS MOQUIST (nyd) replik:
Fru talman! De senast sagda orden förtog min replik. Jag hade tänkt säga;
Jag skall för att glädja Alf Wennerfors och kammarens övriga ledamöter inte
debattera med Pär Granstedt för att därmed medverka till att kammaren
skall hinna rösta före kl. 14. Men möjligheten har tydligen redan fallit.
Det räcker nämligen med att upprepa att jag anser att ca 7 miljarder kro-
nor är vad Sverige som mest orkar med i biståndsbidrag i dagens ekonomiska
•äge.
Anf. 42 PÄR GRANSTEDT (c) replik:
Fru talman! Eftersom det tydligen inte är fråga om hemresa eller inte hem-
resa kan jag besvara Moquists synpunkt, som ju inte är förvånansvärd.
Vi vet var Ny demokrati står i denna fråga, och det är bara att beklaga.
Visst har vi ekonomiska problem, och visst känner vi ibland att plånboken
inte är så full som vi skulle önska. Men att på något sätt jämföra den typ av
ekonomiska problem som vi brottas med i Sverige med verkligheten på den
afrikanska savannen eller i den latinamerikanska storstadsslummen är an-
tingen orealistiskt eller cyniskt. Det kan ju inte vara så, att man inom Ny
demokrati anser att det finns någon svensk som har det så besvärligt att det
kan jämföras med den verklighet som de fattigaste människorna lever i i u-
länderna.
Anf. 43 KARL-ERIK SVARTBERG (s):
Fru talman! Ny demokrati odlar också i dag alla tänkbara fördomar om
svenskt bistånd. Allt det negativa som man kan ta fram tar man fasta på.
Man putsar det och kör vidare med det i den politiska propagandan. Så odlar
man ett politiskt missnöje. Man tar ju aldrig chansen, Lars Moquist, att för-
söka rätta till alla felaktigheter som är i omlopp. Man tar inte chansen att
motarbeta de fördomar som existerar, utan man blåser i stället under dem.
Detta är beklagligt. Jag skulle vilja rekommendera Lars Moquist och alla
andra nydemokrater i denna kammare, även utanför kammaren, att fundera
litet extra när ni åker tunnelbana nästa gång. Sedan en tid tillbaka bjuder
SL, bland all reklam, på små tänkvärda dikter.
En av de verkligt tänkvärda dikterna i detta sammanhang är Stig Dager-
mans dikt med titeln En broder mer.
Jorden kan du inte göra om
Stilla din häftiga själ.
Bara en sak kan du göra
En annan människa väl.
Men detta är redan så mycket
att själva stjärnorna ler.
En hungrande människa mindre
betyder en broder mer.
Jag tycker faktiskt, Lars Moquist, att ni när ni nu bytt er tidigare partiled-
ning mot en ny skulle ompröva Ny demokratis biståndspolitik. Jag refere-
rade förra året UNDP:s rapport om mänsklig utveckling från 1992. Den visar
att av världens inkomster delar vi som utgör den rikaste miljarden människor
på detta jordklot på 82,7 % av inkomsterna. Den fattigaste miljarden männi-
skor får nöja sig med 1,4 %. Det betyder att när vi - vi svenskar hör ju till
den rikaste - tar hand om 82:70 kr av en hundralapp, får de fattigaste nöja
sig med 1:40 kr. Det är proportionerna. Därför tycker jag att ni i Ny demo-
krati skall ta till er Stig Dagermans ord om att försöka åstadkomma en hung-
rande människa mindre. Så får ni en broder mer, också ni.
Fru talman! I övrigt skulle jag vilja göra några reflexioner. Jag skulle vilja
ta upp resonemanget som förts om krav, med utgångspunkt från en företrä-
dare för en enskild organisation i Zimbabwe. SIDA hade i januari månad
samlat enskilda organisationer för att delta i ett seminarium. Bland delta-
garna fanns en kvinna från Zimbabwe. När hon fick frågan om vem hon före-
trädde deklarerade hon själv: Jag kommer från en rik familj. Min far är höv-
ding. Han har tio hustrur och vi är 144 syskon. Men det innebär att jag inte
behöver acceptera vilket bistånd som helst när det gäller att utveckla min
by, området runt omkring och människorna där. De ”gosig-gosiga”, som hon
sade, som kommer och vill allt väl kommer aldrig över min tröskel. De som
redan på tröskeln talar om för mig hur jag skall utveckla min by och männi-
skorna där kommer heller aldrig över min tröskel. Men de som vill vara med
och bistå oss på våra villkor och i samarbete med oss bjuder jag in i mitt hus.
Dem sätter jag mig ned med och diskuterar med. Så kan vi åstadkomma bra
bistånd tillsammans.
Det är detta det är fråga om. Jag tror inte att vi skall ställa orimliga krav
på biståndet. Jag har i många sammanhang påpekat att jag ogillar vissa ut-
tryck som figurerar i FN, vilka regeringen och också vi i oppositionen använ-
der, nämligen ord som givarsamfund, givarländer m.m.
Jag tror alltså att vi snarast möjligt måste komma bort från givarattityden.
Det är samarbete i utveckling som vi måste främja. Samarbetet ställer krav,
på dem som vi samarbetar med men också på oss, på att vi skapar ett bistånd
på deras villkor. Det finns ju många exempel på detta.
Daniel Tarschys utvecklade en hel del om just detta samarbete som jag
tycker är väldigt fint. Han talade om villkor, men jag vill inte acceptera det
ordet, därför att jag tror att det är i samförstånd och i samarbete med våra
biståndsländer som vi kan åstadkomma någonting.
Sedan fördes det ett resonemang om plåsterbistånd och utvecklande bi-
stånd. Ja, plåster är bra i många sammanhang. Katastrofbistånd är helt nöd-
vändigt, så länge som världen ser ut som den gör. Men också katastrofbi-
stånd måste ha en utveckling i sig. Det är detta som är viktigt.
Jag skall ge ett konkret exempel på ett SIDA-stött katastrofbistånd till
Mellanöstern, till Libanon. Där bygger man upp bombskadade hus med stöd
från SIDA. Där får familjerna resurser nog för att sätta ett rum i stånd. De
får tak över huvudet, de kan laga sin mat, osv. Sedan får de undan för undan
på egen hand bygga huset färdigt med övriga rum. Detta är ett katastrofbi-
stånd som jag tycker är föredömligt.
Jag tror att det på sikt måste vara just den typen av bistånd som vi riktar
till Bosnien, när det gäller det ofantliga återuppbyggnadsarbete som måste
sättas in där. Jag tror att vi måste använda den metoden, därför att det är en
hjälp till självhjälp. Först behöver människor tak över huvudet, så att de kan
Prot. 1993/94:94
22 april 1994
Internationellt
utvecklings-
samarbete
Prot. 1993/94:94
22 april 1994
Internationellt
utvecklings-
samarbete
48
laga sin mat, men sedan får de åstadkomma resten själva. Detta är ett kata-
strofbistånd som tar till vara människornas förmåga.
Det har varit diskussion om de svenska trähusen i f.d. Jugoslavien. Jag
tror inte på den modellen. I Kroatien fanns det tidigare en omfattande små-
husproduktion, och det viktigaste vi kan göra är ju att sätta den i stånd igen,
så att den kan producera de bostäder som behövs där. Jag tar det som ett
exempel.
Det finns mycket att kommentera. Jag har alltid med stort intresse lyssnat
på Alf Wennerfors, och jag har aldrig upplevt att han har stått för den mark-
nadsliberala linjen i Moderata samlingspartiet, utan han har stått mera för
den gamla, konservativa linjen. Vi har ofta, trots att vi tillhör skilda partier,
haft samstämmiga uppfattningar. Jag tycker att det är bra.
Det är möjligt att Alf Wennerfors regeringskolleger har påverkat modera-
terna att inta en mer positiv attityd till biståndet. Annars är det bekläm-
mande att se hur moderata statsråd åker till Sydafrika och höstar in beröm
från ANC och övriga, när vi vet hur de motarbetade ANC här i Sveriges
riksdag. Detsamma gäller Vietnam. I den första regeringsförklaringen sade
man att biståndet skulle minskas och avvecklas om inte vissa villkor uppfyll-
des. Men nu åker man dit och höstar in beröm. Man ställer dessutom krav
på motprestationer, därför att Sverige har stött Vietnam. Det där luktar litet
illa.
Det är därför glädjande för mig att kunna säga att Alf Wennerfors har stått
för en litet självständigare linje i biståndspolitiken. Det hedrar honom.
Anf. 44 LARS MOQUIST (nyd) replik:
Fru talman! Karl-Erik Svartberg startade sitt anförande med att säga att
han tycker att Ny demokrati skall motarbeta de fördomar som existerar. Jag
tycker att jag har gjort det, bl.a. genom mitt tal här i dag, där jag anger att
man bl.a. skall se till att svenska folket får en objektiv utvärdering som är
hållen på ett sådant sätt att människor kan tillgodogöra sig den beträffande
både det som har varit positivt och det som har varit negativt med biståndet.
Karl-Erik Svartberg läser upp en dikt av Stig Dagerman. Jag har också
Stig Dagermans bok i bokhyllan hemma, även om jag inte kan deklamera så
fritt ur dikterna som Karl-Erik Svartberg gör. Det hela gick ut på att vi skulle
främja förståelse och inte föra vidare fördomar.
Jag kunde i mitt anförande här i dag ha tagit upp en massa av de galenska-
per i fråga om biståndet som har förekommit och som har beskrivits i pressen
bara under år 1994. Jag har valt att inte ta ett enda sådant exempel. Det kan
också vara ett sätt att visa att jag inte väljer konfrontation. Galenskaperna
får stå för sig själva, och Expressens och Aftonbladets reportrar får stå för
sina uppfattningar.
Karl-Erik Svartberg nämner den nya partiledningen och säger att jag
skulle främja den. Men jag får säga att jag har så litet inflytande där att jag
egentligen inte vet vilket beteende jag skall inta för att främja Karl-Erik
Svartbergs intressen bäst.
Karl-Erik Svartberg kommer in på ett kronresonemang och resurserna i
Sverige kontra resurserna i u-länderna. Det är väl riktigt att ta upp det reso-
nemanget. Vi skall inte föra en flyktingdebatt nu, men vi kan titta på kostna-
derna och var pengarna gör mest nytta. 1992 var FN:s kostnad 2:60 kr per
dygn i Jugoslavienområdet. I Sverige var kostnaden drygt 200 kr. Jag tycker
att det är väldigt bra att vi ser till att svenska skattebetalares pengar gör så
stor nytta som möjligt.
Anf. 45 KARL-ERIK SVARTBERG (s) replik:
Fru talman! Det räcker inte att ha Stig Dagermans bok med dikten En
broder mer i bokhyllan, utan man måste ha dikten i hjärtat, oavsett vilka
formuleringar man använder.
Det som Lars Moquist säger om kostnaderna för flyktingarna är märkligt.
Ja, vi har kostnader för flyktingarna här. Ni vill skära ner de kostnaderna,
därför att ni tycker att flyktingarna skall vara i sitt närområde. Men ni vill
ju skära ner kostnaderna där också! Hur skall ni ha det egentligen?
Anf. 46 LARS MOQUIST (nyd) replik:
Fru talman! Nu skall vi inte föra en flyktingdebatt, men jag vill påpeka att
FN:s policy är att se till att lägga största möjliga hjälp i närområdet. De re-
surser som används skall ju komma länderna och människorna till godo så
gott det går. Stoltenberg uttalade när han var FN:s flyktingkommissarie, att
om vi tar emot flyktingar från närområdet motverkar det möjligheterna att
ta emot dem som är verkliga flyktingar, dvs. de som är kvotflyktingar.
Anf. 47 TALMANNEN:
Jag instämmer i Lars Moquists uttalande att detta inte är en flyktingde-
batt - detta är en debatt om internationellt utvecklingssamarbete.
Anf. 48 KARL-ERIK SVARTBERG (s) replik:
Fru talman! Ja, det är det. Men det hör ihop. Det är bl.a. människorna i
tredje världens länder som sätter sig i rörelse därför att deras levnadsförhål-
landen är så svåra som de är, på grund av fattigdom eller på grund av krig.
När Lars Moquist då förde in flyktingarna i debatten ansåg jag att det var
nödvändigt att korrigera vad han sade; eftersom Ny demokrati vill skära ned
anslagen både här hemma och där nere talar nydemokraterna här med
dubbla tungor.
För övrigt, fru talman, tycker jag liksom Alf Wennerfors att Lars Moquist
som person är mycket trevlig och trivsam, men hans åsikter gillar jag inte.
Anf. 49 INGER KOCH (m):
Fru talman! Arbetet för demokrati och för mänskliga rättigheter utgör en
viktig del i dialogen med våra biståndsländer. Som ett av huvudmålen för det
svenska utvecklingssamarbetet har det legat till grund för bedömningen av
ländernas utvecklingspolitik. Vid fördelningen av biståndsmedlen är motta-
garländernas vilja och förmåga när det gäller agerandet för demokrati och
respekt för mänskliga rättigheter av avgörande betydelse.
I förhandlingarna med samarbetsländerna kommer också undertecknan-
det av överenskommelser om efterlevnaden av internationella konventioner
om skydd för mänskliga rättigheter att vägas in och tillmätas stor betydelse.
I förändringsarbetet inom det svenska biståndet har demokratimålet en
Prot. 1993/94:94
22 april 1994
Internationellt
utvecklings-
samarbete
4 Riksdagens protokoll 1993194. Nr 94
Prot. 1993/94:94
22 april 1994
Internationellt
utvecklings-
samarbete
50
central roll. SIDA har därför av regeringen fått i uppdrag att för vaije pro-
gramland utarbeta en handlingsplan för hur en demokratisk samhällsutveck-
ling och respekten för de mänskliga rättigheterna bäst kan stödjas.
Dagens debatt visar att vi alla är överens om att det är inorri ett demokra-
tiskt styrelseskick som medborgarna har de bästa möjligheterna att forma
sitt samhälle - ett samhälle som värnar om rättsstaten och där yttrandefrihet,
politisk pluralism och flerpartisystem kan utvecklas.
I delar av Afrika går utvecklingen mot ökad demokrati, och i Latiname-
rika styrs i dag nästan samtliga länder av civila regeringar. Även de fattigaste
länderna i Asien befinner sig i ett demokratiskt uppbyggnadsskede. Allt fler
av världens länder styrs redan av parlament som utsetts av folken i fria val,
och andra håller på att förbereda sig för detta. Det är därför viktigt att hos
hela befolkningen skapa ett förtroende för själva den demokratiska proces-
sen och förståelse för demokratins villkor. Ländernas invånare måste kunna
lita på att valen verkligen är fria och rättvisa. Annars respekteras inte heller
valresultatet och valutgången.
Det finns också i dag ett stort och ökat behov av internationell övervak-
ning av val i skilda länder och världsdelar. Inrättandet av ett internationellt
institut för valövervakning och stöd till valprocesser, som föreslås av den ut-
redning som regeringen tillsatt och som biståndsministern nyss redogjorde
för, har därför tilldragit sig stort internationellt intresse och stöd. Att även
FN:s generalsekreterare stöder tanken på ett sådant fristående institut är po-
sitivt. Han har ju också lovat att verka för att det kommer till stånd.
Även svenskt tekniskt stöd i samband med allmänna val, bl.a. i form av
stöd till valförberedelser och valövervakning, efterfrågas alltmer av utveck-
lingsländerna och av FN. Vid valen i Sydafrika nästa vecka kommer t.ex. ett
stort antal svenska valobservatörer att delta. Det är viktigt att vi har bered-
skap för att i större utsträckning än tidigare bidra till detta.
Fru talman! Även vid uppbyggandet av ett nytt rättsväsende, innefattande
domstolar och civilpolis, måste invånarna kunna lita på att detta är ett instru-
ment för att stärka och skydda den enskilde mot övergrepp från staten och
från andra medborgare. I de tidigare totalitära regimerna var ju dessa insti-
tutioner ett medel för att förtrycka folket och hålla det under kontroll. Om-
fattande utbildningsinsatser behövs för att skapa detta förtroende, och här
kan Sverige genom sitt bistånd för demokrati och mänskliga rättigheter spela
en viktig roll.
Ett fortsatt stöd till olika internationella, regionala och nationella organi-
sationers verksamheter för att sprida kännedom om mänskliga rättigheter
och stöd till fristående, enskilda organisationer som bevakar regeringarnas
uppträdande och praktiskt bistår politiskt förföljda med bl.a. rättshjälp är
också en mycket angelägen uppgift.
Att hjälpa de framväxande demokratierna i utvecklingsländerna att bygga
upp sina rättsväsenden, innehållande bl.a. lagar som reglerar äganderätten
och lagar som inom olika områden stärker den enskildes ställning i samhäl-
let, är en viktig uppgift för svenskt bistånd.
Fru talman! I den extra bilagan till Utrikesdepartementets avsnitt av bud-
getpropositionen redogörs på ett överskådligt och lättillgängligt sätt för alla
de insatser som Sverige redan gör inom ramen för biståndet - för att stödja
och stärka uppbyggandet av ett demokratiskt samhällsliv med de institutio-
ner och regelverk som behövs och för att forma och upprätthålla rättsstaten.
Att genom en ständig och fördjupad dialog med det svenska biståndets mot-
tagarländer diskutera hur vi även i framtiden bäst kan stödja dessa länder i
den fortsatta demokratiprocessen är nödvändigt.
Fru talman! Jag yrkar bifall till utrikesutskottets hemställan i betänkande.
Anf. 50 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp):
Fru talman! Det skulle vara mycket lätt att måla upp en dyster framtids-
bild. Det finns ju så många hot inför framtiden. Det är också risk att hopplös-
heten breder ut sig inför dessa hot. Vattnet tar slut i många områden. En del
påstår att det är vår nästa stora krigsorsak. Befolkningsexplosionen har vi
berört här i dag. Andra stora frågor är miljön, ökenspridningen, osv. Svårig-
heterna kan tyckas oöverstigliga.
Denna dystra framtid är vad kommande generationer har att se fram
emot. Men jag tror att det är viktigt att man också ser på de möjligheter som
finns. I dag får jag en känsla av att t.o.m. biståndet ibland blir syndabock i
det här sammanhanget. Även SIDA - ibland särskilt SIDA - får vara något
slags syndabock.
När man lyssnar på vissa debattörer kan man få uppfattningen att eländet
i världen beror på just hjälpverksamheten, på biståndet och på biståndsarbe-
tarna. Jag har här ett urklipp ur en av de tidningar som finns hemma i mitt
län. Där formulerar sig en av tidningens medarbetare på det här sättet:
”Biståndspolitiken har haft klart rasistiska drag som först på senare år bör-
jat dämpas. — Biståndet byggde på den uppriktiga - men naturligtvis aldrig
uttalade - tron att mottagarna hade outvecklade hjärnor som Sida emellertid
raskt kunde åtgärda medelst svenska skrivböcker och utsända ingenjörer.
Miljarder kronor pumpades in i idiotiska projekt som skulle demonstrera vår
genialitet.”
Sådant skriver alltså skribenter i seriösa tidningar i dag 1994.
Karl-Erik Svartberg sade att många odlar fördomar om biståndet. Det
görs både i och utanför denna kammare. Karl-Erik Svartberg tillhör dem
som under årens lopp har ställt sig i denna talarstol och i många andra talar-
stolar för att försvara biståndet. Det har han gjort också i dag. Om jag förstår
saken rätt är detta hans sista biståndsdebatt i det här sammanhanget. Jag
skulle vilja tacka Karl-Erik Svartberg för alla kloka ord som han har sagt i
denna kammare. Jag vet att Karl-Erik Svartberg, när han går över till en
verksamhet utanför det här huset, i sin fortsatta gärning blir en bra ambassa-
dör för svenskt bistånd. Karl-Erik Svartberg skall ha tack.
Vi får inte glömma historien bakom situationen i många av de biståndslän-
der som vi arbetar med. Det är fråga om gamla kolonier som har blivit ut-
sugna. Det tar naturligtvis tid att komma till rätta med de skador som har
uppstått. Låt oss ha realistiska förväntningar på vad biståndet kan uträtta!
Låt oss vara litet ödmjuka när vi för fram kritik!
Det görs onekligen ett och annat misstag också här hemma i Sverige när
det gäller ekonomi och utveckling. Det sker trots att vi har hög utbildning,
god infrastruktur och borde ha helt andra förutsättningar. Vi gör gigantiska
misstag i Sverige. Jag kan nämna som exempel hur det en gång i tiden var
Prot. 1993/94:94
22 april 1994
Internationellt
utvecklings-
samarbete
51
Prot. 1993/94:94
22 april 1994
Internationellt
utvecklings-
samarbete
52
med varven. Vi pumpade in miljarder. Jag kan nämna Stålverk 80, Volvos
nya fabrik som skulle bli så bra men som inte har kommit i produktion och
bankernas misshushållning på senare tid.
Om liknande situationer skulle uppstå i ett biståndsland blir kritiken
enorm. Det kan vara på plats med litet självrannsakan.
Vi skall komma ihåg att biståndet ges till de länder där fattigdomen är som
störst. Det är själva poängen med biståndet. Biståndet behövs mest där det
är minst effektivt. Det blir följden av det hela. Biståndet skulle naturligtvis
fungera bäst där det behövs minst. Där finns ju andra förutsättningar. Men
så fungerar det inte.
Detta är den miljö som biståndsarbetare verkar i, och det är utgångsläget
för t.ex. SIDA:s, BITS, SAREC:s och SwedeCorps verksamhet. Detta är
vardagen för frivilligorganisationernas alla uppoffrande biståndsarbetare.
Det yttersta syftet med biståndet är att göra det överflödigt. Det kommer
naturligtvis att ta tid. Målet är att ersätta biståndet med sedvanligt ekono-
miskt samarbete. Målet är naturligtvis att biståndet skall vara 0 %, som Lars
Moquist sade när han läste ett citat ur Svenska Dagbladet. Vi ser alla fram
emot den dag då det skulle kunna vara så.
Knappast någon gång tidigare i historien har så många länder samtidigt
genomgått så stora och omvälvande förändringar som i dag. Dessa föränd-
ringar kan göra att fattigdomen minskar och att välfärden ökar.
Centralstyrd planekonomi håller på att bli en parentes, och övergången
till marknadsekonomi sker nu snabbt på många håll i världen - i land efter
land.
En ökad förståelse och kunskap om mänskliga rättigheter sprider sig
också, även om införandet av demokratiska styrelseskick tar tid. Vår kun-
skap om hur vi kan bidra till bättre förhållanden i världen ökar också. Både
det internationella och det svenska biståndet genomgår kontinuerliga för-
ändringar, och man drar slutsatser av både misslyckade insatser och vunna
segrar.
Det är hög tid att ge en motbild till den negativa bild av tillståndet i världen
och biståndets roll som alltför ofta målas upp. Dess bättre är det inte svårt
att med hjälp av fakta ge en mer positiv och hoppfull bild av världen. Det är
viktigt att lyfta fram det positiva som sker. Vi får inte tappa det perspektivet
bara för att vi lever i en ofullkomlig värld.
Det sägs ibland att hälsan tiger still. Så är det också i dessa sammanhang.
Det som lyckas behöver man inte tala så mycket om.
Biståndet är till för att stärka de positiva krafter som finns, och det bidrar
till att stimulera u-ländernas egna ansträngningar för att minska fattigdo-
men. Det finns nu många bevis för att biståndet når fram och ger resultat.
Låt mig bara ge några exempel:
Sedan 60-talet har medellivslängden i u-världen ökat från 40 år till 63 år.
Det är en dramatisk förändring. Dödligheten bland barn under fem år har
halverats sedan 60-talet.
På 70-talet hade 10 % av u-ländernas landsbygdsfamiljer tillgång till rent
vatten. 1 dag har nära 60 % rent vatten. Vad betyder inte det för människors
hälsa och livskvalitet? Sedan 70-talet har antalet analfabeter i u-länderna
minskat med 25 %.
Jag är övertygad om att detta inte skulle ha skett på så kort tid utan bistån-
dets medverkan. De insatser som vi har gjort har gett resultat.
Det går naturligtvis inte att exakt säga vad biståndet har betytt i samman-
hanget. Det finns många andra faktorer. Ländernas utveckling beror i stor
utsträckning på andra och mycket starkare faktorer. Den beror på krig, na-
turkatastrofer, landets egen ekonomiska politik, m.m. Biståndet är bara en
liten del av allt som styr ett lands framtid. Låt oss vara medvetna om det!
Låt oss ha det framför ögonen när vi diskuterar biståndet!
Jag ser att tiden går. Jag skall inte förlänga debatten, men jag skulle kunna
ge många exempel. Jag skulle kunna tala om förvaltningsbiståndet och om
Sydafrika, som vi har hört talas om i dag och där man nu går till val. Där har
vi gjort insatser. När det gäller kvinnobiståndet finns det många exempel på
lyckade projekt och lyckat arbete.
Det är som sagt inte svårt att finna exempel på att biståndet gör nytta och
kommer de fattiga till godo. Inte heller är det svårt att finna exempel på regi-
mer och stater där det verkligen börjar gå framåt. Biståndet behövs alltjämt
för att ge fattiga människor en möjlighet till ett värdigt liv och för att stärka
u-ländernas förmåga att ta sig ur fattigdomen.
Våra barn och barnbarn får betala, sade Lars Moquist tidigare. Jag tänkte
då på den svenska statsskulden. Notan blir oerhört hög för våra barn och
barnbarn om vi som nu har ansvar för utvecklingen, t.ex. här i riksdagen,
inte investerar i framtiden i form av bistånd.
Jag har själv barnbarn. Min mor är 88 år och mycket pigg. Om mitt barn-
barn lever lika länge som min mor är vi framme vid år 2080. Det räknade
jag ut häromdagen. Vi planerar nu för våra barnbarn. De skall leva år 2080.
För att de skall ha en dräglig tillvaro fordras det att vi satsar på bistånd.
Anf. 51 NILS T SVENSSON (s):
Herr talman! Debatten här visar att det svenska biståndet i dag utgör en
mycket omfattande verksamhet och att huvuddelen av vårt bistånd är inrik-
tat på de fattigaste länderna. Syftet med det långsiktiga stödet till u-länderna
är att medverka till en stabil utveckling. Därför bör man inte lämna länderna
åt sig själva så snart en ekonomisk utveckling kommer i gång. Därav följer
att vi även bör ge bistånd till länder som redan har kommit en bit på väg i
sin utveckling. Vi bör också medverka till att u-länderna på sikt integreras i
världsekonomin. Det ställer i sin tur krav på att vi anpassar biståndsverksam-
heten till de enskilda ländernas skilda förutsättningar. Man bör då särskilt
beakta två aspekter.
Vi bör arbeta för att länderna själva skall ta ett allt större ansvar för den
utvecklingsverksamhet som erhåller stöd. Det motverkar biståndsberoen-
det. Ju högre utvecklingsnivå, desto större krav kan man ställa på landet. Vi
bör också se till att finansieringsvillkoren i biståndet anpassas till de enskilda
u-ländernas utvecklingsnivåer. Bistånd i låneform bör vara en naturlig del av
en sådan anpassning av biståndsgivningen. Lån, snarare än gåvor, är särskilt
lämpligt för vissa projekt. Det gäller inte minst infrastrukturprojekt, som
efter färdigställandet ger mätbara inkomster till landet och till den institution
eller myndighet i landet som ansvarar för projektet i fråga.
Inom det svenska biståndet har vi i dag de s.k. u-krediterna. De är till-
Prot. 1993/94:94
22 april 1994
Internationellt
utvecklings-
samarbete
53
Prot. 1993/94:94
22 april 1994
Internationellt
utvecklings-
samarbete
54
gängliga för lånefinansiering av infrastrukturinvesteringar. I budgetproposi-
tionen har man föreslagit att ett begränsat utrymme skall skapas för s.k. bi-
ståndskrediter. När det gäller det här förslaget att införa ett biståndskreditsy-
stem på försök i två år, har vi i en socialdemokratisk motion sagt att frågan
visserligen har utretts men att remissinstanserna inte fick särskilt lång tid på
sig att svara. Detta förslag berör också i hög grad frågan om biståndsmyndig-
heternas framtida roller. Den frågan är nu föremål för särskild utredning. Vi
tycker emellertid att det finns ett flertal intressanta aspekter i förslaget om
biståndskrediter. Vi är således allmänt positivt inställda till biståndskrediter,
men vi tycker att det bör finnas ett bättre underlag innan man inför ett sådant
system.
Systemet med u-krediter har genom åren behandlats återhållsamt inom
biståndsverksamheten. Anslaget har uppgått till i genomsnitt 400 miljoner
kronor per år, dvs. några få procent av biståndsanslaget. Totalt har 4,4 mil-
jarder kronor anvisats sedan 1981. Dessa medel har resulterat i en utlåning
på 12 miljarder kronor för finansiering av investeringar i högt prioriterade
infrastrukturprojekt i ett trettiotal länder. Svenska företag har därmed kun-
nat leverera för 18 miljarder kronor till de aktuella projekten.
På grund av u-kreditsystemets flexibilitet kan Sverige gå in med stöd till
projekt som är strategiska för ett u-lands utveckling utan att därmed binda
upp sig för fortsatt bistånd på samma nivå.
Jag vill peka på fördelar med finansiering av infrastrukturinvesteringar.
Uppbyggnad av infrastrukturen är av vital betydelse för att all annan samhäl-
lelig verksamhet skall kunna fungera. Det är dock, som vi vet, kostsamt. Det
krävs ofta utländsk kompetens, teknologi och finansiering för att en sådan
uppbyggnad skall kunna komma till stånd.
En annan fördel är att uppbyggnad av infrastruktur har ett högt teknikin-
nehåll som, jämfört med andra behov i u-länderna, är mindre beroende av
djupa insikter i andra länders kulturella och sociala förhållanden. Jag tror att
det finns anledning att reflektera en del över förutsättningarna för utländska
biståndsgivare att lämna ett relevant utvecklingsbistånd till olika ändamål i
u-länderna. Internationellt använd teknik för infrastruktur torde vara lättare
att förmedla än stöd. Stödet påverkar och kräver medverkan av enskilda
människor på ett sätt som vi har begränsade möjligheter att leva oss in i.
Ytterligare en fördel är att om ländernas politiska och ekonomiska förhål-
landen förändras till det sämre, finns den med bistånd uppbyggda infrastruk-
turen kvar. Med relativt begränsade medel kan den ofta underhållas och
fortsätta att vara till gagn för landets befolkning.
Jag anser därför att vi skall fortsätta med och även utöka vårt stöd till upp-
byggnad av infrastrukturen i u-länderna. Behovet på det här området torde
med stor sannolikhet öka i takt med att många u-länder har påbörjat en sane-
ring av sina ekonomier. För att en ekonomisk tillväxt skall bli uthållig och
på sikt kunna höja levnadsstandarden i u-länderna behövs omfattande sam-
hälleliga investeringar i energiutbyggnad, transportsystem och telekommu-
nikationer.
Miljövård är ett annat angeläget område där investeringsstöd genom
mjuka lån är viktiga. U-länderna efterfrågar alltmer hjälp till utbyggnad av
reningsanläggningar och för införande av en miljövänlig teknologi. Här ut-
gör u-krediterna en utmärkt möjlighet att lämna svenskt stöd till viktiga mil-
jövårdande åtgärder. Infrastruktur och miljövård är områden där Sverige
har, internationellt sett, framstående teknik och kunskap. Jag tycker därför
att vi bör se till att det finns tillräckliga biståndsmedel för att möta den efter-
frågan på stöd som kan förväntas och samtidigt utnyttja de fördelar som lig-
ger i att vi i Sverige har väl utvecklad kompetens och erfarenhet att ställa till
förfogande. För det ändamålet är en fortsatt utveckling av u-kreditsystemet
och även av annat slags kreditgivning angelägen.
Jag instämmer i de yrkanden som Kristina Svensson tidigare har framfört.
Anf. 52 BERTIL PERSSON (m):
Herr talman! Den här debatten visar vilken vikt vi alla lägger vid att vi får
ett bra och effektivt bistånd. Jag vill uttrycka en betydande optimism vad
gäller möjligheten att också få ett effektivt bistånd. I Stilla havs-Asien har
vi sett hur land efter land har utvecklats från absolut fattigdom till ett relativt
välstånd under loppet av en enda generation, dvs. under 20-30 år. Det är
exempel som, med riktiga insatser från vår sida, kan upprepas på andra håll
i världen.
Det finns drygt en miljard fattiga människor. 40 % av de fattiga bor i Stilla
havs-Asien. Där får man fem dollar per invånare i bistånd. Där har man fått
en mycket snabb tillväxt. Det är alltså ett av exemplen. I Kina har man vis-
serligen gått över till marknadsekonomi och därigenom fått en snabb till-
växt. Där har man dock kvar en enpartidiktatur precis som i Vietnam. Ut-
vecklingen i Stilla havs-Asien ser mycket lovande ut, bortsett från demokra-
tisidan. Men även därvidlag kommer nog problemen att lösas successivt.
I Sydasien bor 30 % av de fattiga. Där får man också 5 dollar om året per
invånare. Det är länder där feodalismen och den demokratiska socialismen
hållit tillbaka utvecklingen väldigt länge men där man nu faktiskt är på väg
upp, även om det är svårt att säga om tillväxten verkligen kommer att förbli
uthållig.
Mellanöstern och Nordafrika är de områden som får mest bistånd. Där
bor 6 % av de fattiga, men man får 60 % av biståndet, eller 40 dollar per
invånare. Det är i många fall länder som har stora oljeresurser, får mycket
bistånd men som hämmas dels av den arabiska socialismen, dels av den mus-
limska utvecklingsfientligheten. Men här finns resurser för att få en utveck-
ling, om man kan få en vettig politisk lösning.
I södra Afrika bor 14 % av de fattiga. Man får 35 dollar per invånare i
bistånd. Här har man ett tungt arv av kolonialism och senare socialism. Men
man kan hoppas att ett demokratiskt Sydafrika möjligen blir den motor som
kan dra i gång en tillväxt även i den regionen.
I Latinamerika bor 10 % av de fattiga, och biståndet totalt är 11 dollar per
invånare. Det var tidigare mycket rika länder. Uruguay och Argentina hörde
mellan världskrigen till världens fem rikaste länder. Men där har statsfixe-
ring och en omfattande statsekonomi hämmat utvecklingen och lett till en
direkt tillbakagång. Det här är länder med väldigt goda naturförutsättningar.
Dessa länder var tidigare en tidsinställd bomb för hela den finansiella sek-
torn i världen men har nu generellt - det finns undantag - blivit magneter
Prot. 1993/94:94
22 april 1994
Internationellt
utvecklings-
samarbete
55
Prot. 1993/94:94
22 april 1994
Internationellt
utvecklings-
samarbete
56
för internationellt kapital. Mot denna bakgrund kan vi konstatera att man
bör försöka nå en tillväxttakt på 8-10 % per år.
Av exemplet Stilla havs-området kan man lära läxan att vad som behövs
är demokrati med flerpartisystem, respekt för mänskliga rättigheter och
marknadsekonomi samt en tillväxt som blir uthållig.
Enligt min uppfattning är det viktigaste vi kan göra för dessa länder att
erbjuda dem möjligheter till frihandel. Handelsvolymen i de här länderna är
tio gånger större än biståndsvolymen. Jag tror därför att det är väldigt viktigt
att vi ger dem möjlighet att bygga upp det jag talade om. Vi behöver hjälpa
fram marknadsekonomin genom att stödja tillkomst av börsverksamhet,
banksystem. Det är viktigare än de direkta företagsstöden. Vi behöver
hjälpa dem att bygga upp ett rättssamhälle med lagstiftning, domstolar och
skatteväsende. Vi behöver hjälpa fram demokratin och hjälpa till med ut-
bildning men också att skapa en fri press. I det fallet tror jag att man må-
hända som Tyskland snarare skall gå till väga genom stiftelser än genom di-
rekt statligt stöd.
Det är viktigt att stödet når människorna. Jag tror, till skillnad från en del
talare här, att katastrofstöd är väldigt viktigt. Men det är också viktigt att
man t.ex. vid skördekatastrofer ersätter den skörd som faller bort men sedan
inte fortsätter med att slå ut det interna jordbruket. Det fordrar ett mycket
försiktigt handlag.
Det är viktigt att skapa basal utbildning och basal hälsovård i dessa länder
för att ge ett bra stöd direkt till människorna. Här tror jag NGO, Non-Go-
vernmental Organizations, har en mycket större roll i framtiden är de har i
dag. Jag tror att man successivt mer och mer kommer att gå över till ett be-
ställar-utförar-förfarande, där UD och ambassaderna köper upp insatserna
och sedan utövar kontroll.
Det är viktigt att vi ställer krav - det har sagts här många gånger - på de-
mokrati, marknadsekonomi, mänskliga rättigheter och att vi ingriper med
kraft när det förekommer grövre korruption. Själv tror jag - det är min per-
sonliga åsikt - att det ibland är bättre att en korrupt regering faller än att
man håller den vid liv till skada för folket under många år.
Skuldlättnad har vi talat mycket om. Jag tror att det är alldeles speciellt
viktigt att kunna hjälpa till med skuldlättnader när en korrupt regim har fallit
och en ny regim skall träda till och försöka städa upp situationen. Då tror
jag att det är av mycket stor betydelse att man slipper ha en alltför stor skuld-
börda efter den tidigare regimen.
Befolkningsfrågan är viktig. Befolkningsökningen är det största hot vi har
mot miljö och välfärd i framtiden. Här är det viktigt att dels slå vakt om kvin-
nornas ställning och utbildning, dels också hjälpa till med insatser på famil-
jepianeringsområdet inklusive säkra och legala aborter.
De insatser som vi gör direkt är att stötta upp småföretagen - det är där
tillväxten skapas initialt - stödja jordbruket, hjälpa med utbildningen och
bygga upp infrastrukturen. Där tror jag att vi gör de viktigaste insatserna på
vatten-, el-, avlopps- och vägsystemen. Det är dessa delar av infrastrukturen
som är svåra att finansiera därför att de ofta inte ger någon avkastning.
Jag vill sluta med att säga att biståndet är och skall vara oljan i motorn och
inte bensinen i tanken. Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Anf. 53 FANNY RIZELL (kds):
Herr talman! Respekten för mänskliga rättigheter är en naturlig följd av
den kristdemokratiska människosynen. Det är en tidlös idé och för många
så självklar att det tycks onödigt att ständigt påminna om den. Men kampen
för den upphör aldrig. Därför måste vi ständigt påminnas och påminna om
den. Om det verkar någorlunda självklart i Västeuropa är det inte så i stora
delar av världen. Mänskliga rättigheter är grunden för det civila samhället
och därmed för bestående utveckling.
Jag är glad att kunna konstatera att ”biståndsdepartementet” medvetet
och konsekvent hävdat mänskliga rättigheter och att man genom utform-
ningen av biståndet har stimulerat det internationella utvecklingssamarbe-
tet.
Vi har talat mycket om fattigdomsinriktat bistånd, och det är viktigt och
riktigt. Men det innebär också svårigheter - som Karl-Göran Biörsmark på-
pekade. De fattiga länderna är också fattiga på förutsättningar. Det finns
inte heller så mycket att stimulera, och ändå är det stimulans som krävs.
För den fattiga u-landskvinnan och hennes mer än 600 miljoner medsyst-
rar runt om i världen är mänskliga rättigheter en livsnödvändighet. För de
länder där dessa kvinnor lever är det en fråga om social och samhällelig över-
levnad om kvinnans situation förbättras eller ej.
Som situationen ser ut i dag står kvinnorna för merparten av hushållens
försöijning, trots att de i stor utsträckning förvägras utbildning och sjukvård.
På toppen av detta kommer den prenatala könsdiskrimineringen. Fosterdia-
gnostik där man sorterar bort döttrar, sämre vård till flickor m.m. har inne-
burit att det saknas flera hundra miljoner kvinnor i dag. De demografiska
och sociala konsekvenserna är oöverblickbara.
En liten del av den rika världens bistånd går till familjeplanering, trots att
detta är effektivt bistånd ur både humanitär och ekonomisk synpunkt.
500 000 kvinnor dör varje år av komplikationer vid graviditet eller av förloss-
ningskomplikationer.
De flesta aborter är illegala. Det är få länder som har fri abort. Många
länder anser dessutom att abort är ett brott mot de mänskliga rättigheterna.
Eftersom en majoritet av världens länder uppfattar det som ett brott mot
mänskliga rättigheterna att stödja fri abort, tycker jag att utskottets formule-
ring är en aning olycklig. Jag yrkar bifall till reservation nr 6.
Trots de svåra tider som svensk ekonomi genomgår har klara förbättringar
genomförts inom det svenska biståndet. Trots förändringar i kvantitet har
man erhållit en ökad kvalitet. Att behålla kvantiteten, dvs. att ligga nära en-
procentsmålet, har emellertid visat sig vara svårt.
Trots allt tillhör Sverige en privilegierad del av vår jord. Vårt land tillhör
de rikaste länderna och de länder som har varit mest föskonade från krig och
katastrofer. Enligt FN tillhör Sverige den femtedel av jordens befolkning
som disponerar cirka fyra femtedelar av jordens inkomster. Av solidaritets-
skäl och rättviseskäl bör därför enprocentsmålet vara ett naturligt mål. På
sikt vill kds att målet höjs till 2 %.
Ytterligare ett skäl för att uppnå målet 1 % av BNI är att man då kan utöva
ett större inflytande vid ett EU-medlemskap. Social omsorg, miljö, industri-
ellt kunnande och även biståndspolitik är några områden inom vilka Sverige
Prot. 1993/94:94
22 april 1994
Internationellt
utvecklings-
samarbete
57
Prot. 1993/94:94
22 april 1994
Internationellt
utvecklings-
samarbete
58
definitivt kan bidra till att skapa ett bättre Europa. Genom att föregå med
gott exempel skulle Sverige tillsammans med t.ex. Nederländerna kunna
förmå övriga europeiska länder att öka deras biståndsandel av respektive
BNP från nuvarande 0,42 % till den av FN rekommenderade nivån 0,70 %.
En sådan höjning skulle för utvecklingsländerna innebära extra biståndsre-
surser värda åtminstone 100 miljarder kronor per år.
Jag talade tidigare om kvalitet. I debatten om biståndets effektivisering
finner man både förespråkare av landramar och dem som hävdar landstrate-
gins fördelar. Med facit i hand finner man att landramen i alltför stor ut-
sträckning har cementerat fast icke önskvärda strukturer i biståndsländerna
genom att behovet av reformer uteblir. I gengäld skall landstrategin uppfat-
tas som ett praktiskt uttryck för subsidiaritetsprincipen, dvs. en modell i bi-
ståndspolitiken som inte tar bort ansvarstagandet hos mottagarlandet. Vad
som händer är att det mellan biståndsgivare och mottagare etableras ett
mera jämställt samarbete med inriktning på effektivitet och resultat. Med
andra ord: Initiativet och beslutsfattandet är närmare behovet.
Ett annat uttryck för subsidiaritetsprincipen är den växande roll som de
enskilda och ideella organisationerna har fått. De har varit föregångare i bi-
ståndssammanhang - redan på 1800-talet började missionen sin verksamhet.
De ideella organisationernas lokala förankring ökar biståndsviljan och enga-
gemanget hos allmänheten. Men framför allt bedrivs deras arbete nära mot-
tagarna. De ideella organisationernas bidrag är ovärderligt och bör även i
fortsättningen öka i omfattning.
Anf. 54 KRISTINA SVENSSON (s) replik:
Herr talman! Jag vill bara markera att vi alla står bakom utskottstexten,
med undantag av kds representant i utskottet. Utskottet anser att kravet på
rätt till säker och legal abort skall drivas av Sverige vid befolkningskonferen-
sen i Kairo i september. I sin reservation säger kds att det skall finnas en
”möjlighet” till säker och legal abort. Det är en stor skillnad. Det är tråkigt
att kds inte ställer sig bakom majoritetsskrivningen i betänkandet. Jag vill
markera den skiljaktighet som föreligger.
Anf. 55 FANNY RIZELL (kds) replik:
Herr talman! Jag tror inte att skillnaden är så stor som den förefaller att
vara. När man arbetar i u-länder är det viktigt att man har den mjukare skriv-
ningen bakom sig. Kristina Svensson talade tidigare om att man skall visa
respekt för mottagarlandet, och det är det som det handlar om. Jag tycker
att man skall respektera andra länder. Ibland har man åsikter som strider
direkt mot u-ländernas kultur och traditioner, men i det här fallet är det vik-
tigt att lägga beslutet hos de kvinnor som anser att det är nödvändigt med
abort.
Anf. 56 KRISTINA SVENSSON (s) replik:
Herr talman! Fanny Rizells inlägg visar att kds inte anser att skillnaden är
så stor. Men då borde ni ha varit tydliga och ställt er bakom majoritetsskriv-
ningen, eftersom detta är en viktig fråga för oss att driva i Kairo. Genom er
skrivning i reservationen försvagar ni utskottets skrivning, samtidigt som ni
ställer er utanför. Det är bara att konstatera att ni har en annan hållning i
den här frågan.
Anf. 57 FANNY RIZELL (kds) replik:
Herr talman! Det är kanske är fråga om en grundläggande skillnad. Men
jag vill lägga beslutet hos kvinnan själv, och det tycker jag att Kristina Svens-
son inte borde motsätta sig. Det är svårt att driva denna fråga i andra länder.
Jag tycker att man skall ha respekt för ländernas egna kulturer. Vi kan dock
påverka, och detta är en mycket viktig del när det gäller att arbeta för mänsk-
liga rättigheter. Men formuleringen borde ha varit annorlunda. Vi skall inte
kräva rätt, utan vi skall kräva möjlighet. Jag vill att kvinnan på egen hand
skall besluta om abort. Så är det i Sverige och det bör vi också arbeta för i
de länder där vi verkar.
Anf. 58 MAJ-LIS LÖÖW (s):
Herr talman! Det råder inget tvivel om att det pågår något slags system-
skifte också på biståndspolitikens område. Det pågår ett systemskifte i den
inhemska organisationen av biståndsprocessen och ett systemskifte i dialo-
gen med u-länderna.
Det är självklart att metoder, inriktning och olika konkreta insatser måste
förändras tid efter annan. Det finns många exempel i svensk biståndshistoria
på att så har skett, både genom politiska initiativ och också genom att bi-
ståndsorganen, främst SIDA, har tagit initiativ till omorganisation och för-
ändring av biståndets metoder och innehåll. Att så inte skulle ha skett, dvs.
att man stelbent skulle ha trampat på i gamla hjulspår i ett enda stort miss-
lyckande, är en myt som gärna odlas. Det har här i dag talats mycket om
fördomar, men det odlas också myter i den biståndspolitiska debatten. Det
är en myt som odlas av dem som gärna vill ifrågasätta hela nyttan av bistån-
det. Jag tyckte också att det fanns en underton av denna myt i biståndsminis-
terns anförande.
Precis som Kristina Svensson sade tidigare i debatten är det ju vad som
händer i världen och vilka olika behov som finns som måste styra biståndet.
Ett bra exempel från den svenska biståndshistorien är att vi avsatte, och av-
sätter än i dag, stora belopp av biståndet till s.k. betalningsbalansstöd. Det
blev ett nytt inslag i biståndet som en logisk konsekvens av att skuldbördan
hos u-länderna blev en alltmer uppenbar och utvecklingshämmande faktor.
Detta är ju en synbar förändring från den ena biståndsbudgeten till den
andra som är lätt att peka på. Det har naturligtvis varit en ständigt pågående
process inom biståndsorganen, där man hela tiden vinnlagt sig om att utvär-
dera och dra lärdom. Förändringar och nya behov har hela tiden fått styra.
Ett bra exempel på detta är frågan om hur biståndet når kvinnorna. Det
gäller både biståndet som riktar sig direkt till kvinnorna och frågan om hur
vi integrerar kvinnornas och barnens behov inom olika sektorer av bistån-
det. Här har det uppenbarligen skett förändringar under det senaste årtion-
det - det är den tid som jag noga har följt detta och kan överblicka. Det har
varit en mängd stora eller små förändringar som det inte är så lätt att snabbt
sammanfatta. Men detta tydliggörs kanske bäst genom att det i dag inte finns
ett enda landprogram eller en enda sektor av biståndet som diskuteras i SI-
Prot. 1993/94:94
22 april 1994
Internationellt
utvecklings-
samarbete
59
Prot. 1993/94:94
22 april 1994
Internationellt
utvecklings-
samarbete
DA:s styrelse utan att man också belyser effekterna för kvinnor. Därmed
inte sagt att vi har gjort vad vi skall eller bör göra. Det finns säkert mycket
som återstår att göra, vilket jag tror kommer att framstå med all önskvärd
tydlighet både vid befolkningskonferensen i Kairo och så småningom vid
Kvinnokonferensen i Peking. Det kommer säkert också att framgå av den
översyn som departementetet nu förutskickat.
Jag är glad över att så många av herrarna i debatten här i dag har tagit upp
kvinnofrågan. Alf Wennerfors, som nu är på väg att gå ut ur kammaren, har
visat sig ha blivit en riktig kvinnokämpe i SIDA:s styrelse. Jag är också glad
att utskottet så tydligt ger Kvinnorådet, som är knutet till SIDA, sitt stöd i
betänkandet. Som framgår av betänkandet är jag ju något av en ”morsa” -
för att inte säga mormor snart, eftersom både Kvinnorådet och jag börjar
bli till åren komna - till att Kvinnorådet bildades en gång i tiden. Det är
självklart att man efter cirka tio år böljar fundera över rådets både politiska
och organisatoriska roll. Men jag tycker att jag i dag har stöd i utskottsbetän-
kandet för att det vore utomordentligt märkligt om det inte skulle visa sig
att Kvinnorådet behövs på ett eller annat sätt.
Herr talman! Jag anmälde mig faktiskt till talarlistan för att tala om någon-
ting helt annat än vad jag nu har gjort. Det här är något som har runnit till
medan jag har lyssnat på debatten. Jag hade för avsikt - och jag skall också
mycket kort försöka göra det - att peka på två lokala konflikter som inte har
så mycket med pengaanslagen att göra men som behandlas i utskottsbetän-
kandet. Det är två politiska konflikter som äger rum på var sin sida av Atlan-
ten, Cuba och Västsahara. Det är inte så mycket man i dag kan göra med
svenska biståndspengar för att lösa problemen. Inte desto mindre viktigt är
det ändå med ett svenskt agerande. Vi har en moralisk och humanitär plikt
att agera politiskt i olika internationella forum för att lösa konflikterna.
De två konflikterna har inte så många likheter, men de har det gemensamt
att det är en starkare nation i grannskapet som anser sig ha rätt att blanda
sig i och bestämma över ett litet folks framtid. För Sverige, vars främsta driv-
kraft i internationellt agerande alltid har varit små nationers rätt till frihet
och självbestämmande, är det naturligt att uppmärksamma denna fråga.
Detta lilla folk - det västsahariska - som har drivits ut till en del av den
algeriska öknen och vars förmåga att kämpa och överleva, där man inte an-
nat kan än beundra, har fått sin framtid blockerad av Marocko. Marocko är
ett land som till yttermera visso kommer i åtnjutande av svenska u-krediter.
Om det är någonstans vi borde villkora biståndet så är det väl här, med kopp-
ling till att man verkligen medverkar till att FN:s ansträngningar för att få i
gång en folkomröstning och en lösning på konflikten kommer till stånd.
Det är också bra att utskottet så tydligt tycks dela uppfattningen att vi
måste säkra kanaler för att fortsätta det humanitära biståndet till Polisario.
Slutligen, herr talman, frågan om Cuba - denna sista rest av USA:s gamla
svårbegripliga bakgårdspolitik i Mellan- och Sydamerika. Jag tänker inte dis-
kutera kraven på ökat samarbete med Cuba, vilket också tas upp i betänkan-
det. Jag tänker inte heller diskutera utvecklingen av demokrati och mänsk-
liga rättigheter på Cuba utan bara peka på det faktum att USA:s embargopo-
litik, som det heter i utrikesutskottets betänkande, enligt min och mångas
60
mening helt och hållet motverkar sitt syfte, förutsatt att syftet nu skulle vara
att verkligen få till stånd en demokratisk utveckling på Cuba.
Det är obegripligt att man kan tro att demokrati kan tvingas fram genom
att dels försöka svälta ut ett folk, dels göra allt för att isolera detta folk från
omvärlden. Inte ens exilkubanerna, de s.k. dissidenterna, tror på detta.
Lyckligtvis växer opinionen både inom och utanför USA. Vi har blivit mer
aktiva och Sverige har också aktivt deltagit i omröstningar i FN mot USA-
embargot. EG-kommissionen har också till USA riktat stark kritik mot
detta. Inom Amerika finns en organisation som heter Interamerican Dia-
logue, som leds av förre försvars- och justitieministern Elliot Richardson.
Han hävdar att ”USA:s sanktionspolitik är otidsenlig, onödig, skadlig och
kanske farlig”. Han säger också att man i stället borde ”aktivt främja det fria
flödet av information och idéer till det kubanska folket”.
Som sagt växer lyckligtvis opinionen både inom och utanför USA. Kanske
kan Clintonadministrationen lösa upp denna gamla knut liksom man nu änt-
ligen kommit ur blockeringen gentemot Vietnam. Men då krävs det ytterli-
gare ett aktivt agerande från den internationella opinionen.
Hen talman! Jag vill med detta inlägg bara understryka hur viktigt det är
att Sverige deltar i den internationella opinionsbildningen.
Anf. 59 BERITH ERIKSSON (v):
Herr talman! Inledningsvis vill jag säga att jag ställer mig bakom Maj-Lis
Lööws anförande angående Cuba och Västsahara, som jag tycker var väldigt
bra. I övrigt skall jag i mitt anförande ta upp katastrofbiståndet och bistånd
för demokratiutveckling.
Herr talman! Vi lever alla på samma planet. Endast om vi inser att vi glo-
balt är beroende av varandra och att vi har ansvar för varandra, kan vi bygga
en bättre och mer rättvis värld. Det var som ett hån att i dag i kammaren
lyssna till Ny demokratis representanter som i sina krav på nedskärningar i
biståndet hänvisar till Sveriges dåliga ekonomi. Trots ett växande behov av
en mer rättvis fördelning av jordens resurser tycker Ny demokrati att vi inte
ens skall dela med oss av smulorna från vårt rika bord.
I samband med frågan om katastrofbiståndet vill jag uttala min undran
över utskottsmajoritetens betänkande och biståndsministerns anförande här
i dag, där man påpekar att det från katastrofbiståndet behövs och kommer
att behövas stora insatser till Bosnien när den fruktansvärda mardrömmen
där är slut. Hur kan man med denna insikt samtidigt skära ned katastrofbi-
ståndet med 10 miljoner kronor? Skall de övriga länderna, som nu har fått
del av Sveriges katastrofbistånd, betala för denna snålhet?
Mycket av vårt katastrofbistånd har ju gått genom FN. Även om man vet
att FN:s styrka, effektivitet och handlingskraft är just så stor som FN:s med-
lemsländer medger, kan vi nu bevittna FN:s svagheter i samband med hän-
delserna i Gorazde, där det gäller att få slut på människoslakten.
Man kan också konstatera att katastrofhjälp genom FN inte alltid har fun-
gerat så väl. FN:s bistånd till kurderna i Irak är ett talande exempel. En väl-
digt stor del av det bistånd som var menat för kurderna har kommit Saddam-
regimen till del.
Jag kan förstå problemet med att vara ett land som dels vill stärka FN:s
Prot. 1993/94:94
22 april 1994
Internationellt
utvecklings-
samarbete
61
Prot. 1993/94:94
22 april 1994
Internationellt
utvecklings-
samarbete
roll och därmed bidra till FN-organens olika arbetsområden, dels försöker
se till att biståndet blir så effektivt som möjligt.
Jag har varit aktiv i organisationen Svenska kommittén för kurdernas
mänskliga rättigheter och arbetat med dess biståndsprogram. Det är med
sorg i hjärtat som jag konstaterar att om alla de miljoner i bistånd som Sve-
rige har bidragit med genom FN, som var avsedda för kurderna i den skyd-
dade zonen, verkligen hade kommit fram till kurderna, då hade många fler
hus kunnat byggas, många fler munnar hade kunnat mättas och många fler
människor hade kunnat få sjukvård än vad som nu blev fallet. Jag välkomnar
att mer av katastrofbiståndet går genom enskilda organisationer.
Minor är ett stort problem i många länder. Minor dödar och lemlästar
människor långt efter det att kriget är slut. Förekomsten av minor innebär
en stor belastning på sjukvården, de dödar böndernas boskap och ockuperar
stora arealer av jordbruks- och betesmarker. Minor har katastrofala effekter
på alla nivåer i ett samhälle; för individen, för byn och för hela landets eko-
nomi.
Utskottet skriver i betänkandet ungefär att minröjning är en för stor upp-
gift för ett land, och hänvisar till FN. Jag tycker att det är en något för uppgi-
ven skrivning. Det som FN hittills har gjort i den skyddade zonen i norra
Irak, i Kurdistan, är att sätta ut varningsflaggor och skyltar vid olika minfält.
Det som behövs i ett land med minor är en systematisk minröjningsverksam-
het av en inhemsk organisation som kan verka planmässigt, kontinuerligt
och på lång sikt.
Vad Kurdistan nu behöver är hjälp till självhjälp. Det behövs hjälp att ut-
bilda minröjare och att organisera en minröjning. Den basen skulle även ett
enskilt land kunna bidra till.
Sedan till frågan om bistånd för demokratiutveckling. Trots vårt uttalade
mål att stödja demokratiutveckling genom biståndet har det varit omöjligt
att få regeringens välsignelse när det gäller demokratistöd till den sköra, av
folket valda lokala administrationen i den skyddade zonen i Irak. När man
läser betänkandet kan man förledas att tro att det är SIDA som har till upp-
gift och alltid kan bestämma om ett sådant stöd, vilket inte är fallet.
I januari besökte en delegation för den samlade oppositionsfronten i Irak
Sverige. Efter det att jag hade erfarit regeringens motvilja mot att stödja
demokratiutvecklingen i Kurdistan i Irak ställde jag motionskravet att un-
dersöka hur man skulle kunna stödja den samlade irakiska oppositionen. Ut-
skottet hänvisar till en utredning som pågår om hur ett sådant bistånd even-
tuellt skall kunna kanaliseras. Vi har inte begärt någon meningsyttring på
den här punkten, men jag vill ändå påpeka att reglerna för SIDA enligt min
mening bör ändras så att det blir möjligt att stödja och främja framväxten
av ett fungerande demokratiskt styrelseskick i nya demokratier.
Tonvikten i ett sådant demokratibistånd skulle vara kunskapsöverföring,
ledarskap, folkbildning, erfarenhetsutbyte och rådgivning, men kanske även
engångsinsatser för tekniska hjälpmedel som kan behövas för t.ex folkbild-
ning. När det gäller motionskravet om att stödja just oppositionsfronten i
Irak vill jag hänvisa till det stöd som vi tidigare har gett och ger till PLO och
ANC. Jag anser att det finns en viss likhet.
62
Herr talman! Med detta ställer jag mig bakom Bertil Måbrinks anförande
och yrkanden.
Anf. 60 YLVA ANNERSTEDT (fp):
Herr talman! Jag skall först ta upp frågan om Tibet. I flera omgångar har
riksdagens Tibetkommitté motionerat till förmån för Tibet. Vi har motione-
rat om stöd till Dalai Lamas fredsplan, stöd till arbete på MR-området, och
vi har hävdat att Sverige i olika sammanhang bör ta upp och uttala kritik mot
de kinesiska övergreppen som förekommer i Tibet.
Vi har också motionerat om biståndsinsatser till Tibet men också till de
tibetanska flyktingläger som finns i Indien. Mot bakgrund av detta är årets
biståndsbetänkande en framgång för riksdagens Tibetkommitté. För första
gången har man nu tagit upp och behandlat frågan om biståndet i biståndsbe-
tänkandet. Tidigare har det klumpats ihop med MR-betänkandet. Nu finns
det alltså som ett särskilt biståndsbetänkande, och det är vi väldigt glada för.
Man kan se att det faktiskt händer något. SIDA har böljat stödja den
svensk-tibetanska skolföreningen som nu håller på att bygga upp en skola
under mycket svåra omständigheter. I betänkandet redovisas också de svå-
righeter som finns för att hitta svenska kanaler för biståndsinsatserna i Tibet.
I det sammanhanget vill jag peka på att organisationen Médecins sans fron-
tiéres är verksam i Tibet och mycket väl kan stå som mottagare för svenska
humanitära insatser.
Man redovisar också att man nu undersöker möjligheten att på olika sätt
hitta samarbetspartner. I det sammanhanget vill jag nämna Schweiziska röda
korset som redan är verksamt i Tibet och har möjlighet att verka där. I betän-
kandet sägs också att man från kinesisk sida är positiv till utökade svenska
biståndsinsatser i Tibet. Jag tycker att det är viktigt att man tar till vara den
här inställningen därför att behovet av bistånd är oändligt. Det är viktigt att
se upp så att biståndsinsatserna inte bara medverkar till att ge fler arbetstill-
fällen åt de allt fler kineser som väller in över Tibets gränser.
SIDA skulle t.ex. kunna bli mer aktivt initiativtagande när det gäller bi-
ståndsinsatser i Tibet. Det gäller utbildning, hälsa och miljö.
Helt nyligen deltog jag i en stor parlamentarisk konferens i New Delhi för
Tibet. Inte mindre än ungefär 30 parlament var representerade på den här
konferensen. Där lade vi fast ett tiopunktsprogram för hur vi på olika sätt
skall kunna stödja Tibet och tibetanerna genom påverkan i våra egna parla-
ment.
En viktig punkt i det programmet är miljöinsatserna. I Tibet pågår en ki-
nesisk skogsskövling och dumpning av radioaktivt avfall, s.k. atomsopor.
Allt det här bidrar till att man inte bara förstör Tibet utan också undermine-
rar möjligheterna för vår egen överlevnad. I det här sammanhanget skulle
jag önska en mera aktiv linje från SIDA.
Efter ett initiativ från riksdagens Tibetgrupp har också en grupp jurister
och samhällsvetare nu besökt både Kina och Tibet för att studera framför
allt de mänskliga rättigheterna. Det är positivt att man har åstadkommit
detta. Men med tanke på den fullständigt formidabla tystnad som har omgett
den här gruppens besök är det alldeles uppenbart att de krav som vi ställde
på att också parlamentariker skulle ingå i den här gruppen borde ha tillmö-
Prot. 1993/94:94
22 april 1994
Internationellt
utvecklings-
samarbete
63
Prot. 1993/94:94
22 april 1994
Internationellt
utvecklings-
samarbete
64
tesgåtts. Parlamentariker brukar det inte vara så lätt att tysta. Vi pratar när
vi kommer hem, och det är det som behövs. Vi behöver alltså sprida mer
information om förhållandena i Tibet, om den bristande respekten för
mänskliga rättigheter och om det oändliga behovet av biståndsinsatser.
Här finns det alltså utrymme för ett stort antal insatser i fortsättningen.
Jag vill ändå säga att jag är mycket glad över denna början, som faktiskt
innebär att riksdagen nu tydligt placerar Tibet på biståndskartan.
Det andra område som jag skulle vilja tala om är Indonesien. Jag tycker
att det är mycket positivt att regering och riksdag nu öppnar för ett samar-
bete med Indonesien. Mycket kan kritiseras i Indonesien, men det finns fak-
tiskt också ljuspunkter att peka på. Jag vill då särskilt framhålla två. Den
ena är fattigdomsbekämpningen, och den andra är familjeplaneringen.
Jag gjorde nyligen ett besök i Indonesien och skulle gärna vilja dela med
mig av mina erfarenheter därifrån och av den information som jag fick. Jag
träffade dels ansvariga på myndighetsnivå, dels MR-aktivister och dels bi-
ståndsansvariga inom flera biståndsverksamma organisationer.
Den som i Indonesien har varit ansvarig för fattigdomsbekämpningen i
20 år är professor Mubyarto från Jakartas universitet. Det här arbetet har
varit mycket framgångsrikt. På 20 år har andelen fattiga, enligt Världsbank-
ens kriterier, minskat från 60 % till 15 % av befolkningen. Samtidigt har in-
donesierna blivit 70 miljoner fler. Det här har skett genom en mycket medve-
ten satsning på jordbruksbefolkningen, på införandet av en sexårig obligato-
risk grundskola och på hälsovården.
Samtidigt har programmet för fattigdomsbekämpning också innefattat en
mycket effektiv familjeplanering. Man har då uppenbart undvikit de mycket
brutala inslag som sådana insatser brukar kännetecknas av i tredje världen.
Familjeplaneringen stöds helhjärtat av den till 90 % muslimska befolk-
ningen och har inneburit att Indonesien nu har en födelsesiffra på 1,7 % för
90-talet - dvs. genomsnittet i Europa. I Sverige är motsvarande siffra nu
2,1 %.
För nästa 25-årsperiod kommer fattigdomsbekämpningen att inriktas
mindre på ekonomisk utveckling och mera på en förstärkning av grundut-
bildningen och hälsovården ute på landsbygden. Målet för utbildningen är
nioårig grundskola för alla. På dessa områden skulle Sverige kunna göra
mycket goda insatser med de erfarenheter som vi har från framgångsrika så-
dana insatser i andra delar av tredje världen.
En av de MR-aktivister som jag träffade är advokat Mulia Lubis. Han är
en internationellt erkänd advokat, som tidigare har haft ett mycket begrän-
sat aktivitetsutrymme men som nu har fått större rörelsefrihet. Mulia Lubis
har startat ett rättshjälpscenter för personer som har blivit offer för det kor-
rupta rättssystemet. Det här centret får numera verka ganska fritt, dock un-
der mycket knappa ekonomiska omständigheter. Man får alltså helt klara sig
på stöd utifrån. Bl.a. stöder Svenska Advokatsamfundet det här centret.
Advokat Lubis försöker nu starta ett center för mänskliga rättigheter, där
arbetet för att stärka respekten för de mänskliga rättigheterna skulle kunna
drivas mera systematiskt och med ett tydligt ansikte utåt.
Advokat Lubis anser att situationen på det här området har blivit lugnare
liksom att yttrandefriheten har vidgats något. Inga arresteringar har t.ex.
skett på Östra Timor under det senaste året, och möjligheten att i pressen
kritisera regeringen har vidgats. Advokat Lubis har vid flera tillfällen ganska
frispråkigt kunnat kritisera regeringen på första plats i tidningen The Jakarta
Post.
Katolska kyrkan har varit verksam på Östra Timor under många år. Man
driver ett stort kollektivjordbruk med hundra familjer och flera projekt på
hälso- och sjukvårdsområdet. Man instämmer i synpunkten att situationen
för MR har blivit något bättre och att yttrandefriheten på Östra Timor och
i Indonesien i övrigt har vidgats något.
Herr talman! Gemensamt för dessa båda, och även andra, kritiker var att
de ansåg att Sverige skulle kunna göra en mycket god insats för att förbättra
MR-situationen och respekten för demokratiska fri- och rättigheter. Men,
som man sade, det förutsätter att Sverige upphör med sin bojkott av Indone-
sien och engagerar sig här.
Herr talman! Avslutningsvis: Förhållandena i Indonesien kan kritiseras på
många punkter när det gäller demokratiska fri- och rättigheter och mänsk-
liga rättigheter. Den indonesiska ledningen är inte okänslig för kritik. Men
kritik och påverkan sker bäst på plats. Jag instämmer därför i MR-aktivister-
nas och hjälparbetarnas åsikt att Sverige bör verka i Indonesien för att för-
stärka deras arbete för utvecklingen både av de demokratiska fri- och rättig-
heterna och av respekten för de mänskliga rättigheterna.
Jag yrkar bifall till hemställan i betänkandet.
Anf. 61 BERTIL MÅBRINK (v) replik:
Herr talman! Jag är också en av dem som deltar i Tibetkommitténs arbete,
och jag kan instämma i Ylva Annerstedts kommentarer om vad som nu är
viktigt att göra för Tibet.
Det skall vara en aktiv linje nu, säger Ylva Annerstedt. Ylva Annerstedt
sitter med i BITS styrelse, och jag utgår från att hon har reserverat sig när
det gäller biståndspengar till Kina, för annars är det fråga om en dubbelmo-
ral från Ylva Annerstedts sida som är oacceptabel. Jag vill ha ett besked på
den punkten.
När det gäller Indonesien är det intressant att höra regimens försvarsadvo-
kat helt plötsligt stå här i riksdagens talarstol.
Har Ylva Annerstedt varit på Östra Timor och talat med biskop Belo - ja
eller nej?
Har Ylva Annerstedt träffat prinsen, denne kämpe för mänskliga rättighe-
ter i Indonesien?
Har Ylva Annerstedt träffat de advokater som är organiserade i LBH och
som aktivt driver frågorna om mänskliga rättigheter och talat med dem?
Har Ylva Annersted hört talas om att man förra veckan sköt ihjäl en fack-
lig demonstrant på Sumatra? Arbetarna demonstrerade för rätten att bilda
fria oberoende fackföreningar.
Har Ylva Annerstedt hört talas om att för ett par månader sedan slog regi-
men till i Jakarta och spärrade in 20 fackliga ledare därför att de också
krävde rätten att organisera sig i fria fackföreningar?
Prot. 1993/94:94
22 april 1994
Internationellt
utvecklings-
samarbete
5 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 94
Prot. 1993/94:94
22 april 1994
Internationellt
utvecklings-
samarbete
Anf. 62 YLVA ANNERSTEDT (fp) replik:
Herr talman! Jag bestrider bestämt att jag skulle stå här som någon regi-
mens företrädare, vilket Bertil Måbrink vill pådyvla mig.
Som jag sade i mitt anförande finns det väldigt mycket att kritisera. Jag
sticker inte alls under stol med det. Tvärtom. Här finns mängder av saker att
kritisera, och vi kan hjälpa MR-aktivisterna i Indonesien och på Östra Timor
så att de får ett mer aktivt stöd. Det är det jag talar för.
Jag har träffat företrädare både för katolska kyrkan och för MR-aktivis-
terna samt rättskämpar för demokratiska fri- och rättigheter. Deras gemen-
samma bedömning är att vi skall vara där och påverka. Det är min bestämda
uppfattning att om de som är i Indonesien och arbetar för en bättre situation
för mänskliga rättigheter, en bättre situation för möjligheten att organisera
sig fackligt har åsikten att vi skall vara där och påverka, då skall vi självfallet
vara det. Det tycker jag är ett sätt att samarbeta aktivt med de MR-aktivister
som finns i landet.
Jag tycker inte heller att det finns anledning att inte säga något om det har
skett förbättringar i ett land. Jag tycker t.ex. att fattigdomsbekämpningen i
Indonesien är värd respekt. Inget annat land i tredje världen har faktiskt
lyckats så väl med fattigdomsbekämpning för vida delar av befolkningen.
Men, som jag sade, det finns mängder av saker att kritisera. Men det gör
vi bäst där. Vi kan hjälpa till att stödja och utveckla de delar av befolkningen
som fortfarande hör till de allra fattigaste.
Anf. 63 BERTIL MÅBRINK (v) replik:
Herr talman! Det är självklart att det finns mycket att kritisera. Det skall
vi hjälpas åt att göra. Men det Ylva Annerstedt står här i talarstolen och
försöker säga är att det har blivit bättre i Indonesien och på Östra Timor.
Det är precis vad regimen säger. Diktaturregimer brukar ibland släppa litet
grand på sitt tryck, för att i nästa andetag slå till ännu hårdare mot dem som
slåss för demokratiska fri- och rättigheter.
Jag frågade Ylva Annerstedt vilka representanter för mänskliga rättighe-
ter hon har träffat, och jag räknade upp ett antal namn. Jag frågar: Har Ylva
Annerstedt varit på Östra Timor, där Hans Göran Franck och Ingela Mår-
tensson bl.a. var i september förra året? De har lämnat en rapport som inte
alls stämmer överens med det Ylva Annerstedt nu försöker säga här, när hon
liksom förskönar regimen, militärerna, i Indonesien.
Biskop Belo, kyrkans överhuvud på Östra Timor, som bäst känner till för-
hållandena, säger att Östra Timor är ett fängelse där man har skrämt männi-
skorna till tystnad. För två år sedan mördade man 200 östtimoreser därför
att de demonstrerade för sin rätt att få säga sin mening. Men man inte bara
mördade dem. Man såg också till att de försvann. Ylva Annerstedt säger att
yttrandefriheten även där har blivit större.
Ylva Annerstedt svarar inte på frågan: Har Ylva Annerstedt varit med i
BIT:s styrelse och beviljat biståndspengar till den kinesiska regimen, som
mördar, fängslar och förföljer oliktänkande? Inte minst har man kuvat och
förtryckt det tibetanska folket.
66
Anf. 64 YLVA ANNERSTEDT (fp) replik:
Herr talman! Jag vänder mig definitivt emot att jag skulle stå här och för-
sköna regimen på något sätt. Jag gör inte det.
Jag har vid ett flertal tillfällen sagt att vi skall kritisera de övergrepp som
sker. Det finns ett korrupt rättssystem. Det är mycket stora svårigheter att
engagera sig fackligt och hävda de rättigheter i arbetslivet som vi tar för
självklara. Jag förskönar inte det, inte ett ögonblick. Men jag tycker att vi
skall vara där och hjälpa dem som kämpar för fackliga rättigheter och för
mänskliga rättigheter både i Östra Timor och i Indonesien. Jag tycker att vi
skall vara där.
Jag har inte träffat den biskop som Bertil Måbrink nämnde vid namn, där-
emot hans närmaste man, som är ansvarig för biståndsverksamheten. Både
han och övriga MR-aktivister och företrädare för NJO som jag har träffat är
eniga. Det har blivit något lugnare. Var här och hjälp oss! Det är deras bud-
skap till oss. Då tycker jag att vi skall efterkomma det och vara där och
hjälpa dem på plats.
Anf. 65 INGELA MÅRTENSSON (fp):
Herr talman! Jag skulle vilja börja mitt anförande med att beklaga att det
svenska biståndet inte uppgår till 1 %, som vi har beslutat här i riksdagen att
det skall göra. Det kommer inte att göra det nästa budgetår heller om vi fat-
tar beslut enligt det förslag som nu har förelagts riksdagen. Det är verkligen
beklagansvärt. En ljuspunkt är att regeringen har ökat biståndet med 400
miljoner och säger att man successivt skall återgå till enprocentsmålet. Det
finns en motion från två folkpartister som jag instämmer i. Jag tycker att
man redan nästa budgetår borde kunna komma upp till enprocentsmålet.
I övrigt skulle jag vilja ägna mitt anförande åt demokrati och mänskliga
rättigheter. Glädjande nog pågår en demokratisering i en mängd länder värl-
den över i dag, inte minst på grund av den upplösning som har skett av
Sovjetunionen. Men demokrati kan inte bara införas genom att man inför
ett flerpartisystem och att människor får rätt att rösta på många olika partier.
Det måste också till att de här partierna utvecklas i demokratisk riktning och
att de står för olika synpunkter och representerar olika grupper i samhället.
Här ser jag att svenska partier har en mycket viktig uppgift att fylla. Vi
kan stödja ett utvecklande av olika politiska partier i andra länder. Därför
tycker jag att det är märkligt att SIDA har avslagit en ansökan om att få
stödja partier i en gryende demokrati på det här viset. Man gör en hänvisning
och säger att man inte kan ge partistöd till partier i andra länder. Men det
är inte fråga om att ge ett ekonomiskt stöd till de här partierna. Man ger
möjlighet för svenska partier att i samarbete diskutera och hjälpa till att ut-
veckla partier även i länder där man inte alls har de här traditionerna.
Regeringen har tagit ett initiativ och tillsatt en enmansutredning med Ha-
dar Cars, som skall se över frågan om att ge bistånd till en demokratisk ut-
veckling. Detta skall kanaliseras via de politiska partierna. Det tycker jag är
mycket positivt, och jag ser fram emot utredningen som kommer någon gång
under våren.
Nyligen var jag och några andra riksdagsledamöter i Jerusalem och disku-
terade demokrati och mänskliga rättigheter i en kommande palestinsk stat.
Prot. 1993/94:94
22 april 1994
Internationellt
utvecklings-
samarbete
67
Prot. 1993/94:94
22 april 1994
Internationellt
utvecklings-
samarbete
68
Det är mycket positivt att regeringen har reagerat så snabbt efter handslaget
mellan Israel och PLO att man är beredd att ge bistånd till Ghaza och Jeriko
och att man skall bidra till den demokratiska utvecklingen där. Ett problem
som man särskilt tog upp i de diskussioner vi hade med palestinierna var att
man behöver pengar till de poliser som behövs för att kontrollera säkerheten
och ordningen i området. Det är ju svårt att få in poliserna i den ekonomiska
utvecklingen, men de behövs. Jag hoppas att svenska staten kan hjälpa till
även på det området.
Biståndet skall ju kopplas till mänskliga rättigheter. Det finns en hel del
fläckar på den svenska biståndspolitiken. Jag tänker då framför allt på Kina.
Man kan ju inte påstå att det där sker någon demokratisk utveckling, eller
att förhållandena när det gäller mänskliga rättigheter har gjort sådana fram-
steg att man kan ge bistånd. Jag delar inte den uppfattningen. Genom att
man har gett bistånd till Kina har man sänkt ribban, tycker jag. Det är därför
svårt att säga vilka länder man inte skall kunna ge bistånd eller u-krediter
till.
Ylva Annerstedt talade om Indonesien, som jag inte heller tycker kvalifi-
cerar sig när det gäller svenskt bistånd eller u-krediter. Det råder ingen re-
spekt för mänskliga rättigheter i Indonesien.
Jag reagerade starkt på det Ylva Annerstedt tog upp eftersom jag själv
besökte Östtimor och Indonesien i september förra året. Ylva Annerstedt
säger att yttrandefriheten har ökat. Det råder ingen yttrandefrihet i Indone-
sien. Det är censur. Det finns en självcensur bland journalisterna eftersom
de vet vad som händer om de skulle kritisera regeringen eller regimen över
huvud taget. Det är en omöjlighet. När det gäller de mänskliga rättigheterna
hade vi långa samtal med biskop Belo som ju är den person som folket på
Östtimor vänder sig till. På en direkt fråga om situationen förbättras säger
han att den inte har det.
Ylva Annerstedt säger också att Sverige skall sluta bojkotta. Jag vet inte
vilken bojkott hon menar. När det gäller vapenexporten finns ingen egentlig
bojkott, men man har beslutat sig för en restriktiv vapenexport. Jag tycker
inte att man över huvud taget skall exportera några vapen till Indonesien
som ju är en militärregim.
När det gäller bistånd till Indonesien finns en stor risk att en ansenlig del
av biståndspengarna hamnar i makthavarnas egna fickor. I Indonesien har
man inte någon marknadsekonomi eftersom politiker och militärer äger i
stort sett hela näringslivet. Det är sagt att man skall stödja en marknadseko-
nomi och en utveckling i den riktningen. Jag har inte hört att makthavarna
i Indonesien är på väg att släppa ifrån sig någon makt och införa en mark-
nadsekonomi. Det är familjer som äger stora delar av näringslivet i Indone-
sien. Det finns mycket att kritisera när det gäller Indonesien.
Ylva Annerstedt talade om biskop Belos närmaste man. Det är ju inte
samma katolska kyrka i Indonesien som på Östtimor. De är skilda åt efter-
som Östtimors kyrka vänder sig mot Portugal. Om det var i Indonesien som
Ylva Annerstedt träffade den kyrkans man hon talar om, är det knappast
biskop Belos närmaste man.
Man får inte kritisera någonting i Indonesien. Vi träffade Röda korsets
representant på Östtimor, och vi träffade Unicefs representant i Indonesien
som var på tillfälligt besök på Östtimor. De vågade inte svara på några som
helst frågor om situationen på Östtimor eftersom det råder sådan total kon-
troll. Det finns över huvud taget ingen möjlighet vare sig för folket eller för
organisationerna där att uttala sig eftersom man då riskerar att få åka där-
ifrån. Att verka på plats låter för mig som en omöjlighet. Man kan naturligt-
vis hjälpa med bistånd, men om man kritiserar för bristande respekt för
mänskliga rättigheter får man nog packa ihop och åka därifrån. Man är väl-
kommen endast om man instämmer i den politik som bedrivs och talar väl
om Indonesien.
Jag skulle ha sagt något om Västsahara och Polisario. Men eftersom det
inte finns utrymme för det vill jag instämma i det som Maj-Lis Löw sade.
Det stämmer helt med min uppfattning i frågan. Det är viktigt att Sverige
även fortsättningsvis ger bistånd till Västsaharas folk.
I detta anförande instämde Hans Göran Franck (s).
Anf. 66 YLVA ANNERSTEDT (fp) replik:
Herr talman! Jag konstaterar att Ingela Mårtensson och jag inte har skilda
uppfattningar om att det finns mycket att kritisera i Indonesien. Jag har fak-
tiskt inte sagt något annat. Men vi har olika syn på hur man bäst är med och
påverkar. Jag lyssnar på MR-aktivisterna och de kyrkliga företrädarna. Den
katolske fader jag träffade har arbetat i åtta år på Östtimor och känner
mycket väl till förhållandena där.
När man möter människor i förtryckta länder finner man alltid olika upp-
fattningar om hur man bäst påverkar. En del tycker att man skall skära av
alla kontakter, andra tycker att man skall öka kontakterna och i dem påverka
på olika sätt. Det faktum att man nu prövar gränserna för yttrandefriheten
i Indonesien är ju ändå ett tecken på att det finns vissa möjligheter att på-
verka. Ingela Mårtensson har fått en artikel av mig som visar att man kan
vara ganska frispråkig i pressen.
Det blir naturligtvis hela tiden bakslag. Men jag tycker att vi skall vara på
plats och stödja de modiga människor som vågar tänja gränserna och som
vågar påverka. Jag tror att man genom samarbete och genom att möta män-
niskor och tala med dem och ge dem tillfälle att träffa representanter för de-
mokratiska stater hjälper till att påverka i positiv riktning när det gäller
mänskliga rättigheter och demokratiska fri- och rättigheter.
Anf. 67 INGELA MÅRTENSSON (fp) replik:
Herr talman! Om det vore så att man på plats kunde tala med människor
och framföra kritik skulle jag kunna hålla med Ylva Annerstedt, men det är
ju inte så. När vi var på Östra Timor var vi totalt omgärdade av säkerhetspo-
lis och vanlig polis. Vi hade aldrig möjlighet att röra oss fritt eller tala med
vem vi ville. Motorcykelpoliser stannade genast och stack fram huvudet för
att höra vad vi sade och skingrade folket. De hade spärrat av Dili så att de
som man visste skulle ha synpunkter att framföra inte kom in i staden över
huvud taget.
På det sättet kontrollerar man befolkningen. Man har en effektiv apparat
för detta. Att tala med folk är alltså nästan omöjligt. Detta gäller Östtimors
Prot. 1993/94:94
22 april 1994
Internationellt
utvecklings-
samarbete
69
Prot. 1993/94:94
22 april 1994
Internationellt
utvecklings-
samarbete
folk och det gäller folket på Atjeh som man mycket brutalt har slagit ned.
Det gäller Västpapua, där det också finns en motståndsrörelse som nästan
är tillintetgjord och där man inte visar någon respekt för Västpapuas kultur
över huvud taget. Det visar sådan bristande respekt för mänskliga rättighe-
ter att man inte kan ge bistånd eller exportera vapen till sådana länder, om
man menar något med att vi skall villkora hjälpen.
Anf. 68 YLVA ANNERSTEDT (fp) replik:
Herr talman! Jag försvarar inte alls den repression som förekommer i In-
donesien. Det har jag sagt minst tre gånger nu. Men det finns uppenbarligen
olika uppfattningar om vad det är möjligt att tala med människor om.
Flera biståndsorganisationer är verksamma i Indonesien och på Östra Ti-
mor. Katolska kyrkan, tyska biståndsorganisationer och Internationella röda
korset finns där. Jag tycker att vi skall utnyttja de kanaler för påverkan som
står till vårt förfogande för att medverka i en demokratisk utveckling och en
förbättring av de mänskliga rättigheterna. För min del tror jag att man gör
det bättre genom att vara där och verka mitt ibland människorna.
Anf. 69 INGELA MÅRTENSSON (fp) replik:
Herr talman! Om det vore så väl som Ylva Annerstedt säger! Det är inte
så. Amnesty, t.ex., får över huvud taget inte komma dit.
Ylva Annerstedt talade om MR-aktivister. Jag tycker att Ylva Annerstedt
skulle ha träffat de advokater som jobbar direkt med Östtimors folk och för-
söker försvara dem när de döms till mycket långa fängelsestraff för att ha
deltagit i en demonstration. Såvitt jag förstår har Ylva Annerstedt inte träf-
fat dessa advokater. Däremot har hon träffat en teoretiker, advokat Lubis,
som jag själv också har träffat.
Det sägs att det har förändrats till en viss del. Jag kan hålla med om att
man i dag åtminstone får tala om mänskliga rättigheter, men det har inte
inneburit något i praktiken. Det har inte blivit bättre. Den bristande respek-
ten mot mänskliga rättigheter kvarstår. Det är det jag tycker är avgörande.
Det avgörande är inte vad man säger i teorin.
Man sade till oss att det var fritt fram för oss att röra oss, gå runt och titta
överallt. Hur var det när vi kom till Östtimor? Jo, vi var totalt kontrollerade.
Vi var precis lika kontrollerade som Östtimors folk är. Då finns det ingen
frihet.
Ylva Annerstedt nämner några organisationer, t.ex. Röda korset, som
står till vårt förfogande. De kan inte ens svara på frågor om hur den politiska
situationen är! De vågar inte säga någonting om hur det är. De vågar inte
tala om hur människor har det, för då åker de ut ur landet. Det är likadant
med Unicef, som får hålla sig strikt till sitt hjälparbete. Man får icke säga
någonting om den politiska situationen. Gör man det får man åka därifrån.
Det sägs att traditionerna i Indonesien är sådana att det råder enighet. Där
kritiserar man inte några regimer eller regeringar. Där är man överens och
stöder den regim som finns. Några andra möjligheter finns inte.
Vi skall inte glömma att det handlar om en militärdiktatur. Parlamentet
har 100 platser för militärer. De är inte folkvalda. I vilket parlament finns
70
det 100 platser för militärer? Dessutom har väldigt många av dem som är
valda militär bakgrund.
Det är ingen demokrati. Det är ingen marknadsekonomi. Det finns ingen
respekt för mänskliga rättigheter. Så länge det är så tycker jag att varken
svenskt bistånd eller svenska vapen hör hemma i det landet.
Anf. 70 LENA BOSTRÖM (s):
Herr talman! Det har varit en mycket intressant debatt som vi nu har lyss-
nat på i några timmar. Det är glädjande att höra att vi i stort sett är eniga i
utskottet och att vi alla har den goda viljan att hjälpa folk som har det svårt.
Det finns visserligen vissa undantag i utskottet, men de skall vi kanske för-
bigå med tystnad just nu.
Så länge det finns en miljard människor i världen som lever i djup fattig-
dom och inte har mat för dagen, och så länge ungefär en miljard människor
är analfabeter kan vi inte blunda och låtsas som om vår hjälp inte behövs.
Väpnade konflikter skakar mer än 50 länder, och 35 miljoner människor är
på flykt. Av analfabeterna är två av tre kvinnor. Klyftan mellan rika och fat-
tiga länder har ökat stadigt sedan 1960.
Jag vill speciellt värna om två grupper. Det är barnen och kvinnorna.
Vi har i den socialdemokratiska partimotionen U615 föreslagit en rad åt-
gärder inom biståndspolitiken för att bygga ut stödet till just barnen. Vi me-
nar att nästan allt bistånd har en barnaspekt, men att olika biståndsprogram
i olika hög grad främjar barnens rättigheter. Vi anser att de ekonomiska re-
former som nu genomförs i biståndsländerna måste kompletteras med so-
ciala skyddsnät för att förhindra att vissa grupper av barn blir strukturom-
vandlingsoffer. Barnperspektivet måste ges utrymme i de landanalyser som
ligger till grund för planeringsdiskussionerna.
Det finns en konvention om barnens rättigheter. Den trädde i kraft i sep-
tember 1990. Den kan man betrakta som en uppmaning till alla länder att
måna om barnens bästa. Det är ett av flera internationella avtal som bl.a.
förpliktar anslutna stater att främja och skydda barnens rättigheter. Samti-
digt som barnkonventionen är den konvention som flest stater har ratificerat
ökar antalet arbetande barn i världen. Det är uppenbart att hoten mot bar-
nens överlevnad, hälsa och utveckling är störst i de fattigaste och mest skuld-
tyngda och konfliktdrabbade länderna. Situationen för barnen fortsätter att
vara svår i många delar av världen.
Det är bl.a. två saker som vi vänder oss väldigt starkt emot då vi får känne-
dom om dem via TV och andra massmedier. Det är barnarbete och barnpro-
stitution.
Unicef stöder också projekt som har till uppgift att ge fattiga barn möjlig-
het att utföra ett arbete under kontrollerade former och få organiserad skol-
gång. Det måste man betrakta som en stor framgång.
Barnprostitutionen har samma grundorsak som barnarbete: fattigdomen.
Det är de oskolade och fattigaste barnen som i första hand blir föremål för
sexuell exploatering. 1 barnkonventionen åläggs konvetionsstaterna att
skydda barnen mot alla former av sexuellt utnyttjande och sexuella över-
grepp. Vidare skall staterna vidta alla lämpliga åtgärder för att förhindra att
barn utnyttjas för prostitution eller annan olaglig sexuell verksamhet, i por-
Prot. 1993/94:94
22 april 1994
Internationellt
utvecklings-
samarbete
71
Prot. 1993/94:94
22 april 1994
Sverige och
Europeiska
unionen
72
nografiska föreställningar och i pornografiskt material. Likväl bryter ett
stort antal länder mot artiklar i den konvention de ratificerat.
Kvinnorna är den andra grupp det finns all anledning att hjälpa och stödja.
En viktig angelägenhet i biståndsarbetet är en förstärkning av kvinnans rät-
tigheter och en höjning av kvinnans legala och sociala ställning genom ut-
bildning och reformer i arvs- och äganderätt.
Aborter av flickfoster förekommer inte bara i Indien och Kina utan också
i Sydkorea, Singapore, Malaysia och Taiwan. Stöd bör ges till kvinnoorgani-
sationer, läkare och jurister som kämpar mot könsbestämning av foster. Frå-
gan bör lyftas fram inom det bilaterala utvecklingsarbetets ram.
Nöden i världen är stor. Den som står här i talarstolen och säger att vi skall
halvera biståndsmedlen kan inte riktigt veta vad han talar om. Jag tycker
däremot att vi skall försöka återkomma till enprocentsmålet. Vi behöver me-
del för detta arbete. Därmed har jag inte sagt att enbart biståndsarbete löser
alla världens problem, men ekonomiskt bistånd är en stor hjälp för dessa
människor.
Jag instämmer därmed i Kristina Svenssons yrkande.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 27 april.)
På förslag av förste vice talmannen medgav kammaren att utrikesutskot-
tets betänkanden UU15 och UU20 fick företas till avgörande vid arbetsple-
num onsdagen den 27 april.
Föredrogs
utrikesutskottets betänknade
1993/94:UU20 Sverige och Europeiska unionen.
Anf. 71 GUDRUN SCHYMAN (v):
Herr talman! Utgångspunkten för mitt anförande är det betänkande som
nu föreligger. Det står i betänkandet att det finns två skäl till att man vill ha
ett medlemskap i Europeiska unionen. Det ena är att ett medlemskap på
ett avgörande sätt förbättrar förutsättningarna för fortsatt utveckling av vårt
lands välstånd och välfärd. Det andra skälet är att ett svenskt medlemskap
i unionen skulle säkra freden och friheten i Europa.
Det låter naturligtvis bra. Frågan är om detta är sant. Jag påstår att det
inte är sant. Det finns inte några faktiska belägg för detta. Det är snarare
precis tvärtom. Det är bl.a. det som är skälet till att Vänsterpartiet säger nej
till medlemskap i Europeiska unionen.
Vi kan börja med att granska det första påståendet, dvs. att det på ett av-
görande sätt skulle förbättra förutsättningarna för utveckling av välstånd och
välfärd. I argumentationen i betänkandet grundar man dessa ställningsta-
ganden bl.a. och i huvudsak på de konsekvensanalyser som har gjorts av den
ekonomiska utvecklingen, den samhällsekonomiska utvecklingen, investe-
ringsläget i Sverige, osv.
Nu tror jag att åtminstone delar av utskottets ledamöter är bekanta med
att dessa konsekvensanalyser har bedömts som mycket undermåliga, fram-
för allt i de delar där det pläderas för ett ja till medlemskap. Det finns en del
beräkningar som inte är prognoser utan enbart räkneexempel på vad som
vid ett medlemskap skulle kunna hända ekonomiskt för Sverige om tillväx-
ten utföll på det ena eller andra sättet.
Det finns en del sifferexercis i dessa konsekvensutredningar som inte har
något faktaunderlag, och det säger man också. Detta är inte prognoser, utan
detta är räkneexempel. Jag tycker att det är märkligt att man bygger stora
och viktiga ställningstaganden på räkneexempel och att man tar dem till in-
täkt för att det skulle vara någon form av vetenskaplig sanning i detta.
Dessa konsekvensanalyser har tvärtom - och det gäller framför allt dem
som handlar om ekonomi - sågats jämns med fotknölarna, om man uttrycker
det litet brutalt, av ekonomer av alla de slag i Sverige och även i omvärlden.
Vid ett ganska stort internationellt seminarium i New York för några veckor
sedan fanns det nästan bara kritiska röster. Man menade att detta inte är
riktigt, utan det är fråga om politiska beställningsverk.
Jag och Vänsterpartiet delar den uppfattningen inte bara vad gäller konse-
kvensutredningen om ekonomin utan vad gäller samtliga konsekvensutred-
ningar. Man har haft en personsammansättning som är fullständigt ensidig.
Av 35 personer som har anlitats för att göra s.k. oberoende konsekvensana-
lyser är 32 mig veterligen uttalade anhängare till ett medlemskap i unionen.
Man kan göra liknelsen att det vore som att sätta kds att utreda om Gud
finns eller inte. De skulle förmodligen komma fram till att Gud finns.
Vi har anmält detta för konstitutionsutskottet. Vi anser att det är otillbör-
ligt av en regering att handla på detta sätt. Vi får väl se vad det ger för resul-
tat. Men några faktiska ekonomiska belägg för att ett medlemskap i Euro-
peiska unionen skulle garantera ett ökat välstånd och en ökad välfärd i Sve-
rige existerar inte. Det skall bli intressant att höra om det kanske finns några
andra grunder för varför man tror detta.
De flesta är överens om att allt det som gäller ekonomin täcks av EES-
avtalet. De eventuella ekonomiska fördelar som kan komma av en eventuell
ökad handel och en eventuell ökad ekonomisk tillväxt i denna region täcks
för Sveriges del i och med EES-avtalet. Det har i sin tur andra brister, vilket
jag skall återkomma till senare.
I stället innebär detta medlemskap, som ju också är ett medlemskap i den
ekonomiska och monetära unionen, att vi frånhänder oss möjligheten att här
i riksdagen diskutera målet för den ekonomiska politiken. Vi lyfter över de
stora viktiga ekonomiska besluten från den svenska riksdagen till ett ekono-
miskt ministerråd som skall styras av riksbankschefer från respektive med-
lemsland. Det är ett ekonomiskt institut som inte skall ta direktiv från någon
politisk församling - inte från ministerrådet och inte från några nationella
parlament.
Den ekonomiska politik som dessa herrar skall föra är redan fastslagen i
Prot. 1993/94:94
22 april 1994
Sverige och
Europeiska
unionen
73
Prot. 1993/94:94
22 april 1994
Sverige och
Europeiska
unionen
74
termer av prisstabilitet, dvs. att man skall hålla nere priser och kostnader för
att stärka den västeuropeiska industrins konkurrenskraft i den internationa-
liserade ekonomin och i kampen med USA och Japan. Vem skall sälja flest
bilar, flest TV-apparater, flest kylskåp, osv. Där gäller det för EU att se till
att föra en sådan ekonomisk politik att priserna och kostnaderna hålls nere,
bl.a. genom hög arbetslöshet och låga löner.
Denna ekonomiska politik med en ensidig inflationsbekämpning har i
medlemsländerna lett till en permanent arbetslöshet på över 10 %, oavsett
konjunkturens uppgång eller nedgång. Det är det troliga resultatet också för
Sveriges del om Sverige skulle välja att ensidigt koppla sin ekonomiska poli-
tik till den man för i unionen.
Det har den nuvarande regeringen bestämt sig för att göra. Det innebär
att vi redan kan avläsa just de konsekvenserna, dvs. en förhållandevis hög
permanent arbetslöshet. Det innebär konkret att vi frånhänder oss beslutan-
derätt om den ekonomiska politiken, som ju är ett av de viktigaste medlen
för att uppnå de politiska mål man har.
Så till frågan om detta innebär att vi säkrar freden och friheten i Europa.
Jag skulle vilja formulera det på följande sätt. Om ett svenskt medlemskap
skulle innebära att vi gjorde detta skulle konsekvensen vara att vi ökar krigs-
risken i Europa om vi säger nej. Jag undrar om det verkligen är med san-
ningen överensstämmande. Skulle ett svenskt nej till ett unionsmedlemskap
öka krigsrisken i Europa? Jag tror faktiskt inte det.
Jag tror däremot att uppbyggnaden av en militär allians, som ju är den
politiska målsättningen och ambitionen med det gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitiska samarbetet, i stället innebär att man ökar krigsrisken inte
bara i Europa - jag menar då Västeuropa i förhållande till Östeuropa - utan
framför allt i världen.
Enligt Vänsterpartiets uppfattning är frågan om fred och säkerhet en glo-
bal fråga. Det finns inte säkerhet och fred i Europa om det inte heller finns
en global säkerhet. Ett av de stora hoten mot den globala säkerheten är mili-
tärallianserna och västvärldens intressen i andra delar av världen.
Tanken med den gemensamma militära alliansen är just att Västeuropa
skall kunna bevaka det man brukar kalla för ”sina” intressen runt om i värl-
den. Det sägs uttryckligen att syftet är att säkra frihandeln och tillgången på
råvaror i världen. Det är självklart att man vill göra detta, eftersom flera
medlemsländer i unionen har varit kolonialmakter och fortfarande har kolo-
niala band runt om i världen. Där finns just de råvaror som man vill säkra
tillgången till.
Jag anser inte att det här är någonting som Sverige skall delta i. Jag anser
inte att Sverige skall ge upp sin militära alliansfrihet och gå in en västeurope-
isk militär allians som har ambitionen att bevaka sina intressen runt om i
världen. Jag anser att Sveriges roll i det internationella arbetet skall bygga
på Sveriges alliansfrihet. Vi skall kunna ha en egen röst i vårt arbete för fred
och nedrustning, för avskaffande av kärnvapen och för upplösning av mili-
tära allianser.
Om vi skall bygga en global fred och en global säkerhet måste den också
vila på ländernas självständighet. Det internationella samarbetet måste
också ha utrymme för alternativa säkerhetsbegrepp, och alliansfrihet är ett
alternativt säkerhetsbegrepp som man kan använda sig av i stället för att gå
in i militära allianser.
I och med att situationen i Europa har förändrats och Warszawapakten
har upplösts kunde man ju tänka sig att utvecklingen också hade gått mot
att upplösa NATO. Det hade varit fullt möjligt. Nu är det inte den utveck-
lingen vi ser. Men uppbyggnaden av en militär allians som begränsar sig till
Västeuropa och som har som ambition att ha hela världen som sitt arbetsfält
är inte förenligt med en svensk alliansfrihet.
Jag vet att frågan om Sveriges alliansfrihet och neutralitet är förenlig med
ett medlemskap i unionen eller inte har debatterats många gånger. Jag har
själv debatterat den många gånger. Häromdagen, jag tror att det var i går,
var det en debatt i den frågan. Då sade regeringen, och det får vi väl höra
nu igen, att det inte är sant att vi tvingas in i ett militärt samarbete.
Men i praktiken kommer det nog att gå åt det hållet. Väldigt många som
tolkar Maastrichtavtalet säger att avtalets texter med nödvändighet innebär
att länderna som är medlemmar också går in för att förverkliga planerna på
en gemensam försvarspolitik och en gemensam armé. Det finns väldigt
många personer med lång och stor erfarenhet både av att tolka avtal och av
ett internationellt freds- och säkerhetspolitiskt samarbete som vittnar om
detta.
Jag skall ta ett enda exempel. Det är Frank Barnaby, som jag tror är väl
bekant för alla här i kammaren. På ett seminarium som handlade om Sveri-
ges säkerhetspolitik och EU den 4 februari i år sade han: I praktiken är det
helt uteslutet att Sverige kan bli medlem i EU utan att också bli medlem av
militäralliansen VEU. Syftet med EU är att integrera Europa. Om Sverige
går med kommer det att utsättas för ett enormt tryck att också integrera utri-
kes- och säkerhetspolitiken, dvs. försvaret. Allt annat som sägs är politisk
propaganda.
Jag håller med honom fullständigt. Allt annat som sägs är politisk propa-
ganda och tjänar till att försöka undanhålla det svenska folket den här upp-
lysningen. Det tjänar till att lägga ut dimridåer och försöka få folk att tro att
vi inte alls behöver diskutera den här frågan nu. Det kan vi göra senare, kan-
ske någon gång i slutet på 90-talet och framför allt efter det att Sverige har
valt medlemskap. Det är ett mycket bedrägligt förfarande. Jag tror inte att
det bidrar till att höja respekten för politiker och politiken. Det går upp för
allt fler att ett medlemskap faktiskt innebär att vi lämnar vår alliansfrihet.
Så till våra yrkanden som finns i den motion som behandlas i det här betän-
kandet. De går ut på att vi vill ha alternativ. Vi vill att regeringen tar fram
alternativ. Vi utgår nämligen från att det blir ett nej till medlemskap i den
folkomröstning som vi skall ha. Eftersom den skall ske redan i november är
det bråttom att få fram alternativ som utgår från just detta nej.
Det innebär att vi måste ha en alternativ säkerhetspolitik som förstärker
alliansfriheten och som definierar och utvecklar alliansfriheten utifrån detta
nej till medlemskap i unionen. Det innebär också en utveckling av en ekono-
misk politik som utgår ifrån att Sverige inte är med i den ekonomiska unio-
nen utan att vi fortsätter att vara ett självständigt land med en egen valuta
och en egen centralbank. Där kan vi diskutera vilka andra valutor som den
svenska kronan skall förhålla sig till.
Prot. 1993/94:94
22 april 1994
Sverige och
Europeiska
unionen
75
Prot. 1993/94:94
22 april 1994
Sverige och
Europeiska
unionen
Dessa alternativ från regeringen lyser med sin frånvaro och har gjort det
hela tiden. Den folkomröstning som vi skall ha verkar mycket märklig om
man inte kan tänka sig en framtid där Sverige har sagt nej till ett medlem-
skap.
Vi har alltså efterlyst detta, och vi efterlyser det i vår motion. Den har
avstyrkts. Majoriteten i utskottet anser inte att det behövs några sådana al-
ternativ eftersom majoriteten i utskottet är inställd på att det blir ett ja i folk-
omröstningen. Vi är mer realistiska och har därför krävt även ett alternativt
tänkande från regeringen.
Med detta vill jag yrka bifall till den meningsyttring som Vänsterpartiet
har avgivit.
Anf. 72 DANIEL TARSCHYS (fp):
Herr talman! Det här betänkandet handlar inte, som man möjligen skulle
kunna tro av Gudrun Schymans inlägg, om huruvida Sverige skall gå med i
Europeiska unionen eller inte. Det är en fråga som svenska folket får ta ställ-
ning till den 13 november.
Betänkandet handlar däremot om ett stort antal motioner som har väckts.
De innehåller antingen förslag om vad Sverige bör beakta i förhandlingarna
med EU eller synpunkter på vilken politik Sverige skall driva som medlem
i Europeiska unionen.
Utskottet har gått igenom motionerna noga och funnit att de motioner
som innehåller synpunkter på hur vi skall lägga upp förhandlingarna stäm-
mer väl överens med den uppläggning som har skett. Riksdagen har också
haft möjligheter att direkt påverka förhandlingarna genom den speciella de-
legationen. Vi finner att de synpunkter som finns i motionerna är beaktade.
Vad gäller de motioner som handlar om Sveriges framtida hållning inom
Europeiska unionen säger utskottet i stort sett att detta får bli en senare
fråga. Det behöver riksdagen inte ta ställning till nu.
Jag skall inte gå in i en lång debatt om vi bör gå in i Europeiska unionen
eller inte. Det får vi rikliga möjligheter att diskutera vid senare tillfällen.
Men låt mig ändå säga att vi naturligtvis har precis det val som Bertil Må-
brink antyder i sitt särskilda yttrande. Vi kan behålla ett samarbete inom
ramen för EES-avtalet eller övergå till ett deltagande i Europeiska unionen.
Vi har nu i vår fått en proposition från regeringen som innehåller 500 rätts-
akter som riksdagen föreslås ställa sig bakom. Det är 500 rättsakter som bör
godkännas om vi vill fortsätta samarbetet inom EES. Dessa 500 rättsakter
får riksdagen pröva så småningom. Då har vi enbart tillfälle att säga ja eller
nej. Vi har inte möjlighet att gå in och ändra i rättsakterna. Vi har inte något
särskilt stort medinflytande.
Jag bedömer att det är en fördel att ha inflytande över saker som man är
beroende av. Jag tror att vi både genom medlemskapet i EES och genom
den allmänna ekonomiska utvecklingen har fått ett ökat beroende av vår om-
värld. Europeiska unionen är en mycket viktig del i vår omvärld. Jag menar
att det ökar vår reella suveränitet, vår reella möjlighet att påverka vår egen
tillvaro och vår omvärld om vi också har medinflytande i de organ som fattar
de relevanta besluten. Det är för mig ett grundläggande skäl till att säga ja
till ett medlemskap i Europeiska unionen.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Anf. 73 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Herr talman! Jag har läst betänkandet, och jag vet vad det handlar om.
Jag argumenterade emot den beskrivning som utskottsmajoriteten har gjort
av de fördelar som man anser finns med ett medlemskap. Jag tyckte att det
var viktigt att bemöta dem eftersom de är så fel.
Vår motion har den utgångspunkten att vi tycker att det är fel att vi säger
nej. Vi förmodar att den folkomröstning som vi skall ha är ett uttryck för att
man tänker tillåta både ja och nej till detta.
Därför efterlyser vi alternativ. Vi tycker att det vore rimligt att regeringen,
som har ansvar för den här politiken och som jag förmodar har tänkt ta an-
svar också efter ett nej i folkomröstningen, presenterar alternativ och inte
framställer medlemskap som det enda goda. Då blir det ju ingen reell be-
slutssituation. Om vad skall vi rösta, om det inte finns några alternativ?
Vi brukar ofta bli anklagade från nej-sidan för att inte ha några alternativ,
men visst visar vi på alternativ. I dag är alternativet EES-avtalet. Det har
uppenbara brister, som vi också har påpekat. De bristerna gjorde att vi sade
nej till EES-avtalet med dess nuvarande utformning.
Då höjdes det till skyarna av samtliga andra partier. I dag används EES-
avtalets uppenbara brister som argument för att vi skall träda in i unionen.
Jag tycker att det vore bra om ni som var så väldigt entusiastiska inför EES-
avtalet nu stod upp och försvarade det och klart och tydligt talade om att
avtalet är ett alternativ till medlemskap och att det står på egna ben.
Vi har i vår motion krävt en kontinuerlig utvärdering av avtalet, så att vi
kan rätta till och omförhandla avtalet i de delar där det inte fungerar. Det
gäller bl.a. frågan om inflytande. Jag hoppas att vi kan hjälpas åt att göra
detta efter nejet i folkomröstningen.
Anf. 74 DANIEL TARSCHYS (fp) replik:
Herr talman! EES-avtalet innebar ett mycket viktigt steg framåt, men i
jämförelse med ett fullt medlemskap är det självfallet ett otillräckligt steg
framåt.
Alternativet vid en folkomröstning är mycket klart och framgår också tyd-
ligt av Bertil Måbrinks särskilda yttrande. Bertil Måbrink säger att alternati-
ven nu är medlemskap eller fortsatt EES-avtal. Jag har påpekat, vilket Gud-
run Schyman säkert känner till, att EES-avtalet innebär betydligt mindre in-
flytande för Sverige än ett medlemskap gör.
Hur vi än beter oss är vi, med den öppna ekonomi som vi har och såsom
världen ser ut, beroende av en förskräcklig massa saker i vår omvärld. Jag
menar att det är en rationell strategi att försöka skaffa sig inflytande över
det som vi ändå är beroende av, och därför finns det, enligt min mening,
starka skäl för medlemskap i Europeiska unionen.
Gudrun Schyman sade att expertrapporterna har sågats järns med fotknö-
larna. Jag är medveten om att det finns kritiker som är litet korta i rocken
och som siktar lågt i sin kritik.
Anf. 75 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Herr talman! Jag anser mig nog ha den rätta längden för att framföra den
kritik som också framförs av så många andra när det gäller konsekvensutred-
ningarna.
Prot. 1993/94:94
22 april 1994
Sverige och
Europeiska
unionen
Prot. 1993/94:94
22 april 1994
Sverige och
Europeiska
unionen
78
Frågan om inflytandet är intressant, och det är den avgörande frågan i hela
frågekomplexet. Är det så att Sverige ökar eller minskar sitt inflytande vid
ett medlemskap?
EES-avtalet har ju inneburit att vi har minskat vårt inflytande på de områ-
den som berörs av avtalet. Det handlar t.ex. om Systembolaget och en del
sådant. I de frågorna kan vi inte lägre fatta beslut i den svenska riksdagen
utan får finna oss i att avgörandet fälls av juristerna i EU. Juridiken har alltså
tagit över politiken, och det var det som gjorde att vi sade nej till EES-avta-
let.
Men ett medlemskap i unionen innebär ju dessutom att vi flyttar de poli-
tiska besluten rörande den ekonomiska politiken och alla beslut som rör utri-
kes-, säkerhets- och försvarspolitik från den svenska riksdagen. Det är
mycket mer än vad som omfattas av EES-avtalet. Sveriges inflytande är na-
turligtvis litet, eftersom vi är ett litet land. Men de andra länderna får ett
stort inflytande över Sveriges politik.
EU-vänner brukar säga att Sverige vid ett medlemskap får rösträtt i
Europa. Det handlar egentligen om Västeuropa. Jag tror att det vore mer
rätt att säga att Västeuropas stater - med sin politik och sina politiska före-
trädare, exempelvis extrem höger i Italien efter det senaste valet - kommer
att få rösträtt i den svenska riksdagen. Det är inte vi som får rösträtt i EU,
utan det är EU som får rösträtt här.
Anf. 76 DANIEL TARSCHYS (fp) replik:
Herr talman! Nu driver Gudrun Schyman linjen ”ensam är stark”. Men
att ensam är stark är en falsk paroll. Hela den politiska tradition som vi har
haft i Sverige, folkrörelsernas, arbetarrörelsens och demokratins tradition,
bygger på den motsatta föreställningen, nämligen att det är tillsammans som
vi kan vinna inflytande och påverka vår framtid.
Detsamma gäller internationellt. Ett enda litet land har mindre möjlighe-
ter att påverka sitt och sin omgivnings öde än flera länder har i samverkan.
En politisk union ger oss alltså möjligheter till en vidgad suveränitet och ett
vidgat inflytande över vår egen tillvaro. Därför är det så angeläget att vi går
in i den europeiska unionen.
Såsom Vänsterpartiet nu lägger upp det hela finns det två alternativ: ett
fortsatt EES-avtal eller medlemskap i den europeiska unionen. Då är det
helt uppenbart att det senare, medlemskapet, ger oss större möjligheter till
påverkan, inflytande och till reell suveränitet. För min del är jag övertygad
om att det blir slutsatsen som svenska folket drar den 13 november.
Anf. 77 PIERRE SCHORI (s):
Herr talman! Jag skall inskränka mig till att tala om en del av betänkandet
där något som engagerar och oroar många medborgare tas upp. Förhopp-
ningsvis har vi kunnat bemöta detta i betänkandet. Det gäller säkerhetspoli-
tiken och den europeiska unionen.
Våra militärexperter, inklusive överbefälhavaren, har nu officiellt dekla-
rerat vad vi alla har anat, nämligen att Ryssland inte längre utgör något akut
militärt hot mot vårt land. Faran för ett överraskande anfall från Warszawa-
paktsstyrkor i Ryssland, Baltikum, Polen och DDR, som under årtionden
betraktades som det allvarligaste och mest sannolika krigshotet, är ju borta.
Därmed har också villkoren förvår säkerhetspolitik och våra försvarsutgifter
förändrats.
Sveriges säkerhetspolitiska handlingsutrymme har ökat kraftigt. Tidigare
låg vi ju klämda mellan militärpakternas sköldar i terrorbalansens tid. Det
har i det här läget på ett sätt blivit lättare och mindre farligt att bedriva säker-
hetspolitik. Men samtidigt har nya, svårlösta och arbetskrävande problem
dykt upp. Det kalla kriget djupfryste historiska konflikter och stängde in
världen i konstlade block, i en del fall i onaturliga statsbildningar. Vi ser det
som grymmast i f.d. Jugoslavien och i flera republiker i det forna Sovjetunio-
nen.
Just nu är Bosnien Europas blödande sår, och alla länder har en del av
ansvaret för den utdragna tortyr som folket där utsätts för. Jag är varm an-
hängare av en union mellan Europas folk, men just nu känns det svårt att
tala om en europeisk identitet. Klockan är fem över tolv på Balkan, och allt-
för litet har gjorts alltför sent.
Jugoslavienkrisen fastnade, det är sant, mellan den västeuropeiska inte-
grationsprocessens självupptagenhet och den överskuggande fokuseringen
på Sovjetväldets upplösning. Ändå, herr talman, måste vi arbeta vidare, dels
med omedelbara åtgärder för Bosniens folk, dels för en varaktig fredsord-
ning på Balkan.
Men ingen europeisk region går fri från faran av aggressiv nationalism,
internationell maffia, miljöförstöring, rasism, massarbetslöshet eller social
oro. Demokratin är hotad i Europa, både i öst och i väst. Vi har Zjirinovskij
i Ryssland och Fini och Berlusconi i Italien.
Vi vet skälen till Zjirinovskijs möjligheter att vinna framgång: den sociala
oron, traumat över att ha förlorat ett fosterland i det forna Sovjetunionen,
osv. Fini och Berlusconi representerar ett annat hot mot demokratin, nämli-
gen det mot politiken - och detta mitt i Europas och EU:s hjärta. Jag menar
att det därför behövs en kraftsamling av Europas demokrater och antifascis-
ter. Jag anser själv att den mest trovärdiga punkten för att samla krafterna i
en demokratisk motoffensiv ligger inom ramen för det samarbete som be-
drivs i den europeiska unionen.
De problem som jag har nämnt kan naturligtvis inte lösas med militära
medel. De måste tacklas genom samarbete över gränserna. Att väva sam-
man folk och nationer genom allsidiga kontakter och frivilliga avtal till ömse-
sidig nytta är den viktigaste fredsfaktorn i vår tid. Vi som vill att Sverige blir
medlem i den europeiska unionen ser i EU inte ett färdigt projekt utan ett
historiskt instrument för våra sociala, politiska och kulturella ambitioner.
Ibland möter vi invändningar mot ett EU-medlemskap som speglar en oro
över att vi skulle tvingas in i militära äventyr och allianser. Mitt svar är att
vi varken kan tvingas till att eller bör ändra vår säkerhetspolitiska linje. Vår
militära alliansfrihet har varit oerhört lyckosam. Den har uppfyllt sitt huvud-
syfte: att hålla oss utanför krig och bevara vår handlingsfrihet.
Socialdemokratin har samtidigt under flera årtionden arbetat för en alleu-
ropeisk fredsordning, för en framtid bortom murar, militärpakter och neu-
tralitet. Men just nu vet ingen hur denna fredsordning kommer att gestalta
sig i Europa. Därför gör vi rätt i att inte ändra vår huvudlinje: att stå utanför
Prot. 1993/94:94
22 april 1994
Sverige och
Europeiska
unionen
79
Prot. 1993/94:94
22 april 1994
Sverige och
Europeiska
unionen
80
militära pakter och bidra aktivt överallt där vi kan det till Europas gemen-
samma säkerhet.
I det betänkande från utrikesutskottet som vi nu behandlar har utskottet
i stor enighet slagit fast Sveriges kurs när det gäller säkerhetspolitiken också
inför folkomröstningen. Vi framhåller i betänkandet att det i Maastrichtav-
talet inte finns några hinder för att varje land inom EU bibehåller kontrollen
över sin utrikes- och säkerhetspolitik. Där finns inget som säger att ett med-
lemskap förpliktigar till något militärt samarbete.
Det råder vad man skulle kunna kalla dubbla veton inom EU när det gäller
säkerhetspolitiken, av ungefär samma art som i FN:s säkerhetsråd. Kravet
på enhällighet i alla viktiga frågor är att likställa med ett veto. Maastrichtav-
talet skiljer på två olika slags beslut inom den gemensamma utrikes- och sä-
kerhetspolitiken. Det ena slaget av beslut innebär att medlemsstaterna fast-
ställer en gemensam ståndpunkt, vilken därefter skall vara vägledande för
varje land. Sådana beslut fattas av ministerrådet och alltid med enhällighet.
Det andra slaget av beslut avser s.k. samfällda aktioner. Även beslut att
inleda sådana aktioner fattas av ministerrådet med enhällighet. Frågor som
rör försvaret är uttryckligen undantagna från s.k. samfällda aktioner. Vid
utformandet av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken stadgar
Maastrichtavtalet att särskild hänsyn skall tagas till vissa medlemsländers
speciella karaktär på det säkerhets- och försvarspolitiska området.
Vill man förändra rådande praxis eller avtalets innehåll, t.ex. vid den pla-
nerade regeringskonferensen 1996, krävs det återigen enhällighet, dvs. vaije
land har veto. De förändringar av EU:s grundfördrag som kan bli följden av
konferensen kräver dessutom godkännande av de nationella parlamenten.
Allt annat som sägs är politisk propaganda.
Vår säkerhetspolitiska linje kan, herr talman, sammanfattas så här: Sveri-
ges militära alliansfrihet består oförändrad. Samtidigt skall vi visa öppenhet i
efterkommunismens tid med siktet inställt på gemensam, kollektiv säkerhet.
Under tiden skall Sverige vara en aktiv bidragsgivare till en alleuropeisk
fredsordning i alla de sammanhang där vi kan vara det, inom den militära
alliansfrihetens ram. Ett sådant agerande stärker vår och Europas säkerhet.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Anf. 78 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Herr talman! Jag skulle vilja ställa några frågor till Pierre Schori, som är
så övertygad om att ett medlemskap inte innebär att Sverige behöver överge
sin alliansfrihet.
Jag vill först fråga om Pierre Schori tycker att Frank Barnaby ägnar sig åt
politisk propaganda när han gör den analys som jag redogjorde för i mitt
inlägg.
Jag vill också fråga om den diskussion som pågår i Irland just nu. Man har
där låtit jurister som är kunniga på internationell rätt se på Maastrichtfördra-
get utifrån den ställning som Irland kommer att inta och hur man skall göra
med sin neutralitetspolitik. Man har där kommit fram till att denna inte är
förenlig med fördraget, och den irländska regeringen lutar nu åt att man på
konferensen 1996, när dessa frågor skall tas upp igen i EU, skall överge sin
neutralitetspolitik. Skälet är alltså att man inte anser att det är förenligt med
den övergripande Maastrichtstadgan, som säger att den gemensamma utri-
kes- och säkerhetspolitiken skall omfatta alla frågor som berör unionens sä-
kerhet.
Jag vill också gå in på diskussionen om att det krävs enhällighet. Detta
kommer i konflikt med det faktum att Sverige har lovat att inte bromsa ut-
vecklingen mot ett gemensamt försvar. Men om det krävs enhällighet och ett
land skulle säga nej, bromsar det ju utvecklingen mot ett gemensamt försvar
och uppbyggandet av den försvarsallians som de andra men inte Sverige vill
ha. Detta går inte ihop, utan en konflikt uppstår.
I gårdagens debatt sade Carl Bildt att man kanske kan tänka sig att 1996
ha en folkomröstning till i Sverige inför ett ställningstagande till den gemen-
samma försvarspolitiken. Men blir det då möjligt att säga nej, när Sverige
som land har lovat att inte bromsa och om det krävs enhällighet? Det går
inte ihop. Säger man att enhällighet skall krävas och samtidigt lovar att inte
bromsa en utveckling, måste man naturligtvis säga ja. Annars har man gjort
bort sig.
Jag skulle vilja höra hur man inom socialdemokratin resonerar i just dessa
frågor.
Anf. 79 PIERRE SCHORI (s) replik:
Herr talman! Jag anser att jag var ganska klar i mitt ställningstagande. Det
må vara att Frank Barnaby, påven, Kalle Anka eller vem som helst - t.o.m.
Irlands regering - kommer eller påstås komma till en viss slutsats. Vi har i
utrikesutskottet i Sveriges riksdag dragit en slutsats som vi står för. Det är
vår analys och vårt betänkande, och om riksdagen godkänner detta, blir det
också det officiella Sveriges position fram till regeringskonferensen 1996.
Det som är viktigt med detta betänkande är att vi där slår fast detta.
Detta har för övrigt också slagits fast av riksdagen i fjol och av två f.d.
kabinettssekreterare i deras studier av dokumenten från Maastricht osv. Det
som vi vill säga med betänkandet är att det nu äntligen kan råda klarhet om
detta enligt svenska bedömningar och utifrån svenska positioner, som vi står
fast vid. Detta är vårt åtagande - sedan må andra tolka det på sitt sätt. Det
är utrikesutskottets och i och med att riksdagen slår fast detta det officiella
Sveriges linje.
Försvarspolitiken är uttryckligen undantagen från den gemensamma utri-
kes- och säkerhetspolitiken. Jag sade det i mitt anförande, och jag upprepar
det med anledning av den fråga som ställdes.
Det ankommer visserligen inte, herr talman, på mig att försvara Carl
Bildt, men han sade faktiskt inte att han kan tänka sig att det utlyses en folk-
omröstning om ändring av alliansfriheten. Han sade tvärtom att om man
skulle ändra på den kurs som riksdagen nu förhoppningsvis beslutar att slå
fast, måste riksdagen kopplas in igen. Han kunde t.o.m. tänka sig att det då
behövs en folkomröstning. Det var alltså en ”tvärtomförklaring”.
Anf. 80 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Herr talman! Åtminstone en av de två kabinettssekreterare som Pierre
Schori hänvisade till hade en annan åsikt i denna fråga innan han blev utsedd
att leda en konsekvensutredning med uppgift att komma fram till att fören-
Prot. 1993/94:94
22 april 1994
Sverige och
Europeiska
unionen
6 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 94
Prot. 1993/94:94
22 april 1994
Sverige och
Europeiska
unionen
lighet förelåg. Tidigare hade Sverker Åström varit övertygad om att en al-
liansfrihet inte är förenlig med ett medlemskap i unionen. När han blev utre-
dare i en konsekvensutredning som var beställd av regeringen så ändrade
han uppfattning i den frågan.
Jag är medveten om att detta är utrikesutskottets majoritets analys och
slutsats. Men frågan är hur den analysen och det ställningstagandet, liksom
senare riksdagens ställningstagande, håller i en juridisk och praktisk pröv-
ning mot Maastrichtavtalet. Vad kommer det att få för konsekvenser i prak-
tiken? Det är ju det intressanta.
Om det hade varit så självklart, som ni beskriver det här, varför har då
t.ex. Danmark förhandlat sig till ett undantag, där man uttryckligen säger
att man inte vill delta i det gemensamma militära försvaret? Det hade man
inte behövt göra om det hade varit så enkelt som att man år 1996 bara sagt
att man inte hade lust att vara med.
Varför har inte Sverige skaffat sig juridiskt bindande försäkringar om att
det är just den analys, som Pierre Schori nu har levererat, som är den som
gäller? Det hade varit väldigt enkelt, om det tydligen inte heller hade stött
på patrull. Varför gör man på ett sätt i Danmark och på ett annat sätt i Sve-
rige? Varför begär man inte juridiskt bindande försäkringar om att vi inte
behöver delta i en gemensam försvarspolitik och uppbyggandet av en ge-
mensam armé?
När det gäller den frågan, offentlighetsprincipen och sista steget i den eko-
nomiska och monetära unionen säger man: Vi tycker att det är på det här
viset. Men varför kan vi då inte få juridiskt bindande försäkringar om att det
gäller också vid en prövning i praktiken när detta arbete sätts i gång?
Anf. 81 PÄR GRANSTEDT (c):
Herr talman! Motiven för att Sverige sedan en tid strävar efter medlem-
skap i EU är uppenbara. Vi inser att det finns en lång rad för oss väldigt
viktiga problem som måste lösas på gemensam europeisk nivå. Det handlar
om miljöfrågor, ekonomisk-politiska frågor och frågor som gäller att konso-
lidera demokratin i Europa och trygga freden.
Dessa frågor kommer att avgöras genom europeiskt samarbete. Huvud-
faktorn när det gäller att lösa de gemensamma europeiska frågorna kommer
att bli EU, vare sig vi är med eller inte. Den linje EU väljer när det gäller
viktiga framtidsfrågor kommer att avgöra väldigt mycket av vår framtid,
vare sig vi är med eller inte.
Till detta kommer naturligtvis att vi har valt att gå in i EU:s inre marknad.
Numera tycks även vänstern i den här riksdagen stödja att vi är med i den
inre marknaden.
Att vi är med där innebär naturligtvis också ett mycket starkt beroendeför-
hållande till EU:s utveckling och EU:s lagstiftning. Om vi ställer oss utanför
den inre marknaden blir konsekvenserna för vår ekonomi och därmed för
våra möjligheter att upprätthålla social trygghet och sysselsättning i och för
sig så pass stora att inte ens Vänsterpartiet såvitt jag förstår är berett att ta
dem längre.
Den inre marknaden skapar alltså ett beroendeförhållande. Om vi vill
82
vara med och stifta de lagar vi själva måste följa, då är det nödvändigt med
ett fullt medlemskap.
Det är alltså motiven för medlemskap. Detta måste självklart vägas, mot
frågor om vilken handlingsfrihet vi får att lösa egna problem vid ett medlem-
skap. Det var därför Centern för en bra bit över ett år sedan lade fram en
rad krav vi ville få beaktade i förhandlingsprocessen. De kraven kom sedan
att avspeglas väl i den förhandlingsuppläggning som regeringen gjorde.
Vi ville få säkerställt att vi kan behålla högre miljökrav på varor. När det
gäller andra miljökrav tillämpar EU som bekant minimiregler, och det är lätt
att ha en högre ambitionsnivå. Vi ville ha det även på varuområdet. Det har
vi fått tillgodosett i förhandlingarna genom en fyraårig övergångstid. Under
denna tid har EU åtagit sig att se över sina regler i syfte att nå till vår nivå.
Om inte det lyckas kan vi med hjälp av EU:s miljögaranti förlänga våra un-
dantag.
Liknande regler har vi när det gäller andra säkerhetskrav, alkoholbestäm-
melser osv.
Ett annat huvudkrav från vår sida var att vi inte nu skulle behöva binda
oss vid en eventuell framtida gemensam valuta. Där kan vi konstatera att
eftersom vi själva råder över i vilken takt och i vilken omfattning som vi till-
godoser de konvergenskriterier som är en förutsättning för att man skall få
vara med om en gemensam valuta, så har vi också god kontroll över om vi
blir delaktiga i den gemensamma valutan eller inte.
Det är i praktiken omöjligt att tvinga Sverige in i en gemensam valuta. Vi
har också klargjort i förhandlingarna att vi kommer att pröva den här frågan
i vår riksdag, precis som Nederländerna och Tyskland har gjort - Tyskland
med stöd av ett utslag från den tyska författningsdomstolen.
Ett tredje huvudkrav från vår sida var att vi skulle kunna fortsätta att föra
en ambitiös regionalpolitik och dessutom få del av EU:s regionala fonder.
Resultatet av förhandlingarna innebär att vi har fått försäkringar om att de
regionalpolitiska medel och den omfattning vi har på vår nationella regional-
politik är förenliga med EU:s regelsystem. Dessutom kommer vi att få unge-
fär två och en halv miljard ur EU:s regionala fonder, vilket innebär att vid
ett EU-medlemskap kommer våra resurser för regionalpolitiska insatser att
i det närmaste fördubblas, jämfört med dagsläget.
Det blir alltså en kraftig förstärkning av regionalpolitiken. Som centerpar-
tist kan man naturligtvis inte annat än välkomna detta.
Ytterligare ett viktigt krav var att vi skulle kunna behålla vår alliansfrihet.
Där konstaterar vi att avtalet inte innehåller några alliansförpliktelser, att
EU inte har beslutat om att införa ett gemensamt försvar, att varje steg i den
riktningen - gemensam försvarspolitik, ombildande av EU till en allians eller
skapandet av ett gemensamt försvar - skulle kräva ett nytt avtal mellan EU:s
medlemsländer, nytt godkännande i alla EU:s medlemsländers parlament
och i många fall, kanske också i fallet Sverige, en folkomröstning. Vi har
alltså en fullständig kontroll.
Jag tyckte att Pierre Schori benade ut de här frågorna på ett ganska tydligt
sätt.
Nu har man från Nej till EU valt att ändå försöka övertyga svenska folket
om att ett medlemskap innebär att vi överger alliansfriheten. Därför är jag
Prot. 1993/94:94
22 april 1994
Sverige och
Europeiska
unionen
83
Prot. 1993/94:94
22 april 1994
Sverige och
Europeiska
unionen
84
alldeles övertygad om att Gudrun Schyman och andra kommer att fortsätta
att hävda att ett medlemskap innebär att vi överger alliansfriheten, trots att
det inte finns någon punkt i avtalet som skulle kunna framläggas som bevis
för detta och trots att Sveriges riksdag och regering har klargjort att vi tänker
bibehålla vår alliansfrihet. Nej till EU kommer säkert fortfarande att envist,
månad efter månad, hävda att vi överger alliansfriheten - i hopp om att en
osanning som upprepas tillräckligt många gånger till sist blir trodd. Det är
redan många som tror på detta påstående. Det är inte desto mindre fel.
Vi konstaterar att våra förhandlingskrav - och listan är naturligtvis betyd-
ligt längre än så här - har blivit väl tillgodosedda. Det är en viktig utgångs-
punkt när vi tar ställning. Personligen tycker jag att det är givet att ett ställ-
ningstagande bör bli att vi bör utnyttja de möjligheter som det här ger oss
att påverka vår egen framtid mera och att vara med och påverka Europas
framtid mera.
Det är intressant att huvudalternativet från nej-sidan nu tydligen är ett
fortsatt EES-avtal. Vad blir då kvar av den stora skrämmande unionen? Vad
blir det kvar av detta att vi avstår från vår beslutanderätt?
Egentligen är det endast två områden där EU har helt gemensam lagstift-
ning. Det ena området är det som handlar om EU:s inre marknad. Där gäller
den gemensamma lagstiftningen också oss i Sverige, vid ett EES-avtal. Det
andra området är det helt harmoniserade jordbruket. Om det är bra att vara
med i EU:s jordbrukspolitik eller inte kan man ha olika uppfattning om. Så-
som centerpartist tycker jag naturligtvis att det är bra, eftersom det ger jord-
bruket betydligt bättre utvecklingsmöjligheter än den svenska jordbrukspo-
litiken gör.
Men därvid stannar det. Det är bara på dessa områden som vi avstår från
vår nationella självbestämmanderätt. På alla övriga beslutsområden i EU
gäller i dagsläget att man antingen tillämpar regeln om minimikrav eller om
enhällighet. En minimikravstillämpning innebär att det står Sveriges riksdag
fritt att själv lagstifta när det gäller miljö, sociala frågor m.m. - så länge vi
uppfyller minimikraven. Och det vore väl ynkligt om vi inte gjorde det. En
enhällighetstillämpning innebär att inget beslut fattas som Sverige inte är be-
rett att gå med på. I dessa fall bibehåller vi kontrollen över de beslut som
gäller oss.
När man nu från nej-sidan skall gå ut till svenska folket och tala om att
Sverige överger sin självständighet och upphör som självständig nation om
vi går med i EU, handlar det i grund och botten om att vi inte längre själva
kan besluta om vår jordbrukspolitik. Det är en dålig grund för en våldsam
propaganda om att den svenska självständigheten överges.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utrikesutskottets hemställan.
Anf. 82 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Herr talman! Vänsterpartiet kritiserade inte EES-avtalet utifrån den han-
del vi skulle ha, och som vi redan hade vad gäller varor, eller utifrån den
gemensamma tjänstemarknad som öppnades, utan utifrån det faktum att vi
inte längre kunde stifta vissa lagar. Lagar som berör de områden som omfat-
tas av EES-avtalet kunde vi i denna församling, den svenska riksdagen, inte
stifta. Det är ett faktum att vi får ta över den lagstiftning som finns i EU. En
majoritet i denna kammare har också lovat att Sveriges riksdag i fortsätt-
ningen skall stifta de lagar som man kommer att stifta inom EU - vare sig vi
tycker att de är bra eller inte. Vi har inget inflytande.
Förhandlingspositionen var en annan när man böljade förhandla. Tyvärr
backade den svenska regeringen, så EES-avtalet blev ett lydstatsavtal - som
man brukar säga. Vi i Vänsterpartiet tyckte inte att det var någon bra lös-
ning. Vi tycker fortfarande inte att det är någon bra lösning. Men EES-avta-
let finns, och vi skall arbeta utifrån det avtalet. Vi skall tillsammans, hoppas
jag, resa protester mot de delar av avtalet som inte är bra. Vi skall försöka
att tillsammans stärka Sveriges inflytande i EES-hanteringen, vilket vi natur-
ligtvis kan göra, Pär Granstedt. Jag hoppas att vi kommer att göra det till-
sammans, när det blir uppenbart hur stora de demokratiska bristerna är.
Men steget in i en union är någonting helt annat. Det innebär en ekono-
misk och monitär union. Det innebär en gemensam utrikes- och säkerhets-
politik som omfattar gemensam handelspolitik, miljöpolitik, biståndspolitik,
flyktingpolitik, pensionspolitik och försvarspolitik med siktet inställt på en
gemensam armé. Detta är något väsensskilt från ett handelsavtal, vilket
EES-avtalet ju är. Att säga att skillnaden mellan EES och ett medlemskap i
en politisk union handlar om jordbruk har passerat gränsen för politisk pro-
paganda, måste jag säga.
Den jordbrukspolitik som förs inom EU, Pär Granstedt, är dessutom den
typ av perverterad jordbrukspolitik som vi här i den svenska riksdagen har
beslutat att befria Sverige från. Vi måste alltså backa och återgå till en jord-
brukspolitik fylld av ett snårigt subventionssystem. En stor del av Sveriges
medlemsavgift -som ju inte är så liten - kommer dessutom att gå till att hålla
de franska och tyska bönderna under armarna. Jag trodde inte att det var en
politik som Centern förordar, men det är möjligt att det är det.
Anf. 83 PÄR GRANSTEDT (c) replik:
Herr talman! Det faktum att Gudrun Schyman och Vänsterpartiet kritise-
rade EES-avtalet när beslutet om det fattades är historia. Det är inte så värst
intressant just nu, än för historieskrivningens skull.
Det intressanta är att Gudrun Schyman och Vänsterpartiet samt andra fö-
reträdare för nej-sidan säger att vid ett nej vid folkomröstningen är alternati-
vet att Sverige fortsätter med EES-avtalet. Det är i och för sig naturligt, ef-
tersom alternativet att också säga upp EES-avtalet är betydligt värre. Då
skulle vi också få se fram mot en fördjupad ekonomisk kris i Sverige. Det är
alltså bra att man är beredd att hålla fast vid EES-avtalet. Men då måste vi
också vid ställningstagandet i folkomröstningen jämföra Sverige, med ett
EES-avtal, med Sverige som fullvärdig medlem. Det är den jämförelsen vi
har anledning att göra i debatten. Jag konstaterar då att det enda område,
utöver EES, där vi överlåter beslutanderätten till unionen, om vi går med
som medlemmar, är jordbruket.
Det gäller faktiskt ytterligare ett område, nämligen handeln med tredje
länder, eftersom vi också går med i tullunionen - det missade jag. Det är
alltså de områden som rör jordbruk och handelsavtal utanför unionen som
tillkommer och som vi inte längre bestämmer själva över. På alla andra om-
råden har vi själva fortfarande avgörandet i vår hand. Antingen genom att
Prot. 1993/94:94
22 april 1994
Sverige och
Europeiska
unionen
85
Prot. 1993/94:94
22 april 1994
Sverige och
Europeiska
unionen
86
man tillämpar minimiregler, och då kan vi i Sverige lagstifta om hårdare reg-
ler - om vi vill det - eller tillämpar regeln om enhällighet. Hela det område
som Gudrun Schyman talar om, ekonomi och säkerhet, rör frågor där majo-
ritetsbeslut inte fattas, utan där det krävs enhällighet. På dessa områden fun-
gerar inte EU som en union utan som vid ett vanligt mellanstatligt samarbete
där alla länder kommer samman och kommer överens.
Hela den kanonad som nej-sidan använder sig av riktar sig i huvudsak mot
den del av EU-samarbetet som ett vanligt mellanstatligt samarbete är byggt
på, dvs. samstämmighet mellan alla medlemsländer. Då kan man lika gärna
skjuta på exempelvis Europarådet eller på GATT-förhandlingar som i prin-
cip bygger på samma princip. Jag tycker uppriktigt sagt att den bild att vi
överger vår nationella självständighet när vi går från samarbete genom ett
EES-avtal till ett medlemskap i en union inte är särskilt sann. Däremot inne-
bär naturligtvis fullt medlemskap att vi också får större möjligheter att vara
med och besluta om våra egna angelägenheter än om vi står utanför och låter
andra besluta.
Anf. 84 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Herr talman! Det är bra om vi i alla fall kan vara överens om att folkom-
röstningen kommer att handla om huruvida Sverige skall samarbeta ekono-
miskt, socialt, kulturellt på alla de sätt som vi redan gör med EU med EES
som grund, eller om vi skall gå in som medlemmar i unionen. Låt oss alltså
vara överens om det. Det är ju inget konstigt. Det är ju det som råder, så
det är inte heller så konstigt att jag säger det. Jag kan ta till mig verkligheten.
Bristerna i EES-avtalet hoppas jag att vi kommer att hjälpas åt att rätta
till. Även Pär Granstedt är ju medveten om att det finns stora brister och
kritiserar dem. Även Daniel Tarschys och alla de som var med och drev ige-
nom EES-avtalet kritiserar i dag EES-avtalets brister och Sveriges brist på
inflytande i EES-processen. Jag hoppas då att vi tillsammans kan hjälpas åt
att rätta till detta.
Låt oss komma till de andra frågorna. Konsekvenserna av ett medlemskap
i den ekonomiska och monitära unionen och konsekvenserna av att EU skall
tala med en röst i alla internationella sammanhang kan man ju inte vifta bort
med påståenden som: det spelar inte någon roll, därför att om Sverige säger
nej blir det inget. Det låter som att Sverige skulle träda in i denna union med
målsättningen och ambitionen att förhindra att unionen skall fungera över
huvud taget. Målet är ju att man i alla internationella sammanhang skall tala
med en röst. Det gäller då alla de områden som jag räknade upp. Målet är
en harmonisering av ställningstagandena på alla dessa områden. Då kan man
inte säga: Men vi i den svenska riksdagen har full beslutanderätt - vi kan
fatta vilka beslut vi vill. Det kan vi inte! Vi kan inte fatta beslut som strider
mot de beslut som har fattats i EU eller i ministerrådet. Vi kan inte gång
efter gång delta i debatten och sedan säga: Ni kan tycka så men så tycker
inte vi. Vi kan ju inte gå med i den europeiska unionen med syftet att bromsa
hela utvecklingen. Vi har ju också uttalat att det inte är därför vi går med.
Vi skall gå med för att se till att intentionerna blir verklighet i alla delar,
inklusive slutsteget i den ekonomiska och monetära unionen med den ge-
mensamma valutan och den gemensamma centralbanken, inklusive den ge-
niensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och det militära försvaret. Allt
annat är nonsens!
Anf. 85 PÄR GRANSTEDT (c) replik:
Herr talman! Det är riktigt att det finns en allvarlig brist i EES-avtalet,
nämligen att de lagar som sedan också måste kunna tillämpas i EES för att
det skall fungera naturligtvis stiftas i ministerrådet och i EU-parlamentet.
Det enda sättet att rätta till den bristen är att se till att Sverige får säte och
stämma i de lagstiftande församlingarna, i ministerrådet och i EU-parlamen-
tet. Det är exakt den bristen som vi nu vill rätta till. Det gör man genom att
gå fram till fullt medlemskap.
Att hävda att vi skulle kunna förhandla oss fram till något annat sätt än
medlemskap att ge Sverige säte och stämma i EU:s lagstiftande församlingar
tycker jag är illusionsmakeri. Att gå ut till svenska folket och säga att vi vill
förhandla om EES-avtalet så att vi får fullt inflytande utan att bli medlemmar
är att slå blå dunster - eller kanske litet rosa dunster - i ögonen på folk.
Det är naturligtvis riktigt att EU syftar till att man skall tala med en ge-
mensam stämma. Det är förresten precis samma ambition som vi har i
EFTA, där vi är med. Även där eftersträvar vi ju att uppträda gemensamt
på de områden som EFTA sysslar med. Men det som är viktigt för oss är att
förutsättningen för att det skall bli en gemensam stämma faktiskt är att alla
är med på det, dvs. att inget medlemsland tvingas in i en position som landet
självt inte accepterar.
Men det är klart att vi också har ett intresse av ett gemensamt uppträ-
dande - under förutsättning att man kan enas om bra ståndpunkter som vi
kan ställa upp på. Det är klart att vi inte kan sitta i riksdagen och motsätta
oss en massa saker som man har fattat beslut om i EU, eftersom beslut i EU
i de här fallen innebär att vi själva har gått med på det. Vi kan naturligtvis
inte först komma överens om en politik och sedan motsätta oss den politi-
ken. Det är i alla fall inte vår tradition att arbeta på det sättet. Jag antar att
det inte heller är Vänsterns tradition.
Därför är det viktigt att se till att de ställningstaganden som Sverige gör i
ministerrådet - där vi har vår vetorätt - är förankrade i Sveriges riksdag. Vi
skall också se till att det blir så genom den EU-nämnd som skall inrättas.
I själva verket kommer Sveriges riksdag genom EU-nämnden att få ett
avgörande inflytande över den utrikes-, säkerhets- och handelspolitik samt
den ekonomiska politik som EU för, eftersom Sveriges ställningstaganden
skall förankras här och eftersom Sveriges medverkan är nödvändig för att
EU skall få någon politik på de här områdena. Det är den möjligheten till
inflytande som ni vill att vi skall säga nej till.
Anf. 86 HANS GÖRAN FRANCK (s):
Herr talman! Min uppfattning är den att Sveriges riksdag inte före folkom-
röstningen skall ta ställning till det förhandlingsresultat som föreligger. Jag
uppfattade det också så att det egentligen var Daniel Tarschys önskemål att
det här betänkandet skulle betraktas som ett ställningstagande till ett antal
motioner men inte till förhandlingsresultatet. Men då tycker jag att skriv-
ningarna i utskottsbetänkandet går för långt.
Prot. 1993/94:94
22 april 1994
Sverige och
Europeiska
unionen
Prot. 1993/94:94
22 april 1994
Sverige och
Europeiska
unionen
88
Jag fäster mig då särskilt vid vad som står på s. 7, nämligen att ett EU-
medlemskap skulle ”på ett avgörande sätt förbättra förutsättningarna för en
fortsatt utveckling av vårt lands välstånd och välfärd”. Och sedan säger man:
”Utskottet välkomnar att Sverige, genom det resultat som uppnåtts i för-
handlingarna - - nu har tagit ett viktigt steg för att möjliggöra ett svenskt
medlemskap i Europeiska unionen.” - Detta är uttalanden som jag tycker
går för långt. Sedan förekommer det också att man i anslutning till motioner
talar om att man utgår från att motionsönskemål kommer att tillmötesgås
vid ett svenskt medlemskap.
Jag tycker alltså att man i betänkandet inte håller sig strikt till det som jag
anser vara viktigt. Nu skall svenska folket yttra sig i den här saken. Jag för
min del är beredd att strikt följa det svenska folkets uppfattning i folkomröst-
ningen, och i det läget skall det inte förekomma några pekpinnar, några på-
tryckningar eller några förhandsuttalanden från riksdagen.
Jag är också orolig när det gäller en annan punkt, som inte behandlas i det
här betänkandet - jag måste ändå beröra det. Tendensen går där i samma
riktning. Jag tänker på frågan om föreslagna grundlagsändringar. Jag menar
att man skall avvakta med att ta ställning till de grundlagsändringar som nu
är på väg tills folkomröstningsresultatet är klart.
Jag tycker över huvud taget att det här sättet att utöva påtryckningar -
direkt eller indirekt - är olyckligt. Jag kan delvis förstå att det är på det här
sättet - det beror väl på att opinionssiffrorna är så dåliga. Men man får lov
att ha litet is i magen nu och hålla sig strikt till principer som är viktiga i det
här sammanhanget.
Det finns en annan sak i betänkandet som intresserar mig. På s. 10 under
Utskottets överväganden heter det: ”Sveriges militära alliansfrihet syftande
till att vårt land skall kunna vara neutralt i händelse av krig i vårt närområde
består.” Det låter det!
Jag utgår från att detta är utskottets uppfattning. Det som oroade mig var
att försvarsministern för en tid sedan sade att neutraliteten är ett passerat
stadium. Det sade han den 10 oktober.
Ett annat frågetecken orsakas av det faktum att statsministern vid en de-
batt med mig i går uttalade att formuleringen att vår säkerhet skall syfta till
neutralitet i händelse av krig inte längre används utan ersätts av andra for-
muleringar. Det är väl inget tvivel om att i vatje fall en rad ledande företrä-
dare för regeringen är på väg ut i den frågan. Det skapar en viss oreda när
det kommer olika budskap om detta.
Det har här i dag talats med stor emfas om enhälligheten när det gäller
beslut i sådana här frågor inom Europaunionen. I går citerade jag en kom-
mentar ur Svensk Juristtidning för statsministern, men jag fick inget svar på
den punkten. Det skulle vara intressant att höra om det är någon som vill
motsäga vad som sägs i den kommentaren; jag citerar den därför på nytt:
”Enligt en särskild förklaring om omröstning i samband med den gemen-
samma utrikes- och säkerhetspolitiken är man enig om att medlemsstaterna,
vad beträffar rådsbeslut som kräver enhällighet, så långt möjligt skall und-
vika att hindra ett enhälligt beslut, om en kvalificerad majoritet för ett så-
dant beslut föreligger.”
Denna särskilda förklaring finns. De påtryckningar som man blir utsatt för
i samband med ett kvalificerat majoritetsbeslut kanske blir så stora att ingen
kan sätta sig emot det. Säkerligen finns det en sådan oro. Det är svårt att
säga någonting annat.
Herr talman! Det finns en fråga som jag intresserar mig mycket för. Jag
menar att den behandling som frågan har fått i utskottsutlåtandet inte är till-
fredsställande.
Sverige har beträffande offentlighetsprincipen nöjt sig med att nyligen
göra en ensidig och urvattnad deklaration som inte nämnvärt skiljer sig från
den i förhandlingarnas inledningsskede för drygt ett år sedan. Deklarationen
förpliktar inte EU, som har varit negativ till en gemensam deklaration, till
någonting. Det har inte ens gjorts ett gemensamt nordiskt uttalande. EU-
kommissionen slog i mars 1994 fast att vår offentlighetsprincip inte ger
svenskar rätt att avslöja förtroliga EU-dokument. Det är enligt kommissio-
nen en angelägenhet för svenska myndigheter att genomdriva de undantag
för tillgänglighet som Europarådet kan besluta om för sina dokument.
Jag kan inte gå in på alla detaljer i detta utlåtande, men på de grunder som
jag nu har angett avser jag att lägga ner min röst i denna fråga. Jag tycker att
de som har en kritisk och eftertänksam inställning bör göra detsamma.
I detta anförande instämde Lena Klevenås (s).
Anf. 87 PÄR GRANSTEDT (c) replik:
Herr talman! Jag skall inte ägna mig åt att recensera olika statsrådsuttalan-
den. Jag skall bara påminna om den formulering som riksdagen har fastställt
när det gäller uttolkningen av alliansfriheten. Det skall vara alliansfrihet i
fred för att vi skall kunna vara neutrala i händelse av krig i vårt närområde.
Det har skett en liten förändring i förhållande till den tidigare formule-
ringen. Det hette tidigare att alliansfriheten var syftande till neutralitet i
krig. I bägge fallen är alliansfriheten till för att vi skall kunna vara neutrala
i händelse av krig.
Att den moderna formuleringen är något annorlunda beror inte på EU
utan på att det har förekommit ett antal krig under senare årtionden då Sve-
rige inte har varit neutralt, t.ex. Vietnamkriget och krigen i södra Afrika.
Då har Sverige aktivt stött den ena sidan. En modernisering av denna formu-
lering har varit av nöden alldeles oavsett EU-samarbetet.
Det viktiga för oss är alltså att vi kan bibehålla vår alliansfrihet så att vi
kan vara neutrala om det skulle bli ett krig. Det har funnits ett traditionellt
tal om neutralitet i förhållande till det kalla kriget, men det har inte varit lika
formaliserat. Det är naturligtvis inte lika aktuellt längre, i och med att det
kalla kriget inte längre existerar.
Sverige har en lång tradition av att kunna ta ställning i känsliga och kon-
fliktfyllda utrikespolitiska frågor och av att kunna samverka med andra i så-
dana frågor. Detta är alltså inte på något sätt någonting nytt.
Det kan finnas anledning att påminna om att Danmark inte har gjort något
undantag från Maastrichtavtalet när det gäller deltagandet i ett militärt sam-
arbete. Det var uppe tidigare i debatten. Danmark och EU:s medlemsländer
har konstaterat att en dansk ensidig deklaration om att man inte tänker delta
i något militärt samarbete är helt förenlig med Maastrichtavtalet. På motsva-
Prot. 1993/94:94
22 april 1994
Sverige och
Europeiska
unionen
89
Prot. 1993/94:94
22 april 1994
Sverige och
Europeiska
unionen
90
rande sätt har vi deklarerat att vår alliansfrihet består. Vi har alltså löst detta
på i princip samma sätt som Danmark har gjort.
Detta att man skall undvika att hindra enhälliga beslut är ingen juridiskt
bindande del av avtalet. Det är en politisk ambition. I ett samarbete är det
rimligt att man är beredd att vid behov jämka litet och att man försöker
komma fram till enhälliga beslut. Om vi anser att vitala utrikes- eller säker-
hetspolitiska intressen står på spel har vi dock ingen som helst anledning att
medverka till ett enhälligt beslut.
Hans Göran Franck antydde att vi i så fall skulle kunna utsättas för på-
tryckningar. Det har jag svårt att förstå. Risken för påtryckningar från EU:s
sida är förmodligen betydligt mindre om Sverige är medlem än om Sverige
är en liten utanförstående part i EU:s grannskap.
Det finns inte någon offentlighetslagstiftning i EU som är tillämplig i de
enskilda medlemsländerna. EU:s offentlighetsregler gäller EU:s egna or-
gan. Därför har det inte funnits någon anledning att göra undantag i avtalet
för offentligheten. Man kan inte göra undantag från någonting som inte
finns. Vi bestämmer själva över offentlighetslagstiftningen i Sverige.
Anf. 88 HANS GÖRAN FRANCK (s) replik:
Herr talman! Pär Granstedt talar om neutralitet som om det endast hän-
förde sig till det kalla kriget. Neutralitetspolitiken har en mycket lång histo-
ria i Sverige. Den kom till långt innan det kalla kriget blev en realitet.
Jag förstår att det är problem för Pär Granstedt när det gäller säkerhetspo-
litiken, av den enkla anledningen att neutralitetspolitiken både inom Social-
demokraterna och inom Centerpartiet är mycket fast förankrad.
Det beklagliga är att Moderaterna och Folkpartiet, som inte alls har denna
förankring och tradition, av allt att döma inte har något emot att Sverige
överger neutralitetspolitiken. De är inte heller emot att Sverige i fortsätt-
ningen ingår i ett gemensamt försvar. Det är här problemen inställer sig.
Ulf Dinkelspiel gjorde i inledningsskedet av förhandlingarna uttalanden
om att Sverige inte kommer att motsätta sig en utveckling mot ett gemen-
samt försvar. Det är klart att det innebär problem. Det finns även andra ting
som verkar i denna riktning.
Det var också intressant att statsministern i går inte besvarade frågan om
det uttalande som den franske Europaministern gjorde när han nyligen var
här. Han deklarerade tydligt att Sverige måste ansluta sig till Europaförsva-
ret. Enligt Lamassoure är det för närvarande inte obligatoriskt, men på sikt
måste Sverige som medlem gå med i den Västeuropeiska försvarsalliansen.
Observatörsstatus i VEU kan tillåtas men är enligt Lamassoure endast ett
provisorium.
Detta är ett exempel på de påtryckningar som man kommer att bli utsatt
för.
Anf. 89 PÄR GRANSTEDT (c) replik:
Herr talman! Jag sade redan i mitt inledningsanförande att jag vet att man
från nej-sidan kraftfullt driver denna linje. Följaktligen kommer man att
upprepa påståendet att vi överger alliansfriheten, även om det fortfarande
inte finns någon punkt i avtalet som man kan bygga det påståendet på.
Neutralitetspolitik är inte neutralitet. Neutralitetspolitik är en politik som
syftar till neutralitet om man skulle ställas inför en konflikt. Därför är neu-
tralitetspolitikens traditionella formulering i Sverige: alliansfrihet i fred, syf-
tande till neutralitet i krig.
Vi kan om vi vill säga att vi förde en neutral utrikespolitik i förhållande
till det kalla kriget. Det kalla kriget är slut. Däremot bibehåller vi vår allians-
frihet för att kunna vara neutrala om det skulle uppstå ett krig i vårt närom-
råde. I det avseendet görs det ingen ändring av politiken. Det finns ingen
anledning att gå ifrån den politiken, även om vi går med i EU. Det finns
ingen avsikt att gå ifrån den. Det finns ingenting i EU-avtalet som skulle
kunna tvinga oss att göra det.
Man kan naturligtvis citera - det gör man flitigt - olika uttalanden från
olika individuella personer som av olika skäl har en annan uppfattning. Vi
skall dock inte bygga vår säkerhetspolitiska verklighet på uttalanden av La-
massoure eller Barnaby, utan den bygger vi på avtalet. Skall man bedöma
vad avtalet innebär, måste man utgå från vad som står i avtalet. I avtalet finns
det inga som helst förpliktelser på det militära området, inga alliansförplik-
telser.
Dinkelspiel har aldrig lovat att inte hejda utvecklingen mot ett gemensamt
försvar. Det finns inget sådant mål i EU. EU har inte fastställt ett gemensamt
försvar som ett mål. Däremot har man fastställt att man skall eftersträva en
gemensam försvarspolitik som skulle kunna leda till ett gemensamt försvar,
och det är faktiskt något annat. Om det skulle bli aktuellt med ett gemen-
samt försvar, så är det ingenting som vi behöver ställa upp på. Dinkelspiels
uttalanden innebär inte något som helst åtagande från vår sida att medverka
i det ena eller det andra. Vi har sagt att om andra länder har ambitioner på
det här området, så är det inte vår avsikt att ugöra ett hinder för deras ut-
veckling och samarbete.
Anf. 90 HANS GÖRAN FRANCK (s) replik:
Herr talman! I Maastrichtavtalet står det att den gemensamma utrikes-
och säkerhetspolitiken skall omfatta alla frågor som berör unionens säker-
het, inbegripet utformningen på lång sikt av en gemensam försvarspolitik
som med tiden skulle kunna leda till ett gemensamt försvar. Unionen anmo-
dar VEU att genomföra unionsbeslut och unionsaktioner som berör försva-
ret. Målet är att bygga upp VEU stegvis som Europaunionens försvarskom-
ponent. Jag tycker att syftet är mycket tydligt. Det är väl ingen tvekan om
att ifall man hade velat vara på den säkra sidan och kunnat lugna svenska
folket, är det givet att man skulle ha gjort ett förbehåll på den här punkten.
Men det har man inte gjort, och det är svagheten i ståndpunkten.
Eftersom Davignonrapporten har berörts i utskottets utlåtande, vill jag
nämna att statsminister Palme 1971 tog upp frågan om den svenska neutrali-
tetspolitiken. Mot bakgrund av motsvarande omständigheter ansåg han att
det inte var möjligt att förena det här med svensk neutralitetspolitik utan
ett uttryckligt förbehåll. Det är beklagligt att man inte har följt det danska
exemplet, där det finns ett uttryckligt fördrag. Men det har man inte kunnat
få in, eftersom EU inte längre vill gå med på sådana här saker.
Man var inte heller beredd att gå med på ett undantag när det gäller offent-
Prot. 1993/94:94
22 april 1994
Sverige och
Europeiska
unionen
91
Prot. 1993/94:94
22 april 1994
Sverige och
Europeiska
unionen
92
lighetsprincipen. Beträffande offentlighetsprincipen är det både en fråga om
vad som gäller nu och vad som kan gälla framdeles. Man gick inte ens med
på en gemensam deklaration. På dessa centrala punkter där Sverige verkli-
gen är i behov av ett undantag - i alla fall inför framtiden - har vi inte fått
några undantag.
Anf. 91 BIRGITTA HAMBRAEUS (c):
Herr talman! Det är uppenbart att man kan tolka det som vi håller på att
ge oss in i på många olika sätt. Därför är det oerhört väsentligt att vi nu får
hjälp av regeringen att översätta de relevanta dokumenten ordagrant. Vi vill
inte bara ha små skrifter från UD, där UD gör sina egna tolkningar och där
det är omöjligt att avgöra vad som verkligen gäller rent juridiskt och vad
som bara är omskrivningar, förmodanden och tolkningar. Det måste bli en
skärpning på den här punkten.
Utrikesutskottets betänkande nr 20 justerades tyvärr dagen innan anslut-
ningsfördraget mellan Sverige och EU:s medlemsstater paraferades. I ett ut-
kast till utrikesutskottets betänkande hade utskottets kansli författat en klar
och pedagogisk beskrivning av hur fördraget är upplagt. Denna byggde på
ett PM från UD. Eftersom fördraget inte paraferats lyftes avsnittet ut ur be-
tänkandet.
Nu har fördraget paraferats. Jag tycker att det är viktigt att det uteslutna
avsnittet offentliggörs, så att vi klart vet vad som gäller. Jag citerar:
”Det anslutningsfördrag som slutits mellan Sverige och EU:s medlemssta-
ter är i huvudsak uppbyggt som de tidigare anslutningsfördrag genom vilka
Europeiska Gemenskapen utvidgats. I likhet med dessa äldre fördrag består
anslutningsfördraget av tre skilda dokument: ett kort Fördrag, en omfat-
tande Anslutningsakt och en kort Slutakt. Till Anslutningsakten är fogade
ett antal bilagor och protokoll; till Slutakten ett antal deklarationer, av an-
tingen gemensam eller enskild karaktär.
Enligt artikel 1.1. i Fördraget blir Sverige (och övriga medlemsskapssö-
kande stater) medlemmar av Europeiska Unionen och parter i de fördrag
som upprättat den Europeiska Ekonomiska Gemenskapen, den Europeiska
Kol- och Stålgemenskapen, Europeiska Atomenergigemenskapen och den
Europeiska Unionen.
Artikel 1.2. i Fördraget upptar en hänvisning till de villkor för tillträde och
de anpassningar av nyssnämnda fördrag som nödvändiggjorts av tillträdet,
vilka alla införts i den till fördraget fogade anslutningsakten.
Artikel 2.2. föreskriver att anslutningsfördraget träder i kraft den 1 ja-
nuari 1995 förutsatt att alla ratificeringsinstrument vederbörligen deponerats
dessförinnan.
Dessa bestämmelser i Fördraget utgör de centrala reglerna om svensk an-
slutning till EU. I den mån särskilda undantag, övergångsregler eller anpass-
ningar inte upptagits i Anslutningsakten blir de för gemenskaperna grund-
läggande fördragen (primärrätten) och alla därtill anslutande rättsakter (se-
kundärrätten), som antagits före tillträdet, bindande för Sverige. Detta
framgår också av artikel 2 i Anslutningsakten.”
Det här sist angivna stycket är det viktigaste. Vi vet vad som gäller. Om
vi inte har fått ett skriftligt undantag i ett mycket speciellt dokument, Anslut-
ningsakten, är vi bundna av varenda bokstav i de andra fördragen. Det är
klart och tydligt och mycket bra att känna till. Alla de goda önskningarna,
de yttranden, de ensidiga deklarationerna och de förmodanden som man
bygger mycket på i diskussionerna är förhoppningar som vi kanske kan ar-
beta för men som icke är juridiskt bindande. Om vi är medlemmar i unionen
är vi rättsligt bundna av unionens fördrag.
Det är alltså bara att se efter i Anslutningsakten. Har det inte upptagits
några undantag där är Sverige bundet av t.ex. Maastrichtfördraget. Riksda-
gens utredningstjänst har tagit fram uppgifter om vad som upptagits i Anslut-
ningsakten när det gäller den ekonomiska monetära unionen, EMU, och
den gemensamma utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiken. I dessa avsnitt
har inte Sverige fått några undantag alls. Maastrichtfördraget är alltså bin-
dande för oss till sin bokstav.
UD har nu publicerat skriften Ds 1994:48 ”Sveriges medlemskap i den
Europeiska unionen” i stället för en ordentlig PM om vad som gäller. Tyvärr
finns inte promemorians klara redogörelse över förhandlingsresultatet med.
Man gör i stället dess värre tolkningar som inte har stöd i fördragstexten och
som är missvisande. Så säger man t.ex. om EMU att ”Riksdagen tar ställning
till frågorna om en gemensam valuta och centralbank när dessa aktualise-
ras.” Detta är missledande. Sverige har inte begärt och inte heller fått några
särbestämmelser när det gäller EMU. Alltså gäller Maastrichtfördraget.
I artikel 109, J 4 sägs att EMU:s tredje fas, som omfattar gemensam valuta
och centralbank, kommer att inledas senast 1999 för de länder som klarat
konvergenskraven. Denna artikel skall alltså automatiskt inträda då utan
några riksdagsbeslut eller några nya ratificeringar. Vilka dessa länder är, som
kommer med i denna gemensamma valuta och centralbank och vilkas riks-
bankers befogenhet upphör, beslutas av rådet med kvalificerad majoritet -
inget veto här inte! Det är alltså inte fråga om att fatta ett nytt beslut som
måste godkännas av medlemsstaternas parlament. Kommissionen kommer
också att se till att vi strävar efter att hålla inflationen, budgetunderskottet
och statsskulden nere, så att vi blir konvergenta. Bara om vi misslyckas med
vår uttalade strävan att nå konvergensmålet slipper vi undan.
Sverige har inte heller fått några undantag när det gäller den gemensamma
utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiken. I UD:s skrift säger man att vi del-
tar fullt ut och aktivt med alltjämt bibehållen militär alliansfrihet. I den pro-
position om folkomröstningen, som lades fram i dag, har man lagt till ett litet
”men”. Där står alltså att vi skall delta fullt ut och aktivt men med alltjämt
bibehållen militär alliansfrihet.
Den deklaration som fogats till anslutningsakten understryker t.o.m. att
vi helt och hållet utan reservation accepterar hela Maastrichtfördraget, dvs.
reglerna i avd. V, som behandlar utrikes- och säkerhetspolitiken, och de re-
levanta deklarationer som bifogats till fördraget. Vi har alltså helt och hållet
fullt ut anslutit oss till allt detta, vilket bl.a. Hans Göran Franck här har cite-
rat.
Europaparlamentets utrikes- och säkerhetsutskott - dvs. ett av de viktiga
organ som har att ta ställning till vår medlemskapsansökan och därför har
intresse av att tolka vår åsikt - säger i betänkandet A3-0077/94 om utvidg-
ning och neutralitet, att den svenska regeringen är helt klar över militäralli-
Prot. 1993/94:94
22 april 1994
Sverige och
Europeiska
unionen
93
Prot. 1993/94:94
22 april 1994
Sverige och
Europeiska
unionen
94
ansen VEU:s växande roll men att man tar ställning till ett eventuellt med-
lemskap i VEU först när vi har blivit medlemmar av EU. Det står i doku-
mentet att det är begripligt det inte är aktuellt just nu, eftersom det är poli-
tiskt känsligt. Jag citerar direkt från Europaparlamentets utskottsbetän-
kande: ”1 Sverige är man naturligtvis klar över att den gemensamma utrikes-
och säkerhetspolitiken är tänkt som ett förstadium till en gemensam för-
svarspolitik med ett gemensamt försvar för ögonen. Enligt officiella källor
lovar Sverige att på inget sätt lägga hinder i vägen för unionen i dess strävan
i denna riktning.” Detta är min egen översättning från danska.
Genom förhandlingarna har vi fått en del övergångsbestämmelser, bl.a.
när det gäller kemikalieområdet. I betänkande 20 säger utrikesutskottet att
vi under ett antal år inte behöver anpassa oss nedåt i fråga om säkerheten
för miljö och hälsa. På s. 19 i betänkandet står det att syftet för översynen,
som under tiden skall göras av EU, är ett bibehållande av kandidatländernas
skyddsnormer. Vi har alltså fått ett tidsbegränsat undantag. Efter ett antal
år gäller EU:s bestämmelser fullt ut. Utrikesutskottet tolkar detta som att
den översyn som EU skall göra syftar till att bibehålla kandidatländernas
skyddsnormer. Men detta finns ingalunda inskrivet i den rapport som minis-
terrådet har avgett med anledning av förhandlingsresultatet. I rapporten står
det - direkt översatt från engelska - att den översyn som nu EU skall göra
skall ske med för unionen normala procedurer och att den skall vara förut-
sättningslös. Man är väldigt mån om att det inte skall sättas upp några gräns-
hinder, trots att vi har övergångsbestämmelser. Det fria flödet av varor får
inte hindras. Sedan hänvisar man till en viss deklaration, men man ger abso-
lut inte något löfte om att nalkas svenska bestämmelser. Man är också mån
om att betona att efter denna övergångsperiod gäller EU:s regler fullt ut.
Herr talman! Jag ämnar rösta för den meningsyttring som Vänsterpartiet
har fogat till betänkandet.
Anf. 92 KARIN FALKMER (m):
Herr talman! Sveriges väg mot medlemskap i den europeiska unionen kan
liknas vid en orientering i elitklass. Kontrollerna som måste stämplas in för
att vi skall kunna nå målet har plockats en efter en. Trots att terrängen har
varit svårgenomtränglig och trots att onda korpar suttit i träden och ropat
”det går inte, det går inte” har terrrängavsnitt efter terrängavsnitt forcerats.
Förhandlingsöverenskommelsen stämplades in i rätt tid och är nu parafe-
rad, trots alla pessimistiska förutsägelser om tidtabellen. I dag finns rege-
ringens proposition om folkomröstning angående EU-medlemskap på riks-
dagens bord. Vi har nu ett par kontrollskärmar kvar. Vi närmar oss målom-
rådet, och det blir svenska folket som kommer att bestämma om vi skall gå
i mål.
Nästa viktiga kontrollskärm på vår väg mot medlemskap är Europaparla-
mentets godkännande av utvidgningen, ett beslut som vi hoppas att man fat-
tar den 4 maj. Sedan har vi en sista spurtsträcka och en sista kontroll kvar,
nämligen vår egen folkomröstning den 13 november.
Herr talman! Ett svenskt medlemskap i den europeiska unionen är den
viktigaste framtidsfrågan för Sverige under 1990-talet. Sverige är djupt för-
ankrat i den europeiska traditionen. Vårt land delar historiskt, kulturellt,
ekonomiskt och politiskt samhörigheten med de länder som i dag ingår i den
europeiska unionen. När vi fyra länder har blivit medlemmar, vilket jag hop-
pas, kommer EG/EU att omfatta i stort sett hela Västeuropa.
Enigheten mellan partierna i vår riksdag när det gäller Sveriges medlem-
skap är, med ett litet undantag när, total. Det betänkande som föranleder
denna debatt är ett enhälligt betänkande.
Sedan den socialdemokratiska regeringen sommaren 1991 lämnade in
medlemsansökan har vi i bred enighet och över partigränserna målmedvetet
arbetat för att vårt land skall kunna delta i och kunna påverka europeisk ut-
veckling i framtiden som ett medlemsland i den europeiska unionen.
Ytterst är det det svenska folket som i en omröstning kommer att avgöra
frågan. Vi vet att det i dag finns många som säger ja till ett medlemskap och
att det finns många som tänker rösta nej. Ett mycket stort antal människor
har inte bestämt sig.
När det gäller opinionen i Sverige är det otvetydigt så, att det är viktigt för
oss att Europaparlamentet klart visar svenska folket att vi hälsas välkomna i
Europagemenskapen.
Bland Europaparlamentarikerna finns det en klar majoritet som vill att
Sverige, Finland, Norge och Österrike skall bli medlemmar. Men trots detta
råder det i dag en osäkerhet om huruvida Europaparlamentet kommer att
fatta beslut i frågan före sommaruppehållet.
Den 4 maj är sista möjliga datum för Europaparlamentet att fatta beslut
innan man själv går till val. Detta är alltså det nuvarande Europaparlamen-
tets sista möjlighet att påverka frågan. Finns det inte minst 260 parlamentari-
ker som röstar för utvidgningen närvarande den 4 maj, skapas en osäker si-
tuation som riskerar att få en direkt negativ inverkan på opinionen i Sverige.
Det är viktigt för Sverige att Europaparlamentet ger signaler till svenska
folket om att vi är välkomna. I våra kontakter med partikamrater i Europa-
parlamentet är det viktigt att vi framhåller hur väsentligt detta är för stäm-
ningen i Sverige inför vår folkomröstning.
Vi måste förklara för våra vänner i Europaparlamentet vilken betydelse
deras handlingssätt den 4 maj kommer att få för Sveriges inställning till EU
inför den svenska folkomröstningen och hur detta kan påverka våra möjlig-
heter att få en majoritet för ett ja till svenskt medlemskap.
Herr talman! Moderata samlingspartiet har sedan många år kompassen
inställd på medlemskap. För oss är det självklart att Sverige bör vara med
och forma ett Europa som lever i fred, frihet, demokrati och välstånd - ett
Europa som har vilja och förmåga att stödja grannländerna och som tar sitt
internationella ansvar, ett Europa som har kraft att ta sig an övergripande
problem som bara kan lösas genom samarbete.
I den offentliga EU-debatten har de bakomliggande grundvärderingarna
glömts bort. Skälen till att tolv europeiska demokratiska länder i dag frivil-
ligt valt att gå in i ett bindande samarbete har hamnat i skymundan.
Medlemskapsfrågans betydelse för vår gemensamma framtid och för vär-
det av att vi i vårt land är med och tar ansvar för utvecklingen i Europa har
drunknat i ett sammelsurium av detaljer och småskuren negativism.
Herr talman! Inflytandefrågan är en av de viktigaste frågorna som diskute-
ras i Europadebatten. Vi kan glädja oss åt förhandlingsresultatet. Därige-
Prot. 1993/94:94
22 april 1994
Sverige och
Europeiska
unionen
95
Prot. 1993/94:94
22 april 1994
Sverige och
Europeiska
unionen
nom uppnåddes inte bara att svenska ståndpunkter på de flesta områden fick
gehör. När det gäller miljöområdet och bevarandet av frihandelsavtalen med
Estland, Lettland och Litauen fick vi inte bara ha kvar de svenska reglerna,
utan EU beslutade dessutom att följa Sveriges exempel och att förändra sin
egen politik i vår riktning.
Detta har vi uppnått, trots att vi ännu inte är medlemmar i EU. Det råder
inget tvivel om att våra möjligheter att få inflytande över Europas utveckling
ytterligare kommer att öka genom ett medlemskap. Det är ett väsentligt
svenskt intresse att Sverige som medlemsland får ett reellt inflytande i EU
så snart som möjligt.
Det är viktigt för oss att vårt land som medlemsland kan delta på samma
villkor som övriga EU-länder och påverka utformningen av de förslag till
institutionella och andra förändringar som skall ligga till grund för beslut
1996. Om vi sitter kvar i väntbåset till 1996 får vi acceptera att andra under
tiden bestämmer åt oss.
Herr talman! Hittills har svenska folket utsatts för en störtflod av mesta-
dels osakliga påståenden. Nyheter om alla hemskheter som skulle drabba
oss, först som EES-medlemmar och nu som EU-medlemmar, har flödat över
oss alla.
När vi nu undan för undan får facit i hand framstår överdrifterna och gene-
raliseringarna i all sin solkighet. Jag påstår inte att EU är felfritt eller att
allting bara innebär fördelar för oss eller att medlemskap löser alla våra pro-
blem. Vi kan inte heller förutsäga framtiden. Men vi måste göra klart för
oss vilken roll vi vill att Sverige skall ha i det framtida Europa. Vill vi göra
gemensam sak med övriga länder, eller vill vi stå utanför ett samarbete som
hela tiden utvecklas mellan gemenskapens länder? I så fall riskerar vi att bli
alltmer isolerade.
Det står nu klart att allt fler länder söker medlemskap i den europeiska
unionen. Ungern och Polen har nyligen lämnat in sina ansökningar. För dem
har det, ända sedan de släpptes ur Warszawapaktens järngrepp, varit själv-
klart att söka allt närmare samarbete med EG/EU. Just dessa länder önskar
inget hellre än att Sveriges medlemskap förs lyckosamt i hamn. De ser vårt
medlemskap som en möjlighet för dem själva att följa efter.
Om vi når målet och blir medlemmar den 1 januari 1995 kan vårt land
tillsammans med övriga länder i gemenskapen vara med och ta ansvar för
och påverka stora övergripande frågor som bara kan lösas genom samarbete.
Genom medlemskap i EU förbinder vi oss att gå in i ett samarbete för fred
och säkerhet, för demokrati, för en bättre miljö, för ökat välstånd och för
en bättre framtid för hela Europa - ett samarbete som allt fler länder söker
sig till.
Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till utskottets hemställan.
Anf. 93 BIRGITTA HAMBRAEUS (c) replik:
Herr talman! Karin Falkmer kan vara alldeles lugn. Den 4 maj eller vid
någon annan tidpunkt kommer Europaparlamentet att rösta ja. Ännu en
gång har man planerat att inhösta en stor seger. Det verkar nämligen som
att ja-sidan lägger upp sin taktik så, att man problematiserar självklarheter
96
och sedan inhöstar en seger när dessa självklarheter uppfylls. Jag tror inte
att Karin Falkmer behöver vara ängslig för detta.
Vi har faktiskt redan ett inflytande. EFTA-länderna och EU-länderna har
samarbetat ända sedan EFTA:s och EG:s tillkomst. Vi har ett frihandelsav-
tal och samarbetar på en massa olika sätt.
Sverige tillhör de tio nationer på jorden som är med i flest internationella
sammanslutningar, närmare bestämt 3 754 stycken. Många av dem finns i
Europa. Vi kommer snart att ha en diskussion här i kammaren om interna-
tionell miljö. Sverige finns med vid ministermöten och i FN:s olika organisa-
tioner. Vidare är vi med i Europarådet med den nye svenske generalsekrete-
raren. Vi har en massa möjligheter till inflytande.
Men om vi går med i unionen kommer dess beslut att vara tvingande och
bindande i Sverige. Jag är glad över att Karin Falkmer åtminstone inte mini-
merar betydelsen av detta utan säger att detta är det största beslutet som
fattas under detta århundrade.
Det har tidigare i debatten i dag funnits en tendens att säga att detta inte
innebär en så stor skillnad mot vad vi redan har. Det är ett oerhört betydelse-
fullt beslut. Från att ha varit en suverän nation, där svenska folket väljer sina
företrädare som ensamma ansvarar för normgivningen i landet, går vi in i en
union och överlämnar med en grundlagsändring rätten att besluta över lagar
i Sverige till en överstatlig organisation.
Även om vi inte här skall diskutera ett ja eller nej - jag håller med dem
som säger att vi har en folkomröstning framför oss och att riksdagen inte
skall fatta något direkt beslut om detta nu - är det ändå viktigt att betona att
det är ett oerhört betydelsefullt steg vi tar. Jag för min del har redan tagit
ställning för att vi inte bör lämna vår rätt till självbestämmande.
Vi i Sverige blir självfallet inte isolerade och hamnar inte utanför den
europeiska gemenskapen bara för att våra grannländer på kontinenten bil-
dar en union. Vi tillhör Europa och vi har också ett nära samarbete med de
andra europeiska staterna.
Anf. 94 KARIN FALKMER (m) replik:
Herr talman! Jag noterar Birgitta Hambraeus optimism inför Europapar-
lamentets beslut den 4 maj. Ett medlemskap i den europeiska unionen hand-
lar för Sveriges del om att vi får ett inflytande över de beslut som vi redan i
dag är oerhört beroende av.
Man kan fråga sig varför tolv demokratiska länder fullständigt frivilligt
sökt sig till denna form av samarbete. Det är naturligtvis för att man vill
bygga ett Europa som leder till något gott för befolkningarna i respektive
länder. I detta samarbete och denna utveckling av framtidens Europa anser
jag att Sverige skall kunna delta på samma villkor som övriga europeiska
länder.
Det råder inget tvivel om att vi, när och om vi blir medlemmar i den euro-
peiska unionen, kommer att förflytta en del av det inflytande som vi i dag har
i denna kammare till en gemensam beslutsorganisation i Europa. Därmed
kommer vi att få ett ökat reellt inflytande över de beslut som i framtiden
kommer att påverka oss alla.
Prot. 1993/94:94
22 april 1994
Sverige och
Europeiska
unionen
7 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 94
Prot. 1993/94:94
22 april 1994
Sverige och
Europeiska
unionen
Anf. 95 INGELA MÅRTENSSON (fp):
Herr talman! Jag skall ta upp offentlighetsprincipen. Jag har väckt en mo-
tion som behandlas i detta betänkande. Dessutom har jag debatterat offent-
lighetsprincipen många gånger här i kammaren. Det är väsentligt att slå fast
att offentlighetsprincipen inte skall rubbas. Jag väckte min motion därför att
jag ville ha garantier för att tryckfrihetsförordningen inte ändras.
Nu skriver utskottet att man har haft en offentlig utfrågning om offentlig-
hetsprincipen. Jag var där och märkte att det fanns en mycket stark oro, inte
minst från journalisternas sida, för att det kan bli besvärligt att ha kvar of-
fentlighetsprincipen.
Jag tycker inte heller att man genom utskottet får någon garanti för att vi
kommer att kunna klara det här. Jag vill gärna citera vad som står i betänkan-
det och som är ett citat ur Sveriges deklaration när man började förhandling-
arna: ”Offentlighetsprincipen och meddelarfriheten utgör fundamentala
principer som är förankrade i den svenska grundlagen och som garanterar
medborgarna tillgång till information om den offentliga förvaltningens verk-
samhet. Dessa principer är en omistlig del av vårt politiska och kulturella
arv.”
Jag tycker att vi borde se till att få en garanti för att vi kan behålla de vär-
den som offentlighetsprincipen står för och som alla är överens om. Deklara-
tionen som man gjorde senare innebar ungefär en upprepning av vad man
sade redan i den ursprungliga deklarationen och som sedan har gjort att EU
har uttalat att man utgår ifrån att Sverige följer EG-rätten.
Utskottet konstaterar att förhandlingarna nu gäller de existerande EG-
reglerna. Men jag tog upp ett förslag i min motion om ett EG-direktiv som
har behandlats av parlamentet och har ändrats och sedan godkänts och nu
ligger hos ministerrådet. Jag kan inte förstå annat än att om det här EG-
direktivet går igenom i ministerrådet inom den närmaste tiden kommer vi
helt enkelt att vara tvungna att ändra på vår tryckfrihetsförordning.
EU har ju uttalat att vi måste följa EG-direktiven och då återstår ingenting
annat. Jag ville att vi skulle ha särskilda bestämmelser som gjorde att vi inte
skulle behöva ändra på tryckfrihetsförordningen. Min nu ser jag inte att vi
har de möjligheterna.
När det gäller övriga bestämmelser står det också i betänkandet att det
inte finns något gemensamt regelverk för medlemsländerna. Därför betyder
det ingenting när det gäller offentlighetsprincipen. Men faktum är att det
finns regler som gäller inom EU, och eftersom en del av besluten som vi fat-
tar i riksdagen i dag kommer att fattas inom EU och parlamentet där, kom-
mer vissa frågor att inte omfattas av offentlighetsprincipen i fortsättningen.
Det är inte en riktig beskrivning av förhållandena som har gjorts. Det kom-
mer att ske en urgröpning av offentlighetsprincipen när det gäller frågor som
behandlas inom EU.
Jag är som sagt orolig för vad som kommer att hända om EG-direktivet
går igenom. Jag tycker att vi skall ha garantier för att vi inte ändrar på vår
offentlighetsprincip som har ett så stort värde i vår demokrati.
Anf. 96 DANIEL TARSCHYS (fp) replik:
Herr talman! Jag delar helt Ingela Mårtenssons grundläggande syn, att vi
självfallet skall slå vakt om vår offentlighetsprincip. Det var också regering-
ens utgångspunkt, både när förhandlingarna startade och när de slutade. Det
finns anledning för riksdagen att sluta upp bakom den principen.
Jag vet inte om Ingela Mårtensson ännu har haft tid att ta del av den
ganska omfattande utredning som jag har gjort om hur vi kan komma att
påverkas av offentlighetsreglerna inom EU. Det kan dyka upp en del kom-
plikationer som har att göra med att det råder andra regler inom EU än inom
Sverige. Samtidigt är det tydligt att det inom EU finns en klar utveckling mot
ökad öppenhet och ett intresse av att ta del av de erfarenheter som länder
som Sverige har gjort på området.
När EU-parlamentet för några månader sedan gjorde ett uttalande med
anledning av kandidatländernas anslutning betonades speciellt att det sågs
som en tillgång för unionen att det nu kommer in länder som har en öppen
tradition när det gäller statsskicket och offentliga dokument. Man såg detta
som ett stöd för pågående strävanden inom Europeiska unionen att skapa
ökad öppenhet. Personligen tror jag att vi vid ett medlemskap i unionen kan
föra med oss mycket av vårt tänkande, vår öppenhetsfilosofi på det här om-
rådet och bidra till ökad öppenhet inom gemenskapen. Den processen är re-
dan på gång.
Anf. 97 INGELA MÅRTENSSON (fp) replik:
Herr talman! Jag har tyvärr inte hunnit läsa den utredningen än. Däremot
har jag läst referat av den. Det hade varit bra om man också i betänkandet
hade citerat från utredningen. Det hade varit en tillgång för riksdagens leda-
möter. Jag är väl medveten om att man går i riktning mot större öppenhet,
och det är bra. Vi har ju andra traditioner, inte minst när det gäller Norden.
Jag hoppas att man kan gå i den riktningen.
Men Daniel Tarschys måste väl medge att det kommer att leda till en be-
gränsad offentlighetsprincip i Sverige om det speciella EG-direktivet går ige-
nom i ministerrådet såsom det var tänkt. Jag vet att man ser över saken i en
arbetsgrupp. Men om det synsättet gäller att den registrerades intresse väger
över när det gäller personuppgifter, i samband med insyn från journalister
eller allmänheten, kommer man att gå efter den registrerades intresse. Det
kommer att leda till en begränsad offentlighetsprincip i Sverige. Är det inte
så, Daniel Tarschys, att vi kommer att tvingas att ändra vår tryckfrihetsför-
ordning om förslaget i EG-direktivet går igenom?
Anf. 98 DANIEL TARSCHYS (fp) replik:
Herr talman! Anledningen till att man inte kunde återge avsnitt ur utred-
ningen i utskottets betänkande var att utredningsbetänkandet kom efter ut-
skottets betänkande. Men jag vill gärna uppmana Ingela Mårtensson att ta
del av de ganska omfattande texter som finns som behandlar effekterna på
svensk offentlighet av ett medlemskap i EU. Det finns effekter som vi har
anledning att fundera en del över samtidigt som jag tror att helhetsbilden är
positiv och att utvecklingen inom EU helt klart går mot ökad offentlighet.
Jag är inte närmare bekant med förslaget om datadirektiv. Det låg utanför
mitt utredningsuppdrag. Men om jag förstår Ingela Mårtensson rätt syftar
EU:s regler till ökat integritetsskydd. Vår egen datalagstiftning utgår från
grundtanken att vi skall ha ett mycket starkt integritetsskydd. Jag tror inte
Prot. 1993/94:94
22 april 1994
Sverige och
Europeiska
unionen
99
Prot. 1993/94:94
22 april 1994
Sverige och
Europeiska
unionen
100
att det finns några stora diskrepanser när det gäller den grundläggande
åskådningen.
Anf. 99 INGELA MÅRTENSSON (fp) replik:
Herr talman! Offentlighetsprincipen och integritetsskyddet är som kom-
municerande kärl. Om man ökar integritetsskyddet när det gäller den regi-
strerades intresse och säger att det väger tyngre än det allmännas kommer
man att tvingas att göra en inskränkning. Jag känner väl till det här eftersom
jag satt med i Datalagsutredningen. Där konstaterade alla experter att det
kommer att ske en inskränkning om EG-direktivet går igenom. Det stämmer
inte överens med vår offentlighetsprincip. Men vi får se vad EG:s minister-
råd beslutar. Det hade varit bra om vi hade fått det garanterat att vi inte
behöver göra några inskränkningar utan i stället skulle ha kunnat ha några
särbestämmelser. Men som jag ser det nu finns inte den möjligheten.
Anf. 100 HOLGER GUSTAFSSON (kds):
Herr talman! I betänkade UU20 behandlas Sveriges förhållanden till
EG/EU i ett antal olika avseenden. När det gäller för ett land och en nation
att ta ställning till och avväga vad som kan ha betydelse när man i större eller
mindre grad skall ansluta sig till en ny samarbetsorganisation kan det finnas
många olika aspekter att ta hänsyn till. I det här sammanhanget gäller det
ju en organisation och ett samarbete som är långtgående.
Låt mig nämna några områden som man bör beakta. En anledning som
kan utgöra ett motiv kan vara ett yttre hot. Man behöver så att säga ha ge-
mensamma vänner för att välja sig mot ett sådant här hot. Det här kan också
vara grundat på en kulturell värdegemenskap och på gemensamma värden
som man vill slå vakt om och på det här sättet förstärka. Man kan också vilja
välja samarbete för att tillvarata mer rent nationella intressen.
När det gäller Sveriges förhållande till förhandlingarna och ett tänkt med-
lemskap i EU tycker jag att de områden som jag pekat på är relevanta och
viktiga. Jag menar att det finns ett yttre hot som inte skall underskattas. Vi
har ju en relativt labil situation i öst, beroende på att systemet är bräckligt.
Vidare är den sociala situationen mycket besvärande. Detta är inte att un-
derskatta. I den situationen är det också viktigt för Sverige att vi kan möta
dem som har samma kultur som vi och att vi kan arbeta för demokrati och
öppenhet.
I det sammanhanget kommer säkerhetspolitiken in som en mycket viktig
faktor. Det är angeläget att vi tar del i det säkerhetspolitiska arbetet. Då
avser jag en mycket bred utformning - det gäller allt från biståndspolitik till
samtal kring gemensamma militära aktiviteter.
Vi ser hur det är i Bosnien i dag. Sverige kan inte stå utanför här. Vi från
vårt håll menar att det är viktigt att delta i samtalen kring detta. När vi skall
så att säga orientera in Europa i ett nytt säkerhetspolitiskt tänkande bör Sve-
rige vara med och inte leva på drömmar i det sammanhanget.
Så något om värdegemenskapen. Ja, vi har gemensamt med Europa vär-
den i många avseenden: Vi avskyr krig. Vi har en strävan mot fred och demo-
krati, och vi för gemensamt kampen för mänskliga rättigheter och en social
utveckling.
Jag tror att det för den sociala utvecklingen, inte minst när det gäller an-
gränsande länder på östsidan, är avgörande att vi kan hitta broar för att verk-
ligen nå det fredsmål som vi egentligen har.
Vi har också nationella intressen. Jag vill då särskilt peka på de mer mate-
riella i form av handel och en öppen marknad där vi gemensamt kan arbeta
för ytterligare steg och ambitioner vad gäller bl.a. miljö.
Europasamarbetet är, och förblir, ett viktigt forum för denna utveckling.
Det är vår förhoppning att de kvalitativa värdena lyfts fram. Vi kristdemo-
krater tycker att det är angeläget att dessa lyfts fram mer än de materiella
värdena. Målet för oss är ett folkets Europa - ett folk i gemenskap.
Arbetslösheten är ett stort gissel i det här sammanhanget. Europa har gått
från 5 % till mer än 10 % arbetslöshet. Mer än 20 miljoner människor står i
dag utanför arbetsmarknaden. Här finns det trender som vi politiker inte
helt utan bara delvis råder över. Det är den tekniska utvecklingen som gör
att tekniken tar över. Vi får då människor vid sidan av arbetsmarknaden av
rent produktiva skäl. Vidare har vi låglöneländernas attraktionskraft. De
drar till sig industri och näringsliv och lämnar tomma platser i västerlandet.
Detta är väl ingenting som vi egentligen tycker är annat än rätt ur solidarisk
synvinkel. Men det blir ett praktiskt problem för oss - det blir mycket arbets-
löshet.
Dessutom har vi det fria kapitalet, som flödar väldigt snabbt över grän-
serna och placerar sig där räntan är högst. Också detta leder till arbetslöshet
inom vissa områden.
Den ökade konkurrensen, som präglar den gemensamma marknaden,
kommer i och för sig också att leda till ökad arbetslöshet. Man kommer näm-
ligen att konkurrera och att pressa ner produktiviteten. Detta är ett bekym-
mersamt perspektiv. Ändå är det vår övertygelse att, för att vi över huvud
taget skall få ett verktyg i arbetet mot den här arbetslösheten, lösningen lig-
ger i att försöka skapa ett stabilt Europa - ett Europa som har ekonomiska
marknader som är någorlunda stabila och där man kan investera och där väx-
elkurser och valutor ändå fungerar någorlunda. Om man i en sådan här situa-
tion isolerar sig blir man väldigt mycket mera utsatt.
EU kommer att spela en huvudroll i det här sammanhanget. EU kommer
att vara den sammanhållande delen mellan oss i de fria stater som vill vara
och förbli fria.
Sedan är det också utan tvivel en kamp om välfärden mellan Europa, USA
och Japan. Det är därför angeläget att vi tar ansvar och går in i den kampen
för att vi skall få den utveckling mot arbete och trygghet i Sverige som vi
eftersträvar.
Sverige bör i ett EU-perspektiv ha mycket goda förutsättningar att driva
frågan om skatteväxling för miljöns skull. Jag tror att det också är viktigt just
med avseende på sysselsättningseffekterna.
Herr talman! Om EU-omröstningen den 13 november resulterar i ett ja,
kommer Sverige att få en ny och en utvidgad politisk position för såväl de
nationella, svenska, intressena som för den internationella solidaritet som vi
också vill nå ut med. Vi kan inte ge garantier vare sig om vi står utanför EU
eller om vi är innanför. Den som begär garantier kommer alltså inte att få
svar. Men vi tror på en utveckling i gemenskap med de länder med vilka vi
Prot. 1993/94:94
22 april 1994
Sverige och
Europeiska
unionen
101
Prot. 1993/94:94
22 april 1994
Sverige och
Europeiska
unionen
har en gemensam kultur och som arbetar för demokrati och mänskliga rättig-
heter sedan väldigt många decennier tillbaka. Det är den trygghet som vi bör
ty oss till och som är naturlig för den svenska demokratin.
Anf. 101 BENGT HURTIG (v):
Herr talman! Jag skall fatta mig kort. Jag begärde ordet när jag hörde de-
batten om offentlighetsprincipen. Det sägs ju gång på gång att i Sverige gäl-
ler svensk offentlighetsprincip och i EU dess principer.
Den 25 februari hade Handelskammaren i Luleå ett seminarium om EES.
Eva Karlsson, som är ESA-handläggare, säger att myndigheten skickar upp
kopior till Konkurrensverket i Stockholm. Där lyder handlingarna under
EU:s offentlighetslagstiftning, säger Eva Karlsson. Den här tjänstemannen
är säker på att det förhåller sig på detta vis. Då borde man kanske ändra
informationen till tjänstemännen.
Sedan bara en sak till. Nu har vi väntat på översättningen till svenska när
det gäller det avtal som har undertecknats nere i Bryssel. Från våra vänner
i Danmark och England får vi besked om att de har det här avtalet. De kan
alltså läsa det. Men vi i Sverige får inte ens reda på när vi får avtalstexten.
Om regeringen inte kan få fram det här avtalet, som ju är grunden för beslu-
tet i Sveriges parlament, kan man väl åtminstone skaffa fram en engelsk eller
dansk kopia. I det här sammanhanget krävs det ju ett godkännande av EU:s
juridisk-lingvistiska byrå. Det är väl där som problemet finns. Det gäller
alltså att så att säga ramla på här, så att alla får ett faktiskt underlag. Det
gäller ju att också kunna titta på annat - alltså inte bara att lyssna på politisk
retorik.
Anf. 102 DANIEL TARSCHYS (fp):
Herr talman! Det är helt riktigt, Bengt Hurtig, att man, när EU bedriver
konkurrenskontrollerande verksamhet behöver, ta in företagsdata som blir
hemligstämplade hos Europeiska unionen. Men precis samma data blir
också hemligstämplade enligt svensk lagstiftning. Även när Konkurrensver-
ket gör sina studier för att undersöka om det förekommer otillbörlig konkur-
rens eller om det förekommer karteller o.d. behöver man ha tillgång till före-
tagsdata. Det finns även i den svenska sekretesslagen regler som gör det möj-
ligt att sekretessbelägga den typen av information.
Anf. 103 BENGT HURTIG (v):
Herr talman! Jag tolkar Daniel Tarschys svar så, att Konkurrensverket
skall upprätta diarier även för sekretessbelagda handlingar.
Anf. 104 DANIEL TARSCHYS (fp):
Herr talman! Över data som det svenska konkurrensverket tar in för sin
verksamhet upprättas diarier. Det är riktigt.
Anf. 105 BENGT HURTIG (v):
Herr talman! Den här tjänstemannen säger att inte ens diarier är offent-
liga. Det är hennes uppfattning.
102
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 27 april.)
Prot. 1993/94:94
22 april 1994
Anmäldes och bordlädes
Proposition
1993/94:245 Folkomröstning om EU-medlemskap
Konstitutionsutskottets betänkande
1993/94:KU19 En ombildning av arbetsgivarorganisationen för det statliga
området
Finansutskottets betänkanden
1993/94:FiUll Tilläggsbudget inom Finansdepartementets område
1993/94:FiU13 Fastighetsförvaltning och statlig lokalförsörjning
1993/94:FiU14 Riksbankens förvaltning år 1993
1993/94:FiU15 Statistikfrågor
1993/94:FiU16 Vissa strukturfrågor inom offentlig sektor
1993/94:FiU17 Riksdagens revisorer och deras kansli
Skatteutskottets betänkande
1993/94:SkU27 Slopad årlig fordonsskatt på vissa veteranfordon
Lagutskottets betänkande
1993/94:LU27 Ersättningsrättsliga frågor
Socialförsäkringsutskottets betänkande
1993/94:SfU14 Invandrar- och flyktingpolitiken
Jordbruksutskottets betänkanden
1993/94:JoU22 Stöd till ekologisk odling och trädgårdsnäringen, m.m.
1993/94:JoU23 Riktlinjer för en fortsatt kretsloppsanpassning av samhället -
åtgärder för att minska riskerna med kemikaliehanteringen
1993/94:JoU24 Vissa fiskeripolitiska frågor
Sverige och
Europeiska
unionen
Anmäldes att följande interpellation framställts
den 21 april
1993/94:138 av Eva Zetterberg (v) till utrikesministern om Colombia och de
mänskliga rättigheterna:
Amnesty International publicerade nyligen en rapport om situationen be-
103
Prot. 1993/94:94
22 april 1994
104
träffande de mänskilga rättigheterna i Colombia. I rapporten konstateras att
bilden i väst av Colombia är missvisande. Det oerhörda våld som plågar
landet åstadkoms inte i första hand av vare sig de ökända narkotikakartel-
lerna eller gerillarörelserna. I stället är det regeringssoldater och grupper in-
timt knutna till militären som utför de flesta morden.
Offren för detta våld är till övervägande del företrädare för sociala rörel-
ser, fackföreningar och den politiska vänstern. Sedan våldet trappades upp
i mitten av 1980-talet har bananarbetarfacket, Sintrainagro, förlorat hundra-
tals medlemmar varav tre ordförande. Bananregionen Urabä i norra Colom-
bia är den mest utsatta regionen med ett våld som nära nog saknar beskriv-
ning. Förutom bananarbetarna utsätts oljearbetarna, lärarna, byggnadsar-
betarna, journalisterna och de statligt anställda läkarna och hälsovårdsarbe-
tarna för det politiska våldet. Syftet bakom det är uppenbart: Den fackliga
rörelsen skall krossas.
De politiska partier som öppet tar ställning för grundläggande rättigheter
såsom de fackliga rättigheterna utsätts för samma våld. Vänsterkoalitionen
Union Patriotica har sett över 2 000 av sina medlemmar mördas sedan mitten
av 1980-talet. Två av dem har varit presidentkandidater och fem av dem par-
lamentsledamöter. För en tid sedan träffade jag här i Stockholm en av dessa
UP-medlemmar som tvingas leva i ständig skräck för att när som helst bli
mördad för sina politiska åsikters skull. Det var UP:s nuvarande ordförande
Aida Abella som tillfälligt flytt sitt land då hon upptäckt att fyra personer
dagligen förföljer henne. Det var en skrämmande bild av sitt eget land hon
målade upp.
Det som gör situationen extra svår för de folkliga rörelserna och den poli-
tiska vänstern i Colombia är att landet utåt uppvisar ett demokratiskt an-
sikte. Regelbundna val hålls, i vilka alla politiska partier är tillåtna att delta.
Valresultaten respekteras, personen som innehar presidentposten skiftar
vart fjärde år och parlamentsmajoriteterna växlar. Bakom denna formella
demokrati döljer sig dock, precis som Amnestyrapporten visar, ett föga de-
mokratiskt system. Att det går att dölja, eller snarare skyla över, detta så
effektivt beror på den totala dominansen av de två stora partierna, det libe-
rala och det konservativa partiert, och de band som finns mellan dessa inbör-
des och mellan dessa och militären.
Det demokratiska systemet kan sägas gälla för enbart de två stora parti-
erna. Dessa bildade under 20 års tid - från 1958 till 1978 - en nationell allians
som i princip utestängde all opposition från det politiska livet. Efter det har
alliansen haft en informell karaktär. Så länge den ”fria politiska konkurren-
sen” fungerar mellan liberaler och konservativa känner den sittande rege-
ringen inte något inhemskt tryck att respektera de mänskliga rättigheterna
för den opposition som utmanar det rådande politiska styret. I detta läge är
det endast tryck utifrån som kan få regeringen att visa konkret handling.
Frågan om de mänskliga rättigheterna i Colombia har aktualiserats i FN.
Militär svarar för många övergrepp, men dessa utreds bara internt inom den
militära rättsapparaten och slutar oftast med att straffrihet beviljas. FN har
rekommenderat Colombia att upphöra med straffriheten, men ingen föränd-
ring har skett. Någon särskild rapportör för mänskliga rättigheter har av FN
inte sänts till Colombia, trots att man gjort detta vad gäller Cuba.
Ett annat problem är att regeringen utser f.d. militärer och andra perso-
ner, som varit inblandade i brott men ej dömts, till diplomatiska poster
utomlands.
Till slut vill jag ta upp frågan om svenska investeringar i Colombia. ABV
har byggt militärbas åt USA i Colombia. Huruvida svenska exportkreditga-
rantier har beviljats har varit föremål för diskussion i KU.
Jag vill därför fråga utrikesministern:
1. På vilket sätt har Sverige agerat för att mänskliga rättigheter skall respek-
teras i Colombia?
2. På vilket sätt har Sverige agerat i FN för att en särskild rapportör för
mänskliga rättigheter i Colombia skall utses?
3. Försäkrar sig regeringen om att inga colombianska diplomater som är
kända för att ha begått brott mot mänskliga rättigheter ackrediteras?
4. Beviljar svenska regeringen även i dagsläget exportkreditgarantier till
svenska företag i Colombia?
Anmäldes att följande frågor framställts
den 21 april
1993/94:467 av Patrik Norinder (m) till miljöministern om samverkan om
PVC mellan branschen och kretsloppsdelegationen:
Riksdagen beslutade 1993 i samband med kretsloppspropositionen att
Kretsloppsdelegationen skulle få i uppdrag att i samverkan med berörda
myndigheter, branscher m.fl. upprätta en plan för att undvika miljöpåverkan
från PVC och andra klorerade plaster. Arbetet kom i gång under hösten 1993
och skall vara färdigt senare i år.
Grossistförbundet svensk handel m.fl. har den 25 mars sänt en gemensam
skrivelse till regeringen där man tar upp samverkan om PVC mellan bran-
schen och Kretsloppsdelegationen. Enligt skrivelsen har Kretsloppsdelega-
tionen valt en form av samråd som är ett avsteg från gängse metoder för ge-
nomförande av liknande uppdrag. Vidare distribuerar Kretsloppsdelegatio-
nens kansli inga anteckningar från sammanträdena, som skulle göra det möj-
ligt att justera missuppfattningar och sakfel. Dessutom låter delegationen ut-
föra utredningar som ej behandlas i samråd och som ej lämnas ut. Skrivelsen
anger att ”något samråd i egentlig mening har således inte ägt rum”.
Vilka åtgärder har miljöministern vidtagit med anledning av skrivelsen
från Grossistförbundet svensk handel m.fl.?
1993/94:468 av Bo Bemhardsson (s) till utbildningsministern om elevers val-
frihet och högskolan:
I Lund har universitetsledningen beslutat att elever som genomgått t.ex.
gymnasieskolans estetiska program och som söker till kurser vid Lunds uni-
Prot. 1993/94:94
22 april 1994
105
Prot. 1993/94:94
22 april 1994
versitet skall få en poängs avdrag från sitt snittbetyg, ett beslut som man nu,
efter hård kritik, beslutat att tills vidare skjuta på framtiden.
Exemplet Lund är synnerligen principiellt viktigt. Det innebär att elever
som valt yrkesinriktade program retroaktivt kan berövas sina studiemeriter.
Över huvud taget riskerar hela gymnasiereformen att saboteras som en kon-
sekvens av regeringens fullskaleexperiment på högskoleområdet. Rege-
ringen framhåller i högtidliga sammanhang att målsättningen är att öka fri-
heten för högskolorna och valfriheten för eleverna. I själva verket leder det
som nu sker till att elevernas valfrihet minskar.
Vilka åtgärder är utbildningsministern beredd att vidta för att värna tan-
karna bakom gymnasiereformen och för att förhindra att elevernas valfrihet
i praktiken sätts ur spel genom beslut av det slag som fattats av universitets-
ledningen i Lund?
1993/94:469 av Johan Lönnroth (v) till justitieministern om åtgärder mot ra-
sistiska manifestationer:
I ett flygblad som delats ut i Göteborg står bl.a. under rubrikerna ”Vita
bröder och systrar - NS-manifestation i Göteborg den den 30 april 1994” att
en ”nationell demonstration och rockfest” planeras där musikgrupperna
Svastika, Celtic Warrior och No Remorse skall uppträda.
Gruppen No Remorse kommer från England och uppträdde under ett lik-
nande arrangemang i Göteborg den 30 november förra året. Då uppstod en
debatt om det var möjligt att stoppa gruppen vid gränsen med hänvisning till
4 kap. 2 § tredje stycket utlänningslagen samt om det faktum att polisen
valde att enbart upprätthålla ordningen utanför spellokalen. Detta trots att
flera vittnat om att de texter som gruppen framfört innehåller både antiju-
diska slagord och uppmaningar att bränna invandrares butiker - inslag som
tveklöst kan betecknas som olaglig hets mot folkgrupp.
Jag vill därför fråga justitieministern:
Är justitieministern beredd att skärpa lagen för att hindra denna typ av
rasistiska manifestationer m.m.?
1993/94:470 av Margareta Israelsson (s) till statsrådet Bo Könberg om Sam-
ordningsdelegationen för tandvårdsreformen:
Protokoll från Socialdepartementet (den 22 mars 1994) angående förord-
nanden i samordningsdelegationen (S1994:02) för tandvårdsreformen visar
att en klar majoritet av ledamöterna företräder vårdgivarintressen.
Den reformerade tandvårdsförsäkringen kommer emellertid att innebära
stora förändringar även för patienten.
Vilka förändringar i delegationens sammansättning är statsrådet beredd
att göra för att bättre ta till vara patienternas intressen?
1993/94:471 av Berith Eriksson (v) till kulturministern om asylsökande från
Kosovo:
106
En asylsökande kosovoalban som avvisats från Sverige har efter återkoms-
ten till Kosova upprepade gånger misshandlats av serbisk polis. Den 16 april
avled mannen av skadorna från misshandeln.
Kommer regeringen att mot denna bakgrund göra en omvärdering av be-
dömningen av situationen i Kosova och riskerna att avvisa asylsökande dit?
1993/94:472 avBerith Eriksson (v) till justitieministern om stöd till avvisades
familjer:
Det har i medierna rapporterats att en asylsökande kosovoalban som avvi-
sats från Sverige efter hemkomsten blivit så svårt misshandlad av serbisk po-
lis att han avlidit den 16 april. Man ställer sig i detta sammanhang frågan
vilket ansvar regeringen, Utlänningsnämnden och Invandrarverket känner
för den ödesdigra missbedömning som gjorts av de svenska myndigheterna.
Jag vill därför fråga statsrådet Gun Hellsvik:
Är regeringen i princip beredd att hjälpa familjerna till asylsökande som
dödats av företrädare för hemlandets statsmakt efter att ha avvisats från Sve-
rige både ekonomiskt och genom att erbjuda skydd i Sverige?
1993/94:473 av Jan Erik Ågren (kds) till försvarsministern om verkställighe-
ten av försvarsbesluten:
1 1992 års förvsarsbeslut bestämdes att det områdesbundna kustartilleriet
skulle minskas från 19 till 12 spärrbataljoner men att de moderna förbanden
skulle vara kvar. Regeringen har gett ÖB dessa uppgifter och ändå planerar
ÖB, enligt uppgift, att lägga ner alla förband längs Norrlandskusten, för-
band som har utbildad bemanning boende i närheten och som sannolikt kos-
tar mer att lägga ner än att ha kvar. Militärbefälhavaren vill också ha kvar
förbanden.
Min fråga till försvarsministern blir därför om det är sant att ÖB på ett så
anmärkningsvärt sätt nonchalerar försvarsbesluten och de uppgifter han får.
1993/94:474 av Margitta Edgren (fp) till statsrådet Beatrice Ask om behörig-
heten till ungdomsgymnasiet:
De invandrarungdomar som i dag kommer till Sverige har skiftande bak-
grund och utbildning. De som är i åldern 16-20 år böljar gymnasiet när de
kommer hit. I många kommuner skrivs de in på det s.k. individuella pro-
grammet för att bli behöriga till övriga gymnasieprogram. Elever kan stu-
dera inom det förberedande gymnasieprogrammet i mer än tre år i vissa fall.
Så är det t.ex. på Baldersskolan i Uppsala där utbildningen tar fyra år. Dessa
elever önskar ofta börja på ett av de sexton programmen inom ungdomsgym-
nasiet när de fått behörighet.
Mot denna bakgrund vill jag fråga skolministern:
Har dessa elever, när de avslutat det förberedande programmet och i vissa
fall uppnått en ålder över 20 år, rätt till plats på något av programmen i ung-
domsgymnasiet?
Prot. 1993/94:94
22 april 1994
107
|
Prot. 1993/94:94 22 april 1994 |
9 § Kammaren åtskildes kl. 16.30. Förhandlingarna leddes av tredje vice talmannen från sammanträdets början t.o.m. 4 § anf. 20, av talmannen därefter t.o.m. anf. 50 (delvis), av förste vice talmannen därefter t.o.m. 5 § anf. 78 (delvis) och av tredje vice talmannen därefter till sammanträdets slut. Vid protokollet GUNNAR GRENFORS |
IBarbro Nordström
108
Innehållsförteckning
Fredagen den 22 april
1 § Avsägelse ......................................... 1
2 § Anmälan om kompletteringsval till finansutskottet.......... 1
3 § Beslut rörande utskottsbetänkanden som slutdebatterats den
21 april ......................................... 1
Bostadsutskottets betänkande BoU15
Bostadsutskottets betänkande BoU14
Bostadsutskottets betänkande BoU8
Bostadsutskottets betänkande BoU9
Näringsutskottets betänkande NU20
4 § Internationellt utvecklingssamarbete .................... 7
Utrikesutskottets betänkande UU15
Debatt
Kristina Svensson (s)
Lars Moquist (nyd)
Bertil Måbrink (v)
Daniel Tarschys (fp)
Statsrådet Alf Svensson (kds)
Alf Wennerfors (m)
Pär Granstedt (c)
Talmannen (om debattreglerna m.m.)
Karl-Erik Svartberg (s)
Inger Koch (m)
Karl-Göran Biörsmark (fp)
Nils T Svensson (s)
Bertil Persson (m)
Fanny Rizell (kds)
Maj-Lis Lööw (s)
Berith Eriksson (v)
Ylva Annerstedt (fp)
Ingela Mårtensson (fp)
Lena Boström (s)
Beslut skulle fattas den 27 april
Beslut om uppskjuten votering............................ 72
5 § Sverige och Europeiska unionen........................ 72
Utrikesutskottets betänkande UU20
Debatt
Gudrun Schyman (v)
Daniel Tarschys (fp)
Pierre Schori (s)
Pär Granstedt (c)
Hans Göran Franck (s)
Prot. 1993/94:94
22 april 1994
109
Prot. 1993/94:94 Birgitta Hambraeus (c)
22 april 1994 Karin Falkmer (m)
Ingela Mårtensson (fp)
Holger Gustafsson (kds)
Bengt Hurtig (v)
Beslut skulle fattas den 27 april
6 § Bordläggning ...................................... 103
7 § Anmälan om interpellation
1993/94:138 av Eva Zetterberg (v) om Colombia och de mänsk-
liga rättigheterna................................ 103
8 § Anmälan om frågor
1993/94:467 av Patrik Norinder (m) om samverkan om PVC
mellan branschen och kretsloppsdelegationen.......... 105
1993/94:468 av Bo Bernhardsson (s) om elevers valfrihet och
högskolan..................................... 105
1993/94:469 av Johan Lönnroth (v) om åtgärder mot rasistiska
manifestationer................................. 106
1993/94:470 av Margareta Israelsson (s) om Samordningsdele-
gationen för tandvårdsreformen..................... 106
1993/94:471 av Berith Eriksson (v) om asylsökande från Ko-
sovo.......................................... 106
1993/94:472 av Berith Eriksson (v) om stöd till avvisades famil-
jer ........................................... 107
1993/94:473 av Jan Erik Ågren (kds) om verkställigheten av
försvarsbesluten................................. 107
1993/94:474 av Margitta Edgren (fp) om behörigheten till ung-
domsgymnasiet................................. 107
110
gotab 46617, Stockholm 1994