Måndagen den 28 mars
Kl. 10.00-17.33
Protokoll
1993/94:81
Justerades protokollen för den 21 och 22 mars.
Post- och
telekommunikation
Föredrogs och hänvisades
Propositionerna
1993/94:140 till arbetsmarknadsutskottet
1993/94:149 till socialutskottet
1993/94:178 till bostadsutskottet
1993/94:186 till arbetsmarknadsutskottet
1993/94:187-189 till konstitutionsutskottet
Motionerna
1993/94:Sk38-Sk40 till skatteutskottet
1993/94:K47-K50 till konstitutionsutskottet
Föredrogs men bordlädes åter
Konstitutionsutskottets betänkande 1993/94:KU27
Justitieutskottets betänkanden 1993/94:JuU17 och JuU18
Utrikesutskottets betänkanden 1993/94:UU14 och UU16
Jordbruksutskottets betänkande 1993/94:JoU13
Näringsutskottets betänkande 1993/94:NU14
Föredrogs
trafikutskottets betänkande
1993/94:TU17 Post- och telekommunikation (prop. 1993/94:100 delvis).
1 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 81
Prot. 1993/94:81
28 mars 1994
Post- och
telekommunikation
Anf. 1 INES UUSMANN (s):
Fru talman! I förra veckan, tisdagen den 22 mars, kunde man i Dagens
Nyheter läsa en artikel där enbart rubriken gjorde att man hickade till. Där
stod: ”Posten på jakt efter miljarder.” De första meningarna i ingressen låter
så här: ”Posten behöver ett kapitaltillskott på fyra miljarder kronor. - Ju
snabbare vi får dem, desto bättre, men det är uteslutet att staten ska ställa
upp, säger Postens koncernchef Ulf Dahlsten.”
Litet längre ner i artikeln säger han att staten inte skall ställa upp, men att
det också är uteslutet med en privatisering av Posten. Man kan man ju då
fundera på varifrån dessa pengar skall tas. Finns det någon annan kraft som
kan skänka pengar till Posten? Pengarna skall ju inte tas från det privata nä-
ringslivet, de privata krafterna eller staten. Jag förmodar att han inte heller
tänker på kommunerna, men det kanske han gör. Det är kanske kommu-
nerna som skall betala Postens regionala service i framtiden.
Det var inte alldeles oväntat att detta skulle komma. Men att det skulle
ske så fort, att det bara skulle gå tre veckor efter det att bolaget Posten AB
tillkommit, var något förvånansvärt. Det visar att byte av associationsform
inte är någonting som man kan göra litet grand med vänster hand på en kaf-
ferast. Det visar också att det i hög grad är irreversibelt, dvs. att det inte går
att ändra tillbaka.
Vi socialdemokrater har i en motion som behandlas i det utskottsbetän-
kande som debatteras i dag av flera anledningar kritiserat det sätt på vilket
man ändrade associationsform. Vi har tagit upp fyra anledningar.
Vi har inte kunnat se att man visat att vare sig människorna eller näringsli-
vet i Sverige skulle få bättre post- eller telekommunikationer när man gjort
bolag av dessa affärsverk. Vi har också varnat för risken att servicen blir
sämre utanför de mest tättbebyggda delarna av vårt land.
När vi nu sett bolagsordningen och annat, ser vi att det demokratiska infly-
tandet blir betydligt mer begränsat än vad det varit tidigare. Vi är allvarligt
oroade över att detta är första steget till en privatisering.
Det finns alltså en mängd frågetecken som vi tycker att man borde ha rätat
ut. Men dessa farhågor viftades bort. Nu kommer precis det som vi har pekat
på tidigare mycket snabbt fram på bordet.
Jag såg en annan artikel i Östersunds-Posten alldeles nyss som gällde pri-
vatiseringsfrågorna. Första meningen i ingressen låter så här: ”Regeringen
kan tänka sig att sälja ut en minoritetsandel av Posten, men vill behålla be-
stämmandet.” Glesbygdsmyndigheten och Posten har haft en konferens till-
sammans. Meningen var att kommunikationsministern skulle varit där. Men
han hade annat för sig. Det var statssekreterare Per Egon Johansson som
uttalade sig på detta sätt.
Det står i artikeln: ”På sikt kanske vi erbjuder marknaden att köpa ande-
lar i bolaget. Men min personliga uppfattning är att staten även i framtiden
skall äga majoriteten i Posten AB, sade Johansson.” Det känns tryggt att
veta hans personliga uppfattning, men det är uppenbarligen inte regeringens
uppfattning. Ytterligare en av de farhågor som vi har redovisat tidigare hål-
ler nu på att besannas.
Dessa farhågor gäller i hög grad också Telia, där intresset hos marknaden
att ta över kanske är större än vad intresset är för Posten. I postlagen, men
också i telelagen, regleras det ansvar staten har att nå servicemålen för post
och telefoni. Men på vilket sätt det skall ske och vem som skall utföra denna
produktion av tjänster regleras inte i lagstiftningen.
Vi vet att utvecklingen går mycket fort på kommunikationsmarknaden.
Sverige hör till de mest avreglerade länderna i världen. Vi i Sverge är intres-
santa för övernationella företag just av den anledningen att Sverige utgör ett
begränsat område där man har avreglerat. De övernationella företagen vill
prova sina nya idéer. De kan gå in och ta över stora marknadsandelar, och
sedan kan de går vidare på större marknader.
För att inte bli utsatta för det som skulle kunna bli rena rama Vildavästern-
attacker vill vi socialdemokrater ha till stånd en koncessionslagstiftning. Om
man nu vill komma in och testa, skall man också vara med och betala för de
mindre lönsamma delarna i vårt land. Vi vill undvika ”russinplockeri”. Det
är anledningen till att vi vill ha denna koncessionslagstiftning. Den kan inte
komma i efterhand. Den måste finnas när marknaden öppnas.
Fru talman! Taxorna i Televerket, och numera i Telia, har diskuterats fram
och tillbaka. De skevheter som tidigare har funnits, och som varit mycket
markanta, har blivit mycket mindre. Det har varit bra att det förts en offent-
lig debatt om dessa saker.
Den senaste förändringen av taxestrukturen har också gjort att det har bli-
vit ett steg mot bättre och ändrade förutsättningar. Men vi socialdemokrater
menar fortfarande att det är orimligt att man skall behöva betala rikstaxa
när man ringer till sitt eget länssjukhus. Jag nämner just länssjukhus, efter-
som det kanske är det mest allvarliga.
Det kan ibland finnas skäl att ringa länsstyrelsen eller landstinget. Men att
man inte kan ringa länssjukhuset och nå sin doktor, sin specialist, utan att
betala rikstaxa är ganska orimligt. Vi förutsätter att Telia kommer att ta hän-
syn till de krav som har förts fram.
Slutligen till det som kanske är viktigast just nu. Telia har en nyckelroll
för utvecklingen av den moderna infrastrukturen. Var man än bor skall man
ha tillgång till åtminstone ett AXE-system. Det är en förutsättning för att
människor och företag skall kunna välja att växa och utvecklas överallt i
landet. Det skall gälla oavsett om man bor i Täby, på Gotland eller i Värm-
land.
Vi socialdemokrater menar att det, inte minst i nuvarande arbetsmark-
nadsläge och konjunkturläge, finns mycket goda skäl för att tidigarelägga
utbyggnaden av AXE-systemet. Av sysselsättningsskäl, men också av regio-
nalpolitiska skäl, bör man vara klar med AXE-utbyggnaden överallt redan
år 1997. Det gäller också Värmland, Dalarna och det inre av Norrland. Det
är fråga om en tidigareläggning om tre år.
Detta innebär att det krävs investeringar om 300 miljoner kronor per år
under denna period utöver det som redan är beslutat. Det skulle betyda yt-
terligare en belastning på statsbudgeten med räntekostnaden på 25 miljoner
kronor. Det är mycket väl använda pengar för att utveckla den här tekniken.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 1,2 och 4 till betänkandet.
Anf. 2 MAX MONTALVO (nyd):
Fru talman! I Ny demokratis motion 226 punkt 5 anser vi att man snarast
bör låta undersöka förutsättningarna för differentierade teletaxor för pen-
Prot. 1993/94:81
28 mars 1994
Post- och
telekommunikation
Prot. 1993/94:81
28 mars 1994
Post- och
telekommunikation
sionärer och andra svaga grupper i samhället. Ny demokrati ser det som en
bra möjlighet att ge fler äldre ekonomiska möjligheter att hålla kontakt med
nära och kära, eftersom alla äldre inte kan åka och besöka anhöriga och vän-
ner.
Skulle det nu bli så, att barn och bekanta går till äldre för att ringa billigt,
anser vi att det ekonomiska bortfallet för Telia vägs upp många gånger om
av den friskvård som det innebär för ensamma pensionärer när de får besök.
Utskottet säger att det inte är tekniskt genomförbart i vissa delar. Utbygg-
naden av datorisering av telenätet går snabbt. Jag vill än en gång betona att
vi till att börja med vill utreda förutsättningarna och inte införa detta i mor-
gon.
Sedan talar man om hanteringskostnader på totalt 30 miljoner kronor. Det
tycker jag låter mycket dyrt i detta sammanhang. Med den rationaliserings-
takt som man har inom statliga delar av verksamheten kanske man kommer
upp i de summorna. Men jag tycker att det låter orimligt. Jag skulle vilja ha
en precisering på den punkten, om jag skall tro på detta. Annars är det bara
ett motargument som man hugger till med.
Med detta vill jag yrka bifall till reservation 3.
Anf. 3 JAN SANDBERG (m):
Fru talman! Trafikutskottet tillstyrker regeringens förslag vad gäller post-
och telekommunikationsfrågorna. I dag gäller de nya lagarna postlagen och
telelagen. Vi har också i och med detta bolagiserat Telia, som det numera
heter, tidigare Televerket, och Posten. Man kan då anse att detta är en avreg-
lering. Men faktum är att detta är en ny reglering. Vi hade tidigare inte nå-
gon postlag eller någon telelag.
Lagarna togs fram för att man skulle få en effektiv konkurrens på dessa
områden, men också för att se till att man via tillståndsgivningen, som är en
del av dessa lagar, kan ge tillstånd med bindande krav för de olika aktörer
som finns.
För att kontrollera och följa upp detta har vi en post- och telestyrelse som
ursprungligen inrättades den 1 juli 1992. Den skall vara tillsyns- och till-
ståndsmyndighet på området.
Fru talman! Posten är bolag från den 1 mars. Hur har det gått? Trots
momsbeläggning av portot visar det sig att privatpersoner kommer att få
ungefär samma kostnad som tidigare, bl.a. på grund av ett speciellt rabatt-
system. Vi vet också att föreningarna får ett utökat och förbilligat förenings-
porto. Möjligheter att helt slippa moms ges också i vissa fall.
Jag tycker att man bör göra en åtskillnad mellan postfrågorna och telefrå-
gorna. Förändringen av Posten har gällt i mindre än en månad. Det är litet
väl tidigt att försöka dra slutsatser av detta på postområdet ännu. Men man
kan lära sig av telesidan. Låt oss se litet grand på den!
Jag tog tillfället i akt att läsa vad som sades i förra debatten om just tele-
kommunikationer. Jag sade att det finns några honnörsord som beskriver vil-
ken utveckling som väntar oss på telekommunikationsmarknaden. De är
”utveckling”, ”kundanpassning”, ”konkurrens” och ”lägre priser”. Jag sade
också att utvecklingen inom teleområdet kommer att innebära att många
miljarder kommer att satsas på ny och utvecklad teknik.
Vi kan se hur det har gått. Ett område på telesidan som har fått möjlighet
att utvecklas litet längre än den ledningsbundna telefonin är mobiltelefonin.
Vad gäller det nyaste mobiltelefonsystemet GSM - det gemensamma euro-
peiska - har vi utöver Telia också företagen Comviq och Europolitan, som
ligger i Karlskrona. Inte minst Europolitan har satsat avsevärda belopp på
nyinvesteringar i ny teknik. Investeringarna har till viss del kommit svenska
företag till godo. Teleföretagen anställer och har anställt många människor.
Man planerar att anställa ytterligare ett antal människor. Det ger investe-
ringspengar till Sverige, det ger jobb i svenska företag och det ger nya jobb
även i de företag som sysslar med just mobiltelefoni.
På den normala telesidan finns det ett antal utländska och inhemska aktö-
rer. Företaget Tele2 har satsat ganska stort och anställt nytt folk. Det
franska företaget Transpac har satsat stort. Det förs diskussioner med ett
nytt företag, Singapore Telecom, som vill in på den svenska telefonmarkna-
den. Det är inte säkert att Singapore Telecom kommer in, men det är många
som är intresserade av att få använda sig av den svenska telekommunika-
tionsmarknaden. Det ger i vanlig ordning fler aktörer, mer konkurrens, flera
tjänster, ett större utbud, mer kundanpassning, utveckling, ny teknik och ny-
tänkande.
En förutsättning för att marknaden skall kunna blomma upp helt och hål-
let och för att man skall kunna skapa alla dessa förutsättningar är att det
finns en frihet för de olika aktörerna att satsa på den svenska marknaden,
samtidigt som vi från samhällets sida har möjlighet att ställa konkreta krav
på operatörerna. Det gör vi också.
Jag sade i förra debatten att allt det här ger Sverige nya jobb och spän-
nande framtidsutsikter. Utvecklingen visar att det låg en del i det jag sade.
Allt fler är överens om att satsningar på telekommunikation och på att låta
telekommunikationerna utvecklas är framtidens melodi. I Sverige försöker
vi göra det på alla nivåer. De flesta vet väl att inte minst vår statsminster Carl
Bildt arbetar mycket aktivt för att underlätta utvecklingen just på det om-
råde som man kallar informationsteknologiområdet. Det är ett mycket fram-
tidsinriktat, teknikorienterat och kunskapsinriktat område. Det är viktigt att
Sverige ligger i täten på det området.
Låt oss titta på kritiken. Det förekommer en viss kritik. Vi hörde Ines
Uusmann nämna några kritiska synpunkter i sitt anförande. Ligger det ing-
enting i det?
Först kan vi konstatera att den borgerliga regeringen och de fyra rege-
ringspartierna är överens med socialdemokraterna om vikten av att slå fast
de regionalpolitiska värdena och det sociala ansvaret. Men vi har olika sätt
att nå målen.
Jag vill påstå att det ännu inte har visat sig att regeringen har valt fel väg.
Det är snarare tvärtom. Jag undrar hur det hade sett ut om vi inte hade haft
någon postlag eller telelag. Utvecklingen har hittills direkt gynnat glesbyg-
den, inte minst när det gäller telekommunikationer.
Jag är litet förvånad över det Ines Uusmann sade om att socialdemokra-
terna vill tidigarelägga investeringar genom att anslå statsmedel, dvs. skatte-
pengar, för att påskynda utvecklingen. Finessen med att tillämpa marknads-
ekonomi på området är ju att slippa detta! Nu krävs det inga statliga anslag.
Prot. 1993/94:81
28 mars 1994
Post- och
telekommunikation
Prot. 1993/94:81
28 mars 1994
Post- och
telekommunikation
Nu krävs det inga höjda skatter för att betala dessa statliga anslag i syfte att
få till stånd en tidigareläggning av viktiga investeringar, inte minst i de gle-
sare delarna av Sverige.
Det visar sig att Telia skyndar på investeringarna utan att vi behöver ge
något speciellt anslag. Planerna på att man skall vara färdig med AXE-ut-
byggnaden till år 2 000 är snart inaktuella. Nu försöker man skynda på så
mycket man kan från Telias sida för att få en bättre situation på den öppna
och fria marknaden. Det socialdemokraterna eftersträvar och vill betala
skattepengar för får man naturligt om man går den väg som regeringen har
valt. Därigenom kan vi avslå reservation nr 2 från Socialdemokraterna.
Socialdemokraterna anser i reservation 1 att telekommunikation är något
viktigt med tanke på de samhälls- och regionalpolitiska målen. Där är vi
överens. I den nuvarande lagstiftningen är det dessa principer som gäller.
Därför kan vi också avslå reservation nr i från Socialdemokraterna.
Max Montalvo tog upp en tredje reservation - den som nydemokraterna
har lämnat. Telia erbjuder faktiskt redan speciella s.k. lågförbrukartaxor
som gör det billigare för dem som inte ringer så mycket.
Fru talman! Det är människans natur att vara tveksam till förändringar.
Det har visat sig genom tiderna att det bara är genom förändringar som män-
niskors och länders situation kan förbättras. Inom kommunikationsområdet
är det extra viktigt att underlätta utveckling och förändring. Få saker är så
viktiga för människor som att kunna kommunicera mycket och enkelt. De
nya förutsättningarna för post- och telekommunikationer underlättar detta.
Om vi om några år blickar tillbaks på denna debatt kommer vi att märka
att utvecklingen har varit mer omfattande, snabbare och givit ett större mer-
värde än vad vi trott. Måhända kommer vi också att le åt det faktum att vi
debatterade post- och telekommunikationer som två helt åtskilda verksam-
heter. Det får framtiden utvisa.
Jag yrkar bifall till hemställan i betänkandet och avslag på reservatio-
nerna.
Jag har kommenterat de reservationer som finns, men jag vill också ställa
två frågor till Socialdemokraterna.
Det är riktigt att Posten skulle behöva ett kapitaltillskott på 4 miljarder
kronor. Hur vill Socialdemokraterna lösa detta? Vi tror att man möjligen
kan hitta varianter på lösning av problemet. Jag tolkar Ines Uusmann som
att hon helst ser att staten går in med 4 miljarder kronor. I vanlig ordning
är det Socialdemokraterna som står för alternativet att verksamheten skall
bekostas via statsbudgeten. Svenska skattebetalare skall få betala. Jag tror
inte att det behövs.
Hur vill Ines Uusmann lösa problemet med de 4 miljarder som Posten sä-
ger sig behöva?
Vi har i dag en telelag och en postlag. På teleområdet har nya och ut-
ländska aktörer kommit in på svensk mark och erbjudit svenska investe-
ringar och svenska jobb. Om vi inte hade haft denna möjlighet i Sverige hade
investeringarna och jobben hamnat i andra länder. Då skulle företagen ha
sett till att samtalen så fort som möjligt flyttades från Sverige till någon ut-
ländsk station för att därifrån förpassas vidare runt i världen. Telelagen inne-
bär att vi kan se till att investeringarna hamnar i Sverige.
Hur skulle Socialdemokraterna ha hindrat att investeringarna hamnade i
andra länder och att nyanställningarna gjordes i andra länder än Sverige?
Anf. 4 INES UUSMANN (s) replik:
Fru talman! Jag vill fråga Jan Sandberg hur han menar att Posten skall få
sina 4 miljarder kronor. Det finns som jag kan se det tre möjligheter. An-
tingen går privata intressenter, kommunerna eller staten in och betalar. Ser
Jan Sandberg några andra kombinationer eller några andra möjligheter? I
så fall tycker jag att han skall visa dem.
Om vi skall välja mellan privata intressenter, kommunerna och staten fö-
redrar jag faktiskt att alla vi som använder Posten betalar gemensamt, dvs.
alla vi svenskar som bor här. Det betyder staten.
Om kommunerna får betala kommer det bara att gälla de mest utsatta re-
gionerna. Det kan väl inte vara någon fördel. Regeringen har ju varit oerhört
tydlig i uppfattningen att det inte är fråga om en privatisering. Såvitt jag för-
står håller det faktiskt på att utvecklas till det.
Jag delar Jan Sandbergs uppfattning att det är oerhört viktigt med infor-
mationsteknologi. Det är mycket bra att regeringen har kommit i gång med
arbetet. Jag beklagar bara att man gör det till en intern regeringsangelägen-
het. Det borde vara en nationell angelägenhet. Vi socialdemokrater har kri-
tiserat att man försöker göra det till en sak inom regeringskansliet.
Till saken: Vi är överens om att det är viktigt med utveckling av informa-
tionsteknologin. Jan Sandberg säger att staten inte skall påskynda utbyggna-
den av AXE-nätet därför att de inblandade klarar det själva. Det är en allde-
les ny vinkling. I utskottets betänkande står det att det inte finns några möj-
ligheter för Telia att nå målet före år 2000.
Jag tycker att Jan Sandberg skall redovisa vad som har hänt efter det att
betänkandet justerades. Antingen får han erkänna att han går ut med osan-
ningar eller så måste han ställa upp på att vi vill skicka in dessa små slantar
för att utveckla hela landet.
Visst har det blivit fler aktörer på telemarknaden. Men har det givit värm-
länningarna och jämtlänningarna bättre möjligheter till telefoni och telefax-
utrustning? Det är för att undvika att aktörerna är olagliga i största allmän-
het och för att undvika russinplockeriet som vi socialdemokrater vill ha en
koncessionslagstiftning. Det är för att även Värmland och Jämtland skall ha
möjlighet till en bra utveckling på teleområdet.
Anf. 5 TALMANNEN:
Meningsyttringar från åhörarna är icke tillåtna.
Anf. 6 JAN SANDBERG (m) replik:
Fru talman! Jag tror att jag och Ines Uusmann och de borgerliga partierna
och Socialdemokraterna är överens om att vi skall slå vakt om de regionalpo-
litiska målen. Det sade jag också i mitt inledningsanförande.
Socialdemokraterna vill använda sig av en typ av koncessionslagstiftning.
Vi vill använda oss av en telelag och möjligheten för Telestyrelsen och rege-
ringen att på olika sätt styra utvecklingen. Det som skiljer oss åt, Ines Uus-
mann, är sättet att nå målet.
Prot. 1993/94:81
28 mars 1994
Post- och
telekommunikation
Prot. 1993/94:81
28 mars 1994
Post- och
telekommunikation
Vi har under denna korta tid märkt att Telia har skyndat på investering-
arna. Det är det vi säger i utskottsbetänkandet. Vi har inte sagt att systemet
kommer att vara färdigt det år som Socialdemokraterna vill, men Telia har
på en mycket kort period - säg ett halvår - verkligen forcerat dessa investe-
ringar. Det kommer de glesare delarna av landet till del. Det visar att det
finns andra sätt att nå utvecklingen än de som socialdemokraterna föreslår.
Vi talade om de 4 miljarder som Posten behöver. Regeringen vill hålla alla
dörrar öppna. Jag förstår att Ines Uusmann är rädd för att vi skall sälja ut
och privatisera Posten. Regeringen säger faktiskt i årets budgetproposition
att man för närvarande inte har för avsikt att göra det.
Det var skönt att Ines Uusmann berättade att socialdemokraterna min-
sann är beredda att ta till 4 miljarder från statsbudgeten om det krävs. Det
heter att vi alla gemensamt skall betala. Då får vi ännu större budgetunder-
skott och ännu större problem än vad vi har nu.
Jag ber Ines Uusmann vända sig om och titta upp mot åhörarläktaren. Där
sitter ett antal ungdomar och lyssnar på debatten. Kan inte Ines Uusmann
tala om för dem att det hon egentligen säger är att det är de och alla andra
ungdomar och de kommande generationerna som får bekosta miljardrull-
ningen på områden där det finns alternativa lösningar? Säg det rakt ut till
dem som sitter och lyssnar!
Jag fick inte svar på den fråga jag ställde om Socialdemokraternas mot-
stånd mot den nya telelagen. Med telelagen har vi fått möjlighet att styra
utvecklingen i Sverige, se till att de regionalpolitiska och sociala målen kan
uppnås, men vi ger också möjlighet för alla de andra aktörerna att ge sig in
på den svenska marknaden.
Alternativet till att släppa in dem på den svenska marknaden är att låta
dem göra nya satsningar, bygga nya telestationer, anställa nytt folk i andra
länder än i Sverige, för med Socialdemokraternas politik skulle vi inte släppa
in dem.
Är Ines Uusmann beredd att stå fast vid sitt krav att vi skall ompröva tele-
lagen, vilket innebär att investeringarna hamnar i andra länder än i Sverige
och som innebär att de nya jobben hamnar på andra ställen än i Sverige?
Anf. 7 INES UUSMANN (s) replik:
Fru talman! Alternativa sätt att lösa kapitalproblem låter ju bra. Men de
alternativa sätten, som uppenbarligen Jan Sandberg inte vill ta i sin mun,
handlar om att göra Posten till vilket privat distributionsbolag som helst. Vad
får det för konsekvenser? Det tycker jag är oerhört viktigt att redovisa.
Jo, det får konsekvensen att det blir ännu svårare, om man bor utanför
storstadsområdena, att få en vettig service. Då stämmer inte detta med det
Jan Sandberg säger att vi skulle vara överens om, nämligen att de regional-
politiska och socialpolitiska målen skall uppnås för hela landet.
Om vi skall få fram pengar till Posten på några alternativa sätt, tycker jag
att det skall talas klarspråk om vilka det skall vara.
Anf. 8 JAN SANDBERG (m) replik:
Fru talman! Jag vill säga till Ines Uusmann att vi är beredda att hålla alla
dörrar öppna vad gäller att få nytt kapital till Posten. Vi har inga dogmatiska
bindningar. Vi säger inte nej innan vi har hört de förslag som finns.
Ines Uusmann är rädd för att privatisera Posten, men regeringen har sagt
i budgetpropositionen att den inte har för avsikt att göra det just nu.
Jag tycker att Ines Uusmann ganska snabbt klarade av alla de frågor jag
hade, och jag förstår att det gick snabbt, för hon svarade ju inte på dem.
Exempelvis: Är det ungdomarna på åhörarläktaren och alla andra ungdomar
som skall betala de 4 miljarderna? Är det Socialdemokraternas alternativ?
Det var den första frågan, och den fick jag inte svar på.
Den andra frågan var: Om vi nu inte skulle ha den telelag vi har i dag
skulle investeringarna och nyanställningarna göras i andra länder, därför att
vi inte släpper in dem i Sverige. Vad är Ines Uusmann beredd att göra för
att motverka en sådan utveckling och se till att jobben hamnar i Sverige i
stället för i andra länder? Vad är alternativet?
Anf. 9 MAX MONTALVO (nyd) replik:
Fru talman! Jan Sandberg säger att det finns rabatter för människor som
inte ringer så mycket, och det är ju bra att det finns sådana rabatter. Men
faktum är att pensionärer, i synnerhet rörelsehindrade pensionärer, inte
ringer litet utan ringer en hel del, och då blir det dyrt. Det är detta vi vill
komma åt.
Vi anser att vårt förslag innebär en för samhället mycket billig satsning på
friskvård. Det tror jag att även Jan Sandberg inser. Jag tycker att det är litet
underligt att man kommer med argumentet att det vi föreslår inte skulle vara
möjligt att genomföra. Det argumentet håller inte.
Anf. 10 JAN SANDBERG (m) replik:
Fru talman! Vad gäller teletaxorna för pensionärerna visar det sig att
skulle man tillämpa den linje som Max Montalvo och Ny demokrati före-
språkar, skulle det innebära en massa krångel och en massa extra kostnader.
Sedan finns det också en risk att samhället på det sättet delar upp männi-
skor i olika befolkningsgrupper och drar exempelvis alla pensionärer över
en kam. Det finns ju olika typer av pensionärer också.
Vad Telia nu föreslår är att man erbjuder - man har börjat erbjuda - en
lågförbrukartaxa. Men det är bara första steget i en utveckling. Om vi tittar
på vad som kommer att hända på den något mer avreglerade telemarknaden,
finner vi att Telia och kanske andra aktörer hela tiden kommer att tänka:
Vad skall vi hitta för nya alternativ, som kan erbjudas nya folkgrupper och
som gör att dessa får fördelar och därigenom väljer de alternativen?
I betänkandet står det också att bl.a. Telia, som är en stor aktör på områ-
det, har påbörjat arbetet med att fortsätta att erbjuda alternativa taxor för
olika typer av önskemål. Jag kan inte garantera någonting, men jag tror att
Max Montalvo kommer att märka att också andra grupper, utöver pensionä-
rerna som Max Montalvo pratar om, kommer att ges ökade möjligheter att
kommunicera med andra, vilket är så otroligt viktigt för dem.
Sedan får vi heller inte glömma bort att vi satsar mer än 100 miljoner kro-
nor kommande budgetår på att just se till att samhället upphandlar olika spe-
cialtjänster och till viss del specialutrustning för de delar av befolkningen
som har speciella problem. Vi satsar mycket pengar på det. Det sker en ut-
veckling i rätt riktning. Det här är inte allt. Det kommer mera.
Prot. 1993/94:81
28 mars 1994
Post- och
telekommunikation
Prot. 1993/94:81
28 mars 1994
Post- och
telekommunikation
Anf. 11 MAX MONTALVO (nyd) replik:
Fru talman! Jan Sandberg säger att det är krångligt att administrera ett
sådant system som det vi vill ha och också att det skulle vara tekniskt krång-
ligt, om jag förstod undertonen. Nu är det så att jag är datamänniska och
vet hur lätt det är att fixa till sådant här rent tekniskt. Om man får nätet
utbyggt så som behövs, menar jag att det inte är någon svårighet alls att så att
säga programmera. De invändningar Jan Sandberg gör är bara slag i luften.
Man kan inte dra alla över en kam, alla har inte samma behov osv. - okej,
det kan jag väl acceptera. Men det väsentliga är just att man lyckas få fram
någonting av det som kallas för friskvård i synen på telekommunikationer
för dem som inte har möjlighet att gå till varandra. Det är detta vi tänker
på mest, nämligen att människor kan fås att leva upp fast de sitter hemma
ensamma mycket.
Anf. 12 JAN SANDBERG (m) replik:
Fru talman! Det Max Montalvo säger är mycket viktigt; det tror jag att vi
är överens om. Jag berättade tidigare att man nu har börjat skynda på den
nya tekniken, utbyggnaden av AXE-systemet, och det tror jag är viktigt och
bra.
Problemet med Max Montalvos förslag är ju att vi, om man redan nu från
riksdagens sida skulle bestämma litet mera detaljerat hur det här skall se ut
och vilka befolkningsgrupper som skall ha speciella system, riskerar att få en
annan effekt. Vi riskerar att det i första hand är bara de som är anslutna till
AXE-systemet som kan få de specialkonstruerade lösningarna.
Den typ av medborgare som vi pratar om och som har speciella behov -
handikappade, äldre, pensionärer - är, har det visat sig, i stor utsträckning
just de som inte har tillgång till AXE-systemet. Skulle man väldigt snabbt
genomföra ett system med den inriktning som Max Montalvo säger, skulle
det innebära att de 30 miljonerna vi pratar om i extra kostnader för pensio-
närerna är ett ganska lågt belopp jämfört med de belopp som man måste ta
till om man skulle genomföra komplicerade abonnemangsvarianter där det
inte finns ett utbyggt AXE-system.
Jag tror att jag och Max Montalvo är överens om att de här människorna
skall ges största möjliga förutsättningar att leva ett rikt liv. En del av detta
är att se till att de kan kommunicera väldigt mycket via telefon, och jag tror
att vi är överens om att försöka nå dit att de människorna ges bättre förut-
sättningar än i dag.
Men glöm inte bort att debatten om befolkningsgrupperna som har sär-
skilda problem har blossat upp extra mycket i och med den nya telelagen.
Jag tror att en orsak till det är att vi nu hårdare slår fast de sociala målen och
de regionalpolitiska målen.
Så jag tror att den nya telelagen tillsammans med tillsynsmyndigheten
Post- och telestyrelsen och tillsammans med de drygt 100 miljoner vi satsar
på utveckling av teknik och tjänster kommer att göra att de människor vi
nu talar om fortare än annars kommer att få bättre möjligheter att använda
telefonen.
10
Anf. 13 KENNETH LANTZ (kds):
Fru talman! Ända sedan regeringens tillträde har Kommunikationsdepar-
tementet och regeringen haft en klar linje inom transportområdet. Vi har
ökat takten på de tunga investeringarna i infrastruktur, som järnvägar och
vägar etc., samtidigt som vi har avreglerat och öppnat för konkurrens när
det gäller att producera tjänster som använder sig av infrastrukturen.
Inom tele- och postsektorn tillhör Sverige i dag de ledande länderna i ut-
vecklingen.
Förändringarna inom post- och telesektorn beror framför allt på generella
förändringar i samhället. Våra livsmönster, tillgängliga tekniska lösningar
och vår efterfråga förändras hela tiden. Alla olika typer av verksamheter
måste anpassa sig till förändringarna.
Behoven har ökat genom informationssamhällets tillväxt, och våra allt
större behov av kontakter på större avstånd ökar. För Postens och f.d. Tele-
verkets del betydde detta bl.a. att efterfrågan markant förändrades. Inom
telesektorn är utbudet av tjänster i dag så stort och mångfasetterat att en
ensam operatör inte kan tillgodose alla varierande behov och önskemål som
finns. Och den tekniska utvecklingen går ständigt vidare med svindlande
hastighet.
Inom postsektorn vet vi att vart fjärde brev redan i dag kan ersättas av ett
fax och att allt fler utnyttjar elektronik när de betalar räkningar eller tar ut
pengar från t.ex. lönekontot. Människor använder i dag postkontoren i allt
mindre utsträckning än tidigare.
Det är i stort sett inget fel på dessa förändringar. För de allra flesta är det
till exempel en välfärdsvinst att kunna ägna mindre tid åt månadens räk-
ningar. Men det skapar problem dels för Posten som får ett mindre underlag
för att kunna upprätthålla samma servicenivå som tidigare på alla platser,
dels för många ensamma människor som räknat pensionsutbetalande post-
och bankexpediter som den kanske enda sociala kontakten.
Vårt samhälle håller på att bli allt mer effektivt, inte minst tack vare den
väl utbyggda infrastrukturen. Men, som kristdemokrat, vill jag också aktua-
lisera som en liten passus i den här debatten den mänskliga infrastrukturen,
som inte sköts av vare sig Kommunikationsdepartementet eller trafikutskot-
tet utan av oss vanliga människor, som du och jag. Vi får aldrig glömma att
vi är människor och har mänskliga behov av såväl social gemenskap som
samhörighet med andra människor. Telefonen är på väg att ta över den kon-
takt människor emellan som post- och bankpersonal förtjänstfullt hade hand
om tidigare.
För att återgå till dagens ämne, fru talman, så var det nödvändigt med åt-
gärder från statens sida för att ge Posten och Televerket de nödvändiga förut-
sättningarna för att följa med i utvecklingen och också i framtiden kunna
garantera väl fungerande post- och telekommunikationer.
Tidigare har staten framför allt styrt olika former av statlig service med
hjälp av egen produktion av olika tjänster. Det gäller t.ex. för posttjänster
som producerats av ett statligt affärsdrivande verk. Nu försöker vi i stället
styra med hjälp av lagar och avtal. Vi skiljer alltså mellan produktionen av
tjänsterna, som i större utsträckning skall skötas av statliga eller privata bo-
Prot. 1993/94:81
28 mars 1994
Post- och
telekommunikation
11
Prot. 1993/94:81
28 mars 1994
Post- och
telekommunikation
lag, och styrningen av sådana tjänster som samhället är beroende av, som i
större utsträckning sköts genom lagar och avtal.
Regeringens väg har varit att avreglera produktionen och i stället skydda
vissa viktiga funktioner med hjälp av lagar och avtal.
Vad vi än har för åsikter om förändringarna kan vi alla vara överens om
att ingenting är som förr. Inget är statiskt, och varje tid har sina lösningar.
Det mesta förändras nämligen, och förändringarna sker ofta i snabb takt.
Allt nytt är på gott och ont. Vi kan välja mellan att bara klaga på att livet
förändras och säga nej till nödvändiga åtgärder för att följa med i utveck-
lingen eller att anpassa oss genom att ta till vara de fördelar förändringarna
erbjuder.
Men det är viktigt att staten ger ett skydd för alla medborgare så att alla
garanteras vissa rättigheter. Det har vi också gjort genom post- och telelagen
som garanterar alla medborgare väl fungerande post- och telekommunika-
tioner, oavsett var i landet man bor. Det är, som Jan Sandberg tidigare
nämnde, nu första gången som dessa rättigheter regleras i lag.
Regeringen har åstadkommit mycket inom transport- och kommunika-
tionssektorn. Infrastrukturinvesteringarna har ökat, och järnvägssatsningen
är den största sedan 1860-talet. Sverige är i dag en förebild för många andra
länder när det gäller att effektivisera genom avreglering och ökad konkur-
rens.
Jag vill, fru talman, avsluta med att säga att det för oss kristdemokrater
är viktigt att en utveckling äger rum tillsammans med folket. Genom post-
och telelagarna och de förändrade verksamhetsformerna för Posten och Te-
leverket har vi sett till att vi även i framtiden skall ha en fungerande post-
och telemarknad, som alla i vårt land kan få glädje av. Vi behöver för detta
en ekonomisk utveckling i en fungerande praktisk vardag.
Anf. 14 INES UUSMANN (s):
Fru talman! Detta var mycket på en gång, och jag vet inte om det hade
så mycket att göra med betänkandet. Jag kan inte, fru talman, låta bli att
kommentera det som Kenneth Lantz sade på slutet, nämligen att vi genom
avregleringen har fått två av de mest effektiva post- och teleföretagen i värl-
den. Vi hade en gång enligt gjorda undersökningar en oerhört hög effektivi-
tet inom Posten och även inom Televerket. Vi hade de lägsta taxorna i värl-
den och en oerhört bra service i förhållande till kostnaden.
Det finns ingenting som säger att det har blivit bättre i dessa avseenden
genom de nya associationsformerna. Det finns å andra sidan inte heller nå-
gonting som säger att det har blivit sämre, men att avreglera för avreglering-
ens skull och av ideologiska skäl är enligt min mening ett mycket märkligt
sätt att möta framtiden.
Jag delar naturligtvis uppfattningen att vi måste följa med i utvecklingen,
och den tekniska utvecklingen går fort, men man skall inte låta sig förblindas
av en ideologi och bara köra fram på den enda vägen.
Jag skulle vilja att Kenneth Lantz som företrädare för det parti som har
kommunikationsministerposten visade att det faktiskt har blivit bättre, sär-
skilt för människor som bor i Värmland och i Jämtland, men det går inte.
12
Anf. 15 KENNETH LANTZ (kds):
Fru talman! Som skåning är jag inte så ofta på postkontoren uppe i Värm-
land, men nog har vi löften om att det genom den postlag som vi har enats
om skall finnas en vältäckande och trygg postservice över hela landet. Vi är
övertygade om att den konkurrens som råder i vårt land i dag, inte bara på
postområdet utan även på teleområdet, är positiv. Som vi har nämnt tidigare
i debatten i dag har det inte varit tal om någon försämring av Postens service,
och det kommer inte heller att bli tal om det för vare sig värmlänningar eller
andra invånare i vårt avlånga land.
Ines Uusmann sade själv i samband med en av sina frågor att vi är överens,
och det noterar jag med tacksamhet.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 29 mars.)
Föredrogs
trafikutskottets betänkande
1993/94:TU18 Förbud mot laservarnare (prop. 1993/94:102).
Talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut skulle fattas den 29 mars.)
Föredrogs
trafikutskottets betänkande
1993/94:TU19 Eurocontrolkonventionen m.m. (prop. 1993/94:104).
Talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut skulle fattas den 29 mars.)
Föredrogs
trafikutskottets betänkande
1993/94:TU20 Tilläggsbudget inom Kommunikationsdepartementets om-
råde (prop. 1993/94:105 delvis).
Talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut skulle fattas den 29 mars.)
Prot. 1993/94:81
28 mars 1994
Post- och
telekommunikation
13
Prot. 1993/94:81
28 mars 1994
Valperiodens längd
och vissa andra
grundlagsfrågor
14
Föredrogs
konstitutionsutskottets betänkande
1993/94:KU22 Valperiodens längd och vissa andra grundlagsfrågor (prop.
1993/94:115).
Anf. 16 THAGE G PETERSON (s):
Fru talman! Efter flera års debatt står riksdagen denna vår inför beslut i
ett flertal viktiga författningsfrågor. Det viktigaste dokumentet i en demo-
krati är författningen, våra grundlagar. Det är viktigt att varje förändring
diskuteras noga. En grundlag får inte ändras hur som helst. Och när man
ändrar den bör det ske i långtgående politisk enighet. I en tid när motsätt-
ningarna på flera områden skärps i politiken kan vi då visa att vi kan bli över-
ens om demokratins spelregler.
Grundlagsöverenskommelsen visar att vi mellan de politiska blocken kan
bli överens om det som skall stå i Sveriges grundlagar. Det socialdemokra-
tiska partiet har alltid hävdat principen att vi bör vara överens om demokra-
tins spelregler. Så var det inför de stora grundlagsreformer som föregick en-
kammarriksdagens genomförande 1971 och grundlagsändringarna 1974. Så
har det varit under hela enkammarriksdagens dagar. Den socialdemokra-
tiska riksdagsmajoriteten genomförde inte några viktiga grundlagsändringar
utan stöd över den politiska blockgränsen.
Tyvärr tvingas jag emellertid konstatera att denna viktiga princip inte är
lika självklar för riksdagens borgerliga majoritet som för oss socialdemokra-
ter.
Helt mot vår vilja beslutade den borgerliga riksdagsmajoriteten att grund-
lagsfästa utlandssvenskarnas rösträtt. Och de sju borgerliga ledamöterna i
KU har nyligen kört över de sju socialdemokratiska och beslutat att utreda
frågan om beslutande folkomröstningar. Detta sker blott ett par månader
efter det att riskdagspartierna träffade den breda uppgörelsen i författnings-
frågan. Med hänsyn till att också de borgerliga partierna säger sig vilja efter-
sträva enighet i författningsfrågorna undrar jag vad de borgerliga övertram-
pen skulle tjäna till.
Jag vill tillägga att det självklart är fritt för alla politiska partier att i likhet
med medierna och enskilda medborgare bedriva opinionsbildning i författ-
ningsfrågor. De partier som deltagit i överenskommelsen kan givetvis vid en
senare tidpunkt genom opinionsbildning ifrågasätta den författningspoli-
tiska ordningen, liksom den träffade överenskommelsen. Men det är ändå
en bit, fru talman, att gå från opinionsbildning till beslut.
Hösten 1992 inbjöd regeringen till sonderande samtal om vissa författ-
ningsfrågor. Det socialdemokratiska partiet meddelade en positiv vilja till
att delta i dessa samtal. Det har varit en självklarhet för socialdemokraterna
att medverka till en förstärkning av folkstyret och demokratin.
Vi har fått väsentliga socialdemokratiska krav tillgodosedda i förhandling-
arna. En förlängning av mandatperioden är ett sådant viktigt krav. Det so-
cialdemokratiska kravet på grundlagsskydd för allemansrätten genomförs.
Det är till gagn för invånarna i Sverige. Det ökade inslaget av personval stär-
ker folkstyret och demokratin. Personval ökar möjligheterna för kandida-
terna att bli mer kända i sina valkretsar. Det är också bra att det blir en parla-
mentarisk utredning om delning av de större valkretsarna. Vi är överens om
att det fortfarande skall vara riksdagen som har ansvaret för innehållet i Sve-
riges lagar. Den nuvarande balansen mellan den lagstiftande och den dö-
mande makten rubbas inte.
Vi socialdemokrater har således fått väsentliga krav tillgodosedda. Men
jag beklagar att de andra partierna har motsatt sig att ta tag i den viktigaste
författningsfrågan av alla - den om valsystemet. En ändring av valmetoden
är mycket angelägen för att stärka demokratins handlingskraft.
Erfarenheter från de senaste två decennierna visar att det svenska poli-
tiska systemets beslutsförmåga varit otillräcklig. Svåra och på kort sikt impo-
pulära men nödvändiga beslut försvåras av att möjligheterna att forma hand-
lingskraftiga majoriteter är små i ett parlament med starkt proportionell re-
presenation.
Detta är, fru talman, ett allvarligt problem för Sveriges långsiktiga ekono-
miska utveckling.
Men tyvärr tvingades vi konstatera att inte något enda parti var det minsta
intresserat av att ens diskutera denna för vår svenska demokrati så centrala
fråga om hur valsystemet kan ändras för att skapa starka och regeringsdug-
liga regeringar. Hur angeläget detta är belyses ju bäst av dagens turbulens i
riksdagen. De borgerliga vann valet stort 1991 och borde i kraft av denna
stora valseger ha fått en betryggande majoritet i riksdagen. Demokratin
måste vara funktionsduglig. Då kan den lösa svåra samhällsproblem som ar-
betslöshet, stora underskott i statens affärer och hotande miljöförstöring.
När medborgarna ser att demokratin har kraft, att politiken är ett verksamt
medel, då sätter folket sin tillit till det demokratiska systemet.
Jag tycker att förlängningen av mandatperioden innebär flera fördelar. En
fyraårig mandatperiod kan begränsa den stress som de korta mandatperio-
derna har orsakat i politiken. Närheten i tid till nästa val har ibland bidragit
till att de bästa lösningarna på olika samhällsproblem inte alltid genomförts.
Hotet att inte kunna redovisa reformer och tillräckligt resultat har ibland
tvingat förtroendevalda till insatser som kunde ha utformats bättre, om mer
tid hade funnits.
Med längre mandatperioder hoppas jag att långsiktigheten i politiken
ökar. Det är särskilt viktigt att de politiska organen besitter handlingskraft
då samhället brottas med ekonomiska problem och stor arbetslöshet.
Genom att mandatperioden förlängs ett år ökar också de realistiska möj-
ligheterna för extraval med ett år, vilket är en fördel.
Men, fru talman, en förlängning av mandatperioden leder inte enbart till
fördelar. Jag vill peka på en risk. Längre tid mellan valen kan komma att
minska intresset hos medborgarna för politiskt beslutsfattande och bidra till
en minskad politisering av samhällsproblemen. Jag menar att bra lösningar
på svåra frågor fordrar debatt och åter debatt och penetrering från olika poli-
tiska utgångspunkter.
Riksdagens beslut om längre mandatperioder får inte begränsa medbor-
garnas demokratiska inflytande eller tillåtas minska medborgarnas intresse
för politik och partipolitiskt arbete.
Prot. 1993/94:81
28 mars 1994
Valperiodens längd
och vissa andra
grundlagsfrågor
15
Prot. 1993/94:81
28 mars 1994
Valperiodens längd
och vissa andra
grundlagsfrågor
16
Men samtidigt vill jag påminna om - och det tror jag att vi alla i denna
kammare är överens om - att demokratin i vårt land har andra uttrycksfor-
mer än allmänna val. Den formella representativa demokratin är inte nog för
att hålla demokratin levande och frisk. Partiverksamheten och kontakterna
mellan väljare och dem de har valt blir allt viktigare. Det behövs med andra
ord insatser varje dag mellan valtillfällena.
Därför har de politiska partierna ett stort ansvar, både de som finns i
denna riksdag och de som arbetar utanför och ännu inte har kommit in. Be-
slutet om längre mandatperioder måste bli en signal till partierna att öka an-
strängningarna för att fördjupa demokratin och för att vinna fler medbor-
gare för det demokratiska arbetet. Partiernas verksamhet måste bli mer utåt-
riktad. Politikerrollen behöver diskuteras och förändras. Politikerna måste
avdela mer tid för välj arkontakter och kontaktverksamhet ute i valkret-
sarna. Jag tror att ett ökat inslag av personval på en viktig punkt komplette-
rar den längre mandatperioden.
Jag hoppas också att personvalet skall innebära att kandidaterna och de
valda kommer att anstränga sig ytterligare för att möta sina väljare. Och jag
hoppas att en annan följd skall bli livligare valkampanjer. Genom personval
får politiken fler och kanske tydligare ansikten. Det kan bidra till att minska
det avstånd som i dag finns mellan väljare och deras företrädare.
Men vi är från alla politiska partiers sida i KU medvetna om att större
inslag av personval kan medföra risker för oönskade bindningar mellan en-
skilda kandidater och stora bidragsgivare. Denna fara får inte underskattas.
KU är enigt om att utvecklingen måste följas med stor uppmärksamhet. Det
ligger i demokratins intresse att vi bevakar denna fråga mycket noga.
Både jag och den socialdemokratiske partiordföranden Ingvar Carlsson
gav i höstas uttryck för kritik mot regeringens sätt att sköta författningsför-
handlingarna, som vi menade var dåligt förberedda. Underlag saknades och
presenterades ofta vid sittande bord. Vi menade att framförhållningen från
regeringens sida var mycket dålig.
Vi påpekade att detta var otillfredsställande, i synnerhet som det gällde
viktiga författningsfrågor. Vi uttalade också kritik av att förhandlingarna
kom i gång för sent och att de genomfördes under stark tidspress.
När förhandlingarna var avslutade utgick vi ifrån att alla resurser på Justi-
tiedepartementet togs i anspråk för att utforma de många författningsförsla-
gen på ett noggrant och korrekt sätt.
Emellertid visade det sig att regeringen i propositionen förbisett viktiga
konsekvensändringar, som gäller det betänkande vi i dag diskuterar. Rege-
ringen hade förbisett frågan om mandattiden för ledamöter och ersättare i
styrelser för kommuner och landsting och mandattiden för ledamöter och
ersättare i förbundsfullmäktige i kommunförbund. På dessa två punkter har
KU rättat till regeringens förslag. Utskottet har vidare begärt att regeringen
gör en revidering av lagen om partistödet med hänsyn till den längre mandat-
perioden och återkommer till riksdagen i frågan.
Emellertid visar det sig att inte heller under behandlingen i KU har alla
brister i regeringens grundlagsproposition upptäckts.
Vänsterpartiets företrädare i debatten här i dag och tidigare KU-supplean-
ten Johan Lönnroth gjorde mig i fredags uppmärksam på att 3 kap. 6 § rege-
ringsformen också måste bli föremål för en ändring. I paragrafens tredje
stycke står: ”Fördelningen fastställes för tre år i sänder.” Detta bör självfallet
ändras till fyra år.
I samma stund upptäcktes på utskottskansliet att 13 kap. 12 § regeringsfor-
men måste bli föremål för en ändring. Den paragrafen handlar om val till
riksdagen då krig och krigsfara råder. Denna paragraf påverkas av mandat-
periodens förlängning.
Även av 24 kap. 24 § kommunallagen om valperioden för borgarråden i
Stockholm måste en ändring ske.
Fru talman! Konstitutionsutskottets betänkande nr 22 ”Valperiodens
längd och vissa andra grundlagsfrågor” är således inte i färdigt skick för riks-
dagens beslut. Jag yrkar därför att betänkandet återremitteras till utskottet.
Fru talman! Medborgarmakt, folkrörelsedemokrati och betingelser för en
välfärdsstat får något nya spelregler genom 1994 års författningsreform.
De författningsreformer som vi denna vår skall fatta beslut om är inte obe-
tydliga. De uttrycker vad vår tids samhällsutveckling har för demokratiska
behov - dialogen mellan väljare och valda. Det gäller konstitutionella be-
tingelser för Europasamarbetet och möjligheterna att förena demokratins
individuella element med dess kollektiva.
1994 års författningsreform ändrar vårt statsskick och vår demokrati på ett
sätt som jag hoppas kommer att stärka de demokratiska idéerna i en tid då
dessa står inför stora och svåra prövningar.
Anf. 17 JOHAN LÖNNROTH (v):
Fru talman! De förslag till grundlagsändringar som vi nu skall behandla
ligger i linje med vad Lindbeckkommissionen rekommenderade. Jag har fått
frågan hur Vänsterpartiet kan acceptera förslagen mot den bakgrunden. Jag
har svarat att vi tar ställning i sak och att det finns åtskilligt av det som Assar
Lindbeck och hans kolleger har sagt som vi håller med om. Det vi har vänt
oss emot är anspråken på att förslagen skulle grundas på vetenskaplig teori
ovanför huvudet på oss riksdagsledamöter.
Vi har också lyssnat på ett par av landets ledande jurister som har uttryckt
viss tveksamhet över om man verkligen kan göra så att väljarna inte skall
veta om den nya riksdagen väljs för tre eller fyra år. Vänsterpartiet har ändå
beslutat att stödja förslaget efter de justeringar som Thage G Peterson har
redogjort för. Vi stödjer naturligtvis också yrkandet om återremiss.
Vi tror inte heller att det finns absoluta juridiska sanningar ovanför politi-
kernas huvuden. Man bör lyssna på kloka experter, men i slutändan kommer
vi inte ifrån att vi måste tänka själva.
En huvudanledning till att det är rimligt att förlänga mandatperioderna är
att den politiska konjunkturcykeln är ett reellt existerande problem. Man
kan se den i fullt sving i denna valrörelse. Nya majoriteter i riksdag, lands-
ting och kommuner måste få rimlig tid på sig att genomföra en politisk stra-
tegi.
Thage G Peterson har talat om risken för minskad politisering. Det finns
naturligtvis en sådan risk. Det är inte bara en risk utan en realitet att vi har
fått minskad politisering. Jag tror dock att det inte handlar så mycket om att
man skall få rösta ofta i allmänna val. Det handlar i stället mera om på vilket
Prot. 1993/94:81
28 mars 1994
Valperiodens längd
och vissa andra
grundlagsfrågor
2 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 81
Prot. 1993/94:81
28 mars 1994
Valperiodens längd
och vissa andra
grundlagsfrågor
sätt flera människor skall engageras i politiken utanför parlamenten och mel-
lan valen. Vi skall gärna försöka att bli mera utåtriktade, vilket Thage G
Peterson begär.
Egentligen är det ganska små förändringar som vi nu vill göra i grundlagen
med tanke på de djupgående problem som vi försöker lösa. De politiska par-
tierna stagnerar, tappar medlemmar och har svårt att upprätthålla aktivite-
ten vid gräsrötterna. En viktig orsak är att de som inte har parlamentariska
uppdrag känner sig utanför. De kan inte påverka. Den politiska klassen hål-
ler på att bli en realitet. Byter vi regering över blockgränserna ytterligare ett
par gånger så kommer vi att få ett ganska stort överskott av unga politiska
lejon utan annan yrkeserfarenhet än den från politiken och med tillvanda
löner i 25 000-kronorsklassen.
De politiska partierna speglar fortfarande i huvudsak förra sekelskiftets
sociala mönster. Frågan är om vi överlever in i nästa århundrade. Gunnar
Wetterberg, departementsråd på Finansdepartementet, gör i en ny bok
olycksbådande jämförelser med frihetstidens partistrider mellan hattar och
mössor, de som slutade med Gustav III:s statskupp. Så illa skall det väl inte
gå, men vi måste säkerligen förnya oss för att överleva.
Vi håller på att få ett nytt slags klassamhälle, där få kallar sig arbetare eller
tjänstemän och ännu färre känner en självklar tillhörighet till ett politiskt
parti. De flesta anser att samhället består av tre sorters människor. För det
första: de däruppe - några tusen höjdare i företag, politik och organisationer
som bestämmer. För det andra: vanligt folk. För det tredje: de därnere - de
arbetslösa, de förtidspensionerade och de nya invandrarna.
De flesta upplever maktlösheten som ett långt större problem än usla ma-
teriella villkor, och många känner att de helt står utanför vaije möjlighet att
påverka samhället. Det minskande handlingsutrymmet för den ekonomiska
politiken som följer av det alltmer internationaliserade kapitalet kör över
vallöften och späder på politikerföraktet.
Vi har försökt ta upp frågan om politiskt utanförskap i motionen. Vi före-
slår bl.a. utvidgad rösträtt för invandrare.
Människor upplever alltmer politiken som teater, som ett skådespel. Va-
lundersökningen år 1991 visade att politikers kunskaper lönade sig dåligt.
Det som gav framgång var utstrålning. Liksom Peter Sellers i filmen om Mr
Chance skulle man säga meningslösheter på ett sådant sätt att var och en kan
lägga in det den själv vill höra.
Vi går i år mot två för Sveriges framtid avgörande valrörelser: Riksdagsva-
let och folkomröstningen om svenskt medlemskap i Europeiska unionen.
Inget tyder på att saklighet och kunskap kommer att få större genomslag
denna gång. Det finns snarare tecken som tyder på att nivån på retoriken
och de spektakulära utspelen kommer att slå nya rekord. De professionella
producenterna av åsikter laddar upp som aldrig förr. Metoderna att förmedla
ett skenbart budskap är nu så raffinerade att de överträffar bloddopningen.
På en kurs härförleden fick jag lära mig hur man skall göra för att få ut ett
budskap i TV. Det gäller att ha klart för sig vad man vill ha sagt. Det skall
vara enkelt, och man skall ständigt upprepa det. Det duger inte med några
å ena sidan och å andra sidan eller med ånger och osäkerhet. Titta med fast
18
blick intervjuaren i ögonen, kläm till med en siffra eller ett påstående och
spara samvetskvalen till kvällen.
Ny demokrati har ett visst ansvar för att pajaseriet har slagit nya rekord.
Men jag tror att Ny demokrati är ett symtom snarare än en orsak. Jag tror
inte heller att vi andra skall sätta oss på alltför höga hästar. Även våra partier
blir alltmer av företag som saluför produkter. Även vi gör desperata utspel
för att vi skall bli synliga i TV.
Thage G Peterson talade om att man skall ändra valsystemet så att rege-
ringsmakten stärks. Men vi kan ta USA, där det finns två stora partier, som
exempel. Demokratin är inte starkare i USA, snarare tvärtom. Valdeltagan-
det är uselt. Det har medfört att de två stora partierna ligger oerhört nära
varandra och att ideologierna har mycket svårt att dra till sig en levande de-
batt.
Lindbeckkommissionen trodde att vägen att höja riksdagens anseende
och stärka regeringsmakten var ytterligare professionalisering, färre riks-
dagsledamöter, mindre makt för intresseorganisationer och mera makt för
ekonomer och andra experter på departementen. Jag tror snarare att det är
tvärtom. Vi behöver fler politiker som var och en har bättre förankring utan-
för parlamenten. Det åstadkoms bl.a. genom att vi sitter färre mandatperio-
der. Vi behöver mera av levande folkrörelser och flera med mångsidig yrkes-
bakgrund bland politiker och tjänstemän.
Det kan vara bra med ett ökat inslag av prowal. Vänsterpartiets förre par-
tiordförande, Lars Werner, var med i utredningen om personval. Det visar
att vi tillmäter frågan stor vikt.
Jag kan vara överens med Thage G Peterson om fördelarna och nackde-
larna med personval. En fördel är att det blir fler tydliga ansikten. Nu pågår
ett val i Italien, där en av huvudpersonerna använder två egna TV-kanaler.
Det gör problemet mycket tydligt. Enligt min mening kan vi inte få ett rejält
personvalssystem innan vi har gjort något åt maktkoncentrationen i me-
dierna. Jag tillhör inte dem som skyller våra valresultat på orättvis mediebe-
vakning. Men vi borde kunna vara överens om att starka offentligt ägda och
partipolitiskt neutrala etermedier och politisk mångfald inom pressen är ett
livsvillkor för valrörelser med starka inslag av personval.
På ett område tystnar allt borgerligt tal om valfrihet, trots att det i rege-
ringsdeklarationen talades om en valfrihetsrevolution. Det gäller val av
statsöverhuvud. Frågan om monarkin är visserligen mest en symbolfråga,
men också den är en del av politikerföraktets och mediemaktens problema-
tik. Vilka politiker, förutom en och annan dödspilot från Vänstern, vågar i
dag angripa fjanteriet och fjäsket kring kungahuset inför risken att hundra
hungriga galapettrar som inte vädrat en fiende på ett decennium hänger ut
oss till spe och varnagel?
Det har åter blivit populärt att kalla sig liberal. Det manifesterades bl.a.
av att Folkpartiet förlängde sitt partinamn. Mot denna bakgrund är det
egentligen ganska underligt att det finns så få som vågar stå för de klassiska
vänsterliberala och vänstersocialdemokratiska kraven på religionsfrihet, fri
uppfostran och republik. Hur kan vi i nådens år 1994 acceptera att små barn
skall påtvingas den rena lutherska läran, att regeringen skall godkänna vem
Prot. 1993/94:81
28 mars 1994
Valperiodens längd
och vissa andra
grundlagsfrågor
19
Prot. 1993/94:81
28 mars 1994
Valperiodens längd
och vissa andra
grundlagsfrågor
20
kronprinsessan skall gifta sig med och att hon inte får resa utomlands utan
att Kungen godkänner det? Finns det inga äkta vänsterliberaler längre?
Fru talman! Jag yrkar, som redan sagts, bifall till återremissen. Jag har
önskemålet att konstitutionsutskottet skall fundera litet ytterligare över 75-
årsminnet av den svenska parlamentariska demokratins genombrott. Skulle
man inte rent av kunna ta ett initiativ till att genomföra den parlamentariska
demokratins principer fullt ut också vad gäller kungahuset?
Anf. 18 BIRGER HAGÅRD (m):
Fru talman! Äntligen står vi i beredskap att genomföra en rad nödvändiga
och länge önskvärda författningsändringar.
Betänkandet innehåller såväl stort som smått. Till det lilla i samman-
hanget vill jag utan vidare hänvisa till de krav som bl.a. Johan Lönnroth
apostroferade och som gällde införandet av republik. Det var som att höra
ett eko från detta sekels barndom när Johan Lönnroth talade om monarkin
och dess roll.
I själva verket är monarken en symbol för nationen - som jag tror att unge-
fär 99 % av befolkningen vill behålla. Då slipper man också undan det bråk
som lätt uppstår i en presidentvalskampanj.
Däremot vill jag naturligtvis ge Johan Lönnroth rätt i att frågan om stats-
chefens religiösa tillhörighet är något som i och för sig borde vara statsche-
fens privatsak. Men här har inte utskottet velat förekomma Kyrkobered-
ningen utan utgår från att beredningen kommer att ta upp de frågorna.
Den i särklass nu viktigaste förändringen är förändringen av valperioder-
nas längd från tre till fyra år. Men jag skall utan vidare säga att jag känner
en viss tveksamhet över tillvägagångssättet att inte i vanlig ordning ändra
grundlagen på den punkten. Nu blir det ändå formellt riktigt. Men det är
fullt rimligt att diskutera själva uppläggningen.
Orsaken till att vi nu går över till fyraåriga mandatperioder hänger själv-
fallet samman med att man rätt allmänt har konstaterat att det har varit rätt
misslyckat med de treåriga perioderna. Jag skall gärna stryka under att jag
helst hade sett att rullande valperioder hade införts, som i t.ex. Danmark
eller Storbritannien. Jag hade också helst sett att den gemensamma valdagen
hade försvunnit. Men det har inte gått att uppnå någon överenskommelse
på de punkterna, utan vi får acceptera de förslag som har kommit fram. Det
har ändå blivit en klar förbättring i förhållande till den tidigare situationen.
Jag tror att förlängningen av valperioderna kommer att gynna parlamenta-
rismen rent generellt. Jag tror också att upplösningsinstitutet i det här sam-
manhanget kan få en förnyad betydelse i framtiden.
En annan stor förändring är införandet av personvalsmomentet. Personval
har naturligtvis funnits inom i varje fall det parti jag företräder, Moderata
samlingspartiet. Inte någon riksdagslista har fastställts utan att det har fun-
nits ett prowal i bakgrunden att falla tillbaka på. Men prowalet har varit en
angelägenhet för partimedlemmarna. Det står naturligtvis öppet för envar
att bli medlem i ett politiskt parti. Men självfallet har väljaren på själva val-
dagen inte haft något reellt inflytande över valet av person.
Vi får se vilken roll det modifierade danska systemet som skall införas
kommer att spela i framtiden. Det finns dock anledning att varna för över-
tron att vi med hjälp av detta system också har löst de djupare problemen.
Det finns anledning att fästa uppmärksamhet vid den motion som Sten An-
dersson i Malmö har väckt. Han invänder mot personvalssystemet och var-
nar för eventuell korruption och ett ekonomiskt beroende hos kandidaterna
av t.ex. bidragsgivare. Men som utskottets ordförande har påpekat finns det
all anledning för konstitutionsutskottet att följa utvecklingen i det hänseen-
det mycket noggrant.
Några kuriösa frågor har tagits upp i motioner och redovisas i betänkan-
det. Bl.a. har frågan om sambandet mellan mandat och parti aktualiserats.
Ny demokrati önskar att en person som lämnar ett parti också skall vara skyl-
dig att frånträda sitt ledamotskap i riksdagen. Någon sådan skyldighet finns
inte och bör enligt utskottets mening inte förekomma. Hela resonemanget
leder tanken till den strid som utkämpades under frihetstiden, principal-
striden, som fick sin lösning vid 1746/47-års riksdag. Lösningen gick ut på att
ständerna helt och hållet underkände tanken att riksdagsledamöter skulle
vara bundna av sina väljares föreskrifter. Det ledde i sin tur till att det blev
klart inskrivet i 1809-års regeringsform ett förbud mot alla sådana imperativa
mandat. Den känslan besjälar oss alltjämt i nådens år 1994. Vi har i det hän-
seendet tagit klart intryck av vad som hände för 250 år sedan.
Frågan om antalet ledamöter i riksdagen berörs också i några motioner.
Daniel Tarschys säger i sin motion helt lakoniskt att vi är för många. Det
kan man i och för sig tycka. Men jag har roat mig med att fästa litet extra
uppmärksamhet vid antalet frånvarande vid våra voteringar. Jag konstaterar
att det är normalt att ungefär en sjundedel av riksdagens ledamöter är från-
varande av ett eller annat skäl. Det kan vara fråga om uppdrag av olika slag
som tar ledamöternas tid i anspråk. Det kan naturligvis vara sjukdom. Men
vi kan förutsätta att det, i framtiden då det kommer att finnas allt fler inter-
nationella uppdrag, kommer att ställas allt större krav på ledamöterna. Vi
får vara beredda på att ett relativt stort antal ledamöter inte kan delta i vote-
ringarna eller delta i riksdagsarbetet vid varje tillfälle.
Detta gör att vi måste fundera över om vi verkligen är för många. Om vi
ändå anser att vi är för många, måste vi fråga oss om ett mindre antal kan
utföra samma mängd arbetsuppgifter som nu. Sannolikt är detta inte fallet.
Då tvingas man lägga om riksdagens arbete högst väsentligt.
Vidare har vi frågan om folkomröstningsinstitutet. Rent generellt säger
Thage G Peterson att Socialdemokraterna minsann alltid har respekterat att
man skall vara överens om de demokratiska spelreglerna och att borgarna
har brutit mot detta på två punkter. En punkt skulle gälla utlandssvenskar-
nas rösträtt. Men låt mig knyta an till vad Johan Lönnroth sade tidigare. Det
synes mig lämpligt att fira ett 75-årsjubileum för den allmänna rösträttens
införande med att också ge våra utlandssvenskar den självklara rösträtt de
bör ha. Det är detta synsätt som har varit vägledande för de borgerliga parti-
erna i utskottet.
Utskottet kräver inte någon förändring i fråga om folkomröstningsinstitu-
tet. Utskottet säger bara att erfarenheterna av de folkomröstningar som ge-
nomförts i landet bör sammanställas och utvärderas. Detta tycker jag inte är
för mycket. Det är snarare förvånande att Socialdemokraterna motsätter sig
Prot. 1993/94:81
28 mars 1994
Valperiodens längd
och vissa andra
grundlagsfrågor
21
Prot. 1993/94:81
28 mars 1994
Valperiodens längd
och vissa andra
grundlagsfrågor
22
detta förslag. Vi kan ganska lugnt konstatera att erfarenheterna från folkom-
röstningar inte är enbart positiva.
Vi hade en trafikomröstning som gav en överväldigande majoritet för att
behålla den gamla vänstertrafiken, varpå riksdagen kort tid därefter beslöt
att lägga om och införa högertrafiken. De båda omröstningarna om pen-
sionsfrågan och kärnkraftsfrågan, med tre alternativ, har inte heller varit
några stora föredömen när det gäller sättet att anordna folkomröstningar. Vi
vet att det nu kommer att bli ökade möjligheter för medborgarna att lokalt
ta initiativ till omröstningar.
Mot denna bakgrund tycker jag att det finns alla skäl i världen att tillmö-
tesgå det som tredje vice talman Bertil Fiskesjö har föreslagit i en motion,
nämligen att sammanställa och utvärdera resultaten. De kan då eventuellt
ligga till grund för nya förslag.
En ändring av valsystemet har efterlysts av Thage G Peterson. Men ut-
skottet är inte överens på den punkten. Vi moderater har deltagit i debatten
med liv och lust, och vi har framfört förslag som ligger nära den tyska model-
len. Men vi har också varit beredda att diskutera andra förslag. Det finns
dock andra partier som inte är lika intresserade av en förändring i det hän-
seendet.
Fru talman! Till sist vill jag säga att jag beklagar de malörer som inträffat
i arbetet. Jag har därför i rådande situation ingenting emot att betänkandet
återremitteras till utskottet. På så sätt kan vi få ett betänkande som i sin hel-
het täcker in alla de frågor som här är aktuella.
Anf. 19 JOHAN LÖNNROTH (v) replik:
Fru talman! Jag missar naturligtvis inte chansen att få byta några ord med
Birger Hagård om monarkin.
Frågan om den rena lutherska bekännelsen skall visserligen behandlas av
Kyrkoberedningen. Men vad anser Birger Hagård? Det kunde vara intres-
sant att få höra vilken egen principiell uppfattning Birger Hagård har i frå-
gan. Frågan är inte alldeles principiellt obetydlig i en tid då den religiösa fun-
damentalismen breder ut sig över världen. Är det inte ett problem med
denna kvarvarande bestämmelse? Även om det är en liten fråga, är det ändå
en ganska stor sak att vi begär att vårt statsöverhuvud skall ha en viss be-
stämd religiös inriktning.
Jag skulle också gärna vilja höra vilken uppfattning Birger Hagård har om
den fullständigt vanvettiga regeln som säger att regeringen skall godkänna
den som kronprinsessan Victoria gifter sig med. Skall verkligen Birger Ha-
gårds partikamrat Per Westerberg - för att nämna någon i högen - kunna
bedöma om det är lämpligt att kronprinsessan t.ex. gifter med sig någon som
inte tycker som han? Jag är medveten om att den reella makten att be-
stämma i någon annan riktning väl inte är så stor. Men även på den punkten
handlar det om en principfråga. Är det inte fullständigt vanvettigt att sådana
bestämmelser får leva kvar?
Anf. 20 BIRGER HAGÅRD (m) replik:
Fru talman! Jag vill gärna tillmötesgå Johan Lönnroth i hans mycket blyg-
samma begäran. Han vill höra min egen privata uppfattning i dessa två prin-
cipfrågor.
Jag trodde att det framgick rätt tydligt av vad jag tidigare sade att jag anser
att även statschefens religiösa tillhörighet bör vara en privatsak. Man får an-
föra andra motiv för att kunna övertyga mig om motsatsen; det är möjligt
att sådana argument kan finnas. Men rent allmänt anser jag det vara en pri-
vatsak.
Naturligtvis bör detta även gälla vem kronprinsessan Victoria en gång i
tiden avser att äkta. Det är sådant som är privatsaker, och det bör man kunna
komma fram till. Men i det här landet är vi ju noggranna. Det skall utredas
och framläggas förslag. Jag hoppas att dessa saker kommer att klaras ut. Det
är min privata uppfattning. Jag har inte rådfrågat vare sig statsministern eller
någon annan.
Anf. 21 JOHAN LÖNNROTH (v) replik:
Fru talman! Jag tar då detta som ett löfte att frågan om åtminstone en ut-
redning kommer upp i konstitutionsutskottet. Det finns faktiskt motioner i
detta betänkande, vilka handlar om dessa saker. Även om vårt vänsterpartis-
tiska krav är mer långtgående - jag har inte så stort hopp om att få med mig
Birger Hagård på det - räknar jag med att Birger Hagård är beredd att med-
verka till att konstitutionsutskottet tar initiativ till att denna fråga utreds.
Egentligen behöver ju inte frågan utredas, utan det skulle räcka med att man
ser till att bli av med dessa historiska rester från ett gammalt och djupt ode-
mokratiskt system.
Anf. 22 BIRGER HAGÅRD (m) replik:
Fru talman! Låt oss utgå från att Kyrkoberedningen klarar ut frågan om
den religiösa tillhörigheten. Vi brukar ju inte ha för vana att föregripa det
som olika utredningar sysslar med. Men Johan Lönnroth har alldeles rätt i
vad gäller den stora frågan om republik eller monarki att jag på intet sätt
delar hans allmänt principiella republikanska inställning. Tvärtom ser jag
mig som en varm anhängare av monarkins fortbestånd i landet.
Vad gäller andra detaljer kan det finnas all anledning att i olika samman-
hang ta upp dem och åtstadkomma de - som jag kallar dem - nödvändiga
moderniseringarna också på detta område. Det kommer säkert att komma
fram.
Anf. 23 THAGE G PETERSON (s) replik:
Fru talman! Birger Hagård tog upp de två borgerliga övertrampen från
den princip som vi båda hyllar och anser att man bör eftersträva, nämligen
enighet i författningsfrågor om demokratins spelregler. Han tar upp frågan
om folkomröstningsinstitutet som behandlas i detta betänkande. Catarina
Rönnung kommer senare att ta upp den socialdemokratiska reservationen.
Men min reaktion gäller följande: Här träffar vi en bred överenskommelse
om ett antal författningsfrågor. Vid flera tillfällen diskuterar de politiska par-
tierna om vilka frågor som bör bli föremål för riksdagens första grundlagsbc-
slut och om vilka som bör bli föremål för ett utredningsarbete. Ifrån dessa
överläggningar kommer två utredningsförslag. Ett går ut på att man skall
utreda frågan om delning av de största valkretsarna. Det andra går ut på att
man skall utreda frågan om hur man skall komma åt missbruket av den fria
Prot. 1993/94:81
28 mars 1994
Valperiodens längd
och vissa andra
grundlagsfrågor
23
Prot. 1993/94:81
28 mars 1994
Valperiodens längd
och vissa andra
grundlagsfrågor
24
nomineringsrätten. Men ett par månader efter denna överenskommelse slår
de borgerliga ledamöterna i konstitutionsutskottet till och ”kastar in” folk-
omröstningsinstitutet för utredning med sikte på beslutande folkomröst-
ningar. Jag kan väl inte annat än agera mot denna något underliga form för
enighet i författningsfrågor.
Vid frågan om utlandssvenskarnas rösträtt gick man inte ens via en utred-
ning, utan man gick direkt till ett första grundlagsbeslut i riksdagen. På
denna punkt har riksdagen ett vilande grundlagsbeslut. Och vi socialdemo-
krater finner det anmärkningsvärt att riksdagen med bräcklig majoritet skall
grundlagsskydda vissa utlandssvenskars rösträtt.
Fru talman! Jag upprepar det som jag i denna kammare sagt tidigare: Den
borgerliga hanteringen av denna fråga visar på brist på respekt för de partier
som är emot ett grundlagsfästande.
Men det mest anmärkningsvärda, fru talman, är valet av den tidpunkt då
de borgerliga vill grundlagsfästa utlandssvenskarnas rösträtt. I dag diskute-
rar flera länder frågor om medborgarskap och rösträtt. Starka krafter verkar
också för att länder skall samordna sina regler på detta område - vilket skulle
vara önskvärt.
Därför måste jag fråga Birger Hagård: Varför denna brådska? Varför
detta ointresse att söka breda lösningar i dessa två frågor? Varför denna strä-
van att grundlagsfästa något som enbart kan bli en liten beståndsdel i en be-
tydligt viktigare helhet?
Anf. 24 BIRGER HAGÅRD (m) replik:
Fru talman! Som jag sade i mitt anförande har vi från den borgerliga sidan
sett frågan om utlandssvenskarnas rösträtt som en mänsklig rättighet. Vi har
sett det som en skyldighet för landet att genomföra detta. Vi har i det här
fallet helt enkelt inte velat finna oss i att Socialdemokraterna velat förhala
frågan. Vi har inte velat finna oss i att man från socialdemokratisk sida inte
utan vidare velat ge just alla dessa människor som gör så stora insatser för
vårt land utomlands deras självklara rösträtt. Det har vi i hög grad ansett
obefogat.
Beträffande folkomröstningsinstitutet är en sammanställning och utvärde-
ring av vunna erfarenheter det centrala. Det framgår också tydligt av ut-
skottsbetänkandet. Det förvånar mig mycket att socialdemokaterna inte ens
vill medverka till detta. Det verkar som att man anser om de erfarenheter vi
hittills har skulle vara de bästa och att frågan över huvud taget inte behöver
ventileras närmare.
Anf. 25 THAGE G PETERSON (s) replik:
Fru talman! Birger Hagård använder nu litet oförsiktigt uttrycket förhala.
Då har jag en fråga till Birger Hagård, och jag hoppas att han inte blir mig
svaret skyldig: Om Socialdemokraterna inte vill vara med om en viss grund-
lagsändring, betyder detta att de borgerliga partierna kommer att köra över
socialdemokratin? Kommer de då att säga att det var synd att det stora so-
cialdemokratiska partiet inte ville vara med om denna grundlagsreform och
konstatera att Socialdemokraterna bara var ute efter att förhala, och att de
därför beslutar i grundlagsfrågan?
Vi socialdemokrater har inte behandlat grundlagsfrågor på det sättet. Vi
har behandlat dem med den största respekt för andra politiska uppfatt-
ningar. Men Birger Hagård uttryckte det så att det var synd att Socialdemo-
kraterna inte ville vara med om denna grundlagsändring men att man kom-
mer att besluta så som man vill. Är det så ni tänker göra i fortsättningen?
Anf. 26 BIRGER HAGÅRD (m) replik:
Fru talman! Om Socialdemokraterna hade framfört ett enda vettigt argu-
ment när det gäller att skjuta upp ett beslut, i det här fallet om utlands-
svenskarnas rösträtt, hade jag kunnat förstå det hela. Men något sådant ar-
gument har inte framkommit. Om Socialdemokraterna rent sakligt hade sagt
att de ville se på den och den frågan i sammanhanget, tror jag att Thage G
Peterson skulle ha fått gehör för de synpunkterna i den borgerliga kretsen.
Jag har alltså inte vid något tillfälle hört några argument framföras mot ut-
landssvenskarnas rösträtt som förtjänar att tas på allvar.
Anf. 27 Tredje vice talman BERTIL FISKESJÖ (c):
Fru talman! Det är flera intressanta grundlagsfrågor som är upptagna i
detta förhållandevis tunna betänkande. Jag skall hålla mig till några av dem
som jag tycker är viktiga.
Utskottets ordförande betonade inledningsvis att det är viktigt att vi kan
nå betydande enighet när det gäller grundlagsändringar. Det tycker jag
också. Men debatten måste gå vidare, även om man har kommit överens om
vissa reformer. Alla är ju inte tillfredsställda med allt i de förändringar som
har gjorts. Samhället förändras. Det finns alltså anledning att se till att den
författningspolitiska debatten förs vidare - det kan i sin tur leda till kom-
mande förändringar.
Vad gäller upprördheten över grundlagsregleringen av utlandssvenskar-
nas rösträtt, måste jag säga att den kom post festum. När frågan behandlades
i utskottet upptäckte jag inte någon särskild upprördhet från socialdemokra-
ternas sida. Jag såg det närmast som ett rutinmässigt nej-sägande. Jag vill
säga, liksom Birger Hagård, att det inte har framförts något bra argument
mot förslaget.
Utlandssvenskarna har haft sin rösträtt genom vallagen. Vallagen kan
ändras genom ett beslut. Nu grundlagsfästs utlandssvenskarnas rösträtt. Det
blir alltså svårare att ta ifrån dem rösträtten igen.
Jag tycker för min del att rösträtten skall följa medborgarskapet. Denna
del blir naturligtvis viktigare, genom att våra utlandsrelationer ökar och ge-
nom att så många svenskar gör goda insatser för Sverige utomlands - utan
att de för den skull har lämnat landet för gott eller inte har något intresse av
vad som händer i hemlandet.
Vad sedan gäller de konkreta förslagen i det aktuella betänkandet, är det
två förslag som är särskilt viktiga, nämligen övergången till fyraårig mandat-
period och personval. I den första frågan delar jag Birger Hagårds tveksam-
het när det gäller den formella proceduren. Det hade naturligtvis varit snyg-
gare om riksdagen hade fattat två beslut innan den nya mandatperioden på-
börjas. Rent grundlagsmässigt är det möjligt att göra på det här sättet, men
riktigt tilltalande är det inte.
Prot. 1993/94:81
28 mars 1994
Valperiodens längd
och vissa andra
grundlagsfrågor
25
Prot. 1993/94:81
28 mars 1994
Valperiodens längd
och vissa andra
grundlagsfrågor
26
Övergången till en fyraårig mandatperiod är behäftad med två brister, och
jag hoppas därför att den författningspolitiska debatten fortsätter. Vi har
fortfarande gemensam valdag, vilket är konstigt. Vi är originella på en del
sätt i Sverige, bl.a. på detta sätt. Jag kan inte tänka mig att man i något annat
land skulle komma på tanken att koppla ihop de lokala och regionala valen
och riksdagsvalen. Jag hoppas att den fortsatta debatten leder till att kom-
munalvalen skiljs från riksdagsvalen. Vad som sker i kommuner och lands-
ting är ju utomordentligt betydelsefullt. Huvudparten av den samhälleliga
verksamheten äger faktiskt rum där, om man ser till avgjorda ärenden och
till hanteringen av samhällsekonomiska frågor.
Det har inte gått att komma därhän nu, och det beror på socialdemokra-
tiskt motstånd; annars hade en återgång till skilda valdagar skett för länge
sedan.
Den andra bristen är att man i samband med övergång till fyraårig mandat-
period inte har tagit upp frågan om upplösningsrätten. Det är mycket märk-
ligt att höra utskottets ordförande först säga att vi måste ha en fyraårig man-
datperiod för att möjliggöra ett längre planeringsperspektiv, bl.a. därför att
det är viktigt att komma till rätta med samhällsekonomiska problem. I nästa
andetag säger han att en fördel med den fyraåriga mandatperioden är att det
kan bli enklare att använda sig av upplösningsrätten.
Vad är det för mening med en fyraårig mandatperiod, om man varje gång
det krisar till sig i detta hus skall börja prata om att upplösa riksdagen och
anordna nyval? Då har ju den stabiliserande faktor som en fyraårig mandat-
period kunde vara gått förlorad. Detta har visat sig utomlands. När det finns
möjlighet att lägga valen när som helst kan det bli tal om val när det krisar
till sig. Då låser sig partierna i sina positioner, och då blir det svårt att träffa
kompromisser, som alla egentligen anser är nödvändiga för samhället. Alla
politiska partier börjar tänka på att det kanske blir val och att de därför inte
kan göra upp med andra partier utan måste renodla sin profil.
Helt allmänt kan jag säga att det är ganska märkligt att regeringen kan
upplösa riksdagen. Regeringen är dock ett riksdagen underordnat organ,
och ingen annanstans i samhället kan det underordnade organet avsätta det
överordnade. Det är en mycket märklig ordning.
Frågan om personval har utretts länge. Vi kunde ha haft sådana för länge
sedan. Redan 1976 kom en utredning med förslag. Thage G Peterson uttalar
sig nu mycket entusiastiskt för ökat inslag av personval. Så lät det inte tidi-
gare. Socialdemokraterna har svängt i den här frågan, och det är bra.
Jag tycker också att systemet med fakultativt personval är bra. Det kombi-
nerar en viss styrning från de politiska partiernas sida med väljarnas fria rätt
att satsa på de kandidater de helst viil ha. Jag tror inte att man skall under-
skatta effekterna av det här systemet när det träder i kraft. Det kan också
medföra - vilket jag tror att utskottets ordförande var inne på - större upp-
märksamhet lokalt och regionalt på de kandidater som väljarna utser till
riksdagen. Vi har i vårt land fått en kolossal partiledardominans. De flesta
vägleds av partiledarnas framträdanden och popularitet etc. och mindre av
en värdering av de kandidater ute i valkretsarna som de faktiskt har möjlig-
het att välja in. Av detta kan också följa en större uppmärksamhet från me-
diernas sida.
I samband med frågan om personval vill jag upprepa med Catos envishet
att majoritetsval icke är personval i den mening som vi har diskuterat. Vid
majoritetsval är de väljare som sympatiserar med ett visst parti piskade att
rösta på den kandidat som partiet har nominerat, annars spolierar de dennes
möjligheter att vinna. Personval i egentlig mening är alltså möjliga endast i
ett proportionellt valsystem.
I betänkandet har också behandlats frågan om ett mindre antal ledamöter.
Flera har redan i sina inlägg ifrågasatt om det skulle vara så klokt att redu-
cera antalet riksdagsledamöter. Jag har länge hävdat att det är bra med poli-
tiker och att det är bra att vi har ganska många politiker. Det ger flera kana-
ler till väljarna, och det ger en större möjlighet - det är ett argument som
sällan framhålls, men som jag brukar framhålla - för politikerna att hävda
sig. Ett litet antal politiker råkar lätt i händerna på alla möjliga intressegrup-
per, på lobbyorganisationer av olika slag, helt enkelt av det skälet att politi-
kerna själva inte hinner penetrera frågorna i detalj, utan blir beroende av
icke-politiska rådgivare. Jag tycker inte att det skulle vara en bra utveckling.
Sedan har vi hela problemet med representativiteten i vårt land.
Frågan om bundna mandat, som Ny demokrati har tagit upp, är speciellt
intressant om man ser på situationen i Ny demokrati just nu. Ny demokrati
har inte någon företrädare i denna debatt, så jag skall inte gå djupare in i
frågan. Ny demokrati vill ha ett ännu mera utpräglat personvalssystem än
det som nu föreslås. Samtidigt hävdar man att de valda skall vara helt
bundna till sitt parti i riksdagen. Det är svårt att se hur detta går ihop lo-
giskt - det gör det naturligtvis inte. Samtidigt kan frågan ställas vilka perso-
ner inom Ny demokrati som just i dagsläget skulle ha varit skyldiga att lämna
partiet och vilka som hade kunnat vara kvar.
Vi skall alltså inte ha partibundna mandat på detta sätt. Det kan ju vara så
att det är de som lämnar ett parti som hävdar att de i själva verket företräder
partiets grundläggande åsikter.
Jag hinner också med att något beröra folkomröstningsinstitutet. Jag
tycker för min del att det är en ganska modest begäran som utskottet har,
dvs. att detta institut skall ses över. Det har stora brister såsom det har tilläm-
pats hos oss - ingen kan påstå någonting annat. Vi kommer att få de bristerna
illustrerade i den kommande omröstningen i EU-frågan. Om det blir ett nej,
kan det ifrågasättas om riksdagen kommer att respektera beslutet, eftersom
omröstningen formellt sett endast är rådgivande. En invändning mot den nu-
varande ordningen - som jag tycker är viktig och som jag gärna vill fram-
hålla - är att det finns risk för att det görs omröstningar på ett otillfredsstäl-
lande beredningsunderlag.
Om jag tar EU-frågan som exempel, är det så att det först blir en folkom-
röstning och därefter görs en noggrann behandling i riksdagen. Jag skulle
helst vilja ha det så att riksdagen först bereder och behandlar en fråga or-
dentligt och att de politiska partierna tar ställning, och sedan finns det en
viss mekanism - hur den skall vara utformad skall jag inte gå in på här - som
innebär att frågan kan gå till folkomröstning. Då finns bara alternativet ja
eller nej till det av riksdagen fattade beslutet. Då finns det ett beredningsun-
derlag, och då vet folk vad de röstar om. Den ordningen borde vi ha.
Man kan naturligtvis göra många olika reflexioner om folkomröstningars
Prot. 1993/94:81
28 mars 1994
Valperiodens längd
och vissa andra
grundlagsfrågor
27
Prot. 1993/94:81
28 mars 1994
Valperiodens längd
och vissa andra
grundlagsfrågor
28
förenlighet med det parlamentariska systemet och liknande. Men folkom-
röstningsinstitutet är inskrivet i vår författning, och om ingen föreslår att det
skall avskaffas bör vi åtminstone se till att det är rationellt och någorlunda
vettigt utformat. Det bör finnas en beredskap så att vi har ordningen klar för
oss. Då slipper vi diskutera formerna när folkomröstningar blir aktuella.
Jag vill göra en liten reflexion när det gäller valsystemet. Utskottets ordfö-
rande talar sig varm för en förändring av valsystemet för att stärka regerings-
makten. Johan Lönnroths invändning är relevant. Det finns inga som helst
bevis på att man i någon mening har fört en bättre politik i länder där över-
väldigande majoriteter har styrt. Det är en myt; det går inte på något sätt att
vetenskapligt bevisa. Det är många faktorer som spelar in.
Frågan om starkare regeringar eller riksdagar kan vara ett slags demo-
kratifråga. Bortsett från det skulle jag vilja ställa en fråga till utskottets ärade
ordförande: Hur vill Socialdemokraterna förändra valsystemet för att säker-
ställa starkare regeringar? Jag utgår ifrån att det främst gäller starka social-
demokratiska regeringar.
Anf. 28 THAGE G PETERSON (s) replik:
Fru talman! Den punkten försökte jag diskutera under författningsöver-
läggningar med de borgerliga partierna, Vänsterpartiet och Ny demokrati.
Inget parti visade det minsta intresse av att diskutera frågan, lyssna på argu-
menten eller syna dem. Det utbröt en oerhört stor irritation bland de andra
partierna när jag undrade om vi inte ens skulle diskutera de 39 utjämnings-
mandaten när det gäller att något minska effekten av riksproportionaliteten
och antalet ledamöter av kammaren.
Jag tycker nog att tredje vice talmannens fråga kom litet sent i debatten,
eftersom jag har gjort så många ansträngningar under det gångna året för att
få diskutera valsystemet med de borgerliga.
Fru talman! Jag vill gärna upprepa vad jag sade i mitt anförande. Det är
självklart fritt för alla politiska partier att i likhet med medierna och enskilda
medborgare bedriva opinionsbildning i författningsfrågor. Vi som har delta-
git i överenskommelsen är inte oförhindrade att föra en sådan diskussion.
Men det är ändå en bit att gå från opinionsbildning till beslut. Innan bläcket
hade torkat på pappret för författningsöverenskommelsen slog de borgerliga
till i KU med ett utredningsbeslut som inte hade diskuterats med Social-
demokraterna.
Fru talman! Detta är inte bara ett övertramp. Det är bristande respekt för
oliktänkande när det gäller grundlagsfrågor.
Frågan om utlandssvenskarnas rösträtt och den diskussion som fördes i
KU lämnar inte tredje vice talmannen någon ro. Vi trodde inte ens i våra
vildaste fantasier att de borgerliga skulle vilja ha ett direkt grundlagsbeslut.
Det argument som vi hade och har räcker faktiskt. Detta är en grundlags-
fråga. Frågan borde ha varit föremål för överläggningar och diskussioner
mellan de politiska partierna.
Jag förstår inte att de borgerliga i denna viktiga fråga har mage att gå förbi
invandrarnas rösträtt i riksdagsvalen med tystnad, precis som om Sverige
inte hade några invandrare. All uppmärksamhet ägnades åt grundlagsregle-
ringen av utlandssvenskarnas rösträtt. Den stora gruppen invandrare i Sve-
rige förbigicks med tystnad. Man hade ingen som helst respekt för den grup-
pen.
Fru talman! Mina frågor kvarstår. Varför har man denna brådska? Varför
är Bertil Fiskesjö så ointresserad av att söka breda lösningar?
Anf. 29 Tredje vice talman BERTIL FISKESJÖ (c) replik:
Fru talman! Det har verkligen sökts breda lösningar. Det har förts oänd-
liga överläggningar om de författningsförslag som nu läggs fram.
Frågan om utlandssvenskarnas rösträtt var ur författningsteknisk syn-
punkt väldigt enkel. Den var utredd tidigare. Det har flera gånger tidigare
funnits förslag i riksdagen om detta. Frågan var genomdiskuterad. Det fanns
så att säga inga tekniska komplikationer.
Frågan var om man ville ha utlandssvenskarnas rösträtt garanterad i
grundlagen eller om man skulle nöja sig med att den fanns i vallagen och
därmed riskera att en tillfällig majoritet skulle kunna ta ifrån dem rösträtten
igen. Jag tycker för min del att svenska medborgare skall ha rösträtt. Så en-
kel är min inställning.
Jag uppfattar utskottets ordförande så, att Socialdemokraterna kommer
att driva frågan om invandrarnas rösträtt i riksdagsvalen. Jag noterar dock
att Socialdemokraterna backade från kravet på att icke svenska medborgare
skulle få delta i folkomröstningen om EU. Jag förstår att ni backade i den
frågan. Varför gör jag det? Jo, det är alldeles orimligt att en del människor
har rösträtt i två länder. Så skulle det i stor utsträckning bli om invandrarnas
rösträtt i riksdagsvalen knöts till bostadsorten och inte till medborgarskapet.
Den frågan får vi tydligen fortsätta att diskutera.
Socialdemokraterna talar ständigt om starkare regeringar. Man betraktar
väl över huvud taget inte några regeringar som starka om de inte är social-
demokratiska. Det är väl det första villkoret för att en regering skall anses
vara stark.
Vi har dock ett proportionellt valsystem i vårt land. Om det skall förändras
måste vi diskutera hur det skall ske. Det finns naturligtvis olika metoder.
Man kan höja spärrgränsen. Man kan höja den till 5 % eller 10 % om man
vill, men det är orimligt. Redan 4-procentsspärren har ju ifrågasatts av
många, eftersom en mycket stor del av den svenska befolkningen kan bli
orepresenterad i riksdagen.
Om man på något sätt vill garantera att varje tillträdande regering skall
ha majoritet här i riksdagen hjälper det inte att göra småjusteringar i valsys-
temet, vilket tydligen Thage G Peterson hade tänkt sig under de överlägg-
ningar som har förts som inte jag känner till. Det krävs mycket stora och
genomgripande förändringar av valsystemet om det skall leda till majoritets-
regeringar i alla lägen.
Anf. 30 THAGE G PETERSON (s) replik:
Fru talman! De borgerliga genomförde det första beslutet om en grund-
lagsreglering av utlandssvenskarnas rösträtt mot en mycket stark oppositions
vilja här i Sveriges riksdag. De borgerliga partierna var inte beredda att ta
någon hänsyn till den socialdemokratiska uppfattningen i denna grundlags-
fråga.
Prot. 1993/94:81
28 mars 1994
Valperiodens längd
och vissa andra
grundlagsfrågor
29
|
Prot. 1993/94:81 28 mars 1994 |
Nu påpekade jag att de borgerliga inte heller visade det minsta intresse |
lerad.
|
Valperiodens längd |
Jag sade i ett tidigare replikskifte här i kammaren i dag att det i många Tredje vice talmannen måste väl ändå medge att vi inte kan ha folkomröst- Anf. 31 Tredje vice talman BERTIL FISKESJÖ (c) replik: Fru talman! Om det är en så stor hjärtefråga för Socialdemokraterna att Det sägs att vi är ointresserade av invandrare. Nej, så är det inte alls. Var- Så några ord om diskussionerna ute i Europa om hur rösträttsreglerna Jag anser att vi hamnar i en situation med en lång rad tvetydigheter och Anf. 32 CATAR1NA RÖNNUNG (s): Herr talman! Även jag yrkar på återremiss av betänkandet. Men jag vill För kort tid sedan avslutades de partiöverläggningar som har lett fram till |
|
30 |
partierna i avgörande frågor. |
Men frågan om en ytterligare vidgning av folkomröstningsinstitutet lades
åt sidan. Inte desto mindre aktualiserar utskottsmajoriteten på nytt ämnet.
En brist är att möjligheten att göra folkomröstningar formellt beslutande är
begränsad, heter det. Behovet av nya regler skall övervägas efter en översyn.
Utskottsmajoriteten driver alltså i detta läge fram en utredning. Det görs
i samma betänkande som det där den breda överenskommelsen i konstitutio-
nella frågor presenteras för riksdagen. Det anser jag vara dålig politisk kul-
tur - och politisk kultur borde i synnerhet KU värna om. Dessutom kan jag
föreställa mig den indignation och den debatt som skulle ha utbrutit om So-
cialdemokraterna hade gjort något motsvarande.
Den breda författningspolitiska debatten skall självklart föras vidare, Ber-
til Fiskesjö! Vi har många forum för denna debatt i vår demokrati.
I 8 kap. 4 och 15 §§ regeringsformen samt i riksdagsordningen finns det
bestämmelser om folkomröstning. Dessa anser vi väl täcker dagens behov.
KU har vid många tillfällen - åtta gånger sedan 1980 - behandlat och av-
styrkt motioner som gällt folkomröstningar från olika aspekter. Utskottets
ställningstagande i betänkande 1990/91:KU38 var att beslutande folkomröst-
ningar skulle innebära en stor risk för urholkning av den representativa de-
mokratin. De politiska partiernas roll i och värde för det svenska politiska
systemet kan inte nog understrykas, hette det. Genom partiväsendet för-
verkligas folkstyrelsen bäst.
En avgörande fråga för vårt folk, för vårt statsskick och för Sverige som
industrination är om vi skall bli medlemmar i EU. Därför skall en folkom-
röstning anordnas den 13 november. Låt oss se vilka lärdomar vi kan dra av
den och vad vi kan lära för framtiden!
Anf. 33 BIRGER HAGÅRD (m) replik:
Herr talman! Jag vill i och för sig inte på nytt ta upp hela den debatt som
både Bertil Fiskesjö och jag har haft med Thage G Peterson, utan jag vill
bara erinra om några fakta när det gäller folkomröstningsinstitutet i Sve-
rige - ett område där Socialdemokraterna förvisso inte har ett ärofullt förflu-
tet.
År 1950 tillsattes den s.k. folkomröstnings- och valsättsutredningen. Den
resulterade så småningom i ett förslag till ändring av vårt folkomröstnings-
institut, en ändring som drevs igenom 1954 i enighet mellan partierna. Det
var alltså ett vilande grundlagsförslag. Men efter valet till riksdagen, då det
alltså skulle bekräftas på nytt, kom det inte något nytt förslag från Social-
demokraterna. Man var inte längre intresserad av att fullfölja den aktion
som man tidigare hade inlett för att utvidga reglerna för folkomröstningsins-
titutet. Man teg ihjäl det hela - av taktiska skäl, eftersom man inte ville ge
någon annan möjlighet att formulera frågor i den ATP-omröstning som var
förestående 1957.
Inte är det ett särskilt ärofullt förflutet som man har i de här frågorna. 1
själva verket är socialdemokraterna ganska så ointresserade av folkomröst-
ningar och av dc möjligheter som människorna därigenom får när det gäller
att ge uttryck för sin politiska uppfattning.
Prot. 1993/94:81
28 mars 1994
Valperiodens längd
och vissa andra
grundlagsfrågor
31
Prot. 1993/94:81
28 mars 1994
Valperiodens längd
och vissa andra
grundlagsfrågor
Anf. 34 Tredje vice talman BERTIL FISKESJÖ (c) replik:
Herr talman! Jag har ett par undringar med anledning av Catarina Rön-
nungs anförande.
Catarina Rönnung säger att hon tar avstånd från beslutande folkomröst-
ningar. Ja, men hur betraktar Catarina Rönnung då den förestående omröst-
ningen om EU? Här har de politiska partierna sagt att vi skall följa omröst-
ningsresultatet. I realiteten skall folkomröstningen alltså vara beslutande.
Gäller inte detta längre för socialdemokratin?
Vidare säger Catarina Rönnung att vi kan avvakta och lära av EU-omröst-
ningen. Ja, det är precis vad vi föreslår i utskottsskrivningen. Vi skall ta till
vara de erfarenheter som vi har av alla mer eller mindre konstiga folkomröst-
ningar som vi hittills har haft, naturligtvis inklusive den omröstning om EU
som vi kommer att ha. På den punkten finns det således ingen åsiktsskillnad
när det gäller Catarina Rönnung och mig. Självklart skall vi alltså ta vara
också på den lärdom vi kan dra av EU-omröstningen.
Anf. 35 CATARINA RÖNNUNG (s) replik:
Herr talman! Jag vill erinra om att vi nu har grundlagsfästa möjligheter till
rådgivande folkomröstningar. Ingenting hindrar med nuvarande lagstiftning
att de politiska partierna är så lyhörda för utslaget i en rådgivande folkom-
röstning att denna i praktiken blir bindande. Ingenting i nuvarande lagstift-
ning lägger alltså hinder i vägen i det avseendet.
Vi vill slå vakt om den representativa demokratin, om de politiska partier-
nas möjligheter. Vi vill stärka dessa. Vi vill alltså inte urholka och försvaga
de politiska partiernas möjligheter att verka.
Inte heller kan jag se att lagstiftning hindrar att de frågeställningar som
kan läggas fram i en folkomröstning blir dunkla och svåra att ta ställning till.
Det är inte lagstiftningen som det i så fall är fel på, utan då handlar det om
hur man formulerar de här frågorna.
Lagstiftningen hindrar väl heller inte att man kan ha folkomröstning efter
att ett beslut i riksdagen har verkställts. Men det tänker man sig inte i den
folkomröstning som förestår nu.
Vitsen med att de politiska partierna har ansvar i viktiga politiska frågor
är att det är av dem man kan avkräva ansvar för besluten. Vi tycker att nuva-
rande ordning är till fyllest. Vi tycker också att sättet man har agerat på när
man har lagt fram det här utredningsförslaget i betänkandet är otillfredsstäl-
lande.
Anf. 36 Tredje vice talman BERTIL FISKESJÖ (c) replik:
Herr talman! Vi är eniga om att de politiska partierna har ett stort ansvar.
Men jag kan väl få spinna litet vidare på hur jag har tänkt mig det. Utskottets
tillstyrkan av motionen innebär endast att frågan skall utredas.
Mina tankegångar är självfallet att man ytterligare skall betona de poli-
tiska partiernas ansvar, även i sådana frågor som skall gå till folkomröstning.
Det följer av min tanke att man först skall fatta beslut i riksdagen. Då är
frågan genomdebatterad, den har manglats i utskotten och man har ett klart
beslut. Sedan har man möjlighet att gå till folket och fråga: Vill ni ha det här
32
eller vill ni inte ha det? Ja eller nej ? Då har partierna markerat vad de tycker.
Frågan är utredd. Det är klart vad folket skall ta ställning till.
Catarina Rönnung är mycket belåten med nuvarande system. Hon säger
att det inte är någonting som hindrar att de politiska partierna säger att de
skall respektera omröstningsresultatet. Jag bortser från att jag själv röstade
för högertrafik. Oavsett hur man röstade den gången var en överväldigande
majoritet för nej-alternativet. Det kan vi inte bortse från. Sedan fattade riks-
dagen ett beslut om att vi skulle övergå till högertrafik. Det tycker jag i och
för sig var bra. Men det var inte i någon god harmoni med det utslag som
folkomröstningen hade gett. Det kan man inte påstå.
Vi hade en omröstning om ATP med tre linjer. Vi hade en omröstning i
kärnkraftsfrågan med tre olika linjer: Nej till kärnkraft, ja till kärnkraft och
ja eller nej till kärnkraft med förnuft, eller hur det hette. När omröstningen
var klar visste man inte vad folket hade beslutat. Fortfarande strider de som
sysslar med sådana här frågor här i riksdagen om vad folket egentligen beslu-
tade
Nu får vi dess bättre bara ett ja- och ett nej-alternativ i den kommande
folkomröstningen om EU. Men det är ingen garanti för framtiden, Catarina
Rönnung. Det jag menar är, att om vi skall ha folkomröstningsinstitutet in-
skrivet i grundlagen, skall det vara utformat på ett sådant sätt att det kan
praktiseras effektivt, men också anständigt.
Anf. 37 CATARINA RÖNNUNG (s) replik:
Herr talman! Bertil Fiskesjö har pläderat för beslutande folkomröst-
ningar. Jag skulle vilja fråga hur han har tänkt sig att procedurerna i riksda-
gen skall ske om man inför beslutande folkomröstningar. Om riksdagen
kommer fram till ett beslut i solklar majoritet i en viss fråga skall den därefter
gå ut till folket och fråga om detta. Om folket har motsatt åsikt måste frågan
rivas upp i riksdagen och beslutsprocessen börja ånyo. Är det så Bertil Fiske-
sjö har tänkt sig det? Det verkar onödigt krångligt, tycker jag.
Beträffande de folkomröstningar som nämndes var det väl en evig tur att
den omröstning som föregick t.ex. införandet av högertrafik bara var rådgi-
vande. Hade den varit beslutande kanske vi hade haft kvar vänstertrafiken
än i dag. Det hade inte varit till gagn.
Anf. 38 STEN ANDERSSON i Malmö (m):
Herr talman! Jag har väckt en motion med anledning av detta betänkande.
Men jag kommer inte att yrka bifall till densamma. Detta beror inte på att
jag inte står bakom min motion, utan det baseras på det faktum att jag som
enskild ledamot av riksdagen skall ha rätt och skyldighet att motionera även
om det strider mot den uppfattning som majoriteten i mitt parti har. Sedan
är det min skyldighet att inom partiet aktivt driva frågan i den riktning som
jag vill. Men att påstå att jag har rätt och övriga i mitt parti har fel tycker
jag är litet väl övermaga.
En del saker är bra i det här betänkandet, och det tyckte jag att utskottets
ordförande mycket tydligt klargjorde. Det gällde de förlängda valperio-
derna. Man behöver inte understryka de argumenten mer, utan det han sade
räcker och är bra.
Prot. 1993/94:81
28 mars 1994
Valperiodens längd
och vissa andra
grundlagsfrågor
3 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 81
Prot. 1993/94:81
28 mars 1994
Valperiodens längd
och vissa andra
grundlagsfrågor
Herr talman! När propositionen kom och jag skrev min motion efterlyste
jag en analys och en förklaring av fördelarna med personval. Jag begärde att
de skulle redovisas i betänkandet. Men jag måste tyvärr konstatera att där
inte står så mycket om fördelarna med ett personval. Man har ibland sagt att
det finns stöd i Personvalskommittén för ett ökat personval, men hur många
har egentligen tillgång till dess betänkande? Man brukar faktiskt i en propo-
sition eller i ett betänkande tala om varför man gör si eller så när det handlar
om en så pass stor förändring som denna.
Jag har självfallet inget emot att medborgarnas engagemang stärks eller
att deras intresse för politiken förbättras. Frågan är: Hur skall man kunna
mäta detta? Jag tycker att en faktor kan vara valdeltagandet. Om vi jämför
valdeltagandet i andra länder, som har mer eller mindre av personval, med
valdeltagandet i Sverige, visar det helt klart att vi i Sverige, trots knappast
någon form av personval, har haft ett mycket högt valdeltagande, även om
det har minskat något under senare år. Man skall inte räkna bort det när det
gäller måttet på medborgarnas intresse för och engagemang i politiken.
En annan sak som man däremot kanske borde göra för att öka medborgar-
nas intresse och minska det s.k. politikerföraktet är att lova litet mindre.
Man borde bara lova sådant som man har en rimlig chans att stå för. Man
kan också sluta med sådan verksamhet som avslöjades för någon månad se-
dan, där i stort sett samtliga ungdomsförbund var inblandade. Personer som
i dag har säte i kammaren måste ha varit medvetna om detta. Det är hårda
ord, men det var kvalificerat bedrägeri som man sysslade med för att få in
mer pengar till ungdomsförbunden.
Det är min bestämda uppfattning att man skall vara positiv till föränd-
ringar. Men förändringar skall baseras på goda erfarenheter. Finns det så-
dana vad gäller personval?
Jag är medveten om att det är viktigt med goda företrädare för ett politiskt
parti. Men jag tror ändå att det är det partiet står för, de frågor man driver,
som kommer på första plats, i stället för den person som företräder partiet.
Jag skall erkänna att Carl Bildt är en mycket bra partiledare för mitt parti.
Men jag tror inte att någon socialdemokrat röstar på Moderaterna av det
skälet att Carl Bildt är en skicklig politiker.
Detsamma gäller för Ingvar Carlsson. Inte röstar någon med moderata
värderingar på Socialdemokraterna därför att Ingvar Carlsson är en god so-
cialdemokratisk företrädare.
Låt oss titta på hur det är i länder som har ett jämfört med Sverige större
inslag av personval i sina valsystem. Jag måste säga att man kan bli litet
skrämd. Där är korruptionen, herr talman, mycket utbredd. Det kostar
pengar för den enskilde att ställa upp i en valkampanj.
Det är inte ofta jag är överens med Johan Lönnroth. Men jag såg också
programmet 8 dagar i går. Det scenario som utspelades från Italien är något
som vi alla absolut måste kämpa för att icke bli verklighet i Sverige.
Vid personval är - vi har ju sett vad som har hänt utomlands - risken upp-
enbar för ett ekonomiskt beroende för att kunna kandidera till någon poli-
tisk post. Det här tas förvisso upp i någon mening i betänkandet, där det
talas om att denna risk kan finnas, att man skall försöka beakta detta och
34
att man senare skall komma med eventuella korrigeringar om det visar sig
nödvändigt.
En sak kan vi vara överens om: Om vi får ett personval innebär det att
den person som har egna ekonomiska resurser eller starkt stöd har betydligt
större möjligheter att bli vald än den som saknar materiella tillgångar. Låt
mig ta ett exempel. En person blir sponsrad av SAF i en valrörelse. Sedan
kommer i riksdagen upp en fråga där SAF och det parti som personen i fråga
är invald för har skilda uppfattningar. Hur skall man då som riksdagsledamot
agera? Skall man följa den uppfattning som ens parti har, eller skall man
följa den uppfattning som sponsorn har? Om man inte följer den uppfattning
som sponsorn har kan man känna sig mer eller mindre blåst på kampanj-
pengarna inför nästa valrörelse. Den risken kan man inte nonchalera.
Det har sagts, att om 8 % av väljarna röstar för en viss kandidat skall kan-
didaten flyttas upp på listan. Jag måste ställa en fråga framför allt ur demo-
kratisk synpunkt: Men skall de 92 % av väljarna, som tycker att den lista
som partiet internt har fastställt är i ordning, helt nonchaleras? Jag tycker
att det är en egendomlig form av demokrati att 8 % slår ut 92 %.
Herr talman! Vi har i Sverige allmän och lika rösträtt. Vi har också tidi-
gare haft en allmän och lika rätt att bli vald. Men jag är inte helt säker på
att detta håller om vi får personval i Sverige.
Till slut ett par frågor. På vad baseras påståendet att ett ökat personvals-
inslag skulle öka medborgarnas engagemang och intresse för politiken?
Hade det varit helt fel att säga så här: 92 % av väljarna kanske föredrar, som
jag framhöll i mitt exempel, att inte markera person på listan. Skulle inte
den lista tas upp till behandling som 92 % av väljarna tycker är den korrekta,
med de kandidater som står upptagna på den?
Allra sist, herr talman, en fråga till tredje vice talmannen: Vad är det som
säger att massmedierna skulle ha större intresse för valsedlarna om vi hade
personval i stället för det system som vi har i dag?
Anf. 39 Tredje vice talman BERTIL FISKESJÖ (c) replik:
Herr talman! Bara några kommentarer med anledning av Sten Anders-
sons anförande. Det gäller först att understryka att personröstningen är, som
det heter, fakultativ. Det är inte ett tvång att rösta på person, som det är i
Finland. Man kan välja listan, och man kan välja att markera person.
Vidare bör man notera att det finns flera länder som har haft liknande sy-
stem. Danmark har haft sådant system i många år, Belgien, och det finns
andra. De bekymmer som Sten Andersson radar upp har man inte upptäckt
där. Resultatet av undersökningar som gjorts och den offentliga statistiken
visar att ungefär hälften utnyttjar möjligheten till personmarkering.
Vad som är intressant är när Sten Andersson jämför sig med partiledaren
Carl Bildt. Som det är nu-det framhöll jag i mitt anförande-är det ju parti-
ledarna som dominerar totalt. Folk tror t.o.m. att de väljer in partiledaren
när de röstar på ett visst parti. Jag glömmer aldrig den gång jag delade ut
valsedlar utanför gymnastiksalen i Lund. Det kom en person som till min
glädje ville rösta på Centerpartiet. Han fick listan i sin hand. Han tittade på
den och sade: Nej, jag vill rösta på Gunnar Hedlund.
Redan på den tiden var det alltså så att man inte hade klart för sig vilka
Prot. 1993/94:81
28 mars 1994
Valperiodens längd
och vissa andra
grundlagsfrågor
35
Prot. 1993/94:81
28 mars 1994
Valperiodens längd
och vissa andra
grundlagsfrågor
man egentligen väljer in. De flesta väljer faktiskt inte in partiledaren. De
väljer in Sten Andersson och andra. Då är det väl bra om de får chansen att
särskilt markera sitt val. Jag tycker också det är bra att de kandidater som
agerar på det regionala och lokala planet blir föremål för uppmärksamhet
från massmediernas sida. Nu är det ganska otacksamt att vara lokal repre-
sentant för ett politiskt parti. Jag brukar säga så här: När min partiledare
hostar blir det en rubrik i en tidning. Om jag går på händerna mellan Trelle-
borg och Malmö är det ingen som noterar det i en valrörelse.
Jag ser denna reform som ett litet steg, dock ett steg, för att öka intresset
för de personer som partierna faktiskt väljer in.
Det höga valdeltagandet och personval tycker jag inte har någon direkt
anknytning. Det har varit högt valdeltagande i samtliga nordiska länder. Det
beror på en lång rad olika faktorer. Det proportionella valsystemet är säkert
en väldigt viktig faktor. Flera partier kan konkurrera, och det stimulerar val-
deltagandet. Vidare har vi en gammal tradition av föreningsliv och liknande
som saknas på en del andra håll. Någon större påverkan på valdeltagandet
totalt sett tror jag inte att personvalsinslaget kommer att ha, eftersom valdel-
tagandet redan är väldigt högt i vårt land.
Anf. 40 STEN ANDERSSON i Malmö (m) replik:
Herr talman! Först som sist: Jag följer debatterna framför allt i södra Sve-
rige. Jag har noterat att Bertil Fiskesjö inte har behövt gå på händerna för
att få uppmärksamhet i olika medier. Det klarar han mycket bra tack vare
den kompetens som han besitter.
Jag jämförde mig inte med Carl Bildt, det vill jag starkt betona. Apropå
exemplet med Gunnar Hedlund tror jag ändå att väljaren i fråga tyckte att
Gunnar Hedlund stödde en god idé och inte tänkte på att personen Gunnar
Hedlund i sig kanske var allmänt gemytlig.
Fortfarande har jag inte fått några svar på de frågor jag ställde. Vad är det
som säger att engagemanget och intresset från medborgarnas sida blir större
om vi får personval? Nu nämnde Bertil Fiskesjö två länder som har person-
val, Belgien och Danmark. Jag känner till många andra länder med större
personvalsinslag, precis som här föreslås. Där är engagemanget inte precis
så utbrett, för att vara litet snäll, utan tvärtom. Där är valdeltagandet mycket
lågt.
I min motion har jag tagit upp frågan om korruption. Det krävs egna eko-
nomiska resurser och kontakter. Man blir beroende av en sponsor. Den som
saknar ekonomiska resurser har, om vi inför personval, mindre möjligheter
att komma fram inom ett politiskt parti än den som har resurserna.
Anf. 41 Tredje vice talman BERTIL FISKESJÖ (c) replik:
Herr talman! Jag vill än en gång betona att det här är ett försiktigt förslag.
Det ger medborgarna möjlighet att påverka personvalet, men det innebär
ingen skyldighet. Så är det däremot i Finland. Där måste man rösta på per-
son. Där har naturligtvis de ekonomiska förutsättningarna för olika kandida-
ter diskuterats mycket flitigare än på annat håll. Jag erkänner gärna att detta
kan bli ett problem, och det säger vi också i utskottets betänkande. Hur det
36
blir beror på hur vi går vidare med personvalsinslaget i vår författning. Men
det är givet att vi får hålla ögonen på detta.
Samtidigt kan vi säga att det i väldigt stor utsträckning blir medieval i vårt
land, oavsett om man har pengar eller ej. Om regional-TV i Malmö hellre
frågar Carl Bildt vad han tycker i olika politiska frågor än Sten Andersson,
är detta betänkligt inför valet. Väljarna väljer inte in Carl Bildt utan Sten
Andersson. Då borde åtminstone regional-TV i Malmö ha Sten Andersson
i stolen som svarade för sina åsikter.
Jag vill gärna tillägga att det inte är oviktigt vilka som sitter i en riksdags-
grupp. Jag vänder mig bestämt emot det allmänna synsätt som är väl spritt,
och som en del politiker stryker medhårs, och som säger: Det är ledningen
i riksdagsgruppen som beslutar. Övriga riksdagsledamöter har ingenting att
säga till om inom en riksdagsgrupp. Jag vill bestämt understryka att det i
varje fall inte är så inom Centerns riksdagsgrupp.
Det är alltså inte bara av vikt att man tillhör ett visst parti och att det går
bra för partiet. Det är också av stor vikt vilka personer som sätts in för att
representera partiet i denna enligt min mening ärade församling.
Anf. 42 STEN ANDERSSON i Malmö (m) replik:
Herr talman! Precis som Bertil Fiskesjö kan jag vidimera att det faktiskt
är mycket högt i tak i Moderata samlingspartiets riksdagsgrupp. Aldrig kom-
mer ledningen och säger att nu skall vi göra så här, punkt slut. Det kan hända
någon gång i något akut avgörande, men i stort har vi omfattande diskussio-
ner innan vi kommer fram till ett avgörande.
Det finns en sak som jag inte får att gå ihop. Bertil Fiskesjö säger att regio-
nal-TV i t.ex. Skåne vid personval kanske skulle finna det mer intressant att
tala med mig i en fråga som avser Moderaterna än att tala med en ledande
partiföreträdare, som det är i dag. Men hur vet massmedierna, Bertil Fiske-
sjö, vem som har vunnit valet innan det kommit ut några valsedlar? Det kan
man inte veta.
Jag kan bedriva en kampanj, kan vara sponsrad eller ha egna pengar, men
varför skulle de ta just mig innan valet? De lika väl som någon annan har ju
en uppfattning om vem som blir mitt partis företrädare i min valkrets.
Herr talman! Allra sist: Jag tycker fortfarande att det strider mot demo-
kratin, att om 92 % anser att en valsedel som ett parti har komponerat är
korrekt, skall dessa slås ut av 8 %. Det rimmar i alla fall inte med min upp-
fattning om demokrati och rättvisa.
Anf. 43 GÖRAN ÅSTRAND (m):
Herr talman! Om någon här tror att jag skall ge mig in i personvalsdebat-
ten mellan Sten Andersson i Malmö och Bertil Fiskesjö, tror ni fel. Eftersom
jag har yrkat bifall till utskottets hemställan vill jag inledningsvis säga att det
i betänkandet, i Personvalskommitténs arbete och i den författningsdebatt
som har förts mellan partierna finns ett brett och mycket väl analyserat mate-
rial om fördelarna med att övergå till personval.
Herr talman! Jag begärde ordet för att få göra tre korta kommentarer.
Den första kommentaren är att det är mycket glädjande att vi, när vi har
diskuterat dessa frågor i KU, har kunnat enas om att förlänga mandatperio-
Prot. 1993/94:81
28 mars 1994
Valperiodens längd
och vissa andra
grundlagsfrågor
37
Prot. 1993/94:81
28 mars 1994
Valperiodens längd
och vissa andra
grundlagsfrågor
38
den. Detta är önskvärt. Alldeles oberoende av vilken konstellation som vin-
ner i höst måste en regering få längre tid att arbeta innan regeringen nästa
gång möter väljarna i ett val. Det är utmärkt att valperioden har förlängts.
Inslaget av personval är också utmärkt. Sedan tillåter jag mig den personliga
kommentaren att detta paket hade blivit bättre och mer fullständigt om vi
också hade kunnat gå ifrån detta med gemensam valdag. Men jag ger utskot-
tets ordförande Thage G Peterson alldeles rätt i att beslut om författningsfrå-
gor bara skall fattas om man har mycket breda majoriteter, och någon sådan
föreligger inte i det här sammanhanget. Alltså kan vi tyvärr inte fatta ett be-
slut i den frågan.
Herr talman! I anslutning till det långa resonemang som utskottet för om
vallagen och vallagens bestämmelser tillåter jag mig att göra en kommentar
om en fråga som Vallagskommittén har arbetat med och som jag personligen
har ägnat stort intresse åt. I förlängningen av det utmärkta betänkande som
utskottet nu lägger fram måste vi också fundera på hur vi skall ha det med
valsystemet. Efter en liten analys som jag själv har gjort har jag kommit fram
till att med ett fullt rimligt resultat i valet i höst kommer de stora partierna
att få för många mandat, och de små partierna kommer att få för få mandat.
Visserligen har jag räknat på ett ”fejkat” valresultat, men det bygger på
verkligheten. Skulle så bli fallet hamnar vi i en akut författningsdebatt. Låt
oss ta tag i den redan innan. Jag har skrivit till statsrådet Laurén som är an-
svarig för dessa frågor och till mina kolleger i konstitutionsutskottet för att
uppmärksamma dem på problemet.
Det är nu inte så alldeles lätt att lösa detta problem. Jag har hållit på
mycket länge med politik. Jag var också inblandad redan när man i Tylösand
1967 diskuterade frågor av den här typen. Det parti som jag representerar,
dåtidens högerparti, ansåg då att det var rimligt att göra en grundlagsöver-
enskommelse som bl.a. byggde på valsystemet. Inget parti kan skylla ifrån
sig. Vi gjorde bedömningen att detta tillgodosåg de riksproportionella öns-
kemål som vi alla hade. Valsystemet skulle vara rättvist. Sedan kunde man
alltid diskutera spärrens nivå, men vi bestämde oss för 4 %. När man fattar
sådana beslut, gör man det med utgångspunkt i verkligheten.
Herr talman! Nu är det så, att verkligheten har ändrats. Då var det fråga
om fyra etablerade partier som inte ens teoretiskt kunde tänkas komma i
närheten av denna spärr och ett parti, vpk, som kunde tänkas ligga över eller
under. Men detta skulle inte på något sätt drabba riksproportionaliteten. I
dagens läge är det tre, fyra eller kanske t.o.m. fem partier som kan ligga
strax över eller strax under 4-procentsgränsen. Om ett parti ligger strax un-
der den gränsen är det ca 15-20 % av rösterna som inte har fått mandatef-
fekt, men det är ju en del av systemet. Om ett parti ligger strax över 4-pro-
centsgränsen är det ett faktum att partiet inte får så många mandat som det
egentligen skulle ha. Med det valsystem som vi har tar de stora partierna
genom fördelningen av fasta mandat hand om dessa mandat.
Herr talman! Jag anser att detta problem är mycket viktigt. Därför ville
jag i direkt anslutning till det som står om vallagen i betänkandet göra dessa
kommentarer till protokollet. Alla som på något sätt är aktiva i författnings-
debatten lär få tillfälle att återkomma till denna fråga.
Med det anförda yrkar jag bifall till utskottets hemställan.
Anf.44 THAGE G PETERSON (s) replik:
Herr talman! Det som Göran Åstrand hade att säga om valsystemet styr-
ker min uppfattning att denna fråga borde ha funnits med i förra årets över-
läggningar om författningen. Det var väldigt synd att ingen mer än social-
demokraterna då ville diskutera valsystemet.
Sedan vill jag gärna tillägga att det är ett bra initiativ som Göran Åstrand
har tagit med sin lilla utredning.
Anf. 45 CATARINA RÖNNUNG (s):
Herr talman! Med anledning av Sten Anderssons i Malmö anförande vill
jag påpeka en mycket viktig sak som också utskottet har tagit upp. Det kan
finnas icke önskvärda bindningar mellan bidragsgivare och enskilda kandi-
dater. Vi skall följa utvecklingen mycket noga i fråga om detta. Att följa ut-
vecklingen kan i framtiden resultera i att man blir tvungen att offentliggöra
varifrån man har fått medel till sin kampanj. Jag för min del har ingenting
emot att så skulle ske.
Vi har ju kunnat se hur herr Berlusconi far fram och vilka kampanjmeto-
der som han som ägare till tre rikstäckande TV-kanaler i Italien använder
sig av. I dessa TV-kanaler har han trumpetat ut sitt missnöjesbudskap och
propagerat för sin egen förträfflighet. Här kan vi ju se avigsidan och vad ett
personval kan leda till. En avigsida kan ju också vara att man inte klart för
väljarna talar om varifrån man har fått medel till att driva sin kampanj.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 29 mars.)
Föredrogs
socialförsäkringsutskottets betänkande
1993/94:SfU10 Förändrat ersättningssystem för vuxentandvård (prop.
1993/94:93).
Anf. 46 MARGARETA ISRAELSSON (s):
Herr talman! ”Målet för tandvården är en god tandhälsa och en tandvård
på lika villkor för hela befolkningen.” Så står det i tandvårdslagens andra
paragraf. Det är en passande inledning på dagens debatt om ett förändrat
ersättningssystem för vuxentandvården. Det var nämligen en utveckling i
rakt motsatt riktning som fick dåvarande socialministern Ingela Thalén att i
1991 års budgetproposition föreslå riksdagen att vi genom försöksverksam-
het skulle skaffa oss kunskaper och underlag för en förändring av ersätt-
ningssystemet.
”De stora geografiska skillnaderna i vårdresurser och därmed även i utbe-
tald försäkringsersättning per behandlad patient mellan olika delar av
landet” var en viktig utgångspunkt för förslaget till förändringsarbete. Dess-
utom underströks i förslaget att det nuvarande ersättningssystemet styr mot
ökade utgifter inte bara för landsting utan även för patienter och försäkring.
Prot. 1993/94:81
28 mars 1994
Förändrat
ersättningssystem
för vuxentandvård
39
Prot. 1993/94;81
28 mars 1994
Förändrat
ersättningssystem
för vuxentandvård
40
”De olika försöksverksamheterna skall syfta till en jämnare resursfördel-
ning inom riket och en bättre hushållning med resurserna”, sade sedan soci-
alförsäkringsutskottet i sitt betänkande. Riksdagen ställde sig bakom dessa
tankegångar och beslutade om en försöksverksamhet, men detta skedde un-
der mycket starka protester, speciellt från Moderata samlingspartiet.
”Underlaget i propositionen är bristfälligt och skälen utgör inte tillräcklig
grund för någon försöksverksamhet”, sade man i sin reservation. Utskottets
nuvarande ordförande Gullan Lindblad sade i debatten att ”det är hur klart
som helst att bockfoten sticker fram i det här förslaget, för man vill nu öka
folktandvårdens möjligheter”. Detta kan ju i och för sig förklara det måttliga
intresse som de borgerliga, och främst de moderata, ledamöterna visat för
att verkligen bifalla sin egen proposition. Det kändes dock något märkligt
att som oppositionsparti upptäcka att den kraftigaste oppositionen satt på
andra sidan bordet.
Jag kan också, så här inledningsvis, med stor tillfredsställelse konstatera
att utskottet instämt i ett flertal av invändningarna mot den i vår mening allt-
för hastigt framlagda propositionen.
I likhet med socialdemokraterna anser regeringspartierna att det hade va-
rit bättre om vi hade avvaktat resultaten av försöksverksamheten.
I likhet med socialdemokraterna ifrågasätter regeringspartierna om be-
sparingarna verkligen kommer att uppgå till 600 miljoner kronor.
I likhet med socialdemokraterna vill regeringspartierna kraftigt under-
stryka nödvändigheten av en noggrann och kontinuerlig uppföljning och ut-
värdering av det nya systemets påverkan på tandhälsan.
Det hade varit trevligt att se sjukvårdsministern här i dag. Då hade vi kan-
ske kunnat få en förklaring till vilka avvägningar mellan de båda målen en
förbättrad tandhälsa och besparingar genom högre effektivitet i tandvården
som regeringen har gjort.
I propositionen anges nämligen något motsägelsefullt att premietandvår-
den genom sin konstruktion syftar till att effektivisera tandvården och vara
sjukdomsförebyggande och att kostnaderna för försäkringen därmed kan
minska. Samtidigt framhålls att ett ersättningssystem som inte är direkt pre-
stationsrelaterat kan medföra risk för underbehandling och då sannolikt in-
nebära en försämrad tandhälsa.
Tanken ligger snubblande nära att det var svårt att bestämma om det var
omsorgen om tandvårdslagens andra paragraf eller om det var önskan att
tillgodose vårdgivarens intresse som styrde propositionens utseende.
Herr talman! ”När arbetarrörelsen började bygga upp det sociala trygg-
hetssystemet ville man inte bara ge de många människorna den grundläg-
gande sociala trygghet som man själv av ofta bister erfarenhet visste var nöd-
vändig för ett gott liv. Man ville också skapa möjligheter för människorna
att själva påverka och kontrollera omfattningen och inriktningen av dessa
tjänster. I stället för att vara beroende av andras önskan att tjäna pengar
eller andras vilja att idka välgörenhet skulle människorna själva kunna styra
de verksamheter som hade så stor betydelse för deras eget liv.”
Så sade Olof Palme i ett tal 1985. De orden fungerar än i dag bra som
beskrivning till varför vi socialdemokrater skapade folktandvården och tand-
vårdsförsäkringen. 1962 behandlade folktandvården drygt en halv miljon
vuxna patienter. Tandvårdsförsäkringen fanns då ännu inte. 1982 behand-
lade folktandvården 1,1 miljoner vuxenpatienter. Tandvårdsförsäkringen
hade hjälpt svenska folket till så bra tänder att tandläkarna började få ont
om jobb.
I regeringspropositionen beskrivs den fortsatta tandhälsans utveckling,
och en fortsatt förbättring konstateras. Kostnaderna har emellertid inte sjun-
kit i någon motsvarighet till detta. Med genomsnittliga tandvårdskostnader
om närmare 1 300 kr per individ och år ligger Sverige på en hög internatio-
nell nivå. Invånarna i de tre storstadsområdena kostar nästan dubbelt så
mycket som exempelvis en norrbottning.
Det kan knappast vara så att tandborstningen och munhygienen är så
mycket bättre i våra Norrlandslän än i storstäderna. Om så vore fallet vore
ju den enklaste åtgärden att stänga ett flertal av Stockholms tandläkarmot-
tagningar och på så sätt uppnå förbättrad tandhälsa också här.
I regeringens tal om valfrihet ligger en övertro på att marknadskrafterna
kan lösa alla problem och att konkurrens är det bästa sättet att minska kost-
naderna. Utfallet inom tandvårdsförsäkringen visar i stället med all önsk-
värd tydlighet att så inte är fallet. Konkurrensen i Stockholm har i stället
trissat upp kostnaderna.
Den borgerliga regeringens privatiseringar är nämligen inte alltid vad de
sägs vara. ”Privat” är inte heller alltid riktigt privat. Skillnaden mellan en
tandläkare anställd vid folktandvården och en privatpraktiserande dylik är
närmast att tjänstetandläkaren är offentligt anställd. I övrigt har de båda sin
huvudsakliga försörjning från offentliga medel. Det är viktigt att komma
•håg.
Landstingen har ett ansvar för att en god tandvård erbjuds dem som är
bosatta inom landstinget. Detta ansvar bör även fortsättningsvis innebära att
det finns tillräckliga personalresurser för att en adekvat tandvård skall kunna
bedrivas och att en överetablering av framför allt tandläkare med de risker
som detta kan innebära undviks. Det finns stor anledning för riksdagen att
understryka detta i samband med en fri etablering.
Herr talman! Jag har i min inledning understrukit behovet av en god tand-
vård på lika villkor i enlighet med tandvårdslagen, samt kritiserat regeringen
för att propositionen i stället har utformats för att tillgodose vårdgivarnas
intressen. Denna skillnad i synen på tandvården mellan Socialdemokraterna
och regeringspartierna leder till att vi har ett flertal reservationer fogade till
betänkandet. I samtliga fall handlar det om att vi tar ställning för patienten.
Vi socialdemokrater har ställt oss bakom de tankar som ligger till grund
för premietandvårdssystemet. Regelbundna tandvårdsbesök för att genom
framför allt regelbundna förebyggande insatser uppehålla tandhälsan är
mycket viktigt. Dessutom är det en god idé att vi själva som försäkringsta-
gare tar ansvar för våra tänder och lär oss att sköta dem på bästa sätt. Jag
vill gärna understryka den viktiga uppgift och den goda insats som tandhy-
gienisterna har gjort i detta folkbildningsarbete.
Men när det kommer till frågan om avgifter eller premier, som det här är
frågan om, talar regeringspartierna hellre om vårdgivarnas rörelsekostnader
och konkurrens i tandläkartäta områden. Dessutom anser man att tandläka-
Prot. 1993/94:81
28 mars 1994
Förändrat
ersättningssystem
för vuxentandvård
41
Prot. 1993/94:81
28 mars 1994
Förändrat
ersättningssystem
för vuxentandvård
ren skall ha ensidig rätt att säga upp avtalet. Detta skulle annars kunna bli
till ett men för den enskilde vårdgivaren.
I reservation nr 2 tar vi ställning för att patienten inte skall komma i under-
läge gentemot tandläkaren. En alltför hög premie kan leda till att man avstår
från att ansluta sig till systemet, och då äventyras tandhälsan. Vi anser att
patientens premie bör kunna indelas i samma ålderskategorier som den er-
sättning som tandläkaren erhåller. Dessutom bör ett avtal som sluts mellan
två parter löpa långsiktigt och inte kunna sägas upp ensidigt.
En patient som vill gå in i premiesystemet skall först bedömas ha en god
tandstatus enligt propositionen. För att få detta skall tandläkaren kunna be-
handla patienten enligt reviderad åtgärdstaxa, innan avtal sluts. Jag och den
socialdemokratiska gruppen tycker att det finns några frågetecken kring
detta.
De ingrepp som tandläkaren skulle göra före ett avtal sluts skulle troligen
vara av typen konserverande behandlingar och tanduttagningar. Just dessa
vill de borgerliga partierna placera i en kategori B, som skulle få fri prissätt-
ning, trots att den borgerliga majoriteten i betänkandet konstaterar att detta
kan innebära ”förhållandevis högre kostnader för den vårdsökande”. Där
konkurrensen inte är så stor vill man inte fastställa en högsta tillåten patient-
avgift även i kategori B. I stället hänvisar man till den samordningsdelega-
tion som skall bli regeringens något slags ”eftertankens kranka blekhet”.
Vi socialdemokrater föredrar att tänka efter före, och det gör vi i reserva-
tion 3. Vi anser det väsentligt att samtliga vårdtagare kan garanteras vård till
rimliga kostnader.
När det gäller högkostnadsskyddet sade Moderaterna 1991 i sin reserva-
tion nr 13 till socialförsäkringsutskottets betänkande 11: ”En grundläggande
princip för ett bra utformat försäkringsskydd är----att det i första hand
ger stöd vid stora och oförutsedda kostnader.” Det är synd att Moderata
samlingspartiet inte var konservativt också när det gäller denna princip. Då
hade vi kunnat enas om att utskottet i år borde ha tillstyrkt vår motion på
denna punkt.
I stället har vi fått tillföra en reservation 5. Vi kräver där att högkostnads-
skyddet träder i kraft vid höga tandvårdskostnader oavsett hur tandvårdsbe-
hovet uppstått. Det är återigen patientens behov och situation som står i
centrum.
Till slut några ord barntandvården. Regeringen säger i propositionen att
man ser positivt på ökad frihet att välja vårdgivare inom barn- och ungdoms-
tandvården. Med anledning av en motion från Isa Halvarsson uttalar sig ut-
skottet lika positivt i frågan.
Vi socialdemokrater har reserverat oss mot detta och vill därmed markera
att marknadskrafterna inte kan lösa allt. Vi har byggt upp ett system inom
folktandvården som lett till att flertalet ungdomar går över i vuxentandvår-
den helt kariesfria och i övriga fall med lindriga skador. Detta system får inte
brytas sönder. Den fria konkurrensen är inte till gagn för vårt ansvar för en
bra hälsa för våra barn och ungdomar.
Herr talman! Med detta vill jag yrka bifall till de socialdemokratiska reser-
vationerna 2, 3, 5, 8 och 11.
42
Anf. 47 ARNE JANSSON (nyd):
Herr talman! Innan jag inleder mitt anförande vill jag yrka bifall till min
reservation 1 avseende moment 1. Om denna reservation, mot all förmodan
och mot allt sunt förnuft, inte erhåller riksdagens bifall, vill jag framhålla att
jag givetvis står bakom alla reservationer som avgetts av Ny demokrati, men
för att spara tid åt kammaren yrkar jag emellertid nu endast bifall till reser-
vationerna 4, 9, 10 och 12.
När jag hörde Margareta Israelssons anförande förstod jag att jag kommer
att få stöd för reservation 1 om avslag på betänkandet. Hon framförde i stort
sett vad jag ämnar säga.
Förslaget om premietandvården är ett system som är skräddarsytt för folk-
tandvården. Försäkringspengar slussas igenom systemet mellan äldre och
sjuka patienter och unga friska. Härigenom subventioneras den offentligt
producerade tandvården ytterligare - den som redan tidigare hade monopol-
ställning och ytterst garanterades av landstingens beskattningsrätt.
Den kontraktstandvård som föreslås minskar i själva verket valfriheten,
eftersom grundtanken är att patienten skall avtala bort valfriheten. Den en-
skilde privattandläkaren tvingas bli försäkringsgivare, vilket kan väntas
bädda för krångel och konflikter.
Den nya tandvårdsförsäkringen innehåller två parallella system; dels en
konventionell åtgärdstaxa, dels en ny premietandvård. Detta sistnämnda sy-
stem har inte tillkommit av omtanke om patienter, tandläkare, tandtekniker
m.m., utan för att staten skall försöka spara 600 miljoner.
Tandläkarna tvingas nu att dela upp patienterna i tre klasser efter tand-
vårdsstatus och riskbedömning. Tandläkaren och patienten kommer sedan
efter en förhandiingsomgång - där patienten bör rekommenderas att med-
föra advokat - förhoppningsvis att komma överens om en fast summa för
tandläkarvård under hela året, till vilken staten tillskjuter ett mindre fast be-
lopp. Summan kan vara stor och tandvårdsbehovet litet, eller tvärtom.
Då det i förväg är nästan omöjligt att fastslå en exakt summa för kostna-
derna, blir antingen tandläkaren eller patienten lurad, medan staten som
vanligt kammar hem vinsten. Effekten blir att klass 1 - patienterna med bra
tandstatus - blir mycket eftertraktade, eftersom tandläkaren kan få lättför-
tjänta pengar.
Patienter i klass 3 - där bl.a. många pensionärer med stort behandlingsbe-
hov ingår - blir rena förlustaffärer, och risken är uppenbar att de inte kom-
mer att få den adekvata tandvård som de har rätt till. Nu försämrar rege-
ringen åter för de sämst ställda i samhället.
Dessutom påtvingas nu tandläkarna ett försäkringskasseansvar som är
helt oacceptabelt. Om patienten frakturerar en tand eller en krona, debite-
ras den nya kronan den tandläkare som patienten är knuten till under det år
avtalet gäller. Detta gäller oavsett tandläkaren har varit den behandlande
parten eller inte. Han måste nu ta ansvar för kollegers misstag.
Herr talman! Jag vill understryka att det nu pågår en försöksverksamhet i
Göteborgs och Bohus län och även Kristianstad län. Utvärderingen av denna
försöksverksamhet vil) regeringen inte vänta på. Varför? Utskottet vill inte
heller vänta på denna utvärdering. Varför? Varför i all världen påbörjar man
Prot. 1993/94:81
28 mars 1994
Förändrat
ersättningssystem
för vuxentandvård
43
Prot. 1993/94:81
28 mars 1994
Förändrat
ersättningssystem
för vuxentandvård
en försöksverksamhet om man inte utnyttjar den? Är det kanske detta förfa-
rande som kallas ansvarsfull politik?
Under remissbehandlingen har bl.a Finansinspektionen utdömt förslaget,
vilket regeringen med en anmärkningsvärd nonchalans negligerat i sin pro-
position, vilket automatiskt innebär att socialförsäkringsutskottet gör lika-
dant.
Några urklipp ur inspektionens remissvar:
-Det remitterade utredningsmaterialet rörande premietandvården, för-
utom att vara ofullständigt, är för vagt formulerat för att kunna ligga till
grund för något ställningstagande vad avser tandvårdsförsäkringens fram-
tida utformning.
-Den föreslagna premietandvården är att betrakta som en försäkring.
Emellertid, som framgår av 1 kap. 1 § lagen om försäkringsrörelse, får för-
säkringsrörelse endast drivas av försäkringsaktiebolag och likställda. En-
ligt förslaget skall den premiebaserade tandvården vara en del av den all-
männa försäkringen, varför verksamheten i förekommande fall inte kom-
mer att falla under FRL.
- Oklarhet råder för övrigt om ansvarsfördelningen på flera områden.
-Några skyddsregler när det gäller tandläkarföretagets soliditet har inte
uppställts, trots att syftet är att ersätta det nuvarande ”subventionssyste-
met”.
- Det finns en svårighet i det motsatsförhållande som uppstår mellan patient
och tandläkare.
- Det skall bli en effektivare tandvårdsförsäkring, sägs det. Finansinspektio-
nen ställer sig frågan: För vem?
Även Konkurrensverket avrättar regeringens proposition.
Några synpunkter:
- Konkurrensverket vill betona, att innan ersättningssystem med premie-
och avgiftskonkurrens införs, bör åtgärder vidtagas för att åstadkomma
konkurrens på lika villkor. Det saknas helt.
- Folktandvårdens olika verksamheter måste avskiljas redovisningsmässigt
och organisatoriskt. Givetvis saknas också detta.
- Frågan om lika konkurrensvillkor i fråga om mervärdesskatt måste lösas.
Det är naturligtvis inte löst.
- Marknaderna för barn- och ungdomstandvård samt sjukhus- och specialist-
vård bör öppnas för konkurrens. Givetvis är inte heller detta åtgärdat.
I övrigt kan man i propositionen märka hur glada landstingen, Tjänstelä-
karföreningen samt flera likartade instanser är i sina remissyttranden. Fi-
nansinspektionen och Konkurrensverket är liksom bortglömda. Kan det
vara av en ren händelse?
Den 20 november 1991 klubbades i kammaren betänkandet SfU2, varvid
regeringen tillskrevs:
Utskottet anser det viktigt att konkurrensen inom tandvården ökar. Detta
bör ske bl.a. genom att de nuvarande etableringsgränserna för de privat-
praktiserande tandläkarna slopas. Folktandvårdens monopol vad gäller
barn- och ungdomstandvård måste även upphöra. Utskottet förutsätter att
man med anledning härav inom regeringskansliet överväger förändringar
inom tandvården och tandvårdsförsäkringen som omfattar etableringsgrän-
serna och villkoren för barn- och ungdomstandvården samt att regeringen så
snart som möjligt lägger fram förslag om ändringar i detta system.
Detta var för två och ett halvt år sedan. Ingenting har hänt!
Den 24 april 1992 klubbades i kammaren betänkandet SoU15, där man
tog upp ungefär samma punkter. Detta var för snart två år sedan. Ingenting
har hänt!
Den 15 december 1992 klubbades i kammaren betänkandet SoU9. Detta
var för 15 månader sedan. Det innebar ungefär samma sak. Givetvis har ing-
enting hänt!
Herr talman! I dag har endast fem landsting hörsammat uppmaningen,
dvs. att låta landstingen utnyttja tandläkarna. Den nonchalans och brist på
hörsamhet som regeringen upprepade gånger uppvisar i detta ärende av-
speglas i den nya propositionen, som behandlas i detta betänkande.
Landstingens verksamhet ”betongiseras”. Konkurrensen avskaffas. Kon-
kurrensen - den lilla som finns kvar - får nu inte ens ske på lika villkor. Plan-
ekonomitänkandet slår märkligt nog igenom, på grund av en slapp regering.
Det är synnerligen anmärkningsvärt och beklämmande att notera hur bl.a.
Moderaterna å ena sidan officiellt går ut i val efter val och propagerar för
avskaffandet av landstingen. I riksdag och regering gör de bevisligen tvärs
emot! Inte undra på att politiska partier grundlägger ett politikerförakt.
Denna dubbelmoral från Moderaternas sida är inget nytt.
I fredags beskyllde Sveriges statsminister Ny demokrati för att främja
landstingsmonopolism. När nu regeringen vill driva igenom denna tandlä-
karreform - som inte bara stärker landstingets makt, utan dessutom cemen-
terar dess funktion, förbjuder etableringsfriheten för specialisttandläkare
och förbjuder konkurrens på lika villkor - ter sig statsministerns uttalande
minst sagt som ett makabert skämt.
Detta leder mig osökt in på konkurensfrågan mer i detalj. Konkurrensver-
ket har uttalat, att innan man inför ett ersättningssystem med premie- och
avgiftskonkurrens bör åtgärder vidtas för att åstadkomma konkurrens på
lika villkor. Regeringen gör tvärtemot!
Enligt verkets uppfattning saknas det för närvarande en godtagbar garanti
för att folktandvårdens vuxentandvård bedrivs utan inslag av skattemedel.
Möjligheterna till korssubventionering mellan olika verksamhetsgrenar
måste, enligt verkets uppfattning, vara eliminerade innan pris- och avgifts-
konkurrens införs mellan folktandvården och privattandläkarna. Åt detta
har det inte gjorts någonting!
Vidare framhåller verket att folktandvårdens olika verksamheter bör av-
skiljas redovisningsmässigt och även organisatoriskt för att garantera kon-
kurrensneutrala villkor. En sådan redovisning kan uppnås genom inrättande
av resultatenheter med egen kostnadsredovisning. Därvid bör s.k. särredo-
visning tillämpas för de olika grenarna, vilket ökar garantin för att folktand-
vården icke underprissätter sina tjänster med stöd av skattemedel. För detta
blundar regeringen och utskottet.
Prot. 1993/94:81
28 mars 1994
Förändrat
ersättningssystem
för vuxentandvård
45
Prot. 1993/94:81
28 mars 1994
Förändrat
ersättningssystem
för vuxentandvård
46
Vidare bör frågan om lika villkor i fråga om mervärdesskatt lösas. Enligt
gällande regler får folktandvården göra avdrag för ingående mervärdesskatt,
vilket inte privattandläkarna kan göra. Genom att en enhetlig tandvårdstaxa
tillämpas får privattandvården en konkurrensnackdel i förhållande till folk-
tandvården. Regering och utskott blundar fortfarande.
Vidare har Finansinspektionen med avseende på att premietandvården är
utformad som en försäkringsprodukt gjort vissa uttalanden som kan ha in-
tresse ur konkurrenssynpunkt när det gäller den offentliga och den privata
tandvården. Inspektionen framhåller att det är tandläkaren som skall be-
stämma premiens storlek, utifrån den riskindelning som tandläkaren gjort
och i enlighet med de grunder för riskindelning som tandläkaren bestämt.
I förslaget anges att patienten ges rätten att välja mellan premiesystem och
åtgärdstaxa. Enligt förslaget skall det inte finnas något hinder av ekonomisk
eller social natur för den som vill välja premiesystemet, samtidigt som tand-
läkaren enligt förslaget måste kunna kräva att patientens tänder är i gott
skick innan denne ansluts till systemet.
Enligt inspektionen måste detta påtagliga motsatsförhållande mellan pa-
tient och tandläkare i detta hänseende samt de uppenbara svårigheter som
föreligger för en patient att bedöma tandläkarens diagnos och skäligheten
av den därav följande riskspridningen och premiesättningen ytterligare utre-
das.
Patienterna måste uppenbarligen fortsättningsvis vara juristutbildade för
att kunna skriva avtal med sin tandläkare. Detta avtal kan dessutom ensidigt
sägas upp! Regering och utskott är handlingsförlamade.
Vidare förtjänas det att upprepas, att monopolet för folktandvården inom
barn- och ungdomstandvården måste upphöra och att landstingets dubbla
roller - dels som myndighetsutövare, och dels som rörelsedrivande - måste
särskiljas.
Med detta som bakgrund anser jag att regeringen skulle ha föreslagit en
lagstiftning inom den kommunala sektorn med tvingande regler om redovis-
ning. Vidare skulle ha åstadkommits garantier för att vuxentandvården inom
den offentliga vården enbart ersätts med patientavgifter och med tandvårds-
försäkringen. Endast på så sätt kan man åstadkomma konkurrensneutralitet
mellan privat och offentlig tandvård. Allt detta försöker man nu köra över.
Herr talman! Det särskilda yttrande som Moderaterna, Folkpartiet, Cen-
tern och kds har gjort bär löjets skimmer och den politiska dubbelmoralens
anda. De har dessutom det dåliga omdömet att huvudsakligen använda sig
av Ny demokratis reservationstext! Det är litet patetiskt att läsa.
Dessa partier stöder Ny demokrati på punkt efter punkt i de mest väsent-
liga reservationerna, men har en så utpräglad politisk dubbelmoral att de
inte törs eller får ge oss rätt i utskottet. Varför?
Jo, därför att det kompromissavtal som de slutit med Socialdemokraterna
då skulle falla - och därmed hela propositionen. I politik är det nämligen så
att propositionsförfattarna är ofelbara, och regeringens spegelbild - utskot-
ten - måste i stort sett göra det som anges i propositionen. Propositionen
skall igenom till varje pris. Hur det drabbar väljarna samt direkt berörda
parter är sekundärt. Det är inte att undra på att ett stort politikerförakt spi-
rar och gror.
Herr talman! Mot bakgrund av denna mördande sakliga kritik begärde Ny
demokrati att utskottet före behandling skulle låta Lagrådet granska propo-
sitionen avseende försäkringsfrågan. Vid voteringen visade det sig att det
endast var Ny demokrati som stödde förslaget.
Detta innebär att utskottet nu begär att riksdagen skall godkänna något
som den inte känner till. I propositionen sägs det nämligen att regeringen
återkommer med förslag om lagändringar och förslag till ny tandvårdstaxa
under förutsättning att riksdagen godkänner riktlinjerna. Vad denna propo-
sition kommer att innehålla har vi inte den ringaste aning om. Regeringen
och utskottet begär att vi skall köpa grisen i säcken!
Följande realistiska situation kommer att kunna uppstå mellan en tandlä-
kare, låt oss kalla honom Börje, och en patient - Gullan: Gullan har med
hjälp av en välavlönad jurist tecknat avtal med Böije. Förutsättningen för
premietandvårdsavtalets giltighet är att Gullan skall följa Böijes tandvårds-
instruktioner. Det innebär tandborstning tre gånger per dag med ”Enångers-
tandborsten”. Givetvis skall ”Hölicktandkrämen” användas. Efter varje
måltid skall den speciella tandtråden ”Trogstavallen” rensa mellan tänderna.
Innan sänggåendet skall munnen sprejas med munvattnet ”Kluven tunga”.
Börje har just öppnat en shop i anslutning till sin praktik och råkar händel-
sevis lagerhålla just dessa märken till verkligt fina priser. För enkelhetens
skull inhandlar Gullan rubbet på plats. Det gör hon även därför att hon vill
visa Börje att hon kommer att följa hans råd.
När Gullan kommer tillbaka till Börje efter den i kontraktet avtalade tiden
finner Börje tyvärr en bedrövlig tandstatus. Att ta hand om den inom pre-
mietandvårdens ramar är otänkbart, varför Börje ensidigt säger upp avta-
let - givetvis mot Gullans protester. Börje förordar i stället åtgärdstaxa. Om
Gullan inte går med på det får det vara, och hon får söka sig en annan tandlä-
kare.
Börje har rätt att göra så här. I propositionen sägs ingenting om vilka reg-
ler som skall gälla för hur man säger upp ett avtal. Man kan säga upp ett
avtal på vilka grunder som helst och hur godtyckligt som helst. Det finns ing-
enting som reglerar detta. Dessutom vet regeringen inte ens när man kan
utfärda ett regelverk för dessa grunder.
I sin desperation söker sig Gullan till tandläkaren Gustav. Därvid uppstår
problemet hur de inbetalade premierna skall delas mellan Börje och Gustav.
I propositionen anges ingenting om detta. Även om det skulle råka komma
till ett sådant reglemente - vilket det givetvis borde göra - så vet man i dag
inte alls när det kan ske.
Gustav säger nu åt Gullan att han kan åta sig att laga tänderna mot åt-
gärdstaxa och att de därefter kan försöka komma överens om ett nytt avtal
som endera parten godtyckligt kan säga upp när det passar.
Tandteknikernas roll är numera att glädja sig åt smulorna som finns kvar
efter det att tandläkaren tagit sitt. Detta i sin tur gör naturligtvis att de sparar
på sina arbetsinsatser och söker alternativa material, vilka kanske inte är ut-
provade. Vad detta kan resultera i kan man bara spekulera om. Regering
och utskott borde ha tänkt efter före!
Dessutom aviseras särskilda stimulansbidrag för att främja utvecklingen
inom tandvården, sett från försäkringssynpunkt. Vad innebär det? Måste
Prot. 1993/94:81
28 mars 1994
Förändrat
ersättningssystem
för vuxentandvård
47
Prot. 1993/94:81
28 mars 1994
Förändrat
ersättningssystem
för vuxentandvård
48
man nu ge bidrag för att inbespara 600 miljoner? Blir bidraget kanske 700
miljoner?
Herr talman! Jag protesterar mot att utskottet har mage att begära att riks-
dagen skall godkänna en så undermålig och kritiserad proposition samt att
riksdagen accepterar att besluta om något man egentligen inte har kunskap
om. Vi har ju inte den ringaste aning om vad den kompletterande propositio-
nen behandlar!
I detta sammanhang vill j ag kommentera Margareta Israelssons inlägg och
fråga hur hon ställer sig till utskottets skrivning. Det står i betänkandet att
utskottet förutsätter att regeringen föranstaltar en lagrådsremiss inför kom-
mande proposition. Det vore hemskt intressant att höra hur Margareta Is-
raelsson ser på det. Vad gör Margareta Israelsson om propositionen icke blir
föremål för en lagrådsremiss innan den kommer till utskottet?
Anf. 48 BERITH ERIKSSON (v):
Herr talman! Att göra invändningar mot utskottsmajoritetens förslag i
detta betänkande är i långa stycken som att försöka sparka in öppna dörrar.
Det görs i detta betänkande många påpekanden om brister som måste beak-
tas och åtgärdas. Eftersom föregående talare har givit rika och vältaliga ex-
empel tänker jag inte upprepa det.
Jag vill fråga socialdemokraterna vad det är som gör att ni godtar premie-
tandvården som en ny permanent organisationsform inom tandvården. Jag
tror inte att någon hade gråtit om det hade funnits en majoritet för avslag.
Det hade exempelvis kunnat bli majoritet runt ett förslag om att försöks-
verksamheten skall utvärderas och, om det hade behövts, kanske utvidgas.
Det mest elementära - att klart ange vad syftet med reformen är - framgår
inte i betänkandet.
Det faktum att det finns en överetablering i storstäderna - något som inte
gäller vissa glesbygder - och att utformningen av nuvarande tandvårdstaxa
är kostnadsdrivande, borde ha kunnat åtgärdas på annat sätt än med en mo-
dell som direkt slår mot de små en-tandläkar-företagen.
Den modell som funnits för barn- och ungdomstandvården har inneburit
att Sveriges barn och ungdomar nu har en mycket bra tandstatus. Att den
modellen också är den bästa för framtiden är däremot inte helt självklart.
Jag vill inte gå så långt som att föreslå lagstiftning och tvång för lands-
tingen att konkurrensutsätta barn- och ungdomstandvården. Jag tycker att
det räcker med att det finns möjlighet för landstingen att själva besluta om
hur de vill utforma sin tandvård.
När nu även tandhygienisterna självständigt kan ansluta sig till försäk-
ringen kan man hoppas att landstingen uppmärksammar att barn och ung-
dom i första hand behöver förebyggande tandvård. Det är naturligtvis även
samhällsekonomiskt intressant att man hamnar på rätt nivå, både när det
gäller behandling och kostnader, i denna typ av tandvård.
Jag tror att man skulle behöva fundera vidare över hur man kan skapa
möjlighet till anbudskonkurrens från landstingens sida och nya ekonomiska
omräkningstal från staten till landstingen.
Jag går inte in på de stycken i betänkandet där vi är överens. Jag vill kort
kommentera min tillfredsställelse över att frågan om amalgamsanering nu
har fått en lösning. Den har debatterats i flera år. Också övriga utsatta grup-
per med behov av särskilda tandvårdsinsatser skall omfattas av ungefär
samma bestämmelser och alltså gå över hälso- och sjukvården.
Detta har fått utskottet att uttala att man är orolig över att kostnader vält-
ras över till hälso- och sjukvården. Jag känner inte den oron, utan tycker att
det är rätt väg att gå. Man bör naturligtvis se patienterna i ett helhetsper-
spektiv - både när det gäller åtgärder i munnen och på andra delar av krop-
pen. Det måste man tänka på när man i framtiden förhandlar med sjukvårds-
huvudmännen.
Högkostnadsskyddet är en annan nöt att knäcka. Det bör enligt vårt sätt
att se det utformas utifrån personens sociala situation och betalningsför-
måga. Detta förordas varken av utskottsmajoriteten eller av socialdemokra-
terna i sin reservation.
Utskottet påpekar också oroligt att vi i framtiden måste kunna behålla en
god kvalitet. Vi står inför en avveckling av användningen av amalgam och
inför införandet av andra material. Det som hittills har uttalats är att man
inte vet tillräckligt mycket om de nya materialen, att det tar längre tid att
behandla med de nya materialen och att risken för att man importerar oöns-
kat tandvårdsmaterial är mycket överhängande.
Herr talman! Det behövs mer forskning om de nya materialen, det behövs
ett produktregister, där det klart framgår vad materialen innehåller, och det
behövs ett biverkningsregister.
För att man skall kunna värna om en god tandvård bör priset sättas efter
prestation och kvalitet, och patienten skall klart se vad det är han betalar
för. Det kommer inte att bli möjligt, om arbets- och materialkostnader bakas
ihop.
Slutligen, herr talman, vill jag säga att med de förändringar som föreslås
i det här betänkandet riskerar patienterna att betala för mer vård än de får.
Så rationaliseringarna kommer inte patienterna till godo. Den tillsynsgrupp
som skall tillsättas kommer inte att kunna ersätta försäkringskassor och
andra vad gäller tillsyn över kvalitet och kostnader i framtiden.
Vänsterpartiet har en meningsyttring i betänkandet, men vi yrkar bifall till
reservation 1, innebärande avslag på propositionen.
Anf. 49 MARGARETA ISRAELSSON (s) replik:
Herr talman! Frågan ställdes också av Ny demokrati varför vi inte hade
kunnat instämma i reservation 1. Med anledning av det Berith Eriksson frå-
gade om skulle jag vilja säga att det finns skäl till att vi förespråkar de tankar
som ligger till grund för det premietandvårdssystem som nu föreslås.
Vi har sett det som mycket positivt med de möjligheter för en god barn-
och ungdomstandvård som vi har kunnat bygga upp inom folktandvården,
och genom ett premietandvårdssystem får nu barn och ungdomar med
mycket god tandstatus en möjlighet att komma in i vuxentandvården, där de
får fortsätta ett regelbundet tandvårdsarbete, kan man säga.
Skälet till att regeringspartierna inte har varit så särskilt överens om att
ens lägga fram propositionen är mycket tydligt. Jag tror att Gullan Lindblad
hade väldigt rätt, när hon 1991 talade om en bockfot, kallad folktandvården.
Prot. 1993/94:81
28 mars 1994
Förändrat
ersättningssystem
för vuxentandvård
4 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 81
Prot. 1993/94:81
28 mars 1994
Förändrat
ersättningssystem
för vuxentandvård
Jag är alldeles övertygad om att det är samma bockfot som sparkar i ögat på
nydemokraterna och som får dem att yrka avslag på propositionen.
Som svar till Vänsterpartiet vill jag säga att med de mycket tydliga och
skarpa reservationer som vi har fogat till betänkandet vill vi ändå förorda
att man tar vara på de goda erfarenheter som faktiskt har gjorts vid bl.a.
Göteborgsförsöket och som förändrar tandvården, utvecklar den i riktning
mot ökat ansvar för vår tandhälsa hos oss själva som patienter.
Dessutom utgår jag ifrån att möjligheterna finns att förändra i systemet
vid situationen av en annan majoritet i den här kammaren.
Anf. 50 BERITH ERIKSSON (v) replik:
Herr talman! Det var ett mycket märkligt svar. Premietandvården är enligt
ert sätt att se någonting som ungdomar över 19 år skall gå över i. Det framgår
varken av propositionen eller av betänkandet.
Det sista Margareta Israelsson sade var att när Socialdemokraterna kom-
mer till makten kan man förändra i systemet! Ni påpekar att det finns stora
brister i det förslag som föreligger. Varför stöder Socialdemokraterna att
man skall gå fram så snabbt med ett så ofullständigt system utan att ens in-
vänta och utvärdera den försöksverksamhet som är på gång? Det här handlar
inte om en försöksverksamhet, utan det handlar om ett permanent system.
Tala om att sända felaktiga signaler, om man sänder ut signalen till hela
tandvårdssektorn att nu är det detta som gäller och man samtidigt säger att
när vi kommer till makten skall vi gå in och ändra i systemet - mycket märk-
ligt!
Anf. 51 MARGARETA ISRAELSSON (s) replik:
Herr talman! Nej, Berith Eriksson, jag tror inte att det är så märkligt. Så
är det väl alltid i den politiska verkligheten att vi deklarerar var vi står och
att vi naturligtvis har möjlighet att driva de linjer som vi har en majoritet
för.
När jag gav uttryck för att premietandvårdssystemet är något positivt,
med utgångspunkt i de lärdomar vi har fått av barn- och ungdomstandvården
och de goda resultaten där, ville jag med det ha sagt att påbyggnaden av ett
premietandvårdssystem på den goda barn- och ungdomstandvård som vi har
är något mycket positivt. Jag ser de facto möjligheterna för landsting och för
oss här i riksdagen att fatta beslut kring tandvården som ger möjligheter att
förbättra tandstatusen ytterligare.
En springande punkt, som vi kanske inte har tagit upp i det här samman-
hanget, när det gäller varför besluten skall fattas nu är ju de rent ekonomiska
skälen. Vi kan inte fortsätta på det sätt som vi gör i dag och låta kostnaderna
rusa i väg - speciellt, vill jag säga, i storstadsområdena - för en tandvård som
under inga omständigheter kan vara av behov inriktad.
Det är ju i stället så att vi måste se till - genom i det här fallet ett premie-
tandvårdssystem - att bringa ner kostnaderna för tandvården, att vi tar ett
ansvar för vår egen tandstatus och att vi utformar försäkringen och reglerna
kring den så att vi ändå kan garantera en god tandhälsa.
50
Anf. 52 BERITH ERIKSSON (v) replik:
Herr talman! Socialdemokraterna uttalar redan i sin motion missnöje med
att man inte nu tagit något som helst grepp över det som har verklig bety-
delse för patienterna, det som skall komma senare i en proposition, och att
man inte kunde se de sakerna tillsammans. De som verkligen behöver få sin
tandstatus förbättrad kan inte tänkas bli hjälpta inom premiesystemet.
Att det skulle finnas ekonomiska skäl för att genomföra förändringarna
hör till det mest osäkra i betänkandet. Frågan är hur beräkningarna är gjorda
och om det blir några ekonomiska vinster.
Sedan har vi också frågan om vad som händer med den kommande propo-
sitionen, om den går på lagrådsremiss. Hur kommer Socialdemokraterna att
ställa sig, om den inte gör det?
Anf. 53 PONTUS WIKLUND (kds):
Herr talman! Det här betänkandet, Förändrat ersättningssystem för
vuxentandvården, innebär en mycket omfattande omdaning av ersättnings-
principerna som kommer att ge sekundära effekter, bl.a. på tandvårdens ar-
betssätt och inriktning.
Låt mig redan här slå fast att det beslut vi nu skall fatta innebär i många
frågor huvudsakligen principer. En kommande proposition skall mera i de-
talj lösa bl.a. många mera tekniska frågor och förhoppningsvis även räta ut
en del andra frågetecken. Utskottet har pekat på sådana.
Viktigt är också att påminna om den samordningsdelegation som tillsätts
och som har mycket viktiga och omfattande arbetsuppgifter inom det sy-
stemskifte som förestår. Det kommer till stor del att bero på delegationens
kompetens och engagemang att reformen får ett lyckligt genomförande och
kanske först på litet sikt landar rätt. Allt kan ju inte förutses. Det blir säkert
övergångsproblem.
En av samordningsdelegationens viktigaste uppgifter är att följa vad som
sker och föreslå kompletterande förändringar - oberoende av vilken rege-
ring vi har, vill jag påpeka för Margareta Israelsson och Berith Eriksson.
Nära nog en förutsättning för att våga införa premietandvård - som i reali-
teten är litet av ”trial and error” - är detta som propositionen tydligt fastslår,
att såväl vårdgivare som vårdtagare kan välja mellan premietandvård och
konventionell, reformerad åtgärdstaxa.
Ävenså borde övergångsregler ha skapats för äldre tandläkare, gärna en-
ligt utredningens förslag. Den frågan har dock hänskjutits till utredningen
om tandläkarutbildningens dimensionering. Jag hoppas att vi snart får be-
sked därifrån.
Förslaget innebär således två parallella ersättningssystem, premietand-
vård och åtgärdsbaserad taxa.
Premietandvården innebär ett avtal om vård enligt fastställda villkor, ett
ömsesidigt åtagande mellan vårdgivare och patient. En av fördelarna med
premietandvården är att tandläkaren tvingas till dialog med patienten om
vårdbehov och att patienten rimligen mera aktivt kommer att sköta sina tän-
der.
Systemet ger också ökad trygghet för patienten. Inriktningen är bättre häl-
soekonomi, och risken för övervård minskar. Innan inträdet i premietand-
Prot. 1993/94:81
28 mars 1994
Förändrat
ersättningssystem
för vuxentandvård
51
Prot. 1993/94:81
28 mars 1994
Förändrat
ersättningssystem
för vuxentandvård
52
vården kan vid behov nollställning av sjuka tänder göras, dvs. de kan repare-
ras enligt åtgärdstaxan.
Ett problem i dagens tandvårdsorganisation är att vi har för många tandlä-
kare. Vidare varierar tandvårdskostnaderna kraftigt, kanske i relationen 3:1
mellan vissa kommuner och storstäderna. Totalt minskar icke tandvård-
skostnaderna, trots starkt förbättrad tandhälsa.
En personlig reflexion är att det är litet märkligt att tänderna, som endast
är en del av ett organ i människokroppen - och det finns många organ - har
en egen vårdorganisation med tre yrkesgrupper, som i stort sett arbetar en-
dast med tandvård. Det finns många förklaringar till detta - den historiska
bakgrunden, den speciella arbetstekniken m.m.
I Dagens Nyheter i fredags kunde vi läsa om hur stora problem det innebär
att munnen sannolikt är kroppens mest känsloladdade område. Sådant och
mycket annat motiverar hög specialiseringsgrad.
Samarbete mellan tandvården och den gemensamma vårdorganisationen
för alla övriga organ, sjukvården, finns exempelvis inom forskningen och ut-
bildningen. Men frågan är om det inte är dags att ytterligare närma tandvår-
dens och sjukvårdens organisationer till varandra. Nu när det är ekonomiskt
kärva tider, och så lär det förbli också framöver, skulle det kanske bli lättare
att få indicier på optimal organisationsvolym för tandvården. Det är ganska
anmärkningsvärt att utbildningen av tandläkare inte skurits ned för flera år
sedan, i synnerhet som det utbildats en stor kår av tandhygienister, som även
tar över en del av tandläkarens och tandsköterskans tidigare uppgifter. Vi
kan nu snart ha 3 000 övertaliga tandläkare inom en kår på 9 000.
Ett organisatoriskt närmande skulle säkert vara av värde även för sjukvår-
den. Tandvården kan exempelvis lära ut hur man framgångsrikt bedriver
profylax, alltså arbetar sjukdomsförebyggande.
För att återvända till betänkandet vill jag framhålla att utskottet i princip
har accepterat riktlinjerna för reformen men att det har pekat på flera pro-
blem som måste lösas, exempelvis risken för underbehandling i premietand-
vården. Detta upptäcks dock, till skillnad mot vad som vanligen är fallet vid
överbehandling. Bl.a. därför är det mycket viktigt med kontinuerlig uppfölj-
ning och utvärdering.
Ett annat problem är svårigheten att åstadkomma konkurrensneutralitet
mellan landstingets tandvård och privat tandvård. Utskottet anser att det är
möjligt att komma till rätta med olikheter i försäkringsreglerna beträffande
betalningssystem samt beträffande förhandsprövning, vilket ju regeringen
också avser att göra.
Ett större problem ur konkurrenssynpunkt är skillnader vad beträffar fi-
nansiering och redovisning. Det gäller mervärdesskattefrågor, men framför
allt landstingets redovisning av vuxentandvårdens kostnader, vilken i dag är
otillfredsställande. Det finns tecken som tyder på att vuxentandvården i
varje fall i vissa landsting till en del är subventionerad med skattemedel. Sär-
redovisning bör ske, och när landstinget gör särskilda insatser utifrån sitt
vårdansvar skal) detta redovisas på ett tydligt sätt.
Att frågan bör få en lösning framgår även av propositionen, och utskottet
förutsätter att regeringen snarast överväger vilka insatser som erfordras.
I ett särskilt yttrande betonar de fyra regeringspartierna hur viktigt det är
med konkurrensneutralitet, en grundläggande förutsättning för att det nya
systemet skall få genomslag. Vi varnar för följderna om det icke blir konkur-
rens på lika villkor. Bl.a. kan effekten bli att den offentliga tandvården i
ökad utsträckning finansieras med skattemedel genom att allt fler patienter
söker sig dit på grund av lägre premier.
Mot bakgrund av den kritik som riktats mot förslaget, framför allt från
Finansinspektionen och, ännu mer, från Konkurrensverket, förutsätter ut-
skottet att Lagrådet skall granska det kommande förslaget till bl.a. lagänd-
ringar.
En annan fråga är kostnader i tandvårdsförsäkringen. I propositionen kal-
kyleras med att besparingen kan bli 600 miljoner kronor. Utskottet betonar
att det råder stor osäkerhet beträffande det ekonomiska utfallet men att ut-
gifterna rimligen bör minska avsevärt. Utskottet förutsätter att regeringen i
kommande proposition, där bl.a. åtgärdstaxans slutliga utformning finns
med, närmare skall redogöra för de ekonomiska beräkningarna. Utskottet
gör markeringar också i flera andra viktiga frågor.
Socialdemokraterna accepterar i princip de riktlinjer som föreslås i propo-
sitionen men har fem reservationer. Flera av de förslag som socialdemokra-
terna för fram innebär ytterligare reglering, och det är inte överraskande. I
den fördjupade beredningen och i samordningsdelegationen kommer man
säkerligen att fundera över en del av dem.
Jag vill speciellt kommentera socialdemokraternas begäran att tandläka-
ren inte skall kunna säga upp ett premievårdsavtal, utan att detta skall kunna
göras endast av patienten. Jag anser att det vore olyckligt om man tog bort
denna möjlighet för vårdgivaren. Hur vården fungerar avgörs i mötet mellan
vårdgivare och patient. Det måste finnas ett samarbete. Även vårdgivare
måste ibland få komma till korta. Kanske stämmer inte personkemin eller
måhända har patienten för stora krav. Då blir vården inte den bästa. Även
för patientens skull måste vårdgivaren således ha rätt att dra sig tillbaka och
säga upp avtalet.
Socialdemokraterna anser också att högkostnadsskyddet inte bör vara re-
laterat till diagnos och behandlingsbehov utan, som är fallet enligt de nuva-
rande reglerna, bör vara relaterat till kostnaden. Det sistnämnda kan ju vara
i hög grad kostnadsdrivande.
Utskottet har svårt att förstå socialdemokraternas tankegång att det nya
förslaget skulle gynna de bättre ställda. Dessutom finns det särskilda vägar
att gå vid extraordinära tandvårdsinsatser, som en garanti i bakgrunden. Det
finns t.ex. möjlighet till förhöjd årlig ersättning inom premietandvården för
patient med långvarigt och omfattande tandvårdsbehov, exempelvis på
grund av läkemcdelsintag. Jag vill också betona att det faktiskt finns sam-
band mellan behandlingsbehov, diagnos och kostnad.
Margareta Israelsson uttrycker stor skepticism mot vissa delar av proposi-
tionen, och en sådan framkommer också i reservationerna. Socialdemokra-
terna tillstyrker dock det förslag som har lagts fram. Margareta Israelsson
tog bl.a. upp det förhållandet att konkurrensen mellan tandläkarna i Stock-
holm trissar upp kostnaden i nuvarande system. Det är just därför som rege-
ring och utskott antagit och som riksdagen förhoppningsvis kommer att anta
ett nytt system, inom vilket konkurrens inom vissa ramar är en fördel. Även
Prot, 1993/94:81
28 mars 1994
Förändrat
ersättningssystem
för vuxentandvård
53
Prot. 1993/94:81
28 mars 1994
Förändrat
ersättningssystem
för vuxentandvård
54
vi vill ha god tandvård på lika villkor, och det är just det som det nya ersätt-
ningssystemet bättre än i dag skall medverka till. Förslaget tillgodoser icke
i första hand vårdgivarnas intressen, utan det är patienternas system. Jag
tycker också att den debatt som har förts talar bestämt för detta.
Berith Eriksson yrkade, av många skäl, att propositionen skall avslås.
Vänsterpartiet anser bl.a. att kostnaden för tandvården i dag är rimlig men
att den kanske inte kommer att minska i det nya systemet. Man finner om
man tar hänsyn till vårdvolymen att kostnaden i nuvarande system har mins-
kat.
Berith Eriksson! Är det dock inte underligt att tandvårdskostnaden realt
sett inte har minskat samtidigt som tandhälsan har blivit så kraftigt förbätt-
rad under de senaste decennierna? En minskning av den skulle på sikt även
kunna medföra möjligheter till en bättre regional fördelning.
Jag noterar också med tillfredsställelse att Berith Eriksson bl.a. säger att
amalgamfrågan har tagit ett steg framåt. Jag vill med tanke på den visade
skepticismen betona vad detta kan innebära praktiskt. I samarbetsdelegatio-
nens direktiv ingår att helt enkelt ge kunskaper om nya arbetsmetoder och
materia], och det är mycket tillfredsställande.
Ny demokrati yrkar avslag på propositionen och har i sina sju reservatio-
ner en mängd invändningar mot propositionen och betänkandet, invänd-
ningar som vi också har hört framföras här muntligt. En del av detta kommer
att tas upp som en naturlig del i det fortsatta beredningsarbetet, annat av
samordningsdelegationen. Ett exempel är specialisttandvårdens framtida si-
tuation och finansiering. En hel del har också kommenterats i utskottsbetän-
kandet. Vi delar uppfattningen om vikten av konkurrensneutralitet, och det
har väl också framgått av det som jag har sagt.
Lagrådet kan inte, Arne Jansson, granska förslagen i den proposition och
i det utskottsbetänkande som vi nu har framför oss. Det föreligger ännu inte
något lagförslag. Ett sådant kommer i nästa proposition, och vi har begärt
att Lagrådet skall granska det.
Herr talman! Jag yrkar slutligen bifall till utskottets hemställan och avslag
på samtliga reservationer och meningsyttringar.
Anf. 54 ARNE JANSSON (nyd) replik:
Herr talman! I regeringsformen 8 kap. 18 § stadgas att man bör inhämta
yttrande av Lagrådet innan riksdagen fattar beslut om vissa frågor. Bl.a.
hänvisas till regeringsformen 8 kap. 2 §, där det heter att föreskrifter om en-
skildas personliga ställning samt om deras personliga och ekonomiska för-
hållanden inbördes meddelas genom lag. Jag anser att detta är direkt appli-
cerbart på det betänkande som vi nu skall ta ställning till.
I regeringsformens 8 kap. 3 § står det: ”Föreskrifter om förhållandet mel-
lan enskilda och det allmänna, som gäller åligganden för enskilda eller i öv-
rigt avser ingrepp i enskildas personliga och ekonomiska förhållanden, med-
delas genom lag.” Jag anser att detta är direkt applicerbart på det betän-
kande som vi nu skall ta ställning till.
Jag fick inte svar på min fråga. Vi i utskottet skriver nämligen så här: ”Ut-
skottet anser, inte minst mot bakgrund av den kritik som riktats mot försla-
get, att det är av vikt att Lagrådet granskar det kommande förslaget. Utskot-
tet förutsätter att regeringen föranstaltar om en sådan remiss.” Jag frågar
Pontus Wiklund igen: Om inte Lagrådet skulle få granska den kommande
propositionen, vad kommer Pontus Wiklund att göra då?
Anf. 55 PONTUS WIKLUND (kds) replik:
Herr talman! Det står alltså, Arne Jansson, att Lagrådet skall granska för-
slaget innan riksdagen beslutar. Det är ju vad som kommer att ske vid nästa
proposition.
Först kommer alltså en proposition, som vi tar ställning till. Om det då
anses vara lika viktigt att Lagrådet skall granska förslaget kommer vi i ut-
skottet att ta ställning till detta.
Anf. 56 ARNE JANSSON (nyd) replik:
Herr talman! Av den debatt som jag har haft med sjukvårdsministern har
jag lärt mig att regeringen inte i någon större utsträckning behöver ta hänsyn
till det som står i ett betänkande. Det enda man behöver ta hänsyn till är
hemställanpunkterna.
Men det jag talar om står inte i någon hemställanpunkt utan i textförsla-
get. Därför är min fråga: Vad kommer Pontus Wiklund att göra om kom-
mande proposition inte är granskad av Lagrådet innan den läggs fram?
Det finns också en annan sak som jag inte har fått någon kommentar till.
Jag sade att det var märkligt att de borgerliga partierna har knyckt vår reser-
vationstext. Om man knycker vår text i reservationen - varför kan man då
inte ställa upp på våra reservationer? Detta är makabert, tycker jag.
Ett exempel gäller konkurrensneutraliteten, som Pontus Wiklund talade
om alldeles nyss.
Vi har skrivit så här: ”Konkurrensverket har uttalat att innan man inför
ett ersättningssystem med premie- och avgiftskonkurrens bör åtgärder vidtas
för att åstadkomma konkurrens på lika villkor.”
I det särskilda yttrandet som kommer från de borgerliga partierna står det:
”Konkurrensverket har i en skrivelse gett uttryck för detta och hävdat att
innan man inför ett system med premie- och avgiftskonkurrens bör dessa frå-
gor lösas.”
Detta är anmärkningsvärt. Jag kan fortsätta länge att dra paralleller mel-
lan särskilda yttranden och våra reservationer. Texten är densamma! Varför
ställer man då inte upp? Varför myglar man i busken på det här sättet?
Anf. 57 PONTUS WIKLUND (kds) replik:
Herr talman! Lagrådet måste ha en lagtext för att kunna granska. Skulle
det vara så att nästa proposition inte är granskad kommer vi att se till att den
blir det.
Jag tycker att talet om att knycka formuleringar är ganska märkligt när
det gäller sådana här relativt alldagliga formuleringar, som ju också finns i
Konkurrensverkets yttrande osv. Vem som har tagit vad av vem kan väl alltid
diskuteras.
I fråga om konkurrensneutraliteten har vi valt en realistisk väg, en smidig
väg. Vi förväntar oss förslag från regeringen, vilket har utlovats. Lagrådet
Prot. 1993/94:81
28 mars 1994
Förändrat
ersättningssystem
för vuxentandvård
55
Prot. 1993/94:81
28 mars 1994
Förändrat
ersättningssystem
för vuxentandvård
56
skall granska lagförslaget, Samordningsdelegationen skall följa upp det, se
var vi hamnar och ingripa om det blir fel och inte fungerar.
Det anmärkningsvärda både med Arne Janssons anförande och med hans
diskussionsinlägg är att de visar att han och Ny demokrati tydligen är väldigt
måna om att reglera och utreda ytterligare. Man vågar inte sjösätta förslaget
med en aning ”trial and error”.
Jag vill betona att vi varken kan eller skall reglera allting i förväg inom
tjänstesektorn. Det är en mjuk sektor, och man måste pröva sig fram i många
lägen. Vi minns med förskräckelse 70- och 80-talet med dess planstyrning.
Jag tror inte att Ny demokrati vill tillbaka dit.
Visst behövs det regler, ramregler, men det behövs också en smidig an-
passning i förhållande till utvecklingen. Samordningsdelegationen skall
hjälpa oss med detta i fråga om kompletterande regler för att exempelvis
skapa optimal funktion och för att skydda svaga i situationer som man inte
har kunnat förutse.
Det är märkligt att Ny demokrati mer än någon annan pläderar för ytterli-
gare utredningar och detaljregleringar.
Anf. 58 MARGARETA ISRAELSSON (s) replik:
Herr talman! Det är intressant att höra vilka som är mest för konkurrens.
Jag undrar vad de borgerliga partierna egentligen är oroliga för. I det sär-
skilda yttrande som har fogats till betänkandet talas om de risker som skulle
ligga i att fler tandvårdssökande sökte sig till den offentliga vården.
I dag står folktandvården för 30 % av tandvården och den privata tandvår-
den för 70 %. Om konkurrensen är snedvriden åt något håll är det väl knap-
past till folktandvårdens förmån? Landstingets ansvar för barn- och ung-
domstandvård och specialisttandvård har ju givit mycket bra resultat, så det
finns väl inga skäl att känna någon större oro för just detta.
Pontus Wiklund stod i talarstolen och varnade för att allt fler kan komma
att behandlas av landstinget och att allt fler kan komma att finansieras av
skattemedel. Då undrar jag vad det är för fel på de pengarna. Varför skulle
de vara så smustiga? De duger om tandläkaren är etablerad och anknuten
till försäkringen, och då är det ju precis samma pengar som betalas ut. Det
rör sig väl om samma skattefinansiering, även om man kan diskutera om den
är av olika grad? Man måste därför fråga sig om det är något fel på pengarna.
Enligt Pontus Wiklund säger socialdemokraterna att högkostnadsskyddet
gynnar de rika. Men det är inte så. Vår invändning mot utformingen av hög-
kostnadsskyddet är att det inte följer de faktiska kostnader som man har.
Som det står i betänkandet skall det särskilda högkostnadsskyddet inte
omfatta tandvård till följd av olycksfall. Då skall i stället ersättningen ges
enligt åtgärdstaxan. Men detta handlar ju knappast om utgifter som någon
kan vara förberedd på. Vi menar att det finns risker med ett högkostnads-
skydd som endast grundas på diagnos och behandlingsbehov.
Det viktiga i den här frågan är att vi har kunnat komma överens om ett
sätt att bättre använda våra pengar inom tandvårdsförsäkringen. Men det är
beklagligt att regeringen väljer att bara släppa fram en bit i taget. Först kom-
mer denna proposition, därefter följer en samordningsdelegation och så yt-
terligare en proposition.
Anf. 59 PONTUS WIKLUND (kds) replik:
Herr talman! I vårt parti - och jag vågar säga i alla fyra regeringspar-
tierna - är vi naturligtvis positivt inställda till landstingets insatser inom tand-
vården. Jag har aldrig hört något annat. Vi ställer oss också positiva till att
landstinget nu enligt detta förslag får ett utökat ansvar för särskilda grupper.
Men sedan är frågan: Var skall gränsernä dras i den situation som vi nu
befinner oss i? Det finns en risk med att alltför många söker sig till landsting-
ets tandvård, förutsatt att det inte råder konkurrensneutralitet. Det hoppas
jag framgick av det jag sade.
Förutsatt att konkurrensneutralitet råder har jag ingen uppfattning om
vad som är bättre för det ena eller andra inom vuxentandvården. Men risken
är alltså att vi får ett system utan konkurrensneutralitet och att en större del
av tandvårdskostnaden därför kommer att betalas via landstingsskatten. Det
är vad det handlar om. Konkurrensneutralitet är viktigt för att vi skall kunna
hålla nere de totala kostnaderna.
Anf. 60 MARGARETA ISRAELSSON (s) replik:
Herr talman! Det är klart - så kan man naturligtvis också uttrycka saken,
Pontus Wiklund. Men hur förklarar vi då kostnadernas fördelning på de
olika patienterna? Den genomsnittliga kostnaden per patient och år beräk-
nar vi vara 1 800 kr, men det är inte jämnt fördelat över landet. Det är ju
dubbelt så dyrt att vara patient i storstadsområdena jämfört med exempelvis
Norrlandslänen.
Vad beror då det på? Är det fler privattandläkare och mer konkurrens i
Norrlandslänen som gör att det är så billigt och att så litet försäkringspengar
krävs för att finansiera tandvårdsinsatserna där? Är det oerhört många
landsting som konkurrerar i Stockholm, Göteborg och Malmö? Det vore
mycket intressant att få information om det.
Kanske kan man också få något ord från utskottets företrädare om varför
ni inte vill att högkostnadsskyddet skall hjälpa dem som drabbas av stora
kostnader för munnen och varför ni säger att högkostnadsskyddet endast
skall bygga på diagnos. Det kan ju faktiskt uppkomma högst besvärliga si-
tuationer för enskilda människor som på detta sätt drabbas av mycket stora
utgifter.
Jag vill dessutom visa på den märkliga situationen att gruppen B inom en
reviderad åtgärdstaxa inte skall ha en högre gräns för prissättningen. Detta
kommer att drabba enskilda. Det vore roligt om en företrädare för ett parti
som talar så mycket om att vi skall satsa på vården och göra den bättre för
patienterna kunde säga något också om detta.
Anf. 61 PONTUS WIKLUND (kds) replik:
Herr talman! Jag hoppas att Margareta Israelsson har lika stor kunskap
som jag om varför tandvården kostar olika mycket i olika län och kommu-
ner - även om vi inte kan förklara allt.
Det råder väl t.ex. ingen tvekan om att ett skäl till detta är att invånarna
i storstäderna ställer högre krav. Det viktiga för mig är inte att hindra dessa
krav, utan det är att vi får en jämn fördelning av skattepengarna över landet.
Prot. 1993/94:81
28 mars 1994
Förändrat
ersättningssystem
för vuxentandvård
57
Prot. 1993/94:81
28 mars 1994
Förändrat
ersättningssystem
för vuxentandvård
58
Om sedan någon själv vill lägga mer på speciellt krävande tandvård måste
och bör vi acceptera det.
Jag menar att det nya system som nu föreslås drar i rätt riktning. Vi kom-
mer att få en bättre fördelning av resurserna och av de totala kostnaderna i
landet. Systemet kommer att dra i den riktningen.
Så till frågan om högkostnadsskyddet. Som vi ser det är det en god garanti
att det blir en prövning av diagnos och behandlingsbehov. Jag förstår inte
varför Margareta Israelsson förutsätter att det skulle bli orättvist. Det vik-
tiga med den särskilda prövningen är att vi får rättvisa mellan olika patien-
ters möjligheter att få sådan här behandling.
Det talas om en övre gräns för avgifter. Jag anser att vi skall pröva konkur-
rens. Dessa avgifter skall finnas angivna hos t.ex. Försäkringskassan så att
man kan ta ställning innan man går till tandläkaren. Med det läge som vi nu
har inom tandvården med så många tandläkare och tandhygienister, tror vi
att konkurrensen kommer att hålla nere avgifterna.
Anf. 62 ISA HALVARSSON (fp):
Herr talman! Jag skulle vilja ta upp två aspekter: patientens valfrihet och
frågan om konkurrensneutralitet.
Det tas i detta betänkande stora steg framåt när det gäller förutsättningar
för konkurrens och näringsfrihet inom tandvården. Det gäller upphävandet
av etableringskontrollen, införandet av fri prissättning av patientavgifterna
inom premietandvården och delar av åtgärdstaxan, möjligheten till försäk-
ringsanslutning även för tandhygienister samt valfriheten för både vårdgi-
vare och patienter när det gäller ersättningsform.
Men som många påpekat, bl.a Konkurrensverket, råder det inte konkur-
rensneutralitet mellan offentliga och enskilda vårdgivare. Landstingen både
planerar, utför och finansierar tandvård. Hittills har det gjorts alldeles för
litet för att komma till rätta med de snedvridna konkurrensförhållandena
inom tandvården.
Erfarenheterna visar att nuvarande taxesystem inte är vårdneutralt. Ris-
ken finns att inte heller folktandvårdens premie inom det nya premietand-
vårdssystemet kommer att vara kostnadsbaserad. Konkurrensverket rekom-
menderar en översyn av lagstiftningen för att skapa tydlig åtskillnad mellan
myndighetsutövning och rörelseverksamhet inom landstingen samt att man
närmare skall titta på folktandvårdens finansiering.
Ur Landstingsförbundets rapport 1993 ”Folktandvårdens kostnader och
intäkter” kan man avläsa att folktandvårdshuvudmännens kostnadstäckning
för distriktstandvårdens vuxentandvård år 1991 i genomsnitt var 67 %. Det
påtalas också att den genomsnittliga kostnadstäckningen förbättrats med
drygt 4 % sedan den förra undersökningen år 1985. Då är att märka att
denna förbättring kom efter ändringarna i mervärdesskattesystemet, vilka
innebar att folktandvården - men inte de privata vårdgivarna - fick avdrags-
rätt på ingående moms.
Enligt tandvårdslagen skall landstinget erbjuda god tandvård åt dem som
är bosatta inom landstingsområdet. Det lagfästa ansvaret innebär dock ingen
skyldighet att driva verksamheten i egen regi.
Av tandvårdslagens förarbeten framgår uttryckligen att landstingen vid
planeringen av den egna verksamheten skall ta hänsyn till det utbud av tand-
vård som de privatpraktiserande tandläkarna svarar för. Ur konkurrenssyn-
punkt är det inte tillfredsställande att landstinget både är planeringsansvarigt
för all tandvård och vårdgivare och som sådan ansvarigt för driften av folk-
tandvården.
Distinktionen mellan vård- och planeringsansvar har intresse sett ur finan-
sieringssynvinkel. Kostnaderna för tandvården finansieras på tre olika sätt:
genom patientavgifter, ersättning från tandvårdsförsäkringen och lands-
tingsskattemedel. Folktandvården får som sagt bidrag genom landstingsskat-
temedel motsvarande den del av landstingets bruttokostnader för folktand-
vården som inte täcks av taxeintäkter. Detta gäller alltså vuxentandvården.
Detta landstingsbidrag benämns nettokostnader, men är alltså ett under-
skott. Om något liknande fanns hos privatpraktikern, som ju inte har denna
beskattningsrätt, skulle det genast innebära konkurs.
Landstinget har alltså tredubbla roller som finansiär, upphandlare och
producent av tandvård. Detta ger naturligtvis oacceptabla konkurrensvillkor
gentemot privat tandvård. Vidare finns det besvärande orättvisor för de pri-
vata vårdgivarna i villkoren när det gäller t.ex. mervärdesskatteområdet,
upprättandet av tandvårdsräkningar, utbetalningar av försäkringsersättning
samt förhandsprövningar.
Både regeringen och utskottet har uppmärksammat de här frågorna. Jag
förutsätter att konkurrenssituationen förbättras och noga följs av den spe-
ciella samordningsdelegationen, regeringen och Konkurrensverket.
Landstinget har ett vårdansvar för barn och ungdomar, vilket innebär att
landstinget är skyldigt att ombesörja en organiserad, kostnadsfri tandvård
för barn och ungdomar. Vårdansvaret utesluter inte att den faktiska vården
meddelas av privatpraktiserande tandläkare efter särskild överenskom-
melse. Detta förekommer också i begränsad utsträckning inom några lands-
ting, som då garanterar rätten till kostnadsfri tandvård.
Under senare år har flera landsting, i syfte att få fler patienter, bedrivit
en aktiv marknadsföring där möjligheten till familjetandvård framhålls. Ett
sådant argument för folktandvården blir direkt riktat mot den privata vård-
sektorn, eftersom privattandläkarna som nämnts normalt inte har möjlighet
att erbjuda motsvarande familjetandvård. Men det är också väldigt orättvist
mot de föräldrar som går hos en privat tandläkare och vill ha sina barn hos
den egna tandläkaren.
För att en förändring av nuvarande förhållanden skall komma till stånd
erfordras antingen beslut inom enskilda landsting där man påtar sig kostna-
derna för vård hos privattandläkare eller ett riksdagsbeslut med innebörden
att rätten till familjetandvård även inbegriper tandvård hos privata vårdgi-
vare. Fr.o.m. den 1 januari 1993 ändrades som sagt tandvårdslagen så att
landstingen har rätt att anlita andra vårdgivare än folktandvården för att ut-
föra barn- och ungdomstandvård. Riksdagens socialutskott uttalade att man
”utgår från att landstingen följer intentionerna i propositionen om att barn
och ungdomar skall få frihet att välja tandläkare.”
Trots detta finns det för närvarande fritt tandläkarval endast inom sju hu-
vudmannaområden. I Göteborg är valet mycket starkt begränsat, eftersom
endast 7 000 barn och ungdomar omfattas - av ca 80 000 - av en försöksverk-
Prot. 1993/94:81
28 mars 1994
Förändrat
ersättningssystem
för vuxentandvård
59
Prot. 1993/94:81
28 mars 1994
Förändrat
ersättningssystem
för vuxentandvård
60
samhet i områdets centrum. Frågan har aktualiserats - utan att några ställ-
ningstaganden gjorts - inom ytterligare åtta landsting. Antalet landsting där
frågan över huvud taget inte tagits upp uppgår till tre. Mest anmärkningsvärt
är dock hur frågan behandlats i de återstående sju landstingen. Samtliga
dessa landsting har fattat politiska beslut om att antingen ej införa fritt tand-
läkarval eller att avvakta i frågan.
Utvecklingen under 1993 när det gäller ökad valfrihet visar tyvärr att den
hittillsvarande strategin från statsmakternas sida inte haft märkbar effekt.
Det räcker uppenbarligen inte att statsmakterna skapar legala förutsätt-
ningar för fritt tandläkarval och ökad konkurrens mellan privata och offent-
liga vårdgivare inom tandvården om landstingen inte finner anledning att ut-
nyttja dem.
Det är mot denna bakgrund motiverat att det i tandvårdslagen införs en
skyldighet för landstingen att erbjuda barn och ungdomar fritt tandläkarval.
Inom denna grupp finns alltså t.o.m. myndiga personer som inte har rätt till
ett fritt tandläkarval. Förutom att inte få gå på Systembolaget har en 18-åring
i dag alltså inte samma rätt som sina föräldrar att fritt få välja tandläkare.
Herr talman! Jag yrkar bifall till min motion Sf28 om rätt till fritt tandlä-
karval för barn och ungdomar.
Anf. 63 PONTUS WIKLUND (kds) replik:
Herr talman! Isa Halvarsson tar upp den mycket viktiga frågan om avmo-
nopoliseringen av tandvården för barn och ungdom. Det är kanske inte rik-
tigt så mörkt som det verkade av det som Isa Halvarsson sade. Det är visserli-
gen bara sex landsting, och kanske ett sjunde, som klart har beslutat om att
införa tandvårdspeng eller liknande system där man kan välja privat vårdgi-
vare. Men detta omfattar i dag 45 % av alla barn och ungdomar. Det är alltså
huvudsakligen de största landstingen som har beslutat om detta.
Det är allvarligt att sju landsting har sagt att de inte skall införa eller vill
avvakta. Jag vill betona att utskottet har lagt mycket stor vikt vid detta. Ut-
skottet skriver: ”Utskottet lägger synnerlig vikt vid att denna fråga får en
lösning och att man inom regeringskansliet överväger de förändringar som
kan anses nödvändiga för att monopoliseringen av barn- och ungdomstand-
vården avskaffas.”
Jag är övertygad om att många kommer att bevaka att detta verkligen
också sker.
Anf. 64 ARNE JANSSON (nyd):
Herr talman! Något förvånad läser man betänkandetexten här och jämför
med det särskilda yttrande som de borgerliga partierna avlämnat och reser-
vationer framlagda av Ny demokrati.
Jag har tidigare i debatten citerat en sak och tänkte nu ta en annan sak
som vi har i vår reservation 12. Där skriver vi: ”Enligt inspektionen måste
detta påtagliga motsatsförhållande mellan patient och tandläkare i detta
hänseende samt de uppenbara svårigheter som föreligger för en patient att
bedöma tandläkarens diagnos och skäligheten av den därav följande risk-
spridningen och premiesättningen ytterligare utredas.”
I det särskilda yttrande som kommer från de borgerliga partierna står det:
”Enligt inspektionen påkallar det påtagliga motsatsförhållande som kan råda
mellan tandläkare och patient i detta hänseende samt de uppenbara svårig-
heter som föreligger för en patient att bedöma tandläkarens diagnos och skä-
ligheten av den därav följande riskindelningen och premiesättningen ytterli-
gare utredning.”
Det är nästan identiska uttalanden, och ändå kan man inte stödja oss!
En företrädare för de borgerliga sade nyss att de valt en smidig lösning
genom det här särskilda yttrandet. Jag tycker att man borde kunna vara karl
för sin hatt och ta ställning, ja eller nej. Det här är ingen smidig lösning, här
surrar man bara ut.
Ny demokrati försöker även i detta avseende att värna om de gamla och
medellösa, de som ibland kallas fattigpensionärerna. Vi ber att det skall gö-
ras en utredning med syfte att minska tandvårdskostnaderna för dem som
har det sämst ställt.
I mitt första anförande gav jag exempel på hur det kan drabba fattigpen-
sionärerna. I propositionen finns ingen som helst lösning på hur man skall
hjälpa dem i det fall de drabbas.
Helt klart är att de kommer i premieklass 3, och de kommer att drabbas,
oavsett vad man säger.
Man bör också tänka litet på akuttandvården. Propositionen talar klar-
språk: Akuttandvården bör också ingå i premietandvården, såvida den inte
gäller olycksfall. Akuttandvårdens kostnader bör täckas av den fasta ersätt-
ningen och premien. Om akuttandvården inte utförs av premietandläkaren
eller på annat sätt i förväg medgives av denna bör rätten till akutsjukvård
begränsas till en av försäkringen fastställd och prissatt behandlingsinsats av
rimlig omfattning, vilken kostnad kan debiteras. Vidare bör det inte ske utan
premietandläkarens medgivande.
Anf. 65 ISA HALVARSSON (fp) replik:
Herr talman! Jag har noga läst reservation 12 från Ny demokrati och jäm-
fört med det särskilda yttrandet. Jag finner det inte märkvärdigt att bägge
gör referat från dels Konkurrensverket och dels Finansinspektionen.
Däremot tycker jag att det särskilda yttrandet är mycket bättre. Där står
att man förutsätter att regeringen snarast löser dessa problem om de upp-
kommer. Ny demokrati landar däremot i något slags tillkännagivande om sin
mening, där man säger att regeringen snarast bör överväga lagstiftning.
Jag tycker alltså att det särskilda yttrandet av Gullan Lindblad m.fl. till-
fredsställer mig betydligt bättre.
Anf. 66 ARNE JANSSON (nyd) replik:
Herr talman! I och för sig kan jag inte begära annat från Isa Halvarsson,
folkpartiet. Men vi vet ju alla här - det är ingenting att sticka under stol
med - att särskilda yttranden eller vad som står i texten inte tas särskild hän-
syn till av regeringen. Textmassan är en sak, hemställanspunkter och tillkän-
nagivanden är vad regeringen har att bry sig om.
Anf. 67 ISA HALVARSSON (fp) replik:
Herr talman! Då tycker jag att Ny demokrati i hemställanspunkten skulle
ha uttryckt sig på ett annat sätt. Ni har ju i långa stycken bara refererat vad
Prot. 1993/94:81
28 mars 1994
Förändrat
ersättningssystem
för vuxentandvård
Prot. 1993/94:81
28 mars 1994
Förändrat
ersättningssystem
för vuxentandvård
62
andra säger. Jag är alldeles övertygad om att Gullan Lindblad m.fl. har möj-
ligheter att på ett bättre och smidigare sätt framföra dessa synpunkter, precis
som Pontus Wiklund sade.
Anf. 68 ARNE JANSSON (nyd) replik:
Herr talman! Jag repeterar att jag förstår att Isa Halvarsson är tvingad att
tala som hon gör och stödja det särskilda yttrandet. Det är en förhandlings-
uppgörelse med socialdemokraterna, där de totalt förhandlat sönder ären-
det. Det vet ju alla - det är en offentlig hemlighet.
Man har så till den milda grad förhandlat sönder propositionen. Man kan
ensidigt säga upp avtal, det drabbar olika. Man delar in patienter i olika åt-
gärdsklasser. En är premieklass bra, har bra tänder, vilket man naturligtvis
tjänar pengar på, vilket alla är intresserade av. Klass 3, som har dåliga tän-
der, kommer att drabbas på ett otillbörligt sätt. Det är fakta.
Ni ställer inte upp för att tillkännage det, utan ni myglar in det litet försik-
tigt i ett särskilt yttrande. Det tycker jag inte är rättvist.
Anf. 69 PONTUS WIKLUND (kds) replik:
Herr talman! Jag känner mig inte alls tvingad att vara med på det särskilda
yttrandet. Jag är med av tillfredsställelse. Jag tycker det säger precis det som
vi vill säga. Vi har valt en realistisk och smidig väg, som jag sade.
Vi är ju, Arne Jansson, till stora delar överens om vikten av konkurrens-
neutralitet, och vi har valt en väg som vi tror mera på.
När det gäller behovsprövning väljer Arne Jansson ut just gruppen fattig-
pensionärer - en beteckning som vi numera inte så ofta använder, men det
finns onekligen pensionärer som har det sämre ställt än andra. Många har
ekonomiska problem. För dem behövs någon form av behovsprövning.
Detta gäller ju många saker som samhället står till tjänst med för medbor-
garna. Vissa har av ekonomiska skäl inte så lätt att utnyttja tjänsterna. Frå-
gan är om man skall ha särlösningar för olika tjänster eller om man skall ha
ett mera generellt system. Detta är en mycket viktig diskussion. Den förs nu
i olika sammanhang och i olika utredningar. Men faktum är att vi på något
sätt måste ha behovsprövning i vissa lägen. Vi kan inte ha generella system
på en sådan nivå att inte någon får problem att utnyttja tjänsten. Det är vik-
tigt att alla får den möjligheten, och den finns i det system vi nu har framför
oss.
Anf. 70 ARNE JANSSON (nyd) replik:
Herr talman! Jag är definitivt inte överens med Pontus Wiklund om vikten
av konkurrensneutralitet.
För två och ett halvt år sedan tillskrev riksdagen regeringen om att rege-
ringen skulle åtgärda det här. Ingenting hände.
För två år sedan skrev riksdagen för andra gången. Man förväntade sig att
regeringen omedelbart skulle göra någoting. Ingenting hände. Sista gången
var för 15 månader sedan. Ingenting hände. Nu är vi åter inne i denna diskus-
sion. Det händer ju ingenting. Varför gör man inget?
Om ni är överens med oss om att det skall råda konkurrensneutralitet,
varför stöder ni inte vår motion? Då skulle det kunna göras ett tillkännagi-
vande. Då behöver det inte bli fråga om någon flummig textmassa där det
inte finns något tillkännagivande - och därför bryr sig inte någon om innehål-
let.
Anf. 71 PONTUS WIKLUND (kds) replik:
Herr talman! Alla torde känna till att det länge har funnits ett behov av
att förändra de ekonomiska grunderna för tandvården. Därför är det ofta så
att när någon större förändring skall vidtas väntar man med att ta upp en-
skilda detaljer eller huvudlinjer till diskussion. De bakas in i ett större sam-
manhang och i en större utredning. Det är det som är på gång. Jag tror att
det är det i de allra flesta fall riktiga angreppssättet.
Anf. 72 ARNE JANSSON (nyd) replik:
Herr talman! Pontus Wiklund säger att man skall vänta med alla detaljer
och huvudlinjer.
Vi har väntat två och ett halvt år efter det första skarpa uttalandet. Vi har
väntat två år efter det andra uttalandet, och vi har väntat 15 månader efter
det tredje. Ingenting händer. Vänta och vänta - det måste göras något.
Jag vill tacka Pontus Wiklund för att han här i riksdagen som de borgerliga
partiernas talesman bekräftar att om den kommande propositionen inte har
underkastats en lagrådsremiss kommer de borgerliga inte att acceptera den.
Jag tycker att det är ett bra och klart meddelande. Jag vore glad om vi kunde
få samma klara och raka besked i fråga om konkurrensen.
Anf. 73 MARGARETA ISRAELSSON (s):
Herr talman! Hur ersättningen skall se ut för den framtida tandvården är
en viktig fråga. Men det innebär inte att vi skall ta hela dagen i anspråk för
denna fråga.
Jag vill emellertid göra kammaren och eventuella åhörare uppmärksamma
på den borgerliga trätan om vem som är mest konkurrensliberal.
Jag sade i mitt anförande tidigare i dag att man har valt olika sidor i fråga
om den framtida tandvården. Antingen tar man ställning för vårdgivarna och
talar om konkurrens och försäkringsavtal - med andra ord tar man ställning
för vilka som skall tjäna mest pengar i framtiden - eller så tar man ställning
för patienterna. Jag tycker att den senaste debatten har visat att det inte är
patienternas väl och ve som frågan handlar om.
I tandvårdslagens 2 § framgår det att målet för tandvården är en god hälsa
och en tandvård på lika villkor för hela befolkningen. Med detta som bak-
grund var det skrämmande att höra och att läsa i propositionen det som Pon-
tus Wiklund sade vara förklaringen till fördelningen av försäkringsmedel
mellan olika delar av vårt land. Det framkommer att storstadsborna har
större krav på tandvården. För många som bor i glesbygden är det inte så
lätt att ha så stora krav på tandvården när tillgången på tandläkare är liten.
Om tillgången på tandläkare är stor är det inte säkert att den fria konkurren-
sen är intressantast i glesbygden.
Det vore bra om vi här i dag kunde ha mött någon respekt för invånarna
i olika delar av vårt land som skall nyttja denna försäkring på lika villkor. Vi
Prot. 1993/94:81
28 mars 1994
Förändrat
ersättningssystem
för vuxentandvård
63
Prot. 1993/94:81
28 mars 1994
Administration av
socialförsäkringen
skall i dag fatta beslut om en försäkring som skall gagna människors behov
av först och främst tandvård.
Vi socialdemokrater motsätter oss inte på något sätt konkurrens. Vi mot-
sätter oss inte privata alternativ. Men jag tycker att vi skall vara medvetna
om att vi diskuterar privata alternativ som också skall finansieras av offent-
liga medel. Jag tycker att vi skall som politiker, som företrädare för de män-
niskor som skall utnyttja försäkringen, faktiskt skall tycka till om hur dessa
medel skall användas. Vi skall hävda tandvårdslagens 2 §, dvs. att det skall
vara lika villkor för hela befolkningen.
Herr talman! Jag lovar att inte förlänga denna debatt ytterligare.
Anf. 74 PONTUS WIKLUND (kds):
Herr talman! Det är inte svårt att instämma i Margareta Israelssons krav.
Hon framför dem nästan som i ett valtal. Hela det nya systemet går ut på att
det skall bli en bättre fördelning av skattemedel - lika över hela landet. Men
det går inte att lagstifta mot att vissa enskilda personer kan vilja göra kom-
pletteringar. Men fördelningen av skattemedel skall vara så jämn som möj-
ligt över hela landet, dvs. vara bättre än i dag.
Vidare var det frågan om konkurrensens fördelar och nackdelar. Vi menar
att den konkurrens som kommer att finnas inom detta system, inom de ra-
mar som har skapats, kommer att vara till fördel både för den totala ekono-
min och för patienterna.
Anf. 75 ISA HALVARSSON (fp):
Herr talman! Inte någon i denna kammare kan vara oense om att tandvård
är till för patienterna och att det skall vara lika villkor och möjligheter för
alla. Vi har diskuterat denna lika valfrihet för alla. Det innebär inte att nå-
gon blir rik på andras bekostnad. Jag har kanske större tillit till folktandvår-
den än vad Margareta Israelsson har. Jag tror att folktandvården kan klara
vuxentandvården utan att få tillgång till skattemedel från landstingen. Vad
är det som säger att de vuxna patienterna som anlitar folktandvården skall
få del av en större kaka än de som anlitar den privata vården? Det finns inte
behovsprövning där.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 29 mars.)
Föredrogs
socialförsäkringsutskottets betänkande
1993/94:SfU23 Administration av socialförsäkringen (prop. 1993/94:100 del-
vis).
Anf. 76 ARNE JANSSON (nyd):
Herr talman! Jag vill till att börja med yrka bifall till vår reservation i detta
betänkande.
Vi lånar i dag 180 000 kr per minut. En av regeringens lösningar för att
komma till rätta med det ljud vi kan höra när ekonomin brakar samman, är
uppenbarligen att försämra villkoren för åldringar samt för dem som redan
har det sämst ställt i samhället.
På grund av den underbara nattliga överenskommelsen mellan borgarna
och Socialdemokraterna har ersättningen för de långtidssjuka sänkts från
80 % till 70 %. Villkoren för de sämst ställda pensionärerna blir successivt
ännu sämre. Tänk bara på pensionerna, bostadsbidraget och nu snart even-
tuellt vuxentandvården.
Att ställa krav på effektivisering av förvaltningarnas och verkens egna
verksamheter förefaller inte ligga nära till hands. Byråkratin och byråkra-
terna måste skyddas.
Ny demokrati har sedan länge påtalat det utbredda fusk och bidragsmygel
av social karaktär som förekommer. Det drabbar dem som är berättigade till
bidrag. Efter mycket om och men fick vi dock ett enigt utskott att inse detta,
och i december 1993 gav utskottet regeringen till känna med anledning av
de motioner som hade väckts att detta skulle utredas.
Tyvärr verkar detta bli en partisk utredning där Riksförsäkringsverket och
försäkringskassorna mer eller mindre skall utreda sig själva. De har dess-
utom före utredningen klart och tydligt deklarerat att det, enligt deras för-
menande, endast förekommer fusk och bidragsmygel i ringa omfattning.
Tacka för det - skulle de ha sagt annat skulle de ju ha kritiserat sig själva.
I och med att det inte är fråga om en opartisk utredning kan man redan
nu förutsäga resultatet, nämligen att verket och kassorna är felfria och att
endast ett mycket ringa fusk har uppdagats.
Men verkligheten utvisar annorlunda. Det är lönsamt med effektivisering
genom avbyråkratisering. En enda försäkringskasseanställd i Kopparbergs
län har genom initiativ och effektivisering sparat in 4,5 miljoner skattekro-
nor under en period av 6 månader. Är inte det bra? Eller har nu förutsätt-
ningarna för verket att erhålla stora anslag förstörts?
Regeringen konstaterar själv att administrationen under de senaste två
åren utgjort 2 % - ingen ökning eller minskning. Regeringen konstaterar
även att arbetet med att redovisa och jämföra administrationskostnaderna
är av skiftande kvalitet.
Riksrevisionsverket konstaterar att kommande resultatredovisningar i be-
tydligt högre utsträckning bör redovisa de resultat som organisationen pre-
sterat. Sambandet mellan försäkringskassornas resultatredovisning och den
gemensamma resultatredovisningen måste klargöras.
Man kan gott och väl leva upp till ett besparingskrav på 2 %, ett förslag
som vi framfört i vår motion. Genom produktivitets- och effektiviserings-
krav, i stället för generellt ökade bidrag, kommer även vårt besparingsmål
att på sikt visa sig vara lågt satt.
Anf. 77 BÖRJE NILSSON (s):
Herr talman! Detta ärende handlar om resurser till Riksförsäkringsverket
och till landets försäkringskassor för administration och skötsel av hela soci-
alförsäkringssystemet.
Försäkringskassorna har ju i uppdrag att handha en mycket stor del som
Prot. 1993/94:81
28 mars 1994
Administration av
socialförsäkringen
5 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 81
Prot. 1993/94:81
28 mars 1994
Administration av
socialförsäkringen
66
rör välfärdspolitiken. Mitt intryck är att det sker på ett effektivt och bra sätt.
Dessutom sker det till relativt låga kostnader.
De totala socialförsäkringsutgifterna utgör i budgeten 298 miljarder kro-
nor, varav administrationen endast utgör 1,9 %. Den allmänna försäkringen
och kassorna hävdar sig mycket väl vid en jämförelse med privata försäk-
ringsbolag och deras administration. Enligt genomförda enkätundersök-
ningar är allmänheten också relativt nöjd med den service som försäkrings-
kassorna ger. Det är viktigt att slå fast detta.
Vid sidan om handläggningar av enskilda ärenden och utbetalningar av
olika försäkringsförmåner har kassorna den viktiga uppgiften att samordna
och utöva tillsyn av rehabiliteringsverksamheten. Försäkringskassorna an-
svarar också för att rehabilitering kommer till stånd om arbetsgivarna saknar
åtaganden eller inte fullgör sina åtaganden.
Just rehabiliteringsarbetet har ägnats mycket stor uppmärksamhet från ut-
skottets sida; det är värdefullt. I denna fråga har en socialdemokratisk parti-
motion väckts, där behovet av ordentliga samhällsinsatser för förebyggande
och rehabiliterande verksamhet understryks. Vi ställer också krav om ett na-
tionellt program mot ohälsa. Vi socialdemokrater ser det som viktigt att man
vidgar den finansiella och den organisatoriska samverkan som har inletts
mellan den lokala sjukförsäkringen och hälso- och sjukvården. Det är spe-
ciellt viktigt för de enskilda för att de skall kunna nå ett gott resultat.
Företagshälsovården är ett mycket viktigt instrument i denna fråga. Vi har
därför lagt fram förslag om att det är nödvändigt med en lagstadgad företags-
hälsovård.
Utskottet har helt nyligen haft en offentlig utfrågning i ämnet, med med-
verkan av aktörerna på rehabiliteringsområdet. Avsikten är, såvitt jag för-
står, att man ganska snart skall återkomma med slutsatser från denna utfråg-
ning.
Det vi specifikt har att behandla i dag är anslaget till försäkringskassorna.
I och med det kommer vi in på frågan om resurserna för rehabiliteringsarbe-
tet. I anslutning till detta behandlas en socialdemokratisk motion av Karl
Hagström och Sinikka Bohlin. Utskottet gör också i anledning av motionen
ett tillkännagivande till regeringen. I motionen tas Riksförsäkringsverkets
fördjupade anslagsframställning för den kommande treårsperioden upp. Det
signaleras om en resursneddragning avseende försäkringskassorna på hela
9 %. I motionen befaras det - det gör vi i utskottet också - att en neddrag-
ning av anslaget av en sådan omfattning får konsekvenser för hela verksam-
heten. Det går inte att vid kassorna freda rehabiliteringsområdet om det
skall göras neddragningar av en sådan storlek. Det leder naturligtvis också
till konsekvenser för rehabiliteringen.
Vid de besök som utskottet gjort på försäkringskassorna har vi funnit att
arbetssituationen är oerhört ansträngd ute i landet. Det är ett tufft jobb att
i dagens svåra arbetsmarknadsläge försöka återföra tidigare skadade till ar-
betslivet.
I en försöksverksamhet i Malmöhuskassan är det belagt att varje satsad
krona på rehabiliteringsinsatser ger fem gånger så stora besparingar. Det
bästa sättet att uppnå besparingar i socialförsäkringssystemet är genom att
man gör ordentliga satsningar i rehabiliteringsverksamheten. Härtill kom-
mer den rent mänskliga aspekten, som att den som är arbetsskadad eller sjuk
kan bli återställd.
Socialdemokraterna menar att man måste lägga fast arbetslinjen som
grund i rehabiliteringsarbetet så att den enskilde så snabbt som möjligt kan
återfå hälsan och därmed komma ut i arbetslivet på nytt på hel- eller deltid.
Riksförsäkringsverket har redan för årets anslagsframställning tagit upp
behovet av kraftansträngningar för att förbättra situationen inom rehabilite-
ringsverksamheten. Enligt Riksförsäkringsverket har insatserna från verket
och från försäkringskassorna inte varit tillräckliga. Min slutsats blir då att
insatserna måste öka i stället för att minska. Det är den vägen verket går.
Utskottet har tagit intryck av den oro som finns ute i landet och som ut-
trycks i motionen beträffande frågan om minskade resurser och menar att
denna fråga måste prövas ingående. Utskottet säger i betänkandet ”att det är
av största vikt att försäkringskassornas behov av resurser för rehabilitering
beaktas. Vid bedömningen av i vilken mån besparingsåtgärder är möjliga
under perioden 1995/96-1997/98 måste särskilt beaktas vilka effekter en ra-
tionalisering av administrationen får på utgifterna för i första hand sjukpen-
ning och förtidspension.” Det är en bra markering som utskottet gör med
en sådan skrivning på denna punkt. Jag ser nämligen en fara i att skära ned
försäkringskassornas resurser alltför hårt. Det är viktigt med ordentliga sats-
ningar på rehabiliteringen.
Vi socialdemokrater är nöjda med den skrivning som är gjord. Det är bra
med ett tillkännagivande till regeringen om att resursfrågan till försäkrings-
kassorna måste följas upp.
Herr talman! Med anledning av det förslag som är framlagt i betänkandet
yrkar jag bifall till utskottets hemställan.
Anf. 78 MARGIT GENNSER (m):
Herr talman! För det första vill jag yrka avslag på reservationen och till-
styrka propositionen.
För det andra vill jag ta upp frågan om rehabilitering, som är en viktig
uppgift inom försäkringskassorna. Vi är alla lika besjälade av nödvändighe-
ten av att få en god rehabilitering. Jag vill påminna om att frågan kom upp
första gången 1982 genom en moderat motion. Vi hade antagligen stått
mycket bättre rustade i dag om vi hade tänkt om tidigare.
När det gäller resurserna undersökte Riksförsäkringsverket ganska tidigt
hur långt de olika kassorna i landet hade kommit. Styrelsen gjorde där ett
ganska skarpt påpekande om att det på en del ställen hade gått långsamt att
flytta över resurser men att det på andra ställen hade gått mycket bra. Det
var en av anledningarna till att Riksförsäkringsverket fick tillgång till den
nya tekniken för att räkna fram jämförelsekostnader, eller styckkostnader,
för olika åtgärder. Man fann då en väldig spridning över de olika kassorna.
Några kassor var mycket bra på vissa saker, och några kassor var mycket bra
på andra saker. Den slutsats som drogs var att det går att spara om kassorna
lär sig av varandra, försöker rationalisera, tar till sig nya metoder, osv. Av
denna anledning ansågs att kassorna kunde följa det ålagda besparingskravet
på 3 %.
Även Försäkringskasseförbundet var enigt i denna fråga, även om man
Prot. 1993/94:81
28 mars 1994
Administration av
socialförsäkringen
67
Prot. 1993/94:81
28 mars 1994
Administration av
socialförsäkringen
inte tyckte om påpekandena. Man ansåg att det inte skulle vara centraliserat
utan att kassorna kunde sköta detta själva. Det är sådant som förekommer
i organisationer. Det är fråga om hur man ser på den egna verksamheten,
hur man arbetar i kassorna jämfört med vad som sker i toppen. Jag tror att
skrivningarna efter den fördjupade prövningen har blivit så bra att alla kan
vara nöjda. Det är realistiskt att tro på en neddragning på 3 % och trots allt
en mycket bättre rehabiliteringsverksamhet.
Jag skulle också vilja säga att jag tror att vi glömmer bort att rehabilite-
ringen lyckas olika bra i olika konjunkturlägen. Här borde vi anpassa våra
metoder. I början av en konjunkturnedgång är det svårt att rehabilitera folk,
då det inte finns några jobb att gå till. I botten av lågkonjunkturen, när vi
står inför en vändning, skall vi sätta i gång med att rehabilitera. Det är då
som det är så viktigt att det finns rehabiliteringsresurser. Jag tror att vi alla,
utan politiska stängsel, skulle kunna tänka på ett nytt sätt.
Arne Jansson och Ny demokrati vill rationalisera med 5 %. Jag skulle vilja
säga att de går för långt. Därmed missar de mycket av rehabilitering och får
sjufalt igen i kostnader.
Arne Janssons sätt att formulera sitt mål som 2 % i rationalisering är vilse-
ledande. Det är ju fråga om 5 %; 3 plus 2 är 5. När jag hörde hans anförande
tänkte jag, uppriktigt sagt: Om människor inte vet vad ordet populist är,
hoppas jag att de lyssnar på Arne Jansson - då får de en ganska god defini-
tion av ordet.
Anf. 79 ARNE JANSSON (nyd):
Herr talman! Det är ganska fantastiskt att höra att det är populism när
man pratar om att skära ned administrationskostnader och försöka effektivi-
sera en rörelse. Det är ett helt nytt begrepp. Jag tycker att det skall kallas
för effektivisering när man drar in på administration. Det är ju ett bespa-
ringskrav, ett effektiviseringskrav av ganska stora mått, som ställs. Hittills
har inte någon rörelse, såvitt jag vet, mått dåligt av effektivisering.
Anf. 80 MARGIT GENNSER (m):
Herr talman! Ja, vi effektiviserar med 3 %. Jag vill inte säga om 2, 3 eller
4 % är det bästa - kanske t.o.m. 5 % i vissa lägen skulle ha varit acceptabelt.
Arne Jansson gnäller över nödvändiga besparingar, som faktiskt görs på
andra håll, och säger att vi inte menar allvar med effektiviseringen. Han vill
här i kammaren framstå som uppfinnaren av effektivisering.
Jag skulle vilja påminna Arne Jansson om att jag, utan att vara populist,
redan i början på 80-talet skrev en bok om hur man kunde få ned kostna-
derna i kommunerna. Jag visade faktiskt på en hel sida olika åtgärder som
skulle kunna vidtas, som bättre bokföring, redovisning m.m. Jag ställde mig
inte på gator och torg, utan det gällde att få folk med sig. Faktum är att jag,
när jag gick igenom matrisen, fann att de flesta av de åtgärder som jag före-
slagit hade vidtagits.
Om man menar allvar med effektivisering måste man få folk med sig, bl.a.
i styrelser och verk. Man skall inte tro att man har uppfunnit effektivise-
ringen och att folk inte önskar göra saker och ting bättre.
68
Anf. 81 ARNE JANSSON (nyd):
Herr talman! Jag gnäller inte över nödvändiga besparingar - de skall gö-
ras. Vi försöker också tala för att det behöver göras en besparing. Vi gnäller
när besparingar slår mot folk som redan har det svårt.
Jag tycker att det var jättebra att Margit Gennser på 80-talet skrev en bok
om besparingar. Varför kan man inte använda den boken på 90-talet?
Anf. 82 MARGIT GENNSER (m):
Herr talman! Jag vill bara påpeka, att om kassorna inte har de resurser
som behövs för att hjälpa folk att komma ur ett sjukdomsbeteende och
komma tillbaka på arbetsmarknaden - det är vad det gäller - blir det tyvärr
högre kostnader för sjukförsäkring och förtidspensionering. Det har vi inte
råd med. Vem skulle detta gå ut över? Jo, det skulle gå ut över dem som är
sämst ställda och de gamla. Det är de som herr Jansson brukar kalla fattig-
pensionärerna. De som nu drabbas är nu mycket få.
Vi måste faktiskt försöka titta på de här problemen - med sunt förnuft,
som ni i Ny demokrati brukar säga - och se till att det finns ordentliga resur-
ser för att klara av dem. Samtidigt måste vi naturligtvis vara stränga och säga
att det inte får ske något slöseri. Jag tycker att Riksförsäkringsverket har
strävat efter det i den fördjupade prövningen, genom att visa på realistiska
vägar att få ned kostnaderna och få till stånd en bättre rehabilitering.
Om man säger att de inte gör någonting, att de inte är för effektivitet, gör
man alla människor ute på kassorna håglösa och missnöjda. Man måste få
människor med sig, inte jobba emot dem.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 29 mars.)
Föredrogs
lagutskottets betänkande
1993/94:LU19 Familjerättsliga frågor.
Andre vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut skulle fattas den 29 mars.)
Föredrogs
lagutskottets betänkande
1993/94:LU24 Anslag till Bokföringsnämnden, m.m. (prop. 1993/94:100 del-
vis).
Prot. 1993/94:81
28 mars 1994
Administration av
socialförsäkringen
Andre vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut skulle fattas den 29 mars.)
69
Prot. 1993/94:81
28 mars 1994
Anslag till
Patentverket, m.m.
70
Föredrogs
lagutskottets betänkande
1993/94:LU25 Anslag till Patentverket, m.m. (prop. 1993/94:100 delvis).
Anf. 83 MAJ-LIS LÖÖW (s):
Herr talman! I det här betänkandet behandlar lagutskottet anslag till Pa-
tentverket. Vi har också tagit upp vårt första utvärderingsprojekt efter det
att riksdagen enhälligt beslutade att utskotten skall ha större möjligheter att
ägna sig åt att utvärdera tidigare beslut.
Vi har följt upp de skärpta regler när det gäller att inge årsredovisnings-
handlingar till Patent- och registreringsverket som beslutades hösten 1991 i
denna kammare. Vi har bl.a. gjort studiebesök på Patent- och registrerings-
verket.
Företagen har fått en mycket generös tidsfrist på sex månader, utöver den
tidsram på nio månader som redan tidigare gällde, för att lämna in de redo-
visningar som de enligt lag har skyldighet att inge.
Trots denna generösa tidsfrist har det visat sig att den ordning som gäller
inte är tillfredsställande. Företagen lämnar inte in redovisningshandlingar
inom den utsatta tiden - inte senare heller. Därför uttalade riksdagen redan
när lagförslaget behandlades att man skulle följa frågan och att det skulle
finnas sanktionsmöjligheter, t.ex. någon form av förseningsavgift, om det
skulle visa sig nödvändigt.
Vi har besökt Patent- och registreringsverket. Enligt verkets utsago behö-
ver det finnas en sanktionsmöjlighet. Patent- och registreringsverket har hos
regeringen begärt att få en sådan lagstiftning. Detta har vi också krävt i bl.a.
en socialdemokratisk motion.
Den socialdemokratiska gruppen tycker att det är rimligt att utskottet och
riksdagen ger regeringen önskemålet om en sådan lagstiftning till känna -
det är ju alldeles uppenbart att vi är överens om att en sådan behövs. Ut-
skottsmajoriteten har inte velat detta. Man har utgått ifrån att det ändå blir
så. Eftersom utskottet är överens tycker vi att man också skall ge regeringen
det till känna.
Därmed yrkar jag bifall till den enda reservation som är fogad till detta
betänkande.
Anf. 84 BENGT KINDBOM (c):
Herr talman! Den fråga som utskottet har delade meningar om gäller in-
sändande av redovisningshandlingar enligt aktiebolagslagen till Patent- och
registreringsverket.
Det kan tyckas vara en liten fråga, men den har ändå stor betydelse när
det gäller att upprätthålla den i aktiebolagslagen föreskrivna informationen.
Det handlar om informationen till aktieägare och till intressenter som vill ha
insyn i bolagets ekonomiska förhållanden och utvecklingsmöjligheter. Det
gäller t.ex. vid affärskontakter. Det förekommer att dessa årsredovisningar
finns med i informationer som ges företagen emellan inför en affärskontakt.
Det är alltså viktiga handlingar. Därför är det också, som utskottet ser det,
viktigt att det fungerar. Det har skett skärpningar. Om handlingarna inte
kommer in inom en viss tid kan domstol nu, fram till nästa vecka, besluta om
att bolaget skall träda i likvidation. Genom en tidigare lagändring kommer
handläggningen av dessa ärenden att överföras till Patent- och registrerings-
verket. Det kan också innebära en press på de företag som inte fullgör sina
skyldigheter.
Utskottets ordförande erinrade om det studiebesök som vi gjorde på bo-
lagsbyrån i Sundsvall under hösten. Då framkom det att det inte bara är
fråga om slarv eller försumlighet hos bolag och företag som vi diskuterar när
det gäller ekonomisk brottslighet och annat. Inte ens seriösa företag efter-
kommer de tidsfrister som föreligger. Dessa företag borde kunna sköta detta
på ett bättre sätt.
Vid detta besök tog verket själv upp frågan om att man bör införa förse-
ningsavgifter och öka möjligheterna att få årsredovisningarna inlämnade i
tid. Det är bra. Att ta vidare initiativ är ett sätt att följa upp frågan för såväl
utskottet som enskilda ledamöter och partigrupper.
Det utskottsmajoriteten har fäst sig vid är att det redan har skett en korre-
spondens mellan regeringen och Patentverket om dessa frågor. I dagarna
skall det enligt den senaste informationen komma in en promemoria till re-
geringen. Avsikten är att man på sedvanligt sätt skall låta ärendet remissbe-
handlas. Det innebär att det blir en fullständig beredning av det.
Eftersom ärendet redan är anhängiggjort hos regeringen är majoritetens
uppfattning att det inte erfordras något tillkännagivande från riksdagens
sida.
I sakfrågan är vi alltså, herr talman, överens. I formfrågan föreligger en
delad mening. Jag ber att få yrka bifall till hemställan i lagutskottets betän-
kande.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 29 mars.)
Föredrogs
utbildningsutskottets betänkande
1993/94:UbU7 Anslag till skolväsendet, m.m. (prop. 1993/94:100 delvis).
Anf. 85 EVA JOHANSSON (s):
Herr talman! Regeringen vill minska bidragen till kommunerna med 120
miljoner kronor. Det är den hittills enda kända besparingen på det statliga
utjämningsbidraget. Om det kommer mer i kompletteringspropositionen
återstår att se.
120 miljoner är, i förhållande till de nära 40 miljarder som föreslås gå till
kommunerna, ingen stor summa. I förhållande till budgetunderskottet är
den närmast att betrakta som felräkningspengar. Därför tror jag inte att det
i första hand är besparingsskäl som ligger bakom förslaget.
Den besparing det gäller handlar om att skära ner hemspråksundervis-
Prot. 1993/94:81
28 mars 1994
Anslag till
skolväsendet, m.m.
71
Prot. 1993/94:81
28 mars 1994
Anslag till
skolväsendet, m.m.
ningen för alla barn utom de nordiska, samiska, tornedalsfinska och zi-
genska barnen.
I propositionen finns inga analyser eller försök att redovisa effekterna av
en sådan besparing. På några få rader skrivs det bara att besparingen skall
göras - punkt slut.
Jag kan inte frigöra mig från tanken att detta i själva verket är en del av
regeringens uppgörelse med Ny demokrati i höstas. Då och fram till ganska
nyligen trodde nog fler än Anne Wibble och Carl Bildt att uppgörelsen skulle
gälla mandatperioden ut. Nu, efter de senaste veckornas turer i olika frågor,
vet vi bättre.
Detta torde aliså inte handla om vare sig besparingar eller utbildningspoli-
tik. Det är blott och bart en köpslagan. Invandrarbarnen blir de stora förlo-
rarna, och regeringen förefaller dessutom vara grundlurad.
Om utskottets ordförande hade varit här skulle jag ha frågat honom om
det inte är dags också för regeringspartierna att hoppa av överenskommelsen
och rösta nej till den här besparingen, särskilt med tanke på att utskottet
enigt har uttalat sig för en rejäl översyn av hemspråksundervisningen. Da-
gens beslut skulle ha kunnat inskränka sig till det, och vi hade kunnat låta
pengarna vara kvar i verksamheten till dess att vi vet vad den översynen ger.
Invandrarnas egna organisationer, skolans anställda, elever och föräldrar
har alla reagerat mot regeringens förslag. Vid en uppvaktning i utskottet
sade en representant för invandrarorganisationerna att detta förslag saknar
allt det som brukar vara svenskt. Därmed menade han rationalitet och för-
nuft. Jag är beredd att hålla med om det.
Förslaget innebär att en tredjedel av resurserna för hemspråksundervis-
ningen försvinner för de icke-nordiska barnen. Totalkostnaden uppgick
1992/93 till ungefär 660 miljoner kronor. De nordiska barnens andel var ca
178 miljoner. Studiehandledningen, som också är undantagen från bespa-
ringen, kostade ca 164 miljoner kronor. Kvar blir alltså 318 miljoner kronor.
Av dem vill regeringen spara 120 miljoner. Det är drygt en tredjedel.
Detta kommer att innebära stora försämringar för en grupp elever som
redan i dag har det tillräckligt svårt med sina studier. Ingenting tyder på att
språkutvecklingen är färdig efter sju år. Om vi skall förändra resurserna me-
nar jag att det borde ske i rakt motsatt riktning, dvs. för att bl.a. förbättra
svenskundervisningen.
Nu säger regeringen att kommunerna kan fortsätta med att ge hemspråks-
undervisning i olika former, som eget val eller språkval. Det är riktigt. Jag
hoppas att kommunerna utnyttjar de möjligheterna. Men jag är rädd för att
det betyder att det bara blir de stora språkgrupperna, som ju kan samla ett
tillräckligt stort antal elever, som i praktiken kommer att kunna erbjuda
detta. Dessutom pekar man på möjligheten att ge hemspråksundervisning
utanför schemalagd tid. Men den möjligheten finns redan i dag och utnyttjas
också på många håll. Besparingen drabbar emellertid också denna undervis-
ning. Även om undervisningen ligger utanför timtiden vill ju lärarna gärna
ha betalt.
Vi socialdemokrater säger alltså nej till besparingen. Men vi är beredda
att acceptera lagändringen. Den ger kommunerna och skolan större möjlig-
72
heter att använda resurserna för invandrarelever på ett mera flexibelt sätt.
Man kan på ett bättre sätt ta hänsyn till enskilda elevers behov.
Vi är alltså mycket bestämda när det gäller de resurser som kan komma
att frigöras. Dessa skall stanna i skolan och användas för att förstärka in-
vandrarelevernas undervisning i övrigt, främst i svenska.
Jag yrkar bifall till reservation nr 1.
Under de senaste åren har skolan stått i korsdrag. Det gäller då en rad
olika experiment.
Kommunerna har gjort mycket stora besparingar på skolans område. Det
rör sig om 10-15 % under ett par år. I en del kommuner är det fråga om
mindre besparingar, i en del om större. Detta har lett till att det har blivit
större klasser, att antalet grupptimmar har minskat, att elever med särskilda
behov inte har fått så mycket av speciallärarresurser som de egentligen hade
behövt, att elewårdsinsatserna minskat osv. Alla barn drabbas naturligtvis
av detta. Men mest drabbas de barn som har handikapp av något slag. Det
kan gälla medicinska eller fysiska handikapp eller språkliga, sociala eller ut-
vecklingsmässiga handikapp.
Också olika köp-sälj-organisationer har införts för att efterlikna markna-
den på ett område som inte kan marknadsanpassas, om man nu menar något
med talet om en skola för alla.
Dessutom har många kommuner infört skolpeng som resursfördelnings-
instrument. Man har till en del lämnat det tidigare systemet, som innebar att
elevernas behov styrde, för att övergå till en modell som innebär att en större
eller en mindre del av skolans resurser fördelas lika per capita - ett system
som inte tar hänsyn till att barn är olika och har olika behov.
Mycket tyder på att de här förändringarna drar i samma segregerande rikt-
ning. Den skola som vi har i dag är kanske inte ens Sveriges bästa skola
längre. Kanske gäller det den skola vi hade i går.
Det är en ganska förfärlig tanke att vi inte längre förmår ge varje genera-
tion av barn bästa tänkbara utbildning.
Det är också en förfärlig tanke att vi kanske inte lika bra som förr förmår
ge alla barn en likvärdig utbildning i dagens skola.
Jag uttrycker mig försiktigt. Vi vet faktiskt inte hur det förhåller sig.
Mycket tyder dock på att det har blivit sämre, bl.a. när det gäller likvärdig-
heten. Många organisationer - Elevorganisationen, SKTF, Lärarförbundet,
Lärarnas riksförbund, Hem och Skola m.fl. - har gjort egna undersökningar
och pekat på hur besparingar och nya organisationsformer och resursfördel-
ningssystem drar i samma felaktiga riktning. Utskottets egen utfrågning i
höstas gav samma resultat.
Vi menar att det är mycket viktigt att vi snart får ett korrekt underlag för
politiska beslut om skolans framtid. För varje dag som ett sådant dröjer blir
det allt fler barn som löper risken att inte få den undervisning som de har
rätt till. Barn går inte i repris - det har påpekats förr, men det förtjänar att
upprepas. Det är väldigt svårt att återställa vad dagens generation av elever
går miste om. Därför vill vi att Skolverket får i uppdrag att skyndsamt göra
en utvärdering av hur skolan klarar av uppdraget att ge alla barn en likvärdig
utbildning.
Jag yrkar bifall till reservation nr 3 från oss.
Prot. 1993/94:81
28 mars 1994
Anslag till
skolväsendet, m.m.
73
|
Prot. 1993/94:81 28 mars 1994 |
I betänkandet behandlas också ett socialdemokratiskt förslag om att en |
nen skall avsättas till försöksverksamheter som stärker elevers och föräldrars
|
Anslag till |
inflytande i skolan. Jag tror inte att det är viljan hos bl.a. politiker som saknas när det gäller Herr talman! I budgeten talar regeringen om en förstärkning av vuxenut- Vi menar att 40 000 platser bör tillföras komvux - 25 000 för teoretiskt in- Vidare anser vi att antalet platser i gymnasieskolan för det s.k. tredje året Jag yrkar bifall till reservation nr 6. Slutligen vill jag beröra frågan om bidrag till svensk undervisning i ut- Jag vill gärna betona att sådan undervisning är av stort värde och att den I betänkandet behandlas också en rad andra viktiga frågor som vi är över- Vi har där ingen avvikande mening. Det är dock angeläget att understryka |
|
14 |
Herr talman! Jag har inte yrkat bifall till alla våra reservationer. Det inne- |
bär dock inte att vi inte står för dessa, utan det är bara ett bidrag för att
underlätta voteringsproceduren här i morgon.
Anf. 86 BJÖRN SAMUELSON (v):
Herr talman! Först yrkar jag bifall till den meningsyttring från mig som
finns fogad till det här betänkandet.
En av de frågor som tas upp här gäller regeringens förslag om att minska
anslaget för hemspråksundervisningen. Det här förslaget har såvitt jag för-
står inga som helst pedagogiska förtecken. Inte heller visar förslaget på poli-
tisk följsamhet. Det finns ju en bred politisk majoritet i denna kammare som
arbetar för en förstärkt ställning i skolan för språken. Det gör vi i perspekti-
vet av att vi möter många nya människor också i vår del av världen och av
att kontakterna i övrigt internationellt sett ökar och blir allt viktigare.
Aktuell språkforskning visar faktiskt på att tillgången till fler språk inte på
något sätt skulle strida mot språkutvecklingen i det språk som talas i det land
där man lever. Att utveckling och kompetens av varierande grad i flera språk
också på ett positivt sätt skulle kunna bidra till en utveckling i identifika-
tionsprocessen när det gäller detta med att uppfatta sig själv visar också ak-
tuell språkforskning. Mot den bakgrunden ter sig regeringens förslag mycket
märkligt.
Sedan finns det ett annat perspektiv. Ibland hävdas det ju att kommunerna
skall ha rätt att själva bestämma hur medlen skall användas. Då är detta ut-
pekande av nedskärningar just på hemspråksundervisningens område
ganska anmärkningsvärt.
När vi i Vänsterpartiet - i linje med det riksdagsbeslut som fattades 1990,
då huvudansvaret för lärartjänsterna flyttades över till kommunerna - häv-
dar att ett statsbidrag skall betalas ut till skolan i form av ett sektorsbidrag,
och detta förslag tas upp också med i det här betänkandet, får vi höra att det
på något sätt skulle inskränka kommunernas möjligheter att bestämma över
hur de statliga medlen skall användas. Men så är det inte.
Att, som regeringspartierna gör i den här frågan, säga till kommunerna
att dessa skall göra nedskärningar om 120 miljoner kronor på hemspråksun-
dervisningens område är däremot att ge kommunerna pekpinnar.
Vi föreslår alltså sektorsbidrag. Men det är anmärkningsvärt att Social-
demokraterna inte ställer upp på det här förslaget, trots att detta ingick som
en del av uppgörelsen kring huvudmannaskapet för lärartjänster. Man kan
läsa om detta i Riksdagens revisorers senaste rapport om uppföljningen och
utvärderingen i skolorna. Det behövs ett kvalitetsprogram för den svenska
skolan - ett slags nationell Marshallhjälp.
Allt oftare får vi rapporter om olika nedskärningar på skolans område och
om hur dessa slår framför allt mot de svagaste eleverna. Vi i Vänsterpartiet
har därför sagt i framlagda förslag att riksdagen borde fatta beslut om infö-
randet av en rekommenderad gräns om högst 25 elever i varje klass.
För drygt en vecka sedan besökte jag en högstadieskola. Man berättade
där för mig att det till hösten blir 32 elever i varje klass. Undervisningsrum-
men är inte byggda för 32 elever, vare sig ytmässigt eller fysiskt i övrigt. Det
här kommer med stor säkerhet att innebära att befintligt ventilationssystem
överbelastas. Detta är inte bara till förfång för inlärningsprocessen, utan det
Prot. 1993/94:81
28 mars 1994
Anslag till
skolväsendet, m.m.
75
Prot. 1993/94:81
28 mars 1994
Anslag till
skolväsendet, m.m.
kommer också - det kan med största säkerhet påstås - att inverka menligt
på elever som har vissa besvär med allergier.
Och varför inte se detta i det perspektiv som en tolvårig flicka talade om?
Hon sade nämligen till mig: Tänk vad rörigt det skall bli på klasskortet med
32 elever! Men, herr talman, det är kanske så att säga ett perspektiv under-
ifrån.
Vi ser kraftiga nedskärningar när det gäller sociala stödområden som är
viktiga för skolan. I en kommun finns det t.ex. en skolpsykologtjänst för mer
än 3 000 elever - detta i tider av arbetslöshet och social utslagning.
Vi har från Vänsterpartiets sida sagt att det behövs en kraftig uppräkning
när det gäller medel för stödinsatser för barn med flerhandikapp, om vi nu
skall prata om en skola för alla. Vi behöver förbättra utrustningsstandarden
i den svenska skolan. Vi har föreslagit ett statsbidrag om 250 miljoner kronor
för att visa att riksdagen menar allvar.
Det måste också till en attitydförändring i samhället när det gäller synen
på studier och utbildning. Därför är det viktigt att vi sänder ut rätt signaler
till de unga människorna. När vi säger att de skall gå till skolan är det också
vårt ansvar att erbjuda en så kvalitativt högt stående skola som möjligt.
I det här sammanhanget är det också viktigt att ha sektorsbidrag. Det är
ett sätt att från den här kammaren hävda likvärdighetsprincipen. Det är ett
sätt att lyfta fram det nationella ansvaret för skolpolitiken. Det är ett sätt att
motverka otydlighet och politikerförakt.
Ett annat ben vi måste gå fram på när det gäller attitydförändring av ett
kvalitetsprogram för skolan - det här handlar delvis om den immateriella
delen - är att försöka få till stånd en diskussion som leder fram till att man
jämställer studier med vilken annan arbetsinsats som helst i samhället. De
flesta jag pratar med säger: Visst, det är en investering. Då skall de stude-
rande också ha kredit för denna investering. Då skall vi visa att vi menar
allvar med att bildning i sig har ett värde.
Vi gjorde en trevare i linje med detta och föreslog en försöksverksamhet
med sommargymnasier. Tyvärr avstyrker de andra partierna förslaget om
försöksverksamhet. Men sommargymnasieverksamhet - vi lägger oss inte i
avtalsfrågor och annat - skulle kunna vara en signal om att man i det svenska
samhället tycker att utbildning är mycket viktig. Den skulle också ge möjlig-
heter för elever i grundskolan och även för gymnasiestuderande att under
sommaren utnyttja den kapitalinvestering som skolan är på ett positivt och
mer effektivt sätt.
Det sägs som ett argument mot försöket med sommargymnasier att man
på grund av det statsfinansiella läget inte nu kan anamma förslaget. Men jag
skulle gärna avstå en stridsvagn. Då skulle vi kunna driva sommargymnasie-
verksamhet under flera års tid. Den skulle omfatta många unga människor
i vårt samhälle. Den skulle kanske också på sikt kunna ses som ett alternativ
eller ett komplement till feriejobb. Jag vet inte om vi är för tidigt ute i den
här frågan. Men det är märkligt att detta inte skulle kunna prövas på gymna-
sienivå när det föreslås kunna prövas på högskolenivå.
Den svenska skolan behöver ett rejält kvalitetsprogram. Den behöver viss
uppryckning. De svenska ungdomarna behöver få signaler genom att vi talar
76
om hur viktig utbildningen är för deras framtid och för det svenska samhäl-
lets framtid.
Anf. 87 HANS NYHAGE (m):
Herr talman! I all vänlighet tillåter jag mig att först påtala för Eva Johans-
son att de borgerliga partierna inte alls är beroende av att få nydemokrater-
nas röster bakom sina förslag. Det är tvärtom uteslutande Eva Johanssons
eget parti som är i detta direkta beroende av nydemokraternas stöd, utöver
stödet från Vänsterpartiet, för att kunna få gehör för sina förslag. Det är
alltså först när Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Ny demokrati gör
gemensam sak mot den samlade borgerligheten som något kan hända. Det
samarbetet har vi under hand fått ganska många bevis på, inte minst under
senare tid. Det är väl ändå rimligt, Eva Johansson, att man sopar rent fram-
för den egna dörren innan man anklagar andra.
Till ärendet. Vi har i Sverige invandrarelever från mer än hundra andra
länder, som erhåller undervisning och studiehandledning på sitt hemspråk
inom grundskolans och gymnasieskolans ram. I grundskolan kan detta ges
såväl inom som utom timplanebunden tid och i gymnasieskolan i form av
utökad studietid, som individuellt val eller som ersättning för undervisning
i språk 2 och 3.
Sverige torde vara ett av de länder som relativt sett satsar mest medel när
det gäller att ge hemspråksundervisning i våra skolor. Det påståendet äger
sin giltighet även efter ett riksdagsbeslut om en minskning av statsbidraget
med 120 miljoner kronor i enlighet med regeringens och utskottsmajorite-
tens förslag. Detta gäller också i fortsättningen, när de nya läroplanerna trä-
der i kraft. Då kommer hemspråksundervisningen att ingå i skolans språk-
program även på grundskolan.
Vi fäster alltså största avseende vid betydelsen och värdet av hemspråks-
undervisningen. Det råder också betydande samförstånd härom i riksdagen
med undantag för nydemokraterna, vars invandrarfientliga inställning aldrig
förnekar sig. Men när man tar del av argumenteringen från socialdemokra-
tiskt och vänsterpartistiskt håll låter det som om allt vad hemspråksundervis-
ning heter raseras genom den föreslagna åtgärden om en begränsning av rät-
ten till sådan undervisning till sju år och det minskade statsbidraget i enlighet
därmed. Enligt den argumenteringen tycks de sju åren betyda närmast ing-
enting alls, medan all betydelse tycks ligga i de följande åren och de 120 mil-
joner kronorna. Så är det förvisso inte.
För det första kan vi konstatera att den nu föreslagna specifika åtgärden
gäller läsåret 1994/95. Därefter träder den nya läroplanen förgrundskolan i
kraft, vilket innebär att hemspråksundervisning kan ges såväl som B-språk
som inom ramen för elevens fria val. Den kan också vara en lokalt utformad
profilering vid skolan. Den s.k. sjuårsbegränsningen kommer därför endast
att kunna tillämpas när det gäller undervisning utanför timplanen.
För det andra är den föreslagna begränsningen en minimireglering. Hem-
språksundervisningen kan alltså föregå under en längre tid än sju år när sär-
skilda skäl härför föreligger. Därtill kommer att studiehandledningcn på
hemspråk alls inte berörs av förslaget. Där föreslås således ingen begräns-
ning.
Prot. 1993/94:81
28 mars 1994
Anslag till
skolväsendet, m.m.
77
Prot. 1993/94:81
28 mars 1994
Anslag till
skolväsendet, m.m.
För det tredje undantas elever med finska som hemspråk. Detsamma gäl-
ler elever från övriga nordiska länder när behov föreligger. Och det gäller
också för samiska, tornedalsfinska och zigenska elever.
Det påstådda hotet mot hemspråksundervisningen saknar således all rim-
lig grund.
I sammanhanget vill jag också påtala den beställning om översyn av hem-
språksundervisningen som utskottet föreslår att riksdagen skall göra hos re-
geringen. Det har från skilda håll ifrågasatts om hemspråksundervisningen
verkligen leder fram till den tvåspråkighet hos eleverna som det finns all an-
ledning att eftersträva. Den förda debatten ger enligt utskottets mening an-
ledning till en grundlig översyn, där hemspråksundervisningens ställning blir
föremål för en allsidig belysning. Inte minst gäller detta undervisningens be-
tydelse för inlärningen av svenska språket. Det är således viktigt att den be-
gärda översynen genomförs och snarast möjligt redovisas för regeringen.
Socialdemokraterna har i sin partimotion ifrågasatt om skolan uppfyller
kravet på en likvärdig utbildning. Förändringarna av skolans styrsystem och
ändrade principer för resursfördelningen har enligt motionärerna väckt far-
hågor för att skolan inte längre kan garantera likvärdigheten. Skolverket bör
därför få i uppdrag att göra en utvärdering.
Det är givetvis viktigt att den i skollagen fastlagda rätten till likvärdig ut-
bildning garanteras. Det ankommer på Skolverket att nogsamt beakta att så
sker. Som redovisas i utskottsbetänkandet pågår för närvarande ett omfat-
tande utvärderingsarbete inom Skolverket rörande kunskapsöversikter, me-
todöversikter och metodutveckling för belysning just av begreppet likvärdig
utbildning. Den av motionärerna begärda utvärderingen har såleds redan
kommit till stånd.
I den socialdemokratiska partimotionen behandlas också frågorna om
ökat elev- och föräldrainflytande i såväl skolan som i utbildningen av lärare
och skolledare. Utskottet har nyligen i samband med läroplansarbetet i ett
tillkännagivande till regeringen begärt en ordentlig belysning av frågan om
att stärka elevernas och föräldrarnas inflytande i skolan, och riksdagen har
fattat beslut i enlighet härmed. Alldeles självklart kommer därvid de av mo-
tionärerna framförda synpunkterna att tas upp till behandling. Det finns där-
för ingen anledning till ytterligare uttalanden från riksdagen i dessa avseen-
den.
Herr talman! Regeringen har i budgetpropositionen aviserat att förslag
om utbildningsinsatser inom bl.a. gymnasieskolan och komvux skall läggas
fram i kompletteringspropositionen. Från socialdemokratiskt håll har yrkats
att riksdagen redan nu skall ta ställning till extrainsatser inom båda dessa
områden. Utskottet anser det vara rimligt att invänta kompletteringspropo-
sitionen innan definitiv ställning tas och avvisar alltså de socialdemokratiska
förslagen.
Utskottet finner också anledning att tillbakavisa det socialdemokratiska
förslaget om en nedskärning av det av regeringen föreslagna bidraget till
svensk undervisning i utlandet. Regeringsförslaget bygger på ett ställningsta-
gande av riksdagen under föregående riksmöte, enligt vilket staten skulle ge
ett visst ökat anslag till utlandsskolorna. Skälet härför var att Internationali-
78
seringsutredningen visade att det genomsnittliga statsbidraget för läsåret
1991/92 endast täckte ca 30 % av dessa skolors samlade driftkostnader.
Enligt utskottets mening är det därför självklart att den av riksdagen
gjorda beställningen skall respekteras och att regeringens förslag således
skall godkännas.
Herr talman! Med det anförda yrkar jag bifall till utskottets hemställan i
dess helhet och således avslag på samtliga reservationer.
Anf. 88 EVA JOHANSSON (s) replik:
Herr talman! Hans Nyhage förnekar med viss emfas att det har förekom-
mit någon uppgörelse med Ny demokrati som lett fram till det olycksaliga
förslaget om att skära ned resurserna till hemspråksundervisningen. Jag
måste säga att det gör det hela ännu värre för Hans Nyhage. Det betyder ju
att han och hans partivänner själva har hittat på detta, utan hjälp från Ny
demokrati. Varför skulle det ha lett till ett så illa beskrivet och berett förslag
som det här?
På några få rader säger man att man vill beskära hemspråksundervis-
ningen för den aktuella gruppen elever med en tredjedel av resurserna. Det
är ett mycket omfattande förslag. Just på grund av att studiehandledningen
och en del av hemspråksundervisningen undantas, nämligen den för de nor-
diska eleverna, får förslaget så mycket större konsekvenser för alla de utom-
nordiska elever som det faktiskt koncentreras till. Hittade ni verkligen på
detta själva, Hans Nyhage? Är det Moderaternas, Folkpartiets, Centerpar-
tiets och kds egen vilja att det skulle bli på det här sättet? I så fall är det värre
än vad jag någonsin kunnat tro.
Hans Nyhage säger att det ordnar sig läsåret 1995/96, för då går vi in i den
nya läroplanen. Jo, det gör vi, det vet jag också. Men grejen är den, Hans
Nyhage, att ni faktiskt plockat bort resurserna från skolan. Ni har inte andats
om att ni under nästa år har för avsikt att ta upp resurserna igen. Alldeles
oavsett i vilka former den här undervisningen skall ges kommer lärarna att
vilja ha betalt. Det kommer naturligtvis att innebära även en del andra kost-
nader. Det är ingen bra tröst för dem som är intresserade av att ha kvar en
bra hemspråksundervisning.
Det enda rimliga är att behålla undervisningsresurserna och se till att de
används på det: ätt som är vettigast i varje enskilt fall. Invandrarelever har
naturligtvis sinsemellan litet olika behov. Därför kan det vara klokt att se till
att avreglera verksamheten så att man kan få en mer flexibel användning av
resurserna. Men ni tar bort dem. Det är detta som är det riktigt allvarliga
med ert förslag. Jag vill veta, Hans Nyhage, om det verkligen är ni som har
hittat på detta.
Anf. 89 HANS NYHAGE (m) replik:
Herr talman! Den borgerliga regeringen har lagt fram sitt förslag. Den
borgerliga regeringen och de borgerliga partier som ingår i den står bakom
förslaget. Det är det förslaget vi har behandlat i utskottet.
Det framgår av utskottsbetänkandet att nydemokraterna har en egen re-
servation på det här området med en helt annan inriktning än regeringspar-
tiernas förslag. Självklart står vi inom borgerligheten bakom det förslag som
Prot. 1993/94:81
28 mars 1994
Anslag till
skolväsendet, m.m.
79
Prot. 1993/94:81
28 mars 1994
Anslag till
skolväsendet, m.m.
80
vi har redovisat i utskottsbetänkandet, utan hänsyn tagen till nydemokra-
terna. Det är återigen inte vi som behöver nydemokraternas röster för att få
igenom våra förslag. Det är uteslutande Socialdemokraterna och Vänster-
partiet som i skön förbrödring behöver det stödet för att få igenom förslagen.
Riksdagen har tagit ställning till läroplanen för grundskolan. Av den läro-
planen framgår precis hur timtalen skall fördelas, vilka ämnen som skall ingå
och vilken undervisning som skall ges. Det är alldeles självklart att resurser
skall ställas till förfogande för genomförande av denna undervisning.
Inom den nya läroplanens ram finns det alltså utomordentliga möjligheter
för invandrareleverna att på skilda sätt få hemspråksundervisning. Jag för-
står ärligt talat inte argumenteringen att vi icke ställer resurser till förfo-
gande för genomförande av läroplanen.
Anf. 90 EVA JOHANSSON (s) replik:
Herr talman! Hans Nyhage säger att det enbart är Socialdemokraterna
som behöver nydemokraternas röster för att få igenom sin politik. I det här
fallet drömmer jag inte, Hans Nyhage, om att vi någonsin skulle kunna
komma överens med Ny demokrati. Vi är inte heller beredda på samma sätt
som regeringen och Hans Nyhage tydligen är att gå Ny demokrati till mötes
genom att ta bort en tredjedel av resurserna för hemspråksundervisningen.
Ny demokrati har visserligen föreslagit att alla resurser skulle slopas. Men
ni har gått Ny demokrati till mötes med att ta bort en tredjedel av resurserna
och att lägga ut den besparingen på den grupp av invandrarelever som kan-
ske har det allra största behovet. Det är den grupp invandrarelever som nyli-
gen har kommit till Sverige och som kommer från vitt skilda kulturer och
språkområden.
Det är bra om det sätts in resurser så att skolan kan garantera den här
undervisningen enligt den nya läroplanen. Då är det desto viktigare att det
blir så som vi har understrukit i vår reservation 1, att det inte får vara en
förutsättning för att invandrarelever skall få hemspråksundervisning att de
kan bilda lika stora undervisningsgrupper som det med stor sannolikhet
kommer att krävas för andra tillval, både i egna val och i språktillvalen. Sko-
lan kommer inte att ha resurser med den nuvarande tilldelningen för små
undervisningsgrupper. Det kommer att ställas krav på att grupperna blir
stora. Annars kommer inte undervisning att kunna erbjudas. Är Hans Ny-
hage medveten om detta, eller ligger det i förslaget att det egentligen bara
är barnen från de stora språkgrupperna som kommer att erbjudas hem-
språksundervisning i Moderaternas framtida skola?
Anf. 91 HANS NYHAGE (m) replik:
Herr talman! Vi får väl se hur det förehåller sig med samarbetet mellan
Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Ny demokrati när riksdagen skall
ta ställning till husläkarfrågan. Det är alltså återigen inte vi som är beroende
av Ny demokratis röster - jag upprepar det.
Vi gör inga som helst undantag för några elever varifrån de än kommer
när det gäller rätten till hemspråksundervisning. Vi öppnar möjligheter för
alla elever, oavsett från vilket land de har kommit till Sverige, att få den un-
dervisningen. Men vi anser det vara rimligt att frågan behandlas på det sätt
som har föreslagits i propositionen - så mycket mer som helt andra möjlighe-
ter efter ett år öppnar sig på detta område.
Det är ingen idé att påstå att en nedskärning om 120 miljoner kronor på
det här anslaget skulle äventyra hela hemspråksundervisningen. Det är
ingen mening med att påstå att undervisning i sju år inte skulle betyda något.
De sju åren betyder kolossalt mycket i sammanhanget. De 120 miljonerna
är inte avgörande för undervisningens genomförande.
Jag avvisar bestämt alla påståenden om att en nedskärning av resurserna
till hemspråksundervisningen äventyrar undervisningen på det sätt som det
framställs från socialdemokratiskt håll.
Anf. 92 BJÖRN SAMUELSON (v):
Herr talman! Angående diskussionen om Ny demokratis stöd hit eller dit
vill jag säga att det ger sig på sikt.
Hans Nyhage talar om hemspråksundervisning i sju år. Det som oroar mig
är att ni egentligen saknar underlag för att sätta denna gräns. Det aviseras
en utredning. Det är gott och väl. Varför då kraftigt förändra villkoren, om
man vill ha en utvärdering och vill se var det är rätt att hamna när det gäller
tidsutdräkt? Jag läste i dag att regeringen aviserar en översyn av invandrare-
levernas kunskaper i svenska språket. Är det fråga om en och samma utred-
ning? Jag skulle gärna vilja få reda på det genom utskottets ordförande.
Vad som också oroar mig är att det här ger fel signaler till våra nya unga
människor. Innebär detta att regeringen också från direkt statligt håll slår in
på en nedskärningsväg? Är det den vägen man skall få Europas bästa skola?
Moderaterna, som styr och ställer i Utbildningsdepartementet och inom ut-
bildningspolitiken, är ju inte alldeles oerfarna när det gäller nedskärningar
riktade direkt mot skolan. Jag skall ge ett par exempel.
År 1982 reducerades statsbidraget till lärarlöner med 2 %. Statsbidraget
till pedagogisk stödpersonal i gymnasieskolan togs bort. Det innebar en
minskning med 260 miljoner.
År 1983 var ni med om att införa särskilt veckotimspris just för hemspråks-
undervisningen. Det innebar en minskning med 290 miljoner.
Jag skulle kunna ge fyra fem olika exempel på att ni mellan 1982 och 1984
biträdde nedskärningar inom skolan som uppgick inemot 1 miljard kronor.
Är det en svängning i er utbildningspolitik när det gäller de ekonomiska för-
utsättningarna och villkoren ute i skolan som vi nu ser? Jag kan inte tolka det
på annat sätt, eftersom man så klart och tydligt pekar ut ett särskilt område, i
det här fallet hemspråksundervisningen där vi ändå har haft en viss tradition.
Jag skall säga för säkerhets skull att det var förslag från den socialdemo-
kratiska regeringen som biträddes av Moderaterna. Det kan vara intressant
med tanke på tidigare replikskiften här.
Anf. 93 HANS NYHAGE (m):
Herr talman! Jag vill först erinra Björn Samuelson om att vi i Sverige sat-
sar mer medel på skolundervisningen än vad man gör i de allra flesta länder.
Det påståendet kvarstår även efter gjorda nedskärningar. Nedskärningarna
har inte tillkommit för nöjes skull. De har tillkommit därför att det tidigare
i det här landet förts en ekonomisk politik, med stöd av Vänsterpartiet, som
Prot. 1993/94:81
28 mars 1994
Anslag till
skolväsendet, m.m.
6 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 81
Prot. 1993/94:81
28 mars 1994
Anslag till
skolväsendet, m.m.
gjort det alldeles nödvändigt att nu göra dessa besparingar. Vi har inte till-
räckligt med inkomster i det här landet för att klara alla de utgifter som åvilar
oss.
Låt mig erinra Björn Samuelson om att vi dagligen lever för 500 miljoner
kronor mer än vad vi får in i inkomster. Det borde föranleda en viss självkri-
tik hos Björn Samuelson.
När det gäller den undervisning i sju år som vi nu talar om vill jag påpeka
följande. Om man bedömer att behov föreligger för eleverna att få ytterli-
gare undervisning, så skall de få det. Det är alltså ingen kategorisk gräns
satt efter dessa sju år. Jag påpekar också att olika möjligheter ju kommer att
öppnas för dessa elever att få sitt undervisningsbehov tillgodosett. Av någon
anledning glöms det bort från socialdemokratiskt håll och vänsterpartihåll i
det här sammanhanget.
Anf. 94 BJÖRN SAMUELSON (v) replik:
Herr talman! Mer medel satsar vi i Sverige på skolan än andra jämförbara
länder, säger Hans Nyhage. Vi från Vänsterpartiets sida tycker att det är all-
deles rätt. Vi är också beredda att satsa mer pengar på den svenska skolan
därför att vi tycker att det är så oerhört viktigt. Därför biträder vi heller inte
den riktade nedskärning om 120 miljoner inom hemspråksundervisningen
som regeringen föreslår. Hans Nyhages siffror visar att det är ”felräknings-
pengar” i sammanhanget. Vi tycker också att man med det här förslaget
skickar ut fel signaler ut i skolan. Om vi vill satsa på språkutbildningen och
göra vettiga utvärderingar utifrån vettiga premisser, bjuder logiken på att
man inte pekar ut hemspråksundervisningen, såsom har gjorts i det här fal-
let. Jag tror att Sverige klarar sig, herr talman, om vi satsar 120 miljoner
kronor utöver vad regeringen föreslår på hemspråksundervisningen.
Vi från Vänsterpartiets sida återkommer i denna fråga. Om vi kan påverka
en ny majoritet i denna kammare, kommer vi att arbeta för att dessa medel
till hemspråksundervisningen i kommunerna återförs så snabbt som möjligt.
Anf. 95 EVA JOHANSSON (s):
Herr talman! Vi har inte råd, säger Hans Nyhage, och drar den vanliga
visan om att det är så illa beställt med ekonomin. Det har blivit så med åren.
Men det handlar inte om att ha råd eller inte.
Det här rör sig om en investering i goda språkkunskaper för en grupp ele-
ver som annars kommer att få det mycket svårt. Det handlar också om en
prioritering gentemot andra områden. Det var inte så länge sedan som ni
ansåg att vi i Sverige hade råd att avstå från skatteinkomster från dem som
har det allra bäst i det här landet. Ni har sänkt skatterna för höginkomstta-
gare, kapitalägare, aktieägare och andra med mycket stora belopp, uppemot
25 miljarder. Då fanns det råd.
Tänk litet grand på saken till i morgon, om vi verkligen har råd att genom-
föra den här försämringen, Hans Nyhage. Voteringen är inte förrän i mor-
gon, så det finns tid att tänka över saken ännu en gång.
Jag kan i och för sig förstå om man känner sig bunden. Men det behöver
ni faktiskt inte göra, eftersom de som ni gjorde upp med har svikit snart sagt
82
alla sina löften till er. Så det gör nog ingenting om regeringspartierna sviker
ett av sina löften till Ny demokrati.
Anf. 96 HANS NYHAGE (m):
Herr talman! Med bestämdhet påstår jag att den investering i språkkun-
skaper som Eva Johansson talade om och som är oerhört viktig kommer att
genomföras mycket kraftfullt även i framtiden. Det är jag alldeles övertygad
om. Inte minst utformningen av de nya läroplanerna vittnar ju om detta.
Herr talman! De skattesänkningar som regeringen har föreslagit och som
har genomförts syftar till att sanera svensk ekonomi, att skapa förutsätt-
ningar för arbete åt fler människor, att ge möjligheter för Sverige att på ett
bättre sätt konkurrera på världsmarknaden och därmed till att öka landets
inkomster. Med ökade inkomster till vårt land ökar också möjligheterna att
avsätta ytterligare medel till det svenska skolväsendet. Det är underligt att
man inte kan förstå det sambandet, måste jag säga. Mot bakgrund av den
ekonomiska politik som fördes under 80- och 90-talen är det alldeles nödvän-
digt att detta nu sker.
Anf. 97 EVA JOHANSSON (s):
Herr talman! Det är faktiskt inte alldeles enkelt att förstå sambandet mel-
lan att satsa rejäla resurser på hemspråksundervisningen, där det nu kom-
mer att saknas 120 miljoner kronor, och den skattesänkning som innebar att
Hennes & Mauritz ägare på ett bräde fick en personlig skattesänkning på
95 miljoner kronor. Bara den sänkningen hade nästan räckt till att betala
hemspråksundervisningen. Jag är inte säker på att det går att föra över dessa
pengar. Men vore det så enkelt, vore det bra. Men det krävs politiska beslut,
och ett sådant kan vi fatta i morgon.
Som sagt var: Följ ett god råd: Tänk på saken!
Anf. 98 HANS NYHAGE (m):
Herr talman! Jag inser till fullo att Eva Johansson inte kan se sambandet
mellan skattsänkningar för näringslivet och sysselsättning.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 29 mars.)
Föredrogs
jordbruksutskottets betänkande
1993/94:JoU15 Statsbudgeten för 1994/95, Miljö- och naturresursdeparte-
mentet (prop. 1993/94:100 delvis).
Kammaren biföll andre vice talmannens förslag om att ärendet skulle av-
göras efter endast en bordläggning.
Prot. 1993/94:81
28 mars 1994
Statsbudgeten för
budgetåret 1994/95,
Miljö- och natur-
resursdepartem en -
tet
83
Prot. 1993/94:81
28 mars 1994
Statsbudgeten för
budgetåret 1994/95,
Miljö- och natur-
resursdepartemen-
tet
Anf. 99 INGA-BRITT JOHANSSON (s):
Herr talman! Den viktigaste arbetsuppgiften på miljöns område för oss
politiker är att ge förutsättningar för en långsiktigt hållbar utveckling som
ger människorna en god hälsa och ett tryggt liv, en utveckling som inte tär
på jordens resurser och som inte sätter oss i skuld till kommande generatio-
ner eller till människor i andra länder. Jag tror att vi alla är överens om må-
len, men vägarna dit skiljer sig mellan de politiska blocken.
Det märks inte minst i den borgerliga regeringens hantering av miljöfrå-
gorna. Ett exempel på detta är att regeringen ständigt återkommer till eko-
nomiska styrmedel, men att inget konkret sker på området. Gröna jobb och
gröna investeringar lyser med sin frånvaro. På miljöområdet klarar inte re-
geringen av att omsätta sina tankar i genomförbara förslag.
Tydligast märks skillnaden mellan borgerlig och socialdemokratisk miljö-
politik när det gäller jord- och skogsbruk, där borgarnas markägarintressen
dominerar över miljöhänsynen. Trots att regeringen nu verkar acceptera
sektorsansvaret för miljön gentemot industrin har det inte gått att få något
genomslag för detta inom de ariella näringarna.
Under Socialdemokraternas senaste regeringsperiod fördes en mycket ak-
tiv miljöpolitik. Det innebar att svensk industri blev världsledande på många
områden. Nu har tyvärr svensk teknik och teknisk utveckling hamnat på ef-
terkälken.
I stället har vi från en ledande plats i miljöpolitiken kommit långt efter i
många frågor. En av dessa frågor fick vi exempel på i Rapport i går kväll i
ett inslag från Danmark, där man återvinner 80 % av material från husriv-
ning, men också material från vägar och liknande. Man berättade att detta
var mycket lönsamt.
Arbete och miljö är de två viktigaste frågorna för våra ungdomar. I en
situation när många går arbetslösa borde man ta chansen att se till att de
arbetsuppgifter som ändå måste göras och som kommer att bli mycket dyrare
att genomföra när konjunkturen vänder uppåt igen utförs. Vi har i våra re-
servationer 1 och 2 pekat på en mängd sådana arbetsuppgifter och anvisar
sammanlagt en summa på 660 miljoner kronor till Naturvårdsverket för att
finansiera dessa.
Inventeringsarbete, skötsel av naturreservat, restaurering av kulturmil-
jöer o.d. är exempel på beprövade sysselsättningar som kan bekostas av
AMS-medel. Regeringen borde ha stimulerat till tidigareläggning av vissa
angelägna arbeten. Det gäller bl.a. reinvesteringar i kommunernas läckande
vatten- och avloppsledningar, där Naturvårdsverket under förra veckan re-
dovisade ett behov av insatser för 20 miljarder kronor. De sammanlagt 310
miljoner som vi anvisar till enskilda avloppsanläggningar och kommunernas
VA-nät framstår naturligtvis i det ljuset som alldeles för litet, men vi skulle
i vart fall kunna få i gång arbetet. En lika angelägen fråga är sanering av
inomhusmiljön i kommunernas fastighetsbestånd.
I sitt betänkande Handlingsplan mot buller (SOU 1993:65) gör Bullerut-
redningen den bedömningen att man med åtgärder under en tioårsperiod
och till en kostnad av 800 miljoner kronor per år kan komma till rätta med
de mest allvarliga bullerproblemen i befintlig bebyggelse. Bullersanering är
därför ytterligare ett område som lämpligen kan bli föremål för sysselsätt-
ningsåtgärder. Arbetet med bullervallar, insättning av treglasfönster och iso-
lering av fasader ger anläggnings- och byggjobb.
Under den förra lågkonjunkturen utfördes betydelsefulla natur- och kul-
turvårdande insatser. Som anförs i reservation 2 bör för vård och skötsel av
naturreservat, upprustning av leder m.m. anvisas 35 miljoner kronor utöver
regeringens förslag.
Över hela vårt land finns dessutom en rad mindre projekt med angelägna
byggnationer, inventeringar m.m. Det är särskilt två av dessa som vi vill upp-
märksamma. Det ena projektet är en besöksanläggning vid den fina fågel-
sjön Tåkern. Kostnaden för denna anläggning är beräknad till cirka 10 miljo-
ner kronor exklusive projektering. Vi föreslår att 8 miljoner extra lämnas till
denna anläggning.
Det andra projektet är ett försöksprojekt med hövder för att minska
stranderosionen i Skåne. Projektet bekostas i dag till största delen av de be-
rörda kommunerna och av villaägarna i området. Naturvårdsverket har be-
viljat forskningsmedel för en studie om anläggningarnas påverkan på natu-
ren. Den totala kostnaden för projektet är beräknad till 18 miljoner kronor.
Vi föreslår att riksdagen anvisar 7 miljoner kronor för att bidra till försöken
att stoppa stranderosionen. Naturvårdsverket bör få i uppdrag att samordna
och prioritera de miljöinvesteringar som görs av kommunerna.
Sanering av förorenad mark är ett av de områden som under rådande låg-
konjunktur kan verka sysselsättningsskapande. Som exempel på sanerings-
objekt kan nämnas Sala, där marken är kontaminerad av bly från gammal
gruvdrift och slagghögar. Avsikten är att schakta bort det översta markskik-
tet med början på lekplatser, skol- och daghemsgårdar. Enbart i Sala innebär
saneringen kostnader på flera hundra miljoner kronor, och den kan beräknas
sysselsätta åtminstone några hundra personer. I andra fall krävs betydligt
mer avancerade metoder för att komma till rätta med problemen. I vår reser-
vation 12 anvisar vi 100 miljoner utöver regeringens förslag för saneringsåt-
gärder.
Sammantaget skulle de av oss föreslagna insatserna ge tiotusentals värde-
fulla arbetsuppgifter för arbetslösa människor. Jag yrkar bifall till samtliga
socialdemokratiska reservationer.
Herr talman! Skogsbruket har ansvar för miljön och den biologiska mång-
falden, enligt de allmänna hänsynsregler som finns i skogsvårdslagen. Vi so-
cialdemokrater anser dock att även skogsnäringen skall ha ett ekonomiskt
sektorsansvar för naturvården enligt principen om användarnas betalnings-
ansvar. I vår motion om biologisk mångfald föreslog vi en utredning för ut-
formning av en solidarisk och rättvis natur- och skogsbruksavgift. Det kravet
står fast, eftersom skogen i form av orörd mark för forskning samt för fri-
luftslivet är av vitalt intresse för samhället. Staten bör inte frånhända sig an-
svaret för naturvården.
Behovet av att öka de ekonomiska resurserna för intrångsersättning och
inköp av naturreservat är stort. Som föreslås i vår reservation 6 bör anslaget
för inköp av mark öka med 22 miljoner kronor.
Det ideella arbete som utförs av landets jägare när det gäller provtagning
på och rapportering av älgar som har insjuknat eller dött i den s.k älgsjukan
är av mycket stor vikt. Forskningen om denna sjukdom måste emellertid ges
Prot. 1993/94:81
28 mars 1994
Statsbudgeten för
budgetåret 1994/95,
Miljö- och natur-
resursdepartemen-
tet
85
Prot. 1993/94:81
28 mars 1994
Statsbudgeten för
budgetåret 1994/95,
Miljö- och natur-
resursdepartemen-
tet
en högre prioritet än vad den har i dag. Resurser måste kunna avsättas i så-
dan omfattning att motåtgärder kan vidtas och eventulla samband mellan
sjukdomen och förändringar i miljön kan klarläggas. Det är glädjande att
utskottet har kunnat komma överens om ett tillkännagivande till regeringen
i den här frågan.
Däremot tycker jag att det är litet konstigt att man, samtidigt som ett enigt
utskott understryker allvaret i situationen och också betonar riskerna för
spridning till andra djurarter, inte drar konsekvenserna fullt ut. Ett tillkän-
nagivande till regeringen är okej, men det ger inga pengar. Vi vill för vår del
avsätta särskilda pengar till forskningen för att arbetet skall kunna intensifie-
ras. I reservation 8 föreslår vi 2 miljoner kronor för detta ändamål.
Om de övriga partier som står bakom tillkännagivandet verkligen menar
allvar, borde också de vara med att tillstyrka dessa pengar.
Formerna för NOLA- och landskapsvårdsstöd som infördes av social-
demokraterna har successivt utvidgats, och stöden utgör i dag permanenta
inslag i naturvårdspolitiken. Stödet är viktigt också av regionalpolitiska skäl,
eftersom de största bevarandevärdena finns i skogs- och mellanbygderna.
Som föreslås i reservation 10 bör för nästa budgetår ytterligare 50 miljoner
kronor anvisas för det ändamålet.
Mitt anförande hittills och våra reservationer handlar mest om gröna jobb.
Vår motion Jo694, som jag rekommenderar till noggrann läsning, innehåller
en beskrivning av vår politik i vidare mening och en påminnelse om krav som
vi under denna mandatperiod ställt i olika sammanhang. Miljöpolitiken i
EU, Östeuropa, kretsloppet och den biologiska mångfalden är områden som
socialdemokraterna prioriterar.
Den socialdemokratiska miljöpolitiken syftar till miljöhänsyn i alla sam-
hällets sektorer. Därför påbörjade vi en förändring av skattesystemet samt
utformade omställningsplaner för energi-, trafik- och avfallspolitiken. Den
borgerliga regeringen har tyvärr inte lyckats fullfölja denna politik trots
långtgående utfästelser om motsatsen.
Vi återkommer till miljöfrågorna i flera debatter under våren. Miljöfrå-
gorna kommer ju in i jordbruks- och skogsfrågorna som kommer upp till de-
batt i morgon. Vårt internationella miljöansvar kommer upp i andra debat-
ter. Både i biståndsmotionen och i UNCED-motionen har vi vidareutvecklat
våra synpunkter i denna fråga.
Vi ser också fram emot den redovisning om miljöarbetet i Östeuropa som
aviserats och den proposition om en ny miljöbalk som man lovat skulle
komma redan denna vecka. Nu vet vi inte när den kommer.
Herr talman! Jag vill sluta som jag började. Miljöpolitikens viktigaste
uppgifter är att skapa en långsiktigt hållbar utveckling och ge förutsättningar
för god hälsa och ett tryggt liv. Den borgerliga fyrpartiregeringen har visat
att miljöfrågorna inte kan drivas framåt i en regering som spretar åt alla håll.
För miljöns skull måste nästa regering innehålla ett stort mått av socialdemo-
kratisk handlingskraft. Då kan vi ta tillbaka det svenska initiativet i miljöfrå-
gorna. Miljön tål inte fler långbänkar.
86
Anf. 100 JAN JENNEHAG (v):
Herr talman! I min meningsyttring har jag föreslagit ändringar i 10 av to-
talt 30 moment. Jag står givetvis bakom dessa. Men jag nöjer mig med att
yrka bifall till meningsyttringen i vad gäller mom. 6, 8, 9, och 23.
Det sägs att riksdagens beslut skall få genomslag. Riksdagens beslut skall
gälla till dess riksdagen fattar ett nytt beslut. I samband med energiskatteom-
läggningen konfirmerade riksdagen överenskommelsen att avsätta 500 mil-
joner kronor för utveckling av energisektorn i miljövänlig riktning.
I den proposition som nu lagts fram är det knappast längre fråga om att
medlen huvudsakligen skall gå till detta. Det är bara 35 % av det totala be-
loppet på 500 miljoner kronor som föreslås gå till det ursprungliga ändamå-
let. Det kan, herr talman, knappast längre vara fråga om ”huvudsakligen”.
Merparten av medlen går till andra ändamål: biologisk mångfald, Miljö-
och naturresursdepartementets förvaltningskostnader, lantmäteriverksam-
het, m.m. Det är säkert bra i och för sig, men det är knappast fråga om ut-
veckling av energisektorn i miljövänlig riktning.
Att regeringen föreslår ändringar av ett riksdagsbeslut må väl vara hänt.
Men att riksdagen i en bisats kommer att gå ifrån ett tidigare beslut utan
närmare motivering är mer anmärkningsvärt. Det man kan kräva när det är
fråga om en så stor förändring är att regeringen återkommer med en redovis-
ning av hur man skall uppnå riksdagens tidigare beslut.
Det finns få sektorer av samhällslivet som har så stor betydelse för miljöar-
betet som kommunsektorn. Kommunerna har naturligtvis kommit olika
långt i miljöarbetet. Trots att vi har lagar är vissa kommuner ganska senfär-
diga med att uppfylla kraven.
Det gäller t.ex. avfallsplaner. Det finns fortfarande kommuner som inte
har antagit avfallsplaner. En del har gjort det på ett ambitiöst och korrekt
sätt. En del har gjort det mera med vänster hand. Man har hyrt in konsulter
som har presenterat en plan som har ställts i hyllan, uppenbarligen utan am-
bitioner att uppfylla det som riksdagen har avsett.
Vi i Vänsterpartiet tycker att de kommuner som har visat senfärdighet
skall förmås att driva miljöarbetet mer effektivt och kraftfullt. Många verk-
samheter som påverkar miljön negativt står i dag utanför samhällets tillsyn.
Det är kommunerna som måste dra det tyngsta lasset på detta område. Vi
bör alltså analysera möjligheterna att höja den kommunala ambitionsnivån
inom miljöskyddsverksamheten.
Knappast någon fråga har fått så mycket uppmärksamhet som försur-
ningen, och det med rätta. Det är ett av de mest akuta miljöproblemen. Si-
tuationen förvärras sakta men säkert. Kalkningsprogrammen omfattar i dag
omkring 5 000 sjöar. Vi vet att vi åtminstone behöver titta närmare på det
tredubbla antalet sjöar, plus ett mycket stort antal kilometer rinnande vat-
ten.
Dessa vatten är skadade. Skadorna kan inte i och för sig åtgärdas med
kalkning. Vi lindrar symtomen. Men det är ändå viktigt att detta kommer
igång på ett helt annat sätt än vad vi hittills har kunnat göra.
Behovet av nykalkning är särskilt stort i Norrlands inland. Eftersom jag
representerar Norrland, tvingas jag åter konstatera att frågan om var mak-
Prot. 1993/94:81
28 mars 1994
Statsbudgeten för
budgetåret 1994/95,
Miljö- och natur-
resursdepartemen-
tet
87
Prot. 1993/94:81
28 mars 1994
Statsbudgeten för
budgetåret 1994/95,
Miljö- och natur-
resursdepartemen-
tet
88
ten ligger i Sverige även här får ett uttryck. Situationen är så pass allvarlig
att vi kanske kommer att tvingas till en storskalig markkalkning.
En sådan kalkning förutsätter givetvis mera forskning. Medel till detta har
vi inte. Det belopp som föreslås i propositionen är otillräckligt. Vi i Vänster-
partiet föreslår ytterligare 50 miljoner för kalkningsverksamheten.
Ytterligare en faktor som är av stor betydelse både för Sveriges rykte som
miljömedvetet land och för vår närmaste omgivning är situationen Östersjö-
regionen. Här finns en betydande verbal stimulans. Vi menar däremot att
det som krävs är av en helt annan dignitet. Vi i Vänsterpartiet föreslår 200
miljoner kronor utöver regeringens förslag. Kostnaderna stiger för vaije år.
Regeringen föreslår drygt 190 miljoner. Det är knappast någonting som kan
ändra på den allvarliga situationen för Östersjön.
Om vi nu utgår från att miljön inte förbättras av verbalt stöd, utan att det
är genom att anslå pengar som staten kan påverka situationen, är detta ett
område som verkligen kan sägas vara eftersatt. I detta sammanhang kan jag
heller inte undgå att kommentera Ny demokratis ställningstagande i den po-
litiska debatten.
Alla partier säger sig vara miljöpartier. Ny demokrati har i samtliga sina
reservationer till detta betänkande föreslagit minskningar av regeringens
föreslagna medelstilldelning. På en punkt, när det gäller åtgärder som inte
kostar någonting, kan man kosta på sig det verbala stödet.
I fråga om de styrmedel som riksdagen har - lag och att ge anslag - kan vi
konstatera var intresset från Ny demokratis sida ligger. Det är fråga om ver-
balt stöd och ingenting annat.
Anf. 101 MAX MONTALVO (nyd):
Herr talman! Man blir inte ett bättre miljöparti för att man lånar upp
pengar och ytterligare förvärrar statsskulden och sedan talar gott om miljön,
Jan Jennehag. Det är att lägga bördan på kommande generationer. Det är
ni i Vänsterpartiet i och för sig inte ensamma om.
Det var ett mycket dåligt argument att säga att Ny demokrati på det sättet
inte är ett miljöparti. Ny demokrati har heller aldrig varit ett miljöparti, men
vi är måna om miljön. Det tror jag är mycket bättre.
Ny demokrati anser att ju större konsumenternas makt blir, desto mindre
byråkrati krävs. Det för med sig att vi anser att Naturvårdsverket har spelat
ut sin roll i den form det har i dag. Detta är en målinriktning till år 2000,
varför vi inte har specificerat vilka delar som bör bantas.
Vi anser att man i den nuvarande budgeten bör dra ner anslaget med 8
miljoner i förhållande till regeringens förslag. När man sedan ser hur Social-
demokraterna har förslag om ytterligare hundratals miljoner till Naturvårds-
verket blir man förvånad.
Varifrån tar ni pengar till detta? Bara därför att miljöfrågor nu är i ropet
är det väl inte försvarbart att låna upp ytterligare hundratals miljoner som
kommande generationer skall betala igen?
Detta tyder endast på miljöpopulism. Det får stå för både Vänsterpartiet
och Socialdemokraterna. Jag tror att svenska folket ser igenom miljöpopu-
lism med tiden. Sådana dubbla budskap som ni använder är inte snyggt.
Ny demokrati anser att man bör sätta in resurser där de gör mest nytta per
insatt krona. Därför är det angeläget att stora resurser används i Öster-
sjöområdet, där behovet ligger på uppskattningsvis 150 miljarder. Vi vill se
en mer direkt och konkret miljösatsning på reningsverk, där svenska företag
kan leverera materiel. Vi i Ny demokrati har föreslagit en satsning på ett
reningsverk i floden Wisla med 75 miljoner i vår biståndsbudget. Vi anvisar
alltså pengar till detta från biståndet.
Det Jan Jennehag säger är riktigt. Vi har föreslagit en neddragning av de
flesta anslag med 2 %. Det gör vi med anledning av det statsfinansiella läget.
Man kan inte lägga på kommande generationer hur mycket bördor som
helst. Det är nödvändigt att ålägga myndigheterna mera långtgående pro-
duktivitets- och kreativitetskrav än vad regeringen föreslår.
Vi står naturligtvis bakom alla reservationer, men för att spara tid yrkar
vi endast bifall till reservationerna 3, 4 och 14.
Anf. 102 JAN JENNEHAG (v) replik:
Herr talman! Max Montalvo säger att det som krävs exempelvis vad gäller
Östersjöregionen är direkta och konkreta miljöinsatser. Förutsättningen är
tydligen att det inte skall kosta staten någonting. Andra skall betala. Det är
oklart hur. Jag utgår från att huvuddelen av de åtgärder som behövs inte i
vanlig mening är företagsekonomiskt lönsamma på kort sikt.
Då kommer vi in på bördan till kommande generationer. Jag menar att
det sämsta vi kan göra är att överlåta en förstörd miljö till kommande gene-
rationer. Ett budgetunderskott kan vara allvarligt nog, men i valet mellan
dessa två icke önskvärda ting måste vi ändå försöka rangordna bland de ut-
gifter vi har.
Vänsterpartiets ekonomiska politik ger utrymme för miljösatsningar.
Dessa satsningar är ett uttryck för den vikt vi lägger vid miljön. Så länge
det handlar om verbalt stöd och ospecificerade krav på att andra bör göra
någonting är man i miljöpartiet Ny demokrati - det var väl närmast så Max
Montalvo försökte framställa det - beredd till betydande insatser.
Anf. 103 MAX MONTALVO (nyd) replik:
Herr talman! Jag böljar med det sista först, Jan Jennehag. Jag sade inte
att vi är ett miljöparti utan att vi är måna om miljön. Det är väl en viss skill-
nad. Jag tror att det finns en viss skillnad vad gäller populistiska undertoner.
Jag har insett att Vänsterpartiet tillsammans med Socialdemokraterna verk-
ligen slår på den stora trumman och framför populistiska synpunkter på
detta område. Det är mig bekant sedan länge.
Jag sade faktiskt också att vi har föreslagit att man skall anslå 75 miljoner
ur biståndsbudgeten. Vi vill ta pengar till miljön från ett område där vi anser
att pengarna gör mindre nytta.
Anf. 104 JAN JENNEHAG (v) replik:
Herr talman! Populism kan enligt min mening knappast vara att man är
beredd att anslå pengar till miljön och att man vill ta dem från andra sam-
hällsområden. Populism är enligt mitt sätt att se det att tala väl om en sak
men avstå från att göra något om det kostar.
Prot. 1993/94:81
28 mars 1994
Statsbudgeten för
budgetåret 1994/95,
Miljö- och natur-
resursdepartemen-
tet
89
Prot. 1993/94:81
28 mars 1994
Statsbudgeten för
budgetåret 1994/95,
Miljö- och natur-
resursdepartemen-
tet
Anf. 105 MAX MONTALVO (nyd) replik:
Herr talman! Det var roligt att höra. Jag hörde inte Jan Jennehag säga
varifrån dessa pengar skall tas när han talade förut. Det var just det jag sak-
nade.
Anf. 106 INGA-BRITT JOHANSSON (s) replik:
Herr talman! Jag vet inte riktigt vad Max Montalvo menar med miljöpo-
pulism. I vårt parti har vi arbetat aktivt med miljöfrågorna sedan 60-talet.
Om det är populism så må det vara hänt. Vi har haft ett mycket aktivt pro-
gram, och jag tror inte riktigt att det är det som Max Montalvo syftar på när
han kallar oss miljöpopulister.
Vi tycker också att man skall arbeta efter principen ”mest nytta per insatt
krona”. Det är därför vi föreslår att man skall anslå en massa pengar till
miljöinvesteringar och miljöarbeten som ändå måste göras. Det är bättre att
de görs nu än i en högkonjunktur då det blir mycket dyrare.
Dessa arbetsuppgifter är absolut nödvändiga för att vi skall kunna betala
av på en skuld som vi har till en kommande generation, nämligen miljöskul-
den. Man beräknade att den uppgick till omkring 260 miljarder förra året,
och den är förmodligen mycket högre nu. Någon gång måste vi börja rätta
till de problem som finns. Då ingår bl.a. den typ av arbetsuppgifter som jag
räknade upp.
Jag kan garantera Max Montalvo att varenda krona av dessa pengar finns
redovisad i vår ekonomiska motion som väcktes samtidigt som miljömotio-
nen. Vi skapar bl.a. ungefär 90 000 nya arbetsuppgifter.
Finansieringen består delvis av en extraskatt för dem som har inkomster
över brytpunkten. Den består också i att vi tar tillbaks de pengar som den
borgerliga regeringen med Ny demokratis hjälp har skänkt till aktieägare ge-
nom sänkta förmögenhetsskatter, sänkta aktieskatter osv.
Anf. 107 MAX MONTALVO (nyd) replik:
Herr talman! Det var intressant att höra att det kommer en ny extraskatt
igen. Det var bra. Jag undrade just hur man i utskottet kan föreslå att vi skall
anslå så stora summor utan att egentligen ha någon täckning för det. Vi har
fått klart besked på den punkten.
Det går inte att vända en trend så hastigt som alla i denna kammare före-
slår. Man får vända den mycket långsammare och med ett mer genomarbe-
tade förslag än de som ofta läggs fram här. Man måste ha folket med på alla
stora förändringar - annars blir det ingenting av det. Det ni gör - står och
fäktas om att vara värst vad gäller åtgärder - är helt och hållet populism.
Anf. 108 INGA-BRITT JOHANSSON (s) replik:
Herr talman! Jag kan försäkra Max Montalvo om att vi har folket med oss
när det gäller denna typ av arbetsuppgifter. Folket kräver att vi som politiker
tar itu med de miljöförstöringar som vi genom bristande lagstiftning och bris-
tande åtgärder tyvärr har ställt till med tidigare. Folket vet att det kostar 20
miljarder kronor att reparera dåliga VA-ledningar ute i kommunerna, och
folket vill att dessa arbeten skall komma i gång så fort som möjligt. Det är
ett exempel.
Jag trodde faktiskt att Ny demokrati hade uppfattat vad som står i vår eko-
nomiska motion om en femprocentig värnskatt. Det har ju diskuterats här i
kammaren av och till i olika sammahang. Jag rekommenderar Max Mon-
talvo inte bara att läsa våra miljömotioner utan också den ekonomiska. Det
kan finnas mycket nyttig läsning där.
Anf. 109 MAX MONTALVO (nyd) replik:
Herr talman! Jag tror inte att det är så många av de arbetande männi-
skorna som uppskattar en extra skatt eller att man håller på med miljöfrå-
gorna på detta vis. Jag tror att det är många som gillar miljöfrågor när man
pratar om det generellt - det är nog ingen som säger emot - men att betala
höga skatter för att åtgärda miljön i en lågkonjunktur tror jag inte att så
många ställer upp på.
Anf. 110 LENNART BRUNANDER (c):
Herr talman! Det är precis som Jan Jennehag sade här tidigare. Det
sämsta vi kan överlämna till kommande generationer är en förstörd miljö.
Det är grunden för det arbete som vi utför i regeringen och i andra samman-
hang. Det budgetförslag från Miljödepartementet som vi har att behandla i
dag har också denna inriktning.
Inga-Britt Johansson sade att det inte har hänt så mycket sedan Social-
demokraterna lämnade regeringsmakten, och att det behövs en socialdemo-
kratisk kraft för att få fart på miljöpolitiken. Jag skulle vilja hävda motsat-
sen. Det har faktiskt hänt en hel del i miljöpolitiken sedan Socialdemokra-
terna fick lämna regeringsmakten och överlämna Miljödepartementet till
Olof Johansson.
Kretsloppstänkandet fanns inte med i det socialdemokratiska regeringsår-
betet. Vi väckte motioner om detta på den tiden, men man ville inte gå in
på den vägen. Det är egentligen det enda rätta sättet att komma fram till ett
miljöriktigt samhälle. De som producerar varorna har ett ansvar för att börja
i rätt ända. Dessa frågor behandlas förresten i nästa betänkande också. All-
mänheten måste ta hänsyn och hjälpa till att skapa förutsättningar för en rik-
tig miljöpolitik och en riktig användning av de resurser vi har.
Miljödepartementets budget har en omslutning på 1,6 miljarder. Det är
en ökning med över 230 miljoner sedan förra året. Det är alltså en utveckling
som står i kontrast till det Inga-Britt Johansson tidigare försökte ge sken av.
Vi gör kalkningsåtgärder för nästan 200 miljoner - 198 miljoner noga räknat.
Vi gör investeringar i naturreservat på 190 miljoner, och 60 miljoner kan till-
komma utöver det. Domänverksmarker ger också en avsättning som inte är
obetydlig. Det återstår en del att göra för att få arbetet så omfattande som
vi egentligen vill ha det. Jordbruksutskottet påpekade detta när beslutet om
Domänverkets bolagisering fattades. Det gjordes redovisningar både från
departementet och Domänverket under behandlingen av propositionerna.
Det är inte bara det som står i budgetpropositionen som är viktigt i det
sammanhanget. Regeringen är i stort sett klar med ett regleringsbrev där
man avsätter 330 miljoner kronor till ett ROT-program för att förbättra mil-
jön i bostadsområden. Det gäller buller, allergier, radonsanering av fastighe-
ter och att kretslopssanpassa olika typer av bostäder.
Prot. 1993/94:81
28 mars 1994
Statsbudgeten för
budgetåret 1994/95,
Miljö- och natur-
resursdepartemen-
tet
91
Prot. 1993/94:81
28 mars 1994
Statsbudgeten för
budgetåret 1994/95,
Miljö- och natur-
resursdepartemen-
tet
92
Det här är alltså pengar som kommer att skapa en hel del av de jobb som
Inga-Britt Johansson talade om och som då skall sättas i relation till det som
står i de socialdemokratiska reservationerna. Det är litet grand samma
pengar och samma möjligheter det handlar om.
När det gäller bullerfrågor, som Inga-Britt Johansson pratade om och som
det också står om i reservationerna, är det kanske riktigt att påpeka att dessa
frågor var en följetong under den tid vi hade en socialdemokratisk regering.
Riksdagen påpekade gång på gång att man borde göra någonting åt buller-
problemen, men regeringen var inte särskilt intresserad av att göra något.
Sedan har det kommit en utredning, och det är den utredningens resultat
som Socialdemokraterna nu faller tillbaka på, vilket också regeringen kom-
mer att göra.
Bullret är ett angeläget problem, men Socialdemokraterna har inte gått i
första ledet för att lösa det. De satt och bromsade så länge de hade chans att
göra det.
Som jag sade, är det inte bara den nu aktuella propositionen som är viktig
i sammanhanget. Vi har ju haft en hel del andra propositioner också. Den
om kretslopp var avgörande för att miljöfrågorna skulle komma framåt.
Vi har hela resonemanget i finansplanen om en uthållig utveckling, där
miljöfrågorna har kommit in i den ekonomiska politiken. Det är ett stort
framsteg, som är nödvändigt för att vi skall få ordentlig acceptans för miljö-
frågorna också i det sammanhanget.
Vi har antagit en proposition om klimatfrågorna.
Vi har nu snart att behandla en proposition om miljöfarligt avfall.
Stora satsningar har gjorts på biobränsle under den borgerliga regeringsti-
den, och det har skett en kraftig ökning av nyttjandet av biobränslen som vi
inte har sett tidigare. Det startade litet grand någon gång i slutet av 70-talet
och början av 80-talet. När vi sedan fick en socialdemokratisk regering, av-
stannade verksamheten, men nu har den tagit fart igen.
Skatteväxling kommer det en proposition om. Det kommer också en om
miljöskulden, som Inga-Britt Johansson var inne på. Här har gjorts en del
saker i fråga om skatteväxling. Koldioxidavgiften är en sådan, och det finns
en del annat också.
I kompletteringspropositionen kommer det pengar till sanering av miljö-
skadade områden. Vi täcker in hela det område som berörs i de socialdemo-
kratiska reservationerna. Allt det som tas upp där kommer att genomföras
på något sätt.
I propositionen som vi nu behandlar finns också särskilda satsningar på
biologisk mångfald. Det startas en verksamhet i SLU när det gäller biologisk
mångfald, och pengar förs över dit. Vi får en satsning med 6 miljoner kronor
på Nordens ark för att bevara hotade djurarter.
Vi får också pengar till att slutföra inventeringen av våtmarken, även det
en följetong under den tid då vi hade socialdemokratisk regering. Det är ett
arbete som har hållit på mycket länge och som har varit ganska segt, men nu
kommer pengar för att man skall kunna slutföra det. Det sker alltså en sats-
ning på biologisk mångfald som är i storleksordningen drygt 30 miljoner kro-
nor.
I betänkandet gör utskottet ett uttalande om äigsjukan. Den är ett bekym-
mer, och det är viktigt att de instanser som har att hantera frågan avsätter
de medel som behövs. Inga-Britt Johansson gjorde ett litet nummer av att
vi gör ett uttalande men inte skickar med några pengar. Om vi skickar med
pengar är det naturligtvis starkare, det skall jag erkänna. Men å andra sidan
finns det pengar i systemet, och de 2 miljoner som Socialdemokraterna före-
slår kanske inte räcker heller.
Vad som är sagt här är att de som har att jobba med frågorna också måste
avsätta medel för att kunna slutföra arbetet. Det tror jag är möjligt att göra.
Med de här orden vill jag yrka bifall till jordbruksutskottets hemställan i
betänkandet om Miljödepartementets budget. Men, herr talman, jag kanske
skall bemöta något av det som tagits upp i debatten.
Inga-Britt Johansson säger att jord- och skogsbruket bryr vi oss inte om,
utan de näringarna får bete sig ungefär som de vill. Det är inte sant. Vi har en
mycket stark önskan att få ett mera miljöinriktat jordbruk, och vi har redan
kommit långt på den vägen.
Programmet för halvering av bekämpningsmedel, som startades när vi
hade en socialdemokratisk regering men som det inte fanns något motstånd
mot från andra partier, har lett till ytterligare en halvering, så att man nu är
nere på en minskning med 65-70 %, vilket måste betecknas som ett mycket
fint resultat.
Landskapsvårdsåtgärderna och NOLA var skapelser av Socialdemokra-
terna, sade Inga-Britt Johansson. Det är en överdrift i väldigt stor utsträck-
ning, eftersom de åtgärderna var resultat av 1990 års jordbrukspolitiska be-
slut. Vi jobbade fram detta gemensamt, och jag kan säga att vi från Center-
partiet var väldigt pådrivande.
Beloppet till NOLA ökades kraftigt vid det tillfället. Vi hade förslag om
mer än de 250 miljonerna men lyckades inte få igenom det. Den socialdemo-
kratiska regering som då satt var litet mer rädd om pengarna och ville inte
släppa till så mycket den gången. Men det var alltså inte några skapelser av
Socialdemokraterna utan någonting som vi jobbade fram gemensamt i 1990
års beslut.
Skogsbrukets hänsynstagande och ansvar tog Inga-Britt Johansson också
upp. Där tycker jag att det är viktigt att säga att skogsbruket har ett ansvar
för att ta hänsyn till miljön, till naturvården och till den biologiska mångfal-
den. Det skall man göra, och det gör man också i det ordinarie reguljära
skogsbruket.
Genom den ändring av skogsvårdslagen som nu har skett ges skogsbruket
möjlighet att ta detta ansvar. Den möjligheten hade man egentligen inte tidi-
gare, för då var man lagbrytare. Det var en skogsvårdspolitik som hade so-
cialdemokratisk inriktning. Nu har vi en annan skogsvårdspolitik som ger
skogsbrukaren möjlighet att ta de hänsyn som möjligtvis skall tas.
Men det kostar naturligtvis pengar att göra det. Att därpå också lägga att
skogsbrukaren skall betala en avgift för att vi skall avsätta områden till natur-
reservat och annat, tycker jag är fel. Det tycker också regeringen är fel, för
det är ett intresse och ett ansvar för oss alla. Vi får hjälpa till att klara den
kostnaden, och det skall alltså inte finnas någon extra skogsvårdsavgift. Där-
emot skall skogsbrukaren ta hänsyn till miljön osv. vid det ordinarie bruket
av sin fastighet. Det är oerhört viktigt.
Prot. 1993/94:81
28 mars 1994
Statsbudgeten för
budgetåret 1994/95,
Miljö- och natur-
resursdepartemen -
tet
93
Prot. 1993/94:81
28 mars 1994
Statsbudgeten för
budgetåret 1994/95,
Mdjö- och natur-
resursdepartemen -
tet
94
Jan Jennehag tog också upp en del frågor som jag kanske borde säga nå-
gonting om. Han tyckte att man inte satsar så mycket på energipolitiken som
man bör göra av de 500 miljonerna. Å andra sidan tyckte han att man satsar
litet för litet på Östersjön. Nu var de 500 miljonerna avsedda för båda de
här sakerna. Det sades också, om inte jag minns fel, att under första tiden
kanske litet mer får läggas på Östersjön och litet mindre på satsningar på
alternativ energi. Så på det hela taget följer nog fördelningen de regler som
skulle gälla.
Annars delar jag Jan Jennehags uppfattning att försurningen är ett jätte-
problem som vi måste klara av. Det klarar vi inte bara med kalkning, utan
det klarar vi bäst med att minska de försurande utsläppen.
Herr talman! Med det yrkar jag återigen bifall till utskottets hemställan.
Anf. 111 INGA-BRITT JOHANSSON (s) replik:
Herr talman! Av Lennart Brunanders anförande förstår jag att det var be-
tydligt lättare för Centern att vara pådrivande under den socialdemokratiska
regeringsperioden än vad det är nu. Vad jag förstod, berodde allt som hände
under 80-talet egentligen på att Centern hade drivit på. Det kanske vore idé
att börja samarbeta med oss i stället.
Det är riktigt att det har kommit många propositioner och många förslag,
men de har bestått av ord och ingen substans. Det finns en proposition som
jag håller med om har varit bra, och det är kretsloppspropositionen. Den
är mycket bra, men även där saknas substans på många områden där vi har
förväntat oss att man också skulle ta upp kretsloppsfrågorna.
Propositionen är alldeles för begränsad. Sverige torde vara det enda land
där man inbillar sig att man kan skjuta frågorna framför sig genom att säga
att de skall lösas på frivillig väg, och om det inte sker får vi återkomma med
lagstiftning. Det är ju så man säger.
I samtliga propositioner - något överdrivet - sedan den nuvarande rege-
ringen tillträdde har det talats om miljöskatter och ekonomiska styrmedel.
Vi har sett ett ekonomiskt styrmedel, och det är kadmiumavgiften. Den var
inte mycket att komma med.
Lennart Brunander räknade upp en del arbetsuppgifter. Om jag inte har
alldeles fel, ingår de i det ROT-program som socialdemokratiska motionärer
efter mycket möda fick igenom i utskottet, där man tvingade regeringen att
lägga fram ett förslag om vilka arbetsuppgifter som skall utföras.
När det gäller skogsbruket och skogsvårdsavgifter är vi inte överens. Vi
socialdemokrater anser att det behövs en skogsvårdsavgift, och jag tror att
det blir tillfälle att diskutera den frågan ytterligare i morgon, när kammaren
behandlar ett annat betänkande från jordbruksutskottet.
Jag tror ärligt talat att Centern har en uppriktig vilja att komma vidare i
miljöpolitiken. Men de propositioner som hittills har lämnats till riksdagen
har som sagt haft mycket litet av substans, och ytterst få åtgärder har vidta-
gits.
Anf. 112 LENNART BRUNANDER (c) replik:
Herr talman! Inga-Britt Johansson började med att säga att Centern var
väldigt pådrivande när vi hade en socialdemokratisk regering. Det kan jag
väl då kvittera med att säga att det var inte särskilt svårt att vara det, efter-
som det inte hände så särskilt mycket då.
Den socialdemokratiska regeringen lade inte fram några vidare proposi-
tioner, utan den kom med en jätteproposition efter tre år, och det var den vi
hade att se fram emot hela tiden. I den propositionen föreslogs en hel del
åtgärder som faktiskt var bra. Många av dem jobbar vi med, och mycket av
det som fanns där genomförs under den nuvarande regeringen. Men det var
också en förfärlig massa som lades på utredningar och som egentligen inte
var mer än en målsättning.
Så visst var vi pådrivande då, men vi föredrar nog att sitta i regeringsställ-
ning och ha ansvar för miljöfrågorna, för på det sättet kan vi uträtta mer.
Då säger Inga-Britt Johansson att det finns ingen substans i den här rege-
ringens propositioner. Det gör det väl visst! Det har funnits förslag både i
klimatpropositionen och i kretsloppspropositionen och inte minst i den pro-
position som vi i dag behandlar, där det anslås drygt 1,6 miljarder, en ökning
från förra året med 230 miljoner, plus de saker som kommer i komplette-
ringspropositionen och andra propositioner. Så det är faktiskt ingen dålig
satsning.
Inga-Britt Johansson säger att kretsloppspropositionen väl var bra men att
man borde ha tagit med flera områden i den. Det är ju det som vi har tillsatt
Kretsloppsdelegationen för att göra. Den har uppgiften att bearbeta de frå-
gor som efter hand kommer upp. Jag tror faktiskt att det är en fördel att ha
med sig både näringslivsföreträdare och andra intressenter i detta arbete. Då
når vi bättre resultat. Men skulle man stöta på patrull i detta arbete, måste
man gå fram med förslag till lagstiftning. Detta utsädes också ganska klart
när vi fattade kretsloppsbeslutet.
När det gäller ROT-satsningarna och de miljösatsningar i bostäder som
jag talade om är det som sades om vad arbetsmarknadsutskottet gjorde rik-
tigt, men vi var då överens i utskottet om att ge regeringen uppdraget i fråga.
Jag kan också säga att det i det sammanhanget framfördes en del tankar och
krav vad gäller miljösatsningar, men inte föranledda av den socialdemokra-
tiska motionen utan av Centerns motioner.
Vi får nog leva med att inte vara överens i frågan om skogsavgift. Det är
bra att vi kan redovisa att vi på den punkten har olika uppfattningar.
Anf. 113 INGA-BRITT JOHANSSON (s) replik:
Herr talman! Vi har gett flera exempel på ytterligare områden där vi
snabbt vill få till stånd en kretsloppssituation. Jag kan t.ex. peka på en mo-
tion om elektronikfrågor. Jag nämnde i mitt tidigare anförande byggmarkna-
den, där Danmark har kommit långt före oss. Danmark har i dag faktiskt en
mycket hårdare miljölagstiftning än vad vi har i Sverige. Nog har det funnits
anledning att gå snabbare fram än vad som har skett under de senaste tre
åren.
Vad gäller att driva på och vara överens vill jag framhålla följande. Len-
nart Brunander säger att Centern drev på Socialdemokraterna för att få till
stånd vissa resultat men att Socialdemokraterna inte gjorde någonting. När
Socialdemokraterna drev på i arbetsmarknadsutskottet för att få fram ROT-
Prot. 1993/94:81
28 mars 1994
Statsbudgeten för
budgetåret 1994/95,
Miljö- och natur-
resursdepartemen-
tet
95
Prot. 1993/94:81
28 mars 1994
Statsbudgeten för
budgetåret 1994/95,
Miljö- och natur-
resursdepartemen-
tet
96
programmet var det tydligen ändå Centerns förtjänst att det blev något av
detta. Jag tycker att det är en märklig logik.
Faktum är, och jag står fast vid det, att det i alla de propositioner som har
framlagts har funnits många ord men mycket litet av substans. Vi ser nu
också att i de lägen där det skulle behöva bli något av substans, där man
måste komma fram till någonting, kommer det inte fram några propositio-
ner. Man sköt t.ex. upp framläggandet av kretsloppspropositionen halvårs-
vis.
Nu gäller det frågan om miljöbalken. Det var först ett stort ståhej för att
man ville hinna få den färdigbehandlad i vår, men den kommer nu inte att
läggas fram som utlovat var. Man har inte ens fått fram lagrådsremissen.
Detta beror på att det där måste finnas substans.
Lennart Brunander! Jag tror att det i dessa frågor är betydligt enklare för
Centern att diskutera och komma överens med Socialdemokraterna än med
de övriga i den konstellation som man nu har i regeringen. Låt mig bara peka
på frågan om bioenergin. Regeringen bestämde sig alldeles på sluttampen
för att dra tillbaka den proposition som skulle ha inneburit stopp för alla tan-
kar på biobränsle. Det berodde såvitt jag förstår inte på någon reaktion från
Centern utan på att kommunerna, som har börjat satsa på biobränsle, pro-
testerade i högan sky.
Anf. 114 LENNART BRUNANDER (c) replik:
Herr talman! För att bölja med det sista vill jag säga att det inte var någon
proposition med förslag om ändrad beskattning på energi som drogs tillbaka
utan en rapport från tjänstemän i departementet. Jag kan för den händelse
att Inga-Britt Johansson inte har hört talas om det nämna att Centern var
mycket starkt engagerad i ansträngningarna att det inte skulle bli någonting
av detta. De förslag som där lades fram skulle, som Inga-Britt Johansson
säger, om de genomfördes komma att ödelägga mycket på detta område.
Vi har under de senaste åren fått en fantastisk utveckling av biobränslena,
och mycket är på gång. Bara det faktum att dessa förslag har lagts fram fick
många att börja fundera över om de skulle genomföra sina planerade sats-
ningar eller inte. Vi får hoppas att de besked som nu kommer om att man
nu inte skall göra någon förändring återställer ordningen på detta område.
Inga-Britt Johansson tycker vidare att det är dumt att dra ut på tiden med
framläggandet av propositioner. Det tycker också jag. Men ge oss åtmin-
stone den komplimangen att vi ser till att det blir något innehåll i propositio-
nerna innan de framläggs, så att det kan bli några resultat! Inga-Britt Johans-
son sade för en liten stund sedan att kretsloppspropositionen blev bra, men
det tog litet tid. Kanske var det därför som den blev bra.
Det är riktigt att det var en socialdemokratisk motion som startade det
arbete som ledde fram till ROT-programmet. Den elogen skall socialdemo-
kraterna ha. Men att beslutet fick ett miljömässigt innehåll var inte en social-
demokratisk bedrift. Något sådant fanns inte i den socialdemokratiska mo-
tionen. Det var snarare en centerpartistisk bedrift.
Herr talman! Jag tycker trots det som Inga-Britt Johansson säger att de
satsningar som görs på miljön är bra. Det är inte bara vad som görs i riksda-
gen som är viktigt, utan det gäller också vad som görs ute i kommunerna
och i företagen. Jag hade häromdagen möjlighet att träffa företrädare för
bilindustrin. Man hade där tagit fram livscykelanalyser av en mängd olika i
en bil ingående material. På det sättet skulle man kunna peka ut bl.a. den
miljömässigt bästa bilen med tanke på att materialen skall kunna separeras
från varandra och återanvändas. Det är bara ett exempel bland många.
Kommunerna gör på många håll ett mycket fint jobb för de lokala agen-
dorna.
Anf. 115 JAN JENNEHAG (v) replik:
Herr talman! Lennart Brunander nämnde att de 500 miljonerna från ener-
giskatteomläggningen inte bara skulle användas för utveckling i miljövänlig
riktning inom energisektorn. Det är alldeles riktigt, men de skulle huvudsak-
ligen användas till detta. Till denna huvudinriktning återstår nu ungefär 175
miljoner kronor, och jag tror att inte heller Lennart Brunander är tillfreds-
ställd med den utvecklingen.
Centern och för den delen också kds stod på samma sida i folkomröst-
ningen om kärnkraften, och det är klart att dessa pengar måste ses i detta
perspektiv. Jag menar att riksdagen här helt enkelt har blivit utsatt för en
kupp. Den är ett uttryck för maktförhållandena i riksdagen. I regeringen
finns ett antal partier som backas upp av mäktiga intressen vilka gärna ser
att kärnkraftsawecklingen förhalas så länge som möjligt. Det är i det per-
spektivet som vi skall se användningen av dessa pengar.
Självfallet, Lennart Brunander, krävs det långsiktiga åtgärder mot försur-
ningen, men vi löser inte akuta problem med långsiktiga åtgärder. Vi måste
ta hand om en del skadeverkningar omedelbart, och ett av de verktyg som
vi har är en utvecklad kalkningsverksamhet. Mot den bakgrunden menar jag
att det behöver göras ytterligare ansträngningar. Det förhållandet undan-
skymmer naturligtvis inte det faktum att de långsiktiga åtgärderna är de vik-
tigaste.
Anf. 116 LENNART BRUNANDER (c) replik:
Herr talman! Jag återkommer till de 500 miljonerna. Jag har inte räknat
exakt så som Jan Jennehag har gjort, men låt oss säga att 175 miljoner kronor
kommer att gå till biobränsle. Självfallet vill vi ha mera pengar till dem. Nu
är detta inte de enda pengar som anslagits till detta. Det har i energiöverens-
kommelsen också avsatts andra pengar till detta ändamål. Man kan dock inte
säga att man vill ha mer pengar till Östersjöområdet från de 500 miljonerna,
samtidigt som man också vill ha mera till biobränslen. Då går ekvationen
inte ihop.
När beslutet fattades uttalade man att till en början skulle mera kunna gå
till Östersjön, eftersom det finns ett mycket kraftigt behov av sådana här
insatser där. Dessa är viktiga för oss också med tanke på nedfall och försur-
ning, eftersom mycket av detta kommer från andra håll.
Det är klart att de 198 miljoner kronor som anvisas i budgeten för kalk-
ningsåtgärder inte räcker särskilt långt, men det har ändå under de senaste
åren skett en ganska kraftig ökning. Dessutom har det nu kommit ett betän-
kande om hur man skall finansiera en ytterligare satsning på detta område,
nämligen slutbetänkandet Morot och piska för bättre miljö. Det har nyligen
Prot. 1993/94:81
28 mars 1994
Statsbudgeten för
budgetåret 1994/95,
Miljö- och natur-
resursdepartemen-
tet
7 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 81
Prot. 1993/94:81
28 mars 1994
Statsbudgeten för
budgetåret 1994195,
Miljö- och natur-
resursdepartemen-
tet
98
framlagts för regeringen, och det kommer med anledning av det ett förslag
i propositionen om miljöskuld och skatteväxling.
På den vägen kommer kanske mer pengar att kunna satsas, och jag tror
också att det är angeläget. Framför allt är det, som jag sade, angeläget att
vi minskar de försurande utsläppen. Vi kommer inte att kunna kalka bort
hela försurningen. Utsläppen av försurande ämnen är inte så väldigt stora i
norra Sverige. Jennehag sade att man där nu har en mycket besvärande si-
tuation. Det beror delvis på att marken där är känsligare och att man där
följaktligen har mindre marginaler. Därför får utsläppen där svåra konse-
kvenser.
Ett bekymmer som vi har vid storskaliga kalkningsprojekt är att våra fors-
kare och vetenskapsmän inte är överens om vad som händer i samband med
dem. Också det har en bromsande effekt på utvecklingen på detta område.
Anf. 117 JAN JENNEHAG (v) replik:
Herr talman! De 500 miljonerna kan inte räcka till allt, säger Lennart Bru-
nander. Nej, naturligtvis inte. Man måste också se på de alternativ som re-
spektive partier har i ekonomiskt avseende när de motiverar sina satsningar,
och därvidlag skiljer vi oss åt.
När det gäller arbetet mot försurning är det inte forskarnas tveksamhet
inför utökad kalkning som utgör den ”trånga sektorn”; det är trots allt fråga
om hur mycket pengar vi vill satsa just nu.
Självfallet finns det forskare som har olika meningar om effekterna av
kalkning, men jag tror att det är helt ostridigt att det behövs mer kalkning.
Jag skulle vilja se den forskare som i dag säger: Nej, sluta kalka! Det blir
värre än om vi inte gör det. Jag tror inte att vi hittar någon sådan.
Anf. 118 LENNART BRUNANDER (c) replik:
Herr talman! Inte heller jag tror att vi hittar några forskare som säger att
vi skall sluta kalka. Frågan är på vilket sätt vi skall göra det. I fråga om sjö-
kalkningen och kalkningen av åkermarken är det ingen tvekan, medan kalk-
ningen av skogsmark är mer betingad av de lokala förutsättningarna för
kalkning.
Jag tror att det är i morgon som vi i jordbrukssammanhang skall ta upp en
annan fråga, nämligen återföringen av aska från biobränslen. Det finns
många liknande åtgärder som är viktiga i sammanhanget. När det handlar
om en övergång till biobränslen och biobränsleanläggningar är beskatt-
ningen av el viktig. Den bör vara sådan att biobränslen prioriteras.
Anf. 119 CARL OLOV PERSSON (kds):
Herr talman! Först måste jag yrka bifall till utskottets hemställan i jord-
bruksutskottets betänkande. Jag vill kommentera propositionen och betän-
kandet litet grand.
På s. 4 i propositionen står det att de ekonomiska styrmedlen i ökad om-
fattning skall utvecklas och användas i miljöpolitiken. Det tycker jag är bra,
men man måste verkligen trycka på ordet utvecklas. Målet, en bättre miljö,
får inte överges för principer. Felaktiga beslut innebär att vi inte får med oss
företag och medborgare.
Om det kan bevisas att långa transporter av pappersavfall innebär en för-
sämrad miljö i stället för en miljövinst, kan det vara bättre att acceptera en
sopfraktion som innehåller papper och som får gå till framställning av energi,
i stället för att köra papperet hundratals mil.
I propositionen finns ett anslag till Nordens ark. Det tycker jag är bra. Det
läggs ner ett fint arbete vid Nordens ark, och de som arbetar där är väl värda
de 6 miljonerna från svenska folket. Men nu skulle det vara bra om vi också
kunde få till stånd ett nätverk där även andra djurparker kunde arbeta för
bevarandet av mångfalden. Det skulle vara bra om vi kunde finna former för
att stödja även detta.
Jordbruksministern, liksom Naturvårdsverket och ursprungligen också
Skogspolitiska kommittén, talar om att 5 % av skogsmarken skall skyddas
som reservat. Vi måste vara klara över att om vi tar bort 5 % av den produk-
tiva skogsmarken så förlorar vi också 5 % av inkomsterna från skogen. Det
rör sig i runt tal om tre och en halv miljard. Det rör sig dessutom om ganska
många arbetstillfällen, ofta i glesbygd.
Också vården av dessa skogsområden kommer att kosta. Redan nu vill
Naturvårdsverket, och även socialdemokraterna i sina motioner, föreslå att
vi anslår ytterligare medel för att klara skötseln av dessa reservat, trots att
det varit ganska sparsamt med avsättningar.
Som det sades tidigare kostar det inte så förfärligt mycket att prata, men
det kostar när det skall hända något. Det är därför viktigt att dessa aktions-
planer förknippas med en realistisk bedömning av vilka pengar som finns att
hämta.
Som jag ser det måste Miljödepartementet göra en kalkyl där alla faktorer
finns med. Vi måste ha klart för oss hur mycket de mål vi sätter upp kommer
att kosta. Vi måste också prioritera dessa kostnader mot andra kostnader.
Jag är för en avsättning enligt de principer som finns, men det måste också
finnas en bedömning som gör det realistiskt. Precis som när vi talar om kärn-
kraftsawecklingen måste man vara ute i tid och hitta en ersättning.
Inga-Britt Johansson talade om den extra skatt som Socialdemokraterna
vill lägga på skogsägarna. Ja, Socialdemokraterna har ett gott öga till skogs-
näringen och till dem som äger skog. De skall köpa skog av sig själva med
egna pengar som de skall reservera för detta. Vi vill lägga ansvaret för miljö-
vården på markägarna; de skall överta miljöengagemanget. Och vi tror, till
skillnad från Socialdemokraterna, på markägarnas miljöintresse.
Som jag sade alldeles nyss finns det mycket ord och litet substans. I Social-
demokraternas förslag till gröna jobb vill man spendera ytterligare 640 mil-
joner. Regeringen lade ett sparbeting på 1,9 %, vilket gav plus 244 miljoner.
Det finns alltså stora möjligheter att komma med förslag till utgifter, men
var finns pengarna till åtgärderna? Detta är nog så viktigt, och det skulle jag
vilja få ett litet extra samtal om.
Jag håller med Jan Jennehag om att riksdagen gång på gång har satsat på
alternativ. Vi har gjort den ena överenskommelsen efter den andra: om
energi, jordbruk och miljö. Det har satsats stora pengar på alternativ för att
vi skall kunna ersätta kärnkraften, men vart tog det hela vägen? Jag är inte
nöjd, men jag är heller inte nöjd med vad Birgitta Dahl uträttade på den här
fronten.
Prot. 1993/94:81
28 mars 1994
Statsbudgeten för
budgetåret 1994/95,
Miljö- och natur-
resursdepartemen-
tet
Prot. 1993/94:81
28 mars 1994
Statsbudgeten för
budgetåret 1994/95,
Miljö- och natur-
resursdepartemen-
tet
Anf. 120 INGA-BRITT JOHANSSON (s):
Herr talman! Det handlar om 5 % av skogsmarken som skulle avsättas,
men det är nog många som anser att den siffran kanske borde vara 15 %.
Detta tycker kds är så förfärligt.
Väldigt ofta rör det områden som inte är särskilt produktiva ur skogsägar-
synpunkt, men som är viktiga ur biotopsynpunkt. Det innebär att neddrag-
ningen av den produktiva skogsmarken inte blir så stor som kds påstår.
Men även om så vore: Vi sitter här i Sverige och kräver tufft att andra,
mycket fattigare länder skall skydda sina skogsmarker och sina urskogar,
medan vi inte tar samma ansvar. Vi måste väl ta samma ansvar för den biolo-
giska mångfalden i världen som vi kräver att andra skall göra?
Det finns en fundamental skillnad mellan kds och oss socialdemokrater
när det gäller skogsvårdsavgiften. Vi inser nämligen att det kan bli mycket
betungande för de små och minsta skogsägarna att klara skogsvården själva.
Därför behöver vi en skogsvårdsavgift, så att vi får en omfördelning i enlig-
het med det behov som finns. Som jag sade i mitt anförande och som jag
tidigare har sagt i repliker, är det självklart att staten skall vara med och ta
sitt ansvar för detta. Det är alldeles givet.
Låt mig slutligen ta chansen att säga det jag inte fick säga i ett tidigare
replikskifte när det gäller pengar till Naturvårdsverket för att sätta i gång de
gröna jobben:
Vi har anvisat medel till sysselsättningsskapande åtgärder i vår motion på
det ekonomiska området, dels genom en värnskatt, som inte utfaller för van-
liga jobbare utan bara för dem som tjänar någonstans över 200 000 och som
klarar av det, dels genom att ta tillbaka de pengar som regeringen och riks-
dagsmajoriteten med Ny demokratis hjälp har skänkt till aktieägare, till dem
som har stora förmögenheter osv.
Dessa pengar vill vi i stället använda till att skapa sysselsättning. I den sys-
selsättningen ingår också de gröna jobb som vi har föreslagit i vår motion
och som vi har med i vår reservation.
Anf. 121 CARL OLOV PERSSON (kds):
Herr talman! Inga-Britt Johansson missuppfattade mig. Hon sade att 5 %
inte är så förfärligt mycket i relation till de stora problem vi har. Jag är inte
av den uppfattningen att vi skall minska kostnaderna för att skapa en bra
miljö. Däremot måste vi vara realister. Vi måste veta vilka kostnadsposter
vi har att ta hänsyn till när vi skall prioritera så att vi har resurser till detta i
framtiden.
I det beslut som har fattats utifrån Skogspolitiska kommitténs betänkande
har man tråkigt nog satsat på att skära ned Skogsstyrelsen och skogsvårdsty-
relserna. Genast satte Skogsstyrelsen i gång med att säga upp folk som blir
arbetslösa. Då måste vi gå in bakvägen och sätta in resurser där. Det saknas
logik i detta.
Jag vill inte säga att det är någon speciell politisk gruppering som står för
denna brist på logik - det är faktiskt något som är genomgående.
Socialdemokraterna vill ju ta ut en skatt av skogsägarna. Men en miljö-
medveten markägare tar själv på sig ansvaret för att skydda de biotoper vi
100
har talat om. Enligt vissa beräkningar som jag har fått från Stora Kopparberg
rör det sig om 5 % i minskade inkomster för markägarens del.
Markägaren skall tåla ett intrång på 10 % på hela gården, enligt Social-
demokraterna, inte bara för miljöändamål utan för andra ändamål också.
Markägaren skall sedan, som jag hörde när jag var i Värmland, lägga 0,5 %
på forskning och utveckling. Dessutom skall han betala för att han skall
kunna köpa mark av sig själv som skall reserveras.
Jag tycker att Socialdemokraternas sätt att argumentera är ett sätt att döda
markägarens engagemang för en bra miljö. De är dessutom inte ett dugg
rädda om den näring som är betydelsefullast för oss alla i Sverige.
Anf. 122 INGA-BRITT JOHANSSON (s):
Herr talman! Eftersom det kommer att blir mer debatt om skogen i mor-
gon skall jag inte förlänga den här debatten mer än med en fråga till kds:
Vad skall vi göra med alla skogsägare som inte vill ta sitt ansvar, och vad
skall vi göra för att inte viktiga biotoper skall försvinna?
Anf. 123 CARL OLOV PERSSON (kds):
Herr talman! Inga-Britt Johansson undrade vad vi skall göra med alla som
inte sköter skogen.
De skogsägare som inte skötte skogen efter den förra skogsvårdslagen, de
som inte röjde och högg, är hjältar i dag. Jag tror att vi tål en viss sådan
misskötsel om vi slipper de stora övervakningskostnader som krävs om vi
skall ha poliser som granskar alla. Vi måste lita på människors engagemang
och på att de vill göra en bra insats. Vi har dessutom lagar som gör att vi kan
beivra alltför tokig skötsel.
Vi har en lagstiftning på gång om att biotoperna kommer att skyddas.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 29 mars.)
Föredrogs
jordbruksutskottets betänkande
1993/94:JoU16 Bättre kontroll över miljöfarligt avfall (prop. 1993/94:110).
Anf. 124 LENA KLEVENÅS (s):
Herr talman! Betänkandet med den storslagna rubriken Bättre kontroll
över miljöfarligt avfall är mycket magert.
Orsaken är naturligtvis att den proposition, med nummer 110, som den
bygger på, också var mycket mager. Den innehöll bara två saker: dels vissa
riktlinjer för att samla in och ta hand om kvicksilver i uttjänta varor, dels ett
förslag om att 13 § i lagen om kemiska produkter upphävs.
Inget av dessa förslag svarar upp mot propositionens rubrik. Att avskaffa
en lagparagraf som innebär att man släpper ett numera privatiserat företags
monopol på hantering av miljöfarligt avfall och att avisera att man tänker
Prot. 1993/94:81
28 mars 1994
Bättre kontroll
över miljöfarligt
avfall
101
8 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 81
Prot. 1993/94:81
28 mars 1994
Bättre kontroll
över miljöfarligt
avfall
göra förändringar i en förordning innebär inte att man får bättre kontroll
över miljöfarligt avfall.
När jag gick i skolan, herr talman, fick man inte luras med rubriken. Det
var noga att rubriken visade vad själva texten sedan skulle komma att inne-
hålla. Den här propositionen håller i det fallet inte måttet. Det visar sig
också genom att vi i utskottet redan har hunnit behandla ytterligare en pro-
position med ett liknande innehåll.
Den propositionen har nummer 163 och heter Riktlinjer för en fortsatt
kretsloppsanpassning av samhället - åtgärder för att minska riskerna med
kemikaliehanteringen. I det betänkandet, som kommer upp här i kammaren
om en månad, har vi en mängd reservationer när det gäller hanteringen av
kvicksilver och andra tungmetaller. Den debatten får vi återkomma till.
Det vi skall debattera nu är jordbruksutskottets betänkande 16, Bättre
kontroll över miljöfarligt avfall.
Vi socialdemokrater i utskottet har lämnat ett särskilt yttrande där vi säger
att arbetet med att ta fram materialbalanser för företag bör påskyndas.
Dessa kan hjälpa myndigheterna att upprätthålla en tillräckligt god kontroll
över hanteringen av miljöfarliga ämnen.
Enligt vår mening är det oacceptabelt att ett företag genom att klassa ett
miljöfarligt avfall som insatsvara undandrar sig den lagstiftning som gäller
för miljöfarligt avfall. Vi utgår från att den nya miljöbalken kommer att klar-
göra hur miljöfarliga kemikalier skall hanteras oavsett om de är avfall eller
inte.
Herr talman! Vi socialdemokrater tycker naturligtvis att det är oerhört
viktigt att samla in och ta hand om kvicksilver i uttjänta varor. Kvicksilver
är en mycket giftig tungmetall, som inte har någon biologisk funktion.
Kvicksilver har länge funnits på listan över de giftiga tungmetaller som skall
bort ur kretsloppet. De får inte användas eftersom de lagras i kroppen och
inte är biologiskt nedbrytningsbara. Riksdagen har också tidigare beslutat
att användningen skall upphöra till år 2000.
Problemet är att kvicksilverhaltigt avfall också kan återvinnas för att an-
vändas på nytt, vilket också sker i viss utsträckning. Återvunnet kvicksilver
och även insamlade febertermometrar exporteras. Baselkonventionen, som
reglerar handel med miljöfarligt avfall, kan kringgås eftersom detta kvicksil-
ver inte anses som avfall.
När det gäller de två förslagen i det nu aktuella betänkandet har vi inget
att invända mot avskaffandet av § 13 som innebär att behandlingsmonopolet
avskaffas. SAKAB, Svensk Avfallskonvertering AB, som tidigare var stats-
ägt och hade monopol på behandlingen av miljöfarligt avfall, är nu privatise-
rat till 90 %. Därför finns det ingen anledning att ha monopolet kvar.
När det gäller riktlinjerna för att ta hand om kvicksilverhaltiga varor blir
problemen med att förstå vad regeringen föreslår uppenbara. Regeringen
avser skärpa kontrollen över hanteringen av miljöfarligt avfall. Det är en
nödvändig åtgärd, men den är inte tillräcklig eftersom innehavaren själv de-
finierar vad som är avfall och vad som inte är det. Socialdemokraterna vill
med skärpa hävda att det är nödvändigt att företagen åläggs göra materialba-
lanser så att det blir klarlagt vilka kemikalier och vilket material som an-
102
vänds i de industriella processerna. Utan sådana materialbalanser blir det
omöjligt att fullt ut kontrollera kemikalieflödena.
I lagen om kemiska produkter stadgas hur kemikalier skall hanteras, men
denna lag är ju bara inhemsk och gäller i Sverige. Hur skall hanteringen av
t.ex. rent kvicksilver ske i handeln mellan länder? Sverige driver ett intensivt
arbete genom olika organ - Pariskonventionen, Helsingforskonventionen,
EFTA, EES, m. fl. - för att åstadkomma en begränsning av kvicksilverut-
släppen och användningen i andra länder.
De senaste dagarna har vi fått goda nyheter om stopp för export av s.k.
giftsopor. Baselkonventionen skall skärpas. Inom två år skall det bli totalför-
bud för export av giftavfall från de rika industriländerna till tredje världen
och till Östeuropa. Trots motstånd från många starka EU-länder som t.ex.
Tyskland, Storbritannien och Frankrike lyckades andra EU-länder sluta upp
kring det danska förslaget och få med sig Norden och omkring 120 u-länder,
så att förslaget om totalstopp inom två år gick igenom. Det är mycket gläd-
jande.
Samtidigt riskeras tyvärr handeln att helt tas över av den organiserade
brottsligheten. Skrupelfria affärsmän och tjänstemän hindras knappast av
formella förbud, som det stod i en av morgontidningarna. Det är ett stort
problem att Baselkonventionens sekretariat på grund av bristande ekono-
miska resurser inte har någon möjlighet att kontrollera att förbudet efter-
levs. Kontrollen åläggs därför varje enskilt land.
Herr talman! Utskottet är enigt i bedömningen att en skärpt kontroll av
hanteringen behövs även i Sverige och att tillståndsplikten skall utvidgas till
att omfatta alla som mellanlagrar, behandlar, transporterar eller slutgiltigt
omhändertar miljöfarligt avfall. Kommunens bortforslingsansvar skall av-
skaffas, och producenten skall ha hela ansvaret.
Vi socialdemokrater anser att producentansvaret måste förtydligas och
skärpas. Den som introducerar en vara med miljöfarliga komponenter måste
också bli ekonomiskt ansvarig för avfallet. Producentansvaret måste också
förenas med straffansvar. Sanktionerna mot miljöbrott måste skärpas.
I en annan av morgontidningarna finns på en helsida en genomgång av
sex års miljöbrottslighet och vilka straff som har utdömts. Rubriken lyder:
Miljöbov får aldrig fängelse. Ett exempel är otillåten handel med miljöfar-
liga avfall. Ett annat exempel är när någon hällde ut 200 liter rengöringsme-
del i ett avlopp. I båda fallen utdömdes villkorlig dom. Nästan ingenting har
hänt på de sex år som har gått sedan straffen för miljöbrott senast skulle skär-
pas. Det här är en viktig punkt. Jag hoppas att den nya miljöbalken kommer
att innehålla förslag till att lösa dessa problem. Producentansvaret måste ut-
vidgas, men om det inte förenas med ett straffansvar och skärpta straff för
miljöbrott tror jag inte att vi kommer till rätta med de här problemen.
Till sist, herr talman! En analys bör ske av om det är möjligt att även fort-
sättningsvis angripa och lösa avfallsproblemet utifrån ett renodlat avfallsper-
spektiv eller om det är nödvändigt att i stället bygga upp ett regelsystem ut-
ifrån ämnenas farlighet. Detta gäller inte minst med tanke på handeln med
farliga kemikalier.
Den kommande miljöbalken bör innehålla tydliga regler för hur miljöfar-
liga kemikalier skall hanteras oavsett om de är avfall eller inte.
Prot. 1993/94:81
28 mars 1994
Bättre kontroll
över miljöfarligt
avfall
103
Prot. 1993/94:81
28 mars 1994
Bättre kontroll
över miljöfarligt
avfall
104
Anf. 125 JAN JENNEHAG (v):
Herr talman! Jag skall fatta mig mycket kort. Jag yrkar bifall till min me-
ningsyttring vad gäller mom. 1 om samhällets kontroll över miljöfarligt av-
fall.
Jag tror att bättre kontroll över miljöfarligt avfall förutsätter att samhället
får förbättrade, och inte försämrade, möjligheter. Vänsterpartiet tycker att
det kommunala transportmonopolet för miljöfarligt avfall var ett sådant in-
strument. Vi tycker att samhället inte skall avhända sig sådana instrument -
tvärtom. Det är viktigt att vi stärker samhällets möjligheter att ha kontroll
över denna och andra farliga verksamheter.
Socialdemokraterna har i sitt särskilda yttrande en förhoppning om att
den nya miljöbalken skall ge oss bättre möjligheter. Den frågan lär få vänta
tills den nya miljöbalken kommer - om den kommer. Om den inte kommer
nu i vår kanske en ny regering får ansvaret. Med tanke på vad som står i det
särskilda yttrandet får vi hoppas att vi får nya och bättre instrument.
Anf. 126 LENNART BRUNANDER (c):
Herr talman! Som Lena Klevenås och Jan Jennehag har sagt är det viktigt
att man kan kontrollera de här frågorna som har att göra med miljöfarligt
avfall för att man skall få någon ordning på den här punkten. Det är också en
av avsikterna med propositionen. Enligt regeringen måste kontrollen över
hanteringen av miljöfarligt avfall skärpas. Tillståndsplikt skall införas för all
hantering av miljöfarligt avfall. Det innebär att tillståndsplikt enligt förord-
ningen om miljöfarligt avfall bör utvidgas till att omfatta alla som mellanlag-
rar, behandlar eller slutligt omhändertar sådant avfall. Detta är avsikten.
Lena Klevenås var inne på att dessa frågor också behandlas i en annan
proposition som egentligen gäller lagen om kemiska produkter. Vi måste
leva med dessa gränsdragningar, och det är naturligtvis inte lätt. Men det
finns lagstiftning som gäller dessa produkter oavsett om de utgör miljöfarligt
avfall eller kemiska produkter, och det är viktigt att veta. Det är nödvändigt
att se till att ingenting försvinner okontrollerat utanför detta område.
Inriktningen för materialhantering, produkter, produktion, användning
och så småningom för återanvändning är att vi skall få så litet avfall som möj-
ligt. Det skall helst inte bli någonting över som skall deponeras någonstans.
Det får framför allt inte vara farligt. Detta är viktigt. Därför läggs det ett
ansvar på producenterna att se till att vi uppnår den situationen. När man
börjar med projektering och design, gör sin upphandling av råvaror, produ-
cerar och så småningom distribuerar produkterna skall man se till att pro-
dukterna sätts ihop på ett sådant sätt att det går att återvinna materialet.
Ibland är det så att en del ämnen inte utgör någon fara när de ingår i en
produkt. Men när ämnena blir till avfall, börjar vittra sönder och kommer
ut i miljön uppstår faran.
Målsättningen är att vi skall få så litet avfall som möjligt eller inget avfall
alls. Det skall framför allt inte vara något miljöfarligt avfall. Därför kommer
vi in på frågan om förbud av vissa ämnen. 1991 års beslut om miljön gick ut
på att man skulle minska och få bort 13 sådana ämnen som var särskilt farliga
och användes särskilt ofta. I den kretsloppsproposition som vi antog förra
året togs ytterligare 20-25 ämnen upp som skall gå det här ödet till mötes,
eftersom de inte är bra för miljön. Därför är det viktigt att fortsätta det här
arbetet. Det är detta som ändringen av hanteringen av miljöfarligt avfall in-
nebär.
Som jag sade i den föregående debatten här i kammaren finns det en del
åtgärder som kan vidtas även från industrins sida när det gäller livscykelana-
lyser. Man försöker där finna de bästa alternativen. Vi är i början av detta.
Jag är övertygad om att när vi har fått in det här tänkandet kommer det att
bli mera permanent använt i olika sammanhang. Det är vår uppgift att driva
på och se till att det blir så.
Vidare finns det produkter som vi inte vill ha in i naturens kretslopp men
som ändå används i olika sammanhang. Det är viktigt att vi hittar ett särskilt
kretslopp där dessa produkter ständigt kan återanvändas. Man får inte
”spilla” till det naturliga kretsloppet, eftersom det då blir förstört.
Lena Klevenås var litet bekymrad över att miljöbrottslingar inte straffas
eller åtminstone inte får tillräckligt mycket straff. Det har varit ett bekym-
mer mycket länge. I det avseendet har miljöskyddslagstiftningen varit litet
tandlös. Det har varit svårt att utdöma straff. Från riksdagens sida har vi
påtalat det vid några tillfällen. Det gjordes en ändring av miljöskyddslagen
i avsikt att göra hanteringen mera handlingskraftig när det gäller att straffa
dem som överträder lagen. Det är naturligtvis viktigt att vi har ögonen på
detta och ser till att de beslut vi fattar också följs upp av kontroll och en
möjlighet till straff när bestämmelserna överträds.
Herr talman! Med det anförda vill jag yrka bifall till utskottets hemställan
i detta enhälliga betänkande från jordbruksutskottet.
Anf. 127 MAX MONTALVO (nyd):
Herr talman! Jag vill uttrycka vår tacksamhet till våra borgerliga bröder
över att vi i Ny demokrati fick in vår text om återvinning av kvicksilver. Det
hade varit pinsamt med er grundidé, när man har antagit en kretsloppspro-
position, att vid första bästa tillfälle bryta intentionen bara för att det skulle
kosta pengar.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 29 mars.)
Föredrogs
bostadsutskottets betänkande
1993/94:BoU13 Länsstyrelserna m.m. (prop. 1993/94:100 delvis).
Anf. 128 BO G JENEVALL (nyd):
Herr talman! Det blir tydligen inte mycket till debatt i ämnet, vilket jag
beklagar.
Jag skulle särskilt vilja fokusera på en fråga när det gäller anslagen till
länsstyrelserna. Länsstyrelserna är statens förlängda arm ut i landet. Mot
bakgrund av det statsfinansiella läget tycker vi att det är befogat med en sär-
Prot. 1993/94:81
28 mars 1994
Länsstyrelserna
m.m.
105
Prot. 1993/94:81
28 mars 1994
Länsstyrelserna
m.m.
106
skild markering avseende anslagen för länsstyrelserna. Med ett budgetun-
derskott på ett par hundra miljarder och en statsskuld på 1 200 miljarder är
det väl i det närmaste fantastiskt att man inte ens till den egna statliga institu-
tionen kan stå kvar med ett anslag motsvarande förra årets.
Vi har motiverat detta i utskottet. I varje ärende och i varje del av vårt
arbete i riksdagen försöker vi skrapa litet här och ta litet där för att nedbringa
kostnaderna för staten. Det får vi inget som helst gehör för. Däremot gläder
det oss att Vänsterpartiet tydligen har haft tankar i samma riktning och före-
slagit en sänkning av anslagen. Tyvärr räcker inte våra båda partiers mandat
för att genomföra det.
Det finns ytterligare en liten sak i detta betänkande som jag tycker det
vilar ett litet löjets skimmer över. Man kan inte medge att Länsstyrelsen i
Kopparbergs län får byta namn till, som föreslaget, Dalarnas län. En center-
motion är väckt om detta, och jag tyckte det låg så mycket i den att jag har
yrkat bifall till den och även reserverat mig till förmån för motionen.
Jag tycker vi kan ägna oss åt viktigare saker i Sveriges riksdag än namnen
på våra länsstyrelser. Det må väl de och regeringen kunna klara ut utan vår
inblandning.
Anf. 129 BERTIL DANIELSSON (m):
Herr talman! På flera punkter i utskottsbetänkandet råder ganska stor
enighet, men det finns tre meningsskiljaktigheter i form av två reservationer
och en meningsyttring.
Utskottet gör en mindre korrigering av regeringens förslag i ett hän-
seende, nämligen beträffande den föreslagna resursökningen på 7 miljoner
kronor för insatser på kulturmiljöområdet. Utskottet föreslår att anslaget
ökas med endast 4 miljoner kronor. Under senare år har inte obetydliga re-
surstillskott skett till just denna sektor, varför en något försiktigare ökning
måste anses tillräcklig. Dessutom markerar utskottet att förhållandena och
förutsättningarna är olika i olika län, varför anslagshöjningen bör kunna an-
vändas till andra angelägna ändamål, t.ex. miljövård och tillsyn. Länsstyrel-
serna får härmed på ett mera flexibelt sätt använda de tillkommande resur-
serna.
Stort intresse har fördelningen av och reglerna för anslagen till länsstyrel-
serna rönt. Vilka faktorer skall vägas invid fördelningen? I en motion anses
att befolkningsökning skall tillmätas större vikt än hittills. Kanske har man
tagit för litet hänsyn till avstånden i vissa län, eller industristrukturen, eller
andelen riksintressen osv.
Herr talman! Svårigheterna är stora att uppnå exakta och för varje län helt
rättvisande fördelningsmodeller. Mot den bakgrunden avvisar utskottet mo-
tionen om befolkningsutvecklingens inverkan på länsstyrelseanslaget.
En anmärkning som bör göras är att de län som i god tid och fullt ut har
klarat sina sparkrav inte skall bli lidande på att andra län långt senare upp-
nått sina mål.
Jag utgår ifrån att dessa synpunkter, liksom utskottets uppfattning om ar-
betet med att se över fördelningen av resurserna mellan länsstyrelserna, fort-
sätter.
Så till reservationerna från Ny demokrati. I den första krävs ett namnbyte
från Kopparbergs län till Dalarnas län. Liknande motionskrav har tidigare
avvisats av utskottet och riksdagen. Jag är medveten om att det från olika
håll framförs synpunkter och önskemål om denna namnändring. Men det
måste vara fel att riksdagen eller regeringen ovanifrån beslutar om detta in-
nan en bred enighet finns i länet. Uppstår denna breda enighet i Koppar-
bergs län utgår jag ifrån att regeringen tar stor hänsyn till detta i sina övervä-
ganden. Därför finns det i dag ingen grund för ett bifall till motionen eller
reservationen, varför de bör avslås.
I den andra reservationen föreslås en betydande besparing, bl.a. mot bak-
grund av det minskade bostadsbyggandet. Länsbostadsnämnderna har nyli-
gen inlemmats i länsstyrelserna och därmed kraftigt reducerats. Detta är
nödvändigt och välkommet. Likväl återstår kraftiga och omfattande arbets-
uppgifter inom detta område, t.ex. inom planområdet med fastställande av
översiktsplaner. Vi bör också peka på att länsstyrelserna under lång tid inte
undgått de allmänna sparkrav som andra statliga förvaltningar åsamkats. Jag
yrkar avslag på reservationen.
Herr talman! Meningsyttringen från Vänsterpartiet innebär en besparing
på anslagen med 100 miljoner kronor. Motivet är inte endast eller ens i första
hand att spara pengar, utan att genom besparingen framtvinga införande av
länsplarlament. Detta är ett ovanligt och orginellt grepp. Man skall helt en-
kelt svälta ut länen för att härigenom framtvinga en helt ny organisation. Jag
är inte övertygad om att detta är den mest effektiva metoden. Och varför
just 100 miljoner kronor? Det är som att skjuta från höften. I så fall borde
införande av länsparlament kunna uppnås snabbare om nedskärningarna
fick större omfattning, t.ex. 200 eller 300 miljoner kronor. Detta visar att
förslaget inte är riktigt väl genomtänkt.
Besparingar måste grundas på analys och saklighet. Besparingar skall vi
givetvis vara öppna för. Men vad händer med verksamheten, eller vilka om-
råden skall man lämna därhän om man gör kraftiga neddragningar? Sådana
frågor måste man göra när dessa besparingskrav ställs. Jag är självfallet med
om att spara, men jag vill veta vad vi gör och vad effekten blir på de olika
områdena. Saknas dessa analyser får man faktiskt avstå från besparingen.
Jag yrkar härmed avslag på meningsyttringen.
Slutligen, herr talman, yrkar jag bifall till utskottsmajoritetens förslag och
avslag på reservationerna och meningsyttringen.
Anf. 130 BO G JENEVALL (nyd):
Herr talman! Jag ber först för ordningens skull att få yrka bifall till våra
båda reservationer i ärendet.
Jag skulle vilja fråga Bertil Danielsson om inte också han anser det viktigt
att staten på allt sätt försöker att nedbringa sina utgifter och därmed det för-
färliga budgetunderskott som vi har för närvarande.
Det verkar som om man bara tänker på besparingar när man talar i stort.
Så fort man kommer ned på sakutskottens nivå glömmer man helt enkelt
bort att man måste spara.
När man får problem i ett företag och det uppstår förluster, då sätter man
sig ned och beslutar var man skall skära. Sedan får avdelningar och dotterbo-
lag eller vad det handlar om anpassa sig till de ramar som man anslår, annars
Prot. 1993/94:81
28 mars 1994
Länsstyrelserna
m.m.
107
Prot. 1993/94:81
28 mars 1994
Länsstyrelserna
m.m.
108
överlever inte företaget. Vi kan göra jämförelser när det gäller AB Sverige.
Om inte vi vidtar bättre nedskärningsåtgärder än vi har gjort hittills, så kom-
mer snart IMF att ta över styret och då kan vi åka hem allihop.
Anf. 131 BERTIL DANIELSSON (m):
Herr talman! I princip håller jag givetvis med Bo G Jenevall; det är viktigt
att spara pengar på alla områden där det är möjligt. Men även besparingar
måste föregås - som jag nyss sade - av analys och ett övervägande som gör
att man vet vad man håller på med. Dessutom - och det är väl inte obekant -
så kringgärdas de uppgifter länsstyrelsen har av speciallagstiftning. Det är
tvingande lagstiftning om tillsyn och det är inte så lätt att utan vidare säga
att vi skall dra ner anslagen, samtidigt som man skall ha kvar uppgifterna.
Jag tror att man måste gå omvänd väg. Först måste man se över reglerna och
lagstiftningen för att ta bort det som inte är nödvändigt. På det sättet kan
man givetvis få bort åtskillig verksamhet och därmed göra besparingar.
Detta utesluter givetvis inte att man skall spara där det är möjligt, och det
har man gjort under ett stort antal år. Men länsstyrelsens uppgifter har sna-
rare ökat än minskat.
Dessutom är länsstyrelsen i många hänseenden en myndighet. Då är det
inte så lätt för den att säga: Det här har vi inte tid med, det här bryr vi oss
inte om, för vi måste spara pengar.
Vi bör alltså visa en viss försiktighet, även om jag tror att vi är ganska
överens om grundinställningen.
Anf. 132 BO G JENEVALL (nyd):
Herr talman! Det är ju bra om vi är överens om grundinställningen, men
vi måste också göra någonting åt det. Utredningar i all ära, men man måste
i sådana här situationer sätta krav.
Jag återgår till företagen: Anser Bertil Danielsson att företagen inte begri-
per vad de håller på med eller att de gör saker och ting på felaktigt sätt? Det
finns inget som är så bra för att strama upp och förbättra effektiviteten i en
organisation som minskade anslag från staten. Jag vågar påstå, utan att darra
på manschetten, att effektiviteten i länsstyrelserna kan ökas betydligt.
Anf. 133 BERTIL DANIELSSON (m):
Herr talman! Jag känner mig inte heller särskilt nervös. Bo G Jenevall sä-
ger att man skall ställa krav. Ja visst skall man göra det. Men man kan inte
bara utslunga ord och tro att de skall betvinga verkligheten.
Om en länsstyrelse skall utföra lika mycket som tidigare, kanske i vissa
fall ännu mera, men inte med lika mycket pengar, måste man veta ganska
väl på vilket sätt besparingarna skall gå till.
I allt politiskt arbete är det en fördel om man är så väl förberedd att man
vet vad man skall göra, hur man skall göra och vad resultatet blir. Då tror
jag att vi kan uppnå goda resultat.
Jag är överens med dem som säger att vi skall undanröja de lagar och reg-
ler som kan undvaras för att styra verksamheter. Men så länge bestämmel-
serna finns kvar krävs det nog ganska ingående studier för att tala om på
vilket sätt man skall minska resurser och pengar för länsstyrelserna. De har
faktiskt åsamkats ganska betydande neddragningar under ett stort antal år.
Detta fortsätter - som bekant. Jag tror inte att skiljaktigheterna är så stora.
Jag vill återigen erinra om en viss försiktighet.
Anf. 134 BO G JENEVALL (nyd):
Herr talman! Vi har faktiskt inte föreslagit några drastiska nedskärningar.
Vi har föreslagit att samma anslag skall ges som länsstyrelserna fick före-
gående år. Eftersom det av olika anledningar går att konstatera att inflatio-
nen och löneutvecklingen har varit låg, är läget bättre än någonsin för att
kräva att länsstyrelserna skall kunna klara sig på samma nivå som de har le-
gat på tidigare.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 29 mars.)
Anmäldes och bordlädes
Propositionerna
1993/94:139 Lag om behörighet att utöva veterinäryrket
1993/94:190 Enhetliga regler för överklagande till hovrätt och Högsta dom-
stolen m.m.
1993/94:208 Förändringar i lönegarantisystemet
1993/94:235 Lag om arbetsförmedlingsregister
Förslag
1993/94:RFK2 Riksdagens förvaltningsstyrelses förslag till Lag om statligt
bidrag till partigrupperna i riksdagen
1993/94:RR7 Riksdagens revisorers förslag angående disciplinärenden inom
hälso- och sjukvården
Finansutskottets betänkanden
1993/94:FiU7 Anslag till Kammarkollegiet
1993/94:FiU8 Vissa anslag inom Finansdepartementets område
Skatteutskottets betänkande
1993/94:SkU20 Skattepolitiken
Anmäldes att följande interpellationer framställts
den 25 mars
1993/94:120 av Bengt Siljverstrand (s) till utbildningsministern om kårobliga-
toriet:
Prot. 1993/94:81
28 mars 1994
Länsstyrelserna
m.m.
109
Prot. 1993/94:81
28 mars 1994
Den borgerliga riksdagsmajoriteten beslutade i juni 1993 att avveckla det
s.k. kårobligatoriet fr.o.m. den 1 juli 1995. Socialdemokraterna reserverade
sig mot beslutet med motiveringen att riksdagen först borde få ta ställning
till en konkret plan på hur en avveckling skulle gå till. En sådan plan borde
enligt vår uppfattning bl.a. innehålla förslag till hur de studerande på rättvisa
och jämlika grunder skall vara representerade inom olika organ inom hög-
skolan och hur val till dessa organ skall förrättas. Vi menade vidare att for-
merna för den fortsatta driften av studentbostäder och samlingslokaler nog-
grant borde analyseras och att en ekonomisk kalkyl för kårobligatoriets av-
veckling skulle presenteras för riksdagen innan slutgiltigt beslut fattades i
frågan. Sålunda ansåg vi att regeringen måste redovisa hur stor del av den
beräknade kostnaden staten är beredd att svara för vad gäller studentfacklig
och studiesocial verksamhet liksom lokalförsörjning etc. Slutligen fann vi det
väsentligt att studenterna blev representerade i det fortsatta beredningsarbe-
tet.
Också utbildningsutskottet betonade i betänkande 1992/93:UbU 14 det an-
gelägna i att en kontinuerlig dialog äger rum med studenternas representan-
ter och med företrädare för universitet och högskolor i syfte att hos dessa
förankra förslag till lösningar. Utskottet förutsatte samtidigt att regeringen,
när klarhet vunnits i frågan, informerar riksdagen om de ekonomiska konse-
kvenserna för studentkårerna m.fl. Om särskilda statliga medel behövs för
studerandesammanslutningarnas fortsatta verksamhet eller för andra kost-
nader till följd av obligatoriets avveckling borde, enligt utskottets uppfatt-
ning, regeringen framlägga förslag härom.
Kommittén för avveckling av kårobligatoriet (KAK) har därefter utrett
konsekvenserna av en sådan åtgärd. Det kan för det första konstateras att
utredningens direktiv är klart snävare än de intentioner som uttalades av
riksdagen. Medan utbildningsutskottet sålunda framhöll betydelsen av de
studentfackliga och studiesociala frågorna har KAK:s uppdrag enbart om-
fattat frågan om utbildningsbevakning i snäv bemärkelse samt val av stu-
dentrepresentation. Detta framstår som märkligt också mot den bakgrunden
att utbildningsministern själv i proposition 1992/93:169 framhöll betydelsen
av att en avveckling av kårobligatoriet inte får medföra en försämring inom
det studiesociala området.
För det andra är också utredaren på flera punkter klart skeptisk till möjlig-
heterna att klara den för studenterna grundläggande utbildningsbevak-
ningen efter en avveckling av obligatoriet. ”1 princip är det endast den obli-
gatoriska avgiften som ger kårer och nationer ekonomisk rörelsefrihet och
möjlighet att finansiera sådant som utbildningsbevakning och sociala insat-
ser”, är sålunda utredningens slutsats.
KAK konstaterar också att avgörande för studentsammanslutningarnas
ställning efter obligatoriets avveckling är medlems- och inkomstutveck-
lingen. I båda avseendena finner man anledning till pessimism. Erfarenhe-
terna från utländska universitet, exempelvis Köpenhamns universitet, tyder
också på att utan obligatorisk anslutning får studentföreningarna dålig med-
lemsanslutning och svag ekonomi.
En massiv studentopinion har liksom praktiskt taget alla universitets- och
110
högskolerektorer avrått från ett avskaffande av kårobligatoriet. Också TCO
och SACO ställer sig bakom ett upprivande av tidigare awecklingsbeslut.
Mot denna bakgrund vill jag ställa följande frågor till utbildningsminis-
tern:
1. På vilket sätt kommer utbildningsministern att beakta den massiva kri-
tik som framkommit mot kårobligatoriets avveckling från en nästan sam-
stämmig högskoleopinion?
2. På vilka grunder stöder utbildningsministern sina uttalanden att en an-
slutning till kårobligatoriet skulle kränka föreningsfriheten?
3. Vad föranleder utbildningsministern att tro att demokratin och friheten
skulle öka vid en omläggning av systemet från självförvaltning till statsför-
valtning respektive att valdeltagandet skulle bli större om valen organiseras
av myndigheter i stället för studentkårer?
4. När kommer utbildningsministern att i enlighet med riksdagens beslut
redovisa de ekonomiska konsekvenserna av en avveckling av kårobligatoriet
och framlägga förslag om statliga anslag för studerandesammanslutningar-
nas verksamhet?
5. Enligt regeringens proposition 1992/93:169 får en avveckling av kårobli-
gatoriet inte medföra en försämring inom det studiesociala området. Vad in-
nebär detta mera konkret, dvs. vilka delar av nuvarande verksamhet inom
studentkårers och nationers ram är regeringen beredd att ta det ekonomiska
ansvaret för?
6. Anser utbildningsministern att studenternas nuvarande tillgång till sam-
lingslokaler och nationshus är värd att bevara, och vem skall i så fall bekosta
lokaler, till vilka alla studenter äger tillträde, om obligatorisk tillhörighet till
kårer och nationer avskaffas?
7. Vilken hänsyn har regeringen i sina ekonomiska bedömningar tagit till
att kåravgifterna kunnat hållas nere tack vare massiva frivilliginsatser från
studenternas sida?
8. Vilka skattemässiga konsekvenser för nationernas del får en avveckling
av kårobligatoriet?
1993/94:121 av Birgitta Hambraeus (c) till finansministern om Sverige och
EMU:
EMU regleras i Maastrichtfördraget. Den andra fasen i utvecklingen mot
EMU inleddes den 1 januari 1994, då ett europeiskt monetärt institut (EMI)
inrättades i Frankfurt, början till EU:s gemensamma centralbank, som skall
ersätta medlemsländernas riksbanker.
Institutet skall verka för en stärkt samordning av penning- och valutapoli-
tiken i medlemsländerna. Under denna andra fas skall de olika medlemslän-
dernas ekonomier utvecklas mot en allt större konvergens, som möjliggör en
gemensam valuta. EU-kommissionen skall kontrollera varje medlemsstats
statsbudget så att konvergensen uppnås. Medlemsländerna måste rätta sig
efter rådets rekommendationer, annars kan de i sista hand bötfällas.
Avtalet, eller rättare sagt anslutningsfördraget, som slutits mellan Sverige
och EU:s medlemsstater medför att bestämmelserna i Maastrichtfördraget
blir bindande för Sverige, om särskilda undantag, övergångsregler eller an-
Prot. 1993/94:81
28 mars 1994
Prot. 1993/94:81
28 mars 1994
passningar inte upptagits i anslutningsakten. Till skillnad från britter och
danskar fick Sverige inga undantag från EMU, och Sverige begärde det inte
heller.
Har förhandlingar säkerställt att Sverige har rätt att stå utanför valuta-
unionen?
20 § Kammaren åtskildes kl. 17.33.
Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets böljan t.o.m. 8 § anf. 31 (delvis),
av förste vice talmannen därefter t.o.m. 9 § anf. 61 (delvis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m. 15 § anf. 99 (delvis) och
av tredje vice talmannen därefter till sammanträdets slut.
Vid protokollet
LENA JÖNSSON
IBarbro Nordström
112
Innehållsförteckning
Måndagen den 28 mars
Prot. 1993/94:81
28 mars 1994
1 § Justering av protokoll................................ 1
2 § Hänvisning av ärenden till utskott ...................... 1
3 § Förnyad bordläggning ............................... 1
4 § Post- och telekommunikation ......................... 1
Trafikutskottets betänkande TU17
Debatt
Ines Uusmann (s)
Max Montalvo (nyd)
Jan Sandberg (m)
Talmannen (erinran till åhörarna)
Kenneth Lantz (kds)
Beslut skulle fattas den 29 mars
5 § Förbud mot laservarnare ............................. 13
Trafikutskottets betänkande TU 18
Beslut skulle fattas den 29 mars
6 § Eurocontrolkonventionen m.m......................... 13
Trafikutskottets betänkande TU 19
Beslut skulle fattas den 29 mars
7 § Tilläggsbudget inom Kommunikationsdepartementets område.. 13
Trafikutskottets betänkande TU20
Beslut skulle fattas den 29 mars
8 § Valperiodens längd och vissa andra grundlagsfrågor......... 14
Konstitutionsutskottets betänkande KU22
Debatt
Thage G Peterson (s)
Johan Lönnroth (v)
Birger Hagård (m)
Tredje vice talman Bertil Fiskesjö (c)
Catarina Rönnung (s)
Sten Andersson i Malmö (m)
Göran Åstrand (m)
Beslut skulle fattas den 29 mars
9 § Förändrat ersättningssystem för vuxentandvård ............ 39
Socialförsäkringsutskottets betänkande SfUlO
Debatt
Margareta Israelsson (s)
Arne Jansson (nyd)
Berith Eriksson (v)
Pontus Wiklund (kds)
Isa Halvarsson (fp)
Beslut skulle fattas den 29 mars
113
Prot. 1993/94:81
28 mars 1994
10 § Administration av socialförsäkringen ................... 64
Socialförsäkringsutskottets betänkande SfU23
Debatt
Arne Jansson (nyd)
Börje Nilsson (s)
Margit Gennser (m)
Beslut skulle fattas den 29 mars
11 § Familjerättsliga frågor .............................. 69
Lagutskottets betänkande LU19
Beslut skulle fattas den 29 mars
12 § Anslag till Bokföringsnämnden, m.m................... 69
Lagutskottets betänkande LU24
Beslut skulle fattas den 29 mars
13 § Anslag till Patentverket, m.m......................... 70
Lagutskottets betänkande LU25
Debatt
Maj-Lis Lööw (s)
Bengt Kindbom (c)
Beslut skulle fattas den 29 mars
14 § Anslag till skolväsendet, m.m......................... 71
Utbildningsutskottets betänkande UbU7
Debatt
Eva Johansson (s)
Björn Samuelson (v)
Hans Nyhage (m)
Beslut skulle fattas den 29 mars
15 § Statsbudgeten för budgetåret 1994/95, Miljö- och naturresursde-
partementet ...................................... 83
Jordbruksutskottets betänkande JoU15
Debatt
Inga-Britt Johansson (s)
Jan Jennehag (v)
Max Montalvo (nyd)
Lennart Brunander (c)
Carl Olov Persson (kds)
Beslut skulle fattas den 29 mars
16 § Bättre kontroll över miljöfarligt avfall .................. 101
Jordbruksutskottets betänkande JoU16
Debatt
Lena Klevenås (s)
Jan Jennehag (v)
Lennart Brunander (c)
Max Montalvo (nyd)
Beslut skulle fattas den 29 mars
114
17 § Länsstyrelserna m.m................................ 105
Bostadsutskottets betänkande BoU13
Debatt
Bo G Jenevall (nyd)
Bertil Danielsson (m)
Beslut skulle fattas den 29 mars
Prot. 1993/94:81
28 mars 1994
18 § Bordläggning ..................................... 109
19 § Anmälan om interpellationer
1993/94:120 av Bengt Silfverstrand (s) om kårobligatoriet... 109
1993/94:121 av Birgitta Hambraeus (c) om Sverige och EMU 111
115
gotab 46365, Stockholm 1994