Protokoll
1993/94:29
Justerades protokollet för den 18 november.
Talmannen anmälde att Europarådets svenska delegation den 17 novem-
ber utsett Birger Hagård (m) till ny ordförande efter Ann-Cathrine Haglund
(m).
Föredrogs men bordlädes åter
Konstitutionsutskottets betänkande 1993/94:KU9
Finansutskottets betänkande 1993/94:FiU2
Skatteutskottets betänkande 1993/94:SkU13
Socialförsäkringsutskottets betänkanden 1993/94:SfU3-SfU5 och SfU8
Trafikutskottets betänkanden 1993/94:TU2-TU4
Näringsutskottets betänkande 1993/94:NU5
Talmannen meddelade att utrikesutskottets betänkande UU7, konstitu-
tionsutskottets betänkande KU10, skatteutskottets betänkanden SkU3 och
SkU5, justitieutskottets betänkanden JuU5 och JuU6, lagutskottets betän-
kanden LU5, LU6 och LU10, kulturutskottets betänkanden KrU4, KrU6,
KrU7, KrU8 och KrU9, jordbruksutskottets betänkanden JoU4, JoU7 och
JoU8 samt arbetsmarknadsutskottets betänkande AU8 skulle avgöras i ett
sammanhang efter avslutad debatt.
1 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 29
Prot. 1993/94:29
24 november 1993
Avskaffande av
ekonomiska
sanktioner mot
Sydafrika
Föredrogs
utrikesutskottets betänkande
1993/94:UU7 Avskaffande av ekonomiska sanktioner mot Sydafrika (prop.
1993/94:47).
Anf. 1 INGER KOCH (m):
Fru talman! Den 8 oktober antog FN:s generalförsamling enhälligt en re-
solution, som innebar att alla förbud eller restriktioner mot Sydafrika när
det gäller handel, investeringar, finansiering, resor och transporter upphäv-
des. Ett undantag gjordes: det tidigare rekommenderade oljeembargot före-
slogs upphöra att gälla när det inrättade övergångsrådet blivit operationellt.
Detta historiska beslut hälsades med kraftiga applåder från de närvarande
deltagarna i församlingen. Vad vi applåderade var naturligtvis att den nu på-
gående demokratiseringsprocessen i Sydafrika - genom besluten i det sydaf-
rikanska parlamentet att allmänna och fria val skall hållas den 27 april nästa
år och genom inrättandet av ett övergångsråd - nu i praktiken har avskaffat
apartheidsystemet.
Det är ett oerhört destruktivt system, som har förorsakat landets svarta
befolkning svåra lidanden och skapat stora ekonomiska och sociala skillna-
der mellan landets olika invånare.
Som ett bevis på sina stora och avgörande personliga insatser för att göra
dessa beslut möjliga och för sina ansträngningar att åstadkomma en fredlig
övergång till demokrati i Sydafrika kommer president de Klerk och Nelson
Mandela i år att tilldelas Nobels fredspris.
Överenskommelsen om upprättandet av övergångsrådet, som träffades
den 7 september i år i Sydafrika, ledde till att den svenska regeringen beslu-
tade att avskaffa handelsförbudet mot Sydafrika fr.o.m. den 13 september.
I det betänkande som vi nu debatterar tillstyrker utskottet förslaget i rege-
ringens proposition om att också upphäva lagen om förbud mot investe-
ringar. För att den nu påbörjade demokratiska utvecklingen skall lyckas är
det nödvändigt att omvärlden är beredd att genom ekonomiskt samarbete
bidra till att revitalisera den sydafrikanska ekonomin.
Genom dagens beslut kan nu även Sverige lämna sitt bidrag till den ekono-
miska utveckling som är nödvändig för att stabilitet och fortsatta framsteg på
vägen mot demokrati under fredliga former skall kunna garanteras. Sveriges
exportråd kommer nu att med stöd av regeringen upprätta ett handelskontor
i Johannesburg. Detta bidrar också aktivt till att stärka våra handelsförbin-
delser.
Men redan 1991 startade Näringslivets internationella råd managementut-
bildning för svarta småföretagare i Sydafrika. Den första utbildningskonfe-
rensen hölls i Sverige med deltagare från tjänstesektorn och handeln. År
1992 flyttades utbildningen till Sydafrika, och under de två senaste åren har
man i samarbete med Swedecorp utbildat 240 deltagare.
Detta är ett bra exempel på hur vi genom att stödja och uppmuntra den
fria småföretagarverksamheten i Sydafrika bidrar till ett pluralistiskt samhäl-
les framväxande.
Fru talman! Vägen mot demokrati är ofta svår och dramatisk, men den 17
oktober togs ytterligare ett steg mot demokrati i Sydafrika. Då underteckna-
des avtalet av landets politiska majoritet, i vilket bl.a. de s.k. svarta hemlän-
derna upplöses och landets svarta majoritet ges politiskt inflytande efter 300
år av vit dominans.
Genom denna överenskommelse kommer också en ny försvarsmakt och
en ny polisstyrka att skapas. Alla de olika militära och paramilitära styrkor
som kontrolleras av en politisk organisation skall smältas samman till en na-
tionell styrka. Den skall innefatta både ANC:s och PAC:s väpnade grenar.
USA:s beslut att nu slopa sina sanktioner mot Sydafrika innebär också att
lån ur den internationella valutafonden blir möjliga att ge även till Sydafrika.
Fru talman! Alla dessa faktorer inger ändå hopp om att vi snart kommer
att få uppleva ett Sydafrika byggt på demokratiska principer. Det är med
särskilt stor glädje som jag nu yrkar bifall till hemställan i utrikesutskottets
betänkande.
Anf. 2 HADAR CARS (fp):
Fru talman! Få platser på jorden har som Sydafrika, årtionde efter år-
tionde, fångat vår uppmärksamhet och väckt - också i våra svenska sinnen -
starka känslor av avsky för förtryckarna och respekt och beundran för dem
som stått rasister och bödlar emot och aldrig gett upp i kampen för männi-
skovärde och frihet!
När jag som student bestämde mig för att engagera mig politiskt i den libe-
rala student- och ungdomsrörelsen var det inte minst de unga liberalernas
oreserverade motstånd mot alla diktaturer - vilken färg deras fanor än bar -
som avgjorde mitt politiska val.
De unga liberalerna ställde redan då, utan sidoblickar på västvärldens s.k.
ekonomiska och militärstrategiska intressen, rasistregimen i Sydafrika vid
skampålen och begärde de svenska medborgarnas och statsmakternas enga-
gemang och medverkan i kampen för de förtrycktas frihet.
När Ola Ullsten frågade mig om jag ville bli handelsminister i hans rege-
ring, nämnde han särskilt att uppgiften att sätta stopp för svenska nyinveste-
ringar i Sydafrika ingick i uppdraget. Det målet sökte regeringen i första
hand uppnå genom en överenskommelse med det svenska näringslivet. När
den vägen visade sig vara oframkomlig tillkom lagen om investeringsförbud
i Sydafrika. För den lagen röstade alla partier i riksdagen, med undantag av
Moderata samlingspartiet.
Genom beslutet om investeringsförbud kom Sverige att gå i spetsen för
ekonomiska sanktioner mot apartheidregimen. Sverige kom att åberopas
som exempel av dem som i andra länder ville medverka till att ekonomiskt
isolera Sydafrika. Den svenska lagen studerades flitigt, bl.a. av dem som i
den amerikanska kongressen tog initiativ till och genomdrev beslut om eko-
nomiska sanktioner.
År 1987 tillkom beslutet om svenska handelssanktioner mot Sydafrika.
Det beslutet hade inte varit lika lätt att vinna gehör för. När kravet på sådana
sanktioner först ställdes av Folkpartiets partistyrelse vann det anslutning
inom Centern men mötte motstånd både från den socialdemokratiska rege-
ringen och från Moderata samlingspartiet.
Prot. 1993/94:29
24 november 1993
Avskaffande av
ekonomiska
sanktioner mot
Sydafrika
Prot. 1993/94:29
24 november 1993
Avskaffande av
ekonomiska
sanktioner mot
Sydafrika
För socialdemokraternas del gällde motståndet främst om sådana sanktio-
ner var förenliga med svenska åtaganden enligt GATT. När regeringen kom-
mit till klarhet på den punkten kunde riksdagsbelutet fattas med bred majo-
ritet, dvs. av samtliga partier med undantag av Moderata samlingspartiet.
Breda majoriteter i riksdagen har också stött andra former av sanktioner,
som t.ex. avbrytandet av idrottsutbyte med Sydafrika.
Det är väsentligt för mig att få understryka att sanktionspolitiken aldrig
har varit ett självändamål. Sanktionernas syfte har varit att skada apartheid-
regimen, att isolera den internationellt och undergräva dess trovärdighet,
också bland den del av den vita befolkningen i Sydafrika som har gett den
sitt stöd.
Men för oss som har stött sanktionspolitiken har det alltid stått klart att
den direkt och indirekt också har drabbat de breda befolkningsgrupperna i
Sydafrika. Det har inte gått att förhindra. Därför har också en grundläg-
gande förutsättning för sanktionerna varit ANC:s klara ställningstagande för
sanktionspolitiken.
Kampen mot apartheidregimen har först och sist förts av de breda befolk-
ningsgrupperna inom Sydafrika. Det är deras kamp - en kamp som krävt
alldeles för många offer - som nu krönts med framgång. De svartas ledare
har visat ett mod och en resning som väckt en hel världs beundran. En man -
Nelson Mandela - står som symbol och samlingspunkt för alla dem som, ofta
efter outsägliga lidanden, äntligen vunnit avgörande framgångar. Till det
glädjande hör att också vita liberaler medverkat i denna kamp.
Sanktionspolitiken har varit omvärldens sätt att markera sitt avståndsta-
gande från apartheidregimen och ge ANC och andra som motsatt sig regi-
men sitt stöd. På så sätt har sanktionspolitiken bidragit till friheten för de
förtryckta. Vi som ställt upp för denna politik kan i dag känna en inre glädje
över detta.
Nu behövs inte sanktionerna längre. Demokratin, och frihetssträvandena
i Sydafrika går segrande fram! Sydafrika - detta stora, underbart vackra,
land med sina många fantastiska människor - har övervunnit mörkret och
kan gå en ljusnande framtid till mötes.
Men Sydafrikas väg till inre fred, demokratisk stabilitet och ekonomiska
framsteg - framsteg som nu kan komma alla medborgare till del - förblir
lång. Sveriges engagemang för Sydafrika får därför inte ta slut med det beslut
vi i dag skall fatta om upphävandet av sanktionspolitiken. Nu är tiden inne
för oss att konstruktivt medverka till att bygga ett nytt och bättre Sydafrika!
(Applåder)
Anf. 3 INGER KOCH (m) replik:
Fru talman! Vi kan naturligtvis här diskutera vad som har lett fram till da-
gens demokratiseringsprocess i Sydafrika. Jag är helt övertygad om att den
inre utvecklingen varit helt avgörande för apartheidsystemets sammanbrott.
Huruvida sanktionspolitiken har påverkat eller inte får historien utvisa.
Det är i dag viktigt att vi glädjer oss åt den utveckling som nu sker och ser
framåt: Hur kan vi på bästa sätt stödja den process som nu rullar på?
Anf. 4 MARGARETA VIKLUND (kds):
Fru talman! Det är mycket positivt och på många sätt glädjande att vi nu
har kommit fram till det datum, eller den dagen, när vi kan avskaffa de eko-
nomiska sanktionerna mot Sydafrika. Det är också positivt att de två som är
ledare för den nu pågående demokratiska processen i Sydafrika har utsetts
till årets fredspristagare, dvs. Nelson Mandela och F. W. de Klerk, vilket
Inger Koch också nämnde. De männen behöver verkligen välgångsönsk-
ningar och stöd för att lyckas i sitt svåra arbete.
Vi har under många år med vemod och avsky kunnat följa apartheidpoliti-
kens negativa konsekvenser. Många människor i Sydafrika har levt och lever
ännu som flyktingar i sitt eget land. Spädbarnsdödligheten, som är ett mått
på ett lands välfärd, har t.ex. varit flera gånger högre för den svarta befolk-
ningen än för den vita.
Mänskliga rättigheter och situationen över huvud taget för den svarta be-
folkningen har inte varit och är fortfarande inte vad den borde vara. Som
jag uppfattar situationen är den demokratiska tråden mycket skör. Men där
finns också en kraft och en vilja att åstadkomma en demokratisk stat och att
ta sig igenom den på många sätt jobbiga process som man nu är inne i.
Därför är det bra att just nu kunna häva de ekonomiska sanktionerna.
Som jag ser det måste ett upphävande av sanktionerna mot Sydafrika kopp-
las till just utvecklingen mot demokrati, och i detta fall ANC:s egen önskan.
Det är bra att vi i Sverige har kunnat motstå de påtryckningar från olika håll
som velat upphäva sanktionerna vid en tidigare tidpunkt.
Att de ekonomiska sanktionerna hävs kan stärka landets ekonomiska till-
växt och utveckling men också ge ökat utrymme för näringsliv samt innebära
kulturellt och på annat sätt utvecklande utbyte.
Fru talman! Det är bl.a. genom ekonomisk tillväxt som de stora sociala
behoven kan tillgodoses och förväntningar på bättre levnadsvillkor mötas.
Men för det krävs också en annan människosyn, som handlar om människors
lika värde.
Fru talman! Tiotusentals människor har mist livet i politiskt våld i Syd-
afrika. Det måste bli ett stopp för det. Jag tycker att det är bra att vapen-
embargot mot Sydafrika kvarstår. Det finns tillräckligt med vapen i det
landet. Man jag kan inte låta bli att i sammanhanget uttrycka min förvåning
över att Zulufolket får ha vapen när det inte är tillåtet för den övriga befolk-
ningen.
FN har en nyckelroll i valarbetet i Sydafrika. Vi i kds anser att FN verkli-
gen måste ta på sig den rollen med allt vad det innebär. Valet, som vi alla
ser fram emot, måste bli lugnt och utföras på ett demokratiskt, värdigt och
moget sätt. Det gäller också hela den procedur som leder fram till valet. Det
kommer att krävas många människor för valarbetet. Vi i Sverige måste vara
beredda att ställa upp vare sig det gäller att utbilda eller övervaka. Men FN
måste ta på sig en samordnande roll i det arbetet. Här handlar det verkligen
om förebyggande arbete.
Fru talman! Den civiliserade och demokratiska världen måste ge de demo-
kratiska krafterna det moraliska stöd som krävs så att destabiliserandc ex-
trema krafter inte får den styrka och utbredning de så hett önskar.
Genom ekonomiska medel stöder Sverige valprocessen fram till den 27
Prot. 1993/94:29
24 november 1993
Avskaffande av
ekonomiska
sanktioner mot
Sydafrika
Prot. 1993/94:29
24 november 1993
Avskaffande av
ekonomiska
sanktioner mot
Sydafrika
januari 1994. Men samtidigt måste vi nu planera för hur vi skall stödja den
sköra demokratin i fortsättningen. Vi som under många år på olika sätt för-
sökt stödja den demokratiska processen har även efter valdagens faststäl-
lande ett moraliskt ansvar att utveckla något vettigt av det satsade engage-
manget och de satsade ekonomiska medlen.
Mordet på ANC-ledaren Chris Hani, som blivit något av fredens och frihe-
tens symbol i Sydafrika, visar hur skör demokratin är och hur svårt det är
att få en grogrund för den där den tidigare inte funnits. Marken måste noga
förberedas för att demokratin skall få ett fotfäste. Här har vi fortfarande en
mycket stor uppgift att påverka demokratiprocessen. Det är viktigt att vi blir
lika aktiva i den uppgiften som vi tidigare varit när det gällt att införa och
vidmakthålla de sanktioner som vi i dag föreslår skall avskaffas.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Anf. 5 SIMON LILIEDAHL (nyd):
Fru talman! Som bl.a. framgått av Alf Wennerfors och Peeter Lukseps sär-
skilda yttrande till utrikesutskottets betänkande kan man diskutera om den
förda sanktionspolitiken varit framgångsrik. Jag tror att den varit det ur poli-
tiskt synpunkt och att den definitivt åstadkommit en ”wind of change” och
att vi är där vi är i dag.
Men som f.d. sydafrikansk företagare kan man konstatera att sanktions-
politiken medfört en arbetslöshet som nästan kan ha äventyrat den demo-
kratiska processen. Mitt företag tvangs att slå igen, vilket ställde en arbets-
styrka på 3 000 anställda på bar backe. Då förstår man de problem som sank-
tionspolitiken medfört.
Vad som vid den tiden speciellt upprörde mig var följande. Den väl funge-
rande fackföreningen - vilket var en fördel framför andra sydafrikanska
företag - reagerade naturligtvis negativt och åkte till Stockholm för att få
tala med sina kolleger inom fackföreningsrörelsen och med regeringen. Man
ville över huvud taget inte träffa dem. De fick inte framföra sina synpunkter.
De fick åka hem och meddela detta till alla de tusentals anställda som inte
hade något jobb. Det var en svår tid.
Jag tror att tiden nu är inne att Sverige och andra länder som har stött
sanktionspolitiken lämnar sina bidrag för att få industriinvesteringarna att
skjuta fart igen i Sydafrika. Man får inte glömma att dagens arbetslöshet i
Sydafrika är astronomiska 40-45 %. Vi mår illa och går i taket när vi hos oss
själva har en arbetslöshet på 10 %, men där är den över 40 %. Det är en
katastrof. Därför måste vi hjälpa till så mycket vi kan.
När jag i en interpellationsdebatt i vår diskuterade denna fråga kände jag
att det fanns en förståelse från regeringen för att hjälpa till med detta. Tyvärr
har ingenting hänt. Regeringen visar ingen större dådkraft då det gäller att
presentera exportfrämjande åtgärder för Sydafrika. Det verkar som att UD
mer bemannas av försiktiga byråkrater än av kreativa marknadsförare.
Resultatet kan man delvis avläsa i att vi ligger hästlängder efter konkur-
rentländer som t.ex. Finland. Dagens svenska export till Sydafrika är på års-
basis ca 200 miljoner medan den finska är av storleksordningen 1,2 miljar-
der. Denna skillnad förklaras säkerligen till stor del av att finnarna släppte
sina sanktioner för två år sedan. Vi har kommit på efterkälken, vilket inte
minst vår exporterande skogsindustri känner av. Nu gäller det att hjälpa den
att komma i fas igen.
Ett ljus i mörkret är att Exportrådet har öppnat ett kontor i Johannesburg
i dagarna. Jag tror tyvärr inte att det var Exportrådets eget initiativ, utan
UD:s.
Från experthåll framhåller man att det är viktigt att Sydafrika definieras
som ett u-land enligt OECD-regler och Helsingforsavtalet och att man kom-
mer under en bruttonationalprodukt på 2695 US-dollar per invånare. Vid
detta magiska tal får man nämligen fördel av mjuka lån som löper på tio år
utan amortering och ränta. Tyvärr, och egendomligt nog, får mjuka lån inte
användas för kommersiella investeringar. Det är just sådana som behövs i
dagens läge. Det är bara att hoppas att kohorten av UD:s jurister kan finna
en finländsk väg ut ur alla dessa diplomatiska labyrinter som försvårar våra
hjälpambitioner.
Egendomligt nog är det lättare att hjälpa ett u-land som Sydafrika med
mjuka lån om det gäller infrastrukturella projekt som kraftförsöijning och
uppbyggnad av nya telefonnät. Tyvärr hjälper inte detta dem som verkligen
behöver det, nämligen småföretagen, utan det är storföretag som ABB och
Ericsson som tar hem spelet på samma sätt som t.ex. i Kina.
Swedfund och Swedecorp i all ära, det är dock genom exportkrediter och
investeringskrediter från EKN som svenska företag i dag kan få reell hjälp.
Tyvärr har regeringen inte lyckats få fart på EKN som snärjer sig fast i kon-
ventioner och instruktioner. De har bl.a. ambitionen att inte gå med förlust.
I dessa svåra tider med en gigantisk arbetslöshet borde Exportkreditnämn-
den kunna få ta risker, speciellt som företagen själva har självrisker på 5-
10%.
Jag tror därför att det gäller för Europaministern att titta på dessa saker.
Det gäller att inte bara tänka på Europa utan även på Afrika. Det är mycket
av snusförnuft som skall gälla när man skall hitta åtgärder som kan få fart på
den svenska exporten. UD måste försöka att komma ifrån den snårskog av
bestämmelser och konventioner som reglerar stöden till ett u-land. Vi hop-
pas att Sydafrika kommer att anses vara ett u-land.
Detta är svår materia att hantera. Därför förslår vi i Ny demokrati i vår
motion att det görs en snabbutredning av en enmansutredare som kan före-
slå åtgärder för att hjälpa den svenska industrin att återetablera sig i Syd-
afrika. Vi hoppas att utredaren inte blir en trött juridiskt utbildad diplomat
utan en ung aggressiv marknadsförare som verkligen vill åstadkomma något.
Om Europaministern lyckas med detta hoppas vi att vi även får kalla honom
Af rikaminister.
Låt mig slutligen säga några ord om ANC och bidragen dit. Jag har läst i
tidningarna att ANC inte har förbrukat 37 miljoner av stödet för 1992/93.
Därför finns det kanske risk att även innevarande års stöd fryser inne. Jag
kan inte tänka mig ett mer lämpligt sätt att använda dessa ursprungligen
öronmärkta ANC-pengar än att hjälpa svenska företag att etablera sig i Syd-
afrika och på detta sätt skaffa fram nya jobb.
Anf. 6 EVA ZETTERBERG (v):
Fru talman! Få frågor har väckt det svenska folkets engagemang som mot-
ståndet mot apartheidpolitikcn. Jag känner personligen många människor
Prot. 1993/94:29
24 november 1993
Avskaffande av
ekonomiska
sanktioner mot
Sydafrika
Prot. 1993/94:29
24 november 1993
Avskaffande av
ekonomiska
sanktioner mot
Sydafrika
som fått sin politiska medvetenhet väckt genom just avskyn mot apartheid-
politiken. Vi har kunnat se hur en politik som syftar till orättvisor mellan
människor och där människor inte har lika värde har tillämpats till sin full-
ändning just i Sydafrika.
Därför har vi i Sverige och runt om i världen arbetat på olika sätt för att
motarbeta apartheidpolitiken. Just sanktionspolitiken har varit ett mycket
viktigt medel både för att visa vår avsky för Sydafrikas regim och för att kon-
kret visa hur omvärlden tar avstånd från kontakter med ett land som behand-
lar sina egna medborgare på det sätt som man har gjort i Sydafrika.
Därför är det en stor glädje för mig och Vänsterpartiet - liksom, såvitt jag
förstår, även för hela Sveriges riksdag i full enighet - att vi i dag kan fatta
beslut om att låta sanktionerna upphöra utom när det gäller olja och vapen.
Nelson Mandelas tal i FN den 24 september och FN:s beslut att rekom-
mendera medlemsstaterna på detta område är viktig vägledning för oss. Jag
tror att Nelson Mandela själv inte bara symboliserar motståndet mot apart-
heid utan även den mänskliga värdighet som har funnits, och finns, i just
motståndet.
Det fredspris som man har beslutat tilldela president de Klerk och Nelson
Mandela är ett viktigt pris. Det markerar det som Nelson Mandela och ANC
gjort, men det markerar framför allt för framtiden hur ett pris inte skall vara
en bekräftelse på vad som har gjorts. Det skall vara en bekräftelse på vad
som behöver göras i framtiden i Sydafrika för att ena ett folk och få männi-
skor med olika etnisk bakgrund att fungera tillsammans.
Det är helt klart att sanktionerna har haft ett stort värde i kampen mot
apartheid. Därför är det märkligt att t.ex. moderaterna i sitt särskilda ytt-
rande kan ta upp och ifrågasätta det. Det är väl omvittnat, inte bara från
ANC utan även från många andra krafter, hur man har uppfattat sanktions-
politiken som ett stöd emot apartheid.
När vi nu lämnar fasen med sanktionspolitiken för att på ett annat mycket
konkret sätt visa vårt stöd för dem som arbetar inne i Sydafrika, utgör valet
den 27 april ett viktigt datum. Där kan Sverige, som vi förbundit oss att göra,
ställa upp med valövervakare. Men det räcker inte. Vi har viktiga erfarenhe-
ter som vi bör dra lärdomar av.
Jag tänker t.ex. på Angola där det också fanns internationell övervakning,
men i alldeles för liten skala. Man såg inte heller till att avväpna de militära
krafter som var emot valet. Därför är det viktigt att valövervakningen sker
på ett massivt sätt och inte bara koncentreras under en kort tid.
Vi har också erfarenheter från Namibia där det fanns 3 000 valövervakare.
Om vi skall överföra det till Sydafrikas befolkning landar vi på en siffra på
20 000-25 000. Internationella juristkommissionens slutsats är just att det
krävs ett mycket massivt stöd för att valet skall kunna genomföras utan att
det blir våldshandlingar.
Erfarenheterna hittills visar att varje steg mot demokrati har följts av
våldshandlingar. Processen mot demokrati går inte så enkelt i ett land som
är fyllt av våld och motsättningar. Vi vet t.ex att när man hade tagit viktiga
förhandlingssteg mördades Chris Hani på påskafton 1993. Vi vet också att
bara sedan 1990 har ungefär 10 000 människor mördats genom politiskt våld.
Vi vet att varje steg i processen har följts av politiskt våld. Därför är det
oerhört väsentligt att vi ger vårt stöd till den demokratiska processen och
inte stannar upp på grund av det politiska våldet.
Ett annat avgörande sätt för oss i Sverige att visa att vi stöder den demo-
kratiska processen i Sydafrika är att fortsätta stödet till ANC fram till valda-
gen. Man kan inte betrakta ANC som vilket parti som helst som klarar sig
på de reguljära vägarna. Därefter är det självklart att Sverige måste fortsätta
stödet i nya former till de organisationer som arbetar för att förbättra männi-
skors hälsa, för att ge utbildning och för att på olika sätt hjälpa de fattiga att
komma upp till en människovärdig nivå.
Arbetet måste alltså fortsätta efter valet och inte ta slut i och med det. Jag
vill understryka vad några gäster som vi hade här i riksdagen förra veckan
sade. Det var ordföranden och vice ordföranden från hembiträdenas fackliga
organisation, Domestic workers. De betonade att det är nu, i samband med
valet och efter valet, som omvärldens stöd till de krafter som vill verka för
att demokrati och utveckling kommer till stånd är viktigt. Det får inte stanna
vid internationella uttalanden.
Fru talman! Jag vill därmed yrka bifall till hemställan i betänkandet från
utrikesutskottet och understryka vikten av att Sveriges stöd till ANC och de
demokratiska krafterna i Sydafrika inte avstannar.
Anf. 7 GÖRAN LENNMARKER (m):
Fru talman! Sydafrika befinner sig nu i ett kritiskt omvandlingsskede.
Många har diskuterat demokratiseringsprocessen. Jag tänkte inte specifikt
gå in på den. Jag hänvisar bl.a. till det som Inger Koch har framfört i det
avseendet.
Parallellt med demokratiseringsprocessen krävs det nu en ekonomisk om-
vandling i Sydafrika som har ungefär samma dimensioner som de systemskif-
ten vi ser i Central- och Östeuropa.
Det är alltså inte enbart fråga om en demokratisering, utan om ett skifte
av landets ekonomiska och sociala system parallellt med detta. Det innebär
att betydande strukturförändringar får göras. Det behövs avregleringar av
en genomreglerad ekonomi, det behövs privatiseringar och många monopol
behöver brytas upp. Den svarta företagsamhet som har vuxit fram i blygsam
omfattning efter att praktiskt taget ha varit icke-existerande behöver få en
kraftig stimulans. Vi vet av erfarenheter från hela den tredje världen att det
behövs en oerhört stark framväxt av småföretagsamhet för att man skall
klara den ekonomiska utvecklingen.
Tidigare redogjordes det för att arbetslösheten i Sydafrika ligger på unge-
fär 40 %, vilket inom parantes sagt är förhållandet i många u-länder. Om
den skall kunna nedbringas krävs det en enorm satsning på småföretagande
och nyföretagande, framför allt från den svarta befolkningsgruppen. Det
kräver stora omställningar också vad gäller den sydafrikanska staten som hit-
tills i stor utsträckning har monopoliserat väldigt många olika verksamheter.
Den ekonomiska utvecklingen är viktig för att den demokratiska utveck-
lingen skall fungera. Vi vet att det finns stora förväntningar på demokratin.
Många människor har enormt stora förväntningar på att demokratin inte
bara skall ge frihet utan också ekonomiska och sociala framsteg. Därför är
det så centralt att den demokratiska regering som vi med stor sannolikhet
Prot. 1993/94:29
24 november 1993
Avskaffande av
ekonomiska
sanktioner mot
Sydafrika
Prot. 1993/94:29
24 november 1993
Avskaffande av
ekonomiska
sanktioner mot
Sydafrika
får se komma till stånd efter den 27 april förmår leverera till befolkningen
så att förväntningarna kan infrias.
Det ställer också stora krav på att omvärlden inte, vilket det finns en risk
för, tillämpar handelshinder och på olika sätt försöker förhindra den export
som med nödvändighet måste vara en central del i det ekonomiska återupp-
rättandet av Sydafrika.
Den handelspolitik som behövs kommer med stor sannolikhet att bli lik
den som finns för övriga Afrika söder om Sahara. Det kommer att ges möj-
lighet att exportera fritt - inte bara till Europas marknader. Det är angeläget
att Sydafrika kommer in i det system som den europeiska gemenskapen har
för preferenshandel - det s.k. ACP-systemet.
Sydafrikas omvandling är inte bara av vikt för Sydafrika självt utan också
förmodligen för hela södra Afrika. Den kan innebära ett väsentligt tillskott
till den dynamik som hittills har saknats i största delen av Afrika. Det kan
finnas en chans att det smittar av sig till grannländerna och kanske till hela
södra Afrika om Sydafrika får till stånd en kraftfull ekonomisk utveckling.
De handelsströmmar och de ekonomiska förbindelser som kan utvecklas kan
komma att bli av utomordentligt stor betydelse för detta.
Låt mig avslutningsvis, fru talman, med några ord beröra det särskilda ytt-
rande som Moderata samlingspartiet har gjort till detta betänkande. Där re-
dovisas Moderata samlingspartiets syn på sanktionspolitiken. Jag vill som en
personlig reflektion säga att jag själv var med i en Sydafrikakommitté i slutet
på 60-talet, och det var då jag kom att engagera mig speciellt i denna fråga.
Jag kom till en delvis annan slutsats än vad Hadar Cars gjorde vad gäller
synen på sanktioner. Dock vill jag betona att själva målsättningen var den-
samma.
Anf. 8 HANS GÖRAN FRANCK (s):
Fru talman! Vi socialdemokrater står också bakom hemställan i utrikesut-
skottets betänkande. Få frågor har haft ett så stort stöd hos den överväldi-
gande majoriteten av det svenska folket som den svenska Sydafrikapolitiken
och de sanktioner som Sverige har stått för.
De sanktionerna har haft en stor betydelse. De har också haft ett brett
stöd i Sydafrika. Jag har vid upprepade besök i Sydafrika kunnat försäkra
mig om att ANC har haft ett stort stöd i sitt eget land för att föra denna poli-
tik, som självfallet har inneburit betydande uppoffringar för människorna i
Sydafrika.
Sanktionspolitiken har också varit viktig på det sättet att det har kommit
sanktioner från en rad andra länder vid sidan av de sanktioner som Förenta
nationerna har beslutat om. Det har också haft betydelse.
Det faktum att Sverige på ett konsekvent sätt har hävdat denna linje har
haft betydelse för andra viktiga länders ställningstagande. Jag tänker särskilt
på den roll som USA:s sanktioner har spelat. Jag hörde i morse att ett beslut
motsvarande det vi är på väg att fatta här kommer att fattas i USA.
Det finns inget annat land än Sydafrika i hela världen där man både i lag
och i grundlag har fastställt människors olikheter och att människor inte är
jämlika. Detta rasistiska system - apartheidsystemet - har varit unikt. Det
har medfört oändligt mycket lidande i Sydafrika.
Riskerna för att den demokratiska processen inte skall kunna fullföljas
finns fortfarande, men det har gjorts mycket stora och väsentliga framsteg.
Det är viktigt att också understryka att vår vaksamhet måste vara stor.
I utrikesutskottets utlåtande nämns inte bara att det vapenembargo som
FN:s säkerhetsråd har beslutat om skall kvarstå. Det finns också ett utta-
lande om det oljeembargo som beslutats av FN:s generalförsamling. Utskot-
tet förutsätter att regeringen noga bevakar den svenska efterlevnaden av ge-
neralförsamlingens rekommendation och har beredskap för att med kort
varsel föreslå erforderliga lagstiftningsåtgärder om det skulle visa sig att
svenska företag inte hörsammar rekommendationen.
Det vore av intresse att få statsrådet Dinkelspiels kommentarer på just
denna punkt, framför allt med hänsyn till vissa av de inlägg som har gjorts
här i debatten.
Det är kort tid fram till valet i Sydafrika. I går beslutade vi i den svenska
AWEPA-gruppen här i riksdagen - den har betydligt mer än 100 medlem-
mar - att vi skall bevaka inte bara själva valet utan också valrörelsen inten-
sivt.
Den första gruppen svenska riksdagsmän reser till Sydafrika i böljan av
februari. Vi räknar med att kunna ha bevakning under en veckas tid i mars
och slutligen strax före valet, på valdagen och dagarna därefter i april. Jag
vill gärna utnyttja detta tillfälle till att uppmana dem som är intresserade av
att delta i detta viktiga arbete att göra det.
Jag vill fråga statsrådet om vi kan räkna med ett välvilligt ekonomisk stöd.
Slutligen vill jag ta upp frågan om vad som skall hända i fortsättningen.
Det är väldigt viktigt att Sverige har en plan och en god beredskap för att
sätta in massiva ekonomiska och sociala insatser efter det att en demokratisk
regering har kommit på plats. Även på den punkten förväntar jag mig utta-
landen från statsrådet Dinkelspiel.
Anf. 9 Statsrådet ULF DINKELSPIEL (m):
Fru talman! ”Ett i det närmaste ofattbart framsteg på väg mot demokrati
och apartheidsystemets avskaffande i Sydafrika är den uppgörelse om en
övergångsförfattning som regeringen de Klerk och ANC träffade sent på
onsdagskvällen” - alltså för mindre än en vecka sedan. Så skrev Västerbot-
tens-Kuriren i en ledare häromdagen. Det är konstateranden som dessa som
är bakgrunden till dagens debatt.
Jag har velat medverka i denna debatt inte minst av det skälet att jag
många gånger under de senaste två åren har deltagit i debatten kring Syd-
afrika. Alla vet att jag har ägnat politiken i allmänhet och de ekonomiska
sanktionerna i synnerhet stor uppmärksamhet.
Det är särskilt tillfredsställande att konstatera att utvecklingen i Sydafrika
nu gjort det möjligt att avskaffa alla ekonomiska sanktioner utom vapenem-
bargot. Det är särskilt tillfredsställande att kunna konstatera att en enig riks-
dag står bakom dessa beslut.
Om vi ser tillbaka kan vi konstatera att det förvisso har funnits olika upp-
fattningar om sanktionsvapnets effektivitet. Det har också rått något delade
åsikter om exakt tidpunkt för sanktionernas avskaffande. Jag lämnar den
diskussionen därhän i dag. Vad som är viktigt att konstatera, då riksdagen
Prot. 1993/94:29
24 november 1993
Avskaffande av
ekonomiska
sanktioner mot
Sydafrika
11
Prot. 1993/94:29
24 november 1993
Avskaffande av
ekonomiska
sanktioner mot
Sydafrika
står i begrepp att fatta ett smått historiskt beslut, är att bred enighet alltid
har rått om målen när det gäller utvecklingen i Sydafrika. Det vi har velat
se håller faktiskt på att ske, efter så många år av apartheid. Det är framväx-
ten av ett demokratiskt Sydafrika, där man just har beslutat om en interims-
konstitution. Övergångsrådet kommer snart att tillträda, och man förbere-
der sig nu för valen i april. Över detta känner vi glädje, samtidigt som vi
också känner en viss oro över risken för händelser som kan försvåra proces-
sen och förhindra den sydafrikanska demokratins stabilisering.
Jag noterar att utskottet liksom flera talare i dagens debatt ägnar stort ut-
rymme åt utvecklingen av de framtida ekonomiska relationerna mellan Sve-
rige och Sydafrika. Jag välkomnar den inriktningen av diskussionen. Det
finns mycket som vi kan och bör göra på detta område, till ömsesidig nytta.
Ekonomisk utveckling i Sydafrika är nödvändig för att de sociala problemen
skall kunna lösas och för att de politiska framstegen skall konsolideras. In-
ternationellt ekonomiskt utbyte och utländska investeringar kan spela en
viktigt roll i denna utveckling.
Simon Liliedahl tog upp ett antal frågor i sitt anförande som rörde just
biståndet och stödet för en utveckling av våra ekonomiska relationer. Andra
talare har också berört detta. Låt mig genast säga att vi, från det ögonblick
vi tillkännagav sanktionernas avskaffande, från regeringens sida har verkat
för en utveckling av de ekonomiska relationerna, klart och tydligt i ord och
handling och genom att avsätta särskilda medel för det kontor som nu upp-
rättas i Sydafrika. Det är vår avsikt att göra så. Jag hoppas att inom de när-
maste månaderna, genom besök i Sydafrika tillsammans med företrädare för
näringslivet, kunna markera att vi nu är inne i en ny epok, ett nytt stadium,
där det gäller att tillvarata de möjligheter som finns att utveckla det ekono-
miska samarbetet.
Ansvaret ligger naturligtvis i första hand på företagen själva. Det är en
illusion att tro att statsmakterna på något sätt skulle kunna ersätta dem. Men
vi kan, genom exportstödjande insatser och exportkrediter, befordra en så-
dan utveckling. Exportkreditnämnden är öppen. För mjuka krediter finns
inga särskilda bestämmelser när det gäller Sydafrika. Här har vi att iaktta
allmänna internationella överenskommelser, inte minst inom OECD:s ram.
Vi ser nästan dagligen, senast i dagens tidningar, bevis på att svenska före-
tag tar fasta på de möjligheter som öppnas för ökad handel med Sydafrika.
Om man, som Simon Liliedahl, jämför med Finland, är det självklart att våra
siffror är annorlunda. Det hade varit konstigt om vi hade haft samma export
till Sydafrika som Finland, när vi har haft sanktioner intill för kort tid sedan
medan Finland avskaffade sina sanktioner för två år sedan. Det hade ju varit
brott mot sanktionerna. Låt oss i stället se var vi står om två år, vem som
snabbast utvecklar det hela. Det är vad frågan gäller. Än en gång, vi skall
satsa hårt på detta.
Simon Liliedahl utbad sig en särskild utredare för att diskutera dessa frå-
gor. Jag skall gärna säga Simon Liliedahl att jag inte tror på utredare, och
jag har en känsla av att man inom näringslivet inte heller är trakterad av
tanken på att tillsätta utredare för detta ändamål. Det är någon som har sagt:
När vår Herre ville att intet skulle ske, så satte han till världen sin första
12
kommitté. Att nu försena ett aktivt handlande genom ett utredande tror jag
vore kontraproduktivt.
Hans Göran Franck tog i sitt anförande upp de särskilda förhållanden som
gäller oljeembargot. Först och främst vill jag säga att vi har anledning tro att
också oljeembargot kommer att avskaffas inom den allra närmaste tiden.
Det är, om jag inte missminner mig, knutet till tillträdet för övergångsrege-
ringen. Men detta är en FN-fråga. Givetvis kommer vi i detta avseende att
följa de beslut som FN fattar. Jag vill gärna avge en försäkran att om det
skulle visa sig att det finns risk för missbruk så länge sanktionerna är i kraft,
kommer vi givetvis att vidta erforderliga åtgärder.
Jag vill också till Hans Göran Franck säga att stödet till ANC kommer att
utgå i oförändrad omfattning under detta år. Det förhållandet att det avbröts
tidigare påverkar alltså icke omfattningen av stödet.
Fru talman! Om två veckor kommer ANC-ledaren Nelson Mandela och
president de Klerk att ta emot Nobels fredspris och även besöka Stockholm.
Dessa båda män har spelat en alldeles avgörande roll för de mycket stora
framsteg som har gjorts i Sydafrika under de senaste åren. Jag tycker att det
är utomordentligt glädjande och passande att vi kan hälsa dem välkomna till
Sverige med ett beslut som gör det möjligt för svenska företag att bidra till
Sydafrikas ekonomiska och sociala utveckling.
(Applåder)
Anf. 10 HANS GÖRAN FRANCK (s):
Fru talman! Jag är nöjd med att statsrådet Dinkelspiel besvarar min fråga
om oljeembargot positivt. Det han yttrade här ligger helt i linje med de öns-
kemål och krav som utskottet har ställt på denna punkt om att det skall fin-
nas verklig beredskap och att man skall vaka över att svenska företag verkli-
gen följer vad som beslutas.
En viktig fråga i den debatt som har förevarit när det gäller avskaffandet
av sanktionerna, som statsrådet hänvisade till, har varit att sanktionerna
skulle avskaffas vid rätt och lämplig tidpunkt. Vi socialdemokrater har gång
på gång agerat här i kammaren för att man inte skulle förlägga avskaffandet
till en för tidig tidpunkt. Nu har rätt tidpunkt kommit. Jag är tillfredsställd
med att vi på den punkten har fått gehör.
Statsrådet tog inte upp den fråga jag ställde om övervakning av valet. Det
är viktigt att få höra regeringens syn på detta, framför allt med hänsyn till
att vi bl.a. från olika riksdagsledamöters sida gör stora ansträngningar för
att vi skall kunna göra en insats på denna punkt.
Statsrådet säger att stödet till ANC skall utgå i oförändrad omfattning un-
der innevarande år. Jag menar att det är viktigt med ett stöd som gynnar den
demokratiska processen. Sydafrika befinner sig i en unik situation. Det gäl-
ler att stödet under nästa år verkligen blir av det slaget att det gynnar både
ANC:s ansträngningar att bilda en ny regering och att genomföra demokrati.
Slutligen vill jag säga att sanktionerna har haft en gynnsam inverkan också
för Sveriges anseende i världen. Svenska företag kommer att ha nytta av det
goda anseende Sverige har fått genom den sanktionspolitik som bedrivits
från svensk sida.
Prot. 1993/94:29
24 november 1993
Avskaffande av
ekonomiska
sanktioner mot
Sydafrika
13
Prot. 1993/94:29
24 november 1993
Avskaffande av
ekonomiska
sanktioner mot
Sydafrika
Anf. 11 Statsrådet ULF DINKELSPIEL (m):
Fru talman! När det gäller valövervakningen i Sydafrika vet jag att diskus-
sioner pågår. Jag kan inte på rak arm säga exakt var man står i den frågan.
Jag tar i den delen Hans Göran Francks synpunkter ad notam.
Det är självklart att det fortsatta biståndet till Sydafrika skall få en utform-
ning så att det befordrar den ekonomiska, sociala och politiska utvecklingen
i landet. Men det ligger i sakens natur att jag inte vill föregripa den fortsatta
utformningen och inriktningen av biståndet. Det är en fråga som givetvis i
första hand faller på biståndsministern och som i sinom tid kommer att redo-
visas här i kammaren.
Anf. 12 HANS GÖRAN FRANCK (s):
Fru talman! Till sist vill jag bara säga att jag verkligen hoppas att vi får
klara och positiva besked då Nelson Mandela kommer hit. Vi kommer själv-
fallet att hälsa honom välkommen. Det pris som han och F. W. de Klerk har
fått är ett viktigt stöd för demokratiprocessen i Sydafrika.
Anf. 13 SIMON LILIEDAHL (nyd):
Fru talman! Jag tackar utrikeshandelsministern för hans positiva besked
om regeringens tänkta insatser för att ge ekonomiskt stöd till Sydafrika. Det
får emellertid inte bara bli fråga om ord. Jag vill än en gång peka på att
många inom exportindustrin, och inte minst jag själv, känner att Exportkre-
ditnämnden fungerar dåligt i dag. Nämnden är inte beredd att ta risker utan
skall gå med vinst. Jag tycker att det är erbarmligt.
Jag hoppas bara att regeringen och Euro-Afrika-ministern kommer att ge
nya instruktioner till Exportkreditnämnden. Om detta görs, är jag gärna be-
redd att ta tillbaka förslaget om en särskild utredare. Jag har kanske provo-
cerat utrikeshandelsministern, men det är viktigare att vidta positiva åtgär-
der omgående än att kalla på en utredare.
Anf. 14 Statsrådet ULF DINKELSPIEL (m):
Fru talman! Det förefaller som om Simon Liliedahl och jag är eniga i den
senare delen. När det gäller Exportkreditnämndens agerande har jag svårt
att förstå vad Simon Liliedahl menar. Han säger att Exportkreditnämnden
inte tar några risker. Exportkreditnämnden har gått med jättelika förluster
genom åren just därför att nämnden har tagit risker. Det är risker som i prak-
tiken har visat sig gå utöver de önskemål som inte minst har framförts från
riksdagens sida.
Syftet är inte att EKN skall gå med vinst. Syftet är att EKN skall balan-
sera. Det är en princip som är internationellt erkänd. Inom ramen för detta
tas risker. I fråga om Sydafrika är Exportkreditnämnden öppen för att ta ris-
ker för att garantera, försäkra, exportkrediter som företagen tar. Om det
inte finns några risker, Simon Liliedahl, frågar jag mig varför företagen vän-
der sig till Exportkreditnämnden för att försäkra sina exportkrediter på Syd-
afrika.
Anf. 15 SIMON LILIEDAHL (nyd):
Fru talman! Ser man på Exportkreditnämndens historia framgår det att de
jättelika förlusterna berodde på de jättelika åtagandena gentemot de
svenska storföretagen. Vidare åkte nämnden på politiska risker som t.ex.
Nordkorea.
Men problemet med Exportkreditnämnden är att nämnden inte har sär-
skilt stort intresse av att ta till vara de små företagens problem. Det är enk-
lare att ge stora krediter till stora företag. Nämnden borde vara litet mer
lyhörd mot de små företagen. Jag tror att man skall börja med att stuva om
i Exportkreditnämndens styrelse. Där sitter bara byråkrater och represen-
tanter för storföretag. Jag tror inte att det finns en enda representant för
dessa småföretag som gärna vill komma in i Sydafrika.
Anf. 16 Statsrådet ULF DINKELSPIEL (m):
Fru talman! Jag tror att det finns en grundläggande enighet mellan Simon
Liliedahl och mig, nämligen att man bör ägna särskild uppmärksamhet åt
små och medelstora företag.
Jag tror också att man med gott samvete kan säga att Exportkreditnämn-
den i sin verksamhet har försökt att ta sådana särskilda hänsyn, inte minst
beaktande att små och medelstora företag ofta har särskilt svårt att komma
ut på exportmarknaderna. Men det är ingenting bra som inte kan göras
bättre i det avseendet. Jag mottar med glädje konkreta synpunkter, t.ex. det
som har framförts om vad som kan göras för att förbättra Exportkreditnämn-
dens verksamhet i det avseendet.
Anf. 17 EVA ZETTERBERG (v):
Fru talman! Statsrådet Dinkelspiel tog inte upp en sak i sitt anförande som
hade varit klädsamt, nämligen att regeringen under våren kom med en skri-
velse där man gick händelserna i förväg. Regeringen föreslog att riksdagen
skulle avskaffa sanktionerna utan att det fanns beslut i FN och utan att det
fanns en majoritet för ett sådant förslag i riksdagen. Det hade varit klädsamt
med en kommentar från regeringens sida på den punkten.
Statsrådet Dinkelspiel tog också upp frågan om vikten av att utveckla eko-
nomin, företagsamheten och speciellt småföretag i Sydafrika. Jag instämmer
i att detta är en viktig uppgift. Svenska företag som av lojalitet med beslutet
om sanktioner avstod från affärer och faktiskt har lidit och förlorat ett för-
språng i Sydafrika skall ha vederbörlig hjälp att komma i gång. Jag tror att
de har mycket att tillföra i Sydafrika. Jag tror, precis som Hans Göran
Franck, att företagen har mycket goodwill att hämta just för att de har re-
spekterat beslutet, till skillnad från en rad andra företag.
Jag är glad att jag kan säga till statsrådet Dinkelspiel att jag instämmer i
uppfattningen om att förslaget från Ny demokrati om en särskild utredare -
speciellt med tanke på hur Simon Liliedahl presenterade utredaren litet när-
mare - inte skall bifallas från regeringens och majoritetens sida. Simon Lilie-
dahl beskriver personen som en ung, aggressiv marknadsförare. Det fattas
bara man - det var precis det som låg i förslaget. Jag menar att de åtgärder
som vidtas från svensk sida för att stärka svenska företags möjligheter att
bistå i den ekonomiska utvecklingen i Sydafrika är fullt tillräckliga.
Däremot vill jag fråga statsrådet Dinkelspiel om något annat. Han nämner
att stödet till ANC fortsätter under innevarande år. Ja, det är helt klart. Det
är svårt att ändra något sådant, förutom att regeringen vill avbryta stödet
Prot. 1993/94:29
24 november 1993
Avskaffande av
ekonomiska
sanktioner mot
Sydafrika
15
Prot. 1993/94:29
24 november 1993
Kommission om
utredning av mor-
det på Olof Palme
16
före valet. Kan inte regeringen uttala något om angelägenheten att fortsätta
stödet till utvecklingen av den demokratiska processen i Sydafrika? Det
trodde jag var en självklarhet för regeringen.
Vidare har vi frågan om valövervakningen. Jag tog upp något om storleks-
ordningen av valövervakningen. Det finns väl någon uppfattning från rege-
ringens sida om hur stor insatsen skall vara? Det går att göra jämförelser
med andra länder i södra Afrika, t.ex. Angola och Namibia. Sydafrika skall
inte behöva hamna i samma situation som i Angola med ett blodigt inbördes-
krig och tusen människor som dör varje dag.
Anf. 18 Statsrådet ULF DINKELSPIEL (m):
Fru talman! Angående den senare delen av Eva Zetterbergs inlägg vill jag
säga följande. Jag föredrar att inte uttala mig precist på punkter där jag inte
har ett precist svar att ge. Det vore att helt enkelt gå utanför den kunskap
jag har i dag om exakt var vi står i denna fråga. Låt oss avvakta den interna
diskussionen kring dessa frågor i regeringen, så att vi kan komma med ett
klart och precist besked i dessa frågor. Men den principiellt positiva inställ-
ningen har jag redovisat i ett tidigare inlägg.
Så till diskussionen om den skrivelse som avgavs i våras. Den avsåg han-
delssanktionerna. Där gavs inte någon precis tidpunkt för avskaffande, just
av det skälet att vi inte hade någon bestämd grund att stå på för att bedöma
när den rätta tidpunkten var inne. En av frågorna gällde beslutet om en över-
gångsregering. De sanktionerna avskaffades i september. Nu diskuterar vi
investeringssanktionerna, och de grundas som bekant på en senare proposi-
tion till riksdagen.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 21 §.)
Föredrogs
konstitutionsutskottets betänkande
1993/94:KU10 Kommission om utredningen av mordet på Olof Palme.
Anf. 19 HANS GÖRAN FRANCK (s):
Fru talman! Det är mycket tillfredsställande att man till slut lyckades
uppnå enighet om utskottets utlåtande. Det är välkänt att det funnits ett visst
motstånd mot att tillsätta en ny kommission när det gäller mordet på statsmi-
nistern Olof Palme, men de tveksamheter och invändningar som har funnits
har under diskussionerna i utskottet övervunnits. Vi socialdemokrater står
helt bakom det utlåtande som nu ligger på riksdagens bord.
Innan det här utskottsutlåtandet tillkom har det gång på gång här i kam-
maren förekommit debatter i detta ärende. Från socialdemokratisk sida har
vi vid dessa tillfällen efterlyst ett ställningstagande från regeringen till ett till-
sättande av en kommission.
Utgångspunkten för utskottsutlåtandet är en motion av Kent Carlsson
m.fl. I det här sammanhanget vill jag passa på att uttrycka min högaktning
och respekt för det arbete som Kent Carlsson gjort i den här frågan och i
många andra frågor i riksdagen.
I betänkandet klargörs med stor tydlighet att det finns behov av en kom-
mission. Det är naturligtvis djupt beklagligt och otillfredsställande att Olof
Palmes mördare fortfarande går fri. Att ledande politiker mördas ute i värl-
den är inte unikt, men att det har skett här i Sverige, där demokratin och
rättssamhället har haft en stark förankring, är naturligtvis mycket oroväck-
ande.
Att vi inte kunnat få klarhet i motiven bakom mordet har varit en källa till
ständig oro hos praktiskt taget hela svenska folket. Det har också försvårat
arbetet att vidta bl.a. förebyggande åtgärder, som är behövliga för att skapa
rättstrygghet och rättssäkerhet.
Fru talman! Vad gäller utskottsutlåtandet vill jag endast markera några
saker som finns i det. För det första har utskottet uppfattningen att uppgiften
är att försöka göra bedömningar och värderingar av utredningsarbetet. För
det andra är uppgiften att undersöka huruvida det finns delar av utrednings-
materialet som inte är tillräckligt bearbetat. För det tredje är, som anges som
exempel, det s.k. polisspåret i behov av ytterligare uppföljningsarbete.
Syftet med kommissionen är, som det står i betänkandet, att så långt det
är möjligt, räta ut de frågetecken som har förekommit i debatten och i andra
sammanhang och att bringa klarhet i dessa frågor, vilket naturligtvis har stor
betydelse för förtroendet för rättsväsendet.
I utlåtandet sägs det att själva spaningsarbetet och brottmålsutredningsar-
betet kommer att komma in i en mindre aktiv fas. Att ägna sig åt det som
de rättsliga instanserna har att arbeta med ankommer ju inte alls på kommis-
sionen. Men det är naturligtvis viktigt att granska de fortsatta planerna för
utredningen. Trots allt har vi ju den förhoppningen att det en dag skall vara
möjligt att kunna få fast den som mördade Olof Palme.
Socialdemokraterna anser att sammansättning och direktiv överlämnas till
regeringen, och självfallet hoppas vi på att regeringen i det här läget fattar
ett beslut i frågan så snart som möjligt.
Anf. 20 ULRICA MESSING (s):
Fru talman! Att mordet på statsminister Olof Palme ännu inte är löst är
olyckligt. Det är alltid olyckligt då gärningsmän får gå fria, då vi inte kan
hitta dem som ligger bakom olika dåd och angrepp i samhället. Alla ställer
vi oss frågor kring vad som egentligen hände, och varför det som egentligen
inte fick hända ändå kunde hända.
Mordet på Olof Palme är olyckligt också på ett annat sätt, nämligen att
det under årens gång kommit fram alldeles för många frågor och alldeles för
många påståenden som inte har besvarats. Det finns spår och ledtrådar som
inte har prövats. Det finns människor som har anmält händelser som inte
har följts upp. Det finns anmälningar om olika händelser före mordet som
aldrig har kommit fram till berörda personer.
Varför, frågar sig människor som hör det. Det har också vi gjort då vi har
väckt den motion där vi kräver att cn ny Palmckommision tillsätts.
Vi är väl medvetna om att det blir allt svårare att lösa mordet ju längre tid
Prot. 1993/94:29
24 november 1993
Kommission om
utredning av mor-
det på Olof Palme
2 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 29
Prot. 1993/94:29
24 november 1993
Kommission om
utredning av mor-
det på Olof Palme
18
som går. Folk minns inte längre exakt vad som hände, och eventuella spår
är för länge sedan borta.
Men frågorna kring den nuvarande spaningsutredningen är så pass många
och kritiken mot dess arbete hittills är så pass omfattande att vi tycker att
det är helt nödvändigt att tillsätta en ny grupp. Allt som kan besvaras måste
också besvaras. Alla frågor som kan ställas måste också ställas. Tilltron till
att allt har provats får inte ifrågasättas så som nu görs. Ingen människa i det
här landet skall tro eller misstänka att ansvariga poliser eller politiker inte
vill att alla frågor skall fram i ljuset. Det är självklart att vi vill det.
Den nya grupp som skall sätta sig ner och titta igenom arbetet och fortsätta
utifrån de olika spåren bör vara brett sammansatt. Det skall vara människor
med olika erfarenheter; politiker, journalister, författare, debattörer och
gärna också människor från andra länder. Det är rimligt att inte enbart poli-
ser själva sitter och utreder vad andra poliser har gjort. Andra människor,
som står utanför det traditionella rättsväsendet, har också erfarenheter att
bidra med. Nya människor kommer att se andra frågor och har andra infalls-
vinklar. Det berikar arbetet.
Fru talman! För att behålla tilltron till vårt rättssamhälle och för att ännu
fortsätta arbetet med att få fast den eller dem som ligger bakom mordet på
Olof Palme behövs det en ny kommission. Det gläder oss som har skrivit
motionen oerhört mycket att konstitutionsutskottet har tagit den till sig.
I detta anförande instämde Martin Nilsson (s).
Anf. 21 BIRGER HAGÅRD (m):
Fru talman! Några klarlägganden kanske skulle vara på sin plats i detta
sammanhang. Låt mig först konstatera att det motstånd som Hans Göran
Franck talar om när det gäller att tillsätta en sådan här kommission egentli-
gen aldrig har existerat. Däremot har det funnits många frågetecken.
Man kan konstatera att utskottets majoritet inte var beredd att utan vidare
expediera de krav som fördes fram i de nu aktuella motionerna, utan menade
att detta är en fråga av så stor betydelse, av så stor dignitet, att den borde
vara föremål för en överenskommelse mellan i detta fall oppositionsledaren
och statsministern i Sverige. Detta kom också så småningom att resultera i en
överenskommelse mellan Ingvar Carlsson och Carl Bildt. I samma ögonblick
som bägge gav sin anslutning till att en kommission skulle tillsättas var saken
därmed i realiteten också klar.
Man får hoppas att denna kommission, i motsats till tidigare kommissio-
ner, möjligtvis skall komma fram till någonting.
Låt mig dock understryka - det sägs också klart i betänkandet - att det
inte på något sätt är fråga om ett operativt arbete från kommissionens sida.
Den skall inte lägga sig i vad polisen och de undersökande myndigheterna
sysslar med i detta fall.
Den tid som torde bli aktuell att titta närmare på för kommissionen är ti-
den efter den 4 februari 1987. Men vad den skall göra har varit och är alltjämt
höljt i ett visst dunkel. Detta är en av svagheterna med de krav som har förts
fram. Man vill överlämna åt regeringen att utforma direktiven, men man har
inte sagt vad kommissionen egentligen skall syssla med.
Det är ett oerhört stort material som kommissionen har att gå igenom, och
det är naturligtvis ett arbete som kommer att ta ganska lång tid.
Jag tycker att det är angeläget att slå fast att kommissionen alltså inte på
något sätt skall syssla med ett operativt arbete. Det skall sägas, så att svenska
folket inte fäster alltför stora förhoppningar vid det som nu skall åstadkom-
mas. Men vi är överens om att kommissionen skall tillsättas. Regeringen får
jobba med det hela, och vi hoppas på ett positivt resultat.
Anf. 22 HANS GÖRAN FRANCK (s) replik:
Fru talman! Det är bra att Ingvar Carlsson och Carl Bildt har diskuterat
den här saken och att de stöder detta initiativ. Jag vill ändå i det samman-
hanget markera att det inte är detta som är avgörande för oss socialdemokra-
ter i utskottet, utan det är att riksdagen, konstitutionsutskottet, självständigt
kan ta ställning i de här frågorna. Vi är inte för våra ställningstaganden bero-
ende av vad andra, utanför vår sfär, kan tycka och tänka.
Jag kan instämma med Birger Hagård när han markerar att kommissionen
inte skall syssla med någonting som är operativt. Han hänvisar särskilt till
vad polis och åklagare kan göra.
Vi har gått ett steg längre i utskottet. Det är viktigt att markera att kom-
missionen inte skall syssla med sådant som prövas av rättsliga instanser. Det
rör sig om vad exempelvis domstol och andra rättsliga instanser kan ha skyl-
dighet att befatta sig med.
I övrigt hänvisar jag till vad jag sade i mitt tidigare inlägg, och det är utför-
ligare redovisat i materialet.
Ulrica Messing talade om önskemålen i fråga om kommissionens samman-
sättning. På den punkten har vi i betänkandet sagt att kommissionen bör få
”en bred sammansättning av betrodda medborgare. Ett visst parlamentariskt
inslag är också av betydelse. Om det skulle visa sig erforderligt, bör även
kommissionen ha frihet att ta i anspråk och till kommissionen knyta särskild
expertis.”
Jag tycker att det är ett tillräckligt ståndpunktstagande, för att regeringen
skall kunna tillsätta en bra, allsidig och opartisk kommission.
Hur lång tid detta skall ta beror i viss mån på de resurser som kommissio-
nen får och på vilka som arbetar i den. Men jag kan instämma i vad som har
sagts i utskottsbetänkandet respektive nu i debatten, dvs. att det är ett
mycket omfattande arbete och att det därför fordras att det bedrivs med
både effektivitet och största möjliga snabbhet, för att ett resultat skall nås.
Det är angeläget att understryka just det, därför att svenska folket väntar på
besked.
Anf. 23 BIRGER HAGÅRD (m) replik:
Fru talman! Jag konstaterar att Hans Göran Franck och jag för en gångs
skull är i allt väsentligt överens. Det kan vara en god utgångspunkt för det
fortsatta arbetet.
Anf. 24 ULRICA MESSING (s):
Fru talman! Birger Hagård säger i sitt anförande att kommissionen inte
skall lägga sig i polisens arbete. Självfallet skall den göra det. Den kan inte
Prot. 1993/94:29
24 november 1993
Kommission om
utredning av mor-
det på Olof Palme
19
Prot. 1993/94:29
24 november 1993
Kommission om
utredning av mor-
det på Olof Palme
gå in och hjälpa till med arbetet i den praktiska verksamheten, men det är
därför vi tillsätter en kommission. Den skall hjälpa till med att se olika saker
i polisens arbete och kanske hitta andra ståndpunkter. Det är helt självklart
att den inte skall syssla med operativt arbete.
Jag tror inte att vi kan ha för stora förhoppningar, eftersom det har gått
så pass lång tid efter mordet. Men vi måste alltid ha förhoppningar om att
utredningar och kommissioner leder någonstans. Vi kanske inte får svar på
alla frågor, men möjligen på en del av de frågor som är obesvarade. Det är
det som är så otroligt viktigt.
Anf. 25 BIRGER HAGÅRD (m):
Fru talman! För undvikande av alla missförstånd, skall det ändå slås fast
ytterligare en gång att kommissionen på intet sätt skall syssla med något ope-
rativt arbete. Det är sådant som åligger polis och åklagare. Den första utred-
ningsfasen är slut vid årsskiftet, och Riksåklagaren har inte bedömt det som
något hinder att kommissionen tillsätts. Men den skall alltså inte ägna sig åt
något som helst operativt arbete. Det är angeläget att slå fast det. Den skall
i övrigt se vilka bedömningar som har gjorts av det material som finns till-
gängligt i olika sammanhang. Det kanske kan komma ut någonting därav -
det vet vi inte ännu.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 21 §.)
Föredrogs
skatteutskottets betänkande
1993/94:SkU3 Dubbelbeskattningsavtal mellan Sverige och Litauen (prop.
1993/94:7).
Talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut fattades efter 21 §.)
Föredrogs
skatteutskottets betänkande
1993/94:SkU5 Ändring i dubbelbeskattningsavtalet mellan Sverige och Ir-
land (prop. 1993/94:12).
Talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut fattades efter 21 §.)
20
Föredrogs
justitieutskottets betänkande
1993/94:JuU5 Fortsatt giltighet av 1952 års tvångsmedelslag (prop.
1993/94:14).
Talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut fattades efter 21 §.)
Föredrogs
justitieutskottets betänkande
1993/94:JuU6 Teleavlyssning och teleövervakning (skr. 1993/94:46).
Talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut fattades efter 21 §.)
Föredrogs
lagutskottets betänkande
1993/94:LU5 Ändringar i lagen om internationell järnvägstrafik (prop.
1993/94:16).
Talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut fattades efter 21 §.)
Föredrogs
lagutskottets betänkande
1993/94:LU6 Referensränta vid konsumentkrediter (prop. 1993/94:55).
Talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut fattades efter 21 §.)
Föredrogs
lagutskottets betänkande
1993/94:LU10 Övergångsbestämmelserna till upphovsrättslagen (prop.
1993/94:49).
Prot. 1993/94:29
24 november 1993
|
Prot. 1993/94:29 24 november 1993 |
Talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld. |
|
Officiell namn- |
13 § Officiell namnlängd m.m. Föredrogs Anf. 26 GÖRAN ÅSTRAND (m): Fru talman! Den här frågan har vi ägnat stort intresse i kulturutskottet. Jag Motionären pekar nämligen på att vi har varit litet oaktsamma med vårt Jag skall först citera några rader ur betänkandet, sedan ge några exempel Vi skriver i utskottsbetänkandet på sidan 4: ”Utskottet delar motionärernas uppfattning om det kulturhistoriska vär- Litet längre fram skriver vi att det historiskt värdefulla som ”kommer till Den gamla namnlängden innehåller dock bl.a. fullständigt obegripliga Det var för att bidra till underhållningen som jag läste upp den här listan. Just när utskottet arbetade med det här och sade att vi skulle behandla |
|
22 |
Litet längre ned säger vi att vi har funnit att ungefär ett fyrtiotal namn |
har flyttats från sin hävdvunna plats. Vi skriver: ”Akademien framhåller att
namnlängden tillhör vårt kulturarv. Att låta almanackans namnlängd variera
med namnmodet är enligt akademien inte rimligt och kräver ständiga revi-
sioner.” Jag tolkar det så att det helt eniga utskottet delar den uppfattningen.
Det är en lång rad namn som helt har uteslutits eller som enligt utskottets
uppfattning - och i det här sammanhanget också Svenska Akademiens - litet
ohistoriskt har flyttats till dagar där de inte alls hör hemma. Jag har svårt att
förstå varför det skall drabba mycket kända namn som Börje och Svante,
varför det skall drabba historiskt viktiga namn som Paulus och Matteus, var-
för det skall drabba namn som är viktiga i svenskt kulturliv som Esaias och
varför det skall drabba Engelbrekt med sin historiska förankring. Det är
drygt 40 sådana namn som man har handskats med på det viset.
Med den här argumenteringen har ett enigt utskott bestämt sig för att klart
uttala att det som motionären - och Svenska Akademien - pekar på bör
komma till uttryck, låt vara att utskottet avstyrkt motionen; det kan kanske
förvåna motionären. Det beror på att motionären vill att vi skall ta in den
officiella namnlängden i statskalendern, och det kravet har utskottet ingen
förståelse för.
Med detta yrkar jag, fru talman, bifall till utskottets hemställan.
Anf. 27 BIRGER HAGÅRD (m):
Fru talman! Låt mig uttrycka min tacksamhet gentemot utskottet. Det är
kanske inte så vanligt att man instämmer i ett avslagsyrkande på en motion
som man själv har författat, men jag tycker att jag kan göra det i det här
fallet. Kravet i klämmen på motionen - att vi skulle få en auktoritativ namn-
längd i statskalendern - var måhända inte alldeles välbetänkt. Men vem vå-
gade hoppas på att utskottet över huvud taget skulle inta en så välvillig håll-
ning som det ändå har gjort till motionen?
Jag betraktar den utveckling som vi har sett på senare tid som en förflack-
ning av vårt kulturarv. Jag är glad åt att kunna konstatera att Svenska Aka-
demien uppenbarligen också har satt vissa frågetecken inför den och att man
nu har beslutat sig för att ge ut en almanacka, som för övrigt såvitt jag förstår
borde ligga på bokhandelsdiskarna i detta ögonblick eller i varje fall kommer
att göra det inom någon vecka.
Det är positivt att man tar tag i den här saken, och jag är glad över det
arbete som utskottet har lagt ned på denna enligt min mening inte alldeles
oviktiga fråga och inte minst för det arbete som Göran Åstrand har gjort för
att komma fram till ett resultat. Tack, goda utskott! Låt oss fortsätta i våra
strävanden att bevara det svenska kulturarvet.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 21 §.)
Prot. 1993/94:29
24 november 1993
Officiell namn-
längd m.m.
23
Prot. 1993/94:29
24 november 1993
Tomedalsfrågor
24
Föredrogs
kulturutskottets betänkande
1993/94:KrU6 Tomedalsfrågor.
Anf. 28 BRUNO POROM AA (s):
Fru talman! Till det betänkande som riksdagen nu behandlar har fogats en
motion av mig och Ewa Hedkvist Petersen, på vilken kulturutskottet föreslår
avslag.
Det är en årligen återkommande motion som riksdagen nu på förslag av
ett enhälligt utskott kommer att avslå. Därför finner jag det meningslöst att
yrka bifall till motionen. Det finns inga som helst förutsättningar, anser jag,
att vinna den här stora församlingens förståelse för den här frågan, då jag
efter så många år inte vunnit förståelse hos utskottets ledamöter.
In i det sista har jag varit tveksam, om jag över huvud taget skulle begära
ordet i den här frågan. Men eftersom detta är sista gången som jag för min
del har möjlighet att föra fram den här frågan i den här församlingen har jag,
för att freda mitt samvete, i sista stund anmält mig till talarlistan.
Är efter år har jag motionerat om att vi tornedalingar - i likhet med sa-
merna - skulle få ett kulturellt erkännande som en etnisk minoritet i det
svenska samhället. Språket är den viktigaste kulturbäraren. Vi har ett eget
språk, ett eget modersmål - tornedalsfinskan eller Meän kieli som vi kallar
det. Meän kieli är också mitt modersmål, och jag har i likhet med många
andra tornedalingar under min skolgång bittert fått ta emot bestraffning för
att jag exempelvis under rasterna i skolan använde det språk som mina för-
äldrar hade lärt mig.
Det var den tidens etniska rensning - Tornedalen skulle av säkerhetspoli-
tiska skäl försvenskas till vilket pris som helst. Man var nämligen rädd för
ryssen. Det är tydligen svårt för dem som inte upplevt dessa bestraffningar
att förstå den förnedring som skolbarnen i Tornedalen utsattes för. Jag har
själv fått hämta björkris för att bli slagen med samma ris. Jag har fått stå
med händerna uppsträckta tills orken inte längre räckte till. Många gånger
har jag blivit inlåst i klassrummet efter skolans slut. Brottet var att jag talat
det språk som mina föräldrar hade lärt mig, nämligen Meän kieli.
Genom det här trycket från majoritetskulturen har många tornedalingar
haft problem med sin identitet. Det har i vissa fall gått så långt att man velat
förneka sitt ursprung genom att byta traditionella finskklingande efternamn
till nya svenska. Jag har själv ett sådant efternamn, som översatt till svenska
skulle bli Svedjemark eller Renmark.
Ingen organisation eller institution har någonsin försvarat den tornedalska
kulturen och det tornedalska språket. Det är först nu under de senaste åren
som det skett en nytändning för den tornedalska medvetenheten. Svenska
Tornedalingarnas Riksförbund - Torniolaksolaiset arbetar nu med utgångs-
punkten att torncdalingarna är en inhemsk minoritetsgrupp. En aktiv verk-
samhet pågår inom olika kulturområden på svenska och tornedalsfinska om,
av och för tornedalingar.
Den negativa självuppfattningen har nu på mycket kort tid förändrats.
Allt fler tornedalingar känner stolthet över sin kultur, och en tornedalsk
identitet håller nu på att formas. Vi har, som jag ser det, i vårt land två in-
hemska minoritetsgrupper, nämligen den samiska och den tornedalska. Till
skillnad från de samiska organisationerna har STR-T inte blivit erkänd som
organisation för en inhemsk minoritet. Vår organisation intar även i jämfö-
relse med invandrarorganisationerna en s.k. marginell ställning. Kulturbä-
rarna existerar och minoriteten finns, men dess offentliga existens kräver en-
ligt min mening samhällets erkännande. Det är därför som jag under den
allmänna motionstiden år efter år har motionerat om ett erkännande av
STR-T.
Herr talman! Jag har inte för avsikt att ställa något yrkande, men jag vill
ändå för utskottet deklarera att jag inte mer har möjlighet att återkomma
i den här frågan. Jag betraktar därför med viss bitterhet alla mina tidigare
ansträngningar som ett misslyckande.
Anf. 29 INGEGERD SAHLSTRÖM (s):
Herr talman! När jag var ny i riksdagen gick min första utskottsresa med
kulturutskottet till just Tornedalen. Jag måste erkänna att det för mig var en
betydelsefull resa. Den gav mig nya kunskaper. Jag förstod hur människorna
i Tornedalen har känt inför den behandling som de har varit utsatta för.
Jag har också här i riksdagen kunnat följa Bruno Poromaas engagemang
i frågan. Jag beundrar det engagemanget. Det är tråkigt om Bruno Poromaa
tycker att han har misslyckats. Jag anser tvärtom att vi alla år från år har
blivit mer och mer insatta i tornedalingarnas problem.
Jag kan inte hålla med Bruno Poromaa om att riksdagen inte har gjort
någonting. Statens kulturråd har ju på olika sätt engagerat sig och stöttat
verksamheten. Presstödsnämnden finns med. Länsstyrelsen får pengar som
vidarebefordras, och Glesbygdsmyndigheten är engagerad.
Det är viktigt att påpeka att det i dag finns generösa regler när det gäller
hemspråksundervisningen i Tornedalen. Det gör att de barn som i dag går i
skolan verkligen kan känna att de har ett eget modersmål, ett eget hem-
språk.
Vi i kulturutskottet är eniga om att den här frågan är viktig. Vi vill se till
att man i Tornedalen kan bevara sitt språk och sin kultur, men vi har inte
kunnat gå motionärerna helt till mötes. Vi har sagt att vi med största intresse
kommer att följa den här frågan. Även om Bruno Poromaa själv inte är här
nästa år under den allmäna motionstiden lovar jag honom att de som finns
i kulturutskottet kommer att bevaka tornedalingarnas frågor och se till att
stödet inte blir sämre utan att det tvärtom på olika sätt kan ökas.
Det är ett enigt utskott som står bakom den hemställan som jag nu vill
yrka bifall till.
Anf. 30 BRUNO POROMAA (s):
Herr talman! Ingegerd Sahlström lämnar samma redovisning som hon
lämnade förra året. Jag finner inte denna redovisning till fyllest. Man har
inte officiellt gett torncdalingarna ett erkännande som en inhemsk minoritet.
Det är märkligt.
I Norge finns det en likartad minoritetsbefolkning: kvenerna. Norska stor-
Prot. 1993/94:29
24 november 1993
Tomedalsfrågor
25
Prot. 1993/94:29
24 november 1993
Bibelfråga
26
tinget har erkänt kvenerna som ett minoritetsfolk. De uppbär också ett stat-
ligt anslag för sin verksamhet för att den kulturella mångfalden skall bevaras.
Ingegerd Sahlström säger att kulturutskottet skall följa frågan. Hur länge
skall man följa denna fråga? Skall man göra det tills Sverige kulturellt sett
har blivit fattigare, genom att Sverige förlorar det språk som fortfarande
finns i den delen av landet? Jag befarar att vi inom en mycket nära framtid
är tvungna att ta till ett tredje språk, nämligen engelskan, för att kunna kom-
municera över det som kallas världens fredligaste gräns.
Anf. 31 INGEGERD SAHLSTRÖM (s):
Herr talman! Jag kan inte hålla med Bruno Poromaa när han säger att det
tornedalska språket kanske kommer att försvinna. Jag tror inte det. Jag tror
mycket mer på tomedalingarna än vad Bruno Poromaa ger uttryck för.
Som jag påpekade tidigare är språkundervisningen i skolan en viktig del
för att språket inte skall försvinna, och det sätts in en hel del pengar för att
man skall kunna bevara och utveckla kulturen.
Jag tycker att utskottet i alla fall kan få ett litet plus för det uttalande som
vi har gjort när det gäller radiosändningarna på tornedalsfinska. Jag hoppas
att de nu kommer att utvecklas och få mer tid i olika sammanhang.
Anf. 32 BRUNO POROMAA (s):
Herr talman! Tycker inte Ingegerd Sahlström och de övriga i kulturutskot-
tet att de tornedalingar som under sin skolgång blev så förnedrade skulle
kunna kompenseras på något vis? Det skulle vara en mycket billig kompen-
sation att erkänna dem som en inhemsk minoritet.
Anf. 33 INGEGERD SAHLSTRÖM (s):
Herr talman! Jag förstår problematiken, Bruno Poromaa. Jag förstår bit-
terheten bland dem som har varit utsatta för en mycket grym behandling.
Det är väl att det i dag inte är på det viset. Vi erkänner ju tomedalingarna
som en ursprungsbefolkning.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 21 §.)
Föredrogs
kulturutskottets betänkande
1993/94:KrU7 Bibelfråga.
Anf. 34 GÖRAN ÅSTRAND (m):
Herr talman! Bibeln ses av många människor som den viktigaste boken.
Den finns i hela världen. Den läses i hela världen. Den stöder och hjälper
människor. Den är i ordets rätta bemärkelse internationell. Även budskapet
är internationellt och allmängiltigt.
Det här är faktiskt en viktig bakgrund till det politiska ställningstagande
som vi nu skall göra. Bibeln ger i litterärt högtstående texter livsråd. Den
förmedlar kunskaper om och förståelse för hur människor hade det i det
gamla Isarel. Herr talman! Den ger perspektiv på relationen mellan männi-
skor, mellan människor och samhälle och mellan människor och Gud.
Det är inte en bok som behöver förklaras eller urskuldas. Då världen var
ond beskrivs den som ond. Då synen på brott och straff var grym beskrivs
den som grym. Då synen på kvinnan var förnedrande beskrivs den som för-
nedrande.
Allt detta, vilket alla i kammaren vet, bildar bakgrund till det som sedan
kom: Kristus och evangelierna. Man kan inte förstå evangelierna, och kris-
tendomen, om de inte får skildras mot bakgrund av det samhälle som skild-
ras i Gamla testamentet.
Jag, som också har en förankring i kyrkomötet, har under årens lopp haft
förmånen att få delta i ganska många debatter kring detta ämne. Vi har i
alla fall i kyrkomötet, och även tidigare här i riksdagen, bortsett från något
enstaka undantag, varit eniga om att det är så här man skall se på kristendo-
men. Det går inte att plötsligt komma med något slags urskuldande på det
sättet att man i ett förord tar avstånd från vissa delar, texter och budskap.
Utan bakgrunden i Gamla testamentet är det alltså svårt att förstå kristen-
domens markering av t.ex. begrepp som barmhärtighet och ödmjukhet, sy-
nen på rättfärdighet och den, jämfört med Gamla testamentet, helt annor-
lunda synen på kvinnans ställning.
Herr talman! Mot denna bakgrund har vi i utskottet helt enigt - vi har varit
eniga i flera år - sagt att vi icke kan bifalla en motion om att det skall vara
förord eller kompletteringar till Bibeln kring det som har påtalats, t.ex. den
förnedrande kvinnosynen.
Vi har dock sagt att i likhet med tidigare Bibelutgåvor kommer det nu att
finnas ordförklaringar. Bibelkommissionen som har uppdraget att arbeta
med detta, kommer naturligtvis från sina utgångspunkter - teologiska och
språkliga - att göra kommentarer. Med detta låter sig utskottet nöja och
tycker att det är precis så det skall gå till.
Herr talman! Med det anförda yrkar jag bifall till utskottets hemställan.
Anf. 35 EVA ZETTERBERG (v):
Herr talman! Bibeln är en viktig del av vårt kulturarv. Den läses av miljo-
ner människor runt om i världen, precis som Göran Åstrand tog upp i sitt
anförande. Bibeln är också en helig skrift för miljoner människor i världen.
Även för mig är det en helig skrift. Jag läser i den mycket gärna och ofta.
Men det betyder inte att varje ord i bibeln är heligt. Det betyder inte att
varje del och varje uppfattning som där kommer fram är helig. Bibeln är
tillkommen i en annan tidsepok i en annan kultur och för därför med sig vär-
deringar från den tidsepoken.
Vi klagar ofta över problemet med fundamentalister inom islam. Men vi
vet likväl att det även inom kristendomen finns många fundamentalister som
gärna åberopar varenda ord i Bibeln som heligt och som ett rättesnöre även
i vår tidsepok.
I Bibeln finns det många uttryck för cn kvinno- och människosyn som är
helt främmande för de flesta av oss. Det finns exempel på att en far kan sälja
Prot. 1993/94:29
24 november 1993
Bibelfråga
27
Prot. 1993/94:29
24 november 1993
Bibelfråga
28
sin dotter, att trollpackor kan brännas, att den som inte är oskuld vid gifter-
målet kan stenas, att fiender kan störtas i graven, att barnet kan agas av kär-
lek och att kvinnan är oren vid menstruation efter barnsbörd. Listan kan gö-
ras mycket längre. De flesta av dessa exempel kommer från Gamla testa-
mentet eller den hebreiska bibeln, som judarna föredrar att kalla den. Dessa
exempel förekommer dock inte bara i Gamla testamentet. De förekommer
också i Nya testamentet. Särskilt betydelsefull har kanske Paulus fras blivit
om att kvinnan skall tiga i församlingen.
Det är viktigt att ta upp dessa frågor, eftersom effekterna av den kvinno-
och människosyn som kommer fram på många håll i Gamla testamentet men
även i Nya testamentet lever kvar i vår tid. Den lever kvar i värderingar hos
många människor. Jag behöver bara nämna motståndet mot kvinnliga präs-
ter som ett exempel. Ett annat exempel är den fruktansvärda avart som finns
inom vissa sekter, där man anser att aga av barn inte bara skall tillgripas när
man inte kommer på något annat sätt att uppfostra barn utan att det är fören-
ligt med Guds kärleksbud.
Det här är något av bakgrunden till motionen. Vi vet att förslaget om ett
förord om kvinnosynen i Bibeln länge har drivits, framför allt ifrån kvinnor-
nas alternativa kyrkomöte. Fristående forskare såsom Birgitta Onsell har
gjort ett betydelsefullt arbete för att visa på problemen, om man tolkar Bi-
beln väldigt exakt.
I utskottsbetänkandet står att man har för avsikt att i Bibelkommissionen
belysa vissa generella problem för textförståelsen, vilka har sin grund i bl.a.
en annan kulturs människosyn. Jag har föreslagit ett förord eller att man på
annat sätt skall markera dessa problem när det gäller tolkningen av Bibeln.
Jag tycker att det som står i utskottets skrivning är mycket positivt. Min upp-
fattning är att vi på olika sätt bör få fler människor att läsa Bibeln och att ta
del av dess budskap. Man skall kunna ta till sig budskapet utan att för den
skull ta till sig och åberopa kulturellt bestämda uppfattningar om kvinnan,
människor, fiender osv. Jag tycker att det jag kan utläsa i betänkandet om
hur Bibelkommissionen i uppslagsdelen skall belysa dessa frågor är positivt.
Herr talman! Jag hyser stor respekt och högaktning för den kunskap och
kompetens som finns hos Bibelkommissionen. Jag har personligen lärt
känna dess ordförande Bertil Hansson. Jag vet att han har visat intresse och
förståelse för de synpunkter som jag har lyft fram i motionen. Jag ser fram
emot att Bibelkommissionen, förutom sitt viktiga översättningsarbete, kom-
mer att göra en kommentar som förhoppningsvis också kommer att inrymma
just de frågeställningar som jag efterlyser. Därigenom tror jag att Bibelarbe-
tet och Bibelstudiet snarare kan berikas än utarmas.
Anf. 36 CARL-JOHAN WILSON (fp):
Värderade talman! Nu har Eva Zetterberg i stort sett tagit tillbaka sina
förhoppningar, eftersom hon tycker att kulturutskottets besked till henne
var tillräckligt. Därför kanske man inte skulle behöva yttra sig mera i den
här debatten. Jag vill ändock säga några ord.
Den kvinno- och människosyn som Eva Zetterberg aktualiserade tror jag
är viktig att få belyst på något sätt. Det gläder mig att Eva Zetterberg nu är
nöjd med vårt förslag. Jag tycker inte att det räcker med att man redovisar en
människo- och kvinnosyn, som Eva Zetterberg har skrivit. Det finns mycket
annat i Bibeln som behöver förklaras. Det gäller t.ex. den tekniska utveck-
lingen. Det gäller naturligtvis kvinnosynen, men även frågor om brott och
straff. Om man skall ha ett heltäckande förord finge man väl skriva att, om
det står åsna i Bibeln skall det jämföras med moped i våra dagar. Det är där-
för helt omöjligt att i ett förord täcka in vad människor kan ha behov av att
känna till som bakgrund när de läser Bibeln. Därför är uppslagsdelen bra.
Redan nu finns det sådana uppslagsdelar i flera Bibelutgåvor, och de är in-
tressanta.
Egentligen tycker jag att det som Eva Zetterberg efterlyser är ett förlagsä-
rende. Det finns flera bokförlag som kommer att ha möjlighet att ge ut Bib-
len. Förlagen kan då göra tillägg om de inte är nöjda med vad Bibelkommis-
sionen kommer att skriva. Problemet är att om man skulle göra en tolkning,
som jag tror att Eva Zetterberg och jag är överens om, skulle en hel del av
de människor som är aktiva som förkunnare i våra kyrkor inte kunna an-
vända den boken. Det som står i ett förord som Eva Zetterberg och jag
skulle gilla, skulle inte stämma med deras kyrkosyn eller teologiska syn.
Som kyrkomusiker i Svenska kyrkan har jag lyssnat på tusentals betraktel-
ser med Bibeln som utgångspunkt. Min erfarenhet av hur pass olika tolk-
ningar man kan göra är därför ganska stor. En av kyrkornas allra viktigaste
uppgifter är att göra Bibelns budskap begripligt för de människor som lyss-
nar i den tid det förkunnas. Lyckas man inte med det, är kyrkans uppgift
inte särskilt stor. Med den utbildning och den debatt som Eva Zetterberg
och vi andra här för kan vi hålla dessa ärenden aktuella. Vi får hoppas att
den kunskap om människosyn, teknisk utveckling osv. som man behöver ha
innan man skall tolka kommer att hållas levande.
Värderade talman! Eftersom Eva Zetterberg inte har yrkat något annat
än bifall till kulturutskottets betänkande nöjer jag mig med detta och yrkar
själv bifall till hemställan i kulturutskottets betänkande nr 7.
Anf. 37 EVA ZETTERBERG (v):
Herr talman! Liksom Carl-Johan Wilson har jag erfarenheten att jag har
tagit del av många predikningar. Jag vet att Bibelns budskap kan tolkas och
användas på de mest intressanta sätt. Jag menar att frågan är hur man skall
skildra kvinno- och människosynen. Tanken med ett förord är att man
mycket kortfattat skall kunna lyfta fram det här just för att den som inte är
en särskilt van Bibelläsare ändå skall bli intresserad och inte tappa perspekti-
vet och genast bli avskräckt av de olika exemplen i Gamla testamentet.
Det var alltså min ursprungliga tanke. Men med tanke på att Bibelkom-
missionen arbetar med det här och i stället har velat använda möjligheten
till en kommentar och till att gå in i detaljer, tycker jag att det i dag känns
fel att stödja tanken med förord. Jag vill gärna se resultatet av vad Bibelkom-
missionen har kommit fram till. Men precis som Carl-Johan Wilson lyfte
fram: Det är fullt möjligt för varje bokförlag som ger ut Bibeln att självt ha
med ett sådant förord. Sedan är det upp till förkunnarna själva i vilken mån
man vill ta in det. Till slut är det ju ändå den enskilda läsaren som väljer att
läsa det som står där och som också själv tänker och ser i vilket sammanhang
texterna har framkommit.
Prot. 1993/94:29
24 november 1993
Bibelfråga
29
Prot. 1993/94:29
24 november 1993
Pliktexemplar av
dokument
30
Anf. 38 CARL-JOHAN WILSON (fp):
Herr talman! Nu gör Eva Zetterberg samma sak igen. Först fortsätter hon
sin kritik och sedan, i slutet av sitt inlägg, tar hon tillbaka den och låter den
inte få någon följd i hennes förslag. Jag vill bara kommentera det som Eva
Zetterberg sade om att folk skulle bli inskolade om de läser förordet först.
Jag undrar hur många bibelläsare som böljar med att läsa förordet. Det kan
inte vara en promille av läsarna som tar del av det. Den viktigaste uppgiften
för att hålla de här sakerna levande är att de som använder Bibeln i undervis-
ning av något slag, antingen i skola eller i kyrka, vidarebefordrar informatio-
nen.
Skulle vi, som Eva Zetterberg av och till föreslår, ha med en markering i
ett förord så skulle det avskräcka de grupper för vilka ett sådant här förtydli-
gande inte stämmer med deras teologiska uppfattning. Bibeln skulle bli en
bok som man inte skulle använda. Det är vad vi vill förhindra genom att Bi-
belkommissionens utgåva skall vara så neutral så att alla de som i Sverige
hanterar Bibeln i förkunnelse eller utbildning skall kunna använda den. De
tillägg som behövs skulle kunna göras antingen förlagsvägen eller i den egna
förkunnelsen. Men nu tror jag att vi är tillräckligt överens för att talmannen
skall kunna förklara debatten härmed avslutad.
Anf. 39 EVA ZETTERBERG (v):
Herr talman! Debatten var avslutad, men eftersom Carl-Johan Wilson ser
motsättningar där det inte finns några vill jag göra en kommentar. Jag har
lyft fram frågan, men i och med att Bibelkommissionen skall göra kommen-
taren avser jag, i gammal god svensk tradition, att se vad resultatet blir innan
jag går vidare med frågan.
Det är självfallet så, Carl-Johan Wilson, att alla de som använder Bibeln
i undervisning har möjlighet att lägga fram budskapet. Vi skall inte förstora
frågan om just ett förord eller kommentarer. Det är i den praktiska använd-
ningen man kan visa och lyfta fram vad Bibelns grundbudskap går ut på, och
det är den väsentligaste uppgiften.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 21 §.)
Föredrogs
kulturutskottets betänkande
1993/94:KrU8 Pliktexemplar av dokument (prop. 1993/94:10).
Anf. 40 ÅKE GUSTAVSSON (s):
Herr talman! Jag skall göra någonting som jag helst hade velat slippa,
nämligen att i egenskap av utskottsordförande yrka avslag till ett moment i
ett enhälligt betänkande. I betänkade nr 7 har utskottet i moment 2 hemställt
att riksdagen skall anta regeringens förslag til) lag om ändring i lagen om
upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, alltså upphovsrättslagen.
Ändringen avser 22 a § denna lag och ändringen innebär att en hänvisning
till lagen om pliktexemplar av skrifter, ljud- och bildupptagningar byts ut
mot en hänvisning till den nya lagen om pliktexemplar av dokument. Änd-
ringen skall enligt förslaget träda i kraft den 1 januari 1994.
På grund av förbiseende har det först nu uppmärksammats att 22 a § i upp-
hovsrättslagen enligt riksdagens beslut 1992/93 LU:44, riksdagsskrivelse
1992/93:413, upphör att gälla den 1 januari 1994.
Herr talman! Mot denna bakgrund ber jag att få yrka avslag på utskottets
hemställan såvitt avser moment 2 och utgår från att ett enigt utskott står
bakom detta.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 21 §.)
Prot. 1993/94:29
24 november 1993
Godkännande av
konventionen om
biologisk mångfald
Föredrogs
kulturutskottets betänkande
1993/94:KrU9 Biblioteksersättningen (prop. 1993/94:54).
Tredje vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut fattades efter 21 §.)
Föredrogs
jordbruksutskottets betänkande
1993/94:JoU4 Godkännande av konventionen om biologisk mångfald (prop.
1992/93:227).
Anf. 41 SINIKKA BOHLIN (s):
Herr talman! Beslutet från Förenta nationernas konferens om miljö och
utveckling i Rio de Janeiro framhåller att mänsklig verksamhet måste bygga
på de ekologiska grunderna och anpassas till de ekologiska ramarna. Vid
konferensen enades de deltagande staterna om den s.k. Riodeklarationen
och om ett handlingsprogram, Agenda 21, samt ett icke bindande auktorita-
tivt uttalande om principer för en global enighet om skötsel, bevarande och
hållbart utnyttjande av skogar. Två konventioner undertecknades, en om
biologisk mångfald och en om klimatförändringar. Konferensen tilldrog sig
ett intresse utan motstycke i internationellt samarbete. En politisk enighet
om allvaret i världens miljösituation och behovet av kraftfulla åtgärder ma-
nifesterades.
Nu gäller det att förverkliga det som man var överens om. Förväntning-
arna på de olika nationerna och deras nationella strategier är stora.
I samband med propositionen om godkännande av konventionen om bio-
31
Prot. 1993/94:29
24 november 1993
Svensk verksamhet
i Antarktis
logisk mångfald har jordbruksutskottet behandlat en socialdemokratisk par-
timotion från allmänna motionstiden.
I motionen föreslås en rad åtgärder för uppföljning av FN:s miljökonfe-
rens UNCED i juni 1992. Vi socialdemokrater finner det anmärkningsvärt
att regeringen trots den tid som förflutit inte har vidtagit några åtgärder av
det slag som föreslås i motionen, bl.a. en uppföljningskommission, initiativ
till europeiska konferenser samt användning av militära resurser för miljöän-
damål.
Sverige och socialdemokratin har alltid varit en drivande kraft vad gäller
miljöfrågor globalt inom FN, men även ur ett europeiskt perspektiv. Med
den nya borgerliga samlingsregeringen har allt internationellt och europeiskt
arbete att driva frågorna i stort sett upphört. Ett svenskt agerande inom FN
lyser med sin frånvaro. Detta är förödande för Sverige som nation. Och vart
tog initiativen att utveckla det europeiska samarbetet vägen? Då menar jag
inte de pågående förhandlingarna om ett medlemskap i EG, utan att få till
stånd en bredare uppföljning med deltagande parlamentariker och represen-
tanter från icke-statliga organisationer och andra delar av samhället.
I motionen krävs också en nationell plan för hur konventionen om biolo-
gisk mångfald skall kunna uppfyllas. Under innevarande höst har en propo-
sition med förslag om en nationell strategi för biologisk mångfald avlämnats.
I propositionen presenteras en mycket allmänt hållen strategi för biologisk
mångfald. Preciserade mål och prioriteringar saknas. Men den debatten kan
vi spara till ett senare tillfälle.
I propositionen om konventionen aviseras även en proposition om upp-
följning av UNCED. Eftersom en del av de frågor som motionen tar upp
således kommer att behandlas av riksdagen i andra sammanhang, har vi so-
cialdemokrater nöjt oss med ett särskilt yttrande med en kommentar att re-
geringens senfärdighet på området är olycklig.
Anf. 42 LENNART DALÉUS (c):
Herr talman! Regeringen har på ett föredömligt sätt med propositionen
om ett godkännande av konventionen om biologisk mångfald och även på
andra sätt visat att man är beredd att ta ett konkret och tydligt ansvar när
det gäller att följa upp konferensen i Rio om utveckling och miljö. Detta har
också blivit utskottets korrekta bedömning.
Med detta yrkar jag bifall till hemställan i jordbruksutskottets betänkande
nr 4.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 21 §.)
Föredrogs
jordbruksutskottets betänkande
1993/94:JoU7 Svensk verksamhet i Antarktis (prop. 1992/93:140).
32
Anf. 43 INGA-BRITT JOHANSSON (s):
Herr talman! Jag yrkar bifall till den reservation som vi socialdemokrater
har fogat till det här betänkandet, vilket handlar om svensk verksamhet i
Antarktis.
I stort sett är vi överens med regeringen och utskottsmajoriteten. Men på
några punkter har vi en avvikande mening.
Den första punkten där vi har en avvikande mening gäller skadeansvaret.
Vi vill att ansvaret för skador regleras i protokollet. Det finns nämligen bara
en generell skrivning nu.
Detta är ju ett arbete som måste fortsätta. Vi vill därför att riksdagen skall
uttala att regeringen bör fortsätta att aktivt driva den här frågan. Utskotts-
majoriteten tar för givet att det blir gjort. Men liksom i det förra ärendet
vågar vi inte ta saker och ting för givna när det gäller Miljödepartementet.
Senfärdigheten är alltför påtaglig. Ett exempel är alltså den här propositio-
nen. Det är ju två år sedan protokollet i fråga skrevs under. Det tar två år
att få den här anpassningen antagen i Sverige. För att vi skall kunna vara
säkra på att detta blir gjort tror jag nog att det är nödvändigt att riksdagen
gör nämnda tillkännagivande.
Beträffande den andra punkten där vi har en avvikande mening anser vi
att Miljöskyddskommittén skall ta med den här lagstiftningen i sitt fortsatta
arbete med anpassningen av lagstiftningen till en ny miljöbalk. Det är helt
korrekt att Miljöskyddskommittén själv kan ta upp frågor om vilken lagstift-
ning som skall anpassas. Vi anser att det är nyttigt att även den här lagen
ingår i miljöbalken. Därför är det värdefullt att riksdagen gör en sådan mar-
kering, vilket vi också har framfört i vår reservation.
Den fråga där vi nog är mest oense gäller vilken tillståndsmyndighet vi
skall ha. Regeringen har, enligt propositionstexten och 28 § i den aktuella
lagen, för avsikt att utse Polarforskningssekretariatet till tillståndsmyndig-
het. Detta är inte odiskutabelt, vilket framgår av remissinstansernas uttalan-
den. Att regeringen inte heller tycker att det är odiskutabelt kan möjligen
utläsas av propositionen. Vi tycker att det är underförstått att miljökonse-
kvensbeskrivningar som görs av Polarforskningssekretariatet skall granskas
av Naturvårdsverket. Lennart Daléus kan kanske bekräfta att den tolk-
ningen är riktig.
Polarforskningssekretariatet är inte, som man skulle kunna tro, en myn-
dighet som särskilt mycket ägnar sig åt forskning. Verksamheten utgörs till
större delen av den logistiska verksamheten - det gäller då transporter och
byggnader. Tillståndsmyndighet för den verksamheten borde vara Natur-
vårdsverket.
Ytterligare en sak som får mig att tveka inför Polarforskningssekretariatet
är det faktum att både forskare och tjänstemän där som leder exempelvis
turistexpeditioner använder sig av amerikanska fartyg för att komma undan
de hårdare svenska kraven. Det tyder väl på att man inte är särskilt angelä-
gen om att se till att de hårdare svenska kraven verkligen finns med vid till-
ståndsgivningen.
Nu är man tydligen överens om att Naturvårdsverket inte har de resurser
som behövs för att klara tillståndsgivningen omedelbart. Därför är det vårt
förslag att man följer upp verksamheten under en femårsperiod för att se
Prot. 1993/94:29
24 november 1993
Svensk verksamhet
i Antarktis
3 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 29
Prot. 1993/94:29
24 november 1993
Miljöskyddslag-
stiftning m. m.
34
vad som händer. I samband med den uppföljningen vill vi att man också
överväger om det ändå inte är Statens naturvårdsverk som bör överta ansva-
ret för tillståndsgivningen.
Med detta yrkar jag, som sagt, bifall till vår reservation.
Anf. 44 LENNART DALÉUS (c):
Herr talman! Vad det nu är fråga om är godkännandet av miljöprotokollet
beträffande Antarktisfördraget och att i svensk lag reglera det svenska age-
randet när det gäller vistelse eller verksamhet i Antarktis.
Regeringen har i samband med sin proposition klarat ut tillsynsfrågor och
markerat sin benägenhet att följa hanteringen av tillstånden och av lagstift-
ningen, inte minst genom att hänsyn tas till det som kommer fram i t.ex.
Miljöskyddskommittén. Det är bra att det finns en bred enighet när det gäl-
ler detta arbete.
Jag yrkar bifall till hemställan i jordbruksutskottets betänkande nr 7.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 21 §.)
Föredrogs
jordbruksutskottets betänkande
1993/94:JoU8 Miljöskyddslagstiftning m.m.
Anf. 45 MAX MONTALVO (nyd):
Herr talman! Lagstiftningen beträffande miljöskyddsåtgärder är viktig. Vi
vet ju alla hur viktigt det är att ha en bra miljö. På den punkten har vi inget
att invända, tvärtom.
Men utskottets svar på vår motion tycker vi är litet lustigt. Utskottet säger:
”Sammanfattningsvis kan konstateras att gemensamma regler och insatser
på en hög ambitionsnivå är nödvändiga för att skapa en god livsmiljö för
alla.”
Vi hakar upp oss på att man talar om gemensamma regler. Vi upplever
nämligen inte att vi i Sverige har regler som är gemensamma med andra län-
ders. Vi i Sverige vill ju gärna vara steget före och vara ett slags pionjärer.
Därför ifrågasätter vi om detta är ekonomiskt riktigt i nuvarande läge.
Vi instämmer i det som sagts. Men miljöavgifterna och annat som vi har
tagit upp tidigare här visar att vi skall lägga tyngre bördor på våra företag än
som sker utomlands. Vi anser att detta är fel i nuvarande läge. Vi måste se
miljöpolitiken i ett ekonomiskt perspektiv för att få en viss balans där också.
Det är inte bara fråga om att miljöfrågorna måste hävdas i alla samman-
hang - om så sker, går det hela överstyr.
Risken finns att vi får se allt fler företag flytta sin produktion utomlands -
t.ex. till öststaterna, där det är billigt att producera varor. Vi vet ju alla att
miljöproblemen är globala problem. Vi får alltså tillbaka skiten. 80-85 % av
vatten- och luftföroreningarna kommer ju från annat håll. Det finns därför
anledning att ana att en del av föroreningarna kommer även från de fabriker
som flyttats till utlandet. Därmed är problemet alltså inte löst. Vad som in-
träffat är i stället att vi har förlorat arbetstillfällen.
För att klara den svenska miljöskulden behövs ekonomiskt stabila företag
i landet, så att vi får tillräckliga medel för att vidta åtgärder. Annars kan
vi aldrig nå en lösning där. Vi får nog lov att ha ett ekonomiskt perspektiv
tillsammans med miljöperspektivet för att nå någon vart i framtiden.
Vi anser vidare att avgifterna för miljöprövningar måste stå i rimlig pro-
portion till den faktiska kostnaden. Där har det varit litet si och så på vissa
håll. Man har tagit ut alldeles för höga avgifter. Det har inneburit problem.
Jag yrkar bifall till min reservation.
Anf. 46 LENNART DALÉUS (c):
Herr talman! Regeringens miljöarbete präglas av en tydlig, offensiv ambi-
tion att vilja gå före på miljöområdet, att ta ett ansvar nationellt och interna-
tionellt. Man tar steg som ligger i vad man kan kalla framkanten av miljöom-
rådet och har i själva verket detta som ett vapen i det internationella arbetet.
Man visar att Sverige behövs i det internationella miljöarbetet just som en
pådrivande kraft. Samtidigt sätts detta in i ett sammanhang där man förstår
sambandet mellan ekologi och ekonomi.
Det här har utskottet på ett korrekt sätt iakttagit, fångat upp och ställt sig
bakom. Lika tydligt och på ett riktigt sätt har utskottet hänvisat mycket av
det fortsatta miljöarbete som tas upp i de frågor som finns i de aktuella mo-
tionerna till det arbete som nu bedrivs inför en ny miljöbalk med en samman-
fattad och skärpt miljölagstiftning. Hela den ambitionen återspeglas i utskot-
tets betänkande.
Herr talman! Jag vill yrka bifall till hemställan i jordbruksutskottets betän-
kande nr 8.
Anf. 47 MAX MONTALVO (nyd) replik:
Herr talman! Vi tycker att det är bra att man står i täten, Lennart Daléus,
men man får inte sänka Sverige ekonomiskt på grund av för stora ambitio-
ner, att vilja lyckas med allt. Det viktiga, som Lennart Daléus själv nämnde,
är att arbeta internationellt och få med sig andra länder så att vi har samma
standard. Det är det väsentliga.
Anf. 48 LENNART DALÉUS (c) replik:
Herr talman! Ett offensivt svenskt miljöarbete är inget problem. Det är
en möjlighet.
Anf. 49 JOHN ANDERSSON (-):
Herr talman! I det här betänkandet behandlas också en motion som un-
dertecknad har skrivit om allemansrätten och de många frågekomplex som
finns kring denna. Precis som förra året är jordbruksutskottet mycket kall-
sinnigt. Man avfärdar min motion rakt upp och ner. Jag har väldigt svårt att
förstå det. Jag tycker att det borde finnas anledning att se på det ena och det
andra kring allemansrätten; rätten att utnyttja vår natur, hur man gör det
och vilka problem det kan komma att föra med sig i framtiden.
Prot. 1993/94:29
24 november 1993
Miljöskyddslag-
stiftning m.m.
35
Prot. 1993/94:29
24 november 1993
Miljöskyddslag-
stiftning m.m.
Allemansrätten är inte lagreglerad. Det är en gammal sedvanerätt. Det
enda ställe där det finns något angett om allemansrätten är i naturvårdsla-
gen. Där står att naturen utgör en nationell tillgång som skall skyddas och
vårdas. Den är tillgänglig för alla enligt allemansrätten.
Det enda jag kan läsa ut av detta är att det är en nationell tillgång. Jag kan
inte finna att det på något ställe står att det är en internationell tillgång. Jag
tycker att de senaste årens utveckling och tendenser gör att det finns all an-
ledning att se till att vi inte fullständigt tappar kontrollen över hur vår natur
nyttjas.
Jag var tämligen ensam från början om att peka på det här problemet. Till
min glädje är det nu allt fler som börjar uppmärksamma detta. Senast är det
Björn O. Gillberg som går så långt att han säger att allemansrätten är ett
miljöhot. Han säger att det i det tätt befolkade Europa finns miljoner männi-
skor som vill få uppleva den nordiska naturen och dess vildmarker. Men våra
marker tål inte obegränsad vildmarksturism. Det har inte heller varit me-
ningen att allemansrätten skall få exploateras av ansvarslösa kommersiella
intressen.
Nu har bl.a. tyska företag etablerat sig i den här branschen, och de utnytt-
jar den svenska allemansrätten. I Tyskland marknadsförs vildmarksresor och
sagoresor till Sverige som kompletta paket. Man tillhandahåller allt. Inte en
krona spenderas i Sverige, utan allt tillhandahålls från Tyskland.
Enligt uppgifter i den här artikeln som Björn O. Gillberg har skrivit har
enbart i Årjängs kommun i Värmland ca 2 000 tyska kanotister kommit till
kommunens sjöar och vattendrag. Det är resor organiserade av tyska före-
tag. Vi ser liknande utveckling då det gäller bärresorna till Norrland. Polska
företag säljer licenser för bärplockning i Norrland, till resor och allt som föl-
jer med detta.
Jag skulle vilja ställa frågan till i första hand utskottets ledamöter: Hur
länge tror ni att människorna, framför allt de som bor i glesbygd och även
markägare, stillatigande kommer att se på den här utvecklingen?
Redan har detta, såvitt jag vet, lett till vissa åtal. En fortsatt utveckling på
det här området kommer att medföra att det inte finns någon möjlighet att
reglera den här utvecklingen.
Jag har mycket svårt att förstå den kallsinnighet som utskottet redovisar i
detta betänkande. Enligt mitt sätt att se borde det verkligen vara på tiden
att man tittar på hela detta frågekomplex. Det kanske blir en omöjlighet för
Sverige att i framtiden införa någon reglering eller vidta åtgärder som be-
gränsar den kommersiella framfarten i vår natur, vilket vi just nu får se med
hänvisning till allemansrätten.
Anf. 50 LENNART DALÉUS (c) replik:
Herr talman! Allemansrätten har för det första ingenting med EG-frågan
att göra. Det är det viktigt att slå fast.
För det andra är rättigheterna och skyldigheterna enligt allemansrätten
knappast rättigheter och skyldigheter av sådan karaktär att de bör detaljre-
gleras. Det skulle vara direkt olyckligt.
För det tredje, herr talman, finns det i dag mycket tydliga och markerade
36
möjligheter att beivra missbruk av allemansrätten på olika sätt med rättsliga
åtgärder.
För det fjärde har vi John Anderssons fråga, hur länge befolkningen som
berörs av utnyttjandet av allemansrätten stillatigande kommer att åse situa-
tionen. Jag vet inte, herr talman. Men jag tror att de klokt kommer att för-
söka finna en bra balans mellan en sund och livaktig turistnäring och en
sträng och tydligt markerad omsorg om naturen och vår miljö. En sådan om-
sorg visar John Andersson också mycket tydligt engagemang i.
Anf. 51 JOHN ANDERSSON (-) replik:
Herr talman! Nu nämnde jag faktiskt aldrig EG i mitt anförande. Det kan-
ske bara var ett antagande som Lennart Daléus gjorde, men jag nämnde som
sagt inte EG. Det är helt möjligt - oavsett om vi går med i EG eller inte -
för andra länder att använda vår allemansrätt i kommersiellt syfte. Vårt land
är ju unikt på det här området. Jag vet inte om det över huvud taget skulle
vara möjligt för t.ex. Lennart Daléus att anordna resor och evenemang i
Tyskland eller i andra länder, stå för allt, bara skicka dit folk och få de tyska
markägarna och befolkningen att acceptera detta. Här i Sverige är det fullt
möjligt.
Folk från andra länder kan starta företag och arrangera resor i Sverige
med utnyttjande av allemansrätten, som innebär att man kan vandra var som
helst oavsett vem om äger marken, plocka bär, osv. Den rätten har varit
självklar för oss här i Sverige.
Hur skall vi kunna hantera detta, om den utveckling som vi nu ser fortsät-
ter? Allt talar ju för det. Av egen erfarenhet vet jag att sådan här verksamhet
har ökat från år till år. Hur länge som helst kommer inte glesbygdsbefolk-
ningen och markägarna att acceptera den här utvecklingen. Det kan Lennart
Daléus vara fullständigt övertygad om.
Det enda sättet att hantera frågan är att vi inte lagstiftar om själva alle-
mansrätten men på något sätt gör den reglerad, så att vi kan stävja det kom-
mersiella utnyttjandet av allemansrätten, allra helst det som styrs utifrån.
Anf. 52 LENNART DALÉUS (c) replik:
Herr talman! Vi har uppenbarligen samma engagemang för frågan, så det
är inte bekymret. Men det måste finnas någon balans och sans i argumenta-
tionen. Det är riktigt att när tyskar åker till Årjäng, plockar blåbär och padd-
lar kanot innebär det ett slitage på den miljön, lika väl som det innebär sli-
tage när svenskar åker till Årjäng och plockar blåbär. Att vara mottagare av
resor kanske inte är helt unikt för Sverige. Såvitt jag vet går ett icke obetyd-
ligt antal charterresor till Medelhavsområdet, där den mycket sårbara Me-
delhavsmiljön påverkas inte minst av svenska turisters agerande och be-
teende. Det måste ändå finnas någon rimlig balans i resonemanget.
Låt oss enas, John Andersson, om att det som detta slitage skall mötas
med är en sund syn på turistnäringen, hur den skall kunna utvecklas på ett
miljöriktigt sätt. Det måste finnas ett ansvarstagande och också en möjlighet
för svenska turister i Medelhavsområdet och för tyska turister i Årjäng att
ta det nödvändiga miljöansvaret.
Prot. 1993/94:29
24 november 1993
Miljöskyddslag-
stiftning m.m.
37
Prot. 1993/94:29
24 november 1993
Miljöskyddslag-
stiftning m.m.
38
Anf. 53 JOHN ANDERSSON (-) replik:
Herr talman! Lennart Daléus säger att det skall vara rim och reson i reso-
nemanget. Hittills har det gått någorlunda bra, men man ser ju tendenserna,
man ser hur det här har utvecklats. Frågan är om det över huvud taget är
möjligt att få kontroll på sådan här verksamhet framöver.
Vi har i Sverige en storslagen natur. Låt oss se på naturförstöringen i Cen-
traleuropa, där larmrapporterna duggar tätt om vad som händer med bl.a.
skogen. Då kan vi tänka oss det tryck som det kommer att bli från framför
allt Centraleuropa på vår natur. Det är inte dagens situation som vi skall dis-
kutera, utan vi måste se på utvecklingen.
Lennart Daléus talar om utvecklingen av turistnäringen. Det här är ju en
utveckling av svensk turistnäring, som innebär att utländska företag står för
alla fioler, arrangerar resor hit och så att säga tar den svenska allemansrätten
för någonting självklart. Tyskarna säger ”die dummen Schweden”. Det går
att göra precis vad som helst - den svenska naturen finns där helt gratis. Det
är bara fråga om kreativitet och uppfinningsrikedom för att kunna utnyttja
denna unika rättighet som Sverige står ensamt i Europa för. Det är detta vi
borde tänka på och redan nu se efter, så att utvecklingen inte springer oss ur
händerna.
Anf. 54 ANNIKA ÅHNBERG (-):
Herr talman! Jordbruksutskottet har haft att ta ställning till ett antal för-
slag från riksdagens ledamöter väckta under den allmänna motionstiden,
dvs. sådana förslag som ledamöterna har hittat på själva utan att regeringen
har lagt fram en proposition. Utskottet har därför behandlat dem som man
brukar göra med sådana förslag: Man avstyrker dem utan att, såvitt jag kan
förstå, ens ha läst dem. Det är i alla fall den slutsats jag drar när jag ser hur
utskottet behandlat min motion. Utskottet avstyrker den och hänvisar till att
det finns en kommitté, Miljöskyddskommittén, som har till uppgift att se
över hela den svenska miljöskyddslagstiftningen och komma med ett omfat-
tande förslag till förändringar.
Min motion handlar dock om en väldigt konkret sak: Vad händer med mil-
jöpolitiken i lågkonjunktur? Vad kan man göra från riksdagens sida för att
i lågkonjunktur ändå se till att vi har en hög nivå på miljöskyddsarbetet?
Det finns inte någon som helst rimlig chans att tro att Miljöskyddskommittén
skulle kunna behandla mina frågor. Jag måste säga, herr talman, att jag fin-
ner det mycket märkligt, näst intill oförskämt, av utskottet att på detta slar-
viga sätt avstyrka en motion som faktiskt handlar om viktiga frågor.
Det finns ganska många oroande uppgifter om vad som händer med miljö-
politiken i lågkonjunktur. I den politiska debatten är miljöpolitiken uppen-
barligen frånvarande. Det är andra frågor som begripligt nog står högt på
dagordningen, exempelvis arbetslösheten. Men diskussionen kring hur man
skall kunna minska arbetslösheten kunde faktiskt förenas med diskussionen
kring hur man skall kunna förbättra miljön. Det finns åtgärder som delvis
kan avhjälpa båda problemen.
Ute i kommunerna ser man också oroande tendenser till att miljöskydds-
arbetet får stryka på foten. Kommunerna har ansvaret för väldigt mycket av
miljöskyddet och miljötillsynen. Vad händer när kommunerna får ont om
pengar? Jo, man kan inte återanställa, och man tvingas att dra ner verksam-
heten. Tyvärr drabbas miljöskyddet. Det kommer ganska många oroande
rapporter om sådant runt om i landet.
Inom industrin är det på samma sätt. Man orkar inte hålla takten uppe
och göra sådana investeringar som behövs för att förbättra miljön. Allt detta
är mycket oroande.
Då tycker jag att det är riksdagens uppgift att för det första ta reda på vad
alla de olika rapporter som kommer från olika håll ger för helhet, ta reda på
hur det ser ut i vårt land, vad som händer med miljöåtgärderna, både dem
som samhället skall stå för och dem som olika privata aktörer skall stå för.
För det andra tycker jag att det är riksdagens uppgift - och detta har jag
yrkat i min motion - att se på vad vi kan göra för att ha en bra miljöpolitik
även i en tid av dålig ekonomi. Jag tycker t.ex. att man skulle kunna se om
man inte kan använda de stora resurser som samhället avsätter för att be-
kämpa arbetslösheten på ett sätt som också gynnar miljön.
Det görs spridda försök. T.ex. Nacka kommun och Södertälje kommun
använder ungdomspraktikplatser så att man utbildar ungdomar i miljökun-
skap. Ungdomarna kan sedan gå ut i butiker och företag och titta efter hur
produkterna ser ut, om det finns någonting som kan bytas ut eller förändras.
Dessa ungdomar kan också arbeta aktivt gentemot konsumenter. Men detta
är små enskilda försök, ofta i en hopplös kamp med byråkrati och krångel
av olika slag.
Arbetsmarknadsstyrelsen har nu begärt att få använda 2,5 miljarder av de
pengar som man redan har för att i aktivt samarbete med kommunerna göra
någonting annat än att tillgripa beredskapsarbeten och den typen av syssel-
sättningsåtgärder. I stället vill man göra något med hjälp av riktiga anställ-
ningar som på ett bättre sätt kan motverka arbetslösheten.
När kommunerna drar ner och tvingas avskeda leder detta till att kom-
muninnevånarna får sämre service. Kostnaderna för samhället ökar, och ett
växande antal människor får gå utan jobb. Det finns hur många viktiga saker
som helst i vårt samhälle som behöver göras. Ändå går fler och fler arbets-
lösa. Det är fullständigt orimligt. Riksdagen har i det här fallet inte tagit sitt
ansvar för att försöka vända på den här trenden och för att se till att kommu-
nerna kunde använda dessa resurser till att göra någonting som är bra för
miljön.
Räddningen för vårt samhälle och den långsiktiga sysselsättningen är nog
till stor del beroende av om vi lyckas utveckla sådan teknik och kunskap att
vi kan producera miljöanpassade produkter. OECD har i en rapport visat
att värdet av de produkter och tjänster som skapar bättre miljöanpassning
är 200 miljarder dollar per år - dvs. det som brukar kallas för miljömarkna-
den. Det är en marknad som väntas öka med åtminstone 50 % fram till år
2000. Skall Sverige kunna delta i den processen? Skall Sverige bli ett av de
länder som ligger i täten, som utvecklar produkter och som kan ge männi-
skor arbete med att tillverka dessa produkter eller tjänster? Det verkar inte
så, herr talman, åtminstone inte om man skall döma efter hur dessa frågor
nu hanteras, t.ex. här i kammaren.
Avslutningsvis vill jag angående allemansrätten säga att jag tycker att
John Andersson tar upp en mycket viktig fråga. I ett land som Spanien har
Prot. 1993/94:29
24 november 1993
Miljöskyddslag-
stiftning m. m.
39
Prot. 1993/94:29
24 november 1993
Miljöskyddslag-
stiftning m.m.
man i dag oerhörda problem på grund av det sätt på vilket turismen ohäm-
mat fick utvecklas. Man byggde stora hotell utmed badstränderna och - pre-
cis som Lennart Daléus påpekade - förstörde en mycket värdefull miljö. Vi
får inte göra samma misstag. Det är inte så, att människor från andra länder
är dummare än vi eller att de inte förstår sig på naturen, men vi måste se till
att turismen utvecklas på ett hållbart sätt, både för vår egen skull och för
turismens skull.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 21 §.)
Föredrogs
arbetsmarknadsutskottets betänkande
1993/94:AU8 Bidrag till Stiftelsen Utbildning Nordkalotten, m.m. (prop.
1993/94:64).
Tredje vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
Beslut
UU7 Avskaffande av ekonomiska sanktioner mot Sydafrika
Kammaren biföll utskottets hemställan.
KU 10 Kommission om utredningen av mordet på Olof Palme
Kammaren biföll utskottets hemställan.
SkU3 Dubbelbeskattningsavtal mellan Sverige och Litauen
Kammaren biföll utskottets hemställan.
SkU5 Ändring i dubbelbeskattningsavtalet mellan Sverige och Irland
Kammaren biföll utskottets hemställan.
JuU5 Fortsatt giltighet av 1952 års tvångsmedelslag
Kammaren biföll utskottets hemställan.
JuU6 Teleavlyssning och teleövervakning
Kammaren biföll utskottets hemställan.
LU5 Ändringar i lagen om internationell järnvägstrafik
Kammaren biföll utskottets hemställan.
40
LU6 Referensränta vid konsumentkrediter
Kammaren biföll utskottets hemställan.
LU10 Övergångsbestämmelserna till upphovsrättslagen
Kammaren biföll utskottets hemställan.
KrU4 Officiell namnlängd m.m.
Kammaren biföll utskottets hemställan.
KrU6 Tomedalsfrågor
Kammaren biföll utskottets hemställan.
KrU7 Bibelfråga
Kammaren biföll utskottets hemställan.
KrU8 Pliktexemplar av dokument
Mom. 2 (ändring i lagen om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk)
Ställdes utskottet mot avslag på mom. 2.
Yrkandet om avslag på mom. 2 bifölls med acklamation.
Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.
KrU9 Biblioteksersättningen
Kammaren biföll utskottets hemställan.
JoU4 Godkännande av konventionen om biologisk mångfald
Kammaren biföll utskottets hemställan.
JoU7 Svensk verksamhet i Antarktis
Mom. 4 (reglering i miljöskyddsprotokollet av ansvar för skada m.m.)
1. utskottet
2. res. (s)
Votering:
162 för utskottet
127 för res.
60 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 1 s, 69 m, 26 c, 23 fp, 22 kds, 20 nyd, 1 -
För res.: 113 s, 12 v, 2-
Frånvarande: 24 s, 2 v, 11 m, 5 c, 10 fp, 4 kds, 3 nyd, 1 -
Sören Lekberg (s) anmälde att han avsett att rösta nej men markerats ha
röstat ja.
Prot. 1993/94:29
24 november 1993
41
|
Prot. 1993/94:29 24 november 1993 |
JoU8 Miljöskyddslagstiftning m.m. Mom. 2-4 (sambandet mellan ekonomi och ekologi m.m.) |
1. utskottet
|
Mänskliga |
2. res. i motsvarande del (nyd) Votering: 264 för utskottet 20 för res. 1 avstod 64 frånvarande Kammaren biföll utskottets hemställan. Partivis fördelning av rösterna: För utskottet: 112 s, 12 v, 68 m, 25 c, 22 fp, 22 kds, 3 - För res.: 20 nyd Avstod: 1 s Frånvarande: 25 s, 2 v, 12 m, 6 c, 11 fp, 4 kds, 3 nyd, 1 - Övriga moment Kammaren biföll utskottets hemställan. AU8 Bidrag till Stiftelsen Utbildning Nordkalotten, m.m. Kammaren biföll utskottets hemställan. Beslut om samlad votering På förslag av tredje vice talmannen medgav kammaren att de på föredrag- 22 § Mänskliga rättigheter Föredrogs Anf. 55 MARGARETA VIKLUND (kds): Herr talman! Jag fick ett brev från utrikesministern häromdagen. Det Inför utrikesministerns resa till Indien nu i höst lämnade jag nämligen över |
|
42 |
diskrimineras genom sämre tillgång till föda och läkarvård än män.” |
Indien är ett av de länder där den verkamhet som jag har beskrivit före-
kommer. Men den här diskrimineringen förekommer i praktiskt taget hela
Sydostasien. Dessutom får flickor sämre vård, omsorg och behandling. Flera
bevis finns för det. Det föds t.ex. färre flickor än pojkar i Sydostasien än
vad som är normalt. 103-106 pojkar föds per 100 flickor. Således är aborter
i samband med könsbestämning vanligt förekommande med avseende på
både kvantitet och intensitet.
Syftet med skrivelsen var att allvarligt uppmana delegaterna i den svenska
delegationen att vid sina samtal med bl.a. företrädare för den indiska stats-
ledningen påpeka kvinnans och såväl det födda som ofödda flickebarnets
oacceptabla situation. Behandlingen av flickan/kvinnan i Indien måste anses
som ett specifikt och grovt brott mot mänskliga rättigheter.
I sitt svar på min skrivelse anför utrikesministern att hon vid flera av sina
samtal med olika statsmän, och i andra sammanhang i Indien, förde fram
brevets synpunkter på kvinnans situation. Hon fick också besked av dem
som hon talade med om att man kände till situationen samt att man också
försökte att ändra på förhållandena. Jag är tacksam för ansträngningarna,
men de får därmed inte upphöra.
Herr talman! Jag anser att detta, dvs. det ofödda flickebarnets oaccep-
tabla situation i många länder i världen och framför allt den prenatala köns-
diskrimineringen, är en mycket angelägen mänsklig-rättighets-fråga, som
bör lyftas fram i många olika sammanhang. Jag anser också att Sverige måste
ta upp denna fråga i FN och att den bör stå på dagordningen både på FN:s
befolkningskonferens i Kairo nästa år och på FN:s kvinnokonferens i Kina
1995.
Ett förslag till slogan som diskuteras för den internationella kvinnokonfe-
rensen 1995 är: Var är kvinnan? Under den rubriken borde frågan om prena-
tal könsdiskriminering ha en viktig plats. Vi vet att kvinnan över hela världen
är utsatt för könsdiskriminering. Men att hon utsätts för könsdiskriminering
redan innan hon är född tycker jag visar på ett för människor ovärdigt bar-
bari.
Herr talman! Sedan 1948, dvs. i 45 år, har Kashmirs befolkning väntat på
att få uttala sin önskan om självbestämmande i en folkomröstning. FN:s sä-
kerhetsråd har genom olika resolutioner i enlighet med deras önskan lovat
dem denna folkomröstning. Men ännu har den inte ägt rum, bl.a. beroende
på motsättningar mellan supermakterna.
Under tiden har Indien försökt ändra befolkningens sammansättning i
Kashmir genom att flytta människor till Kashmir från olika folkstammar i
Indien, bl.a. i syfte att urvattna Kashmirs muslimska identitet. Detta har ty-
värr skapat ett hat mot Indien och inneburit att underjordiska, militanta och
politiska rörelser har vuxit upp. Ögonvittnen berättar att Kashmirdalen har
förvandlats till ett blodigt slagfält.
Omkring 10 000 kashmiris har dödats och 10 000 sitter i fängelse, enligt de
uppgifter som jag har fått tag i. Utländska journalister och diplomater får
inte komma dit. Indien anklagar Pakistan för stöd till separatistiska rörelser.
Men enligt kashmiriska ledare avböjs alla förslag till delning av Kashmir, lik-
som separatism. Kampen gäller endast befolkningens rätt till självbestäm-
mande och möjlighet att utöva tryck på Indien så att denna rätt kan utövas.
Prot. 1993/94:29
24 november 1993
Mänskliga
rättigheter
43
|
Prot. 1993/94:29 24 november 1993 |
Herr talman! Det måste ingå i kampen för de mänskliga rättigheterna att |
hållande mellan Pakistan och Indien.
|
Mänskliga |
Jag anser därför att det är dags att lyfta fram frågan om Kashmir i ljuset Herr talman! Så skall jag säga några ord om Bosnien-Hercegovina. Allt Ändå är det mest angelägna just nu att människorna inte svälter och fryser Sedan anser jag att Sverige skall arbeta för att flygplatsen i Tuzla öppnas Som jag tidigare har sagt här i kammaren, anser jag att Sverige skall upp- Jag vet att FN inte är starkare än sina medlemsstater. Det har jag fått mig Herr talman! Jag vill också i sammanhanget erinra om att vi inte får Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen gällande aborter. Under 60-talet var Sverige ett föregångsland när det gällde familjeplane- Endast 0,9 % av den rika världens bistånd går till familjeplanering, trots 500 000 kvinnor dör varje år till följd av komplikationer av illegala aborter |
|
44 |
eller av graviditeter. Varje minut, dygnet runt, dör en kvinna i världen av |
graviditets- och förlossningskomplikationer. Ungefär 50 miljoner aborter ut-
förs varje år. Enligt tillgänglig statistik är en mycket stor del av dem, ca 20-
30 miljoner, illegala.
I dag har endast 23 länder, inklusive Kina, Cuba, USA och f.d. Sovjet-
unionen ”fri abort”. Många länder anser att abort är ett brott mot de mänsk-
liga rättigheterna. Vi kristdemokrater anser att de vore olyckligt om bi-
ståndsländerna får uppfattningen att Sveriges bistånd är kopplat till abortfrå-
gan. Det skulle sända fel signaler till många länder som är i behov av hjälp
och stöd.
Det kan också ur folkrättslig synpunkt vara ytterst tveksamt om man skall
stödja och initiera något som i en majoritet av världens länder uppfattas som
ett brott mot mänskliga rättigheter. Herr talman! Frågan är inte helt enkel.
Sveriges synsätt på aborter kan inte tvingas på andra länder med andra
kulturella mönster och livsbetingelser. De abortförebyggande aktiviteterna
måste därför intensifieras och byggas in i de övriga förebyggande verksam-
heterna. Efterfrågan på preventivmedel är t.ex. mycket större än tillgången.
Utbildning och hälsobefrämjande åtgärder är betydelsefulla inslag i arbe-
tet för att minska antalet aborter och förbättra kvinnors och barns livsvillkor.
Arbetet för sexuell och reproduktiv hälsa bör ses som en särskild del av kvin-
nors och mäns möjligheter att kontrollera sina liv och nedbringa sjukligheten
och dödligheten i samband med sexuell och reproduktiv ohälsa. Som jag ser
det är familjeplaneringen en del av detta större begrepp och innefattar bl.a.
rådgivning och distribution av preventivmedel. Dessa måste vara säkra, lätt-
tillgängliga och billiga.
Herr talman! För övrigt yrkar jag bifall till utskottets hemställan och na-
turligtvis också till reservationen.
Anf. 56 BERTIL MÅBRINK (v):
Herr talman! Utskottet är i stort sett enigt om det betänkande om mänsk-
liga rättigheter som nu behandlas. Det är naturligtvis bra att de olika parti-
erna är överens om vad som bör göras för att förbättra situationen för för-
tryckta människor runt om i vår värld.
Men enigheten i utskottet betyder inte att läget för mänskliga rättigheter
är tillfredsställande i olika länder och inte heller att det nämnvärt förbättrats
sedan vi senast diskuterade denna fråga i kammaren.
Vid den kinesiska presidenten Jiang Zemins möte med USA:s president
Bill Clinton häromdagen uttryckte Zemin sin irritation över att Clinton tog
upp de mänskliga rättigheterna i diskussionen dem emellan. Zemin uttryckte
sig ungefär så här: Det finns större problem att diskutera när ledarna för två
av världens största länder träffas.
Det är förfärande ord från Kinas president, från en president för ett av
världens största länder. De är ett exempel på den likgiltighet och det förakt
som den kinesiska ledningen visar inför frågan om människors grundläg-
gande fri- och rättigheter. Detta förakt innebär bl.a. att människor i Kina
avrättas för stöld av boskap och jordbruksredskap, att regimkritiker fängs-
las, torteras och utvisas och att etniska minoriteter - jag tänker främst på
tibetanerna - utsätts för brutal assimileringspolitik.
Situationen för mänskliga rättigheter i Kina behandlas inte i utrikesutskot-
Prot. 1993/94:29
24 november 1993
Mänskliga
rättigheter
45
Prot. 1993/94:29
24 november 1993
Mänskliga
rättigheter
tets betänkande. Men det är viktigt att understryka att Kina är det land som
i dag ställer frågan om de demokratiska staternas värnande om mänskliga
rättigheter i omvärlden på sin spets.
Kina utgör också i dag det internationella kapitalets mest intressanta
marknad. Multinationella företag, inklusive de svenska, står på kö för att få
komma in på den kinesiska marknaden. Utan tvivel är det just detta som gör
att många länder ser mellan fingrarna på de övergrepp som begås i Kina. Så
får det givetvis inte gå till.
Om den svenska regeringen, som i ord gjort försvaret av mänskliga rättig-
heter till ett kännemärke för utrikespolitiken, också vill bevisa att den hand-
lar därefter, bör den hålla de svenska företagen i mycket strama tyglar vad
gäller förbindelserna med Kina.
Om jag inte har helt fel är det så att antalet stater som har dödsstraff nu
har ökat. Ett av de länder som aktivt verkställer dödsstraffet är som bekant
Kina. Kina nonchalerar världssamfundets beslut om avskaffande av detta
straff. Häromdagen avrättades 60 människor i Kina för att de begått brott
som boskapsstöld och narkotikahandel.
För knappt en månad sedan anordnades en folkomröstning i Peru om att
utvidga dödsstraffet, och dessutom fördes på tal att tillämpa dödsstraffet re-
troaktivt. Vad man gör i Peru är att agera stick i stäv mot FN:s beslut i denna
fråga. Att dessutom genomföra en folkomröstning i en sådan fråga är ett ma-
kabert skådespel som inte har ett dyft med demokrati att göra.
Terrorism bekämpas inte genom att en regim försöker legitimera sin egen
statsterrorism på detta sätt. Terrorism bekämpas och utrotas om ett iand och
dess regering garanterar varje människa rätten till ett värdigt liv och rätten
att fritt få uttrycka sig.
Ett annat land som avrättar människor är USA. Det är naturligtvis männi-
skor som i många fall har begått bestialiska brott. Men det rättfärdigar inte
en stat att döda dessa människor. USA:s regering är en dålig företrädare för
mänskliga rättigheter så länge som den själv fortsätter att ta livet av männi-
skor.
Iran är ett särskilt land - ett land som framstår som det mest blodtörstiga
av alla dem som har dödsstraffet och tillämpar detsamma. Det har utsträckt
sitt dödsstraff till att också omfatta medborgare i andra länder. Salman
Rushdie, och de som försvarar Salman Rushdie, är ett sådant exempel. 1
många länder med dödsstraff föregås rättegångar och verkställigheten av en
lång och grym tortyr. Detta sker särskilt i Iran.
Alla länder med dödsstraff bör ständigt påminnas om sin skyldighet att
avskaffa detta straff. Sverige gör viktiga insatser och måste fortsätta med
detta. Men det är också viktigt, som jag tidigare nämnde, att det finns en
balans mellan att protestera mot dessa länder och utvidga ekonomiska för-
bindelser.
För några år sedan utarbetades en barnkonvention. Avsikten var att man
skulle använda den för att skydda och få ett slut på den grymma behandling
som barn utsätts för runt om i världen. En förbrytare på detta område är
bl.a. Brasilien. De som följt Dagens Nyheters reportage från Rio och gatu-
barnen där kan inte ha undgått att få klart för sig vilken fruktansvärd männi-
46
skosyn som präglar vissa politiker i Brasilien. Enligt dessa är det riktigt att,
som de uttryckte sig, eliminera gatubarnen i Rio.
Det är också på sin plats att citera vad Brasiliens chargé-d’affaires i Stock-
holm sade efter Dagens Nyheters reportage om gatubarnen i Rio. Han ut-
tryckte förvåning över att svenskarna är upprörda över de ”abnormaliteter”
som drabbar gatubarnen, men inte reagerar över att 33 000 foster dödas vid
aborter på svenska sjukhus varje år. Han efterlyste också en nyhetsrapporte-
ring som inte bara handlar om problem och tråkigheter i Brasilien.
Här har vi ett nytt exempel på makthavares likgiltighet inför och försök till
bagatellisering av grova övergrepp på mänskliga rättigheter. Denna chargé-
d’affaires uttalande är enligt min uppfattning också ett bevis på att regimen
i Brasilien är inblandad i övergreppen mot gatubarnen. Det är också nödvän-
digt att påpeka att barnamördarnas taktik till viss del har ändrats. Nu tar
man allt oftare spädbarn från hemlösa mödrar och mördar eller säljer dessa
spädbarn.
Nu är det inte bara Brasilien som mördar och torterar barn. Det är många
länder runtom i världen som begår dessa förbrytelser. Dessa länders stats-
chefer, presidenter och premiärministrar har naturligtvis skrivit under Barn-
konventionen. Men de fortsätter att grovt bryta mot denna konvention.
Det är inte mycket som hänt sedan konventionens tillkomst. Vad som
egentligen skett är att omfattningen av förbrytelserna och olika former av
förbrytelser kommit fram i dagen. Det är naturligtvis bra. Men det krävs åt-
gärder mot förbrytarna. Det finns länder som i mycket stor omfattning tillå-
ter att barn tvingas till hårt arbete i 10-15 timmar per dag. När dessa barn
kommer upp i tonåren har de en utsliten kropp, dvs. en åldrings kropp. Nog
borde väl de länder som utför dessa olika brott mot barnen utsättas för alla
de medel som ändå finns att använda internationellt?
Herr talman! Som vi alla känner till härjar ett stort antal krigsförbrytare
runtom i världen. Vi har sådana herrar inte så långt ifrån oss i Europa i det
forna Jugoslavien. De finns i Bosnien, Belgrad, Kosova och i Kroatien. Där
sitter de och ger dagliga order om att döda, tortera och våldta. Det är bra
att en krigsförbrytartribunal nu skall börja utreda och förhoppningsvis döma
dessa 1990-talets stora krigsförbrytare.
Herr talman! FN borde nu äntligen kunna agera så som det var tänkt från
början vid dess tillkomst. Men fortfarande finns det problem. Dessa borde
egentligen ha försvunnit i och med att två supermakter inte längre kan block-
era FN:s aktiva arbete. Men det är inte så enkelt. Nu är det USA som skall
spela huvudrollen. Det är detta som är den nya världsordningen, såvitt jag
kan förstå. När USA vill införa FN-sanktioner blir det sanktioner, när USA
inte vill blir det inga. När USA vill att FN skall agera militärt blir det så, när
USA inte vill blir det inte så.
Detta är oacceptabelt. En ny världsordning måste innebära att det är FN
som skall spela sin aktiva roll i arbetet med att se till att mänskliga rättigheter
respekteras, att fattigdom och förnedring utplånas och att krigsgalningar
runtom i världen stoppas. Det är först då vi kan tala om att det påbörjats ett
konkret arbete för en ny världsordning som bygger på FN:s principer.
Prot. 1993/94:29
24 november 1993
Mänskliga
rättigheter
47
Prot. 1993/94:29
24 november 1993
Mänskliga
rättigheter
48
Anf. 57 INGER KOCH (m):
Herr talman! Trots att fler än 120 stater anslutit sig till FN:s barnkonven-
tion får Amnesty international varje år hundratals rapporter om hur barn
torterats, våldtagits och avrättats av polis och militär runtom i världen och
om makthavare som hämnats på politiskt obekväma vuxna genom att skada
deras barn.
Jag instämmer med Bertil Måbrink i att dessa fruktansvärda övergrepp
och brott mot mänskliga rättigheter alltid måste påtalas och fördömas. Barn
får inte, enligt konventionen, diskrimineras eller utsättas för våld på grund
av barnets eller dess föräldrars ras, kön, etniska ursprung, handikapp eller
börd.
Det känns därför bra att konstatera att Sverige inom ramen för FN:s kom-
mission för de mänskliga rättigheterna varit pådrivande när det gällt att
förmå världens länder att skriva på Barnkonventionen och därmed förbinda
sig att följa dess principer. Att kontrollera att så verkligen sker är en stor och
viktig uppgift för världssamfundet. Sverige har också på olika sätt stött den
kommitté som övervakar de ratificerande staternas efterlevnad av konven-
tionen.
Herr talman! Tyvärr måste vi konstatera att Amnesty internationals rap-
porter också visar att människors grundläggande rättigheter fortfarande
kränks och förnekas överallt i världen. Det gäller framför allt de medborger-
liga och politiska rättigheterna, men även de ekonomiska, sociala och kultu-
rella rättigheterna.
Vi behöver bara läsa dagstidningarna för att konstatera att allvarliga över-
grepp mot de mänskliga rättigheterna förekommer över hela världen i form
av åsiktsförtryck, tortyr, försvinnanden, fängslanden utan rättegångar och
mord utförda av regeringsanknutna dödspatruller.
Det finns bevis för att massmord utförs av regeringsstyrkor och att en-
skilda personer, män, kvinnor och barn, med berått mod har dödats av sina
egna regeringar. Motiven för dessa mord har i de flesta fall varit att offren
misstänks för opposition mot den härskande regimen. Men människor dödas
också för sin religion, sin etniska tillhörighet och för kontakter eller släkt-
skap med människor som anses vara fiender till staten. Mycket av det avsikt-
liga dödandet utanför lagens råmärken har skett, och sker fortfarande, i län-
der där det pågår väpnade konflikter.
Ingen regering kan i dag säga att mänskliga rättigheter är en nationell
fråga. I enlighet med FN-stadgan har världens länder förpliktigat sig att sam-
arbeta när det gäller övergrepp mot de mänskliga rättigheterna. Säkerhets-
rådets beslut att ingripa i stater där det på grund av väpnade konflikter sker
massiva kränkningar av mänskliga rättigheter, som t.ex. har skett i Bosnien-
Hercegovina och Somalia, är ett exempel på att världens länder nu är be-
redda att leva upp till sina åtaganden.
Den nu inrättade internationella tribunalen i Haag, som även Bertil Må-
brink påtalade, skall pröva och döma fall av krigsförbrytelser i det tidigare
Jugoslavien. Det är ett annat exempel på att världens länder inte tolererar
grymheter som etnisk rensning, massövergrepp mot kvinnor och barn, våld,
tortyr och mord. Respekten för människovärdet och folkrätten kräver att de
illdåd som begås inte förblir ostraffade.
Många regeringsstödda mord och övergrepp förövas av trupper under el-
ler efter regeringsfientliga demonstrationer. Det sker framför allt i odemo-
kratiska samhällen där regeringarna inte tål opposition och där förtrycket är
en förutsättning för att regeringarna skall kunna sitta kvar. Det är därför vik-
tigt att slå fast att respekten för vaije människas värde, åsikter och rättighe-
ter har sin fasta grund i ett demokratiskt styrelsesätt och i rättssamhället oav-
sett kön, ålder, ras, etnisk och religiös tillhörighet. Att hävda och kunna ut-
öva sina mänskliga rättigheter är en naturlig del i demokratins verksamhet
och utveckling.
Respekten för demokrati och mänskliga rättigheter måste därför ständigt
hävdas och försvaras. Det är viktigt att vår utrikespolitik stärker och utveck-
lar respekten för dem. I utrikesutskottets betänkande redogörs för Sveriges
pådrivande roll och stora engagemang i olika internationella forum i dessa
frågor.
Stödet för mänskliga rättigheter skall vara särskilt tydligt i vår biståndspo-
litik. Arbetet för demokrati och för mänskliga rättigheter utgör nu också en
viktig del av dialogen med våra biståndsländer. Som ett av de biståndspoli-
tiska målen ligger det till grund för bedömningen av ländernas utvecklings-
politik. Vid fördelningen av framtida biståndsmedel kommer ländernas vilja
och förmåga när det gäller agerande för demokrati och respekt för mänskliga
rättigheter att ha en avgörande roll. Undertecknandet och efterlevnanden
av internationella konventioner om skydd för mänskliga rättigheter kommer
att tillmätas stor betydelse.
Under de senaste åren har vi upplevt en glädjande utveckling i riktning
mot demokrati och ökad respekt för de grundläggande mänskliga fri- och
rättigheterna i Central- och Östeuropa, men även i delar av Afrika går ut-
vecklingen mot ökad demokrati. I Latinamerika styrs i dag nästan samtliga
länder av civila regeringar.
Samtidigt kan vi konstatera att det i dag finns omkring 4 000 etniska sam-
hällen spridda i länder över hela världen. Det är avgörande för en framtida
fredlig utveckling hur dessa minoriteter erkänns och skyddas i de olika län-
dernas konstitutioner. Därför är det viktigt att Sverige och övriga demokra-
tiska länder, i olika internationella forum och bilateralt, är beredda att
hjälpa de nya framväxande demokratierna i deras arbete med att utarbeta
nya konstitutioner där även minoriteternas rätt beaktas och skrivs in.
Mot bakgrund av de etniska problemen i vissa europeiska stater har mino-
ritetsfrågorna under senare tid också fått ökad uppmärksamhet inom ramen
för Europarådets arbete. Ministerkommittén har t.ex. tillsatt en särskild
kommission för granskning av minoritetsfrågor.
Även inom ramen för den europeiska säkerhetskonferensen har minori-
tetsfrågorna fått särskild uppmärksamhet. Inrättandet av en högkommissa-
rie för nationella minoriteter förra året är ett bevis på detta. Han skall fun-
gera som en väckarklocka när minoritetsrelaterade problem hotar att ut-
vecklas till konflikter.
Herr talman! Trots att 58 olika yrkanden framställts i de motioner som vi
behandlar i detta betänkande är enigheten stor i utskottet när det gäller sy-
nen på den nuvarande regeringens insatser och förmåga att verka för att nor-
merna och principerna beträffande de mänskliga rättigheterna ständigt ut-
Prot. 1993/94:29
24 november 1993
Mänskliga
rättigheter
4 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 29
Prot. 1993/94:29
24 november 1993
Mänskliga
rättigheter
50
vecklas och förbättras och att påtala att redan existerande regler efterlevs.
Ett bevis på detta är, som Bertil Måbrink så riktigt påpekade, att endast två
reservationer bifogats dagens betänkande.
Jag yrkar bifall till hemställan i utskottets betänkande.
Anf. 58 VIOLA FURUBJELKE (s):
Herr talman! I det internationella umgänget politiker och diplomater
emellan är det i dag ”inne” att tala om mänskliga rättigheter. Jag skulle vilja
fråga Inger Koch vad hon egentligen menar när hon säger att MR-frågoma
skall ha ett avgörande inflytande på biståndspolitiken. Detta med mänskliga
rättigheter har ju blivit begreppet för dagen.
Efter Berlinmurens fall har det ofta framhållits att detta är de mänskliga
rättigheternas tid. Nu skall diktatorer falla. Nu skall demokratier spira. Nu
skall hela världen vrida sig ur det kalla krigets grepp. Det nuvarande intres-
set för MR-frågor är i och för sig glädjande. Det har märkts inte minst i FN
som har utropat 1990-talet till folkrättens decennium.
Vi har i dag ett internationellt regelverk av konventioner om de mänskliga
rättigheterna som om de efterlevdes skulle innebära att de flesta människor
på jorden kunde leva trygga och säkra i rättvisa samhällen. Men vi måste
tyvärr konstatera att det ofta är mycket långt mellan ord och handling. Även
om framsteg kan ses i flera länder, förtrampas alltjämt de mänskliga rättighe-
terna i stora delar av världen.
Wienkonferensen om mänskliga rättigheter i somras innebar inte heller att
vi tog några stora steg framåt. Viktiga länder som USA, som i internationella
forum gärna vill vara normgivande, har för egen del inte ratificerat de vikti-
gaste av FN:s konventioner om de mänskliga rättigheterna. Å andra sidan
har länder som Turkiet, Guatemala, Colombia, Brasilien, Marocko - listan
kan göras lång - obekymrat ratificerat konventionerna, till synes utan att
tänka på att de förpliktigar.
I själva verket är problemet för dagen kanske inte i första hand att få fler
länder att ansluta sig till konventionerna, utan att få dem som har gjort det
att efterleva dem.
I dag ser vi en utveckling där fler och fler länder faktiskt ratificerar kon-
ventionerna, men samtidigt ökar brotten mot de mänskliga rättigheterna i
världen. Förra året kränktes enligt Amnesty International mänskliga rättig-
heter i 161 av världens 187 länder. Det är fler än någonsin tidigare.
100 000-tals politiska fångar fängslades utan rättegång. 10 000-tals obe-
väpnade och försvarslösa människor dödades av polis och militär eller poli-
tiska grupper. Nästan 2 000 människor som dömts till döden avrättades. I
minst 60 länder, däribland Sverige, hölls 4 400 samvetsfångar, dvs. krigs-
tjänstvägrare, fångna.
I mer än 110 länder i världen används regelmässigt tortyr som förhörsme-
tod i fängelser och på polisstationer. Politiska mord och försvinnanden på
regeringars initiativ förekom i minst 45 länder. Om vi därtill lägger den våg
av etniska konflikter, rasism och främlingsfientlighet som drar över världen
är det lätt att inse att trots att mycket positivt har hänt på den politiska are-
nan blev förra året, 1992, ett tragediernas år för många människor och folk.
Värst av alla drabbas barnen.
I valet av föräldrar kan man aldrig vara tillräckligt noggrann. Det är ett
skämtsamt talesätt här hos oss. Men för de barn som har oturen att födas i
Afrika, Asien eller Latinamerika handlar det om skillnaden mellan att vara
undernärd eller mätt, att gå i skola eller förbli analfabet, att ha hem och fa-
milj eller att tvingas till ett liv på gatan, kanske i förnedrande barnprostitu-
tion.
Råkar man dessutom födas till flicka kan livet bli mycket kort. En under-
sökning i den indiska delstaten Tami Nadu, som UNICEF redovisar, avslöjar
att 51 % av familjerna har dödat sina nyfödda flickebarn inom en vecka efter
förlossningen för att slippa att betala hemgift vid giftemålet. Man säger: ”Att
föda upp en dotter är som att vattna grannens planta.”
När barnkonventionen antogs av FN den 20 september 1989 var det en
historisk dag. Konventionen slår fast en lång rad grundläggande rättigheter
för världens två miljarder barn. Trots att 128 länder har undertecknat kon-
ventionen är det i själva verket bara en minoritet av världens länder som
lever upp till konventionens innehåll.
I stället är det så att de flesta av jordens barn blir oskyldiga offer för vuxnas
tillkortakommanden. De drabbas, utan att själva kunna göra något åt det, av
krig och förföljelse. De tvingas ofta till kriminalitet, prostitution och annan
förnedring. Barn utnyttjas som arbetskraft och blir tidigt fysiskt utslitna. De
blir berövade sin barndom och tvingas alltför tidigt att ta ansvar långt utöver
sin förmåga.
Man känner igen barnarbetare särskilt på tre saker, säger Maj-Gull Axels-
son, som i flera böcker har skildrat barnens situation.
Det är deras sträva händer med läderartad hud, deras ständigt skrällande
hosta och en mycket speciell blick. Dessa barn finns överallt där det finns
fattigdom. De arbetar i gruvor och fabriker. De är ofta inlåsta så att de inte
kan rymma från jobbet. De finns på restauranger och i överklassens kök.
Enligt UNICEF finns det 150 miljoner arbetande barn i världen, och för
vaije dag blir de fler.
Alltför sällan hörs det några fördömanden från Sveriges regering eller från
andra regeringar när det gäller barnarbete. Jag tycker att det är upprörande
att barnen, som är världens framtid, inför våra ögon håller på att lösas upp
i limångor, våld och hiwirus.
När Sverige som ett av de första länderna i världen antog barnkonventio-
nen - vi var också mycket aktiva vid dess tillkomst - innebar det inte att vi
bara åtog oss att verka för att svenska barn skall få de garanterade rättighe-
terna. I konventionen är det uttryckligen fastlagt att vi skall verka för att alla
barn skall få åtnjuta dessa rättigheter.
Det är mot den bakgrunden som vi socialdemokrater har krävt att Sverige
skall göra en extraordinär insats för barnkonventionens ratificerande. Vi
skall inte bara försöka få fler länder att ratificera den, utan verkligen dekla-
rera att vi står som fadder för barnkonventionen och i alla sammanhang, i
alla internationella forum, betona barnens rättigheter. Det skall ske i samma
goda tradition som arbetet i samband med barnkonventionens tillkomst.
Vi lever i en tid när maten räcker, när tekniken faktiskt finns och när kun-
skap går att vinna. Vi lever med andra ord i cn tid när Afrikas barn borde
ha samma rättigheter som våra.
Prot. 1993/94:29
24 november 1993
Mänskliga
rättigheter
51
Prot. 1993/94:29
24 november 1993
Mänskliga
rättigheter
Herr talman! Nära förknippad med barnens situation i världen är också
situationen för världens kvinnor. Diskrimineringen av kvinnor måste nu på
allvar föras upp på den internationella dagordningen. Vi känner till att kvin-
norna utgör mer än hälften av jordens befolkning, och de står för 2/3 av alla
arbetstimmar. Kvinnor producerar ungefär 80 % av all mat i Afrika, men
äger inte marken de odlar. I ett flertal länder ställs kvinnor under förmyndar-
skap på olika sätt. De får inte resa utomlands utan skriftlig tillåtelse av sina
män, och i många länder får de inte själva ta banklån. Rätten att rösta för
sin hustru kan också tillkomma mannen.
En viktig kvinnlig rättighet som vi har skrivit om i utrikesutskottets betän-
kande är rätten för vatje kvinna att själv bestämma när hon vill ha barn och
hur många barn hon vill ha. Utskottet anser att människor måste ha tillgång
till en kvalitativt fullgod service för reproduktiv hälsa inklusive familjeplane-
ring och rätt till säker och legal abort. Det är också viktigt att informera om
skadeverkningar av osäkra och illegala abortmetoder.
På denna punkt skiljer sig utskottsledamöternas uppfattningar något åt.
Suppleanten från kds har reserverat sig mot textens lydelse och vill skriva att
abort bara kan komma i fråga i sista hand. Utskottsmajoritetens uppfattning
är att kvinnor själva skall kunna avgöra om de behöver tillämpa abort eller
inte.
Herr talman! Jag vill avslutningsvis säga några ord om rasism och främ-
lingsfientlighet.
Låt oss alla medge att vi har fördomar. Den allra vanligaste fördom som
vi alla har är att vi inte har några fördomar alls. Trots att vi inte har några
fördomar ser vi en skrämmande utveckling mot intolerans i vårt land och i
Europa. Rasism och främlingsfientlighet är ett gemensamt problem för värl-
dens många länder i dag. De finns i alla världsdelar och i rika och fattiga
länder. De uppstår faktiskt inte av sig självt.
Att motverka rasism och främlingsfientlighet måste i dag ses som en av de
allra mest angelägna uppgifter som vi har.
Attitydförändringen börjar kanske hemma vid köksbordet i familjesamta-
len mellan vuxna och barn, men det är lika viktigt att insatserna i skolorna
ökar. Regeringar och parlament måste samtidigt aktivt visa att ett demokra-
tiskt samhälle inte kan acceptera rasism och främlingsfientlighet.
Därför har det lagts fram ett föreslag om ett världstoppmöte mot rasism
och främlingsfientlighet. Det vore väldigt bra om vår egen regering kunde
ta initiativ till ett sådant. Det skulle vid sidan av de nationella insatser som
också behöver göras kunna vara en bra signal om var regeringen står i dessa
frågor.
Herr talman! Flera före mig har sagt att utskottet i stort sett är enigt i detta
betänkande. Jag yrkar därför bifall till hemställan i betänkandet och avslag
på kds reservation.
Anf. 59 INGER KOCH (m) replik:
Herr talman! Regeringen är inte pådrivande när det gäller att påverka
andra länder att leva upp till de mänskliga rättigheterna för att det är inne.
Det finns ett äkta engagemang och en önskan att kunna förbättra respekten
52
för de mänskliga rättigheterna i världen, Viola Furubjelke. Det är viktigt.
Det har riksdagen enats om. Det är det som är regeringens önskan.
För att kunna göra det måste vi agera på olika sätt. Ett sätt är att ställa
krav i alla sammanhang. Det tror jag att vi är ense om. Vi måste även ställa
krav på våra samarbetsländer. Det har vi tidigare varit ense om, t.ex. i utri-
kesutskottets betänkande om fördelningen av biståndsmedlen från i våras.
Jag hörde ingen invändning från Socialdemokraterna mot den skrivning vi
gjorde. Det jag sade i mitt anförande är ett upprepande av det som skrevs i
betänkandet.
När det gäller barnkonventionen slår Viola Furubjelke in öppna dörrar.
Jag tror att alla som har sett Sveriges agerande kan vittna om att Sverige i
alla sammanhang har varit ett av de mest pådrivande länderna.
Anf. 60 VIOLA FURUBJELKE (s) replik:
Herr talman! Det är bra att regeringen alltid har tyckt att mänskliga-rättig-
hets-frågor har varit väldigt viktiga. Men min fråga gällde det Inger Koch
sade i sitt anförande, nämligen att mänskliga-rättighets-frågor skall ha ett
avgörande inflytande över biståndsfrågor. Vi har fem biståndsmål, och
mänskliga rättigheter och demokrati är ett av dem. Jag anser inte att något
mål kan gå före de andra. De är en samverkande helhet och skall inte rang-
ordnas.
Jag anser inte att vi är överens om hur vi skall agera om mänskliga-rättig-
hets-målet skulle stå i strid med något av de andra målen. Det har vi inte
heller varit i utskottet.
Visst var den socialdemokratiska regeringen och Ingvar Carlsson mycket
pådrivande vid barnkonventionens tillkomst. Ingvar Carlsson tog under sin
tid som statsminister initiativ till barntoppmötet. Sverige har på grund av
detta ett mycket gott renommé.
Det vore en enkel sak för regeringen att förklara sig vara fadder för barn-
konventionen och ta på sig den rollen internationellt. Det skall vi inte göra
bara när vi tycker att det passar oss själva. Också andra länder skall tillmäta
Sverige den rollen.
Anf. 61 INGER KOCH (m) replik:
När det gäller synen på mänskliga rättigheter tror jag ändå att vi är över-
ens. Vi måste ställa krav på våra biståndsländer. SIDA betonar nu mycket
starkt vikten av att det bistånd vi ger till våra biståndsländer bidrar till en
utveckling av respekten för de mänskliga rättigheterna där.
Jag minns att vi hade en diskussion om dessa frågor när det gäller Cuba
förra året, Viola Furubjelke. Motivet till att avbryta biståndet till Cuba var
bl.a. de massiva kränkningar som regeringen utsatte sin egen befolkning för.
Där var vi väl ganska överens?
När det gäller barnkonventionen anser jag fortfarande att Viola Furu-
bjclke slår in öppna dörrar. Det finns ingen anledning att anklaga regeringen
för att inte driva de frågorna. Vi nämner dem i varenda mening när vi träffar
de olika länderna i olika sammanhang.
Prot. 1993/94:29
24 november 1993
Mänskliga
rättigheter
53
Prot. 1993/94:29
24 november 1993
Mänskliga
rättigheter
Anf. 62 VIOLA FURUBJELKE (s) replik:
Herr talman! Det finns en fråga som gäller barnkonventionen där rege-
ringen för Sveriges del inte har uppfyllt barnkonventionens krav. Det fanns
två frågor, men den fråga som handlar om barnsoldater kommer förmodli-
gen att lösas.
Det handlar om att barn inte får exploateras i pornografiskt syfte. Man
skall enligt barnkonventionen tillämpa en åldersgräns, men det gör inte Sve-
rige. Vi lät oss nöja med detta i utskottet, därför att vi fick veta att en depar-
tementspromemoria var på gång. Inger Koch kan kanske som majoritets-
företrädare tala om huruvida Sverige efterlever barnkonventionen på detta
område för tillfället.
Anf. 63 MARGARETA VIKLUND (kds) replik:
Herr talman! Det är precis som jag sade i mitt anförande viktigt att det
svenska biståndet inte kopplas ihop med abortfrågan. I många länder i värl-
den anser man att abort är en fråga om mänskliga rättigheter, sett ur barnets
perspektiv.
Vi i kds anser att man i första hand skall satsa på hälsovård och förebyg-
gande verksamhet. Man skall höja den reproduktiva och den sexuella häl-
san, om jag får säga så. Man skall höja kvinnans status generellt sett. Det är
ett jättearbete.
Jag talade också om den prenatala diskrimineringen, dvs. diskriminering
före födelsen. Man aborterar foster på grund av att det har ”fel” kön.
En enligt Viola Furubjelkes synsätt utvidgad rätt till abort eller en legalise-
ring av abortverksamheten skulle som jag ser det medföra att abortverksam-
heten ökar, såvida man inte höjer kvinnans status först.
Anf. 64 VIOLA FURUBJELKE (s) replik:
Herr talman! I debatten om rätten till en säker och legal abort är kds en-
samt om sin reservation. Vi skiljer oss åt på den punkten. Inom kds vill man
ha en skärpning. Övriga partier anser att det tillkommer kvinnan själv att
avgöra om abort är den utväg hon vill tillgripa.
Det är väl känt att kds står för en helt annan linje än de övriga riksdagspar-
tierna. Jag är glad att inte några andra partier gled med och anslöt sig till den
mycket mjuka formulering som reservationen innehåller. Jag tror att den
står för någonting mycket mer omfattande.
Vi betraktar livets början som den tidpunkt då barnet föds. Vi betraktar
rätten till abort som en rätt som tillkommer kvinnan.
Anf. 65 MARGARETA VIKLUND (kds) replik:
Herr talman! Viola Furubjelke sade att kvinnan själv måste påverka sin
situation i abortfrågan - jag minns inte riktigt hur hon formulerade det. Vad
är det som säger att det är kvinnan själv som fattar beslutet? Hon kan vara
i cn svår situation, i ett biståndsland vilket som helst, och känna sig tvingad
att utföra aborten på grund av hälsoskäl och annat. Därför anser jag att det
är viktigt att lyfta fram preventiva aktiviteter, förebyggande verksamhet -
satsa på hälsovård, höja flickors och kvinnors status. Det tycker jag är
54
mycket viktigare än att föra ut ”vår” syn på abortfrågan till biståndsländerna,
så att biståndet kopplas ihop med abortfrågan. Det vore oerhört olyckligt.
Anf. 66 VIOLA FURUBJELKE (s) replik:
Herr talman! Självfallet är abort inte någon förstahandslösning för någon.
Det måste finnas preventivmedel, information, utbildning men också rätt till
säker och legal abort. Margareta Viklund tar här upp hälsofrågorna. Hälso-
frågorna har ett mycket klart samband med alla de illegala aborter som ut-
förs i de länder där abortlagarna är stränga. Jag föredrar att det är kvinnan
själv som beslutar, av vilken anledning hon än fattar detta beslut, framför
att en myndighet i landet gör det åt henne och sätter upp regler för vem som
skall få abort och när.
Anf. 67 HÅKAN HOLMBERG (fp):
Herr talman! Alldeles nyss var det ett meningsutbyte om huruvida rege-
ringen möjligtvis driver frågor om mänskliga rättigheter av opportunistiska
skäl mer än av principiell övertygelse. Jag antar att man även åsyftade tidi-
gare regeringar i Sverige. Jag tror att det knappast finns någon i denna kam-
mare som driver den typen av frågor som ett uttryck för lättköpt opportu-
nism. Jag tror att det generellt bygger på principiell övertygelse. Möjligen
kan man dra någon gräns bland kammarens ledamöter. Det finns ett parti
som över huvud taget inte har bekymrat sig om att anmäla någon deltagare
till denna debatt. Men det kan ju bero på andra saker, förhoppningsvis.
Inte desto mindre tror jag att det är ofrånkomligt att konstatera att frågor
om mänskliga rättigheter ändå är något av modefrågor, åtminstone i den in-
ternationella politiken. Jag erinrar mig de förhånande tillmålen som mötte
USA:s president Carter, när han försökte göra mänskliga rättigheter till led-
stjärnan för amerikansk utrikespolitik och för västvärldens uppträdande
över huvud taget. Det var ingen hejd på de sura kommentarer som fälldes.
Alternativet skulle vara kall realpolitik och att göra affärer med diktatursta-
ter. Det sades uttryckligen av Margaret Thatcher vid något tillfälle. Mänsk-
liga rättigheter skulle inte ha någon särskild plats på dagordningen.
Tyvärr tror jag att detta är en fråga där intresset går i vågor, beroende på
internationella konjunkturer. Många av oss, i länder som Sverige, försöker
dock syssla med frågor om mänskliga rättigheter oavsett konjunkturer. Det
finns ändå något av en händelsernas inneboende logik, som gör att intresset,
åtminstone internationellt, varierar mycket mellan olika perioder.
Man kan konstatera att vi har haft några år när det har varit lätt och natur-
ligt för många att tala om mänskliga rättigheter i samband med kommunis-
tiska regimer och de diktaturernas kollaps. Det gäller även många som aldrig
hördes av förut i dessa debatter. På samma sätt kan man konstatera att det
i dag är något färre som talar lika starkt om mänskliga rättigheter när det
gäller de nya hot mot dessa rättigheter som den extrema nationalismen, ny-
fascismen eller vad man vill kalla det för, på olika håll innebär.
Det har också varit ett meningsutbyte här vad gäller förhållandet mellan
mänskliga rättigheter och andra mål för det svenska u-landssamarbetet, bi-
ståndet, som jag över huvud taget inte förstod mig på. Under en ganska lång
period i svensk politisk historia har mänskliga rättigheter framställts som nå-
Prot. 1993/94:29
24 november 1993
Mänskliga
rättigheter
55
Prot. 1993/94:29
24 november 1993
Mänskliga
rättigheter
56
got man skulle kunna byta bort mot löften om ekonomisk eller social utveck-
ling. Föreställningen har på sina håll varit mycket vanlig, att man kan företa
någon form av byteshandel och att mänskliga rättigheter ofta skulle vara ett
hot mot andra angelägna mål. All erfarenhet talar för att det verkliga förhål-
landet i ett långsiktigt perspektiv är att mänskliga rättigheter har ett oupplös-
ligt samband med de andra mål som vi vill uppnå med vårt bistånd. Den de-
mokratiska, ekonomiska och sociala utvecklingen är svagast i de länder där
de mänskliga rättigheterna respekteras minst. Det tror jag att man kan
hävda generellt. Om man har den verklighetsbilden, som jag tror det finns
fog för, blir den diskussion vi hörde nyss svår att förstå sig på, åtminstone
för mig.
Jag begärde egentligen ordet för att något kommentera den reservation
som har lagts fram av kds i abortfrågan. Jag menar att man i utskottets majo-
ritetsskrivning tar det helhetsgrepp på dessa frågor som är nödvändigt. Där
talas om farorna med illegala abortmetoder, vikten av preventivmedelsråd-
givning osv. Det som på ytan skiljer kds-reservationen från majoritetsskriv-
ningen vad gäller formulering om aborter är uttrycket ”i sista hand”. Ut-
trycket ”i sista hand” är en truism. Det betyder egentligen ingenting som är
partiskiljande eller ideologiskt skiljande, av det enkla skälet att aborter na-
turligtvis aldrig kan vara en utväg som man tar till i första hand. Det är något
man ser sig tvingad till, när alla andra utvägar är stängda och man befinner
sig i en alldeles omöjlig situation. Om man befinner sig i en sådan situation
kan naturligtvis bara den berörda kvinnan avgöra. Alternativet är att myn-
digheter lägger sig i saken.
Om kds-reservationen skulle vinna bifall, kommer det att uppfattas som
att riksdagens majoritet har ändrat sin principiella inställning i denna fråga,
mot bakgrund av det som har sagts här i kammaren och skrivits i andra sam-
manhang, t.ex. i motioner. Jag kan inte uppfatta det på annat sätt. Jag tror
dock inte att det finns en majoritet för en sådan förändring. Om vi vill hålla
fast vid den inställning som nästan hela kammaren omfattar, bör kds-reser-
vationen avvisas.
Jag vill också konstatera att det finns en glidning i Margareta Viklunds
argumentering. I sitt inledningsanförande använde hon en formulering om
att man genom att uttrycka sig som majoriteten prackar på andra våra euro-
peiska eller västerländska värderingar och synsätt. Men kds accepterar fak-
tiskt också abort, i sista hand, som det formuleras. I så fall gör kds sig skyl-
digt till precis samma förseelse. Jag tycker inte att detta är ett bärande argu-
ment mot majoritetens skrivning. Det är en glidning, som är litet tråkig och
ytterst betingas av att kds sannolikt vill åstadkomma något annat än den rela-
tivt milda, mjuka formulering man har i reservationen. Man tycker egentli-
gen något annat men vill inte skriva det rent ut, och så blir det glidningar av
denna typ.
Herr talman! Till sist några ord om kurdfrågan. Det finns ett särskilt ytt-
rande från Vänsterpartiet. Jag känner i och för sig sympati för målet med
den. Jag känner även sympati för syftet med kds-reservationen i ett av-
seende, nämligen att aborter naturligtvis bör motarbetas så långt möjligt,
genom att andra alternativ erbjuds och att det finns sexualundervisning, pre-
vcntivmedelsrådgivning osv.
När det gäller kurdfrågan har jag i olika sammanhang haft en del kontak-
ter för att försöka stödja det kurdiska självstyret i norra Irak. Men att Sve-
rige skulle börja driva frågan om att detta självstyrande område skulle för-
vandlas till en självständig stat, tror jag inte är välbetänkt i ett skede då hela
situationen är så oklar. Det kanske kan bli ett resultat på lång sikt. Men det
som står på dagordningen i detta kurdiska område är att överleva över huvud
taget som ett självstyrande område. Frågan om självständighet nu har, såvitt
jag vet, inte alls förts fram därifrån. Det är något som kanske kan komma i
framtiden, som ett led i lösningen på den kurdiska frågan, som till sist måste
lösas.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Anf. 68 INGBRITT IRHAMMAR (c):
Herr talman! Flyktingfrågor diskuteras ofta i samhället. Det diskuteras
hur vi skall ta hand om flyktingar, var detta skall ske - om det skall ske i
närheten av hemländerna eller i andra, främmande länder. Det talas om hur
många flyktingarna är. Det finns siffror på att antalet är uppe i 20 miljoner
utanför landets gränser och ytterligare ett antal miljoner som flyr inom sitt
lands gränser. Det diskuteras kostnader. Men mindre ofta talar man om orsa-
kerna till att människor flyr.
Det finns åtskilliga orsaker till att folk tvingas fly. De vanligaste är krig,
hunger, svält, miljöförstöring.
Men ett annat viktigt skäl som berörs i betänkandet är just bristen på re-
spekt för mänskliga rättigheter och avsaknad av demokrati. Det är också
skälet till varför det är oerhört viktigt att få till stånd förbättringar vad gäller
situationen med mänskliga rättigheter i olika länder. Det är på så sätt vi
främst minskar flyktingskarorna i världen. Ett antal motioner har väckts just
i syfte att få till stånd påtryckningar på olika länder som brister i respekten
för mänskliga rättigheter.
Herr talman! Jag tänker särskilt belysa situationen för kurderna i världen.
De utgör ca 20 miljoner människor i huvudsak boende i Turkiet men också
i Irak, Iran, Ryssland och Syrien.
I en centermotion, och i andra motioner, framhålls just att situationen är
mycket svår för kurderna. Särskilt betonas situationen i norra Irak, som
också har berörts här av andra talare. Det finns behov av mat, medicin och
olja. Behovet av dessa varor är extra stort, eftersom det finns FN-sanktioner
mot Irak. Nu gäller inte dessa sanktioner mat och mediciner, då Irak har rätt
att sälja olja för att köpa dessa varor. Men nu är inte Irak särskilt intresserat
av att sälja dessa varor, dessutom är Irak speciellt intresserat av att göra livet
svårt för kurderna i norra Irak. Förutom den allmänt besvärliga situationen
för den irakiska befolkningen, är den extra besvärlig för kurderna i norra
Irak. Därför är behovet stort av hjälp till att distribuera varor, att bygga upp
byar och att förbättra de jordar som har förstörts under kriget. Där finns ett
akut behov av humanitär hjälp utifrån.
Sverige har bidragit med medel. Under 1992/93 avsattes 18 miljoner kro-
nor. Dessutom har Sverige gett ekonomiska bidrag via olika hjälporganisa-
tioner. Jag vill betona hur viktigt det är att stödet fortsätter att utgå. Det är
Prot. 1993/94:29
24 november 1993
Mänskliga
rättigheter
57
Prot. 1993/94:29
24 november 1993
Mänskliga
rättigheter
58
också oerhört viktigt att fortsätta med demokratistödet till området även i
fortsättningen.
Jag skall nu gå över till situationen för kurderna i Turkiet. Det är inte bara
kurderna som har det svårt i Turkiet. Det gäller alla oppositionella, t.ex. ak-
tivister som arbetar för mänskliga rättigheter. Men speciellt kurderna har det
svårt. Det har nu i dagarna kommit nya alarmerande uppgifter. Jag skall läsa
upp ett informationsblad som jag har fått alldeles nyss från MR-arbetare i
östra Turkiet. Det är skrämmande uppgifter.
”Läget inom Turkiet är mycket spänt. Den kurdiska frågan är fortfarande
olöst. Etniska och religiösa konflikter utnyttjas för att splittra det civila sam-
hället. Staten förespråkar alltmer militära lösningar som enda utvägen. Det
är karakteristiska drag av ett samhälle på väg in i ett krigsliknande tillstånd.”
Det här är uppgifter som verkligen oroar.
”Respekten för mänskliga rättigheter får allt mindre utrymme. Upptrapp-
ningen av våldet fortsätter. Koalitionsregeringen tycks ha förlorat kontrollen
över händelsernas utveckling.”
Det här är särskilt märkbart i bl.a. östra och sydöstra Turkiet, och där har
man hamnat i en återvändsgränd.
”Talet om militära lösningar har fått allt större utrymme. Vid den parti-
kongress som ägde rum nyligen band premiärminister Ciller upp sig till kort-
siktiga militära lösningar för att söka behärska konflikterna i sydöstra Tur-
kiet. Komplexet ’den kurdiska frågan’ med dess sociopolitiska, ekonomiska
och kulturella implikationer reducerades till en enkel fråga och karakterise-
ras enbart som PKK-terrorism.”
Tortyren fortsätter och leder också till dödsfall.
”Under premiärminister Cillers styre har 8 personer dött i polis- eller gen-
darmhäkte av tortyr. Rapporterna om fängslade journalister, konfiskerade
publikationer, bl.a. brev om mänskliga rättigheter, är många. Amnesty rap-
porterar om extra-judikala avrättningar, om Törsvinnanden’, om urskill-
ningslösa beskjutningar mot civila demonstranter från säkerhetsstyrkorna.
Från olika håll ställs nu krav att åtgärder skall vidtas som suspenderar demo-
kratiska och mänskliga rättigheter. I parlamentet krävs att dödsdomar skall
verkställas.”
Herr talman! I det turkiska parlamentet ligger nu vidare förslag om en ny
antiterroristlag. Om den antas innebär det att mänskliga rättigheter allvarligt
inskränks. Pressens frihet inskränks, och förenings- och organisationsfrihe-
ten inskränks. Det är en antiterroristlag som dessutom i sina delar innehåller
inslag som till sin karaktär är ett förebud om kommande stridigheter. Ska-
dade soldater, säkerhetspersonal och deras anhöriga får speciella privilegier
och högre lön, bl.a. med hjälp av skattelättnader.
”Rättigheter till advokathjälp begränsas. Förhör av misstänkta kan hem-
ligstämplas. Tidningar och publikationer som verkar för illegala organisatio-
ner eller deras åsikter skall beläggas med stora bötesbelopp och fängelse upp
till två år skall utdömas. Utgivningsförbud upp till en månad kan meddelas.
Fängelse upp till tre år kan utdömas för dem som stödjer förbjudna organisa-
tioner eller deltar i protestaktioner till stöd för dessa organisationer. Om fi-
nansiellt stöd utgår till förbjudna organisationer från politiska partier, från
fackföreningar m.m. skall dessa läggas ned och all deras egendom konfiske-
ras. Som en följd av oförmågan att lösa den kurdiska frågan ökar inte bara
etniska motsättningar utan också polariseringen mellan olika folkgrupper -
även motsättningarna mellan olika religiösa grupperingar.
Frågan är om det finns möjlighet, innan det är för sent, att förhindra en
utveckling likt den vi redan har sett hända i Jugoslavien. Alarmsignalerna är
många. Det är synnerligen angeläget att Sverige tydligt markerar sin oro
över utvecklingen. Varje stat har förvisso sin rätt och skyldighet att bekämpa
terrorhandlingar, men detta skall göras inom ramen för demokratiska värde-
ringar och med respekt för de mänskliga rättigheterna. Den turkiska staten
går i dag utanför denna ram.”
Herr talman! Det är därför bra att det i betänkandet slås fast att Turkiet
måste följa de konventioner landet har skrivit under, bl.a. när det gäller
mänskliga rättigheter men också konventioner mot tortyr. Vi måste på olika
sätt öka trycket på den turkiska regeringen så att den följer de ratificerade
konventionerna. Det är också viktigt att vi uttrycker en beredskap att ställa
upp som medlare mellan parterna i Turkiet om det kommer en sådan fram-
ställning.
Herr talman! Till sist några ord om behovet av att stärka kvinnans ställning
i världen. I en centerkvinnomotion till riksdagen - även den finns med i be-
tänkandet - framförs behovet av att kvinnor i betydligt högre utsträckning
blir representerade inom samhällets alla nivåer - också i internationella fora.
Vi framför i motionen att kvinnorepresentationen inom FN-systemets alla
organ måste öka. Målet måste självfallet vara en 50-procentig representa-
tion. Vi framför vidare att kvinnor måste delta i alla konferenser, särskilt
freds- och konfliktslösningskonferenser. Kvinnor måste delta för att kunna
påverka frågor som är angelägna i ett kvinnoperspektiv, men också på grund
av de erfarenheter vi har som kvinnor. Vi måste få nödvändiga resurser för
att kunna involveras i arbetet. Särskilt viktigt är detta inför kvinnokonferen-
sen i Peking. Det framgår i betänkandet att Sverige lägger stor vikt vid att
olika konferenser tar upp frågor som rör behovet av att stärka kvinnans ställ-
ning. Sverige arbetar också för att öka andelen kvinnor i beslutande försam-
lingar. Sverige driver frågan om kvinnors representation i FN-sekretariatet
hårt. Bl.a. är Sverige medförslagsställare på en resolution i generalförsam-
lingen angående förbättrandet av kvinnans ställning inom FN - speciellt
måste andelen kvinnor från utvecklingsländer öka.
Herr talman! Vi har emellertid ännu långt kvar till målet i världen, nämli-
gen att uppnå hälften var för kvinnorna.
Anf. 69 HANS GÖRAN FRANCK (s):
Herr talman! I detta inlägg vill jag ägna mig åt en enda fråga, som enligt
min mening har stor betydelse då det gäller att söka vända den olycksaliga
utvecklingen under senare tid i fråga om respekten för mänskliga rättigheter.
Det gäller det omfattande bruket av dödsstraff.
En majoritet av FN-anslutna länder har fortfarande kvar dödsstraffet. I
Europa finns också ett stort antal länder som har det.
I en socialdemokratisk motion, U628, som behandlas i detta utskottsbe-
tänkande framhålls den stora betydelsen av att arbetet för att avskaffa döds-
Prot. 1993/94:29
24 november 1993
Mänskliga
rättigheter
59
Prot. 1993/94:29
24 november 1993
Mänskliga
rättigheter
straffet intensifieras. I motionen krävs att man skall söka få till stånd en bin-
dande konvention mot dödsstraffet.
I utskottsutlåtandet kan man inte säga annat än att motionen är förhållan-
devis välvilligt behandlad. Men i alla de utlåtanden som skrivs över motioner
av det här slaget, liksom på det internationella planet, märker man en viss
trötthet i skrivningarna. Det rör sig kanske om brist på engagemang och om
att man tycker att frågan nästan är hopplös. En viss form av passivitet ut-
vecklas kanske därför.
Under senare tid har det även i Sverige förekommit litet oroväckande ut-
tryck för tilltron till dödsstraffet i - kanske mindre seriösa - opinionsunder-
sökningar. Det förekommer även att en och annan ledamot här i riksdagen
uttrycker sin sympati för dödsstraffet. Eftersom Claus Zaar kommer in i de-
batten, kan det därför vara av intresse att få höra hur de olika ledamöterna
i Ny demokrati ställer sig till dödsstraffets avskaffande. Peeter Luksep, som
är väl insatt i förhållanden i de baltiska staterna, skall också tala här i kam-
maren i dag. Det vore avvikt att också han redovisar sin inställning till frågan
om dödsstraffet i de baltiska länderna.
Det är nödvändigt att skärpa argumenteringen mot dödsstraffet. Döds-
straffet är inte bara ett brutalt straff utan ett barbariskt straff. Det är ett straff
som tjänar vedergällning. Vedergällningsskälen maskeras ofta med att det
handlar om en rättviseprincip som värnas. Straffet är oåterkalleligt.
Vad som ur samhällets synvinkel är särskilt viktigt är att dödsstraffet bru-
taliserar samhällsklimatet, när staten tar sig rätten över liv och död.
För terroristen är dödsstraffet inte någonting särskilt allvarligt. De värsta
terroristerna tycker närmast att det är en heroisk gärning att kunna gå så
långt, dvs. att kunna bli offer. Det fascinerar dem i stället att gärningen kan
leda till ett dödsstraff. Fascisternas krigsrop känner förhoppningsvis alla till:
Leve döden! Det är ytterligheten, när man driver sin kamp på det sättet.
Mänskliga rättigheter, och frågan om dödsstraffet som gäller den grund-
läggande mänskliga rättigheten, gäller rätten till liv. Mänskliga rättigheter
kan aldrig få bli beroende av folkopinionen. Hur skulle det då bli? Hur skulle
det bli om folk vill ha tortyr, dödsstraff och andra typer av kränkningar?
Dessa principer kan inte bli föremål för olika uppfattningar om var folkopi-
nionen står.
Det är därför viktigt att få till stånd en ny europeisk konvention om döds-
straffets avskaffande. Jag har själv uppdrag från Europarådet att försöka ut-
arbeta ett nytt förslag. Det protokoll som finns på det här området gäller
bara ett avskaffande av dödsstraff i fredsstid, när det gäller Europa. I till-
läggsprotokollet som FN däremot har antagit gäller ett avskaffande både i
krigs- och i fredstid.
Det är nödvändigt att ta nya steg, att skärpa kraven och att bedriva ett
mycket mer aktivt arbete för att få förändringar till stånd. Det räcker inte
att man tar upp de här frågorna på det bilaterala planet, vilket i och för sig
är viktigt, utan nu är det fråga om att bedriva en mycket kraftfullare offensiv
på detta område.
Anf. 70 BER1TH ERIKSSON (v):
Herr talman! Håkan Holmberg inledde sitt anförande med att mänskliga
rättighetsfrågor var konjunkturberoende. Dessa frågor verkar vara kon-
junkturberoende här i vårt parlament också. Jag har deltagit i de här debat-
terna ända sedan jag kom in i riksdagen 1988, och vi har aldrig haft en så
kort talarlista och en så dålig representation i kammaren. Det beklagar jag
verkligen.
I inledningen till dagens betänkande sägs att omsorgen om och försvaret
av de mänskliga rättigheterna är en integrerad del av den svenska utrikespo-
litiken. Att främja respekten för mänskliga rättigheter och för internationell
rätt över huvud taget är centrala inslag i vår utrikespolitik. Vänsterpartiets
förhoppning är att vi även fortsättningsvis här i Sveriges riksdag skall kunna
besluta om vad vi anser vara viktigt och centralt i vår utrikespolitik, nämligen
att vi har en egen utrikespolitik och inte är underordnade en Europaunions
utrikespolitik.
Varje tidsepok har sina optimala möjligheter. Bertil Måbrink tog upp det
faktum att när nu maktblocken inte finns längre, finns det en optimal möjlig-
het att göra någonting.
Om man ser på FN ur ett rättsstatsperspektiv inser vi nog litet till mans att
det finns mycket att göra. Att just stärka FN:s roll är i dag mycket viktigt.
Vad återstår om FN försvagas ytterligare? Blir det ett gatans parlament i
världsnivå, där våldet är förhärskande, där våldet lönar sig?
Andra europeiska fora där skyddet av mänskliga rättigheter och folkrätten
är centralt är Europarådet och den europeiska säkerhetskonferensen, ESK.
För att en stat skall bli medlem i Europarådet krävs bl.a. att landet under-
tecknar, respekterar och följer gemensamma krav och konventioner, däri-
bland konventionen om mänskliga rättigheter och tortyrkonventionen.
Den här frågan har varit uppe till belysning i samband med att nya stater
från det forna Östeuropa begärt inträde i Europarådet. Men det borde na-
turligtvis vara lika angeläget att se till att de gamla medlemmarna uppfyller
de här kraven.
Hur är det egentligen med Turkiet? Ingbritt Irhammar tog upp ganska
mycket om hur situationen ser ut där i dag, och jag tänker inte upprepa det.
Jag vill bara fråga: Hur är det möjligt att Turkiet, som är medlem i både
Europarådet och ESK, grövre och grövre kan bryta mot konventioner som
man har undertecknat, utan att reaktionen mot och trycket på Turkiet blir
större från de andra medlemsländerna, däribland Sverige? Kan det fortfa-
rande hävdas att Turkiet är en demokrati och en värdig medlem i Europarå-
det och ESK?
Under de år som jag har varit här i riksdagen har respekten för och efter-
levnaden av mänskliga rättigheter i Turkiet hela tiden försämrats. Det gäller
hela Turkiet. För de sydöstra regionerna, som till 90 % bebos av kurder, har
utvecklingen varit katastrofal. Där pågår ett inbördeskrig i dag - det dör fler
människor dagligen i de regionerna än i exempelvis Sarajevo.
I betänkandet sägs att situationen för assyrier och kurder har försvårats
av kampen mot PKK. Det är delvis sant. Men PKK:s väpnade kamp inleddes
1984, och den kurdiska frågan är väsentligt äldre än så - den kan man följa
tillbaka till 20-talet.
Hur kunde Turkiet få bli medlem i Europarådet och fortsätta att vara med-
lem där, med de lagar som landet har? Hur har man kunnat behålla undan-
Prot. 1993/94:29
24 november 1993
Mänskliga
rättigheter
61
Prot. 1993/94:29
24 november 1993
Mänskliga
rättigheter
62
tagslagarna i de sydöstra regionerna, alltsedan den senaste statskuppen, dvs.
under hela 80-talet?
De här två sakerna gör att det inte är möjligt för olika krafter, grupper,
organisationer och politiska partier i landet att arbeta för en annan utveck-
ling. Det är inte möjligt att följa konventionen om mänskliga rättigheter, om
att alla individer har en självklar rätt till sin identitet, sitt språk, sin kultur
och sin religion, med de lagar som Turkiet har.
Nu är ministern inte här i dag, men den fråga jag vill ställa är om Turkiet
verkligen i bilaterala samtal och i andra sammanhang på något sätt har lagt
fram tankar om hur dagens situation skall kunna lösas, annat än genom kraf-
tigt militärt våld.
Vänsterpartiets meningsyttring till det här betänkandet gäller irakiska
Kurdistan. Med resolution 688 gjorde FN ett avsteg från folkrättslagarna och
den FN-stadga som säger att man inte skall blanda sig i en stats inre angelä-
genheter. Med det avsteget gjorde man det möjligt att skydda kurderna och
stoppa det folkmord som Saddam under en längre tid hade hållit på med
gentemot kurder.
Mot Irak pågår också en internationell blockad, som stöds av de irakiska
kurderna - även om den, tillsammans med den blockad som Saddamregimen
utsätter dem för, drabbar dem väldigt hårt. Det är uthärdligt under en be-
gränsad period, men den här strypningen av ekonomin, av försörjningen och
av livsmöjligheterna kan inte få pågå i åratal, utan att man ser något slut på
den.
Det borde vara möjligt att göra avsteg även när det gäller hur blockaden
genomförs. Att straffa offren med samma medicin som man straffar bödeln
med är i sig ologiskt.
Saddamregimen utför samtidigt sabotage. De har helt stoppat införsel av
mat, medicin, bränsle, drivmedel och andra förnödenheter. De har helt dra-
git bort sin administration. De har sedan fem månader stängt av elektricite-
ten till hela D’hok-området, där det finns två stora städer. I somras dog
många människor på sjukhusen där av värmeslag innan man hann få i gång
aggregat.
De här sakerna tillsammans borde vara tillräckliga motiv för att avgränsa
blockaden mot Irak och undanta Kurdistan.
Jag vill också påpeka att Kurdistan enligt den irakiska konstitutionen är
en autonom region, med ett eget parlament. Inga krav har ställts från Kur-
distan, dess folkvalda lokala administration och parlament, om att bli en
egen stat.
Den rädsla och försiktighet som ibland framskymtar - också i detta betän-
kande - när man tar upp frågan om att det skulle kunna innebära ett erkän-
nande av Kurdistan som en egen stat, synes mig vara överdrivna och saknar
reell grund.
Om man i åratal skall fortsätta att enbart ge katastrofhjälp dyker med ti-
den andra faror och svårigheter upp. Kurdernas satsning på ett folkvalt par-
lament, på att åstadkomma en egen administration efter det att Irak drog
tillbaka sin administration, på att följa internationella konventioner, på att
över huvud taget bygga upp en demokrati, riskerar att omintetgöras och
störtas i och med att man med tiden inte kan tillgodose människors behov,
inte kan upprätthålla den typ av demokrati som man vill ha. Därtill kommer
alltså omvärldens rädsla för att stödja deras strävanden mot demokrati.
Vid min senaste resa i Kurdistan för några veckor sedan kunde jag konsta-
tera att shiamuslimska organisationer från Iran hade gått in och böljat satsa
stort i området, med moskébyggen, med återuppbyggnad av byar och med
humanitär hjälp. Det här är en utveckling som starkt oroar administratio-
nen, och det är definitivt inte en utveckling som man vill ha. Men det är en
utveckling som man inte heller i nuläget kan stoppa. Man kan inte neka män-
niskor att ta emot den hjälp som Iran kommer in med nu.
Utskottet besvarar motionsyrkandet om att verka för att Kurdistan blir en
demilitariserad zon med att skyddet mot luftangrepp skulle motsvara det.
Det som sägs i resolution 688 innebär bara att skydda mot luftangrepp. Om
det skall vara möjligt att stödja den här spirande demokratin, om det skall
vara möjligt att lyfta sanktionerna, är det under FN:s mandat det skall ske.
Det har ingenting att göra med att man samtidigt skulle erkänna Kurdistan
som en egen stat.
Jag yrkar därmed bifall till Vänsterpartiets meningsyttring.
Anf. 71 CLAUS ZAAR (nyd):
Herr talman! Korruption är en dold verksamhet som sätter den fria kon-
kurrensen ur spel. Jag noterar med tillfredsställelse att utskottet delar den
oro som jag framfört i min motion.
I betänkandet konstaterar utskottet vidare att frågan om korruption är
kontroversiell i såväl utvecklingsländer som industriländer. Det är därför
som jag anser att den här frågan är en viktig politisk signal. Många med posi-
tioner i samhället - politiker, ämbetsmän, industrifolk - är inblandade i sur-
degen och vill inte lyfta fram allt till belysning.
Det vill Ny demokrati. Motionen innebär förslag till några åtgärder. Ut-
skottet anser det önskvärt att korruptionsproblemet uppmärksammas på in-
ternationell nivå. Nu återstår det att se om regeringen vill det, eftersom ut-
skottet har varit så positivt i sin skrivning. Jag ser fram emot ett initiativ.
Vi behöver bara se på rapporter i tidningarna. Nyligen har det rapporte-
rats om Italien. Det har varit rapporter om hur FN-tjänstemän har varit in-
blandade. Det finns otaliga exempel. SIDA har varit inblandat. Bara för nå-
gon dag sedan visade man att när flyktingar som inte har skäl att stanna här
skall återvända till Kosova måste svenska staten bidra med pengar till kor-
ruptionen genom att betala mer eller mindre konstiga avgifter, enligt tid-
ningsuppgifter t.o.m. i form av whiskyflaskor. Det är med bestörtning man
läser sådana rapporter.
Medborgarna tröttnar när korruptionen genomsyrar samhället. Den finns
över hela världen som en farsot, en sjukdom som blir allvarligare och allvar-
ligare om vi inte gör någonting. Det är just ett sådant initiativ som motionen
visar att vi måste ta för att ta itu med problemet.
I vårt u-landsbistånd har vi konstaterat att det florerar korruption av olika
slag. Enligt de uppgifter som jag har fått är exempelvis vissa verksamhets-
rapporter till SIDA friserade och förskönade till oigenkännlighet. Mina sa-
gesmän har läst dem men är inte själva inblandade i SIDA utan känner till
fakta på plats. Man rapporterar helt enkelt så att det passar de hemmava-
Prot. 1993/94:29
24 november 1993
Mänskliga
rättigheter
63
Prot. 1993/94:29
24 november 1993
Mänskliga
rättigheter
64
rande beslutande ämbetsmännen och politikerna. Hur det är i verkligheten
är en helt annan sak. Den som i det fallet skriver är rädd om sin verksamhet
och sina privilegier, och då får man lätt ett slags vänskapskorruption. Det
har i alltför hög grad varit accepterat.
Korruptionen finns i och runt FN, och därför måste vi ge tydliga signaler
från Sverige. Jag väntar mig nu att det händer någonting positivt med anled-
ning av denna motion.
Anf. 72 PEETER LUKSEP (m):
Herr talman! Ledamöter! Jag lyssnade med stort intresse på Bruno Poro-
maas inlägg i en tidigare debatt i dag, där han redogjorde för tornedalingar-
nas historia. Det jag tänker tala om nu rör om man så vill tornedalsfinnarnas
kusiner i nordvästra Ryssland.
De finsk-ugriska minoritetsfolk som i dag fortfarande finns i nordvästra
Ryssland har bott där under mycket lång tid, kanske under årtusenden. De
har under sin tid i dessa områden sett hur större folk - ryssar, för all del också
svenskar - har trängt in i deras historiska områden och gjort dem till minori-
teter i det som ursprungligen var deras land. Det rör sig om ett antal olika
mindre folk eller - om man så vill - folkspillror.
Om man börjar i söder kan man tala om det setukesiska folket, som bor
i områdena söder om sjön Peipus, i det omtvistade gränsområdet mellan
Ryssland och Estland. Vi har ingermanländarna runt Finska vikens inre del.
Som bekant förbjöd Peter den store bruket av namnet Ingermanland på alla
kartor när han anlade S:t Petersburg. Vi har det votiska folket, som bor järns
med ingermanländarna, mellan Narva och S:t Petersburg. Vi har vepserna,
som bor öster om Ladoga och upp mot sjön Onega. Vi har karelerna, som
några säger är finnar och andra säger är ett eget folkslag. Vi har givetvis sa-
merna, och om man så vill kan man gå upp till samojedfolken i norra Ryss-
land.
Det intressanta med dessa folkslag är att de nästan alla bor i det område
som Sverige betraktar som närområdet i nordvästra Ryssland, dvs. det om-
råde som vi enligt olika principer skall samarbeta särskilt med och där vi skall
bidra till en positiv ekonomisk och politisk utveckling.
Dessa folk genomgick under Sovjettiden, och för den delen även under
det tsarryska väldets senare del, ett ganska oblitt öde. Visserligen fanns det
perioder då man underlättade för deras kulturella existens och då man
gjorde det möjligt för dem att utge böcker och undervisa i skolor på sina egna
språk. Detta förbyttes dock mycket snabbt i en ytterst brutal förryskning.
Det finns kanske särskilt skäl att uppmärksamma ingermanlänningarnas
situation. Under slutet av andra världskriget var de mer eller mindre för-
drivna från sina områden. Detta hade ett samband med att de ingerman-
ländska områdena till stor del kom under finsk kontroll under fortsättnings-
kriget. I och med den finska reträtten följde ingermanlänningarna med, men
i fredsavtalet blev Finland tvunget att utlämna ingermanlänningarna till
Sovjetunionen. Så skedde också. Det vara bara en mindre krets som klarade
sig undan. En del kom till Sverige. Det finns i dag ungefär 5 000 ingerman-
länningar i Sverige.
Ingermanlänningarna tvingades i stor utsträckning att bosätta sig i Sibirien
i stället för att återfå sina gamla marker. I realiteten är det först på senare
år som de har kunnat komma tillbaka till sina ursprungliga bygder.
Vårt intresse för dessa områden borde baseras på att Sverige, vid sidan av
Finland, är ett land med ett stort antal finsktalande personer. Det finns
många människor som har språklig förmåga att ta kontakt med dessa folk.
En del har t.o.m. personliga kontakter med dem. Ibland är det lättare för
Sverige att uppmärksamma dessa folks situation, därför att det när Finland
gör det ibland kan uppfattas som ett inlägg i en gammal gränskonflikt mellan
Finland och Ryssland.
Som alla vet pågår det i Finland en debatt om gränsen i Karelen. Det är
inte alltid till fördel för dessa folk om ett intresse för deras existens, språk
och kultur uppfattas som varande en del i ett försök att ändra gränserna.
Utskottet skriver välvilligt om min motion i detta ämne. Jag tror att verk-
ligheten tyvärr är den att svenska myndigheter i sitt samarbete med nord-
västra Ryssland mycket litet har uppmärksammat dessa folk. I någon mån
kan detta bero på att man från rysk sida förefaller vara relativt ointresserad.
Kanske är man rent politiskt litet rädd för att dessa folk skall göra sina intres-
sen gällande. Kanske ser man inte med särskilt stor förståelse på att de nu
skall undervisa på sina egna språk osv. Därför tror jag att detta är en fråga
som svenska myndigheter måste uppmärksamma betydligt mer än vad man
hittills har gjort.
Till sist vill jag bemöta Hans Göran Franck. Han ställde en fråga till mig
om dödsstraffet i de baltiska staterna. Jag instämmer helt och fullt med Hans
Göran Franck i denna fråga. Jag vågar påstå att jag, när jag träffar baltiska
politiker, inte låter något tillfälle gå förlorat för att påtala det lämpliga i att
avskaffa dödsstraffet.
I ärlighetens namn skall man nog säga att de allra flesta ledande baltiska
politiker är relativt införstådda med detta. De har problem med en folkopi-
nion som inte är lika förstående och som ofta hejas på av åklagare från den
gamla sovjettiden, som åklagarkåren fortfarande till stor del utgörs av. De
driver en kampanj mot vad de påstår är en otillåten uppmjukning av rättsvä-
sendet sedan demokratiseringen i de tre baltiska staterna. Jag tror att det
framför allt är folkopinionen i de baltiska länderna som behöver påverkas.
Jag bidrar med stor övertygelse med mitt lilla strå till den stacken.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Anf. 73 HANS GÖRAN FRANCK (s):
Herr talman! Egentligen borde jag inte begära ordet när någon instäm-
mer. Jag vill ändå göra ett tillägg.
Man skall naturligtvis fundera över vad folkopinionen tycker och tänker.
Men när det gäller de grundläggande mänskliga rättigheterna - rätten till liv
och rätten att inte bli torterad - måste politikerna klart säga ifrån att detta
är oacceptabelt.
Jag är trots allt mycket bekymrad över situationen i Baltikum. Jag kan
nämna ett exempel. Efter frigörelsen 1989 har det skett 18 verkställanden av
dödsstraff. Det senaste skedde i maj 1992. Fem nya dödsstraff avkunnades
i Lettland 1992. Eftersom detta är särskilt apostroferat i utskottsutlåtandet
Prot. 1993/94:29
24 november 1993
Mänskliga
rättigheter
5 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 29
Prot. 1993/94:29
24 november 1993
Nordiskt samarbete
66
finns det anledning för oss att göra ytterligare ansträngningar för dödsstraf-
fets avskaffande i vårt närområde.
Herr talman! Till sist vill jag säga att vi är några som skall resa till Ryssland
inför valet den 12 december. Jag vill erinra samtliga som åker om att det nu
sitter 500 personer i dödscell i Ryssland.
Anf. 74 PEETER LUKSEP (m):
Herr talman! Eftersom jag instämmer i det som Hans Göran Franck säger
måste även jag begära replik. Det är populärt att begära repliker även om
man håller med.
Jag instämmer som sagt i att det är otillåtet med dödsstraff. Jag anser att
det är vaije politikers, även baltiska politikers, skyldighet att tala ut om
detta, oavsett hur folkopinionen ser ut. Jag ville bara peka på de problem
som finns efter årtionden av kommunistisk brutalitet i de baltiska, och för
all del även i de ryska, samhällena. I en demokratisk tid måste man övertyga
folkopinionen om att det finns bättre metoder i kriminalpolitiken.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 25 §.)
Föredrogs
utrikesutskottets betänkande
1993/94:UU6 Nordiskt samarbete (redog. 1993/94:NR1).
Anf. 75 BENGT HURTIG (v):
Herr talman! I de fem nordligaste länen och fylkeskommunerna bor ca 1
miljon människor. I Murmansk och Arkhangelsk oblast bor totalt ungefär
2,8 miljoner människor. Sammanlagt bor det alltså ungefär 3,8 miljoner
människor på det som brukar kallas Nordkalotten. I denna siffra ingår också
den samiska befolkningen. Den har sin särprägel.
De historiska förändringar som har skett genom den militära avspän-
ningen har väckt förhoppningar i den här delen av världen om ett bredare
samarbete inom samhällslivets alla områden. Egentligen har vi som bor där
uppe talat om behovet av ett sådant samarbete under flera decennier, men
det kalla kriget har varit ett hinder.
I betänkandet nämns den viktiga Kirkeneskonferensen, som hölls den 11
januari 1993, inte 1992 som det står i betänkandet. Kirkeneskonferensen kan
bli en startpunkt för ett starkare samarbete i regionen. Det råd som bildades
i samband med Kirkeneskonferensen skall verka för ett samarbete inom en
rad olika områden, t.ex. handel, ekonomi, forskning, teknik, infrastruktur,
turism, utbildning och kulturellt utbyte. En del av detta samarbete har också
kommit i gång.
En plan för samarbete mellan Norrbottens län och Murmansk oblast har
undertecknats i år. Denna plan är en fortsättning på det samarbete som har
bedrivits alltsedan 1988. Flera kommuner har vänorter i norra Ryssland och
i de nordiska grannländernas norra delar. Det pågår också ett omfattande
välgörenhetsarbete för att lindra det sociala elände som har utvecklats i
Ryssland.
Miljöproblemen kartläggs i regionen genom ett samarbete mellan läns-
myndigheterna. Vissa gemensamma utbildningsinsatser görs också. Natur-
ligtvis utvecklas också handeln.
Det finns också anledning till oro. I en del beskrivningar av Barentssamar-
betet kan man få intrycket att de rika naturtillgångarna i området skall ex-
ploateras på de centraleuropeiska ekonomiernas villkor. Det är viktigt att
beslut inte fattas ovanför huvudena på kalottbefolkningen, i någon sorts ny-
kolonial anda. Om befolkningen i regionen körs över är ett kommande bak-
slag mer eller mindre garanterat. Likaså kommer det att bli ett bakslag om
man inte vid en exploatering av olja, gas och malmer tar hänsyn till de stora
miljöriskerna med en sådan exploateringsverksamhet.
Vi kan snart vara tillbaka i djupa motsättningar, om vi inte tar hänsyn till
befolkning och miljö i det här området. Det är därför som jag i min motion
kraftigt understryker ömsesidigheten och allsidigheten i Barentssamarbetet.
Jag är inte helt nöjd med utskottets skrivning, men jag uppskattar den po-
sitiva hållning som avspeglas i texten.
Ett annat orosmoln är givetvis den kriminalitet som breder ut sig i de
västra delarna av Ryssland. Olaglig handel med sprit och narkotika och an-
nan kriminalitet kan luckra upp affärsmoralen ytterligare också hos oss i Sve-
rige, och den kan också utnyttjas av mindre nogräknade intressenter i län-
derna i vår del av världen.
Det fordras verkligen att vi håller garden uppe så att öst-väst-handeln inte
spårar ur. Vi måste bygga ut gränskontroller i stället för att avveckla, eller i
vaije fall minska, dem.
Det är givetvis bra, herr talman, att kommunikationsministrarna nu haft
ett möte och gjort en deklaration, den 8 september, om infrastruktursats-
ningar i regionen Nordkalotten. Det är ofrånkomligt att vägnät, järnvägsnät
samt tele- och datakommunikation samordnas, så att investeringar blir
maximalt effektiva. Det räcker inte med deklarationer. Det måste till ett mer
systematiskt samarbete mellan de statliga verken och deras myndigheter.
Man måste helt enkelt sätta sig ner för att i detalj planera utseendet på den
fysiska infrastrukturen.
Såväl Banverket som Vägverket har lagt fram skisser och förslag som kan
vara ett mycket användbart material för en sådan plan. Ett förstärkt och ut-
vecklat järnvägssystem på Nordkalotten skulle också ha stor betydelse för
Bothnia- och Norrbothniaprojekten. Det skulle också förstärka behovet av
insatser i Haparanda, exempelvis av en omaxlingsstation.
Jag konstaterar att skrivningen är positiv också i detta avseende. Men när
en motion i utrikesutskottet anses vara besvarad är den i praktiken avslagen.
Jag tycker att vi skulle haft en något djärvare hållning. En sådan hållning
kommer till uttryck i Bertil Måbrinks meningsyttring, till vilken jag yrkar
bifall.
Anf. 76 INGER KOCH (m):
Herr talman! Den nya europeiska öppenheten och strävan till integration
innebär en utmaning för det nordiska samarbetet. Det är också det euro-
Prot. 1993/94:29
24 november 1993
Nordiskt samarbete
Prot. 1993/94:29
24 november 1993
Nordiskt samarbete
68
peiska engagemanget som är nyckeln till vår nordiska framtid. De nordiska
statsministrarna stadfäste redan i Bornholmsdeklarationen sitt gemen-
samma intresse för att delta i ett utbyggt utrikespolitiskt, säkerhetspolitiskt
och ekonomiskt samarbete i Europa.
Som en följd av utvecklingen i Central- och Östeuropa har säkerhetsbe-
greppet vidgats. Det omfattar nu t.ex. även ekonomi, miljö och mänskliga
rättigheter. De största säkerhetspolitiska riskerna i dag förorsakas av de et-
niska och nationella motsättningarna i Östeuropa och det alltmer kritiska
ekonomiska läget där.
Dessa faktorer har redan lett till ett starkt nordiskt engagemang inom ra-
men för ESK-processen. Den nordiska Bosnienbataljonen är ett bidrag. Det
är viktigt att de nordiska länderna på alla sätt bidrar till att trygga demokra-
tin, till att värna om de mänskliga rättigheterna och till att skapa en ekono-
misk bärkraftig utveckling i Europa. Men detta kan vi klara endast i samar-
bete med EU.
I det ökade regionala samarbete som vi nu ser växa fram i vår närhet, har
de nordiska länderna redan en given roll. Ett samarbete med de europeiska
institutionerna kommer att berika också det traditionella nordiska samarbe-
tet inom Nordiska rådets ram. Jag tänker närmast på det etablerade samar-
betet inom Östersjörådet, på det baltiska investeringsprogrammet, på Nor-
diska rådets arbetsprogram för Baltikum och Östeuropa och på Nordiska in-
vesteringsbanken. Av stort värde är naturligtvis också samarbetet mellan
Nordiska rådet och Baltiska rådet.
Samarbetet inom Barentsregionen, Barents Euro-Arktiska råd - där frå-
gor som rör miljö, ekonomi, teknik och vetenskap samt infrastrukturen skall
diskuteras - är ett bra exempel på ett nytt sätt att samarbeta. Bengt Hurtig
pekade också på detta alldeles nyss.
Även befolkningsfrågor, mänskliga kontakter, kulturella förbindelser och
turism diskuteras i rådet. Barentsrådet kommer också att medverka i den
särskilda kommitté som skall bildas för regionernas Europa inom unionen.
Skapandet av ett ömsesidigt givande och ett varaktigt samarbete över
Storkalotten kommer också att bidra till fortsatt stabilitet i våra närområ-
den.
Utmaningarna på Kolahalvön är enorma. Vi har där en miljöförstöring
nästan utan motsvarighet på andra håll i Europa och en oerhört stark militär
dominans, som förhoppningsvis kan brytas genom en övergång till ett mer
civilt samhälle. De stora resurser som krävs för detta och för att förbättra
miljön finns inte inom regionen. Det är därför nödvändigt att sätta in detta
samarbete i ett sådant vidare sammanhang som EU:s medverkan leder till.
Därmed skapas också en länk till det övriga Europa.
Vid Nordiska rådets 43:e session i Mariehamn för två veckor sedan, antogs
t.ex. också en rekommendation till Nordiska ministerrådet om att utarbeta
ett konkret handlings- och samarbetsprogram för Nordens närområden,
med särskild uppmärksamhet på S:t Petersburg- och Leningradregionen.
Möjligheter och förutsättning till samarbete på miljö-, handels-, kultur- och
infrastrukturområden skall särskilt beaktas.
Vidare antogs också en rekommendation till Ministerrådet om att, för att
bemöta de ökade kraven på koordinering och utökat samarbete som följer
av den europeiska integrationen, förstärka resurserna för det nordiska regio-
nalpdlitiska samarbetet. I utvecklingsarbetet skall även de eventuella kom-
mande möjligheterna till strukturpolitiskt samarbete med EU beaktas, och
de förutsättningar som finns och de institutionella former som krävs, skall
analyseras, för att ett effektivt regionalpolitiskt samarbete skall kunna eta-
bleras i Östersjö- respektive Barentsregionen.
Vidare rekommenderade rådet Ministerrådet att etablera ett samarbete
med utvecklingsorganen i Nordkalottens län och fylken för att utveckla kon-
kreta projekt som kan ingå i ett utvidgat regionalpolitiskt samarbete inom
Barentsregionen. Såvitt jag förstår, efterlyste Bengt Hurtig precis detta nyss.
Allt detta visar, herr talman, att de allt fastare band som Norden nu också
genom Sveriges, Norges och Finlands medlemskapsförhandlingar är i färd
att knyta med EU, ger de nordiska länderna inte bara en unik möjlighet att
bygga ut ett samarbete sinsemellan utan också en möjlighet att stärka Nor-
dens röst i Europa och i världen i övrigt.
Men det är viktigt att det förnyelsearbete som nu inletts, i syfte att finna
former för ett starkt och dynamiskt nordiskt samarbete inom en vidare euro-
peisk ram, hela tiden prövas, effektiviseras och anpassas till förändrade för-
hållanden. Detta gäller naturligtvis också parlamentarikerns roll i verksam-
heten.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utrikesutskottets hemställan.
Anf. 77 BENGT HURTIG (v) replik:
Herr talman! Inger Koch och jag är nog i huvudsak överens om princi-
perna. Det är fina deklarationer som kommer från Nordiska rådet om att
utveckla varaktigt samarbete.
Deklarationerna från Nordiska rådet om olika typer av samarbetsprojekt
har ofta inte lett till så många konkreta resultat. Om vi skall kunna få kon-
kreta resultat, fodras det att det tillskjuts ekonomiska resurser dels till miljö-
samarbetet på Nordkalotten, dels till de aktuella myndigheterna så att man
där kan sätta i gång med upprättandet av planer för infrastrukturverksamhe-
ten, osv.
Har Inger Koch kännedom om huruvida regeringen i budgetpropositionen
har tillskjutit medel, så att vi får se konkreta aktioner på grundval av de prin-
ciper som vi är överen om?
Anf. 78 INGER KOCH (m) replik:
Herr talman! Jag kan, Bengt Hurtig, inte säga om detta redan har hunnit
avspeglas i budgetpropositionen, eftersom den i stort sett är klar. De rekom-
mendationer som Nordiska rådet hoppas skall kunna fullföljas, med det allt
effektivare arbete som rådet förordar, och som även ministrarna sagt sig vara
beredda att ställa upp på, hoppas jag att vi skall kunna se, om inte i årets,
så i nästa års budgetproposition.
Anf. 79 BENGT HURTIG (v) replik:
Herr talman! Denna diskussion har ju nu pågått minst ett år. Det gick be-
tydligt snabbare att utveckla östsamarbetet med Polen och Baltikum. Jag vill
understryka att detta är en del av Norden, som vi har landförbindelse med
Prot. 1993/94:29
24 november 1993
Nordiskt samarbete
69
Prot. 1993/94:29
24 november 1993
Nordiskt samarbete
70
och där handel och utbyte av olika slag snabbt kan utvecklas. Men miljöpro-
blemen är omfattande, och behoven av ett folkligt samarbete och fortsatt
avspänning är stora. Jag avvaktar med spänning vad budgetpropositionen
kommer att innehålla i detta avseende. Vi får säkert tillfälle att återkomma.
Anf. 80 INGER KOCH (m) replik:
Herr talman! Jag kan upplysa Bengt Hurtig om att Nordiska rådet fattade
beslut om en rekommendation när det gäller säkerhet, energi och miljö,
framför allt i dessa områden. Jag hoppas att även denna rekommendation
skall leda till en förbättring.
Anf. 81 JAN FRANSSON (s):
Herr talman! En omfattande utslagning från arbetsliv och gemenskap på-
går nu i hela Europa. När människor känner att de inte behövs, växer miss-
nöjet mot samhället och de demokratiska institutionernas förmåga att lösa
problemen. Den ekonomiska krisen riskerar att gå över i en kris för demo-
kratin.
Sysselsättningen är den helt övergripande frågan i den socialdemokratiska
politiken. Detta manifesterade vi senast för några veckor sedan på vår Euro-
pakongress. Kampen mot arbetslöshet, kampen för att varje människa har
rätt till en meningsfull sysselsättning och att känna att hon behövs i samhäl-
let, är den fråga som nu står överst på den politiska dagordningen i vårt fort-
satta Europasamarbete.
Vi socialdemokrater har genom det samarbete som arbetarrörelsen nu be-
driver på nordisk basis i europeiska sammanhang fått klart för oss att vi med
våra traditioner när det gäller arbetsmarknaden i Norden har goda möjlighe-
ter att påverka den politik som nu utformas. Det vore illa om Nordiska rådet
hamnade på åskådarplats i den process som nu tyder på ett omtänkande och
nytänkande i Europa vad gäller sysselsättningen.
Mot bakgrund av de senaste årens växande arbetslöshet i de nordiska län-
derna är det illa att inga initiativ har tagits från svensk sida av dem som när-
mast är ansvariga, nämligen samarbetsministern och arbetsmarknadsminis-
tern, för genomförande av det samarbetsavtal som undertecknades redan
1983 om en gemensam arbetsmarknad.
Vid Nordiska rådets session på Åland för två veckor sedan beslöt rådet att
rekommendera ministerrådet att före den 1 mars 1994 lägga fram förslag om
åtgärder, som på ett nordiskt plan kan bidra till ökad sysselsättning. Hade
ansvariga ministrar visat det intresset för det nordiska samarbetet att de hade
närvarit i kammaren när vi nu diskuterar detta, hade jag frågat vilka initiativ
och vilka förberedelser som de ansvariga ministrarna vidtar för att verkligen
göra nästa session här i Stockholm i mars till ett nordiskt möte, som klart
markerar för de nordiska folken, och inte minst för våra ungdomar, att kam-
pen mot arbetslösheten är den viktigaste frågan.
Vi är medvetna om att det inte finns några enkla lösningar på arbetslöshe-
ten av typen ”sänk skatten och avreglera, så gör marknaden resten”. De som
tror att sådana finns måste redan ha blivit gruvligt besvikna.
Ute i Europa är det två skolor som gör sig gällande. Den ena menar att
avreglering av arbetsmarknaden, försämring av de anställdas anställnings-
skydd och försvagning av fackets inflytande är lösningen. Den andra går ut
på att stärka individernas ställning, att rusta dem som nu är arbetslösa eller
hotas av arbetslöshet för de jobb som kommer att finnas. Det torde inte råda
någon tvekan om vilken inriktning vi socialdemokrater står för.
Vad som behövs är politiska beslut som inte bara stimulerar tillväxt utan
också korrigerar marknadens och industrisamhällets till synes obönhörliga
utslagning av människor. Vi accepterar inte att människor betraktas såsom
avfall. Det rimmar illa med vår uppfattning om alla människors lika värde.
Vi accepterar inte en massarbetslöshet, där en hel ungdomsgeneration slås
ut.
Jag har i Danmark mött en bild som skrämmer mig oerhört. Danmark har
till skillnad från Sverige haft en hög arbetslöshet under lång tid, och det finns
mycket att lära av förhållandena där. En bild, som jag har fått från politiker
och andra ansvariga, är en ung familj med föräldrar i åldern 20-30 år och
med ett eller ett par barn. De unga föräldrarna har aldrig haft ett arbete med
det liv, den identitet och den rytm som det innebär. Passiviteten har blivit
nästan fullständig. Att sitta och titta på TV:s olika kanaler blir i stort sett
den enda sysselsättningen. Mathållningen består till stor del av chips, när
man tittar på TV.
Det sociala kontaktnät som uppstår genom arbete och fritidsaktiviteter
saknas. Även om man ekonomiskt sett skulle kunna åka på semester, blir
passiviteten ett hinder.
I denna situation skall de ungas barn växa upp. De har aldrig fått uppleva
att föräldrarna har ett arbete med allt vad detta innebär. Allt fler i Danmark
talar om en förlorad generation, i mitt exempel de unga föräldrarna. Det är
mycket stor risk för att en ny förlorad generation är på väg: de ungas barn.
Det kommer att behövas omfattande insatser för att så inte skall bli fallet.
Vi måste vara starkt medvetna om att det i arbetslöshetens spår håller på att
växa fram ett mycket allvarligt folkhälsoproblem. Låt oss också i det nor-
diska samarbetet göra allt för att förhindra en sådan utveckling.
Anf. 82 WIGGO KOMSTEDT (m):
Herr talman! Det är helt naturligt att riksdagen i en nordisk debatt även
uppehåller sig vid frågor som gäller Sveriges framtid i ett allt starkare och
integrerat Europa. De senaste årens snabba scenförändringar har skapat nya
förutsättningar och ändrade förhållanden. Vi har än så länge endast kunnat
skönja de formella ramarna för dessa, och deras reella innebörd har vi av
naturliga skäl ännu inte kunnat bilda oss en klar uppfattning om.
Jag syftar givetvis på det förhoppningsvis snart ikraftträdande EES-avtalet
och på Sveriges framtida medlemskap i EG. Jag vill emellertid här rikta upp-
märksamheten på den form av mellanstatligt samarbete som det nordiska
samarbetet representerar. Jag gör det med en känsla av att vi inför de stora
förändringar som förestår inte tillräckligt beaktar de erfarenheter som det
nordiska samarbetet erbjuder. Att Norden redan i en dryg mansålder har
varit cn långt integrerad region i Europa med passfrihet, gemensam arbets-
marknad och likabehandling i fråga om social trygghet såsom hörnstenar i
samarbetet upplevs av gemene man såsom en självklarhet. Vi reflekterar
Prot. 1993/94:29
24 november 1993
Nordiskt samarbete
71
Prot. 1993/94:29
24 november 1993
Nordiskt samarbete
72
inte ens över dess fördelar. Ändå bör vi besinna att det nordiska samarbetet
inte har kommit såsom en skänk från ovan.
Det representerar i stället ett mångsidigt och stundom tålamodskrävande
samarbete, som utvecklats utan överstatliga regler men i en allt starkare för-
vissning om att små länders intressegemenskap kan ersätta och överbrygga
århundradens split och stundom krigiska relationer. Det nordiska samarbe-
tet kan förvisso lyftas fram som en samarbetsmodell också för andra regioner
i Europa. I dag gäller detta mer än på länge.
Nordiska rådet, vars svenska delegation har drygt en tiondel av kamma-
rens ledamöter som sina medlemmar, är unikt som samarbetsorgan, också i
så måtto att både regeringar och parlament är samarbetspartner i rådet. Den
dimensionen gör det också naturligt att rådets inriktning och verksamhets-
former ändras och moderniseras i nära samarbete mellan regeringarna och
parlamenten.
Den av statsministrarna beslutade nyvärderingen av det nordiska samar-
betet har varit viktig och värdefull även för Nordiska rådet, eftersom den på
ett klarläggande sätt har visat på möjligheterna och även på begränsningarna
i det fortsatta nordiska samarbetet i det europeiska integritetsperspektivet.
Statsministrarnas bedömning av det nordiska samarbetets framtid är posi-
tiv. Nordiska rådet har redan instämt i denna bedömning. Samtidigt har rå-
det under det gångna året haft tillfälle att praktisera den ökade budgetmakt
som man länge krävt och som regeringarna numera har gått med på. Den av
statsministrarna förordade nysatsningen på det kulturella samarbetet - som
tyvärr måste ske genom nedskärningar på andra områden, eftersom budge-
ten inte tillåts öka - har på det stora hela godtagits av rådet, om än med en
viss vånda.
Jag tror emellertid att det är viktigt att vi även i det nordiska samarbetet
iakttar stor försiktighet med utgifterna. Lika viktigt är det att Nordiska rådet
gör de omprioriteringar som situationen kräver. Den förr ofta prövade mo-
dellen att på nordisk väg ta fram förslag om resurser som man på hemmaplan
fått avslag på bör en gång för alla avskrivas. Det kräver det trängda budgetlä-
get i alla nordiska länder. Samtidigt är detta inget hinder för att vi vidareut-
vecklar det nordiska samarbetet på andra områden med gemensamma nor-
diska intressen, såsom miljöpolitik, energi och utveckling av infrastruktu-
ren.
Utrikespolitiken var länge tabu i Nordiska rådets verksamhet men har ef-
ter det att den politiska kartan i Europa ritats om förts in även i Nordiska
rådet. Vid novembersessionen i fjol infördes en ny ordning, innebärande att
en av utrikesministrarna lämnar en redogörelse i rådet. Därpå följer en ge-
neraldebatt. Denna ordning tillämpades också vid sessionen i Mariehamn
häromveckan. Detta är givetvis i takt med tiden. Det nordiska samarbetet
är ju en del av det europeiska och det övriga internationella samarbetet. Men
vad som är viktigt är att rådet självt inte börjar plöja egna fåror på det utri-
kespolitiska fältet utan att man följer de linjer som regeringar och parlament
slagit fast.
I linje med Nordiska rådets orientering mot ökade kontakter med omvärl-
den har rådets presidium förordat en samordning av de nordiska frågorna
med de europeiska i de nationella parlamenten. I Sverige har frågan följts
upp i en fierpartimotion från i vintras. Vi moderater stod inte med som un-
dertecknare, men vi instämmer i grundfrågan.
Däremot har jag som medlem i förvaltningsstyrelsen och som vice ordfö-
rande i Nordiska rådets svenska delegation haft svårt att förstå den administ-
rativa gången i detta ärende, dvs. frågan om inrättandet av ett riksdagens
internationella kansli, RIK.
Frågan diskuterades på talmanskonferensen i december i fjol på basis av
ett förslag från riksdagsförvaltningen. Vad som beslöts vid detta tillfälle be-
träffande rådsdelegationens kansli har det rått delade meningar om. Något
protokoll som hade kunnat vägleda oss finns inte. Därefter har frågan genom
olika administrativa beslut förts vidare utan att delegationen i Nordiska rå-
det vid något tillfälle haft möjlighet att framlägga sina synpunkter.
Detta har kunnat ske först i samband med att delegationens anslagsäs-
kande för någon vecka sedan lämnades in. För egen del har jag hävdat att
den organisatoriska förändring som eftersträvas mycket väl kunde ha fått an-
stå till dess att klarhet vunnits om Sverige blir medlem av EG eller inte.
Förfaringssättet vid denna organisationsförändring, som konkret innebär
att delegationens kansli upphör som egen myndighet, kan kortfattat beskri-
vas som ett sätt att avskaffa en statlig myndighet utan att man märker det.
Det sätt på vilket man gått till väga skiljer sig markant från vad som gällt
i andra liknande fall, där denna kammare har kunnat ta ställning till ett på
vedertaget sätt utarbetat förslag. Det inträffade ökar dess värre inte riksda-
gens anseende som arbetsgivare och arbetsplats.
Delegationen har, som sagt, funnit detta anmärkningsvärt. Vi hoppas nu
att vi skall kunna hitta den rätta samverkansformen, så att Nordiska rådets
arbete kan fortsätta i den positiva anda som vi alla hoppas på.
Anf. 83 ELVER JONSSON (fp):
Herr talman! Det sägs att Norden och Nordiska rådet är de mest disparata
organen på detta jordklot. Men det kan också påstås att de är de mest sam-
manhållna och mest harmoniska organen i vår del av världen. För den skull
saknas inte problem. Därför behöver det nordiska samarbetet förnyas och
utvecklas. Det behöver också förenklas, framför allt med tanke på männi-
skorna i det praktiska vardagslivet.
Inför EES-förhandlingarna och förberedelserna för Sveriges ansökan om
medlemskap i EG har det från vissa håll uttryckts pessimism om det nordiska
samarbetets framtid. För att kunna få en bättre bild av vad som förändrat
den politiska bilden i Europa har nya samarbetsformer krävts också för Nor-
den. På Nordiska rådets uppmaning lät statsministrarna företa en s.k. nyvär-
dering av det nordiska samarbetet. Det kunde konstateras att det fanns goda
förutsättningar för ett fortsatt omfattande nordiskt samarbete, om än i något
förändrat skick.
Vad som nu gäller är att vi har ett par sessioner i stället för bara en. Det
har här tidigare sagts att rådet fått ökad budgetmakt. Detta innebär att vi
beslutar om innehållet inom de av ministerrådet givna ramarna. Det har
också poängterats att utrikes- och säkerhetspolitiska frågor inte längre är
tabu.
Det faktum att regeringarna fortsättningsvis också ingår i rådet tycker jag
Prot. 1993/94:29
24 november 1993
Nordiskt samarbete
73
Prot. 1993/94:29
24 november 1993
Nordiskt samarbete
74
borgar för att Nordiska rådet behåller sin unika ställning som samarbetsor-
gan för fem länder och tre självstyrande områdens regeringar och parlament.
Parlamentarikerna å sin sida har i princip sagt sig vara eniga och instämma
i statsministrarnas förslag till prioritering på vissa samarbetsområden. Dessa
omfattar de flesta av de traditionella samarbetsfrågorna. Positivt är också att
utvecklingen av infrastruktur, samarbete om energi- och resursfrågor samt
regionalt samarbete särskilt framhålls. Det är nämligen genom samarbete på
dessa områden som Norden kan förstärkas och förbättra sin ställning som en
slagkraftig och expansiv region i Europa.
Herr talman! Medlemmar från fem av riksdagens partier lade i vintras
fram en motion som syftade till att förstärka det parlamentariska samarbetet
i nordiska frågor och därigenom motverka risken för ett demokratiskt under-
skott i och med att större europeiska samarbetsforum uppstår.
Nu säger utrikesutskottet att man delar motionärernas syn på behovet av
att det parlamentariska samarbetet effektiviseras i takt med att regeringar-
nas nordiska samarbete reformeras. I sina slutsatser landar man i utrikesut-
skottet ändå på ett ställningstagande som innebär att man inte tillstyrker mo-
tionen. I stället nöjer man sig med ett förhållandevis försiktigt uttalande.
Debatten här handlar självfallet om den redogörelse som vi har fått när
det gäller Nordiska rådets verksamhet fram t.o.m. sessionen i mars i år. Jag
vill ändå beröra ett par frågor som har haft stor tyngd och som återkom också
vid vårt senaste möte i Mariehamn. För det första gäller det miljö- och säker-
hetsfrågor. För det andra gäller det sysselsättningen.
På grund av de många atomavfallsprodukter som finns i våra nordområ-
den och de omfattande industriutsläppen, inte minst från det ryska landet
och från Kolahalvön, har miljöhoten ökat enormt inom Nordkalotten och
Barentshavsområdena. Där har ledamoten av Nordiska rådet, Hugo Berg-
dahl, vid flera tillfällen aktualiserat att det behövs stora kraftinsatser för att
få hejd på den väldiga miljöförstöring som pågår i det norra området. Miljö-
utskottet i Nordiska rådet har för övrigt, vilket utrikesutskottet citerar, sagt
att man med skärpa måste ta itu med åtgärder som främjar atomsäkerheten
i nordområdena, bl.a. genom bindande internationella avtal om atomsäker-
het och om hantering av avfall från civil och militär verksamhet. Man har
också uttalat sig för att det här måste ske mycket snabbt.
Den andra frågan som jag kort ville beröra är den plåga som Norden kän-
ner av när vi för närvarande har en oacceptabelt hög arbetslöshet. Därför är
det både angeläget och naturligt att Nordens politiker tillsammans diskute-
rar vad som går att göra.
Situationen är ju den att den våg av arbetslöshet som har sköljt in över
europeiska länder också har nått fram till det nordiska området. Den höga
arbetslöshet som tog fart 1990 i Sverige har fortsatt att stiga till för oss oac-
ceptabelt höga nivåer. Utvecklingen i Norge och på Island är liknande. Dan-
mark som under lång tid har brottats med hög arbetslöshet har en relativt
sett oförändrad situation, medan Finland drabbats hårdast med en öppen
arbetslöshet kring 20 %.
I statsministrarnas uttalande i Mariehamn pekar man på några vitala om-
råden som är en förutsättning för hög sysselsättning och därmed för fortsatt
välfärd. Det ekonomiska utskottet lyckades komma fram till en enad stånd-
punkt angående medlemsförslagen om åtgärder mot arbetslöshet. Alla parti-
grupper i ekonomiska utskottet var eniga om behovet av ökade satsningar
på forskning, utveckling och utbildning. Utskottet underströk också de nor-
diska ländernas beroende av internationell handel, och att det därför är vä-
sentligt att regeringarna medverkar till positiva resultat i GATT-förhandling-
arna.
Jan Fransson, som tidigare talade här, hade några kritiska synpunkter.
Han menar att det under en tioårsperiod inte har tagits några initiativ från
svensk sida. Det var rejäla svingar han riktade mot socialdemokratiska mi-
nistrar och statsråd samt även mot regeringsmedlemmar av annan kulör. På
den punkten vill jag ändå mena att det har skett något, men att både rådet
och statsministrarna i fullt samförstånd med samarbetsministrarna säger att
man nu måste ta till väldiga krafttag för att reda upp den svåra situation där
miljontals människor i Norden är utan arbete.
Rent principiellt hade Jan Fransson synpunkter som det är lätt att in-
stämma i, nämligen faran av den väldiga passivisering som äger rum då män-
niskor går utan arbete. Men att antyda att det inte skulle göras insatser natio-
nellt och nordiskt för att ta itu med arbetslösheten menar jag ändå är en
överdrift. Låt oss, Jan Fransson, ta gemensamma tag för att komma till rätta
med problemen. På den punkten gör jag tolkningen att det finns en god sam-
stämmighet.
Till sist de svårigheter som råder för människor med vardagsnära dagliga
problem. Förre ministern och parlamentarikern Nils G. Åsling har gjort en
snabbutredning som har redovisat en rad kvarstående hinder för medbor-
gare och nordbor när det gäller möjligheten att resa, uppehålla sig och jobba
i olika delar av Norden. Dessa hinder bör snarast undanröjas eftersom de
motverkar den strävan till friare samfärdsel mellan de nordiska folken som
faktiskt var ett utredningsmål redan för 40 år sedan.
Sysselsättningspolitiken är naturligtvis i första hand en nationell angelä-
genhet, men den står för den skull enligt min mening inte i strid med gemen-
samma nordiska tag för att komma till rätta med bristen på jobb. Insatser på
kommunikationsområdet, bättre energiutnyttjande, gemensamma utbild-
ningsinsatser och insatser för miljön kan tjäna de syftena.
Herr talman! Jag ser fram emot den debatt som kommer att hållas i denna
sal i mars nästa år, då man framför allt kommer att ta itu med insatserna för
att göra det möjligt att trygga jobben och därmed välfärden på sikt, både i
Sverige och i Norden.
Anf. 84 JAN FRANSSON (s) replik:
Herr talman! Jag tror att Elver Jonsson avsiktligt missförstod mig när han
sade att jag påstår att det inte har tagits några initiativ under de senaste tio
åren, inte sedan samarbetsavtalet. Jag menar, precis på samma sätt som El-
ver Jonsson, att den arbetslöshet som börjat skölja över oss i sådana tal att
man kan prata om massarbetslöshet är något som har skett de senaste åren.
Det var naturligtvis det jag avsåg. Det är märkligt att inte den svenska rege-
ringen är mer aktiv när arbetslösheten månad för månad seglar upp till höj-
der som vi aldrig har kunnat drömma om, inte någon av oss.
Om den ansvarige svenske arbetsmarknadsministern hade haft någonting
Prot. 1993/94:29
24 november 1993
Nordiskt samarbete
75
Prot. 1993/94:29
24 november 1993
Nordiskt samarbete
positivt att redovisa när det gäller den egna aktiviteten utgår jag ifrån att han
av rent politiska skäl hade tagit tillfället i akt att ge oss en redovisning på
Nordiska rådets senaste session för två veckor sedan. Det fanns ingenting i
det anförandet som antydde att han över huvud taget hade läst vad som står
i artiklarna 9 och 10 i det här samarbetsavtalet.
Elver Jonsson och jag är helt överens om, och det var just det jag avslutade
mitt anförande med, att det krävs gemensamma tag, kanske inte bara i vårt
land. Vi skall också utnyttja möjligheten att i det nordiska samarbetet klart
visa att vi är beredda att vidta konkreta gemensamma åtgärder och ge ett
besked till de nordiska folken om att den här frågan står överst på dagord-
ningen.
Anf. 85 ELVER JONSSON (fp) replik:
Herr talman! Jag håller med om att Jan Fransson hade en snygg avslutning
och ändå kom ned på fötter. Men han förirrade sig in i några påståenden
som jag tror det är rimligt att påpeka. När Jan Fransson säger att jag har
missupfattat honom något är det nog inte så. Jag har följt hans anförande
ord för ord, eftersom det så väl stämmer överens med det han sade i Marie-
hamn. Där står att inga initiativ har tagits av dem som är närmast ansvariga
för genomförandet av det samarbetsavtal som undertecknades 1983 om en
gemensam arbetsmarknad. Min poäng var att det var en stor överdrift att
säga detta. Jag tycker möjligen att det var något orättvist mot hans socialde-
mokratiska statsråd, som under åren har gjort en och annan insats här.
Det är riktigt att arbetslösheten har skjutit fart de senare åren. Från 1990
fram till nu har det varit en stigande kurva. Det erkännandet skall väl ändå
ges Jan Fransson att han klädsamt säger att det inte finns några enkla lös-
ningar. Det är riktigt. Men det är otvetydigt så att arbetsmarknadsministern
från Sverige i debatten - om han hade läst de artiklar som Jan Fransson ta-
lade om vet jag inte - redovisade den mycket stora insats som Sveriges riks-
dag, på regeringens förslag, har beslutat om, och där nya åtgärder är på
gång. Det är den största insatsen i modern tid. Det hindrar inte att vi ändå
får fortsätta med förnyade ansträngningar.
Anf. 86 JAN FRANSSON (s) replik:
Herr talman! Det är inte särskilt fruktbart att Elver Jonsson och jag fort-
sätter den här diskussionen. Jag är klart medveten om de möjligheter jag
som ledamot har att begära en redovisning från den ansvarige arbetsmark-
nadsministern. Jag är naturligtvis besviken över att han inte finns här i kam-
maren när vi diskuterar det nordiska samarbetet. Det var fler än jag som
inte var särskilt imponerade av arbetsmarknadsministerns anförande på den
senaste sessionen.
Anf. 87 MARIANNE ANDERSSON (c):
Herr talman! Det är väl ändå litet för mycket begärt av Jan Fransson att
arbetsmarknadsministern skulle vara här i kammaren när vi diskuterar nor-
diska frågor. Arbetsmarknadsfrågorna är oerhört väsentliga, det är vi alla
överens om. De åtgärder som har föreslagits av arbetsmarknadsministern är,
76
precis som Elver Jonsson sade, de mest kraftfulla i modern tid. Att tala om
ointresse därför att arbetsmaknadsministern inte är här är ganska övermaga.
Herr talman! Jag vill fortsätta med att kommentera Nordiska rådets ar-
bete, som under de senaste åren präglats av en strävan att stärka den euro-
peiska dimensionen i det nordiska samarbetet. Denna strävan motiveras sär-
skilt av EES-avtalet samt de nordiska ländernas förhållande till EG, de poli-
tiska omvälvningarna i Östeuropa och de baltiska staternas självständighet.
Som ett resultat av den arbetsgrupp som statsministrarna tillsatte 1991 har
bl.a. vissa förändringar gjorts i Helsingforsavtalet från 1962. De ändringarna
syftar till att stärka det nordiska samarbetet på områden som är av genuint
gemensamt nordiskt intresse samt att bygga ut det politiska samarbetet av-
seende europeiska och regionala samarbetsfrågor, för att därigenom under-
lätta ländernas deltagande i det kommande EES- och EG-samarbetet.
Nytt i Helsingforsavtalet är att det särskilt markeras att länderna bör råd-
göra med varandra i frågor av gemensamt intresse som behandlas i euro-
peiska och andra internationella organisationer. Vidare understryks vikten
av att regeringarna tillvaratar gemensamma nordiska intressen i europeiskt
och annat internationellt samarbete.
Genuina nordiska samarbetsområden är bl.a. kultur, utbildning och forsk-
ning, vilket också betonats i statsministergruppens rapport och i minister-
rådsförslaget om planerna på en nyvärdering av det framtida nordiska kul-
tursamarbetet. Kulturutskottet har sedan sessionen i Oslo arbetat intensivt
med att ta fram prioriteringar inom kultur-, forsknings- och utbildningsom-
rådena och haft täta kontakter med Ministerrådet, eftersom kulturen nu till-
förs ökade resurser. Samtliga prioriterade områden, t.ex. Kulturfonden,
barn och ungdom, medie- och språksamarbete, har alla ett och samma mål,
nämligen att stärka den nordiska samhörigheten och identiteten i såväl Nor-
den som Europa.
Vi menar att den kulturella mångfalden i Europa inte är ett hot utan en
möjlighet, men för att kunna möta denna utmaning måste den nordiska kul-
turen och den nordiska identiteten stärkas - inte minst viktigt i dessa tider
av arbetslöshet. Intressant att notera är att även EG böljat visa stort intresse
för kulturfrågor och betonat vikten av att bevara små kulturer och språk. I
den pågående europeiska integrationsprocessen blir koncentrationen på
egen identitet och kultur allt viktigare. Det är ett av flera skäl för de nordiska
länderna att gemensamt försöka bevara och intensifiera det nordiska kultur-
samarbetet.
Låt mig här beröra ett av de prioriterade områdena, nämligen mediesam-
arbetet. Grundvalen för nordiskt samarbete är ömsesidig språkförståelse
och insikt i grannländernas förhållanden. Här spelar massmedierna, inte
minst televisionen, en stor roll. Det är i dag alltför få hushåll som kan nås
av nordisk grannlands-TV. Nyligen presenterades en studie av möjligheten
att etablera en gemensam satellitdistribuerad TV-kanal. Den föreslagna ka-
nalen skall enligt studien ha ett brett utbud av program och därmed kunna
hävda sig i konkurrensen med annat TV-utbud. Låt oss hoppas att det kom-
mer ut något positivt av detta.
Låt mig också beröra en annan aspekt, där styrkan i den egna kulturella
identiteten och kunskapen om andras kulturer spelar en stor roll, nämligen
Prot. 1993/94:29
24 november 1993
Nordiskt samarbete
77
Prot. 1993/94:29
24 november 1993
Nordiskt samarbete
främlingsfientligheten. Nordiska rådet har vid ett antal tillfällen diskuterat
främlingsfientlighet och rasism. Vid den nyligen avslutade sessionen i Marie-
hamn antogs också en rekommendation om en nordisk kampanj mot främ-
lingsfientlighet. Kampanjen, som i första hand är riktad till ungdomar, skall
genomföras i samarbete med Nordiska ministerrådet, Nordiska rådet, För-
eningarna Norden och de nordiska ungdomsorganisationerna. En arbets-
grupp har redan tillsatts, och förhoppningen är att en kampanjplan skall
kunna presenteras den 15 februari 1994 och kampanjen inledas hösten 1994.
Till stor del har främlingsfientligheten sina rötter i fruktan för det vi inte
känner. Kulturen, kultursamarbetet och ökad kunskap om den egna och
andras kulturer bidrar till ökad tolerans och är därmed också det viktigaste
verktyget för att bekämpa främlingsfientligheten. Det handlar om vår demo-
krati, och vår demokrati handlar till syvende och sist om vår överlevnad.
Avslutningsvis, herr talman, vill jag beröra ett helt annat område. Vid
Nordiska rådets session i Mariehamn inbjöd mark- och planminister Görel
Thurdin samtliga kvinnliga statsråd i de nordiska länderna till samarbete in-
för FN:s befolkningskonferens i Kairo 1994, kvinnokonferensen i Peking
1995, det sociala högnivåmötet i Köpenhamn 1995 och konferensen om bo-
sättningsfrågor i Istanbul 1996. Resultatet skulle kunna utgöra ett bidrag till
det nordiska kvinnoforum som skall äga rum i Åbo nästa höst. Detta är en
tanke väl värd ett stöd från Nordiska rådets och från nationell sida, i syfte
att skapa respekt för ställningstaganden utifrån kvinnliga värderingar.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan i betänkande UU6.
Anf. 88 JAN FRANSSON (s) replik:
Herr talman! Det är möjligt, herr talman, att Marianne Andersson har
rätt när hon säger att det är för mycket begärt att arbetsmarknadsministern
skall finnas här när vi diskuterar det nordiska samarbetet. Jag har noterat
att den nordiska samarbetsministern nu har kommit till kammaren. Det är
positivt.
Jag hoppas att Marianne Andersson håller med mig om att man kan be-
gära av den svenska arbetsmarknadsministern att han, när han kommer till
Nordiska rådet, är medveten om att han är på Nordiska rådets session och
har ansvaret för de arbetsmarknadspolitiska frågorna. Det är bara att stu-
dera hans anförande: Vad fanns det för initiativ redovisade för att motarbeta
arbetslösheten? Det är bara att titta i protokollet.
Anf. 89 MARIANNE ANDERSSON (c) replik:
Herr talman! Jag lyssnade på Börje Hörnlunds anförande i Mariehamn.
Jag har det inte framför mig nu, och jag kan inte erinra mig precis vad han
sade. Men jag minns att han redovisade de mycket kraftfulla satsningar som
görs från svensk sida när det gäller att bekämpa arbetslösheten. Självklart
är det ett samarbetsområde där naturligtvis mer kan göras. Viljan vet jag att
arbetsmarknadsministern, och vi alla, har. Det är viktigt att samarbeta inom
detta område.
Anf. 90 JAN FRANSSON (s) replik:
Herr talman! I artikel 10 i samarbetsavtalet står det att Nordiska minister-
rådet (arbetsmarknadsministrarna) regelbundet skall samråda med arbets-
marknadens parter om frågor rörande arbetsmarknad och sysselsättning i
Norden.
Med tanke på den våldsamma ökningen av arbetslösheten hade jag i varje
fall förväntat mig att arbetsmarknadsministern, med utgångspunkt i artikel
10, hade haft någonting att redovisa. Det hade han inte, Marianne Anders-
son.
Anf. 91 LARS MOQUIST (nyd):
Herr talman! Det vi i dag skall ta ställning till är inget anslagsäskande,
utan här ges riksdagen endast möjligheter att anlägga synpunkter på Nor-
diska rådets svenska delegations berättelse om verksamheten under tiden
mars 1992 - mars 1993. Jag vill ändå passa på att påpeka att eftersom de nor-
diska länderna redan har överenskommit om en budget på sammanlagt 250
miljoner kronor för 1993, har riksdagen inga reella möjligheter att påverka
anslaget. Riksdagen blir i stort sett bara ett transportkompani för att effek-
tuera anslagsäskandena. Det förhållandet borde inte riksdagen acceptera.
Herr talman! Vi anser att kostnaderna för Nordiska ministerrådet är orim-
ligt stora och att de kraftigt bör begränsas. Vi anser att Nordiska rådets verk-
samhet och arbetsformer är förlegade och ineffektiva. Vi föreslår att rege-
ringen tar initiativ till att en utredning skyndsamt tillsätts, med målet att dels
analysera nya arbetsformer för det nordiska samarbetet till en väsentligt
lägre kostnad än de nuvarande och med väsentligt reducerad byråkrati, dels
analysera vilka verksamheter som är väsentliga i ett nordiskt samarbete och
vilka verksamhetsområden som är lämpade för nordiskt samarbete utanför
Nordiska rådets ram.
Nordiska rådet har med tiden utvecklats till en otymplig byråkrati med ett
stort antal parlamentariker utan verkligt inflytande. Antalet parlamentari-
ker i Nordiska rådet bör kraftigt reduceras, anser vi. Parlamentarikernas
möjligheter att fatta bindande beslut bör också analyseras. Kanske ett enda
nordiskt centralt sekretariat borde inrättas? Behövs en särskild tidskrift för
att täcka de nordiska ländernas informationsbehov?
Ja, herr talman, frågorna är många. Kanske en utredning skulle kunna ge
svaren.
Vi anser att Nordiska rådet har blivit en organisation med ett enormt
mångsyssleri. Verksamheten behöver förändras. Prioriteringar måste ske.
Nordiska rådets verksamhet bör främst ta fasta på frågor av gemensamt nor-
diskt intresse och där ett gemensamt nordiskt agerande kan ge tyngd åt nor-
diska krav och behov i ett europeiskt samarbete.
Man bör ta fram olika modeller för hur Nordiska rådets arbete och beslut
skall följas upp i de olika parlamenten och regeringarna. Om Nordiska rådet
inte bara skall bli en tungadministrerad byråkratisk nordisk diskussions-
klubb, måste man finna en modell där rådets arbete och beslut får en star-
kare ställning än i dag. I annat fall bör det nordiska samarbetet drivas vidare
i andra former än inom Nordiska rådet. Även detta bör återspeglas i en ut-
redning av det framtida nordiska samarbetet.
De svenska miljöinsatserna i Nordens närområden måste inriktas på att
maximera miljöförbättringen per investerad krona. Det innebär att svensk
miljö kan förbättras genom att investeringar görs i ökad omfattning i re-
Prot. 1993/94:29
24 november 1993
Nordiskt samarbete
79
Prot. 1993/94:29
24 november 1993
Nordiskt samarbete
ningsverk och anläggningar i exempelvis Baltikum. De nordiska länderna
bör, i syfte att bl.a. uppnå högre effektivitet och samverkansfördelar, träffa
en överenskommelse om att utse var sitt land i Östersjöområdet till priorite-
rat projektland.
Herr talman! Jag vill till sist yrka bifall till vår motion om en utredning av
det framtida nordiska samarbetet. Jag yrkar samtidigt avslag på utskottets
hemställan enligt p. 4.
Anf. 92 INGER KOCH (m) replik:
Herr talman! Jag vill bara erinra om vad utskottet skriver när det gäller
förslaget - som vi även diskuterade förra året, Lars Moquist - om att utse
ett nordiskt fadderland för vart och ett av de baltiska länderna. Dessa fad-
derländer skall naturligtvis särskilt beakta miljöförstöringen i de olika bal-
tiska länderna. Vi tror inte att detta kan stärka samarbetet. Det sker redan
nu mycket intensivt samarbete mellan de nordiska länderna och inom den
europeiska unionen för att förbättra miljösituationen i Baltikum. Jag håller
med om att den är anmärkningsvärd och prekär. Men det försiggår redan ett
nära och väldigt intensivt samarbete.
Som jag sade tror jag inte att förslaget skulle stärka det samarbetet. Jag
tror att det är bättre om man kan ha en gemensam syn på de baltiska län-
derna.
Sverige har ett alldeles särskilt och påtagligt ansvar för arbetena vid Ignali-
naverket i Litauen, och det vet Lars Moquist. Så jag kan inte riktigt förstå
upprepandet av detta krav.
Anf. 93 LARS MOQUIST (nyd) replik:
Herr talman! Det är riktigt, Inger Koch, att det sker ett utvidgat nordiskt
samarbete, och det är vi naturligtvis för. Sedan har vi velat ta upp frågan om
detta kunde vara en lämplig väg att gå fram, dvs. att ett land sköter ett annat
mottagarland. Det är möjligt att det finns faktorer som pekar emot det för-
slaget, men jag tycker att det är värt att pröva. Då skulle ett iand ta hand
om all infrastruktur, alla miljösatsningar och valutafrågor. Valutafrågorna är
kanske litet överspelade när det gäller Baltikum, eftersom man redan nu har
en valuta som fungerar rätt hyggligt. Jag vidhåller ändå att detta är en väg
som man borde fundera över inom de nordiska länderna. Frågan om att in-
föra denna variant med ett givarland och ett mottagarland har nog över hu-
vud taget inte tagits upp i Nordiska rådet.
Anf. 94 INGER KOCH (m) replik:
Herr talman! Det är fråga om så stora pengar när det gäller miljösats-
ningar i de baltiska staterna att inget land kan klara de omfattande insatser
som behövs. Det är absolut nödvändigt med ett samarbete. Inte ens Norden
kan klara detta. Det behövs ett samarbete inom hela världssamfundet för att
man skall kunna förbättra den svåra miljösituationen.
Anf. 95 LARS MOQUIST (nyd) replik:
Herr talman! Jag vill bara avsluta med att säga att vi självfallet är med på
att man skall ha ett samarbete även utöver gränserna. Men man kan ändå
pröva den här modellen inom ramen för ett utvidgat nordiskt samarbete.
Anf. 96 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):
Herr talman! Jag beklagar att jag på grund av ett alltför långt samman-
träde i Utrikesnämnden inte har kunnat vara närvarande under den första
delen av debatten. Men via uppställda TV-apparater hörde jag hur Jan
Fransson gick på, och det fick mig att omedelbart komma hit för att ta den
debatten. Jag tycker nämligen att flera av inläggen här har varit ganska för-
enklade versioner av verkligheten.
Man diskuterar dessa frågor som om den stora allmänheten inte vet om
att Nordiska rådet disponerar en budget om 650 miljoner s.k. starka danska
kronor. Men det är naturligtvis inte hela bilden. Ibland resonerar man som
om det bara var att ta av dessa pengar för att lösa miljöproblemen och dess-
utom sysselsättningen i hela norra Europa. Det får ju finnas något sinne för
proportioner och någon måtta på anspråken.
Det stora och viktiga är det informella samarbetet, som är möjligt att driva
i ett nordiskt sammanhang för att den vägen utöva tryck också på andra län-
der i vår närhet. Det är precis detta som statsministrarnas diskussion i Marie-
hamn handlade om, nämligen hur de nordiska länderna tillsammans kan
stärka den europeiska sysselsättningens utveckling i samarbete med övriga
EG-EFTA-länder. Detta är bakgrunden till det uttalande om sysselsätt-
ningen som gjordes av statsministrarna i Mariehamn den 8 november. Jag
skall inte återge hela det uttalandet, utan jag skall endast nämna några rubri-
ker.
En rubrik lyder Utvidgad och fri handel.
En annan rubrik lyder Sunda offentliga finanser för lägre räntor - där finns
ingenting om konsumtionsstimulans, Jan Fransson.
En ytterligare rubrik lyder Strukturella reformer för fler och nya jobb.
Under denna rubrik behandlas små och medelstora företag, den aktiva ar-
betsmarknadspolitiken, de arbetssökandes position på arbetsmarknaden,
vilken bör stärkas, kompetensutvecklingen genom utbildning och omskol-
ning. Detta avsnitt har överlämnats direkt från statsministrarna till Finans-
ministerrådet inom Nordiska rådet för att behandlas med sikte på sessionen
i Stockholm i början av mars. I detta uppdrag ligger också samråd med de
fackliga organisationerna i Norden.
Det är alltså inte så, att vi på regeringssidan isolerar oss från världen i öv-
rigt, som Jan Fransson antydde i sin retorik.
Statsministrarna diskuterade även stabila valutakurser, som var en annan
huvudrubrik.
Avsikten med detta gemensamma nordiska grepp är alltså att föra frå-
gorna vidare i det europeiska sammanhanget. Nästa möte med det euro-
peiska rådet i Bryssel i december är naturligtvis det första målet när det gäl-
ler att vidarebefordra dessa uppfattningar.
Det förhåller sig på samma sätt i fråga om miljön. Anspråken och behoven
i vår omvärld är enorma. Det är fullt klart att dessa inte ryms inom några
nordiska budgetar. Det skall man säga klart och tydligt, vilket jag har gjort.
Jag sade det till t.ex. miljöutskottet i somras då man kom med anspråk på
600 miljoner hit och ett ytterligare antal miljoner dit. Miljöutskottet talar
om en helt annan form av nordisk samverkan. Man vill använda det nordiska
samarbetet för att mobilisera resurser som sedan skall användas gemensamt.
Prot. 1993/94:29
24 november 1993
Nordiskt samarbete
6 Riksdagens protokoll 1993194. Nr 29
Prot. 1993/94:29
24 november 1993
Nordiskt samarbete
82
Det tycker jag är bra. Därför har jag tagit initiativ till - och det gjorde jag
före diskussionen med miljöutskottet - att Miljöministerrådet skall arbeta
fram ett förslag, där man föreslår att man i alla de nordiska länderna paral-
lellt tar ut avgifter som är positiva från miljösynpunkt på t.ex. miljöbelas-
tande energiråvaror. Dessa pengar skall sedan samlas ihop för att ge en sy-
nergieffekt genom att man gemensamt ser till att dessa medel inriktas på de
stora problemen i vår omvärld, alltifrån Barentsregionen till Kolahalvön,
Sankt Petersburgs-området och Sosnovyj Bor, Sillamäedammen i Estland,
energisystemen i de baltiska republikerna och till Litauen och kärnkraftver-
ket Ignalina. Det var bara några exempel. Hela Östersjön med de 140 miljar-
der kronor som enligt Helcomrapporterna krävs är ytterligare ett exempel.
Diskussionen gäller alltså de hundratals miljarder kronor som skall mobilise-
ras. Då tycker jag att man skall tala om det och inte på hemmaplan försöka
att slinka undan och säga: Nej, vi är inte beredda att ställa upp på sådana
här insatser.
Detta är inte bara en uppgift för miljöministrarna i Norden. Vi är ense om
tagen, och vi kommer att diskutera frågan på ett sammanträde med finans-
ministrarna i Köpenhamn den 7 december. Därefter fullföljer vi ett förslag.
Statsministrarna måste hjälpa till att få fram ett realistiskt sätt att hantera de
enorma behov som finns i vår omvärld. Eftersom detta över huvud taget inte
har nämnts i debatten tyckte jag att det fanns utrymme att i alla fall infor-
mera om detta.
Det är naturligtvis fritt fram för alla er parlamentariker att nu i januari
visa att ni ställer upp på detta, så att någonting blir gjort för att hantera alla
dessa stora problem i norra Europa. Jag har tidigare utmanat Miljpudvalget.
Nu utmanar jag den svenska riksdagen att ställa upp på detta. Det handlar
alltså om gemensamma förslag från alla nordiska länder för att finansiera de
enorma insatser som krävs för att hantera problemen på t.ex. miljöområdet,
kärnsäkerhetsområdet, sysselsättningsområdet etc.
Jan Fransson talade om situationen i Danmark, där man har en socialde-
mokratiskt ledd regering och en arbetslöshet på ca 12 %. Det har inte heller
där varit möjligt att med snabba klipp hantera den situationen. Det borde i
annat fall ha gjorts vid det här laget. Danmark har ändå en arbetslöshet som
ligger 50 % högre än vår. Jag vet inte om exemplet Danmark ingick som en
del i Jan Franssons i övrigt innehållslösa retorik.
Lars Moquist tog upp frågan om otymplig byråkrati. Min erfarenhet från
det nordiska samarbetet är att det är ett av de mer välfungerande internatio-
nella samarbeten som över huvud taget finns. Vid det här laget har jag under
ganska många år studerat det både från insidan och från utsidan. Naturligtvis
finns det alltid möjligheter att omdirigera resurser. Det är just vad statsmi-
nistrarna med sitt initiativ har varit ute efter, och det är precis det arbete som
nu pågår. Vartenda projekt granskas, för att de därefter skall kunna få en
ännu effektivare organisation.
Observera det som litet lättvindigt bara brukar svepas över, att människor
uppskattar det nordiska samarbetet. Varför? Jo, det bygger nämligen på
konscnsusprincipcn, att vi skall vara överens. Det innebär emellertid inte att
det är det mest effektiva. Det går inte fortast på det sättet. Diktaturer är
naturligtvis i det avseendet överlägsna. Men vi har ändå valt en förankrande
konsensusprincip för att kunna genomföra stabila reformer i det nordiska
samarbetet, vilket vi också har gjort. Människorna uppskattar det. Jag
tycker att det är ett ganska gott betyg, även om det inte alltid brukar inrym-
mas under rubriken effektivitet. Men demokratiskt effektivt är det uppen-
barligen, eftersom människor uppskattar det.
Anf. 97 JAN FRANSSON (s):
Herr talman! Olof Johansson tog upp det som jag sade om Danmark. Om
Olof Johansson verkligen hade varit här och hört vad jag sade, när jag an-
vände bilderna från Danmark, hade det kanske varit lättare att få en litet
mer konstruktiv debatt i frågan. Men faktum är, om jag ändå skall ge någon
kommentar till den diskussionen, att jag rekommenderar Olof Johansson att
ta del av de intiativ som har tagits under den korta tid som Danmark har
haft en socialdemokratisk regering. Under hela 80-talet var det ju en annan
regering, eller hur? Men även den tog intressanta initativ. Jag menar att vi
kanske har litet grand att lära av danskarna.
Det ekonomiska utskottet i Nordiska rådet har varit ansvarigt för de med-
lemsförslag om sysselsättningen som diskuterades vid den senaste sessionen.
Eftersom jag har deltagit både i en arbetsgrupp och i utskottet vill jag bara
upplysa Olof Johansson om att vi inte har haft något slags budgetperspektiv
på den frågan. Det är precis så som Olof Johansson säger, att Nordiska rådet
inte bara är en budgetapparat. Det handlar också om ett informellt samar-
bete. Att det kan utvecklas till gemensamma nordiska initiativ är naturligtvis
också värdefullt. Det var det perspektiv som vi hade.
Det är riktigt att statsministrarna gjorde ett uttalande i samband med ses-
sionen på Åland. Om vi skall vara ärliga innehöll det knappast något kon-
kret. Men jag vill försöka att ha en positiv syn, eftersom intiativkraft ändå
visades.
Vi blir nu informerade om att frågan om sysselsättningen har lämnats över
till olika ansvariga inom regeringen. Vi ser naturligtvis fram emot vad detta
kan resultera i inför nästa års session. Men jag vill ändå fråga Olof Johans-
son: Är detta det enda intiativ som har tagits eller planeras för att verkligen
se till att vi vid nästa session kan föra en ordentlig generaldebatt om syssel-
sättningen och om möjligt komma fram till konkreta åtgärder? I utskottet
var vi i alla fall medvetna om att tiden var knapp. Därför utgår jag från att
man har tagit ytterligare initiativ utöver ett skriftligt uttalande från statsmi-
nistrarna till finansministrarna och vad det nu var.
Anf. 98 LARS MOQUIST (nyd):
Herr talman! Jag har inte för avsikt att gå i polemik med miljöministern
om Nordiska rådets arbetsformer. Det vi ville ha var en allsidig utredning
och att vi skulle bli överens om tagen i Nordiska rådet.
Olof Johanssons utmaning när det gäller miljösatsningar tycker jag rim-
mar litet illa med den inriktning som anges i utskottsbetänkandet, där man
bl.a. redovisar utskottets arbete enligt följande: Kulturutskottets arbete har
präglats av statsministergruppens rapport och planerna på en nyvärdering av
det framtida nordiska kultursamarbetet. Enligt de framlagda förslagen skall
kulturbudgeten få en 25-procentig ökning 1994 och utgöra 50 % av den nor-
Prot. 1993/94:29
24 november 1993
Nordiskt samarbete
83
Prot. 1993/94:29
24 november 1993
Nordiskt samarbete
84
diska budgeten 1996. Utskottets internationella verksamhet har fortsatt
inom de under år 1991 tillsatta arbetsgrupperna för relationer till EG-parla-
mentet.
Man tar här upp en del frågor om kultur- och utbildningsinsatser, forsk-
ningsområdet samt förslag om nya riktlinjer för Forskningspolitiska rådet
och klarare profilering av den nordiska dimensionen i läroplanen när det gäl-
ler hushållsundervisning i de baltiska länderna. Personligen är jag mycket
mer positiv till Olof Johanssons prioritering, dvs. av miljön.
I utrikesutskottet har vi för någon månad sedan bl.a. blivit varse ett pro-
blem som kanske är ett litet problem, nämligen Atomsjön i Sillamäe. Proble-
men omfattar naturligtvis hela Östersjöområdet och inte minst Östersjön.
Miljöministern påpekade att resursbehovet för Östersjön enligt Helcom
skulle ligga på 140 miljarder kronor. Det är väsentligt att inte splittra upp
resurserna på en rad andra områden. Det uppstår en konfliktsituation mel-
lan Olof Johanssons utmaning till de nordiska länderna och riksdagen att
satsa på miljön och Nordiska rådets inriktning som i ganska stor utsträckning
handlar om kultur.
Anf. 99 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):
Herr talman! Låt mig ta upp det senare först och bara kommentera det
med den anmärkningen att den omprioritering som statsministrarna tog ini-
tiativ till ligger inom ramen för den nordiska budgeten om 650 miljoner kro-
nor. Vad jag talade om gällde att vidga möjligheterna till samordnade aktio-
ner från de nordiska länderna, och då måste man gå fram utanför den nor-
diska budgeten och komma överens om hur man parallellt i de olika nordiska
länderna skall finansiera gemensamma insatser. Syftet skall naturligtvis vara
dels att öka volymerna, dels att uppnå synergieffekter, dvs. att man blir ef-
fektivare tillsammans än man är var för sig.
Det förekommer ett informellt samarbete, och det är inte så att man gör
saker och ting helt ovetande om varandras insatser. Om de nordiska län-
derna tillsammans bara på miljöområdet satsar i storleksordningen en mil-
jard kronor i de tre baltiska republikerna, krävs det samordning för att insat-
serna skall bli så effektiva som möjligt, för att de skall angripa rätt problem
och ge verkligt långsiktiga effekter. Det är detta problem som vi har tagit
upp, inte minst mot bakgrund av de jättelika insatser som krävs när det gäller
t.ex. energisystem, omhändertagande av avfall i olika tappningar och kärn-
säkerhet.
Kärnsäkerheten är, som alla vet, aktuell på många olika nivåer i världen.
Där har G 7, G 24 och en rad finansiella institut, senast Nuclear Safety Ac-
count inom Europeiska utvecklingsbanken, medverkat för att försöka få litet
ordning på de satsningar som görs i hela Östeuropa. Sverige gör mest i Nor-
den på det här området, och vi kommer naturligtvis att fortsätta att arbeta
oförtrutet och bilateralt med detta.
Jag hoppas t.ex. att vi när president Brazauskas kommer hit denna vecka
skall diskutera de konkreta åtgärder från Litauen självt som krävs i form av
avtal, beslut från myndigheter och anslutning till internationella konventio-
ner för att vi skall kunna göra konkreta insatser i t.ex. Ignalina-rcaktorn,
utan att för den skull stå för hela ansvaret om olyckan skulle vara framme.
Det arbetet fortsätter självfallet, men vi vill höja dess nivå ytterligare ett steg
genom ett förbättrat och mera ambitiöst nordiskt samarbete.
Jag skall inte gå vidare på temat det danska och det svenska. Jag vill bara
helt kort konstatera att Danmark inte med några snabba klipp har lyckats
att sänka sin arbetslöshet. Det är ett större och - om uttrycket tillåts - mera
gemensamt problem än så. Det är därför viktigt att det europeiska arbetet
med kraft fullföljs. Det som då är viktigt är naturligtvis den rekommendation
som Nordiska rådet antog i Mariehamn, och i uppföljningen av det arbetet
får finansministrarna en roll. Jag kan också tänka mig att arbetsmarknadsmi-
nistrarna får det.
Detta pågår nu med sikte på Stockholmssessionen. I det sammanhanget
kommer också en inbjudan att gå ut till de fackliga organisationerna. Det är
vad som är på gång utöver finans- och statsministrarnas gemensamma och
mera principiellt hållna uttalande.
Herr talman! Jag har försökt att skingra åtminstone en del av missförstån-
den i detta sammanhang. Jan Fransson frågade mig om andra initiativ. I Ma-
riehamn signerades t.ex. ett utbildningsavtal, som skall läggas fram för Nor-
diska rådet under Stockholmssessionen. Det syftar till kompetenshöjande
åtgärder, innefattande fritt tillträde för ungdomar och andra som söker sig
till utbildningar i Norden. Norden skall vara en utbildningsgemenskap.
Den sortens åtgärder kan de nordiska länderna tillsammans med fördel
klara inom de snäva ekonomiska ramar som är anvisade. Däremot måste den
konkreta utbildningsinsatsen ligga utanför den nordiska budgeten. Vi skall
där, som jag ser det, ha samma synsätt som vi har på miljöområdet, dvs. att
vi skall försöka samordna insatser och få ut mera av de pengar som vi satsar.
Som Elver Jonsson sade: Trots den största insatsen i modern tid i vårt eget
land på arbetsmarknadspolitikens område är det självklart att vi - just därför
att vi satsar så mycket - också skall samordna arbetet med de övriga nordiska
länderna för att få ut det bästa möjliga av de kanske 80-90 miljarder som
anslås på helårsbasis.
Anf. 100 LARS MOQUIST (nyd):
Herr talman! Jag tycker att miljöministern blandar bort korten i priorite-
ringsresonemanget. Det verkar litet egendomligt att Nordiska rådet inom ra-
men för de 650 miljonerna gör prioriteringar på kultursidan, vilket många
kan tycka är bra, medan Olof Johansson säger att det skall vara en utmaning
för riksdagen och andra parter att göra miljösatsningar, bl.a. för att rena
Östersjön. Hur kan det komma sig att Nordiska rådet inte inom ramen för
sin sedvanliga budget arbetar för att satsa på miljön? Nordiska rådets
650-miljonersbudget borde mera spegla en inriktning på miljön än på kultu-
ren.
Olof Johansson får väl försöka klargöra hur man skall kunna satsa på kul-
turen samtidigt som man gör en jättesatsning på miljösidan. Jag tycker inte
att dessa båda budskap går ihop.
Anf. 101 MiljöministerOLOF JOHANSSON (c):
Herr talman! Det är viktigt att ta fasta på att statsministerinitiativet bl.a.
innefattar att vi är medvetna om det ökande europeiska samarbetet, oavsett
Prot. 1993/94:29
24 november 1993
Nordiskt samarbete
7 Riksdagens protokoll 1993194. Nr 29
Prot. 1993/94:29
24 november 1993
Nordiskt samarbete
om det handlar om EFTA, EES-avtalet eller ett framtida eventuellt medlem-
skap i EG. Det gäller då att använda det nordiska samarbetet för att priori-
tera det genuint nordiska, det som ingen annan kan hantera åt oss. Den nor-
diska kulturen är vår; alltså prioriterar statsministrarna i sitt initiativ kultu-
ren inom ramen för den nordiska budgeten. Det är mycket tydligt.
När det sedan gäller miljön i vår omvärld är intresset litet olika beroende
på geografiskt avstånd och på hur mycket man själv berörs av miljöförstör-
ingen. Jag tycker att Lars Moquist var en utmärkt exponent för just detta
tänkande. Behoven är för stora för att kunna hanteras inom ramen för den
nordiska budgeten. Det gäller i stället att utnyttja det nordiska samordnings-
maskineriet för att koordinera det som vi nationellt kan mobilisera utanför
den nordiska budgeten. För att klara den uppgiften har statsministrarna
också sagt, vilket har följts upp hela vägen, att miljön skall ha en oförändrad
ställning i budgeten. Man har alltså inte föreslagit några besparingar för att
finansiera de ökade kultursatsningarna.
Jag tolkar detta helt enkelt så att det arbetet skall gå vidare och vara en bas
för att man skall kunna gå utanför det nordiska samarbetet och med mera
informell samordning mobilisera resurser för gemensamma insatser i vår om-
värld. Då krävs det naturligtvis en del bassamverkan inom ramen för det nor-
diska samarbetet.
Det är också min erfarenhet att detta fungerar bra. Vi har lätt att nå var-
andra, och vi har många gemensamma uppfattningar som vi driver via det
nordiska samarbetet. Vi träffas som miljöministrar och pratar t.ex. igenom
hur vi skall ställa oss i samband med de svavelförhandlingar som för närva-
rande pågår i Geneve inom ramen för ECE, FN:s ekonomiska kommission
för Europa. Det är en självklarhet för oss att vi samordnar våra nordiska
intressen när vi ändå träffas på nordisk basis. Det är detta som kallas ett in-
formellt samarbete.
Det är väl utmärkt, och det handlar inte bara om vår egen närmiljö utan
om hela Europa och om hur vi skall agera i UNCED, alltså på global basis.
Det är så vi skall utnyttja det nordiska samarbetet. Då får det ännu bättre
effektivitet än om man ägnar sig bara åt de frågor som kan betalas inom en
mycket snäv budget på 650 miljoner s.k. starka danska kronor.
Anf. 102 LARS MOQUIST (nyd):
Herr talman! Jag skall fatta mig mycket kort. Jag vill bara önska Olof Jo-
hansson lycka till i kommande lobbyverksamhet för satsningar på vår när-
miljö. Att miljön är en av de viktigaste frågorna, särskilt här uppe i Norden,
är vi helt överens om. Så lycka till med den lobbyverksamheten!
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 25 §.)
Föredrogs
utrikesutskottets betänkande
1993/94:UU8 Sveriges tillträde till konventionen om förlikning och skilje-
dom inom Europeiska säkerhetskonferensen (ESK) m.m. (prop.
1993/94:23).
Tredje vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut fattades efter 25 §.)
Föredrogs
utrikesutskottets betänkande
1993/94:UU9 Tillämpning i fråga om Haiti av lagen (1971:176) om vissa in-
ternationella sanktioner (prop. 1993/94:34).
Tredje vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
Prot. 1993/94:29
24 november 1993
Beslut
UU3 Mänskliga rättigheter
Mom. 4 (kvinnans rätt till abort)
1. utskottets motivering
2. motiveringen i res. (kds)
Votering:
266 för utskottet
22 för res.
61 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 117 s, 10 v, 69 m, 24 c, 24 fp, 3 kds, 16 nyd, 3 -
För res.: 3 m, 19 kds
Frånvarande: 21 s, 4 v, 8 m, 7 c, 9 fp, 4 kds, 7 nyd, 1 -
Mom. 14 (bistånd till irakiska Kurdistan)
1. utskottet
2. men. (v)
Votering:
277 för utskottet
14 för men.
58 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 118 s, 71 m, 24 c, 25 fp, 21 kds, 17 nyd, 1 -
För men.: 12 v, 2 -
Frånvarande: 20 s, 2 v, 9 m, 7 c, 8 fp, 5 kds, 6 nyd, 1 -
Prot. 1993/94:29
24 november 1993
88
Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.
UU6 Nordiskt samarbete
Mom. 4 (utredning av det framtida nordiska samarbetet)
1. utskottet
2. res. (nyd)
Votering:
274 för utskottet
19 för res.
56 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 116 s, 12 v, 72 m, 24 c, 25 fp, 22 kds, 3 -
För res.: 19 nyd
Frånvarande: 22 s, 2 v, 8 m, 7 c, 8 fp, 4 kds, 4 nyd, 1 -
Mom. 8 (kommunikationerna inom Barentsregionen)
1. utskottet
2. men. (v)
Votering:
282 för utskottet
13 för men.
54 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 118 s, 72 m, 24 c, 25 fp, 22 kds, 19 nyd, 2-
För men.: 12 v, 1 -
Frånvarande: 20 s, 2 v, 8 m, 7 c, 8 fp, 4 kds, 4 nyd, 1 -
Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.
UU8 Sveriges tillträde till konventionen om förlikning och skiljedom inom
ESK m.m.
Kammaren biföll utskottets hemställan.
UU9 Tillämpning i fråga om Haiti av lagen om vissa internationella sanktio-
ner
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Anmäldes och bordlädes
Proposition
1993/94:77 En ombildning av arbetsgivarorganisationen för det statliga om-
rådet
Skrivelse
1993/94:95 Redogörelse för handläggningen av prövningen av ansökan om
en fast förbindelse över Öresund
Motionerna
med anledning av prop. 1993/94:50 Fortsatt reformering av företagsbeskatt-
ningen
1993/94:Sk5 av Ingvar Carlsson m.fl. (s)
1993/94:Sk6 av Olle Schmidt (fp)
1993/94:Sk7 av Erling Bager och Christer Lindblom (fp)
1993/94:Sk8 av Gudrun Schyman m.fl. (v)
1993/94:Sk9 av Hugo Hegeland (m)
1993/94:SklO av Karin Starrin (c)
1993/94:Skl 1 av Roland Sundgren m.fl. (s)
1993/94:Skl2 av Ingvar Carlsson m.fl. (s)
1993/94:Skl3 av Peter Kling och Bo G Jenevall (nyd)
1993/94:Skl4 av Rune Thorén och Tage Påhlsson (c)
1993/94:Skl5 av Roland Sundgren m.fl. (s)
1993/94:Skl6 av Karin Starrin (c)
med anledning av prop. 1993/94:85 Vissa skattefrågor rörande livförsäkring
1993/94:Skl7 av Lars Hedfors m.fl. (s)
1993/94:Skl8 av Peter Kling och Bo G Jenevall (nyd)
med anledning av prop. 1993/94:90 Översyn av tjänstebeskattningen, m.m.
1993/94:Skl9 av Ingvar Carlsson m.fl. (s)
1993/94:Sk20 av Lars Hedfors m.fl. (s)
1993/94:Sk21 av Gudrun Schyman m.fl. (v)
1993/94:Sk22 av Stina Gustavsson och Rosa Östh (c)
1993/94:Sk23 av Birger Andersson (c)
1993/94:Sk24 av Kjell Eldensjö och Fanny Rizell (kds)
1993/94:Sk25 av Kjell Eldensjö (kds)
1993/94:Sk26 av Peter Kling och Bo G Jenevall (nyd)
med anledning av prop. 1993/94:91 Vissa fastighetsskattefrågor, m.m.
1993/94:Sk27 av Charlotte Branting (fp)
1993/94:Sk28 av Lars Hedfors m.fl. (s)
1993/94:Sk29 av Sören Lekberg m.fl. (s)
1993/94:Sk30 av Stina Gustavsson och Birger Andersson (c)
1993/94:Sk31 av Dan Eriksson i Stockholm m.fl. (nyd)
Prot. 1993/94:29
24 november 1993
89
Prot. 1993/94:29
24 november 1993
90
Anmäldes att följande interpellationer framställts
den 23 november
1993/94:64 av Gudrun Schyman (v) till statsrådet Ulf Dinkelspiel om Sverige
och EMU:
År 1997 - eller allra senast 1999 - är det tänkt att EMU:s tredje fas skall
börja gälla. Då skall gemensam valuta och gemensam centralbank införas.
Innan dess måste medlemsländerna enligt Maastrichtfördraget ha uppfyllt
bestämda konvergenskrav vad gäller budgetunderskott, statsskuld, växel-
kurs, räntor och inflation. Dessutom måste länderna i förekommande fall
ha ändrat sina lagar så att de nationella riksbankerna garanterat är politiskt
oberoende och har prisstabilitet som huvudmål.
När dessa kriterier är uppfyllda fråntas länderna sina nationella penning-
väsenden. Detta sker genom beslut i unionsrådet med kvalificerad majoritet,
vilket i dag skulle betyda 54 av 76 röster. Undantagna från detta beslut är
Storbritannien och Danmark, som lyckats reglera undantag genom särskilda
protokoll.
När utrikeshandelsministern var i Bryssel den 10 november och redo-
gjorde för den svenska positionen beträffande Maastrichtfördraget hävdade
han att det ytterst är riksdagen som självständigt fattar det avgörande beslu-
tet om en övergång från den andra till den tredje EMU-fasen. Utrikeshan-
delsministern lär också ha sagt vid ett pressmöte att om det blir ett nej till
detta så kommer Sverige inte med i den tredje fasen. Utrikeshandelsminis-
terns slutsats har motsagts av EG-kommissionens Henning Christophersen,
som enligt Svenska Dagbladet den 12 november hävdar att Sverige rent folk-
rättsligt har bundit sig för en automatisk övergång när kriterierna är upp-
fyllda.
Luxemburgs premiärminister Jacques Santer har enligt samma artikel ut-
talat att Sveriges riksdag genom att godkänna Maastrichtfördraget begränsat
sin handlingsfrihet till att endast rösta ja till den tredje fasen.
För att upphäva denna begränsning krävs enligt EG-rätten ett uttryckligt
och juridiskt bindande undantag. Vad som sägs muntligt i ett anförande sak-
nar inom EG/EU praktisk betydelse.
Den valhänthet som tycks ha präglat regeringens agerande inför förhand-
lingarna om den ekonomiska och monetära unionen reser en mängd frågor.
Har regeringen och den socialdemokratiska oppositionen tänkt igenom
konsekvenserna av att delta i den ekonomiska och monetära unionen? Vil-
ket vetenskapligt underlag finns exempelvis för de av unionen uppställda
konvergenskriterierna? Utifrån sett tycks de vara tillyxade utan närmare ef-
tertanke. Vad blir konsekvenserna för sysselsättningen inom unionen om
konvergenskraven uppfylls, om Belgien skall pressa sin statsskuld från 135
till 60 % av BNP, om Grekland skall ta ner sin inflation från 13 till 3 % och
om Italien skall halvera sin statsskuld? Några sådana analyser har inte gjorts.
Vilka konsekvensanalyser kommer för Sveriges vidkommande? Hur
många miljarder i åtstramning och utgiftsminskningar innebär accepterandet
av EMU:s andra fas för den svenska offentliga sektorn? Detta borde rimligt-
vis utredas innan Sverige säger ja till EMU.
Utrikeshandelsministerns metod att begränsa de svenska synpunkterna
angående EMU till en muntlig redogörelse väcker dessutom farhågor om de
övriga frågor det förhandlas om. Om de svenska särkraven kommer att ma-
nifesteras med muntliga markeringar och ensidiga deklarationer från svensk
sida, kommer de att sakna praktiskt värde i den fortsatta processen. Mini-
mum för om undantag skall kunna betecknas som undantag är att de skrivs
in i ett eventuellt tillträdesfördrag och blir en del av unionens primärrätt.
Jag vill därför fråga statsrådet:
1. Innebär den svenska förhandlingspositionen några som helst bindande
undantag från Maastrichtfördragets tvingande bestämmelser för ekono-
min och riksbankens ställning, och därmed från den automatiska över-
gången till EMU:s tredje fas?
2. Vilka konsekvensanalyser har gjorts angående utfallet för svensk eko-
nomi om Sverige underordnas unionens konvergenskrav?
3. Syftar regeringen i medlemskapsförhandlingarna att få till stånd att un-
dantag skrivs in i tillträdesfördraget?
1993/94:65 av Sten Andersson i Malmö (m) till statsrådet Bo Könberg om
vård i livets slutskede:
Eutanasi (en god och stilla död).
Jag drar inga förhastade slutsatser
Jag vet att döden återstår
Men det skall vara sång och dans och glam på vägen dit
Värdighet
Matpaus
Böcker och vänskap
Förf: Birgitta Boucht
Ovanstående håller de flesta med om, dock med tillägget att även den sista
tiden i livet skall vara värdig. Så är det tyvärr inte alltid.
Läkarvetenskapen har under 1900-talet gjort stora framsteg till fromma
för mänskligheten. Tidigare obotliga sjukdomar och svåra lidanden kan nu
botas och lindras tack vare en framgångsrik forskning och teknisk utveck-
ling. Tragiskt nog har dessa framsteg ibland dessvärre inneburit ett svårt li-
dande för människor i livets slutskede. Människor som inte längre varit kon-
taktbara och som aldrig, baserat på vetenskaplig expertis, kan tänkas bli så,
har fått sina liv ”förlängda”, detta på grund av en medicinsk teknik som för-
modligen många inte önskar skall tillämpas i dessa fall.
Att sluta livet efter att kanske under lång tid ha levt ”konstgjort”, där vär-
digheten för människan som levande varelse i stort saknas, är verkligen av-
saknad av värdighet!
I riksdagen har under årens lopp motioner lagts med önskemål om utred-
ning avseende en värdig vård under livets sista dagar. Dessutom menar de
Prot. 1993/94:29
24 november 1993
91
Prot. 1993/94:29
24 november 1993
tillfrågade i olika opinionsundersökningar att ”konstgjorda” livsuppehål-
lande insatser inte är förenliga med mänsklig värdighet.
Vilka åtgärder är statsrådet beredd att vidta så att människor under livets
slutskede blir behandlade på ett värdigt vis?
Är statsrådet beredd att medverka till en lagstiftning där den enskilda
människan får en större bestämmanderätt över vården i livets slutskede?
92
Anmäldes att följande frågor framställts
den 23 november
1993/94:193 av Kaj Larsson (s) till jordbruksministern om Östersjöfisk som
födoämne:
I förra veckan varnades allmänheten via pressen för att äta Östersjöfisk,
med bl.a. rubriker som ”Ät aldrig Östersjöfisk” och ”Mäns könsorgan kan
missbildas”. En orolig allmänhet togs på sängen av katastrofbudskapet, och
det återspeglade sig i försäljningen av Östersjöfisk. Vissa affärer vägrar
också att sälja fisk från Östersjön. Det är överläkare Lennart Hardell vid
regionsjukhuset i Örebro som i debattartiklar varnar för PCB, ett gift som
bl.a. påträffas i Östersjön. Han refererar till en amerikansk undersökning
och menar t.o.m. att kvinnor som vill ha barn skall undvika att äta Östersjö-
fisk. Livsmedelsverket delar inte Hardells uppfattning utan anser att den är
väsentligt överdriven. Läkaren Bengt-Göran Svensson, Lund, lägger i de-
cember fram en doktorsavhandling om fiskkonsumtion och påstår att fisk är
nyttig mat, trots PCB och annat elände. Experterna och forskarna har tydli-
gen olika uppfattning i denna så viktiga hälsofråga. Konsumenten frågar sig:
Vem skall jag tro på? och väljer den försiktiga vägen och undviker Östersjö-
fisk. Detta försämrar ytterligare situationen för det redan hårt utsatta yrkes-
fisket längs Östersjökusten.
Vad tänker jordbruksministern vidta för åtgärder för att ge konsumen-
terna en korrekt information om farligheten eller ofarligheten i att äta Öster-
sjöfisk och för att kompensera yrkesfisket längs Östersjökusten för inkomst-
bortfall som det onekligen blir efter sådana larmrapporter?
1993/94:194 av Catarina Rönnung (s) till försvarsministern om militärpsy-
kiatrisk vård för svensk FN-pcrsonal:
När riksdagen beslutade om att Sverige skulle medverka med fredsbeva-
rande och i vissa fall fredsframtvingande insatser i det forna Jugoslavien
borde, som försvarsutskottet uttrycker det, ”stor omsorg läggas på stöd åt
personalen och deras anhöriga när uppdraget slutförts”. Risken för be-
stående psykiska men för de unga människor som upplevt krigets brutalitet
är betydande.
Avser försvarsministern att verka för att militärpsykiatrisk vård kommer
till stånd, gärna efter norsk modell, så att riksdagens intentioner vad avser
omsorg om FN-personalen till fullo uppnås?
1993/94:195 av Kaj Larsson (s) till jordbruksministern om fiskberedningsin-
dustrins arbetssituation:
Det svenska yrkesfisket i Östersjön är som bekant mycket dåligt. Årets
svenska kvot av både lax och torsk är uppfiskad. Bara ett fåtal båtar får på
licens fiska torsk på ryskt vatten. Övriga båtar får ligga still men har då en
ersättning från a-kassan på ca 500 kr per man och dygn plus fartygsersättning
med mellan 400 och 2 000 kr.
Fiskberedningsindustrin (förstahandsmottagare) och dess personal kom-
mer i kläm vid sådana tillfällen då råvarubrist inträffar på grund av fiske-
stopp. Företagen permitterar sina anställda och får då ersättning med 375 kr
per arbetare och dag från I.U.P. Resten, drygt 400 kr per dag och anställd,
skall erläggas av företaget.
Eftersom tillgången på fisk har varit dålig de senaste åren har berednings-
industrin flera besvärliga år bakom sig och har därför inte några reservfonder
eller övervinster att tillgå. Risken är därför stor att beredningsindustrin för-
svinner innan vi kommer in i EG om inte åtgärder vidtas.
Vad tänker jordbruksministern vidta för åtgärder för att ge beredningsin-
dustrin och dess personal en jämnare och tryggare arbetssituation, så att ris-
ken för nedläggning uteblir?
1993/94:196 av Margareta Viklund (kds) till statsrådet Alf Svensson om stöd
till barn vars föräldrar avlidit i hiv/aids:
Under en konferens om hiv/aids, som hölls under överinseende av WHO
i Riga i april 1993, redovisades det att minst ett par miljoner barn i dag är
föräldralösa på grund av att föräldrarna avlidit i aids. År 2000 kommer det
enligt WHOrs uppskattning att finnas omkring 9 miljoner föräldralösa barn
enbart i Afrika.
Dessa barn är oerhört utsatta. Redan innan föräldrarna avlider i aids
måste barnen i stor utsträckning hjälpa till med familjens försörjning och
med att vårda sina sjuka föräldrar och syskon. Barnen har mycket begrän-
sade möjligheter att försätta i skolan. Omgivningens rädsla för aids kan me-
föra social utfrysning. Den stora psykiska och fysiska press barnen utsätts
för gör dem känsligare för infektioner. Risken är stor att de också infekteras
av hiv.
Jag vill därför fråga statsrådet: På vilket sätt agerar Sverige för att ge stöd
till projekt som syftar till att hjälpa de på grund av hiv/aids föräldralösa bar-
nen?
Prot. 1993/94:29
24 november 1993
93
Prot. 1993/94:29
24 november 1993
29 § Kammaren åtskildes kl. 15.23.
Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 14 § anf. 28 (delvis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. 22 § anf. 67 (delvis) och
av förste vice talmannen därefter till sammanträdets slut.
Vid protokollet
ULF CHRISTOFFERSSON
/Barbro Nordström
94
Onsdagen den 24 november
1 § Justering av protokoll................................ 1
2 § Anmälan om ny ordförande i Europarådets svenska delegation 1
3 § Förnyad bordläggning ............................... 1
Meddelande om samlad votering .......................... 1
4 § Avskaffande av ekonomiska sanktioner mot Sydafrika....... 2
Utrikesutskottets betänkande UU7
Debatt
Inger Koch (m)
Hadar Cars (fp)
Margareta Viklund (kds)
Simon Liliedahl (nyd)
Eva Zetterberg (v)
Göran Lennmarker (m)
Hans Göran Franck (s)
Statsrådet Ulf Dinkelspiel (m)
Beslut fattades efter 21 §
5 § Kommission om utredningen av mordet på Olof Palme ...... 16
Konstitutionsutskottets betänkande KU10
Debatt
Hans Göran Franck (s)
Ulrica Messing (s)
Birger Hagård (m)
Beslut fattades efter 21 §
6 § Dubbelbeskattningsavtal mellan Sverige och Litauen ........ 20
Skatteutskottets betänkande SkU3
Beslut fattades efter 21 §
7 § Ändring i dubbelbeskattningsavtalet mellan Sverige och Irland 20
Skatteutskottets betänkande SkU5
Beslut fattades efter 21 §
8 § Fortsatt giltighet av 1952 års tvångsmedelslag.............. 21
Justitieutskottets betänkande JuU5
Beslut fattades efter 21 §
9 § Teleavlyssning och teleövervakning ..................... 21
Justitieutskottets betänkande JuU6
Beslut fattades efter 21 §
10 § Ändringar i lagen om internationell järnvägstrafik......... 21
Lagutskottets betänkande LU5
Beslut fattades efter 21 §
11 § Referensränta vid konsumentkrediter................... 21
Lagutskottets betänkande LU6
Beslut fattades efter 21 §
Prot. 1993/94:29
24 november 1993
95
Prot. 1993/94:29 12 § Övergångsbestämmelserna till upphovsrättslagen .......... 21
24 november 1993 Lagutskottets betänkande LU10
Beslut fattades efter 21 §
13 § Officiell namnlängd m.m............................. 22
Kulturutskottets betänkande KrU4
Debatt
Göran Åstrand (m)
Birger Hagård (m)
Beslut fattades efter 21 §
14 § Tomedalsfrågor ................................... 24
Kulturutskottets betänkande KrU6
Debatt
Bruno Poromaa (s)
Ingegerd Sahlström (s)
Beslut fattades efter 21 §
15 § Bibelfråga .................................. 26
Kulturutskottets betänkande KrU7
Debatt
Göran Åstrand (m)
Eva Zetterberg (v)
Carl-Johan Wilson (fp)
Beslut fattades efter 21 §
16 § Pliktexemplar av dokument .......................... 30
Kulturutskottets betänkande KrU8
Debatt
Åke Gustavsson (s)
Beslut fattades efter 21 §
17 § Biblioteksersättningen .............................. 31
Kulturutskottets betänkande KrU9
Beslut fattades efter 21 §
18 § Godkännande av konventionen om biologisk mångfald ..... 31
96
Jordbruksutskottets betänkande JoU4
Debatt
Sinikka Bohlin (s)
Lennart Daléus (c)
Beslut fattades efter 21 §
19 § Svensk verksamhet i Antarktis ........................ 32
Jordbruksutskottets betänkande JoU7
Debatt
Inga-Britt Johansson (s)
Lennart Daléus (c)
Beslut fattades efter 21 §
20 § Miljöskyddslagstiftning m.m.......................... 34
Jordbruksutskottets betänkande JoU8
Debatt
Max Montalvo (nyd)
Lennart Daléus (c)
John Andersson (-)
Annika Åhnberg (-)
Beslut fattades efter 21 §
21 § Bidrag till Stiftelsen Utbildning Nordkalotten, m.m........ 40
Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU8
Beslut ............................................... 40
Utrikesutskottets betänkande UU7
Konstitutionsutskottets betänkande KU10
Skatteutskottets betänkande SkU3
Skatteutskottets betänkande SkU5
Justitieutskottets betänkande JuU5
Justitieutskottets betänkande JuU6
Lagutskottets betänkande LU5
Lagutskottets betänkande LU6
Lagutskottets betänkande LU10
Kulturutskottets betänkande KrU4
Kulturutskottets betänkande KrU6
Kulturutskottets betänkande KrU7
Kulturutskottets betänkande KrU8
Kulturutskottets betänkande KrU9
Jordbruksutskottets betänkande JoU4
Jordbruksutskottets betänkande JoU7
Jordbruksutskottets betänkande JoU8
Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU8
Beslut om samlad votering ............................... 42
22 § Mänskliga rättigheter ............................... 42
Utrikesutskottets betänkande UU3
Debatt
Margareta Viklund (kds)
Bertil Måbrink (v)
Inger Koch (m)
Viola Furubjelke (s)
Håkan Holmberg (fp)
Ingbritt Irhammar (c)
Hans Göran Franck (s)
Berith Eriksson (v)
Claus Zaar (nyd)
Peeter Luksep (m)
Beslut fattades efter 25 §
23 § Nordiskt samarbete ................................ 66
Utrikesutskottets betänkande UU6
Debatt
Bengt Hurtig (v)
Inger Koch (m)
Jan Fransson (s)
Wiggo Komstedt (m)
Elver Jonsson (fp)
Marianne Andersson (c)
Lars Moquist (nyd)
Prot. 1993/94:29
24 november 1993
97
Prot. 1993/94:29 Miljöminister Olof Johansson (c)
24 november 1993 Beslut fattades efter 25 §
24 § Sveriges tillträde till konventionen om förlikning och skiljedom
inom ESK m.m................................... 86
Utrikesutskottets betänkande UU8
Beslut fattades efter 25 §
25 § Tillämpning i fråga om Haiti av lagen om vissa internationella
sanktioner ...................................... 87
Utrikesutskottets betänkande UU9
Beslut ............................................... 87
Utrikesutskottets betänkande UU3
Utrikesutskottets betänkande UU6
Utrikesutskottets betänkande UU8
Utrikesutskottets betänkande UU9
26 § Bordläggning ..................................... 88
27 § Anmälan om interpellationer
1993/94:64 av Gudrun Schyman (v) om Sverige och EMU.. . 90
1993/94:65 av Sten Andersson i Malmö (m) om vård i livets
slutskede...................................... 91
28 § Anmälan om frågor
1993/94:193 av Kaj Larsson (s) om Östersjöfisk som födoämne 92
1993/94:194 av Catarina Rönnung (s) om militärpsykiatrisk
vård för svensk FN-personal....................... 92
1993/94:195 av Kaj Larsson (s) om fiskberedningsindustrins ar-
betssituation ................................... 93
1993/94:196 av Margareta Viklund (kds) om stöd till barn vars
föräldrar avlidit i hiv/aids......................... 93
98
gotab 45489, Stockholm 1993