Protokoll
1993/94:57
1 § Hänvisning av ärenden till utskott
Föredrogs och hänvisades
Propositionerna
1993/94:124 och 136 till socialutskottet
1993/94:137 till jordbruksutskottet
2 § Hänvisning till utskott av under allmänna motionstiden avläm-
nade motioner
Föredrogs och hänvisades de under allmänna motionstiden avlämnade
motionerna enligt följande:
Motionerna hänvisades till de utskott som utskottsbeteckningen i mo-
tionsnumret anger utom i de fall där motioner har fördelats mellan flera ut-
skott.
I sistnämnda fall remitterades motionerna i enlighet med de noteringar
som gjorts i den till snabbprotokollet för tisdagen den 8 februari bilagda mo-
tionsförteckningen.
3 § Hänvisning av ärenden till utskott
Föredrogs och hänvisades
Motionerna
1993/94:T30-T35 till trafikutskottet
1993/94:Sf24-Sf29 till socialförsäkringsutskottet
1993/94:Jul6-Ju20 till justitieutskottet
1993/94: Sk34 till skatteutskottet
1 Riksdagens protokoll 1993194. Nr 57
Prot. 1993/94:57 4 § Allmänpolitisk debatt
9 februari 1994
A llmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
Partiledardebatt
Anf. 1 INGVAR CARLSSON (s):
Fru talman! Det går inte att inleda denna debatt utan att först ge uttryck åt
den vrede och förtvivlan vi alla känner inför kriget i Bosnien och blodbadet i
Sarajevo. Denna meningslösa terrorhandling, i raden av liknande händelser,
måste bli en vändpunkt.
Det har varit förenat med mycket stora svårigheter för de ansvariga att
komma fram till åtgärder som får slut på våldet. Men det finns en FN-resolu-
tion om skyddade zoner. Nu måste det skyddet komma till stånd. Det är den
mödosamma vägen vi måste gå till en rimlig och fredlig lösning.
Fru talman! När vi i dag skall diskutera situationen i vårt eget land, är det
lyckligtvis andra problem och mer mänskliga uppgifter vi ställs inför.
Men ändå: Med våra förutsättningar är tillståndet i Sverige utomordentligt
allvarligt.
Människor märker nu tydligt vad regeringens politik och systemskifte be-
tyder i praktiken.
Gamla ligger i sjukhuskorridorer. Daghem böljar likna förvaringsplatser.
Köerna utanför arbetsförmedlingarna har inget slut. Drömmen om den egna
bostaden förvandlas för många till en mardröm.
Bakom detta förfall i folkhemmet finns siffror som förskräcker.
* Tillväxten har, för första gången under hela 1900-talet, minskat tre år i
rad. Sverige har blivit fattigare som nation.
* Investeringsraset är det kraftigaste i hela den svenska industrialismens
historia.
* Sverige, som för bara några år sedan hade goda statsfinanser, måste inne-
varande budgetår låna ytterligare ofattbara 271 miljarder kronor. Inget
land har någonsin i fredstid dragit på sig så stora utgifter i förhållande till
sin totala produktion.
* Och det största misslyckandet av alla: Massarbetslösheten har fått fot-
fäste i vårt land. 600 000 människor saknar jobb. De långtidsarbetslösa,
de som har sökt fler jobb än de kommer ihåg och alltid fått nej, har blivit
fyra gånger fler sedan hösten 1991.
Aldrig tidigare har vi varit med om så många och så snabba försämringar
som under den korta men förödande epoken Bildt.
Aldrig under min livstid har en regering gjort så litet åt landets stora pro-
blem eller ställt sig så kallsinnig när människor far illa.
Ändå kommer vi snart att få höra statsministern och andra företrädare för
regeringen stå här och påstå att det går bra för Sverige, att det ljusnar och
att det är regeringens förtjänst.
Men trots att konjunkturen går upp i år och nästa år, så accepterar rege-
ringen att arbetslösheten ligger kvar på 14 % fram till 1996. Då, när kon-
junkturen kanske vänder nedåt igen, tror regeringen av någon outgrundlig
anledning att arbetslösheten skall börja minska.
Sanningen är att regeringen har givit upp. Hur tror ni att 600 000 männi-
skor känner det efter det beskedet? Jag är övertygad om att de säger: ”Vi
kan inte vänta.”
Det behövs kraftfulla nationella insatser, och de måste göras nu! Men det
behövs också samarbete i Europa för att vi skall kunna komma bort från ar-
betslösheten. Det behövs den ansvarsfulla politik som Europeiska social-
demokraters parti har presenterat. För mig är detta det starkaste argumentet
för att Sverige skall bli medlem av den europeiska unionen.
Borgerliga ledarskribenter skryter med att regeringen Bildt lyckats sitta
kvar i två och ett halvt år. Det är en period som inte imponerar på oss social-
demokrater.
Men allvarligare är att regeringen sitter kvar trots att den avstår från att
fatta beslut och avstår från att regera. Den bara sitter medan landets eko-
nomi föröds, välfärden förfaller och människor förtvivlar.
För Centerns skull skickas Öresundsbron tillbaka till Vattendomstolen.
Men arbetslösheten går inte att skicka till någon domstol - inte heller den
växande statsskulden.
För Moderaternas skull lånar regeringen för att kunna sänka skatten med
25 miljarder kronor för kapitalägarna. Skulderna överlämnar regeringen till
en kommande socialdemokratisk regering. Efter regeringen kommer syn-
dafloden, och den kan definitivt inte handhas av Vattendomstolen i Växjö.
Dess kompetens sträcker sig inte till de bibliska domänerna, även om Olof
Johansson skulle önska det.
För Folkpartiets skull införs ett husläkarsystem, trots att det minskar val-
friheten, ställer till med en förfärlig massa byråkratiska problem och under-
minerar sjukvårdens ekonomi.
Mitt i alla nedskärningar av vård, omsorg och trygghet kostar regeringen
på sig en ny utgift: vårdnadsbidraget.
Olle Wästberg, chefredaktör för Expressen, tidigare statssekreterare hos
Anne Wibble, skriver: ”Vårdnadsbidraget är idiotiskt - dyrt och hemmafru-
framkallande.”
Tänk vad klok man blir, bara man kommer ur jämladyns grepp!
Det är sant, men vårdnadsbidraget behövdes för Alf Svenssons skull - för
att han skall tillhöra de överlevande på arken.
Men vi behöver en regering som gör något för Sveriges skull.
Massarbetslöshet, dyra reformer, stora skattesänkningar - detta är mot
allt förnuft.
Regeringen tycker uppenbarligen att det är bättre att regeringsmakten
förfaller än att regeringen faller.
Fru talman! På en punkt har regeringen visat stor handlingskraft.
Regeringen har sänkt skatterna kraftigt på aktier, förmögenheter, arv och
gåvor, och regeringen har höjt skatten på arbete, på löntagarnas inkomster.
Det leder till nya jobb, påstår regeringen. Men trots rivstarten hösten
1991, med stora skattesänkningar för de rikaste, försvann 400 000 jobb un-
der 1992 och 1993.
Finansministern har försökt bortförklara detta avslöjande facit genom att
skylla på lågkonjunkturen. Men om stora skattesänkningar för de rika bara
fungerar när ekonomin är stark, varför då genomföra dem nu?
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
A llmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
Vilken läkare skulle ordinera en medicin som bara hjälper om patienten
är frisk? Vilken villaägare skulle installera en värmepanna som bara funge-
rar när det är plusgrader?
Jag tror att regeringen vet, lika väl som Bengt Westerberg, att det är ”fel
tänkt” att ”sänkt skattetryck automatiskt skulle leda till fler jobb”.
Regeringen rår inte på arbetslösheten. Därför rår den inte heller på bud-
getunderskottet. Och därför fortsätter statsskulden att öka.
Vi socialdemokrater har därför lagt fram ett budgetförslag som är starkare
än regeringens. Med vår politik, med nästan 100 000 färre öppet arbetslösa,
minskar statens utgifter med 10 miljarder kronor.
Vi föreslår därtill bestående besparingar inom försvaret, jordbruket, flyk-
tingmottagningen och den fria etableringsrätten för privatläkare.
Vi föreslår också en sänkning av ersättningsnivån i föräldraförsäkringen
från 90 till 80 %. Det var ett svårt beslut, mycket svårt, men vi fattade det
beslutet.
Regeringen däremot, kostar på sig en ny utgift: vårdnadsbidraget.
Vi har absolut inte råd att låna till reformer. Vi har inte råd när alla till-
gängliga resurser måste användas för att bekämpa arbetslösheten.
Vi har inte råd när det samtidigt görs nedskärningar på en lång rad känn-
bara områden.
Men när vi har råd, då står de långtidssjuka först i kö. De får bara 70 %
i dag. Sedan kommer arbetslöshetsersättningen. Det är socialdemokratins
besked.
Vi säger också: Det är upprörande, det är orättvist och det urgröper sam-
hällsmoralen, när regeringen bara kräver uppoffringar av de arbetslösa och
av de stora löntagargrupperna och samtidigt gynnar de redan välbeställda.
Jag vill fråga regeringen: Vad är det för märklig ekonomisk teori som ni i
regeringen bygger er politik på? Rika människor måste få sänkt skatt, för att
det skall bli fart på ekonomin. Vanligt folk, däremot, måste få det sämre och
sämre för att det skall bli bättre. Hur i all sin dar går denna teori ihop? Vad
är det för olika underliga människor som ni i regeringen tror lever i det här
landet?
Vi socialdemokrater anser att det ligger ett värde i att de ekonomiska skill-
naderna inte blir för stora, att det främjar produktivitet och utveckling och
ger större möjligheter att lösa de ekonomiska problemen.
Därför vill vi att riksdagen omedelbart bryter upp besluten om att sänka
skatten på kapital och aktier. Därför vill vi införa en värnskatt på höga in-
komster.
Däremot vill vi sänka skatten på arbete, på vanliga inkomster, med drygt
700 kr.
Vi vill, till skillnad från regeringen, behålla rätten att dra av 30 % av ränte-
kostnaderna. För den som har bostadsräntor på 50 000 kr ger detta en skatte-
lättnad på 2 500 kr per år. Vi föreslår också lägre bolags- och företagsskatt
än regeringen.
När Carl Bildt snart kommer att stå här i talarstolen och säga att social-
demokraterna bara vill höja skatten, så har han fel. Carl Bildt har fel!
Det är riktigt att Carl Bildt och jag kommer att få höjd skatt på våra in-
komster. Men den som är städerska, svetsare eller förskollärare får sänkt
skatt med socialdemokratisk politik.
Det är riktigt att näringsminister Per Westerberg, som inte är här efter går-
dagens debatt - jag förstår honom - får betala mer i skatt när han tjänar
pengar på sina aktier. Men en småföretagare som vill investera och bygga ut
sin verksamhet får skatten sänkt. Det är socialdemokratisk politik.
Det är rimligt, det är rättvist, det är en skattepolitik som stimulerar arbete
och företagande. Det måste bli färre konkurser och fler nya företag i Sverige.
Det är socialdemokratisk politik.
Fru talman! Nu finns det två tydliga politiska alternativ i Sverige.
Med regeringens politik kommer arbetslösheten att öka och ligga kvar på
14 % i år och nästa år.
Med en socialdemokratisk politik kan 30 000 arbetslösa få utbildning och
90 000 få jobb de kommande två åren.
Vi har inte råd att bekämpa arbetslösheten, säger regeringen. Låt mig visa
på skillnaderna mellan regeringens och socialdemokratins politik genom att
ställa frågan: Vad får man för 20 miljarder kronor?
Regeringen väljer att sänka skatterna för de välbeställda. 20 miljarder
kronor, och lite till, hamnar i fickorna på en liten grupp mycket förmögna
kapitalägare. Merparten går faktiskt till de 5 000 rikaste familjerna i Sverige.
Vi socialdemokrater vill använda 20 miljarder så här:
1. Vi vill ge tiotusentals arbetslösa chans att skaffa sig nya kunskaper och
höja sin kompetens, i stället för att sitta hemmma vid köksbordet och
känna sig ratade och bortsorterade.
2. Vi vill skapa jobb som ger bättre miljö. Vi vill röja upp i gamla förgiftade
industriområden, få bort buller från trafiken, förbättra reningsverk och
modernisera våra vatten- och avloppssystem.
3. Vi vill stoppa de meningslösa varslen av sjuksköterskor, barnskötare och
hemtjänstassistenter. Det är inte rimligt att skicka ut dem i öppen arbets-
löshet, samtidigt som vården och omsorgen försämras.
De som tror att ett stort dataföretag eller ett litet tvätteri fungerar utan
daghem har inte sett att svenskt näringsliv behöver kvinnors kompetens och
arbete för att fungera.
Arbetslösa byggnadsarbetare gör större nytta om de reparerar skolor, rus-
tar upp nedslitna daghem eller gör fler bostäder och lokaler tillgängliga för
äldre och handikappade, än om de går och stämplar och kvitterar ut kontant
arbetslöshetsersättning.
4. Vi vill ta vara på våra historiska minnesmärken, våra kulturminnen, och
låta konstnärer skapa trivsammare och vackrare bostadsområden och of-
fentliga platser.
5. Vi vill också stimulera svenska företag att tidigarelägga sina investe-
ringar, vi vill underhålla vägar och järnvägar, och vi vill bygga ut flyget,
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
A llmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
telekommunikationerna och datanätet - så att inte bara Carl Bildt kan
kommunicera med USA eller vad det nu är han skryter med.
Till allt detta räcker 20 miljarder kronor. Våra framtidssatsningar på inve-
steringar och jobb kostar mindre än regeringens generösa gåvor till ett litet
förmöget fåtal. För någon dag sedan träffade jag en person som har kapital.
Han sade: Jag vill gärna betala skatt i Sverige, men med den nuvarande rege-
ringen är det så svårt att få leverera in någon skatt. Reglerna gör det nästan
omöjligt. Så långt har det alltså gått!
Det finns över en halv miljon människor som inget högre önskar än att få
jobba. Det finns vettiga arbetsuppgifter, och det finns nyttiga investeringar,
som ändå måste göras och som alla får glädje av.
Fru talman! Det finns alltså två alternativ i svensk politik, två helt olika
visioner om framtiden.
Det systemskifte som regeringen genomför banar vägen för ett samhälle
med stora sociala och ekonomiska klyftor och med otrygghet samt massar-
betslöshet.
Jag föddes i ett sådant samhälle. Jag vet vad det handlar om.
Också i dag föds barn med olika förutsättningar. Naturen är inte rättvis.
Sociala missförhållanden ger många ett sämre utgångsläge. Ekonomiska
skillnader skapar försteg för andra. Ett anständigare samhälle strävar efter
att utjämna dessa skillnader.
På en punkt tar regeringen dessa utgångsskillnader på allvar, och det är
när det gäller de handikappade.
Men på snart sagt alla andra områden bidrar regeringens politik till att
barn från böljan får sitt liv utstakat och bestämt, av sin uppväxtmiljö, av
föräldrarnas ekonomi och av familjens sociala status.
Vi socialdemokrater motsätter oss en sådan utveckling, därför att den le-
der till ett ofritt samhälle, ett samhälle som sätter penningvärdet före männi-
skovärdet, ett samhälle där bara vissa räknas.
Vad är det för mening med välstånd, om det mesta hamnar i de redan väl-
beställdas plånböcker?
Vad är det för glädje med en skola som ger vissa förtur och som avskärmar
olika grupper av barn från varandra, i stället för att klara en sammanhållen
skola för alla?
Hur kan man tala om valfrihet, när friheten i praktiken hela tiden minskar
för flertalet, när regeringen tänker straffa kvinnor som vill gå från deltidsar-
bete till heltidsarbete med 96 % marginalskatt, när det påstås att det är nöd-
vändigt, ja, önskvärt, att vi får ett B-lag av kvinnor och ungdomar på arbets-
marknaden, med låga löner och otrygga arbetsvilllkor? Vem vill leva så?
Det som upprör mig mest är att regeringen tycks tro att människor är nå-
got slags ekonomiska maskiner och att alla sociala relationer går ut på att
köpa och sälja.
Marknaden är bra till mycket, men den kan definitivt inte lösa alla pro-
blem.
Det är många, långt in i de borgerliga leden, som tycker att så viktiga ting
som utbildning, sjukvård och omsorg inte skall styras av marknaden, av
vinstintressen, av storleken på våra plånböcker.
I vårt land har välfärden varit jämnare fördelad än i andra länder. Det
stora flertalet vet hur en bra barnomsorg, en bra skola och en värdig åld-
ringsvård ser ut. De vet att det välfärdssamhälle som vi steg för steg byggt
upp har sina fel och brister. Men de vet också att detta välfärdssamhälle och
biandekonomin har skapat det som den amerikanske ekonomen Paul Krug-
man kallat ”det mest anständiga samhälle som historien frambringat”. Detta
samhälle tänker vi socialdemokrater inte frivilligt ge upp.
(Applåder)
Anf. 2 IAN WACHTMEISTER (nyd):
Fru talman! Efter regeringen kommer syndafloden, sade Ingvar Carlsson,
och menade såvitt vi förstod därmed att han skulle leda nästa regering. Visst
var det många överdrifter, och visst var det ett valtal, men jag tror att vi alla
gör den reflexionen att det i alla partiers program finns någonting som är
vettigt - även i Socialdemokraternas program.
Mitt anförande kommer per definition inte att bli ett valtal.
Jag är partiordförande till den 9 april. Jag är t.o.m. gruppledare, vilket
överraskar en del av er. Men mina dagar äro räknade! Ni kan böija nedräk-
ningen nu, men det är för tidigt att andas ut.
Även om ni blir av med mig kommer ni inte att bli av med budgetunder-
skottet. Ni kommer inte att bli av med OECD-rapporter som påpekar precis
det som jag här har påpekat många gånger, nämligen att vi inte tillräckligt
har sett allvaret i läget och åtgärdat det.
Det spelar heller ingen större roll för er om Ny demokrati finns i riksdagen
eller inte, på annat sätt än att man belyser problemen. Problemen kommer
att finnas kvar.
Sanningens minut nalkas för politikerna. Jag kommer snart att höra till
dem som håller tummen på ögat på er. Det skall bli ett nöje. Det är möjligt
att jag blir journalist när jag blir stor. Vi hörde Ingvar Carlsson säga att Olle
Wästberg blev riktigt vettig när han blev journalist.
Ni kan tänka på att längst ner på popularitetslistan slåss journalister och
politiker om vilka som har sämst anseende. Jag tror att det bara finns ett
sätt, och det är att försöka skaffa sig ett bättre anseende. Själv är jag enligt
SIFO sämre än Gudrun Schyman och Olof Johansson ihop, och det är ändå
att ta i.
Och nu, fru talman, skall ni få höra! Jag vet att de flesta här är mycket
duktiga och jobbar på. Observera att jag på flera månader inte har beskyllt
er för att vara politiska broilrar! Men jag vill säga: Tänk över er situation!
Jag har själv tänkt över min. Jag skulle tro att Gullan Lindblad har tänkt
över sin, när hon skulle ge Bengt Westerberg en pappamånad.
Låt oss anta att Gullan Lindblad, Bengt Westerberg och jag vill göra något
bra för Sverige. Det vill vi, tror jag. På fint språk kan man tala om att vi
företräder allmänintresset, hela Sverige, inte några speciella särintressen,
inte vårt personliga egenintresse. Då måste vi, precis som alla andra som
känner ansvar, börja med att tala om hur det är. Det är det jag tycker att vi
inte gör. Vi talar inte om hur det är. Ju närmare valet vi kommer, desto
mindre sägs om hur det är. Statsskulden galopperar i väg, och man gör egent-
ligen ingenting.
Hur tror ni att debatten låter om tre eller fyra år? Då kommer man att
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
|
Prot. 1993/94:57 9 februari 1994 |
säga: Varför gjorde de ingenting 1994? Varför ingrep de inte när räntan på |
Så kan det komma att låta.
|
A llmänpolitisk |
Man kommer också att säga: Varför gjorde de så? Jo, de tog det så lugnt |
|
Partiledardebatt |
man inte vågar säga någonting. Nu säger alla t.ex. att vi skall återinföra 90 % arbetslöshetsersättning, Det har kommit en OECD-rapport, och vad säger den? Jo, den säger föl- Vi kan inte höja skatten när skattetrycket redan är över 70 %. Vi måste sänka statens utgifter. Regeringens stolta saneringsprogram på 81 miljarder räcker inte. Det be- Vi har för höga ungdomslöner. Vi har hög ungdomsarbetslöshet därför att Arbetsrätten är ett hinder och inte en trygghet. OECD avslutar rapporten med att säga att landet helt enkelt inte kan fort- Rapporten kom i förrgår, och det land som det handlar om är Sverige. Även med regeringens prognos - man brukar ju missa med 100 miljarder Hur mycket är 172 miljarder kronor? Det är ett ofattbart belopp. Man Ingvar Carlsson berättade vad 20 miljarder är. Jag skall berätta vad 172 Det är lika mycket som kostnaderna för hela barnbidraget, hela bostadsbi- Det är den förlust vi håller på att göra. Snart är alltså räntan, som vi aldrig I det läget har vi alltså svårt att göra någonting! Vi kan inte ens skära ned |
|
8 |
Folk då - människor som ser på TV, lyssnar på radio, eller sitter här på |
läktarna - vad kan de göra? Ja, håll i er nu, och säg ingenting till Bert om
det här! Jag kan tala om för er, kära folk, vad ni kan göra. Ni skall sluta
stjäla! På byggarbetsplatserna stjäls 10 %. Butiksstölderna uppgår rent sta-
tistiskt till 3 %. Vi har genom åren betalat hundratals miljarder för att ut-
bilda små och stora bedragare.
Vi har inte beivrat fusk, inte ens när vi känt till det. Vi har inte vågat påstå
att folk stjäl ens när de stjäl. Vi har inte lärt medborgarna - exempelvis ge-
nom att föregå med gott exempel - att de tar från andra när de t.ex. jobbar
svart och tar arbetslöshetsunderstöd. Man stjäl då från sina grannar och
kompisar; det är nämligen de som får betala. Vi har de facto i stället visat
för dem att det lönar sig att fuska.
Såvitt jag vet finns det inte en människa som har åkt dit för att ha tagit
allmänna medel genom att lura försäkringskassan eller liknande. Nej, det är
bäst att jag säger att det bara finns tre fall - annars får man alltid höra att
det man säger är fel och att det faktiskt finns två. Men kom ihåg: Ingen lurar
staten! Staten är ju människorna. Det finns inga pengar hos fru Wibble. Det
finns bara ett stort svart hål med minus en miljon miljoner kronor. Alla
pengar som kommer in till statskassan kommer från folk. De som stjäl av de
pengarna stjäl av sina kompisar. Det måste sägas ut.
Nästa till rakning! Det är den svarta sektorn - jag har talat om den förut.
I den svarta sektorn är ni med, hela högen, såvida ni inte sitter kvar här inne
i kammaren hela tiden och aldrig går ut. Sätter ni er i en taxi är det - ofta -
svart så det ryker om det. Går ni på krogen är chansen rätt stor att det är
svart. Tar ni er en liten rackare någon gång är det en 40-procentig chans att
det är hembränt.
Vare sig den svarta marknaden är 100 eller 150 miljarder är den enorm.
Hur bekämpar vi den? Det gör vi egentligen inte. Det flesta av oss utnyttjar
den - eller hur? Jag menar att man måste angripa det. Man måste angripa
fusket, för det är brott mot lagen. Antingen måste den svarta marknaden bli
vit, eller också får väl de vita lagarna bli svarta då. Men vi kan inte låta sam-
hället fortsätta att fungera vid sidan av lagarna.
Den svarta sektorn är lika farlig som barnporr, som för övrigt ingår i hela
det här systemet. En svart sektor betyder till sist maffia, olagligheter, mord,
stöld och - inte minst - minskad tilltro till hela systemet, det demokratiska
system som vi här representerar.
Nå, men låt oss då förklara krig mot fusket. Låt oss bevisa för våra barn
att vi inte är korrupta eller försoffade utan vi angriper det här, som är ett
stort problem i Sverige. Men det är klart att en affisch med ett stort finger
som säger: Svensson! Du fuskar! inte är världens bästa valaffisch. Då går de
väl och röstar på Westerberg i stället - förlåt!
Vi begär som politiker en skärpning av våra arbetsgivare, dvs. det svenska
folket. Eller i varje fall gjorde jag det alldeles nyss. Men vad har svenska
folket egentligen för möjligheter att granska oss? Var finns det personliga
ansvaret? Var man än arbetar ute i samhället har man ett personligt ansvar.
Men var finns det personliga ansvaret i politiken? Det finns inte. Det skulle
behövas något slags etikkommission som medborgarna tillsatte och som kol-
lade läget och såg vad det är vi sysslar med. Den skulle få publicera sina re-
sultat, osv. för att hålla tummen på ögat på folkets egna representanter. Det
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
är klart att det inte behövs dubbla pensioner i politiken. Och inte behövs det
fallskärmsavtal! Och visst skulle det gå att införa fullt ansvar för ämbetsmän
och fullt ansvar för politiker. Men gör det då!
Det har för övrigt sagts om politiker - det har ni hört här förut - att om
politiker skulle prövas i Marknadsdomstolen så skulle de fällas på löpande
band. Om vi som sitter här sålde tvål i stället för politiska budskap skulle de
flesta här ha näringsförbud vid det här laget.
Så tar vi nästa: bankerna. Jag representerar givetvis bankerna - jag är en
fruktansvärd kapitalist som röker stora cigarrer. Nej, det är jag givetvis inte.
Jag är en av de få som vågar gå på bankerna - ni är rädda för dem också,
vågar jag påstå. Om man skall slåss mot kapitalet skall man inte köra på Ing-
var Carlssons spår, utan man skall försöka attackera den nya bankkrisen.
Den består i att bankerna tar ut för höga räntor av de företag som skulle
kunna bygga upp Sverige igen och ge alla jobb. De får betala mycket högre
räntor om de lånar pengar än de stora grabbarna. Även om de stora grab-
barna är dåliga kanske de får låna för 7 %, medan de små lirarna får låna
för 12 % eller så.
Hur åtgärdar man det? Jo, genom fri konkurrens - kan ni tänka er! Ni
tänkte förstås: Då måste vi lagstifta och sätta dit dem. Men fri konkurrens
är det enda sättet att åtgärda det. Det finns i stort sett bara fyra banker kvar.
Då gäller det att sätta tummen på ögat på dem och se till att det inte blir
några karteller, att de inte kan hålla på och ta ut alla möjliga orättmätiga
fördelar genom att de inte konkurrerar öppet.
Sedan vi eller regeringen eller hur det nu gick till - undan gick det i alla
fall - beviljade bankstödet har S-E-Bankens kurs gått upp med 727 %. Men
de som stod risken var svenska skattebetalare, och de har faktiskt inte fått
ut någonting för det. Då säger Ingvar Carlsson kanske: Sådan är kapitalis-
men. Men det behöver den inte alls vara! Men sådan har regeringens taktik
varit! Och de flesta av oss här i kammaren har varit med på det. En av ingen-
jörerna blev riksbankschef. Så kan det gå när inte haspen är på!
Till sist i det här anförandet vill jag säga att vi behöver sälja Sverige. Inte
sälja av utan verkligen sälja Sverige, tala om hur bra Sverige är att etablera
industrier i, hur bra det är att göra turistbesök i. Men vi kanske skulle börja
med att tala om hur fantastiskt det är. Tänk om vi kunde säga: Här är ett
land där inte bara folket har vaknat utan även politikerna.
Man kan sätta ansikte på allting. Det går inte att bara ha en massa kommit-
téer och råd, utan det behövs ett ansikte. Ta en av de sparkade cheferna -
det börjar bli gott om dem vid det här laget - t.ex. Janne Carlzon, och sätt
honom att sälja Sverige. Säg till honom: Hördu Janne, du är bra på att fixa
resor, på att övertyga folk och allt möjligt, och du ser än så länge ganska
trevlig ut också, så du kanske skulle kunna vara ett bra ansikte för oss. Du
får ett par hundra miljoner. Sätt dig med ett gäng och försök sälja Sverige
och få folk att komma hit!
Finessen med det är att då kommer de hit och de investerar, och då kan
vi tala om för dem att vi är tacksamma. Vi ger er bra villkor, säger vi till dem,
därför att ni tänker vara med och återuppbygga vårt land.
Med detta, fru talman, gör jag tillfälligt avbrott.
(Applåder)
I detta anförande instämde Dan Eriksson i Stockholm, Bo G Jenevall, Pe-
ter Kling, Kenneth Attefors, Leif Bergdahl, Bengt Dalström, Claus Zaar,
Arne Jansson, Laila Strid-Jansson, Simon Liliedahl, Max Montalvo, Lars
Andersson, Stefan Kihlberg, Karl Gustaf Sjödin, Ulf Eriksson, Robert
Jousma, Christer Windén och Lars Moquist (alla nyd).
Anf. 3 GUDRUN SCHYMAN (v):
Fru talman! Vi har nu först fått höra en partiledare som beskriver Sverige
som det mest anständiga samhälle som har skapats. Sedan har vi fått höra
en annan som beskriver Sverige som rena rama Vilda Västern, fullt av bovar
och banditer.
Min företrädare på partiledarposten, Lars Werner, är en av dem som har
varit med om att bygga upp detta samhälle. Både som murare och politiker
har han deltagit, och deltar fortfarande, i bygget av det svenska välfärdssam-
hället. Han tillhör en generation som håller hårt på grundläggande värde-
ringar om jämlikhet och solidaritet. Jag tror att han känner sig ytterst för-
olämpad efter lan Wachtmeisters beskrivningar om hur det går till ute på
byggena.
Jag ser det som min uppgift att se till att det som han har varit med om att
bygga upp inte rivs ner.
Den senaste tiden har vi kunnat bevittna hur den ena ”17-taggaren” efter
den andra har fallit: Kjell-Olof Feldt, AJlan Larsson, Stig Malm, Jan Carl-
zon, P.G. Gyllenhammar, några bankdirektörer, några valutaspekulatörer
och nu senast lan Wachtmeister. Tre saker har de gemensamt: de har alla
varit s.k. stora män av den mer maktberusade sorten, de har alla varit ingen-
jörer bakom 80-talets politik och de har alla aktivt varit med om att leda
Sverige in i dagens problem.
I medierna kan vi avläsa en oro - en oro på ytan - för vart dessa herrar
skall ta vägen. Finns det ingen som har ett nytt jobb till P.G.? Vart skall Stig
Malm ta vägen? Samtidigt gnager en annan och mycket djupare oro i väldigt
många människor som har fått sparken, som har fått gå från sina jobb, och
är arbetslösa. Den finns hos alla dem som har fått gå från bygget, från den
nedlagda fabriken, från daghemmet, från sjukhuset, från skolan eller från
det stängda biblioteket. Tänk om TV och tidningar kunde intressera sig mer
för dessa människors framtid och ägna färre spaltkilometer åt P.G. Gyllen-
hammar.
I dag finns det faktiskt vårdpersonal och barnskötare runt om i landet som
är arbetslösa samtidigt som sjukhuskorridorerna är överfulla med patienter
som inte får den vård de behöver och samtidigt som personalen på dagis har
alldeles för många barn att ta hand om. Andra har mist sina jobb inom indu-
strin. De får nu höra hur de gamla arbetskamraterna nästan sliter livet ur sig
med ett ständigt ökande övertidsarbete.
Ett sådant mänskligt och ekonomiskt resursslöseri är orimligt i en tid när
alla talar om att spara. Var finns solidariteten? Var finns rättvisan i det sam-
hälle som vi nu ser växa fram?
Sverige håller faktiskt på att få en växande underklass, ett skikt av männi-
skor som en allt hårdare arbetsmarknad lämnar vid sidan av. De s.k. lågpres-
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
11
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
A llmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
terande och bångstyriga, de lågutbildade, de arbetsskadade och den växande
gruppen förtidspensionerade lämnas alla därhän.
För många invandrare är arbetsmarknaden helt stängd. Få politiker för
deras talan här i riksdagen. De själva är inte ens välkomna. Vid Sveriges
gränser stoppas de bosniska flyktingarna med visumregler. Det påminner på
ett groteskt sätt om hur vi stoppade judiska flyktingar vid gränsen före andra
världskriget. En sådan politik är inget att vara stolt över.
Gamla människor i Sverige är oroliga. Vem tar hand om gamla mamma
när vården bantas och man själv har fullt upp med egna ungar? Skall det bli
ättestupa för nästa generation? Är det framtidens äldreomsorg?
Kvinnor i låglöneyrken får uppleva hur deras arbeten nedvärderas, nästan
bespottas. Bo Södersten och andra försöker intala sjuksköterskor och för-
skollärare att de måste lämna sina jobb om vi skall kunna rensa upp efter
alla inkompetenta bankchefer med vidlyftiga fallskärmsavtal.
Vi kvinnor får höra att vi antingen skall bli mammor eller karriärkvinnor,
antingen pigor eller chefer i näringslivet. Våra män, om vi har några, skall
åter bli familjeförsörjare och avsäga sig det dagliga ansvaret för sina barn.
Som så många gånger förr målar man in oss i ett hörn där vi tvingas att
välja, antingen det ena eller det andra. Man kallar det valfrihet; det är ab-
surt. Verkligheten präglas inte av antingen-eller-tänkande. Vi vill ha både
barn och arbete. Faktum är att vi blir bättre och mer motiverade som föräld-
rar när vi trivs på jobbet, och vi blir mer motiverade på jobbet när vi trivs
med våra privatliv. Det gäller oss kvinnor, och det gäller naturligtvis också
er män.
Hur ser då hoten mot jämlikheten ut? Man kan ta förslaget om vårdnads-
bidraget som exempel. Ett familjefundamentalistiskt litet parti, nästan lika
litet som mitt eget, har trumfat igenom tanken att småbarnsmammor min-
sann inte hör hemma på arbetsmarknaden. Trots att det inte var många år
sedan vi hörde de borgerliga partierna klaga på bidragssamhället införs nu
en helt ny bidragsform.
Hälften av pengarna, drygt en miljard, tar man från föräldraförsäkringen.
Den sänks från 90 till 80 % av inkomsten. För en normalinkomsttagare med
14 000 i månaden betyder det 1 000 kr minus i månaden. Den andra hälften
av pengarna, den andra miljarden, får dagisbarnen och deras föräldrar stå
för i och med dyrare taxor och försämrad service.
Jag kan riktigt se framför mig hur Bengt Westerberg sitter i sin riksdags-
bänk och bekymrat klottrar ner några poetiska rader för att travestera en
annan känd före detta minister med kluven tunga: Vårdnadsbidraget är ett
djävla skit. Nu har vi baxat det ända hit.
Man kan också ta det ogenomtänkta och orättvisa förslaget till nytt pen-
sionssystem som exempel. Det är ett av seklets viktigaste politiska beslut,
som tydligen Socialdemokraterna och de borgerliga partierna nu skall för-
söka snabbsnitsla genom riksdagen. De fackliga organisationerna har inte
ens fått vara med i diskussionen. Någon offentlig debatt om förslaget vill
man tydligen inte ha.
Som vi ser det är det nödvändigt att den knappa remisstiden förlängs. Nå-
got beslut i den här stora och viktiga politiska frågan skall vi absolut inte
12
fatta här i riksdagen förrän efter valet. Vi vill gärna att det fattas ett beslut,
men först skall det vara en rejäl diskussion.
Bakom det här bakslaget, som framför allt vi kvinnor nu upplever, döljer
sig högerns brutala syn på hur samhällets samlade tillgångar skall fördelas.
I framtidens samhälle räcker inte arbetena åt alla, menar man. Pengarna
räcker bara till dem som redan har. Dessutom visar man en skrämmande
nonchalans inför vad människor utanför de egna snäva partileden tycker.
Demokratin är satt på undantag - här i riksdagen och inte minst ute i våra
kommuner.
Vad vi i Vänsterpartiet vill se är nya grepp och lösningar, handling och
framtidstro. En sådan ny lösning, som alltmer börjar diskuteras bland ar-
betslösa och i fackföreningarna i både Sverige och övriga Europa, är en om-
fördelning av arbetstiden. I många europeiska länder har man redan startat
färden mot 30-timmarsveckan, men i Sverige går det trögt.
Vänsterpartiet har föreslagit 1 miljard under det kommande budgetåret
för att få i gång en försöksverksamhet med sex timmars arbetsdag. Vi är
nämligen trötta på alla osakliga angrepp på tanken att omfördela arbetsti-
den. Genom praktiska exempel vill vi visa att det går att fördela jobben jäm-
nare. Det borde vara självklart för var och en att det är bättre att fler männi-
skor arbetar sex timmar än att få jobbar åtta timmar plus övertid och resten
är beroende av bidrag.
Både Socialdemokraterna och de borgerliga partierna säger nej. Men vad
har ni för alternativ för att få ned arbetslösheten?
Medan ni öser ut miljarder på praktikplatser och ALU - insatser som
snedvrider arbetsmarknaden, utnyttjas av företagen och inte ger varaktiga
jobb - så fnyser ni åt förslaget om sex timmars arbetsdag.
Varför tar ni inte och studerar vad som händer med arbetsskadorna, sjuk-
frånvaron och arbetslösheten om t.ex. ett helt sjukhus får gå över till sex
timmars arbetsdag? Jag lovar att sjukfrånvaron skulle minska, trivseln skulle
öka, personalomsättningen skulle bli mindre och fler skulle komma in på
fasta tjänster. De halvtidsanställda som vill gå upp i arbetstid skulle kunna
få göra det. Det här visar de praktiska exempel som finns i Sverige, bl.a. i
Kiruna kommun.
En omfördelning av arbetstiden har också en annan stor fördel. Den för-
stärker solidariteten mellan arbetslösa och arbetande och gör det svårare att
dela upp folk i närande och tärande. Färre människor blir utslagna och passi-
viserade och fler motiveras att ta ett samlat och gemensamt ansvar för arbets-
lösheten.
Vad vi behöver i dag är en satsning på framtidsreformer och framtidslös-
ningar. Vi behöver satsa mer på framtidens informationsteknologi i stället
för att hänga fast vid gamla tankar om att de nya jobben finns inom en gam-
maldags storindustri.
Vi behöver bygga datamotorvägar till glesbygden - kraftfulla telenät som
klarar data- och faxmeddelanden över hela landet - i stället för att bygga
Dennispaket i storstaden.
Vi behöver ställa om industrin till kretsloppsteknik, och vi behöver ut-
veckla ny teknik, så att våra energisystem kan fungera i ett samhälle utan
kärnkraft.
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
A llmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
14
Vi kan vända arbetslösheten i byggbranschen till en radikal miljöomställ-
ning av det svenska samhället. Vi kan göra det nu - om vi vill och om vi
vågar! Om vi vill kan vi välja en hållbar utveckling, en framtid i ekologisk
balans, med plats för alla.
Regeringen gör precis tvärtom. Carl Bildt, Ulf Dinkelspiel, Bo Lundgren
och de andra herrarna ser sig nervöst om i backspegeln efter sina förfäders
lösningar. Ni är beredda att sälja ut både miljön och kvinnorna för att hålla
ihop regeringen. Dessutom försöker ni inbilla oss, och förmodligen också er
själva, att guldletarnas Klondike fortfarande ligger i Bryssel. Och på vägen
dit trycker ni ner visionerna om ett rättvist och solidariskt samhälle i asfalten.
Men en regering som inte vågar tro på ett solidariskt samhälle, ett sam-
hälle för alla, kan inte annat än misslyckas. Därför är det inte förvånande
att er politik leder till betungande ränteutgifter, en skyhög arbetslöshet och -
det värsta av allt - ett återuppväckt klassamhälle.
Ni visar inte en ansats till att klara jobben. Ert recept, som är en blåkopia
av arbetsmarknadspolitiken i den europeiska unionen, innehåller avregle-
ringar av arbetsmarknaden, försämrade anställningsvillkor, sänkta ung-
domslöner, större löneskillnader, arbetsgivarnas överhöghet och en försva-
gad fackförening. I övrigt gäller det en passiv väntan på att den s.k. markna-
den skall lösa problemet med tillgång och efterfrågan. Det praktiska resulta-
tet blir massarbetslöshet och en social utslagning. Det här kan beskådas i
många av västvärldens länder.
För Vänsterpartiet är det självklart att våga se framåt, att våga inse att vi
lever i en ny tid och att inse att nya problem kräver nya lösningar. Men det
är samtidigt lika självklart att vi skall återupprätta det solidariska samhället
där varje människa - återigen - är lika mycket värd.
Det här kräver att vi väljer, att vi tar ställning och väljer sida. Vi måste
säga att offentlig konsumtion får gå före privat konsumtion. Vi måste välja
vården före videon, bussen före bilen och social tillväxt före social utslag-
ning. Vi måste välja människovärdet före marknadsvärdet.
För oss innebär nämligen inte insikten om att vi lever i en ny tid att vi
överger våra grundläggande värderingar. För oss går solidariteten och fram-
tidstron hand i hand.
(Applåder)
Anf. 4 Statsminister CARL BILDT (m):
Fru talman! Gudrun Schyman avslutade sin föreläsning genom att säga att
det är naturligt för Vänsterpartiet att se framåt. Det ligger mycket i det. Jag
förstår att man inte ser bakåt.
I övrigt vill jag bara säga att det var trevligt att se Gudrun Schyman här i
kammaren. Senast såg jag henne på TV när hon förklarade att bland det
mest meningslösa hon över huvud taget kände till var att vistas i riksdagen
med det tråkiga arbete som där bedrivs. Jag hoppas att det budskapet till
fullo uppfattades av landets väljare och att de tar henne på orden i september
och befriar henne från den tråkiga börda som arbetet i riksdagen innebär.
Fru talman! För 35 år sedan hölls i riksdagens andra kammare en av de
mest laddade och viktigaste debatterna som ägt rum under efterkrigstiden
om svensk säkerhetspolitik. Den handlade om den s.k. Hjalmarsonaffären.
Den dåvarande socialdemokratiska regeringen ville brännmärka den dåva-
rande högerledaren Jarl Hjalmarson såsom neutralitetspolitiskt opålitlig.
Han ansågs ha förespråkat militära kontakter mellan Sverige och västmak-
terna som var oförenliga med den neutralitetspolitiska linjen.
I det betänkande som den neutralitetspolitiska kommissionen lämnade i
går kan vi alla ta del av utdrag ur den här viktiga debatten. Kärnan i det
som Jarl Hjalmarson då sade var detta: ”En liten demokrati, som utsatts för
angrepp av en stormakt, som kämpar för livet hoppas på och räknar med de
stora demokratiernas stöd och bistånd. Att säga detta klart ut ändrar ingen-
ting i vår alliansfrihet. Rent spel och klara besked skapar respekt och förtro-
ende.”
Mot detta stod statminister Erlanders kategoriska uttalande: ”Förberedel-
ser och överläggningar för militär samverkan med medlemmar av en stor-
maktsallians är sålunda helt uteslutna, om vi vill bevara förtroendet för vår
utrikes- och försvarspolitik.”
Efter att ha gått igenom vad som faktiskt hände under dessa decennier
säger kommissionen att statsminister Erlanders redogörelse i debatten med
Hjalmarson gav en ”medvetet felaktig bild” av vad som förevarit. Statsminis-
ter Erlander hade själv i nationens intresse varit med om att ta ansvar för
åtgärder som gick långt längre än dem han ville brännmärka Jarl Hjalmarson
för.
Det här är viktiga klarlägganden efter tre och ett halvt decennium. Jag
hoppas att de rensar luften inför framtiden. Jag hoppas att alla inser att me-
dan en regering inte kan vara skyldig att redovisa varje detalj om försvars-
och säkerhetspolitiken offentligt har den en skyldighet att se till att det den
faktiskt säger är klart, rätt och i varje del sant. Jarl Hjalmarson visste i hela
sitt liv att det han hade sagt var rätt. Det smärtar mig att han inte fick leva
tillräckligt länge för att uppleva att han också fick rätt, men han fick faktiskt
rätt.
Utrikes- och säkerhetspolitiken och dess skötsel är central. Den bild som
kommissionen har gett ger nya dimensioner till bilden av den politik som i
nationens intresse fördes under det kalla krigets allra kallaste decennier. I
dag lever vi i ett annat Europa. Vi kan alla känna oro för utvecklingen i Ryss-
land. Men det övermilitäriserade Sovjetvälde som under decennier militärt
hotade de europeiska demokratierna finns inte längre.
Stapplande och med stora svårigheter söker vi bygga upp en ny europeisk
säkerhetsordning som kan ge inte bara vårt eget land utan också alla andra
europeiska länder säkerhet. Där betyder vårt inträde i den europeiska unio-
nen mycket.
Det handlar inte bara, och kanske inte ens främst, om tillväxt, om jobb
och om välfärd - men detta är viktigt nog - utan också om att vi kan ge ett
bidrag till Europas säkerhet och fred och om att Europa genom detta kan ge
ett bidrag till vår och norra Europas säkerhet och fred. Det har ingen i denna
debatt rätt att bortse från.
Men vi vet att vägen till en fungerande säkerhetsordning är stapplande och
svår. Det som händer i och kring Sarajevo visar det dag för dag. Kommunis-
mens arv, den ekonomiska misären och det nationella hatet visade sig vara
långt bittrare än vad någon nog hade anat. Vi känner alla den moraliska av-
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
15
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
16
skyn över det vi tvingas leva med i via TV och medierna från det mördande
krigets ständigt fortgående vardag.
Vi känner alla desperation över att inte omedelbart, fullständigt och för
evigt kunna stänga av hatet, stoppa våldet och få ett slut på lidandet. Men
samtidigt kan desperationen aldrig göras till politik, för det är att bädda för
en situation där vi får mer av våld, inte mindre av våld, och mer av möjlighe-
ter till fred som vi bör sträva efter.
Ingen står likgiltig. Sverige gör mer än de allra flesta andra nationer. Vi
har öppnat vårt land för många som tvingats fly från hem som de inte längre
har. Våra lastbilschaufförer kör vaije dag under fara ton efter ton med livs-
medel och medicin in i det härjade landet. Vårt flygvapens Herculesplan sva-
rar i dag för de livsviktiga transporterna in i Sarajevo. Våra svenska soldater
i de nordiska bataljonerna, inte minst i Tuzlaområdet, har gjort fantastiska
insatser.
Allt detta gör vi i samverkan med andra. Inom FN:s ram och under FN:s
ledning i nära samverkan med EU, med NATO och med de resurser som
NATO successivt sätter in. Detta är viktigt, därför att det är bara genom att
stärka FN, genom att ge N ATO möjligheter och genom att markera världs-
samfundets sammanhållning som vi kan ha utsikter till framgång. Det som
måste göras nu är uppenbart.
För det första berör en demilitarisering alla i hela Sarajevoområdet.
För det andra handlar det om att området ställs under Förenta nationernas
omedelbara politiska och militära kontroll.
För det tredje handlar det om ett borttagande av alla tyngre vapen från
Sarajevo och från Sarajevos omgivningar.
Om detta förs nu förhandlingar som inte framstår som alldeles utsiktslösa.
Det är den linje som vi har drivit i FN. Det är den linje som vi har drivit
tillsammans med de nordiska länderna. Den får ett allt starkare stöd, och
den kan förutsätta ett militärt tryck i förhandlingarna. Det är detta som NA-
TO:s råd inleder sitt sammanträde med - i stort sett i den minut som jag
säger detta.
Vårt starka ställningstagande när det gäller det som händer i Bosnien säger
mycket om vår egen situation, om hur vi ser på den och vårt ansvar i detta
Europa. Vi accepterar inte längre att stillatigande stå vid sidan av. I nära
samverkan med dem som delar våra värderingar är vi engagerade för att
möta våldet och ondskan och för att bereda vägen för politiska lösningar och
nationell försoning. Vi vill inte ha mindre av samverkan i utrikes- och säker-
hetsfrågor i Europa, tvärtom. Vi vill vaije dag ha mera, och vi vill att det
skall ge resultat.
Vi är svenskar först och främst. Sverige kommer alltid att vara oss närast
och kärast. Men vi är alltmer också engagerade européer i samverkan med
andra engagerade européer och med stark känsla även för vårt ansvar i värl-
den i övrigt.
Fru talman! De utrikespolitiska frågorna tränger sig på. Men de inrikespo-
litiska frågorna står i väldigt hög grad på vår agenda detta år, som ju blir ett
supervalår:
- ett år då vi skall avgöra om den ekonomiska reformpolitik som nu steg
för steg för Sverige ut ur krisen skall fortsätta eller om vi skall vända tillbaka
till den politik som var den politik som faktiskt förde oss in i den djupa krisen
i början av 90-talét,
- ett år då vi skall avgöra om Sverige skall vara en randstat i det europeiska
samarbetet eller om vi fullt ut skall vara med och utnyttja den rösträtt som
vi kan utnyttja och därmed forma detta samarbete också efter våra värde-
ringar och våra intressen. Bägge dessa val är viktiga och tillsammans något
av ett verkligt ödesavgörande för Sverige.
För ett år sedan sade Socialdemokraterna när vi diskuterade ekonomin att
svensk ekonomi nu obönhörligen var på väg ner i en depression, i en spiral,
som bara och endast kunde hävas genom en massiv ökning av budgetunder-
skottet. Det var den tillfälliga momssänkningen.
De besparingar som regeringen föreslog för ett år sedan - mest bekant av
dessa är ju sänkningen av ersättningsnivån i a-kassan - beskrevs som djupt
orättfärdiga, som totalt oacceptabla och som ett dråpslag mot dem som har
det allra sämst och något som aldrig var möjligt att acceptera för socialdemo-
kratin. Sedan dess har det tack och lov gått ett år. Regeringen har fått rätt
och Socialdemokraterna fel om ekonomin.
Vi gick inte ner i en depressionsspiral, trots att vi inte sänkte momsen -
tvärtom! De ljuspunkter som vi talade om blev fler och fler och fler. I dag
visar alla undersökningar på en framtidstro ute i de svenska företagen som
är starkare än vad man har uppmätt på flera decennier när det gäller synen
på de möjligheter som nu finns. Det går inte längre att förneka att det ljusnar
för Sverige.
Socialdemokratin har accepterat det som för ett år sedan var så oaccepta-
belt. Minns de ord närmast av hat mot detta förslag som riktades i denna
kammare och utanför detta hus mot tanken på att sänka ersättningsnivån i
a-kassan! Det är nu accepterat. Jag välkomnar detta. Men minns orden, och
tänk på orden nästa gång ni så kraftigt skall fördöma ett förslag som ni vet
att ni förr eller senare kommer att få acceptera!
Att det nu böljar ljusna säger inte att allt är över - långt, långt därifrån.
Ian Wachtmeister nämnde den rapport som OECD publicerade häromda-
gen. Den anbefalles till läsning. Rapporten inleds med konstaterandet att
Sveriges djupa ekonomiska problem har sin grund i de ekonomisk-politiska
misstag som gjordes under 1980-talet. Om jag får påminna Ingvar Carlsson
om 1980-talet så hette statsministern inte Bildt och finansministern inte
Wibble, utan de hette någonting annat och de gjorde misstag som vi nu steg
för steg sopar upp efter.
OECD säger alls icke att vaije del av regeringens politik är perfekt. Man
efterlyser mer av den linje som regeringen står för: mer av besparingar i de
offentliga utgifterna, mer av åtgärder för att förbättra företagarklimatet och
kapitalförsörjningen, mer av strukturella reformer, mer av reformer i väl-
färdssystemen och mer av avregleringar av företag och arbetsmarknad. Där-
med dömer man också ut det vänsterpopulistiska alternativ som Ingvar
Carlsson under sina 20 minuter här i kammaren företrädde.
Kvintessensen av en politik som skulle skena i väg åt det vänsterpopulis-
tiska håll som socialdemokratin företräder - där det talas om att ta från de
rika och ge till de fattiga, som om denna gamla marxistiska analys hade nå-
gon relevans i det moderna samhälle vi går in i - är att företagen skulle få
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
2 Riksdagens protokoll 1993194. Nr 57
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
18
det sämre. Socialdemokraterna har återgått till en gammal företagarfientlig
politik. Ni klarade inte av förnyelsen.
När företagen får det sämre kommer inte de nya jobben. Det är inte staten
som kan ta oss ur arbetslösheten. Det är bara företagsamheten. Det är de
villkor som vi ger företagsamheten, företagarna och företagen som helt av-
gör om vi skall ta oss ur den massarbetslöshet som 1980-talets politiska miss-
tag förde oss in i. Där står vårt, OECD:s och den ekonomiska sakkunska-
pens alternativ på mycket fast grund. Vänsterpopulism av vilken art det vara
månde, fru Schymans eller herr Carlssons, kan bara ge oss mer av nedgång
och mer av arbetslöshet.
(Applåder)
Anf. 5 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Fru talman! Regeringens välfärdspolitik attackeras i dag med samma fre-
nesi från två helt olika håll.
”Ni rustar ned. Det blir sämre för varje dag”, säger en del. ”Välfärdsstaten
har tjänat ut, men ni slår bara vakt om det som är”, säger andra.
Bägge grupperna har fel. Vi rustar inte ned och vi slår inte bara vakt om
det som är. Välfärdsbygget är i grunden gott. Stammen är väl ägnad att möta
också framtidens behov. Den har vi inga som helst planer på att riva.
Men visst finns det behov av en omfattande ”ROT-verksamhet”, dvs. av
reparationer, ombyggnader och tillbyggnader. Det är det som vi i dag håller
på med. Resultatet skall bli ett välfärdsbygge som både ger högre standard
och är mer robust.
Det är viktigt att slå vakt om en väl fungerande offentlig sektor. Men det
innebär inte att allt skall bli vid det gamla. Det vore i själva verket ett hot
mot välfärdsbygget. En omfattande ”ROT-verksamhet” är nödvändig för att
trygga det för framtiden.
Socialförsäkringar som ger inkomsttrygghet är ett självklart inslag i en li-
beral välfärdspolitik. Men när reglerna utformas måste vi ta hänsyn till att
människor reagerar på de signaler som skickas ut. Alltför ofta har social-
demokraterna blundat för det.
Utvecklingen i arbetsskadeförsäkringen är ett belysande exempel på svag-
heten i det bygge som socialdemokraterna efterlämnade. I ett skede godkän-
des nästan allt som arbetsskador, och som en följd av det ökade arbetsska-
dorna. Vid regeringsskiftet 1991 uppvisade den här försäkringen ett ackumu-
lerat underskott på 19 miljarder kronor. Det ökade med en halv miljard kro-
nor i månaden. Skulle ingenting ha förändrats skulle underskottet enligt
Riksförsäkringsverket ha ökat till långt över 100 miljarder kronor vid sekel-
skiftet.
Samtidigt talade mycket för att arbetsskadeförsäkringen verkade häm-
mande på rehabiliteringen av personer som hade anmält arbetsskador. Kom-
binationen av astronomiska kostnader och försämrade möjligheter att få
människor tillbaka till arbetslivet gjorde arbetsskadeförsäkringen till ett
skolexempel på konstruktionsfel i det socialdemokratiska välfärdsbygget.
Nu har en rad åtgärder vidtagits för att förhindra den för välfärden och
statsfinanserna katastrofala utvecklingen. På nästan varje punkt har social-
demokraterna sagt nej. Men utan denna ”ombyggnad” skulle arbetsskade-
försäkringen effektivt ha underminerat välfärdsbygget och tjänat som argu-
ment för dem som hävdar att välfärdsstaten är en koloss som inget förmår
förutom att öda samhällets resurser.
Inte bara socialförsäkringarna reformeras i dag utan också andra välfärds-
tjänster, inte minst de som kommunerna är ansvariga för.
Erfarenheterna visar att det finns stora möjligheter att öka effektiviteten
i den kommunala verksamheten. Flera jämförande studier pekar på att det
inte finns något entydigt samband mellan insatta resurser och uppnådda re-
sultat. Det spelar stor roll hur resurserna används.
Vårdgarantin, som för ett tiotal diagnosgrupper garanterar behandling
inom tre månader, är ett exempel. Den har tack vare bättre organisation
kunnat genomföras samtidigt som de totala resurserna till sjukvården fak-
tiskt har minskat. Barnomsorgen är ett annat exempel. Flera undersök-
ningar har visat att kvaliteten inte alls står i direkt proportion till resursinsat-
sen.
Varför blir reaktionerna trots det ibland så negativa? En förklaring är att
förändringsprocesser oundvikligen framkallar kritik från de berörda. Alla
omstruktureringar innebär ett ifrågasättande av tidigare organisation och
gamla rutiner. Många vill helt enkelt inte tänka om. Flera ledande social-
demokrater tillhör den kategorin. De instämmer naturligtvis gärna i kritiker-
kören, men sällar sig därigenom också till välfärdsstatens dödgrävare.
Men det finns, fru talman, också en annan förklaring som ibland kan vara
riktig, nämligen att minskande resursramar på sina håll inte längre - i varje
fall inte kortsiktigt - kan mötas med effektivisering, utan leder till direkta
försämringar. Sådana kan innebära att man når ned till en standard som inte
är acceptabel. I sådana situationer avvisar vi liberaler inte en höjning av
kommunalskatten. Det kan i vissa lägen vara den enda utvägen.
Men varken kommunalskattehöjningar eller bättre tider kommer att lösa
kommunernas problem. Utmaningen är att det under 1990-talet finns ett
växande gap mellan behov och resurser. Vid oförändrad kommunalskatt,
oförändrad produktivitet och oförändrade statsbidrag uppgår det gapet bara
på grund av demografiska förändringar enligt Kommunförbundets kalkyler
till flera kronor i kommunalskatt i slutet av detta årtionde. Alla inser att det
gapet huvudsakligen måste täppas till genom ökad effektivitet.
Fru talman! På få områden är behovet av en tredje kraft i politiken så stort
som på det välfärdspolitiska. Det är i regel bara liberala kommunpolitiker
som får ta på sig uppgiften att både vara pådrivande i förnyelseprocessen och
sätta klackarna i backen när det går så långt att viktiga värden hotas.
Parallellt med rationaliseringar och omstruktureringar i socialförsäkringar
och kommuner har de gångna åren i högsta grad varit en period av tillbygg-
nad, en reformperiod. Låt mig bara nämna några exempel:
- Vårdgarantin har jag redan nämnt.
- Husläkarsystemet är på väg att genomföras. Politiskt förekommer på
visst håll, också här i kammaren, litet gny. Men patienterna är i regel
mycket nöjda.
- ÄDEL-reformen har fullföljts. Som alla stora reformer har den varit ifrå-
gasatt av många, också här i kammaren. Men utvärderingen pekar så här
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
19
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
långt på att det har gått smidigare och bättre än vad t.o.m. optimisterna
vågade tro. Gruppbostäder och ålderdomshem byggs nu ut i snabb takt.
- Barnomsorgsgarantin är beslutad här i riksdagen och gäller från nästa
årsskifte. Då blir kommunerna skyldiga att se till att det finns barnom-
sorg för de föräldrar som vill ha sådan.
- Skolpengen har införts och öppnat möjligheter både för ökad valfrihet
och för nya fristående skolor.
- På handikappområdet har flera viktiga reformer genomförts, inte minst
den nya lagen om stöd och service till funktionshindrade.
- Barnen har fått en egen ombudsman, och snart kommer förslag om att
även de handikappade skall få det.
Det finns förvisso mycket kvar att göra, men den ökade valfriheten inne-
bär att det nu, Ingvar Carlsson, inte bara är överklassen som har möjlighet
att välja sin egen doktor eller skola för sina barn, utan att alla har det. Som
ofta när mindre privilegierade tillskansar sig samma rättigheter som tidigare
bara överklassen har haft är det motiverat att tala om en revolution, i detta
fall en valfrihetsrevolution.
Ekonomer i långa banor rasar nu mot välfärdsstaten. Bl.a. Industriens ut-
redningsinstitut, SNS och senast den ståtlige utredaren professor Lars Vinell
har pläderat för radikala skattesänkningar och en nedrustning av välfärdssta-
ten. Men deras påståenden att den ekonomiska krisen beror på välfärdssta-
ten är svagt underbyggda.
Att den dramatiska ökningen av budgetunderskottet under senare år har
andra förklaringar framgår mycket klart av finansplanen och den prelimi-
nära nationalbudgeten. Av den försämring av det finansiella sparandet på
235 miljarder kronor som har skett sedan 1990 beror ungefär tre fjärdedelar
på lågkonjunkturen, finanskrisen och arbetslösheten. Transfereringssyste-
men - exklusive arbetslöshetsåtgärderna - har faktiskt tack vare de genom-
förda förändringarna lämnat ett positivt bidrag till balansen med 16 miljar-
der kronor!
Men man kan naturligtvis fråga sig: Har välfärdsstaten kanske tidigare bi-
dragit till att bl.a. minska människors lust att arbeta och därmed hämmat
den ekonomiska tillväxten?
I en färsk forskarrapport där erfarenheter från flera nordeuropeiska län-
der redovisas, ”Welfare and Work Incentives”, har de svenska forskarna,
professorerna Anders Klevmarken och Björn Gustafsson, gjort en genom-
gång av tillgänglig forskning om den svenska välfärdsstatens incitamentsef-
fekter. De konstaterar att forskningen inte kunnat påvisa några starka effek-
ter av välfärdsstaten på den ekonomiska utvecklingen i stort. Studier av vissa
delar av välfärdspolitiken har visat på både positiva och negativa effekter.
Till de positiva hör den svenska familjepolitiken, som har ökat arbetsutbu-
det, till de negativa den svenska sjukförsäkringen. Den senare har vi nu änd-
rat så att sjukfrånvaron har minskat dramatiskt.
Bokens huvudredaktör, engelsmannen professor A.B. Atkinson, summe-
rar i sin avslutande kommentar: ”En nedmontering av välfärdsstaten i syfte
att undanröja de negativa incitament den kan rymma skulle ge osäkra vinster
i form av bättre ekonomiska resultat till priset av att välfärdsstatens uppen-
bara fördelningspolitiska fördelar skulle gå förlorade.”
Fru talman! Det samhälle vi lever i brukar kallas postindustriellt eller
tjänstesamhälle. Sådana kan se ganska olika ut. I en studie där man jämför
bl.a. Sverige och USA konstaterar den danske välfärdsforskaren Gösta
Esping-Andersen att Sveriges postindustrialism till skillnad från USA:s just
ligger i det välfärdspolitiska bygget. Det är inte en skörd av slumpen utan av
ett medvetet val.
Genom en stor offentlig sektor och höga skatter har vi i Sverige påverkat
inriktningen av vår konsumtion. Vi satsar mer resurser än i andra länder på
framför allt barnomsorg, handikappomsorg och äldreomsorg. Det har, fru
talman, enligt min mening gjort Sverige till ett bättre land för de svaga och
utstötta, till ett tryggare land för de flesta och till ett mer anständigt land att
leva i för alla.
(Applåder)
Anf. 6 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):
Fru talman! Uthållig utveckling förutsätter både ekonomisk och ekologisk
balans: att rätta mun efter matsäcken, att hindra fortsatt skuldsättning, att
börja betala tillbaka på skulden vare sig det gäller miljö- eller statsskulden.
Motsatsen är att leva av framtiden, dvs. en ohållbar utveckling.
Jag tror att några av de saker som regeringen har gjort förtjänar att repete-
ras. Regeringen har steg för steg lagt fram förslag som syftar till att bringa
reda i statens finanser. Det har handlat om att underlätta för tillskapandet
av jobb, främja företagandet, förbättra utbildningen, bygga ut järnvägar och
vägar - helt enkelt lägga grunden till hållbar tillväxt, för nya jobb och god
miljö.
Regeringen har satsat på att underlätta för småföretag genom rättvisare
beskattning, återinförd kvittningsrätt och förenklingar i byråkratin. Det ville
även Göran Persson en kort stund. Sedan motades han effektivt tillbaka till
det klassiska LO-receptet med mer av gammal medicin: höjd kapital- och
aktieskatt - detta trots att patienten lever i en ny tid med andra villkor för
att skapa hållbar tillväxt, där inte ens det kapital som vi har arbetat ihop
själva i Sverige stannar till vilket pris som helst. Det är i löntagarnas intresse
att vi har lönsamma företag med utvecklingskraft och tillväxt och att vi för-
mår att arbeta med framtidstro och inte dra på oss stora skulder för kom-
mande generationer.
Regeringen satsar på investeringar i järnvägar och vägar över hela landet,
ca 100 miljarder kronor under tio år. Nu vill Socialdemokraterna öka sådana
satsningar. Annat var det våren 1991 när Centerns förslag om satsningar på
10 miljarder röstades ned.
Regeringens tuffa åtgärder har varit nödvändiga, eftersom utgångsläget i
ekonomin hösten 1991 var långt sämre än Socialdemokraterna då ville er-
känna och kan erkänna nu. Allan Larsson utpekade vändpunkten i ekono-
min under valrörelsen 1991 för säkerhets skull. Nu först kan den skönjas -
färre konkurser, färre varsel, framtidstro bland företagen och framgångar i
exportindustrin. Det handlar inte enbart om deprecieringens effekter.
OECD:s ekonomiska rapport visar att det återstår mycket att göra innan
balans i svensk ekonomi kan återskapas. Rapporten bekräftar också att 80-
talets socialdemokratiskt ledda ekonomiska politik lyckades med konst-
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
21
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
A llmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
22
stycket att maximalt feltajma både valutaavreglering och skattereform. Svi-
terna efter detta får vi lida av nu.
Uppgörelsen om framtidens pensioner kommer att vara viktig för att
skapa balans i ekonomin. Den ger oss ett system som håller över tiden, som
främjar både arbete och sparande. Pensionsuppgörelsen innebär också höjd
grundpension. Det är ett gammalt centerkrav från folkomröstningen i slutet
av 50-talet. Steg för steg får de med den lägsta pensionen en höjning, betalad
bl.a. av dem som tjänar mest. Vård av barn liksom värnplikt ger pensions-
poäng.
Den breda uppslutningen bakom uppgörelsen skapar trygghet inför fram-
tiden både för pensionärer och för samhällsekonomin. Jag hoppas att alla
partier som tagit samhällsansvar i uppgörelsen står pall för särintressenas an-
lopp med SAF i spetsen. Det senaste från oppositionsledaren är annars att
regeringsmakten förfaller. Ingvar Carlsson höjer rösten när argumenten är
svaga. Hans parti tappar minnet. Den ivrigt försvarade momssänkningen är
borta. Minns Ingvar Carlsson och hans partivänner retoriken framför de-
monstranterna?
Ingvar Carlsson har t.ex. bekräftat att egenavgifterna till socialförsäkring-
arna blir desamma med en socialdemokratisk regering. Dessutom har social-
demokratin numera accepterat att det är nödvändigt att förändra ersätt-
ningsnivån i arbetslöshetsförsäkringen. Ersättningen i föräldraförsäkringen
måste sänkas. Rättvisa och valfrihet skall enligt socialdemokratisk modell
fortfarande tillkomma bara vissa barn - därför inget vårdnadsbidrag i Social-
demokraternas Sverige. Det är alltid någon fast position. Att behandla alla
lika är ingenting som Socialdemokraterna tycker är viktigt för rättvisan.
Om något är i sönderfall så är det alltså Socialdemokraternas ekonomiska
politik. Har den ändrats så mycket under de senaste månaderna, hur mycket
kan den då inte ändras på de sju månader som återstår till valet, för att inte
tala om perioden därefter! Det är en erfarenhet som vi gjort vid tidigare till-
fällen när Socialdemokraterna talat på ett sätt i opposition och på annat i
verkligheten med regeringsmaktens ansvar.
Ingvar Carlsson har också förespråkat att statsministern borde göra sig av
med mig, eftersom jag tydligen samtidigt har både för mycket och för litet
inflytande över miljöpolitiken. Det är någonting jag kan stå ut med.
Bakgrunden till irritationen är att regeringen har hanterat arvet efter den
socialdemokratiska regeringen, den helt bakvända beslutsordningen vad gäl-
ler en fast förbindelse över Öresund, på ett rättssäkert sätt och med respekt
för gällande miljölagstiftning.
Det förutsatte aldrig Ingvar Carlsson. Det gjorde han inte när han överta-
lade dåvarande partiordföranden för den danska socialdemokratin, Svend
Auken, att bygga en bro där sundet är som bredast i stället för en tunnel där
sundet är som smalast och inte heller när hanteringen mot Ingvar Carlssons
egen miljöminister Birgitta Dahls vilja resulterade i avtal först och miljön
sedan. Och det förutsätter han inte ens nu när miljölagarna har visat att det
projekt som fanns i avtalet inte håller måttet.
I socialdemokratins Sverige är det viktigare med en gräddfil för egna pre-
stigeprojekt än med Östersjöns miljö. Jag kan citera ur handlingar från för-
handlingarna om Öresundsbron, om Ingvar Carlsson vill. Jag skall åter-
komma till detta i min första replik. Hanteringen var för övrigt lika felaktig
när det gäller bl.a. det som en gång kallades för Dennispaketet. Detta har
Centern nu medverkat till att lösa upp genom att se till att Stockholmsregio-
nens medborgare får chansen att påverka om det skall bli någon Österled
och Västerled. Vi säger nej till betongmonument över Stockholms grönom-
råden. Vi säger ja till en nationalstadspark i Stockholm. Jag noterar att det
i flera av de ursprungliga ”Dennispartierna” nu höjs röster mot dessa leder -
sent skall syndarna vakna!
För ett år sedan konstaterade jag här i kammaren att Sveriges förhand-
lingar med EG/EU om villkoren för ett svenskt medlemskap på områden
såsom regional uteckling samt miljö och jordbrukspolitik kommer att vara
avgörande för hur svenska folket ställer sig i en kommande folkomröstning.
Områdena miljö, hälsa och säkerhet är nu färdigförhandlade, och det blev
ett hyggligt resultat.
När det gäller regionalpolitiken och jordbrukspolitiken kommer allvarliga
signaler från Bryssel. Bortser den europeiska unionen från vår särart med
EU-mått mätt i form av extremt glesboende, långa avstånd och hårt klimat,
så bortser EU från svenska folket. Jordbruk och regionalt stöd avgör i hög
grad hur stort Sveriges nettobidrag till EU kommer att bli. Från Centerns
sida kommer vi inte att acceptera vilket förhandlingsresultat som helst.
EU:s inställning så här långt är närmast att likna vid den gamla idén om
att ”alla måste flytta söderut”. Det är för övrigt en uppfattning som social-
demokraterna har dammat av under riksdagens allmänna motionstid. ”Ökad
rörlighet” är budet för arbetsmarknadspolitiken. Därvidlag är kanske EU
som det numera heter ”ett socialistiskt projekt”. Vi som inte har glömt det
som socialister kallade för ”den glädjande folkomflyttningen” på 60-talet och
oförmågan att i tid inse överhettningen i storstadsregionerna under 80-talet
ser gammal s-politik gå igen. Vad som krävdes då och vad som behövs nu är
en politik för utveckling i hela Sverige, för löntagare och företagare, för
kvinnor och män, för barn och äldre.
(Applåder)
Anf. 7 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):
Fru talman! Gudrun Schyman talade här om ett familjefundamentalistiskt
parti. Ja, det stämmer i den meningen att den öppna generösa familjen är
samhällets fundament. Det tycker också länderna världen över och inte
minst u-länderna. Därför har vi för närvarande, 1994, familjernas år, och det
är FN som har utlyst detta.
Om vi som är samlade här tror att vi klarar av de många problem som
radas upp från talarstolen genom att enbart fatta politiska beslut, då tar vi
alldeles miste. Jag är för min personliga del helt övertygad om - och här före-
träder jag ett parti som är mycket sammansvetsat - att om vi vill ha den väl-
färd som vi ordar om förankrad och byggd i samhället, klarar vi oss aldrig
utan de små fungerande gemenskaperna, de mest naturliga små gemenska-
perna. Och det är de öppna generösa familjemiljöerna. Tro gärna någonting
annat! Men det gör inte jag.
Fru talman! Bertil Jonsson, den nye LO-ordföranden, deltog i förra
veckan i radioprogrammet Studio 1. Där berörde han arbetslösheten och
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
23
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
A llmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
24
välfärdssamhället. På tal om den här regeringens tid sade han bl.a.: ”Den
borgerliga regeringen, de har ju rivit ner allting---.” Vidare säger han:
”Man har rivit ner hela huset, hela välfärdshuset är nerrivet och nu måste
det byggas upp igen.”
Nog märks det att valrörelsen har börjat. Hela välfärdshuset skulle nu
vara nedrivet. Hela? Alltså: Nu får inga pensionärer pension. Alla dagis är
stängda. Inga socialbidrag eller hyresbidrag betalas ut. Skolorna får föräld-
rarna sköta själva. Alla bibliotek och sjukhus har tydligen lagts ner.
Fru talman! Jag tror att dessa överdrifter - för att inte säga osanningar -
skadar tilltron till politiken. Dessutom skrämmer man naturligtvis många
äldre, många medborgare. Finns det en del som tror att det är så här elän-
digt? Jag vill inte tro att socialdemokraterna tror sig om att kunna skrämma
väljarna under valrörelsen. Välfärdssamhället är viktigt, och nog har väl-
färdshuset fått sig en och annan törn. Det finns besparingar som kanske är
okloka och som kunde ha gjorts annorlunda, det tycker jag att man skall
tillstå. Men det finns också systemfel som vi måste göra någonting åt, och
det är i stort sett alla granskare av välfärdsbygget överens om.
Jag tycker faktiskt att vi alla ödmjukt inför svenska folket skulle våga till-
stå att under 20 år misshushållades det med svensk ekonomi. Det felbedöm-
des och överkonsumerades i 20 år. Nu görs tappra ansträngningar från oppo-
sitionen - inte minst här i dag - att försöka få folk att tro att nedskärningar
och indragningar är den politik som den nuvarande regeringen önskar över
allt på denna jord och att allt elände började i oktober 1991. Ni vet ju, Invar
Carlsson och andra, att ni, om ni hade fått fortsätta att regera efter valet
1991, hade drabbats av 20 års försummelser, ni också. Ett tag förfäktade ni
expansion för att vi skulle ta oss ur krisen. Nu har vändpunkten, som sagt,
kommit i partiet, så nu förfäktar ni besparingar.
Ingvar Carlssons tal var inriktat på att framställa regeringen som gynnare
av rika och plågare av fattiga. Skrevs detta tal innan socialdemokraterna gick
in för att sänka arbetslöshetsersättningen från 90 % till 80 %? Minns inte
Ingvar Carlsson att han och socialdemokraterna ville ha sjukförsäkringen för
de långtidssjuka på 70 % i stället för två karensdagar? Ingvar Carlsson påstår
att skatten skall sänkas med 700 kr på vanliga inkomster. Ja, det socialdemo-
kratiska förslaget innebär 2 kr om dagen. Men om räntan på grund av social-
demokraternas politik går upp med 1 procentenhet, ökar bostadskostna-
derna för en familj som har 500 000 kr i lån med ca 3 500 kr om året eller ca
300 kr per månad. Samtidigt kan vi ju konstatera att räntan under de senaste
åren med den nuvarande regeringens politik sjunkit med 4 procentenheter.
Det innebär för samma familj att dess boendekostnad sänks med mer än
1 000 kr per månad.
Fru talman! Jag ansluter mig helt till synsätten att det behövs ett radikalt
ROT-program för välfärdshuset, renovering, ombyggnad och tillbyggnad.
Men det kostar pengar och det krävs en god ekonomi. Konjunkturupp-
gången har dröjt längre än vad många ekonomer trodde, det vet vi. Hushål-
len har först fått genomföra en privat skuldsanering. Det märktes först i
USA, och nu syns det i Sverige. Och i dag arbetar staten med sin skuldsane-
ring. Man har att åtgärda 20 års misshushållning. Den offentliga skuldsane-
ringen måste fortsätta, annars kommer välfärdshuset att vittra sönder.
Vi vet allihop att investeringsviljan måste öka i företagen. Det är ju vägen
för att få fram det som vi kallar för riktiga jobb. Då fordras det förstås att
människor är villiga att satsa pengar på företag. Presenterade beräkningar
visar att åtminstone 200 miljarder måste fram i form av nytt riskvilligt kapital
under de närmaste åren. Det tror jag inte man kan få fram om aktieinveste-
ringar beskattas högre än pengar på bankboken. Socialdemokraterna har
gjort ett väldigt nummer av att regeringen vill ta bort dubbelbeskattning på
aktier. Ja, det är vad socialdemokraterna i Norge har beslutat sig för. I Norge
har man avskaffat dubbelbeskattning på aktier - för övrigt också i de flesta
övriga europeiska länder - därför att företagen måste komma i gång.
Om det varit så, att arbetslösheten hade trängts undan bara genom ord
och uttalanden, då hade den varit avklarad för länge sedan. Men om vi låter
ärligheten få en chans vet vi att politiker inte kan och inte skall bygga indu-
strier. Vi skall skapa goda förutsättningar för näringslivet. Vi vet dessutom
att efter 1950 har antalet jobb totalt inte ökat i näringslivet. Hela sysselsätt-
ningstillväxten har ägt rum inom den offentliga sektorn. Jag undrar faktiskt
om inte t.o.m. socialdemokraterna så sakteliga börjat acceptera påståendet
att det finns ett samband mellan höga offentliga utgifter och låg tillväxt. Det
är därför mer än förvånande att socialdemokraternas recept är det gamla
vanliga: höj skatterna och sätt krokben för det riskvilliga kapitalet.
För att bedriva fördelningspolitik och folkhemspolitik måste man ha något
att betala välfärdsbygget med. Då måste jag säga att socialdemokraternas
ekonomiska motion verkligen inte är något ROT-program för ekonomin.
Man får hålla med Norrköpings Tidningar, som i slutet av januari skrev: Vad
Socialdemokraterna presenterar är sifferlekar och luftpastejer, plus återfall
i skattefrossa.
Med andra ord; Socialdemokraterna marscherar vidare på den s.k. tredje
vägen, vilket tydligtvis är skattehöjarvägen. Hela tiden återkommer talet om
höjd marginalskatt. De nya skatteintäkterna skulle användas till ”svaga”
grupper. Men alla vet att detta inte skulle göra någon större skillnad för de
sämst ställda.
Socialdemokraterna föreslår en höjning av statsskatten med 5 %. Det
skulle ge ca 9 miljarder, om arbetsviljan inte alls påverkas av skattehöj-
ningen förstås. Det kan jämföras med både det ena och det andra, exempel-
vis med att underskottet i arbetsmarknadsfonden under slutet av 1993 växte
med ca 3 miljarder vaije månad.
Fru talman! Vad skulle hända med räntan som jag tidigare var inne på?
Att köra i gång skattekarusellen en gång till är inte, tror, jag, att bära varand-
ras bördor. Jag är övertygad om att det är att lämna över bördorna till nästa
generation.
(Applåder)
Anf. 8 INGVAR CARLSSON (s):
Fru talman! Under Tage Erlanders aktiva tid som statsminister anklagades
han då och då av vissa krafter för att vara alltför undfallande mot Sovjetunio-
nen. I stort sett samma krafter påstår nu att han skulle ha konspirerat och
samarbetat med NATO. Båda påståendena är helt och i grunden felaktiga.
Det var sorgligt att se den största borgerliga tidningens löpsedlar över hela
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
25
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
26
Sverige i går anklaga Tage Erlander för att ha varit lögnare. Tage Erlander
ledde Sverige under 24 år som Sveriges statsminister under mycket svåra ti-
der, under det kalla krigets allra kallaste perioder. Han lotsade med stor
skicklighet och stort ansvar Sverige igenom de svåra åren.
En kommission har nu granskat denna period. Av dessa mängder av svåra
beslut har framförts två anmärkningar. Jag skulle kunna kommentera dem,
men jag konstaterar i stället att kommissionen säger att det var en fram-
gångsrik, skicklig och ansvarsfull politik.
Tage Erlander gjorde vårt land stora tjänster. Jag är stolt över Tage Erlan-
der och hans politiska gärning. Jag känner efter gårdagen ett stort behov av
att säga detta i Sveriges riksdag, vars medlem han var under så många år.
(Applåder)
Till en annan statsminister, Carl Bildt: Jag läste i Svenska Dagbladet att
Carl Bildt ständigt håller ett öga på den amerikanska nyhetskanalen CNN
för att hålla sig informerad om utvecklingen i världen. Det är en utmärkt
kanal. Men det kanske inte skulle skada om Carl Bildt stängde av den någon
gång då och då för att helt ägna sig åt vårt eget land och åt hur de svenska
medborgarna har det ute i våra bostadsområden just nu. Då skulle han inte
kalla det som jag sade här om gamla och sjuka för vänsterpopulism. Då
skulle han inte kunna påstå att det har gått bättre än väntat. Så sade statsmi-
nistern faktiskt, att det har gått bättre än väntat. Vad hade han väntat sig?
Vi har ett gigantiskt budgetunderskott och en skenande statsskuld. Vi har
600 000 arbetslösa, Carl Bildt. Är inte det resultatet av en depressionsspiral,
så vet inte jag vad en depressionsspiral är.
Att det var dessa förväntningar Carl Bildt hade talade han inte om i 1991
års valrörelse. Men på en punkt gav faktiskt Carl Bildt klara besked; det
skulle bli lägre hyror. Med en moderatledd regering skulle det bli billigare
att bo. Hur tror Carl Bildt att de människor känner sig som i dag drabbas av
vräkningar, exekutiva auktioner och bostadsrättskonkurser?
Moderaterna har ju alltid lovat att göra det möjligt för alla att äga sin bo-
stad. Men nu tvingas i stället ett stigande antal människor att lämna sina hus
och hem. Det verkar uppriktigt sagt inte som om regeringen kan särskilt
mycket om bostadspolitik. Ni bryr er inte om effekterna över huvud taget.
Det ligger någon sorts märklig symbolik i att ni inte ens har en bostadsminis-
ter längre.
Vi socialdemokrater har nu föreslagit att man akut skjuter upp indrag-
ningen av de tre miljarderna och att de, när vi sedan tar ut dem, bör läggas
ut på hela fastighetsbeståndet. Det skulle faktiskt ge många familjer en
chans att bo kvar.
Carl Bildt sade att politiker måste tala sanning och att han själv alltid gör
det. Förstår Carl Bildt hur de människor känner sig som i 1991 års valrörelse
utlovades sänkta hyror med en moderatledd regering? Var det sanning, Carl
Bildt?
Sedan vill jag säga några ord om den ekonomiska politiken. Det är nästan
litet skrämmande att alla regeringsföreträdare här förvånar sig över att vi
föreslog en typ av åtgärder när vi var på väg ner i konjunkturen och att vi
föreslår en annan typ av åtgärder när vi internationellt är på väg upp i kon-
junkturen. Har ni ingenting lärt er? Förstår ni ingenting av modern ekono-
misk politik? Undra på att vi har 600 000 arbetslösa och att vi får dessa märk-
liga förslag. Det är det mest skrämmande jag har upplevt här i dag. Jag för-
står att det går som det går i Sverige.
Alf Svensson säger att med en socialdemokratisk politik skulle räntan bli
högre. En sak, Alf Svensson, kan jag lova: Vi kommer aldrig att slå ert resul-
tat med 500 % ränta. Det är världshistoria för Sverige och för alla länder i
världen. Dit når vi aldrig, kan jag försäkra.
Till Carl Bildt: Vi föreslår en kraftig skattesänkning för att sätta fart på
företagens investeringar. Vi vill att företagen skall få göra direktavskriv-
ningar som sänker skatten med 5 miljarder kronor under nästa budgetår och
med 7 miljarder kronor under 1995. Vi vill alltså sänka bolagsskatten med
5 miljarder 1995. Regeringen, däremot, höjer skatten för företagen med 2
miljarder i förhållande till skattereformen. Vi bedriver en företagsvänlig po-
litik. Vi vill ha färre konkurser. Vi vill ha fler nya företag. Ni har inte klarat
ert eget hemområde. Ni har misslyckats med att bedriva en företagsvänlig
politik.
(Applåder)
Anf. 9 IAN WACHTMEISTER (nyd):
Fru talman! Jag tycker att den s.k. Erlanderaffären är väldigt typisk. För-
modligen var det mycket enkelt. Erlander gjorde någonting som var väldigt
klokt, riktigt och realistiskt. Det var inte felet utan blånekandet efteråt, den
politiska lögnen och den enorma förljugenheten då man försökte sopa igen
spåren och dölja det hela. Detta tror jag går hand i hand med politikerförak-
tet.
Jag har i skriftlig form ställt frågor till utrikesministern om STASI, den
östtyska hemliga polisen, om vilka politiker, vilka samhällsdebattörer, vilka
fackpampar och andra som på något sätt var inblandade. Det fanns ett stort
register, sades det. Jag kommer att fortsätta det jobbet sedan jag har avslutat
detta.
Det var bra att Jarl Hjalmarson fick rätt, sade Carl Bildt, även om han
skulle dö först. Det finns 200 rättshaverister i Sverige, som vi kanske skulle
ge rätt. Varför är det bara i löjliga diktaturer som man beviljar amnesti när
diktatorn har födelsedag eller något annat? Skulle inte vårt land såsom en
levande mänsklig demokrati kunna säga någon gång till dessa människor,
som har kämpat för sina liv och lidit av de förorättelser som de tycker att de
har råkat ut för: Förlåt så mycket. Vi missbrukade vår makt. Vi, staten, var
för formella. Vi respekterar din kamp för vad du anser vara rätt. Därför får
du en ursäkt och en ersättning.
Sedan skulle vi lägga ner de 200 fallen, och Sverige blev ett anständigare
land.
Carl Bildt talade om ljuspunkter och framtidstro. Också jag tillhör dem
som har en mycket stor framtidstro, men jag ser kanske inte lika många ljus-
punkter. Jag har inte heller anledning att söka efter dem på samma sätt, ef-
tersom jag tillhör oppositionen. Men är ljuspunkterna politikernas förtjänst,
vare sig nu eller tidigare? Nej, det vi nu ser är ett resultat av den internatio-
nella konjunkturen. Jag tycker att man skall tacka de svenska företagarna,
som har varit väldigt duktiga. Man skall tacka de svenska jobbarna, och man
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
27
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
A llmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
skall tacka det totala haveriet för regeringens valutapolitik, vilket inträffade
under svarta november 1992.
Åter till jobben. Det har talats om arbetena. Ju mer pengar man häller
över Böije Hörnlund, desto bättre blir det för folket i arbetslösheten. Så lå-
ter det. Men det är klart att det inte blir så. Vår industri har krympt. Det har
inte industrin i andra OECD-länder gjort, utan det är unikt för Sverige. Vi
skulle behöva 500 000 jobb till, och vi skulle behöva ta bort 500 000 jobb från
den alltför uppblåsta offentliga sektorn. Det behövs alltså en miljon riktiga
jobb. Vad krävs för det? Jo, investeringar, lönsamma företag och ett klimat
som drar hit verksamheter. Det roliga är att detta inte är omöjligt. I Sverige
är 8 % av befolkningen företagare. I Danmark är motsvarande andel 15 %.
Ingvar Carlsson nämnde direktavskrivningar, nuvärdesavskrivningar och
annat. Ja, jag håller med honom. Även Ingvar Carlsson har rätt ibland, som
jag tidigare sade. Det är riktiga åtgärder för att få i gång investeringarna.
Varför är investeringarna så viktiga? Jo, annars blir maskinkapaciteten en
trång sektion. Maskinerna orkar inte, när konjunkturen plötsligt går upp.
Då slår vi huvudet i taket på maskinerna, och lika många människor förblir
arbetslösa i alla fall.
Varför flyttar industrin utomlands? Ja, inte därför att industriledarna är
idioter eller därför att de är otrogna, utan därför att de är väldigt rationella
och inser att företagen hela tiden måste konkurrera. Nu gäller att få industrin
att flytta hit. Det var jag inne på tidigare, när jag talade om Jan Carlzon.
Det bästa som kan hända Sverige är att vi gör saker så att man börjar tala
om Sverige utomlands på ett annat sätt. I internationella magasin skall man
skriva: Varför vill alla investera i Sverige? Man skall beskriva folkhemmet,
som klarade hjärntvätten och blev Europas piggaste och fräschaste land, ett
framtidsland där electronic highways korsar världens vackraste landskap.
Så tror jag att man kan få i gång någonting. Och det går! Jag har berört
vad som behövs av politikerna och folket i allmänhet. Jag har också nämnt
bankerna. Facket då? Ja, facket är en stor makt. Givetvis måste facket flytta
på sig. Arbetsrätten innebär inte någon rätt till arbete utan är ett privile-
gium. Arbetsrätten ger vissa jobb och hindrar andra att få jobb. Framför allt
stoppar den det som nu borde ske: att jobben kommer i gång. Fråga företa-
garna! Vad vore en lösning? Jo, att alla företag med maximalt 25 anställda
får befrielse från arbetslagarna. Sedan får vi se hur det går. Då sägs det: Det
blir så svårt och företagarna trixar så mycket. Men det gör de inte alls. Jag
tror att det skulle gå väldigt bra.
Om alternativet är att hälla pengar över Hörnlund; vad är det för vits med
det? Han kunde inte ens göra av med de pengar som han fick för detta år.
Nu skall han få ännu mer för nästa år. AMS blir någon sorts Uppblåsbara
Barbara, som man håller på med och subventionerar. Men man kommer ing-
enstans.
Det har talats om att räntan gick ner. Varför gick den ner politiskt? Vi var
med och lugnade ner läget från april, maj och juni förra året. Observera
detta! Vems budskap stämmer OECD-rapporten med om inte Ny demokra-
tis? Jag bara undrar om vi någon gång kunde få litet erkänsla. Vi har ju fak-
tiskt tänkt rätt i väldigt många fall. Måste man dö först? Hej då!
(Applåder)
Anf. 10 GUDRUN SCHYMAN (v):
Fru talman! Jag vill gärna ta upp diskussionen om den vänsterpopulism
som Carl Bildt anklagade både Ingvar Carlsson och mig för att bedriva. Det
är ett mycket märkligt synsätt. Jag kan förstå att vi inte är överens om tagen
och att vi talar för olika grupper och intressen. Talar man för ett jämlikt och
solidariskt samhälle, tycker man att det är ganska naturligt att ta de pengar
som finns och använda dem på ett sådant sätt att de kommer så många män-
niskor som möjligt till godo, på ett bra sätt dessutom. Det är ju detta det
handlar om.
Vänsterpartiets budgetförslag innebär att vi höjer a-kasseersättningen till
90 %, att vi höjer pensionstillskottet för de sämst ställda pensionärerna och
att vi höjer ersättningsnivån för långtidssjukskrivna från 70 % till 80 %. Vi
rör inte ersättningsnivån i föräldraförsäkringen. Dessa fyra frågor har vi valt
ut såsom de absolut viktigaste att göra något åt. Det gör vi av rättviseskäl,
av jämlikhetsskäl och av solidaritetsskäl. Vi höjer skatten för höginkomstta-
gare för att bekosta dessa åtgärder. Vi höjer skatten på förmögenheter, och
vi säger nej till sänkta skatter på aktieutdelningar. Det är rimligt och riktigt,
om man står för de värderingar som slår vakt om jämlikhet, solidaritet och
rättvisa.
Det är ingenting konstigt med det, Carl Bildt. Det är inget populistiskt.
Vår budget går ihop. Vi har finansierat våra förslag. Vi tycker att de är rim-
liga. Tjänar man över 200 000 kr om året, kan man betala mer skatt än om
man tjänar mindre än 200 000 kr om året. Tjänar man över 250 000 kr om
året, kan man betala ännu mera skatt. Det är inget konstigt och inget popu-
listiskt. Det är bara en åsikt om vad som är rätt och fel och vad som är rätt-
vist.
Jag vill ställa en fråga om pensionerna. Olof Johansson hoppades att de
andra partierna skulle stå pall för särintressenas upplopp. Med detta måste
han mena stora delar av fackföreningsrörelsen, hela TCO, stora delar av
kvinnorörelsen och många av de kvinnoorganisationer som finns utanför
partipolitiken. Jag tycker nog att det är väl provocerande, Olof Johansson,
att kalla detta för särintressenas upplopp.
Men jag skulle också gärna vilja fråga Ingvar Carlsson hur han ser på frå-
gan om pensionsuppgörelsen. Är det rimligt att ett av de största politiska
välfärdsbesluten skall fattas i riksdagen utan att människor har haft möjlig-
het att sätta sig in i förslaget och säga vad de tycker, utan någon remissom-
gång och utan det förfaringssätt som varit brukligt tidigare, där också de
fackliga organisationerna har fått vara med i diskussionen? Så har det inte
varit den här gången.
Är det rimligt att man skall mangla fram ett sådant förslag före valet, så
att det inte skall få vara med i valrörelsen? Vi vet dessutom att det är ett
förslag som med sin konstruktion med egenavgifter inte är förmånligt för låg-
inkomsttagare över huvud taget? Vi vet också att principen om livstidsin-
komst missgynnar framför allt kvinnor. Den missgynnar dem som gör av-
brott i arbetslivet. En sådan konstruktion bygger på en arbetsmarknad som
vi inte kommer att ha framöver, varken för kvinnor eller för män.
Jag skulle gärna vilja få en kommentar till varför man smusslar med detta
förslag och till varför det är så bråttom med att få igenom det.
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
29
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
A llmäripolitisk
debatt
Partiledardebatt
30
Så till Bengt Westerbergs diskussion om hur det ser ut i kommunerna. Det
kan väl inte vara så att Bengt Westerberg som partiledare aldrig är ute i kom-
munerna och ser hur det ser ut där? Det måste väl vara märkbart också för
en socialminister att det i dag pågår en segregation i kommunerna runt om
i Sverige, framför allt i storstäderna, som ett resultat av den ekonomiska po-
litik som regeringen för och de beslut om skolpengar, bamomsorgspengar,
privatisering och bolagisering som går som en löpeld över Sverige. Det inne-
bär faktiskt att det blir mycket olika beroende på hur tjock plånboken är och
vilka möjligheter man har att flytta sina barn från det ena dagiset till det
andra, från den ena skolan till den andra osv., att bussa till områden där bar-
nen inte har problem och där det finns kompetenta lärare. I sådana områden
kan man klara sig på den skolpeng som finns.
Resultatet blir särskilda förortsområden där nivån sjunker långt under vad
som är acceptabelt i fråga om barnomsorgen, skolorna, fritiden och kulturut-
budet. Det är en segregation och en återgång till ett ojämlikt samhälle.
Slutligen, Carl Bildt: Vad gäller min syn på riksdagsarbetet vill jag säga
att jag tycker att det är det viktigaste uppdrag som man kan ha. Jag menar
att det ingår i en riksdagsledamots och inte minst i en partiledares arbete att
också vara utanför detta hus, att åka runt och möta människor och prata med
människor. Jag gör det mycket, och jag vet att också Carl Bildt gör det - vi
krockar ibland med varandra. Vi borde alla gå ut på detta sätt. Men jag
tycker också att det vore befriande om vi fick debatter i denna kammare som
var mera spontana och duelliknande, inte så förutsägbara och intetsägande.
Jag tror att denna uppfattning delas av många här i riksdagen, inklusive
fru talmannen. Vi måste få det att bli mer livaktigt. Skälet härtill är att det
är viktigt med politik. För mig är politiken den viktigaste uppgiften, och min
viktigaste uppgift just nu är att se till att vi får bort den borgerliga regeringen
och får en ny majoritet här i riksdagen efter nästa val.
(Applåder)
Anf. 11 Statsminister CARL BILDT (m):
Fru talman! Det var väl i och för sig glädjande att Gudrun Schyman gjorde
ett försök att korrigera det intryck som hon gjorde i TV häromdagen. Visst
behöver vi mera livaktiga debatter. Jag vill nu inte påstå att Gudrun Schy-
mans bidrag till att göra dem mer oförutsägbara var speciellt imponerande.
Vad hon skall säga i dessa debatter är tämligen förutsägbart.
Så några synpunkter till Ingvar Carlsson på de få minuter som står till för-
fogande. Först något om säkerhetspolitiken och det kalla krigets kallaste de-
cennier. Jag delar liksom också Ingvar Carlsson den bedömning som Neutra-
litetspolitikskommissionen har kommit fram till, att de åtgärder som vidtogs
genomfördes i nationens intresse och av nödvändighet, under en period då
riskerna var större än vad vi i dag ibland kanske har klart för oss.
Det var en politik som under denna långa period, mellan 1949 och 1969,
till de allra största delarna fördes i nationellt samförstånd. Det gällde för hu-
vudinriktningen av utrikespolitiken och av försvarspolitiken, med undantag
för den också inom socialdemokratin uppslitande debatten om atomvapnen.
Det gällde också för inriktningen av försvarspolitiken under senare delen av
1960-talet.
Undantaget under denna långa period var egentligen Hjalmarsonaffären
1959. Den mycket tillspetsade motsättning om vilken det har skrivits böcker,
doktorsavhandlingar och annat handlade just om huruvida det var möjligt
för Sverige att i fred förbereda militär samverkan med västalliansen NATO
eller inte. Erlander sade mycket tydligt i en av kamrarna i det dåvarande
riksdagshuset att det inte var så, medan Hjalmarson menade att det var nöd-
vändigt. Nu vet vi hur det var. Tage Erlander hade själv på goda grunder
tagit ansvar för åtgärder som gick långt längre än de som Hjalmarson hade
förordat, och den beskrivning som han gav riksdag, omvärld och allmänhet
var medvetet felaktig.
Detta var ett avsteg som påverkar en i övrigt - det håller jag med Ingvar
Carlsson om - positiv bild av denna långa epok. Vi vet också att detta avsteg
sedan blev ett mönster som då och då återkom i socialdemokratisk inrikes
utrikespolitik. Låt oss alla av detta lära för framtiden om vikten av öppenhet,
ärlighet och raka besked också i den känsliga hanteringen av nationens utri-
kes- och säkerhetspolitik!
Så till debatten om vänsterpopulismen. Vad består denna av? Blotta det
faktum att Ingvar Carlsson får ett så starkt stöd i nästan alla sakfrågor från
Gudrun Schyman visar att han är ute i de vänsterpopulistiska jaktmarkerna.
Det är ju där som hon finner sitt levebröd.
Låt mig vara mera konkret om vad jag menar att vänsterpopulism är: Det
är att med våldsam retorik gå till angrepp mot förslag som man innerst inne
vet är nödvändigt då det handlar om att återupprätta Sveriges styrka. Det
mesta konkreta exemplet på ett vänsterpopulistiskt agerande av värsta slag
är självfallet uppträdandet när det gäller a-kasseersättningen. Minns retori-
ken! Minns orden! Ni sade att detta var det som stod allra högst upp på den
lista som socialdemokraterna skulle ta sig an, om de skulle vinna valet.
Minns de närmast hatiska formuleringarna, hur det sades i denna kammare
att socialdemokratin aldrig kunde acceptera detta! Orden är Ingela Thaléns,
och Ingela Thalén är inte vem som helst.
Jag kommer ihåg hur jag sade: Jag är beredd att slå vad om hur mycket
pengar som helst att ni kommer att acceptera det, eftersom det är en nödvän-
dig och riktig åtgärd när det gäller att sanera Sverige.
Så kommer den tysta, tysta reträtten. Ni anordnade inga presskonferenser
om att ni skulle acceptera den sänkta nivån på ersättningen från a-kassan.
Man hade inte låtit LO bussa hit 30 000 människor, och det hölls inga hets-
ande tal av Ingvar Carlsson. Det var den tysta, försmädliga reträtten.
Sådan är vänsterpopulismen. Man går ut och lovar, hojtar och skriker, och
sedan konfronteras man med verkligheten, och då blir reträtten tyst men
snöplig. Ni kommer också att få göra en sådan till, nämligen när det gäller
företagens kapitalförsörjning. Ingvar Carlsson talarom tillfälliga skattesänk-
ningar men de skattehöjningar som ni vill göra blir permanenta, framför allt
när det gäller kapitalförsörjningen.
Dubbelbeskattningen på riskkapitalet i företagen är en dubbelbeskattning
på framtidens möjligheter till jobb. Den är avskaffad i nästan alla andra län-
der, t.ex. i Norge och i Finland, därför att den bromsar småföretag, investe-
ringar och jobb. Ni kan hetsa om att detta är pengar till de rika, men det är
pengar till framtiden som det handlar om. Varje ansvarsfull regering vet att
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
31
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
32
dessa åtgärder måste vidtas. Efter era vänsterpopulistiska utflykter i denna
fråga kommer åter den tysta, tysta, tysta reträtten. Lär av era egna snöpliga
misstag!
(Applåder)
Anf. 12 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Fru talman! Låt mig börja med husläkarna som Ingvar Carlsson berörde i
sitt huvudanförande. Han hävdade att detta var en dyr, byråkratisk och dålig
reform för alla. Detta är naturligtvis inte sant.
Innebörden av husläkarreformen är att alla svenskar nu för första gången
själva får välja sin egen läkare. Folkpartiet har under lång tid varit pådri-
vande för att få den här reformen. Vi gladde oss mycket när vi tillsammans
med Socialdemokraterna fick gehör för att genomföra ett försök här i Stock-
holm för ett antal år sedan, i mitten på 1980-talet. Detta försök har noga
utvärderats innan vi har gått vidare med reformen.
Det har visat att alla de förväntningar vi hade om ett positivt utfall har
slagit in. Patienterna är nöjda. Personalen är mycket nöjd. Det har inte blivit
dyrare. Vi har lyckats bygga upp ett system där man tar hand om många av
problemen i första frontlinjen. På det sättet kan man avlasta senare led i
sjukvården. Socialdemokraterna medverkade till detta. I Landstingsförbun-
det ställde de sig bakom den här tanken.
Men nu, när regeringen realiserar detta över hela riket, börjar Social-
demokraterna backa. Detta är fullständigt oförklarligt. Men detta är, som
jag sade i mitt anförande tidigare, en reform där politiker ibland ställer sig
upp och säger att det är fel på detta. Men patienterna uppskattar reformen.
Det är det yttersta skälet till att vi tycker att det är så angeläget att genomföra
den.
Gudrun Schyman tog upp pensionerna. Låt mig bara kommentera en
aspekt på pensionerna. Gudrun Schyman antydde att det nuvarande syste-
met skulle vara mer fördelaktigt för kvinnor än det nya systemet. Just denna
aspekt har noga utretts av pensionsarbetsgruppen. Ann-Charlotte Ståhlberg
som har gjort dessa utredningar för gruppens räkning skrev en artikel i
Svenska Dagbladet häromdagen där hon kommenterade just den fråga som
Gudrun Schyman tar upp.
Hon konstaterar där att ”i individernas inkomstutveckling fram till i dag
finns ingenting som tyder på att 15-årsregeln skulle gynna kvinnorna som
grupp mer än männen. I stället är det männen som haft mest glädje av 15-
årsregeln.” Hon fortsätter: ”1 stället har arbetare och lägre tjänstemän fått
betala mer för sina pensioner än medelinkomsttagarna. Kvinnliga affärsbi-
träden, vårdbiträden och liknande är som grupp minst gynnande av alla i
ATP. Bland dessa finns nämligen de som både arbetar i många år och har en
svag löneutveckling över tiden. För varje krona de betalar till ATP får de
med 15- och 30-årsreglerna tillbaka mindre än någon annan grupp.”
Detta är ett av skälen till varför denna pensionsreform är viktig. Den skall
skapa rättvisa för precis de grupper som jag nu har nämnt. Det borde rimli-
gen också ligga i Gudrun Schymans intresse att skapa rättvisa för dessa grup-
per.
Sedan är det naturligtvis fullständigt groteskt att påstå att vi smusslar med
pensionsreformen. Det finns få frågor som har utretts under så lång tid. Den
har varit föremål för remissbehandling, diskussion och debatt. Det har verk-
ligen inte varit fråga om något smussel.
Fru talman! Låt mig till sist kommentera arbetslöshetsfrågan. Gudrun
Schyman säger att sex timmars arbetsdag skulle vara lösningen på proble-
men. Jag har verkligen ingenting emot tanken på ett mer flexibelt arbetsliv
och en mer flexibel arbetstid, men det finns inget stöd för att tro att en gene-
rell arbetstidsförkortning skulle skapa fler jobb. Det har prövats på sina håll,
t.ex. i Belgien. Där konstaterade man att det, när man går ner i arbetstid
och försöker behålla lönerna, mest leder till ökad produktivitet och få nya
jobb.
Jag förmodar att Gudrun Schyman inte är beredd att förespråka att man
skall gå ner i arbetstid och sänka sin lön så att den totala lönesumman räcker
till fler. Gudrun Schyman tänker sig att man skall jobba mindre och få lika
mycket betalt. På något outgrundligt sätt skall det ändå uppstå en massa jobb
i samhället. Det finns inget stöd för detta.
Ingvar Carlsson ställde frågan om vi ingenting visste om modern ekono-
misk teori eller modern ekonomisk politik. Jag skall erkänna att jag ofta
ställde mig den frågan när Ingvar Carlsson var statsminister i slutet på 80-
talet och vi hade en överhettning i ekonomin. Då var det fullständigt omöj-
ligt att få gehör för att vi borde strama åt ekonomin. Därför sitter vi nu med
en lång rad problem i svensk ekonomi. De beror på de stabiliseringspolitiska
misstag som begicks under dessa år.
I den ekonomiska teori som vi baserar vår politik på spelar de mindre före-
tagen en mycket avgörande roll. Av det Ingvar Carlsson och Göran Persson
har sagt vid tidigare tillfällen har jag förstått att även Socialdemokraterna
numera förstår att det är i de små företagen som de nya jobben måste
komma.
Men när vi ser tillbaka på Socialdemokraternas ekonomiska politik under
flera årtionden kan vi se att ni inte har varit framgångsrika när det har gällt
att skapa ett gott klimat för de mindre företagen. De stora företagen har ofta
sina rötter tillbaka i sekelskiftet och däromkring. Vi har inte fyllt på med nya
företag som har fått växa sig starka och kunnat erbjuda människor jobb. Det
är detta vi måste åstadkomma nu. Då lyssnar vi inte bara på löntagarorgani-
sationerna, även om vi lyssnar på dem också, utan på dem som har praktisk
erfarenhet av företagsamhet och som företräder företagarna. Sedan försöker
vi forma en politik där vi också tar hänsyn till de krav som de ställer.
Jag reser mycket i motsats till vad Gudrun Schyman tror och träffar många
småföretagare. Från många håll i landet kan jag vittna om att företagarna i
dag tycker att vi har lyckats i föresatsen att skaffa ett bättre företagarklimat
i Sverige. Jag är övertygad om att det också kommer att avsätta resultat i
form av fler jobb under 1990-talet.
(Applåder)
Anf. 13 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):
Fru talman! För att spara tid vill jag hänvisa till vad Bengt Westerberg har
sagt här i svaret till Gudrun Schyman. Det som jag syftade på i första hand
var det grundskott som kan riktas mot systemet om det inte fungerar i sam-
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
3 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 57
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
A llmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
spel med arbetsmarknadens avtal. Höjda löner är en viktig förutsättning för
att man skall kunna betala höjda egenavgifter, som är en följd av systemet.
Sedan borde Gudrun Schyman ställa upp för att det är allra viktigast att
värna om dem som har det allra sämst i det svenska samhället. Det handlar
om höjd grundpension för de människor som arbetat på olika poster i vårt
samhälle under lång tid men aldrig riktigt fått del av det moderna samhällets
pensionssystem och som bara har folkpension eller låg ATP. Även Gudrun
Schyman borde kunna anse detta vara en rättvisereform. Sedan kan man all-
tid diskutera detaljer i en kompromiss.
Bengt Westerberg kommenterade också konjukturdiskussionen. Social-
demokraterna har inte mycket att hänvisa till på 80-talet när det gäller stabi-
liseringspolitik. Dessutom bortser Ingvar Carlsson ifrån hushållens skuldsa-
nering. Den har pågått under lång tid. Vi har fått en högre sparkvot. Det
betyder inte att generella efterfrågestimulanser i alla lägen är effektiva och
leder till de resultat man avser. Har man dessutom ett stort hål i statskassan
kan det vara kontraproduktivt, dvs. medverka till höjda räntor.
Ingvar Carlsson har ändrat sig om ersättningen i a-kassan, och det är bra.
Därför skall man naturligtvis inte väsnas om utvecklingens riktning. Det
borde ju vara viktigt att lära sig något för framtiden. Man skall inte hetsa
människor på gator och torg och bibringa dem en uppfattning som inte stäm-
mer med en hård verklighet. Jag skulle naturligtvis uppskatta om Ingvar
Carlsson riktade en liten ursäkt till Börje Hörnlund som han ansåg borde
avgå. Han var ju den mest förtappade människan i det här landet. Sanningen
är ju att vi tar ansvar även för framtiden genom denna ganska tuffa åtgärd.
Låt mig därefter säga något om brofrågan. Jag lovade att återkomma till
den. Jag har i min hand ett dokument med rubriken Minnesanteckningar
från Öresundsbromöte i Köpenhamn den 11 januari 1991. Då medverkade
bl.a. dåvarande kommunikationsministern Georg Andersson och den
danska motsvarigheten Kaj Ikast. Kaj Ikast hälsade de svenska gästerna väl-
komna till Köpenhamn. Så inleds det hela.
På slutet tas en diskussion upp under dagordningspunkten ”Tillåtlighets-
prövningen”. Det är den som vi har hanterat under de gångna månaderna.
Låt mig citera vad dessa minnesanteckningar innehåller på denna punkt:
”Georg Andersson redovisade den svenska proceduren för tillåtlighetspröv-
ning och den modell som den svenska sidan fastnat för. Den innebär att vår
målsättning är att få tillstånd ett hyfsat detaljerat avtal, i vilket ett förbehåll
finns att förbindelsen skall prövas mot en miljölag, NRL, vilket kan påverka
utformningen av förbindelsen, således ej etableringen”. Det står ”således ej
etableringen”, Ingvar Carlsson!
Detta är alltså det intryck som den socialdemokratiska regeringens repre-
sentant förmedlade till den danska regeringen vid denna tidpunkt. Det var
detta som han underlät att säga i klartext i avtalet och underlät att säga här
i riksdagen. Man talade aldrig om de dolda avsikterna med avtalet, dvs. att
bron skulle byggas oavsett miljökonsekvenser. Det var inte en tillstånds-
fråga - det var bara en fråga som man skulle putsa litet i kanten på.
Detta, Ingvar Carlsson, är en socialdemokratisk skandal! Ett svenskt
statsråd aviserar ett lagbrott på hemmaplan i förhandlingar med ett annat
34
land. Det var verkligen regeringsmaktens förfall. Det är inte vi som står för
den.
(Applåder)
Anf. 14 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):
Fru talman! Jag hade tänkt att använda dessa minuter till att kommentera
attackerna på vårdnadsbidraget. Om någon tror att jag blir psykad av dessa
attacker tror han eller hon alldeles fel. Jag känner snarast en stolthet över
att vi äntligen efter 20-30 år lyckats komma därhän att det skrivs proposi-
tionstexter i den fråga som åtskilliga ute i Svea rikes bygder har pläderat för.
Det är inte heller särskilt svårt att möta LO-folk och socialdemokrater som
gärna vill ha vårdnadsbidraget. De finns kanske inte alltid i storstaden, men
ofta ute i glesbygden.
Ingvar Carlsson talar om att jag behövde ha vårdnadsbidraget för att få
tillhöra de överlevande på arken. Om jag skall vara kitslig kan jag säga att
jag hellre vill vara i arken än på den.
Jag tror att många föräldrar behöver vårdnadsbidraget för att klara den
flod av problem som de möter när de själva vill ta hand om sina egna barn
och ge dem omsorg i något längre tid än ett år. Jag tror att de kan, om man
nu skall använda den bilden, uppleva vårdnadsbidraget som något av en ark.
Många motståndare till familjerna försöker hela tiden göra gällande att
vårdnadsbidraget är ett väldigt slag mot jämställdheten. Det är naturligtvis
att vända kikaren bakochfram. Att vi inte lyckats få lika lön för lika arbete -
lika lön mellan män och kvinnor ute i företagen - är en skandal. Men för den
skull kan man inte säga att vi måste förbjuda vårdnadsbidraget.
Det handlar inte i första hand om 2 000 kr eller 4 000 kr. Det är en väldig
fixering vid dessa belopp. Det handlar om föräldrars rätt att själva bestämma
om var och hur de egna barnen skall få sin omsorg och om deras rätt att få
behålla sitt föräldraansvar. Det finns redan i dag massor av föräldrar som
utan någon som helst ersättning väljer att ha kortare eller längre tid i arbete
i hemmet. Vi skall väl ändå inte påstå att de inte har rätt till det?
Nu får den gruppen en något större valfrihet. Andra kan våga säga: Kan-
ske är inte maximal frånvaro från de små barnens vardag det mest utveck-
lande för mig.
Kanske får också allt fler pappor smak på att under ett halvår eller rent
av ett år efter pappamånaden glömma bort det traditionella karriärsamhäl-
let. Det tror jag i så fall att hela Sverige, också näringsliv och politik, kom-
mer att tjäna på. Det är ändå barnens värde och inte lönens storlek som är
det viktiga.
Det sägs också i dag att reformen är dyr och onödig. Det sägs och skrivs
ofta. Skulle det vara dyrt att stödja föräldrars ansvar och att satsa ca 2 miljar-
der på de 25 % av förskolebarnen som inte har del i den offentliga barnom-
sorgen? Är det dyrt? Övriga 75 % får 50 miljarder.
Det sägs att reformen är onödig. Skulle det vara onödigt att skapa rätt-
visa? Skulle det vara onödigt att lyssna på dem som inte hör till den sociala
ingenjörskonstens jetset?
Vi har beslutat att satsa 100 miljarder på broar och vägar. 1 Ingvar Carls-
sons skuggbudget satsas det, om jag minns rätt, ytterligare på åtskilligt -ex-
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
A llmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
35
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
A llmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
empelvis 14 miljarder på broar och vägar och den typen av infrastruktur. Jag
tycker att det är bra att det satsas 100 miljarder på broar och vägar. Vi skall
satsa flera miljarder på stridsvagnar. Jag tror att också det är nödvändigt.
Men så kommer vi till barnen. Vi vill skapa rättvisa mellan familjer som har
barn mellan ett och tre år. Då är det onödigt att satsa. Då är två miljarder för
dyrt. De skall läggas till alla andra satsningar som görs i t.ex. skuggbudgetar.
Det finns de som jämt och ständigt försöker göra gällande att folk inte vill
ha vårdnadsbidraget. Jag undrar om det finns någon reform som undersökts
så mycket av SIFO och andra gallupinstitut som just vårdnadsbidraget. Jag
nöjer mig med att tala om de två senaste SIFO-undersökningama. Mellan 60
och 70 % av kvinnorna i barnafödande åldrar ville att vårdnadsbidrag skulle
införas. Mellan 20 och 30 % var emot. Så blir det när föräldrarna tillfrågas.
Nu säger naturligtvis någon genast att man inte skall tro på dessa under-
sökningar. Då får vi säga det om alla de andra SIFO-undersökningar som
någon av politikerna här i kammaren vid något tillfälle har tytt sig till.
Fru talman! När jag talar om barn och välfärdsbygge vill jag också ha sagt
att det naturligtvis är viktigt att inte bara fixera sig vid vårdnadsbidraget.
Vi talar om etik. Vi talar om normer. Jag skulle faktiskt gärna vilja tala om
barnafrid. I det sammanhanget, fru talman, är det naturligtvis positivt att vi
nu förväntar oss och fordrar att det skall bli slut på den vedervärdiga barn-
porren. Det är dags. Det tror jag att vi alla är överens om.
(Applåder)
Anf. 15 INGVAR CARLSSON (s):
Fru talman! Det är verkligen fantastiskt att uppleva Alf Svensson. Hans
första inlägg var ett brandtal för att vi måste skära ned på alla tänkbara och
viktiga områden. Hans andra inlägg var ett brandtal för att vi nu måste statsa
på nya reformer. Carl Bildt kan inte ha det lätt i regeringen med sådana stats-
råd.
Regeringspartierna har ganska gott om tid i debatten. Jag ställde en enda
fråga till statsministern, nämligen hur han tror att människor som fick löften
om sänkta hyror känner sig efter de chockhöjningar som gjorts. Hade det
inte funnits anledning att svara på den frågan i stället för att göra dessa våld-
samma angrepp på socialdemokratin?
Bengt Westerberg talar om att socialdemokratin inte stramade åt under
80-talet. Vi tog över ett budgetunderskott på 14 %, Bengt Westerberg, och
vi raderade ut det budgetunderskottet. Jag tog t.o.m. en regeringskris på att
strama åt. Carl Bildt sade att man inte hjälper en regering på fallrepet. Det
är skillnaden. Vi ställde upp när Sverige var i ekonomisk kris under Carl
Bildt.
Nästan hela Carl Bildts inlägg var en anklagelse om vänsterpopulism. Be-
viset för vänsterpopulismen var att Gudrun Schyman ibland håller med mig.
Med den definitionen är Carl Bildt en högerpopulist, för han får ju nästan
alltid stöd av lan Wachtmeister. Det var en ganska farlig bumerang som Bildt
gav sig in på där.
Så till arbetslöshetsförsäkringen. Varför reagerar vi? Jo, ni genomför
sänkningar av kapitalägarnas kostnader med 25 miljarder kronor samtidigt
36
som ni säger till de arbetslösa att läget är så allvarligt att vi från dem måste
dra in 4-5 miljarder kronor. Det är utgångspunkten för vår indignation.
Dessutom: Vid vaije demonstration utanför Riksdagshuset har jag sagt att
jag icke kan lova att omedelbart återställa arbetslöshetsförsäkring, därför att
Sverige rutschar utför - precis så har jag sagt, Carl Bildt. Detta har jag också
sagt i varenda intervju jag har gjort med massmedierna. Jag har alltså gjort
klart var jag står på den punkten. Var och en som har lyssnat på mig vet
detta - och Carl Bildt borde veta det.
Varför sade jag då detta? Jo, jag visste att vi rutschade i utförsbacken. Jag
sade att vi skulle få en ytterligare ökning av statsskulden, och så blev det -
vi fick en ökning med 270 miljarder kronor. Men jag har också i dag sagt att
när vi har fått ordning på Sveriges ekonomi igen, då står de långtidssjuka
högst upp på listan, och därefter kommer de arbetslösa. Detta tror jag fak-
tiskt att de tycker är ett bra besked.
Olof Johansson! Jag tycker att det är märkligt att ni som driver kampen
mot Öresundsbron så hårt inte tar konsekvenserna när Carl Bildt säger att
bron kommer att byggas. Det är det jag tycker är märkligt. Det hade varit
det logiska, och regeringen hade då ombildats och fått gå vidare med tre par-
tier. Det är för mig parlamentarism. Olof Johansson har emellertid nu drivit
igenom denna remiss till Vattendomstolen, och jag upplever det bara som
ett stort tricksande.
Så vill jag vända mig till Gudrun Schyman - jag vill använda mina korta
minuter till att svara på frågor. En bred uppgörelse i pensionsfrågan är bra.
Man får då kompromissa och ge litet grand. För mig är en tilläggspension
och en fortsatt ATP något så viktigt att vi har varit beredda att resonera med
regeringspartierna på den punkten. Det är bra om vi kan komma överens
om det.
Till Hjalmarsonaffären och Carl Bildt. Chrusjtjovs besök i Sverige utlöste
en protest av Hjalmarson. Jag tycker att det var mycket olämpligt av Hjal-
marson. Jag är beredd att i fortsättningen, när vi har mer tid, diskuteta Er-
landers kritiserade uttalande. Jag satt i bänken bredvid Erlander, och jag gör
en annan tolkning av kommissionen. Jag är också beredd att utveckla detta.
Jag anser att kritiken mot Erlander på den punkten icke håller.
Jag skulle sedan vilja göra ytterligare en kommentar, riktad till Carl Bildt.
Det var ingen bra helg för Carl Bildt. På lördagen annonserade ledaren för
stödtrupperna sin avgång, och Ny demokrati är ju ändå en del av regerings-
underlaget. På söndagen kläddes sedan myten om Bildts utrikespolitiska fin-
gerfärdighet av i en av de största morgontidningarna, genom professor Ste-
fan Hedlund. Ministern och chefen för UD:s skyddsmaktssekretariat, Rolf
Lindholm, skrev i Svenska Dagbladet: Statsministern vill tydligen överge
neutralitetspolitiken. Det är dock osäkert vad han vill i stället, och innan
Sverige ändrar kurs borde flera frågor ställas och besvaras.
I riksdagens avslutningsdebatt den 17 december krävde jag partiledar-
överläggningar - jag säger: partiledaröverläggningar - om säkerhetspoliti-
ken. Jag förstår att statsministern fick julhelgen förstörd av turerna kring
Öresundsbron, men Carl Bildt tar fel om han tror att han kan stoppa undan
denna viktiga fråga. Därför blir min fråga i dag: När blir det partiledaröver-
läggningar om säkerhetspolitiken?
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
37
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
A llmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
38
Till sist: Det är slående hur regeringen springer ifrån ansvaret och skyller
på alla andra. Ni har ansvaret. Ni har ansvar inte bara för era särintressen
utan för hela Sverige. Ni har var och en ansvar för hela regeringens politik.
Bengt Westerberg har ansvar för vårdnadsbidraget. Olof Johansson har an-
svar för omfördelningen från småfolk till miljonärer. Alf Svensson har an-
svar för att så många äldre vanvårdas i dagens Sverige. Och framför allt: Carl
Bildt har ansvar för att Sverige inte styrs, inte byggs starkare, utan urholkas
i sina grundvalar.
(Applåder)
Anf. 16 IAN WACHTMEISTER (nyd):
Fru talman! Jag har kallats allt möjligt i mitt liv. Nyligen kallades jag här
för högerpopulist. Det må så vara. Jag kan i vaije fall läsa och tänka, vilket
det inte verkar som om vänsterpopulistema kan - till vänsterpopulisterna
räknar jag då Ingvar Carlsson och Gudrun Schyman. Det finns folk som lyss-
nar på den här debatten. Jag undrar om de tycker att det är jag som är den
där populisten. Det får de avgöra.
Det är egentligen inte värt att bemöta vad Gudrun Schyman säger, men
eftersom ingen vågar bemöta vad jag säger, får jag väl gå på hennes uttalan-
den också. Det är bara att ta de pengar som finns, säger fru Schyman, med
en otrolig ekonomisk klarsyn. Hon har alltså inte hört någonting. Hon har
inte hört att de pengar som finns är minus en miljon miljoner i fru Wibbles
stora svarta hål, dvs. den svenska statsskulden. Vi går med förlust, räntan
galopperar, osv.
Gudrun Schyman säger sedan: Beskatta dem som tjänar över 200 000. Vi
har räknat på det. Tar man alltihop och beskattar dem rakt av, får man ihop
40-50 miljarder kronor. Då behövs en kommunistisk järnrumpa som glider
in - ni vet en sådan med medaljer på sidan, så att han nästan får slagsida -
och konfiskerar alltihop. Det är klart, det är ju trevligt. Resultatet kommer
att bli att problemet i Sverige inte är invandringen utan utvandringen.
Svenskarna kommer att lämna landet. Kvar blir stödstrumpor, Gudrun
Schyman, norrlänningar och några muslimer, men svenskarna sticker. Men
då hindrar man dem, förstår ni! Eller hur? Det är ju enkelt! Man stoppar
dem. Man bygger upp en Berlinmur och säger: Ni får inte sticka! Eller hur?
Precis så har man gjort förut.
Så var det! Det gäng som en gång i tiden höll på med de grejerna fick be-
röm här i kammaren. På den tiden sade folk att dessa var lika goda kålsupare
som engelsmän, fransmän, amerikanare och andra. Man tar sig för pannan
och överväger allvarligt om man över huvud taget ens kan tänka på politik
i fortsättningen.
Jag tycker, fru talman, att Ingvar Carlsson skall hålla sig till direktavskriv-
ningar. Om han sedan hänger med på en del av våra besparingar, så skall det
nog ordna sig.
Finansiera vårdnadsbidraget, Alf Svensson, så skall jag hjälpa dig, min
gode vän. Finansiera vårdnadsbidraget inom den ram på 85 000 miljoner
kronor som ni häller ut över svenska familjer - det går ju inte att öka på det
beloppet. Vi har ett förslag som innebär att man sänker det med 20 miljar-
der.
Till sist, fru talman: Är Ny demokrati slut? Nej, det är det inte! Ni sitter
redan och gnetar på kamrarna med att dela på kvarlåtenskapen på något
sätt. Ny demokrati är ett sätt att tänka, det är ett sätt att vara, att våga ta
upp frågorna på bordet och säga det som folk tänker, att också bära in frå-
gorna här. Det finns en massa människor där ute som har sunt förnuft, per-
sonlig frihet och hänsyn till andra som sitt valspråk. Sälj inte skinnet förrän
björnen är skjuten, sade en politiker som jag tyckte var rätt kul.
Kom ihåg: Anledningen till att man inte kan räkna ut Ny demokrati är att
alla så småningom kommer att inse att vi har haft rätt. Folk vet det. Passa
er!
(Applåder)
Anf. 17 GUDRUN SCHYMAN (v):
Fru talman! Jag kan glädja lan Wachtmeister med att jag faktiskt kan
räkna. Som ensamstående mamma med två stycken tonårsbarn och tidigare,
innan jag kom in i riksdagen, med en vanlig socialarbetarlön, har jag fått
lära mig ganska väl hur man räknar. Jag har också fått lära mig att det inte
är bra att ha stora lån och stora ränteutgifter. Jag förstår också att det inte
är bra för Sverige.
Men, lan Wachtmeister, det finns de i detta land som berikar sig på detta
budgetunderskott. Det finns de som lånar ut de här pengarna till den inkom-
petenta regeringen och som tar dyrt betalt i räntor. Det är faktiskt så att det
i dag i Sverige pågår en överföring av pengar från dem som har litet och som
lever på marginalen till dem som har mycket och som kammar hem de ränte-
utgifter som vi här håller på och administrerar.
I dag går pengarna från de fattiga till de rika. Regeringen har sedan 1990
sänkt skatterna med 87 miljarder kronor. Vad vi föreslår när jag säger att vi
skall höja skatterna för höginkomsttagare är att vi skall ta in en fjärdedel av
den här summan, att vi skall knapra litet i kanten och ta steg för steg. Vi vill
ändå försöka återställa skattesystemet så att det blir rättvist. Det handlar om
de pengar som faktiskt finns i dag. Det är sparade pengar som inte används
och pengar som läggs på hög hos vissa. Det är inte rimligt att ha det på det
sättet.
Samtidigt används budgetunderskottet till att skära ned och försämra väl-
färdssystemen. Det används för att förhindra att nödvändiga reformer kom-
mer till och för att föra över pengar från dem som inte har till dem som har.
Det är en insikt. Det går också att läsa i Dagens Nyheter i dag att pengarna
finns i landet. Det är en sanning, och det har ingenting med järnrumpor att
göra, lan Wachtmeister!
Jag tycker att det är en intressant historisk diskussion som pågår här. Jag
skulle vilja uppmana de andra partierna, och bl.a. Carl Bildt, att ägna lika
mycket tid åt historien som vi i Vänsterpartiet har gjort. Vi har faktiskt stu-
derat vår historia. Vi har t.o.m. låtit av partiet oberoende historiker göra
detta och lagt fram en vitbok som har den träffande titeln Liken i gardero-
ben. Jag skall gärna skicka över den till Carl Bildt.
Jag vill gärna uppmana er andra, som tror att ni har en obefläckad historia:
Låt historiker se på ert partis historia! Lägg fram den i ljuset! Tala om öppet
och ärligt: Här gjorde vi fel. Lär er! Det behövs om ni någonsin skall våga
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
A llmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
39
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
A llmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
se in i framtiden och inte bara hålla på och rota i historien. Lägg papperen
på bordet och anklaga inte dem som faktiskt gör det!
(Applåder)
Anf. 18 Statsminister CARL BILDT (m):
Fru talman! Jag skall med stor glädje läsa den där vitboken om liken i gar-
deroben i Vänsterpartiets historia om Gudrun Schyman sänder mig den.
Problemet är ju, utan att jag skall fördjupa mig alltför mycket i detta,
mycket större än så. Det hade varit väl om det enda problemet med Vänster-
partiet och kommunismen hade varit några lik i det svenska Vänsterpartiets
garderob. Tyvärr orsakade kommunismen många fler lik i halva Europa.
Många av de konflikter som vi i dag har sådana svårigheter att brottas med
är det oerhört bittra arvet från kommunismen. Det kommer att krävas
många vitböcker för att under kommande generationer röka ut allt det
elände som kommunismen har dragit över vår kontinent.
Vi trodde att vi hade gjort oss av med fascismen och nazismen. Sedan fick
vi kommunismen över oss. I dag ser vi i vissa länder hur dessa krafter börjar
gå hand i hand, hur en rödbrun fara går tillsammans med en aggressiv natio-
nalism. Det är det vi måste förhindra genom det fredspolitiska arbete som
inte minst ligger hos den europeiska unionen.
Ingvar Carlsson har svårt att acceptera att Tage Erlander lämnade en med-
vetet felaktig skildring till riksdagen 1959. Jag kan förstå respekten för per-
sonen Tage Erlander. Ingvar Carlsson var själv bisittare i kammaren under
den debatten. Men fakta går icke att komma förbi.
Jag tror att det vore nyttigt, som Ingvar Carlsson sade, om vi i något annat
sammanhang med mera tid och under mer avspända former kunde fortsätta
diskussionen om 50-talets politik. Där finns mycket att lära. Även jag kan
ha synpunkter på ett och annat som också mitt eget parti då var förespråkare
för.
Det är också oerhört viktigt att vi fortsätter med en bred utrikes- och sä-
kerhetspolitisk debatt om den i grunden förändrade situation som vi har nu.
Det gör vi fortlöpande i Utrikesnämnden och i andra sammanhang, och det
skall vi fortsätta med. Inte minst har vi nu anledning att noggrant diskutera
vilken Sveriges roll skall vara när det gäller att medverka till en lösning nere
i det f.d. Jugoslavien och i Bosnien.
Låt mig bara säga, som en förlängd bisats eller fotnot till denna debatt, att
det inte är utan förvåning man tar del av socialdemokraternas utrikespoli-
tiske talesmans förslag om att Sveriges bidrag till den internationella debat-
ten skall vara ett krav på kryssningsrobotar mot Belgrad.
Denna politik står vi fria från. Det finns över huvud taget ingen annan i
västerländsk debatt som har börjat tala om räder mot Belgrad. Det är en
politik för mer av krig, inte för fred.
Under den föregående mandatperioden ökade hyreskostnader och boen-
dekostnader i storleksordningen 50-55 %, Ingvar Carlsson. Vi lovar inte att
sänka dessa hyror för alla, men vi lovar att dämpa den utveckligen rejält.
Det har vi gjort. Vi har nu de lägsta hyresökningarna som vi har haft på de-
cennier. Vi kommer i år att ha extremt låga hyresökningar. Vi sänker kostna-
40
derna i nyproduktionen, och vi bäddar för en bättre bostadsmarknad längre
fram.
Vänsterpopulism är att med den retorik som ni uttryckte förra året be-
kämpa ett förslag som ni visste var nödvändigt och sedan i tysthet acceptera
det. Vänsterpopulism är att tala om kapitalägare och rika, när ni vet att åt-
gärderna är nödvändiga för att förbättra för de företag utan vilka vi inte får
några nya jobb.
Om jag har förstått det rätt - det har ju inte varit alldeles enkelt de senaste
dagarna - så är detta lan Wachtmeisters avskedsföreställning i denna kam-
mare. Ian Wachtmeister sade att Ny demokrati inte är så mycket politik utan
ett sätt att vara. Om det sättet att vara är som den såpopera som spelats upp
i TV de senaste dygnen, finns det väl åtskilligt att säga om det. Men låt oss
lämna detta sorgliga spektakel åt sidan.
Om lan Wachtmeisters insatser i denna kammare kan åtskilligt sägas, och
åtskilligt har också sagts. Ingenting av det skall vara osagt. Men i en sådan
här stund, när någon lämnar partiledarkretsen, får man säga något som i alla
fall i huvudsak är vänligt.
Jag skulle faktiskt vilja uttala ett ord av uppskattning för att lan Wacht-
meister som få andra partiledare i opposition - jag inkluderar gärna oss
själva också på den tid vi var i opposition - trots allt har visat ett engagemang
för riksdagen och dess arbete. Han har, ibland med för mycket av plumphe-
ter men ibland med en och annan lustighet, berikat kammarens debatter.
Han har deltagit i dem. Han har interpellerat och debatterat. Han har visat
engagemang för denna riksdag, och han har nog så småningom lärt sig att
detta inte är något träsk utan en arbetsplats, där hårt arbete, goda argument
och stort engagemang trots allt ger möjlighet till resultat.
Vi har haft hårda duster om politiken; skandal vore det väl annars. Men
den scen som lan Wachtmeister nu lämnar är en scen som vi har lagt märke
till att han har uppskattat, och något litet positivt bidrag mitt bland plumphe-
terna har han trots allt gett till vårt gemensamma arbete.
(Applåder)
Anf. 19 TALMANNEN:
Bifallsyttringar från läktaren är icke tillåtna.
Eftersom Pierre Schori blev direkt angripen medger jag ett särskilt inlägg
från honom på två minuter. Statsministern får sedan ett inlägg på två minu-
ter.
Anf. 20 PIERRE SCHORI (s):
Fru talman! Med anledning av vad statsministern sade här skulle jag vilja
säga följande: Ibland får man slåss mot fantomer.
I ett inslag i Rapport den 7 februari påstods i påannonseringen att jag
skulle ha rekommenderat FN att bomba Belgrad. Detta dramatiska påstå-
ende följdes av ett inslag som jag upplever som så hårt vinklat och så klippt
och arrangerat att det sammantaget gav en helt annan bild både av vad jag
uttryckte i mitt resonemang och av vad jag står för.
Dagen efter fördömde utrikesministern, utan att närmare ha tagit reda på
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
41
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
omständigheterna, mina påstådda ”uppmaningar till NATO att skicka kryss-
ningsmissiler mot Belgrad”.
Utgångspunkten för mitt resonemang var Boutros Ghalis begäran att
NATO skulle förbereda möjligheten till bombangrepp mot serbiska ställ-
ningar kring Sarajevo. Jag sade då i TV 4 samma morgon att Sverige klart
och tydligt måste säga att man ställer upp bakom FN-chefens begäran som
grundar sig på en resolution i säkerhetsrådet, i syfte att få fram ett tydligt
budskap till Belgrad om att det nu får vara nog. Detta kunde också inbegripa
bombanfall mot inskjutande artilleri.
Denna möjlighet, fru talman och herr statsminister, har också Social-
demokraterna i sin motion till riksdagen, utrikesutskottet i sin helhet och
också denna riksdag i juni 1993 angivit för att skydda civilbefolkningen mot
angrepp av exakt den typ som nu dagligen förekommer mot Sarajevo.
På frågan om inte detta skulle kunna skada oskyldiga civila svarade jag att
Gulfkriget visade att man med en kryssningsmissil kunde leta sig fram längs
huvudgatan i Belgrad. Jag sade också i samma program - detta är viktigt -
att jag inte förordade detta för Belgrad utan att det måste vara upp till FN:s
politiska och militära ledning att själv bestämma vad man skall ha för mål
och medel. Jag tilläde också att detta aldrig kan bli en militär lösning. Det
måste till en förhandlad, politisk lösning på sikt. Men efter massakern i Sara-
jevo var det viktigt att utdela en tydlig och trovärdig varning till de styrande
i Belgrad.
Det är, till sist, våra bröder som slaktas, det är våra barn som slits i stycken
och det är våra systrar som våldtas där. Låt oss sluta att tala om fantomer,
utan i stället om verkligheten.
(Applåder)
Anf. 21 Statsminister CARL BILDT (m):
Fru talman! Syndares omvändelser skall alltid välkomnas. Jag tror inte att
det var någon fantom, och jag tror inte att det var någon journalist som har
hittat på att det har börjat resoneras om kryssningsmissiler mot mål i Belg-
rad.
Den som har fört in detta, låt mig gärna säga lika bisarra som förvridna
resonemang i vår debatt, är Pierre Schori. Ifall han nu inser att detta var ett
misstag och en förlöpning och någonting som var felaktigt, så är det bra. Sve-
rige skall arbeta inom FN:s ram för fred. Vi skall inte sträva efter, även om
det kniper en och annan rubrik, att föreslå åtgärder som eskalerar kriget,
genom bombinsatser med kryssningsmissiler eller annat, mot områden som
ännu inte - tack och lov! - har drabbats av detta vansinniga krigs menings-
lösa våld. Pierre Schori har kategoriskt tagit avstånd från vad han har sagt
eller inte har sagt. Jag accepterar reträtten. Den borde ha skett tidigare, men
den är välkommen i alla fall.
Anf. 22 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Fru talman! Ingvar Carlsson konstaterade helt riktigt att alla vi som sitter
i regeringen står för hela regeringens politik. Det är alldeles korrekt. Jag
kommer själv att signera den proposition om vårdnadsbidrag som kommer
42
att föreläggas riksdagen och stå bakom det förslag som regeringen framläg-
ger.
Ingvar Carlsson har på en punkt riktat kritik mot vårdnadsbidraget, nämli-
gen mot att det i vissa situationer kan bli höga marginaleffekter. Det är allde-
les korrekt, men de blir aldrig så höga som om man förlänger föräldraförsäk-
ringen, vilket jag förstår är det förslag som Ingvar Carlsson förordar.
Det är klart att innebörden av att vi ger ekonomiska möjligheter till män-
niskor att avstå från förvärvsarbete i större eller mindre utsträckning och
vara hemma är att marginaleffekterna blir högre. Även för den person som
Ingvar Carlsson talade om, som i det här fallet skulle få 96 % marginaleffekt,
är marginaleffekten redan i dag ungefär 80 %. Det har Ingvar Carlsson fullt
medvetet, hoppas jag, medverkat till. Jag står bakom den propositionen.
Ingvar Carlsson nämnde också att många äldre vanvårdas i Sverige i dag.
Jag kan naturligtvis inte utesluta att det någonstans i Sverige kan förekomma
vanvård av äldre. Men att ge intrycket av att det är vanligt i Sverige att gamla
människor vanvårdas är att fly från verkligheten. Så är det inte.
I själva verket är situationen för de äldre på våra sjukhem, sjukhus, ålder-
domshem och andra institutioner bättre i dag än vad den var för tre fyra år
sedan. Det är i stor utsträckning tack vare den reform som vi gemensamt har
varit med om att besluta om här i kammaren, den s.k. ÄDEL-reformen.
Ingvar Carlsson talade också om tricksande i samband med Öresunds-
bron. Också detta är uttryck för en stor överdrift. När Öresundsbron be-
handlades här i riksdagen hade Socialdemokraterna, som Olof Johansson
påpekade, inte lagt särskilt många miljöaspekter på Öresundsbron. Men ge-
nom en motion från Folkpartiet och riksdagsmajoritetens försorg ställdes
ökade miljökrav på Öresundsbron. Man ställde bl.a. krav på att man skulle
klara av en s.k. nollösning, dvs. en vattengenomströmmning som inte skulle
förstöra betingelserna för torsk och annat i Östersjön.
Det är inte orimligt att man säger att konsortiet skall visa att denna lösning
kan genomföras innan regeringen säger slutligt ja. Det är precis detta som
regeringen har fattat beslut om.
Till sist, fru talman, till frågan om stabiliseringspolitiken på 1980-talet.
Det är riktigt att Ingvar Carlsson var med om en regeringskris 1990, som
dock inte handlade om stabiliseringspolitik utan om ett stoppaket med
strejkstopp och mycket annat. Av principiella skäl sade både vi och andra
nej till det. Några månader senare medverkade vi faktiskt till ett stabilise-
ringspolitiskt paket som dock kom alldeles för sent. Ingvar Carlssons stora
misstag var att inte föra rätt stabiliseringspolitik 1987/88. Det har i dag för-
satt Sverige i mycket svåra ekonomiska omständigheter som vi nu håller på
att rätta till.
Anf. 23 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):
Fru talman! Ingvar Carlsson kastade sten i glashus för en stund sedan.
Före den sista repliken skall jag i alla fall kasta ut dem.
Ingvar Carlsson påstår att jag och vi i Centerpartiet medverkar till att om-
fördela till de rika. Vem är det som har arbetat hårdast för en nedtrappning
av grundavdraget, det som sker ovanför brytpunkten som ”drabbar” dem
som har högsta löner? Vem är det som har eliminerat reallöneskyddet som
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
43
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Partiledardebatt
44
innebär en skattesänkning för dem som har det allra bäst? Det skedde genom
den skattereform som Ingvar Carlsson var med om.
Vem är det som har sett till att egenavgifterna går upp till 7,5 basbelopp
när ersättningen är på 5,5 i arbetslöshetsförsäkringen? Vem är det som har
arbetat för höjd grundpension, som jag nämnde tidigare? Vem är det som
har medverkat till att lyfta det centralistiska kommunalskattetaket och sett
till att kommuner och landsting får 4,2 miljarder från årsskiftet som vi just
har passerat?
Vi har inte varit overksamma i de här frågorna, Ingvar Carlsson. Det vet
Ingvar Carlsson. Stenarna i glashuset har att göra med era egna bedrifter
under 1980-talet. Då flyttades kapitalet utomlands och då skrevs fallskärms-
avtal på löpande band. Det var spekulationens decennium. Den dåvarande
regeringen kan inte ha varit helt oskyldig. Det var den politik som man förde
som drev in landet i den här karusellen.
Nu har vi fått besked av Ingvar Carlsson. Miljöprövningen är ett trick-
sande, säger Ingvar Carlsson. Jag tycker det är bedrövligt. Jag skall försöka
behärska mig. Men det var alltså så här 1991. För socialdemokratin är det
så fortfarande. Ni har ingenting lärt. Ni har ingenting förstått. Ni bryr er inte
ett dyft om miljön. Kom inte en gång till, Ingvar Carlsson, och säg att ni har
några bevarandeåsikter när det gäller miljön! Ni kommer aldrig att kunna
bli trovärdiga!
Ni bryr er inte om Östersjön! Ni bryr er inte om Öresund! Ni är beredda
att tricksa hur mycket som helst med era paket var helst de finns i Sverige!
Det är vad ni har visat med era uttalanden - de hittills officiella och de hittills
hemliga. Man kan ta del av mycket avslöjande läsning när det gäller er han-
tering av Öresundsförbindelserna. Måtte det vara sista gången som ni har ett
avgörande inflytande över den sortens projekt.
(Applåder)
Anf. 24 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):
Fru talman! Ingvar Carlsson försökte häckla mig för att vårdnadsbidraget
införs nu. Jag tycker att det skulle ha införts långt tidigare när det var hög-
konjunktur. När nu detta inte skedde kan det inte vara fel att försöka främja
rättvisa i nuet. Jag gjorde, Ingvar Carlsson, en del jämförelser mellan denna
satsning och andra satsningar. Det är inte så att man på inga vis i världen får
syssla med reformer eller satsningar i Sveriges ekonomi. Då skulle vi alla
kunna gå hem.
Vidare sade Ingvar Carlsson något som jag tycker var litet för hårt. Jag
håller Ingvar Carlsson för att vara en hedersman. Det är väl att skrämmas
eller att skapa en bild som inte är sann när Ingvar Carlsson säger att Alf
Svensson har ansvar för att många äldre vanvårdas i dagens Sverige.
Jag kommer ihåg när Ingvar Carlsson var statsminister och hur det då pro-
jicerades bilder i radion och på TV om folk som inte vårdades på det sätt de
verkligen hade rätt till. Men det skulle inte ha funnits någon idé hos mig att
rusa ut och säga att Ingvar Carlsson hade ansvar för att så många äldre van-
vårdades.
Ingvar Carlsson vet att man under hans regeringsperiod drog in ca 30 mil-
jarder kronor från kommunerna. Denna regering har inte dragit in bråkde-
len av denna summa. Att pengar har dragits in vet Ingvar Carlsson minst lika
bra som jag - jag vågar säga t.o.m. bättre. Det har skett för att ekonomin
skall komma i balans och för att vi i framtiden skall ha en större kaka att
fördela. Det är för att de äldre, de som behöver vård och omsorg, inte skall
behöva komma i kläm.
Det är naturligtvis denna insikt som har infunnit sig hos Ingvar Carlsson.
Han hade den säkert från böljan, men han vågar först nu visa att arbetslös-
hetsersättningen måste sänkas för att också med hjälp av den insatsen få ba-
lans och fason på Sveriges ekonomi. Detta är för att få resurser till våra äldre
och behövande.
Ena gången presenteras kds som ett litet parti. Då skall vi häcklas för det.
Nästa gång presenteras vi som ett parti som har ansvar för vad som sker inom
hela äldrevården. Vi skall ta vårt ansvar.
Men, Ingvar Carlsson, ta också ert ansvar när det gäller situationen för
Sveriges ekonomi i dag. Det vore hedervärt.
(Applåder)
Arbetsmarknadspolitik m.m.
Anf. 25 JOHNNY AHLQVIST (s):
Herr talman! Den borgerliga regeringens politik med sin övertro på mark-
nadslösningar har fört in oss i ett nytt samhälle - massarbetslöshetens sam-
hälle. Samtidigt sitter regeringen och landets arbetsmarknadsminister totalt
handlingsförlamade. När ministern väl kommer tillskott är det ofta för sent
eller fel åtgärder.
Varför alla dessa missbedömningar och felsatsningar, arbetsmarknadsmi-
nister Börje Hörnlund? Det är hårda ord. Men ansvaret för massarbetslös-
heten vilar tungt på Börje Hörnlund och den politik som han ställt sig
bakom.
Sverige har förändrats. 600 000 människor saknar ett riktigt arbete att för-
sörja sig på. De saknar arbetsgemenskap, och de saknar de möjligheter till
personlig utveckling och skapande som ett gott arbete ger. De arbetslösas
antal motsvararar i dag befolkningen i både Göteborgs och Malmös kommu-
ner. Detta är ett fruktansvärt betyg på regeringens arbetsmarknadspolitik.
Över en halv miljon människor har ställts utanför. Samhället har splittrats.
Sverige har blivit råare och kallare.
Långtidsarbetslösheten slår ut människor för gott från arbetsliv och ar-
betsgemenskap. Passiviteten och utanförskapet leder inte bara till att den
arbetslöses kunskaper och kompetens förspills utan också, alltför ofta, till
utslagning. Arbetslösheten bryter ned människor och familjer i vårt land.
Ungdomarna får inte ta steget ut i arbetslivet. De passiviseras och tappar
tilltron till sig själva och till samhället. De fråntas viktiga år i livet.
Samtidigt ökar kostnaderna för kontantstöden med en svindlande fart -
mycket mer än kostnaderna för de aktiva insatserna. År 1991 betalades 12
miljarder kronor. År 1992 ökade utbetalningarna till 24 miljarder och 1993
till 42 miljarder.
Hur kunde det bli så, Börje Hörnlund? Lovade Börje Hörnlund inte att
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
A llmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknads-
politik m.m.
45
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknads-
politik m.m.
inte sitta i en regering och administrera en arbetslöshet på 6 %? Sedan sade
Börje Hörnlund vid ett tillfälle att arbetslösheten absolut inte skulle gå över
7 %. Ändå blev det så, Börje Hörnlund. Arbetslösheten ökar mer och mer,
och ändå sitter Böije Hörnlund kvar i regeringen. Under Börje Hörnlunds
tid som arbetsmarknadsminister har arbetslösheten ökat med 12 000 perso-
ner varje månad.
Kan ett misslyckande bli större?
Arbetsmarknadspolitiken fungerar inte längre. De mål som satts upp för
olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder uppfylls inte. Den traditionella kär-
nan i arbetsmarknadspolitiken har urholkats. Regeringen uppfinner nya
sysslor som t.ex. ungdomspraktik och arbetslivsutveckling. Dessa sysslor
tränger undan de ordinarie jobben. Drivkraften för den arbetslöse att delta
i aktiva åtgärder minskar. Det är mer lönande att stanna hemma. Byråkratin
ökar. Det blir mer rundgång men inga fler jobb. Detta är innebörden av re-
geringens arbetsmarknadspolitik.
De resurser som tagits fram för insatser för de arbetslösa utnyttjas inte. I
stället rusar kostnaderna för kontantstöden till de arbetslösa mot fruktans-
värda höjder.
Det är en häpnadsväckande hushållning med landets resurser som arbets-
marknadsministern ägnar sig åt. Varför betala människor - som inte vill nå-
gonting hellre än att arbeta - för att inte göra någonting, Börje Hörnlund?
Detta är inget annat än slöseri med vår viktigaste tillgång, människors vilja
till arbete.
Medan pengarna för kontantstödet rinner i väg, har AMS ett stort över-
skott av de resurser som tilldelats av riksdag och regering. AMS föreslog re-
dan i november regeringen att använda dessa medel till aktiva insatser inom
bl.a. byggsektorn. Men Hörnlund sitter med armarna i kors, och samtidigt
ökar byggarbetslösheten. Detta är verkligen häpnadsväckande.
Det handlar om stora summor - kanske 3-4 miljarder, kanske mer. Vad
blir det över på AMS anslag under innevarande år, Börje Hörnlund? Eller
är det så illa att Böije Hörnlund inte själv har någon uppfattning, inte ens
på miljarden när, hur mycket det kommer att bli över? Det är fråga om
pengar som skulle kunna användas för aktiva insatser åt de arbetslösa och
bidra till att minska kostnaderna för utbetalningarna av kontantstöden. Men
Börje Hörnlund kanske vill använda dessa pengar till något annat? Han har
dessutom begärt att regeringen skall få två miljarder ytterligare under nästa
budgetår för insatser av okänt slag.
Kan det var så att Börje Hörnlund räknar med att arbetslösheten skall
minska så att alla dessa miljarder inte behövs? Det är knappast troligt. I re-
geringens budget ges inga förhoppningar om några förbättringar vare sig i år
eller nästa år.
Vad är det arbetsmarknadsminister Börje Hörnlund vill använda alla
dessa miljarder till i stället för att sätta människor i arbete? Varför skall män-
niskor behöva vara arbetslösa i onödan? Det gäller t.ex. byggnadsarbetare,
byggindustrin, transportföretag och anställda i inredningsbranschen. Listan
kan göras mycket lång.
Regeringens underlåtenhet att vidta verkningsfulla åtgärder för att hejda
46
katastrofutvecklingen i byggbranschen framstår alltmer som ett uttryck för
en näringspolitisk inkompetens. Återigen felbedömningar, Böije Hörnlund!
Från socialdemokraternas sida har vi sedan hösten 1991 gång på gång lagt
fram förslag med bl.a. ROT-åtgärder för att stimulera byggbranschen. Nu
har vi kommit dit, Böije Hörnlund, som vi varnade för, med snart 50 % ar-
betslöshet bland byggnadsarbetarna. Samtidigt nås vi av signalen utifrån
landet att det börjar bli brist på bostäder.
Så sent som den 15 december röstade den borgerliga majoriteten i riksda-
gen tillsammans med Ny demokrati ner våra förslag om ROT-satsningar. I
går väckte vi åter frågan om ROT-arbeten i arbetsmarknadsutskottet. När
regeringen inte tar ansvar måste rimligtvis riksdagen göra det i stället.
Nu får Börje Hörnlund t.o.m. sin egen gruppledare Per-Ola Eriksson
emot sig. I Dagens Nyheter lovar t.o.m. Per-Ola Eriksson att stödja de ROT-
satsningar som vi socialdemokrater har föreslagit.
Är det inte besynnerligt att Böije Hörnlund aldrig själv föreslagit någon
satsning på byggbranschen? Varför är det alltid riksdagen som måste ta detta
initiativ, Börje Hörnlund? Eller är det så illa att Böije Hörnlund inte själv
längre har grepp över den arbetsmarknadspolitik och det departement som
han skall styra över?
Med en handlingsförlamad arbetsmarknadsminister återstår nu bara för
riksdagen att åter ta initiativ i denna fråga.
Herr talman! Vägen tillbaka till full sysselsättning kommer att bli svår. Vi
vet av erfarenhet att det är svårt att minska den öppna arbetslösheten, när
man låtit den skena i väg som regeringen gjort.
Men vi socialdemokrater tror att det är möjligt att vidta sådana åtgärder.
Det finns nämligen massor med åtgärder som kan vidtas för att motverka
arbetslösheten. Vi socialdemokrater har i vår arbetsmarknadspolitiska mo-
tion presenterat en rad angelägna investeringar och åtgärder som kan ge-
nomföras nu. Det är åtgärder som kommer att minska arbetslösheten.
Det handlar om skolupprustning, handikappanpassning, miljöinveste-
ringar, kulturinvesteringar och investeringar i kommunikationer. Det är nu
vi måste investera!
Det handlar om förslag som innebär att raset i bostadsinvesteringarna kan
hejdas. Sätt i gång de ROT-projekt som vi har föreslagit! Det är nu det är
billigt att bygga, och det är nu som det finns ledig arbetskraft.
Nu gäller också att satsa mer på utbildning. Ubildning kostar, men den
lönar sig på sikt, både för individen och med tanke på samhällsekonomin.
Framför allt måste arbetsmarknadspolitiken återupprättas. Det gäller att
ta bort byråkratin. Slopa undantagstillståndet för ungdomarna på arbets-
marknaden, och låt ungdomarna få en ärlig chans till jobb i stället!
Herr talman! Vi socialdemokrater har lagt fram våra förslag, men var är
regeringens? Vad väntar regeringen och arbetsmarknadsminister Börje
Hörnlund på?
Anf. 26 LAILA STRID-JANSSON (nyd):
Herr talman! Det är alltid lätt att kritisera. Problemet brukar ligga i att
komma med konstruktiv kritik. Ny demokrati presenterar hela tiden kon-
kreta förslag, som leder till verkliga jobb och inte till tillfällig sysselsättning.
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknads-
politik m. m.
47
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
A llmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknads-
politik m.m.
48
I motsats till regeringen anser vi att riktiga jobb går före partipolitisk taktik
och vinklad valpropaganda.
Det skall även uppmärksammas att socialdemokraternas partipolitik går
före en aktiv sysselsättningspolitik. I Riksradion går socialdemokratiska om-
budsmän ut och offentligt varnar folk för att ta anställning i småföretag på
grund av LAS. LAS går nämligen mot partiideologin. Bättre arbetslös och
partitrogen är tydligen socialdemokraternas nya slogan.
Tyvärr kan man ju inte acceptera våra förslag. De kommer ju från ett an-
nat och fel parti. Ny demokrati skulle kunna få partipolitiska poäng, och det
vill man inte riskera. I stället är det tydligen bättre att blint, felaktigt och
inkompetent föra en politik som inte harmonierar med verkligheten.
Vi anser att arbetsmarknadspolitikens viktigaste mål är att ge förutsätt-
ningar för att skapa riktiga och varaktiga jobb. Målsättningen är att alla ar-
betsmarknadspolitiska åtgärder skall upphöra på sikt och att marknaden
själv skall reglera arbetsmarknadsbehovet. Den fria konkurrensen skall
även gälla för arbetsmarknaden.
Arbetsmarknadspolitiska åtgärder skall ses som en investering för framti-
den från statens, dvs. skattebetalarnas, sida och inte som konstgjord andning
för att snygga till arbetslöshetsstatistiken.
Investeringar under arbetslöshet skall leda till att arbetskraften blir mer
kompetent och kan klara mer komplicerade arbetsuppgifter. Sveriges stora
arbetslöshetssituation kan t.o.m. leda till att Sverige får en bättre position i
framtiden som ett högutvecklat samhälle med hög utbildningsnivå.
Vissa arbetsmarknadspolitiska åtgärder måste begränsas till att gälla som
en sistahandsåtgärd vid arbetslöshet. Detta gäller t.ex. ALU och ungdoms-
praktik. Detta ställer höga krav på arbetsförmedlingarna, som måste få ut-
ökade resurser för att höja sin kompetens. De arbetssökande skall kunna
kräva att få kompetent rådgivning av förmedlarna, för att kunna slussas in i
arbete eller utbildning.
Arbetslösa måste aktiveras, så att de inte tappar kontakten med arbets-
marknaden.
Större krav skall också ställas på de arbetssökande att ta erbjuden anställ-
ning, även om det skulle leda till viss lönesänkning eller något förändrade
arbetsuppgifter. Tas inte erbjudet arbete skall arbetslöshetsersättningen
kunna dras in. Möjligheterna till förtidspensionering skall som ett led i detta
begränsas. Ungdomarna måste i första hand stimuleras till fortsatta studier.
Men de skall också ges möjlighet att komma in på arbetsmarknaden för att
lära sig ett yrke.
Politiker, arbetsgivare och fackföreningar måste hjälpas åt att snabbt in-
föra en ny, modern form av lärlingsutbildning. Länder med låg ungdomsar-
betslöshet har lärlingssystem, ungdomslöner och en arbetsmarknadspolitik
som syftar till att ge ungdomar meningsfull sysselsättning och riktiga jobb.
Konstgjord andning genom t.ex. ungdomspraktik leder till planekonomi,
detaljreglering och snedvriden konkurrens. Om ungdomar däremot får di-
rekt utbildning i företagen, lär de sig bokstavligen för livet. Kvalificerad ut-
bildning är nödvändig om Sverige skall klara sig i konkurrensen. Dessutom
är utbildning motiverande för ungdomarna.
Det finns exempel på företag som redan i dag bedriver industriskolor. In-
tagningspoängen ligger klart över genomsnittet, och dessa skolor har cirka
fyra sökande till varje utbildningsplats. Detta skall ställas i relation till gym-
nasieskolans yrkeslinjer, som har en intagningspoäng på ca 2,0, och där tre
elever ansökt till linjen som förstahandsval.
De flesta kommuner har, med litet iniativförmåga och med stöd av gymna-
sieskolan och företagen, möjligheter att med gällande lagstiftning skapa in-
dustriskolor.
Herr talman! I Sverige har nu statsmakterna under en längre tid kört in i
en fåra som bara blir djupare och djupare. Stöd och bidrag är kardinalord
för dagens arbetsmarknad. Man skall ha stöd och bidrag för att arbeta. Man
skall ha stöd och bidrag för att studera, och man skall ha stöd och bidrag för
snart sagt nästan allt.
Regeringen konstruerar på löpande band konstlade sysselsättningsåtgär-
der med besynnerliga förkortningar som ALU, GAS och jag vet inte vad,
för att dölja den öppna arbetslösheten.
Hela tiden ställer regeringen krav på underliggande led. Men hur är det
med kompetensen hos de högre instanserna när det gäller att genomföra de
av regeringen teoretiskt uppsatta målen?
Kan det vara så att man totalt har förlorat fotfästet och inte längre kan
skilja på teori och praktik? Kan det vara så att det även inom statsmakterna
borde spela en stor roll vilket kompetensinnehav chefen, direktören, före-
tagsledaren besitter?
Låt mig för ett ögonblick granska regeringen och AMS och dess verksam-
het som Ny demokrati under en längre tid med rätta angripit. Tyvärr visar
det sig att vi återigen har haft rätt. Pudelns kärna kanske egentligen är att
den mest kompetenshöjande insatsen behövs inom AMS och Arbetsmark-
nadsdepartementet.
Jag dristar mig att påstå följande: Arbetsmarknadsdepartementet och
AMS har inte den kompetens som krävs för att hantera den rådande arbets-
lösheten. De ligger kvar i sina djupa fåror med skygglappar mot verklighe-
ten.
Regeringen har varit handlingsförlamad med sina teoretiska lösningar,
och den har inte heller insett AMS inkompetens. Den rådande situationen
på arbetsmarknaden beror på dessa ansvariga parters inkompetens.
Det är beklagligt att tvingas konstatera följande: AMS budget för arbets-
marknadspolitiska åtgärder under innevarande budgetår uppgår till 28 mil-
jarder kronor, som regeringen anslagit. Av detta har AMS på ett halvt år
förbrukat 7 miljarder, dvs. 25 %! AMS kan alltså teoretiskt under framför-
varande sex månader förbruka 21 miljarder kronor.
Nu räcker tydligen inte kompetensen till för att använda detta kapital på
ett vettigt sätt för att skapa riktiga jobb. AMS inser inte att man måste skapa
förutsättningar för riktiga jobb i stället för att som nu dölja arbetslösheten
på konstlade vägar. I sin förtvivlan att göra av med våra utomlands lånade
pengar används nu anslaget, med departementets goda minne, till att bl.a.
utbilda kommunal personal. Vilka riktiga jobb skapar det?
I detta läge lägger regeringen fram en budget där ytterligare 28 miljarder
anslås till AMS för nästa budgetår. Det är minst sagt ansvarslöst av rege-
ringen. Ändå har man inte några nya förslag. Vi har föreslagit att man redan
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
A llmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknads-
politik m.m.
4 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 57
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
A llmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknads-
politik m.m.
50
under innevarande budgetår sätter i gång med bl.a. kommunala ROT-åtgär-
der, kultur-ROT-åtgärder och extra insatser för sjuk- och äldrevården.
AMS har ju redan nu så stora svårigheter att göra av med innestående an-
slag att man på ett nästan desperat sätt utan riktigt mål kastar ut pengar.
Vore det inte bättre att använda en del av dessa pengar till kompetenshö-
jande åtgärder där de verkligen behövs, dvs. inom Arbetsmarknadsdeparte-
mentet och AMS?
Det är hos regering och AMS man måste efterlysa en pionjär- och innova-
tionsanda för att komma till rätta med arbetslösheten. Facit utvisar såväl re-
geringens som AMS inkompetens.
Hur var det med beställda, betalade AMU-kurser, som inte kunde besät-
tas av elever?
Hur var det med datasystemet Lokalsekin, som inte var koordinerat mel-
lan arbetsförmedlingarna och länsarbetsnämnderna och som dessutom hade
ett uråldrigt program?
Hur är uppföljningen av t.ex. starta-eget-bidrag? Ger de någon effekt? Är
det rätt sätt? Finns en kvalitativ vägledning? Ingen vet. Det sker ingen upp-
följning och utvärdering.
Hur är det med den svarta marknaden, som man återigen i går kväll i TV
påtalade omsätter 67 miljarder per år? I höstas var det en artikelserie i en
aftontidning om den svarta marknaden. Vad gör politikerna? Vad gör rege-
ringen?
I höstas togs i socialförsäkringsutskottet, på initiativ av Ny demokrati, ett
beslut om att utreda fusket med sociala bidrag i Sverige. Vi försökte förgäves
få arbetsmarknadsutskottet att ta samma beslut att utreda a-kassefusket.
Men utskottet var inte berett att lyfta fram frågan, utan lät sig nöja med att
AMS mer eller mindre utreder sig själv. Det är häpnadsväckande, eftersom
detta har pågått i många år. AMS har över huvud taget inte reagerat med
den kraft man kunde vänta sig.
Det är regeringen som måste ta ansvar för landet. Det är regeringen som
måste ta ansvar för arbetslösheten. Det är tydligen ingen brist på pengar.
Det är definitivt ingen brist på arbetslösa. Men det är brist på initiativ från
regeringen.
(Applåder)
I detta anförande instämde Arne Jansson och Ulf Eriksson (båda nyd).
Anf. 27 HANS ANDERSSON (v):
Herr talman! Låt mig först säga att jag inte instämmer med Laila Strid-
Jansson.
Så går det när man för en dålig och dåligt administrerad arbetsmarknads-
politik och en dålig ekonomisk politik. Då får de som bara favoriserar mark-
naden vatten på sin kvarn: AMS klarar inte arbetslösheten. Nej, AMS kom-
mer aldrig att kunna klara arbetslösheten, när regeringen för en ekonomisk
politik som faktiskt borgar för hög arbetslöshet.
Jag kan instämma i mycket av vad Johnny Ahlqvist sade angående rege-
ringens arbetsmarknadspolitik och det totala misslyckandet.
Det finns två problem med arbetslösheten. Det ena är att sysselsättningen
har vikit i Sverige - om vi skall vara seriösa, arbetsmarknadsminister Hörn-
lund. Vi har tappat ungefär 600 000 sysselsättningstillfällen sedan 1990, på
fyra år. Det betyder att mängden bidragstagare blir väldigt stor i förhållande
till mängden skattebetalare. Här ligger huvudorsaken till de statsfinansiella
problemen.
Det andra problemet är naturligtvis den öppna arbetslösheten, att männi-
skor går fram och tillbaka från arbetslöshet till olika åtgärder. Det är fråga
om 600 000 människor i dag. Det är ungefär 600 000jobb som har försvunnit
på fyra år.
Antalet långtidsarbetslösa är i dag 115 000, och antalet ungdomar som är
öppet arbetslösa är 90 000. De icke nordiska medborgarna bland invand-
rarna utgör 30 % av de arbetslösa. Det är de prioriterade grupperna. Antalet
ökar månad för månad, år för år.
Målsättningen med arbetsmarknadspolitiken har misslyckats.
Vi har i dag ett massarbetslöshetens samhälle. Arbetslinjen har övergivits.
Kontantstödet ökar mycket kraftigt, och de prioriterade grupperna offras.
En del tror och har trott på att lösningen är att ansluta sig till Europa.
Både regeringen, i sin finansplan, och socialdemokratin hänvisar ofta till den
europeiska utvecklingen. Men där finns massarbetslösheten sedan decen-
nier - detta alldeles oberoende av arbetsmarknadspolitik, trygghetssystem
och arbetsrättsliga metoder. Där har man nämligen satt en annan ekono-
misk-politisk mål i högsätet: bekämpa inflationen. Där har monetarismen
firat triumfer, och arbetslösheten har permanentats på 10 % och mer.
Många trodde i höstas, efter Delorsplanen och Allan Larssons initiativ, att
det skulle ändras. Men i december kom beskedet: Finansministrarna inom
Ecofin slog fast: Maastrichtvillkoren gäller. Inflationen får sin målsättning
på högst 2 % år 1996. Men några mål för arbetslösheten finns inte. Man an-
passar trygghetssystemen nedåt. Man sänker skatterna. Man gör arbetsrät-
ten mer flexibel. Det är alltså precis den utveckling av borgerligt snitt som
vi ser i Sverige.
Det kommer att bli mycket av social dumpning i Europa, och det kommer
att bli mycket av anpassning nedåt när det gäller fackliga rättigheter och
trygghetssystem, om inte arbetarrörelsen kan ta sig samman och stå för ett
motalternativ på internationell basis. Det kräver inte en anslutning till EU:s
politiska målsättningar.
Arbetslösheten är ett gissel. När arbetslösheten bitit sig fast i samhället
skapas starkt ökade sociala klyftor och solidariska värderingar undergrävs.
När människor inte kan försörja sig, trots viljan att arbeta, och när det blir
svårare att behålla sin bostad skapas en otrygghet, som skadar på lång sikt.
Barnen får känna av hur arbetslösheten slår mot de vuxna.
Arbetslösheten har alltid varit ett gissel för arbetarklassen. Löntagarnas
ställning försvagas, och fackföreningarnas inflytande minskar, vad gäller
både löner och arbetsvillkor. Arbetsmarknadens karaktär av just marknad
förstärks. De starka konkurrerar ut de svaga. Företag kan välja och vraka
bland arbetssökande som desperat söker sin försörjning. Segregeringen till-
tar. Ojämlikheten vad gäller samhällsmakt och ekonomiska tillgångar ökar
starkt.
Regeringen utnyttjar det här. Regeringen har en strategi.
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknads-
politik m.m.
51
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknads-
politik m.m.
52
Fru talmannen sade i dag i en intervju i Dagens Nyheter att det borde vara
mera analys i våra inlägg här och mindre skäll, därför att vi egentligen har
samma mål. I några sammanhang tror jag att vi har det. Och jag tror att
Böije Hörnlund skulle önska att vi inte hade så stor arbetslöshet.
Men det finns många andra i regeringen och många rådgivare som i åratal
har talat för en högre arbetslöshet. Varför? Jo, därför att det gör löntagarna
mjuka. Det gör att de ger efter på sina krav. Om man dessutom kan försämra
trygghetssystemen, arbetslöshetsförsäkringen och arbetsrätten, avreglera
arbetsrätten, införa uthyrning av arbetskraft, får man en situation där kapi-
talmakten ökar, där arbetsgivarna, de som köper arbetskraft, har ett oänd-
ligt mycket större inflytande än de hade tidigare. Löntagarna och deras orga-
nisationer får i motsvarande mån minskad makt.
Vi har nu kommit till den situationen. Finansplanen är full av formule-
ringar som inte fanns tidigare, där detta helt enkelt sägs i klartext. Man skri-
ver:
”Höjningarna av egenavgifterna i arbetslöshetsförsäkringen bidrar till att
kostnaderna för arbetslöshet blir tydligare.
Sänkningen av kompensationsnivån vid arbetslöshet---bidrar till att
öka incitamenten att söka och acceptera ett erbjudande om arbete samt för
dem som har jobb att anpassa lönekraven så att arbetslösheten inte ökar.”
Det är klartext. Det är som om de arbetslösa inte sökte jobb, som om de
höll sig undan möjligheten att arbeta. Det är en oförskämdhet utan like mot
de över en halv miljon människor som desperat söker arbete för sin försörj-
ning och för att ha sin självaktning kvar.
Jag säger att finansplanen är fylld av formuleringar om systemskiftet, om
avregleringen, om att den s.k. reformeringen av arbetsrätten och socialför-
säkringarna ger nya incitament till arbete. Det är ett borgerligt systemskifte,
och det är ingenting som svarar mot vad arbetsmarknadsministern säger i sin
bilaga, där han talar om vikten av att få in människor i produktion, vikten
av att hålla nere arbetslösheten. Men resultatet visar att det är finansplanen
som styr. Det är Finansdepartementet som styr regeringen.
Regeringens arbetsmarknadspolitik är utomordentligt passiv, som Johnny
Ahlqvist har framfört. ROT kan vara ett typexempel på detta. Alla tre oppo-
sitionspartierna har gång efter annan motionerat om ROT, det har varit
uppe i kammaren, det har varit uppe i utskottet, men ingenting händer. AMS
och Boverket har lagt fram förslag om ROT - de har inte ens fått svar från
regeringen. Det är ett exempel på passiviteten; det finns många andra.
Den försämrade kvaliteten på arbetsmarknadspolitiken är ytterligare en
sådan sak. Här säger nu regeringen, den här gången i klartext, att man skall
satsa ytterligare på ungdomspraktik och ALU, som riksdagen gång på gång
har slagit fast är sistahandsåtgärder, undantagsåtgärder att ta till när inget
annat biter - det har så stora nackdelar. Men det går att utnyttja stora voly-
mer i ungdomspraktik och stora volymer i arbetslivsutveckling, som gratisar-
betskraft, som naturligtvis inte förmår ställa krav, i en gråzon av arbetsmark-
naden - egentligen har de inte arbete, men de utför ändå arbete. Det är
mycket negativt för den offentliga sektorn, det är mycket negativt även kon-
kurrensmässigt på den kommersiella marknaden.
Framtidsinriktade insatser som en bred kompetensutveckling lyser med
sin frånvaro trots inånga utredningar och förslag och trots en läpparnas be-
kännelse ibland. Om en arbetstidsförkortning och reformer som handlar om
sextimmardagen finns det tre rader. Det är intressant - regeringen tror inte
på det, trots att den frågan står på dagordningen snart sagt överallt i Europa,
inom fackföreningsrörelsen och på många andra håll. Jag tycker det är en
oerhörd slapphet.
Kommunernas välfärd kommer att minska ytterligare. Sysselsättningen i
kommunerna kommer att fortsätta att gå ned. Detta står i klartext i finans-
planen; det står också i Arbetsmarknadsdepartementets bilaga. Detta är ju
inte rimligt när behoven är så stora inom välfärden, inom skolan, inom vår-
den. Där frågar jag mig för övrigt också hur socialdemokratin har tänkt sig
att finansiera de viktiga kommunala jobben, med tanke på att man framför
ett förslag till skatteomläggning som minskar kommunernas inkomster med
3-4 miljarder kronor. Vi har föreslagit motsatsen ungefär.
Vänsterpartiets förslag har lagts fram i motioner - i den arbetsmarknads-
politiska motionen, i den ekonomisk-politiska motionen. Låt mig bara
nämna en sak som är motsatsen till den kritik jag här har framfört när det
gäller regeringens politik. Jag tänker på frågan om framtidsfonden. Vi har
sagt att nu får inte devalveringsvinsterna bara försvinna - de måste omsättas
i kompetensutveckling och i arbetsorganisationsutveckling för att höja pro-
duktiviteten i det svenska näringslivet men också inom den offentliga sek-
torn. Vi har alltså ett förslag om vinstdelning och arbetsgivaravgifter som
skall ge en impuls till en sådan förbättring av konkurrenskraften.
Anf. 28 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):
Herr talman! Den allt överskuggande politiska uppgiften är att skapa en
god arbetsmarknad över hela vårt land. Det är så av rent medmänskliga skäl,
men också av ekonomiska skäl.
Herr talman! OECD fastslår i sin nyligen lämnade rapport skoningslöst:
Den nuvarande krisen - det gäller arbetsmarknad och statsekonomi - skapa-
des inte minst av missriktade åtgärder under 80-talet. Jag förstår att Johnny
Ahlqvist inte har läst och inte vill läsa den.
Sviterna från 80-talets inflations-, spekulations- och fallskärmsekonomi
har alltså kostat hundratusentals medborgare jobben och kommer att kosta
hundratusentals miljarder kronor innan vi har övervunnit dem. Vem rege-
rade då? Jag har tidigare sagt att jag inte skyller allt på en regering - det
finns många aktörer. Men låt mig slå fast att den nuvarande regeringen, lik-
som flertalet av dagens arbetslösa, betalar dessa 80-talsnotor. Lägg till det
en längre och segare internationell lågkonjunktur än vad någon räknat med!
Det är mycket allvarligt att närmare 600 000 står utanför den ordinarie ar-
betsmarknaden. Det skall alltid finnas ett anta) som söker arbete eller befin-
ner sig i åtgärder, men faktum är att målsättningen måste vara att få till stånd
ca 400 000 nya arbetstillfällen. Det är ingen lätt uppgift när man har en sar-
gad samhällsekonomi, men det finns inget annat mål att sätta upp.
Sedan vill jag säga att massor av goda möjligheter nu har skapats. Jag skall
titta litet på vad som har hänt sedan hösten 1991, när det parti Johnny Ahl-
qvist tillhör lämnade regeringsmakten. Vi hade då prissatt oss ut från världs-
marknaden, och vi har nu det bästa konkurrensläget någonsin. Vi hade då
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
A llmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknads-
politik m.m.
53
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
A llmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknads-
politik m.m.
mist massor av marknadsandelar, och vi vinner nu kraftigt marknadsandelar.
Då hade vi noll i produktivitetstillväxt i näringslivet när det var brist på ar-
betskraft, och nu är produktiviteten 6 % på årsbasis. På 80-talet hade kom-
muner och landsting vikande produktivitet - i dag har de en positiv sådan.
Då jobbade ca 50 % i förlustföretag - nu är lönsamheten på väg att rättas
till. Det är bekymmer i vissa små företag på hemmaplan, men det är ändå
ett helt annat läge. Från hög ränta har vi via skyhög ränta gått till den lägsta
räntan på år och dag. Från att ha slagit rekord i konkurser - både i antal och
storlek - har vi nu fått uppleva en dramatisk minskning.
Under Socialdemokraternas sista år varslades i industrin 7 000-9 000 män-
niskor. Det var tillställt! Nu i december var drygt 1100 personer inom indu-
strin varslade, dvs. i runt tal en sjundedel så många. Då investerades 80-
90 miljarder per år i utlandet, och utländska investerare aktade sig noga för
Sverige. Nu är utlänningarna intresserade av Sverige, och svenska företag
planerar att investera ordentligt i vårt land.
Socialdemokratins talesman här nämnde inte en enda av dessa saker i hela
sitt långa tal - det var bara ett enda långt gnöl. Det skulle inte skada med
litet ödmjukhet! Man skulle ju kunna försöka hjälpa till i stället för att för-
söka sätta käppar i hjulen. Men så brukar det vara när man har ställt till det.
Från absolut bottennivå under socialdemokratins senare tid har hushål-
lens förväntningar nu stigit till de största på många år. Den här uppräkningen
skulle kunna göras mycket längre, men den kan också sammanfattas så här:
Vi övertog en raserad ekonomi. Vi har nu lagt en stabil grund för jobb och
tillväxt, i ordinarie verksamhet och i näringslivet. Det är också mycket vik-
tigt att den här uppgången är exportledd, inte konstlad. Alla förslag som so-
cialdemokratin kommer med går ut på att hjälpa till litet med konstlade me-
del.
Redan i år väntas industrins investeringar öka med närmare 20 %. Däref-
ter fortsätter de att öka.
Jag vill nu beröra övertiden. Den är rekordartad. Det är långt mer övertid
nu än då det var stor brist på arbetskraft. Man måste på alla håll och kanter
med kraft predika att det nu är rätt tid att byta ut övertiden. Regeringen har
vidtagit en åtgärd i och med det som vi kallar GAS, som innebär en säkning
av arbetsgivaravgifterna med 15 procentenheter.
Om man ser på vad övertiden kostar finner man att det egentligen är lön-
samt att byta ut den - det är dyrt med övertid. De sänkta arbetsgivaravgif-
terna tillsammans med att man får bort övertidskostnaderna torde i dagslä-
get innebära 80 kr i timmen på LO-området. Det fattas egentligen inte
mycket förrän man närapå har en anställd som inte kostar någonting. I nä-
ringslivet har man också rätt att med Arbetsmarknadsverket diskutera re-
kryteringsstöd under högst en 6-månadersperiod.
Det viktiga är att det nu är rätt tid. Till hösten kommer det att dra i gång
ordentligt. Då skall den nya personalen vara inskolad, så att den kan göra
en maximal insats.
Jag har mycket täta kontakter med både det stora och det lilla näringslivet
just när det gäller arbetsmarknadsfrågor. Jag känner att detta är något som
kommer. Arbetsmarknadsverket måste nu med kraft arbeta med och för
54
företagen. Jag har haft tillfälle att utbyta tankar med både AMS-ledningen
och Länsarbetsnämnden kring detta. Man är helt inne på den linjen.
Arbetsmarknadsverket får också ett antal miljoner kronor för att infor-
mera om GAS och om förändringar i trygghetslagarna med längre provan-
ställningar vid arbetsanhopning osv., vilket AMS tycker är en helt riktig åt-
gärd. Man skall också informera om ungdomspraktiken. Målsättningen är
att våra unga skall komma bort från gator och torg, så att de inte far illa. Det
är en ambitiös och riktig målsättning.
ALU-verksamheten skall utökas. Det tidigare socialdemokratiska statsrå-
det, Bengt K.Å. Johansson, har tagit på sig att klara ut detta. Jag är tacksam
för det.
Målsättningen måste vara att nå budgeterade mål. Jag är optimist. Jag har
dessa täta kontakter. Kära kammare! Vi kommer framöver att få se många
positiva saker när storföretag och småföretag aktivt går ut för att klara av
sysselsättningen för våra ungdomar och göra investeringar. Vi kommer att
få se mycket sådant. Mina nästan dagliga kontakter med näringslivet har gett
mig den typen av upplysningar och löften.
Anf. 29 FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Jag ber att få erinra om att repliktiden under denna debatt är två minuter
för såväl ledamöter som statsråd.
Anf. 30 JOHNNY AHLQVIST (s) replik:
Herr talman! Jag vill först bemöta det Börje Hörnlund sade i sitt inlägg
om OECD-rapporten. Jag har läst den mycket noga. Vad man mycket starkt
kritiserar är den höga arbetslösheten i Sverige och också den arbetsmark-
nadspolitik som för närvarande bedrivs. Jag tror att Böije Hörnlund behö-
ver läsa igenom den själv, så att han förstår innebörden i den.
Det är magstarkt av Börje Hörnlund att påstå att jag inte hade några för-
slag i min inledning. Börje Hörnlund behagade ju vända ryggen till kamma-
ren och gå ut när jag redovisade mina förslag. Om han hade stannat kvar
hade han kanske hört de förslag som jag redogjorde för. Vi har tidigare i
debatten sagt att vi har förslag som motsvarar 90 000 arbetstillfällen och
30 000 platser på utbildningssidan. Böije Hörnlund kan väl inte ha undgått
att i vaije fall läsa om det.
Börje Hörnlund ställer stora förhoppningar till att ungdomspraktiken
skall vara slagkraftig. Det är bara att konstatera att det för innevarande bud-
getår finns medel över på AMS anslag därför att man inte klarade av att nå
upp till de mål som riksdagen lade fast för ungdomspraktiken. Man nådde
upp till ungefär halva antalet.
Riksdagen fattade ett beslut strax före jul som innebär att ungdomsprakti-
ken byråkratiseras ännu mer. Ändå tror Börje Hörnlund att detta skall ge
fler arbetstillfällen. Det är häpnadsväckande att höra.
Jag skulle också vilja ha svar från Börje Hörnlund på frågan: Vilka åtgär-
der motsatte sig Börje Hörnlund under 80-talet?
Jag kommer ihåg att Börje Hörnlund i vårt eget utskott plussade på miljo-
ner efter miljoner varenda gång vi behandlade vissa sorters anslag i budget-
sammanhang. Så inte var Börje Hörnlund sparsam på den tiden.
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknads-
politik m.m.
55
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
A llmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknads-
politik m.m.
56
Böije Hörnlund säger att man tar marknadsandelar. Det stämmer när det
gäller exportindustrin. Men vi håller på att få en tudelad ekonomi i landet,
precis som man har i Finland. Har Böije Hörnlund som arbetsmarknadsmi-
nister ambitionen att vi skall ha den finska modellen med 25 % arbetslöshet?
Anf. 31 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):
Herr talman! OECD-rapporten berör arbetsmarknadspolitiken, men det
som ifrågasätts är om man kan vara effektiv när man har så stor volym som
ca 6 procentenheter. Det är klart: ju mer volymen ökar, desto svårare blir
det att i vaije enskilt fall garantera effektiviteten.
När det gäller ungdomspraktiken kan jag säga att jag träffade 15 ungdoms-
arbetsförmedlare i Växjö som på var sitt kontor är specialiserade på ung-
domspraktik. De framförde alla att det inte var några som helst bekymmer
med tusenlappen och företagen.
Det här är intressant. Vi ser nu också att ungdomspraktiken ökar. Social-
demokraternas stora nummmer - avtalet om ungdomsintroduktion - hade
för 14 dagar sedan gett 20-30 platser. Det bygger ni på. På precis samma sätt
rabblar ni upp annat. Ni hade 50 000 platser i gymnasieskolan. Det var bra
att ha i opposition. Det blev 25 000 platser. Så ihålig är er matematik nästan
varje gång.
Låt mig till Hans Anderssons ära säga att det mindre oppositionspartiet
verkligen skiljer sig från det stora på ett positivt sätt.
Ingela Thalén sade att de 1,9 miljarderna troligen skulle andvändas till
vårdnadsbidrag. Kan man sjunka djupare som socialdemokratisk talesman?
Anf. 32 JOHNNY AHLQVIST (s) replik:
Herr talman! Börje Hörnlund gör åter ett stort nummer av ungdomsprak-
tikplatserna. Det är bara att konstatera att antalet platser under innevarande
budgetår var 103 000. Det var det mål som riksdagen slog fast. Resultatet
blev någonstans omkring 50 000.
Det är därför som man har dessa stora summor över på AMS anslag. Jag
ställde inledningsvis ett par frågor till Börje Hörnlund om de skrivelser som
har gått från AMS till regeringen där man föreslår att man omedelbart skall
sätta i gång ROT-åtgärder som motsvarar ungefär 25 000 till 30 000 arbetstill-
fällen inom byggbranschen. Varför har inte regeringen tagit ställning till
detta? Varför nonchalerar regeringen helt och hållet det verk som skall verk-
ställa arbetsmarknadspolitiken? Det är mycket märkligt av en arbetsmark-
nadsminister att han inte ens besvarar de framställningar som kommer från
den myndighet som skall verkställa de beslut som vi fattar här i riksdagen.
Hur mycket blev det över på anslaget, Börje Hörnlund? Jag behöver inte
veta exakt på kronan, men det hade varit intressant att veta om Börje Hörn-
lund har ett grepp om hur mycket pengar på miljarden när det rör sig om.
Det är tydligen stora belopp det handlar om.
Börje Hörnlund nämnde att vi i socialdemokratin sjunker djupt. Jag stäl-
ler fortfarande frågan om vilka förslag Börje Hörnlund hade på arbetsmark-
nadspolitikens område när han själv satt i opposition. Varje gång späder man
i stället på budgetunderskottet ytterligare, Börje Hörnlund.
Det talas om ljus som syns i tunneln. Börje Hörnlund säger ingenting om
de 45 000 konkurser som har drabbat Sverige och där arbetstillfällen har för-
svunnit. Arbetslösheten har ökat från 3 till 14 %. Detta är ett unikt rekord
för en arbetsmarknadsminister att kunna bedriva en sådan politik. Det har
inte hänt i något annat land att man har kunnat göra så på bara två år.
Anf. 33 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):
Herr talman! Jag sade just detta om konkurser. Vi har övertagit ett land
som är prissatt ur världsmarknaden med ett skyhögt kostnadsläge och där
7 000, 8 000 eller t.o.m. 9 000 varsel skedde per månad under 1991. Nu har
antalet konkurser minskat dramatiskt, och de är inte längre så stora. Under
december månad skedde drygt 1100 varsel inom industrin. Detta talar för
att rätt grund nu är lagd. Men det tar tid att rätta till de ekonomiska bekym-
ren och att lösa problemen på den arbetsmarknad som är följden av 80-talets
politik.
När det gäller ungdomspraktiken är min förhoppning att målet skall nås
för ungdomarnas skull. Arbetsmarknadsverket tycker att det är litet tungt,
men jag tror att man kommer att få draghjälp för att kunna nå detta mål.
Om det socialdemokratiska alternativet har gett 20-30 ungdomar chansen
måste jag säga att tills vi har bättre alternativ måste vi behålla ungdomsprak-
tiken. Jag vill dock ingenting hellre än att så snart som möjligt bli av med
ungdomspraktiken och i stället få ut ungdomarna på den ordinarie markna-
den. Men det kan inte ske i ett läge när alternativet är att ungdomar får vistas
på gator och torg och människor far illa. Trots att SSU och LO talar illa om
åtgärden, så tycker 90 % av ungdomarna i olika undersökningar bra om åt-
gärden. Åtgärden leder också till jobb efteråt i större utsträckning än en hel
del andra åtgärder.
Anf. 34 HANS ANDERSSON (v) replik:
Herr talman! Låt mig först säga att jag är medveten om att det inte är lätt
att komma åt arbetslösheten. Jag är också medveten om att det är fråga om
långa processer och långsiktiga orsakssammanhang. Börje Hörnlund skall
också vara medveten om att kravet på arbete åt alla som vi ställer är en
grundbult i vår politik. Här får vi en fokusering på de ideologiska och ekono-
misk-politiska skillnader som är helt avgörande mellan Vänsterpartiet och
regeringen. Vi har också försökt vara konstruktiva. Vi var det när det gällde
rekryteringsstöd och GAS. Vi drev den diskussionen hårt i våras. Vi försökte
hjälpa till att förändra ett dåligt förslag från regeringen i höstas.
Konkurrenskraften har förbättrats enormt. Det beror på produktivitets-
ökningar i industrin. Det är mycket bra, och alla står bakom det. Det beror
också på misslyckandet i valutapolitiken. Att bara förlita sig på marknaden
och avreglera arbetsmarknaden är det mest passiva agerande jag kan tänka
mig. Därför har vi i vår motion mycket tydligt angivit en oerhörd mängd of-
fensiva satsningar i kontrast till regeringen.
Var finns näringspolitiken som ger jobb? Var finns investeringarna i miljö-
politiken? Var finns politiken som skall säkra den kommunala välfärden?
Var finns ROT-programmen som skall göra att vi kan få hyfsade miljöer i
skolor, på sjukhus och på daghem och som dessutom skall skapa jobb? Var
finns kompetensutvecklingssatsningen? Den finns inte. Vi har år efter år efter-
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknads-
politik m.m.
57
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
A llmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknads-
politik m.m.
58
lyst den här i kammaren. Men vi möts bara av passivitet. Jag påstår att det
beror på en ideologiskt förankrad hållning från regeringens sida som är
mycket väl uttryckt i finansplanen. Det finns reella krav om att övertiden
skall begränsas. Se till att ta fasta på våra förslag lagstiftningsvägen, så skall
vi nog komma någon vart.
Anf. 35 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):
Herr talman! Jag är övertygad om att Vänsterpartiet är besjälat av en anda
om att alla skall ha arbete. Jag har dessutom i min tidigare gärning i arbets-
marknadsutskottet kunnat notera att man tycker att det är bra med jobb över
hela vårt land. Men jag ställer också krav.
Hans Andersson sade i sitt första inlägg att han trodde på att jag är besjä-
lad. Jag tror uppriktigt sagt inte att det finns någon i denna kammare och i
närliggande hus som inte vill ha en fullgod ordinarie arbetsmarknad. Flera
av mina kollegers barn är arbetslösa i dag. Ett stort antal av mina närmaste
släktingar är arbetslösa i dag. Däremot skiljer vi oss i våra uppfattningar om
hur vi skall få tillbaka en fullgod ordinarie arbetsmarknad.
ROT-åtgärder behöver diskuteras. Låt mig samtidigt säga att det är något
fel på en sektor om det krävs bidrag överallt för att den över huvud taget
skall komma i gång. Så länge vi håller på att utlova bidrag avvaktar sektorn
i viss utsträckning. Egentligen skulle det finnas långsiktigt fastslagna regler.
Nu är prisbilden sådan att man i många fall kan handla upp ungefär 30 %
billigare än när det var som värst. Nu är det rätt tid att bygga.
Anf. 36 HANS ANDERSSON (v) replik:
Herr talman! Bidrag och bidrag - regeringens politik går nu ut på att pas-
sivt ge bidrag till människor som inte får göra någonting. Man ställer också
gratis arbetskraft till företagens förfogande.
Huvudlinjen i regeringens politik bestäms inte av vad olika personer
tycker, vem de tycker synd om eller vilka erfarenheter de har via sina barn.
Huvudlinjen bestäms i enlighet med den riktlinje som politiken utformas ef-
ter. Här är regeringens politik mycket klar: avreglera arbetsmarknaden, låt
marknaden fungera även på arbetskraftens område, sänk lönerna, se till att
fackföreningarna får mindre att säga till om genom indragningar i arbetsrät-
ten och se till att trygghetssystemen försämras så att människorna blir ännu
mera rädda och skräckslagna. De får svårare att finnas kvar i arbetslöshets-
försäkringen och blir beroende av socialbidrag. Det är en inhuman politik.
Jag vill kalla det för en ren klasspolitik.
Det finns färdiga förslag när det gäller ROT-program. Arbetsmarknads-
ministern talar om bidrag. Det är i stället fråga om investeringar. Det hand-
lar inte om att man skall betala hela bygget eller hela renoveringen. Det
handlar om att ge investeringsbidrag för att en verksamhet skall kunna
komma i gång. Det må väl vara bättre än att betala ett rent passivt kontant-
stöd.
Så till kommunerna. Hur kan man planera för att kommunerna skall fort-
sätta att minska sysselsättningen? Samtidigt kan vi se att skolklasserna blir
allt större med fler elever per lärare. Samtidigt kan vi se sjukvårdsbäddarna
ute i korridorerna och att personalen praktiskt taget inte kan jobba. I mitt
län grep Yrkesinspektionen in på Falu lasarett. Vad beror detta på? Det be-
ror på att kommunerna får för litet pengar. Regeringen tar aktivt pengar från
kommunerna.
Jag skulle kunna fortsätta att räkna upp exempel på område efter område.
Det är i den meningen som jag anser att detta är en planerad politik, Böije
Hörnlund. Många rådgivare och ideologer står bakom den här politiken.
Det är en ren och skär högerpolitik, och det är en skam att Böije Hörnlund
deltar i den.
Anf. 37 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):
Herr talman! Gratis arbetskraft talar Hans Andersson om. Såvitt jag för-
står menar han då ungdomspraktiken, men inte i min utan i sin egen tapp-
ning. Regeringen vill ju debitera en tusenlapp per månad. Hans Andersson
menar kanske att det är en passiv åtgärd.
Sedan var det de 6 procentenheterna, Hans Andersson. Det är i det av-
seendet som det kommer kritik från OECD. Kan man hålla effektiviteten
när man går så högt? Ja, det finns en gräns. Jag tror att Arbetsmarknadsver-
ket segar sig en bit över 6 %.
För 14 dagar sedan var en norsk regeringsdelegation här. Man utnämnde
Sverige till världsmästare när det gäller att via åtgärder arbeta för dem som
har förlorat sina jobb. De som ingick i den här ministerledda delegationen
var mycket imponerade. Ni kanske också har lagt märke till att den nye
finske presidenten, socialdemokrat, har pekat på Sverige som ett föredöme.
När det gäller den kommunala sysselsättningen vill jag säga att rege-
ringen, och därmed också riksdagen, faktiskt beviljade 4,2 miljarder i våras
som ett tillskott till kommunerna för att de skulle klara detta bättre. Dess-
utom träffar Arbetsmarknadsverket avtal efter avtal som oftast innebär att
man genom kompetensutveckling icke minskar antalet anställda. Att man i
kommuner och landsting via kompetensutveckling klarar jobben är positivt.
Hans Andersson är också medveten om att antalet högskole- och universi-
tetsplatser under de här två åren har ökat med 30 %.
Anf. 38 LAILA STRID-JANSSON (nyd) replik:
Herr talman! Det var trevligt att höra arbetsmarknadsministern instämma
i min kritik mot bidragssystemet. I stället gäller det alltså att skapa de rätta
förutsättningarna för att åstadkomma riktiga jobb.
Apropå OECD:s kritik, dvs. att den dåliga ekonomin grundlädes på 80-
talet, kan jagsäga att jag instämmer. Men på vilket sätt hindrar detta konsta-
terande att man i dag arbetar på ett okonventionellt sätt när det gäller att
skapa riktiga jobb i stället för bara sysselsättning? Snarare borde gjorda utta-
lande uppmana till det.
Har jag möjligen träffat huvudet på spiken när jag påtalar kompetensbris-
ten inom departementet och AMS?
Och vad skall AMS egentligen göra med de 21 miljarder som fanns kvar
av anslaget vid årsskiftet? Man har alltså bara använt 7 miljarder under sex
månader. Nu har man 21 miljarder kvar. Kommer de pengarna att användas
till att dölja den öppna arbetslösheten genom temporär sysselsättning, eller
kommer de att innebära förutsättningar för att riktiga jobb kan skapas?
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknads-
politik m.m.
59
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknads-
politik m.m.
60
Anf. 39 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):
Herr talman! Riktiga jobb talas det om. I uppräkningen i mitt huvudanför-
ande pekade jag på ett tiotal punkter som gällde allt, från i princip ett tidi-
gare katastrofläge till ett mycket bra läge nu. Grunden är alltså lagd. Nu är
det i stor utsträckning näringslivet självt som har att investera. På den punk-
ten är jag optimistisk efter alla direktkontakter som jag haft med företrädare
för såväl små som mycket stora företag. Vi kommer att få många positiva
budskap här framöver.
Arbetsmarknadsverket fick redan i fjol - delvis var man nog förvånad, ef-
tersom vi bara hörde talas om penningbrist där - ca 2 miljarder över i bokslu-
tet den 1 juli. Vad blir det nu? Ja, länsarbetsnämnderna har i dagarna skickat
in sina uppgifter. Jag tycker mig se att de har litet svag tro på en del åtgärder.
Jag vet att åtgärderna kommer att öka i omfattning. Det vet jag efter de kon-
takter som jag har haft. Men som de då litet svagt tror pekar utvecklingen
mot omkring 3 miljarder kronor. Jag vill dock inte säga att det är min siffra.
Man har ju att arbeta med alla åtgärder på området och att göra bästa möj-
ligajobb. Vad det slutligen innebär vet jag inte. När det gäller överskottet
var det under månaderna 7-9 i väldigt stor utsträckning mycket låga nivåer
beträffande åtgärderna.
Delvis hängde det samman med våra beslut. Just ingen ungdomspraktik
tilläts ju under sommarhalvåret, och det gjorde att det blev litet segt i star-
ten. Det skall vi inte upprepa, ty det tar så lång tid att få upp siffrorna igen.
Anf. 40 LAILA STRID-JANSSON (nyd) replik:
Herr talman! Oavsett hur mycket pengar som blir kvar av de här miljar-
derna - och det är klart att det blir fråga om miljarder - vill jag fråga: Varför
tycker inte arbetsmarknadsministern att det är värt att satsa på ROT-åtgär-
der? Det har ju tre oppositionspartier föreslagit. Vi kan t.ex. reparera skolor
överallt i landet som är i ett miserabelt skick. Vi kan satsa på kommunala
ROT-åtgärder, och vi kan satsa på att reparera kulturella bostäder - vilket
vi i Ny demokrati har föreslagit. Vi kan hjälpa till i fråga om sjukvård och
äldrevård. Det finns ju pengar över. Jag anser att de pengarna inte ograverat
skall gå in i statens budget, utan de skall användas på ett vettigt sätt.
I dag är det ju billigt att reparera. Dessutom får man något för pengarna.
Vidare är det väl så att det för att småföretag skall kunna fortleva och verka
bara finns en enda väldigt viktig sak: att man har en god relation till banker,
så att man kan låna pengar till låg ränta. Det är en förutsättning för företa-
gen. Ligger företaget i glesbygd behövs det också goda kommunikationer.
Anf. 41 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):
Herr talman! Riksdagen behandlade på sätt och vis AMS-framställningen
i december i samband med att ytterligare 500 miljoner kronor anslogs till
kommunala ROT-åtgärder och 100 miljoner kronor till äldrebostäder.
Jag är beredd att diskutera detta. Vi ses alltså för att diskutera den här
frågan. Men jag återupprepar att det viktigaste för byggandet naturligtvis är
att det förs en politik som gör att alla aktörer ser att bl.a. statsskulden är på
väg åt rätt håll och att inte upplåningsbehovet ökar.
Jag tackar Socialdemokraterna för att de på bara en månad har övergett
kravet på en sänkning av momsen med 5 %. Det skulle höja budgetunder-
skottet med 40 miljarder kronor. De skulle ju också lägga 7 miljarder till på
rekryteringsstödet. Men nu har de förstått att när det görs upp om högst
50 % - man har rätt till 65 - finns ingen vilja att betala 80 och kasta bort 7
miljarder kronor. Socialdemokraterna nyktrar således till undan för undan,
men fortfarande är de onyktra.
Räntan är det viktiga för att Sverige på allvar skall komma i gång. Det
gäller inte bara företagen utan också alla enskilda hushåll, som vid rätta rän-
teläget börjar våga göra litet grand.
Anf. 42 ANDERS G HÖGMARK (m):
Herr talman! Det tål att upprepas att det går allt bättre för Sverige. Expor-
ten stiger. Industriproduktionen skjuter fart. Allt fler industriföretag får en
ökad orderingång, och - detta är viktigt - en allt större andel av de svenska
hushållen, löntagarna, tror på bättre tider och på att det kommer att gå
bättre för Sverige framöver. Det är glädjande och ger förutsättningar för nya
jobb, minskad arbetslöshet, ökad konsumtion osv. De goda kurvorna pekar
uppåt, och de dåliga kurvorna pekar allt kraftigare neråt.
Grunden har lagts för att återskapa Sverige som en ledande industri- och
företagarnation - en av huvudpunkterna i regeringsförklaringen 1991.
Herr talman! Skall vi framöver på allvar få skörda frukterna av den här
framgången - framför allt gäller det de många människor som i dag går ar-
betslösa - är det viktigt att vi inte förstör de förbättrade förutsättningarna för
näringslivet, att vi inte förstör det påtagligt förbättrade näringsklimat som
regeringen genom sin konsekventa politik har åstadkommit.
Det gäller att gå vidare, men på vilket sätt? Ja, jag vågar påstå att det i
fråga om nytänkandet i utvecklingen framöver gäller att våga förändra. Det
är väl just beträffande insikten om att i om- och nytänkandet i förändringen
våga pröva det nya och ifrågasätta det gamla - alltså just i den mentala pro-
cessen - som den bästa förutsättningen, grunden, finns för att skapa nya,
riktiga jobb, en förbättrad ekonomi och därmed också en bas för trygga,
långsiktiga och tillförlitliga sociala trygghetssystem som arbetslöshetsförsäk-
ring, pensioner och sjukförsäkring. Utan en sådan solid ekonomi kommer
alla trygghetssystem, oaktat vilka ersättningsnivåer vi diskuterar och fattar
beslut om i denna kammare, att vara illusioner för åtminstone de kommande
generationerna.
Vi har påbörjat en lång debatt. Det är 30-40 talare anmälda och 10-15
personer lyssnar i kammaren. Det är kanske en proportion som är symtoma-
tisk när vi diskuterar arbetsmarknadspolitiken. Blir det en debatt som präg-
las av om- och nytänkande eller blir det mycket av det traditionella och
gamla, det gamla som på många punkter har visat sig mindre effektivt? För
min del skall jag sätta några punkter för nytänkande på dagordningen.
En sådan punkt är, som jag uppfattar det, en översyn av många regelsys-
tem inom arbetsrätten genom att man ifrågasätter en hel del av lönebild-
ningen, bl.a. på ungdomssidan. Men jag hyser en viss oro och en viss tvek-
samhet inför om det är så många som kommer att diskutera och ifrågasätta.
Fler i den långa rad som nu följer kan vilja ha mer av det som har visat sig
inte fungera.
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknads-
politik m.m.
61
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
A rbetsmarknads-
politik m.m.
Det är alldeles uppenbart att arbetsmarknadspolitikens totala volym nu
har nått sådana höjder att det inte effektivt går att administrera den. Det har
framkommit i debatten, det sägs klart från de myndigheter som jobbar med
arbetsmarknadspolitiken och det har även framkommit i den rapport från
riksdagens revisorer som nyligen har lämnats av revisorerna. Verkningsgra-
den sjunker på toppen med de sista miljarderna. Det är förmodligen ett ut-
slag av att det är svårt att på ett meningsfullt sätt göra av med pengarna.
Jag är alldeles övertygad om att om man kunde ändra proportionerna mel-
lan arbetsmarknadspolitiken och en aktiv näringspolitik skulle man få
mycket långsiktiga vinster. Med det goda näringspolitiska klimat som vi nu
har, och som betygas av alla företagare som man talar med ute på fältet,
skulle man få ut betydligt fler nya jobb och mer ny tillväxt om man i stället
för att satsa de sista miljarderna på arbetsmarknadspolitiken ökade satsning-
arna på entreprenörer och innovatörer som har nära anknytning till den
praktiska produktionen. Det må gälla industriell formgivning, verkstadstek-
nik, träteknik, verkstadsteknisk forskning, etc. Jag tycker att allt fler kom-
mer till denna insikt och jag hoppas, herr talman, att vi i denna kammare
under våren kan både diskutera och fatta beslut som leder till insatser i den
riktningen.
Någonstans i den socialdemokratiska motionen om den ekonomiska poli-
tiken talar man inte överraskande om ungdomsarbetslösheten. Man frågar
sig: Måste det vara en så hög ungdomsarbetslöshet? 200 000 ungdomar står
utanför den reguljära arbetsmarknaden. Jag tror att svaret helt enkelt är nej.
Den höga ungdomsarbetslösheten är till mycket stor del ett resultat av sy-
stemfel på arbetsmarknaden.
En stor del av dessa ungdomar skulle med andra regler för arbetsrätten,
lönesättningen i kollektivavtal och andra villkor i de kollektivavtal som finns
få fotfäste tidigare på arbetsmarknaden. Jag menar att det framstår som
ganska uppenbart av den debatt som har påbörjats av yngre politiker, både
inom denna kammare och utanför, att de gällande regelsystemen förhindrar
ungdomens inträde. Ungdomarna puttas enligt LAS-systemet snabbt ut om
de till äventyrs har kommit in på arbetsmarknaden, men reglerna gör trös-
keln hög för de ungdomar som vill komma in. Ulf Kristersson, Fredrik Rein-
feldt och folkpartister som Lotta Edholm och Karin Pilsäter har varit inne
på detta. Jag har i och för sig hört väldigt litet från exempelvis Martin Nilsson
och Ulrica Messing som brukar ha uppfattningar om det mesta i detta av-
seende. Men jag tror att även de börjar inse att det regelsystem vi nu har är
utomordentligt ungdomsfientligt.
Det behöver inte vara så att de bäst utbildade, de senast utbildade skall
ha svårast att komma in på arbetsmarknaden. Ungdomar har som bekant
vissa problem på grund av bristande erfarenhet, men de system vi har i dag
försvårar på ett onödigt sätt för ungdomarna. Det är dags för oss och även
för de fackliga organisationerna samt för arbetsmarknadens parter att mer
aktivt än man tidigare har lyckats med utveckla instrument. Det är bättre
om nytänkarna får litet mer inflytande än traditionalisterna.
På spaning efter de nya jobben i framtiden tittar man också på de små
företagen. Det är klart att det verkar som om Socialdemokraterna har nått
62
något slags om- och nytänkande på den punkten. Det är att gratulera, om det
nu inte bara är ett verbalt sådant, utan även kan omsättas i praktisk gärning.
Socialdemokraterna hade arrangerat någon företagardag för ett antal må-
nader sedan. Där talade bl.a. Göran Persson om att när det gällde översyn
av arbetsrätten i den del som gällde småföretag var han helt öppen för ett
stort antal förändringar. Det lät ju utomordentligt positivt. Det var kanske
en och annan företagare som t.o.m. trodde på detta. Men när han kom hem
till partihögkvarteret och den traditionella gruppen av arbetsmarknadspoliti-
ker inom socialdemokratin var det stopp och belägg. Icke sådana djärva ny-
tänkanden - icke! Det skulle störa den etablerade friden och ordningen.
Man kan fråga sig om det inte finns större kraft i nytänkandet på arbetsrät-
tens område. När man hör Socialdemokraterna utlova att man skall återföra
beskattningen av arbetande kapital, återföra dubbelbeskattning av utdelning
på aktier blir min fråga till bl.a. Johnny Ahlqvist som är företrädare för So-
cialdemokraterna här: Varför skulle småföretagarna känna entusiasm, in-
tresse, framtidstro och med arbete och slit dra fram de nya jobb som uppen-
barligen går att ta fram om man känner framtidstro?
Ni saknar trovärdighet när det gäller småföretagsamheten och relatio-
nerna. Utan en alltför långrandig tillbakablick vill jag påstå att årtionden av
försyndelser inte går att reparera vid något enstaka framträdande på ett små-
företagsmöte där man avger löften som man inte ens kan hålla när man kom-
mer hem, utan man behöver vända 180 grader. Ni är inte, jag beklagar det,
trovärdiga i denna skara. Därför kommer en möjlighet för er att regera att
framstå som ett hot för småföretagsamheten och ett hot mot möjligheten att
i de här företagen få fram de nya jobben. Det är tyvärr så. Jag måste beklaga.
Det finns faktiskt en mikroskopisk möjlighet att ni skulle kunna komma till
makten. Då dras ganska effektivt skynket ned för möjligheten att få fram
jobben i de här småföretagen.
Europafrågan är självfallet viktig för att skapa framtidstro. Det råder
inget tvivel om att näringslivet med ett ja skulle fortsätta att tro på framtiden
och skapa de nya jobben. Ett nej däremot är i realiteten alltid ett ja till nå-
gonting annat. Ett nej till EU är ett ja till isolering, bristande framtidstro
och därmed färre riktiga jobb, sämre ekonomi och mindre möjligheter att
bygga upp välfärd och goda sociala trygghetssystem. De två punkterna - de
riktiga jobben och de tillförlitliga sociala trygghetssystemen - är och förblir
de viktigaste målen för den sittande regeringen för att gagna välfärd och
trygghet.
Anf. 43 HANS ANDERSSON (v) replik:
Herr talman! Allt blir bättre, säger Anders G Högmark. Vi har just beskri-
vit arbetslöshetssituationen. Vi har beskrivit ungdomens situation när det
gäller arbetslöshet. Vi har beskrivit den rekordartade långtidsarbetslöshe-
ten, som hotar att slå ut stora mängder människor. Finanserna blir allt sämre
för staten. Det är inte så att vi minskar vår statsskuld. Den ökar, och den
ökar med kraft, bl.a. beroende på att skatteintäkterna minskar med moderat
politik.
Våga det nya! Ja, vad är det nya? Är det vårdnadsbidrag för att ta bort
en del kvinnor från arbetskraften? Pigor - är det framtidsjobb för att öka
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknads-
politik m.m.
63
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknads-
politik m.m.
ojämlikheten, för att de bättre bemedlade skall få sina privata tjänster ut-
förda av ett låglöneproletariat?
Arbetslöshetsförsäkringen - att låta dem som drabbas av arbetslöshet få
ytterligare försämringar därför att taket i försäkringen har satts lågt, det är
rejäl moderat politik. Det är ojämlikhetspolitik i kombination med bristande
näringspolitiska initiativ.
Jag tycker att det vore utmärkt med träförädlingsprogram. Jag tycker att
det vore utmärkt med underleverantörsprogram - branschmässiga program
för att förstärka vår konkurrenskraft - miljöinvesteringar osv. Det är mycket
bra liksom att höja produktiviteten inne i företagen, ändra arbetsorganisa-
tionen och förbättra kompetensen.
Därför har vi föreslagit att en del av de oerhörda vinster som kommer att
uppstå i näringslivet sätts av till fonder för att generera ny konkurrenskraft,
ny kompetens i våra företag.
Anders G Högmark vet själv som revisor att det finns mycket att önska
när det gäller AMS och arbetsmarknadspolitiken. Åtgärdsarsenalen har bli-
vit sämre, och det finns många indikationer från AMS, Riksdagens revisorer,
oppositionen och från många andra håll på att vi måste återgå till en högkva-
litativ arbetsmarknadspolitik. Jag tycker att det är bedrövligt att Anders G
Högmark vill försvara den arbetsmarknadspolitik som regeringen har stått
för.
Anf. 44 ANDERS G HÖGMARK (m) replik:
Herr talman! Jag skall bölja med arbetsmarknadspolitiken, där man oak-
tat andra politikområden gör kanske den viktigaste insatsen i många avseen-
den. Men det är alldeles uppenbart att det finns påtagliga brister i effektivite-
ten. Det finns givetvis allt större problem att klara en så stor volym som det
nu handlar om. Det tror jag att vi alla är överens om, både vi här och de som
jobbar ute på fältet. Därför är det viktigt att man så att säga sätter tummen
i ögat på ett antal företeelser som är mindre effektiva. Det finns all anledning
för arbetsmarknadsutskottet att på olika sätt utvärdera olika åtgärder.
Det gäller inte bara att kritisera utan också att se vad vi skulle ha haft i
stället. Man kan självfallet ha kritiska synpunkter på både ALU och ung-
domspraktik, men frågan är, som Börje Hörnlund tidigare var inne på: Vad
sätts in i stället? Där tycker jag ärligt talat att det är ganska tunt.
Allt blir bättre. Det mesta pekar uppåt när det gäller ekonomin. Allt fler
hushåll, Hans Andersson, tror faktiskt, är övertygade om och har förvänt-
ningar om att det blir bättre framöver. Ekonomin handlar ju mycket om för-
väntningar - jag behöver naturligtvis inte undervisa Hans Andersson om
det. Tror fler och fler av de svenska hushållen att det blir bättre, då börjar
man öka sin konsumtion och vågar göra investeringar. Det skapar efterfrå-
gan och bättre möjligheter för nya jobb.
Hans Andersson och även Socialdemokraterna verkar så förfärligt ledsna
och pessimistiska ibland. Det ligger en fara i det. Det kanske hade funnits
skäl för er också att dra några strån till stacken, nämligen att uttrycka en
glädje över att så många i Sverige faktiskt är besjälade av en framtidstro och
inte bara svartmålar, som ni förefaller vilja göra.
64
Anf. 45 HANS ANDERSSON (v) replik:
Herr talman! Nej, jag skulle gärna vilja vara glad. Jag är ganska optimis-
tisk till min läggning, men det är min plikt att som folkvald se problemen. Ett
problem är - Anders G Högmark borde mycket väl veta vad det betyder - att
vi har slagit ut ungefär 400 000 människor, många av dem i onödan. Därmed
har vi minskat arbetskraften. Formellt kan man säga att vi får lägre arbetslös-
hetstal. Men detta är ett jätteproblem. Nu talar vi om 1,1-1,2 miljoner ut-
slagna eller arbetslösa som måste vara bidragstagare och som kommer att få
försämringar med den nuvarande regeringen.
Vi måste öka mängden arbete. Men jag tror också att vi solidariskt måste
dela på de arbeten som kan bjudas ut. Därför har vi ställt oss bakom krav
på försöksverksamhet med arbetstidsförkortning. Men det ensamt är inte
lösningen på problemen.
Varför är vi inte gladare? Ja, kanske därför att vi representerar stora skikt
av samhället som har fått det allt sämre och känner sig allt otryggare. Anders
G Högmark talar om att många familjer känner sig gladare och har större
framtidstro. Det är i väldigt hög grad de som har skott sig på skatterefor-
merna, som har ägt aktier och nu till stor del har fått skattefrihet och på så
sätt får tillgångar och kan investera. Men bland de andra - löntagare som
inte har förmögenheter och som har drabbats av börda på börda - råder
ingen glädje. De skulle vara glada om det blev förändringar i landet. Den
kanske viktigaste förändringen vore att vi fick en ny regering, som satte jäm-
likhets- och rättvisefrågor samt drömmen att ha alla i produktivt arbete i
centrum.
Anf. 46 ANDERS G HÖGMARK (m) replik:
Herr talman! Hans Andersson säger att det finns hundratusentals männi-
skor som slagits ut helt i onödan och att dessa känner vrede. Jag delar den
uppfattningen. Det var många tusen i Sverige som slogs ut helt i onödan un-
der 80-talet på grund av en utomordentligt kortsiktig och dålig politik, som
direkt motverkade t.ex. småföretagsamheten och undan för undan under-
grävde småföretagens möjligheter att utvecklas och anställa nytt folk. På den
punkten, Hans Andersson, är vi egentligen ganska överens. Det var många
tiotusentals, kanske 100 000, jobb som försvann i onödan på grund av att
den socialdemokratiska regeringen inte hade större förståelse för just små-
företagsamhetens villkor, inte kände småföretagsamhetens själ. Vi har en
viss förmåga att göra det, inte bara i Småland, utan det finns ett antal andra
människor som har den förmågan.
Det stora felet var att man förde en så felaktig politik. Det värsta är att
oppositionen inte verkar förstå vad som behöver göras. Man har ingen för-
ståele för t.ex. behovet av att ta bort skatten på arbetande kapital utan vill
återinföra den, behovet av att få bort dubbelbeskattningen etc.
Den bästa förutsättningen för fortsatt framtidstro och småföretagande är
att den felaktiga politik som fördes under 80-talet inte börjar praktiseras igen
efter valet. Det är den bästa garantin. Det är den bästa framtidsmöjligheten
för de människor som med all rätt är bittra över att ha blivit utslagna från
företag som inte klarade Socialdemokraternas näringspolitik.
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknads-
politik m.m.
5 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 57
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
A llmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknads-
politik m.m.
66
Anf. 47 JOHNNY AHLQVIST (s) replik:
Herr talman! Anders G Högmark är verkligen optimistisk. Han säger att
hushållen tror på en bättre framtid. Men i regeringens budgetförslag skriver
regeringen själv att det inte börjar bli bättre under 1994 eller 1995. Det är
först 1996 som det kommer att vända när det gäller sysselsättningen. Tydli-
gen har Anders G Högmark inte samma tro som regeringen.
Systemfelet för ungdomarna är någonting som Anders G Högmark hänger
upp sig på varenda gång. När det gäller lönebildningen för ungdomarna finns
det inte något avtalsområde i det här landet, utan man har lägre löner för
ungdomarna. Jag trodde att vi skulle diskutera arbetsmarknadspolitik här i
dag, inte vilka överenskommelser som träffas på avtalsnivå. Jag kan inte
tänka mig att Anders G Högmark är av den uppfattningen att riksdagen skall
överta besluten när det gäller ungdomslönerna, som Börje Hörnlund för-
sökte hösten 1991. Det blev protester i hela landet.
När det gäller småföretagare finns det faktiskt i vår motion betydligt bättre
alternativ för småföretagare än i budgetförslaget. Vi säger att vi vill sänka
skatten för småföretagarna. Vi vill sänka skatten för låginkomsttagarna. De
förslag på skattesidan som den borgerliga regeringen har lagt fram har inte
gynnat en enda småföretagare. Däremot har de gynnat de stora kapital-
ägarna.
Om det är så bra för småföretagarna, Anders G Högmark, varför har
45 000 företag gått i konkurs under den period ni har suttit vid regeringsmak-
ten? Jag är helt överens med Anders G Högmark om att arbetsmarknadspo-
litiken inte kan bära allt som sker i landet, utan det behövs även näringspoli-
tik och ekonomisk politik. Men ni har den rakt motsatta uppfattningen i de
förslag som ni lägger fram för riksdagen.
Anf. 48 ANDERS G HÖGMARK (m) replik:
Herr talman! Johnny Ahlqvist frågar varför så många företag har gått i
konkurs under de två år som den nuvarande regeringen har suttit vid mak-
ten. Den frågan är ganska enkel att besvara. Konkurserna är ett resultat bl.a.
av ett antal tidigare års dåliga förutsättningar. Jag kan inte påstå att varenda
konkurs är orsakad av den dåliga socialdemokratiska småföretagspolitiken.
Det vore djupt oärligt, men jag kan säga att en mycket stor del av konkur-
serna - oförmågan att få debit och kredit att gå ihop - beror på under 80-
talet uppsamlade allt sämre förutsättningar för småföretagen. Det är alldeles
klart. Nu sjunker antalet konkurser tack och lov. Man börjar se resultatet
av den sittande regeringens politik när det gäller näringslivet.
Jag vet att skatteminister Bo Lundgren är hemmaskriven i Johnny Ahl-
qvists valkrets. Om Johnny Ahlqvist och Bo Lundgren går ut och diskuterar
skatter bland småföretagen i Kristianstads län är jag alldeles övertygad om
att småföretagen känner mycket större tilltro till Bo Lundgrens förmåga att
hantera detta område. Jag tror att de litar mer till honom och hans förmåga
att kunna skapa ett skattevänligt klimat.
I min valkrets bor Lars Hedfors som är ordförande i skatteutskottet. Jag
vet av egen erfarenhet från debatter att jag har mycket större trovärdighet i
skattefrågor när det gäller småföretagen än vad Lars Hedfors har. Johnny
Ahlqvist och Lars Hedfors företräder ju en politik som enligt sina historiska
rötter innebär att man skall plocka ut så mycket som möjligt från småföreta-
gen. Genom skatt på arbetande kapital har man under årtionden försvårat
eller omöjliggjort generationsskiften etc.
Det tar lång tid att få ett förtroende. Jag beklagar, Johnny Ahlqvist, men
än så länge saknar ni småföretagsamhetens förtroende. Småföretagsamhe-
ten kommer att dra sina slutsatser inför ett hot om ert makttillträde.
Anf. 49 JOHNNY AHLQVIST (s) replik:
Herr talman! I vår motion som vi har väckt - den kommer att diskuteras
i morgon när den ekonomiska politiken skall debatteras - föreslår vi skatte-
sänkningar för småföretagarna. Det gör man inte i regeringens budgetpropo-
sition, Anders G Högmark. Det är bara att läsa innantill. Jag tror ändå att
Anders G Högmark i varje fall kan förstå det skrivna ordet.
När det gäller investeringarna under 80-talet kan man konstatera att från
1982 fram till 1990 fördubblades investeringarna i det här landet. Det var
många av småföretagen som stod för detta och inte bara de stora företagen.
Under den period som Anders G Högmark kritiserar var den genomsnittliga
tillväxten i landet ca 2 %. Hur stor är tillväxten i dag? På den frågan vill jag
gärna ha svar från Anders G Högmark.
Anders G Högmark sade att vi är pessimister. Ja, det är inte så konstigt.
Man har bedrivit en ekonomisk politik, näringspolitik och arbetsmarknads-
politik som har gjort att arbetslösheten har ökat från 3 % till 14 %. Det står
i dag 600 000 människor utanför den reguljära arbetsmarknaden. Är det ett
bra betyg för den politik som har förts i landet, Anders G Högmark?
Sedan säger Anders G Högmark att det var många jobb som slogs ut under
80-talet. Men 1989 och 1990 fick man resa till Danmark för att rekrytera folk,
eftersom den svenska befolkningen inte räckte till för de arbetstillfällen som
fanns i landet. Det var brist på kvalificerad och även på vanlig arbetskraft.
Vid en jämförelse kan man bara konstatera att med den politik som fördes
under 80-talet fanns det ingen arbetslöshet. I dag har vi 14 % arbetslöshet.
Anf. 50 ANDERS G HÖGMARK (m) replik:
Herr talman! Det är helt rätt att det fattades många beslut under 80-talet
och många av dem var dumma. Socialdemokraterna fattade inte alla dumma
beslut, men genom er regering hade ni ansvaret för det klimat som rådde
under 80-talet.
Det är klart att det gjordes investeringar. Det gjordes många vansinniga
investeringar inom byggnadsbranschen. Det skördar vi nu frukterna av. Det
måste vara en bitter ironi för de männsikor som går arbetslösa. Man drev
upp utvecklingen utan någon som helst förankring i verkligheten.
Johnny Ahlqvist sade tidigare att vi inte skall diskutera lönesättningar och
den typen av frågor. Jag vill påstå att det inte hjälper hur mycket vi diskute-
rar och fattar beslut om arbetsmarknadspolitiken och om olika åtgärder rik-
tade mot ungdomar och andra om vi inte i grunden ser över de regelsystem
som skapar problemen. Är man inte öppen för förändringar, har man inte
heller någon möjlighet att skapa grunden för välstånd framöver.
Det är klart att många tycker att jag ibland är litet pessimistisk. Men jag
får väl buga och ta åt mig av Johnny Ahlqvists uppfattning att jag är den
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknads-
politik m.m.
67
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknads-
politik m.m.
store optimisten. Jag tror nämligen att vad Sverige i dag behöver och vad
många av de männsikor som går utan jobb och längtar efter jobb behöver är
ett optimistiskt ledarskap. Får man bara höra ett antal pessimistiska politiker
som tror att allt är så dåligt och att det inte blir bättre, får man en väldigt
liten tilltro till det politiska systemet. Dessa männsikor behöver ett politiskt
ledarskap, och det är förmodligen det som gör att allt fler nu ändå tycker att
vi går mot bättre tider.
Anf. 51 ELVER JONSSON (fp):
Herr talman! Svensk ekonomi och arbetsmarknad har några dystra och
jobbiga år bakom sig. Den försämring som inleddes på den förra regeringens
tid i skarven mellan 80- och 90-talet har fortsatt med stor kraft. 80-talets spe-
kulationsekonomi krävde sin tribut, och det var en av orsakerna till ned-
gången i produktionen, tappade marknadsandelar, brist på investeringar i
Sverige och till en begynnande och accelererande arbetslöshet. Allt fler var-
sel utfärdades och allt färre jobb stod till förfogande. Denna negativa ut-
veckling har fortsatt in i nuvarande regeringsperiod, och det är först under de
senaste månaderna - för att inte säga de senaste veckorna - som den negativa
trenden ser ut att kunna brytas. Men vi har fortfarande en situation med en
arbetslöshet som för oss liberaler är helt oacceptabel och som måste bekäm-
pas med alla medel.
Herr talman! Det är ändå hoppfullt att man i kammaren i dag talar om
arbetsmarknadspolitiken i nuet och inför framtiden. Den bild som tydligt to-
nar fram ger hopp. På ett år har antalet varsel gått ner till en tredjedel. Det
är betydligt färre antal konkurser. Den öppna arbetslösheten böljar minska.
Det blir allt fler lediga jobb, och starta-eget-verksamheten har under det se-
naste året ökat med 50 %.
Orsakerna till detta är naturligtvis flera, men uthållighet i den ekonomiska
politiken är ett nödvändigt inslag kombinerat med en aktiv arbetsmarknads-
politik och en rad nya åtgärder som har tillkommit bara under de senaste
åren. Det har redan nämnts här ungdomspraktik, arbetslivsutveckling och
det senaste tillskottet i form av ett generellt arbetsmarknadsstöd. Det inne-
bär i det sistnämnda fallet att de som nyanställer under detta år får 15 %
reduktion av arbetsgivaravgiften.
Som så många gånger förr måste man konstatera att arbetsmarknadspoliti-
ken inte ensam kan lösa problemen. Det innebär att det krävs åtgärder inom
snart varje politikerområde. Jag har tidigare i denna kammare sagt att en
fungerande arbetsmarknad kräver ”tre ben”, nämligen: en aktiv arbetsmark-
nadspolitik, ett positivt näringsklimat, sanerade och sunda statsfinanser.
Framför allt gäller det att föra en ekonomisk politik som lägger grunden
för en stabil utveckling. Företag och människor som arbetar måste få en
framtidstro. Då behövs det en ökad tillväxt - som inte är detsamma som rov-
drift - så att vi kan värna vårt välfärdssystem. Målen för regeringens ekono-
miska politik är nya riktiga jobb och tillförlitliga trygghetssystem.
Grunden är lagd genom en rad strukturella reformer under senare år. Ef-
fekterna kommer att visas i den stigande konjunkturen. För en stabil tillväxt
krävs att hotet om en galopperande statsskuld elimineras. I det långa per-
68
spektivet räcker det inte med AMS-jobb och AMS-insatser, utan det är rik-
tiga jobb inom främst produktions- och tjänstesektorn som behövs.
Vi kan också glädja oss åt att exportindustrin har framgångar, att industri-
produktionen har ökat och att investeringarna visar en klar uppgång. Men
denna del av ekonomin är, som redan har sagts, för liten för att skapa en
allmän uppgång. Vi behöver dessutom nyföretagande, både inom produk-
tionssektorn och inom tjänstesektorn. Detta förutsätter ett positivt företags-
och företagarklimat. Regeringens åtgärder för att förbättra klimatet för i
synnerhet de mindre företagen innebär att skatter har sänkts, att arbetsrät-
ten har modifierats och att försöij ningen av riskkapital har underlättats.
Tyvärr måste man av och till konstatera att regeringens förslag ofta möter
ett politiskt motstånd från den socialdemokratiska oppositionen. På ett sätt
är det kanske inte överraskande. Socialdemokraterna har ju en tradition där
man inte sällan har haft en ”snål” inställning till småföretag och småföreta-
gande. Detta har för övrigt också omvittnats av socialdemokraterna själva.
Socialdemokraterna vill gärna ha företag, men de är inte lika benägna att ge
människor som är beredda att ta risker och att slita hårt ett utbyte av sina
insatser och rent av kunna bli framgångsrika.
Ett problem för industriutvecklingen i Sverige är att vi har halkat efter
när det gäller produktion som bygger på forskning och utveckling. Det är
angeläget att Sverige, som är ett väl utvecklat industriland, satsar mer på
FoU-intensiv industri, vars produktion dessutom är mindre känslig för kon-
junktursvängningar. Produkterna är i regel också positiva från miljösyn-
punkt. För jobb och välfärd i Sverige är det därför angeläget med en ökad
produktion av FoU-intensiva produkter. För att åstadkomma detta krävs en
mer aktiv statlig innovationspolitik. Bl.a. behövs ökade möjligheter för in-
novatörer att få stöd när nya produkter skall utvecklas och introduceras på
marknaden. I det sammanhanget förväntar vi oss förslag från regeringen till
riksdagen i vår. Genom bättre klimat för småföretag i allmänhet och FoU-
intensiv produktion i synnerhet bör det vara möjligt att klara utmaningen att
återföra Sverige till full sysselsättning under detta decennium, men då krävs
det också att en del andra förutsättningar uppfylls. En viktig sådan är att
Sverige blir medlem i den europeiska gemenskapen, EU.
För jobbens skull är det vidare viktigt att ytterligare få ner räntorna. Där-
för måste saneringen av statsfinanserna fortsätta med stor kraft.
För jobbens skull är det också viktigt att satsa på utbildning och kompe-
tens, på skolan, på den högre utbildningen och forskningen. Det gick en lång
period - ett par decennier rent av - då det inte skedde någon utbyggnad av
de högre studierna i Sverige. Nu har den högre utbildningens volym ökat
mycket kraftigt sedan 1991, och med löntagarfondspengar görs satsningar på
forskningen.
Herr talman! Det finns enligt min mening en felaktig uppfattning om att
nedrustning av den offentliga sektorn skulle göra det lättare att få fram fler
jobb. Andra hänger sig åt ensidiga rop på stora skattesänkningar. Men detta
skulle leda till inte bara kvalitetsförsämringar inom barnomsorg, äldrevård,
handikappades möjligheter, sjukvårdens funktion och en fungerande skola.
Därtill kommer det faktum att många som förlorar sin offentliga, betalda
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknads-
politik m.m.
69
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
A llmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknads-
politik m.m.
70
service inte skulle få så mycket av skattelättnaden. Inte heller skulle det vara
någon lösning att spekulera i sänkta löner inom den sociala tjänstesektorn.
Det finns också här ekonomer som tycker att de som arbetar inom offent-
lig sektor är lågproduktiva, därför att deras arbetsuppgifter på en ren mark-
nad inte värderas så högt, och att de därför borde få mindre betalt. Men
också marknaden kan brista i förmåga att värdera arbetsuppgifter rättvist.
De som får del av sociala tjänster, t.ex. sjuka, äldre och handikappade har
ofta låg köpkraft, särskilt i förhållande till vad tjänsterna kostar. Därför kan
de inte betala för dem. Utifrån liberala utgångspunkter är marknaden å ena
sida förträfflig. Men den har å andra sidan sin begränsning. Marknaden
måste ges ramar så att det blir en socialt styrd marknadsekonomi.
Visst kan kvinnor få arbete inom privat sektor, men mer än hälften av Sve-
riges förvärvsarbetande kvinnor finns inom den offentliga sektorn. Mer än
två tredjedelar av dem som arbetar där är kvinnor. Det är ingen tvekan om
att en väl utbyggd offentlig sektor har sociala värden som inte går att bortse
från. Den har alltså en positiv jämställdhetssida som vi är angelägna om att
slå vakt om och hävda.
I en lågkonjunktur som visserligen är i vikande, men som vi får leva med
under ännu många månader, är det viktigt att vi rustar oss för en stark kon-
junktur där utbildad arbetskraft kommer att efterfrågas. Tidigare erfarenhe-
ter från s.k. flaskhalsar manar oss till att stimulera såväl unga som människor
i långt kommen vuxen ålder att komplettera och fortbilda både sin allmänna
kompetens och särskilda yrkesutbildning. Det gäller att kunna möta framti-
dens teknik med förnyade kunskaper.
När det gäller arbetsmarknadspolitikens allmänna inriktning, att hävda
arbetslinjen, gäller det att metodiskt fullfölja den linje som riksdagen beslu-
tade om i höstas och att regeringen i allt väsentligt följer upp i årets budget-
proposition.
Herr talman! Detaljer kan självfallet behöva justeras. Men den allmänna
färdriktningen, att arbete, sparande och nyföretagande måste vara grunden
för framtidens arbetsmarknad, är det viktigt att hävda.
Det finns inga genvägar för att uppnå välfärd och god livsmiljö. Lägets
allvar kräver att vi som parlamentariker tar ett gemensamt ansvar för en god
framtida arbetsmarknad.
Anf. 52 JOHNNY AHLQVIST (s) replik:
Herr talman! Jag blev glad när jag hörde Elver Jonsson säga att vi skulle
diskutera nuet. Men som vanligt halkade Elver Jonsson tillbaka till 8O-talet
igen.
Låt mig säga något om 80-talet. När vi lämnade 80-talet och gick in på 90-
talet gjorde vi det som det enda land i Europa som inte hade någon ungdoms-
arbetslöshet. Hur ser det ut i dag? I dag finns det faktiskt 90000 ungdomar
som är öppet arbetslösa. Det finns ungefär lika många som befinner sig i ar-
betsmarknadspolitiska åtgärder. Ändå säger Elver Jonsson att 80-talet inte
var så bra som 90-talet har blivit. Jag kan inte förstå hur man kan tolka det
som sämre att alla ungdomar har jobb än en ungdomsarbetslöshet som ligger
på 180 000.
När det gäller försämringarna i arbetsrätten säger Elver Jonsson att man
måste anpassa den för att ungdomarna skall kunna få jobb i företagen. Det
skulle vara intressant att någon gång få reda på om Elver Jonsson statistiskt
kan bevisa att försämrad trygghet och försämringar i arbetsrätten ger fler
arbetstillfällen. Tvärtom har signalerna redan kommit efter vad som hände
den 1 januari. Jag kan ta Jönköpings län som exempel. Där har 700 fasta
arbetstillfällen omvandlats till objektsanställningar i enlighet med den lag-
stiftning som för närvarande finns. Har den gett några fler arbetstillfällen?
Nej, tvärtom har den ökat otryggheten. Det kommer inte att bli fler arbets-
tillfällen genom att arbetsrätten försämras.
Jag instämmer i att utbildningens omfattning har ökat sedan 1991. Men på
vilkas initiativ har den hela tiden ökat? Vi socialdemokrater har hela tiden
lagt fram förslag om utbildning och kompetenshöj ande åtgärder. Varenda
gång ända fram till våren 1993 har ni röstat ner dessa. Då antog ni hela det
paket som vi förhandlade om med arbetsmarknadsminister Börje Hörnlund,
samtidigt som vi här diskuterade a-kassan. Då som först accepterade ni och
insåg att utbildning faktiskt ger arbetstillfällen även i framtiden.
Anf. 53 ELVER JONSSON (fp) replik:
Herr talman! Jag får rätta Johnny Ahlqvist på en punkt. Han vill låta kam-
maren förstå att det, när nuvarande regering tog över, inte fanns någon ung-
domsarbetslöshet. Men visst fanns det det. Det har vi haft sedan 70-talets
början, så jag tror att Johnny Ahlqvist får läsa på den statistiken om igen.
Däremot är det riktigt att den har ökat kraftigt. Den har ökat alldeles för
våldsamt. Men det man ändå skall hålla nuvarande regering räkning för är
att den nu har tagit tag i situationen. Symtomatiskt är att Socialdemokra-
terna var så häpna över att det kom ett ganska radikalt förslag, nämligen
ungdomspraktiken. I början var Socialdemokraterna starkt kritiska mot det.
Nu har man ställt upp på det. Men kom inte och säg att det var Socialdemo-
kraterna som gick i spetsen för att vi främst skulle bekämpa ungdomsarbets-
lösheten.
När det gäller arbetsrätten skall jag deklarera att jag hör till dem som
också har en modifierad syn på den. Jag tycker att man från fackligt håll
överdriver möjligheterna att klara arbetena med en mycket långtgående ar-
betsrättslagstiftning. En sådan har vi haft, men den garanterade ju inte arbe-
ten. Det enda som på sikt kan garantera arbeten är ett näringsklimat som
gör att nya arbetstillfällen kommer till och att det finns arbeten som är säkra
och trygga.
Å andra sidan bör sägas att det på arbetsgivarhåll och även bland politiska
företrädare här i kammaren finns de som tror att en massa jobb skulle skapas
om man bara fick bort arbetsrätten. Det ligger mycket stora överdrifter i så-
dana påståenden. Låt oss ha en arbetsrättslagstiftning som hittar balans-
punkten mellan trygghet och smidighet.
Anf. 54 JOHNNY AHLQVIST (s) replik:
Herr talman! Om nu ungdomspraktiken har gett det goda resultat som El-
ver Jonsson tydligen vill åberopa, varför har man då inte i verkligheten levt
upp till de mål som riksdagen har lagt fast? Jag återkommer till detta, för vi
var överens i denna kammare om att målet skulle vara 103 000 ungdoms-
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknads-
politik m.m.
71
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknads-
politik m. m.
72
praktikplatser. Resultatet blev 49 000. Kan man då säga att det var varit ett
bra instrument? Jag håller med om att vi kritiserade ungdomspraktiken när
den infördes. Vi gjorde det ur aspekten att ungdomarna gjordes rättslösa.
Denna kammare beslutade om en undantagslagstiftning som inte har skett
sedan beslutet om Åkarpslagen. Detta vände vi oss emot. Vi kunde inte ac-
ceptera detta från socialdemokratisk sida. Vi accepterar fortfarande inte att
våra ungdomar har gjorts rättslösa, utan vi tycker att de skall betraktas som
alla andra anställda ute i det verkliga livet.
Jag vill återkomma till frågan om utbildning och kompetens, för den
hänger också samman med de arbetsmarknadspolitiska målen som här har
lagts fast. Vi trodde att arbetsmarknadsutbildningen skulle ge 58 000 platser.
Den har i stället gett 44 000 platser. Varför? Jo, därför att Elver Jonsson, de
andra borgerliga partierna och Ny demokrati drev igenom en sänkning av
ersättningsnivån till 65 % för arbetsmarknadsutbildning för dem som var
yngre än 25 år. Där har vi resultatet som gör att vi inte kan nå upp till målet.
Samtidigt pratar Elver Jonsson om hur viktigt det är med utbildning och att
stärka sin kompetens. Men ni har ju själva handlat rakt emot detta.
När det gäller den offentliga sektorn höll Elver Jonsson ett lovtal i sitt in-
ledningsanförande om hur viktig den är. Det ställer jag upp på. Jag håller
fullt och fast med om hur viktig den offentliga sektorn är både för jämställd-
hetsprincipen och för kvinnorna. Men varför ställde ni er då inte bakom vårt
förslag den 15 december om att inte skicka ut ytterligare 20 000, av vilka
99 % är tjejer, i arbetslöshet? Detta har vi återkommit till i vår motion.
Efter Elver Jonssons uttalande och efter Bengt Westerbergs stora utta-
lande i somras om att man inte skulle öka arbetslösheten inom den offentliga
sektorn förväntar jag mig att Elver Jonsson och Bengt Westerberg ställer
upp på det förslag som vi har lagt.
Anf. 55 ELVER JONSSON (fp) replik:
Herr talman! Det är viktigt att påminna om att ungdomspraktiken inte
skall vara någon ersättning för de riktiga jobb som snarast skall komma i
fråga. Det är en sistahandsåtgärd och skall inte vara någon form av gratis
arbetskraft. Tänk bort ungdomspraktiken, Johnny Ahlqvist och kära social-
demokrater, och vi hade haft en förskräcklig situation från socialpolitisk syn-
punkt.
Det är angeläget att framhålla att nya riktiga jobb måste komma till. Det
förutsätter ett positivt näringsklimat och sunda statsfinanser, som bl.a. kan
möjliggöra låg ränta och dämpad inflation.
Jag tackar för att det råder samstämmighet om den offentliga sektorns vär-
den. Men så ställer Johnny Ahlqvist den retoriska frågan: Varför ställde ni
inte upp på våra förslag? Ja, det görs oerhört mycket för att just komma ifrån
den svåra situationen att det i en lågkonjunktur avskedas människor, t.ex.
på sjukvårdsområdet. Där satsas pengar, vilket innebär att Arbetsmarknads-
verket via länsarbetsnämnderna träffar avtal om kompetenshöj ande insat-
ser, som medför att man kan undanröja varsel och uppsägningar inom sjuk-
vården.
Vi tycker att det är angeläget att så sker. Men det är viktigt att man inte
”låser in” en arbetsgrupp på för höga tal utan klarar strukturförändringen
och en kompetenshöjning. På den punkten känner jag att arbetsmarknadsut-
skottet och riksdagen är nog så överens.
Anf. 56 HANS ANDERSSON (v) replik:
Herr talman! Elver Jonsson talade mycket om allmänna spörsmål, men
eftersom han är vice ordförande i arbetsmarknadsutskottet, finns det anled-
ning att få besked om hur han ser på det faktum att vi har en rekordhög ar-
betslöshet, en rekordhög långtidsarbetslöshet, en rekordhög ungdomsar-
betslöshet och allt fler människor med utomnordiskt medborgarskap i ren
arbetslöshet. Samtidigt finns det kvar av de av riksdagen anvisade medlen.
Arbetsmarknadsverket har ett överskott av medel. Vi från oppositionen har
sagt att det kommer att bli på detta sätt, eftersom regelsystemen har försäm-
rat drivkraften att få in människor i vettig verksamhet. Man sänkte stödet
till företagsutbildning.
När det gäller utbildningsvikariat finns en låsning, som gör att dessa kan
stoppas om inte någon ändring sker. Det ser inte ut att bli någon ändring
enligt budgetpropositionen. Vi visste att det skulle bli så här framför allt på
utbildningssidan när det gäller studiefinansieringen och utbildningsbidra-
gen. Nu när arbetslösheten är långt högre än förra året, har vi vid januaris
slut tappat ungefär 20 % av arbetsmarknadsutbildningen. I stället har vi oer-
hört stora volymer av det som Elver Jonsson själv säger - med all rätt, efter-
som det är riksdagens beslut - skulle vara en ”sistahandsåtgärd” och som inte
håller den kvalitet som man har anledning att förvänta, nämligen ALU och
ungdomspraktik. Hur ser Elver Jonsson på detta och på att ROT-initiativen
från AMS ännu inte har fått något positivt svar samtidigt som byggarbetslös-
heten på många håll ligger över 50 %?
Anf. 57 ELVER JONSSON (fp) replik:
Herr talman! Hans Andersson undrade vart den rekordhöga arbetslöshe-
ten hade tagit vägen i mitt anförande. Men jag påtalade den och framhöll att
den från liberala utgångspunkter är helt oacceptabel. Vi kan också konsta-
tera att inte bara Sverige känner av arbetslösheten. Danmark har i decennier
haft tvåsiffriga öppna arbetslöshetstal. Norge, där man brukar vara lika duk-
tig som vi i Sverige på att ha en låg arbetslöshet, hänger oss i hälarna när det
gäller den öppna arbetslösheten - för att inte tala om våra stackars finska
vänner som har uppemot 20 % öppen arbetslöshet och där den vinnande pre-
sidentkandidaten uttalade att Sverige för en arbetsmarknadspolitik som man
gärna borde ta till i Finland för att klara situationen.
Vi kan konstatera att det finns ett helt batteri med insatser, och jag tycker,
Hans Andersson, att vi med den minskande arbetslöshet som nu avtecknas
vid horisonten är på väg i rätt riktning. Det gäller att backa upp dessa insat-
ser och ge dem genomslag med full kraft.
Hans Andersson frågade, också det retoriskt, varför ROT-verksamheten
inte får genomslag. Jag tror att det beror på det som arbetsmarknadsminis-
tern nämnde. Så länge vi ställer nya pengar i utsikt, avvaktar man alldeles
för länge. Det är oerhört gynnsamt att man i kommunerna gör de upprust-
ningar som vi alla önskar, men vi skall vara försiktiga med att avisera nya
medel. Det har en förlamande inverkan på igångsättandet.
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknads-
politik m. m.
73
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknads-
politik m. m.
74
Anf. 58 HANS ANDERSSON (v) replik:
Herr talman! Jag drar då slutsatsen att Elver Jonsson såsom vice ordfö-
rande i arbetsmarknadsutskottet inte tycker att det är en egendomlig situa-
tion att anslagna pengar ligger kvar och skvalpar utan att kunna användas
beroende på regelsystem och annat samtidigt som även prioriterade grupper
har en rekordartad arbetslöshet. Detta är, menar jag, en gränslös cynism och
en osedvanlig politisk impotens, som tar sig uttryck i denna passivitet.
Jag tror nog att de liberala utgångspunkter som Elver Jonsson talade om
tar sig andra uttryck. Jag försökte i mitt huvudanförande ta upp en del av de
frågorna. Finansplanen är full av åsikter om vikten av att avreglera arbets-
marknaden, att utnyttja försämringarna av arbetsrätten och att, genom att
försämra trygghetssystemet t.ex. på arbetslöshetsförsäkringen, se till att
människor blir tvingade att böja knä ännu mer för att få sitt arbete.
Elver Jonsson står i själva verket bakom det som uttrycks i denna liberala
finansplan, nämligen att skattereformerna skall fortsätta på det sätt som man
har inlett. Kommunerna skall även i fortsättningen få sin ekonomi försäm-
rad. Därmed kommer vi helt enkelt att få en fortsatt utslagning i kommu-
nerna, vilket kommer att drabba välfärden. Då blir det, såvitt jag förstår,
inga riktiga jobb inom omsorg och vård utan möjligtvis på sin höjd AMS-
initiativ för att senarelägga uppsägningar. Liberala utgångspunkter-ja, men
en ruskigt cynisk politik av vice ordföranden i arbetsmarknadsutskottet.
Anf. 59 ELVER JONSSON (fp) replik:
Herr talman! Det må Hans Andersson tycka. Men om Hans Andersson
läser igenom mitt anförande i lugn och ro, kommer nog också han fram till
att det finns sådant som en vänsterpartist kan ställa sig bakom.
Hans Andersson påstod att det skulle ske en allmän avreglering av arbets-
rätten, men det är inte sant. Den modifierade förändring som skedde vid
årsskiftet efter ett riksdagsbeslut har många arbetsrättsspecialister sagt var
ytterst marginell. Det handlar inte om att skrota arbetsrätten utan om att
justera den och göra den hanterlig för båda parter.
Jag tycker att Hans Andersson skall erinra sig sitt eget uttalande i sitt hu-
vudanförande, då han med statsmannapatos sade att det inte är lätt att
komma åt arbetslösheten. Om den insikten torde vi vara överens. Därför
krävs det ett gemensamt parlamentariskt ansvarstagande för en svår situa-
tion. Men en klar ljusning är i sikte.
Anf. 60 HARALD BERGSTRÖM (kds):
Herr talman! Det råder inget tvivel om att arbetslösheten är ett av våra
största problem i dag. Debatten här i kammaren visar också att det råder en
bred samstämmighet om vikten av att få fler människor i arbete. Frågan är
inte om utan hur vi på bästa sätt skall klara av den gigantiska uppgiften att
få bortemot en halv miljon människor i riktiga jobb.
Regeringen slår i finansplanen fast detta som ett av de centrala målen fram
till slutet av 1990-talet. För att nå delmålet en halverad arbetslöshet fram till
1998 krävs en hög, ja t.o.m. mycket hög och stabil utveckling.
Förutsättningarna för detta har skapats: skattereformen, den förändrade
företagsbeskattningen, förbättrade villkor för småföretagande, avskaffande
av offentliga monopol, satsningar på forskning och utbildning samt århund-
radets största satsning på infrastruktur. Alla dessa insatser är var och en på
sitt sätt investeringar som utgör en god grund för framtiden nu när konjunk-
turen har vänt. Kds har varit med i den process som har lett fram till förverk-
ligandet av dessa förutsättningar.
En av de viktigaste enskilda faktorerna för en förbättrad sysselsättning är
att investeringarna ökar. Bruttoinvesteringarna i näringslivet är nu på väg
uppåt och beräknas öka med närmare 9 % under 1994. En viktig förutsätt-
ning för att varaktigt få upp investeringarna på en högre nivå är att räntorna
kan hållas nere. Av den anledningen är det av största vikt att regeringens
saneringsprogram fullföljs. Räntenedgången under det senaste året innebär
en stimulans av ekonomin med ca 55-60 miljarder under den kommande två-
årsperioden. De här sambanden känner OECD väl till. I den senaste rappor-
ten, som kom häromdagen, fick vi veta att vårt saneringsprogram trots detta
borde ha varit dubbelt så kraftfullt, dvs. borde ha uppgått till 150 miljarder
kronor.
Herr talman! Om förslagen i socialdemokraternas ekonomiska motion ge-
nomförs riskerar vi med stor sannolikhet att få en motsatt effekt, vi får i stäl-
let höjda räntor. Även om man nu plötsligt släppt kravet på en ofinansierad
momssänkning lämnar man ifrån sig ett förslag som innebär en ytterligare
underbalansering av statens budget och dessutom ytterligare ofinansierade
utgifter för andra delar av den offentliga sektorn.
Ekonomer från IMU och OECD dömer ut denna form av expansiv finans-
politik som oansvarig redan när budgetunderskottet bara är 3-4 % av BNP.
Vårt budgetunderskott är ca 13 % av BNP!
De jobb socialdemokraterna anser sig skapa kommer nästan uteslutande
i den offentliga sektorn. Samtidigt kritiserar man regeringen för att de of-
fentliga utgifternas andel av BNP vuxit till över 70 %. Min fråga till Johnny
Ahlqvist blir: Var finns logiken i detta?
Vidare vill socialdemokraterna finansiera sina förslag med tämligen om-
fattande skattehöjningar. Bl.a. vill man återinföra dubbelbeskattningen på
aktieutdelningar, dvs. placera Sverige i den exklusiva, men föga smickrande,
lilla grupp som beskattar avkastningen på kapital som satsas i företag hår-
dare än avkastningen på passivt banksparande. Såvitt jag har förstått är alla
ansvarsmedvetna ekonomer överens om att just aktiutdelningar är det mest
riskvilliga kapital som vi har ute i näringslivet.
Johnny Ahlqvist! Om ni nu vill dubbelbeskatta kapitalinkomster, vore det
då inte bättre att lägga dubbel skatt på bankräntor i stället?
Slutsatsen av era förslag blir att ni vill skapa nya jobb i den offentliga sek-
torn men på den privata sektorns bekostnad. Det anser vi kristdemokrater
helt ohållbart.
Herr talman! De nya jobben måste komma i den privata sektorn. Med
världens högsta skattetryck och enorma underskott i de offentliga finanserna
finns inga hokus-pokus-metoder som möjliggör något annat på sikt.
Under perioden 1971-1992 minskade sysselsättningen i den privata sek-
torn med nära 6 % i Sverige, medan den ökade i USA med 41 %, i Japan
med mer än 23 % och i EG med 7 %.
Samtidigt ökade sysselsättningen i den offentliga sektorn i Sverige med
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknads-
politik m.m.
75
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknads-
politik m.m.
76
mer än 13 %. Det som vi nu ser är hur ohållbar denna utveckling i verklighe-
ten är.
Från kds har vi länge betonat småföretagens betydelse för de nya jobben.
Glädjande nog delar allt fler den uppfattningen. Under de senaste tio åren
har 7 av 10 nya jobb i näringslivet skapats i företag med mindre än 200 an-
ställda. Regeringen har tagit flera beslut som underlättar utvecklingen för
småföretagen. Med tanke på kapitalets stora rörlighet över gränserna likaväl
som med tanke på såväl företagens som företagarnas rörlighet måste vi vara
medvetna om att försämrade villkor för företagande i Sverige nu snabbare
än någonsin tidigare i vår historia kan få påtagligt negativa konsekvenser för
sysselsättningen i Sverige.
I stället är det av största vikt att vi fortsätter på den av regeringen inslagna
vägen och ser till att vidmakthålla och skapa konkurrenskraftiga villkor för
företagande i Sverige. Från kds ser vi särskilt fram emot att några av Innova-
tionsutredningens förslag blir verklighet. Att patent och innovationer som
annars riskerar att exporteras till andra länder verkligen stannar i Sverige är
en sådan viktig åtgärd. Exempelvis skulle royalty på patenterade uppfin-
ningar kunna vara skattefri under ett par år för att höja innovationstakten
och underlätta kommersialiseringen av många uppfinnares möda och påhit-
tighet i Sverige.
Men ett förbättrat företagsklimat handlar inte bara om regeländringar och
skattesatser. Minst lika viktigt är att den allmänna synen på företagande och
företagare är positiv. Socialdemokraterna säger att man gillar företag, stora
men nu också små. Men hur är det med företagaren? Det finns inget företag
som inte börjat med ett stenhårt arbete av någon eller några med en idé om
en produkt, en konstruktion eller en affärsidé. Nej, företagaren/uppfinnaren
är inte särskilt populär i socialdemokraternas Sverige. Jag vågar det påståen-
det. Socialdemokraternas inställning är ungefär lika logisk som att påstå att
man gillar tennis men inte tennisspelare.
De tusentals seriösa företagare vi har i Sverige måste få bli något av natio-
nens hjältar. Skulle Sverige vinna OS-guld i ishockey i Lillehammer, försäk-
rar jag att både Carl Bildt och Ingvar Carlsson skulle stå i gratulanternas kö.
Herr talman! Är det inte på tiden att politiker på alla nivåer ställer sig
i kö för att gratulera företagare som lyckas dra hem nya order och skapa
förutsättningar för nya jobb? Det gäller både kommunalt och på riksplanet.
Ungdomsarbetslösheten och långtidsarbetslösheten måste angripas på
bred front. Vi får inte vara rädda för nya grepp. Olika sätt att främja tillväx-
ten av jobb finns, t.ex. inom tjänstesektorn, och de måste prövas förutsätt-
ningslöst. Från kds har vi föreslagit en särskild u-skattsedel, som skulle ge
ungdomar upp till 25 år en möjlighet att starta eget och sälja hushållstjänster
momsfritt och med kraftigt reducerade arbetsgivaravgifter. Vi tror att det ur
statsfinansiell synpunkt skulle vara ett effektivare system än det förslag som
lämnats i utredningen om tjänstebeskattningen om rätt till avdrag för hus-
hållstjänster i inkomstslaget tjänst.
Reaktionen på vårt förslag om u-skattesedel har blivit ett föraktfullt tal
om att kds vill ha tillbaka ”pigsamhället”. Det handlar inte om det. Det
handlar om att ge ungdomar en chans till arbete och till att ta vara på sig
själva och att stärka deras kreativitet och självförtroende.
I Växjö ordnade kommunen sommaren 1993 så att arbetslösa skolungdo-
mar och studenter fick jobba just inom denna sektor. Det gick till så att den
som ville ha hjälp t.ex. med gräsklippning, städning, rensning av jordgubbs-
land, vindsstädning osv. ringde en förmedlingscentral. Det kostade beställa-
ren 100 kr för sex timmars jobb, och den unge fick 100 kr för att arbeta sex
timmar. Kommunen stod som arbetsgivare och gick emellan och betalade
avgifterna. Resultatet? Under de cirka två månaderna utförde ca 350 ungdo-
mar ungefär 1 450 dagsverken. Gissa om man var belåten!
Det finns inom denna sektor ett behov genom vilket vi politiker kan skapa
möjligheter för arbetslösa ungdomar till meningsfullt arbete.
Herr talman! Avslutningsvis vill jag säga att den här debatten visar att vi
ser olika vägar att få fram de nya jobb som kan ta oss ur det slöseri som den
förödande arbetslösheten med alla dess sociala konsekvenser innebär. Ändå
måste målsättningen vara att hitta breda politiska lösningar. Med ca 600 000
arbetslösa är det en absolut nödvändighet.
Anf. 61 JOHNNY AHLQVIST (s) replik:
Herr talman! Jag tror att det blir mycket svårt att hitta några breda lös-
ningar med kds. I vårt budgetalternativ har vi lagt fram förslag som innebär
att statens finanser stärks på ett betydligt bättre sätt än genom regeringens
förslag. Skall man ta alla utfästelser om skattesänkningar och mindre social-
avgifter som Harald Bergström tog upp i debatten på allvar lär nog det stats-
finansiella läget bli betydligt sämre än det redan är. Jag tror inte att det går
att hitta några breda lösningar där.
Jag tycker också att vi skall gratulera de företag som tar hem order och
skapar arbetstillfällen. Men vi skall inte heller glömma bort alla de männi-
skor som arbetar på företagen, Harald Bergström. Det enda budskap Harald
Bergström har haft till dessa människor är att försämra trygghetssystemen
och göra det lättare för företagen att gallra ut dem. Det är det budskap som
vi fått från kds och Harald Bergström.
När det sedan gäller vår motion och var vi vill skapa nya arbetstillfällen
tror jag inte att det finns någon överväldigande majoritet för att det blir inom
den offentliga sektorn. Vi har sagt att rekryteringsstödet är ett av de vikti-
gaste instrumenten för att få fasta arbetstillfällen. Det används i störst ut-
sträckning inom den privata sektorn.
Det är oerhört viktigt att vi slår vakt om ungdomarna. Om man läser kds
ungdomsförbunds förslag till hur vi skall lösa arbetslösheten för ungdomarna
i framtiden skall det vara ett frivilligt arbete där det inte skall utgå någon
lön över huvud taget. Är det så Harald Bergström tycker att vi skall lösa
ungdomsarbetslösheten? Då tycker jag att ni skall gå ut och redovisa för ung-
domarna att de inte skall ha någon lön alls.
Anf. 62 HARALD BERGSTRÖM (kds) replik:
Herr talman! Johnny Ahlqvist säger att vi vill ha skattesänkningar. Ja, jag
skulle gärna önska skattesänkningar. Men den momssänkning som ni har fö-
reslagit, Johnny Ahlqvist, vad är det för något om inte en skattesänkning?
Ni har ju tvingats släppa det kravet nu. Det ledde rätt i fördärvet. Tala inte
om skattesänkningar när ni föreslår ökningar själva!
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknads-
politik m. m.
77
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknads-
politik m.m.
Johnny Ahlqvist säger att vi glömmer bort de arbetande i företagen och
att vi kds:are skulle vilja försämra trygghetssystemen och gallra ut genom
förändringar av arbetsrättsliga lagar. Det handlar om att stärka företagens
möjligheter att behålla de arbetande, inte om att gallra ut och försämra. Det
handlar om att ge möjligheter för företagen att stärka sina positioner. Det
handlar också om att göra detta på ett sunt sätt. De förändringar i arbetsrät-
ten som är genomförda ger möjligheter för bl.a. de små företagen att genom-
föra detta på ett vettigt sätt.
När det gäller ungdomar och offentligt stöd handlar det inte om att ge dem
stöd. Det handlar om att sätta i gång dem och ge dem möjligheter att starta.
Det handlar inte om att stoppa upp det hela. Kdu:s förslag om oavlönat fri-
villigarbete har jag aldrig sett. Jag kan inte förstå var Johnny Ahlqvist har
läst det någonstans.
Kdu har frågat ungdomar om de är villiga att få något lägre lön och i stället
få jobb. Då fick de respons, Johnny Ahlqvist. Det är viktigare för ungdo-
marna att jobba än att få en mycket hög lön. Det är precis vad Växjöexperi-
mentet också visar. Man fick mycket god respons på detta.
Det har talats om pigsektorn här. Att kunna få hemarbetet bra utfört är
en av de viktigare bitarna i vår välfärd. Socialdemokraterna har glömt detta.
Alla skall ut och jobba. Vad har det medfört? Det har bl.a. medfört bekym-
mer för familjerna.
Anf. 63 JOHNNY AHLQVIST (s) replik:
Herr talman! Om jag skulle utveckla vad jag känner för pigsystemet skulle
det ta de två minuter som jag har till förfogande i min replik. Jag tycker inte
att vi skall bygga ett samhälle där människor skall tvingas att göra jobb åt
andra som råkar ha en god ekonomi och ett kapital. Det finns människor
som är utslagna och kanske blir tvungna att ta dessa arbeten. Om det är detta
kds propagerar för tycker jag att ni skall redovisa det öppet.
När det gäller skatterna för småföretagare vill jag för tredje gången i den
här debatten - om det inte är fjärde gången - upprepa vad som står i vår
motion. Vi vill sänka skatten för småföretagare och låginkomsttagare. Rege-
ringens förslag innebär höjda skatter för låginkomsttagare och småföreta-
gare. Det förslaget står väl Harald Bergström bakom. Han ingår ju i rege-
ringsunderlaget.
När det gäller de offentliga utgifterna lägger ni ju fram konkreta förslag
genom ert vårdnadsbidrag. Det innebär att man ökar kostnaderna för staten.
Då minskar man möjligheten att klara statsskulden. Vi har lagt fram ett för-
slag som kommer att diskuteras i morgon av dem som diskuterar finansfrå-
gorna. Det förslaget innebär att vi stärker budgetsaldot betydligt mer än vad
regeringens förslag gör.
Jag har inte hört att Harald Bergström ens i sitt inledningsanförande tog
upp något om arbetsmarknadspolitiken. Det är den vi är här för att diskutera
i dag. Men jag förstår att Harald Bergström inte vill beröra det ämnet. Den
arbetsmarknadspolitik som har bedrivits sedan 1991 är inte värd namnet ar-
betsmarknadspolitik.
78
Anf. 64 HARALD BERGSTRÖM (kds) replik:
Herr talman! Johnny Ahlqvist sade att vi tvingar ut människor att jobba
åt andra. Såvitt jag har förstått utför väldigt många ett jobb på sin arbetsplats
som är precis likadant som det man gör hemma. Man städar, lagar mat, syr
kläder och gör en hel massa saker som man gör hemma också. Vi vill skapa
en frivillig möjlighet för ungdomar att litet lättare komma in i den här sek-
torn. Vi vill göra den vit i stället för svart.
Vi vill sänka skatterna för att ge möjligheter till jobb. Johnny Ahlqvists
och Socialdemokraternas förslag är att höja skatter.
Vi har verkligen konkreta förslag när det gäller vårdnadsbidraget för att
ge valfrihet för familjerna. Vi har bedövande många undersökningar som
visar att socialdemokratiska kvinnor väldigt gärna vill sköta sitt hem om de
ges en möjlighet till det. Vårdnadsbidraget är en liten början på detta. Det
är också en valfrihetsreform och en rättvisereform. Det är så jag ser det.
Debatten skulle handla om arbetsmarknadspolitik. Om jag inte har talat
om arbetsmarknadspolitik undrar jag hur Johnny Ahlqvist definierar det be-
greppet. Det måtte vara ett mycket litet begrepp som bara inrymmer arbets-
löshetsåtgärder.
Anf. 65 HANS ANDERSSON (v) replik:
Herr talman! Låt mig bölja med att notera att det är som Harald Berg-
ström säger. En mycket stor andel av de jobb som har skapats har skapats
inom mindre och medelstora företag. De har skapats under den tid, bl.a. 80-
talet, som innehöll så mycket dåligt, med finanssvindel och spekulationsaffä-
rer. De har skapats med den arbetsrättsliga lagstiftning vi hade. De har ska-
pats med de trygghetssystem som hade byggts upp och med den skattelag-
stiftning som var i kraft fram till att de böljade rasa under den nuvarande
regeringen. Det är viktigt att komma ihåg.
Man tar mun full och talar om ansvar för statsfinanserna och samtidigt
medverkar man till och röstar på en politik som successivt minskar statsin-
komsterna genom att sänka skatterna. Att föreslå kostnadskrävande refor-
mer av typ vårdnadsbidrag är fullständigt oseriöst. Harald Bergström säger
själv att det skulle vara en av de nya idéerna att återinföra pigjobb. Jag får
fram att det skall bli en betalning på litet drygt 16 kr i timmen för ungdomar.
Vad är det för jobb? Och några skall vi köra tillbaks från arbetsmarknaden
och från arbetskraften. Det är de som skall få 2 000 kr i vårdnadsbidrag.
Vad skapar den här pigarbetsmarknaden? Den kommer att öka ojämlik-
heten. Några skall göra de enkla hushållstjänsterna åt andra. Det kommer
att bli en expansion av lågproduktiva jobb. Hur kommer det att förstärka
Sveriges konkurrenskraft och utöka vår kompetens? Det kommer att bli den
absoluta motsatsen, Harald Bergström. Det är en ärkekonservativ politik
som egentligen är helt värdig kds.
Anf. 66 HARALD BERGSTRÖM (kds) replik:
Herr talman! Det är riktigt att det skapades många småföretag under 80-
talet, Hans Andersson. Jag är mycket väl medveten om att den nedgång vi
har haft när det gäller antalet arbetande i vårt samhälle har skett med de
trygghetslagar som finns. Men jag är också medveten om att när det gäller
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknads-
politik m.m.
79
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
A llmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknads-
politik m.m.
att återanställa och få in nytt folk i arbete bromsar de arbetsrättsliga lagar vi
har nu. Det nämnde inte Hans Andersson. Det vill inte Hans Andersson ta
med i bilden.
Så till frågan om trygghetssystemen. Ja, det är riktigt att det är en verklig
vånda att t.ex. behöva sänka a-kassan till 80 %. Men vad har vi att välja på?
Vi måste skära i utgifter för staten över hela linjen. Från OECD säger man
att besparingsprogrammet borde ha varit dubbelt så stort.
Jag har aldrig hört eller förstått att det talas om 16 kr i timmen för ungdo-
mar. Tanken har varit att de skulle få arbeta fritt och göra sin egen lönesätt-
ning. Där vill vi inte ha den socialistiska tanken om att det skall sättas löner,
varken från fackföreningarna eller från statsmakternas sida. Ungdomarna
skall få pröva sig fram själva och ta ut vad de är värda på den marknad som
då bildas.
Det är en fråga om frihet. Det är inte fråga om att öka ojämlikheterna -
ungdomarna vill ju detta. Vi har sett det. Vi vet det. Det är bara fråga om
att skapa möjligheterna för dem, och det är det jag vill. Om sedan politiken
är ärkekonservativ eller inte bryr jag mig inte om, Hans Andersson. För mig
gäller frågan att ge ungdomar och arbetslösa möjlighet att jobba.
Anf. 67 HANS ANDERSSON (v) replik:
Herr talman! Det är inte lätt att förstå det här. Jag gjorde en enkel division
med 100 kr och 6 timmar, men jag missförstod situationen. Det var inte fråga
om att sätta löner över huvud taget, utan om vad man kunde få i full frihet.
Det är värre än en ärkekonservativ politik, Harald Bergström. Detta är ren
och skär reaktionär politik som sätter den svage i ett ännu svagare läge. Det
kan knappast vara realistiskt att kds skalj stå för ett sådant förslag.
Det skapades många småföretag, och många har gått i konkurs. Många av
konkurserna har inneburit brottslighet. Det är svår materia. Det är besvär-
ligt på olika sätt.
Jag tycker att företagare ofta är värda all respekt, precis som de anställda.
Ofta arbetar man mycket bra ihop. Jag tror inte att man har något behov av
att få gratulationer, för att använda en liknelse från idrottsvärlden. Man kan
ofta beundra en idrottsman, men jag brukar vara mer tveksam till den
”svans” som springer efter AIK:s och Djurgårdens lag. På samma sätt kän-
ner jag när Harald Bergström talar om vikten av att gratulera och bocka och
buga för företagarna. Jag tycker att Harald Bergström placerar sig i ”svan-
sen”, och den har vi inte särskilt mycket behov av.
Det finns inslag i kds politik som är intressanta - låt mig säga det. Det kan
gälla frågor kring skatteväxling, där kds och andra partier har lagt fram ett
förslag. Idéerna går ut på att växla skattesystem så att man belastar miljöfar-
lig och energisiukande verksamhet hårdare och arbetskraft mindre. Det
finns några få udda intressanta synpunkter, men i stort sett står ni bakom en
reaktionär politik som har gjort så att en oändlig massa människor kommit
in i arbetslöshetsarmén. Ni försöker utnyttja det läget till att få dem att ac-
ceptera arbeten som egentligen inte ens lönesätts och än mindre innehåller
trygghet.
80
Anf. 68 HARALD BERGSTRÖM (kds) replik:
Herr talman! Vill man missförstå och misskreditera så gör man det.
Jag nämnde att Växjö kommun hade gjort ett experiment med 100 kr i lön
för 6 timmars arbete. Det är inte det vi talar om. Det är ett exempel som
visar på intresset för denna sektor. 350 ungdomar ställde upp på det. I vårt
förslag är det inte fråga om att vare sig kommunen eller någon annan skall
sätta lönen, utan det skall ungdomarna själva göra. Vi ville skapa förutsätt-
ningen för att de skulle få chansen, men det kallar Hans Andersson reaktio-
närt.
Hans Andersson säger att småföretagen är värda respekt. Ja, det är de
verkligen. Men de har sannerligen inte fått mycket del av den respekten.
Hur tar den sig uttryck? Jag har inte förstått att Hans Andersson har visat
respekt. Han har i stället gnällt på dem, velat beskatta dem och försökt
hacka på dem.
Att tillhöra ”svansen” när det gäller att gratulera är en fråga om att visa
uppskattning. Jag förstår att detta slags psykologi är okänd i den värld som
Hans Andersson lever i.
Anf. 69 GEORG ANDERSSON (s):
Herr talman! Jag noterar att Harald Bergström har gjort en uppvisning i
reaktionär politik som leder till en omåttlig mängd orättvisor i samhället.
Den ligger långt ifrån det ideal som bibeln uttrycker i termen ”Bären varand-
ras bördor”. Den stämmer närmare med det jag menar med kristen etik i
politiken.
Herr talman! Det är med stor besvikelse jag noterar att arbetsmarknads-
minister Börje Hörnlund har avvikit. Han har gästspelat en kort stund. Jag
hade laddat upp med ett stort antal frågor, men sin vana trogen lämnar Börje
Hörnlund debatten väldigt tidigt. Jag tycker att det är en upprörande non-
chanlans mot kammaren. Det här är en viktig arbetsmarknadspolitisk de-
batt - kanske den viktigaste debatt vi för i dag. Människor förväntar sig att
vi skall föra den.
Börje Hörnlund har läst ur den svarta boken om 80-talet, och den föreläs-
ningen har vi lyssnat till många gånger. Han har inte talat om att 80-talet
präglades av full sysselsättning och att 80-talet innebar att 450 000 nya jobb
kom till. Han har inte talat om att det var den socialdemokratiska regeringen
som tog initiativen till att få ned inflationen. De borgerliga använder allt
emellanåt den skrytvals som säger att de har klarat inflationsproblemet.
Nu säger Börje Hörnlund att det inte är lätt att bekämpa arbetslösheten
med en sargad ekonomi. Men vem har sargat ekonomin? Vem är det som
har styrt under 90-talet och raserat ekonomin? Till följd av den ekonomin
försvann kunderna för de företag som bildades under 80-talet. Har man inga
kunder kan man inte sälja, och då kan man inte tillverka. Då går man i kon-
kurs. Av den anledningen har vi haft 10 000-tals konkurser under 90-talet.
Sysselsättningsgraden har sjunkit dramatiskt. Många 100000-tals männi-
skor står utanför arbetsmarknaden. Det blir mer och mer meningsfullt att
diskutera dessa frågor utifrån sysselsättningsgrad och inte utifrån arbetslös-
hetstal, men arbetslöshetstalen är också skrämmande.
AMS har fått mycket pengar för att bemästra denna situation. Men vad
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknads-
politik m.m.
6 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 57
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
A llmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknads-
politik m.m.
82
hjälper det att AMS har mycket pengar om den ekonomiska politiken rase-
rar grundvalen för en sund samhällsekonomi och en sund arbetsmarknads-
politik?
Den ekonomiska politiken har medverkat till att öka arbetslösheten. Nå-
gon tecknade bilden av en person som sitter i en eka som har gått läck.
Läckan växer, men personen i ekan försöker bemästra det enbart genom att
skaffa sig ett större öskar och gör ingenting för att täppa till läckan. Det är
en ganska bra bild av ekonomisk politik och arbetsmarknadspolitik av bor-
gerligt märke.
Socialdemokraterna föreslår aktiva åtgärder för att öka antalet arbetstill-
fällen och minska kostnaderna för arbetslösheten. Regeringen förhåller sig
passiv. Nu förhindrar den till råga på allt AMS från att använda sina pengar
på effektivast möjliga sätt. Det var på detta område jag hade viktiga frågor
till arbetsmarknadsministern.
Den 19 november i fjol skrev AMS - det var styrelsen för AMS som stod
bakom - en framställan till regeringen om att få använda beräknat överskott
till att stimulera byggverksamheten i ROT-projekt av olika slag. Den 15 de-
cember i fjol hade vi en debatt om detta. Jag ställde frågor till arbetsmark-
nadsministern, men han försvann också då ur kammaren. Han har inte sva-
rat AMS. Vi väckte en interpellation och hade interpellationsdebatt den 27
januari. Vi fick inga besked.
Jag hörde i Ekot häromdagen att Böije Hörnlund hade uppträtt för kom-
munpolitiker av centermärke nere i Malmö och sagt att han nu var beredd
att inleda förhandlingar med oppositionen om detta. Det är så dags!
Böije Hörnlund har uppträtt i kammaren i dag, men han har inte givit
några besked på den punkten. Riksdagen har för övrigt ingen anledning att
vänta på besked från regeringens sida längre. Riksdagen bör ta initiativet
självt, och vi har lagt fram förslag om det i arbetsmarknadsutskottet. Efter
dagens debatt utgår jag ifrån att det finns en majoritet i riksdagen som är
beredd att ta de initiativ som behövs för att AMS äntligen skall kunna få
använda de pengar som finns för att stimulera sysselsättningen i ROT-pro-
jekt.
Jag hade många andra frågor till Börje Hörnlund, men han är alltså inte
här.
Vi har väl alla under den gångna veckan varit ute på fältet och mött männi-
skor. Jag var i Malå. Jag blev påmind om avsaknaden av näringspolitik. Re-
geringen har dragit sig ifrån ansvaret för gruvprospektering, och det hotar
gruvnäringen, som är en viktig del av våra näringar i skogslänen.
Man sade till mig att man vill bygga ut utbildningsvikariaten i kommunen,
men att man nu har upptäckt att regeringen har satt ett tak för utbildningsvi-
kariaten och att det därför inte går. Det finns pengar hos AMS, men man är
genom sådana här restriktioner från regeringens sida förhindrad att använda
pengarna på vettigaste sätt.
Vem är beredd att här i kammaren svara i Börje Hörnlunds ställe?
Anf. 70 HARALD BERGSTRÖM (kds) replik:
Herr talman! Georg Andersson faller in i Hans Anderssons tal om reaktio-
när politik och säger att kds skapar ojämlikhet och orättvisor genom sina
förslag när det gäller ungdomsarbete.
Så kommer det förrädiska tal som Socialdemokraterna nu har lärt sig. De
har lärt sig ett Bibelord: Bären varandras bördor. Är då det enda sättet att
bära varandras bördor att genom arbetsmarknadspolitiska åtgärder ge ung-
domar pengar? Jag menar att det är riktigare och ett mycket större mått av
förvaltarskap att ungdomarna får ta fatt i sin egen situation, att de får möjlig-
het att göra något av sin situation. Ge dem, t.ex. genom vårt förslag om en
u-skattsedel, en möjlighet att bli små entreprenörer inom sektorn hushålls-
tjänster. Det är tanken bakom vårt förslag.
Det är viktigare, Georg Andersson, att lära sig förvalta sitt eget kapital än
att bära varandras bördor genom bidrag. Dessutom är detta frivilligt. Vi ger
dem en möjlighet, men vi vill inte tvinga någon.
Anf. 71 GEORG ANDERSSON (s) replik:
Herr talman! Begreppet ”bären varandras bördor” har jag inte lärt mig av
något bibelstudium med Harald Bergström. Det är ett tema, ett motto, som
jag har lärt mig väldigt mycket tidigare än jag lärde känna Harald Berg-
ström.
Det handlar inte enbart om pigdebatten - den är marginell i det samman-
hanget - utan det handlar om hela den ekonomiska politiken. Kds står
bakom den orättvisa ekonomiska politik som innebär att ett fåtal välbe-
ställda kan tillskansa sig stora skatteförmåner, medan arbetslösa och sjuka
tvingas konstatera att ersättningen minskar och medan vi ute i samhället ser
sjukhuskorridorer fyllda med sjuksängar. Sedan prisar man det faktum att
landstingen nu rationaliserar - de tvingas till det av ekonomiska skäl.
Vi har motionerat om att staten skall hjälpa kommunerna att i den här
situationen behålla människor i sysselsättning inom vård och omsorg i kom-
muner och landsting. Frågan är: Hur ställer sig kds till det förslaget? Ni avvi-
sade det i höstas. Vi återkommer nu, och ni får en ny chans. Är det inte i
linje med en strävan mot en rättfärdig politik och att bära varandras bördor
att göra det yttersta för att förbättra situationen för sjuka och arbetslösa och
inte sprätta ut miljarder till de mest välbeställda?
Anf. 72 HARALD BERGSTRÖM (kds) replik:
Herr talman! Också jag lärde mig det här bibelordet bra långt innan jag
lärde känna Georg Andersson - om jag ens känner Georg Andersson.
Georg Andersson talar om att tillskansa sig fördelar, utnyttja möjlighe-
terna och att de rika skor sig på de fattigas bekostnad. Georg Andersson, vi
har aldrig någonsin varit med om en sådan kapitalöverföring till de rika som
den under 80-talet, med den inflation vi hade då. Vi har aldrig någonsin tidi-
gare varit med om det, så tala inte om att tillskansa sig fördelar. På 80-talet
gavs verkligen möjligheterna att göra det.
Landstingen tvingas rationalisera, kommunerna likaledes. Ja, de gör det.
Vi levde över våra tillgångar, och ett sätt att ta ansvar för sig själv och för
sin situation är att betala de skulder vi har dragit på oss. Vi drog på oss skul-
der, och vi måste nu dra ner, bromsa ner litet. Genom de företagna skatteför-
ändringarna, de företagna företagsvänliga operationerna, kommer tillväxten
att hjälpa oss, om vi kan bromsa ner just utgiftsökningar och spara in där det
går. Landstingen tvingas då till rationaliseringar.
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknads-
politik m.m.
83
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknads-
politik m.m.
84
Anders G Högmark nämnde att det var en mikroskopisk sannolikhet att
Socialdemokraterna skulle få makten till hösten efter valet. Om den mikro-
skopiska sannolikheten blir verklighet, kommer vi att få uppleva att bespa-
ringarna fortsätter. Det finns ingen annan väg att gå än den. Det är också ett
sätt att bära varandras bördor. Det kan vara lika obehagligt som det är för
en nyopererad på ett sjukhus att tvingas stiga upp mycket snabbt efter opera-
tionen, även om det gör ont. Men det är ändå för patientens bästa.
Anf. 73 GEORG ANDERSSON (s) replik:
Herr talman! Det är ett mycket märkligt resonemang som Harald Berg-
ström för, virrigt, osammanhängande och reaktionärt. En sak kan jag för-
säkra Harald Bergström. Om vi kommer tillbaka till makten, kommer vi att
föra en politik som är präglad av större rättvisa än vad nuvarande politik
är. Den fullständiga rättvisan uppnår vi inte, men vi kommer att sträva mot
rättvisa. Den nuvarande regeringen har släppt det målet och strävar i en helt
annan riktning.
Harald Bergström säger att man inte medvetet har överfört till de rika.
Jag vill uppmana Harald Bergström att besinna vad han säger, att försöka
analysera den politik som regeringen för. Den innebär ju att rika gynnas ge-
nom skattelättnader. De som har kunnat placera pengar i aktier får sin utdel-
ning skattefritt, och skatten på kapital sänks. Ni bryter upp skattereformen,
som hade som grundbult att skatt på arbete och kapital skulle likställas. Nu
frångår ni det, till förmån för kapitalet, som får skattelättnader, medan arbe-
tet belastas hårdare.
Vi måste betala våra skulder, självklart, men vi skall göra det solidariskt
och bära varandras bördor solidariskt.
Harald Bergström säger till de sjuka: Ni måste förstå att landet är fattigt
och att ni därför får lov att ligga i korridoren. Ni måste förstå att landet är
fattigt, så ni kan inte ligga här så länge som ni egentligen behöver, utan ni
får stiga upp tidigare och gå hem.
På detta sätt stimulerar man till en ökad arbetslöshet, som i sig medverkar
till djup orättvisa i samhället. Det är skandal, och det rimmar väldigt illa med
det högstämda talet om kristen etik.
Anf. 74 ELVER JONSSON (fp) replik:
Herr talman! Georg Andersson får ursäkta om jag nu lämnar teologins
höjder och kommer ner till teorin och kanske rent av praktiken.
Georg Andersson utfärdar här löften om att Socialdemokraterna i rege-
ringsställning skall eftersträva större rättvisa, och det skulle då vara intres-
sant att veta om det är en återgång till 1980-talets politik som Georg Anders-
son alldeles nyss berömde. Är det spekulationsekonomin vi i så fall får till-
baka, eller är det den låneekonomi som blev helt ohållbar? Blir det fråga om
en situation då investeringarna ånyo försvinner ur landet, eller kan ni
komma att ge er ut på valutaäventyrligheter liknande dem före skatterefor-
men, som gjorde att hela ekonomin kom i olag? Sedan slutade det med att
Georg Andersson och Ingvar Carlsson föreslog ett stoppaket som gjorde att
regeringen föll. Är det den politiken som nu förordas än en gång? Jag är i
så fall direkt motståndare till den typen av rättvisa.
Men om vi kan ena oss om en politik där företagandets villkor ändå ges
sådana sunda dimensioner att det blir intressant att investera i Sverige, att
nya arbetsplatser skapas och att vi får en tillväxt som gör att den sociala om-
sorgen, som jag tror att det finns en stark majoritet för i denna kammare,
faktiskt går att upprätthålla - ja, då ställer jag mig mer optimistisk till att vi
med olika regeringar framöver skall kunna hävda ett välfärdssamhälle. Jag
har i mina inlägg sagt att detta är oerhört angeläget, och jag hoppas att både
regering och riksdag vill medverka till det.
Anf. 75 GEORG ANDERSSON (s) replik:
Herr talman! Har Elver Jonsson svårt att förstå vad som menas med rätt-
visa?
Vi har väckt en omfattande motion om den ekonomiska politiken. Den
har diskuterats ganska flitigt i massmedierna, och vi har presenterat viktiga
delar av den här i dag. Det blir också en ekonomisk debatt i morgon. Jag
rekommenderar er att lyssna till den.
Vi kräver en hårdare beskattning av kapital och en lägre beskattning av
de sämst ställda. Det är en del av rättvisepaketet.
Under 80-talet skedde stora investeringar. Antalet sysselsatta ökade med
450 000. Det var inget dåligt resultat. Men 80-talet medförde också vissa be-
kymmer, stora bekymmer. Vi fick ingen hjälp av Folkpartiet att lösa de pro-
blemen. Vi fick hjälp att genomföra en skattereform, men den har ni
sprungit ifrån på de viktiga punkter som gäller balansen mellan beskattning
av arbete och kapital. För detta är vi djupt besvikna på Folkpartiet.
När det gäller spekulationen, som iscensattes av marknaden, stod inte
Folkpartiet på barrikaderna och försökte hindra den. När vi försökte kyla
ned ekonomin med momshöjning och investeringsavgifter i storstadsområ-
dena fick vi ingen hjälp av Folkpartiet. Så inte vet jag varför Elver Jonsson
tar upp den debatten. Det är ju rena bumerangen för Folkpartiet att aktuali-
sera den frågan.
Ni ville ju gå snabbare fram med valutaavregleringen och de fria mark-
nadskrafterna. Nu kör ni på det spåret, och det har visat sig vilka svårigheter
ni skapar. Det blir ingen tillväxt med den politiken. 90-talet har ju hittills
haft en ständig nedgång av bruttonationalprodukten. Därmed har vi allihop
blivit fattigare, och arbetslösheten bidrar till att ytterligare öka fattigdomen
i samhället.
Anf. 76 ELVER JONSSON (fp) replik:
Herr talman! Det stämmer att 90-talet haft en nedgång, som Georg An-
dersson sade. Den startade med den socialdemokratiska regeringen under
1990 och större delen av 1991. Det var då arbetslösheten sköt fart. Det var
då arbetsplatserna blev färre, varslen ökade och konkurserna mångfaldiga-
des. Det har fortsatt in i denna regeringsperiod. Det sade jag i mitt huvudan-
förande. Först under de senaste veckorna har den trenden sett ut att kunna
brytas.
Georg Andersson sade att en ökning av sysselsättningen skedde. Ja, men
det var naturligtvis inom den icke konkurrensutsatta sektorn sedan investe-
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknads-
politik m. m.
85
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknads-
politik m.m.
ringarna försvann, och det skedde i hög grad med lånade pengar och en hel
del spekulation.
Georg Andersson sade att de inte fick mycket hjälp. Men visst fick de det!
Utan Folkpartiet hade det inte blivit någon skattereform. Problemet var att
Socialdemokraterna genomförde en valutareform långt tidigare, och den
ställde till trassel. Energiuppgörelsen blev möjlig tack vare att Folkpartiet
tillsammans med Centern gjorde upp med Socialdemokraterna, och vi fick
en näst intill enig riksdag i frågan om en ny jordbrukspolitik. Så säg inte att
Folkpartiet inte var med i oppositionsställning!
Nu vill Georg Andersson göra gällande att det var marknaden som åstad-
kom spekulationsekonomin. Vad gjorde då regeringen? Problemet var att
Socialdemokraternas innersta krets hade att göra med den marknaden. För-
säkringspengar skingrades, och denna låne- och spekulationskarusell fick
hålla på.
Jag vill bara säga något kort om motionen och dess förslag till satsningar.
Ett av problemen är att det är svårt att veta om det blir så många jobb. Vill-
koret är ju att andra aktörer också går in: kommuner, statliga verk, osv. Vi
vet inte hur mycket det ger. Därför måste siffrorna starkt ifrågasättas.
Men om vi på sunda premisser kan åstadkomma insatser som ger fler män-
niskor arbete är det viktigt att riksdagen ställer upp. På den punkten tycker
jag att alla som är verksamma i denna kammare skall ha en hög beredskap.
Anf. 77 GEORG ANDERSSON (s) replik:
Herr talman! Jag uppfattar det så att Elver Jonsson kände sig litet träffad
och sårad av min kritik. Det är bara att konstatera att den träffade någor-
lunda rätt.
Den borgerliga regeringen förlitar sig på och skryter över att exportindu-
strin går så bra nu. Men det är huvudsakligen på grund av ett misslyckande.
I ett ögonblick av klarsyn sade ju Carl Bildt att ett misslyckande är ett miss-
lyckande, och ett sådant var det när man inte kunde behålla kronkursen. Det
var den kraftigaste devalvering som har skett i modern tid, och på den bygger
man nu sin ekonomiska framgång.
I mina trakter ser jag att sågverksindustrin går jättebra. De klyver timret
i rasande takt och skickar det utomlands till goda priser. Jag ser på detta med
stor skräck. Det innebär ju att vi nu inte förädlar råvarorna i Sverige. Vi
skapar inte särskilt mycket ny sysselsättning utan bara tillfällig sysselsättning
inom den exportindustrin. Vi skickar råvaror, precis som ett u-land. Detta
innebär ganska många problem, som jag tycker att det vore viktigt att ge-
mensamt analysera.
Med hänvisning till arbetslöshetstalen sade Elver Jonsson att det nu har
vänt. Det är ju sådana rapporter vi får allt emellanåt i massmedierna: att
arbetslösheten nu minskar.
Det senaste var att antalet öppet arbetslösa har minskat med 11 000 i ja-
nuari. Men samtidigt har det skett en ökning av arbetsmarknadspolitiska åt-
gärder med 21 000 platser. Så antalet riktiga jobb har inte ökat, tvärtom.
Samtidigt har dessutom antalet deltidsarbetslösa ökat med 32 000 i förhål-
lande till situationen i fjol, vilket ingen har talat om i dag. Situationen är
86
alltså inte särskilt ljus, även om man kan trösta sig med att exportindustrin
går bra.
Anf. 78 BENGT HURTIG (v):
Herr talman! Enligt min mening har politiken de senaste 15-20 åren hand-
lat om att omfördela makt och pengar i Sverige, från dem som inte har till
dem som har. Självfallet kan man inte i ett valprogram eller i en politisk de-
batt formulera sig på det sättet. Man säger alltid, nästan oavsett vilka åtgär-
der man föreslår, att det handlar om att rädda jobben, skapa sysselsättning
osv. Men det praktiska resultatet blir ofta det motsatta.
Jag tänkte ägna några ord åt regionalpolitiken, även om vi snart, inom en
månad eller så, kommer tillbaka till den debatten.
Arbetslösheten är ju också ett regionalt problem. När arbetslösheten i
landet är låg, är vi i Norrbottens län vana vid att ha en 3-4 gånger så hög
arbetslöshet i de svagaste kommunerna. Den siffran har gått ned, så nu har
vi bara dubbelt så hög arbetslöshet som i övriga landet.
Så ser det ut i de flesta industriländer. Om vi reser runt i Europa eller i
andra länder ser vi hur den oreglerade marknadsekonomin fungerar. Det är
inte bara klyftorna mellan klasser, mellan rika och fattiga och mellan män
och kvinnor som är tydliga, utan även klyftorna mellan olika regioner.
Tidigare livskraftiga industriregioner ligger öde. Folk som bor kvar lever
ofta i maktlöshet, misär och hög arbetslöshet. Inte så sällan frodas alkohol-
missbruk och kriminalitet. Den verkligt höga andelen av arbetslösheten
finns i de regioner som hamnat på efterkälken. Självfallet finns också regio-
ner som sjuder av aktivitet och som har en någorlunda fungerande ekonomi,
även om det finns klyftor och arbetslöshet även där.
Så är det i den europeiska unionen, i den union som så många i den poli-
tiska eliten hoppas att vi snart skall tillhöra. Bortåt 20 miljoner människor
är arbetslösa, bortåt 50 miljoner är fattiga, lågproducerande, lågkonsume-
rande, och det försvagar ekonomin i de länderna.
Om vi inte hade haft en strävan efter regional balans i politiken i Sverige
under de senaste 30 åren, hade vi varit mer lika andra delar av världen. Även
om vi anser att obalanserna har varit stora även i Sverige, hade de varit
mycket värre utan de beslut och åtgärder som statsmakterna har vidtagit.
Jag tänker då inte främst på de ca 2,6 miljarder som vi lägger direkt i statlig
regionalpolitik. Det finns en rad andra faktorer som har haft en avgörande
betydelse. De är den kommunala skatteutjämningen som nu ifrågasätts, ut-
byggnaden av högskoleväsendet så att man i fler delar av landet får nära till
högskolor, en tidvis bra regional fördelning av satsningar på vägar, järnvägar
och telekommunikationer, det produktionsinriktade Norrlandsstödet till
jordbruket, den statliga servicen inom bl.a. post- och försäkringsväsendet,
polis, bilbesiktningen, stödet till kultursatsningar, inte minst arbetsmark-
nadspolitiken och slutligen: För den nordligaste delen av landet har de stat-
liga företagen spelat en viktig roll.
På många av de här oerhört viktiga områdena är nu regeringspolitiken och
EU-anpassning ett hot mot den regionala balansen. Flera forskare och sak-
kunniga varnar i artiklar för den här utvecklingen. Åtstramningen av kom-
muner, avregleringar, bolagiseringar, privatiseringar, ett försvagat regionalt
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknads-
politik m.m.
87
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknads-
politik m.m.
88
jordbruksstöd och en försvagad arbetsmarknadspolitik utgör ett hot mot den
balans som vi trots allt har uppnått. Vi väntar med spänning och kanske med
viss oro på den regionalpolitiska propositionen.
Ibland dyker det upp triviala analyser om att tillväxt är förknippad med
befolkningstäta regioner. Därav drar man slutsatsen att det är storstäderna
vi skall satsa på, för att de skall vinna kampen med storstäder i andra länder.
I de andra länderna studerar man ofta just de nordiska ländernas regionalpo-
litik, därför att man nu upplever de egna regionala klyftorna som ett stort
problem.
Jag anser att vi i stor utsträckning under det senaste decenniet har sysslat
med satsningar på just storstäderna. Det har satsats på E 4, E 6, E 3, Öre-
sundsbron, Dennispaket, Adelsohnpaket, snabbtåg mellan storstäderna osv.
Enligt propositionen Näringspolitik för tillväxt skulle 100 miljarder gå till
storstadsområdena 1991. Miljarder drogs in från bl.a. televerket för att man
skulle klara av detta. Georg Andersson var en av de ansvariga för den här
propositionen. Man kan fråga sig var den tillväxten är nu. Borde den inte nu
ha inträffat?
I parollen ”Hela Sverige skall leva” ligger naturligtvis också att storstä-
derna skall leva. Men vi får inte heller hamna i en naiv övertro på storstä-
derna som ekonomiska motorer. 1980-talets fastighetsspekulation var en tro
på fastighetsmarknaden i storstäderna som slog helt slint.
Vi kan inte flytta skogsindustri till Arlanda. Vi kan inte flytta vatten-
kraftsstationer till Sturup och malmfältsgruvor och SSAB till Landvetter. Vi
kan se till att det finns en modern infrastruktur och, inte minst, goda möjlig-
heter till dator- och faxkommunikation till orter över hela landet och till våra
grannländer. Det kan bli en injektion för de tjänsteföretag som i högre grad
skulle kunna lokaliseras till landsbygden.
Anf. 79 GÖRAN LENNMARKER (m):
Herr talman! Mot bakgrund av Bengt Hurtigs inlägg alldeles nyss tycker
jag att det är märkligt att höra en företrädare för Vänsterpartiet diskutera
de här frågorna. I de länder och områden där hans ideér har varit förhärs-
kande under lång tid, kan vi konstatera att det finns massarbetslöshet och
social misär. De fattiga i Västeuropa som man talar om är mycket välbe-
ställda jämfört med invånare i de länder där Bengt Hurtigs ideér har varit
förhärskande.
Sverige har under 1970- och 80-talen fört en politik som i viss mening har
varit särpräglad. Den kom att kallas den tredje vägens politik. Den utmärk-
tes av en sak som jag tror att få människor i Sverige har observerat, men som
många internationellt har uppmärksammat desto mer. Den har inneburit att
man i Sverige under två decennier har sänkt reallönerna i förhållande till
omvärlden.
Vi har allt sedan 1970-talet bedrivit en politik som har inneburit det. 1
vissa, elaka, fall kallar man det för lönedumpning. Det är helt enkelt en hög-
inflationspolitik som tillsammans med devalveringar har undergrävt real-
lönen. Vi känner väl till orsakerna till detta. Vi har haft en löneförhandlings-
ordning som kanske var något av den minst lyckade i Västeuropa. Vi har
haft höga skatter och omfattande offentliga monopol.
Sammantaget har detta inneburit att Sverige ganska raskt har rasat nedför
när det gäller löne- och välståndsligan. Om Sverige hade gått med i EG 1973,
när Danmark och Storbritannien blev medlemmar, hade Sverige blivit EG:s
rikaste medlemsland. Om vi skulle gå med nu, 20 år senare, skulle vi kanske
ligga på tionde eller elfte plats bland de 16 medlemsländer som EG, eller
EU, möjligen får efter utvidgningen.
I Sverige har man skaffat sig konkurrenskraft genom att sänka reallö-
nerna. Det kan man göra. Men nackdelen med detta är att man samtidigt
gör sin ekonomi mer omodern. Georg Andersson berörde detta mot slutet
av sitt anförande. En successiv omodernisering av Sverige är vad denna den
tredje vägens politik har inneburit. Lönesänkningar i förhållande till omvärl-
den har varit det centrala.
I slutet på 1980-talet och i böljan på 90-talet kunde man tro att Social-
demokraterna hade tänkt om och var beredda att bryta med 70- och 80-talets
politik. Men när man läser och hör inläggen här i dag - det gäller även motio-
nerna väckta under den allmäna motionsperioden - får man intryck av att
Socialdemokraterna nu är tillbaka i den tredje vägens politik, tillbaka i 70-
och 80-talets reallönesänkningspolitik, höginflationspolitik och, i förläng-
ningen, devalveringspolitik.
När man ser ut över Europa kan man konstatera att de regeringar som har
varit minst lyckosamma med att klara av den höga arbetslösheten oftast har
varit de på vänsterkanten. Vi vet att den faktiska arbetslösheten i Öst-
europa, under socialisttiden uppgick till 30-40 %. Vi vet att socialdemokra-
tiska partier också i Västeuropa ofta har mycket svårt att hålla tillbaka ar-
betslösheten.
Inom EG diskuterar man mycket skillnaden mellan Portugal och Spanien.
Det sedan länge socialistiskt regerade Spanien har en fem gånger högre ar-
betslöshet än det borgerliga Portugal. Vad beror det på? Båda länderna har
haft en hyfsad, god, eller, med svenska mått mätt, en mycket god tillväxt.
Det har väl berott på det som så ofta är orsaken, nämligen att borgerliga
regeringar har lättare att reformera arbetsmarknaden och få mer välfunge-
rande arbetsmarknader än socialdemokratiska. I Spanien har den socialde-
mokratiska regeringen i och för sig försökt att reformera arbetsmarknaden
men inte lyckats ändra t.ex. de omfattande reglerna om anställningstrygghet
som har funnits kvar sedan Francotiden. De reglerna har lett till en 22-pro-
centig arbetslöshet i Spanien. Jag tror att just oförmågan att tackla arbets-
marknaderna är en grundläggande svaghet i de socialdemokratiska regering-
arnas politik.
Jag skulle vilja fråga Socialdemokraterna, om man nu antar att Social-
demokraterna vinner höstens val: Innebär det att man i praktiken på något
sätt vill gå tillbaka till den politik som fördes under 70- och 80-talet? Innebär
det en återgång till tredje vägens politik, dvs. att vi återigen skall få se det
mönster som kunde ses efter 1982 års regimskifte? Vi minns mycket väl hur
det gick. Det var hela sekvensen med skattechocken, kraftig utbyggnad av
den offentliga sektorn och offentliga monopol. Det var den traditionella so-
cialdemokratiska politiken som genomfördes.
Kjell-Olof Feldt sade så träffande att om denna politik skulle misslyckas
skulle vi få se arbetslöshetens stålbad. Politiken misslyckades, och vi fick ar-
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknads-
politik m. m.
89
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
A llmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknads-
politik m.m.
betslöshetens stålbad. Om Socialdemokraterna nu kommer tillbaka, skall vi
åter få se en politik som innebär en upprepning? Det skulle innebära en yt-
terligare successiv reallönesänkning, så att Sverige kanske blir Västeuropas
fattigaste land. Sedan blir det en krasch med en arbetslöshet på nivåer som
vi hittills aldrig har sett.
Jag tycker att det är angeläget att få svar på dessa frågor. Är det i klartext
tredje vägens politik som är Socialdemokraternas recept på att möta framti-
den?
Anf. 80 BENGT HURTIG (v) replik:
Herr talman! De kommandoekonomier som funnits i Östeuropa har aldrig
varit några förebilder för mig. Det är otroligt att man kan vara så blind inför
marknadsekonomins problem i Västeuropa och som ett slags rättfärdigande
hänvisa till sammanbrotten av ekonomierna i öst. Det är som om Lennmar-
ker skulle ha fått röta i sitt potatisland och säga att det inte gör så mycket
därför att grannens potatisland har frusit bort. Så kan man inte resonera.
Vi kan konstatera att systemet i öst var ett stort misslyckande. Men för
den skull behöver vi inte bli blinda för den situation som råder i vår del av
världen.
Hur kommer de borgerliga partierna att möta de ökande behoven av re-
gionalpolitiska satsningar som alla avregleringar och bolagiseringar kommer
att leda till för glesbygden enligt många bedömare? Det är en konkret fråga
som rör dagens människors oro i samband med att telesystem, post, järn-
vägsförbindelser, bankväsende och butiker försvinner från landsbygden i
den skärpta konkurrensens och avregleringens anda. Ni måste ge ett svar,
om inte i dag så senast i den regionalpolitiska propositionen.
Anf. 81 GÖRAN LENNMARKER (m) replik:
Herr talman! Det ekonomiska och sociala system som fanns i Östeuropa
lever fortfarande kvar i alltför många länder där. Det är fråga om ett statligt
ägande av allting och planhushållning. Det finns inte en marknadskraft så
långt ögat når på många håll. Detta har inneburit just denna gigantiska, fak-
tiska arbetslöshet. Även om många formellt hade anställning, saknade kan-
ske hälften jobb i bemärkelsen meningsfullt arbete att utföra under dagen.
Det är kanske den mest grymma formen av arbetslöshet. Det råder en enorm
social misär på sjukhusen, i behandlingen av handikappade och av socialt
utslagna. Det är naturligtvis en fattigdom av en dimension som vi i Väst-
europa över huvud taget inte ser till någonstans.
Jag tycker att det finns anledning att erinra oss detta, Bengt Hurtig, när
vi diskuterar dessa frågor. Den typ av förslag som ni för fram innebär i allt
väsentligt en reglering av marknader och statlig styrning av näringslivets ut-
veckling. Det har naturligtvis effekter, i större eller mindre grad beroende
på hur mycket man vill vrida på kranen.
Vi kan se på debatten om arbetslösheten i hela Västeuropa. Ingenstans
föreslås en återgång eller hårdare reglering. Det gäller att få mer välfunge-
rande arbetsmarknader och en mer välfungerande marknadsekonomi. Det
är de mera välfungerande marknadsekonomierna som har lägst arbetslöshet.
90
Det går inte att reglera fram en låg arbetslöshet. Det finns det inga exempel
på.
Anf. 82 BENGT HURTIG (v) replik:
Herr talman! Jag kan bara konstatera att Lennmarker undviker att svara
på min fråga. Det är naturligtvis bekvämt. Den diskussion som förs i OECD-
länderna om avreglering har inte lett till någon minskad arbetslöshet i
Europa. I stället har den inre marknaden lett till ökad arbetslöshet.
EU-kommissionen kom fram till i en utredning vad den inre marknaden
skulle kunna leda till. Experterna kom fram till att det skulle vara ökad ar-
betslöshet och ökade regionala obalanser. Då föredrog EG-kommissionen
att stoppa rapporten i byrålådan. I höstas fick vi reda på att rapporten fanns.
Det var då den offentliggjordes.
Det ligger en hund begraven i fråga om avregleringssystemet och hur lös-
ningen på problemet fungerar.
EG gjorde redan 1987 en utredning. De ansvariga för regionalpolitiken
uttalade stor oro för vad som skulle kunna hända. Kostnaderna för insatser
för att uppnå regional balans skulle bli mycket större än vad EG:s kassa or-
kade med. Kommissionen har konstaterat detta.
Anf. 83 GÖRAN LENNMARKER (m) replik:
Herr talman! EG har dragit en slutsats i precis rakt motsatt riktning. EG
har arbetat mycket kring frågan om varför den europeiska arbetslösheten är
så hög. Framför allt har jämförelser gjorts med USA och Japan - två andra
stora marknadsekonomiska områden. EG har kommit fram till att stelheten
på den europeiska arbetsmarknaden är huvudproblemet. Det diskuteras
bl.a. i den rapport som publicerades i vitboken i december. Diskussionen
cirkulerar kring att vi i Europa har stelare strukturer än i de två andra områ-
dena.
Både Nordamerika och Japan är länder som har lägre skatter, mindre of-
fentlig sektor och en friare arbetsmarknad. I USA är det ett system med få
spärrar vad gäller att komma ut och in på arbetsmarknaden. Det är lätt att
avskeda, och det är lätt att anställa. Japan har motsatsen, men i gengäld ett
mycket smidigt system för att variera lönerna. Lönerna används som en re-
gulator i stället för arbetskraften.
Denna debatt förs i Europa. Bakom detta ligger erfarenheten att socialde-
mokratiskt styrda länder har betydligt högre arbetslöshet än borgerligt
styrda länder. De recept som har kommit från socialdemokratiskt håll har
visat sig inte hålla. Det är ingen som är belåten och som säger att detta är
bra. Men man får i stället jämföra med vad som är minst dåligt. I den jämfö-
relsen får man ändå säga att avregleringen och skapandet av den inre mark-
naden gör en bättre fungerande arbetsmarknad mer central.
Anf. 84 KJELL ERICSSON (c):
Herr talman! Debatten om arbete och sysselsättning är viktig. Denna
fråga har haft högsta prioritet hos den nuvarande regeringen.
Georg Andersson berättade om det positiva som hände på 80-talet. Då
blev jag litet konfunderad. Devalveringen 1982 fick inte någon eftervård.
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknads-
politik m.m.
91
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknads-
politik m.m.
Det blev svängrum i stället för svångrem. Det gav felaktiga signaler. Den
omstrukturering som skulle ha skett under den längsta högkonjunkturen
Sverige har haft skedde inte. Det gjorde att den svenska ekonomin fullkom-
ligt punkterades under 1989. Sedan har det varit ett fritt fall i den svenska
ekonomin.
Verkningarna av 1980-talets spekulations- och inflationspolitik har också
inneburit stora vedermödor för enskilda och företag.
Vi straffade ut oss från marknaden under 80-talet. Tyvärr var också speku-
lationsobjekten under det årtiondet många gånger fler än de framtidsinrik-
tade investeringarna. Det har i sin tur lett fram till alla kriser. Det har därför
varit en dubbelt svår uppgift att sanera statens finanser samtidigt som det
måste ges goda förutsättningar för investeringar i näringslivet. Arbetet har
gått ut på att skapa sådana betingelser för vårt näringsliv som lett, och leder,
till riktiga och varaktiga jobb.
Regeringen har vidtagit mycket omfattande kortsiktiga insatser inom ar-
betsmarknadspolitikens område.
Georg Andersson sade att regeringen inte bedriver någon arbetsmark-
nadspolitik. Jag tror inte att någon regering har satsat så mycket på arbets-
marknadspolitiska åtgärder som denna regering. Det har skett i form av ung-
domspraktikplatser, ALU-projekt, mycket stora utbildningsinsatser, starta-
eget-projekt och mycket mer. Årets budgetförslag innehåller också åtgärder
som berör 400 000 personer.
Men de viktigaste åtgärderna kommer att bli att skapa riktiga jobb. Det
gäller därför att se till att dels redan befintliga företag får möjlighet att över-
leva och utvecklas, dels att nya företag ges möjlighet att födas, växa och ut-
vecklas. De nya arbetstillfällena kommer också att tillskapas främst i de små
och medelstora företagen.
Det har vidtagits en rad åtgärder för småföretagen under den nuvarande
regeringens tid. Jag vill här nämna några.
Vad gäller bättre riskkapitalförsörjning har industri- och nyföretagarfon-
den tillskapats och startat. Under det år som den har varit i gång har över
1 000 lån beviljats. Utvecklingsfonderna har ombildats till bolag, och de
kommer att förfoga över 2,5 miljarder i riskkapital - alltså även den miljard
som socialdemokraterna ville dra in. Kvinnornas situation har tagits upp i
detta sammanhang; man säger att även de skall ha tillgång till riskkapitalet.
Riskkapitalbolagen har 6,5 miljarder kronor.
Något av det viktigaste är att bankerna börjar tillfriskna. Jag vill här ge
Odd Engström en eloge för ett mycket fint arbete i bankakuten.
Sänkt ränta är den bästa hjälpen för både den enskilde och företag. Därför
är den ekonomiska politiken så viktig. Med de resurser som nu finns kommer
det att bli lättare att låna i de svenska bankerna. Det börjar komma in
mycket pengar i banksystemet, och dessa pengar måste lånas ut. Det kom-
mer att ge utrymme för investeringar.
Tillväxthämmande skatter och avgifter har sänkts. Vi har exempelvis fått
sänkta arbetsgivaravgifter. Skatten på arbetande kapital har sänkts. Vi har
fått sänkt turistmoms, sänkta energiskatter, sänkt skatt för egenföretagare
och fåmansbolag, och kvittningsrätten för nystartade företag har återinförts.
92
Dessa åtgärder har inneburit ungefär 14 miljarder i sänkta skatter för små-
företagen; det stimulerar till nya jobb.
Vad gäller förbättrad forskning och utbildning har stora insatser för våra
högskolor gjorts. Teknikbrostiftelser kommer att bli en god tillgång i den
tekniska utvecklingen.
Jag håller med Georg Andersson om en sak, nämligen att skogsråvaran
behöver förädlas bättre i vårt land. Det har också under förra året i närings-
utskottet föreslagits att man skall göra så. Nu måste vi gå vidare med det.
Skogsråvaran är den viktigaste råvaran vi har, och den behöver förädlas i
större utsträckning här i landet.
Det har gjorts stora satsningar i infrastrukturen. Vägar och järnvägar har
under det senaste året fått 13-14 miljarder kronor, och det glesare länsvägnä-
tet har fått specialdestinerade medel.
Ytterligare viktiga förslag kommer under våren som innebär bättre råd,
stöd och kapital till uppfinningar och innovatörer. Det har varit svårt att få
i gång verksamhet kring uppfinningar i vårt land; man har sålt uppfinning-
arna till utlandet. Men vi behöver dessa nya produkter så väl i vårt land. Det
är därför riktigt att stimulera både med råd och kapital.
Under den allmänna motionstiden tog jag upp frågan om att vid våra hög-
skolor inrätta utbildning för entreprenörer. Vi har många typer av utbild-
ningar i vårt land. Men de allra flesta utbildningar riktar sig till blivande lön-
tagare, medan mycket få utbildningar finns att tillgå för blivande entrepre-
nörer och företagare. Vi borde inrätta betydligt fler utbildningar som riktar
sig till just denna grupp.
Vårt land behöver många nya företagare. Det vore därför riktigt att satsa
mer på en sådan utbildning. Det skulle vara bra om det satsades på exempel-
vis högskolan i Karlstad. Den utgör ett bra exempel med god grund att bygga
på.
Under det senaste året har jag också åkt runt mycket och träffat olika före-
tagarorganisationer. Jag har kunnat märka att ur en mycket strävsam situa-
tion har det uppstått ett slags folkrörelse runt företagandet i vårt land. Det
har uppstått olika nätverk mellan företag. Ett sådant nätverk är Open Viking
NetWork, som leds av innovatören Anders Rosén. Detta nätverk har samlat
stora skaror runt omkring i vårt land. Dessa människor sprider budskapet
om möjligheterna att vara företagare, för att därmed skapa nya jobb. Det
är ett exempel på en stimulans som finns.
Som jag sade tidigare har många företag haft det synnerligen strävsamt
under de senaste åren. Man skall inte förringa de svårigheter som kvarstår,
men trots dem kan man se en rad ljuspunkter. Det har talats om dem tidi-
gare. Produktiviten har höjts, bytesbalansen är mycket bra, exporten har ut-
vecklats bra, varslen om uppsägningar minskar och nyanmälda jobb ökar.
Så kan man räkna upp den ena punkten efter den andra. Det visar att det
finns en begynnande tillförsikt och framtidstro.
Anf. 85 GEORG ANDERSSON (s) replik:
Herr talman! Eftersom arbetsmarknadsminister Börje Hörnlund inte be-
hagar vara närvarande och jag inte får tillfälle att nu diskutera ett antal frå-
gor med honom - han företräder regeringen, men också Centerpartiet - stäl-
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknads-
politik m.m.
93
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknads-
politik m.m.
94
ler jag nu frågan till Kjell Ericsson. Jag hoppas att han kan svara för Center-
partiet i denna debatt.
Min fråga gäller de pengar som AMS vill använda till ROT-projekt. I ar-
betsmarknadsutskottet har vi socialdemokrater tagit initiativ i denna fråga.
Kommer Socialdemokraternas initiativ att få Centerpartiets stöd? Det skulle
vara väldigt välgörande för marknaden om Kjell Ericsson kunde ge något
besked om det, den marknad som man i många andra sammanhang talar så
väl om.
Det är nämligen så, att i och med att AMS framställning kom till rege-
ringen väntar sig naturligtvis marknaden ett besked. I avvaktan på att ett
bidragssystem skulle inrättas har man naturligtvis dragit ned på sina planer
och aktiviteter. Att regeringen över huvud taget inte lämnat något besked
har i sig varit till skada. Det hade varit bättre med ett klart nej i november
i fjol än att hålla frågan öppen. Ju förr man kan få besked om detta från
regeringen eller riksdagens majoritet, desto snabbare kan ROT-projekt
komma i gång, och därmed kan arbetslösheten bland byggnadsarbetare
minska. Arbetslösheten bland byggnadsarbetare är i vissa län uppe i 50 %.
Denna fråga är alltså väldigt angelägen.
Anf. 86 KJELL ERICSSON (c) replik:
Herr talman! Det har satsats mycket medel på arbetsmarknadspolitiken,
som jag sade i mitt huvudanförande. Det har satsats på ungdomspraktik,
ALU-platser, utbildning osv.
Det har uppstått ett visst överskott hos AMS. Precis som Böije Hörnlund
sade i sitt anförande beror detta överskott på att man under sommarmåna-
derna hade dragit ned på verksamheten. Det fanns inte ungdomspraktikplat-
ser osv. i samma utsträckning då. Hur mycket pengar som återstår kan jag i
detta läge ej ange.
Om Georg Andersson satt här i kammaren och lyssnade under Börje
Hörnlunds anförande hörde kanske Georg Andersson att Böije Hörnlund
var beredd att diskutera insatser på detta område. Det är vad jag också kan
säga genom att hänföra till Böije Hörnlunds anförande.
Anf. 87 GEORG ANDERSSON (s) replik:
Herr talman! Det är naturligtvis litet trist att behöva föra denna debatt på
ett sådant här sätt, i frånvaro av arbetsmarknadsministern. Men det är ju inte
mitt fel, och det är inte kammarens fel. Det är arbetsmarknadsministerns fel.
Jag noterade också att arbetsmarknadsministern sade att han är beredd
att diskutera. Det var den sista replik som han fällde i replikskiftet mellan
Laila Strid-Jansson och honom, efter en lång debatt. Sedan försvann han
från kammaren, och vi fick inget tillfälle till diskussion med arbetsmarknads-
ministern på denna punkt.
I och för sig är det inte längre så intressant. Arbetsmarknadsministern har
låtit alla tågen gå i denna fråga. Nu är det i stället intressant att få reda på
vad riksdagens majoritet kan komma att säga. Jag har respekt för att Kjell
Ericsson inte har mandat att uttala sig för Centerpartiet. Men jag vill ändå
testa honom i denna fråga. Han är ju den ende som är tillgänglig i denna
kammardebatt för diskussion i frågan.
AMS är väl medveten om hela problematiken. Jag sitter själv med i AMS
styrelse. Jag behöver ingen information från Böije Hörnlund om vad AMS
överskott beror på. Det beror på regelsystemets förändringar, som rege-
ringen är skyldig till. Men när det nu är så, är det viktigt att använda peng-
arna på ett förnuftigt sätt.
Anf. 88 KJELL ERICSSON (c) replik:
Herr talman! Georg Andersson är indignerad över att Börje Hörnlund
inte är kvar i plenisalen. Arbetsmarknadsministern har en oerhört stor ar-
betsbörda. Han har många besökare, och han besöker många. Han tar emot
alla på bästa sätt. Därför kunde han inte vara kvar här.
Arbetsmarknadsministern var ändå med i debatten i den första rundan,
där bl.a. Socialdemokraternas företrädare ställde frågor och fick svar. När
det gäller frågan om AMS-medel sade han att han var beredd att diskutera
ROT-pengar.
Anf. 89 BENGT HURTIG (v) replik:
Herr talman! Det var en väldigt lång rad positiva åtgärder för småföreta-
gen som Kjell Ericsson räknade upp. Om det hade varit bra åtgärder borde
det vara en väldig fart på småföretagen, och de skulle anställa massor av
folk. Men så är det inte.
Småföretagare som man träffar är trots allt inte så nöjda. De pekar på en
rad problem som de ställs inför. Kjell Ericsson nämnde riskkapitalmarkna-
den, och den är alldeles för trög. Regeringen har alltså börsnoterat de stora
riskkapitalbolagen, och det innebär att de egentligen inte kan ta några risker,
därför att aktieägarna då drabbas och riskerar att få problem på börsen.
Ett annat problem är den ekonomiska brottsligheten, som förvrider kon-
kurrensen och försätter företager, i svåra situationer, och som ibland tvingar
dem till skattefusk och andra ”grå” åtgärder för att de skall klara sig. Rege-
ringen har varit alltför passiv på det här området under dessa tre år.
Ett tredje problem som småföretagarna pekar på är att efterfrågan har för-
svunnit, på grund av åtstramningspolitiken. De människor som brukade be-
ställa saker av dem törs inte göra det nu, av rädsla för att inte klara sin egen
ekonomi.
Det är på de här områdena som man måste vidta åtgärder. Det går inte i
längden att gödsla levebrödsföretag. Det finns alltså företag som egentligen
inte är intresserade av att expandera, därför att de vet vad de har men inte
vad de får. Det stimulerar inte till några nya jobb. Stimulansen måste riktas
mot de nya företagen och mot de företag som vill expandera.
Anf. 90 KJELL ERICSSON (c) replik:
Herr talman! Jag tror att de insatser som har gjorts för småföretagen är
oerhört viktiga. Mycket av det som småföretagarna själva krävde före valet
1991 har genomförts under den här perioden. Avsikten var att det skulle till-
skapas nya jobb, och det har också skett.
I den senaste småföretagarbarometern uttalas en stor tillförsikt, och det
framgår att småföretagen har nyanställt och kommer att anställa ytterligare.
De tror också på ökad produktion framöver.
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknads-
politik m.m.
95
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknads-
politik m.m.
96
En sak som är viktig, som jag har nämnt många gånger här i kammaren,
är riskkapitalet. Företagen måste få tillgång till det. Det har tillskapats nya
åtgärder, med Industri- och nyföretagarfonden, med Utvecklingsfondernas
medel och med riskkapitalbolagen. I och för sig har riskkapitalbolagen inte
fungerat som vi ville från böljan, men de börjar bättra sig. Man trycker på
att det behövs ytterligare medel. Det är trots allt fråga om ganska mycket
kapital.
Det som är ännu viktigare är att bankerna kan fungera som banker. Före-
tagen skall kunna vända sig till bankerna, och relationerna mellan dem
måste vara normala. Då kan de också diskutera olika investeringar, och före-
tagen kan få den hjälp och det stöd som de behöver. Så har det inte varit,
på grund av spekulationsekonomin under 1980-talet, där bankerna råkade
mycket illa ut.
Därför har vi nu lagt en mycket god grund för nyföretagande och småföre-
tagande i det här landet, och den skall vi bygga vidare på.
Anf. 91 BENGT HURTIG (v) replik:
Herr talman! Alla de stimulansåtgärder som har vidtagits borde verkligen
ha givit bättre resultat. Man gör en felkalkyl när man bortser från att en stor
mängd företag - kanske omkring 50 % - inte är intresserade av eller inte har
möjlighet att expandera. Det kan röra sig om privatpraktiserande läkare, ad-
vokater eller andra företagare, som har en viss omsättning, som bygger på
en speciell kompetens. Om de får sänkta skatter och en massa stimulanser
blir det enda resultatet - i värsta fall - att de förkortar sin arbetstid och för-
länger sin semester. De kan nämligen inte anställa mer folk och vidga sin
verksamhet, på grund av att deras företag ser ut på ett visst sätt.
I den senaste SAF-tidningen görs en analys av förhållandena inom den
europeiska unionen, där man pekar på att en stor del av företagen helt so-
nika inte är intresserade av att expandera. Det är också någonting som vi
måste ta med i analysen av näringspolitiken och den ekonomiska politiken i
detta samhälle.
Anf. 92 KJELL ERICSSON (c) replik:
Herr talman! De stimulansåtgärder som har vidtagits för småföretagen är
bra för alla. Företag är bra, vare sig de är små, medelstora eller stora. Vi
behöver alla typer av företag - även enmansföretag. Alla företag är små från
början, men de kan bli större.
Man kan inte ha en selektiv beskattning av enmansföretag eller tvåmans-
företag, utan beskattningen måste gälla alla småföretag. Tidigare fanns det
ingen rättvisa i systemet, utan egenföretagen och fåmansföretagen var dis-
kriminerade i förhållande till exempelvis aktiebolagen. Nu har en rättvis be-
skattning införts - skatten har sänkts med 2,5 miljarder. Dessa insatser är
mycket viktiga.
Regeringens ytterligare åtgärder i fråga om GAS, med möjligheten till re-
kryteringsstöd, är också en bra sak. Det kommer att generera nya arbetstill-
fällen, och företagen kommer att anställa. All övertid innebär, som jag här
har redovisat, många nyanställningar under det närmaste året, när företagen
ser att omfattningen av order ökar.
Det finns alltså många ljuspunkter att peka på, inte minst den att ut-
ländska investerare återvänder till Sverige. Det finns en rad exempel på
detta på senare tid, och det är också positivt. De olika åtgärder som har vid-
tagits stimulerar alltså till ett bra företagsklimat i det här landet, och de sti-
mulerar också till nya arbetstillfällen.
Anf. 93 MÄRTHA GÅRDESTIG (kds):
Herr talman! Jag ämnar tala om regionalpolitik i kvinnoperspektiv.
Parollen Hela Sverige skall leva har citerats tidigare i debatten i dag. Om
det skall vara möjligt måste det finnas livsbetingelser i glesbygderna - även
för kvinnorna.
Detta är en mycket viktig samhällsfråga, som är avgörande för ett funge-
rande samhälle. Bristen på kvinnor i norra Norrlands inland påverkar t.ex.
livet och hälsan för de ensamma männen, enligt forskningsresultat från Sam-
hällsmedicinska enheten.
Regionalpolitiken måste ta hänsyn till att människor inte är lika; det finns
skillnader mellan kvinnor och män, det finns olika sätt att leva, och förutsätt-
ningarna är olika i skilda delar av landet.
Det behövs ett nytt grepp på regionalpolitiken - ett kvinnoperspektiv.
Kvinnors problem och behov har hittills i stort sett varit osynliga.
Det som landsbygdens och glesbygdens kvinnor i dag upplever som de
största problemen är de bristande möjligheterna att försörja sig där, att få
inflytande i samhället och att få del av samhällets resurser på motsvarande
sätt som männen.
De åtgärder som gynnar kvinnor och de verksamheter som de bedriver är
alldeles för få, och de utgör en begränsad del inom regionalpolitiken.
Vaije län behöver bygga upp ett regionalt resurscentrum - huvudsakligen
med tonvikt på kvinnor. Några län har kommit i gång på litet olika sätt. Vil-
ken form och funktion som de regionala rersurscentrumen skall ha måste
kunna variera utifrån de olika behov som finns i länen. Ett övergripande mål
för alla är att kvinnoperspektivet så småningom skall vara integrerat i all
verksamhet.
Jag menar att en viss del av länsanslagen borde vikas för att skapa regio-
nala resurscentrum. För att länsstyrelserna skall kunna utnyttja dessa medel
måste de presentera ett program för kvinnobefrämjande åtgärder. De regio-
nala resurscentrumen blir viktiga redskap för att genomföra programmen.
Genom en bred förankring i nätverk, kvinnogrupper och myndigheter ga-
ranterar programmen att länets kvinnosatsningar drar åt samma håll och att
medlen utnyttjas på ett effektivt sätt.
För att kunna samla erfarenheterna från det som görs runt om i landet
behövs sedan ett nationellt resurscentrum. Detta nationella centrum bör ha
till uppgift att följa projekt, att förmedla kontakter, tips och idéer, att skapa
möten mellan kvinnor, att initiera och stödja projekt, att initiera forskning,
att samordna, att utveckla kurser och utbildningar samt att svara för nor-
diska och internationella kontakter.
Glesbygdsmyndigheten bör få i uppdrag att på motsvarande sätt som läns-
styrelserna formulera ett nationellt program för åtgärder med huvudsaklig
tonvikt på kvinnor på landsbygd och i glesbygd.
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknads-
politik m.m.
7 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 57
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
A llmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknads-
politik m.m.
Såväl Norge och Danmark som Finland har kommit i gång med nationella
centrum.
Det behövs ett stabilt forum som kan följa och analysera arbetet ute i lä-
nen, biträda t.ex. statliga utredningar med sin expertkunskap och verka för
att föra in kvinnoaspekter i politik och samhällsplanering på olika områden.
Genom ett nationellt resurscentrum kan alla dessa behov tillgodoses.
Att starta och driva ett eget företag är för många kvinnor på landsbygden
alternativet till ett lönearbete som inte finns. Kvinnor startar ofta enskild
firma, koooperativ eller annan typ av företag som missgynnas av gällande
regler när det gäller att få lån.
Kvinnor lånar i regel lägre belopp än män. Kapitalinsatsen är lägre när
kvinnor startar företag. Kvinnor tycks ha svårare än män att få banklån.
Kvinnor klarar sig, eller tvingas klara sig, på hälften av den finansiering -
eget kapital, lån och bidrag - som manliga nyföretagare får.
Kvinnor vill inte ta stora ekonomiska risker utan tar små steg. Den som vill
starta företag utan att ta stora risker skall inte missgynnas - snarare tvärtom!
I dag tillgängliga finansieringsformer tar inte i tillräcklig utsträckning hän-
syn till kvinnliga nystartares situation, och det är inte överraskande att en-
dast var sjunde företagare och var femte företagsstartare är kvinna.
Det måste finnas goda möjligheter till olika former av lån från utvecklings-
fonder m.m. utan krav på att det är ett aktiebolag. Många kvinnor föredrar
t.ex. kooperativa företagsformer.
I stödområdena är det vanligt att ha flera jobb, antingen parallellt eller
säsongsvis. Det borde vara möjligt att studera på halvtid eller ha annat ar-
bete på halvtid samtidigt som man startar eget företag. Därför bör starta-
eget-bidraget kunna användas mer flexibelt, i synnerhet i stödområden.
Nyföretagarlånet är inte anpassat för kvinnliga företagare. Lånebeloppet
har för hög nedre beloppsgräns. Nivån bör sättas så att lånet passar även för
kvinnliga företagare.
Herr talman! Samhället är inte enkönat. Kvinnor och män fungerar olika,
har olika vardagsverklighet, tänker och talar olika, har olika behov. All poli-
tik, inte minst regionalpolitik, måste anpassas efter detta faktum - annars
blir kvinnor osynliggjorda och missgynnade.
Anf. 94 MONICA ÖHMAN (s):
Herr talman! Först några ord om arbetsmarknadsministerns närvaro i
kammaren.
Frågan om ROT-program har faktiskt ställts här i kammaren tidigare i dag
av Johnny Ahlqvist, socialdemokratisk talesman i arbetsmarknadsutskottet.
Då var arbetsmarknadsministern närvarande, men han gav inget svar. Den
fråga jag ställer mig är: Är det så att ministern tar emot alla besökare, lyssnar
på dem och pratar med dem - utom om de är riksdagsledamöter?
Herr talman! I en intervju i Folkbladet Östgöten i mars 1992 sade arbets-
marknadsminister Börje Hörnlund: Jag tänker inte sitta kvar och admini-
strera en arbetslöshet på 6 %.
I dag, nästan två år senare, är arbetslösheten mer än det dubbla, och mi-
nistern sitter kvar - och jag tänker inte kräva hans avgång; jag brukar inte
98
ägna mig åt sådant. Men man kan då inte påstå att arbetsmarknadsministern
har tagit krafttag för att bekämpa arbetslösheten.
Vi socialdemokrater har under de gångna åren gång efter annan lagt fram
alternativ till passiv arbetslöshet, men intresset för samarbete för att få i gång
jobb har inte varit särskilt märkbart.
Arbetslöshet är en stor tragedi för dem som drabbas. Vad som händer med
familjerna, hur barnen mår och vad detta får för konsekvenser kan vi inte
utläsa i dag.
Arbetsmarknadssituationen har lett till att nära på vaije familj i Norrbot-
ten har någon familjemedlem som saknar arbete.
Värst drabbade är våra ungdomar, som inte får en reell chans till en fast
förankring på arbetsmarknaden. Även kvinnornas situation försämras nu
raskt genom de neddragningar som sker i den gemensamma sektorn.
Trots att det ser mörkt ut finns det möjligheter, men då måste politiska
beslut till. Det måste finnas en medvetenhet och en vilja att återskapa en
fungerande näringspolitik.
Basindustrierna är, och har så varit under lång tid, ryggraden i Norrbot-
tens näringsliv. De omfattande investeringar i mångmiljardklassen som för
närvarande pågår i LKAB är mycket positiva och säkerställer en fortsatt
gruvdrift.
SSAB har under senare år gjort betydande vinster. Trots detta har viljan
att investera i företaget i Luleå inte varit särskilt stor.
Mot denna bakgrund är det beklämmande att se att regeringen faktiskt
visar större intresse av att realisera ut SSAB-aktier än att påverka företaget
att göra satsningar för framtiden.
Massa- och pappersindustrin i länet spelar i likhet med övrig basindustri
en mycket stor roll. Den norrbottniska skogsindustrin måste, i likhet med
skogsindustrin i övriga delar av landet, investera i ökad förädling och mo-
dern teknik för att klara konkurrensen i det nya Europa.
Statligt företagsägande har betytt mycket för Norrbotten. Som länsbo öns-
kar jag naturligtvis att det skall göra det även framgent. Men ett stort oros-
moln hänger över länet, nämligen privatiseringen.
Den borgerliga regeringen verkar till vaije pris vilja sälja ut våra statliga
företag och därmed även landets naturresurser. Det handlar inte om en god
affär för att frigöra kapital för investeringar utan om en realisation med ideo-
logiska förtecken. Nu tycker jag att det är dags för riksdagen att säga ifrån
att vi inte säljer våra naturtillgångar.
Herr talman! För att vända den nedåtgående spiralen måste vi lägga om
den ekonomiska politiken så att den skapar förutsättningar för jobb och så
att bördorna fördelas rättvist. Det måste bli slut med att bara gynna de välbe-
ställda.
Vi måste.få en fungerande arbetsmarknadspolitik där tiden i arbetslöshet
används till framför allt kompetenshöjning och därmed bättre förutsätt-
ningar för framtiden. Regeringen verkar satsa all kraft på gratis arbetskraft
i form av arbetslivsutveckling och ungdomspraktik.
Udden är hela tiden riktad mot dem som har det sämst ställt. I debatten
kan man höra att det är de för höga ungdomslönerna, att det är arbetsrättens
regler eller att det är de alltför förmånliga reglerna vid arbetslöshet som gör
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknads-
politik m.m.
99
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknads-
politik m.m.
100
att ungdomarna inte får jobb. Men det är ju inte sant! Regeringen verkar ha
inriktat sig mer på att bekämpa de arbetslösa än på att bekämpa arbetslöshe-
ten.
I Norrbotten har vi goda förutsättningar - det är ett rikt län. Vi har en
väl utbyggd högskoleutbildning, om vi bara får bevara den och fortsätta att
utveckla den.
Vi som bor i detta stora län - det handlar om en fjärdedel av landets yta -
tycker att vi kan kräva samma förutsättningar som andra delar av landet. Vi
tycker att kommunikationerna kan byggas ut hos oss så att vi kan bygga vi-
dare i länet.
Jag har bara kort velat ge några exempel på hur det ser ut i Norrbotten
och visa att det finns förutsättningar. Vi har utvecklat detta närmare i en mo-
tion som vi lämnade in i januari månad.
Vi norrbottningar känner oro för våra ungdomar. Våra unga familjer läm-
nar länet när en konjunktursvängning kommer i de sydliga delarna av landet.
Norrbotten har inte råd att förlora sina unga - det är de som är framtiden.
För att klara detta krävs det politisk vilja och kloka beslut, beslut som kan
ge dessa människor en tro inför framtiden i det län som sett dem födas och
där de vill stanna kvar.
I detta anförande instämde Ewa Hedkvist Petersen och Bruno Poromaa
(båda s).
Anf. 95 KJELL ERICSSON (c): replik
Herr talman! Även Monica Öhman uttalar indignation över att arbets-
marknadsministern inte finns här i plenisalen nu. Han var dock här i flera
timmar innan den här rundan böljade. Då debatterade han också dessa frå-
gor.
Monica Öhman säger att arbetsmarknadsministern inte vill prata med
riksdagsledamöter. Jag tror att det är få statsråd som har deltagit i så många
debatter här i kammaren som just arbetsmarknadsministern. Han har ställt
upp mycket i olika debatter, bl.a. frågestunder och interpellationsdebatter.
Företagare träffar han för att få fram jobb. Han lägger ner ett enormt ar-
bete på detta.
Man säger att han inte har gjort någonting för att skapa arbetstillfällen och
att han inte biyr sig om de arbetslösa. Det har aldrig från någon regerings
sida satsats så mycket som det har gjorts nu i form av olika åtgärder. Som
jag sade tillkommer det 400 000 olika arbetstillfällen i den här budgeten, i
form av ungdomspraktik, ALU, utbildning och annat. Framför allt skapar
vi riktiga, varaktiga jobb. Det är det viktigaste. Detta jobbar arbetsmark-
nadsministern med i mycket hög grad.
Anf. 96 MONICA ÖHMAN (s) replik:
Herr talman! Jag tycker faktiskt inte att det känns riktigt bra att Kjell
Ericsson och jag skall diskutera huruvida arbetsmarknadsministern fullgör
sitt uppdrag som minister eller ej. Det känns fel att ta den debatten här.
Jag har så många gånger hört att det aldrig har satsats så här mycket. Nej,
men det har heller aldrig varit en sådan här arbetslöshet sedan vi föddes.
Sanningen är den att Socialdemokraterna i krisuppgörelsen hjälpte till att
framtvinga nya pengar till arbetsmarknadspolitiken.
När vi nu diskuterar detta kan man fråga sig hur många jobb som har ska-
pats genom de skattesänkningar som bl.a. regeringsledamöterna har fått.
Hur mycket har det gett i form av arbete?
Vi inledde diskussionen med att tala om ROT. Ministern var här när frå-
gan ställdes i förmiddags. Då hade ministern kunnat svara. Vi har genom
medierna fått veta att han är beredd att diskutera detta. Det känns bekläm-
mande, allra helst som han innan han blev minister satt i arbetsmarknadsut-
skottet tillsammans med många av oss andra som är kvar.
Anf. 97 KJELL ERICSSON (c) replik:
Herr talman! Arbetsmarknadsministern berättade också här i kammaren
att han är beredd att diskutera ROT. Det var inte i medierna, utan det var
här i kammaren han sade det. Därmed är den frågan besvarad.
När det gäller frågan om att skapa nya jobb kan jag säga att det framför
allt gäller att se till att vi får en jordmån för företag, så att det går att få fram
nya jobb. Det har också gjorts. Nu nyanställs det många fler än tidigare. Det
är också mycket färre varsel än tidigare. Sammantaget gör detta att det kom-
mer att bli en mycket positiv förändring framöver. Det kommer till nya ar-
betstillfällen. Jag kan inte här i dag svara på exakt hur många det kommer
att bli, men det är mycket positivt på gång.
Anf. 98 MONICA ÖHMAN (s) replik:
Herr talman! Jag skall fatta mig kort. Grunden till debatten oss två emel-
lan är som sagt ROT-programmet. Nu ligger bollen hos riksdagen. Nu är det
vi riksdagsledamöter som har att säga ifrån hur vi tycker att dessa pengar
skall användas. Jag hoppas på Centerpartiets medverkan i den frågan.
Anf. 99 AXEL ANDERSSON (s):
Herr talman! Riksdagen har nu under mer än tre timmar diskuterat det
största politiska problem som vi har i Sverige: den rekordhöga arbetslöshe-
ten.
Det är en viktig debatt. Det har många talare sagt. En debatt skall inne-
hålla konstruktiva förslag till åtgärder. Den skall också leda fram till kon-
kreta åtgärder efter debatten.
Med mer än 600 000 människor utanför den reguljära arbetsmarknaden
krävs det att både debatten och åtgärderna snabbt ger resultat ute i det sam-
hälle där så många människor går utan arbete i dag.
Särskilt allvarlig är situationen för de unga människorna. I det län jag
kommer från, Gävleborgs län, var andelen 18-24-åringar som stod utanför
den ordinarie arbetsmarknaden under 1993 i genomsnitt 35 % per månad.
Januari, som nu har förflutit av det nya året, har inte visat på någon minsk-
ning. Den här höga siffran är konstant också i år.
Alldeles för få i denna stora grupp ungdomar får i dag tillgång till utbild-
ning. Så är situationen i Gävleborgs län. Den är likadan på de flesta hål) i
landet.
Herr talman! Under debatten i dag har jag från flera borgerliga debattörer
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknads-
politik m.m.
101
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
A llmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknads-
politik m. m.
102
fått höra samma sak. De använder olika formuleringar men har ändå samma
budskap, nämligen att vi socialdemokrater inte har några förslag. När de har
sagt detta har de återgått till att lidelsefullt och ingående beskriva 1980-talet,
sett med borgerliga ögon.
Det är klart att det kan vara intressant att höra vad som hände på 80-talet,
men det är ingen konstruktiv debatt. Vad det handlar om är resten av 90-
talet och det århundrade som snart tar sin början, då dessa unga människor
skall vara det nav som samhället snurrar kring.
I en motion har vi socialdemokrater från Gävleborg i all blygsamhet före-
slagit ett antal åtgärder för att komma till rätta med ungdomsarbetslösheten.
Vi har föreslagit att de regler som i dag gäller för utbildningsvikariaten skall
vitaliseras. Vi menar att villkoren för de arbetsgivare som anställer ungdo-
mar på utbildningsvikariat bör förbättras. Vi tycker också att ett system med
ungdomsintroduktion skall införas, med rekryteringsstöd till arbetsgivarna,
samt att utbildningsbidraget skall höjas till samma nivå som kontantstödet.
Som det nu är premieras passivitet, medan den för nationen och för den en-
skilde så viktiga utbildningen blir mindre intressant.
Herr talman! Att inte satsa mer helhjärtat på utbildning och kompetens-
höjning än vad regeringen gör är desto mer olyckligt i en tid då vårt land,
liksom övriga industriländer, redan är ett bra stycke på väg in i tjänste- och
informationssamhället. Det kräver mer av kunskap och kompetens hos oss
alla. Informationsteknologin stormar fram på bred front och ökar kraven på
medborgarna.
I det socialdemokratiska budgetalternativet föreslås en massiv satsning på
utbildning och kompetensutveckling, dels för att nationen skall stå väl rustad
att möta framtiden, dels för att man på kort sikt effektivt skall kunna be-
kämpa den höga arbetslösheten.
Eftersom flera socialdemokrater före mig i den här debatten utförligt har
redogjort för dessa förslag tänker jag bespara kammaren en upprepning. I
stället skall jag kort beröra frågan ur ett regionalt perspektiv.
Jag kommer alltså från Gävleborgs län. Det är ett län som har den lägsta
eftergymnasiala utbildningsnivån i hela landet och den högsta arbetslöshe-
ten, i konkurrens med Norrbotten och några län till.
Det finns ett tydligt samband. I de glest befolkade länen och regionerna
som vi har i vårt land finns landets största behov av högre utbildning och
förbättrad kompetens. Där finns också våra minsta högskolor. Om de skall
ha en rimlig chans att klara av de stora utbildningsbehov som finns måste de
få de större resurser som vi har föreslagit från socialdemokratiskt håll.
Vi vill satsa mer på de mindre högskolorna. De är viktiga spjutspetsar mot
den framtid som i många stycken redan är här. Som jag ser det, herr talman,
är det väl använda pengar.
Jag hade också i mitt anförande velat ta upp en diskussion om situationen
på byggarbetsmarknaden. Jag är också en av dem som både hörde och såg
Börje Hörnlund i massmedierna. Jag är säker på att det inte var Bosse Parne-
vik; det var Börje Hörnlund. Han sade att det skulle ske satsningar på 3 mil-
jarder.
Börje Hörnlund är här. Jag begär inte att Kjell Ericsson också skall svara
mig. Jag hoppas att det initiativ som har tagits av socialdemokraterna i ar-
betsmarknadsutskottet skall tas emot seriöst av åtminstone Centerpartiet, så
att det snabbt blir några åtgärder. De behövs snabbt.
Tack!
Anf. 100 PER ERIK GRANSTRÖM (s):
Herr talman! Sverige har under den nuvarande regeringens hittillsvarande
period drabbats av massarbetslöshet. Även Dalarna, som jag kommer ifrån,
är hårt drabbat av den höga arbetslösheten. Antalet personer i arbete har
under de första åren på 90-talet minskat med 15 %. Det är en av de största
minskningarna i landet. I industrin och skogsnäringen har många arbetstill-
fällen försvunnit.
Samtidigt är Dalarna ett län med stor tillgång på skogsråvara. I Sverige
avverkar vi och förädlar endast ca 65 miljoner av en tillväxt på ca 100 miljo-
ner kubikmeter skog per år. Enligt bedömningar råder även i ett internatio-
nellt perspektiv ett underutnyttjande av tillgången på skogsråvara.
Omsorgen om miljön ställer högre krav än vad vi i dag kan leva upp till.
Vårt sätt att möta problemen bygger i huvudsak på restriktioner. Angrepps-
sättet har visat sig otillräckligt och har inte lett till ett långsiktigt hållbart re-
sultat.
De stora hoten mot vår miljö kan härledas till att så mycket i vårt samhälle
bygger på att man skall utnyttja fossila råvarulager. Drivmedel till bilar och
eldningsolja till uppvärmning är två energianvändningar som medverkar till
försurning och miljöförstöring. Men även kemisk industri har olja som bas
för många av sina produkter.
För att klara miljöfrågorna i framtiden är ett byte av produktionsbas en
nödvändighet. En målmedveten och långsiktig ombyggnad av samhället i
ekologisk riktning kan bidra till att förena miljömålet och sysselsättningsmå-
let. Inte minst för skogslänen öppnar insatser som bidrar till ökad använd-
ning av förnyelsebar skogsråvara nya möjligheter.
Med denna grund går det att dra slutsatsen att det inte räcker med ökade
satsningar på de två nuvarande huvudgrenarna av skogsbaserad industri.
Sverige som nation måste också förbereda framtiden genom att utveckla nya
förädlingskedjor med skogen som råvarubas.
Inom den träförädlande industrin - sågverken, snickeriindustrin etc. -
finns en stor andel små och medelstora företag med mycket svag egen forsk-
nings- och utvecklingsverksamhet. Branschforskningen inom TRÄTEK är
viktig men underdimensionerad i förhållande till de framtidsinriktade beho-
ven. Sågverken har för närvarande god avsättning och föga tid för utveck-
lingsarbete. Snickeriindustrin, framför allt i regioner som Dalarna där den
varit inriktad mot hemmamarknad och byggverksamhet, är däremot på väg
att slås ut i viktiga delar.
För den träförädlande industrin krävs därför både riktade och snabba åt-
gärder och långsiktiga satsningar med inriktning mot kompetensuppbyggnad
i företagen och utveckling till en ekologiskt anpassad kunskaps- och desig-
nintensiv produktion.
Utnyttjandet av skogen som energikälla är under utveckling. Flera anlägg-
ningar är i drift i Gävle-Dala-regionen, bl.a. genom insatser från Mellan-
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknads-
politik m.m.
103
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknads-
politik m.m.
104
skog, landsting och åtskilliga kommuner och företag. Även den småskaliga
användningen behöver utvecklas, bl.a. för att ersätta elvärme i småhus.
Fortsatt stöd till investeringar i anläggningar är nödvändigt. Här behövs
också både teknisk utveckling för att möjliggöra miljövänlig, bränsleeffektiv
eldning och organisk utveckling för att skapa bränsleförsörjning för lokala
marknader.
Användningen av biobaserade drivmedel måste öka på sikt. Frågan har
behandlats i flera utredningar utan att leda fram till något nämnvärt resultat.
Planering för en drivmedelsfabrik pågår i Hedemora. Mellanskog är engage-
rat i motsvarande utveckling i flera kommuner i Gävleborgs län. Det är ange-
läget att initiativ i den nu beskrivna riktningen utvecklas samtidigt som forsk-
ningen fortsätter.
Även den mer avlägsna framtiden måste förberedas nu. Nya bryggor
måste slås mellan forskning och utbildning som är inriktad på industriell ut-
veckling och sådan som är inriktad på areell produktion.
Ett viktigt mål bör vara att bryta den snäva sektoriseringen i forskning,
utbildning och näringsliv. För detta krävs ett radikalt nytänkande. Sveriges
Lantbruksuniversitet söker sig i riktning mot att bli ett naturresursuniversi-
tet. Utvecklingen är dock långsam och hårt uppbunden i den traditionella
organisationen med en skogs- och en lantbruksfakultet. Kopplingen till det
industriella systemet domineras av traditionell skogsindustri och livsmedels-
industri.
För att åstadkomma en ny inriktning bör det därför skapas ett nytt natur-
resurs- och industriuniversitet. Detta kan göras genom att man slår samman
SLU och en befintlig eller nyskapad teknisk högskola. Med en sådan kombi-
nation skulle vi i Sverige få en resurs med fokusering på kombinationen av
areell produktion och ny teknik.
En sådan resurs bör också arbeta med regionala enheter för att utveckla
förmågan att utnyttja specifika naturtillgångar maximalt. En sådan enhet
skulle kunna byggas upp av SLU:s nuvarande enhet i Garpenberg och med
ingenjörsutbildningar inom Gävle-Dala-regionen som bas. Motsvarande
möjligheter finns på andra håll i landet.
Med vad j ag framfört har j ag velat ge uttryck för att en satsning på forsk-
ning och utveckling av skogsråvarans användning skapar ökad sysselsätt-
ning. Men det är också ett led i att byta till en miljövänlig produktionsbas.
Detta kan bidra till en regional utveckling.
Anf. 101 IRÉNE VESTLUND (s):
Herr talman! Under de år som jag har varit ledamot av riksdagen, har
bruksbygderna genomgått en stor förändring. Jag har haft anledning att un-
der flera debatter här i kammaren ta upp de problem som omstrukture-
ringar, utflyttning och förändrad arbetsmarknad innebär för en bruksort som
Avesta. Även i länet i övrigt är arbetslösheten och utslagningen av företag
ett stort problem. Det kommer Bengt-Ola Ryttar att ta upp.
Staten har genom riktade insatser, bl.a. via Bergslagsdelegationen, möj-
liggjort exempelvis förstärkning av högskoleutbildning och andra högre ut-
bildningar. Samarbetet över länsgränserna öppnade nya möjligheter och var
en av de många positiva effekterna av den satsningen. Tyvärr är det segt att
bryta mönster i en bruksort, men nödvändigt. Personligen känner jag att vi
är på väg att göra flera personer i ortens egen befolkning medvetna om att
mobilisering av den egna kraften är A och O för en positiv utveckling. I dag
omstrukteras de gamla basnäringarna. De blir mer effektiva men får färre
arbetstillfällen.
Den naturliga räddhågan att satsa på nya produkter, idéer och utveckling
av befintliga företag skärps av den synnerligen låsta situationen på penning-
marknaden.
I söndags hade jag besök av en idérik man från hemorten. Även om enbart
en tiondel eller kanske en tjugondei av vad han funderade på skulle kunna
resultera i nya jobb så vore det bra. Men som så många andra innovatörer
är han inte ekonom och kanske inte heller ”pappersmänniska”. Jag vet att
han ursäktar mitt påstående. Men både han och andra borde kunna ha en
naturlig nisch att arbeta utifrån där vi genom ett ekonomiskt positivt synsätt
kunde ge möjligheter för kreativiteten hos uppfinnare och innovatörer att
gå vidare. I vår motion under den allmänna motionstiden om stödområdes-
placering tar vi bl.a. upp detta och pekar på att länsstyrelserna är det natur-
liga navet för ett system som snabbt kan mobiliseras när en ort som Avesta
ånyo utsätts för förändringar. Detta är ett bra sätt att arbeta på.
Jag vet att ortens egen utvecklingspotential måste tas till vara. Men det
gäller också att uppmuntra och ”puscha” företagarna, så att de vågar satsa
på sina företag och så att de tar till vara ledig teknisk och ekonomisk kapaci-
tet för att även därigenom öka beredvilligheten hos både yngre och äldre att
satsa på kompetensutbildning.
De nya företagen lyser med sin frånvaro, trots att den borgerliga rege-
ringen anser sig vara utomordentligt kunnig när det gäller småföretagarsats-
ningar - enligt den uppräkning som flera borgerliga talare tidigare har redo-
visat. För att vi skall kunna få människorna i våra bygder att vilja satsa på
kompetensutveckling måste de också kunna se att de har jobb. Då kan vi
inte, som någon borgerlig talare uttalade - ja, han uttryckte sig kanske inte
precis som jag - konservera tjänarsyndromet, alltså lågutbildade och lågin-
komsttagare. Det är naturligtvis ett utmärkt sätt att förhindra att våra ung-
domar går in i en högre utbildning.
Jag står naturligtvis inte här och talar om krisorter. Det vore fel. Framför
allt vore det fel att säga att Avesta är en krisort. Avesta är i stället en rätt
typisk bruksort som ännu inte kommit från arvet när det gäller att förlita sig
på en stor arbetsgivare. Vi är också bärare av den positiva bruksandan, med
ett rikt kulturliv och en väl uppbyggd social service, där vi månar om vårt
föreningsliv - ett nav i vår demokrati.
Avesta är en ort mitt i bruksbältet som nu måste komma i åtnjutande av
ett system som ger oss ekonomiskt stöd utan stelbenthet - ett system som
ger förutsättningar för snabba och effektiva åtgärder med en regional för-
ankring och ett regionalt ansvarstagande. Det är därför som vi motionerar
om att få komma in i stödområdet.
Anf. 102 BENGT-OLA RYTTAR (s):
Herr talman! I valrörelsen 1991 sade jag ungefär så här: En borgerlig rege-
rings målsättning är att sänka skatterna, och de agerar därefter. En socialde-
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknads-
politik m.m.
105
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknads-
politik m.m.
106
mokratisk regerings målsättning är att hävda den fulla sysselsättningen, rät-
ten till arbete, och man agerar därefter.
Jag hade fel på en punkt. De skattesänkningar som den borgerliga rege-
ringen har genomfört berör nämligen bara de redan rika - inte vanliga män-
niskor, för de har fått sina skatter höjda.
Vad är det då som sker i det svenska samhället? Ja, regeringen strävar mot
en teoretisk dröm om den perfekta marknadsekonomin. Men en sådan
marknadsekonomi finns inte, och kommer aldrig att finnas.
Priset för det här misslyckade experimentet får vi i skogslänen betala. I
Dalarna innebär det att vi nu har en öppen arbetslöshet som omfattar 15 000
personer. Under det 80-tal som Olof Johansson tidigare här i dag sade var
katastrofalt för glesbygderna var utvecklingen precis den motsatta i vårt län.
Där ökade förvärvsfrekvensen för kvinnor från 65 % till 78 %. Vi fick sam-
manlagt 13 400 nya jobb i Dalarna, och de var ganska jämnt fördelade över
länet.
Nu har arbetskraften minskat med 15 %. Det är alltså 15 % färre männi-
skor som skall dra försorg om vår försöijning i framtiden. Byggsektorn är i
princip död i Dalarna och också i stora delar av landet i övrigt.
Vi socialdemokrater har gång på gång under årens lopp begärt ett rejält
ROT-program för att rädda sysselsättningen och för att rädda efterfrågan
inom byggsektorn. Men detta har regeringen avvisat, eller också har man
kommit med något halvhjärtat och ineffektivt i den vägen. Krafttag måste
till. Det finns ju en mängd objekt. Byggnads och Byggmästareföreningen i
Dalarna har tagit fram ett mycket bra underlag. Det är bara att sjösätta det
som sägs där.
Men det här får verkningar också utanför byggsektorn. Träindustrin är,
som Per Erik Granström redan har sagt här i kammaren, väldigt viktig i vårt
län. Från 1990 till nu har fallet inom den sektorn varit stort. När det gäller
träarbetare i husfabriker var 478 personer verksamma 1990. Nu är 38 perso-
ner kvar. 13 husfabriker har förvandlats till fem.
Därutöver har den statliga lokaliseringspolitiken inneburit att vi har förlo-
rat 350 statliga jobb, och detta slår naturligtvis oerhört hårt och grymt mot
ungdomar. Vi har en mycket stor ungdomsarbetslöshet, och jag är rädd för
att det kommer att vara en tung börda att bära i framtiden.
Naturligtvis är det regeringen som bär ansvaret för att det har gått som det
har gjort. Det är märkligt att Böije Hörnlund kan acceptera den politik som
nu förs. Men det är ännu märkligare att centerpartister runt om i landet låter
saker ha sin gång. Det kan icke ligga i deras intresse att en sådan här nylibe-
ral experimentverksamhet får fortsätta.
Jag har ställt samma fråga många gånger, men jag har aldrig fått något
svar. Jag hoppas dock att Birgitta Hambraeus har ett svar att ge här senare
i dag.
Vi socialdemokrater från Dalarna har lagt fram mer än 30 konkreta förslag
om hur man kan motverka arbetslösheten och få hjulen att snurra igen.
Några axplock: Vi har föreslagit att insatser görs på sådant sätt att lands-
tinget inte i nuvarande konjunkturläge skall behöva säga upp personal. Vi
har lagt fram förslag som handlar om att tomma överblivna kommunala lo-
kaler skall kunna byggas om och få andra användningsområden - till nytta
för näringsliv och sysselsättning. Naturligtvis föreslår vi också satsningar på
vägar och järnvägar. Vi vill att telenätet förbättras. Det är en viktig förutsätt-
ning för jämlika förhållanden på vår arbetsmarknad. Vi har förslag om hög-
skoleplatser, exportkrediter och ett trätekniskt centrum. Vi vill göra hemma-
marknadsföretag till exportföretag, om resurser ges.
Sedan ett litet inpass om a-kassan. Regeringen har nu genomfört en sänk-
ning av a-kasseersättningen. Vi socialdemokrater har inte kunnat föreslå en
höjning. Men den stora skillnaden är att regeringen vill sänka a-kasseersätt-
ningen, medan vi socialdemokrater vill höja den så fort vi på något sätt kan
göra det.
Anf. 103 LEO PERSSON (s):
Herr talman! Jag vill först instämma i det Per Erik Granström, Iréne Vest-
lund och Bengt-Ola Ryttar har anfört. Sedan vill jag försöka göra en objektiv
bedömning av skogslänens och i synnerhet Dalarnas regionala förutsätt-
ningar.
Jag kan konstatera att det finns ”störningar” som kanske beror på att alla
inte tillräckligt har uppmärksammat tempot i den omdaningsprocess som på-
gått inför våra ögon under ett par tre år. Jag avser förstås den regionalise-
ringsiver som statsmakten, näringslivet och även många andra aktörer på
arenan med sådan förkärlek har ägnat sig åt de senaste åren.
Det har funnits en allmän uppfattning om att man skulle decentralisera
den centrala förvaltningen till regionplanet. Men det måste ha gått fel när
nu samma krafter verkar för att från det regionala planet tillskapa storregio-
ner som i många fall känns mycket egendomliga och som gör att arbetet i
skogslänen och i länen i övrigt blir mycket tungrott. Kvar i många av länen
har endast blivit avdelningskontor, helt i avsaknad av beslutskompetens.
Några exempel på ombildade och regionaliserade verk på den statliga si-
dan är som bekant Telia AB, Posten, Vägverket m.fl., där Bengt-Ola Ryttar
påpekade att 350 arbetsplatser hade försvunnit. Jag vill uppehålla mig litet
vid Vägverket och regeringens beslut från 1993 att Vägverkets produktions-
verksamhet skall bolagiseras.
Jag vill läsa upp några citat ur NSD: ”För oss i glesbygden är det här
mycket oroande. Förutom alla de förlorade vägverksjobben, är risken stor
att vägunderhållet hamnar i händerna på ett privat företag som har monopol
och vars enda målsättning är att maximera vinsten.” Detta skriver kommu-
nalråden Kent Ögren i Jokkmokk, Per Lavander i Arvidsjaur och Owe Pek-
kari i Pajala.
Detta är representativt för hur man känner det i glesbygdskommunerna i
hela landet. Man upplever att den kommande bolagiseringen med konkur-
rensutsättning av Vägverkets produktionsdivision kommer att få negativa ef-
fekter som nedläggning av vägstationer och mycket annat.
Det är märkligt att man skall kunna låta trafiksäkerheten bli utsatt för
konkurrens och att den skall kunna hanteras utifrån vinstintressen. För trafi-
kanterna i vårt vägnät är det i hög grad en rättvisefråga. Trafikanterna har,
oavsett var i landet de bor, rätt till en viss lägsta grundtrygghet när det gäller
drift och underhåll av vårt gemensamma vägnät.
Sammantaget kan man säga att detta innebär att särskilt glesbygden blir
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknads-
politik m.m.
107
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknads-
politik m.m.
108
den stora förloraren när Vägverkets produktionsdivision bolagiseras därför
att det inte blir så vinstrikt och intressant att jobba vidare där.
Ett annat område som jag också skulle vilja beröra är nedläggningen av
Trätågs verksamheter, främst i Dalarna och i Härjedalen. Jag har läst föl-
jande i ett pressmeddelande i dag: ”Miljöförstöringen ökar men STORA och
Korsnäs AB påstår sig tjäna pengar genom att flytta transporter till lastbilar
från Trätågs järnvägstransporter. Kostnaderna vältras över på samhället.
Miljökostnaderna ökar, trafikolyckorna ökar, vägslitaget ökar, bullret ökar,
sysselsättningen minskar, mot detta ställs minskat järnvägsunderhåll på 0,5
miljoner kronor och ökade företagsvinster.”
Socialdemokraterna i Dalarna tar miljöfrågorna på allvar, vill jag påstå.
Man tycker att företagen inte skulle få spekulera på detta sätt. Den här över-
flyttningen kan inte få passera genom samhällets regelverk helt i motsatt
riktning mot de ingångna avtal om minskad miljöpåverkan som finns, både
nationellt och internationellt.
Vidare blir sysselsättningseffekterna långsiktigt förödande. Detta är bara
böljan på en medveten awecklingsprocess av järnvägstransporterna av
tungt gods. Om den här principen godkänns finns det inget stopp för fortsatt
avveckling.
Mina synpunkter på Trätågs regionalpolitiska effekter är att SJ har ett
stort övergripande statligt ansvar för tunga transporter och för att medverka
till en bra miljöprofil. Vi politiker talar ofta om att det är viktigt att ha de
här synsätten. Men nu får företagen en chans att tjäna någon extra krona.
Posten är en annan verksamhet som också har flyttat ut transporterna från
järnväg till väg. Det betyder totalt att man kommer att ta bort underlaget
för järnvägar i glesbygd. Inlandssågar och annat får begränsade möjligheter
att transportera sitt virke när man från SJ och andra påstår att järnvägstrafi-
ken blir så olönsam att den inte längre kan upprätthållas.
Det kan vara dödsstöten för många glesbygdskommuner om man stimule-
rar till en sådan här utveckling. Därför tycker jag att det här är helt oaccepta-
belt. Jag tycker att det måste komma till åtgärder. Jag skulle ha velat höra
arbetsmarknadsministerns synpunkter på hur man skall komma till rätta
med detta. Men kanske Birgitta Hambraeus har något bud med sig.
Anf. 104 BIRGITTA HAMBRAEUS (c):
Herr talman! Hur skall vi bäst bekämpa arbetslösheten i Sverige? Erfaren-
heten visar att det är genom att föra en egen ekonomisk politik och genom
att inte anpassa oss till EU. Arbetslösheten är sedan lång tid mycket högre
i EU än hos oss. Ju mer vi har anpassat oss till dem, desto fler arbetslösa har
vi fått.
I EU-kommissionens avis, dvs. svaret på vår medlemskapsansökan, finns
en kurva över arbetslöshetens utveckling i Sverige i jämförelse med EU. I
början av 70-talet var arbetslösheten låg och ungefär lika både hos oss och
hos dem. 1973 hände det något. Arbetslösheten började stiga brant i EU
och var över 10 % 1984. Den minskade till 7-8 % 1988, men steg sedan igen
1990.
I Sverige behöll vi den höga sysselsättningsgraden under hela 70- och 80-
talen, trots lågkonjunktur, oljekris och därmed följande nedläggning av
varvsindustrin och omstruktueringen av järn- och stålindustrin. 1990 ökade
arbetslösheten hos oss plötsligt och kraftigt.
I OECD:s statistik visas samma mönster. Danskarna, som hade 1 % ar-
betslöshet 1973, när de gick med i EU - dvs. dåvarande EEC - fick raskt
ökande arbetslöshet, upp till 10 % år 1982 och 11 % 1992. Norge, som stan-
nade utanför, behöll sin låga arbetslöshet och kom över 3 % först i slutet av
80-talet, då även Norge började anpassa sig till EU. EU:s arbetslöshet har
under 70- och 80-talen varit tre fyra gånger högre än Sveriges och Norges.
Men vid slutet av 80-talet böljar vi likna EU. Hur kommer detta sig? Det
var mycket som hände på 80-talet, men nog är det svårt att värja sig för miss-
tanken att det var när vi närmade oss EU, knöt kronan till ecun och började
anpassa oss som vi också blev mer lika dem i arbetslöshet.
Det krävs verkligen starka bevis för att medicinen mot arbetslöshet skulle
vara en ytterligare anpassning till EU, så till den grad att vi ger upp rätten
till självbestämmande och går med i en union.
Man tror att de 20 miljarder som vi måste betala till EU vaije år skall
kunna uppvägas av ökade investeringar. Det är vad regeringens finansplan
räknar med. Det är mycket svaga bevis. Man säger också att bakgrunden är
osäker. Man har frågat ett antal företagare. Hade man frågat andra företa-
gare kanske man hade fått andra svar. Som medlem i EU har vi inte längre
rätt att gynna företag i vårt land och kompensera dem för långa avstånd och
vårt geografiska läge t.ex.
Ja, mina kära vänner på dalabänken, jag anser att det är en olycka att Sve-
rige sedan 80-talet, med regeringar från både socialdemokrater och borgare,
har börjat föra denna nyliberala ekonomiska politik. Det är en stor olycka,
som både Socialdemokraterna och regeringspartierna har varit överens om.
Men så länge vi är ett fritt land kan vi ändra på en felaktig politik. Genom
Maastrichttraktaten har den nyliberala ekonomiska teorin skrivits in i EU:s
grundlag. Det anses alltså viktigare att bekämpa inflationen och budgetun-
derskottet än arbetslösheten. Medlemsländerna har inte längre rätt att be-
driva en egen ekonomisk politik.
Jag tillhör den överväldigande majoritet i Sverige som anser att alla har
rätt till arbete, att arbetslöshet är det allra värsta slöseriet. På 30-talet avskaf-
fade vi arbetslösheten genom att utarbeta en egen variant av Keynes ekono-
miska modell. Det gjorde vi i Sverige. Nu är Sverige ett av de länder i världen
som kommit längst in i det postindustriella samhället. Jag anser att det är
oklokt av oss att frånhända oss möjligheten att finna en ny svensk modell för
den ekonomiska politiken som passar framtiden.
Anf. 105 BENGT-OLA RYTTAR (s) replik:
Herr talman! Jag tror inte att vi skall placera våra problem så pass långt
utanför landets gränser som Birgitta Hambraeus gör. Hon påpekar visserli-
gen att det nyliberala i politiken är förödande för sysselsättningen. Det håller
jag med om. Det fanns också nyliberala inslag i den socialdemokratiska poli-
tiken på 80-talet, men de var inte överordnade målet om full sysselsättning.
Där är den stora skillnaden.
Vår arbetslöshet är hemlagad till allra största delen. Här har regeringen
gjort åtstramningar av konsumtionen i första hand. Man har på detta sätt
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknads-
politik m.m.
109
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknads-
politik m.m.
110
bekämpat inflationen, anser man, en inflation som det knappast finns någon
risk för. Man har också som mål att minska den offentliga sektorn. Man vill
öka, som man säger, incitamenten i ekonomin, alltså den ekonomiska ojäm-
likheten, orättvisan. Man vill förändra maktstrukturerna i samhället, och
man har kommit långt på den vägen. Men priset är en stor arbetslöshet.
Det är bra att Birgitta Hambraeus efterlyste en ny svensk modell för ett
samhälle med full sysselsättning. Jag tror att det är väldigt viktigt att ha
ganska mycket av gamla beprövade metoder men med ny tillämpning som
skall ligga till grund för den nya svenska modellen, om vi skall klara syssel-
sättningen framgent. Med den inriktning som politiken nu har är detta omöj-
ligt.
Anf. 106 BIRGITTA HAMBRAEUS (c) replik:
Herr talman! Jag tror att vi är överens om ganska mycket. Får jag då fråga:
Anser Bengt-Ola Ryttar att det är möjligt för Sverige att föra en självständig
ekonomisk politik när EU faktiskt förbjuder det och när EU bedriver en ny-
liberal politik? Skulle vi som medlemmar kunna rätta till de misstag som vi
båda anser att våra regeringar har begått?
Anf. 107 BENGT-OLA RYTTAR (s) replik:
Herr talman! Det finns utan tvivel ett starkt internationellt tryck på den
svenska ekonomin som gör vårt handlingsutrymme mindre än vad det en
gång var. Men det hindrar inte att man kan hävda den fulla sysselsättningen
om man verkligen vill.
Om vi ansluter oss till Maastrichtavtalet anser jag personligen att en fram-
forcerad valutaunion och en mycket stark och självständig centralbank är
inslag som icke får förekomma om vi på sikt skall klara sysselsättningen.
Anf. 108 BIRGITTA HAMBRAEUS (c) replik:
Herr talman! Sverige för nu förhandlingar om att bli medlem i en union
där socialdemokrater, socialister och kristdemokrater har givit upp kampen
för en politik som inte har nyliberala förtecken. Hur skulle vi självständigt
kunna klara oss från denna nyliberala ekonomiska teori när vi inte har rätt
till egen ekonomisk politik?
Anf. 109 ROLAND SUNDGREN (s):
Herr talman! För fyra år sedan lämnade jag in en motion om att vi i Sverige
behöver ytterligare en teknisk högskola. Det är med stor tillfredsställelse jag
kan konstatera att jag i dag har hela den socialdemokratiska riksdagsgrup-
pen med mig i detta förslag.
Motiveringarna för en ny teknisk högskola är i allra högsta grad näringspo-
litiska. Sverige måste som nation producera högteknologiska produkter. För
dessa växer den internationella efterfrågan, och här är inte heller priset det
främsta konkurrensmedlet. Det ekonomiska utgångsläget blir därför mycket
gynnsammare för tillverkare av mobiltelefonutrustningar, avancerade ener-
gi- och miljötekniska produkter m.m. Då slipper vi den devalveringseko-
nomi som vi haft under de senaste 15 åren.
En förutsättning för den svenska välfärden ligger i den fulla sysselsätt-
ningen, inte i en övergång till lågproduktiva arbeten i rika människors hus-
håll och trädgårdar eller fler skoputsare, varmkorvförsäljare osv., något som
så mycket diskuterats i dessa dagar. Vad vi måste göra är att mer målmedve-
tet satsa på arbetskraftens kompetens och kvalitet. För Sveriges välfärd är
det viktigt att andelen mer avancerade produkter ökar i vår export. Vi får
bättre betalt. För högteknologiska produkter växer de internationella mark-
naderna.
Mot denna bakgrund är det bekymmersamt att den svenska industrin rela-
tivt sett har en så stor andel lågteknologiska produkter jämfört med de le-
dande industrinationerna. Enligt en utredning som dåvarande Statens indu-
striverk, nuvarande NUTEK, avlämnade 1990 utgjordes endast 15 % av den
svenska exporten av högteknologiska varor jämfört med 35 % för Japan och
31 % för USA. Tyskland hade en andel något mer än Sverige, 17 %, men
Tysklands lågteknologiandel i exporten var väsentligt mindre än den
svenska.
Vi måste, som det framhålls i den socialdemokratiska partimotionen, öka
vår andel högskolestuderande. För att klara detta måste en ny teknisk hög-
skola etableras. Egentligen behöver antalet civilingenjörs- och forskarexa-
mina fördubblas fram till år 2000 med bibehållen och höjd kvalitet.
Den svenska industrin har byggts upp med skogen och malmen som bas,
och detta präglar fortfarande svensk industri. Det är Mellansverige och
Bergslagen som har varit Sveriges industriella hjärta. Där finns en industriell
tradition med många medelstora företag, som måste öka kompetensen och
få tillgång till mer utbildad arbetskraft för att få till stånd den nödvändiga
utvecklingen.
Industrins motstånd mot att anställa högre utbildad arbetskraft är ett all-
varligt hot mot vår framtida svenska industriutveckling. Det står i kontrast
till utvecklingen utomlands och kan på sikt medföra en snabbare utflyttning
av svensk forskning och utveckling till utlandet. Så sent som i slutet av 80-
talet var en av orsakerna till vissa företags utflyttning från Sverige bristen på
civilingenjörer för forsknings- och utvecklingsverksamhet.
Där det finns en teknisk högskola är andelen tekniker, naturvetare och
forskare ca 4-5 % av arbetskraften. Så är det i Stockholm, i Göteborg och i
Östergötlands län. Men det län som har den i särklass högsta andelen tekni-
ker utan att ha en stor högskola är Västmanlands län, som har 3,2 % tekni-
ker och forskare i arbetskraften, dvs. mer än Malmöhus län som har 2,6 %.
Den främsta orsaken till detta är att ABB hittills trots det låga utbildnings-
utbudet lokalt lyckats relativt väl med att rekrytera tekniker. Detta kan
komma att bli svårare i framtiden. Dessutom har den väldiga ABB-koncer-
nen på ett helt annat sätt än dåvarande ASEA alternativa lokaliseringar för
såväl produktion som utvecklingsenheter över hela världen.
Regionalpolitiskt är Mellansverige en underförsöijd region när det gäller
utbildning, speciellt när man tar hänsyn till de större företagens tyngd i regio-
nen. Här finns också många medelstora och mindre företag som har ett stort
behov av en kunskapsmässig injektion.
I Västerås finns en hög beredskap för en etablering. Det finns förstklassiga
lokaler för en teknisk högskola, som enligt aktuell planering kan färdigstäl-
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknads-
politik m.m.
111
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
A llmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknads-
politik m.m.
las med sex månaders framförhållning efter beslutsdatum. Dessa kan förhy-
ras, och därmed behövs inga statliga medel för anläggningsinvesteringar.
För ABB:s utveckling och för den industriella utvecklingen i Mellansve-
rige är det därför av stor betydelse att vi får en högre nivå på den tekniska
utbildningen i en stad som Västerås. Därför måste den nya tekniska högsko-
lan förläggas till Västerås, vilket är av stor vikt för näringslivets utveckling
också nationellt.
Anf. 110 KARIN FALKMER (m):
Herr talman! Den situation på arbetsmarknaden som vi nu befinner oss i
är just den som så många varnat för under årens lopp. Klarsynta samhällsde-
battörer såg tidigt vartåt det lutade, men de som hade ansvaret ville inte
lyssna.
När Carl Bildt varnade för följderna av 70- och 80-talspolitiken kallades
han för svartmålare. När Kjell-Olof Feldt så småningom insåg vartåt det bar-
kade fick han inget gehör hos sina egna partikamrater. Han tvingades att
lämna sin ministerpost.
Det är arvet efter den socialdemokratiska politiken under 70- och 80-talet
som är den yttersta orsaken till att så många människor i vårt land i dag sak-
nar arbete.
Problemen kan omöjligt avhjälpas med en återgång till den politik som
har skapat problemen.
Denna debatt borde handla om vad det är för faktorer som kan lyfta oss
ur arbetslöshetens stålbad.
Det är beklämmande att behöva konstatera att inte en enda socialdemo-
krat har visat något intresse för att debattera det som är själva grunden för
trygga arbeten, nämligen företags- och näringspolitiken.
Företagsklimatet och hur vi skall få investeringar som ger arbeten i vårt
land borde vara temat för debatten i dag när arbetslösheten skall diskuteras.
Det hade varit betydligt rimligare om rubriken för denna debatt hade varit
Näringspolitik för tillväxt och riktiga arbeten.
Arbetslösheten kan bara minskas genom att vi får fler riktiga arbeten. För
detta krävs att lönsamma företag ges goda förutsättningar att verka i vårt
land.
Vi behöver flera företagare. Skall vi klara jobben, måste det skapas en
tillit inför framtiden hos dem som överväger att bedriva företagsverksamhet.
Tillförlitliga konkurrenskraftiga spelregler och tydliga signaler om att det
är viktigt och hedervärt att starta och driva företag och att tjäna pengar är
några av grundvillkoren för att nya företag och nya arbeten skall kunna
komma till stånd.
Det är ett långsiktigt arbete att återskapa förtroendet för Sverige som ett
bra land för svenska och utländska företag att verka i efter det socialdemo-
kratiska förstörelsearbetet.
Helt avgörande för en förbättrad arbetsmarknadssituation är att Sverige
blir medlem i den europeiska unionen. Osäkerhet om EU-medlemskapet
fungerar som en broms på företagens investeringsvilja samtidigt som beslut
om nyanställningar skjuts upp.
112
Ingen svensk näringsgren, vare sig hemma hos mig i Västmanland eller
någon annanstans, mår bra av att stå utanför det europeiska samarbetet.
EES-avtalet är i och för sig bra, men det ger inte den långsiktiga nödvän-
diga säkerhet som endast ett medlemskap kan ge.
EG-medlemskap var alltför lång tid en fråga där Socialdemokraterna be-
tedde sig som strutsen. Europa var inte intressant. Den inställningen påver-
kade det svenska näringslivets agerande på ett sätt som drabbade arbets-
marknaden negativt.
I slutet av 80-talet blev det allt tydligare att investeringarna försvann ur
vårt land. Svenska företag valde att förlägga sin verksamhet till EG-området
för att därmed säkra tillgången till den europeiska marknaden. Utländska
investeringar uteblev och arbetslöshetssiffrorna började stiga.
Under våren 1991 ägnade näringsutskottet en hel dags hearing åt denna
bekymmersamma utveckling. EG-frågans betydelse för arbete och välfärd
var uppenbar, och på sommaren 1991 lämnade den socialdemokratiska rege-
ringen in den svenska ansökan om medlemskap i EG.
Osäkerhet om medlemsfrågan är en av de viktigaste faktorerna som på-
verkar investeringsvilja och möjligheter för människor att få arbete. Med-
lemskap är avgörande för utländska företags inställning till Sverige. För dem
är vårt land ointressant så länge som vi inte är med i EU. Vill vi få ameri-
kanska, japanska, tyska eller andra utländska företags investeringar till Sve-
rige och därmed nya arbeten är det ett grundvillkor att Sverige blir medlem
i den europeiska unionen.
De tolv medlemsstaterna har satt som mål att Sverige skall bli medlem i
början av år 1995.
Varje parti som vill minska arbetslösheten borde ta sitt ansvar i Europade-
batten. Socialdemokraterna har varit alltför tysta sedan medlemsansökan
lämnades in.
Med dagens arbetslöshetssituation i Sverige är det viktigt att medlem-
skapsfrågan förs i hamn så snabbt som möjligt. Inte minst för att få riktiga
arbeten borde alla politiska partier göra allt vad man förmår för att påverka
förhandlingsprocessen positivt.
Politiska utspel som medverkar till förseningar och som sprider tveksam-
het om tidtabellen är ytterst olyckliga i ett läge där vi mer än någonsin behö-
ver tillit hos företagen, svenska som utländska, en tillit som krävs för att de
skall vilja och våga investera och anställa folk i vårt land.
Ett nej till svenskt medlemskap skulle innebära stora nackdelar och risker
för möjligheterna till arbete i Sverige.
I en debatt i riksdagen om arbetslöshet och sysselsättning är medlem-
skapsfrågans betydelse central. Ingen sakfråga är viktigare för att få fler rik-
tiga arbeten till Sverige än att vi blir medlemmar i det europeiska samarbe-
tet.
Anf. 111 ROLAND SUNDGREN (s) replik:
Herr talman! Är det så att Karin Falkmers åsikter är representativa för
hur de borgerliga tänker när det gäller att lösa arbetslöshets- och sysselsätt-
ningsproblemen, då förstår jag att det har gått så illa när vi har haft borger-
liga regeringar. 1976-1982 hade vi en borgerlig regering som skapade jätte-
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknads-
politik m.m.
113
8 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 57
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknads-
politik m.m.
114
stora underskott i statens budget. Investeringarna inför framtiden minskade
med 40 %. Så fort det blev en borgerlig regering 1991 fick vi den kraftigaste
ökning av arbetslösheten som vi någonsin har haft i det här landet. Investe-
ringarna sjunker.
Sedan säger Karin Falkmer att vi socialdemokrater inte har några kon-
kreta förslag om hur sysselsättningsproblemen skall lösas. I mitt anförande
pekade jag på att svensk industri måste satsa på mer högteknologiskt inne-
håll i produktionen. Det är en förutsättning för att vi skall kunna konkurrera
med Japan, Tyskland och övriga framstående industriländer.
Det är nödvändigt att tjäna pengar. Därför göder man nu företagen. Man
ger skattelättnader på 25 miljarder. Detta leder varken till jobb eller investe-
ringar, utan det leder till spekulation. Det är på sitt sätt en återupprepning av
80-talets spekulationsekonomi. Sådant ger inga jobb, vare sig i Västmanland
eller i andra delar av Sverige.
Anf. 112 KARIN FALKMER (m) replik:
Herr talman! Låt mig inleda med det som jag är överens med Roland
Sundgren om, nämligen värdet av utbildning, forskning och teknologisk ut-
veckling. Men att det råder brist på civilingenjörer beror bl.a. på den flum-
miga utbildningspolitik som fördes i Sverige under den socialdemokratiska
regeringen, då man satte frågetecken inför vad kunskaper egentligen inne-
bär.
Sedan över till sakfrågan. Alla vet, även Roland Sundgren, att det är bris-
terna i 70- och 80-talets politik som har lett fram till dagens situation. Låt
mig citera Kjell-Olof Feldts ord på SACO-kongressen 1989 - då var det inte
borgerlig regering. Han sade att Sverige skulle tvingas genomgå arbetslöshe-
tens stålbad och att den tredje vägens politik skulle leda ut över stupet. Detta
är i dag bevingade ord. Dess värre är detta i dag en del av vår verklighet.
Kurvan över industrisysselsättningen vände brant neråt i slutet av 1989.
Från den tidpunkten och fram till valet 1991 försvann ungefär 10 % av alla
industrijobb. Det säger sig självt att det kommer att ta lång tid att komma
till rätta med problem som har skapats under 20 års tid. Vi har gjort åtskilligt
konstruktivt under de drygt två år som vi har haft ansvaret. Vi kan lova att
vi, om vi får ansvaret efter nästa val, kommer att vända utvecklingen. Redan
i dag ser vi de positiva effekter som ett ändrat näringsklimat faktiskt har bi-
dragit till.
Anf. 113 ROLAND SUNDGREN (s) replik:
Herr talman! Jag hoppas att detta land skall bevaras från en fortsatt höger-
regering också efter valet i höst. Annars kommer det att leda till en fullstän-
dig katastrof för landet. Budgetunderskottet ligger nu på 200 miljarder och
fortsätter att öka med 172 miljarder nästa budgetår. Det är fruktansvärda
scenarier som vi ser framför oss.
När Kjell-Olof Feldt talade om ett arbetslöshetens stålbad var det en var-
ning för de kostnadsökningar som följde i avregleringens spår.
Jag debatterade i denna kammare med Lars Tobisson och Anne Wibble
under våren 1985. Jag var emot avreglering. Det blev sedan på hösten en
avreglering av kreditmarknaden. Det var ett starkt tryck bl.a. från Karin
Falkmers partivänner. Vi skulle naturligtvis ha gjort avregleringen försikti-
gare och tagit litet mer tid på oss. Det var avregleringen som drev upp kost-
naderna och som orsakade problemen.
Det skulle vara intressant att få diskutera skolan. Jag läser i det senaste
numret av Teknisk tidskrift, där man frågar: Skall Sverige skrota verkstads-
industrin? Man talar om den nuvarande regeringens bristande samordning
mellan Utbildningsdepartementet och Näringsdepartementet. Den kommer
att på sikt slå ut svensk verkstadsindustri och dess behov av kunniga männi-
skor i industrin. Detta skrevs så sent som för en vecka sedan i Teknisk tid-
skrift.
Anf. 114 KARIN FALKMER (m) replik:
Hen talman! Jag skall bötja med att påminna Roland Sundgren om den
offensiva satsning på forskning, utbildning och en ny högskolepolitik som
har skett sedan den borgerliga regeringen tog vid samt på den satsning på
kompetenscentrum för att binda utbildningssidan närmare näringslivet, som
vi använder bl.a. löntagarfondspengama till.
Det är intressant att lyssna till Roland Sundgren. Den socialdemokratiska
inställningen till företagare i Sverige står i klar dager när han säger att det
som vi har gjort bara gynnar kapitalet. Då förstår inte Roland Sundgren vad
det handlar om. Att ta bort dubbelbeskattning på riskkapital är ju en viktig
sak för att företagen skall få en investeringsmöjlighet och därmed kunna
göra nyanställningar.
Att ta bort skatten på det arbetande kapitalet i företagen, som är verksamt
för att göra företagsklimatet mer positivt, var något som Socialdemokra-
terna starkt motsatte sig. Vi ser att det i företagsvärlden råder en optimism
i dag. Men faktum kvarstår att näringslivsklimatet var illa skadat efter So-
cialdemokraternas framfart under årens lopp. När villkoren i Sverige upp-
levdes som mindre förmånliga röstade arbetskraft, kapital, företagare och
företag med fotterna och sökte sig till regioner där förhållandena upplevdes
som mer rimliga.
Den finanshysteri som vi har upplevt, vilken skapades på 80-talet, är en
följd av de villkor som den socialdemokratiska regeringen satte upp på den
ekonomiska spelmarknaden.
Anf. 115 HANS KARLSSON (s):
Herr talman! I slutet av 1980-talet och i böljan av 1990-talet kunde man
läsa och lyssna till en nationalekonom vid namn Lars Calmfors. Han gav då
uttryck för en samhällsåskådning och ett ekonomiskt synsätt som gjorde gäl-
lande att Sverige genom att skapa en arbetslöshet på ca 5-6 % bättre skulle
kunna behärska den ekonomiska utvecklingen. Då skulle vi kunna hålla in-
flationen i schack och landet skulle blomstra.
Calmfors fick många supportrar. De hade glömt arbetslöshetens elände.
De hade också glömt att det efter högkonjunktur kommer lågkonjunktur
och att det inte går att inteckna framtiden.
Calmfors och hans meningsfränder vann sympati under den här tiden.
Många aningslösa anslöt sig till tron på marknadens välsignelse. Inflationen
och arbetskraftsbristen skulle lösas genom planerad arbetslöshet.
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknads-
politik m.m.
115
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
A llmänpolitisk
debatt
A rbetsmarknads-
politik m.m.
116
Utan att förhäva mig var vi ganska många som var mycket kritiska till
detta synsätt. Signaturen Turpo i LO-tidningen, nr 50-52 i december 1990,
fångade vad många av oss kände: ”Att rekommendera en omfattande arbets-
löshet, utslagning och många människors undergång som lösning på våra
ekonomiska svårigheter är inte bara grymt och hänsynslöst, det är också eko-
nomiskt dåraktigt. Det gjorde man i industrialismens barndom när man inte
visste bättre. Men när ett sådant förslag läggs fram av nationalekonomer i
dag, några hundra år senare, kan man bara konstatera att man inte har med
forskare att göra utan med charlataner och skojare!”
Det kan tyckas vara ganska hårda ord, men inte desto mindre sanna! I
slutet av 1980-talet och i början av 1990-talet förespråkade SAF, borgerliga
politiker och många ekonomer en politik där man med berått mod skulle
skicka hundratusentals människor ut i arbetslöshet. En del har ändrat sig se-
dan dess. Men vad hjälper det?
Nu skriver vi 1994. Arbetslösheten har inte bara nått de där 5-6 procen-
ten. Nej, nu handlar det om mer än det dubbla. Regeringens ekonomiska
politik har skapat en arbetslöshetssituation som blir utomordentligt svår att
ta sig ur. Ca 700 000 människor är utanför den ordinarie arbetsmarknaden.
Calmfors ekonomiska politik, modell 90, har nu praktiserats i drygt två år.
Den inhemska efterfrågan och ekonomin är i botten. Människor kastas ut
från sina hem.
Senhösten 1991 valde den tillträdande borgerliga regeringen bort den fulla
sysselsättningen. Nu ser vi resultatet. Arbetslösheten skenar utan kontroll
för samhället. Lärdomen vi har fått är att det inte går att planera en arbets-
löshet. Antingen är vårt mål full sysselsättning eller så blir det som den situa-
tion vi nu har.
I Örebro län är drygt 20 000 utanför den ordinarie arbetsmarknaden.
13 000 är öppet arbetslösa, varav 3 000 ungdomar. Det är resultatet av en
politik där arbetslösheten är ett medel i den ekonomiska politiken. På annat
sätt går det inte att förklara bristen på insatser för att vända utvecklingen.
Det är också den känsla som de arbetslösa har. Jag träffade några av dem
i förra veckan. Det finns intiativförmåga och kamplust. Det finns idéer för
att skapa jobb. Men regeringen använder pengarna till att sänka skatterna.
De pengar som finns för arbetsmarknadspolitik låser man in. De får inte an-
vändas för att ge dessa ungdomar möjlighet att förverkliga sina idéer. Det
är skamligt. Det är cyniskt. Det vittnar om den brist på medmänsklighet som
präglar regeringens hela politik.
Vi socialdemokrater i Örebro län har i en av våra motioner föreslagit att
länsarbetsnämnden och arbetsförmedlingarna skall få använda pengarna där
de gör bäst nytta. Man skall utifrån de lokala förutsättningarna få disponera
medlen så att man kan uppnå bäst effekt. Får vi stöd för dessa förslag kan
såväl de unga arbetslösa som de litet äldre känna framtidstro och hysa för-
hoppningar om att komma ur arbetslöshetseländet. Men är det en politik
som den borgerliga riksdagsmajoriteten är intresserad av? Hittills har vi inte
sett några sådana tendenser, varken i budgetförslaget eller under dagens de-
batt.
En offensiv för fler jobb lär vi tyvärr inte få se förrän svenska folket har
röstat fram en socialdemokratisk regering.
Anf. 116 ELVY SÖDERSTRÖM (s):
Herr talman! Ett av Sveriges absolut största problem är just den höga ar-
betslösheten, vilket vi har debatterat här i dag. Det är en uppfattning som
delas av hela svenska folket, men Sveriges regering tycks inte inse detta. Att
så är fallet visar regeringen med sin brist på politik för att komma till rätta
med den höga arbetslösheten. Det allvarligaste av allt är den höga ungdoms-
arbetslösheten. Arbetslöshet är ingen bra start på vuxenlivet.
Herr talman! Mitt anförande i dag är en hälsning till regering och riksdag
från två unga människor från Örnsköldsvik: Per och Anna, båda 20 år. De
sitter här på läktaren och lyssnar, lyssnar för att få besked om vad vi vill göra
för att de och deras kompisar skall få arbete. Låt mig läsa deras hälsning. Så
här säger Per och Anna:
”Vi är många ungdomar som just nu står inför en oviss framtid, en framtid
som för många saknar morgondag. Att inte ha ett arbete att gå till, att inte
fylla någon funktion, att inte vara delaktig i sin egen framtid skapar otrygg-
het, passivitet och utslagning såväl ekonomiskt som socialt. Det är för oss
helt obegripligt hur man kan föra en politik som sätter oss unga på undantag,
hur man vill få undan arbetslösa genom tillfälliga arbetsmarknadsåtgärder,
medan man i själva verket struntar i att göra något åt arbetslösheten. Ung-
domspraktiken har blivit regeringens främsta instrument, när det borde vara
en nödlösning. Regeringen saknar vilja att komma till rätta med arbetslöshe-
ten. Det är synd, för den kommer att finnas kvar, om ingen slår näven i bor-
det och gör något. Vi tror att politiken kan lösa detta, om den rätta viljan
finns. Vårt råd är därför: Bekämpa arbetslösheten - inte de arbetslösa.
Vi unga, vi vet att arbetslösheten finns där. Dagligen flåsar den oss i
nacken genom media, tomma platsjournaler, föräldrar och slutligen vi själva
så fort vi lämnat studierna. Allt detta vet vi, men vi accepterar det inte. Vi
vill se ansträngning, se ungdomar i det ordinära arbetslivet. Vi vet att vi be-
hövs.
Sedan företag gjort sig av med folk, kan vi på många håll konstatera att
det i allt större utsträckning arbetas övertid, en övertid som skulle kunna
vara en återanställning eller rent av en nyanställning. Därför vill vi se att
rekryteringsstöd tillämpas så att vi ungdomar ges möjlighet på arbetsmark-
naden.
Sedan vill vi att arbetslösa skall ges möjlighet till fortbildning och omskol-
ning med en ersättning som motsvarar a-kassan. Varför bestraffar de borger-
liga partierna dem som vill studera i stället för att gå arbetslösa? En ersätt-
ning som motsvarar a-kassan är en absolut förutsättning. I dag förlorar man
på att ta en anvisad utbildning. Det är ju inte bara individen som förlorar,
utan även samhället förlorar.
Många tycker att dagens ungdom har fått livet serverat för sig. Men tänk
efter. Ställer ni upp på en sådan beskrivning? Arbetslöshet, höga hyror, oro
och otrygghet.
Slutligen vill vi ungdomar att ni, Sveriges riksdag, skall förstå att det inte
är bidrag som vi vill ha. Vi vill känna delaktighet och vara en viktig kompo-
nent i arbetslivet och samhällsutvecklingen. Visserligen är vi arbetslösa men
absolut inte värdelösa.”
Herr talman! Detta var hälsningen från Anna Burland och Per Nylén. Vi
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknads-
politik m. m.
117
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknads-
politik m.m.
118
här i riksdagen måste ta vårt ansvar och se till att arbetslösheten bekämpas.
Vägen dit är utstakad. Den finns i de socialdemokratiska motionerna.
Anf. 117 LISBETH STAAF-IGELSTRÖM (s):
Herr talman! Aldrig i modem tid har så många värmlänningar som nu varit
arbetslösa, och särskilt hårt slår arbetslösheten bland ungdomar. Också lång-
tidsarbetslösheten har ökat, och många arbetslösa riskerar att för lång tid,
kanske för alltid, ställas utanför samhället.
Arbetslösheten är ett problem för dem som blir arbetslösa, för deras famil-
jer och även för samhället. Samstämmig forskning visar att arbetslöshet
framkallar ohälsa, försämrad självbild, stress, oro och försämrad tro på
framtiden. Detta gäller både ungdomar och vuxna. Den ekonomiska stres-
sen, dvs. att inkomsterna i familjen minskar, har stor betydelse för hur pass
allvarliga konsekvenserna blir av arbetslösheten
Undersökningar i bl.a. Hagfors, utförda av Centrum för folkhälsoforsk-
ning i Karlstad, visar att en rad skador uppstår redan under uppsägningsti-
den. Drygt var fjärde järnvägsarbetare i Hagfors uppgav försämrad stäm-
ning i familjen under själva uppsägningstiden. Forskningen visar också att
ett nytt jobb, fast eller tillfälligt, snabbt har motsatt effekt.
För de samhällen som drabbas av hög arbetslöshet finns en rad negativa
effekter dokumenterade. Yngre personer, främst de unga kvinnorna, flyttar
från orterna. De sociala banden skadas, och underlagen för service försäm-
ras. Konflikterna mellan olika grupper ökar, t.ex. mellan invandrare och
svenskar.
Kraven på arbetsmiljön minskar under tider av hög arbetslöshet. Flera
studier visar att övertiden är som störst när arbetslösheten är högst. Bara för
Värmlands del beräknas övertiden i januari i år motsvara 1 500 årsarbetstill-
fällen.
Konsekvenserna av arbetslösheten finns på många plan. Det är i syfte att
försöka hindra de nämnda effekterna som vi socialdemokrater på Värm-
landsbänken föreslår en rad åtgärder för Värmland. Vi efterlyser en bred
och offensiv näringspolitik, där alla politikområden måste samverka för att
pressa ner arbetslösheten. Vi anser bl.a. att en förstärkning av Utvecklings-
fondens resurser bör ske.
Det är naturligt att satsa på infrastrukturen när det är lågkonjunktur. Det
är nödvändiga och viktiga åtgärder för att skapa arbete och tillväxt i Värm-
land. Det handlar om upprustning av riksvägar och länsvägnät.
Det handlar också om att rusta upp järnvägsnätet till Stockholm, Oslo och
Göteborg. Det handlar om en ny länsflygplats i Värmland. Det handlar om
att sjöfarten på Vänern skall garanteras långsiktigt. Det handlar om att
bygga ut telekommunikationerna.
Det krävs också ett sammanhållet, långsiktigt och genomarbetat program
för att vända utvecklingen inom byggbranschen i länet. Ett sådant program
bör innehålla åtgärder som gör det möjligt att bygga bort brister i boendet,
renovera lokaler och bostäder samt byta ut vatten- och avloppssystem. På
kulturområdet är det aktuellt att bygga ett nytt länsmuseum i vårt län. I dag
är 46 % av alla Värmlands byggjobbare arbetslösa. Om inte något görs,
kommer en hel bransch att slås ut, och kunskaper kommer att gå förlorade.
Planerna på att etablera ett internationellt inriktat centrum för forskning
och utbildning i risk, sårbarhet och säkerhet, ett riskcentrum, har under det
senaste året tagit form i Karlstad. Arbetet sker i samarbete med Lunds tek-
niska högskola och innebär att ett nätverk skapas mellan olika forskargrup-
per, som arbetar i landet och utomlands. Navet i nätverket skall centret i
Karlstad bli med uppdragsverksamhet, utbildning och forskning.
Vidare hoppas vi att ett centrum för brottsförebyggande arbete kan ska-
pas. I Karlstads kommun och i Karlstads polisdistrikt har en väl fungerande
brottsofferorganisation byggts upp under de senaste åren. Med anledning av
den stora erfarenheten kring brottsofferstöd och ett väl utbyggt samarbets-
nät i dessa frågor, bl.a. med Centrum för folkhälsoforskning i Karlstad, vore
det mycket bra och viktigt att ett centrum fick utvecklas.
Vi vet att arbetslösheten slår hårt mot ungdomar, och därför vill vi social-
demokrater göra ett försök att avskaffa ungdomsarbetslösheten i Värmland.
Vi vill ge ungdomar upp till 25 år en arbets- eller utbildningsgaranti. Det
handlar om att inrätta flera olika saker: fler utbildningsplatser, fler utbild-
ningsvikariat, fler platser inom komvux m.m. Det handlar om kulturarbete
för ungdomar och ett företagsträningsprogram för ungdomar. Det handlar
om särskilda insatser för miljöarbeten inom ramen för Miljöaktion Värm-
land. Det handlar om datautbildning av mer avancerad sort och mycket an-
nat.
Herr talman! Aldrig i modern tid har så många värmlänningar varit arbets-
lösa. Därför behövs en rad åtgärder på olika områden för att bekämpa ar-
betslösheten och skapa arbete.
Anf. 118 BENGT KINDBOM (c):
Herr talman! Jag tackar talmannen för att jag fick byta plats i debatten.
Därigenom hann jag också delta vid några viktiga sammanträden, bl.a. om
riksdagens framtida lokaler.
Fru talman! Kampen mot arbetslösheten är den viktigaste uppgiften nu
och under de kommande åren. Ingen kraft får sparas när det gäller att hitta
vägar till nya varaktiga och produktiva jobb.
Det betyder att arbetsmarknadspolitiken, i vid mening, inte bara handlar
om olika arbetsmarknadsåtgärder. Det handlar också om en offensiv nä-
ringspolitik och en regionalpolitik som syftar till att utveckla hela Sverige
liksom om att bedriva en ekonomisk politik som inte tänder nya inflations-
brasor eller försämrar vårt lands position i ekonomiskt hänseende.
Från Centerns sida tar vi detta på allvar. Vi tar också aktivt vårt ansvar
för dagens svårigheter i regering och riksdag. Valet 1994 kommer i mycket
att handla om en trovärdig politik för investeringar och arbete.
Det gäller att kräva politiskt ansvar inte bara för dagsläget, som oppositio-
nen så gärna vill göra, utan även för de försummelser som den socialdemo-
kratiska regeringen under 8O-talet gjorde sig skyldig till och som bidragit till
det svåra arbetsmarknadsläge som vi nu har i Sverige. Jag vill nämna några
punter i detta sammanhang. Det gäller för det första eftervården efter deval-
veringen 1982, för det andra 80-talets spekulationsekonomi och för det
tredje fortsatta felaktiga åtgärder trots att det fanns klara och tydliga signaler
om en nedgång i ekonomin.
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknads-
politik m.m.
119
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
A llmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknads-
politik m.m.
Av detta har vi i Centern dragit den lärdomen att det nu krävs en fast fi-
nans- och penningpolitik som inte på kort tid förbrukar den återhämtning
som redan har skett i svensk ekonomi och som har goda förutsättningar att
drivas vidare.
Investeringarna i näringslivet måste öka, och samtidigt måste de offentliga
utgifterna minskas. Detta kan och måste ge underlag för skapandet av nya
jobb, även inom den offentliga sektorn. Vi kommer inom denna att möta ett
stort vårdbehov. Till följd av befolkningstalens utveckling kommer vi längre
fram också att få tillgodose ännu större behov av vård.
Aldrig tidigare har det satsats så stora resurser mot arbetslösheten som
just nu. Diskussionen tidigare i dag har till stor del handlat om de arbets-
marknadspolitiska insatserna och deras fördelning.
Självfallet kommer Centern att arbeta för att den offensiva arbetsmark-
nadspolitik som regeringen inlett också fullföljs. Det är intressant, fru tal-
man, att notera att när vi riksdagsmän från Skaraborgs län träffade vår läns-
styrelse och bl.a. länsarbetsdirektören, chockade denne oss - som han själv
sade - med att för första gången säga att man på arbetsmarknadssidan såg
mer positivt på utvecklingen än vad regeringen gjort i sin finansplan. Det
gällde investeringarna, antalet nyanmälda jobb och nedgången i antalet var-
sel. Det var små förändringar, men ändå med en en positiv inriktning.
Länsarbetsdirektören tog också upp en annan fråga, som har diskuterats
i dag, nämligen byggnadssektorn. Enligt uppgifterna i budgeten förväntas en
stor nedgång, som på sina håll närmar sig vad som motsvarar det antal lediga
lägenheter som behövs för en normal årsomsättning. Men det krävs också
reparationer samt om- och tillbyggnader, åtgärder som har diskuterats tidi-
gare här i dag.
Vi har också från Centerns sida observerat detta och har i flera motioner
väckt förslag som vi kommer att diskutera under riksmötets fortsättning.
Eftersom det i detta avsnitt av debatten, fru talman, hämtas många exem-
pel från de egna länen, vill också jag göra det i detta sammanhang. En ned-
gång i antalet arbetstillfällen i Skaraborgs län beror på ett ganska samfällt
riksdagsbeslut, nämligen om nedläggning av flygflottiljen F 6 i Karlsborg.
Regeringen har under fjolåret placerat Karlsborgs kommun i tillfälligt stöd-
område, vilket har givit positiva effekter. Det behövs emellertid ytterligare
medel. En ytterligare förutsättning är att turismföretag får ingå bland de
företag till vilka särskilt stöd kan lämnas. Vi har tagit upp detta i riksdagen,
och jag hoppas att riksdagen skall ta sitt ansvar för nedläggningsbeslutet, i
linje med vad som uttalades i samband med att det fattades.
En annan fråga som starkt berör Skaraborgs län är jordbrukets utveckling.
Det har i början av denna vecka lagts fram en rapport som visar att en
mycket stor andel av skaraborgarna är beroende av jordbruket. Det krävs
en jordbrukspolitik och resultat av EG-förhandlingarna som inte slår undan
grunden för en stor sysselsättningssektor.
Med detta, fru talman, vill jag konstatera att den aktiva näringspolitik som
inletts måste fullföljas. De kommande jobben finns till stor del i de små och
medelstora företagen.
120
Anf. 119 RUNE EVENSSON (s):
Fru talman! Jag skall i mitt inlägg ta upp bostadspolitiken och byggandet.
Det låga byggande som är ett resultat av regeringens politik har nu lett till
att hela byggbranschen befinner sig i en kris. Arbetslösheten bland bygg-
nadsarbetarna är nu uppe i 31 %, och lägger man till dem som är i någon
form av arbetsmarknadspolitiska åtgärder, stiger andelen till 40 %.
Den låga nivå som byggandet nu har nått är skadlig för landet. I nästa led
drabbas byggmaterialindustrin, i nästa möbelindustrin osv. Mycket kun-
nande och kompetens försvinner nu i takt med avskedanden och konkurser.
Det låga byggandet har fört oss till en klar bottennotering inom OECD-om-
rådet även i detta sammanhang, något som kommer att leda till framtida
överhettningar när byggbehoven ökar.
Många försök görs från olika områden att försöka få regeringen att förstå
det allvarliga i situationen. Byggnadsarbetarna och Byggentreprenörerna
har skrivit till och uppvaktat regeringen i frågan, men ingen reagerar. Ingen
i regeringen visar något ansvar. Ingen visar någon vilja att ta sig an proble-
men.
Nu ser vi vådan av att vi inte har något bostadsdepartement, att ingen i
regeringen har det direkta ansvaret. Den samlade uppfattningen från dem
som i dessa frågor söker komma till tals med regeringen är: Det finns ingen
att tala med. Ingen förstår dem. Ingen är intresserad. Bo Lundgren, som
ansvarar för bostadsfinansieringen, har i alla fråge och interpellationsdebat-
ter sedan 1991 bara skyllt på den förra regeringen. Detta blockerar all saklig
diskussion.
Generaldirektörerna för AMS och Boverket har tillskrivit regeringen om
att få använda 2,5 miljarder av AMS anslag som ej utnyttjats förra året, att
användas till ROT-åtgärder. De har inte fått något svar på sin begäran. Ett
positivt svar här skulle ge både jobb och bättre bostäder. Bådadera är ange-
läget.
Jag hörde tidigare arbetsmarknadsministern säga att han är beredd att dis-
kutera detta. Men det har nu gått tre månader utan att någonting har hänt,
och arbetslösheten ökar ytterligare. Frågan är hur lång tid som skall förflyta
innan det blir något resultat av Börje Hörnlunds funderande.
Byggandet väntas falla ytterligare under 1994 och 1995. Detta får enligt
min uppfattning inte ske. Byggandet är en viktig motor i samhällsekonomin.
Vad som nu behövs är en radikal omläggning av politiken på detta område.
Bostadsbyggandet är för lågt. Vi bygger i dag motsvarande en tredjedel av
behovet. Detta leder till bostadsbrist senare. Vi vill stimulera en ökning av
bostadsbyggandet.
Också ombyggnadsverksamheten förväntas minska, trots att stora doku-
menterade behov finns. Miljonprogramsområdena behöver byggas om. Bo-
verket har nyligen presenterat en inventering av ombyggnadsbehovet. Den
visar att det finns 275 000 lägenheter byggda före 1951 som ej blivit om-
byggda sedan dess. Det skulle motsvara ett ombyggnadsbehov på omkring
40 000 lägenheter per år. Vi vill satsa på detta.
Den svenska befolkningen blir allt äldre. Det innebär ökat behov av äldre-
bostäder. Det behövs en kraftig utbyggnad av för äldre särskilt anpassat
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknads-
politik m.m.
121
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
A llmänpolitisk
debatt
A rbetsmarknads-
politik m.m.
122
boende. Många befintliga äldrebostäder behöver byggas om för att motsvara
tidens krav. Detta vill vi satsa på.
Vi vill också satsa på renovering av dåliga bostads- och skolmiljöer, reno-
vera kommunala byggnader i övrigt, byta ut utslitna VA-ledningar, satsa på
samlingslokaler m.m.
Under den allmänna motionstiden har det från oppositionspartierna
väckts motioner om ökad satsning på byggandet. Det bör nu finnas en majo-
ritet här i riksdagen för en radikal ändring av den hittills förda politiken på
detta område, en ändring som bryter regeringens handlingsförlamning.
Även i regeringen ingående partier har nu signalerat att de tröttnat på re-
geringens politik på bostadsområdet och att ett brett ROT-program måste
tas fram. Detta inger visst hopp om att vi här i riksdagen skall kunna få majo-
ritet för ett sådant program. Det är önskvärt att denna fråga behandlas
skyndsamt, med tanke på den akuta situation som råder inom byggandet.
Anf. 120 INGVAR JOHNSSON (s):
Fru talman! Vi i norra Älvsborg har drabbats hårdare än de flesta av kraf-
tiga personalminskningar i industrin. För att återskapa dessa jobb krävs där-
för en rad riktade insatser både för att utveckla befintligt näringsliv och för
att skapa en ny struktur.
Regeringen har varit passiv, och många regeringsförslag har direkt mot-
verkat en positiv utveckling i vår del av landet. Det behövs därför en ny poli-
tik för fler jobb till norra Älvsborg.
Vi socialdemokrater från valkretsen har därför i en motion krävt sats-
ningar på utbildning, forskning, kommunikationer, ökat byggande, stärkt
kommunal ekonomi och en satsning på att stärka kvinnornas ställning på ar-
betsmarknaden.
I Fyrstad uppvisar arbetslösheten bland de högsta talen i landet, med näs-
tan 17 % utan jobb. Jag tycker att regeringen trots detta inte har tagit situa-
tionen på allvar. Jag menar att regeringen därmed sviker Fyrstad, som på
några år har förlorat hela 14 000 arbetstillfällen.
Som exempel på hur lätt regeringen tar på regionens problem vill jag
nämna följande.
När över 4 000jobb på mycket kort tid försvann vid regionens största före-
tag möttes de arbetslösa av hurtfriska uppmaningar om att starta eget. Så
verklighetsfrämmande såg regeringen på de drabbades situation.
När Fyrstad nu kräver att de pengar som Volvo skall betala tillbaka för
Uddevallafabriken skall tillfalla regionen, säger Börje Hörnlunds närmste
medarbetare att ”Fyrstad inte är värre drabbad än andra regioner”. Så litet
vet arbetsmarknadsministern tydligen om situationen i vår region.
När bilindustrin och dess underleverantörers behov av utvecklingsstöd
blev allt större lade Per Westerberg ner Verkstadstekniska delegationen. Så
liten känsla och förståelse hade han för industrins behov.
Vi socialdemokrater från regionen har i motioner föreslagit stöd för att
tidigarelägga trafikinvesteringar i Fyrstad, öka byggandet, satsa på strategig-
ruppen för industriell utveckling och ett Business and Innovation Ccntre, ge
ökade resurser till vuxenutbildning, högskolan, forskningsprojekt samt att
inrätta ett resurscenter för kvinnlig företagsamhet.
Jag skulle vilja uppmana de borgerliga ledamöterna från regionen att
stödja dessa offensiva förslag. Jag tycker att de är mycket avgörande för Fyr-
stads och Dalslands utveckling.
Dalsland har ju särskilt stora behov av insatser som utvecklar deras nä-
ringsliv. Regeringens passivitet har drabbat landskapet. Ett exempel på
detta är nedläggningen av den Verkstadstekniska delegationen, som jag
nämnde tidigare. I Dalsland är hela 40 % av de industrisysselsatta anställda
hos underleverantörer. Därför hade den Verkstadstekniska delegationens ar-
bete varit viktigt. Därför är också projektet Bilkomponent i Västsverige sär-
skilt viktigt.
För att återskapa ett allsidigare näringsliv i Dalsland bör tjänsteföretag
lokaliseras dit. Det behövs upprustning av grusvägar och broar, riksvägsstan-
dard på hela 45:an genom Dalsland liksom förbättrad standard på Bergslags-
banan. Det behövs ökade möjligheter till högskoleutbildning på distans,
bl.a. yrkesteknisk högskoleutbildning.
Jag är också övertygad om att det finns stora möjligheter att utveckla turis-
men som en allt viktigare näringsgren. Dalsland har stora tillgångar genom
sitt unika sjösystem och sin orörda natur. Dalslands kanal, som är en hörnpe-
lare i den dalsländska turismen, bör förklaras som riksintresse.
Mittenälvsborg med sin omfattande byggmaterielindustri har drabbats
särskilt hårt av att regeringen i praktiken har strypt byggandet i landet. För
Alingsåsområdet är det därför nu dubbelt viktigt att satsa på ROT-projekt
och ökat byggande i allmänhet.
För att utveckla Mittenälvsborg krävs även satsningar på goda kommuni-
kationer. Vi har i motionen nämnt satsningar som upprustning av Herr-
ljungabanan, E 20, härskogevägen i Lerum samt färdigställandet avväg 181
till Vårgårda.
Det är också viktigt att öka såväl ungdomars som vuxnas möjligheter till
utbildning. En särskilt viktig satsning är den s.k. Teknikstugan i Alingsås.
Den skall medverka till att intressera fler flickor för teknikutbildning.
Fru talman! Till sist skulle jag vilja säga att norra Älvsborg har drabbats
hårt av arbetslösheten. Men valkretsen har också mycket stora tillgångar i
form av en framgångsrik industritradition. Den bärs upp av människor med
mycket goda yrkeskunskaper. Men jag menar också att det behövs en ny po-
litik för att ta tillvara de tillgångar som finns i vår hembygd.
Anf. 121 STEN ÖSTLUND (s):
Fru talman! I våra gemensamma socialdemokratiska motioner från Väst-
sverige har vi påvisat det allvarliga läge som råder i regionen när det gäller
arbetsmarknaden, näringslivets utveckling och arbetslösheten. Vi har också
redovisat en rad förslag till en bättre utveckling av arbetsmarknaden.
Läget är lika svårt i praktiskt taget varje del av regionen. Den största ar-
betsmarknaden, Göteborgsregionen, utgör inget undantag. Liksom i andra
delar av landet svänger nu konjukturen för den exportberoende industrin.
Men det sker från en låg nivå, den lägsta som någon i dag kan minnas. För
att sysselsätta dem i regionens metallavdelningar som i dag går arbetslösa
krävs det en exeptionell uppgång i sysselsättningen.
Arbetslösheten i avdelningarna varierar från 16% till 39 %. Var fjärde
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknads-
politik m.m.
123
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
A llmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknads-
politik m.m.
124
Metallarbetare går arbetslös i dagens Sverige. Verkstadsindustrin utgör en
särskilt tung del av industristrukturen i Västsverige.
För att ge en bild av strukturomvandlingen påspädd med den djupa kon-
junkturnedgången 1991 kan med fördel Metalls Göteborgsavdelning an-
föras.
År 1974 hade avdelningen 35 000 aktiva medlemmar i jobb. Sedan dess
har antalet mer än halverats till 17 000. Varvsindustrins bortgång har natur-
ligtvis betytt mycket, men långt ifrån allt. Då fanns det fyra företag med mer
än 3 000 anställda i Göteborg. I dag finns ett, Volvo. Det var då, som nu,
det största, men även där har närmare 2 000 jobb försvunnit. Då fanns det
ca 3 000 anställda i mindre företag. I dag har det minskat till under 1 000
anställda i de små företagen på Metallavdelningens område, trots att antalet
företag i stort sett är detsamma. Det gäller så små företag att de inte har
någon facklig klubb.
De statliga indragningarna från kommunsektorn har därtill varit för-
ödande för Göteborg. Det beräknas att staden, utöver vad som gäller för en
normalkommun, drabbats av indragningar och minskade inkomster på cirka
två miljarder kronor, vilket motsvarar närmare fem skattekronor.
Den borgerliga majoriteten har satt upp sparmål i en närmast osannolik
omfattning. De genomförs nu i en arbetsmarknadssituation som är den
värsta under detta sekel. Det beräknas att kommunen kommer att ha 2 000-
3 000 övertaliga i sin organisation efter att ha minskat antalet anställda från
72 000 till 63 000.
Detta är anställda som väl skulle behövas i kommunens skötsel, i dess sko-
lor och i vård av barn, gamla och sjuka. Men de kommer inte att få några
jobb i kommunens organisation. Det är göteborgare som nu hänvisas till al-
ternativet arbetslöshet. De får leva på de andra samhälleliga medel som kan
stå till buds. I byggbranschen är läget än värre. Där är vi på väg mot en ar-
betslöshet på över 50 %.
Regeringens företrädare talar i dag länge och gärna om den svängning som
nu sker i industrin. Många av riksdagens borgerliga ledamöter har också fal-
lit in i samma trall. De vill att vi skall dela deras glädje över de ljus de säger
sig uppleva så starkt. Men samtidigt redovisar regeringen att arbetslösheten
kommer att ligga kvar på 14 % t.o.m. 1996.
Fru talman! Den bild vi kan se kan inte kallas ljus. Jag tror inte att den
kommer att bli det heller med den nu förda politiken. Det skapas inga jobb
genom försämringar i arbetsrätt och genom att man skär i ersättningssyste-
men. Det skapas inte heller några jobb genom sänkta skatter för kapital-
ägarna.-Det skapas bara ännu större skillnader och otrygghet för dem som
drabbas av arbetslösheten.
Småföretag och nyföretagande används nu närmast i besvärjande form
som det som skall klara oss ur krisen. Tillåt mig tvivla! Om det skulle gå att
komma tillbaka till samma sysselsättning i de små företagen i verkstadsindu-
strin i Göteborg som 1974 behöver det skapas drygt 2 000 jobb där. Det är
inte fler än de som i dag går arbetslösa i avdelningen.
Den vägen kommer det inte att bli en så god arbetsmarknad i det privata
näringslivet inom överskådlig tid att det kan balansera upp de nedskärningar
som den borgerliga politiken initierar i kommuner och landsting.
Det går inte heller att den vägen bereda jobb till alla arbetslösa inom bygg-
sektorn. Vi måste få en annan politik som åtminstone bromsar nedrust-
ningen i den offentliga sektorn. Vi måste få en annan politik som tar de ar-
betslösa i byggsektorn i anspråk. Bara i Göteborg beräknas arbetslösheten
under 1993 ha kostat 4,3 miljarder kronor. Vi måste få en politik där samhäl-
lets medel satsas på arbete och skapande av värden i stället för på passivt
kontantstöd.
Fru talman! Vi socialdemokrater i Västsverige har lagt fram förslag som
verksamt skulle bidra till att förbättra läget. Vi har också redovisat förslag i
partimotioner och på annat sätt. Det är dessa förslag som nu bör genomföras
om vi skall få en vändning som innebär sysselsättning och arbete även i vår
region.
Anf. 122 GUNNAR THOLLANDER (s):
Fru talman! Jag skall belysa situationen i Uppsala län samt de möjligheter
som finns och de krav vi socialdemokrater har när det gäller att ta vara på
dessa möjligheter.
I slutet av förra året var 13 954 personer utan jobb i Uppsala län. Det är
nästintill en fördubbling jämfört med situationen året innan. Av dessa var
24 % utan ersättning. De belastar därmed kommunernas socialbidragskon-
ton. Närmare hälften har varit arbetslösa i mer än ett år och en tredjedel är
långtidsarbetslösa ungdomar.
Mot den bakgrunden kan vi självfallet inte acceptera att regeringen har
gett upp i stället för att satsa på aktiva åtgärder för de arbetslösa.
Byggnads avdelning i Uppsala län betalar i genomsnitt ut 1 miljon kronor
om dagen i arbetslöshetskassa utan att ett enda byggjobb blir utfört. Det är
ett enormt slöseri med samhällets resurser.
Under högkonjunkturåret 1989/90 hade Länsarbetsnämnden i Uppsala
län i genomsnitt 107 000 kr per arbetslös för aktiva åtgärder. Under lågkon-
junkturåret 1992/93 var motsvarande siffra 80 000 kr per arbetslös. Det bety-
der att det i ett läge då arbetslinjen behöver förstärkas finns 27 000 kr mindre
per individ. Det är inte mindre utan mer resurser som behövs.
Under första hälften av budgetåret 1992/93 hade Länsarbetsnämnden i
Uppsala län möjlighet att hålla arbetsmarknadsutbildningen på nivån 3 000
personer. Denna nivå fick sedermera kraftigt minskas då de medel som be-
hövde satsas inte sköts till. Innevarande budgetår ligger arbetsmarknadsut-
bildningen på en nivå av ca 2 000 personer.
Länsarbetsnämnden i Uppsala län har redan visat att man med den befint-
liga organisationen kan hålla utbildningar för betydligt fler personer än i dag.
Vi anser därför att ytterligare medel skall satsas på arbetsmarknadsutbild-
ning i länet så att åtminstone nivån 3 000 utbildningsplatser återigen kan er-
nås.
Sedan 1989 finns det i Uppsala län en länsgrupp under namnet ”Kvinnor
på landsbygden”. Ett av målen för gruppen är att starta ett permanent
resurscentrum för kvinnor i länet med särskilda resurser för att lyfta fram
kvinnors traditioner och arbete.
I dagens kärva arbetsmarknadsläge, inte minst inom den offentliga sek-
torn där många kvinnor slås ut från arbetsmarknaden och går ut i arbetslös-
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknads-
politik m.m.
125
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknads-
politik m.m.
126
het, krävs riktade insatser. Vi anser därför att verksamheten borde perma-
nentas och breddas i sitt innehåll med inriktningen att nå även andra grupper
av kvinnor.
Uppsala län är ur befolkningsstatistisk synvinkel ett tillväxtlän. Med detta
följer ett särskilt ansvar för att bostadsbyggandet hålls på en hög nivå. Så är
dock inte fallet.
Andelen outhyrda lägenheter hos allmännyttan är mindre i Uppsala län
än i riket i övrigt. Nästan ingen produktion av nya lägenheter i kombination
med en liten andel tomma lägenheter kan i en högkonjunktur komma att
skapa stor bostadsbrist.
Byggmarknaden har alltså rasat ihop till ett minimum. Nästintill halva
byggarbetarkåren i Uppsala län är utan jobb. För att minska arbetslösheten
bland byggnadsarbetarna och för att behålla kompetens och kunnande inom
branschen tills bostadsproduktionen åter kommer i gång vill vi föreslå att det
görs ytterligare satsningar på ROT-projekt inom byggsektorn. Det finns ett
mycket stort antal objekt i de bostadsområden som följde av miljonprogram-
met.
En inventering av kulturmiljövårdsområdet i Uppsala län som länsstyrel-
sen låtit göra visar att det finns akut behov av upprustning och åtgärder för
kulturhistoriskt värdefulla byggnader och bebyggelsemiljöer motsvarande
ca 40 miljoner kronor. Det skulle ge ca 10 000 dagsverken. Inköp av nödvän-
digt material skapar också indirekt viktiga arbetstillfällen inom bl.a. bygg-
materielindustrin. Det finns viktiga projekt i bruksorterna i Norduppland -
t.ex. i Karlholm, Lövsta, Härnäs, Österbybruk och Söderfors. Byggnadsar-
betarna i Enköping har också kartlagt behovet av reparationer och ombygg-
nader inom sitt område.
Fru talman! Med det redovisade har jag tagit fram de problem med arbets-
löshet som vi har i Uppsala län. Jag har också visat vilka angelägna behov
som vi socialdemokrater kräver att samhället satsar sina resurser på, så att
fler arbeten skapas i Uppsala län.
I detta anförande instämde Björn Kaaling (s).
Anf. 123 OSKAR LINDKVIST (s):
Fru talman! Stockholms stad och Stockholms län har i dag den högsta ar-
betslösheten någonsin. I vårt område finns över 85 000 personer utanför den
reguljära arbetsmarknaden. Över 30 000 av de arbetslösa är ungdomar un-
der 25 år.
Vi har tidigare vant oss vid att Stocksholmsregionen har en arbetsmarknad
som ständigt efterfrågar arbetskraft. Många tycks tro att detta förhållande
alltjämt är rådande, men det är numera en ren myt. Jag har nyss nämnt de
höga siffror för arbetslösheten som visar att Stockholmsområdet ligger allde-
les i närheten av riksgenomsnittet. Det är en ny upplevelse i dessa områden.
Befolkningen här kräver åtgärder för att få i gång arbetsmarknaden igen.
I slutet av 60-talet och under första delen av 70-talet utlokaliserades ett
stort antal tjänsteföretag från Stockholm till olika delar av övriga landet. Det
betydde att städer som Jönköping, Norrköping, Umeå m.fl. fick ett rejält
tillskott av nya jobb. Samtidigt åderläts förstås Stockholm i motsvarande
grad. Det kunde till nöds accepteras, eftersom arbetsmarknaden här hade
stor växtkraft.
Även vid de återkommande nedgångarna i ekonomin klarade sig Stock-
holmsområdet ganska hyggligt. Skattebetalarna i Stocksholms stad och i lä-
net bidrog genom skatten till utflyttningarna av de statliga företagen, trots
att åtgärderna inte var okontroversiella i alla sammanhang. De flesta länder
ser normalt ett växande huvudstadsområde som en värdefull tillgång som
också påverkar tillväxten i landet i övrigt.
I dag är alltså Stockholmsområdet i fråga om arbetslöshet jämställt med
andra regioner. Så till vida har regeringens politik medfört en negativ ut-
veckling. Arbetslösheten fortsätter att öka.
Vi har försökt att på olika sätt få regeringen att medverka till en arbets-
marknadspolitik där Stockholmsproblemen beaktas på samma sätt som pro-
blem i andra regioner. Men i regeringen finns ingen som lyssnar. Det är fram-
för allt på två betydande områden som kritiken mot regeringen står särskilt
stark.
Samtidigt som arbetsmarknadsläget i storstaden är svårt delar staten ut
pengar för att flytta arbetstillfällen från Stockholm till andra delar av landet.
Ett företag i Bromma som ansåg att vinstmarginalerna böljade bli väl
knappa har t.ex. fått stöd för att flytta en del av verksamheten till en annan
del av landet. Skattebetalarna tvingas betala 5,5 miljoner i form av statliga
medel för den utflyttningen. 26 personer i Stockholm miste sina jobb.
Företagen har självfallet rätt att flytta både till och från Stockholmsområ-
det. Men det avgörande skall inte vara att staten bidrar med ett antal miljo-
ner. Det skall vara en ut- respektive inflyttning som inte förändrar konkur-
renskapaciteten mellan de olika företagen.
Ett annat område är bostadsmarknaden. Alla prognoser med inriktning
på sekelskiftet som finns visar att det föreligger en stark efterfrågan på nya
lägenheter. Trots vetskapen om detta närmar sig bostadsbyggandet i vår re-
gion nollpunkten alltmer. Ungefär 40 % av byggjobbarna är utan jobb.
Andra återigen är föremål för arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Med den upphöjdhet som regeringen intar i denna fråga finns det små
möjligheter att vinna gehör för ökade insatser. Regeringen borde först ställa
sig frågan varför bostadsbyggandet är så lågt, det lägsta sedan 1941. Vi hör
allt som oftast regeringens företrädare berätta om den låga inflationen, den
låga räntan och de lägsta produktionskostnaderna på långliga tider. Ändå är
det ingen som vågar bygga. Vad är orsaken?
Det är ingen svårighet att sätta fingret på den ömma punkten. Det är den
nya bostadsfinansieringen som infördes efter regeringsskiftet 1991 som är
den helt primära orsaken. Byggfolk av alla kategorier, från företagare till
byggjobbare och kreditinstitut, vågar inte längre lita på regeringen. Det är
inte bara det att vi är på väg mot ständigt höjda boendekostnader, vilket gör
att många utestängs från sin bostad därför att de inte kan betala de ständigt
ökande kostnaderna, utan det saknas också en plan för det framtida bostads-
byggandet. Man litar inte på regeringen, man vet att de ekonomiska förut-
sättningarna efter hand kommer att ändras, och på de premisserna kommer
aldrig bostadsbyggandet att sättas i gång.
Slutligen, fru talman: Det har i den här riksdagen väckts massor av motio-
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknads-
politik m.m.
ni
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
A rbetsmarknads-
politik m.m.
ner om ett förstärkt ROT-program. Det är nu omöjligt för regeringen att låta
bli att för riksdagen lägga fram ett förslag om ett förstärkt ROT-program.
Här finns nämligen en klar majoritet som ånyo tvingar regeringen att ta ett
initiativ, precis som riksdagen tvingade regeringen 1992.
I detta anförande instämde Sylvia Lindgren (s).
Anf. 124 KRISTINA PERSSON (s):
Fru talman! Det sägs att man inte kan gå ur en kris med samma tänkande
som när man gick in i den. Det gäller i vart fall människor. Krisen måste
förändra. Jag tror att detsamma gäller samhällen och ekonomier. Jag tror
inte att dagens rekordhöga exportöverskott eller andra lösningar som rege-
ringen har anvisat är lösningen på krisen med hög arbetslöshet i Sverige, lika
litet som devalveringarna på 70- och 80-talen var det. De är mer att betrakta
som smärtstillande medel som ger en frist, tid att söka nya, varaktiga lös-
ningar.
Jag ser emellertid inga tecken på att regeringen är inbegripen i ett sådant
seriöst arbete med att tänka nytt, att finna nya vägar för att få sociala behov
och resurser att mötas.
När vi för drygt 20 år sedan i Sverige talade om kris, var det framför allt
tillväxtens fysiska gränser som fokuserades. I dag rör krisen i lika hög grad
den nya fattigdom som brer ut sig i arbetslöshetens spår, i Sverige och i
Europa. Lågkonjunkturen har satt sökarljuset på tillväxtens sociala gränser,
svårigheten att skapa ett samhälle där alla har plats, där alla är behövda, ett
samhälle som är såväl dynamiskt och konkurrenskraftigt som gott för männi-
skorna att leva i.
I måndags den här veckan samlades ett antal ledande forskare och chefer
inom miljö-, ekonomi- och biståndsområdet för att diskutera konkurrensens
gränser, ”limits to competition”, och den rapport med samma namn som den
s. k. Lissabongruppen hade skrivit. Det var en politiskt inte särskilt homogen
församling, men slutsatserna var ändå ganska entydiga. Marknadskrafter
och konkurrens är inte lösningen på de stora och avgörande utmaningar som
världssamfundet står inför - miljö, fattigdom, arbetslöshet och växande so-
ciala klyftor. Slutsatsen blev att det behövs mer av reglering och lagstiftning
för att problemen skall kunna lösas.
Marknaden är inte heller lösningen på Sveriges problem. De recept som
den här refererade OECD-rapporten förespråkar har bidragit till att leda
Europa in i massarbetslöshet och fattigdom.
Jag tror att man kan säga att den svenska krisen framför allt är social och
politisk. Allt färre personer kan producera alltmer, och en stor del av det
som vi konsumerar kommer att kunna produceras billigare och bättre någon
annanstans. Andra tar över den produktionen, och de skall ta över om de,
t. ex. Östeuropa, skall ha en chans till goda levnadsvillkor i framtiden.
Sveriges enda möjlighet är att vi blir bra på att producera och sälja det
som vi har eller kan skaffa oss särskild kompetens för. Det är kompetens,
kunskap, som skapar konkurrenskraft i morgondagens ekonomi. Det gäller
också individer, inte bara samhällen.
128
Vi behöver inte oroa oss för de välutbildade, de rörliga. De kommer att
behövas. Men var skall de lågutbildade få jobb?
När man frågar sig var de nya jobben finns måste man fråga sig vilka behov
människor har. Som jag ser det finns behoven i dag framför allt inom vård,
utbildning, omsorg, kultur, fritid och miljö - tjänster som riktar sig till indivi-
der och hushåll.
Det finns två helt olika sätt att tillgodose dessa behov. Det ena är ökade
löneskillnader, som gör det möjligt för dem som tjänar bra att köpa de tjäns-
ter som de lågt avlönade utför. Det betyder ett samhälle som alstrar fattig-
dom och utslagning. Det är det slags samhälle som Clintonadministrationen
i USA i dag kämpar för att komma ur. Den andra vägen är att finansiera
angelägna tjänster skattevägen, det som hittills har varit den svenska model-
len.
Frågan är hur vi skall ha det i framtiden. Behoven växer. Samtidigt är
statsskulden över 1 000 miljarder och de årliga budgetunderskotten runt 200
miljarder. Det går inte att skapa ett gott och socialt välfungerande samhälle
utan kompromisser mellan hög produktivitet och sociala behov. För att få
en rimlig fördelning måste åtminstone en del av denna kompromiss uppnås
genom skatterna. Men det behövs också nytänkande, en annan social orga-
nisation och en mobilisering av det s.k. civila samhället genom kooperativ,
folkrörelser, m.m. Industrin, byggandet och de industrinära tjänsterna kom-
mer nämligen inte att klara av att suga upp mer än en del av de 600 000 ar-
betslösa.
Min pessimism när det gäller varaktiga lösningar av arbetslöshetskrisen är
så stor, att jag inte ens vill avfärda diverse s.k. pigförslag utan vidare. Jag
tror inte att det är avdragsrätt för hushållstjänster som kommer att ge oss
klassamhället åter, utan det är snarare arbetslöshet och inlåsning av männi-
skor i lågavlönade yrken utan möjlighet att ta sig ur, t.ex. genom utbildning.
I stark sammanfattning tror jag att de viktigaste bidragen till krisens lös-
ning finns att söka enligt ungefär följande linjer.
Det politiska samarbetet över nationsgränserna måste fördjupas. Det
handlar om en ekonomisk politik som skapar jobb men också om fördel-
ningspolitikens förutsättningar i form av skatter och social minimilagstift-
ning.
Det behövs också kraftfulla insatser för kompetensutveckling. Bristen på
initiativ och förslag från regeringen förvånar. I de socialdemokratiska motio-
nerna till riksdagen finns många konkreta förslag. Jag tror att det skulle be-
hövas en ny historisk kompromiss på svensk arbetsmarknad, en återhållsam-
het när det gäller lönerna i utbyte mot kompetenshöjning på bredden. Det
räcker inte med att satsa på eliten när det gäller kompetens.
Det behövs en samverkan mellan fack, arbetsgivare, regering och riksdag
för att åstadkomma både volym och kvalitet i utbildningen. Dessutom:
Många personer i utbildning skapar luckor för arbetslösa.
Behovet av kompetenshöjning gäller inte bara löntagarna utan även före-
tagen och företagarna. En del av Sveriges ekonomiska problem ligger i att
företagen inte efterfrågar kompetens. Det är därför som Sverige snabbt har
rutschat ner till tionde plats på Europas löneliga. Vi har fel struktur på vårt
näringsliv.
Jag tror också att vi måste...
9 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 57
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Arbetsmarknads-
politik m.m.
129
|
Prot. 1993/94:57 9 februari 1994 |
Anf. 125 TALMANNEN: Den medgivna tiden är tyvärr sedan länge passerad. |
|
Allmänpolitisk |
Anf. 126 KRISTINA PERSSON (s): Fru talman! Jag ber om ursäkt. Det är första gången jag står i den här |
|
Arbetsmarknads- |
Anf. 127 ANITA JOHANSSON (s): Fru talman! Jag kan konstatera att intresset för hur Stockholms läns 1,9 Stockholmsregionen har många ansikten. I vår region finns de resursrika I min hemkommun Nacka söker 2 756 personer arbete, och det finns 188 Ingen annanstans i Sverige är skillnaden mellan människornas levnads- Ingen annanstans i landet är ojämlikheten och segregationen så påtaglig Regeringens storstadsfientliga politik tar inte hänsyn till storstäderna och Jag skall här visa på två områden där regeringens politik har fått för- Det statliga utlokaliseringsbidraget har fört med sig att flera företag har Regeringens skattepolitik ökar också de klyftor, som redan finns i Stock- Jag kan bara med sorg i hjärtat konstatera att 24 % av de barnfamiljer som |
|
130 |
anlitar barnomsorg i min kommun Nacka i dag är beroende av socialbidrag. |
Detta beror på att taxor och avgifter har höjts sedan Carl Bildt började styra
detta land.
Det finns stora möjligheter att motverka den öppna arbetslösheten. Det
finns alternativ till regeringspolitiken. Våra förslag bygger på att man redan
nu börjar planera och skapa förutsättningar för en uppgång i konjunkturen.
Det är nu vi skall investera i infrastruktur och byggsektor. Jag vill nämna
några exempel på åtgärder som skulle kunna sättas i gång omedelbart.
I dag har vi 0,2 % lediga lägenheter i länet. När konjunkturen förhopp-
ningsvis svänger kommer t.ex. alla ungdomar, som i dag tvingas bo kvar
hemma eller har tvingats flytta hem igen, att vilja ha en bostad. Vi har också
lägenheter som behöver rustas. Ett annat exempel är lägenheter som behö-
ver rustas och anpassas för äldre. Det är heller ingen hemlighet att många
av våra kommunala lokaler behöver en ordentlig upprustning.
Ett av de stora problemen som försvårar dessa åtgärder är kreditgiv-
ningen. Regeringen måste sätta press på bankerna och på AMS. I denna re-
gion har vi enats om att vi borde få låna en miljard för att få fart på ROT-
sektom. Det är ett krav som för övrigt alla partier har ställt sig bakom.
Vi har inte blivit förskonade från arbetslöshet i Stockholm. Det är snarare
tvärtom. Vi missunnar inte de län som får regional- och arbetsmarknadspoli-
tiskt stöd det stödet. Meningen är inte att regioner skall ställas mot varandra;
det har vi inte råd med. Men vår region måste också få de resurser som be-
hövs för att den skall kunna möta framtidens krav.
Kommunikationer
Anf. 128 HANS STENBERG (s):
Fru talman! Väl fungerande kommunikationer är avgrundläggande bety-
delse för att människor skall kunna leva och arbeta i hela landet. En bra in-
frastruktur är också en förutsättning för en god näringslivsutveckling. Till-
gång till snabba och säkra gods- och persontransporter, såväl inom landet
som till marknaderna i Europa, är en del av ett sådant system.
För att vi skall kunna uppnå detta föreslår vi socialdemokrater att en na-
tionell plan för kommunikationerna skall utarbetas, liksom en strategi för
ett miljöanpassat trafiksystem. Vi har också i våra motioner föreslagit ett
antal åtgärder inom de olika trafikslagen för att minska trafikens miljöpåver-
kan.
Anslagen till drift och vidmakthållande av statliga vägar och järnvägar be-
höver ökas med sammanlagt 4,6 miljarder kronor. Detta skulle också skapa
nödvändiga och värdefulla arbetstillfällen. Vi vill dessutom ge Luftfartsver-
ket och SJ möjligheter att öka sina investeringar.
En allt viktigare kommunikationsform är den moderna informationstekni-
ken. Både av regionalpolitiska och miljöpolitiska skäl är den fortsatta ut-
vecklingen av denna kommunikationsform av mycket stor betydelse.
För att vi i framtiden skall ha ett väl fungerande, modernt kommunika-
tionssystem krävs investeringar i kommunikationssystemet i storleksord-
ningen 2 % av BNP. Det gäller vägar och järnvägar men också sjö- och luft-
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Kommunikationer
131
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Kommunikationer
132
fart samt telekommunikationer, inklusive satsningar på den moderna infor-
mationsteknologin, som jag nyss nämnde.
Investeringar i den storleksordningen måste naturligtvis ske så att de ger
maximal samhällsnytta. Av den anledningen bör en kommission tillsättas för
att utarbeta en nationell plan för kommunikationerna i Sverige. Till grund
för arbetet bör ligga en samlad bedömning av 1988 års trafikpolitiska beslut;
detta för att man skall uppnå en helhetssyn på gods- och persontransporter,
inklusive hamnar och sjöfart.
De investeringar som vi nu gör skall vara inriktade på ett miljöanpassat
trafiksystem som samtidigt bidrar till en ökad välfärd och tillväxt. I planen
skall också ingå förslag till långsiktig finansiering av kommunikationerna.
Tillgången till fungerande kommunikationer är i hög grad en fråga om väl-
färd och rättvis fördelning. I arbetet med att bygga upp det framtida kommu-
nikationssystemet måste många avvägningar göras utifrån politiska utgångs-
punkter. Det finns därför all anledning att överväga en ny organisation för
trafikverken och se över möjligheterna till politisk styrning.
Fru talman! Jag vill avsluta med några ord om vägarnas betydelse för
skogsindustrin.
Skogsindustrin har en oerhört stor betydelse för Sverige som industrina-
tion och står för en avgörande del av landets exportinkomster. Därför är det
oerhört viktigt att den svenska skogsindustrin kan vara med i främsta ledet
vid utvecklandet av ny teknik och nya produkter. Om den svenska industrin
inte kan vara det kommer vi snart att konkurreras ut av massafabriker och
pappersbruk i tätbefolkade områden som har en helt annan tillgång till retur-
fiber än vad den svenska massa- och pappersindustrin har.
En satsning på ny och konkurrenskraftig miljövänlig teknik i skogsindu-
strin kräver färskt virke som råvara. Med den nya tekniken får det inte ta
mer än högst två tre veckor från avverkningen till dess att det blir massa av
virket.
För att skogsindustrin skall våga satsa på den nya tekniken är det nödvän-
digt att det finns ett fungerande vägnät - året om. Därför är det helt oaccep-
tabelt att en stor del av vägnätet i skogslänen måste stängas under flera
veckor varje år.
Med hänsyn till skogsindustrins stora betydelse för landet är det av natio-
nellt intresse att vägstandarden i skogslänen höjs, så att vägarna åtminstone
blir farbara hela året.
Anf. 129 KENNETH ATTEFORS (nyd):
Fru talman! Infrastrukturområdet är mycket brett, så‘man får välja en li-
ten del av det hela. Jag hade tänkt tala litet grand om den långsiktiga sjöfarts-
politiken. Det var med glädje jag såg kommunikationsministern komma in
i kammaren, eftersom jag hade tänkt ställa en fråga på slutet.
Internationellt råder helt nya strukturella förutsättningar för sjöfartsnä-
ringen som generellt sett är gynnsamma för den svenska sjöfartsnäringen.
Medlemskap i EU i kombination med ett förändrat svenskt synsätt på in-
frastrukturinvesteringar inom sjöfarten är också en viktig förutsättning för
att den svenska ”hemmarelaterade” Europasjöfarten skall kunna utvecklas
positivt i framtiden. Om den gör det kommer det också att innebära att öv-
riga verksamheter inom näringen får en betydelsefull hemmabas för sin re-
krytering, produkt- och marknadsutveckling.
Den nuvarande osäkerheten kring den framtida sjöfartspolitiken inom
EU, i kombination med de gynnsamma internationella ramförutsättning-
arna, understryker snarare behovet av att vi från svensk sida formar en egen
politik med ett europeiskt perspektiv - detta i syfte att kunna påverka den
framtida sjöfartspolitiken inom EU och den internationella utvecklingen.
Denna sjöfartspolitik skall självfallet också gynna en svensk handelsflotta
under svensk flagg.
Det är i dessa perspektiv som utformningen av en svensk näringspolitik
för sjöfarten och behovet av infrastrukturella satsningar inom sjöfartsområ-
det bör ses. Det betyder att det finns skäl att se på de svenska sjövägarna
och hemmasjöfarten i ett framtida, europeiskt perspektiv.
Det finns också skäl att se på integrationen mellan land- och sjötranspor-
ter, på forskningen om sjöfartens infrastruktur och anslag till denna, herr
minister, samt på utbildning som exempel på områden för ökade svenska in-
vesteringar i sjöfartens infrastruktur. Man bör studera hamn- och stuveri-
verksamheten i ett totalsvenskt perspektiv, fru talman.
Med det menar jag att det ju finns vissa stuverimonopol som kan vara be-
svärande. Jag vet att herr kommunikationsministern har svarat på frågor om
detta här i kammaren vid ett tidigare tillfälle för några månader sedan.
I en öppen värld och i ett öppet Europa måste Sverige se till sina egna
intressen först och främst. Det måste till en nationell samling kring sjöfarts-
näringens problematik. Svensk sjöfart är inte bara en fråga för de ombordan-
ställda; det är en bransch som består av 60 000 personer.
Fru talman! Låt oss inte tappa dessa arbetstillfällen till andra länder! Vi
måste se om vårt eget hus i ett öppet Europa.
Vi har märkt en krismedvetenhet hos inblandade parter och en ökad vilja
att ge problemen i svensk sjöfartspolitik en långsiktig lösning till nationens
bästa. Vi tycker att regeringen snarast borde tillsätta en brett sammansatt
parlamentarisk kommitté med inkallade experter från t.ex. rederier, ham-
nar, stuverier, mäklare, varv, utrustningsleverantörer, sjöfartsjurister, cate-
ring-verksamhet, sjöfartskonsulter, sjöfartsutbildare och berörda fackför-
eningar.
Kommittén skall lägga fram förslag på hur den svenska sjöfartsnäringen
bör se ut på lång sikt för att den verkligen skall hålla. Vi vet ju hur det kan
bli med majoritetsskiftningar i denna kammare. Vi kan aldrig få en redare
att investera i fartyg och sätta dem under svensk flagg om han inte vet hur
det blir med hans ägodelar.
Eftersom herr ministern är här kan jag kanske få ställa en fråga. Visserli-
gen har jag redan varit uppe på Kommunikationsdepartementet och föredra-
git detta litet grand. Halvpositiva signaler har då kommit. Men eftersom mi-
nistern alltså är här frågar jag ännu en gång om ministern kan se positivt på
gjorda vädjan från en ringa parlamentariker. Det handlar alltså om huruvida
vi kan få till stånd en parlamentarisk kommitté som kan komma med en lång-
siktig lösning beträffande den svenska sjöfartspolitiken, så att denna verkli-
gen blir hållbar.
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Kommunikationer
133
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Kommunikationer
134
Anf. 130 KARL-ERIK PERSSON (v):
Fru talman! De största satsningarna inom Kommunikationsdepartemen-
tets område under de kommande åren gäller två områden: vägar och järnvä-
gar.
De trafikpolitiska ståndpunkter som Vänsterpartiet bygger sina krav och
motionsförslag på kan sammanfattas på följande sätt. Kommunikations-
strukturen måste förändras i grunden för att miljön skall kunna räddas, sam-
tidigt som kommunikationsbehoven tillgodoses. Därför måste en långsiktig
samhällsplanering bidra till ett minskat behov av gods- och persontranspor-
ter. Varje trafikslag bör bära sina egna samhällsekonomiska kostnader.
Frågan om en fungerande kollektivtrafik är en viktig jämställdhetsfråga.
Det är inte alla vuxna individer som har tillgång till bil. Kvinnor, äldre, barn
och ungdomar har större behov av en fungerande kollektivtrafik. Spår-
bundna trafiksystem och miljövänliga sjötransporter skall prioriteras. Väg-
trafiken, framför allt tunga landsvägstransporter, och flygtrafiken måste
minskas. Järnvägsnätet måste byggas ut och rustas upp så att de behov som
Banverket har redovisat blir tillgodosedda.
Regeringen och riksdagen måste aktivt verka för en svensk medverkan i
en samordnad alleuropeisk järnvägspolitik. Som ett led i detta arbete behövs
det ett nordiskt nät för snabb- och höghastighetstågen. Regeringens kommu-
nikationspolitik är tvetydig och brister i ett längre tidsperspektiv. Känne-
tecknande för regeringens kommunikationspolitik är att man å ena sidan vill
höja bensinskatter och å andra sidan planerar att bygga nya motorvägar. Å
ena sidan vill man minska kväveoxidutsläppen. Å andra sidan vill man bygga
Öresundsbron, vars trafik kommer att generera ökade koloxidutsläpp.
På punkt efter punkt är det tydligt att det är starka särintressen, såsom bil-
och oljeindustrier samt byggföretag, som styr regeringens kommunikations-
politik.
Vad som saknas är en samordning av olika trafikslag - järnvägar, vägtrafik
och, inte minst, sjöfart. Investeringar i hamnar, samordning av terminaler
och utveckling av kust- och insjöfartstrafik finns inte heller med någonstans.
När det sedan gäller järnvägssatsningar har man från regeringens sida
skrutit med den stora Mälarbanesatsningen. Frågan är egentligen: Kommer
tidtabellen att kunna hållas när det gäller Mälardalen? Troligtvis inte.
Denna osäkerhet sprider sig nu när man går ut och säger att SJ skall bolagi-
seras. Vem skall då investera i tågmateriel? Det går ju inte att å ena sida
bygga ut järnvägstrafiken när man å andra sidan inte vet vem som skall trafi-
kera järnvägen. Därför blir det troligtvis en brist i investeringarna när det
gäller tågmateriel.
Beträffande vägar och broar befinner vi oss i exakt samma situation som
när det gällde Öresundsbron. Först kommer man att fatta beslut om vägar
och broar. Sedan skall man göra en miljökonsekvensutredning. Vi har typ-
fallet i regeringens proposition när det gäller Dennispaketet. Det riktas för-
ödande kritik från flera remissinstanser som ställer sig tvivlande till miljöin-
satserna. Men pengar har anslagits. Troligen kommer projekten att genom-
föras.
Likaså riktas det kritik från flera andra håll. Det finns inte något samband
mellan folklig förankring och de investeringar i vägar och broar som skall
göras. Åtminstone de ledamöter som sitter med i trafikutskottet har fått en
propå. Det gäller Byfjordens intresseförening. Man har ett citat från
Svenska Dagbladet som jag tycker är ganska bra:
”Om det gällde att till varje pris hålla cementproduktionen och caterpil-
larna i gång skulle vi lika gärna kunna bygga pyramider, effekten på närings-
livet och tillväxten skulle bli ungefär densamma.”
Det är en ganska förödande kritik som riktas mot de här gigantiska väg-
satsningarna. Nu tycks det också gå en sorts bolagiseringsvåg genom Kom-
munikationsdepartementet utan någon som helst analys och konsekvens.
Om man vore ärlig - och det skall man kanske vara när man talar om moral
och etik - skulle man tala om att det här först och främst är en ideologisk
fråga.
Sedan vänder jag mig direkt till kommunikationsministern. När det gäller
Vedabron har det framkommit att det kommer att bli stora problem med
avisningen av brovajrarna. Troligtvis kommer man att bli tvungen att ha
eluppvärmda vajrar. Vilka kommer kostnaderna att bli?
Det verkar som om Kommunikationsdepartementet så att säga har gjort
något illa. Det enda man skall arbeta med är ju en nollösning. Det skulle
vara roligt om det kom en pluslösning från Kommunikationsdepartementet.
Nu talas det också om datamotorvägar. Det måste vara litet pinsamt om
statsministern, som det verkar, måste ta hand om detta för att man skall
komma till rätta med datamotorvägarna. Detta borde ha kommit från Kom-
munikationsdepartementet. Men man får väl vara tacksam för att det kom-
mer från något håll. Dessutom är det ett gammalt vänsterpartistiskt förslag
på kommunikationsområdet.
Anf. 131 Kommunikationsminister MATS ODELL (kds):
Fru talman! Jag har med stort intresse tagit del av oppositionens motioner
på kommunikationsområdet. Jag har också med stort intresse lyssnat på
Karl-Erik Persson, som sade några saker här som jag måste kommentera.
Han sade att det inte finns någon folklig förankring beträffande de investe-
ringar som nu skall göras i järnvägar och vägar.
Fru talman! Detta är ett mycket anmärkningsvärt uttalande med tanke på
det beslut som denna kammare fattade den 8 juni och som var det första i
sitt slag. Det var visserligen något tumultartat i kammaren just den natten.
Jag vet inte hur Karl-Erik Persson hade det. Vid nämnda tillfälle lade Sveri-
ges riksdag fast vilka vägar och järnvägar som skall utgöra de nationella strå-
ken i vårt land. Sedan dess har Vägverket och Banverket bearbetat det in-
riktningsbeslut som riksdagen fastställde. För några dagar sedan inkom för-
slag till departementet om hur detta konkret skall genomföras i form av en
tioårig investeringsplanering.
Jag tror faktiskt att Karl-Erik Persson där har tagit grundligt fel, liksom
han gjort på många andra punkter. Jag skall återkomma till några av dem
litet senare.
När jag läser oppositionens motioner konstaterar jag att mina vänner
inom socialdemokratin återigen slår in öppna dörrar. Allt det som man vill
ha är faktiskt redan på gång. Investeringarna - inklusive de avgiftsfinansie-
rade projekten när det gäller vägar, järnvägar, flyg, sjöfart och telekommu-
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Kommunikationer
135
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
A llmänpolitisk
debatt
Kommunikationer
136
nikationer - kommer faktiskt att överstiga de planeringsramar som ni talar
och motionerar om.
Enbart Telia, som numera bara är en av ett flertal teleoperatörer i vårt
land, kommer att investera i storleksordningen 70 miljarder kronor under
tioårsperioden. Det kan bli mera när användningen av de nya teletjänsterna
på allvar kommer i gång. Alla Telias investeringar betalas av dem som ringer,
inte över statens budget.
Det vore naturligtvis befängt att ge Telia en tioårig planeringsram. Innan
bläcket ens torkat när det gäller en sådan plan skulle förutsättningarna ha
förändrats så mycket att planen i praktiken var värdelös. Planekonomin har
spelat ut sin roll även inom telekommunikationerna. Teknikutvecklingen på
detta område går så svindlande snabbt att det inte finns möjlighet att planera
i detalj. Det finns, som jag sade, en mycket stor investeringsbudget och det
som ingår i den genomförs med konsekvens.
Som bekant offentliggjorde statsministern i måndags en bred nationell
satsning för att öka användningen av informationsteknologi, framför allt så-
dan som utnyttjar telekommunikationer. När det gäller själva telenätet har
vi i Sverige faktiskt de allra främsta möjligheterna i världen att ta till oss den
här tekniken. Det gäller det legala ramverket genom telelagen, som faktiskt
gör Sverige till den mest öppna telemarknaden i Europa. Det gäller till-
gången på den viktigaste utrustningen för att kunna utnyttja tjänsterna,
nämligen persondatorn. Sverige har en mycket hög tillgång och användning
per capita.
Men det finns några områden där vi ligger rejält på efterkälken. Det gäller
framför allt inom utbildningsväsendet. Dataanvändningen inom grundsko-
lan, gymnasiet och med vissa få undantag högskolan är direkt bristfällig.
Detta trots att skolan när den i många kommuner drabbas av stora bespa-
ringskrav skulle kunna spara väldigt stora summor samtidigt som undervis-
ningen förbättrades om man rätt kunde utnyttja den nya informationstekni-
kens möjligheter.
Bristerna i informationsteknologianvändningen inom utbildningsväsendet
är särskilt allvarliga eftersom det är de som i dag utbildas som skall svara för
den ekonomiska tillväxt som är nödvändig för att i framtiden klara statens
finanser. Utöver att få samhället att fungera gäller det pensionerna, omvård-
naden av de äldre och miljöskulden.
Även när det gäller den offentliga förvaltningen, sjukvården och nätverk
av småföretag finns det stora möjligheter att effektivt utnyttja informations-
teknologin och telekommunikationer. Det fordras faktiskt krafttag inom re-
spektive departement för att vi skall komma till rätta med de uppenbara
svagheter som finns. Här har vaije ansvarigt statsråd en viktig uppgift när det
gäller att gripa sig an de enorma utmaningar som man möter inom respektive
område.
Inom vårt departement, Kommunikationsdepartementet, arbetar vi nu på
att ytterligare snabba på spridningen av de s.k. på- och avfarterna på de elek-
troniska motorvägarna. Inom den närmaste tiden är det framför allt inom
två områden som tekniken utvecklas mycket snabbt. Det ena är möjligheten
att via det vanliga telenätet knyta ihop datorer med avancerad kommunika-
tion.
Den persondator som nu står på mitt bord på departementet har fått ett
kretskort och en kamera. Den kan knytas ihop med en liknande dator var
som helst i hela världen. Då kan jag se den jag talar med och överföra bilder,
kartor och diagram samtidigt som jag interaktivt arbetar med materialet till-
sammans med den person som jag talar med i andra änden av tråden.
Detta är inte bara möjligt för mig. Alla de som har AXE-anslutning - och
det är i dag ungefär två tredjedelar av alla abonnenter - kan få tillgång till
den här tekniken via det vanliga telenätet. Det är heller inte så svindlande
dyrt, särskilt inte om man jämför med vad det kostar att resa långa sträckor.
Jag tror att den här tekniken faktiskt kommer att förändra arbetslivet i grun-
den. Jag tror att vi kommer att fortsätta att resa, visst kommer vi att göra
det, men på ett annat sätt. Det blir mer för att träffa människor och lära
känna nya människor och kanske mindre för ett rutinarbete med dem som
vi redan känner.
Det andra området är publik elektronisk post. Vi hörde häromdagen att
statsministern nu kan utväxla elektronisk post med president Bill Clinton.
Det är naturligtvis en mycket viktig symbolisk sak, men kanske inte det allra
viktigaste. 170 000 människor i Sverige har tillgång till den publika elektro-
niska posten. Men användningen är ännu alltför liten och blygsam. Jag kan
ta ett exempel. Banverket, som för övrigt har landets näst största telenät -
fiberoptiknätet som ligger i våra järnvägar - har nu också skaffat sig elektro-
nisk post. Varje tjänsteman vid verket kan nu nås på samma sätt som exem-
pelvis president Clinton nås av användare över hela världen. Praktiskt inne-
bär detta att den demokratiska förankringen av Banverkets planer kan snab-
bas upp. När länsstyrelser och kommuner ansluts kommer man att kunna
utväxla ritningar och beräkningar betydligt snabbare än i dag. Inom mitt de-
partement planeras också ett antal ytterligare åtgärder för att öka tillgänglig-
heten till publik elektronisk post.
Avregleringen i kombination med små företag är dock inte alltid utan pro-
blem. Två branscher där finansiering med hjälp av statliga lönegarantier och
obetalda skatter på ett väldigt allvarligt sätt påverkat konkurrensen är inom
taxi och åkerinäringen. På många orter har en ärlig företagare som betalar
alla de skatter och avgifter som lagen föreskriver väldigt svårt att klara sig.
Regeringen kommer därför inom kort med en proposition om den yrkesmäs-
siga trafiken för att ytterligare ta itu med de här problemen. Vi gör det inte,
som vissa branschföreträdare har gett uttryck för, för att försvåra för bran-
schen att verka. Vi gör det för att en ärlig företagare skall få en sportslig
chans att konkurrera på lika villkor med dem som skor sig på samhällets
skyddsnät. Det är de som fuskar som tvingar fram åtgärder. När känslan för
etik och moral luckras upp inom delar av en bransch måste staten reagera,
även om det kan medföra olägenheter och merkostnader också för de ärliga.
Anf. 132 KARL-ERIK PERSSON (v) replik:
Fru talman! Kommunikationsministern är orolig och bekymrad över hur
jag har det. Jag brukar försöka ordna så att jag har det ganska bra.
Jag vet att kommunikationsministern har stora svårigheter att lyssna. Det
får jag väl leva med. Jag sade inte att jag var emot alla investeringar. Om
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Kommunikationer
137
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Kommunikationer
138
kommunikationsministern har läst oppositionens motioner, som han skröt
med, borde han ha sett att Vänsterpartiet inte är emot alla investeringar.
Det är riktigt spännande att vara med och ställa frågor till kommunika-
tionsministern. Man kan få svar på helt andra frågor. Det är faktiskt roligt.
Det här har jag bevis på. Jag ställde en fråga i kammaren om Öresundsbron
och fick reda på hur fort man kunde färdas från Göteborg till Köpenhamn
och hur fort man kom till Hamburg. Den frågan ställde jag aldrig.
Vårt förslag när det gäller tele- och datakommunikationerna har vi fört
fram i flera motioner. Det måste faktiskt vara litet pinsamt. Det ligger under
Kommunikationsdepartementets område. Nu har det gått så långt att stats-
ministern tycks sätta sig i ledningen för detta. Det tycker jag är bekymmer-
samt. När vi träffas inom trafikutskottet borde vi faktiskt försöka ta tag i de
här problemen. Jag tror också att det här är den framtida satsningen om vi
skall ha ett levande Sverige där alla orter har möjlighet till kommunikatio-
ner. Det är en del av den utveckling vi har. Det var kanske lika bra att vi
satsade mer pengar på det här än på att bygga nya gigantiska motorvägar,
som den befolkning som bor runt de här platserna egentligen inte vill ha.
Det var det jag menade.
Anf. 133 Kommunikationsminister MATS ODELL (kds):
Fru talman! Karl-Erik Persson tycker att det är bekymmersamt att statsmi-
nistern ställer sig i spetsen för det här nationella initiativet. Jag vet inte om
han har hört talas om president Bill Clintons och vice president Al Gores
initiativ. Detta är ett motsvarande sektorsövergripande initiativ som berör
en mängd olika sektorer. Det rör inte alls enbart kommunikationssektorn.
Det berör utbildningssektorn. Det berör Näringsdepartementets område.
Det berör Finansdepartementets område i dess egenskap av dataansvarigt
departement. Vi tycker att det är helt naturligt att statsministern har tagit
detta initiativ och att vi närmast berörda statsråd är med i det arbetet.
Vi har organiserat arbetet på vårt departement. Tillsammans med de ge-
neraldirektörer som är berörda har jag bildat ett råd för att hantera frågorna
inom vårt område. Det gäller Telia och Posten. Posten är en oerhört viktig
kontaktyta mot svenska folket och kan bli en ny möjlighet att skapa ökad
trafik i de elektroniska motorvägarna. De existerar faktiskt, Karl-Erik Pers-
son. Det är mest trafiken som saknas. Den skall skapas genom bl.a. detta
nationella initiativ.
Jag har läst Vänsterpartiets motion. Jag blir litet förvånad. Ni vill minska
byggandet av vägar med 2 miljarder. När man hör Karl-Erik Persson kan
man tro att ni vill stryka bort allt som har att göra med de stora vägsatsning-
arna, men det är alltså marginellt. Det är 2-3 % i marginalen som ni vill
ändra på. Ni vill öka underhåll av vägar och järnvägar, också marginellt. Det
är små förändringar, men orden är ganska stora.
Anf. 134 KARL-ERIK PERSSON (v) replik:
Fru talman! Det var ytterligare en konstig replik av kommunikationsmi-
nistern. Statsministern var ju tvungen att ta itu med dessa problem. Det ver-
kar som att Kommunikationsdepartementet inte orkar med denna satsning.
Det här är ingen ny teknik. Vi använde den i Ljusnansberg redan i början
av 80-talet. Tyvärr fick vi ingen hjälp, och dataskolan där med den teknik
som kommunikationsministern beskriver gick omkull.
Jag känner faktiskt inte Bill Clinton men har sett honom på bild. Jag vet
inte om vi skall föra in honom i den här debatten. Han kanske skulle kunna
göra en insats för departementet om han vore här, men nu är han tyvärr inte
här.
Kommunikationsministern ondgör sig över att vi vill dra ner med 2 miljar-
der kronor när det gäller investeringar i nya vägar. Men vi vill faktiskt satsa
dessa pengar på underhåll av de vägar som vi redan har i dag och där Vägver-
ket sätter upp skyltar med varning för spårig vägbana. Man har ingen möjlig-
het att upprätthålla underhållet. Det tycker jag faktiskt är ett slöseri med
pengarna och en dålig investering. Det ökar inte trafiksäkerheten. Det finns
faktiskt ställen med 6-7 cm spår i vägbanan. Alla som åker bil någon gång
vet vilka konsekvenser det kan få om vi t.ex. får vatten på dessa vägar. Jag
tycker inte ministern skall ondgöra sig över att vi vill satsa pengar på sådant.
Anf. 135 Kommunikationsminister MATS ODELL (kds):
Fru talman! Karl-Erik Persson uppehåller sig vid att det är bekymmersamt
att Kommunikationsdepartementet inte skulle ha orkat med satsningen på
informationsteknologin. Sanningen är den att det som har med informa-
tionsteknologin att göra på Kommunikationsdepartementets område ligger
främst i världen. Vi har byggt ut fiberoptiknätet i Sverige. Vi har avreglerat.
Vi har en telelag som gör det möjligt för alla operatörer som är intresserade
av den verksamheten att komma i gång. Nog sagt om detta.
Jag är imponerad av att Vänsterpartiet vill omfördela 500 miljoner kronor
till ökat vägunderhåll. Man skall kanske påminna sig, fru talman, om att det
sedan sommaren 1991 har satsats på länsvägar och länsjärnvägar, utöver or-
dinarie anslag, över 5 000 miljoner kronor, alltså 5 miljarder. Det är natur-
ligtvis välkomna pengar, men jag tycker att orden inte står i någon rimlig
proportion till de förslag som ni kommer med.
Anf. 136 HANS STENBERG (s) replik:
Fru talman! Karl-Erik Persson sade att kommunikationsministern har
svårt att lyssna. Jag kan konstatera att antingen jag eller kommunikationsmi-
nistern har svårt att läsa.
Mats Odell säger att han har läst våra motioner och menar att vi social-
demokrater slår in öppna dörrar i våra motioner. Han säger att det vi föreslår
redan har föreslagits av regeringen i propositionen. Det är någonting som
inte riktigt stämmer. Under t.ex. anslaget för drift och underhåll av statliga
vägar föreslår vi drygt 4,1 miljarder mer än regeringen. Är det så som kom-
munikationsministern säger, att regeringen också föreslår dessa pengar, är
det naturligtvis glädjande. Då får man utgå från att pengarna kommer i kom-
pletteringspropositionen. Det känns oerhört bra att ha fått ett sådant be-
sked.
Anf. 137 Kommunikationsminister MATS ODELL (kds):
Fru talman! Jag talar alltså om de totala planeringsramarna under perio-
den framöver. Där talar Socialdemokraterna om 200 miljarder, inklusive
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Kommunikationer
139
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Kommunikationer
140
tele, flyg och sjöfart. Med de investeringsplaner som finns - dels de som be-
slutats av riksdagen med finansiering genom antingen direkta anslag eller
lånegarantier för avgiftsfinansierade projekt som Öresundsförbindelsen och
storstadspaketen, dels de som ingår i Telias investeringsplan för de kom-
mande tio åren - är vi uppe i dessa 200 miljarder. Det är vad jag sade.
Anf. 138 HANS STENBERG (s) replik:
Fru talman! Det förklarar det hela något. Tydligen är det fortfarande stora
skillnader i de pengar som vi vill satsa på drift och underhåll av statliga vägar.
Då blir man genast litet dystrare. Om kommunikationsministern hade kom-
mit några minuter tidigare till kammaren än vad han gjorde, hade han hört
mitt inlägg. Där redogjorde jag för situationen för skogsindustrin, där man
är oerhört bekymrad över att det faktiskt inte alltid finns vägar som det går
att använda året om. Det vore oerhört värdefullt om man kunde få en höj-
ning av anslagen till drift och underhåll av vägarna, så att de åtminstone går
att använda hela året.
Anf. 139 Kommunikationsminister MATS ODELL (kds):
Fru talman! Som jag sade i min replik till Karl-Erik Persson har vi sedan
sommaren 1991 haft extra anslag till upprustning framför allt av de mycket
små länsvägarna och även vissa länsjärnvägar på drygt 5 miljarder. Om jag
jämför - det kanske inte behöver göras en dag som denna - detta med de
anslag som fanns under den tid då Hans Stenbergs parti hade ansvaret för
Kommunikationsdepartementet, innebär detta en mycket dramatisk ökning
av både investeringarna och underhållsanslagen.
Jag önskar att Hans Stenberg och jag tillsammans skall kunna verka för
att också höja underhållsanslagen. Självklart har vi den ambitionen. Jag
tycker inte att det brister i att ta fram förslag på vad som bör ökas utan på
hur det skall finansieras på ett realistiskt sätt.
Det är möjligt att Hans Stenberg och jag skiljer oss åt när det gäller synen
på huruvida det är rimligt att fortsätta med en så pass kraftig upplåning som
den totala socialdemokratiska politiken innebär, vilka effekter det långsik-
tigt får på sysselsättningen genom att ränteläget påverkas osv. Det är där
som skillnaden ligger.
Förra året hade Socialdemokraterna ett förslag i en trafikpolitisk motion
som gick lös på 200 miljarder och som icke ens skuggats in i den övergripande
budgetmotionen. Jag är glad att det nu har skett en förbättring på den punk-
ten.
Trots allt handlar det om att föra en långsiktigt trovärdig ekonomisk poli-
tik. Det går att fortsätta att låna, men då vältrar vi över skulden på kom-
mande generationer.
Anf. 140 KENNETH ATTEFORS (nyd) replik:
Fru talman! Det är med glädje jag hör ministern tala om telekommunika-
tioner och att departementen sätts på högtryck för att försöka få en nationell
samling för telepolitiken i Sverige. Det är precis vad vi har skrivit i vår mo-
tion, och det var förmodligen den motionen som ministern hänvisade till.
Det är mycket glädjande.
Även vi var med på beslutet den 8 juni om investeringar för 98 miljarder.
När man sitter i trafikutskottet kommer man mer och mer till insikt om att
trafikutskottet är ett fantastiskt stort utskott, speciellt om man är ensam för
sitt parti att handlägga alla ärenden. Men ganska snart kommer man fram
till att vi håller på att dubbelinvestera och investera totalt fel. En sådan inve-
stering är t.ex. Botniabanan. Detta har vi tagit fram i en motion, där vi vill
skrota hela Botniabaneprojektet. Den sista satsning som vi är med på är att
bygga för ungefär 1,1 miljarder för att dra ner spår till kusten för att trans-
portera 400 000 ton pappersmassa från Modo. Till min förfäran ser jag då
att dessa pappersmasseton tas från svensk sjöfartsnäring som i dag i princip
kör på vägar som är gratis. Vi kan inte hålla på att dubbelinvestera på det
sättet. Våra förslag är att man skall skrota hela 7,9-miljardersprojektet och
satsa dessa pengar i regionen.
Fru talman! Jag hoppas att ministern inte har ett horn i sidan till mig när
det gäller sjöfartspolitiken. Den frågan fick jag inte svar på, men det är väl-
digt viktigt att jag får det. Jag har kanske varit litet hård i mina uttalanden
om att ministern inte förstår sig på sjöfart. Om ministern känner sig stött,
ber jag så hemskt mycket om ursäkt.
Anf. 141 Kommunikationsminister MATS ODELL (kds):
Fru talman! Jag känner mig inte ett dugg stött över att från en yrkesman
inom sjöfarten få påtalat att jag kanske inte har ”trampat däck” lika mycket
som Kenneth Attefors har gjort och att jag därmed inte har lika stor erfaren-
het.
När det gäller frågan om en parlamentarisk kommitté har vi enligt vårt
tidigare besked lagt fram en proposition om en ny sjöfartspolitik, som är an-
tagen. Vi har fått med oss parterna på sjöfartsmarknaden på en långsiktig
inriktning. Vi har finansierat detta. Det är vad som nu måste få verka. Vi
kan inte hålla på att ändra hela tiden inom sjöfartsnäringen. Detta måste nu
ses som fasta och långsiktiga spelregler. Det vore en felaktig signal att nu
tillsätta en sådan kommitté eller kommission. Om det skulle visa sig att
svensk sjöfart trots dessa stora satsningar som görs - över 400 miljoner kro-
nor om året - ändå skulle minska i omfattning, är jag beredd att diskutera
Kenneth Attefors förslag. Då får vi samlas och se vad som måste göras för
att åstadkomma en långsiktig utveckling.
När det gäller detta med dubbelinvesteringar tycker jag inte att Kenneth
Attefors skall begränsa sig till den första etappen - det är ju nämligen bara
fråga om den första etappen av Botniabanan. Denna järnväg skall samman-
knytas med den upprustade Ostkustbanan och bilda ett underlag för en stark
regional utveckling utefter Norrlandskusten, vilket skall ge underlag för en
bättre arbetsmarknad och en bättre näringsutveckling i hela denna mycket
viktiga region i vårt land.
Anf. 142 KENNETH ATTEFORS (nyd) replik:
Fru talman! Jag vet att vi här i kammaren har antagit förslaget om de 400
miljoner kronorna. Men jag har varit ute och talat med de inblandade par-
terna. De - och det gäller särskilt redarna - tycker inte att detta är långsik-
tigt. Grunden för mina påståenden är just att jag har varit i kontakt med
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Kommunikationer
141
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Kommunikationer
Sjöfartsförbundet, redare och annat folk. Jag vet att dessa inte anser att det
hela är riktigt så långsiktigt som ministern anser.
Sedan vill jag bara framföra en varning. Socialdemokraternas partimotion
är skriven på det sättet att det kan tänkas att det skulle kunna bildas en majo-
ritet i denna kammare som för fram de tankar som jag har i vår motion. Jag
hoppas att jag skulle slippa det, men så ligger det till i alla fall.
Anf. 143 Kommunikationsminister MATS ODELL (kds):
Fru talman! Jag har stor respekt för de kontakter som Kenneth Attefors
har med sjöfartsnäringen. Jag har det här avtalet på departementet. Det är
undertecknat av såväl Redareföreningen, Sjöfolksförbundet som de båda
befälsförbunden. Det är detta som jag har att utgå ifrån.
Riksdagen har fattat ett beslut. Jag tycker nog ändå att politik måste bedri-
vas med större långsiktighet än att man då skall tillsätta en kommission som
skall arbeta fram nya lösningar i stället för dem som man just har antagit
efter en ganska omfattande utredning.
Det är naturligtvis intressant att Kenneth Attefors väljer sig för att hans
egen motion skall gå igenom här i kammaren. Men det kanske mera är ett
uttryck för de problem som för närvarande råder inom hans parti.
Anf. 144 BERTIL PERSSON (m):
Fru talman! Man skall bygga broar mellan folk, och alldeles särskilt bör
man bygga en väg mellan Malmö och Köpenhamn. Det är det mest ange-
lägna projektet i Skandinavien för närvarande.
Tyvärr har Öresundsbron blivit en symbolfråga för motståndet mot EU,
för motståndet mot bilar, för motståndet mot tillväxt och dessutom ligger
Öresund lagom långt från Stockholm för att man skall kunna mobilisera full
indignation mot projektet.
Man har tidigare huvudsakligen skyllt på miljöaspekter. Det har nu visat
sig att dessa till största delen är lösta. Visserligen behöver Centern ett par
månader till av utredningar - och det tycker jag att man skall få - men man
har i stället fått gå över till att diskutera projektets ekonomi för att försöka
hitta möjligheter att uppamma indignation mot EU, bilar och tillväxt.
Denna förbindelse har utretts sedan 1877. Det torde vara det vägprojekt
som har utretts mest, inte bara i Skandinavien utan i hela Europa. Det är i
själva verket ett fall för Guinness rekordbok.
Det är en nyckelfråga för Öresundsregionen att få vettiga förbindelser.
Enligt alla utredningar baseras tillväxt på tillgången till universitet och flyg.
I Öresundsregionen finns det 3,2 miljoner människor, tre universitet och en
internationell storflygplats, som vi hittills inte har kunnat få en vettig fast
förbindelse till. Dessa måste knytas samman.
Detta kan bli Europas femte K-region och den sjätte regionen i storstads-
produktion. Det kan bli ett kraftcentrum i förening med Hamburg och Ber-
lin, dit det bara är 30 mil, alltså halva sträckan jämfört med Stockholm.
Det är bra med starka regioner. För närvarande har vi bara en stark region
i Sverige, och det är Stockholm-Arlanda-Uppsala. Denna region mjölkar vi
alla och drar nytta av när det gäller stöd till fattigare regioner i landet. Det
142
vore bra att ha fler starka regioner att mjölka. Det vore bra för hela landet,
eftersom det ger resurser både för tillväxt, för jobb och för miljön.
De nuvarande färjorna smutsar ner och har mycket sämre regularitet och
turtäthet än vad som vore fallet med en bro. De fastnar i isen när det är is-
vintrar. Då blir det stopp i trafiken. På kvällarna vet man inte om man skall
bli nerspydd eller nerslagen.
Det andra alternativet som har diskuterats har varit en biltågtunnel, vilket
ger föga vinster jämfört med fäijorna. En tunnel skitar inte ner så mycket
som fäijorna, men det är precis samma problem vid i- och urlastning. Det
tar lång tid och tågen går bara enligt tidtabellen samtidigt som det kräver
stora rangerområden.
Det är 17 km mellan Malmö och Köpenhamn och 17 km mellan Malmö
och Lund. Det hade varit bra med en biltågtunnel. Då hade vi naturligtvis
rivit upp autostradan och borrat en tunnel och kört bilarna på tåget till Lund.
Det är alltså fråga om en väg- och tågtunnel. Tågen är angelägna och sub-
ventioneras av vägarna. Det är en förbindelse som bär sig vilken prisnivå
man än har, därför att trafiken anpassas till prisnivån och man får bärkraft
om man väljer trafikmängden genom priserna.
Fru talman! Om det hade varit öken, fjäll eller berg mellan Malmö och
Köpenhamn, hade den här vägen byggts för längesedan. Nu är det grunt vat-
ten. Dessutom kan stockholmarna hindra skåningarna att bygga den väg som
vi har velat ha i över 100 år. Det måste bli ett slut på detta. Den här regionen
behöver knytas ihop.
Anf. 145 KENTH SKÅR VIK (fp):
Fru talman! Som liberal vill jag vara med och skapa ett samhälle där män-
niskor, idéer och varor kan förmedlas och transporteras snabbt och effektivt.
Väl utbyggda kommunikationer inom Sverige är nödvändigt för näringsliv
och sysselsättning i alla delar av landet. Resor till och från arbetet, service-
ställen och fritidsaktiviteter är viktiga för ett fungerande vardagsliv. Goda
kommunikationer med utlandet är en förutsättning för Europasamarbetet.
Vid ett EU-medlemskap är det viktigt för både oss i Sverige och medbor-
garna i övriga EU att vi kan erbjuda ett kommunikationsnät av högsta stan-
dard och kvalitet.
Det är alltid samhället som har det övergripande ansvaret för att kommu-
nikationerna fungerar. Men detta faktum hindrar inte att trafikföretagen
drivs i annan regi, tvärtom. Trafiknäringen kännetecknas fortfarande av allt-
för många regleringar och monopolbildningar.
Folkpartiet liberalerna vill främja konkurrensen mellan trafikföretag för
att konsumenternas behov skall tillgodoses till rimliga priser. Som det ser ut
i dag är priserna inom många transportgrenar alltför höga, eftersom konkur-
rensen är eftersatt. Privatiseringarna måste dock genomföras på ett rimligt
sätt, så att konkurrensen främjas och statsverkets kostnader hålls nere.
Även om bilarna påverkar miljön i negativ riktning är de oumbärliga i da-
gens samhälle. Bilen kommer så långt vi kan skåda framöver att vara det
bästa transportmedlet för en stor del av resorna samt också för godstranspor-
terna framöver. Åtta av tio persontransporter företas av privatbilister. Det
är därför viktigt biltekniken utvecklas, så att bilarna blir mindre skadliga för
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Kommunikationer
143
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Kommunikationer
144
miljön i framtiden. Mycket har gjorts, men tillverkarna behöver framöver
göra ytterligare för att främja utvecklingen på området.
Bilismen kräver dock ett väl fungerande vägnät. Under den borgerliga re-
geringens tid har stora summor satsats på att förbättra vägnätet. På många
håll höjs nu vägarnas standard och kapacitet rejält. Detta är välkommet, då
underhållet av våra vägar eftersattes under de socialdemokratiska regering-
arna under 1980-talet. Vägarna måste i hela landet hålla en sådan standard
att säkerhet kan garanteras och transporter med t.ex. råvaror kan nå fram
till industrin. En god vägstandard är en förutsättning för att hela Sverige
skall leva och utvecklas.
Fru talman! Det ligger stora värden i ett väl fungerande och väl utbyggt
järnvägsnät. I det beslut om stora satsningar på infrastruktur som riksdagen
antog våren 1993 görs stora satsningar på nyinvesteringar i järnvägar. Det
gäller bl.a. Mälarbanan, Svealandsbanan, Nordlänken och Ostkustbanan -
banavsnitt som jag som folkpartist med glädje nu ser byggas och rustas upp.
Under 1980-talets högkonjunktur byggdes flygplatser på många håll runt
om i Sverige. Speciellt i glesbygden är flygplatserna viktiga för bygdens över-
levnad. Problemet är att många av de små flygplatserna i bl.a. Norrland brot-
tas med stora ekonomiska problem. I många fall är det kommunerna som
äger och driver flygplatserna. En olönsam flygplats som är en nödvändighet
för bygden kan bli en hård belastning för den kommunala ekonomin. För att
dessa flygplatser, främst i Norrlands inland, skall kunna överleva är det av
största vikt att de kan få del av någon form av regionalpolitiskt stöd.
Fru talman! Jag skulle också vilja ta upp någonting om kommunikations-
nätet i den region som jag representerar, nämligen Västsverige. Den väst-
svenska regionens naturgeografiska förhållanden och omfattande industri-
ella verksamhet tydliggör att kommunikationerna som en sammanlänkande
faktor är av avgörande betydelse. De bidrar till hela regionens växtkraft och
vidareutveckling.
Med några undantag när händer inte särskilt mycket på vägsidan i Väst-
sverige. Det finns planer framtagna på satsningar i miljardklassen, men inga
pengar är beviljade. Det gäller t.ex. E 6 genom Bohuslän, men också andra
tunga projekt som riksvägarna 45 och 40 samt E 20. Detta sker i ett läge när
anläggningsindustrin och dess underleverantörer ser sig nödsakade att fri-
ställa åtskillig kompetent arbetskraft. Det finns en risk att genomförandet
av beslutade projekt dröjer in på nästa högkonjunktur, med de konsekven-
ser som detta kan få. Aldrig någonsin har priset på anläggningsarbeten varit
så lågt som nu. Konkurrensen mellan företagen är hård. Kostnaderna ligger
i dag 30-35 % under 1991 års prisnivå.
Norge/Vänerlänken utgör den norra delen av järnvägen mellan kontinen-
ten och Norge via Sverige. Banverket och de norska järnvägsmyndigheterna
har gemensamt konstaterat att konkurrenskraften i denna järnvägsförbin-
delse mellan Göteborg och Oslo har stora fördelar ur såväl regionalpolitisk
som transportteknisk synpunkt. Detta innebär att denna järnvägssträckning
bör prioriteras av Banverket.
Länken kommer också att medge ett attraktivt alternativ till flyg och bil
på sträckan Göteborg-Oslo och för mellanliggande stationer, framför allt i
Tvåstadsområdet. Projektet innebär att den nuvarande linjen från Göteborg
till Trollhättan, vilken har god standard men som i dag är enkelspårig, byggs
ut till dubbelspår på i första hand sträckan upp till Dalsland. Därefter sker
en kraftig standardhöjning och ombyggnad som medger snabbtågskoncept
och tunga expressgodståg genom Dalsland. Investeringen kan merutnyttjas
för Vänerlänken med fortsättning upp mot Karlstad som samtidigt är en al-
ternativ sträckning mot Stockholm. Dessutom ingår SJ:s planerade gods-
tågsflöde från norra Sverige till Göteborg och eventuellt Uddevalla.
Fru talman! Att vi har ett bra infrastrukturnät är en förutsättning för att
Sverige även i fortsättningen skall vara ett land med både en väl utvecklad
välfärd och livskraftiga företag. Därför är det angeläget att Sverige också
efter den 18 september i år får en regering med ett stort liberalt inslag som
kan vara en garant för detta.
Anf. 146 HANS STENBERG (s) replik:
Fru talman! Jag kan konstatera att Kenth Skårvik klagar över att vi social-
demokrater inte underhöll vägarna tillräckligt bra under 80-talet. Det ges ett
lysande tillfälle att nu, när vår motion om driftanslaget på vägområdet skall
behandlas, stödja den socialdemokratiska motionen som föreslår ytterligare
4,1 miljarder till drift och underhåll av statliga vägar.
Anf. 147 KENTH SKÅRVIK (fp) replik:
Fru talman! Nuvarande regering har i sin proposition satsat mycket mer
pengar än vad den socialdemokratiska regeringen gjorde under 80-talet. Vid
många tillfällen hade vi motioner som föreslog högre anslag än vad social-
demokraterna gjorde. Vi förde också förhandlingar med socialdemokra-
terna vid flera tillfällen. Jag ser att Georg Andersson nu börjar att närma sig
Stenberg och vill ge honom replikrätt på mitt inlägg. Men Georg Andersson
vet också att vi vid flera tillfällen förde förhandlingar i dessa frågor.
Anf. 148 HANS STENBERG (s) replik:
Fru talman! När man pratar om vägar och investeringar i infrastrukturen
föredrar nästan alltid regeringspartierna att tala om 80-talet i stället för vad
som skall göras i framtiden. Jag kan också påminna om att socialdemokra-
terna så sent som i förmiddags, när ekonomin diskuterades, anklagades för
att ha överhettat ekonomin under slutet av 80-talet. När man sedan kommer
fram till kvällen anklagar de borgerliga oss socialdemokrater för att vi under
den period då vi påstods ha överhettat ekonomin inte investerade ytterligare
i vägar och järnvägar. Det måste finnas något samband med vad man disku-
terar, även om ämnesrubrikerna är olika.
Nu talar vi om 90-talets investeringar. Vi kan konstatera att vägunderhål-
let är eftersatt. Det finns en möjlighet att stödja ett finansierat förslag som
satsar 4,1 miljarder mer på vägarna. Det förslaget tycker jag att Kenth Skår-
vik skall stödja.
Anf. 149 KENTH SKÅRVIK (fp) replik:
Fru talman! Jag skulle gärna stödja förslaget om jag visste att det fanns
pengar till det just nu. Jag utgår från att Socialdemokraterna inte satsade
pengar på vägar under 80-talet beroende på att de såg att pengarna inte
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
A llmänpolitisk
debatt
Kommunikationer
145
10 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 57
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
A llmänpolitisk
debatt
Kommunikationer
146
räckte till. Det finns väl utan tvekan ingen av oss som inte skulle vilja ha
bättre vägar, men vi får bygga vägar efter den ekonomi vi har. På grund av
att det inte fanns pengar för detta under den socialdemokratiska regeringsti-
den på 80-talet kunde inte vägarna byggas ut på det sätt som vi kanske alla
egentligen skulle ha önskat. Men det var trots allt socialdemokraterna som
regerade just då.
Anf. 150 KENNETH ATTEFORS (nyd) replik:
Fru talman! Kenth Skårvik nämnde prioritering av investeringar av Nord-
länken, dvs. järnvägen från Göteborg till Oslo. Vi i trafikutskottet har prio-
riterat om ungefär 1 miljard kronor från Nordlänken till Botniabanan, en
järnväg som jag inte vill skall byggas. Texten i propositionen och betänkan-
det som vi antog var så finstilt att vi knappt visste om det. Jag blev själv för-
vånad när generaldirektören berättade detta för mig. Jag frågade Rune Tho-
rén om han verkligen hade varit med om att omprioritera 1 miljard kronor
från västkusten till Norrland där ingen bor.
Jag vill rikta mig till Kenth Skårvik. För de 7,9 miljarder kronor som det
kostar att bygga Botniabanan skulle vi i stället kunna låta folk få flyga gratis
i hundra år.
Götalandsbanan som är droppen som urholkar stenen så att säga skall förr
eller senare byggas. Detta är Rune Thoréns symbolik över det hela. Kan vi
verkligen bygga en jättemotorväg mellan Göteborg och Jönköping för flera
miljarder kronor? Kan vi dessutom bygga en snabbspårsjärnväg mellan Jön-
köping och Göteborg för 13 miljarder kronor, när vi nu har ett snabbspår
mellan Stockholm och Göteborg via Skövde? Vad tycker Folkpartiet libera-
lerna om detta? Kan man verkligen dubbelsatsa på detta sätt? Finns det så
mycket pengar i Sverige för detta? Är herr Skårvik medveten om miljarden
från västkusten till Norrland?
Anf. 151 KENTH SKÅRVIK (fp) replik:
Fru talman! Riksväg 40 är från trafiksäkerhetssynpunkt inte någon bra
väg. Den behöver byggas ut till motorvägsstandard på flera ställen från Gö-
teborg till Jönköping.
Till Götalandsbanan har vi inte beviljat några pengar. Det vet Kenneth
Attefors. Vi har i stället lagt ett stort ansvar på de berörda kommunerna,
som får vara med och satsa. Jag hoppas att vi under våren skall kunna disku-
tera vad som skall hända med Götalandsbanan. Det viktigaste just nu är att
se till trafiksäkerheten på existerande vägar. Då är det angeläget att bygga
ut de vägar som i dag inte ärhelt och hållet trafiksäkra.
Förmedlingen av pengar mellan Botniabanan och Nordlänken var jag kan-
ske inte helt medveten om. Men vi har ju själva i trafikutskottet bestämt att
vi skall göra denna förbättring av den första etappen av Botniabanan. Den
står vi bakom.
Anf. 152 KENNETH ATTEFORS (nyd) replik:
Fru talman! Vi är totalt överens med Folkpartiet liberalerna om att det
skall vara motorvägar mellan de stora städerna, främst av säkerhetskäl. Vi
vill inte att vi själva eller våra vänner skall avlida på vägarna.
Det var glädjande att höra att Folkpartiet liberalerna ställer upp på att det
inte är staten som skall finansiera järnvägen mellan Jönköping och Göteborg
utan kommunerna, som till stora delar tar sitt ekonomiska ansvar. Med
tanke på kommunernas ekonomi lär det väl inte bli så mycket av de pla-
nerna.
Ja, det blir en miljard till Norrland. Banan byggs nu för 1,1 miljarder ner
till kusten, så att man kan hämta pappersmassa från sjöfarten, som redan
har en gratis infrastruktur. Man blir nästan förvånad. Ministern sade här att
man skall bygga en länk från Umeå norröver. Men där finns ju redan en järn-
väg som man skulle kunna förbättra. Jag föreslår inte att man skall ta bort
de 7,9 miljarderna till regionen utan att man anslår dem till redan befintlig
infrastruktur, t.ex. skogbilvägarna så att massaindustrin får vägar att köra
på. Det behövs inte en järnväg till där uppe.
Det var glädjande att höra om Götalandsbanan. Den stoppas tydligen
fr.o.m. nu.
Anf. 153 KENTH SKÅRVIK (fp) replik:
Fru talman! Jag vill göra ett tillrättaläggande. Först och främst har vi inte
råd att bygga en Götalandsbana just ju i den rådande ekonomiska situatio-
nen. Då har vi sagt i trafikutskottet att man får förhandla med kommunerna.
Över huvud taget är jag emot att kommunerna skall betala sådana här stora
järnvägssatsningar. Det var likadant i fråga om Västkustbanan och andra ba-
nor. Vi har reserverat oss mot detta. Jag tycker att vi skall förhandla med
kommunerna om Götalandsbanan. Om de nu vill ha den snabbare än vi kla-
rar av i den rådande ekonomiska situationen, får de vara med på något sätt
och hjälpa till.
Anf. 154 Kommunikationsminister MATS ODELL (kds):
Fru talman! Jag vill bara säga några ord om de kommunala flygplatserna.
Kenth Skårvik menade att de behöver få del av ett regionalt stöd. Det är
mycket glädjande att vi, trots det mycket bistra statsfinansiella läget, har
kunnat göra den stora satsning som görs i årets budgetproposition på just de
kommunala flygplatserna. Det finns kommuner i Norrlands inland som sat-
sar mer än en skattekrona för att kunna upprätthålla den livsnödvändiga liv-
lina som en flygförbindelse utgör.
När vi har lyckats utlokalisera företag, framför allt med hjälp av den utom-
ordentligt goda standarden på telenätet, så att vi kan producera mycket kva-
lificerade tjänster så gott som var som helst i vårt land, har flyget fått en
absolut avgörande betydelse. Därför är det glädjande att vi i år har lyckats
fördubbla anslaget till kommunala flygplatser. 20 av de 30 miljonerna skall
stanna i skogslänen. Dessutom finns det fem ganska stora kommunala flyg-
platser, nämligen Kristianstad, Växjö, Trollhättan, Borlänge och Kramfors,
som i trafiken har legat i ett resultatutjämningssystem med Arlanda. Även
där genomförs nu en rättvisereform, som i inledningsskedet innebär att man
ökar resultatutjämningen från Luftfartsverket till dessa fem flygplatser från
ca 7 miljoner till ca 30 miljoner. Sedan skall man delta i samma rationalise-
ringsprogram som de statliga flygplatserna. Det har uppskattats oerhört. Jag
har faktiskt från Kramfors fått ett av de varmaste tackbrev som jag någonsin
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Kommunikationer
147
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
A llmänpolitisk
debatt
Kommunikationer
148
fått såsom minister. Förre kommunalrådet förklarar att tolv års kamp nu är
avslutad. Här har regeringen, Kenth Skårvik, gjort en ganska stor insats för
att förbättra den mycket allvarliga situationen.
Anf. 155 KENTH SKÅRVIK (fp) replik:
Fru talman! Jag är tacksam över att regeringen har gjort detta. Jag tror att
det, precis som kommunikationsministern säger, är nödvändigt att man får
behålla dessa tvärförbindelser i Norrland och att vi bevakar detta. Det är
också angeläget att se till att även de små flygplatserna får en möjlighet att
fortsätta sin verksamhet. Sedan är frågan hur vi rent ekonomiskt skall kunna
hjälpa dem. Det är möjligt att de kan göra på samma sätt som järnvägen
gör med olönsam trafik. Huvudsaken är att vi följer utvecklingen och gör
någonting för dessa kommuner. Tvärförbindelserna måste finnas.
Anf. 156 ELVING ANDERSSON (c):
Fru talman! Väl fungerande kommunikationssystem över hela landet är
avgörande för en positiv utveckling, för tillväxt och för nya jobb. Det hand-
lar om vägar, järnvägar, hamnar och flygplatser men också om post- och tele-
kommunikationer. Den nya teknik som har utvecklats på telekommunika-
tionsområdet och som kommunikationsministern här tidigare har talat om
skapar väldiga möjligheter. Många arbeten kan utföras oavsett var man bor.
Via en PC, modem och bra teleledningar kan man sköta olika typer av jobb
lika bra från Karesuando eller Smögen som från Stockholm, Bryssel eller
New York.
Det är viktigt att denna teleteknik snabbt görs tillgänglig över hela landet.
Där är den nya telelagen ett stort steg i den riktningen, där vi ju omdefinie-
rade den grundläggande teletjänst som skall vara tillgänglig för alla till att
omfatta även telefax och datakommunikation.
Kommunikationsministern talade här om elektroniska motorvägar. Skall
vi fortsätta med liknelser från det transportnätet, tycker också jag det är vik-
tigt med elektroniska motorvägar, men låt oss inte heller här glömma länsvä-
gar och småvägar. Också de behövs i detta elektroniska system.
Jag nämnde också postområdet, som är viktigt för att hela landet skall
kunna leva och utvecklas. Den nya postlag som riksdagen nyligen tog ställ-
ning till ger en bra grund för en god postservice över hela landet även fram-
gent.
Det är glädjande att det råder en stor politisk enighet kring de trafikpoli-
tiska målen. Ett problem är dock att vissa av dessa mål är mer eller mindre
motstridiga. Jag skulle i detta sammanhang vilja lyfta fram två av de trafik-
politiska målen som jag och Centern tycker borde få större tyngd. Det gäller
dels det regionalpolitiska mål, dels miljömålet.
Inom några veckor kommer stora delar av länsvägnätet att avstängas för
tung trafik på grund av tjälskador. Inte minst gäller det skogslänen. Detta
är oacceptabelt eftersom skogsindustrin är vår viktigaste näring med ett net-
toexportvärde i dagsläget på ca 50 miljarder kronor. Detta berörde också
Hans Stenberg i sitt anförande.
Det här är ett dystert facit från tidigare regeringar, ytterligare ett eftersatt
område, något som vi inte kan leva med på sikt. Vi måste inte minst för
skogsindustrins skull se till att dessa vägar är farbara året om. Detta är ett
exempel på vad jag menar med att det regionalpolitiska målet i trafikpoliti-
ken måste ges en större tyngd.
Jag vill beträffande miljömålet säga att samtidigt som transporter av per-
soner och gods är helt avgörande för samhällets funktion och utveckling ut-
gör de också ett mycket stort miljöproblem.
Vi har i årets budgetproposition fått redovisat att de nationella miljömålen
för trafiken inte uppnås. De åtgärder som vidtagits för att minska de negativa
miljöeffekterna från transportsektorn räcker inte till. Trafikverkens senaste
redovisning pekar på att vi inte klarar vare sig koldioxid-, kväveoxid- eller
svaveldioxidmålen.
Därför är det helt avgörande att vi nu tar krafttag för att byta system och
ersätta de miljöskadliga transporterna med ekologiskt riktiga system. Det
görs nu satsningar på järnvägarna. Det gamla centerkravet att 40 miljarder
skall satsas under en tioårsperiod är nu på väg att förverkligas, och det är en
viktig del i detta.
Det är också viktigt att man satsar på rätt trafikslag på rätt ställe. I vissa
områden, framför allt i storstadsregionerna och i tätortsområdena, finns det
ordentligt underlag för att satsa på kollektivtrafik. Vi måste där se till att
den blir effektivare, så att privatpersoner som skall pendla till jobbet, uträtta
serviceärenden osv. får ett verkligt alternativ till bilen.
Men det krävs för att miljömålen skall nås också helt andra lösningar. Jag
har varit inne på överföring av transporter till kollektiva spårburna system.
Det krävs också stöd för utveckling av ny teknik för elbilar, nya motorer, nya
biobaserade bränslen osv.
Det går att förena effektiva transportsystem med en bra miljö, men det
går inte av sig självt. För detta krävs många politiska initiativ.
Jag skulle vilja använda den sista halvminuten av min taletid till att vända
mig till brofundamentalisten Bertil Persson. Han konstaterade i sitt anför-
ande att stockholmarna försöker hindra skåningarna från att få Öresunds-
bron byggd. Även jag försöker stoppa denna bro, och jag vill inledningsvis
påpeka att jag inte är stockholmare.
Öresundsbron har, säger Bertil Persson, blivit en symbol för motstånd mot
EU, bilar och tillväxt. Jag har hört mycket dumt i denna kammare, men
detta är i varje fall i närheten av ett rekord. Det handlar här bl.a. om att få
en uthållig tillväxt och om att klara miljösystemen och de ekologiska syste-
men. Det är så, Bertil Persson, att en regering där Centern ingår inte schack-
rar med miljölagstiftningen. Jag förstår att Bertil Persson är mycket besviken
över detta.
Anf. 157 BERTIL PERSSON (m) replik:
Herr talman! Man kan för det första konstatera att det som diskuterades
när Koncessionsnämnden tog upp detta var koldioxidproblem. Det är inte
något lokalt Skåneproblem utan ett världsproblem, eftersom det handlar om
växthuseffekten. Det problemet kan angripas precis lika lätt i Stockholmsre-
gionen, i synnerhet som trafikvolymerna på kringfartslederna i Stockholms-
regionen kommer att vara sex till sju gånger större än vad man någonsin räk-
nar med i samband med Öresundsbron.
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Kommunikationer
149
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Kommunikationer
150
För det andra vill jag påpeka att man när det gäller Bältförbindelsen har
sett vilka effekterna blir. Vad som hände när man byggde i Bälten var att de
stora musslorna försvann när man rensade rent på bottnen. I stället fick man
många mindre musslor på samma plats, och mängden musslor ökade. Detta
ökade också antalet ejdrar, som lever på musslor. Man har alltså fått en ök-
ning antalet ejdrar i Stora Bält. Det är den enda väsentliga förändring som
har skett. Huruvida detta är en förbättring eller en försämring vill jag lämna
till andra att bedöma.
Anf. 158 ELVING ANDERSSON (c) replik:
Herr talman! Koldioxidproblematiken är ett globalt problem, säger Bertil
Persson, och så långt är det riktigt. Men det måste innebära att vi på vaije
ställe där vi kan ingripa för att minska koldioxidutsläppen måste göra det.
Det handlar om Skåneregionen, om Stockholmsregionen och om andra re-
gioner. Det är bl.a. därför som vi har haft en del olika uppfattningar om Den-
nispaketet och även om en del andra storskaliga lösningar. Vi måste angripa
detta på alla de ställen där det är möjligt.
Bertil Persson sade i sitt tidigare inlägg att om det hade varit öken eller
berg i stället för vatten mellan Malmö och Köpenhamn, hade man säkerligen
redan byggt en förbindelse. Ja, det är ganska självklart. Om det hade varit
öken eller berg där, hade vägbygget knappast hotat den ekologiska balansen
i världens största innanhav.
Jag tycker att denna liknelse var ovanligt illa vald, även för att vara vald
av Bertil Persson.
Anf. 159 BERTIL PERSSON (m) replik:
Herr talman! För det första är detta faktiskt utrett mycket noga. Men det
är också mycket värdefullt att vi får en tredimensionell utredning som visar
att det går att göra en nollösning. Avsikten är ju att åstadkomma en sådan
lösning, vilket innebär att genomströmningen skall bli oförändrad.
Men vi skall samtidigt komma ihåg att vi har en landhöjning, som leder
till att södra Sverige stiger med en halv meter på 100 år. Trots nollösningen
kommer torsken alltså inte att överleva i Östersjön. När landhöjningen så
småningom försvårar saltvatteninflödet, kommer torsken att dö ut i Öster-
sjön. Jag tycker inte att det är något positivt, men jag vill påpeka att det ändå
kommer att inträffa, och då kommer det att finnas annan fisk i Östersjön.
Anf. 160 ELVING ANDERSSON (c) replik:
Herr talman! Först en kommentar till den jämförelse med Stora Bält som
Bertil Persson gjorde. Jag vill göra en annan jämförelse med Stora Bält. Hit-
tills är notan på Stora Bält-förbindelsen i storleksordningen 60-70 % större
än vad som motsvarar kalkylerna. Också det kan vara en nyttig läxa.
Bertil Persson tar upp landhöjningen, som naturligtvis kan vara intressant
i ett mycket långsiktigt perspektiv. Men i så fall är det bara att vänta ett tag
till, så får vi förr eller senare den fasta förbindelsen, Bertil Persson.
Anf. 161 KENNETH ATTEFORS (nyd) replik:
Herr talman! Jag har begärt replik bara för att visa att det finns fler partier
här i riksdagen vilka värnar om miljön, speciellt inom trafikområdet.
Vi behöver faktiskt inte satsa för många miljarder på den kollektivtrafik
i storstadsområden som vi nu talar om. Vi har i denna kammare till bilforsk-
ning anslagit 120 miljoner kronor, vilket är en ansenlig summa pengar i för-
hållande till populationen. USA har anslagit 1 miljard dollar till forskning
om elhybridbilen.
Vi kan i någon mån ta åt oss äran av detta, eftersom det var vi som förra
året motionerade härom. Förslaget i klimatpropositionen var i princip en
blåkopia av motionens förslag, och det har i årets budget resulterat i 30 mil-
joner kronor till denna forskning.
Elving Andersson säger att vi skall föra över allting till järnväg. Vet herr
Andersson om att vi när vi senast träffade Banverkets chef fick uppgiften att
det inte finns mycket kapacitet kvar? För att klara detta skulle man behöva
bygga ut fyrspårsdrift eller något liknande. För att få råd med sådana investe-
ringar fick vi nog sätta in ett tredje skift på Tumba sedelbruk.
Anf. 162 ELVING ANDERSSON (c) replik:
Herr talman! Jag vill rätta Kenneth Attefors, som menade att jag hade
sagt att allt skall föras över till järnväg. Det har jag inte sagt, men jag har
framhållit att en stor del kan överföras till järnväg. Jag har också sagt att
det är viktigt att utveckla systemen där de har de bästa förutsättningarna att
utvecklas. Där det finns stora trafikströmmar och underlag för persontrans-
porter, godstransporter osv. skall man i första hand satsa på att utveckla järn-
vägen.
Men jag betonade också att det på många håll i vårt land inte finns något
alternativ till privatbilen och till lastbilen för att klara transporterna. Där
måste vi satsa resurser på att upprätthålla en bra standard på vägnätet.
Kenneth Attefors hänvisar också till den satsning som nu görs för att ut-
veckla alternativa framdrivningssätt för fordon - elfordon, hybridfordon
osv. Jag måste göra Kenneth Attefors litet besviken genom att berätta att
det har funnits motioner om detta i Sveriges riksdag ganska långt innan Ny
demokrati skapades. Med tanke på vad som har hänt under de senaste da-
garna kommer de kanske att finnas kvar också efter det att det partiet har
upphört. Men jag håller med om att den kraftfulla satsning som nu görs är
positiv. Vi skall hjälpas åt för att det skall bli så bra som möjligt.
Anf. 163 KENNETH ATTEFORS (nyd) replik:
Herr talman! Då kan vi bara konstatera att jag har gjort en enorm nytta i
den här kammaren eftersom det är först nu, sedan jag kom in här i riksdagen,
som pengar blivit anslagna till utvecklingen av detta fordon. Jag anser att det
kommer att vara 2000-talets bil. Det finns inga andra lösningar som jag ser
det.
Anf. 164 ELVING ANDERSSON (c) replik:
Herr talman! Det kan ju finnas ytterligare en anledning till att detta nu
äntligen förverkligas än att Kenneth Attefors har blivit invald i riksdagen.
Det kan ju också bero på att vi i samband med förra valet fick en ny regering
som tar tag i de här frågorna med större allvar.
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
A llmänpolitisk
debatt
Kommunikationer
151
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Miljöpolitik
152
Anf. 165 Kommunikationsminister MATS ODELL (kds):
Herr talman! Jag vill återvända till telefrågorna. Elving Andersson tar upp
frågan om AXE-utbyggnaden. Han talar om de elektroniska motorvägarna
och att det också behövs elektroniska småvägar och grusvägar.
Låt mig säga att det är mycket glädjande att vi vid ingången av detta år
hade 66 % av de svenska teleabonnenterna anslutna till ett digitalt system,
det s.k. AXE-systemet. När detta år är slut har 80 % av de svenska abonnen-
terna anslutits till det. Den här utvecklingstakten är en uppsnabbning jäm-
fört med de planer som fanns. Vi kommer redan 1997 att ha de allra flesta
permanenta hushållen anslutna till AXE-systemet. Detta är en tidigarelägg-
ning med minst tre år. Det kommer att finnas några sommarstugor som då
ännu inte har detta. Där väntar man på en radiobaserad teknik som då kom-
mer att finnas kommersiellt tillgänglig.
Låt mig också knyta an till den mycket allvarliga frågan om trafiksektorns
miljöbelastning som Elving Andersson tog upp. Det görs väldigt mycket där.
Jag vill hänvisa både till miljöbilagan i finansplanen och till det som står i
Kommunikationsdepartementets bilaga. Där har vi lyft fram att vi inte kom-
mer att klara detta utan ytterligare åtgärder. Därför är det mycket glädjande
att den s.k. Trafik- och klimatkommittén nu arbetar för högtryck. Den kom-
mer att lägga fram sitt betänkande på vårkanten. Det innebär att oerhört
kraftfulla åtgärder måste genomföras för att vi skall kunna klara av detta.
Jag är övertygad om att regeringen och de partier som ingår där är beredda
att ta dessa krafttag. Det är helt nödvändigt.
Miljöpolitik
Anf. 166 ULLA PETTERSSON (s):
Herr talman! Mycket har hänt sedan jag sprang omkring på sandsträn-
derna hemma på det gotländska Sudret. Då trodde man ännu att det man
slängde i Östersjön försvann på något sätt. Nedsmutsningen av vattnet har
i en del avseenden blivit betydligt värre sedan dess. Men genom ökad kun-
skap och medvetenhet har man också förbättrat en hel del. Den stora skillna-
den mellan 50-talet och 90-talet är, som jag ser det, just kunskap och medve-
tenhet. Vi vet i dag att vattnet inte för bort allt, inte tål allt och inte renar
allt. Vi vet mer än vi omsätter i praktiken. Och vi vet att vi har mycket mer
att lära.
En annan skillnad, som är högst påtaglig i dessa sammanhang, är kontak-
terna med staterna på andra sidan Östersjön. I dag är gemensamt arbete för
ett gemensamt vatten en självklarhet, åtminstone i teorin. I praktiken går
ofta budgetunderskotten, sysselsättningen och välfärden förbi miljöhänsy-
nen i kön till knappa statliga resurser. Det gäller såväl i vårt land som i andra
länder.
Behovet av minskade utsläpp, reningsverk och bättre energiförsörjning är
väl kända av oss. Men det finns också andra miljövärden att ta sig an runt
Östersjön. I de gamla öststaterna finns biotoper som har gått förlorade i väst.
Såväl flora som fauna har högst skyddsvärda inslag som i dag hotas av ivrig
privatisering och en hårdhänt exploatering. Stora militärområden kan inne-
hålla såväl farliga kemikalier och radioaktiva material som stora naturvär-
den. Vi behöver ha en beredskap också för detta och gemensamt med andra
utarbeta strategier för att bekämpa dessa faror och bevara dessa värden.
Från socialdemokratiskt håll saknar vi den genomtänkta strategin för det
svenska miljöarbetet i Öst- och Centraleuropa, d.v.s. det område som hu-
vudsakligen påverkar vattnet i Östersjön. Jag vill citera vad jordbruksutskot-
tets majoritet skrev i betänkandet om klimatpropositionen 1993. ”Inte minst
med hänsyn till problemens storlek och de avsevärda resurser som avsätts
bör en samlad redovisning av de totala statliga satsningarna inom miljösam-
arbetet med Östeuropa lämnas till riksdagen. Utskottet förutsätter att så
kommer att ske och förväntar sig att en redovisning framläggs för riksdagen
under hösten 1993.”
Vi socialdemokrater trodde inte riktigt på det där, och det visade sig att
vi hade rätt i våra farhågor. Det kom ingen redogörelse. Någon genomtänkt
och klargörande redogörelse och strategi för det svenska miljöarbetet med
och för Öst- och Centraleuropa finns inte. Den som vill veta hur 1992 års
beslut om stöd till energieffektivisering, förnybara energikällor och andra
miljöåtgärder har verkställts får inte mycket annat än myror i huvudet av
regeringen.
Vem har överblicken över miljö- och energisamarbetet med Öst- och Cen-
traleuropa? Var sker samordningen? Vilka är visionerna?
Och hur samagerar man inom miljö- och energiområdet med andra samar-
betsområden? Detta arbete sker i dag på flera departement och avdelningar
och på minst 15 olika myndigheter. En följd av detta är att de särskilda medel
som avsatts för miljösamarbete inte har utnyttjats fullt ut. Det är skräm-
mande när vi vet behoven.
Herr talman! Jag sade i min inledning att miljömedvetandet har ökat kraf-
tigt. Det visar bl.a. de många kommuner som vill arbeta på ett mer aktivt
sätt med miljöfrågor i Öst- och Centraleuropa, ofta genom vänorter. Min
kommun Gotland, som har den estniska ön Saaremaa eller Ösel som vänort
på andra sidan vattnet, hör till de kommuner som har aktualiserat frågan om
miljösatsningar där.
Det är inte helt enkelt att fastställa vad som är möjligt, effektivt och lämp-
ligt för kommuner i internationellt miljöarbete. Det finns bl.a. ett stort in-
tresse för handel med överlåtbara utsläppsrätter. Det är mycket intressant
men inte problemfritt. Dessa möjligheter bör utredas så att man kan ta till
vara det intresse som finns ute i kommunerna. Det bygger ofta på ett stort
engagemang bland enskilda.
Men vi måste också vara vaksamma så att vi inte begår misstag i vår iver.
Att skicka sitt gamla kylskåp till ett område som saknar teknik för omhän-
dertagande av CFC är t.ex. ingen miljövänlig biståndsåtgärd.
Herr talman! Fartygsolyckan utanför Gotland i höstas, där en last av
gödsel läckte ut, visar att det inte enbart är de kemikalier vi klassar som mil-
jöfarliga som kan skada miljön. Vi måste se över beredskapen för olyckor
till sjöss och fastställa ansvarsfrågorna för såväl innehåll som själva fartyget.
Det är precis lika orimligt att lämna ett vrak i vattnet som att lämna ett bil-
vrak på iand. Men i det förra fallet finns det ingen tillämplig lagstiftning.
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
A llmänpolitisk
debatt
Miljöpolitik
153
|
Prot. 1993/94:57 9 februari 1994 |
Detta, herr talman, hör till de många uppgifter som vi måste lösa för att |
|
A llmänpolitisk |
Anf. 167 MAX MONTALVO (nyd): Herr talman! Miljömålen är viktiga, men miljön går egentligen inte att |
|
Miljöpolitik |
budgetera. Hittills har miljöfanatiker och politiker med stora visioner i sin Så sent som för ett par dagar sedan hörde jag på radion en intervju med Det är en ny stil när det gäller miljöengagemang som vi välkomnar. Det är Det är vår övertygelse att det måste finnas en folklig förankring för att Vi anser vidare att ett gott innovationsklimat ger god miljö. Miljölösning- Sverige bör inte ensidigt skärpa miljölagstiftningen och genom att åberopa En skillnad i produktionskostnaderna ger sålunda upphov till att företag Så vill jag nämna åtgärder i Östersjöområdet. Miljösituationen i Baltikum Vi i Ny demokrati anser därför att huvuduppgifterna på hela miljöområ- Arbetet med att genomföra åtgärdsprogrammet samt att finna finansie- Vi anser att de miljösatsningar som hittills gjorts har lett till reella föränd- |
154
skapsöverföring kan förbättras. Nu måste klara och höga krav ställas på mot-
tagarländerna samt på inblandade biståndsorganisationer och företag.
Kraven skall bl.a. innebära konkreta och tydliga mål, delmål och tidspla-
ner. För att uppnå detta menar vi att det är nödvändigt att öka kontrollen
av de svenska investeringarna. Insatser i reningsverk i de baltiska länderna
är bra, men vi anser emellertid att insatserna i Polen är minst lika viktiga,
varför vi i vår biståndsmotion föreslår en satsning i Polen.
Eftersom floden Wisla i Polen ensam tillför över hälften av alla förore-
ningar i Östersjön anser vi att det är av största vikt att göra något konkret
för miljön. Vi vill att 75 miljoner av biståndspengama skall användas till att
bygga ett reningsverk med svenskt material.
Så går jag över till att tala om fordon. En hel del av oss har varit på Bilsa-
longen och fått höra att man från bilhåll anser att en hel del av avgasproble-
men har lösts på ett tillfredsställande sätt. Vi från Ny demokrati har den upp-
fattningen att vi har nått en bra bit på väg med dagens bilar. De problem som
återstår är till för att lösas. Vi ser dem inte som något hinder. Vi inser att
man behöver bilen. Därför skall man ta itu med och lösa problemen.
Vi fick se lösningar - t.ex. vätgasmotorn - på utställningen, vilket också
var väldigt intressant.
Anf. 168 JAN JENNEHAG (v):
Herr talman! Efter valet 1991 bildade Carl Bildt, enligt vad han själv
tyckte, Sveriges mest kompetenta regering. Jag utgår från att vi kan gå långt
tillbaka i historien - dess motsvarighet finns icke.
Det var i och för sig glädjande att miljöpolitiken utpekades som ett av de
områden som rangordnades högt i regeringsförklaringen. Regeringen skulle
ange tydliga miljömål. Det sades i regeringsförklaringen att man skulle ställa
bestämda miljökrav och använda effektiva styrmedel.
Därmed kan vi ställa höga krav på regeringen. Den är den mest kompe-
tenta, och den har en i sak berömvärd regeringsförklaring i detta stycke.
Under mandatperioden har vi hört dessa löften upprepas vid flera tillfäl-
len, men oftast i futurum. Vi har sett bra problembeskrivningar och bak-
grundsteckningar mot vilka det inte finns mycket att invända. Däremot har
vi sett få konkreta förslag.
Miljöpropositionerna har kritiserats för att vara tandlösa. Såvitt jag har
förstått har miljöministern nästan instämt i det eller åtminstone antytt att det
nog skulle ha sett litet annorlunda ut om han själv hade fått bestämma.
När det gäller den ekonomiska politiken betonas ständigt nödvändigheten
av tillväxt. Få gånger talas det om att denna tillväxt måste ligga inom de eko-
logiska ramarna. Få förslag som kommer att styra den ekonomiska tillväxten
enligt ekologiska lagar har redovisats. Det handlar ju inte om någonting som
är önskvärt i största allmänhet och kanske nödvändigt på sikt, utan det är
någonting som vi måste börja med nu. Det handlar inte om ideologier; det
handlar om naturlagar.
Om det nu är så att regeringen i sin förklaring har redovisat höga miljöam-
bitioner tycker jag att det är dags att miljöministern redovisar vilka konkreta
ändringar man har uppnått med anledning av deklarationen om miljöpolitik
i regeringsförklaringen. Jag begär inte att miljöministern på stående fot skall
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Miljöpolitik
155
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
A llmänpolitisk
debatt
Miljöpolitik
156
prestera det, men det är någonting som Sveriges folk faktiskt har rätt att för-
vänta sig.
Om vi betraktar människan som art så har hon varit framgångsrik - så
framgångsrik att hon blivit ett hot mot sig själv och mot jordens överlevnad.
Inte bara den egna artens utan också andra arters överlevnad står på spel.
Det här kan vi naturligtvis inte fortsätta med. Vi är alla ense om att vi inte
kan ignorera de ekologiska sambanden utan att undergräva vår egen exi-
stens. Att arten har varit framgångsrik i meningen att ha förökat sig betyder
ju inte att alla människor lever ett gott liv. Tvärtom är möjligheterna att an-
vända jordens resurser fördelade på ett fruktansvärt orättvist sätt mellan in-
dustrialiserade länder och utvecklingsländer och också inom de olika län-
derna.
Det vi kallar produktion är till stor del konsumtion av naturresurser. Hela
vårt ekonomiska system är uppbyggt kring denna förmenta produktion och
dess tillväxt. Om vi skall lyckas vrida utvecklingen rätt måste vi respektera
den ekologiska verkligheten.
Vi kan inte göra något annat än att basera vår produktion på att utnyttja
naturens resurser optimalt - inte maximalt, vilket sker i dag. Vi måste för-
ändra innebörden av begreppen tillväxt och ekonomi.
Det har tagit mänskligheten ganska kort tid att förvrida utvecklingen, och
vi måste nu arbeta mycket målmedvetet för att vrida den rätt. Om vi skall
lyckas med detta måste vi naturligtvis ha långsiktiga planer.
Låt oss som ett tankeexperiment sätta som ett mål att Sverige om 30 år
skall vara ett kretsloppssamhälle. Vi måste behandla naturen på det viset,
så att den uthålligt kan ge vår försörjning och en bra livsmiljö. Låt oss bryta
ner 30-årsperspektivet i tre faser, skissa på handlingsprogram för de faserna
och lägga fram mer detaljerade förslag för den närmaste 10-årsperioden.
Det är nödvändigt att upprätta olika branschprogram och att redovisa och
följa upp dessa kontinuerligt. Branscher som bör komma i fråga är naturligt-
vis bilbranschen, stålindustrin, jordbruket, byggbranschen, kemikalieindu-
strin och skogsindustrin. Det är den typen av målinriktade program för de
branscher där vi vet att vi har en konsumtion, inte produktion, som måste
till.
Anf. 169 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):
Herr talman! Jag kommer att ägna mig åt dem som har talat, försöka följa
deras tankegångar och ta fasta på dem och inte komma med några förbe-
redda, långa utsagor.
Låt mig till att börja med säga som en recension att jag tycker att Ulla
Pettersson hade ett intressant, sakligt anförande. Det är inte alltid man får
höra sådant från det partiet. Max Montalvo gav en sökande inledning men
visade egentligen en ganska negativ inställning till miljöåtgärder utom i när-
området. Jan Jennehag hade den krävande attityden.
Jag tillhör dem som mycket sällan förklarar mig nöjd på det här området.
Mot bakgrund av de problem som vi har att hantera finns det bara en enda
rimlig attityd, och det är otålighet och att man aldrig är riktigt färdig eller
nöjd. Det måste vara en självklarhet för alla som arbetar inom miljöområ-
det.
Varför är det så? Dels beror det, som jag sade, på att problemen är stora,
dels beror det på att det handlar om hela samhället, i varje fall om man har
en helhetssyn. Då måste man få samhället att fungera som en helhet, och det
betyder att det inte bara handlar om ett miljödepartement och en miljösek-
tor, utan att alla sektorer måste ta sitt ansvar. Detta borde vara en självklar-
het. Det är ganska elementärt.
Det som vi har ägnat oss åt under de senaste två och ett halvt åren är
ganska tunga, trögrörliga system. För det första handlar det om att knyta
samman ekonomi och ekologi så att vi får styrning också den vägen, där vi
ofta agerar som konsumenter. Det handlar om att vi sätter pris på miljön,
att vi sätter rätt pris på miljön, och att vi på det sättet medverkar till att skapa
en uthållig utveckling. Då krävs beräkningsmetoder som är någorlunda an-
vändbara, rättvisande, och det krävs ekonomiska styrmedel som tar fasta på
just principerna att förorenaren skall betala men att det självfallet också
skall kombineras med förbud och restriktioner.
Det är ett avgörande område, och man kan naturligtvis alltid säga att det
borde ha gjorts mer. Det ansåg vi också i opposition, när vi väntade i tio-
tolv år på att något skulle hända. En hel del hände också i slutet på 80-talet
och början på 90-talet genom Miljöavgiftsutredningen. Det är riktigt. Men
det första hände tidigare, under Fälldinregeringama, när vi började hantera
kärnkraftssamhällets konsekvenser med avgifter.
Samma sak gäller i fråga om kretsloppet. Vi har i vårt moderna samhälle
brutit sönder så pass mycket att det är nödvändigt att återställa kretsloppet.
Det handlar inte enbart om att hantera ökande mängder av avfall, utan det
handlar också om att se den resurs, det värde som ligger i detta och att an-
vända det så effektivt som möjligt, att få systemen att fungera. Det handlar
alltså om att förändra samhället, hela samhället, och det är klart att det gör
man inte under en valperiod. Det är bara löjligt att ens antyda något sådant.
Det handlar om decennier av arbete.
En annan viktig fråga är samhällsplaneringen, att inta ett samhällsplane-
ringsperspektiv med miljöansvar. Detta är viktigt för att försöka undvika det
som ständigt skakar om i debatten, när man kommer in efteråt, för sent för
att reparera och försöka ställa till rätta. I stället måste vi försöka se och tänka
efter före för att förebygga skador.
På det området har vi emellertid ärvt en del, och där har det också funnits
en del konflikter under senare tid. Öresundsförbindelsen är en sådan, Den-
nispaketet är en annan. Det finns många fler att nämna, men dessa är de två
tydligaste.
Det fjärde området är det internationella arbetet, som ju är hur stort som
helst. Under den här perioden har det dominerats av dels en världsmiljökon-
ferens och uppföljningen av den. Ni har här i riksdagen kring årsskiftet fått
en proposition om hur vi försöker att applicera det tänkandet - arbetet med
Agenda 21, alltså handlingsprogrammet för det tjugoförsta århundradet - på
den lokala nivån. Det visar vad det också handlar om, nämligen det långa
perspektivet.
Dessutom har vi färdigförhandlat med EG/EU, och det blev ett hyggligt
resultat. Men problemen är inte borta i och med detta. Det är ju inte så en-
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Miljöpolitik
157
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Miljöpolitik
158
kelt med sektorintressena heller i övriga Västeuropa. Naturligtvis återstår
det mesta arbetet.
Det gäller just att försöka använda den europeiska unionen som en häv-
stång. På det globala planet handlar det om Europa/EU, USA och Japan -
om man får dem att röra sig i rätt riktning är det mycket värt, också för oss.
Däremot får man aldrig resonera så att man skall vänta på dem, för då vet
ingen hur länge man får vänta. Vi väntar inte heller, och därför får man en
del kommentarer av den typ som Max Montalvo lade fram i sitt anförande,
nämligen: Det är farligt! Akta konkurrenskraften! Gör helst ingenting, för
då flyttar industrin. Jag tror inte att man kan resonera på det sättet.
Det gäller att ligga i fronten, så långt det är möjligt för ett litet land, och
att på det sättet driva på. Det är det enda sättet att väcka respekt internatio-
nellt. Det är ingen tillfällighet att Sverige är ett av de kanske 15 länder från
vilka miljöministrarna vid de informella mötena sammankallas. Sverige är
ett av de länder som är inbjudna om två veckor i Indien för att diskutera hur
vi skall driva det globala samarbetet vidare. Vi finns med bland de 15 som
ligger främst, som är bestämmande i världen på miljöområdet, och det är
viktigt att utnyttja den positionen.
Öst- och Centraleuropa är självfallet viktigt att ta upp. Det är därför vi
har prioriterat detta i budgeten. Det handlar om mycket små pengar i förhål-
lande till behoven, som är omätliga. Det är därför som jag på det nordiska
planet har försökt åstadkomma en samordning av de nordiska resurserna.
Det finns, Ulla Pettersson, en mycket bra rapport om allt som görs i nordiskt
perspektiv i Öst- och Centraleuropa. Så varför bara ägna sig åt Sverige? Jag
kan nog fixa den rapporten. Den finns med i Nordiska rådet-sammanhanget,
eftersom vi har tagit fram den gemensamt.
Om man vill gräva djupare i detaljerna finns det självfallet därutöver
mängder av projektlistor från BITS, ÖSEK och andra organ som hanterar
den ”östmiljard” som vi har att tillgå vaije år, utöver alla miljösatsningar.
Det är självklart att vi i Miljö- och naturresursdepartementet håller ett öga
på alltsammans som har med miljö att göra.
Låt mig också kommentera detta med utsläppsrätter och sådant. Visst är
det en viktig och intressant tanke. Det gäller naturligtvis att maximera utby-
tet av de knappa pengar som man satsar. Men man får akta sig för att byta
bort sitt eget ansvar på det sättet. Ett eget ansvar har man alltid. Att ingen-
ting göra hemma för att kunna göra någonting någon annanstans är sällan
en tillräcklig utgångspunkt.
Jag delar självfallet Ulla Petterssons syn på beredskapen för Östersjön.
Det har vi ju haft en frågedebatt om, så jag behöver inte gå in närmare på
det.
Låt mig också kommentera det som Max Montalvo sade. Jag skall bara
nämna att Q 2 var Q 2000. Gruppen föddes i samband med UNCED-proces-
sen och förberedelserna i Sverige. Regeringen gav just den här gruppen och
dess föregångare ekonomiskt stöd och utrymme i förhandlingsarbetet. Det
är ett gott exempel på hur regeringen har stöttat - men inte lagt sig i - ungdo-
marnas miljöarbete och miljöengagemang. Det var bara som en förklaring
till vad det var för organisation. Den har gjort ett väldigt viktigt och stort
arbete.
Jag skulle kunna läsa upp långa listor, men allt finns sammanfattat på ett
utmärkt sätt i det material som Miljö- och naturresursdepartementet gett ut.
Det kan jag lämna över till Jan Jennehag, så att han får läsa de långa katalog-
listorna. Då behöver jag inte ta av den knappa tiden till det här.
Anf. 170 JAN JENNEHAG (v) replik:
Herr talman! Miljöministern sade att jag hade haft en krävande attityd i
mitt anförande. Ja, visst - med en regering som är kompetent och med en
förklaring som inger förhoppningar blir det naturligtvis följden.
Miljöministerns anförande var annars sympatiskt och resonerande. Jag
tror definitivt - precis som jag antydde - att vi hade kunnat gå betydligt snab-
bare fram när det gäller konkreta detaljer om miljöministern själv hade fått
bestämma.
Alldeles riktigt; det handlar om samhällets förändringar och, miljöminis-
tern, det handlar om decenniers förändringar. Därför måste vi planera ut-
ifrån att arbetet skall bedrivas under decennier. Det skall finnas en hand-
lingsplan som sträcker sig över många år men som börjar med något konkret,
varom vi allihop kan vara överens.
Max Montalvo och jag - och kanske ytterligare andra i kammaren - var
på bilmässan i går. Där fick vi veta av biltillverkarna att det man har åstad-
kommit egentligen inte är frukten av marknadens krafter utan av de lagar
och tvingande bestämmelser som statsmakter runt om i världen har tagit
fram. Jag tror att vi inte kommer ifrån detta; marknaden förmår inte utan
styrning från samhällets sida ta hänsyn till miljön. Det är till dessa styrningar
vi skall ha fram konkreta detaljer. Det är där jag menar att det brister, trots
miljöministerns digra lista.
Detta var bakgrunden till min attityd. När man har en hög svansföring får
man också finna sig i att bli granskad.
Anf. 171 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):
Herr talman! Jag vill gärna gå in på några konkreta exempel. Vi tog t.ex.
ett principbeslut våren 1991 på bilområdet. Det var den nu sittande rege-
ringen som sedan konkretiserade och genomförde de åtgärder som handlar
om miljöklasser för personbilar, lastbilar och bussar, höjd bilskrotningspre-
mie etc. Det var hösten 1991, så det var en rivstart för förverkligandet av de
principer som riksdagen tidigare hade beslutat sig för.
Därefter har vi gått vidare på olika sätt. Det har inte alltid varit populärt,
men det är självklart att vi måste försöka pressa fram alternativa drivmedel.
Det kan man göra genom att beskatta det som man vill pressa ut ur systemet,
och det har vi också gjort vid flera tillfällen - inte alltid med riksdagens goda
minne.
Vi har differentierat drivmedelsbeskattningen så att vi har fått bort det
livsfarliga giftet bly ur bensinen på mycket kort tid. Det borde naturligtvis ha
varit gjort för mycket länge sedan. Det var fullt möjligt att med ekonomiska
styrmedel klara en sådan sak på kort tid. Men det är inte alla åtgärder som
är möjliga att hantera på det sättet.
Vi hade en rad förslag; jag skall inte repetera dem alla. I samband med
klimatpropositionen tillsatte vi en rad utredningar för att ta tag i de mer lång-
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Miljöpolitik
159
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Miljöpolitik
siktiga frågorna, dvs. hur fordonen skall utvecklas och vilken inriktning vi
skall ge det arbetet för att komma ifrån den typ av omoderna motorer och
bränslen som vi har. Här är miljöklassningen den väg som vi har valt i Sve-
rige, och det är den vägen vi skall fortsätta på.
Men det är riktigt att vi kan göra mer på det området, även på ganska kort
sikt. Jag har åtskilliga förslag i den vägen.
Anf. 172 JAN JENNEHAG (v) replik:
Herr talman! Det är utmärkt att regeringen har kommit med de förslag
som miljöministern redovisade. Det är inte det jag vänder mig emot. Snarare
är frågan från vilken ände vi närmar oss problemet.
I dag försöker vi bedöma vilka förbättringar som ter sig rimliga med ett
traditionellt synsätt på tillväxt och produktionsutveckling. Vad tål bran-
scherna ekonomiskt i konkurrens med marknaderna i den övriga världen?
Men jag menar att vi måste bedöma vilka minskningar som är nödvändiga
och därefter ställa frågan hur de skall uppnås. Där kommer det långsiktiga
perspektivet in, och precis som miljöministern betonade så handlar det om
samhällsförändringar.
Bilbranschen är ett utmärkt exempel på detta. Vi diskuterar utifrån vad
bilbranschen tål för närvarande, inte utifrån vilka förändringar vi måste
uppnå under några decennier för att vi skall få en uthållig utveckling. Det är
det synsättet som måste karaktärisera vårt arbete. Det är från den änden
arbetet måste börja bedrivas handlingsinriktat.
Anf. 173 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):
Herr talman! Jag tänker inte polemisera mot den hållningen. Självfallet
delar vi den. Men det handlar om att välja ett antal strategiska attackpunkter
i det nära perspektivet. Det har vi gjort.
Det är ingen tillfällighet att vi har prioriterat ekonomiska styrmedel. Vi
har prioriterat att försöka komplettera den katalog som har funnits sedan
tidigare och att därefter gå vidare och beräkna våra utgångspunkter på rätt
sätt. Det är självklart, både när det gäller de övergripande, nationella räken-
skaperna och annat.
Vi försöker ta det både politiskt och pedagogiskt viktiga greppet att tala
om att det finns en miljöskuld likaväl som det finns en statsskuld, dvs. att
om vi ingenting gör så är det inte gratis. Det kostar. Någon skall betala någon
gång. Vi försöker också klargöra att det inte är självklart att vi skall använda
de skattebaser som vi har på exakt sammma sätt decennium ut och decen-
nium in. Därav debatten om skatteväxling.
Hela denna serie av långsiktiga, ekonomiskt påverkande åtgärder ingår
ju i en strategi som går ut på att göra samhället mer miljöanpassat. Detta
kompletteras med en rad åtgärder av teknisk karaktär. Jag går inte in på
dem; de har för många detaljer. Men där är miljöklassningen av fordon och
bränslen det viktiga. Vi måste inrikta oss på att komma bort både från da-
gens förbränningsmotorer och från dagens fossila bränslen. Detta är en
självklar utgångspunkt för varje långsiktigt syftande miljöpolitik.
160
Anf. 174 MAX MONTALVO (nyd) replik:
Miljöministern säger att vi har en negativ inställning till miljön. Sedan till-
lägger han ”utom i närområdet”. Jag är inte riktigt säker på vad han syftar
på. Att vi skulle ha en negativ inställning till miljön är helt fel uppfattat av
miljöministern.
Det jag försökte få fram är att vi menar att en miljöpolitik måste ha folklig
förankring. Konsumenterna skall styra miljökraven mer. Vi tror inte på
straffavgifter och sådant i oändlighet. Vi tror att det försämrar vår situation
i förhållande till vår omvärld. Det är viktigt att svenska företag kan konkur-
rera på lika villkor, och då går det inte att bara hålla på med sådant.
Om jag förstod det som miljöministern sade om ”utom i närområdet” rätt
så syftade miljöministern på att vi inte sade någonting om de globala proble-
men. Resultatet av de 140 miljökonferenser som har hållits i världen är
ganska klent. På det området finns det nog mycket att göra.
När det gäller inställning till miljön kan vi nog vara litet skeptiska, men
annars är vi inte negativa. Vi gör för vår del en storsatsning på miljön, men
på ett mer realistiskt plan. Det gäller att få folket att komma med i återvin-
ningssamhället - annars blir det ingenting av det heller.
Jag tycker att det är roligt att vi är överens om något. Det är vi om Q 2000.
Det gör inte saken sämre. Det här initiativet och det som kommer ut av det
är ett ypperligt tillskott till miljödebatten. Det är jättebra.
Anf. 175 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):
Herr talman! Jag skall till att börja med vänligt konstatera att vi är överens
om en sak till, nämligen att folklig förankring är viktig när det gäller miljöpo-
litiken och politik i allmänhet. Däremot ogillar jag när man talar om straffav-
gifter.
Det handlar om att fullfölja en princip som diskuterades här i Stockholm
1972. Det var inte första gången i världen, men ändå. Jag trodde att det hade
trängt in som en allmän, gemensam kunskapsgrund för alla som diskuterar
sådana här frågor. Principen är att förorenaren skall betala, eftersom man
ändå inte kommer ifrån kostnaden. Det är mer rättvist att förorenaren beta-
lar än att skattebetalare i allmänhet betalar. Man skall inte tro att man kan
smita ifrån notan. Det finns inga gratisluncher på det här området.
Om man har det synsättet så är det klart att det också innebär att konsu-
menten får en riktigare signal om vad konsumenten som individ skall köpa,
eftersom priset blir mer korrekt. Om man däremot struntar i att sätta rätt
pris på miljön är det klart att konsumenten inte får någon möjlighet till styr-
ning. Då får han kostnaden via skattsedeln i stället.
Det jag syftade på var Max Montalvos exempel att man kan tänka sig att
satsa på avloppsreningsverk runt Östersjön. Det är mycket bra. Det är precis
det vi gör. Vi har just en utredning på gång som skall komma med förslag
den 1 mars om ett avloppsreningsverk i vartdera Estland, Lettland och Li-
tauen. Detta är ett konkret arbete. Det är inte det enda, men det är ett av
de större projekt som vi ägnar oss åt i österled för närvarande. Vi har natur-
ligtvis inte avskrivit Polen, men vi tar i första hand initiativen i de tre baltiska
republikerna.
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Miljöpolitik
161
11 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 57
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Miljöpolitik
Anf. 176 MAX MONTALVO (nyd) replik:
När det gäller miljöavgifterna tycker jag att vi inte skall vara värst i värl-
den. Det vill vi påpeka. Vi är medvetna om att det måste finnas på några
områden.
Vi reagerade mot att man nämnde avloppsreningsverken i de tre baltiska
länderna men inte nämnde Polen. I de baltiska länderna finns det gamla re-
ningsverk ungefär sedan kriget, men i Polen finns det inga över huvud taget.
Vi reagerade starkt på att man hade glömt att nämna det. Det är möjligt att
det finns med i utredningen som kommer sedan, men vi påpekade bara det.
Så här i elfte timmen skulle jag vilja passa på att ställa en fråga till miljömi-
nistern angående försäljningsskatten på tunga fordon. Den skatten har nu
skjutits upp kvartal efter kvartal. Jag undrar om det nu inte vore på tiden att
miljöministern hade kurage nog att säga att det är bättre att lägga ned den
här idén och föreslå en återgång till de gamla idéerna. Det är nästan pate-
tiskt. Snart kommer det att bli så att den nya regeringen efter valet kommer
att få ta bort den här regeln, eftersom ni bara skjuter upp beslutet. Den är
befängd som helhet, och det måste göras något på den här punkten.
Anf. 177 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):
Herr talman! Det är klart att man inte kan vara värst på alla områden,
men det är en väldig styrka att vi i Sverige ligger långt framme i kunnande
tekniskt sett när det gäller att införa nya instrument. Vi är intressanta för de
flesta andra länder på just det här området. Det märker vi ständigt. Ibland
är det klart att man kan lära sig av andras erfarenheter också, och det gör
vi.
När det gäller frågan om Polen är det viktigt att inte falla in i resonemanget
om att vi kan göra allting i det sammanhanget. Vi har en arbetsfördelning i
Europa. De nordiska länderna har en arbetsfördelning i österled, och det är
den som vi tillämpar. Den innebär att vi prioriterar de baltiska republikerna
i första hand. Vi vet att problemen är enorma i Wislafloden och på andra
håll i Polen. Det är inte någon nyhet. Vi har som bekant gjort insatser där
också, men mer på det förberedande stadiet. Vi är beredda att diskutera in-
satser även där.
Låt mig bara i förbigående nämna att vi har ett arbete på gång i den nor-
diska miljöministerkretsen om, för det första, en bättre samordning av de
nordiska insatserna och, för det andra, möjligheterna att ta ut avgifter ge-
mensamt på likvärdigt sätt i det nordiska länderområdet. Vi har i alla fall
inga konkurrensnackdelar i förhållande till våra grannar. Ett samarbete
skulle medge betydligt större och mer målmedvetna och långsiktiga sats-
ningar när det gäller bl.a. Östersjön, som ju är vår gemensamma miljö.
När det gäller försäljningsskatten på tunga fordon är det naturligtvis vik-
tigt att inte förlora pressen på konkurrensen, dvs. att ta fram bättre tekniska
lösningar. Däremot har jag alltid varit beredd att diskutera medlen för detta.
Anf. 178 ULLA PETTERSSON (s) replik:
Herr talman! Miljöministern började med en liten recension av våra in-
lägg. Jag tänkte returnera det genom att säga att jag uppfattar miljöminis-
162
terns uppträdande som välvilligt men litet trött. Jag kan gärna säga att jag
har förståelse för den tröttheten.
Jag tänker fortsätta att uppehålla mig vid det internationella miljösamar-
betet. Miljöministern sade att det är väldigt viktigt att gå vidare med miljöar-
betet i Europa. Det är en uppfattning som jag i hög grad delar. Jag tycker
också att det nu är dags att vi kommer fram till en gemensam strategi för hur
vi skall gå vidare på det området.
Även om miljöministern tyckte att resultatet av förhandlingen med EU
var bra, vilket jag också kan tycka, så kan vi väl, med ett språkbruk som
Olof Johansson känner till, vara överens om att vi inte nådde riktigt ända
fram. Vi måste naturligtvis ha strategier för hur frågan skall gå vidare.
Vi har en hel del förslag i vår miljömotion. Vi tycker bl.a. att man skall
stödja det arbete som Kemikalieinspektionen har gjort och som uppenbarli-
gen har haft effekt.
Vi tror också att man behöver satsa på personella resurser i Europa. Man
kanske skall ha fler miljöråd, kanske lägga ut större miljöansvar på de be-
skickningar Sverige har utomlands, osv. Vi är gärna med på ett sådant samar-
bete och hoppas att regeringen också har för avsikt att vara det.
När det handlar om samarbetet med Central- och Östeuropa är det be-
klagligt, Olof Johansson, om det berörda materialet finns och inte har del-
getts riksdagen. Det är faktiskt efterfrågat här, inte bara av jordbruksutskot-
tet. Utrikesutskottet skrev i betänkandet om klimatpåverkan att det är svårt
att på ett tillfredsställande sätt bilda sig en uppfattning om miljösamarbetets
omfattning och effektivitet.
Vi trodde inte riktigt lika mycket som miljöministerns regeringskolleger
på utfästelsen att det skulle komma en redogörelse. Kan vi se fram emot en
sådan snarast?
Anf. 179 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):
Herr talman! Jo, jag har sett att man i socialdemokratiska motioner ofta
talar om strategier. Strategier skall utvecklas, och strategier skall redovisas.
I ett skede av förhandlingsarbetet när det gäller EU byggde våra litet olika
uppfattningar möjligen på en missuppfattning. Vi hade ju ingen anledning
att i förväg, i samband med EES-avtal och inför förhandlingarna, redovisa
vaije detalj och varje fråga. Vi har försökt att i stället göra det på de interna
linjerna. Där har jag inte uppfattat någon stark kritik. Däremot har vi för-
sökt att undvika att i en pågående förhandling redovisa våra målsättningar i
öppna dokument.
Förhandlingsarbetet, som nu preliminärt är avslutat i den här delen - det
gäller alltså hälsa, säkerhet och miljö - är mycket lärorikt när det gäller att
just utveckla hur man skall arbeta i fortsättningen. Vi har haft en strategi i
det här arbetet som har inneburit att vi första varvet har gått på våra kolle-
ger, dvs. de miljöansvariga. Men vi är medvetna om, och det visar sig i syn-
nerhet i slutfasen av förhandlingsarbetet, att sektorsintressena i den euro-
peiska unionen är om möjligt starkare än här. Det var när de intressena bör-
jade lägga sig i förhandlingsarbetet på miljöområdet som vi på slutet ham-
nade i betydande problem innan det hela kunde lösas någorlunda hyggligt.
Den erfarenheten visar också att man måste göra ett betydande arbete.
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Miljöpolitik
163
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
A llmänpolitisk
debatt
Miljöpolitik
164
Det visar också varför många av våra vänner på miljöområdet inom EU så
gärna vill att Sverige blir medlem. De inser ju att vår kunskap och styrka på
det här området är en tillgång för dem när det gäller att betvinga de här
mycket motsträviga sektorsintressena inom EU.
Anf. 180 ULLA PETTERSSON (s) replik:
Herr talman! Jag tycker att miljöministerns inlägg rakt igenom bra illust-
rerar att vi verkligen behöver en strategi för hur vi skall gå vidare.
Miljösamarbetet i Europa handlar ju inte enbart om EU, som vi faktiskt
ännu inte är medlemmar av, utan också om EES-samarbetet. Om man vill
vidga det hela litet, och det tycker jag att man i det här sammanhanget bör
göra, handlar det också om det samarbete som vi inom ramen för GATT-
avtalet och de fortsatta GATT-överläggningarna kan ha på miljöområdet.
Det samordnande ansvaret har vi också efterfrågat just när det gäller mil-
jöprogrammen kring Östersjön. Miljöministern sade att Miljö- och naturre-
sursdepartementet håller ett öga på utvecklingen. Men jag skulle vilja säga
att det inte räcker. Det behövs också en samordnande kraft, och en sådan
har vi hela tiden saknat i fråga om Östersjösamarbetet.
För mig var det mycket glädjande att höra miljöministern säga att han de-
lar min uppfattning om ansvaret vid miljöolyckor till havs. Skall jag tolka
detta så - i så fall skulle jag vara väldigt glad och nöjd - att det äntligen kom-
mer ett förslag till strandningslag?
Anf. 181 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):
Herr talman! Först gäller det Öst- och Centraleuropa. Jag hann inte med
det i förra inlägget.
När det gäller omfattningen av olika satsningar finns det ett ganska bra
underlag, men det är differentierat. Det finns alltså hos olika myndigheter.
Man måste själv arbeta en del för att kunna samla ihop de olika delarna.
Jag vill gärna medverka till att sådan information, t.ex. i skrivelseform,
kommer till riksdagen. Vi har dock inte hållit på så länge att vi i alla samman-
hang har kunnat göra utvärderingar och effektivitetsbedömningar av de åt-
gärder som vi har vidtagit.
Över huvud taget är den struktur som man har valt, Ulla Pettersson kän-
ner kanske inte till det, ett arv från den tidigare regeringen. Till att bölja
med handlade det här om öststatsanslaget. Därefter lyckades jag förhandla
fram 0,5 miljarder per år till Miljö- och naturresursdepartementets område.
En viktig del går till Öst- och Centraleuropa. Men det finns ingen samord-
ning, en enda punkt i regeringskansliet, som hanterar de här frågorna. Detta
är i stället ett tillägg. Dessutom höjde vi, som bekant, ambitionsnivån rätt
avsevärt i samband med regeringsskiftet när det gäller Öst- och Centraleuro-
paanslaget. Där finns alltså ett samordningskrav.
Det har i det fallet pågått en utredning om hur detta skall hanteras i fort-
sättningen. Någon slutsats har vi ännu inte hunnit dra i det avseendet. Där-
emot har jag utnyttjat den, tycker jag, viktiga samordning som ligger i att ha
nära kontakter med våra nordiska grannar i det här fallet. Vi har ju samma
trafik i Öst- och Centraleuropariktningen på det här området, och vi har an-
ledning att se till att verksamheten blir så effektiv som möjlig.
När det gäller lagstiftningen handlar det om internationella konventioner
och svensk lagstiftning. Vi gör en översyn när det gäller de frågor som vi
diskuterade under en frågestund här.
Anf. 182 IVAR VIRGIN (m):
Herr talman! Jag kommer att något beröra den debatt som miljöministern
och Ulla Pettersson förde om Europa.
I höstas debatterade vi ett betänkande om inriktningen av det svenska mil-
jöarbetet inom EES och EG, numera EU. Vid den tidpunkten pågick ännu
förhandlingarna med EU på det här området. Socialdemokraterna fram-
förde i den debatten oro över svårigheterna att komma framåt i förhandling-
arna på just det här området.
Sverige hade mycket bestämda utgångspunkter för samarbetet -bl.a. att
högsta tillämpade nivåer inom miljöskyddet skulle gälla och att inga standar-
der skulle behöva sänkas. En målsättning var också att EU:s miljökrav
borde skärpas på viktiga områden.
Jag tycker att vi kan konstatera att förhandlingarna på miljösidan blev en
stor framgång. Miljöministern var något blygsam när han talade om ett ”nå-
gorlunda hyggligt” förhandlingsresultat. Jag tycker faktiskt att det var en
framgång, framför allt i den bemärkelsen att vi har fått god acceptans för
våra krav. Dessutom har vi faktiskt dragit med oss EU uppåt på miljösidan
och fått dem att avge löften om att de skall höja sina krav. Det tycker jag är
att betrakta som en förhandlingspolitisk framgång. Det är väl många som
har bidragit till denna och verkligen sett till att de svenska kraven fick den
styrka som behövdes i de här förhandlingarna.
Jag tycker också att det visar vilka möjligheter vi som medlemmar av EU
har när det gäller att föra en offensiv miljöpolitik. I det arbetet är EU:s femte
miljöprogram en god utgångspunkt. Det godkändes av EU:s ministerråd för
ungefär ett år sedan. Naturvårdsverkets generaldirektör Rolf Annerberg
skriver i en artikel i Miljöaktuellt att det finns många likheter i synsättet i
det femte miljöhandlingsprogrammet och Naturvårdsverkets aktionspro-
gram Ett miljöanpassat samhälle - miljö 93.
Det gäller t.ex. att miljöfrågorna skall integreras i alla samhällssektorer,
att ekonomisk tillväxt och miljöförbättringar kan stärka varandra, att kon-
kreta mål sätts upp för vad vi vill uppnå vid sekelskiftet, att ekonomiska styr-
medel skall användas i större utsträckning än hittills och att Riokonferensens
konventioner om skydd mot klimatförändringar och den biologiska mångfal-
den är en grund för miljöarbetet. I dessa avseenden är alltså det femte miljö-
handlingsprogrammet och våra egna utredningar och program på detta om-
råde likartade. Rolf Annerberg har dessutom en mycket positiv syn på våra
möjligheter att driva miljöfrågorna i EU. Den uppfattning som han torgför
delas också av Miljökonsekvensutredningen, som har haft i uppdrag att kart-
lägga miljökonsekvenserna av ett svenskt medlemskap i EU.
Man har i första hand tagit upp tre frågor. En av dem har varit Sveriges
möjligheter att självständigt utforma en aktiv miljöpolitik. Det har ofta häv-
dats att detta skulle försvåras vid ett medlemskap. Men utredningen kom-
mer fram till att man inte delar den uppfattningen. Man framhåller att många
frågor avgörs på internationell nivå och att vi genom vår handel redan är
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Miljöpolitik
165
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Miljöpolitik
starkt kopplade till EU. Man pekar också på att den ekonomiska utveck-
lingen kan bli svag om vi står utanför. Då kan det vara svårt att få utrymme
för långtgående egna miljökrav.
När det gäller frågan om våra möjligheter att påverka EU:s miljöpolitik
är slutsatsen entydig och egentligen självklar. Ett EU-medlemskap ger be-
tydligt bättre sådana möjligheter.
Frågan om hur miljötillståndet påverkas besvarar utredningen med att om
Sverige driver en offensiv miljöpolitik inom EU är förutsättningarna goda
för en förbättring av miljötillståndet. Man pekar också på Sveriges möjlighet
att gå före och därigenom påverka andra länder. Miljöministern var inne på
att Sverige har den rollen och den skall vi självfallet fortsätta att ha.
Utredningens ordförande Anders Wijkman säger: Under förutsättning av
ett offensivt svenskt agerande på miljöområdet tror jag personligen att ett
medlemskap är att föredra. Jag tycker att även det är försiktigt uttryckt. Jag
tycker att man i stället kan konstatera att en förutsättning för verkligt stora
framgångar på miljöområdet är ett aktivt svenskt medlemskap i EU. Vi skall
vara engagerade européer på det utrikespolitiska och säkerhetspolitiska om-
rådet men förvisso också på det miljöpolitiska.
Anf. 183 ULLA PETTERSSON (s) replik:
Herr talman! Min avsikt är egentligen inte att polemisera med det som
Ivar Virgin har sagt. Mycket av det kan jag hålla med om. Men jag blir en
aning orolig av själva andan i anförandet. Det låter på något sätt som: Ja, nu
har vi uppnått det här förhandlingsresultatet. Det är bra. Nu sitter vi nöjda i
Sverige.
Jag menar att miljöarbetet aldrig får stanna. Vi kan aldrig slå oss till ro
och säga: Nu när vi har uppnått det här så är det bra. Jag skulle önska att
jordbruksutskottets vice ordförande kunde vara litet mer framåtsyftande, li-
tet mer krävande, litet tuffare, om jag säger så. Det kanske går bra att ta
lektioner av Jan Jennehag, som miljöministern tyckte var krävande. Jag
skulle som sagt gärna se litet mer framsynthet från den kanten.
Anf. 184 IVAR VIRGIN (m) replik:
Herr talman! Mitt behov av att ta inspiration från vänstersidan är måttligt.
Men jag sade flera gånger i mitt anförande, tror jag, att jag tycker att Sverige
skall föra en offensiv miljöpolitik. Det måste rimligen innebära att man på
olika områden flyttar fram positioner.
Ett av de områdena tycker jag självklart är att använda ekonomiska styr-
medel i miljöpolitiken. Där tycker jag faktiskt att Sverige har haft en fram-
gång. Men det finns begränsningar i möjligheten att använda det vapnet, be-
gränsningar som helt enkelt beror på att det finns risk för att vi slår ut egen
produktion. Vi skall gå före, men det finns gränser. Jag tror att även miljömi-
nistern nämnde det i sitt anförande. Det borde vara tacksamt att i Europa
arbeta för modellen att använda ekonomiska styrmedel. Jag tror uppriktigt
sagt att det är ett mycket verkningsfullt vapen i kampen mot miljöproble-
men.
166
Anf. 185 SÖREN NORRBY (fp):
Herr talman! Egentligen slutar den första dagen av den allmänpolitiska
debatten där den borde ha börjat, med miljö- och naturresursfrågoma. Det
största hotet mot mänsklighetens framtid är miljöförstöringen. Det är slöse-
riet med naturresurser. Insikten växer om att vår tids viktigaste uppgift är
att avväga det hotet. Globalt var Riokonferensen 1992 en milstolpe. Jag är
faktiskt ganska imponerad av vad regeringen har gjort för att följa upp Rio-
konferensen genom initiativ, beslut, utredningsuppdrag, engagemang och
även genom att stimulera t.ex. det lokala Agenda 21-arbetet och arbetet
inom nätverket Q 2 000. Dessa jobbar på ett förnämligt sätt, inte minst på
det lokala planet.
Ett symboliskt steg är också att finansplanen i årets budgetproposition har
en bilaga om uthållig utveckling. Nästa steg är rimligtvis att finansplanen blir
en bilaga till Sveriges resursbudget, där ramarna sätts av vad naturen lång-
siktigt tål och vad hänsynen till kommande generationer medger.
De politiker som inte ställer upp på den här grundsynen vill jag bestämt
och mycket tillspetsat avråda från att öka premiereservinslaget i ett nytt pen-
sionssystem. Det är bortkastade pengar att spara för en framtid som inte
finns.
I ett globalt perspektiv måste vi vänja oss vid tanken att rättvist fördela
knappa resurser i tid och rum. Kanske kan det ske genom ransonering av
rätten att förbränna fossila bränslen eller att släppa ut växthusgaser. Samma
ranson till vag'e människa på jorden. I ett inledningsskede kan en sådan prin-
cip ge många u-länder en ny handelsvara, förbruknings- eller utsläppsrätter,
som säljs till i-länder som behöver tid för att anpassa sig till en framtida hus-
hållning med naturresurser som ligger inom ramen för vad naturen tål. Inter-
nationellt samarbete är avgörande. Det har betonats tidigare i den här debat-
ten.
Synsätt med den här inriktningen är inte nya. Jag tittade i backspegeln och
hittade en partimotion av Folkpartiet från 1973 om miljöbudget, teknikvär-
dering och återanvändning av resurser. De inledande orden löd: ”Miljöpoli-
tikens främsta mål är att göra det möjligt för vår egen och kommande gene-
rationer att överleva. Överlevnad är viktigare än levnadsstandard. Samtidigt
måste det traditionella standardbegreppet ges ett vidare innehåll.” Här
framfördes också synpunkter på den globala resursfördelningen.
Jag är övertygad om att andra partier kan hitta liknande förpliktande utta-
landen årtionden tillbaka. Det handlar alltså om förlorade år i den viktigaste
uppgiften för oss alla, kampen för mänsklighetens överlevnad. Vi har ett ge-
mensamt ansvar inför kommande generationer att nu med all kraft ge miljö-
och naturresursfrågorna förtur i vårt arbete.
Hittills har teknikens möjligheter alltför mycket fått styra den tekniska ut-
vecklingen. Så kan det inte fortsätta. 1 stället måste miljöns krav och mänsk-
lighetens behov vara styrande. Då blir tekniken ett viktigt hjälpmedel, lik-
som möjligheten att sätta pris på miljön. Det får inte längre vara gratis att
skada och förorena. Den prissättning som då blir aktuell baseras på värde-
ringar. Det blir en naturlig uppgift för oss politiker som företrädare förvåra
uppdragsgivare, väljarna, att göra de värderingarna.
Låt mig belysa det här synsättet med ett praktiskt och aktuellt exempel:
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Miljöpolitik
167
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Miljöpolitik
Rödkobbsleden i Stockholms skärgård. I förra veckan sade Länsstyrelsen i
Stockholms län nej till Sjöfartsverkets och Finlandsrederiernas förslag att ta
i anspråk och exploatera ett orört skärgårdsområde norr om Sandhamn för
en ny farledssträckning. För sjösäkerhet, navigering och manövrering skulle
den ge stora fördelar. Fartygen är numera så stora att de inte får plats i den
nuvarande farleden, den som för bara 15 år sedan utsågs till huvudled till
Stockholm och rustades upp rejält.
Den fartygstekniska utvecklingen har styrt oss mot ett vägskäl, eller en
vattendelare får man väl säga i detta sammanhang. Skall vi politiker snällt
ställa upp och besluta att miljön skall underordnas den tekniska utveckling-
ens krav, eller skall miljökraven äntligen bli överordnade? Jag känner en
djup tillfredsställelse över att ha kunnat medverka till att den senare linjen
segrade. Särskilt bra kändes det naturligtvis att det var Folkpartiets hand-
lingsprogram med bl.a. miljöanpassning, ekonomiska styrmedel och en hel-
hetssyn på transportsystemet som majoriteten anslöt sig till.
Ett annat exempel på hur en miljöanpassning kan ske är Öresundsbron,
som diskuterats tidigare här i dag. Folkpartiet medverkade 1991 till att den
s.k. nollösningen skrevs in i riksdagsbeslutet. I dag kan vi ställa oss frågan:
Hur skulle vi ha sett på ärendet med eller utan en nollösning inskriven i riks-
dagsbeslutet? Vi hade den gången med också kravet på ett luftvårdsprogram
för Skåne; det är ingen nyhet nu.
Vi måste lära oss att tekniken måste underordnas miljöns krav. Vi måste
utnyttja och samordna hela det spektrum av styrmedel som vi förfogar över.
Samordningen är väldigt viktig för att resultatet skall bli harmoniskt.
Med det här inlägget vill jag stryka under vårt gemensamma ansvar över
partigränserna i kampen mot miljöförstöringen och för hushållningen med
naturresurser. Jag tror att vi i grunden har gemensamma uppfattningar att
slå vakt om.
Anf. 186 LENNART DALÉUS (c):
Herr talman! Jag delar gärna miljöministerns synpunkt att Ulla Petters-
sons inlägg hade en väldigt sympatisk karaktär och byggde på en korrekt och
respektabel syn på miljöproblemen i stort. Det finns många enskilda social-
demokrater som ger uttryck för sympatisk attityd. Det gäller t.ex. den som
officiellt är utpekad som miljötalesmannen i det socialdemokratiska partiet,
Anna Lindh. Hon har tankegångar kring Dennispaketet som i stort liknar
dem som Centerpartiet har fört fram, nämligen en allvarlig kritik mot det
trafiksystemets uppbyggnad.
Jag skall gärna säga att jordbruksutskottets ordförande i tidningsartiklar
tillsammans med partikamrater uttryckt åsikter om kärnkraftens framtid
som också de väldigt mycket liknar dem som vi i Centern har framfört. Jag
hyllar gärna Mats Hults i Stockholm syn på att man bör avbryta ansträng-
ningarna att få reaktor 1 i Oskarshamn i gång igen.
Bekymret är: Var finns sedan de socialdemokratiska besluten i dessa frå-
gor? Kommer dessa attityder att återspeglas i att man också stöttar Centerns
agerande när det gäller att få hejd på Dennispaketet, att få kärnkraften av-
vecklad? Dess värre har aldrig så sympatiska attityder och åsikter från i det
168
här fallet Ulla Pettersson kunnat dölja oförmågan och osäkerheten i den so-
cialdemokratiska miljöpolitiken.
Litet av samma bekymmer får man när man lyssnar på Jan Jennehag. Han
säger att regeringens förslag på miljöområdet är tandlösa. Jag kan försäkra
att den uppfattningen inte riktigt delas av det näringsliv som kommer att bli
väldigt starkt beroende av de förslag som regeringen lagt fram i riksdagen
och som nu successivt genomförs ute i det som vi brukar kalla det verkliga
livet. Där uppfattar man inte förslagen som tandlösa.
Däremot ter det sig litet tandlöst, måste jag säga, när Vänsterpartiet unge-
fär ett år efter det att regeringen har lämnat sin kretsloppsproposition kom-
mer med en motion, i vilken man säger sig vilja införa ett kretsloppssam-
hälle. Man frågar sig var Vänsterpartiet har varit det år då regeringens krets-
loppsproposition diskuterades och beslutades i riksdagen.
Herr talman! Om Max Montalvos inlägg kan man säga att eländesbeskriv-
ningen återkom där. Han talar igen som förr i tiden om miljöfanatiker. Han
framställde bekymren som om de inte existerade. Han säger att man i stort
sett har löst problemen med bilavgaserna, enligt vad han har hört på bilmäs-
san. Jag vill gärna fråga Max Montalvo hur han har tänkt sig att man i en
bilmotor skall förbränna material som innehåller kol utan att det bildas kol-
dioxid. Har han tänkt sig att problemet skall lösas genom någon sorts techni-
cal fix inom bilindustrin? Är det inte så i stället att vi måste byta bränslen,
få en annan syn på kommunikationer och transporter, eller menar Max Mon-
talvo att vi i vårt nit att följa miljöambitionerna från bilindustrin skall upp-
häva de naturlagar som många av oss tycker är vägledande i det verkliga li-
vet?
Det som är unikt med regeringens arbete är att man lyckats kombinera ett
starkt internationellt engagemang och arbete som väckt respekt världen över
med ett handfast lokalt engagemang. Kombinationen av Riokonferensens
arbete och det som nu blivit det lokala Agenda 21-arbetet är ett starkt nytt
och viktigt inslag i det svenska miljöengagemanget.
Självklart är också den nya strömfåran med kombinationen av ekonomi
och ekologi vägledande och viktig. Den nya UNCED-propositionen har re-
dan lagts fram. Nu kommer kemikaliepropositionen, miljöskuldsredovis-
ningar och så småningom regeringens proposition om de nya miljölagarna
sammanförda i en miljöbalk. Här finns den offensiva inriktningen.
Jag kan för egen del också nämna inte minst det konkreta arbete som full-
följs i kretsloppsanpassningen i regi av bl.a. Kretsloppsdelegationen. När
det gäller produktansvaret tas nya steg. Nya varuområden som bilar, elektro-
nik och däck kommer att gå samma väg som förpackningar och tidningspap-
per. En ny strategi utarbetas för samhällets kretsloppsanpassning. Det offen-
siva arbetet finns liksom det lokala engagemanget och det internationella
medvetandet. Det bådar gott för det fortsatta miljöarbetet, herr talman.
Anf. 187 JAN JENNEHAG (v) replik:
Herr talman! När det gäller allianser i riksdagen kan vi, Lennart Daléus,
vara överens om ganska mycket, bl.a. det som Lennart Daléus efterlyste hos
socialdemokraterna: synen på kärnkraften och Dennispaketet m.fl.
Tandlöshet eller inte, men om vi som mått skall ha näringslivets reaktioner
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Miljöpolitik
169
12 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 57
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
A llmänpolitisk
debatt
Miljöpolitik
170
tror jag att vi är ute på ganska farliga vägar. Näringslivets intressen skriar
alltid om samhället, statsmakterna, beslutar någonting som hotar näringsli-
vets vinster eller i övrigt sätter gränser för dess agerande. Det vet vi redan
från böljan, så det är icke tillämpligt i detta sammanhang.
Vi har, Lennart Daléus, inte uppnått kretsloppssamhället i och med riks-
dagsbeslutet. Det är väl bra att vi är flera krafter som vill utveckla den tan-
ken och försöka driva arbetet vidare.
Anf. 188 LENNART DALÉUS (c) replik:
Herr talman! Det är riktigt att näringslivets reaktioner kanske inte alltid
är ett mått på aktivitet och kanske inte alltid skall uppfattas som någonting
positivt. Men i det här fallet är de faktiskt det. Näringslivet reagerade först
med väldigt stor skepsis på regeringens arbete med kretsloppet, på produkt-
ansvaret och detta att kommunerna skulle avlastas från det tunga hanterings-
arbetet och ges mer muskler att hantera kontrollapparat och tillståndsfrågor
osv.
Under det ett och ett halvt år som regeringen har koncentrerat sig på den
här delen av miljöarbetet kan man se hur näringslivet successivt har ändrat
inställning. Man har anpassat sig mer och antagit utmaningen. På många håll
är man värd uppskattning för det engagemanget, det tycker jag skall sägas.
Det är riktigt att man inte bara har tagit det hela som kritik av och en at-
tack på näringslivet. Man har faktiskt anpassat sig väldigt mycket. Det är
kanske en av de nya metoderna som man använder i miljöarbetet.
Jag är glad att Jan Jennehag säger att man från Västerpartiet vill anta, ut-
veckla och fortsätta tanken på kretsloppsarbetet. Välkomna!
Anf. 189 ULLA PETTERSSON (s) replik:
Herr talman! Lennart Daléus undrade var de socialdemokratiska besluten
finns. Det är bara för mig att hålla med om att det är alldeles för få socialde-
mokratiska miljöbeslut, vilket till stor del beror på att vi dess värre inte har
någon majoritetsställning i den här riksdagen.
Men vi har förslag till beslut, som vi har fört fram under flera år. Bland de
förslag som Lennart Daléus och andra kan hitta i vår miljömotion från i år
finns det förslag om en rejäl satsning på gröna jobb, om miljöuppdrag till
våra internationella beskickningar ute i världen, om en samlad strategi för
miljösamarbete inom Öst- och Centraleuropa, om ett utvidgat sektorsansvar
inom t.ex. turistområdet, om att man skall stoppa handel med hotade arter,
osv.
Förslagen finns alltså. Låt oss se om vi i det kommande utskottsarbetet
inte kan bli överens om en hel del av dem, Lennart Daléus.
Anf. 190 LENNART DALÉUS (c) replik:
Herr talman! De sakfrågor som Ulla Pettersson nämnde är angelägna, och
där behövs ett gemensamt engagemang. Vad jag var ute efter var de litet
större kontroversiella frågorna. Som vanlig medborgare måste man bli litet
förvirrad när talesmän agerar väldigt starkt åt ett håll medan besluten och
de verkligt tunga förslagen går åt ett annat håll. Jag vill gärna anta Ulla Pet-
terssons utmaning.
Margareta Winberg, ordförande i jordbruksutskottet, och några andra
partikamrater har i andra sammanhang än här i kammaren agerat för kärn-
kraftens avveckling. Från Centerpartiet har vi i år väckt en motion i vilken
vi ställer precisa krav på ett fullföljande av de tidigare riksdagsbesluten och
därmed också folkomröstningens resultat. Då vill jag ställa frågan så här:
Kan vi förvänta oss auktoritativt stöd från socialdemokratin för den motio-
nen? Mycket skulle då vara vunnet i sakfrågan och inte bara i den politiska
retoriken.
Anf. 191 ULLA PETTERSSON (s) replik:
Herr talman! Beträffande kärnkraften finns också den med i vår motion.
Vi vill att 1991 års trepartiöverenskommelse skall fullföljas. Vi föreslår fak-
tiskt att det arbetet skall sättas i gång, i vilket det också skall ingå en aweck-
lingsplan. Det är alltså fråga om en partimotion som hela vårt parti står
bakom. Står hela Centerpartiet bakom den motion som Lennart Daléus talar
om?
Anf. 192 LENNART DALÉUS (c) replik:
Herr talman! Vi börjar nalka oss något glädjande och intressant, även om
Ulla Petterssons resonemang fortfarande är litet luddiga. Hon sade att hela
socialdemokratin står bakom motionen och att 1991 års beslut skall fullföljas
när det gäller kärnkraftens avveckling. Här finns alltså möjlighet att göra det
som kallas för att ”operationalisera” den attityden. I ett mycket tydligt för-
slag i en motion har vi klarat ut hur detta lagtekniskt skall gå till. Det finns
möjlighet för socialdemokraterna att kliva upp på den vagnen. Om jag tar
ansvar för Centerpartiets stöd för denna motion kanske Ulla Pettersson kan
ta ansvar för Socialdemokraternas stöd. Det vore mycket intressant.
Anf. 193 MAX MONTALVO (nyd) replik:
Herr talman! Det talades om elände och miljöfanatiker. Jag anser att det
har varit till skada att miljöfanatiker har varit alltför vidlyftiga i sin iver att
få till stånd förbättringar för miljön. Det har många gånger varit till skada,
i synnerhet eftersom den breda allmänheten på det viset har tagit avstånd
från miljöarbetet. Jag tror att det är väldigt viktigt med en folklig förankring.
Det är klart att man inte kan ändra naturlagarna. Det är omöjligt. Jag er-
känner att det kommer ut olika ämnen ur avgasrören. Men vi har så få bilar
per kvadratkilometer i Sverige att med de nya bilarnas avgasrening borde
inte biltrafiken utgöra något problem, utom i vissa tätorter.
Vi har väckt en nollemulsionsmotion, i vilken vi säger att de långsiktiga
kraven på bilfabrikerna måste vara att de skall få fram nästa generation bilar.
I vår vision löser man detta problem. I det sammanhanget kommer elbilar
och hybridbilar in. På mässan kunde vi se att man hade tagit fram vätgasmo-
torn, som en gång i tiden var en svensk uppfinning och som utmobbades av
den svenska oljeindustrin. Det är beklagligt att inte riksdagen på den tiden
hjälpte till för att se till att vätgasmotorn stannade i Sverige och att den ut-
vecklades snabbare. Men då var tydligen inte miljömedvetandet ens i Cen-
tern på topp.
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Miljöpolitik
171
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
A llmänpolitisk
debatt
Miljöpolitik
Anf. 194 LENNART DALÉUS (c) replik:
Herr talman! Man kan inte som Max Montalvo säga att man är på väg att
klara utsläppen. En del utsläpp kommer med dagens bränsle med naturnöd-
vändighet ut. Koldioxiden är ett av de största problemen med dagens biltra-
fik. Lösningen måste ligga i ett annat tänkande, andra bränslen, en annan
trafikstruktur och i ett utnyttjande av kollektiva transportmedel på ett helt
annat sätt än tidigare. Detta i sin tur betyder att man måste ta avstånd från
stora trafikleder av den karaktär som t.ex. Dennispaketet innebär. Man får
inte, Max Montalvo, ta det så lättvindigt som att säga att det finns tekniska
lösningar och att det kommer att lösa sig om vi bara får litet tid på oss. Det
brådskar med att stoppa i någonting annat i tankarna och med att ha en an-
nan tanke om de här sakerna.
Anf. 195 MAX MONTALVO (nyd) replik:
Herr talman! Skillnaden mellan Centern och Ny demokrati är att vi är po-
sitivt inställda till bilarna. Anledningen till att jag tyckte att detta var ett
mindre problem för Sverige var att jag jämförde med förhållandena i Tysk-
land, där man har 50 % katalysatorsrening i dag och anser att man därmed
har klarat problemet. I min tanke gjorde jag den jämförelsen och tyckte då
att vi har ett väldigt litet problem.
Jag klargjorde just att vår långsiktiga politik står upp för den biten. Under
tiden kan man gott och väl använda de bilar som vi har i dag. Den lilla för-
sämring av miljön som dessa bilar har medfört jämfört med hela industrins
utsläpp under 50-60 år är en bagatell, tror jag.
Vi har väckt en motion som syftar till att stimulera elbilar i tätorter. Elbilar
bör få fri parkering i tätorter. Det är också en stimulans åt rätt håll. Man
måste vidta praktiska åtgärder för att få folk att agera på rätt sätt. Man kan
inte bara hålla på med avgifter och förbud.
Ni stödde inte vår motion som vi väckte förra året om eftermontering av
avgasrening på äldre bilar. Jag förstår inte riktigt varför när ni är så väldigt
oroliga för avgaserna.
Anf. 196 LENNART DALÉUS (c) replik:
Herr talman! Jag ger upp den fortsatta argumentationen. Om man som
Max Montalvo menar att utsläppen från dagens bilar är ”en bagatell” är det
klart att han agerar trafikpolitiskt därefter. Det leder till de ståndpunkter
som Max Montalvo redovisar. Om man menar att problemen i Sverige är
lösta och att Tyskland är någonting annat, har man inte förstått att luftför-
oreningar glider fram och tillbaka utan hänsyn till nationsgränser. Vi har
uppenbarligen ett annat synsätt, men den diskussionen får vi fortsätta med
vid ett annat tillfälle.
Anf. 197 DAN ERICSSON i Kolmården (kds):
Herr talman! Jag tycker att vi fick en liten, intressant diskussion om ener-
gipolitiken här på slutet.
Trepartiöverenskommelsen som träffades 1991 står nu samtliga regerings-
partier bakom. Det innebär att fem partier står för den. Det intressanta är
172
att uppföljningen av energiprogrammen för ökat energisparande verkligen
genomförs och att vi verkligen får fram alternativ till kärnkraften.
Vi kristdemokrater har också väckt en motion och framfört våra tidigare
synpunkter, att det borde tillsättas en parlamentarisk awecklingskommitté
som verkligen tillser att energiprogrammen fullföljs, så att det blir en av-
veckling av kärnkraften till år 2010. Vi har också tagit upp lagstiftningsfrågan
och ansvarighetsfrågan för kärnkraftsföretag vid olyckor. Det vore intressant
att få litet mer kött på benen från socialdemokraterna. Jag har tidigare hört
talet om att de är för detta. Men är de beredda att nu verkligen sätta kraft
bakom orden och se till att vi får denna kärnkraftsaweckling?
I övrigt hade jag tänkt ställa en del frågor till miljöministern om miljöbi-
ståndet till öst, men dess värre var han tvungen att lämna kammaren. Därför
vill jag ideologiskt och litet mer övergripande anknyta litet till Sören Norrbys
anförande. Få saker är så fundamentalt viktiga som att inte rycka undan
grundförutsättningarna för vår existens på jorden. Jag talar då förstås om
behovet av ett förvaltaransvar för att ekosystemen skall kunna behållas in-
takta. En stark vision och strävan måste prägla vårt arbete för en bärkraftig
utveckling. Detta inte minst för att det är den enda tänkbara utvecklingen
för att inte våra barn och barnbarn skall få ägna alla krafter och resurser åt
att komma till rätta med miljöproblem till följd av vår misshushållning med
naturresurser.
Fokuseringen för att komma till rätta med vår finansiella skuld måste i lika
hög grad riktas mot att lägga upp strategin för att komma till rätta med mil-
jöskulden. Att inte göra det är detsamma som att acceptera en djupt orättvis
ojämlikhet i livsbetingelserna mellan generationerna. Det är inte accepta-
belt. Den finansiella skulden och miljöskulden har gemensamt att de ökar
fattigdomen och minskar handlingsutrymmet för nästa generation. Därför
är det positivt att miljöministern senare i vår ämnar återkomma med förslag
till åtgärder för att begränsa miljöskulden.
Många stora miljöproblem såsom växthuseffekt och uttunning av ozonla-
ger, försurning osv. förutsätter ett kraftfullt arbete på internationell nivå.
Men alla miljöproblem, även de globala, åtgärdas till syvende och sist på det
lokala planet. Detta har också tagits upp här i debatten. Därför är det viktigt
att vi inte skyggar för att så fort som möjligt driva miljöfrågorna lokalt här
hemma i Sverige och visa att vi verkligen går före i miljöarbetet. Det visar
också den lilla debatt som handlade om EU och miljöarbetet.
Vad gäller en rapport om skatteväxling för miljön har kds skisserat hur en
strategi kan läggas upp. Miljöförstöring och nyttjande av naturresurser
måste få rätt pris för att överutnyttjandet skall kunna minska. Konsumenten
måste få en möjlighet att ställas inför de rätta priserna. En skatteväxling skall
inte öka det sammanlagda skatteuttaget från näringslivet. Men genom att
lägga en högre skatt på miljöförstörande ekonomisk aktivitet och mindre
skatt på arbetskraft uppnås två mål. Dels ökar efterfrågan på arbete, dels
minskar miljöbelastningen. Intentionerna i årets budget att nu tillsätta en
bred parlamentarisk utredning som skall se över formerna för en skatteväx-
ling är helt i linje med kristdemokraternas miljöpolitiska strategi. Vi ser
detta som en stor framgång.
Herr talman! Regeringen har under det gångna året lagt en rad förslag på
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Miljöpolitik
173
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
A llmänpolitisk
debatt
Miljöpolitik
174
miljöområdet som kommer att leda till minskat slitage på naturmiljön. Jag
tänker då bl.a. på en förändrad skogsvårdspolitik, där miljömål och produk-
tionsmål jämställs, ett ökat kretsloppsförfarande som har tagits upp här i de-
batten, genom införande av ett stegvis producentansvar och åtgärder för be-
varande av den biologiska mångfalden. Ytterligare förslag kommer. Det är
helt nödvändigt att en offensiv miljöpolitik bedrivs kontinuerligt. Detta är
ingenting som vi kan koppla av genom att säga att vi då och då skall göra
detta, utan det måste hela tiden finnas i processen.
Om man litet kort ser på socialdemokraternas alternativ kan man få vissa
funderingar om hur de resonerar när det gäller miljöfrågorna. Jag har exem-
pelvis hört ledande socialdemokrater raljera ganska kraftigt med regering-
ens hantering av Öresundsbrofrågan. Om det för Socialdemokraterna är för-
vånansvärt att fyrklöverregeringen vill ha en mycket nogsam miljöprövning,
där en absolut nollösning kan garanteras, bör väljarna knappast känna för-
troende för det partiets miljöambitioner.
Regeringens hantering av frågan om en fast förbindelse över Öresund vi-
sar just att miljöintresset står i centrum av debatten vid beslutsfattandet. Det
centrala är att vi får in miljötänkandet över hela fältet och att det väger
tungt.
Herr talman! I vår skall vi också behandla förslag till en ny miljöbalk. Det
är ett arbete som har pågått i många år och som har varit väldigt intressant.
I förslaget föreslår vi en rad konkreta förbättringar för miljön. Jag ser fram
emot den debatten under våren här i riksdagen. En ny miljöbalk är en stor
framgång för landet.
Anf. 198 LENNART DALÉUS (c) replik:
Herr talman! För en inbiten kärnkraftsmotståndare är det litet av en gläd-
jens kväll när Dan Ericsson i Kolmården nu markerar kravet på en lagstift-
ning som innebär att kärnkraften avvecklas och att kärnkraftverkens ägare
tar sitt ansvar under perioden fram till dess.
Herr talman! Jag hade självfallet inte förväntat mig något annat av Dan
Ericsson. Jag har haft förmånen att få stå på samma barrikader som Dan
Ericsson i tidigare sammanhang i detta arbete.
Med den närmast självklara attityden från, som jag utgår från, hela kds
tillsammans med det som jag uppfattade som ett ansvarstagande av Ulla Pet-
tersson att ställa upp bakom dessa krav har det här i kväll i själva verket
formats en majoritet för att åstadkomma det som många av oss har längtat
efter sedan folkomröstningen 1980. Det är därmed en glädjens kväll, herr
talman!
Anf. 199 ULLA PETTERSSON (s) replik:
Herr talman! Jag skall bara svara på den direkta fråga som jag fick. Om
jag inte minns alldeles fel var det Socialdemokraterna som tog initiativet till
1991 års överenskommelse. Den står vi naturligtvis fast vid. Jag anade litet
tveksamhet därom från Dan Ericssons i Kolmården sida.
1 likhet med Dan Ericsson ser jag fram emot det fortsatta miljöarbetet i
riksdagen. Den här debatten får anses ha visat att vi allihop är ganska över-
ens om att vi inte sätter några klackar i backen i dag. Miljöarbetet skall gå
vidare framåt, alldeles oavsett hur det kommer att se ut i våra relationer till
omvärlden.
Anf. 200 DAN ERICSSON i Kolmården (kds) replik:
Herr talman! Jag söker inte någon som helst konfrontation med Social-
demokraterna i energifrågan, utan noterar att man har ett intresse. Vad jag
efterlyser är konkret handling och att man verkligen anstränger sig för att
nu följa upp det energibeslut som riksdagen fattade 1991.
Som Lennart Daléus sade stod vi på samma barrikader vid folkomröst-
ningen 1980. För min del känner jag mig fortfarande frågande inför Social-
demokraternas energipolitik, inte minst mot bakgrund av vad som hände vid
folkomröstningen där de drev fram en tredje linje. Därmed har vi kärnkraf-
ten kvar under en betydligt längre period än vad som hade behövts. Energi-
debatten har sedan under hela 1980-talet legat nere inför energibeslutet
1991, då vi ändå kom överens över blockgränserna. Vad jag är angelägen om
är att detta fullföljs. Jag söker inte konfrontation utan en praktisk utform-
ning. Genom de uppföljningar som hittills har gjorts kan vi nu se att beslutet
inte har fått alltför stora effekter ute i verkligheten när det gäller energispa-
rande och när det gäller att få fram alternativ. Det är där det hastar. Det är
bra om Socialdemokraterna nu ställer upp på detta.
Anf. 201 ULLA PETTERSSON (s) replik:
Herr talman! Jag vill i all försynthet påpeka att Socialdemokraterna efter
1991 inte har haft möjlighet att i regeringsställning driva förslag på vare sig
energi- eller miljöområdet.
Anf. 202 MAX MONTALVO (nyd) replik:
Herr talman! Dan Ericsson talade om att avveckla kärnkraften. Det äm-
net var uppe också i den förra debatten. Som alla här vet anser vi nydemo-
krater att kärnkraften är miljövänlig. I en öppen demokrati är kärnkraften
inte så farlig - för att undvika den debatten - som i en diktatur. Då tänker
jag på Sovjet. Det beror på att vi kan föra en öppen debatt om och ha en
kontroll av kärnkraften på ett helt annat sätt.
Då undrar jag: Har det dykt upp något alternativ sedan förra debatten,
Dan Ericsson, som är ett verkligt alternativ? Eller är det fortfarande fråga
om det som jag förra gången kallade för flum, alltså att man skall dra ner på
välfärden i stället? Vad är alternativet?
Anf. 203 DAN ERICSSON i Kolmården (kds) replik:
Herr talman! Det handlar inte alls om att dra ner på välfärden. Max Mon-
talvo talar om att vi har en säker kärnkraft. Jag tror inte att de som har varit
utsatta för en kärnkraftsolycka och bor i närområdena tycker att de i dag har
en välfärd. Det är bl.a. dessa risker som det handlar om.
Vad är då alternativet? Ja, det finns alternativ, om vi för en sådan politik
att vi får ett sparande och utnyttjar biomassa, vind och annat som kan ersätta
kärnkraften. Vi kan också göra effektiviseringar på vattenkraftsområdet.
Men det måste finnas en politisk drivkraft. Det ger sig inte självt. Starka in-
tressen står emot. Max Montalvos inlägg bekräftar det senare.
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Miljöpolitik
175
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
A llmänpolitisk
debatt
Miljöpolitik
176
Anf. 204 MAX MONTALVO (nyd) replik:
Herr talman! Dan Ericsson var just inne på skrämseltaktiken. Men jag
nämnde faktiskt att man i en öppen demokrati har insyn, debatt och kontroll
av kärnkraften. Där blir den relativt säker, för att vara försiktig med orden.
Bekymret är att man fortfarande använder skrämselmodellen och påstår att
kärnkraften är så himla farlig. De alternativ som redovisades nyss är inte
färdigutvecklade. Sätt moroten ett par år framåt, men det säger ni ingenting
om. Det är bara avveckling som är det viktiga. Det gäller bara principen.
Jag ställer mig helt oförstående till den tanken.
Anf. 205 DAN ERICSSON i Kolmården (kds) replik:
Herr talman! Jag har rest omkring och haft förmånen att få besöka en del
av de nya biobränslepannor som faktiskt växer upp runt om i landet. De är
konkreta exempel på att det går att få fram alternativ och att det finns en
klar marknad för detta bränsle. Det gäller att målmedvetet driva på en sådan
utveckling.
I en öppen demokrati, sade Max Montalvo, är kärnkraften relativt säker.
Det är detta som är problemet. Kärnkraften är bara ”relativt” säker. Vi vet
att den aldrig kommer att bli definitivt säker. Inte minst med tanke på att vi
nu har åldrande reaktorer, tror jag att riskkänslan kommer att öka i befolk-
ningen. Om vi inte skapar förutsättningar för en avställning av dessa reakto-
rer, måste vi ha ett sparande, som vi kan stimulera på olika sätt. Det kan där
finnas nya friska förslag. Det handlar också om att vi skapar en marknad för
alternativen.
Anf. 206 BENGT AHLQUIST (fp):
Herr talman! Riksdagskamrater! Östersjön är ett sjukt innanhav, som får
konstgjord andning genom Bälten och Öresund, då stormarna blåser i rätt
riktning. Östersjön behöver mer syresatt saltvatten, inte mindre. Vad Öster-
sjön behöver är med andra ord en positiv lösning och ingen nollösning.
Jag skulle vilja göra en liten jämförelse. Ingen skulle komma på tanken att
ordinera en svårt astmasjuk patient strypkoppel och rehabilitering i rökrum.
Min oro är stor, och våra ungdomars oro är också stor. Vi har ett ansvar
såsom förvaltare av naturens resurser. Hoten mot Östersjön är många. Kraf-
tiga miljövårdsansträngningar krävs. Viktiga samhällssektorer som trafik,
jordbruk och energi måste läggas om i mer miljövänlig riktning. Låt oss ar-
beta i Riokonferensens anda och för biologisk mångfald. Vi måste bevara
biotopen Östersjön såsom ett viktigt exempel på ett brackhav.
Tillförsel via vatten och luft av gifter, överexploatering av de levande re-
surserna samt direkt förstörelse av viktiga kustekologiska system utgör hot
mot Östersjön. Avgränsade havsområden är särskilt utsatta. Kattegatt, på
gränsen mellan Nordsjön och Östersjön, kollapsade först. Både Västerhavet
och Östersjön är illa ute. Nordsjön har klarat sig bättre genom att vattenut-
bytet är effektivare med ett utbyte på två tre år.
För Östersjöns överlevnad är ett internationellt samarbete helt nödvän-
digt. Här räcker det inte enbart med Östersjöstaterna. Havet börjar ju inte
vid stranden utan vid gränsen för dess tillrinningsområde. All mark som vatt-
net rinner igenom på vägen mot havet och allt vatten som rinner ut i havet
påverkar förhållandena i Östersjön. Med andra ord påverkas havet av vårt
nyttjande av såväl mark som luft.
40 % av det kväve som tillförs Östersjön kommer från luften. Huvuddelen
kommer från biltrafiken, där den tunga trafiken utgör en del. Havet är slut-
stationen och tar emot mer och mer av både näringsämnen och gifter. Av det
totala flödet mellan Nordsjön och Östersjön beräknas ungefär 30 % gå ge-
nom Öresund. Flödet genom Öresund beräknas svara för omkring 50 % av
salttillförseln. Redan i dag, före brons tillkomst, finns det på tok för litet
syresatt vatten för att garantera Östersjöns framtid som ett levande innan-
hav. Det krävs kraftiga stormar i rätt vindriktning. Grundproblemet för
Östersjön med kraftig övergödning kvarstår dock och förvärras på sikt ge-
nom den stimulans av biltrafiken som en broförbindelse utgör. Är bron verk-
ligen ett nationellt intresse?
Syrebristen gör att de döda bottnarna utbreder sig i Östersjön. Vi vet vad
som händer när syret tar slut. Då ökar svavelväteproduktionen. Den omfat-
tande syrebristen har medfört att närmare hälften av egentliga Östersjöns
bottenareal har drabbats av bottendöd under de senaste tio åren.
Vilket öde väntar torskfisket i Östersjön? Under de senaste 5-10 åren har
torskfisket minskat i omfattning. Trolig orsak är syrebristen. Torskens förut-
sättningar att yngla beror på salthalten. Den måste vara den lämpliga. Dess-
utom måste det finnas syre. Eftersom allt större delar av de djupa områdena
har drabbats av syrebrist, har livsrummet krympt för torskäggen.
Är det läckande bottnar som förorsakar laxdöd? En annan risk med
ökande syrebrist är att bottnarna kan bölja läcka såväl fosfat som tungmetal-
ler och andra gifter. I dag finns i sedimentlagren ett naturligt skal. Den gräns
som där bildas kallas redoxklinen. Den förhindrar att gifter som lagrats i se-
dimenten läcker upp i vattnet. Men i takt med att syret tar slut i bottenvatt-
net förskjuts redoxklinen uppåt och tungmetaller och andra gifter som har
lagrats under lång tid läcker upp i vattnet. Laxen i våra älvar och odlingar
har sannolikt drabbats av en miljösjukdom, som benämns M 74. Värst drab-
bad är odlingen nere i Mörrumsån, där dödligheten har legat runt 95 %. Lax-
honorna visar tecken på genetiska störningar. Balansrubbningar har konsta-
terats på den vuxna laxen, vilket kan tyda på läckage av tungmetaller eller
annat gift som påverkar balanssinnet.
Vi måste styra över till miljövänligare trafiksystem och föra över den
tunga lastbilstrafiken till sjötransporter. 50 000 riktigt tunga lastbilar i Sve-
rige släpper vardera ut 1 ton kväveoxider, 55 ton koldioxider och 100 kilo
sot. Tecknen tyder på att den tunga trafiken blir den största förorenaren i
framtiden, trots skärpta avgasregler för tunga lastbilar.
Konkreta förbättrande åtgärder vore att föra över långväga transporter till
båt och järnväg. Härvidlag skulle de s.k. ro-ro-fartygen kunna göra en stor
insats. Ett forskningssamarbete i nätverk, såsom i Baltic University, är en
utmärkt katalysator för gemensamma ansträngningar på miljöområdet. Låt
oss stödja the Baltic University Programme!
Anf. 207 MAX MONTALVO (nyd) replik:
Herr talman! Jag skulle vilja höra, Bengt Ahlquist, vad som i klartext me-
nas med att styra över den tunga trafikens gods till båt och järnväg. Om det
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Miljöpolitik
177
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Miljöpolitik
178
innebär att man skall tvångsstyra över någonting, tror jag att Folkpartiet är
ute på fel väg.
Anf. 208 BENGT AHLQUIST (fp) replik:
Herr talman! Man kan arbeta med stimulanser och ta bort hinder. I dag
utgör hamntaxorna stora hinder. Det har tidigare gjorts en beräkning av
detta, som Bilspedition varit intresserat av. Det skulle finnas en lönsamhet
i att föra över trafik till kust. Om man också tar hänsyn till miljöeffekterna
blir resultatet ännu bättre.
Det är alltså inte med piska utan med morötter som vi vill gå fram. Det
kan inte vara rimligt att slita ned vägkapitalet med långväga transittranspor-
ter genom Sverige.
Anf. 209 MAX MONTALVO (nyd) replik:
Herr talman! Om det gäller morötter, kan jag hålla med om att det kan
vara en möjlighet. Jag tycker att man då skall låta marknaden avgöra om
morötterna är tillräckligt lockande.
Anf. 210 KENNETH LANTZ (kds):
Herr talman! Jag skulle som siste talare denna kväll vilja aktualisera
dricksvattenförsörjningen.
Tillgång till friskt vatten är något som alltför lätt tas för givet i ett land som
Sverige med många tusen sjöar, floder, vatten i isälvsavlagringar, osv. Alltför
ofta tar planeringen sin utgångspunkt i att vattnet utgör en statisk resurs,
som finns kvar där med sina tjänster, oberoende av mänskliga aktiviteter.
Men detta är ett feltänkande. Hotbilden gentemot vattenmiljön och en lång-
siktig och bärkraftig dricksvattenförsörjning är omfattande och komplex.
Försurning och övergödning är välkända miljöproblem. I Naturvårdsver-
kets rapport om miljöns tillstånd år 2020 beskrivs dessa problem t.o.m som
förvärrade i förhållande till dagens läge, trots att kalkningsinsatser skulle
fortsätta i nuvarande omfattning och internationella utsläppsavtal efterföl-
jas.
Andra problem är det mycket bristfälliga skydd som våra dricksvattentill-
gångar i dag har, i lag och skyddsföreskrifter. Naturresurslagen anger t.ex.
inte någon dricksvattentillgång som riksintresse. Ute i kommunerna har en-
dast hälften av grundvattentäkterna skyddsföreskrifter. SGU har bara haft
resurser att inventera ungefär 2 % av landets grundvattentillgångar. Det
måste ses som ett mycket stort problem att grundläggande infrastruktur i
form av sådan kunskap är så dålig.
Listan på ytterligare problem kan göras lång. Det finns exempelvis risker
med transporter av farligt gods, dåligt brunnsvatten och förorenat dagvatten
i våra tätorter. I en motion om bärkraftig dricksvattenförsörjning tar vi bl.a.
upp just behovet av en lagförändring i VA-lagen som möjliggör att lägre VA-
taxa skulle kunna ges till de fastigheter som ordnar med egna LOD-lös-
ningar, dvs. lösningar för lokalt omhändertagande av dagvatten. Jag vill där-
för fråga: Är miljöministern beredd att verka för en sådan lagförändring?
Herr talman! Som ett av de mer anmärkningsvärda problemområdena vill
jag ta upp radonhaltigt vatten. Radon i grundvattnet uppstår till följd av ra-
dioaktiva processer i unga graniter. Det bästa hade naturligtvis varit att geo-
logisk information redan från början hade kunnat avstyra att brunnar borras
i starkt radonhaltigt berg. Men faktum är att ett stort antal hushåll har pro-
blem med höga radonhalter i brunnsvattnet, vilket i sin tur ger höga halter
av radon i inomhusluften. Vi vet att radon i inomhusluften utgör en mycket
stor hälsorisk och ger upphov till ett stort antal cancerfall varje år. Vad man
också misstänker är att radon i dricksvattnet utgör en hälsorisk. Trots detta
finns det inga gränsvärden för radon i dricksvatten.
Herr talman! En riskfaktor för dricksvattnet utgörs av ett i många delar
dåligt underhållet avloppsledningsnät. I en studie av vattenburna sjukdoms-
utbrott i Sverige, utförd av Yvonne Andersson på Nordiska hälsovårds-
skolan i Göteborg 1992, redovisas 61 utbrott med totalt 32 000 insjuknade
under 1980-talet. Detta motsvarar lika många utbrott som under ett helt se-
kel tidigare. Att vi står inför stora problem förstår vi när man ser kostna-
derna för att komma till rätta med problemen - om det alls är möjligt. De
stora satsningar på rening av vatten som genomförts de senaste decennierna
har gällt reningsverk - inte nyinvesteringar i ledningsnätet. Man beräknar
nyanskaffningsvärdet för det VA-system som vi byggt upp till 300 miljarder
kronor. Av detta utgör ledningarna ungefär 250 miljarder kronor.
Som ett led i att nå ett mer kretsloppsanpassat samhälle förespråkar vi
kristdemokrater att problemen bl.a. möts genom att kretsloppsbaserade toa-
lettsystem stimuleras. Den självklara principen att ta vara på de resurser som
människans urin och fekalier utgör, samtidigt som hälsoproblem förebyggs,
har hittills inte mött något gensvar. Det är bara att konstatera, att utveck-
lingen på detta område springer förbi politiker och myndigheter. I kommu-
nerna, där man står inför kostbara nyinvesteringar i nya nät och kvävere-
ningssteg, har man i flera fall insett det rimliga och kostnadseffektiva i att
satsa på alternativ. Tanums kommun på västkusten är ett exempel. Där rå-
der, som säkert är bekant, krav på torr- eller snålspolande toaletter i nybe-
byggelse, i första hand vad beträffar fritidshus.
Herr talman! Problembilden är så pass komplex och omfattande att vi
kristdemokrater menar att ett helhetsgrepp måste tas. Jag efterlyser och vill
framhålla behovet av en grundlig inventering och åtgärdsstrategi för att nå
målet en bärkraftig dricksvattenförsörjning. Detta är något som vi för övrigt
förband oss att åstadkomma redan vid undertecknandet av Agenda 21 under
Riokonferensen 1992, och jag anser att det måste genomföras.
Jag vill därför föreslå regeringen att verka för tillsättande av en bred parla-
mentarisk utredning om dricksvattenförsörjningen.
(forts, prot.58)
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Allmänpolitisk
debatt
Miljöpolitik
179
|
Prot. 1993/94:57 9 februari 1994 |
5 § Kammaren åtskildes kl. 21.09. Förhandlingarna leddes av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 4 § anf. 24 (delvis), av förste vice talmannen därefter t.o.m. anf. 37 (delvis), av andre vice talmannen därefter t.o.m. anf. 79 (delvis), av tredje vice talmannen därefter t.o.m. anf. 118 (delvis), av talmannen därefter t.o.m. anf. 156 (delvis) och av tredje vice talmannen därefter till sammanträdets slut. Vid protokollet GUNNAR GRENFORS |
/Barbro Nordström
180
Onsdagen den 9 februari
1 § Hänvisning av ärenden till utskott ...................... 1
2 § Hänvisning till utskott av under allmänna motionstiden avläm-
nade motioner ................................... 1
3 § Hänvisning av ärenden till utskott ...................... 1
4 § Allmänpolitisk debatt................................ 2
Partiledardebatt ....................................... 2
Ingvar Carlsson (s)
lan Wachtmeister (nyd)
Gudrun Schyman (v)
Statsminister Carl Bildt (m)
Socialminister Bengt Westerberg (fp)
Miljöminister Olof Johansson (c)
Statsrådet Alf Svensson (kds)
Talmannen (medgivande om extra inlägg, m.m.)
Pierre Schori (s)
Arbetsmarknadspolitik m.m............................... 45
Johnny Ahlqvist (s)
Laila Strid-Jansson (nyd)
Hans Andersson (v)
Arbetsmarknadsminister Börje Hörnlund (c)
Förste vice talmannen (om taletiden)
Anders G Högmark (m)
Elver Jonsson (fp)
Harald Bergström (kds)
Georg Andersson (s)
Bengt Hurtig (v)
Göran Lennmarker (m)
Kjell Ericsson (c)
Märtha Gårdestig (kds)
Monica Öhman (s)
Axel Andersson (s)
Per Erik Granström (s)
Iréne Vestlund (s)
Bengt-Ola Ryttar (s)
Leo Persson (s)
Birgitta Hambraeus (c)
Roland Sundgren (s)
Karin Falkmer (m)
Hans Karlsson (s)
Elvy Söderström (s)
Lisbeth Staaf-Igelström (s)
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
181
Prot. 1993/94:57
9 februari 1994
Bengt Kindbom (c)
Rune Evensson (s)
Ingvar Johnsson (s)
Sten Östlund (s)
Gunnar Thollander (s)
Oskar Lindkvist (s)
Kristina Persson (s)
Talmannen (om taletiden)
Anita Johansson (s)
Kommunikationer...................................... 131
Hans Stenberg (s)
Kenneth Attefors (nyd)
Karl-Erik Persson (v)
Kommunikationsminister Mats Odell (kds)
Bertil Persson (m)
Kenth Skårvik (fp)
Elving Andersson (c)
Miljöpolitik .......................................... 152
Ulla Pettersson (s)
Max Montalvo (nyd)
Jan Jennehag (v)
Miljöminister Olof Johansson (c)
Ivar Virgin (m)
Sören Norrby (fp)
Lennart Daléus (c)
Dan Ericsson i Kolmården (kds)
Bengt Ahlquist (fp)
Kenneth Lantz (kds)
(forts, prot. 58)
182
gotab 46012, Stockholm 1994