Protokoll
1993/94:65
1 § Justering av protokoll Utrikespolitisk
debatt
Justerades protokollet för den 17 februari.
Allmänna frågor
Föredrogs och hänvisades
Proposition
1993/94:162 till näringsutskottet
Redogörelse
1993/94:RJ1 till utbildningsutskottet
A llmänna frågor
Anf. 1 Utrikesminister MARGARETHA af UGGLAS (m):
Fru talman! Ärade ledamöter! Det kalla krigets speciella världsordning
försvinner nu långsamt in i historien. En ny håller mödosamt på att utformas.
I bilden av föränderlighet - på sina håll av upplösning - finns både ljusa och
mörka stråk.
Hela Europa har befriats från bördan av alliansernas kapprustning och
från hotet av sovjetisk aggression.
I Västeuropa pågår en politisk och ekonomisk integration som har stor
dragningskraft på omvärlden.
I Central- och Östeuropa har folken för första gången på mer än 50 år fått
möjlighet att fritt forma sin egen framtid.
Nordens säkerhetspolitiska läge har utan tvekan förbättrats genom den
dramatiska utveckling som ägt rum de senaste åren. Östersjöns strandstater
har nu alla demokratiskt valda regeringar. I Ryssland har Sverige återfått en
granne med vilken vi kan och vill utveckla normala förbindelser. Samtidigt
är de nyvunna strukturerna sköra. Om situationen i vårt närområde försäm-
ras kan de nordiska länderna komma i ett mycket utsatt läge.
Ett antal u-länder uppvisar anmärkningsvärda ekonomiska framgångar. 1
1 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 65
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Utrikespolitisk
debatt
Allmänna frågor
En integrationsprocess häller på att förstärkas i Stilla havs-området, som re-
dan är världens främsta tillväxtregion. Länder och regioner tar mer än tidi-
gare ansvar för säkerhet och ekonomiskt framåtskridande i det egna områ-
det.
På många håll i världen förvärras likväl fattigdomen, vilket ställer stora
krav på vår solidaritet. Vi ser nya konfliktmönster, mer oförsonliga och - vill
det synas - mindre åtkomliga för förnuft och internationellt framförhandlade
lösningar.
Det är i denna internationella situation den svenska utrikespolitiken har
att verka. Målet står fast:
Vi vill bevara Sveriges frihet och oberoende. Vi vill vidmakthålla fred och
stabilitet i vår del av världen och bidra till fredliga lösningar i andra regioner.
Vi vill skapa förutsättningar för ekonomiska framsteg här hemma och i vår
omvärld.
Vi vill stärka det internationella samarbetet globalt och regionalt och spela
den roll som vårt ansvar och traditionen bjuder och som en ny tid kräver.
Vår aktiva medverkan i FN och vårt deltagande i europeiska organisationer
som Europarådet och ESK är uttryck härför.
Det är regeringens övertygelse att den europeiska unionen kommer att
förbli kärnan i det europeiska samarbetet. Med utgångspunkt i riksdagens
uppdrag ser regeringen det som sin uppgift att föra Sverige fram till ett med-
lemskap i den europeiska unionen. Ett intensivt och omfattande arbete har
under det gångna året lagts ned på detta. Väsentliga svenska synpunkter har
fått gehör i förhandlingarna. Regeringen hyser gott hopp om att förhandling-
arna skall vara slutförda inom kort. En folkomröstning skall avgöra frågan.
Medlemskap i Europeiska unionen innebär ett vägval. Väljer vi medlem-
skapet ökar Sveriges möjligheter att bidra aktivt till Europas internationali-
sering.
Som medlem i EU kommer Sverige att kunna medverka i det nära samar-
bete mellan Öst- och Västeuropa som vi alla så länge har eftersträvat men
som först nu blivit möjligt.
Som medlem av EU kommer Sverige och övriga nordiska länder att kunna
ge en nordeuropeisk dimension till EU:s gemensamma utrikes- och säker-
hetspolitik.
Ett svenskt inträde i EU kommer att föra oss in i en organisation som är
nära förbunden med världens övriga länder. Sveriges internationella arena
kommer inte att bli mindre, utan större. Regeringen räknar med att redan i
vår ta del i det utrikespolitiska samarbete mellan EU-länderna som bl.a. rik-
tar sig till Asien, Afrika och Latinamerika.
Låt mig ta den nyligen träffade GATT-uppgörelsen som tecken på hur
europeisk integration går hand i hand med öppenhet och globalt samarbete.
För ett litet utrikeshandelsberoende land som Sverige kan betydelsen av
denna världsvida överenskommelse inte nog understrykas. De fattiga län-
dernas behov liksom sambandet mellan handel och miljö kommer att upp-
märksammas särskilt i det fortsatta multilaterala förhandlingsarbetet.
Europarådet har som huvuduppgift att främja demokrati och mänskliga
rättigheter i Europa och har därför en särskilt viktig roll att spela i den för-
ändringstid vi nu lever i. Inte minst i omdaningsprocessen i Central- och Öst-
europa, när det gäller att bidra till uppbyggandet av rättssamhällen och par-
lamentarisk demokrati i tidigare diktaturer och nya medlemsländer, kan
Europarådet göra betydande insatser.
Fru talman! Regeringarna i Europa söker nya samarbetsformer. Det vi vill
uppnå är en ordning som har frihet och demokrati som grund. De många
försöken under det kalla kriget att skapa avspänning och samarbete över
blockgränserna utgick alla från föreställningar om en samlevnad mellan ofri-
hetens och frihetens system.
Den tiden har vi nu lämnat bakom oss.
Ännu går det inte exakt att ange hur en ny säkerhetsordning bäst etable-
ras, men det vore ansvarslöst av oss att inte aktivt och förutsättningslöst ge
vårt bidrag till den när den böljat ta form. Målet måste vara att Sverige skall
sitta med vid det rådsbord där Europas framtid utformas.
Därför har Sverige ett klart intresse av att delta i NATO-initiativet Part-
nership for Peace. Värdet av initiativet består inte minst i det åsyftade breda
europeiska deltagandet. Det utgör en bekräftelse på ett fortsatt amerikanskt
engagemang för Europas säkerhet, samtidigt som PFP inbjuder också Ryss-
land att delta i samarbetet. Regeringen överväger nu hur ett svenskt delta-
gande kan utformas och vilka bidrag Sverige kan lämna till denna samver-
kan, som ytterst har ett förtroendeskapande syfte. Ett viktigt inslag i samar-
betet kommer att bli utbildning och övning för fredsbevarande operationer.
Regeringen räknar med att senare i vår ha utarbetat ett första förslag till
samarbetsarrangemang med NATO. Liksom på andra säkerhetspolitiska
områden kommer ett brett parlamentariskt samförstånd att eftersträvas.
Partnership for Peace innebär ingen försvarsgemenskap mellan delta-
garna. Sveriges alliansfrihet består alltjämt. Ingen annan har ansvar för vårt
försvar.
Fru talman! Att främja stabiliteten i Central- och Östeuropa liksom i Ryss-
lands nya grannstater är ESK:s huvuduppgift. Genom nära samverkan mel-
lan det svenska ordförandeskapet, minoritetskommissarien och ESK:s lo-
kala närvaro togs under det gångna året viktiga steg framåt i det konfliktföre-
byggande och konfliktbegränsande arbetet. ESK kunde bidra till nations-
byggandet i Baltikum, till samlevnaden mellan olika folkgrupper i Central-
och Östeuropa och till begränsningen av antalet konflikthärdar på Balkan.
I detta arbete kunde vi utnyttja många av ESK:s fördelar: det allomfat-
tande medlemskapet, de gemensamma värderingarna, de krishanteringsme-
kanismer som börjat byggas upp de senaste åren liksom en tradition av flexi-
bilitet och praktiskt handlag i hanteringen av nya problem.
Samtidigt blev vi påminda om ESK:s begränsningar. Om parterna i en
konflikt inte själva vill lösa den på politisk väg kan ESK inte göra det åt dem.
ESK kan sätta parterna under tryck, men inte med militära tvångsmedel
driva fram en lösning.
Att ESK inte har den inre täthet som behövs för att hantera alla konflikter
mellan eller inom dess medlemsstater leder till två slutsatser. Den första är
att ESK-samarbetet måste fördjupas. Den andra är att ESK:s normsystem
och konfliktförebyggande mekanismer måste kompletteras med en annan,
mer djupgående, integration. Övriga samarbetssträvanden i Europa är där-
för särskilt viktiga.
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Utrikespolitisk
debatt
Allmänna frågor
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Utrikespolitisk
debatt
Allmänna frågor
Under året har Sverige etablerat ett fastare samarbete mellan FN och
ESK. Genom bättre samverkan vinner båda organisationerna i styrka.
Fru talman! Kriget i Bosnien är en mänsklig och politisk tragedi. Striderna
har lett till att en av FN:s medlemsstater sönderfaller och förstörs. Kriget
har karakteriserats av grymheter som etnisk rensning, urskillningslös artille-
ribeskjutning, övergrepp mot kvinnor och tortyr.
Sverige gav sitt stöd till FN:s generalsekreterares begäran till NATO om
beredskap att använda flygstridskrafter för att genomdriva de beslut som sä-
kerhetsrådet fattat. Det är tillfredsställande att den bestämda hållningen
från FN:s och NATO:s sida tillsammans med Rysslands insatser nu givit po-
sitiva resultat. Hotet om flyginsatser måste emellertid kvarstå till dess vapen-
vilans alla villkor uppfylls. Belägringen av Sarajevo bör omgående hävas och
striderna stoppas även på andra håll i Bosnien.
Det tillfälle som nu uppstått måste utnyttjas för förhandlingar. De stri-
dande parterna måste förmås att inse att det meningslösa dödandet måste få
ett slut.
Sanktionerna mot Serbien och Montenegro måste upprätthållas till dess
vi ser att en allomfattande politisk lösning av konflikterna i hela det f.d. Ju-
goslavien är inom räckhåll.
Sverige deltar i alla de fredsbevarande operationer som FN genomför i
olika delar av det f.d. Jugoslavien. Sammantaget är mer än 1 200 svenska
soldater under FN-tjänst i området. Den nordiska bataljonen i Bosnien har
fått välförtjänt beröm för sina insatser. Ett kompani befinner sig sedan en
tid i Sarajevo.
Sverige är ledande när det gäller stöd för sanktionerna mot Serbien. Vi
bidrar med över 700 miljoner kronor i katastrofhjälp och är därmed den per
invånare största bidragsgivaren till de humanitära insatserna i f.d. Jugosla-
vien. Nära 100 000 flyktingar har sökt sig till Sverige.
Våra insatser syftar till att minska lidandet och medverka till att hindra en
spridning av konflikten. Vi vill stödja de krafter som arbetar för fred, tole-
rans och ett mångkulturellt samhälle. Vi är redo att tillsammans med andra
länder och organisationer bidra till återuppbyggnad av krigshärjade områ-
den när ett hållbart fredsavtal ingåtts.
Fru talman! Utvecklingen i Ryssland är av största betydelse för Europa i
dess helhet och för möjligheterna att på olika områden stärka det internatio-
nella samarbetet.
Den samhällsomvandling som nu inletts i och med Sovjetdiktaturens och
planekonomins sammanbrott är lika omfattande som mångfasetterad och
svår.
På en rad områden är det lätt att se de avgörande framsteg som gjorts un-
der de senaste åren: fria och demokratiska val, en ny författning med klar
maktdelning, en omfattande privatisering och frigörelse av stora delar av
ekonomin.
Men samtidigt är svårigheterna betydande. Gamla strukturer som brom-
sar och försvårar finns på många områden kvar. Den ekonomiska utveck-
lingen domineras fortfarande av det förgångnas bittra bördor. Hotet om hy-
pcrinflation framstår som allt allvarligare.
Sverige har all anledning att på alla de sätt vi kan ge den demokratiska och
marknadsekonomiska omvandlingen av Ryssland vårt stöd. Bakslag i denna
process kommer självfallet att ske. Men lika självklart är att det inte finns
någon annan långsiktig väg än denna till ett starkt och fritt Ryssland.
Det potentiella hot mot omvärlden som det sovjetiska systemet alltid ut-
gjorde har försvunnit. Det innebär dock inte att varje säkerhetspolitisk spän-
ning mellan Ryssland och dess omvärld undanröjts.
Vi kan nu skönja tendenser till återgång till mer traditionella spännings-
mönster. De måste hanteras inom ramen för det samarbete kring freds- och
säkerhetsfrågor som etablerats i Europa.
Diskussionen i Ryssland om dess relationer till vad man där kommit att
kalla ”det nära utlandet” har ofta givit anledning till oro. Det går inte att
bortse från de tendenser till intressezonstänkande och åsidosättande av prin-
cipen om vaije stats lika rättigheter som funnits i denna debatt. Vi härvid
några tillfällen också sett anledning att mer officiellt reagera på uttalanden
och åtgärder som ingett oro.
Av särskild betydelse i detta perspektiv är relationerna mellan Ryssland
och de tre baltiska staterna. Dessa länder är i en speciell situation jämfört
med varje annan del av det forna Sovjetunionen.
I motsats till varje annan f.d. sovjetrepublik var de självständiga stater
som ockuperades av Stalins sovjetarméer. Också likaså i motsats till varje
annan f.d. sovjetrepublik återvann de sin självständighet före upplösningen
av Sovjetunionen.
Sverige har på olika sätt engagerat sig för att stärka de baltiska staternas
självständighet, ge dem en fast plats i det europeiska samarbetet och främja
relationerna mellan dem och Ryssland.
Av central betydelse är bortdragandet av resterande ryska trupper från
deras territorier. De sista främmande trupperna lämnade Litauen i augusti
förra året. Vi utgår från att de sista främmande trupperna kommer att lämna
Estland och Lettland före utgången av augusti detta år.
Från ryskt håll riktas ibland hård kritik mot främst Estland och Lettland
för påstådda brott mot mänskliga rättigheter när det gäller de ryskspråkiga
invandrargrupperna. Även uttryck som ”etnisk rensning” har använts.
Det finns skäl att ånyo slå fast, att sådana anklagelser saknar grund. Såväl
våra egna erfarenheter som en lång rad internationella undersökningar visar
att de mänskliga rättigheterna för var och en är väl skyddade i dessa länder.
Anklagelser om motsatsen tjänar inget konstruktivt syfte, utan riskerar i
stället att ses som inslag i en maktpolitik.
Men samtidigt som detta sägs finns det anledning att framhålla, att de bal-
tiska länderna gör mycket klokt i att driva en politik i dessa frågor som kän-
netecknas av större generositet mot de ryskspråkiga än vad de internatio-
nella reglerna i och för sig kräver. Den interna harmonin mellan de olika
invånargrupperna är i ett längre perspektiv inte utan betydelse också för den
externa säkerheten.
Det finns ett nära samband mellan vårt engagemang för Rysslands demo-
krati och våra insatser för de baltiska staternas självständighet. Ytterst hand-
lar det om förutsättningarna för fred och frihet också i vår del av Europa.
Vi kan aldrig stå likgiltiga inför utvecklingar som innebär hot mot vare sig
Rysslands demokrati eller de baltiska staternas självständighet.
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Utrikespolitisk
debatt
Allmänna frågor
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Utrikespolitisk
debatt
Allmänna frågor
Fru talman! Förenta nationerna är det främsta uttrycket för globalt samar-
bete och solidaritet mellan länder. Därför bör FN:s strukturer återspegla da-
gens medlemskrets och dess förväntningar på sin organisation. Samtidigt
måste FN kunna arbeta med kraft och effektivitet. Dessa krav bör utgöra en
ledstjärna i den nödvändiga reformeringen av FN-systemet och inte minst av
säkerhetsrådet.
Förväntningarna på FN:s förmåga att ta ett ansvar för internationell fred
och säkerhet har ökat. Olika slutsatser kan dras av de många fredsoperatio-
ner FN genomfört och nu genomför. En är att stor uppmärksamhet bör ägnas
det nära samband som finns mellan politiska, militära och humanitära mål
och medel i vaije enskild operation. FN behöver ges större befogenheter och
resurser att ta på sig ett samordnande ansvar i dessa avseenden. De nordiska
länderna har lagt fram förslag som syftar till att stärka FN:s operationella
ledning av den fredsbevarande verksamheten.
FN måste få stöd från sina medlemsländer om organisationen skall kunna
motsvara de höga förväntningar som medlemmarna ställer. Men det är lika
viktigt att organisationen å sin sida visar att den förvaltar sina resurser väl
och arbetar med hög effektivitet. Det är ett av motiven för de reformer av
FN:s ekonomiska och sociala verksamhet som de nordiska länderna föresla-
git-
Slöseri med naturresurser och miljöförstöring hindrar långsiktigt ekono-
miskt och socialt framåtskridande. I stora delar av världen är grundläggande
levnadsbetingelser i fara. FN:s kommission för hållbar utveckling är ett poli-
tiskt viktigt organ för att upprätthålla och vidareutveckla den internationella
samsyn om miljö och utveckling som grundlädes i UNCED-processen.
Fru talman! I FN enas vi om normer för mänskliga rättigheter. Det finns
ett utvecklat regelsystem vars tillämpning nu förhoppningsvis ytterligare
skall förstärkas genom inrättande av en högkommissarie för mänskliga rät-
tigheter. Ett viktigt och nytt uttryck för internationell beslutsamhet på detta
område är den krigsförbrytardomstol för f.d. Jugoslavien som nu är i färd
med att inleda sitt arbete.
Det internationella samfundet har rätt och skyldighet att påtala kränk-
ningar av mänskliga rättigheter i enskilda länder. Men ansvaret för att dessa
rättigheter respekteras och att övergrepp inte tolereras utan beivras ligger
hos de enskilda regeringarna. Det kan inte övervältras på internationella or-
ganisationer. Den regering som inte tar detta ansvar på det största allvar för-
lorar en del av sin legitimitet.
Grundläggande mänskliga rättigheter kan inte relativiseras. De är abso-
luta och universella. Denna uppfattning har inget med ringaktning för andra
traditioner och kulturer att göra. Den är ett uttryck för vår syn på den en-
skilda människans värde och roll i samhället.
Fru talman! Flera långvariga konflikter går förhoppningsvis mot en varak-
tig lösning. Jag tänker bl.a. på Mellanöstern, Sydafrika, Cambodja och Mo-
zambique. I alla dessa fall går det att se ett samband, om än ibland otydligt,
mellan det kalla kriget och konfliktens krafter.
I Sydafrika har en revolution ägt rum, men det rör sig om en framförhand-
lad revolution. Ett djupt orättfärdigt samhällssystem monteras ned. Det är
ytterst glädjande att försoning nu ser ut att kunna åstadkommas på fredlig
väg, trots våldet och trots de stora återstående motsättningarna.
Om den demokratiska processen i grannlandet Mozambique nu förs vi-
dare, vilket vi har anledning att tro, och om det blir fred i Angola, kommer
Södra Afrika att helt ändra karaktär, från en arena för motsättningar och
krig till en samarbetets och framåtskridandets region. Afrika har ett starkt
behov av att kunna visa en sådan utveckling.
I Somalia har den akuta svälten avvärjts. De militära insatserna, som kom
till för att skydda den humanitära hjälpen, har delvis skymt den politiska
försoningsprocess som samtidigt pågår.
Liksom i Sydafrika har ett historiskt genombrott skett i och med Israels
och PLO:s ömsesidiga erkännande och principavtalet om palestinskt själv-
styre. Regeringen välkomnar att det palestinska självstyret nu förefaller vara
på god väg att genomföras.
Sverige stöder aktivt fredsprocessen i Mellanöstern. Det sker genom kon-
tinuerlig dialog med parterna, genom omfattande och ökat bistånd till pales-
tinierna och genom deltagande i samtliga multilaterala samtalsrundor. Från
svensk sida kommer vi att medverka i övervakningen av de palestinska val
som skall hållas enligt Osloöverenskommelsen.
I flera av de asiatiska länderna ser vi att en politisk process i riktning mot
ökad demokrati följer i spåren av de anmärkningsvärda ekonomiska fram-
stegen. Tyvärr fortsätter dock kränkningarna av mänskliga rättigheter i bl.a.
Kina och Vietnam. Förtryck och diktatur kan inte i längden förenas med
ekonomisk tillväxt och integration i världsekonomin.
Utvecklingen i Latinamerika har under de senaste åren gått mot ökad de-
mokratisering och ekonomisk liberalisering, och i Centralamerika arbetar
nu starka krafter för fred och försoning. Sverige stöder denna process aktivt.
Fru talman! Kärnvapenkapprustningen har upphört i sin gamla form, men
i dess fotspår har följt en ökande risk för en spridning av kärnvapeninneha-
vet till fler länder. Flera asiatiska länder tycks ha ambitioner att skaffa kärn-
vapenkapacitet. Det är en huvuduppgift för det fortsatta nedrustningsarbe-
tet att försöka hejda denna utveckling. Folkrepubliken Koreas ovilja att ef-
terleva internationellt bindande avtal är mycket oroande.
Ukrainas regering har lovat oskadliggöra kärnvapnen. Parlamentet har
beslutat att utan reservationer ratificera START I-avtalet. Omvärlden för-
väntar sig att Ukraina inleder och fullbordar denna kärnvapennedrustning.
Nästa år skall icke-spridningsfördragets femte granskningskonferens hål-
las. Det blir den viktigaste hittills, eftersom beslut om fördragets framtid
skall fattas. Det är av största vikt att granskningskonferensen kan enas om
att förlänga fördraget på obestämd tid.
I Geneve skedde förra året ett genombrott i provstoppsfrågan. Samtliga
kärnvapenstater är för första gången någonsin beredda att förhandla om ett
totalt förbud mot alla kärnvapenprov. Sverige lade i somras fram ett förnyat
och utbyggt förslag till ett fullständigt provstoppsavtal. Nedrustningskonfe-
rensen har inlett sitt arbete för året, och vi hoppas att förhandlingarna skall
kunna slutföras utan dröjsmål.
Fru talman! För oss européer framträder den nya situationen tydligast i
Europa. Men de på längre sikt kanske mest betydelsefulla förändringarna
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Utrikespolitisk
debatt
Allmänna frågor
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Utrikespolitisk
debatt
Allmänna frågor
äger rum på annat håll. Det pågår en process som uttrycker att staters säker-
het alltmer kommer att bero på den gemenskap som växer fram ur olika for-
mer av kulturell, politisk, social och ekonomisk samverkan. Därför bör vi
välkomna regionala samarbetsarrangemang av olika slag. Världssamfundet
står starkare om världens regioner tar sin del av ansvaret för gemensamma
angelägenheter.
Den stora skillanden mellan rika och fattiga länder är en av samtidens fun-
damentala frågor. Fattigdomsbekämpning förblir det svenska utvecklings-
samarbetets överordnade mål. Vårt biståndssamarbete utgör ett nödvändigt
stöd för de många utvecklingsländer som genomför politiska och ekono-
miska reformer i riktning mot demokrati och marknadsekonomi. Vår solida-
ritet visas genom den föreslagna höjningen av biståndsanslaget.
Fru talman! Av min redogörelse inför kammaren framgår att vi lever i en
tid som både erbjuder stora förhoppningar och inger åtskillig oro. Kanske
kommer vi under lång tid att blicka tillbaka på första hälften av 90-talet som
de år vi hade en historisk möjlighet att lägga grunden för ett nytt och bättre
internationellt samarbete. Jag hoppas att vi då också kommer att kunna kon-
statera att vi tog väl vara på de möjligheter som fanns.
Anf. 2 PIERRE SCHORI (s):
Fru talman! Låt mig böija med att välkomna utrikesministern tillbaka från
Sydafrika och gratulera till berömmet hon fick för den mångåriga svenska
Sydafrikapolitiken. Det var svart på vitt att den svenska politiken har varit
framgångsrik och uppskattad. Vi som under åren tålmodigt bistått ANC och
stått emot Moderaternas försök att häva sanktionerna och stoppa stödet till
befrielserörelsen bjuder i dag utrikesministern och hennes parti på det be-
römmet.
Vem vet, samma aha-upplevelse drabbar kanske statsministern när han
besöker Vietnam i april. Vietnam är ju det land som han lovade klippa av
allt bistånd till.
Fru talman! För 50 år sedan landsteg de allierades styrkor i det Hitlerock-
uperade Frankrike. Slaget om Normandie kostade hundratusentals männi-
skor livet, men Dagen D blev en vändpunkt i andra världskriget. Den avgö-
rande slutoffensiven inleddes, Europa befriades och demokratin segrade
över nazismen. Vi bör detta år sända en tacksamhetens tanke till alla dem
som vågade liv och hälsa för vår frihet och gemensamma säkerhet.
För fem år sedan inträdde en annan vändpunkt i Europas historia. Järnri-
dån rostade till slut sönder inifrån under trycket av dissidenternas motstånd,
folkens frihetslängtan och den katastrofala ekonomiska utvecklingen. De-
mokratin segrade över kommunismen.
Men demokratins seger över diktaturerna blev inte den skördefest för fred
och framsteg som vi hoppades på. 2000 år efter Kristi födelse uppvisar
Europa ett janusansikte mot omvärlden och sig självt. Det ena ansiktet är
fredligt och integrerande. Det andra är krigiskt och frånstötande.
Våra drömmar om välstånd och förbrödring i det postkommunistiska
Europa grumlas. Vem kan inskränka sin medkänsla och handling till ett god-
tyckligt närområde då människor torteras ihjäl, kvinnor våldtas systematiskt
och barn slits i stycken av granater i Europa? Det forna Jugoslavien måste
vara vårt hjärtas närområde och vår handlings huvuduppgift. Vem kan med
självkänslan i behåll skryta med sin europeiska identitet utan att sätta orden
i halsen? Europa erkände Bosnien som stat i går, men vi godtar dess upplös-
ning i dag.
Den europeiska identiteten är mångtydig och svårbestämd. Den är både
ond och god. Det räcker inte med att frejdigt utropa: ”Jag är europé!” Man
måste välja position och säga vilken typ av Europa man vill leva i och kämpa
för - inkrökthetens eller vidsynthetens, egoismens eller solidaritetens, bar-
bariets eller humanismens.
Vår främsta uppgift i denna tid blir att finna en humanismens och solidari-
tetens väg mellan Maastricht och Sarajevo. Det gäller kriget i Bosnien. Folk-
mord i frukost-TV är en outhärdlig upplevelse. Det gäller värderingarna en-
ligt vilka vi, medborgare mellan stat och marknad, skall forma vår framtid.
I denna massarbetslöshetens tid tål det att upprepas: Fria människor är lika
viktiga som fria kapitalrörelser.
Det finns inga färdiga lösningar eller självklara recept inför den lava av
obehagliga överraskningar som strömmar ur postkommunismens krater. Få
vill ha en återgång till det gamla - det är dött. Men det nya har inte fötts
ännu.
Krisen är inte begränsad till öst. Även i de västliga välfärdssamhällena
finns klyftor och kontraster mellan dem som har arbete och dem som står
utan. Detta borde stämma till eftertanke i politikens värld och mana till sam-
förstånd och breda lösningar.
Fru talman! Hur står vi då rustade i Sverige för att möta dessa utmaningar?
Det är vår parlamentariska uppgift att som företrädare för oppositionen ut-
ifrån detta perspektiv granska regeringens fögderi under den gångna man-
datperioden samt att komma med egna förslag. Det är med beklagande som
vi konstaterar att Sveriges internationella agerande i denna turbulenta och
initiativkrävande tid har förändrats under moderat ledning.
Hur ofta hör vi inte ute i världen att man inte längre känner igen Sverige?
Av en aktiv utrikespolitik har det blivit en reaktiv utrikespolitik. Borta är
kreativiteten och viljan att ge konkreta bidrag utifrån våra erfarenheter och
våra diplomaters erkända duglighet. Den moderata ledstjärnan tycks i stället
vara diplomatisk inordning och politisk passivitet i de svåra frågorna.
Låt mig nämna tre exempel.
Vi skulle ha velat se en annan, aktivare svensk politik rörande f.d. Jugosla-
vien. I den svårhanterliga och ödesdigra erkännandefrågan traskade rege-
ringen patrullo efter Tyskland och hade ingen egen linje. Under det svenska
ordförandeskapet i ESK, just då Balkankrisen höll på att eskalera, togs inga
självständiga initiativ av den svenska utrikesministern för att stämma i
bäcken.
Efter Socialdemokraternas begäran om förtursbehandling av motionerna
rörande Balkan skall riksdagen senare under dagen diskutera nuläget i kon-
fliktområdet. Utrikesutskottet förklarade i förra veckan att Sverige har en
viktig uppgift i det nödvändiga förberedelsearbetet för återuppbyggnaden i
det forna Jugoslavien. Vi har därför enat oss om att uppmana regeringen att
spela en aktiv roll i internationella fora.
De förslag som ligger där är exempel på den framförhållning och de krea-
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Utrikespolitisk
debatt
Allmänna frågor
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Utrikespolitisk
debatt
Allmänna frågor
10
tiva initiativ som vi menar regeringen borde ha lagt ned stor kraft på i ett
tidigt skede. Nu hoppas och tror vi att regeringen efterkommer den unisona
uppmaningen från utrikesutskottet.
Utvecklingen i Ryssland är den viktigaste faktorn för vår säkerhetspolitik.
Rysslands öde kan bara avgöras av ryssarna själva. Men vi kan och skall gi-
vetvis stödja demokraterna och reformpolitiken. Vilken väg som demokrati-
seringsprocessen skall ta är, som vi vet, ett livligt diskuterat ämne. Det pågår
något av ett professorernas krig i USA, Europa och även här i Sverige om
inriktningen av den ekonomiska politiken. I Ryssland självt är både reform-
isterna och deras motståndare splittrade om vägvalet.
Efter den högerextremistiska och gammelkommunistiska framgången i
valet är det angelägnare än någonsin att komma bort från de förenklade före-
ställningarna om chockterapi. Nu behövs en intensifiering av reformarbetet.
Nu behövs en politik för en social marknadsekonomi. Det är ju det sociala
sönderfallet och den dramatiskt sjunkande levnadsstandarden som skapat en
grogrund för antidemokraternas propaganda och framgångar.
I detta läge har Sveriges statsminister inför världspressen och ryska rege-
ringsföreträdare med emfas förklarat att Rysslands ekonomi behöver
mindre av terapi och mera av chock. Till detta kommer statsministerns upp-
märksammade uttalanden - utan föregående samråd vare sig i regeringen
eller med oppositionen - om Sveriges agerande i händelse av en rysk in-
marsch i Baltikum och hans parallell till finska vinterkriget.
Fru utrikesminister! Sveriges östpolitik får inte bli en privat angelägenhet.
Man kan inte privatisera utrikespolitiken i en demokrati. Vi måste föra en
politik mot Ryssland som bygger på eftertanke och största möjliga enighet
över partigränserna. Låt oss därför se mera av samråd i riksdagen och
mindre av ukaser från Rosenbad. I dag vilar det, kära kolleger, litet av rysk
roulett över den moderata östpolitiken.
Förenta nationerna är ett tredje exempel. Sällan har frågan om säte och
stämma i säkerhetsrådet varit så angelägen som i dessa dagar. Om Sverige
hade varit medlem i FN:s styrelse, om Sverige inte hade förlorat den platsen
den 28 oktober 1992, hade vi i dag kunnat driva Bosniens och fredens sak på
ett helt annat sätt än vad regeringen nu kan och gör.
Men Sveriges nya utrikespolitik vägdes den gången av FN:s generalför-
samling och befanns vara för lätt. Underbetyget var inte oväntat. I sin första
regeringsförklaring ”glömde” statsministern FN. Carl Bildts budskap var att
Sverige skulle bli mer västorienterat. Utrikesministern ändrade Sveriges rös-
tande i olika frågor som Mellanöstern, nedrustning och nord-sydfrågor.
Genom denna nya FN-politik övergav statsministern och utrikesministern
Sveriges traditionella FN-politik, den aktiva och engagerade Hammar-
skjöld-Palmelinjen. Denna nya FN-politik blev också underkänd i valet till
säkerhetsrådet.
Vad vill då regeringen? Jag kan inte se det på annat sätt än att man saknar
såväl vilja och ambition som engagemang i denna fråga. I sin deklaration
nämnde utrikesministern inte med ett ord att Sverige kandiderar till FN:s
säkerhetsråd. FN har inte prioriterats. Hur skall man annars tolka att det
ännu inte finns en övergripande strategi, en konkret instruktion för våra be-
skickningar och en handlingsplan för våra statsråd?
När talade t.ex. statsministern med någon kollega om säkerhetsrådsplat-
sen? Jag är beredd att satsa både kopek, cent och pfennig på att han inte
diskuterat frågan med Boris Jeltsin, Bill Clinton eller Helmuth Kohl. Han
borde ha utnyttjat det gyllene tillfället att göra det.
Jag vill gärna bli rättad, fru utrikesminister, i min beskrivning av regering-
ens FN-politik om det finns skäl till det.
FN är i dag viktigare än någonsin. Jag skulle gärna se att vi i samförstånd
kunde verka för att uppnå målet att få säte i säkerhetsrådet 1995. Socialde-
mokratin erbjuder sin medverkan och sitt globala kontaktnät i utbyte mot
en uttalad vilja och en klar strategi.
Fru talman! Socialdemokraterna har i sex partimotioner presenterat sin
utrikespolitik. I den fortsatta debatten kommer de att presenteras närmare
av mina kolleger. Det gäller kravet på en ny strategi för samarbetet med Cen-
tral- och Östeuropa. En sådan behövs. Samtidigt som det råder oro i öst,
råder det oordning i vårt östbistånd. I dag bereds östbiståndet på olika de-
partement, avdelningar och minst 15 myndigheter. Det försvårar och förse-
nar samarbetet. Dessutom utnyttjas inte resurserna till fullo. Bl.a. har 300
miljoner kronor från 1991 inte använts. Vi föreslår därför en ny ordning och
ett maximalt utnyttjande av avsatta medel till gagn för säkerhet, demokrati,
sociala reformer och miljö.
Det gäller vidare motioner om målmedvetna insatser för mänskliga rättig-
heter, åtgärder mot rasism och kvinnodiskriminering, en åtgärdskatalog för
fred och nedrustning och biståndet till tredje världen.
I vår motion om ett nytt program för gemensam säkerhet föreslår vi en
nyordning som innebär ett sammanförande av resurser från Utrikes- och
Försvarsdepartementet till ett nytt slagkraftigt anslag på totalt 1 300 miljo-
ner kronor. Det är en påtaglig omfördelning från traditionella försvarsutgif-
ter till internationellt säkerhetsskapande samarbete - en svensk s.k. peace
dividend, den första i sitt slag. Det innebär möjligheter att vid behov snabbt
kunna mobilisera resurser för bidrag t.ex. inom ramen för Partnerskap för
fred. Med detta nya program ger vi den militära alliansfriheten ett mer ope-
rativt innehåll. Till detta hör även förslaget som vi lade fram i fjol om en
fredsbrigad.
Fru talman! På senare tid har Sveriges neutralitetspolitik varit föremål för
viss diskussion igen. Den s.k. Neutralitetskommissionen gör efter sina stu-
dier i gamla dokument bedömningen att regeringens agerande var helt för-
enligt med folkrätten under det kalla krigets kallaste dagar. Det är bra att
det blir sagt.
Den svenska neutralitetspolitiken har genom åren varit respekterad och
uppskattad. Den har bidragit till stabilitet och låg militär spänning i vårt när-
område, som det heter. Det viktigaste av allt är att den har fyllt sin huvud-
uppgift, nämligen att hålla vårt land utanför krig och bevara vår demokrati.
Bättre betyg kan inte historien ge den politiken, och högre trovärdighet kan
man inte få.
Det kalla krigets slut har skapat ett radikalt nytt läge för vårt land och
nya möjligheter för en gemensam säkerhet i Europa. Blir vi medlemmar i
Europeiska unionen går vi in i ett politiskt förbund, men inte i en militär
allians.
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Utrikespolitisk
debatt
Allmänna frågor
|
Prot. 1993/94:65 23 februari 1994 |
Riksdagen fastslog redan i fjol att man enligt Maastrichtavtalet kan vara |
tik behöver vi inte och skall vi inte heller avhända oss. Samma slutsats har
|
Utrikespolitisk |
Leif Leifland och Sverker Åström kommit fram till efter ingående studier. |
|
Allmänna frågor |
kunna säga. Men huvudfrågan är inte den västliga försvarspaktens utvidg- Vi socialdemokrater har också förordat ett försvarsfinansierat deltagande NATO är inte aktuellt för utvidgning för någon. Sverige bör inte heller Skulle vi bli medlemmar i Europeiska unionen är detta en viktig länk i Fru talman! Det räcker inte med att förklara världen, vi måste också för- Ett socialt och ekonomiskt stabilt EU, generöst och öppet mot omvärlden, Den ungerske författaren György Konrad har formulerat en liknande Med ett sådant synsätt blir den europeiska unionen inte heller ett färdigt |
|
12 |
Det måste finnas ett samband, fru utrikesminister, mellan vad vi verkar |
för i det egna landet och vad vi står för internationellt. Det har med trovär-
digheten i vår politik att göra. Utrikespolitiken kan så ses som en förlängning
av inrikespolitiken.
Detta samband återspeglas i vår Europadebatt. Det är inte lätt att känna
sig delaktig av en europeisk identitet, om man känner sig utanför i det egna
samhället. Det är inte lätt att tro på Europa, om man misströstar om Sverige.
Och det är svårt att lita på att en regering som ägnar sig åt social nedrustning
i Sverige skall verka för social upprustning i Bryssel.
Vi behöver en regering som för en politik för alla, för ett samhälle där den
enskilde känner sig som medborgare och medmänniska och inte som reduce-
rad till kund och klient. Vi behöver en utrikespolitik med realism och enga-
gemang som är aktiv, inte reaktiv, som är förankrad i det lokala och regio-
nala men också har en global dimension.
Man kan inte förstå vare sig sammanhangen eller sin tid om man inte ser
problemen globalt. Ytterst gäller det i utrikespolitiken respekten för vår
nästa, bortom partipolitik, taktik och strategi. För snart 400 år sedan gav
prästen och poeten John Donne uttryck för detta humanismens credo:
”Ingen människa är en ö, sig själv tillräcklig; varje människa är en del av
världen, en del av det stora hela. Varje människas död försvagar mig, därför
att jag är förbunden med mänskligheten; Låt därför aldrig fråga för vem
klockan klämtar: den klämtar för dig.”
(Applåder)
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Utrikespolitisk
debatt
Allmänna frågor
Anf. 3 CHRISTER WINDÉN (nyd):
Fru talman! Sverige är en naturlig del av Europa. Vårt land hör ihop histo-
riskt, kulturellt och geografiskt med det övriga Europa. Det är därför natur-
ligt att vi utvidgar och fördjupar samarbetet med varandra. EES-avtalet är
ett steg i denna riktning. Vi är en del av den s.k. inre marknaden i Europa
med ca 380 miljoner människor. EES är ett logiskt första steg i närmandet
till våra viktigaste handelspartners och är därför oerhört viktigt i vår ambi-
tion att behålla och utveckla den internationella företagsamhet som är så be-
tydelsefull för det svenska välståndet.
Ett utanförskap kan tyckas ge större suveränitet och därmed större rörel-
sefrihet men betyder sannolikt att vi kommer att få sänka vår levnadsstan-
dard. Genom medlemskap får vi möjlighet att styra utvecklingen i ett gräns-
löst Europa, även om vi därmed överlåter till överstatliga organ att fatta
vissa gemensamma beslut. Vi anser dock att fördelarna klart uppväger nack-
delarna. Därför är vi positiva till medlemskap i den europeiska gemenska-
pen.
I vårt närområde har vi på kort tid utvecklat ett gott samarbete med de
fria staterna Estland, Lettland och Litauen.
Detta är den goda sidan av den utrikespolitiska utvecklingen. Men det på-
går krig i f .d. Jugoslavien och på en del håll i f.d. Sovjetunionen. Ryssland
kan uppfattas som alltmer fyllt av problem och motsättningar. I världen i öv-
rigt pågår ett stort antal väpnade konflikter - flertalet helt bortglömda och
sällan noterade i svenska medier.
Fru talman! Utrikespolitikens uppgifter är bl.a. att undvika yttre risker för
13
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Utrikespolitisk
debatt
A llmänna frågor
14
Sverige och att skapa goda relationer till omvärlden, särskilt till våra när-
maste grannar. Vilka är då farorna i vår omvärld - vårt närområde?
Kan Ryssland blir farligt? Behöver vi en ny järnridå, som vi själva skapar
tillsammans med de fredliga demokratierna i vår närhet eller i Europa? Törs
man säga det? Eller skall den förmenta neutralitetens tystnad än en gång
råda i denna församling?
Det bästa medlet mot krig och elände i världen är fri handel och öppna
gränser. Men öppna gränser behöver nödvändigtvis inte betyda att vaije land
har en skyldighet att ta emot vem som helst på vilka villkor som helst. Varje
nation måste ha en rätt att säga ifrån.
Små nationer måste slå sig samman för att kunna mäta sig med en stor
nation. Enighet ger styrka - en styrka som kan avskräcka.
Man skall alltid vara på sin vakt mot nationer som styrs av personer som
är benägna att kasta ur sig hot mot omvärlden. Detsamma gäller om det finns
en påtaglig risk att sådana personer kan nå makten i landet. Varför hota om
hoten är tomma?
Adolf Hitlers hot togs inte på allvar till en början. När man väl förstod att
han menade allvar var det för sent. I f.d. Jugoslavien pågår krig där hotfulla
krigsherrar nu genomför sina hot i praktiken. Den fria världen, den som styrs
på demokratisk grund, har länge stått handfallen.
Historien har lärt oss en sak, och det är att konflikter, krig, övergrepp,
våldtäkter, massmord, svält och död har funnits och finns alltjämt. I vår tid,
av många i Sverige uppfattad som den fredliga tiden, då vi alla simmar om-
ring i ankdammen, har flera dödats än någonsin tidigare i historien. Vår tid
är kanske den mörkaste av alla tider.
Men i den här församlingen tycks man inte tro det. Här råder, som sagt,
ankdammens stilla lugn. Men vi kan inte längre stå neutrala. Vi får inte
längre vända bort blicken och kan inte fortsätta att diskutera tramsfrågor när
omvärlden ser ut som den gör.
Sverige är ett litet land. Vi kan inte ta ansvar för alla. Men vi kan försöka
ta ett större ansvar för vår bit av jorden - för vårt närområde, där de männi-
skor finns som är vår närmaste angelägenhet, nämligen våra närmaste gran-
nar. Våra grannar är vår högsta prioritet.
Jag tänker självfallet på Estlands, Lettlands och Litauens folk, som nu le-
ver under den hotfulla uppstigande skuggan av en ny icke-demokratisk härs-
karmakt i Ryssland. Det går inte att bortse från Zjirinovskijs hotfulla utta-
landen. Är han bara en ofarlig galning? Är han bara en skrytig fylltratt bland
andra?
Jag vill tro det men vågar inte. Det är möjligt att han är något annat och
att han representerar något annat. Han kan representera revanschsugna
människor - människor som tryckts ned, som lurats och som mist sin tro på
sin egen storhet. Sådana människor är farliga om de blir tillräckligt många.
För omvärlden blir de farliga om de har tillgång till vapen. Zjirinovskij har
ett starkt stöd hos militären.
Att nu tro att inget farligt kommer att hända är dumhet. Men att veta att
något farligt kan hända och att förtiga det är inte bara dumhet utan något
betydligt värre, det är svek - att svika sin plikt. Diktaturer eller självut-
nämnda diktatorer har aldrig mått bra av sanningen.
Gör klart för Zjirinovskij och andra i Ryssland, att om de funderar på att
ge sig på Estland, Lettland eller Litauen eller något annat land i vår omvärld,
kommer vi inte att sitta passiva och titta på. Vi klarar inte allt själva. Därför
måste vi snabbt skapa förutsättningar för att vi tillsammans med de andra fria
nationerna i Europa och världen skall kunna gör en insats, om det behövs för
att hålla vår omvärld fri från barbari och tyranni.
Fru talman! Att tala klarspråk är nödvändigt. Det är dags att bryta med
feghet i svensk utrikespolitik. Hur hade det gått om Sverige talat klarspråk
med Hitler? Det kanske inte var möjligt den gången av det enkla skälet att
socialdemokraterna och etablissemanget faktiskt var mer Hitlervänliga än
man i dag vill tillstå. För det socialdemokratiska Sverige var det viktigt att
de tyska judarnas pass försågs med en judestjärna, så att de enkelt kunde
utvisas till förintelsen. Man var väl medveten om vad som skedde i förintelse-
lägren. Att påstå något annat är rent nonsens. Det var ju först när man för-
stod att Hitlertyskland skulle förlora som man vände kappan.
Sveriges underdånighet mot Stalinryssland och baltutlämningarna är ett
annat exempel på socialdemokratisk pragmatism. Socialdemokraternas
öppna flirt med världens kommunistdiktaturer är ett tredje.
Allt detta har ju skett under sken av neutralitet och alliansfrihet. Men det
är ju faktiskt inget annat än rent bedrägeri. Alliansfriheten har i praktiken
inte existerat. Det neutrala förhållningssättet har inte existerat.
Det är nu nödvändigt att tvätta byken. Vi vill ha korten på bordet.
Svenska folket måste få klarhet om de socialdemokratiska sveken och bedrä-
gerierna. Anledning därtill är självklar. Det är endast med kunskap om
gångna tiders illgärningar, svek och oförrätter som vi kan skapa nödvändig
beredskap för framtiden.
Men det är klart att man ibland har tagit öppen ställning. Men då har det
ju gällt konflikter som ligger långt bort från oss själva och vårt närområde.
Jag tänker t.ex. på kriget i Vietnam, omvälvningen i Chile och konflikten i
Sydafrika.
Hyckleriet måste nu få ett snabbt slut. Tala klartext! Skrota omedelbart
den märkliga svenska formen av alliansfrihet och neutralitet! Gör klart för
de uppstickande stollarna i Ryssland var vi står! Om det inte går på annat
sätt, så bjud in alla Zjirinovskijs anhängare eller vilka de nu är till Sverige
och tala klarspråk! Utsätt dem för en nyttig lektion i demokrati och frihet
och lär dem visa hänsyn till andra, särskilt till de små självständiga natio-
nerna i deras omedelbara närhet.
Det sagda får inte missuppfattas. Självfallet är Sveriges främsta uppgift i
internationella sammanhang att medverka till att freden bevaras. Sverige
kan gå före, som vi tidigare påpekat. Sverige kan bli banbrytande och ta tä-
ten i fredsbevarande insatser.
Ny demokratis under två och ett halvt år framförda krav på att FN:s ställ-
ning som internationell polis avsevärt bör stärkas börjar ny visa sig vara rätt.
Vi har tidigare föreslagit en s.k. snubbeltrådsstyrka - en liten styrka som
man sätter in före den stora aktionen och som ligger som en buffert i de län-
der där oroligheterna börjar pyra. Vad skulle en snubbeltrådsstyrka ha kun-
nat göra i Jugoslavien, innan händelseförloppet gått så långt som i dag? Det
kan man fråga sig. I Somalia skulle naturligtvis sådana styrkor också sättas
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Utrikespolitisk
debatt
Allmänna frågor
15
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Utrikespolitisk
debatt
Allmänna frågor
16
in. Sverige har genom samarbete med ESK sänt ut en fredsbevarande styrka
på 500 man till Makedonien. Det är ett fint exempel på detta. Det har t.o.m.
fått amerikanerna att tänka om då det gäller insatser i kritiska områden.
Fru talman! Vi måste hitta nya sätt när det gäller att använda våra FN-
styrkor och frivilliga. I Gulfkriget bidrog Sverige med ett sjukhus; det var
bra. Men Sverige hade kunnat skicka ett minröjningsfartyg, trots att Sverige
inte är med i NATO. Man behöver inte aktivt delta i strid för att svepa minor,
minor som exempelvis orsakade så stor förödelse bland de allierades styrkor.
Det finns mycket annat Sverige skulle kunna göra för att inte enbart med-
verka med passivitet.
Fru talman! Den europeiska unionen är demokratisk. Det är en levande
demokrati. EU är egentligen världens största fredsrörelse. För första gången
i historien ligger den varaktiga freden inom räckhåll. Vi måste ta chansen
och göra vårt, här i Sverige, för att bidra till fred, inte bara i vår tid utan
också för framtiden.
Med det nya demokratiska och fredliga Europa blir läget ett annat. Sve-
rige befrias från dubbelmoralens och de dubbla budskapens hyckleri och kan
i stället tala klarspråk. Sverige bör så snabbt som möjligt ta sitt ansvar för
freden.
I säkerhetspolitiskt hänseende bör Sverige redan nu söka sig mot EU-län-
derna. Om vi ger upp tilltron till den falska alliansfriheten och neutraliteten,
har vi möjligheter att omgående öppna en fruktbar försvarspolitisk dialog
med det övriga Europa. Sverige skall självfallet inte vara främmande för ett
försvarssamarbete med EU eller NATO. I stället kan det t.o.m. vara så att
Sverige bör driva på en sådan utveckling genom att snarast ta ett initiativ
som kan gynna freden i Europa, inte bara på kort sikt utan också på lång
sikt.
EU- och EFTA-länderna är förutsägbara. Alla är fredliga demokratier.
Demokrati och fred hör ihop. Från dessa länder finns inget hot mot Sverige.
Det som hänt i öst kan inrymma en demokratisk utveckling. Framtiden är
dock svår att förutse. Rysslands nya hållning i Jugoslavienkonflikten kan
tyda på ett försök till återgång till den tidigare stormaktspolitiken. Det är
dock för tidigt att ha någon bestämd uppfattning i frågan.
Vid säkerhetspolitiska bedömningar är det alltid bättre att se på omvärl-
den med misstro än med dumhet - det borde vi ha lärt oss av historien.
Misstro eller klarsyn, grundad på fakta om man så vill, leder mig till slut-
satsen att Sverige snabbt måste närma sig det övriga Europa och EU-län-
derna och kasta av sig alliansfrihetens och neutralitetens ok. Sverige måste
ta aktiv del i den europeiska fredsrörelsen. För detta behöver Sverige egent-
ligen inte invänta medlemskap i EU.
Sverige måste naturligtvis kunna garantera säkerheten i sin del av Europa
men också aktivt kunna delta där freden hotas.
En öppnare hållning innebär också att Sverige måste ompröva sin krigs-
materielpolitik och att den svenska försvarsindustrin måste ges förutsätt-
ningar till ett långtgående samarbete med Europa och de delar av övriga
världen där demokrati råder.
Vi måste alla inse att demokratin och de demokratiska värdena måste
kunna försvaras med vapenmakt varhelst de hotas, om inget annat hjälper.
Det går inte längre att krypa bakom tal om alliansfrihet och neutralitet. I
förhållande till demokrati och fred går det inte att vara neutral; det går inte
att inte ta ställning. Demokratin och freden i Europa och i övriga världen
kräver ett klart och tydligt ställningstagande av Sverige.
Fru talman! Vid sidan av dessa hot anser vi i Ny demokrati, och många
med oss, att det största hotet mot en fredlig utveckling i ett internationellt
perspektiv är befolkningsexplosionen. Den kan komma att skapa enorma
problem genom ökande klyftor mellan fattig och rik, genom stora migra-
tionsvågor beroende på svårigheter med att försörja sig och beroende på
stora problem med miljöförstöring osv.
I slutet av 1800-talet uppgick jordens befolkning till en miljard människor.
Nu närmar vi oss sexmiljardersvallen. Fördubblingstakten för världens be-
folkning är nu 42 år. Afrikas befolkning fördubblas på 23 år - enskilda länder
t.o.m. ännu snabbare. När den ekonomiska tillväxten är lägre än befolk-
ningstillväxten får människorna det sämre och sämre.
Professor David Pimentel vid Cornelluniversitetet i New York har i en ny-
ligen presenterad rapport visat att jordens naturresurser snart räcker till en
rimlig försöijning enbart åt två miljarder människor, dvs. fyra miljarder
färre än i dag.
Enligt FN:s bedömning kommer jordens befolkning att växa till tio miljar-
der människor omkring år 2030. Odlingsbar jord kommer att bli en dyrbar-
het år 2010 hävdas det i rapporten. Det främsta skälet härtill är förstöringen
av åkermark, bl.a. genom erosion. Produktionen av livsmedel kommer att
minska och färskvattenförsöij ningen kommer att bli ett mycket stort pro-
blem, vilket den för övrigt redan är i dag på många håll i världen.
Ny demokrati bedömer detta problem som mycket angeläget. Sverige kan
emellertid inte lösa detta ensamt, utan det måste ske i ett internationellt fo-
rum. I väckta motioner föreslår därför Ny demokrati en höjning av anslaget
till FN:s befolkningsfond UNFPA med 40 miljoner kronor. Andra företrä-
dare för Ny demokrati kommer att redovisa det förslaget senare i dag.
(Applåder)
Anf. 4 BERTIL MÅBRINK (v):
Fru talman! Förhoppningsvis innebär de senaste händelserna i krigets
Bosnien-Hercegovina att freden har kommit ett steg närmare.
Det står klart att FN:s ultimatum beträffande bombning var en nödvändig
åtgärd. FN:s roll är och bör vara i första hand fredsbevarande. När de freds-
bevarande åtgärderna är helt verkningslösa och när alternativet för FN är
att bara stå och se på hur civila massakreras måste dock fredsframtvingande
åtgärder enligt kap. 7 i FN-stadgan kunna tillgripas.
Det måste dock betonas att det endast är ett FN-beslut om sådana åtgärder
som är legitimt i det internationella samfundet. Den beslutsförvirring som
rått och råder i Bosnien-frågan är inte bra. Den visar på de problem som
uppstår när en mäktig försvarspakt, i det här fallet NATO, är den som i prak-
tiken skall verkställa FN:s beslut. Det vore givetvis bättre om FN-styrkorna
verkligen vore multinationella och ställda under ett militärt stabsutskott,
som det föreskrivs i FN-stadgan.
Vägen mot verklig fred i Bosnien är trots lugnet i Sarajevo mycket lång.
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Utrikespolitisk
debatt
Allmänna frågor
2 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 65
|
Prot. 1993/94:65 23 februari 1994 |
FN:s fredsplan innebär i praktiken, enligt vår uppfattning, en kapitulation |
förlorarna vid ett sådant fredsavtal är de bosniska muslimerna. Deras situa-
|
Utrikespolitisk |
tion är katastrofal. I dag finns endast 750 000 muslimer av totalt 2,4 miljoner |
|
Allmänna frågor |
niska rensningen har varit effektiv. En verklig fred i Bosnien måste innebära Vänsterpartiet ger den Marshall-liknande planen för de krigshärjade om- Fru talman! Kriget på Balkan sker i ett Europa som trots allt tal om inte- I detta känsliga läge fortsätter den del av Västeuropa som ingår i den euro- Det är inte nya försvarspakter Europa behöver, utan alleuropeiskt samar- Och det är detta EU - med det uttalade målet att skapa ett gemensamt ”Som EU-medlem måste Sverige på sikt gå med i den västeuropeiska för- Hur detta skall förenas med alliansfrihet är för oss alla som säger nej till I Leiflands och Åströms utredning om säkerhetspolitiska konsekvenser av |
|
18 |
Om utredningens beskrivning av de olika scenarierna är rimlig, är slutsat- |
sen att EU-medlemskap är bästa sättet att bemöta hoten däremot helt orim-
lig. Återigen vill jag betona att det sämsta sättet att försöka skapa en euro-
peisk säkerhetsordning är att bygga upp en försvarspakt vars huvudsyfte
bl.a. är att skydda mot vad som uppfattas som det ryska hotet. Detta gör ju
bara Ryssland osäkrare. För Sveriges del är det bästa sättet att skapa säker-
het att bibehålla alliansfrihet och neutralitet och använda denna resurs i ska-
pandet av relationer med Ryssland som bygger på förtroende och samar-
bete.
Vad Sverige bör göra för att minska hotet från Ryssland är således inte att
gå med i EU, utan i stället som självständig och neutral stat bistå med medel
för att bygga upp ett fungerande socialt, ekonomiskt, ekologiskt och rättsligt
system i Ryssland.
Fru talman! Sveriges ansträngningar för att bidra till en fredligare värld
får inte begränsas enbart till Europa. Det finns ett otal konflikter utanför
Europa där Sverige kan använda sin goodwill som alliansfri och neutral stat
för att utöva inflytande och påtryckningar.
El Salvador står inför ett historiskt val. I valet deltar gerillarörelsen
FMLN, som nu avväpnats och ombildats till ett politiskt parti. Ett delta-
gande av FMLN utgör hörnstenen i fredsplanen och byggandet av demokrati
i landet.
Under senaste tiden har dock de högerextremistiska dödsskvadronerna
återigen trappat upp sin verksamhet och närmast systematiskt börjat mörda
FMLN-ledare, givetvis i syfte att sabotera valen i nästa månad. Regeringen
i El Salvador gör inget för att stoppa detta mördande. Här kan Sverige göra
en insats genom att pressa den salvadoranska regeringen att ingripa mot
dödsskvadronerna.
Även i Västsahara finns en fredsplan, som om den genomförs med stor
sannolikhet skulle innebära självständighet för det sahariska folket efter
snart 20 års kamp mot den marockanska ockupationsmakten. Ockupationen
fortsätter, och genomförandet av den folkomröstning som ingår i FN:s freds-
plan saboteras oavbrutet av Marocko. Ett stopp av svenskt bistånd till Ma-
rocko vore givetvis ett utmärkt sätt att markera Sveriges hållning i denna
fråga.
Klyftorna mellan de fattiga och rika länderna fortsätter att öka. 1981 var
de rika ländernas BNP per capita 20 gånger större än de fattiga ländernas.
Nu är den 22 gånger större. Per capita-inkomsten i Afrika sjönk under 1980-
talet med 0,9 %, i Latinamerika med 0,8 % och i Västasien med hela 3,7 %.
I stora delar av Afrika och i nästan hela Latinamerika var per capita-inkoms-
ten lägre i början av 1990-talet än i början av 1970-talet.
I denna katastrofala situation för många länder i tredje världen är de
grundläggande mänskliga behoven skriande: behov av matförsörjning, ele-
mentär hälsovård och utbildning, rent vatten, hygien och familjeplanering.
Biståndet från de rika länderna skulle kunna vara ett viktigt medel för att
tillfredsställa åtminstone en liten del av dessa behov.
I årets budgetproposition oroar sig regeringen mera för att svenska företag
inte upphandlar tillräckligt inom de multilaterala biståndsprojekten än för
att Angolas folk håller på att förintas. Nyligen rapporterades att en halv mil-
jon angolaner, av en befolkning på 10 miljoner, dödats sedan inbördeskriget
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Utrikespolitisk
debatt
Allmänna frågor
19
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Utrikespolitisk
debatt
A llmänna frågor
20
flammade upp igen för ett och ett halvt år sedan och att 80 000 barn blivit
föräldralösa. Mot bakgrund av sådana siffror vill Sveriges regering mer än
halvera biståndet till Angola. Till världens fattigaste världsdel i dess helhet,
Afrika, vill regeringen ge drygt 120 miljoner kronor mindre än under inneva-
rande budgetår.
Det här är en biståndspolitik som börjar närma sig cynism. Och får den
nuvarande regeringen sitta kvar efter valet har vi förmodligen inte sett slutet
på denna cynism. Uttalanden från ledande personer inom regeringens le-
dande parti, Moderaterna, tyder på att biståndet kommer att skäras ned yt-
terligare.
Fru talman! Ett av de mest vidriga av alla samhällssystem som har existerat
under detta århundrade, apartheidsystemet i Sydafrika, håller på att upplö-
sas. Målet är inte nått ännu och kommer inte heller att vara det efter valet i
slutet av april. Det är den rika västvärldens skyldighet att med alla tillgäng-
liga medel stödja den svarta befolkningen i Sydafrika, så att valet kan ge-
nomföras på fredlig, demokratisk väg, och även fortsätta att stödja landet
efter valet så att apartheidsystemet slutligen kan kastas på sophögen. Åter-
igen visar dock den svenska regeringen dåligt omdöme, och i stället för en
uppbyggnad av biståndet till Sydafrika föreslår man en sänkning med 20 mil-
joner kronor.
Den, trots det fortsatta politiska våldet, positiva utvecklingen i Sydafrika
visar att solidaritetsrörelsernas stöd till ANC och omvärldens sanktioner mot
apartheidregimen varit framgångsrika. Södet till ANC har i Sverige varit
ovanligt brett och samlat såväl socialistiska som borgerliga partier och rörel-
ser. Ett parti har dock envist ställt sig utanför denna breda solidaritetsrö-
relse, nämligen Moderata samlingspartiet.
I förra veckan fick vi bevittna hur fru utrikesministern fick motta Nelson
Mandelas tack till det svenska folket för vad han menade var ett unikt stöd
till Sydafrikas svarta befolkning. Jag hoppas att utrikesministern kände åt-
minstone en viss skamsenhet när hon tog emot denna diplomatiska gest.
Apartheidsystemet är det värsta tänkbara exemplet på hur de grundläg-
gande mänskliga rättigheterna kränks i dagens värld. Men grova kränk-
ningar behöver som alla vet inte systematiseras på detta utstuderade sätt. I
många länder, som Colombia, Peru och Indien, döljs brotten mot de mänsk-
liga rättigheterna bakom en mer eller mindre tjock fasad av formell demo-
krati. I andra länder försöker regimerna inte ens dölja sina antidemokratiska
system, t.ex. i Kina och i Indonesien.
De två sistnämnda länderna är speciellt intressanta för svenskt vidkom-
mande då båda erhåller svenskt bistånd i form av u-krediter. Indonesien är
dessutom godkänt av regeringen som mottagare av svensk krigsmateriel.
Som alla vet är det ett villkor för såväl svenskt bistånd som vapenexport att
mottagaren respekterar mänskliga rättigheter. Ja, regeringen har t.o.m. för-
sökt göra mänskliga rättigheter till en kärnfråga i utrikespolitiken.
Ihåligheten och dubbelheten i den politiken är tydlig när de här två län-
derna kommer på tal. Båda tillhör de länder som människorättsorganisatio-
ner betraktar som de värsta vad avser grova MR-kränkningar. Indonesien
ockuperar dessutom fullständigt olagligt Östtimor och Kina Tibet. Jag kan i
det sammanhanget nämna ett tredje land som erhåller svenska u-krediter,
nämligen Marocko, som fortfarande ockuperar Västsahara. När, fru utrikes-
minister, skall ni upphöra med er dubbelmoral när det gäller dessa länder?
Och när, fru utrikesminister, skall ni sluta sitta på två stolar när det gäller
mänskliga rättigheter?
Anf. 5 Utrikesminister MARGARETHA af UGGLAS (m):
Fru talman! Pierre Schori tar munnen full och gillar uppskruvade röstlä-
gen. Det är jag van vid. Det nya är att tonläget börjar bli patetiskt. Var är
den egna konstruktiva handlingslinjen? Var är alternativen? Var är nog-
grannheten och fastheten i svåra situationer?
Pierre Schori talar om rysk roulett. Men vem spelar rysk roulett med
världsfreden i morgon-TV om inte Pierre Schori när han föreslår missilat-
tacker mot Belgrad?
Fru talman! Den här regeringens utrikespolitik präglas av handling och
ansvar. Vi agerar i vårt närområde till stöd för de baltiska staternas suveräni-
tet och de demokratiska krafterna i Ryssland. Vi för en mer intensiv och
samstämd dialog med våra nordiska grannländer i vitala frågor än kanske
någon gång under efterkrigstiden. Vi är på väg att föra Sverige in i det euro-
peiska samarbetets kärna som medlemmar av Europeiska unionen. Vi förbe-
reder ett svenskt deltagande i Partnerskap för fred och har som ordförande-
land i ESK verkat för att ge ESK mer handlingskraft och nya instrument på
det konfliktförebyggande området.
Vid sidan av de direkt berörda grannländerna är Sverige den nation som
gör mest för att lindra och söka underbygga en fredlig lösning av tragedin i
f.d. Jugoslavien. Sverige var, tillsammans med Frankrike, den enda nation
som gick till direkt handling i anslutning till säkerhetsrådets resolution om
skyddade områden. I samverkan med de övriga nordiska länderna tränade
och utrustade Sverige en nordisk bataljon som i dag spelar en central roll i
FN:s ansträngningar, såväl i Tuzla som i Sarajevo.
Sverige arbetar i nordisk samverkan bestämt för att reformera och effekti-
visera FN:s fredsbevarande, ekonomiska och sociala arbete. I mitt tal inför
generalförsamlingen i höstas föreslog jag att truppbidragarna till större FN-
operationer borde kallas till särskilda samrådsmöten. Detta är nu på väg att
ske under händelsernas tryck. Två sådana möten har redan ägt rum efter det
att NATO:s tidsfrist gick ut i söndags.
Sverige fortsätter sin generösa biståndspolitik, och vi för en ny och bre-
dare dialog med de demokratiska och marknadsorienterade länderna i La-
tinamerika och Asien. Vi stöder fredsprocessen i Mellanöstern, Sydafrika
och Centralamerika.
Denna regerings utrikespolitik är en handlingens utrikespolitik. Vi är fast
beslutna att ta till vara de möjligheter som det kalla krigets slut år 1989 erbju-
der svensk utrikes- och säkerhetspolitik att främja fred och frihet i vårt när-
område, i Europa och ute i världen.
Fru talman! Självfallet varierar våra möjligheter att handla från område
till område. I vissa sammanhang är vi centrala aktörer, i andra får vi agera i
samspel med det internationella samfundet.
Detta för mig över till kriget i f.d. Jugoslavien, där vi nu i bästa fall skulle
kunna skönja en vändpunkt. Tack vare ett mer bestämt uppträdande från
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Utrikespolitisk
debatt
Allmänna frågor
21
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Utrikespolitisk
debatt
Allmänna frågor
FN:s sida, NATO:s ultimatum och det faktum att huvudaktörerna i det inter-
nationella samfundet - USA, EU och Ryssland - nu äntligen tycks börja
marschera i takt igen verkar det som om Sarajevo skulle kunna få fred. En
närmast koncentrationslägerliknande situation skulle då kunna hävas. Sedan
gäller det för FN att gå vidare för att kunna skapa fred för andra orter och
städer. För detta krävs återigen huvudaktörernas sammanhållning och be-
stämda stöd.
Sverige kommer att fortsätta att spela en viktig roll i det internationella
samfundets ansträngningar. Det gäller på marken i Bosnien, särskilt i Tuz-
laområdet, det gäller de humanitära hjälpsändningarna och det gäller sank-
tionernas efterlevnad. Jag tycker faktiskt att vi gemensamt här i dag bör
sända en tacksamhetens tanke till de många svenskar som riskerar sina liv
för att hjälpa och skydda de nödlidande i Bosnien.
Granatattacken mot Tuzla i går understryker att vi inte skall ha några illu-
sioner att det nu har blivit lätt att lösa Bosnienkonflikten. Men genom ener-
gisk och effektiv diplomati - och mot bakgrund av vissa positiva signaler från
såväl den bosniska regeringen som bosniska serber - kan det nu kanske fin-
nas en möjlighet att komma fram till en mer omfattande fredsuppgörelse.
Till viss försiktig optimism bidrar också det faktum att bosniska kroater och
muslimer nått längre än tidigare i sina överläggningar.
Vi är i dag medvetna om att det kan komma att ställas stora krav på trupp-
bidragarländerna den närmaste tiden, och från svensk sida har vi ständigt
understrukit betydelsen av att FN får tillräckliga resurser till sitt förfogande
i Bosnien. När FN:s önskelista presenterades vid det truppbidragarmöte som
ägde rum i måndags var det enbart Sverige som omedelbart förklarade sig
redo att ställa upp med åtminstone ytterligare tio militära observatörer. Jag
vill gärna nämna detta för kammaren.
Jag vill också nämna för kammaren att det i realiteten pågår ett intensivt
arbete för att utrusta, träna och bemanna Nordbåt 2, men detta är naturligt-
vis inte ett helt lätt arbete - alla inser uppdragets svårighetsgrad. Men jag
vill verkligen framhålla att Sverige i alla sammanhang manar andra länder
att också ställa upp med trupp i Bosnien och att vi måste vara helt klara över
att detta också är en viktig faktor för att nå fram till någon form av förhand-
lingslösning. Bosniens regering måste få veta att det internationella samfun-
det är berett att upprätthålla ett fredsavtal med tillräckliga styrkor.
Självfallet är Sverige berett att bidra till återuppbyggnaden när fred har
nåtts. Som ESK-ordförande tog Sverige initiativ för att ESK som organisa-
tion skulle förbereda sig för att kunna medverka till försoningsprocessen
mellan de olika folkgrupperna, mänskliga-rättighets-övervakning, osv. Vår
beredskap att bidra till Bosniens återuppbyggnad har åstadkommits i förviss-
ningen att den insikten förr eller senare kommer att nå gemene man att de
olika folkgrupperna är hänvisade till varandra och måste lära sig att leva till-
sammans. Vi måste naturligtvis hoppas och önska att befolkningen såväl i
Bosnien som i Serbien-Montenegro och Kroatien skall inse att det är ledare
som är för folkförsoning, för ett mångkulturellt samhälle och för demokrati
som man måste välja till makten i respektive land. Vi får aldrig glömma att
de fasor som i dag utspelar sig är krigsherrarnas ansvar.
22
Anf. 6 PIERRE SCHORI (s):
Fru talman! Vår politik har redovisats i sex partimotioner. Det redogjorde
jag också för i min inledning, och andra här i kammaren kommer att tala om
dem i fortsättningen.
Det finns bl.a. en motion som vi betraktar som ett nödvändigt nytänkande
i denna tid, nämligen motionen om gemensam säkerhet. Den innebär att re-
surserna skall samordnas mellan Försvarsdepartementet och Utrikesdepar-
tementet, så att vi snabbt kan ställa upp för att förebygga krig.
I fjol föreslog vi en fredsbrigad. Den skulle just kunna användas på detta
sätt. I tider då det dras ned och regementen läggs ner bör den kunskap och
skicklighet som finns hos den svenska militären utnyttjas, så att man snabbt
kan vara på plats för att förebygga krig. Det förslaget röstades ner av den
borgerliga regeringen och riksdagen.
I år har vi i vår motion om gemensam säkerhet nämnt Partnerskap för
fred. Det är förhoppningsvis en förlängning av den gemensamma säkerhe-
ten, den preventiva diplomatin och fredsbyggandet. När nu riksdagen skall
fatta beslut om ett svenskt deltagande finns det inte några pengar hos utri-
kesministern till detta; det är intressant. Därför är vår motion framåtsyf-
tande och pekar på behovet. Förslaget från i fjol om fredsbrigaden och för-
slaget från i år om det gemensamma säkerhetsanslaget är exempel på framåt-
syftande fredsbefrämjande insatser. Det är ett tankearbete som mycket väl
hade kunnat förekomma också i regeringen.
Fru talman! Den enda gång som jag märker att vår utrikesminister visar
litet nerv inför dramat i Bosnien är när hon hoppar på mig. Det är när hon
använder snedvridna uttalanden. Det har jag redovisat tidigare här i kamma-
ren och statsministern accepterade det när han var här. Jag har aldrig sagt
att det skall bombas i Belgrad. Tänk om utrikesministern kunde visa samma
nerv och energi när det gäller nya insatser för Bosnien!
Utrikesministerns regeringskolleger har inte skonat henne från kritik. Om
fru Ugglas Bosnienpolitik skriver Expressens chefredaktör: ”Bedrövligt, af
Ugglas”. Folkpartiets partisekreterare Örn skriver: ”Din politik är kraftlös”.
I den moderata tidningen Östgöta Correspondenten skriver man: ”Bildts
kyla en skandal”.
Det är denna litet avståndstagande, distanserade, politik inför slakten i
Bosnien som många i vårt land har upprörts över.
Det som nu har givit resultat är att man äntligen har visat kraft från världs-
samhället. Kraft räddar liv i Bosnien. Svaghet och passivitet har kostat liv.
Jag ställde en fråga till utrikesministern om Förenta nationerna. Jag fick
inget svar. Jag upprepar den därför inför den diplomatiska kåren här: Vilken
är Sveriges linje när det gäller säkerhetsrådet? Jag vet att det inte finns nå-
gon strategi, men jag undrar om det finns någon vilja. Det skulle vara intres-
sant att få höra om Sverige i denna viktiga tid vill komma in i själva styrelsen
för Förenta nationerna. Med nordiskt stöd har man ju nu chansen att göra
det. Finns det någon plan? Finns det någon vilja?
Till Christer Windén skulle jag vilja säga att kloka herrar - jag tror att det
bara var herrar - har kommit med utlåtanden om tidigare regeringars förda
politik, inte minst neutralitetspolitiken. Jag tror att Sverker Åström är den
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Utrikespolitisk
debatt
Allmänna frågor
23
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Utrikespolitisk
debatt
Allmänna frågor
24
enda som var aktiv på den tiden som fortfarande finns kvar. Han vet vad det
handlade om. Han har bl.a. skrivit följande:
Kort sagt kan man nu dra en suck av lättnad. Äntligen har ballongen
spruckit. De beskäftiga forskarna och journalisterna som i åratal idisslat te-
sen om regeringens bedrägeri, dubbelspel, förljugenhet, humbug, den stora
lögnen står där med lång näsa. Deras resonemang har fallit ihop som ett
korthus.
Detta är vad den statliga kommissionen har kommit fram till efter ingå-
ende studier. Jag skulle råda Christer Windén och hans gelikar inom Ny de-
mokrati att också studera nutidshistorien, bl.a. hur man ute i världen betrak-
tar faran med högerextremismen i Europa.
I det senaste numret av Le Nouvel Observateur, en fransk mycket seriös
tidskrift, har man kartlagt den yttersta högern i Europa. Man redovisar land
för land var varbölderna finns. I Ryssland är det t.ex. Zjirinovskij. På den
högerextremistiska kartan kommer man också till Sverige. I Sverige repre-
senteras högerextremisterna, enligt Le Nouvel Observateurs forskarteam,
av Bevara Sverige svenskt, Sverigedemokraterna och Ny demokrati.
Anf. 7 CHRISTER WINDÉN (nyd):
Fru talman! Den politiska retoriken är rätt underlig. Om Pierre Schori
hade lyssnat på vad jag sade under mitt första anförande hade han ganska
snart insett att detta slag mot Ny demokrati var ett slag i luften.
Jag har förstått att det inte är vad jag säger som räknas. Det är Pierre Scho-
ris förutfattade meningar som räknas. Jag är fullt medveten om, Pierre
Schori, att man inte får en klapp på axeln som tack om man sparkar någon
på benen. Jag hade inte räknat med det. De som lyssnar utanför denna kam-
mare och de som till äventyrs läser detta protokoll kanske förstår vad jag
menar och inser att allt jag säger inte är så tokigt som Pierre Schori vill göra
gällande.
Pierre Schori och hans gelikar - det uttrycket använde han när det gällde
mig - har en dubbelmoral som är ganska otrolig. Häromdagen gav en promi-
nent socialdemokrat, som förväntas bli invandrarminister i nästa regering, i
TV uttryck för en flyktingpolitik som nästan var densamma som den som
finns att läsa i vårt partiprogram. Då är det plötsligt bra. Då är det okej. Det
är alltså inte fråga om vad politiken innehåller utan om vem som framför
den. Det är verkligen beklämmande.
Fru talman! Jag skulle vilja vända mig till fru utrikesminister. Jag delar
hennes uppfattning om att det finns ett enormt behov av bistånd i världen.
Jag har full förståelse för att det i olika sammanhang är vår sak att bidra med
så mycket vi kan. Samtidigt måste den u-hjälp som vi ger i form av kontanter
och bidrag stå i rimlig proportion till de ekonomiska resurser som Sverige
för närvarande har.
Jag skulle vilja fråga utrikesministern: Är det rimligt att avsätta ökade an-
slag med hjälp av lånta pengar för att hjälpa andra länder, i ett läge då vi
har en galopperande statsskuld och ett jättestort budgetunderskott? Pierre
Schori sade för en stund sedan att han inte känner igen politiken sedan den
nya utrikesministern trädde till. Han känner inte igen politiken i den me-
ningen att de flesta som fick pengar är Pierre Schoris gamla kompisar på den
yttersta vänsterkanten: enpartistater och andra diktaturer. Det är inte så
konstigt att han inte känner igen detta.
Jag skulle också vilja fråga utrikesministern om hon tycker att det är rim-
ligt att ha en sådan fördelning. Vi föreslår att det långsiktiga biståndsmålet
bör vara det som är uppsatt av FN, nämligen 0,7 % av bruttonationalinkoms-
ten. Inom denna ram skall allt bistånd rymmas - både det till fjärran länder
och det som går till våra grannar på andra sidan Östersjön.
Så länge vi har svåra ekonomiska problem på hemmaplan anser vi dess-
utom att det finns anledning att ytterligare sänka biståndet. Vi tycker att man
skall lägga ned SIDA:s verksamhet. Det bilaterala biståndet skall ges i form
av svenska produkter, tjänster och kunskaper. Vi kräver kontroll av att hjäl-
pen når fram. Vi vill ge högsta prioritet till åtgärder för att hejda befolk-
ningsexplosionen, som jag berörde i mitt tidigare anförande.
Vi vill fördela biståndspengarna på följande sätt: en tredjedel i multilate-
ralt stöd till olika världsorganisationer, en tredjedel till katastrofinsatser och
folkrörelsebistånd och en tredjedel till våra grannländer på andra sidan
Östersjön. Givarländer skall självfallet avskriva sina fordringar på fattiga u-
länder. Sverige skall åtminstone inte hjälpa andra i-länder att få tillbaka sina
fordringar. Det får de sköta själva. Regeringen har föreslagit att vi skall ge
en miljard i skuldlättnadsåtgärder. Det säger vi nej till. Vaije i-land får sörja
för sin egen u-landsfordran.
Jag vill beröra ett annat stort problem när det gäller den ökande skillnaden
mellan fattiga och rika länder, nämligen handelshindren. Handelshindren är
ett av de svåraste problemen när det gäller de fattiga ländernas möjlighet att
få i gång en verksamhet i det egna landet och på så sätt få en utveckling av
ekonomin som kan leda till sociala reformer, demokratiska rättigheter m.m.
Det gäller att bygga upp en ekonomi och ett sätt att tänka som passar våra
hj ärnor.
I det här sammanhanget tror jag att resultatet av GATT-förhandlingarna
kommer att få stor betydelse. Om man däremot inom EU fortsätter att driva
en jordbrukspolitik som innebär att den synliga delen av kostnaden är så li-
ten att den understiger världsmarknadspriset som i sin tur är starkt subven-
tionerat kommer de fattiga länderna aldrig någonsin att få en möjlighet att
få i gång ett jordbruk inom den egna sfären. För dem blir det i stället billigare
att använda de pengar som vi pytsar över till att köpa spannmål t.ex. på
världsmarknaden. Jag tror att vi skjuter oss själva i foten om vi fortsätter
med detta slags politik.
Det är först genom att erbjuda utvecklingsländerna möjlighet att få avsätt-
ning för sina produkter i våra länder som vi kan få en situation då dessa län-
der verkligen får möjlighet att stå på egna ben.
Anf. 8 BERTIL MÅBRINK (v):
Fru talman! Utrikesministern nämnde GATT-avtalet i sin deklaration. Till
det vill jag göra en liten kommentar. Jag vill påstå att det nya GATT-avtalet
inte gav så värst mycket till u-länderna. För exempelvis större delen av Af-
rika blev avtalet närmast en förlust. De textilexporterande u-länderna fick
ge mera än vad de själva fick i utbyte. Indien minskar exempelvis de genom-
snittliga tullarna på industrivaror med 55 %, medan EU bara minskar tul-
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Utrikespolitisk
debatt
Allmänna frågor
25
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Utrikespolitisk
debatt
Allmänna frågor
larna med 22 % och USA minskar med 18 %. GATT-förhandlingarna blev
en uppgörelse mellan USA och EU. Så uttryckte sig flera av u-ländernas för-
handlare. Såvitt jag förstår kan det som uppnåddes i Uruguayrundan därför
bara ses som ett första steg som måste följas av ett andra där u-ländernas
intressen mera kommer att tillgodoses.
Talet om en ny världsordning måste nu följas av konkreta åtgärder. En
ny världsordning betyder för mig en rättvisare värld. Det betyder bl.a. att
världsmarknaden måste öppnas för u-länderna på lika villkor. Det betyder
för mig att u-ländernas enorma skuldbörda måste avskrivas. Det betyder för
mig att råvarupriserna måste stabiliseras och bli mer rättvisa. Tullarna på
exempelvis Afrikas tillverkningsexport måste sänkas. Biståndet, inte minst
till Afrika, måste ökas. Det måste också innebära att GATT måste införa en
miljöklausul för att förhindra att den rika världen dumpar sina miljöfarliga
avfall i tredje världen och flyttar sin miljöfarliga industri dit. Det måste också
innebära att GATT ser till att få en effektiv socialklausul. Den grova exploa-
teringen av främst barn men naturligtvis även av vuxna av bl.a. de transna-
tionella företagen måste förhindras.
Det är väl endast, fru utrikesminister, när vi har uppnått den rättvisa värl-
den och fått jämlikhet mellan den rika världen och den s.k. fattiga världen
som vi kan bölja tala om en fri världshandel. Som bekant existerar den inte
i dag. Jag är inte motståndare till en fri världshandel, men en förutsättning
är att den rättvisare världsordningen är konkret. Man skall vara försiktig när
man i dag talar om frihandel och fri världshandel.
Jag noterade att fru utrikesministern inte med ett ord kommenterade klyf-
tan mellan att bara tala om mänskliga rättigheter och att konsekvent tillämpa
dem i relationer med länder ute i världen. Jag tog tre exempel på länder där
ett hemskt förtryck äger rum. Jag upprepar dem - Indonesien, Kina och Ma-
rocko. Det är inte bara så att dessa länder grovt bryter mot de mänskliga
rättigheterna, utan samtliga länder är också ockupationsmakter. Till dessa
länder ger vi bistånd. Samtidigt sätter vi upp ett förnumstigt finger mot andra
små länder, som naturligtvis också bryter mot de mänskliga rättigheterna.
De är dock inte intressanta kommersiellt. Vi kan inte tjäna något på dem.
Christer Windén från Ny demokrati borde också kommentera denna
fråga. Såvitt jag förstår tycker Ny demokrati att det är acceptabelt med
denna dubbelmoral när det gäller mänskliga rättigheter. Eller har ni en an-
nan uppfattning? Ni talar ju om moral i så många andra sammanhang som
rör bistånds- och utrikespolitiken. Varför är ni tysta på just den här punkten?
Anf. 9 Utrikesminister MARGARETHA af UGGLAS (m):
Fru talman! Som jag sade i mitt tidigare inlägg är regeringens linje hand-
lingens linje. Vi visar vårt engagemang för tragedin i före detta Jugoslavien
i handling. Kritik får vi naturligvis bära. Det är regeringars och utrikesmi-
nistrars lott att kritiseras. Jag måste dock återigen fråga var alternativen till
regeringens insatser finns.
Det har flera gånger talats om det fina betänkandet om Jugoslavien. Jag
tycker att betänkandena från utrikesutskottet alltid är bra och konstruktiva.
Efter att ha läst igenom betänkandet kan jag ändå konstatera att det inte
26
innehåller något annat än samma slutsatser och riktlinjer som regeringen för
fram när det gäller en konstruktiv och effektiv svensk Jugoslavienpolitik.
Ett återkommande tema i Pierre Schoris inlägg i kammaren är att denna
regering skulle försumma världen utanför Europa till följd av vårt starka
europeiska engagemang. Detta är inte bara nonsens utan också uttryck för
en felsyn. Just genom vårt starka europeiska engagemang förvärvar vi en
ställning och trovärdighet som gör oss till intressanta samtalspartners också
utanför Europa.
I dynamiska Stillahavsasien har denna regering skapat närmare kontakter
än någonsin tidigare. Kontakterna hämtar naturligtvis sin styrka i att vi ser
marknadsekonomins centrala uppgift i utvecklingen. Samtidigt har vi, inte
minst jag själv, betonat att också demokrati och mänskliga rättigheter måste
gå hand i hand med marknadsekonomin.
Våra relationer med Sydasien förbättras också. Inte minst i Indien har det
skett en betydande rehabilitering av det svenska anseendet. I Mellanöstern
har det skett en nödvändig balansering av de svenska förbindelserna. Vi ville
skapa goda relationer med Israel, samtidigt som vi kristallklart slog fast det
palestinska folkets rätt till sin egen nation. Det är just detta balanserade tän-
kande som är en förutsättning för en framgångsrik fredsprocess. Jag vill på-
stå att det har skett en betydande kvalitativ förbättring av den svenska Mel-
lanösternpolitiken de senaste åren.
Afrika har inte heller glömts bort. Det har blivit mer realism i utvecklings-
samarbetet. Sverige ställer mer bestämda krav. Det handlar om en konstruk-
tiv kritik, inte för att göra ned utan för att förbättra utvecklingen och kam-
pen mot fattigdomen. Denna regering har varit tydligare än sina föregångare
i just denna fråga.
Flera har uppmärksammat att jag just har kommit tillbaka från Sydafrika.
Demokratiseringen och försoningen mellan folkgrupperna där kan bli en in-
spiration också för övriga Afrika. Kan demokrati och marknadsekonomi få
ett starkt fotfäste i Sydafrika, kan de bli en kraftkälla till snabb utveckling
som Afrika så väl behöver.
Den svenska politiken angående Latinamerika har också kraftigt förbätt-
rats. Latinamerikanska demokrater behöver inte längre tvivla på den
svenska regeringens entydiga uppslutning bakom demokratin. Det finns inte
längre någon grumlig diktaturbeundran.
Sveriges röst i världen är tydlig. Vi främjar demokrati, mänskliga rättighe-
ter och marknadsekonomi. På de flesta ställen är detta uppskattat. Men det
skall inte förnekas att på vissa ställen är detta impopulärt.
När jag talade om demokratins betydelse i Ostasien fanns det de som ryn-
kande på näsan. Åtskilliga i Mellanöstern gillar inte heller de svenska meto-
derna av demokrati. Vissa länder i Afrika skulle föredra ett mer kravlöst
uppträdande från Sveriges sida. Kubanska diktaturen beklagar säkert regim-
skiftet i Sverige. Det får vi bära.
Fru talman! Min slutsats är att vi praktiskt taget över hela världen har
stärkt det svenska engagemanget och den svenska närvaron jämfört med ti-
digare.
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Utrikespolitisk
debatt
Allmänna frågor
27
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Utrikespolitisk
debatt
Allmänna frågor
Anf. 10 PIERRE SCHORI (s):
Fru talman! Utrikesministern sade att Sveriges linje inte har blivit populär
i världen. Det är en uppfattning som styrks av t.ex. regeringens egen ambas-
sadör i Moskva. Han har skickat hem en depesch till utrikesministern som
slutar med att han hävdar att man skall iaktta försiktighet med att uttala
några ekonomisk-politiska råd. Hur korrekta och rättsliga chockterapiupp-
maningar det än må vara fråga om är de en politisk belastning.
Det är bekant att det finns en stor upprördhet inom UD över den politik
som förordas. En artikel om Baltikum har skrivits av Lindholm, docent i
folkrätt på UD, som handlar om att Bildt skapar osäkerhet om svensk neu-
tralitet. Det kan diskuteras.
Jag ställde en fråga om FN. Som vi alla hörde fick jag inget svar. Rege-
ringen står för handlingens politik. Man får tillägna sig Orwells nyspråk om
denna politik skall gälla FN. Inget svar finns på den frågan.
Fru talman! Jag skulle vilja ta upp ett exempel på vad jag betraktar som
regeringens närsynthet beträffande närområdet. Det gäller synen på Vitryss-
land. Just nu blåser där Bresjnevitiska isvindar. I förra veckan hölls den
första protestaktionen utanför parlamentet i Minsk. Landets statschef, re-
formisten Sjusjketitj, har ju avsatts. De utlovade valen har skjutits upp. Vi-
dare har det inletts en förföljelse av fackföreningsledare, socialdemokrater
och Folkfronten. Under den senaste helgen organiserade oppositionen ett
solidaritetsmöte i Minsk tillsammans med den svenska, tyska och baltiska
socialdemokratin. Frågan om förföljelsen av facket i Vitryssland har tagits
upp med Fria fackföreningsinternationalen.
Detta låter som nyheter från en svunnen tid. Men det är Beloruss, Vitryss-
land, februari 1994, 20 mil från Vilnius och 70 mil från Sverige. Det är när-
området.
Inte nog med att grundläggande rättigheter trampas ned. Nu har den nya
premiärministern förklarat att Vitryssland skall utgöra en del av den ryska
federationen. Först hotas demokratin, sedan hotas suveräniteten. På något
sätt har Vitryssland blivit Baltikums Baltikum.
Fru utrikesminister! Vi vill efter Sovjetmaktens kollaps se ett demokra-
tiskt Europa bestående av självständiga, samverkande länder. Då måste vi
också ge ett land som Vitryssland vårt stöd. När vi i en delegation från riks-
dagen återkom från Vitryssland skrev vi till regeringen och bad den att stödja
Vitryssland. Det är ett land där var fjärde invånare har drabbats av Stalin
och kriget och var femte av Tjernobyl. Vi har inte fått något svar.
Anf. 11 CHRISTER WINDÉN (nyd):
Fru talman! Jag ställde en fråga till fru utrikesministern, men jag fick inget
svar. Under finansdebatten ställde Dan Eriksson i Stockholm, en partikam-
rat till mig, en fråga i ungefär samma ärende till finansministern. Han frå-
gade vad finansministern säger till den generation som skall betala alla de
skulder som den nuvarande politiken har lett fram till. Finansministern sva-
rade att de skulle vara glada för att inte fler röstade på Ny demokrati. Den
sortens svar var det sämsta av alla jag har fått. Jag är glad för att jag inte har
fått ett lika dumt svar här. Inget svar alls är bättre än ett sådant. Men jag
28
efterlyser i alla fall ett svar. Jag hoppas att någon i den senare debatten kan
svara på frågan å utrikesministerns vägnar.
Vi har föreslagit katastrofbrigader, Pierre Schori, och vi har föreslagit för-
ändringar i flyktingpolitiken. Båda dessa områden har Socialdemokraterna
anslutit sig till helt och betraktar som sina egna förslag. Inte nog med att
Socialdemokraterna har svårt för att skilja på det verbala spelet för galle-
rierna och handling, man stjäl dessutom goda idéer. Vi bjuder på det, Pierre
Schori! Men betyder detta att det finns en majoritet i kammaren för de för-
slag som vi ursprungligen lade fram?
Till Bertil Måbrink vill jag säga följande. Det är klart att vi står för ett rakt
politiskt budskap i fråga om mänskliga rättigheter. Vi är beredda att ställa
upp när det gäller att skruva åt kranen i fråga om bistånd till sådana länder
som inte lever upp till de grundläggande kraven, nämligen mänskliga rättig-
heter, demokrati och marknadsekonomi. Vi är fullt beredda att ställa upp
på det.
Ett exempel där vi tycker att den svenska regeringen har visat en enastå-
ende feghet är i fråga om att inte erkänna Taiwan. Det är på grund av att
stora Kina sätter tumskruven på Sverige, och då backar regeringen svekfullt.
Anf. 12 BERTIL MÅBRINK (v) replik:
Fru talman! Realism i biståndspolitiken talar utrikesministern om. Realis-
men i biståndspolitiken är, såvitt jag förstår, sänkta anslag till Afrika där be-
hoven är enorma. Det är cynism!
Utrikesministern svarade inte på den naturligtvis känsliga frågan om
mänskliga rättigheter, att de inte bara får vara ord utan också bör tillämpas
i praktisk handling.
I en nyligen utkommen rapport från den USA-baserade medborgarrätts-
organisationen Asia Watch redogörs för att situationen i Kina har försämrats
under den senaste tiden. Godtyckliga arresteringar, tortyr och avrättningar
tillhör vardagen. Antalet politiska fångar ökar stadigt. Från Indonesien
hörde vi häromveckan hur oberoende fackliga ledare och demonstranter
fängslades när de krävde höjd minimilön och rätt att bilda oberoende fack-
föreningar.
Det är en förbättring av läget i Sydostasien enligt utrikesministern.
200 000 människor har dödats på Östtimor av Indonesien sedan ockupa-
tionsmakten började våldföra sig på folket på Östtimor. Amnesty Internatio-
nal beskriver situationen för timoreserna på Östtimor som ett skräckens till-
stånd, där brotten mot de mänskliga rättigheterna är institutionaliserade och
systematiska. Den indonesiska militären, som i praktiken styr Östtimor, ut-
sätter befolkningen för godtyckliga arresteringar, tortyr, våldtäkt och utom-
rättsliga avrättningar.
Det är en förbättring av situationen enligt utrikesministern.
Jag förstår att utrikesministern också syftade på mänskliga rättigheter och
menade att situationen har blivit bättre. Det är cyniskt att uttala sig på det
sättet när vi har fått sådana rapporter från olika medborgarrättsorganisatio-
ner. Dem borde utrikesministern ha läst.
Det är bra att Christer Windén svarade på min fråga hur man ser på det
jag tog upp. Det är faktiskt biståndspengar, svenska folkets pengar, som ges
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Utrikespolitisk
debatt
Allmänna frågor
29
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Utrikespolitisk
debatt
Allmänna frågor
till de olika förtryckarregimerna. Jag hoppas vi får stöd för våra motioner i
denna fråga när de kommer upp i biståndsdebatten om någon månad.
Anf. 13 Utrikesminister MARGARETHA af UGGLAS (m):
Herr talman! Jag begärde ordet för ett särskilt inlägg med anledning av
Pierre Schoris inlägg. Jag vill klargöra för Bertil Måbrink varför jag viftade
något med handen.
Jag måste faktiskt här i kammaren få ställa frågan: Var är varsamheten
och noggrannheten hos Socialdemokraternas utrikespolitiske talesman? Ci-
terade Pierre Schori en hemlig depesch från vår ambassad i Moskva?
Vidare vill jag säga några ord om Vitryssland. Jag var den första utrikesmi-
nister som besökte Minsk efter det att Vitryssland hade förklarat sig själv-
ständigt vid Sovjetunionens sönderfall. Vi har övervägt att upprätta en am-
bassad i Minsk, men vi måste låta Kiev gå före. Vi har budgetmässiga restrik-
tioner.
Vi har inbjudit Vitryssland till två Östersjökonferenser för att dra in Vit-
ryssland i Östersjösamarbetet och för att kunna hjälpa Vitryssland när det
gäller brottsförebyggande verksamhet, illegal flyktingtrafik osv. Vi har gett
bistånd via EBRD för strålskyddssanering. Jag tror att Sverige redan på
Pierre Schoris tid vid Utrikesdepartementet lämnade bistånd efter Tjerno-
bylolyckan. Vi försöker alltså aktivt att få med Vitryssland i grannskapssam-
arbetet. Tack, herr talman!
Anf. 14 PIERRE SCHORI (s) replik:
Herr talman! Jag noterar att utrikesministern inte vill svara på frågan om
Förenta nationerna. Jag kan med beklagande konstatera att det inte finns
någon vilja till att vi skall gå in i FN:s säkerhetsråd.
När det gäller depescher från UD gäller diskussionen om man får citera
eller inte. Jag citerade naturligtvis inte ordagrant. Men där framgår med all
tydlighet att det är samma budskap från nästan alla kommentatorer utom
moderater och Anders Åslund, nämligen att chockterapi är någonting för-
kastligt eftersom det är grogrund till gammelkommunister och högerextre-
mister i Ryssland och kan leda in i kaos.
Den enda vägen gick inte i Sverige. Den enda vägen går inte heller i Ryss-
land. Den enda vägen var ju någonting som Ho Chi Minh och MaoTse-tung
förespråkade. Jag förstår inte varför moderaterna är så intresserade och en-
visa.
Anf. 15 Utrikesminister MARGARETHA af UGGLAS (m):
Herr talman! Diskussion eller inte, men i utrikespolitiken gäller noggrann-
het och varsamhet. Jag tycker inte att Pierre Schori visade det.
Jag är väl medveten om att man i Sveriges riksdag får ställa samma fråga
hur många gånger som helst. Det är utrikesministerns plikt att svara på
denna fråga hur många gånger som helst. Därför svarar jag: Ja, Sverige vill
försöka bli medlem i säkerhetsrådet. Vi har för avsikt att verka för att bli
medlem så fort som möjligt. Detta svar har jag gett till Pierre Schori ett antal
gånger tidigare, och det gör jag nu igen.
30
Anf. 16 GÖRAN LENNMARKER (m):
Herr talman! Nästan en tredjedel av mänskligheten bor i länder som ge-
nomgår ett omfattande systemskifte. Hela den euroasiatiska kontinenten,
från Stilla havet i öster till Oder i väster, genomgår den kanske största om-
välvningen någonsin i fredstid.
Det handlar om en övergång från socialism och planstyrning till kapitalism
och marknadsekonomi. Privatisering och avreglering är de centrala föränd-
ringsinstrumenten.
Förändringen pågår i olika takt. I Kina har systemskiftet pågått i över ett
decennium. Framstegen är tydliga. På andra håll är förändringarna små, och
på vissa håll kan bakslag noteras.
Ofta går demokrati och marknadsekonomi hand i hand. Fria människor
kräver en fri ekonomi och vice versa. Men i Kina och Vietnam och på några
andra ställen ser vi inte någon sådan utveckling. Inger Koch kommer för Mo-
deraternas räkning att ta upp diskussionen om mänskliga rättigheter och de-
mokrati.
Förändringens vind blåser kraftigt över stora delar av u-världen. Tidigast
och tydligast har det varit i Stillahavsasien. Där har snabb ekonomisk ut-
veckling och snabb minskning av fattigdom blivit det normala.
I Latinamerika pågår i många länder, från Argentina i söder till Mexico i
norr, en omfattande avreglering och privatisering.
Också i Sydasien börjar nu förändringar märkas. Indien, som så länge
stagnerade i sin egenartade blandning av feodalism och socialism, börjar nu
röra på sig. Frigörelseprocessen har påbörjats. Tillväxten ökar. Det ger hopp
för framtiden i det område där fortfarande den största absoluta fattigdomen
finns koncentrerad.
Klyftan mellan industrivärlden och u-länderna blir mindre intressant. Det
uppstår nu i stället en ny klyfta mellan de u-länder som slår in på en snabb
tillväxt och effektiv fattigdomsbekämpning och de u-länder som kvarblir i
fattigdom och misär.
Ungefär var femte människa på jorden, betydligt över 1 000 miljoner, be-
räknas leva under absolut fattigdom. Den hårda brutala vardagen innebär
att man inte har mat för dagen för sig själv och sina närmaste.
Det är för deras skull som det är så viktigt med kraftig tillväxt och snabba
systemskiften. De kan inte vänta på långsamma och tröga förändringar.
Också vi i Sverige kan bidra. När vi privatiserar och avreglerar skickar vi
en viktig signal till u-länderna. I utvecklade industriländer skapar monopol
ineffektivitet och minskat välstånd. I fattiga u-länder är det ofta skillnaden
mellan svält och överlevnad.
GATT-överenskommelsen kommer att få en enormt stor betydelse för u-
ländernas möjlighet till kraftig tillväxt och snabb minskning av fattigdomen.
Möjligheten till handelsutbyte både med varandra och med de utvecklade
industriländerna är helt avgörande.
Vi känner inget exempel på något land som förmått häva sig ur fattigdo-
men genom isoleringen. Inte ens väldiga länder som Kina och Indien klarade
av att isolera sig från omvärlden. Att delta i den internationella frihandeln
är en absolut nödvändighet för alla.
Därför är det också nödvändigt för oss i Sverige att öppna våra gränser.
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Utrikespolitisk
debatt
Allmänna frågor
31
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Utrikespolitisk
debatt
Allmänna frågor
32
Vårt medlemskap i den europeiska unionen skulle härvidlag innebära ett
framsteg. Sverige har ju hittills inte precis varit ett land som har varit särskilt
öppet för handelsutbyte med de fattigaste länderna.
Herr talman! I vårt närområde öster och söder om Östersjön sker också
dramatiska förändringar. Proletariatets diktatur har avvecklats och ersatts
med demokrati, om än bräcklig i många fall.
Det ekonomiska och sociala systemet befinner sig under stark omvand-
ling. När folken fick bestämma själva ville de inte behålla socialismen utan
de föredrog marknadsekonomi.
Att införa demokrati kan gå fort. Det handlar om en process som i Cen-
tral- och Östeuropa har räknats snarare i månader än i år.
Att byta ekonomiskt och socialt system tar betydligt längre tid, 5-10 år
eller t.o.m. längre är nog mer realistiskt.
Det handlar inte bara om att bryta upp kommandoekonomins orderlinjer,
om att bryta ner och omorganisera resursförstörande verksamheter i stor
omfattning.
Det handlar i lika stor utsträckning om en mentalitetsförändring. Det per-
sonliga ansvaret och initiativet skall återupprättas, där ansvar och initiativ
inte bara undertryckts utan t.o.m. bokstavligt talat tidigare kunnat vara för-
enat med livsfara.
Skall förändringar gå fort eller långsamt? Är det chockterapi eller snigel-
fart som gäller?
Vi böljar nu se erfarenheterna från olika systemskiften. I Polen, som var
först i spåret, har det nu pågått ett systemskifte i fyra år. I Ryssland har det
pågått ett i två år, och i vissa länder har det knappast påbörjats något system-
skifte alls. Ett tydligt mönster börjar att växa fram.
De länder som har valt en snabb reformväg har också sett snabbare fram-
steg. Påfrestningen för befolkningen, inte minst för alla dem som lever under
en oerhörd fattigdom mätt med västliga mått, har blivit mindre.
Tydligast ser vi detta i Polen. Där myntades begreppet chockterapi när då-
varande finansministern Balserovitz inledde sitt radikala systemskifte på ny-
året 1990.
Förra året, dvs. efter tre år, var Polen Europas mest snabbväxande land
med en officiell tillväxt på 5 % - i praktiken säkert mycket mer.
Om politiken inte ändras kan Polen komma in i en utveckling av snabb -
ja, t.o.m. mycket snabb - tillväxt, kanske på ostasiatiska nivåer.
Systemskiftet har också gått särskilt snabbt i Tjeckien och i Estland. Även
i dessa båda länder börjar nu tillväxten ta fart.
I andra änden på spektrum finns de länder som har haft mycket blyg-
samma förändringar. Ukraina och Rumänien är exempel på detta. Följden
har också blivit att befolkningen kvarstannar i fattigdom.
I den socialdemokratiska partimotionen om Östeuropa förs ett mycket
grumligt resonemang om reformtakten. Man får intrycket att socialdemo-
kraterna inte är särskilt angelägna om att folken i Central- och Östeuropa
snabbt skall komma ur sina förödande ekonomiska och sociala system.
Man frågar sig: Är det Ukrainas modell som socialdemokraterna föresprå-
kar? Vad har man emot den polska erfarenheten? Inser man inte att männi-
skor måste se ett slut på besvärligheterna och börja hoppas för framtiden?
Ibland görs det gällande att det behövs större sociala satsningar i Central-
och Östeuropa. Felet är att det görs stora sociala satsningar, och att de görs
på alldeles fel sätt.
I ett socialistiskt system sker satsningar på människors trygghet genom
stora stöd eller krediter till ineffektiva arbetsplatser. De kan inte läggas ner
därför att människors hela försörjning och trygghet är knutna till dessa. Där-
för fortsätter många miljöförstörande och slösaktiga verksamheter med
stora statliga stöd.
I ett kapitalistiskt samhälle ges det sociala stödet direkt till individen. So-
cialförsäkringar är det huvudsakliga sätt varpå vi hjälper människor som har
det svårt. Ineffektiva verksamheter läggs ner medan människor skyddas.
Omläggningen av de sociala skyddsnäten är en viktig del i systemföränd-
ringen. Det gamla systemet med sin låga standard och ofta helt undermåliga
sociala nivå måste bytas ut mot vårt västliga tänkande.
Begreppet social marknadsekonomi lanserades när västra Tyskland 1948
genomförde sin chockterapi och det tyska undret skapades. Det skedde då
mot ett mycket starkt motstånd från den tyska socialdemokratin.
Även då var penningstabiliteten en nödvändig förutsättning för fram-
gången. Inledningsvis blev det stora protester. Många befarade väldiga so-
ciala konsekvenser. Men framgångarna blev enorma. De tyska socialdemo-
kraterna fick också 1959 ge sig i sitt Bad Godesberg-program.
Arvet från Bismarck, ofta kallat social marknadsekonomi, var en del i då-
tidens chockterapi.
Privatiseringar och avregleringar behöver kombineras med ett någorlunda
fast och stabilt penningvärde. Det är på den här punkten som utvecklingen
i Ryssland under 1992 och 1993 har brustit.
Den centralbank som lydde under Högsta sovjet vägrade att föra en rimlig
penningpolitik. I stället lät den sedelpressarna gå för att på den vägen sub-
ventionera värdelös verksamhet.
Verkligheten visar vem som har rätt. De snabba reformernas väg har hit-
tills varit väsentligt humanare än ett långsamt och utdraget systemskifte.
Herr talman! Låt mig avslutningsvis säga något om vår säkerhetsordning.
En viktig uppgift för vår generation är att bygga en europeisk freds- och
säkerhetsordning till de små folkens skydd och till hela kontinentens frihet
och stabilitet.
Vad vi nu absolut inte vill se är att mellankrigstidens ordning återuppstår,
då små länder lätt blev beroende av mäktiga grannar och föreställningen om
inflytelsezoner växte fram.
Västeuropa utgör en stabil och trygg enhet, inte minst genom den euro-
peiska unionen och den inre marknaden. Problemen finns öster därom.
Många av de nya demokratierna i Central- och Östeuropa känner sig osäkra.
De har ännu ingen fast anknytning till Västeuropa.
Samtidigt är det viktigt att sträva efter att bygga den euorpeiska säkerhe-
ten med och inte mot Ryssland. Ett demokratiskt och välmående Ryssland
som lever i fred med sina grannar är naturligtvis ett mål för denna strävan.
Att både skänka säkerhet och trygghet till de säkerhetspolitiskt hemlösa
länderna i Central- och Östeuropa och samtidigt bygga denna säkerhet med
och inte mot Ryssland är uppgiften, och denna ekvation är inte alldeles lätt.
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Utrikespolitisk
debatt
Allmänna frågor
3 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 65
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Utrikespolitisk
debatt
Allmänna frågor
NATO:s förslag till ”partnership for peace” är ett försök att lösa den uppgif-
ten. Vi bör också välkomna detta NATO:s erbjudande till oss.
Att involvera Ryssland i ett förtroendefullt gemensamt säkerhetsarbete
kan kanske verka konstigt i en tid när mörka krafter dyker upp på den ryska
politiska scenen. Men det är just då som det är särskilt viktigt att utveckla
kontakterna.
Anf. 17 CHRISTER WINDÉN (nyd) replik:
Herr talman! Jag noterar med stor tillfredsställelse att min syn på vikten
av fri handel när det gäller att utjämna skillnaden mellan rika och fattiga
länder delas av Moderata samlingspartiet.
Däremot förbryllar det mig att Moderaterna, och även andra partier inom
regeringen, samtidigt förespråkar en jordbrukspolitik som innebär att de fat-
tiga länderna får minskade möjligheter till avsättning för sina produkter.
Faktum kvarstår att det just är sådana produkter som de har förmåga att
producera. De fattiga länderna kan inte producera högteknologiska produk-
ter av den typen som har skapat Sveriges framgångar, utan de kan producera
ganska enkla stapelvaror inom livsmedelssektorn, som de skulle kunna få en
större avsättning för, t.ex. på den svenska marknaden. Jag vill då fråga: Hur
kommer det sig att Moderaterna förespråkar en jordbrukspolitik som går
stick i stäv mot detta?
Anf. 18 GÖRAN LENNMARKER (m) replik:
Herr talman! Den moderata jordbrukspolitiken går ut på att Sverige
snabbt skall bli medlem i den europeiska unionen och därmed bli en del av
den europeiska jordbrukspolitiken. När vi har blivit medlemmar i den euro-
peiska unionen kommer vårt parti, förmodligen också tillsammans med en
del övriga svenska partier, att verka för att man inom denna gemensamma
jordbrukspolitik inte producerar stora överskott som dumpas på världs-
marknaden. Det är en central uppgift för oss att verka i den riktningen.
Anf. 19 PIERRE SCHORI (s) replik:
Herr talman! Göran Lennmarker talar om chockterapins välsignelse eller
inte. Sedan går han tillbaka till Tyskland, som fick Marshallhjälp efter kriget.
Han tar upp Polen, Tjeckien och Estland som exempel på länder där det
går att föra en politik som har både reforminslag och en radikal ekonomisk
förnyelse.
Grunden i hela vår syn måste vara att vi inte kan se länderna i Central- och
Östeuropa och Ryssland som en enhet, att de alla är likadana. Man måste se
på land efter land, och detta gäller särskilt Ryssland, denna väldiga nation
där vi har sett hur det har gått efter valet med försöken med en alltför snabb
reformering utan sociala inslag. Gammelkommunister och högerextremister
har fått ett starkt fäste.
Vad vi vänder oss emot är dessa trosvissa rekommendationer till ryssarna
som kommer utifrån, särskilt när de ges av statsministern i en situation när
majoriteten av experter och inflytelserika personer har en annan uppfatt-
ning. Vi undrar om detta är till gagn för Rysslands eller Sveriges intressen.
34
Statsministern borde lyssna pä Helmut Kohl som också har varnat för denna
utveckling.
Slutligen vill jag till Göran Lennmarker säga att han borde betänka den
fråga som den gamle Nixon tog upp precis vid nyår. Han sade: Den avgö-
rande frågan i Ryssland är att se om den demokratiska kapitalismen i Ryss-
land lyckas bättre än den kommunistiska kapitalismen i Kina.
Anf. 20 GÖRAN LENNMARKER (m) replik:
Herr talman! Det finns en föreställning som man kan möta på åtskilliga
håll, att Ryssland är hopplöst och måste ses som något mycket djupare efter-
blivet än Central- och Östeuropa. Det är fråga om en Rysslandspessimism
och kanske ett Rysslandsförakt - det går inte att reformera Ryssland och det
är meningslöst att satsa på snabba reformer.
Jag tror att detta i grunden är fel. Vi kan i Ryssland se mycket starka och
goda krafter som snabbt vill normalisera Ryssland. De vill göra landet till en
del av Europa, och de känner en stark samhörighet med våra västliga värde-
ringar.
Det är en viktig uppgift för oss att på alla sätt, genom samarbete och nära
kontakter, stärka dessa krafter. Moderata samlingspartiets strävan är att på
alla sätt hålla en intensiv kontakt med just dessa reformvänliga och fram-
stegsvänliga krafter i Ryssland.
Vår kritik har inte riktats mot något annat än att reformarbetet har gått
för långsamt. Framför allt har Centralbankens förödande politik inneburit
att mycket av systemskiftet inte har kunnat genomföras, eftersom Ryssland
har legat på gränsen till hyperinflation. Det går inte att reformera en eko-
nomi i hyperinflation. Det går inte heller att göra långsiktiga investeringar i
ett land där penningvärdet urgröps i en svindlande hastighet. Då får man just
den mycket kortsiktiga och närsynta verksamhet som finns i hyperinflato-
riska sammanhang. Det är mot detta vi har riktat vår kritik.
Ryssland behöver ett reformarbete med ett någorlunda rimligt, stabilt
penningvärde. Det finns krafter i Ryssland som inser detta och som har käm-
pat för det. Det är vår uppgift att se till att vi står på deras sida och inte på
de krafters sida som vill använda sedelpressarna för att mycket kortsiktigt
skapa vad man tror vara en social, hållbar lösning. Det medför ingen social
lösning utan fortsatt misär.
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Utrikespolitisk
debatt
Allmänna frågor
Anf. 21 DANIEL TARSCHYS (fp):
Herr talman! ”Nu slocknar ljusen över Europa, och vi kommer inte att få
se dem tända igen i vår livstid.”
Det har gått nästan 80 år sedan den engelske utrikesministern Edward
Grey uttalade de orden vid första världskrigets utbrott.
Likheterna mellan sommaren 1914 och vintern 1994 är tillräckligt stora för
att sända kalla kårar längs ryggraden - en storserbisk rörelse som verkar för
utvidgade gränser, bestämda ultimatum till Serbiens regering, explosioner i
Sarajevo som likt jordbävningar sänder stötvågor långt utanför sitt epicent-
rum. Står vi åter inför ett storkrig i Europa?
Det är gott om mörker i vår omvärld. Fem år efter järnridåns fall är Öst-
35
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Utrikespolitisk
debatt
Allmänna frågor
36
europa ännu i gungning. Levnadsstandarden har sjunkit - kraftigt på sina
håll - och gamla nationella motsättningar har åter vaknat till liv.
Längre bort i världen fortsätter tragiska inbördeskrig i länder som Soma-
lia, Sudan och Angola. Fredsprocessen i Mellanöstern är ännu ömtålig, och
i Sydafrika tillstöter ständigt nya hinder på vägen från apartheid till majori-
tetsstyre och jämlika villkor för alla befolkningsgrupper. I många, kanske
flertalet, länder fortsätter övergreppen mot mänskliga rättigheter. Låt mig
här bara nämna Kina som ett allvarligt exempel.
Ändå finns det också ljus i detta mörker. 1994 är inte 1914. En avgörande
skillnad mellan 1900-talets början och dess slut är inte minst det internatio-
nella samarbete som har vuxit fram, framför allt under de senaste 50 åren.
Jag tänker då i första hand på FN och FN-systemet - ofullkomligt, byrå-
kratiskt och ineffektivt. Ja visst, men det är också utvecklingsbart och sedan
länge verkningsfullt inom en rad olika områden. Även i den jugoslaviska
konflikten, där det klagas mycket över FN:s maktlöshet, har världsorganisa-
tionen trots allt uträttat stordåd för att lindra nöden, hjälpa flyktingarna och
dämpa krigslusten hos de stridande.
Jag tänker också på Europeiska säkerhetskonferensen, ESK. Den har se-
nast genom sin Parisstadga lagt grunden för en bred politisk samverkan i
Europa och har nu förutsättningar att verka konfliktdämpande, inte minst
genom förebyggande diplomati.
Europeiska unionen spelar en stor roll för freden i Europa genom att oupp-
lösligt binda samman en gång fientliga stater. Självfallet skall också Sverige
ta aktiv del i detta samarbete och därigenom kunna påverka förhållanden
som vi, hur vi än gör, är starkt beroende av. Hadar Cars kommer senare i
debatten att utveckla Folkpartiets positiva syn på Europeiska unionen.
För stabiliteten i Europa fortsätter NATO att vara en avgörande tillgång.
Under de senaste åren har alla eller nästan alla stater i det gamla östblocket
anmält intresse för medlemskap i NATO. Men de gamla medlemmarna ser
många problem i en sådan utvidgning och har därför lanserat olika former
av samverkan: först det konsultativa rådet, NACC, och nu senast Partner-
ship for Peace, PFP. Vi har all anledning att välkomna initiativet som är flexi-
belt och utvecklingsbart.
För staterna i Östeuropa öppnar PFP en väg till en närmare praktisk sam-
verkan med NATO, vilket kan öka statbiliteten i Europa. Även vi själva har
anledning att delta i PFP-samarbetet, som t.ex. kan leda fram till ett mer
effektivt samspel vid fredsbevarande operationer. Här har Sverige också en
hel del egna erfarenheter att bidra med som kan vara till nytta för andra län-
der.
Samarbetet med Östeuropa måste också drivas vidare på andra fronter.
Vi gör det bilateralt genom vår samverkan med Östeuropa som med alla mil-
jöinsatser inräknade omsluter långt mer än 1 miljard kronor. Vi gör det
också samfällt med andra, t.ex. inom Europarådet, vars allra viktigaste upp-
gift under de kommande åren bör bli just att bidra till att demokratin och
rättsstaten konsolideras i Öst- och Centraleuropa och att samarbetet utvid-
gas på alla möjliga områden, såsom kultur, miljö, utbildning och forskning.
Herr talman! Sveriges utrikespolitik har sedan länge, också under denna
regering, en uttalat global profil. Vi har byggt upp ett omfattande bistånd
som över lag fungerar effektivt. Runt om i världen gör svenskar värdefulla
insatser för att bekämpa fattigdomen och bistå alla länder att utveckla sina
egna resurser.
Det liberala ungdomsförbundet, och senare Folkpartiet, väckte för en del
år sedan en viss uppståndelse genom att lansera ett tvåprocentsmål för bi-
ståndet. Det bistånd som räknas in vid officiella jämförelser är förvisso inga
2 %. Men om man lägger ihop vad vi svenskar bidrar med till u-länder, till
Östeuropa och till flyktinghjälp både hemma och utomlands, hamnar man
avsevärt närmare 2 % än 1 % av BNP. Jag tvivlar inte ett ögonblick på att
vi kommer att fortsätta på den vägen.
Biståndet är inte bara ett uttryck för solidaritet och omsorg om andra. Det
rymmer också ett starkt mått av egenintresse. Det svenska välståndet bygger
i allt större utsträckning på internationell arbetsfördelning, men hoten mot
vår välfärd, vår miljö och vår säkerhet kommer också till allra största delen
utifrån.
I det läget kommer vi inte långt med isolationism eller med de grumliga
stämningar av nationell självtillräcklighet som EU-motståndarna vädjar till.
I stället måste vi bejaka vår plats i världen och vår plats i Europa samt aktivt
ta del i den samverkan som blir alltmer nödvändig.
Herr talman! Det betänkande om krisen i det forna Jugoslavien som vi nu
också skall ta ställning till är på alla punkter enhälligt. Jag tycker att det lig-
ger en stor styrka i att utrikesutskottet efter mycket noggrann diskussion av
olika yrkanden har kunnat nå fram till gemensamma ställningstaganden.
Gemensam är vår upprördhet och indignation inför det lidande som fort-
sätter att plåga folken i Bosnien-Hercegovina. När granaterna faller över le-
kande barn i kälkbacken eller över den fullpackade marknaden, är det omöj-
ligt att känna annat än vrede över de brottslingar som begår sådana illdåd.
Gemensam är också vår uppslutning kring FN:s strävanden att demilitari-
sera området runt Sarajevo. Det är ett orättfärdigt krig som förs i Bosnien-
Hercegovina, men det är inte fler vapen som behövs i området utan färre.
Jag gläder mig över att det i detta betänkande råder full samstämmighet
också mellan regering och riksdag. Vi stöder den aktiva Jugoslavienpolitik
som regeringen har fört och noterar att det även framöver finns mycket vik-
tiga uppgifter. På alla punkter råder enligt betänkandet samstämmighet mel-
lan regeringen och riksdagen.
Nordbåt 2 spelar en konstruktiv roll i arbetet på att vidmakthålla skyd-
dade zoner i området, och andra svenskar gör ovärderliga insatser i det hu-
manitära biståndet. Vi måste ge vårt stöd åt de svenskar som arbetar i Jugo-
slavien, och vi måste vara beredda att även framöver vidga de svenska insat-
serna. I betänkandet understryks att FN-trupperna gör stor nytta i området.
Utskottet skriver också att vi både på kort sikt och i det längre perspektivet
måste vara beredda att medverka när det gäller att organisera ett internatio-
nellt bistånd till återuppbyggnad och försoning i det forna Jugoslavien.
Från Folkpartiets sida har vi länge pläderat för ett hårdare tryck mot de
banditer i Jugoslavien som fortsätter det urskillningslösa dödandet av oskyl-
diga civila. Nu har en skärpning av FN:s och NATO:s hållning och en kon-
struktiv medverkan från rysk sida lett till en etappseger i den kampen. Låt
oss alla se till att den framstöten inte blir den sista, att kanonerna äntligen
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Utrikespolitisk
debatt
Allmänna frågor
37
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Utrikespolitisk
debatt
Allmänna frågor
38
tystnar och att allt större områden förvandlas till skyddade zoner. Från Sveri-
ges och den övriga omvärldens sida måste vi vara beredda till fortsatta och
ökade insatser för fred, försoning och återuppbyggnad i det forna Jugosla-
vien.
Herr talman! Det finns ljus i mörkret. Krigen och konflikterna kan mot-
verkas. Men för detta duger det inte med isolationism och inåtvändhet, utan
det krävs i stället en allt djupare och bredare internationell samverkan. I den
skall Sverige självfallet vara berett att spela en aktiv roll.
Anf. 22 PÄR GRANSTEDT (c):
Herr talman! Denna utrikesdebatt, precis som många tidigare under de
senaste åren, präglas av den osäkerhet och det sökande som vi alla känner
såsom oundvikligt och nödvändigt i den brytningstid som vi befinner oss i på
det säkerhets- och utrikespolitiska området.
För fem år sedan rasade järnridån. För fem år sedan föll det kalla krigets
bojor. Det hot om den slutliga undergången förvår civilisation som det kalla
krigets ”fredsordning”, som byggde på ömsesidigt säkerställd förstörelseför-
måga, innebar har undanröjts. Men i stället kom hotet om de många mer
begränsade men därmed inte mycket mindre tragiska konflikterna - och inte
bara hotet utan också verkligheten. Det kalla kriget hade upprätthållit en
järnhård disciplin i stora delar av världen, samtidigt som det hade underblåst
krig i andra delar av världen. Nu dyker många gamla konflikter och motsätt-
ningar upp. Inte minst i vår egen världsdel har kriget blivit en realitet på ett
sätt som vi inte har upplevt på länge.
Som utrikesministern betonade måste vi i denna situation av förändring
och osäkerhet finna nya vägar för att bygga upp en hållbar fredsordning. En
av de viktigaste målen för den svenska säkerhetspolitiken måste vara att för-
hindra en ny uppdelning, en ny tudelning av Europa ur säkerhetspolitisk syn-
vinkel. Vi måste sträva efter att skapa en verkligt alleuropeisk säkerhetsord-
ning med inriktning mot en global säkerhetsordning. Det innebär att EU,
som kommer att vara en viktig aktör, inte är svaret på detta behov så länge
EU inte är alleuropeiskt. Det viktigaste organet i dag för att skapa en alleu-
ropeisk säkerhetsordning är ESK med de svagheter som detta organ har.
Men vi måste fortsätta aktivt att bygga upp ESK:s möjligheter att främja
säkerhet, stabilitet och samarbete i Europa. En god början har gjorts, men
väldigt mycket återstår.
Vid sidan av ESK finns också andra viktiga initiativ. NACC och Partner-
ship for Peace är exempel härpå. Det är angeläget att vi försöker få till stånd
en samordning av de olika mönster som nu håller på att byggas upp för säker-
hetspolitiskt samarbete i Europa.Vi måste se till att det blir mer av besluts-
kraft, mer av handlingsförmåga och mer av möjligheter att tidigt ingripa i
olika typer av konflikter och kriser så att ESK-systemet verkligen kan bli
basen för den alleuropeiska säkerhetsordning som vi behöver.
Den stora utmaningen här just nu är givetvis det som händer i det forna
Jugoslavien. Det som vi ser där är inte uppmuntrande för möjligheterna att
verkligen skapa en alleuropeisk säkerhetsordning. Skeendet i Bosnien är en
djup tragedi, främst naturligtvis genom alla de tusentals och åter tusentals
människor som drabbas av död, skador eller fördrivning. Det är också en
tragedi för strävandena att skapa fred i Europa. Risken är stor att slutet på
Jugoslavienkrisen blir att det återigen demonstreras att den starkes makt gäl-
ler, att våld är ett medel som framgångsrikt kan användas för att nå politiska
mål. Det är någonting som kan få mycket långsiktiga konsekvenser för vår
världsdels framtid. Därför måste vår strävan vara att få slut på striderna.
Det räcker inte med Sarajevo. Vi måste gå vidare också i de andra strids-
zonerna. Men vi måste även se till att slutresultatet av denna konflikt inte
blir ett premierande av framför allt serbernas våldshandlingar utan en ord-
ning som respekterar alla folkgruppers intressen. Där återstår oerhört
mycket. En huvudsträvan för svensk utrikes- och säkerhetspolitik måste vara
att vara med och bygga upp den alleuropeiska freds- och säkerhetsord-
ningen.
I avvaktan på att denna kan realiseras fullt ut - det kommer säkert att ta
tid, om det nu alls blir möjligt - måste den svenska linjen vara att stå fri från
militära bindningar som bara gäller delar av Europa.
Den tanke som inte minst Ny demokrati tidigare i debatten gav uttryck för,
att Sverige bör överge sin alliansfrihet och gå in i en militärallians, bygger på
en dålig analys av den roll som Sverige kan spela i den europeiska säkerhets-
utvecklingen.
Så länge vi inte kan gå in i en alleuropeisk säkerhetsordning bör vi bibe-
hålla vår neutralitetspolitik. Med neutralitetspolitik menar jag då inte neu-
tralitet i varje situation, utan en politik som bygger på alliansfrihet i fred så
att vi kan vara neutrala om det skulle bli krig i vårt närområde.
Just därför att en säkerhetspolitisk uppdelning av Europa är det som vi
i första rummet måste förhindra skall vi själva inte medverka till en sådan
tudelning genom att knyta oss till en militärallians. Det hindrar oss inte att
delta i ett aktivt utrikes- och säkerhetspolitiskt samarbete, t.ex. inom ramen
för den europeiska unionen. Som också har påpekats tidigare innebär med-
lemskap i den europeiska unionen inte några försvarspolitiska eller militära
alliansförpliktelser.
Det innebär i stället en möjlighet för oss att samarbeta med andra länder
för att nå viktiga utrikespolitiska mål - och det skall vi naturligtvis vara be-
redda att göra. Vi skall göra det i en målmedveten strävan att främja ett all-
europeiskt samarbete men också, och det är inte minst viktigt, i en strävan
att se till att Europa kan spela en aktiv roll när det gäller att finna lösningar
på globala problem.
Vi skall inte tro att det är möjligt att nå en fredlig värld om det inte också
är fråga om en någorlunda rättvis värld. Vi i de rika länderna har ett ansvar
när det gäller att hjälpa till med att lösa de stora ekonomiska och ekologiska
problem som drabbar tredje världen. Det är också någonting som har en
långtgående säkerhetspolitisk betydelse.
Utvecklingen i Sydafrika har kommenterats tidigare i dag, och andra ta-
lare återkommer till den saken senare i den här debatten. Det är naturligtvis
ett av de bästa exemplen på framgångsrik svensk utrikespolitik som vi kan
peka på. Vi har inte varit ensamma om att spela en aktiv roll här. Men Sve-
rige har hört till de mest aktiva länderna. Vi kan se att det har gett positiva
resultat. Detta visar vikten av ett starkt engagemang också för tredje värl-
dens problem.
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Utrikespolitisk
debatt
Allmänna frågor
39
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Utrikespolitisk
debatt
Allmänna frågor
40
Herr talman! Vi i Sverige har en tradition av bred samstämmighet bakom
de utrikespolitiska linjerna. Enligt min uppfattning finns alla förutsättningar
för detta samförstånd och denna samstämmighet också i dag. Detta är en
utrikespolitisk strävan. Därför beklagar jag avslutningsvis om Socialdemo-
kraterna tänker börja använda utrikespolitiken som konfrontationsområde.
Jag beklagar detta desto mera eftersom de angrepp som från socialdemokra-
tiskt håll har gjorts på den svenska utrikespolitiken inte handlar om sakfrå-
gor. Jag har hittills inte hört ett enda konkret förslag.
Låt oss återställa samarbetet på det utrikespolitiska området, och låt oss
återfå den styrka som en brett förankrad utrikespolitik är!
(Applåder)
Anf. 23 CHRISTER WINDÉN (nyd) replik:
Herr talman! Jag sade att demokrati och fred måste försvaras. Jag sade
också att man inte kan ställa sig neutral till försvaret av demokratin och fre-
den. Man måste ta ställning. Detta är huvudinnehållet, kort sammanfattat,
i det som jag sagt.
I det häfte som Pär Granstedt har utarbetat - Försvar i nutid, neutralitets-
politiken i ett nytt Europa - som handlar om just det som vi här talar om
säger Pär Granstedt att neutralitetspolitiken inte är detsamma som neutrali-
tet, utan att det är en politik som skall syfta till neutralitet i krig.
Sedan skriver han: Sverige har minsann tagit ställning i många svåra frå-
gor. Pär Granstedt räknar upp ett antal frågor. Det gäller då Nordvietnam
och Södra Afrika. Speciellt nämner han Angola och Mozambique. Jag und-
rar om anledningen till att man har mera kurage att fatta beslut om ett ställ-
ningstagande beror på att det gäller länder som ligger långt hemifrån. Finns
det en principiell skillnad mellan att ta ställning för fred och demokrati i det
egna närområdet och mellan att göra det för länder som ligger långt borta?
Enligt min mening tycks det vara så - jag hoppas att jag har fel på den
punkten - att om det gäller länder långt borta är riskerna med ett ställnings-
tagande mindre. Om detta är den drivande tanken finns det många ganska
fula ord att säga om ett sådant handlande. Ett av de mildaste orden är feghet.
Anf. 24 PÄR GRANSTEDT (c) replik:
Herr talman! Det är en helt riktig iakttagelse som Christer Windén gör,
nämligen att neutralitetspolitik inte innebär neutralitet i fred. Den klassiska
formuleringen av den svenska neutralitetspolitiken är ju alliansfrihet i fred
som syftar till neutralitet i krig. Neutralitet är alltså någonting som vi iakttar
i ett krigsläge. Därmed är det också sagt att vi i Sverige i det förflutna - lik-
som vi kommer att göra i framtiden - har betraktat oss som fria att ta ställ-
ning, också mycket aktivt, i olika konflikter.
Det är möjligt att vi ibland tyckt att det har varit lättare att ta ställning i
fråga om konflikter långt borta, men så har det alls inte alltid varit. Ett
mycket påtagligt exempel i det sammanhanget är finska krigen under andra
världskriget. Trots att Sverige i övrigt bedrev neutralitetspolitik förklarade
vi oss i det fallet som icke krigförande, men politiskt stödjande den finska
saken. Sverige har också reagerat och tagit ställning när kriserna i Tjeckoslo-
vakien och Ungern var aktuella. Visst har det alltså funnits exempel i vår
historia på att vi mycket aktivt har tagit ställning till konflikter också i vårt
närområde.
Det viktiga här är alltså att konstatera att även en politik som syftar till att
vi skall kunna vara neutrala i händelse av krig möjliggör en aktiv utrikespoli-
tik och ställningstaganden i fråga om olika konflikter.
Anf. 25 CHRISTER WINDÉN (nyd) replik:
Herr talman! Pär Granstedt är en utmärkt talare. Han är min överman.
Det är helt klart. Men icke desto mindre är det så att vältaligheten - om än
aldrig så stor - och kringgåendet i en fråga inte kan dölja det faktum att något
svar inte har getts.
Min fråga är alltså: Finns det en principiell skillnad mellan att ta ställning
när det gäller det egna närområdet och mellan att ta ställning när det gäller
områden långt borta? Detta och ingenting annat handlar det om. Jag skulle
vilja ha ett rakt och enkelt svar på den frågan, utan inblandning av fakta om
vad som hände under andra världskriget. Jag undrar alltså hur Pär Granstedt
ser på nämnda fråga i dag.
Exempelvis kan sådana här frågor dyka upp med anledning av de oroshär-
dar som vi ser österut.
Anf. 26 PÄR GRANSTEDT (c) replik:
Herr talman! Svaret på Christer Windéns fråga är nej.
Anf. 27 PIERRE SCHORI (s) replik:
Herr talman! Det kan inte minst med tanke på åhörarna finnas anledning
att svara på den fråga som Pär Granstedt avslutningsvis ställde. Vi har ju här
hört Folkpartiets representant och även Centerns representant företräda en
politik som är traditionell svensk utrikespolitik och som vi socialdemokrater
helhjärtat instämmer i.
Hur kommer det sig då att det till synes ofta finns en debatt mellan mode-
rater och socialdemokrater? Ja, moderaterna har ju alltid varit ensamma på
sin kant med sina extrema åsikter i utrikespolitiken, medan vi andra har stått
på den andra sidan. Nu har Moderaterna visserligen fått stöd av Ny demo-
krati i samma politik. Den här egendomliga situationen uppstod i och med
att Moderaterna fick utrikesministerposten. Därför har vi fått den här spän-
ningen. Den skall inte behöva finnas där. Men den finns i mycket konkreta
fall. Moderaterna var hela tiden emot sanktionerna mot Sydafrika och stödet
för befrielserörelserna, medan mittenpartierna och Socialdemokraterna till-
sammans har kunnat baxa in i rätt position.
Det har från statsministerns sida förekommit ensidiga utspel om säker-
hetspolitiken, som också Pär Granstedt har kritiserat starkt. Jag kan ta fler
exempel. Biståndet är ett sådant. Moderaterna går nu aktivt ut och säger att
vi skall sänka biståndet.
Slutligen vill jag säga att jag kan försäkra även åhörarna om att det finns
grund för ett styrkebälte i svensk utrikes- och säkerhetspolitik, som det har
funnits tidigare. Men det förutsätter att moderaterna inte längre styr och
ställer ensamma.
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Utrikespolitisk
debatt
Allmänna frågor
41
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Utrikespolitisk
debatt
Allmänna frågor
Anf. 28 PÄR GRANSTEDT (c) replik:
Herr talman! Det intressanta just nu är inte vilken politik Moderata sam-
lingspartiet eventuellt skulle vilja föra om man ensam fick sköta den svenska
utrikespolitiken. Det intressanta är vilken utrikespolitik Sverige faktiskt har.
Jag kan bara konstatera, för att anknyta till de exempel som Pierre Schori
tog upp, att när det gäller Sydafrika har regeringen på ett mycket konsekvent
sätt fullföljt den politik som också bedrevs tidigare med brett parlamenta-
riskt stöd. Sverige var det sista landet som släppte sanktionerna mot Syd-
afrika. Sverige har in i det sista aktivt stött ANC, fram till dess man gick
över till att vara politiskt parti. Sverige planerar ett omfattande bistånd till
Sydafrika.
Om det stämmer med den politik som Moderaterna stod för före rege-
ringsbildningen kan vi diskutera. Men det stämmer definitivt med den poli-
tik som vi har stått för hela tiden.
När det gäller biståndet har det skett en nedskärning. Den genomfördes i
en krisuppgörelse med Socialdemokraterna. Vi beklagar mycket att vi fick
det inslaget i krisuppgörelsen. Men jag vill betona att det var under aktiv
socialdemokratisk medverkan. I årets budget tas ett litet men dock steg för
att vi skall närma oss enprocentsmålet. Det är den politik som faktiskt förs,
oavsett om vi spekulerar i att Moderaterna skulle ha velat ha en annan poli-
tik.
Beträffande säkerhetspolitiken konstaterar jag det som utrikesministern
sade i sin utrikesdeklaration, att alliansfriheten ligger fast. Det är den politik
vi vill ha. Om Moderaterna egentligen skulle vilja eller inte skulle vilja ha
något annat är i det här sammanhanget ointressant. Det viktiga är vilken ut-
rikespolitik som regeringen faktiskt för. Såvitt jag förstår är det en utrikespo-
litik som Socialdemokraterna borde kunna backa upp och ge helhjärtat stöd
i stället för att försöka skapa inrikespolitiska konflikter omkring.
Anf. 29 PIERRE SCHORI (s) replik:
Herr talman! Det måste finnas ett samband mellan den politik man för i
Sverige och den utrikespolitik man för. Det är tydligt att särskilt Modera-
terna står för en politik som inte är för solidaritet i vårt land. Det kan alla
och envar se. Då är det mycket svårt att tro att man för en sådan utrikespoli-
tik. Men det finns andra partier - jag räknar in mitten bland dem - som hela
tiden gemensamt med Socialdemokraterna har stått för en internationell so-
lidaritet.
Vi hör nu att Moderaternas partisekreterare kommer att gå ut i valrörel-
sen med att man skall sänka biståndet ytterligare. I säkerhetspolitiken har
Centern kritiserat sin statsminister. Man har inte ens blivit informerad om
hans olika utspel om Baltikum och chockterapi. Man har klagat på det of-
fentligt också.
Det är inte fråga om detta. Det är fråga om att det går åt så mycket onödig
energi när vi tillsammans skall bända saker och ting till rätta. Sverige skulle
kunna spela en mycket aktivare pådrivande roll i de stora konflikterna ute i
världen, som vi har gjort tidigare med Centerns och Folkpartiets stöd. Men
Moderaterna har alltid bromsat eller gjort motstånd.
42
Anf. 30 PÄR GRANSTEDT (c) replik:
Herr talman! Jag förstår att problemet är att Pierre Schori har svårt att
tro. Det kan vara ett bekymmer. Det kan kännas otroligt för Pierre Schori
att regeringen för en bra utrikespolitik. Men jag tycker ändå att man måste
kunna ställa det kravet på Socialdemokraternas utrikespolitiske talesman att
han inte utgår från vad han bedömer som troligt, utan från den politik som
faktiskt förs.
Även om det är otroligt för Pierre Schori att den här regeringen för en
omfattande och aktiv biståndspolitik är det ett faktum. Även om det är otro-
ligt för Pierre Schori att den här regeringen har fortsatt en mycket aktiv poli-
tik mot apartheid och för stöd för krafterna mot apartheid i Sydafrika är det
ett faktum. Även om det är otroligt för Pierre Schori att den här regeringen
står för en alliansfrihetspolitik är det ett faktum. Jag tycker att det är viktigt
att vi ägnar den utrikespolitiska debatten inte åt trosfrågor utan åt den poli-
tik som faktiskt förs. Det är den vi skall diskutera. Det är den som jag tycker
att Socialdemokraterna borde backa upp för att ge den ett kraftfullare ge-
nomslag också internationellt.
Anf. 31 Utrikesminister MARGARETHA af UGGLAS (m):
Herr talman! Efter denna djupdykning i gårdagens debatter ber jag att få
ta upp en helt annan fråga.
Enligt vad jag förstår kan detta vara Pär Granstedts sista utrikesdebatt.
Därför tycker jag att det i högsta grad är på sin plats att uttrycka uppskatt-
ning för Pär Granstedts insatser på det utrikespolitiska området. Det är na-
turligt för mig att särskilt framhäva hans arbete i ESK:s parlamentarikerför-
samling. Jag tycker också att det är viktigt att påpeka hans mycket engage-
rade arbete i AWEPA, som vi alla i den här kammaren känner till.
Jag förstår också att det finns en viss likhet mellan Pär Granstedt och Gun-
nar Sträng. Det är att Pär Granstedt ofta håller t.o.m. sina huvudanföranden
i den här kammaren utan manus. Det är något som vi alla hyser respekt för.
(Applåder)
I detta anförande instämde Pierre Schori (s), Daniel Tarschys (fp), Chris-
ter Windén (nyd) och Eva Zetterberg (v).
Anf. 32 MARGARETA VIKLUND (kds):
Herr talman! Alltsedan det kalla krigets slut befinner sig vår omvärld i en
oerhört dynamisk process. För denna dynamiska omvärld och process krävs
också en dynamisk utrikes- och säkerhetspolitik.
För att orden säkerhet och säkerhetspolitik skall få en verklig innebörd
måste framför allt tre centrala frågor in i sammanhanget. Den första gäller
begreppet flexibilitet. Den dynamiska process som jag har nämnt gör att ris-
kernas art, intensitet, sannolikhet och tidshorisont ständigt ändras och i en
snabbare takt än förr. Därför måste också flexibilitet vara integrerad i säker-
hets- och utrikespolitiken.
Den andra aspekten är gemensamt ansvar. Ländernas ömsesidiga bero-
ende av varandra har ökat dramatiskt under detta århundrade. De kommer
att öka ännu mer på grund av att samarbetet länder emellan ökat och fortsät-
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Utrikespolitisk
debatt
Allmänna frågor
43
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Utrikespolitisk
debatt
Allmänna frågor
44
ter att öka, men också på grund av samhällsproblemens tilltagande globala
karaktär. Detta medför att ett lands säkerhet aldrig kan bedömas enskilt
utan måste sättas in i ett större sammanhang. Hänsyn måste hela tiden tas
till andra länder och deras situation.
Den tredje aspekten är insikt om problemens mångfald. De allvarliga ris-
ker som en nation i dag kan ställas inför är exempelvis inte endast strikt mili-
tära. Tvärtom. Riskerna är i ökande omfattning också politiska, kulturella,
ekonomiska, miljömässiga och biologiska.
Herr talman! Fred i Europa är inte bara en frånvaro av krig, utan handlar
också om en ordning präglad av sanning, rättvisa och frihet. Fred kan inte
heller byggas utan skapande ansträngningar. Och det ställer krav på ett in-
tensifierat och effektiviserat mellanstatligt men också överstatligt samar-
bete. Trots tillkomsten av ytterligare en europeisk säkerhetsorganisation,
PFP, och trots att FN, ESK, NATO och NACC redan finns har ännu ingen
verklig europeisk säkerhetslösning skapats.
Europas förmåga att hantera de utrikespolitiska och säkerhetspolitiska ut-
maningarna är beroende av om EU stärks i sin beslutande förmåga och sina
handlingsmöjligheter. Endast ett enat EU som förverkligar Maastrichtavta-
lets ambitioner inom hela det politiska fältet inklusive utrikes- och säker-
hetspolitiken kan avgöra om Europa får uppleva en fredlig och stabil utveck-
ling i framtiden. EU, som sedan 40 år framstår som ett exempel på försoning
och välstånd, har som uppgift att inspirera och konkret engagera sig i hela
Europas utveckling.
Vi kristdemokrater i Sverige stöder denna vision och önskar att Sverige
solidariskt engagerar sig i detta samarbete. Som bekant har kristdemokra-
terna i Europa varit ledande i arbetet med att skapa ett EU som fullt ut kan
axla ansvar för den europeiska kontinenten. Hade länderna i det forna Jugo-
slavien varit anslutna till EU hade situationen i det området inte sett ut som
den gör i dag. Det är jag övertygad om. Holger Gustafsson kommer senare
att utveckla kristdemokraternas syn på EU.
Herr talman! Vid konflikter mellan och inom stater har fredlig konfliktlös-
ning självfallet alltid företräde framför insatser av vapenmakt. Men vid en
situation av väpnad konflikt är det viktigt att fastslå att aggression aldrig är
etiskt försvarbart och att offret har rätt till legitimt försvar. Därför är det
också viktigt att undersöka och uppmärksamma i vilken utsträckning par-
terna i en konflikt verkligen har rätten på sin sida.
När det gäller konflikten i Bosnien-Hercegovina har det under senare tid
funnits en tendens i Sverige, men också internationellt, att hävda att alla par-
ter är lika skyldiga.
Herr talman! Striderna i Bosnien-Hercegovina är i nuläget precis så
hemska som de brukar bli i moderna men inte desto mindre medeltidslik-
nande krig när civilbefolkningen utsätts för de värsta grymheter. Alla parter
deltar också i striderna. Men faktum kvarstår: den ursprungliga aggressorn
är serbisk, och offren är muslimska.
Den utsatta situation som muslimerna har varit och är i genom att deras
huvudmotståndare, bosnienserberna, har varit och är uppbackade av den
f.d. jugoslaviska armén beror på att utvecklingen har tagit den vändning som
vi har varnat för. Röster världen över har upprörts över denna orättvisa. I
dag strider några tusen fundamentalistiska muslimska soldater med erfaren-
heter från bl.a. Afghanistan på samma sida som bosnienmuslimerna. Detta
tillsammans med det faktum att muslimerna har den moraliska rätten på sin
sida och förmodligen känner sig styrkta i det har medfört att krigslyckan har
vänt - delvis till deras fördel.
Men kriget i Bosnien är ingen etnisk och religiös konflikt. Nu, liksom vid
konfliktens början, är huvudorsaken hänsynslösa maktambitioner från fram-
för allt den serbiska statsledningen som uppviglat bosnienserberna. Musli-
merna i Bosnien är ett europeiskt folk. Deras sekulariserade variant av is-
lam - fredlig samexistens med människor med andra religioner - har varit
en motpol till religiös fanatism och extremism. Vi har allt att vinna på att
detta förhållande fortsätter. Iranska invandrare i Sverige, nordafrikaner i
Frankrike, turkar i Tyskland osv. är en del av den europeiska vardagen. De
förtjänar att mötas med respekt och rättvisa och behöver sist av allt få felak-
tiga signaler om att muslimska folkslags rättigheter förtrampas i Europas
hjärta. Om detta uppstår skapas rädsla och i dess förlängning radikalisering
och fundamentalism. Liknande påståenden har jag framfört här tidigare.
Herr talman! De etiska förpliktelserna människor emellan förbjuder att
andra stater intar rollen som åskådare när respekten för människors värde
och mänskliga rättigheter förtrampas. Aggression får aldrig löna sig. Ingen
har rätt att överge en angripen. Att hejda och avbryta aggression är en för-
pliktelse för hela världssamfundet. Speciellt gäller denna förpliktelse när en
konflikt sker i grannskapet och gäller ett land som är erkänt av FN. Sverige
deltar med manskap och finansiella medel för att påskynda freden i Bosnien-
Hercegovina och försöka att åtminstone något lindra krigets skadeverk-
ningar. Det är bra. Vi får inte glömma att de svenskar som är där represente-
rar Sverige med livet som insats och med freden som mål.
Nu när kanonerna har tystnat i Sarajevo och världen tillfälligtvis andas ut
dyker många angelägna uppgifter upp för Sverige. Den första är att lyfta
fram de andra områden i Bosnien där kriget fortgår i det tysta. Civilbefolk-
ningens lidande i Srebrenica, Tuzla, Bihac, Mostar och andra orter är oför-
minskat stort.
Den andra uppgiften är att noggrant övervaka situationen för muslimerna
i anslutning till att de stridande parterna avväpnas. Vi får inte glömma att
det trots allt är så, att serberna mycket lättare kan finna nya vapen på grund
av det stöd de erhåller från Restjugoslaviens armé. Denna situation kan med
tiden öka krigsrisken.
Den tredje, något svårare, uppgiften är att försöka förhindra att Bosnien
blir ett forum för nya stormaktsambitioner. Det finns i nuvarande läge spän-
ningar mellan säkerhetsrådets medlemmar beroende på skiftande nationella
intressen. Dessa måste övervinnas till förmån för fred och återuppbyggnad
av Bosnien-Hercegovina. Det är fel om FN utnyttjas som en sköld för stor-
makternas intressen. Tendenser i den riktningen har tyvärr länge varit syn-
liga.
Herr talman! Det är inte bara i Europa som länder befinner sig i kritiska
skeenden. Jag tänker också på bl.a. Sydafrika, som nu är i en oerhört svår
situation. Odemokratiska och extremnationalistiska krafter vill med alla me-
del förhindra den demokratiska processen. De demokratiska erkända parti-
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Utrikespolitisk
debatt
Allmänna frågor
45
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Utrikespolitisk
debatt
Allmänna frågor
erna i Sydafrika behöver allt det stöd som över huvud taget är möjligt, så att
landet verkligen kan nå från det lagligt gällande förbudet mot apartheid till
ett i verkligheten fritt land med för alla likvärdiga mänskliga rättigheter. Det
handlar bl.a. om totalt förändrade attityder inom exempelvis olika befolk-
ningsgrupper, polis och politiska grupperingar.
Herr talman! Världssamfundet, inklusive Sverige, måste också ta sitt an-
svar så att valet i Sydafrika och tiden före och efter det genomförs och ge-
nomlevs under människovärdiga former. Dagligen får vi rapporter om de
grymmaste våldshandlingar med avsikt att försvåra och förhindra den demo-
kratiska processen. Med tanke på demokrati och mänskliga rättigheter ligger
det i allas vårt intresse att valet blir genomfört under demokratiska former.
Det blod som spillts för demokrati och rättvisa i det landet är mer än nog.
Det våld som utövas i länderna i det forna Jugoslavien är också mer än
nog. Det är bra att världssamfundet äntligen har tagit sig samman i den frå-
gan.
(Applåder)
Anf. 33 MAJ BRITT THEORIN (s):
Herr talman! ”Peace cannot be kept by force, it can only be achieved by
understanding”. ”Fred kan aldrig behållas med våld, den kan bara uppnås
genom förståelse” sade en gång Albert Einstein.
”Eftersom krig börjar i människors sinnen, är det i människors sinnen som
försvaret för fred måste byggas” är orden som inleder Unescostadgan. Vad
som händer i världen i dag - i f.d. Jugoslavien, Somalia, Kaukasus - bekräf-
tar dessa talesätt. Fred kan aldrig behållas med våld.
Därför måste hela tänkandet förändras - från det typiskt manligt militära
med våld och missiler till det arketypiskt kvinnliga med samtal, förhand-
lingar och lösningar av konflikter utan våld.
Därför måste metoderna förändras från kulor och krut till konfliktlösning
i förebyggande syfte. ”Det gröna bordet” måste åter bli samlingsplatsen för
konflikters lösande. Där används kunskap och medvetenhet om konflikter
och deras psykologi. Där blir förhandling, medling, skiljedom, förlikning
och våldsförebyggande åtgärder naturliga.
Därför måste begreppet säkerhet förändras från att snävt innebära staters
säkerhet, vilket hittills rättfärdigat kraftiga satsningar på militärt försvar, till
att innebära människors säkerhet. För att verklig säkerhet för människorna
skall uppnås måste konflikter och krig förebyggas genom avskaffande av
ekonomiska, sociala, politiska och militära förhållanden och genom att för-
utse och hantera kriser innan de leder till väpnade konflikter. Insatser för att
förebygga våld blir i längre perspektiv de mest lönsamma.
Därför måste en sammanhängande fredspolitik formas, där institutioner
för såväl förvarning, faktafinnande och konfliktlösning ges en mycket star-
kare roll inom FN och ESK och där FN:s civila insatser byggs ut. ”Fredsaka-
demier” måste tillskapas i varje land för utbildning i fredsarbete av polis och
de civila och militära fredsbevarande styrkorna. Som Lars-Erik Wahlgren,
tidigare chef för FN:s fredsbevarande styrkor i Libanon och f.d. Jugoslavien,
uttryckt det: ”Det är lättare att skjuta tillbaka än att hålla inne med skott.”
46
Där traditionellt fredsbevarande arbete måste byggas ut, och FN bör skapa
förtroende genom en absolut opartiskhet.
Därför måste en aktiv nedrustningspolitik med en kärnvapenfri värld som
mål bedrivas. För det måste strategier och metoder utarbetas, där alla vägar
leder åt samma håll - mot en värld utan kärnvapen. Då krävs det ett aktivt
intresse från regeringens sida och ett engagemang som inte skyggar för kärn-
vapenmakternas intressen. Då krävs det ett engagerat arbete för ett fullstän-
digt stopp för alla kärnvapenprov, för en kärnvapenfri zon i Norden och för
folkrättsligt bindande avtal om nedrustning av taktiska kärnvapen.
Då gäller det att regeringen aktivt agerar för en internationell kontroll av
allt plutonium och höganrikat uran i världen genom ett FN-register. Då
krävs det att regeringen inte på nytt darrar på manschetten när frågan om
kärnvapenanvändningens olaglighet skall besvaras vid Internationella dom-
stolen.
Användningen av kärnvapen är ett brott mot internationell rätt. Använd-
ningen av kärnvapen är ett brott mot internationella principer för att skydda
civilbefolkningen i krigstid. Genévekonventionen, Nurnbergprinciperna
och WHO:s konstitution är exempel på detta.
Därför måste också konventionella vapen nedrustas och resurser använ-
das för FN:s fredliga arbete.
Därför måste den internationella vapenhandeln kraftigt begränsas och
kontrolleras. När en kalasjnikov kan köpas för 10 dollar på Mogadishus gator
och en fullt utrustad stridsvagn för 2 000 dollar är flyktingkommissariens och
FN:s fredsarbete närmast hopplöst. Därför krävs det nu ett fullständigt och
obligatoriskt register över all vapenproduktion, export och import under
FN:s kontroll. Det är inte tillräckligt att som nu enbart tyngre vapen frivilligt
anmäls. Nu finns inte alla de lättare vapen med - inklusive antipersonella
landminor - som de allra flesta människor dödas av i konflikter och krig.
Därför är det nödvändigt att just dessa minor som urskilj ningslöst dödar
och lemlästar barn och civila långt efter det att krigen upphört totalförbjuds,
liksom komponenter till dem. Utan uppmärksamhet från TV dödas eller
lemlästas minst 800 människor av dessa vapen vaije månad. Nu behövs en
regering med vilja att sätta stopp för dessa vapen. En regering som inte i
första hand går krigsmaterielinspektörens och försvarsindustrins ärenden.
Utrikesministern talade om en regeringspolitik som är handlingens poli-
tik. Jag måste tyvärr säga: Bevare oss väl för högerns aktivitet i fredsfrå-
gorna! Jag varnade på ett tidigt stadium för, att när utrikes-, freds- och ned-
rustningpolitik placerades i högerns famn, skulle Sverige få en högerpolitik
på detta område, trots att Moderaterna endast har 20 % av svenska folket
bakom sig. Och så har det blivit. Varför låter Centern, Folkpartiet och kds
dem forma en politik som rimligen inte kan vara deras? Varför låter Folkpar-
tiet, Centern och kds högern härja fritt?
En sammanhållen fredspolitik med fredliga medel finns i den socialdemo-
kratiska partimotionen. En sådan politik är nödvändig, därför att freden
måste byggas i människornas sinnen, och som Albert Einstein sade: Fred
kan aldrig behållas med våld, den kan bara uppnås genom förståelse.
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Utrikespolitisk
debatt
Allmänna frågor
47
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Utrikespolitisk
debatt
Allmänna frågor
48
Anf. 34 Utrikesminister MARGARETHA af UGGLAS (m):
Herr talman! Jag vill gärna ta tillfället i akt att säga något gott om regering-
ens icke-spridnings- och nedrustningspolitik efter Maj Britt Theorins inlägg.
Jag kan peka på det faktum att vi i Sverige har lagt fram det enda arbets-
dugliga och fullständiga förslag till provstoppsavtal som nu arbetas med i Ge-
neve. Det förslag som Maj Britt Theorin stod bakom var säkert mycket för-
tjänstfullt, men det var icke fullständigt, och det är detta avtal.
Sverige var en av de första att efter ett väldigt intensivt arbete från Utri-
kesdepartementet och andra organ ratificera den stora kemvapenkonventio-
nen. Vi föregår där med gott exempel, och vi arbetar i olika fora.
Jag vill även nämna för Maj Britt Theorin att jag faktiskt själv i många av
mina samtal på utländsk botten tar upp frågan om NPT, vikten av att detta
förlängs och att olika nationer ansluter sig till NPT. Det är någonting som vi
arbetar med mycket bestämt och mycket energiskt. Vi engagerar oss i sådana
frågor som, vilket jag också nämnde i utrikesdeklarationen, situationen för
Nordkorea.
Jag vill peka på det nya viktiga område som nu finns, nämligen att försöka
förhindra spridning, att ta hand om arbetslösa kärnvapentekniker, och stöd
till ett centrum för sådant i Moskva och ett sådant centrum i Kiev. Det finns
helt nya verksamhetsområden där vi arbetar vilka inte fanns och inte var
möjliga på Maj Britt Theorins tid.
Anf. 35 MAJ BRITT THEORIN (s) replik:
Herr talman! Jag är glad att utrikesministern tog tillfället i akt att besvara
mitt angrepp. Jag tycker att det är befogat. Vi har fört denna debatt i tidning-
arna, och jag är gärna beredd att föra den också här.
När högern tillträdde på posten som utrikesminister och tog ansvar för en
utrikespolitik som tidigare - som Pierre Schori sade - hade varit enig mellan
Centern, Folkpartiet och Socialdemokraterna, och som bara högern mält sig
ur, inte minst när det gällde kärnvapenfrågorna, varnade jag för vad som
skulle komma att hända, och det har också visat sig.
När man tillsatte en utredning i UD hade den som sitt enda mål att den
skulle arbeta med icke-spridning av kärnvapen. Frågan om provstoppet var
då inte alls av intresse. Den skrevs bort. Det var först efter en mycket inten-
siv diskussion i Sveriges riksdag - där Centern, Folkpartiet och Socialdemo-
kraterna gjorde gemensam sak - som vi kunde vända utrikesminister Marga-
retha af Ugglas ointresse för provstoppsfrågan.
Det är bra att regeringen har lagt fram ett fullständigt förslag till prov-
stoppsavtal i Geneve. Det har jag gjort, och det har mina föregångare Alva
Myrdal och Inga Thorsson också gjort tidigare. Tiderna förändras, och man
kan vidga avtalet. Det är bra att det förslaget ligger. Jag hoppas att det kom-
mer att kunna ligga till grund för det provstopp som vi alla vill se.
Men det räcker icke med detta. Om man vill komma åt kärnvapnen måste
man gå längre. Då måste man ta upp frågan om deras olagliga användning.
Då måste man också driva frågan om en kärnvapenfri zon. Då måste man i
Förenta nationerna använda sig av möjligheten att konstant lägga fram för-
slag för att få en stor och bred majoritet bakom sig.
I FN har Sveriges röst totalt tystnat när det gäller freds- och nedrustnings-
frågor. Det är t.o.m. så att de gånger det läggs fram förslag eller ageras, blir
det så att man nästan frågar sig om det inte vore bättre att Sverige inte age-
rat. Det må gälla de landminor vi här har diskuterat eller kärnvapenfrågor.
Det är tyvärr så.
Anf. 36 Utrikesminister MARGARETHA af UGGLAS (m):
Herr talman! I den nya värld vi lever i är det två ord som är absolut cen-
trala på detta område, och de är icke-spridning och demontering. Demonte-
ring har tillkommit. Det är oerhört viktigt att nu hjälpa de länder som vill
bli av med sina kärnvapen, sina kemvapen och sina biologiska vapen och
försöka se till att detta blir utfört i praktiken. Där är Sverige mycket aktivt.
Anf. 37 MAJ BRITT THEORIN (s) replik:
Herr talman! Vi har ingen delad mening i den frågan. Socialdemokraterna
har lagt fram förslaget att man skall se till att sysselsätta de arbetslösa ryska
kärnvapenteknikerna i Ryssland för att undvika en risk för att de för ut sin
kunskap utomlands. Det kommer från vårt förslag, och det har vi inga delade
meningar om.
C-vapen-konventionen har jag under mina nio år varit med om att arbeta
för. Det är inte något som denna regering har åstadkommit. Den har varit
med om att få signera, och det gratulerar jag till. Men arbetet har drivits
intensivt under den socialdemokratiska regeringen.
Vi har också lett arbetsgrupperna vid konferensen i Geneve under ett an-
tal år, och vi har framför allt ställt vår tekniska kapacitet till förfogande. Det
är alltså traditionell svensk politik som ni nu har fått hämta in vinsterna av,
och det är att gratulera.
Det är likadant beträffande den andra stora centrala och väsentliga frå-
gan. Skall man driva en aktiv utrikes-, freds- och nedrustningspolitik måste
man också ha en stark folklig opinion med sig.
Vi socialdemokrater kom överens med Centern och Folkpartiet om att vi
så småningom skulle uppnå en promille av försvarskostnaderna. Högern be-
gärde redan 1991 att anslaget skulle skäras ned - det var då uppe vid 20 miljo-
ner - till 10 miljoner. Man har gjort gemensam sak med Ny demokrati om
detta, och nu har man fått igenom sitt förslag. Nu blir det en halvering av
biståndet till det nödvändiga och viktiga freds- och konfliktlösningsarbete
som folkrörelserna gör både i Sverige och internationellt.
Det är att beklaga att högerns politik har fått genomslag också på detta
område. Det är inte någon aktiv politik som denna regering bedriver på
freds- och nedrustningsområdet, tyvärr. Det är en politik där ni skjuts framåt
steg för steg.
Anf. 38 JAN JENNEHAG (v):
Herr talman! Jag vill uppehålla mig något kring förhållandet mellan utri-
kespolitik, säkerhetspolitik och frågan om det militära försvaret. Vi i Väns-
terpartiet anser att Sverige kan och bör minska sitt militära försvar. Det Maj
Britt Theorin nyss sagt om nedrustning stämmer väl med vad jag och Väns-
terpartiet anser.
Säkerhetspolitiska bedömningar skall i teorin ge grunden för utform-
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Utrikespolitisk
debatt
Allmänna frågor
4 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 65
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Utrikespolitisk
debatt
Allmänna frågor
50
ningen av bl.a. det militära försvaret. I praktiken har det sällan skett. Det
sker inte heller i dag. Analysen och de säkerhetspolitiska slutsatserna tjänar
i stället till att motivera de beslut man tidigare har fattat om det militära för-
svaret och tjänar också till att motivera den nuvarande organisationen.
Det framtida totalförsvarets utformning bestäms av bedömningar om vad
som är inrikespolitiskt och ekonomiskt lämpligt att företa sig. I det stycket
skiljer sig inte detta politiska område från de flesta andra. Vi bestämmer
alltså hur mycket vi har råd med, och sedan får vi se vad det blir.
Om vi tittar på svenskt militärt försvar i belysningen av en säkerhetspoli-
tisk analys finner vi att den utveckling som skett efter andra världskriget ger
stöd för det jag nyss har sagt. Det gäller exempelvis flygvapnets utformning.
Under 50- och 60-talet hade vi ett våldsamt överdimensionerat flygvapen.
Det hade i huvudsak växt fram genom svensk industris behov av kvalifice-
rade samhällsbeställningar.
När sedan säkerhetspolitiken ändrades - i vart fall borde vår bedömning
ha ändrats vid t.ex. Warszawapaktens upprustning inom flyget - då rustade
Sverige ner. I sak tycker jag att det var riktigt. Men det hade knappast något
samband med vad man föreställer sig att en säkerhetspolitisk analys skulle
kommit fram till. Likaså får vi nog anse att upprustningen från andra världs-
kriget i stort sett avslutades med 1972 års försvarsbeslut. Den hade alltså inte
i någon slags rationell mening något samband med en säkerhetspolitisk ana-
lys.
Om vi tittar på dagens situation kan vi diskutera de politiska förutsättning-
arna för ett angrepp riktat mot Sverige. Skramlet från det hotfulla Ryssland
har vi historiska erfarenheter av, även om de nu börjar ligga långt tillbaka i
tiden. De materiella förutsättningarna för ett aggressivt Ryssland förefaller
vara utomordentligt små under ganska lång tid. Retoriken har inget sam-
band med vad man i realiteten har möjlighet att företa sig.
Detta gör det möjligt för oss att i den officiella politiken skjuta föreställ-
ningen om en möjlig invasion av land och kust framåt i tiden. Vad skall vi
då ha för motiv för ett bibehållet eller eventuellt stärkt militärt försvar? Be-
greppet det strategiska överfallet är ju perfekt. Det är till sin karaktär oåt-
komligt för en rationell bedömning. Definitionsmässigt finns ingen politisk
förvarning. Definitionsmässigt kan man genomföra detta med begränsade
styrkor. Det ligger i själva företagets karaktär. Den säkerhetspolitiska analy-
sen medger alltså något slags samhällsekonomiskt acceptabel utformning av
den militära organisationen vid varje tillfälle.
Vi får också möjlighet att fortsätta att ge kvalificerade samhällsbeställ-
ningar som riktas till det militära försvaret. Sådana samhällsbeställningar be-
hövs även inom andra områden som inriktas på civila behov. För att belysa
detta behöver jag bara nämna miljöteknik och kommunikationssystem.
Vänsterpartiet hävdar att den nuvarande konflikten i Europa knappast
hotar Sverige som nation. Låt oss titta på Östersjöområdet. Där menar jag
att vi har nått en viss historisk stabilitet. Det kommer självfallet alltid att
vara maktpolitisk intressant, men jag har svårt att ansluta mig till föreställ-
ningen om ett omfördelningskrig i norra Europa. Vi menar att huvudlinjen
i svensk säkerhetspolitik fortfarande skall vara alliansfrihet i fred syftande
till neutralitet i krig.
Den förändring av politiken som vi har sett har ju skett utifrån kravet på
ett medlemskap i Europeiska unionen. Där planerar inte regeringen för ett
troligt nej i folkomröstningen. Efter ett nej i folkomröstningen kommer en
ny och självständig säkerhetspolitisk linje att behöva formuleras. Det finns
ingen väg förbi detta. Vi menar att det måste innebära en återgång till den
tidigare uppfattningen.
Ett sådant arbete och en sådan lösning bygger på samarbete med andra,
främst de nordiska länderna, FN och ESK, och inte på samarbete inom den
Europeiska unionen.
Anf. 39 LENNART ROHDIN (fp):
Herr talman! TV-bilderna från massakern på Sarajevos marknadstorg
sände en chockvåg över världen. Europas statsmän, som krampaktigt sökt
förhindra att FN med kraft skulle ingripa i kriget i Bosnien, kunde inte mot-
stå effekten. De tvingades ställa ultimatum till den serbiska milisen i bergen
runt Sarajevo. I ett par veckor höll världen andan. Nu tycks man kunna dra
en suck av lättnad.
Det som så många ute på fältet i Bosnien hävdat så länge verkar ha varit
mer korrekt än all ängslig räddhågsenhet i Europas regeringskanslier. Angri-
parna förstår maktspråk - åtminstone när det verkar vara allvar. Varför gjor-
des inte detta redan för 20 månader sedan? Vi måste ha tålamod! Vi får inte
förvärra våldet, har även ansvariga politiker i vårt land pläderat.
Herr talman! Egentligen handlar det inte om blodbadet på Sarajevos
marknadstorg. Det handlar inte om de 70 dödade eller mer än 200 lemläs-
tade. Det handlar inte ens om Sarajevos belägring.
Det handlar om att i mer än 21 månader har ett folkmord ägt rum i Euro-
pas mitt. Ett folkmord där minst 200 000 människor dödats. De flesta civila -
barn, kvinnor och män. Mer än 3 miljoner människor har tvingats på flykt.
De som upplevde andra världskrigets förintelse - som vi för övrigt nu får
en ny och ytterst välkommen påminnelse om med Steven Spielbergs film
Schindler’s List - har fått leva med frågan: Hur kunde det få ske? Svaret,
som var lika falskt då som nu, har varit: Vi visste inget.
I 21 månader har vi alla dagligen via TV-rutan i våra vardagsrum kunnat
följa det fasansfulla. Och den fria världen har låtit det ske. Vi vet allt, vi ser
allt, men vi har inte handlat. Först när CNN:s bilder kablades ut var stats-
männen tvungna att visa handlingskraft för att lugna TV-tittarna. 200 000
döda i krigets Bosnien var inte tillräckligt.
Herr talman! Sveriges regering framställer den svenska linjen som en aktiv
och kraftfull politik. Det är ett hån mot Bosniens döda och levande krigsof-
fer.
I själva verket har Sverige tassat försiktigt i EG:s fotspår. EG:s politik är
inte uttryck för någon sofistikerat genomtänkt och långsiktig strategi. Det är
en politik som tvärtom präglas av ängslan, tvekan och djup inre splittring.
En ständig maktkamp mellan Västeuropas stormakter har förlamat EG.
Om Sveriges politik hade varit självständig, aktiv och kraftfull skulle såväl
Sveriges medborgare som Europas regeringar hört talas om den i välgörande
kontrast till EG:s katastrofala Jugoslavienpolitik. I stället har den varit en
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Utrikespolitisk
debatt
Allmänna frågor
51
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Utrikespolitisk
debatt
Allmänna frågor
blåkopia som i efterhand anpassat sig till EG:s minsta gemensamma näm-
nare. Kraftorden i Sveriges Bosnienpolitik har varit ”om” och ”kanske”.
Herr talman! Ett talande exempel är utvecklingen kring republiken Make-
donien. Den grekiska utpressningen inom EG och mot Makedonien är en
katastrof. Trots att Sverige ännu inte är medlem i EU traskar vi som klassens
mest väluppfostrade elev i EG:s fotspår. Skälet är rädsla för att stöta sig med
EG under pågående medlemskapsförhandlingar och särskilt rädsla att stöta
sig med EU:s nuvarande ordförandeland Grekland.
Nu trappar Grekland upp sitt långsamma strypgrepp på Makedonien. När
får vi höra Sveriges utrikesminister tala klarspråk om den grekiska regering-
ens krig med andra vapen än de militära? Nu leds ju inte ens den grekiska
regeringen av partivänner till Sveriges stats- och utrikesministrar.
Herr talman! Strax före blodbadet i Sarajevo talade allt fler av Europas
politiker om att omvärlden kanske borde dra sig tillbaka och att det kanske
var lika bra att folken på Balkan fick slåss tills de tröttnade.
Bakom detta låg den förtrytelse Europas regeringar kände över att Bos-
niens regering inte var beredd att acceptera den styckning som kallas Owen-
Stoltenberg-planen. Europas regeringar ville ju bara rädda livet på de bos-
nier som ännu levde - om än till priset av att den stat som man erkänt och
invalt i FN i praktiken skulle upphöra. Den staten har nu anfallits först av
serbiska styrkor med stöd i Belgrad och därefter av kroatiska styrkor med
stöd i Zagreb.
På vilka folkrättsliga grunder styckar man ett folkrättsligt erkänt land som
är medlem i FN? Statsministern svarade i torsdags här i kammaren att det
inte handlar om att Bosnien skulle upphöra som folkrättsligt subjekt. Jag
förmodar att hundratusentals serber, kroater och bosnier som alltid levat,
lever och vill fortsätta att leva i fred och grannsämja tackar för statsminis-
terns semantiska definition.
Herr talman! Nu gäller det att åstadkomma fred, hävdas det. Parterna
måste tvingas att inse att fred är det viktigaste. Nu görs ingen skillnad på
angripare och offer. Freden är viktigare. Människorna i Bosnien måste få
leva. Kriget måste upphöra. Då får man inte vara formalistisk.
Det kan tyckas självklart. Men vilka är villkoren? Vad är fred? Är det bara
att det inte längre skjuts på människor? Ja, det är väl bra nog, svarar många.
Men även en ovillkorlig kapitulation innebär fred i den meningen. Det är
innebörden av de påtryckningar på den bosniska regeringen i Sarajevo att
sluta fred som även Sverige välkomnar. Omvärlden har inte förmått - eller
helt enkelt inte velat - stoppa det folkmord som pågått i mer än 21 månader.
Herr talman! Jag noterar att jag som så mången gång förr under det
gångna årets debatter om kriget i Bosnien här i kammaren inte kommer att
få något svar av utrikesministern.
Anf. 40 KRISTINA SVENSSON (s):
Herr talman! Starka demokratier är de bästa garantierna för säkerhet och
stabilitet. Det är förvisso en historisk kunskap.
Gemensam säkerhet bygger på att politisk pluralism utvecklas, att demo-
kratiska institutioner stärks och att det civila samhället utvecklas. En sådan
52
utveckling är särskild viktig i de nya stater som blivit självständiga efter sov-
jetimperiets upplösning.
Här spelar ESK en betydelsefull roll. Sverige tog flera initiativ under sitt
ordförandeskap. ESK fick en högkommissarie för nationella minoriteter och
ett ESK-kontor inrättades i Narva. Man lade ner stora ansträngningar för att
finna förhandlingslösningar på konflikten i Nagorno-Karabach.
I det forna Jugoslavien var ESK:s insatser mindre lyckosamma. De rap-
portörer som sändes till Kosovo, Vojvodina och Sandjak vägrades tillträde.
Misslyckandena har lett till en känsla av besvikelse, vanmakt och otillräck-
lighet.
Som ordförandeland måste Sverige ta på sig en del av detta, och jag frågar
mig: Kunde inte den svenska regeringen ha gjort mer av sitt ordförande-
skap? Kunde inte ännu större ansträngningar ha mobiliserats?
Vi socialdemokrater har i vår partimotion pekat på att ESK:s institutioner
måste förstärkas för att kunna fungera mer effektivt - det gäller ODIHR i
Warszawa och ESK-kontoren i Prag.
Den nya modell, Partneship for Peace, som nu växer fram utesluter inte
ESK:s roll som alleuropeisk säkerhetsordning.
En av ESK:s uppgifter är valövervakning i samband med val i de nya de-
mokratierna i Öst- och Centraleuropa. Vi parlamentariker har här fått en ny
uppgift - att övervaka och granska att val är fria och rättvisa.
Internationell valövervakning ger dessa val legitimitet och är av stor sym-
bolisk betydelse. De nya demokratierna upplever det internationella sam-
fundets engagemang för en demokratisk utveckling på ett mycket konkret
och påtagligt sätt.
Men demokrati är inte en enstaka händelse. Det är inte bara det som sker
under valdagen. Valet är en del av en demokratisk process och måste ses i
ett mycket längre perspektiv.
Internationell valövervakning borde därför också omfatta förberedelserna
inför ett val, t.ex. registrering av röstberättigade och granskning av valkam-
panjerna. Och den allra viktigaste frågan får inte lämnas obesvarad, nämli-
gen vad som händer efter valet.
Det är inte bara inom ESK:s nya medlemsstater som demokratiserings-
processer pågår.
I Afrika ersätts gamla enpartisystem av politisk pluralism. Inte alltid sker
denna övergång smidigt. I Togo rapporteras om övergrepp och oroligheter i
samband med valen nyligen. Det svåraste och grymmaste nederlaget för de
demokratiska krafterna upplevde den lilla centralafrikanska republiken Bu-
rundi i oktober förra året. En folkvald president och ett folkvalt parlament
fick möjlighet att arbeta endast fyra månader. En fasansfull kupp med
100 000 dödade och 750 000 flyktingar störtade demokratin.
Man frågar sig: Är en försoningspolitik möjlig efter dessa ohyggligheter?
I Centralamerika kommer El Salvador att den 20 mars ha sina första de-
mokratiska val utan inblandning av militär. En fredsöverenskommelsc och
en massiv FN-insats gör detta möjligt.
Jag hade nyligen möjlighet att för Interparlamentariska unionen tillsam-
mans med två latinamerikanska parlamentariker granska förberedelserna
för valet i El Salvador. Jag kan bekräfta att FN:s mission på platsen, ONU-
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Utrikespolitisk
debatt
Allmänna frågor
53
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Utrikespolitisk
debatt
Mänskliga rättighe-
ter, bistånd m.m.
54
SAL, gör ett mycket gott arbete. Just nu pågår registrering av samtliga röst-
berättigade. Enskilda organisationer arbetar i hela landet med upplysnings-
verksamhet kring valet.
Vad som är oroande är dock våldet och kriminaliteten. Under några må-
nader i höstas opererade åter de s.k. dödspatrullerna, och flera politiska
mord förövades.
Efter våra samtal med bl.a. presidentkandidaterna, biskoparna, de poli-
tiska partierna, valtribunalen och ONUSAL samt efter våra fältbesök drog
vi den slutsatsen att valet förmodligen kommer att kunna genomföras kor-
rekt. Men vi blev starkt oroade över vad som kan hända efter valet. Vilka
garantier finns för att de olika komponenterna i fredsöverenskommelsen
kommer att respekteras?
FN har i sommar fullgjort sitt mandat och lämnar då El Salvador.
Av mina erfarenheter av valövervakning i Europa, Afrika och Central-
amerika har jag dragit den slutsatsen att det internationella samfundet har
ett större ansvar än att enbart sända ut valövervakare. Det får inte handla
om bara punktinsatser.
De nya demokratierna är sköra och behöver ytterligare stöd för att kunna
stärka en demokratisk utveckling. Exemplet Burundi är det tydligaste och
sorgligaste exemplet. El Salvador kan bli det andra exemplet. Det interna-
tionella samfundet måste följa upp sina valövervakningsinsatser.
Herr talman! Det oberoende internationella valinstitut som Sverige lagt
fram förslag om kan fylla denna roll. Men det är också nödvändigt att kom-
pletterande biståndsinsatser görs för att stärka uppbyggnaden av de civila
samhällena.
Mänskliga rättigheter, bistånd m.m.
Anf. 41 KARL-ERIK SVARTBERG (s):
Herr talman! I förra årets utrikesdeklaration gjorde utrikesministern en
så stark betoning av FN att jag fann mig föranlåten att ställa en fråga till
utrikesministern: Innebär denna starka FN-betoning en återgång till den en-
gagerade FN-linje som fastlades av Folke Bernadotte, Dag Hammarskjöld,
Alva Myrdal, Olof Palme och många andra? Utrikesministern svarade: Jag
tycker inte så bra om uttrycket återgång. Jag använder däremot gärna ut-
trycket fullföljande.
Jag skulle vilja fråga vad utrikesministern ett år efteråt säger om just den
här formuleringen.
Så, herr talman, över till det som jag har tänkt tala om och som har rubri-
ken Mänskliga rättigheter, bistånd m.m. Eftersom taletiden är begränsad
kommer jag i huvudsak att hålla mig till mänskliga rättigheter. Även när det
gäller de mänskliga rättigheterna kommer det att bli bara några nedslag.
Vad gäller bistånd vill jag säga att vi ju kommer att få en särskild bistånds-
debatt om ett par månader. Som flera har varit inne på är bistånd nödvändigt
i den utvecklingsprocess mot demokrati och förstärkt skydd för mänskliga
rättigheter som vi är inne i. Också fattigdomen är ett hot emot mänskliga
rättigheter, vilket vi blir påminda om genom FN-rapporterna. Bl.a. pekas i
rapporten om mänsklig utveckling från UNDP på att den rikaste miljarden
människor förbrukar 82,7 % av världens inkomster medan den fattigaste
miljarden får dela på 1,4 %. Därför är fattigdomsbomben ett hot också mot
de mänskliga rättigheterna. Det gäller världen i stort och självfallet framför
allt u-länderna.
UNICEF pekar dock i en rapport för bara ett par veckor sedan på situatio-
nen i Central- och Östeuropa och säger att fattigdomen där har många ansik-
ten. Reformerna drar med sig höga sociala och ekonomiska kostnader, högre
än vad som var förväntat. Förhoppningar om snabb utveckling och ekono-
miskt välstånd har inte infriats, och krisen är värst i östra och sydöstra
Europa.
Allt färre barn går i skola. En kraftig våg av kriminalitet sköljer över Cen-
tral- och Östeuropa. Fattigdomen slår hårdast mot barn, och allt fler växer
upp som föräldralösa.
Det är en skrämmande rapport, men det är viktigt att vi tar till oss den
och försöker göra någonting åt förhållandena.
Herr talman! Jag återvänder ofta till några rader av Svante Foerster. Jag
har citerat dem här i kammaren tidigare, och jag tycker att det är angeläget
att lyfta fram dem igen:
”Friheten innebär frihet först när den innebär frihet också för dem som
tänker annorlunda. I detta land, kamrat, medger du helt självklart rätten för
de annorlunda. I många andra länder skulle du höra till de annorlunda. I
detta land, kamrat, hör det som är uppnått och självklart till det som i andra
länder är ouppnått och möjligen tänkbart.”
Herr talman! Kravet på rätten att få tänka annorlunda, kraven på medbor-
gerliga politiska rättigheter och kraven på frihet jagar skräck i diktatorer och
diktaturer över hela världen. I Burma sitter en kvinna i husarrest sedan snart
fem år tillbaka därför att hon reser kravet på frihet, nobelpristagaren Aung
San Suu Kyi. Hon har egentligen en enda strävan, nämligen nationell förso-
ning. Det är hennes mål. Hon är beredd att förhandla med militärregeringen
om vilken fråga som helst, säger hon, men sedan snart fem år tillbaka sitter
hon i husarrest för sin orädda icke-våldskamp mot juntan.
Man har i förra veckan meddelat att hon skall vara arresterad ytterligare
ett år, trots att lagen säger högst fem år. Det är för övrigt en underlig lagstift-
ning som tillåter husarrest i fem år. Hon är erbjuden frihet, men på det vill-
koret att hon lämnar landet. Man kan inte acceptera att hon skall sprida oro
där.
Så är det med dem som tänker annorlunda och med dem som slåss för
frihet, också med fredliga medel. Den här kvinnan, nobelfredspristagare, är
världens mest kända politiska fånge. Det är en benämning som hon har över-
tagit från en annan fredspristagare, Nelson Mandela, som nu efter nära tre
decennier som politisk fånge är med om att montera ned det förhatliga apart-
heidsystem som han har vigt sitt liv åt att bekämpa. För första gången skall
nu Nelson Mandela, nära 80 år gammal, få delta i ett val. Det blir, om man
nu kan kontrollera våldet i det sydafrikanska samhället, det första fria valet
i Sydafrika, den 27 april.
Den valövervakning som Kristina Svensson just har talat om är viktig,
men det behövs också en övervakning av hela fredsprocessen. Jag vill därför
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Utrikespolitisk
debatt
Mänskliga rättighe-
ter, bistånd m.m.
55
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Utrikespolitisk
debatt
Mänskliga rättighe-
ter, bistånd m. m.
peka på de insatser som svenska fredsövervakare med stöd från SIDA och
därmed regeringen nu gör i Sydafrika.
16 svenska enskilda organisationer - kyrkor, solidaritetsorganisationer
och fackliga organisationer - med Caritas som samordnare är med om att
övervaka fredsprocessen. De har gått in i ett viktigt uppdrag, på begäran av
just kyrkor och oberoende organisationer i Sydafrika.
Det är en solidaritetsinsats, tyvärr inte riskfri. De första fredsövervakarna
är nu hemma igen. De kom under helgen som gick. Men några är kvar där
nere, eftersom de varit vittnen till skottlossning - alltså till det brutala våld
som då och då slår till - och måste vittna i utredningen om detta.
Det här visar att det finns risker med den viktiga solidaritetsinsats som
dessa personer gör, men de har ändå velat ställa upp. Det överallt förekom-
mande våldet är ett hot mot den demokratiska processen. Låt oss bara hop-
pas att demokratin är stark nog att klara problemen.
Dagen efter valet i Sydafrika måste en utvecklingsprocess komma i gång.
Ett val som inte följs av massiva biståndsinsatser för utveckling gör demokra-
tin skör, sade Nelson Mandela, och han har sagt det vid åtskilliga tillfällen.
Därför måste vårt stöd till Sydafrika inte bara fortsätta, utan öka.
Herr talman! Bertil Måbrink uttryckte i stort det jag skulle kunna tänka
mig att säga om Östtimor och Indonesien, om Västsahara och Marocko. Jag
lämnar därför det och går över från nedmonteringen av apartheid i Sydafrika
till ett land som det är dags att tala klarspråk om, ett land där man har ett
slags apartheidsystem. Jag tänker på Guatemala.
Det kommer nu från olika håll rapporter om ett ökande våld gentemot
ursprungsbefolkningen, mayaindianerna. De är utsatta för en politik som
bär tydligt släktskap med den apartheidpolitik vi har sett i Sydafrika. Freds-
förhandlingarna måste därför komma i gång på allvar. Mayaindianerna
måste få sitt människovärde erkänt och respekterat. Det här är en viktig
fråga för oss. Jag hoppas att vi driver den i MR-kommissionen och i FN.
Utnyttja möjligheterna där!
Anf. 42 Utrikesminister MARGARETHA af UGGLAS (m):
Herr talman! Jag lyssnar alltid med respekt på Karl-Erik Svartbergs in-
lägg, och det har jag gjort också i dag. Jag går inte i svaromål. Jag har lyssnat
på vad Karl-Erik Svartberg har framfört.
Eftersom jag tror att Karl-Erik Svartberg på samma sätt som Pär Gran-
stedt kanske har gjort sitt sista inlägg i en utrikesdebatt - dock säkert inte
här i kammaren, eftersom betydande tid återstår på riksmötet - vill jag ut-
trycka min uppskattning och min respekt också för Karl-Erik Svartbergs
fortsatta gärning som ordförande för Caritas. Det är sådana röster som Karl-
Erik Svartbergs som vi behöver, både i Sverige och i världen.
I detta anförande instämde Maj Britt Theorin och Kristina Svensson (båda
s).
Anf. 43 LEIF BERGDAHL (nyd):
Herr talman! Det var väldigt bra att Karl-Erik Svartberg tog upp den
kvinnliga nobelpristagarinnan som sitter i husarrest i Burma. Jag måste in-
stämma i att det är en märklig form av straff, då husarrest kan förlängas år
efter år utan egentligen någon rättegång. Jag kan meddela att hennes belä-
genhet möjligen håller på att förbättras. För ett par dagar sedan kom det
nämligen en rapport om att en amerikansk kongressman med åtföljande TV-
reporter hade fått besöka henne. Jag hoppas alltså att det kommer att bli
litet bättre och att kanske också utrikesministern skulle kunna göra något
för den här stackars kvinnan.
Jag vill också kort nämna apartheidsystemets fall i Sydafrika. Jag var med
på den tiden då kampen mot apartheidregimen böljade. Jag var förstås inte
nydemokrat då, men jag var SSU-ordförande i Haparanda. Jag läste i en
gammal skolkatalog, där vi hade skrivit en årsberättelse, och jag tänkte: Oj
då, man har blivit gammal! Med vilken entusiasm man kämpade för Syd-
afrika på den tiden, i slutet på 50-talet. Det är därför med stor glädje jag
noterar att det här systemet nu äntligen faller.
Nu kommer jag in på svensk utrikespolitik. Den utmärks på 1900-talet av
feghet, undfallenhet och dumhet. Jag vill inte gå in på andra världskriget och
vår förmåga att stå utanför kriget - det finns även en hel del gott att säga om
vårt agerande då - men jag skall ta upp ett par saker som inte har tagits upp
tidigare.
På 30-talet fanns planer på att inrätta ett nordiskt försvarsförbund. Mar-
skalk Mannerheim var en av dem som förespråkade ett sådant försvarsför-
bund. Också svenska socialdemokrater var positiva, men vad gjorde de in-
nan de gick med på att studera saken närmare? Jo, de frågade ryssarna: Vad
tycker ni om det här? Skall vi inrätta ett försvarsförbund? Detta var åren
1937, 1938 och 1939, och vad ryssarna planerade då vet ju alla som känner
till historien. Det här är ett exempel på dumhet. Naturligtvis sade ryssarna
nej. Jag tror att t.ex. vinterkriget hade kunnat undvikas om vi hade haft ett
nordiskt försvarsförbund.
Även tiden efter andra världskriget utmärks av feghet och eftergivenhet i
våra relationer med Sovjetunionen. Denna feghet och undfallenhet blev sär-
skilt uttalad under Olof Palmes tid som statsminister. Man säger att Palme
var modig i sin kritik av USA, men det håller jag inte med om. Det var enligt
min mening i huvudsak fråga om demagogi. Ni vet ju alla att undersökningar
har visat att det har förekommit spel under ytan, med försvarssamarbete,
osv.
Jag tar upp detta därför att samma feghet i dag utmärker vår Kinapolitik.
Vi törs t.ex. inte sälja viss materiel som klassas som krigsmateriel till Taiwan,
en demokrati sedan 1992. Vi tar hänsyn till diktaturen Kina, som är mycket
större, och vi är rädda om våra affärsförbindelser, främst Ericssons insatser
i Kina.
Nu vill jag övergå till Tibet. Frågan om Tibet tas alltid upp av Clintonrege-
ringen, och den togs upp även av de tidigare amerikanska regeringerna, i
diskussioner om statusen som ”mest gynnad nation” och handelsförbindelser
med Kina.
Tibet är enligt alla kriterier ett fritt land, ett eget, fritt land, som har varit
fritt sedan år 127 f.Kr., då staten Tibet uppstod. Åren 1949-1950 ockupera-
des Tibet av Röda armén, och man räknar med att ca 87 000 tibetaner blev
dödade av Röda armén. FN har i tre resolutioner åren 1959, 1961 och 1965
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Utrikespolitisk
debatt
Mänskliga rättighe-
ter, bistånd m.m.
57
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Utrikespolitisk
debatt
Mänskliga rättighe-
ter, bistånd m.m.
58
fördömt ockupationen, men dessa fördömanden har egentligen inte lett till
någonting. Man beräknar att ca 1,2 miljoner tibetaner under åren därefter
har dödats på grund av ockupationen. Det har varit ett fruktansvärt förtryck.
Man undrar vad Sverige har gjort. Tyvärr har Sverige egentligen inte gjort
någonting. Vi har under de 20 år som jag har följt SIDA:s budget skänkt ca
3 miljoner kronor. Detta kan jämföras med vad vi har gett Vietnam, ungefär
10 miljarder kronor. Vi har alltså gett 3 000 gånger mer till en kommunistdik-
tatur än till ett fredligt land som ockuperats av en kommunistdiktatur. Jag
tycker att detta är något man bör tänka över och skämmas inför.
Jag tog upp frågan om Tibet i mitt första tal här i kammaren 1991. Alf
Svensson är väl insatt i problemet. Vad har han gjort? Jag frågade honom
häromdagen här i kammaren. Egentligen hade han inte gjort så mycket, och
det var ju väntat. Han hade endast tagit upp frågan med någon kinesisk mi-
nister - till vad nytta detta hava må, sade han. Han trodde inte att det var
någon nytta med det samtalet, och det tror inte jag heller. Han sade att det
var svårt att hjälpa Tibet och tibetanerna, att man får lov att infiltrera in
bistånd i landet, osv.
Men det är inte svårt alls. Det finns gott om tibetaner utanför Tibet som
man kan börja med att hjälpa. Det finns kanske närmare 100 000 tibetaner
i Indien, i Bhutan och i Nepal. Tibetanerna är ju faktiskt utrotningshotade.
Vi kan ta hand om utrotningshotade växter och djur, men vi kan inte ta hand
om och hjälpa utrotningshotade människor. Exempelvis Individuell männi-
skohjälp, en svensk organisation, bedriver verksamhet med skolor för tibe-
tanska flyktingbarn i norra Indien.
Jag hoppas att få besöka dem i samband med ett parlamentariskt möte
som har organiserats i New Delhi, och som efter vad jag hittills vet skall be-
sökas av två av riksdagens ledamöter. Men dessa personer från Socialdemo-
kraterna och Vänsterpartiet, som i regel brukar besöka alla möjliga länder
och yttra sig kring dessa, är tysta när det gäller Tibet. Det är en ganska märk-
lig inställning. Man kan tala om alla möjliga andra länder och engagera sig,
men när det gäller Tibet är Socialdemokraterna och Vänsterpartiet tysta.
Vad är det som pågår i Tibet? Jo, enligt Solzjenitsyn är den kommunistiska
regimen i Tibet den grymmaste historien känner, och jag tror att Solzjenitsyn
är fackman på det här området. Man fängslar t.ex. munkar och nunnor. Jag
känner väl till tibetanska munkar, och några fredligare människor kan inte
jag tänka mig. Jag var häromdagen i kontakt med Tibetan Office i London
och fick veta att det här fortfarande pågår. Nyligen har man förlängt fängel-
sestraffet för en mängd nunnor, som egenligen inte har gjort någonting.
Ungefär som i fallet med nobelpristagarinnan förlängdes dessa straff utan
rättegång eller andra åtgärder. Dessa nunnor sitter inne redan nu.
Vad händer mer? Det händer otäcka saker. Tvångssteriliseringar och
tvångsaborter pågår som tidigare. Det varierar litet grand i de olika distrik-
ten i Tibet, men det förekommer och har inte minskat.
Vidare förekommer en enorm förstörelse av den tibetanska kulturen. År
1959 fanns 6 259 kloster i Tibet, och 1976 fanns åtta kvar. Det är alltså ett
fruktansvärt kulturmord och religiös förföljelse som pågår.
Det pågår en mycket omfattande förstöring av naturen i Tibet. 70 % av
Tibets yta består av grässlätter, där nomaderna har sina hjordar. Man har
kört iväg nomaderna, och kineserna har flyttat in. De har brukat jorden väl-
digt hårt, så grässlätterna har förstörts, och erosion har blivit följden. Det
finns nästan inga djur kvar i Tibet, utan de är uppätna och utplånade.
Vidare använder man Tibet som en avstjälpningsplats för toxiskt avfall,
bl.a. kärnavfall. I området kring sjön Lop-nor, ”den vandrande sjön”, som
en del av er kanske kommer ihåg från Sven Hedins böcker, håller man nu
på med kärnexperiment. Området är helt avstängt för omvärlden, men man
vet vad som pågår där.
Vad kan man göra? Dalai Lama inbjöds 1987 att tala för den amerikanska
kongressen. Han framlade sin fredsplan. Den innebar bl.a. att man skulle
inrätta en fredlig zon i Tibet dit inte bara tibetaner utan alla människor i
världen skulle få komma och finna inre frid och ro och komma ifrån världens
stress. Det tycker jag verkar mycket sympatiskt. Jag tror att vi alla skulle
behöva litet av det.
Rent praktiskt kan man öppna ett Tibetan Office här i Stockholm. Jag tror
att det vore till stor hjälp. Det närmaste finns i London. Man kan hjälpa de
olika organisationerna, t.ex. Médecins sans frontiéres och Schweiziska röda
korset, som arbetar i Lhasa. Det finns mängder med möjligheter att hjälpa
dem om man bara vill, vilket jag betvivlar.
Jag tror att det i framtiden kommer att finnas en möjlighet för Tibet att
nå stor autonomi. Jag har talat med en hel del personer som känner till saken
ganska väl. Man talar om någon form av finlandiserat Tibet då landet skulle
tillhöra Kina men ha omfattande autonomi. Dit skulle Dalai Lama och flyk-
tingar tillåtas att återvända. Det finns en viss ljusning.
Anf. 44 EVA ZETTERBERG (v):
Herr talman! Jag vill först säga till Leif Bergdahl att det är bra att Ny de-
mokrati engagerar sig i frågan om Tibet. Det är ingen ny fråga för Vänster-
partiet. Vi har haft den frågan uppe långt innan Ny demokrati kom in i riks-
dagen. Vi har upprepat våra krav och kritiken mot Kinas tvångsockupation
av Tibet. Vi har också kommit med en rad olika konkreta förslag till hur vi
tycker att Sverige skall ta upp frågan internationellt.
Det är mycket bra att fler partier är engagerade i den här frågan. Jag är
övertygad om att de övriga partierna, inklusive Socialdemokraterna som di-
rekt har tillfrågats, har tagit itu med frågan. Ny demokrati har inte varit en-
samt om att intressera sig för saken. Men det är välkommet, eftersom det är
viktigt att fler partier visar intresse.
Herr talman! Jag vill återkomma till utrikesministerns första anförande.
Jag beklagar att utrikesministern nu gick från kammaren. Det är en bra ut-
gångspunkt för regeringen att se på nutidssituationen, där man både kan ha
stora förhoppningar och känna oro. Jag vill poängtera att utrikesministern
sade att vi tog väl vara på de möjligheter som fanns. Det är lätt att instämma
i de raderna.
Förvisso finns det många positiva tecken i världssituationen. Jag vill
nämna situationen i Sydafrika, som flera andra tidigare talare har gått in på
i detalj. Jag vill också nämna Chile som nu har lämnat diktaturen bakom sig
och nu har gått in i en fas för att bygga upp en demokrati. I Palestina finns
i dag grunden för en palestinsk stat.
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Utrikespolitisk
debatt
Mänskliga rättighe-
ter, bistånd m.m.
59
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Utrikespolitisk
debatt
Mänskliga rättighe-
ter, bistånd m.m.
60
Samtidigt finns det många stora orostecken. I Chile bygger man upp en
demokrati, men det finns t.ex. fortfarande politiska fångar. Ett annat oros-
tecken är situationen i Guatemala, som Karl-Erik Svartberg var inne på tidi-
gare, och jag vill lägga till Mexico. Det finns med andra ord en rad länder i
världen som inger mycket stor oro. Min och Vänsterpartiets fråga är: Hur
förvaltar regeringen sitt ämbete och tillämpar de vackra orden i praktiken?
Bertil Måbrink tog i sitt anförande och i sina repliker upp en rad exempel
där vi från Vänsterpartiet är mycket kritiska till hur regeringen bedriver utri-
kes- och biståndspolitik. Vi har kunnat se hur man från regeringens sida har
minskat biståndsbudgeten. På vissa områden är minskningarna katastrofala.
Biståndet till Afrika har minskat med över 100 miljoner.
Flera andra talare har varit inne på insatserna i samband med valet i Syd-
afrika. Det är mycket bra att regeringen och också riksdagen kommer att
bevaka valet i Sydafrika. Det är bra att det sker och att man har skickat ut
valövervakare och fredsövervakare från kyrkor och ideella organisationer.
Men vi kan inte stanna vid det.
Tidigare i debatten nämndes att utrikesministern under sitt besök i Syd-
afrika fick ta emot Nelson Mandelas tack till Sverige för de insatser som har
gjorts under tiden av apartheid. Man kan naturligtvis kritisera utrikesminis-
tern eftersom hennes parti definitivt inte har gått i första ledet, utan tvärtom
har motarbetat stödet till demokratiska organisationer i Sydafrika.
Jag vill fortsätta mitt resonemang med att vi i Sverige, liksom man i ANC
gör i Sydafrika, kan försöka att inte blicka bakåt utan framåt och inte se till
det bristande intresse som har funnits hos de borgerliga partierna. Vi måste
fråga: Vad tänker ni göra i framtiden? Tänker ni vara med och bygga upp
demokrati? Tänker ni bidra till att Sverige stärker demokratiska institutio-
ner och utvecklingsprojekt i Sydafrika?
Jag kan inte annat än beklaga att man faktiskt har minskat budgeten. Bi-
ståndet till Sydafrika har minskat, stödet till ANC har helt tagits bort. Man
har lagt tillbaka en del, men inte allt. I Vänsterpartiets partimotion har vi
föreslagit att 300 miljoner avsätts för Sydafrika. Jag skulle önska att fler par-
tier, även Socialdemokraterna, hade ett intresse av ett kraftigt ökat stöd för
att bidra till att bygga upp demokratin.
Min förhoppning är att utrikesministern själv under besöket nyligen skall
ha blivit vittne till vilka bra insatser som har gjorts på många olika områden
i uppbyggnaden av det sydafrikanska samhället. Man har gjort insatser för
hälsovård, juridiska rättigheter, människors rätt i rättsväsendet m.m. Det
finns ett väldigt brett spektrum med många små projekt som är av mycket
stort värde. Det finns alltså ingen brist på uppslag för vad pengarna skulle
kunna användas till. Men det kanske blir först i och med Alf Svenssons besök
i samband med valet som uppmärksamheten kring det konkreta arbetet och
för ett utökat bistånd från Sverige till Sydafrika kommer. Det skulle i högsta
grad vara nödvändigt.
Herr talman! Jag vill nämna Angola dit biståndet också har halverats. Man
kan verkligen fråga sig varför det har skett just när det gäller Angola, ett
land som är så oerhört drabbat av krigets fasor och där hela civilbefolkningen
har lidit oerhört. Där om någonstans skulle väl en Marshallplan behövas för
återuppbyggnaden när kriget har tagit slut.
Jag undrar också vad det finns för planer inför valet i Mogambique. Kom-
mer svenska insatser att utökas?
Jag vill ockå kort kommentera Cuba. Utrikesministern var inne på situa-
tionen där och bristen på demokratiska rättigheter. I Vänsterpartiet är vi kri-
tiska mot regimen på Cuba. Vi tycker att det brister när det gäller de demo-
kratiska rättigheterna. Den kritiken måste Sverige framföra. Hur pass hårt
kritiserar den svenska regeringen blockaden mot Cuba? Vi har i och för sig
röstat för att gå mot blockaden. Men hur driver man frågan i regeringen?
Hur försöker man övertyga det internationella samfundet om att blockaden
mot Cuba måste upphöra? Jag tycker inte att vi kan se några som helst
tecken på att regeringen har något intresse på det området.
Herr talman! När vi talar om mänskliga rättigheter talar vi ofta om vuxna
som förnekas demokratiska rättigheter i politiskt avseende. Men det är barn
som i allra högsta grad blir mest lidande när det råder brist på mänskliga
rättigheter. Många talare uppehåller sig kring situationen i Bosnien och f.d.
Jugoslavien, där barn och barns rättigheter definitivt kränks dagligen.
Jag vill gärna återgå till Angola, där inte bara kriget i sig orsakar stora
problem. Där är bieffekter av kriget hundratusentals föräldralösa barn, un-
dernäring och undermålig utbildning och hälsovård. Det är inte bara själva
kriget, och att en del barn mördas eller skadas allvarligt, som är problemet.
Kriget har även andra följder.
Jag vet att Lisbeth Palme för närvarande tillsammans med en delegation
för Unicef befinner sig i Angola. Jag skulle vara intresserad av att veta i vil-
ken mån man från regeringens sida tänker följa upp de förslag som kommer
från Unicefs kommitté. Hur skall vi bevaka att just barnen och ungdomarna
i Angola inte behöver lida så mycket som de gör i dag? Vad kan den svenska
regeringen och det svenska folket göra i stället för att skära ned biståndet?
Vilka övriga insatser kan vi göra?
Jag skulle också vilja fråga regeringen om en annan viktig del i svensk utri-
kespolitik, nämligen mintillverkningen. Ungefär 800 människor dödas av
minor vaije månad runt om i världen. En översynskonferens angående mi-
nor kommer att äga rum 1995, och inför den har Rädda barnen startat en
kampanj.
Sverige tillverkar minor. Sverige har inte förbjudit export av minor. Sve-
rige har inte agerat internationellt för att stoppa export och användning av
minor.
Jag vill gärna höra regeringens syn på detta: Vad kommer ni att göra?
Kommer ni att försöka stoppa tillverkningen, stoppa exporten och stoppa
internationell användning av minor? Det är definitivt så att barn drabbas i
stor utsträckning.
Till slut vill jag ta upp frågan om barnarbete. Barnkonventionen skyddar
inte barn från barnarbete. Jag tror inte att bojkott och förbud mot barnar-
bete internationellt är en framkomlig väg, däremot att ge stöd åt dessa barn
så att de får rimliga arbetsvillkor och att se till att deras rättigheter tillgodo-
ses.
Vi har i Vänsterpartiet väckt en motion, och i en tvärpolitisk motion, med
Moderaterna som första namn, lyfts de insatser fram som Sverige kan göra
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Utrikespolitisk
debatt
Mänskliga rättighe-
ter, bistånd m.m.
61
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Utrikespolitisk
debatt
Mänskliga rättighe-
ter, bistånd m.m.
för att kartlägga situationen och för att se vilka ytterligare insatser som kan
göras.
Regeringen vill bara ge en mycket liten del i bistånd till barn och gatubarn,
nämligen 15 miljoner, och det behöver definitivt ändras.
Herr talman! När jag frågar mina egna barn och andra svenska barn vad
de vill bli när de blir stora, svarar de lärare, polis, brandman osv., men för
barn i södra Afrika handlar det om att överleva. Målet måste vara högre för
barnen även i södra Afrika och resten av världen än att överleva.
Anf. 45 INGER KOCH (m):
Herr talman! Den avsky och den förtvivlan som vi alla känner inför de
illdåd som vi dagligen genom TV:s försorg bevittnar mot försvarslösa civila
i Bosnien, där massakern i Sarajevo den 5 februari bara är ett exempel på
en rad övergrepp, och i andra delar av det forna Jugoslavien gör att vårt in-
tresse och vårt engagemang i första hand inriktas på händelseutvecklingen i
Öst- och Centraleuropa. De konflikter som vi i dag ser i flera av de nya,
självständiga stater som bildats efter Sovjetunionens och Jugoslaviens upp-
lösning visar på nödvändigheten och behovet av hjälp från det övriga Europa
och från världssamfundet med att bygga upp fungerande demokratier, där
respekten för mänskliga rättigheter blir en självklarhet.
Orsaken till dessa konflikter är i flera fall att regeringarna inte accepterar
sina minoritetsbefolkningar. Det är därför nödvändigt för en framtida stabil
utveckling i dessa nya stater att de i sina konstitutioner har ett tillfredsstäl-
lande skydd för mänskliga rättigheter och för minoritetsrättigheter.
Men, herr talman, stora och dramatiska förändringar sker också i Afrika.
Detta gäller inte minst länderna på Afrikas horn. År efter år har här brutala
inbördeskrig rasat, med förfärliga dödssiffror.
I Sudan - ett av Afrikas största länder - har inbördeskriget pågått med
korta uppehåll sedan 1983. Det är en konflikt där de svarta kristna folken i
söder har slagits mot arabisk och muslimsk dominans från landets norra de-
lar. Kriget hårdnade när Khartoumregeringen försökte tillämpa islamisk
sharialag även i de kristna områdena. De sudanesiska regeringsstyrkorna in-
ledde i mitten på januari återigen en storoffensiv för att försöka krossa mot-
ståndet i de södra delarna av landet. Konsekvenserna är fruktansvärda, en-
ligt rapporter från hjälparbetare i området. Det handlar om ren folkmords-
politik, där förutom själva krigshandlingen även svälten är ett vapen.
250 000 människor har redan dött på grund av torkan och inbördeskriget,
och ytterligare 3,5 miljoner behöver omedelbar nödhjälp för att överleva se-
dan de flytt från sina hemtrakter på grund av striderna.
FN vädjar nu om bidrag från omvärlden. För att ytterligare en stor svältka-
tastrof på Afrikas horn skall kunna undvikas är det nödvändigt att västvärl-
den svarar positivt på denna vädjan och visar sitt engagemang även i denna
del av världen. Samtidigt är det viktigt att brotten mot mänskliga rättigheter
fördöms.
I Somalia har, tack vare FN:s stora insatser, svälten bringats under kon-
troll och utgör inte längre ett allvarligt hot. FN:s närvaro i landet har också
delvis förbättrat det politiska läget och avhjälpt den totala laglöshet och upp-
62
lösning som rådde där efter diktatorn Siad Barres fall och de rivaliserande
krigsherrarnas strider om makten.
FN:s säkerhetsråd ändrade också mandatet för FN-soldaterna i Somalia
för några veckor sedan. Deras främsta mål skall, enligt en enhällig resolu-
tion, inte längre vara att avväpna landets stridande grupper, utan att främja
politisk försoning.
Läget i Somalia är dock instabilt, och risken för ett uppflammande inbör-
deskrig är överhängande. En fortsatt närvaro av FN-trupper är därför nöd-
vändig.
I Etiopien kan vi däremot efter inbördeskrigets slut för tre år sedan nu se
hur övergångsregeringen söker leda landet mot demokrati. Allmänna, de-
mokratiska, nationella val planeras äga rum i vår. Det finns dock fortfarande
motsättningar mellan etniska och politiska grupperingar, och landet behöver
Sveriges stöd för att den demokratiska processen skall kunna fortsätta.
Eritrea har genom utslaget i folkomröstningen i april förra året nu fått sin
självständighet. En ny konstitution håller på att utarbetas, och allmänna val
planeras. Även här har Sverige ett ansvar att bidra till att den demokratiska
processen kan fortsätta.
Allt fler länder i Afrika inför nu flerpartisystem och håller fria val. Det
stundande valet i Sydafrika är ytterligare ett exempel.
Men vägen till demokrati kan vara både lång och smärtsam. Utvecklingen
i Angola, som Eva Zetterberg nyss nämnde, är ett exempel på detta. Efter
de allmänna valen i september 1992, som gav det regerande MPLA-partiet
en majoritet i nationalförsamlingen, tog oppositionspartiet Unita åter till va-
pen. 3 miljoner människor är nu på flykt undan striderna. 2 miljoner är i
behov av akut nödhjälp för att överleva. Över 100 000 människor har dött i
de nya striderna. Svåra övergrepp mot mänskliga rättigheter sker dagligen
från båda sidor.
FN:s säkerhetsråd har fördömt Unitas vägran att fullt ut respektera freds-
avtalet och säkerhetsrådets tidigare resolutioner. I september förra året in-
förde rådet vapen- och oljesanktioner mot Unita. Mandatet för FN:s freds-
bevarande insats har förlängts.
Detta är endast några exempel på de allvarliga konflikter som drabbar tio-
tusentals miljoner människor i Afrika och som är viktiga att komma ihåg
när massmedia ensidigt rapporterar från mer närliggande konfliktområden
i Europa.
Herr talman! FN har genom det nya politiska läget i världen nu en möjlig-
het att ingripa mot hot mot internationell fred och säkerhet runt om i värl-
den. FN kan nu också ingripa i interna kriser vid massiva övergrepp mot de
mänskliga rättigheterna.
Dagens situation visar också att FN är inblandat i en rad länder som över-
vakare och medlare vid pågående fredsprocesser och demokratiseringssträ-
vanden i forna diktaturer runt om i världen. Samtidigt ställs allt fler krav på
organisationen från nationer och olika folkgrupper i världen, att FN skall
engagera sig för att åtstadkomma hållbara lösningar när nya hot och konflik-
ter uppstår.
För att så skall ske behöver FN reformeras. I dag finns inte den kraft och
auktoritet som världen behöver. Sverige och de övriga nordiska länderna har
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Utrikespolitisk
debatt
Mänskliga rättighe-
ter, bistånd m.m.
63
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Utrikespolitisk
debatt
Mänskliga rättighe-
ter, bistånd m.m.
därför, som utrikesministern nyss poängterade, tagit fram förslag som skall
bidra till att stärka FN:s roll som konfliktlösare och fredsbevarare. Men även
förslag som bidrar till prioriteringar av verksamheten, hårdare kontroll av
sekretariatet och förbättrad budgetdisciplin har lagts fram. En nordisk reso-
lution om reformer på det fredsbevarande området antogs också under hös-
tens generalförsamling.
För att FN skall kunna möta den nya tidens uppgifter krävs ett större hel-
hetsgrepp på reformverksamheten. Medlemsländerna måste på allvar disku-
tera hur organisationen skall användas i framtiden. Detta betyder att även
de stora länderna, säkerhetsrådets permanenta medlemmar, aktivt och på
allvar engagerar sig. Först då kan FN bli vad alla hoppades på när organisa-
tionen grundades: en garanti för fred, demokrati och respekt för mänskliga
rättigheter.
Anf. 46 EVA ZETTERBERG (v) replik:
Herr talman! Inger Koch talade inkännande om situationen i Angola och
de lidanden som befolkningen där har utsatts för på grund av kriget. Då vill
jag fråga: Är Inger Koch och moderaterna här i riksdagen villiga att försöka
ändra regeringens förslag att dra ned biståndspengarna till Angola?
Anf. 47 INGER KOCH (m) replik:
Herr talman! Vi kommer vid ett senare tillfälle att diskutera hur biståndet
skall fördelas i världen. Men jag kan redan nu säga till Eva Zetterberg att
de pengar som är avsedda för utvecklingsinsatser i Angola - det är de som
enligt förslaget skall dras ned - inte kan användas i dag. Vad som för tillfället
behövs är massiva insatser för att avhjälpa nöden. Vi måste just nu förhindra
att människor svälter ihjäl på grund av kriget. När fred och försoning har
återställts i landet kan vi återigen gå in med program som hjälper till att föra
landet framåt.
Anf. 48 EVA ZETTERBERG (v) replik:
Herr talman! Tolkar jag Inger Koch rätt när jag uppfattar hennes anför-
ande så, att moderaterna har de här pengarna reserverade för att när ett
fredsavtal föreligger så snart som möjligt ta dem i anspråk för att genomföra
en återuppbyggnadsplan och även eventuella förslag från den Unicefdelega-
tion som jag nämnde?
Anf. 49 INGER KOCH (m) replik:
Herr talman! Den budget vi nu fattar beslut om hänför sig till det närmaste
året. Jag hoppas naturligtvis att ett fredsavtal - eller åtminstone en början
till en överenskommelse om fred - skall kunna träffas i och med de samtal
som man ändå för, men riktigt så optimistisk att jag tror att detta kan ske
under året är jag inte. Men självklart kommer Sverige att bidra till att det
kan komma till stånd en utveckling mot demokrati, mot marknadsmässiga
lösningar och även mot att skolväsen och liknande återigen kan börja fun-
gera.
64
Anf. 50 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp):
Herr talman! ”Nio brandbomber detonerade tidigt på söndagen i butiker,
på pubar och restauranger i Belfast på Nordirland.”
”1 lördags morse genomfördes sex liknande attentat mot butiker i Lon-
don.”
”Tre beväpnade afghaner höll ännu sent på söndagen 16 pakistanska skol-
barn som gisslan i Pakistans huvudstad Islamabad.”
”Röda khmererna hävdade på söndagen att de dödat 127 kambodjanska
regeringssoldater, däribland 18 officerare, under två dagars strider nära An-
long Veng.”
”Samtidigt som ekonomin går på högvarv hårdnar det politiska förtrycket
i Kina. Det hävdar människorättsorganisationen Asia Watch, som redogör
för över 1 200 exempel på politisk och religiös förföljelse. Den 664-sidiga
rapporten visar tydligt att det politiska förtrycket inte minskar utan ökar.”
”Beväpnade gäng angrep vallokaler i minst tre byar då det första flerparti-
valet på söndagen hölls i den västafrikanska republiken Togo.---Radion
i huvudstaden Lomé sade att minst sex vallokaler hade vandaliserats så svårt
att de inte kunde användas.”
”Tuzla, Bosniens näst största stad, utsattes på söndagsförmiddagen för en
serbisk granatattack. Sammanlagt fem granater slog ner i Tuzlas centrum.”
Detta är citat, hämtade från en enda sida ur en svensk dagstidnings mån-
dagsexemplar den här veckan.
Våld och brott mot mänskliga rättigheter präglar många - alltför många -
av våra medmänniskors vardag över hela vår värld. Jag har här nämnt några
exempel från en ond värld. Tyvärr kan listan göras mycket lång. Tidningen
kunde denna måndag till frukostkaffet ha gett oss exempel på hur demokra-
tiska människorättsorganisationer förföljs på Cuba, hur civilbefolkningen år
ut och år in mördas i Angola, hur Mujahedinrörelsen kämpar för ett demo-
kratiskt Iran. Den kunde också ha berättat om Polisarios kamp för ett fritt
Västsahara, etc.
Är då allt på vår jord våld, elände och mörker? Nej, förvisso inte! Det
finns ljus och hopp, just därför att människor är beredda att offra tid, kraft,
ja sin personliga frihet och säkerhet, t.o.m. sitt liv, för att bekämpa våldet,
förtrycket och brotten mot mänskliga rättigheter och för att hävda männi-
skans rätt att leva ett mänskligt liv i frihet.
Nelson Mandela är en i raden av alla de tusen och åter tusen frihetskämpar
som offrar och har offrat sin frihet just för att bekämpa det våld och det för-
tryck som medmänniskor tvingas leva under. Mandelas och ANC:s långa
kamp mot det sydafrikanska apartheidsystemet och för ett demokratiskt
Sydafrika är på väg att lyckas. Val är planerade att genomföras i slutet av
april.
Många misströstade om att Nelson Mandela någonsin skulle få delta i ett
fritt och demokratiskt val. På grund av militärens obevekliga jakt på me-
ningsmotståndare, alla dessa politiska fångar och människor i landsflykt vå-
gade få tro att förändringens tid stod för dörren. Men Sydafrikas folk gav
aldrig upp. I dag sitter f.d. torterare vid samma bord som f.d. tortyroffer för
att diskutera en gemensam framtid.
Det finns all anledning för Sydafrika att känna glädje. Men mycket arbete
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Utrikespolitisk
debatt
Mänskliga rättighe-
ter, bistånd m.m.
5 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 65
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Utrikespolitisk
debatt
Mänskliga rättighe-
ter, bistånd m.m.
66
återstår att uträtta och genomföra för att valen i Sydafrika skall bli fria och
rättvisa.
Vid fem riksdagsledamöters besök i Sydafrika för två veckor sedan - jag
var en av dem — möttes vi av ett oroande budskap från företrädare för ANC,
nämligen: Tiden är emot oss för närvarande. Och jag förstår våra afrikanska
vänners bekymmer. Mycket tålmodigt arbete måste uträttas under de två
månader som återstår fram till valet. 9 000 vallokaler skall upprättas. Identi-
tetshandlingar skall distribueras till miljoner väljare, till analfabeter långt
ute på landsbygden. Man skall bedriva utbildning om hur val går till för alla
dem som aldrig förut deltagit i ett val. Man skall fastställa om man skall ha
en eller två valsedlar. Det är ännu inte klart - två månader före valet. In i
det sista förs fortsatta förhandlingar med Mangosuthu Buthelezis trilskande
Inkathaparti, och man har förlängt tiden ytterligare för att få med partiet på
valvagnen, men det ser ut att misslyckas.
Allt detta och mycket mer måste finna sin lösning före den 27 april, om fria
och rättvisa val skall kunna genomföras. Och allt detta arbete måste uträttas
under ständigt hot om våld.
Våldet i Sydafrika är omfattande. Varannan dag de senaste två månaderna
har ett större sprängattentat utförts mot elkraftsanläggningar, järnvägar,
kommunkontor, ANC-kontor, etc. - allt för att störa och förhindra utveck-
lingen mot ett demokratiskt Sydafrika.
I en TV-interyju häromveckan med ledaren för Afrikaner-Werstandbe-
weging Eugene Terre Blanche fick vi erfara det hat och den oförsonlighet
den vita extremhögern i Sydafrika besitter.
På ett kusligt sätt fick jag åter bekräftat det oförsonliga hat som jag för 30
år sedan fick erfara vid konfrontationen med vita farmare och affärsmän i
södra Afrika. De kom från befriade länder norrut - Kenya, Tanzania, Zam-
bia - och hade flyttat söderut till Sydafrika via Rhodesia-Zimbabwe. Deras
inställning var helt kallt: Vi tar inte kampen i Zambia, Rhodesia-Zimbabwe.
Vi tar kampen i Sydafrika - sedan återstår bara havet.
Nu gäller det att stödja Sydafrika på upploppet mot demokratins förverk-
ligande i landet. I ett öppet brev till det svenska folket skriver Nelson Man-
dela bl.a. följande:
”Det finns så mycket att uträtta; de flesta av oss har aldrig deltagit i något
val tidigare och många har förnekats rätten att lära sig läsa och skriva. Vi
måste försäkra oss om att människor från avlägsna landsbygdsområden kan
gå till vallokalen och att valarbetarna får de nödvändiga valattiraljerna. Vi
måste också bekämpa de våldskrafter som försöker hindra den demokratiska
processen”.
Låt oss nu gå hela vägen tillsammans med Sydafrikas kämpande demokra-
ter, och låt oss komma ihåg att demokratin inte är säkrad enbart genom att
val har genomförts! Det kommer en dag efter valdagen. Då måste vi vara
med och bistå, förstärka och befästa ett demokratiskt Sydafrika.
Anf. 51 INGBRITT IRHAMMAR (c):
Herr talman! De flesta TV-inslag och massmedierapporter som vi får från
konfliktområden kommer just nu från det forna Jugoslavien. Olika vittnes-
mål når oss om massvåldtäkter mot kvinnor och övergrepp mot barn. Här-
omdagen läste jag bosniska vittnesmål från serbiska koncentrationsläger. De
berörde mig mycket illa. Fäder tvingades under pistolhot att våldta sina egna
barn. Föräldrar tvingades se på när deras barn stympades för att sedan städa
upp blod och benstumpar. Man ställer sig frågan hur ett krig kan förändra till
synes beskedliga och tidigare goda grannar till obeskrivligt grymma bödlar.
Därför är det viktigt att alla insatser nu sätts in för att ställa dessa bödlar,
våldtäktsmän och misshandlare inför den krigstribunal som har inrättats i
Haag och att de som har gjort sig skyldiga till krigsförbrytelser döms. Samti-
digt är det viktigt att man hjälper de människor som flyr från dessa grymhe-
ter och ger dem en fristad.
Kriget i det forna Jugoslavien påminner oss om att det finns konflikter i
vårt närområde och inte bara i fjärran utvecklingsländer. Det är av största
vikt att vi från svensk sida agerar så, att vi hjälper till att förhindra att andra
interna konflikter utvecklas till nya allvarliga inbördeskrig. Det finns risk för
detta i vår närhet. Jag tänker då på Turkiet.
Från olika rapporter framträder en bild av ett land på väg in i ett krigslik-
nande tillstånd. Turkiet anses höra hemma bland de europeiska demokrati-
erna. Ändå är det ett land som står på tröskeln till ett omfattande inbördes-
krig, ett land där respekten för mänskliga rättigheter minskar och det mili-
tära våldet ökar. FN:s kommitté mot tortyr publicerade en rapport i novem-
ber i fjol. Där framgår det att tortyren är utbredd och systematisk. Många
fall av utomrättsliga avrättningar och försvinnanden har samtidigt rapporte-
rats.
Vi känner till att det sedan 1979 råder militärt undantagstillstånd i Kurdis-
tan. Så sent som i april 1993 utfärdades antiterrorlagen. Den utvidgades
dessutom i augusti av premiärminister Ciller utan parlamentariskt beslut. Nu
är strejker, möten, demonstrationer och i stort sett alla former av demokra-
tiska reaktioner, yttranden och aktioner förbjudna. Turkiet anses ändå höra
hemma bland de europeiska demokratierna.
Handel kan nu förbjudas, byar tvångsdeporteras och människor arresteras
i långa tider utan rättegång. Säkerhetsstyrkor och poliser skyddas från att bli
anmälda om de anklagas för våldtäkt, utövning av tortyr och mord. Rätten
att bestämma över liv har överlämnats till militärens och polisens godtycke.
Men Turkiet anses höra hemma bland de europeiska demokratierna.
Läget har ytterligare förvärrats inför de kommande kommunalvalen, som
skall hållas den 27 mars. Särskilda säkerhetsoperationer genomförs nu, och
en offensiv propaganda sker både innanför och utanför landets gränser.
De militära aktionerna inkluderar säkerhetsattacker mot civilbefolk-
ningen. Särskilt utsatta är de som vägrar delta i det s.k. byvaktssystemet. Av
byvakterna kräver den turkiska staten att de skall bekämpa PKK i området.
Att vara byvakt innebär samtidigt att man utsätter sig för angrepp från PKK.
Om de vägrar att ställa upp riskerar de att attackeras av turkiska säkerhets-
trupper. Det är verkligen en ond cirkel.
De första truppförstärkningarna av säkerhetsstyrkor sändes till sydöstra
Turkiet i början av januari. De är tungt beväpnade, tränade för närstrider
med gerillan, oftast maskerade och specialtränade för byoperationer. De
flesta är anklagade för att ha varit inblandade i brott mot mänskliga rättighe-
ter.
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Utrikespolitisk
debatt
Mänskliga rättighe-
ter, bistånd m.m.
67
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Utrikespolitisk
debatt
Mänskliga rättighe-
ter, bistånd m.m.
68
Det har redan utförts en mängd räder mot byar. De utförs i stort sett på
samma sätt. Byinvånarna blir sammanförda i byn och utsätts för hot och för-
olämpningar. Styrkorna letar igenom husen. Egendom förstörs. Det tycks
nu närmast har blivit rutin att man efteråt sätter eld på husen och också på
fälten och husdjuren. Den turkiska staten pressar således kurderna att flytta
från de mindre byarna. In- och utfarterna till byarna mineras, och militären
upprättar livsmedelsblockader. Sedan 1985 har mellan 800 och 1 000 kur-
diska byar förstörts.
Möjligheterna för pressen att rapportera om säkerhetsstyrkornas attacker
har också försvårats. Journalister får utstå förföljelse, häktning och tortyr.
Tidningar beslagtas. Tidningen Özgur Gundem, som är en av de tidningar
som ihärdigt fortsätter att rapportera om säkerhetsstyrkornas räder och age-
rande, har drabbats oerhört hårt. Under den tid som tidningen har getts ut,
vilket är litet mer än ett och ett halvt år, har sex journalister dödats. En
kvinnlig journalist har försvunnit. Tolv tidningsdistributörer har mördats.
Säkerhetsstyrkorna misstänks ligga bakom alla dessa fall.
Försvarsadvokater och mänskliga-rättighets-aktivister förhindras att ar-
beta. Många häktas i månader och utsätts för förhör och tortyr. Andra dödas
eller bara försvinner. Den turkiska statens syfte tycks vara att försöka för-
hindra att rapporter om säkerhetsstyrkornas övergrepp och försök att
skrämma befolkningen i sydöstra Turkiet når omvärlden.
Därför är det oerhört viktigt att man runt om i världen, från olika länder
och parlament, besöker Turkiet, särskilt i samband med valen. EU-parla-
mentet ville sända dit kontrollanter, men det turkiska parlamentet uttryckte
besvikelse över detta beslut. Det visar att man från de turkiska myndigheter-
nas sida verkligen är orolig för att visa upp sin situation.
Vi måste informera oss om hur läget är. Vi måste sprida information om
situationen. Vi måste utöva påtryckningar på Turkiet. Vi måste se till att Tur-
kiet respekterar de mänskliga rättigheterna. Ett sätt är att Sverige begär en
granskning av Europarådets ministerkommitté över hur avtalet om de
mänskliga rättigheterna mellan Europarådet och Turkiet följs. Jag undrar
om statsrådet Svensson skulle kunna tänka sig att agera i denna riktning för
att utöva påtryckningar på Turkiet.
Sverige bör också verka för att den högkommissionär för mänskliga rättig-
heter som generalförsamlingen har beslutat om också ges i uppdrag att
granska kränkningarna i detta område. Jag ser alltså en uppenbar risk för att
detta inbördeskrig i Turkiet kan sprida sig som en allomfattande krissituation
som kan nå långt utanför landets gränser.
Herr talman! Förutom att turkarna förtrycker sin egen befolkning har de
dessutom nyligen börjat utvisa iranska och irakiska flyktingar, trots att de
står under UNHCR:s beskydd. Man överlämnar dem till gränsvakterna. Vi
vet att det där väntar tortyr och även dödsstraff för dessa flyktingar när de
kommer tillbaka. Att situationen är illa i Iran har vi fått många vittnesmål
om, och jag har nyligen fått rapporter om att den på sistone har förvärrats.
Vi har väl alla fått information om att de kristna nu ytterligare förföljs i
Iran. Kristna präster har mördats.
Tusentals politiska fångar sitter i fängelse, en del ända sedan år 1979 då
den iranska republiken grundades. Här förekommer tortyr, skenavrätt-
ningar och andra övergrepp. Offentliga avrättningar har blivit ett ökat inslag
i Iran. Dessutom sker avrättningarna efter i stort sett summariska rätte-
gångar. Iranska motståndsmän dödas långt utanför Irans gränser.
Det är oerhört viktigt att vi fortsätter att uppmärksamma dessa händelser
i alla internationella sammanhang och också tar upp dem i direkta samtal
med den iranska regimen.
De iranska kvinnorna är mycket hårt utsatta för förtryck. De betraktas i
stort sett som andra klassens medborgare. Total kontroll råder över kvin-
norna. Iran är ett könsdiskriminerande och könssegregerat samhälle. Kvin-
nor träffar i stort sett bara kvinnor. Kvinnliga läkare behandlar kvinnliga pa-
tienter. Kvinnliga lärare undervisar kvinnliga elever. Kvinnor kontrollerar
kvinnliga arbetsplatser. Kvinnor kontroller kvinnor på gatorna. Kontrollen
har hårdnat. Allt går ut på att kvinnan inte skall synas. Hon skall inte kunna
visa upp sig för någon. Om hon visar några hårstrån eller har målat läpparna
hotar arrestering, misshandel, offentlig piskning och avskedande från tjäns-
ten. Allt detta sker alltså år 1994 i Iran. Det är en situation som mera liknar
medeltiden och den tidens häxprocesser.
Anf. 52 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):
Herr talman! Jag är mycket glad över den uppmärksamhet som frågan om
mänskliga fri- och rättigheter får här i dag i den utrikespolitiska debatten.
Vi är säkert alla överens om att den här typen av frågor och opinionsbildning
inte kan få nog tid och nog uppmärksamhet. Som vi alla vet handlar det om
en ständigt pågående process - en kamp mot kränkningar av människovär-
det, av individens integritet och av varje människas rättigheter och frihet.
Genom hela historien - i kultur efter kultur på kontinent efter kontinent -
kan vi se eller skaffa oss information om hur förakt för svaghet, för oliktän-
kande och för människor av annan ras, annat kön, annan religion, annan
politisk ideologi etc. fått göra sig gällande.
Just nu premiärvisas filmen Schindler’s List här i Sverige, vilket jag tror
att alla har observerat. Jag hoppas att många, många svenskar kommer att
se den filmen. Den visar ett skede i vår europeiska historia som vi gärna vill
glömma men inte får glömma. Historielösheten gör det lättare för vanvettet,
den mörkaste ondskan, att jäsa igen. Man skulle så ofta vilja förbjuda och
åter förbjuda. Det känns också ofta som om man skulle vilja vända ryggen
åt alla dessa brott mot mänskliga fri- och rättigheter, vilket kanske skulle
vara hälsosammast rent mentalt. Dessa brott är i regel oerhört grymma. Jag
är övertygad om att vårt ansvar är att med öppen blick ihärdigt och outtrött-
ligt informera, argumentera, bilda opinion och sätta oss i sinnet att på alla
tänkbara sätt försöka främja respekten för de internationella människorätts-
konventionerna.
Vi vet alla att den kommunistiska kollapsen och det kalla krigets slut har
lett till att konflikter som tidigare tryckts ned med blytunga diktatoriska
knutna nävar nu lätt blossar upp. Jag tror att det är utomordentligt viktigt
att vi i det idémässiga vakuum som kan märkas fylls av större respekt för
mänskliga fri- och rättigheter. Efter de bipolära decennierna behövs en makt
eller korrigering i riktning mot att ställa upp mot den extremism som populis-
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Utrikespolitisk
debatt
Mänskliga rättighe-
ter, bistånd m.m.
69
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Utrikespolitisk
debatt
Mänskliga rättighe-
ter, bistånd m. m.
tiskt lätt hugger tag i en del grupper. Jag skulle vilja se respekten för mänsk-
liga fri- och rättigheter som just det korrigeringsverktyget.
Av en medarbetare har jag informerat mig om det som har sagts. Jag ber
om ursäkt, herr talman, för att jag inte har varit här under hela den tid som
dessa frågor har debatterats. Det beror på att jag faktiskt trodde att den här
debatten skulle äga rum i samband med den biståndspolitiska debatten som
kommer att hållas i slutet av april. Jag är naturligtvis mycket glad över att
ämnet också har kommit upp i dag. Jag tror dock att vi får tillfälle att åter-
komma i den nämnda debatten. Som jag sade tål dessa frågor verkligen att
vara med i de flesta debatter och resonemang som vi för när vi berör både
våra egna och de internationella relationerna.
Karl-Erik Svartberg har talat om fattigdomen som naturligtvis är ett hin-
der för mänskliga fri- och rättigheter. Vi är helt överens om det. Därför är
människorättsfrågorna kopplade till biståndsfrågorna. Det är förstås inget
annat än ett hån för många människor om vi skall stå här med stolta paroller
från internationella konventioner samtidigt som vi inte bryr oss om deras
eländiga fattigdom, vilken gör det omöjligt för dem att tänka en enda tanke
om konventionstexter. Det här hänger ihop. Jag tror också att det är mycket
viktigt, vilket har sagts här, att barnen och kvinnorna ställs i centrum. Det
kanske vi gör i för liten utsträckning, låt mig ärligt säga det. Under min tid,
låt vara kort, som minister för bistånds- och människorättsfrågor har det bli-
vit allt mer påtagligt för mig att det i synnerhet är barnen och kvinnorna som
kommer i kläm där fattigdomen härskar och där människorättskonventio-
nerna kränks.
Sydafrika har omnämnts av flera talare. Jag kan försäkra att Sydafrika
ingalunda kommer att lämnas därhän. Låt oss i dag glädjas över det som hål-
ler på att ske. Ni som har suttit i denna kammare i många år kan särskilt
glädja er över de beslut som har fattats när det gäller att stödja kampen mot
apartheid. Det är ingen tvekan om att Sverige har spelat en mycket väsentlig
roll i detta sammanhang för att rucka på den vedervärdiga bastionen så att
den nu håller på att rämna.
Herr talman! Jag vill också tacka Karl-Erik Svartberg för många trevliga
meningsutbyten och önska honom all lycka framöver i den mycket betydel-
sefulla organisationen Caritas, som vi har de bästa relationer till.
Leif Bergdahl nämnde Tibet. Han hade också det landet uppe i en fråga
till mig nyligen. Det gör mig litet förvånad. När nydemokraterna skall börja
tala om bistånd tar de upp ett land, ett område eller en region som det är
särskilt svårt att bedriva bistånd i eller att ha relationer till. Däremot skall
vi naturligtvis göra vårt yttersta för att hjälpa tibetanerna. Beskrivningen av
deras situation är säkert korrekt. Jag har sagt tidigare och kan upprepa det
att vi gör en del för exiltibetanerna. Vi vill gärna göra mer om vi kan. Vi kan
dock inte bortse ifrån att våra svårigheter att engagera oss inne i Tibet är
mer än omfattande.
Biståndet till Angola har nämnts. Det är väl ändå allom bekant att skälet
till att vi drog ner summan som presenterades i budgeten så mycket inte var
något annat än att situationen är som den är i Angola. Beredskapen att rycka
in med mera stöd och hjälpa till när uppbyggnadsprocessen är möjlig finns
förvisso.
I debatten har man också talat om minor. Någon har tydligen frågat vad
regeringen tycker om dem. Vi tycker naturligtvis förfärligt illa om dem.
Det är kanske bekant att vi arrangerade ett seminarium om minverksam-
heten för två tre veckor sedan. Vi sammanförde de som har med den typen
av ärenden att göra, dvs. representanter från Försvarsdepartementet,
Handelsdepartementet och från U-avdelningen. Det råder inget tvivel om
att vi måste fortsätta att vara aktiva och mycket resoluta. Vi vet att antalet
minor som utgör ett kontinuerligt hot mot människors liv och hälsa är
enormt.
Inger Koch nämnde FN. Norden har utfört utomordentligt mycket - jag
vågar säga firat triumfer. Jag säger utan omsvep att jag trodde att i fråga
om det multilaterala biståndet fungerade relationerna som de skulle - enkelt
uttryckt. Men jag har lärt mig att det multilaterala biståndet är alldeles för
byråkratiskt och administrativt tungt. Därför har vi slitit med det nordiska
FN-projektet. Det har manglats, stötts och blötts i alla tänkbara samman-
hang. Jag behöver inte, herr talman, ta åt mig någon ära av detta. Jag skickar
helt och hållet över berömmet till mina medarbetare. De är värda beröm för
den insats de har åstadkommit där vi är på väg - långt ifrån färdiga - in i en
situation där FN:s myndigheter och organ är, enligt vårt sätt att se, mer i en
kondition där besluten inte behöver dras i långbänk, manglas vecka ut och
vecka in i en alldeles för stor beslutande församling.
Herr talman! Det finns naturligtvis mycket mer att ta upp. Jag kan inte
annat än att instämma i de påståenden som har fällts här angående olika län-
der och områden.
Ingbritt Irhammar tog upp frågan om Turkiet. Jag kan försäkra att det är
ett land som ofta är på tapeten. Bara för några dagar sedan hade jag ett långt
samtal med Turkiets ambassadör. Det finns mycket övrigt att önska. Samti-
digt får vi ”skicka med” - som det brukar heta - att Turkiet har väldiga in-
terna problem att slåss med. Det är extremism och terrorverksamhet. Detta
är inte ett försvar för att landet bryter mot mänskliga fri- och rättigheter.
Men landet befinner sig inte i en sansad och anständig intern situation när
terrorverksamhet poppar upp runt om i landet.
Herr talman! Det är viktigt att vi ständigt är på vår vakt, bildar opinion,
ligger i och alltid har MR-frågorna hyperaktuella. Detta är inte för att vi tror
att vi kommer att nå ända fram, utan våra insatser hör hemma i den verksam-
heten.
Anf. 53 EVA ZETTERBERG (v) replik:
Herr talman! Alf Svensson talar med värme om mänskliga rättigheter.
Men det är för mig litet hycklande när han som exempel tar länder som Kina.
Vi har från många partier kritiserat just bristen på rätten att uttrycka mänsk-
liga och politiska rättigheter på ett demokratiskt sätt. Sverige har som bi-
ståndsland gått in med u-krediter och på andra sätt gett ett indirekt starkt
stöd till Kina, likaså till Indonesien m.fl. länder där man klart bryter mot de
mänskliga rättigheterna. Jag tycker inte att det vackra talet om mänskliga
rättigheter stämmer överens i praktiken.
Jag vill ställa en fråga om biståndet. Regeringen har dragit ned biståndet
till både Angola och Sydafrika, men med olika motiveringar. Vore det inte
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Utrikespolitisk
debatt
Mänskliga rättighe-
ter, bistånd m. m.
71
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Utrikespolitisk
debatt
Mänskliga rättighe-
ter, bistånd m. m.
72
bättre att ha kvar det fulla ekonomiska stödet till Angola, väl medveten om
att det inte går att utföra alla projekt just i dagens läge förrän kriget är över.
Men ha pengarna i beredskap så att så fort en freds- och återuppbyggnads-
plan finns de kan sättas i verket! Varför inte göra så, Alf Svensson?
Regeringen har minskat bidragen till Sydafrika för att efter ett demokra-
tiskt val kunna bygga upp demokratiska institutioner, utveckla landets sjuk-
vård och skolor för alla osv. Jag har svårt att förstå det.
Herr talman! Vidare har vi frågan om barn och kvinnor. Alf Svensson
nämnde klädsamt att det inte har satsats tillräckligt mycket på dem. Det är
bra att den insikten finns. Det satsas alltför litet. De 15 miljoner kronor som
går till gatubarnen i Sydamerika är en mycket liten droppe i havet. Det hand-
lar ju om ungefär 200 miljoner barn i hela världen som är gatubarn eller som
finns i barnarbete osv. Regeringen måste ha ett helt annat grepp i frågan.
Anf. 54 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):
Herr talman! Jag vill inte vara bister mot Eva Zetterberg. Men jag tycker
ibland att det är onödigt att dra till med ord och uttryck som ”hycklande”.
Vänsterpartiet har ju ett förflutet just i fråga om mänskliga fri- och rättighe-
ter. Det är väl inte en helt främmande ideologi som detta erbarmeliga Kina
står för för Eva Zetterbergs vidkommande?
Jag har icke vid något tillfälle försvarat situationen när det gäller mänsk-
liga fri- och rättigheter i Kina. Jag kan för övrigt berätta att jag kom till kam-
maren direkt från ett samtal med just den kinesiske ambassadören i Sverige.
Jag har den övertygelsen att det är klokare att ha ett fönster öppet till Kina
och föra resonemang och försöka påverka. Det är för övrigt vad de kinesiska
dissidenterna jämt och ständigt säger: ”Lämna oss inte. Vänd oss inte ryg-
gen. Ha kontakt med oss.”
Sedan kan man naturligtvis alltid resonera om det kloka i att sätta av en
stor summa för bistånd till Angola, väl medveten om att denna summa inte
kommer att kunna brukas. Jag är säker på att det då skulle finnas någon i
kammaren som skulle fråga mig, om vi verkligen är så okunniga om Angola
så att vi tror att vi kan använda denna summa till bistånd som där ser ut just
nu. Men det tillhör politikens villkor att hur man än vänder sig har man en
viss kroppsdel bakåt.
Anf. 55 EVA ZETTERBERG (v) replik:
Herr talman! Jag vet inte vad mitt parti har haft för speciella relationer till
Kina. Jag är okunnig på den punkten. Alf Svensson är tydligen mer insatt i
den frågan än vad jag är. Mitt parti har under flera år kritiserat just bristen
på demokrati i Kina.
Jag menar - även om Alf Svensson personligen inte varit inblandad i att
ge biståndspengar till Kina - att det förhållandet att landet får svenska u-
krediter gör att Sveriges regering spelar en viktig roll på det området.
Jag vill också ytterligare kommentera frågan om barn. Sverige har under-
tecknat barnkonventionen. Jag menar att konventionen förpliktar. Den för-
pliktar inte bara här i Sverige utan även i högsta grad hur ett bistånd måste
utformas just för att nå fler barn än biståndspengar i dag når för att erbjuda
en värdig tillvaro.
Jag ställde en fråga tidigare som Alf Svensson kanske inte hörde. Repre-
sentanter för Unicef, med Lisbet Palme i spetsen, besöker för närvarande
Angola. De kommer säkert att komma fram till rekommendationer för yt-
terligare insatser. Är Alf Svensson villig, om det kommer propåer från Uni-
cef om ytterligare insatser i dag, att acceptera dem och gå in med ett massivt
stöd så fort möjligheterna bjuds?
Jag har ett par frågor vad gäller barn och barnarbete. Det finns över 200
miljoner gatubarn eller barnarbetare. Vad vill man konkret göra från rege-
ringens sida i biståndssammanhang och också i internationella överlägg-
ningar? Är man villig att kartlägga situationen med barnarbete i världen?
Anf. 56 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):
Herr talman! Det är alldeles självklart att vi skall ta till oss vad Unicef-
kommittén säger efter besöket i Angola, givetvis. Det finns från min sida en
stark vilja att avsätta påtagliga och rejäla resurser för att avhjälpa och i nå-
gon mån sopa undan den nöd som alldeles uppenbart drabbar inte minst bar-
nen i Angola.
Sedan tror jag att Eva Zetterberg och jag är helt överens om att biståndet
i sin helhet skall vara inriktat så att barnen blir hjälpta. Även om man här
kan nämna en viss summa, ett visst antal miljoner, som explicit är riktade till
insatser för gatubarnen, är vi säkert överens om att många andra konton
också inrymmer insatser som är ägnade att göra tillvaron drägligare för kvin-
nor och barn.
Jag kan försäkra Eva Zetterberg om att barnarbete, över huvud taget
kränkande av barns fri- och rättigheter, ständigt är på agendan vid varje bila-
teral eller multilateral överläggning där det går att ta med just denna fråga.
Anf. 57 INGBRITT IRHAMMAR (c) replik:
Herr talman! Jag är tacksam för att Alf Svensson i sitt anförande kommen-
terade situationen i Turkiet. Jag menar nog att man skulle kunna vara ännu
tydligare än vad han var. Då tänker jag på att brotten mot mänskliga rättig-
heter har en sådan utformning och sker i sådan omfattning att det inte går
att ursäkta detta med att det finns en terrororganisation i området. Självklart
skall vi fördöma all den terror som PKK utövar. Men det får inte vara en
ursäkt, vilket också Alf Svensson var inne på, för det våld som den turkiska
staten utövar som statsterror.
Det är oerhört viktigt att vi i alla sammanhang påminner om att våld inte
löser några konflikter. ,De måste lösas med fredliga medel och dialog. Vi
måste också komma ihåg bakgrunden till varför PKK har kunnat växa och
få ökat stöd i området. När inte Turkiet under ett antal år har kunnat respek-
tera de grundläggande mänskliga rättigheterna och kurdernas behov i områ-
det, har det alltså bildats en gerillaorganisation, PKK, som har tagit till våld.
Detta våld skall som sagt fördömas, men det får inte tas som en ursäkt för
statsterrorn i Turkiet.
Jag vill bara påminna om min fråga om Alf Svensson kan tänka sig att Sve-
rige begär av Europas ministerkommitté en granskning av avtalet om de
mänskliga rättigheterna mellan Europarådet och Turkiet.
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Utrikespolitisk
debatt
Mänskliga rättighe-
ter, bistånd m. m.
73
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Utrikespolitisk
debatt
Mänskliga rättighe-
ter, bistånd m.m.
Anf. 58 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):
Herr talman! Jag är tacksam för att Ingbritt Irhammar sade att jag inte på
något sätt vill ursäkta våldet i Turkiet. Ingbritt Irhammar sade också att våld
inte löser några konflikter, utan det är medelst förhandlingar och överlägg-
ningar som dessa kan lösas. Jag håller naturligtvis i princip med om det. Sam-
tidigt kan vi inte-det har jag sagt förut i mitt anförande - bortse från att den
turkiska staten har enorma bekymmer med det våld som begås i synnerhet av
PKK, den infiltration som PKK använder sig av ute i byar och de provokatio-
ner som därmed skapas.
Jag är förvisso överens med Ingbritt Irhammar om att detta måste påtalas
i alla tänkbara forum och sammanhang. Men jag tycker samtidigt att man
skall tillstå att situationen för turkarna är mycket komplex. Jag hoppas själv-
fallet - och arbetar också för det - att de minoriteter som kommer i kläm
och som så att säga drabbas från båda håll skall kunna få ett mycket bättre
skydd när det gäller mänskliga fri- och rättigheter än vad som för närvarande
är fallet.
Anf. 59 LEIF BERGDAHL (nyd) replik:
Herr talman! Jag vänder mig till Alf Svensson, som inte var här när jag
höll mitt huvudanförande. Jag hoppas att Alf Svensson läser igenom det i
protokollet så att jag inte behöver upprepa det.
Jag tog upp situationen i Tibet. Den första fråga jag ställde till Alf Svens-
son 1991 här i kammaren gällde Tibet. Alf Svensson kommer säkert väl ihåg
det. Jag frågade häromdagen igen vad som har gjorts. Jag hör att Alf Svens-
son nu är betydligt mer insatt och positivare inställd än i början. Det här var
inte så där vidare aktuellt ämne för honom när han var ny i sitt arbete. Nu
tror jag att någonting är på gång. Men vad har man gjort rent praktiskt?
Alf Svensson nämnde vid en frågestund för några dagar sedan att det är
svårt att hjälpa tibetaner. Jag säger att det inte är svårt att hjälpa dem. Det
är egentligen mycket lätt att göra det, men man måste hjälpa på ett annat
sätt än det vanliga. Man måste göra det via olika organisationer som verkar
i Tibet. Jag kan nämna några här. Det finns en organisation som heter Méde-
cins Sans Frontiéres, som alla känner till. Den har verksamhet i Lhasa. Det
finns en organisation som heter Röda korset, som vi alla känner till. Dess
schweiziska gren arbetar i Lhasa. Man kan exempelvis gå via Individuell
Människohjälp, som säkert AJf Svensson känner till, som driver skolor i
norra Indien för tibetanska barn. Man kan gå via Tibetan Office i London.
Jag var i kontakt med den organisationen häromdagen. Den har mycket god
kännedom om Tibet och är Tibets mer eller mindre officiella representant i
London. Det finns alltså en mängd kanaler.
Nu vill jag att Alf Svensson lovar att det blir av att man hjälper dessa stack-
ars människor. Jag kommer att fortsätta att arbeta med frågan den här valpe-
rioden ut, och jag hoppas att vi får fortsätta detta samarbete ytterligare fyra
år. Jag kommer att ta upp frågan om Tibet om och om igen tills det händer
någonting.
Anf. 60 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):
Herr talman! Jag vill understryka att jag är mycket glad över att någon av
nydemokraterna ivrar för biståndssatsningar. Det är inte alltid, herr talman,
att det inträffar. Jag hoppas att Leif Bergdahl och övriga så småningom kom-
mer att utvidga sitt engagemang så att det blir riktigt intensivt - behov finns
också utanför Tibet, i andra länder. Då kommer det nog inte att räcka med
0,7 % i bistånd, utan det kommer att klättra över 1 %. Jag ser fram emot
den dagen, herr talman, och jag hoppas att den inte är alltför avlägsen.
Vi hjälper ju exiltibetaner. Jag kommer dess värre inte ihåg summan. I
Indien hjälper vi dem. Jag skall naturligtvis informera mig bättre till nästa
gång vi möts, Leif Bergdahl, så att jag kan ange det exakta krontal som hit-
tills har satsats, och inte bara i Tibet.
Jag tror att det är betydelsefullt med opinionsbildningen. Jag hoppas na-
turligtvis att det här meningsutbytet har bättrat på den. Vi tog faktiskt
emot - jag i all enkelhet - Dalai Lama, till irritation för en del i Tibet. Jag
nämnde för en kort tid sedan här i kammaren att jag tog upp frågan under
mitt besök i Kina. Jag påtalade situationen för tibetanerna. Men vi skall fort-
sätta - det är vi överens om. Jag håller med om att vi naturligtvis skall göra
så mycket vi kan för att hjälpa detta arma folk.
Anf. 61 LEIF BERGDAHL (nyd) replik:
Herr talman! Det var trevligt att höra detta positiva svar. Jag kan tala om
att jag inte bara är engagerad för tibetaner utan också för srilankesiska bud-
dister i Stockholm. Nydemokraterna är icke sådana som de framställs i me-
dierna, utan många av oss har ett djupt mänskligt engagemang.
Hur många procent i bistånd som skall ges kan vi diskutera. Men jämfört
med t.ex. vårt grannland Finland är Ny demokratis politik betydligt mer ge-
nerös än landet Finlands i fråga om flyktingpolitik, u-hjälp osv. Vi är alltså
inte särskilt grymma av oss. Internationellt sett är Ny demokratis politik
egentligen vänlig mot flyktingar och innebär att vi vill hjälpa andra länder.
Anf. 62 HANS GÖRAN FRANCK (s):
Herr talman! Mänskliga rättigheter handlar inte bara om grundläggande
fri- och rättigheter, utan också om sociala, ekonomiska och kulturella rättig-
heter. Det är här som framför allt de internationella samfundens ansvar
kommer in, för att dessa rättigheter någon gång skall kunna bli en realitet
för människor runt om i världen.
I regeringsförklaringen - i dag liksom tidigare - går sambandet mellan
marknadsekonomi och mänskliga rättigheter som en signatur. En ohämmad
marknadsekonomi måste motverkas. Det behövs en balanserad och socialt
inriktad marknadsekonomi. Men en ohämmad marknadsekonomi leder till
exploatering, utslagning och fattigdom. Det råder inte brist på marknads-
ekonomi i Sydafrika, i Argentina, i Brasilien, i Colombia eller i Peru - för
att ta några exempel. Där existerar det både marknadsekonomi och också
allvarlig och omfattande fattigdom, liksom i åtskilliga av dessa länder en sky-
hög inflation.
Det behövs därför en mera nyanserad bild. Marknadsekonomi leder inte
automatiskt till välstånd och utveckling. Det behövs inte bara bistånd utan
också en aktiv internationell politik för att stärka insatserna för utveckling
och välfärd runt om i världen.
Jag läser med tillfredsställelse i regeringsförklaringen om inrättandet av
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Utrikespolitisk
debatt
Mänskliga rättighe-
ter, bistånd m. m.
75
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Utrikespolitisk
debatt
Mänskliga rättighe-
ter, bistånd m.m.
76
en högkommissarie. Jag vill bara erinra om att det under de många som frå-
gan har väckts har funnits motstånd här i riksdagen mot detta yrkande. Det
är nu bra att regeringen - liksom andra som har varit kritiska - ställer sig
bakom detta, men det räcker inte bara med att inrätta en högkommissarie.
Det krävs också att denna högkommsisarie får de resurser som krävs för att
en sådan institution skall kunna verka och få betydelse. Det vore därför av
intresse att höra vad statsrådet Svensson har för kommentarer till detta.
Jag undrar också vad statsrådet har för kommentar till frågan om en krigs-
förbrytardomstol. Det är fråga om en ad hoc-domstol som bara gäller Jugo-
slavien. Men är regeringen beredd att verka för en internationell krigsför-
brytardomstol för alla krigsförbrytelser, t.ex. de krigsförbrytelser som har
begåtts i Cambodja och i Angola - för att nämna bara några exempel? Det
är av stort intresse att få veta hur man ser på frågan om en internationell
krigsförbrytardomstol.
I en regeringsdeklaration om mänskliga rättigheter hade jag nog tänkt mig
att en del andra frågor väl hade fyllt sin plats, lika väl som frågorna om Kina,
Cuba och Vietnam. Jag är helt införstådd med nödvändigheten av att påtala
de kränkningar av mänskliga rättigheter som förekommer i Kina, Vietnam
och Cuba - det har också jag gjort många gånger. Däremot tycker jag att det
är något märkligt - och nu återkommer jag till vår käpphäst - att Indonesien
inte nämns. Jag undrar om statsrådet har något svar på den fråga som jag
häromdagen ställde om Indonesien, där det förekommer mycket allvarliga
kränkningar av mänskliga rättigheter, nu senast i form av arresteringar av
ledande fackliga funktionärer.
De 9 000 fångarna med politisk bakgrund i Israel och på Västbanken behö-
ver också en viss omtanke, men det ser jag ingenting av i regeringsdeklara-
tionen. Jag hoppas att statsrådet kan säga någonting om att man aktivt vill
verka för en amnesti av de politiska fångarna på Västbanken, i Israel och i
Gaza.
Europarådet är omnämnt i regeringsförklaringen, men det får en blygsam
plats. Vad som är av särskilt intresse är att få veta hur regeringen kommer
att ställa sig till strävandena att få till stånd en minoritetskonvention och till
att åstadkomma förbättrade europeiska regler om asylrätten. Jag tycker
också att man inte bara bör tala om de baltiska staterna som om de uppfyllde
alla mänskliga rättigheter. Det gör de inte. När det bl.a. gäller dödsstraffet
har de baltiska staterna mycket kvar.
Slutligen beträffande Turkiet vill jag instämma med det som Ingbritt Ir-
hammar sade. Jag förväntar mig att få höra vad regeringen konkret är be-
redd att göra för att få till stånd en förändring när det gäller de allvarliga
kränkningar som försiggår i Turkiet.
Anf. 63 BERITH ERIKSSON (v):
Herr talman! Jag vill först säga att jag instämmer i Hans Göran Francks
anförande i alla dess delar. Ingbritt Irhammars anförande när det gällde Iran
var nästan identiskt och ordagrant lika Vänsterpartiets motion. Jag väntar
därför med mina kommentarer till dess att motionen behandlas i utskottet
och ärendet läggs fram för kammaren i form av ett betänkande.
För ca en månad sedan besökte representanter för den samlade oppositio-
nen i Irak Sverige. Det var representanter för kurderna i norr, för shiamusli-
mer och andra muslimer samt för träskaraber i den övriga delen av Irak. De-
ras högkvarter ligger nu inne i den skyddade zonen.
Genom att skydda ett område från Saddamregimens luftangrepp beslu-
tade FN hösten 1991 att stoppa Saddamregimens planer på att rensa Kurdis-
tan från kurder, assyrier och andra som var motståndare till regimen. Det
gjorde att de flyende människorna kunde återvända. Det har nu gått mer än
tre år sedan detta skydd upprättades, men ännu svävar alla i ovisshet om när
skyddet skall kunna dras tillbaka.
Den av FN proklamerade blockaden mot hela Irak - och även den skyd-
dade zonen - pågår fortfarande. Den kurdiska regionen är dessutom utsatt
för en blockad från Saddamregimen.
Människorna i den skyddade zonen har svårt att förstå att de av världssam-
fundet skall straffas med samma medel som deras bödel bestraffas med. De-
ras besvikelse och känsla av att vara övergivna av världens demokratiska län-
der bara växer.
Den delegation som var i Sverige sade bl.a. att man inte väntar sig att
andra länder och krafter skall komma och befria dessa människor med väp-
nad makt. Man inser att man måste stå för den befrielsen själv.
Vi behöver annat stöd, ett stöd för hjälp till självhjälp, för att kontakterna
med omvärlden skall öppnas, för att möjligheten att bygga upp den infra-
struktur som förstördes under Gulfkriget skall underlättas, för att sanktio-
nerna för införsel av varor för detta ändamål skall lättas och för att om möj-
ligt få i gång handeln så att det allt större behovet av humanitär katastrof-
hjälp kan minskas. Med tiden, med den växande nöden och med känslan av
vanmakt, minskar förutsättningarna att bibehålla och utveckla den demo-
krati som har börjat byggas upp i området.
På grund av de två blockaderna måste den lokala administrationen passivt
tillåta Irans fundamentalistiska regims satsningar på moskéer, bistånd och
infiltrering bland dess nödlidande folk.
Under tiden med detta dödläge minskar människors tro på en positiv ut-
veckling. Människor söker sig ut ur regionen till andra länder.
En annan viktig insats som måste göras i området är minröjning. I det sam-
manhanget vill jag återkomma till den fråga som Eva Zetterberg inte fick
besvarad. Förutom behovet av hjälp till minröjning är det angeläget framför
allt för människor som lever i starkt minerade områden att minering undviks
i framtiden. Kommer Sverige att förbjuda tillverkning av och handel med
minor?
Anf. 64 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):
Herr talman! Jag tog upp detta tidigare, men jag kanske inte var så utförlig
som jag borde ha varit.
Seminariet mynnade ut i en hel del mycket konkreta förslag om krav som
måste ställas på de länder som säljer och använder minor. Jag tror att jag för
svenskt vidkommande vågar säga att minorna, som väl är, är på väg att bli
ett helt avslutat kapitel. Jag har inte skaffat mig svart på vitt på detta, men
efter att ha lyssnat på seminariet kan man göra den tolkningen.
Sverige tillhör inte de länder som exporterar och säljer minor, men icke
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Utrikespolitisk
debatt
Mänskliga rättighe-
ter, bistånd m.m.
77
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Utrikespolitisk
debatt
Mänskliga rättighe-
ter, bistånd m.m.
78
förty är det stora problemet i dag att det finns miljontals och åter miljontals
minor som är ett potentiellt hot mot exempelvis människorna i Angola, som
nämndes. När de går ut för att skaffa sig mat måste de in på minerade områ-
den. Därför behövs internationella bestämmelser. Det är en tingens ordning
som gör att man, i alla fall efter att fred har slutits eller när överenskommel-
ser har åstadkommits, kan oskadliggöra minorna. Men det kan inte göras
genom att man söker upp dem en efter en utan det måste ske på annat sätt.
Anf. 65 BERITH ERIKSSON (v) replik:
Herr talman! Lennart Rohdin talade här tidigare om en politik som hade
förts på ett annat område. Han sade att den mest hade präglats av ”om” och
”kanske”. Jag tycker att också Alf Svensson svar hade litet av samma prägel.
Även om vi inte säljer minor, så säljer vi delar till minor.
Eftersom jag i mitt anförande glömde en fråga vill jag passa på att ställa
den nu. Är regeringen och Alf Svensson villiga att verka för att blockader
mot den i Irak skyddade zonen mot Kurdistan upphävs?
Anf. 66 BERTIL PERSSON (m):
Herr talman! Jag vill ta upp utvecklingen i Latinamerika som inger både
hopp och oro. Man har där haft en realtivt stark ekonomisk utveckling. Kon-
sensus om statens roll i ekonomin var en av framgångarna.
Marknadsekonomiska reformer i nästan alla latinamerikanska länder har
lett till ekonomiska framgångar. Men en svag makroekonomisk struktur, fat-
tigdom och nu också sviktande exporttillväxt börjar nu att pressa fram en
aktivare statlig politik. Militäretablissemanget, korruption, militanta fack-
föreningar och gammal misskötsel är fortfarande faror i dessa länder.
Mycket är oväntat. Trots en tidigare tidsinställd skuldbomb som hotade
hela det globala finansiella systemet har Latinamerika nu blivit en magnet
för globalt kapital. Nästan alla länder, utom Cuba och Haiti, leds av valda
presidenter i stället för av diktatorer. Ekonomiska reformer har kylt ned den
ekonomiska skakigheten. Protektionistiska ekonomier har blivit frihandel-
sorienterade.
Sydostasien blev ett föredöme, och frihandeln avvecklade ransoneringar
och svarta börs-affärer. IMF och Världsbanken drev på.
Men det är ingen ren och hedervärd ideologi bakom allt som sedan har
hänt. Menem i Argentina byggde mycket på nationalistiska strömningar. Po-
litisk realism och omvärldsförhållanden motiverade reformer, och inflatio-
nen beredde vägen för sundare fiskal och monetär politik.
I Latinamerika finns en brist på nödvändiga infrastrukturinvesteringar. En
tredjedel saknar elektricitet och sanitära installationer, en fjärdedel saknar
rent dricksvatten, hälften av vägarna behöver byggas om och bara elförsörj-
ningen kräver 7 miljarder dollar per år under en tioårsperiod.
Ränteläget är högt. Sedan 1989 har man i Latinamerika fått mer främ-
mande investeringar än i någon annan del av världen. Detta har höjt valutor-
nas värde och därmed minskat exporten.
År av låga investeringar, protektionism, dålig teknologi och indexerade
löner innebär en annan fara. Nu växer importen mer än exporten. Olja,
socker, kaffe och tenn är lågprisprodukter på världsmarknaden.
De kritiskt fattiga kräver med all rätt institutionella reformer. Ursprungs-
befolkningarna måste tillgodoses. Skövlingarna av regnskogarna måste upp-
höra.
Valen i Brasilien, Venezuela, Santiago del Estera i Argentina samt Chia-
pashändelserna i Mexico talar för att 1994 kommer att bli ett prövoår för de
ekonomiska reformerna och för demokratin.
Välfärdssystem, privatisering, utbildningssatsningar och skattereformer
tar tid och kraft. Parlament, domstolar, lokala myndigheter och godsägare
som har fått subsidierna minskade verkar destabiliserande.
Den under så lång tid upprörande MR-situationen är nu generellt något
lugnare men alls inte tillfredsställande.
Situationen i Latinamerika är instabil och inger både hopp och oro. Vi
måste från svensk sida aktivt följa utvecklingen av MR-frågor, demokrati
och marknadsekonomi under åren framöver.
Anf. 67 BERNDT EKHOLM (s):
Herr talman! Socialdemokraterna har i biståndsmotionen markerat en
prioritet åt olika konfliktområden. Vi ser det såsom avgörande för fred och
utveckling att vi gör en särskild koncentration till sådana områden. Jag kan
här i mitt anförande välja att bara ge ett exempel på detta, nämligen Mellan-
östern. Jag tycker att det finns anledning att i utrikesdebatten säga någonting
också om Mellanöstern.
Vi har för vår del under mycket lång tid prioriterat den politiska utveck-
lingen i Mellanöstern. Jag har själv faktiskt följt den i snart 20 år. Det finns
all anledning att göra det nu också när fredsprocessen är på gång. Då kanske
man bör ge denna fråga högsta prioritet.
Den utveckling som vi ser är självfallet positiv - de konkreta förhandling-
arna inte minst. Det är en framgång, inte minst för oss socialdemokrater som
har jobbat så aktivt för detta. Jag vill särskilt framhålla Sten Anderssons in-
satser för att skapa en dialog mellan PLO och USA. Jag tycker att de borger-
liga partierna, särskilt i opposition, har varit mycket passiva i denna fråga.
Det har dock skett en vändning i regeringsställning. Den får man väl säga är
senkommen men välkommen.
Den process som pågår är positiv men också ömtålig med bilaterala och
multilaterala samtal. Vi ser en stegvis utveckling, som jag tror är en klok
politik. Det gäller att vinna folken för saken, att förankra och att ha tålamod.
Det är faktiskt en brant stege, som man skall bestiga, och denna stege måste
stå stadigt. Man kan ta ett steg i taget. Men vi kan också konstatera att pro-
cessen i alla fall ser ut att vara oåterkallelig. Det var som vi sade: kommer
processen i gång, går den inte att vända.
Hindren är dock många. Detta kan jag intyga efter att helt nyligen tillsam-
mans med andra riksdagsmän från olika partier ha besökt området. Även
om vi inte kan vänta oss ett stopp i fredsprocessen, kan vi vänta oss allvarliga
komplikationer. Det finns extremism på båda sidor. De judiska bosättarna
och många av 70-talets ideologiska immigranter ser landet såsom givet av
Gud och anser att palestinierna skall flytta på sig. Vi har fundamentalismen
på den palestinska sidan. Det är hårdföra falanger som ser våld och en ore-
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Utrikespolitisk
debatt
Mänskliga rättighe-
ter, bistånd m.m.
79
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Utrikespolitisk
debatt
Mänskliga rättighe-
ter, bistånd m.m.
sonlig inställning såsom något nödvändigt. De ser Arafats handskakning
med Peres eller Rabin såsom ett förräderi.
Vi kan se att opinionen för fredsprocessen bland palestinierna under den
tid som har gått har sjunkit från 70 % till 40 %. Vi ser den dagliga situationen
med svåra förhållanden för palestinierna när det gäller bostäderna. Arbets-
lösheten är enormt stor. Ungefär varannan är arbetslös i Gaza. Kommunika-
tionerna är besvärliga med ideliga kontroller. Universiteten är visserligen
öppna, men lärarna får ägna den mesta tiden åt pappersexercis och kontroll
från ockupationsmyndigheterna. Politiska fångar sitter i allra högsta grad
kvar i fängelserna. Problemen med de mänskliga rättigheterna är stora. Bo-
sättningarna expanderar faktiskt trots vad som sägs. Mark konfiskeras och
bosättarnas uppträdande är naturligtvis oerhört aggressivt. Det kan vi följa
i TV.
Även den israeliska befolkningen känner djup oro inför det tilltagande
våldet i intifadan. Det har ju bl.a. lett till stängning av Västbanken och Gaza
från israelisk sida. Det finns många tvivel på att tvåstatslösningen går att
uppnå, att man kan lösa frågan om bosättning och vattenfrågorna i Jerusa-
lem.
Men när man har besökt detta område, måste man trots allt säga att opti-
mismen överväger. Palestinierna har tålamod. Man använder mer hjärna än
hjärta, och det kan behövas i denna situation. Den israeliska opinionen har
successivt vunnits, och man genomgår nu någonting som kan liknas vid en
psykologisk jordbävning. Det är en ny atmosfär. Det finns ingen väg till-
baka. Vägen tillbaka ser bara värre ut.
Efter Jeriko- och Gazaplanen gäller det nu att hålla tempot uppe och und-
vika besvikelser och motreaktioner. Det gäller att ge ett starkt stöd till freds-
processen. Här är Sveriges regerings agerande oerhört viktigt. Man måste
utnyttja alla kanaler som finns för att ge ett fortsatt stöd i fredsprocessen.
Man måste ta alla tänkbara initiativ. Det är viktigt att alla länder medverkar
i fredsprocessen. Det är angeläget med fortsatta förtroendeskapande åtgär-
der. I dem ingår rimligen att Israel definitivt fryser bosättningspolitiken, då
även beträffande östra Jerusalem. Det är också rimligt att palestinierna av-
blåser intifadan, när de nu uppnår den del av sina mål.
Här finns det utrymme för aktiviteter från regeringens sida. Stödet till pa-
lestinierna måste byggas ut på olika sätt. Det gäller frivilligstödet, infrastruk-
turstödet samt stödet till administration och institutioner. Här görs en del,
men ännu mer behöver göras. Regeringen har även ett ansvar för att stöta
på andra länder. Regeringen drog förra året ner UNRWA-stödet men har nu
ändrat sig och satsar mer. Det är bra, men ännu mer pengar behöver satsas.
Framför allt behöver vi planera framåt för konstruktiva och genomtänkta
insatser. Det är inte bara fråga om pengar. Det är även fråga om ett person-
ligt engagemang och deltagande i utvecklingen i Mellanöstern.
Sammanfattningsvis vill jag säga att jag tycker att det är bra att regeringen
har ändrat uppfattning och är beredd att satsa mer i Mellanöstern. Men det
räcker inte med bara detta, utan nu krävs nya tag och ett offensivt och inten-
sivt arbete för att fredsprocessen skall löpa vidare. Det är en prioritering som
i alla fall vi socialdemokrater vill göra.
80
Anf. 68 INGELA MÅRTENSSON (fp):
Herr talman! Mänskliga rättigheter är ett fundamentalt begrepp i en de-
mokrati. Det är rätten att få överleva, att slippa tortyr, att få utöva sin kultur
och att fritt få uttrycka sina åsikter. I en demokrati är detta självklara saker.
Men i världen i övrigt i dag är mänskliga rättigheter en bristvara. I alltför
många länder begår överheten brott mot de mänskliga rättigheterna. Men
på FN:s världskonferens för mänskliga rättigheter i somras i Wien bedyrade
alla stater respekten för mänskliga rättigheter. Konferensen samlade tusen-
tals människor från hela världen. I den stora FN-byggnaden höll staterna och
den officiella konferensen till på övervåningen. På det undre planet arrange-
rade icke-parlamentariska organisationer debatter, utställningar, föredrag
m.m. Det var upstairs and downstairs eller, som någon sade: Där uppe sitter
förtryckarna och där nere de förtryckta.
En mycket stötande resolution lades fram av Turkiet om mänskliga rättig-
heter och terrorism. Konventionen om mänskliga rättigheter handlar om att
skydda medborgarna mot den egna staten. Brott mot mänskliga rättigheter
avser således staters agerande och inte enskilda personers eller organisatio-
ners. Det är därför felaktigt att koppla ihop mänskliga rättigheter och terro-
rism. Terrorism skall självklart motarbetas, eftersom den är ett hot mot sä-
kerheten. Men stater skall inte kunna motivera brott mot mänskliga rättig-
heter med att de bekämpar terrorism. Därför var det synnerligen olyckligt
att först MR-konferensen och senare FN:s generalförsamling 1993 enhälligt
på förslag av Turkiet antog resolutionen om mänskliga rättigheter och terro-
rism. Sverige avgav visserligen en röstförklaring i FN, vari påpekades att
brott mot mänskliga rättigheter avser stater och inte terrorgrupper.
Turkiet såg som väntat FN:s beslut såsom en framgång och gick direkt ut
med ett pressmeddelande, vari man bl.a. framhöll följande:
Enligt förslaget kränker terrorister de mänskliga rättigheterna. Därmed
bryts regeln om att enbart stater kan kränka de mänskliga rättigheterna.
Länder uppmanas dessutom att på internationell, regional och nationell nivå
utöka sitt samarbete och vidta effektiva åtgärder för att omintetgöra terro-
rism. Att förslaget antogs visar prov på det internationella samfundets be-
slutsamhet att försvara de mänskliga rättigheterna och demokratin mot ter-
rorism.
Turkiet uppfattar således - det är inte så förvånansvärt - att FN-beslutet
ger Turkiet legitimitet för det våld som används mot kurderna. Detta strider
mot konventionen om mänskliga rättigheter, som bl.a. inriktar sig på skydd
för minoriteter. Amnesty International rapporterar kontinuerligt om brott
mot mänskliga rättigheter i Turkiet. Våldet har dessutom på ett fruktansvärt
sätt trappats upp under den senaste tiden från såväl PKK som turkisk militär,
vilket drabbar den civila befolkningen. Enligt min mening måste FN återgå
till uppfattningen att mänskliga rättigheter handlar om befolkningens skydd
mot staten. Genom att koppla ihop mänskliga rättigheter och terrorism un-
dergrävs det högst angelägna arbetet för mänskliga rättigheter.
Regeringen har framfört att mänskliga rättigheter skall ha betydelse vad
gäller både vapenexport och biståndspolitik. Därför är det enligt min mening
oacceptabelt att över huvud taget exportera vapen till Indonesien.
Indonesien styrs av en militärdiktatur som inte respekterar mänskliga rät-
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Utrikespolitisk
debatt
Mänskliga rättighe-
ter, bistånd m. m.
6 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 65
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Utrikespolitisk
debatt
Mänskliga rättighe-
ter, bistånd m.m.
82
tigheter. Dessutom ockuperar man Östtimor sedan 17 år tillbaka. Den
svenske kriminalinspektören talar om stabilitet i Indonsien och inkluderar
då Östtimor. Ja, kontrollen är total - speciellt när det gäller Östtimors folk.
Trots att FN beslutat att timoresema som ett koloniserat folk skall ha rätt
att besluta om sin egen framtid har de i dag inte ens möjligheter att uttrycka
sina åsikter. Timoreserna har utsatts för rena massakrer. I dagarna har en
engelsk TV-journalist påstått att människor i samband med massakern i Dili
t.o.m. fördes till sjukhus där de förgiftades av läkare med benägen medver-
kan från militären. Tala om stabilitet!
Hur kan man ge u-krediter till Kina, som är ett annat land som förtrycker
oliktänkande, eller till Marocko, som inte respekterar mänskliga rättigheter
och som dessutom obstruerar mot FN:s fredsplan och fortsätter med den oc-
kupation av Västsahara som har pågått i snart 20 år?
En sak är att göra stolta deklarationer om mänskliga rättigheter och demo-
krati. En annan sak är att se möjligheterna att komma i åtnjutande av stora
expanderande marknader. Då tonar talet om mänskliga rättigheter bort.
I morse sade utrikesministern i sin deklaration: Grundläggande mänskliga
rättigheter kan inte relativiseras.
Då bör inte heller Sverige enligt min mening exportera krigsmateriel till
Indonesien eller ge u-krediter eller annan form av bistånd till vare sig Ma-
rocko eller Kina.
Anf. 69 MARIANNE ANDERSSON (c):
Herr talman! Äntligen är Sydafrika på väg att lämna det omänskliga apart-
heidsystemet. Utrikesministern sade tidigare här att en framförhandlad re-
volution har ägt rum. Jag vill påstå att den revolutionen pågår. Det är en
lång process, och den är inte lätt. Själva systemet och de som kämpat för att
bevara det har utgjort grogrund för våld och brist på respekt för mänskliga
rättigheter. Ingen annanstans i världen har förtrycket varit så systematiskt
som här. Apartheidsystemet har medfört att landet också systematiskt för-
slösat sina mänskliga resurser, vilket nu märks bl.a. när det gäller bristen på
utbildade människor.
Sydafrika är nu ett land som pendlar mellan hopp och fruktan. Man kän-
ner hopp inför det stundande valet och en ny tid och hopp inför det starka
internationella intresset för landet och inför dess stora möjligheter samt
fruktan för det tilltagande våldet och för att det inte skall gå att genomföra
fria och rättvisa val och fruktan för att de stora förväntningarna inte skall
kunna infrias.
Vi fem riksdagsledamöter som besökte landet för ett par veckor sedan
kunde konstatera det. Vi mötte företrädare för flera av partierna, inklusive
Inkatha - eller IFP, som partiet kallas. Trots intensiva försök och många ef-
tergifter för att få dem att ställa upp i valet har de hittills vägrat. De inser
säkert att deras folkliga stöd är minimalt, eftersom det upprätthålls med
våld. Därför kommer de med all säkerhet att i desperation göra allt för att
hindra människor att utöva sin rösträtt för att sedan kunna hävda att dessa
människor har avstått just för att stödja Inkatha.
Våldet från den vita ultrahögern under ledning av Eugenc Terre Blanche
är också skrämmande. Karl-Göran Biörsmark beskrev detta nyss. Vi känner
bl.a. igen detta från Namibia. Där lyckades FN genom sin massiva insats i
stort sett med ett stopp och med att få de olika parterna att tala med var-
andra. Utvecklingen därefter har varit god.
Även om det är svårt att jämföra Namibia med dess 1,5 miljoner invånare
med Sydafrika som har närmare 40 miljoner invånare bör utvecklingen i Na-
mibia vara en förebild. Det går att leva tillsammans, även efter många år av
förtryck.
Vi reste runt i Johannesburgs och Durbans förorter men också något på
landsbygden i Natalprovinsen. Vi träffade företrädare för en mängd organi-
sationer som arbetar med valförberedelser och med mänskliga rättigheter.
Vi såg också våldets effekter. Våra slutsatser var att samtidigt som många
goda krafter nu förenas för att genomföra valen är problemen enorma. Ti-
den är mycket kort. Många praktiska frågor återstår att lösa. Behovet av
stöd och hjälp utifrån är mycket stort när det gäller valövervakning.
Det är glädjande att Sverige nu skickar många fredsövervakare till landet.
Särskilt glädjande är det att riksdagen kommer att skicka en talmansdelega-
tion till Sydafrika över valet.
Den viktigaste milstolpen nu är alltså valen i slutet av april - dvs. att valen
kan genomföras med minsta möjliga blodsutgjutelse och att de skall bli så
fria och rättvisa som möjligt. Jag väljer de orden, eftersom en företrädarae
för en kyrklig samverkansorganisation sade till oss: Valen kan inte bli i verk-
lig mening fria och rättvisa, eftersom förspelet inte är fritt och rättvist. Men
de kan bli så bra som möjligt.
Sedan kommer nästa viktiga milstolpe: det verkliga arbetet efter valet.
Det gäller att i verklig mening kunna genomföra demokrati, att kunna för-
hindra våldsaktioner från dåliga förlorare, att förbättra situationen när det
gäller utbildning och bostäder och att förbättra arbetsmarknaden. Arbets-
lösheten ligger på närmare 50 %. Bland de svarta är siffran betydligt högre.
Trots att ANC i sitt valmanifest och att Nelson Mandela i sina tal försöker
tona ner förväntningarna till en realistisk nivå kan de aldrig hindra att för-
väntningarna hos de stora massorna är enorma. Det är då kraftprovet kom-
mer, och det är då våra insatser blir så viktiga.
Jag vill starkt poängtera vikten av att den landstrategi för biståndssamar-
bete med Sydafrika som beskrivs i budgetpropositionen har arbetats fram
med förtur. Det gäller att det svenska biståndet används på ett strategiskt
och effektivt sätt och att biståndet byggs upp efter denna strategi. Utbildning
är ett sådant strategiskt område, liksom demokratiutvecklingen. Här bör de-
mokratistödet kunna användas.
Herr talman! Sydafrika är ett land med stora möjligheter. Med tillräckligt
internationellt stöd under denna kritiska period har landet stora möjligheter
att bli en motor för hela Södra Afrika, vilket så väl behövs. Vi i Sverige måste
nu följa upp vårt mångåriga arbete mot apartheid med ett starkt stöd för det
nya, fria och demokratiska Sydafrika. Jag noterade med tillfredsställelse just
biståndsministerns uttalande här alldeles nyss om ett kraftigt stöd för Syd-
afrika.
Anf. 70 NILS T SVENSSON (s):
Herr talman! I Central- och Östeuropa pågår omfattande politiska och
ekonomiska förändringar. Att ersätta en kommandoekonomi och ett aukto-
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Utrikespolitisk
debatt
Mänskliga rättighe-
ter, bistånd m. m.
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Utrikespolitisk
debatt
Mänskliga rättighe-
ter, bistånd m.m.
84
ritärt politiskt samhällssystem fordrar mycket stora ansträngningar. Det är
en tidskrävande och komplicerad process. Det visar sig dess värre att okun-
nigheten om demokratins villkor och arbetssätt samt om marknadekono-
mins spelregler och begränsningar kräver ett betydande internationellt stöd
för att kunna avhjälpas.
Men västvärlden - det gäller även vårt land - har inte levt upp till vad vår
tid kräver. Efter det kalla krigets slut får vi inte förlora freden. Vi social-
demokrater för fram tre saker som vi menar måste göras nu. Det handlar om
att stärka de organisationer som kan ge reformarbetet trygghet i en bredare
gemenskap. Det handlar om ESK men också om andra organisationer som
borde ges ett större alleuropeiskt ansvar. Ett regionalt samarbete över Öster-
sjön och Nordkalotten måste till. Det handlar också om EU som efter för-
djupningen nu kraftfullare måste öppna sig utåt. Vi vet ju att om känslan av
utanförskap får fäste så ökar otryggheten.
Vi måste vara beredda på långt större uppoffringar som stöd till ett gemen-
samt Europa. De förenklade chockterapierna är nu avskrivna och måste föl-
jas av en mer utvecklad ekonomisk politik. Massarbetslöshet, maffiavälde
och social utslagning får inte prägla det nya. För att det skall kunna undvikas
måste Västeuropa satsa mer långsiktigt med investeringar, öppna marknader
och integrerade samhällen på alla plan.
Allt måste göras för att stärka den demokratiska kulturen. I många av de
länder som lämnat kommmunismens förtryck har ett skede av nationell enig-
het kring medborgerlig anständighet fått ge vika för en utbredd motvilja mot
politik över huvud taget. Politiken måste nu finna nya former och ett nytt
levande språk om en djup demokratisk förankring skall kunna nås.
Vi socialdemokrater har riktat stark kritik mot regeringens bristande han-
tering av östbiståndet. I fjolårets partimotion om östbiståndet skrev vi att
”regeringens proposition saknar övergripande målbeskrivning och strategi.
Där saknas prioritering vad avser länder och sakområden samt delvis även
biståndsformer. Där finns ingen verklighetsbeskrivning, erfarenhetsredovis-
ning eller problemdiskussion. Den fördelning av medel som finns utgör ej
en klar hanteringsordning. Klart och långsiktigt mandat ges ej till de myndig-
heter som enligt svensk författning efter riktlinjer från riksdag och regering
ska fatta beslut om användningen av de resurser som ställs till förfogande.
Samarbetet saknar fantasi och skaparkraft.”
Så skrev vi alltså förra året, och den kritiken är alltjämt träffande. Vi kon-
staterar nu att regeringen har avstått från att ta itu med de frågorna.
Riksdagen begärde en översyn av östbiståndet, och en enmansutredning
har gjort en sådan utredning. Men regeringen väljer att inte komma med
något förslag. Man säger att man avser att vid ett senare tillfälle återkomma
till riksdagen med en redovisning. Jag tycker att det är klandervärt att han-
tera en fråga som är av så stor betydelse för Sveriges internationella intressen
på detta sätt. Riksdagen har dessutom begärt ett bättre underlag från rege-
ringen. Ytterligare ett utredningsuppdrag har regeringen lämnat helt nyli-
gen.
Regeringen har alltså lagt fram tre budgetpropositioner om östsamarbe-
tet. Man har haft alla möjligheter att lösa hantcringsfrågorna. Man har haft
alla förutsättningar att göra utredningar och söka samförstånd i riksdagen.
Men man har inte kunnat samla regeringen till ett förslag. Visserligen säger
sig regeringen ha för avsikt att genomföra sådana förändringar. Om man
lyckas skall man därefter redovisa detta för riksdagen. Detta är onekligen
en märklig ordning.
Ser man till sakinnehållet i programmet finner man att regeringen inte har
lämnat en samlad budgetredovisning. Vad är utbetalt och till vilka ändamål?,
frågar man sig. Det visar sig t.ex. att 300 miljoner kronor som var avsedda
som stöd för de nya baltiska valutorna inte har betalats ut, därför att interna-
tionell uppslutning just kring det svenska initiativet inte kunde uppnås.
Detta var medel som förbereddes hösten 1991. Nu står de passiva, och rege-
ringen kommer inte heller nu med något förslag om hur de skall användas.
Vi föreslår att dessa 300 miljoner skall används till att öka suveränitetsbi-
ståndet och till ett särskilt demokratiprogram. Vi vill också öka stödet till de
enskilda organisationerna och öka satsningen på miljön. Men vi vill också
ge ytterligare stöd till de ekonomiska reformprogrammen.
I dag är det minst tre departement som fattar beslut som ger minst 15 myn-
digheter direktuppdrag att ansvara för biståndsprogram. Det är möjligt att
alla har en viktig roll att spela, men det är också helt klart att ingen har en
fullständig överblick.
För våra samarbetspartner i de östra grannländerna kan det inte vara lätt
att möta denna oordning och att själva försöka styra utformningen av det
bistånd som ju till slut skall svara mot deras behov. All biståndserfarenhet
visar att det bara är insatser som mottagaren tar ansvar för och känner som
sina egna som lyckas. Då måste man också ha en ordning som gör detta möj-
ligt.
Vi tycker att regeringen nu borde inleda samtal med oss socialdemokrater
om utformningen av en ny östpolitik. Vi föreslog förra året att Sveriges inter-
nationella ansvarstagande skulle ses över i en nationell kommission. Östsa-
marbetet borde ha varit en del av ett sådant arbete. Det här förslaget avvisa-
des. Men grunderna för vårt östsamarbete - mål, övergripande priorite-
ringar och hanteringsordning - bör läggas fast i en bred samstämmighet här
i riksdagen.
Jag vill upprepa det vi tidigare har sagt om östsamarbetet. Det skall
- stärka den gemensamma säkerheten,
- stärka demokratins kultur och
- stödja en samhällsomvandling som är ekonomiskt, socialt och miljömäs-
sigt hållbar.
Anf. 71 SIMON LILIEDAHL (nyd):
Herr talman! Jag skall göra det lätt för mig och endast ta upp frågor som
jag själv handgripligen har kommit i kontakt med. Jag hittade under 70-ta-
lets mitt bättre i huvudstäderna i Afrikas diktaturregimer än i Gamla stans
gränder i dag.
Sverige har satsat ej mindre än 250 miljarder i bistånd under årens lopp
och borde vara världsmästare i u-hjälp. Sällan har emellertid så mycket
pengar använts så dåligt.
Vi har haft en oförmåga att hålla allsköns mellanhänder borta från bi-
ståndsmedlen. Det går inte att låta oerfarna, känslomässigt laddade tjänste-
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Utrikespolitisk
debatt
Mänskliga rättighe-
ter, bistånd m.m.
85
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Utrikespolitisk
debatt
Mänskliga rättighe-
ter, bistånd m.m.
män sköta förhandlingar med durkdrivna politiker. I England pratade man
på kolonialtiden om ”players versus amateurs” när det gällde att spela
cricket. Vi håller oss med amatörer både i toppen och ute på linjen. Detta
har konstaterats i utredning efter utredning, senast i en översyn av utveck-
lingssamarbetet med Mozambique. Nu är det handling som behövs - nya
kompetenta chefer, inte fler utredningar.
Vi kan bara konstatera att svensk u-hjälp kört fast. Vad gör vi? Vi kan
till en början konstatera några fakta från den i mitten av maj publicerade
undersökningen av den svenska biståndsviljan. 91 % svarade då att de ville
ge samma eller lägre bistånd. 9 % ville öka biståndet, 37 % ville minska det.
59 % av de 91 % tyckte att förra årets nedskärning var bra och skulle troligt-
vis inte ha accepterat årets uppskrivning.
Långsiktigt anser Ny demokrati att det bilaterala avtalet helt skall avveck-
las i Afrika. FN måste överta ansvaret, eftersom man har helt andra möjlig-
heter att samordna sina egna och andras biståndsinsatser. I FN:s organisatio-
ner - Världsbanken, IMF, m.fl. - finns alla dessa experter som planerar för
u-ländernas finansiella överlevnad med mjuka lån m.m. Vi anser att Sverige
i än högre grad än nu måste medverka till att inom FN:s ram stärka de afri-
kanska ländernas ekonomier.
Tyvärr måste jag instämma med statsrådet, som nu har gått, att FN:s byrå-
krati är mycket svårartad. Allting skall dras i långbänk. Men jag hoppas att
vi kan påverka denna positivt.
Sverige bör i stället för bilateralt bistånd försöka bygga upp en organisa-
tion, vi har kallat den Swedaid, som skall ansvara för snabba katastrofinsat-
ser, hjälpsändningar, flyktinghjälp, m.m. I dessa fall tar det för lång tid att
rulla i gång det tunga FN-engagemanget. Swedaid skall ha ett nära samar-
bete med Räddningsverket.
Det är lång väg att vandra innan vi får FN som slutstation i biståndet till
Afrika. Vi har därför föreslagit att vi som ett första steg skall inrikta oss på
neddragning av det enprocentiga målet till det av FN rekommenderade må-
let 0,7 %. Med hänsyn till dagens statsfinansiella läge har Ny demokrati
emellertid i budgeten 1994/95 föreslagit än kraftigare nedskärningar både i
det bilaterala biståndet och i SIDA:s administrationskostnader.
Vi har vidare föreslagit en snabbutredning av ett samgående mellan alla
de organisationer som i dag arbetar med bistånd. Vi vill även inkorporera
EKN och Exportrådet. På så sätt får vi en bättre styrning och lägre administ-
rationskostnader. Vi har gett den nya organisationen arbetsnamnet Swede-
Center. Vi vill att denna nya organisation skall reproduceras på alla markna-
der som är av vikt för svenskt bistånd och svensk export.
Ju mer vi krymper våra direkta hjälpinsatser till u-länderna runt ekvatorn,
desto mer måste vi satsa på biståndsrelaterade insatser i vårt närområde. Jag
besökte i samband med valet Sosnovyj Bor, kärnkraftverket utanför S:t Pe-
tersburg, vilket ligger 50 mil från Stockholm om man tar den väg som kråkan
flyger. Under ett sådant besök blir man pinsamt medveten om det latenta
hot som pyr runt husknuten.
Med denna hotbild som bakgrund har Ny demokrati föreslagit en utök-
ning av vårt stöd till Baltikum och Ryssland från 1 miljard till 2 miljarder.
86
Vidare har vi föreslagit en ökning av exportkreditgarantiramarna från 1 till
4 miljarder.
Jag vill slutligen från Ryssland ta Sidenvägen till Kina. Där har vi folkre-
publiken Kina och republiken Kina. Båda har en tillväxt av bruttonational-
produkten som är uppåt fantastiska 7-8 %. De är stora importörer av svensk
export, ca 3,5 miljarder. Den ena är en demokrati med 35 politiska partier.
Den andra är en diktatur som bryter mot de mänskliga rättigheterna. Det
har utrikesministern konstaterat, bl.a. i ett uttalande den 4 juni 1993. Man
släpper också vätebomber med en viss regularitet.
Bägge dessa två kinesiska regimer gör nu gällande att de är den lagliga
regimen för den motsatta parten. I denna strid har Taiwan blivit den förför-
delade parten och är efter påtryckningar från folkrepubliken Kina ännu ej
erkänd som oberoende stat av de flesta länder, inklusive Sverige. Det faktum
att Sverige 1950 erkände folkrepubliken Kina skall i detta sammanhang ej
behöva vara ett hinder, eftersom man en gång erkände Sovjet och nyligen
har erkänt Baltstaterna, trots att många fortfarande hävdar att de är sovje-
tiska områden.
Följaktligen anser vi i Ny demokrati att UD bör ta initiativ till att förutsätt-
ningslöst finna lösningar så att Taiwan kan erkännas som självständig stat.
Om statsrådet hade varit här hade jag varit tacksam för ett besked om hur
han ser på denna viktiga fråga och om UD har diskuterat den eller tänker ta
nödvändiga initiativ.
Anf. 72 BIRGIT HENRIKSSON (m):
Herr talman! Från svensk sida har man de sista åren poängterat vikten
av att bistånd i alla former skall komma de verkligt behövande till del och
uppmuntra demokratiprocesser, mänskliga rättigheter och marknadseko-
nomi i det land som biståndet ges till. I nr 8 av den av UD utgivna skriften
Aktuellt i båståndspolitiken, betitlad ”Demokrati och mänskliga rättighe-
ter”, kan vi också läsa att Sverige är en av de största givarna till de flesta av
FN:s biståndsorgan.
Antalet flyktingar i världen har ökat mycket dramatiskt under ett antal år.
Man räknar med att drygt 18 miljoner människor befinner sig på flykt i annat
land än sitt eget i dag. Vi påmindes mycket handgripligt om detta förhållande
häromdagen, när en container fullastad med flyktingar anlände till vårt land.
Av vad som verkar vara en ren slump räddades dessa från en långsam kväv-
ning till döds. Containern var låst. Luften höll på att ta slut. Alla var mycket
medtagna när hjälpen kom.
Dessa flyktingar, varav 26 var barn, hade betalat uppemot en miljon kro-
nor - det talas om 22 000 kr vardera - för att bli hitsmugglade på detta
omänskliga sätt. Man kan t.o.m. ifrågasätta om det varit meningen att de
skulle komma fram levande. Löftet om en timmes instängdhet hölls ju inte
över huvud taget.
Det är uppenbart att många i dag försöker profitera på andra människors
förtvivlan och utsatthet. Alltför många sjöodugliga fartyg har redan gjort
försök att ilandsätta flyktingar. Antingen har dessa fått vada i iskallt vatten
eller färdas sista delen i små gummiflottar. Besättning och fartyg har försökt
komma undan.
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Utrikespolitisk
debatt
Mänskliga rättighe-
ter, bistånd m.m.
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Utrikespolitisk
debatt
Mänskliga rättighe-
ter, bistånd m.m.
Det är, herr talman, nödvändigt att vi från svensk sida vidtar sådana åtgär-
der, att denna sorts trafik upphör. Det kan aldrig få vara lönsamt att utsätta
förtvivlade flyktingar för livsfara på detta sätt. Ett medel för att få stopp på
trafiken kan möjligen vara mer hjälp till tull- och polispersonal genom stöd
till mer utbildning och ett ökat internationellt samarbete. Ett annat sätt kan
vara att använda en del av biståndspengarna till polis- och tullhundar som
kan patrullera större områden och förhindra denna sorts ilastning av levande
gods.
Det jag nu påpekat, herr talman, faller egentligen litet utan för den ram
jag först hade tänkt tala om. Men frågan är så angelägen att jag ville lyfta
fram den.
Herr talman! För att skydda barnet och dess rättigheter har ett stort antal
länder, 130 hittills, skrivit under barnkonventionen. FN-kommittén för
barns rättigheter kontrollerar också i dag att de länder som ratificerat barn-
konventionen lever upp till de målsättningar som de har antagit. Man kritise-
rar utan att döma. Man försöker i stället att ge råd och hjälp.
Herr talman! Barnarbete har alltid funnits, men aldrig i sådan omfattning
som i dag. Man anser att minst 150 miljoner barn exploateras i dag. Natur-
ligtvis är detta bara uppskattade siffror, eftersom barn ofta arbetar på den
svarta marknad som inte ingår i någon statistik.
Vi har fått se skrämmande bilder från fabriksbränder där barn och kvinnor
hållits inlåsta och därför inte kunnat fly undan lågorna. De har hållits inlåsta
för att man skulle kunna kontrollera att de utförde sina arbeten - arbeten
som inte kan betraktas som annat än slavarbete. Många barn som arbetar på
detta sätt har sålts av sina föräldrar, ibland med hoppet att detta offer skulle
kunna rädda andra barn i familjen.
Barnarbete förekommer över stora delar av världen i dag. Det är mest
utbrett i delar av Asien, Sydamerika och vissa delar av Afrika.
Jag vill nämna ett exempel på hur man har försökt kartlägga dessa barns
situation. De som exploaterat barnen har inte varit villiga att hjälpa till. Det
finns exempelvis en institution - Childworkers - i Nepal, som har undersökt
365 mattfabriker i Katmandu. Man har kommit fram till att hälften av alla
arbetare där är barn under 14 år.
Barnen kommer dit. De rekryteras genom särskilda agenter som erbjuder
desperata fattiga föräldrar lån i utbyte mot barnens arbetskraft.
Det här är bara ett exempel på hur barns situation kan se ut i dag. Gatu-
barnens situation i t.ex. Sydamerika är ju lika hemsk. Den första spontana
reaktionen mot detta fruktansvärda utnyttjande av barn är avsky och av-
ståndstagande. På många ställen har man i dag genomfört bojkottaktioner.
Det kan leda till att man bara, som exempelvis i USA, byter leverantör och
att barnen blir helt utan försörjningsmöjligheter.
Organisationer som kämpar för barnens rätt förespråkar en annan väg.
De vill att importörer i samarbete med barns rättsliga organisationer skall
sluta avtal om och förbättra villkoren för barn.
Jag noterade att Alf Svensson i en replik nyss påpekade att regeringen i
många sammanhang driver frågor som rör barns situation och barnarbete för
att försöka bana väg för en bättre framtid för dessa utsatta barn. Jag hoppas
88
att man även bidrar till en kartläggning av de svenska handelsmönstren och
tar initiativ till ett samråd med olika aktörer i syfte att avskaffa barnarbete.
Anf. 73 FANNY RIZELL (kds):
Herr talman! Sverige har sedan länge bedrivit en biståndspolitik som syf-
tar till att hjälpa de fattigaste länderna i världen. Sedan regeringsskiftet har
biståndspolitiken givits en tydligare inriktning mot mänskliga rättigheter, de-
mokrati och marknadsekonomi. Samtidigt har effektiviteten ökat.
En internationell utblick visar oss att demokratin måste utvecklas. Kvin-
nornas situation har inte fått tillräcklig uppmärksamhet. Utvecklingsländer-
nas skuldsituation och villkor för frihandel är fortfarande otillfredsställande.
De enskilda organisationernas kunskap och möjligheter skulle kunna använ-
das i större utsträckning, och miljöbiståndet har knappt börjat.
Det finns flera andra områden där ambitionsnivån måste höjas. Det är
därför angeläget att Sverige säkrar resurser för bidrag till utvecklingsarbetet.
Därför kvarstår enprocentsmålet som mycket viktigt. På lång sikt anser kds
att ribban måste höjas till 2 % av BNI.
Det övergripande målet för den svenska biståndspolitiken är fattigdoms-
bekämpning. För det krävs det en kombination av tillväxtfrämjande åtgär-
der och fördelningspolitiska mål. Med andra ord gäller det att stödja utveck-
lingsländerna i formandet av en social och ekologisk marknadsekonomi. De
som befinner sig längst bort från detta mål måste prioriteras, dvs. länder i
Afrika och vissa delar av Asien.
Demokratin har vunnit flera avgörande slag i världen, men den är långt
ifrån säkerställd. I dialogen med mottagarländernas regeringar förutsätts
därför att Sverige fortsätter att tydligt framföra sin syn på ekonomisk och
politisk frihet. Denna dialog skall kompletteras med aktivt demokratistöd.
Sveriges avståndstagande från brott mot mänskliga rättigheter måste framstå
mycket klart i dialog och agerande. Tydligare markeringar måste göras när
det gäller bistånd till regimer som förtrycker eller militärt bekämpar sitt eget
eller andra folk.
Biståndsviljan i Sverige har sin styrka hos folkrörelser och ideellt engage-
rade människor. Där finns ofta en stark vilja till fortsatt hjälp för de fattiga
folken, även när deras ledare gjort sig oförtjänta av stöd. Ett sätt att på-
skynda demokratiseringsprocessen är att bättre stödja de frivilliga organisa-
tionernas arbete och att också stödja uppbyggnaden av sådana organisatio-
ner i u-länderna. Det måste finnas en mottagande organisation i bistånds-
landet som tillsammans med givarorganisationen kan vidareutveckla, för-
djupa och föra projekten vidare. Folkrörelser och enskilda organisationer
spelar här en mycket stor roll.
För att åstadkomma en hållbar och bestående utveckling i utvecklingslän-
derna måste såväl kvinnors som mäns kompetens och energi tas i anspråk.
Villkoret för att detta skall ske är att kvinnans situation ständigt uppmärk-
sammas och förbättras. Det är en grundläggande princip i vårt bistånd, och
den måste hävdas internationellt.
Kvinnors och flickors situation i olika länder måste lyftas fram i allt bi-
ståndsgivande. Kvinnan måste bli accepterad som en fullvärdig individ och
ha rätt till fullständigt människovärde. Biståndet skall komma kvinnorna till
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Utrikespolitisk
debatt
Mänskliga rättighe-
ter, bistånd m.m.
89
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Utrikespolitisk
debatt
Europafrågor
m.m.
90
del, och kvinnor skall ha samma rätt som männen att delta i projekt och pro-
gram.
Det är värt att stryka under att familjesammanhållning, försörjning, barns
hälsa och utbildning i utvecklingsländerna oftast vilar på kvinnorna, trots att
en mängd kulturella, sociala, ekonomiska och juridiska hinder systematiskt
diskriminerar dem. Kvinnan diskrimineras t.o.m prenatalt när foster aborte-
ras just därför att de är flickor. I ännu högre grad måste bistånd knytas till
kvinnan och därmed också till barnens behov.
En förutsättning för att man skall kunna hävda sina grundläggande mänsk-
liga rättigheter är rätten till utbildning. Det är ett väsentligt och verknings-
fullt villkor för utveckling. En kvinna av tre är i dag analfabet, medan förhål-
landet bland män är en av fem. Där kan biståndet göra mycket.
Mellan 1972 och 1982 var industriländerna nettolångivare till utvecklings-
länderna. Efter år 1982 vände flödet. Några år senare vände också kapital-
strömmarna från Internationella valutafonden och Världsbanken så att de
fattiga länderna blev ännu fattigare. Många utvecklingsländer har låg kredit-
värdiget och använder stora delar av sina exportinkomster för att betala rän-
tor och i vissa fall amorteringar. Den sammanlagda bilden är således dyster
när det gäller utvecklingsländernas tillgång till kapital.
Sverige har länge arbetat med frågor om utvecklingsländernas tillgång och
behov av kapital. I dag är inte frågan lika uppmärksammad internationellt.
Sveriges uppgift måste därför vara att ständigt föra upp den på dagord-
ningen, så att utvecklingsländerna beviljas en snar skuldsanering.
Ytterligare ett skäl för att åter nå upp till 1 % av BNI är att bättre kunna
utöva påtryckningar vid ett EG-medlemskap. Inom EG skulle Sverige med
de andra skandinaviska länderna och Nederländerna kunna föregå med gott
exempel och därmed i en samfälld aktion förmå övriga europeiska länder att
öka sin biståndsandel av BNP från nuvarande 0,4 % till den av FN rekom-
menderade nivån på 0,7 %. En sådan höjning skulle kunna innebära bi-
ståndsresurser värda åtminstone 100 miljarder kronor.
Ett omfattande arbete pågår sedan ett par år inom regeringen och bi-
ståndsmyndigheterna för att förbättra effektiviteten i biståndet. Större och
större krav ställs på att varje biståndskrona får så hög effektivitet som möj-
ligt. Även om enprocentsmålet återupprättas kommer vår solidaritet att
möta större krav från omvärlden i framtiden. För att kunna möta denna si-
tuation på ett aktivt sätt krävs effektivitet. Det gäller med andra ord att
maximera utdelningen av en relativt stor men ändå begränsad insats.
Europafrågor m. m.
Anf. 74 MATS HELLSTRÖM (s):
Herr talman! I dessa dagar av slutförhandling hör man nu ganska ofta
kommentaren att förhandlarna och vi här i riksdagen som arbetar med dessa
frågor liksom regeringens företrädare ägnar sig åt detaljer. Man borrar ner
sig alltför mycket i detaljer och förlorar de visioner och de principer som
Europasamarbctct borde handla om. Enligt min uppfattning är detta en fel-
syn och en felaktig uppfattning.
Var och en av oss som i dag lyssnar till debatten i riksdagen och följer de
beslut som riksdagen fattar vet att det är detaljbeslut som vi borrar ner oss
i varje gång riksdagen fattar beslut. Förhoppningsvis är de detaljbesluten
kopplade till politiska program, värderingar och visioner.
Jag menar att det inte finns någon motsättning mellan detta och att vi bor-
rar ner oss i detaljer när det gäller miljöpolitiken, jordbrukspolitiken, fisket,
regionalpolitiken, budgetfrågor, alkoholpolitiken och mycket annat, för att
om Sverige blir medlem av EU i övergången skapa så bra och så fördelnings-
politiskt vettiga villkor som möjligt för Sverige. Detta måste vi göra å ena
sidan. Å andra sidan skall vi givetvis föra en diskussion om de principer som
är vägledande för varför dessa förhandlingar nu förs så intensivt.
För väldigt många av oss - hoppas jag - räcker det inte med att vara med
på en stor marknad. Hur harmoniserad den nu är, hur bra den må vara för
företagen och även för sysselsättningen, kan det för mig aldrig räcka att delta
på en marknad utan att vara med i de organ som fattar besluten om de ramar
som skall sättas för denna marknad.
Så var det historiskt sett på 1800-talet när demokratin och när arbetarrö-
relsen uppkom. Det handlade om att sätta ramar för den nationella marknad
som då kom till, att skapa bättre villkor för löntagarna och konsumenterna.
Nu står vi inför ett skede där den stora harmoniserade marknaden är euro-
peisk. Självfallet bör vi då vara med att fatta beslut i de organ som sätter
ramarna för den marknad som dagligen kommer att påverka oss. Det hand-
lar om värderingar. Många vill delta i utformningen av det Europa som nu
omstöps med en sådan enorm hastighet efter Berlinmurens fall, järnridåns
fall, osv.
För många av oss socialdemokrater handlar det inte minst om att föra ut
det utmärkta program som vi tillsammans med Europas socialdemokratiska
partier nu har arbetat fram inför Europavalen i juni. Det är ett valmanifest
som också vårt parti har arbetat med. Vi har där tillsammans trots olika kul-
turer och olika traditioner kunnat enas mycket väl om de portalfrågor som
gäller sysselsättning, jämställdhet, en uthållig miljö, gemensam säkerhet,
kamp mot främlingsfientlighet och rasism samt en fördjupad demokrati. Det
är alla frågor som vi trots vår olika bakgrund menar måste lösas europeiskt.
Detta är förvisso frågor som är viktiga för oss att driva. Men de kommer
givetvis att hänga samman med detaljbeslut, vare sig de fattas i kommunfull-
mäktige, i riksdagen i Stockholm, i ministerrådet eller Europaparlamentet i
Bryssel.
Så till de detaljfrågor som nu upptar denna intensiva slutförhandling. Det
har i går för första gången kommit ett förslag från ministerrådet om ett nytt
regionalpolitiskt kriterium som kallas Målområde 6. Det kallas tydligen
ibland för Amigo och ibland för Viking. Jag förstår att uppfinningsrikedo-
men för närvarande är stor när det gäller vad detta skall kallas.
Jag vill om detta kriterium, regionalpolitiken och förhandlingarna i slut-
skedet säga följande. Det visar givetvis på en konstruktiv vilja från minister-
rådet att man nu tar fram ett nytt kriterium och verkligen bemödar sig om
att tänka ut någonting som man förstår skall passa våra speciella problem.
Å andra sidan är det väldigt långt kvar innan detta kan bli färdigt.
Det är fortfarande ett mycket ofullständigt förslag. Det är oklart i sina
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Utrikespolitisk
debatt
Europafrågor
m.m.
91
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Utrikespolitisk
debatt
Europafrågor
m.m.
92
konturer och till formen. Man blandar samman olika typer av regionalt
stöd - det som kallas NUTS 2 och NUTS 3, av dem som arbetar med detta.
Det är också oklart till sin geografiska avgränsning. Det är, såsom det har
presenterats, inte tillräckligt. Det finns väldigt mycket kvar att göra, och det
är ingenting som på något vis kan accepteras rakt av. Det är för litet, det är
för oklart och det är även tidmässigt inte tillräckligt preciserat. Rättare sagt:
Det finns en risk för att man ser det allför begränsat i tiden.
Det finns en uppenbar vilja hos ministerrådet till en dialog. Därför är för-
slaget en bas som det är viktigt att förhandla utifrån. Såvitt jag har förstått
har också regeringen bedömt det så. I detta sammanhang är det också
mycket viktigt att vi nu inte fastnar i detta nya kriterium.
Det förs också en andra regionalpolitisk förhandling, och den förs med
kommissionen och inte med ministerrådet. Den förhandlingen gäller stöd till
eftersatta industriområden och sådant glesbygdsstöd som har sitt ursprung i
regioner med svagt jordbruk - det man kallar för områdena 2 och 5b. Det
är viktigt att den förhandlingen förs så, att kommissionen kommer att klart
indikera de regioner i Sverige som kommer att få del av detta stöd.
Det vore en mycket olycklig utgång om den förhandlingen slutade med
allmänna uttalanden om finansiella ramar så att man i Västerbotten kommer
att tro: Det är ingenting för oss - det kommer Bergslagen till del, och att
man i Bergslagen kommer att tro det motsatta: Det här kommer vi aldrig att
få del av - det är för dem som bor mycket längre upp i Norrland. Det är
viktigt att man så långt möjligt preciserar regioner i Sverige, och att kommis-
sionen indikerar det i den förhandlingen.
Samtidigt är det viktigt att vi inte ensidigt diskuterar de stödformer och
olika resurser som vi nu förhandlar om att få från EG och glömmer bort att
allt detta är tänkt som tillskott till den regionalpolitik som vi i dag bedriver.
Det gäller att i förhandlingen se till att vi i framtiden på i stort sett oföränd-
rade villkor skall kunna bedriva regionalpolitik i Sverige. Det handlar inte
om att ersätta dagens regionalpolitik med dessa nya stödformer, utan det är
i huvudsak fråga om tillskott till regionalpolitiken, men förhandlingen gäller
också den fortsatta regionalpolitiken.
När det gäller stödet till jordbruket i Norrland och jordbrukspolitiken
skall jag av tidsmässiga skäl inskränka mig till att återigen varna för att rege-
ringen nu underskattar kostnaderna för att behålla ett livskraftigt jordbruk
i Norrland.
Risken med detta är att man förhandlar på en alltför låg kostnadsnivå och
att en dyr nota kommer om något år när det visar sig att man behöver mer
pengar, men att det då är för sent att förhandla med EG om delfinansiering.
Lägg alla kostnader på bordet redan nu, så att vi kan förhandla så att EG i
möjligaste mån förmås att delfinansiera de kostnaderna.
Norrlandsstödet är någonting man lägger på den bas som finns i allmänna
priser. Det golvet kommer att sänkas vid ett inträde. Det innebär att man
får lov att öka stödet om man skall behålla täckningsgraden inom Norrlands-
stödet.
Fisket kan för en del kanske synas marginellt. Det är dock viktigt att
denna förhandling, som ju gäller vilka permanenta resurser som är svenska,
förs så att vi kan bevara torskfiske i Östersjön och även i Nordsjön får fram-
tida permanent tillgång till de resurser vi har förhandlat oss fram till, inte
minst i samband med upplösningen av frågan om den vita zonen. Det hand-
lar också om att möjliggöra fiske av andra arter så att trycket på torsken inte
blir för starkt av ekologiska skäl.
Budgetfrågan är i slutomgången en avgörande fråga, dvs. hur stora kost-
naderna blir för Sverige. Det är viktigt att vi i möjligaste mån driver budget-
frågan separat. Givetvis vill EG-sidan lägga allt i en pott den sista natten.
Risken är förstås att jordbrukslösningar och regionallösningar blir dyrare
och dyrare denna sista natt, och kostar mer och mer på budgeten. Hur skall
vi kunna undvika att motsidan bestämmer?
Eftersom EG-sidan vill ha oss som medlemmar har också den en tidspress
på sig när det gäller att reglera just villkoren för jordbruket och regionalpoli-
tiken. Den tidspressen har man inte när det gäller budgeten.
Det är alltså viktigt att Sverige i möjligaste mån även i en sen slutskedsför-
handling söker separera sakfrågorna och förhandlar om budgetfrågorna se-
parat - efter det första förväntade nej vi fått - så att den tillträdesakt som
Sverige förhoppningsvis snart har förhandlat sig fram till innebär att vi till
rimliga kostnader kan bli medlemmar i den union där vi kan verka för
svenska värderingar.
De politiska partierna kan då föra sin kamp inte bara här i vår riksdag utan
också i ett europeiskt sammanhang. Mot den bakgrunden är det viktigt att
förhandlingen förs med beaktande av de synpunkter jag har beskrivit.
Anf. 75 BENGT DALSTRÖM (nyd):
Herr talman! Herr statsråd! Alla här i riksdagen har klart för sig vad som
ligger bakom bildandet av EG eller EU, nämligen behovet av att förebygga
ett nytt krig. EU är i grunden en organisation tillkommen för fred och frihan-
del. Den har sina fyra kända friheten, dvs. friheten att röra sig över grän-
serna för varor, tjänster, kapital och människor.
De mervärden som Sverige får genom att ansluta sig till EU är helt uppen-
bara för många. Andra är tveksamma eller motståndare till ett medlemskap.
Kunskapen om EU:s mål och medel är nyckeln till ett ja till medlemskap.
Ulf Dinkelspiel vet att det är min käpphäst, nämligen att föra ut kunskap
som familjen Svensson begriper, som automatiskt slår sönder nej-sidans
konstruerade och många gånger falska motargument. Den enda populära in-
formationsbroschyren som distribuerats till landets hushåll är enligt min
uppfattning svårläst och rörig. Typografin på den hör mer hemma i industri-
reklamen än i en mänsklig kontakt med familjen Svensson. Jag visar upp den
här så att ni kan se hur den ser ut. Jag tror inte att den kommunicerar på rätt
sätt.
Jag hoppas emellertid att Ulf Dinkelspiel som ytterst ansvarig kan med-
verka till att intressera TV för att skapa lättsamma program, gärna med täv-
lingsbetonade idéer, som motvikt till de EU-fientliga programinslag vi levt
med i Glashuset med Bosse Holmström. Det är nästan ett måste om vi skall
vända opinionsvinden till ett kraftigt ja till EU.
Jag inledde med att tala om freden som en utlösande faktor bakom till-
komsten av EU. Det som händer framför våra ögon i Europa, i Jugoslavien,
är ett talande bevis för behovet av ett säkerhetspolitiskt utvecklat samarbete
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Utrikespolitisk
debatt
Europafrågor
m.m.
93
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Utrikespolitisk
debatt
Europafrågor
m.m.
inom EU. Det är ett av skälen till att vi i Ny demokrati säger ja till EU. Men
i botten ligger den handelspolitiska nödvändigheten att Sverige med 75 %
av sin export till EU- och EFTA-länder inte kan ställa sig utanför en mark-
nad med 380 miljoner människor. Vi måste vara med och påverka och fatta
de beslut som styr hela grunden för vår välfärd. Så är det ju - utan en konkur-
renskraftig svensk industri och export skulle vårt välfärdssystem raskt
rämna.
Enligt nej-sägarna skulle Sverige inte få något att säga till om i EU. Vad
är det för nonsens? Tillsammans med t.ex. Danmark och Norge får vi fler
röster än Tyskland som faktiskt har tre gånger större folkmängd. Där kan
man tala inflytande i förhållande till antalet människor i Sverige.
Låt oss se på jämställdhetsdebatten. Talet om att den svenska kvinnans
ställning i samhället skulle försämras genom ett medlemskap i EU är också
fel. EU har en i många stycket tuffare lagstiftning när det gäller kvinnans
rättigheter än vad Sverige har. I EU gäller t.ex. likalönsprincipen vid samma
arbetsuppgifter för man och kvinna.
Andra är oroliga för att ett svenskt medlemskap i EU skulle ge oss sämre
sociala förmåner. Det är också fel. Varje land bestämmer sin egen socialpoli-
tik och sina egna trygghetssystem enligt tankegången om närhetsprincipen.
Besluten skall fattas så nära de berörda som möjligt. Det är ett mycket vik-
tigt principiellt ställningstagande från EU:s sida.
Frågan om ålderspensionen för en person som arbetat i flera EU-länder
är också löst. Pensionen från respektive land räknas utifrån landets pensions-
regler med hänsyn till intjänandetiden. Den saken är också klar.
Ett medlemskap i EU kommer också att ge oss lägre matpriser genom att
gränshinder och tullar försvinner. Det inträffar ju inte genom vårt medlem-
skap i EES. Som EU-medlem får vi också en ökad konkurrens genom att
fler butikskedjor kommer att etablera sig i Sverige. Samtidigt öppnas möjlig-
heter för svenska livsmedelsföretag att fritt exportera sina varor till hela
Europa.
Vad som däremot oroar mig är de svenska företagens relativa ointresse
och bristande kunskaper om EU-marknadens möjligheter. Det gäller inte
minst företagens utnyttjande av de internationella datasystemens informa-
tionsbanker. Är det månne så enkelt att det är språkkunskaperna som sak-
nas? NUTEK, Exportrådet och handelskamrarna har här en stor uppgift att
fylla. Det gäller verkligen att utnyttja den snabbt expanderande informa-
tionsteknologin.
Sverige kan inte och får inte isolera sig ifrån Europas miljöproblem. Det
är en annan sida av saken. Vi måste vara med och påverka miljökraven inom
EU. Vi vet att vi importerar mer än 70 % av miljöföroreningar luftvägen
från EU-länderna. Samtidigt måste vi medverka till att miljövillkoren ger
lika konkurrensmöjligheter för industrin inom EU.
Låt mig sedan göra en reflexion när det gäller alkoholfrågan och ÉU. Dis-
tributionsmonopolets förespråkare, som i dag gläder sig över ett eventuellt
bibehållet Systembolag och dess butiker, binder kanske ris åt sin egen rygg.
1 dag finns det faktiskt ingen utredning som talar om vad svenska folket, ja-
och ncj-sägarc till EU, verkligen tycker i alkoholfrågan när det gäller distri-
butionsmonopolet.
Medlemskapet i EU innebär också en nödvändig anpassning till den ge-
mensamma jordbrukspolitiken, CAP. En sådan anpassning måste innefatta
harmoniseringen av skatter och avgifter så att konkurrensen sker på lika vill-
kor. Fram till dess bör Sverige inte ensidigt sänka gränsskyddet.
EU bedriver i dag en starkt reglerad jordbrukspolitik. När Sverige erhållit
medlemskap bör vi fortsätta att verka för en avreglerad jordbruksmarknad
inom EU. Verksamheten måste bedrivas på affärsmässiga grunder, och före-
tagens vinst och förlust skall kvittas mot andra inkomstslag i likhet med vad
som gäller för andra företag. Produktionen skall styras av konsumenternas
önskemål på en konkurrensutsatt marknad. Jordbruket måste då också pro-
ducera det den svenska marknaden efterfrågar. Samtidigt måste vi satsa på
utvecklingen av nya grödor, produkter och teknik i samklang med nationella
och internationella forskningsinstitut. Där måste också självfallet stor hän-
syn tas till hälsosamma och miljövänliga produktionsmetoder.
Det viktiga regionala EU-stödet till den arktiska jordbrukszonen har jag
kallat nästa område som jag tänkte nämna. Där anser vi att regeringen fört
en skicklig förhandlingspolitik. Det gäller inte minst vid veckans aktuella
diskussioner i Stockholm. I dag kommer positiva signaler från ministerrådets
möte om just stödet till Norrlandsregionen. Det hörde vi också från Mats
Hellström. Om regeringen får gehör för sina senast framförda förslag till lös-
ningar tror jag att det säkert blir ett mycket tungt plus i kanten för fler ja till
EU.
Herr talman! Låt mig avslutningsvis säga några ord om Ny demokratis syn
på folkomröstningen om Sveriges medlemskap i Europeiska unionen. Om
förhandlingarna avslutas i vår och EG-parlamenetet fattar beslut om Sveri-
ges medlemskap i juni föreslår vi en folkomröstning i juni-juli. Vi vill inte
koppla samman folkomröstningen med de allmänna valen i september. I dag
verkar det tyvärr som om beslutet om vårt medlemskap i EU inte kommer
att fattas förrän till hösten, och då av ett nyvalt EU-parlament. Men, herr
talman, vi kan alltid hoppas att EU-parlamentet når fram till ett beslut före
sommaruppehållet.
Anf. 76 BENGT HURTIG (v):
Herr talman! Vi står nu inför slutspurten i medlemskapsförhandlingarna.
Jag tror inte att vi skall överdramatisera deras betydelse för det slutgiltiga
ställningstagande bland de svenska medborgarna. Det som man förhandlar
om är kanske en promille av hela det regelverk som blir aktuellt och som
kommer att bli en del av det svenska regelverket.
Stora frågor som grundlagsändringar, utrikes- och säkerhetspolitik, EMU-
processen och målet att ha en oavhängig centralbank, trafik och miljö är ju
redan avprickade, som det heter. Det finns tillräcklig grund för ett ställnings-
tagande.
Jag vill också kort påminna om vad Bertil Måbrink sade på förmiddagen
om den svenska alliansfriheten. Han sade: Tala klarspråk inför era väljare!
Säg till dem att Sverige nu söker medlemskap i vad som sannolikt kommer
att bli en militärpolitisk stormakt vars försvar kommer att baseras på Frank-
rikes och Storbritanniens kärnvapensarsenal!
På Centerpartiets stämma 1993 i Falkenberg slogs fast att förhandlingarna
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Utrikespolitisk
debatt
Europafrågor
m.m.
95
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Utrikespolitisk
debatt
Europafrågor
m.m.
96
skall säkerställa att Sverige som suverän nation kan bibehålla sin alliansfri-
het i fred syftande till neutralitet i krig och inte ingå i ett gemensamt försvar
och stå utanför en eventuell gemensam valuta. Det är alltså ett stämmobeslut
från Centerpartiet.
Anser Centern att detta säkerställande har uppnåtts i dag?
Socialdemokraterna sade i sina krav inför förhandlingarna att Sverige vid
ett medlemskap i full överenstämmelse med unionsfördraget skall stå utan-
för den västeuropeiska unionen och inte delta i utarbetandet och genomför-
andet av de unionsbeslut och unionsaktioner som har försvarspolitiska kon-
sekvenser. Står socialdemokraterna fortfarande fast vid detta sitt krav i med-
lemskapsförhandlingarna? Vill ni att vi skall stå utanför VEU, i enlighet med
de krav som ni ställde inför förhandlingarna?
På den socialdemokratiska partikongressen i september i fjol beslöt man
också att inför EU-förhandlingarna förbehålla sig rätten att föra en själv-
ständig utrikespolitik. Såvitt jag förstår har socialdemokraterna nu utan re-
servationer godtagit formuleringarna i Maastrichtfördragets artiklar J 1 och
J 2, där det sägs att medlemsländerna i internationella fora skall hävda de
gemensamma ståndpunkterna.
Ni sade också om EMU att Sverige först när den slutgiltiga utformningen
av EMU:s tredje steg är klargjord, efter den regeringskonferens som inleds
1996, skall ta ställning till ett svenskt deltagande i en gemensam valuta och
en centralbank. Vi vet hur resonemangen nu går om detta, efter det att detta
avsnitt har prickats av.
Under den interpellationsdebatt som avhölls i fredags och den diskussion
som vi hade på måndagen i den gemensamma parlamentarikerkommittén
stod det klart att Sverige inte hade fått några juridiskt hållbara garantier för
att kunna bibehålla högre miljönormer efter de fyra övergångsåren. Jag an-
tar att EG-ministem i dag inte har någon annan uppfattning om detta. Det
är viktigt att svenska folket får detta förhållande klart för sig. Det som vi har
fått ett fullständigt undantag för är ju rätten att snusa.
De socialdemokratiska kraven inför förhandlingarna löd: Behåll hand-
lingsfriheten gentemot EU:s regler beträffande en lång rad uppräknade ke-
mikalier, avgaskrav och miljöklassning av motorfordon! Sverige skall ensi-
digt kunna bestämma om miljöavgifter, gröna skatter och avgifter på be-
kämpningsmedel och handelsgödsel. Denna handlingsfrihet och ensidighet
har nu kraftigt urholkats.
Ett exempel på vad som händer med handlingsfriheten i Sverige är det
som händer när vi nu avser att införa strängare regler för det ozonnedbry-
tande ämnet HCFC. Man vill avveckla detta ämne 1996. Nu har kommissio-
nären Martin Bangemann i ett brev till den svenska regeringen protesterat
och kräver att man skall uppskjuta införandet av strängare regler. EU vill
avveckla detta ämne först år 2015. Sverige anklagas nu av Bangemann för
att skapa handelshinder i strid med EES-avtalet. Ett bättre sätt att uttrycka
saken vore att EU:s frihandelskrav är en barriär för miljöskydd. Det skulle
vara intressant om Ulf Dinkelspiel kunde lätta litet på förlåten och tala om
vad den svenska regeringen tänker svara kommissionären Bangemann.
Vi kan ju nu också konstatera hur regeringen hukar inför EG-kommissio-
nens krav att medlemsländerna inte skall kräva förbud av export av miljöfar-
ligt avfall till t.ex. Östeuropa. Danmark står kavat upp för detta men får ett
svagt stöd. Undantag gäller dock för Norge och Island, som ger ett ganska
kraftfull stöd därför att man hukar inför EU-förhandlingarna. Min fråga är:
Vilken är den nordiska miljöprofilen i dessa frågor?
Herr talman! Jag har haft förmånen att både som vanlig ledamot och med-
lem i EU-delegationen få resa och träffa andra politiker ute i Europa. Någon
brukar då och då tala om för mig att EU är ett socialistiskt projekt och att
det nu gäller för politiker i Europa att visa ledarskap, ställa upp och gå emot
även starka folkopinioner för att driva utvecklingen framåt och göra EU till
en ledande kraft på världsarenan, som det heter.
Jag frågar då, herr talman: Vilka andra länder och regioner i vår omvärld
är det som skall ledas? Har någon frågat dem? Skall världens länder delas
upp i ledande och ledda länder? På vilket område skall det här ledarskapet
gälla?
Jag frågar också: Vad tror ni en union som byggs mot starka folkopinioner
egentligen får för styrka? Hur skall det normsystem som den politiska eliten
formar under kristallkronorna i Bryssel omsättas i praktisk verklighet, om
stora delar av befolkningarna inklusive företagare och bönder egentligen
inte tror så mycket på projektet? Kommer då alla förordningar och direktiv
som produceras att i verkligheten någonsin få en praktisk tillämpning? Vi
vet att detta är ett stort problem.
Herr talman! Det talas nu för tiden oerhört mycket om vikten av effektivi-
tet och snabbhet i beslutsfattandet. Därför får många politiker i bästa fall
nöja sig med att godkänna övergripande principer och överlåta utformning
av regler, övervakning och tvistlösning till tjänstemän och byråkrati. Dessa
byråkrater hårdbevakas i sin tur av en armé av lobbyister. I Bryssel finns de
i tusental. Det politiska systemet övergår därmed mer och mer till att bli ett
lobbyistpåverkat juridiskt system. Det offentliga samtalets betydelse för
normbildningen minskar, som Grundlagsutredningen säger.
Det är därför inte underligt, herr talman, att många EG-parlamentariker
säger: Vi lämnade från oss makten i våra hemländers parlament, men vi fick
den inte tillbaka när vi kom hit. Och detta inser givetvis också stora delar av
valmanskåren ute i Europa, som helt enkelt struntar i att rösta eller engagera
sig partipolitiskt. De arméer av arbetslösa och fattiga som är det främsta ut-
trycket för krisen i EU-länderna sätter tyvärr inte heller särskilt stort hopp
till denna politiska elit. Klyftorna mellan rika och fattiga, mellan arbetande
och arbetslösa, mellan starka regioner och svaga regioner har snarare ökat
än minskat, trots de insatser som faktiskt gjorts och de löften om ett medbor-
garnas Europa som har utställts.
Jag är så pass gammal att jag gick i den svenska folkskolan strax efter
andra världskriget. På den tiden skulle skolbarnen impregneras mot diktatu-
rens lockelser och för demokratin. Visserligen hade dåtidens diktatursystem
fördelen att man kunde fatta snabba och effektiva beslut utan folkets hö-
rande, sade mina lärare till mig. Men demokratin var ändå en sådan värdeg-
rund för allt samhällsliv att vi fick acceptera långsamhet och en öppen debatt
för att folket skulle kunna välja och kontrollera sina makthavare. All makt
skulle utgå från folket, fick vi inpräntat i oss.
För mig blev därför demokratin i meningen folkstyret grunden för den so-
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Utrikespolitisk
debatt
Europafrågor
m.m.
7 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 65
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Utrikespolitisk
debatt
Europafrågor
m.m.
98
cialistiska visionen. Utan ett djupt och aktivt folkstyre kommer det heller
aldrig att kunna utvecklas något socialistiskt samhälle. Också ur denna syn-
punkt är det för mig befängt att tala om den europeiska unionen som ett
socialistiskt projekt. Ett system som grundlagsfäster det privata kapitalets
rörelsefrihet och överlåter valuta- och penningpolitik till oberoende bankdi-
rektörer är en för mig hittills okänd form av socialism.
Anf. 77 HADAR CARS (fp):
Herr talman! Jag kan inte avhålla mig från att notera att den gamla folk-
skolan uppenbarligen hade sina brister. Trots demokratiundervisningen blev
faktiskt herr Hurtig kommunist.
Herr talman! En fråga som vi alla kan ha anledning att ställa oss inför slut-
förhandlingarna om svenskt medlemskap i den europeiska unionen är hur vi
ser på Sveriges roll och vikt i Europa och i världen.
Hur vi besvarar den frågan bör ha betydelse för vilka mål vi sätter särskilt
högt i förhandlingarna med den europeiska unionen.
För min del känns det då viktigt att framhålla Sverige som en europeisk
kulturnation med en i europeisk historia osedvanlig politisk kontinuitet.
Vårt lands omfattning och gränser har skiftat genom århundradena, men se-
dan 1523 har det i Stockholm utan avbrott funnits en svensk regering som
styrt ett självständigt land. Av Europas nuvarande huvudstäder har bara
London en historia som i det avseendet överträffar Stockholm.
Säkerhetspolitiken är den viktigaste uppgiften för varje lands statsledning.
Målet för säkerhetspolitiken är att tillförsäkra landets medborgare rätten att
självständigt - utan yttre tvång - forma sin framtid efter egna värderingar. I
det avseendet måste man nog säga att generationer av svenska politiker varit
framgångsrika. Den långa period av fred som Sverige åtnjutit stärker den
bilden.
Tryggheten i vår nationella identitet har inte försvårat utan snarare under-
lättat ett internationellt engagemang och en öppenhet för handel, ekono-
miskt samarbete och kulturellt utbyte med vår omvärld. Så har också den
inspiration och de intryck som vi fått, inte minst från de många europeiska
kulturerna, berikat oss och medverkat till att göra Sverige till det land det
är i dag.
Sverige är ett rikt land. Utbildningsnivån är hög, infrastrukturen väl ut-
vecklad. Vi har en industri, en servicenäring och ett jordbruk som mycket
väl kan matcha det som finns i andra länder i Europa. Sverige är välbeställt
med naturresurser och har natur- och miljötillgångar av mycket hög klass.
Visst är jag, som alla andra, medveten om att det för närvarande råder
kassabrist i statens finanser. Det måste vi ändra på, liksom vi måste komma
till rätta med problemen med den höga arbetslösheten. Men det är, som jag
ser det, varken bra eller sakligt korrekt om landets ledande politiker tecknar
bilden av Sverige som ett fattigt land, nästan som ett slags europeiskt u-land.
Vad jag vill ha sagt med detta är att Sverige har mycket att bidra med i
ett fördjupat europeiskt samarbete inom ramen för den europeiska unionen.
Därför är det också viktigt att vi i EU:s organ för rådslag och beslut får de
möjligheter till inflytande som Sverige som nation är väl förtjänt av.
Alla svenskar, t.o.m. infödda stockholmare boende i Stockholms inner-
stad, känner mycket starkt för att hela Sverige skall vara bebott. Också vi i
Stockholm vill ha ett levande norrländskt inland.
Därför är det centralt att det går att inom EU få gehör för en regionalpoli-
tik som försäkrar oss möjligheten att ha hela vårt land bebott. Där ingår
också delar av jordbrukspolitiken. Frågorna om regionalpolitiken och möj-
ligheten att bedriva jordbruk i Norrland bör ges mycket hög prioritet i för-
handlingarna.
Det förefaller mig som om de tankar och det material som Sverige presen-
terat och de besök ledande ministrar, kommissionärer och EU-parlamentari-
ker gjort i övre Norrland, har gett resultat. Det utspel som har kommit från
ministerrådet tyder på att man tagit intryck av Sverige och att det i dag därför
finns bättre förutsättningar än tidigare att hitta en lösning som tryggar att
det norrländska inlandet förblir befolkat med möjlighet för människor att
verka och leva efter de förhållanden som naturen där medger.
Något som svenskar är mycket angelägna om, också när det gäller vårt
medlemskap i EU, är att den mat vi kan köpa i affärerna och äta på restau-
rangerna håller hög kvalitet. Om människor som en följd av ett EU-avtal
skulle bli osäkra på den punkten, skulle de säkert också bli negativa till ett
EU-medlemskap. Därför anser jag att vi måste ställa mycket höga krav på
att salmonella, andra djursjukdomar och växtsjukdomar, skall kunna hind-
ras från att slå rot i Sverige.
Det är viktigt att det finns ett samband mellan vad vi betalar och vad vi
får ut av ett medlemskap, men det vore, som jag ser det, fel att reducera
frågan till en enkel räkneoperation. Ett medlemskap i den europeiska unio-
nen ger oss nämligen så oerhört mycket mer än det man kan räkna fram ge-
nom att ställa upp en kolumn plus och en kolumn minus och sedan summera
och försöka se vilken kolumn som har högst siffra.
Det viktigaste med medlemskapet i den europeiska unionen är, som jag
ser det, att det ökar vårt lands säkerhet och våra medborgares förutsätt-
ningar att långsiktigt utforma vårt lands kultur och ekonomiska och politiska
liv efter egna önskemål.
Ett medlemskap ger oss också ökad möjlighet att arbeta för fred i hela
Europa. Inom EU:s ramar kan vi vinna gehör för ståndpunkter som omfattas
också av flertalet andra europeiska länder och som kan bidra till att konflik-
ter som den i Jugoslavien förhoppningsvis aldrig mer upprepas i Europa.
Vi får genom ett EU-medlemskap förutsättningar att verka för en bättre
miljö. Det går inte att inom nationers gränser lösa de avgörande miljöpro-
blem som Europa står inför. Det kan man bara klara genom ett samarbete,
med ett gemensamt beslutsfattande som grund.
Genom EU får vi tillgång till en stor marknad, en trygg inre marknad, vil-
ket i sin tur är förutsättningen för tillväxt och trygga arbeten för våra med-
borgare.
Jag är egentligen inte ute efter att polemisera, Mats Hellström, men jag
noterade med glädje med vilket starkt patos Mats Hellström talade om ram-
hushållning. Min bild är dock, att det inte var ramhushållning som socialde-
mokratin stod för, utan att kampen mellan Folkpartiet och Socialdemokra-
terna på den tiden gick ut på att Socialdemokraterna önskade planhushåll-
ning, medan Bertil Ohlin däremot arbetade för att åstadkomma ett samhälle
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Utrikespolitisk
debatt
Europafrågor
m.m.
99
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Utrikespolitisk
debatt
Europafrågor
m.m.
100
baserat på ramhushållning. Men om ni nu har tagit över hans idéer också på
den punkten, har jag självfallet ingenting att invända.
Det är viktigt att förhandlingarna om medlemskap i den europeiska unio-
nen kan slutföras nu. Jag tror inte att förutsättningarna för att få ett bättre
resultat för Sveriges del ökar om vi inte nu blir färdiga utan skjuter frågan
på framtiden. Just nu finns en vilja, inte bara i Sverige utan bland alla EU:s
medlemsstater, för att åstadkomma ett resultat. Det finns ett intresse bland
ledande politiker och ekonomer i hela Europa. Låt oss utnyttja det tillfället
och se till att vi nu når fram till en uppgörelse!
Europaparlamentet spelar i de här sammanhangen en viktig roll. Det är
Europaparlamentet som skall godkänna det resultat som uppnås i förhand-
lingarna. Självfallet är det viktigt att det då får dokumentationen i tid. Vi
har nyligen haft ett besök av företrädare för Europaparlamentet här i Sve-
rige, och de har understrukit sin önskan att behandla det avtal som Sverige
kan komma att sluta på ett riktigt sätt och att ge sitt stöd till Sveriges med-
lemskap.
Att klara den här förhandlingen, herr talman, blir inte helt lätt, men jag
tycker att man ändå har anledning att hysa viss optimism. Jag vill sluta mitt
anförande med att önska Europaministern och hans medarbetare all fram-
gång i de förhandlingar som nu förestår.
(Applåder)
Anf. 78 BENGT HURTIG (v) replik:
Herr talman! Hadar Cars uttalar sig om min politiska historia på ett insi-
nuant sätt.
Jag blev i slutet av 50-talet organiserad socialdemokrat. Det var de slutsat-
ser jag drog av de politiska lärdomar jag hade fått. Jag var socialdemokrat i
några år, till i mitten på 60-talet, då jag tyckte att hukandet för den dåva-
rande storfinansen och det internationella kapitalet gick litet för långt. Jag
kunde emellertid inte omedelbart gå över till det parti som då fanns, på
grund av vad man kunde uppfatta som dess lojaliteter gentemot andra län-
der. När dessa däremot försvann, den demokratiska plattformen byggdes
upp och anslutningen till grunderna för den svenska arbetarrörelsens princi-
per kom till stånd var det inget problem att byta parti. Vi har också lagt ner
ett omfattande arbete just för att säkra de demokratiska landvinningar som
har uppnåtts i det här landet.
Jag känner Hadar Cars som en socialt ansvarskännande person, men jag
blir tveksam när det gäller den konsekvensutredning som inte skall gå ut på
remiss, som inte andra organisationer och människor skall få yttra sig om
och som skall ligga till grund för regeringens fortsatta beslutsfattande. Det
sägs om alkoholmissbruket på s. 73 i bil. 6 att vi har en post på plussidan,
eftersom alkoholmissbruket genom dödsfall i förtid medför inbesparingar av
pensioner, äldeomsorg, m.m. Tycker Hadar Cars att det här är ett lämpligt
sätt att formulera sig i en statlig utredning?
Anf. 79 HADAR CARS (fp) replik:
Herr talman! Jag vill nöja mig med att kommentera den första delen av
det som Bengt Hurtig anförde.
För mig har kommunism alltid stått för ofrihet, förtryck och terror. Jag är
överraskad över att personer som man stundtals kan ha ett riktigt trevligt
utbyte med har valt - ursprungligen eller senare i livet - att ansluta sig till
den kommunistiska läran och till ett parti som har stått för de idéerna. Bengt
Hurtig sade att han i folkskolan fått lära sig respekt för demokrati, och jag
kände det då som angeläget att framhålla att skolundervisningen på den
punkten uppenbarligen inte har varit hundraprocentigt framgångsrik.
Anf. 80 BENGT HURTIG (v) replik:
Herr talman! Jag konstaterar att Hadar Cars inte har någon kommentar
till vad jag citerade ur den statliga offentliga utredningen.
Vi vet att det i EG-parlamentet förmodligen förbereds ett beslut som inne-
bär att man godkänner en liberalisering av narkotikahandeln. Har de
svenska parlamentarikerna vid sina möten med EG-parlamentariker tagit
upp den frågan och försökt att få dem att förstå att detta är något totalt oac-
ceptabelt för svenskt vidkommande?
Anf. 81 HADAR CARS (fp) replik:
Herr talman! Jag har med glädje noterat att flertalet länder i den euro-
peiska unionen är starka motståndare till ett frisläppande av narkotika samt
att den svenska regeringen, och för den delen en mycket bred majoritet i
denna riksdag, delar den uppfattningen och ihärdigt kommer att kämpa mot
en friare försäljning av narkotika.
Bengt Hurtig frågade också om saken togs upp under sammanträdet med
Europaparlamentarikerna. Ja, den togs upp. Socialminister Bengt Wester-
berg framförde precis de åsikter som jag här gjort mig till tolk för, nämligen
att kampen mot narkotika måste föras med kraft. Han begärde och förutsåg
att de europeiska länderna skulle medverka aktivt i den kampen.
Anf. 82 KARIN FALKMER (m):
Herr talman! I den offentliga debatten om Sveriges medlemskap i den
europeiska unionen har själva huvudfrågan skjutits åt sidan. Medlemskaps-
frågans betydelse för vår gemensamma framtid och värdet av att vi i vårt land
är med och tar ansvar för utvecklingen i Europa har drunknat i ett sammelsu-
rium av detaljer och småskuren negativism. Om minister Dinkelspiel ursäk-
tar: Förhandlingsresultat i all ära, men jag hoppas att vi snart kan fokusera
debatten på de väsentliga värden som ligger bakom Europasamarbetet. Det
handlar om Sveriges roll i det framtida Europa och i världen.
Trots vinter och kyla ute befinner vi oss just nu mitt i en mycket het vecka.
Mot veckohelgen kommer temperaturen i Ulf Dinkelspiels, vid det här laget
välkända, ketchupflaska att stiga alltmer. Förhoppningsvis kommer flaskans
innehåll genom uppvärmning och omsorgsfull bearbetning att anta flytande
form så att allt kommer ut inom tidsmarginalen, allt på en gång som Europa-
ministern förutspådde på ett mycket tidigt stadium i förhandlingsprocessen.
Även om vi inte kan räkna med att få igenom alla de kvarstående förhand-
lingsfrågorna precis enligt våra utgångsbud är det viktigt att slutresultatet
blir tillräckligt aptitligt för svenska folket. EU:s medlemsländer har satt som
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Utrikespolitisk
debatt
Europafrågor
m.m.
101
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Utrikespolitisk
debatt
Europafrågor
m.m.
102
mål att Sverige och de andra ansökarländerna skall bli medlemmar i början
av år 1995.
Under resans gång har uttrycket ”det är sakfrågorna som står i fokus” upp-
repats så många gånger av Europaminister Ulf Dinkelspiel att tesen närmast
blivit bevingad. Förhandlingsresultatet är viktigt. Det har vi hela tiden varit
överens om. Jag har också goda förhoppningar om ett bra slutresultat, och
jag önskar förhandlarna all lycka.
Vi kan glädja oss åt det förhandlingsresultat som blev klart i december.
Då uppnådde våra förhandlare inte bara resultatet att svenska ståndpunkter
på miljöområdet och bevarandet av frihandelsavtalen med Estland, Lettland
och Litauen fick gehör hos EU. EU beslutade dessutom att följa Sveriges
exempel och att förändra sin egen politik i samma riktning som Sveriges.
Detta har vi uppnått, trots att Sverige ännu inte är medlemmar i EU. Ge-
nom medlemskap kommer Sveriges möjligheter till inflytande på Europas
utveckling att ytterligare öka.
Visst kan förhandlingarna komma att köra fast och då komma att ta längre
tid; det förstår alla. Men det finns ingenting som på förhand säger att för-
handlingarna inte kan slutföras som planerat. Det finns inte heller någonting
som säger att vi i Sverige skulle vinna något på en förlängd förhandlingstid
eller att det på något sätt skulle gagna svenska intressen om t.ex. Europapar-
lamentet skulle skjuta beslutet i utvidgningsfrågan till efter Europaparla-
mentsvalet. Tvärtom skulle en förhalning förmodligen bli kontraproduktiv
och innebära mer osäkerhet och oförutsägbara risker.
Vi är många svenska riksdagsledamöter som i möten med våra respektive
politiska vänner på europeisk nivå försökt att nå förståelse för de svenska
förhandlingspositionerna. Europakontakterna har varit mycket täta på olika
politiska nivåer. Avsikten har hela tiden för oss moderater varit att under-
lätta förhandlingarna och att gagna svenska intressen.
Anmärkningsvärt nog förefaller det som om Socialdemokraterna i sina
Europakontakter tidvis agerat för att försena vårt medlemsinträde, detta
oberoende av hur förhandlingsresultatet faller ut.
För Sverige är det viktigt att bli EU-medlem så snart som möjligt, helst i
början av 1995 som planerat. Det är viktigt av flera skäl. Det är väsentligt
att Sverige som medlemsland kan delta på samma villkor som övriga EU-
länder och kan påverka utformningen av de förslag till institutionella föränd-
ringar som skall ligga till grund för beslut år 1996. Om vi i Sverige sitter kvar
i väntebåset ända till 1996, får vi acceptera att andra under tiden bestämmer
åt oss. Det är ett viktigt svenskt intresse att Sverige som medlemsland får
inflytande på de förändringar som EU står inför inom den allra närmaste
framtiden.
Herr talman! Osäkerhet om tidtabell, förhandlingar och EU-medlemskap
fungerar som en broms på företagens investeringsvilja. Beslut om nyanställ-
ningar skjuts upp. Medlemskap är avgörande för utländska företags inställ-
ning till Sverige. För dem är vårt land ointressant så länge vi inte är med i
EU. Om vi vill få amerikanska, japanska, tyska och andra utländska investe-
ringar till Sverige är grundvillkoret att Sverige blir medlem i den europiska
unionen. Samma grundvillkor gäller för att vi skall få nya viktiga arbeten till
vårt land.
Förhalas processen får vi leva vidare med den osäkerhet som just nu vilar
som en förlamande hand över vårt land. Det är precis som näringslivet just
nu håller andan och väntar med nya investeringar.
EES-avtalet är i och för sig bra, men det ger inte den långsiktiga nödvän-
diga säkerhet som endast ett medlemskap kan ge. Det är därför ett viktigt
svenskt intresse att Sveriges medlemskap inte förhalas.
I vetskap om frågans stora betydelse för ekonomi, tillväxt och tillkomst av
arbeten borde alla politiska partier göra allt vad de förmår för att påverka
förhandlingsprocessen positivt och för att vända opinionen i Sverige inför
folkomröstningen.
Herr talman! Europasamarbetet är inte ett borgerligt projekt. Lika litet
är det ett socialistiskt sådant. Vi som vet hur viktigt det är för vårt land och
för våra barns framtid att Sverige blir medlem i den europeiska unionen
borde ta ett större ansvar och höja debatten över det småskurna politiska
etiketterandet.
Visserligen kommer vi att ha val i Sverige i september. Inför valet kommer
vi på sedvanligt sätt att kämpa på barrikaderna, och vi kommer att slåss för
de politiska lösningar som vi tror på. Men Europamedlemskapet har en så
viktig dimension att vi politiker för en gångs skulle borde kunna avstå från
den vanliga politiska jargongen.
Frågan om vårt medlemskap i EU handlar om något så övergripande bety-
delsefullt att vi borde ha förmåga att föra upp Europadebatten till en högre
nivå. Hittills har svenska folket utsatts för en störtflod av mestadels osakliga
påståenden. Nyheter om alla hemskheter som skulle drabba oss svenskar
som medlemmar i EU har flödat över oss alla.
När vi nu undan för undan får delar av facit i hand framstår överdrifterna
och generaliseringarna i all sin solkighet. Jag påstår inte att EU är felfritt
eller att allting endast innebär fördelar för oss. Vi kan inte heller förutsäga
hur framtiden kommer att se ut vad gäller vaije detalj. Men vi måste göra
klart för oss vilken roll vi vill att Sverige skall ha i det framtida Europa.
Vill vi delta i formandet av Europas framtid, eller skall vi ställa oss utan-
för? Vill vi få inflytande, ta ansvar och bidra till Europas utveckling, eller
vill vi enbart vara åskådare? Vill vi gå in i ett Europasamarbete för att till-
sammans med andra länder lösa gemensamma problem, eller är det bättre
att isolera sig?
För Moderata samlingspartiet är det fullständigt självklart att Sverige skall
vara med och påverka vad som händer i vår egen världsdel. Medlemskap
handlar om att Sverige tillsammans med övriga EU-länder tar ansvar för och
påverkar stora övergripande frågor som bara kan lösas genom samarbete.
Genom medlemskap i EU förbinder vi oss att gå in i ett samarbete för fred
och säkerhet, för demokrati, för ökat välstånd, för en bättre miljö och för
en bättre framtid i hela Europa.
Vi, som anser att dessa mål är viktiga, borde över partigränserna gå ut och
förklara för svenska folket de övergripande mål och värden som ligger
bakom Europasamarbetet. Vi borde också gå ut och förklara värdet av att
Sverige blir medlem i detta samarbete.
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Utrikespolitisk
debatt
Europafrågor
m.m.
103
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Utrikespolitisk
debatt
Europafrågor
m. m.
104
Anf. 83 MATS HELLSTRÖM (s) replik:
Herr talman! Den debatt vi nu för har bisarra drag. Företrädaren för
Vänsterpartiet talar mer om Socialdemokraterna än om sin egen politik. Fö-
reträdaren för Folkpartiet har vänligheten att påminna om Bertil Ohlins in-
satser i den svenska nationalekonomiska debatten och om den svenska folk-
skolans kvalitet. Och Karin Falkmer upprepar nu ett påstående om Social-
demokraternas aktioner i Europaparlamentet, ett påstående som hon själv
vet är väl och tydligt dementerat av en av hennes partivänner i Storbritan-
nien. Hon vet det!
Dessutom har man med olika citat försökt blåsa upp en debatt om de för-
ändringar i EU-delegationens utkast till resolution som bl.a. jag skulle ha
föreslagit. Det var en ”anka”. Det visade sig att Karin Falkmer själv, alla
hennes partivänner och alla andra röstade för resolutionen med just de före-
slagna ändringarna, utan diskussion. Alla tyckte uppenbarligen att ändring-
arna var vettiga, även företrädaren för Europaparlamentet och de partier
som står Karin Falkmer nära.
Den här typen av grundlösa angrepp visar att vi behöver föra en debatt
om sakfrågan här också. Varför inte mera diskutera vilka krav vi nu bör
ställa? Varför föra en debatt om andra frågor, en ställföreträdande debatt, i
stället för en debatt om vilka krav Sverige bör ställa innan förhandlingarna
är avslutade, kanske om en vecka? Låt oss föra en sakdebatt i stället!
Anf. 84 KARIN FALKMER (m) replik:
Herr talman! Mats Hellström kan vara fullständigt övertygad om att jag
mycket noga har övervägt det jag sade i talarstolen.
Politiska utspel som medverkar till förseningar och som sprider tveksam-
heter om tidtabellen är ytterst olyckliga. De signaler som jag vet att svenska
socialdemokrater har givit Europakontakterna i Bryssel har skapat förvå-
ning där. Ett exempel på hur dessa signaler har gått fram är den artikel i
Dagens Nyheter den 19 januari som skrivits av socialistgruppens ordförande
i Europaparlamentet, Cot. Det var ett utspel som väckte förvåning i såväl
Bryssel och Strasbourg som Stockholm, ett utspel som gick i linje med de
signaler och tongångar som vi har hört från Socialdemokraterna tidigare un-
der den här processen.
Jag håller med Mats Hellström om att vi borde höja debattnivån och prata
om det som är övergripande viktigt för Sverige i frågan om medlemskapet.
Vi borde verkligen gå ut gemensamt och för svenska folket tala om värdet
av ett svenskt medlemskap.
Anf. 85 MATS HELLSTRÖM (s) replik:
Herr talman! Det förvånar mig något att Karin Falkmer i två dagar har
deltagit i diskussioner om just dessa frågor med Europaparlamentariker från
alla partier, utan att hon tydligen på något sätt har berörts av vad diskussio-
nerna har handlat om. Det känner man rimligen till om man har följt Euro-
paparlamentets arbete. Det har nämligen alltsedan hösten, kanske dessför-
innan, förts en intensiv diskussion i Europaparlamentet, inom och mellan
partigrupper, inom och mellan länderrepresentationer, om möjligheten att
klara sitt godkännande och hur dessa frågor skall kopplas till institutionella
krav på EU:s ministerråd. Det är en närmast löjlig tanke att svenska social-
demokrater skulle ha uppfunnit denna debatt, som har förts där under lång
tid.
Så sent som för ett par dagar sedan yttrade Karin Falkmers egen partivän
från brittiska Tories, Mr Spencer, att han för sin del förutsåg att det kunde
bli blockering inte bara i maj och september, utan kanske t.o.m. i november,
om EU:s ministerråd inte godkände de krav som Europaparlamentet här
kommer att ställa. Karin Falkmer gör detta till någon sorts svensk socialde-
mokratisk fråga, trots att hon väl borde känna till att det här är en diskussion
som Europaparlamentet och olika partigrupper - även Karin Falkmers
egen - i högsta grad för med ministerrådet. Det handlar i det här skedet
mycket om en påtryckning på bl.a. ministerrådet. Det förvånar mig att Karin
Falkmer har sovit i två dagar, under den tid när de olika företrädarna har
uttryckt sina uppfattningar.
Anf. 86 KARIN FALKMER (m) replik:
Herr talman! Jag är mycket väl medveten om den diskussion som pågår i
Europaparlamentet. Jag vet att det i de båda stora partigrupperna finns de-
lade meningar om tidtabellen och huruvida man skall ha möjlighet att fatta
beslut i den här frågan före Europaparlamentsvalet. Men vår uppgift är då
att försöka påverka våra partivänner, så att de inser värdet av att Europapar-
lamentet fattar beslut innan man stänger för sommaren och har ett nytt val.
Det innebär ju oerhörda risker, om det nuvarande Europaparlamentet inte
anser sig hinna med utvidgningsbeslutet. Vi vet ju inte någonting om nyvalet
till Europaparlamentet, men många av dem som väljs in kommer att vara
orutinerade parlamentariker.
Även jag vet att Europaparlamentarikerna naturligtvis ställer vissa krav
för att kunna fatta dessa beslut. Vi förstår att det är krav som är befogade,
nämligen att de skall ha förhandlingspapperen, så att de kan läsa och ta ställ-
ning till vad som ligger bakom. Det första som krävs är naturligtvis att för-
handlingarna har gått i hamn inom tidsmarginalen, och det andra är att över-
sättningsarbetet och själva förhandlingsresultatet kan presenteras för Euro-
paparlamentarikerna.
I det läget har åtminstone jag av mina kontakter fått signalen att det bör
gå bra att fatta ett beslut i Europaparlamentet innan man stänger och går till
nytt val. Det här är oerhört viktigt. Jag hoppas att vi kan ge den signalen till
våra partivänner, oberoende av vilket parti vi tillhör.
Anf. 87 BENGT HURTIG (v) replik:
Herr talman! Karin Falkmer sade att en grundförutsättning för att ut-
ländska investerare skulle söka sig till Sverige var medlemskap. Jag är med-
veten om att det här är ett synsätt som är vitt spritt, också bland företagen.
Men utländska företag har sökt sig hit även innan vi haft vare sig EES-avtal
eller medlemskap.
Jag besökte för någon vecka sedan ett företag uppe i Arjeplog som hade
valt mellan länder som USA, Finland, Canada och Sverige när det gällde
förläggning av testverksamhet av motorfordon. Man hade valt Sverige, där-
för att det här fanns förmånliga villkor, bra infrastruktur, starka kommuner,
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Utrikespolitisk
debatt
Europafrågor
m.m.
105
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Utrikespolitisk
debatt
Europafrågor
m.m.
106
bra möjligheter till telekommunikationer och en rad andra bevis på ett starkt
och dugligt samhälle.
Det kan också vara så att företag väljer att investera i Sverige på grund av
en förmånlig företagsbeskattning, att man vill ta vara på speciella fördelar
som svenska underleverantörer har, att man tycker att Sverige är ett relativt
okorrumperat land, att vi har hygglig utbildningsnivå, att miljön är mindre
byråkratisk här än i Europeiska unionen och även att Sverige har bättre han-
delsförbindelser med resten av världen än vad unionen har. Företag kan eta-
blera sig i Sverige helt enkelt därför att de redan är etablerade inom unionen.
Jag tror nog att regeringen och ja-sidan får bereda sig på att det kan bli
ett nej i folkomröstningen, och då borde man också ha ett eget intresse av
att förhindra att det utbryter någon typ av psykos i dessa frågor.
Anf. 88 KARIN FALKMER (m) replik:
Herr talman! Självklart finns det många olika faktorer som påverkar valet
av investeringsland för utländska företag. Men det står utom allt tvivel att
medlemskapsfrågans betydelse är central. Ingen sakfråga är viktigare när det
gäller att få fler riktiga arbeten till Sverige än att vi blir medlemmar i den
europeiska unionen.
Jag kan berätta för Bengt Hurtig att det i slutet av 80-talet blev allt tydli-
gare att investeringarna försvann ut ur vårt land. Svenska företag valde att
förlägga verksamheten till ett EG-land, för att komma åt den europeiska
marknaden. Utländska investeringar uteblev, och arbetslöshetssiffrorna gick
i höjden. Från 1989 och fram till valet 1991 förlorade Sverige 10 % av alla
industriarbeten. EG-frågans betydelse för arbete och välfärd blev mot slutet
av 80-talet alltmer uppenbar.
Under våren 1991 hade näringsutskottet under en hel dag en hearing, som
vi ägnade åt den bekymmersamma utvecklingen när det gällde investering-
arna. På sommaren 1991 lämnade den socialdemokratiska regeringen in
medlemsansökan till EG. Vem man än pratar med, som kan någonting om
företags investeringar och var de väljer att lägga dessa, ger ett entydigt bud-
skap: Det svenska medlemskapet är det väsentligaste i det här avseendet.
Anf. 89 BENGT HURTIG (v) replik:
Herr talman! Jag är naturligtvis medveten om att detta är ett problem,
men investeringarna i Europa på 80-talet handlade faktiskt i stor utsträck-
ning om fastighetsspekulation. Det var också svenska processindustrier som
investerade i dotterföretag av olika typer, och det hängde ihop med att man
ville vara nära den stora marknaden - produkterna har en sådan karaktär.
Det borde faktiskt vara ett regeringsintresse att man inte överdriver de
här problemen. Samma domedagspropaganda fördes i Norge före 1972 och
i Schweiz före EES-omröstningen. Enligt vad jag förstår har det inte blivit
någon katastrof i de länderna. Enligt flera artiklar i Financial Times ser det
ut som om schweizarna kommer att få skrattarna på sin sida till slut. Vi får
väl se hur det går. De skulle inte heller få några möjligheter att förhandla
med EU, hette det. Nu har de tydligen fått det. Utvecklingen går alltså inte
alltid den väg som ekonomerna och experterna förutspår.
Världsbanken konstaterar att den ekonomiska tillväxten, som kommer att
betyda mycket för Sveriges utrikeshandel de närmaste decennierna, sanno-
likt snarare kommer att ske i Östeuropa och i Ostasien än i den europeiska
unionen.
Anf. 90 KARIN FALKMER (m) replik:
Herr talman! Bengt Hurtig försöker förneka det som är uppenbart för alla
oss andra, nämligen att EG-frågan är central när det gäller investeringskli-
matet i Sverige. Men det är ändå inte det som är det huvudsakliga skälet till
att jag tycker att det är så viktigt att vi blir medlemmar i EU, utan det är
de övergripande, grundläggande värderingar som ligger bakom själva EU-
samarbetet.
Jag kan inte annat än förvånas över att partier som påstår sig ha intresse
för t.ex. miljön säger att vi skall stå utanför ett samarbete som faktiskt syftar
till att göra miljön i hela Europa bättre eller att det finns partier som säger
att vi skall stå utanför ett samarbete som syftar till att värna freden och säker-
heten i Europa. Det var grunden till att man inledde detta frivilliga demokra-
tiska samarbete, och det är avgörande för min ståndpunkt att Sverige själv-
klart bör gå med som medlem.
Vi bör vara med och ta ansvar och hjälpa till att arbeta för freden, säkerhe-
ten, demokratin, miljön och välståndet i Europa. Det förvånar mig att det
finns människor som inte ser dessa värden utan i stället gräver ned sig i de-
taljfrågor.
Anf. 91 PER-OLA ERIKSSON (c):
Herr talman! 1980-talet och de första åren på 1990-talet har blivit en pe-
riod av ökad öppenhet och ökade kontakter mellan människor, kulturer och
länder. Vi lever i vad jag skulle vilja kalla internationaliseringens tidevarv.
Det är en spännande tid och en ny epok.
Centern bejakar aktivt den här utvecklingen. Vi ser inte internationalise-
ring som ett hot utan som en möjlighet att tillsammans med andra länder
bygga något gemensamt.
I dag när vi har utrikesdebatt i riksdagen - debatten om EU är en minide-
batt inom ramen för den - finns det skäl att påminna om visionen av ett
Europa som skall präglas av demokrati och fredlig samverkan. Det var ut-
gångspunkten för bildandet av det tidigare EG, nu EU.
Den visionen har, tycker jag, blivit mer levande och fått ett ökat innehåll
allteftersom åren har gått. Vi hälsar också demokratiseringsprocessen i Öst-
europa med tillfredsställelse. Det tråkiga undantaget är naturligtvis kriget
och blodbadet i f.d. Jugoslavien. Vi får inte glömma bort ursprungsmotivet
bakom bildandet av EU.
Det finns skäl att så här inför slutvarvet av förhandlingsomgången på-
minna om motiven för den svenska medlemsansökan till EU. De är många.
Jag skall ta några stycken.
För det första fortskrider den europeiska ekonomiska integrationen, och
det är viktigt att politiker är med i denna process. Näringslivet har under
årtionden internationaliserats mer och mer. Företag agerar över nations-
gränserna och agerar på flera olika marknader. De kan också utnyttja olik-
heter i skatte- och regelsystemen och spela ut enskilda stater mot varandra.
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Utrikespolitisk
debatt
Europafrågor
m. m.
107
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Utrikespolitisk
debatt
Europafrågor
m.m.
108
Av det skälet är det nödvändigt att de enskilda staterna samverkar för att
skapa gemensamma regler och för att kunna fatta gemensamma beslut.
För det andra är de europeiska länderna beroende av varandra. Sverige
är ju en liten marknad med en liten befolkning, och det är viktigt att en sådan
nation kan samarbeta med andra länder i detta nya Europa. Ekonomisk-po-
litisk samverkan i Europa är ett medel för att också trygga svensk välfärd
långsiktigt. Vi lever ju inte i någon isolerad värld - det har också ett antal
konsekvensutredningar pekat på.
För det tredje gör miljöföroreningarna inte halt vid riksgränserna, utan de
driver in över nationsgränserna. När ett land drabbas av miljöproblem på
grund av bristfällig miljöpolitik i ett annat land krävs det gemensamma tag
och internationell samverkan för att komma till rätta med det - det säger sig
självt. Internationell samverkan är nödvändig för att nå lösningar. Här kan
Sverige bidra med mycket.
För det fjärde tycker jag att det framväxande EU är den politiska kraft
som är nödvändig för att hjälpa till med frigörelsen och demokratiserings-
processen i Östeuropa.
Det som Centern lägger särskild vikt vid i de pågående förhandlingarna
är miljöfrågorna, regionalpolitiken, jordbrukspolitiken, åtgärder som hand-
lar om den sociala tryggheten och full sysselsättning och dessutom våra möj-
ligheter att långsiktigt säkra en självständig svensk säkerhetspolitik. Vi beto-
nar också demokratin och öppenheten i det framväxande EU.
Det är också viktigt att se att EU under senare år har lagt större tonvikt
vid breddning och utvidgning i stället för enbart en fördjupning, som ett tag
tycktes vara huvudmålet för EU.
På flera områden har Sverige hittills i förhandlingarna uppnått goda resul-
tat. Det gäller, som tidigare har sagts i debatten, genombrottet för miljöom-
rådet i december - jag tror det var Karin Falkmer som påpekade det. Inom
alkoholpolitikens område är bibehållandet av Systembolaget en viktig bit,
som en del i en svensk alkoholpolitik.
Nu i slutet finns det ett antal knäckfrågor på förhandlingsbordet: jordbru-
ket, regionalpolitiken och Sveriges bidrag till EU:s budget. Det är frågor
som måste få en positiv lösning för att vi skall kunna få svenska folket att
ställa sig på ja-sidan i en kommande folkomröstning. Det är betydligt vikti-
gare frågor än den stundtals meningslösa debatten kring snuset, som under
ett antal år framstod som den absolut mest avgörande frågan för Sverige vid
förhandlingarna. De här frågorna är betydligt viktigare.
Regionalpolitiken är viktig. Sverige måste ha möjlighet att garantera goda
levnadsvillkor för människor i alla delar av landet. I positionspapperet un-
derströks också att nationell regionalpolitik i framtiden måste kunna bedri-
vas på minst nuvarande nivå och i minst nuvarande omfattning. EU:s regio-
nalpolitik blir ett komplement till den nationella regionalpolitiken - Mats
Hellström berörde det i sitt inledningsanförande.
Det är tillfredsställande att så många, i samband med Sveriges förhand-
lingar med EU, betonar vikten av en bra regionalpolitik och jordbrukspoli-
tik.
Eftersom Centern värnar om regionalpolitiken hälsar jag med tillfredsstäl-
lelse att den tycks ha fått många nyvunna vänner under de senaste veckorna
och månaderna. Jag hoppas att detta utomordentligt starka intresse från
olika håll och kanter också håller i sig efter de avslutande förhandlingarna,
då vi skall diskutera nationell regionalpolitik. Jag hoppas att intresset också
avspeglar sig i de kommande besluten, när vi skall forma regionalpolitiken
här hemma i Sverige.
Norra Sverige är beroende av en bra regionalpolitik. Men regionalpoliti-
ken handlar inte bara om de norra delarna. Det är en fråga som berör såväl
stadsbygd som landsbygd. Jag vill koppla samman regionalpolitiken med en
bra säkerhetspolitik. Det finns en förbindelse mellan en bra regionalpolitik,
livskraftiga regioner och vår förmåga att klara oss i säkerhetspolitiska sam-
manhang.
Jag läste med mycket stort intresse en debattartikel i en av Stockholmstid-
ningarna -jag tror att det var i lördags. Den var författad av landshövdingen
i Norrbottens län. Han hade fört ihop kraven på en aktiv regionalpolitik med
de säkerhetspolitiska argumenten. Det finns skäl att understryka detta.
Herr talman! Sverige har ett viktigt uppdrag i det nya Europa som vi ser
utvecklas. Vi kan bidra till utomordentligt mycket - på miljöområdet, livs-
medelsområdet, demokratiområdet osv. På område efter område kommer
vi att kunna tillföra viktiga beståndsdelar i det fortsatta arbetet, om vi blir
medlemmar i EU, vilket jag hoppas.
EU kommer att vara det forum i Europa där viktiga europeiska överlev-
nadsfrågor kommer att kunna lösas i ett internationellt samarbete. På trös-
keln till ett nytt sekel tycker jag att Sverige har stora uppgifter i detta nya
Europa.
Martin Luther King formulerade på sin tid en dröm för sitt folk och sitt
Amerika. Här hemma i Sverige har vi också våra drömmar för vårt folk i det
Europa som vi ser växa fram. Jag vill gärna instämma i Hadar Cars välgångs-
önskningar till de svenska förhandlarna, under ledning av Ulf Dinkelspiel,
inför de avgörande dagarna i denna viktiga fråga.
Anf. 92 BENGT HURTIG (v) replik:
Herr talman! Per-Ola Eriksson sade att alkoholmonopolet, dvs. System-
bolaget, var säkrat. Hittills finns det ett brev från kommissionen där det står
att man inte tänker anmäla detta monopol. Det återstår att se vad slutresul-
tatet av detta blir.
Per-Ola Eriksson är finansutskottets ordförande. Regeringen har lagt
fram ett positionspapper när det gäller budgeten. I slutet av det sägs det att
Sverige lovar - såvitt jag förstår för all framtid - att vara nettobidragsgivare
till unionen.
Vi skulle kunna drabbas av en industrikris i Sverige av den typ som man
har drabbats av i Finland. Sådant kan inträffa. Det kan uppstå andra kriser
inom verkstadsindustrin och inom samhällsekonomin över huvud taget.
Tycker Per-Ola Eriksson att detta är en bra långsiktig position?
Anf. 93 PER-OLA ERIKSSON (c) replik:
Herr talman! Jag vill till länskollegan Hurtig säga att jag, när han började
tala om alkoholfrågorna, nästan fick intrycket att han själv skulle anmäla att
vi i Sverige inte skall behålla vårt monopol på Systembolaget. Vi har fått ett
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Utrikespolitisk
debatt
Europafrågor
m.m.
109
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Utrikespolitisk
debatt
Europafrågor
m. m.
110
papper från kommissionen. Han tyckte närmast att det var bra men trodde
att någon skulle kunna ifrågasätta det. Jag trodde nästan att han själv skulle
göra det.
Sverige kommer att bli nettobidragsgivare till EU. Jag måste säga att det
inte är så dumt att vara ett nettobidragsland. Det hade varit litet besvärligt
om Sverige hade varit ett fattigt land. Sverige är faktiskt en rik industrina-
tion. Vi skall vara stolta över att vi också kan bidra med några kronor till
EU. Vi ställer också krav på att få ett återflöde för regional utveckling.
Sverige kommer förstås att drabbas av konjunkturproblem, kriser osv.
Men det är viktigt att vi ser att EU, och hela Västeuropa, är en stor och viktig
marknad för oss. Ett svenskt medlemskap i EU ser jag faktiskt som en
ganska bra försäkring för att trygga svensk industri och svenskt näringsliv i
framtiden.
Anf. 94 BENGT HURTIG (v) replik:
Herr talman! Jag måste uppfatta Per-Ola Erikssons svar som att han är
tämligen nöjd med den säkerhetsklausul som finns i denna position. Han ser
inga risker för stora kriser i svensk ekonomi, som t.ex. har uppstått i Finland.
I sådana fall kanske vi skulle behöva extra mycket hjälp från dessa fonder.
Anf. 95 PER-OLA ERIKSSON (c) replik:
Herr talman! Bengt Hurtig vet lika väl som jag att det är svårt att sia om
framtiden. Det kan uppstå industrikriser i Sverige liksom i andra länder.
För dagen tycker jag faktiskt att vi industripolitiskt har rustat Sverige or-
dentligt. Svensk industri har återfått sin konkurrenskraft. Vi har gjort detta
därför att det var nödvändigt. Sverige tappade ju konkurrenskraft under 80-
talet.
Den politik som Bengt Hurtig stöttade under 80-talet skapade betydande
problem för den svenska industrin och för sysselsättningen. Nu återfår vi
konkurrenskraften.
Man skall aldrig säga aldrig. Det kan hända saker och ting i framtiden som
gör att Sverige kan få problem. Jag hoppas att vi inte får det. Vi är rustade
i Sverige för att möta framtiden och de utmaningar som vi står inför. Jag tror
att vi kommer att kunna klara det om också Bengt Hurtig kan hjälpa till på
ett litet hörn i stället för att fortsätta att vara en nejsägare, vilket han hittills
har varit i alldeles för stor utsträckning.
Anf. 96 HOLGER GUSTAFSSON (kds):
Herr talman! Jag önskar i mitt anförande beröra dels de pågående med-
lemskapsförhandlingarna, dels kds syn på de säkerhetspolitiska frågorna i
ett Europaperspektiv.
Kds har i ett mycket tidigt skede i svensk politik insett nödvändigheten av
att vi skapar bästa möjliga former för att Sverige skall kunna utvecklas i nära
samverkan med de övriga västeuropeiska länderna. Motivet för detta är att
vår generation skall skapa en varaktig plattform för fred, säkerhet och bibe-
hållen ekonomisk standard, som bl.a. möjliggör sociala trygghetssystem för
barn och ungdomar, äldre och sjuka.
Denna nära samverkan får inte leda till att vi går miste om vår nationella
identitet eller att vårt självbestämmande hotas. Därför är de nu pågående
medlemskapsförhandlingarna mycket centrala för de kristdemokratiska
medborgarna i Sverige.
Regeringen går inom några dagar in i slutförhandlingarna med medlems-
länderna om de villkor som skall gälla för relationerna mellan Sverige och
EU under många år framöver.
Steget mellan det nu gällande EES-avtalet och ett medlemskap kommer
att kosta Sverige netto 7-13 miljarder per år. Detta måste leda till att Sverige
får ett reellt inflytande i samarbetet, genom de s.k. institutionerna.
Den koncentrerade makten i EU-organisationen ligger inom överskådlig
framtid hos ministerrådet. Därför är det vår uppfattning att Sverige, med
den nuvarande uppläggningen, måste få fem röster i ministerrådet. Vidare
bör målet vara att få 25 ledamöter i EU-parlamentet. De s.k. institutionella
frågorna är viktiga därför att många svenska medborgares tveksamhet till
EU just grundas på osäkerheten om vilken status Sverige kommer att få i
det här samarbetet.
En mycket stor grupp av Sveriges befolkning följer också förhandlingarna
kring de s.k. resandebestämmelserna, dvs. villkoren för hur mycket alkohol
och cigaretter man får köpa med sig vid inresa till Sverige. Det stora intresset
har sin grund i ett socialt engagemang för att vi skall kunna bibehålla vår
nuvarande alkoholpolitik i Sverige. Den består av en restriktiv utskänkning
och en högprispolitik.
Det är angeläget att förhandlingarna leder till så låga införselvolymer som
möjligt och till en tryggad långsiktighet. Regeringens inriktning att nå fram
till en gemensam nordisk modell som i ett längre perspektiv kan hävdas ut-
ifrån likartade sociala och kulturella förhållanden i Norden bör kunna vara
bra för denna långsiktighet. Förhandlingsresultatet bör innehålla en tydlig
formell markering om att Sverige kommer att hävda nuvarande alkoholpoli-
tik i ett långsiktigt perspektiv.
Några ytterligare kompromisser, herr statsråd, på alkoholpolitikens om-
råde tål inte de 15 % av svenska folket som är aktivt organiserade för en
restriktiv och social alkoholpolitik.
Inför slutförhandlingarna vill jag också beröra ytterligare två områden
som har mycket stor ekonomisk betydelse för Sverige, nämligen jordbruks-
och regionalpolitiken.
Villkoren för svenskt jordbruk måste bli en direkt och 100-procentig an-
slutning till EU:s politik. För att inte få en haltande jordbruksnäring som
har svårigheter att konkurrera med bönderna inom EU måste de svenska
villkoren bli lika med EU:s. Produktionsvolymerna skall ligga på en sådan
nivå att vi inte av förhandlingsmässiga skäl måste exportera arbetstillfällen
från Sverige. Också de regionalpolitiska stöden måste kontinuerligt bestå på
den nivå som gäller i dag, då man lägger ihop EU-stöd och våra egna natio-
nella stöd.
Regeringen har starkt hävdat att varje förhandlingsfråga skall behandlas
på sina ”egna meriter”, dvs. den ena frågan skall inte betala för den andra.
Detta är en riktig princip. Jag vill bara understryka vikten av att denna prin-
cip också gäller tills dess att förhandlingarna är avslutade.
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Utrikespolitisk
debatt
Europafrågor
m.m.
111
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Utrikespolitisk
debatt
Europafrågor
m.m.
Herr talman! Jag vill nu övergå till att tala om kds syn på de säkerhetspoli-
tiska frågorna inför ett utvidgat Europasamarbete.
En kristdemokratisk målsättning är att man skall försöka tillämpa ett
etiskt förhållningssätt på politikens olika områden. Detta gäller naturligtvis
också utrikes- och säkerhetspolitiken.
Den kristna etiken innebär att människan skall vara fri och självbestäm-
mande och tillmätas ett stort personligt ansvar, vilket bl.a. innebär att vi har
stor respekt för andra människors integritet och frihet.
Vår uppfattning är att det säkerhetspolitiska arbetet bör vidgas och fördju-
pas till att omfatta inte enbart frånvaro av krig och konflikter, utan också att
säkra freden i ett perspektiv av rättvisa, frihet, solidaritet och ett aktivt stöd
för demokrati och rättssamhället.
Säkerhetspolitiken står inför mycket stora utmaningar såsom den globala
befolkningsökning från cirka fem miljarder till cirka åtta miljarder på 30 år
och ökande välfärdsklyftor som riskerar att skapa flyktingvågor från både
syd och öst mot Västeuropa.
Vår uppfattning är att det framtida säkerhetspolitiska arbetet bör utveck-
las enligt följande modell:
1. att Sverige deltar i det säkerhetspolitiska arbetet tillsammans med de
övriga västeuropeiska länderna - med målsättningen att Sverige aktivt skall
bidra till enhet, stabilitet och säkerhet såväl inom som utom Europa,
2. att Sverige aktivt arbetar för att de nordiska ländernas säkerhetspolitik
skall kunna utgöra en integrerad enhet i den europeiska säkerhetspolitiken,
3. att Sverige stärker sin roll i det internationella fredsarbetet genom såväl
de regionala som de globala organisationerna.
Denna inriktning av det säkerhetspolitiska arbetet underlättas starkt av
ett medlemskap i EU och är därmed ett starkt skäl för medlemskapet i euro-
peiska gemenskaperna. Även om ett medlemskap inte skulle kunna nås, bör
denna inriktning av vår säkerhetspolitik utvecklas inom ramen för lämpliga
samarbetsformer.
Vid ett medlemskap i EU ingår vi en nära allians på det ekonomiska och
politiska området. Ett naturligt steg är då att vi också bejakar vår europeiska
identitet även på det säkerhetspolitiska området och engagerar oss helt i den
europeiska arkitekturen för fred och stabilitet.
Det är dock angeläget att Sverige förbehåller sig rätten att självständigt
fatta beslut om huruvida vi skall delta i militära operationer vid en konfliktsi-
tuation eller om vi skall förhålla oss neutrala vid en uppkommen kris- eller
konfliktsituation.
Genom Maastrichtprocessen kommer varje medlemsland i EU att i olika
grad ingå i VEU:s säkerhetspolitiska arbete. Det är vår uppfattning att det
ligger i Sveriges intresse att aktivt delta i den del av arbetet som inriktas på
ökad demokratisering och öppenhet mellan länderna inom det militära och
säkerhetspolitiska arbetet.
Vad beträffar NATO kan vi konstatera att ett samarbete kan omfatta dels
det militära samarbetet, dels deltagande i de många underarbetsgrupper som
behandlar exempelvis frågor om kärnsäkerhet, icke-spridning, massförstö-
112
relsevapen, miljöskydd, vetenskap, materielproduktion, näringsliv och
t.o.m. infrastruktur.
Det skulle vara ett säkerhetspolitiskt intressant steg för Sverige att, om
möjligheten ges, exempelvis genom P&P, dvs. Partnership for Peace, få delta
i dessa undergruppers arbete.
Avslutningsvis: Kds anser att ett effektivt säkerhetspolitiskt arbete bäst
främjas av öppenhet, delaktighet och ansvar för att nå fred och stabilitet i
Europa.
Anf. 97 BENGT HURTIG (v) replik:
Herr talman! Holger Gustafsson talade om möjligheterna för Sverige att i
framtiden stå utanför beslut om militära insatser. Om man har en gemensam
ekonomisk politik, handelspolitik, utrikespolitik och säkerhetspolitik och
om man har ingått i unionen, torde det bli moraliskt svårt att argumentera
för att inte vara med om det uppstår krig eller kriser och unionen skall för-
svaras.
Därför står det också i Maastrichtfördraget att konferensen är enig om att
medlemsstaterna i rådsbeslut som kräver enhällighet så långt som möjligt
skall undvika att hindra ett enhälligt beslut om en kvalificerad majoritet för
ett sådant beslut föreligger.
Jag vill emellertid ställa en fråga till Holger Gustafsson om ett annat pro-
blem som han också var inne på, nämligen alkoholpolitiken. Kds slog i sina
krav inför EG-förhandlingarna fast att man ansåg att såväl distributionsmo-
nopolet som importmonopolet skall bibehållas vid ett EG-medlemskap.
Man arbetar för att den mängd alkohol som får föras in i Sverige för person-
ligt bruk skall vara begränsad och att polisen skall ha möjlighet att kontrol-
lera att reglerna efterlevs. Anser Holger Gustafsson att dessa krav från kds
har uppfyllts?
Anf. 98 HOLGER GUSTAFSSON (kds) replik:
Herr talman! Först vill jag säga till Bengt Hurtig att vår uppfattning är att
ett engagemang i ett tidigt skede i de säkerhetspolitiska frågorna är det mest
angelägna för att skapa frånvaro av kriser och krig. Vi är alltså för att Sverige
engagerar sig i säkerhetspolitiken i ett sådant tidigt skede. Vi anser också att
det är viktigt med vissa friheter, t.ex. friheten för oss att själva få fatta beslut
om när och hur vi skall agera i en krissituation. Som jag ser det innebär det
inte att vi med nödvändighet drar oss undan i en krissituation, men vi har
därigenom ett självbestämmande, och det är det mycket viktigt för en nation
att ha.
Den andra frågan gäller alkoholpolitiken. Nej, jag är inte helt nöjd. Det
skulle vara fel att säga det. För att jag skall vara hundraprocentigt nöjd vill
jag kunna diktera alkoholpolitiken. Det får jag inte ens göra i den svenska
riksdagen. Men för närvarande ser det ut som att förhandlingarna skall
komma i hamn och innehålla de väsentligaste instrumenten för att nu och
också på sikt kunna bibehålla de viktigaste delarna i alkoholpolitiken, nämli-
gen restriktiviteten och högprispolitiken. Det är angeläget.
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Utrikespolitisk
debatt
Europafrågor
m.m.
113
8 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 65
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Utrikespolitisk
debatt
Europafrågor
m.m.
114
Anf. 99 BENGT HURTIG (v) replik:
Herr talman! Det är tämligen sannolikt att efter en period på två, fyra eller
sju år kommer EG-reglerna att gälla. Det blir möjligt att föra in tio liter sprit.
Det kommer naturligtvis att i framtiden sätta press på priserna. I fråga om
importmonopolet har alltså kds lagt sig.
Anf. 100 HOLGER GUSTAFSSON (kds) replik:
Herr talman! Jag skulle naturligtvis aldrig tillstå att kds har lagt sig i fråga
om alkoholpolitiken. Vi kommer heller aldrig att göra det. Jag kan lugna
Hurtig med att så är inte fallet.
Inte i denna fråga eller någon annan fråga kan garantier lämnas för hur en
politik kommer att se ut i framtiden. Den garanti vi har är tilltron till den
politik vi kommer att föra i det här parlamentet och vilken politik som vi
kommer att representera i ett framtida medlemskap. Det gäller tilltron till
demokratins möjligheter att slå vakt om de värden vi vill kämpa för. Det är
den garanti vi har. Det gäller inte bara detta område.
Jag tycker att vi skall tillstå att vi inte har någon garanti. Vi kommer att
få kämpa för den i fortsättningen också.
Anf. 101 Statsrådet ULF DINKELSPIEL (m):
Herr talman! Låt mig först av allt uttrycka min stora tillfredsställelse över
den breda politiska enighet som har manifesterats i riksdagen i dag i EG-
debatten. Det är ovanligt att så många partier och politiker är så eniga som
vi har fått se prov på i debatten. Bengt Hurtig och hans vänsterparti - som
låter som en ropande röst i öknen - är snarare ett undantag som bekräftar
regeln.
Nu väljer Bengt Hurtig en ny metod att argumentera. Tidigare sade nej-
sidan att vi skulle lägga oss platt i förhandlingarna. Nu när verkligheten har
motbevisat den myten försöker man odla en annan myt, nämligen att för-
handlingsresultaten inte är vad de i realiteten är. Förhandlingsresultaten lä-
ses som en viss potentat läser Bibeln. Det förändrar ingenting i det verkliga
värdet av de förhandlingsresultat som har uppnåtts och som jag hoppas kom-
mer att uppnås framöver.
Den enighet och samstämmighet vi har fått se prov på i dag har i stor ut-
sträckning kunnat manifesteras utåt under själva förhandlingsarbetet. Jag
menar att det har varit en stor styrka för oss. Erfarenheten från tidigare för-
handlingar och nuvarande erfarenheter visar att med ett brett politiskt stöd
på hemmaplan ökar möjligheterna för att få gehör för förhandlingskraven
på bortaplan. Det är inte minst mot den bakgrunden som regeringen har lagt
ned ett stort arbete på att stämma av alla förhandlingspositioner här hemma
med hjälp av kontakter med riksdagen och många och långa diskussioner i
EU-delegationen. Jag vill säga att i båda dessa fora, liksom under dagens
debatt, har det framförts många värdefulla synpunkter som vi har sökt att så
långt möjligt ta till vara i själva förhandlingarna.
Jag kan försäkra att när vi nu går in i den avslutande fasen i förhandling-
arna kommer vi att fästa mycket stort avseende just vid den nära kontakten
med EU-delegationen. För det ändamålet kommer att upprättas en särskild
TV-länk mellan Bryssel och Stockholm. På så sätt skall vi söka slå vakt om
den breda enigheten ända in i det sista. Jag vill gärna passa på att tacka för
de lyckönskningar som har uttryckts inför den avslutande förhandlingsrun-
dan. Jag kan försäkra att de kommer att behövas.
Vi går nu in i den avslutande förhandlingsrundan. Det är ett slutvarv som
inte överraskande karakteriseras av hårdnande positioner. Men samtidigt är
det viktigt att säga att den karakteriseras av en politisk vilja att föra proces-
sen framåt.
Ser vi på det faktum att förhandlingarna inleddes för ungefär ett år sedan,
kan vi konstatera att vi med alla mått mätt har kommit mycket långt. Vi har
också kommit långt i den meningen att vi har ett gemensamt mål med EU-
sidan, nämligen att avsluta förhandlingarna kring månadsskiftet februari-
mars. Det är för att ge Europaparlamentet möjlighet att ta ställning till med-
lemskapsfördraget under våren. Allt detta är med sikte på ett medlemskap
för Sverige och för de andra kandidatländerna den 1 januari 1995. Detta är
det gemensamma mål vi arbetar för att förverkliga.
I början av denna vecka ägde ett nytt ministermöte rum i Bryssel. Vi
kunde trots dessa hårdnande positioner notera framsteg på en del fronter.
Det gällde bl.a. regionalpolitiken, som många har kommenterat i denna de-
batt. Jag konstaterar att vi har fått ett erkännande för den speciella Norr-
landsproblematiken. Det finns nu ett förslag som utgör en god utgångspunkt
för de fortsatta förhandlingarna. Det bör kunna öppna möjligheterna för en
bra lösning. Men som också har sagts i debatten är det alldeles riktigt att
ännu återstår en del viktiga frågor att klara ut. Ännu är vi inte hemma.
Vi har också fått ett bud från EU-sidan om jordbruket. Det pekar mera
specifikt mot Norrlandsjordbruket. Det har numera givits klartecken för
fortsatt stöd i nuvarande omfattning. Den fråga som återstår att klara ut med
EU i den delen gäller hur stor del av den totala bördan som EU skall bära
framöver. Omfattningen av stödet är säkrad.
På så sätt arbetar vi för att genom regionalpolitiken, jordbrukspolitiken
och på andra vägar verka för att de obestridliga fördelar som är förenade
med medlemskap skall komma alla svenska medborgare till del.
Framsteg - ja. Men samtidigt skall vi konstatera att det finns ett antal be-
svärliga frågor som återstår att lösa. Det gäller regionalpolitiken, jordbruket
i andra delar, budgetfrågorna, institutionsfrågorna och ytterligare ett antal
frågor. Det är knappast meningsfullt att nu på upploppet försöka ställa en
prognos. Allt jag kan, och vill, säga är att vi går väl förberedda in i slutfasen.
Vi har goda argument och goda skäl för de förhandlingskrav vi har fram-
ställt. Vi kan bygga på ett brett parlamentariskt stöd. Vi är beredda på ett
givande och tagande. Det måste man vara vid varje förhandling, men vi bör
ha goda möjligheter att nå ett bra förhandlingsresultat. Ett bra förhandlings-
resultat, herr talman, är viktigt för att i den kommande folkomröstningen
kunna få ett klart och tydligt ja till ett svenskt medlemskap.
Det är inte fråga om ett antingen-eller, att antingen ägna uppmärksamhet
åt de olika förhandlingsfrågorna eller att ägna uppmärksamhet åt de övergri-
pande Europafrågorna. Det är ett både-och.
Herr talman! I de senaste opinionsundersökningarna har vi kunnat kon-
statera att ja-sidan har gått framåt. Det är visserligen glädjande, men det
finns fortfarande anledning att vara bekymrad - men inte bekymrad över de
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Utrikespolitisk
debatt
Europafrågor
m.m.
115
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Utrikespolitisk
debatt
Europafrågor
m.m.
procentsatser som ja- och nej-sidan fått. Det finns snarare anledning att
känna bekymmer över den stora tveksamhet som en majoritet av alla
svenskar fortfarande känner. Bland alla dem som man möter runt om i
landet är osäkerheten fortfarande stor och tveksamheten en mycket vanlig
inställning.
Jag tror, herr talman, att förhandlingsarbetet i viss mån har bidragit till
den stora osäkerheten. Många ställer sig frågan om ett EU-medlemskap
verkligen handlar om snus, antalet kor som skall få EU-stöd eller hur
svenska Systembolaget skall se ut i framtiden. Många har också ställt sig och
ställer sig fortfarande frågan: Vilka resultat kommer vi att nå i förhandling-
arna? Jag känner mig ganska övertygad, herr talman, om att allteftersom
arbetet framskrider kommer vi att genom klargöranden av de förhandlings-
resultat som uppnås på punkt efter punkt slå nej-sidans myter i kras.
Vi har uppnått bra resultat i de delar av förhandlingarna som redan har
avslutats. Det kan gälla miljöpolitiken, där nej-sidans påståenden att Sverige
skulle behöva driva sina krav nedåt har visat sig i grunden felaktiga, liksom
påståenden att vi skulle behöva göra avkall på vårt frihandelsavtal med Balti-
kum - bara för att nämna några exempel. Vi skall när det gäller de återstå-
ende frågorna bevisa att detsamma gäller nej-sidans påståenden i andra de-
lar, att vi skulle lägga oss platt till marken. Det gör ingen förhandlare, ingen
regering som vill åstadkomma ett bra avtal som kan godkännas av svenska
folket i folkomröstningen.
Bengt Dalström tog upp frågan om information. Inte minst mot bakgrund
av den osäkerhet som finns är just informationsfrågorna viktiga. Jag kan för-
säkra att så snart avtalet föreligger klart kommer nuvarande insatser med
faktablad, informationsskrifter, telefonslussar och liknande att kompletteras
med material som belyser innebörden av medlemskapet, innehållet i med-
lemsavtalet och konsekvenserna av medlemskapet. I delar kommer detta
material att gå ut på remiss.
Herr talman! Om det går så som vi hoppas, dvs. att ett avtal snart förelig-
ger, har vi chansen att lyfta blicken och diskutera, debattera och samtala om
det som verkligen är viktigt inför framtiden: Hur klarar vi hästjobben och
välfärden, innanför eller utanför den europeiska unionen? Hur klarar vi bäst
freden och säkerheten i Europa, innanför eller utanför den europeiska unio-
nen? Hur får svenskar rösträtt i Europa, innanför eller utanför den euro-
peiska unionen?
Det är dessa övergripande frågor som jag hoppas att debatten i ökad ut-
sträckning skall handla om. Det är min förhoppning att vi som i dag är så
eniga i denna kammare också skall kunna ge alla tvekande svenskar svar på
deras frågor, svar som gör att de kan rösta ja i den kommande folkomröst-
ningen, svar som gör att Sverige inte hamnar utanför utan kan vara med och
fullt ut medverka i arbetet på att forma det framtida Europa. För medlem-
skapet är inte statiskt, utan det är en process. Det EU som formas framöver
är ett utslag av medborgarnas samlade åsikter om hur det framtida EU skall
utformas.
Suveränitet är att kunna påverka utvecklingen, sin egen och omvärldens.
Genom medlemskap i den europeiska unionen får vi helt andra möjlighe-
116
ter än tidigare att anta de utmaningar som Europa ställs inför och medverka
i arbetet att på ett konstruktivt sätt lösa de problem som vi ställs inför.
Genom medlemskap i EU kan vi bäst tillvarata våra intressen i Europa
och genom att skapa förutsättningar för det på lika villkor konkurrera i hela
det europeiska rummet, locka utländska företag att investera i Sverige och
locka svenska företag att i ökad utsträckning investera i vårt eget land.
Genom medlemskap i EU kan vi med gemensamma krafter möta gemen-
samma problem. Det kan gälla sysselsättningen, välfärden, miljön, den väx-
ande internationella brottsligheten, flyktingarna med önskemål om börde-
fördelning. Det kan gälla inte minst relationerna till omvärlden, framför allt
till u-länderna. Det kan gälla klyftan mellan länderna i Västeuropa och län-
derna i Östeuropa, där den kanske största utmaningen i dag är att bygga
broar för att på så sätt i alla delar skapa ett Europa. Det gäller inte minst att
gemensamt med gemensamma krafter bygga ett Europa som är ett tryggt
hem för framtida generationer.
Anf. 102 BENGT HURTIG (v) replik:
Herr talman! De tunga krav att stå utanför EMU-processen, att ha garan-
tier för att kunna stå utanför VEU som ställdes från många håll inför för-
handlingarna har ju inte rests och inte fogats in i några protokoll. De krav
som har ställts är i någon mån rimliga att få igenom. Sedan har man naturligt-
vis fått göra reträtter på dessa krav. Det gäller t.ex. den slutliga utform-
ningen av alkoholmonopolen, regionalpolitikens mål 1 och, som jag ser det,
den s.k. miljögarantin som den blev utformad. Till slut blev det bara en över-
gångslösning.
Det talas mycket om suveränitet. Sveriges suveränitet ökar när vi får be-
stämma i EU. I så fall måste väl Europeiska unionens suveränitet också öka
när den får bestämma i Sverige.
Jag tog upp två exempel i mitt inledningsanförande när det gäller ozon-
nedbrytande ämnen. Vi har redan fått anklagelser från kommissionären
Bangeman. Vi får inte förbjuda dessa ämnen före 1996. EU vill helst för-
bjuda dem år 2015.
Jag frågade också om det miljöfarliga avfallet, som man kritiserat Dan-
mark för. Sverige ligger ganska långt där. Vad tänker regeringen göra i dessa
två frågor? Tänker man ställa upp på de nordiska miljökraven?
Anf. 103 Statsrådet ULF DINKELSPIEL (m):
Herr talman! Bengt Hurtig tog upp ett antal av våra förhandlingskrav. Nu
är han i alla fall ärlig och säger att vi har fått igenom dessa förhandlingskrav
i allt väsentligt, så han tänker inte vidare debattera den här punkten.
Man säger från nej-sidan att vi avstår suveränitet. Då frågar jag: Till vem
avstår vi suveränitet? Om det är så, att alla länder i EU avstår suveränitet,
vem är det då som får det? Är det en högre ande? Nej, sanningen är att län-
derna sammanlägger suveränitet för att med gemensamma krafter möta ge-
mensamma problem. Länderna finner att de bättre kan lösa problemen ge-
nom att samverka. Detta är inte att avstå suveränitet, utan att ”poola” suve-
ränitet för att nå bättre resultat än om man skulle göra det ensam.
Bengt Hurtig ställde två konkreta frågor kring vårt arbete på miljöområ-
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Utrikespolitisk
debatt
Europafrågor
m.m.
117
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Utrikespolitisk
debatt
Europafrågor
m.m.
118
det som en del i ett betydligt vidare arbete. Vi kommer att gå vidare på dessa
två områden, Bengt Hurtig. Beträffande den ena delen hörde kanske Bengt
Hurtig vad Olof Johansson sade på radion i morse.
Anf. 104 BENGT HURTIG (v) replik:
Herr talman! Det var ju bra, men miljöminister Johansson lät tämligen
försiktig. Exporten av miljöfarligt avfall till u-länder och till Östeuropa är ju
en allvarlig fråga. Man har tidigare i Sverige agerat bestämt på konferenser
för ett förbud. Nu genomför man ett sådant i Danmark, och man får stöd av
Norge och Island. Det vore väl lämpligt att Sverige nu fortsatte sin linje mot
denna cyniska hantering, som naturligtvis inte väcker förtroende för oss i de
länder dit avfallet exporteras.
Anf. 105 Statsrådet ULF DINKELSPIEL (m):
Herr talman! Helt kort: Som jag redan i mitt första svar sade är det vår
ambition att gå vidare på det här området.
Anf. 106 MATS HELLSTRÖM (s) replik:
Herr talman! Statsrådet Dinkelspiel har här lämnat en redovisning över
hur han ser förloppet av den slutförhandling som nu har inletts. Från Social-
demokraterna har vi tidigare här i kammaren ställt frågan hur och när rege-
ringen avser att inbjuda partierna i riksdagen att diskutera nästa stora fråga,
nämligen folkomröstningen. Det handlar ju förvisso om tidpunkten men
även om andra frågor, t.ex. kretsen av de människor som skall få delta i om-
röstningen - som bekant anser vi att invandrarna i Sverige bör få delta, i
likhet med vad som gällde under folkomröstningen om kärnkraft, vilket
krävde en särskild lagstiftning - och de exakta formuleringarna av den fråga
som skall ställas. Det är också givetvis fråga om de resurser som skall ställas
till förfogande för de ja- och nej-kommittéer som skall arbeta inför folkom-
röstningen.
Det svar som vi har fått från Ulf Dinkelspiel då vi har ställt frågan här
i kammaren har, om jag minns rätt, lytt ungefär så här: När vi närmar oss
tidpunkten för ett avslutande av förhandlingarna, då avser man att åter-
komma. Det tycks som om vi nu står väldigt nära den tidpunkten. Min fråga
är då: Kan vi då få ett besked om när regeringen avser att inbjuda till diskus-
sioner mellan partierna? Det kan vara viktigt att få veta det inför allas vår
planering.
Anf. 107 Statsrådet ULF DINKELSPIEL (m):
Herr talman! Det är alldeles riktigt att Mats Hellström tidigare här i kam-
maren har ställt den fråga som han nu ställde. Jag har också tidigare svarat
på den frågan, och mitt svar blir precis detsamma som det svar som jag tidi-
gare gav, nämligen: Så snart som förhandlingarna är avslutade kommer
statsministern att ta initiativ till en överläggning mellan partiledarna om for-
merna och tidpunkten för en folkomröstning. Då kommer alla hithörande
frågor av den typ som Mats Hellström tog upp att diskuteras. Det är min och
regeringens förhoppning att vi mycket snart skall kunna lösa dessa frågor i
samförstånd.
Anf. 108 HOLGER GUSTAFSSON (kds) replik:
Herr talman! Jag vill i min replik utnyttja tillfället till att önska statsrådet
Dinkelspiel och förhandlingsdelegationen all framgång i slutförhandling-
arna. Det innebär naturligtvis inte att man inte skall känna svenska riksda-
gens tryck på sina axlar inför avslutningen.
Jag vill gärna återupprepa de punkter som jag anser vara mycket ange-
lägna: alkoholpolitikens långsiktighet, jordbruket, salmonellan och mjölk-
kvoterna, offentlighetsprincipen, regionalpolitiken och inte minst inflytan-
defrågorna. Jag vill särskilt peka på rådets fem röster.
Herr talman! Jag representerar en del av Västergötland, och jag tycker
mycket om det landskapet. Men vi vill inte se ett Västgötaklimax i slutet av
förhandlingen. Lycka till!
Anf. 109 Statsrådet ULF DINKELSPIEL (m):
Herr talman! Alla de punkter som Holger Gustafsson räknade upp finns
med i slutförhandlingarna och som vi från regeringens sida fäster mycket
stort avseende vid. Jag kan försäkra Holger Gustafsson att vi kommer att
göra vad vi kan för att få gehör för dessa synpunkter hos motparten. Med
Holger Gustafssons lyckönskningar kommer det kanske att gå ännu bättre.
Anf. 110 BENGT DALSTRÖM (nyd) replik:
Herr talman! Herr statsråd! Jag hoppas att mina signaler till statsrådet
kring informationen om EU vinner gehör när nu de hektiska slutförhand-
lingarna är avslutade. Jag ser också fram emot uppfyllandet av ett löfte från
statsrådet om att vi i någon form kan få en fördjupad information och diskus-
sion med intresserade ledamöter från riksdagspartierna när det gäller rege-
ringens informationsstrategi inför folkomröstningen innan besluten om stra-
tegi och åtgärder fattas.
Anf. 111 Statsrådet ULF DINKELSPIEL (m):
Herr talman! Vi från regeringen välkomnar synpunkter på dessa frågor.
Det är inte lätt att med säkerhet säga på vilka vägar man bäst kan nå fram
till alla medborgare med information i dessa ofta väldigt komplicerade frå-
gor. För min del ser jag gärna en diskussion av den typ som Bengt Dalström
aktualiserar, t.ex. i EU-delegationen.
Jag vill också säga att i den mån medierna - TV, radio eller andra medier -
kan stimuleras till olika verksamheter som är ägnade att öka intresset för
EU-frågorna av den typ som Bengt Dalström i ett tidigare inlägg var inne på
är jag den förste att välkomna detta, givetvis utan att själv kunna påverka
just den utvecklingen.
Anf. 112 BENGT DALSTRÖM (nyd) replik:
Herr talman! Avslutningsvis, herr statsråd, tar jag fasta på det positiva in-
tresset som alltid har funnits när det gäller information. Men jag hade tänkt
mig en annorlunda lösning, inte via den konventionella EU-delegationen
utan cn mera expertorienterad föredragning av de ansvariga inom departe-
mentet. Då hade man kunnat få ett helhetsgrepp om hur man tänker och
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Utrikespolitisk
debatt
Europafrågor
m.m.
119
|
Prot. 1993/94:65 23 februari 1994 |
pusslar och hur man värderar olika saker och ting. Men det är kanske en |
|
Utrikespolitisk debatt |
Anf. 113 Statsrådet ULF DINKELSPIEL (m): Herr talman! Min erfarenhet säger mig att det inte finns någonting som |
|
Europafrågor m.m. |
hindrar att experter uppträder i EU-delegationen, om riksdagen så önskar. Anf. 114 HADAR CARS (fp) replik: Herr talman! Jag har egentligen inte mycket att polemisera med statsrådet Men vi skall under denna period inte framställa den andra parten såsom Det är inte fråga om två motsatta parter som är på väg att bryta upp eller Anf. 115 Statsrådet ULF DINKELSPIEL (m): Herr talman! Jag skall gärna bära med mig den synpunkten. Det är viktigt Det är sant att det finns ett antal frågor där intressena går isär. Om man De resultat som hittills har uppnåtts på t.ex. miljöområdet eller det han- Detta kommer att framgå än tydligare den dag förhandlingarna är avslu- |
120
Anf. 116 YLVA ANNERSTEDT (fp):
Herr talman! Det är många som har uttalat välgångsönskningar inför slut-
förhandlingarna. Jag vill naturligtvis sälla mig till dem innan statsrådet Din-
kelspiel försvinner från kammaren. Det kan också finnas anledning att gra-
tulera till de framgångar som faktiskt har åstadkommits i de förhandlingar
som hittills har varit.
Kritikerna till ett EU-medlemskap har i olika sammanhang dragit upp det
ena området efter det andra, där man just har demoniserat EU och våra mot-
parter. Men på det ena området efter det andra har vi faktiskt kunnat se att
vi har fått gehör för våra synpunkter.
Frågor på miljöområdet rör sig i vår riktning. Vi har åstadkommit ett fri-
handelsavtal med Baltikum som förmodligen inte alls hade kommit till stånd
om inte Sverige hade drivit på. Vi har fått textilkvoter som väl stämmer över-
ens med vår fria import. Vi har lyckats åstadkomma en nordisk klausul. Vi-
dare har vi fått gehör för en ökad öppenhet och insyn i arbetet i den euro-
peiska unionen.
Jag vill i detta sammanhang fråga statsrådet Dinkelspiel om han kan ge
några indikationer på hur en deklaration om offentlighetsprincipen kan
komma att se ut och vilken status en sådan deklaration kan få i fortvarighets-
tillståndet.
Det är ju ingen rigid och negativt inställd motpart som vi har att göra med,
utan det är en motpart som försöker att sätta sig in i Sveriges problem och
som försöker att gå till mötes där det är möjligt.
Herr talman! Vid det här laget har nog de flesta förstått att EU inte är
någon kvinnofälla. Jag skall ta upp något om kvinnornas villkor. EU:s lag-
stiftning är definitivt ett oerhört gott stöd för de kvinnor som strävar mot
ökad jämlikhet i de olika EU-länderna. Vad gäller EU:s gemensamma be-
stämmelser och lagstiftning finns det, även från svensk utgångspunkt sett,
inget att anmärka på. Det handlar i stället om den nationella viljan att ge-
nomföra och förverkliga de intentioner som lagts fast i EU-lagstiftningen. I
EU:s medlemsländer liksom i Sverige haltar det betänkligt när det gäller vil-
jan att praktiskt genomföra de lagar som faktiskt finns.
Det har kommit en del nya siffror som jag tycker är ganska intressanta,
eftersom de illustrerar den utveckling som är på gång också för EU-med-
lemsländernas kvinnor. Siffrorna gäller förvärvsfrekvensen i de åldersgrup-
per som för utvecklingen framåt, nämligen åldersgruppen 25-50 år. Frank-
rike har en så hög siffra som 73,2 %, England närmare 73 %, Portugal 70 %,
Belgien 65,5 % och Tyskland har 63,4 %. Siffrorna är i paritet med de siffror
som Sverige hade för cirka tio år sedan, vilket visar att någonting händer.
Så sent som i förra veckan lade EU-parlamentet fram en rapport från Wo-
men’s Right Committe. Rapportören, Jessica la Rive, är för övrigt liberal.
Den antagna resolutionen ger konkreta förslag till hur man kan förbättra
kvinnornas situation både inom EU:s egna organisationer och i medlemslän-
derna.
Genom Maastrichtavtalet har EU-parlamentet möjlighet till ett avgö-
rande inflytande över t.ex. tillsättningen av kommissionärer. Ett inslag i re-
solutionen var att man förutsätter att länder med två kommissionärer tillsät-
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Utrikespolitisk
debatt
Europafrågor
m.m.
121
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Utrikespolitisk
debatt
Europafrågor
m.m.
122
ter en man och en kvinna. Det finns alltså flera konkreta förslag som EU-
parlamentet har antagit.
Vi har talat om inflytande i institutionerna och att Sveriges andel rättmä-
tigt skulle kunna innebära 25 platser i parlamentet och 5 platser i rådet. Om
man tittar på de jämförbara länderna visar det sig att det är i det spännet de
befinner sig. Intressant kan vara att framhålla Sveriges befolkningsutveck-
ling. Vid en jämförelse med EG:s medlemsländer och övriga länder i Europa
är Sverige det enda land där födelsesiffrorna ökar vaije år. I alla andra länder
minskar födelseantalet. Detta ger en god grund för EU att visa förståelse för
de krav som Sverige har framställt när det gäller inflytandet i viktiga institu-
tioner.
Herr talman! Avslutningsvis är det oerhört viktigt att vi får parlamentets
godkännande före sommaren, därför att vår ambition är att bli medlemmar
från den 1 januari 1995. Att delta i det europeiska samarbetet är viktigt för
att ge tydliga signaler om att vi skall vara med i den oerhört viktiga regerings-
konferens som börjar 1996, vilken är så angelägen för den europeiska unio-
nens fortsatta utveckling. Då skall Sverige vara med!
Anf. 117 BENGT HURTIG (v) replik:
Herr talman! Ylva Annerstedt sade att Europeiska unionen rör sig framåt
på miljöområdet. Det vore väl skrutt annars. Egentligen påbörjade man inte
sin gemensamma miljöpolitik förrän i slutet på 80-talet. Men det har faktiskt
funnits möjlighet att börja betydligt tidigare, så det vore konstigt om man
inte rörde sig framåt med de problem som finns.
När det gäller offentlighetsprincipen finns det ju deklarationer om att man
måste verka för större öppenhet. Men offentlighetsprincipen har faktiskt
även andra kvaliteter. Det är t.ex. viktigt att det finns öppna offentliga dia-
rier, där medierna kan gå in och studera myndigheternas inkommande skri-
velser, även sådana som är sekretessbelagda. Den typen av offentliga diarier
har jag inte sett att EU:s myndigheter tänker införa.
När det gäller meddelarskyddet vill jag framhålla att tjänstemän i Sverige
har vissa möjligheter att lämna ut även viss sekretessbelagd information.
EU:s direktiv går i precis motsatt riktning. Även när vi inte är medlemmar
har vi drivit denna kritik och dessa krav, och det har faktiskt haft en viss
effekt.
När man träffar vänsterkvinnor ute i EG säger de faktiskt att fattigdomen,
arbetslösheten och de atypiska jobben med de dåliga arbetsvillkoren är i hög
grad ett kvinnoproblem i Europeiska unionen.
Anf. 118 YLVA ANNERSTEDT (fp) replik:
Herr talman! Det är intressant att höra att också Bengt Hurtig anser att
våra förhandlingar med EU har inneburit framgångar på flera områden. Inte
är det alldeles säkert att EU hade påbörjat en revision av sina miljöregler om
inte vi hade ställt våra krav. Vi har alltså inflytande på EU:s sätt att agera.
Det är alldeles riktigt som Bengt Hurtig säger. Offentlighetsprincipen är
ett område där vi kan få ytterligare inflytande. Redan har denna diskussion
påverkat. Det dokument som antogs den 15 februari visar i allra högsta grad
att det finns en strävan inom EU att gå i denna riktning. Det är ett mycket
långtgående dokument, om man betänker att det inom medlemskretsen
finns både länder som inte tillämpar någon offentlighet över huvud taget och
länder som har Danmarks offentlighet.
Bengt Hurtig drog åter fram det som kallas atypiska jobb. Atypiska arbe-
ten är alla arbeten som inte försiggår mellan kl. 9 och kl. 5 måndag till fredag.
Det finns ingen anledning att skrämma folk och slå folk i huvudet med be-
teckningen atypiska jobb. Vi lever i en modern värld där arbetstidsreglerna
är flexibla på ett helt annat sätt än i industrins barndom.
Anf. 119 BENGT HURTIG (v) replik:
Herr talman! De atypiska jobben öppnar ju möjligheten att skriva avtal
så att man jobbar någon timme på förmiddagen och någon timme på efter-
middagen utan att ha någon egentlig rast inräknad i arbetstiden. Även när
det gäller anställningstrygghet och andra arbetsvillkor kan man göra väldigt
enkla lösningar. Detta är egentligen oförenligt med svensk arbetsrätt, och vi
ser det inte såsom någon lösning på lång sikt på våra sysselsättningsproblem.
Det leder till en typ av hamburgetjobb, som man t.ex. i USA betraktar så-
som en lösning.
Anf. 120 YLVA ANNERSTEDT (fp) replik:
Herr talman! Vi vill inte alls ha en statisk arbetsmarknad i Sverige. Är
Bengt Hurtig möjligen fullständigt omedveten om den utveckling som pågår
på arbetsmarknaden och den flexibilitet som många människor ser fram
emot och arbetar för? Det betyder inte att man sätter likhetstecken mellan
flexibilitet och oregelbunden arbetstid å den ena sidan och dåliga arbetsför-
hållanden å den andra. Tvärtom anser många människor att goda arbetsför-
hållanden innebär just flexibla arbetstider och möjlighet att styra sin arbets-
tid på ett helt annat sätt än som varit möjligt hittills. Det är inget argument
mot EU.
Anf. 121 Statsrådet ULF DINKELSPIEL (m):
Herr talman! Ylva Annerstedt ställde en direkt fråga till mig rörande of-
fentlighetsprincipen. Låt mig direkt säga att jag delar uppfattningen - det
kan knappast överraska Ylva Annerstedt - att offentlighetsprincipen är av
största betydelse. Det framhöll jag inte minst i det anförande som jag höll
den 1 februari, när förhandlingarna inleddes. Både offentlighetsprincipen
och meddelarskyddet betecknades då såsom omistliga delar av vårt politiska
och kulturella arv.
Vi slog på det sättet fast att vi avser att hålla fast vid denna princip. Vi
söker nu en väg att göra motsvarande deklaration i slutskedet av förhand-
lingarna. Vi hoppas att kunna finna en väg, som å ena sidan slår fast det som
för oss är axiomatiskt, nämligen att bara vi själva har att bestämma utform-
ningen och inriktningen av offentlighetsprincipen. Det finns ingen harmoni-
sering kring denna princip inom EU, utan varje land går här sin egen väg.
Å andra sidan har vi önskemålet att på ett eller annat sätt få reflekterat vil-
ken vikt vi fäster vid detta, utan att EU-domstolen eller någon annan kan
tolka vår inställning och våra regler i dessa delar. Jag kan inte säga vilken
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Utrikespolitisk
debatt
Europafrågor
m.m.
123
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Utrikespolitisk
debatt
Europafrågor
m.m.
124
form en sådan deklaration kan få eller om vi når hela vägen fram, men vi
arbetar på detta.
Anf. 122 YLVA ANNERSTEDT (fp) replik:
Herr talman! Jag litar på statsrådets omsorg om offentlighetsprincipen, en
omsorg som har deklarerats vid ett flertal tillfällen. Det är oerhört angeläget
att förhandlingarna får en lyckosam avslutning och att offentlighetsprincipen
får en status som gör att den vinner respekt i olika sammanhang.
Det vore intressant att få veta om Nederländernas deklaration och fram-
ställning kommer att få någon betydelse eller kan vara oss till någon hjälp
i detta arbete. Nederländerna har ju fattat mycket långtgående beslut om
offentlighet. Har det någon betydelse för våra möjligheter att vinna respekt
för den deklaration som vi kommer att göra?
Anf. 123 Statsrådet ULF DINKELSPIEL (m):
Herr talman! Nederländernas förändrade politik på detta område ändrar
i princip ingenting för vår del vad avser meddelarskyddet eller offentlighets-
principen. Det beror på vad jag sade tidigare, nämligen att detta är en natio-
nell angelägenhet, där varje land väljer att gå sin egen väg.
Samtidigt är det uppenbart att vi i Holland har en frände, som är av stor
betydelse, inte minst när vi gemensamt kommer att verka för en ökad öppen-
het från gemenskapsorganens sida, bl.a. från kommissionens och rådssekre-
tariatets sida. Här har på senare tid tagits viktiga steg i rätt riktning, inte
minst därigenom att kommissionen numera följer principen att alla doku-
ment är offentliga om de inte har hemligstämplats. I grunden har kommissio-
nen valt samma angreppssätt som vi själva har valt. Vi hoppas att man också
i den praktiska tillämpningen kommer att följa en lika öppen politik som vi
själva för på detta område. Här kan både Holland och Sverige verka pådri-
vande - Sverige när vi en dag blir medlemmar av den europeisk unionen.
Anf. 124 INGVAR ERIKSSON (m):
Herr talman! För 48 år sedan låg stora delar av Europa i ruiner efter det
förödande andra världskriget. Många miljoner människor hade dödats och
lemlästats. Lidandet och förödelsen var fruktansvärda.
Europas folk och ledare insåg att något sådant inte fick hända igen. Kol-
och stålunionen bildades för att man skulle få kontroll över energi-, stål- och
vapenproduktion, varefter det ena europeiska samarbetsorganet efter det
andra startade. EG bildades, och det utvidgades senare med flera länder.
Därmed inleddes en period av fredlig samverkan - den längsta någonsin hit-
tills dessa länder emellan. Detta innebar fred, frihet, demokrati och en starkt
ökad välfärd. Därmed utgör EG en mycket stark fredsrörelse, vilket vi aldrig
får glömma.
Kontrasterna ser vi i dag i det gamla Jugoslavien där splittring, krig, li-
dande och hat blivit värre och värre.
För oss svenskar är det självfallet viktigt att det fredsälskande Sverige
måste vara med i EG/EU och därmed bidra till nya landvinningar på fredens
och samarbetets väg.
Alla måste inse vad ett splittrat EG skulle kunna innebära. Därför måste
alla goda krafter samverka just för att stärka, fördjupa och utvidga det euro-
peiska samarbetet till gagn för kommande generationer.
En positiv opinion för EG/EU redan nu skulle i sig göra Sverige intressan-
tare. EG-företagens, liksom de svenska företagens, investeringar i Sverige
skulle öka. Vi skulle få draghjälp så att vi kan ta oss ut ur den ekonomiska
krisen. Vår nuvarande produktion räcker inte för vår konsumtion och för de
investeringar inför framtiden som vi behöver.
Tillgången till EG:s stora marknad, utan några hinder, skulle skapa nya
möjligheter för produktion och tillväxt i Sverige. Grunden för vårt välstånd,
dvs. möjligheterna att klara sjukvård, pensioner, familjepolitik, utbildning
osv., urholkas om vi inte lyckas få fart på svensk industri och på näringslivet
i övrigt.
Rädslan för att välfärden hotas om vi går med i EG är grundlös. Tvärtom
ökar möjligheterna för välfärd om vi går med.
Herr talman! Förhandlingarna med EU om medlemskap är nu inne i ett
intensivt slutskede. Resultatet - förhoppningsvis en överenskommelse om
svenskt medlemskap - skall sedan godkännas av de inblandade parterna.
Svenska folket skall säga sitt, ja eller nej, i en folkomröstning. Denna om-
röstning är för Sverige den viktigaste på mycket mycket länge - ja, skulle jag
vilja säga, något av en ödesfråga genom att det är fråga om hur våra framtida
möjligheter skall kunna tas till vara.
Sverige skall, enligt regeringens mål, ha en stark och konkurrenskraftig
jordbruksnäring och livsmedelsindustri vid tidpunkten för EG-inträdet. 1990
års livsmedelspolitiska beslut måste därför korrigeras och anpassas på ett så-
dant sätt att vi får ett jordbruk och en livsmedelsindustri som kan överleva
och utvecklas med de nya förutsättningar och spelregler som ett medlemskap
kräver. Svenskt jordbruk och svensk livsmedelsindustri har goda möjlighe-
ter, förutsatt att man får arbeta på lika villkor.
Socialdemokraterna har, tyvärr, ännu inte varit beredda att ge dessa möj-
ligheter, och man vill vänta med att ta ställning tills förhandlingarna är klara.
Det menar vi är riskabelt - i synnerhet om det skulle dra ut på tiden, för då
kan det innebära stora problem för svensk landsbygd.
Socialdemokraterna inser inte heller behovet av att möta EG-konkurren-
sen med sänkta produktionskostnader. Deras alternativ är i stället att höja
böndernas skatter och kostnader. Det visar klart deras budgetalternativ, där
man vill sänka spannmålspriset och höja kostnaderna för gödsel och andra
produktionsmedel.
Regeringens förslag om infasning och om en anpassning till EG-politiken
är ju ett viktigt led i ambitionen att upprätthålla en livskraftig livsmedelspro-
duktion inom landet.
De arealersättningar som införts har diskuterats och kritiserats i den all-
männa debatten. Men de är avhängiga EG-strategin: att hålla spannmålspri-
serna nere och därmed dämpa produktionen och exportförlusterna.
Sverige har valt samma linje - att hålla nere spannmålspriset med hjälp av
ett arealstöd som stegvis trappas upp till EG:s nivå. Målet är att upprätthålla
svensk spannmålsodling men också odling av alla andra specialgrödor som
vi har, inte minst i de sydliga delarna av landet.
Lantbrukets ekonomiska situation, liksom landets, är just nu bekymmer-
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Utrikespolitisk
debatt
Europafrågor
m.m.
125
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Situationen i det
tidigare Jugoslavien
126
sam. Trots detta måste infasningen i EG-politiken fullföljas. Det är nödvän-
digt för att de goda förutsättningarna, som trots allt finns inför framtiden,
skall kunna tas till vara. Det är också fråga om att ta till vara och förvalta
landets naturresurser och om att kunna bibehålla en öppen och levande
landsbygd i hela landet.
Till sist, herr talman, vill jag önska Europaminister Ulf Dinkelspiel och
hans medarbetare all lycka och framgång inför den slutspurt som nu förestår.
Kammaren beslöt kl. 17.46 att ajournera förhandlingarna till kl. 19.00 för
middagsuppehåll.
Förhandlingarna återupptogs kl. 19.00.
Föredrogs
utrikesutskottets betänkande
1993/94:UU21 Situationen i det tidigare Jugoslavien.
Kammaren beslöt i enlighet med vad utskottet föreslagit att ärendet fick
avgöras efter endast en bordläggning.
Anf. 125 PIERRE SCHORI (s):
Fru talman! Sarajevo har blivit symbolen för mänskligt lidande, för själva
kriget i det forna Jugoslavien. Vi vet att krigshandlingar också råder på flera
andra håll i konfliktområdet. De kan inte undantas från förhandlingar och
fredsavtal. FN måste nu gå vidare och arbeta för ett snabbt utsträckande av
Sarajevoformeln för de andra stridszonerna.
Även vi som inte vill ha krig, våld och bombningar har nödgats inse att
även fredsvänner och humanister ibland tvingas till hot om våld och våld, för
att hävda just fred och humanism och den internationella rätten. Annars
skulle vi leva enligt djungelns lag och i barbariets värld. Det är kraften i FN:s
och NATO:s beslut som nu räddar liv; det är den tidigare svagheten som
skördat så många offer.
Politik är att vilja, men det är också att välja. Vi får inte tveka, mumla
eller tiga när det gäller att välja sida mellan offer och bödel samt mellan an-
gripare och försvarare.
Ingen kan förneka att det är invånarna i Sarajevo som är offren och att de
har utsatts för brutala anfall från serbiska ställningar. Men det är inte ser-
berna man är ute efter. Det vi vill är Sarajevos överlevnad, liksom vi vill
Krajinas, Mostars, Tuzlas, Bihac och andra områdens överlevnad.
Vi vet att det finns en berättigad serbisk oro med rötter i nutidshistorien,
nämligen från Ustasjatiden. Den oron måste tas med i förhandlingsbilden.
Men oron kan inte få motivera fortsatta angrepp mot civila eller försök att
med vapenmakt tillskansa sig territorium. Alla måste respektera folkrätten,
FN, fredsplaner och vapenvilor. Det gäller serber, muslimer och kroater.
Alla tre befolkningsgrupperna i Bosnien-Hercegovina - de bosniska mus-
limerna, serberna och kroaterna - talar samma språk och har samma ur-
sprung. De kan med samma rätt hävda sin historiska bosättningsrätt i Bos-
nien-Hercegovina. En dag måste freden komma, liksom försoningen mellan
folken.
Den lösning som diskuteras i Geneve kan ingen vara nöjd med. Det är
som att acceptera, åtminstone tillfälligt, en etnisk uppdelning. Men denna
dåliga lösning tycks vara den enda möjliga just nu. Blodbadet måste upp-
höra. I ett nästa, nödvändigt skede måste detta rättas till.
Men nu gäller det nog realistiskt sett att först bygga upp hus och broar
samt byar och städer, att garantera minoriteternas rättigheter inom varje del
av det uppdelade Bosnien, att skapa institutionella band mellan de tre grup-
perna, sedan mellan Bosnien, Kroatien och Serbien och med deras grannar,
dvs. att göra allt det som man egentligen skulle ha gjort från början. Det
gick ju inte av olika skäl. Detta tillfälle är inte det rätta att diskutera varför
det inte gick. Låt oss i stället glädja oss åt den enighet vi har i kammaren.
Låt oss också samtidigt sända en varm signal av tacksamhet till de svenskar
som i olika positioner på plats i Bosnien ger sitt bidrag för fred och humani-
tet.
I förra veckan behandlade, som bekant, utrikesutskottet på socialdemo-
kraternas begäran de motioner som berör f.d. Jugoslavien med förtur. Mo-
tionerna gäller skyddade zoner, demilitarisering och en Marshallplan för
Balkan. Motionerna gäller också att man engagerar flyktingar och invand-
rare från f.d. Jugoslavien i det kommande återuppbyggnadsarbetet och för-
beredelserna för det. De gäller informationsstöd till oberoende medier och
det civila samhället. De gäller åtgärder för att rädda det månghundraåriga
kulturarvet, diplomatisk representation i Sarajevo och insatser inom ESK:s
ram för Kosova, Vojvodina och Sandjak.
Glädjande nog har vi nått enighet i utskottet. Vi riktar nu en unison upp-
maning till regeringen att agera kraftfullt enligt betänkandets riktlinjer.
Fru talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Anf. 126 GÖRAN LENNMARKER (m):
Fru talman! Betänkandet från utriksutskottet är enigt när det gäller synen
på Jugoslavien. Det innehåller en rad krav från socialdemokraterna genom
sin stora motion om Jugoslavien. Alla dessa yrkanden har besvarats med
hänvisning till att regeringen redan är aktiv på just de områden som social-
demokraterna har lagt fram yrkanden om. Det innebär att vi har en aktiv
regering som gör åtskilligt när det gäller situationen i Bosnien-Hercegovina.
Det finns mycket att säga om historien; det har sagts tidigare från denna
talarstol. Men ett faktum bör man ständigt komma ihåg. Denna aggression,
detta tredje krig i Jugoslavien, vilket vi nu ser i Bosnien-Hercegovina efter
det första i Slovenien och det andra i Kroatien, är inte ett resultat av ett slags
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Situationen i det
tidigare Jugoslavien
127
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Situationen i det
tidigare Jugoslavien
128
inneboende ondska mellan folkgrupperna i Jugoslavien. Tvärtom är det ett
resultat av en målmedveten planering av framför allt den serbiske socialistle-
daren Milosevics sida.
Föreställningen att detta krig började som ett inbördeskrig är i grunden
fel. Sedan har det, genom krigets förlopp, naturligtvis fått dimensioner av
etnisk splittning till följd av krigets grymma verklighet.
Läget i Sarajevo i dag är ett annat än för några veckor sedan. En optimist
kan tro att det är bögan på slutet för kriget i Bosnien. Den mer försiktigt
lagda är kanske mer böjd att säga att det är slutet på början. Vi vet naturligt-
vis inte hur det kommer att bli. Men det är väl inget tvivel om att det kraft-
fulla hotet mot dem som har kanonerna riktade mot Sarajevo, mot dem som
inringar staden och som under en lång och grym period skickat in granater
dit, har fått avsedd effekt där. Nu gäller det att gå vidare och se till att också
övriga delar av Bosnien kan fredas.
Sverige har tagit en mycket aktiv ställning när det gäller kriget i Bosnien.
Enligt statsledningen i Bosnien är Sverige ett av de länder som gjort mest
för att hjälpa till på det humanitära området. Sverige har också gjort insatser
av militär karaktär exempelvis när det gäller att övervaka sanktionerna mot
Serbien. Sverige har också på andra sätt gjort oerhört mycket för att försöka
hjälpa Bosnien-Hercegovina. Det var tack som framfördes av presidenten
Alija Izetbegovic och statsminister Haris Silajdzic. Man noterar där Sveriges
mycket aktiva insatser.
Insatserna från omvärlden kritiseras ofta. De kritiseras därför att vi alla
naturligtvis känner en skam över att vi inte kunnat göra mer, framför allt att
vi inte kunnat se till att kriget aldrig uppstod. De stora misstagen ligger sna-
rast tidigt i processen, innan krigen började. Då begicks många misstag. Jag
skall inte här gå in på dem. Men den lärdom som man kan dra av perioden
fram till juni 1991, när de jugoslaviska krigen började, är hur viktigt det är
att vi får en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik inom den europeiska
unionens ram. Det är verkligen en fundamental lärdom av denna mycket ge-
nanta period i den västeuropeiska utrikespolitiken.
Därutöver kan man dock konstatera att de insatser som gjorts av det inter-
nationella samfundet har betytt mycket. Om FN inte hade funnits på plats
med trupperna och med den humanitära hjälpen, är jag tveksam till om Bos-
nien-Hercegovina över huvud taget hade funnits i dag. En stor del av befolk-
ningen hjälps via de humanitära insatserna, och FN-trupperna av olika slag
gör betydande insatser, både för att garantera den humanitära hjälpen men
också för att hålla nere stridigheterna något, även om krigets grymma var-
dag, som vi har kunnat följa, ändå har inneburit jättelika lidanden, dödsfall,
sårade etc.
Också EG har betytt mycket. EG har åtminstone sett till att det inte har
blivit en stor splittring mellan de västeuropeiska länderna. EG var en modell
för hur Jugoslavien kunde ha hållits samman i en löslig federation - en lös-
ning som motarbetades av den serbiska ledningen när detta var aktuellt.
EG och FN har också betytt mycket när det gäller fredsförhandlingarna.
Det finns ibland en tendens att försöka skjuta skulden på EG- och FN-med-
larna. Men det är inget tvivel om att deras försök att skapa fred i Bosnien
har varit den minst dåliga lösningen för att få ett slut på denna konflikt.
Ibland finns det en föreställning om att det på något sätt skulle vara FN-
och EG-medlarnas fel att kriget har fortsatt. Om vi går tillbaka till 1993, fin-
ner vi dock att deras ställning undergrävdes av uttalanden från olika håll,
vilket gjorde det svårt för dem att fullfölja sin uppgift.
I dag fick jag ta emot ett upprop från Låt Bosnien leva, som har sju krav.
Det är intressant att se att fem av de kraven kan anses entydigt besvarade
med ja i utrikesutskottets betänkande. Ett annat krav är sannolikt med ja
besvarat - det beror på hur man tolkar det hela.
Däremot finns det ett krav som utrikesutskottet inte vill bifalla utan
tvärtom avvisa, och det gäller att upphäva vapenembargot. Föreställningen
att ett hävt vapenembargo skulle ha varit till hjälp för Bosnien-Hercegovina
är i grunden felaktig. Om det hade gjorts - vilket jag inte tror hade varit
möjligt, med tanke på situationen i FN:s säkerhetsråd - är jag ganska överty-
gad om att det hade inneburit ett snabbt slut på Bosniens möjlighet att över-
leva. Tron att Serbien stillatigande skulle ha låtit Bosnien bygga upp en mili-
tär kapacitet är inte alls realistisk.
I uttalandet från Låt Bosnien leva säger man någonting som är viktigt, och
det är att man är irriterad på dubbelmoralen. Därför är det viktigt att vi när
vi själva uttalar oss om Bosnien har en precision i orden, så att vi inte ger
intryck av att lova mer än vad vi kan hålla. Vi skall komma ihåg att våra ord
tolkas noggrant, inte minst i Sarajevo. Jag sade tidigare att jag tror att FN-
och EG-medlarnas situation har undergrävts, delvis därför att ord har sagts
som sedan inte har fyllts med innehåll. Men det gäller även oss i Sverige.
Vi skall komma ihåg att FN hade två huvudlinjer att välja på. En var att
ställa sig på Bosniens sida och försvara Bosnien gentemot serberna - i likhet
med hur man gjorde under Kuwaitkrisen. Ingen har yrkat på den linjen, ej
heller Sverige. FN har i stället i uppgift att säkra de humanitära leveran-
serna, att försöka få slut på striderna och att ha en i den meningen opartisk
roll.
När vi talar om Bosnien är det viktigt att vi inte ger intryck av att Sverige
skulle ha varit berett att skicka trupper och ställa sig på Bosniens sida. Inget
sådant krav har framförts, vare sig av något parti i riksdagen eller av någon
enskild riksdagsledamot. Vi får inte ge en känsla av att vi i Sverige driver en
annan linje än vad vi faktiskt gör. När det gäller den här typen av konflikter
är det mycket klokt att yttra sig på ett sådant sätt att man har full täckning
för det man säger. Utrikespolitik måste hanteras med varsamhet och nog-
grannhet, och man får inte ge intryck av att man menar andra saker än man
sedan kan hålla.
Vad sker nu? Ja, om den nuvarande linjen blir framgångsrik kan vi för-
modligen räkna med att FN:s prestige har stärkts till följd av de uteblivna
attackerna i Sarajevo i måndags. Det finns kanske en möjlighet att FN- och
EG-medlarna återigen kan få till stånd samtal, som i bästa fall slutar i någon
form av vapenstillestånd. Det är en lösning som åtminstone temporärt kan
vara den bästa. När denna lösning har uppnåtts gäller det för det internatio-
nella samfundet, inklusive Sverige, att på allt sätt söka bidra till att en sådan
lösning inte innebär en etnisk uppdelning av Bosnien-Hercegovina. Som vi
har sagt i utskottet och som den svenska regeringen och alla i denna kam-
mare säger, gäller det att se till att Bosnicn-Hercegovinas integritet som FN-
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Situationen i det
tidigare Jugoslavien
129
9 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 65
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Situationen i det
tidigare Jugoslavien
130
medlem och oberoende stat inte undergrävs, så att området delas upp mellan
grannarna.
Fru talman! När det gäller att göra förutsägelser om utvecklingen i Bos-
nien får man alltid vara försiktig. När vi i slutet av förra våren diskuterade
frågan om en svensk FN-trupp, levde många i föreställningen att vi kanske
skulle ha någon form av fredsuppgörelse eller vapenstillestånd som grund
för denna insats. På den punkten blev vi besvikna. Jag hoppas döck att det
nu skall vara möjligt, knappt ett år senare, att se fram mot någon form av
vapenstillestånd.
Anf. 127 LENNART ROHDIN (fp):
Fru talman! Det betänkande som vi nu behandlar har framskyndats av so-
cialdemokraterna i utrikesutskottet. Bakgrunden är det kritiska läge som
uppstått i Bosnien efter blodbadet den 5 februari på Sarajevos marknads-
torg. Det skulle visa utrikesutskottets, eller åtminstone socialdemokrater-
nas, handlingskraft.
Betänkandet tillgodoser också i allt väsentligt den socialdemokratiska par-
timotion som väckts. Man förväntar sig således en vägledning om hur kriget
i Bosnien skall kunna bringas till sitt slut. Men vad får vi ta del av?
Det är helt okontroversiella uttalanden om behovet av en Marshallplan
för att bygga upp det som kriget förstört, att flyktingarna från Jugoslavien
är en resurs i återuppbyggnadsarbetet, fortsatt stöd till krigsförbrytartribu-
nalen, att definiera våldtäkt som krigsförbrytelse enligt Genévekonventio-
nen, att flyktingar får adekvat psykologisk vård, att initiativ tas i Unesco om
förstörelsen av kulturarvet osv.
Fru talman! Alla krav är utomordentligt angelägna. De förtjänar allt stöd.
Utrikesutskottet är naturligtvis helt enigt. Men innebär de kraven ett star-
kare tryck på angriparna i Bosnien att tvingas till fred? Vari ligger brådskan
att snabbt få upp dessa krav på riksdagens bord?
De motionskrav som bl.a. jag har rest om åtgärder mot angriparna i kri-
gets Bosnien avstyrks däremot eller anses besvarade av ett enigt utrikesut-
skott, inklusive socialdemokrater, i till intet förpliktigande språkliga formu-
leringar, som i det närmaste ordagrant återger regeringens politik. Bakom
dem står i grunden ingen annan politik än den icke-politik som den svenska
regeringen fört.
Fru talman! Sverige har, särskilt i jämförelse med åtskilligt större euro-
peiska stater, gjort omfattande insatser när det gäller FN-styrkor, humanitärt
bistånd och mottagande av flyktingar - åtminstone till en viss gräns. Det är
välkommet, men det lindrar bara det lidande som pågår. Det stoppar inte
kriget - kanske det rent av förlänger det - men det måste ändå ske för att
bistå de människor som drabbas.
Men i den internationella debatten om hur kriget i Bosnien skall bringas
till ett slut har Sverige varit tyst. Det talas ibland om risken för att vi skall
sluta att ha en egen uppfattning om Sverige blir medlem i EU och bara sla-
viskt följa de beslut som fattas där. Vari ligger skillnaden när det gäller Sveri-
ges hittillsvarande Bosnienpolitik, utan att vi är medlemmar?
Det talas här i kammaren om det önskvärda i att Sverige intar en plats i
FN:s säkerhetsråd. Varför då? Den politik som Sverige ständigt anpassar sig
till har redan förespråkare i säkerhetsrådet. Ett svenskt medlemskap skulle
inte tillföra något nytt till säkerhetsrådets arbete.
Fru talman! Det hävdas ibland att omvärlden inte kan göra något åt det
som sker på Balkan. Faktum är ju att omvärlden alltid har varit starkt inblan-
dad i utvecklingen på Balkan och har ett mycket stort ansvar för denna. De
senaste årens apokalyps är ett resultat också av de europeiska stormakternas
spel. Till katastrofen i Bosnien är vi därför alla medskyldiga.
Balkan har länge utgjort ett strategiskt viktigt område i Europa. De se-
naste århundradena har det varit arena för en maktkamp mellan de euro-
peiska stormakterna England, Frankrike, Tyskland, Österrike-Ungem och
Ryssland.
På 1800-talet spelade dessa länder en dominerande roll i tillbakarullningen
av det ottomanska imperiet från europeisk mark. En direkt följd var att Ser-
bien återuppstod som självständig nation. Därmed började den storserbiska
strävan att samla makten på Balkan i serbiska händer.
På Berlinkongressen 1878 ritade Europas stormakter om kartan på Balkan
i arvet efter det ottomanska imperiets sönderfall. Bosnien-Hercegovina föll
till serbernas stora missnöje i Habsburgs händer. I Versaillesfreden 1918
skulle serberna nå sitt mål. I dag ritar samma stormakter i London och Ge-
néve om kartan på Balkan efter kommunismens sönderfall. Lord Carrington
och lord Owen går här i en gammal god brittisk tradition.
Första världskriget startade med den bosnisk-serbiske attentatsmannens
skott i Sarajevo. Det började som en följd av de europeiska stormakternas
intensiva inblandning och starkt motsatta maktintressen på Balkan. Det slu-
tade med att Jugoslavien bildades på engelsk och fransk tillskyndan.
Andra världskriget innebar en förnyad maktkamp på Balkan. Den slutade
med att Titos partisaner tog makten i Efterkrigs-Jugoslavien efter starkt stöd
från engelsk, fransk och amerikansk sida - ett stöd som fortsatte under hela
kalla kriget.
Under hela den process som ledde fram till Jugoslaviens sönderfall gick
alla ansträngningar från engelsk, fransk och amerikansk sida ut på att hålla
ihop Jugoslavien - i praktiken på Milosevics villkor.
Sedan Tyskland tvingat fram erkännande av Slovenien och Kroatien i ja-
nuari 1992 ställdes landet offside av England och Frankrike i EG:s interna
Bosnienpolitik. Sedan London och Paris sagt nej till president Clintons mer
kraftfulla politik i början av maj 1993 drog sig även USA tillbaka.
Detta är bakgrunden till Owen-Stoltenberg-planen. Eftersom ingen vill
ingripa till bosniernas försvar återstår bara att stycka Bosnien, så att serber
och kroater blir nöjda och upphör med våldet. Så räddas livet på de återstå-
ende bosnierna, om än till priset av att en stat som vunnit folkrättsligt erkän-
nande och invalts i FN upphör att finnas till.
Sverige har vid upprepade tillfällen uttryckt sitt stöd till Owen och Stolten-
bergs ansträngningar, senast i säkerhetsrådet förra veckan. På vilken folk-
rättslig grund, det har jag frågat vid flera tillfällen i denna kammare. Något
svar har jag inte fått.
Fru talman! Nu talar man om att sätta press på parterna att sluta fred.
Basen för detta är Owen-Stoltenberg-planen. Den vore en ren kapitulation.
Serber och kroater har uppnått vad de eftersträvade med sin aggression, me-
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Situationen i det
tidigare Jugoslavien
131
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Situationen i det
tidigare Jugoslavien
132
dan vi stod och tittade på och med vapenembargo hindrade offret att för-
svara sig i enlighet med FN-stadgans artikel 51.
Men bosnierna har inte kapitulerat. Till omvärldens stora bestörtning sade
Bosniens parlament nej till planen. Förtrytelsen var stor bland Europas re-
geringar, som alla ville bosnierna så väl.
I motion U631 föreslår jag riksdagen uttala republiken Bosnien-Hercego-
vinas rätt att fortbestå som självständig stat av multietnisk karaktär inom de
gränser som erkändes av FN och världssamfundet våren 1992.
Utrikesutskottet försöker hävda att Bosnien-Hercegovina skall fortsätta
som ett ”folkrättssubjekt”, men beklagar att indelningen i tre delrepubliker
tycks bekräfta den etniska rensningens resultat. Trots de semantiska övning-
arna är utskottets yttrande i praktiken ett accepterande av fullbordad aggres-
sion.
Fru talman! FN:s sanktioner mot Serbien infördes i maj 1992, mindre än
två månader efter det att den serbiska aggressionen inleddes i Bosnien. EG
utlovade i november i sitt senaste s.k. fredsinitiativ lättnader i sanktionerna
mot Serbien till priset av att man uppgav någon procent av det som erövrats
i Bosnien.
Uttalandet var ett effektivt vapen i hand på Milosevic i den pågående val-
kampanjen inför de serbiska parlamentsvalen. Måste omvärlden alltid göra
fel sak vid fel tidpunkt? Sverige har naturligtvis uttryckt sitt stöd för EG-
initiativet.
Och vad ger det för signal till regimen i Zagreb, att omvärlden nio måna-
der efter det att den kroatiska offensiven startade i Mostar fortfarande drö-
jer med motsvarande reaktion? Det är en offensiv som inte hade varit möjlig
utan aktivt stöd från president Tudjman, och som skett under direkt medver-
kan av reguljära kroatiska förband.
Och vad ger det för signal till Serbien? Jo, att omvärlden straffar serber
hårdare än andra för samma övergrepp - precis det som alltid varit kärnan
i den nationalistiska serbiska propagandan. Vill vi nå fram till alla de serber
som aldrig velat ha kriget och som längtar efter fred, kan vi inte behandla
aggression olika.
Utskottet säger, efter nio månaders kroatisk etnisk rensning i Bosnien, att
om den fortsätter kommer Sverige att stödja krav på sanktioner. Som vanligt
kommer vi att stödja vad andra redan har krävt. Sverige tassar efter. Kan vi
aldrig uttala ett självklart krav innan alla andra har gjort det?
Fru talman! Enligt FN-stadgans artikel 42 kan FN ingripa med de militära
medel som erfordras för att stoppa en aggression, som den som nu pågått i
snart två år i Bosnien. Trots det som skett de senaste dagarna i Sarajevo har
oviljan och oförmågan att hindra serber och kroater att uppnå fullbordat fak-
tum varit monumental.
Om inte resultatet av FN:s ultimatum i Sarajevo blir att resten av Bosnien
också befrias, utan att kriget fortgår kan det i längden inte vara moraliskt
försvarbart att upprätthålla det vapenembargo som enbart låser armarna på
offret. Utrikesutskottet säger: ”Faran för eskalering skulle öka markant”.
Hur mycket våld får utövas i Bosnien, innan man får rätt att försvara sig på
lika villkor?
Kan det bli värre än ett folkmord, som hitills skördat 200 000 människoliv?
Redan för ett år sedan sade man att ett upphävande av vapenembargot skulle
komma att förlänga kriget och människors lidande. Det kommer vi att få
höra om en månad igen, om ett halvår igen, om ett år igen - allt medan kriget
fortgår på angriparnas villkor.
Fru talman! Jag yrkar bifall till yrkandena 1, 3 och 4 i motion U631.
Anf. 128 PIERRE SCHORI (s) replik:
Fru talman! Jag känner respekt för Lennart Rohdin. Jag tror att mitt parti
kan instämma med honom på alla - utom tre, mycket specifika - punkter
som han har tagit upp i sina motioner.
Vi har diskuterat situationen i Jugoslavien mycket - på gator och torg och
i utrikesdebatten här i förmiddags. Vad vi däremot har diskuterat i utskottet
är vad Sverige kan göra i praktisk handling med tanke på hur situationen är.
Med detta menar jag att vi inte är en huvudaktör: Vi sitter inte med i FN:s
säkerhetsråd, vi är inte med i NATO, och vi är inte heller med i EU:s krets.
Däremot har vi på vårt ansvar att se till att göra allt som står i vår makt för
att i konkret handling försöka bidra till freden och även lindra nöden.
De åtgärder som vi enhälligt rekommenderar är att skynda på vissa saker.
Det är också inriktat på framtiden: återuppbyggnaden, mediernas situation,
det civila samhället - där kan man sätta i gång med en gång, liksom med att
göra någonting för alla de flyktingar och invandrare från det forna Jugosla-
vien som måste må mycket dåligt här i Sverige. Man kan försöka engagera
dem i något konstruktivt.
En av de tre punkter där vi har sagt nej till Lennart Rohdins motion gäller
vapenembargot - på den punkten tror jag inte vi behöver argumentera mer.
Vi har också sagt nej till sanktioner mot Kroatien. Som vi ser det är det just
nu ett väldigt tryck på Kroatien att dra sig ur sin militära inblandning i Bos-
nien. Därför vill vi inte gå in omedelbart med krav på sanktioner - det pågår
nu något slags förhandling. Men sådana ligger i luften om kroatierna inte
efterkommer trycket och upphör med sin militära inblandning.
Fru talman! Slutligen vill jag ta upp frågan om Owen och Stoltenberg. Vi
tycker inte att det är vår uppgift att avsätta dem. Man kan vara mycket kri-
tisk mot det som nu pågår och mot det som det förhandlas om; det sade jag
också i min inledning. Men man skall inte skjuta på pianisten så att säga.
Lika litet skall man kritisera FN:s generalsekreterare. De gör vad de kan för
att inom de ramar som finns få ett slut på detta krig. Det är ingen idealisk
lösning. Någon sådan finns inte just nu.
Anf. 129 LENNART ROHDIN (fp) replik:
Fru talman! När det gäller det sista kan jag säga att jag inte har yrkat bifall
till attsats nummer fem i min motion. Däremot är denna uppfattning inte
unik. EG-parlamentet, Europaparlamentet, har t.ex. i en resolution den 19
januari krävt att Lord Owen ersätts som EG-medlare.
I mitt anförande sade jag att jag både uppskattar och ställer mig bakom
de åtgärder som Sverige har vidtagit på det humanitära området och när det
gäller FN-styrkor nere i det forna Jugoslavien. Jag tycker också att det är
alldeles utmärkta krav som förs fram i den socialdemokratiska partimotio-
nen. Det är bra att riksdagen kan ställa sig bakom den.
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Situationen i det
tidigare Jugoslavien
133
10 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 65
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Situationen i det
tidigare Jugoslavien
134
Jag tror också att det finns anledning att fundera ytterligare på det svåra
arbete som krävs för att åstadkomma försoning och förutsättningar för en
fredlig uppbyggnad på lång sikt i Jugoslavien.
Våra åsikter skiljer sig åt när det gäller frågan om vad Sverige kan göra.
Sverige är på inga sätt någon huvudaktör. Det torde inte vara obekant för
Pierre Schori att det har funnits tider i Sveriges utrikespolitiska historia då
Sverige har kunnat tala högt när de flesta andra länder inte har kunnat eller
velat tala högt om de orättvisor som finns i världen. På det sättet kan man
påverka huvudaktörerna i en mer rimlig riktning.
Nu har Sverige varit tyst, och trycket på den svenska regeringen från riks-
dagen, inklusive oppositionen, är väldigt svagt. I detta avseende skulle jag
vilja se en förändring, nämligen att Sverige talar högt när andra hukar.
Anf. 130 PIERRE SCHORI (s) replik:
Fru talman! Jag tror inte att Lennart Rohdin menar att vi förvår del skulle
tycka mer om det som pågår än vad han gör, ej heller att en socialdemokra-
tisk regering skulle föra en mindre aktiv politik. En stor del av diskussionen
om regeringens passivitet har vi fört här på förmiddagen och också i tidigare
sammanhang.
Det vi nu har diskuterat är de konkreta praktiska åtgärder som vi kan
vidta. Då får man ta till kompromisser och se vad man vill göra. Man kan gå
till radikalt angrepp, som Lennart Rohdin gör. Då uppnår man ingenting.
Man kan också försöka få åtminstone någonting gjort. I den här motionen
finns det angelägna åtgärder.
I övrigt håller jag med Lennart Rohdin i hans karakteristik över rege-
ringen, men det här är inte det rätta tillfället att diskutera den frågan. Det
har vi gjort tidigare på morgonen, och vi kommer kanske att fortsätta med
det senare.
Anf. 131 LENNART ROHDIN (s) replik:
Fru talman! Pierre Schori kunde själv konstatera att debattordningen inte
gav mig möjlighet att diskutera dessa frågor under förmiddagen.
Sedan jag blev ledamot av denna kammare för ett år sedan har jag varit
med vid samtliga de tillfällen som kriget i Bosnien har diskuterats. Jag kan
inte påminna mig om att jag, när det gäller att sätta effektivt tryck på par-
terna i krigföringen, har hört några krav där den socialdemokratiska opposi-
tionen på något anmärkningsvärt sätt har skiljt sig från den regeringspolitik
som jag kritiserar.
Det är klart att man kan säga att det inte går att köra huvudet i väggen
genom att kritisera allt. Men ställ några krav på parterna som inte reses i den
internationella debatten! Det vore en bra början. En opposition har alltid
större möjligheter att vara litet friare i sitt agerande. Utnyttja den möjlighe-
ten, Pierre Schori!
Anf. 132 GÖRAN LENNMARKER (m) replik:
Fru talman! Jag blev något förbryllad över några inslag i Lennart Rohdins
anförande. Jag håller med om analysen av vad som ligger bakom konflikten,
men det var, som sagt, några saker som förbryllade mig.
Sverige är huvudaktör. Sverige är ett av de länder som är allra mest aktiva
i Bosnien-Hercegovina, åtminstone om vi får tro statsledningen där. Man
tackar det svenska folket för denna mycket omfattande insats.
Om man anser att medlarna inte skall fortsätta med sitt jobb måste man
ha något bättre att sätta i deras ställe. Det tragiska under 1993 var att USA:s
nyvalde president gav intryck av att inte gilla medlarnas uppfattning. Det var
ett intryck som framför allt växte sig starkt i Sarajevo. Men vad hade man
att sätta i medlarnas ställe? Man hamnade i den värsta av alla situationer,
nämligen att medlarnas roll undergrävdes utan att det fanns något att sätta
i deras ställe.
Om Sverige skall tala högt om att gå in och försvara Bosniens rätt måste
Sverige rimligtvis vara berett att skicka en trupp att sätta in på bosniernas
sida. Annars är vi kvalificerade hycklare. Det är möjligt att Lennart Rohdin
anser att vi i Sverige skall fatta beslut om att svenska trupper skall sättas in
på Bosniens sida. Jag måste säga att jag inte någon gång här i riksdagen har
hört det kravet förut. Det är kvalificerat hyckleri om vi inte själva från
svensk sida i så fall är beredda att vara de första som ställer upp. Vi kan inte
kräva att amerikanska pojkar, i dagens läge kanske även flickor, skall dö för
Bosnien om vi inte är beredda att ställa upp från svensk sida. Tiden när vi
kunde tala högt utan att själva medverka är nog förbi.
Vi bör också erinra oss om att vi gav den svenska FN-styrkan mandat i
Bosnien, som i jämförelse med ett normalt fredsbevarande mandat var något
utvidgat. Vi diskuterade frågan om rätten att försvara sig men också att för-
svara eld som riktas mot skyddade områden. Jag vill säga att vi i utskottet
förde en mycket noggrann diskussion om detta. Det blev också ett mycket
noggrant betänkande till riksdagen, som godkände det. Sverige var ett av de
länder som var beredda att ge mandat till den typen av ”close air support” -
jag tror att det är den tekniska termen - som nu har utövats i Sarajevo. Den
svenska regeringen har aktivt verkat för detta, precis på rätt sätt, nämligen
inom FN:s ram. Det är bättre att göra så än att göra det i tidningarna.
Till sist vill jag säga att jag själv var vittne till när Sveriges utrikesminister
i mycket skarpa ordalag förmanade Kroatiens president Tudjman att ta bort
de kroatiska trupper som uppenbarligen finns i Bosnien-Hercegovina. Även
på den punkten har den svenska regeringen varit kristallklar i sin kritik.
Anf. 133 LENNART ROHDIN (fp) replik:
Fru talman! Det senare betvivlar jag inte på något sätt. Jag vet också att
utrikesministern, som ordförande i ESK, var nere och förmanade Milosevic.
Det är dock mycket som talar för att förmaningar kanske inte har någon
hundraprocentig effekt på krigsherrarna nere på Balkan. Det kanske är först
när man sätter hårt mot hårt, med hot om flygangrepp, som det verkligen
blir förändringar.
Sverige är huvudaktör på det humanitära området. När det gäller att
lindra det lidande som finns så länge konflikten pågår är Sverige en huvudak-
tör. Det skall Sverige också ha ett erkännande för. Men Sverige är definitivt
ingen huvudaktör när det gäller konfliktens utveckling. Jag kritiserar att
Sverige, som inte är någon huvudaktör, inte ens höjer rösten på det sätt som
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Situationen i det
tidigare Jugoslavien
135
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Situationen i det
tidigare Jugoslavien
136
vi tidigare har kunnat göra från svensk sida när andra länder inte har kunnat
eller velat tala högt om de orättvisor som finns.
Bosnienmedlarna handlar med de mandat och de begränsningar som deras
uppdragsgivare ger. Det är stormakterna, som har bestämt ordningen inom
EG och FN:s säkerhetsråd, som har gett dessa uppdrag. Det kan inte ligga
i uppdraget till Lord Owen att han skall hota den bosniska regeringen i Sara-
jevo med att dra tillbaka FN-styrkor och dra in det humanitära biståndet till
de lidande i Bosnien om man inte går med på en kapitulation. Det var också
det ställningstagande som Europaparlamentets, EG-parlamentets, majori-
tet gjorde den 19 januari.
Till sist vill jag ta upp frågan om ett svenskt deltagande. Om vi menar all-
var med den debatt som förs om en framtida säkerhetsordning i Europa, Sve-
riges roll - när vi förhoppningsvis snart är med i den europeiska unionen -
och en framtida gemensam utrikes- och säkerhetspolitik måste vi naturligtvis
också våga tänka oss att ta steget fullt ut.
Det skall inte vara någon dubbelmoral, Göran Lennmarker. Det håller jag
helt med om. Genom att ställa upp på de möjligheter som finns i FN-stadgan
har Sverige naturligtvis också en skyldighet att ställa upp när FN så beslutar.
Det tycker jag är självklart. Men enligt den dubbelmoral som råder skall vi
inte ingripa enligt FN-stadgans artikel 42 för att skydda ett land som har bli-
vit angripet och som är medlem av FN. När man trots detta upprätthåller ett
vapenembargo så att det landet inte ens kan försvara sig när FN inte inskri-
der är det verkligen dubbelmoral.
Anf. 134 GÖRAN LENNMARKER (m) replik:
Fru talman! Om den svenska regeringen avser att agera med styrka när
det gäller att sätta in trupper till Bosniens försvar kan jag försäkra att den
svenska riksdagen i så fall fullt ut måste godkänna att svenska trupper spelar
en helt annan roll än vad de gör i dag. Det finns ingen möjlighet för Sveriges
regering att agera i det avseendet. Det krävs en mycket bred - jag vågar i
detta fall säga unison - majoritet i denna riksdag som är beredd att skicka in
svenska trupper. Jag är mycket tveksam till om en sådan majoritet finns.
Vi har varit aktiva när det gäller att påtala att man kan använda flyg som
skydd för de skyddade områdena. Flyg kan också användas som försvar för
FN-trupperna. I det avseendet har Sverige faktiskt spelat en aktiv roll. Vi
har varit så aktiva som vi någonsin skulle kunna vara i kraft av att vi har en
betydande FN-kontingent tillsammans med de övriga nordiska länderna.
Det innebär faktiskt att vi i den meningen också har ett inflytande i de infor-
mella och ibland även formella kontakterna inom FN-systemet. Det skall vi
inte underskatta. I det avseendet är Sverige inte någon obetydlig spelare.
När det slutligen gäller medlarna får man faktiskt bestämma sig. Man kan
inte ha en ordning där man först söker uppnå fred på marken för att därefter
få till stånd den bästa tingens ordning, om man parallellt undergräver med-
larnas roll. Därigenom blir situationen orimlig. Detta förklarar till stor del
bristen på utveckling under 1993.
Vi skall vara noga med orden när vi diskuterar Bosnien. Vi får inte inge
förhoppningar som vi inte kan uppfylla. Många har hållit vackra och bom-
bastiska tal och givit förhoppningar i Sarajevo om åtgärder som inte har kun-
nat infrias i praktiken. Sverige skall aldrig göra på det sättet. Vi skall se till
att vi när vi yttrar oss gör det väl avvägt. Vi skall vara beredda att fullfölja
exakt det som vi åtar oss.
Anf. 135 LENNART RODHIN (fp) replik:
Fru talman! Jag delar helt Göran Lennmarkers uppfattning om bombas-
tiska tal som man inte kan stå för. Med Frangois Mitterrands besök i Sara-
jevo den 28 juni 1992 inleddes en lång rad av besök av europeiska politiker
och statsmän i Sarajevo i syfte att ge befolkningen i Bosnien ett intryck av
att omvärlden står på deras sida. Kriget har fortsatt, fortsatt och fortsatt.
Jag delar också Göran Lennmarkers uppfattning om att det säkerligen inte
finns någon majoritet i denna riksdag för att sända svenska förband för att
delta i FN:s regi i strider. I den situation som nu föreligger närmar vi oss dock
redan gränsen för de svenska FN-trupperna runt Sarajevo. Jag vill emellertid
göra Göran Lennmarker uppmärksam på att jag anförde dessa betänklighe-
ter inför det svenska agerandet redan i debatten den 8 juni då vi diskuterade
svenska FN-styrkor. Den tveksamhet och det vankelmod som visades i utri-
kesutskottets betänkande då och som visas i debatten här i kammaren gjorde
att jag helt delar Göran Lennmarkers uppfattning. Här fanns ingen större
tillskyndan, inte ens för det ursprungliga uppdraget för FN-styrkorna.
Anf. 136 BERITH ERIKSSON (v):
Fru talman! Ännu är det långt ifrån säkert att vapenvilan i Sarajevo håller
och att ytterligare steg mot en varaktig fred i Bosnien-Hercegovina kan tas.
Inga fler ultimatum från NATO när det gäller Bosnien är ryssarnas budskap.
USA gör ansträngningar för att Bosnien och Kroatien skall kunna komma
överens.
Att möjligheten till fortsatta fredsansträngningar är beroende av stormak-
ternas samstämmighet förstår nog de flesta. Fram till ett upphörande av
beskjutningen av Sarajevo räckte samstämmigheten. Så långt kan vi andas
ut. Men kriget i andra delar av Bosnien fortsätter som om inget hänt. Grana-
terna faller över staden Tuzla där befolkningen lever i samma helvete som
sarajevoborna nyss befriats ifrån.
År 1992 utnämndes den förre polske premiärministern Mazowieckis till
särskild utredare och rapportör för Bosnien-Hercegovina. Han lägger i dag
fram sin åttonde rapport inför FN:s kommission för mänskliga rättigheter i
Geneve. Konflikterna i det f.d. Jugoslavien och speciellt i Bosnien-Hercego-
vina har ännu en gång visat att mänskliga rättigheter bara spelar en andra
plats-roll i internationell politik. Detta är ett av hans bittra konstateranden
i rapporten. Han säger också att han inte har lyckats få till stånd ett konstruk-
tivt samarbete med medlarna Stoltenberg och Owen.
I en av sina tidigare rapporter ansåg Mazowieckis att FN skulle ges befo-
genhet att ingripa mot kränkningar av mänskliga rättigheter för att hjälpa
offren vid övergrepp. Men FN-styrkan fick inga sådana befogenheter utan
har tvingats att passivt se på när allvarliga kränkningar av folkrätten har
skett.
Den skräck, förtvivlan, dödsångest och totala hjälplöshet som offren
måste ha känt har vi som lever i fred och ombonad trygghet svårt att före-
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Situationen i det
tidigare Jugoslavien
137
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Situationen i det
tidigare Jugoslavien
138
ställa oss. Det har inte vidtagits några kraftfulla åtgärder för att få slut på
det ohyggliga lidande som civilbefolkningen har fått utstå. Jag instämmer
helt i den redogörelse som Lennart Rodhin gjorde i sitt anförande.
Än så länge är det en seger utan segrare. Bosnierna har just nu vunnit
Sarajevo men riskerar att förlora Tuzla, Gorazde, Zepa och Srebrenica.
FN:s trovärdighet som fredsskapare står på spel. Det krävs nu att fredssam-
talen kommer ur sitt dödläge. För att det skall bli möjligt måste belägringen
av andra bosniska städer också upphöra. För FN:s del krävs att stormakterna
inte ställer sig bakom Stoltenberg-Owens plan. Den är djupt och groteskt
orättvis. Tilltron till FN:s fredsoperationer har för lång tid framöver skjutits
i sank.
Vänsterpartiet har en motion om Kosova i betänkandet. Vi har ingen me-
ningsyttring i betänkandet utan har godtagit utskottets svar på våra motions-
krav.
Både i denna debatt i dag, i nyhetsrapporteringen och i fredssträvandena
är intresset fokuserat på Bosnien. Det innebär att serberna kan fortsätta med
sin etniska rensning i Kosova. Strategin är en annan i Kosova än den har varit
i Bosnien-Hercegovina. Det pågår inget öppet krig i Kosova. Men slutresul-
tatet riskerar att bli densamma, dvs. en etnisk rensning.
Omvärldens politiska overksamhet och världssamfundets tolerans inför
serbernas grova kränkningar av mänskliga rättigheter och folkrätten gör den
etniska rensningen möjlig.
I dagens debatt borde också sägas några ord om krigsdesertörer som kom-
mer till vårt land. Europaparlamentet har gått ut med en appell där de euro-
peiska länderna uppmanas att ge skydd till desertörerna. Det är en appell
som UNHCR har ställt sig bakom. Men vi i Sverige har inte hörsammat
denna uppmaning.
Vi har två viktiga skyldigheter i fråga om krigsdesertörer. Det är dels att
medverka till att ge skydd för dem som inte vill skjuta på sina forna bröder
och inte vill delta i mord och övergrepp på den civila befolkningen, dels att
även hjälpa till att identifiera krigsförbrytare som försöker rädda sig undan
upptäckt medan tid är. Det sätt som Sverige i dag hanterar frågan om deser-
törer från det forna Jugoslavien är inte tillfredsställande.
Fru talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan i betänkandet.
Anf. 137 MARGARETA VIKLUND (kds):
Fru talman! Först vill jag hänvisa till mitt tidigare anförande i dag av-
seende situationen i Bosnien-Hercegovina och de förslag som jag lade fram
och ställningstaganden jag gjorde då.
Fru talman! Många har ställt sig frågan om kriget i Bosnien-Hercegovina
handlar om aggression utifrån eller om ett inbördeskrig. Iscensättningen av
den långsiktiga ideologiska förberedelsen och det faktum att en stor del av de
vapen som används av serberna förts in från Kroatien, de inledande direkta
krigshandlingarna, utnyttjandet av serbiskt territorium som basområde och
de ständiga leveranserna av krigsförnödenhetergör det omöjligt att beskriva
konflikten som ett renodlat inbördeskrig. Där finns starka inslag av an-
grepps- och erövringskrig.
Alla tillgängliga uppgifter pekar på att serbnationalisternas övergrepp mot
civilbefolkningen är systematiska och storskaliga. De är påbjudna av ledarna
och är delar av ett politiskt ställningstagande om den etniskt rena staten.
Med utgångspunkt i detta är det ett fullkomligt rationellt handlande. Den
bosniska regeringssidans övergrepp är inte lika rationella utan handlar mer
om ett ge igen och att försöka försvara sig.
Det är bra att stormakterna, FN och NATO äntligen stigit ned från åskå-
darläktaren och kräver ett stopp på det meningslösa dödandet och förned-
randet, dvs. de systematiska våldtäkterna, förintelselägren och hindrandet
av mattransporter att komma fram osv. Våld, i vilken skepnad det än före-
kommer, får och kan aldrig accepteras. Två års passivitet är inte särskilt hed-
rande för världens makthavare. En större kraft och vilja hade för länge sedan
kunnat stoppa det barbariska dödandet och lemlästningen av en nästintill
oskyddad befolkning. Det är bra att man nu har böljat vakna.
Fru talman! Egentligen trodde jag inte - av många olika anledningar - att
utskottet skulle tillstyrka eller riksdagen bifalla min motion om ett hävande
av vapenembargot i Bosnien-Hercegovina. Men, fru talman, jag är ändå
glad att jag har väckt denna motion och framställt kravet och att riksdagen
har blivit tvungen att göra ett ställningstagande. Mitt förslag kommer dess-
utom i alla tider att finnas med i riksdagens handlingar och förhoppningsvis
vara något för kommande historieskrivare att se över. Det skulle då vara in-
tressant att se vem som egentligen fick rätt - förslagställarna till ett hävande
av vapenembargot eller de som sade att det var fel.
Lika litet som jag tycker om bombningar av artilleriställningar och allt vad
det kan ställa till med, lika litet tycker jag om att lösa konflikter med vapen.
Men om världssamfundet inte gör mer än vad som har gjorts fram till i dag
för att skydda en oskyldig civilbefolkning måste den ändå kunna få försvara
sig själv. Bosnienserberna får militärt underhåll från den f.d. jugoslaviska
armén. Jag skulle vilja ställa en fråga till dem som är passiva: Vad är alterna-
tivet? Det är tydligen först efter hot och ett samfällt maktspråk från världs-
samfundet som belägrarna av Sarajevo förstår att det är allvar.
Fru talman! Man kan ha all anledning att ifrågasätta världssamfundets och
Europas likgiltighet inför bristen på mänskliga rättigheter och rättvisa och
inför att fredsförhandlarna med stöd av sina uppdragsgivare så tydligt visat
att våld lönar sig, i de planer som hittills har lagts fram. Jag är inte ensam
om mitt påstående. Precis som Berith Eriksson fick jag se inlägget i tidningen
i dag med rubriken Likgiltighet inför lidandet i Bosnien. Jag skall inte citera
vad Berith Eriksson redan har sagt. Men i rapporten riktas öppen kritik mot
de internationella medlarna, EU:s David Owen och FN:s Thorvald Stolten-
berg. Deras förslag om att dela Bosnien innebär ett totalt avvisande av Ma-
zowieckis egna rekommendationer.
Fru talman! Vårt engagemang, vår syn och vårt ställningstagande till be-
greppet mänskliga rättigheter kommer också i fortsättningen att prövas ännu
många gånger i fråga om situationen i Bosnien-Hercegovina. Sverige kan ju
inte heller ensamt ta på sig ansvaret för att skapa fred. Det är jag medveten
om, och det vet vi alla. Här behövs hela världssamfundets gemensamma an-
strängningar. Inom världssamfundet har Sverige en stor uppgift när det gäl-
ler att väcka opinion och att föra en rak och rättvis linje i påståendet att våld
aldrig får löna sig.
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Situationen i det
tidigare Jugoslavien
139
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Situationen i det
tidigare Jugoslavien
Anf. 138 PIERRE SCHORI (s):
Fru talman! Ingen skall tro att engagemanget för folken i forna Jugosla-
vien upphör i och med att vi röstar för detta betänkande.
Jag kan försäkra Lennart Rohdin att vi är många som aldrig har känt en
så stor frustration i hela vår politiska verksamhet som just nu under det
drama som utspelar sig i det f.d. Jugoslavien. Det är oerhört frustrerande
att inte kunna agera i den tradition som Lennart Rohdin själv belyste, dvs.
kraftfullt, högröstat och med konkreta förslag, aktivt engagerade och på-
tryckande. Men det är oppositionens roll.
När vi i förra veckan behandlade motionerna om f.d. Jugoslavien, var det
i en situation när hela världen höll andan. Det enda alternativet som gällde
var frågan om det skulle bli bombningar eller inte. Då var det inte läge att
komma med storvulna deklarationer. Då var det läge att komma med precisa
humanitära förslag. Det är det som motionerna och betänkandet handlar
om.
Det är riktigt att Sveriges bidrag är stort humanitärt men litet politiskt i
konflikten. Men vi hade att diskutera motionerna, och vi ställer oss naturligt-
vis helhjärtat bakom betänkandet.
Men nu gäller det att gå vidare. Som jag sade i min inledning måste FN
gå vidare och arbeta för ett snabbt utvidgande av Sarajevomodellen till att
omfatta alla de andra stridszonerna. Här måste både riksdag och regering ge
sin uppfattning klart till känna och vara pådrivande krafter.
Anf. 139 LENNART ROHDIN (fp):
Fru talman! Låt mig försäkra Pierre Schori och övriga debattörer i denna
kammare att jag inte tvivlar ett ögonblick på vare sig engagemanget eller
frustrationen inför det som sker. Men detta måste leda ett steg vidare.
Vi lever inte längre i det kalla krigets trygga ramar. Vi lever i en omvand-
lingstid som är väldigt svår att hantera men där det gäller att hitta färdrikt-
ningen. Jag kan försäkra Pierre Schori att detta inte är någon lätt debatt för
mig att föra. Jag har i 20 års tid ägnat nästan hela mitt politiska arbete åt
internationella freds- och solidaritetsfrågor. Jag trodde inte att man i Europa
skulle behöva hamna i den här situationen. Men jag har också träffat många
av mina vänner från fredsdemonstrationerna under 80-talet mot kärnvapen-
upprustningen runt om i Europa som har kommit fram till samma slutsats:
någonstans går en anständighetens gräns. Fred - ja, men ibland måste man
stoppa våldet och våga välja det alternativet.
Jag tackar Pierre Schori för att jag äntligen efter ett års debatter här i kam-
maren fått möjlighet att föra en debatt kring de här frågorna. Det är kanske
den inskolningstid man skall ha här.
Jag vill också säga att varje gång dessa frågor diskuteras går det alltid att
hänvisa till att det just nu är ett kritiskt skede som gör att man skall skjuta
på de allvarliga, svåra frågorna litet framåt. Det utnyttjar också parterna i
krigets Bosnien, genom att hela tiden skjuta avgörandet framåt och ta för
sig på det sätt man har gjort. Det här kanske också understryker att det inte
var så lyckat att skynda på behandlingen av motionerna i frågan. Vi förde ju
inte fram några krav som innebär ett ökat tryck i den kritiska situationen i
140
just Bosnien, men väl mycket angelägna krav på hur vi skall hantera freden
efter det att våldet har stoppats.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 2 mars.)
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Situationen i det
tidigare Jugoslavien
På förslag av talmannen medgav kammaren att det senast behandlade
ärendet samt de på föredragningslistan återstående ärendena skulle företas
till avgörande i ett sammanhang vid arbetsplenum onsdagen den 2 mars.
Föredrogs
skatteutskottets betänkande
1993/94:SkU28 Upphävande av vissa författningar (prop. 1993/94:108).
Talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut skulle fattas den 2 mars.)
Föredrogs
lagutskottets betänkande
1993/94:LU14 Internationella oljeskadefonden (prop. 1993/94:88).
Talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut skulle fattas den 2 mars.)
Föredrogs
lagutskottets betänkande
1993/94:LU15 Ändring i växtförädlarrättslagen (prop. 1993/94:89).
Talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut skulle fattas den 2 mars.)
141
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
142
Föredrogs
utbildningsutskottets betänkande
1993/94:UbU3 Lokalkostnader vid universitet och högskolor (prop.
1993/94:105 delvis).
Talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut skulle fattas den 2 mars.)
Föredrogs
utbildningsutskottets betänkande
1993/94:UbU4 Sveriges lantbruksuniversitet (prop. 1993/94:105 delvis).
Talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut skulle fattas den 2 mars.)
Anf. 140 TALMANNEN:
Jag får anmäla att tidigare aviserat plenum i morgon torsdagen den 24 feb-
ruari är inställt.
Anmäldes och bordlädes
Propositionerna
1993/94:144 Bostadsbidrag för år 1995
1993/94:172 Reserabatter för studerande, m.m.
Anmäldes att följande frågor framställts
den 22 februari
1993/94:370 av Margareta Israelsson (s) till jordbruksministern om anställ-
ningsförfarandct vid skogsvårdsstyrelserna:
I svensk författningssamling 1993:1272 förordnas den nya instruktionen
för Skogsstyrelsen och skogsvårdsstyrelserna. Trots att denna utfärdats så
sent som den 25 november 1993 föreskriver den i 31 § att tjänster vid Skogs-
vårdsstyrelsen (utöver länsjägmästaren) skall tillsättas av Skogsstyrelsen.
När övrig offentlig förvaltning väljer att delegera, decentralisera och skapa
självbestämmande enheter är det förvånande att Jordbruksdepartementet
väljer att tillämpa ett så centralistiskt och byråkratiskt förfarande.
Mot denna bakgrund vill jag fråga:
Ämnar jordbruksministern vidta någon åtgärd för att decentralisera an-
ställningsförfarandet vid skogsvårdsstyrelserna?
1993/94:371 av Kenneth Attefors (nyd) till statsrådet Bo Lundgren om Got-
land som en lågskattezon:
För att stärka Gotlands långsiktiga utvecklingsmöjligheter är det angelä-
get med insatser med tanke på de förutsättningar Gotland genom sitt geogra-
fiska läge i Östersjöregionen har. Gotlands kommun har på ett mycket pro-
fessionellt och föredömligt sätt sammanfört sina idéer i en vitbok. En förut-
sättning för att lyckas är att Gotland kan etableras som en lågskattezon, helt
i linje med Ny demokratis politik. Gotlands läge mellan Baltikum och fast-
landet innebär en möjlighet att etablera regionen som en samlingsplats för
Östersjökontakter av olika slag och att förverkliga deras målsättning om
Gotland som centrum i Östersjön. En del i detta är att skapa ett handelscent-
rum.
Ämnar statsrådet lägga förslag/låta utreda frågan enligt de förslag som
Gotlands kommun framfört i sin vitbok?
13 § Kammaren åtskildes kl. 20.03.
Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 3 § anf. 12 (delvis),
av förste vice talmannen därefter t.o.m. anf. 43 (delvis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. anf. 71 (delvis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m. anf. 101 (delvis),
av förste vice talmannen därefter t.o.m. ajourneringen kl. 17.46 och
av talmannen därefter till sammanträdets slut.
Vid protokollet
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
TOM T:SON THYBLAD
/Barbro Nordström
143
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
1 § Justering av protokoll................................ 1
2 § Hänvisning av ärenden till utskott ...................... 1
3 § Utrikespolitisk debatt................................ 1
Allmänna frågor....................................... 1
144
Utrikesminister Margaretha af Ugglas (m)
Pierre Schori (s)
Christer Windén (nyd)
Bertil Måbrink (v)
Göran Lennmarker (m)
Daniel Tarschys (fp)
Pär Granstedt (c)
Margareta Viklund (kds)
Maj Britt Theorin (s)
Jan Jennehag (v)
Lennart Rohdin (fp)
Kristina Svensson (s)
Mänskliga rättigheter, bistånd m.m......................... 54
Karl-Erik Svartberg (s)
Utrikesminister Margaretha af Ugglas (m)
Leif Bergdahl (nyd)
Eva Zetterberg (v)
Inger Koch (m)
Karl-Göran Biörsmark (fp)
Ingbritt Irhammar (c)
Statsrådet Alf Svensson (kds)
Hans Göran Franck (s)
Berith Eriksson (v)
Bertil Persson (m)
Berndt Ekholm (s)
Ingela Mårtensson (fp)
Marianne Andersson (c)
Nils T Svensson (s)
Simon Liliedahl (nyd)
Birgit Henriksson (m)
Fanny Rizell (kds)
Europafrågor m.m..................................... 90
Mats Hellström (s)
Bengt Dalström (nyd)
Bengt Hurtig (v)
Hadar Cars (fp)
Karin Falkmer (m)
Per-Ola Eriksson (c)
Holger Gustafsson (kds)
Statsrådet Ulf Dinkelspiel (m)
Ylva Annerstedt (fp)
Ingvar Eriksson (m)
Ajournering .......................................... 126
Återupptagna förhandlingar .............................. 126
4 § Situationen i det tidigare Jugoslavien.................... 126
Prot. 1993/94:65
23 februari 1994
Utrikesutskottets betänkande UU21
Debatt
Pierre Schori (s)
Göran Lennmarker (m)
Lennart Rohdin (fp)
Berith Eriksson (v)
Margareta Viklund (kds)
Beslut skulle fattas den 2 mars
Beslut om uppskjuten votering............................ 141
5 § Upphävande av vissa författningar ...................... 141
Skatteutskottets betänkande SkU28
Beslut skulle fattas den 2 mars
6 § Internationella oljeskadefonden ........................ 141
Lagutskottets betänkande LU14
Beslut skulle fattas den 2 mars
7 § Ändring i växtförädlarrättslagen........................ 141
Lagutskottets betänkande LU15
Beslut skulle fattas den 2 mars
8 § Lokalkostnader vid universitet och högskolor.............. 142
Utbildningsutskottets betänkande UbU3
Beslut skulle fattas den 2 mars
9 § Sveriges lantbruksuniversitet .......................... 142
Utbildningsutskottets betänkande UbU4
Beslut skulle fattas den 2 mars
10 § Meddelande om ändring i kammarens sammanträdesplan .... 142
Talmannen
11 § Bordläggning ..................................... 142
12 § Anmälan om frågor
1993/94:370 av Margareta Israelsson (s) om anställningsförfa-
randet vid skogsvårdsstyrelserna.................... 142
1993/94:371 av Kenneth Attefors (nyd) om Gotland som en
lågskattezon................................... 143
145
gotab 46106, Stockholm 1994