Protokoll
1993/94:78
Justerades protokollet för den 17 mars.
Föredrogs och hänvisades
Propositionerna
1993/94:152 till skatteutskottet
1993/94:159 till socialförsäkringsutskottet
Motionerna
1993/94:Sk35-Sk37 till skatteutskottet
Anf. 1 Utrikesminister MARGARETHA af UGGLAS (m):
Fru talman! Kriget i Bosnien har blivit ett sår som plågar hela Europa. En
lång rad internationella initiativ och fredsplaner under de gångna två åren
har kört fast. De har bidragit till att belysa det internationella samfundets
oförmåga och vånda inför de fortsatta striderna på marken. Trots de många
grusade förhoppningarna om fred har det internationella engagemanget
ändå fortsatt.
Jag tror att vi denna gång står på en fastare grund när vi nu hoppas kunna
se ett slut på konflikten. NATO:s ultimatum till bosnienserberna ledde till
att artilleriet tystnade och drogs bort från Sarajevo. Av avgörande betydelse
är att USA och Ryssland har engagerat sig direkt i fredsprocessen. Möjlighe-
terna att sätta maximalt tryck på parterna har därmed ökat markant. Nya
möjligheter har öppnats. Det främsta resultatet härav är undertecknandet
av Washingtonöverenskommelsen i fredags.
Den bosniska regeringen och de bosniska kroaterna har nu nått en över-
enskommelse om en federation i Bosnien som skall förenas med Kroatien i
en konfederation. Det återstår bl.a. att nå enighet om federationens geogra-
Information
från regeringen
1 Riksdagens protokoll 1993194. Nr 78
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Information
från regeringen
fiska omfattning och indelning, vilket ej kan åstadkommas utan förhand-
lingar med de bosniska serberna. Från amerikansk och rysk sida görs det nu
stora ansträngningar för att också få de bosniska serberna att acceptera och i
någon form ansluta sig till den kroatisk-muslimska uppgörelsen. Dock råder
fortsatt osäkerhet om de serbiska avsikterna, och det kan bli fråga om en
komplicerad och utdragen förhandling. Det bör dock ligga i Belgrads och
bosnienserbernas intresse att ej ytterligare isoleras.
En hoppingivande utveckling kan också vara på väg i Kroatien. För att
denna skall förverkligas krävs återhållsamhet från båda parter. Jag fram-
förde också till Kroatiens utrikesminister i går att det nu är viktigt att preci-
sera tillräckligt långtgående garantier för den serbiska minoriteten i de FN-
kontrollerade områdena.
Fru talman! Det är ännu för tidigt att dra slutsatsen att kriget i f.d. Jugosla-
vien nu, genom det händelseförlopp jag beskrivit, går mot sitt slut. Det är
framför allt för tidigt att säga att de djupa motsättningarna är på väg att över-
vinnas.
Men det finns grund för att tro att krigströtthet och starka internationella
påtryckningar nu har lett till att fredliga lösningar på allvar eftersträvas av
parterna. Det vi nu ser är förhoppningsvis en fredens dynamik.
Vad krävs då av det internationella samfundet för att denna dynamik skall
fortsätta att driva på utvecklingen i rätt riktning?
- Det krävs en fortsatt internationell närvaro i olika former, militärt och på
det civila området. FN har vädjat till nya och befintliga truppbidragare
att bistå med ytterligare personal. Hittills har sammanlagt knappt 5 000
personer utlovats, huvudsakligen från Storbritannien, Ukraina, Tjeckien
och Frankrike.
- Det krävs att det internationella samfundet fortsätter att uppvisa enighet
och fasthet i sitt uppträdande mot de krigförande parterna. Det är nödvän-
digt att alla utanförstående länder drar åt samma håll och har en gemen-
sam syn på vad de vill uppnå.
- Det krävs att Unproforstyrkorna på marken kan uppträda med auktoritet
och att de också får det stöd, bl.a. i form av flygskydd, som står till buds.
- Det krävs vidare att militära och civila åtgärder går hand i hand. General
Rose betonar särskilt en sak: Efter två års belägring, 23 000 döda, 18 800
skadade, många lemlästade, tömda butiker, brist på mat och bränsle, ett
ständigt granatregn och skott från krypskyttar måste Sarajevos befolkning
för att kunna tro på framtiden uppleva påtagliga framsteg dag för dag. Be-
lägringen måste brytas, vägar öppnas, el- och vattennätet repareras, ett
civilt liv långsamt återupptas. Detta är en lika viktig del av fredsprocessen
som de politiska förhandlingarna. Allt detta måste Unprofor kunna bistå
med. Vi har redan sett de första stegen i denna strategi förverkligas.
- Det krävs att fredsansträngningarna får fäste i övriga delar av Bosnien.
Hela den drabbade bosniska befolkningen måste märka att det civila sam-
hället återvinner terräng. Hävandet av Maglajs belägring är mot denna
bakgrund glädjande.
- Det krävs slutligen att det internationella trycket för en fredsuppgörelse
för Bosnien inte mattas förrän en varaktig sådan verkligen genomförs. Ett
fullständigt hävande av sanktionerna mot Serbien bör inte göras förrän vi
nått klarhet beträffande Krajinas framtid. En normalisering av förbindel-
serna med Serbien kräver enligt min mening också en för alla befolknings-
grupper rimlig lösning av Kosovofrågan.
På detta sätt kan fredens krafter få överhanden och en ond spiral brytas.
Sverige är för sin del engagerat på bred front i de internationella ansträng-
ningarna att skapa fred i f.d. Jugoslavien. Vi för en nära politisk dialog med
de mest engagerade staterna och även med parterna i konflikten. Vi tar ett
betydande ansvar i form av omfattande militära, ekonomiska och humani-
tära insatser. Vi visar vår beredskap att solidariskt bidra till att lösa en svår
kris i det nya Europa. Det är en tillgång att det i denna kammare råder bred
enighet om det svenska engagemanget.
Under ett besök nyligen vid Sveriges FN-styrkor i Kroatien, Bosnien och
Makedonien fick jag och min delegation ett starkt intryck av de svenska in-
satsernas betydelse. I Tuzlaområdet har den nordiska FN-styrkan en stor del
av ansvaret för att ett civilt liv trots allt kan gå vidare. Våra trupper har bidra-
git till såväl ökad politisk och militär stabilitet i regionen som till möjligheter
för UNHCR och andra humanitära organisationer att nå ut med förnöden-
heter till den nödlidande befolkningen i Bosnien.
I de tre FN-insatserna i f.d. Jugoslavien bidrar Sverige för närvarande med
ca 1 300 personer, vilket innebär att vi är bland de fem största bidragsgivarna
när det gäller trupper till Unprofor, vars totala styrka uppgår till drygt 30 000
personer. Även om Unproforinsatsen är militär till sin karaktär skall man
komma ihåg att de förtroendeskapande insatserna spelar en viktig roll, fram-
för allt genom civilpolisernas och de militära observatörernas verksamhet.
Sedan det danska stridsvagnskompaniet tillförts huvudstyrkan är den nor-
diska FN-kontingenten i Bosnien fulltalig. Styrkan verkar under svåra för-
hållanden och har utsatts för så gott som daglig beskjutning. Huvuduppgif-
terna har varit att etablera rörelsefrihet i det ca 200 kvadratkilometer stora
området, skydda UNHCR:s humanitära hjälpsändningar samt övervaka el-
dupphöravtal. Förutom verksamhet i Tuzlaområdet har de svenska FN-trup-
perna genomfört olika specialuppgifter i andra delar av Bosnien, bl.a. den
nu pågående övervakningsuppgiften på Igmanberget söder om Sarajevo.
Öppnandet av Tuzla flygplats har länge prioriterats av FN. Flygplatsen har
en betydande kapacitet och är viktig inte minst för att man skall kunna nå
fram med humanitär hjälp i regionen.
Efter det att FN-styrkan övertagit den militära kontrollen över flygplatsen
den 9 mars och det första FN-flygplanet landat i går beräknas de humanitära
hjälpsändningarna kunna inledas inom kort. Sverige har erbjudit UNHCR
att disponera det Herculesplan som för närvarande trafikerar Sarajevo även
för trafik på Tuzla flygplats.
Den nordiska styrkan har vunnit erkännande av Unprofors ledning och
av sina kolleger i andra truppenheter. Jag vill utnyttja detta tillfälle att till
riksdagens protokoll föra den svenska regeringens stora tacksamhet och er-
känsla för de utomordentliga insatser som svenska soldater och verksamma
inom räddningstjänst och biståndsverksamhet uträttat och uträttar i hela f.d.
Jugoslavien, ofta under svåra och riskabla förhållanden.
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Information
från regeringen
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Information
från regeringen
Fru talman! Regeringen arbetar hårt med att snabbt söka tillmötesgå öns-
kemålet om utökade FN-insatser i Bosnien. Konkret innebär detta att vi i
första hand försöker genomföra en flyttning av det svenska skyttekompaniet
i Makedonien. En rad praktiska frågor måste emellertid lösas innan vi kan
avgöra om och när en sådan förflyttning kan ske. Det är självklart att tjänst-
göring i Bosnien måste baseras på frivillighet.
Jag vill här understryka att det under alla omständigheter är viktigt att FN-
truppen blir kvar i Makedonien och att styrkan där behåller sin multinatio-
nella karaktär. Regeringen har också ett nära samråd med de andra nordiska
truppbidragarna i denna fråga.
Fru talman! Unprofors nuvarande mandat löper ut den 31 mars. FN:s sä-
kerhetsråd inledde under måndagen diskussionen om det nya mandatet. Ge-
neralsekreteraren har inför säkerhetsrådet pekat på att de främsta orsakerna
till att Unprofors hittillsvarande mandat inte kunnat utföras är bristande
samarbetsvilja hos parterna och otillräckliga truppbidrag. Det är min för-
hoppning att den positiva utveckling som vi sett den senaste tiden också skall
innebära ett ökat stöd från parterna till FN:s insatser och därmed även förut-
sättningar för ytterligare truppbidrag. I förlängningen ligger då en FN-insats
som i verklig mening blir fredsbevarande med ökade civila inslag. Sverige är
berett att aktivt och konstruktivt stödja FN:s olika insatser genom att stärka
såväl Unprofor som den humanitära verksamheten.
Kriget fortsätter dock på sina håll, och beslutsamma militära FN-insatser
kommer att krävas. Det militära flygunderstödet för FN-truppen är därvid
av största betydelse för FN-truppens säkerhet.
Frågan om FN-truppernas säkerhet måste löpande uppmärksammas, och
som bekant har FN i samråd med NATO utarbetat regler för flygunderstöd
i självförsvar mot attacker. Upprepade incidenter har dock visat att ruti-
nerna för flyginsatser inte fungerat tillfredsställande. Lång tidsutdräkt och
andra komplikationer i den civila och militära delen av Unprofor har omöj-
liggjort flygskydd med vapeninsats. Sverige verkar nu i samråd med andra
länder för att en effektivare orderingång brådskande skall införas. Jag vill
understryka att den svenska kontingenten i Bosnien från början visat ett fast
uppträdande och därigenom vunnit parternas respekt.
Vår erfarenhet av Jugoslavienoperationerna har lärt oss att ledningsfunk-
tionerna för FN-insatserna måste stärkas. Truppbidragande länder måste ges
relevant inflytande och information genom fortlöpande kontakter med FN-
sekretariatet. De allt tätare truppbidragarmöten som nu äger rum i New
York ligger i linje med svenska önskemål.
Den humanitära situationen i Bosnien har under vintern varit allvarlig,
men direkt hungersnöd har kunnat undvikas efter omfattande humanitära
FN-insatser. Vi får aldrig glömma att Unprofors huvuduppgift i f.d. Jugosla-
vien varit humanitär och att dess insatser jämte UNHCR:s och andra organi-
sationers varit avgörande. 85 % av befolkningen på regeringskontrollerat
område har varit beroende av hjälpsändningar för att överleva. Unprofor
har som vi vet spelat en viktig roll genom skyddet av de humanitära transpor-
terna, vilket varit en huvuduppgift för den nordiska styrkan i Tuzla.
De svenska humanitära insatserna i f.d. Jugoslavien är mycket omfat-
tande, och nya insatser planeras. Stödet inkluderar bl.a. flyktingprogram ge-
nom UNHCR i hela regionen, bostäder till flyktingar, rehabilitering av krigs-
skadade genom WHO och ett särskilt program för drabbade kvinnor.
Sverige avser att spela en aktiv roll i arbetet för Bosniens återuppbyggnad.
Inom UD har vi tillsatt en särskild grupp för planeringen av återuppbygg-
nadsinsatser. Vi har i dessa frågor också inlett en dialog med övriga nordiska
länder och med EU samt avser ta ytterligare initiativ i New York. Även ESK
kan spela en viktig roll för försoning och stärkande av demokratiska institu-
tioner och försvar av mänskliga rättigheter, vilket bl.a. framgår av Washing-
tonöverenskommelsen.
Stöd för demokrati, fria medier och mänskliga rättigheter i hela det f.d.
Jugoslavien ser Sverige som en central uppgift i ansträngningarna för att
säkra freden. Det är viktigt att återuppbyggnadsprojekten stöttar och stär-
ker fredsprocessen och att projekt genomförs som främjar samarbete mellan
parterna. Bosniens egna resurser måste till fullo utnyttjas.
Även återvändande flyktingar kan i detta sammanhang efter ytterligare
utbildning spela en positiv och konstruktiv roll.
Fru talman! Sammanfattningsvis vill jag säga att Sverige fortsätter sitt po-
litiska, militära och humanitära engagemang för att bidraga till att bringa
fred till f.d. Jugoslavien. Högt på dagordningen står stärkandet av Unprofor
samt ett aktivt agerande för en samordnad internationell återuppbyggnads-
insats.
Anf. 2 HANS GÖRAN FRANCK (s):
Fru talman! Jag tackar utrikesministern för den här framställningen. Vi
har fått åtskillig information. Det är ytterst angeläget att alla ansträngningar
nu görs för att en rättvis fred skall kunna skapas. Därför tycker jag att det
är angeläget att man understryker insatsernas fredsbevarande karaktär och
att ingenting görs som kan äventyra de lovvärda försök som nu görs. På
denna punkt skulle jag vilja ställa en fråga till utrikesministern. I vilken ut-
sträckning överstiger de insatser som Sverige skall göra ytterligare vad vi ti-
digare har fått besked om? Det fanns en gräns på omkring 1 000 man från
svensk sida. Nu nämnde utrikesministern 1 300. Vad blir kostnaden för de
ökade insatserna?
Jag vill också fråga utrikesministern om sanktionerna. Det förefaller mig
som om det nu rör sig om en mindre fråga som skulle kunna leda till hävandet
av sanktionerna. Jag tycker att det är angeläget att tillvarata alla de möjlig-
heter som finns för att häva sanktionerna. Jag tror att det skulle medverka
till att skapa fred. Det är dessutom ytterligt angeläget att grannländerna som
nu är hårt drabbade kan komma i en bättre situation. Jag skulle vilja höra
hur utrikesministern ser på grannländernas situation.
Det är naturligtvis ytterligt viktigt med de humanitära insatserna. Jag upp-
skattar att nya ansträngningar och nya insatser skall göras. Men även på den
här punkten är det angeläget att insatserna görs i enlighet med de behov som
finns i olika delar och att man inte är partisk. Jag skulle vilja veta vad utrikes-
ministern säger om insatserna när det gäller Kosovo.
Anf. 3 Utrikesminister MARGARETHA af UGGLAS (m):
Fru talman! Jag vill gärna börja med Hans Görans Francks fråga om
truppbidrag. Jag nämnde ca 1 300 svenskar totalt inom ramen för Unprofor.
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Information
från regeringen
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Information
från regeringen
Det inkluderar även de svenska insatserna i Kroatien. Vi har sammantaget
200 svenskar i Kroatien via Unprofor på olika sätt. Vi har t.ex. civilpoliser
och militära observatörer. Siffran gäller för Kroatien, Bosnien och Makedo-
nien sammantaget.
I Bosnien, som nu är aktuellt, försöker vi öka de svenska insatserna. I dag
är ca 860 svenskar verksamma i Bosnien. Vi diskuterar nu ett ytterligare
kompani. Det skulle medföra att vi kom i närheten och möjligen något över
de 1 000 man som har nämnts i det särskilda riksdagsbeslutet. Samtidigt
tycker jag att det är värt att återigen påpeka att, vilket jag också nämnde i
min redovisning, förhoppningen faktiskt är att Unprofors uppgifter i Bos-
nien skall röra sig i riktning mot alltmer av en klassisk fredsbevarande insats.
Jag kan berätta för Hans Göran Franck att i mitt samtal med general Rose
i Sarajevo så uttryckte han klart förhoppningen att detta skulle ske.
Jag delar Hans Göran Francks oro för grannländernas situation. De drab-
bas hårt av sanktionerna. Därför har Sverige inom ramen för ESK tagit ini-
tiativ till en särskild konferens som ägde rum i februari i Wien för att sam-
ordna internationellt bistånd till grannländerna, bl.a. världsbankslån och
andra sådana insatser. En finansiell uppgörelse har ingåtts med Makedo-
nien - i går - och Bulgarien. Det pågår en rörelse för att stötta grannlän-
derna. Samtidigt är det min mycket bestämda uppfattning att sanktionerna
gentemot Serbien icke får hävas innan vi ser en klar fredsvilja från serbernas
sida och innan vi ser att de är beredda att honorera de territoriella eftergifter
som de i de olika fredsförhandlingarna har gett uttryck för att de skall göra.
Detta är det mest effektiva påtryckningsmedel vi i dag har gentemot Serbien.
Det får icke släppas innan vi ser en rörelse från serbisk sida. Det är oerhört
viktigt.
Hjälpinsatserna och återuppbyggnadsbiståndet måste koordineras. Plane-
ringen måste framför allt komma i gång. Än så länge har icke särskilt mycket
gjorts eller tänkts i det internationella samfundet. Vi i Sverige har nu en möj-
lighet att vara pådrivande. Det tänker vi vara i den nordiska kretsen och i
New York. Vi tänker också framföra våra synpunker inom EU-kretsen.
Anf. 4 VIOLA FURUBJELKE (s):
Fru talman! Jag vill också tacka utrikesministern för den här informatio-
nen. Jag gläder mig särskilt över att regeringen nu tänker ta initiativ till sam-
tal om återuppbyggnad. Just nu finns faktiskt möjligheten att ta ett stort steg
framåt. I dagarna är dissidenter, MR- och fredsaktivister, kulturarbetare
m.fl. från de nya länderna på västra Balkan här i Sverige med anledning av
en konferens som hölls i helgen på initiativ av samtliga politiska partiers
kvinnoförbund. Det finns således utmärkta tillfällen för regeringen, oss par-
lamentariker och folkrörelser att ta kontakter, få veta vilka behov det finns
i samband med uppbyggnaden av det civila samhället, stödja demokratiska
organisationer osv.
I vilka fora förs dessa diskussioner i dag? Utrikesministern nämnde den
nordiska kretsen. Finns det någon särskild grupp i den svenska regeringen
som har tagit på sig ansvaret för att driva dessa diskussioner?
Jag har ytterligare en angelägen fråga. För de krigsdrabbade människorna
är det oerhört viktigt och en symbolfråga att deras kulturarv kan återställas
så snart som möjligt. Jag undrar om det finns några planer på återuppbygg-
nad? Engagerar sig svenska myndigheter tillsammans med motsvarande
myndigheter i Bosnien och Kroatien för att sätta i gång en återuppbyggand
av det förstörda kulturarvet i Bosnien och Kroatien?
Anf. 5 Utrikesminister MARGARETHA af UGGLAS (m):
Fru talman! Tack för de frågorna. Jag delar helt Viola Furubjelkes upp-
fattning om betydelsen av de enskilda organisationerna och att vi i stor ut-
sträckning måste stimulera och arbeta genom olika former av enskilda orga-
nisationer. Jag tror att parlamentariker är en grupp som kan ha stor bety-
delse.
I går träffade jag den grupp författare och intellektuella som svenska Hel-
singforskommittén har inbjudit till Sverige. Jag fick då ytterligare belyst hur
viktigt stöd för demokratisk utveckling och frågor gällande mänskliga rättig-
heter är. Det är bl.a. därför som jag i min redogörelse tryckte hårt på att jag
anser att det är helt nödvändigt att Sverige går in för att utarbeta ett särskilt
demokratibistånd för f.d. Jugoslavien. I detta måste enskilda organisationer
naturligtvis spela en mycket stor roll.
När det gäller regeringens förberedelsearbete har vi, som jag nämnde, en
Balkangrupp inom ramen för Utrikesdepartementet. En särskild arbets-
grupp där Utrikesdepartementets u-avdelning och Kulturdepartementet har
verkat har redan utarbetat en rapport om hur bosniska flyktingar genom
lämplig utbildning skall kunna bli en resurs i återuppbyggnadsarbetet i Bos-
nien. Detta är någonting som jag också ser att Sverige är ett föregångsland
i. Vi kan försöka föra ut dessa tankar i samverkan med andra länder, vilket
vi avser att göra. Vi kommer också att på statssekreterarnivå ta itu med arbe-
tet. Ett antal berörda departement kommer att utarbeta planer för ett åter-
uppbyggnadsbistånd. Vi kommer mycket bestämt att ta itu med dessa frågor.
Anf. 6 BRITT BOHLIN (s):
Fru talman! Jag får också börja med att tacka för informationen. Jag vill
särskilt instämma i de tacksamma ord som utrikesministern riktade till per-
sonalen på plats. Jag tror att en mycket viktig förutsättning är att all personal
som finns där känner ett oerhört starkt stöd från regeringen och från hela
denna kammare, och det tror jag att den gör. Mot den bakgrunden skulle jag
vilja ställa en fråga med anledning av utrikesministerns besök i Makedonien
alldeles nyligen.
Vi har förstått att utrikesministern då hade klart för sig att det eventuellt
skulle vara möjligt att flytta delar av Makedonienstyrkan till Bosnien. Utri-
kesministern tog då inte den möjlighet som fanns att diskutera den frågan
med de direkt berörda. Det diskuterades möjligen med delar av bataljons-
ledningen men inte med alla berörda. Detta har upprört stora delar av den
personal som finns på plats.
Min fråga till utrikesministern är: Hade det inte varit ett utmärkt och
lämpligt tillfälle att diskutera denna fråga med alla berörda? Dc skulle då på
helt annat sätt ha känt sig involverade i de planer som fanns. Det måste de
om vi skall kunna räkna med att de skall fortsätta att göra sin viktiga uppgift.
En annan viktig orsak till att vi bör hålla en öppen och rejäl diskussion med
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Information
från regeringen
|
Prot. 1993/94:78 23 mars 1994 |
alla berörda är att det är en nödvändig förutsättning för att vi skall lyckas |
akt att diskutera med alla berörda i Makedonien?
|
Information |
Anf. 7 Utrikesminister MARGARETHA af UGGLAS (m): Fru talman! Tack för den frågan. Enligt min uppfattning hade det inte varit Jag flög på torsdag morgon till Makedonien. Kl. 16.00 den torsdagen Detta besked kom senare på torsdagkvällen efter det att partiledaröver- Anf. 8 BRITT BOHLIN (s): Fru talman! Jag kan ha förståelse för det. Men faktum kvarstår att detta Därför anser jag att utrikesministern hade kunnat ha en principdiskussion Anf. 9 Utrikesminister MARGARETHA af UGGLAS (m): Fru talman! Jag tycker att diskussionen med soldaterna ankommer på för- |
8
terna. Den var dessutom inte klarlagd på hemmaplan. Jag tycker att det är
viktigt att agera korrekt i sådana frågor - och det gjorde jag.
Anf. 10 KARL-ERIK SVARTBERG (s):
Fru talman! Jag tycker att vi fick en utförlig och bra information, och den
vill jag också tacka för.
Jag har några kommentarer och frågor. Sverige deltar i FN-sanktionerna
mot Restjugoslavien, dvs. Serbien och Montenegro. Är det då inte litet
egendomligt att vi utvisar asylsökande till både det egentliga Serbien och till
Kosovo? Man kan säga att det inte är samma sak. Men jag måste ändå hävda
att det är egendomligt. Jag skulle vilja höra utrikesministerns kommentar.
Med stöd från regeringen och SIDA gör ett stort antal svenska biståndsor-
ganisationer en stor insats i Bosnien. Nu öppnas nya områden. Efter utrikes-
ministerns positiva framtoning här utgår jag från att det skall bli ett fortsatt
stöd så att de nya områdena kan nås med hjälpinsatser.
De folkliga biståndsorganisationerna säger öppet att rätt utnyttjat kan bi-
ståndet bidra till förståelse mellan de olika grupperna och försoning. Hur
kommer regeringen att agera i detta spel?
Fru talman! Radio- och TV-stationerna används i den psykologiska krigfö-
ringen. Vi har tidigare diskuterat stöd till oberoende radio- och TV-statio-
ner. Är regeringen beredd att göra insatser?
Anf. 11 Utrikesminister MARGARETHA af UGGLAS (m):
Fru talman! Jag tackar Karl-Erik Svartberg. Han påminde mig om ett par
frågor som jag inte riktigt hade tagit upp i mina tidigare svar.
Sverige har under sitt ESK-ordförandeskap ägnat stor möda och omsorg
om Kosovofrågan. Det var med ett djupt beklagande som vi tvingades accep-
tera Belgradregimens diktat att vår mission i Kosovo måste upphöra. Vi har
dock inte gett upp från ESK:s sida, utan vi har en löpande bevakning av si-
tuationen i Kosovo via ambassaderna i Belgrad. Vi har inte heller gett upp
så till vida att vi för någon form av tentativ fortsatt dialog med Belgradregi-
men för att om möjligt få tillbaka vår mission i Kosovo.
Jag tycker att Kosovofrågan är oerhört väsentlig. Jag vill nämna för kam-
maren att Sverige agerar direkt för att Kosovofrågan icke skall glömmas bort
vid de fredsförhandlingar som nu pågår. Det är min bestämda uppfattning
att en normalisering av relationerna med Serbien icke skall ske förrän också
Kosovofrågan får en rimlig lösning. Det är oerhört väsentligt, och det är min
bestämda uppfattning att detta måste ske.
Återigen har vi frågan om de enskilda organisationernas betydelse. En be-
tydande del av våra insatser måste i den utsträckning det är möjligt slussas
genom enskilda organisationer. Jag vet vilket utmärkt arbete bl.a. Caritas
har gjort i Sarajevo.
Jag vill också ta upp, i anslutning till vad Karl-Erik Svartberg har sagt, vad
Viola Furubjelke frågade. Sverige arbetar tillsammans med Unesco för att
åtgärda skador på kulturarvet i f.d. Jugoslavien. Vi har en direkt dialog med
Unesco via den svenska Unescoambassadören. Jag hoppas att regeringen i
morgon kommer att fatta beslut om att ge stöd till en oberoende radiostation
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Information
från regeringen
|
Prot. 1993/94:78 23 mars 1994 |
i Sarajevo. Med hjälp av vårt samarbete med Unesco tror jag att stationen |
|
Information |
Anf. 12 LENNART ROHDIN (fp): Fru talman! Jag tackar också utrikesministern för informationen. Jag väl- Jag håller med utrikesministern att krigströtthet säkert gör att de allra Jag är övertygad om att det förekom oacceptabla övergrepp från mot- Anf. 13 Utrikesminister MARGARETHA af UGGLAS (m): Fru talman! Jag ser överenskommelsen mellan kroater och muslimer om Den kroatiske utrikesministern nämnde för mig i går uttrycket union. Det Vad gäller alla de förfärliga övergreppen får vi väl nu ändå hoppas att |
10
pas också att den skall kunna nå effekt, så att vi inte med beklagande behö-
ver konstatera att den blev ett slag i luften.
Anf. 14 BERITH ERIKSSON (v):
Fru talman! Jag tackar också för den information som vi fått här i dag.
Utrikesministern redogjorde för alla hemskheter som hänt i Bosnien och för
vad som krävs för att nu försöka återuppbygga det samhälle som krigets van-
sinne har raserat. Vi hoppas alla att detta inte skall behöva bli verklighet i
andra områden, exempelvis i Kosova.
Utrikesministerns svar på Karl-Erik Svartbergs fråga gav ju litet större
klarhet vad gäller Kosova. Men vad menar utrikesministern med ”en rimlig
lösning”? Den icke-våldslinje som de albanska politikernas ledare och det
albanska folket valt har inte bemötts av de demokratiska västländerna på det
sätt som den är värd. Albaniens vädjande om hjälp har klingat ganska ohört.
Inte ens de albanska ledarnas vädjanden om att desertörer skall få skydd har
hörsammats i vårt land.
Vad blir det kvar av den svenska FN-styrkan i Makedonien? Det tar ju tid
att ytterligare utöka en svensk FN-insats, och det krävs långa förberedelser,
bl.a. nya beslut här i riksdagen. Finns det planer i regeringen på en eventuell
utökning av de svenska insatserna?
Anf. 15 Utrikesminister MARGARETHA af UGGLAS (m):
Fru talman! Min formulering ”en rimlig lösning” som kan accepteras av
alla befolkningsgrupper är just vald med ett viss mått av försiktighet. Man
bör nämligen inte föregripa det förhandlingsresultat som kan komma att
uppnås. Det är därför jag valt denna formulering.
Både Berith Eriksson och jag vet dessutom att det i grunden finns mycket
starka motsättningar. Det internationella samfundets hållning i förhållande
till Kosovo är ju att området utgör en del av den forna jugoslaviska republi-
ken Serbien-Montenegro, med autonom ställning. Men jag har inte velat
välja dessa ord och uttryck. Här måste nämligen också finnas möjligheter
till förhandlingar och utveckling; just därför har jag valt dessa ord, Berith
Eriksson.
Vad gäller Makedonien och en eventuell förflyttning, komplettering, av
FN-styrkorna finns det en rad praktiska problem att lösa. Dessa är ännu icke
lösta, och vi arbetar bestämt med dem. Men den stora skillnaden mellan att
försöka åstadkomma detta och att helt nyrekrytera i Sverige är framför allt
tidsvinsten. Det finns möjlighet att i nordiskt sammanhang klara en över-
flyttning på litet drygt en månad, medan en total nyrekrytering skulle kräva
minst 13 veckor. Det är just tidsfrågan som är så viktig för Unprofor.
Anf. 16 INGER KOCH (m):
Fru talman! Jag tackar också utrikesministern för denna information. Det
känns bra med Sveriges stora engagemang för Bosnienfrågan. Även utrikes-
ministern nämnde vikten av att respekten för de mänskliga rättigheterna
återupprättas. Då är det viktigt att de legala strukturerna återigen fungerar
och att man framför allt får förtroende för dem.
Ett viktigt led i detta är den tribunal som inrättats med tanke på de perso-
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Information
från regeringen
11
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Information
från regeringen
ner som på ett så upprörande sätt brutit mot alla de lagar och resolutioner
som gäller på det mänskliga rättighetsområdet. Utrikesministern nämnde
tribunalen, därför vill jag fråga: Har utrikesministern några ytterligare infor-
mationer om tribunalen och dess möjligheter att ställa förövarna till svars?
Anf. 17 Utrikesminister MARGARETHA af UGGLAS (m):
Fru talman! Den svenska regeringen har uppdragit åt vår polis att samla
in vittnesmål. Dessa bearbetas av UD och vidarebefordras till Expertkom-
missionen för utredning av krygsförbrytelser i det f.d. Jugoslavien. Denna
expertkommission har arbetat under en längre tid och den förbereder möj-
ligheterna för domstolen att verka. Till denna expertkommission har Sverige
också givit ett ekonomiskt bidrag för att stötta verksamheten. Däremot an-
ser vi att själva domstolen bör bekostas med medel ur FN:s reguljära budget.
Jag tror att det vid det här laget finns insamlade vittnesmål, både i Sverige
och i andra länder - vittnesmål som gör att vi kommer att kunna se ett antal
personer ställda inför denna domstol. Hur långt man kommer att nå är nog
en öppen fråga. Jag såg helt nyligen en intervju med domstolens ordförande;
det verkar fortfarande vara en öppen fråga. Samtidigt är det min bestämda
uppfattning att denna insamling av vittnesmål och denna dokumentation kan
ha ett mycket stort värde i sig. Jag har svårt att föreställa mig att en del av
de mest ökända krigsförbrytarna skall kunna börja röra sig fritt ute i Europa
när bl.a. deras signalement finns ordentligt spritt hos polisen. Redan detta
kommer att vara en högst påtaglig effekt av tragedin i f.d. Jugoslavien, och
det kommer att innebära något nytt i det internationella samfundets arbete
i att stötta de mänskliga rättigheterna.
Anf. 18 PIERRE SCHORI (s):
Fru talman! Vid alla goda insatser som Sverige gör i f.d. Jugoslavien är
vår militära personal Sveriges ansikte. Det är därför som jag tycker att det
är viktigt att man tar litet allvarligare på informationsfrågorna än vad utri-
kesministern har gjort i sitt svar till Britt Bohlin.
Det är inte bara soldaterna som har känt sig icke informerade och förbi-
gångna. 15 officerare nere i Makedonien har i ett brev protesterat mot att
utrikesministern under sitt besök inte informerade dem informellt och oby-
råkratiskt. Hon skulle ha kunnat visa dem förtroende genom att tala om att
samtal var på gång.
Jag säger detta därför att det har att göra med förtroendet för de svenskar
som framöver vill gå ut i FN-tjänst. Man bör alltså visa den allra största öp-
penhet. Det är de som riskerar liv och lem för en god sak. Jag hoppas att
detta blir en lärdom för framtiden, så att Sverige kan fortsätta att göra goda
insatser på det här området.
Jag vill gärna understryka, för allmänhetens kännedom, att det var en to-
tal enighet i riksdagen när det gällde själva förflyttningen från Makedonien
till Bosnien av en del av FN-personalen och att detta skulle ske på frivillig
grund. Det är viktigt.
Jag har en fråga till utrikesministern. Riksdagen har begärt av regeringen
att det skall inrättas en diplomatisk representation för Sarajevo och Bosnien.
12
Är det inte på tiden att denna person nu visar sig i Sarajevo, inhämtar kun-
skaper, visar solidaritet och närvaro?
Anf. 19 Utrikesminister MARGARETHA af UGGLAS (m):
Fru talman! Jag tycker precis som Pierre Schori när det gäller den fråga
han ställde. Mig veterligen har vår ambassadör vid det här laget besökt Sara-
jevo, och t.o.m. hunnit vara där. Jag skall omedelbart kontrollera det. Med
tanke på det återuppbyggnadsskede som vi kommer att bidra mycket aktivt
till, måste vi se till att ha en mera löpande närvaro i Sarajevo. Det är helt
riktigt.
Informellt och obyråkratiskt - det kanske var just det som var problemet,
som vanligt. Massmedierna hann, via läckor i New York, före den normala
beslutsprocessen här hemma - som jag respekterar och tycker att jag måste
följa. De svenska officerarna fick säkert redan under torsdagens lopp litet
informellt och obyråkratiskt höra att det förestod partiöverläggningar i Sve-
rige kl. 16. Jag tror inte att det var något problem. Däremot kunde jag först
på fredagen ge dem just den mera formella informationen om kommande
beslutsgång.
Överläggningen var härmed avslutad.
Föredrogs
arbetsmarknadsutskottets betänkande
1993/94:AU11 Arbetsmarknadspolitik (prop. 1993/94:100 delvis).
Anf. 20 INGELA THALÉN (s):
Fru talman! Detta är med all sannolikhet statsrådet Böije Hörnlunds sista
stora arbetsmarknadsdebatt som arbetsmarknadsminister i regeringen Bildt.
Det finns därför anledning att gå igenom vad regeringen Bildt och arbets-
marknadsminister Börje Hörnlund har åstadkommit under sin ansvarstid.
Bokslutet blir lika enkelt som fruktansvärt:
I februari var 344 000 öppet arbetslösa. Av dessa var ca 140 000 långtidsar-
betslösa, dvs. 40 %.
400 000 jobb har försvunnit på två år.
Investeringarna är alltför låga.
Utslagningen från arbetsmarknaden är mycket hög.
Från regeringsskiftet 1991 har arbetslösheten ökat från 270000 personer
till ca 680 000. Det är 400 000 människor.
12 000 har blivit arbetslösa varje månad sedan Börje Hörnlund blev minis-
ter - kvinnor och män som inte får vara med. 30 % är unga.
En av dem heter Solveig Nilsson. Hon sitter på läktaren i dag. Hon är en
ung, arbetslös tvåbarnsmamma. Både Börje Hörnlund och jag har träffat
Solveig förut.
Hennes reaktion efter det förra mötet var en svidande kritik av regeringen
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Arbetsmarknads-
politik
13
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
A rbetsmarknads-
politik
Bildts arbetslöshetspolitik och brist på insikt om hur hon och hennes genera-
tion har det.
I dag får hon än en gång bekräftat att regeringspartierna inte vill och inte
förmår - kanske inte förstår - föra en politik som kan ge unga familjer till-
baka tron på framtiden.
Hur visar statsrådet att han förstår detta oerhörda? Hur visar han att han
vet vilket ansvar det är att vara arbetsmarknadsminister?
Ja, här i kammaren har Börje Hörnlund ägnat det mesta av sin debattid
åt att kritisera 80-talet och de socialdemokratiska regeringarna. Men han har
undvikit att gå in på några ordentliga analyser om vad han själv åstadkommit
under den gångna mandatperioden som ansvarigt statsråd, för att få en
fungerande arbetsmarknad, förhindra den katastrofala arbetslösheten och
förhindra det växande tvåtredjedelssamhället.
Regeringens och riksdagsmajoritetens politik kan i huvudsak karakterise-
ras med: vänta - inte så mycket - inte så fort.
Resultaten ser vi i budgetunderskott, kontantstödsexplosion, socialbi-
dragskostnader, återigen ökande sjuktal, trasiga familjer och stor oro och
ängslan. Till detta kommer den rädsla som försämringarna av arbetsrätten
har skapat hos löntagarna.
Dess värre har regeringens prognoser dessutom hittills överträffat sig
själva i negativ riktning.
Ingen glömmer väl statsrådets eget löfte för två år sedan: Någon arbetslös-
het på 7 % kommer det inte att bli - det skall jag se till.
I förra veckostatistiken var 680 000 människor arbetslösa. Det är detta
som är regeringens tunga ansvar.
Nu sker det en försiktig vändning på ett par områden, och vi skall självfal-
let ta vara på detta - utan att glömma att den främsta bakgrunden till det
positiva är en flytande krona och kraftigt sänkt arbetsgivaravgift för bl.a. den
exportkänsliga industrin.
Siffrorna för investeringar och arbetslöshet gläder inte. Nu är det dock
färre arbetslösa än förra veckan. Men det är fortfarande fler än samma tid
förra året - många, många fler.
Enligt budgetpropositionen kan vi inte vänta oss någon ljusning för arbets-
lösheten under 1994 och 1995 heller.
Det är regeringens politik som har avgjort detta - vänta och se, i stället
för aktivitet och dynamik.
Regeringspartierna skriver i arbetsmarknadsbetänkandet att de hävdar ar-
betslinjen i arbetsmarknadspolitiken. Men verkligheten talar ett annat
språk. I kontantstöd betalades mer än 44 miljarder ut i februari 1993, och
ingen ljusning sker med de förslag som riksdagen nu förväntas ta. Kom-
mande budgets 28,6 miljarder i aktiva konjunkturåtgärder kommer härmed
till korta.
Arbetslinjen har i praktiken redan övergivits av riksdagsmajoriteten.
Sverige måste ge människor chansen till riktiga jobb, inte åtgärder som
innebär att arbetsgivaren får gratis arbetskraft, vilket i många fall leder till
att man undviker att nyanställa.
Det finns alltför många exempel på hur ungdomspraktik och ALU tränger
14
ut riktiga arbeten. Och i stället för att låta dessa åtgärder växa ur systemet
inrättar man nya, som riskerar att öka problemen.
AMS har uppskattat att mellan 25 000 och 30 000 arbetslivsutvecklings-
och ungdomspraktikplatser är riktiga arbeten. En undersökning som SKTF
har gjort pekar på att vid ett visst tillfälle var vart tredje arbetslivsutveck-
lingsjobb ett riktigt arbete.
Det är rätt att använda breda och udda åtgärder vid extrema situationer.
Socialdemokraterna anser att både ALU och särskilda insatser för ungdo-
mar har varit nödvändiga, men att de måste användas i sista hand, när andra
åtgärder är prövade. Tyvärr har man inte gjort så - tvärtom.
Även borgerliga ledarsidor tar upp detta problem och konstaterar att
Börje Hörnlund har fastnat i sin egen fälla. I stället för att använda den ar-
betsmarknadspolitik som leder till anställning fortsätter regeringen med att
erbjuda gratis arbetskraft och snedvrider därmed arbetsmarknaden i onödigt
stor utsträckning.
På Expressens ledarsida - där förre statssekreteraren i Finansdepartemen-
tet är chef - dömer man ut regeringens förkärlek för satsningar på åtgärder,
som i alltför liten utsträckning leder till riktiga jobb.
Vi socialdemokrater har visat hur vi anser att Sveriges resurser borde an-
vändas på bästa sätt, hur vi med en annan ekonomisk politik skulle kunna
stimulera både investeringar, kunskap och tillväxt samt hur vi med bespa-
ringar och andra åtgärder får ett bättre budgetsaldo än regeringen och ge-
nom närings-, utbildnings- och kulturpolitiska insatser skapar förutsätt-
ningar för ett offensivt och framtidsinriktat näringsliv och en offentlig sektor
med utvecklande arbeten.
Det krävs en aktiv arbetsmarknadspolitik, som stärker arbetskraften, lö-
ser flaskhalsar, förmedlar jobb smidigare och därmed skapar en flexibel ar-
betsmarknad. För att nå detta krävs ökade ordinarie medel till AMS för att
stärka organisationen samt att man tar bort gratisjobben, minskar övertids-
uttagen, anställer med rekryteringsstöd, växlar om till ungdomsintroduktion
och förbättrar utbildningsvikariaten.
Våra förslag innebär ökade investeringar i arbetslivet samt investeringar i
kommunikationer och i bostäder - om- och tillbyggnader, skolor och äldre-
boende. Vi har föreslagit handikappanpassning av offentliga lokaler, pro-
gram för miljöinvesteringar och extra satsningar inom kulturområdet. Detta
är viktiga insatser för kvinnor och kvinnors arbeten.
I budgetpropositionen säger regeringen att arbetsmarknadsläget är
mycket svårbedömbart och vill därför att 1,9 miljarder kronor skall hållas
inne tills regeringen kan göra en säkrare bedömning. Vi motsätter oss detta.
Jag vill fråga arbetsmarknadsministern två saker: Hur kan regeringen i fi-
nansplanen å ena sidan säga att det kommer att finnas 14 % arbetslösa också
under 1994 och 1995 och å andra sidan anse det hela svårbedömbart? Vad
hade arbetsmarknadsministern tänkt sig att använda dessa pengar till om
inte till arbetsmarknadspolitik?
I den socialdemokratiska motionen föreslår vi att AMS får i uppdrag att
förhandla med kommunerna om att förlänga uppsägningstiderna för upp-
sagd personal. Vi vill på detta sätt förhindra att 20 000 personer går ut i öp-
pen arbetslöshet. Det kan inte vara rimligt att nu, i denna djupa arbetslös-
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Arbetsmarknads-
politik
15
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Arbetsmarknads-
politik
16
hetskris, pressa ut ytterligare människor i öppen arbetslöshet från den of-
fentliga sektorn, särskilt som man mer än väl behöver de anställda för att
hålla uppe service och kvalitet i såväl barn- och äldreomsorg som sjukvård
och utbildning. Detta är också en fråga om familjepolitik. Den är vida vikti-
gare än det vårdnadsbidrag som riksdagsmajoriteten vill genomföra. Vad sä-
ger Börje Hörnlund om valet mellan att satsa på arbete och att satsa på vård-
nadsbidrag?
De förslag som vi har presenterat leder sammantaget till att omkring
30 000 fler människor kommer i sysselsättning under 1994 och 90 000 under
1995. Genom att mer än 30 000 ytterligare utbildas kan den öppna arbetslös-
heten minska till 7,3 % 1994 och till 4,9 % 1995.
Det jag nu har redovisat är en strategi för hur vi redan kommande bud-
getår skall kunna påbörja en ny politik för arbete. Det finns i debatten en
rad andra mycket viktiga bidrag till en sådan strategi.
LO har i sitt program Om bara viljan finns visat hur Sverige skall kunna
stärka arbetsmarknaden och få svenskt näringsliv att växa. TCO har helt ny-
ligen presenterat två program med förslag till åtgärder som bidrar till att
sätta fart på Sverige. Båda visar en stark vilja till samverkan och samarbete
på arbetsmarknaden för att få i gång investeringar och nya arbeten.
Men dessa jobb måste vara långsiktiga. Jag delar helt LO:s och TCO:s
uppfattning att en satsning på ”pigor” och enklare tjänster samt massproduk-
tion av produkter med lågt kunskapsinnehåll enbart ger en kortvarig lättnad.
Den amerikanske arbetsmarknadsministern Robert Reich varnar Europa
för att välja den vägen, trots att den kortvarigt har varit framgångsrik i USA.
Man har där fått ner arbetslösheten genom satsningar på låglönejobb, men
nu ser man bakslaget. Jobben skapar inte tillväxt utan innebär en ond cirkel,
som hotar att på sikt förvärra USA:s konkurrenssituation och enbart skjuta
problemen framför sig.
Det jag vill se är en landsomfattande och uthållig investering i utbildning
och kompetens. Och det är bra att regeringen satsar mer på forskning, hög-
skola och längre utbildningar. Men var är den praktiska och ekonomiska
möjligheten att bygga på med ett tredje gymnasieår för alla? Var finns offen-
siven för en breddutbildning, som skall ge också dem i yrkeslivet en chans -
så att inte dessa blir en ny riskgrupp i nästa lågkonjunktur? Hur kan riks-
dagsmajoriteten än en gång besluta om lägre ersättningar vid utbildning än
om man går passivt arbetslös?
Fru talman! Sveriges regering driver nu den nyliberala högerpolitik som
har skapat massarbetslöshet i flera av Europas länder. De förhållanden som
den har skapat börjar bli olidliga - inte bara för de arbetslösa utan för hela
samhället. Därför diskuteras nu stora satsningar mot arbetslösheten inom
EU:s ram. Det är en ödets ironi att EU berömmer den svenska arbetslinjen
samtidigt som den svenska regeringen avskaffar den.
Fru talman! Förlåt - herr talman! Talmannen bytte skepnad medan jag
vände ryggen till. Det visar att man aldrig skall vända någon ryggen.
Riksdagen borde fatta beslut som bidrar till att vända Sveriges utveckling
rätt igen. För det första måste man stimulera ekonomin och satsa på natio-
nella och mänskliga investeringar, så att vi får fart på Sverige. Här måste alla
politikområden dra åt samma håll.
För det andra måste man stoppa slöseriet med mänskliga resurser och
vända passivt kontantstöd till aktiva insatser. Arbetsmarknadspolitiken
måste återupprättas och återfå sin heder.
Det systemskifte som främst Moderaterna vill fortsätta med banar väg för
stora sociala och ekonomiska klyftor. Vi socialdemokrater anser inte att
stora inkomstskillnader skapar några ekonomiska framsteg. Vi tror tvärtom
att rättvisa är både effektivt och lönsamt. Därför är regeringens argument
om sänkta ungdoms- och ingångslöner inte någon bra väg in i ett framtida
samhälle. Vi socialdemokrater anser inte heller att arbetslösheten är ödesbe-
stämd. Den går att bekämpa utan att kvinnor och ungdomar blir ett reservlag
på arbetsmarknaden.
Vårt land har stora tillgångar. I vårt land bidrar både kvinnor och män med
sina kunskaper och erfarenheter. Det är en enorm styrka. I Sverige har vi
mer som förenar än som skiljer. Låt oss ta fasta på detta i stället för att bryta
ner nationen.
Jag har redovisat hur vi socialdemokrater vill lösa problemen. Jag påstår
inte att det blir lätt. Det kommer att krävas uppoffringar och uthållighet.
Men jag är övertygad om att de flesta kommer att känna att det är värt det,
att Sverige kan.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 1, 4, 6, 8, 10, 11, 14,17,
18, 20, 21 och 31 samt till utskottets hemställan i mom. 21, 42 och 50.
Anf. 21 LAILA STRID-JANSSON (nyd):
Herr talman! Först vill jag säga att jag givetvis står bakom alla reservatio-
ner som avgetts av Ny demokrati. För att spara tid åt kammaren yrkar jag
emellertid endast bifall till reservationerna 2, 12, 22, 27, 29 och 32.
Arbetsmarknadspolitiska åtgärder skall ses som en investering för framti-
den, inte som konstgjord andning för att snygga till arbetslöshetsstatistiken.
Investeringar under arbetslöshet skall leda till att arbetskraften blir mera
kompetent och kan klara mera komplicerade arbetsuppgifter. Vår situation
med stor arbetslöshet kan t.o.m. leda till att Sverige får en bättre position i
framtiden som ett högutvecklat samhälle med hög utbildningsnivå.
Vi tar avstånd från alla arbetsmarknadspolitiska åtgärder som inte leder
till ökad kompetens genom utbildning eller riktiga jobb.
Vid detta sekels början såg vi en förändring från bondesamhället till indu-
strisamhället. Inför nästa sekels början ser vi en förändring från industrisam-
hället till informationssamhället. Det är som ett informations- och högtekno-
logisamhälle som Sverige har möjlighet att konkurrera med omvärlden.
Detta är Sveriges framtid! Arbetslösheten ger oss en möjlighet att utbilda
människor inför denna omvälvning!
Framtiden finns också i de små och medelstora företagen, och det är en-
dast genom att dessa har de rätta förutsättningarna som de riktiga jobben
skapas. Dessa förutsättningar skall bestå i lägre ränta, vilket vi oupphörligen
pläderar för, låga arbetsgivaravgifter och generösa anställningslagar - inte,
som det tenderar att bli, i statliga bidrag.
Ett företag som inte kan överleva av egen kraft har, enligt de marknads-
ekonomiska krafterna, inget existensberättigande. Därför kräver vi en or-
dentlig och objektiv uppföljning av alla bidrag som genom arbetsförmed-
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Arbetsmarknads-
politik
2 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 78
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Arbetsmarknads-
politik
lingen går till företagen, så att detta inte bidrar till att livsdugliga företag
konkurreras ut.
För att främja den fria konkurrensen är det av synnerligen stor vikt att
fackens dominans på arbetsmarknaden bryts och att arbetsrätten reforme-
ras. Dagens arbetsrättslagstiftning hämmar arbetsgivarens vilja till nyanställ-
ningar och försvårar den livsnödvändiga omstruktureringen av svenskt nä-
ringsliv.
Arbetsmarknaden har i det närmaste stängts för dagens ungdomar. Före-
tagen vill gärna anställa ungdomar. Men då dessa saknar erfarenhet och där-
för inte kan utföra samma arbete som de äldre, har företagen inte råd att
anställa ungdomar. Därför menar vi att man snarast skall införa ungdomslö-
ner. Det är inte rimligt att nyanställda ungdomar har en lön som endast ligger
ca 7 % under de vuxnas och erfarnas löner.
Arbetsmarknadspolitiska åtgärder måste begränsas till att gälla som en sis-
tahandsåtgärd vid arbetslöshet. Detta gäller t.ex. ALU och ungdomsprak-
tik. Det här ställer höga krav på arbetsförmedlingarna, som måste få ut-
ökade resurser för att höja sin kompetens. De arbetssökande skall kunna
kräva att få kompetent rådgivning av förmedlarna för att kunna slussas in i
arbete eller utbildning.
Arbetslösa måste aktiveras så att de inte tappar kontakten med arbets-
marknaden. Större krav skall också ställas på de arbetssökande att ta erbju-
den anställning, även om det skulle leda till viss lönesänkning eller något
förändrade arbetsuppgifter. Accepteras inte erbjudet arbete skall arbetslös-
hetsersättning kunna dras in.
Vi anser att pengar bör avsättas till arbetsförmedlingar för att kontrollera
svartjobben och de arbetslösas sysselsättning när de befinner sig utanför de
arbetsmarknadspolitiska stödåtgärderna.
Det pågår för närvarande en utredning av AMS om a-kasse-fusket - AMS
utreder sig själv mer eller mindre. Därför är det anmärkningsvärt att arbets-
marknadsutskottet i dagsläget inte vill ge regeringen till känna att det är nöd-
vändigt med en omedelbar och objektiv utredning av det utbredda a-kasse-
fusket, vilket vi har begärt.
ALU skulle vara en sistahandsåtgärd. I stället används ALU ofta som en
förstahandsåtgärd vid arbetslöshet. Inom detta område har påtagliga undan-
trängningseffekter på arbetsmarknaden uppdagats, vilket inte minst bekräf-
tas av att AMS i dagarna har gått ut med uppgiften att 25 000-30 000 ung-
domspraktikplatser och ALU-projekt är riktiga jobb som utförs gratis.
Herr talman! Inte nog med att ALU förhindrar riktiga jobb, ALU-anord-
naren kan dessutom tjäna ordentligt med pengar genom att anordna ALU.
Det som hittills inte är känt för många - även det ber jag arbetsmarknadsmi-
nistern att kommentera - är regeringens förordning om ALU och om statsbi-
drag till anordnare. I 9 § står det:
”Statsbidrag får lämnas till den som i samverkan med länsarbetsnämnden
anordnar verksamhet för ALU. Bidrag får lämnas för de merkostnader som
föranleds av verksamheten.”
Vad är det egentligen som klassas som merkostnader? Redan nu rinner
det ut s.k. merkostnader till ALU-anordnare.
18
Inte undra på att man undviker att skapa riktiga jobb när detta fantastiska
system finns!
Inte undra på att vi kräver en objektiv utvärdering av de undan trängnings-
effekter och den snedvridning av konkurrensen som denna åtgärd har lett
till!
Inte undra på att regeringen oupphörligen avstår från att göra denna ut-
värdering! Den skulle nämligen visa att ALU-konstruktionen är katastrofal
för arbetsmarknaden.
Vi menar att all vuxenutbildning måste samlas under en och samma admi-
nistration för att skapa enhetlighet i systemet. Det måste finnas en samlad
kompetens inom förvaltningen för att bygga upp en studieplan för den ar-
betslöse och för att kunna ge bästa tänkbara service.
Inom ramen för denna administration skall kunskap om AMU-utbildning,
privat uppdragsutbildning, gymnasial utbildning och komvux samlas. Admi-
nistrationen bör ligga hos arbetsförmedlingarna, eftersom de finns represen-
terade på de flesta orter. Detta kräver dock en avsevärd uppstramning av
arbetsförmedlingens organisation, som för närvarande inte har kompetens
för ett utvidgat ansvar.
Vidare anser vi att ett enhetligt system för vuxenstudiestöd bör utformas
i samband med att administrationen samordnas. Som det är i dag är det helt
vansinnigt att pengarna kommer från flera skilda håll.
Vi säger också att regeringen bör tillsätta en snabbutredning som skall un-
dersöka möjligheten till ett enda anställningsstöd. Detta skall vara förhand-
lingsbart i både tid och procent.
Ungdomsarbetslösheten är i dag mer än dubbelt så hög som den genom-
snittliga arbetslösheten. Många drabbas dessutom av långtidsarbetslöshet.
Det kräver kraftfulla omedelbara åtgärder.
Det är i detta arbetsmarknadsläge angeläget att på alla sätt underlätta för
människor, framför allt för ungdomar, som söker arbete på andra orter att
flytta dit där jobben finns. Denna möjlighet vill nu regeringen, märkligt nog,
förhindra. Stackars ungdomar! Efter en nyligen genomförd undersökning
har det visat sig att de personer som fått sina flyttningar betalda av AMS till
stor del är unga och att deras ekonomi inte är så god. Det handlar i de allra
flesta fall om personer som antingen har gått arbetslösa eller som efter avslu-
tade studier skall ut på sina första jobb.
65 % av samtliga flyttningar betalade av AMS gäller personer vilkas ge-
nomsnittsålder är 25-26 år. Alla som flyttar är naturligtvis inte i behov av
ekonomiskt stöd vid flyttning. Det hade därför varit av värde om det hade
gått att diskutera någon form av behovsprövning. Det hade också varit mera
tilltalande om det hade gått att återinföra de aktuella flyttningsbidragen en-
bart fram till den 1 januari 1995, då gällande kontrakt mellan AMS och kon-
trakterad flyttningsfirma löper ut. AMS skulle förmodligen ha fällts för av-
talsbrott, och då skulle det handla om åtskilliga miljoner. Regeringspar-
tierna i mitt utskott var emellertid inte intresserade av att diskutera frågan.
Det nu föreliggande förslaget från Socialdemokraterna svarar i huvudsak
mot min grundläggande uppfattning i frågan, och därför kunde jag ansluta
mig till detta.
För att stimulera företagen till att anställa ungdomspraktikanter anser vi
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Arbetsmarknads-
politik
19
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Arbetsmarknads-
politik
20
att hela finansieringsbidraget skall betalas tillbaka om företagen anställer
ungdomen efter fullgjord praktik under tolv månader.
Innan företagen får den andra perioden av ungdomspraktik skall ju enligt
gällande bestämmelser ett avtal upprättas med arbetsförmedlingen om att
företaget avser att anställa ungdomen efter periodens slut. Detta avtal får
självfallet inte upprättas om företaget nyligen varslat eller sagt upp personal.
Detta innebär att inte bara de sex första månadernas finansieringsbidrag
om 6 000 kr utan även finansieringsbidraget för den förlängda praktiktiden
återbetalas. Totalt innebär detta ett stimulansbidrag på 24 000 kr till de före-
tag som anställer ungdomspraktikanterna efter fullgjord praktik. Med ett så-
dant stöd borde rekryteringsstöd inte behövas, vilket vore bra från bespa-
ringssynpunkt, eftersom det här inte belastar statens - milt uttryckt - redan
ansträngda budget.
Vi lånar i dag 180 000 kr per minut, så jag har svårt att se det s.k. ljuset i
tunneln. Men jag kanske har missuppfattat det hela. Det kanske skulle vara
ljudet i tunneln av Sveriges ekonomi som rasar ihop.
Företag som inte anställer ungdomspraktikanter efter tolv sammanhäng-
ande månader skall försättas i karantän om förslagsvis två år för utnyttjande
av praktikanttjänster eller likartad praktik.
Akademikerpraktiken, menar vi, skall följa samma riktlinjer som vi har
föreslagit beträffande den övriga ungdomspraktiken. Det finns ingen orsak
att särbehandla akademikerna. Självklart bör företagen betala en finansie-
ringsavgift även för dem.
På kort sikt är det relativt enkelt att vidareutveckla de redan befintliga
ungdomspraktikplatserna. Ungdomarna skulle efter en avslutat kombina-
tion av praktik, arbete och utbildning få någon form av bevis eller betyg som
visar vad de har lärt sig och vad de har presterat under praktiktiden. Företa-
gen skulle få tillgång till utbildade och intrimmade ungdomar.
I dag höjs röster för att de ungdomar som innehar praktikplatser utnyttjas
av arbetsgivarna eftersom de är i underordnad ställning, speciellt inom han-
dels- och restaurangbranschen. Den nya formen av praktikplatser skulle
med sitt krav på utbildning komma till rätta med detta.
Vi anser att man med dagens svåra arbetsmarknad bör satsa på ett utökat
antal beredskapsarbeten och arbeten med rekryteringsstöd. Det belastar
inte arbetsmarknadsfonden som ju i daggår med kolossalt underskott, utan
kan i stället bidra till att statskassan får in pengar i form av skatter och sociala
avgifter. Dessa bör även i lika stor grad erbjudas till näringslivet som till
kommuner och landsting.
Vi tycker att ersättningen dock bör vara något lägre än vid ordinarie jobb.
Vi menar att ersättningen inte skall överstiga 90 % av ordinarie lön - detta
för att inte ta bort incitamenten för den enskilde att aktivt söka ordinarie
arbete.
Starta-eget-bidraget ger möjlighet för arbetslösa med entreprenadtankar.
Denna åtgärd skall endast vara ett sista alternativ för den blivande företaga-
ren, för att inte ta bort incitamentet att redan från början klara sig utan sam-
hällelig inblandning.
Däremot är det önskvärt att de blivande företagarna får stöd, uppmuntran
och möjlighet till kvalificerad hjälp för att undersöka om företaget har en
livskraftig idé. I dag kan den presumtiva egenföretagaren få hjälp av arbets-
förmedlingen, länsarbetsnämnden, länsstyrelse och i många fall en inkompe-
tent utvecklingsfond. Koordinering saknas. Möjligheter för en samordning
bör snarast införas där vägledarnas kompetens att bedöma projektens livs-
kraft betydligt måste höjas.
Starta-eget-bidraget får inte heller leda till en överetablering inom vissa
branscher där bidrag givits.
Vad som mer och mer framkommit under den senaste tiden är att man
från kommunernas sida är alltför frikostig med bidragen. De nya företagen
konkurrerar ut redan etablerade företag på orten.
Ny demokrati menar att starta-eget-bidrag inte heller får utgå till anställda
som säger upp sig från ett företag för att sedan efter kort tid starta liknande
verksamhet under bidragsform.
I den nuvarande extrema arbetslöshetssituationen krävs vissa extraordi-
nära åtgärder för att minska den offentliga sektorn på ett mjukt sätt. Det
är bra men inte tillräckligt att arbetsmarknadsmyndigheterna avtalar med
kommuner och landsting om utbildning och kompetenshöj ande insatser. Vi
föreslår därför ett särskilt stöd för aktiva insatser inom i första hand vårdsek-
torn.
Förslaget innebär öronmärkta pengar till sjuk- och äldrevården så att vars-
lade sjuksköterskor, undersköterskor och vårdbiträden m.fl. skulle kunna
vara kvar i vården. Åtgärden bör dock tidsbegränsas till t.ex. tolv månader.
Kommunerna får ansöka hos arbetsmarknadsmyndigheterna om bidrag, vil-
ket måste inrymmas inom anslaget för innevarande budgetår. Kommunerna
beslutar sedan i samarbete med vårdsektorn hur resurserna skall fördelas på
personalen. Ca 15 000 personer kan beräknas få sysselsättning genom detta
förslag.
En riktpunkt bör vara att ersättningen till personalen inte får överstiga
90 % av tidigare lön. Vi anser att regeringen snarast bör utfärda regler i en-
lighet med dessa grundläggande riktlinjer.
Regeringen föreslår nu en ny praktik för invandrare. Finansieringsbidrag
skall ej erläggas av den arbetsgivare som anordnar praktiken för invandrare.
Därmed åsidosätter man den fria konkurrensen mellan svenskar och invand-
rare. Detta system innebär diskriminering. Spelreglerna bör vara lika för alla
i landet.
Av olika rapporter framgår att många utlänningar utestängs från arbets-
marknaden på grund av bristande kunskaper i det svenska språket. Vi menar
att flyktingar och invandrare skall få stöd för att lära sig svenska innan de
får ta del av arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Vissa ekonomiska sanktioner
bör kunna företas om man inte fullföljer ålagd svenskundervisning.
Vi anser att småföretagarnas entreprenörsanda över huvud taget inte skall
begränsas med några turordningsregler och att alla företag med mindre än
25 anställda skall undantas från LAS regelverk.
Merparten av dessa småföretag omfattas inte av kollektivavtal. De har
därför endast i undantagsfall en facklig förtroendeman. Vi har utgått från att
25 anställda är en motiverbar gräns som bl.a finns i vissa EG-lagar. Den
svenska styrelserepresentationslagen gäller vidare för alla företag med mer
än 25 anställda. Även större företag måste emellertid ges bättre motivation
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Arbetsmarknads-
politik
21
|
Prot. 1993/94:78 23 mars 1994 |
till nyanställningar. Därför föreslår vi att den av utredningen förordade ge- |
fler än 25 anställda.
|
Arbetsmarknads- |
Ny demokrati menar att GAS är ännu en arbetsmarknadspolitisk åtgärd Eftersom det för budgetåret 1993/94 uppenbarligen var en felbedömning Vid årsskiftet 1993/94 hade 25 % av anslaget förbrukats. Efter halva tiden Vi vill även ge regeringen till känna att det ankommer på regeringen att Anf. 22 HANS ANDERSSON (v): Herr talman! Sönderslagna bilar, krossade skyltfönster, kravallpoliser Det började med ett oförsiktigt regeringsförslag i slutet av februari. För Det är på ledarsidan i Expressen i går som vi kan läsa detta. Det är mycket I Spanien tvingas socialistregeringen, hårt pressad av kapitalflykt och |
22
När den unge tas in på korttidskontraktet sparkas den äldre arbetaren - i
Spanien.
Så ser verkligheten ut i Europa. Det är länderna inom Europeiska unio-
nen. Ingela Thalén skall nog inte hoppas för mycket på ert tal om ökad sats-
ning på arbetslinjen där. Så mycket starkare är talet om flexibilitet och ar-
betsgivarmakt på arbetsmarknaden.
I Sverige är det delvis samma sak. I senaste numret av AMS tidning kon-
staterar Marcus Storch, en av de ledande svenska industriledarna, att Sve-
rige behöver svensk industri, men svensk industri behöver inte längre Sve-
rige. Det noteras litet lakoniskt. För mig är det en katastrof, för mig är det
verkligen att ha övergivit demokratins principer. Marcus Storch förklarar
också att den svenska arbetskraften är dåligt utbildad. Jag kan hålla med om
det. Svenska industriarbetares utbildning hör till de lägsta i Europa. Men
några initiativ från regeringens sida har vi inte sett trots att vi har krävt det
år efter år. Marcus Storch kräver lönedifferentiering, och han tycker att ar-
betslöshetsersättningen - som ett sätt att förbättra arbetsmarknaden - skall
hållas på en så låg nivå att man överlever, men inte mer.
Det här är den borgerliga synen på arbetsmarknaden. Detta ligger bakom
det systemskifte som vi har upplevt och som Ingela Thalén delvis har beskri-
vit. Massarbetslösheten är här, och regeringen har givit upp. Jag vill anklaga,
och anklagar mycket hårt, regeringen från denna talarstol. Vi har haft många
debatter, hårda och sakliga, ideologiska och tekniska, vad gäller lagförslag.
Nu går vi mot en valrörelse och mot en situation där det svenska folket skall
bestämma framtiden. Jag menar att det finns fog för anklagelserna.
Ideologiskt sett utnyttjar regeringen arbetslösheten till att överföra makt
och resurser till kapitalägare och till dem som redan är resursrika, till att för-
svaga fackföreningsrörelsen, riva sönder välfärden och sänka lönenivåerna.
Man talar om riktiga jobb - det är jobben inom den privata sektorn - som
om inte jobb inom omsorg och vård vore riktiga. Man försämrar arbetsrät-
ten, man försämrar a-kassan, man sänker skatterna. Då blir det ett samhälle
som skall överleva på låglönetjänster och pigjobb. Men det innebär ingen
framtid för det svenska folket.
Ideologiskt anklagar jag sannerligen regeringen för dess politik, som är
mycket tydligt uttryckt i finansplanen.
Jag anklagar också Börje Hörnlund för att gång på gång göra missbedöm-
ningar i arbetsmarknadspolitiken och att ha en felaktig strategi. Incita-
mentsstrukturen är försämrad, utbildningsbidragen är försämrade, kvalite-
ten på arbetsmarknadspolitiken har blivit sämre, kompetensutveckling före-
kommer i mycket liten utsträckning osv.
Jag anklagar regeringen för passivitet. Så var fallet när det gällde ROT-
programmet och kommunerna som hann avskeda tiotusentals människor in-
nan man, i alla fall på några håll, gick in för en linje att försöka hindra upp-
sägningar och i stället utbilda människor. Man väntar på marknadskrafterna,
man väntar på en exportuppgång. Finansplanen är fylld av cynismer och
hycklande formuleringar om solidaritet mellan de arbetande och de arbets-
lösa, om att incitamenten genom sänkta försäkringar skall bli större för att
ta jobb. Det finns ju inga jobb!
Jag anklagar verkligen regeringen för att underhålla och utnyttja ett orätt-
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Arbetsmarknads-
politik
23
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Arbetsmarknads-
politik
24
vist ekonomiskt system till fördel för de mäktiga och välbeställda och till
nackdel för dem som inte har resurserna, inte minst ungdomar och invand-
rare.
Vänsterpartiet har sin sysselsättningspolitik under rubriken Arbete åt alla.
Vi har ännu inte givit upp. Det innebär att arbetsmarknadspolitiken inte kan
ta hela bördan av att klara arbetslösheten. Det krävs en ekonomisk omför-
delning som verkligen driver fram en effektiv efterfrågan. Det krävs närings-
politiska initiativ, investeringar i infrastruktur, ROT-program, miljöförbätt-
ringar, energiomställning osv. Passiviteten är total från regeringens sida. Det
krävs en stark utbildningsdrive och kompetensutveckling i arbetslivet. Rege-
ringen har ännu inte lagt fram något förslag annat än om att tillsätta en
mängd olika utredningar från Utbildningsdepartementets sida.
Vi har lagt fram förslag om att ta till vara delar av de stora vinster som
uppkom i näringslivet genom devalveringen genom att avsätta dem till en
framtidsfond för att gynna arbetsmiljön, arbetsorganisationer och kompe-
tensutveckling. Vi vill driva fram frågan om arbetstidsförskortning. Vi vill
ha en försöksverksamhet och avsätta 1 miljard kronor för att kunna titta på
effekterna i olika branscher. Inte minst vill vi ha en aktiv arbetsmarknadspo-
litik.
Det kommer utredningar från EFA, Institutet för social forskning, det
kommer rapporter från AMS och SKTF där man säger det vi har sagt hela
tiden. Arbetsmarknadspolitiken med den låga kvaliteten, med allt större vo-
lymer i ungdomspraktik och ALU, fungerar inte. Det leder till undanträng-
ningseffekter. Det leder inte till utbildning utan till försämrad kvalitet.
När jag läser AMS äskanden till kompletteringspropositionen konstaterar
jag att det nästan är som att läsa våra motioner från i höstas och från januari.
Det gäller AMS krav på personalförstärkningar, AMS syn på ungdomsprak-
tik, finansieringsbidrag, ALU-delegationen och ALU:s volymer, arbets-
marknadsutbildning, rekryteringsstöd, ungdomsintroduktion, företagsut-
bildning med höjning av nivån till 90 kr i timmen för att få mer volym, utbild-
ningsvikariat och begränsningar av utbildningskostnaderna, tidigarelägg-
ning av ROT-åtgärder och flera andra saker. Jag tror inte att det beror på
att AMS uppfattning precis överensstämmer med Vänsterpartiets i alla frå-
gor. Men jag tror att det beror på att AMS har ett ansvar för sitt sakområde
och är tvunget att ha en ansvarsfull politik, som inte går stick i stäv med den
utveckling som vi har på arbetsmarknaden. Det är ett allvarligt memento för
regeringen.
På samma sätt har Riksdagens revisorer kritiserat vad man kallar för lek-
pengarna till regeringen, som i dag går upp till 110 miljoner. Varför lägger
man inte dessa under en hatt, Arbetsmarknadsverket? Arbetsmarknadsver-
ket skall prioritera mellan olika orter och olika åtgärder. Varför skall rege-
ringen ha dessa pengar?
Riksdagens revisorer tar också upp frågan om incitamentsstrukturen och
vikten av att satsa mot ordinarie arbetsmarknad med arbetsmarknadsutbild-
ning. Arbetslinjen måste försvaras. Regeringen har givit upp den.
Herr talman! Jag vill passa på att yrka bifall till reservationerna 4, 6, 8,
10, 14, 17, 18, 20 och 21. Det är socialdemokratiska reservationer som över-
ensstämmer med Vänsterpartiets ståndpunkter och förslag i motionen, så
det är lämpligt att yrka bifall till dem. Jag vill vidare yrka bifall till den bor-
gerliga reservationen 25, där regeringspartierna reserverat sig mot utskottets
beslut att inte stödja förslaget om invandrarpraktik. Jag yrkar bifall till me-
ningsyttringen från Vänsterpartiets sida under mom. 1, 9, 15, 23, 27, 43 och
51. Det innebär att det är många goda förslag som jag inte yrkar bifall till,
men det är helt enkelt för att spara kammarens tid. Jag står naturligtvis
bakom min meningsyttring.
Några korta kommentarer kring dessa yrkanden. Under det budgetår som
vi är inne i har vi krävt - och vi står fast vid det kravet - att pengarna måste
utnyttjas i ROT-program och i utbildningsprogram i kommunerna. Jag för-
utsätter att dessa pengar inte kommer att dras in när vi har 600 000 männi-
skor arbetslösa.
Jag noterar att man gång på gång hänvisar till den arbetsmarknadspoli-
tiska utredningen, som skall lösa problemen. Men frågan är akut, och utred-
ningen har ännu inte börjat arbeta!
Jag noterar att socialdemokratin yrkar avslag på vårt krav på att återställa
reglerna om uthyrning av arbetskraft till vad de var tidigare. Det är för oss
en mycket viktig fråga. Jag kan inte riktigt begripa vad socialdemokraterna
menar med att yrka avslag på det mycket modesta yrkandet från vår sida.
Kanske är det ytterligare en återställare som föll.
Jag tycker att det är egendomligt att socialdemokraterna står bakom ut-
skottets syn, att ALU-delegationen skall vara kvar och att kringkostnaderna
skall ha en nivå som baseras på en ytterligare ökad omfattning av ALU-jobb.
Det stämmer inte med vår uppfattning. Antalet ALU-jobb måste trappas
ner till förmån för andra och aktivare insatser. Detta är också ett sätt att
komma runt problemet med undanträngningseffekterna.
Jag vill starkt markera behovet av en del otraditionella insatser. Vi har
föreslagit att det skall anslås 250 miljoner kronor till ungdomsprojekt. Ung-
domsprojekten skall arbetas fram tillsammans med kommunerna i syfte att
åstadkomma miljöinriktade projekt i samband med de lokala Agendapro-
grammen ute i kommunerna.
Jag vill betona Vänsterpartiets förslag om den s.k. Framtidsfonden för att
man skall få till stånd kompetensutveckling och om fonden för att få till stånd
utveckling när det gäller arbetstidsförkortning. Vi har också påtagligt högre
volymer än vad regeringen har angående arbetsmarknadspolitiska insatser,
framför allt i fråga om arbetsmarknadsutbildning och beredskapsarbeten.
Herr talman! Slutligen vill jag säga några ord om reservation 25 under
mom. 42. Den handlar om invandrarpraktik. Regeringen har kommit med
ett förslag som ursprungligen härrör från AMS om särskild insats för invand-
rare. Det rör sig om invandrarpraktik som klart skall åtskiljas från ordinarie
arbete - detta är mycket tydligt utsagt. Det är en fortsättning på andra säråt-
gärder som har satts in, varav den senaste kom till stånd i somras, nämligen
praktik som anordnades i högst sex månader i samband med kompletterande
utbildning av akademikertyp för invandrare. Enligt AMS har denna åtgärd
fallit mycket väl ut. Många förmedlingar efterlyser ett särskilt riktat program
till invandrare för kompletterande praktik. I dag tänjer man på gränserna i
många andra regelsystem för att få till stånd särskilt riktade program.
Den relativa generella arbetslösheten hos invandrare är i dag 27 %. Ar-
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Arbetsmarknads-
politik
25
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Arbetsmarknads-
politik
26
betskraftsdeltagandet är nära 40 %, inte högre. För många nationaliteter -
afrikaner, iranier osv. - är situationen fullständigt katastrofal. Det här försla-
get bygger på samma principer som invandrarpolitiken, jämlikhetsprinci-
pen, och den kräver särlösningar och säråtgärder för att människor av ut-
ländsk härkomst skall ha samma möjlighet som svenskar att ta sig in på ar-
betsmarknaden. I dag förekommer det en påtaglig diskriminering. Jag hörde
Laila Strid-Jansson tala om att det skulle vara en diskriminering åt andra
hållet. Det är verkligen cyniskt, men det är å andra sidan vad man kan för-
vänta sig från det hållet.
Arbetsförmedlingarna, AMS och invandrarföreningarna vill ha denna in-
vandrarpraktik. Det är tydligt utsagt att det inte skall vara fråga om ordinarie
arbete. Det framgår också tydligt av reservationen och av diskussionen mel-
lan mig och regeringspartierna att det skall göras en särskild uppföljning,
så att invandrarpraktiken inte blir ett otillbörligt utnyttjande av arbetskraft.
Socialdemokratins och nydemokratins motivering är att detta kan provocera
motsättningar mellan svenskar och invandrare. Det tycker jag är skandalöst.
Dessa motsättningar uppstår möjligtvis av socialdemokratins sätt att driva
denna fråga.
Jag läste min förbundskamrat Blombergs uttalanden i Aftonbladet härom-
dagen. Han sade att det rörde sig om gratis arbetskraft, tvärtemot proposi-
tionens syfte. Vidare sade han att motsättningarna mellan olika typer av ar-
betslösa skulle öka. Det tycker jag är utomordentligt obehagligt. Socialde-
moraterna brukar fria till Folkpartiet i regeringsfrågan. Den socialdemokra-
tiska basen, inte minst de fackliga organsiationerna, brukar ofta tycka att det
vore bättre om ni friade till oss, men det finns ingen som begär att ni skall
fria till nydemokraterna.
Detta är ett stort program, 470 miljoner kronor. En del tycker kanske att
det är konstigt att jag hävdar detta, eftersom jag nog är den främste motstån-
daren till artificiell arbetsmarknad och otydliga praktikjobb när det gäller
ungdomar och ALU. Ni accepterar förhöjda nivåer beträffande ALU. Det
gör inte vi. I det här fallet göder ni fördomar, och ni misslyckas med att ge
ett separat stöd riktat till invandrarna, som är den i särklass värst drabbade
gruppen på den svenska arbetsmarknaden.
Man kan alltid ändra sig när man skall votera, och jag hoppas att ni rättar
till tankefelet. Jag hoppas att det är ett tankefel, eller möjligtvis slarv, och
att det inte är en djupt grundad uppfattning, för i så fall blir jag faktiskt rädd,
kära Ingela Thalén.
Anf. 23 INGELA THALÉN (s) replik:
Herr talman! Aggressiviteten i den senare delen av Hans Anderssons an-
förande tyder på att de argument han för fram när det gäller invandrarprak-
tik är osedvanligt tunna. Det brukar vara så, att när argumenten tryter, höjer
man rösten.
Vår diskussion i arbetsmarknadsutskottet var oerhört seriös och faktiskt
väldigt sansad. Den handlade om oron för den höga arbetslösheten bland
invandrargrupper av olika slag. Socialdemokraterna valde och väljer att
satsa på det förhöjda rekryteringsstödet. Våra argument är desamma som
dem som vi har för att vi anser att de övriga s.k. gratisinsatserna bör fasas
av. Men Hans Andersson ryade och skrek om att detta är en väg in i rasfient-
lighet och invandrarfientlighet, och det tycker jag faktiskt att han skall ta
tillbaka.
Socialdemokraterna i arbetsmarknadsutskottet är oerhört oroade över
den höga arbetslösheten. Ingen av de övriga företrädarna från regeringspar-
tierna använder i utskottet den typ av argumentation som Hans Andersson
nu för fram. Vi var valt litet olika vägar. Jag har respekt för den väg som
regeringen och regeringspartierna har valt, men jag är orolig för att man inte
har valt det instrument som man skall använda. Jag kräver faktiskt respekt
för det ställningstagande som jag själv och vår grupp har gjort när det gäller
att använda ett förhöjt rekryteringsstöd, att utnyttja starta-eget-bidrag, att
ha en strategi där man medvetet arbetar för utbildning, arbetsmarknadsut-
bildning och där man använder AMS särskilda pengar som är avsatta för att
underlätta för olika invandrargrupper att få en fast förankring på arbets-
marknaden.
Nu säger Hans Andersson att han vid de särskilda diskussioner som han
har fört med regeringsföreträdarna under hand har blivit utlovad att det inte
skall bli fråga om någon gratisarbetskraft. Det är naturligtvis bra att man
i särskilda förhandlingar mellan Vänsterpartiet och regeringspartierna har
kommit överens om detta. Tyvärr visar de analyser som har gjorts av andra
liknande insatser att det inte är så enkelt att dra sådana slutsatser i förväg
som Hans Andersson gör.
Anf. 24 HANS ANDERSSON (v) replik:
Herr talman! Jag har inte fört några särskilda diskussioner med företrä-
dare för regeringspartierna när det gäller att det inte skall vara fråga om gra-
tis arbetskraft, utan detta är mycket tydligt utsagt i propositionen. Vad jag
sade i utskottsdiskussionen och vad som också skrevs in i regeringspartiernas
reservation var att det skall göras en särskilt noggrann uppföljning, så att det
inte blir en exploatering av arbetskraft. Jag håller med om att det vore oer-
hört känsligt med en sådan exploatering. Dessa frågor är över huvud taget
känsliga. Om man skriver in i utskottets betänkande att detta kommer att
skapa motsättningar mellan olika grupper av arbetslösa, har man provocerat
precis det som man säger att man är rädd för.
Jag är självfallet helt överens när det gäller utskottstexten och det som står
i reservationen om förhöjt rekryteringsstöd för invandrare. Jag vill dessutom
gå ännu längre. Invandrare har en överrepresentation i arbetsmarknadsut-
bildning och beredskapsjobb. När regeringen - Hörnlund, höll jag på att
säga-drar ner just på arbetsmarknadsutbildning och beredskapsjobb, är det
klart att invandrarna förlorar på detta. Invandrarna är alltså ett offer för re-
geringens dåliga arbetsmarknadspolitik, och det har riktats mycket hårda an-
klagelser mot denna. Men när man nu gör en kompletterande insats - som
inte är alldeles liten, 476 miljoner kronor - är detta i enlighet med invandra-
rorganisationernas önskemål, med förmedlingarnas erfarenheter och AMS
avdelning för dessa frågor. I sin utvärdering av 1993 skriver AMS att sär-
skilda program för invandrare och flyktingar med utländsk utbildning har
gått mycket bra. Tillvaratagandeprogrammen har visat sig vara mycket fram-
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Arbetsmarknads-
politik
27
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Arbetsmarknads-
politik
28
gångsrika. Det gällde då akademikerpraktiken. Nu gäller det de yrkesutbil-
dade.
Det finns mycket goda skäl att anta att detta kan vara ett kompletterande
program som något kan bringa ner det katastrofala i invandrarnas situation
på den svenska arbetsmarknaden. Men jag tycker att socialdemokraterna i
utskottet, och Leif Blomberg i de artiklar som han har skrivit, inte har visat
förståelse för detta, utan den generella kritiken mot regeringens usla arbets-
marknadspolitik, som jag helt instämmer i, drabbar faktiskt invandrarna.
Jag hoppas att det inte görs medvetet.
Anf. 25 INGELA THALÉN (s) replik:
Herr talman! Samma regler som gäller för invandrarpraktik gäller för öv-
rig praktik. Det finns ungdomspraktik, akademikerpraktik och det blir enligt
Vänsterpartiets och regeringspartiernas förslag invandrarpraktik. Vidare
finns det arbetslivsutveckling. Samtidigt kan vi se begynnande tecken på
flaskhalsar. Vi kan också se ett oerhört starkt behov av insatser när det gäller
utbildning och andra åtgärder som leder till anställning.
Min uppfattning är att Hans Anderssons konstlade vrede i denna fråga är
ett försök att legitimera den uppgörelse som han har träffat med regerings-
partierna. Jag tycker inte att man skall blåsa upp argumenten, därför att det
gjorde inte heller vare sig regeringspartiernas representanter eller några
andra i arbetsmarknadsutskottet när denna fråga diskuterades. Vi hade re-
spekt för varandras åsikter. Jag respekterar fortfarande att detta är ett för-
slag som man vill tillämpa, men jag tycker inte att det är ett bra förslag. Re-
kryteringsstöd och andra insatser via invandrarpolitiska program i Arbets-
marknadsverkets regi, där man använder de pengar man har att förfoga
över, är betydligt bättre vägar. Jag är orolig för det som Hans Andersson
blåser upp. Hans Anderssons uppblåsande av frågan ökar min oro ytterli-
gare.
Anf. 26 HANS ANDERSSON (v) replik:
Herr talman! Jag blåser inte upp utan argumenterar starkt på en speciell
punkt, nämligen mot den uppfattning ni har hamnat på och som tycks bero
på en slapphet i tankesättet.
Ni har inga andra lösningar än vad vi andra har. Era lösningar har inte
visat sig vara tillräckliga. Det måste till säråtgärder. I ert resonemang finns
en tendens att säga att det är farligt med säråtgärder. Det finns säråtgärder
när det gäller rekryteringsstödet. Det finns också säråtgärder när det gäller
den specifika praktiken i förordning 1993:723 som har varit framgångsrik.
Den föreslagna åtgärden påminner om den.
Jag är litet upprörd. Här föreslår vi en rejäl satsning, som kostar knappt
en halv miljard kronor, för att förbättra invandrarnas möjligheter att få jobb.
Ni har inget alternativ till detta annat än det gemensamma som har visat sig
vara otillräckligt.
Min upprördhet beror på sakernas tillstånd. Den verkliga segregeringen,
den verkliga främlingsfientligheten och de verkliga klyftorna uppstår om in-
vandrarnas nuvarande situation på arbetsmarknaden får bestå. Detta är ett
litet men dock försök att råda bot på en del av problemen.
Anf. 27 LAILA STRID-JANSSON (nyd) replik:
Herr talman! Jag skall inte i onödan förlänga debatten. Men jag vill säga
att jag fullständigt håller med Ingela Thalén. Hon har sagt nästan allt som
jag tänkte säga.
Precis som Ingela Thalén sade var det en mycket balanserad och lugn de-
batt i utskottet, där Hans Andersson heller inte blåste upp sig på något sätt.
Därför förstår jag inte varför Hans Andersson inte kan respektera att vi har
en annan åsikt än vad majoriteten har.
Vad som inte har framkommit här, vilket är det viktigaste, är att männi-
skor när de kommer till vårt land och vill stanna här först och främst skall få
lära sig svenska språket. Utan kunskaper i svenska språket kan man inte få
fäste på arbetsmarknaden. Man kan få en tillfällig praktikplats i sex måna-
der, vilket kanske i och för sig är bra, men det går inte att få ett varaktigt
jobb om man inte lärt sig svenska språket. Därför har vi tryckt på att det
primära, och där flera åtgärder skall sättas in, är att invandrarna så fort som
möjligt får lära sig svenska och att de verkligen fullföljer undervisningen.
Jag vill ta upp ytterligare en fråga som inte har berörts. Det är något som
jag tycker är mycket positivt med invandrarna, nämligen att de är kolossalt
duktiga innovatörer. De ligger hästlängder före oss här i Sverige. Därför är
det bra att det finns starta-eget-bidrag. Bidraget kan alla få. Man behöver
bara gå ut här i Stockholm på resturanger etc. för att se att det är invandrare
som driver butiker och olika affärsverksamheter, vilket de gör mycket bra.
De har ett bra stöd från samhället genom starta-eget-bidraget och genom
möjligheten till rekryteringsstöd.
Jag tycker att Hans Andersson skall respektera att vi tycker att det är
bättre att inte ha någon särpraktik utan en praktik som är lika för alla.
Anf. 28 HANS ANDERSSON (v) replik:
Herr talman! Jag vet inte varför ni blir så tilltufsade. Jag respekterar era
åsikter, men jag tycker att de är felaktiga. Jag utnyttjar tillfället att kritisera
dem och tycker att ni skall ändra er.
Det finns en högtalaranläggning här som inte finns i utskottsrummet. Kan-
ske är det detta som gör att ni tycker att kritiken blir för förödande.
Jag delar åsikten att starta-eget-bidrag ofta är mycket bra för invandrarna.
Men den frågan har vi ju inte diskuterat. Arbetsmarknadsutbildning är ”ka-
las”, beredskapsjobben är mycket bra, osv. Men det är otillräckligt. Dess-
utom står inte ALU etc. till invandrarnas förfogande av rent bidragstekniska
skäl. De kvalificerar sig inte och får inte a-kasseersättning osv., vilket gör att
det måste finnas ett särskilt instrument för kompletterande praktik. Detta
påminner om praktiksystemet för akademiker som man på AMS säger har
varit ytterligt framgångsrikt.
I utskottet svarar man med att säga att det finns stor risk för att det skall
uppfattas som ett erbjudande om gratis arbetskraft. I propositionen står det
att platserna inte skall användas till att ersätta annan arbetskraft. Platserna
skall användas för inskolning, handledning och praktisk yrkesutbildning.
Detta skall kombineras med svenskundervisning och jobbsökaraktiviteter.
I reservationen sägs särskilt att en extra noggrann uppföljning skall göras,
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Arbetsmarknads-
politik
29
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
A rbetsmarknads-
politik
så att man inte får en situation där invandrarpraktik omvandlas till ett otill-
börligt utnyttjande av arbetskraft.
Jag vet att det visst finns risker med detta. Det kan vara farligt med den
här typen av praktik. Men vi måste visa en god vilja för en så hårt utsatt
grupp. Förmedlingarna har särskilda resurser och särskilt ansvariga personer
för att hantera invandrarnas arbetsmarknadsfrågor.
Det är fråga om en stor penningvolym och en rejäl satsning som bör kunna
leda till bättre kunskap om det svenska arbetslivet. Det bör också kunna leda
till en bättre anknytning till arbetslivet och därmed bättre möjligheter till
jobb. Detta visar också erfarenheten från de olika typer av praktik som är
av motsvarande art som de som tidigare har funnits.
Jag tycker faktiskt inte att Laila Strid-Jansson har något som helst alterna-
tiv till den föreslagna åtgärden utan bara fördomar.
Anf. 29 LAILA STRID-JANSSON (nyd) replik:
Herr talman! Jag vill inte förlänge debatten ytterligare, eftersom vi har så
många andra frågor att diskutera här i dag. Men jag tycker inte att Hans
Andersson skall uttrycka sig om att jag har fördomar. Jag vill bara repetera
vad jag har sagt, nämligen att det bästa sättet för en invandrare att komma
in på den svenska arbetsmarknaden är att lära sig svenska språket. Annars
får de leva som i en glasbur, vilket självfallet vore förfärligt.
Jag hävdar åter att jag nog har mycket högre tankar om invandrare än vad
Hans Andersson har. De är kreativa och de har framåtanda.
För tio år sedan, långt innan jag över huvud taget ens hade börjat tänka
på politik, sade jag: Tack och lov för alla invandrare som har sett till att vi
har fått bättre råvaror här i landet. Vi fick grönsaker och osötat bröd och
annat som vi svenskar aldrig tidigare hade tänkt på. Vi har fått mycket posi-
tivt genom invandrarna. Jag vill bara säga till Hans Andersson: Var vänlig
och sluta säga att jag har fördomar! Jag tycker bara att det är viktigare att
de försöker komma in i Sverige genom att lära sig svenska än genom en spe-
cialpraktik. Så enkelt är det.
Anf. 30 HANS ANDERSSON (v) replik:
Herr talman! Jag gläder mig åt att en representant för Nydemokraterna
talar om vikten av att invandrarna skall komma in i Sverige, eftersom jag
under en längre tid, så länge som partiet höll ihop, har förstått att partilinjen
snarare var att de skulle ut ur Sverige. Så detta är jag tacksam för.
Jag håller med om att de skall få lära sig svenska. Det är en utomordentligt
viktig komponent. Därför finns precis den komponenten i Sverige. Tanken
är också att invandrarpraktiken skall kunna kombineras med svenskstudier.
Det här innebär att det är två saker som en invandrare skall tillgodogöra
sig: det svenska språket och den svenska kulturen på arbetsplatsen. Arbets-
livsorienteringen är den stora biten när det gäller invandrarpraktik, inte att
jobba.
Skälet till att jag vänder mig mot Laila Strid-Jansson och talar om fördo-
mar är att Laila Strid-Jansson sade i huvudanförandet att förslaget påminner
om ett slags omvänd diskriminering. Det var som att invandrarna skulle gyn-
30
nas otillbörligt på svenskarnas bekostnad. Det tycker jag är ett upprörande
uttalande, och jag tycker att det faktiskt handlar om fördomar.
Om jag tycker bättre om invandrare än Laila Strid-Jansson, kan jag inte
bedöma. Jag kan kanske inte nå upp till de höjder av kreativitet som Laila
Strid-Jansson och Nydemokraterna har nått upp till när det gäller invandrar-
politiken, men jag nöjer mig med att göra konkreta handfasta insatser, t.ex.
att yrka bifall till invandrarpraktiken, som kommer att hjälpa invandrarna
på arbetsmarknaden.
Anf. 31 MARIANNE ANDERSSON (c):
Herr talman! Det är faktiskt ganska förvirrande att lyssna till den här de-
batten. Först stod Laila Strid-Jansson och argumenterade mycket starkt mot
starta-eget-bidraget, och sedan blev detta det bästa som man kunde ha för
invandrare. Jag delar i och för sig den uppfattningen, men resonemanget var
litet märkligt.
Med anledning av Ingela Thaléns anförande vill jag först i all stillsamhet
konstatera att det land i Europa som har den högsta arbetslösheten är Spa-
nien. Såvitt jag vet är det en socialdemokratisk regering som styr i det landet,
så hennes argumentation om nyliberalism osv. som orsak till arbetslösheten
faller ganska platt. Det är inte det som är orsaken, för problemet finns i alla
länder.
I vanlig ordning angriper Ingela Thalén Böije Hörnlund, och han kommer
säkert att svara för sig. Men hon anklagar honom för passivitet, och jag
tycker att det är mycket orättvist. Det är naturligtvis lätt att göra det, när
ens egna förslag inte testas i verkligheten, och jag hoppas verkligen att de
inte kommer att göra det. Men verkligheten är ju faktiskt den att aldrig nå-
gonsin har så mycket satsats på arbetsmarknadspolitiska åtgärder som under
de senaste åren, och det har så klart sina orsaker.
Den kris som vi genomlevt under de senaste åren är egentligen ofattbar.
Orsakerna är flera. En av dem är arvet från 80-talets spekulations- och kon-
centrationspolitik, då vi i Sverige prissatte oss ur marknaden - att det var så,
det vet vi. En annan är den förra regeringens oförmåga att under högkon-
junktur ta itu med Sveriges grundläggande ekonomiska problem och bygga
för framtiden - jag menar nu inte hus, för hus byggde man nog, utan jag
menar satsning på utbildning och på att hantera de strukturella underskot-
ten. Vi har också haft den djupaste internationella lågkonjunkturen någon-
sin.
Alla har fått vara med och betala för tidigare politiskt och ekonomiskt lätt-
sinne. Alla de som drabbats av arbetslöshet har fått betala det högsta priset.
Arbetsmarknadspolitiken har fått bära en mycket tung börda. Mängden av
människor i olika åtgärder har varit och är långt större än vad någon ansett
vara möjligt. Det har varit och är en mycket stor påfrestning för dem som
arbetar ute på förmedlingarna. De har gjort ett gott jobb för att kunna upp-
rätthålla arbetslinjen så långt det är möjligt, även om det har skett en del
misslyckanden, vilket är ganska naturligt. De nya åtgärderna ungdomsprak-
tik och ALU har gjort det möjligt att få ut många människor i åtgärder. Inga
andra åtgärder hade kunnat nå upp i dessa volymer.
Men det finns en gräns för arbetsmarknadspolitikens stabiliseringspoli-
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Arbetsmarknads-
politik
31
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Arbetsmarknads-
politik
32
tiska möjligheter. Den stora åtgärdsvolymen innebär i sig risker för snedvrid-
ning av konkurrensen och undanträngning av ordinarie arbeten. Det är bak-
grunden till att en utredning nu skall se över arbetsmarknadspolitikens roll,
omfattning, inriktning och avgränsning liksom Arbetsmarknadsverkets or-
ganisation. Det är angeläget dels att dra lärdom av erfarenheterna av den
här påfrestande situationen, dels att undersöka hur arbetsmarknadspolitiken
kan förbättras. Många av de krav som framförs i reservationerna kommer
att belysas av utredningen.
Det är ju så, som vi sagt tidigare och som vi också upprepar i detta betän-
kande, att arbetsmarknadspolitiken i sig inte kan avhjälpa arbetslösheten.
Den lindrar effekterna genom att människor får tillfälliga arbeten, utbild-
ning och praktik. Alla politikområden - ekonomisk politik, utbildningspoli-
tik, näringspolitik, regionalpolitik, skattepolitik och miljöpolitik - måste
samverka för att ge tillväxt och sysselsättning. Kampen mot arbetslösheten
måste stå i centrum för den ekonomiska politiken.
Regeringen har vänt låneekonomi till sparande, lagt grunden till ett fram-
gångsrikt företagande och fört en politik för långsiktig tillväxt och sparande
som nu börjar ge resultat.
Till skillnad från vad som varit fallet vid de flesta av de senaste årens de-
batter om arbetsmarknadspolitiken kan vi nu konstatera att de flesta kurvor
har vänt i positiv riktning. Vi har tillbringat ganska lång tid i det arbetslöshe-
tens stålbad som Kjell-Olof Feldt under sin tid i den socialdemokratiska re-
geringen så riktigt varnade för. Nu börjar vi så sakta kravla oss upp till ytan
igen. Det går sakta, men det går åt rätt håll. Varslen minskar, antalet kon-
kurser likaså, antalet lediga platser ökar. Den öppna arbetslösheten minskar
mer än ökningen av antalet personer i åtgärder. Långtidsarbetslösheten
minskar också. Nyföretagandet ökar, liksom investeringarna. Arbetsför-
medlingarna har fått en nygammal och mer angenäm uppgift - att förmedla
jobb.
Trots dessa ljuspunkter kommer situationen på arbetsmarknaden att vara
fortsatt svår. Arbetsmarknadspolitiken måste fortsätta att inrikta sig på ar-
betslinjen och på att förhindra långtidsarbetslöshet och utslagning. Ungdo-
mars sysselsättning och utbildning prioriteras, särskilt utsatta grupper som
handikappade och invandrare likaså. Inriktningen mot riktiga arbeten måste
ökas. Den nya åtgärden GAS hjälper till. Den är ett medel t.ex. också för
att få företagen att anställa i stället för att ta ut övertid.
Laila Strid-Jansson angriper återigen GAS väldigt starkt för att pengarna
skulle gå till redan framgångsrika företag. Jag tror att riktade åtgärder som
just syftar till att åstadkomma nyanställningar är effektiva, eftersom de inte
kostar så mycket. De som anställer får pengar, inga andra. Generella arbets-
givaravgiftssänkningar eller någonting sådant skulle kosta oerhört mycket
mer pengar.
Nu har vi den här höga arbetslösheten, och jag tycker därför att det är
ganska förvånande att chefen för Arbetsmarknadsverket Göte Bernhards-
son nu föreslagit att ungdomspraktiken och ALU skall trappas ner, även om
han delvis tog tillbaka det i går, enligt vad jag hörde. I morse hörde vi också
att han tror att arbetslösheten bara skall minska marginellt under 90-talet.
Det gör uttalandena ännu mer obegripliga. Utskottet har varje gång vi be-
handlat ungdomspraktiken och ALU starkt betonat att åtgärderna skall vara
sistahandsåtgärder och att de inte skall tränga undan ordinarie arbeten.
Stämmer de uppgifter AMS gått ut med, att ALU ersätter 25 000 å 30 000
ordinarie jobb, är det ett ganska ordentligt underbetyg åt arbetsförmedling-
arna. Det måste naturligtvis göras någonting åt detta. Ansträngningarna att
se till att man inte tränger undan riktiga jobb måste öka. En av uppgifterna
för der ryligen tillsatta ALU-delegationen är just att bevaka den frågan och
att utvärdera och följa upp, för att också få fram nya idéer till projekt som
inte snedvrider konkurrensen men som kan vara värdefulla. Miljöåtgärder
är ett sådant område.
Jag vet inte vad AMS-chefen grundar sina prognoser för resten av 90-talet
på. Är det socialdemokratisk arbetsmarknadspolitik och ekonomisk politik,
kan han ju inte ha särskilt stor tilltro till den.
Vi kan konstatera att utan ungdomspraktik och ALU hade vi haft betyd-
ligt fler människor i öppen arbetslöshet. Inga andra åtgärder hade nått upp
till dessa nivåer. Vid socialförsäkringsutskottets utfrågning nyligen, som ar-
betsmarknadsutskottet var inbjudet till, fick vi ytterligare bekräftat vad vi
redan visste - öppen arbetslöshet leder snabbt till utslagning och stora so-
ciala och mänskliga problem för den enskilde samt till stora svårigheter att
komma tillbaka i arbete igen. Den öppna arbetslösheten måste alltså bekäm-
pas med alla medel.
Självfallet måste utvecklingen noga följas och åtgärderna trappas ned när
arbetslösheten sjunker till mer normala nivåer. Tyvärr är det fortfarande en
bra bit kvar innan vi når dit.
Så vill jag kommentera några av reservationerna:
När det gäller de riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken som Socialdemo-
kraterna hänvisar till i sin första reservation har vi i stort sett samma uppfatt-
ning. Det är inga större skillnader. Däremot har vi något annorlunda upp-
fattning om hur man skall nå dit. Vår övertygelse är att det är genom företa-
gande och nyföretagande som de nya jobben skapas. Många näringspolitiska
och skattepolitiska stimulanser i den riktningen är genomförda - förändring-
arna i arbetsrätten är en sådan. Starta-eget-bidraget underlättar också för
människor med goda idéer att starta företag.
Socialdemokraterna föreslår en ny åtgärd - ungdomsintroduktion - som
skulle leda till fler varaktiga jobb. Mönstret är det avtal som träffats mellan
Svenska metallindustriarbetareförbundet och Sveriges verkstadsindustrier.
Tanken är god, men enligt vad jag erfarit har detta avtal inte lett till särskilt
goda resultat - trots att just den delen av industrin nu böljar gå bättre. Vi
tror därför inte att det finns anledning att införa ytterligare en åtgärdstyp nu.
Men om man vill sluta sådana här avtal på några områden på arbetsmarkna-
den finns det självfallet ingenting som hindrar det.
Ny demokrati vill liksom AMS-chefen trappa ned ungdomspraktiken och
ALU. Samtidigt säger partiet att arbetslösa måste aktiveras så att de inte
tappar kontakten med arbetsmarknaden. Man vill införa en ALU-liknande
verksamhet i kommunerna. Det är ju just det som de åtgärder som redan
finns syftar till! Det är det som pågår. Jag måste säga att jag inte riktigt för-
står logiken i detta.
Så till frågan om resebidragen:
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Arbetsmarknads-
politik
3 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 78
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Arbetsmarknads-
politik
34
Socialdemokraterna och Ny demokrati har förenat sig kring att återinföra
de nyligen avskaffade resebidragen. Regeringspartierna konstaterar att
dessa inte tycks stimulera flyttviljan i någon högre grad. Under det gångna
året har endast 70 miljoner av de beräknade 200 tagits i anspråk. Vi vidhåller
därför att bidragen inte skall återinföras men att regeringen skall följa vilka
eventuella olägenheter detta skulle kunna medföra.
Som jag sagt tidigare är ungdomspraktiken i allt väsentligt en bra åtgärd.
Nu måste man ställa större krav på att praktiken skall leda till fortsatt anställ-
ning med hjälp av rekryteringsstöd. Införandet av finansieringsbidraget är
ett led i den riktningen. Anställs den unge efter första perioden återbetalas
avgiften. Vi menar att nivån 1 000 kr per månad under första perioden och
3 000 under den andra är väl avvägd. Rapporter från arbetsförmedlingar vi-
sar att avgiften inte är något större hinder. En återbetalning av hela finansie-
ringsavgiften efter två perioder, vilket Ny demokrati kräver, vore enligt vår
uppfattning att gå alldeles för långt. Villkoret för utbetalning av bidraget
andra perioden är ju faktiskt fortsatt anställning. Ny demokratis förslag in-
nebär att det verkligen skulle vara fråga om gratis arbetskraft. Jag tror att
det blir fråga om mer reguljärt arbete under den andra perioden än under
den första. Det är ju just det som Laila Strid-Jansson är så starkt emot.
Akademikerpraktiken är ganska ny och har inte riktigt hunnit att få fullt
genomslag. Allt tyder på att det är en mycket positiv åtgärd. Det är oerhört
viktigt för nyutexaminerade akademiker att få komma ut i praktik för att
testa sina kunskaper. Företag som kanske inte hade tänkt sig att anställa hög-
utbildade människor får tillfälle att se vilka fördelar detta skulle innebära.
För dem skulle en direkt anställning med rekryteringsstöd vara ett mycket
större steg att ta. Det är mycket angeläget att bryta detta motstånd.
Vi välkomnar de avtal som träffats och som är på gång för att höja kompe-
tensen och för att skjuta upp uppsägningar inom den offentliga sektorn. Man
måste sluta fler sådana avtal. Behovet av kompetens inom vård och omsorg,
oavsett om den sker inom privat eller offentlig sektor, kommer att vara stort
i framtiden - inte minst med tanke på det ökande antalet äldre. Vi hörde vid
utfrågningen om offentliga sektorn att det inte kommer att dröja så länge
innan bristen på vårdpersonal är ganska stor. Däremot är det angeläget att
omvandlingstrycket inom offentliga sektorn inte minskar. Det tillåter tyvärr
inte dagens samhällsekonomi.
Offentliga sektorn förbinds i stor utsträckning med kvinnors arbete. Ned-
skärningarna är naturligtvis ett stort problem för kvinnor, och detta måste
tas på största allvar. Kompetensutveckling, stimulans av kvinnors företa-
gande, olika attitydförändringar för att bryta den könsuppdelade arbets-
marknaden är oerhört angelägna. En framgångsrik arbetsmarknad är inte
könsuppdelad. Regionala resurscentrum för kvinnors företagande är en an-
gelägen åtgärd som kommer.
Men det är viktigt att påpeka att män har drabbats betydligt mer än kvin-
nor av arbetslösheten under hela lågkonjunkturen. Det har hela tiden skilt
ett par tre procent. Arbetslöshetssiffrorna för februari visar på en nedgång
i arbetslösheten, och det är faktiskt kvinnornas arbetslöshet som sjunker
mest. I den allmänna debatten kan man ofta få intryck av att kvinnor drab-
bats mest. Så är det faktiskt inte.
Så kommer jag till den fråga vi diskuterade tidigare: praktik för invand-
rare.
Vi beklagar att Socialdemokraterna går emot regeringens förslag till in-
vandrarpraktik. Med tanke på den utomordentligt svåra situation som in-
vandrarna befinner sig i - det gjorde de för övrigt även när vi hade gott om
jobb - anser vi att det är en mycket angelägen åtgärd. Visst är en ökad an-
vändning av de särskilda rekryteringsstöden bra och skall uppmuntras, men
med tanke på vilka svårigheter många invandrargrupper har att över huvud
taget komma i kontakt med arbetsmarknaden är det inte tillräckligt. Prakti-
ken kan ge en värdefull inträdesbiljett till arbetsmarknaden.
Risken för att detta skall uppfattas som en alltför positiv särbehandling
bedömer vi i regeringspartierna och Vänsterpartiet som utomordentligt li-
ten. Det särskilda rekryteringsstödet är också en särbehandling. Arbete är
den viktigaste biljetten för att integreras i det svenska samhället. Vi måste
göra allt för att minska arbetslösheten för invandrare. I dag särbehandlas
faktiskt invandrarna för fullt. De får över huvud taget aldrig någon chans.
Laila Strid-Jansson talade mycket om svenskundervisning. På den punk-
ten är vi naturligtvis helt överens, men det är inte det som diskussionen
handlar om. Det är klart att invandrarna skall lära sig svenska först och att
undervisningen skall ske så snabbt som möjligt, men det vi diskuterar är en
annan fråga.
Ingela Thalén uttryckte litet försiktigt farhågor om att åtgärden skulle
vara fel just i detta läge, då det böljar gå uppåt på arbetsmarknaden. Den
skulle t.ex. kunna skapa undanträngningsproblem. Jag tror att den risken är
ganska begränsad. Det är nog ganska orealistiskt att tro att invandrarna
skulle vara först i ledet vad gäller de nya jobben.
Jag beklagar också att Ny demokrati inte tagit ställning till förslaget om
att regeringen skall få innehålla 1,9 miljarder för att använda dem där de ger
störst sysselsättningseffekt och till insatser som normalt inte finansieras över
detta anslag. Oppositionspartiers uppfattning brukar vara att regeringar inte
skall få använda pengar flexibelt. Det är särskilt olyckligt eftersom vi vet att
Arbetsmarknadsverket har problem att använda alla resurser på ett effektivt
sätt med tanke på volymen. Vi hoppas att Ny demokrati vid omröstningen
här i dag inser att det bästa för sysselsättningen är att ge regeringen möjlighe-
ten att satsa dessa pengar i angelägna projekt i hela landet. Jag tycker att
det är inkonsekvent av Ny demokrati att vilja ge Arbetsmarknadsverket mer
pengar, samtidigt som partiet i en annan reservation föreslår att mycket mer
pengar skall tas bort. Det är ganska ologiskt.
Herr talman! Till sist vill jag yrka bifall till hemställan i betänkandet, utom
i de delar där regeringspartierna har reservationer. Jag yrkar bifall till reser-
vation nr 9, 25 och 30.
Anf. 32 LAILA STRID-JANSSON (nyd) replik:
Herr talman! Låt mig först beröra starta-eget-bidraget. Under mom. 37 i
utskottets hemställan i detta betänkande är utskottet fullständigt enigt. Det
har sagt att starta-eget-bidrag är bra, och det finns ingen reservation mot
detta. Däremot har jag, som jag nämnt, avgivit ett särskilt yttrande. Jag har
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Arbetsmarknads-
politik
35
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Arbetsmarknads-
politik
36
inte kritiserat starta-eget-bidraget som sådant utan anordnarnas kompetens
att bedöma om en affärsidé är bra.
Till skillnad från de flesta ledamöter i utskottet är jag sedan 20 år tillbaka
småföretagare och vet hur det fungerar i företag. Alla har kanske inte tänkt
på att bristerna drabbar även presumtiva egenföretagare. En sådan investe-
rar kanske i en hel del saker under de sex månader när han får starta-eget-
bidraget. Om det sedan visar sig att affärsidén inte var bärande, har han ändå
kvar sina skulder. Detta måste man tänka på. Jag har bara pekat på att man
måste ge en kompetent vägledning.
Det är intressant att Marianne Andersson tar upp GAS, som vi hela tiden
har vänt oss mot. Vi röstade nej i december till GAS, som vi tycker är en
tillfällig åtgärd, som gynnar sådana som ändå skulle ha anställt personer.
Som Marianne Andersson mycket väl vet har det i detta sammanhang också
kommit upp en del andra saker till behandling i utskottet, men eftersom
detta är bordlagt, kan jag inte närmare gå in på det. Vi är väl alla medvetna
om att det har uppstått vissa tvivel på denna punkt.
Vad gäller ungdomspraktiken har vi föreslagit en morot och en piska som
inte alls skulle belasta statens budget. Ni har föreslagit att arbetsgivaren efter
det att en person fullgjort tolv månaders praktik skulle kunna få rekryte-
ringsstöd. Vi menar att det inte skall utgå något rekryteringsstöd. I stället
kan man när man anställer den unge få tillbaka de pengar som man själv har
lagt ut.
Vad gäller både ungdomspraktik och ALU vet Marianne Andersson och
alla vi andra att dessa stödformer får kolossala undanträngningseffekter. De
snedvrider konkurrensen. Vi har även ifrågasatt deras kringkostnader, som
jag tänker återkomma till litet senare. Mycket är oklart. ALU är en åtgärd
som från början var nödvändig, och vi stödde den också inledningsvis. Nu
måste den dock trappas ned, eftersom den totalt snedvrider konkurrensen.
Anf. 33 MARIANNE ANDERSSON (c) replik:
Herr talman! Jag håller helt med Laila Strid-Jansson om att den som bevil-
jar ett starta-eget-bidrag naturligtvis skall vara kompetent och att projekten
skall bedömas mycket seriöst. Bidrag skall inte beviljas på lösa boliner. Jag
tror faktiskt att man har fått betydligt större kunskaper på detta område än
på 80-talet, när det också var populärt att starta eget men när det hände trå-
kiga saker i sådana sammanhang. Starta-eget-bidraget har nu undersökts,
och det har visat sig att de aktuella företagen lever vidare i precis lika stor
utsträckning som några andra företag.
Den som är lättsinnig och tror att man kan investera och skaffa sig skulder
under bidragsperioden gör nog en stor missbedömning. Jag tror inte att den
risken är så stor, eftersom möjligheterna att få låna pengar på lösa boliner i
dag är ytterligt små. Problemet existerar nog egentligen inte.
Inte heller jag skall beröra det problem med GAS som Laila Strid-Jansson
tog upp. Det gäller mera ett konstruktionsproblem, som vi nog skall kunna
hantera. Det är inte fråga om ett problem med åtgärden som sådan.
När vi första gången fattade beslut om ALU sade vi mycket tydligt att åt-
gärden inte skall beviljas inom ramen för företag. Det gäller över huvud ta-
get inte sådana uppgifter som kan utföras på annat sätt. Skall bidrag utgå
inom ramen för företag, skall det vara fråga om framtidsinriktade projekt
eller utvecklingsprojekt som annars aldrig skulle komma till stånd. Jag har
inte sett någon ordentlig redovisning av de utträngningseffekter som man nu
påstår skulle finnas. Jag tillåter mig att mycket starkt tvivla på att just de
här arbetena skulle ha tillkommit i vanlig ordning. Antagligen hade det inte
funnits pengar till dem.
Det är naturligtvis viktigt att det inte uppkommer några undanträngnings-
effekter, men vi har i våra beslut hela tiden sagt att sådana inte skall före-
komma.
Anf. 34 LAILA STRID-JANSSON (nyd) replik:
Herr talman! Jag vill mycket kort beträffande ALU-verksamheten säga
att vi under ganska lång tid har krävt att få en objektiv utvärdering av denna.
Det har alla oppositionspartier gjort. Vi väntar på en sådan utvärdering,
men någon sådan har inte kommit.
Anf. 35 MARIANNE ANDERSSON (c) replik:
Herr talman! Jag vill bara säga att ALU-delegationen nu har börjat sitt
arbete, och i det ingår också denna uppgift.
Anf. 36 INGELA THALÉN (s) replik:
Herr talman! Marianne Andersson lyfter fram Spanien som ett med Sve-
rige jämförbart exempel. Jag tycker att det är ett utomordentligt dåligt jäm-
förande exempel. Det finns en lång rad andra europeiska länder, såsom
Schweiz, Österrike, Danmark och Norge, att göra sådana jämförelser med,
men det skulle i dag inte falla mig in att jämföra med länder som har en sådan
bakgrund och historia som flera av de sydeuropeiska länderna har. Jag
tycker faktiskt att det är en orättfärdig jämförelse.
Marianne Andersson säger att hon hoppas att man inte skall få för sig att
testa de socialdemokratiska förslagen. Hon tycker att det är bra att de avvi-
sas. Vad ligger då i de socialdemokratiska förslagen? I dem ingår en utveck-
ling av arbetsmarknadsutbildningen, förstärkningar av beredskapsarbetena,
utökning av rekryteringsstöd, försök med ungdomsintroduktion, som faktisk
är en anställning i anslutning till ungdomspraktik, och anställning med hjälp
av rekryteringsstöd. Det finns också en lång rad liknande förslag.
Jag förstår inte vad Marianne Andersson menar när hon säger att man inte
skall testa dessa förslag. De finns ju. Vad vi föreslår är vidgade volymer för
att pressa tillbaka ungdomsarbetslösheten.
Marianne Andersson säger vidare att varslen minskar, jobben ökar och att
långtidsarbetslösheten går ned kraftigt. Låt mig bara göra en liten försiktig
observation.
Är 1990 hade vi 4,4 miljoner i arbetskraften. I januari 1994 är vi nere i 3,7
miljoner sysselsatta. Jag tycker att man med tanke på denna oerhört stora
minskning i antalet sysselsatta skall vara mycket försiktig med att anföra var-
selsiffror från en vecka till en annan och uppgifter om ökning av antalet jobb
från en vecka till annan.
Sedan ägnade sig Marianne Andersson ganska mycket åt att undra över
vad Arbetsmarknadsverket grundar sina prognoser på och funderar över om
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Arbetsmarknads-
politik
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Arbetsmarknads-
politik
det månne kunde vara den socialdemokratiska politiken. Det tror jag inte
alls. Hittills har Arbetsmarknadsverket som regeringens och riksdagens
myndighet grundat sig på regeringens prognoser samt på Konjunkturinstitu-
tets och andra institutioners analyser liksom naturligtvis på egna beräk-
ningar. Den största källan till information är naturligtvis regeringens egna
förslag. Jag tycker därför att man skall vara litet försiktig från regeringspar-
tierna när det gäller just den här typen av kritik.
Anf. 37 MARIANNE ANDERSSON (c) replik:
Herr talman! Jag håller fullständigt med om att Spanien inte kan jämföras
med Sverige. Också Ingela Thalén gjorde en jämförelse, och jag valde detta
exempel för att visa att det är ganska svårt att göra sådana här jämförelser
och att dra rättvisa slutsatser av dem.
Ingela Thalén inledde sitt huvudanförande med att förutspå att detta
skulle vara Bötje Hörnlunds sista stora debatt som arbetsmarknadsminister.
Det var en förhoppning som hon hade. Jag har motsatt förhoppning. Jag
hoppas att han skall få fortsätta som arbetsmarknadsminister, och det var
egentligen det som jag menade med att jag hoppades att socialdemokraterna
efter valet inte skall få testa hela sin ekonomiska politik inom alla politikom-
råden, naturligtvis inklusive arbetsmarknadspolitiken.
Det finns vidare naturligtvis olika inslag i arbetsmarknadspolitiken där vi
har samma uppfattningar, även om uppfattningarna går isär om olika nivåer
osv. Det är inte så oerhört stora skillnader i just de delarna. Vad jag syftade
på var den totala bilden.
Anf. 38 INGELA THALÉN (s) replik:
Herr talman! Jag är övertygad om att Bötje Hörnlund inte tar mitt inled-
ningsanförande som en personlig vidräkning utan mera som en principiell
kritik mot regeringen Bildt som företeelse. Vi är väl ganska klara över våra
respektive förhållningssätt till regeringen Bildt.
Marianne Andersson säger att hon hoppas att Socialdemokraternas poli-
tik inte skall bli prövad och hänvisar till att det är så besvärligt för regeringen
därför att 80-talet var så svårt.
Regeringen själv har anlitat två stycken ekonomer för att analysera det
strukturella budgetunderskottet. Dessa ekonomer drar slutsatsen att om till-
växten under 90-talet hade varit likadan som under 80-talet, skulle budget-
underskottet ha varit 40 miljarder kronor, och inte som nu strax under 200
miljarder kronor. Då var det tillväxt och nya jobb, nu är det negativ ekonomi
och massarbetslöshet.
Marianne Andersson funderade på hur det kommer sig att man inom
AMS är så pessimistisk i sina prognoser. Men för att man skall förstå det
räcker det ju med att man läser ekonomernas föutsägelser, att man tittar på
hur konjunkturen har använts och hur passiv den borgerliga regeringens po-
litik har varit och att man för detta samman med regeringens egna skriv-
ningar i finansplanen om att arbetslösheten under 1994 och 1995 kommer att
fortsätta att vara ca 14 %. Med sådana beskrivningar, Marianne Andersson,
kan man inte dra andra slutsatser än att den politik som den borgerliga rege-
38
ringen för under ett antal år framöver på 90-talet kommer att innebära mass-
arbetslöshet.
Det är mot denna politik som vi ställer den socialdemokratiska strategin
för kompetens, för utveckling och för tillväxt.
Anf. 39 MARIANNE ANDERSSON (c) replik:
Herr talman! Jag kommenterade inte Ingela Thaléns kommentar om att
man skall ta varselsiffrorna med försiktighet. Självfallet skall man göra det.
Men när vi under flera månader har haft en positiv trend och de negativa
kurvorna har brutits, får man väl ändå anse att det är ganska bra.
Det är sant att vi under de senaste åren har haft en negativ tillväxt. Det
är att beklaga, men det beror på en mängd olika saker som vi här inte hinner
gå in på. Jag har tidigare pekat på en del av dem. Nu har emellertid den
trenden brutits. Nu går vi mot högre tillväxt.
Vi skulle naturligtvis, som Socialdemokraterna och för den delen också
finansministern säger, behöva en tillväxt på 4 %, och vi hoppas att vi skall
kunna nå dit. Men med de modeller och de förslag som Socialdemokraterna
lägger fram har jag väldigt svårt att tro att vi skall kunna förverkliga en högre
tillväxt än vad som är möjligt genom regeringens politik för tillväxt och före-
tagande, som faktiskt till syvende och sist är det som ger både sysselsättning
och utveckling i landet.
Anf. 40 HANS ANDERSSON (v) replik:
Herr talman! Jag vill nog, Marianne Andersson, påstå att det är en mycket
betydande skillnad i arbetsmarknadspolitisk inriktning mellan oppositio-
nen - Socialdemokraterna och vänstern - och regeringspartierna. Det hand-
lar om volymer, det handlar om initiativkraft, aktivitet och satsningar på ar-
betslinjen, det handlar om utbildningsvikariat, pengar till företagsutbild-
ning, arbetsmarknadsutbildning, att, som det så vackert heter, få rätt incita-
mentsstruktur, så att människor hellre studerar än att gå passiva med a-kas-
seersättning, osv.
Det är väl ingen tillfällighet att den här oppositionspolitiken i stora drag
överensstämmer med vad fackföreningsrörelsen kräver. I många många fall
överensstämmer den också med vad Arbetsmarknadsverket anser, grundat
på praktiska erfarenheter i varje kommun.
Regeringen och utskottsmajoriteten står för en passivitet - det är fråga om
avreglering, att vänta på marknaden, vänta på exportindustrin och se vad
som händer. Så tycker jag att det har varit i samtliga fall. ROT-exemplet be-
lyser detta. Det är vi i oppositionen som driver på för att något skall bli gjort.
När det gäller medlen begriper jag inte varför man vill avsätta 1,9 miljar-
der till regeringen. Vi har sagt att regeringen i kompletteringspropositionen
får komma tillbaka till riksdagen med förslag på hur man skall använda dessa
pengar. Det går annars att göra omdisponeringar senare under budgetåret -
det är inga problem. Varför skall vi dra undan riksdagens beslutanderätt i
dessa frågor?
Jag begriper fortfarande inte varför man sätter av 310 miljoner kronor till
regeringen, det som riksdagsrevisorerna kallar för lekpengar och anser att
man skall plocka bort och ställa till Arbetsmarknadsverkets förfogande.
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Arbetsmarknads-
politik
39
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Arbetsmarknads-
politik
40
Nu kommer den ena rapporten efter den andra om ungdomspraktik och
ALU. Jag läste i senaste numret av Arbetsmarknaden en artikel av Lennart
Schröder från Institutet för social forskning vid Stockholms universitet. I en
uppföljning från Stockholm visas t.ex. att av dem som berörs av dessa åtgär-
der finns bara 10 % inom tillverkningsindustri och 33 % inom vård och om-
sorg, där möjligheterna till jobb är mycket små. Det sägs att nästan ingen
har utbildning och handledning och att det förekommer väldigt litet kontak-
ter med arbetsförmedlingarna. Det handlar alltså i väldigt hög grad faktiskt
om gratis arbetskraft. I många fall handlar det om människor som har fått
gå från sina jobb och gå till arbetsförmedlingen och som sedan kommer till-
baka till jobbet utan att vara anställda där och då får göra samma jobb till
dålig ersättning.
Nog måste väl Marianne Andersson erkänna att detta är en sänkning av
kvaliteten inom arbetsmarknadspolitiken och att det är ett formidabelt pro-
blem inför framtiden att det är de stora, omfattande åtgärderna som ser ut
på det här sättet.
Anf. 41 MARIANNE ANDERSSON (c) replik:
Herr talman! Problemet är ju att ingen egentligen har kommit med förslag
som skulle kunna vara bättre. De stora volymerna har gett vissa problem,
det kan alla erkänna, men vilken annan åtgärd skulle ha gett mindre pro-
blem, och vilken annan åtgärd skulle ha nått upp i de här volymerna? Det
är ju det som är den stora knuten. Vi har nu de här stora volymerna, och vi
måste se till att människor aktiveras och inte går hemma passiva och slås ut
från arbetsmarknaden totalt. Vi måste ju se till att människor kan komma
ut på arbetsmarknaden.
Hans Andersson talar om volymer och initiativkraft och satsningar av
olika slag. Ja, vi har olika uppfattningar om volymer, men vi har också sett
vilka problem Arbetsmarknadsverket har att nå upp till de här volymerna.
Då gäller det faktiskt att vara kreativ och försöka se också andra möjligheter.
Jag vill därför tillbakavisa det som Hans Andersson säger, eftersom något
bättre alternativ inte har visats upp.
Det är klart att regeringen kan komma till riksdagen och redovisa varenda
åtgärd man tänker vidta med hjälp av de 1,9 miljarderna, men anledningen
till att man vill ha pengarna är ju att man skall kunna agera ganska snabbt
när man ser ett sätt att snabbt skapa jobb. Tanken med det här är ju just att
regeringen skall kunna agera ganska snabbt.
Anf. 42 HANS ANDERSSON (v) replik:
Herr talman! Det finns inga problem vad gäller att kunna agera snabbt.
Det förvånar mig att Marianne Andersson, som jag förstår nu representerar
arbetsmarknadsutskottet, menar att vi kan lämna över en så här stor summa
till regeringen att självständigt fatta beslut om. Det tillhör väl vårt ansvar
i arbetsmarknadsutskottet att fatta beslut och göra prioriteringer efter den
uppföljning som vi kan se är gjord. Någon tidsbrist kommer över huvud taget
inte att finnas härvidlag. Dessutom innebär flexibiliteten inom anslaget A 2
att AMS självständigt kan göra disponeringar, som man så ofta tidigare har
gjort.
Utskottet skriver om ALU att man inte har kunnat se några större undan-
trängningseffekter, och samma sak gäller på ungdomspraktiksidan. I den nya
propositionen om ungdomspolitik läser jag till min häpnad under rubriken
Ungdomspraktik: Erfarenheter av ungdomspraktiken är genomgående
goda. Det här stämmer inte alls med vad jag läser i EFA-rapporten och i
olika specialstudier som är gjorda vid högskolor, och det stämmer inte alls
med den erfarenhet jag har från otaliga besök på arbetsförmedlingar, arbets-
löshetscaféer och fackföreningsexpeditioner.
Vi har inte avvisat de här åtgärderna fullständigt, men vi har sagt att de
skall vara sista-hands-åtgärder. Vi har nu också tvingat utskottsmajoriteten
att hålla med om det, men det är med ett slags passivitet och inte med någon
större energi som man försöker hitta alternativ.
Det finns inga alternativ, säger Marianne Andersson, men det vimlar ju
av dem. Sedan säger Marianne Andersson att AMS inte kommer upp till sina
åtgärdsvolymer, men det beror ju delvis på regeringens och riksdagsmajori-
tetens egna beslut.
Om det finns ett beslut som säger att man får mycket sämre ersättning om
man går på arbetsmarknadsutbildning än om man sitter hemma och får a-
kassa vad kan man då förvänta sig för volymer? Om bidraget till företagsut-
bildning sänks från 90 kr till 60 kr vad kan man då förvänta sig när det gäller
volymerna? Allt detta går ju att läsa. Man kan läsa facit.
Marianne Andersson kan t.ex. läsa facit i AMS begäran till regeringen i
förhållande till kompletteringspropositionen. Det går att läsa på punkt efter
punkt. Det gäller ALU, ungdomspraktik, finansieringsbidrag, företagsut-
bildning, utbildningsvikariat och arbetsmarknadsutbildning. Där visar man
hur regelförändringar har lett till sämre möjligheter att uppnå volymer.
Så följ vårt råd och följ våra förslag och yrkanden! Då kommer vi också
upp i högre volymer och får mindre öppen arbetslöshet, Marianne Anders-
son.
Anf. 43 MARIANNE ANDERSSON (c) replik:
Herr talman! Hans Andersson säger att AMS kan göra dispositioner av
anslaget när de får hand om dessa pengar. Tanken i regeringens förslag om
dessa pengar till regeringens förfogande är naturligtvis att man skall kunna
sätta in snabbare åtgärder som inte direkt ryms inom det normala anslagets
ram. Det står ju också mycket tydligt i förslaget. Det kan gälla regionala pro-
jekt och liknande saker.
Jag vidhåller att erfarenheterna av ungdomspraktiken är genomgående
goda. Hans Andersson och jag måste ha träffat väldigt olika människor. På
de arbetsförmedlingar och på de arbetsplatser som jag har varit har man den
uppfattningen att det fungerar ganska bra. Det är mycket egendomligt att vi
möts av så olika reaktioner. Men det är kanske också naturligt att det kan
fungera bättre eller sämre på olika ställen. Men totalt sett har jag absolut
den uppfattningen att det är någonting som fungerar bra.
Finansieringsbidraget ökar trycket på företagen att anställa efter prakti-
ken. Då har det fått den inriktning som vi vill. Åtgärderna skall faktiskt leda
till jobb efter praktiken.
Sedan har vi i utskottet diskuterat ganska mycket om utbildningsvikaria-
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Arbetsmarknads-
politik
41
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Arbetsmarknads-
politik
42
ten. Vi tycker att det är en mycket bra åtgärd. Om man kan komma upp i
volymer där förutsätter jag att regeringen återkommer i kompletteringspro-
positionen med utökade resurser och utökade volymer. Vi tycker att det är
en mycket bra åtgärd, inte minst för kvinnor. Vi har också fått exempel på
att den är mycket användbar även inom den privata sektorn om man lägger
ner litet kraft på att utveckla den.
Anf. 44 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):
Herr talman! När jag hörde Ingela Thaléns anförande kom jag att tänka
på ett citat av Henrik Tikkanen: Om man inte ser bakåt och inte framåt så
får man se upp.
Ingela Thalén var som socialdemokratisk talesman oroad över att EU-or-
ganisationen berömde svensk arbetsmarknadspolitik och såg den som ett
föredöme. Den känner oss ganska väl efter de förhandlingar som vi har haft
under ett antal månader.
Ingela Thalén hade också kunnat tala om att min kollega i Norge med hela
sin delegation såg Sverige som världsmästare när det gällde åtgärder i en svår
situation. Finlands socialdemokratiska president framhöll med stor kraft i
valrörelsen Sverige som ett föredöme som Finland skulle titta på. OECD har
mycket kraftigt fördömt den socialdemokratiska politiken.
Tjänstemännen på Finansdepartementet, som är lika gråa kamrerare oav-
sett om det är en socialistisk eller borgerlig regering, har räknat på det social-
demokratiska alternativet. De säger att det leder till att vi får låna 24 miljar-
der till på årsbasis. Så ser det ut.
Herr talman! Det finns nu ljusa tecken på vårhimlen. De blir allt fler när
det gäller ekonomin och arbetsmarknaden. Men det är alldeles klart att det
inte finns något utrymme för Thalénskt lättsinne.
Den svenska konkurrenskraften är nu bättre än någonsin. Handelsbalan-
sen har aldrig varit bättre. Industrin planerar att öka investeringarna kraf-
tigt. Konkurserna har minskat dramatiskt i storlek och antal. Räntenivån är
den lägsta på 20 år, och bedömare tror att den kommer att gå ner ett par
snäpp till.
De banker och finansieringsinstitut som blev i det närmaste dödssjuka un-
der den socialdemokratiska tiden börjar nu att friskna till. Klimatet för inve-
steringar och företagande har förbättrats. Framtidstron har inte varit högre
i de svenska hushållen sedan SCB började mäta 1973. Det har inte den so-
cialdemokratiska taleskvinnan lagt märke till.
Övertiden är rekordhög. Det visar att det finns aktivitet i ekonomin. Jag
önskar personligen av hela mitt hjärta att vi kan arbeta bort den här överti-
den.
Ingela Thalén har en så förenklad tideräkning att den börjar den 4 oktober
1991. Men under 1991 varslades 7 000-9 000 personer varje månad i indu-
strin. Nu har industrin frisknat till, och nu är det få varsel. Satsningar på
kompetensutveckling i kommuner och landsting har resulterat i att antalet
varsel är mycket lågt där också.
Dagens Nyheter har fördubblat antalet platsannonser under årets första
tio veckor.
Före 1991 flyttade företag och investerare utomlands. Nu börjar de att
komma till Sverige. Det är viktigt. Antalet lediga platser i industrin ligger
klart över 1991 års nivå. Inflationen är 2 % på årsbasis. Den öppna arbetslös-
heten har sjunkit med 160 000 personer sedan i somras, när den var som
högst.
Under 1991, 1992 och en stor del av 1993 gick företagen på röda siffror.
Men nu börjar det att vara vinster som gör att man får ork att investera och
satsa på forskning, utveckling m.m. Det är det allra viktigaste. Jag vill också
betona att satsningarna på forskning och utveckling har ökat utomordentligt
mycket trots en svår ekonomi. Antalet intagningar till våra högskolor har
ökat med 30 %. 80-talet var däremot ett totalt förlorat årtionde.
Det gäller alltså - och det saknar jag helt i Ingela Thaléns anförande - att
se möjligheterna och samtidigt ha stor respekt för de offentliga underskotten
och den alldeles för höga arbetslösheten.
Om man vill se datumet den 4 oktober som ett viktigt datum, kan man
sammanfatta detta på följande sätt: Då övertog den nya regeringen en total-
raserad grund. Vi var prissatta ur världsmarknaden. Spekulationsekonomin
slog sönder Sverige.
Jag är så vänlig att jag inte vill skylla allt enbart på den då sittande rege-
ringen, utan det var många krafter som bidrog. Men man får ändå inte
glömma att Socialdemokraterna regerade när grunden raserades. Det är i
princip hela grunden till den arbetslöshet som vi har i dag, litet grand är det
också fråga om internationell lågkonkunktur.
Nu är grunden mycket stabil för utveckling och tillväxt i vårt näringsliv.
Det har tagit två till två och ett halvt år att lägga den grunden. Nu måste vi
ha många år av miljöriktig, hög tillväxt. Vi har inte råd med en osäkerhet
som återigen hotar att rasera en del av den lagda grunden.
Vi måste ha fortsatt goda villkor för företagsamhet, företagare och entre-
prenörer. Inte minst gäller det små och medelstora företag. Det är den väg
vi har att gå tillbaka till en fullgod ordinarie arbetsmarknad. Det går inte att
gå den offentliga vägen när det i samhället saknas så många miljarder kronor
som i dag lånas upp.
Vägvalet är glasklart. Den som inte vill satsa på små och medelstora före-
tag och goda villkor för företagsamheten, den vill heller inte tillbaka till en
fullgod ordinarie arbetsmarknad. Det måste vi redovisa för svenska folket
fram till valdagen. Vi har inte råd med någon som helst upprepning av 80-
talets svåra misslyckanden. Vi har inte råd med detta. Nu måste det bli sta-
bilt.
Herr talman! Den allra viktigaste uppgiften är att komma tillbaka till en
fullgod ordinarie arbetsmarknad, och det främst av medmänskliga skäl. Våra
ungdomar vill inget hellre än att komma in på en ordinarie arbetsmarknad,
visa hur duktiga de är och göra bra arbetsinsatser. Det är den äldre genera-
tionens ansvar att leva upp till detta. Det var vi som inte skötte oss på 80-
talet. Ungdomarna skötte sig. De är oskyldiga. De bär dessutom hela stora
lasset av arbetslöshetens gissel.
Men vi har också av rena budgetskäl en mycket stor anledning att ta så
långa steg som möjligt mot en bättre arbetsmarknad. Summerar man utgif-
terna för arbetslösheten - inte i ofattbara miljarder och hundratusental, utan
för var och en som jobbar - kostar den på olika sätt runt 30 000 kr.
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Arbetsmarknads-
politik
43
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Arbetsmarknads-
politik
Det värsta är att vi lånar till den kostnaden i dag. Men det är de som jobbar
nu och framöver som måste betala tillbaka detta. Därför är också från eko-
nomiska utgångspunkter den allra viktigaste uppgiften att lyfta av denna
börda.
Vi kommer att tvingas göra smärtsamma besparingar och ta till vissa in-
komstförstärkningar. Men a och o är att återgå till en fullgod ordinarie ar-
betsmarknad och låta näringslivet gå före i den tillväxten. Då får vi också
pengar till en bättre offentlig sektor. Går vi inte den vägen, får vi heller inga
pengar till den offentliga sektorn. Då tränger räntorna ut nyttighet på nyttig-
het, och det vill vi väl ändå inte.
Arbetsmarknadsverket går nu i påsk i gång med en stor utåtriktad kam-
panj. Detta material går ut till alla anställda i verket för att de skall tala
samma språk. Kampanjen vänder sig till arbetsgivarna. Den kommer att
stöttas ordentligt av tidnings-, TV- och bussreklam och sådana saker.
Vad vill man då? Man säger att man vill minska rädslan för att nyanställa
i företagen. Man säger att man förstår rädslan hos företagen. Det har varit
jobbigt och mycket otäckt att de varit tvungna göra sig av med personal.
Därför är de rädda för att nyanställa. Det är huvudbudskapet.
Man framhåller också kraftigt vikten av att möjligheten till provanställ-
ning och visstidsanställning har ökat. Det är en positiv sak för att unga skall
komma in på arbetsmarknaden. Det är en av Socialdemokraternas stora
upprivningslöften, och jag beklagar det.
Man talar om att arbetsgivaravgiften i princip är halverad för detta år om
antalet anställda ökar. Man kommer att redovisa kalkyler på hur dyr överti-
den är. Inte minst kommer man att tala sig varm för rekryteringsstödet som
en åtgärd för att få in människor på ordinarie arbetsmarknad.
Man kommer att framhålla ungdomspraktikens stora förtjänster. Unga
människor får en chans att få ett jobb. Många av de unga är mycket välutbil-
dade och behöver mer praktik än ytterligare utbildningar.
Framför allt kommer man att jobba med att besöka företagen för att på
ort och ställe få till ordinarie jobb. Det är absolut rätt tidpunkt att byta ut
övertiden och börja att skola upp arbetskraften. I höst går Sverige än bättre,
med den stabila grund som är lagd. Dessa åtgärder syftar till fler ordinarie
jobb.
Den som nu förespråkar att kraftigt minska ungdomspraktiken och
minska ALU, talar faktiskt för en ökad öppen arbetslöshet, och det går jag
inte med på. Det går regeringen inte med på. Vi måste hålla uppe åtgär-
derna. AMS säger i sin nya prognos att man orkar med ungefär 6 %. Vi ser
nu över alla regler för att göra det lättare för AMS att arbeta, och jag hoppas
att man når en bit till.
Nu i vår kommer det ut 17 000 värnpliktiga som har gjort lumpen. Det
kommer ut otroligt många elever i vår - ca 100 000 från högskolor, två-, tre-
och fyraåriga linjer. En del går vidare. Men en del har redan gått det extra
året, och det blir nu ett dubbelutsläpp. Även om allt pekar åt rätt håll har vi
ändå behov av att hålla uppe de stora åtgärderna.
Jag tycker att en del har anledning att sätta sig på sin kammare och fundera
litet över om de vill smutsa ner dessa åtgärder som man ändå står bakom,
44
om de vill ha en högre öppen ungdomsarbetslöshet eller vad de egentligen
vill. Jag vill inte ha en högre öppen ungdomsarbetslöshet.
Jag vill beröra de båda åtgärderna. Man har faktiskt ganska noga under-
sökt detta. Man har frågat arbetsledande människor i den offentliga verk-
samheten om det arbete som de ALU-anställda gör i stället skulle ha kunnat
göras av andra anställda. Det är bara 3 % som har svarat att det kanske
skulle kunna vara så.
Jag förstår att den enskilde kanske tror att han ersätter någon. Om han
har fått en extra tjänst på biblioteket och han har vettiga uppgifter känns det
kanske som om han gör ett ordinarie jobb. Problemet är att det i dagens
ekonomiska läge inte finns någon kommun som ökar antalet anställda på
biblioteken. Om det inte har blivit ett ALU-jobb har det inte blivit något
jobb alls. Nu får man satsa på skolan eller vården. Detta måste prioriteras i
en svår situation. Det svenska folket blir allt äldre.
Jag vill också ta upp ungdomspraktiken. Lena Schröder åberopas ofta.
Hon har nu kommit ut med en 13-sidig uppsats. Den visar att utträngningsef-
fekten i den här typen av konjunktur är utomordentligt liten.
Däremot är utträngningseffekten i beredskapsarbeten faktiskt större än i
någon annan åtgärd. Man kan titta på vilka åtgärder som senare leder till
jobb. Utbildningsvikariaten leder till flest jobb. Därefter kommer ungdoms-
praktiken. Varför pratas det så illa om den? Vill ni ha en så hög öppen ung-
domsarbetslöshet som möjligt, eller vad är det fråga om? Tänker ni på ung-
domarna?
Jag har sagt att ingen är gladare än jag den dag jag anser mig kunna ge
order om att trappa ner ungdomspraktiken. Riksdagen har också gett alla
de fullmakter som regeringen behöver för att stegvis trappa ner den. Om
situationen redan till hösten tillåter en nedtrappning sker det, men vi kan
inte trappa ner i förväg. Framför allt skall man akta sig för att prata illa om
dessa åtgärder, om man inte har någon bättre åtgärd att komma med.
Metall och verkstadsindustrin gjorde upp om en stor socialdemokratisk
åtgärd. Vi kollade nivån på den i februari. Det var ett tjugotal som hade
kommit in i åtgärder. I det socialdemokratiska pappret står det att 40 000,
eller någonting sådant, skulle omfattas.
Vi har tittat på gymnasieskolan. I fjol sade ni på heder och samvete att
det blir 50 000 platser i gymnasieskolan. Det blev 25 000. Så ihålig är den
socialdemokratiska argumenteringen i fall efter fall.
Låt mig avsluta med att säga att det viktiga nu är att man byter ut övertiden
mot ordinarie jobb och att man dessutom vågar anställa. De anställda är inte
perfekta på jobben de första månaderna, men de kommer att behövas när
det går bättre för vårt land. Detta är det viktigaste.
Därnäst är det viktigt att vi i så stor samverkan som möjligt, under denna
svåra tid, med olika åtgärder gör den period som de arbetslösa är utan ordi-
narie jobb så meningsfull som möjligt. Låt mig säga att arbetsmarknadsut-
bildningen nu ökar mycket kraftigt. Den har fram till nu inte alls lett till
många jobb, men nu i uppåtgående konjunktur är det riktigt att den ökar.
Då kanske den leder till fler jobb.
Jag är för min del beredd att ha en mycket öppen dialog med alla. Jag tar
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Arbetsmarknads-
politik
45
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Arbetsmarknads-
politik
gärna emot goda idéer och uppslag. Jag önskar Arbetsmarknadsverket lycka
till när man nu går in gentemot företagen.
Jag ringer storföretagsledare och andra för att prata om saker och ting,
och jag har många frukostar med småföretagare. Låt mig säga att jag möter
en enorm förståelse när jag av dem kräver och vädjar att de nu måste ta stort
ansvar för vår unga generation, för alla som vill komma in i arbetslivet. Stör
inte detta med en återgång till 80-talets misslyckade politik!
(Applåder)
Anf. 45 INGELA THALÉN (s) replik:
Herr talman! 80-talet var marknadens misslyckande, säger Böije Hörn-
lund. Marknaden fick fritt spelrum, och det misslyckades totalt. Ändå är den
borgerliga regeringens strategi att med hjälp av marknaden pressa tillbaka
arbetslösheten, i vaqe fall får man det intrycket när man läser Börje Hörn-
lunds och den övriga regeringens finansplan. Där framgår det att arbetslös-
heten kan pressas tillbaka först efter 1995-1996, om marknaden bidrar till
att skapa en tillväxt på 4 %.
Detta går precis stick i stäv med det som Börje Hörnlund försöker ge sken
av, nämligen att det var den socialdemokratiska politiken som fullt ut var
ansvarig för det som skedde.
Böije Hörnlund säger att det stora sammanbrottet, problemet, klargjor-
des den 4 oktober 1991. Då hade ett antal åtgärder vidtagits. Inflationen
hade pressats tillbaka, ett stort omfattande avtal mellan parterna var tecknat
osv. Det stora sammanbrottet kom när den borgerliga regeringen försökte
genomföra en högkonjunkturpolitik i en lågkonjunktur.
Böije Hörnlund säger att jag är orolig över EU:s beröm av den svenska
arbetslinjen. Jag är inte orolig över berömmet. Jag är orolig över att rege-
ringen avskaffar det som är arbetslinjen i svensk arbetsmarknadspolitik.
Sedan återkommer Böije Hörnlund med sin beskrivning av hur det ser ut,
med förhoppningar om hur det borde se ut osv. Beskrivningen är identisk
med den i den tidigare debatten. Beskrivningen är också identisk med den
som Börje Hörnlund gav på Arosmässan. Jag vill erinra om reaktionerna på
Arosmässan, där många företrädare för stora och små företag var närva-
rande. Reaktionerna var inte särskilt lyckosamma för regeringen.
Mitt lättsinne, Börje Hörnlund, består i att jag tillsammans med övriga
socialdemokrater lägger fram ett omfattande förslag för att pressa tillbaka
den öppna arbetslösheten och långsiktigt stärka Sverige med kompetens och
förutsättningar för utveckling och nya arbeten. Detta leder till ett bättre bud-
getsaldo än vad regeringen har åstadkommit inför kommande budget.
Anf. 46 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):
Herr talman! Ingela Thalén kan väl ändå inte annat än erkänna att Sverige
på ett uppseendeväckande sätt ensamt prissatte sig ur världsmarknaden.
Detta syns i alla OECD-rapporter. När konjunkturen vände 1989 fortsatte
de övriga länderna att hålla sin industriproduktion uppe, medan Sverige en-
samt, som en sten, föll ner 1989-1991.
Sysselsättningen kunde hållas uppe genom att man byggde kontor, hotell
46
m.m. som kom att stå tomma. Det orsakade i sin tur finansieringskrisen till
tre fjärdedelar.
Jag förstår att Ingela Thalén vill försöka glömma att hon satt i den rege-
ringen. Jag är en snäll människa och vill inte bli utsatt för Ingela Thaléns
taktik där hon skyller internationell lågkonjunktur och spekulationsekonomi
på mig som arbetsmarknadsminister. Jag vet att det var många som hjälpte
till med att ställa till det, men regeringen höll inte i.
Jag noterar med stor tillfredsställelse att på ungefär en månad har social-
demokratin vaknat till litet grand. Nu vill man inte öka budgetunderskottet
kraftigt med sänkt moms. Nu vill man inte satsa sju miljarder i onödigt rekry-
teringsstöd och betala mycket mer än man behöver. Nu står man bakom
80 % i arbetslöshetsförsäkringen, även om jag har sett demonstrationer där
man säger att socialdemokraterna skall återställa nivån till 90 % så fort de
får chansen. Det är en tillnyktring. Låt oss hoppas att tillnyktringen fortsät-
ter. Vi behöver ett stort oppositionsparti som står på marken.
Anf. 47 INGELA THALÉN (s) replik:
Herr talman! När Böije Hörnlund säger att det handlar om taktik så visar
det att Böije Hörnlund inte har förstått någonting, den här gången heller.
Den socialdemokratiska regeringen satt i minoritet, precis som den här rege-
ringen gör. Till skillnad från den socialdemokratiska regeringen har den här
regeringen ett garanterat eldunderstöd från ett högerparti som har stött re-
geringen i alla väsentliga delar när det gäller sysselsättningspolitiken.
Börje Hörnlund och regeringen Bildt har ett ansvar för den situation vi nu
befinner oss i. Vi har en onödigt stor öppen arbetslöshet. Från att ha haft en
arbetslinje i arbetsmarknadspolitiken har vi växlat till att nu ha en kontant-
stödslinje. Den borgerliga majoriteten i riksdagen har vid varje tillfälle då
det har bjudits möjligheter att återställa arbetsmarknadspolitiken varit avvi-
sande, förutom nu för några veckor sedan. Då gick vi gemensamt fram för
att pengar skall användas för att ge resurser till reparation, ombyggnad och
tillbyggnad. Men då var detta mot regeringens vilja. Det var de partier som
är representerade i regeringen som här i riksdagen gjorde detta ställningsta-
gande. Det tycker jag var ett bra beslut. Det var en bra diskussion, och det
kommer också att ge ett litet, men ändock, tillskott när det gäller att pressa
tillbaka arbetslösheten.
När jag tittar framåt kan jag konstatera att det i de socialdemokratiska
förslagen finns riktlinjer, framtidstro och medel för hur man skall kunna
skapa kunskap och offensiva insatser och för hur man med näringspolitik,
utbildningspolitik och ekonomisk politik skall se framtidens samhälle. Rege-
ringen drar hela tiden bakåt med sänkta ungdomslöner, gratis arbetskraft
osv. I stället bör man utnyttja den utveckling som Börje Hörnlund själv säger
ändå så försiktigt kommer så att vi får en skjuts framåt.
Jag vill också göra en liten randanmärkning. Börje Hörnlund säger att so-
cialdemokraterna i sin motion har föreslagit insatser som innebär 50 000 ele-
ver i gymnasieskolan. Det blev bara 25 000. Kan det möjligen bero på att
riskdagens borgerliga majoriet avslog det socialdemokratiska förslaget? Det
är likadant med ungdomsintroduktionen. Kan det möjligen bero på att den
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Arbetsmarknads-
politik
47
|
Prot. 1993/94:78 23 mars 1994 |
borgerliga majoriteten inte har fattat beslut om att pröva ungdomsintroduk- |
|
Arbetsmarknads- |
Anf. 48 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c): Herr talman! Det mest expansiva området nu utgörs av verstadsindustrin. När det gäller gymnasieskolan skall man inte heller skylla på riksdagen. Ni har en enorm glädjekalkyllusta på det här området. Det passar då bra Anf. 49 LAILA STRID-JANSSON (nyd) replik: Herr talman! Jag skulle vilja börja med en kort kommentar till det arbets- Herr talman! I mitt huvudanförande bad jag arbetsmarknadsministern att För ALU-jobb i skog kan merkostnaden gälla utrustning såsom kojor, |
48
Anf. 50 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):
Herr talman! Jag har inte den senaste månadens ALU-siffror i huvudet.
Men i stort sett har ca 5 % av ALU-jobben funnits i näringslivet, och resten
har funnits i organisationslivetoch i det offentliga livet.
Vi kan t.ex. ha ett kulturminnesobjekt som skall rustas upp. Vårt arv skall
vårdas. Det behövs, som Laila Strid-Jansson sade, någon liten sidopryl. Det
är det som ugör kringkostnaderna.
Låt oss säga att en kommun skall bygga ett elljusspår. Det finns inte någon
möjlighet till det i budgeten. Då brukar det normalt förhandlas fram att
kommunen står för sidogrejorna och ALU står för jobbet. Men det finns
situationer där man måste hjälpa till litet grand för att få något gjort.
Jag har gång på gång sagt att inte allt på den ordinarie arbetsmarknaden
fungerar perfekt. Det blir litet svårare med detta höga antal människor utan-
för den ordinarie arbetsmarknaden. Visst går det att hitta en och annan fel-
bedömning här och där. Det är Arbetsmarknadsstyrelsens chefs verkliga
uppgift att med hjälp av sin organisation och sin AMS-delegation jobba på
sådant sätt att det uppstår så få misstag som möjligt.
Jag har sett att saker och ting som upplevs som absolut inte bra rättas till
steg för steg. Helst skall ju felprocenten vara noll. Men det går inte att nå
den när det finns 5 000 individuella handläggare. Men den siffran måste ef-
tersträvas.
Anf. 51 LAILA STRID-JANSSON (nyd) replik:
Herr talman! Först och främst har man begärt en ökning av anslagen från
325 miljoner kronor till 450 miljoner kronor på grund av mera kringkostna-
der. Jag undrar varför.
Vidare säger arbetsmarknadsministern att vi alla vet att konkurrenssned-
vridningen ökar. Varför skall den öka? Det hela skall väl stramas upp? AMS
har svårt att svara på frågorna. Jag har ställt dessa klara och konkreta frågor
om merkostnader efter utförd ALU-verksamhet. Jag har berättat om kojor,
skyddsutrustning i skogen osv. Jag hade hoppats att få svar från arbetsmark-
nadsministern, men jag får väl låta mig nöjas.
Anf. 52 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):
Herr talman! Konkurrens uppstår inte om kulturminnesvård och natur-
vård. Det är sådant som måste betalas via det offentliga - annars utförs inte
de jobben.
Vidare har vi frågan om kringkostnader. Det fungerar i stort sett som föl-
jande. Vid en uppgörelse med t.ex. Skogssällskapet eller skogsvårdsstyrel-
serna köps denna typ av tjänst upp under en viss period. Grejorna finns kvar
hos dem där de fanns från början. Jag förutsätter verkligen att Arbetsmark-
nadsstyrelsen inte tar på sig kostnader för material.
Anf. 53 HANS ANDERSSON (v) replik:
Herr talman! Börje Hörnlund utnyttjar i fråga om procentnivån på arbets-
lösheten naturligtvis vissa siffror i samband med konjunkturuppgången - om
än det är bara några promille. Han talar om världsmästerskap och ljusa tider.
Men det är fråga om litet empati, förståelse och känsla för hur det verkligen
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Arbetsmarknads-
politik
4 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 78
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Arbetsmarknads-
politik
ser ut i Sverige. Det är massarbetslöshet i Sverige! Prognosen är att det kom-
mer att vara massarbetslöshet under flera år framöver.
I det läget menar jag att regeringen är utomordentligt passiv. Jag har ex-
emplifierat detta tidigare. ROT-programmet var ett exempel.
Skatterna sänks. Det råder en ekonomisk politik som gynnar marknads-
krafter och kapitalägare. Man hoppas på en exportuppgång. Kommunernas
ekonomi försämras. Det råder total passivitet på näringspolitikens område.
Vidare sker en kvalitetssänkning på arbetsmarknadspolitikens område med
en total inriktning på ALU och ungdomspraktik. Detta sker trots att det inte
var tänkt att de skulle utgöra volymåtgärder utan endast vara sistahandsåt-
gärder för att hindra utslagning.
Huvudargumentet i finansplanen är tydligt. Det är exakt samma argument
som drar över Europa och som finns i USA: det är fråga om en avreglerad
s.k. flexibel arbetsmarknad med minskad arbetsrätt, försämrade a-kasseni-
våer och trygghetssystem och där facken har mindre att säga till om. Inflytan-
det för de arbetande är mindre. Tryggheten är mindre. Möjligheten att välja,
vraka och besluta är större för arbetsgivarna. Det är fråga om ett system-
skifte. Det systemskiftet administreras av Böije Hörnlund samtidigt som han
administrerar en arbetslöshet på 14 %.
Böije Hörnlund tog till brösttonerna när det gäller ungdomarna. Jag gör
detsamma. Det är oacceptabelt att ungdomar i ett samhälle ställs utanför
möjligheten till försöijning, dvs. att de aldrig kommer in i arbetslivet. Böije
Hörnlund säger att de som förvägrar ungdomarna att få ungdomspraktik för-
sätter ungdomarna i öppen arbetslöshet. Men det är inte sant. En alternativ
politik är att inte dra ned på anslagen till kommunerna utan i stället satsa på
utbildning och kompetensutveckling. Alternativet är inte en åtstramnings-
politik som först gör ungdomarna arbetslösa, utan det är att fånga in dem i
ett ordinarie arbetsliv med rättvisa villkor. Börje Hörnlund bäddar för löne-
diskriminering mot ungdomar av den typ som har föranlett dessa oerhörda
reaktioner ute i Europa.
Anf. 54 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):
Herr talman! Jag kan garantera Hans Andersson att i min nära släkt och
bekantskapskrets är arbetslöshetstalet bra mycket högre än riksgenomsnit-
tet. Jag vet exakt vad det är fråga om.
Det är därför som jag är så utomordentligt mån om att vi måste föra en
närings- och småföretagspolitik som ger inkomster så att vi också kan klara
en stark hälso- och sjukvård, barnomsorg osv.
Då har vi frågan om lån. Räntan på innevarande års budgetunderskott
skall betalas nästa år med kanske över 20 miljarder kronor. Vi vet hur tungt
det är att spara in 10 miljarder kronor. Vi har aldrig sparat mer än 10 miljar-
der kronor. Den verkliga faran ligger i att bit för bit blir förhållandena för
barnomsorg, skola och äldreomsorg sämre.
Vår enda chans är den stabila näringslivsutvecklingen. Med Hans Anders-
sons fackliga bakgrund borde han kunna konstatera att det inte var så bra på
80-talet. 80-90 miljarder kronor av svenskt kapital investerades utomlands.
Ingenting kom från andra länder. Skall vi få tillbaka en fullgod ordinarie ar-
50
betsmarknad måste det mesta investeras här, och utländskt kapital måste
vara berett att satsa på Sverige. Vi börjar komma i det läget.
När det gäller kommunerna vill jag understryka att de varje år under 80-
talet hade jättestora underskott. Nu har kommunerna börjat få överskott
rätt ordentligt, och man har börjat avsätta till pensioner. Under 80-talet hade
man fonder till det. På grund av underskott åts dessa medel upp. Så illa är
det inte nu.
Anf. 55 HANS ANDERSSON (v) replik:
Herr talman! Det sist sagda av Böije Hörnlund är faktiskt struntprat.
Börje Hörnlund är nu, som tur är, inte finansminister. Det finns ett överskott
i saldot inom kommunsektorn just nu, men det sker en nedgång. Nästa år
kommer det att bli ett underskott. Regeringen bidrar också aktivt till att ett
underskott kommer till stånd. Det står i finansplanen och nationalbudgeten;
det går att läsa där.
Vi skall inte låna mer. Vi behöver finansiera våra åtgärder. Det är ett av
skälen till att vi i Vänsterpartiet föreslår en serie inkomstförstärkningar, men
regeringen vägrar gå med på sådana. Tvärtom förekommer planer och för-
slag på icke finansierade utgifter såsom vårdnadsbidrag.
Börje Hörnlund tycker personligen illa om övertid. Men jag har föreslagit
begränsningar av övertiden på olika sätt, och Vänsterpartiet har väckt mo-
tioner om det. Man kan exempelvis göra övertiden dyrare, och man kan
sänka taket på tillåten övertid. Men man kan inte bara hoppas något i politi-
ken, Börje Hörnlund.
Arbetstiden behandlas på några rader i budgetpropositionen. Man säger
att en arbetstidsförkortning är orealistisk. Vänsterpartiet har föreslagit en
rejäl satsning som skall leda till en arbetstidsförkortning och till försök inom
olika branscher, försök som kan få både sysselsättnings- och produktivitets-
effekter.
Kompetensutveckling lyser fortfarande med sin frånvaro. Vi har föreslagit
att delar av de devalveringsvinster som nu uppstår i näringslivet avsätts i pro-
duktionen, detta för att åstadkomma en förhöjd utbildningsstandard och
kompetens i svenskt närings- och arbetsliv. Regeringen är fullständigt passiv.
Jag vidhåller att den passiva, avvaktande inställningen att marknaden och
exporten skall dra i gång fortfarande gäller. Men de kommer aldrig att dra i
gång så mycket att man får i gång hundratusentals männniskor i aktiv syssel-
sättning. Resten då? Ja, de får väl sänka sina anspråk. Det framgår mycket
klart av finansplanen. De får, med sämre trygghetssystem, med sämre ar-
betsrätt och med sämre a-kassa, åstadkomma lönedifferentiering, dvs. de får
sänka lönerna och sänka kraven på ett rimligt arbetsliv. Det är ju inte så man
skapar ett konkurrenskraftigt och starkt Sverige, Börje Hörnlund. Men det
är faktiskt den politik som regeringen står bakom, och som vi i Vänsterpar-
tiet kraftigt protesterar mot.
AMS framställan till kompletteringspropositionen när det gäller den rena
arbetsmarknadspolitiken är mycket tydlig. Man tar upp studiefinansierings-
frågan, utbildningsbidragen och företagsutbildningsstödet. Man tar också
upp frågan om finansieringsbidraget och dess effekter vad gäller ungdoms-
praktiken. På punkt efter punkt tar man upp just de frågor och de yrkanden
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Arbetsmarknads-
politik
51
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Arbetsmarknads-
politik
52
som vi framställt. Kommer regeringen att byta politik inom en månad? Jag
hoppas på det.
Anf. 56 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):
Herr talman! AMS är ett sektorsorgan. Om Hans Andersson läser samt-
liga sektororgans önskningar skulle han kunna summera ett oerhört budget-
underskott. AMS har inget ansvar för den totala statsbudgeten. Men det har
däremot regering och riksdag.
Vad gäller kommunal ekonomi ber jag helt enkelt Hans Andersson, som
ju har både gott minne och god syn, att läsa 80-talets och 90-talets bokslut.
Det räcker långt. Men jag vet att det föreligger en del bekymmer på sikt.
Sverige har öppen ekonomi. Det smäller bara till, så har 100 miljarder kro-
nor farit över gränsen. Man hinner inte tänka till förrän de är borta, om
marknaden tror att någon tiondels ränta är på väg åt något håll. Det är därför
fel att öka det statliga budgetunderskottet, när det finns hyggligt med pengar
i kommunerna, men inga alls hos staten - utan många lån i stället. Det inne-
bär press uppåt vad gäller räntan. Så skall vi inte göra, Hans Andersson.
Jag talar gärna om vårdnadsbidraget ett tag. Var och en av oss betalar en
ordentlig arbetsgivaravgift till barnomsorgen. I kommunskatt betalar man
2-3 kr per hundralapp. Men det finns också ett antal människor som under
en kortare period vill vara hemma hos sitt barn. Det kan också vara så att
de bor så till att de över huvud taget inte når en barnstuga. Är det rätt att år
efter år kräva att dessa människor betalar utan att en enda liten skärva fås
tillbaka? Jag uppfattar detta som en rättvisefråga, punkt, slut. Man kan vis-
serligen diskutera modeller, och man kan diskutera nivåer. Men det är fak-
tiskt en rättvisefråga.
Vad gäller arbetstiden är det fritt fram för olika parter att diskutera kor-
tare arbetstid. Men diskussionen får naturligtvis inte leda till att vår kost-
nadsnivå förstörs. Vi måste vårda den väldigt länge för att man skall kunna
återgå till den fullgoda, ordinarie arbetsmarknaden.
Anf. 57 SONJA REMBO (m):
Herr talman! Det finns olika sätt att möta och förbereda sig för framtiden.
När jag lyssnar på socialdemokratiska företrädare slås jag av hur traditio-
nell deras argumentation är. Där tycks inte finnas mycket av insikt om orsa-
ken och bakgrunden till de problem som Sverige brottas med på arbetsmark-
naden och i ekonomin. Än mindre förefaller det att finnas några idéer om
framtiden. Inläggen präglas snarast av nostalgi; en längtan tillbaka till 1960-
och 1970-talen.
Detta återfinns också - och mest utpräglat - hos den nye LO-basen, Bertil
Jonsson, som inte sticker under stol med att han vill tillbaka till en gången
tids ordning och värderingar, nämligen solidarisk lönepolitik, centrala för-
handlingar mellan LO och SAF för att fastställa vilket löneutrymme sam-
hällsekonomin tål, tvingande fonder för företagen, höjda skatter, höjda ar-
betsgivaravgifter. Vill man ha nya idéer, nya former eller medarbetaravtal?
Usch nej, det kan man absolut inte tänka sig.
Som LO-tidningen summerar: ”Den nye LO-basens programförklaring
präglas av traditionella, fackliga värderingar. Förändring och förnyelse är
ord han sällan använder.” Det hade kunnat stå som en krumelur i margina-
len, en lustifikation, om det inte hade varit så att vi alla är mycket väl med-
vetna om LO:s stora inflytande över den socialdemokratiska politiken.
Klassisk socialdemokratisk politik är den vision partiet vill föra ut till väl-
jarna. Det kan då vara på sin plats att närmare granska innebörden av detta
budskap vad gäller arbetsmarknaden. En grundbult i den klassiska social-
demokratiska politiken har varit och är den solidariska lönepolitiken som ett
medel att styra löneutvecklingen i hela samhället i den riktning som jämlik-
hetsideologin förutsätter.
För att få ett klarläggande av den djupare innebörden av detta begrepp,
som faktiskt låter väldigt sympatiskt, kan man t.ex. gå till boken ”Folkhems-
modellen”, som en av konstruktörerna av den socialdemokratiska arbets-
marknadspolitiken, Rudolf Meidner, skrev 1984 tillsammans med Anna
Hedborg.
Där kan man utläsa att den solidariska lönepolitiken inte kan förenas med
marknadsekonomi utan kräver en stark centralstyrning. Den leder till utslag-
ning av svaga företag och ökad koncentration till starka företag och allt
större enheter. Ägandet koncentreras till storföretagen.
För att lösa de problem som detta anses förorsaka och för att skapa garan-
tier för den fulla sysselsättningen krävs en aktiv arbetsmarknadspolitik, en
selektiv industripolitik och en kollektivisering av kapitalbildningen.
Vi känner igen det. Det är denna politik som har tillämpats i Sverige under
flera decennier.
Vem kommer inte ihåg mångmiljardsatsningarna på textilindustrin, stål-
industrin, gruvorna, varven och, för inte så länge sedan, bilindustrin? Dessa
gigantiska felinvesteringar gjordes på skattebetalarnas bekostnad - allt i det
lovvärda syftet att rädda jobben i verksamheter som inte längre själva kunde
bära sina kostnader och hävda sig i konkurrensen.
Vi kommer också mer än väl ihåg löntagarfonderna, som hade som ett
huvudsyfte att stödja den solidariska lönepolitiken, och dilemmat med de
s.k. övervinsterna, helt enligt Rudolf Meidners scenario.
Har detta varit en framgångsrik politik för Sverige? Knappast. Utveck-
lingen sedan 1970 har präglats av den ena ekonomiska krisen på den andra.
Det har varit en skenande kostnadsutveckling, pådriven av ett ständigt ökat
skattetryck och en fruktlös strävan efter lönekompensation; inflation och
förlorad konkurrenskraft har gång på gång tvingat fram devalveringar under
1970- och 1980-talen, och även nu in på 1990-talet. Framför allt 1980-talet
präglades av ett ständigt flöde av ekonomiska krispaket och desperata försök
att täta de läckor som berodde på felaktiga och föråldrade strukturer.
Politiken har inte heller varit fördelaktig för löntagarna. Lönekostnaderna
för en industriarbetare ökade från 1970 till 1992 med 700 %. Av detta fick
industriarbetaren bara behålla 28 %.
Det finns naturligtvis fler faktorer än den solidariska lönepolitiken, så som
den har bedrivits, som har bidragit till utvecklingen, men den utgör otvivel-
aktigt en ideologisk grundbult i den förda politiken. Med hänsyn till de för-
slag som socialdemokraterna nu lägger fram i sina motioner, anser jag det
viktigt att lyfta fram denna ideologiska grundbult, som i så hög grad fortsät-
ter att prägla den politik de vill föra.
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Arbetsmarknads-
politik
53
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Arbetsmarknads-
politik
54
Det har skett en koncentration till ett i förhållande till vår folkmängd an-
märkningsvärt stort antal stora, internationellt framgångsrika företag. Dessa
har också historiskt stått för en helt dominerande andel av industrisysselsätt-
ningen. De små företagen inom industrisektorn har däremot minskat drama-
tiskt. I dagens och framtidens internationella miljö är det inte längre möjligt
att räkna med att storindustrierna skall fortsätta att vara sysselsättningsgene-
ratorer. Däremot kommer de förhoppningsvis att länge än svara för en stor
del av den tekniska och kommersiella utvecklingen och därmed spela en be-
tydande roll i den ekonomiska utvecklingen.
Sammantaget har industrisysselsättningen minskat mycket starkt. Särskilt
påtagligt var detta under 1980-talets glada spekulationsekonomi, som prak-
tiskt taget drev landet mot bankrutt samtidigt som industrin förlorade mark-
nadsandelar. Utslagningen av industrin ökade dramatiskt under 1990.
Arbetstillfällena har i stället kommit inom de konkurrensskyddade offent-
liga servicemonopolen. Den politiskt styrda och skattefinansierade syssel-
sättningen praktiskt taget fördubblades under 1970- och 1980-talen, trots en
negativ produktivitetsutveckling.
I den internationaliserade ekonomi som vi nu lever i, utgör detta en bräck-
lig grund för framtidens välstånd och sysselsättning.
I jämlikhetens och solidaritetens namn har sambandet mellan arbete och
inkomster i det närmaste lösts upp. En god utbildning och arbetsprestation
ger ett mycket blygsamt ekonomiskt utbyte, om något.
Den socialdemokratiska motionen innehåller en kalkyl som tydligt visar
detta. Avsikten med kalkylen är att visa att staten tjänar på att människor
arbetar i stället för att uppbära kontantstöd eller rekryteringsstöd. Detta är
naturligtvis en truism, men vad kalkylen också visar är att utfallet för den
enskilde i stort sett är egalt.
Skillnaden i nettoinkomst efter skatter och avgifter mellan a-kassa och ar-
bete är liten. Skulle den arbetslöse dessutom ha familjeförhållanden, som
gör att personen i fråga får bostadsbidrag och betalar dagisavgifter, blir skill-
naden minst sagt försumbar. Kalkylen visar att det inte lönar sig att arbeta.
Mycket tydligare än så kan inte de grundläggande problemen i den
svenska modellen illustreras. De kan inte lösas genom ett nostalgiskt fasthål-
lande vid de principer för lönebildning och skatter som hittills varit gällande.
Socialdemokraterna har en rad förslag till förändringar i de arbetsmark-
nadspolitiska stödsystemen. Sådana konkreta förslag kan och bör naturligt-
vis alltid diskuteras och debatteras. Det finns inga idealiska lösningar. Ar-
betsmarknadspolitiska åtgärder innebär alltid, i högre eller lägre grad, nå-
gon form av undanträngning av reguljära arbeten. Det finns ingenting i de
socialdemokratiska förslagen som skulle medföra en radikal förändring av
den rådande situationen på arbetsmarknaden.
Att politiken efter hand måste anpassas allteftersom ekonomin tar fart är
naturligtvis en självklarhet. Därför har riksdagen givit AMS mycket vida ra-
mar, inom vilka man kan disponera de medel som riksdagen har ställt till
förfogande för de åtgärder som i varje enskilt fall är de lämpligaste. Men
arbetsmarknadspolitiska åtgärder skapar inte i sig nya jobb. Däremot ger de
naturligtvis den arbetslöse möjlighet att förbereda sig för jobb och hjälp med
att kunna ta ett nytt jobb.
Faktum är att vi nu lever med det ”arbetslöshetens stålbad” som en tidi-
gare socialdemokratisk finansminister varnade för redan 1989 i samband
med ett av alla de krispaket han såg sig tvungen att lägga fram.
Jag tycker att regeringen förtjänar mer beröm än klander för att den så
målmedvetet tog sig an den galopperande arbetslösheten, som var ett fak-
tum redan 1990 och som var i full kraft när regeringen tillträdde 1991. Social-
demokraterna stod då utan förslag. De var fullt upptagna med att spana efter
den vändpunkt som den för tillfället sittande finansministern talade om hela
sommaren, men som aldrig infann sig.
Det måste ständigt i debatten påpekas att fröet till dagens arbetslöshet
såddes under 1970- och 1980-talen. Däremot vill jag inte, som Socialdemo-
kraterna så ofta gör gentemot den sittande regeringen, beskylla dem för att
medvetet ha fört en arbetslöshetsskapande politik. Tvärtom är det få länder
som kan uppvisa en så massiv politisk enighet kring ambitionen att åstad-
komma full sysselsättning. Men vägen till helvetet är ju, som bekant, stensatt
med goda föresatser. Det gäller i hög grad den socialdemokratiska 1980-tals-
politiken.
Vad som däremot särskilt förtjänar att noteras i Socialdemokraternas för-
slag är, tycker jag, att de strävar efter ett bevarande av gamla strukturer och
ytterligare stärker ambitionerna för en total inkomstutjämning. Med jäm-
ställdhetspolitiken som hävstång vill de dessutom ålägga alla arbetsgivare ett
långtgående, tvingande system för en arbetsvärdering. Självklart skall kvin-
nor och män ha lika lön för lika arbete. Det behöver vi inte diskutera nu,
utan det kan vi göra när jämställdhetsbetänkandet kommer upp. Vi har inga
delade uppfattningar i sak, men vi måste diskutera metoderna.
Däremot motarbetar Socialdemokraterna energiskt de möjligheter som
har skapats att öppna de offentliga monopolen för nyföretagande och kon-
kurrens och som skulle kunna medföra en avsevärd förbättring av kvinnors
arbetsmarknad, företagande och intjäningsförmåga.
Också i ett annat avseende förtjänar den socialdemokratiska motionen
uppmärksamhet, nämligen det avsnitt som innehåller en specifikation av
partiets kriterier för en förändrad arbetslöshetsförsäkring. Den innehåller
flera intressanta tankegångar. Socialdemokraterna har ju under stort tumult
och tappra försök till mörkläggning accepterat såväl förändrade ersättnings-
nivåer som karensdagar och egenavgifter. Det vittnar om en - trots allt -
anpassning till verkligheten.
De socialdemokratiska tankegångarna då det gäller socialförsäkringarna
är emellertid mer långtgående än så. Det går också att utläsa ur motionen.
Enligt det program som antogs av partikongressen i höstas vill de ha en sam-
manhållen socialförsäkring, som skall inkludera förtidspensioneringarna och
som parterna på arbetsmarknaden skall ta ansvar för. Finansieringen skall
tas ur det samlade löneutrymmet och i sin helhet täckas av avgifter.
Detta gäller också arbetslöshetsförsäkringen, som utöver kontantstödet
också skall finansiera de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna. Jagvill poäng-
tera att det är ett gammalt folkpartiförslag. Finansiering skall ske med ar-
betsgivaravgifter.
Det är denna målmedvetna inriktning som ligger bakom socialdemokra-
ternas annars obegripliga förslag att den nyligen införda egenavgiften till ar-
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Arbetsmarknads-
politik
55
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Arbetsmarknads-
politik
56
betslöshetsförsäkringen i stället borde ha lagts på sjukförsäkringen för att ge
utrymme för en finansiering av a-kassan med arbetsgivaravgifter.
Totalt räknar socialdemokraterna, enligt partimotionen, med att inom en
period på 5-7 år, som det heter, ”frigöra” ett utrymme om 35 miljarder kro-
nor.
Det handlar således inte om någonting annat än en gigantisk skattehöj-
ning, som kommer att drabba såväl arbetsgivarna som de enskilda skattebe-
talarna - samtidigt som man har förbundit sig att riva upp besluten om sänkta
skatter på företagande och investeringskapital.
Hur detta skall kunna ge de investeringar i näringslivet och den ökade
konsumtion på hemmamarknaden som socialdemokraterna säger sig efter-
sträva är för mig en gåta. Kan Ingela Thalén tala om för mig hur kraftigt
ökade skatter och avgifter på såväl produktionen som de enskilda skall
kunna ge fler jobb och investeringar?
Däremot passar detta mycket väl in i det program för en förhandlad in-
komstpolitik som presenterades för några år sedan av de nordiska fackför-
eningarna och arbetarpartierna i den s.k. SAMAK-rapporten. Innebörden
var att de centrala parterna på arbetsmarknaden i slutna rum tillsammans
med regeringen skulle göra upp om inkomstpolitik, ekonomisk politik och
socialpolitik.
Rudolf Meidner avslutar sin beskrivning av den solidariska lönepolitiken
så här: ”På väg till den solidariska lönepolitikens utopiska mål, den 'ratio-
nella’ lönestrukturen, förändras samhället i socialistisk riktning.”
Herr talman! Hans Andersson böljade med att tala om problemen ute i
Europa. Jag delar hans uppfattning att det finns anledning att ta den utveck-
lingen på största allvar. Men problemen är också ett resultat av att man un-
der tio års tid har låtit långtidsarbetslösheten bita sig fast i samhället.
Det är en av anledningarna till att man i Europaunionens strävan efter en
gemensam marknad skall ta krafttag mot de ekonomiska problem som är
orsaken till denna situation. Det är också ett sätt att möta den situation som
nu har uppstått i Central- och Östeuropa. Där råder en katastrofal situation
i ekonomin och på arbetsmarknaden.
Detta sammantaget utgör en enorm utmaning för den demokratiska väst-
världen, och det ankommer på oss alla att försöka inlemma dessa nya demo-
kratier i den ekonomiska och politiska gemenskap och med de värderingar
som vi har i vår del av världen.
Sverige får inte försitta chansen att medverka i detta arbete, och vi får inte
försätta oss i samma arbetslöshetsfälla som de europeiska länderna försatt
sig i. Det är därför vi har höga ambitioner på arbetsmarknaden.
Men en annan politik måste föras för att vi skall kunna möta framtiden.
Att nu falla tillbaka i gamla mönster och strukturer skulle medföra en ännu
svårare situation i nästa konjunkturnedgång. Då skulle vi verkligen riskera
att hamna i den europeiska situationen. Vi måste ta oss an de grundläggande
problemen.
Vi har goda förutsättningar tack vare vår erfarenhet av internationell han-
del och internationella kontakter. Vi låg också länge hyggligt till i tekniskt
avseende med en något så när hög benägenhet att acceptera tekniska föränd-
ringar och förnyelse.
Men det är ett kapital som har tillåtits erodera under lång tid. Vi har vilat
på våra lagrar och inte sett att omvärlden inte bara har hunnit ifatt utan också
sprungit förbi oss i en mängd avseenden.
Det är inte enbart investeringar i infrastrukturen i form avvägar och järn-
vägar osv. som har försummats under många år. Också skolutbildningen och
den högre utbildningen har försummats och i hög grad inriktats på den of-
fentliga sektorns behov. Vi har ett stort behov av kunskapsutveckling och
kompetensuppbyggnad inom framför allt, men inte enbart, tekniska och na-
turvetenskapliga områden.
I det program för kunskap och kompetens som utarbetats i Utbildningsde-
partementet och som presenterats under titeln Agenda 2000 framläggs 20
ambitiösa mål för hur den svenska arbetskraftens utbildningsbakgrund på 25
år skall nå en nivå som motsvarar de tre främsta konkurrentländernas.
Ett nytt studiefinansieringssystem håller på att utarbetas. Det måste bli
möjligt att utbilda sig under såväl ungdomen som hela den aktiva tiden.
Detta och mycket därtill är nödvändigt för att utveckla och ta vara på ny
teknik och nya metoder. Vår förmåga att lyckas med detta och vår förmåga
att i hård konkurrens dra till oss, behålla och utveckla kompetens och inve-
steringar blir avgörande för vårt framtida välstånd.
Men det räcker inte. Villkoren för företagande och arbete måste starkt
förbättras. Vårt näringsfientliga och företagarfientliga klimat måste föränd-
ras radikalt. Det måste löna sig att arbeta, att investera i en utbildning och att
ta på sig mer ansvarsfulla eller krävande arbetsuppgifter och större ansvar.
Lönestrukturen måste utformas för att möta dessa krav. Reformeringen
av skattesystemet måste fortsätta och skattetrycket minska. Det måste ska-
pas ett tydligt samband mellan arbete och inkomst. Om detta finns det också
en gryende insikt inom delar av fackföreningsrörelsen.
Nya former för arbete och arbetsorganisation måste ges möjligheter att
prövas och utvecklas. En viktig del är en ny arbetstidspolitik. En annan är
en arbetsrättslig lagstiftning som ger utrymme för variation och flexibilitet.
Det måste bli mer av inflytande och bestämmande för den enskilde arbets-
tagaren och arbetsgivaren, mindre av centralstyrning, lagstiftning och kor-
porativa modeller. Människor måste tillåtas att utveckla sin förmåga och sina
möjligheter antingen de är anställda eller företagare.
Det är inte nostalgi, tillbakablickande och fasthållande vid en förgången
tids ideal som för utvecklingen framåt utan öppenhet för den nya tidens möj-
ligheter.
Herr talman! Jag ansluter mig till Marianne Anderssons yrkande.
Anf. 58 INGELA THALÉN (s) replik:
Herr talman! Sonja Rembo inleder med en argumentation för större löne-
spridning.
I själva verket finns det inget som helst vetenskapligt eller erfarenhetsmäs-
sigt belägg för att större löneskillnader och lägre lönenivåer för vissa grupper
minskar arbetslösheten. Det skriver Carl-Olof Andersson i tidningen Afton-
bladet. Där går han igenom ett antal länders olika lönenivåer.
Carl-Olof Andersson konstaterar, liksom Walter Korpi i en mycket spän-
nande studie från början av 80-talet, att tre länder, Sverige, Norge och Ös-
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Arbetsmarknads-
politik
57
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Arbetsmarknads-
politik
terrike, har uppvisat en helt annan utveckling än de flesta andra genom sin
kombination av utveckling, låg arbetslöshet och full sysselsättning.
Gemensamt för dessa tre länder är att de har en stark fackföreningsrörelse
som har lyckats minska löneklyftorna. Det har också bidragit till att länderna
har kunnat upprätthålla sin industritradition och industriutveckling. Dessa
tre länder har industrivärldens lägsta arbetslöshet.
Att nu Sverige går åt rakt motsatt håll beror naturligtvis på att man har
lagt om politiken.
Sonja Rembo sade att socialdemokraterna är traditionalister. Ja, det är vi
i den meningen att vi står för en grundläggande socialdemokratisk politik
när det gäller synen på människan, människovärdet och rätten till arbete. I
det avseendet är vi traditionalister.
Men vår politiska strategi visar hur man skall nå utvecklande arbete som
kräver kompetens både på bredden och på djupet. Det handlar om samver-
kan mellan samhället, som måste vara berett att betala, företag, som måste
betala sina delar och individen, som måste stå för sin del.
Det var detta jag försökte peka på i mitt inledningsanförande genom att
tala om hur både LO och TCO i sina program har lyft upp just en sådan
beredskap för samverkan och samarbete.
Sonja Rembo sade sedan att det inte lönar sig att arbeta. Jag tror att de
ca 700 000 som står utanför den vanliga arbetsmarknaden tycker att det lönar
sig att arbeta. Den beskrivning av en genomsnittlig arbetslös och en genom-
snittlig löntagare som finns i vår motion ger bara en bild av hur det ser ut
från statens synpunkt.
Självfallet vill vi att det skall löna sig att arbeta för alla. Det är därför vi
lägger så stor kraft på åtgärder för att pressa tillbaka arbetslösheten.
Anf. 59 SONJA REMBO (m) replik:
Herr talman! Ingela Thalén tillhör förvisso traditionalisterna inom arbe-
tarrörelsen. Det finns inom fackföreningsrörelsen och inom Industriförbun-
det personer som inser att man måste belöna kompetensutveckling och be-
löna människor som tar ett större ansvar och tar på sig arbetsuppgifter utöver
de vanliga. Man förordar numera en sådan politik.
Var har dynamiken på arbetsmarknaden varit störst under de senaste tio
åren? USA har ju visat en fantastisk framgång. Där har skapats en mängd
nya jobb. Då säger Ingela Thalén att det är dåliga låglönejobb. Ja, det kan
hända att det är så i viss utsträckning. Ungdomar får gå in på enkla jobb till
låga löner, men meningen är naturligtvis inte att de skall stanna i sådana jobb
för all evärderlig tid. Vi har i Sverige en olycksalig benägenhet att ha den
synen på arbetet att man skall gå från skolan direkt in på en arbetsplats, där
man sedan skall sitta till pensionen. Så kommer det inte att fungera på fram-
tidens arbetsmarknad. Vi kommer att både vara och vilja vara betydligt mer
flexibla. Ge människorna möjligheter, så tar de också vara på dem. Det är
dessa möjligheter som har saknats i svensk politik men som denna regering
är på väg att skapa.
Anf. 60 INGELA THALÉN (s) replik:
Herr talman! Nu gör Sonja Rembo för jag vet inte vilken gång i ordningen
i denna typ av debatter den vanliga sammanblandningen av solidarisk löne-
politik och uppfattningen att alla skall ha exakt lika mycket i kronor och ören
i timmen för jobb oavsett ansvar, befogenheter och kompetens i yrkeslivet.
Jag tror att i stort sett alla avtal i dag har löneutveckling beroende på ansvar
och beroende på vad man åtar sig. Inom offentlig verksamhet pågår en dra-
matisk utveckling när det gäller lönerna. Men det handlar självklart om att
man i botten måste få ett utvecklande arbete. Detta driver de fackliga orga-
nisationerna främst av allt.
Meningen är inte att man skall stanna i ingångsyrkena, sade Sonja Rembo.
Men det är ju precis det som man varnar för i USA, att detta blir följden.
Jag vill åter peka på vad jag framhöll i mitt inledningsanförande. De fackliga
organisationerna men också en del av industriföretagarna varnar för att man
nu skjutsar in stora skaror av unga människor och människor som borde ha
möjlighet till utvecklande arbete i arbetsuppgifter som låser in dem där när
de i stället borde skaffa sig kompetens för att vara med i den konkurrensut-
satta industrisektorns utveckling. Detta gäller i lika stor utsträckning utveck-
lingen inom den offentliga sektorn.
Sedan sade Sonja Rembo att politiken måste ändras när förutsättningarna
ändras. Då måste jag fråga: Varför gör den inte det då? Det är ju problemet
och kärnan i vår kritik. Arbetsmarknadspolitiken går ju bakåt, inte framåt,
Sonja Rembo.
Anf. 61 SONJA REMBO (m) replik:
Herr talman! Jag tycker att Ingela Thalén är inkonsekvent i sin kritik. Hon
letar efter områden att kritisera snarare än att leta efter områden som för
debatten framåt i konstruktiva banor. Vi är medvetna, både Ingela Thalén
och jag, om att den uppgång som vi nu ser inom industrin, framför allt inom
exportindustrin, inte i första vändan kommer att innebära någon dramatisk
förändring av sysselsättningsläget. Detta kan vi beklaga, men så fungerar
det. Vi måste alltså fortfarande föra en ambitiös arbetsmarknadspolitik. Vi
måste fortfarande ha en hög volym på de arbetsmarknadspolitiska åtgär-
derna. Därom är Ingela Thalén och jag överens.
Jag har väldigt svårt att förstå den kritik som förs fram både från Ingela
Thalén och från Hans Andersson mot arbetslivsutveckling och mot ung-
domspraktik. Jag har varit med här under åren och gång på gång förklarat
att vi måste ge de arbetslösa någonting att göra medan de är arbetslösa. Det
gäller självfallet när man har så höga volymer som vi har i dag. Vi kan be-
klaga detta.
Jag förklarade i mitt anförande varför vi har hamnat på så höga volymer.
Ingela Thalén har uppenbarligen en annan uppfattning om orsakerna, men
bortsett från det har vi höga volymer. Det finns människor som inte omedel-
bart kan placeras i utbildning eller arbete med rekryteringsstöd, och då
måste vi se till att de inte fastnar i ett arbetslöshetsbeteende, som gör att de
sedan inte kommer tillbaka till arbetsmarknaden. I det avseendet fungerar
dessa åtgärder faktiskt bra, eftersom de ger en volym som vi annars inte
skulle ha kommit upp till.
Rekryteringsstöd och annat kräver att det finns arbeten att rekrytera till,
men arbeten är ju en bristvara i dagens situation. Dessvärre kommer det att
vara så under ganska lång tid framåt. Men det finns ingen anledning att där-
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Arbetsmarknads-
politik
59
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
A rbetsmarknads-
politik
för inte låta människor utveckla sina möjligheter och ta de jobb som finns
och skaffa sig den utbildning som behövs. Man kan inte lita på centralstyr-
ning och statliga beslut och tro att vi här i kammaren skall lösa alla männi-
skors individuella problem. Vi måste ge människorna chansen att lösa sina
egna problem. De är faktiskt bra på det bara vi ger dem chansen.
Anf. 62 HANS ANDERSSON (v) replik:
Herr talman! ”Bara vi ger dem chansen”, sade Sonja Rembo, och det är
detta jag tycker att vi inte gör nu.
Jag vill anknyta till det allra sista. Både Vänsterpartiet och Socialdemo-
kraterna har accepterat både praktik och ALU såsom sistahandsåtgärder
och alternativ till passivitet. Men om man för en oambitiös politik i stort -
det må vara näringspolitik eller utbildning och det må vara inom kommu-
nerna - blir bördan på arbetsmarknadspolitiken alltför tung. Om då huvud-
volymen består av denna typ av artificiella åtgärder, får vi en mängd negativa
effekter i samhället, vilket vi har diskuterat tidigare.
Jag saknar satsningar på kompetensutveckling. Nu nämndes Agenda
2000. Okej, där finns förslag. En del tycker jag om, men en del tycker jag
inte alls om. Men de kommer för sent. Jag har efterlyst dem år efter år. Det
har tidigare förekommit utredning. Jag tycker att det hittills har rått en total
passivitet.
Sonja Rembo slipper ju att diskutera det verkliga ärendet, dvs. propositio-
nen och de konkreta yrkandena. Hon för en allmän diskussion. Det är en
intressant diskussion, men vi får föra den i ett annat sammanhang. Det hand-
lar om systemet och om maktlösheten hos nationella politiker, hos fackför-
eningsrörelsen osv. Det handlar om marknadens ändrade karaktär med in-
ternationaliseringen. Det handlar om näringslivets helt förändrade karaktär.
Jag håller med om att många av de problem som vi diskuterar inte är pro-
blem för fredagen, måndagen och tisdagen och för den enskilde arbetsmark-
nadsministern. Det är systemförändringar som har att göra med hur tekni-
ken och maktförhållandena förändras och hur de finansiella flödena tillåts
påverka med omedelbar verkan osv.
Sonja Rembo förefaller vara mycket traditionell. Det är traditionell hö-
gerpolitik att man skall låta marknaden sköta sig själv och begränsa skatteut-
taget. Man får inte reglera för mycket eller ta för många initiativ. Men jag
skulle vilja ta många initiativ just för förnyelsens skull.
Miljöomställningen skapar många nya jobb. Genom ekonomiska incita-
ment och genom lagförslag och förbud kan man driva fram en omställning.
Vi har gjort det på pappersmassefabriker och på stålverk. Det kan vi göra
och det skall vi göra över hela näringslivsområdet. Där finns en oerhörd till-
växtpotential och många jobb att hämta. Vi behöver gå in för en mycket of-
fensiv utbildningspolitik. Här har talats om lönesättning. Ja, man har i alla
år krävt en lönesättning, som svarar mot befattningstrapporoch kompetens-
utveckling. Men jag kan efter mina 20 år i industrin tala om hur svårt det
var att överge traditionella tayloristiska ackordssystem, som faktiskt klavar
människorna i ett slags slaveri på verkstadsgolvet.
60
Anf. 63 SONJA REMBO (m) replik:
Herr talman! Jag skulle gärna föra den diskussionen med Hans Anders-
son. Jag tror att vi båda skulle ha ett stort utbyte av en sådan debatt, även
om vi i grunden har skilda värderingar i dessa frågor. Men desto intressan-
tare blir ju då debatten.
Vi har en ambitiös politik, Hans Andersson. För att anknyta till vad jag
sade nyss går den dock i en annan riktning än vad Hans Andersson och
Ingela Thalén skulle kunna tänka sig. Vi i Sverige har faktiskt aldrig under
överskådlig tid provat på en friare arbetsmarknad, dvs. provat på att ge före-
tagare ett större utrymme. Tvärtom har det bedrivits - skulle jag vilja säga,
även om det kanske är att uttrycka sig litet tillspetsat - nästintill en klappjakt
när det gäller företagen och företagandet. Det har varit fult att tjäna pengar
på företagande. Det har varit fult att vara arbetsgivare. Det behövs alltså en
ny politik som lyfter fram företagarna, för det är genom företagandet som
vi kommer att få de nya jobben.
Ja, Hans Andersson, jag håller med om att det behövs en mängd initiativ
här. Om vi ser till vad den här regeringen har gjort, finner vi att den under
sina två och ett halvt år har tagit en mängd initiativ på företagarområdet, på
skatteområdet och på området skolutbildning och högre utbildning.
Agenda 2000 är ju en fortsättning på det arbete som redan tidigare påböljats
och som måste fortsätta. Här finns många och grava försummelser och
mycket att ta igen.
Jag tycker nog att regeringen skall ta till sig den här typen av kritik med
en viss tillfredsställelse, därför att det hela ändå visar att man har haft väldigt
stora förväntningar på den här regeringen när det gäller att åstadkomma sa-
ker. Regeringen har åstadkommit oerhört mycket. Men på två och ett halvt
år har den inte lyckats vända på allt som är vrångt och fel i Sverige - det
håller jag fullständigt med om. För att åstadkomma det behövs det minst
ytterligare en regeringsperiod.
Jag får återkomma till resterande frågor i nästa replik.
Anf. 64 HANS ANDERSSON (v) replik:
Herr talman! Ja, Sonja Rembo, man har åstadkommit ett historiskt re-
kordhögt budgetunderskott och en historiskt rekordhög arbetslöshet. Dess-
utom har man böljat rasera välfärdssystemen, som betyder så mycket för
människors trygghet. Jag hoppas att chansen att få åstadkomma mycket
mera inte är så stor.
Sonja Rembo säger en sak som är intressant. Hon säger nämligen: Vi har
aldrig tidigare provat på en fri arbetsmarknad. Jo, Sonja Rembo, det har vi
visst gjort! Vi har provat på en arbetsmarknad som består i att den mäktige
bestämmer allt och arbetaren ingenting.
För att komma ifrån en situation i Sverige präglad av maktlöshet och fak-
tiskt också av misär slöt sig människor samman och bildade fackföreningar
och politiska partier. De fick till stånd en utveckling som innebar att männi-
skornas levnadsstandard och trygghet översteg vad man kunde finna på de
flesta andra håll.
Jag har själv i den vardagliga kampen för förbättrade villkor upplevt vad
det betyder att inte ha någon rätt till inflytande. Det kan handla om arbets-
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Arbetsmarknads-
politik
61
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Arbetsmarknads-
politik
miljö eller löneformer eller om att förebygga arbetsskador och att ha ett
trygghetssystem som är till hjälp när det gäller att skydda dem som har drab-
bats i det här sammanhanget. Det kan också handla om att över huvud taget
ha inflytande över vart ett företag eller en myndighet är på väg. Det här har
åstadkommits genom lagstiftning och kollektivavtal, och det tycker jag är en
bra modell. Men för den skull kan det arbetsrättsliga regelsystemet behöva
reformeras av många olika skäl. Man får sluta en annan typ av avtal än de
som slöts för 25 år sedan. Detta vill sannerligen den part som representerar
arbetets intressen.
Nej, förnyelsen och framtiden ligger inte i en marknadsliberalism där
marknaden styr och där människan egentligen inte får styra eller planera
medvetet. Det gäller inte pigjobb och det gäller inte klasskillnader, utan det
gäller att planera för trygghet, omsorg, god miljö och en gemensam tillväxt.
Då behöver man också utveckla demokratin, inte avveckla den. Därmed be-
höver vi skärpa arbetsrätten, inte avreglera den. Vi behöver alltså förstärka
människors trygghet, inte försvaga den.
Den linje som Sonja Rembo står för är inte bara en partipolitisk linje, utan
den är faktiskt också ett sätt att se på samhällsstrukturen och drivkrafterna
i samhället. Det är mot den bakgrunden som jag tog exempel från Frankrike,
Spanien osv. De kapitalistiska marknadskrafterna, det är vad jag kallar det
här, tar ingen hänsyn. Men marknadskrafter kan utnyttjas för välfärdens
skull. Därför tror jag att Sonja Rembo och jag i slutänden verkligen är var-
andras ideologiska motståndare även om vi ibland förstår världen på ungefär
samma sätt.
Anf. 65 SONJA REMBO (m) replik:
Herr talman! Människan är en del av marknaden. Människan agerar på
marknaden, och människan brukar vara rationell och se till att marknaden
fungerar på det sätt som människan helst ser att den fungerar på.
Så något om problemen under en socialistisk regering i t.ex. Spanien, vil-
ket har nämnts i debatten. Ja, man har ärvt det korporativa systemet från
Francotiden. Samma problem har Italien. Där har man bl.a. en rigid arbets-
rättslig lagstiftning som skapar mycket stora problem när arbetsmarknaden
skall ställas om och anpassas till moderna förhållanden.
Ja, vi har stora underskott och hög arbetslöshet. Men glöm då inte, Hans
Andersson, att den här regeringen ärvde en rekordstor statsskuld med en
imponerande räntebelastning - 700 miljarder i statsskuld och 65-70 miljar-
der i räntor. Det är vad som låg i potten när den här regeringen tog över.
Men vi hade en galopperande arbetslöshet redan hösten 1990 med en dra-
matisk utslagning i fråga om industrijobb och industrikapacitet. Vi hade en
bankkris, finanskris, som ett år senare försatte Sverige i en oerhört besvärlig
situation.
Man kan kritisera den här regeringen på många punkter. Man kan kriti-
sera den för att den alltför länge höll fast vid den tidigare socialdemokratiska
valutapolitiken. Man kan naturligtvis också kritisera regeringen för att den
inte har lagt om kursen tillräckligt snabbt. Men ser man till vad den här rege-
ringen totalt har åstadkommit, finner man att den har lagt grunden för en
62
framtida tillväxt och för framtidens arbetsmarknad med hög sysselsättning
och goda möjligheter till en hög inkomstnivå.
Ungdomsarbetslösheten har aktualiserats flera gånger här. Det har också
talats om ungdomspraktiken, som man kritiserar. Ja, det är bara att konsta-
tera att ungdomsarbetslösheten är tre gånger högre än den genomsnittliga
arbetslösheten. Jag kan än en gång återge vad LO:s Bertil Jonsson har sagt,
nämligen: Så har det alltid varit. Ja, så är det. Ungdomar har utestängts från
arbetsmarknaden, och det vill man fortsätta med.
Socialdemokraterna och Hans Andersson säger ju nej till provanställning.
Man säger nej till utökade anställningar vid arbetstoppar. Man säger nej till
att ungdomar får vara kvar på en arbetsplats trots att deras kompetens be-
hövs, och det gäller även vid driftsinskränkningar. Man säger nej till fortsatt
ungdomspraktik som ger jobb.
Men, herr talman, det är inte genom att säga nej som vi löser Sveriges
problem, utan det är genom att bejaka framtiden som vi löser problemen.
Anf. 66 LENNART ROHDIN (fp):
Herr talman! Inledningsvis skall jag ta upp en fråga som bekymrar mig.
Arbetsmarknadssituationen för invandrare och flyktingar är mycket allvar-
lig. Den utgör en tickande bomb i vårt land med oanade risker, om den inte
hjälpligt kan desarmeras. Endast 40 % av de utomnordiska medborgarna är
sysselsatta. För de utomeuropeiska medborgarna är förhållandena ännu
värre. Det här kan skapa oöverbryggbara klyftor i vårt samhälle, med följder
som vi hittills bara kunnat se skymten av på TV-bilder från andra länder.
Den här situationen sammanhänger givetvis med den mycket allvarliga ar-
betslöshet som råder. Men jag tror att det finns all anledning att utgå från
att det problemet inte på långa vägar löses enbart genom att det ljusnar på
arbetsmarknaden. Här krävs det många och genomtänkta insatser.
Det beslut som fattades av oss här i kammaren för en vecka sedan om för-
bud mot etnisk diskriminering i arbetslivet visar på en mycket viktig aspekt
på den här problematiken - men alltså långt ifrån den enda aspekten.
Vidare kan vi konstatera att alla övriga arbetsmarknadspolitiska åtgärder
varit otillräckliga.
Vi välkomnar därför det förslag som regeringen har lagt att som försök-
verksamhet under nästa budgetår införa en invandrarpraktik efter modell
av ungdomspraktiken. Praktiken skall ge invandrare med ringa eller ingen
svensk arbetslivserfarenhet alls möjlighet att skaffa sig arbetslivs- och yrkes-
livserfarenhet inom sitt område. Praktiken skall ge arbetsgivare möjlighet
att lära känna invandrare och deras förutsättningar.
En invandrarpraktik löser naturligtvis inte alla problem, men alla som har
erfarenhet av svårigheterna för invandrare att över huvud taget få in en fot i
svenskt arbetsliv inser att varje möjlighet måste prövas. När invandrargetton
exploderar har vi inte råd att säga oss att vi inte har prövat varje möjlighet
att förebygga en sådan utveckling.
Med all respekt för socialdemokraternas skepsis inför ungdomspraktiken
kan jag bara inte förstå att man i den här frågan gör gemensam sak med Ny
demokrati. Sällskapet borde åtminstone vara en väckarklocka.
Vad gjorde det så lätt för Ny demokrati att ansluta sig till den socialdemo-
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Arbetsmarknads-
politik
63
|
Prot. 1993/94:78 23 mars 1994 |
kratiska linjen? Jag kan inte se att socialdemokraterna har ett ansvar mot |
Det är inte för sent!
|
Arbetsmarknads- |
Herr talman! Vår absolut viktigaste uppgift är att ta oss ur arbetslösheten. Arbetslösheten är en olycka för äldre, som inte vet om de kan komma till- Därför får arbetslöshet aldrig vara ett medel i den ekonomiska politiken. Herr talman! I Gävleborgs län, som jag representerar, går fortfarande näs- Men också i Gävleborg ljusnar det nu. Vi har flera gånger tidigare kunnat I februari månad anmäldes mer än dubbelt så många platser till länets ar- Herr talman! Det kommer att ta alldeles för lång tid innan arbetslösheten |
|
64 |
Sverige är äntligen på väg ur sin djupaste ekonomiska kris det senaste |
halvseklet. Under många år har Sverige tappat sin konkurrenskraft i förhål-
lande till andra jämförbara stater. Vår tillväxt har halkat efter. Vi har haft
en galopperande kostnadskris.
Den ekonomiska krisen har inte uppstått under den nuvarande regering-
ens ansvarsperiod. Den är ett resultat av felaktig politik under många år på
70- och 80-talet. Vi kan nog alla sägas vara delaktiga i ansvaret för krisen
och dess uppkomst. Det avgörande nu är emellertid om vi lärt oss något av
krisen och dess konsekvenser för de många människor som drabbats av den,
om vi är mäktiga att skapa rätt förutsättningar för den framtida ekonomiska
utvecklingen.
Regeringen har tagit det impopulära ansvaret att ta oss ur krisen och bygga
upp en långsiktigt starkare ekonomisk utveckling för vårt land. Den har lagt
grunden för ekonomisk tillväxt, trygga jobb och en säkrad välfärd. Men på
samma sätt som den ekonomiska krisen utvecklats under lång tid måste vi
vara långsiktigt tålmodiga i vårt arbete på att trygga ekonomin. Positiva siff-
ror för de ekonomiska indikatorerna ger ingen möjlighet att dra en suck av
lättnad och lämna den ansvarsfulla ekonomiska saneringspolitiken. Då är vi
snabbt nere igen. Då blir det alldeles säkert oerhört mycket svårare att ta sig
upp igen. Och det skulle slå ännu mycket hårdare mot de svaga och utsatta
i vårt land.
Sveriges ekonomiska kris löser man bara genom att skapa nya och bättre
förutsättningar för riktiga jobb - jobb i små, medelstora och större företag.
Det är kärnan i den här regeringens ekonomiska politik sedan regeringsskif-
tet i oktober 1991.
Herr talman! I den politiska debatten har socialdemokraterna givit en bild
av en regering som inte gör något, en regering som har kapitulerat inför ar-
betslösheten. En opposition som inte opponerar mot regeringen har natur-
ligtvis inget berättigande, särskilt med tanke på den ekonomiska kris vi haft
så länge och hur den slagit mot de utsatta.
Det går givetvis att göra olika avvägningar mellan de insatser som görs för
att skapa jobb och bekämpa arbetslösheten. Det går säkert också att kräva
än mer kraftfulla eller mer omfattande insatser. Men redan det faktum att
den här regeringen satsar närmare 30 miljarder även kommande budgetår i
ren arbetsmarknadspolitik visar naturligtvis på graden av retorik i oppositio-
nens argument. Så mycket har det aldrig satsats på arbetsmarknadspolitik i
vårt land. Och skam vore det väl annars, när vi har denna stora arbetslöshet.
Herr talman! För den som är arbetslös och inte ser någon ljusning är natur-
ligtvis läget hopplöst, många gånger desperat. Trots den politiska retoriken
har många av oss i sin närmsta bekantskapskrets människor i just denna belä-
genhet. Det har i dag inget att göra med vilken politisk eller ideologisk över-
tygelse vi har. För den arbetslöse är det därför naturligt att kräva någon åt-
gärd som omedelbart sätter stopp för hopplösheten. Och det är just det som
rekordanslagen till arbetsmarknadspolitiken är avsedda för.
Men arbetsmarknadspolitiken skapar inte de jobb som skall bära upp
svensk ekonomi framöver. Den ska i möjligaste mån underlätta i den akuta
krisen och bidra till att göra människor bättre rustade att ta de nya jobben,
som förhoppningsvis kommer när krisen vänder. De många åtgärderna inom
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Arbetsmarknads-
politik
5 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 78
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Arbetsmarknads-
politik
66
arbetsmarknadspolitiken har haft stor betydelse såväl för den enskilde som
för vårt land.
Det är naturligt att ställa stora krav på effektivitet i arbetsmarknadsåtgär-
derna. Det rör sig om mycket stora ekonomiska resurser som ställs till förfo-
gande och som skall användas på bästa sätt. Än viktigare är att de många
människor som är utsatta har rätt att kräva att få bästa möjliga stöd inom
ramen för arbetsmarknadsmedlen.
En så omfattande arbetslöshet som den vi nu haft anstränger givetvis ar-
betsmarknadsmyndigheterna till det yttersta. Det är naturligt att det uppstår
flaskhalsar och andra hinder för bästa effektivitet. Det är ändå naturligt och
nödvändigt att ställa tydliga krav på ytterligare effektivisering. Administra-
tiva och ekonomiska rutiner måste bli ännu bättre. Låt mig ändå få säga att
mina många kontakter med arbetsförmedlingar gjort mig övertygad om att
personalen ute på fältet har gjort och gör en mycket helhjärtad och engage-
rad insats.
Herr talman! Som framgår av utskottsbetänkandet är vi, trots reservatio-
ner, i grunden överens om att åtgärder som ungdomspraktik och arbetslivs-
utveckling är sistahandsåtgärder. Den inriktningen får inte gå förlorad, även
om dessa åtgärder kan tyckas lättare att ta till än de mer traditionella. Riks-
dagen måste vara tydlig i det fallet.
Det finns naturligtvis alltid också en risk för undanträngning, särskilt när
vi rör oss med så här stora volymer. Det är viktigt att vara uppmärksam på
den risken. Ändå vill jag understryka att dessa åtgärder har varit nödvändiga
komplement och att risken för undanträngning inte får överdrivas. Dessa åt-
gärder har bidragit till att ge väldigt många ungdomar en nödvändig kontakt
med arbetslivet, och de har bidragit till att motverka långtidsarbetslöshetens
nedbrytande följder. Många kontakter på arbetsförmedlingarna understry-
ker med tyngd detta förhållande.
Herr talman! Avslutningsvis vill jag anknyta till det jag började med. Jag
har väldigt svårt att förstå skälen för socialdemokraternas invändningar mot
invandrarpraktiken. Är det så att socialdemokraternas anmärkningsvärt
låga profil i dagens debatt är ett uttryck för den vånda man känner över att
ha hamnat i galen tunna?
Herr talman! Jag yrkar med detta bifall till reservationerna 9, 25 och 30
och i övrigt till utskottets hemställan.
Anf. 67 HANS ANDERSSON (v) replik:
Herr talman! Lennart Rohdin talade om retorik. Jag har sällan hört så
mycket retorik och så litet innehåll när det gäller karakteristiken i arbets-
marknadspolitiken och den ekonomiska politiken. Det var väl avsett som en
lovsång för regeringen efter det att Lennart Rohdin hade talat om hur full-
ständigt oacceptabel en hög arbetslöshet är, inte minst mot bakgrund av si-
tuationen i Gävleborgs län och ungdomarnas situation.
Låt mig bara kort få säga att det är farligt att säga att regeringen inte är
ansvarig. Vi är nu i slutet av denna regeringsperiod. Men regeringen har
inget ansvar. Alla är vi ansvariga. Det skapar en mentalitet av att det inte
finns några alternativ. Det skapar en gråzon av allting. Men det finns alterna-
tiv. Vi har mycket olika uppfattningarom skattepolitik, finanspolitik, politi-
ken för kommunernas ekonomi, näringspolitik och arbetsmarknadspolitik.
Jag skall inte gå in på de särskilda områdena, vi har diskuterat dem i andra
debatter.
Det finns mycket klara skillnader och klara alternativ. Då skall man inte
försöka dra sig undan ansvaret genom att säga att alla har ansvar och att re-
geringen inte har ansvar. Regeringen har ett mycket stort ansvar för just den
situation som Lennart Rohdin menar är oacceptabel. Kanske var det ett tal
hem till Gävleborgspressen, vad vet jag!
Regeringen har ett mycket stort ansvar för underlåtenhetssynder, för en
passiv väntans politik och en politik där man försöker lösa arbetslöshets-
problemen med hjälp av avreglering, försämrad arbetsrätt, provanställ-
ningar, försämrade a-kassenivåer osv. Det gäller medborgarna i Gävleborgs
län, Lennart Rohdin, lika väl som medborgarna på andra håll i landet.
Anf. 68 LENNART ROHDIN (fp) replik:
Herr talman! Jag tackar Hans Andersson för tipset om pressen. Jag skall
använda mig av det.
Jag har litet svårt att förstå invändningarna i ansvarsfrågan. Det jag talade
om vad huvudsakligen den arbetsmarknadspolitik som regeringen bedriver.
Det är alldels riktigt, som Hans Andersson säger, att den ekonomiska ut-
vecklingen, den ekonomiska krisen, också beror på vilken ekonomisk och
annan politik som har bedrivits under 70- och 80-talen. Det gick jag in på.
Att hävda att regeringen inte skulle ha ansvar har jag litet svårt att förstå.
Jag var t.o.m. inne på att även vi som inte satt i regeringen på 80-talet har
en del av ansvaret för den nedgång i svensk ekonomisk utveckling som
skedde innan den här regeringen tillträde.
Det är alldeles riktigt att det finns klara ideologiska alternativ. Vi har hört
det flera gånger under dagens debatt. Hans Andersson säger att näringslivet,
marknaden, inte kan lösa de ekonomiska problemen. Han förespråkar i stäl-
let starka insatser av det offentliga, av staten, regering och riksdag för att få
ordning på svensk ekonomi, få utveckling i näringslivet och för att skapa nya
jobb. Där finns det helt klart ideologiska skillnader mellan de alternativ som
Hans Andersson förespråkar och dem som den här regeringen förespråkar.
Anf. 69 HANS ANDERSSON (v) replik:
Herr talman! En del av förklaringen till utvecklingen ligger i utvecklingen
på 80-talet, det är helt klart. En annan del av förklaringen ligger i den här
regeringens politik. Det var åtstramningspolitik vid fel tillfälle, en felaktig
valutapolitik med en dogmatisk EU-anpassning och ecu-anknytningen, en
högräntepolitik och en passivitet i näringspolitiken. Man har i stället satsat
på skattesänkningar för höginkomsttagare, aktieägare och kapitalägare.
Man har satsat på en reduktion av nivån i arbetsrätt och trygghetssystem.
I fråga om den politiska huvudlinjen finns det alternativ. Då skall Lennart
Rohdin mycket klart säga ut: Jag står för den här regeringens politik. Det
finns en stark opposition till den politiken. Annars blir det på något sätt som
om vi alla, inklusive de arbetslösa, bär ett diffust ansvar för sakernas till-
stånd. Så är det inte. Därmed inte sagt att det är lätt att lösa problemen vare
sig det gäller marknadskrafter eller statliga interventioner.
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Arbetsmarknads-
politik
67
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Arbetsmarknads-
politik
68
Anf. 70 LENNART ROHDIN (fp) replik:
Herr talman! Jag tvekar inte ett ögonblick att säga att jag står för den poli-
tik som den här regeringen har bedrivit. Men samhällsutvecklingen består
faktiskt inte bara av den politik som bedrivs utan också av alla de insatser
som medborgarna, invånarna, gör som arbetstagare, som företagare och
som konsumenter i olika sammanhang. Detta leder naturligtvis mycket
längre än de politiska insatserna när det gäller samhällsutvecklingen och den
ekonomiska utvecklingen.
Hans Andersson pekar på en del åtgärder. Då vill jag säga till Hans An-
dersson att vi där naturligtvis har olika uppfattningar. Vi har under en
mycket lång tid i Sverige haft en politik som har gjort det mindre attraktivt
att ägna sig åt företagandet och åt att skapa jobb. Den här regeringen har
försökt vända på detta och är på god väg. Jag är övertygad om att de föränd-
ringar av arbetsrätten och liknande som Hans Andersson åberopade bidrar
till en sådan utveckling, inte motsatsen.
Hans Andersson hänvisar till EU-anpassningen. Det kan vara intressant
från min utgångspunkt i Gävleborgs län att konstatera att knappast något
annat län i det här landet skulle tjäna mer på en svensk EU-anslutning än
Gävleborgs län, rent egoistiskt, på grund av vårt extremt starka beroende av
exporten till framför allt Västeuropa. Det har visat sig i den svenska ekono-
miska utvecklingen och i våra relationer till omvärlden att Gävleborgs län
blir hårdast drabbat varje gång det är nedgång i den ekonomiska utveck-
lingen och i utrikeshandeln.
Anf. 71 CLAUS ZAAR (nyd):
Herr talman! Jag vill anknyta till några frågor som berör ett längre tidsper-
spektiv. I debatten bör också uppmärksamhet riktas mot arbetskraftens ut-
veckling och svenskarnas livsarbetstid. Frågorna som debatteras i dag hör
samman med medborgarnas verkliga livsarbetstid.
Nu är endast 35 årskullar av våra medborgare sysselsatta. Med den för-
måga som vi har kan alltså vårt land ge arbete åt 35 årskullar plus/minus en
del i annan verksamhet. Det rör sig bara om 35 årskullar. Vad innebär då
det? Jo, om man börjar arbeta när man är 21 år har man jobb till dess man
är 55 år. Det är vad 35 årskullar innebär.
I de flesta utredningar baseras fakta och beräkningar på att vi skall jobba
mer. Vi är alltså inte i takt med verkligheten. Den svenska ekonomin har
inte heller råd att pressa ut det höga arbetstidsuttag som många företag i dag
har. Attraktiva arbetare har så höga övertidsuttag att de själva så att säga
stupar på sin arbetsplats. De råkar ut för sjukdomar och kommer in i ett
system där de behöver rehabiliteras. Vi medverkar till att skapa en kraftig
obalans genom att vi har ett regelsystem som är föråldrat och krångligt. Sy-
stemet måste förenklas, även om omprövningarna känns tunga för vissa. Det
kan inte vara meningen att vi skall tillstyrka och låta ett regelsystem som
förstör människors hälsa fortsätta att verka.
Herr talman! Låt oss blicka tillbaka. Det är viktigt att vi också håller oss
till historiska fakta. Jag har från utredningstjänsten fått material som visar
att under 1993 hade endast - ja, jag säger endast - 42 000 fler svenska med-
borgare arbete jämfört med hur det var för 20 år sedan. Notera att på 20 år
lyckades Sverige totalt endast få 42 000 fler medborgare i arbete! Självfallet
är detta upprörande fakta. Antalet medborgare som arbetar har alltså under
en tjugoårsperiod blivit endast 1,3 % högre. Samtidigt har befolkningen
mellan 16 och 64 år ökat med 300 000 personer. Detta är resultatet av en
politik som har byggts upp under 20 hela år: kraftigt ökande skatter, ingrepp
och åtgärder. Vad har det då blivit av det hela? Jo, under 20 år har 42 000
fler svenska medborgare blivit sysselsatta. Den ökningen är väl inget att
skryta med för de politiker som har verkat under den tiden.
Herr talman! Det är därför som jag vill belysa livsarbetstiden. Jag hävdar
att både ungdomsarbetslöshet och livsarbetstid hör ihop. Arbetslösheten för
ungdomar är över 19 %. Motsvarande siffra för 55-64-åringar är 5 %. Jag
anser att denna situation är ohållbar. Vi får inte lämna efter oss en genera-
tion som känner utanförskap. Därför måste livsarbetstid införas som en
komponent i den politik som berör framtidens frågor.
Precis som tidigare har sagts i debatten om ungdomsarbetslösheten är da-
gens höga volym ohållbar. Den kan leda till ett arbetslöshetsbeteende och
andra problem hos allt fler ungdomar. Det kan uppstå egna normer och reg-
ler hos dessa ungdomar. På sikt finns det risk för att ungdomar känner ett
utanförskap. Det finns signaler om att det är så i vissa familjer i det dagliga
umgänget mellan föräldrarna och ungdomarna.
Herr talman! Låt oss visa vägen genom en flexibel politik, och låt oss också
ha ett stort inslag av frivilliga åtgärder, så att våra ungdomar kan få en bättre
framtid.
Anf. 72 BO G JENEVALL (nyd):
Herr talman! Debatten börjar att bli litet seg. Tiden lider. Jag kommer
inte att utnyttja mina tio minuter.
Först vill jag säga att jag tycker att Laila Strid-Jansson redogjorde för vår
politik på det här området på ett mycket bra sätt. Till detta finns alltså inget
att tillägga.
Jag har begärt ordet för att litet grand fokusera två av våra partimotioner
som jag själv står bakom och som vi på traditionellt maner här i riksdagen
nu har upprepat tre gånger under de tre riksdagsår som vi har medverkat.
Det borde egentligen inte finnas några som helst motsättningar när det
gäller den fråga som vi här debatterar. Att ta vara på vår arbetskraft och se
till att så många människor som möjligt är i arbete borde faktiskt vara någon-
ting som står över partigränserna. Detta till trots är det partipolitiska lås-
ningar som gör att man inte behandlar frågorna på det pragmatiska sätt som
jag anser att man borde göra. Jag tror att Ingela Thalén är en pragmatiker.
Men även hon tycks sitta fast i partisaxen. Jag bara tog Ingela Thalén som
ett exempel, men detta gäller alla som representerar sina partier i respektive
utskott.
Vad jag vill framföra är att när man i näringslivet har stora problem med
något, då sätter man sig ner vid ett bord - liknande det som finns i utskottets
sammanträdessal - och tar upp problemen, lägger fram dem, för en diskus-
sion och försöker att enas om den bästa lösningen. I utskotten tycker jag
att det mera handlar om att hitta den bästa låsningen. Jag vet att det sitter
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Arbetsmarknads-
politik
69
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Arbetsmarknads-
politik
70
företrädare i utskotten och tycker helt annorlunda än vad de tvingas till att
vara med och besluta.
Redan under det första året lade vi fram en del förslag mot bakgrund av
den katastrofala arbetslösheten. Då får man ta till litet annorlunda metoder
än vad man brukar använda.
Vi föreslog bl.a. en tillfällig dispens från lagen om anställningsskydd just
för arbetslösa för att ge dem möjlighet att gå runt och knacka dörr på företa-
gen och erbjuda sina tjänster. De kanske behövs på ett ställe i tre dagar, på
ett annat i två veckor och på ett tredje ställe kanske i tre månader.
Jag garanterar att det skulle ge tiotusentals människor möjlighet att arbeta
i stället för att vara arbetslösa.
Jag vill i detta fall vända mig till utskottets ordförande som skall samordna
de förslag som läggs i utskottet. Varför kan inte ett sådant här förslag disku-
teras? Jag vet nu inte vad ni har diskuterat - ni kanske har diskuterat försla-
get. Varför går det inte att enas kring en så enkel sak som skulle ge den tillfäl-
liga lösningen? Man säger kanske: Det här kommer inte att fungera. Det
finns tusen skäl att tro att det kommer att missbrukas.
Det är möjligt att ni har rätt. Men herre gud, ni kan väl försöka! Dispensen
kan tas bort. Det är precis lika lätt som det var att införa den. Varför är ni
så rädda för att göra litet annorlunda försök? Eller är det så hemskt att för-
slagen råkar komma från Ny demokrati, så att ni inte kan ta i dem? Jag vill
gärna ha ett svar på den punkten från utskottets ordförande.
Vi har lagt fram ett annat förslag som nu återupprepas för tredje gången.
Vi har kallat det för konjunkturanpassad arbetstid. Egentligen kanske det
borde kallas anpassad arbetstid. Vi har konjunktursvängningar, vilket vi all-
tid har haft och alltid kommer att ha. Det finns säsonssvängningar av olika
slag i olika branscher. Men arbetstiden ligger alltid fast.
Vårt förslag innebär ett litet större ansvar till parterna i de enskilda företa-
gen. Varför skulle det vara så farligt att låta det lokala facket och företagsled-
ningen själva få avgöra när det är bäst att arbeta si eller så länge? Vi har nu
kommit in i en lågkonjunktur. I stället för att låta en del människor gå ut i
arbetslöshet borde det vara ganska naturligt för alla att solidariskt minska
sin arbetstid under en viss tid för att sedan, när hjulen åter börjar snurra,
arbeta litet mer.
Vad vi har föreslagit som en konkret åtgärd är att ge utrymme för de lokala
parterna - facket och företagsledningen - att själva enas om möjligheten att
välja arbetstid från exempelvis 80 % till 120 %.
Jag är säker på att tiotusentals människor som nu har hamnat i arbetslös-
het i stället skulle kunna behålla sina arbeten.
Solidaritet är något som i alla fall socialdemokraterna alltid har talat varmt
för. Jag skulle även på den här punkten vilja höra vad utskottets ordförande
har för syn på detta och varför det skall vara så omöjligt att beakta och även
försöka genomföra litet annorlunda förslag.
Anf. 73 INGELA THALÉN (s) replik:
Herr talman! Nu har Bo G Jenevall suttit i riksdagen under nästan en man-
datperiod. Under denna period tycker man att Bo G Jenevall borde ha lärt
sig en av de mer elementära frågorna. Även om jag råkar vara arbetsmark-
nadsutskottets ordförande har jag under denna mandatperiod dess värre
ingen majoritet bakom mig, såvida inte Ny demokratis ledamot väljer att
lägga ner sin röst, vilket har hänt vid ett och annat tillfälle.
Bo G Jenevall får rikta sina frågor till den majoritet som har avslagit mo-
tionerna.
Beträffande den konjunkturanpassade arbetstiden vill jag säga att rege-
ringen har tillsatt en utredning som rör arbetstid i vid mening - årsarbetstid
och flexibel arbetstid. Utredningen har funnits ett tag, och avsikten var att
den skulle komma tillbaka med förslag.
Vi har i våra motioner pekat på att man skall använda arbetstiden för att
t.ex. kompetensutveckla sig och utbilda sig. Det är fråga om en konjunktur-
anpassning, fast på ett annorlunda sätt. Vi har i våra motioner föreslagit att
detta skall kunna ske genom användandet av exempelvis utbildningsvikariat
i större omfattning än vad som sker i dag.
Jag har litet svårt att förstå, Bo G Jenevall, hur ni, med tanke på att ni
från Ny demokratis sida i övrigt föreslår dramatiska anslagsminskningar för
Arbetsmarknadsstyrelsen skulle kunna genomföra de redovisade förslagen.
Dessutom föreslår ni att hela organisationen i princip skall skrotas. Någon-
ting är det i det s.k. filosofiska resonemanget som inte går ihop, i vart fall
inte för mig.
Anf. 74 BO G JENEVALL (nyd) replik:
Herr talman! Jag tror nog, Ingela Thalén, att jag har lärt mig hur saker
och ting fungerar. Jag tycker att det var särskilt intressant att höra att ni inte
har majoritet för att driva igenom vissa förslag. Men i dessa frågor skulle ni
enkelt kunna få majoritet. Eftersom det är vi som har lagt fram förslagen,
ställer vi oss naturligtvis bakom våra egna förslag.
Om man verkligen vill göra något åt detta, finns det inget som helst hinder
att göra det.
Det traditionella sättet att besvara frågor är att hänvisa till en sittande ut-
redning och att stoppa in frågorna i ett större sammanhang. Men under tiden
finns det en fruktansvärd massa människor som befinner sig ute i arbetslös-
het. Avsikten var att våra förslag skulle genomföras snabbt, men så har inte
skett. Det hade inte varit några problem med majoriteten om den verkligen
hade stött våra tankar.
Anf. 75 INGELA THALÉN (s) replik:
Herr talman! Den första sakfrågan har inte varit föremål för någon omfat-
tande diskussion i utskottet. Det har den inte heller varit bland representan-
ter för Ny demokrati. Det kan möjligen förklara utskottets bristande enga-
gemang i övrigt.
Sedan vill jag ändå till Bo G Jenevall säga att det faktum att Ny demokrati
lägger fram ett förslag är inte detsamma som att man självfallet står bakom
det förslaget när det så småningom skall behandlas i riksdagens plenisal. Vi
har i utskottet vid ett flertal tillfällen haft majoritet i arbetsmarknadsutskot-
tet för ett antal förslag, eftersom Ny demokrati antingen har röstat med oss
eller har lagt ner sin röst. Men sedan har majoriteten vänt när frågan har
behandlats här i kammaren. Till följd av nedlagda Ny demokrati-röster har
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Arbetsmarknads-
politik
71
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Arbetsmarknads-
politik
72
riksdagen avslagit både socialdemokratiska förslag och förslag från Ny de-
mokrati. Historien har visat att detta med att man självfallet ställer sig
bakom sina egna förslag inte är så självklart.
Anf. 76 BO G JENEVALL (nyd) replik:
Herr talman! Det var intressant att från utskottets ordförande höra att frå-
gan över huvud taget inte har diskuterats. Det noterar jag med särskilt stort
intresse.
När det gäller att stå bakom olika förslag har det såvitt jag har förstått
varit ganska turbulent i utskottet. Det har inte alltid varit så alldeles kristall-
klart vad man egentligen har kommit överens om, men det kan jag inte dis-
kutera, eftersom jag själv inte sitter i utskottet.
Jag har fortfarande inte fått något konkret svar på frågan varför social-
demokraterna inte har kunnat ställa sig bakom förslagen i våra motioner,
som definitivt skulle ha gett tiotusentals människor om inte annat så i alla
fall tillfälligt arbete.
Anf. 77 HARALD BERGSTRÖM (kds):
Herr talman! Jag vill först säga ett par ord till Bo G Jenevall. Det är inte
alltid så enkelt att vända om sig själv i frågor. När det gäller dispens i arbets-
rätten, som Bo G Jenevall har varit med om att motionera om, finns det i
den utredning om arbetsrätten där jag själv är med ingen lust att ta sådana
tag. Det finns ingen majoritet för detta hos de borgerliga representanterna.
Vi är överens om att en del justeringar bör göras men inte alls så stora
och så genomgripande som Ny demokratis förslag innefattar. Jag uppfattade
heller inte att Laila Strid-Jansson gick så långt, utan hon föredrog i företag
med över 25 anställda 20 % som en kvotregel. Nog om det.
Herr talman! Vi passerade häromdagen vårdagjämningen. Det betyder att
ljuset återvänder och tar över mörkret i naturen. Tittar vi på arbetsmark-
nadsläget, finner vi att vi väl i varje fall har passerat midvintermörkret och
är på väg in i ljusare tid. Jag hade önskat att vi med klarhet och stringens
kunnat säga att vi har passerat vårdagjämningen där också. Det är inte så
säkert att vi har gjort det, men ett är säkert, och det är att det ljusnar och
att det ljusnar kraftigt på arbetsmarknaden.
Jag är rätt förvånad när jag hör talas om passivitet och inaktivitet från re-
geringens sida. Man kan tycka vad man vill om åtgärder, och man kan tycka
vad man vill om det som har hänt på arbetsmarknaden, men brist på kamp-
vilja hos regeringen och hos de borgerliga partierna synes mig obegripligt att
tala om.
Vi har tidigare konstaterat här i kammaren att det aldrig någonsin har kos-
tat så mycket att bekämpa arbetslösheten som just nu. Vi har under de två
senaste åren sett nya åtgärder ta form - ALU och ungdomspraktik - och i
dag diskuteras här i kammaren ännu en variant av detta, praktik för invand-
rare.
Jag undrar hur det hade sett ut, om vi inte hade haft de åtgärderna. Samti-
digt skall sägas att när det ljusnar, skall de här åtgärderna tas bort för att inte
förrycka arbetsmarknaden. Men hur hade det sett ut, om vi inte haft dessa
åtgärder?
Nu har tiden kommit för eftertanke. Vi vet hur arbetsmarknaden funge-
rade under 80-talet, när arbetslösheten var i stort sett obefintlig, 1 eller 2 %.
Vi har hårdhänt fått lära oss hur arbetsmarknaden fungerar och hur arbets-
marknadspolitiken fungerar när vi har uppåt 6 % i åtgärder och 8 % öppet
arbetslösa.
Såvitt jag har förstått, har vi varit eniga om att arbetsmarknadspolitiken
skall ha en funktion som innebär att den utgör ett stabiliserande element i
den ekonomiska politiken, att den skall vara konjunkturutjämnande och att
den skall hjälpa till med strukturförändringar. Arbetsmarknadspolitiken
skall utgöra ett stöd för näringspolitiken och den skall naturligtvis, som vi
har sagt tidigare, bekämpa arbetslöshet. Likaså skall den vara ett element i
att aktivt hjälpa handikappade till arbete.
Nu har vi sett hur detta fungerar i båda de typer av arbetsmarknad som vi
har upplevt på ett och ett halvt decennium. Därför hälsar jag med tillfreds-
ställelse den utredning som skall utvärdera och se vad det går att göra med
arbetsmarknadspolitiken i en framtid. Jag hälsar denna utredning med till-
fredsställelse och hoppas att den skall leda till konstruktiva förslag och enig-
het mellan riksdagens partier, för att arbetsmarknadspolitiken skall kunna
ha en bättre funktion i framtiden än vad den har i dag, även om jag tycker
att den fungerat hyfsat under mycket mycket svåra omständigheter.
Herr talman! Med den här lilla kommentaren vill jag yrka bifall till reser-
vationerna 9, 25 och 30 samt i övrigt till utskottets hemställan i betänkande
AU 11.
Anf. 78 BO G JENEVALL (nyd):
Herr talman! Jag begärde ordet därför att Harald Bergström nämnde mig.
Jag skulle gärna vilja höra varför inte heller han och den borgerliga delen i
utskottet har ställt sig bakom förslaget om dispens från LAS för att göra det
möjligt att bereda arbete åt fler människor som nu är arbetslösa.
Anf. 79 HARALD BERGSTRÖM (kds):
Herr talman! Det är enkelt att svara på den frågan, herr Jenevall. Vi
tycker helt enkelt inte att det skall finnas möjlighet till dispens för företag
med upp till 25 arbetstagare och fri uppsägningsrätt. Vi tycker inte att det
skall vara så. Där skiljer sig våra åsikter.
Anf. 80 BO G JENEVALL (nyd):
Herr talman! Det tycker jag är en intressant uppgift till alla människor som
är arbetslösa. Vi påstår ju att om vårt förslag genomförts hade tiotusentals
människor kunnat få tillfälligt arbete. Därför tycker jag att det är ännu mera
synd, om det är av principiella skäl som man inte vill ställa sig bakom försla-
get.
Sedan skulle jag vilja be Ingela Thalén om ursäkt för en sak, nämligen att
jag tog upp den konjunkturanpassade arbetstiden. Jag har förstått att den
frågan ännu inte har förekommit för behandling i utskottet, och då får vi väl
vänta med att debattera den tills den kommer upp.
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Arbetsmarknads-
politik
73
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
A rbetsmarknads-
politik
74
Anf. 81 HARALD BERGSTRÖM (kds):
Herr talman! Vi tycker inte att det skall göras sådana ingrepp i den arbets-
rättsliga lagstiftningen som Bo G Jenevall förordar. Jag beklagar däremot en
annan sak, och det är att arbetsmarknadens parter inte har utnyttjat disposi-
tiviteten när det gäller företrädesrätten vid återanställning och förhandlat
fram en annan ordning där än ett år. Det hade man kunnat göra.
Det hade kanske sett annorlunda ut, om den möjligheten hade använts av
arbetsmarknadens parter, t.ex. när det gäller övertidsuttaget i dagens arbets-
marknad.
Överläggningen var härmed avslutad.
Mom. 1 (arbetsmarknadspolitikens förutsättningar och inriktning)
1. utskottet
2. res. 1 (s)
3. res. 2 (nyd)
4. men. i motsvarande del (v)
Förberedande votering 1:
23 för res. 2
14 för men.
267 avstod
45 frånvarande
Kammaren biträdde res. 2.
Förberedande votering 2:
120 för res. 1
24 för res. 2
158 avstod
47 frånvarande
Kammaren biträdde res. 1.
Huvudvotering:
150 för utskottet
119 för res. 1
35 avstod
45 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 73 m, 27 fp, 24 c, 25 kds, 1 -
För res. 1: 117 s, 2-
Avstod: 23 nyd, liv, 1 -
Frånvarande: 21 s, 7 m, 6 fp, 7 c, 1 kds, 3 v
Mom. 4 (resurserna under förvaltningskostnadsanslaget)
1. utskottet
2. res. 4 (s)
Votering:
174 för utskottet
130 för res. 4
45 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 73 m, 27 fp, 24 c, 25 kds, 23 nyd, 2-
För res. 4: 117 s, liv, 2-
Frånvarande: 21 s, 7 m, 6 fp, 7 c, 1 kds, 3 v
Mom. 9 (omfattningen av ALU)
1. utskottet
2. men. i motsvarande del (v)
Votering:
252 för utskottet
37 för men.
11 avstod
49 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 106 s, 70 m, 26 fp, 23 c, 25 kds, 2-
För men.: 3 m, 21 nyd, 11 v, 2-
Avstod: 9 s, 1 fp, 1 c
Frånvarande: 23 s, 7 m, 6 fp, 7 c, 1 kds, 2 nyd, 3 v
Mom. 10 (omfattning av arbetsmarknadsutbildning)
1. utskottet
2. res. 6 (s)
Votering:
174 för utskottet
130 för res. 6
45 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 73 m, 27 fp, 24 c, 25 kds, 23 nyd, 2-
För res.: 117 s, 11 v, 2-
Frånvarande: 21 s, 7 m, 6 fp, 7 c, 1 kds, 3 v
Mom. 15 (bidraget till företagsutbildning)
1. utskottet
2. men. i motsvarande del (v)
Votering:
292 för utskottet
11 för men.
1 avstod
45 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 116 s, 73 m, 27 fp, 24 c, 25 kds, 23 nyd, 4-
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Arbetsmarknads-
politik
75
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Arbetsmarknads-
politik
76
För men.: 11 v
Avstod: 1 s
Frånvarande: 21 s, 7 m, 6 fp, 7 c, 1 kds, 3 v
Mom. 17 (utbildningsbidrag för ungdomar m.fl.)
1. utskottet
2. res. 8 (s)
Votering:
174 för utskottet
130 för res. 8
45 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 73 m, 27 fp, 24 c, 25 kds, 23 nyd, 2-
För res.: 117 s, 11 v, 2-
Frånvarande: 21 s, 7 m, 6 fp, 7 c, 1 kds, 3 v
Mom. 21 (resebidragen m.m.)
1. utskottet
2. res. 9 (m, fp, c, kds)
Votering:
155 för utskottet
149 för res. 9
45 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 117 s, 1 fp, 23 nyd, 11 v, 3 -
För res.: 73 m, 26 fp, 24 c, 25 kds, 1 -
Frånvarande: 21 s, 7 m, 6 fp, 7 c, 1 kds, 3 v
Mom. 22 (inriktningen av ungdomspraktiken)
1. utskottet
2. res. 10 (s)
Votering:
174 för utskottet
130 för res. 10
45 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 73 m, 27 fp, 24 c, 25 kds, 23 nyd, 2 -
För res.: 117 s, 11 v, 2-
Frånvarande: 21 s, 7 m, 6 fp, 7 c, 1 kds, 3 v
Mom. 23 (avskaffande av finansieringsbidraget vid ungdomspraktik)
1. utskottet
2. men. i motsvarande del (v)
Votering:
291 för utskottet
12 för men.
46 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 116 s, 73 m, 27 fp, 24 c, 25 kds, 23 nyd, 3 -
För men.: 1 s, 11 v
Frånvarande: 21 s, 7 m, 6 fp, 7 c, 1 kds, 3 v, 1 -
Mom. 24 (befrielse från finansieringsbidrag vid ungdomspraktik)
1. utskottet
2. res. 11 (s)
3. res. 12 (nyd)
Förberedande votering:
122 för res. 11
24 för res. 12
157 avstod
46 frånvarande
Kammaren biträdde res. 11.
Huvudvotering:
161 för utskottet
119 för res. 11
24 avstod
45 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 73 m, 27 fp, 24 c, 25 kds, 11 v, 1-
För res. 11: 117 s, 2-
Avstod: 23 nyd, 1 -
Frånvarande: 21 s, 7 m, 6 fp, 7 c, 1 kds, 3 v
Mom. 26 (ungdomsintroduktion)
1. utskottet
2. res. 14 (s)
Votering:
174 för utskottet
130 för res. 14
45 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 73 m, 27 fp, 24 c, 25 kds, 23 nyd, 2-
För res. 14: 117 s, 11 v, 2-
Frånvarande: 21 s, 7 m, 6 fp, 7 c, 1 kds, 3 v
Mom. 27 (ungdomsprojekt)
1. utskottet
2. men. i motsvarande del (v)
Votering:
292 för utskottet
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Arbetsmarknads-
politik
|
Prot. 1993/94:78 23 mars 1994 |
12 för men. 45 frånvarande |
Kammaren biföll utskottets hemställan.
|
A rbetsmarknads- |
Partivis fördelning av rösterna: För utskottet: 117 s, 73 m, 27 fp, 24 c, 25 kds, 23 nyd, 3 - För men.: 11 v, 1 - Frånvarande: 21 s, 7 m, 6 fp, 7 c, 1 kds, 3 v Mom. 32 (utbildningsvikariatens omfattning) 1. utskottet 2. res. 17 (s) Votering: 173 för utskottet 129 för res. 17 47 frånvarande Kammaren biföll utskottets hemställan. Partivis fördelning av rösterna: För utskottet: 73 m, 26 fp, 24 c, 25 kds, 23 nyd, 2- För res. 17: 116 s, liv, 2- Frånvarande: 22 s, 7 m, 7 fp, 7 c, 1 kds, 3 v Mom. 34 (volymen av beredskapsarbete och rekryteringsstöd) 1. utskottet 2. res. 18 (s) Votering: 152 för utskottet 130 för res. 18 22 avstod 45 frånvarande Kammaren biföll utskottets hemställan. Partivis fördelning av rösterna: För utskottet: 73 m, 27 fp, 24 c, 25 kds, 1 nyd, 2- För res. 18: 117 s, 11 v, 2- Avstod: 22 nyd Frånvarande: 21 s, 7 m, 6 fp, 7 c, 1 kds, 3 v Mom. 35 (statsbidragens omfattning vid beredskapsarbete) 1. utskottet 2. res. 20 (s) Votering: 173 för utskottet 131 för res. 20 45 frånvarande Kammaren biföll utskottets hemställan. Partivis fördelning av rösterna: För utskottet: 73 m, 27 fp, 24 c, 25 kds, 23 nyd, 1 - För res. 20: 117s, liv, 3- |
|
78 |
Frånvarande: 21 s, 7 m, 6 fp, 7 c, 1 kds, 3 v |
Mom. 38 (sysselsättning och den offentliga sektorn)
1. utskottet
2. res. 21 (s)
3. res. 22 (nyd)
Förberedande votering:
131 för res. 21
24 för res. 22
148 avstod
46 frånvarande
Kammaren biträdde res. 21.
Karl-Göran Biörsmark (fp) anmälde att han avsett att rösta ja men marke-
rats ha avsått från att rösta.
Huvudvotering:
149 för utskottet
130 för res. 21
24 avstod
46 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 73 m, 27 fp, 23 c, 25 kds, 1 -
För res. 21: 117 s, 11 v, 2-
Avstod: 23 nyd, 1 -
Frånvarande: 21 s, 7 m, 6 fp, 8 c, 1 kds, 3 v
Karl-Göran Biörsmark (fp) anmälde att han avsett att rösta nej men marke-
rats ha röstat ja.
Mom. 42 (praktik för invandrare)
1. utskottet
2. res. 25 (m, fp, c, kds)
Votering:
145 för utskottet
159 för res. 25
45 frånvarande
Kammaren biföll res. 25.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 117 s, 1 m, 1 kds, 23 nyd, 3-
För res. 25 : 72 m, 27 fp, 24 c, 24 kds, 11 v, 1 -
Frånvarande: 21 s, 7 m, 6 fp, 7 c, 1 kds, 3 v
Mom. 43 (invandrarna och arbetsmarknaden)
1. utskottet
2. men. i motsvarande del (v)
Votering:
293 för utskottet
11 för men.
45 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Arbetsmarknads-
politik
79
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Arbetsmarknads-
politik
För utskottet: 117 s, 73 m, 27 fp, 24 c, 25 kds, 23 nyd, 4-
För men.: liv
Frånvarande: 21 s, 7 m, 6 fp, 7 c, 1 kds, 3 v
Mom. 45 (nya arbetsmarknadspolitiska åtgärder)
1. utskottet
2. res. 27 (nyd)
Votering:
280 för utskottet
24 för res. 27
45 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 117 s, 73 m, 27 fp, 24 c, 25 kds, 11 v, 3-
För res. 27: 23 nyd, 1 -
Frånvarande: 21 s, 7 m, 6 fp, 7 c, 1 kds, 3 v
Mom. 47 (det generella anställningsstödet, GAS)
1. utskottet
2. res. 29 (nyd)
Votering:
280 för utskottet
24 för res. 29
45 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 117 s, 73 m, 27 fp, 24 c, 25 kds, 11 v, 3-
För res. 29: 23 nyd, 1 -
Frånvarande: 21 s, 7 m, 6 fp, 7 c, 1 kds, 3 v
Mom. 50 (innehållande av 1 940 600 000 kr)
1. utskottet
2. res. 30 (m, fp, c, kds)
Votering:
132 för utskottet
148 för res. 30
23 avstod
46 frånvarande
Kammaren biföll res. 30.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 117 s, 1 kds, 1 nyd, 11 v, 2-
För res. 30: 73 m, 27 fp, 24 c, 23 kds, 1 -
Avstod: 22 nyd, 1 -
Frånvarande: 21 s, 7 m, 6 fp, 7 c, 2 kds, 3 v
Jerzy Einhorn (kds) anmälde att han avsett att rösta nej men markerats ha
röstat ja.
80
Mom. 51 (medelsanvisning till arbetsmarknadspolitiska åtgärder)
1. utskottet
2. res. 31 (s)
3. res. 32 (nyd)
4. men. i motsvarande del (v)
Förberedande votering 1:
24 för res. 32
13 för men.
267 avstod
45 frånvarande
Kammaren biträdde res. 32.
Förberedande votering 2:
132 för res. 31
24 för res. 32
148 avstod
45 frånvarande
Kammaren biträdde res. 31.
Huvudvotering:
149 för utskottet
130 för res. 31
24 avstod
46 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 72 m, 27 fp, 24 c, 25 kds, 1 -
För res. 31: 117 s, 11 v, 2-
Avstod: 23 nyd, 1 -
Frånvarande: 21 s, 8 m, 6 fp, 7 c, 1 kds, 3 v
Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.
På förslag av tredje vice talmannen medgav kammaren att arbetsmark-
nadsutskottets betänkande AU12 och AU14 samt kulturutskottets betän-
kande KrU18 fick avgöras i ett sammanhang efter avslutad debatt.
Föredrogs
arbetsmarknadsutskottets betänkande
1993/94:AU12 Arbetslivspolitik (prop. 1993/94:100 delvis).
Anf. 82 STEN ÖSTLUND (s):
Herr talman! Det område vi nu behandlar i detta betänkande och i denna
debatt handlar om anslag till Arbetarskyddsverket, Arbetsmiljöinstitutet,
6 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 78
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Arbetslivs-
politik
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Arbetslivs-
politik
82
yrkesinriktad rehabilitering, särskilda åtgärder för arbetshandikappade,
Samhall AB och Arbetslivscentrum.
I de åtgärdsinriktade verksamheterna - Samhall, lönebidrag, AMI och
OSA - offentligt skyddat arbete - var över 79 000 personer i åtgärd eller sys-
selsättning vid årsskiftet. För de flesta av de berörda finns egentligen inga
alternativ till annat arbete i vårt allt kostnadseffektivare näringsliv.
Det är då av största vikt att rehabiliteringsarbetet ute i näringsliv och före-
tag bedrivs så att utslagningen kan minimeras. På detta område spelar före-
tagshälsovård och det aktiva rehabiliteringsarbetet i samarbete med försäk-
ringskassorna en utomordentligt viktig roll. Här har vi anledning att fram-
föra kritik mot regeringens proposition och utskottets majoritet.
För de berördas skull, de som nu finns i verksamheterna och sysselsätts
där, är det emellertid viktigt att vi i allt väsentligt är överens om de anslag
och åtgärder som behövs.
I budgetpropositionen uttalas oro för den höga arbetslöshetens påverkan
på kraven på arbetets innehåll och arbetsmiljöarbetet. Utskottet konstaterar
dock att några förändringar för att utveckla arbetet på området inte förs fram
av regeringen och arbetsmarknadsministern.
Herr talman! Självfallet är den höga arbetslösheten på många olika sätt av
den allra största betydelse för utvecklingen på det område vi nu behandlar,
särskilt för möjligheterna för arbetshandikappade att få jobb. Vi har vid be-
handlingen av föregående betänkande om arbetsmarknadspolitiken fram-
fört kritik mot regeringens passivitet inför utvecklingen i stort på arbets-
marknaden.
De åtgärder som satts in för att hålla den öppna arbetslösheten nere bland
friska, unga och vuxna, som trots sin hälsa inte kan få arbete i nuvarande
arbetsmarknadsläge, påverkar självfallet möjligheterna för de arbetshandi-
kappade att i konkurrens med dessa grupper finna platser för sitt begränsade
arbetsutbud.
Möjligheterna att med framgång ställa krav på rimliga arbetsvillkor och
arbetsmiljöer begränsas. Oron för framtiden och för att framstå som obe-
kväm håller många gånger tillbaka också rimliga krav som i ett annat läge
skulle vara självklara.
I förra veckan slog Yrkesinspektionen larm om arbetsförhållandena på
vissa avdelningar på Östra sjukhuset i Göteborg. De arbetsförhållanden som
påtalades - med överbeläggningar, som gör att man måste fråga sig hur den
vård blir som ges under dessa förhållanden - pressar personalen till brist-
ningsgränsen såväl fysiskt som psykiskt.
Jag påstår att det finns anledning att utgå ifrån, att i ett annat arbetsmark-
nadsläge skulle personalen själv slagit larm och vägrat att finna sig i den si-
tuation som här har belysts. Men när alla vet att det redan finns ett par tusen
övertaliga anställda i kommunen, och inga andra alternativ finns på arbets-
marknaden, blir det tystnaden som råder. Personalen tiger, och kanske lider.
Särskilt gäller detta för kvinnorna i den offentliga sektorn, vilket med tyd-
lighet visats i fallet Östra sjukhuset. Dess värre är det nog inte bara där som
läget är pressat. En del av förklaringen till det höga övertidsuttaget, och att
det varit och är möjligt att få anställda att ställa upp i den utsträckning som
vi kunnat notera, kan nog sökas i samma orsaker. Man vill inte och kan inte
säga nej. Den aktivare politik som vi föreslagit i andra sammanhang för att
pressa tillbaka arbetslösheten skulle därför få effekter även på arbetslivsom-
rådet.
Nu är förhållandena inte lika över hela skalan. Den aktiva politik som den
socialdemokratiska regeringen inledde med inrättandet av Arbetsmiljökom-
missionen - och senare Arbetsmiljöfonden och Arbetslivsfonden - åtgär-
derna för aktivare rehabilitering och förstärkningen av Yrkesinspektionen,
i en offensiv för att stödja utvecklingen i arbetslivet med målet att skapa det
goda arbetet, har gett många positiva effekter och resultat.
Herr talman! Utvecklingen har vänt under den nuvarande regeringens
mandatperiod. Det är inte nog med att de mindre företagen, särskilt de på
hemmamarknaden, pressas av lönsamhetsproblem och att 45 000 av dessa
har gått i konkurs sedan 1990. Och det är inte nog med att arbetstagarna
pressas av den höga arbetslösheten som en följd därav och den oro det ska-
pat. Därutöver har lagstiftningsarbetet sedan 1991 gått ut på att undermi-
nera arbetstagarnas ställning i arbetslivet.
Dit hör också åtgärder av olika slag som försvagat fackens möjligheter att
arbeta, och dit hör försvagningar i övrigt av arbetsrätten och i anställnings-
skyddet.
Det stöd som hade lämnats för att bygga upp företagshälsovården, och
som hade gett goda resultat, togs bort utan att något annat sattes i stället.
De krav på lagstiftning som vi framförde har avvisats med motiveringen att
parternas förhandlingar om avtal avvaktas.
Herr talman! Ett svar på detta har lämnats av arbetsgivarna på den privata
marknaden på dessa förhoppningar: De sade upp arbetsmiljöavtalet! Det är
det svar som har lämnats av den parten på arbetsmarknaden, i förhopp-
ningen att det skall bli ett avtal även för företagshälsovården.
Under tiden rustas en av de viktigaste resurserna på arbetslivsområdet
ner. Avrustningen av företagshälsovården är närmast synonym med denna
regerings engagemang i arbetslivspolitiken.
Herr talman! Slutligen vill regeringen nu få fullmakt att utan riksdagens
inblandning få besluta om Arbetsmiljöfondens användning. Det föreslås ske
genom att regleringen för fondens verksamhet skall utgå i lagen om socialav-
gifter. Fondens uppgifter kommer därefter endast att framgå av den av rege-
ringen beslutade instruktionen för Arbetsmiljöfondens verksamhet.
Tydligen har inte det beslut som fattades under förra våren vid riksdagens
behandling av kompletteringspropositionen lämnat regeringen någon ro. Då
föreslog regeringen som bekant att avgiften till Arbetsmiljöfonden skulle tas
bort.
Även då biträdde den borgerliga majoriteten i arbetsmarknadsutskottet
förslaget. Men i behandlingen i finansutskottet ändrades detta till ett avslag,
vilket också blev riksdagens beslut. Det var en märklig situation där ledamö-
terna i finansutskottet värnade mer om de viktiga uppgifter på arbetslivsom-
rådet som Arbetsmiljöfonden har än vad de borgerliga ledamöterna gjorde
i arbetsmarknadsutskottet.
Nu kommer regeringen tillbaka och vill få fullmakt att själv besluta om
fondens användning. Det innebär att någon som helst säkrad finansiering
inte längre skulle finnas för bl.a. de tusentals regionala skyddsombud som
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Arbetslivs-
politik
83
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Arbetslivs-
politik
är ett viktigt stöd för de mindre företagens arbetsmiljöarbete och för arbets-
ledares och skyddsombudens grundutbildning.
Det går i detta sammanhang inte att frigöra sig från misstanken att det
förslag som regeringen nu vill att riksdagen skall anta sammanfaller med
Svenska arbetsgivareföreningens krav på att de regionala skyddsombuden
skall avskaffas. Får regeringen igenom det framlagda förslaget kan en sådan
ändring ske utan att den ens hör arbetsmarknadsutskottet och än mindre
riksdagen.
Jag ställer frågan direkt till utskottsmajoritetens talesman: Är det detta
som är avsikten? Vilka andra skäl skulle i annat fall vara så starka att riksda-
gen skulle avhända sig rätten att kunna besluta på detta viktiga område?
De skäl som regeringen har framfört, att detta skulle vara motiverat av
behovet att modernisera fondens verksamhet, är annars inte trovärdiga.
Med tanke på den hastighet som denna regering skrider fram i när det gäl-
ler viktiga frågor som rör arbetslivspolitiken skulle det räcka gott att en så-
dan beslutsmöjlighet fanns under hela mandatperioden. Man kan jämföra
med vad som hände med företagshälsovården
Med riksdagens nuvarande arbetsformer har ju regeringen möjlighet att
vända sig till oss vid minst två, om inte tre, tillfällen per år, då förändringar
kan föreslås. Jag tänker på budgetpropositionen, kompletteringspropositio-
nen - och under senare år - höstpropositionen om den ekonomiska politi-
ken.
Herr talman! Med det framförda yrkar jag bifall till de socialdemokratiska
reservationerna. I övrigt yrkar jag bifall till utskottets hemställan.
Anf. 83 HANS ANDERSSON (v):
Herr talman! Jag var i Göteborg för någon vecka sedan. Jag besökte ett
av sjukhemmen på Hisingen. Jag kunde då lägga märke till att det där, lik-
som på många andra håll, har skett försämringar.
Nu är de anställda schemalagda varannan helg i ett mycket tungt arbete
med våra åldringar och våra sjuka. Fortbildningsdagarna har avskaffats. De
var till för att personalens kompetens skulle förbättras och för att man skulle
hitta alternativa arbetsmetoder som skulle göra arbetet lättare. Personalen
var jäktad, och det fanns inte tillräckligt många anställda.
Några dagar senare besökte jag Falu lasarett i mitt hemlän. Då kunde jag
läsa ur ett föreläggande från Yrkesinspektionen. Där klagade man på det
psykosociala arbetsklimatet. Personalen var hetsad, och patienterna låg na-
turligtvis i korridorerna.
Ytterligare några dagar senare besökte jag ett stålverk i Långshyttan -
Erasteel heter det numera. Där var konflikten att många människor arbe-
tade långa övertidspass samtidigt som Metall varslade ett antal medlemmar
om uppsägning.
Även när det gäller Östra sjukhuset har Yrkesinspektionen gått in med
förelägganden och klagat på situationen.
Detta är mycket negativa exempel på hur arbetslivet har utvecklats under
den borgerliga regeringens regi i arbetslöshetens Sverige. Det finns också en
del positiva exempel. Jag tänker på försöken med arbetstidsförkortningar
84
för att hitta bättre organisatoriska lösningar och för att få ett lättsammare
klimat på jobbet.
Äldreomsorgen i Kiruna är ett exempel. Det finns också exempel på tunga
vårdavdelningar inom landstinget i Södertälje. Även inom Blekinge läns
landsting går man numera in brett och försöker göra organisatoriska och mil-
jömässiga förändringar i samband med att arbetstiden förkortas.
Det är helt klart att diskussionen om det goda arbetet har fallit under den
dåliga konjunktur och den höga arbetslöshet som vi har. Att det har blivit
så beror också på det ointresse och den passivitet som råder från regeringens
sida.
Häromdagen fick jag det senaste numret av Arbetarskyddsstyrelsens tid-
ning Arbetarskydd. Där kan man läsa att föreskriftsrätten hotas i de remiss-
svar som har kommit in. Det står:
”Begränsa arbetarskyddsstyrelsens rätt att självständigt utfärda regler för
arbetsmiljön, eller ta bort den helt. Det föreslår en rad tunga organisationer
med kommunförbundet i spetsen.”
Tillsynschefen på Arbetarskyddsstyrelsen, Bertil Remaeus, säger:
”Förslaget gäller rätten att utfärda föreskrifter, men det skulle också för-
svaga yrkesinspektionen. I praktiken innebär det ett grundskott mot hela ar-
betarskyddsverket.”
Detta kommer upp i samband med Arbetarskyddsstyrelsens klagomål när
det gäller den utomordentligt dåliga luften och allergiproblemen i kommu-
nernas skolor. Kommunerna säger att de inte har några pengar för att lösa
detta problem och att de inte kan ta sådana här föreskrifter på allvar. Vi har
alltså en direkt kollision mellan den ekonomiska politik som i dag förs och
skyddet av anställda och medborgare som vistas i offentliga lokaler.
Det goda arbetets politik har faktiskt förfuskats. Den är ändå det allra vik-
tigaste för människorna, konkurrenskraften och också Sveriges ekonomi.
Jag tillhörde dem som starkt kritiserade att Arbetslivsfonden togs bort. Det
var en majoritet av regeringspartier och socialdemokrater som då tyckte att
det var något slags strukturbeslut som skulle förbättra vår ekonomi. Jag me-
nar precis tvärtom. I och med att man berövar Arbetslivsfonden 3 miljarder
kronor förlorar man också möjligheten att göra extra insatser för att för-
bättra arbetets organisation och miljö och förhindra utslagning och därmed
förtidspensionering med dryga strukturella kostnader för statskassan som
följd.
Därför vill jag peka på att Vänsterpartiet i år har försökt lägga fram några
förslag som också har varit ekonomiskt tunga - som vi har finansierat - som
tar sikte på ett bättre arbetsliv. Vi har anslagit 1 miljard kronor till en för-
söksverksamhet när det gäller arbetstidsförkortningar. Detta har vi gjort för
att arbetstidsförkortningarna skall bli spridda på olika branscher och olika
produktiva avsnitt. På så sätt kan vi se vilka effekter det får sysselsättnings-,
arbetsmiljö- och produktivitetsmässigt. Vi har anslagit pengar dels i form av
en arbetsgivaravgift, dels i form av en vinstdelning för att ta reda på en del
av de stora devalveringsvinster som uppkommer i dagens konjunkturläge
och nästa år. Dessa skall avsättas till en framtidsfond som även den koncen-
trerar sig på arbetsorganisationen, arbetsmiljön och kompetensutveck-
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Arbetslivs-
politik
85
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Arbetslivs-
politik
86
lingen. Det är just en förändring på dessa områden som skulle kunna leda
till en förbättring av arbetslivet.
Om detta skall ske måste det också finnas en delaktighet från löntagarnas
sida. Det går hand i hand med våra krav på att de demokratiska rättigheterna
skall försvaras och också förstärkas. Det hänger alltså ihop med de förslag
som vi lägger fram på arbetsrättens område.
Arbetslösheten har helt klart medfört att vi har fått ett sämre läge när det
gäller utvecklingen inom arbetslivet. Jag tog upp exemplet med sjukhem-
met. Personal försvinner. Omedelbart rasar man ner i ett sämre skiftschema,
och omedelbart försvinner fortbildningsdagarna och kompetensutveck-
lingen.
På samma sätt är det med rehabiliteringen. Det finns i dag stora problem
sedan rehabiliteringsansvaret lades över på arbetsgivaren. Det framgick av
den hearing som socialförsäkringsutskottet och arbetsmarknadsutskottet
hade för en tid sedan. Vi har flera år i rad haft en oerhört stor volym av
förtidspenisoneringar.
Jag tycker mig se en nedgång och ett förfall inom företagshälsovården.
Det har vi diskuterat flera gånger tidigare. Det föreligger nu förslag i motio-
ner, både från Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Vi måste stoppa ned-
gången. Vi måste stoppa förfallet. Allt färre arbetar i dag med företagshälso-
vård. Allt färre deltar i det förebyggande arbetet. Det hänger ihop med att
statsbidraget drogs in, med att det inte finns några avtal och med en del annat
som har med husläkarsystem och sådant att göra.
Vi måste komma ur den förlamning som vi nu befinner oss i. Vi måste
återupprätta företagshälsovården och det förebyggande rehabiliteringsarbe-
tet i Sverige; Sverige har ju varit en föregångsnation. Detta är ett krav från
fackföreningsrörelsen, från de anställda och från oppositionen här i kamma-
ren.
Jag kan ansluta mig till Socialdemokraternas reservation nr 2 om den obli-
gatoriska företagshälsovården, nr 4 om Arbetsmiljöfondens inriktning, som
Sten Östlund talade om, och nr 5 om lönebidragsnivån och OSA.
Vi har dessutom föreslagit en del mindre förbättringar - det handlar inte
om några stora saker - för de arbetshandikappade. Det gäller de psykiskt
handikappade. Deras möjligheter att få rehabilitering och komma in i ar-
betslivet måste förstärkas. Det måste bli ett utökat antal platser inom Sam-
hall. Vi har föreslagit en förbättring när det gäller lönebidragsnivåerna -
kombinationen av lönebidrag och bidrag till arbetsbiträde - på ett sätt som
framgår av de motioner som vi har väckt.
Därför vill jag också yrka bifall till min meningsyttring vad gäller mom. 1,
3, 10, 15 och 25. Jag står naturligtvis bakom övriga punkter i meningsytt-
ringen, men för att inte ta för mycket av kammarens tid undlåter jag att yrka
bifall till dem.
Anf. 84 HARALD BERGSTRÖM (kds):
Herr talman! Först vill jag säga ett par ord till Sten Östlund. Han frågade
mig om Arbetslivsfondens instruktion och varför fonden skall övergå från
riksdagens domvärjo till myndighets instruktion. Det är en fråga om förenk-
ling och avbyråkratisering. I dag finns två styrande delar, riskdagen och soci-
allagstiftningen. Vi tycker att det räcker med en och följer därvid den bor-
gerliga regeringens förslag. Vi litar på regeringen i detta stycke.
Herr talman! Först vill jag yrka bifall till utskottets förslag i samtliga mo-
ment i hemställanspunkterna i betänkande AU12.
I det följande vill jag kommentera några av de frågor som tas upp i betän-
kandet.
I avsnittet om arbetslivspolitikens inriktning delar utskottets majoritet re-
geringens uppfatttning i budgetpropositionen att det under de senaste åren
har uppnåtts positiva resultat i arbetsmiljöarbetet och att det på många håll
pågår ett intensivt förändringsarbete i både näringslivet och förvaltningar
överallt i vårt samhälle. En viktig grund för dessa positiva förändringar är
den reformering som företogs av arbetsmiljölagstiftningen år 1991. Det var
den gången bred enighet i riksdagen om de förändringarna.
Vidare kan konstateras att i många, kanske de flesta, av de program som
drivits genom Arbetlivsfonden har viktiga förbättringar åstadkommits ge-
nom t.ex. ändrad arbetsorganisation och införande av kvalitetssäkringssys-
tem. En intressant iakttagelse man kan göra är att vid införande av kvalitets-
säkringssystem har, i de allra flesta företag, både produktivitet och skadefre-
kvenser minskat samtidigt som kvaliteten förbättrats. Detta framgår särskilt
dramtiskt om man studerar siffrorna hos biltillverkarna, t.ex. Volvo och
Saab. I takt med att monteringstiden för en bil har sjunkit har också kvalite-
ten stigit i motsvarande grad. Det blir mindre fel på kortare tid, och det är
ganska remarkabelt.
Med denna vetskap känns det underligt att läsa i den socialdemokratiska
reservationen ”att den borgerliga regeringen förefaller sakna intresse för att
driva på förnyelsearbetet”.
I avsnittet om företagshälsovård konstaterar regeringen att det ännu inte
slutits avtal mellan arbetsmarknadens parter som täcker mer än vissa delar
av arbetsmarknaden. Detta sägs i budgetpropositionen.
I flera motioner tas frågan upp, och det ställs krav på en lagreglering av
företagshälsovården.
Regeringens linje har varit och är att ännu en tid invänta att parterna kan
komma överens genom kollektivavtal om hur företagshälsovården skall or-
ganiseras. Utskottets majoritet delar regeringens uppfattning att den bästa
vägen för att få en väl fungerande, kostnadseffektiv, flexibel och resursan-
passad företagshälsovård är genom avtal.
Herr talman! Under många år har det växt fram åtgärder och system som
underlättar för arbetshandikappade att komma ut på arbetsmarknaden. Vi
har arbetsprövning, arbetsträning, hjälpmedel, lönebidrag och arbete i skyd-
dade verkstäder.
I ett flertal motioner tas olika aspekter upp på de arbetshandikappades
möjligheter att arbeta och att få ett arbete. De förslag som ges är ofta välmo-
tiverade. Men med det statsfinansiella läge som vi nu befinner oss i finns det
inte möjligheter till annat än mycket små marginella förändringar av åtgärds-
paketet.
Ett sådant problem har Marianne Jönsson uppmärksammat i sin motion
A233. Det gäller handikappade skolungdomars deltagande i Af/Ami-vägled-
ningsveckor inför studie- och yrkesval. Det är fråga om små resekostnader.
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Arbetslivs-
politik
87
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Arbetslivs-
politik
88
Utskottet anser att man i ett tillkännagivande bör ge regeringen i uppdrag
att undersöka hur man skall ta fram pengar för dessa ungdomar. Det berör
främst åttonde- och niondeklassare.
Slutligen några ord om Samhall AB. Koncernen har nu lagt fram sin första
redovisning som aktiebolag. Av alla tecken att döma har bolagiseringen
lyckats bra, och de uppställda kraven har infriats. Ett av de tuffare kraven
som ställdes på koncernen gäller de s.k. övergångarna till arbete på den re-
guljära arbetsmarknaden. Jag tycker att det förtjänar uppmärksammas att
Samhall under det svåra arbetsmarknadsåret 1993 lyckades nå en siffra som
är bättre än den som riksdagen krävde. Riksdagen krävde 3 %, och Samhall
har uppnått 3,6 %. Nu ställer vi återigen ett krav på 3 % inför det kommande
budgetåret. Vi har hopp om att det skall infrias. Jag tycker att det är mycket
bra gjort av Samhall.
Herr talman! Jag skall inte säga mera. Med det anförda vill jag än en gång
yrka bifall till utskottets hemställan i betänkandet AU12.
Anf. 85 STEN ÖSTLUND (s) replik:
Herr talman! Harald Bergström motiverar att man accepterar regeringens
resonemang om att frågan om företagshälsovården bäst löses genom avtal.
Det är över huvud taget en underlig argumentering från borgerligt håli. I
andra sammanhang brukar de borgerliga ledamöterna tala om att det inte är
till fyllest att man löser viktiga problem som berör alla medborgare och alla
anställda på arbetsplatserna genom kollektivavtal eller andra avtal utan att
man i stället skall driva igenom lagstiftning på området. Jag kan nämna prov-
anställningar som exempel. När det gäller lagstiftning i denna och andra frå-
gor är motiveringen precis den motsatta. Då skall man ha lagstiftning, men
här skall det alltså vara avtal.
I frågan om företagshälsovården är det, Harald Bergström, faktiskt moti-
verat med lagstiftning, eftersom många företag inte ens binds av ett centralt
avtal mellan LO och SAF eller mellan TCO och SAF. Alla de företag som
inte har några avtal kommer att stå utanför avtalet om företagshälsovården.
Därför är lagstiftning fullt motiverat i frågan om företagshälsovård.
Så till lagen om sociala avgifter 4 kap. 8 §. Det sägs att det är ytterst ange-
läget med en förenkling. Texten i det här avsnittet i lagstiftningen är faktiskt
inte längre, Harald Bergström, än att jag skulle hinna läsa upp den under en
replik här i kammaren. Det kan inte finnas något större behov av en förenk-
ling. När man böljar titta på vad som står under de olika punkterna, så bör-
jar man förstå vad det handlar om. Det gäller utbildning och information
beträffande arbetarskydd, kostnader för forskning och utveckling samt ut-
bildning och information beträffande medbestämmande i arbetslivet och ar-
betslivsfrågor i övrigt, kostnader för skyddsarbete som utförs av regionala
skyddsombud, kostnader för utbildning av styrelserepresentanter för de an-
ställda, kostnader för arbetstagarorganisationens forskningsinitierade verk-
samhet. Detta är i stort sett hela texten.
Regeringen behöver inte ha fullmakt att ändra detta. I andra sammanhang
bedriver man arbetslivsarbetet med samma hastighet som lusen rör sig på en
tjärad sticka. Därför räcker det med att man har möjlighet att komma till
riksdagen åtminstone två gånger om året om man vill någonting i den här
frågan. Vad man vill ha är fullmakt att rasera i dessa frågor utan att över
huvud taget behöva vända sig till riksdagen.
Anf. 86 HARALD BERGSTRÖM (kds) replik:
Herr talman! Först vill jag ta upp frågan om lagregleringen av företagshäl-
sovård. Jag anser att det var dåligt att jämföra med förhållandet vid en prov-
anställning. Jag kanske skall friska upp minnet litet för Sten Östlund. Det
var fråga om att nollställa ett avtal till 12 månader. Det var inte fråga om att
ett antal avtal skulle finnas kvar angående provanställning. När nollställ-
ningen är gjord kan man använda dispositiviteten i lagen när det gäller för-
handlingar om provanställningstider.
I en utredning finns redovisat en uppfattning om företagshälsovården som
stämmer överens med min uppfattning, nämligen att företagshälsovården
blir bäst genom att avtal förhandlas fram. Regeringen har dröjt längre med
att ta itu med frågan än vad som egentligen avsågs. Vi får väl se. Om inte
arbetsmarknadens parter kommer till skott med ett avtal, Sten Östlund, får
ett lagförslag läggas fram.
När det gäller Arbetsmiljöfonden vill jag bara replikera mycket kort: Jag
tror att regeringen klarar den biffen.
Anf. 87 STEN ÖSTLUND (s) replik:
Herr talman! Det tror naturligtvis Harald Bergström, och det tror jag
också. Jag tror att regeringen ville ha denna lagändring för att fritt kunna
plocka och riva i de villkor som vi här i riksdagen tidigare har lagt fast. Jag
tycker att det är oanständigt av utskottsmajoriteten att ställa upp på att av-
skaffa regeln om att det är riksdagen som skall besluta i dessa frågor. Det är
vi i denna kammare som har beslutat om att inrätta denna regel, och vi borde
hålla fast vid det beslutet.
Vidare har vi frågan om företagshälsovården. Jag har hört arbetsmark-
nadsministern uttrycka i denna kammare denna vädjan till parterna, och jag
har hört Harald Bergström också. Det har kommit ett svar från den privata
marknadens arbetsgivare och deras starkaste organisation, Svenska Arbets-
givareföreningen. Svaret var, som jag uppfattade det, närmast som en örfil.
SAF sade upp arbetsmiljöavtalet. Det var svaret på önskemålet från depar-
tementet om att teckna avtal om företagshälsovård.
Vidare var det frågan om det lämpliga i att jämföra med provanställning.
Jo, det är det sannolikt. Det beslut som fattades om lagstiftning om LAS och
provanställning ledde faktiskt fram till att här finns en anmälan till ILO för
brott mot de konventioner som Sverige har ingått på området. Nu finns det
alla skäl att anta att Sverige inte längre följer konventionen om företagshäl-
sovård. Det är väl att hoppas att regeringen slipper en anmälan till ILO även
på den punkten. Men osvuret är nog bäst.
Anf. 88 HANS ANDERSSON (v):
Herr talman! Låt mig först ansluta mig till vad Sten Östlund sade om Ar-
betsmiljöfonden. Det är andra gången i dag vi har en diskussion om vad riks-
dagen skal! ha för befogenheter och vilka befogenheter som skall lämnas
över till regeringen. Jag tycker att riksdagen skall försvara sin beslutskraft
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Arbetslivs-
politik
89
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Arbetslivs-
politik
90
på de områden som riksdagen rår över och inte i onödan lägga över frågorna
på regeringen.
När det gäller rehabilitering måste väl ändå Harald Bergström ha noterat
de utomordentliga svårigheter som föreligger. Det hänger ihop med den
stora ökningen av antalet förtidspensionerade de senaste två åren. Det är
fråga om ren utslagning från arbetsmarknaden. Visst tycker jag att det finns
ett ointresse och ett slags likgiltighet från regeringspartiernas sida.
Vidare har vi frågan om företagshälsovården. Medan gräset gror, dör kon.
1 en skrift från föreningen Svensk företagshälsovård framgår det att ungefär
2 000 anställda i företagshälsovården har försvunnit sedan 1991. Vidare har
ungefär 200 arbetsställen inom företagshälsovården försvunnit. Det pågår en
kompetens- och kapitalförlust inom branschen skriver föreningen Svensk fö-
retagshälsovård i sin rapport. Detta syns också på Arbetsmiljöinstitutets
verksamhet. Utbildningarna har praktiskt taget ställts in. Detta är till
mycket stort men för det lokala arbetsmiljöarbetet på företagen. Det drab-
bar faktiskt de anställda.
Vidare ser vi hur mängden allergiproblem ökar. Vi ser också att när Arbe-
tarskyddsstyrelsen skall upprätthålla sin auktoritet med hjälp av föreläggan-
den, att samtliga arbetsgivarorganisationer säger att de inte vill ha dessa
förelägganden. Arbetsgivarorganisationerna anser att föreläggandena inte
platsar i den nya ekonomiska situationen.
Generellt sett menar jag att arbetslivsområdet blir allt trängre. Det finns
ett mycket svagt intresse för de frågorna från regeringens sida.
Volvo och Saab ökar med hjälp av förändrad produktionsorganisation
kvaliteten och genomströmningen av bilar - så bra. Antalet arbetsplats-
olyckor minskar - desto bättre. Men det är inget som regeringen kan gott-
skriva sig. Tvärtom! Det uppstår nya problem på arbetsplatserna. Rege-
ringen gör ingenting åt det.
Anf. 89 HARALD BERGSTRÖM (kds):
Herr talman! Hans Andersson nämnde rehabilitering, utslagning och för-
tidspensionering. Enligt den senaste informationen jag har fått fanns det i
fråga om förtidspensionering ett slags uppdämt behov. Antalet förtidspen-
sioneringar steg snabbt när de nya reglerna om att företagen skulle inrätta
rehabiliteringsplaner trädde i kraft. Men sista kvartalet 1993 sjönk de åter-
igen ned till en nivå som motsvarar genomsnittet för 80-talet - om jag är rätt
underrättad.
Vi kan alltså se en puckel när det gäller förtidspensioneringar. Jag är inte
så rädd för fortsättningen på den punkten.
Vidare var det frågan om företagshälsovården och utslagningen. Det är
nog riktigt att det försvinner en del arbetstillfällen. Men jag kommer väl ihåg
en bild som en av föredragandena i utskottet visade om hur de olika bidrags-
systemen inom arbetsmarknadspolitiken fungerade. Där beskrevs företags-
hälsovården som en kossa som var så övergödd att den inte kunde stå på sina
ben längre. Företagshälsovården fick så mycket pengar att det inte gick att
göra av med dem. En undersökning visade att så var fallet.
Nu har kossan fått banta litet. Jag räknar med att den situation vi vill ha
med ett eller flera avtal skulle resultera i en resursanpassad storlek på före-
tagshälsovården och därmed få den effektiv i stället för övergödd. Jag emot-
ser den närmaste framtiden och vad som sker på förhandlingsområdet.
Anf. 90 HANS ANDERSSON (v):
Herr talman! Jag vet inte vad det var för någon kossa. Jag undrar om inte
Harald Bergström minns fel. Men låt oss lägga det åt sidan.
Företagshälsovården bör drivas rationellt - som allting annat. Den bör
förändras - som allting annat. Jag vet att det har pågått ett förändringsarbete
under ett antal år. Men samtliga intressenter, vare sig det är stora företag,
Företagshälsovårdsföreningen, personalen och fackföreningarna, eller de
allmänna föreningarna för anställda, är alla lika rädda. Det gäller även Ar-
betarskyddsstyrelsen, Arbetsmiljöinstitutet och Arbetsmiljöfonden. Före-
tagshälsovården förfaller.
Det är sant att om vi tittar på kvartalsstatistiken kan vi se att antalet för-
tidspensioneringar gick ned under de två sista kvartalen 1993 jämfört med
1992. Men den totala utslagningen var oerhörd under både 1992 och 1993.
Det är ett misslyckande att så många människor har definierats bort från ar-
betsmarknaden av s.k. medicinska skäl. Det hade funnits helt andra möjlig-
heter.
Låt mig slutligen säga: Vi kan inte vänta längre när det gäller företagshäl-
sovårdsområdet. Vi kräver lagstiftning! Regeringen hänvisar till avtal. Ar-
betsmiljöavtalet sades upp, precis som Sten Östlund sade. SAF vill alltså
inte. Och regeringen väntar.
Regeringen tar alltså parti för den part i denna konflikt - som det i själva
verket handlar om - som har makten att inte göra något. Men under tiden
drabbas de anställda av sämre förebyggande hälsovård. Det kommer inte
heller att dröja lång tid innan det blir en ytterligare uppgång i antalet arbets-
skador. Därmed blir det ytterligare utförsäkringar, förtidspensioneringar, li-
danden och kostnader för samhället. En sådan hållning är att visa ett mycket
svagt intresse för dessa frågor, Harald Bergström. Jag ser praktiskt taget inte
någon reform eller något initivativ på det här området. Och det är inte bara
jag som inte gör det. Det är en samfälld uppfattning bland samtliga parter
som representerar arbetstagarna i Sverige.
Anf. 91 HARALD BERGSTRÖM (kds):
Herr talman! Med de goda kontakter som Hans Andersson har inom ex-
empelvis fackföreningsvärlden, förutsätter jag att han trycker på så mycket
som möjligt för att få fram ett avtal. Jag kan försäkra att det trycks på från
det andra hållet, på arbetsgivarna. Men jag håller med om, Hans Andersson,
att det är brådskande. Jag skall lova en sak: det lilla som jag kan göra för att
få något att hända skall jag göra.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas efter 7 §.)
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Arbetslivs-
politik
91
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Övergripande
kulturfrågor
92
Föredrogs
arbetsmarknadsutskottets betänkande
1993/94:AU14 ILO:s konvention nr 173 och rekommendation nr 180 (skr.
1993/94:128).
Tredje vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut fattades efter 7 §.)
Föredrogs
kulturutskottets betänkande
1993/94:KrU18 Övergripande kulturfrågor.
Anf. 92 ÅKE GUSTAVSSON (s):
Herr talman! I detta betänkande råder det mellan såväl regeringspartierna
som oppositionen en total enighet på den punkt som jag särskilt vill under-
stryka. Det handlar om det omfattande utredningsarbete som nu pågår inom
kulturområdet. I enighet säger utskottet: ”Eftersom beslut om utredningsar-
betet och formerna för detta i allt väsenligt skett enligt önskemål som kultur-
utskottet framfört,---finns starka skäl som talar för att utskottet i frågor
som omfattas av utredningsarbetet inte skall göra uttalanden som i vart fall
kan uppfattas som att utskottet föregriper detta arbete.”
Vidare sägs det: ”Även i frågor där det i sak råder olika uppfattningar om
den lämpligaste lösningen har utskottet således kunnat enas om en gemen-
sam motivering.”
I regeringens direktiv till Kulturutredningen, direktiv som innebar att man
fick följa det som utskottet skrivit och som riksdagen hade beslutat om,
framgår det att utredningen har fria händer att aktualisera de frågor som ut-
redningen anser vara mest angelägna, utöver vad som framgår av direktiven.
Regeringen har dock tillfört en begränsning. Regeringen har nämligen för-
bjudit Kulturutredningen och de andra utredningarna att komma med för-
slag till kostnadsökningar. Kulturutredningen arbetar nu mycket snabbt och
skall vara klar till nyår.
Herr talman! Mot denna bakgrund, med ett utskott som enhälligt gjort
denna skrivning och med en enhällig riksdag, förutsätter jag att regeringen
avstår från att ändra på väsentliga delar i kulturpolitiken under den korta
tid som nu är kvar till höstens val, exempelvis vad gäller att skapa nya eller
annorlunda strukturer eller att bygga upp nya fonder. Det kan möjligen vice
ordförande bekräfta senare i samband med sitt inlägg. Utskottets majoritet
har för egen del en mycket stark skrivning på denna punkt. Det skulle, för
min del, vara intressant att få bekräftat att regeringen inte avser att komma
med sådana förslag. Några sådana förslag är ju inte heller anmälda till riks-
dagen.
Med tanke på vad som står i betänkandet måste regeringspartierna avvisa
eventuella förslag i en sådan riktning, oavsett om förslagen skulle dyka upp
i en oanmäld särproposition eller i anslutning till kompletteringspropositio-
nen. I den socialdemokratiska motionen diskuterar socialdemokraterna frå-
gan om att bilda en nationell fond för kulturinvesteringar. De säger att Kul-
turutredningen bör få i uppdrag att särskilt studera detta. Vad gäller denna
motion skriver utskottets majoritet att enligt den information som utskottet
inhämtat i dagarna kommer betydande belopp av de medel som riksdagen
anvisat till arbetsmarknadsinsatser att avdelas till kulturmiljövård av syssel-
sättningsskäl. Det vet vi; det har riksdagen fattat beslut om. Vidare säger
utskottets majoritet att utskottet vill, liksom för två år sedan, hänvisa till
Kulturutredningens arbete. Detta markerar ytterligare att det som riksdagen
i dag har att ta ställning till gäller för nästa budgetår, ingenting annat.
Till Kulturutredningens uppgifter hör bl.a. att utvärdera uppfyllelsen av
de kulturpolitiska målen. Jag vill här, herr talman, göra ett par markeringar.
Dagens samhälle har naturligtvis på många sätt ändrat sig sedan målen fast-
ställdes för exakt 20 år sedan. I dag har vi bl.a. på ett helt annat sätt än tidi-
gare ett kraftigt och ökande flöde av idéer och konstarter mellan länder och
människor. Det är i huvudsak både positivt och berikande för det svenska
kulturlivet. Samtidigt har den angloamerikanska dominansen blivit alltmer
markant inom stora delar av kultursektorn. Det får man ägna speciell upp-
märksamhet, menar jag.
I dag är kanske var tionde person som lever i Sverige född i ett annat land
och har därmed en annan bakgrund. Det faktum att vi i hög grad lever i ett
mångkulturellt samhälle måste klart avspeglas vid utformandet av kulturpo-
litiken; det säger sig självt. Det tror jag förtjänar att betonas ordentligt i en
framtida kulturpolitik.
Dessutom måste mediefrågorna framöver lyftas in ordentligt i ett kultur-
politiskt perspektiv. När man fastställde 1974 års kulturpolitiska mål var det
nästan förbjudet att tala om det. Radio, men framför allt TV, spelar en be-
tydligt mer central roll från kulturell synpunkt än för 20 år sedan. Det finns
betydligt fler kanaler att titta på och lyssna till. Att det är viktigt att lyfta
in kulturella aspekter mer bestämt och konsekvent illustreras främst av att
regeringen låtit delar av yttrandefriheten gå på auktion. Man auktionerar
alltså ut delar av det främsta kulturpolitiska målet, nämligen vidgandet av
yttrandemöjligheterna. Jag syftar naturligtvis på auktionsförfarandet vid
etableringen av de kommersiella radiokanalerna. Här kördes alltså yttran-
defrihetsmålet bryskt över av nyliberalerna i regeringen.
Själv menar jag att en viktig grund i en demokrati är att principen om ytt-
randefrihet hävdas så starkt att den har företräde när den kommer i konflikt
med näringsfriheten. Med en lätt omskrivning kan man möjligen med Ver-
ner von Heidenstams ord säga: Det är en skam, det är fläck på Sveriges ba-
ner, att yttrandefrihet heter pengar.
Om jag har förstått det rätt, verkar nu Birgit Friggebo vilja fortsätta på
samma linje. Enligt tidningen Resumé vill kulturministern denna gång sälja
ut P 3 inom Sveriges Radio. Den enda icke-kommersiella kanal som ungdo-
mar lyssnar på skall alltså kommersialiseras. Om man på Kulturdepartemen-
tet inte tror på att detta är den enda icke-kommersiella kanal som ungdomar
lyssnar på, kan man låta någon utreda detta närmare. Jag har sett att det just
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Övergripande
kulturfrågor
93
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Övergripande
kulturfrågor
i Kulturdepartementet är populärt att anlita konsultbolag, och då kan man
ju anlita JKL, som uppmärksammades i TV-programmet Striptease nyligen.
Detta konsultbolag kommer säkert att mot en fet ersättning kunna kontrol-
lera detta.
Herr talman! Erfarenheterna visar också att frågan om kulturell jämlikhet
måste lyftas fram mer bestämt. De klasskillnader och de geografiska skillna-
der som fanns för 20 år sedan lever fortfarande i stor utsträckning kvar vad
gäller kulturdeltagandet. Detta visar bl.a. Kulturrådets utredning om vidgat
deltagande, liksom undersökningar gjorda av Landsorganisationen och Sta-
tistiska centralbyrån. En i någon väsentlig mening ambitiös kulturpolitik
måste ta fasta på detta faktum och söka medverka till en förändring - inte
för förändringens egen skull, utan just därför att en förändring skapar förut-
sättningar för förbättringar.
Särskilt viktigt är det att medvetet stödja barn- och ungdomskultur - detta
speciellt i en tid då begrepp som ”kultur i skolan” håller på att försvinna.
Flickorna och pojkarna i skolan förvägras att se en teaterföreställning och
att möta en konstnär eller en författare, därför att skolan inte tycker att det
är någonting att lägga pengar på.
Jag tror att det är speciellt viktigt att staten i någon mening försöker ange
riktlinjer. De kulturpolitiska målen är just avsedda att vara riktlinjer också
när kommuner och landsting fastställer sina kulturpolitiska mål. Detta är en
punkt som jag särskilt vill lyfta fram.
I en av de socialdemokratiska reservationerna tar vi upp frågan om ett
handlingsprogram för de handikappades deltagande i kulturlivet. Ett av de
kulturpolitiska målen är just att kulturpolitiken skall utformas med hänsyn
till eftersatta gruppers erfarenheter och behov. Även om Kulturutredningen
nu skall titta på detta kan det vara värdefullt att Kulturrådet, för att spara
tid och för att få större effekt, redan nu får i uppdrag att ta initiativ och göra
en systematisk genomgång som leder till en förbättring av de handikappades
möjligheter att delta i kulturlivet.
Det stod ingenting om en bibliotekslag i direktiven till Kulturutredningen,
trots att det hänvisades till den frågan i förra årets budgetproposition. Från
socialdemokratisk sida har vi från och med det första sammanträdet drivit
denna fråga, och den utreds nu.
Jag vill för min del säga att det är klart att Kulturutredningen kan utreda
frågan om det behövs en bibliotekslag, och om svaret blir ja kan den också
lägga fram ett förslag till hur den skall utformas.
Jag vill här och nu deklarera att vi från socialdemokratiskt håll anser att
det behövs en bibliotekslag. Också här berör vi det som är grunden i en de-
mokrati, nämligen just yttrandefriheten, alla människors möjlighet till fri
tillgång till det tryckta ordet. En sådan lag bör innehålla riktlinjer, som inne-
bär att det slås fast att boklån skall vara avgiftsfria. Oavsett var man bor i
landet skall man ha möjlighet att låna en bok. Det skall vara någorlunda
hygglig tillgänglighet. Det skall finnas kompetent personal. De allmänna
biblioteken skall drivas i offentlig regi.
Herr talman! Jag och socialdemokraterna i kulturutskottet står självfallet
bakom samtliga de socialdemokratiska reservationer som är fogade till be-
94
tänkandet, men jag vill begränsa mig till att enbart yrka bifall till reservatio-
nerna 1, 6, 7 och 8.
Anf. 93 ELISABETH PERSSON (v):
Herr talman! Det här betänkandet, nr 18, heter Övergripande kulturfrå-
gor. Jag kommer att ta fasta på just det övergripande och tala om kulturfrå-
gor från ett mer ideologiskt perspektiv än vad som kanske är vanligt här i
kammaren. Annars handlar ju riksdagens kulturdebatter mestadels om en-
skilda frågor - om mer eller, som det nu för tiden mest är fråga om, mindre
statliga pengar till olika ändamål.
För oss i Vänsterpartiet är detta att det händer något i människor i mötet
med kulturyttringar ett mycket viktigt kriterium på kvalitet. Det finns ingen
anledning för samhället att lägga pengar på olika verksamheter bara för att
dessa skall producera ”kultur” för passiv konsumtion.
Om olika kulturverksamheter när de når den enskilda människan inte en-
bart skall konsumeras av denna, om det skall hända något i människor i det
mötet, uppstå en dialog, måste respondenten - jag vill hellre säga det än
mottagaren - eller individen ha en rimlig chans att tyda det ”språk” eller de
uttrycksmedel som den konstnärliga verksamheten använder sig av.
God kultur - och nu använder jag begreppet i ganska snäv bemärkelse -
handlar alltså om kommunikation mellan den professionelle kulturskaparen
och kunniga, lyhörda och kravfyllda respondenter. Närhelst en kommunika-
tion uppstår - även om den inte yttrar sig på annat sätt än att mottagaren
blir arg och skåpar ut det som den professionelle kulturskaparen har att er-
bjuda, vare sig det rör sig om en tavla eller en teaterföreställning - då lever
kulturen.
Övergripande kulturfrågor borde alltså handla om hur vi skapar en sådan
kultursituation att kulturen inte reserveras för en liten elit i samhället och
inte reduceras till att vara en fråga om hur en viss vara - i det här fallet olika
kulturyttringar - distribueras till konsumenter på effektivaste sätt.
Den samhälleliga kulturpolitikens ansvar måste vara att skapa behov av
kultur. Hur gör man det då? Jag medger att det inte är så enkelt.
Det har ju visat sig att det inte räcker att se till att det finns ett brett utbud
av kulturaktiviteter - även om det naturligtvis också är viktigt och det åter-
står mycket att göra på det här området.
Det räcker inte heller att satsa allt på den professionelle kulturskaparen.
Om han eller hon inte har någon att kommunicera med får vi en ”l’art pour
l’art”-situation; vi bygger glastorn för det konstnärliga skapandet.
Det gäller att i betydligt större utsträckning bry sig om basen i kommuni-
kationen, den enskilda människan, och vad som händer i henne.
Att locka fram behov av konstnärligt skapande är något man gör genom
att tidigt träna människors alla sinnen, genom att lära barn fler sätt att ut-
trycka sig än det verbala, genom att låta dem träna och iaktta olika kropps-
språk, genom att låta dem dansa, spela och sjunga själva, genom att för-
medla intryck, genom att ge barnen och ungdomarna tillgång till många
böcker och mycket musik, genom att ge dem möjlighet att se och spela tea-
ter, dansa, titta och suga upp intryck från alla håll och kanter.
Om vi gjorde på detta sätt skulle det inte finnas några problem med vi-
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Övergripande
kulturfrågor
95
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Övergripande
kulturfrågor
kande besökssiffror vare sig på teatrarna, konserterna eller utställningarna -
vare sig i dag eller i morgon. Morgondagens kulturutövare och kulturdelta-
gare växer ju upp i dag.
Självfallet är det skolan som har det grundläggande ansvaret för denna del
av barnens fostran.
Ingen skulle komma på tanken att ge följande budskap till en sexåring:
Här har du papper, penna och lite texter. Får du bara ha det här omkring dig
kommer du att lära dig läsa och skriva på egen hand. Gör du det inte själv
ankommer det på din familj att uppmuntra ditt eventuella intresse.
Vi har i stället en hel uppsättning metoder och utmejslade, väl genom-
tänkta pedagogiker för barns läs- och skrivinlärning. Vi tränar den verbala
begåvningen och ger stort utrymme åt det skrivna ordet i skolan. Vill det sig
väl skapar vi ett behov av olika sorters litteratur hos barnet för all framtid.
Men för alla de andra uttrycksmöjligheterna och för den icke-verbala
kommunikationen finns det nästan inga pedagogiska metoder. Vi struntar i
dem.
Jag vill hävda, att lika väl som det är vår självklara skyldighet att lära alla
barn läsa är det vår skyldighet att ge alla barn möjlighet att uttrycka sig på
alla de andra ”språken”. Men vi gör inte det, och därför består de kulturella
klasskillnaderna.
Kulturkonsumtionsmönstret är sig ganska likt över decennierna. Teater är
fortfarande inte ett självklart inslag i skolan. Barns och ungdomars möjlighe-
ter att lyssna på musik är nästintill obegränsade, men fortfarande är det få
som spelar själva. Konstmusik lyssnar endast en kulturell överklass på. Ex-
emplen kan mångfaldigas.
Starka intressen strävar nu efter att mönstra ut de kulturpolitiska mål som
Vänstern vill stärka. Mer än tidigare måste därför riksdagen ägna uppmärk-
samhet åt att stärka de mål som betonar allas rätt och möjlighet att delta i
skapande aktiviteter, som främjar kontakten mellan människor, ökar förstå-
elsen över kulturgränser och skapar identitet genom att ta till vara och levan-
degöra kulturarvet.
Vi kan inte vänta på Kulturutredningen och på vad den eventuellt kommer
fram till innan vi tar ställning. Det kommer att ta flera år innan utredningens
förslag kan omsättas i praktisk politik.
Jag yrkar därför bifall Vänsterpartiets reservation nr 2, som jag står
bakom.
Jag skall helt kort ta upp några andra problem, som har anknytning till
våra reservationer. Det gäller dels att kulturutbudet är så koncentrerat till
Stockholmsregionen, dels och att det regionala kulturutbud som faktiskt
finns så dåligt når ut till människor att samordning och samarbete mellan
olika kulturutövare och kulturinstitutioner blir högst tillfälligt.
För att i någon mån motverka det sistnämnda föreslår vi i Vänsterpartiet
att särskilda regionala kulturkonsulenter tillsätts. Deras uppgift är att knyta
samman människors egna skapande aktiviteter med kulturinstitutioner och
andra resurser. Det kan gälla historisk dokumentation, bygdespel eller andra
kulturella aktiviteter som stärker den egna eller den lokala identiteten.
Goda erfarenheter av sådana kulturkonsulenter finns på olika håll i
96
landet, bl.a. körkonsulenter, teaterkonsulenter och nu senast en danskonsu-
lenttjänst i Norrbotten.
För att motverka Stockholmskoncentrationen vill vi ge Kulturrådet möj-
lighet att ha litet lösa pengar för att kunna uppmuntra, ta till vara och stimu-
lera nya initiativ på kulturområdet utanför storstäderna.
Jag yrkar bifall till reservationerna nr 3 och nr 4.
I betänkandet tas också frågan om en bibliotekslag upp. Jag har vid ett
otal tillfällen här i kammaren hävdat att kravet på att införa en bibliotekslag
växer sig starkare. Det påståendet håller, trots att det har upprepats i ett par
år.
Vänsterpartiet har länge lagt fram förslag om en sådan lag. Vi hävdar att
skälen för den är mycket starka nu. Lågkonjunkturen har slagit hårt mot alla
delar av kultur- och utbildningsområdet, och kommunernas försämrade eko-
nomi har till följd att folkbiblioteksverksamheten på många håll drabbats av
kraftiga inskränkningar. Hoten om olika slags avgifter för boklån eller bib-
lioteksbesök kvarstår faktiskt, trots försök att lagreglera bort dem.
Dessa hot och problem gäller särskilt universitetsbibliotekens fjärrlån. En
bibliotekslag har många syften, men den skall bl.a. garantera sådana fria
fjärrlån. De är en förutsättning för att studier och forskning skall kunna be-
drivas över hela landet. Fria fjärrlån skall också inbegripa lån från universi-
tetsbiblioteken.
Jag upprepar detta litet allvarligt, därför att det är starka krafter i rörelse
för att man skall ta ut ganska höga avgifter på fjärrlånen. Man hävdar bl.a.
att biblioteken är ett konkurrensmedel mellan de olika universiteten, och
därför håller man hårt i det bokbestånd man har. Man vill inte låna ut det
gratis till exempelvis nya högskolor som inte har hunnit skaffa sig motsva-
rande bokbestånd.
Detta tycker vi i Vänsterpartiet är orimligt. Vi vill slå vakt om de fria fjärr-
lånen och menar att detta är ett starkt argument för att en bibliotekslag
måste till.
En bibliotekslag är också viktig för att decentraliserad högskoleutbildning
och distansundervisning skall kunna bedrivas. De yngre högskolorna måste
kunna få gratis tillgång till forskningsinstitutionernas och universitetens litte-
ratur- och tidsskriftsbestånd.
Mångfald och variation i utbud av litteratur är viktiga, särskilt för barn
och ungdomar. Det är ju i barnaåren som grunden för ett litteratur- och lä-
sintresse läggs. Genom litteratur tränas läsförmågan och läsförståelsen. Lust
för läsande och läsvana skapas bl.a. genom att tidigt ge barnen tillgång till
många böcker med varierat innehåll. Få barn och ungdomar kan få del av
detta utan folkbiblioteken.
Jag vill därför också yrka bifall till reservation nr 7.
Anf. 94 CHARLOTTE BRANTING (fp):
Herr talman! För någon tid sedan ägnade vi i Kulturutredningen oss åt att
fundera över varför kultur är bra. Det var inte svårt att få fram skäl för kul-
tur. En lista på vad kultur kan ge blir ju lång; ett femtiotal punkter var lätt
att få ihop.
En del värden kan vara viktiga för en individ, andra för en grupp eller för
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Övergripande
kulturfrågor
7 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 78
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Övergripande
kulturfrågor
98
samhället som helhet. Jag tror att det är viktigt att se att kulturen har ett
värde i sig men också att den kan vara ett instrument för att nå andra mål.
Även om olika människor alltid gör olika, personliga värderingar verkar
det finnas en nästan total uppslutning kring att ett rikt och välfungerande
kulturliv är något eftersträvansvärt.
Forskaren Åke Daun och andra har lyft fram människors olika behov, för
vilka de i högre eller lägre grad söker tillfredsställelse i kulturen. Det kan
vara behov av social kontakt, omväxling i sinnesintryck, inflytande över de
yttre villkor som reglerar våra liv, överblick över och förståelse av det omgi-
vande samhället och behov av självkänsla.
Åke Daun menar att det, om kulturverksamheten inte möter sådana
grundläggande behov, förmodligen inte spelar så stor roll om man undanrö-
jer vissa ekonomiska hinder. Men jag tror att det är lätt att förstå att det
med ekonomiska satsningar inom kulturområdet är lättare att uppfylla dessa
grundläggande behov.
För tredje året i följd har Kulturdepartementet och Birgit Friggebo lyckats
öka satsningen på kulturen i statens budget, där man i övrigt sparar ca 30
miljarder. Visserligen är det inte fråga om några större belopp - 45 miljoner
i rena reformpengar - men det är likväl en stark markering av hur regeringen
ser på kulturens betydelse.
När man har fördelat pengarna har utgångspunkten varit att inte bara upp-
rätthålla utan också öka insatserna för kulturen trots de ekonomiskt besvär-
liga tiderna. Kulturen skall stärkas i hela landet, samtidigt som man slår vakt
om institutionerna. Genom att studera förändringarna sedan föregående år
kan man lätt få fram årets speciella profil: plus för t.ex. regionala teatrar,
kammarorkestrar, barn och ungdom, konstnärer, fria grupper och Göte-
borgsoperan, minus för Riksteatern, Operan och Dramaten samt effektivi-
tets- och rationaliseringskrav för de statliga myndigheterna.
Om man jämför med tidigare år kan man konstatera att relativt få mo-
tionsyrkanden gäller övergripande frågor inom kulturpolitiken. Detta är helt
naturligt med tanke på den omfattande utredningsverksamhet som nu pågår
i parlamentariska former och som skall avslutas under året. Åke Gustavsson
var inne på detta.
Eftersom det i den stora kulturutredningen finns representanter för alla
partier i utskottet utom Ny demokrati, är det naturligt att vi där kommer att
driva våra tidigare motionskrav. Det är därför, tycker jag, litet märkvärdigt
att både Socialdemokraterna och Vänsterpartiet ändå har reserverat sig t.ex.
i fråga om de kulturpolitiska målen i betänkandet.
Jag kan emellertid försäkra Åke Gustavsson och Elisabeth Persson att jag
inte kan tänka mig att någon i utredningen kommer att ha något emot att
man strävar efter kulturell jämlikhet och ett mångkulturellt perspektiv på
kulturpolitiken eller att man levandegör kulturarvet. Det gäller även andra
mål som Elisabeth Persson tog upp här. Men det finns säkert också andra
mål som vi kommer att kunna vara överens om. Vi har ju redan startat de
diskussionerna helt enligt utredningens direktiv. Något tillkännagivande till
regeringen när det gäller de kulturpolitiska målen tycker jag vore direkt fel.
Tror inte Åke Gustavsson och Elisabeth Persson själva att man framgångs-
rikt skall kunna driva dessa frågor i utredningen? Det är ju faktiskt utred-
ningen som skall lägga fram förslag till eventuella nya kulturpolitiska mål
och inte regeringen.
Samma sak tycker jag faktiskt definitivt gäller för vänsterns förslag om re-
gionala kulturkonsulenter och om att kulturrådet skall ha extra pengar för
att stimulera initiativ på kulturområdet utanför storstäderna, vilket Elisa-
beth Persson i dag berörde. Frågan hur kulturpolitiken kan decentraliseras
och eventuellt nya kulturella centrum bildas är ju också en av utredningens
huvudfrågor. Jag tycker själv att det är ytterst angeläget att utredningen
verkligen belyser detta och kommer med förslag i frågan. Det finns ju stora
skillnader i hur kulturen prioriteras i olika delar av landet.
Kommunförbundet redovisade i slutet av förra året en sammanställning,
som visade bl.a. följande skillnad; 1 500 kr per invånare i Skinnskatteberg,
som låg på första plats, och 200 kr per invånare i Grästorp, som låg sist. Det
var även stor skillnad mellan Göteborg och Malmö, vilka satsade ca 1 200 kr
per invånare, och Stockholm, som satsade 650 kr per invånare, vilket också
var riksgenomsnittet. Riktigt jämförbart var det emellertid inte, eftersom
Göteborg och Malmö också får pengar från landstinget.
Vid de resor som Kulturutredningens ledamöter har gjort genom hela
landet har vi konstaterat att det finns ett rikt och levande kulturliv, som man
inte alls i alla lägen kan mäta med pengar och som framför allt har en starkt
ideell prägel. Att frågorna om kulturella centrum ingalunda är enkla tror jag
att vi alla kan konstatera efter dessa resor. Förväntningarna här har väckts så
att nästan vartenda län och många medelstora städer vill bli utpekade såsom
nationella centrum.
Det är angeläget att ändå notera att man också i årets budgetproposition
stryker under decentraliseringskravet och även försöker leva upp till det i
sina satsningar på t.ex. länsinstitutioner. Det gäller länsteatrarna i Bohuslän
och Kalmar, Teater Halland samt kammarorkestrama i Sundsvall och Jönkö-
ping. Samerna får plus 500 000 kr, och man startar ett landsarkiv i Karlstad.
Länsstyrelsernas kulturmiljöenheter får extra pengar. Även Göteborgsope-
rans 10 miljoner kronor är ett exempel på detta.
Kulturen spelar en jätteviktig roll för hur våra liv gestaltar sig, för vilken
livskvalitet det får och för förståelsen för andra människors sätt att leva och
tänka. Därför är det särskilt viktigt att våra barn och ungdomar får ökade
möjligheter att delta i och uppleva kulturen i dess vidaste bemärkelse. Jag
instämmer verkligen i vad både Åke Gustavsson och Elisabeth Persson sade.
Vårt kulturintresse grundläggs ju i hemmet och i skolan. Detta har man
också tagit upp i utredningsdirektiven. Man talar där om att skolan är vår
kanske allra viktigaste kulturinstitution.
Jag delar den oro som har kommit till uttryck tidigare här i dag, när vi får
rapporter om att kulturen i skolan har minskat. Det finns all anledning för
utredningen att ta detta på djupaste allvar.
Ett faktum är också, som Kulturrådets rapport visar, att möjligheten att
uppleva kultur såsom barn i stor utsträckning fortfarande beror på i vilken
miljö man är född. Barn och ungdom är alltså ett prioriterat område för ut-
redningen och måste så vara. Men vi tycker ändå att det är angeläget att öka
stödet direkt till barn och ungdom, och därför stöder vi regeringens förslag
att ge 26 nya grundbelopp till Kulturrådet för att användas till projekt för
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Övergripande
kulturfrågor
99
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Övergripande
kulturfrågor
just insatser för barn och ungdom. Pengarna skall användas för att stimulera
de regionala kulturinstitutionerna men skall också kunna användas i samar-
bete med fria teater- och dansgrupper.
En annan grupp som Åke Gustavsson berörde och som det känns angelä-
get att utvidga kulturlivet för är de handikappade. Här har visserligen gjorts
en hel del under de senaste åren, men mycket återstår. Det motiverar att
denna fråga skall behandlas grundligt i Kulturutredningen. I dagens läge
finns det ingen anledning att ge Kulturrådet ett särskilt uppdrag, vilket So-
cialdemokraterna föreslår. Regeringen har ju faktiskt visat att den tar dessa
frågor på yttersta allvar, när den föreslår att 15 nya miljoner skall satsas för
att ge handikappade ökade möjligheter att ta del av samhällets kultur- och
informationsutbud.
Sveriges Dövas Riksförbund får tack vara de 15 miljonerna ökad möjlig-
het att producera videor på teckenspråk och tillhandahålla lättläst litteratur,
ordna radiotidningsmottagare för afatiker och dyslektiker samt utveckla
hjälpmedel för läshandikappade. Detta är faktiskt ett uttryck för det som vi
i Folkpartiet liberalerna länge har kämpat för, nämligen en samtidig satsning
på kultur och de glömda i samhället.
Alltsedan rapporten Kulturen som lokaliseringsfaktor publicerades 1991
har det förts en livlig diskussion om vilken betydelse kulturen verkligen har
såsom lokaliserings- och produktionsfaktor. Jag avslöjar väl inte för mycket
om jag säger att vi i Kulturutredningen har diskuterat mobiliserings-, lokali-
serings-, kreativitets- och produktivitetseffekter, men någon slutgiltig stånd-
punkt har vi ännu inte kommit fram till. Jag tycker att det är oerhört viktigt
att, som utskottet också gör, framhålla att offentliga kultursatsningar är oer-
sättliga utifrån helt andra värderingar än rent ekonomiska.
Också frågan om kulturmiljöinvesteringar tas upp i detta betänkande. Jag
berör detta helt kort, eftersom Göran Åstrand djupare skall gå in på detta
när vi kommer till kulturmiljövårdsbetänkandet. Det är verkligen roligt att
kunna konstatera att regeringen i ROT-beslutet nu gör en rejäl satsning på
kulturmiljön. 285 miljoner kronor ger ungefär 1 500 jobb. 195 miljoner kro-
nor går till att renovera och reparera kulturhistoriskt värdefulla byggnader.
100-tals projekt kan beröras. 70 miljoner kronor går till icke statliga kultur-
lokaler. Pengarna skall användas till ny- och ombyggnader av museer, teatrar
och konsertlokaler. Jag hoppas att man nu före den 1 juli skall kunna sätta
spaden i jorden för det angelägna glasmuseet i Växjö. Detta är verkligen en
rejäl satsning på det regionala kulturlivet.
På PAKS-mötet i morse - Sällskapet parlamentariker och kulturskapare;
jag vill gärna göra reklam för denna organisation - berättade den nye riksan-
tikvarien Erik Wegraeus att man behöver mera pengar till kulturmiljön och
att man säkert kommer att sätta spaden i jorden före den 1 juli när det gäller
de projekt som nu får pengar. Min förhoppning är givetvis att vi skall kunna
få ytterligare pengar till kulturmiljön.
Frågan om en nationell fond - en svensk stiftelse för förvaltning av värde-
fulla kulturmiljöer-som övervägs inom regeringen har utskottet tidigare ut-
talat sig för. Förslaget ligger fast, även om vi har förståelse för att man kan
behöva få erfarenheter av hur Statens fastighetsverks kulturförvaltning ut-
100
faller. Kulturutredningen kommer att behandla också denna fråga, och där-
för finns det inte anledning att här ge regeringen någonting till känna.
Vilka planer regeringen eventuellt skulle ha - vilket Åke Gustavsson var
inne få - får Åke Gustavsson fråga regeringen om. Jag talar för riksdagen.
När det gäller insatser för bild- och formkonstnärer ökas visningsersätt-
ningen och konstnärsbidragen. Detta kommer Rose-Marie Frebran att be-
handla. I detta betänkande har Socialdemokraterna en reservation om ut-
ställningsersättningen och vilket ansvar de olika utställningsanordnarna skall
ha. Utskottet finner det rimligt att också här avvakta Kulturutredningen och
se hur man där behandlar frågan.
I dessa övergripande kulturpolitiska diskussioner tycker jag att det är vik-
tigt att vi inte glömmer bort det internationella perspektivet. Vi har i utskot-
tet varit överens om att acceptera skrivningarna i budgetpropositionen, där
man bl.a. konstaterar att det oavsett om Sverige blir medlem av EU eller ej
finns starka skäl för ett formaliserat kultursamarbete som omfattar hela
EES-området.
Jag vill i detta sammanhang peka på två viktiga satsningar som regeringen
gör. Man ökar anslaget för att motverka rasism och främlingsfientlighet från
10 till 32 miljoner kronor. Man ger också bidrag till invandrarinstitutet och
museet i Botkyrka, som utskottet har varit engagerat i.
Eftersom jag ser att Ny demokratis representant Simon Liliedahl är här,
skulle jag ändå vilja ställa en fråga: Hur kan ni, med tanke på hur de olika
nyd-företrädarna i utskottet har agerat, försvara att ni i dag försvagar budge-
ten med 16 768 000 kr, trots att ni säger att ni i princip tycker att bidragen
på kulturområdet skall frysas, eftersom utredningsarbetet pågår? Det står i
ert särskilda yttrande till detta betänkande.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan i betänkandet om
övergripande kulturfrågor i dess helhet och avslag på reservationerna.
Anf. 95 ÅKE GUSTAVSSON (s) replik:
Herr talman! Charlotte Branting avslutade sitt anförande - om jag förstod
det rätt - med att med instämmande i vad Ny demokrati hade sagt om att
frysa bidragen i avvaktan på den kulturpolitiska utredningen ställa en fråga
till Simon Liliedahl. Jag skall inte besvara den. Men om även Charlotte
Branting anser att man bör frysa bidragen i avvakten på utredningen, hur
kan Charlotte Branting då försvara att man skär ner anslaget till Riksteatern
med 10 miljoner kronor och låter Stockholmsinstitutionerna i stort sett bli
orörda? Det är min ena fråga till Charlotte Branting.
Sedan skall jag inte ge mig in särskilt mycket på sifferexercis. Men när
Charlotte Branting applåderar den sittande regeringen och talar om att man
har lyckats höja bidragen med några tiotal miljoner för tredje året i rad, vill
jag konstatera att vi under den socialdemokratiska regeringens tid på den
gamla goda tiden hade en årstakt i reformverksamheten på 125 miljoner kro-
nor. I år har Socialdemokraterna väckt en kulturmotion, som innebär ökade
satsningar i förhållande till Fegeringen på 500 miljoner kronor.
Det ser olika ut på olika håll ute i landet. Charlotte Branting nämner som
avskräckande exempel på kultursatsningar, om jag förstått det hela rätt,
Grästorps kommun - en av de mest genuint borgerligt styrda kommunerna.
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Övergripande
kulturfrågor
101
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Övergripande
kulturfrågor
Som ett bra exempel, om jag också här har förstått Charlotte Branting rätt,
anförs Skinnskatteberg. Såvitt jag minns är det en socialdemokratiskt styrd
kommun. Det här visar kanske litet på hur det är med viljorna ute i landet.
Charlotte Branting säger att jag får fråga regeringen om utvecklingen
framöver. I och för sig kan jag ju fråga kulturministern hur det förhåller sig.
Hon finns ju här i kammaren.
På vaije punkt hänvisas det till sittande kulturutredning eller till motions-
krav beträffande olika åtgärder. Min fråga till Charlotte Branting blir därför:
Betyder detta att Charlotte Branting så länge utredningen arbetar kommer
att motsätta sig ett eventuellt förslag som innebär att regeringen vill skapa
nya statliga organ inom kultursektorn?
Utredningen är enhällig och mycket kategorisk. Ni är också mycket kate-
goriska i det ni själva skriver när ni bemöter de socialdemokratiska reserva-
tionerna. Ni säger att ingenting skall göras, och ni hänvisar då till sittande
kulturutredning. Den logiska slutsatsen måste bli - som jag tolkar det hela -
att vi skall avvakta Kulturutredningen.
Den senaste frågan är viktigare för mig än den första. Jag efterlyser alltså
svar på frågan: Kommer Charlotte Branting att motsätta sig eventuella för-
slag från regeringens sida i det här avseendet - oavsett om de läggs fram i en
oanmäld särproposition eller i anslutning till kompletteringspropositionen?
Anf. 96 CHARLOTTE BRANTING (fp) replik:
Herr talman! På den sista frågan i föregående inlägg svarar jag naturligtvis
på det sätt som politiker bör göra i sådana här sammanhang: Några för fram-
tiden bindande löften om hur de politiska partierna skall ställa sig till olika
frågor som kan uppkomma tänker jag inte ge vare sig i denna fråga eller i
någon annan fråga. Vi lever ju i en föränderlig värld.
Vidare vill jag säga till Åke Gustavsson att vi på regeringssidan inte har
utlovat en frysning av bidragen därför att en kulturutredning pågår. Tvärtom
har vi sagt att vi faktiskt lägger på något. Vi gör vissa förändringar som vi
tycker är viktiga. Det gäller då t.ex. barn- och ungdomsverksamhet och vissa
regionala verksamheter. Det är Ny demokrati som har utlovat en fiysning av
bidragen, inte vi i Folkpartiet liberalerna.
Åke Gustavsson tog i sitt anförande upp frågan om en bibliotekslag. Den
frågan har vi diskuterat många gånger tidigare i denna kammare. Därför tän-
ker jag inte säga så mycket om den saken. För både Elisabeth Persson och
Åke Gustavsson borde det räcka med beskedet att vi faktiskt utreder den
frågan i Kulturutredningen. Sedan återstår att se vilket ställningstagande
som där görs.
Sedan till detta med om det är socialdemokratiska eller icke-socialistiska
regimer ute i kommunerna. Vi kan gärna, Åke Gustavsson, göra en genom-
gång i det avseendet. Vi kommer då att se att det finns så att säga både-och,
dvs. både positiva och negativa sidor. Jag känner till att det i Kronobergs län
finns borgerliga kommuner där man satsar riktigt ordentligt på kulturpoliti-
ken.
102
Anf. 97 ÅKE GUSTAVSSON (s) replik:
Herr talman! Min avsikt var inte att göra en genomgång av hur det är i
olika kommuner. Jag valde faktiskt att nöja mig med de exempel som Char-
lotte Branting själv anfört.
Jag som folkpartist vill inte ge några bindande löften i något avseende,
sade Charlotte Branting. Ja, det kan kännas tryggt för svenska folket att veta
att man i Folkpartiet inte ger några löften.
Då undrar jag faktiskt: Om man så kategoriskt som sker i detta betän-
kande och principiellt så bestämt skriver att vi skall avvakta sittande kultur-
utredning, måste väl konsekvensen bli att man säger nej till vartenda förslag
inom den här sektorn när det gäller strukturförändringar. Detta gäller alltså
framför allt det som sägs i både motioner och betänkande.
Vidare säger Charlotte Branting att vi nog kan lyfta in vad vi vill i Kultur-
utredningen. Därför finns det inte någon anledning för Socialdemokraterna
att reservera sig. Det skall vara tyst i klassen - det är‘Charlotte Brantings
budskap. De erfarenheter som vi socialdemokrater har i detta sammanhang
bygger på följande: För det första är det regeringspartierna som har majori-
tet i utredningen. För det andra gäller det bibliotekslagen. Det tog faktiskt
ett halvår innan vi fick besked från utredningens majoritet om att man var
beredd att utreda frågan. Därför är det inte särskilt konstigt att vi vill ha ett
ställningstagande från riksdagen, om vissa speciella frågor skall lyftas in.
Frågan om en bibliotekslag aktualiserade jag-för att vara indiskret, vilket
man kanske inte skall vara men det struntar jag i - redan vid det första sam-
manträdet med utredningen. Sedan gick det ett halvår innan den borgerliga
majoriteten kunde bestämma sig för om man över huvud taget skulle utreda
frågan.
Jag bollar gärna vidare frågan om regeringen - Charlotte Branting vill ju
inte ge bindande löften i något avseende - har planer på att göra några dra-
matiska förändringar när det gäller kulturpolitikens utformning. Det hand-
lar då bl.a. om att bilda nya statliga organ inom kultursektorn i form av ex-
empelvis en fond.
Anf. 98 CHARLOTTE BRANTING (fp) replik:
Herr talman! Nej, Åke Gustavsson, jag tycker verkligen inte att det skall
vara tyst i klassen. Jag lägger inte munkavle på någon, utan jag utgår från
att det finns andra kulturpolitiska mål än just de mål som Åke Gustavsson
nämner i den aktuella reservationen och som vi kommer att diskutera. För-
hoppningsvis kan vi komma överens på den här punkten. Därför tycker jag
att det är konstigt att man reserverar sig avseende en del.
Jag viil klart markera att jag inte ger några bindande löften från Folkpar-
tiet liberalernas sida om hur vi skall ställa oss till eventuella förslag från rege-
ringen, dvs. förslag som vi i dag inte vet någonting om. Jag hoppas att Åke
Gustavsson kan ha förståelse för det.
Anf. 99 ELISABETH PERSSON (v) replik:
Herr talman! När det gäller första delen av Charlotte Brantings anförande
måste jag säga att jag är väldigt glad över att hon håller med oss i Vänsterpar-
tiet och över att hon delar vår inställning i kulturfrågor. Jag hoppas att det
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Övergripande
kulturfrågor
103
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Övergripande
kulturfrågor
104
kommer till uttryck litet senare i vår när kulturutskottet skall ta ställning till
andra vänstermotioner. Vad Charlotte Branting sagt på den här punkten var
alltså trevligt att höra.
Charlotte Branting verkar dock vara litet kluven. Hon ifrågasätter ju var-
för vi vill att riksdagen redan nu skall ta ställning beträffande de kulturpoli-
tiska mål som vi uppenbarligen är överens om. Jag tycker att det är heltokigt
att vi skall behöva invänta Kulturutredningens betänkande för att kunna slå
fast saker som vi uppenbarligen är helt överens om.
Vidare tycker Charlotte Branting att det inte är nödvändigt med stimulan-
ser när det gäller nya verksamheter i landet. Hon hänvisar till att Kulturut-
redningen kommer att diskutera detta med kulturella centrum. Men det för-
slag som vi har lagt fram och som gäller stimulanspengar handlar alls inte om
att resurser skall satsas på nya kulturella centrum, snarare tvärtom.
Efter de besök som vi har gjort ute i landet och efter att ha tagit del av
kulturpropositionen borde vi veta att det faktiskt i det närmaste är totalstopp
när det gäller möjligheterna att få samhälleligt stöd till nya fräscha initiativ
och aktiviteter.
Sedan vill jag än en gång påminna om de studieresor till olika ställen ute
i landet som Kulturutredningen har gjort. För mig framstår det som fullkom-
ligt klart att det är två budskap som samstämmigt har levererats från alla
håll, alltså från alla de människor som vi har besökt.
Det första är att barn och ungdomar de senaste åren har kommit i kläm
när det gäller kulturfrågor på grund av kommunernas dåliga ekonomi. Det
andra är att vi måste få möjlighet till lösa kulturpengar just för att kunna
uppmuntra och ta till vara nya aktiviteter. I dag är alla resurser låsta till be-
fintlig verksamhet. Jag tycker att det är beklagligt att Charlotte Branting inte
ställer sig bakom Vänsterpartimotionerna.
Anf. 100 CHARLOTTE BRANTING (fp) replik:
Herr talman! Det låter på Elisabeth Persson som att det kommer att ta
många år innan vi blir färdiga med utredningen och innan det kan bli något
resultat av den. Utredningen skall faktiskt lägga fram sitt förslag under det
här året. Så väldigt länge till är det då inte. De kulturpolitiska mål som vi
lever med i dag har många uttryckt sina stora sympatier för. Nog skulle vi i
huvudsak kunna leva med dem tills vi får de nya kulturpolitiska målen.
Elisabeth Persson påstår att jag inte skulle vara beredd att ställa upp för
att stimulera aktiviteter ute i landet inom kultursektorn. Det är alldeles fel.
Jag pekade i mitt huvudanförande på en lång rad möjligheter till extra
pengar som regeringen och regeringspartierna här i riksdagen har ställt upp
på för att just få en bättre decentralisering-en statsning på länsteatrar, kam-
marorkestrar, barn och ungdom ute i landet, kulturmiljö och annat.
Till slut vill jag helt kort kommentera vänsterns agerande i de olika betän-
kanden som vi har att ta ställning till i dag. Här har man gått med på att
utöka budgetunderskottet med över 16 miljoner, precis som Ny demokrati.
Men man kan inte hitta i vänsterns motioner täckning för mer än 5-6 miljo-
ner. Det blir en minskning med ungefär 11 miljoner, enligt den uträkning
som jag har fått, med det ställningstagande som vi kommer fram till i dag.
Jag skulle vilja fråga: Varifrån tar vänstern egentligen sina pengar? Såvitt
jag kan se finns de inte redovisade i något samlat budgetalternativ. Det kan
vara aldrig så viktiga satsningar - det kan jag förstå. Men det är litet konstigt
att man inte har kämpat för dem i sina motioner.
Anf. 101 ELISABETH PERSSON (v) replik:
Herr talman! Skillnaden mellan de satsningar ute i regionerna som Char-
lotte Branting räknar upp och Vänsterpartiets är att ni ensidigt vill satsa på
befintliga institutioner - länsteatrar osv. Vi vill ha den lilla struntsumman -
skulle jag nästan vilja säga - för att möjliggöra nya initiativ och nya aktivite-
ter utanför institutionerna. Charlotte Branting verkar vara helt fångad av
institutionstänkandet. Jag vill gå så långt att jag hävdar att det är till nackdel
för det svenska kulturlivet att vi så ensidigt binder våra resurser till de stora
institutionerna, i första hand till Stockholm och när det gäller det övriga
landet till de regionala institutionerna. Det stryper ett nyskapande och ett
nytänkande. Det kväser entusiasmen, tyvärr. Jag beklagar detta. Vi har
alltså i grunden en helt annan syn på vad som skapar aktivitet och vad det
är viktigt att satsa på.
Charlotte Branting säger att vi inte någon täckning i någon budget för våra
kultursatsningar. Det har vi visst. Har Charlotte Branting läst våra motio-
ner? När det gäller t.ex. finansieringen av kulturmiljövård har vi inte, helt
riktigt, formulerat oss exakt i vår kulturmotion och hänvisat pengar till kul-
turmiljövård. Däremot har vi i en särskild motion, som har hänvisats till bo-
stadsutskottet, skrivit om pengar till ROT-projekt, och där har vi nämnt sa-
ker som vi nu har att fatta beslut om. Vi har lyft fram t.ex. Vadstena slottsval-
lar som ett viktigt projekt, renovering, tillbyggnad och ombyggnad av andra
viktiga kulturlokaler, statliga såväl som icke-statliga, samt viktiga kulturmil-
jöprojekt. När det gäller finansieringen kan jag alltså lugna Charlotte Bran-
ting. Den är väl tillgodosedd.
Anf. 102 CHARLOTTE BRANTING (fp) replik:
Herr talman! Jag noterar att ni för Svenska riksteatern föreslår en utökad
satsning på 4,5 miljoner. Det blir 8,4 miljoner. Vad gäller Svenska rikskon-
serter har jag inte hittat någonting i vänsterns motion - jag har läst den, var
så säker. Folkoperan har ni inte tagit upp, inte heller satsningen på de cen-
trala museerna eller Nordiska museet. Som det nu verkar föreslår ni en extra
satsning på 500 000 kr för Arbetets museum, inte 1 miljon som uppgörelsen
med Ny demokrati tyder på. Inte heller föreslår ni några extra satsningar på
Bildmuseet i Umeå eller Judiska museet. Men vänsterns kanske inte kom-
mer att följa detta. I så fall är allt gott och väl och vi kanske kan få majoritet
för våra förslag.
Jag är faktiskt inte fullt så insnöad som Elisabeth Persson vill göra mig
till när det gäller institutionerna. Jag anser inte heller att regeringen eller
regeringspartierna är det. Jag har talat om vad det är man kommer att satsa
på: konstnärer och fria grupper, som får 1,5 miljoner extra. Det är väl inte
några institutioner.
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Övergripande
kulturfrågor
105
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Övergripande
kulturfrågor
106
Anf. 103 LENNART FRIDÉN (m):
Herr talman! Det hade naturligtvis varit lockande att kasta sig in i debat-
ten mellan Elisabeth Persson och Charlotte Branting, men jag tror dess värre
inte att den typen av detaljexercis ger särskilt mycket.
Jag tycker att betänkandet trots sitt ringa omfång är ett bra betänkande.
Dock är det en sak som har fått mig att gå upp i debatten. Det finns litet för
mycket av ”vänta på utredningarna”. Det finns många frågor som man hade
kunnat ta ställning till i stället för att bara hänvisa till de fyra kulturpolitiska
utredningarna. Allt har inte med pengar och budgetanslag att göra. Det finns
många frågor som det utan tvekan både med nuvarande ramar och med nu-
varande inriktning skulle ha kunnat fattas beslut om.
Det är ständigt återkommande motioner angående Röhsska respektive
Etnografiska museet i Göteborg. Anledningen till att jag gärna vill ta upp
detta är att det inte bara ligger ett nationellt intresse och ett nationellt ansvar
för att se till att decentralisera kulturfrågorna ut över landet. Det finns också
ett nationellt ansvar för att utnyttja det som redan finns. Här finns alltså ett
antal frågor som har varit obesvarade under många år när det gäller ansvaret
för en hel del av verksamheten ut över landet.
Jag kan ta ett för mig ganska aktuellt exempel. Vem är egentligen ansvarig
för den marinarkeologiska verksamheten i Sverige? Därom slåss t.o.m. olika
museer inom det här området. Det finns muntliga överenskommelser från
30-talet som man har ett svagt minne av innebär det ena eller det andra. När
det sedan kommer till kritan har man inte något konkret att peka på. Här
finns en mängd frågor som borde ha kunnat klaras ut innan vi får resultatet
från utredningarna.
Vi kan inte invänta utredningarnas resultat, utan vi måste även i nuläget
vårda det kulturella arvet, det kulturella kapital som vi har. Därför tycker
jag att det är synd att man inte har kunnat ge en liten signal från utskottets
sida till utredningarna. Sedan hade man kunnat väga åsikterna på området
mellan utredningarna och utskottet.
Sverige är ju ett befolkningsmässigt litet land. Det finns stora resurser som
måste användas på ett bättre sätt än vad vi gör i dag. Jag är i och för sig
övertygad om att man från utredningarnas sida kommer att kunna peka på
ett bättre och annorlunda hanterande. Men det finns inte anledning att in-
vänta utredningsresultaten i alla avseenden.
En liten kommentar till meningsutbytet mellan Charlotte Branting och
Elisabeth Persson. Elisabeth Persson talade om att man skall kunna skapa
mer och att man skall ha fria resurser. Jag blev litet fundersam när jag hörde
att Elisabeth Persson tyckte att vi skulle ha ytterligare konsulenter. Låt mig
säga att det inte är administratörer som skapar kulturen. Det gör de fria kul-
turskaparna.
Anf. 104 ÅKE GUSTAVSSON (s):
Herr talman! Jag skall göra en liten kommentar till Lennart Fridéns in-
lägg.
Jag är naturligtvis glad över de positiva omdömen som allmänt fälls om
betänkandet. Jag kan instämma i att utskottsmajoriteten alltför mycket
präglas av attityden ”vänta på sittande utredning”. Jag kan bara hoppas att
Lennart Fridén stöder de socialdemokratiska reservanterna, som vill ha klar-
lägganden när det gäller bibliotekslag, barn- och ungdomskulturen och de
handikappade.
Anf. 105 LENNART FRIDÉN (m):
Herr talman! Jag kan bara konstatera att Åke Gustavsson tidigare har
lyssnat väldigt dåligt på mig om han tror att han skulle få mig med på frågan
om en bibliotekslag. Där har jag samma uppfattning som hans förre kultur-
minister, nämligen att en sådan skall vi inte ha.
Anf. 106 ELISABETH PERSSON (v):
Herr talman! Det är möjligt att Lennart Fridén inte satt på sin plats och
hörde mitt anförande. Vi i Vänsterpartiet har alltså två olika förslag. Vi vet
också att det inte är några regionala kulturkonsulenter som skapar nya spän-
nande saker. Det var inte heller meningen. Det gällde ett alldeles särskilt
anslag. De fria pengarna vill vi reservera för Kulturrådet för att rådet skall
kunna stimulera nya aktiviteter.
När det gäller regionala kulturkonsumenter hade jag önskat att vi hade
haft betydligt mer pengar för att kunna hjälpa kommunerna i deras samord-
ningsarbete. På grund av den kommunala omorganisationen har kunskaper
på många håll i landet gått förlorade, likaså engagemanget. I och med att
man exempelvis splittrat upp resurserna för kulturaktiviteter på väldigt små
enheter finns risken att det i stort sett inte blir någonting av det hela.
Nu har vi inte de pengarna. Vi får också ta ansvar för den samhälleliga
budgeten. Vi kan inte ta på vårt ansvar att skapa tjänster i varenda kommun,
men vi vill i alla fall uppmuntra något slags regionalt samarbete mellan olika
institutioner. Vi vet av erfarenhet från en del håll i landet att man kan nå
goda resultat också med regionala konsulenttjänster. Jag kan ta som exem-
pel en danskonsulent i Norrbotten. Uppgifterna för en sådan är naturligtvis
inte att själv skapa kulturaktiviteter men att hjälpa till att samordna, skapa
kontakter mellan enskilda människor, amatörer, institutioner osv. för att på
det sättet bredda och fördjupa kulturaktiviteterna.
Vi inbillar oss alltså inte att det här skulle innebära världens lyft för nya
aktiviteter. Det var två olika bidrag jag talade om.
Anf. 107 LENNART FRIDÉN (m):
Hen talman! Elisabeth Persson vill ge ett uppdrag till Statens kulturråd.
Som ledamot av dess styrelse sedan fyra år tillbaka kan jag säga att det knap-
past är där som man stimulerar till nya kulturaktiviteter. Det gör man ute
biand de aktiva kulturskaparna.
När det gäller konsulenter vill jag säga att det finns en fantastisk övertro
på organisation. Organisation är inte det viktigaste, utan funktion, och den
skapas också av de aktiva kulturskaparna. Det gör inga byråkrater.
Anf. 108 ELISABETH PERSSON (v):
Herr talman! Jag har känt Lennart Fridén som en vanligtvis ganska klok
människa, men nu skulle jag vilja påstå att han gör sig litet dummare än vad
han är.
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Övergripande
kulturfrågor
107
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Övergripande
kulturfrågor
108
Vem som skall handha dessa pengar är naturligtvis inte det viktigaste. Vi
har föreslagit Kulturrådet, eftersom vi tror att det där finns möjlighet att or-
ganisera det hela. Men det är inte Kulturrådet som skall skapa aktiviteterna.
Det händer faktiskt en hel del i det här landet utanför institutionerna, Len-
nart Fridén. Det finns massor av initiativ och människor som med entusiasm
och skaparförmåga gör nya saker. Men de har ingen som helst möjlighet att
få något ekonomiskt stöd eller några garantier för sin verksamhet, eftersom
kulturpengarna så gott som helt och hållet är upplåsta. De går via grundbe-
lopp osv. över den statliga kulturbudgeten till redan befintliga projekt.
Vi har tidigare talat om att vi skall vänta på de förslag som Kulturutred-
ningen eventuellt kommer att lägga fram. Medan gräset växer, dör kon. Det
rör sig om futtiga 5 miljoner som vi vill reservera. Nya aktiviteter som skapas
av professionella konstnärer och andra entusiaster skall kunna få en rimlig
chans att fortleva.
Anf. 109 LENNART FRIDÉN (m):
Herr talman! Hade jag varit riktigt elak nu, hade jag kunnat säga någon-
ting om detta med att anstränga sig för att göra sig dummare eller inte be-
höva göra det.
När man nu som Elisabeth Persson föreslår skall hantera dessa pengar via
Statens kulturråd rör det sig fortfarande om de tjänstemän som finns där.
Jag tror inte att jag avslöjar några större hemligheter om jag berättar att vi i
styrelsen på sistone har diskuterat alternativa finansieringskällor. Det måste
finnas andra som beslutar över hur pengar till kulturen skall fördelas. Det
blir med naturnödvändighet så, att efter ett antal år förstelnar en byråkrati
av den här typen, och det är inte bra för förnyelsen. Därför är funderingarna
om alternativa kulturfonder o.d. alldeles utmärkta.
Jag vågar hävda att det inte är den vägen som man skall gå när det gäller
dessa pengar, utan man skall gå en annan väg. Som sagt, varken politiker
eller tjänstemän skapar kultur. Det gör kulturskaparna själva. Vi skall un-
derlätta och stödja, men vi skall inte forma en massa fyrkantiga boxar och
styra det hela.
Överläggningen var härmed avslutad.
Beslut
AU12 Arbetslivspolitik
Mom. 1 (arbetslivspolitikens allmänna inriktning)
1. utskottet
2. res. 1 (s)
3. men. i motsvarande del (v)
Förberedande votering:
117 för res. 1
11 för men.
158 avstod
63 frånvarande
Kammaren biträdde res. 1.
Huvudvotering:
164 för utskottet
124 för res. 1
3 avstod
58 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 67 m, 26 fp, 23 c, 24 kds, 23 nyd, 1 -
För res. 1: 115 s, 7 v, 2-
Avstod: 3 v
Frånvarande: 23 s, 13 m, 7 fp, 8 c, 2 kds, 4 v, 1 -
Mom. 2 (obligatorisk företagshälsovård)
1. utskottet
2. res. 2 (s)
Votering:
165 för utskottet
127 för res. 2
57 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 67 m, 26 fp, 23 c, 24 kds, 23 nyd, 2-
För res. 2: 115 s, 10 v, 2-
Frånvarande: 23 s, 13 m, 7 fp, 8 c, 2 kds, 4 v
Mom. 3 (företagshälsovårdens inriktning)
1. utskottet
2. men. i motsvarande del (v)
Votering:
268 för utskottet
14 för men.
9 avstod
58 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 104 s, 67 m, 26 fp, 23 c, 22 kds, 23 nyd, 3 -
För men.: 2 s, 11 v, 1 -
Avstod: 7 s, 2 kds
Frånvarande: 25 s, 13 m, 7 fp, 8 c, 2 kds, 3 v
Mom. 4 (regleringen av användningen av arbetsmiljöfondens tillgångar)
1. utskottet
2. res. 4 (s)
Votering:
167 för utskottet
125 för res. 4
57 frånvarande
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
109
|
Prot. 1993/94:78 23 mars 1994 |
Kammaren biföll utskottets hemställan. Partivis fördelning av rösterna: |
För utskottet: 2 s, 67 m, 26 fp, 23 c, 24 kds, 23 nyd, 2-
|
110 |
För res. 4: 113 s, 10 v, 2- Frånvarande: 23 s, 13 m, 7 fp, 8 c, 2 kds, 4 v Mom. 10 (rehabilitering av funktionshindrade) 1. utskottet 2. men. i motsvarande del (v) Votering: 280 för utskottet 13 för men. 56 frånvarande Kammaren biföll utskottets hemställan. Partivis fördelning av rösterna: För utskottet: 115 s, 67 m, 26 fp, 23 c, 24 kds, 23 nyd, 2- För men.: 11 v, 2- Frånvarande: 23 s, 13 m, 7 fp, 8 c, 2 kds, 3 v Mom. 15 (bidrag till arbetsbiträde och lönebidrag) 1. utskottet 2. men. i motsvarande del (v) Kammaren biföll utskottets hemställan med acklamation. Mom. 21 (bidragsgrundande månadslön vid lönebidrag och OSA) 1. utskottet 2. res. 5 (s) Votering: 164 för utskottet 127 för res. 5 58 frånvarande Kammaren biföll utskottets hemställan. Partivis fördelning av rösterna: För utskottet: 67 m, 26 fp, 22 c, 24 kds, 23 nyd, 2- För res. 5: 115 s, 10 v, 2- Frånvarande: 23 s, 13 m, 7 fp, 9 c, 2 kds, 4 v Mom. 25 (anslag till särskilda åtgärder för arbetshandikappade) 1. utskottet 2. men. i motsvarande del (v) Votering: 279 för utskottet 13 för men. 57 frånvarande Kammaren biföll utskottets hemställan. Partivis fördelning av rösterna: För utskottet: 115 s, 67 m, 25 fp, 23 c, 24 kds, 23 nyd, 2- För men.: 11 v, 2- |
Frånvarande: 23 s, 13 m, 8 fp, 8 c, 2 kds, 3 v
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.
AU14 ILO:s konvention nr 173 och rekommendation nr 180
Kammaren biföll utskottets hemställan.
KrU18 Övergripande kulturfrågor
Mom. 1 (kulturell jämlikhet)
1. utskottet
2. res. 1 (s)
Votering:
164 för utskottet
126 för res. 1
59 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 66 m, 26 fp, 23 c, 24 kds, 23 nyd, 2-
För res. 1: 115 s, 9 v, 2-
Frånvarande: 23 s, 14 m, 7 fp, 8 c, 2 kds, 5 v
Mom. 2 (de kulturpolitiska målen m.m.)
1. utskottet
2. res. 2 (v)
Votering:
279 för utskottet
13 för res. 2
57 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 115 s, 66 m, 26 fp, 23 c, 24 kds, 23 nyd, 2-
För res. 2: 11 v, 2-
Frånvarande: 23 s, 14 m, 7 fp, 8 c, 2 kds, 3 v
Mom. 4 (regionala kulturkonsulenter)
1. utskottet
2. res. 3 (v)
Votering:
281 för utskottet
10 för res. 3
58 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 115 s, 66 m, 26 fp, 23 c, 24 kds, 23 nyd, 4-
För res. 3: 10 v
Frånvarande: 23 s, 14 m, 7 fp, 8 c, 2 kds, 4 v
111
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
112
Mom. 5 (medelsanvisning för stimulans av nya initiativ på kulturområdet
utanför storstäderna)
1. utskottet
2. res. 4 (v)
Votering:
279 för utskottet
12 för res. 4
58 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 115 s, 66 m, 26 fp, 23 c, 23 kds, 23 nyd, 3 -
För res. 4: 11 v, 1 -
Frånvarande: 23 s, 14 m, 7 fp, 8 c, 3 kds, 3 v
Mom. 18 (handlingsprogram för de handikappades deltagande i kulturlivet)
1. utskottet
2. res. 6 (s)
Votering:
161 för utskottet
125 för res. 6
1 avstod
62 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 64 m, 26 fp, 23 c, 24 kds, 22 nyd, 2 -
För res. 6: 113 s, 10 v, 2-
Avstod: 1 nyd
Frånvarande: 25 s, 16 m, 7 fp, 8 c, 2 kds, 4 v
Mom. 19 (frågan om införande av en bibliotekslag)
1. utskottet
2. res. 7 (s, v)
Votering:
164 för utskottet
126 för res. 7
59 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 66 m, 26 fp, 23 c, 24 kds, 23 nyd, 2-
För res. 7: 114 s, 10 v, 2-
Frånvarande: 24 s, 14 m, 7 fp, 8 c, 2 kds, 4 v
Mom. 21 (nationell fond för kulturmiljöinvesteringar)
1. utskottet
2. res. 8 (s)
Votering:
164 för utskottet
126 för res. 8
59 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 66 m, 26 fp, 23 c, 24 kds, 23 nyd, 2 -
För res. 8: 114 s, 10 v, 2-
Frånvarande: 24 s, 14 m, 7 fp, 8 c, 2 kds, 4 v
Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.
På förslag av andre vice talmannen medgav kammaren att de på föredrag-
ningslistan återstående ärendena fick företas till avgörande vid arbetsple-
num tisdagen den 29 mars.
Föredrogs
kulturutskottets betänkande
1993/94:KrU20 Ersättningar och bidrag till konstnärer (prop. 1993/94:100
delvis).
Anf. 110 INGEGERD SAHLSTRÖM (s):
Herr talman! I det betänkande som vi nu skall behandla - om ersättning
och bidrag till konstnärer - finns det två reservationer från oss socialdemo-
krater. Jag vill, herr talman, bölja med att yrka bifall till dessa två reservatio-
ner.
I dag står kulturfrågorna på dagordningen. En framgångsrik kulturpolitik
är omöjlig utan fullödiga konstnärliga insatser. Att garantera konstnärer
goda arbetsbetingelser och inkomstmöjligheter är därför en mycket central
uppgift. Jag vill, herr talman, med bestämdhet hävda att utan konstnärer blir
det ingen konst!
Kulturarbetarna/konstnärerna har i dag en mycket svår situation. Det är
svårt att få arbete inom det egna yrket för att klara uppehället. Arbetslös-
hetssiffrorna inom kulturområdet är chockerande.
Den möjlighet som konstnärer av olika slag har haft då det gäller att få
en inkomst genom att t.ex. arbeta i studieförbunden har också krympt. Vi
socialdemokrater kan bara beklaga att tidigare beslut här i kammaren inne-
bär att bidragen till studieförbunden minskar. Vi socialdemokrater vet att en
satsning på studieförbunden också är en satsning på kulturarbetarna. Den
borgerliga regeringen tycks inte ha ambitionen att stödja våra konstnärers
vilja till en egen inkomst.
Sedan kan vi naturligtvis ställa oss frågan: Är man arbetslös som förfat-
tare, bildkonstnär eller skulptör? Vissa konstnärer kan vara svåra att placera
in i de vanliga arbetsmarknadsbegreppen.
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Ersättningar
och bidrag till
konstnärer
113
8 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 78
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Ersättningar
och bidrag till
konstnärer
114
Vi kan dock i dag konstatera att många konstnärer är inkomstlösa. Där
det tidigare har lagts ned tid och pengar på att sprida kultur skärs anslagen
ned. Vi har hört oroande rapporter om skolornas beställningar av exempel-
vis teater och konserter. Jag vill påstå att kulturen har fått stryka på foten i
”Europas bästa skola”. Konstnärer i fria grupper har allt svårare att hitta
arbetstillfällen. Regionmusiken får färre beställningar, och författarbesöken
minskar och har snart försvunnit. Följden av den borgerliga politiken blir
inkomstlösa konstnärer.
Konstnärernas villkor måste diskuteras. Vi socialdemokrater har i en mo-
tion krävt att frågan om en egenavgiftsfond för kulturskapare tas upp till be-
handling i Kulturutredningen. Jag förutsätter att denna för landets konstnä-
rer så viktiga fråga nu får en grundlig behandling. Det vore intressant att
höra om Rose-Marie Frebran, som skall upp i talarstolen senare, och hennes
borgerliga kolleger är villiga att arbeta för en egenavgiftsfond.
Herr talman! Med anledning bl.a. av den situation som nu råder vill vi
socialdemokrater öka anslaget Bidrag till konstnärer med 5 miljoner kronor.
Detta förslag skulle innbära en kraftig förstärkning av möjligheterna att ge
stöd till författare, översättare, dramatiker, bild- och formkonstnärer och
scen- och filmkonstnärer. Dessutom innebär ett ökat anslag väsentligt större
möjligheter för dessa grupper att delta i internationella kulturutbyten, vilket
i dessa tider är mycket angeläget.
Jag skulle särskilt vilja uppmärksamma en fråga som berör upphovsmän
på musikområdet, musiker och sångare.
Alltför länge har dessa yrkesutövare väntat på att frågan om ersättning vid
användning av musikalier på bibliotek skulle lösas. Riksdagen har tidigare
behandlat ett förslag om ett system för biblioteksersättning liknande det er-
sättningssystem som gäller för författare och översättare.
Riksmötet 1990/91 uttalade att denna reform borde genomföras. Nuva-
rande regerings föredragande har inte hörsammat denna beställning från
riksdagen. I den första budgetpropositionen var argumentet att den ekono-
miska situationen gjorde det omöjligt att genomföra reformen. I den senaste
budgetpropositionen hänvisas till utredningen om kulturpolitiken.
Vi socialdemokrater förutsätter att utredningen kommer att behandla frå-
gan om ersättning vid användning av musikalier på bibliotek.
I avvaktan på utredningen föreslår vi att man utökar de särskilda insat-
serna för upphovsmän på musikområdet samt musiker och sångare med 2
miljoner kronor inom ramen för den höjning av anslaget Bidrag till konstnä-
rer som vi föreslår.
I vår motion finns det också förslag om förbättringar av upphovsrätten för
musiker, sångare, skådespelare, dansare och andra artister.
Herr talman! Låt mig få uppehålla mig vid en fråga som har blivit mycket
aktuell, nämligen den om representationen i Bildkonstnärsfonden. Jag är
väldigt glad över att kulturministern finns här i kammaren. Jag undrar om
förslaget inte från början är en missuppfattning. Jag skulle gärna vilja ha svar
på frågan om varför kulturministern anser det nödvändigt att frånta konst-
närsorganisationerna deras rätt att utse styrelserepresentanter i Bildkonst-
närsfonden.
I över tio år har Konstnärernas riksorganisation - KRO - Konsthanver-
kare och industriformgivare - KIF - Föreningen svenska tecknare och
Svenska fotografernas förbund utsett styrelserepresentanter till Bildkonst-
närsfonden. Denna fond beslutar om visningsersättning till konstnärer.
Varför vill kulturministern inte längre erkänna upphovsmännens rätt att
fördela sina egna ersättningsmedel?
Bildkonstnärsfonden har att fördela ersättning och bidrag till konstnärer.
Enligt förordningen om Sveriges bildkonstnärsfond anvisar staten årligen
medel som ersättning åt bild- och formkonstnärer för de konstnärliga verk i
offentliga institutioners ägo som visas för allmänheten eller används på an-
nat allmännyttigt sätt.
Till skillnad från de bidragsgivande arbetsgrupper som också finns inom
Konstnärsnämnden har Bildkonstnärsfonden som jag ser det en ersättnings-
del att förvalta. Det är helt självklart för oss socialdemokrater att intresseor-
ganisationerna skall vara med och besluta över sina egna pengar.
Det tycks som om regeringen försöker förvandla ersättning till bidrag ge-
nom att ta bort upphovsmännens rätt att fördela sin egen lagstadgade ersätt-
ning.
Herr talman! Ett sådant förslag måste avslås.
Det är för mig en gåta att de borgerliga representanterna i utskottet in-
stämmer i det som sägs i förslaget. Anser ni verkligen att den regel som gällt
sedan 1982 nu skall upphöra? Varför anser ni det, om ni nu gör det? Det är
inte nog med att konstnärerna i Sverige är inkomstlösa. Nu skall också deras
inflytande över egna medel försvinna.
Herr talman! Till sist skulle jag vilja rikta en fråga till Ny demokratis re-
presentant.
Ni i Ny demokrati har vid behandling av olika kulturfrågor genomgående
hänvisat till pågående utredningar. Det kan jag förstå. Men nu är ni plötsligt
beredda att ändra er i en fråga. Vad är det som gör att ni just i denna fråga
inte vill invänta utredningens betänkande? Anser ni inte att yrkesutövande
konstnärer har rätt att fördela sina egna inkomster?
Herr talman! Ett stöd till konstnärerna innebär ett rikare och mer omväx-
lande liv för oss alla. Det inopportuna, udda och utmanande håller demokra-
tin levande. Konstnärerna behövs i vårt samhälle, och vi måste visa förtro-
ende för dem.
Anf. 111 ELISABETH PERSSON (v):
Herr talman! Först vill jag understryka att jag i allt väsentligt delar Inge-
gerd Sahlströms oro över framför allt bildkonstnärernas svåra ekonomiska
situation. Jag anser att det är vår plikt att så långt det är möjligt försöka bidra
till att den förbättras. Därför kommer jag, trots att vi i Vänsterpartiet inte
har väckt någon motion i frågan, att rösta för reservation 3.
Charlotte Branting har så att säga hjälpt Vänsterpartiet att få pengar över
till detta genom att rösta ned ett av våra tidigare förslag.
Jag kan väl avslöja att jag när vi påböljade arbetet med motionerna i ut-
skottet inte hade förväntat mig att riksdagen skulle ställa sig bakom alla de
förslag som Vänsterpartiet kommer med utan litet kallt hade räknat med att
det kanske kommer att bli pengar över i vår budget. Jag känner mig föranlå-
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Ersättningar
och bidrag till
konstnärer
115
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Ersättningar
och bidrag till
konstnärer
116
ten att erkänna detta. När det gäller just de pengar som berörs i reservation
3 har den borgerliga sidan hjälpt till med att skapa balans även i vår budget.
Jag yrkar också bifall till reservation 2 om sammansättningen av Sveriges
bildkonstnärsfond. Utskottets borgerliga ledamöter följer här samma linje
som regeringen och vill avskaffa konstnärsorganisationernas rätt att utse re-
presentanter i bildkonstnärsfondens styrelse. Jag beklagar detta, eftersom
jag tycker att det är viktigt att behålla nuvarande sammansättning, dels av
de skäl som Ingegerd Sahlström hänvisar till och som jag senare djupare skall
gå in på, dels därför att jag verkligen hoppas få riksdagens gehör i ett annat
ärende, som skall behandlas senare och som gäller vidareförsäljning av
konst.
I det ärendet finns bl.a. en Vänsterpartimotion. Det skulle vara utmärkt
att ha kvar den nuvarande sammansättningen av bildkonstnärsfonden vid
förvaltningen av de nya resurser till bildkonstnärerna som vidareförsälj-
ningsavgiften skulle ge. Jag ser fram emot detta.
Nu vill både regeringen och utskottets borgerliga ledamöter förändra re-
presentationen. Jag tycker inte att det är bra, och jag utgår från att såväl
kulturutskottet som andra av riksdagens ledamöter under den tid som gått
sedan motionerna i ärendet skrevs har uppvaktats från konstnärernas håll.
Såvitt mig är bekant har det inte framkommit någonting alls som talar för
att en förändring i den riktning som föreslås skulle ge några som helst posi-
tiva förändringar. Argumentationen lyser, som tyvärr så ofta när det gäller
kulturministerns förslag till förändringar, helt med sin frånvaro.
Vi i Vänsterpartiet anser att konstnärerna via sina egna organisationer och
representanter själva besitter den kompetens som krävs för att fördela dessa
medel. Vi menar att konstnärliga kvalitetsbedömningar inte torde göras
bättre av amatörer eller lekmän än av professionella konstnärer. Vi tycker
också att förslaget tyder på bristande tilltro till konstnärsorganisationernas
opartiskhet. Vi har en god tilltro till deras opartiskhet, och vi avvisar därför
förslaget att organisationerna skall fråntas rätten att utse ledamöter i bild-
konstnärsfondens styrelse.
Anf. 112 ROSE-MARIE FREBRAN (kds):
Herr talman! Vi behandlar nu betänkandet om ersättningar och bidrag till
konstnärer. I betänkandet berörs en total medelsanvisning på nästan 200 mil-
joner kronor. Det är glädjande och känns mycket bra för en kulturpolitiker
att det inte handlar om en enda nedskärning i de fem anslag som tas upp i
betänkandet. Någon har tidigare i eftermiddag under kulturdebatten slarvigt
slängt ur sig att det nu för tiden för det mesta handlar om neddragningar
inom kulturpolitiken, men det är inte alls sant när det gäller det statliga om-
rådet. I detta betänkande är det i stället fråga om ett par uppräkningar av
anslag, och även det känns bra.
Det är total enighet i utskottet om tre av de anslag som vi behandlar men
oenighet om två. Det gäller en s-reservation i vilken föreslås att man skall
plussa på ytterligare till bidrag till konstnärer. Jag yrkar avslag på reservation
3 från socialdemokraterna.
Jag yrkar också avslag på Ny demokratis reservation 4, där man säger nej
till den uppräkning som föreslås av detta anslag. Socialdemokraterna är
alltså inte nöjda med uppräkningen utan vill ha mer. Nydemokratema är inte
nöjda med att vi plussar på utan vill minska anslaget. Vidare säger Ny demo-
krati nej till en uppräkning om 1,5 miljoner kronor av anslaget Visningser-
sättning till bild- och formkonstnärer. Jag yrkar avslag också på reservation
1.
I båda de fall där Ny demokrati reserverar sig anför man de principiella
skäl som man framhöll i det särskilda yttrandet vid det förra betänkandet.
Utredningar pågår för fullt. De skall inte föregripas - allt skall vara oföränd-
rat, menar Ny demokrati. Man skall säga nej till plus och nej till minus.
Till synes är det här mycket konsekvent genomfört. Man kan i en hel del
av nydemokraternas förslag och motioner finna att de gång på gång upprepar
att de av principiella skäl har yrkanden som innebär att någon förändring
inte skall ske.
Men i själva verket är det inte alls konsekvent genomfört, vilket ärendena
här i dag inte minst i fortsättningen kommer att visa, och en del har redan
visat det. Det är inte konsekvent och inte alls så minutiöst genomfört som
det till att bölja med kan verka, utan det finns en mängd undantag från
denna princip.
För det första har Ny demokrati sina egna favoritobjekt inom kulturområ-
det, och där plussar man glatt på och tar tacksamt emot stöd från social-
demokraterna för att genomföra påplussningarna.
För det andra återgäldar man en tacksamhetsskuld för detta stöd från so-
cialdemokraterna genom att även ställa sig bakom socialdemokratiska för-
slag som man inte alls själv har väckt och på intet sätt har finansiering för.
Inte heller i de fall där egna förslag går igenom med socialdemokratiskt stöd
har man någon som helst finansiering. Man får stöd för att öka på kostna-
derna men inte för några som helst förslag till finansiering.
Inte i något av dessa två typfall tar man alltså något som helst ansvar för
finansieringen. Jag ser inte heller att socialdemokraterna gör det.
Herr talman! Den bristande respekten för miljonerna i statsbudgeten är
oroande. Jag vill påstå att det inte räcker att ha respekt för miljarderna i
nuvarande statsfinasiella läge. Elisabeth Persson talade tidigare i debatten
om ”en struntsumma”. Man kan inte behandla miljonerna i statskassan som
privatpersoner behandlar sina enkronor. Man måste visa litet större respekt.
Herr talman! Den stora oenigheten i detta betänkande gäller dock inte
pengarna utan sammansättningen av styrelsen för Sveriges bildkonstnärs-
fond. Som ni har hört vill s och v ha kvar intresseorganisationernas ledamö-
ter. Vi anser liksom regeringen att styrelsen bör arbeta obundet med ojäviga
ledamöter. Detta får också stöd i Näringsombudsmannens rekommendation
och stöds av Konkurrensverket liksom även av konkurrerande konstnärsor-
ganisationer som inte har fått vara med tidigare.
Ingegerd Sahlström undrar vad vi vill med förslaget om en egenavgifts-
fond. Jag hoppas att vi alla är överens om att konstnärerna skall ha goda
arbetsvillkor. Mitt parti, kds, har tidigare tagit ställning för att ett särskilt
inkomstskatteslag för fria konstnärer skall införas. Vi får nu se vad utred-
ningen kommer fram till, och sedan skall vi ta ställning för att förbättra
konstnärernas arbetsvillkor.
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Ersättningar
och bidrag till
konstnärer
117
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Ersättningar
och bidrag till
konstnärer
118
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan i kulturutskottets
betänkande nr 20 och avslag på samtliga reservationer.
Anf. 113 INGEGERD SAHLSTRÖM (s):
Herr talman! Det är inte fråga om några nedskärningar, säger Rose-Marie
Frebran. Nej, men den politik som förs har problem på det kulturella områ-
det ute i landet.
Jag skulle vilja rikta uppmärksamheten på ett anslag, nämligen det som
gäller ersättningen till författare m.fl. för utlåning av deras verk genom bib-
liotek. Förslaget innebär en minskning av detta anslag i förhållande till nuva-
rande summa. Jag vet att detta beror på ett avtal med författarna, men som
kulturpolitiker måste man fråga sig varför anslaget minskar. Jo, anslaget
minskar därför att utlåningen av böcker på bl.a. skolbibliotek minskar. Jag
tycker att det här är en otroligt viktig fråga för oss som sysslar med kulturpo-
litik. Jag skulle vilja uppmana Rose-Marie Frebran och hennes borgerliga
kolleger att närmare se efter hur skolbiblioteken mår i dagens Sverige. Det
är alldeles ypperligt om ni i Kulturutredningen tillsammans med biblioteks-
frågan tar upp frågan om skolbibliotek.
Jag skall sedan gå över till Bildkonstnärsfonden. När fonden startades
kom man överens om att de stora organisationerna som samlade de flesta
konstnärliga yrkesutövarna skulle ha rätt att föreslå representanter i fonden.
Tycker Rose-Marie Frebran att det är fel att de som så att säga har rätt till
pengarna är med och bestämmer?
Anf. 114 ROSE-MARIE FREBRAN (kds) replik:
Herr talman! De flesta konstnärer är kanske inte ens organiserade, och
man skall naturligtvis inte behöva vara organiserad för att räknas som yrkes-
utövande konstnär. Man får ha frihet att organisera sig eller inte organisera
sig, och man får i vilket fall arbeta - hoppas jag - på samma villkor som
andra. Jag håller fast vid att vi skall ha bort den jävsituation som finns i dag,
med intresseorganisationer representerade i styrelsen. Det är väl inte märk-
värdigare i det här fallet än när det gäller Konstnärsnämndens styrelse och
arbetsgrupper, som sedan 1988 arbetar just på de här villkoren - intresseor-
ganisationerna finns där inte med på det sättet.
Visst kan det finnas problem ute i landet, men när det gäller anslagen är
det de statliga som vi behandlar i den här kammaren. Jag har i övrigt ingen-
ting emot att vara med och på allt sätt opinionsmässigt understödja sats-
ningar på det här området, på kulturen, ute i landet, i kommunerna och i
landstingen. Det är oerhört viktigt.
Jag håller också med om att skolbiblioteken och de vanliga biblioteken är
de viktigaste kulturinstitutionerna som vi har. Kan vi på något sätt se efter
hur skolbiblioteken mår, har jag ingenting emot det.
Anf. 115 INGEGERD SAHLSTRÖM (s) replik:
Herr talman! Då förstår jag att Rose-Marie Frebrans kolleger i utbild-
ningsutskottet kommer att stötta den socialdemokratiska motion som be-
handlas i utskottet och som gäller en översyn av skolbiblioteken. Det tackar
jag speciellt för.
Bildkonstnärsfonden är en del av Konstnärsnämnden. Konstnärsnämnden
har en hel del arbetsgrupper som delar ut bidrag, och i detta arbete är intres-
seorganisationerna inte engagerade. I Bildkonstnärsfonden är det emellertid
fråga om visningsersättning, alltså en form av lön till konstnärerna. Jag ser
i detta en väsentlig skillnad. Är det så att även Bildkonstnärsfonden i framti-
den skall bli en bidragsgivande församling, är det än mer anmärkningsvärt
än att det nu enbart är fråga om att byta ut representanterna.
Jag sätter ett likhetstecken mellan Bildkonstnärsfonden och Författarfon-
den. Jag vill därför fråga: Är det meningen att även Författarfonden så små-
ningom skall mista sina ”yrkesrepresentanter”?
Anf. 116 ROSE-MARIE FREBRAN (kds) replik:
Herr talman! Ingegerd Sahlström förstår naturligtvis om hon tänker efter
att jag inte här kan utlova hur några ledamöter i utbildningsutskottet skall
agera och att de kommer att stödja en viss socialdemokratisk motion som
jag inte ens har läst. Det är inte säkert att det är just att stödja den social-
demokratiska motionen som man bör göra om man intresserar sig för den
här frågan. Vi får väl se!
Ingegerd Sahlström säger att bidraget till konstnärerna är en lön. Trots att
sammansättningen i fonden i dag är den den är, är konstnärerna inte överens
om detta. Den individuella visningsersättningen, som man har plockat bort
och, tror jag, gjort om till stipendier har orsakat stora debattstormar. Man
är alltså inte överens.
Jag kan inte i dag uttala mig om Författarfonden. Jag har själv inte funde-
rat över frågan, och jag vet inte vad regeringen har för avsikter i just det
ärendet.
Anf. 117 ELISABETH PERSSON (v):
Herr talman! Det var mycket intressant att höra Rose-Marie Frebran ta
till brösttoner. Kds har ju inte tidigare varit så särskilt högröstat i framföran-
det av en egen kulturpolitik, utan man har snällt i partiet, skulle jag vilja
påstå, i samtliga frågor, även i sådana som inte skulle innebära ett enda öre
i utgifter, gått på regeringens linje. Jag ser därför med intresse fram emot att
få ta del av kds-ståndpunkter när det gäller vidareförsäljningsavgifterna,
som vi kommer att behandla längre fram i vår och som skulle stärka konstnä-
rernas ekonomiska situation på ett sätt som dess värre inte ens det nu lig-
gande förslaget kommer att göra.
Jag är också litet förvånad över att Rose-Marie Frebran tar till sådana
brösttoner i sitt försvar av Bildkonstnärsnämndens styrelse. Vill Rose-Marie
Frebran på fullt allvar påstå att styrelsen har varit jävig och partisk? Det
hade varit intressant att tidigare under utskottsarbete få reda på vilka frågor
detta gällde. Det har inte framkommit något som helst som tyder på att kds
har den uppfattningen. Kanske Rose-Marie Frebran nu skulle kunna ge ex-
empel på några sådana partiska och jäviga ställningstaganden som konstnä-
rerna i Bildkonstnärsfondens styrelse har gjort?
Anf. 118 ROSE-MARIE FREBRAN (kds):
Herr talman! Det Elisabeth Persson tog upp sist i sitt anförande gäller en
principfråga. Det är fråga om att inte ha inbyggda risker och inbyggda intres-
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Ersättningar
och bidrag till
konstnärer
119
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Ersättningar
och bidrag till
konstnärer
sekonflikter. Det är inte nödvändigt att kunna påvisa uppenbara felsteg för
att man skall kunna ändra på något, det känner säkert Elisabeth Persson till.
Jag vet inte riktigt om det var de ekonomiska aspekter som jag anlade som
Elisabeth Persson åsyftade när hon talade om att jag tog till brösttoner. Jag
tar i när det gäller vårt ansvar för statsbudgeten. Om vi inte ens i den här
kammaren fattar vad en ökande statsskuld och ett budgetunderskott år efter
år betyder, hur allvarligt det är och att våra barn kan få ”förmånen” att fram-
över betala lika mycket i skatt som vi, utan att få ut ett öre för det, utan att
med de skattepengarna bara betala av våra skulder, då är det skrämmande.
Det är därför jag säger att vi i den här kammaren måste ha respekt för miljo-
nerna.
Jag ser fram emot att riksdagen i stor enighet skall fatta beslut om en ny
ordning för budgetbehandlingen, så att beslut först fattas om ramarna, som
man sedan får lov att hålla sig inom. Detta är ett måste, och jag hoppas att
vi senare kommer att fatta det beslutet.
Anf. 119 ELISABETH PERSSON (v):
Herr talman! Jag blir mer och mer konfunderad. Rose-Marie Frebran på-
står att det nog inte har varit så illa beställt med de ställningstaganden som
Bildkonstnärsfondens styrelse har gjort men att det kan finnas risk för att
styrelsen fattar felaktiga beslut i framtiden. Därför skall vi plocka bort konst-
närerna från styrelsen. Jag häpnar över det resonemanget.
Vad ansvaret för Sveriges finanser beträffar kan jag försäkra Rose-Marie
Frebran att Vänsterpartiet tar ett stort ansvar. Vår budget är väl balanserad.
Vi vill inte heller leva på framtiden. Vi föreslår t.o.m. skattehöjningar för
att stärka finanserna. Jag har inte märkt att kds ställer upp på det. Vi säger
nej till vårdnadsbidraget. Det skulle öka statsutgifterna med miljarder. Vi
tycker att det är ansvarslöst att fatta beslut om något sådant i dag.
Däremot vill vi stärka kulturbudgeten. Den är en mycket liten del av de
samlade statliga utgifterna. Vi vill stärka den eftersom vi vet att det är väl
satsade pengar som ger god avkastning i framtiden. Vi är rädda för den ut-
armning av kulturen som bl.a. kds bidrar till genom att säga nej till många
bra förslag.
Anf. 120 ROSE-MARIE FREBRAN (kds):
Herr talman! Principfrågan är ett av de viktiga skälen. Ett annat är att
konstnärskollektivet visst icke är nöjt med sakernas tillstånd i dag och det
förhållande som vi nu har. De flesta konstnärer är visst icke organiserade.
Elisabeth Persson tyckte att ett bra sätt att ta ansvar för Sveriges ekonomi
skulle vara att genomföra skattehöjningar. Vi tror inte att vi förbättrar eko-
nomins funktionssätt i vårt land genom att höja skatterna.
Vårdnadsbidraget är finansierat inom budgeten. Något annat förslag
skulle vi naturligtvis inte ha ställt upp på eller krävt att riksdagen skulle
stödja.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 29 mars.)
120
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Föredrogs
kulturutskottets betänkande
1993/94:KrU21 Teater, dans och musik (prop. 1993/94:100 delvis).
Anf. 121 ANDERS NILSSON (s):
Herr talman! Vi börjar nu nalkas den timme på dygnet då teatrarna öpp-
nar. Då kan det ju vara på sin plats att ha en liten teaterföreställning här.
Det är ju tid för det. Det vi kommer att ge i afton är en långkörare som dess
värre inte borde vara en långkörare, nämligen frågan om Riksteatern.
Herr talman! Innan j ag går in på det vill j ag säga några ord om en del andra
saker i betänkandet. Där finns med ett ökat bidrag till Göteborgsoperan.
Det är en beställning från riksdagen i fjol. Det är också en förstärkning av
musikteatern i landet. Det är sannolikt ett steg som kommer att följas av fler
när det gäller musikteatern i landet. Teaterpubliken har ett önskemål om ett
ökat utbud på just det området.
En annan sak i det förslag som regeringen har lagt är också bra, nämligen
det rörliga grundbeloppet till lokala teater-, dans- och musikinstitutioner.
Det behövs säkert rörliga medel inom det här området. Jag vill bara uttala
en förhoppning om att dessa rörliga medel även i fortsättningen får förbli
rörliga. Jag är rädd för att det finns en risk för att ett system med rörligt stöd
efter ett tag lätt blir institutionaliserat. Det bör vi undvika. Vi måste se upp
med den risken.
Låt mig så gå över till Riksteatern. Även förra året föreslog kulturminis-
tern en minskning av anslaget. Riksdagen gick emot regeringen då. Det
skedde med motiveringen att det inte var särskilt klyftigt att förändra villko-
ren för Riksteatern när en särskild utredning, därtill parlamentarisk, tillsatts
för att just se över resursfördelningen och relationerna mellan Riksteatern
och andra teatrar.
Det argumentet är naturligtvis lika starkt i dag. Det kanske t.o.m. är star-
kare nu när den här utredningen är inne i sitt slutskede. Det finns ingenting
som säger att utredningen nödvändigtvis kommer till slutsatsen att Rikstea-
terns resurser skall minskas. Det skulle vara ett slag i luften om utredningen i
stället kom till den motsatta slutsatsen och riksdagen under resans gång hade
beslutat att minska anslagen.
Glädjande nog har utskottets majoritet kommit till ett annat ställningsta-
gande än vad kulturministern har gjort. Reaktionen mot regeringens förslag
har varit kraftig. Kulturutskottet och vi riksdagsledamöter har fått mängder
av protestbrev. I telefonsamtal, uppvaktningar och påpekanden från teater-
föreningarna har teaterpubliken gett sitt missnöje till känna.
Nu anför regeringen tre skäl till sitt förslag. Det första är att en nerdrag-
ning kan ske utan allvarlig skada för verksamheten hos Riksteatern. Det sägs
i en situation när Riksteatern har svårt att tillmötesgå de krav och önskemål
som publiken ställer. Jag undrar dessutom varför inte samma resonemang
tillämpas på andra teaterformer. Om regeringen gör den bedömningen att
tio miljoner mer eller mindre inte spelar någon roll för verksamheten bör
det resonemanget kunna tillämpas på fler håll.
Teater, dans
och musik
121
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Teater, dans
och musik
122
Det andra skälet är att utbyggnaden av länsteatrarna i någon mån påver-
kar Riksteaterns anslag. Där gör regeringen tydligen den generaliseringen
att länsteater är ett enhetligt begrepp. Det är det emellertid inte. Länsteat-
rarna är sinsemellan mycket olika. En del spelar över huvud taget inte
vuxenteater. De flesta är så små att de inte har resurser för särskilt många
produktioner per år. Flera länsteatrar spelar i huvudsak på sin hemmascen
medan andra turnerar flitigt i sitt hemlän.
Jag tycker att detta är ganska starka invändningar mot regeringens andra
argument. Den viktigaste invändningen ligger emellertid i det självklara på-
ståendet att även publiken i landsorten har berättigade krav och önskemål
om variation och omväxling i utbudet såväl när det gäller repertoar och skå-
despelare som när det gäller genre. I det avseendet kompletterar Rikstea-
tern och länsteatrarna varandra på ett bra sätt. Varför skall man försöka slå
sönder en institution som fungerar bra.
Den tredje anledningen regeringen anför för att minska anslaget till Riks-
teatern är att Riksteatern enligt Riksdagens revisorer i stort sett besöker
samma orter som länsteatrarna och erbjuder ett liknande utbud.
Herr talman! Det är nog så att Riksteatern, och i viss mån även länsteat-
rarna, spelar på de orter där det finns ett publikt intresse, där det finns lokala
arrangörer, främst teaterföreningar, där kommunerna är villiga att bidra till
kostnaderna och där det finns lämpliga lokaler. Därför är det inte särskilt
konstigt att dessa teatrar spelar på ungefär samma scener. Men det ger ju
publiken en enormt stor variation av utbudet även på ganska små orter.
Publikmässigt har Riksteatern under senaste två åren noterat en ökande
tillströmning. Att i ett sådant läge strypa resurserna förefaller minst sagt
oförståndigt, för att inte säga helt galet.
Även inom regeringspartierna är åsikterna om regeringens linje delade.
Det finns ett särskilt yttrande i betänkandet från Centerpartiet. Där säger
de att de faktiskt inte tycker att vi skall röra Riksteaterns pengar under på-
gående utredning.
I sak ställer Centerpartiet upp på det majoriteten har anfört. Centerns skäl
för att säga nej är att man inte har pengar, och det tycker jag är ett ganska
respektabelt skäl. Men i sak håller Centern med oss övriga.
Det finns en annan liten underlighet i reservation 1, som de borgerliga par-
tierna har avgett till betänkandet. Jag har här redogjort för tre skäl från rege-
ringen när det gäller att minska anslaget. De borgerliga partierna skriver i
sin reservation: ”Utskottet anser i likhet med regeringen att det är rimligt
att den pågående utbyggnaden av länsinstitutionerna i någon mån påverkar
bidraget till Riksteatern.”
De upprepar alltså ett av de skäl som regeringen har för sitt ställningsta-
gande. Men de nämner varken det första eller det andra, och det tar jag som
intäkt för att även Moderaternas, Folkpartiets och kds representanter i ut-
skottet tar avstånd ifrån den argumentation regeringen har på de två punkter
som de inte nämner.
Den ideliga klåfingrighet som regeringen visat gentemot Riksteatern ska-
par naturligtvis osäkerhet och försvårar planeringen. Ett rimligt förhåll-
ningssätt bör vara, som utskottets majoritet föreslår, att behålla anslaget på
i stort sett oförändrad nivå under utredningstiden.
Därefter är det min förhoppning att utredningens förslag kan ligga till
grund för beslut som ger Riksteatern lugn, arbetsro och förhållandevis sta-
bila och långsiktiga planeringsvillkor, till gagn för teaterlivet i hela landet.
Från socialdemokratiskt håll har vi två reservationer till detta betänkande.
Vi vill ge Svenska rikskonserter 1,5 miljoner mer än regeringen. De peng-
arna anvisar vi som ett led i insatserna mot rasism och främlingsfientlighet.
500 000 kr skall enligt vårt förslag gå till fonogramutgivning av musik från
främmande länder och kulturer. 1 miljon vill vi anvisa till ett utökat stöd till
Rikskonserters verksamhet på flyktingförläggningar.
Vi är också beredda att anslå 4,5 miljoner kronor utöver vad regeringen
orkar med till fria teater-, dans- och musikgrupper. Det är lätt att finna en
motivering för detta. De fria grupperna står för en stor del av barn- och ung-
domsteatern här i landet, och de svarar för en vitalisering och förnyelse av
teaterlivet. De får en förhållandevis liten del av det totala teateranslaget.
Herr talman! Med detta vill jag säga att vi från socialdemokratisk sida na-
turligtvis står bakom de två reservationer vi har till betänkandet. För att
vinna tid vid voteringen yrkar jag här bifall endast till reservation 10.1 övrigt
yrkar jag bifall till utskottets hemställan.
Anf. 122 ELISABETH PERSSON (v):
Herr talman! För tredje året i rad har regeringen föreslagit kraftiga ned-
skärningar i Riksteaterns anslag. Jag och många med mig anser att dess onda
öga till Riksteatern den här gången kanske har att göra med riksdagsreviso-
rernas rapport Teatrarna och svenska folket. Nu var det ju, som de flesta vid
det här laget vet, litet si och så med stringensen i den här rapporten.
Som väl är har utskottet tagit till sig kritiken mot rapporten och bl.a. Väns-
terpartiets förslag om ökade bidrag utöver regeringens förslag till Rikstea-
tern. Det går att säga mycket om Riksteatern. Vi anser att det är en verksam-
het som är av synnerligen stor betydelse för att vi som inte bor i någon av de
tre största städerna i detta land också skall kunna få ta del av ett teaterutbud.
Charlotte Branting är orolig över finansieringen av mer bidrag till Rikstea-
tern. Vänsterpartiet har föreslagit en litet annorlunda teknikalitet för peng-
arna.
Vi har föreslagit att anslaget till B 10, dvs. anslaget till Operan, Dramaten
och Riksteatern, skulle ökas med sammantaget 4,5 miljoner kronor utöver
regeringens förslag. De resterande pengar som behövdes för att täcka upp
kostnaderna för Riksteatern skulle man få genom besparingar som skulle
procentuellt sett delas lika mellan Riksteatern, Operan och Dramaten.
Nu har utskottet valt ett litet annorlunda sätt att fördela dessa besparingar
och tillskott. Men för oss är det allra viktigaste inte detta, utan det viktigaste
är att Riksteatern får tillräckliga resurser så att man skall kunna bibehålla
de olika inriktningar som man nu har, och så att antalet uppsättningar skal)
kunna vara likartat som hitintills. Visst har vi fått kompromissa för att lösa
detta. Det tillstår jag gärna.
Jag vill göra en liten kommentar till några rader i budgetpropositionen.
Regeringen anmärker där att de föreslagna neddragningarna bör verksam-
heterna kunna ersätta genom höjda biljettintäkter. Vi i Vänsterpartiet anser
inte att man skall gå in och peta i berörda verksamheter på detta sätt. Institu-
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Teater, dans
och musik
123
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Teater, dans
och musik
124
tionerna skall verkligen själva få ta ställning till vilka budgetförändringar
som är nödvändiga, både uppåt och nedåt.
I detta betänkande finns det dock en rad förslag som vi instämmer i och
som vi stöder. Det gäller exempelvis stödet till Göteborgsoperan, som vi häl-
sar med tillfredsställelse. Vi är också positiva till ökat stöd till barn- och ung-
domsverksamhet och till rörliga grundbelopp för tidsbegränsade projekt.
Detta ligger litet grand i linje med våra tidigare förslag. Vi föreslår en
ännu större rörlighet för pengarna. Vi vill inte knyta dem till grundbelopp
på det sätt som här föreslås, men vi får nöja oss med det och är glada åt detta
förslag.
Sedan kommer jag till något som inte är så roligt. Vi har många gånger
fått påpeka här i riksdagen att kommunernas svåra situation har bidragit till
att kraftigt försämra arbetsvillkoren för de fria teater-, dans-, och musik-
grupperna. Skolorna har inte råd att beställa arrangemang, och kompeten-
sen ute i kommunerna och skolorna är ofta dålig på grund av personalminsk-
ningar och svåra omständigheter.
Herr talman! Jag beklagar verkligen att det tycks vara så att riksdagens
ledamöter inte har en aning om hur det ser ut när det gäller denna verksam-
het i kommunerna. Det är förändringar och nedskärningar som är rent tra-
giska.
Min yngste son är vid det här laget tretton och ett halvt år gammal. Situa-
tionen när det gäller hans och hans klasskamraters möjligheter att via skolan
få del av teaterutbud har vänt helt och hållet sedan han böljade i första klass.
Nu är det bara inte tal om att man skall kunna åka och se på teater eller
kunna ha råd att plocka in en fri grupp till någon föreställning. Så här är det
tyvärr på de flesta håll i landet.
De fria gruppernas verksamhet riktar sig i stor utsträckning till barn och
ungdom som inte nås av de regionala institutionernas utbud. Naturligtvis
kan föräldrar på egen hand ta barnen till teaterföreställningar. Men det är
inte alla förunnat att kunna åka 10-15 mil med sina ungar för att gå på teater.
De fria grupperna har kunnat tillgodose dessa behov ute i landet. Men på
många håll är det tyvärr stopp för detta.
Regeringen gör en intressant poängtering i propositionen så till vida att
den påpekar att våra kulturvanor grundläggs tidigt. Jag understryker gärna
detta. Jag berörde det i mitt anförande när det gällde de övergripande kul-
turfrågorna. Därför är det desto viktigare att stimulera kulturaktiviteter
bland barn och ungdomar.
De fria teater-, dans-, och musikgrupperna spelar en kolossalt viktig roll
i detta. Vänsterpartiet föreslår en ökning med 2 miljoner för de fria grup-
perna. Vi föreslår vidare ett särskilt arrangörs- och turnéstöd på 10 miljoner
som bidrag till att täcka kostnaderna för turnerande grupper. De ökade tur-
nékostnaderna börjar också sätta käppar i hjulet för att dessa barn och ung-
domar skall få del av dessa kulturaktiviteter.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 12.
Anf. 123 CARL-JOHAN WILSON (fp):
Värderade talman! Det finns anledning att vara nöjd med att regeringen
med Birgit Friggebo såsom kulturminister - alla tre åren under denna man-
datperiod - har föreslagit ökningar av de statliga insatserna pä kulturområ-
det. Årets kulturavsnitt i budgetpropositionen innebär väsentliga förstärk-
ningar för kulturverksamheten i hela landet.
Sveriges ekonomiska situation har gjort att regeringen inte enbart har fö-
reslagit ökningar utan också vissa omfördelningar, som innebär minskning
av några anslag i förhållande till föregående år. Det beklagar vi alla, men jag
citerar den socialdemokratiske kulturministern Bengt Göransson, som - när
han fick kritik för att kulturen inte fick så mycket pengar som vi andra då
tyckte att kulturen borde få - sade:
”Vi kommer aldrig att kunna säga: Jättefint, nu har vi uppfyllt de kultur-
politiska målen, så nu kan vi glömma dem! Så enkelt är det inte. Vi kommer
aldrig att kunna avsätta tillräckligt.”
Regeringen har föreslagit en minskning av bidraget till Svenska rikstea-
tern med 10 miljoner kronor. De pengarna föreslås till användning på andra
områden inom svensk kultur, bl.a. till utbyggnad av länsinstitutionerna. Så
här kan motiveringen av förslag om nedskärningar på Riksteaterns bidrag
låta: ”Skälet till att medel föreslås omfördelade från Riksteatern är enligt
ministern att denna organisation av kulturinstitutioner och kulturorganisa-
tioner synes vara minst bunden vid fasta åtaganden och därför lättast bör
kunna minska sin verksamhet i en ekonomiskt krisartad situation.”
Jag citerade ur kulturutskottets betänkande nr 22 från 1990/91. Då hade
den socialdemokratiska regeringen föreslagit en minskning av bidragen till
Riksteatern med 23 miljoner kronor. Jag kan förstå att Anders Nilsson inte
gick så långt tillbaka i sin historieskrivning.
Den gången blev det en väldig opposition i kulturutskottet, och Social-
demokraterna skrämdes ihop med Vänsterpartiet så att riksdagen lade till-
baka 20 av de 23 miljonerna. Folkpartiet, Centern och Miljöpartiet hade en
reservation med ett påslag av 23 miljoner kronor.
Anders Nilsson sade här att han kritiserade en idelig klåfingrighet från re-
geringen mot Riksteatern. Han borde ha formulerat ordet ”regeringen” i
pluralform och tagit med även sina egna regeringar.
Värderade talman! Det känns förstås lättare för mig att försvara en ned-
dragning av bidraget till Riksteatern med 10 miljoner kronor i en ekonomi
så gott som utan inflation än det var för den socialdemokratiska regeringen
med 23 miljoner kronors minskning och en inflation på 23 % under mandat-
perioden.
Egentligen tycker jag att det är litet pinsamt att vi så lätt byter åsikt bero-
ende på om vi representerar regeringen eller oppositionen. Men så blir det
lätt, när de ekonomiska realiteterna känns olika nära ens ansvarsområde.
Värderade talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 1, 2, 3, 5, 8 och 9
och bifall till utskottets hemställan i övrigt.
Anf. 124 ANDERS NILSSON (s) replik:
Herr talman! Carl-Johan Wilson är känd såsom kyrkomusiker till yrket,
men jag undrar om han inte har bytt genre och här drar en vals. Frågan om
Riksteatern, Bengt Göransson och den socialdemokratiska politiken på den
tiden är väl känd, men det finns en väsentlig skillnad. När vår regering och
Bengt Göransson lade fram ett förslag om nedskärningar beträffande Riks-
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Teater, dans
och musik
125
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Teater, dans
och musik
126
teatern, gick vi socialdemokrater i riksdagen emot detta och förklarade att
det inte fick ske. Vi lyckades skrapa ihop 20 miljoner kronor att lägga till.
När den borgerliga regeringen två år i rad gör samma operation beträf-
fande Riksteatern, då följer ni med såsom lydiga redskap i kulturministerns
händer. Det gjorde inte vi på den tiden. Om Carl-Johan Wilson nu vill skryta
med att ni hade 23 miljoner kronor 1991, är det bedrövligt att ni har minskat
anslaget både i år och förra året och att ni inte vågar stå upp för Riksteatern,
vilket vi har gjort oberoende av om det varit socialdemokratiska eller bor-
gerliga regeringar.
Jag tror nog, Carl-Johan Wilson, att teaterfolket ute i landet vill ha litet
mer handfasta besked, när man värderar de olika politiska partiernas ställ-
ningstaganden. Bengt Göransson hade, med förlov sagt, ett förslag, men det
socialdemokratiska partiets politik som den manifesterades den gången var
vad vi i riksdagsgruppen kom fram till och det ställningstagande som vi stod
för. Det har hela tiden varit ett vaktslående om Riksteatern. Så gör inte ni.
Jag tror att människorna kommer att märka det.
Anf. 125 CARL-JOHAN WILSON (fp) replik:
Värderade talman! Också jag beklagar att vi inte har kunnat stödja Riks-
teatern på det sätt som Anders Nilsson och andra som väl känner riksdagens
verksamhet hade önskat. Men det är intressant att höra hur man försvarar
den socialdemokratiska gruppens agerande, när dess kulturminister kommer
med förslag till riksdagen. Jag trodde att man, när man såsom statsråd och
ansvarig för ett departement framlägger ett förslag om ekonomiska frågor i
regeringens budgetproposition, menar någonting med detta och hoppades
att förslaget skulle gå igenom. Jag antar att kulturministern blev väldigt sno-
pen, när hans egen grupp, som han torde ha väntat lojalitet av, gick emot
honom.
I detta fall har vi haft en lång diskussion med vår regering om denna fråga.
Vi har stött och blött den så länge att det var enkelt för oss att med den infor-
mationsberedvillighet som fanns hos Birgit Friggebo och hennes medarbe-
tare stödja detta förslag. Om ni inte hade fått någon fråga i förväg om hur
ni tyckte, förstår jag att både ni och Bengt Göransson blev snopna.
Anf. 126 ANDERS NILSSON (s) replik:
Herr talman! Det är mycket möjligt - men jag känner inte till det - att
Bengt Göransson blev snopen, när vi tog en annan ställning. Men vårt stäl-
ningstagande, Carl-Johan Wilson, grundade sig på kulturpolitiska hänsyn
och på vad vi trodde och ansåg vara bäst för teaterpubliken och teatern i
detta land. Det berodde inte på om kulturministern skulle bli snopen eller
inte. Det var en bisak i denna fråga. Det vill jag verkligen påstå.
Jag frågade tidigare rakt ut i luften: När de borgerliga representanterna i
kulturutskottet nu anför enbart ett av regeringens tre skäl för denna ned-
dragning, innebär det att ni underkänner regeringens två andra skäl?
Anf. 127 CARL-JOHAN WILSON (fp) replik:
Värderade talman! Det är ganska roligt att småkäfta med Anders Nilsson
om detta. Jag förstår hans irritation över att jag råkade läsa i de gamla proto-
kollen. Man behöver inte fundera mycket över om ett statsråd bli snopen om
han eller hon framlägger ett förslag och helt plötsligt märker att hans eller
hennes riksdagsgrupp går emot. Men om ni inte hade skrämts upp av våra
motioner, hade ni säkert följt propositionen. Det är jag övertygad om. Det
hade inte varit lätt för den socialdemokratiska riksdagsgruppen att ändra re-
geringens attityd, om alla vi andra hade ställt upp för regeringen. Men detta
är historia, och det var just därför som jag tog upp det. Det är intressant rent
allmänparlamentariskt att se hur det växlar och hur man kan sabla ner en
regerings idé i ett fall. Man borde ändå komma ihåg hur ens egen regeringen
fungerade för några år sedan. Förmodligen finns det anledning att rikta
samma kritik mot mig och andra från våra grupper.
Anf. 128 LENNART FRIDÉN (m):
Herr talman! Jag skall bötja med att kommentera replikväxlingen nyss
inom debattfirman Nilsson och Wilson.
Trots allt tror jag, Anders Nilsson, att det är bättre att kunna spela vals
på en kyrkorgel än att trampa i klaveret.
För att vara allvarlig vill jag säga följande. Jag tänker inte mera ingående
gå in på Teaterutredningen och frågan om Riksteatern bl.a. därför att vi,
som både Carl-Johan Wilson och Anders Nilsson tidigare har sagt, befinner
oss i slutet av utredningen. Det passar sig därför kanske inte att vi alltför
mycket diskuterar dessa saker här och därigenom låser oss inför det
slutsammanträde som vi förhoppningsvis skall ha nästa vecka.
För att avsluta det här med herrarna Nilsson och Wilson vill jag säga att
det finns mera från tidigare år som skulle kunna citeras. Bl.a. tänker jag på
det treårsprogram för en utbyggnad av kultursatsningar som Bengt Görans-
son lade fram och som handlar om 300 miljoner. Men det hela stupade fak-
tiskt efter två år. Det tredje året kom nämligen inte de sista 100 miljonerna.
Jag tycker att man skall vara litet försiktig när man uttalar sig så självsäkert
som Anders Nilsson här gjorde.
Anledningen till att jag har anmält mig på talarlistan är något helt annat.
Det gäller nämligen anslaget till Göteborgsmusiken. Den orkestern böljade
en gång sin verksamhet som Göteborgs spårvägars musikkår, och den är nu
en av få kvarvarande professionella blåsmusikorkestrar i Sverige. Det rör sig
om två motioner - en som jag har undertecknat och en som Folkpartiet har
väckt. Vi tyckte att det kunde vara rimligt att ta från det regionala musikan-
slag som fanns, eftersom den här typen av orkestrar trots allt huvudsakligen
spelar i den egna regionen.
Det finns dock också ett nationellt intresse för de kunskaper som är på väg
att försvinna genom den drastiska minskning som skett under 10-15 år när
det gäller antalet biåsorkestrar. Det rör sig om en minskning från 25-30 pro-
fessionella sådana till bara 2 eller 3. Det finns stor anledning att slå vakt om
dessa musikformer. Vi menar alltså att det är ett nationellt intresse att den
här typen av ceremoniell musik, som det oftast rör sig om, också fortsätt-
ningsvis kan leva vidare i vårt land.
Herr talman! Avslutningsvis uttalar jag tacksamhet för de 10 miljoner som
tillkommit Göteborgsoperan och som är ett resultat av utskottets beställning
till regeringen - baserat på min motion förra året. Vi från Göteborgsregio-
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Teater, dans
och musik
127
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Teater, dans
och musik
nen är alltså mycket nöjda. Det finns en positiv inställning hos alla partier,
från höger till vänster. Vidare är det ett stort nationellt intresse att det finns
en riksinstitution förlagd till Stockholm men också att vi har balanserande
viktiga kulturella punkter ute i landet. Just satsningen på Göteborgsoperan
är ett exempel. Den tillstyrker jag varmt.
Anf. 129 ANDERS NILSSON (s) replik:
Herr talman! Jag instämmer helhjärtat i det sista som Lennart Fridén sade
om Göteborgsoperan. Att detta har kunnat ske är ett glädjeämne som vi har
gemensamt.
Så en kommentar om detta med att det är bättre att spela vals på en kyr-
korgel än att trampa i klaveret. Jag håller med om det. Lennart Fridén måste
ha vänt sig till Carl-Johan Wilson i det avseendet, för denne gjorde båda de-
larna - och dessutom samtidigt!
Jag vill göra en korrigering beträffande de 300 miljonerna, som ju under
den förra valperioden var en målsättning för oss på området ökade kulturin-
satser. Efter en slutsummering blev det betydligt mer än 300 miljoner. Jag
skall gärna erkänna att det här till en del berodde på de borgerliga partiernas
större generositet vid det aktuella tillfället. Det råder dock inget tvivel om
att kulturutgifterna under den perioden ökade med betydligt mer än de här
300 miljonerna.
Allra sist en kommentar med anledning av debatten om Riksteatern. Det
är nämligen så att regeringen och de borgerliga partierna har anfört sakargu-
ment för en minskning av anslaget till Riksteatern. Det är alltså inte huvud-
sakligen fråga om ekonomiska argument. Tyder inte det på att ni har en illvil-
lig inställning till Riksteatern?
Anf. 130 LENNART FRIDÉN (m) replik:
Herr talman! Som jag tidigare har sagt tycker jag att det är fel av oss som
sitter med i utredningen att mera i detalj syssla med Riksteatern. Det gäller
fyra av oss som just nu finns här i kammaren.
När det gäller detta med vem som har satsat vad kan jag säga att de 300
extra miljonerna, utöver det som fanns enligt tidigare planer, föreslogs av
Bengt Göransson. Av de miljonerna, Anders Nilsson, blev det de facto inte
mer än 200 miljoner. Anders Nilsson sade tidigare i kväll att det här är litet
av en teaterföreställning. Dess värre är det alltför ofta så i politiken att det
blir som hos Shakespeare, dvs. att det blir mycket väsen för ingenting.
Anf. 131 ANDERS NILSSON (s) replik:
Herr talman! Vi har argumenterat väldigt mycket kring teaterns betydelse
i samhället. Därför är det absolut inte nedsättande att säga att det här är en
teaterföreställning. Tvärtom är det att uttala sig berömmande om detta. Vi
menar ju alla att teatern spelar en väldigt stor roll i samhället.
Anf. 132 LENNART FRIDÉN (s) replik:
Herr talman! Det vore mig främmande att göra tolkningen att det skulle
vara något nedsättande i att vi talar om teater. Som ordförande i Göteborgs
128
stadsteater talar jag varmt för teater i alla former. Det vet Anders Nilsson
att jag också gör.
Sedan några ord om Riksteatern. Om man har en väl organiserad kampanj
med väl samordnade utskick ger det självklart ett visst intryck. Jag vidhåller
ändå, Anders Nilsson, att vi till nästa onsdag när vi åter träffas skall överväga
ställningstagandet när det gäller den här utredningen. Sedan får vi se vad
resultatet blir.
Anf. 133 SIMON LILIEDAHL (nyd):
Herr talman! Jag är hungrig, och med tilltagande ålder blir jag alltmer
glömsk. Därför böljar jag med att yrka bifall till reservation nr 7 från Ny
demokrati. Däremot avstår jag av hänsyn till kammarens myckna arbete
från att yrka bifall till reservation nr 11 från oss. I övrigt yrkar jag bifall till
utskottets hemställan.
Jag är väldigt glad över att se att kulturminister Birgit Friggebo är närva-
rande. Det är inte ofta som ministrar ställer upp i debatter, framför allt inte
när de som står långt ner på talarlistan får ordet. Jag tycker alltså att det är
föredömligt att en minister är med i diskussionen.
Jag kommer inte att glömma Charlotte Branting. Hon försöker alltid att
slå mig på fingrarna på det område där jag är hemma. Det gäller då siffror.
Men jag återkommer senare till dem.
Jag är väl den förste från Ny demokrati som är med i debatten i dag - vi
har liksom andra problem just nu. Men jag vill säga att vi satsar hårt på kultu-
ren. Det syntes i budgeten för 1993/94, där vi äskade ökade anslag. Vi har
dock tagit intryck av det politiska läget, av den ekonomiska krisen, och frusit
våra anslag för 1994/95. Vi hoppas att det efter de förslag som Ny demokrati
har lagt fram och som syftar till ett minskat budgetunderskott skall gå att
satsa mera i budgetsammanhang under resten av 90-talet.
Så till siffrorna. Charlotte Branting har arbetat med sin kulram och kom-
mit fram till att 16,768 miljoner är ofinansierade. Jag håller inte riktigt med
på den punkten. Jag är dock medveten om komplikationerna vid räkning.
I vår motion yrkar vi på besparingar om 200 miljoner. Vidare säger vi, och
det framgår av vår motion med anledning av riksdagens finansplan, mycket
detaljerat att vi vill spara 24 miljarder kronor. Vi får inte igenom våra förslag
beträffande dessa besparingar. Men jag tror att vi under våren får igenom så
många besparingsförslg att vi sparar de 16,768 miljonerna, Charlotte Bran-
ting! Det är växlingspengar sett till det totala budgetunderskottet på 172 mil-
jarder. Om jag har räknat rätt, och det brukar jag göra, rör det sigom 0,01 %
när det gäller de 16 miljonerna. Större delen av de 16 miljonerna har med
Riksteatern att göra. Vi har frusit anslagen. Därmed anser vi att Riksteatern
skall få 7 miljoner. Jag tror dock att det beloppet ökats till 8 miljoner för att
man i oförändrad form skall kunna fortsätta med sin verksamhet fram till
dess att Teaterutredningen har presenterat sitt förslag och det är bekant hur
framtiden kommer att te sig för Riksteatern.
Vi har alltså väckt en motion i detta sammanhang, och vi är glada över att
andra partier har följt med när det gäller denna vår motion. Än en gång vill
jag säga att jag tror att det är viktigt att låta Riksteatern sitta i orubbat bo
tills man vet vad Teaterutredningen har kommit fram till.
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Teater, dans
och musik
129
9 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 78
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Teater, dans
och musik
130
Vi är inte ensamma om att ha yrkat på bibehållna anslag till Riksteatern.
Det finns nämligen icke mindre än 15 reservationer som syftar till att ge
Riksteatern mera pengar. Tunga representanter för regeringen - det gäller
då både Centern och Folkpartiet - vill ge Riksteatern mera pengar. Därför
tror jag att det är av intresse att man kan uppnå allmän konsensus bland riks-
dagens partier när det gäller detta med att Riksteatern får fortsätta att verka
i samma omfattning som tidigare och utan kostnadsbesparingar. På det sättet
kan man behålla personal. Man slipper friställa folk som jobbar där. Ofta
rör det sig om unga människor. Det är väl litet av det som har varit vår filosofi
när det gäller detta med att man skall gasa och bromsa. Man måste gasa.
Man måste alltså se till att viktiga yrkesutövare av de fria konsterna får be-
hålla sina jobb. Vi får ta igen det på andra områden - presstöd o.d. - som
skall diskuteras.
Som en slutvinjett vill jag återge vad den vittre ordföranden i kulturutskot-
tet sade med anspelning på Verner von Heidenstam: Det är en skam och
fläck på Sveriges baner om anslagen till Riksteatern nu skäres ner.
Anf. 134 CHARLOTTE BRANTING (fp):
Herr talman! Jag kan mycket väl acceptera att den som har motionerat i
en fråga följer upp densamma, och så är det när det gäller Riksteatern. Men
vad jag speciellt kritiserar er för är att ni här går in och träffar en uppgörelse
om något som ni över huvud tagit inte har tagit upp i era motioner. Ni för-
sämrar alltså budgetunderskottet ytterligare genom att ge Svenska rikskon-
serter och Folkoperan ännu en miljon.
Jag säger inte att detta inte kan vara motiverat. Men jag tycker att det är
slå sig för bröstet litet väl mycket när man säger sig gå in för att verkligen
minska budgetunderskottet - man skall alltså inte öka utgifterna. Man tror
att man vinner poäng på det. Men i andra änden går man utöver vad man
t.o.m. föreslår i sina motioner. Det tycker jag är ett oärligt agerande, Simon
Liliedahl! Man kan inte, tycker jag, lita på ett parti som agerar på det sättet.
Ett sådant resonemang förutsätter väl att man aldrig kan förverkliga sin poli-
tik. Man tror ju inte på politiken om man tar med ena handen och ger med
den andra.
Anf. 135 SIMON LILIEDAHL (nyd):
Herr talman! Charlotte Branting är som vanligt vältalig. Det ligger alltid
mycket i vad hon säger. Men om Charlotte Branting studerar vad jag har
gjort i de alla utskott som jag sitter med i-tyvärr är det för många, men jag
är bara suppleant - finner hon att jag som ekonom alltid varit för att det skall
sparas. Det tror jag i varje fall hittills har varit ledstjärnan för min verksam-
het i riksdagen.
Jag värdesätter också regeringens sätt att försöka spara när det gäller Ope-
ran, Dramaten och Riksteatern. Det gäller ju att sätta press på ledningen
när det gäller de här olika institutionerna. Jag tror att man alltid skall göra
det, för det kommer alltid ut något positivt av det. Men samtidigt måste män-
niskor bytas ut på institutioner och företag där man inte tänker på bespa-
ringar.
Verkligheten ändras ju under resans gång. Man har blivit medveten om
att här finns stor arbetslöshet och om att det finns unga människor som ägnat
sig åt teater och som blir arbetslösa. Därför gör man kanske lättsinniga avvi-
kelser från den hårda linje som skall gälla. Det kan jag hålla med om. Man
skall ju både gasa och spara. Men i vårt lilla parti, i vaije fall gäller det sådant
som har min signatur, försöker vi att spara på flertalet områden. Nettobespa-
ringen blir, som jag ser detta, 20 miljarder. Det är bara det att regeringspar-
tierna är rädda för att följa våra besparingsförslag när det gäller organisa-
tionsbidrag, presstöd osv.
Anf. 136 CHARLOTTE BRANTING (fp):
Herr talman! Regeringspartierna är inte rädda för att följa era bespa-
ringsförslag om dessa är realistiska.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 29 mars.)
Föredrogs
kulturutskottets betänkande 1993/94:KrU25 Kulturmiljövård (prop.
1993/94:100 delvis).
Anf. 137 LEO PERSSON (s):
Herr talman! I detta betänkande redovisar utskottet sin syn på de förslag
rörande arkeologiverksamhet och kulturmiljövård som har behandlats med
anledning av regeringens budgetproposition och de motioner som väckts i
ärendet.
Utskottet redovisar också sin syn på regeringens förslag med anledning av
den s.k. HUR-utredningen.
Jag böljar med att kommentera regeringens förslag med anledning av
HUR-utredningen och utskottsmajoritetens bedömningar vad avser upp-
handling m.m. Det är då enklast att hänvisa till vad utskottsmajoriteten skri-
ver på s. 6 och 7 i utskottsbetänkandet. Eftersom jag anser de motiv som
utskottsmajoriteten företräder vara mycket viktiga citerar jag ur betänkan-
det:
”Utskottet konstaterar att regeringen i stort sett följt de förslag som fördes
fram av HUR-utredningen trots den starka kritik som utredningen väckt hos
remissorganen. Bland remissinstanserna har t.ex. de kulturmiljövårdande
myndigheterna motsatt sig att anbud och upphandling tillämpas då de anses
strida mot KML:s bevarandefilosofi (bil. s. 211).” Det gäller alltså lagen om
kulturminnen. ”En utbredd uppfattning bland remissinstanserna är att an-
budskonkurrensen slår sönder det samarbete och informationsutbyte som
finns i dag mellan samtliga aktörer. Enligt utskottets mening finns det starka
skäl för den kritik som framförts. Utskottet kan inte ansluta sig till den be-
dömning som på grundval av HUR-utredningens förslag görs i propositionen
då det gäller upphandling av arkeologiska uppdrag. I konsekvens härmed
har utskottet i yttrandet till bostadsutskottet om länsstyrelsernas resurser för
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Kulturmiljövård
131
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Kulturmiljövård
kulturmiljövård motsatt sig en resursförstärkning av den omfattning som fö-
reslås i propositionen, dvs. 7 miljoner kronor (yttr. 1993/94:KrU4y). Den
förstärkning om 4 miljoner kronor som utskottet uttalat sig för behövs med
hänsyn bl.a. till den pågående ärendedecentraliseringen från RAÄ till läns-
styrelserna.”
De skäl som jag nu redovisat och som är utskottsmajoritetens gör att ut-
skottet avstyrker regeringens förslag i här berörd del. Detsamma gäller rege-
ringens förslag vad avser kostnadsansvaret för s.k. nykonservering, vilket ut-
skottets majoritet också avstyrker. Motivet redovisas utförligt på s. 6 och 7
i betänkandet, men jag avstår från att citera detta.
Herr talman! Jag övergår nu till att redovisa socialdemokraternas syn på
Riksantikvarieämbetet och kulturmiljövården samt våra reservationer i den
del som tas upp i detta betänkande.
I propositionen beskrivs att beslut beträffande bidrag till byggnadsvård
och vård av kulturlandskap, fornlämningar m.m. skall fattas av länsstyrel-
serna efter bemyndigande av Riksantikvarieämbetet.
Utskottet, därmed också socialdemokraterna, delar regeringens uppfatt-
ning i fråga om anslagskonstruktionen. Men vad avser anslagets storlek har
vi socialdemokrater ett annat synsätt. I den budget vi nu behandlar motive-
ras ett betydligt högre belopp. De uppkomna behoven, som redovisats i
Riksantikvarieämbetets sammanställning över kulturmiljöer som är i behov
av ROT-insatser, är vida större än de som kan åtgärdas med de resurser som
regeringen föreslår. Därför föreslår vi socialdemokrater att såväl anslagen
B 27 som B 28 blir större än vad regeringen föreslår. Vi föreslår att B 27 skall
ökas med 10 miljoner kronor utöver regeringens förslag och anslaget B 28
med 130 miljoner. Det betyder att såväl ramen för beslut om bidrag till kul-
turmiljövård som medelsanvisningen till kulturmiljövård ökas till totalt
202 600 000 kr.
En annan viktig motivering till anslagsökningen, framför allt när det gäller
B 28 som vi föreslår skall höjas till 130 miljoner, är att just dessa kulturmiljö-
vårdsobjekt snabbt kan sättas i gång och minskar den nu rådande arbetslös-
heten hos bl.a. byggnadsarbetarekåren. Hur bra riksdagens eget initiativ till
att beordra regeringen att använda 1,5 miljarder för olika ROT-åtgärder än
är - där har regeringen beslutat att 195 miljoner kronor får användas för än-
damål som avses att kunna användas under detta anslag i år - kvarstår ändå
såväl behoven för de kvarstående arbetslösa att erhålla jobb som behoven
av ROT-arbeten när det gäller många viktiga kulturobjekt som kan utföras
under det budgetår som börjar i juli 1994.
Herr talman! Härmed yrkar jag bifall till kulturutskottets hemställan i be-
tänkande 25 i de delar där socialdemokraterna inte har reservationer. Jag
yrkar bifall till reservationerna 3 och 4 och avslag på reservation 1 med den
motivering som jag tidigare belyst genom att citera vad utskottsmajoriteten
anser på s. 6 och 7 i betänkandet. Vidare yrkar jag avslag på reservation 2
med den motivering som utskottsmajoriteten anför på s. 7. Jag vill, herr tal-
man, påpeka att socialdemokraterna har finansierat anslagsökningarna i den
socialdemokratiska alternativa budgeten.
132
Anf. 138 GÖRAN ÅSTRAND (m):
Herr talman! I denna sena timme talar vi om någonting som tillhör det
viktigaste som kulturutskottet har att bevaka, nämligen hur vi skall konser-
vera den gamla miljön, rädda den, se till att den får ett levande innehåll. Jag
tycker att det finns en betydande värdegemenskap partierna emellan i synen
på frågan. Eftersom vi alla är partipolitiker vill jag säga att det parti som jag
representerar, Moderata samlingspartiet, i årtionden har lyft fram kulturmil-
jövården som en av våra prioriterade frågor. Vi har fått en del beröm för
det, samtidigt som vi naturligtvis också fått bassning på områden där vi har
velat dra ner. Vi har alltså varit positiva till att finna former för att på olika
sätt i den profana och den sakrala kulturmiljön göra insatser.
Jag noterar att vi i detta betänkande, som är litet till omfång, faktiskt god-
känner utgifter på 200 miljoner kronor. Jag har anledning att tro att vi ge-
mensamt framöver skall kunna räkna med att belopp i den storleksord-
ningen skall gå till dessa viktiga ändamål.
Värdegemenskapen gäller i stort sett det jag nu talar om. Jag har ännu
inte kommit in på arkeologin - jag skall senare göra en liten kommentar om
den.
Jag noterar dock att det finns en socialdemokratisk reservation där man
tycker att vi satsar för litet, vilket förvånar mig. Man vill nu dels lägga på 10
miljoner till Riksantikvarieämbetet, som Leo Persson nämnde, dels se till
att få fram ytterligare ROT-pengar. Vi tycker att så mycket som kultursek-
torn kan ta hand om har tagits fram i ROT-pengar. Vi har i samråd med rege-
ringen tyckt att det är precis den nivå man bör lägga sig på.
Herr talman! Jag vill säga någonting om det som jag tycker är en princi-
piellt oerhört viktig fråga, nämligen hur vi skall hantera frågan om exploate-
ring och arkeologi. Det kom någonting som vi som sysslar med detta kallar
för HUR-utredningen. Det var en statlig utredning som diskuterade hur det
hela skall gå till, vem som skall vara ansvarig, vilken teknik som skall använ-
das, om det skall vara offentlig upphandling eller inte, alltså konkurrens eller
inte, vilka kvalitetskrav som skall ställas och vilka ekonomiska bedömningar
som skall göras. Vi har sedan utredningen kom för ett och ett halvt år sedan
haft anledning att arbeta mycket med den.
Jag måste säga att jag blev litet förvånad, Leo Persson - om nu Leo Pers-
son är företrädare för oppositionen - att ni inte har velat biträda HUR-utred-
ningens förslag. Jag är litet förvånad att man kan föra ett resonemang av det
slag som Leo Persson och utskottsmajoriteten för. Här handlar det om att få
så kvalificerade arkeologiska undersökningar som möjligt - det tror jag att
Leo Persson och jag är överens om - och att få dem genomförda så effektivt
som möjligt. Det jag inte begriper är att majoriteten inte också vill få dem
så billiga som möjligt, att man inte i upphandlingen, vid sidan av kvalitets-
och effektivitetskraven, också skall ställa ekonomiska krav. Därför har vi på
den borgerliga kanten skrivit en reservation. Jag är förvånad över att det
blev en reservation, att vi alltså inte fick majoritet, men nu är det så.
Leo Persson hänvisar till remissinstanserna. Jag har stor respekt för dem
som arbetar med detta, men man måste komma ihåg - det gäller också Ny
demokrati som av någon outgrundlig anledning har stött socialdemokraterna
på denna punkt - att det är partsinlagor. De som har yttrat sig över HUR-
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Kulturmiljövård
133
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Kulturmiljövård
134
utredningen är de som till äventyrs skulle få något mindre att göra och något
mindre inflytande. Att man skulle tillmäta denna part - de som har yttrat
sig - en så stor betydelse att man avvisar en klok och av en bred allmänhet
efterfrågad förändring förvånar mig.
Jag har läst remissyttrandena. Jag har respekt för vad som där sägs, men
jag uppfattar dem som partsyrkanden och kan inte tillmäta dem tillnärmelse-
vis den betydelse som Leo Persson här skisserade.
Med det sagda, herr talman, vill jag med stort eftertryck yrka bifall till
reservation 1, en borgerlig reservation, och i övrigt bifall till utskottets hem-
ställan.
Anf. 139 LEO PERSSON (s) replik:
Herr talman! Till Göran Åstrand vill jag säga att Riksantikvarieämbetets
inventering visar att det finns många objekt att åtgärda. Vi vet att det finns
en stor arbetslöshet liksom att alla arbeten när det gäller kulturobjekt gene-
rerar jobb åt väldigt många människor. Det är en viktig faktor att ta till sig
i detta svåra arbetsmarknadsläge.
Göran Åstrand talade om HUR-utredningen. Jag citerade ju vad remiss-
instanserna hade uttalat. Jag har också fått brev från olika påverkare, bl.a.
från företag som aktivt arbetar med detta och försöijer sig på den här typen
av uppdrag. Man är rädd för att det skall bli stora högar på grund av att man
inte kan ta hand om dessa konserveringsobjekt av olika slag. Göran Åstrand
har säkert också fått ett sådant brev.
Riksantikvarieämbetet och andra myndigheter har att ta ställning till hur
dessa frågor skall hanteras. Vi måste ge dem det förtroendet. Jag tycker att
det är mycket viktigt att vi värnar om detta, så att det inte blir en ”affärsbusi-
ness”.
Anf. 140 GÖRAN ÅSTRAND (m) replik:
Herr talman! Här handlar det ju inte om antingen-eller, utan det handlar
om både-och. Det är självklart att det finns kunskaper och erfarenheter ute
hos länsorganen, som har att bevaka detta. Vi har all anledning att räkna
med att huvuddelen av verksamheten kommer att ske genom länsorganen.
De har helt enkelt kvaliteter och erfarenheter som är värdefulla.
I reservationen talar vi om att man därtill och med stöd av HUR-utred-
ningen skall kunna anlita entreprenörer utifrån under förutsättning att de
kan utföra arbetet lika effektivt på samma ekonomiska villkor och - vilket
är helt avgörande, eftersom Leo Persson och jag har en värdegemenskap när
det gäller hur viktigt det är att detta blir bra - att det finns kvalitet.
Med dessa argument och med betoning på att utbudet av dem som kan
arbeta med dessa frågor breddas vill jag stödja både HUR-utredningen i dess
resonemang och den borgerliga reservation som är fogad till betänkandet.
Anf. 141 LEO PERSSON (s) replik:
Herr talman! Jag vill ändå påpeka att jag tror att det är värdefullt att nu
avslå denna begäran och att vi lyssnar till vad de pågående utredningarna i
olika sammanhang kommer att säga. Vi har anledning att tillsammans med
mydigheterna och andra pröva dessa frågor framdeles. Som jag ser det i dag
finns det ingen anledning att tillstyrka en sådan här åtgärd. Jag är rädd för
att det kan bli så, att man bara vill tjäna pengar på detta.
Anf. 142 GÖRAN ÅSTRAND (m) replik:
Herr talman! Detta är en mycket respektabel ståndpunkt, Leo Persson,
men den borde ha resulterat i att man stöder HUR-utredningen och rege-
ringens förslag. HUR-utredningen har jobbat med detta länge och har
trängt in i problematiken. Man kunde ha undersökt vad de andra utredning-
arna säger och vilka erfarenheter man kunde ha dragit av detta. Sedan
hade man kanske kunnat ändra. Men att i stället välja den metod som social-
demokraterna har valt, att mitt under det att de andra utredningarnas ar-
bete pågår bryta ut denna lilla - och i mina ögon den viktigaste - del av
HUR-utredningen är inte särskilt logiskt. Det är synd för arkeologins
kvalitet att man gör på det viset och inte tar vara på de kunskaper och erfa-
renheter som kan komma utifrån.
Det är synd att vill skiljer oss på den här punkten, eftersom vi i övrigt i
utskottet gång på gång markerar hur eniga vi är i vår syn på vikten av hög
kvalitet. Jag tror allvarligt talat att den metod som den borgerliga gruppen
redovisar har större förutsättningar att ge kvalitet än den som Leo Persson
redovisar.
Anf. 143 ELISABETH PERSSON (v):
Herr talman! Riksdagen har nyligen beslutat om en betydande satsning på
ROT-åtgärder. 195 miljoner av dessa pengar skall användas för kulturmiljö-
vård. Vi tycker att det är bra dels för att det ger jobb, dels för att behoven av
vård, underhåll och reparation av byggnation är stora, såväl på kulturmiljöns
område som när det gäller olika kulturlokaler, statliga och icke statliga.
Vi från Vänsterpartiet har framhållit ett angeläget projekt, nämligen upp-
byggnaden av Vadstena slotts vallar. Jag får anledning att återkomma till
detta om några månader, men jag ser en ljusnande framtid för vallarna i och
med beslutet om ROT-pengar.
Trots årets tillskott från arbetsmarknadsmedel kvarstår behovet av
medelsförstärkning för nästa budgetår. Behoven kvarstår oförändrade, an-
ser vi i Vänsterpartiet.
Jag vänder mig till kammarens folkpartistiska företrädare för att återigen
försöka förklara detta med motionskrav och bifallsyrkande när det gäller de
egna kraven i förhållande till de andras. I vår kulturmotion har vi inte motio-
nerat om behovet av att satsa på byggnader på så sätt att vi har specialdesti-
nerat pengar till Riksantikvarieämbetet eller till kulturmiljövård. I stället
har vi formulerat våra krav i en särskild ROT-motion om bygg- och bostads-
politik. Jag har därför ingen egen motion i det här ärendet att hänvisa till,
utan jag får yrka bifall till s-reservationerna 3 och 4, som ligger helt i linje
med vår ROT-motion. Med detta hoppas jag att alla oklarheter är uppkla-
rade.
Jag vill också kommentera ifrågasättandet av oppositionspartiernas möj-
ligheter att kompromissa. I och med detta vill jag stryka mig från talarlistan
under nästa ärende. Jag vill ta upp detta med Arbetets museum och våra
förslag i det sammanhanget.
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Kulturmiljövård
135
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Kulturmiljövård
136
Charlotte Branting ondgjorde sig tidigare en smula över att vi kunde gå
med på bidrag som översteg våra egna förslag med 500 000 kr. Oppositions-
partierna skriver inte några motioner tillsammans. Visserligen kommer
Vänsterpartiet och Socialdemokraterna under ärendebehandlingen ofta
överens, men det är mer en tillfällighet när våra olika partiers politik ligger
i linje med varandra. Vi har inget sådant samarbete före motionsskrivandet
som de partier som tillsammans bildar regering kan ha. Inte heller upprepar
man år efter år exakt samma motionskrav - vi har dessutom blivit ombedda
att inte göra det. Ibland kan det bli så, att ett parti som t.ex. Vänsterpartiet
i det här fallet inte har exakt samma krav som tidigare, men att ett annat
parti nu ställer sig bakom våra krav. Då faller så att säga det hela ut. Självfal-
let ställer vi då upp, går samman och kompromissar för att få igenom vårt i
grunden gemensamma förslag. Så går det till och så är det för oppositions-
partier, oavsett vilken regering man har.
Jag vill avsluta det hela med att gå in på HUR-utredningens betänkande
och det lagförslag som syftar till ”en anpassning av arkeologisystemet till de
organisations- och verksamhetsformer som präglar arbetet med att refor-
mera statsförvaltningen och den offentliga sektorn”. Jag läser upp detta, ef-
tersom jag tycker att det är en mycket maffig formulering.
Vår uppfattning är att det inte alls handlar om detta, utan det handlar om
att göra det möjligt för privata firmor att tjäna pengar på att utan vetenskap-
liga krav undersöka och ta bort fornlämningar. Det förslag som regeringen
har lagt fram och som regeringspartierna står bakom grundar sig på HUR-
utredningens betänkande från 1992. Två av utredningens sakkunniga leda-
möter avvisade förslaget. Så gott som samtliga remissinstanser var mycket
kritiska. Det rör sig inte om någon form av partsinlaga, Göran Åstrand. Man
bör ta denna kritik på allvar, eftersom den kommer ifrån ett mycket tungt
håll.
Den enhälliga kritiken riktades mot en illa genomförd, självmotsägande
och genom sina förslag djupt oetisk utredning. Utan några som helst analy-
ser eller motiveringar har regeringen föreslagit att utredningens förslag skall
genomföras i sina mest stötande delar.
Om HUR-utredningens och regeringens förslag hade fått majoritet skulle
vårt kulturarv i form av de ibland mångtusenåriga fornlämningarna i fortsätt-
ningen bjudas ut till den privata kommersiella marknaden för ett konkon-
kurrensanpassat anbudssystem för arkeologiska undersökningar. Hante-
ringen av fornlämningar i samband med markexploatering skulle i framtiden
ha blivit en fråga mellan länsstyrelserna och de privata och offentliga företag
som till lägsta pris erbjuder sig att undersöka och ta bort fornlämningarna.
Alla garantier för att vetenskapliga bedömningar och lokalhistoriska intres-
sen skall få styra inverkan vid hanteringen skulle försvinna. Det primära syf-
tet med förslaget var enbart att göra det möjligt för privata firmor att eta-
blera sig på en ny marknad.
Bl.a. Vänsterpartiets motionskrav har tillgodosetts av utskottet. Därför
yrkar jag bifall till hemställan i betänkandet.
Men jag vill avslutningsvis säga att jag ibland finner de borgerliga partier-
nas inställning till professionalism en aning kluven. Kulturministern har i
många andra sammanhang yttrat sig lyriskt om vikten av att satsa på profes-
sionalism. Men i två sammanhang här i dag är det plötsligt inte ett dugg be-
vänt med professionalismen. När det gäller Bildkonstnärsfondens styrelse
gjorde sig kds närmast löjligt över de professionella konstnärernas professio-
nalism. Det inte bara antyddes utan sades direkt att de skulle vara både jä-
viga och partiska.
När det gäller den professionella kritiken av HUR-utredningen vill Göran
Åstrand vifta bort den med att säga att det bara är fråga om partsinlagor.
Detta är för mig, herr talman, mycket frustrerande.
Anf. 144 CHARLOTTE BRANTING (fp) replik:
Herr talman! Jag har tydligen trampat på en öm tå, eftersom Elisabeth
Persson gång efter annan återkommer till vad jag sade i mitt inledningsanfö-
rande. Naturligtvis hade jag inte sagt något om det hade rört sig om bidrag
som översteg Vänsterpartiets förslag med 500 000 kr. Förändringen när det
gäller Arbetets museum är inte några större summor att resonera om. Men
sammantaget i de olika betänkanden som vi i dag behandlar har Vänsterpar-
tiet ungefär 11 miljoner som man inte alls har motiverat i sina olika motioner
osv.
Jag är glad, Elisabeth Persson, över att vi är överens om de satsningar som
nu görs på ROT-projekt i kulturmiljö. Det är alldeles utmärkt. Jag är inte
alls mot att man kompromissar. Vi kompromissar ständigt i regeringen, och
ni kompromissar i opposition. Vad jag var förvånad över var att detta inte
togs upp, eftersom det fanns en sådan möjlighet i de motioner som har lagts
fram.
Anf. 145 GÖRAN ÅSTRAND (m) replik:
Herr talman! Jag trodde att jag var förflyttad 30 år tillbaka i tiden när jag
lyssnade på avslutningen av Elisabeth Perssons anförande. Det var ett fan-
tastiskt ideologiskt anförande som gick ut på att allt blir bra om man är stats-
anställd och arbetar på samhällets villkor och att det endast är där som pro-
fessionalismen finns. Jag trodde att det som hänt genom socialismens och
kommunismens fall under de senaste 20 åren skulle motverkat sådana reso-
nemang.
Det resonemang som vi i den borgerliga reservationen och som HUR-ut-
redningen för är att man skall ta vara på den kvalitet och de erfarenheter
som också kan finnas utanför den etablerade offentliga sektorn.
Som jag sade i replikskiftet med Leo Persson är det inte frågan om ett an-
tingen-eller utan ett både-och. Detta är ett resonemang till förmån för pro-
fessionalismen, Elisabeth Persson. Vi kan gärna gräla om vem som är dukti-
gast i olika läger, men vår tanke är att man skall bredda den krets som skall
arbeta med detta och ta vara på de kvaliteter som finns utanför. Jag är inte
alls rädd för att säga att jag tror vi därmed höjer kvaliteten. Alltså talar vi
för professionalismen.
Det är litet känsligt att tala om partsinlagan, men jag har sedan utred-
ningen kom - för två år sedan eller när det var - talat om den. Lydelsen i
remissvaren är ungefär: Så här har vi alltid gjort. Vi har alltid gjort så här
inom den offentliga sektorn - i en statlig och regional kulturell verksamhet -
inom ramen för det kulturpolitiska arbete som finns. När det är de som di-
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Kulturmiljövård
137
10 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 78
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Kulturmiljövård.
138
rekt praktiskt berörs som har yttrat sig, så tillåter jag mig att säga att det
visst är en partsinlaga, även om jag har fått bassning av dem som känt sig
trampade på tårna. Vi skall som riksdagsmän kunna sätta oss över det och
se var vi kan hitta kvaliteterna, oberoende av vem som har formulerat re-
missvaren.
Herr talman! Därför vidhåller jag mitt yrkande om bifall till reservation 1
som är principiellt mycket viktig.
Anf. 146 ELISABETH PERSSON (v) replik:
Herr talman! Jag beklagar att Göran Åstrands djupa engagemang för kul-
turmiljövård denna vår går ut på att försvara förslaget som grundar sig på
HUR-utredningens betänkande. Det beklagar jag allvarligt. Det är synd att
Göran Åstrands engagemang inte gäller en vettigare sak.
Två av HUR-utredningens sakkunniga ledamöter avvisade förslaget. Jag
tror att de skulle bli synnerligen förvånade om deras avvisande av förslaget
skulle sättas i något som helst samband med Göran Åstrands tal om att det
skulle vara fråga om något slags rester av ideologiskt tänkande. Naturligtvis
är det inte så.
Såvitt jag vet var de sakkunniga ledamöterna vetenskapligt meriterade
och visste vad de talade om. Som jag sade avvisades förslaget av så gott som
samtliga remissinstanser. Kritiken mot förslaget var förödande. Den var be-
tydligt mer förödande än vad jag har möjlighet att ge uttryck för här i dag.
De som har yttrat sig är människor som vet vad det handlar om och som
på olika sätt är engagerade. Jag beklagar som sagt att Göran Åstrand här får
slåss för någon sorts sjuk faster. Men jag finner det mycket tillfredsställande
att denna majoritet finns, så att vi slipper se förslaget genomföras.
Anf. 147 GÖRAN ÅSTRAND (m) replik:
Herr talman! Det är tur att det står i protokollet vad jag sade i mitt inlägg
för en stund sedan. Jag sade nämligen inte alls att de mycket kvalificerade
remissinstanserna på något sätt var kvar i någon sorts utdöende ideologi. Jag
sade att Elisabeth Perssons formuleringar i anförandet i kammaren ledde
tankarna i en sådan riktning.
Anf. 148 LEIF CARLSON (m):
Herr talman! Jag skall ta upp en fråga som kan tyckas vara liten, men som
i vissa delar av vårt land är nog så stor.
I betänkandet behandlas bl.a. kostnadsfördelningen vid arkeologiska ut-
grävningar, bl.a. med anledning av motion 204 som har inlämnats av Bertil
Danielsson och mig själv. I betänkandet redogörs för principerna för kost-
nadsuttaget: Den för vars skull en fornlämning måste avlägsnas bör bekosta
den arkeologiska undersökningen.
När man läser detta låter det vettigt och förnuftigt, i alla fall om man bor
i områden med få arkeologiska fynd. Men det blir mindre vettigt om man
bor på Öland eller Gotland, där man inte kan stoppa spaden i marken utan
att göra ett fynd och där man kanske inte kan bygga en lada eller ett garage
utan att drabbas av stora kostnader. Den enskilde får alltså betala stora mer-
kostnader på grund av detta. Han får inte behålla fynden, för de tillhör ju
med all rätt allmänheten. Då kan man möjligen fråga sig om det inte är det
allmänna som skall stå för kostnaderna i stället för den enskilde.
De flesta fynd är av stort kulturhistoriskt värde och måste grävas ut. När
byggherren får bekosta detta och de ekonomiska kalkylerna kanske totalt
raseras, finns det en alldeles uppenbar risk att han kan frestas till att inte
vilja se fynd som finns. Det sägs ibland skämtsamt: Du får tusen kronor för
vaije fynd du inte ser.
Mycket värdefulla lämningar kan förstöras, helt enkelt genom att det blir
för dyrt att gräva ut dem och för frestande att låta bli att göra det. Ansvaret
för att den kommande generationen får del av de fynd som finns måste åvila
det allmänna. Det måste vara principiellt fel att en myndighet beslutar och
en annan, dvs. den enskilde, får betala.
Vi menar i vår motion att i analogi med PBL och naturvårdslagen skall
den enskilde få tåla ett intrång. Där är det 10 % intrång. I det här fallet skulle
då exploatören få tåla att betala 10 % av kostnaden. På det sättet skulle man
i stort sett nå principen att den som beslutar också betalar.
De ökade kostnaderna som man då ser för staten kan undvikas genom att
det också formuleras tydliga krav på att utsortera vad som är av riksintresse,
av allmänt intresse, och vad som inte är det. Det blir på det sättet klarare:
Vad är det som är verkligt motiverat att gräva ut?
Kostnaden får då vägas mot annat inom huvudtitelns ram, och här öppnas
också de möjligheter som HUR-utredningen har visat på, att med bibehål-
len - kanske högre - kvalitet och till lägre kostnader kunna klara utgräv-
ningar genom normalt konkurrensförfarande. Självfallet är det då den
högsta professionalism som gäller. Det är ju alltid så i en konkurrens att det
blir den som kan erbjuda de professionellt bästa tjänsterna som får arbetet.
Detta har redan framhållits av Göran Åstrand, och jag ansluter mig till det.
Herr talman! Jag vill yrka bifall till motion 204.
Anf. 149 HARRIET COLLIANDER (nyd):
Herr talman! Jag vill till att bölja med uttrycka min glädje över ROT-
pengarna som har kommit kulturmiljövården till del. Det var ju så att Ny
demokrati hade en motion i arbetsmarknadsutskottet om att man skulle
kunna använda pengar som AMS inte hade förbrukat. Av den motionen blev
det ett tillkännagivande att man bemyndigade regeringen att ändra regle-
ringsbrevet till AMS, och sedan kom de 195 miljonerna tillbaka. Det är väl-
digt roligt att ett litet parti kan ha åstadkommit de här miljonerna till kultur-
miljövården.
Sedan skall jag gå in på HUR-utredningen och de arkeologiska undersök-
ningarna. HUR-utredningens förslag blev hårt kritiserat av en, får man säga,
enstämmig remissopinion. Utredningen kunde inte uppskatta möjliga bespa-
ringar, men man sade att man kunde beräkna merkostnader som den före-
slagna förändringen skulle medföra.
Jag vill rikta mig till Göran Åstrand, som pratade om outgrundliga anled-
ningar och kvalitet inom arkeologin. Jag skulle vilja säga att förslaget grun-
dar sig på en felsyn, och den felsynen består i att arkeologi i första hand
skulle vara grävning och därför skulle lämpa sig för anbudsgivning. Jag vill
säga till Leif Carlson att med anbudsgivning och privata byggherrar och pri-
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Kulturmiljövård
139
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Museer och
utställningar
140
vata firmor blir frestelsen, tror jag, väldigt stor att inte se fynd som man
borde se.
Arkeologiska undersökningar innehåller många moment, och grävning är
bara ett moment. Syftet med den arkeologiska verksamheten är insamling
och framför allt uppbyggnad av kunskap. Arkeologi är alltså inte grävning,
utan det är insamling av kunskap. Man överför det som finns i marken i form
av kunskap in i arkiv. Det handlar om text, och det handlar om bilder, kartor
osv.
HUR-förslaget bryter sambandet mellan handläggning, dokumentation
och undersökning liksom mellan omhändertagande av fynd, vård, forskning
och levandegörande. Det är den sammanhållna processen som är grundför-
utsättningen för arkeologiverksamhetens effektivitet, inte att en del av verk-
samheten bryts ut och blir föremål för anbud och upphandling.
Regeringen har förbisett att de ökade kostnaderna för själva upphand-
lingsförfarandet och splittringen av den arkeologiska processen kommer att
leda till ökade kostnader av förmodligen lägst samma storleksordning. Re-
dan i utredningen framgår att det torde bli förhållandet i de län där länsmu-
seerna har hand om undersökningarna.
Mot ett beslut enligt propositionen talar också vissa andra principiella pro-
blem. Kulturminneslagens bestämmelser om kostnadsansvar är till för att sä-
kerställa att kunskapen om borttagna fornlämningar tas till vara och för
framtiden ges en säker förvaring som garanterar materialets tillgänglighet.
Därför tycker vi att det är orimligt att upphovsrätten till fotografier skall vara
beställarens egendom.
Vår inställning i den frågan grundar sig på vetskapen om att det arkeolo-
giska utgrävningsarbetet är ett lagarbete från det man startar tills fynden är
framme och så småningom förpassas in i sina magasin. Då tas en bild som är
slutstenen i lagarbetet och att det skall berättiga till att den blir beställarens
egendom, tycker vi är fel.
Om ett privat företag utför arkeologisk undersökning menar vi att hela
dokumentationsmaterialet inklusive fotorätten skall överlämnas till det mu-
seum som tar hand om fynden. En sådan generell regel menar vi att riksda-
gen kan besluta om.
Så, herr talman, jag skulle vilja yrka bifall till vår reservation nr 2.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 29 mars.)
Föredrogs
kulturutskottets betänkande
1993/94:KrU26 Museer och utställningar (prop. 1993/94:100 delvis).
Anf. 150 BJÖRN KAALING (s):
Herr talman! 1 kulturutskottets betänkande 26 behandlas frågor som rör
museer och utställningar. Jag vill kort kommentera de reservationer som vi
från socialdemokratisk sida har i betänkandet. Men först skulle jag rent all-
mänt och övergripande vilja konstatera att utskottet på några punkter går
längre än vad regeringen föreslagit i budgetpropositionen.
Många förslag till förändringar inom museiområdet har under de senaste
ett och ett halvt åren lagts åt sidan med hänvisning till den pågående Musei-
utredningen. Som en parentes vill jag nämna att Museiutredningen lägger
fram sitt förslag för Kulturdepartementet den 18 april under namnet ”Bild-
ning och minne, museernas uppdrag och organisation”.
Som rubriken på Museiutredningens arbete anger, utgör museerna en vik-
tig del av vårt kollektiva minne. Ett minne har naturligtvis inget värde, om
det inte kommer till användning. Därför är museernas uppgift i samhället
bildning, och jag vill understryka att detta inte minst innebär att museerna
skall vara en del, en aktiv del, också i folkbildningen.
Även om Museiutredningen arbetar relativt snabbt och även om det är
rimligt att man under tiden ett ärende utreds avvaktar med större föränd-
ringar, är det inte möjligt - och jag vill påstå att det inte ens är önskvärt -
att avstå från varje justering av det verksamhetsområde som en utredning
berör. Det är en bedömning som en majoritet i kulturutskottet har gjort i
det här betänkandet, precis som i några av de tidigare debatterade betänkan-
dena.
Därför föreslår kulturutskottet att anslaget till de centrala museerna under
rubriken Myndigheter räknas upp med 2,5 miljoner kronor utöver regering-
ens förslag. De här resurserna skall i huvudsak användas som en allmän re-
sursförstärkning hos Statens historiska museer, Statens konstmuseer och
Folkens museum - etnografiska. Det senare vill jag från socialdemokratisk
sida betona vikten av, därför att de medel som är avsedda för Folkens mu-
seum skall användas som insatser mot främlingsfientlighet i vårt samhälle.
Utskottet föreslår att fördelningen av de 2,5 miljoner kronorna skall skö-
tas av regeringen.
Kulturutskottet föreslår att riksdagen beslutar anslå 1 miljon kronor ut-
över vad regeringen föreslagit till de centrala museer som bedrivs i stiftelse-
form. Medlen avser Nordiska museet. Utskottet menar att hälften av resur-
serna skall gå till Julita museum för att man där skall kunna behålla den nu-
varande verksamhetsnivån.
Julita är beroende av inkomster från skogsbruket, och eftersom detta
skogsbruk inte har givit den förväntade avkastningen finns en risk för att
verksamheten vid museet måste minskas. Kulturutskottet menar att det vore
olyckligt.
När det gäller anslaget Bidrag till vissa museer gör utskottet bedömningen
att den prioritering som regeringen har föreslagit behöver justeras. Därför
föreslår utskottsmajoriteten att Bildmuseet i Umeå och Rooseum i Malmö
tillförs ytterligare statliga medel. Eftersom tidigare statliga medel till dessa
två museer har gått över annan budget blir den nödvändiga följden av kultur-
utskottets ställningstagande att man på dessa två punkter får inrätta nya an-
slagsposter.
Utskottet menar till skillnad från regeringen att det inte finns anledning
att särbehandla Arbetets museum i Norrköping i negativ bemärkelse i för-
hållande till andra jämförbara museer. Det är olyckligt att regeringen år ef-
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Museer och
utställningar
141
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Museer och
utställningar
ter år återkommer med en markering som visar dels att man inte fullt ut vär-
desätter den fina verksamhet som bedrivs vid Arbetets museum, dels att man
inte har förstått det nytänkande inom museivärlden som museet står för.
Om riksdagen beslutar i enlighet med vad kulturutskottet föreslår ger riks-
dagen för andra gången under denna mandatperiod kulturministern signaler
om att hon får släppa på den ideologiska låsningen i denna fråga och i stället
se till den verksamhet som Arbetets museum bedriver.
Det har i tidigare diskussioner om Arbetets museum påpekats att också
andra än stiftare och staten borde ta ansvar för verksamheten. Jag vill för
riksdagen påpeka att det pågår diskussioner mellan museet och Norrköpings
kommun om att kommunen skall ta den kostnad som uppkommer i samband
med en utökning av museernas lokaler.
Kulturutskottet anser också att ytterligare 300 000 kr skall anslås till Ju-
diska museet. Judiska museet har en viktig roll att fylla när det gäller att
bekämpa främlingsfientlighet och rasism, och vi har all anledning att stödja
detta museum i särskild ordning. Jag kan för övrigt nämna att Judiska mu-
seet utsetts till årets museum under den i Stockholm pågående museiveckan.
Så vill jag tala om de socialdemokratiska reservationer som fogats till be-
tänkandet. Vi socialdemokrater menar att det mot bakgrund av den konst-
stöld som ägde rum på Moderna museet förra hösten inte finns skäl för staten
att ha kvar det besparingskrav som återfinns i regeringens budgetproposi-
tion. Det hade självfallet varit rimligt att Statens konstmuseer hade fått an-
vända hela sitt anslag för att på bästa sätt lösa bevakningsfrågorna. Om ut-
skottet hade gått på den socialdemokratiska linjen hade Statens konstmu-
seer fått ytterligare en miljon till sitt förfogande. Konstmuseerna har själva
i en skrivelse bett just om att få utökade resurser för bevakning.
Vi socialdemokrater önskar att man hade kunnat öka på anslaget till Etno-
grafiska museet i Göteborg med fyra nya grundbelopp. Vi önskar också att
man hade kunnat öka anslaget till Riksutställningar med 1 miljon kronor. I
båda fallen handlar det om att också dessa institutioner skulle ha möjlighet
att göra som vi ser det viktiga insatser mot den främlingsfientlighet som finns
i samhället.
Vi hade slutligen också ett förslag om ytterligare satsning på Ajtte fjäll-
och samemuseum. Pengarna skulle användas för att värna om den samiska
kulturen.
Herr talman! Jag vill yrka bifall till hemställan i kulturutskottets betän-
kande utom på de punkter där det finns socialdemokratiska reservationer.
Jag yrkar bifall till reservationerna 2, 5, 7, 8 och 10.
142
Anf. 151 STINA GUSTAVSSON (c):
Herr talman! På senare tid har museiområdet kommit i fokus såväl i ny-
hetsmedierna som i den kulturpolitiska debatten. ”Den svenska historien”
har med utställningar runt om i landet vid centrala museer, länsmuseer, flera
kommunala museer och hembygdsmuseer nått en storlek både vad gäller be-
sökare och arrangemang som hittills är oöverträffad i svensk museivärld.
Den av regeringen tillsatta parlamentariska utredningen för översyn av
mål- och strukturfrågor inom det statliga och statsunderstödda museiväsen-
det inledde sitt arbete 1993. Som vi nyss kunde höra av Björn Kaaling är
man på väg att lämna sitt betänkande. Jag tycker att kommitténs arbete har
bidragit till en vital diskussion med intressenter runt om i landet kring mu-
seernas framtida roller och resurser.
Vad resurser beträffar har regeringen inför nästkommande budgetår före-
slagit en ökning av anslagen totalt sett. Det har vi debatterat tidigare i dag.
Det är enligt några motionärer en alltför försiktig ökning.
Regeringen har i mycket stor utsträckning valt att avvakta de utredningar
som pågår. Jag tycker att det är klokt. Man tillsätter ju inte en utredning
utan anledning. Man vill naturligtvis ha svar på en lång rad frågor.
Det är en uppfattning som återspeglas i en del centermotioner till årets
riksdag. Eftersom vi tidigare debatterade bidrag till framför allt Riksteatern
kan jag ta den som exempel. Centern har fogat ett särskilt yttrande till betän-
kandet KrU21 med innebörden att det finns anledning att inte göra några
tvära kast i bidragsgivningen under pågående utredningar och att inte heller
gå in och förändra drastiskt i verksamheterna.
Den årligen återkommande museiveckan pågår just nu. Det debatteras
om och funderas över museernas roll i framtiden. Vilket ansvar skall staten
och de olika museerna ha? Finns den kompetens som behövs inför framtiden
vid våra museer i dag? Vilken roll har museerna när det gäller den framtida
folkbildningen? Vilka arbetsuppgifter skall åvila Riksutställningar? Hur
kommer man att foga in det faktum att ca hälften av museiföremålen finns
i Hembygdsföreningarnas museer och samlingar runt om i Sverige? Hur till-
varatar man bäst de ideella krafterna i bevarandet av kulturarvet för nutids-
dokumentation och inför framtidens utmaningar? Hur kan kulturarvet le-
vandegöras?
Frågeställningarna är många. Både den kommande utredningen och mu-
seiveckans diskussioner kan stimulera till nya och annorlunda tankebanor
och utgångspunkter för framtida beslut. Det kan tas till intäkt för att debat-
ten kring museerna och deras verksamheter i denna kammare kommer att
intensifieras.
Till kulturutskottets betänkande har det fogats en kartläggning av bevak-
ningen vid centralmuseerna. Jag vill gärna uttala det angelägna i att denna
kartläggning har kommit till stånd, och jag vill gärna också uttala ett tack till
kulturutskottets kansli för arbetet med framtagandet av materialet.
Utskottsmajoriteten utgår från att Museiutredningen behandlar bevak-
ningsfrågorna. Dessa har under flera år varit föremål för diskussioner i kul-
turutskottet. Jag erinrar mig att det redan 1990 hölls en hearing i denna fråga
i riksdagen. Meningarna om vilken medelstilldelning som är rimlig har varit
delade, vilket också Björn Kaaling nämnde. Jag utgår från att regeringen
noga följer frågan.
Jag skall på en punkt något ytterligare kommentera det Björn Kaaling tog
upp. Han säger att regeringspartierna inte värdesätter Arbetets museum.
Jag anser för min del att Arbetets museum har lyckats bra med sin verk-
samhet. Jag vill också hänvisa till en debatt i denna kammare för ungefär
fem år sedan, där dåvarande kulturministern Bengt Göransson yttrade sig
apropå bidrag till Arbetets museum. Han framhöll då att staten inte har på-
tagit sig ett ansvar för museets framtida finansiering.
Såvitt jag förstår har staten i mycket stor utsträckning bidragit till museets
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Museer och
utställningar
143
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Museer och
utställningar
tillblivelse och även till dess verksamhet. Staten har hittills bidragit med
drygt 50 miljoner kronor.
Björn Kaaling säger vidare att man diskuterar att ytterligare stiftare skall
gå in. Jag tycker att det är en positiv tanke, och jag förväntar mig faktiskt
att de nuvarande stiftarna tillsammans med Norrköpings kommun, Öster-
götlands läns landsting och länsstyrelsen i Östergötlands län i framtiden kan
ta ett större ansvar för Arbetets museum.
De besked som den tidigare socialdemokratiska regeringen gav till Arbe-
tets museum liksom den nuvarande regeringens besked om ett oförändrat
anslag nästkommande år anser jag vara bra.
Anf. 152 BJÖRN KAALING (s) replik:
Herr talman! Jag tycker att det känns bra att Stina Gustavsson gör denna
deklaration om Arbetets museum. Det är tacksamt att höra att Arbetets mu-
seum värdesätts av Stina Gustavsson.
När det sedan gäller Bengt Göranssons deklaration, som Stina Gustavsson
hänvisar till, vill jag bara påminna om den tidigare diskussionen under kväl-
len, där Anders Nilsson sade att riksdagen naturligtvis har rätt att göra en
annan bedömning än den som ministrarna gör. Så har skett tidigare när det
gäller Arbetets museum.
Jag vill påminna om att kulturminister Friggebo för två år sedan inte före-
slog någon uppräkning av anslaget till Arbetets museum men att en majori-
tet i riksdagen gjorde en annan bedömning. Jag tycker för min del att det
var en klok bedömning. Det kan också förtjäna att påminnas om att vi den
gången hade stöd från Centerpartiet.
Jag har vidare inte uppfattat att det skulle tillkomma några ytterligare stif-
tare när det gäller Arbetets museum. Det handlar om att Norrköpings kom-
mun möjligen kan komma att ta på sig en del av kostnaden för tillgodoseen-
det av ett utökat lokalbehov från Arbetets museums sida.
Anf. 153 STINA GUSTAVSSON (c) replik:
Herr talman! Jag avvaktar med spänning Museiutredningens resultat,
kanske framför allt vad beträffar Arbetets museum. Jag har besökt Arbetets
museum vid ett flertal tillfällen, och jag tror att Björn Kaaling och jag är
överens om att detta museum har utvecklats väl.
Jag skall också, herr talman, be att från regeringspartiernas sida få av-
styrka de framställningar om ökad medelstilldelning som gjorts i utskottets
betänkande. Vi anser att kulturen genom regeringens totala budget blivit
välvilligt behandlad. Därtill anser vi att pågående utredningar bör avvaktas,
vilket jag också tidigare har berört.
Jag yrkar därför bifall till reservationerna 1, 3 och 4 samt, vid bifall till
reservation 4, även till reservation 6. Jag yrkar avslag på övriga reservationer
och därutöver bifall till kulturutskottets hemställan.
Anf. 154 HARRIET COLLIANDER (nyd):
Herr talman! Jag instämmer i väsentliga delar i Björn Kaalings redogö-
relse för utskottets ställningstagande när det gäller medelstilldelning till Cen-
144
trala museer: Myndigheter, till Centrala museer: Stiftelser, till Arbetets mu-
seum, till Rooseum och till Bildmuseet i Umeå och till Judiska museet.
Detta medför vissa kostnadsökningar. En del kommer när riksmötet är av-
slutat att visa sig vara finansierade. I övrigt har vi föreslagit så stora bespa-
ringar i budgeten att vi anser att några extra små bidrag kan ges till dessa
museer, som väl förtjänar ett tillskott. Arbetets museum är ett museum i ti-
den, internationellt erkänt. Detsamma gäller bl.a. för Rooseum.
Vi har avgivit två reservationer, nr 9 och nr 11. I dessa föreslås oföränd-
rade anslag till regionala museer och till Riksutställningar. Herr talman! Jag
vill yrka bifall till dessa båda reservationer.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 29 mars.)
Föredrogs
jordbruksutskottets betänkande
1993/94:JoU17 Godkännande av överenskommelse mellan Sverige och Li-
tauen på fiskets område (prop. 1993/94:137).
Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut skulle fattas den 29 mars.)
Föredrogs
jordbruksutskottets betänkande
1993/94: JoU18 Tilläggsbudget till statsbudgeten för budgetåret 1993/94 (Mil-
jö- och naturresursdepartementet) (prop. 1993/94:105 delvis).
Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut skulle fattas den 29 mars.)
Anmäldes och bordlädes
Proposition
1993/94:164 Utvidgande av Norra Kvills nationalpark
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Museer och
utställningar
145
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Anmäldes att följande frågor framställts
den 22 mars
1993/94:418 av Bengt Siljverstrand (s) till civilministern om användning av
skattemedel för partipolitiska konsultuppdrag:
I vissa kommuner och landsting har företrädare för den politiska majorite-
ten använt skattemedel som betalning till privata konsultbolag för hjälp med
rent partipolitiska uppgifter som t.ex. politiska anföranden. Uppgifterna är
utan tvivel av den karaktären att de inte har med kommunala angelägenhe-
ter att göra.
Är civilministern beredd att ta initiativ för att tydliggöra innebörden av
kommunallagen, så att missbruk av det slag som nu förekommit undanröjs
och företrädare för den politiska majoriteten i kommuner och landsting blir
medvetna om vilka spelregler som gäller?
1993/94:419 av Viola Furubjelke (s) till utrikesministern om fredsplanen för
Västsahara:
Fredsplanen för Västsahara och den däri ingående folkomröstningen om
självständighet eller marockansk överhöghet har antagits av FN med stöd av
bl.a. Sverige. Folkomröstningen skulle ha skett i januari 1992 men oenighet
om röstlängdernas giltighet har förhindrat genomförandet. Marocko har ge-
nom röstköp och folkomflyttningar försökt tillförsäkra sig en majoritet till
förmån för marockansk överhöghet. Av planerade 1 700 militärobservatörer
och 300 poliser i FN-styrkan Minurso har endast 315 respektive 25 utplace-
rats.
I stället för att kraftfullt driva fredsplanens fullföljande signalerar nu FN:s
generalsekreterare att han ger upp. Tre alternativa handlingsvägar anges:
1. Att folkomröstningen genomförs i år med eller utan parternas samar-
bete.
2. Kommissionen som försökt utreda rösträttsfrågan fortsätter till halvårs-
skiftet och säkerhetsrådet tar ställning därefter.
3. Säkerhetsrådet beslutar att lägga ned hela Minursooperationen och folk-
omröstningen.
Jag vill fråga utrikesminister Margaretha af Ugglas:
Vilken är regeringens reaktion på generalsekretarens utspel?
146
|
16 § Kammaren åtskildes kl. 19.26. |
Prot. 1993/94:78 23 mars 1994 |
Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 4 § anf. 20 (delvis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. anf. 30 (delvis),
av förste vice talmannen därefter t.o.m. anf. 59 (delvis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m. anf. 74 (delvis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. 7 § anf. 101 (delvis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m. beslut om uppskjuten votering och
av förste vice talmannen därefter till sammanträdets slut.
Vid protokollet
LISBET HANSING ENGSTRÖM
/Barbro Nordström
147
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Onsdagen den 23 mars
1 § Justering av protokoll................................ 1
2 § Hänvisning av ärenden till utskott ...................... 1
3 § Information från regeringen om läget i f.d. Jugoslavien och
svenskt deltagande i fredsbevarande insatser ............ 1
Utrikesminister Margaretha af Ugglas (m)
Hans Göran Franck (s)
Viola Furubjelke (s)
Britt Bohlin (s)
Karl-Erik Svartberg (s)
Lennart Rohdin (fp)
Berith Eriksson (v)
Inger Koch (m)
Pierre Schori (s)
4 § Arbetsmarknadspolitik ............................... 13
Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU11
Debatt
Ingela Thalén (s)
Laila Strid-Jansson (nyd)
Hans Andersson (v)
Marianne Andersson (c)
Arbetsmarknadsminister Börje Hörnlund (c)
Sonja Rembo (m)
Lennart Rohdin (fp)
Claus Zaar (nyd)
Bo G Jenevall (nyd)
Harald Bergström (kds)
Beslut ............................................... 74
Beslut om samlad votering ............................... 81
5 § Arbetslivspolitik .................................... 81
Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU12
Debatt
Sten Östlund (s)
Hans Andersson (v)
Harald Bergström (kds)
Beslut fattades efter 7 §
6§ ILO:s konvention nr 173 och rekommendation nr 180....... 92
Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU14
Beslut fattades efter 7 §
148
7 § Övergripande kulturfrågor ............................ 92
Kulturutskottets betänkande KrU18
Debatt
Åke Gustavsson (s)
Elisabeth Persson (v)
Charlotte Branting (fp)
Lennart Fridén (m)
Beslut ........................ 108
Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU12
Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU14
Prot. 1993/94:78
23 mars 1994
Kulturutskottets betänkande KrU18
Beslut om uppskjuten votering............................ 113
8 § Ersättningar och bidrag till konstnärer................... 113
Kulturutskottets betänkande KrU20
Debatt
Ingegerd Sahlström (s)
Elisabeth Persson (v)
Rose-Marie Frebran (kds)
Beslut skulle fattas den 29 mars
9 § Teater, dans och musik............................... 121
Kulturutskottets betänkande KrU21
Debatt
Anders Nilsson (s)
Elisabeth Persson (v)
Carl-Johan Wilson (fp)
Lennart Fridén (m)
Simon Liliedahl (nyd)
Charlotte Branting (fp)
Beslut skulle fattas den 29 mars
10 § Kulturmiljövård ................................... 131
Kulturutskottets betänkande KrU25
Debatt
Leo Persson (s)
Göran Åstrand (m)
Elisabeth Persson (v)
Leif Carlson (m)
Harriet Colliander (nyd)
Beslut skulle fattas den 29 mars
11 § Museer och utställningar............................. 140
Kulturutskottets betänkande KrU26
Debatt
Björn Kaaling (s)
Stina Gustavsson (c)
Harriet Colliander (nyd)
Beslut skulle fattas den 29 mars
149
Prot. 1993/94:78 12 § Godkännande av överenskommelse mellan Sverige och Litauen
23 mars 1994 på fiskets område ................................. 145
Jordbruksutskottets betänkande JoU17
Beslut skulle fattas den 29 mars
13 § Tilläggsbudget till statsbudgeten för budgetåret 1993/94 ..... 145
Jordbruksutskottets betänkande JoU18
Beslut skulle fattas den 29 mars
14 § Bordläggning ..................................... 145
15 § Anmälan om frågor
1993/94:418 av Bengt Silfverstrand (s) om användning av skat-
temedel för partipolitiska konsultuppdrag............. 146
1993/94:419 av Viola Furubjelke (s) om fredsplanen för Västsa-
hara.......................................... 146
150
gotab 46367, Stockholm 1994