Torsdagen den 21 april
Kl. 12.00-18.17
Protokoll
1993/94:93
Justerades protokollet för den 15 april.
Föredrogs
Skrivelse
Begäran om tillstånd till åtal mot riksdagsman
Anf. 1 PER-RICHARD MOLÉN (m):
Herr talman! Med anledning av det aktuella ärendet, där regionåklagare
av riksdagen begär rätt att få väcka åtal mot mig, har jag följande att kom-
mentera.
Den massmediala uppmärksamheten kring mina sidouppdrag, kopplade
till mitt företag, understryker enligt min mening behovet av någon form av
praxis, sedvänjor eller regler för riksdagens ledamöter att rätta sig efter, ef-
tersom sidouppdrag mera tillhör vanligheten än sällsyntheten.
Jag tycker att vi i riksdagen på samma sätt som när det gäller statsråden
bör redovisa våra uppdrag. Det är ungefär den tendens man ser ute i sam-
hällslivet, där även de börsnoterade företagen nu böljat redovisa sina löner,
styrelsearvoden och fallskärmsavtal.
Slutligen vill jag bara, herr talman, uttrycka en förhoppning att riksdagen
och därmed kammarens samtliga ledamöter i full enighet måtte häva min
immunitet, så att domstol kan pröva det åtal som åklagaren önskar väcka.
Jag vill inte för egen del gömma mig undan bakom några av immunitetens
slöjor. Tack!
Skrivelsen hänvisades till konstitutionsutskottet.
Remissdebatt
1 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 93
Prot. 1993/94:93
21 april 1994
Föredrogs och hänvisades
Proposition
1993/94:209 till arbetsmarknadsutskottet
Skrivelse
1993/94:241 till socialutskottet
Förslag 1993/94:RFK4 till konstitutionsutskottet
Motionerna
1993/94:K64 och K65 till konstitutionsutskottet
1993/94:L15-L17 till lagutskottet
1993/94:1111 till utrikesutskottet
1993/94:Bo32-Bo39 till bostadsutskottet
1993/94:Jo69-Jo72 till jordbruksutskottet
1993/94:Sf40-Sf44 till socialförsäkringsutskottet
1993/94:Sk43 och Sk44 till skatteutskottet
1993/94:Fi20-Fi22 till finansutskottet
1993/94:Bo40 till bostadsutskottet
Föredrogs men bordlädes åter
Utrikesutskottets betänkanden
1993/94:UU15 och UU20
5 § Beslut rörande utskottsbetänkanden som slutdebatterats den
SoU30 Barn och ungdom
Mom. 7 (Ungdomens hus m.m.)
1. utskottet
2. men. i motsvarande del (v)
Votering:
284 för utskottet
9 för men.
3 avstod
53 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 114 s, 72 m, 26 fp, 25 c, 22 kds, 22 nyd, 3 -
För men.: 9 v
Avstod: 3 s
Frånvarande: 21 s, 8 m, 7 fp, 6 c, 4 kds, 1 nyd, 5 v, 1 -
Mom. 9 (utbildning i barnkunskap)
1. utskottet
2. men. i motsvarande del (v)
Votering:
282 för utskottet
11 för men.
1 avstod
55 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 117 s, 71 m, 24 fp, 24 c, 22 kds, 22 nyd, 2 -
För men.: 1 s, 9 v, 1 -
Avstod: 1 fp
Frånvarande: 20 s, 9 m, 8 fp, 7 c, 4 kds, 1 nyd, 5 v, 1 -
Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.
LU21 Konsumentpolitiska frågor m.m.
Mom. 2 (anslaget till Konsumentverket)
1. utskottet
2. res. 1 (s)
3. res. 2 (nyd)
Förberedande votering:
123 för res. 1
22 för res. 2
152 avstod
52 frånvarande
Kammaren biträdde res. 1.
Huvudvotering:
146 för utskottet
129 för res. 1
22 avstod
52 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 72 m, 26 fp, 25 c, 22 kds, 1 -
För res. 1: 118 s, 9 v, 2 -
Avstod: 22 nyd
Frånvarande: 20 s, 8 m, 7 fp, 6 c, 4 kds, 1 nyd, 5 v, 1 -
Mom. 4 (konsumentorganisationer)
1. utskottet
2. res. 3 (s)
Votering:
167 för utskottet
129 för res. 3
53 frånvarande
Prot. 1993/94:93
21 april 1994
Prot. 1993/94:93
21 april 1994
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 72 m, 26 fp, 24 c, 22 kds, 22 nyd, 1 -
För res. 3: 118 s, 9 v, 2 -
Frånvarande: 20 s, 8 m, 7 fp, 7 c, 4 kds, 1 nyd, 5 v, 1 -
Mom. 8 (utvärdering av miljömärkningen)
1. utskottet
2. res. 5 (s)
Votering:
168 för utskottet
129 för res. 5
52 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 72 m, 26 fp, 25 c, 22 kds, 22 nyd, 1 -
För res. 5: 118 s, 9 v, 2 -
Frånvarande: 20 s, 8 m, 7 fp, 6 c, 4 kds, 1 nyd, 5 v, 1 -
Mom. 11 (konsumentpolitiskt samarbete mellan EG och EFTA)
1. utskottet
2. res. 6 (s)
Votering:
168 för utskottet
121 för res. 6
8 avstod
52 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 72 m, 26 fp, 25 c, 22 kds, 22 nyd, 1 -
För res. 6: 118 s, 1 v, 2 -
Avstod: 8v
Frånvarande: 20 s, 8 m, 7 fp, 6 c, 4 kds, 1 nyd, 5 v, 1 -
Övriga momemt
Kammaren biföll utskottets hemställan.
LU22 Livsmedelskontroll m.m.
Mom. 1 (anslaget till Livsmedelsverket)
1. utskottet
2. res. 1 (nyd)
Votering:
275 för utskottet
22 för res. 1
52 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 118 s, 72 m, 26 fp, 25 c, 22 kds, 9 v, 3 -
För res. 1: 22 nyd
Frånvarande: 20 s, 8 m, 7 fp, 6 c, 4 kds, 1 nyd, 5 v, 1 -
Prot. 1993/94:93
21 april 1994
Mom. 6 (internationellt agerande)
1. utskottet
2. res. 3 (s)
Votering:
166 för utskottet
128 för res. 3
55 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 72 m, 25 fp, 24 c, 22 kds, 22 nyd, 1 -
För res. 3: 117 s, 9 v, 2 -
Frånvarande: 21 s, 8 m, 8 fp, 7 c, 4 kds, 1 nyd, 5 v, 1 -
Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.
JuU21 Anslag till domstolsväsendet
Mom. 2 (sammansättningen av Domstolsverkets styrelse)
Yrkanden:
1. utskottet
2. res. 2 (s)
3. mot. Ju407 yrk. 1 (fp)
Förberedande votering:
128 för res. 2
5 för mot.
164 avstod
52 frånvarande
Kammaren biträdde res. 2.
Huvudvotering:
163 för utskottet
131 för res. 2
3 avstod
52 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Parvis fördelning av rösterna:
För utskottet: 72 m, 23 fp, 24 c, 21 kds, 22 nyd, 1 -
För res. 2: 118 s, 2 fp, 9 v, 2 -
Avstod: 1 fp, 1 c, 1 kds
Frånvarande: 20 s, 8 m, 7 fp, 6 c, 4 kds, 1 nyd, 5 v, 1 -
Mom. 3 (beslutsbefogenheter för Domstolsverkets styrelse)
1. utskottet
2. mot. Ju407 yrk. 2 (fp)
Kammaren biföll utskottets hemställan genom uppresning.
Prot. 1993/94:93
21 april 1994
Mom. 4 (sammansättningen av Tjänsteförslagsnämnden)
1. utskottet
2. res. 3 (s)
Votering:
167 för utskottet
130 för res. 3
52 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 72 m, 25 fp, 25 c, 22 kds, 22 nyd, 1 -
För res. 3: 118 s, 1 fp, 9 v, 2 -
Frånvarande: 20 s, 8 m, 7 fp, 6 c, 4 kds, 1 nyd, 5 v, 1 -
Mom. 6 (Sollefteå tingsrätts domkrets)
1. utskottet
2. res. 4 (nyd)
Votering:
271 för utskottet
25 för res. 4
1 avstod
52 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 117 s, 71 m, 25 fp, 25 c, 22 kds, 9 v, 2 -
För res. 4: 1 s, 1 fp, 22 nyd, 1 -
Avstod: 1 m
Frånvarande: 20 s, 8 m, 7 fp, 6 c, 4 kds, 1 nyd, 5 v, 1 -
Mom. 7 (anslag till Domstolarna m.m.)
1. utskottet
2. res. 5 (m, fp, c, kds)
Votering:
153 för utskottet
144 för res. 5
52 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 118 s, 2 fp, 22 nyd, 9 v, 2 -
För res. 5: 72 m, 24 fp, 25 c, 22 kds, 1 -
Frånvarande: 20 s, 8 m, 7 fp, 6 c, 4 kds, 1 nyd, 5 v, 1 -
Isa Halvarsson och Bengt Rosén (båda fp) anmälde att de avsett att rösta
nej men markerats ha röstat ja.
Mom. 11 (ungdomsdomstol)
1. utskottet
2. res. 7 (nyd)
Votering:
272 för utskottet
22 för res. 7
55 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 118 s, 71 m, 26 fp, 24 c, 21 kds, 9 v, 3 -
För res. 7: 22 nyd
Frånvarande: 20 s, 9 m, 7 fp, 7 c, 5 kds, 1 nyd, 5 v, 1 -
Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.
JoU19 Med sikte på hållbar utveckling
Mom. 1 (preciserat förslag till inriktning m.m.)
1. utskottet
2. res. 1 (s)
Votering:
169 för utskottet
128 för res. 1
52 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 1 s, 72 m, 26 fp, 25 c, 22 kds, 22 nyd, 1 -
Förres. 1: 117 s, 9 v, 2-
Frånvarande: 20 s, 8 m, 7 fp, 6 c, 4 kds, 1 nyd, 5 v, 1 -
Mom. 6 (genomförandet av Riobesluten i Sverige)
1. utskottet
2. res. 2 (s)
Votering:
168 för utskottet
128 för res. 2
53 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 1 s, 71 m, 26 fp, 25 c, 22 kds, 22 nyd, 1 -
För res. 2: 117 s, 9 v, 2 -
Frånvarande: 20 s, 9 m, 7 fp, 6 c, 4 kds, 1 nyd, 5 v, 1 -
Mom. 10 (den svenska strategin för det globala samarbetet för hållbar ut-
veckling)
1. utskottet
2. res. 4 (s)
Votering:
168 för utskottet
129 för res. 4
52 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Prot. 1993/94:93
21 april 1994
Prot. 1993/94:93
21 april 1994
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 72 m, 26 fp, 25 c, 22 kds, 22 nyd, 1 -
För res. 4: 118 s, 9 v, 2 -
Frånvarande: 20 s, 8 m, 7 fp, 6 c, 4 kds, 1 nyd, 5 v, 1 -
Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.
AU16 Ändrad lagstiftning för statsanställda m.fl.
Mom. 1 (befordringsgrunder m.m.)
1. utskottet
2. res. 1 (nyd)
Votering:
275 för utskottet
21 för res. 1
53 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 117 s, 72 m, 26 fp, 25 c, 22 kds, 1 nyd, 9 v, 3 -
För res. 1: 21 nyd
Frånvarande: 21 s, 8 m, 7 fp, 6 c, 4 kds, 1 nyd, 5 v, 1 -
Karl Gustaf Sjödin (nyd) anmälde att han avsett att rösta nej men markerats
ha röstat ja.
Mom. 3 (bisysslor)
1. utskottet
2. res. 2 (nyd)
Votering:
266 för utskottet
31 för res. 2
52 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 118 s, 72 m, 26 fp, 25 c, 22 kds, 1 v, 2 -
För res. 2: 22 nyd, 8 v, 1 -
Frånvarande: 20 s, 8 m, 7 fp, 6 c, 4 kds, 1 nyd, 5 v, 1 -
Mom. 4 (tillämpningen av 39 § LAS)
1. utskottet
2. res. 3 (s)
Votering:
168 för utskottet
129 för res. 3
52 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 72 m, 26 fp, 25 c, 22 kds, 22 nyd, 1 -
För res. 3: 118 s, 9 v, 2 -
Frånvarande: 20 s, 8 m, 7 fp, 6 c, 4 kds, 1 nyd, 5 v, 1 -
Mom. 5 (disciplinansvar)
1. utskottet
2. res. 4 (s)
Votering:
168 för utskottet
129 för res. 4
52 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 72 m, 26 fp, 25 c, 22 kds, 22 nyd, 1 -
För res. 4: 118 s, 9 v, 2 -
Frånvarande: 20 s, 8 m, 7 fp, 6 c, 4 kds, 1 nyd, 5 v, 1 -
Mom. 6 (åtalsanmälan)
1. utskottet
2. men. i motsvarande del (v)
Votering:
287 för utskottet
10 för men.
52 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna: :
För utskottet: 118 s, 72 m, 26 fp, 25 c, 22 kds, 22 nyd, 2 -
För men.: 9 v, 1 -
Frånvarande: 20 s, 8 m, 7 fp, 6 c, 4 kds, 1 nyd, 5 v, 1 -
Mom. 8 (återanställningsrätten)
1. utskottet
2. res. 5 (s)
Votering:
168 för utskottet
129 för res. 5
52 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 72 m, 26 fp, 25 c, 22 kds, 22 nyd, 1 -
För res. 5: 118 s, 9 v, 2 -
Frånvarande: 20 s, 8 m, 7 fp, 6 c, 4 kds, 1 nyd, 5 v, 1 -
Mom. 9 (periodiska hälsoundersökningar)
1. utskottet
2. res. 6 (s)
Votering:
171 för utskottet
125 för res. 6
53 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Prot. 1993/94:93
21 april 1994
Prot. 1993/94:93
21 april 1994
Partivis, fördelning av rösterna:
För utskottet: 3 s, 72 m, 26 fp, 25 c, 22 kds, 22 nyd, 1 -
För res. 6: 114 s, 9 v, 2 -
Frånvarande: 21 s, 8 m, 7 fp, 6 c, 4 kds, 1 nyd, 5 v, 1 -
Mom. 11 (andra författningars tillämplighet)
1. utskottet
2. res. 8 (s)
Votering:
168 för utskottet
129 för res. 8
52 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 72 m, 26 fp, 25 c, 22 kds, 22 nyd, 1 -
För res. 8: 118 s, 9 v, 2 -
Frånvarande: 20 s, 8 m, 7 fp, 6 c, 4 kds, 1 nyd, 5 v, 1 -
Mom. 19 (arbetsrättsliga mål)
1. utskottet
2. res. 11 (m)
Votering:
219 för utskottet
78 för res. 11
52 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 118 s, 24 fp, 25 c, 20 kds, 21 nyd, 9 v, 2 -
För res. 11: 72 m, 2 fp, 2 kds, 1 nyd, 1 -
Frånvarande: 20 s, 8 m, 7 fp, 6 c, 4 kds, 1 nyd, 5 v, 1 -
Ylva Annerstedt (fp) anmälde att hon avsett att rösta ja men markerats ha
röstat nej.
Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Förste vice talmannen meddelade att bostadsutskottets betänkanden
BoU15, BoU14, BoU8 och BoU9 samt näringsutskottets betänkande NU20
skulle avgöras i ett sammanhang efter avslutad debatt.
10
Föredrogs
bostadsutskottets betänkanden
1993/94:BoU15 Vissa anslag till bostadsförsörjningen m.m. (prop.
1993/94:100 delvis) och
1993/94:BoU14 Reparation, om- och tillbyggnad av bostäder m.m.
Förste vice talmannen meddelade att bostadsutskottets betänkanden
BoU15 och BoU14 skulle debatteras gemensamt.
Anf. 2 LENNART NILSSON (s):
Herr talman! Vid varje tillfälle under den senaste mandatperioden som vi
här i kammaren har försökt att diskutera bostadspolitik har ansvarigt stats-
råd saknats. Det är väl bara att konstatera att den kritik som utskottsmajori-
teten riktar framför allt mot regeringens brist på handläggning när det gäller
bostadspolitiken är ytterst berättigad.
Vi säger att det behövs en sammanhållen organisation inom regeringskan-
sliet för att klara bostadspolitiken. I dag kan vi konstatera att man, om vi
skall diskutera bostadsfrågor utifrån det som bostadsutskottet har att klara
av, får vända sig till Finansdepartementet, Miljödepartementet, Näringsde-
partementet och Civildepartementet. Ibland kan man undra över om det har
varit så här på grund av ovilja eller om det skett medvetet inom regerings-
kansliet.
Vi socialdemokrater lutar åt uppfattningen att man inte vill driva någon
bostadspolitik i vårt land. Därför är jag naturligtvis glad över att utskottsma-
joriteten riktar kritik och säger att det behövs ett bostadsdepartement.
Även om vi här i riksdagen inte har att bestämma över hur man i departe-
menten organiserar sitt arbete är detta en klar fingervisning om att vi måste
ha en regering som för, och har, en bostadspolitik samordnat.
Vaije morgon när man kommer till Riksdagshuset stöter man på några
byggnadsarbetare här utanför. De bär på en skylt där det redovisas hur
många tusen byggjobbare som är utan jobb. Det är alltså några få personer
från Stockholm som visar hur det ser ut i landet. De är ett par tre stycken av
de drygt 30 % byggarbetare som går arbetslösa i vårt land.
Men samtidigt vet vi att det finns enorma behov på det här området. Det
finns behov av att bygga. Det finns behov av att reparera. Det finns behov
av att bygga om. Det finns, för att uttrycka det klart, behov av att använda
de människor som varje dag demonstrerar utanför detta hus på ett bättre
sätt än man för närvarande gör.
I den regeringsdeklaration som den borgerliga regeringen redovisade när
man trädde till skrev man följande:
”Bostadspolitiken inriktas på att alla skall ha möjlighet till en bra bostad
till ett rimligt pris.
Detta förutsätter en bygg- och bostadsmarknad med mer av konkurrens
och valfrihet.”
Det är kanske på sin plats att fundera litet över innebörden i de här parol-
Prot. 1993/94:93
21 april 1994
LZwa anslag till
bostadsförsörj-
ningen samt repa-
ration, om- och till-
byggnad av bostäder
m.m.
11
Prot. 1993/94:93
21 april 1994
Vissa anslag till
bostadsförsörj -
ningen samt repa-
ration, om- och till-
byggnad av bostäder
m.m.
12
lerna, att fundera över vad det blev av bostadspolitiken - eller bristen på
bostadspolitik, som vi ibland säger.
Vad har hänt med kostnadsutvecklingen i fråga om bostadsbeståndet? Vad
har hänt med byggjobben? Ja, det finns redovisat: Drygt 30 % av byggarbe-
tarna är arbetslösa. Drygt 10 % är föremål för olika former av åtgärder. Det
är alltså ungefär 40 % av byggarbetarkåren som står utanför den ordinarie
arbetsmarknaden.
Hur ser det ut inom byggämnesindustrin? Hur gick det med valfriheten i
boendet? Vilken vilja har det funnits att rätta till problemen för det åttiotal
konkursmässiga bostadsrättsföreningar som finns? Den s.k. bostadsminis-
tem, som heter Bo Lundgren, säger att det är bostadsföretagens och bo-
stadsrättsföreningarnas eget fel. De får skylla sig själva. De har byggt för
dyrt.
Samtidigt kan vi konstatera att tusentals och åter tusentals människor i
vårt land har blivit vräkta därför att de inte klarar av kostnaderna för sitt
boende. Ytterligare är att vänta. ”Bostadsminister” Bo Lundgren säger att
det är bostadsföretagens eget fel. Människorna som blir vräkta får skylla sig
själva, därför att man har byggt för dyrt.
Det är alltså bristen på handlingskraft och vilja att göra någonting för att
rätta till de problem som finns som vi är så väldigt kritiska till.
Hur har det gått med neutraliteten mellan olika boendeformer? Det är
bara att konstatera att det inte finns någon sådan.
Man kan konstatera att den bostadspolitik eller brist på bostadspolitik
som vi har upplevt under de gångna åren är katastrofal. Det vittnar inte
minst den skrift om som vi i dag fick i våra postfack från Byggentreprenörför-
eningen. Den handlar egentligen i grunden om exakt samma kritik som vi
socialdemokrater för fram i bostadsutskottets betänkande. Tyvärr, skriver
man, är det nu i april 1994 för sent att förhindra en skadlig utslagning av den
kompetens och byggkapacitet som Sverige framgent kommer att behöva.
Man pekar på att Sverige är det land inom OECD-länderna som tillsam-
mans med Finland har minst bostadsinvesteringar i hela Europa. Man säger
att konsekvenserna av bristen på bostadspolitik kommer att bli att mycket
av byggindustrin slås ut. Man pratar i regeringsförklaringen om konkurrens.
Men det är bara att konstatera att många av de byggföretag, inte minst
mindre och medelstora, som har funnits ute i landet har upphört att existera.
Det innebär att det blir ett fåtal jättar kvar på marknaden, som när konjunk-
turen vänder, när det blir fart igen, kommer att i stort sett ha monopol på den
här verksamheten. Då kan man fundera på hur det går med konkurrensen.
Det är ingen liten kritik som Byggentreprenörerna riktar mot den förda
politiken. VD för Byggentreprenörerna, Bert Lilja, skriver.i sin årsredovis-
ning: ”Alltför många politiker tycks tro att den enda vägen till den svenska
ekonomins återhämtning går över en sargad byggbransch.---Men vi ropar
inte efter stöd för vår egen skull, vi ska inte bygga primärt för att ge jobb åt
företagen och deras anställda, vi ska bygga det som marknaden efterfrågar -
— Men vi vill öppna politikernas ögon för branschens villkor och betydelse
för hela samhällsekonomin.”
Man kan konstatera att genom att hela den här sektorn har minskat sin
andel av bruttonationalprodukten innebär det enormt mycket både för sys-
selsättning och för den inhemska verksamhet som är så viktig för att klara
ett lands ekonomi.
Man pekar också på att i och med att kapaciteten minskar, att så många
färre människor kommer att finnas i den här branschen, tappar man kunska-
per som kommer att leda till enorma problem när utvecklingen kommer att
vända igen. Man säger till och med att det kommer att bli mycket värre än
det var under slutet av 8O-talet, när det var överhettat på byggmarknaden.
Det kommer att bli ännu värre eftersom så många människor och så mycket
kunskap tappas.
Egentligen skulle vi socialdemokrater kunna skriva under på allt vad
Byggentreprenörerna säger, därför att det är den verklighet som vi alla upp-
lever och som man inte vill göra någonting åt från regeringens sida.
Vi socialdemokrater vill föra en bostadspolitik som sätter kraft bakom de
målsättningar som vi ibland när vi diskuterar här i kammaren är överens om,
nämligen att man skall ha en god bostad. Det är bara det att när det från den
här tomhänta regeringens sida inte förs någon praktisk politik finns det ingen
innebörd i målsättningarna.
I valrörelsen inför förra valet lovade Carl Bildt sänkta hyror. Jag såg den
anonyma planministern Görel Thurdin på stora valaffischer där man lovade
sänkta hyror. Det är bara att konstatera att den politik man har bedrivit, inte
minst genom snabba neddragningar av räntesubventionerna, har lett till att
många människor råkar illa ut. Det är dagens verklighet. Bostadsutskottets
ordförande kan åka land och rike kring och i stort sett hålla med alla om att
det är besvärligt. Men man gör inget åt det. Man accepterar det som är en
dyster verklighet för många människor.
Om det fanns litet av kurage och om man levde upp till det man pratar om
ute i landet borde man bifalla den socialdemokratiska reservationen, som
handlar om att vi inte skall försämra räntesubventionerna ytterligare under
1995/96, som riksdagen har fattat beslut om, de s.k. 3 miljarderna. De bety-
der, som både bostadsutskottets ledamöter på den borgerliga kanten och jag
är medvetna om efter alla de samtal och brev som vi har fått från oroliga
människor, väldigt mycket. Det kanske är det avgörande för om de får flytta
från sitt hem eller inte.
Det enda man har lyckats åstadkomma under den här perioden är att man
har sagt att vi skall ha en kontrollstation. Egentligen behövs det ingen kon-
trollstation. Verkligheten pekar ut precis hur det ser ut. Man måste vidta
åtgärder, inte minst för att klara de årgångar som har de här bekymren, som
riskerar konkurser.
Det är inte heller speciellt mycket som den här tomhänta regeringen har
åstadkommit när det gäller den koppling som är så viktig i en bostadspolitik.
Vi har under alla år varit medvetna om att när nyproduktionen går ned ökar
man ombyggnader, reparationer och tillbyggnader. Det har varit en god och
sund socialdemokratisk politik att när det blir nedgång på ett område satsar
man på det andra området för att hålla balansen, för att hålla uppe kunska-
pen, för att klara byggämnesindustrin osv.
Även Byggentreprenörerna säger att beroende på de neddragningar som
gjorts lär det inte heller komma i gång mycket ombyggnadsverksamhet un-
der det kommande året. Det gör det naturligtvis inte därför att riksdagen får
Prot. 1993/94:93
21 april 1994
Vissa anslag till
bostadsförsörj-
ningen samt repa-
ration, om- och till-
byggnad av bostäder
m.m.
13
Prot. 1993/94:93
21 april 1994
Vissa anslag till
bostadsförsörj-
ningen samt repa-
ration, om- och till-
byggnad av bostäder
m.m.
tvinga fram beslut, eftersom regeringen inte föreslår någonting. Samtidigt
föreslår man villkor som i praktiken betyder att det inte kommer i gång nå-
gon verksamhet. Då utgår vi från att man inte vill. Det finns en ovilja mot
att dra i gång verksamheter på de här områdena.
Redan förra året pekade AMS på att det behövs ett ROT-program. Vi de-
batterade det förra året. Vi trodde att det skulle komma något i budgetpro-
positionen. Det enda som kom var att man avskaffade en del räntestöd i stäl-
let för att skapa underhållsverksamheter.
Sedan tvingades regeringen via arbetsmarknadsutskottet här i riksdagen
att använda ca 1,5 miljarder till ROT-verksamhet. Det sorgliga är bara att
när man presenterar villkoren för detta skriver man i bostadsutskottets be-
tänkande att det handlar om tre månader. Man har alltså två månader på sig,
under maj och juni, för att komma i gång med de här åtgärderna. Efter den
1 juli är det kört. Nästa år skall de vara avslutade.
Bostadsutskottets ordförande säger i ett pressmeddelande att det är till-
räckligt med åtgärder i och med detta. Med utgångspunkt från verkligheten
och situationen på bostadsområdet är i varje fall vi socialdemokrater överty-
gade om att det behövs åtgärder på detta område under åtminstone det kom-
mande året. Men bostadsutskottets majoritet säger att det räcker i och med
detta.
Det räcker naturligtvis inte. Många av dessa åtgärder kräver planering.
De kommer inte att komma i gång före den 1 juli. Man måste i vaije fall ha
åtgärder i beredskap som kan komma i gång under hela detta år, eftersom
vintern kommer att bli besvärlig.
Vi socialdemokrater är medvetna om att det krävs en långsiktig bostads-
politik. Människor får inte råka ut för att villkoren förändras alltför dras-
tiskt. Man bygger upp sitt boende på att man har saker och ting att rätta sig
efter. Vi står därför öppna för att framöver samarbeta om en ny bostadspoli-
tik som bygger på att alla skall ha rätt till en god bostad till en rimlig kostnad.
Vi vill alltså ha en utredning som preciserar målsättningar om en ny och
långsiktig bostadspolitik och som tittar på hur vi skall motverka den segrega-
tion i boendet som ju blir alltmer tydlig på många håll på grund av flykting-
fientlighet, osv., där grupper ställs emot varandra.
Vi vill ha en bostadspolitik som tar sikte på att vi får en vettig ombyggnads-
verksamhet, förnyelse och en finansiering som leder till att även unga männi-
skor som vill flytta från morsan och farsan har råd och möjlighet att klara
det.
Vi vill också i detta sammanhang titta på hur samhällets ansvar skall te sig
när det gäller bostadspolitiken. Vi är öppna för en dialog om en kommande
bostadspolitik. Men jag är övertygad om att det inte går att göra det med
den nuvarande regeringen. Det krävs en socialdemokratisk regering för att
kunna klara det.
Herr talman! Jag vill yrka bifall till den socialdemokratiska reservationen
till bostadsutskottets betänkande 14. Givetvis står vi bakom samtliga reser-
vationer till betänkande 15, men jag yrkar endast bifall till reservationerna
1, 3, 4, 6, 10 och 12. I övrigt yrkar jag bifall till utskottets hemställan.
14
I detta anförande instämde Håkan Strömberg (s).
Anf. 3 BO G JENEVALL (nyd):
Herr talman! Jag kan instämma i en hel del av det Lennart Nilsson har
sagt, dock icke allt. Men jag vill verkligen styrka under att regeringen visat
nonchalans för bostadspolitiken.
Vi är nu i slutet av denna mandatperiod, och vi har inte haft ett statsråd
närvarande vid någon av våra bostadsdebatter under hela valperioden. Ändå
berörs åtta departement och åtta statsråd av de frågor som vi behandlar. Men
inte ett enda av dessa statsråd har någon gång infunnit sig. Jag tycker att det
är en skandal. Jag kommer att vidta andra åtgärder i andra sammanhang i
denna fråga.
Det finns en brist på bostadspolitik hos regeringen. Den vill uppenbarli-
gen inte ha någon bostadspolitik alls. Hur man skall kunna sköta 10-15 %
av bruttonationalprodukten utan att ha någon som åtminstone ansvarar för
den är en gåta. Om man nu inte vill ha ett bostadsdepartement, så är det
regeringens sak att bestämma. Men man kunde väl åtminstone utnämna ett
ansvarigt statsråd.
Herr talman! Jag går därmed in på bostadspolitiken i allmänhet. Bostads-
politiken är faktiskt en av de politiska frågor som på något sätt berör alla
medborgare - gammal som ung, kvinna som man.
Dessutom är kostnaden för boendet den utgift som för de flesta tar den
största delen av inkomsten. Samtidigt är ett bra boende den bästa förutsätt-
ningen för ett bra och harmoniskt liv. Boendet och dess förutsättningar
borde därför ha hög prioritet i den politiska debatten.
Jag vet inte hur regeringen skall kunna försvara sin politik i valrörelsen.
Det finns ju inte en enda väljare som inte har en nära relation till sitt boende
och därmed problemen kring det.
Lennart Nilsson var inne på långsiktigheten i politiken. Det har vi särskilt
betonat i vår motion. Om det är någon politisk fråga som borde lyftas upp
över blockgränserna är det bostadspolitiken.
En normal familj gör kanske en enda riktig bostadsinvestering i sitt liv.
Vilken planeringshorisont har man? Som det har utvecklats under denna val-
period är vi snart nere på månadshorisonter. Man får inte behandla männi-
skor på det viset. Det är faktiskt snudd på skandal.
Vi har nu haft en bostadspolitik som i alltför hög grad innehållit för mycket
bidrag och subventioner. Det har snedvridit hela politiken. Det har tagit lång
tid att bygga upp den till vad den är i dag. Nu har statens finanser kommit i
ett läge där vi inte klarar av så stora kostnader.
När man skall avveckla någonting måste man också ge en rimlig tid till det.
Man måste avveckla i en takt som människor kan klara av. Likadant måste
man ge människor en möjlighet att planera och bestämma om de vill ta en
stor del av sin inkomst till sitt boende eller kanske byta ner sig i storlek. Man
måste ge dem rimlig tid att göra de förändringarna.
Jag tycker att de som finns med vid nästa valperiod skulle ta som en första
uppgift att ge människor den planeringshorisont som vi är skyldiga dem.
Skatter och avgifter utgör 50 % och däröver av kostnaden. Det är inte un-
derligt att bostäder blir så dyra som de är. Jag skulle vilja fråga Socialdemo-
kraterna - som talar om byggproblematiken, byggande av bostäder och an-
nat - varför ni inte kunde gå med på vårt yrkande om att sänka byggmomsen
Prot. 1993/94:93
21 april 1994
Vissa anslag till
bostadsförsörj-
ningen samt repa-
ration, om- och till-
byggnad av bostäder
m.m.
15
|
Prot. 1993/94:93 21 april 1994 |
till 12 %. Vi är helt övertygade om att det hade varit den rätta åtgärden i |
Det skulle vara intressant att höra varför.
|
kissa anslag till |
En annan sak, som kan tyckas vara liten, är taxeringsvärdena, som verkli- Men under tiden får man betala en helt felaktig fastighetsskatt. Vi kan Vi hade kunnat göra mycket mer för att klara ut denna problematik för Vi tycker att bostadspolitiken borde vara en helt kommunal fråga. Bosta- Det kanske viktigaste i vår motion om bostadspolitiken är framtidsfrågan. Jag tycker att vi här i riksdagen skall ägna oss mer åt de långsiktiga fram- Genom teknikens stora landvinningar finns det redan i dag många arbeten Jag tror att detta på sikt kommer att innebära att vi får ett minskat tryck Det kommer också att innebära att vi inte kommer att ha samma behov Detta gör också att jag tror att byggnationen kommer att förändras i rikt- |
|
16 |
ning mot att vi får en större prefabrikationsgrad genom att man kommer att |
bo mer i villor och ha ett marknära boende. Det borde marknaden titta på
och tänka över redan nu.
Jag ville att utskottet skulle föreslå att det skulle tillsättas en utredning om
detta. Vi utreder väldigt mycket, men jag tycker att vi utreder väldigt litet
när det gäller framtiden. Av någon underlig anledning fanns det ett totalt
motstånd i utskottet mot en sådan här utredning. Jag förstår inte det. Det
borde väl vara ett gemensamt intresse för oss allihop, oavsett vilken politisk
färg vi har.
Jag hoppas att regeringen ändå kan ta till sig detta utan att vi i utskottet
har gjort någon markering. Jag tycker att vi skall tänka på detta allihop. Ju
bättre underlag vi har för att planera ett framtida boende desto bättre
boende kommer vi att få.
Sedan har vi då ROT-sektorn. Vi debatterar ju två betänkanden samtidigt.
Där har vi också ett typiskt exempel på regeringens brist på initiativ när det
gäller bostadspolitiken. Man har inte gjort någonting, trots att AMS och Bo-
verket förra hösten gemensamt föreslog att man skulle ta av AMS-medel för
att göra en ROT-satsning. Regeringen gjorde ingenting. Vi i bostadsutskot-
tet gjorde inte heller någonting. Jag tycker att vi borde ha tagit ett initiativ.
Nu gjorde arbetsmarknadsutskottet det. Det var bra. Då blev det åtmin-
stone fart på detta. Våra motionskrav när det gäller ROT-åtgärderna har bli-
vit mer än väl tillgodosedda. Det känner vi oss naturligtvis nöjda med. Vi
tror att omfattningen på dem är tillräcklig för närvarande.
Herr talman! Jag vill sluta med att yrka bifall till våra reservationer 2 och
7 i betänkande 15.
Anf. 4 LENNART NILSSON (s) replik:
Herr talman! Bo G Jenevall ställde en fråga till mig som jag egentligen
tycker är ganska underlig mot bakgrund av det särskilda yttrande som Bo G
Jenevall har i samband med bostadsutskottets betänkande nr 14. Där anslu-
ter han sig till den borgerliga majoritetens skrivningar när det gäller ROT-
program.
Vi skall ju inte diskutera momsen här i dag. I det här betänkandet har vi
socialdemokrater föreslagit ett investeringsstöd för nyproduktionen på
10 %. Vi har föreslagit ett investeringsstöd för ombyggnader av bostäder på
20 %. Därför känns det litet märkligt att Bo G Jenevall först kritiserar rege-
ringen våldsamt och ställer sig bakom oss socialdemokrater i kritiken samti-
digt som han accepterar regeringens politik i de här frågorna. Han skriver
att nydemokraterna har föreslagit ungefär samma saker när det gäller om-
byggnader.
Ångrar inte Bo G Jenevall, utifrån de utgångspunkter han har haft för den
våldsamma kritiken, att han har ställt sig bakom regeringsförslagets olika
åtgärder? Om han stöttar våra förslag innebär det att vi får en förbättrad
ombyggnadsverksamhet som varar längre över tiden. Nu finns det en kort-
siktighet i detta som gör att det kanske inte kommer i gång. Det får ingen
effekt.
Byggentreprenörerna hävdar i sin årsredovisning att ombyggnadsverk-
samheten kommer att fortsätta att minska under 1994 och 1995 på grund av
minskade subventioner och höjda boendekostnader. Det kommer endast att
Prot. 1993/94:93
21 april 1994
Vissa anslag till
bostadsförsörj-
ningen samt repa-
ration, om- och till-
byggnad av bostäder
m.m.
2 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 93
Prot. 1993/94:93
21 april 1994
Vissa anslag till
bostadsförsörj-
ningen samt repa-
ration, om- och till-
byggnad av bostäder
m.m.
vidtas åtgärder av begränsad karaktär. Den närmaste framtiden ser dyster ut
på det här området.
Om Bo G Jenevall hade velat ha litet av de effekter som en momssänkning
skulle ha gett borde han tillsammans med övriga nydemokrater stötta den
socialdemokratiska reservationen i ROT-betänkandet. Den innebär mins-
kade kostnader samtidigt som det skapas nya jobb.
Herr talman! Det förefaller mig litet kluvet att å ena sidan kritisera rege-
ringen för att i nästa andetag ställa upp för regeringen mot Socialdemokra-
terna. Vi föreslår ju minskade kostnader speciellt för ny- och ombyggnader.
Det har egentligen samma effekt som en momssänkning.
Anf. 5 BO G JENEVALL (nyd) replik:
Herr talman! Jag tycker att detta är ett bra och typiskt exempel på hur vi
politiker är oförmögna att se praktiskt på saker och ting. Vi står fast vid våra
partipolitiska ställningstaganden.
Vi har inte gått med på förslaget om investeringsbidrag eftersom vi inte
tycker att det är en bra modell. Vi tycker att skattesänkningsmodellen är
bättre. Den är snabbare och ger en bredare effekt. Det är vår åsikt om detta.
Sedan förstår jag inte sammankopplingen mellan momsen och stödet för
regeringens förslag. Nu var det väl egentligen inte regeringens förslag. Rege-
ringen blev ju därtill nödd och tvungen genom initiativet i arbetsmarknads-
utskottet. Jag sade att vi tror att dessa 1,5 miljarder är tillräckliga i det här
sammanhanget. Det kan finnas risk för överhettningstendenser om man i det
här läget, vid den här sena tidpunkten, spär på ytterligare.
Skatterna är den största belastningen i den här industrin, som i många
andra. Jag tror att man åstadkommer den snabbaste effekten genom en skat-
tesänkning, och i det här fallet med en halvering av momsen.
Anf. 6 LENNART NILSSON (s) replik:
Herr talman! Vi diskuterar inte momsen i dag, men om vi diskuterar prak-
tiskt, handlar det i dag om att konkret ta ställning till om vi vill införa ett
investeringsstöd. Det minskar naturligtvis kostnaderna för byggandet. Man
kan tycka bra eller dåligt om olika modeller. Vi socialdemokrater har väl all
rätt att tycka att våra modeller är bättre än de som nydemokraterna föreslår.
Alla experter på bostadspolitikens område, dit räknar jag inte minst bygg-
entreprenörerna och de som pysslar med den här verksamheten, är inte ett
dugg oroliga för att det skall bli någon överhettning på den här marknaden,
i alla fall inte under 1994 och 1995. De bedömer att det tvärtom krävs kraftåt-
gärder för att klara de här åren. Om vi inte vidtar kraftåtgärder kommer ka-
paciteten ytterligare att minska drastiskt under det kommande året.
Däremot är man rädd för att det kan komma att bli en överhettning under
1997 på grund av att många då har försvunnit från den här verksamheten.
Då får vi något slags nytt 80-tal igen. Det är man rädd för. Men risken för
en överhettning kan man inte ens skymta under de kommande två åren. Det
krävs åtgärder här. Därför är det litet synd att man inte vill ställa upp på ett
mer omfattande ROT-program som sträcker sig över tiden för att klara den
nedgång som vi har att räkna med under 1994 och 1995.
18
Anf. 7 BO G JENEVALL (nyd) replik:
Herr talman! Självklart har Socialdemokraterna rätt att tycka vad de vill,
vilket jag hoppas att jag och mitt parti också har.
Vi tror inte på riktade åtgärder. Riktade åtgärder slår alltid fel, och vi här
är särskilt dåliga på att bedöma vilka åtgärder som skall sättas in, när man
talar om riktade åtgärder. Investeringsbidraget är en riktad åtgärd.
Jag tror mera på en skattesänkning, därför att då är det aktörerna på
marknaden som själva bedömer vad som är vettigt och riktigt, ur ekono-
miska och andra synvinklar, att sätta i gång med. Jag tror att vi har samma
åsikt om målet, men vi har litet olika åsikter om medlen att nå detta mål.
Fortfarande tycker jag att vi borde försöka skapa större enighet. Jag vill
säga att jag trivs väldigt bra i bostadsutskottet, därför att där försöker vi
verkligen bli eniga, men ibland kommer blockpolitiken in och sätter krok-
ben, vilket jag tycker är tråkigt.
Att skapa enighet tar längre tid, men jag har i alla fall svarat på frågan
om varför vi tycker att det är bättre med skattesänkande åtgärder än riktade
bidrag.
Anf. 8 LARS WERNER (v):
Herr talman! Jag tycker att två saker är typiska för debatten här i dag.
Den ena uttrycks i utskottets betänkande 15, i första meningen, där det sägs
att utskottet behandlar bl.a. motioner om en utredning om bostadspolitiken.
De motionerna avstyrks, egentligen utan någon särskild motivering, av rege-
ringens små polisaspiranter i utskottet.
Den andra typiska saken är att vi har begåvats med en tjänsteman från
något av departementen, och det är vi glada över. Varmt välkommen! Men
nog är det väl ganska typiskt det också, hur man från sju departement be-
handlar en sådan här debatt. Jag vill vädja till tjänstemannen, vars närvaro
jag tycker är bra, att han går ut och ringer och ber någon komma hit. Det är
gott om departement att välja på.
Vi kan naturligtvis raljera över det här, men jag tycker ändå att regerings-
partiernas representanter borde skämmas litet grand, som inte har kunnat
släpa hit ett enda statsråd i dag.
Sedan, när det gäller bostadsfrågorna, tycker jag att utskottsmajoritetens
olika förslag andas självgodhet, att allting egentligen är bra - samtidigt som
antalet tomma lägenheter i många regioner är rekordstort, samtidigt som
man befarar en allvarlig bostadsbrist i vissa storstäder och universitetsorter
inom en relativt kort tidsrymd.
Arbetslösheten i yrken som är knutna till byggverksamheten är den största
sedan kriget. Nästan alla yngre byggnadsarbetare håller nu på att slås ut från
sina olika skrån. Samtidigt varnar allt fler, inte bara från det block som jag
enligt Jenevall tillhör, för att vi snabbt kommer att få en kapacitetsbrist när
konjunkturen sätter fart om kanske ett eller två år.
I dag vet vi att byggnadsinvesteringarna har fallit dramatiskt, och den låga
aktivitetsnivån beräknas bestå under överskådlig tid. Det mest anmärk-
ningsvärda är att näringslivets och industrins investeringar i bostadsproduk-
tion och i ombyggnad har fallit mycket momentant. 57 000 lägenheter bygg-
des under 1992. 1993 byggdes 10 000. Det är ett fall på 82 %.
Prot. 1993/94:93
21 april 1994
J/issa anslag till
bostadsförsörj-
ningen samt repa-
ration, om- och till-
byggnad av bostäder
m.m.
19
Prot. 1993/94:93
21 april 1994
Vissa anslag till
bostadsförsörj-
ningen samt repa-
ration, om- och till-
byggnad av bostäder
m.m.
20
Ändå tycker den borgerliga regeringen och representanter för majoriteten
i bostadsutskottet att detta inte kräver någon särskild ytterligare uppmärk-
samhet. Man tycker att läget är hyfsat. Jag fasar för en situation som skulle
få den borgerliga regeringen att reagera med kraft. Hur skulle det se ut vid
den tidpunkten, när man inte reagerar i dag?
Sanningen är ju att sammanbrottet inom bygg- och bostadssektorn under
den borgerliga regeringen påverkar landets samlade ekonomi negativt. Det
har gjort tusentals människor arbetslösa i onödan. Det har försatt många
människor i oöverskådliga och livslånga lånefällor.
Regeringens politik eller brist på politik har förlamat hela bygg- och bo-
stadssektorn. Enbart raset i bostadsbyggandet minskar BNP med 1-2 %.
Färska forskarrapporter visar att segregeringen i människors boende ökar.
Klyftor mellan rika och fattiga som delvis försvann på 70-talet har nu kommit
tillbaka. I dag kan man konstatera skillnader i barns hälsa och utveckling,
beroende på vilket bostadsområde de bor i och var de kommer ifrån.
För oss som vill föra en social bostadspolitik är detta någonting mycket
skrämmande. Men det skrämmer naturligtvis inte en del i regeringen som
bor rätt hyggligt och inte har några problem med segregationen. Jag tror
dock ändå - man skall ju vara snäll också - att det inte är likgiltigt för alla
regeringsaktivister.
Jag noterar att i den senaste debatten här i kammaren om byggandet - i
måndags tror jag det var - sade Börje Hörnlund, han som inte skulle admini-
strera så hög arbetslöshet, att byggbranschen är den mest bekymmersamma
branschen och att vi behöver diskutera mer. Jag tror t.o.m. att han nämnde
att vi behöver diskutera mer i bostadsutskottet. Han hade ju kunnat vara här
i dag.
Men då är min fråga: Betyder det att Centern, som ibland - i vart fall ute
i landet, det vet jag - visar tecken på realism och social omsorg, har givit upp
försöken att bedriva en bostadspolitik i regeringen med Moderaterna och i
stället hoppas på samarbete med de tre socialistiska partierna i bostadsut-
skottet? Ja, Jenevall, jag får väl kalla Nydemokraterna för socialister, efter
omröstningen i går.
Om Centern vill diskutera en socialt inriktad bostadspolitik, då är Agne
Hansson, Ivar Franzén och andra i Centerpartiet som jag betraktar som
människor med socialt hjärta och realistiska bostadspolitiker varmt väl-
kommna. Men då måste vi reda ut var Centerns smärtgräns går. Det tycker
jag är bland det svåraste att utröna i svensk politik i dagsläget. Vad vill Cen-
tern egentligen i den här frågan och en del andra frågor också, som jag inte
skall ta upp nu?
Jag vill ändå försöka. Hur stort kaos skall råda i bostadspolitiken innan
Centern går med på en utredning om en fortsatt social och solidarisk bostads-
politik utifrån dagens villkor och förutsättningar? När kommer Centern att
anse att det behövs en ansvarig bostadsminister och ett övergripande bo-
stadsdepartement? den frågan ställer jag till Agne Hansson i dag.
När det gäller ROT-programmet är det ganska betecknande att i betän-
kande 14 behandlas nästan 50 motionsyrkanden med krav på insatser av
olika omfattning och inriktning för att stimulera reparation, om- och till-
byggnad. Men det är lika symptomatiskt att av dessa närmare 50 motionsyr-
kanden kommer fyra från regeringspartierna. Har ni någon uppfattning om
varför det ligger till så?
Byggnadsinvesteringarna har nu kommit ner på en extremt låg nivå. De
föll med 18 % 1993 och beräknas falla med ytterligare 22 % under 1994. Ar-
betslösheten inom byggsektorn är rekordhög, 30-40 % i januari 1994 i olika
delar av landet.
Samtidigt är samtliga aktörer i byggnadsbranschen överens om att dagens
situation är förödande för branschens förmåga att möta de framtida kraven.
Det spelar ingen roll om det är fackliga organisationer, hyresgästorganisatio-
ner, fastighetsägare, byggföretag, fastighetsförvaltare eller kommuner, alla
är djupt oroade.
Ekonomer, banker och bostadslåneinstitut oroas över den kapsejsade
byggnadssektorn och framför allt över dess inverkan på statsfinanserna. I
t.ex. Stockholm, där behovet av fler bostäder är stort, påbörjades enbart 692
lägenheter under 1993 - siffran avser Storstockholm. Det är en nedgång med
över 80 % jämfört med året innan.
Länsstyrelsen, som ju inte kan betraktas som någon socialistisk organisa-
tion i denna stad även om jag och en del andra är med, är mycket oroad över
att bara hälften av de ombyggnadsprojekt som fått bidrag har startats. Bi-
drag har givits för nyproduktion av 5 000 lägenheter. Av dem har bara 1 200
påbörjats. Det är bara ett axplock ur de siffror som finns.
Jag skall sluta med att ta upp frågan om ett bostadsdepartement. Det är
en rätt intressant fråga. Bo G Jenevall, som jag tycker har ett rätt stort socialt
hjärta i olika frågor - om än inte i alla - har varit med om den skrivning som
utskottsmajoriteten ställer sig bakom. Jag vet inte hur de andra ser på det.
Jag vill framför allt ställa frågan till Centerpartiet: Anser ni att det inte är
någon speciellt viktig fråga?
Om man avvisar en samordning av bostadsfrågorna och byggnadsfrågorna
kan det ge intryck av att man inte prioriterar frågan. Efter att vid flera tillfäl-
len ha diskuterat frågan får jag uppfattningen att det inte är mödan värt att
diskutera den i riksdagen längre.
Jag har naturligtvis ingen övertro på att ett bostadsdepartement löser alla
frågor. Vi har haft olika modeller under åren. Men det är beklagligt att
många människor, framför allt i branschen, uppfattar det som om regeringen
inte har något uttalat intresse för de bostadspolitiska frågorna.
Jag har ställt mig bakom samtliga socialdemokratiska reservationer i en
meningsyttring. Jag har i denna meningsyttring också tagit upp frågorna om
bostadsbyggandet i Stockholms län, ekonomiskt stöd till delning av stora lä-
genheter, hyresnivån i nyare bostäder och ett ekologiskt byggande. Jag vill
sluta med att yrka bifall till de socialdemokratiska reservationerna och till
meningsyttringarna i bostadsutskottets betänkande 15 vid mom. 12, 13, 15
och 17.
Anf. 9 BO G JENEVALL (nyd) replik:
Herr talman! Jag skall med anledning av det Lars Werner sade förtydliga
mig litet grand. Jag har ett antal gånger i flera debatter med kraft framhållit
problemen i byggbranschen. Jag delar de uppfattningar som har framförts.
Jag menade inte tidigare att byggandet blir tillräckligt. Skillnaden är den
Prot. 1993/94:93
21 april 1994
Vissa anslag till
bostadsförsörj-
ningen samt repa-
ration, om- och till-
byggnad av bostäder
m.m.
21
Prot. 1993/94:93
21 april 1994
Vissa anslag till
bostadsförsörj -
ningen samt repa-
ration, om- och till-
byggnad av bostäder
m.m.
22
att jag inte tro på olika riktade åtgärder. Jag tror inte på bidragsmodeller. Jag
tror på skattesänkarmodellen. Det är väldigt länge sedan vi från vårt parti
framhöll att problematiken skulle lösas på det effektivaste sättet genom en
momssänkning. I dag är inte första gången vi säger det. Vi har sagt det åtskil-
liga gånger under den tid krisen har varit som allra värst. Jag vill stryka under
att jag delar den uppfattningen till 110 %, om det nu är möjligt. Det är för
att råda bot på denna situation som vi i stället föreslår momssänkning. Jag
hoppas att jag har tydliggjort var jag står i frågan.
Jag vill för protokollet säga att vi inte tillhör något vänsterblock utan att
vi fortfarande är ett icke-socialistiskt borgerligt parti som arbetar med sak-
politik. Därför hamnar vi i olika ställningar i olika frågor. Vi tittar på sakfrå-
gan och inte på vilken färg frågan har.
Anf. 10 LARS WERNER (v) replik:
Herr talman! Det ante mig att Ny demokrati inte är ett socialistiskt parti,
men det gläder mig att vi hamnar på samma sida när ni går efter sakskäl. Det
är väl tydligt nog.
Jag viskade till min bänkgranne för en stund sedan att jag ibland har varit
tveksam och att jag inte varit kategoriskt avvisande till en momssänkning.
Men jag tycker att investeringsbidrag trots allt är bättre. Det är mitt svar i
den här frågan. Vi får nog tillfälle att återkomma till det.
Det gläder mig att Jenevall och den del av Ny demokrati som jag betraktar
som vettig ändå stöder oss i vissa väsentliga frågor, inte minst när det gäller
inrättandet av ett bostadsdepartement.
Anf. 11 AGNE HANSSON (c):
Herr talman! Jag skall bölja med att svara Lars Werner.
Om det vore så enkelt att lösa 80-talets bostadsproblem som att bara in-
rätta ett bostadsdepartement och en bostadsminister är jag övertygad om att
regeringen hade gjort det. Det är inte regeringen utan regeringschefen som
avgör hur arbetet inom en regering fördelas. Han har valt den fördelning han
har gjort. Det hade förmodlingen funnits en bostadsminister om regerings-
chefen hade varit centerpartistisk. Men detta är inte riksdagens bord, och
det har vi också skrivit i vår reservation.
Det är ganska naturligt att det blir en debatt i första hand om regeringens
bostadspolitik eftersom det inte finns något konkret alternativ till denna att
diskutera. Lennart Nilsson kritiserade regeringens bostadspolitik och brist
på bostadspolitik i 18 minuter. Det enda konkreta han kom fram till var att
socialdemokraterna vill ha samarbete och en öppen dialog. Det kan jag från
min sida genast erbjuda. Det som i övrigt finns av konkreta förslag för fram-
tiden är alltså förslaget om en bostadspolitisk utredning.
Bo G Jenevall har åtminstone visioner om framtiden, och han har också
vissa skattepolitiska förslag till lösningar som är intressanta.
Det faktum att det inte finns något konkret alternativ till regeringens bo-
stadspolitik från oppositionens sida är avslöjande nog och innebär att många
som tror på fagra löften och allmänt välvilliga uttalanden om ökade subven-
tioner riskerar att bli grundlurade om socialdemokraterna kommer i rege-
ringsställning efter valet.
Att socialdemokraterna inte för fram några konkreta förslag är förståeligt
och logiskt. Det finns ingen annan realistisk väg ur de problem som den tidi-
gare socialdemokratiska politiken försatt de boende i det här landet i än den
politik som regeringen måste föra.
Egentligen skulle det vara frestande att bifalla kravet på utredning. Social-
demokraterna skulle tvingas att redovisa sina konkreta alternativ i annat än
målande beskrivningar om historien i ett sådant utredningsarbete.
Herr talman! Det vi nu upplever på bostadsmarknaden är en nödvändig
uppstädning av en havererad socialdemokratisk bostadspolitik där boendet
mer och mer fjärmades från den ekonomiska verkligheten. En sådan om-
ställning kan inte göras smärtfritt och utan att det känns för de boende, även
om en del kunde ha varit annorlunda och mer kunde ha gjorts. Jag erkänner
gärna det. Det är bara att konstatera att de boende tvingas vara med och
betala de miljarder som klipparna på fastighetsmarknaden tilläts spekulera
med under den socialdemokratiska regeringstiden genom höga räntemargi-
naler och i många fall nekade och uteblivna krediter för investering i en ny
bostad.
Byggjobbarna får känna av problemen med de onormalt höga byggkostna-
derna för de dyra hus som byggdes under den senaste treåriga socialdemo-
kratiska regeringsperioden genom att nyproduktionen stoppat upp och ar-
betslösheten ökar. Bankerna vågar inte ge krediter eftersom de riskerar att
göra förluster om folk flyttar från de dyra husen till de hus som nu tack vare
den nya politiken kan produceras billigare.
För att bryta denna olyckliga kostnadsspiral var en omläggning nödvän-
dig. Det har hänt en del.
80-talets högräntepolitik har ersatts av en ekonomisk politik för låga rän-
tor. Räntorna är nu de lägsta på 20 år. Det sänker kostnaderna för boendet
både för den enskilde och för statsbudgeten.
Höginflations- och spekulationsekonomin i fastigheter har ersatts av en
politik för låg inflation. Inflationen är nu mycket låg, och det har gjort spe-
kulationen i boendet på skattebetalarnas bekostnad helt ointressant.
Ett kostnadsdrivande subventionssystem som har gynnat dyrorter och
dem som har råd att satsa i lyx och stora ytor och som ökar statsutgifterna har
ersatts av ett kostnadsdämpande finansieringssystem som prioriterar stöd till
den nödvändiga normalbostaden, som gynnar konkurrens och mångfald och
som minskar statens kostnader.
Subventionsströmmen från boende i glesbygd och småorter till överhet-
tade koncentrationscentrum har ersatts av ett system som styr i motsatt rikt-
ning och som ger ett rättvist stöd lika för varje kvadratmeter oavsett var i
landet den byggs.
Onödiga regler som verkat kostnadsdrivande och som gett inflytande åt
experter och kreditgivare har ersatts av ökade möjligheter för de boende att
själva påverka både boendets utformning och dess kostnader.
Generella stöd har minskat och ersatts av mer behovsinriktade åtgärder
för att värna de svaga på bostadsmarknaden. När de generella räntebidragen
minskades med 3,4 miljarder kronor 1992 ökades samtidigt bostadsbidragen
till de svagaste hushållen med 1,7 miljarder kronor.
Lyxsaneringen i ombyggnadsverksamheten har ersatts med varsam upp-
Prot. 1993/94:93
21 april 1994
Vissa anslag till
bostadsförsörj-
ningen samt repa-
ration, om- och till-
byggnad av bostäder
m.m.
23
Prot. 1993/94:93
21 april 1994
Vissa anslag till
bostadsförsörj-
ningen samt repa-
ration, om- och till-
byggnad av bostäder
m.m.
24
rustning, som gör att de boende kan bära större andel av ombyggnadskostna-
den och bo med rimliga hyror även efter en upprustning. Genomsnittskost-
naden för en renoverad lägenhet har minskat från ca 450 000 kr 1991 till un-
der 200 000 i dag.
Tvångströjan på allmännyttan har tagits bort och ersatts av möjligheten
för kommunalpolitikerna att avyttra kommunala fastigheter till hyresgäs-
terna och ta det fulla ansvaret för den kommunala bostadsplaneringen. Det
stimulerar den lokala bostadspolitiska debatten i stället för att strypa den.
Ett svagare besittningsskydd för hyresgäster har ersatts av ett starkare.
Hyresgästernas utsatthet på grund av risk för byggfusk och sjuka-hus-pro-
blem har motverkats av en bomiljögaranti i form av en tioårig byggfelsför-
säkring.
Herr talman! Exempelsamlingen över omläggningen kunde göras mycket
längre, men tiden medger inte detta, och jag stannar därför vid detta.
Det är den här inriktningen på politiken som skall fortsätta. Vi skall fort-
sätta att anpassa boendet till den ekonomiska verkligheten, för att skapa
rimliga boendekostnader som håller på sikt för de boende, och stödet skall
prioriteras till nödvändig normalbostad och riktas till dem som bäst behöver
stödet. Ett bosparande som ökar valfriheten för de boende och underlättar
kreditgivningen skall sättas i sjön. Arbetet med att förbättra boendemiljön
skall gå vidare, och boendet och byggandet skall anpassas till kretsloppssam-
hället. Det är i koncentrat vad som sägs i betänkande nr 15 som motiv för
avslag på de krav som ställs på en utredning. Vi behöver ingen utredning för
att ge dessa klara och entydiga signaler till marknaden om framtiden.
Herr talman! Jag yrkar därmed bifall till hemställan i betänkande nr 15 i
dess helhet och avslag på samtliga däremot stående reservationer utom i
mom. 18, där jag yrkar bifall till reservation nr 11.
Herr talman! Låt mig också något beröra betänkande nr 14.
I betänkandet yrkas avslag på de motioner om ökade insatser för att stimu-
lera ombyggnadsverksamheten med hänsyn till det beslut som riksdagen fat-
tade den 2 mars i år och som innebär att ytterligare 1,5 miljarder kronor sat-
sas på detta område. Tillsammans har riksdagen därmed satsat 4,9 miljarder
kronor för att överbrygga problemen i byggandet när nybyggnationen har
sviktat och det behövs mer av ombyggnadsverksamhet.
Socialdemokraternas agerande och politik i detta sammanhang är verkli-
gen av märkligt slag. Först yrkar socialdemokraterna i sin motion under den
allmänna motionstiden i januari på ROT-insatser i storleksordningen 2 mil-
jarder. Omedelbart efter motionstiden tar socialdemokraterna i arbetsmark-
nadsutskottet initiativ som leder fram till riksdagsbeslutet om de 1,5 miljar-
derna, ett beslut som även regeringspartierna ställt sig bakom.
Ungefär samtidigt med riksdagsbeslutet yrkar socialdemokraterna i bo-
stadsutskottet bifall till sina motionskrav om ytterligare 2 miljarder kronor.
Min fråga är vad som egentligen har hänt mellan den 2 mars och 24 mars då
betänkandet justerades, som har gjort att socialdemokraternas bedömning
om ROT-stimulanser så kraftigt har förändrats att insatserna behöver mer
än fördubblas i förhållande till vad de föreslog tre veckor tidigare.
Detta är inget annat än ett utslag av att socialdemokraterna i arbetsmark-
nadsutskottet och bostadsutskottet inbördes inte är ense om tagen. Om so-
cialdemokraterna i bostadsutskottet inte är nöjda med regeringens åtgärds-
inriktning, vilket ju framgick mycket tydligt av Lennart Nilssons anförande,
undrar jag, Lennart Nilsson, varför de då överlåter till regeringen och den
centerpartistiske arbetsmarknadsministern att utforma dessa förslag och det
beslutet? Socialdemokraterna hade ju haft möjligheten att påverka dessa
fullt ut, om de hade valt att hantera frågan i bostadsutskottet, dit alla dessa
motioner hade remitterats och där sakbehandlingen skulle äga rum. Det här
visar att i vaije fall de socialdemokrater som inte sitter i bostadsutskottet
litar mer på Börje Hörnlund än på sina egna ledamöter i bostadsutskottet.
Och nu skall tydligen socialdemokraterna i bostadsutskottet visa sin styrka
genom att vidhålla förslag som redan är tillgodosedda.
Men frågan är allvarligare än så. Det socialdemokratiska agerandet får
svåra följder för bygg- och bostadsmarknaden. Och jag frågar mig om social-
demokraterna egentligen vill ha i gång byggverksamheten. Vill ni verkligen
det? Om det är så skulle ni inte agera som ni gör. Ni agerar på ett sådant
sätt att ni kastar in bygg- och bostadsmarknaden i en fullständig ovisshet om
framtiden. Och inget är allvarligare för dem som tänker starta ett bygge eller
satsa på investeringar för framtiden än ovisshet och osäkerhet om statsmak-
ternas agerande och de regler som skall gälla för byggandet och boendet för
framtiden.
Vad socialdemokraterna nu gör är att skicka ut en mycket tydlig osäker-
hetssignal till marknaden och bostadssektorn om framtiden om att boendet
skall utredas med syfte att dramatiskt förändra regelverket och öka subven-
tionerna. Dessutom ger de antydningar om fagra löften om ytterligare stimu-
lanser och subventioner både till nybyggnad och ombyggnad, för övrigt löf-
ten som aldrig går att infria i rådande ekonomiska situation för landet med
mindre än att räntor och inflation skjuter fart igen, dvs. att socialdemokra-
terna tänker åtgärda dagens problem med den politik som har åstadkommit
problemen. Det minsta man kan begära är att socialdemokraterna också för-
ser sina löften med retroaktivitet fr.o.m. nu för att inte förlama byggandet
helt fram till valet.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till betänkande nr 14 i dess helhet
och avslag på den socialdemokratiska reservationen.
(forts. 9 §)
Kammaren beslöt kl. 13.58 på förslag av förste vice talmannen att ajour-
nera förhandlingarna till kl. 14.00, då statsminister Carl Bildt skulle lämna
svar på interpellationerna 107 och 117.
Prot. 1993/94:93
21 april 1994
Vissa anslag till
bostadsförsörj-
ningen samt repa-
ration, om- och till-
byggnad av bostäder
m.m.
25
Prot. 1993/94:93
21 april 1994
Svar pä
interpellationer
Förhandlingarna återupptogs kl. 14.00.
Anf. 12 Statsminister CARL BILDT (m):
Herr talman! Dess värre gäller interpellationen inte enbart utvecklingen i
Ryssland utan också Sveriges roll vid ett eventuellt hot mot de baltiska sta-
ternas självständighet. Det är i bägge fallen relativt omfattande frågeställ-
ningar.
Herr talman! Pierre Schori har bett mig redogöra för regeringens inställ-
ning till utvecklingen i Ryssland och för Sveriges hållning vid ett eventuellt
hot mot de baltiska staternas självständighet.
Dessa frågor har bl.a. jag själv sökt att belysa i flera anföranden under de
senaste åren. Ett interpellationssvar ger knappast tillräckligt utrymme för
att på en och samma gång på ett tillfredsställande sätt behandla båda dessa
frågor.
Alltsedan det nya Ryssland trädde fram som suverän stat i december 1991,
efter Sovjetunionens sammanbrott och kollapsen för det socialistiska sam-
hällsexperimentet, har Sverige på olika sätt stött de reforminriktade kraf-
terna i Ryssland.
Därmed menar jag de krafter som vill få till stånd en snabb och stabil över-
gång till demokrati, respekt för mänskliga rättigheter, marknadsekonomi
och en samarbetsinriktad utrikespolitik. Det har vi gjort bl.a. därför att en
sådan utveckling innebär radikalt förbättrade förutsättningar för fred och fri-
het i Europa i dess helhet. Inte minst för den framtida utvecklingen i Öster-
sjöområdet och nordvästra Europa är framgången för de demokratiska re-
formsträvandena i Ryssland av mycket stor betydelse.
Från början stod det klart att Ryssland skulle möta särskilda svårigheter
under denna omdaning. Till någon del har de sin grund i Rysslands historia.
Ända sedan Peter den stores tid har det pågått en inre kamp i Ryssland mel-
lan dem som ser sitt lands framtid i en öppenhet för samarbete och utbyte
med länderna i väst och dem som tror att Rysslands särart kräver avskärm-
ning från omvärldens inflytelser.
Till det förflutnas arv hör också en osäkerhet om Rysslands identitet.
Ryssland är en nationalstat, men med historiskt givna drag av mångnatio-
nellt imperium.
I huvudsak beror dock Rysslands svårigheter på den ofattbara vanskötsel
och det förnedrande förtryck som landet utsattes för under den långa kom-
munistiska parentesen - längre än i något annat land som häijats av den ge-
nomförda socialismen.
Vidden av denna förödelse som detta genommilitariserade, genompoliti-
serade och genombyråkratiserade system åstadkom har säkert kommit som
en överraskning för många i vårt land. Också i denna riksdag fanns det alltför
länge en tendens att vilja tro att förhållandena i Sovjetunionen inte var så
besvärliga som systemets kritiker hävdade.
Sådana illusioner var inte möjliga för dem som inom Ryssland självt hade
att bryta med det gamla och lägga grunden för det nya.
För dem var det oftast uppenbart att reformpolitikens framgång skulle av-
göras av hur snabbt och radikalt brottet med det gamla kunde göras. Samti-
digt var de krafter som spjärnade emot en snabb förändring tidvis starka.
Detta har kommit att prägla inte minst den ekonomiska reformpolitiken,
där perioder av stark reformvilja växlat med perioder där de tillbakahål-
lande krafterna varit mer dominerande. Det är också detta som gjort att det
ofta förekommande begreppet ”chockterapi” ter sig klart vilseledande och
därmed olyckligt som beteckning på den politik som förts under de senare
åren i Ryssland.
De problem man i dag brottas med i den ekonomiska omställningen i
Ryssland är i första hand en konsekvens av kommunismens långa och mörka
decennier. I andra hand, om än i långt mindre utsträckning, beror de på den
osäkerhet som tidvis funnits i den ekonomiska reformkursen.
Men trots att de bromsande krafterna funnits skall vi inte underskatta det
som åstadkommits under de senaste åren. Inte minst den omfattande privati-
seringen har steg för steg omvandlat Ryssland till ett samhälle med mark-
nadsekonomin som grund - med allt vad detta innebär av bättre möjligheter
för framtiden.
Denna väg måste fortsättas. Rättsstatens och marknadsekonomins institu-
tioner måste byggas vidare och successivt förankras i samhället i dess helhet,
samtidigt som statsmakten återupprättas och ett fungerande socialt skydds-
nät byggs upp. Det är t.ex. en trängande nödvändighet med någon typ av
arbetslöshetsförsäkring när Ryssland nu går in i ett skede av mycket omfat-
tande industriell omstrukturering.
Till de avgörande och omedelbara ekonomiska problem som måste be-
mästras hör inflationen. Det finns knappast något säkrare sätt att destabili-
sera och förstöra ett samhälle än genom hyperinflation. De rika blir rikare
samtidigt som de fattiga blir fattigare, och varje typ av för samhällsekonomin
konstruktivt beteende upphör.
Hotet om hyperinflation hade jag bl.a. möjlighet att diskutera vid en de-
batt med premiärminister Tjernomyrdin i Davos i slutet på januari. Jag var-
nade då för konsekvenserna också för omvärlden av ett Ryssland som gick
mot hyperinflation.
Premiärminister Tjernomyrdin försäkrade mig då att hans regering skulle
förhindra en sådan utveckling. Det finns i dag anledning att notera att ut-
vecklingen under månaderna sedan dess tyder på att han avser att fullfölja
denna strävan. Detta har också bekräftats i de kontakter som varit mellan
den ryska regeringen och IMF liksom vid årsmötet i S:t Petersburg denna
vecka med den europeiska utvecklingsbanken EBRD.
Det finns en tendens att i den allmänna debatten fokusera ensidigt på de
problem som omvandlingen i Ryssland möter. Och förvisso är dessa mycket
stora. De sociala spänningarna och klyftorna är påtagliga, problemen med
att avmilitarisera industrin är mycket stora, omvandlingstakten i lantbruket
är alltför långsam och den laglöshet som följer i spåren av den gamla sam-
hällsordningens sammanbrott är ett växande och allvarligt problem.
Trots detta finns det skäl att framhålla dels det som redan uträttats, dels
Prot. 1993/94:93
21 april 1994
Svar på
interpellationer
27
Prot. 1993/94:93
21 april 1994
Svar på
interpellationer
28
den relativa stabilitet som trots de politiska spänningarna fortfarande utmär-
ker reformkursen i den ryska politiken.
Den ekonomiska reformkursen fortsätter. Det gäller såväl privatisering-
arna som ansträngningarna för makroekonomisk stabilisering. Det ryska
parlamentet har hittills arbetat i bättre ordning och med en fastare vilja till
ekonomiskt ansvarstagande än vad många spådde efter valet i december.
Även om de mindre länder som valt en mer konsekvent reformstrategi -
t.ex. Polen, Tjeckiska republiken eller Estland - visar snabbare och mer
uppmuntrande resultat av övergången till marknadsekonomi än Ryssland
ännu gör, är ändå kontrasten mellan Ryssland och de länder som valt en mer
gradvis övergång påfallande.
Ukraina framstår i detta sammanhang som det lika tydliga som tragiska
exemplet på vad som riskerar att hända med en ekonomi och ett samhälle
som lyssnar till dem som säger att man bör ta ett långsamt och försiktigt av-
sked av socialismen.
Erfarenheten från olika länder visar entydigt att det enda verkligt säkra
resultatet av långsammare reformer är en snabbare tillbakagång.
Ansvaret för att staka ut den fortsatta vägen ligger hos president, regering
och parlament i Ryssland. För oss är det viktigt att ge dem som arbetar för
fullföljandet av de politiska och ekonomiska reformerna i Ryssland ett så
starkt stöd som möjligt.
Det kan göras på olika sätt och på olika nivåer. Låt mig nämna den bety-
delsejag tror det har att vi utvecklar nära politiska och personliga relationer
med den nya generation av politiker som nu växer fram i vårt stora grann-
land. Här spelar riksdagen och dess partier en betydelsefull roll.
Det vi nu ser är hur det i Ryssland gradvis skapas de nya ekonomiska och
sociala realiteter som gör det allt svårare att se hur en återgång i riktning
mot den gamla kommandoekonomien - och därmed en varaktig auktoritär
restauration - skulle kunna genomföras.
Samtidigt är det uppenbart att de demokratiska partiernas nederlag i par-
lamentsvalen, tillsammans med en rad förändringar i maktstrukturen, ger
anledning till farhågor för framtiden.
Det är också tydligt att vi ser en ökad nationalism i rysk debatt och att en
större tonvikt läggs vid s.k. traditionella ryska intressen i Rysslands utrikes-
politik.
Till en del är detta en naturlig väg. Ryssland är en stor nation med stolta
traditioner som har ovärderliga bidrag att ge den europeiska utvecklingen.
En rysk vilja att hävda sitt lands ställning behöver inte nödvändigtvis ta sig
uttryck som grannarna har skäl att frukta.
Från svensk sida vill vi engagera Ryssland i ett samarbete som ger landet
en fullvärdig roll i det nya Europa. Ett allt tätare nätverk av ekonomiska,
politiska, sociala och kulturella förbindelser i ett alltmer öppet och integre-
rat Europa är det främsta instrumentet att trygga stabiliteten och säkra fre-
den i vår världsdel.
I Östersjöområdet vill vi väva dessa allt tätare nätverk mellan Norden, de
baltiska staterna och nordvästra Ryssland. Här välkomnar vi särskilt en roll
för S: t Petersburg i linje med denna världstads bästa traditioner.
Pierre Schori ställer i sin interpellation frågan om ”Sveriges eventuella
agerande i händelse av en rysk inmarsch i Baltikum”. Jag föredrar dock att
se problemet ur ett annat perspektiv.
Att det föreligger spänningar mellan Ryssland och de tre baltiska staterna
är lika uppenbart som förståeligt. Den politiska och ekonomiska frigörelse-
processen har många sidor, och till dessa skall sedan läggas såväl en säker-
hetspolitisk spänning som de problem som reses av de stora nya ryska invå-
nargrupper som decennierna av sovjetisk ockupation har fört till dessa län-
der.
Från svensk utgångspunkt är det naturligt att sträva efter att dessa spän-
ningar gradvis kan mildras och att ett förhållande av gott grannskap kan eta-
bleras mellan Ryssland och dess tre nya grannar i Östersjöområdet. De bal-
tiska staternas självständighet är ett lika uppenbart som starkt svenskt in-
tresse, på samma sätt som ett gott förhållande mellan dessa och Ryssland är
det.
Våra möjligheter att påverka denna utveckling skall icke överdrivas. Re-
geringen har dock strävat efter att utnyttja de möjligheter som i olika sam-
manhang funnits för att verka i denna riktning. Vi avser att på olika sätt fort-
sätta det arbetet.
Samtidigt vore det naivt att inte inse, att det i det stora Ryssland finns kraf-
ter som inte till fullo erkänt de baltiska staternas självständighet, eller som
kanske ser en möjlighet att utnyttja spänningar eller t.o.m. konflikter med
dessa för att gynna andra strävanden.
Den rödbruna revanschismen får vi inte blunda för. Den prövar ständigt
sina krafter. Och jag tror att det är viktigt, inte minst för de Rysslands demo-
krater som dagligen kämpar mot den rödbruna revanschismen, att det görs
klart för alla vilka konsekvenser som ett försök att förverkliga ens delar av
dess politik gentemot omvärlden skulle leda till.
Även i den officiella ryska politiken finns ibland en tendens att betrakta
de baltiska länderna som mindre utland än t.ex. Polen, Sverige eller Belgien
och att gentemot dem föra på tal åtgärder som vore otänkbara mot andra
länder. Vi har vid några tillfällen funnit anledning att reagera mot sådana
tendenser.
Det är av central betydelse för framtiden att Europas stater klart markerar
att de tre baltiska staternas fulla självständighet är lika viktig som varje an-
nan europeisk stats självständighet, och att varje tendens till undergrävande
av deras självständighet kommer att ses som en utmaning mot folkrätten och
mot principerna för det internationella och europeiska samarbetet i dess hel-
het.
Detta gäller också Sverige. Det är viktigt att göra klart för dem som må-
hända skulle överväga att tänka i dessa banor att icke heller Sverige skulle
stå likgiltigt inför en sådan utveckling.
Även om varje situation måste bedömas efter sina förutsättningar, har jag
tidigare här i riksdagen erinrat om vår politik under Finlands vinterkrig
1939-1940. Då utfärdade vi som bekant ingen neutralitetsförklaring, och vi
drogs inte heller in i den militära konflikten.
En avgörande skillnad mellan då och nu är självfallet den styrka som det
internationella samarbetet fått genom Förenta nationerna, ESK och inte
minst den europeiska unionen med dess framväxande gemensamma utrikes-
Prot. 1993/94:93
21 april 1994
Svar på
interpellationer
29
Prot. 1993/94:93
21 april 1994
Svar på
interpellationer
och säkerhetspolitik. Som medlem i EU vore det naturligt att Sverige aktivt
strävade efter att bygga upp en gemensam politik för att stärka de baltiska
staternas självständighet också i situationer då denna kunde uppfattas som
hotad.
Jag tror att det är viktigt att den säkerhetspolitiska diskussionen inte viker
undan ens inför svåra problem som vårt land kan komma att ställas inför. En
sådan diskussion tjänar också syftet att inför omvärlden klargöra den bered-
skap inför olika situationer som finns i vårt samlade politiska system.
Låt mig till sist säga att jag tillhör dem som har en grundläggande, om än
avvaktande, optimism, när det gäller såväl reformprocessen i Ryssland som
den säkerhetspolitiska utvecklingen i Östersjöområdet inom den tidsrymd
som i dag låter sig överblickas.
Det kan inte alls uteslutas att vi kommer att få se hur utvecklingen i bägge
dessa avseenden drabbas såväl av bakslag som av kriser och kanske t.o.m.
av konflikter. Men det understryker bara den stora vikten av en engagerad,
kompetent och väl avvägd svensk politik inför dessa stora och för oss så bety-
delsefulla omvandlingar.
Det har under de senaste åren tillhört de allra viktigaste uppgifterna för
svensk utrikespolitik att göra vad vi kunnat såväl för att främja en fortsatt
reformpolitik i Ryssland som för att stödja de tre baltiska staternas säkrande
av sin fulla självständighet. Jag är övertygad om att dessa uppgifter kommer
att kvarstå bland de allra mest centrala för svensk utrikespolitik under kom-
mande år.
Anf. 13 PIERRE SCHORI (s):
Herr talman! Jag tackar statsministern för svaret. Det var på det hela taget
ett statsministersvar, som sades återge regeringens inställning in corpore. Jag
skulle kunna tillägga att statsministerns redovisning i dag också i stora drag
täcker in vad vi socialdemokrater anser om utvecklingen i Ryssland och om
vårt förhållande till Baltikum och dess folk.
Med detta skulle vi kanske ha kunnat avsluta debatten. Men tyvärr har
Carl Bildt en benägenhet att följa den bekanta metoden två steg framåt och
ett bakåt. Han gör gärna uttalanden som av hans medarbetare, föga mode-
rat, betecknas som linjetal och mycket viktiga. Ofta uppstår efter dessa tal
icke desto mindre tolkningstvister och diskussioner.
Bakgrunden till mina frågor till statsministern, herr talman, var ju att han
tidigare med olika uttalanden sänt ut helt andra signaler än här i dag, som
givit upphov till frågor och oklarheter, både här hemma och utomlands, om
Sveriges östpolitik. Hans uttalanden om Baltikum har t.o.m. lett till ett offi-
ciellt skriftligt bemötande av en av UD:s erfarna folkrättsexperter. Parallel-
len med det finska vinterkriget ledde tanken fel; militär och moralisk neutra-
litet blandades ihop.
Herr talman! Utvecklingen i Ryssland är den viktigaste faktorn förvår sä-
kerhetspolitik, och de baltiska folken ligger oss nära både geografiskt och
känslomässigt. Det är dock tveksamt om någon vinner något på att statsmi-
nistern själv i privata soloturer aktivt kastar sig in i den ryska inrikespoliti-
ken, som när Carl Bildt deltog i Andreij Kozyrevs valkampanj. Det är lika
30
tveksamt om statsministern skall råda den ryska statsledningen till en ekono-
misk politik som han själv inte kunnat genomföra i Sverige.
Rysslands öde kan bara avgöras av det ryska folket självt. Men vi kan och
skall givetvis stödja demokraterna och reformpolitiken.
Vilken väg som demokratiseringsprocessen skall ta är, som vi vet, ett liv-
ligt diskuterat ämne. Det pågår något av ett professorernas krig i USA och
Europa, och även här i Sverige, om inriktningen av den ryska ekonomiska
politiken. I Ryssland självt är både reformisterna och deras motståndare
splittrade omvägvalet. Efter den högerextremistiska och gammelkommunis-
tiska framgången är det angelägnare än någonsin att komma bort från de
förenklade föreställningarna om chockterapi. Valet den 12 december och ut-
vecklingen därefter innebar ju nomenklaturens och direktörernas revansch.
Ryssland genomlever nu en djup ekonomisk och social kris. Folkflertalets
levnadsvillkor är usla, och man känner ett trauma över att ha förlorat ett
fosterland och en osäkerhet inför vad det nya hemlandet egentligen innefat-
tar. Västländer är frikostiga med förmaningar, men njugga med bistånd.
Samtidigt får de mottaga de nyrika ryssarnas flyktande kapital. Och hittills
har postkommunismen tyvärr skapat flera obehagliga Al Capone än välbe-
hövliga Henry Ford.
Men, herr talman, det är nu som det behövs en intensifiering av reformar-
betet. Nu behövs en politik för en social marknadsekonomi. Det är ju det
sociala sönderfallet och den dramatiskt sjunkande levnadsstandarden som
skapat grogrund för antidemokraternas propaganda och framgångar.
Det var i detta läge som Carl Bildt inför världspressen och ryska regerings-
företrädare med emfas förklarade att Rysslands ekonomi behöver mindre av
terapi och mera av chock. Till detta kommer statsministerns uppmärksam-
made uttalanden - utan föregående samråd vare sig med den egna rege-
ringen eller med oppositionen - om Sveriges agerande i händelse av en rysk
inmarsch i Baltikum och hans parallell till finska vinterkriget.
I dag talar statsminister Bildt inte om mera chock och mindre terapi, och
det välkomnar jag. I stället är, säger han, begreppet chockterapi ”vilsele-
dande” och ”olyckligt”. Det är bra att det blir sagt. Men det gäller att hänga
med. Statsministerns förtrogne Anders Åslund, som säger sig längta efter
tvåtredjedelssamhället i Sverige, förordar just chockterapi som recept för
hela Östeuropa. Bildts partikamrat, utrikesministern, har förklarat att
samme Åslund är regeringens främsta bidrag till Rysslands omvandling.
I dag talar statsministern om att processen måste förankras i samhället i
dess helhet - det är bra -, att statsmakten skall återupprättas och att ett
fungerande socialt skyddsnät skall byggas upp. Ryssland behöver, enligt
statsministern, t.o.m. av ”trängande nödvändighet---någon typ av arbets-
löshetsförsäkring”. Det låter mera som socialliberalism och biandekonomi,
och det är ljusår från chockrecepten.
Herr talman! Få saker torde vara av större betydelse för Sveriges och vår
kontinents säkerhet än att Ryssland efter 70 års diktatur och isolering kunde
integreras i ett demokratiskt Europa. Vi vill hellre se en demokratisk Gulli-
ver i vår krets än en råbarkad Goliat. För oss i Sverige är det alltjämt en
realitet att vi lever granne med en kärnvapenbestyckad koloss på ekono-
miska lerfötter med en osäker framtid. Ryssland söker nu sin roll mellan na-
Prot. 1993/94:93
21 april 1994
Svar på
interpellationer
31
Prot. 1993/94:93
21 april 1994
Svar på
interpellationer
32
tionalstat och imperiebyggare. Ryssland kommer, oavsett utgången av de-
mokratiseringsprocessen, att vara en stormakt med stormaktens attribut.
Ryssland spelar i Bosnien en inte helt tydlig roll.
Inte minst mot denna bakgrund måste vi föra en politik mot Ryssland som
bygger på eftertanke och största möjliga enighet över partigränserna. Låt
oss därför se mer av samråd i riksdagen och mindre av ukaser från Rosen-
bad. Sveriges östpolitik får inte bli en privatangelägenhet.
Ingvar Carlsson har tidigare förgäves försökt få till stånd en partiledar-
överläggning om vår säkerhetspolitik. Vi står fast vid det kravet. Sverige be-
höver en ny strategi för Östeuropa, inklusive Ryssland och Baltikum, en
strategi som bör byggas över partigränserna och med stöd av ett framsynt
och aktivt näringsliv.
Får jag till slut komma med ett förslag till statsministern. Det finns ju ett
s.k. Europaråd under statsministerns ledning och med deltagande av sam-
hällets olika grenar. I realiteten är det ett Västeuroparåd. Vore det inte hög
tid nu, när EU-avtalet är i hamn, att utvidga rådets aktiviteter till hela
Europa, med särskild inriktning på den östra delen av vår kontinent?
Anf. 14 ROLF L NILSON (v):
Herr talman! Jag vill, precis som Pierre Schori, uttrycka min tillfredsstäl-
lelse med stora delar av Carl Bildts anförande. Det är till 90 % lätt att in-
stämma i det som anförs vad gäller bakgrundsteckning, analys av aktuella
problem, uppkomst och framtidsvyer.
På ett par punkter vill jag dock markera en avvikande uppfattning. Det
gäller det resonemang som förs med anledning av Pierre Schoris fråga om
begreppet chockterapi. Det är ett begrepp som inte har lanserats i debatten
av illasinnade motståndare till reformpolitiken och utvecklingen i Ryssland,
utan som har lanserats av bl.a. Anders Åslund och som kastas fram och till-
baka i en vetenskaplig sandlådedebatt, inte bara i Sverige utan internatio-
nellt.
Chockterapi står för en snabb omvälvning av ekonomiska system, ett brott
med en planekonomi och åtminstone en övergångsfas av oreglerad kapita-
lism och oreglerad marknadsekonomi.
Här gör statsministern i sitt anförande en förenkling, som jag tror är farlig.
Det är när han bland orsakerna till dagens problem i Ryssland enbart näm-
ner i första hand kommunismens långa och mörka decennier - det är vad han
anser vara viktigast, och det är säkert riktigt - och i andra hand osäkerhet
om reformkursen.
Jag tror att man måste lägga till åtminstone en viktig anledning, och det
är att chockterapi - om vi nu får använda det begreppet - i sig skapar och
medverkar till den situation som har uppkommit, som innehåller ljusa in-
slag, vilket betonas i statsministerns svar. Man har genomfört val, och det
finns glädjande inslag i utvecklingen.
Men den bild som dominerar allmänhetens intryck av och information om
utvecklingen i Ryssland är chauvinism, udda politiska partier och politiska
figurer, social oro och en allmän osäkerhet. Grunden för denna sociala oro
och osäkerhet, uppslutningen bakom auktoritära karaktärer, karaktärer
både från det kommunistiska förflutna och nya sådana, skapas av en politik
som leder till ett chocktillstånd och en osäkerhet och som rycker undan en
social grund för människor.
Det är olyckligt om den svenska regeringens politik förknippas med den
här typen av destruktiv ekonomisk politik, en politik som lägger grunden för
auktoritära rörelser. Det som behövs - här instämmer jag fullt ut med Pierre
Schori - är att Sverige markerar uppslutning bakom en social, liberal politik
i Ryssland, med sociala rättigheter, med utveckling av folkrörelser, en funge-
rande fackföreningsrörelse som är fri från politiska partier, hyresgäströrelser
och konsumentrörelser, som kan hjälpa den ryska befolkningen att ta till
vara sina centrala intressen, lära dem att detta att agera tillsammans inte är
detsamma som att återupprätta den auktoritära kommunism som man hade
tidigare.
Jag instämmer fullt ut i beskrivningen av hur vi bör se på de baltiska sta-
terna. Men det är olyckligt om den svenska politiken skulle förknippas med
någon form av Finlandsaktivism.
Det som nu måste ligga till grund för den svenska politiken är det som sägs
på s. 9 i detta skriftliga svar, nämligen att det finns nya internationella kana-
ler, ett starkare FN och ESK och ett svenskt agerande inom den europeiska
unionen, om folkomröstningen skulle leda till ett medlemskap. Detta skall
lyftas fram. Det skall inte göras en tillbakablick på en historisk situation som
är helt annorlunda jämfört med den vi står inför i dag och som givetvis är
helt annorlunda jämfört med den situation som vi kommer att stå inför i
framtiden.
Anf. 15 HANS GÖRAN FRANCK (s):
Herr talman! Jag vill utnyttja detta tillfälle till att ställa en fråga till stats-
ministern. Det är en fråga som jag har ställt tidigare i en debatt med utrikes-
ministern. Jag tyckte inte att jag fick ett tillräckligt bra svar, men det kan
bero på att hon ansåg att det var statsministern själv som skulle besvara frå-
gan.
Före jul läste jag en artikel där statsministern uttalade sig ganska reserva-
tionslöst för att Ryssland skulle bli medlem i Europarådet. Som delegat i
Europarådet är jag angelägen om att den svenska ståndpunkten bör vara den
att vi i princip är positiva till att Ryssland kommer med i denna gemenskap,
men vi får inte vara defensiva och förbehållslösa.
Under den procedur som nu pågår för att behandla Rysslands ansökan om
medlemskap i Europarådet är det viktigt att vi utnyttjar alla tillfällen till att
verkligen inpränta vikten av att det blir demokrati i Ryssland, att landet blir
en verklig rättsstat och att det uppfyller de olika krav som finns angivna i
Europarådets stadgar.
Jag vill därför höra av statsministern att han är angelägen om att medverka
i denna process för att påverka Ryssland. Detta gäller dels innan Ryssland
kan bli medlem, dels efteråt. I dag finns det nämligen många oroväckande
tecken när det gäller kränkningarna av de mänskliga rättigheterna i Ryss-
land.
Det sker godtyckliga arresteringar. Rättsväsendet är till stor del i upplös-
ning och delvis korrupt. Det sker övergrepp mot medborgarna. Jag vill
nämna ett exempel på hur inhumant samhället är. Över 600 människor är
Prot. 1993/94:93
21 april 1994
Svar på
interpellationer
3 Riksdagens protokoll 1993194. Nr 93
Prot. 1993/94:93
21 april 1994
Svar på
interpellationer
34
dödsdömda. Dödsstraffets avskaffande är en viktig angelägenhet, men det
viktigaste är att agera för rättssäkerheten och demokratin.
Anf. 16 Statsminister CARL BILDT (m):
Herr talman! Låt mig bölja med att instämma i det som Hans Göran
Franck sade. Det går ganska snabbt. I den mån något uttalande av mig har
varit oklart har det varit ofullständigt refererat.
Jag har i andra sammanhang gjort klart att vi önskar Ryssland som med-
lem av Europarådet men att kriterierna gäller lika för Lichtenstein, Ryss-
land, Spanien, Sverige, Ukraina och Estland. Det är en fundamental prin-
cip. Det har samband med att det är skyddet av de individuella medborger-
liga rättigheterna som står i centrum.
Så till frågan om Baltikums självständighet och vad vi kan göra för att
också i besvärliga lägen, som vi inte kan utesluta, ge allt det stöd som det
svenska folket vill.
Jag skall inte dölja att jag har varit litet förvånad när jag i den offentliga
debatten har tagit del av hur Pierre Schori vid ett flertal tillfällen har kritise-
rat regeringen och mig för att vi har varit alltför engagerade i Rysslands de-
mokratiseringsprocess, Rysslands demokrater och Baltikums självständig-
het. Jag vill göra klart att det är ett engagemang som inte bara är ett ”vack-
ert-väder-engagemang”, utan det gäller också i andra tider.
För mig har det alltid varit en självklarhet att tala om demokrati i Ryss-
land. Det var det även på den tiden då Sovjetunionen och det sovjetiska sy-
stemet på sina håll uppfattades som sakrosankt. Jag talade också om frihet i
Estland, Lettland och Litauen när de länderna var föremål för mycket hårda
attacker i denna kammare - jag tycker mig se Sture Ericson här inne.
Nu är vi i en ny situation. Jag vill ta fasta på den. Om Pierre Schori säger
att mitt interpellationssvar också kan gälla för Pierre Schori och därmed
också för socialdemokratin är det självfallet bra. Det är ett framsteg. Det
innebär att vi enigt kan sända signalen till omvärlden att Sverige, om någon-
ting skulle inträffa, icke kommer att krypa in bakom likgiltighetens eller den
formella neutralitetens skal. Vi är engagerade.
Jag håller gärna med Rolf Nilson när han pekar på den del i interpella-
tionssvaret som gäller den betydelse som Förenta nationerna, ESK och den
europeiska unionen har. Men det är klart att det inom dessa organ blir vår
uppgift att fungera som en väckarklocka och föra en aktiv talan som inte är
förenlig med det som vi tvingades göra 1940. Jag tror att vi alla inser att real-
politiken inte gav mycket val, men vi känner nog fortfarande litet skam inför
det som inträffade då och vad som inträffade eller inte inträffade under alla
de tystnadens decennier då det i Sveriges riksdag talades mycket högt om
det som låg långt borta men knappt något alls om det som låg nära. Om vi
har uppnått detta är jag tacksam. Om Pierre Schori sedan säger att det har
varit Carl Bildts privatpolitik så bjuder jag på det. Det som en gång var
Bildts privatpolitik har tydligen blivit Sveriges allmänpolitik. Det kan jag
inte gärna klaga över.
Så kommer jag till inställningen till reformpolitiken i Ryssland. Jag har
alltid kritiserat begreppet chockterapi som felaktigt, framför allt eftersom
det inte är en korrekt beskrivning. Den politik som har förts i Ryssland har
varit vacklande och delvis osammanhängande. Det är lätt att konstatera att
de länder som har fört en mer konsekvent reformpolitik och tagit ett snab-
bare avsked från socialismen också har haft en bättre ekonomisk utveckling.
I dag går Polen mot en uthållig tillväxt på 4-5 % per år. IMF bedömer att
tillväxten i Estland kommer att ligga på 7 % per år. Tjeckiska republiken
böljar närma sig mycket imponerande tal. Premiärminister Tjernomyrdin
sade häromdagen att Ryssland har nått botten och förmodligen är på väg
upp. Jag tror att han har rätt. Men i de länder som beslutar sig för en svagare
reformpolitik, t.ex. Ukraina och Rumänien, blir förfallet mycket större.
Klä inte motståndet mot den snabba reformpolitiken i sociala kläder! Det
finns ingenting som är så osocialt i dessa länder som att bromsa reformerna.
Det innebär bara inflation - hyperinflation. Det innebär bara att man sitter
kvar i det gamla eländet.
Jag kan spetsa till det litet - ni kan stryka det ur protokollet sedan om ni
tycker att det är alltför polemiskt - genom att säga: Det är socialismen som
är det verkligt osociala systemet. Det har erfarenheten visat. Ju snabbare
man tar avsked från denna socialism, desto mer ger politiken uttryck också
för ett långsiktigt socialt ansvarstagande.
Pierre Schori var inne på frågan om i vilken utsträckning vi skall diskutera
den ekonomiska politiken i t.ex. Ryssland. Jag tror att vi skall diskutera den
på samma sätt som vi diskuterar den ekonomiska politiken i Storbritannien.
Jag påminner mig att socialdemokraterna då och då har haft åsikter om den.
Det är i princip inte fel.
Dessutom upplever jag att ryska företrädare gärna ser ett utbyte av åsik-
ter, erfarenheter och synpunkter. När den europeiska utvecklingsbanken
hade sitt årsmöte i S:t Petersburg i böljan av veckan noterade jag att pre-
miärminister Tjernomyrdin explicit välkomnade bl.a. det som Anne Wibble
hade att säga om vikten av den konsekventa och radikala reformpolitiken.
Det anförandet höll hon icke bara som företrädare för Sveriges regering utan
också som företrädare för den europeiska utvecklingsbanken och därmed
också för en europeisk konsensus kring dessa frågor.
Anf. 17 ROLF L NILSON (v):
Herr talman! Jag tänker bara uppehålla mig vid reformpolitiken. Avgö-
rande för att en reformpolitik skall kunna vara framgångsrik är att den är
förankrad hos befolkningen. Varje insats, led, del eller moment behöver inte
vara förankrad. Helheten måste dock vara begriplig, så att man kan förstå
sammanhangen.
I utvecklingen i Ryssland tycker jag mig se en bristande förankring och en
bristande förståelse för reformpolitik. Det har lett till drömmar om att det
var bättre på kommunismens eller på tsarens tid. En sådan ekonomisk poli-
tik är farlig. Den exploateras av politiska krafter - de gamla makthavarna
och nya politiska stjärnskott av olika typ.
Det är min övertygelse att sociala inslag i en reformpolitik inte utgör ett
hot mot den politiken. De är snarast en förutsättning för att reformpolitiken
skall lyckas väl, med så litet smärta som möjligt. En omställning är alltid
smärtsam. Det gäller framför allt en sådan här stor omställning som det nu
är fråga om. Man kan glädja sig över att det ryska folket börjar få möjlighet
Prot. 1993/94:93
21 april 1994
Svar på
interpellationer
35
Prot. 1993/94:93
21 april 1994
Svar på
interpellationer
att själv välja sin egen väg. Jag tycker att de främsta svenska insatserna skall
göras för att underbygga och stärka den möjligheten. Man kan lära av våra
historiska erfarenheter hur man kanaliserar intressen. Ryssarna har inte haft
en chans att göra sådana erfarenheter.
Anf. 18 PIERRE SCHORI (s):
Herr talman! Jag tror att den som är uppmärksam på de förhållanden som
vi diskuterar noterar att statsministern använder den teknik som jag åbero-
pade. Han tar två steg framåt och ett tillbaka, och sedan säger han att alla
har anslutit sig till hans linje. Det var för övrigt Lenin som instiftade den
principen. Jag rekommenderar inte att någon skall följa den linjen.
Jag är nöjd med det svar som statsministern har gett i dag. För att få ett
sammanhållet, välskrivet svar som är noga övervägt och dessutom förankrat
i regeringen måste man alltid ställa en interpellation när det gäller viktiga
frågor. De andra uttalandena, särskilt de om Baltikum, hade regeringskolle-
gerna inte sett.
Statsministern har också tagit ett steg tillbaka när det gäller chockterapin.
Det har naturligtvis skett efter den bedövande kritik och de invändningar
som har kommit från hela världen. Fru talman och jag besökte Washington
i december. Där fick vi höra ledande republikanska och demokratiska före-
trädare kritisera chockterapin. Kritik har bl.a. kommit från påven, Kissinger
och Solzjenitzyn. Det är alltså inte så konstigt att man backar i den här frå-
gan. Det gäller alla utom Anders Åslund.
Om man går djupare in i frågan finner man att det inte är så enkelt som
statsministern säger, nämligen att det har gått bra i alla länder där man har
gått snabbt fram. Som exempel kan vi ta Kina och Vietnam, som statsminis-
tern nyligen har besökt för att inhösta frukterna av svensk Vietnampolitik
för näringslivet. I dessa båda länder har man gått gradvis framåt utan att
öppna för en utbredd social misär, vilket kan bli följden av en chockterapi.
När det gäller Baltikum är attityden densamma. Jag medger att hela Sve-
rige har ett solkigt förflutet beträffande Baltikum. Genom det erkännande
som samlingsregeringen gjorde satt vi i en svår situation. KGB var dessutom
effektivt, och järnridån var ganska ogenomtränglig. Från det ögonblick när
det uppstod en chans, när Gorbatjov släppte efter, utnyttjade vi och den
förra regeringen de möjligheter som fanns. Vi var de första som öppnade
ambassader i Baltikum. Vi har nog alla bidragit till att vara vänner och vakt-
hållare. Jag tror inte att Carl Bildt skall försöka göra sig till en ensam vit
riddare därvidlag.
När en statsminister sänder signaler utåt är det viktigt att han tänker på
vad han säger och gör. Han kan ha lust att kasta sig in i olika debatter, och
det skall han naturligtvis göra. Om de signaler man sänder ut i viktiga säker-
hetspolitiska frågor inte är underbyggda med samråd, kanske inte ens i den
egna regeringen, kan de ändå utomlands uppfattas såsom utgörande hela
Sveriges linje. Det var så det hela uppfattas på en rad regeringskanslier och
redaktioner.
Anf. 19 Statsminister CARL BILDT (m):
Herr talman! Låt mig konstatera att det efter dagens debatt också är hela
Sveriges linje. De som är intresserade - jag hoppas att de är många - ber jag
att få hänvisa till en sammanställning av debatten och ett försök att analysera
frågeställningarna som har gjorts i en artikel i senaste numret av ”Briefing”
från Utrikesdepartementet skriven av ambassadör Krister Wahlbäck.
Jag tror att jag först förde fram detta i Svenska Dagbladet i augusti 1992,
därefter i denna talarstol i januari 1993, sedan i ett anförande inför det ryska
parlamentets utrikesutskott i Moskva i februari 1993 och återigen i ett anför-
ande inför Utrikespolitiska institutet i november 1993.
Det var då socialdemokraterna vaknade upp. De såg mycket förvirrade
ut. Det lät som om de trodde att det åter var 1940 och att det skulle gå att
upprepa 1940-års politik i den moderna världen. Om vi har lämnat det
bakom oss är det mycket, mycket bra. Jag skall inte strö alltför mycket salt
i såren. Det är ganska onödigt.
Det blir dock litet för mycket när Pierre Schori framställer socialdemokra-
tin som en bärare av arbetet för de baltiska ländernas självständighet. Jag
skall inte besvära kammaren med uppläsningar av citat. Vi kan bara minnas
den moraliska kollaps för en stor del av den utrikespolitik ni hade byggt upp
som inträffade när Sten Andersson var på resa i öster 1989.1 Moskva talade
han ”oss socialister emellan”. I Tallinn, Riga och Vilnius förmedlade han
budskapet att de baltiska länderna aldrig har varit ockuperade och att de inte
vill bli självständiga. Det var en moralisk kollaps som det tog ganska lång tid
för er politik att hämta sig ifrån.
Er politik har dock utvecklats, och det är bra. Även jag är intresserad av
att bygga en nationell konsensus kring en politik för den moderna tiden med
utgångspunkt från framtidens, inte dåtidens, krav. Jag välkomnar socialde-
mokratin i ett engagemang för Rysslands demokrati och de baltiska staternas
självständighet. Kan vi stå eniga i det fallet är det en tillgång för Sverige, men
också för Rysslands demokrater och framför allt för de baltiska nationerna.
Pierre Schori hade ett konkret förslag, nämligen att Europarådet skulle
utvidgas till att gälla både Central- och Östeuropa. Europarådet är nu upp-
löst. Det var ett sätt att följa EG-förhandlingarna. Jag var inte särskilt för-
tjust i det rådet. Jag tror att jag sade det i Utrikesnämnden när rådet tillsattes
under den föregående regeringen, jag tyckte inte att Europapolitiken skulle
diskuteras i alltför slutna sammanhang. I vissa sammanhang har jag inget
emot korporativistiska sammanslutningar, men jag har svårt att se vad de
egentligen har på det utrikespolitiska området att göra. Jag vill hellre ha en
öppen och fri debatt i Sveriges riksdag än korporativa, slutna församlingar
under statsministerns ordförandeskap.
Jag skall också säga något kortfattat om rådgivare. Pierre Schori tycker
illa om Anders Åslund. Det må väl vara hänt. Jag tror dock att det finns
väldigt många fler i världen som respekterar Anders Åslunds omdömden
och bedömningar om utvecklingen i rysk ekonomi och i det ryska samhället
än som respekterar Pierre Schoris bedömningar. Jag erkänner gärna att An-
ders Åslund tillhör mina rådgivare. Han är inte den ende. Det finns många
andra som jag med stolthet gärna räknar in i denna krets. Jag tror inte att
det skulle skada om Pierre Schori också ibland lyssnade på de ekonomer som
faktiskt har studerat vad som händer i dessa samhällen.
Om reformpolitiken vill jag bara upprepa vad jag sagt. Jag står fast vid allt
jag tidigare sagt om den. Det är alldeles uppenbart att det som snabbast le-
Prot. 1993/94:93
21 april 1994
Svar på
interpellationer
37
Prot. 1993/94:93
21 april 1994
Svar på
interpellationer
38
der till framgång är en snabb och bestämd politik som avvecklar det gamla
systemet. Exemplen Polen, Estland och den Tjeckiska republiken är mycket
talande, och för all del också exemplet Ryssland. Låt oss inte underskatta
den utveckling som faktiskt sker och har skett i Ryssland under fredliga for-
mer.
De sociala problemen är till större delen orsakade av att man fortfarande
har det gamla kvar. Man ger jättelika subventioner till jättelika militärindu-
strier som producerar absolut ingenting. Detta betalas med underskott som
ger inflation, som tar pengar ur de stackars pensionärernas fickor och tvingar
människor ut i social misär. Det är det gamla systemet som ger den sociala
misären. Reformpolitiken lägger grunden för ett företagande som kommer
att skapa ett nytt välstånd.
Den jämförelse med Kina som Pierre Schori gjorde är kanske något hal-
tande eller okunnig. Den ekonomiska reformkursen i Kina har varit mycket
bestämd. Men att säga att det inte finns social misär i Kina är nog, får jag
säga, ett ganska djärvt påstående.
Anf. 20 PIERRE SCHORI (s):
Herr talman! Jag är tacksam för lektioner som jag får av statsministern,
också om Kina.
Jag har lyssnat också på andra som har studerat utvecklingen i Kina or-
dentligt och jämfört den med utvecklingen i Ryssland. Jag delar inte själv
deras slutsatser, men de förordar en kinesisk väg mot en tillväxt som är
mycket snabb. De menar att därefter kommer de politiska reformerna och
på sikt demokrati.
Jag gillar inte den metoden, men jag kan inte vara lika tvärsäker som stats-
ministern i alla frågor, inklusive frågan om Kina.
Carl Bildt, liksom en av hans företrädare Gösta Bohman, gillar att citera
socialdemokrater. Är de döda socialdemokrater, som Hjalmar Branting, ci-
teras de med välvilja och används i debatten. Är de levande attackeras de,
särskilt om de inte är närvarande, som Sten Andersson nu. Jag menar att
Sten Andersson inte gjorde någonting fel i sak när han var i Baltikum. Om
detta har det skrivits rätt mycket på UD, och det kan man studera om man
verkligen är intresserad, Carl Bildt.
Vi kan för det första konstatera efter den här omgången att Carl Bildt har
presenterat ett svar som nu också hela regeringen står bakom. Det är bra.
Det kan vara en framgång. Men kom inte och säg att det är han själv som
har vunnit alla andra, inklusive sin egen regering, för sin egen linje.
För det andra talar inte Carl Bildt så mycket om chockterapi längre, utan
mera om chock och terapi. Det är också en framgång.
För det tredje vill jag säga att det behövs en ny strategi för vår politik gent-
emot Östeuropa. Den bör ligga över partigränserna. Vi bör samlas om detta
i ett råd, en konferens eller ett möte tillsammans med näringslivet som skall
vara aktivt och framsynt. Detta är nämligen inte bara en utrikespolitisk
fråga, det är också en demokratisk fråga, där vi måste kraftsamla de svenska
resurserna, liksom man bör göra i Europa och i världen, för att ge bidrag till
Ryssland. Ingenting är viktigare än att få Ryssland på fötter, i demokrati och
in i vår krets.
Slutligen sade statsministern att det är viktigt att riksdagspartierna och
riksdagen engagerar sig i personkontakter. Jag skulle vilja lägga till: de frivil-
liga organisationerna. Jag vill också påminna om att just nu är arbetarrörel-
sen, LO, TCO:s biståndsnämnd och Palmes internationella biståndscentrum
de största biståndsgivarna för demokrati och organisationsutveckling i Cen-
tral- och Östeuropa, liksom i Baltikum.
Jag hoppas att man inte fortsätter med att skära ner möjligheterna för
folkrörelser och enskilda organisationer att verka i Östeuropa och därige-
nom gör om samma misstag som man gjort i f.d. Jugoslavien - att inte i tid
kunna bistå de demokratiska och fredsvänliga krafterna.
Anf. 21 Statsminister CARL BILDT (m):
Herr talman! Utan att göra detta till ett seminarium om övergången från
socialism till marknadsekonomi vill jag bara påpeka att den alldeles avgö-
rande skillnaden mellan den sovjetiska situationen och den i Kina och Viet-
nam är att de senare hade möjligheten att börja reformeringen med jord-
brukspolitiken.
Det är egentligen också ett felaktigt uttryck. Vad som inträffade 1978 i
Kina var att kollektivjordbruken bröt samman. Därefter återtog bönderna
jorden och friheten och böljade producera, och 800 miljoner bönder reste
sig relativt snabbt ur den fattigdom som varit. Ungefär samma sak hände i
Vietnamn. Den möjligheten stod inte till buds i Ryssland, därför att Stalin
mellan 1928 och början av 1930-talet hade likviderat hela den självägande
bondeklassen. Men även det problemet kommer man nog att lösa i Ryssland
vad det lider.
Konsekvensen i reformpolitiken är oerhört viktig. I det anförande som jag
höll i Davos i januari - i en debatt med deltagande av premiärminister Tjer-
nomyrdin, Singapores f.d. premiärminister Lee Kuan Yew och ordföranden
i Europeiska utvecklingsbanken Jacques de Larosiére och mig- sade jag just
att det inte har varit chockterapi i Ryssland. Det är ett felaktigt begrepp.
Många av de problem som finns i Ryssland är en följd av att man inte varit
tillräckligt konsekvent. Det var framför allt inflationsbekämpningen som
stod i centrum.
Man har låtit subventionerna mala på, låtit underskotten bli stora, och nu
står man inför risken av en hyperinflation. Det skulle kunna bli mycket all-
varligt.
Premiärminister Tjernomyrdin sade till mig att de skulle klara av det. När
jag nu ser på siffrorna ser jag ett fullföljande, under premiärministern Tjer-
nomyrdin, av den s.k. monetaristiska politik som inleddes med stor konse-
kvens av den dåvarande finansministern Fjodorov. Det tycker jag är bra.
Privatisering, marknadsekonomi, rättsstat - alla dessa begrepp är avgö-
rande för att Ryssland skall kunna klara övergången.
Om Baltikum är det egentligen inte så mycket mer att säga. Låt mig bara
understryka det som Pierre Schori var inne på i slutet, nämligen vikten av
nära kontakter med företrädare för olika meningsriktningar i dessa länder.
Pierre Schori kanske inte tycker om att jag, när jag blir inbjuden av den
ryske utrikesministern till hans valrörelse i Murmansk, åker dit och försöker
ge de demokratiska krafterna den lilla hjälpande hand som jag möjligen kan
Prot. 1993/94:93
21 april 1994
Svar på
interpellationer
39
Prot. 1993/94:93
21 april 1994
Svar på
interpellationer
40
ge. Trots kritiken tänker jag fortsätta med det engagemanget. Trots de syn-
punkter som kan finnas tänker jag fortsätta att utveckla kontakter och för-
söka ge hjälp och stöd till Estland, Lettland och Litauen.
Ifall Pierre Schori, som reser så mycket i världen, också reste ibland till
Estland, Lettland och Litauen, tror jag detta vore en betydande fördel.
Anf. 22 STURE ERICSON (s):
Herr talman! Jag hade inte tänkt lägga mig i denna interpellationsdebatt,
men när statministern tyckte sig se mig, när han tydligen tänkte på en debatt
om Baltikum här i kammaren för några år sedan, kanske jag ändå skall rätta
till saker och ting i protokollet.
Det handlar om en del av den mytbildning som bl.a. Anders Björck har
ägnat sig åt genom avancerad citatkonst. Det var en debatt då jag här i kam-
maren försvarade ett utlåtande från utrikesutskottet, som även dagens utri-
kesminister stod bakom. Vi avvisade ett motionsyrkande av den nuvarande
moderate partisekreteraren. Det handlade om vad som var det klokaste sät-
tet att just då stödja den baltiska frigörelseprocessen.
Jag ville säga detta för att motverka fortsatt mytbildning.
Låt mig sedan bara helt kort instämma i berömmet av statsministerns väl-
skrivna interpellationssvar. De rådgivare han haft när han skrev det talet var
väl valda.
Anf. 23 Statsminister CARL BILDT (m):
Herr talman! Jag lyckades inte i hastigheten hitta citatet från Sture Eric-
son, men jag skall be att få vidarebefordra det till alla som är intresserade
av det.
Man kan behandla sin egen historia litet olika, Sture Ericson. Det går icke
att förneka att riksdagsman Ericson på den tiden det begav sig ibland till-
hörde de hätskare när det gällde utfallen mot dem som då - de var inte så
många - förordade frihet för Estland, Lettland och Litauen. Man kan inte
heller förneka att riksdagsman Ericson på den tiden det begav sig, på 1980-
talet när vi förde den engagerade debatten om huvudvida frihet verkligen
var en förutsättning för fred i Europa - vi var några som dristade oss att
hävda det - tillhörde dem som mest engagerat, mest militant och förmodli-
gen dessutom med övertygelse hävdade motsatsen.
Anf. 24 STURE ERICSON (s):
Herr talman! Det här är kanske ett sidospår i debatten. Men de citat som
statsministern inte hittade är från slutet av 80-talet. Det var i en tid då jag,
liksom statsministern, hade börjat åka till de baltiska staterna för att försöka
hjälpa till med organisationsarbetet i de partier som då bildades.
Det citat som Anders Björck har svängt sig med är taget ur sitt samman-
hang. Jag beklagar att statsministern har fallit för sin försvarsministers dåliga
citatkonst.
Anf. 25 Statsminister CARL BILDT (m):
Herr talman! Jag är tacksam för att jag lyckades riva upp Sture Ericson
här, för då fick jag tillfälle att bläddra litet i papprena och kunde hitta citatet.
Det blir alltid bättre så, och på den punkten är vi nog eniga.
Citatet hittade jag dock inte hos Anders Björck - han brukar också vara
noga med citat - utan i en bok av Per Ahlmark som i den mån Sture Ericson
inte har läst den, och det kan jag i och för sig förstå, trots allt rekommenderas
till läsning.
Så här sade Sture Ericson i utrikesdebatten 1988 riktat till riksdagsman
Gunnar Hökmark: Det finns de som eftersträvar ökad turbulens i det bal-
tiska området. En moderat ledamot av riksdagens utrikesutskott ansåg för
tre veckor sedan i en tidningsartikel att Sverige bör agera för att bryta loss
Estland, Lettland och Litauen från Sovjetunionen. Det vore betänkligt om
sådana utrikespolitiska stolligheter spreds utanför extremmoderaternas
krets.
Låt mig bara med tillfredsställelse notera att det som Sture Ericson då kal-
lade för stolligheter som icke fick spridas utanför extremmoderaternas kret-
sar tack och lov nu är så vitt spritt att det är en uppfattning som omfattas av
nästan varje annan demokratisk politiker i världen.
(Applåder)
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 26 Statsminister CARL BILDT (m):
Herr talman! Hans Göran Franck har ställt ett antal frågor om Sveriges
inställning till det utrikes- och säkerhetspolitiska samarbetet inom den euro-
peiska unionen.
Innan jag söker besvara de konkreta frågor Hans Göran Franck ställer vill
jag betona att utvecklingen av en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik
inom ramen för den europeiska unionen är en förutsättning för fred och sta-
bilitet i morgondagens Europa. Under efterkrigstiden har stabiliteten i
Europa vilat främst på den militära styrkan i de båda allianssystem som do-
minerat den europeiska kontinenten. Men även om kriget kunde förhindras,
och de västeuropeiska demokratierna fick utveckla sina samhällen och sitt
samarbete i fred, var detta en situation som snarare förvärrade än löste de
grundläggande säkerhetsproblemen i centrala, östra och sydöstra Europa.
Vi har nu lämnat det blockuppdelade Europa bakom oss, och vi befinner
oss i ett skede av sökande efter nya och bättre former för fredssäkrande i
Europa i dess helhet. För mig är det en självklarhet att Sverige bör spela en
aktiv och pådrivande roll i detta arbete. Om en gemensam säkerhet aldrig
var möjlig så länge den grundades på förtrycket av nationer och individer i
halva Europa, öppnas nu möjligheten i ett Europa där politiska och ekono-
miska värderingar kommit varandra långt närmare än kanske någonsin tidi-
gare.
När vi diskuterar argument för Sveriges medlemskap i den europeiska
unionen har det alltför länge funnits en tendens att se utrikes- och säkerhets-
politiken som ett problem snarare än som en möjlighet. Enligt min mening
är den möjlighet medlemskapet ger att aktivt delta i utformningen av en ge-
Prot. 1993/94:93
21 april 1994
Svar på
interpellationer
41
Prot. 1993/94:93
21 april 1994
Svar på
interpellationer
mensam utrikes- och säkerhetspolitik ett av de allra viktigaste argumenten
för ett medlemskap.
Skälen till detta är dubbla. Dels är det uppenbart att ett starkt utvecklat
utrikes- och säkerhetspolitiskt samarbete ligger i den europeiska fredens och
stabilitetens intresse, och därmed är det inte bara rimligt utan också angelä-
get att vi bidrar till denna utveckling efter vår förmåga. Dels innebär ett
svenskt medlemskap i detta samarbete att den gemensamma utrikes- och sä-
kerhetspolitiken får en starkare nordeuropeisk dimension och därmed bättre
kan bidra till säkerhet och stabilitet också för vårt område och vårt land.
Som påpekats bl.a. i den konsekvensutredning som gjorts av de f.d. kabi-
nettssekreterarna Leif Leifland och Sverker Åström innebär medlemskapet
i unionen och dess utrikes- och säkerhetspolitik ett säkerhetsplus för Sve-
rige. Jag tror att det vore mycket oklokt att bortse från denna viktiga del av
frågan.
Den långsiktiga betydelsen av en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik
kan väl illustreras av utvecklingen i det sönderfallande Jugoslavien. Här har
med tragisk tydlighet visats de brister som fortfarande finns i utrikes- och
säkerhetspolitiskt samarbete inom Europa. Ingen kan rimligen dra slutsat-
sen av det som hänt, och händer där, att det behövs mindre av samarbete
kring dessa frågor i Europa - slutsatsen att det behövs långt mer borde i stäl-
let vara självklar.
Detta samarbete behöver utvecklas i olika forum och former. Från svensk
sida fäster vi stor vikt vid utvecklingen av den europeiska säkerhets- och
samarbetskonferensen, ESK, och Sverige har ju under senare år haft en
mycket central roll i dess arbete. Vi har blivit mer medvetna än tidigare om
detta samarbetes möjligheter, inte minst när det gäller olika former av kon-
fliktförebyggande verksamhet, men också om de begränsningar som ligger i
såväl dess former som dess disparata medlemskrets.
När vi strävar efter ett allt aktivare svenskt deltagande i de europeiska sä-
kerhetsfrågorna sker det dels mot bakgrund av vår övertygelse om vad den
europeiska utvecklingen kräver, dels mot bakgrund av våra egna nationella
säkerhetsintressen.
Därför är det viktigt att konstatera att vi alltjämt bibehåller vår militära
alliansfrihet. Det militära försvaret av Sverige för den händelse vårt land
skulle hotas är en uppgift som vi varken kan eller vill begära att någon annan
skall ta ansvaret för. Och vi tar konsekvenserna i form av satsning på ett mo-
dernt och allsidigt totalförsvar.
Låt mig mot denna bakgrund kort söka svara på de av Hans Göran Franck
ställda fem frågorna.
Vad gäller den första frågan om västeuropeiska unionen, VEU, har riks-
dagen uttalat att ställning till formerna för Sveriges samarbete med denna
kan tas i samband med att vi blir medlemmar. Eftersom Sverige alltjämt är
militärt alliansfritt kan jag dock inte se att det ställningstagandet efter ett ja
i folkomröstningen skulle kunna bli ett ställningstagande för medlemskap.
Däremot har Sverige ett starkt och påtagligt intresse av att som observatör
kunna följa VEU:s arbete. Detta medför inga militära föpliktelser men ger
oss en större möjlighet att bidra till utvecklingen av t.ex. fredsskapande
42
verksamhet. VEU har ju t.ex. en roll när det gäller de samlade insatserna i
det f.d. Jugoslavien.
När det gäller den andra frågan om den framtida utvecklingen mot ett ge-
mensamt försvar har regeringen sagt att vi kommer att ta ställning till den
utveckling som kan komma att aktualiseras, att vi inte har för avsikt att
bromsa denna i den utsträckning som andra länder väljer att gå vidare, men
att våra nationella intressen kommer att vara avgörande för vårt nationella
ställningstagande.
Varje konkret steg i denna riktning kräver enhällighet mellan medlemssta-
terna. Konkreta steg i denna riktning kräver fördragsändringar som måste
underställas varje parlament, också Sveriges riksdag, för godkännande. Vid
viktigare sådana ändringar i framtiden är jag övertygad om att frågan om
folkomröstning kommer att aktualiseras.
Det är dock viktigt att konstatera att utvecklingen av samarbetet i Europa
i dag innefattar vissa frågor också av försvarspolitisk karaktär. Främst hand-
lar detta om förberedelser för och genomförandet av olika typer av fredsbe-
varande insatser. På detta område har vi tagit betydelsefulla steg mot ett när-
mare nordiskt samarbete, samtidigt som vi nu förbereder ett deltagande i det
s.k. PFP-samarbetet med NATO och andra europeiska länder.
Det finns mycket starka skäl för att fortsätta arbetet med att utveckla detta
samarbete, och jag tror att det i framtiden kommer att bli ett allt betydelse-
fullare inslag också i våra egna försvarspolitiska satsningar. Låt mig också
nämna den hjälp vi ger de tre baltiska staterna att organisera en gemensam
bataljon för fredsbevarande insatser.
Vad den tredje frågan angår har Sverige inte sett något behov av att begära
några undantag. Vaije beslut av den art som åberopas i interpellationen för-
utsätter enhällighet. Att begära undantag vore därmed en logisk orimlighet.
Vi kommer att pröva varje fråga för sig utifrån de förutsättningar som före-
ligger.
Frågan om de brittiska och franska kärnvapenstyrkorna - som omfattas
av Francks fjärde fråga - rör främst dessa båda länders nationella försvarspo-
litik. De har icke gjort några erbjudanden om att avstå från sin nationella
kontroll över dessa styrkor, och att sådana skulle göras i framtiden bedömer
jag som ytterligt osannolikt. Oavsett detta avser Sverige självfallet inte att
engagera sig i några gemensamma kärnvapenstyrkor.
Vad beträffar det svenska öppningsanförandet den 1 februari 1993 -
Francks femte fråga - var detta ett resultat av ett samråd mellan regerings-
partierna och den socialdemokratiska oppositionen. Det gällde även dess
formuleringar om säkerhetspolitiken.
Vad angår Francks önskemål om att det i detta anförande även skulle sagts
att vår säkerhetspolitik ”skall syfta till neutralitet i händelse av krig” vill jag
bara erinra om att denna formulering inte längre används, utan den har er-
satts av andra.
Låt mig avslutningsvis säga att utvecklingen mot en gemensam utrikes-
och säkerhetspolitik kommer att ske gradvis, och att jag skulle tro att vi som
medlemmar ställda inför de faktiska frågorna snarare kommer att tycka att
utvecklingen går för långsamt än att den går för snabbt. Inom denna euro-
Prot. 1993/94:93
21 april 1994
Svar på
interpellationer
43
Prot. 1993/94:93
21 april 1994
Svar på
interpellationer
44
peiska ram kommer vi att fortsätta den tradition av aktiv utrikespolitik som
Sverige sedan länge har.
Det ligger alldeles entydigt i de europeiska småstaternas intresse att den
gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken utvecklas. Vi har all anledning
att fästa särskild vikt dels vid att den så snabbt som möjligt kan inkludera
såväl de centraleuropeiska som de baltiska länderna, dels vid att dialogen
med stater som Ryssland och Ukraina kontinuerligt fördjupas.
I samtliga dessa hänseenden ser vi också hur utvecklingen fortskrider på
ett sätt som vi har anledning att välkomna. Inom den europeiska unionen
förbereds nu det vidare arbetet med den s.k. stabilitetspakten grundad på
det s.k. Balldaurinitiativet. Och det faktum att såväl Polen som Ungern un-
der den senaste månaden sökt medlemskap visar unionssamarbetets bety-
delse också för de centraleuropeiska ländernas framtida utveckling och sä-
kerhet.
Anf. 27 HANS GÖRAN FRANCK (s):
Herr talman! Jag ber att få tacka statsministern för det utförliga svaret.
Jag vill - i likhet med vad som görs i svaret - börja med att säga några all-
mäna ord.
Jag anser att det är av stor vikt att vi företräder en linje som innebär att
vi verkar för gemensam eller kollektiv säkerhet på det globala planet. Det
förutsätter att vi har ett starkt och förhoppningsvis reformerat FN som kan
verka i den riktningen. Men FN behöver också anknytningar till de olika
världsdelarna. Det är därför som det är angläget att det också finns en aktiv
verksamhet även i Europa för att åstadkomma en kollektiv och gemensam
säkerhet.
En kollektiv och gemensam säkerhet kan emellertid inte åstadkommas
utan att dessa organ är allomfattande. Det är därför som organisationen För-
enta nationerna är universell. Universalitetsprincipen är av grundläggande
betydelse. Detsamma måste också gälla i de olika världsdelarna, inklusive
Europa, nämligen att det är allomfattande för att det skall kunna bli verk-
ningsfullt.
Av statsministerns svar framgår att vår säkerhetspolitik inte längre skall
syfta till neutralitet i händelse av krig. Visserligen gör statsministern detta
till en formuleringsfråga, men i realiteten har regeringen övergivit denna
ståndpunkt om en militär alliansfrihet som syftar till neutralitet i krig. Det
är inte någon överraskning med tanke på statsministerns, försvarsministerns
och utrikesministerns tidigare uttalanden. Jag bedömer nu statsministerns
svar som en definitiv bekräftelse på att denna ståndpunkt är övergiven, vil-
ket står i klar kontrast till den regeringsdeklaration som avgavs vid regerings-
tillträdet 1991. Där sades det klart och tydligt att Sveriges hållning är allians-
frihet i fred syftande till neutralitet i krig.
Min ståndpunkt är att Sverige skall föra just en sådan politik. Denna
ståndpunkt är densamma som fastställdes vid den senaste socialdemokra-
tiska partikongressen, då det uttryckligen användes just de formuleringar
som jag här har omnämnt.
Det finns i rådande utrikespolitiska läge behov av att upprätthålla neutra-
liteten i händelse av krig. Argumentet att neutraliteten har förlorat sin me-
ning genom det kalla krigets upphörande är enligt min mening inte riktigt.
Sverige var neutralt långt innan det kalla kriget började. Sedan 1860-talet
har Sverige fört en principiell neutralitetspolitik. Man skulle kunna hävda
att neutralitetspolitiken är tidlös i den meningen att den alltid är aktuell.
Vår alliansfria politik syftande till neutralitet i krig har också haft en stor
betydelse på det internationella planet för att vi skall kunna verka aktivt för
fred, solidaritet och samförstånd. Det har uppstått nya motsättningar, både
i Europa och i den övriga världen, som understryker att behovet av vår tradi-
tionella säkerhetspolitik fortfarande finns.
Den gemensamma utrikespolitiken kan skapa problem för en neutral stat
i flera avseenden. Allvarligast är att man kan besluta om sanktioner mot ett
krigförande land som en neutral stat inte kan delta i utan att bryta mot neu-
tralitetsrätten. Detta kräver att restriktioner eller förbud tillämpas likfor-
migt mot krigförande länder. En neutral stat måste också kunna föra en
självständig handelspolitik, både i fredstid och - ännu viktigare - när ett krig
pågår. Ett svenskt deltagande i en ekonomisk och monetär union som inne-
bär ett uppgivande av nationell beslutanderätt på betydelsefulla områden
kan inte förenas med neutralitetspolitiken.
Anf. 28 BENGT HURTIG (v):
Herr talman! Det är naturligtvis en oerhört viktig debatt som här förs och
som har förts under flera år i riksdagen när det gäller Sveriges förhållande
till Europeiska unionens säkerhetspolitik. Vi kommer att få föra denna de-
batt med ökad intensitet inför folkomröstningen om medlemskapet.
Carl Bildt sade tidigare i dag att vi har tidigare talat högt om världen, men
att det har varit tyst om Europa. Det får ju inte heller bli tvärtom, att det
blir tyst om världen utanför, medan vi bara talar om Europa. Jag menar att
det inte finns någon hållbar framtida stabilitet i Europa, om Europas omgiv-
ningar präglas av instabilitet, krig och kriser. Ytterst är den globala freden
och stabiliten en förutsättning också för Europas fred och stabilitet.
De ekonomiska och sociala klyftorna i världen är stora. Förtrycket av
mänskliga rättigheter, militär upprustning, religiösa och etniska konflikter
pågår i Europas närområde. Problemen finns inte bara i Jugoslavien. Detta
får till följd en omfattande migration som vi känner av också i Europa.
Den fråga jag ställer mig är vad unionens politik betyder för den grundläg-
gande och övergripande säkerhetspolitiken i världen? Kommer den gemen-
samma utrikes- och säkerhetspolitiken att utformas för att främja fred, sä-
kerhet och frihet i världen? Vad blir det för politik i Mellanöstern, Kaukasu-
sområdet och Nordafrika?
Som ledamot av EG-delegationen har jag förmånen att få resa och träffa
politiker i Europa. Jag har träffat många, i Spanien, England, Italien osv.,
som jag känner mig uppmuntrad av, vilka i stort sett har samma uppfattning
som jag. Men jag träffar också andra som har helt andra uppfattningar.
I det tyska Bundeswehrs strategidokument från november 1992 sägs att
upprustningen av den tyska armén syftar till att stärka möjligheten att upp-
rätthålla den fria världshandeln och den obehindrade tillgången på markna-
der och råvaror över hela världen.
Eftersom en armé skall skapas frågar vi våra vänner ute i Europa var fien-
Prot. 1993/94:93
21 april 1994
Svar på
interpellationer
45
Prot. 1993/94:93
21 april 1994
Svar på
interpellationer
derna finns. Exempelvis Jacques Delors säger att man inte kan begränsa sin
horisont till Europa och att det omkring oss skapas kombinationer av makt-
begär, nationella uppror och underutveckling. Detta innebär potentiellt far-
liga situationer som innehåller destabiliseringens frö.
Villem van Eekelen, VEU:s generalsekreterare, sade i november 1993 att
VEU, den kommande militära unionen som är en del av Europas utveckling,
skall stå klar att handla på egen hand för att säkra unionens intressen överallt
i världen, om Förenta nationerna och ESK blir handlingsförlamade. Han sä-
ger också att vi skall vara i stånd att intervenera på egen hand, såväl inom
vår egen kontinent som i andra delar, när det vitala intresset för europeiska
medborgare hotas.
Jag skulle vilja veta vad statsminister Carl Bildt tycker om den här typen
av formuleringar som van Eekelen använder. Skall verkligen den gemen-
samma försvarspolitiken eller någon annan samfälld försvarspolitik gå ut på
att arméstyrkor skall ingripa runt om i världen när vi själva tycker att våra
intressen hotas och FN inte ställer upp på vår sida? Vi behöver räta ut dessa
frågetecken. Svenska politiker behöver ge något slags svar.
Det är enligt min mening inte bara Warszawapakten som har existerat i
vår historia. På den europeiska kontinenten har faktiskt två världskrig satts
i gång av europeiska stormakter. Jag har själv som ung upplevt det senaste
världskriget.
När vi reser runt i världen, i Mellanöstern och Afrika, möts vi av stånd-
punkten att Europa har dragit upp gränser för andra folk - gränser som inte
har varit naturliga. Man har ”lagt rabarber på” deras råvaror till låg ersätt-
ning. Dessa historiska omständigheter är också källor till vår tids lokala kri-
ser och konflikter, vilka Jacques Delors talar om.
Från den europeiska scenen har stormakter dragit i gång kolonialkrig på
andra kontinenter, även under de senaste hundra åren. Historien för-
skräcker i många avseenden.
Vilken utrikes- och säkerhetspolitik kommer Berlusconi och liktänkande
ute i Europa att vilja föra? Som Europapolitiker får både Carl Bildt och jag
numera nyfascister som bordsgrannar vid middagar ute i Europa. Det är vik-
tigt att vi för samtal också med dem. Vad säger Carl Bildt till extremhögern
i Europa om Europas framtida roll på världsarenan?
Slutligen måste vi tänka oss in i situationen att vi i folkomröstningen i höst
säger ja till formuleringarna i Maastricht. Där ingår vissa målsättningar för
den gemensamma försvarspolitiken och ett eventuellt gemensamt försvar.
Inom något år kommer då frågan om ifall vi skall vara med eller inte i
Europaarmén. Då krävs, enligt Carl Bildt, enhällighet. Hur skall vi göra om
det krävs enhällighet och vi lovar att inte hindra beslutet? Accepterar EU
inom begreppet enhällighet att en nation avstår från att rösta eller inte deltar
i mötet?
Anf. 29 ANDRE VICE TALMANNEN:
Ordet går nu till Ingela Mårtensson.
Anf. 30 INGELA MÅRTENSSON (fp):
Herr talman! Jag vill ta upp försvarsindustrins roll när det gäller säkerhets-
politiken. Försvarsindustrin spelar ju en vital roll i säkerhetspolitiken, men
den förekommer inte i debatten om neutraliteten. Det gör den inte heller i
Sverker Åströms utredning om den svenska säkerhetspolitiken, där han kon-
staterar att vi fortfarande kan vara neutrala även vid medlemskap i Euro-
peiska unionen.
Den svenska försvarsindustrins starka ställning har tidigare motiverats
med att vi skall göra oss trovärdiga som en neutral stat. Vi skall kunna vara
oberoende och producera våra egna vapen.
Nu går Sveriges försvarsindustri in i ett alltmer organiserat samarbete i
Europa. Såvitt jag förstår har Utrikesnämnden tagit ställning för att Sverige
skall vara med i EIPG, European Independent Programme Group, som det
tidigare hette. Det är inte något som jag tycker att vi har diskuterat ordent-
ligt här i riksdagen. Det stod i en proposition att vi borde överväga att gå
med i EIPG. Sedan kunde man plötsligt läsa i Svenska Dagbladet att Sverige
redan har ansökt om medlemskap. Detta har, såvitt jag förstår, beslutats i
Utrikesnämnden. Men vi i riksdagen har inte direkt diskuterat detta.
Det är mycket allvarligt att förutsättningarna ändras för en neutralitetspo-
litik utan att någon diskussion förts i riksdagen. Det är över huvud taget väl-
digt få ledamöter som känner till att vi alltmer glider in i detta försvarssamar-
bete. Som jag ser det ändrar detta helt och hållet förutsättningarna för en
neutralitetspolitik. Nu heter organisationen inte längre EIPG, utan
WEAG - Western European Armament Group. WEAG ingår nu i VEU och
har flyttat sitt säte till Bryssel. Det visar vad som exakt håller på att ske. En
del av VEU kommer sedan att vara det organ som genomför de beslut som
fattas inom Europeiska unionen när det gäller militära frågor.
I WEAG finns också något som heter SERA som är en kursverksamhet
där FMV finns representerat i det råd som planerar kursverksamheten.
Svenska tjänstemän och personer från försvarsindustrin har deltagit i de kur-
ser som syftar till ett gemensamt synsätt och till ett samarbete när det gäller
forskning om, produktion och försäljning av vapen ute i världen.
Jag kan inte se annat än att vi håller på att glida in i ett försvarssamarbete.
Därmed tappar vi våra möjligheter att över huvud taget kunna hävda att vi
kan vara neutrala eller alliansfria. WEAG består av NATO-stater i Europa.
I så fall är vi redan halvvägs inne i en militärallians. Detta vill jag att vi skall
diskutera ordentligt innan Sverige smygs in i ett militärsamarbete av den här
typen. Plötsligt kan vi befinna oss halvvägs inne i NATO utan att en ordentlig
debatt har förts vare sig i Sveriges riksdag eller ute i samhället. De flesta
människor känner inte till vare sig WEAG, EIPG, SERA eller exempelvis
EUCLID - NATO-staternas hemliga militära samarbetsorgan - som Sverige
också har ett intresse av att vara med i.
Jag vill veta hur statsministern ser på alla samarbetsplaner och att vi till-
sammans med allierade stater deltar i produktion och utveckling av vapen.
När vår försvarsindustri integreras på ett sådant sätt, kan det gå ihop med
att vara en alliansfri och neutral stat? Har vi då inte redan övergett den möj-
ligheten? Vi kommer att stå inför fakta. När man år 1996 skall revidera
Maastrichtavtalet, och det gäller den gemensamma försvarspolitiken, står vi
inför det faktum att vi redan är så integrerade att vi inte är alliansfria eller
neutrala utan bara har att fullfölja det hela.
Statsministern sade att det går litet väl långsamt. Jag tycker att det går litet
Prot. 1993/94:93
21 april 1994
Svar på
interpellationer
47
Prot. 1993/94:93
21 april 1994
Svar på
interpellationer
48
väl fort. Plötsligt har vi glidit in, utan att vi har haft någon riktig debatt. Jag
skulle vilja citera Ingemar Eliasson, som i en debattartikel i Dagens Nyheter
skrev att det först tas ett rejält beslut och sedan kommer debatten. Jag tycker
inte att det skall gå till så. Säkerhetspolitik måste vara något som folket står
bakom och som folket är med på. Säkerhetspolitik i en demokrati är något
som är för folket. I en totalitär stat har man militären mot folket, men i en
demokrati måste vi ha en säkerhetspolitik som hela folket ställer upp på. Då
måste vi också veta vad som pågår.
Anf. 31 Statsminister CARL BILDT (m):
Herr talman! Mycket kan man säkert anklaga mig för - en del med rätta
och en del med orätt - men inte för att försöka lägga locket på en säkerhets-
politisk debatt. Tvärtom håller jag i grunden med Ingela Mårtensson i det
hon sade på slutet. Vi bör ha en säkerhetspolitisk debatt där vi kanske river
bort ett och annat tabu. Jag har försökt att göra vad jag kan under de senaste
åren för att lätta på en del hemligstämplar och öppna en del gamla skrymslen
som kanske borde ha öppnats långt tidigare.
Till Hans Göran Franck vill jag först göra ett långt ifrån oväsentligt princi-
piellt påpekande. Hans Göran Franck företräder två helt olika och logiskt
oförenliga linjer. Den ena linjen är den kollektiva säkerheten på den globala
eller regionala nivån, där den skall omfatta alla. Den andra linjen är den
principiella neutralitetslinjen - jag tror det var så han formulerade sig.
Dessa två linjer är icke förenliga. Antingen har man kollektiv säkerhet
eller neutralitetspolitik. Den debatten har med viss frekvens förts i svensk
politik under senare decennier under 1900-talet. Jag vill inte minst påminna
om perioden omedelbart efter första världskriget då de partipolitiska för-
tecknen var något omvända.
Om jag inte missminner mig var det Hjalmar Branting och socialdemokra-
tin som stod för den kollektiva säkerheten. Den dåvarande högern stod för
den principiella neutralitetslinjen. Det är inte heller rätt att framställa
svensk politik som konsekvent rätlinjig och aldrig förändrad sedan 1860-ta-
let. Det är tvärtom; målen nationens frihet och fred, och i någon utsträck-
ning också närområdets fred och stabilitet, har varit glasklara. Men målen
har stundtals anpassats till utvecklingen.
Låt mig erinra om Hjalmar Brantings kollektiva säkerhet och om Rickard
Sandlers nordiska aktivism. Det må vara rätt eller fel, men inte var det neu-
tralitetspolitik. Steget in i Förenta nationerna efter andra världskriget be-
skrev man mycket ärligt som ett avsteg från en principiell neutralitetslinje.
Varje tid skall forma den säkerhetspolitik som passar utifrån de förutsätt-
ningar som den tiden har att erbjuda. Det innebär också att det har skett en
betydande förändring i och med att det blockuppdelade Europa har försvun-
nit. Jag tror att det var i januari 1992 som jag under en interpellationsdebatt
diskuterade detta med Gudrun Schyman. Mycket av det som sades då står
sig fortfarande.
Då hade vi gått från en situation med två block som stod mot varandra.
Bara ett enda krig i Europa var möjligt. Vi visste att det var det stora kriget
mellan NATO och Warszawapakten, som kunde bli ett kärnvapenkrig. Vi
strävade efter att stå utanför. Neutraliteten var det logiskt riktiga. Det är inte
alls säkert att den hade lyckats. Vi vet genom neutralitetskommissionens be-
tänkande att den neutraliteten inte var så alldeles principiell.
Nu befinner vi oss i en situation då det enda vi egentligen vet är att det
krig som tidigare var det enda möjliga i dag är alldeles omöjligt, eftersom
det blockuppdelade Europa inte finns. Men en lång rad andra situationer
måste kunna hanteras och bemästras. Bosnien är det mest tragiska exemp-
let. Detta ställer helt andra krav på utrikes- och säkerhetspolitiskt samarbete
än tidigare. Det är den slutsats som kan dras av det som har inträffat i Balkan
och i f.d. Jugoslavien. Vi behöver utrikes- och säkerhetspolitisk samverkan
mellan de europeiska länderna.
Förenklat uttryckt ställde Bengt Hurtig mig frågan om vi glömmer bort
världen. Jag hoppas inte det, men jag erkänner gärna att vi under detta dra-
matiska skede av fundamental europeisk omvandling har koncentrerat oss
mycket på Europa och säkert kommer att fortsätta att göra det. Det hade
varit underligt annars. Men låt oss icke glömma världen! Jag håller med
Bengt Hurtig om det. Att vi har ett speciellt ansvar i Europa är väl lika själv-
klart som att man i andra delar av världen har ett speciellt ansvar för de de-
larna av världen.
Jag var härförleden, som Pierre Schori nyss erinrade om, i Sydostasien.
Där bygger man nu upp regionala säkerhetsforum för att ta ett ökat regionalt
ansvar för säkerheten. Man kan inte lita på att FN-systemet alltid fungerar
eller att det finns en världspolis i form av den ena eller andra makten som
kommer farande och reder ut problem som man inte kan reda ut själv. Detta
sker nu också i det europeiska sammanhanget. Av detta blir det inga euro-
peiska arméer. Det är en myt i debatten.
Tyskland och Frankrike, som har gått längst i samarbete och som har hållit
på mycket länge, har inte ens lyckats ena sig om en gemensam stridsvagn
och än mindre om en gemensam armé. Jag vill med tydlighet säga att vi i
Sverige har ett värnpliktssystem och att jag tycker att det är bra. Det är en
tvångslag där svenska män - och för all del också kvinnor - genom totalför-
svarsplikten kan engageras för landets försvar. Värnplikten kan bara använ-
das för försvar av Sverige. Den kan aldrig användas för någonting annat än
detta.
Om det blir någonting utöver detta - och det tror jag - blir det frivilliga
insatser efter separata ställningstaganden. Det blir fredsbevarande operatio-
ner av den typ som vi nu ser i nordisk samverkan i Bosnien som vi kan
komma att se i andra delar av Europa och i andra delar av världen. Det är
för att förbereda detta bättre som det nu byggs upp strukturer, framför allt
av PFP och i någon utsträckning av Västeuropeiska unionen, även om den
ligger långt efter. Där skall utrikes- och säkerhetspolitiken i vidare bemär-
kelse samordnas och göras mer effektiv inom ramen för den gemensamma
utrikes- och säkerhetspolitiken. Den är gemensam och utformas i enhällig-
het mellan medlemsstaterna. Därmed tycker jag att en del av de farhågor
som finns borde kunna läggas till rätta.
Jag ber om ursäkt, Ingela Mårtensson, tiden tillåter mig inte att fortsätta,
men ge mig anledning så skall jag återkomma.
Prot. 1993/94:93
21 april 1994
Svar pä
interpellationer
4 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 93
Prot. 1993/94:93
21 april 1994
Svar på
interpellationer
50
Anf. 32 HANS GÖRAN FRANCK (s):
Herr talman! Det finns knappast någon svensk politiker som har utvecklat
frågorna om gemensam och kollektiv säkerhet så mycket, både praktiskt och
teoretiskt, som Östen Undén. Han kunde på ett mycket bra sätt formulera
och också ge realitet åt att en kollektiv säkerhet var väl förenlig med svensk
neutralitetspolitik. Detsamma gjorde Olof Palme 1971, i ett mycket viktigt
anförande. Han sade att om man skulle gå så långt som man nu är beredd
att göra med den europeiska unionen, skulle det vara oförenligt med den
svenska neutralitetspolitiken. Men samtidigt var Olof Palme en mycket stor
anhängare av kollektiv säkerhet. Den motsättning som statsministern försö-
ker finna kan jag inte dela.
Den andra frågan som jag vill ta upp gäller enhälligheten. Det är riktigt
att det fordras ett enhälligt beslut. Å andra sidan så har ministerkommittén
varit enig om att om det blir kvalificerad majoritet skall man på alla sätt
verka för att någon avvikande mening inte skall göra sig gällande för att
hindra det hela. Jag är ganska säker på att vi kommer in i ett skede där det
här kommer att utvecklas än mer.
Frågan är hur länge ens den bräckliga enigheten kommer att bestå. Men
hur som helst är jag ganska säker på - framför allt med den inriktning som
statsministern har, om han nu sitter kvar - att vi inte kommer att göra några
starkare invändningar på den här punkten. Faran ligger i att vi har sagt att
vi fullt ut ställer upp.
Jag skulle gärna se att statsministern kommenterade det den franske
Europaministern Alain Lamassoure sade. Det har jag återgett i min interpel-
lation. Han säger att en observatörsstatus bara är ett provisorium. På sikt
måste Sverige som EU-medlem gå med i den västeuropeiska försvarsallian-
sen och i militärsamarbetet. Det innebär att det blir så som vi befarar på
grund av att vi inte begärt något undantag, vilket borde ha skett.
Anf. 33 LENA KLEVENÅS (s):
Herr talman! Många människor i Sverige vill inte att svenska folket och
Sverige skall delta i ett försvarspolitiskt samarbete där det finns kärnvapen
med. Vi är många som är väldigt oroliga över att utvecklingen ter sig så obe-
veklig. Vi är rädda att bli lurade genom formuleringar som att Sverige fort-
sättningsvis kan vara alliansfritt. Samtidigt skall vi ställa upp på att utveckla
ett gemensamt försvar. Är det verkligen möjligt för oss att bli medlem i en
union, utarbeta detta gemensamma försvar och sedan när allt skall börja fun-
gera säga: Nej, ni andra får göra detta. Vi skall inte vara med.
Jag tror inte att man kan göra så. Det stämmer inte riktigt med det svar
som statsministern gav till Hans Göran Franck, att vi inte har för avsikt att
bromsa om andra länder vill gå vidare.
Jag har här ett betänkande från Europaparlamentet från den 17 februari i
år där det står att parlamentet bifaller---om alla ansökarländer efter deras
tillträde aktivt och konstruktivt deltar i utformningen på lång sikt av en ge-
mensam försvarspolitik som med tiden skulle kunna leda till ett gemensamt
försvar.
Hur kan vi aktivt och konstruktivt delta, om vi sedan inte skall vara med?
Vidare står det att parlamentet bifaller---om befolkningarna i ansökar-
länderna delar den uppfattningen att en gemensam utrikes-, säkerhets- och
försvarspolitik är i deras eget säkerhetspolitiska intresse och att en sådan po-
litik är en oundgänglig, nödvändig beståndsdel av en europeisk union.
Om det är en oundgänglig, nödvändig beståndsdel i en union, hur kan vi
då gå med i den unionen och sedan säga att vi inte skall vara med? Jag tycker
inte att det stämmer.
Jag delar Hans Göran Francks uppfattning att vi borde ha ansökt om un-
dantag. Jag stärks i den uppfattningen av det som står i protokollet om att
parlamentet bifaller---om alla ansökarländerna utan inskränkningar är
villiga till att överta unionstraktatens bestämmelser om utrikes- och säker-
hetspolitiken. Man erkänner att Sverige och de andra har speciella kvaliteter
och speciell räckvidd i sin säkerhetsstatus. Man må ta hänsyn till det i med-
lemskapsförhandlingarna, står det. Men vi har inte förhandlat om det. Om
nu Europaparlamentet erkänner att vi har speciella villkor som man skulle
kunna ta hänsyn till, tyder det på att vi borde ha tagit upp detta i förhandling-
arna.
Man kräver att det under förhandlingarna skall föras en intensiv dialog
mellan å ena sidan unionens institutioner och å den andra sidan ansökarlän-
derna om utvecklingen av en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik.
Har någon dialog över huvud taget förts under förhandlingar om utveck-
lingen av säkerhetspolitiken? Jag har inte uppfattat att det har förts någon
sådan dialog. Det verkar som att vi har skjutit säkerhetspolitiken åt sidan,
den har inte varit med i förhandlingarna. Det stämmer inte riktigt med vad
jag uppfattar att man i parlamentet och i EU tror att vi egentligen tycker.
Det svenska folket är inte övertygat om att det är en nödvändig beståndsdel,
att det är bra för vår säkerhetspolitik.
När statsministern i olika sammanhang deklarerar att vi från början helt
och fullt kan vara med och aktivt delta, tolkas det olika. Jag var språklärare
innan jag hamnade i det här huset. När jag läser att vi i full omfattning och
utan förbehåll kan delta, kan inte jag och många med mig tolka det annor-
lunda än att vi och statsministern avser att Sverige skall vara med i det ge-
mensamma försvaret fullt ut.
Statsministern kanske skall passa på att riva bort detta tabu och före folk-
omröstningen tala om att avsikten med medlemskapet i unionen är att vi
kommer att bli medlem fullt ut i detta försvarspolitiska samarbete.
Anf. 34 BENGT HURTIG (v):
Herr talman! När vi har farit runt och talat om Sveriges blivande medlem-
skap har det förts diskussioner om dessa saker. Man ställer frågor till oss om
hur vi ser på detta. Jag har i de samtalen utvecklat det som jag anser vara
den officiella svenska alliansfriheten, som riksdagen har bestämt, syftande
till att kunna vara neutral i vårt närområde. Jag har sagt att vi inte med de
förutsättningarna kan gå med i den västeuropeiska unionen. Då säger folk
att det är helt nya signaler. En ledande fransk politiker säger till mig att man
från det svenska utrikesdepartementet fått beskedet att det knappast kan an-
ses hållbart att i längden stå utanför den västeuropeiska unionen. Det är så-
dana besked jag får.
Vi kan också ställa frågor via våra vänner nere i Europa och när vi är ute
Prot. 1993/94:93
21 april 1994
Svar på
interpellationer
51
Prot. 1993/94:93
21 april 1994
Svar på
interpellationer
52
och reser. Då säger man till mig: Din skyldighet som svensk socialist är att
fara hem och tala om för det svenska folket att det är nödvändigt. Det är
mitt uppdrag. Jag säger att jag inte tänker göra det. På den grunden är jag
oense med dessa socialister - om de nu är socialister.
Jag ställde ett antal frågor till statsministern som han undvek att svara på.
En fråga är: Om vi skall ha en folkomröstning om medlemskapet i en gemen-
sam försvarsunion i Europa, kan vi då lämna en röstsedel med ja och en röst-
sedel med nej till svenska folket? Vi har ju sagt att den möjligheten skall
finnas. Samtidigt säger man att vi inte skall hindra utvecklingen. Säger
svenska folket nej till ett gemensamt försvar, måste vi också fullfölja det och
i ministerrådet säga nej, såvitt jag förstår. Då kan vi inte lova att inte hindra
det, eftersom beslutet skall vara enhälligt.
Jag har en lång rad frågor som det naturligtvis inte finns möjlighet att nu
ta upp. Sverige skall inte vara med i några gemensamma kärnvapenstyrkor,
säger Carl Bildt. Det är bra. Jag började min politiska karriär på 50-talet
genom att kämpa mot högern som ville ha svenska kärnvapen, göra kärnva-
penprov i övre Norrland och vara med i NATO. Nu är de flesta i svenska
högern tacksamma för att vi tog den fighten. På den tiden stod förhoppning-
arna till en ökad militär styrka som den enda vägen till säkerhet.
I fråga om militärpakten VEU:s Haagplattform från 1987 står det faktiskt
att kärnvapen är en viktig del av VEU:s militära strategi. Tycker Carl Bildt
att det är bra att det står där?
Anf. 35 INGELA MÅRTENSSON (fp):
Herr talman! Jag tyckte när jag hörde statsministerns beskrivning av histo-
rien i det förra anförandet att det var klart att man måste anpassa säkerhets-
politiken efter omständigheterna. Men som Hans Göran Franck sade tidi-
gare är neutraliteten ingenting nytt. Vi har en mycket lång sådan tradition
här i Sverige.
Jag får det intrycket av statsministerns redovisning att vi nu har nått den
punkt där vi inte kan vara neutrala. Det är inte heller ändamålsenligt att vara
neutral eller alliansfri. Nu är det bara samarbete som gäller, och då gäller
det även på det säkerhetspolitiska området. Vi kan inte längre tala om vare
sig alliansfrihet eller neutralitet.
Det är också litet symtomatiskt att statsministern längst ned på s. 5 i det
skrivna svaret erinrade om att formuleringen ”skall syfta till neutralitet i hän-
delse av krig” inte längre används utan har ersatts av andra. Här har man
under de senare åren successivt hållit på och ändrat i formuleringarna. Men
detta är inte bara en formuleringsfråga. Det är en fråga med reell innebörd.
Jag drar slutsatsen att statsministern tycker att det inte längre är relevant
att vara neutral eller alliansfri. Då undrar man över konsekvensanalysen och
över att andra toppolitiker hävdar att om vi är med i Europeiska unionen
skall det fortfarande vara möjligt för oss att vara alliansfria och neutrala. Det
är detta som jag vänder mig emot, för jag tycker inte att det riktigt håller.
Men jag tycker att man borde kunna fortsätta att vara alliansfri. Men som
utvecklingen är inom Europeiska unionen med anledning av Maastrichtför-
draget förstår jag att man inte kan det.
Jag skulle gärna vilja ha svar på frågan om det är möjligt för försvarsindu-
strin att bygga ut ett samarbete och fortfarande hävda att man är neutral och
alliansfri.
Anf. 36 Statsminister CARL BILDT (m):
Herr talman! Nu ber jag att få börja med Ingela Mårtensson, annars blir
det samma elände som förra gången, att jag inte hinner med på slutet.
Jag återgår då till diskussionen om det försvarsindustriella samarbetet. Vi
går tillbaka i tiden. Låt mig erinra om Bengt Hurtigs deltagande i motståndet
mot en svensk atombomb. På 50-talet hade Sverige vad vi kan kalla en natio-
nell självförsörjningsdoktrin som gällde alla typer av försvarsmateriel. Den
var grundad på 40-talets, krigsårens, erfarenheter. Den inkluderade till och
med relativt avancerade planer på ett svenskt atomvapen. Vi byggde upp en
flygindustri där vi skulle tillverka varje form av elektronik, flygmotorer, allt,
alldeles själva. Det fanns ingenting vi inte skulle kunna klara själva.
Det insåg vi så småningom var varken möjligt eller nödvändigt. Gradvis
har det skett en förändring. Vi är mer inriktade på att kunna köpa försvars-
materiel från andra länder och därmed också på att kunna sälja till de andra
länder som inte anser att de har möjlighet att bygga upp en helt nationell
försvarsindustri på varje punkt. Vi har ett ökat försvarsmaterielsamarbete
på den industriella nivån. Det tycker jag är naturligt. Det är en del av den
industriella integration och det industriella samarbete som sker när det gäller
varje annan form av produkter. Skillnaden i grunden mellan en militär lastbil
och en civil lastbil, en militär radioapparat och en civil radioapparat är allt
mindre i dag i förhållande till vad den var tidigare.
Har detta då någon betydelse för våra möjligheter att vara alliansfria, vil-
ket var Ingela Mårtenssons egentliga fråga? Mitt svar på den frågan är i grun-
den nej. Schweiz har under hela den tid som vi har upprätthållit ganska
mycket självförsörjning i fråga om försvarsmateriel icke haft denna politik,
utan importerat t.ex. stridsflygplan och stridsvagnar. Ubåtar har inte varit
aktuella. Ingen har kommit på att ifrågasätta Schweiz utrikespolitiska orien-
tering för den sakens skull. Hur man tar fram försvarsmateriel och hur man
sedan använder dem är fundamentalt olika saker.
Sedan finns det vissa undantagsområden där vi har ett intresse av att bibe-
hålla en nationell kompetens, därför att vi inte tror att vi kan få tillgång till
det bästa från andra länder. Men det är delvis separat materia.
Med detta var halva tiden förbrukad. Jag ber redan om ursäkt för det jag
inte kommer att hinna med, men försöka duger.
Jag vidhåller, Hans Göran Franck, att det finns en principiell motsatsställ-
ning mellan en strikt neutralitetspolitik och kollektiv säkerhet. Jag tror att
Östen Undén faktiskt uttalade detta med stor kraft också när vi gick in i För-
enta nationerna. I den mån stadgan och säkerhetsrådet så krävde var vi be-
redda att överge vår neutralitetslinje. Sedan kom vi att använda begreppen
på ett mer lösaktigt sätt under åren. Men man kan inte vara anhängare av
både ett mycket strikt system för kollektiv säkerhet - för i den kollektiva
säkerheten ligger att även vi är beredda att underkasta vår egen säkerhet
andras kollektiva avgöranden - och en strikt neutralitetspolitik, där vi ställer
oss utanför varje form av samarbete eller gemensamt beslutsfattande. Man
Prot. 1993/94:93
21 april 1994
Svar på
interpellationer
53
Prot. 1993/94:93
21 april 1994
Svar på
interpellationer
54
får välja väg. Vi har ibland varit litet vacklande i detta vägval. Nu är vägvalet
något tydligare än det har varit tidigare.
I utvecklingen av samarbetet inom den europeiska unionen är det enhäl-
lighet som gäller. De regler som Hans Göran Franck refererade gäller inte
de delar av Maastrichtavtalet som rör det utrikes- och säkerhetspolitiska
samarbetet. Där är enhälligheten mycket tydlig.
Det finns, vilket Bengt Hurtig erinrade om, olika politiker i olika delar av
Europa som tycker mycket olika saker. Så är det. Det är väl charmerande
att det är så. Det vore mycket tråkigt om motsatsen vore fallet.
Alain Lamassoure, den franske Europaministern, är en förnämlig man.
Han har sina åsikter. Det finns många andra som har andra åsikter. Men vårt
eget deltagande är det vi som beslutar om. Vi har också att besluta om på
vilket sätt som vi skall delta i och följa arbetet i den västeuropeiska unionen.
Det handlar mycket om fredsskapande och fredsbevarande verksamhet.
Den prognos - jag skall inte gå längre än så - som jag har uttalat i det sam-
manhanget är: Nej, vid medlemskap kommer alliansfriheten in, men obser-
vatörskap har vi ett starkt intresse av.
Jag skall, Lena Klevenås, litet lätt beröra kärnvapnen och Haagplattfor-
men, som nämndes av Bengt Hurtig. Det är riktigt att kärnvapnen har spelat
en mycket central roll i hela den västliga försvarsdoktrinen under den block-
uppdelade perioden. De finns fortfarande kvar. Man har inte tagit bort kärn-
vapnen ur sin försvarsdoktrin. Men låt mig uttala den personliga prognosen
att kärnvapnens betydelse är i starkt avtagande. Det finns både politiska och
tekniska skäl till detta. Det är ett brutalt, rått och relativt osofistikerat va-
pen, som egentligen är mycket svårt att använda också militärt. Vi kommer
att se kärnvapenstyrkor successivt försvinna i alla länder som bedriver en
rationell försvarspolitik.
Sedan finns Saddam Hussein, Kim II Sung och vad de nu kan heta kvar
som potentiella kärnvapenhot. Men det är egentligen ett separat problem.
Vi kan inte dras in i något europeiskt kärnvapensamarbete, för ett sådant är
jag övertygad om att det inte kommer att bli.
Vi har alldeles självklart förhandlat om utrikes- och säkerhetspolitiken.
Det resulterade bl.a. i det gemensamma uttalande som gjordes av kandidat-
länderna och EU-staterna den 21 december förra året. Det är alldeles själv-
klart att det har förts en mycket djupgående utrikes- och säkerhetspolitisk
dialog mellan Sverige och de olika staterna som ett led i denna process. Det
har också lett till slutsatserna att vi har ett starkt intresse av att delta i utform-
ningen av den europeiska politiken, inte minst att ge den en tydlig nordeuro-
peisk dimension. Det innebär inte att vi ger upp den militära alliansfriheten.
Det innebär inte heller att någon har ställt krav på oss att ge upp den militära
alliansfriheten. Skulle den frågan någonsin uppkomma är det Sveriges riks-
dag eller folket i en folkomröstning, där Bengt Hurtigs frågeställningar kom-
mer in, som skall fatta det avgörandet.
Anf. 37 HANS GÖRAN FRANCK (s):
Herr talman! Det är just på punkten om den kollektiva gemensamma sä-
kerheten som Sverige har gjort ett uttryckligt undantag när det gäller de be-
slut som kan fattas av FN:s säkerhetsråd. Men då säger vi klart och tydligt
ifrån. Nu gör vi undantag. Men här gör man inte klart hur det skall förhålla
sig. Det är den stora skillnaden.
Vad är det som är viktigt? Jo, FN bygger på universalitetsprincipen. Euro-
paunionen bygger inte på ett allomfattande europeiskt samarbete. Det är en
västeuropeisk allians. Det är på den här punkten svagheten i statsministerns
argumentering kommer fram, nämligen att vi kommer att hamna i den situa-
tion som den franske Europaministern Lamassoure sade. Jag har förståelse
för att statsministern inte kommenterar det uttalandet, vilket faktiskt leder
oss in i detta västeuropeiska försvarssamarbete.
Vad sedan gäller frågan om enhälligheten vill jag från en juridisk kom-
mentar i Svensk Juristtidning återge följande: ”Enligt en särskild förklaring
om omröstning i samband med den gemensamma utrikes- och säkerhetspoli-
tiken är man enig om att medlemsstaterna, vad beträffar rådsbeslut som krä-
ver enhällighet, så långt möjligt skall undvika att hindra ett enhälligt beslut,
om en kvalificerad majoritet för ett sådant beslut föreligger.” Det är också
den ståndpunkt som gäller.
Statsministern måste studera detta närmare. På den här punkten har man
gjort ett klart misstag när man inte har begärt undantag. Det gjorde Dan-
mark. Också två andra länder har reagerat, nämligen Grekland och Irland.
Här har danskarna gjort rätt. Varför har de gjort på detta vis? Jo, av den
enkla anledningen att de inte vill delta i den försvarsallians som byggs upp
via VEU.
Herr talman! Statsministern har sagt att vi inte behöver bekymra oss så
mycket om atombeväpningen i England och Frankrike. Om det nu är på det
sättet - vilket jag anser vara klarlagt - att vi får ett framväxande europeiskt
försvar som kommer att innehålla en fransk och kanske en brittisk kärnva-
penkomponent, är vi inne i ett försvarssamarbete där en eller två makter har
kärnvapen.
Detta anser jag inte vara förenligt med den svenska ståndpunkten, som på
denna punkt är ovillkorlig, nämligen att vi inte skall ha egna atomvapen. En
konsekvens av detta är självfallet att vi inte heller kan delta i försvarsstyrkor
med andra länder som har kärnvapen.
Anf. 38 BENGT HURTIG (v):
Herr talman! Det går litet trögt att få svar på alla frågor. Jag ställde frågan
om vi vid en svensk folkomröstning om medlemskap i ett gemensamt euro-
peiskt försvar kan välja alternativet nej och om detta går att kombinera med
vårt löfte i tillträdeseakten att vi inte skall hindra utvecklingen mot ett ge-
mensamt försvar i Europa. Det är alltså förenliga ståndpunkter, om jag för-
stod statsministern rätt. Det tycker jag är ett väsentligt besked.
Sverige ansluter sig ju till ståndpunkten i Maastrichtavtalet att VEU är
unionens försvarskomponent, eller något liknande, om jag minns rätt. Det
står i en paragraf. Också detta har vi skrivit under på. Sedan har givetvis
VEU sina ”plattformar” och sin strategi, där man beslutat om vissa doku-
ment.
Nu säger statsministern: Detta är traktat som man kan ha en viss prognos
om vad de kommer att leda till, men personligen har jag uppfattningen att
Prot. 1993/94:93
21 april 1994
Svar på
interpellationer
55
Prot. 1993/94:93
21 april 1994
Svar på
interpellationer
56
t.ex. England och Frankrike så småningom kommer att avveckla sina kärn-
vapen, därför att de är oanvändbara.
Detta är ett återkommande dilemma. Det står en mängd saker i Maast-
richtavtalet, och det står en mängd saker i ”plattformar” och dokument som
har karaktär av traktat, och så skall det plötsligt inte tillämpas. På punkt ef-
ter punkt kommer vi tillbaka till detta problem. Det är litet konstigt att an-
sluta sig till formuleringar som inte skall tillämpas.
Det sägs klart ut av VEU:s generalsekreterare Van Eekelen att VEU skall
kunna handla på egen hand, om det finner det nödvändigt, utan att FN och
ESK fattar något beslut. Man skall kunna intervenera såväl inom som utan-
för kontinenten om vitala intressen för Europas medborgare hotas. Tycker
Carl Bildt att det är ett bra uttalande?
Det är givetvis sådana frågor som vi kommer att upprepa. Jag är övertygad
om att vi så småningom kommer att få svar. Det intryck jag har är att man
inte vill tala riktigt öppet om detta, utan att man tar diskussionen efter det
att vi har blivit medlemmar. Skulle man tala väldigt öppet om vad t.ex. euro-
papolitiker säger till mig, vilket jag nämnde i mitt förra anförande, skulle
risken för ett nej öka.
Anf. 39 LENA KLEVENÅS (s):
Herr talman! Det är många frågor i luften. Jag är medveten om att det är
svårt för statsministern att besvara alla. Jag skall begränsa mig till en.
Tror statsministern att Sverige kommer att behålla sin alliansfrihet?
Anf. 40 Statsminister CARL BILDT (m):
Herr talman! Jag ber om ursäkt. Det är inte alldeles lätt att försöka be-
svara en serie frågor från fyra interpellanter i frågor som faktiskt kräver reso-
nemang och inte enbart kulsprutesvar. Men sådana är talereglerna.
Kort till Hans Göran Franck: Kollektiv säkerhet är oförenlig med strikt
neutralitetspolitik. Jag förstår Hans Göran Franck så, att han är för kollektiv
säkerhet både globalt och regionalt. Det var i varje fall det han sade - dvs.
att den kollektiva säkerheten skulle vara okej i Europa om alla ESK-stater
var med, men att den inte är okej om bara de väst- eller centraleuropeiska
länderna är med.
Jag har mycket svårt att förstå att den kollektiva säkerheten är mer accep-
tabel om Serbien och Kazachstan - som är tveksamma demokratier, för att
uttrycka det försiktigt - är med, men att den skulle vara alldeles oacceptabel
om den till stor del begränsas till europeiska demokratier.
När det sedan gäller Danmarks ställningstagande har vi inte sett någon
anledning att begära ett undantag. Jag skall inte recensera det danska undan-
taget i sina detaljer. Jag kan bara säga att det danska s.k. undantaget på
denna punkt kommer mycket nära ”state the obvious”.
Vi har samma rättigheter och skyldigheter, vare sig mer eller mindre, och
samma möjlighet att välja som Danmark har. Detta är ingen skillnad. Även
det danska undantagets karaktär skulle kunna göras till föremål för en legal
analys.
Sedan säger Hans Göran Franck angående kärnvapen att vi inte kan delta
i samarbete med länder som har kärnvapen. Men vad säger han om den kol-
lektiva säkerheten i FN? Hans Göran Franck är beredd att underkasta Sveri-
ges politik beslut i FN:s säkerhetsråd. Där sitter fem permanenta kärnvapen-
makter. Också jag är beredd att göra det. Men jag moraliserar inte över detta
och säger att det är oacceptabelt.
Detta innebär inte att vi samverkar om vare sig Förenta staternas, Ryss-
lands, Kinas eller Frankrikes kärnvapenstyrka. Alls icke. Vi samarbetar om
det som beslut fattas om. Detsamma gäller när vi samarbetar med Storbri-
tannien och Frankrike inom ramen för den europeiska unionen. Det har inte
med deras kärnvapenpolitik att göra. De är inte paria i internationellt samar-
bete. Även detta är en tämligen ologisk ståndpunkt.
Så till Bengt Hurtigs fråga om Van Eekelen, som har beskrivit vad som är
möjligt för VEU. Om jag uppfattade det rätt var det detta som citatet gick
ut på. VEU har inte alls den kapaciteten. VEU är ett ömsesidigt försvarsåta-
gande, som egentligen ligger före NATO. VEU utvecklas på basen av kon-
sensus mellan de länder som deltar.
Vi kommer inte, såvitt jag förstår, så länge vi vill vara alliansfria, att delta
i detta. De deltagande har möjlighet att utforma VEU på det som de vill. Vi
kanske ser andra utvecklingsriktningar för VEU.
Till slut till Lena Klevenås enkla fråga: Tror jag att Sverige kommer att
bibehålla sin militära alliansfrihet? Eller om jag skall spetsa till det: Kommer
vi långsiktigt att gå den kollektiva säkerhetens väg? Låt oss återkomma till
detta. Jag skall inte göra någon prognos.
Det enda jag är absolut övertygad om är att beslut i den frågan fattas i
Sveriges riksdag, och enbart i Sveriges riksdag. Det kan aldrig fattas någon
annanstans.
Jag tror att den militära alliansfriheten är det som kommer att råda under
lång tid. Där ligger den yttersta garantin för vår nationella säkerhet. Men
jag är inte beredd att avskriva den kollektiva säkerheten som en dröm för
framtiden också i Europa.
Överläggningen var härmed avslutad.
(forts. BoU15 och BoU14)
Anf. 41 LENNART NILSSON (s) replik:
Herr talman! Efter dessa utvikningar i utrikespolitiken funderar jag på
vad Agne Hansson egentligen sade i sitt inlägg. Man fick intrycket av att
Agne Hansson befann sig i oppositionsställning gentemot en socialdemokra-
tisk regering. Så är naturligtvis inte fallet.
Det är vi som är i opposition som skall granska den politik som regeringen
förhoppningsvis bedriver och bär ansvaret för. Agne Hansson var mycket
belåten med den förda politiken. Det mest fantastiska i Agne Hanssons in-
lägg var egentligen påhoppet på oss socialdemokrater när det gäller ROT-
programmet.
Vi har ett betänkande där det finns ett femtiotal motionsyrkanden om re-
Prot. 1993/94:93
21 april 1994
Vissa anslag till
bostadsförsörj-
ningen samt repa-
ration, om- och till-
byggnad av bostä-
der m. m.
57
Prot. 1993/94:93
21 april 1994
Vissa anslag till
bostadsförsörj-
ningen samt repa-
ration, om- och till-
byggnad av bostä-
der m.m.
58
parationer, ombyggnader och tillbyggnader. Det här betänkandet har till-
kommit därför att det trots allt finns riksdagsledamöter som tycker att det
är viktigt att få i gång den här sektorn.
Bakgrunden är att regeringen har varit fullständigt tomhänt i de här frå-
gorna. Regeringen har pressats av riksdagen till att vidta åtgärder efter upp-
repade påpekanden bl.a. från oss, Arbetsmarknadsstyrelsen osv.
Regeringens budgetproposition innehåller inte något om detta. Det är op-
positionen som, genom motionerna, har bidragit till att den fantastiske ar-
betsmarknadsministern Börje Hörnlund har fått ett litet underlag för att för-
söka skapa någon verksamhet på det här området.
Regeringen och riksdagsmajoriten i form av de borgerliga partierna är
tomhänta. Och därför angriper Agne Hansson Socialdemokraterna för att
vara tomhänta. Det är ju våra förslag som finns här. De 1,5 miljarder kronor
som Börje Hörnlund fick till sitt förfogande bygger till en viss del på social-
demokratiska initiativ. Vi har ju konstaterat att det inte räcker till. Det
måste till fler åtgärder.
Men Agne Hansson nämnde inte med ett ord i sitt inlägg hur man skall
lösa problemen för dem som får ökade boendekostnader till följd av ner-
dragningarna av räntebidragen. Han nämnde inte med ett ord problemen
med räntorna i Sverige. De har ökat med ett par procent på sista tiden bero-
ende på att man inte tror på den förda ekonomiska politiken. Det är Agne
Hansson som är tomhänt.
Anf. 42 AGNE HANSSON (c) replik:
Herr talman! Den första förutsättningen för att vi skall kunna diskutera
sakpolitik är att det finns konkreta förslag och alternativ att diskutera. Det
var anledningen till att jag angrep Socialdemokraterna för tomhänthet. De
har ett krav som bygger på reservationen i betänkande 15 som vi nu behand-
lar om anslag till bostadsförsörjningen. Det är alltså ett huvudyrkande i en
motion om en utredning om hur vi skall gå vidare på det här området.
Riksdagen har vid flera tillfällen beslutat om totala satsningar på ROT-
verksamheten på 4,9 miljarder kronor. Det är viktigt för att vi inte skall
hamna i en situation där kapacitetsbristen blir svår när konjunkturen vänder.
De förslag som Socialdemokraterna har lagt fram i sina motioner tidigare har
i stort sett tillgodosetts med de förslag som Börje Hörnlund har lagt fram. De
grundar sig på det beslut som riksdagen fattat.
Min fråga till Lennart Nilsson kvarstår därför. Vad är det som har hänt
under dessa två veckor som gör att ni bedömer situationen så helt annor-
lunda? Nu är ni beredda att satsa ytterligare 2 miljarder kronor. Utgångs-
punkten har ju varit att vi egentligen har bedömt situationen lika. Vi har
varit beredda att satsa 1,5-2 miljarder kronor på den här sektorn. Denna
satsning måste göras nu. Sedan vänder konjunkturen uppåt. Och då finns
det risk för att vi råkar in i en överhettningssituation om dessa åtgärder inte
har kommit i gång.
Jag kan fortfarande inte se detta på något annat sätt än att Socialdemokra-
terna är beredda att lita mer på Börje Hörnlund än på sig själva. Därför har
de avsagt sig ansvaret för dessa frågor genom att skicka dem till regeringen.
Att räntorna nu håller på att gå upp igen kanske delvis beror på att markna-
den är osäker på framtiden mot bakgrund av just de osäkra signaler som So-
cialdemokraterna ger i fråga efter fråga. Man ger bara tomma löften som
inte går att förverkliga.
Anf. 43 LENNART NILSSON (s) replik:
Herr talman! Agne Hanssons uttalanden blir mer och mer häpnadsväck-
ande. Bakgrunden till att Börje Hörnlund över huvud taget har någonting
att handskas med är att det har tagits ett initiativ här i riksdagen som har gett
honom det redskapet. Många av de förslag som han har kommit med bygger
på socialdemokratiska motioner.
Men det verkar som om Agne Hansson har glömt bort att vi i dag också
diskuterar reparationer, ombyggnader och tillbyggnader för det kommande
budgetåret. Det gör vi med utgångspunkt i den budgetproposition som lades
fram i januari. Den var tomhänt. Det fanns inget annat i den än avvecklingen
av räntebidragen för underhåll.
Det har inte hänt något på två veckor. Vi har konstaterat att vi behöver
ha åtgärder även under nästa budgetår. Men Agne Hansson har sagt att det
inte behövs några åtgärder och att det räcker med det som socialdemokra-
terna i arbetsmarknadsutskottet tog initiativ till. Vår inriktning är att det inte
räcker. Vi får medhåll i den skrift som vi har fått i dag från Byggentreprenör-
föreningen. Där säger man att det kommer att bli ännu värre den kommande
vintern. Man tror att det kommer att vända på den här marknaden först om
ett par år. Det är därför som det måste ske något mer utöver de åtgärder som
vi redan har beslutat om.
Sedan måste Agne Hansson bestämma sig. Han säger att Socialdemokra-
terna kommer med en rad överbud i en del frågor, samtidigt som vi är tom-
hänta. Vi har en rad förslag som handlar om hur vi skall stimulera nyproduk-
tion och motverka segregation. Vi har förslag som handlar om ombyggnad,
förnyelse, finansiering och samhällets och kommunernas roll i bostadspoliti-
ken. Det är vad det handlar om.
Det handlar inte om de åtgärder som riksdagen har tvingat fram och vad
som har skett. Snart är Agne Hansson och den borgerliga majoriteten här i
riksdagen de enda som är nöjda med den förda bostadspolitiken. Människor
blir naturligtvis fundersamma och undrar vad som kommer att hända. Då
tycker jag att vi socialdemokrater inte har något att skämmas för. Vi vill be-
vara grundstommen i den sociala bostadspolitik som vi har stått för under
hela efterkrigstiden. Den försöker nu den borgerliga regeringen rasera. Det
är inget dåligt grepp att försöka bevara och utveckla den i stället för att av-
rusta helt.
Anf. 44 AGNE HANSSON (c) replik:
Herr talman! Jag vill peka på att Lennart Nilssons resonemang inte alls
går ihop. Varför skall man klaga på regeringens ROT-program, som Lennart
Nilsson tydligen gör, om det bygger på de socialdemokratiska förslagen? Re-
geringen var ju tomhänt.
Det är precis det vi säger i betänkandet, när vi avvisar motionskraven, att
kraven är tillgodosedda med de beslut som arbetsmarknadsministern och
riksdagen har fattat.
Prot. 1993/94:93
21 april 1994
Vissa anslag till
bostadsförsörj-
ningen samt repa-
ration, om- och till-
byggnad av bostä-
der m.m.
59
Prot. 1993/94:93
21 april 1994
Vissa anslag till
bostadsförsörj-
ningen samt repa-
ration, om- och till-
byggnad av bostä-
der m. m.
60
Jag måste än en gång försöka få klarhet i begreppen när det gäller Social-
demokraternas syn på ROT-programmet. Det är naturligtvis viktigt för
framtiden hur man handskas med pengar för att nå stabilitet. I januari sade
Socialdemokraterna i sin kommitté- eller partimotion att de snabbt ville
satsa 2 miljarder på ROT-programmet.
Sedan dess har vi anvisat 1,5 miljarder på det området, men nu säger Len-
nart Nilsson att vi måste satsa ytterligare 2 miljarder, och han hänvisar till
de 2 miljarder som man föreslog i januari. Det är ju detta som inte går ihop
och som är så förunderligt, nämligen den synpunkt som Lennart Nilsson och
Socialdemokraterna i bostadsutskottet har att de hellre överlåter åt rege-
ringen att utarbeta förslag än väljer att själva vara med och utforma inrikt-
ningen i bostadsutskottet med de socialdemokratiska motionerna som bas.
Sedan är det inte på det sättet att det finns en rad konkreta förslag, för då
behövde vi inte utreda bostadspolitiken. Men vad vi naturligtvis måste vara
betänksamma mot är det fagra talet om att vi måste tillbaka till 60- och 70-
talens förnämliga socialdemokratiska bostadspolitik. Det ger intryck av att
man är beredd att börja subventionera boendet väldigt generöst igen, och
det är inte möjligt. Det viktigaste är långsiktighet, stabilitet, låga räntor och
låg inflation. Då måste man vara sparsam.
Anf. 45 BO G JENEVALL (nyd) replik:
Herr talman! Agne Hansson kanske har en bostadspolitik, men var är re-
geringens? Agne Hansson säger att regeringen har ställt upp med 4,9 miljar-
der för ROT-åtgärder. Sanningen är ju den att det är oppositionen som har
tvingat regeringen till de åtgärderna. Jag tycker inte att man skall slå sig för
bröstet för att man har gjort någonting som faktiskt andra har fört fram.
Sedan skulle jag vilja veta varför Agne Hansson så envist har motsatt sig
vårt förslag om en utredning om framtiden, ur det perspektiv som vi har an-
givit.
Slutligen kan jag inte låta bli att citera vad en partikamrat till Agne Hans-
son sade efter hans anförande: Jag får gratulera, för det lät bättre än verklig-
heten.
Anf. 46 AGNE HANSSON (c) replik:
Herr talman! Om det uppfattades som att jag hade sagt att regeringen
ställde upp med 4,9 miljarder på ROT-sektorn, så är det naturligtvis inte rik-
tigt. Jag sade nog inte så heller, jag menade det i varje fall inte. Det borde
jag verkligen själv inse med tanke på det arbete som jag personligen för mitt
partis räkning har försökt lägga ned i bostadsutskottet för att just få i gång
de här åtgärderna och få i gång dem så snabbt som möjligt, för att få en över-
bryggning, så att vi inte råkar in i en överhettningssituation, som vi gjorde
med den socialdemokratiska politiken, och kostnaderna börjar stiga igen.
Oppositionen har medverkat i det arbetet, och det är därför som jag tycker
att det nu är så konstigt att Socialdemokraterna och Vänsterpartiet inte kän-
ner sig tillfreds. Det vet jag att Bo G Jenevall gör med de satsningar som nu
är gjorda. De är gjorda, och de är gjorda med regeringspartiernas medver-
kan i parlamentet.
Centerns och majoritetens synpunkter när det gäller utredningsförslagen
försökte jag motivera i mitt huvudanförande. Det är naturligtvis viktigt att vi
tittar långt framåt på utvecklingen för att formulera en bostadspolitik. Men i
rådande situation, där man är mer i behov av långsiktiga åtgärder och enhet-
liga besked i bred politisk enighet, är en sådan utredning som motionärerna
vill ha en alldeles för klar signal om otydlighet, om osäkerhet och om oviss-
het. Det vore att slänga ut aktörerna på marknaden i osäkerhet för framti-
den. Det skulle tyvärr vara mer till skada än till nytta.
Det är huvudskälen till att vi inte är beredda att bifalla motionsyrkandena
nu. Det ligger naturligtvis mera i den långsiktiga framförhållningen än att
utreda det omedelbara regelsystemet runt bostadspolitikens framtid. Jag
medger gärna att det finns nyanser där, men även en långsiktig visionär ut-
redning kan för tillfället skada marknaden.
Anf. 47 BO G JENEVALL (nyd) replik:
Herr talman! Jag riktar mig heller inte på något sätt mot Agne Hansson
personligen, för jag tycker att han är en mycket bra ordförande i bostadsut-
skottet. Men såsom ”bostadsminister” har han den obehagliga uppgiften att
försvara regeringens brist på politik, och det är detta jag anklagar.
Sedan litet grand om utredningen. Jag förstår att Agne Hansson syftar på
Socialdemokraternas förslag till utredning, och det förslaget stöder inte hel-
ler jag. Men jag kan inte förstå varför regeringssidan i så fall inte skulle
kunna biträda vårt förslag om utredning. Den utredningen kan absolut inte
missuppfattas av marknaden, för den handlar om realiteter i den vanliga
marknadsmässiga utvecklingen, och vi borde ha det försteget att vi tittar in
i framtiden.
Anf. 48 LARS WERNER (v) replik:
Herr talman! Agne Hansson sade tidigare i dag, medan vi ännu hade en
tjänsteman här från något av de samlade departementen, att frågan om bo-
stadsdepartement inte tillhör riksdagens bord. Det må så vara, Agne Hans-
son, men ingen kan ju ändå förbjuda riksdagen att ha en mening och en upp-
fattning om hur det skulle kunna vara. Utskottets skrivning visar ju att det
finns underlag för påståendena att det inte har varit bra att vi inte haft något
bostadsdepartement.
Ett av de senaste exemplen, som står i betänkandet, på regeringens oin-
tresse, ovilja och kanske också oförmåga att ge de byggpolitiska frågorna
den seriösa behandling de onekligen förtjänar, är regeringens agerande eller
snarare brist på agerande när det gäller att skapa ett s.k. ROT-program. Alla
vet ju hur det gick till.
Det var inte något av regeringspartierna som tog initiativ till att få fram
mera pengar. Det var Arbetsmarknadsstyrelsen - Göte Bernhardsson och
andra - som sade att det fanns ett antal miljarder kronor som man kanske
kunde använda till ROT-program. Men ingenting hände, Agne Hansson.
Kraftkornet Börje Hörnlund, som Agne Hansson nu talar om, gjorde ingen-
ting på hela hösten! Det var andra partier som fick ta hand om det här.
Därför är det litet grand av historieförfalskning, när Agne Hansson talar
om att vi tillsammans i riksdagen har satsat si och så många miljarder. Men
ni gjorde ju ingenting, ni från regeringspartierna!
Prot. 1993/94:93
21 april 1994
Vissa anslag till
bostadsförsörj-
ningen samt repa-
ration, om- och till-
byggnad av bostä-
der m.m.
61
Prot. 1993/94:93
21 april 1994
Vissa anslag till
bostadsförsörj-
ningen samt repa-
ration, om- och till-
byggnad av bostä-
der m. m.
När det gällde frågan om ett bostadsdepartement eller en ansvarig minis-
ter hade jag tänkt säga att det säkerligen hade varit en förstärkning om Agne
Hansson hade blivit bostadsminister. Men jag är nästan beredd att inte lägga
fram det förslaget nu. Jag tycker att det är litet besvärande att höra Agne
Hansson tala eller läsa referat av de bra saker han säger ute i landet av och
till när han inrättar sig efter regeringspartiernas småpoliser i bostadsutskot-
tet - de som håller linjen.
Känns det inte besvärligt att kanske innerst inne ha en riktig uppfattning
om de bostadspolitiska målen och samtidigt tvingas uppträda så här i prak-
tisk handling?
Anf. 49 AGNE HANSSON (c) replik:
Herr talman! När det gäller ROT-program vill jag bara hänvisa till de för-
slag som vi behandlar i bostadsutskottet nu. Det fanns gott om centermotio-
ner på detta område också. Jag har aldrig förnekat att initiativen har tagits
i riksdagen och att flera partier har medverkat till det. Jag förstår inte varför
vi behöver ha en lång debatt om det. Vi borde snarare ägna oss åt att disku-
tera inriktningen på åtgärderna. Besluten är fattade, och vi bör alla hoppas
att de skall ge ett gott resultat.
Jag kan inte på någon punkt se det som en underkastelse av något slag. Vi
har fått hjälp av både socialdemokrater och Lars Werner. Vi har från mitt
partis sida varit tillfredsställda med de resultat vi har uppnått. Når man inte
målet i regeringen får man försöka nå det i riksdagen. Det är bara så.
Jag hoppas att jag gav ett tydligt besked om var Centern står i frågan om
ett bostadsdepartement. Det vi har att ta ställning till här är majoritetens
skrivning. Det är en majoritet som består av oppositionspartierna och inte
regeringspartierna. Frågan är om det är riksdagens sak att uttala sig på denna
punkt. Det är inte den samlade regeringens utan regeringsbildarens uppgift
att forma regeringsarbetet. Jag har sagt att det förmodligen hade funnits ett
bostadsdepartement om Centern hade haft regeringsansvaret och varit rege-
ringsbildare.
Anf. 50 LARS WERNER (v) replik:
Herr talman! Vi behöver inte tvista om vem som skall sköta arbetsfördel-
ningen inom regeringen. Jag hävdar fortfarande att riksdagen kan ge uttryck
för en uppfattning även om det är regeringen eller statsministern som sköter
den frågan.
Agne Hansson antyder att han egentligen tycker att det vore bra med ett
samlat grepp om bostadsfrågorna. Han hade kunnat avvika från regerings-
konstellationens uppfattning i utskottet. Jag hoppas fortfarande att förslaget
går igenom med Jenevalls hjälp - som vanligt.
Jag vill till sist protestera mot handläggningen av dessa frågor i dag. Inte
ett enda statsråd eller en enda tjänsteman är närvarande i kammaren. Man
avbryter debatten i ett par timmar mitt under replikskiftet. Jag är mycket
missnöjd med det. Det är inte därför jag avgår efter 29 år, men jag har egent-
ligen aldrig varit med om en liknande ordning tidigare.
62
Anf. 51 MIKAEL ODENBERG (m):
Herr talman! Låt mig säga att jag delar Lars Werners frustration över de-
battordningen, även om den har gjort att vi på plats har fått åhöra ett intres-
sant meningsutbyte om de säkerhetspolitiska frågorna.
Agne Hansson har i ett långt anförande utvecklat den majoritetsuppfatt-
ning som finns i bostadsutskottet, så jag kan redan nu förutskicka att jag inte
tänker uppta de 10 minuter jag anmält mig för på talarlistan. Jag skulle vilja
kommentera två saker.
När kammaren diskuterar regeringens budgetproposition och förslag till
anslag till bostadsförsörjningen blir det någon form av granskning av rege-
ringens bostadspolitik. Om man läser betänkandet och lyssnar på Lennart
Nilssons och för den skull också Lars Werners och Bo Jenevalls recensioner
av den förda politiken kommer man snart till insikt om att det i den mån det
över huvud taget finns någon politik i alla fall inte finns någonting som går
att acceptera i den. Allt är fel, allt är jämmer, allt är elände. Vart man än
blickar ser man bara segregation, förfall och nedmontering.
Det är klart att man i detta läge blir litet intresserad av vilket det kraftfulla
framtidsinriktade alternativet till regeringens icke-politik är. Man läser ut-
skottsbetänkandena med stort intresse och lyssnar med ännu större intresse
på Lennart Nilssons anförande. Då visar det sig att den stora framtidsfrågan
är huruvida det skall finnas ett bostadsdepartement eller inte i regeringskan-
sliet.
Alldeles bortsett från att det inte är riksdagens sak att ha synpunkter på
hur regeringen organiserar sitt inre arbete tycker jag att man kan ha en del
invändningar i sak vad gäller denna paradfråga för oppositionen. Det är klart
att det är bekvämt för bostadsmarknadens aktörer med ett bostadsdeparte-
ment. Det är klart att det kan ha fördelar för samordningen av frågan. Samti-
digt är det så att bostadspolitiken inte kan leva ett helt eget liv. Bostadspoliti-
ken måste inordnas i ett större ekonomisk-politiskt sammanhang. Det är
ingen nackdel att bostadsfrågorna ligger sju ministrar varmt om hjärtat och
inte bara en.
Kritiken hade varit berättigad om frånvaron av ett bostadsdepartement
och en speciell bostadsminister hade varit liktydig med att det hade skett nå-
got slags allmän devalvering av bostadspolitiken och att regeringen hade ta-
git lätt på bostadspolitiken. Men så är inte fallet. Sanningen är ju att den
innevarande mandatperioden har präglats av en mycket kraftfull bostadspo-
litik. Den har varit alldeles åt skogen för kraftfull enligt samma opposition.
Det har genomförts stora och omfattande förändringar: nytt bostadssub-
ventionssystem och omfattande avregleringar. Det är åtgärder som opposi-
tionen visserligen har haft invändningar emot, men de är sannerligen inte
prov på någon bostadspolitisk handlingsförlamning.
Man kan naturligtvis säga som Bo G Jenevall från Ny demokrati: Om-
vandlingen är alldeles för snabb, det händer alldeles för mycket och det är
för litet långsiktighet. Jag kan hålla med om att det vore bra om man kunde
höja bostadspolitiken över blockgränserna och skapa långsiktiga spelregler
som man visste var hållbara. Men det förutsätter en konstruktiv attityd från
oppositionens sida. Som jag sade har i varje fall socialdemokraternas inställ-
Prot. 1993/94:93
21 april 1994
Vissa anslag till
bostadsförsörj -
ningen samt repa-
ration, om- och till-
byggnad av bostä-
der m.m.
63
Prot. 1993/94:93
21 april 1994
Vissa anslag till
bostadsförsörj-
ningen samt repa-
ration, om- och till-
byggnad av bostä-
der m. m.
64
ning genomgående präglats av nejsägande. Det finns ingenting i regeringens
bostadspolitik som går att acceptera. Allt är fel.
Det är klart att det blir väldigt svårt att lyfta upp bostadspolitiken till ett
högre plan och åstadkomma en bred enighet med den attityden. En bred
enighet förutsätter att man är beredd att föra en dialog om åtminstone några
ingredienser i regeringens bostadspolitik. Det har man från socialdemokra-
tisk sida hittills inte varit.
I stället levererar man en samling reservationer som närmast har karaktä-
ren av politisk pamflett. Man lyfter fram ett jättekrav: en bostadsminister
och ett bostadsdepartement åt folket! Det är det stora konkreta kravet i riks-
dagens bostadspolitiska debatt. Till det adderar man tre olika utredningar.
Det är klart att jag blir litet betänksam om det är detta som är alternativet.
Låt mig kort beröra frågan om investeringsfallet i bostadssektorn. Det är
ingen tvekan om att bygginvesteringarna har fallit kraftigt. Det finns nog
skäl för alla kammarens ledamöter och för aktörerna på bostadsmarknaden
att vara bekymrade över detta, om fallet blir för djupt och långvarigt. Det
för med sig risker. Ett alltför kraftigt fall medför risker för en försenad kon-
junkturuppgång. Det finns risker för utslagning av produktionskapacitet och
för att falskhalsar uppkommer. Detta har också varit motivet för de kraftiga
infrastruktursatsningar som regeringen har föreslagit och för de andra åtgär-
der som har vidtagits, såsom skatteavdrag för reparationer och ROT-pake-
ten som kammarens ledamöter diskuterat tidigare.
Däremot vill jag hävda att det är helt omöjligt och - om man försöker in-
billa väljarna detta - inte särskilt ärligt att med statliga subventioner över-
brygga följderna av 1980-talets spekulationsekonomi och den därav följande
fastighets- och finanskrisen. Fallet i bygginvesteringar är en spegelbild av
den onaturliga uppgång som skedde i byggandet under slutet av 1980-talet.
Fallet sker från en extremt hög och konstlad nivå. I slutet av 1980-talet
byggde vi ett stort antal bostadsfastigheter till kostnader som varken de
boende eller staten långsiktigt kan bära. Det är naturligtvis svårt att lösa fal-
let i byggproduktionen genom att med statliga subventioner försöka subven-
tionera fram ett byggande av ytterligare bostäder som inte efterfrågas.
Den beskrivning som bl.a. Lennart Nilsson gav av verkligheten kände jag
inte riktigt igen. Jag vill peka på en verklighet som jag som hyresgäst upple-
ver: I år har jag fått de lägsta hyreshöjningar som jag någonsin har varit med
om. Det finns ju de som är äldre än jag, och de får också gå tjugo-tjugofem
år tillbaka i tiden för att hitta ett år då hyreshöjningarna varit mindre.
Ändå är efterfrågan på bostäder låg. Det beror inte på indragna subven-
tioner. Huvudskälet till att vi har en låg efterfrågan på bostäder vid sidan om
fastighets- och finanskrisen är den stora skattereform som genomfördes för
några år sedan. Man kan inte genomföra en skattereform där man i stor ut-
sträckning finansierar sänkta inkomstskatter med höjda skatter på boendet
och förvänta sig att den kraftiga relativprishöjning på bostäder som blir följ-
den av detta inte kommer att få effekter på efterfrågan.
Det är självklart att en sådan dramatisk omläggning av förutsättningarna
för människors boende får genomslag i efterfrågan. Jag tror att vi kommer
att få leva med detta.
Jag kan förstå att det är frestande att inför valet försöka få väljare att tro
att det skulle vara möjligt att med statliga åtgärder överbrygga hela ned-
gången. Men det är ett budskap som inte är sant. Nedgången går inte att
överbrygga; den är en ofrånkomlig konsekvens av den spekulationsbubbla
som drevs fram under de socialdemokratiska åren på 1980-talet och som
sprack vid decennieskiftet.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan i bostadsut-
skottets betänkanden nr 14 och 15, med undantag av mom. 18 i BoU15, där
jag yrkar bifall till reservation nr 11 av Agne Hansson m.fl.
Anf. 52 LENNART NILSSON (s) replik:
Herr talman! Mikael Odenberg säger att regeringen bedrivit en alltför
kraftig bostadspolitik. - Man har inte bedrivit någon bostadspolitik över hu-
vud taget. Man avvecklar bostadspolitiken. Det är det som är syftet med re-
geringens politik.
Mikael Odenberg säger att socialdemokraterna inte har några konkreta
förslag. Låt mig peka på ett förslag som Mikael Odenberg borde vara intres-
serad av och där han i vaije fall tidigare har haft samma åsikt som vi. När
Mikael Odenberg säger att de boende inte har råd att bära kostnaderna, har
han naturligtvis rätt. Men till råga på allt klipper regeringen till de människor
som redan har höga kostnader genom att minska bostadssubventionerna yt-
terligare. Det är ett konkret exempel på att en socialdemokratisk bostadspo-
litik hade lett till lägre kostnader för alla dem som i dag har enorma problem
med sina bostadsrättslägenheter, byggda under senare år, och som kanske
inte har råd att bo kvar. De blir vräkta eller måste flytta till mindre bostäder
därför att Mikael Odenbergs partikollega Bo Lundgren tycker att de får
skylla sig själva.
Vid tidigare tillfällen har Mikael Odenberg ansett att avtrappningen av
räntesubventionerna inte borde genomföras. Det är ett konkret exempel på
att en socialdemokratisk bostadspolitik hade lett till att vi inte hade fått de
hyreshöjningar som vi får inte bara 1994 utan också 1995 och 1996.
En socialdemokratisk framtida politik handlar om att vi skall ha möjlighet
till olika boendeformer. Det är en politik som innebär att ungdomar skall ha
råd att bo. De äldre skall ha möjlighet att flytta från sitt hus och flytta in i
äldreboende. Det är en politik som handlar om att vi skall ha en byggpolitik
som kan stå sig bra i samhället i konkurrens med utlandet. Vi skall ha verklig
valfrihet i boendet. Hyresgästerna skall ha möjlighet att påverka sitt boende.
Vi skall ha en bostadspolitik som motverkar segregation i olika bostadsom-
råden. Den politik som Mikael Odenberg står för handlar om avrustning av
bostadspolitiken; man skall inte bry sig om utan låta människor klara sig
själva.
Anf. 53 MIKAEL ODENBERG (m) replik:
Herr talman! Om man skall sätta in rätt åtgärder för att komma till rätta
med ett problem förutsätter det något väsentligt, nämligen att man analyse-
rar problemen rätt. Lennart Nilsson saknar tyvärr, i likhet med sina social-
demokratiska kolleger i utskottet, all sjukdomsinsikt. Det finns inte tillstym-
melse till insikt om hur den socialdemokratiska politik som bedrevs på 1980-
talet ledde fram till de problem vi i dag har. Om man inte har den insikten
Prot. 1993/94:93
21 april 1994
Vissa anslag till
bostadsförsörj-
ningen samt repa-
ration, om- och till-
byggnad av bostä-
der m.m.
5 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 93
Prot. 1993/94:93
21 april 1994
Vissa anslag till
bostadsförsörj-
ningen samt repa-
ration, om- och till-
byggnad av bostä-
der m.m.
finns det en risk att man, för att lösa dagsproblemen, anvisar samma recept -
i det här fallet mer subventioner - som ledde oss in i krisen.
Vi har i strid med socialdemokraterna och under kompakt ointresse från
socialdemokraterna reformerat bostadssubventioneringssystemet. Vi har ta-
git bort det räntelånesystem som annars på kort tid hade brutit samman. Vi
har infört ett nytt system, som har förutsättningar att pressa kostnaderna och
bli hållfast. Jag är den förste att beklaga att regeringen under intryck av bud-
getunderskottet har valt att fortsätta den socialdemokratiska tekniken med
fortlöpande indragningar av subventionerna också till det befintliga bostads-
beståndet.
Man skall inte överdriva effekterna av de indragningarna. När det gäller
de sista 3 miljarderna var dessa indragningar dessutom i hög grad initierade
av socialdemokraterna i samband med krisöverenskommelsen. För de mest
utsatta årgångarna - de fem senaste, som var de allra dyraste - sker över
huvud taget ingen subventionsindragning i år. Sanningen är fortfarande att
vi i år har de lägsta hyreshöjningarna i mannaminne.
Detta är faktiskt den verklighet som huvuddelen av de boende i Sverige
lever i, även om det finns bostadsrättsföreningar och andra som har problem
på grund av de höga produktionskostnaderna i nya och alltför dyra fastighe-
ter.
Anf. 54 LENNART NILSSON (s) replik:
Herr talman! Jag delar Mikael Odenbergs uppfattning att det behövs en
analys för att komma till rätta med problemen inom bl.a. bostadspolitiken.
Men problemet med den borgerliga regeringen är ju att den har varken vilja
eller förmåga att försöka komma till rätta med de problem som finns. Man
slår bara ifrån sig och hänvisar till förhållanden i det förgångna.
Jag utgår från att politiskt arbete handlar om att lösa dagens problem med
inriktning på framtiden. Mikael Odenbergs uppfattning om framtiden i detta
sammanhang är att man inte skall ha någon bostadspolitik.
Vi socialdemokrater förespråkar inte mer av subventioner. Det har vi ald-
rig föreslagit. Däremot vill vi bedriva en rättvis politik i dessa frågor, så att
inte enbart 20 % av bostadsbeståndet skall få bära de indragningar som riks-
dagen har beslutat om. Det är i huvudsak mot detta som vi har riktat vår
kritik.
Vi har med tanke på att läget är så allvarligt för så många bostadsrättsför-
eningar sagt att man i stället för att göra dessa besparingar får skjuta dem på
framtiden - om de nu behöver göras. Risken är annars att kostnaderna kom-
mer tillbaka på andra konton, om bostadsföretag går i konkurs. Så ser verk-
ligheten ut.
Det handlar alltså inte om att vi vill ha nya subventioner. Vi är dock över-
tygade om att man, om man skall bedriva en bostadspolitik inriktad på ny-
produktion, måste vidta stimulerande och omfördelande åtgärder och skapa
rättvisa mellan olika årgångar.
Moderaterna och de andra borgerliga partierna vill inte göra någonting.
Det har lett fram till den kris och oro som finns. Dels vill ingen över huvud
taget låna ut pengar till byggande, dels vågar ingen sätta i gång, eftersom
66
kostnaderna är så höga att människorna inte vågar efterfråga de nya bostä-
derna.
Det handlar om att vidta utjämnande åtgärder och att driva en politik som
gör att byggjobbare inte behöver demonstrera varje dag utanför riksdagen
för att jobb skall sättas i gång, jobb som det dessutom också finns behov av.
I dag finns varken viljan eller förmågan hos den borgerliga regeringen att
åstadkomma detta.
Anf. 55 MIKAEL ODENBERG (m) replik:
Herr talman! Huvudproblemet i bostadsbyggandet i dag är inte kostna-
derna utan den svaga efterfrågan. Sanningen är ju den att det i dag trots för-
ändringar i ränteläget och ett nytt bostadssubventioneringssystem är möjligt
att bygga väsentligt billigare än under den socialdemokratiska tiden.
Det som jag framför allt har reagerat mot i den socialdemokratiska oppo-
sitionens bostadspolitik är det konsekventa nejsägandet. Snart sagt varenda
förändring som har genomförts i bostadspolitiken har från socialdemokra-
tiskt håll stött på patrull. Socialdemokraterna säger bara nej och åter nej.
Det är inte ett särskilt konstruktivt förhållningssätt.
Socialdemokraterna ställde sig medvetet vid sidan om när regeringen
gjorde den bedömningen att det av statsfinansiella och andra skäl var nöd-
vändigt att förändra det svenska bostadssubventioneringssystemet.
Jag kan vidare, som jag sagt, bara beklaga att man också har bedömt det
nödvändigt att fortsätta med den dåliga socialdemokratiska politiken att ef-
ter hand dra in subventioner också i det befintliga bostadsbeståndet. Det är
i grunden olyckligt, eftersom det innebär en form av retroaktivt beslutsfat-
tande. Men också här har socialdemokraterna ett medansvar, eftersom den
senaste subventionsindragningen faktiskt är en följd av den krisöverenskom-
melse som träffades mellan regeringen och socialdemokraterna. Det är svårt
att dra in subventioner utan att det träffar de fastigheter som har subventio-
ner. Det är en ovedersäglig sanning.
Vad vi har kunnat göra, och i det avseendet har vi fått stöd från Ny demo-
krati, är att lägga ut den 3-miljardersbesparing som överenskoms mellan so-
cialdemokraterna och regeringen i krisuppgörelsen på ett sätt som inte slår
så hårt mot dem som bor i de känsligaste årgångarna av nyproducerade fas-
tigheter. Som jag nämnde i min förra replik innebär riksdagens beslut på den
punkten att det i år inte görs några subventionsindragningar alls för de fastig-
heter som är byggda under de senaste fem åren.
Anf. 56 BO G JENEVALL (nyd) replik:
Herr talman! Mikael Odenberg sade att han tycker att det är bra att sju
ministrar har hand om bostadspolitiken. Han sade också att bostadspolitiken
ligger dem varmt om hjärtat. Hur kan det då komma sig att icke en enda av
dessa sju ministrar har befunnit sig i kammaren en enda gång under mandat-
perioden när vi har diskuterat bostadspolitik? Kan Mikael Odenberg för-
svara ett sådant förhållande?
Dessutom vill jag bara för klarhetens skull inte bli alltför hopblandad med
andra kolleger i oppositionen. Vår ståndpunkt när det gäller subventioner
Prot. 1993/94:93
21 april 1994
Vissa anslag till
bostadsförsörj-
ningen samt repa-
ration, om- och till-
byggnad av bostä-
der m.m.
67
Prot. 1993/94:93
21 april 1994
Vissa anslag till
bostadsförsörj-
ningen samt repa-
ration, om- och till-
byggnad av bostä-
der m.m.
68
och bidrag måste vara tämligen klar. Om Mikael Odenberg inte tycker det,
bör han läsa punkt 3 i vår partimotion.
Anf. 57 MIKAEL ODENBERG (m) replik:
Herr talman! Regeringens ministrar får svara för sig. Jag kan göra den all-
männa iakttagelsen att det är trevligare ju mer frekvent statsråden deltar i
riksdagens debatter, oavsett vilka frågeställningar som avhandlas.
Att jag buntar ihop nydemokrater med socialdemokrater och vänsterpar-
tister kan möjligen bero på att ni har intagit samma ställning i er bostadspoli-
tiska paradfråga, nämligen inrättandet av ett bostadsdepartement och infö-
randet av en bostadsminister. Bo G Jenevall får ursäkta att jag tycker att
detta är oerhört patetiskt. Här förmedlas ett intryck att människor nästan
rusar fram och vill ta upp frågan när ett bostadsdepartement skall inrättas
och när man skall få en bostadsminister. Jag försäkrar att de väljare som jag
träffar inte i första hand tar upp just den frågan. Avsaknaden av en bostads-
minister är inte det som trycker människor mest.
För att vara en man från verkligheten utan ambition att vara politiker har
Bo G Jenevall på den här punkten mycket snabbt antagit ett politikerpers-
pektiv på tillvaron. Då blir frågan om en bostadsminister högintressant.
Anf. 58 BO G JENEVALL (nyd) replik:
Herr talman! Jag tror att Mikael Odenberg har missuppfattat nyanserna
även på den punkten. Vad vi har sagt är att det måste finnas någon som är
ansvarig. Det är helt uppenbart att det inte finns någon som känner detta
ansvar. Det är det som hela frågan handlar om. Den skrivning som en majo-
ritet står bakom skall ge uttryck för att vi från riksdagens sida tycker att det
är allvarligt att regeringen inte går in mera för bostadspolitiken än vad man
gör. Om regeringen nu är så bra på bostadspolitik som Mikael Odenberg vill
göra gällande, skulle det vara roligt att få höra en företrädare för regeringen
beskriva hur politiken ser ut.
Anf. 59 ERLING BAGER (fp):
Herr talman! Jag vill först beklaga att vår diskussion avbrutits under en
och en halv timme av interpellationsdebatter. Jag kommer i huvudsak att
koncentrera mig på betänkandet nr 14.
Det var självfallet helt nödvändigt att det lades fram ett ROT-program
också under 1994, och jag vill gärna tillstå att det kunde ha kommit tidigare.
Det har funnits motioner också från Folkpartiet om det nödvändiga i att åt-
gärder vidtas på detta område.
Vår byggindustri genomgår nu en allvarlig period med mycket hög arbets-
löshet. Även om en del av dessa problem kan förklaras med att det mot slutet
av 80-talet var en för stor överhettning i byggbranschen, kräver den situation
som nu råder att staten på olika sätt bidrar till att försöka minska arbetslös-
heten.
Visst har regeringen gjort en hel del tidigare. Det var ett ROT-program
1993. Det har skett stora infrastruktursatsningar som också har skapat ar-
betstillfällen. Men de har i huvudsak gällt vägar, broar och järnvägar. Det
behövs bredare satsningar. Det är viktigt att sådant kommer fram. Jag har
väckt motioner med förslag om att tidigarelägga statliga och kommunala
byggen för att därigenom få fram arbetstillfällen. Det gäller också skolor och
landsarkiv.
Den satsning som riksdagen i dag skall fatta beslut om, och som tidigare
har behandlats av arbetsmarknadsutskottet, gäller 1,5 miljarder kronor som
skall göra det möjligt för viktiga byggprojekt att påbörjas. Det är fråga om
skolor, samlingslokaler, bostäder, äldrebostäder, sjukhem, vissa kulturbygg-
nader, kulturmiljövård, kommunala byggnader och satsningar på radon. Det
är fråga om miljöförbättrande insatser i det som vi brukar kalla för sjuka
hus. Det gäller att få i gång alla dessa värdefulla insatser så fort som möjligt.
Det gäller helt enkelt att utnyttja alla de möjligheter som ROT-programmet
ger. Det är viktiga satsningar.
Om allt detta kan genomföras kommer en stor del av byggarbetarkåren
att beröras - till skillnad från t.ex. vid ett brobygge. Nu kommer finsnickare,
målare, plattsättare, elektriker, plåtslagare osv. att få jobb. Det är också vik-
tigt att riksdagen och regeringen följer utvecklingen noga. Då kan det bli bra
effekter av den stora satsningen.
Som Agne Hansson nämnde tidigare har under de två senaste åren 4,9
miljarder kronor satsats på olika ROT-åtgärder. Det är inga småsummor!
Under en lågkonjunktur bygger man också för ett lägre pris. Dessa byggen
blir värdefulla när konjunkturen vänder.
Herr talman! Jag vill yrka bifall till majoritetens förslag i de två betänkan-
den vi nu behandlar.
Anf. 60 IVAR FRANZÉN (c):
Herr talman! Låt mig börja med att konstatera att en egen bostad till ett
rimligt pris är en väsentlig del av välfärden. Bra bostäder är också en nöd-
vändighet för att vi skall kunna fungera som människor, för att vi var och en
på bästa sätt skall kunna medverka till den insats som krävs för att vi snabbt
skall lyfta Sverige ur krisen. Hur vi löser bostadsfrågorna är väsentligt för
vår ekonomi, miljö och välfärd.
En annan viktig fråga angående boendet är valfriheten. Jag skall peka på
en sak som är viktig för att vi skall kunna leva upp till målet med valfrihet i
boendet. Vi måste bibehålla en neutralitet mellan de olika boendeformerna.
Den har varit hyfsad. Men vi är snabbt på väg mot en betydande orättvisa,
där hyresgästerna kommer att belastas av kostnader i vissa årgångar av hus
som kommer att vara 1 000-1 500 kronor högre än för motsvarande boende
i egnahem.
Det är märkligt att riksdagen är så fjärran från verkligheten att en sådan
fråga kan förbigås helt i en bostadsdebatt. Det är ingen som direkt tar på sig
skulden för besluten. Det är egentligen icke-beslut. Verkligheten ha blivit
annorlunda än vad vi trodde när besluten fattades. Men då kan det vara på
sin plats att en sådan fråga nämns i riksdagen.
Skattereformen ledde till att kostnaderna för boendet ökade med ca 50 %.
Det blev ett besvärande ”golv” som drabbade i princip alla. Samtidigt fick
alla bättre nettoinkomster efter skatt. Det gick att bära dessa kostnader.
Men låt oss titta på var kostnaderna uppstår nu. Det är en liten grupp på 10-
15 % av de boende som bär bördorna. Det är märkligt, mina vänner.
Prot. 1993/94:93
21 april 1994
Vissa anslag till
bostadsförsörj-
ningen samt repa-
ration, om- och till-
byggnad av bostä-
der m.m.
69
Prot. 1993/94:93
21 april 1994
Vissa anslag till
bostadsförsörj-
ningen samt repa-
ration, om- och till-
byggnad av bostä-
der m.m.
70
Vi diskuterar i dag i riksdagen hur mycket vi kan belasta denna utsatta
grupp ytterligare. Vi talar inte om vad vi borde tala om. Vad skall vi göra så
att människor i denna grupp kan fatta mod och känna att det finns en möjlig-
het för dem att klara sig och så att förlusterna för dem själva, samhället, ban-
ker osv. blir så små som möjligt? Vi har vänt problemet alldeles bak och
fram. Det är fråga om att skapa förutsättningar för dem som bor i hus byggda
åren 1987-1993 att klara av situationen. Det är då vi undviker de stora be-
lastningarna på statskassan och de personliga tragedierna.
Visst är det bra med de ROT-program vi har fattat beslut om i riksdagen.
Det visade sig vara effektivt att införa rätt till skatteavdrag för dem som bor
i egnahem. För några veckor sedan fattade vi i riksdagen beslut om ytterli-
gare 1,5 miljarder kronor. Det är litet grand verklighetsfrämmande att tro
att man skall nå full effektivitet när den stora, tunga biten med samtliga hy-
resfastigheter lämnas utanför. Det är där de verkliga jobben kan skapas.
Dessa fastigheter lämnas utanför, och då går det inte att få full effekt.
Skattebelastningen på byggandet har steg för steg ökat. Ni pratar om att
produktionskostnaderna har varit höga både förr och nu. Men det är inte
ovanligt att vid en totalkalkyl för ett bygge består ena halvan av kalkylen av
skatter, moms, stämpelavgifter, markkostnader osv., och den andra halvan
av kalkylen utgör de egentliga byggkostnaderna. Det är självklart att boen-
det blir dyrt när den viktigaste av våra nyttigheter belastas med så mycket
skatt. Det är löjligt att säga att det är billigare att bygga nu än för 2-3 år
sedan. Samtidigt som entreprenörerna har sänkt sina priser med 15-20 %
har momsen höjts från 12 till 25 %. Den höjningen tar i stort sett igen den
mesta av sänkningen.
Det nya bostadsfinansieringssystem som denna regering har infört är
utomordentligt bra. Men det passar trots allt inte i en ekonomi med låg infla-
tion. Upptrappningen är för snabb. Även där måste vi tänka om. Jag tror att
ett finansieringssystem grundat på en neutralitet mellan upplåtelsefor-
merna - ett bidrag till hyresrätten motsvarande skattereduktionen, plus
12 % moms - skulle skapa en situation där vi återigen vågar börja bygga. Då
skulle utgångsläget vara korrekt utan en brant trappa att vandra uppför.
Vi måste ta sådana grepp och föra sådana resonemang om denna bostads-
debatt skall vara värd att kallas för en bostadsdebatt. Annars rör vi bara runt
en mängd oväsentligheter i grytan.
Vi kommer inte alltför långt in i framtiden - ett år i något fall, ungefär tre
år i vissa fall - att konstatera att vi har en mycket besvärande bostadsbrist.
Det kommer att glädja dem som behöver ha en bostadsbrist för att kunna
höja hyrorna maximalt och göra profit på boendet. Men för de boende är
det en mycket stor olycka, och för oss som ansvariga politiker är det en ännu
större olycka, om vi vill värna om statens finanser.
Därför måste vi skapa ett system där vi återigen kan få i gång byggandet.
Det är inte fråga om att bygga 30 000-40 000 lägenheter, men 15 000-20 000
måste vi ha om vi inte tror att alla lägenheter är färska och fina i 200 år eller
mer. Vi har ju faktiskt en viss befolkningsökning också.
I vissa regioner måste även nybyggandet komma i gång inom rimlig tid,
om vi inte förr än vi tror skall få en situation med överhettning igen. Likaväl
som situationen i byggbranschen i dag stör en i övrigt snabb utveckling av
ekonomin, så kommer det återigen att störa ekonomin när branschen en
gång blir överhettad. Byggbranschen kommer alltså att vara helt i otakt med
övriga, positiva tendenser i ekonomin.
Herr talman! Med detta vill jag bara fästa kammarens uppmärksamhet på
att det faktiskt finns stora, väsentliga frågor som bör diskuteras här men som
inte har varit uppe i dag.
(forts.)
På förslag av tredje vice talmannen medgav kammaren att nu pågående
ärende samt återstoden av dagens ärenden fick företas till avgörande vid
morgondagens arbetsplenum.
(forts. BoU15 och BoU14)
Anf. 61 LENNART NILSSON (s) replik:
Herr talman! Jag skulle egentligen i all korthet kunna instämma i Ivar
Franzéns anförande, men jag vill med anledning av hans inlägg säga föl-
jande:
I den socialdemokratiska reservationen nr 1 i bostadsutskottets betän-
kande 15 skriver vi: ”En viktig del i arbetet med att utforma nya villkor är
därför att subventioner och skatteregler utformas och samordnas på ett så-
dant sätt att rättvisa mellan olika upplåtelseformer uppnås - dvs. att neutrali-
tetsmålet upprätthålls. Detsamma gäller för övrigt paritetsmålet som syftar
till att utjämna orättvisor mellan bostäder av olika ålder.”
Ivar Franzén och jag och socialdemokratin är alltså överens i dessa frågor.
Anf. 62 IVAR FRANZÉN (c) replik:
Herr talman! Jag är alldelse övertygad om att det inte finns en enda riks-
dagsman i denna kammare som inte med handen på hjärtat skulle säga: Visst
är vi för neutralitet. Det är självklart att vi skall kämpa för det.
Men när SABO presenterar en rapport som visar vad som kan hända blir
det ingen reaktion - inte heller från socialdemokraterna. Det hade funnits
utrymme för att titta närmare på detta och lägga fram konkreta förslag, så
kom inte och försök framstå som om ni socialdemokrater har den rätta politi-
ken! Så är det faktiskt inte. Ni har visat en alltför stor handlingsförlamning.
Jag har nu talat om verkligheten såsom jag upplever den, och jag tror att
alla kan inse att det finns en del saker som man har missat - inte minst social-
demokraterna.
Anf. 63 LENNART NILSSON (s) replik:
Herr talman! Om det nu är så att socialdemokraternas handlingsförlam-
ning är stor, kan jag bara konstatera att det inte finns någon handlingskraft
Prot. 1993/94:93
21 april 1994
Vissa anslag till
bostadsförsörj-
ningen samt repa-
ration, om- och till-
byggnad av bostä-
der m.m.
71
Prot. 1993/94:93
21 april 1994
Vissa anslag till
bostadsförsörj-
ningen samt repa-
ration, om- och till-
byggnad av bostä-
der m.m.
över huvud taget hos den borgerliga majoritet som Ivar Franzén tillhör. Man
vill ju inte alls ta fasta på det som vi har skrivit i vår reservation.
Anf. 64 IVAR FRANZÉN (c) replik:
Herr talman! Jag har legat ganska lågt i bostadsdebatten här i kammaren
tidigare. Men jag har klart sagt ifrån att i den mån jag deltar i debatterna
fortsättningsvis så har jag ambitionen att tala i klartext.
Självfallet riktar jag därmed kritik också mot mina egna, men jag vet att
det finns många ibland dem som delar min uppfattning. Vad vi borde göra
är att samla alla som tycker att detta är viktiga frågor, över block- och parti-
gränser, och i stället för att prata om hur mycket vi kan belasta de utsatta
grupperna försöka tillsammans analysera situationen och ta fram ett pro-
gram: Vilka är de absolut bästa insatserna för att minimera förlusterna och
framför allt de mänskliga tragedierna?
Detta är uppgiften för Sveriges riksdag - inte att tjafsa om hur mycket vi
kan spara här och där, samtidigt som vi handlar på ett sådant sätt att vi förlo-
rar pengar. Det är ju vad vi gör. T.ex. är de ytterligare 2,5 miljarder som nu
tas ut rena förlusten för statskassan. Det innebär 600 miljoner netto, mate-
matiskt räknat. Men förlusten blir ännu större än 600 miljoner. Verkligheten
är alltså att detta är en förlustaffär.
Därför gäller det nu att släppa prestigen och på ett sunt och konstruktivt
sätt resonera tillsammans och se till att vi gör rätt saker. Det vore bra för de
boende. 80 % av de boende har det ganska bra och tjänar på räntan, men vi
får inte glömma att de 10-15 % som verkligen drabbas också är väljare och
också är människor. Bara för att de är så få får vi inte glömma bort dem!
Ibland får jag en känsla av att man resonerar så här: Eftersom de inte är fler
är det inte så farligt!
Anf. 65 INGER LUNDBERG (s):
Herr talman! Jag vill tacka Ivar Franzén för en engagerad genomgång av
viktiga frågor på bostadsmarknaden.
Kanske beror både Ivar Franzéns engagemang och hans kunnighet på att
han rör sig bland människor som möter mycket av de bostadspolitiska pro-
blemen och att han inte - som skatteminister Lundgren - flyr undan det som
är människors verklighet. Ivar Franzén talar för något helt annat än att
marknaden skall avgöra utvecklingen på ett av de grundläggande välfärd-
sområdena.
Vi har fått en situation då ingen tar ansvar för bostadspolitiken. Många
departement delar ansvaret, men ingen har en helhetssyn. Det är inte för att
det skall vara bekvämt för aktörerna på bostadsmarknaden som socialdemo-
kratin kräver en bostadsminister, Mikael Odenberg. Det är för att det är så
viktigt för barn och unga hur bostadsmiljöerna utformas och för att det är
viktigt vilka möjligheter till en god bostad som människor har.
Samtidigt som regeringen har tappat helhetssynen på bostadsmarknaden
ökar klassklyftorna. Det finns mycket starka tendenser till segregation i vår
tid. Visst finns det segregation i varje samhälle, och visst fanns det segrega-
tion under 70- och 80-talen. Men det allvarliga är att segregationen nu tar
72
fart i vårt samhälle och att det är stor risk att vi kommer in i en segregations-
spiral som vi aldrig kan vrida tillbaka.
Vi socialdemokrater förnekar inte att segregationen har funnits i det
svenska samhället sedan långt tillbaka. Men vi är också på det klara med att
segregationen i Sverige har varit liten sett i ett internationellt perspektiv. Vi
har inte haft några getton, allmännyttan har erbjudit bostäder för alla och
också i miljonprogramsområdena har det funnits hushåll med mycket goda
förutsättningar som trivts i och älskat sina bostadsområden.
Vi socialdemokrater känner också stolthet över att vi har kunnat erbjuda
en likvärdig skola och en god barnomsorg i hela landet, och vi känner en
utomordentligt stor oro för att regeringen inte tar tag i segregationsfrågorna.
I motion Bo230 kräver vi motionärer från nio större städer att en särskild
parlamentarisk beredning tillsätts för att studera och ta tag i segregationsfrå-
gorna. Bakgrunden är systemskiftet inom bostadspolitiken.
Det har gått fort för borgerligheten: Bostadsanvisningslagen har avskaf-
fats, och i betänkandet vill man inte ens se vilka möjligheter till en funge-
rande bostadsanvisning som vi har. Bostadsförmedlingar har fallit som käg-
lor ute i kommunerna. Den fysiska planeringen har nedmonterats. För all-
männyttan finns nu bara särregler, som försvårar arbetet.
Inte några möjligheter att driva en social bostadspolitik ges av den borger-
liga regeringen. Regeringen har avhänt sig de ekonomiska styrmedlen. Man
har ringa intresse för en skatteutjämning som motverkar bostadssegregatio-
nen. Man visar allt större tendenser att införa marknadshyror. Man inför
skolpeng och barnomsorgspeng runt om i kommunerna.
Systemskiftet går fort, så fort att Boverkets chef bara för några dagar se-
dan uttryckte sin stora oro för att regeringen inte tar fram instrument för att
följa utvecklingen, för att satsa på forskning och uppföljning och på att ge
en ordentlig bild av vad som egentligen händer ute i kommunerna.
Samtidigt är arbetslösheten hård. Samtidigt finns det stor oro i världen
som bidrar till en kraftig invandring till vårt land. Allt det här innebär risk
för segregation. Allt det här gör det så viktigt att vi gemensamt här i kamma-
ren tar upp kampen mot det tudelade samhället. Därför känner man sig så
oroad av en regering som saknar engagemang och vilja att ta tag i frågorna
om segregationen.
Därför finns det ändå en liten strimma av hopp när man hör engagerade
centerpolitiker som Ivar Franzén, som rör sig ute i den verklighet som allt
fler börjar tycka är jobbig. Riksdagen får inte stå vid sidan om och se hur
vårt samhälle blir alltmer segregerat. Det är allvarligt att man inte vågar ta
det initiativ som socialdemokratin kräver i reservation 10. Det är allvarligt
att man inte gör allt för att säkra svaga gruppers ställning i framtiden. Det
är hög tid att visa att vi i Sverige vill ha ett samhälle för alla och ett samhälle
med mötesplatser för människor med olika social, kulturell och etnisk bak-
grund.
Jag yrkar bifall till de socialdemokratiska reservationer som Lennart Nils-
son tidigare har biträtt.
Anf. 66 OSKAR LINDKVIST (s):
Herr talman! Boverket har gjort en prognos för 90-talet och konstaterat
att det behöver byggas mellan 30 000 och 40 000 nya lägenheter varje år. Den
Prot. 1993/94:93
21 april 1994
Vissa anslag till
bostadsförsörj -
ningen samt repa-
ration, om- och till-
byggnad av bostä-
der m.m.
Prot. 1993/94:93
21 april 1994
Vissa anslag till
bostadsförsörj-
ningen samt repa-
ration, om- och till-
byggnad av bostä-
der m.m.
prognosen har vi arbetat med inom socialdemokratin, och vi har kommit
fram till att vi kan ställa oss bakom den målsättningen. Det genomsyrar
också våra motioner. Vi tror att det är viktigt att man nu gradvis drar i gång
byggnationen och ser till att det kommer nya bostäder. Under senare delen
av det här decenniet kommer det nämligen att behövas en efterfrågan på
bostäder, under förutsättning att vi låter arbetsmarknaden fungera som den
bör fungera i ett samhälle av det svenska snittet.
Jag hörde häromdagen verkställande direktören i Skandia säga att Skan-
dia nu skall gå ut på bostadsmarknaden och handla fastigheter. Han tillfråga-
des om man skulle gå ut med mycket pengar, och han svarade att det gällde
flera miljarder. Han sade att det nu byggs så litet i Sverige att det kommer
att bli en god affär att vara fastighetsägare i slutet av det här decenniet.
Vi har alltså brist på bostäder. Vi har stor arbetslöshet. Vi har en arbets-
marknad som inte fungerar. Vi har problem, som vi skall påtala. Om man
ingår i regeringspartierna tycker man kanske bara att det är obehagligt och
vill vara i fred. Om man sitter i opposition har man skyldighet att föra fram
synpunkter på vad som kan göra Sverige bättre.
Någon har sagt i debatten att vi just nu har låg inflation och låg ränta. Jag
vill bara påminna om att räntan för närvarande rör sig uppåt, vilket är
mycket oroväckande. Om det är socialdemokraternas fel, som Agne Hans-
son antyder, eller om det möjligen kan vara riksbankschefens fel att räntorna
rör sig uppåt, om det beror på vad som sker i Amerika eller i Tyskland, vet
inte jag. Men varje gång som riksbankschefen är ute och talar rör sig rän-
torna uppåt. Det har varit en mycket oroväckande ränteutveckling de se-
naste dagarna.
Jag vill bara säga att produktionskostnaden på bostadsmarknaden i nulä-
get är hanterbar, och den stora frågan är då: Varför är det så få som bygger
för närvarande? Om det nu är låg inflation, låg ränta och hanterbara produk-
tionskostnader, varför vill ingen bygga? Det är ju ett idealiskt utgångsläge
för den som tror på en utveckling där det kan finnas utrymme för ett ökat
antal bostäder.
Vi har utformat vårt program, och det är inget speciellt nytt. Vi arbetar
för att det skall finnas ROT-program som tar vid i svackor av en ordinär sys-
selsättning på byggmarknaden. Vi ställer stora krav, inte bara därför att det
är viktigt att få i gång byggmarknaden, utan också därför att det är viktigt
att man tror på att arbetsmarknaden skall börja fungera.
Jag vill också säga att jag under min långa tid i riksdagen personligen har
haft mycket lätt för att se ett politiskt mittfält i bostadsfrågan, där det ligger
ett givet ansvar för en social och solidarisk bostadspolitik. Jag måste buga
mig inför Ivar Franzéns inlägg, som gladde mig ofantligt. Han sade att alla
i den här salen borde samlas och fundera över vad man kan göra. Jag håller
med honom i den meningen att målsättningen då måste vara en solidarisk
bostadspolitik.
Det som Ivar Franzén sade stämmer alltså inte med vad Agne Hansson
sade i sitt mycket antisocialdemokratiska tal när bostadsdebatten inleddes
här. Men vi struntar i det! Vi samlar dem som känner för att medverka till
en solidarisk bostadspolitik, Ivar Franzén. Jag tror att det skulle vara alldeles
utmärkt.
Jag vill också allra sist säga att jag tycker att det är givet att vårt samhälle
skall utvecklas så att alla skall ha rätt till en bostad, alla skall ha rätt till ett
arbete och alla skall ha rätt till trygghet i det svenska samhället. Vi som tror
på de möjligheterna, som innebär att det finns en realistisk politisk chans att
få fart på arbetsmarknaden, på bostadsbyggandet och på ett förbättrat ROT-
program, har också den uppfattningen att det skall föras en solidarisk bo-
stadspolitik. Det är det som är avgörande för vår aktivitet i bostadsfrågan.
Anf. 67 MIKAEL ODENBERG (m) replik:
Herr talman! Jag skulle med anledning av Oskar Lindkvists inlägg bara
vilja påpeka för honom att vi inte har en bostadsbrist i Sverige för närva-
rande. Vi har däremot 50 000 tomma lägenheter.
Även om räntorna har sjunkit, har vi fortfarande höga realräntor, vilket
naturligtvis gör det svårt att förränta bostadsinvesteringar.
Det är därför viktigt att få ner den långa räntan. Jag tror inte att färre
intervjuer med Riksbankschefen är det avgörande. Det väsentliga är att
bryta de underliggande inflationsförväntingar som kan finnas i den svenska
ekonomin. Detta kan socialdemokraterna bidra till genom att inte ställa ut
överbud i sina politiska löften inför 1994 års riksdagsval.
Anf. 68 OSKAR LINDKVIST (s):
Herr talman! De förslag som vi lägger fram är finansierade. Vi har klart
visat hur man skall få fram dessa pengar, hur de skall sättas in i en ökad bo-
stadsproduktion och hur de skall komma till användning i det sociala samhäl-
let.
Påpekandet om att det finns 50 000 tomma lägenheter var väl avsett som
en upplysning? Mikael Odenberg har alltså resignerat i och med det. Det
fanns även 50 000 tomma lägenheter 1982. Då blev det ett regeringsskifte.
Socialdemokraterna tog över makten i Sverige. Det dröjde 3-4 år innan det
blev en bostadsmarknad där det var efterfrågan på bostäder. Varför? Jo, re-
geringen hade kapacitet att sätta i gång jobben, se till att folk kom i arbete,
fick inkomster, kunde försörja sig och efterfråga bostäder. I det svenska sam-
hället behövs det i dag någon som är beredd att satsa på att få i gång jobben.
Någon har sagt att vi har en stor reserv i de arbetslösa. Det protesterar
jag livligt emot. De arbetslösa är ingen reserv. De arbetslösa är den största
tillgången i det svenska samhället. Om vi nu äntligen kommer fram till att
sätta in dem i arbete blir det en ökad konsumtion och en ökad efterfrågan
på bostäder. Detta är den socialdemokratiska politiken. Den kommer säker-
ligen att kunna fylla samma uppgift nu som den fyllde efter regeringsskiftet
1982.
Anf. 69 IVAR FRANZÉN (c):
Herr talman! Med anledning av Oskar Lindkvists anförande finns det an-
ledning att understryka räntenivåns enorma betydelse för boendekostna-
derna.
Vi har i dag en viss uppgång i räntorna, och vi oroar oss för att räntorna
skall stiga ytterligare. Jag tror för min del att det kommer att bli en lugnare
Prot. 1993/94:93
21 april 1994
Vissa anslag till
bostadsförsörj -
ningen samt repa-
ration, om- och till-
byggnad av bostä-
der m.m.
75
Prot. 1993/94:93
21 april 1994
Kulturstöd vid
ombyggnad,
allmänna
samlingslokaler
m.m.
76
utveckling framåt sommaren om vi bl.a. i denna kammare kan visa en stabili-
tet och en handlingskraft.
Vi kan titta tillbaka på åren 1990-1992. Det skiljer ändå ca 4 %. Med en
produktionskostnad på 10 000 kr per kvadratmeter blir det en kostnadsskill-
nad på 400 kr per kvadratmeter. För en lägenhet på 100 kvadratmeter blir
det 40 000 om året.
Vi måste därför vara medvetna om den mycket strikta sammankopplingen
mellan en ekonomisk politik som kan resultera i låga räntor och den enskilde
och statens möjligheter att leva upp till målsättningen att alla skall ha tillgång
till en bra bostad till rimligt pris. Därför ligger det en viss fara i att lova
30 000-40 000 lägenheter i en nära framtid. Det får nog vara en successiv
uppbyggnad.
I dag måste vi alla visa återhållsamhet och försöka vara realister. Vi måste
alla hjälpas åt med att ingjuta förtroende hos den s.k. marknaden. Det är
avgörande för att vi under de närmaste åren skall kunna sänka räntan ytterli-
gare. Det kommer att innebära att konjunkturen hålls vid liv och att vi kan
få den ökade produktion och det överskott i bytesbalansen som gör att vi
återigen kan få Sverige på fötter.
I dag kan vi återigen betala för oss. Det är länge sedan vi kunde det. Nu
har vi ett överskott i våra totala affärer. Det är ett stort plus. Men mycket
är beroende av att vi inte hänger oss till onödiga meningsskiljaktigheter utan
verkligen försöker visa att riksdagen står samlad i de beslut som kommer att
fattas under våren.
Anf. 70 OSKAR LINDKVIST (s):
Herr talman! Jag har egentligen ingen orsak att replikera Franzén på an-
nat sätt än genom att säga att vår politik har precis samma inriktning mot en
låg ränta och en låg inflation som den politik som regeringen företräder.
Vi har inte tänkt driva en politik med stora ränteuppgångar i den svenska
ekonomin. Självfallet är vi intresserade av att driva en politik där de inslag
som håller tillbaka kostnadsutvecklingen bevaras. Men jag hävdar med be-
stämdhet att vi inte kan driva en politik på de arbetslösas bekostnad.
14 % av vår arbetskraft står utanför arbetsmarknaden. Det är de arbets-
lösa som i dag betalar välfärden för oss andra i det svenska samhället. Det
är värt att satsa på att få dem i arbete. Konsumtionen och efterfrågan ökas
genom att folk får jobb. Då blir det en ökad produktion av bostäder, och vi
får möjlighet att slå vakt om en låg inflation och en låg ränta.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 22 april.)
Föredrogs
bostadsutskottets betänkanden
1993/94:BoU8 Kulturstöd vid ombyggnad m.m. (prop. 1993/94:100 delvis)
och
1993/94:BoU9 Allmänna samlingslokaler (prop. 1993/94:100 delvis).
Prot. 1993/94:93
21 april 1994
Tredje vice talmannen meddelade att bostadsutskottets betänkanden
BoU8 och BoU9 skulle debatteras gemensamt.
Anf. 71 BRITTA SUNDIN (s):
Herr talman! I den debatt som vi nyss avlyssnade framgick det klart att
det finns behov av att få till stånd fler jobb inom byggsektorn.
Den borgerliga regeringens brist på bostadspolitik har inneburit att bygg-
nadsarbetare går arbetslösa i en omfattning som aldrig tidigare. Den kompe-
tens som finns riskerar att slås ut. Därför är vi socialdemokrater beredda att
satsa extra resurser för att få till stånd en ökning av åtgärder inom områden
där det finns stora behov att täcka, t.ex. när det gäller kulturlokaler och sam-
lingslokaler.
Först vill jag ta upp frågan om konstnärlig utsmyckning. Den finns också
med i detta betänkande. I juli 1992 avvecklade den borgerliga regeringen
stödet till konstnärlig utsmyckning. Stödet hade utgått sedan 1987 med
mycket bra resultat. Ett år senare infördes stödet igen, och nu finns det med
i budgeten med en ram på 15 miljoner.
Vi socialdemokrater föreslår en ökning med 10 miljoner. Vi tycker att det
är viktigt att staten medverkar till att skapa arbetstillfällen för bild- och form-
konstnärer. Det är också viktigt att staten medverkar till att utrusta bostads-
områdena med kvalitetskonst. Det har stor betydelse för de boende i ett om-
råde hur det är gestaltat, hur boendemiljön ser ut och fungerar, hur det ser
ut inte bara i husen utan också runt och mellan husen, om man kan känna
sig hemma i och stolt över sitt bostadsområde och om man kan känna identi-
tet och samhörighet i sitt område. Därför är det viktigt med konstnärlig ut-
smyckning.
Vi vill också redan nu slå fast att detta är ett bidrag som vi vill ha kvar och
utveckla.
Den borgerliga regeringen har också infört en märklig syn på hur utsmyck-
ningen skall utföras. Konstrådet skall bestämma vilken konst som skall fin-
nas i ett område, inte de boende, fastighetsägarna eller den konstnär som
skall utföra arbetet.
Detta leder till administrativt krångel och kostnader som gör att det stat-
liga bidraget inte går till det ändamål som det är avsett för. Vi tycker att
Konstrådet kan befrias från denna uppgift.
När det gäller stöd till icke-statliga kulturlokaler har vi tidigare i debatten
hört att det finns med i ROT-programmet. Tyvärr har regeringen fastställt
regler som innebär att det nästan blir omöjligt att komma i gång med några
projekt. Man har alldeles för kort tid på sig. Tiden fram till den 1 juli är
alldeles för kort, och det är då man måste ha satt i gång dessa projekt.
Som alla vet är planeringstiden för byggandet lång. Även om det finns
många projekt som är färdigplanerade, tar det ändå lång tid innan man är
klar att sätta spaden i jorden.
Det är naturligtvis viktigt att detta projekt kommer i gång så fort som möj-
ligt, men man kan inte ha regler som äventyrar hela satsningen. Detta kan
innebära att det ROT-program som vi har varit överens om inte kommer att
Kulturstöd vid
ombyggnad,
allmänna
samlingslokaler
m.m.
77
Prot. 1993/94:93
21 april 1994
Kulturstöd vid
ombyggnad,
allmänna
samlingslokaler
m.m.
kunna bli verkningsfullt. Vi anser att man måste få hela 1994 på sig för
igångsättandet.
Eftersom vi vet att denna satsning skulle skapa många sysselsättningstill-
fällen och att det finns många projekt på kö, vill vi dessutom öka bidragsra-
men med 75 miljoner. Det finns som sagt angelägna projekt, och det är vik-
tigt att inte verksamheten inom byggsektorn avstannar helt.
Jag yrkar bifall till reservationerna nr 2,4 och 10 i bostadsutskottets betän-
kande nr 8.
När det gäller allmänna samlingslokaler har jag samma invändning som
mot föregående betänkande. Även här har regeringen satt en tidsgräns som
är alltför snäv. Det är oklokt att fastställa regler som gör att det är i det när-
maste omöjligt att få stöd. Vi föreslår att tiden utsträcks till hela 1994.
Vi föreslår även här att ramen skall ökas med 50 miljoner. Det finns en
lång lista med projekt. Ute i landet finns det ett stort behov av att skapa
samlingslokaler.
Jag har besökt många byar och byautvecklingsgrupper. De intygar alla
samstämmigt att det är när man får möjlighet att samlas i en egen lokal som
kraften och viljan att utveckla byn kan blomma ut. Då kan man också ta vara
på de resurser som finns i bygden.
Jag yrkar bifall till reservation nr 1 i bostadsutskottets betänkande nr 9.
Anf. 72 BO G JENEVALL (nyd):
Herr talman! Jag skulle vilja diskutera dessa båda betänkanden ur en nå-
got annorlunda synvinkel. Jag tycker att det statsfinansiella läget glöms bort
alltför ofta. Man borde påminna om det i varje debatt och t.o.m. i varje an-
förande. Vi debatterar inte de stora frågorna, de stora pengarna och de stora
besparingarna. När vi håller på med en ärendedebatt har vi plötsligt glömt
det statsfinansiella läget. Det talas då ganska ofta om att man skall spä på
med några miljoner här och där, eftersom det behövs. Jag ser fram emot att
vi skall få en annan ordning i riksdagen, med budgetramar. Då kan vi se till
budgeten i dess helhet på ett annat sätt än vad vi kan göra nu.
Ny demokrati har under hela mandatperioden anvisat större besparingar
än något annat parti. I ord och handling har vi försökt göra besparingar på
så många budgetposter som möjligt. I de flesta fall har vi inte fått något som
helst stöd från regeringen eller från oppositionspartierna. Om vi skall få nå-
gon rätsida på problemet måste vi angripa varenda budgetpost. Vi måste
skrapa och fila överallt, även om vi tycker att det i dessa sammanhang mest
rör sig om kaffepengar som inte betyder så mycket. Om man räknar ihop
alla små poster, blir det mycket pengar. Från er egen hushållsbudget vet ni
alla att det inte är de stora utgifterna som är problemet - dem har man koli
på - utan det är de små, små utgifterna som blir stora pengar och gör att man
tappar kontrollen.
Visst är det viktigt med en konstnärlig utsmyckning. Det tycker vi också.
Men skall det ske på statens bekostnad? Vi kan göra en jämförelse med en
privatperson. Om jag har lånat en hel årslön, så går jag väl inte och köper
konst. Jag tycker att vi måste besinna oss.
Det har talats om behovet av samlingslokaler. I Sverige har vi i dag ett
78
stort överskott på lokaler. Vi skall inte bygga fler lokaler av det slaget. Det
finns byggprojekt som är mera angelägna.
Jag vill understryka att vi även skall tänka på de små budgetposterna. Låt
oss göra allt vad vi kan för att minska de små utgifterna, så att vi efter ett
antal år så småningom kan få en budget i balans.
Herr talman! Jag kan inte avhålla mig från en kommentar. Bostadsutskot-
tets debatter brukar ofta hamna mycket sent på kvällen. Nu har vi för en
gångs skull fått böija tidigt på dagen. Då lägger man in en lång interpella-
tionsdebatt mitt i vår debatt. Jag tycker att det är anmärkningsvärt.
Herr talman! Med det anförda yrkar jag bifall till reservation nr 1 i bo-
stadsutskottets betänkande nr 8 och till reservation nr 2 i betänkande nr 9.
Anf. 73 BIRGER ANDERSSON (c):
Herr talman! Vi är nu inne på kulturfrågorna i bostadsutskottets debatt.
Personligen tycker jag att det är mycket viktigt med en god både inre och
yttre boendemiljö. I det här avsnittet diskuterar vi också de allmänna sam-
lingslokalerna. Samlingslokalerna betyder mycket för människors sociala ge-
menskap i olika sammanhang.
Jag börjar med några kommentarer till betänkande nr 8. Tre områden tas
upp - kulturstöd vid ombyggnad, bidrag för konstnärlig utsmyckning i bo-
stadsområden och stöd till icke statliga kulturlokaler.
När det gäller kulturstöd vid ombyggnad av kulturhistoriskt värdefull be-
byggelse är beslutsramen för innevarande budgetår 160 miljoner kronor.
Högst 10 miljoner kronor av dessa får disponeras för bidrag till arkeologiska
undersökningar i samband med bostadsbyggande. Ett enigt bostadsutskott
föreslår att beslutsramen på 160 miljoner skall vara oförändrad under kom-
mande budgetår. De nuvarande bidragsbestämmelserna infördes den 1 juli
1993. Riksantikvarieämbetet har ett sammanhållet ansvar för bidragsgiv-
ningen. Riksantikvarieämbetet har dock uppdraget att delegera fördel-
ningen av ramen till länsstyrelserna, som kan fatta beslut om stöd.
Det nya decentraliserade systemet har medfört påtagliga förenklingar
med färre nivåer i beslutsprocessen. Tidigare i debatten har vi hört att bo-
stadsbyggandet för närvarande har mycket liten omfattning. Det har med-
fört att efterfrågan på kulturstöd vid ombyggnad är liten. Bostadsbyggandet
är så litet att en del pengar inte utnyttjas för kulturstöd vid ombyggnad av
bostadsbebyggelse. Det finns ett närliggande generellt byggnadsvårdsanslag
för kulturmiljövården. Regeringen föreslår att en omfördelning av medel får
göras mellan de båda anslagen fram till årsskiftet 1994/95. Utskottet tillstyr-
ker förslaget och slår fast att en omfördelning får göras genom en ändring
av ramarna för de båda anslagen.
I betänkandet behandlas också bidrag för konstnärlig utsmyckning i bo-
stadsområden. Både Britta Sundin och Bo G Jenevall har varit inne på den
frågan. Bidraget infördes den 1 juli 1987. Under alla år stödformen har fun-
nits har den årliga ramen varit 15 miljoner kronor. Eftersom bidragsmöjlig-
heten har utnyttjats endast i liten omfattning under innevarande budgetår,
gör bostadsutskottet ett tillkännagivande till regeringen i denna fråga. Bo-
stadsutskottet föreslår att bidrag skall kunna ges även om åtgärden inte vid-
tas i samband med ny- eller ombyggnad eller vid förbättring av hyres- och
Prot. 1993/94:93
21 april 1994
Kulturstöd vid
ombyggnad,
allmänna
samlingslokaler
m. m.
Prot. 1993/94:93
21 april 1994
Kulturstöd vid
ombyggnad,
allmänna
samlingslokaler
m.m.
80
bostadsrättshus. Enligt bostadsutskottet bör denna utvidgning av bidrags-
möjligheten vara temporär och gälla fram till den 1 juli 1995.
Stöd till icke statliga kulturlokaler behandlas också i betänkandet. Bidrag
betalas ut för ny- eller ombyggnad av museer, teatrar och konsertlokaler som
tillhör någon annan än staten.
Frågan om stöd prövas av av Boverkets samlingslokaldelegation efter hö-
rande av Statens kulturråd. Beslutsramen har under senare år legat på 25
miljoner kronor.
Under föregående budgetår beviljades dessutom ett engångsbelopp på 20
miljoner kronor för sysselsättningsskapande åtgärder. Under innevarande
budgetår har regeringen beslutat om ett engångsbelopp på 70 miljoner ut-
över tidigare beslutad ram.
Här vill jag litet kommentera de socialdemokratiska reservationer som
Britta Sundin nämnde. Det är reservationerna 2, 4 och 7 vid avsnittet om
konstnärlig utsmyckning.
Man säger att man vill ha en långsiktig garanti från riksdagen att verksam-
heten skall fortsätta under de närmaste åren. Den slutsats man kan dra av
den reservationen är att socialdemokraterna räknar med att vara kvar i op-
position även under kommande mandatperiod. Annars hade man inte be-
hövt framställa ett sådant yrkande.
Majoriteten anser att den normala budgetprocessen skall tillämpas även i
det här fallet.
När det gäller bostadsutskottets betänkande 8 yrkar jag därför bifall till
utskottets hemställan och avslag på samtliga reservationer.
I den här debatten behandlar vi också bostadsutskottets betänkande 9,
som rör allmänna samlingslokaler.
I Sverige har vi ett rikt utvecklat föreningsliv. Vi har föreningar av vitt
skilda slag, idrottsföreningar, politiska föreningar, hembygdsföreningar,
olika slags intresseföreningar osv. Ett gemensamt behov för alla dessa för-
eningar är lokaler där föreningsmedlemmarna kan träffas. De allmänna sam-
lingslokalerna har en mycket viktig uppgift att fylla i det sammanhanget.
Tillgång till samlingslokaler är en förutsättning för ett väl fungerande före-
ningsliv. Samlingslokaler behövs över hela landet, såväl på landsbygden som
i små och stora tätorter.
Människor i ett bostadsområde eller i en bygd kan behöva samlas i en
lämplig lokal för att ta itu med gemensamma angelägenheter, för att känna
social gemenskap, för att delta i studiecirklar, för kulturella upplevelser eller
för att själva aktivt delta i kulturella verksamheter.
För några år sedan pågick kampanjen ”Hela Sverige skall leva”. I studie-
cirklar och utvecklingsgrupper diskuterades bygdens utvecklingsmöjlighe-
ter. En av de viktigaste faktorerna för bygdens utveckling ansågs vara till-
gång till samlingslokal. Det var också Britta Sundin inne på.
Även i storstädernas bostadsområden är behovet av samlingslokaler väl
dokumenterat. Skötseln av de allmänna samlingslokalerna finansieras ge-
nom hyresintäkter, inträdesavgifter för olika evenemang, medlemsavgifter
och till en del genom kommunala anslag. Men verksamheten bygger i stor
utsträckning på ideellt arbete. Särskilt gäller detta de små samlingslokaler
där man inte har någon fast anställd personal. Genom dessa ideella insatser
får samhället tillgång till bra och billiga samlingslokaler som förvaltas och
sköts på ett ansvarsfullt sätt.
Staten lämnar bidrag för nybyggnad, ombyggnad och köp av samlingslo-
kaler. Under innevarande och nästa budgetår är bidragsramen totalt 190 mil-
joner, varav 145 miljoner avser innevarande budgetår. Till dessa belopp
kommer kommunala bidrag och egen finansiering.
Det är ytterst angeläget att så många som möjligt kan utnyttja de allmänna
samlingslokalerna. Bidrag lämnas för handikappanpassning med ett högsta
belopp av 165 000 kronor. Bidrag får lämnas utan rambegränsning i det här
avseendet.
Jag anser för min del att handikappanpassning av föreningsägda samlings-
lokaler måste ges högsta prioritet. Det finns fortfarande många allmänna
samlingslokaler som saknar handikappanpassning. Av 1993 års samlingslo-
kalutrednings betänkande ”Mycket under samma tak” framgår att av ett to-
talantal av ca 3 400 allmänna samlingslokaler det fortfarande finns ca 1 000
som inte är handikappanpassade.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan och avslag på samt-
liga reservationer.
Jag tror jag har litet tid att kommentera de tidigare inläggen. Bo G Jene-
vall talade mycket om det statsfinansiella läget. Av hans reservationer är det
bara en som, på lång sikt, påverkar det statsfinansiella läget. Det är reserva-
tionen där han yrkar en nedskärning av beslutsramen för konstnärlig ut-
smyckning. I de andra två reservationerna behandlas det löpande anslaget.
Då har själva utgiften beslutats tidigare, så ramen ligger fast. Har man beslu-
tat att göra något får man sedan finna sig i att vara med och betala kostnaden.
Skall man ha långsiktiga besparingar i det här sammanhanget är det besluts-
ramen man skall påverka.
Britta Sundin nämnde att de är väldigt kort tid för att få i gång de sats-
ningar som nu skall göras. Jag kan till viss del hålla med om detta. Britta
Sundin har tydligen inte uppmärksammat att det finns en ventil. Om det
finns särskilda skäl kan man få sätta i gång dem senare. Jag tror därför att
det finns goda möjligheter att komma i gång. Jag vet att många föreningar
med samlingslokaler har lämnat in ansökan till Boverket om att få göra om-
byggnad och tillbyggnad. Planeringen är alltså långt framme eftersom kön i
Boverkets lista över projekt som kan genomföras är ganska lång. Jag tror
därför att det finns möjligheter att mycket snabbt komma i gång i det här
sammanhanget. Men det finns alltså en ventil som gör att man kan få komma
i gång litet senare om det finns särskilda skäl.
Eftersom min taletid nu är ute slutar jag här och återkommer i en replik.
Anf. 74 BRITTA SUNDIN (s):
Herr talman! För att inte Birger Andersson skall vara tveksam om vad vi
räknar med skall hända i höstens val vill jag säga att vi naturligtvis räknar
med att komma tillbaka och ta över regeringsansvaret. Detta behövs framför
allt för landets skull.
För de aktörer som arbetar med dessa frågor är det naturligtvis mycket
viktigt med en långsiktig planering. De måste veta vilka regler som kommer
att gälla även för längre tid än det innevarande budgetåret. Eftersom propo-
Prot. 1993/94:93
21 april 1994
Kulturstöd vid
ombyggnad,
allmänna
samlingslokaler
m.m.
6 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 93
Prot. 1993/94:93
21 april 1994
Kulturstöd vid
ombyggnad,
allmänna
samlingslokaler
m.m.
sitionen i det här fallet kan tydas så att stödet till konstnärlig utsmyckning
kommer att försvinna, så tycker jag det är viktigt att vi från vår sida markerar
att för oss är det viktigt att stödet är kvar.
Centerpartiet talar ofta mycket vackert om allmänna samlingslokaler.
Men, Birger Andersson, det är inte bara fagert tal som gäller, man skall
också upp till bevis. Det finns, precis som Birger Andersson sade, många
projekt som ligger i kö och väntar. Det är sju års kö om jag har fått rätt infor-
mation. Det finns alltså projekt. Vi anser därför att det är angeläget att även
för det här budgetåret satsa ytterligare pengar.
Det kan finnas särskilda skäl för att sätta i gång, säger Birger Andersson,
även om man satt en så snäv gräns. Det var ju bra att Birger Andersson in-
stämde i att den här gränsen är alldeles för snäv. Jag tycker att det hade varit
bra mycket enklare om man ifrån början hade sagt att man kunde sätta i gång
under hela 1994. Då hade vi sluppit det förfarande vi måste ha med att finna
ut vad som är särskilda skäl.
Anf. 75 BIRGER ANDERSSON (c):
Herr talman! Jag börjar med de allmänna samlingslokalerna. Jag delar
Britta Sundins uppfattning att de har en väldigt stor betydelse. Jag håller
också med om att kön är lång, men den har inte tillkommit efter regerings-
skiftet, utan den fanns tidigare också.
Sedan kan jag säga till Britta Sundin att jag har tittat efter litet grand bakåt
i tiden och sett efter hur mycket pengar som har anvisats i olika sammanhang
för allmänna samlingslokaler. Jag kan nöja mig med de två senaste åren.
För budgetåret 1993/94 och nästkommande budgetår har regeringen totalt
anvisat 190 miljoner. Enligt socialdemokraternas motioner har ni totalt be-
gärt 140 miljoner. Genom detta ROT-program har tillkommit väldigt mycket
mer än vad både ni och vi hade tänkt oss från böljan. Men jag tycker det är
riktigt att man satsar hårt när det gäller just samlingslokaler.
Eftersom vi är inne på frågan om byggnader kan jag i detta sammanhang
också nämna att det i det ROT-program som regeringen presenterade i bör-
jan på mars avsätts väldigt mycket till kultursektorn. När det gäller kultur-
miljövård och kulturbyggnader får man 195 miljoner. Enligt socialdemokra-
ternas motion, som kom till kulturutskottet, begärde socialdemokraterna
130 miljoner. Det innebär med andra ord att era önskemål mer än väl har
tillgodosetts i sammanhanget.
När det gäller statliga kulturbyggnader får man 100 miljoner kronor. När
det gäller de icke-statliga kulturbyggnaderna kommer ett tillskott på 70 mil-
joner. Ni hade i er motion begärt 75 miljoner. Man kan nog säga att ni har
fått era önskemål tillgodosedda även i detta sammanhang.
Anf. 76 BRITTA SUNDIN (s):
Herr talman! I den tidigare debatten klargjorde Lennart Nilsson mycket
tydligt vår syn på de pengar som genom överenskommelsen med arbets-
marknadsutskottet gick till ROT-åtgärderna. Därför tycker jag inte att jag
behöver ta ytterligare en debatt om den frågan.
Vi har en annan syn på detta. Vi menar att det som nu satsas gäller ett
82
nytt budgetår. Det är också för ett nytt budgetår som vi vill öka anslagen i
förhållande till regeringens förslag.
Arbetslösheten inom byggsektorn har aldrig varit större än vad den är i
dag. Det är en motivering så god som någon för att man skall satsa extra på
sådana åtgärder.
Anf. 77 BIRGER ANDERSSON (c):
Herr talman! Jag vill återkomma till de allmänna samlingslokalerna. Jag
nämnde de två senaste budgetåren, dvs. det budgetår som vi nu är inne i och
det kommande budgetåret. Där har totalt sett från regeringen föreslagits och
från riksdagen anvisats - om dessa förslag går igenom, vilket vi alla räknar
med - 190 miljoner. I era motioner har ni begärt 140 miljoner.
Jag tycker nog det måste sägas att vi från regeringshåll också har försökt
att ställa upp i detta sammanhang. Eftersom Centern liksom Socialdemokra-
terna är ett folkrörelseparti har vi mycket klart för oss hur värdefulla sam-
lingslokalerna är.
Vi kanske skulle kunna få ett litet erkännande i sammanhanget. Här har
vi faktiskt anvisat ganska mycket pengar till att modernisera, bygga om och
bygga till, samlingslokaler.
När det sedan gäller ROT-programmet fördes i riksdagsdebatten fram ett
alternativ om 2 miljarder. Om Britta Sundin ansåg att 1,5 miljard var alltför
litet pengar hade det funnits möjlighet att stödja det alternativet. Jag kan
förresten säga att jag i detta sammanhang stödde alternativet om 2 miljarder.
Jag tror för min del att det är mycket viktigt att de olika byggobjekten
kommer i gång snabbt. Det behövs ganska stora satsningar. Det fanns med
andra ord ytterligare ett alternativ att diskutera här i riksdagen.
Anf. 78 BO G JENEVALL (nyd):
Herr talman! Jag förstår att Birger Andersson inte är så intresserad av det
statsfinansiella läget. Jag skall inte göra någon finansdebatt av detta. Jag vill
bara göra några korrigeringar.
Birger Andersson antydde att vi i Ny demokrati inte skulle ha föreslagit
besparingar. Våra reservationer innehåller de besparingar som vi har begärt.
Sedan vill jag påminna om en debatt som vi förde för inte så länge sedan.
Vi ville där t.ex. behålla förra årets anslag till länsstyrelserna, dvs. en minsk-
ning med 71 miljoner. Jag kan också nämna vårt förslag att minska bostads-
bidragen till familjer utan barn med 510 miljoner.
Anf. 79 BIRGER ANDERSSON (c):
Herr talman! Till att bölja med vill jag upplysa Bo G Jenevall om att jag
är mycket intresserad av det statsfinansiella läget. Det har jag varit under
hela min tid här i riksdagen och även dessförinnan som kommunalråd. Den
delen har jag faktiskt försökt att följa.
Jag nämnde Ny demokratis reservationer. Det är i reservation 1 till BoU8
och reservation 2 till BoU9 som Bo G Jenevall säger att han sparar väldigt
mycket åt staten. Jag hävdar att det inte är någon besparing på sikt. Det gäl-
ler inte beslutsramen, utan det gäller den aktuella utbetalningen under nästa
budgetår.
Prot. 1993/94:93
21 april 1994
Kulturstöd vid
ombyggnad,
allmänna
samlingslokaler
m.m.
Prot. 1993/94:93
21 april 1994
Kommerskollegium
Däremot håller jag med om att det är en besparing i reservation 3 till
BoU8, som gäller konstnärlig utsmyckning. Den ramen vill Bo G Jenevall
helt avskaffa. Nu ligger vi på regeringssidan litet grand mellan Ny demokrati
och Socialdemokraterna. Det är mycket möjligt att regeringen har hamnat
väldigt rätt i den föreslagna ramen för konstnärlig utsmyckning.
Jag vill också påminna om att den ramen har varit 15 miljoner alltsedan
den infördes den 1 juli 1987. Socialdemokraterna har när man har kommit i
opposition kommit på att det nu är aktuellt med en ökning.
Anf. 80 BO G JENEVALL (nyd):
Herr talman! Det är alldeles riktigt att vissa av dessa besparingar är ett
slag i luften. Det påpekade jag också i utskottet under ärendets behandling.
En del avser sådana anslag som man inte kan påverka.
Vi tycker att det är viktigt att även i detaljfrågorna skicka dessa signaler
för vaije budgetpost där vi tycker att man kan spara. Det brukar vara så att
droppen så småningom urholkar stenen. Det är väl det vi får hoppas på.
Anf. 81 BIRGER ANDERSSON (c):
Herr talman! Jag håller med Bo G Jenevall om att det är viktigt att vi även
tittar på detaljfrågorna. Många bäckar små gör en stor å, heter det. Men det
jag hävdar i detta sammanhang är, att har vi tidigare fastställt en ram, inne-
bär det på sikt ingen besparing att justera anslag litet grand. Det tror jag nog
att Bo G Jenevall håller med mig om.
Bo G Jenevall har varit företagare. Han känner till att det kanske dröjer
ett tag innan utbetalning görs om man åtagit sig att utföra någonting. Men
man har i alla fall bundit upp sig. Det är ramen som måste minskas om man
skall göra en besparing på sikt.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 22 april.)
84
Föredrogs
näringsutskottets betänkande
1993/94:NU20 Kommerskollegium (prop. 1993/94:138).
Anf. 82 REYNOLDH FURUSTRAND (s):
Herr talman! Jag skall något kortfattat redogöra för den socialdemokra-
tiska reservationen till detta betänkande, som handlar om auktorisation och
godkännande av revisorer.
Regeringen vill undersöka om tillsynen av revisorernas verksamhet kan
bedrivas i privat regi. Det kan ju låta oskyldigt att göra en sådan undersök-
ning. Men vi socialdemokrater är oroade för att det skulle kunna leda till en
privatisering.
Vi kan inte se några fördelar med en privatisering av denna verksamhet.
Den har skötts av Kommerskollegium på ett utomordentligt sätt sedan bör-
jan på 70-talet.
Skälet till att Kommerskollegium fick detta uppdrag var att man var ange-
lägen om att staten genom lag ställde krav på att revisionen i vissa företag
skulle utföras av kvalificerade revisorer. Vi anser att detta skäl fortfarande
är lika giltigt som då.
Vi kan konstatera att regeringen nu satsar på relativt omfattande åtgärder
mot kvalificerad ekonomisk brottslighet. Det vore mot den bakgrunden gi-
vetvis olyckligt om man lade ner denna verksamhet och staten så att säga
frånhändar sig möjligheten att ha kvar en kvalificerad revisionsverksamhet.
Jag har haft förmånen att sitta i Kommerskollegiums styrelse tidigare. Sty-
relsen avskaffades förra året. När jag satt i styrelsen kunde jag följa verk-
samheten. Jag såg då att den utfördes på ett mycket professionellt och kvali-
ficerat sätt.
Jag menar att kraven på rättssäkerhet, konkurrensneutralitet och trovär-
dighet liksom oberoendet av partsintressen blir mycket svåra att tillgodose
om man skall ha en privat lösning.
Man har tidigare sagt att om inte Kommerskollegium är lämpat att ha den
här uppgiften i framtiden bör en annan statlig myndighet vara lämplig. Man
har talat om Kammarkollegiet som en sådan myndighet. När vi har haft möj-
lighet att utfråga representanter från Kommerskollegium - med bl.a. gene-
raldirektör Peter Kleen i spetsen - om den här frågan har vi fått omvittnat
det viktiga i att verksamheten skall fortsätta att ligga under en statlig myndig-
het.
Herr talman! Med detta korta inlägg vill jag yrka bifall till den socialdemo-
kratiska reservationen gällande auktorisation och godkännande av revisorer.
Anf. 83 JAN BACKMAN (m):
Herr talman! Betänkande NU20, som enligt rubriken handlar om Kom-
merskollegium, sönderfaller vid närmare betraktande i sex olika sakären-
den. I fem av dessa är utskottet helt enigt i sitt ställningstagande.
Det är när det gäller det sjätte sakområdet, det som avser auktorisation
och godkännande av revisorer, som utskottsmajoriteten har kommit fram till
att man nu inte vill ta ställning till hur den framtida tillsynen över revisorerna
bör bedrivas. Skälet till detta är att något förslag inte framläggs i propositio-
nen. Man hänvisar där i stället till att en interdepartemental arbetsgrupp har
tillsatts för att utreda frågan och att en proposition i ärendet är aviserad till
slutet av maj 1994.
Det kommer alltså att bli nästa riksmöte som får ta ställning till det här
förslaget. Ändå har socialdemokraterna i utskottet valt att reservera sig och
uttalar i stället uppfattningen att det saknas anledning att utreda om en pri-
vat lösning kan åstadkommas.
Det faktum att Kommerskollegiums verksamhet kommer att koncentreras
till det handelspolitiska området, som Reynoldh Furustrand var inne på, och
att man därför inte naturligen kan behålla ansvaret för tillsynen över reviso-
rerna anser inte socialdemokraterna vara ett tillräckligt skäl för en utred-
ning. Det anser majoriteten, och jag yrkar därför avslag på reservationen
och bifall till betänkandets samtliga hemställanspunkter.
Prot. 1993/94:93
21 april 1994
Kommerskollegium
85
Prot. 1993/94:93
21 april 1994
Kommerskollegium
Herr talman! Jag vill också i korthet kommentera det faktum att beslutet
om revisorerna under mom. 5 enligt handlingen är fattat utan att Bengt Dal-
ström från Ny demokrati har deltagit i beslutet. Det kan tyckas vara en för-
sumbar detalj, om det inte var så att inte heller någon företrädare för Ny
demokrati har anmält sig som talare i kammarens debatt i detta ärende.
Skulle det bli så att det inte dyker upp någon företrädare för Ny demokrati
har nydemokraterna än en gång markerat att de inte accepterar den tradition
som finns i riksdagen, nämligen att vi fattar våra beslut utifrån den förutsätt-
ningen att vi vet var vi har varandra. I stället för att fatta beslut i enighet
eller i vissa fall i oenighet kommer vi genom Ny demokratis initiativ att fatta
beslut i omedvetenhet. Att detta arbetssätt lanseras av företrädare för ett
parti som säger sig vilja öppna politiken mot medborgarna och t.o.m. i något
enstaka fall riva riksdagshusets väggar är både beklagligt och förvånande.
Anf. 84 REYNOLDH FURUSTRAND (s):
Herr talman! Det är riktigt i sak att vi kanske får anledning att återkomma
till den här frågan längre fram. Men det finns ändå ett befogat skäl att vara
orolig för de privatiseringstendenser som den sittande regeringen har visat
på andra områden. Vi anar att de också framskymtar när det gäller den här
verksamheten. Enligt vår uppfattning vore det djupt olyckligt om det skulle
ske en privatisering av den här verksamheten.
Om det, mot bakgrund av den omorganisation av Kommerskollegium som
nu sker mot en mer handelspolitisk enhet, ändå skulle finnas skäl för att ha
kvar revisionsverksamheten som en statlig myndighet, har regeringen fak-
tiskt sagt att verksamheten skulle kunna läggas på Kammarkollegiet. Det är
förvånande att man har ändrat uppfattning om detta så snabbt.
Anf. 85 JAN BACKMAN (m) replik:
Herr talman! Jag vill bara citera det som står i betänkandet, nämligen:
”Regeringen betonar emellertid att systemet för auktorisation, godkän-
nande och tillsyn måste byggas upp så att det är tillfredsställande från rättssä-
kerhets- och konkurrenssynpunkt. Vidare måste systemet ha stadga och tro-
värdighet samt vara oberoende från olika partsintressen. Det markeras i pro-
positionen att en privat lösning förutsätter att statsmakterna beslutar om
rättsregler för verksamheten och att staten har inflytande och insyn bl.a. när
det gäller kvalitetskontrollen.”
Detta skulle ju i så fall kunna överföras till Kammarkollegiet på det sätt
som Reynoldh Furustrand säger utan att man behöver riskera någon försäm-
ring i rättstrygghet eller försämrade krav på kvalifikationer för revisorerna.
Anf. 86 REYNOLDH FURUSTRAND (s) replik:
Herr talman! Mot bakgrund av vad Jan Backman säger finns det inte heller
någon anledning att ens orda om att undersöka möjligheterna att privatisera
den här verksamheten. Om man nämner att verksamheten skall vara före-
mål för privatisering anser vi att det kanske är andra skäl som ligger bakom.
86
Anf. 87 BO G JENEVALL (nyd):
Herr talman! Eftersom jag sitter som suppleant i näringsutskottet dröjde
jag mig kvar för att lyssna på debatten, inte minst eftersom vår representant
inte är här.
Jag vill kommentera det som Jan Backman sade. Jag finner det något un-
derligt att vår representants åtgärd nästan skulle ligga utanför demokratins
spelregler. Jag vill starkt protestera mot det.
Vad jag förstår har han uppträtt mycket korrekt. Han har reserverat sig
eller rättare sagt fått det taget till protokollet att han inte har deltagit i beslu-
tet. Det är precis så det skall gå till enligt regelboken.
Det är faktiskt så, Jan Backman, att utskotten utreder och rekommende-
rar kammaren för beslut. Det är faktiskt kammaren som fattar besluten. Jag
tycker att detta var ett litet onödigt uttalande.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 22 april.)
Anmäldes att följande interpellationer framställts
den 20 april
1993/94:136 av Sten Andersson i Malmö (m) till justitieministern om den en-
skildes rättssäkerhet:
Vik undan och försök inte förhindra brott eller...?
För en tid sedan utfördes ett mycket brutalt mord i Malmö. Bakgrunden
var att en man i 50-årsåldern talade om för en yngling att han inte skulle
sparka på en parkerad cykel. Ynglingen reagerade då genom att följa efter
mannen in i en trappuppgång, där han slog ihjäl honom.
Med anledning av denna händelse har länspolismästaren och polisfacket
bestämt avrått från att ingripa om man inte till 110 % är säker på att klara
av en situation. Argumentet kan i förstone verka rimligt men är och måste
vara omöjligt att följa.
Skall vi inte våga säga nej till den som burdust kräver en cigarett? Skall vi
stillatigande acceptera hur en person stänker öl i en buss på övriga passage-
rare? Skall vi inte kunna säga till ungdomar som fördärvar i planteringar av
rädsla för att en sten sedan kastas igenom fönstret? Skall de som ordnat en
privat fest inte kunna neka tillträde för personer som inte är inbjudna, utan
att anlita uniformerade vakter?
Om svaret blir att vi alltid skall stiga undan, ty ingen kan veta vad följ-
derna blir, vart är då samhället på väg? Det måste vara rätt att inom rimliga
gränser reagera och ingripa. Att i stället kalla på polis låter sig sägas, men
tyvärr vet vi hur det ser ut i praktiken. Ett polisingripande kommer i dessa
situationer ofta för sent.
Prot. 1993/94:93
21 april 1994
Kommerskollegium
87
Prot. 1993/94:93
21 april 1994
88
Vilka åtgärder avser statsrådet vidta för att öka den enskildes rättssäker-
het?
1993/94:137 av Lars-Erik Lövdén (s) till justitieministern om den ekono-
miska brottsligheten:
Den borgerliga regeringens politik mot den ekonomiska brottsligheten
har präglats av passivitet och i det närmaste direkt ovilja mot att vidta verk-
samma åtgärder.
Redan när regeringen tillträdde 1991 förklarade justitieministern att ”den
ekonomiska brottsligheten inte drabbar enskilda utan bara samhället”. Den
ekonomiska brottsligheten togs också bort som prioriterat område för poli-
sen. Detta var en illavarslande signal till de brottsbekämpande myndighe-
terna.
I en skrift, ”Svart på vitt om bekämpning av ekonomisk brottslighet”, utgi-
ven av justitie-, finans- och näringsdepartementen, görs nu ett försök att
skyla över regeringens misslyckande. Skriften, som närmast har karaktären
av en moderat valpamflett finansierad av skattebetalarna, är en grov för-
vanskning av verkligheten.
Två exempel kan illustrera detta förhållande. Inrättandet av en finanspo-
lis, som i skriften sägs vara ett exempel på den borgerliga regeringens politik
mot ekobrottsligheten, tillkom på socialdemokratiskt initiativ. De borgerliga
regeringspartierna motsatte sig förslaget, men riksdagen biföll det social-
demokratiska förslaget att avsätta 8 miljoner kronor till inrättandet av en
svensk finanspolis.
Då det gäller regeringens förslag om förbättrad rättssäkerhet i skattepro-
cessen innebär förändringarna utan tvekan att skattekontrollen försvåras.
Den mycket defensiva skrivningen i broschyren visar tydligt att även rege-
ringen anser att åtgärderna är tvivelaktiga från ekobrottssynpunkt.
Även andra förslag i den stora rad av förändringar inom skatte- och upp-
bördslagstiftningen som regeringen föreslagit sedan hösten 1991, har inne-
burit att kontrollen försvåras och möjligheterna till skattefusk har underlät-
tats.
Nu kommer också kritik från näringslivet mot den alltmer komplicerade
skatte- och uppbördslagstiftningen. Även Lagrådet har vid flera tillfällen på-
pekat att skatte- och uppbördslagstiftningen har blivit onödigt komplicerad.
Skattereformens krav på ökad enkelhet i tillämpningen har i många fall kull-
kastats.
Socialdemokraterna har i riksdagen under de gångna åren vid upprepade
tillfällen lagt fram förslag till åtgärder. Under mars-april i år har riksdagen,
trots motstånd från de borgerliga regeringspartierna, fattat beslut om ett
kraftigt resurstillskott för ekobrottsbekämpning till skattemyndigheter, tull,
kronofogdemyndigheter, polis och domstolar. Totalt har riksdagen anslagit
128 miljoner kronor mer än regeringen föreslagit för nästa budgetår. Riksda-
gen har också på socialdemokratiskt initiativ beslutat om att polisens organi-
sation för ekobrottsbekämpning skall koncentreras så att effektiviteten kan
öka och de stora ärendebalanserna kan nedbringas.
Riksdagens revisorer har i sin omfattande rapport om den ekonomiska
brottsligheten bl.a. dragit följande slutsats: ”Bristen på samlad styrning av
insatserna mot den ekonomiska brottsligheten ses av revisorerna som en hu-
vudanledning till att missförhållandena på detta område har kunna växa sig
så stora. Det är inte tillräckligt med uttalanden om att den ekonomiska
brottsligheten skall bekämpas. Det krävs också konkreta förslag och åtgär-
der. En klarare och mera kraftfull styrning från regeringens sida är enligt
revisorernas mening oundgänglig.”
Regeringen tvingas nu ompröva sin politik och följa upp riksdagens be-
slut. Men regeringen gör det uppenbarligen litet motvilligt genom att tillsätta
en ny utredning om organisationen av ekobrottsbekämpningen. Men som
riksdagens revisorer konstaterar är det knappast bristen på kunskap och an-
nat utredningsunderlag som utgör problem utan bristen på konkreta brotts-
bekämpande insatser och åtgärder från regeringens sida.
Jag vill mot denna bakgrund ställa följande frågor till justitieministern:
1. Vilka konkreta åtgärder avser regeringen att vidta för att verkställa riks-
dagens beslut om ökade resurser till ekobrottsbekämpningen?
2. Är regeringen beredd att vidta åtgärder så att en ny samordnad organisa-
tion för bekämpande av ekonomisk brottslighet kan träda i kraft redan
under hösten 1994?
3. Är regeringen beredd att, utöver den centralt samordnade organisatio-
nen, tillskapa motsvarande samordnade resurser regionalt och främst i
storstadsområdena?
4. Är regeringen beredd att göra en översyn av lagstiftningen i syfte att för-
enkla och samordna regler så att man försvårar för ekobrottslingarna att
utnyttja lagstiftningen för sina syften?
5. Anser regeringen det vara förenligt med grundlagens krav på saklighet
och opartiskhet (RF 1:9) att, i en av regeringen utgiven och med statsme-
del finansierad informationsbroschyr, bedriva en ensidig och partipoli-
tiskt inriktad agitation?
Anmäldes att följande frågor framställts
den 20 april
1993/94:464 av Ulrica Messing (s) till justitieministern om en ny Palme-kom-
mission:
Den 24 november 1993 beslutade riksdagen om att en ny Palme-kommis-
sion skulle tillsättas.
Efter fyra månader vill jag nu fråga justitieministern hur riksdagens beslut
har hanterats och efterföljts.
Prot. 1993/94:93
21 april 1994
89
|
Prot. 1993/94:93 21 april 1994 |
1993/94:465 av John Andersson (-) till jordbruksministern om jakt på stora Järvstammen har minskat kraftigt i Norrbottens fjällvärld sedan mitten av Helt nyligen fick vi åter läsa om en grym järvjakt i Arjeplogsfjällen. I tre Alltför ofta får vi vetskap om de grymma jakterna som pågår i vår fjäll- Min fråga till jordbruksministern: Vilka åtgärder tänker jordbruksministern vidta för att åtminstone försvåra 1993/94:466 av John Andersson (-) till jordbruksministern om minskning av Problemet med för många renar och tusentals renar på förbjudet område Ett glädjande undantag har nu skett i Jämtlands län. Med länets landshöv- Att det fanns tre gånger så mycket ren som det tillåtna antalet överraskar Min fråga till jordbruksministern: Är jordbruksministern beredd att ta nödvändiga initiativ för att övriga sa- |
90
|
14 § Kammaren åtskildes kl. 18.17. |
Prot. 1993/94:93 21 april 1994 |
Förhandlingarna leddes
av förste vice talmannen från sammanträdets början t.o.m. ajourneringen
kl. 13.58,
av andre vice talmannen därefter t.o.m. 8 § anf. 37 (delvis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. 10 § anf. 75 (delvis) och
av andre vice talmannen därefter till sammanträdets slut.
Vid protokollet
GUNNAR GRENFORS
/Barbro Nordström
91
Prot. 1993/94:93
21 april 1994
Innehållsförteckning
1 § Justering av protokoll................................ 1
2 § Debatt vid hänvisning av skrivelse till utskott.............. 1
Per-Richard Molén (m)
3 § Hänvisning av ärenden till utskott ...................... 2
4 § Förnyad bordläggning ............................... 2
5 § Beslut rörande utskottsbetänkanden som slutdebatterats den
20 april ......................................... 2
Socialutskottets betänkande SoU30
Lagutskottets betänkande LU21
Lagutskottets betänkande LU22
Justitieutskottets betänkande JuU21
Jordbruksutskottets betänkande JoU19
Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU16
Meddelande om samlad votering .......................... 10
6 § Vissa anslag till bostadsförsörjningen samt reparation, om- och
tillbyggnad av bostäder m.m......................... 11
Bostadsutskottets betänkande BoU15 och BoU14
Debatt
Lennart Nilsson (s)
Bo G Jenevall (nyd)
Lars Werner (v)
Agne Hansson (c)
(forts. 9 §)
Ajoumering .......................................... 25
Återupptagna förhandlingar .............................. 26
7 § Svar på interpellation 1993/94:107 om utvecklingen i Ryssland . 26
Statsminister Carl Bildt (m)
Pierre Schori (s)
Rolf L Nilson (v)
Hans Göran Franck (s)
Sture Ericson (s)
8 § Svar på interpellation 1993/94:117 om Sverige och EU:s försvars-
planer .......................................... 41
Statsminister Carl Bildt (m)
Hans Göran Franck (s)
Bengt Hurtig (v)
Andre vice talmannen (om taletiden)
Ingela Mårtensson (fp)
Lena Klevenås (s)
92
9 § (forts, från 6 §) Vissa anslag till bostadsförsörjningen samt repara-
tion, om- och tillbyggnad av bostäder m.m. (forts. BoU15 och
BoU14) ........................................ 57
Mikael Odenberg (m)
Erling Bager (fp)
Ivar Franzén (c)
(forts.)
Prot. 1993/94:93
21 april 1994
Beslut om uppskjuten votering............................ 71
9 § (forts.) Vissa anslag till bostadsförsörjningen samt reparation,
om- och tillbyggnad av bostäder m.m. (forts. BoU15 och
BoU14) ........................................ 71
Inger Lundberg (s)
Oskar Lindkvist (s)
Beslut skulle fattas den 22 april
10 § Kulturstöd vid ombyggnad, allmänna samlingslokaler m.m. .. 76
Bostadsutskottets betänkande BoU8 och BoU9
Debatt
Britta Sundin (s)
Bo G Jenevall (nyd)
Birger Andersson (c)
Beslut skulle fattas den 22 april
11 § Kommerskollegium ................................. 84
Näringsutskottets betänkande NU20
Debatt
Reynoldh Furustrand (s)
Jan Backman (m)
Bo G Jenevall (nyd)
Beslut skulle fattas den 22 april
12 § Anmälan om interpellationer
1993/94:136 av Sten Andersson i Malmö (m) om den enskildes
rättssäkerhet................................... 87
1993/94:137 av Lars-Erik Lövdén (s) om den ekonomiska
brottsligheten.................................. 88
13 § Anmälan om frågor
1993/94:464 av Ulrica Messing (s) om en ny Palme-kommission 89
1993/94:465 av John Andersson (-) om jakt på stora rovdjur. 90
1993/94:466 av John Andersson (-) om minskning av antalet re-
nar .......................................... 90
93
gotab 46605, Stockholm 1994