Protokoll
1993/94:16
Valberedningen hade enligt ett till kammaren inkommet protokollsutdrag
tillstyrkt att antalet suppleanter i försvarsutskottet utökades från 20 till 21.
Kammaren biföll denna framställning.
Företogs val av en suppleant i försvarsutskottet.
Kammaren valde i enlighet med valberedningens förslag till
suppleant i försvarsutskottet
Simon Liliedahl (nyd)
Justerades protokollet för den 21 oktober.
Anf. 1 FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Jag får meddela att tiden för bordläggningsplenum fredagen den 29 okto-
ber är ändrad från kl. 12.00 till kl. 14.30.
Förste vice talmannen meddelade att Lennart Brunander (c) ansökt om
ledighet för FN-uppdrag under tiden den 18 november-den 17 december.
Kammaren biföll denna ansökan.
1 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 16
|
Prot. 1993/94:16 27 oktober 1993 |
Förste vice talmannen anmälde att Elisabeth Andersson (c) skulle tjänst- |
|
Jämställdhet |
6 § Hänvisning av ärende till utskott Föredrogs och hänvisades Proposition 1993/94:82 till bostadsutskottet |
Förste vice talmannen meddelade att arbetsmarknadsutskottets betänkan-
den AU1, AU2 och AU3 samt skatteutskottets betänkanden SkUl och
SkU2 skulle avgöras i ett sammanhang efter avslutad debatt.
Föredrogs
arbetsmarknadsutskottets betänkande
1993/94:AU1 Jämställdhet.
Anf. 2 BERIT ANDNOR (s):
Herr talman! Hoten mot kvinnornas fria och självständiga ställning i det
svenska samhället blir allt tydligare. Kvinnors förutsättningar för att för-
värvsarbeta, dvs. själva grunden för ett självständigt liv, är nu allvarligt ho-
tade. Den höga arbetslösheten drabbar även kvinnorna, även om vi kvinnor
hittills haft en lägre ökning av arbetslöshetstalen än männen. Men detta hål-
ler nu på att förändras, och kvinnornas arbetslöshet kommer genom ned-
skärningarna i den gemensamma sektorn att stiga avsevärt.
Sedan hösten 1991 har tusentals arbeten försvunnit inom den gemen-
samma sektorn. Denna utveckling kommer nu att fortsätta genom ännu fler
neddragningar. Enligt regeringen kommer ytterligare 66 000 arbeten att för-
svinna under detta och nästa år. Frågan är om det räcker. 35 miljarder skall
ju sparas inom det gemensamma under de närmaste åren, säger regeringen.
Det måste innebära att det handlar om minst 130 000 personer, flertalet kvin-
nor, som blir arbetslösa. För kvinnors ställning i samhället är detta utomor-
dentligt allvarligt, inte bara därför att många kvinnor blir arbetslösa utan
också därför att en kraftig neddragning av den gemensamma sektorn dess-
utom minskar kvinnors förutsättningar för att förvärvsarbeta.
När barnomsorgen och äldreomsorgen minskar i omfattning måste ”nå-
gon” - vi vet vem - ta hand om dem som behöver vård och omsorg. När
barnomsorgsavgifterna höjs, så att vanliga inkomsttagare inte har råd att be-
tala avgiften, blir det omöjligt att klara barnomsorgen för sina barn på ett
bra sätt. Återigen kommer det att bli ett trixande med mormor och goda
vänner för att klara det hela - eller ännu värre: en sämre omsorg om barnen.
I takt med nedskärningarna av det gemensamma kommer innehållet i vik-
tiga välfärdstjänster att förändras. Tryggheten i att veta att jag kan gå till
jobbet utan att bekymra mig för barnen eller för mina gamla föräldrar kom-
mer att försvinna. Själva grunden för kvinnors lika rätt till förvärvsarbete
hotas och därmed också grunden för jämställdhet mellan könen.
Sambandet mellan den gemensamma sektorns omfattning och kvinnors
ställning i samhället är odiskutabelt. För jämställdheten i arbetslivet är en
välutbyggd och väl fungerande gemensam sektor av avgörande betydelse.
För den borgerliga majoriteten i riksdagen och regeringen bör detta vara en
kunskap att ta till sig.
Fortsatta nedskärningar av det gemensamma hotar jämställdheten mellan
könen. Det räcker inte med ett allmänt prat från vissa företrädare för rege-
ringen om att det nog inte går att fortsätta med nedskärningarna i kommuner
och landsting. Det krävs handling också. Att i ord säga en sak och att göra
en annan sak i handling är betecknande för den borgerliga regeringen. Så
även när det gäller denna fråga och utrymmet för kommuner och landsting.
För kvinnors arbete, för jämställdheten mellan könen och för välfärden
måste nedskärningarna i den gemensamma sektorn stoppas.
Varje människa, oavsett kön, skall ha rätt att leva sitt liv i frihet och obe-
roende. När 13-14 % av arbetskraften saknar ett riktigt jobb kan detta på
sikt vara det verkliga dråpslaget mot oss kvinnor. Ett eget arbete, med en
lön som det går att leva på, är grunden för vår frihet och vårt oberoende på
samma sätt som det är det för männen. Därför måste alla krafter och resurser
inriktas på att föra Sverige tillbaka till den fulla sysselsättningen. Denna upp-
gift måste självfallet överordnas alla andra uppgifter under resten av 90-ta-
let. Men den kampen måste föras tillsammans med ett aktivt jämställdhets-
arbete på arbetsplatserna, i hela samhället.
Arbetet måste nu inriktas på att slå vakt om och inte ge upp de framsteg
som uppnåtts. Nu om någonsin är det viktigt att driva ett aktivt jämställd-
hetsarbete.
Fortfarande är kvinnorna överrepresenterade i de sämsta jobben. Deras
resurser tas inte till vara. Nästan fyra kvinnor av fem har arbeten som bara
kräver några månaders upplärningstid, medan mindre än hälften av männen
har sådana jobb. Kvinnor har mer okvalificerade, monotona och ofria arbe-
ten än männen. Kvinnor drabbas därför mer ofta än män av belastningssjuk-
domar med påföljande sjukskrivningar och förtidspensioneringar.
Genom regeringens förslag till förändringar av lagen om anställnings-
skydd, när det gäller anställningstiden för visstidsanställning och provan-
ställning, finns det en uppenbar risk för att kvinnorna kommer att få ett sva-
gare fotfäste på arbetsmarknaden. Erfarenheter från andra länder visar att
kvinnor och invandrare är klart överrepresenterade i tillfälliga anställningar,
där rätten för arbetsgivarna att anställa tillfälligt har öppnats, precis så som
nu föreslås från regeringen. Återigen ett förslag från den borgerliga rege-
ringen som allvarligt hotar kvinnors ställning i arbetslivet och därmed också
i samhället!
Arbetsmarknaden är i ett internationellt perspektiv starkt könssegrege-
rad. Nästan hälften av alla kvinnor arbetar i undervisnings- och omsorgsyr-
ken, men bara var tionde man. Även om kvinnor och män arbetar i samma
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Jämställdhet
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Jämställdhet
bransch, har de ofta olika arbetsuppgifter. Högre tjänster innehas för det
mesta av män. Och detta gäller även inom områden som är kvinnodomine-
rade, t.ex. inom den gemensamma sektorn. Fortfarande är utbildnings- och
yrkesvalet starkt bundet till könet.
Även om löneskillnaderna mellan kvinnor och män är mindre i Sverige
än i något annat land, värderas kvinnors arbete och arbetsuppgifter lägre än
männens. Dessutom förekommer direkt lönediskriminering på grund av
kön. 1-8 % av skillnaderna kan inte hänföras till någonting annat än kön.
Det är djupt orättfärdigt att det fortfarande i dag finns löneskillnader mellan
kvinnor och män som enbart beror på kön.
Kvinnors andel av landets arbetsinkomster måste öka. I detta ligger såväl
att kvinnornas andel på arbetsmarknaden måste öka som att traditionellt
kvinnligt arbete uppvärderas. Den solidariska lönepolitiken har varit avgö-
rande för att vi har förhållandevis små löneskillnader mellan olika grupper
i samhället och mellan kvinnor och män.
I den takt som marknadskrafterna och de lokala och individuella löneför-
handlingarna har brett ut sig har också löneskillnaderna totalt sett och mel-
lan könen ökat. För att utjämna löneskillnaderna är den solidariska lönepo-
litiken ett helt överlägset instrument.
En utvecklad lönestatistik uppdelad på kön skulle vara ett av flera ut-
märkta hjälpmedel i arbetet med att minska löneskillnaderna. Det är därför
beklämmande att notera arbetsgivarnas hårda motstånd mot att delta i ut-
vecklandet av lönestatistiken.
Ett annat värdefullt hjälpmedel för att minska löneskillnaderna och för att
systematiskt jämföra och mäta de krav som enskilda arbetsuppgifter ställer
på utövaren är arbetsvärderingsinstrumentet. Värderingar som styr lönesätt-
ningen synliggörs med arbetsvärdering och kan då lättare granskas. När man
tar fram arbetsvärderingsinstrument är det viktigt att man inte använder sig
av faktorer som kan missgynna kvinnorna. Arbetsvärderingarna måste för
att de skall fylla sin funktion vara könsneutrala. Arbetsmarknadens parter
har här ett avgörande ansvar för att utveckla arbetsvärderingen som en form
för analyser i syfte att avskaffa löneskillnader till följd av kön.
Men det är också viktigt att man från samhällets sida på olika sätt stöttar
parterna i deras arbete med att utveckla arbetsvärderingsinstrument.
Kvinnor arbetar till stor del deltid. Anledningen är främst att kvinnorna
fortfarande har huvudansvaret för hemmet och barnen. Det utbredda del-
tidsarbetandet, oavsett om det är frivilligt eller ofrivilligt, får omfattande
konsekvenser för kvinnors levnadsförhållanden under hela livet.
Nu skall de deltidsarbetande straffas ytterligare. Genom regeringens för-
slag till ny arbetslöshetsförsäkring kommer de deltidsarbetande kvinnornas
rätt till ersättning att kraftigt försämras. Detta är ännu ett exempel på rege-
ringens kvinnofientliga politik. Likaså avvisar den borgerliga majoriteten i
riksdagen och regeringen gång på gång vårt förslag till förändringar i lagstift-
ningen, som går ut på att deltidsarbetande skall få förtur till heltid - en rätt
som skulle ge kvinnor större möjligheter till ett självständigt liv.
Så här ser det ut i dag, och det är också anledningen till att vi socialdemo-
krater har reserverat oss i behandlingen av detta betänkande till förmån för
det socialdemokratiska kravet på att det aktiva jämställdhetsarbetet måste
intensifieras och att ett tydligare krav måste ställas främst på arbetsgivarna
för att se till att det händer något. Se till att jämställdhetsarbetet tar kliv i
rätt riktning och att kvinnors ställning i arbetslivet varken försvagas eller för-
sämras!
Regeringen måste vara en pådrivande kraft och verka för att arbetsgivarna
ökar sitt engagemang och ansvar för att uppnå jämställdhet ute på arbets-
platserna.
Slutligen kan vi konstatera att regeringen ända sedan maktskiftet hösten
1991 inte har tagit ett enda initiativ till att förbättra jämställdheten mellan
könen, inte ett initiativ till att stärka kvinnors ställning i samhället. Vi har
inte sett något förslag som syftar till att förbättra jämställdheten i arbetsli-
vet - inte ett enda! Tvärtom driver regeringen en djupt kvinnofientlig politik,
där förslagen i stället försämrar och försvagar kvinnors ställning i samhället.
Var är regeringens jämställdhetspolitik?
Herr talman! Med dessa ord yrkar jag bifall till den socialdemokratiska
reservationen under mom. 13, avseende ett aktivt jämställdhetsarbete.
I detta anförande instämde Ines Uusmann, Ingela Thalén, Maj-Inger
Klingvall, Sonia Karlsson, Inge Carlsson, Johnny Ahlqvist, Ingegerd Sahl-
ström, Sten Östlund, Lahja Exner, Kristina Svensson, Inger Lundberg, Sig-
rid Bolkéus, Per Erik Granström, Margareta Winberg och Monica Öhman
(alla s).
Anf. 3 HANS ANDERSSON (v):
Herr talman! Jag skall göra det enklare genom att här från talarstolen säga
att jag instämmer i allting som Berit Andnor sade.
Vi har haft många jämställdhetsdebatter här i kammaren. Senast diskute-
rades den frågan i samband med behandlingen av arbetsmarknadsutskottets
betänkande nr 9.
Det blir ofta mycket allmänt tal. Jag, precis som Berit Andnor, anser att
det krävs handling. Vi har talat nog om principer - om dem är vi ense. Jäm-
ställdhet skall råda: lika människovärde, lika chanser. Men det råder inte
någon jämställdhet. Det förekommer lönediskriminiering, segregation på
arbetsmarknaden, en mängd olika villkor, olika resurstilldelning osv. Alltså
måste man göra någonting. Jag tycker att det råder en förlamande brist på
konkret handling.
Det aviseras en ny jämställdhetsproposition. Den skall komma 1994. Vi
återkommer då med full kraft, men först återkommer vi under den allmänna
motionstiden. Det har aviserats en proposition om löneskillnader och löne-
diskriminering på basis av den utredning som har gjorts och de remissvar
som har kommit in. Vi skall återkomma med kraft, eftersom vi är mycket
missnöjda med de förslag som hittills har lämnats.
Det här med jämställdhet och kvinnofrågor är inte en liten sektor av politi-
ken. Det är inte en liten blindtarm som kommer efter allting annat, utan det
är någonting fundamentalt som berör alla politikområden. Det handlar om
lönesättning, om arbetsmarknaden, om arbetsmiljö, om arbetsskador, om
arbetsrätt, om arbetstid, om den offentliga sektorns ekonomi etc. Det bety-
der att vi från Vänsterpartiet gång efter gång tar upp frågan och belyser jäm-
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Jämställdhet
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Jämställdhet
ställdhetskonsekvenserna av den förda politiken. Vi finner förfärande ofta
att den politik som man för i själva verket angriper kvinnors rättigheter. Som
exempel kan nämnas attackerna på den kommunala sektorn, införandet av
vårdnadsbidrag och pigdebatten, dvs. hur man skall klara sysselsättningen
genom att återinföra pigorna i vårt land.
Jag säger inte att det är den borgerliga regeringens och kds fel, men under-
låtenhetssynderna gör att våld, porr på TV, porr överallt och sexuellt över-
våld expanderar. Den lag och ordning som vi generellt kräver gäller i väldigt
hög grad just förhållandet mellan könen. Kvinnokampen behövs. Det är
nödvändigt att kvinnor organiserar sig och driver sina intressen. Men om
man låter detta bli en del av den allmänna politiken, kommer dessa frågor
aldrig att lösas. För oss är rättvise- och solidaritetspolitik fundamentet, vil-
ket betyder att vi i mycket stor utsträckning intresserar oss för kvinnors vill-
kor. Jag tror att en vänsterpolitik är enda lösningen för kvinnans frigörelse
och för jämställdheten.
Jag har tagit upp ett flertal motionsyrkanden i min meningsyttring. Me-
ningsyttringens utformning gör den kanske besvärlig att ta till sig. Men jag
står bakom min meningsyttring, och jag skall helt kort kommentera flera sa-
ker som där omnämns. Just för att bli konkret och inte bara föra en allmän
diskussion, kommer jag att yrka bifall till enskilda motionsyrkanden. Jag yr-
kar bifall till motion A816, andra yrkandet, som avser tillsättandet av en ut-
redning kring resursfördelningen mellan könen - Margareta Winberg står
bakom motionen som första namn.
Jag yrkar bifall till följande: Yrkande 6 i motion A809, som är en folkparti-
motion vilken handlar om införande av ett allmänt direktiv kring jämställd-
heten när det gäller konsekvenserna av regeringens åtgärder, propositioner
och lagstiftning.
Andra yrkandet i motion A815, som betonar vikten av att inom ramen för
AMS dra i gång ett strategiarbete för att förbättra arbetsvillkoren i deras
hela vidd.
Andra yrkandet i motion A808, som är en folkpartimotion vilken handlar
om jämställdhetslagen. Den innebär att jämställdhetslagen skall skärpas, så
att diskriminerande inslag inte kan dyka upp i kollektivavtal och för att man
skall komma åt den indirekta diskriminering som ofta kan ske när inte direkt
diskriminering förekommer.
Första yrkandet i motion A809, som handlar om kvinnorepresentation i
statliga kommittéer osv.
I motion A816 är det väl framlagt hur orimligt snett resurser fördelas. Det
må gälla lön, idrott, arbete eller praktiskt taget vad som helst. Vårt samhälle
är djupt ojämställt. Detta måste synliggöras, vilket är bra att göra genom en
parlamentarisk utredning. Svaret från utskottet är att det i regeringskansliet
pågår ett underlagsarbete inom ramen för en femårsplan, men det räcker
inte. Ett internt regeringskansliarbete kan inte ersätta en bred parlamenta-
risk belysning av frågan.
Motion A809 gäller konsekvensutredningen. Där finns allmänna direktiv
för ekonomiska konsekvenser, EG-konsekvcnser och rcgionalpolitiska kon-
sekvenser. Jag menar att jämställdhetsfrågan har den breda generella karak-
tär som gör det nödvändigt att föra in även denna fråga som ett generellt
direktiv. Låt mig som exempel peka på hur man i Arbetsrättskommitténs
förslag, som innehåller mer än 1 000 sidor, och i den uppföljande proposition
som vi har fått grundligt har misslyckts genom att underlåta att alls diskutera
effekterna för kvinnor, trots att effekterna för kvinnor av exempelvis en fri-
kvotsregel kommer att bli betydande, och trots att vi vet att man på anställ-
ningsskyddets område har missbrukat situationen att kvinnor i högre ut-
sträckning är föräldralediga och därmed inte är närvarande på jobben när
man beslutar om bristande avtal. Det är ingen tillfällighet att JämO i sitt re-
missvar mycket kraftigt kritiserar dessa brister. Detta är ett exempel på hur
viktigt det är att den här frågan ingår i de allmänna direktiven.
När det gäller kvinnovillkoren har Berit Andnor pekat på mycket, och
mycket mer finns att läsa i motion A815. Det är helt uppenbart att kvinnors
villkor i arbetslivet är dåliga och att man egentligen har en diskriminerande
situation. Löneskillnaderna är kanske mest påtagliga, men det gäller också
hela arbetsmarknaden som är segregerad och det gäller arbetsskadestatisti-
ken, som visar att kvinnor drabbas väsentligt hårdare. Det finns all anled-
ning att utforma en handlingskraftig strategi. Jag anser att det är arbetsmark-
nadsmyndigheternas plikt att initiera en sådan. Att fackföreningarna skall
göra det är bra. Att kvinnoorganisationerna skall göra det är bra, utmärkt
och nödvändigt för att något skall hända, men här ställer vi krav på samhälls-
instanser och myndigheter.
När det gäller kvinnors inflytande har vi i Vänsterpartiet sagt att tiden har
gått ut för att hoppas och tro och få svaret: Var god och dröj. Det är väl bra
om det är lika representation för kvinnor och män, men inte ännu.
Det finns tillräcklig kompetens för att ha lika representation för kvinnor.
Vi har i många sammanhang aktualiserat frågan om kvotering, och vi har
t.o.m. aktualiserat den i förhållande till representationen i Sveriges riksdag.
Vi tror att man kan ha god demokratisk tradition och åsiktsfrihet samtidigt
som man ser till att få en jämställd representation. Kvotering har införts i
vårt parti när det gäller representation, uppdrag, partistyrelsen osv.
Det finns ett förslag i motion A809, första yrkandet, av Barbro Wester-
holm m.fl. i Folkpartiet som inte går så långt som till kvotering men som har
innebörden att man till varje plats i kommittéer och statliga utredningar skall
nominera dubbel könsbesättning, så att man sedan kan vara överens och få
bra partsrepresentanter som är jämnt fördelade. Detta är sympatiskt och en
bit på väg. Det finns ingen anledning att inte biträda sådana konkreta yrkan-
den.
Jämställdhetslagen innehåller flera aspekter. Det handlar om JämO:s be-
fogenheter och tillämpningsområden. JämO kan egentligen bara agera på
basis av jämställdhetslagen. Men frågan om föräldraledighet, lagen om an-
ställningsskydd osv. har ofta sådana legala regelverk som påverkar situatio-
nerna och som man kan bryta emot. Därigenom kan man få till stånd en dis-
kriminering.
Det kan också ofta vara fråga om indirekt diskriminering. Man kan säga
att en tjänst står öppen, dock inte för deltidsarbetande. Detta slår mot kvin-
nor. Varför inte säga att en tjänst står öppen, men att grundkravet än värre
skall vara att man är reservofficer?
Det finns starka skäl för att täppa till de kryphål som finns i jämställdhets-
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Jämställdhet
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Jämställdhet
lagen. Med tanke på att uppemot 90 % av arbetsplatserna inte har några
jämställdhetsplaner och att det är mycket dålig kunskap om jämställdhet
samt att det är mycket passivitet i detta arbete, krävs det att lagstiftarna hjäl-
per parterna på arbetsmarknaden på traven. Det handlar inte om att be-
gränsa avtalsfriheten i egentlig mening, utan om att förhindra att den diskri-
minerande situation som vi har i dag skall bestå i framtiden. Detta är skälet
till att jag, i brist på egen motion och bättre yrkande, yrkar bifall till andra
yrkandet i motion A808.
Med dessa ord ställer jag mig bakom de yrkanden som jag först läste upp.
Anf. 4 ISA HALVARSSON (fp):
Herr talman! I detta betänkande behandlas yrkanden från 13 motioner om
jämställdhet mellan kvinnor och män. Samtliga dessa motioner har avstyrkts
bl.a med hänvisning till pågående beredning inom regeringskansliet. Som ti-
digare har sagts planeras en jämställdhetsproposition att läggas fram i mars
månad 1994.
Det är bara i ett jämställt samhälle som vi kan få rätten att vara olika. Det
är bara där som vi kan ta vara på alla människors individualitet, initiativkraft
och vilja att ta ansvar.
Könsrollerna snärjer oss i mönster där vi egentligen inte hör hemma.
Könsfördomar leder till likriktning. Jämställdhet bidrar däremot till frigö-
relse och gör det möjligt för både kvinnor och män att utveckla alla sidor av
sin personlighet.
Kvinnor och män skall ha samma möjlighet till egen försörjning, vara väl
representerade i alla yrken, dela ansvaret för hemarbete och de egna bar-
nens omvårdnad samt ha samma möjligheter att utöva makt och inflytande
i samhället.
Jämställdheten mellan kvinnor och män är en viktig styrka i den svenska
ekonomin och måste vårdas, sade nyligen finansminister Anne Wibble vid
ett seminarium. Långtidsutredningen lyfter också fram jämställdhet som en
viktig konkurrensfördel nu när Sveriges ekonomi blir alltmer integrerad med
omvärlden. Kvinnorna behövs i arbetslivet.
En hörnsten i ett jämställt samhälle är att det finns tillgång till barnomsorg
för alla som efterfrågar sådan. En väl fungerande barnomsorg är helt enkelt
ett nödvändigt villkor för att småbarnsmammor verkligen skall få möjlighet
att förvärvsarbeta. Det innebär att det måste finnas barnomsorg utanför
hemmet av god kvalitet för den som vill ha den. Här är regeringens nyss
framlagda förslag om lagreglering på barnomsorgsområdet av stor bety-
delse.
Regeringens pappagrupp med Peter Örn som ordförande har just lagt
fram en rapport om vilka förändringar som behövs för att pappor skall ta
större ansvar för barn och hem. I den lyfter man fram nödvändigheten av att
även papporna tar ut sin del av föräldraförsäkringen, s.k pappamånader.
I Löneskillnadsutredningen betonar Ingemar Mundebo vikten av både en
god barnomsorg och att föräldraförsäkringen ändras i syfte att stimulera
männen att utnyttja sin rätt till betald föräldraledighet.
Vi slipper nu för tiden höra uttalanden som det av John Knox, nämligen:
”Att låta en kvinna få härska över en befolkning, nation eller stad strider
mot naturen, utgör en skymf mot Gud och ett undertryckande av ordning
och rätt.”
Men ännu i 1990-talets samhälle känner allt fler kvinnor - och en och an-
nan man - otålighet över den långsamma takten i jämställdhetsarbetet. Sve-
rige är fortfarande ett manssamhälle när det gäller makt och inflytande på
arbetsmarknad, ekonomi, medier och universitet. I politiken är förhållan-
dena något bättre.
Att endast någon tiondels procent av styrelseledamöterna i landets största
börsnoterade företag är kvinnor, och att bara 6 % procent av Sveriges pro-
fessorer är kvinnor visar hur lång väg det är till jämställdhet inom näringsliv
och universitet. En statlig utredning undersöker därför möjligheterna att
åstadkomma en jämnare könsfördelning på chefsnivåerna i näringslivet.
Även inom politiken återstår mycket att göra, och det behövs krafttag för
att uppnå en jämställd representation i alla beslutsorgan och beslutande för-
samlingar. Målet måste var att hälften av alla ledamöter är kvinnor, eftersom
hälften av befolkningen är kvinnor. Ett sätt är att anpassa politikens villkor
så att det blir lättare att kombinera politik med familjeansvar.
I den handlingsplan för jämställdhetspolitiken som antogs av riksdagen
1988 angavs tidsbestämda mål för kvinnorepresentationen i statliga styrelser
och nämnder - med slutmålet att hälften skulle vara kvinnor år 1998. Delmå-
let 30 % kvinnor år 1992 har uppnåtts. Liknande etappmål borde också an-
vändas för att öka kvinnorepresentationen i styrelser och nämnder, i kom-
muner och landsting.
Heltidsarbetande män tjänar i genomsnitt 40 000 kronor mer om året än
heltidsarbetande kvinnor. Typiska kvinnoarbeten värderas fortfarande lägre
än typiska mansarbeten. Ändå har vi en lag som förbjuder en arbetsgivare
att ge kvinnor lägre lön än män för lika eller likvärdigt arbete. Men den lagen
har bara prövats några få gånger i Arbetsdomstolen, och inget fall har prö-
vats enligt den nya jämställdhetslagen. Det är en mycket angelägen uppgift
för såväl JämO som de fackliga organisationerna och kvinnorna själva att se
till att fler fall av lönediskriminering kommer upp till prövning.
En ytterligare väg att komma åt lönediskriminering vore att införa möjlig-
het till grupptalan vid sådana mål. För närvarande utreds frågan om gruppta-
lan inom hela det svenska rättsväsendet. En fördel med grupptalan skulle
vara att en kvinna då inte skulle behöva vara ensam under den många gånger
obehagliga process som talan inför domstol i ett lönediskrimineringsärende
innebär.
Arbetsvärdering är ett sätt att få olika arbeten inom samma företag eller
myndighet m.m. bedömda på ett någorlunda rättvist sätt. Arbetsvärdering
har använts i förhållandvis liten utsträckning i Sverige. Löneskillnadsutred-
ningen påpekar också att arbetsvärdering i sig inte är någon garanti för att
kvinnoarbetena inte skall nedvärderas. Ett villkor måste därför vara att de
arbetsvärderingssystem som kommer till användning är könsneutrala och
inte diskriminerar kvinnor.
De stora generella löneskillnaderna mellan kvinnor och män beror dock
endast till mindre del på direkt könsdiskriminering. Man har i Löneskill-
nadsutredningen kommit fram till att det kan röra sig om 1-8 %. Främsta
orsaken är med all säkerhet att kvinnorna fortfarande har huvudansvaret för
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Jämställdhet
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Jämställdhet
10
hem och barn, vilket gör att de har svårare än män att hävda sig på arbets-
marknaden. En annan orsak är att fler män än kvinnor har satsat på yrken
som betalas bra på marknaden.
Jämställdhet skall inte bara ses som en rättvisefråga, utan också som ett
sätt att fullt utnyttja samhällets begåvningspotential. Brist på jämställdhet
innebär ett enormt slöseri med begåvning.
Till det här betänkandet har fogats en reservation från socialdemokra-
terna. Jag yrkar avslag på den. Den innehåller ett tillkännagivande till rege-
ringen som vi från den borgerliga sidan har ansett vara onödigt. Vi tycker att
reservationen är tunn. Jag yrkar också avslag på meningsyttringen av Hans
Andersson. Hans Andersson sade att förslagen är dåliga, att han är missnöjd
med dem och att något måste göras. Men ändå lade Vänsterpartiet inte fram
någon motion.
Jag vill också kommentera vad Hans Andersson sade om kvotering till
olika styrelseorgan, vilket också jag tror är bra. Jag måste påpeka att Väns-
terpartiet självt är dåligt på att efterleva detta. I statistik från olika organ ser
man att Vänsterpartiet har den minsta andelen kvinnor både i landsting och
i riksdag. Med det, herr talman, vill jag yrka bifall till utskottets förslag.
Anf. 5 HANS ANDERSSON (v) replik:
Herr talman! Vänsterpartiets statistik är inte bra. Det hänger samman
med valnederlaget. Desto bättre vore om vi kunde få hjälp av riksdagen. Jag
föreslår att samtliga partier skall få den hjälpen genom att man inför regler-
och sådana har vi infört internt - genom vilka vi definitivt kan påverka sam-
mansättningen. Jag tycker att de skall gälla alla i samhället.
Vi har haft en serie motioner som har behandlats i olika sammanhang.
Vi tar upp dessa frågor i praktiskt taget vaije motion som vi lägger på olika
sakområden. Jag har diskuterat även andra motioner här. Jag tycker att det
är ett konstruktivt sätt att bidra till att föra fram de här frågorna.
Jag vill fråga om Isa Halvarsson tror att vårdnadsbidrag blir bra för barn-
omsorgen. Eller är lösningen den ”piglösning” som ofta har förekommit i
debatten? Hur skall barnomsorgen ordnas när man drar bort pengar från
kommuner? Vad tror Isa Halvarsson händer med sysselsättningen? Det får
vi veta om vi studerar långsiktsplanen eller finansplanen för de närmaste fem
åren. 100 000-125 000 kvinnojobb i kommunsektorn kommer att försvinna.
”Reformerna” - som det hette - av arbetsskadeförsäkringen kommer att
leda till att en mängd kvinnor med belastningsskador inte kommer att klassas
som arbetsskadade. Företagshälsovården ligger för fäfot. Rehabiliteringen
kommer efter.
Vad säger Isa Halvarsson om LAS-förslaget och om LAS-propositionen?
Det finns många starka jämställdhetsskäl - bortsett från alla andra - mot de
förslagen. Varför stöder inte Isa Halvarsson kravet på ett allmänt jämställd-
hetsdirektiv? Erfarenheten visar väl att vi måste ha det?
Vad Mundebo har presterat vad gäller löneskillnader räcker inte långt.
Bättre statistik, ett arbetsfördelningssystem, grupptalan - ja, det finns
mycket att lägga till.
Slutligen: arbetstiden. Folkpartiet är helt passivt när det gäller frågan om
arbetstid, trots att det är ett första rangens kvinnokrav. Det gäller att för-
bättra situationen för deltidsarbetande, vilka i mycket hög grad är kvinnor,
och att åstadkomma en arbetstidsförkortning. I de konkreta frågorna ser jag
passivitet, Isa Halvarsson. Luftballonger och pratbubblor finns det gott om.
Anf. 6 ISA HALVARSSON (fp) replik:
Herr talman! Vi i Folkpartiet menar att det är viktigt att man har möjlighet
till en flexibel arbetstid och också den möjlighet som ju finns för småbarns-
föräldrar att minska sin arbetstid. Det är angeläget att papporna tar ut delar
av föräldraledigheten, vilket skulle ställa kvinnorna i en bättre dager på ar-
betsmarknaden. Löneskillnadsutredningen har också påpekat att bara det
faktum att en kvinna kan få barn gör att hon har ett sämre utgångsläge på
arbetsmarknaden. Jag tycker att fackföreningarna har ett stort ansvar i de
löneförhandlingar som förs.
”Pigdebatten” var väl en sommarfluga som for genom Sverige. För min
del anser jag att det viktiga som regeringen nu skall göra är att genomföra
en lagreglering på barnomsorgsområdet. Det vore intressant att höra hur
Vänsterpartiet ser på en lagreglering av barnomsorgen.
Anf. 7 HANS ANDERSSON (v) replik:
Herr talman! När det gäller arbetstiden rekommenderar jag Isa Halvars-
son att läsa SCB:s rapport om hur tiden används av de olika könen. Kvin-
norna lägger ner oerhört mycket mera tid på obetalt arbete. Männen där-
emot får betalt för sitt arbete. Det är en grund för att kräva arbetstidsför-
kortning och vara pådrivande i den frågan. I Folkpartiet är man tyst.
I fråga om föräldraledigheten har vi tidigare lagt fram förslag, och social-
demokraterna har väckt en motion som vi instämmer i. Således instämmer
vi i socialdemokraternas reservation. Det gäller den enskildes inflytande -
oavsett om det är man eller kvinna - förläggningen av arbetstiden och hur
lång arbetstiden skall vara. Vi vill alltså utvidga den rättigheten för föräld-
rarna. Vad Folkpartiet vill är oklart.
Beträffande pappaledigheten är vårt svar ja. Vi har föreslagit kvoterad ut-
tagning. Man skall inte kunna överlåta sin del godtyckligt. Det är bra att på
det sättet ta initiativ, och där tycker vi att Folkpartiets linje är bra. Jag är
dock tveksam till om det blir regeringens linje.
Sedan tror jag inte att det här med pigorna bara var en sommarfluga, för
den flugan surrar nog fortfarande litet grand i regeringskansliet. Jag tänker
då på utredningen av tjänstebeskattningen. Jag vet att det inom Isa Halvars-
sons politiska läger finns mycket stora sympatier för den typen av verksam-
het.
Beträffande vårdnadsbidraget fick jag inte något svar. Detsamma gäller
arbetsskadorna.
På konkreta punkter i fråga efter fråga motverkar nuvarande regering
jämställdheten. Det allra värsta är nog den ekonomiska politiken, där man
så starkt förordar marknadslösningar. Man är så rädd för att reglera med po-
litiska motiv, t.ex. för att stödja jämställdheten. Kommunernas raserade
ekonomi kommer att bli det som verkligen slår mot kvinnorna i vårt land.
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Jämställdhet
11
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Jämställdhet
Anf. 8 BERIT ANDNOR (s) replik:
Herr talman! I ord beskriver Halvarsson mycket väl den situation som gäl-
ler i fråga om jämställdheten mellan könen. Men något mera blir det inte.
Isa Halvarsson verkar inte dra några slutsatser av den beskrivning som hon
själv gör. Hon hänvisar till att regeringen är i färd med att arbeta fram en
jämställdhetsproposition. I övrigt avvisar hon de socialdemokratiska förslag
som finns och hänvisar till att det är onödigt att kunskaper finns.
Kännetecknande för de borgerliga partierna är väl just att man upplever
det som helt onödigt att arbeta med jämställdhetsfrågorna. Faktum är att vi
inte sett ett enda förslag till förbättrad jämställdhet mellan könen. De förslag
som vi har sett i arbetsmarknadsutskottet är enbart förslag som syftar till att
försämra och försvaga kvinnors ställning i arbetslivet. Tydligen är detta rege-
ringens och de borgerliga partiernas jämställdhetspolitik.
Den regeringsförklaring som Carl Bildt avgav här i början av oktober är
kliniskt befriad från allt resonemang om jämställdheten mellan könen. Man
hänvisar även där till jämställdhetspropositionen.
I förra regeringsförklaringen fanns det i alla fall ett par bra meningar om
jämställdheten mellan könen. Det sades t.ex. att den höga förvärvsfrekven-
sen är en viktig tillgång för Sveriges ekonomi och att jämställdhet är ett cen-
tralt mål som kräver uppmärksamhet när arbetslösheten växer. Allt detta är
borta nu. Varenda ord om jämställdheten mellan könen är fullständigt utra-
derat.
Min fråga till Isa Halvarsson blir då: Har ni även i ord övergett era tankar
om jämställdheten mellan könen? Tydligen är det så. Att ni har övergett de
tankarna i handling har under de här åren stått klart för alla. Men har ni
alltså även gjort det i ord?
Anf. 9 ISA HALVARSSON (fp) replik:
Herr talman! Jag sade inte, Berit Andnor, att påpekandena i den socialde-
mokratiska reservationen var onödiga - åtminstone var det inte min avsikt
att säga något sådant. Vad jag menar är att just frågor om jämställdheten och
kvinnornas förhållanden när det gäller arbetsmiljö, befordringsmöjligheter,
lönenivå, utbildningsmöjligheter, sexuella trakasserier osv. är sådant som
allvarligt diskuteras.
I alla propositioner står det ju att kvinnorna utgör en viktig del av Sveriges
ekonomi. Jag redogjorde också för finansminister Anne Wibbles uttalande
om att den höga förvärvsfrekvensen bland kvinnor i Sverige dessutom är en
konkurrensfördel.
När socialdemokraterna i sina skrivningar talar om ett aktivt jämställd-
hetsarbete pekar man bara på vad arbetsgivarna skall göra.
Jag tror att det behövs mycket på lagregleringens område. Jag förstår inte
varför Berit Andnor friskriver facken på varje arbetsplats när det gäller att
se till att löneskillnaderna skall försvinna. Inom de olika fackföreningarna
försöker kvinnorna väldigt ofta göra de stora löneskillnader synliga som be-
ror på just kön. Man försöker få ”gubbarna” att inse detta. Dessutom försö-
ker man få kvinnliga löneförhandlare. Dessa reella saker är mycket viktiga.
12
Anf. 10 BERIT ANDNOR (s) replik:
Herr talman! Det handlar faktiskt, Isa Halvarsson, också om att verkligen
göra något. Det räcker inte att bara tala om dessa saker, som Isa Halvarsson
gör. Emellanåt säger hon mycket förnuftiga saker.
Varför gör alltså de borgerliga partierna inte någonting? Varför lägger
man inte fram några förslag? Och var finns kvinnorna inom de borgerliga
partierna när det gäller att driva på i jämställdhetsfrågorna? Vad gör ni? Hur
agerar ni? Den enda slutsats som kan dras är att det bara handlar om en
massa tomt prat.
I fråga om regeringsförklaringen har man faktiskt raderat ut alla de fina
ord som fanns med tidigare om hur viktigt det är ta vara på kvinnorna och
att se kvinnorna som en resurs samt om att det är viktigt att stärka kvinnors
ställning och att se till att man motverkar de negativa effekter som en mycket
hög arbetslöshet får när det gäller jämställdheten mellan könen. Av de skriv-
ningarna finns det alltså inte någonting kvar.
Den enda slutsats som kan dras, Isa Halvarsson, är att regeringen har läm-
nat också allt tal om jämställdheten. Man har alltså inte bara i handling utan
också i ord utelämnat dessa saker.
Det är ju kvinnorna som har mest att förlora på den mycket höga, och
även ökande, arbetslösheten. Här är regeringen och de borgerliga partierna
helt handlingsförlamade. Det är kvinnorna som har mest att förlora på de
nedskärningar som har skett, och som kommer att ske, när det gäller den
gemensamma sektorn. Det är också kvinnorna som har mest att förlora på
de sänkta ersättningsnivåerna i socialförsäkringarna och arbetslöshetsersätt-
ningen samt på den politik som den borgerliga regeringen för. Det är alltså
kvinnorna som är förlorare.
Jag förstår inte hur Isa Halvarsson kan lägga ut texten på det sätt som hon
nu gör utan att visa på handling. Hon inser ju hur situationen är. Att hänvisa
till ett arbete med jämställdhetspropositionen tycker jag visar att man är
utomordentligt passiv - att man har lämnat över ansvaret. Man tar inte det
ansvar som jag tycker att alla kvinnor i denna kammare måste ta när det
gäller att föra frågan om jämställdheten mellan könen framåt.
Anf. 11 ISA HALVARSSON (fp) replik:
Herr talman! Jag kan inte instämma i Berit Andnors påstående att det
skulle vara oviktigt att komma med jämställdhetspropositioner och föränd-
ringar till det bättre för kvinnorna.
Berit Andnor sitter ju liksom jag med i regeringens jämställdhetsråd. Där
diskuterar vi väldigt mycket de olika saker som görs hos olika departement
och kvinnoorganisationer. Jag har ett intryck av att man från olika håll är
mycket imponerad av det arbete som Bengt Westerberg i sin egenskap av
jämställdhetsminister lägger ner samt av att man är mycket positiv till det
arbete som görs på jämställdhetssidan.
Anf. 12 KARIN STARRIN (c):
Herr talman! Kvinnors ökade ointresse för politik måste tas på allvar. Vi
har kunnat läsa i de senaste SIFO-undersökningarna att just kvinnor är
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Jämställdhet
13
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Jämställdhet
14
osäkra på vilket politiskt parti de skall kunna tänka sig att rösta på. Inte
minst gäller detta de yngre kvinnorna.
Detta är viktiga signaler som vi måste ta på allvar. Varför håller vi nu på
att få den här situationen i vårt land?
Det är klart att det finns flera olika saker som gör att kvinnor kan känna
sig osäkra. Det är därför det är så oerhört viktigt att just ett betänkande om
jämställdhetsfrågor och aspekter på kvinnornas situation lyfts fram, förs upp
tydligt i debatten och visar på konkreta förslag som kan ge kvinnor svar på
de här olika frågorna.
Vi ser tecken på att kvinnors representation i olika beslutande försam-
lingar sjunker. Vi ser att löneskillnaderna ökar, och vi ser att förvärvsfre-
kvensen sjunker. Det här är tre frågeområden som jag vill kommentera en
aning. Jag har stöd av en motion som samtliga centerriksdagskvinnor har
stått bakom.
Vi böljar med arbetssituationen. Möjligheten för kvinnor att få arbete har
naturligtvis varit ganska stor i den expansiva tid som vi har haft under 70-
och 80-talen. Det har varit lätt att nå upp till de höga förvärvstalen. Nu får
vi verkligen göra ansträngningar så att de inte sjunker.
Helt klart snuddar vi då vid situationen inom den offentliga sektorn. Den
mer naturliga arbetsplatsen för kvinnor är i offentlig sektor. Vi är alla med-
vetna om att ekonomin kräver förändringar. Det måste ske förändringar i
sättet att bedriva offentlig sektor för att över huvud taget några jobb skall
tryggas. Här berörs naturligtvis kvinnorna.
Det jag vill markera och notera en sådan här dag, när vi diskuterar jäm-
ställdhet, är att det är viktigt att man verkligen tänker på hur kvinnans speci-
fika situation kan förändras i kommuner och landsting. Den övergripande
målsättningen och ambitionen bör verkligen vara att man tryggar jobben, att
olika möjligheter ges under tiden som den här förändringen sker och att de
i allra högsta grad har som huvudsyfte att rädda arbetsplatserna i kommuner
och landsting.
Flera olika förslag tas upp i det här betänkandet. Vårt krav på att vi skall
ha en kvinnorevision inför alla nya reformer har utskottet kommenterat.
Man säger att detta är självklarheter. Man gör sakliga bedömningar av hur
nya reformer kan slå för just kvinnor, och frågan är aktualiserad även i rege-
ringskretsen.
Min kommentar till detta är att vi centerkvinnor kommer att bevaka att
detta verkligen görs. Vi kan inte acceptera nya reformer med mindre än att
det är sammanvägt hur de slår för kvinnorna.
Så kommer vi till frågan om löneskillnaderna. Under en lång rad av år -
observera att detta gällt även under de år som Socialdemokraterna har haft
ansvar i regeringen - har vi haft löneskillnader på arbetsmarknaden. Det har
varit skillnader på mellan 8 % och 25 %. Detta kan vi inte acceptera. Utskot-
tet skriver också helt klart att man inte kan acceptera detta.
Men man skriver också en mindre bra kommentar, nämligen att Löneskill-
nadsutredningen nu är avlämnad och möjligheten att påverka den vägen är
överspelad. Punkt. Detta tycker jag naturligtvis är oerhört viktigt att mar-
kera en sådan här dag. Vi kan inte sätta punkt i debatten om löneskillna-
derna. Det vi från Centerns sida vill backa upp är de olika motionsförslagen
som går ut på att det nu är dags att lagstifta mer konkret om att arbetsmark-
nadens parter har ansvaret för att vi skall få en rättvis lönesättning.
Vi kan inte acceptera ökade löneskillnader. Facken, och även arbetsgi-
varna naturligtvis, har ansvar för att detta följs upp. Sammantaget har mark-
nadens parter det här ansvaret, och det tycker jag att det nu är dags att un-
derstryka tydligt i lag. Det tänker vi från centerkvinnornas sida ta upp i kom-
mande motioner.
Visionen om ett samhälle där kvinnor och män delar på ansvaret för hem
och barn samt deltar på lika villkor i arbetslivet och samhällsarbetet måste
förverkligas. Då kommer både kvinnors och mäns vardag att fungera.
Anf. 13 HANS ANDERSSON (v) replik:
Herr talman! Jag tycker att sammansättningen av deltagare i den här de-
batten speglar problemet med jämställdhetsfrågor. Det är ständigt ett gäng
kvinnor, och så är det jag. Jag vet inte vilken ställning jag har i mitt eget
parti, men jag hoppas att min ställning är sådan att detta är uttryck för att
partiet värderar de här frågorna mycket högt.
Det kan inte vara så att jämställdhetsfrågor förs till en blindtarm. De skall
vara centrum i politiken, och det är de också om man sätter rättvise- och
solidaritetsfrågor främst.
Bara några frågor: Studiestöden röstade väl Karin Starrin bort i våras?
Det drabbade en stor mängd kvinnor som har fått gå från AMU-utbild-
ningen.
Karensdagen slår hårdast mot kvinnor. Det tyckte Karin Starrin var allde-
les utmärkt. Hur skall Karin Starrin klara diskussionen om de långsiktiga
planerna för kommunal ekonomi, som just berör kvinnors sysselsättning?
Det fackliga inflytandet vad gäller LAS och LAS-tillämpningar: Läs Jä-
mO:s remissvar! Det är Börje Hörnlund, en centerpolitiker, som lägger fram
de förslagen.
Hur ställde sig Karin Starrin till försämringarna av arbetsskadelagstift-
ningen? De drabbar framför allt kvinnor med belastningsskador.
Löneskillnaderna - bra, vi skall minska löneskillnaderna. Men lägg inte
huvudansvaret på de fackliga organisationerna. Deras inflytande har mins-
kat under en följd av år när det gäller lönebildningen. Det ni står för, den
borgerliga linjen, är SAF:s linje: ökat marknadsinflytande. Det brukar kvin-
norna förlora på. Men vi får väl se när vi diskuterar och lägger fram förslag
kring löneskillnadslagstiftningen i vår.
Karin Starrin, det är många vackra ord. Jag har själv i min meningsyttring
tagit upp motion A811 när det gäller kvinnorevision, kvinnorepresentation
och en del andra frågor. Ord, ord, ord. Men i vage konkret fråga, både i
den här diskussionen och när det gäller andra politikområden, är Karin Star-
rin på manssidan, den osolidariska sidan, den borgerliga sidan, marknadssi-
dan. Välj sida och sluta upp med det här dubbelspelet, Karin Starrin!
Anf. 14 KARIN STARRIN (c) replik:
Fru talman! Jag håller med Hans Andersson när han betonar att den dis-
kussion som vi för här och nu inte får uppfattas som en avgränsad diskussion
och att vi inte får bevaka kvinnors intressen som om kvinnor vore en smal
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Jämställdhet
15
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Jämställdhet
intressegrupp. Just kvinnors situation måste in och, precis som Hans An-
dersson säger, bli centrum i politiken.
Det händer att jag får frågan: Vilken typisk kvinnlig politisk fråga priorite-
rar du? Då svarar jag ofta att det inte finns några typiskt kvinnliga frågor -
alla frågor är lika viktiga. Naturligtvis är det många som berör kvinnor spe-
ciellt, men alla politiska frågor måste behandlas sammantaget.
Hans Andersson tog upp en hel rad förändringar som har genomförts med
utgångspunkt i en strävan att åstadkomma stabilitet i svensk ekonomi - för-
ändringar av studiestöd, karensdagar, etc. Det är helt nödvändigt att genom-
föra förändringar för att åstadkomma en trygghet på lång sikt och totalt sett,
Hans Andersson. Det jag känner som oerhört viktigt och värdefullt i det här
sammanhanget är att se till att alla berörs lika av de förändringar som är nöd-
vändiga att genomföra.
Jag är också helt övertygad om att vi måste skapa ökad förståelse hos en
bred majoritet när vi skall genomföra de tuffa förändringarna i den kommu-
nala ekonomin, i landstingsekonomin och inte minst i den statliga ekonomin.
Skulle vi inte genomföra några förändringar kommer verkligen också kvin-
norna att få ett tufft utgångsläge.
LAS har blivit en käpphäst i de här sammanhangen - det är fullt förståeligt
när Vänstern och Centern debatterar. Jag kan då bara understryka att för-
ändringarna i LAS har som huvudsyfte att rädda jobb och att skapa jobb. Vi
ställer oss bakom de förslag som nu har lagts fram på det området.
Anf. 15 HANS ANDERSSON (v) replik:
Fru talman! Vi diskuterar nu jämställdhetsfrågor. Den som hävdar att den
LAS-utredning som har lagts fram och det LAS-förslag som föreligger på
något sätt gynnar kvinnors situation måste antingen inte ha läst texterna eller
prata i nattmössan. Att LAS-förslagen dessutom skulle öka antalet jobb är
inte sant. Däremot ökar de makten för arbetsgivarparten. De ökar god-
tycket och anställningsskyddet. Jag hävdar att det i den här situationen speci-
fikt är en nackdel för kvinnorna.
Jag håller med om - jag sade det själv - att kvinnofrågorna skall stå i cent-
rum. Varför det? Inte bara därför att det är populärt, inte bara därför att
många tycker att det är modernt. Om man har en humanistisk inställning,
om man har en inställning präglad av rättvisa och solidaritet, är det de utsatta
grupperna som man värnar om och vill förbättra villkoren för.
Vare sig jag tittar på ekonomin eller på arbetsmiljön - välfärden - är det
ett faktum att utvecklingen missgynnar kvinnor. Det gör råa marknadslös-
ningar, och det är faktiskt vad den borgerliga regeringen, och därmed också
Karin Starrin, står bakom.
Låt mig återigen slå fast att man måste ta upp sakfrågor och ställa kon-
kreta frågor för att bedöma ett partis jämställdhetspolitik. Det är ingen
större mening att lyssna på festtalen eller läsa ”festmotionerna”. I väldigt
hög grad präglas Centerns politik nu av ”festmotionen” A811 och en politik
som angriper kvinnornas rättigheter och välfärd. Det är det dubbelspelet
som jag angriper.
16
Anf. 16 KARIN STARRIN (c) replik:
Fru talman! Jag vill bestämt hävda att förändringarna i LAS har till huvud-
syfte att rädda jobben och att skapa ytterligare arbeten. Jag kan inte förstå
att just kvinnor skulle behöva vara rädda för den nya synen på t.ex. provan-
ställningar - dvs. att man förlänger provanställningstiden från sex till tolv
månader. Det tycker jag ger kvinnorna möjlighet att visa vad de kan. De får
chansen att visa att de är kvalificerade för arbetsuppgifterna. Jag tror att just
den reformen ger inte minst kvinnorna chanser att i fortsättningen få mer
kvalificerade arbeten. Därför tycker jag att vi måste pröva den föränd-
ringen.
Hans Andersson! Det är just för att försvara rättvisa och humanism som
jag är engagerad i politiken. Politikens huvuduppgift måste vara att fördela,
att se till att det inte blir större orättvisor på de områden som samhället har
ansvaret för. Det är just därför jag jobbar med politik. Jag tycker att vi hela
tiden flyttar fram positionerna när det gäller att åstadkomma en rättvis för-
delning.
Jag tror på sakpolitik, Hans Andersson. Det är därför som jag står bakom
vår omfattande kvinnomotion, där vi säger att kvinnor har möjlighet att vara
med och förändra. Vi har uttryckt oss konkret när det gäller fråga efter fråga
och angivit vilka förändringar vi vill se fortsättningsvis.
Men vi vet ju alla hur det politiska arbetet går till. De olika sakfrågorna
prövas vid utskottsbehandlingen, och kraven - exempelvis att en revision
skall göras av alla nya reformer och att vi måste komma bort ifrån löneskill-
naderna etc. - landar antingen i pågående arbeten i regeringen eller resulte-
rar i nya initiativ.
Anf. 17 BERIT ANDNOR (s) replik:
Fru talman! Vi har återigen fått höra en representant för de borgerliga
partierna i ord uttrycka sin vilja att arbeta för ett jämställt samhälle. I hand-
ling motsvaras de vackra orden inte av någonting, som jag har sagt tidigare.
Vi har inte sett ett enda förslag från de borgerliga partierna när det gäller att
förbättra jämställdheten mellan könen.
Karin Starrin talar här så varmt om den gemensamma sektorn. Men Karin
Starrin representerar ändå ett parti som ingår i den borgerliga regeringen,
som är i full färd med att skära ned i den gemensamma sektorn. Enligt rege-
ringens egna prognoser försvinner det 66 000 arbeten inom den gemen-
samma sektorn under de två kommande åren. Dessutom kommer det att ske
ytterligare nedskärningar. Det är ju 35 miljarder som skall tas bort i den ge-
mensamma sektorn. Vad det kommer att innebära för kvinnors arbeten
måste väl ändå Karin Starrin förstå! Att det också kommer att försämra för-
utsättningarna för kvinnor att förvärvsarbeta är helt odiskutabelt. Hur kan
Karin Starrin försvara en sådan politik?
När det gäller förändringarna i LAS, när det gäller förändringarna i stu-
diestödet, när det gäller arbetslöshetsersättning osv. har samtliga förslag som
lagts fram av regeringen och antagits av denna riksdag haft sin yttersta udd
riktad mot kvinnorna - det är kvinnorna som har drabbats hårdast av alla
dessa förslag.
Karin Starrin talar varmt och vackert om hur viktigt det är att utjämna
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Jämställdhet
2 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 16
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Jämställdhet
18
löneskillnaderna mellan män och kvinnor. Men det är faktiskt det traditio-
nella kvinnoarbetet som värderas lägst. Hur skall löneskillnaden mellan män
och kvinnor kunna minska när dessa stora nedskärningar i kommuner och
landsting nu genomförs? Tror Karin Starrin att förutsättningarna för att upp-
värdera kvinnors traditionella arbeten kommer att förbättras i samband med
dessa stora nedskärningar? Kommer möjligheten att öka i en sådan situa-
tion?
Jag kan inte låta bli att göra en slutlig kommentar. Karin Starrin säger att
regeringen har flyttat fram positionerna under de här åren och att man arbe-
tar för en rättvis fördelning. Jag får det intrycket att Karin Starrin varken
har sett, läst eller hört någonting av de debatter som har förts i massmedia
och inte minst här i kammaren. Har Karin Starrin legat i ide i två år? På
något annat sätt kan jag inte tolka det som Karin Starrin säger. Det finns
absolut ingen täckning för att den här regeringen på något sätt skulle driva
en rättvis fördelningspolitik eller jobba för jämställdhet mellan män och
kvinnor.
Anf. 18 KARIN STARRIN (c): replik
Fru talman! Efter att ha lyssnat på Berit Andnor måste jag kontra med att
säga att jag är helt övertygad om att vi måste vara sakliga när vi kommente-
rar det ekonomiska läget, detta för att vi över huvud taget skall kunna få
kvinnor att ställa sig bakom vår diskussion.
Jag tror att vi måste upprepa vilket utgångsläge som Sverige befinner sig
i. När jag lyssnar på Berit Andnor får jag det intrycket att hon menar att vi
skulle kunna göra beställning efter beställning i den offentliga sektorn för att
på så sätt konstruera arbeten. Men, Berit Andnor, det måste vara en ekono-
misk situation som tillåter det.
Det är nödvändigt att vi nu reder upp den svenska ekonomin. Det är ut-
ifrån den under 80-talet felaktigt förda politiken som vi nu måste göra dessa
förändringar, inte minst i kommuner och landsting.
Jag håller med om att detta drabbar kvinnor oerhört hårt. Min motfråga
är: Vad skall man göra i stället? Skall vi fortsätta att tillåta en expansion som
det inte finns ekonomi för? Hur hade socialdemokraterna tänkt lösa proble-
met med att kommuner och landsting fortsätter att expandera?
Berit Andnor kritiserar mitt sätt att kommentera löneskillnaderna. Jag
tycker att det är självklart att det är arbetsmarknadens parter som måste ta
ansvar för hur löneskillnaderna har uppkommit. Arbetsgivarna har ansvar,
men det har också facken.
Det vi skriver ifrån Centerns sida är att kommuner och landsting måste gå
före när det gäller att minska löneskillnaderna. Kommuner och landsting har
också ett arbetsgivaransvar. Därför måste man gå före på dessa områden.
Anf. 19 BERIT ANDNOR (s) replik:
Fru talman! Jag håller naturligtvis med Karin Starrin om att vi skall vara
sakliga i debatten, därav min kritik mot det som Karin Starrin har framfört.
Den här regeringen har sedan maktskiftet 1991 faktiskt icke kommit med
ett enda förslag som skulle förbättra jämställdheten mellan kvinnor och
män. Det är ett faktum, Karin Starrin, att de förslag som har lämnats, inom
i stort sett varje område, systematiskt har försämrat och försvagat kvinnors
ställning på arbetsmarknaden. Det är odiskutabelt. Jag tycker att vi skall
kunna föra en saklig diskussion om det.
Man kan inte säga en massa vackra ord i talarstolen och skriva en massa
motioner, som de borgerliga partierna och kvinnorna gör, och sedan i hand-
ling inte stå för dem utan göra någonting helt annat. Det kritiserar jag.
Vi socialdemokrater hade i anslutning till kompletteringspropositionen en
motion där vi redde ut hur nedskärningarna i den gemensamma sektorn
skulle stoppas. Det är vansinne att man betalar kvinnor och män för att gå
arbetslösa i stället för att se till att de deltar produktivt i samhället. För sam-
hället finns det ingen vinst i detta, Karin Starrin. Det borde även Centern
och övriga borgerliga partier inse.
Den politik som de borgerliga partierna för när det gäller nedskärningarna
i den gemensamma sektorn innebär alltså att det blir en rundgång.
Så sent som i dag kunde jag, när jag lyssnade på radion, konstatera att
Hans Tson Söderström återigen betonar att han och många andra ekonomer
numera ansluter sig till den socialdemokratiska kritiken och de socialdemo-
kratiska förslagen när det gäller den ekonomiska politiken. Det är bara rege-
ringen som fortsätter att driva sin enda väg och sin djupt felaktiga ekono-
miska politik, med de konsekvenser som det får för välfärden och för jäm-
ställdheten mellan könen. I det avseendet står regeringen och Anne Wibble,
med stöd av Centern och Karin Starrin, alldeles ensamma.
Jag skall återigen kommentera lagen om anställningsskydd, som enligt
Karin Starrin skall ge så många fler jobb och verka för jämställdheten mellan
könen. Det finns ingen erfarenhet från något land som har visat att försäm-
ringar i arbetsrätten ger några jobb. I England, där arbetsrätten i stort sett
är obefintlig, är arbetslösheten mycket hög. I Portugal, där det finns en väl
reglerad arbetsmarknad, är arbetslösheten låg. Detta är en illusion, och det
visar på en desperation hos de borgerliga partierna i ett läge då arbetslöshe-
ten växer och fortsätter att växa och då man har tappat greppet om både den
ekonomiska politiken och arbetsmarknadspolitiken. Detta är ett symtom på
det.
Anf. 20 KARIN STARRIN (c) replik:
Fru talman! Det är helt klart att vi skulle önska att det fanns utrymme
för att göra mycket mer för att stimulera till en förändring av just kvinnors
situation, inte minst på arbetsmarknaden. Men jag tycker att Berit Andnor
är orättvis när hon upprepade gånger säger att regeringen inte har gjort ett
enda dugg för att stimulera kvinnors situation.
I det här betänkandet kan vi se några små förändringar när det gäller kvin-
nors möjlighet att starta eget, att driva småföretag etc. NUTEK har fått ett
antal miljoner. Det vill i alla fall jag tolka som att det finns en klar ambition
att försöka stimulera just till en förändrad situation för kvinnor på arbets-
marknaden.
Arbetslöshetstalen är oacceptabelt höga. De ligger helt klart på för hög
nivå. Berit Andnor vet lika väl som jag att det dels beror på den djupa låg-
konjunktur som inte bara Sverige befinner sig i utan även hela vår omvärld,
dels på den felaktigt förda politiken under större delen av 70-talet och också
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Jämställdhet
19
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Jämställdhet
20
under 80-talet. Detta kräver tuffa förändringar. Den här ekluten måste hela
svenska folket gå igenom. Det är klart att det får konsekvenser som innebär
att det blir oerhört tufft, inte minst för många kvinnor.
Det är vår uppgift att se till att det ändå blir en så rättvis omläggning som
möjligt.
Det satsas nu på ett stort antal ytterligare utbildningsplatser. Det gör det
möjligt, inte minst för kvinnor, att skaffa sig utbildning och möjligheter att
konkurrera på lika villkor på arbetsmarknaden. Vi har ett gemensamt ansvar
att förändra så att även kvinnor kan se ett ljus i den här tunneln. Jag är helt
övertygad om att vi sammantaget kommer att få ordning på Sveriges eko-
nomi. Därmed kan vi garantera en ökad trygghet.
Anf. 21 ISA HALVARSSON (fp) replik:
Fru talman! Jag vill verkligen understryka att utskottet inte har haft för
avsikt att sätta punkt när det gäller löneskillnader mellan kvinnor och män.
Vi understryker att vi inte accepterar de stora löneskillnaderna.
Både kvinnor och män inom Folkpartiet har skrivit under jämställdhets-
motioner. Vi står i stor utsträckning bakom det som Ingemar Mundebo har
tagit fram i sin löneskillnadsutredning. Det gäller ett batteri av åtgärder för
att komma till rätta med löneskillnaderna. Det handlar om ett arbetsvärde-
ringssystem, kvinnliga löneförhandlare, införande av möjlighet till gruppta-
lan, förstärkning av JämO när det gäller att bevaka lönefrågor, att diskrimi-
neringsärenden kan bli prövade i domstol och framför allt en pappamånad.
Det finns ingenting i utskottets skrivning som tyder på att den borgerliga
majoriteten på något sätt skulle lämna frågan därhän. Man menar att Löne-
skillnadsutredningen har lämnat sitt betänkande. Nu återstår ett intensivt ar-
bete för att ta vara på vad som står i Löneskillnadsutredningen, remissvaren
och de motioner som har lämnats.
Anf. 22 KARIN STARRIN (c) replik:
Fru talman! Jag vill tacka Isa Halvarsson för det här klarläggandet. Jag
vill också understryka att det är oerhört viktigt att kunskapen om dessa skill-
nader förs vidare. Det står helt klart i utskottets betänkande att de osakliga
löneskillnaderna mellan kvinnor och män inger utskottet allvarliga betänk-
ligheter. Man pekar på att Löneskillnadsutredningen har avlämnats.
Jag kan lova Isa Halvarsson och hela utskottet att vi från centerkvinnornas
sida kommer att följa det här arbetet. Vi förväntar oss en proposition ganska
snart på det här området. Vi hjälper gärna till med innehållet i den proposi-
tionen.
Anf. 23 MARGITTA EDGREN (fp):
Fru talman! Vi är sex folkpartister av båda könen som har skrivit en mo-
tion om att vi skulle vilja inrätta ett stipendium som skulle kallas Frida Steen-
hoff-stipendiet. Detta stipendium skulle ges till man eller kvinna som har
gjort betydande insatser för jämställdheten. Det finns stora pris i världen -
Nobelpris för fred är ett exempel. Varför kan man då inte ha ett rejält pris
för jämställdhet, gärna internationellt.
Utskottet har behandlat frågan med sympati men ändock tagit avstånd.
Därför har jag begärt ordet för att presentera Frida Steenhoff för utskottet
och för riksdagen, så att det nästa gång kanske finns större förståelse för ett
liknande initiativ.
Frida Steenhoff föddes 1865 och dog 1945. Hon studerade i Sverige,
Stockholm, och i Schweiz. Hon var bosatt i Sundsvall, Oskarshamn och
Stockholm. Hon var gift med en läkare. Genom mannens praktik fick hon
insikt i de olika missförhållanden som kvinnor levde under.
Redan 1896 började Frida Steenhoff att skriva om dubbelmoral och för fri
kärlek. Den gången fick hon skriva under pseudonym. Hon kallade sig Ha-
rold Gote. Det här blev mycket uppmärksammat. Ellen Key och Georg
Brändes uppmuntrade henne så att hon i fortsättningen vågade skriva under
sitt eget namn.
Frida Steenhoff skrev sammanlagt 24 böcker, skönlitterära och social-
etiska. De handlade om att man skulle bekämpa instängda moralbegrepp
och stärka kvinnans ställning. Är 1912 - observera 1912 - skrev hon en bok
där hon menade att kvinnlig homosexualitet borde behandlas med förstå-
else. Hon förfäktade redan då de utomäktenskapliga barnens arvsrätt.
Hon höll många föredrag. Hon skrev om kvinnors rösträtt. År 1908 skrev
hon om att de ogifta mödrarnas situation skulle förbättras.
Uppgifterna har jag hämtat från en biografi skriven 1935 av Beatrice
Zade.
Frida Steenhoff är alltså en föregångskvinna. Paradoxen enligt henne, re-
dan i början av 1900-talet, är att kvinnorna är ekonomiskt beroende av män-
nen och samtidigt ansvariga för det allra viktigaste i ett samhälle, nämligen
att föda och fostra barn. Hennes utgångspunkt är barnets väl och ve. Hon
var den första som myntade uttrycket barnets århundrade, som Ellen Key
sedan använde.
Frida Steenhoffs mål var att ett andligt höjande, reflexion, insikt och med-
vetandegörande måste gå hand i hand med materiell välståndshöjning. Hon
var också den första som talade om faderskapet som ett komplement som är
lika nödvändigt som moderskapet. Hon är först med att peka på faderns roll.
Hela sitt liv arbetade hon för barnen, för fred och för social nydaning. Hen-
nes idéer ärvdes till en del av Elin Wägner och Fogelstadsgruppen.
Efter denna presentation utgår jag ifrån att man nästa gång frågan skall
behandlas i utskottet kan acceptera en motion om ett jämställdhetspris för
att hedra Frida Steenhoff. Hon är nämligen ett typiskt exempel på hur kvin-
nors insatser genom historiens gång har gjorts osynliga, förlöjligats och
glömts bort. Vi kan göra henne synlig och bearbeta attityder och värderingar
och visa att kvinnor genom historiens gång har spelat en minst lika stor roll
för utvecklingen av vårt samhälle som män.
Anf. 24 BARBRO WESTERHOLM (fp):
Fru talman! Internationellt avundas man oss i Sverige. Man avundas oss
vår jämställdhetslag, att en tredjedel av riksdagens ledamöter är kvinnor, att
vi har höga siffror för kvinnors representation även i kommuner och lands-
ting, att kvinnor har en så stor andel på arbetsmarknaden och kvinnors möj-
ligheter att studera.
Vi har dock en bra bit kvar till målet verklig jämställdhet. Det gäller att
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Jämställdhet
21
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Jämställdhet
22
män och kvinnor skall få samma möjligheter att utöva inflytande över sin
egen tillvaro och ha full valfrihet.
I dag finns det en rad hot mot jämställdheten. I den familjepolitiska debatt
som har förts under de senaste åren finns undertoner om att det nog vore
bäst om kvinnor fanns hemma i större utsträckning. I tider av arbetslöshet
har kvinnor alltid setts som en buffert - även om det inte sägs rent ut.
Hoten finns också i den abortdebatt som har pågått under de senaste åren.
Kvinnors rätt att bestämma över sina egna liv och barns rätt att födas öns-
kade har satts mot det ofödda barnets liv. Det är en svår debatt. Jag tycker
ändå att den abortlag som trädde i kraft 1975 har löst dessa motsättningar
på ett bra sätt. Men de abortförebyggande insatserna kunde givetvis vara
bättre.
Det finns ett annat hot, nämligen att kvinnor och en hel del unga män inte
tycker att det är mödan värt att gå in i politiken och vara med och påverka
besluten om framtiden. De tycker att det tar för mycket tid, de har en brist
på förtroende för politikerna och det är inte alla gånger riktigt rumsrent att
ägna sig åt politik. Det här måste vi som arbetar inom politiken råda bot på.
Vi behöver människor från alla olika delar av vårt samhälle i den politiska
sfären. Det handlar också om att lägga upp det politiska arbetet så att det är
förenligt med ett rimligt privatliv - familjeliv. Det är inte så lätt för små-
barnsföräldrar att vara borta hela veckor, arbeta sena nätter och ta helgerna
i anspråk. De väljer då gärna bort politiken. Jag tycker att vi måste debattera
och försöka få fram nya idéer om hur det livet kan läggas upp.
Andra har talat om orättvisor som t.ex. lönediskriminering. Vi har nu fått
ett bra underlag till förslag för den jämställdhetsproposition som skall läggas
fram till våren. Då kan vi ta itu med problemet. Men det finns en annan
diskriminering som tar sig mera subtila uttryck. Den finns på arbetsplat-
serna, och den syns inom vår fritidsverksamhet. Det handlar om språket och
vårt sätt att bemöta varandra. Kvinnor osynliggörs. Med språkets hjälp kan
en kvinnas insatser nedvärderas. Det går också att osynliggöra kvinnorna
med hjälp av kroppsspråket, t.ex. att inte lyssna på vad kvinnor säger. Man
kan bestraffa genom att ge dåligt samvete, t.ex. för att familjen försummas
när kvinnan arbetar eller att arbetet sköts dåligt på grund av att kvinnan
måste ägna sig åt sin familj.
Berit Ås i Norge har beskrivit detta väldigt väl i de fem s.k. härskartekni-
kerna. Det är genom att bemästra dessa fem härskartekniker som vi kan
komma en bit på väg i jämställdhetsarbetet i vårt land.
Det finns en rad motioner som tas upp i dagens betänkande. Det är bl.a.
motioner som har väckts av ledamöter från Folkpartiet liberalerna. Vi är lika
många män som kvinnor som står bakom dessa motioner. Vi tycker att det
är viktigt att båda könen engageras i jämställdhetsarbetet. Det finns också
motioner väckta av de fyra borgerliga kvinnoförbundsordförandena. Här
finns en rad konkreta förslag som, om de förverkligas, kommer att förbättra
situationen på jämställdhetsområdet.
Det handlar bl .a. om kunskapsbasen för att få fram en bra statistik. Tyvärr
får SCB ragga pengar för att få fram statistik, inklusive tigga pengar från
kvinnoorganisationerna som, i sin tur, i stort sett lever på sin idealitet, luft
och litet slantar. Jag hoppas att detta tas på allvar i den kommande jämställd-
hetspropositionen. Det skall bli en basverksamhet för SCB att fortlöpande
ta fram jämställdhetsstatistik.
Det räcker inte med statistik. Det behövs också fördjupade studier. Där-
för är den motion som Ingela Mårtensson har väckt om utredning av kvin-
nors levnadsförhållanden viktig. Vi behöver veta mer om kvinnors vardag.
Vi tar också upp frågan om konsekvensanalyser av olika politiska beslut
och hur de drabbar de båda könen. Dessa frågor tas, glädjande nog, mer och
mer på allvar. I den arbetsgrupp om pensioner som jag sitter med i har vi
gjort långtgående analyser för att se hur ett nytt pensionssystem slår för män
och kvinnor och hur situationen förändras jämfört med i dag. Jag vill hävda
att vi har ett gott beslutsunderlag för vårt förslag. Dessa frågor har böljat
breda ut sig till andra utredningar.
Jag tycker att utskottet har behandlat motionerna välvilligt. Det görs inte
något tillkännagivande, men jag känner inte så stor oro för det. Det skall
läggas fram en jämställdhetsproposition till våren, och jag är övertygad om
att dessa förslag kommer att finnas med. Det är inte partiskiljande ämnen.
Det finns en enighet som återspeglas i detta betänkande. Jag noterar dock
att Hans Andersson har stött en rad motionsyrkanden som har väckts inte
minst från Folkpartiet liberalernas sida. Jag har stort förtroende för jäm-
ställdhetsministern. Dessa förslag finns ju också i Folkpartiet liberalernas
partiprogram. Det är ju regel i riksdagen att man när en utredning eller en
stor proposition är i vardande brukar hålla sig lugn med tillkännavgivanden.
Anf. 25 HANS ANDERSSON (v) replik:
Fru talman! Låt mig stryka under några saker som Barbro Westerholm
sade.
Det är väl oftast så att man inte lyssnar på kvinnor. Man slår dövörat till.
Kroppsspråket kan säga sanningen medan orden kan ljuga.
Motion A809 har väckts av enbart folkpartikvinnor. Det finns faktiskt skäl
att komplettera Berit Ås kriterier för härskarteknik med följande. Om man
bara låter kvinnorna tala om dessa frågor blir de nöjda, men frågorna förs
inte fram. Det är i den andan jag har försökt att föra debatten i dag.
När det gäller först och främst kravet på konsekvensutredningar och på
att det skall finnas ett allmänt direktiv angående jämställdhet för statliga ut-
redningar och kommittéer, menar jag att inte minst förslagen från den stora
och tunga arbetsrättsutredningen visar på det oerhört starka behovet av ett
sådant direktiv. Jag kan hänvisa till JämO:s yttrande. I det yttrandet tas fri-
kretsförslaget och frågorna kring föräldralediga kvinnor som drabbas av
osakliga uppsägningar upp.
Därför förutsätter jag att Barbro Westerholm har utverkat nödigt tillstånd
att få biträda sina egna förslag när jag nu ger den möjligheten. Jag förutsätter
också, inom parentes, att Socialdemokraterna som sjuder av handlingslusta,
också kan kämpa sig fram till rätt knapp. På så sätt kan vi få några konkreta
beslut fattade i dag och inte bara allmänt prat.
Anf. 26 BARBRO WESTERHOLM (fp) replik:
Fru talman! Det är långt kvar till dess att vi kvinnor blir nöjda. Jag ser den
debatt som inte minst uppkom i samband med tillbakagången av kvinnore-
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Jämställdhet
23
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Jämställdhet
24
presentationen efter förra valet som hälsosam. Jämställdhetsdebatten har
förts fram i fokus.
Men det handlar inte bara om att prata. Om vi skall få något gjort, måste
vi bedriva jämställdhetsarbetet tillsammans - män och kvinnor. Det är det
samarbetet som har utvecklats väl i mitt eget parti, och det återspeglas i det
stora antal motioner där både män och kvinnor har engagerat sig i frågorna.
Vi når aldrig jämställdhet om det inte råder en dialog, ett samförstånd, mel-
lan båda parter.
Här behövs mycket av attitydförändrande arbete. Det finns en mängd
omedvetna attityder. När personer av det andra könet uppmärksammas på
detta framkommer det att de aldrig har tänkt på saken. Därefter går det att
rätta till sådana saker som t.ex. att inte lyssna eller att använda diskrimine-
rande ordval.
Anf. 27 HANS ANDERSSON (v) replik:
Fru talman! Jag delar uppfattningen om att dela på ansvaret för åtgär-
derna. Män och kvinnor skall samarbeta. Det är skälet till att jag så aktivt
har tagit upp en mängd jämställdhetsfrågor i dag.
Vidare finns det förslag om att fatta några konkreta beslut i Barbro Wes-
terholms motion. De är bra, praktiska och konstruktiva. Låt oss rösta för
dem och föra dem igenom till reella beslut i kammaren.
När det gäller andra politikområden som skattepolitik, kommunernas
ekonomi, sysselsättning, arbetsmiljö, arbetsskador osv., är tyvärr listan på
mycket negativa beslut i fråga om kvinnors rättigheter och välfärd lång.
Det har ingenting att göra med att rädda Sveriges ekonomi. Rädda Sveri-
ges ekonomi kan vi göra på ett solidariskt sätt, på ett sätt som befrämjar
jämställdheten. Jag tror snarare att det är just den strategin som får fram-
gång. Men det är inte den politiken som regeringen bedriver, därför förvän-
tar jag mig en hel del av Barbro Westerholm i den här lilla konkreta frågan
och än så mycket mer av henne när det gäller socialpolitik, ekonomisk politik
och arbetsmarknadspolitik; detta för att det inte skall bli ett dubbelspel som
i själva verket slår tillbaka på kvinnornas intressen.
Anf. 28 BARBRO WESTERHOLM (fp) replik:
Fru talman! En väldigt viktig förutsättning för att nå jämställdhet är att vi
har jobb och en bra ekonomi i det här landet. Visserligen är det säkerligen
under krisens första del fler män än kvinnor som kommit till korta och mist
jobben, men nu skiftar det. En grundförutsättning för ett framgångsrikt jäm-
ställdhetsarbete är att få Sveriges ekonomi på fotter.
Vi har dock litet olika uppfattningar om hur Sveriges ekonomi skall räd-
das, men det resonemanget för vidare till en helt annan debatt än den vi nu
skall föra.
Anf. 29 HARALD BERGSTRÖM (kds):
Fru talman! Jag har begärt ordet för att något kommentera det sista avsnit-
tet i betänkandet, nämligen JämO:s befogenheter.
När JämO driver ett ärende kan myndigheten endast åberopa jämställd-
hetslagen som grund för talan. Ta upp och driva fall där brott mot jämställd-
het inom andra lagars ansvarsområden föreligger, det får emellertid JämO
inte göra. Det faller utanför kompetensområdet.
I ett par motioner, A801 och A803, tas detta förhållande upp. Motionä-
rerna, kristdemokraterna Margareta Viklund, Rose-Marie Frebran och Ste-
fan Attefall, pekar på faktumet att jämställdhetslagen i sin utformning en-
dast behandlar arbetslivet.
Det område som JämO skall bevaka och verka över, det är en helt annan
sak. I dessa motioner påpekas att allmänheten tror att JämO bevakar hela
samhällslivet, medan i själva verket stora bitar faller utanför JämO:s bevak-
ningsområde, såsom utbildningsväsendet och de frivilliga rörelserna, exem-
pelvis idrottssrörelsen.
Förordningen med JämO:s instruktion är utformad så att JämO endast
tillåts agera i jämställdshetsfrågor som gäller arbetslivet.
Fru talman! Jag har inget yrkande. Med dessa ord vill jag enbart under-
stryka vikten av och riktigheten i att JämO:s kompetensområde bör vidgas
att gälla jämställdheten i dess helhet. Jag tar upp frågan, liksom utskottet,
med speciell adress till regeringen, att i den kommande jämställdhetspropo-
sitionen belysa den här frågan och helst lägga fram förslag om vidgning av
kompetensområdet.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 11 §.)
Föredrogs
arbetsmarknadsutskottets betänkande
1993/94:AU2 Arbetsmiljö
Anf. 30 STEN ÖSTLUND (s):
Fru talman! Det här lilla betänkandet om arbetsmiljö är ett resultat av den
uppdelning som vi numera gör i utskottsarbetet, mellan motioner med klar
budgetanknytning och övriga motioner. Sett till storleken, skulle vi väl ha
klarat av att hantera dessa sex motioner i vårens betänkande AU12 om ar-
betslivspolitiken. En hel del av de här frågorna hör också hemma där.
I betänkandet ger, på basis av en socialdemokratisk motion, utskottet ett
enhälligt tillkännagivande till regeringen vad det gäller medicinska kontrol-
ler i arbetslivet.
I den allmänna debatten poppar detta ämne allt oftare upp, och de under-
sökningsmetoder som står till buds blir alltmer raffinerade. Tester som med
något enkelt prov kan kartlägga egenskaper, svagheter och sjukdomar hos
enskilda individer växer fram. I vissa andra länder finns det lagstiftning på
det här området, och en sådan kan behöva övervägas även i Sverige.
I en annan socialdemokratisk motion tas frågorna om kvinnors rätt till en
god arbetsmiljö upp. Det har bäring på de förslag som vi lade fram i motio-
ner under våren och som utskottet behandlade i det inledningsvis nämnda
arbetsmarknadsutskottsbetänkandet, AU12, om arbetslivspolitiken. Vi vo-
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Arbetsmiljö
25
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Arbetsmiljö
26
terade då i denna kammare om frågor som arbetslivspolitikens inriktning
och om företagshälsovården.
Regeringen visar ju vad gäller företagshälsovården en påfallande passivi-
tet. Det pågår en allmän avrustning av detta för arbetsmiljöarbetet - också
för kvinnors arbetsmiljö - så viktiga område. Den aktivitet som regeringen
har visat har bestått i att dra in bidragen till företagshälsovården. Passivite-
ten har bestått i att samtidigt inte lägga fram förslag om lagstiftning, som ju
ändå förberetts, något som sammantaget är förödande.
Vid ett besök i går på Arbetsmiljöinstitutet fick utskottet exempelvis in-
formation om att den av institutet bedrivna utbildningen för företagshälso-
vården i stort sett hade halverats. Det är en klar indikation på vart det är på
väg inom företagshälsoområdet. Det berör i hög grad arbetsmiljöarbetet.
Vi står självfallet fast vid de i våras redovisade ställningstagandena för
bl.a. lagstiftning om företagshälsovård, men vi finner det inte nu menings-
fullt att ta voteringsomgången i repris. Vi avser självfallet att återkomma till
riksdagen med förslag i dessa frågor, då med ett bredare underlag än vad
som finns i denna motion. Av detta följer det särskilda yttrandet från de so-
cialdemokratiska ledamöterna i utskottet under mom. 2 i detta betänkande.
Fru talman! Med det anförda yrkar jag bifall till utskottets hemställan.
Anf. 31 HANS ANDERSSON (v):
Fru talman! Frågan om arbetsmiljö är en väldigt stor fråga, även om be-
tänkandet inte är så tjockt. Det är inte så många frågor uppe. Och precis
som Sten Östlund sade, har vi behandlat många angränsande frågor i arbets-
marknadsutskottets betänkande AU12. Jag hänvisar till det i många övergri-
pande frågor vid en del ställningstaganden.
Låt mig slå fast att för oss i Vänsterpartiet har arbetsmiljöfrågor alltid haft
en väldigt viktig plats. Det beror på att lönearbetare har drabbats till liv och
lem, fått skador och dött, därför att de deltagit i produktionen av Sveriges
rikedom.
De har ofta gjort det under dåliga villkor. Därför har vi slagits för bättre
villkor och för en lagstiftning som skyddar och förbättrar de anställdas situa-
tion. Det handlar i grunden om makt, men det handlar naturligtvis också om
att tillräckliga resurser ställs till förfogande.
I betänkandet förs återigen ett sådant motionsyrkande upp till ytan. Vi
har kopplat ihop arbetet med arbetsmiljön med ansvaret för den yttre mil-
jön, som blir allt viktigare i arbetet med den miljöomställning av Sverige som
vi står inför.
Vi ser att väldigt många människor är arbetsskadade, och vi har sett en
förfärande utveckling av antalet förtidspensionärer, som i dag överstiger
400 000. Det innebär naturligtvis mycket stora kostnader för samhället och
mycket stora problem för de förtidspensionerade själva. De har ont, och de
faller utanför den sociala gemenskapen. Allt talar för att man måste be-
gränsa utslagningen i arbetslivet.
I detta läge har de statliga bidragen till företagshälsovården dragits in. Allt
fler menar att detta inte håller längre. Föregående talare åberopade besöket
i går på Arbetsmiljöinstitutet, och jag vill göra detsamma. Där sades i klar-
text att företagshälsovården befinner sig i sönderfall. Kompetensen viker.
Det betyder att den kompetens som finns ute på arbetsplatserna, nära ar-
betstagarna, faller sönder.
Den kompetensen har en vetenskaplig bakgrund, men den är också reha-
biliterande och i samband med människors besök hos företagsläkare diag-
nosticerande. I det senaste numret av Arbetarskydd kan man läsa att flera
storföretag, som ABB, Saab, Tetrapak, Vattenfall, SKF, Sandvik, m.fl., ge-
nom sina personalavdelningar har sagt att något måste göras. Företagslä-
karna flyr.
På ett halvår har 1 600 medlemmar i företagsläkarnas yrkesförening blivit
1 100. Det är alltså en verksamhet som håller på att kollapsa. En effekt av
det är att Arbetsmiljöinstitutet har måst avskeda folk, eftersom det inte finns
någon att utbilda längre. Företagshälsovården utgjorde ju en viktig kund-
krets.
Professor Peter Westerholm på Arbetsmiljöinstitutet skall i en kommitté
utreda hur det skall bli med företagshälsovården. Han säger i en intervju att
Sverige tidigare har varit ett föregångsland, men att vi i dag är i otakt med
tiden. Medan hela världen bygger ut företagshälsovården, så avvecklar vi.
Detta är skandalöst, inte minst med tanke på att filosofin i pratbubblorna
faktiskt innebär att vi skall stå för ökad rehabilitering. Det är på det sättet
vi får ned det strukturella budgetunderskottet, får en bättre produktivitet
och en bra personalpolitik.
Jag stöder Vänsterpartiets motion Jo707, yrkande 3, genom att yrka bifall
till den meningsyttring som Vänsterpartiet avgivit till betänkandet.
Det handlar om att ge de fackliga organisationerna befogenheter att in-
gripa om den yttre miljön hotas. Det finns redan uppbyggda institutioner
och rutiner. Man kan alltså inte stoppa saker hur som helst, utan det görs
under skadeståndsansvar. Det finns redan en facklig organisation. Allt talar
för att vi skall utvidga kompetensområdet för skyddsombuden till att också
omfatta hantering av den yttre miljön. Det innebär att vi tar till vara den
stora resurs som personalens kompetens utgör på detta område.
Fru talman! Jag vill också ta upp en annan fråga. Det är väl så att vi skall
iaktta en försiktighetsprincip i arbetsmiljöfrågor? Till skillnad från oss politi-
ker har vetenskapsmännen sin försiktighetsprincip; att inte säga saker riktigt
bestämt innan man har bevis för det. Men även de har svårt att prestera san-
ningar.
De är försiktiga med att säga att något är farligt, även om det finns indika-
tioner på det, och även om många människor säger att det inte känns bra,
att de mår dåligt. Men i miljöpolitiken måste vi politiker, som har i uppgift
att skydda liv och lem, också ha en försiktighetsprincip som säger: Tillåt inte
vissa produktionsmetoder, kemiska ämnen, elektromagnetisk strålning,
osv., förrän vi är klara över att det inte medför skador.
Dessa försiktighetsprinciper kolliderar ibland, ja, väldigt ofta. Det sker
varje gång ett område är nytt. Så var det med asbest, med lösningsmedel,
med bly och aluminium. Var det farligt? Ja, sade människor, vi känner oss
dåliga, vi är skadade. Nej, sade vetenskapen. Vi kan inte i nuvarande läge
med de vetenskapliga försiktighetsprinciperna klart deklarera att detta är
farligt.
Ett område där detta upplevs mycket starkt i dag är det som gäller elöver-
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Arbetsmiljö
27
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Arbetsmiljö
28
känslighet. Här är effekterna mycket allvarliga, med leukemi och hjärntu-
mörer, dvs. cancerfall som är förorsakade av elektriska och magnetiska fält.
Det finns motioner där denna fråga tas upp, och många skrivelser har
kommit in, bl.a. från patientföreningar och föreningar för människor som
drabbats av elöverkänslighet. Det är en mycket svår fråga att ta ställning till.
Låt mig säga att vi från vårt håll menar att den politiska försiktighetsprinci-
pen måste upprätthållas. Vi kan inte, bara därför att vi inte har fullständigt
vetenskapliga belägg, offra människors liv och hälsa. Jag kommer alltså med
mycket stor noggrannhet att följa den forskning och den utredningsverksam-
het som nu pågår - inom Arbetarskyddsstyrelsen och Arbetsmiljöinstitutet -
kring elöverkänslighet och kring de djupt allvarliga effekterna av elektro-
magnetisk strålning. Vi är skyldiga dem som upplever sig vara drabbade ett
sådant svar. Jag noterar med tillfredsställelse att Arbetsmiljöinstitutet bedri-
ver en ganska kraftfull forskning inriktad på detta område.
Låt mig också bara säga att jag gläder mig åt att vi kunde enas om en posi-
tiv skrivning om motion A235 av Martin Nilsson, som tar upp frågan om me-
dicinska kontroller. Även den frågan är aktuell. Jag har sett att Arbetar-
skyddsstyrelsen kommer med rekommendationer och regler till arbetsmark-
naden våren 1994. Jag har också sett att man är mycket orolig för att medi-
cinska kontroller skall sättas in som ett komplement till den reform som ge-
nomfördes för flera år sedan, dvs. att arbetsgivaren träder in de första 14
sjukdagarna. Det finns nu en oro för att det kan bli problem om folk är sjuka
och att det därför är bäst att kolla det på förhand genom medicinska kontrol-
ler.
I det senaste numret av tidskriften Arbetarskydd ges även information
från Europa, bl.a. om att holländska läkare vid företagshälsovården har
gjort undersökningar som visar att medicinska kontroller alls inte är något
bra urvalsinstrument och att man funderar på att förbjuda dem. I Frankrike
är det nästan det normala att göra medicinska kontroller före anställningen.
Det är över huvud taget vanligt inom EG-området. Men nu vänder trenden.
Jag yrkar att man med stort allvar överväger lagstiftning för att förhindra
omotiverade medicinska kontroller, som kränker den individuella integrite-
ten och som kan leda till social utslagning från arbetslivet.
Anf. 32 MARIANNE ANDERSSON (c):
Fru talman! Vi är alla överens om att en bra arbetsmiljö är något som är
oerhört viktigt för dem som jobbar i företagen. Det är också oerhört viktigt
för att företagen skall gå bra och leva vidare. Det är alltså ett samspel.
I detta betänkande behandlas några motioner från den allmänna motions-
tiden, och även om enigheten är ganska stor vill jag kommentera en del.
I två motioner tar Karin Starrin m.fl. samt Lisbeth Staaf-Igelström upp
kvinnors arbetsmiljö i ganska vid omfattning, och det är ett mycket angelä-
get område, som vi kvinnor i riksdagen har arbetat med i många år. Vi vet
alla att kvinnor är mer utsatta när det gäller belastningsskador, och forskning
omkring detta och åtgärder för att förbättra situationen är mycket ange-
lägna. Detsamma gäller kvinnors totala situation på arbetsmarknaden.
Därför är det glädjande att utskottet nu kan rapportera att detta är ett
område som lyfts fram, både i Folkhälsoinstitutcts arbete i form av ett sär-
skilt program och i olika forskningskonferenser med speciell inriktning på
kvinnomedicinsk forskning. En särskild professur i kvinnomedicinsk forsk-
ning har inrättats. I Folkhälsoinstitutets uppdrag ligger också att samman-
ställa och sprida erfarenheter från de här projekten, vilket är inte minst vik-
tigt. Kvinnoforskning är också ett särskilt forskningsområde vid Arbetslivs-
centrum, med en särskild professur. Arbetslivsfondens erfarenheter av insat-
ser för kvinnor skall tas till vara, och en särskild utredningsman är tillsatt.
Vi menar därför att motionerna är tillgodosedda just nu, men det innebär
inte att vi slår oss till ro. Det är viktigt att ständigt arbeta för en bättre arbets-
miljö för kvinnor.
När vi så kommer till motionerna om företagshälsovården vill jag redovisa
nuläget. Som arbetsmarknadsminister Börje Hörnlund redovisade här i
kammaren i våras finns det en färdig lagrådsremiss om lagstiftning. Målsätt-
ningen är emellertid nu som då att detta skall kunna lösas genom avtal mel-
lan parterna. Under våren hände inte mycket. Parterna var upptagna med
löneavtalen. Men nu i höst har departementet satt tryck på parterna att verk-
ligen komma fram till resultat.
Förhandlingar pågår, och det finns ingen önskan från parterna att rege-
ringen skall intervenera i detta arbete. Dessutom har regeringen nu gett ett
uppdrag om att företagshälsovården skall kvalitetssäkras. Om innehållet i
företagshälsovården blir mer tydligt bör den tjänsten bli mer attraktiv, och
förhandlingsarbetet kommer troligen att underlättas. Det finns i dag vissa
avtal inom detta område, men de är ganska luddiga.
En lagstiftning på området skulle få ganska svårt att fånga in alla praktiska
omständigheter som kan råda ute i företagen och i arbetslivet, t.ex. i små
företag och i glesbygden. Med avtal blir det lättare att laga efter läge och
t.ex. kunna använda sig av en vårdcentral om det skulle visa sig mest lämpligt
i det enskilda fallet. Det är ett av skälen till att vi föredrar en avtalslösning.
Jag vill understryka vikten av att arbetsgivarsidan inser att ett avtal kan
ge dessa möjligheter för småföretagsamheten. Det ligger ett särskilt ansvar
på arbetsgivarsidan att se till att detta kommer till stånd. Det är också viktigt
att företagen inser att företagshälsovården är en resurs för dem nu när de
har rehabiliteringsansvar. Jag hoppas därför på snabba förhandlingsresultat
så att lagstiftning kan undvikas. Annars måste man ta till sådan.
Det finns också ett särskilt yttrande som handlar om personalekonomiska
redovisningar. Jag delar uppfattningen att de är någonting bra. Men däremot
föredrar vi frivillighet framför lagstiftning.
Jag skall gå in på området elöverkänslighet, något som också Hans An-
dersson berörde. Jag delar hans uppfattning om riskerna och behovet av åt-
gärder. Motionen handlar enbart om forskning på detta område. En hel del
är gjort, vilket vi kunde konstatera vid besöket på Arbetsmiljöinstitutet i
går, och ett stort arbete pågår också.
Jag vill till detta tillägga något som motionärerna inte berörde. Redan nu
vet man så pass mycket att det finns alla skäl att vid alla datoriseringar och
elinstallationer ta vara på de kunskaper som finns om hur man minskar de
elektromagnetiska fälten i arbetsmiljön för att förebygga besvär.
Jag vill också säga någonting om den motion som Sten Östlund nämnde i
vilken det efterlyses regler för i vilken mån medicinska kontroller skall
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Arbetsmiljö
29
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Arbetsmiljö
kunna användas i arbetslivet. Det finns olika skäl för sådana kontroller,
främst en skyldighet att genomföra vissa kontroller av säkerhetsskäl. Det
kan gälla säkerheten både på arbetsplatsen och för allmänheten, t.ex. i livs-
medelsindustrin eller inom transportväsendet.
Det finns inga enhetliga regler som generellt täcker in den här frågan. Det
som motionären befarar är att medicinska kontroller skall användas på ett
mer allmänt sätt så att de leder till utslagning från arbetslivet. Det är en upp-
fattning som utskottet delar. Vi har därför i ett tillkännagivande uppmanat
regeringen att på lämpligt sätt uppmärksamma denna fråga.
Vänsterpartiet har i sin meningsyttring tagit upp frågan om fackliga orga-
nisationers möjligheter och befogenheter att ingripa beträffande den yttre
miljön. Som utskottet påpekar hänger den inre och den yttre miljön ganska
nära samman. Här finns redan i dag vissa möjligheter.
Utskottsmajoriteten är inte beredd att förorda lagstiftning om att de an-
ställda och fackliga organisationerna skall få befogenheter på detta område,
men självfallet är även frågan om den yttre miljön viktig i sammanhanget.
Men vi tror absolut inte att lagstiftning är rätt väg att gå.
Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till utskottets hemställan i dess
helhet.
Anf. 33 STEN ÖSTLUND (s):
Herr talman! Marianne Andersson talar så vackert om den utveckling som
pågår när det gäller forskning och tillsättande av professurer, och det är väl
bra. Vi kunde i går studera att arbete behövs på detta område. Men vad hjäl-
per det, Marianne Andersson, när nedskrotning av ett av de viktigaste in-
strumenten för arbetsmiljöarbetet ute på arbetsplatserna pågår för fullt?
Utan ett aktivt arbetsmiljöarbete på arbetsplatserna med engagerade ar-
betsmiljökommittéer och en aktiv företagshälsovård är det inte mycket be-
vänt med att försöka omsätta forskningsresultaten i praktisk verklighet. Nu
har t.o.m. företagen, som Hans Andersson påpekade, själva börjat begära
att någonting måste hända innan detta viktiga instrument faller samman. De
signalerna borde även Marianne Andersson uppfatta, och vi fick dem också
igår.
Det fanns ingen tvingande lagstiftning om företagshälsovården. Det fanns
tidigare ett stimulanssystem och ekonomiska stödåtgärder som gjorde att det
här i landet byggdes upp en företagshälsovård som var bland de bästa i värl-
den. Det tog den borgerliga regeringen bort och satte inget annat i stället.
Samtidigt sade arbetsgivarna upp arbetsmiljöavtalet.
Det var en total rasering av de möjligheter till arbete med företagshälso-
vård och annat som fanns ute på arbetsplatserna. Det har den borgerliga re-
geringen bäddat för. Nu säger Marianne Andersson att det inte skulle finnas
något intresse från parterna om lagstiftning i dessa frågor förrän de har för-
handlat färdigt. Jag är inte övertygad om den saken. En bra lagstiftning på
detta område tror jag är vad som kommer att behövas. Jag tror inte särskilt
mycket på SAF:s vilja att träffa ett bra avtal efter det att de ensidigt har sagt
upp arbetsmiljöavtalet.
30
Anf. 34 MARIANNE ANDERSSON (c) replik:
Herr talman! När t.o.m. företagen vill att något skall hända, Sten Östlund,
borde de ju se till att det blir ett avtal. Jag tycker att det är ett ganska enkelt
svar på den frågan. Finns det en vilja från båda håll får man se till att det blir
ett avtal. Det finns i varje fall inga starka krav från några fackliga organisa-
tioner eller från något annat håll att man skall lagstifta. Man vill helst lösa
detta avtalsvägen. Men jag måste erkänna att också jag tycker att det går
trögt fram.
När man nu inser dessa problem borde man se till att det blir avtal på dessa
områden. Företagshälsovården har varit mycket bra på många sätt. Det har
också funnits en hel del ”luft” i den organisationen som i så mycket annat
som vi har haft och har i Sverige. Det är väldigt lätt att det blir på det sättet.
Det är som inom all annan verksamhet angeläget att det sker förändringar
och översyner och att man ser till att få bästa möjliga utbyte av de pengar
man lägger ner. Företagen har nu ett rehabiliteringsansvar. De borde då,
som jag tidigare sade, inse värdet av att få till stånd ett avtal och en lösning
på dessa problem.
Anf. 35 STEN ÖSTLUND (s) replik:
Herr talman! Jag vill ställa ytterligare en fråga till Marianne Andersson
som avslutning på detta replikskifte. Det fanns 1 600 organiserade företags-
läkare. Antalet är nu nere i 1 100. Hur litet antal företagsläkare engagerade
i företagshälsovården tycker Marianne Andersson att vi kan tillåta innan vi
måste tillgripa en lagstiftning?
Anf. 36 MARIANNE ANDERSSON (c) replik:
Herr talman! Sten Östlund vet likaväl som jag att det är en omöjlig fråga
att svara på. Jag har inga sådana mått. Jag vill ha en fungerande företagshäl-
sovård. Det är också regeringens uppfattning. Då gäller det att se till så att vi
får avtal inom dessa områden som täcker de behov som behöver tillgodoses.
Sedan är det frågan om antal. Det är inte bara antalet läkare som är ett
mått på hur en verksamhet fungerar. Här gäller det faktiskt att vi så snabbt
som möjligt kommer fram till en överenskommelse och ett avtal. Då kan vi
klara av den här frågan.
Anf. 37 HANS ANDERSSON (v):
Herr talman! Låt mig först ta upp en detalj när det gäller arbetsskadefrå-
gan. Marianne Andersson nämnde just belastningsskador för kvinnor. Det
är den snabbast växande gruppen och den grupp som kommer att ha svårast
att klara beviskraven när det gäller arbetsskador. Förändringen i lagstift-
ningen drabbar verkligen kvinnorna.
När det gäller elsidan är det inte så lätt att veta vad som är riktigt och vad
som inte är riktigt. I en skrift av professor Knave på Arbetsmiljöinstitutet
står det: Innan årets slut kommer man att hä framme ett nytt underlag för
att gå ut med rekommendationer om vilka nivåer av elektriska och magnet-
iska fält som man kan acceptera. Samtidigt fortsätter forskningen med ut-
gångspunkt från de samband som nu tycks växa sig starkare. Bevisade sam-
band har inte kunnat påvisas, men misstankarna har ökat i styrka.
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Arbetsmiljö
31
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Arbetsmiljö
32
Detta är oerhört allvarligt med tanke på skadornas typ och allvar samt det
jag tidigare sade när det gällde försiktighetsprincipen. Den politiska försik-
tighetsprincipen bjuder oss politiker att gå ut med hårda krav och låga gräns-
värden så att människor inte offras under den tid när den vetenskapliga för-
siktighetsprincipen säger att frågorna inte kan bevisas, men att det finns indi-
cier.
När det gäller företagshälsovården, som också kom upp i kraft av motion
A812, där både vänstern och socialdemokraterna hänvisar till de reservatio-
ner som förelåg i våras i den frågan, är det något av en skandal att alla, lönta-
garna, arbetsgivarna, läkarna och arbetsmiljöforskarna, säger att det som
var Sveriges stolthet nu faller sönder. Det var detta som låg närmast lönta-
garna, arbetstagarna, långt ute på arbetsplatserna. Där kunde diagnos och
rehabilitering kombineras. Det är verkligen bedrövligt att man där nöjer sig
med att säga att vi hellre vill ha frivillighet än lagstiftning.
SAF har uttryckt sig mycket tydligt om detta. SAF vill egentligen inte ha
lagstiftning. Göran Tunhammar säger i en intervju att det är hotet om lag-
stiftning som kan vara ett problem för honom.
Vi måste ha fram regler som skyddar människorna, Marianne Andersson.
Anf. 38 MARIANNE ANDERSSON (c):
Herr talman! När det gäller arbetsskadorna vet Hans Andersson likaväl
som jag att det är en åtgärd som har rusat i höjden på ett alldeles okontroller-
bart sätt. Det finns varken ekonomiska möjligheter eller rimlighet i att fort-
sätta på samma sätt som under 80-talet. Jag tror att vi måste angripa frågan
om arbetsskador på helt andra sätt.
På 80-talet fanns inte kravet på rehabilitering. Man väntade på dessa be-
slut utan att sätta i gång rehabiliteringen. Det var synnerligen olyckligt. Det
gäller att vända på detta så att vi får rehabilitering i stället för utslagning från
arbetsmarknaden.
När det gäller de elektromagnetiska fälten är vi helt överens. Problemet
för utskottet var att den här motionen egentligen bara handlade om forsk-
ning och inte om åtgärder. Men vi kan säkert komma överens om krav när
det gäller åtgärder för att minska riskerna för skador och besvär som har
med elektromagnetiska fält att göra. Jag är personligen mycket intresserad
av den frågan. Jag tycker också att man skall tillämpa försiktighetsprincipen
här.
När det gäller företagshälsovården har jag upprepade gånger sagt att det
är oerhört viktigt att vi har en fungerande företagshälsovård. Jag vet att det
finns problem. Därför är det mycket angeläget att dessa avtal kommer fram,
annars kommer det att bli lagstiftning.
När det gäller SAF:s inställning till detta tror jag att om de tänker efter
kommer de att finna det oerhört angeläget även för dem att ha en funge-
rande företagshälsovård, eftersom de har rehabiliteringsansvaret i dag. Det
är en vinst för alla företag om de kan minska på frånvaron och ha friska ar-
betstagare. Företaget fungerar ju självfallet bättre då också. De vet också
mycket väl att om de inte kommer fram till ett avtal kommer det att bli lag-
stiftning. Därför är trycket särskilt hårt nu att de tar sig samman och ser till
att de kan lösa dessa frågor.
Anf. 39 HANS ANDERSSON (v):
Herr talman! När det gäller arbetsskadorna är det klart att vi skall ta bort
sjuka arbetsmiljöer och förhindra skadliga tillverkningsprocesser. På det sät-
tet skall vi förhindra att arbetsskador uppstår. När de uppstår skall vi ha re-
habilitering i ett tidigt skede. Då minskar trycket på arbetsskadeförsäk-
ringen. Vi skall inte ta bort den därför att det blir för många som är drab-
bade. Då blir det så att några få människor i vårt land får bära bördan av att
landet har sin produktion. Vi kan aldrig acceptera det och protesterar starkt
mot försämringarna på arbetsskadesidan.
Sedan gäller det att rehabilitera, och då måste vi ha en företagshälsovård.
I dag är det så många som med all rätt säger att den håller på att falla sönder.
På ABB i Ludvika säger man så här: ”Statsbidraget hade en positiv effekt.
Det krävde att företagshälsovården uppfyllde vissa minimikrav. Att yrkesin-
spektionen var ett kontrollorgan blev en form av garanti för kvalitet.” Nu
känner de oro för utvecklingen när det gäller den medicinska företagshälso-
vården.
Arbetsmiljöfonden har fått i uppdrag att utreda företagshälsans kvalitet
och kompetens. Varför? Vi skall ha den kompetensen inbyggd. Det krävs en
lag nu. Det skall inte vara så att svenska forskare i internationella kommit-
téer skall behöva skämmas för utvecklingen på det här området.
När det gäller den yttre miljön undrar jag vad som är skälet till att inte
infoga ett större kompetensområde för den fackliga bevakningen. Vad är
skälet? Jo, det är förmodligen att över huvud taget aldrig och inte i någon
omfattning ge befogenheter till den fackliga sidan. Såvitt jag förstår står den
här regeringen för en politik som med alla medel försöker minska befogen-
heterna för den fackliga sidan att företräda arbetstagarnas intressen och
även för att företräda allmänintresset, i det här fallet miljön.
Vi står för en helt annan politik. Vi vill dra nytta av personalens kompe-
tens och av den institution som består av en väl beprövad metodik med
skyddsombud osv. Jag förstod inte motiveringen i utskottet, och jag förstår
inte den motivering som Marianne Andersson presterar här i kammaren. Jag
tror att det bara är så att man inte vill, när det gäller företagshälsovården,
arbetsskadorna och det fackliga inflytandet över såväl den inre som den yttre
miljön.
Anf. 40 MARIANNE ANDERSSON (c):
Herr talman! Jag vet inte hur många gånger jag skall behöva upprepa att
kraven på avtal när det gäller företagshälsovård nu är mycket starka. Kom-
mer det inte fram några avtal inom en mycket nära framtid blir det lagstift-
ning. Det tycker jag egentligen borde vara svar nog på den här frågan.
Det är självklart att företagarna var glada för att de fick bidrag. Även de
som i andra sammanhang uttalar sig mot bidragssystem är mycket positiva
och glada när de själva får bidrag och tycker att det är riktigt. Det är klart
att man reagerar när det tas bort. Nu har företagen och arbetsgivarna ett
större ansvar för miljön, rehabiliteringen och sjukfrånvaron på företagen.
Då får de också se till att de tar detta ansvar på bästa sätt. De behöver ha
detta tryck på sig för att se till att de kommer fram till ett fungerande avtal.
Jag kan inte inse att det i internationella sammanhang skulle vara genant att
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Arbetsmiljö
3 Riksdagens protokoll 1993194. Nr 16
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Arbetstid,
semester och
annan ledighet
34
vi har avtal som täcker arbetsmarknaden. Det är också helt klart uttalat att
om vi inte får sådana, kommer det att bli en lagstiftning.
När det sedan gäller den yttre miljön är det ju inte alls så som Hans An-
dersson säger. På den punkten råder ju en enighet. Det är bara Vänsterpar-
tiet som i utskottet har den uppfattningen att de fackliga organisationerna
skulle ha ytterligare befogenheter när det gäller den yttre miljön. Det är
alltså inte på något sätt fråga om en tillbakagång. Vi tror bara inte att det är
rätt väg att få till stånd förbättringar i den yttre miljön att ge facket stopp-
möjligheter i detta sammanhang.
Men självfallet skall man ta vara på de kunskaper som finns bland perso-
nalen i företaget för att föra en diskussion om förbättringar av miljön. Vi
tror till skillnad från Vänsterpartiet mera på diskussion och debatt än på lag-
regleringar, och det är ju i mycket det som skiljer oss åt.
Vad gäller minskningen av arbetsskadorna vet vi ju att det i detta liksom
i andra system också funnits ett missbruk. Det fanns faktiskt många arbetsgi-
vare som tyckte att ett sätt att bli av med arbetstagare som inte var så bra
och som hade ganska stor frånvaro var att medverka till att de fick skador
erkända som arbetsskador. På det sättet blev man av med dessa människor
i företaget i stället för att ta sitt ansvar och se till att de blev rehabiliterade,
så att de kunde stanna kvar i företaget. Jag har flera gånger hört detta från
arbetsgivarhåll.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 11 §.)
Föredrogs
arbetsmarknadsutskottets betänkande
1993/94:AU3 Arbetstid, semester och annan ledighet.
Anf. 41 MONICA ÖHMAN (s):
Herr talman! I arbetsmarknadsutskottets betänkande nr 3 behandlas tolv
motioner från den allmänna motionstiden i år. Motionerna berör arbetstid,
semester och annan ledighet. Bl.a. behandlas i detta betänkande den social-
demokratiska motionen A267 yrkande 18.
Jag skulle egentligen kunna bara i korthet hänvisa till den jämställdhetsde-
batt som ägt rum under förmiddagen. Låt mig ändå helt kort beröra de två
socialdemokratiska reservationer som är fogade vid detta betänkande.
I reservation 2, som avser föräldraledighetens förläggning, framhåller vi
socialdemokrater att det är mycket viktigt att arbetstagaren själv kan på-
verka hur den dagliga förkortningen av arbetstiden skall ske, utifrån den
egna situationen och den egna familjens behov. Vårt förslag är att föräldrale-
dighetslagen ändras så, att föräldrarna själva får bestämma när under dagen
ledigheten skall tas ut. Men vi gör i en liten passus ett undantag, nämligen
att detta inte får vara till men för produktionen.
Vi skall vara medvetna om att det gäller ett problem som oftast drabbar
kvinnorna. Menar vi allvar med jämställdheten måste vi se de hinder som
finns och även vara beredda att ta oss an dem.
Som det ser ut i dag är det arbetsgivarna som ensidigt bestämmer när un-
der dagen ledigheten skall tas ut. Utskottsmajoriteten anser det vara en rim-
lig avvägning att arbetsgivaren skall underrätta den enskilde och dennes or-
ganisation om man inte kommer överens om hur ledigheten skall förläggas.
Man hänvisar också till den pågående översynen av ledighetslagarna.
Om utskottsmajoriteten delar vår uppfattning att det är viktigt att kunna
förena familjeliv och arbetsliv, borde man ha uttalat en sådan viljeinriktning
och biträtt vår motion i denna del.
Sonja Rembo! Hur är det: Har vi samma uppfattning om möjligheterna
att förena vård av barn med ett jobb med förkortad arbetstid och om att ar-
betstagaren själv bör få påverka hur det skall ske?
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation nr 2.
I reservation nr 3, som är en motivreservation, avvisar vi helt tanken på
en utökad rätt till föräldraledighet i form av ett vårdnadsbidrag. Vi social-
demokrater har flera skäl till att avvisa detta förslag. Enligt mitt förmenande
kommer denna kammare nog att få möjlighet att längre fram diskutera
denna fråga, kanske mycket ingående. Av den anledningen går jag i dag inte
in på en debatt om vårdnadsbidragets vara eller icke vara.
Mot denna bakgrund vill jag bara markera att vi naturligtvis står bakom
vår reservation men att jag avstår från att vid detta tillfälle yrka bifall till
densamma.
Anf. 42 LAILA STRID-JANSSON (nyd):
Herr talman! Som framgår av inledningsavsnittet i detta betänkande har
arbetsmarknadsutskottet vid ett flertal tillfällen under senare år uttalat sig
för en friare arbetstidsförläggning, bl.a. med hänsyn till förhållandena i pro-
duktionen. Utskottet, som står fast vid denna uppfattning, har utgått från
att regeringen återkommer med förslag på området inom en nära framtid.
Efterfrågan varierar, och konjunkturerna har en ganska regelbunden cy-
kel, men vår arbetstid ligger fast. Det skapar problem med överskott på ar-
betskraft i lågkonjunktur och brist i högkonjunktur.
En del av den arbetslöshet som vi ser i dag skulle kunna undvikas, om det
fanns möjlighet att vara mer flexibel i arbetstidens längd och förläggning.
Det skulle kunna innebära att man i stället för att friställa en del av persona-
len utjämnade arbetstiden och alla i stället arbetade något kortare tid. Det
är verklig solidaritet och rättvisa.
I konsekvens med det skulle alla arbeta längre vid högkonjunktur. Det
innebär att man undviker arbetskraftsproblem och samtidigt i alla lägen har
en välutbildad och lojal arbetskraft med en större anställningstrygghet. Ett
flexibelt system skulle med fördel även kunna användas på företag med ty-
piska säsongsvariationer.
Vi i Ny demokrati anser att lagarna bör ändras så, att arbetsgivarna och
det lokala facket själva kan bestämma arbetstiden inom vissa ramar, t.ex.
från 80 till 120 %. Låt människorna själva bestämma! Inga andra kan bättre
avgöra vad som är bäst för de anställda och företaget.
Alla talar nu om att man måste förbättra villkoren för småföretagen och
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Arbetstid,
semester och
annan ledighet
35
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Arbetstid,
semester och
annan ledighet
36
deras anställda. I många fall är det tyvärr bara tomt prat. Vårt förslag är
verklighetsförankrat och borde genomföras snarast.
Någon anledning att avvakta ytterligare beredningsarbete inom regerings-
kansliet finns inte. Regeringen bör i stället snarast återkomma till riksdagen
med förslag till erforderliga regeländringar.
Med detta vill jag yrka bifall till reservation 1 vid mom. 1 i arbetsmark-
nadsutskottets betänkande nr 3.
Anf. 43 HANS ANDERSSON (v):
Herr talman! Arbetstiden är en oerhört viktig fråga för produktion och
välfärd. Vi i Vänsterpartiet anser att en förkortning av arbetstiden är en poli-
tisk fördelningsfråga av första rang. Men vi har tyvärr känt oss mycket en-
samma i den frågan och gör det fortfarande i det politiska etablissemanget.
Vi får denna gång från utskottet, liksom i våras och även förr om åren, litet
loja kommentarer på några rader: Nej, arbetstidsförkortning är väl inte nå-
got som vi skall tänka på nu.
Ibland säger man, litet positivt, att det i så fall är en långsiktig reform,
men den kan inte ske nu. Man skall inte ens bölja göra någonting nu.
Beroende på konjunkturer och kanske litet på moden, varierar motive-
ringarna. För några år sedan sade man i Arbetstidskommitténs betänkande:
Nej, det går inte att genomföra en arbetstidsförkortning. Vi har tecknat in
ledighetsutrymmet med sex veckors semester och utökad föräldraledighet.
Så försvann det, dunstade bara bort. Men fanns det då inga andra argument?
Jo, arbetskraften skulle inte räcka till under 1990-talet. Det fanns inget ut-
rymme för arbetstidsförkortning, därför att vi i Sverige inte kunde få tag i
tillräckligt mycket folk som skulle jobba. Nu är situationen en helt annan.
En miljon människor står utanför den ordinarie arbetsmarknaden. Vi har
drygt 400 000 öppet arbetslösa. Men det går inte ändå, säger man.
Vi anser att det här finns en oerhörd konservatism i det politiska etablisse-
manget. Man har mycket litet förstått vad en arbetstidsförkortning innebär.
Jag tror att man skulle titta litet bakåt i tiden, för att förstå vad som händer.
Det fanns domedagsprofeter då också, när man gick från tio till åtta tim-
mars arbetsdag. Detta gjordes successivt, med flera reformer. Då sades:
Detta kommer aldrig att gå. Det finns inget utrymme. Vad som hände var
att marknaden ökade, lönerna ökade, jobben ökade och välfärden ökade.
Vad det i dag handlar om är att vi måste utöka mängden arbetade timmar i
Sverige. Vi kan inte sitta och göra ingenting och bara få bidrag. Vi måste
alla komma i arbete. Det är huvudmålsättningen. För det har vi en politik
som går tvärtemot regeringens, som med åtstramning och andra åtgärder
förvärrar arbetslöshetsläget.
Den långsiktiga utvecklingen innebär arbetstidsförkortning och - tror vi,
med all rätt - teknologiska förändringar, ändringar i livsstil, behov av utbild-
ning och av att göra samhället mera jämställt. I dag jobbar vi inte mer än sex
timmar om dagen, om vi räknar ut genomsnittet. Men männen jobbar mer
än 40 timmar i veckan och kvinnorna jobbar 27 timmar, om man med jobb
menar betalt arbete. Men kvinnorna arbetar mycket mer. Det kan ni vara
förvissade om.
Vi måste alltså åstadkomma en strukturreform, för jämställdhetens skull,
för barnens skull, för livskvalitetens skull, för arbetslöshetens skull och för
att omfördela på det sätt vi vill.
Det är självklart att den som i dag är låginkomsttagare har svårt att förstå,
tar sig för pannan och säger: Hur skulle jag kunna gå ner i arbetstid några
timmar i veckan, jag som knappt får det att gå runt? Detta innebär att man
måste få en timlönehöjning. Den måste vara så gjord att den favoriserar låg-
inkomsttagare men inte höginkomsttagare. Det är en oerhört stor omfördel-
ningsreform, när man inför en arbetstidsförkortning.
Herr talman! Jag vill yrka bifall till min meningsyttring, som innebär att
jag ställer mig bakom yrkanden i motion A712 från Vänsterpartiet. I motio-
nen krävs för det första att regeringen skall komma tillbaka med en utred-
ning om en strukturell reform med en successiv nedtrappning av arbetstiden
till sex timmar och för det andra att den kombineras med en kraftig begräns-
ning av övertidsuttaget. Detta brukar vi motionera om, både långsiktigt och
kortsiktigt. Det är en del av vår ekonomiska politik, även för de närmaste
åren. Normalt säger man nej både till arbetstidsförkortningar och begräns-
ning av övertiden.
Jag ansluter mig också till synsättet som finns i reservationerna 2 och 3
från Socialdemokraterna, som överensstämmer med de motioner från oss
som behandlades i våras och som innebär att vi önskar en större frihet när
det gäller förläggningen av föräldraledigheten.
Arbetslösheten drabbar nu rekordmånga. En förkortning av arbetstiden
skulle bidra till att bidrag och a-kassa kunde bytas mot arbete och lön. Da-
gens arbetslöshet kombineras med att andra arbetar omfattande övertid.
Det är nödvändigt med en omfördelning. Arbetstidsförkortning är i alla fall
inte någon patentlösning för att bringa ner arbetslösheten. För det är inte
sant att det finns en fixerad volym arbete att dela på. Däremot är det i många
fall möjligt att bevara och öka sysselsättningen genom att förkorta arbetsti-
den, vilket också har visats i konkreta fall. I många tunga och bundna arbe-
ten inom industri och vård skulle produktiviteten kunna höjas med kortare
arbetstid. Dessutom minskar kostnaderna för sjukdomar, arbetsskador och
personalomsättning. I många fall kan sex timmars skiftgång ge bättre effekti-
vitet och utnyttjande av investerade resurser.
För låginkomsttagare kan en minskning av arbetstiden förenas med bibe-
hållen eller höjd inkomst. Detta kan ske genom att man tar i anspråk upp-
komna lönsamhetseffekter i kombination med en solidarisk lönepolitik och
skattepolitik.
Inom ramen för rätten till kortare daglig arbetstid kommer det alltid att
finnas arbeten, branscher och människor för vilka det är praktiskt att finna
annan arbetstidsförläggning. Här måste det finnas utrymme för individuella
variationer och fackligt framförhandlade lösningar. Det viktiga är att nor-
malarbetstiden tas ner. Målsättningen är att det skall vara sex timmars ar-
betsdag.
Att vi har ett ojämlikt mönster i dag tror jag att alla är överens om. Det
har ofta hänvisats till SCB:s undersökning I tid och otid, som visar att ojäm-
likheten är stor mellan män och kvinnor. Utskottet säger: En arbetstidsför-
kortning är inget som kan genomföras, i alla fall inte nu. Många andra har en
annan uppfattning. Inom EG, där desperationen växer över arbetslösheten,
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Arbetstid,
semester och
annan ledighet
37
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Arbetstid,
semester och
annan ledighet
kommer propå efter propå från kommissionären Flynn, från Jacques Delors
och många andra: Vi måste, som komplement till andra åtgärder, tänka oss
arbetsdelning. Kompetenta företrädare för svensk industri - ett exempel kan
vara Percy Barnevik - säger: Vi kommer aldrig att i den moderna produk-
tionsapparaten kunna bygga upp en sysselsättning som skulle kunna ta hand
om dagens arbetslöshet. Det krävs arbetsdelning.
Från kvinnorörelsen är det ett ständigt krav att minska arbetstiden. Från
facklig sida börjar det på allt fler kongresser och i allt fler avtalsrörelser att
ställas krav på att produktivitetsökningar i framtiden får tas ut som förkortad
arbetstid. Metall är senaste exemplet. Men om det skall gå krävs, som jag
antydde tidigare, en betydande omfördelning. Det finns inga möjligheter för
låginkomsttagare att med dagens inkomster per timme gå ner i arbetstid.
Detta är en stor fråga. Det handlar om förhållandet mellan deltid och hel-
tid. Det handlar om beskattningen av arbete. Skall det på allvar införas en
rejäl arbetstidsförkortning, skall den kombineras med en reform inom skat-
tepolitiken som innebär en skatteväxling, där man i utökad grad använder
sig av miljöavgifter och beskattar resursåtgång, förmögenheter och höga in-
komster, och i mindre grad beskattar normala arbetsinkomster.
Skattepolitiken och politiken kring arbetsgivaravgifter har också stor be-
tydelse här. Det är många frågor som skall vägas in, på lagstiftningsområdet
men också på kollektivavtalsområdet. Det är mycket som måste göras.
Tidigare utredningar avvisade arbetstidsförkortning med motiveringen att
vi inte har arbetskraft nog. Det kan knappast vara skälet i dag. Historien lär
oss att Sverige tjänade på arbetstidsförkortningen. I ett europeiskt perspek-
tiv är vår normalarbetstid i Sverige i dag nästan längst. Tyskland går mot 35-
timmarsvecka. Inom Norden går utvecklingen mot 37,5-timmarsvecka. Vi
kan inte vara släpankare. I denna fråga måste man upprätthålla någorlunda
samtidighet, för att inte konkurrensförhållandena skall förryckas.
Reformen om att inleda en arbetstidsförkortning är grundläggande av
ekonomiska skäl, av solidaritetsskäl och av jämställdhetsskäl. Jag yrkar
alltså bifall till min egen meningsyttring, som innebär att regeringen snabbt
får återkomma med en utredning om konsekvenser av och tekniker för en
arbetstidsförkortning och en kraftig begränsning av övertidsuttaget.
Det är en långsiktig politik, men vi i Vänsterpartiet anser att det finns goda
skäl för att försöksvis starta med att genomföra den nu, och för att låta dessa
förslag ingå i nästa års ekonomiska politik.
Anf. 44 SONJA REMBO (m):
Herr talman! Frågorna om arbetstid, semester och annan ledighet har va-
rit och är föremål för ett praktiskt taget kontinuerligt utrednings- och bered-
ningsarbete.
Under flera år fanns i Arbetsmarknadsdepartementet Delegationen för
arbetstidsfrågor - Delfa. Den ersattes av den parlamentariskt sammansatta
arbetstidskommittén som med beaktande av semesterkommitténs betän-
kande förordade en utredning om bl.a. årsarbetstid. Denna senare utredning
presenterades så sent som förra året och har varit på remiss.
Anledningen till allt detta utredande är insikten om att en ny tids förhål-
38
landen på arbetsmarknaden och i samhällslivet kräver en ny syn på arbetsti-
den.
Den tekniska och organisatoriska utvecklingen skapar bättre möjligheter
än gårdagens industriproduktion att förena arbete med familjeliv och andra
önskemål som vi kan ha i olika skeden av livet och att samtidigt tillgodose
produktionsapparatens behov av arbetsinsatser, vare sig det gäller varor el-
ler tjänster.
Hans Andersson pläderar i sin meningsyttring för en generell arbetstids-
förkortning på 25 %. Dessutom vill han ha en kraftig begränsning av över-
tidsuttaget. Jag har tidigare frågat Hans Andersson om Vänsterpartiet vill
ha förbud mot övertid. Är det så? Hans Anderssons resonemang präglas
över huvud taget av den regleringsiver som hör centralism och planekonomi
till.
Generella arbetstidsförkortningar är inte längre någon bra lösning på ar-
betstidsproblemen. I stället bör utrymmet öka för individuella och lokala
lösningar. Det framgick mycket tydligt av de attitydundersökningar som Ar-
betstidskommittén genomförde att önskemålen om hur arbetstiden skall för-
läggas varierar högst avsevärt mellan olika arbetstagare, beroende på deras
individuella situation.
Jag rekommenderar Hans Andersson att läsa Arbetstidskommitténs be-
tänkande. Det har beteckningen SOU 1989:53. Där behandlas arbetstidsfrå-
gorna ur ett långsiktigt perspektiv. Det ger ett mycket gott material för en
konstruktiv debatt om dessa frågor.
Arbetsmarknadsutskottet härvid flera tillfällen uttalat att en friare arbets-
tidsförläggning är en viktig framtidsfråga och utgått ifrån att regeringen skall
återkomma med förslag på området. Denna viljeinriktning präglas sannerli-
gen inte av någon konservatism utan tvärtom av framsynthet och insikt i vad
dagens förhållanden kräver.
Till bilden hör också det arbete som under flera år pågått inom EG för att
skapa ett nytt arbetstidsdirektiv. Ett sådant har förelagts EG-parlamentet
och skall enligt planerna behandlas i ministerrådet i december för eventuellt
slutligt antagande.
Såvitt jag nu kan bedöma ger förslaget till direktiv vida möjligheter att få
till stånd en arbetstidslagstiftning som i allt väsentligt kan tillgodose önske-
målen om en friare arbetstidsförläggning.
I och för sig medger redan nu den svenska lagen en stor frihet, eftersom
den nästan i sin helhet är dispositiv. Parterna kan träffa avtal om avsteg från
lagen. Men det förefaller som om det på många håll saknas den fantasi som
krävs för att i förhandlingar få till stånd en större flexibilitet. En lagstiftning
som tydligare än i dag visar på möjligheterna i stället för begränsningarna
skulle med all säkerhet bidra till en mera gynnsam utveckling.
Ärendet bereds inom regeringskansliet. Med tanke på att flera viktiga re-
missinstanser hade väsentliga synpunkter på årsarbetstidsutredningens för-
slag, anser jag nog att det är lättsinnigt av Laila Strid-Jansson att kräva lag-
förslag rätt upp och ned utan ytterligare beredning. Ett sådant krav måste
faktiskt åtföljas av en betydligt mer detaljerad instruktion till regeringen än
vad som framgår av hennes reservation.
Också ledighetslagarna är föremål för översyn. Man skall bl.a. se över reg-
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Arbetstid,
semester och
annan ledighet
39
|
Prot. 1993/94:16 27 oktober 1993 |
lerna för semesterlönegrundande frånvaro och beakta de ekonomiska kon- |
direktiven leverera sitt betänkande före årsskiftet. Detta bör avvaktas innan
|
Arbetstid, |
ställning tas till hithörande frågor. Det gäller även frågan om uttag av föräld- Då det gäller frågan om vårdnadsbidrag kontra föräldraförsäkring instäm- Herr talman! Jag yrkar bifall till hemställan i utskottets betänkande och Anf. 45 HANS ANDERSSON (v) replik: Herr talman! Jag stöder åsikten att vi skall ha en flexibel produktionsappa- Flexibilitet kan betyda konjunktur- och produktionsanpassning på arbets- Jag menar att vi skall ha en lagstiftning som fungerar som en stupstock och Det tycks mig som om Sonja Rembo missuppfattar situationen. Flexibili- Jag talar för att vi skall inleda en arbetstidsförkortning. Det gör jag inte Det är inte av Gud givet att normalarbetstiden skall vara 8 timmar om da- Jag talar inte för ett förbud mot övertid. Vi måste ha övertid för att klara Vi kan sätta ett lägre tak för övertid än 200 timmar, vi kan ha mindre dis- Anf. 46 SONJA REMBO (m) replik: Herr talman! Jag vill påstå att det är Hans Andersson som är den mest |
|
40 |
konservativa i denna församling. Han tror fortfarande att vi genom beslut i |
denna kammare kan lösa mänskliga problem och styra människors vardag
och tillvaro. Min tilltro till denna förmåga har naggats allvarligt i kanten av
de senaste årens utveckling.
Hans Andersson säger att flexibel arbetstid inte har med arbetstidens
längd att göra. De har självfallet med varandra att göra. Flexibilitet skall
kunna fungera åt båda hållen. Vi har olika behov vid olika tillfällen av livet.
Produktionsapparaten har olika behov vid olika konjunkturförhållanden.
Man skall kunna utnyttja de möjligheter till flexibilitet som finns. Det finns
många bra tankar om detta.
Man kan inte, tycker jag, tala om arbetstidsförkortning utan att se på de
långsiktiga konsekvenserna. Jag hänvisar då igen till Arbetstidskommitténs
betänkande, där man gjorde en ordentlig konsekvensutredning och konsta-
terade att försörjningsbördan på sikt ökar med en arbetstidsförkortning, inte
på kort sikt men på längre sikt.
På lång sikt ökar antalet pensionärer, och arbetskraften minskar. Det upp-
står flaskhalsar och svårigheter för utbildningssystemet. Det går inte att
bortse från att arbetsmarknadens funktionssätt kommer att påverkas nega-
tivt vid en arbetstidsförkortning.
Hela omställningsprocessen innebär krav på förändring av arbetsmarkna-
dens funktionssätt. Arbetstidsförkortningar kommer att ställa ytterligare
krav i den riktningen. Den demografiska situationen på arbetsmarknaden
med stigande genomsnittlig ålder hos arbetskraften innebär också ökad kon-
kurrens om yngre arbetskraft. Det är inte osannolikt att det uppstår brist på
ungdomar och att den bristen förstärks vid en arbetstidsförkortning.
Vi har redan under 20 års tid åtminstone, sedan 60-talet, haft brist på kom-
petent arbetskraft. Vi kommer att få se de flaskhalsarna och den bristen
ganska snart nu när utvecklingen vänder och efterfrågan på arbetskraft ökar.
Vi löser inte problemen med generella arbetstidsförkortningar. Vi löser pro-
blemen genom att människor får större möjlighet att bestämma över sin egen
arbetstid.
Anf. 47 HANS ANDERSSON (v) replik:
Herr talman! För det första: Jo, jag anser - till skillnad kanske då från
Sonja Rembo och Moderaterna - att beslut i den här kammaren skall avgöra
förutsättningarna för mänskligt liv och välfärd. Men jag anser inte att vi skall
besluta om hur människor skall leva i detalj.
Det förefaller mig som om vad Sonja Rembo säger ligger väl i linje med
att låta marknadskrafterna ta över de reella besluten och ersätta medvetna
politiska beslut med kommers och marknad. Det tror jag kommer att skada
humanistiska värden, välfärd och solidaritet.
För det andra: Arbetstidens längd må vara fyra timmar, sex timmar, åtta
timmar, tio timmar, det kan alltid förenas med olika grader av flexibilitet,
individuella lösningar och kollektivavtalsrätt på området.
Jag talar för att ha i lag reglerad arbetstid och därutöver ha långtgående
mandat för kollektivavtalsförhandlingar. Men då har vi en stupstock som för-
hindrar att arbetstagaren lider under arbetsgivarens godtycke.
Utredningen åberopar som en huvudpunkt brist på arbetskraft. Det är väl
inte aktuellt i dag, Sonja Rembo. Det är väl konservatism om något.
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Arbetstid,
semester och
annan ledighet
41
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Arbetstid,
semester och
annan ledighet
42
När det gäller kompetens och flaskhalsar är vi överens. Satsa på utbildning
och satsa på näringspolitiska initiativ som höjer vår kompetens- och teknolo-
ginivå och höjer arbetstagarnas utbildningsnivå! Ingenting har gjorts av
Kompetensutredningens förslag, trots upprepade motioner från vår sida.
Vi har satt i gång ett utredningsarbete över hur det går med arbetsvoly-
men, hur det går med produktiviteten, hur man kan fördela kostnaderna,
etc. Det är sannerligen inte enkelt att genomföra arbetstidsförkortningar,
men konsekvenserna är inte så lätt skönjbara som Sonja Rembo antyder.
Det finns positiva effekter och det finns negativa. Det skiljer sig åt mellan
olika branscher. Arbetstidsförkortningen kan sättas in i olika konjunkturlä-
gen, men grunden för det hela är en rättvisereform och en jämställdhetsre-
form. Det är också ett sätt att inte låta arbetslöshetsspöket bara drabba vissa,
om än väldigt många.
Vi kan inte ha en situation där en miljon bär hela bördan och resten av
arbetskraften inte bär bördan. Det är en osolidarisk politik, Sonja Rembo.
Anf. 48 SONJA REMBO (m) replik:
Herr talman! Hans Andersson utgår från dagens situation på arbetsmark-
naden. Den utredning som har gjorts av Arbetstidskommittén har ett längre
perspektiv på de här frågorna. Jag tror att det är väldigt viktigt att vi lär oss
i riksdagen att ha långa perspektiv på vad vi sysslar med, för det vi gör i dag
har konsekvenser 10-20 år framåt i tiden åtminstone.
När Hans Andersson talar om jämställdhet, rättvisa och solidaritet, talar
han om just den centralstyrning och den detaljreglering av människors liv
som innebär att det är i riksdagen och i kvarteren kring Norra Bantorget i
Stockholm som beslut tas som skall styra människors vardag och människors
liv. Vi moderater delar inte den synen.
Det är hög tid att vi i Sverige bejakar den nya tiden och möjligheterna för
människor och för produktionen att genom ökad flexibilitet och ökad mång-
fald få i gång hjulen i Sverige igen. Ju snabbare vi gör detta, Hans Anders-
son, desto snabbare kommer vi ur den besvärliga situation där vi befinner
oss i dag.
Detta är en utveckling som pågår inte bara i Sverige. Som jag nämnde,
pågår den inom EG och på andra håll i världen. Detta är på gång, Hans An-
dersson, och jag menar att det som den borgerliga majoriteten i denna kam-
mare förordar är framtidens arbetstidsreglering och arbetstidslagstiftning.
Anf. 49 RUNE THORÉN (c):
Herr talman! Arbete åt alla - så borde egentligen rubriken ha varit på den
debatt som jag anser borde föras här och nu i kammaren. Inför varje val och
vid demonstrationer ute på gator och torg hörs ofta: Ropen skalla, arbete åt
alla! Men var finns de tankegångarna nu?
Visserligen säger man från socialdemokratiskt håll att om man själv hade
makten skulle det bli annat av, men vad redovisar man? Regeringen å andra
sidan lägger ner mycket möda på att öka antalet jobb, men frågan är om det
räcker. Och hur ser läget ut på andra håll i världen? Vi är inte ensamma om
att ha en hög arbetslöshet. Vi hörde i dag på radion att i Finland är arbetslös-
heten nu 20 %.
Politiker ute i Europa börjar därför mer och mer tala om kortare arbetstid.
Här i Sverige börjar det också bli fler och fler som talar om behovet av att
korta arbetstiden.
För några månader sedan - tiden går fort, så det kanske t.o.m. var nästan
ett halvår sedan - hade professor David Ingvar en artikel i en av våra dagstid-
ningar där han tog upp just behovet av att var och en har ett arbete, vilken
betydelse det har bl.a. för hjärnfunktionerna. Han avslutade sin artikel med
att påpeka vikten av att man inte förbiser möjligheterna att förkorta arbetsti-
den.
I denna kammare har vi också representanter för de flesta partier, bl.a.
för Moderaterna, som på ett kunnigt och engagerat sätt tagit upp de här tan-
kegångarna. Jag vill därmed säga att det finns förankring inom i stort sett
alla partier för att vi så småningom måste börja ta itu med frågan om att
förkorta arbetstiden.
Själv motionerade jag om detta 1988, och i januari i år återkom jag till
frågan i en motion tillsammans med Pär Granstedt. Vi vill i denna motion,
som nu behandlas, att regeringen tillsammans med arbetsmarknadens parter
utreder förutsättningarna för och konsekvenserna av en förkortad arbetstid
och sedan återkommer till riksdagen med ett förslag. Jag ber redan nu att få
yrka bifall till den motionen.
Utskottet ägnar knappa tio rader åt den viktiga frågan om arbetstidsför-
kortning. Utskottet anför att det inte är befogat att i rådande ekonomiska
läge överväga en sådan reform. Varför då? Vet man redan utan utredning
vad en sådan reform skulle kosta? I så fall, tala om det! Dessutom anför ut-
skottet att flexibilitet hos arbetstiden minskar behovet av allmän arbetstids-
förkortning. Vi har nyss hört Sonja Rembo argumentera mer för det.
Jag menar att flexibel arbetstid och förkortad arbetstid inte alls är samma
sak. Att ta ut ett s.k. sabbatsår eller vara ledig några månader på året eller
arbeta fyra dagars arbetsvecka är inte alls samma sak som att jobba sex tim-
mars arbetsdag.
Tänk er själva en småbarnsfamilj där båda föräldrarna har jobb. Den ena
börjar litet tidigare på morgonen och den andra litet senare under dagen.
Barnen är under en kortare tid på dagis. Trots att båda arbetar full tid, får
man mer tid över för varandra och för barnen. Det är egentligen något som
vi alla borde tycka är rimligt.
En företagare kan köra i två skift, dvs. 12 timmar, i stället för 8 timmar.
På det viset får han ut mera av sina maskiner och lokaler. Olika slag av servi-
ceinrättningar kan ha öppet på tider då folk är lediga och kan handla, osv.
Trafikapparaten, som jag egentligen mest sysslar med, blir mycket smidi-
gare. Vi undviker de speciella toppar som vi nu har på morgonen och på
eftermiddagen. Därmed minskar kostnaderna såväl för företagen som för
staten.
Fler människor hinner ägna sig åt politik och annan ideell verksamhet,
verksamhet som ofta har en stor samhällsekonomisk betydelse och som dess-
utom är bra för demokratin. Vi hinner bättre med varandra, det blir bättre
social gemenskap i våra bostadsområden, osv.
Vad gör vi i dag? Jo, vi betalar ut mängder av pengar i arbetslöshetsersätt-
ning. Vi hittar på olika slag av mer eller mindre konstlade arbeten, samtidigt
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Arbetstid,
semester och
arman ledighet
43
|
Prot. 1993/94:16 27 oktober 1993 |
som många jobbar alltför mycket. Betydelsen av att varje människa har ett |
som är arbetslös.
|
Arbetstid, |
Det borde också bli mer och mer klart för alla att den tekniska utveck- När vi talar om förkortad arbetstid måste vi ta med i beräkningen att 25 % Jag är förvånad, Sonja Rembo, att utskottet tagit så lätt på denna fråga. Jag har också litet svårt att förstå hur Ingela Thalén och hennes socialde- Vad sade t.ex. er nyligen avhållna partikongress i Göteborg i dessa frågor? Herr talman! Jag räknar med socialdemokraternas totala stöd för motion Jag vill avsluta med att säga att jag för min del tror att den tekniska utveck- Jag hoppas därför att kammarens ledamöter ger motion A729 sitt stöd, så |
44
Herr talman! Jag ber att än en gång få yrka bifall till den motion som läm-
nats av Pär Granstedt och mig och som har nummer A729.
Anf. 50 SONJA REMBO (m) replik:
Herr talman! Jag förstår inte Rune Thorén när han säger att utskottet har
tagit lätt på denna fråga. Det är ett praktiskt taget enigt utskott, som inte
begär en utredning av denna fråga som redan är utredd men som kräver en
lagändring. Vi skall inte behöva utreda frågan längre, vi vill ha en lag. Rune
Thorén vill förhala frågan.
Denna debatt är en typisk lågkonjunkturdebatt. Så fort det blir problem
med arbetslöshet finns det de som står upp och kräver sex timmars arbets-
dag. Det är ingen lösning att dela på arbetslösheten i en lågkonjunktur och
därmed hindra möjligheterna att gå upp i det totala arbetstidsuttaget i en
högkonjunktur, framför allt inte om man samtidigt skall begränsa övertidsut-
taget, som Hans Andersson vill göra. Man måste ta någon hänsyn också till
den långsiktiga försötjningsbördan.
Småbarnsfamiljerna behöver arbeta kortare tid. Ja, men varför skall Rune
Thorén och jag arbeta kortare tid? Det finns ingen rim och reson i det. Även
småbarnsfamiljerna blir äldre en dag och vill inte arbeta kortare tid.
Jag tycker att Rune Thorén skall läsa Arbetstidskommitténs betänkande.
Utöver det jag sade förut om kommitténs arbete så har man tittat på effek-
terna på regionalpolitiken av en arbetstidsförkortning. Man säger att de be-
räkningar som görs beträffande urbaniseringsprocessen under en tioårspe-
riod - med en förkortning till 35 timmar per vecka - visar att sysselsättningen
i Storstockholm ökar med omkring 6 % och att sysselsättningen i glesbygden
minskar med motsvarande tal. Man summerar: De regionalpolitiskt utsatta
orterna kommer att få tilltagande problem vid en arbetstidsförkortning.
Jag trodde inte, Rune Thorén, att det var centerpolitik.
Anf. 51 RUNE THORÉN (c) replik:
Herr talman! Tyvärr hör jag, Sonja Rembo, att vi inte alls är överens i
denna fråga. Sonja Rembo värderar inte de insatser man gör utanför den
ordinarie arbetstiden. Jag brukar få frågor om hur mycket tid jag lägger ner
som riksdagsman. Det är väl ungefär sex timmar om dagen, säger jag. Då
säger folk: Inte mer! Resten av tiden agerar jag som centerpolitiker.
Jag menar att de mellan 40 och 60 år inte alls skall arbeta mer än sex tim-
mar om dagen. Sedan skall de arbeta i Missionsförbundet, inom Socialdemo-
kraterna, Moderaterna eller Centerpartiet, i HSB eller någon annan bo-
stadsförening. Allt detta är kolossalt viktigt. Det är också viktigt att kunna
vara med i stadsdelsnämnderna, arbeta i kommunerna och partierna för de-
mokratin. Det är detta frågan gäller.
De som är motståndare till en förkortad arbetsdag har inte fattat att om
jag tapetserar rummen i mitt hus eller om det är en tapetserare som gör det,
är det precis samma jobb men påverkar inte bruttonationalprodukten på
samma sätt. Därför får man felsyn. Om man försökte att litet mera fundera
på helheten, som jag försökte och beskrev bl.a. trafikapparaten, konsekven-
serna vid sjukdom och annat som även David Ingvar talar om, skulle man
nog komma fram till en mängd pluskonton.
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Arbetstid,
semester och
annan ledighet
45
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Arbetstid,
semester och
annan ledighet
Anf. 52 SONJA REMBO (m) replik:
Herr talman! Nej, jag har nog inte fattat vad Rune Thorén menar. Jag
undrar om Rune Thorén själv har fattat vad han menar, för konsekvenserna
av det han säger är en dramatisk sänkning av levnadsstandarden i Sverige.
Herr talman! Rune Thorén har rätt: jag driver en helt annan politik.
Anf. 53 RUNE THORÉN (c) replik:
Herr talman! Jag förstår att vi inte riktigt har samma uppfattning om vad
levnadsstandard är. Levnadsstandard för mig är naturligtvis att ha en viss
ekonomisk möjlighet att klara i samhället. Levnadsstandard för mig är också
att kunna vara med och påverka besluten, kunna ta hand om min familj, ha
tid för mina barn, kunna besöka mina gamla föräldrar, osv. Allt detta ingår
i begreppet en god livskvalitet.
Sonja Rembo räknar med att vi i stället skall försöka öka produktionen
och att kommunalanställda och statligt anställda skall sköta allt fler av ar-
betsuppgifterna. Det är fullständigt främmande för mig som centerpartist.
Anf. 54 MONICA ÖHMAN (s) replik:
Herr talman! Jag trodde för en stund att jag var förflyttad till ett socialde-
mokratiskt appellmöte. Sedan visade det sig helt plötsligt att det gick över
till att bli ett gnabb mellan regeringspartierna.
Jag skall bara lämna en upplysning till Rune Thorén. Jag var på partiets
kongress i Göteborg där denna frågade diskuterades. Jag vet också hur be-
slutet blev. Vad som skiljer oss och Rune Thorén åt är följande. Kongressen
beslutade att ge partistyrelsen i uppdrag att utreda konsekvenserna av ar-
betstidsförkortningen och vad den skulle få för inverkan på arbetsmarkna-
den. Rune Thorén tillsammans med Pär Granstedt begär i sin motion att
riksdagen skall be regeringen att utreda detta tillsammans med arbetsmark-
nadens parter. Men jag kan lugna Rune Thorén med att vi skall utföra det
uppdrag som vår partikongress har gett oss, om inte moderaterna - som ni
inte riktigt kommer överens med i den här frågan - ställer upp. Så små-
ningom kanske vi får anledning att återkomma till riksdagen i denna fråga.
Anf. 55 RUNE THORÉN (c) replik:
Herr talman! Jag ser fram emot den utredning som den socialdemokra-
tiska partistyrelsen skall göra. Men jag har svårt att se konsekvensen i att
här i denna kammare gå emot ett förslag, i vilket man hemställer om att inte
bara regeringen utan regeringen tillsammans med arbetsmarknadens parter
skall göra en sådan utredning. Det hade varit väldigt bra om de hade gjort
sin utredning, samtidigt som den socialdemokratiska partistyrelsen hade
gjort sin. Ni har ju så pass gott ställt och så pass mycket egna resurser att
ni hade kunnat satsa dem för att själva göra en utredning. Då hade kanske
utredningarna varit färdiga samtidigt. Jag har litet svårt att se att ni nu säger
nej till regeringens och arbetsmarknadens parters utredning, vilket ni gör
genom att ni delar utskottsmajoritetens uppfattning.
Anf. 56 MONICA ÖHMAN (s) replik:
Herr talman! Jag förstår inte Rune Thorén. Tror han verkligen att stödet
från regeringen, om man hade överlåtit uppdraget till den, hade varit spe-
ciellt starkt i det här fallet? Jag tycker att debatten mellan Sonja Rembo och
Rune Thorén här för en liten stund sedan visar att uppfattningen är litet
olika. Det är ju inte så, att den socialdemokratiska partikongressen går di-
rekt till riksdagen med uppdraget. Vårt jobb nu är att utreda alla frågor som
partikongressen gav oss i uppdrag att undersöka och utreda.
Anf. 57 RUNE THORÉN (c) replik:
Herr talman! Helt kort: Jag har respekt för att ni har en viss byråkrati, så
att det tar litet tid. Jag ser fram emot att ni i alla fall så småningom kommer
fram till beslut.
Anf. 58 HANS ANDERSSON (v) replik:
Herr talman! Det var ett egendomligt käbbel mellan regeringspartierna.
Jag får ändå tacka för eldunderstödet. Jag hade uppmärksammat detta tidi-
gare, och följaktligen finns det med i min meningsyttring. Eftersom jag inte
lider under någon sträng partisekterism kan jag ta till vara goda förslag, var-
ifrån de än kommer.
Jag har i min meningsyttring yrkat bifall till vänsterns motion A712 och
också till motion A729, som Rune Thorén står bakom. Det finns skillnader.
Er motion är mindre utförlig. Jag tycker att ni på något sätt också tar litet
lättfärdigt på detta med lågkonjunkturen och slagordet arbete åt alla. Öns-
kemålet arbete åt alla kan ju inte tillgodoses bara genom arbetstidsförkort-
ning. När jag då tar del av regeringens ekonomiska politik och Börje Hörn-
lunds arbetsmarknadspolitik ser jag en politik som har motsatt syfte än detta
med arbete åt alla. Men okej, för oss är även arbetstidsförkortning en viktig
ingrediens när det gäller att bekämpa arbetslösheten, och vi har i vår motion
antytt ungefär på vilket sätt.
Frågan behöver dock utredas. Den innehåller många komplicerade eko-
nomiska faktorer som drar åt olika håll. Arbetstidsreformen är ett komple-
ment. Arbetstidsförkortning är inte den enkla lösningen på arbetslöshets-
problemet.
Jag har alltid funderat över vad socialdemokratin egentligen tänker sig.
Men vi har riktat vårt förslag till regeringen, och jag förutsätter att social-
demokraterna kanske kan tala från regeringstaburetterna 1994. Jag lovar att
återkomma med motioner i den här riktningen. Från den synpunkten är jag
konservativ.
Anf. 59 RUNE THORÉN (c) replik:
Herr talman! Varken Centern eller jagsom ledamot i Centern tror att man
kan lyckas med att klara att ge arbete åt alla genom att sänka arbetstiden.
Det har heller aldrig varit tanken bakom mitt agerande. Jag ser mera till
detta med livskvalitet i dess helhet, där jag räknar in alla dygnets timmar,
varav en del timmar ägnas åt betalt lönearbete. Men det finns också annat
som räknas in och som är mycket värdefullt. Det är det resonemanget som
jag hela tiden har hävdat.
Sedan har jag förtroende för regeringen när det gäller kampen för att öka
sysselsättningen. Vi kommer aldrig att uppnå målet arbete åt alla. Enligt
mitt sätt att se är detta inte ens ett önskemål att man skulle försöka att hitta
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Arbetstid,
semester och
annan ledighet
47
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Arbetstid,
semester och
annan ledighet
48
på arbetsuppgifter för att fylla en arbetsdag om åtta timmar. Tvärtom, jag
anser att det är kolossalt viktigt att man på sin fritid är ute på partimöten,
hemma och reparerar hus eller sköter annat. Det är därför som jag tycker
att kravet på sex timmars arbetsdag är oerhört väsentligt. Fyra arbetsdagar
i veckan, två sabbatsmånader eller ett sabbatsår är icke likställt med en för-
kortad arbetsdag, Sonja Rembo. I mitt tänkesätt finns det alltså en helhets-
syn när det gäller människans livskvalitet.
Anf. 60 HANS ANDERSSON (v) replik:
Herr talman! Jag förutsätter då att Rune Thorén kommer att stödja min
meningsyttring. I tillägget tas frågan om övertidsuttaget upp. Vikten av att
bringa ned övertidsuttaget och att få en jämnare spridning av antalet arbe-
tade timmar är någonting som man hör Börje Hörnlund och Centern jämt
och ständigt uttala sig om.
Jag hoppas att Rune Thorén är medveten om att en reform av den här
typen kräver en rejäl omfördelning. Timlönerna för de lågavlönade - men
inte nödvändigtvis för de högavlönade - måste höjas. Detta är väldigt vik-
tigt.
Slutligen: Låt inte fokus ligga på att de arbetade timmarna skall utgöra en
volym medan det obetalda hemarbetet skall expandera. Jag får litet grand
det intrycket. Det var inte länge sedan som det var brist på arbetskraft i Sve-
rige. Skall vi komma ur den oerhörda depression som vi nu befinner oss i
och rädda vår välfärd, måste vi öka antalet arbetade timmar. Vi måste skapa
en tillväxt i svensk ekonomi. Denna tillväxt behöver inte vara en tillväxt som
krossar miljön och utsätter den för ytterligare konsumtionsbelastning,
tvärtom. Om vi skall åstadkomma en miljöomställning och välfärd för en
åldrande befolkning, kunna ta hand om våra barn och skapa ett utbildnings-
samhälle, krävs det mycket tillväxt i termer av miljövänlig produktion och
välfärdsproduktion. Denna bör kunna ske med kortare normalarbetstid.
Anf. 61 CLAUS ZAAR (nyd):
Herr talman! Förändringarna på arbetsmarknaden kommer att bli en het
fråga såväl i Sverige som i vår omvärld. Arbetstiden kommer att hamna i
fokus, och begreppet årsarbetstid kommer att bli vanligare bland både de-
battörer och medborgare. Men detta räcker inte. Det sker också en ompröv-
ning av livsarbetstiden. Jag beklagar att betänkandet saknar denna vision.
Begreppet livsarbetstid är hittills inte omnämnt i någon större omfattning i
debatten. Det har böljat att användas nu när EG har böljat att arbeta med
frågan hur arbetsmarknadssituationen i Europa skall lösas. Detta kommer
att bli en viktig fråga. Det måste göras en koppling mellan livsarbetstiden
och den arbetslöshet som finns.
Låt oss se på Sverige i dag. Den svenska arbetsmarknaden omfattar
knappt 4 miljoner jobb. Jag saknar fakta om hur många årsklasser som dessa
4 miljoner jobb täcker. I denna debatt saknar jag helt denna vision. Det är
nämligen så, att 4 miljoner arbetstillfällen ger riktigt arbete åt 35 årsklasser,
dvs. att på kort sikt kan 35 årsklasser i Sverige i dag få riktiga jobb. Det bety-
der att medborgare i åldrarna 21-55 år vid full sysselsättning kan få riktiga
jobb. Därtill behöver man två årsklasser, eftersom det är en naturligt rul-
lande arbetslöshet - man byter jobb under kortare perioder osv. Vidare be-
höver man ett par årsklasser för ledigheter av olika slag.
Jag vill peka på det allvarliga problemet, att nästan tre årsklasser ungdo-
mar i dag står utanför den riktiga arbetsmarknaden. De är på väg att lämna
förtroendet för Sverige. Om vi inte tar krafttag kommer vi att få en klass
som står utanför samhället bestående av ungdomar som inte bryr sig om vad
som händer i samhället. De sköter sig själva och skaffar sig egna regler, som
inte ligger inom samhällets ramar. Vi har redan sett tendenserna. Alla är
medvetna om att man inte mår bra av sysslolöshet eller konstgjord sysselsätt-
ning. Vi är medvetna om att man inte kommer upp på morgonen. Man får
alltså en tillvaro där dagen börjar när de arbetandes arbetsdag slutar. Där-
igenom har det blivit en helt annan ungdomsproblematik när det gäller lag,
rätt och ordning.
Vi måste vara uppmärksamma på att det är här som problemen nu snabbt
kommer. Det är oansvarigt av denna kammare, detta arbetsmarknadsutskott
och denna regering att diskutera utan att få någonting gjort. Det är ohållbart
att fortsätta på detta vis. Vi måste se på hur många jobb det finns och på
vilka som på kort sikt skall ha dessa jobb. På lång sikt kan vi uppnå expan-
sion genom en näringspolitik som vi i Ny demokrati har föreslagit, men på
kort sikt klarar vi inte detta.
Det går inte att få fram de 250 000jobb som behövs. Då måste man disku-
tera om inte någon grupp måste lämna arbetsmarknaden för att få in ungdo-
marna som är vår framtid. Vi måste se begränsningen i arbetsmarknaden på
kort sikt i dag och ta en debatt om vad vi skall göra för ungdomarna och om
vilka som måste lämna arbetsmarknaden. Det skulle på kort sikt kunna vara
en genomförbar lösning, som skulle ge 250 000 ungdomar en positiv framtid.
Detta kräver en omprövning, men jag tycker att våra ungdomar är värda en
omprövning av nuvarande politik.
Vi kan se på vad 55-64-åringarna gör i dag och vad samhället lämnar till
dem. Då kan vi plötsligt få en ekonomi som inte alls är så tokig. Av 55-59-
åringarna är det ungefär 62 % som arbetar. 18 % är förtidspensionerade,
9 % är långtidssjuka och 4 % har kortare sjukfrånvaro. Knappt 4 % är ar-
betslösa. Resten har övrig sysselsättning.
60-64-åringarna har sin viktigaste sysselsättning i form av förtidspension.
Drygt 34 % av dem är förtidspensionärer. Vi har tidigare i dagens debatt hört
att det i dag finns 400 000 förtidspensionärer. I denna grupp finns ca 230 000
förtidspensionärer i gruppen 55 år eller äldre. Mer än hälften av förtidspen-
sionärerna finns i den gruppen. I gruppen 60-64-åringarna arbetar ungefär
var femte. Ungefär lika många är långtidssjuka. Andelen deltidspensionärer
i den åldersgruppen är 11 %.
Andelen personer med förtida uttag av pension, dvs. de som blivit pensio-
närer vid 60 års ålder, är bara 3 %. De politiker som är ansvariga för vårt
land fortsätter att propagera för förtida uttag av pension. Det är oattraktivt
i förhållande till förtidspension, vilken är den vanligaste sysselsättningen för
60-64-åringar. Vi kan inte fortsätta att föra en så oansvarig politik, utan det
är nu dags att helt förutsättningslöst försöka ompröva förhållandena.
Herr talman! Jag hoppas att det blir en debatt i dessa frågor som leder till
att ungdomarna får en chans att komma in på den riktiga arbetsmarknaden.
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Arbetstid,
semester och
annan ledighet
4 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 16
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Arbetstid,
semester och
annan ledighet
50
Anf. 62 SONJA REMBO (m):
Herr talman! Låt mig bara kort få tala om följande för dem som är nya i
denna debatt i riksdagen och som nu litet yrvaket börjar upptäcka att arbets-
tidsfrågorna finns med på dagordningen.
Arbetstidskommittén har utrett alla tänkbara reformalternativ. Jag läser
rubrikerna: Förändring av veckoarbetstiden, förlängning av semestern, för-
längd föräldraförsäkring, rörlig pensionsålder. Man har också utrett alterna-
tiva arbetstidsreformer såsom arbetstidsbank, friår mitt i livet, livsflex, sä-
songsanpassad arbetstid, konjunkturanpassad arbetstid.
Det är ett förnämligt arbete som har gjorts. Jag rekommenderar dem som
inte tidigare har tagit del av Arbetstidskommitténs betänkande, och alla de
forskningsrapporter och attitydundersökningar som legat till grund för be-
tänkandet, att göra det.
Anf. 63 CLAUS ZAAR (nyd):
Herr talman! Sonja Rembo, det är inte bara detta det är fråga om. Jag
ser det som ett väldigt viktigt alternativ att se på hur verkligheten ser ut för
ungdomarna. Det handlar om tre årsklasser ungdomar som inte kommer in
på arbetsmarknaden.
Tidningen Expressen inledde i går en serie som just tar upp frågan om hur
ungdomarna upplever situationen. Vi kan inte bara gömma oss bakom ut-
redningar, utan vi måste se på den verklighet som är i dag. Verkligheten
kommer att bli katastrofal om vi får ungdomar som kommer att leva utanför
samhället, som skaffar egna normer och regler och helt enkelt struntar i lag-
stiftningen. Vi kan råka ut för en ohållbar situation om vi inte får drag i den
här frågan. Därför är jag mycket oroad över att man gömmer sig bakom en
massa utredningar. Vi måste sätta i gång att arbeta med de förutsättningar
som i dag finns i utredningarna. Antalet förtidspensionärer har expanderat
i en otrolig omfattning.
Vi måste se på denna grupp som inte har riktiga jobb. Den viktigaste sys-
selsättningen för åldersgruppen 60-64 år är förtidspension. Detta måste om-
prövas, och vi måste fråga oss hur vi kan se till att ungdomarna kan få plats
på arbetsmarknaden. De äldre måste så att säga på något sätt lämna arbets-
marknaden.
Anf. 64 RUNE THORÉN (c):
Herr talman! Jag skall med intresse, Sonja Rembo, återigen och mer i de-
talj studera den utredningen. Jag förutsätter att den utredningen då tar upp
t.ex. att det är mellan kl. 6 och kl. 8 som arbetskadorna oftast inträffar. Det
är då människor känner att de börjar bli trötta. När de sitter framför datorn,
uppkommer de stora problemen.
Jag skall också när det gäller trafikapparaten med intresse studera de stora
vinster som skulle kunna göras genom en förkortad arbetstid. Jag skall med
intresse se vad utredningen har sagt om fördelarna för ett företag som går
över till tvåskift. Jag minns valrörelsen 1979, då en företagare i Växjö pläde-
rade just för detta. Företagaren var nöjd, och de anställda var nöjda. Det
var bättre och de blev friskare.
Allt detta, förstår jag nu på Sonja Rembo, kan man läsa innantill. Men
varken jag eller David Ingvar eller andra både i Sverige och i Europa i övrigt
har tagit del av materialet. När vi väl har gjort det, kommer naturligtvis
denna debatt att tystna. Allting är ju så pass utrett.
Nej, Sonja Rembo, det är inte så. Många människor i likhet med mig har
kommit fram till att det handlar om livskvalitet. Man kan inte se bara på
löntagararbetet som sådant utan på alla dygnets alla 24 timmar
Anf. 65 SONJA REMBO (m):
Herr talman! Det räcker inte med att stå här i kammaren och orera om
dessa frågor och tro att man kan komma fram till lösningar. Det gäller båda
herrarna. Man måste veta vad man skall göra. Såsom instrument har man
utredningar i riksdagen. Lagstiftningsarbetet är på gång. Låt oss nöja oss
med detta. Läs på under tiden och lär i frågan. Då kan vi kanske debattera
på en något högre nivå nästa gång.
Anf. 66 CLAUS ZAAR (nyd):
Herr talman! Jag fått en tillsägelse om att jag skall lära mig frågan. Jag vill
då tala om vad jag har försökt att ta reda på i detta sammanhang.
Jag har redogjort för vad människor i denna åldersgrupp gör. Det är vik-
tigt att man har klart för sig vad folk i detta land gör. En annan viktig sak är
att ta reda på vilka kostnader beträffande den aktuella åldersgruppen som
man måste göra något åt. Då ser man att förtidspensionen kostar över 20,6
miljarder. Sjukpenningförsäkringen för denna grupp ligger på omkring 5
miljarder. Arbetslöshetsförsäkringen lägger ut ungefär 3,5 miljarder. Övriga
arbetsmarknadsåtgärder kostar över 1 miljard och deltidspensionerna 2,4
miljarder. Arbetsskadorna kostar ungefär 2 miljarder i gruppen mellan 55
och 64 år.
Jag har även pratat med ungdomar och frågat: Har ni jobb? Hur ser er
framtid ut? Jag kan då konstatera att ungdomarna lämnar vårt system, om
de skall ställas utanför och inte få någon positiv framtid. Det är en stor risk.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 11 §.)
Föredrogs
skatteutskottets betänkande
1993/94:SkUl Dubbelbeskattningsavtal mellan Sverige och Estland (prop.
1992/93:177).
Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut fattades efter 11 §.)
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Arbetstid,
semester och
annan ledighet
51
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Föredrogs
skatteutskottets betänkande
1993/94:SkU2 Dubbelbeskattningsavtal mellan Sverige och Lettland (prop.
1992/93:252).
Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
Beslut
AU1 Jämställdhet
Mom. 1 (resursfördelningen mellan kvinnor och män)
Yrkanden:
1. utskottet
2. mot. 816 yrk. 2
Votering:
285 för utskottet
19 för mot. 816 yrk. 2
45 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 112 s, 73 m, 24 c, 30 fp, 21 kds, 23 nyd, 2 -
För mot. 816 yrk. 2: 8 s, 10 v, 1 -
Frånvarande: 18 s, 4 v, 7 m, 7 c, 3 fp, 5 kds, 1 -
Margareta Winberg (s) anmälde att hon avsett att rösta nej men markerats
ha röstat ja.
Mom. 2 (konsekvenserna för jämställdheten)
Yrkanden:
1. utskottet
2. mot. 809 yrk. 6
Votering:
286 för utskottet
16 för mot. 809 yrk. 6
1 avstod
46 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 118 s, 73 m, 24 c, 25 fp, 21 kds, 23 nyd, 2 -
För mot. 809 yrk. 6: 1 s, 10 v, 4 fp, 1 -
Avstod: 1 fp
Frånvarande: 19 s, 4 v, 7 m, 7 c, 3 fp, 5 kds, 1 -
Mom. 3 (strategi för att förbättra kvinnornas situation på arbetsmarknaden)
Yrkanden:
1. utskottet
2. mot. 815 yrk. 2
Kammaren biföll utskottets hemställan med acklamation.
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Mom. 8 (ökad kvinnorepresentation)
Yrkanden:
1. utskottet
2. mot. 809 yrk. 1
Votering:
291 för utskottet
14 för mot. 809 yrk. 1
44 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 121 s, 73 m, 24 c, 26 fp, 21 kds, 23 nyd, 3 -
För mot. 809 yrk. 1: 10 v, 4 fp
Frånvarande: 17 s, 4 v, 7 m, 7 c, 3 fp, 5 kds, 1 -
Mom. 12 (skärpning av jämställdhetslagen)
Yrkanden:
1. utskottet
2. mot. 808 yrk. 2
Votering:
289 för utskottet
15 för mot. 808 yrk. 2
45 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna
För utskottet: 121 s, 73 m, 24 c, 26 fp, 21 kds, 22 nyd, 2 -
För mot. 808 yrk. 2: 10 v, 4 fp, 1 -
Frånvarande: 17 s, 4 v, 7 m, 7 c, 3 fp, 5 kds, 1 nyd, 1 -
Mom. 13 (ett aktivt jämställdhetsarbete)
1. utskottet
2. res. (s)
Votering:
171 för utskottet
133 för res.
45 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 72 m, 24 c, 30 fp, 21 kds, 23 nyd, 1 -
För res.: 121 s, 10 v, 2 -
Frånvarande: 17 s, 4 v, 8 m, 7 c, 3 fp, 5 kds, 1 -
Övriga moment
Kammare biföll utskottets hemställan.
53
|
Prot. 1993/94:16 27 oktober 1993 |
AU2 Arbetsmiljö Mom. 1-5 Mom. 6 (fackliga befogenheter i fråga om den yttre miljön) 1. utskottet 2. men. (v) Votering: 294 för utskottet 11 för men. 44 frånvarande Kammaren biföll utskottets hemställan. Partivis fördelning av rösterna: För utskottet: 121 s, 73 m, 24 c, 30 fp, 21 kds, 23 nyd, 2 - För men.: 10 v, 1 - Frånvarande: 17 s, 4 v, 7 m, 7 c, 3 fp, 5 kds, 1 - AU03 Arbetstid, semester och annan ledighet Mom. 1 (flexibel arbetstid) 1. utskottet 2. res. 1 (nyd). Votering: 279 för utskottet 25 för res. 1 45 frånvarande Kammaren biföll utskottets hemställan. Partivis fördelning av rösterna: För utskottet: 121 s, 9 v, 73 m, 24 c, 29 fp, 21 kds, 2 - För res. 1: 1 v, 23 nyd, 1 - Frånvarande: 17 s, 4 v, 7 m, 7 c, 4 fp, 5 kds, 1 - Bengt Hurtig (v) anmälde att han avsett att rösta ja men markerats ha röstat Mom. 2 (förkortad arbetstid) Yrkanden: 1. utskottet 2. men. (v). 3. mot. 729 Förberedande votering: Kammaren biträdde meningsyttringen genom uppresning. Ställdes mot. 729 mot men. Huvudvotering: 285 för utskottet 11 för men. 9 avstod 44 frånvarande Kammaren biföll utskottets hemställan. |
54
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 116 s, 73 m, 20 c, 30 fp, 21 kds, 23 nyd, 2 -
För men.: 10 v, 1-
Avstod: 5 s, 4 c
Frånvarande: 17 s, 4 v, 7 m, 7 c, 3 fp, 5 kds, 1 -
Mom. 5 (föräldraledighetens förläggning)
1. utskottet
2. res. 2 (s)
Votering:
169 för utskottet
132 för res. 2
48 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 71 m, 24 c, 29 fp, 21 kds, 23 nyd, 1 -
För res. 2: 121 s, 9 v, 2 -
Frånvarande: 17 s, 5 v, 9 m, 7 c, 4 fp, 5 kds, 1 -
Inger René anmälde att hon avsett att rösta ja men markerats ha varit från-
varande.
Övriga moment
Kammare biföll utskottets hemställan.
SkUl Dubbelbeskattning mellan Sverige och Estland
Kammaren biföll utskottets hemställan.
SkU2 Dubbelbeskattning melllan Sverige och Lettland
Kammaren biföll utskottets hemställan.
På förslag av förste vice talmannen medgav kammaren att socialutskottets
betänkanden SoUl, SoU2, SoU3, SoU4, SoU5 och SoU6 fick avgöras i ett
sammanhang efter avslutad debatt.
Föredrogs
socialutskottets betänkande
1993/94:SoUl Barn och ungdom.
Anf. 67 EVA ZETTERBERG (v):
Herr talman! Det är nu tre år sedan FN antog resolutionen om barnkon-
vention och Sverige ratificerade densamma. Den har haft stor betydelse värl-
den över, men också i vårt land.
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Barn och ungdom
55
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Barn och ungdom
Barnkonventionen är en viktig konvention att peka på när det gäller hur
barnens rättigheter måste beaktas. Vi vet att situationen runt om i världen
är sådan att barns rättigheter - rätten till ett värdigt liv - långt ifrån är tillgo-
dosedda. Inte heller i vårt land kan vi med gott samvete säga att vi till punkt
och pricka ser till att våra barn växer upp till ett värdigt liv. Det finns svåra
problem för vissa grupper av barn, även om Sverige som nation har mycket
höga siffror vad gäller materiell standard, möjligheter till utbildning och god
hälsa.
Men barnkonventionen är inte en konvention som bara skall gälla för fat-
tiga länder och för länder där barn tvingas till prostitution eller till gatuar-
bete. Barnkonventionen är viktig även i vårt land. Därför har vi i en gemen-
sam motion från Vänsterpartiet, Folkpartiet och kds också ansett att den bör
införas i svensk lagstiftning. Vi tror att det skulle visa på tyngden i konven-
tionen.
Nu hävdar de som inte tycker detta att det finns nackdelar. Det skulle
kunna tvinga Sverige att lägga sig på en lägre nivå än den vi redan har i dag.
Men jag tror inte att det är fallet. Jag tror att det vore ett mycket viktigt
exempel att man även i vårt land har inkorporerat konventionen i lagstift-
ningen och att den skall följas. Jag vill alltså, herr talman, att barnkonventio-
nen inkorporeras i svensk lagstiftning.
I betänkandet om barn och ungdom finns det också förslag om hur barn-
kompetensen och barnperspektivet måste stärkas på en rad områden. Vi har
en gemensam motion, där bl.a. en representant för Moderaterna, Birgit
Henriksson, och jag har tagit upp gemensamma frågor för att stärka barns
rättssäkerhet.
I detta betänkande har våra förslag inte blivit tillgodosedda, utan man sä-
ger att man kommer att arbeta vidare med dem. Jag vet att det naturligtvis
pågår en hel del forskning. Det pågår många bra projekt på det här området
just för att lyfta fram barnperspektivet och hävda att det är nödvändigt med
särskilda kunskaper om barn för dem som jobbar som t.ex. socialarbetare
och inom rättsväsendet.
Vi tycker alltså att det här perspektivet måste stärkas ytterligare. Jag kom-
mer inte att yrka bifall till motionen och dess krav i dag, utan jag har för-
hoppningen att man, som man skriver i betänkandet, kommer att arbeta vi-
dare med de här frågorna i Socialtjänstkommittén och på flera håll.
Herr talman! Det finns andra förslag i det här betänkandet som gäller ga-
tubarn, exempelvis en motion av Margareta Viklund från kds, som just har
visat på att det även i vårt land faktiskt finns barn som lever i centrum av
storstäderna och saknar hem och familj, åtminstone hem och familj där de
själva anser att de kan bo. Därför är det oerhört angeläget med en kartlägg-
ning av det slag som Margareta Viklund har tagit upp.
Jag får då och då information om att många barn, fast vi inte vill se den
verkligheten, faktiskt far mycket illa i vårt land. Jag får information från so-
cialarbetare, både inom frivilliga organisationer och inom socialtjänsten,
som rör sig ute på fältet. Det förekommer faktiskt att barn i 13-14-årsåldern
under långa tider lever ute i Stockholms city.
Det är bra att Socialstyrelsen har tagit tag i det här och att det pågår utred-
56
ningar. Jag hoppas att det kommer att ge resultat. Men jag tror att det är en
fråga som vi kommer att ha med oss rätt lång tid framöver.
Herr talman! En annan fråga som berörs i betänkandet är barnprostitutio-
nen. Där har Ny demokrati föreslagit en informationskampanj. Beklagligt-
vis har det förslaget avstyrkts. Jag tycker att det är synd - man behöver ar-
beta vidare med de här frågorna. De som inte har velat tillstyrka motionsför-
slaget har eventuellt tänkt på att Rädda barnen har gjort en mycket upp-
märksammad kampanj omkring de här frågorna och att man där har lyckats
väldigt väl.
I sin kampanj mot barnsexturismen har Rädda barnen lyckats med att
åstadkomma ett mycket gott samarbete med Polisen och en rad andra myn-
digheter, men framför allt har man på ett unikt sätt samarbetat med reseby-
råbranschen: I samband med att man säljer biljetter till Sydostasien, till
Thailand, till Filippinerna och andra länder där vi vet att barnprostitution
pågår har man bilagt en broschyr där man talat om hur underbart det kan
vara att turista i dessa länder men samtidigt pekat på avigsidan: att det före-
kommer omfattande barnprostitution.
Kampanjen har fått ett mycket stort genomslag och har varit mycket vik-
tig. Jag utgår från att Rädda barnen kommer att fortsätta det arbetet. Men
jag anser att det inte räcker. Rädda barnen är en enskild organisation, och
vi har som politiker - som Sveriges riksdag - också ett ansvar för att ta tag i
de här frågorna. Man kan inte hävda att det är Rädda barnens ensak att fort-
sätta det här arbetet. Därför vore det väsentligt att vi biföll reservationen.
Just på det här området hade Rädda barnen i förra veckan ett stort semi-
narium där en del av oss ledamöter hade möjlighet att närvara. Man hade
då som föredragshållare professor Vitit Muntarbhorn, som är FN:s specielle
rapportör om just handeln med barn. Han hade ett mycket viktigt budskap:
Ofta hävdar man ju att det är fattigdomen som driver föräldrar i tredje värl-
den och i Sydostasien att sälja sina barn, mer eller mindre medvetna om att
de kommer att användas till prostitution. Han menade att det naturligtvis är
en bakgrund till att föräldrar över huvud taget begår sådana handlingar, men
han pekade också på att det här inte är en ensidig fråga. Det skulle inte finnas
någon marknad för dessa barn om det inte fanns en efterfrågan. Denna efter-
frågan kommer i hög grad från västländerna. Därför är det inte bara en fråga
om fattigdomen i de länder där barnprostitution förekommer utan i lika hög
grad en fråga om att det finns personer i västvärldens länder som faktiskt
köper och säljer barn. De frågorna måste vi på allvar ta itu med.
Han tog också upp hur man kan arbeta vidare med de här frågorna. En
sak som ligger något utanför ramen för det här ärendet men som vi återkom-
mer till i andra sammanhang är barnpornografin. Att kriminalisera all form
av barnpornografi, även innehav av barnpornografi, skulle vara ett viktigt
steg på vägen för att hejda och på sikt sätta stopp för barnprostitutionen en-
ligt professor Muntarbhorns mening.
Han berörde också att västländernas polisbevakning i Sydostasien måste
öka. I det här betänkandet finns det också förslag på den punkten; man har
redan börjat med det. Men det är viktigt att det fortsätter och att det finns
sambandsmän inom Polisen på plats i Sydostasien för att bevaka speciellt de
här frågorna.
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Barn och ungdom
57
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Bam och ungdom
58
Herr talman! Jag skall till sist bara nämna ytterligare ett förslag, och det
gäller brottsförebyggande insatser. Från alla partier talar vi i dag mycket om
hur vi skall förhindra brott från barn och ungdomar och få till stånd förebyg-
gande insatser. Problemet är att de instanser som skall arbeta med detta säl-
lan får de resurser som krävs för att göra ett så bra arbete som möjligt. Vi
menar att ungdomsmottagningarna spelar en central roll, och vi vill därför
att de skall få betydligt förstärkta resurser.
Herr talman! Jag avslutar med att hänvisa till vår meningsyttring och samt-
liga de frågor som vi där tar upp. Men jag vill särskilt yrka bifall till den när
det gäller mom. 1, om FN:s barnkonvention, och mom. 8, om Brottsföre-
byggande insatser. I övrigt instämmer jag i Ny demokratis reservation, som
gäller barnprostitutionen.
Anf. 68 LENNART ROHDIN (fp):
Herr talman! Barn är det bästa vi har, lyder en sliten klyscha - men i våra
barn ligger ju faktiskt framtiden. De villkor och förutsättningar som vi ger
våra barn under deras uppväxt formar också i stor utsträckning morgonda-
gens samhälle. För detta har vi - både som samhällsmedborgare och som
föräldrar - ett ansvar som vi varken kan springa ifrån eller överlämna till
någon annan.
Barn i Sverige har det bra. Det visar en utblick i historia såväl som i geo-
grafi. De materiella förutsättningarna för våra barn är bättre än i någon tidi-
gare tidsålder i människans historia. Barns hälsa är likaså bättre, och den
beräknade livslängden är längre. I en rad avseenden kan vi också som föräld-
rar bistå våra barn på ett sätt som våra förfäder inte kunde. Vi har en väl
utbyggd omsorg för våra barn. Världen står öppen för den ungdom som i
dag växer upp - i en utsträckning som inte gällde för bara 20 år sedan.
Men våra barn och ungdomar möter också nya hot och faror, som inte ens
var påtänkta när deras föräldrageneration växte upp. Det är med bävan jag
ser hur små mina egna förutsättningar är att kunna skydda mina två små-
flickor från allt det som väller över dem som ett resultat av ett allt öppnare
samhälle - ett öppet samhälle som jag i allt väsentligt bejakar också för deras
skull. Våld och brottslighet tränger sig på i allt brutalare form, oavsett om
det sker i vardagslivet eller i en alltmer påträngande medievärld.
Som förälder kan jag bara försöka ge den värme och trygghet och de vär-
deringar om mäniskors lika värde som kan hjälpa mina flickor att möta en
värld fylld av nya möjligheter men också nya risker. I ett samhälle där nästan
alla föräldrar förvärvsarbetar känner de flesta föräldrar ett ständigt gna-
gande dåligt samvete för att tiden inte räcker till för att ge den uppmärksam-
het, det stöd och den trygghet som vi vet att våra barn har rätt till. Det gäller
säkert var och en av oss. I det arbetet har samhället en viktig uppgift att
stärka och stötta föräldrarna.
Att som far få vara med om sitt barns födelse och de första månaderna
hemma är en oskattbar förmån som kan lägga en god grund för en framtida
förtroendefull och varm relation mellan barn och förälder. De 13 månader
som jag själv hade möjlighet att vara pappaledig med min äldsta dotter för
tio år sedan var ovärderliga. Men de tar ändå inte bort känslan av ständig
otillräcklighet. Arbetet här i riksdagen under veckorna bara förstärker den
känslan för min del. Det är en känsla som samhället naturligtvis aldrig kan
eliminera.
Herr talman! Det finns emellertid också många barn och ungdomar som
far mycket illa, också i vårt välfärdssamhälle. Alldeles för många barn och
ungdomar är mycket utsatta. De lämnas ensamma och saknar den trygghet
och värme som alla barn har rätt till. De far illa fysiskt såväl som psykiskt.
De utsätts för övergrepp och våld. De dras in i ett ofta livslångt beroende
och missbruk av droger. Det är dem som samhället har en skyldighet att gripa
in och skydda. Det är om dem som dagens betänkande i främsta rummet
handlar.
Genom att ansluta sig till FN:s barnkonvention har Sverige förbundit sig
att värna barnets rätt till liv och utveckling, barnets rätt till trygghet och
skydd, barnets rätt till egen talan och respekt. Sverige har förpliktat sig att
se till att svensk lagstiftning stämmer överens med konventionens bestäm-
melser.
Genom beslut här i kammaren i våras har vi nu också fått en barnombuds-
man i Sverige. Enligt den lag som antogs skall Barnombudsmannen: ”bevaka
frågor som angår barns och ungdomars rättigheter och intressen. Ombuds-
mannen skall särskilt uppmärksamma att lagar och andra författningar samt
deras tillämpning stämmer överens med Sveriges åtaganden enligt Förenta
nationernas konvention om barnets rättigheter.”
Med detta uppdrag förekommer det praktiskt taget inga begränsningar i
Barnombudsmannens verksamhetsområde. Vi ställer stora förhoppningar
till det arbete som den tillsatta Barnombudsmannen nu startar.
I propositionen om barnombudsman framhöll föredraganden behovet av
att utveckla ett barnperspektiv. Barnperspektivet innebär att försöka se på
tillvaron med barnets ögon. Detta kräver kunskap om barns förutsättningar
och behov i olika åldrar. Det kräver också att man inhämtar kunskaper från
barn och ungdom, att man ser barn och ungdom, lyssnar till dem och ger
dem en röst.
Var och en som har med barn att göra, inte minst som förälder, inser vilken
oerhört stor förändring ett förverkligat barnperspektiv skulle innebära. Vi
har långt kvar dit. Jag är inte heller säker på att mina döttrar skulle anse att
jag är rätt person att uttala mig i dessa frågor.
Herr talman! Eva Zetterberg har genom en meningsyttring i utskottet och
genom sina bifallsyrkanden här i kammaren ytterligare velat framhålla de
utsatta barnens och ungdomarnas situation. Jag tror mig kunna försäkra att
vi i utskottet i allt väsentligt delar den oro som detta är ett uttryck för. Låt
mig ändå få kommentera de förslag som Eva Zetterberg har lagt fram.
Eva Zetterberg vill att stadgandena i FN:s barnkonvention formellt skall
införlivas i den svenska lagstiftningen. Som utskottet framhåller tillhör det
inte svensk rättstradition att tillämpa internationella konventioner som
svensk lag. Sverige har dock förpliktat sig att se till att svensk lagstiftning
stämmer överens med konventionens bestämmelser. Att kontrollera den sa-
ken kommer, som jag tidigare har framhållit, att vara en särskild uppgift för
Barnombudsmannen. Utskottet finner inte anledning till att ta något initiativ
på det området.
Eva Zetterberg anser vidare att frågan om barnkompetensen inom social-
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Bam och ungdom
59
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Bam och ungdom
tjänsten bör lyftas fram. Frågan om barnens ställning har på en rad sätt lyfts
fram på senare tid. Jag har tidigare nämnt barnkonventionen och inrättandet
av en barnombudsman. I direktiven till såväl Socialtjänstkommittén som Al-
koholpolitiska kommissionen berörs särskilt samhällets insatser för utsatta
barn och ungdomar. Båda utredningarna kommer att redovisa sina slutbe-
tänkanden under det kommande året.
Socialstyrelsen har vidare fått flera uppdrag av regeringen att arbeta med
barnens situation - senast för ett år sedan genom att bl.a. följa individ- och
familjeomsorgens insatser riktade till utsatta barn, ungdomar och deras fa-
miljer. Regeringen är således i färd med att komma till rätta med dessa fråge-
ställningar. Det pågående utredningsarbetet bör därför avvaktas.
Herr talman! Få företeelser har väckt sådan välförtjänt avsky och upp-
märksamhet som de många fall av sexuella övergrepp mot barn som har re-
dovisats i vårt eget land och också barnprostitutionen i fjärran länder. Roten
till dessa övergrepp kan naturligtvis inte lagstiftas bort, även om lagstiftning
krävs för att stävja denna verksamhet. Den debatt och opinionsbildning som
följde på de vidriga avslöjandena inte minst i vintras och våras har förhopp-
ningsvis haft ett välgörande inflytande.
Frågor om sexuella övergrepp mot barn respektive barnprostitution ingår
också i direktiven till Socialtjänskommittén samt till den utredning om pro-
stitution som regeringen tillsatte i mars, efter det att de nu aktuella motio-
nerna hade väckts under den allmänna motionstiden. Även dessa utred-
ningar bör avvaktas.
Slutligen önskar Eva Zetterberg peka på problemet med brottsförebyg-
gande resurser. I meningsyttringen uttalar hon att de särskilda ungdomsmot-
tagningarna måste få bättre resurser, bl.a. för arbetet med missbrukande
ungdomar. Utskottet har som bekant vid flera tillfällen uttalat sig om det
förtjänstfulla arbete som de särskilda ungdomsmottagningarna bedriver.
Den oro som utskottet känner framgår också i det betänkande som i dag
skall behandlas närmast efter det här betänkandet. Riksdagen har dock tidi-
gare avvisat förslag om statliga insatser för att stödja utveckling och utbygg-
nad av ungdomsmottagningar i kommuner och landsting.
Herr talman! Jag yrkar därmed bifall till socialutskottets hemställan.
Anf. 69 EVA ZETTERBERG (v) replik:
Herr talman! Vi är, som tur är, överens i många frågor som rör barn och
ungdom. Vi är överens om vikten av att satsa resurser. Vi vet att de flesta
barn i vårt land har det hyggligt ställt.
Men vi tvingas tillstå att den grupp utsatta barn och ungdomar som finns
i vårt land har stora problem och att det behöver göras mycket mer.
När det gäller frågan om en inkorporering av barnkonventionen i svensk
lagstiftning anser jag att det inte räcker med att en barnombudsman har in-
rättats. Att det har gjorts är självfallet positivt. Det är något som Vänster-
partiet med glädje har tillstyrkt. Vi har också kämpat för det tidigare. Det
är alltså bra att det finns en barnombudsman och att hon har ålagts dessa
uppgifter. Vi anser dock att det skulle ge mer tyngd åt dessa frågor om barn-
konventionen ingick i svensk lagstiftning. Det skulle utgöra ett bra exempel
60
inför andra länder. Vi har t.ex. häftigt kritiserat barnsexresorna, som jag ti-
digare talade om.
Jag vill också tala om att det i det här betänkandet finns förslag från mitt
parti, och från andra partier, som skulle kunna bidra till ett bättre förebyg-
gande arbete när det gäller att peka på problemen och försöka göra någon-
ting åt dem. Det gäller föräldragrupper, föräldrautbildning, ett samlat ung-
domsprogram och andra frågor.
Ett sådant konkret förslag gäller barn som utsätts för sexuella övergrepp.
Vi har tillsammans med andra partier motionerat om ett nationellt centrum.
Vi vet att ett sådant nu skall komma till stånd i Stockholm. Det är ett behand-
lingscentrum som Stockholms landsting kommer att driva inom ramen för
annan verksamhet på Sabbatsbergs sjukhus. Det är bra, men det kan inte
täcka behovet av forskning och behovet av att man har ett samlat grepp om
frågorna som rör sexuella övergrepp mot barn. Jag vill gärna upprepa det
här förslaget. Jag tror att det skulle vara mycket betydelsefullt.
Anf. 70 LENNART ROHDIN (fp) replik:
Herr talman! Jag förstår mycket väl att det kan kännas angeläget att göra
ytterligare förstärkningar för att komma till rätta med de problem som ut-
satta barn och ungdomar har.
Men, som jag sade i mitt anförande, det tillhör inte svensk rättstradition
att man rakt upp och ner inkorporerar internationella konventioner. Vi har
inte gjort det i andra sammanhang. Det är en fråga om hur det sedan skall
tillämpas i rättspraxis.
Som framgår av utskottets betänkande finns det ett fall som är litet spe-
ciellt som nu prövas i regeringskansliet. Det gäller Europakonventionen.
Det är en konvention som har litet speciella förutsättningar. Om det arbetet
leder fram till en annan syn är det möjligt att vi kan återkomma till den här
frågan senare.
Det viktiga är att regeringen mycket klart har uttalat att de förpliktelser
som vi har ålagt oss genom att ansluta oss till FN:s barnkonvention gäller i
vårt land och skall tillämpas i lagstiftning.
Den barnombudsman som tillsattes i våras har fått som en av sina huvud-
uppgifter att just tillse att man i lagtillämpning och myndighetsutövning föl-
jer de förpliktelser som vi har åtagit oss och som regeringen också har uttalat
att vi har.
Det är väl rimligt att vi får möjlighet att se om Barnombudsmannen kom-
mer att ha den här effekten, vilket vi tror.
Anf. 71 EVA ZETTERBERG (v) replik:
Herr talman! Jag vill bara nämna något som Barnombudsmannen själv tog
upp i tidningsartiklar i höstas. Inom barnomsorgsämbetet har man ännu inte
någon sekretesslagstiftning för ärenden som kommer in till ämbetet. Det
skapar problem. Jag vill minnas att Barnombudsmannen, Louise Sylwander,
själv tog upp det i ett sammanhang och sade att det problemet eventuellt inte
hade uppstått om man hade haft barnkonventionen som grund.
Jag vet att det här kommer att åtgärdas mycket snart. Men det är ändå ett
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Bam och ungdom
61
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Bam och ungdom
problem att det fram till årsskiftet inte finns någon sekretess för handlingar
som inkommer till Barnombudsmannen.
Jag tror alltså att detta problem hade kunnat avhjälpas om vi redan nu
hade haft barnkonventionen inkorporerad.
Anf. 72 LENNART ROHDIN (fp) replik:
Herr talman! Det är naturligtvis en svaghet som Eva Zetterberg pekar på
här. Vi vet av erfarenhet när vi inrättar nya myndigheter och inför ny lagstift-
ning att det alltid inträffar saker som man inte har förutsatt, i en del fall för
att man inte har kunnat förutse dem och i andra fall för att man har förbisett
dem. Det är naturligtvis saker som kommer att åtgärdas.
Jag kan mycket väl tänka mig att det även kommer att uppstå andra situa-
tioner som visar att det behövs kompletteringar eller förändringar beträf-
fande Barnombudsmannens möjligheter att verka och att uppfylla sin funk-
tion att tillse att barnkonventionens förpliktelser också tillämpas här i
landet. Barnombudsmannen har, som sagt, bara hunnit fungera under en
mycket kort period. Jag tycker att det är rimligt att man får se hur det här
fungerar.
Anf. 73 CLAUS ZAAR (nyd):
Herr talman! Barns och ungdomars rättigheter måste uppmärksammas
mer av de beslutande myndigheterna än vad de har gjort hittills. I medierna
har det avslöjats hur barnprostitutionen ser ut i verkligheten. I medierna har
det också avslöjats hur gatubarn har det i verkligheten. Många av oss har
läst dessa skakande reportage, och vi har också sett hur en svensk medbor-
gare har varit inblandad i det här.
Vi behöver agera. Ny demokrati har i en motion föreslagit åtgärder. Vi
vill genomföra en informationskampanj som vänder sig till resenärer till de
aktuella länderna. Alla är säkert överens om att det här vore en bra åtgärd.
Men eftersom det är vårt parti som har kommit med förslaget, beklagar jag
att det har blivit avslaget. Jag hoppas dock att förslaget kommer att genom-
föras så snart som möjligt.
Vi är alla medvetna om att de sexuellt överförbara sjukdomarna som sex-
turismen medför är livshotande och åsamkar lidande för de inblandade. Det
är ett lidande som ofta slutar med döden.
Jag tycker att det vore rimligt om denna kammare skulle kunna enas om
att det behövs en kraftig informationskampanj, vilket Ny demokrati har fö-
reslagit.
Herr talman! Jag yrkar bifall till vår reservation, yrkande 1, 4 och 6.
I det här sammanhanget vill jag också ta upp hur våld och brott riktat mot
barn kan se ut i verkligheten i vårt land. Vi har ett aktuellt fall i Malmö. En
svensk grabb har under tre års tid, sedan 15-årsåldern, blivit utsatt för terror
utan att myndigheterna har agerat kraftfullt. Först efter det att pojken har
gått ut i medierna har det blivit fart på dem som skall fatta beslut. Mycket
tyder på att man gömmer sig bakom den lagstiftning som säger att man inte
kan kommentera det enskilda fallet.
Jag tror att vi på sikt måste ändra lagstiftningen så att vi kan göra en upp-
62
följning. Vi kanske måste ha institutioner som följer upp att det verkligen
händer någonting.
Det är ohållbart att barngäng kan utse vissa barn till offer i en kampanj.
Ett gäng kan byta med ett annat gäng, och så fortsätter det som ett kedjebrev
mot en enda individ. Så har det gått till. Sociala myndigheter har varit in-
kopplade. Vår justitieminister har t.o.m. varit inkopplad via sin sekreterare.
Ingen har gjort något. Enligt uppgift har det gått ett och ett halvt år. Det är
sådana saker som måste komma fram i debatten.
Vi måste vara uppmärksamma på att barngäng bildas. Vi måste stävja
detta med åtgärder på ett tidigt stadium. Vi kan inte tolerera att beteenden
från andra kulturella bakgrunder får en sådan utveckling i vårt land.
Herr talman! Jag hoppas att vi får en förändrad lagstiftning så småningom,
så att barn inte skall behöva lida i detta land som sägs vara ett av paradisen
på jorden.
Anf. 74 LENNART ROHDIN (fp) replik:
Herr talman! Från tidigare diskussioner här i dag vet jag att Claus Zaar
inte ger så mycket för utredningar utan vill ha snabba beslut. När det gäller
barnprostitution och sexturism dristar jag mig ändå till att påpeka att till
följd av den motion som bl.a. väcktes av Ny demokrati under den allmänna
motionstiden i januari, andra motioner som väcktes och den debatt som på-
går, beslutade regeringen redan i mars att tillsätta en utredning för att se över
prostitutionen. I direktiven till den utredning som regeringen tillsatte pekar
man på dessa frågor kring barnprostitution och sexturism. Man pekar på be-
hovet av informationsåtgärder och internationellt samarbete för att lösa pro-
blemen.
Det kan tyckas som om ett snabbt beslut kan vara det viktigaste. Men vi
vet också att sådana här frågor som till stor del handlar om människors be-
teenden - hur frånstötande de än är för oss - inte är helt lätta att komma åt
om man vill nå effektiva resultat. Från utskottets sida tycker vi att det är
mycket välkommet att den här utredningen har kommit till stånd. Den får
också möjlighet att se över de frågor som motionen från Ny demokrati så
förtjänstfullt lyfter fram. Det är väl ganska rimligt att den expertis som har
tillsatts får möjlighet att använda sina resurser och lägga fram förslag innan
vi fattar beslut om hur vi skall gå vidare.
Anf. 75 CLAUS ZAAR (nyd) replik:
Herr talman! Ett beslut om den föreslagna informationskampanjen borde
man väl kunna fatta utan att man gör en utredning. Om man sedan anser att
kampanjen är utan verkan får man avbryta den. Jag har hittills inte sett några
kampanjer i det här fallet som har avbrutits. Vi bör tänka på vad det innebär
för de enskilda personerna att vänta på att det här skall fortsätta. När vi blir
uppmärksamma på en sak kan vi inte alltid agera så att vi väntar på utred-
ningen. Man kan förvisso tillsätta en utredning. Det har gjorts, och det
tackar vi för. Dessutom kan man agera innan utredningen är färdig.
För varje människa som råkar ut för något är det en tragedi. Det är också
en tragedi när människor råkar ut för sjukdomar som kan leda till döden. Vi
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Bam och ungdom
63
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Bam och ungdom
64
måste ha klart för oss vad det är fråga om. Det gäller inte bara en vanlig
förkylning.
Anf. 76 LENNART ROHDIN (fp) replik:
Herr talman! Precis som det har påpekats tidigare i debatten har Rädda
barnen ägnat sig åt en mycket förtjänstfull kampanj. Den var en av orsa-
kerna till att denna verksamhet uppmärksammades i den utsträckning som
skedde medialt i våras och att diskussionerna har påskyndats. Rikspolissty-
relsen har fått förstärkta resurser för sitt arbete i fråga om svenska turisters
uppträdande i de nu aktuella länderna. Insatser görs för närvarande och in-
formations- och opinionskampanjer pågår. Men trots detta har Prostitutions-
utredningen också fått i uppdrag att titta på dessa saker, inklusive fortsätta
med informationskampanjer på området. Även den internationella erfaren-
heten som finns på området skall användas. Det finns en utredning som i
sina direktiv har att titta på hur det fortsatta arbetet skall bedrivas.
Anf. 77 CLAUS ZAAR (nyd) replik:
Herr talman! Det låter som ljuv musik att saker och ting händer. Men vi
måste uppmärksamma vad som sker i medierna och vad som fortfarande är
ett problem. Varför är man emot ett så förståndigt förslag och tar det enbart
med som en del av en utredning? Jag menar att när det råder livsfara skall
man agera snabbt. Jag vet inte hur länge Rädda barnen kommer att se över
denna verksamhet. Det måste givetvis vara en prioritering för dem.
Då Carl Bildt lät trycka om en bok med felaktig information sades det inte
något. Men här skall saker förhalas under lång tid. Det stämmer inte över-
ens.
Anf. 78 CHRISTER LINDBLOM (fp):
Herr talman! Vi politiker anklagas ibland för att tala om saker som vi inte
är så insatta i. Jag tänker som omväxling tala om något där jag är osedvanligt
välinformerad, nämligen om hur det är att vara pappa.
Vi är sju folkpartipappor som har väckt motion So247, varav yrkande 5
tas upp i det betänkande vi nu diskuterar. I djupaste mening är det här fråga
om jämställdhet. Det har varit en jämställdhetsdebatt tidigare i dag i sam-
band med arbetsmarknadsutskottets ärende. Men jag har valt att tala i sam-
band med detta ärende.
Jag saknar generellt vissa delar i jämställdhetsdebatten. Man stannar
egentligen bara vid en - nog så viktig - del i debatten, nämligen rättvisefrå-
gan. Det är lätt att förstå framför allt kvinnors ilska över de orättvisor som
finns.
Jag tycker också att det är viktigt att ta fram kvalitetsaspekten i jämställd-
hetsfrågorna, dvs. att ett samhälle med en jämn fördelning mellan män och
kvinnor på alla olika nivåer och i alla olika samhällssektorer blir ett kvalita-
tivt bättre samhälle att bo och leva i. Därför tycker jag att man skall lyfta
fram kvalitetsaspekten i jämställdhetsarbetet mer. Jag tror också att även de
som känner sig skrämda av den ibland aggressiva tonen i rättviseresone-
manget skulle förstå att kvaliteten är något väsentligt.
Det här handlar också mycket om barnens rätt till både mamma och
pappa. Det finns många undersökningar som visar att inte minst barn som
saknar sin pappa kan råka illa ut socialt sett. Det paradoxala är att ensamma
mammor har fått lida för detta. Det har på något sätt nästan blivit stigmatise-
rade i debatten. Var är papporna? Det är deras ansvar att vara en förebild
för sina barn oavsett om de lever tillsammans med mamman eller inte.
Jag tror att snabbare framsteg i fråga om jämställdhet ligger på oss män.
Vi måste delta i debatten, och vi måste vara beredda att jämka på vår makt
och våra revir.
Frågan om pappaledighet har aktualiserats i dessa dagar då gruppen har
lagt fram ett förslag. Förslaget diskuterades på vårt landsmöte. Diskussionen
fördes i termer av att reglera och att tvinga. Jag tycker inte alls att det är
väsentligt. I grunden är det fråga om en attitydförändring. Men attitydför-
ändringen går så långsamt fram att den behöver puffas på.
Min uppfattning om pappaledighet är att det naturligtvis inte skall vara
något fundamentalistiskt påfund som skall vara helt tvingande. Det skall fin-
nas en flexibilitet. Jag är mycket väl medveten om att det finns pappor som
har svårt att ta ut pappaledighet. De kan t.ex. vara småföretagare. Pappale-
dighet skall utgöra ett stöd mot de hämningar och det grupptryck som fak-
tiskt finns i dag. Det finns många exempel på mycket cyniska attityder.
En läkare rapporterade att hans chef på en klinik hade sagt att en doktor
som tar ut pappaledighet på denna klinik är att betrakta som en död doktor.
Om den attityden finns spridd på övriga delar av arbetsmarknaden måste
den naturligtvis brytas. Då kan ett sådant här förslag vara väsentligt.
Det här har ingenting att göra med att skapa en papparoll eller att för-
ändra papparollen till mer velour, gullighet och mysighet. Det handlar om
en helt ny dimension i mansrollen - en personlighetsutveckling.
Låt mig kommentera den motion som vi har väckt. Vi tycker att det är
självklart att föräldraansvaret skall delas lika. Där är det viktigt att samhället
tydligt signalerar att samhället också anser att föräldrar skall dela ansvaret
lika. Det kan gälla ganska små och subtila signaler.
Samhället utgår från att det är mamman som är så att säga förste förälder.
I vissa avseenden är det naturligtvis biologiskt självklart att det är så, dvs. i
fråga om att föda och amma sina barn. Men det behöver inte vara så i fråga
om ansvaret för hem, barn och familj. Vi påpekar i motionen att det är vik-
tigt att samhället ger rätt signaler. Med en del av dessa signaler befästs synen
på mamman som förste förälder. Vi har exemplifierat med att t.ex. barnbi-
draget automatiskt går till kvinnan vid separation, att barnet automatiskt blir
mantalsskrivet hos modern när föräldrarna har gemensam vårdnad, att den
biologiske pappan saknar rätt till föräldraledighet efter en separation samt
att all korrespondens mellan myndigheter och barnets hem ofta sker på för-
tryckta blanketter i moderns namn. Vi tycker att det är nödvändigt att se
över dessa signalsystem.
Utskottet anser att det går att anmäla till myndigheten om man önskar en
ändring. Vi tycker att det skall vara fråga om ett aktivt val. Myndigheten kan
informera om att det är aktuellt med någon viss sak och fråga hur föräldrarna
vill ha det. Mamman skall inte pekas ut som huvudansvarig - det underlättar
för de män som vill smita undan sitt ansvar och ger inte stöd till de män som
vill ta mer ansvar i hemmet.
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Bam och ungdom
5 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 16
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Vissa etiska frågor
Herr talman! Jag yrkar inte bifall till motionen. Jag vet mycket väl att det
pågår ett beredningsarbete inför en ny jämställdhetsproposition i regerings-
kansliet. Jag förutsätter att en del av de tankar som vi har tagit upp i motio-
nen kommer att beaktas i propositionen.
Anf. 79 LENNART ROHDIN (fp):
Herr talman! Ibland inträffar det att man sitter på dubbla stolar. Jag har
varit medförfattare till den motion som Christer Lindblom talade för. Det
gör naturligtvis att jag i allt väsentligt delar Christer Lindbloms synpunkter.
Framför allt handlar det om attitydpåverkan inte bara i det stora utan även
i det lilla perspektivet. Det är många gånger det svåraste att komma till rätta
med.
Vidare har vi frågan om utskottets behandling av yrkandet. Yrkandet i
motionen innebär att berörda parter skall få möjlighet att enas om hur de
vill ha det. Som utskottet mycket riktigt påpekar är det inte särskilt svårt att
tillgodose dessa önskemål rent praktiskt redan i dag. Problemet är naturligt-
vis ur både pappa-, föräldra- och barnperspektiv alla de fall där parterna inte
kan enas. Då är det svårare, och de problemen löses inte med hjälp av dessa
förslag.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 17 §.)
Föredrogs
socialutskottets betänkande
1993/94:SoU2 Vissa etiska frågor.
Anf. 80 MARTIN NILSSON (s):
Herr talman! Vi skall nu diskutera etiska frågor och kanske framför allt
abortfrågan. Det är ganska svåra frågor utan några direkta, enkla svar. Det
handlar mycket om tyckande och moral, och det finns inga enkla sanningar.
Likväl har debatten under de senaste åren i mångt och mycket kommit att
präglas av grupper som anser sig ha de enkla svaren och lösningarna.
Det kommer vi att få uppleva även här i dag, tror jag. I debatten kommer
partier som annars brukar hävda privatmoralens vikt gå upp och slåss för en
politik som låter samhället reglera dessa frågor hårdare. Partier som annars
brukar säga sig vara anhängare av en fri abort kommer att hävda att de är
det just nu. Vad de är i morgon är det ingen som vet, framför allt inte Folk-
partiet. Detta är en debatt där regeringen infört begreppet kristen etik för
att tillfredsställa kds.
1 stora delar av vår omvärld är abort i en eller annan form förbjuden, för
dyr eller motarbetad i största allmänhet, så att kvinnor inte själva kan välja
huruvida de vill göra abort eller inte. I en Världsbanksrapport som presente-
rades nyligen påvisas betydelsen av att inkludera säkra, legala aborter i fa-
66
miljeplaneringen och mödrahälsovården. I rapporten visas klara fakta om
sambandet mellan illegala aborter och mödradödlighet.
Vi socialdemokrater har i två reservationer till det här betänkandet klar-
gjort vår samhälls- och människosyn. Jag vill passa på att yrka bifall till dessa
reservationer.
Utgångspunkten för vår politik är naturligtvis att antalet aborter skall
minskas. Abort är den absolut sista utvägen för många. Abort är inte någon-
ting vi önskar. Självfallet är det mycket bättre om familjeplaneringen funge-
rar, om alla barn är välkomna och om det finns tillräckligt med kärlek åt
dem.
Nu ser tyvärr inte världen ut så. Alla barn föds inte planerade och öns-
kade. Alla barn får inte den kärlek som vi önskar barn, och som vi faktiskt
betraktar som en rättighet.
Samhällets nuvarande abortlagstiftning grundar sig på att modern bestäm-
mer om avbrytande av graviditet fram till den 18:e veckan. Med speciellt
tillstånd kan abort beviljas fram till den 22:a veckan. Mycket av debatten
har kommit att handla om begreppet livsduglighet; om det finns risk för att
fostret är livsdugligt vid den tiden. Noterbart är att det är en mycket liten
grupp som berörs av det speciella tillståndet för abort fram till den 22:a
veckan. Den utgör mindre än 1 % av samtliga aborter.
Orsaken till att gränsen är satt vid 22:a veckan är att fostret bedöms vara
livsdugligt därefter, dvs. det klarar sig utanför moderns kropp. Diskussionen
kring denna gräns har till och från aktualiserats med anledning av de allt
bättre vårdmöjligheterna. Detta är något som kommer till uttryck också i
denna riksdagsdebatt.
Av Utredningen om det ofödda barnet och de sena aborterna, SOU
1989:51, framgår att det inom överskådlig framtid inte finns någon möjlighet
för fostret att överleva utanför moderns kropp före den 23-24:e veckan. Or-
saken är att utvecklingen av luftrören inte hunnit tillräckligt långt. Det kom-
mer heller inte att vara möjligt inom överskådlig framtid; inte med den vård
vi i dag känner till eller kan ana.
Att göra något åt bristerna i en sådan fundamental kroppsfunktion skulle
kräva ingrepp som i sig skulle vara etiskt tvivelaktiga. Detta skulle alltså in-
nebära stora etiska ingrepp, och gränserna för dessa skulle skjutas fram. Till-
sammans med det faktum att det med förbättrade diagnostiska metoder i dag
blir allt lättare att fastställa vilken dag en graviditet påbörjats, förefaller det
finnas tillräckliga sakskäl för att avfärda diskussionerna om förändring av
tidsgränserna.
Men detta handlar som sagt inte bara om sanningar, utan också om tyck-
ande. Flera rörelser, och däribland riksdagspartiet kds, arbetar i dag inte ut-
ifrån fakta, utan utifrån åsikter, för att begränsa och skära ned rätten till och
gränserna för den fria aborten.
Kds kvinnoförbund skriver exempelvis att abortlagen snarast skall om-
prövas och att barns rätt till liv skall vara utgångspunkten för denna pröv-
ning. De anser att livet börjar vid befruktningen och att allt liv är lika mycket
värt och lika okränkbart.
I en sammanställning av aktuella medicinsk-etiska krav framhåller kds att
en ny lag bör införas som ger fostret rätt till liv. Möjlighet till abort skall
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Vissa etiska frågor
67
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Vissa etiska frågor
68
endast föreligga i undantagsfall. Min fråga till kammarens kds-are är om de
står bakom dessa skrivningar. Eftersom kds är ett regeringsparti, börjar man
fundera över var övriga regeringspartier står i den här frågan.
I det utskottsbetänkande som utskottsmajoriteten står bakom står det tyd-
ligt att det inte nu finns någon anledning att se över abortlagstiftningen. Vi
vet ju att regeringsförhandlingar är det omöjligas konst; man ger och tar.
Kära, borgerliga riksdagsledamöter; nu när kds har fått sitt vårdnadsbidrag
undrar jag: Tänker regeringen ta upp abortfrågan till regeringsförhand-
lingar? Tänker man göra något slags eftergift åt kds i abortfrågan?
När man läser skrivningarna om att det inte nu är aktuellt att se över abort-
lagstiftningen, samtidigt som man ser att det inte finns några medicinska skäl
att förändra denna linje, frågar man sig om detta är en fråga det kan tänkas
kompromissas om.
Vi socialdemokrater markerar i vår reservation tydligt en skillnad. Frågan
om livets början anser vi huvudsakligen vara en livsåskådningsfråga, som
inte bäst avgörs av politiska församlingar. Det finns, såvitt vi kan se, inga
givna sanningar. Man kommer fram till olika slutsatser beroende på vilken
livsåskådning man har. Däremot hävdar vi att lagstiftningen och politiken
skall skydda livsdugliga foster och barn. I detta finns något som kan liknas
vid fakta.
Vad handlar då debatten, kds krav, utskottsbetänkandets ”nu” och motion
So412 egentligen om? Ja, inte om när vi är livsdugliga, utan snarare om att
göra privatmoral till något slags samhällsmoral.
I dag bestämmer kvinnan själv över sin kropp så länge barnet inte är livs-
dugligt. Abort är inget enkelt val. Jag tror att flertalet par och kvinnor väljer
abort efter långa funderingar, oerhörda kval och av välgrundade skäl. Att
vara medveten om att man väljer mellan att föda och att inte föda och att
vara medveten om de konsekvenser som följer av beslutet är inte någonting
enkelt. Det är inte ett val vi vill tvinga någon till, men det är ett val som
ibland måste göras.
Ibland finns det synnerligen goda skäl att faktiskt välja abort. Några exem-
pel är graviditet vid väldigt unga år, sjukdomar, sociala problem, ofrivilliga
aborter av olika anledningar. Det är saker som vi alla anser vara ganska goda
skäl för att fundera över abort. För att använda kds egen terminologi - dessa
frågor avgörs bäst av familjen själv, av den minsta enheten i samhället.
Att säga att föräldrar med lätthet gör abort, tycker jag är att nästan visa
förakt för det svåra val som ändå har gjorts. Nu vill kds göra sin egen moral -
som innebär inskränkning av rätten till abort även innan fostret är livsdug-
ligt - till allas moral.
Om man delar den uppfattning som kommit till uttryck i kds kvinnoför-
bunds motioner, och i kds sammanställning av aktuella medicinsk-etiska
åsikter, är det anmärkningsvärt att kds i riksdagen inte röstar för de motioner
som kräver det. Man nöjer sig med att avvakta och se och avge ett särskilt
yttrande. Hade det funnits något mod bakom politiken hade man reserverat
sig och röstat för de åsikter som finns i programskrivningarna.
Man kan fundera varför utskottsmajoriteten slutligen hävdar att det behö-
ver göras en ny kartläggning av skälen till att kvinnor väljer abort. Vi kan
konstatera att Folkhälsoinstitutet redan har gjort sådana undersökningar.
Man kan fundera vad syftet är bakom förslaget att göra en kartläggning.
Vill man hitta nya argument för att försöka begränsa rätten till abort? Vill
man hitta vissa skäl för att göra abort som man tycker är mindre lämpliga?
Är det något slags prövningsförfarande längre fram i tiden som man försöker
motivera utifrån detta?
När det gäller orsaker tror jag att vi redan i dag vet en hel del. Det handlar
mycket om den sociala situationen i landet, möjlighet att besöka ungdoms-
mottagningar och förebyggande arbete. Man kan tyvärr inte säga att rege-
ringens politik gentemot landets kommuner har varit direkt framgångsrik.
Detta förefaller mera vara ett halmstrå för abortmotståndarna för att hitta
nya argument när de gamla, sakliga argumenten har tagit slut.
Jag tycker att reservationerna till utskottsbetänkandet visar att vi social-
demokrater vill bevara och slå vakt om den fria aborträtten. Vi är litet
oroade och konfunderade, och vi önskar få klara besked från den borgerliga
utskottsmajoriteten. Vad vissa partier i koalitionen står för vet vi, men vi är
intresserade av vad exempelvis Folkpartiet och Centern anser om den fria
aborten och vad ”nu” i texten i utskottsbetänkandet faktiskt innebär. Det är
nog många som undrar det.
Anf. 81 EVA ZETTERBERG (v):
Herr talman! När riksdagen i dag behandlar ämnet etiska frågor, som vi
alla är överens om är mycket angeläget - därför att verkligheten, tekniken,
förändras oerhört snabbt på det medicinska området - kan jag inte låta bli
att undra varför regeringen inte har tagit fram det underlag som finns på
olika håll, bl.a. i Medicinska forskningsrådet. Varför tar man inte fram och
diskuterar det, och ser till att vi får ta ställning i en rad viktiga frågor?
Jag vill också ta upp frågan om det som står i betänkandet om kristen etik
och humanistisk grundsyn, som Martin Nilsson var inne på. Jag har mycket
svårt att förstå att begreppet kristen etik tas upp i ett betänkande i riksdagen.
Jag är själv kristen, och jag skäms inte för att gå ut med det - jag vet att
vi är många som är kristna i riksdagen. Men jag kan inte tänka mig något
mera främmande än att använda sin trosuppfattning i samband med lagstift-
ning.
Vi vet att människor i vårt land tillhör olika trossamfund, och vi kräver
respekt för det. Vi kritiserar hårt andra länder, exempelvis muslimska län-
der, som använder religionen i lagstiftningssammanhang.
Jag anser att lagstiftningen självfallet måste vara neutral till olika religio-
ner. Jag tycker att det i det här sammanhanget har skett en sammanbland-
ning mellan religion å ena sidan och etik å andra sidan.
Jag står därför bakom den s-reservation där de här frågorna tas upp. Jag
anser att det är självklart att utskottet inte skall gå in och tala om reglerna
vad gäller frågan om livets början. Det måste betraktas som en klart privat
fråga.
Den andra tunga delen i betänkandet gäller aborter. Jag vill gärna börja
med att säga att jag är glad över att vi i utskottet är överens om att det inte
finns någon anledning att förändra abortlagstiftningen. Vi skall alltså stå fast
vid rätten till fri abort. Vi är samtidigt överens om att det är angeläget att
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Vissa etiska frågor
69
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Vissa etiska frågor
70
minska antalet aborter, att se abort som en nödlösning. Men det är ingen
som kräver en förändring av abortlagstiftningen.
Vi är också överens om att det är viktigt med förebyggande insatser, men
vi skiljer oss åt i fråga om hur mycket man skall satsa på det.
Man kan säga att det inte finns någon anledning att hetsa upp sig eller att
bli orolig, när vi nu är överens om att inte förändra lagstiftningen. Jag tror
ändå att det är viktigt att vi är väldigt uppmärksamma på de här frågorna,
eftersom det finns en rörelse som heter Ja till livet, som växer runt om i värl-
den. I USA har det tagit sig mycket tragiska uttryck, när läkare som har ut-
fört abort har blivit mördade. Till sådana ytterligheter har det lyckligtvis inte
gått i vårt land, men rörelsen är på frammarsch i Sverige. Den skrämmer
mig, därför att man använder mycket känslomässiga argument och därför att
man använder barn för att slå mot kvinnor som anser sig ha rätt och behov
av att själva bestämma om de skall göra abort eller inte.
Den här rörelsen har också sina anhängare här i riksdagen som driver
dessa krav. Det visar sig i de motioner som Martin Nilsson pratade om. Mo-
tionerna har inte gått igenom, men de har satt sina spår i texten. Elisabeth
Persson från vårt parti kommer senare att ta upp detta mera i detalj.
Jag skulle också vilja beröra några andra frågor om aborter. Det gäller
frågan om aborter runt om i världen. Kajsa Sundström har gjort en utmärkt
rapport för Världsbanken, och hon har där lyft fram just det faktum att det
i dag dör omkring 200 000 kvinnor varje år till följd av illegal abort. I länder
där man har legal abort har dödligheten bland kvinnor minskat mycket dras-
tiskt och är nu oerhört låg. Hon tar Rumänien som exempel. Där sköt döds-
talen mycket tydligt i höjden när abort gjordes olaglig därför att man ville
öka födelsetalen, för att lika drastiskt sjunka när hindret för abort upphäv-
des 1989.
En rad olika frågor lyfts fram i rapporten, som bl.a. visar att Sverige ge-
nom att integrera abortfrågan i familjeplaneringen, ser den som en del i fa-
miljeplaneringen, inte som en enskild företeelse.
Jag vill också bara kort beröra frågan om en kartläggning. Vilket syfte har
den? Varför skall det göras en kartläggning? Anser vi att det finns ”fel” skäl
för att begära abort? Vem skall avgöra vad som är ”fel” skäl?
Det står i betänkandet att det inte finns anledning att ”nu” se över abort-
lagstiftningen. Jag ställer då frågan: När skall lagstiftningen ändras?
Jag kan inte låta bli, efter att ha läst både motionerna och det särskilda
yttrandet av Chatrine Pålsson från kds, att undra om den stora oron för abor-
ter har att göra med det som Margo Ingvardsson, ordförande i RFSU, har
sagt i en skrift om aborter:
”En anledning till att abortfrågan är så kontroversiell är att den gör kvin-
nans sexualitet synlig. En kvinna som väljer abort har uppenbart haft sex för
sin njutnings skull och inte i syfte att avla barn.”
Kan det här ha något samband med att kds är så kritiskt mot aborter?
Uppenbarligen har man inte haft för avsikt att avla barn när man sedan begär
abort.
Kds talar om att det är viktigt att förebygga aborter, att se till att antalet
minskar ännu mer. Det vill vi alla. Jag och mitt parti har därför lagt fram
konkreta förslag om att staten skall stå för gratis preventivmedel till kvinnor
under 21 år. Varför stöder inte kds sådana krav? Det finns i vårt land uppen-
bara exempel på att sådan försöksverksamhet har varit framgångsrik, och
aborttalen har gått ned just genom sådana åtgärder. Varför vill inte kds gå
med på det, om man menar allvar?
Jag skulle vilja rikta frågan till Folkpartiet, som är osynligt i debatten och
inte ens finns med på talarlistan: Varför har Folkpartiet accepterat de här
skrivningarna?
Hur ligger det till med den s.k. samvetsklausulen, som regeringen har be-
ställt och som Folkpartiet också var angeläget om att få fram? Denna sam-
vetsklausul skall, om den genomförs, göra det möjligt för dem som utbildar
sig till läkare och barnmorskor att slippa ta del av de avsnitt som handlar om
aborter och preventivmedel osv. Kommer Folkpartiet att vilja genomföra en
sådan samvetsklausul?
Herr talman! Jag yrkar avslutningsvis bifall till min meningsyttring. Vi i
Vänsterpartiet kräver där resurser för att genomföra abortförebyggande in-
satser med gratis preventivmedel till kvinnor under 21 års ålder. Vi tror
också att det är viktigt med en särskild enhet på Socialstyrelsen eller Folkhäl-
soinstitutet, som har till uppgift att bevaka denna fråga, samla material och
kontinuerligt följa den. Jag yrkar bifall till detta, och jag vill instämma i de
socialdemokratiska reservationer som finns på området.
Anf. 82 ROSA ÖSTH (c):
Herr talman! Än en gång behandlar socialutskottet en rad frågor som rör
livets början. Jag är övertygad om att inte någon anser att det handlar om
enkla frågeställningar, i varje fall inte i utskottet. Det är tvärtom med stort
allvar och efter noggrant övervägande som vi kommer fram till våra beslut.
Att det är så svåra frågor beror på att det ofta är olika intressen som ställs
mot varandra, intressen som var för sig väger tungt.
Det handlar om att vi vill tillåta det som är gott i fråga om forskning, och
verksamhet som kan rädda liv eller minska mänskligt lidande, samtidigt som
vi vill kunna förhindra att det uppstår oetiska konsekvenser. Jag tänker då
närmast på fosterdiagnostiken, där gränsdragningen inte är given. När det
gäller abortfrågan handlar det om att väga fostrets intresse gentemot den
vuxna kvinnans.
Trots att vi i utskottet självfallet har olika referensramar har vi kommit
fram till ett i stort sett enigt betänkande, vilket jag är mycket glad för. Ja,
det är t.o.m. mer enigt än vad reservationerna möjligen kan ge intryck av,
vilket jag skall återkomma till.
Samsynen som gäller hanteringen av dessa svåra frågor och ambitionen att
bevaka de etiska intressena ser jag som en garanti för att vi i vårt land inte
kommer att tappa kontrollen över en snabb utveckling inom det medicinsk-
tekniska området.
Det finns ett antal motioner där man kräver lagstiftning med hänsyn till
bl.a. den medicinsk-etiska utvecklingen. Mycket i dessa motioner överens-
stämmer med vad som tagits upp i tidigare motioner under ganska många år.
När vi behandlat dessa motioner har vi under alla år varit överens om att
vi inte kan besluta om den ena eller den andra lagstiftningen utan att vi får
ett samlat underlag för en övergripande diskussion beträffande olika etiska
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Vissa etiska frågor
71
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Vissa etiska frågor
frågeställningar som rör livets början. Ett sådant underlag har vi begärt av
regeringen, inte bara av den nuvarande regeringen utan också flera gånger
av den förra.
I utskottsmajoriteten har vi inte ändrat oss. Vi anser det fortfarande högst
motiverat att vi får en samlad redogörelse för nu kända fakta och slutsatser
som kan dras genom de utredningar som har förevarit och skrifter som har
getts ut, bl.a. av Statens medicinsk-etiska råd. Ordagrant har vi uttryckt det
som att: ”Utskottet förutsätter att regeringen noga följer utvecklingen på
detta område och återkommer till riksdagen vid lämpligt tillfälle.”
Det som vi närmast förväntar oss, och som också bäst överensstämmer
med det som vi tidigare har varit överens om, är en skrivelse som kan bli ett
underlag för en bred diskussion och som kan leda fram till den lagstiftning
som man då anser är nödvändig. Någon beställning om en lagstiftningspro-
position har utskottet inte gjort.
Vad reservanterna egentligen vill på denna punkt framstår som något dun-
kelt. Jag lyssnade mycket noga på vad Martin Nilsson sade, men jag blev
inte så mycket klokare. Man efterlyser denna gång en proposition, observera
detta, och säger: ”Risken finns nu att den medicinsk-tekniska utvecklingen
går vidare och att de etiska övervägandena i samband med forskning och
tillämpning blir eftersatta inom berörda områden.”
Vad är berörda områden om det inte är livets början? Man anser att vi inte
skall lagreglera frågor om livets början. Vad vill man?
Det socialdemokraterna i själva verket gör i reservation nr 1 är enligt min
mening att argumentera mot en del motioner som finns och inte, som bruk-
ligt är, mot utskottsmajoriteten. Jag skulle t.o.m vilja gå så långt som att
påstå att man här balanserar på det möjligas gräns. Det handlar snarast om
en motivreservation. Det gör att det blir mycket vilseledande. Man ger in-
tryck av att oenigheten i utskottet är större än vad som är fallet.
Ett par motioner tar upp frågan om äggdonationer, som är i lag förbjudet
i Sverige. Här har numera kommit fram sådana uppgifter att utskottet anser
att den kan vara motiverat med en särskild utredning i frågan.
Flera motioner handlar om abortlagstiftningen. En del vill att man skall
skärpa lagstiftningen och sänka gränserna. Andra kräver att man skall ge
uttryck för att nuvarande lagstiftning skall gälla. Samtliga motioner avstryks
av ett enigt utskott. Vi har inte funnit skäl att nu ändra gällande lagstiftning.
Något som vi också är helt överens om i utskottet, och som vi alltid har
varit, är att antalet aborter skall nedbringas. En abort är alltid en nödlös-
ning. Det helt avgörande i sammanhanget är det förebyggande arbetet, vil-
ket också sägs i en lång rad yrkanden. Det finns tydliga bevis på att de före-
byggande insatserna har stor betydelse. Vi kan se det genom att antalet abor-
ter har minskat de senaste åren. Det har varit särskilt tydligt bland de yngsta
kvinnorna, dvs. de som varit föremål för de flesta insatserna.
Det finns alltså ett mycket stort intresse av att det arbetet kan fortsätta
och intensifieras på flera fronter. En bra sex- och samlevnadsundervisning i
skolan får inte försummas. Jag vill här betona ordet bra. Ungdomsmottag-
ningarna har visat sig fylla en mycket viktig funktion i det förebyggande ar-
betet. Vi har från utskottets sida särskilt pekat på hur viktigt det är att man
72
inte minskar den verksamheten. Det skulle för ungdomarnas del vara
mycket olyckligt.
I landstingen har det runt om i vårt land utvecklats skiftande verksamhe-
ter, en del mer framgångsrika än andra. Folkhälsoinstitutet har på sitt pro-
gram fler insatser som syftar till att förebygga aborter m.m.
Vi har från utskottets sida sagt att det är mycket angeläget att fortsätta
arbetet på att stärka och förbättra den förebyggande verksamheten. Vi me-
nar att det bör vara en uppgift för Folkhälsoinstitutet att i samråd med So-
cialstyrelsen analysera förändringarna i aborttalen i olika delar av landet och
studera hur dessa förändringar har samband med olika typer av insatser.
Reservation nr 2 handlar om att några ord har strukits i majoritetsskriv-
ningen, en förändring som jag inte tillmäter någon egentlig betydelse i sak.
Jag gissar att man velat läsa in saker i skrivningen som inte finns där. Det är
mot detta obefintliga som man reserverar sig.
När det slutligen är fråga om meningsyttringen från Vänsterpartiet anslu-
ter den, som Eva Zetterberg själv har sagt, i stor del till de reservationer som
jag har nämnt. Man har därutöver två ytterligare yrkanden. Det första är att
staten skall svara för gratis p-pillerutdelning åt alla under 21 år. Enligt ut-
skottet är det en uppgift som inte ligger på statens bord utan bör ankomma
på landstingen att ombesörja.
Det andra kravet är att det skall inrättas en särskild enhet under antingen
Socialstyrelsen eller Folkhälsoinstitutet för att nationellt handha det före-
byggande arbetet. Det är i och för sig riktigt att det måste finnas ett organ
som ansvarar för det övergripande arbetet, men nu har vi ju inrättat Folkhäl-
soinstitutet. Det är ett institut som mer renodlat skall driva det förebyggande
folkhälsoarbetet, där abortförebyggande arbete ingår. Jag kan därför inte se
någon anledning att nu ytterligare spalta upp arbetsfördelningen på det na-
tionella planet.
Herr talman! Jag yrkar avslag på reservationerna och meningsyttringen
och bifall till utskottets hemställan i dess helhet.
Anf. 83 MARTIN NILSSON (s) replik:
Herr talman! Vad det gäller reservation 1 tror jag alla är överens om att
det finns en viss sakskillnad mellan att försöka lagreglera när livet bötjar och
att försöka lagreglera olika saker som handlar om livets början, däribland
t.ex. fosterdiagnostik. Vi vill ha en proposition som möjligen innehåller lag-
förslag, som innehåller regler och andra olika styrmedel som finns för att få
en samlad översyn av detta. Det har vi varit överens om, precis som Rosa
Östh säger.
Problemet är att den regering som gick till val, och kom till makten, på
argument om en etisk politik och ställningstaganden inom just de här frå-
gorna, har varit oförmögen att fatta sådana beslut. Det skildrar kanske bäst
den motsättning som finns inom regeringen.
Det är sakfrågan även när det gäller reservation 2. Jag noterar att Rosa
Östh, när hon nu talar, inte säger att det inte ”nu” finns någon anledning att
se över lagstiftningen. När detta var uppe i utskottet väckte vi frågan och
ansåg att detta ”nu” faktiskt antyder att man så småningom är beredd att
göra en förändring och en översyn.
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Vissa etiska frågor
73
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Vissa etiska frågor
74
När vi visar att det sakligt sett inte finns några orsaker att inom överskådlig
framtid se över dessa tidsgränser avvisar majoriten detta. När man avvisar
vårt yrkande är det inte helt ologiskt - det tror jag att Rosa Östh håller med
om - att hävda att det måste finnas en orsak till att vilja skriva ”nu” i det här
sammanhanget. Särskilt som jag noterar att utskottsmajoritetens företrä-
dare inte alls besvarar de frågor jag ställde om vad ”nuet” innebär. Innebär
det att man är beredd att förhandla? Innebär det att regeringen och rege-
ringspartierna funderar eller diskuterar att förändra de tidsgränser som finns
i dag?
Sedan kan jag hålla med Rosa Östh om det faktum att vi är överens, och
har varit överens, på många punkter. Det är jättebra. Det gäller kanske
framför allt det förebyggande arbetet. Men dessa frågor är skönhetsfläckar.
Vi vet inte riktigt vad de innebär. Vi känner faktiskt oro när vi ser hur för-
handlingarna i regeringen äger rum och när vi ser att kds, som har en uttalat
annan syn, är med i dessa förhandlingar. Det vore värdefullt om Rosa Östh
kunde förklara utskottsmajoritens synpunkt i den frågan.
Anf. 84 ROSA ÖSTH (c) replik:
Herr talman! Först har vi den fråga som Martin Nilsson tog upp, där han
fortfarande hävdar att det skulle vara någon skillnad mellan vad vi i majori-
teten vill lagstifta om och vad reservanterna anser. Som jag tidigare har sagt,
och som framgår av betänkandet, har vi inte begärt någon lagstiftning alls.
Det är tvärtom så att vi i enighet har avstyrkt alla motioner som har begärt
en lagstiftning. Därför är det inte heller relevant för reservanterna att disku-
tera den frågan eller att tala om hur en eventuell lagstiftning skall se ut.
Sedan kommer vi till det lilla förhatliga ordet ”nu”. Visst har vi stor bety-
delse i Sveriges riksdag, Martin Nilsson. Men det är möjligen så att Martin
Nilsson tillmäter oss en större betydelse och en större makt än vad vi faktiskt
har. Alldeles oavsett om vi brukar ordet ”nu” eller om vi utesluter det, kan
vi bara besluta under den tid som vi sitter här, dvs. under nuvarande riks-
möte. Hur vi än uttrycker oss - det gäller vilket område och vilken fråga som
helst - kan kommande riksmöten upplösa våra beslut och komma med något
helt annat. Det är egentligen en diskussion om påvens skägg när vi diskuterar
om vi skall ha med ”nu” eller inte.
Jag kan ge ett direkt svar på den fråga som Martin Nilsson ställde om huru-
vida vi planerar en förändring av abortlagstiftningen. Jag vågar säga att det
inte kommer något förslag från den här regeringen om en förändring på den
här punkten. Jag hoppas att Martin Nilsson litar på att jag har kännedom
om det.
Anf. 85 MARTIN NILSSON (s) replik:
Herr talman! Jag vill tacka Rosa Östh för det svaret. Det är bra. Det är
bara synd att man inte kunde vara så tydlig när vi diskuterade detta i utskot-
tet. Även om det är ett litet ord, och även om kommande riksdagar kan fatta
vilka beslut de vill, används ordet ”nu” i detta sammanhang som ett förtydli-
gande om att det inte är aktuellt just nu, men att man längre fram mycket
väl kan tänka sig att inta en annan inställning. Det är bra om detta inte är
den politik man tänker föra.
När vi ser de eftergifter som har förekommit på ett antal områden och när
vi ser att utskottsmajoriteten har skrivit in t.ex. epitetet kristen etik finns det
orsak att vara orolig. Den oron har inte bara Socialdemokraterna gett ut-
tryck för, utan även Vänsterpartiet i sin meningsyttring.
Detta var klargörande besked. Jag hoppas att vi kan lita på att de beske-
den gäller för den borgerliga majoriteten.
Anf. 86 ROSA ÖSTH (c) replik:
Herr talman! När det gäller diskussionen om etik och religion, om kristen
etik osv., håller jag med om att det kan diskuteras vilket som är det absolut
korrekta språkbruket i det här sammanhanget. Däremot anser jag inte att
den diskussionen har någon avgörande betydelse i det här sammanhanget.
Vi är ändå överens om själva kärnan i de olika begrepp som vi använder
oss av, nämligen alla människors lika värde. Även reservanterna har sagt att
det förenar oss i en samsyn. Alla människors lika värde är avgörande för hur
alla dessa frågor skall hanteras. Det gäller gen-etiken, fosterdiagnostiken,
abortfrågorna osv. Det måste vara en bra grund att utgå från när man fram-
över vill hålla fast vid den stora enighet som vi faktiskt har haft i utskottet
under en lång tid i dessa frågor. Jag anser att det här betänkandet bekräftar
att den enigheten fortfarande råder.
Anf. 87 EVA ZETTERBERG (v) replik:
Herr talman! I mitt anförande betonade jag att jag var glad över att utskot-
tet var enigt på punkten om att det inte finns anledning att ändra abortlag-
stiftningen. Det finns inga förslag om detta. Det är mycket bra. Jag är också
glad för att Rosa Östh sade att det inte finns några funderingar hos rege-
ringen på att ändra lagen.
Men jag undrar om Rosa Östh inte kan förstå den oro som många av oss
känner. Martin Nilsson och jag har gett uttryck för den, men det är inte så
att vi två är ensamma. Det finns många tusentals kvinnor runt om i vårt land
som befinner sig i den här situationen och många kvinnor som har upplevt
en abort som känner starkt för den frågan. De är oerhört oroade över detta.
Även Rosa Östh måste väl ha reagerat på rapporterna från USA där lä-
kare har mördats på grund av att de har utfört aborter. Det gäller även rap-
porter från Polen där man har en förändrad lagstiftning som har gjort abort
olaglig att genomföra på eget bevåg. I Tyskland finns det också stora föränd-
ringar jämfört med det gamla Östtyskland där rätten till abort var fri. Det
finns en rad områden där jag inte förstår att man kan låta bli att bli orolig
när man ser att det finns en stark rörelse mot aborter i vårt land.
Denna rörelse är mycket militant och har t.o.m. haft möte i riksdagshuset
för att driva på sin sak. Då finns det väl anledning att vara noga och mäta
varje ord och värdera vad de står för. Om Rosa Östh, Martin Nilsson och
jag är överens om dessa frågor förstår jag inte varför inte Rosa Östh förstår
betydelsen av att man uttrycker sig mycket exakt.
Jag vill också ställa en ytterligare fråga till Rosa Östh. Jag fick inget be-
sked från majoriteten i frågan om samvetsklausulen. Inte heller fick jag nå-
got svar när det gällde kristen etik och kristen grundsyn, den sista fråga som
Rosa Östh tog upp. Skall religion ingå som en del i lagstiftningen? Vad gäller
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Vissa etiska frågor
75
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Vissa etiska frågor
76
människors lika värde återfinns samma värdering i flera religioner. Den om-
fattas inte bara av kristendomen.
Jag tycker att det för oerhört långt och totalt fel, om man låter en viss
religion avspeglas i lagstiftningen och i diskussionen om den. Jag tycker att
det strider mot religionsfriheten i vårt land. Det hade räckt mycket väl - om
man nu inte har för avsikt att lyfta fram enbart kristendomen - att hävda en
humanistisk grundsyn, om majoriteten ville hålla fram respekten för männi-
skoliv och för människors lika värde. Men det gjorde man inte, Rosa Östh,
utan valde att betona just den kristna etiken.
Anf. 88 ROSA ÖSTH (c) replik:
Herr talman! Jag kan, Eva Zetterberg, mycket väl förstå att många känner
sig oroade över de motsättningar som framkommer i samhället och som kan
te sig hotfulla för många grupper. Men jag menar inte att det finns skäl att
läsa in något fog för denna oro i utskottets skrivning. Det är viktigt att hålla
isär vissa yttringar som förekommer i samhället i stort och vad vi i utskottet
hävdat. Det som gäller här och som vi skall diskutera nu är det som redovisas
i betänkandet från socialutskottet.
Jag vågar faktiskt säga att det är ett tydligare avståndstagande från en di-
rekt ändring av lagstiftningen än vad vi har haft vid många tidigare tillfällen,
när socialdemokraterna var i majoritet. Jag föreslår därför att övriga debat-
törer i fortsättningen håller sig till det som framhålls i utskottsmajoritetens
skrivning i betänkandet.
Jag var i mitt svar till Martin Nilsson inne på den kristna etiken, och jag
ser inte någon anledning att upprepa det. Jag har redan sagt att man kan
diskutera vilka formuleringar som skall användas i vårt samhälle. Exper-
terna på språkområdet är inte överens om vilka formuleringar som är de rik-
tigaste. Men jag upprepar än en gång att det viktigaste är att vi har en gemen-
sam syn på alla människors lika värde.
Samvetsklausulen har inte tagits upp i betänkandet. Någon behandling av
den frågan i form av proposition är inte aviserad, och den är inte invävd i
något annat sammanhang, varför jag inte har någon anledning att ytterligare
gå in på den.
Anf. 89 EVA ZETTERBERG (v) replik:
Herr talman! Rosa Östh säger att man kan diskutera formuleringar i be-
tänkandet. Ja visst, men de finns ju på pränt. Det som nu anförs är att det
skall grundas på kristen etik. Diskussionen har närmat sig ett beslut, och det
är dettas utformning som vi måste se på. Där finns faktiska formuleringar,
och det är ordet nu som inger oro.
Jag vill upprepa att det inte är därför att det i sig är roligt med polemik
som någon av oss väcker dessa frågor utan därför att det finns en spridd oro
i vårt land för att de krafter som vill förändra abortlagstiftningen - de finns
också här i Sveriges riksdag - skall få igenom sina krav. Det är inte märkligt
att vi tolkar in sådana i betänkandets formuleringar.
Om Rosa Östh har svårt att förstå den oro som jag känner på detta områ-
det, kan jag rekommendera henne att vid senare tillfälle tala med Margö
Ingvardsson, som finns här i salen och som säkerligen har fått många samtal
till RFSU från kvinnor som är oroade och vill höra vad som är på gång på
detta område. Den informationen kan kanske ges efter det att denna debatt
är slut.
Anf. 90 ROSA ÖSTH (c) replik:
Herr talman! Eva Zetterberg var nog inte riktigt uppmärksam under min
förra replik. Vad jag sade var att jag kunde förstå att det fanns oro bland
vissa kvinnor på grund av de rörelser som har förekommit. Men jag vill ytter-
ligare en gång säga att denna oro absolut inte avspeglas i majoritetsskriv-
ningen i utskottets betänkande, och jag hävdar fortfarande att den är av av-
görande betydelse.
När det gäller den kristna människosynen konstateras ju i den reservation
som Eva Zetterberg har anslutit sig till att det mellan kristen människosyn
och humanistisk människosyn förekommer en principiellt viktig samsyn på
existensen av det lika människovärdet. Det är också alltid i detta som diskus-
sionen utmynnar, och det är det som hela betänkandet utgår från. Det har
också varit utgångspunkten i vårt tidigare arbete.
Vi har i stor enighet kommit fram till hur vi skall hantera dessa frågor. Jag
hoppas att vi skall kunna behålla denna samsyn. Jag tror inte att det är bra
för kvinnors oro eller för utvecklingen i samhället att vi försöker skapa mot-
sättningar där sådana inte finns. I utskottet och i riksdagen i övrigt finns inte
sådana motsättningar som Eva Zetterberg och Martin Nilsson här vill göra
gällande skulle finnas. Jag vill därför rekommendera övriga debattörer att
fortsätta att verka i enighet för dessa frågor. I annat fall är det risk för att vi
tappar kontrollen över utvecklingen. Vi har hittills varit överens om vilken
väg vi skall gå, nämligen att minska antalet aborter men att det skall ske ge-
nom förebyggande arbete.
Anf. 91 CHATRINE PÅLSSON (kds):
Herr talman! Jag vill först yrka bifall till utskottets hemställan.
Jag är glad för att utskottsmajoritetens behandling i detta betänkande är
så positiv. Det här är mycket viktiga frågor, och de är mycket svåra. Jag hop-
pas att debatten skall präglas av ödmjukhet och saklighet.
Jag vill till att börja med ta upp den kristna etiken. Jag känner att social-
demokraterna mycket gärna vill klippa sönder denna på olika områden. Det
försökte nu även Eva Zetterberg göra med mycket stor emfas. Det har jag
ännu mindre förståelse för. Jag vill rekommendera en artikel i tidningen Da-
gen den 23 oktober, enligt vilken Mona Sahlin, partikamrat med Martin Nils-
son och partisekreterare i hans parti, uppenbarligen inte delar deras grund-
syn på kristen etik.
Under de senaste åren har vi märkt en tydlig minskning av antalet aborter.
Jag hoppas att detta är mycket positivt för oss alla. Det är viktigt att komma
ihåg att abort alltid är en nödlösning. Det innebär att samhället måste göra
sitt yttersta för att genom praktiskt stöd försöka undvika aborter.
Samhället bör också på olika sätt intensifiera och utveckla arbetet med att
förebygga aborter. Liksom utskottet anser jag det nödvändigt att i det arbe-
tet analysera de insatser som gjorts och granska sambanden mellan föränd-
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Vissa etiska frågor
77
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Vissa etiska frågor
ringar i aborttalen och de förebyggande insatserna. Jag anser att en kartlägg-
ning av varför kvinnor väljer abort är nödvändig.
Det vore också angeläget med en utvärdering av de erfarenheter som kan
göras av uppföljning och stöd som ges till kvinnor och män efter en abort.
Detta är en viktig aspekt, som ofta har glömts bort. Vi har ett ansvar för hela
denna situation. I en sådan utvärdering skulle också kunna analyseras hur
samhället kan hjälpa till för att förebygga nya abortsituationer men också ge
ett viktigt och angeläget stöd till framför allt kvinnan. Kvinnan och fostret
är två individer, och båda har ett skyddsvärde.
En mycket viktig problemställning i detta sammanhang är det faktum att
gränsen för möjlig överlevnad stadigt har sjunkit.
I dag kan enstaka barn som föds efter tjugotredje graviditetsveckan över-
leva. I USA har man t.o.m. räddat barn födda under den tjugoförsta gravidi-
tetsveckan. Felmarginalen vid tidsbestämning av ett fosters verkliga ålder är
en-två veckor. Socialstyrelsen kan i dag bevilja abort t.o.m. tjugoandra gra-
viditetsveckan, om synnerliga skäl föreligger.
Med nuvarande regler finns det därmed ökad risk att aborter utförs när
fostret har en chans att överleva. Även om denna aspekt inte får skymma
den etiska huvudfrågan, måste den lyftas fram och diskuteras vidare. Vidare
diskussioner är också nödvändiga när det gäller den nuvarande abortlagstift-
ningen. 1974 års abortlagstiftning bygger faktiskt på andra förutsättningar
än de som ligger till grund för slutsatserna i utredningen Den gravida kvin-
nan och fostret - två individer. Detta kräver klargöranden. I utredningen
sägs att frågan inte kan anses färdigbehandlad. Många frågor kvarstår.
Det är dock inte bara abortfrågan som måste bli föremål för en samlad,
vidare diskussion. Även frågeställningar inom det medicinsk-biologiska
forskningsområdet och verksamheter vid livets början måste föras fram. Lik-
som utskottet konstaterar jag att utvecklingen inom detta område är snabb.
Det skapar nya förutsättningar för den medicinska verksamheten och svåra
etiska problem. I Läkartidningen nr 23 för 1993 skriver Svenska läkaresäll-
skapets delegation för medicinsk etik: Dags att sätta gränser för fosterdia-
gnostik. Man talar om den problemställning som finns och som läkare ute i
vården i dag brottas med. Vi politiker behöver lyfta fram och diskutera, ge
och ta synpunkter. Just därför anser jag att vi, med ledning av de delfrågor
inom detta område som riksdag och regering har fattat beslut om under se-
nare år, måste ta ett helhetsgrepp för att få ett bättre underlag för framtida
ställningstaganden. Fasta etiska normer är nödvändiga för att möta nya tek-
niska landvinningar och metoder. Varje tillämpning måste relateras till de
etiska konsekvenserna. Behovet av en samlad lagstiftning kring medicinsk
verksamhet och forskning vid livets början är mycket stort och får inte negli-
geras.
Jag vill avsluta med att säga att det nog inte finns någon som har enkla
lösningar på dessa stora problem. Ingen har gett sig ut för att ha det. Men
när det gäller etik och moral är det viktigt att vi gör skillnad på dessa två
begrepp. Jag vill rekommendera att vi analyserar det vi säger när det gäller
etik och moral. Kom ihåg att livet börjar när det börjar. Det är inget kds har
kommit på. Det börjar vid befruktningen. Att värna livet är en uppgift vi
78
har, alltifrån dess början till slut. Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Jag vill också påminna om det särskilda yttrande jag står bakom.
Anf. 92 MARTIN NILSSON (s) replik:
Herr talman! Chatrine Pålsson och jag, kds och Socialdemokraterna, står
ganska långt ifrån varandra i dessa frågor. Det är bara att konstatera. Jag
tänker inte göra någon ansats att försöka övertyga Chatrine Pålsson om det
riktiga i rätten till fri abort. Jag ställde en fråga i mitt anförande, men jag
tycker inte att jag fick svar på den.
Det är möjligt att det jag nu säger är att grovt förenkla och generalisera
bilden. Men det som kommer till uttryck i exempelvis kds kvinnoförbunds
material, i Kristdemokratiska samhällspartiets uppfattning om samhällets
uppställning av medicinsk-etiska krav och den åsikt som Chatrine Pålsson
gav uttryck för, innebär att mänskligt liv finns från det befruktningen äger
rum, att människan har ett okränkbart värde osv. Jag förstår inte hur man
med den inställningen så oreserverat kan ställa upp bakom utskottets skriv-
ning. Det innebär ju att man accepterar nuvarande abortregler. Det måste
vara ett oerhört stort dilemma. Det måste också vara ett dilemma att gå emot
de krav som ens parti står för i dessa frågor. Just nu går ni som katten kring
het gröt. Ni vågar inte säga rakt ut att ni står för de synpunkter som finns i
ert program.
Vi socialdemokrater har preciserat att det enligt vår synpunkt handlar om
att skydda de barn som är livsdugliga, som har uppnått den tidpunkt då man
är livsduglig. Här försöker Chatrine Pålsson att föra in resonemang om att
det i USA, i vissa enstaka fall, har fötts barn i tjugonde eller tjugoförsta gra-
viditetsveckan och att felmarginalen för tidsbestämmande av när gravidite-
ten påbötjades är en-två veckor. Det är inte den bild som den statliga utred-
ningen, Den gravida kvinnan och fostret - två individer, har kommit fram
till. Där redovisar man andra slutsatser. Det är möjligt att man i USA har
annan forskning och annan teknik. Men det är inte den verklighet vi i Sverige
i dag lever i. Det är inte någon allmängiltig verklighet. Det är i så fall extrema
undantag. Jag skulle gärna vilja ha svar av Chatrine Pålsson. Jag tycker att
detta är anmärkningsvärt.
Anf. 93 CHATRINE PÅLSSON (kds) replik:
Herr talman! Martin Nilsson ställde frågan om vi står för vårt partipro-
gram. På den frågan svarar jag ja. Jag tycker att det är utmärkt att Martin
Nilsson sätter sig in i kds program. Jag rekommenderar honom varmt att
fortsätta med det.
I utskottsbetänkandet lyfter man fram vikten av rätten till liv i vårt sam-
hälle. Man talar också om hur viktigt det är att vi tar ett helhetsgrepp på
dessa frågor. När det gäller demokratins allra djupaste dimension, nämligen
människovärdet och människolivet, hoppas jag att även Socialdemokraterna
vill stå för denna syn på människovärdet.
Flera tunga remissinstanser har vid behandlingen av Fri- och rättighets-
kommitténs betänkande berört frågan om rätten till liv. Jag har utvecklat
det något i mitt särskilda yttrande. Det är Advokatsamfundet, Länsrätten i
Stockholm, Svea hovrätt m.fl. Regeringen kommer naturligtvis att få anled-
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Vissa etiska frågor
79
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Vissa etiska frågor
80
ning att överväga dessa frågor i ljuset av de remissynpunkter som framförts.
Man måste ta ett helhetsgrepp, och regeringen måste formulera detta i sin
skrivning. Det är nödvändigt för den medicinska verksamheten vid livets
början. Jag tror egentligen inte att vi har en annorlunda inställning. I de
gamla utskottsbetänkanden jag har läst, från tiden innan vi kristdemokrater
fanns här i kammaren, har liknande synpunkter framförts. Jag hoppas att vi
kan fortsätta med det.
Anf. 94 MARTIN NILSSON (s) replik:
Herr talman! Poängen i det vi säger är att frågan om livets början inte är
någon enkel fråga. Här har man olika synpunkter, utifrån olika utgångs-
punkter. Chatrine Pålsson hävdar exempelvis i sitt inlägg att livets början är
vid befruktningstillfället. Tuve Skånberg, som skall upp i debatten senare,
har överlämnat ett par frågor till mig som jag tacksamt tagit emot. De inne-
bär att han hävdar att fostret vid sex veckors ålder uppvisar EKG, hjärtat
slår osv. Somliga kommer säkert att hävda att det är vid den tidpunkten livet
börjar. Det är enklare och en tydligare indikation när det gäller att fastslå
livsduglighet. Det är poängen med lagstiftningen.
Jag tycker inte att jag fick något svar på min fråga. Hur kan man rösta
för utskottets hemställan, om man har den grundinställning som Chatrine
Pålsson har? Det står i det program från kds som heter Sammanställning av
aktuella medicinsk-etiska krav, att möjlighet till abort endast skall föreligga
i undantagsfall. Anser Chatrine Pålsson att det betänkande vi har antagit i
utskottet, som Chatrine Pålsson har röstat för, innebär att abort tillåts endast
i undantagsfall? Om inte, varför röstar hon inte för en sådan linje? Vad inne-
bär undantagsfallen? Jag tycker fortfarande att talet klingar tomt i svaren på
dessa frågor. Jag tror att många skulle vilja ha reda på det.
Vi har fått veta vad utskottsmajoriteten anser. Jag antar att Folkpartiet,
Centern och Moderaterna står bakom skrivningarna, där det sägs att rege-
ringen inte avser återkomma med nya förslag om abortlagstiftning. Det
tycker jag låter bra. Men uppenbarligen är det mot kds politik. Vad innbär
kds politik? Konkretisering, tack!
Anf. 95 CHATRINE PÅLSSON (kds) replik:
Herr talman! Allt liv har samma värde. Martin Nilsson vill gärna prata om
den funktionella synen på livet, och jag delar inte riktigt den synen.
För oss kristdemokrater gäller det att komma en bit på vägen mot vårt
mål. Målet är att höja människovärdet i alla delar. Då handlar det inte i
första hand om att göra något akut, utan om att föra frågan framåt. Ibland
vill vi ta tio steg på vägen mot målet. Vi kan kanske bara ta fyra steg, men
vi går i alla fall åt rätt håll.
Jag hoppas att Martin Nilsson har hört talas om Genévedeklarationen.
Den skrevs 1948. Alla läkare, åtminstone i Europa, jobbar efter den. Där
står det inskrivet att läkare förbinder sig att skydda livet alltifrån befrukt-
ningsögonblicket till dödsögonblicket. Det är ingen kristdemokratisk läkar-
grupp som har formulerat detta. Det har gjorts i ett mycket större forum.
Jag rekommenderar Martin Nilsson att ta del av de synpunkter som finns
från läkarhåll.
Anf. 96 ELISABETH PERSSON (v):
Herr talman! Alla barn borde ha rätt att födas välkomna och önskade och
att få växa upp i en kärleksfull miljö. Att bli gravid och med glädje och för-
tröstan kunna se fram emot födseln och sedan få föda ett efterlängtat barn
är den största lycka - tror jag - en kvinna kan uppleva.
Att bli gravid men inte vilja sätta barn till världen eller inte kunna ta vara
på barnet är på motsatt vis något alldeles förskräckligt. Oönskade gravidite-
ter har plågat kvinnor i alla tider. Jag och många med mig anser att det är
ett civiliserat samhälles skyldighet att bespara kvinnor det lidande som oöns-
kade graviditeter innebär.
I Sverige - men dess värre inte i alla andra länder - har kvinnor rätt till
det man i dagligt tal kallar fri abort. Det innebär att abort får utföras, med
vissa reservationer, när en kvinna begär det. Reservationerna gäller främst
att kvinnan inte skall utsättas för fara.
Om det finns anledning att anta att fostret är livsdugligt får abort inte ut-
föras. Detta står uttryckligen skrivet i abortlagen, och den borde verkligen
läsas av dem som antyder att foster som är livsdugliga aborteras. Att göra så
strider mot den svenska abortlagstiftningen, och vi får utgå från att det abso-
lut inte förekommer.
Vi har, herr talman, en bra abortlagstiftning. I dag görs 92,7 % av alla
aborter före tolfte graviditetsveckans utgång. Bara 7 % av aborterna sker
senare, dvs. mellan trettonde och artonde graviditetsveckan. Omkring 200
aborter per år görs efter artonde graviditetsveckan, och då krävs det att So-
cialstyrelsen har givit kvinnan tillstånd och att det föreligger synnerliga skäl.
Jag upprepar att tillstånd inte kan ges om det finns anledning att anta att
fostret är livsdugligt. Detta står skrivet i lagens 3 §, sista meningen.
Nu ifrågasätts abortlagen. Jag skall ta upp några punkter där jag vill ha
klargörande och förtydligande av det ifrågasättande av lagen som har förts
fram i motioner. Eftersom motionerna är återgivna i betänkandet hoppas jag
att det går bra.
Ulla Tilländer m.fl. från Centerpartiet kräver exempelvis skärpt tidsgräns
för abort. Motionärerna motiverar detta med att antalet aborter är för högt
och att den takt som antalet aborter sjunker med är för långsam.
Herr talman! För det första finns det inga fasta tidsgränser i vår abortlag-
stiftning. Det kan man konstatera genom att läsa innantill. För det andra
sker 97 % av alla aborter mycket tidigt. För det tredje sjunker aborttalen
med i genomsnitt 4-5 % vaije år. För det femte visar all erfarenhet att ju
svårare det är att få abort desto senare görs aborterna.
För att sänka aborttalen, vilket motionärerna säger sig vara ute efter,
krävs det alltså andra åtgärder än sänkta tidsgränser. Det står faktiskt inte
någonting om dessa tidsgränser i lagen.
Jag vill ta upp frågan om sena aborter, eftersom dessa är ett viktigt argu-
ment i abortmotståndarnas formuleringar.
Man vet att många av de kvinnor som gör abort mellan tolfte och artonde
veckan av någon anledning har erkänt sent för sig själva och omvärlden att
de är gravida. De har helt enkelt förnekat graviditeten. Ibland kan en sådan
förnekelse hänga samman med skräck eller oro för att bli gravid. Det kan
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Vissa etiska frågor
6 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 16
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
kissa etiska frågor
82
också handla om en förnekelse av kvinnligheten eller av kroppens funktio-
ner.
En annan grupp av de 7 % kvinnor som gör sena aborter består av kvinnor
som missbrukar droger eller alkohol. De misshushållar av den anledningen
med sig själva eller struntar helt enkelt i de signaler som tyder på graviditet,
exempelvis utebliven menstruation.
Är det dessa kvinnors aborter som abortmotståndarna vill förhindra? Är
det dessa kvinnor som ni till varje pris skall tvinga att bli mödrar mot sin
vilja? Jag skulle väldigt gärna vilja ha svar på den frågan. Ulla Tilländer är
inte här i dag, men det kanske finns någon annan företrädare för motionä-
rerna eller för Centerpartiet som kan svara på det.
Herr talman! Särskilt i kds vill man gärna låta påskina att förutsättning-
arna för vår abortlagstiftning har ändrats. Det påstås exempelvis i Rose-
Marie Frebrans och Stefan Attefalls motion att den grundideologi som lagen
bygger på - synen på fostret som en del av kvinnans kropp - har ändrats.
Också Chatrine Pålsson var inne på den frågan i sitt anförande.
I Ulla Tilländers flerpartimotion står det skrivet att man i dag har gått ifrån
uppfattningen att fostret är en del av kvinnans kropp och att man i stället
utgår från att modern och barnet är två individer.
Herr talman! Det här är lösa påståenden som förs fram som sanningar. Jag
vill verkligen ha klarlagt vem motionärerna åsyftar när de använder ordet
”man”. Vem eller vilka är det som har gått från en uppfattning till en annan?
Motionärerna skriver att grundförutsättningarna har ändrats. Vem har änd-
rat dessa grundförutsättningar för abortlagens uttryck och formuleringar?
När ändrades de? I vilket avseende har de ändrats?
Det är viktiga frågor. Jag och många med mig vill ha klart besked på dessa
punkter. Det som förs fram är inte sanningar utan påståenden som inte står
för någonting annat än motionärernas personliga uppfattningar.
Ulla Tilländer sätter i sin motion också likhetstecken mellan orden ”fos-
ter” och ”barn”. Det kan man inte göra, herr talman. Vi har två olika ord i
svenska språket för dessa två begrepp. Det är viktigt, särskilt när det gäller
aborter.
Den svenska lagstiftningen är entydig på denna punkt. Vi aborterar inte
barn. Att slarva med språket på detta till synes oskyldiga sätt luktar Livets
ord lång väg. Men det är inte så oskyldigt som det i förstone kan tyckas.
Det har refererats till ett betänkande, SOU 1989:51, som har den mycket
olycksaliga titeln Kvinnan och fostret två individer. Att från denna rubrik
dra de slutsatser som motionärerna och debattörerna här nu gör är, menar
jag, orimligt. Det finns inget fog för den argumentationen i SOU 1989:51.
En graviditet är en process som sker i kvinnans kropp. Den kan inte ske
utanför kvinnans kropp. Det tror jag inte någon kan argumentera emot.
Aborter handlar om ingrepp, och abortlagstiftningen handlar om vem som
skall ha rätt att begära att det ingreppet utförs. Utredningen diskuterar vissa
problem och lämnar en del frågor obesvarade. Man kommer i rapporten fak-
tiskt till slutsatsen att abortlagen fungerar väl och att det inte finns någon
anledning att ändra den.
Det är inte så att någon ideologi eller grunduppfattning har ändrats. Mo-
tionärerna vill ändra, men ”man” har inte ändrat sig.
Jag skall ta upp ett sådant här försåtligt påstående till. Det står i betänkan-
det, återgivet från en motion: ”Abort får aldrig ses som en teknisk fråga om
t.ex. olika preventivmedelsmetoder.” Bortsett från den något konstiga for-
muleringen, undrar jag: Finns det någon i det här landet som ser abort som
en teknisk fråga om t.ex. olika preventivmedelsmetoder? Vem eller vilka är
det i så fall?
Så några ord om Chatrine Pålssons inlägg här tidigare och vad hon säger
i det särskilda yttrandet. I yttrandet har Chatrine Pålsson lagt sig till med ett
slagord som emanerar, kan jag berätta, från vänsterns kvinnor på 70-talet
när vi slogs för de fria aborterna: Abort är alltid en nödlösning.
Med det ville vi säga att abort inte, som dåtidens motståndare påstod, är
något lättvindigt. Det är inte så att kvinnor begär att få abort hur som helst,
utan det är en nödlösning.
Det är litet smart att lägga sig till med det uttrycket, och jag måste erkänna
att jag hajade till när jag läste det. Men sedan står det så här: ”--samhället
skall göra sitt yttersta för att genom praktiskt stöd försöka undvika abort.
Detta gäller även efter det att graviditet konstaterats.”
Jag vill, precis som tidigare Martin Nilsson och andra, gärna få ett klargö-
rande av vad kds egentligen menar. Var står ni i abortfrågan? Står ni bakom
betänkandet? Står ni bakom det särskilda yttrandet? Eller stöder ni fortfa-
rande de tidigare refererade skrivningarna?
Menar ni vad som står i det särskilda yttrandet, kan man bara tolka det på
det sättet att samhället skall göra sitt yttersta att övertala kvinnor, som har
blivit gravida men som inte vill ha barn, att ändå föda oönskade barn. Eller
menar ni det som står i betänkandet, som ni står bakom, nämligen att vi har
en bra abortlag och att det inte finns någon anledning att ändra den?
Det här ”nuet” har diskuterats så mycket, så jag tänker inte ta upp det mer
än att jag vill påpeka att jag inte kan tänka mig att socialutskottet skiljer sig
från andra utskott, som är synnerligen noggranna med även sådana ord som
”nu” och ”kunde”. Åtminstone i det utskott där jag mestadels tillbringar min
tid, kulturutskottet, tidigare också lagutskottet, är vi mycket noga när vi pil-
lar in ett ”nu” eller tar bort ett ”nu”. Att påstå att det inte betyder någonting,
tycker jag är ganska allvarligt.
Jag vill tro Rosa Östh på hennes ord, när hon säger att hon själv inte står
bakom detta ”nu”, men jag tycker att det här är litet allvarligt. Jag går inte
på talet om att läsa in för mycket. ”Nuet” är viktigt.
Huvudpunkten är, har vi fått höra här, att vi har en bra abortlag och att
det inte finns någon anledning att ändra den. Men det finns en annan anled-
ning till att det är väldigt viktigt med reservation 2, och det är att utskottet
skriver att man vill ha en kartläggning för att närmare ta reda på orsaken till
att kvinnor väljer abort.
Nu är det faktiskt så, herr talman, att enligt abortlagen behöver kvinnan
inte ange skäl för att begära abort. Det är liksom en av poängerna med den
fria aborten. Man kan alltså inte kräva att kvinnor i framtiden skall ange skäl
och sedan göra statistik på skälen. Man kan inte heller gå in i befintliga jour-
naler och titta där, för där skall det egentligen inte stå någonting.
Det här är viktigt att påpeka för kammarens ledamöter. Om man vill be-
hålla den nuvarande abortlagen och inte pilla på den, måste man stödja re-
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Vissa etiska frågor
83
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Vissa etiska frågor
84
servation 2, en reservation som Vänsterpartiet också står bakom naturligt-
vis. Hur man skall kunna tänka sig en kartläggning utan att ändra abortlagen
i det här avseendet, förstår jag inte. Det vore intressant att få reda på.
Om man däremot verkligen vill veta vad som gör att kvinnor tvingas välja
abort, går det att ta del av en mängd rapporter. Exempelvis har en gynekolog
som heter Kristina Holmgren gjort djupintervjuer med patienter som hon
har haft och med deras tillstånd - utan namn naturligtvis - publicerat resulta-
tet.
Av dessa intervjuer framgår att den helt dominerande orsaken till att kvin-
nor väljer abort är att de inte tror på relationen med den presumtive fadern.
Kvinnorna inser att de skulle komma att stå helt ensamma med ett barn. De
har inte velat bli gravida, och de vill inte vara ensamstående mödrar. De vill
att deras eventuella framtida barn skall födas efterlängtade och ha två föräld-
rar.
Relationen till de män som har gjort dem gravida är alltså främsta skälet
för att de vill ha abort. Det är inte bostadsbrist eller andra sociala skäl som
en kurator eventuellt kan avhjälpa, även om det också ibland är svårt, som
ligger till grund för abort. Man kan ju dess värre inte lagstifta om att folk
skall älska varandra.
Det hjälper inte ens att någon välvillig kurator försöker övertala en gravid
abortsökande kvinna och säger: Nu får du försöka sy ihop det med den bli-
vande pappan. Det går inte att göra på det viset. Det fungerar inte. Det ger
inte efterlängtade och önskade barn. Det skapar inte förutsättningar för en
god uppväxtmiljö.
Herr talman! Är man verkligen intresserad av att få ner aborttalen och
inte bara av att skuldbelägga, smutskasta eller moralisera kring aborterna,
så handlar det om att undvika oönskade graviditeter, och det verkar som om
vi egentligen är överens om detta. Det slår också utskottet fast.
Det här gör man på olika sätt. Man kan göra det genom utökad preventiv-
medelsrådgivning. Gratis p-piller har vi föreslagit från Vänsterpartiet - det
sänker omedelbart aborttalen, det vet vi.
Ungdomsmottagningarna är mycket viktiga. De måste vara lättillgängliga.
De måste ha öppettider som passar ungdomarna. Ett sätt att få ner abortta-
len, dvs. att förhindra oönskade ungdomsgraviditeter, vore faktiskt att se till
att det fanns söndagsöppna ungdomsmottagningar, dit de unga flickorna
kunde söka sig, om de är oroliga för att ha blivit gravida, och få ett dagen-
efter-piller som fungerar som ett p-piller men som man tar dagen efter. Det
här är ett förslag som vi kanske tillsammans kan driva vidare och försöka få
igenom. Det får omedelbart effekt på aborttalen, tror jag.
Sex- och samlevnadsundervisningen måste stärkas i den nya läroplanen.
Med regeringens liggande förslag kommer sex- och samlevnadsundervis-
ningen att tas bort. Alla som oroar sig för aborttalen - från Rosa Östh till
Chatrine Pålsson, tvärs över Folkpartiet till Vänsterpartiet - borde alltså
slåss för att barn- och ungdomskunskapen skall finnas kvar som särskilt
ämne på schemat. Det är nämligen där som sex- och samlevnadsundervis-
ningen ligger, inte någon annanstans. Tar man bort barn- och ungdomskun-
skapen, tar man också bort sex- och samlevnadsundervisningen.
Det finns fler metoder. Skolhäisovården, särskilt den insats som skolskö-
terskorna gör, är viktig i de här avseendena och utgör ofta en stor trygghet
och kunskapskälla för många flickor. Utbyggd skolhälsovård minskar med
stor sannolikhet antalet oönskade graviditeter.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna och meningsyttringen,
och jag vill bara avsluta med att beröra repliker som har förekommit i debat-
ten här.
Fostrets intresse talade Rosa Östh om. Är det inte fråga om världens efter-
rationalisering? Är det någon här som kan ställa upp och säga att man hade
något som helst intresse som foster? Jag tror faktiskt inte det. Jag tror att
det är att skjuta över målet när man talar om att fostret behöver advokat
utan att närmare gå in på detaljer.
Det var fler repliker, men eftersom jag har hållit på ganska länge, herr
talman, så slutar jag här.
Anf. 97 ROSA ÖSTH (c) replik:
Herr talman! Elisabeth Persson berörde många frågor. Det mesta hand-
lade inte så mycket om utskottets betänkande utan fastmer om motionerna.
När det gäller det lilla ordet ”nu” tänker jag inte uppta taletiden med att
ytterligare diskutera det. Jag tycker att vi diskuterat det tillräckligt. Vi står
fast vid det tydliga uttalande som utskottet har gjort i denna fråga.
Jag har förstått att det är en källa till förargelse när vi säger att man när-
mare bör ta reda på vad orsaken är till att kvinnor gör abort. Naturligtvis
har inte någon, Elisabeth Persson, tänkt sig att kränka rätten till sekretess i
det här fallet. Men många kvinnor berättar spontant: ”Jag måste göra abort
därför att---.” En del säger faktiskt: ”Jag skulle inte ha blivit gravid om
jag hade haft råd att köpa p-piller.” Detta skulle alltså tala för Vänsterpar-
tiets krav att dela ut fria sådana. Det här är ju inte det minsta kontroversiellt.
Som jag ser det är det ett led i det förebyggande arbetet att man vill utreda
varför vissa landsting är mer framgångsrika än andra.
Beträffande de motioner som Elisabeth Persson hänvisar till, i synnerhet
den motion där Ulla Tilländer står som första namn, upprepar jag att alla
dessa motioner är avstyrkta av utskottet. Ulla Tilländer skulle ha varit här i
dag om hon inte hade blivit sjuk. Jag hoppas att det respekteras att jag inte
ger mig in på att försöka tolka hennes bevekelsegrunder när hon skrev sin
motion.
Anf. 98 ELISABETH PERSSON (v) replik:
Herr talman! Det gör jag verkligen, Rosa Östh. Jag såg också att Ulla Till-
lander inte var här. Jag vänder mig alltså till Chatrine Pålsson. Uttrycken
som ”man har” och ”det har ändrats” förekommer samtliga i kds-motioner
och förekom också i Chatrine Pålssons argumentation tidigare i kammaren
i dag. Jag hoppas att Chatrine Pålsson kan klargöra vad hon menar.
”Nuet” tycker jag inte heller att Rosa Östh och jag skall diskutera mer.
Men beträffande kartläggningen kan vi kanske vara överens. Vi vet faktiskt
tillräckligt för att göra insatser när det gäller abortförebyggande åtgärder.
Jag är kritisk till formuleringen i utskottets betänkande av samma anled-
ning som jag är kritisk till ”nuet”. Det står att man närmare vill ta reda på
orsakerna till att kvinnor väljer abort. Hur har man tänkt sig att göra detta?
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Vissa etiska frågor
85
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Vissa etiska frågor
86
Man skriver väl inte så löst. Är det en sammanställning av redan befintligt
material, är det inte så mycket att orda om det. Vill utskottet möjligen göra
nya intervjuer? Man svävar i okunnighet. Därför ställer jag mig frågande
och är skeptisk.
Anf. 99 ROSA ÖSTH (c) replik:
Herr talman! När det gäller den sista fråga Elisabeth Persson tog upp kan
jag bara hänvisa till vad som står i utskottets betänkande. På s. 16 under
avsnittet om Folkhälsoinstitutet berättar man vad som där står på program-
met, bl.a. forskning om orsakerna till aborttals upp- och nedgångar, t.ex.
utvärdering av sambandet mellan subventionering av p-piller och sänkta
aborttal.
Jag upprepar: Det finns inte någon dold elak avsikt i att man skall under-
söka orsakerna eller göra en utvärdering av de samlade insatserna i förhål-
lande till de, förhoppningsvis, uppnådda minskningarna av aborttalen.
Anf. 100 CHATRINE PÅLSSON (kds) replik:
Herr talman! Elisabeth Persson frågade mig vem ”man” är i de olika cita-
ten. Jag väljer att läsa innantill från en statlig utredning, SOU 1989:51. Där
står att den gravida kvinnan och fostret är två individer: ”Enligt utredning-
ens uppfattning måste man utgå från att modern och det blivande barnet är
två skilda individer som båda är skyddsvärda.” Vidare står det litet längre
fram: ”När det gäller den oföddes intresse bör först framhållas att ett foster
i princip har rätt till utveckling och rätt att födas. Därav följer att en abort
inte kan motiveras utifrån fostrets intresse. Ett abortbeslut innebär som re-
gel att kvinnans (föräldrarnas) intresse att inte föda barnet tillåts väga tyngre
än fostrets intresse att utvecklas och födas.”
”Nödfallsåtgärd” var ett uttryck som förekom i förberedandet av 1974 års
abortlag. Jag vet att Vänsterpartiet förespråkade en sådan åtgärd många
gånger.
På frågan om vi står bakom betänkandet och det särskilda yttrandet svarar
jag ja. Vidare måste jag säga att jag blir något skrämd över att det tycks vara
negativt för många att lyfta fram människovärdet. Jag ser det emellertid som
positivt, och jag ser det också som min uppgift att göra det.
Vi kristdemokrater vill inte kriminalisera aborten - det tycker jag är vik-
tigt att säga - men vi vill bringa ner antalet aborter.
Beträffande den nya läroplanen - den frågan tangerar ju frågan om sex
och samlevnad - är det rektorerna på respektive skola som är ansvariga för
att sex- och samlevnadsundervisning också fortsättningsvis finns. Det står
tydligt och klart. Med det är min taletid slut.
Anf. 101 ELISABETH PERSSON (v) replik:
Herr talman! Chatrine Pålsson antydde att det bara är kds som slåss för
människovärdet. Kvinnovärdet och människovärdet hos en kvinna som har
råkat ut för en oönskad graviditet vill vi slå vakt om. Vi anser att vi med den
nuvarande abortlagen gör det. Den är ett bra uttryck för att vi har respekt
för den oönskat gravida kvinnans förmåga att avgöra vad som är bäst för
henne och för ett eventuellt kommande barn. Vi visar respekt - och också
med abortlagen - för hennes möjlighet att avgöra om hon kan bli förälder
eller ej. Det är viktigt att slå fast detta.
Chatrine Pålsson påstod någonting om skolan och rektors ansvar, men
detta gäller faktiskt bara gymnasiet. Det gäller inte grundskolan. Sex- och
samlevnadsundervisning måste finnas med på schemat. Det finns ingenting
annat som garanterar sådan undervisning.
Den nuvarande abortlagen, som tillkom 1974, gav uttryck för en viss syn
på kvinnor och foster. Jag har hakat upp mig på att man i förtäckta ordalag
påstår att denna grundideologi har ändrats. Ofta används då ordet ”man” i
detta sammanhang. Jag har inte fått någon rimlig förklaring. Jag vill påstå
att denna grundsyn inte alls har ändrats på det sätt som framför allt kds och
Chatrine Pålsson säger. Hon säger att ”man” anser. Säg i stället ”jag” anser.
Då skulle jag respektera denna åsikt. Eller varför inte säga att det gäller mer-
parten av medlemmarna i kds? Jag begriper inte varför man påstår att det
skulle ha skett någon allmän förändring av grundideologin och av den libe-
rala synen på aborter, som är ett fundament för 1974 års abortlag. Vad är
det som har ändrats? Och vad får dessa ändringar i så fall för konsekvenser?
Chatrine Pålsson, det är här som ni svävar på målet och det är detta som folk
vill ha reda på.
Anf. 102 CHATRINE PÅLSSON (kds) replik:
Herr talman 11 viss mån lyssnar ju inte Elisabeth Persson på vad jag säger.
Det är därför kanske dumt av mig att upprepa det. Jag har ju nyss läst upp
ett citat ur en statlig utredning, vilket jag instämmer i.
Jag har inte heller sagt att det bara är vi som värnar om detta. Vi har inget
monopol. Men jag sade att det förefaller som att det är negativt att vi värnar
om och lyfter fram människovärdet. Jag vill också värna om kvinnan. Det
är just därför som jag i mitt särskilda yttrande har sagt att det är viktigt att
ge kvinnan stöd efter en abort. Det är ju oerhört viktigt att värna också om
kvinnan.
Eva Zetterberg tog upp frågan om gratis p-piller. Det är säkert en bra me-
tod, men efter att ha tagit del av utvärderingarna av dessa försök har jag
funnit att metoden måste kombineras med en bred information. Jag vill
också varna för att glömma de sexuellt överförbara sjukdomarna. Man skall
inte tro att allt är frid och fröjd bara för att man tillhandahåller gratis p-piller.
Det är alltså viktigt med en fullödig information. Här tror jag att samhället
kan göra mycket mer.
Anf. 103 ELISABETH PERSSON (v) replik:
Herr talman! Betänkandet från SOU 1989:51 utmynnade i en enda sak,
Chatrine Paulsson: Abortlagstiftningen är bra. Det finns inte någon anled-
ning att ändra den. Och i den slutsatsen finns inte några tvivel, utan detta är
konklusionen från SOU-betänkandet. Den nuvarande abortlagen är bra.
Den skall inte ändras.
Anf. 104 TUVE SKÅNBERG (kds):
Herr talman! Som motionär och medmotionär beträffande motionerna
So412, 417 och 486 vill jag kommentera socialutskottets överväganden i be-
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Vissa etiska frågor
87
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Vissa etiska frågor
tänkandet SoU2 om vissa etiska frågor. Ulla Tilländer har kontaktat mig och
bett mig att företräda henne när det gäller motion So412, under vilken hon
står som första namn.
Så gott som undantagslöst har varje talare börjat med att intyga att abort-
problematiken är svår och att man skall nalkas den med största ödmjukhet.
Det vore mig fullkomligt främmande att inte sälla mig till det sällskapet.
Också jag tycker att det är en svår fråga. Jag vet tillfällen då jag skulle till-
råda abort som det enda tänkbara.
Mycket är glädjande i utskottets överväganden. Det märks både i och
utanför riksdagen att vinden har vänt i abortfrågan. Det nämndes tidigare att
Margo Ingvardsson är närvarande här i kammaren. T.o.m. hon som gammal
vpk:are erkände motvilligt i Svenska Dagbladet den 3 februari 1993: ”Nå-
gonting har hänt i den svenska abortdebatten.”
I dag kan abortfrågan diskuteras öppet, mjukt och konstruktivt. I socialut-
skottets betänkande märks nu en ökande medvetenhet om det stora etiska
dilemma som över 30 000 aborter årligen innebär. Glädjande är också att
samma etiska medvetenhet växer hos allmänheten och att aborttalet nu har
gått ned i tre år i rad, en minskning med nästan 10 % jämfört med 1991, om
trenden håller i sig året ut. Minskningen är störst hos de yngre kvinnorna,
vilket är positivt. Denna tioprocentiga minskning är särskilt glädjande, efter-
som den sker utan någon särskild påvisbar ökad satsning på abortförebyg-
gande åtgärder. Tyvärr har ungdomsmottagningarna tyvärr ofta i stället fått
minska sin verksamhet, vilket jag beklagar.
De vikande abortsiffrorna kan därför tas till intäkt för en begynnande atti-
tydförändring hos allmänheten mot att välja abort som lösning på sociala
problem. Inte heller kan man peka på att den svåra allmänna ekonomiska
konjunkturen som har rått sedan 1991 skulle underlätta för kvinnor vid oöns-
kade graviditeter-ju svårare ekonomiskt läge, desto svårare att bli oönskat
gravid - snarare tvärtom. Det är alltså i en lågkonjunktur med ökande ar-
betslöshet, växande oro och ökande socialbidragskostnader som en tiopro-
centig minskning har skett. Det är anmärkningsvärt och glädjande. Att abor-
terade foster äldre än tolv veckor nu begravs och inte kastas bort är ytterli-
gare ett tecken på den förändrade attityden till det ofödda barnet.
Den krampaktiga attityd som motionen So504 av Elisabeth Persson,
Vänsterpartiet, andas blir alltmer sällsynt. I motionen sägs uttryckligen att
Vänsterpartiet motarbetar vaije förslag till förändring av nuvarande abort-
lag och att sådana förslag inte ens får diskuteras, de är ”odiskutabla”.
Men abortsituationen måste självfallet kunna diskuteras. Inte på 20 år har
abortproblematiken diskuterats så mycket i massmedierna som i år. Statsmi-
nister Carl Bildt kommenterade den 3 december 1992 i denna kammare re-
geringsförklaringens ord ”Alla människor har samma värde. Den grundläg-
gande mänskliga rättigheten är rätten till liv” och dessa ords förhållande till
den svenska abortlagstiftningen på följande nyorienterande sätt: ”Rege-
ringsförklaringen skall vara uttryck för vissa grundläggande värderingar som
denna regering avser att försöka upprätthålla, bl.a. allas rätt till liv. Det
mycket stora antalet aborter leder till bekymmer och till en diskussion om
den existerande lagstiftningen. Den diskussionen förs kontinuerligt i denna
88
kammare och i andra sammanhang. Men den har inte lett till några konkreta
slutsatser.”
Också i det betänkande som vi i dag debatterar kan man finna detta konti-
nuerliga diskuterande och omprövande i beskedet att utskottsmajoriteten
inte i nuläget är beredd att ändra eller se över abortlagstiftningen, men man
lämnar dörren öppen för framtiden. Att detta är en riktig tolkning av betän-
kandet tror jag mig kunna utläsa av att socialdemokraterna och vänstern har
reserverat sig just mot ordet ”nu” i betänkandet.
I mina motioner har jag yrkat på en bättre lagreglering av fosterdiagnostik
och biologisk forskning i livets början. Också här har jag fått ett i huvudsak
tillfredsställande svar: ”Utskottet konstaterar att utvecklingen inom den me-
dicinska och biologiska forskningen är snabb och att detta skapar nya förut-
sättningar för den medicinska verksamheten men också nya och svåra etiska
problem. När det gäller fosterdiagnostiken, som tas upp i flera motioner, be-
reds fortfarande i Socialdepartementet slutbetänkandet från utredningen om
det ofödda barnet om bl.a. fosterdiagnostik. Efter remissbehandlingen har
Statens medicinsk-etiska råd numera överlämnat ett omfattande material
och synpunkter på betänkandet till departementet. Utskottet anser det nöd-
vändigt med en sammanhållen och etiskt förankrad politik i dessa frågor. Ut-
gångspunkten måste därvid vara den syn på människan och på människoli-
vets helgd som har sin förankring bl.a. i den kristna etiken och den väster-
ländska humanismen. Alla människor har samma värde och den grundläg-
gande mänskliga rättigheten är rätten till liv. Gränser måste, enligt utskottet,
kunna sättas för att förhindra en utveckling inom forskningens tillämpning
och den medicinska verksamheten som kan leda till negativa etiska konse-
kvenser. Utskottet förutsätter att regeringen noga följer utvecklingen på
detta område och återkommer till riksdagen vid lämpligt tillfälle.”
Som motionär hade jag varit helt nöjd med svaret, om utskottet i stället
för ”vid lämpligt tillfälle” hade skrivit ”snarast”, men jag vet att tiden arbetar
för de värderingar som min motion ger uttryck för och att ordspråket talar
sant: ”Allt kommer till den som kan vänta.” I övrigt delar jag helt utskottets
människosyn och syn på människolivets helgd. Jag noterar att utskottet posi-
tivt benämner fostret som ”det ofödda barnet”.
Annat som gläder mig som motionär är uttalandet: ”Folkhälsoinstitutet
bör enligt utskottet i samråd med Socialstyrelsens epidemiologiska centrum
analysera förändringarna i aborttalen i olika delar av landet. Sambandet
mellan förändringarna i aborttal och de förebyggande insatserna bör också
närmare studeras. En kartläggning bör ske för att närmare ta reda på orsa-
ken till varför kvinnor väljer abort.” Det gläder mig att utskottet därmed
gått de båda kds-motionerna So417 och 512 till mötes. Denna kartläggning
kommer att ge utmärkta redskap för att skräddarsy åtgärdsprogram för att
förebygga aborter just med sådana åtgärder som kvinnorna själva säger sig
behöva. Den senaste liknande undersökningen gjordes för över tio år sedan.
Av det skälet behöver den uppdateras.
Det kan inte råda någon osäkerhet om att ökade förebyggande åtgärder
verkligen är framgångsrika och nödvändiga, om nu aborttalen sjunker med
10 % blott och bart genom opinionsförändringar utan att t.ex. ungdomsmot-
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Vissa etiska frågor
89
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Vissa etiska frågor
90
tagningar fått ytterligare medel. Vad skulle då inte ökade satsningar kunna
innebära?
I tidningen Dagen av den 31 mars 1993 säger K-G Nygren, ordförande i
Svenska gynekologföreningen, att det genom förebyggande verksamhet
skulle kunna gå att få ned aborttalet med 15 000 årligen! Han påpekar att
det lönar sig att satsa på förebyggande åtgärder. I samma artikel nämns att
Åke Geidenmark, planeringschef för sjukvården i Göteborg, beräknat sam-
hällets kostnader för aborter 1993-1997 till en miljard kronor. ”Det finns
även ekonomiska skäl till att få ner abortantalet”, menar han.
När det gäller motion So424 om att förbjuda de sena aborterna mellan
den 18:e och 22:a graviditetsveckan tar utskottet nu inte ställning, utan man
hänvisar i bakgrundsbeskrivningen, s. 14—16, till utredningen SOU 1989:51,
Den gravida kvinnan och fostret - två individer, vars utredningsförslag nu
bereds efter remissbehandling i Socialdepartementet. Utredningen angav
vetenskapens ståndpunkt 1989 att foster då ansågs livsdugliga utanför mo-
derns kropp vid 23-24 veckor och att man inte menade att denna tidsgräns
kunde förskjutas inom då överskådlig tid.
Därav följer att i väntan på att Socialdepartementets beredning av utred-
ningen skall bli klar gäller ännu socialutskottets betänkande 1987/88:SoU2.
I betänkandet angavs nödvändigheten av att frågan om 18-veckorsgränsen
för abort utan särskilt tillstånd prövas och att en sänkning övervägs.
Sedan utredningen presenterades 1989 har dock den medicinska forsk-
ningen om för tidigt födda barn gått snabbare än vad man då kunde förutse.
I dag är det i USA möjligt att rädda enstaka barn så tidigt som i moderns
21 :a graviditetsvecka. I USA:s ambassads Documentation Center och i data-
basen Dialog Database Host System fanns ett flertal dokumenterade fall på
för tidigt födda barn som i moderns 21:a och 22:a graviditetsvecka överlevt
utan skador. Kenya King föddes den 16 juni 1985 på Plantation General Hos-
pital, Plantation, Florida, i hennes mors 21:a graviditetsvecka, dvs. 19
veckor efter konceptionen. Bland barn födda i moderns 22:a graviditets-
vecka, dvs. 20 veckor efter konceptionen, kan nämnas Zascha Villamar,
född den 18 februari 1992 på Miami Childrens Hospital, Miami, Florida, Ja-
mes Elgin född den 20 maj 1987 i Ottawa, Ontario, Canada, och Ernestine
Hudgins, född i februari 1983 på Sharp Hospital, San Diego, Kalifornien.
Detta var bara några exempel från listan. Listan finns i sin helhet publicerad
i Dagen den 13 april 1993.
Eftersom uppgifterna har varit okända i Sverige så sent som 1989 skrev
jag till de sjukhus i USA där de yngsta barnen hade fötts. Jag bad dem sända
intyg på hur tidigt Kenya King och Zascha Villamar verkligen hade fötts
samt den medicinska dokumentationen. Jag fick omgående brev och intyg
från neonatologispecialisterna dr Barry D. Chandler på Plantation General
Hospital och från dr lan P. Jeffries på Miami Neonatal som visade att barnen
var födda i 21 :a respektive 22:a graviditetsveckan enligt vårt sätt att räkna i
Sverige, dvs. 19 respektive 20 veckor efter konceptionen. De hänvisade till
den medicinska tidskriften Journal of Medical World News från den 11 no-
vember 1985.
Dessa nya medicinska forskningsrön ger naturligtvis ännu större efter-
tryck åt socialutskottets oro 1987 över de sena aborterna. De bör påverka
Socialdepartementets överväganden att snarast fastställa den senaste accep-
tabla gränsen för aborter till 18:e veckan. Jag överlämnar till tredje vice tal-
mannen de båda breven i original samt utdraget ur den medicinska tidskrif-
ten för att den som vill skall kunna förvissa sig om att mina uppgifter är kor-
rekta. Det går naturligtvis att få kopior.
I huvudsak är jag alltså mycket nöjd med socialutskottets utlåtanden över
mina motioner. Men utifrån de något märkliga reservationerna som Martin
Nilsson för Socialdemokraterna och Eva Zetterberg för Vänsterpartiet har
avgivit vill jag ställa fyra frågor till reservanterna.
Varför anser Vänsterpartiet och Socialdemokraterna att ingen utvärdering
bör göras om varför kvinnor ser sig tvungna att göra abort, dvs. en kartlägg-
ning just med avsikt att forma ett välriktat och skräddarsytt åtgärdsprogram
utifrån kvinnornas egna uttalade behov? Vad är det reservanterna fruktar
skall komma fram genom en kartläggning?
I propositionen till nuvarande abortlag, 1974:70, s. 60, ges uttryck för åsik-
ten att ”fostret främst bör betraktas som en del av moderns kropp”. Social-
demokraten Margareta Winberg sade i tidningen Dagen den 19 januari 1993:
”Jag ser inte mamma och foster som två individer. Det är en tillbakagång till
ett gammalt synsätt. Fostret är en del av kvinnans kropp tills barnet kan sä-
gas vara livsdugligt, dvs. när det känner smärta.” På s. 11 i utredningen SOU
1989:51, Den gravida kvinnan och fostret - två individer, skriver man där-
emot: ”Enligt utredningens uppfattning måste man utgå från att modern och
det blivande barnet är två skilda individer som båda är skyddsvärda.” Är det
reservanternas mening att fostret är en del av kvinnans kropp, jämförbart
med organ som lever och njurar, eller är det en skyddsvärd, mänsklig indi-
vid?
Socialdemokraterna och Vänsterpartiet har lagtstiftat om regler för livets
slut, nämligen att livet upphör när EKG inte kan uppmätas. Ofödda barn
uppvisar EKG och deras hjärtan slår vid sex veckors ålder, dvs. i moderns
åttonde graviditetsvecka. Då är de även känsliga för ljud och smärta, och
det kan påvisas att de har minne.
Med hänsyn till religiösa skäl vill reservanterna inte uttala sig om när det
mänskliga livet böljar eller när ett foster lever. Förnekar Socialdemokra-
terna och Vänsterpartiet att fostren har mänskligt liv, att de exempelvis lever
vid sex veckors ålder, då de ju uppvisar EKG och hjärtslag? Om det är av
dessa märkliga religiösa skäl som ni undanber er att svara, kan ni då besvara
hur ni har kunnat ta ställning till när livet slutar?
Enligt nuvarande praxis utförs inga aborter efter 22:a havandeskaps-
veckan, då fostret har full rättssäkerhet. Anser Socialdemokraterna och
Vänsterpartiet att fostret bör ha del av någon som helst rättssäkerhet före
denna tidpunkt? Det handlar t.ex. om rätten att ärva sin far, om denne skulle
avlida före fostrets 22:a havandeskapsvecka. Det handlar dessutom om
skydd enligt arbetsskyddslagen mot gifter i den gravida kvinnans arbetsmiljö
eller om rätt till skadestånd för skador som har uppkommit före 22:a gravidi-
tetsveckan genom medicinering av t.ex. neurosedyn.
Om det ofödda barnet skall ha dessa rättigheter före den 22:a veckan och
alltså skall vara en juridisk person och ett rättssubjekt, hur kan då Social-
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Vissa etiska frågor
91
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Vissa etiska frågor
92
demokraterna och Vänsterpartiet påstå att barnets mänskliga liv inte har
börjat?
Anf. 105 ELISABETH PERSSON (v) replik:
Herr talman! Detta var mycket. Jag tror inte att jag, även om jag utnyttjar
min repliktid, till hundra procent kommer att ha en realistisk chans att svara
på frågorna.
Men, Tuve Skånberg, det är skillnad på abortlagen och på olika abortsi-
tuationer. Det jag vill slåss för är ett bevarande av abortlagen. Det är viktigt
att Tuve Skånberg försöker att få in denna distinktion i sitt huvud, därför att
detta faktiskt är allvarligt.
De tidsgränser som Tuve Skånberg refererade till som han har läst om i
olika tidningsartiklar - upp och ner, 22:a, 23:e eller 24:e graviditetsveckan -
har inte heller någonting med den svenska abortlagstiftningen att göra. Jag
har boken med mig. Det står uttryckligen i 3 §: Efter utgången av 18:e ha-
vandeskapsveckan får abort utföras endast om Socialstyrelsen lämnar kvin-
nan tillstånd till åtgärden. Sådant tillstånd får lämnas endast om synnerliga
skäl föreligger för aborten. Tillstånd enligt första stycket får ej lämnas om
det finns anledning antaga att fostret är livsdugligt.
Vår svenska abortlag sätter alltså upp hinder för det som Tuve Skånberg
refererade till att han har läst om i amerikanska veckotidningar och om vilket
några amerikanska läkare har uttalat sig.
Det är viktigt, det är oerhört viktigt att ha klart för sig att lagtexten i den
abortlagstiftning som vi har i dag är en bra lagtext, som - om Tuve Skånberg
vill se det så - ger fostret ett rättsskydd.
Det var en massa andra frågor också. Vinden har vänt, säger Tuve Skån-
berg. Från vad till vad? frågar jag mig då. Livets ord bedriver propaganda,
men jag vill inte påstå att den sansade svenska befolkningen har ändrat in-
ställning i fråga om abortlagstiftningen.
Sedan säger Tuve Skånberg något som är en direkt lögn, nämligen att jag
i min motion talar för att Vänsterpartiet till varje pris skall bevara eller slåss
för - jag minns inte riktigt hur han uttryckte sig. Jag vill överlämna ett exem-
plar av motionen, där det klart framgår att jag talar om att förebygga oöns-
kade graviditeter och att ingenting av det Tuve Skånberg påstår finns med
där.
Sedan till de fyra frågorna. Jag är benägen att backa när det gäller punkt
ett. Låt oss göra en sammanställning och utvärdering, så att även Tuve Skån-
berg får klart för sig att detta med orsaker för aborter inte är så enkelt som
det verkar.
På fråga tre måste jag påpeka att Socialdemokraterna och Vänsterpartiet
inte har lagstiftat om regler för livets slut därför att livet upphör när EKG
inte kan uppmätas. Det är fråga om EEG, elektroencefalogram. Det är an-
geläget att påpeka.
Anf. 106 TUVE SKÅNBERG (kds) replik:
Herr talman! Tack för rättelsen - det skall vara EEG.
Elisabeth Persson kan läsa på s. 10 i betänkandet. Jag citerar ur Elisabeth
Perssons motion: ”På senare tid har röster höjts för inskränkningar i abort-
rätten. Vänsterpartiet motarbetar alla sådana förslag. Kvinnors rätt till fri
abort är odiskutabel.”
Anf. 107 ELISABETH PERSSON (v) replik:
Herr talman! Då vill jag fortsätta när det gäller frågorna.
Det är alltså inte så att möjligheten att uppmäta ett EKG på ett foster kan
ställas i parallellitet med frågan om när livet upphör. Det är fråga om två helt
olika saker. EKG tar man på hjärtat, medan EEG är en mätning av spän-
ningarna i hjärnan.
Till sist vill jag ta upp en annan av de frågor som Tuve Skånberg ställde.
Jag skulle kunna utveckla den litet mer senare, men jag lär inte hinna det.
Denna fråga faller på grund av vad jag har sagt tidigare. Tuve Skånberg skri-
ver: Enligt nuvarande praxis utförs inga aborter efter 22:a havandeskaps-
veckan, då fostret har full rättssäkerhet. Det utförs över huvud taget inga
aborter i det här landet om det finns fog att anta att fostret är livsdugligt.
Anf. 108 MARTIN NILSSON (s) replik:
Herr talman! Jag tillhör själv en grupp ledamöter som är relativt nya och
färska i det här huset och inte ofta kommer in tidigt i debatten, vilket jag i
dag har haft förmånen att göra. Jag beklagar därför för Tuve Skånbergs del
att han inte fick chansen att vara med tidigare. Nu har alla de fyra frågor
som han faktiskt har ställt till oss reservanter från Socialdemokraterna och
Vänsterpartiet i ett antal omgångar besvarats. Jag kan kort gå igenom dem
igen.
Vi känner redan till orsakerna, och vi behöver därför ingen ny kartlägg-
ning. Vi har förklarat vår syn när det gäller livsduglighet kring aborter. Vi
har förklarat att det naturligtvis är fråga om något slags process och att det
vi lagstiftar om inte är den livsåskådningsfråga som handlar om när livet bör-
jar - i den frågan går det nämligen inte att fastslå något slags sanning. Den
sista av Tuve Skånbergs frågor har Elisabeth Persson redan svarat på. Jag
tänker inte närmare uppehålla mig kring de frågorna. Jag bara konstaterar
att de tidigare har blivit besvarade.
Jag tycker debatten blir ännu mer upprörande när Tuve Skånberg går in i
den. Kds har under hela eftermiddagen ägnat sig åt att försöka hävda hur
viktigt det är att genomföra olika begränsningar av den fria aborträtten, och
man hänvisar då bl.a. till etiska ställningstaganden. Sedan gör man ingen-
ting. Jag tycker det är häpnadsväckande. Kds lägger sig platt och säger att
allting är bra, och man gör det med hänvisning till några skrivningar som kds
i och för sig kan tycka är bra och gulliga men som inte innebär något konkret.
Jag tycker att dessa skrivningar kan vara oroväckande i sig, men de innebär
inget konkret.
Det är tyvärr så - och det kanske är på tiden att kds inser det - att man
här liksom i övriga regeringsförhandlingar är ganska lurade, ganska blåsta,
om jag får använda ett sådant uttryck. Man får snälla och fina formuleringar
om kristen etik, om människovärdets helgd, osv., men det innebär ändå inga
förändringar i lagstiftningen. Vi har under dagen hört övriga partier i den
borgerliga majoriteten klart uttrycka att man inte har någon som helst avsikt
att förändra de regler som finns nu, vilket är ett positivt och bra besked.
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Vissa etiska frågor
93
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Vissa etiska frågor
94
Jag måste ändå fråga Tuve Skånberg: När anser Tuve Skånberg att livet
börjar? Jag bollar tillbaka den frågan till honom. När anser Tuve Skånberg
att vi bör sätta gränser för aborter? Hur bör vi inskränka den fria aborträt-
ten? Det skulle enligt min uppfattning vara välkommet att få besked på de
punkterna, eftersom vi tyvärr inte av kds representant i debatten tidigare
under dagen fick några sådana besked. Kanske kan vi få det nu.
Kds vill också ta patent på begreppet människovärdet - även denna fråga
har tagits upp tidigare. Som vi kunde visa tidigare uppstår det då man ge-
nomför kraftiga restriktioner i den fria aborträtten automatiskt en konflikt
mellan moderns människovärde och det som kds vill betrakta som fostrets
människovärde. Vi ser nämligen i de fallen att mödradödligheten kraftigt
ökar. Jag tycker att man skall tänka på det när man diskuterar den fria abort-
rätten.
Anf. 109 TUVE SKÅNBERG (kds) replik:
Herr talman! Min principiella syn på när människovärdet och det mänsk-
liga livet böljar delar jag med utredningen, som har tagits upp i debatten ett
antal gånger, dvs. 1989:51. Det är alltså vid befruktningen som det mänskliga
livet blir mänskligt liv, och det är därmed skyddsvärt. Det är fråga om två
individer, vilket också var namnet på utredningen, ända fram till dess döden
inträder: modern och det ofödda barnet, fostret.
Jag vill med mitt agerande stärka fostrets rättssäkerhet. Det är en intresse-
konflikt mellan fostret å ena sidan och den gravida kvinnan å den andra.
Man skall inte på något vis underskatta den oerhört tunga börda en oönskad
graviditet kan innebära för en kvinna, men någon måste ändå höja rösten
för den part i målet som ingen röst har, nämligen det ofödda barnet. Alla
har vi varit ofödda barn. Alla har vi varit foster, både Martin Nilsson och
jag-
Martin Nilsson säger också att kds lägger sig platt. Om vi verkligen hade
lagt oss platt, hade vi knappast tillbringat denna tid i kammaren. Det är på
grund av att vi finns här som den här frågan debatteras.
Nu vill jag fråga Martin Nilsson: Är fostret en del av kvinnans kropp, eller
är det en egen individ?
Anf. 110 MARTIN NILSSON (s) replik:
Herr talman! Den frågan har vi diskuterat, och jag tänker inte nu gå in på
den. Vi har i dag ett lagstiftat begrepp som handlar om när fostret är livsdug-
ligt. Det är det vi diskuterar. Det är svensk lagstiftning. Om Tuve Skånberg
vill ändra den lagstiftningen tycker jag att han skall yrka bifall till den motion
som bl.a. han har väckt. Det gör han inte, och anledningen är uppenbarligen
något som han inte inför kammaren vill uppge. Kanske beror det på att han
då skulle spräcka en borgerlig enhet i den här frågan, och den enheten kan-
ske är viktigare för honom än hans etiska övertygelse. Vi har redan diskute-
rat den här frågan, och jag tycker det är synd att vissa partier väljer att mörk-
lägga sina egentliga åsikter.
För dem som är intresserade och vill ha reda på vad kds egentligen tycker
rekommenderar jag än en gång skrifterna Etik vid livets början, som kom-
mer från Kristdemokraternas kvinnoförbund, och Sammanställning av ak-
tuella medicinsk-etiska krav. Jag tycker att dessa skrifter klart och tydligt
åskådliggör att man kraftigt vill begränsa den fria aborträtten, vilket jag an-
ser är ett stort ingrepp.
Anf. 111 ROSA ÖSTH (c) replik:
Herr talman! Jag har läst motioner av Tuve Skånberg, bl.a. nr 417, och
jag förstår att också han och jag har olika syn i den här frågan. Jag tror -
rätta mig gärna om j ag har fel - att Tuve Skånberg i verkligheten vill förbj uda
abort. Jag har respekt för att andra har en annan åsikt än jag, och jag skall
heller inte försöka övertyga någon om att min är den rätta.
Jag vill i det här sammanhanget bara invända mot en sak som Tuve Skån-
berg sade inledningsvis, nämligen att det var någonting nytt att vi i utskottet
vågade diskutera abortfrågan. Tuve Skånberg är relativt ny i riksdagen och
kan inte känna till historien så bra. Jag har dock suttit i socialutskottet i elva
år, och jag vågar därför påstå att vi under alla dessa år både ingående och
med stort allvar och stor ödmjukhet har närmat oss de här frågorna.
Det är utifrån ett sådant synsätt som vi, som vi ser saken, har kommit fram
till ett balanserat och - oftast - helt enigt yttrande.
Sedan återigen till ordet nu. Vad som gäller, och det har jag tidigare sagt,
är att det inte kommer att hända någonting på detta område under den här
mandatperioden. Vad som händer - kanske händer inget alls - under föl-
jande riksmöten sker helt oberoende av om vi här använder ordet nu eller
inte.
Tuve Skånberg är glad över att vi nu gör en beställning. Det är bra att han
är nöjd med utskottets agerande i det sammanhanget. Jag vill bara erinra
om, och det har tagits upp tidigare i den här debatten, att denna beställning
helt överensstämmer med de beställningar som vi tidigare gjort till både nu-
varande regering och föregående regering. Det handlar alltså om ett samlat
underlag för att vi skall kunna gå vidare i diskussionen om dessa frågor.
Alldeles oberoende av Tuve Skånbergs svar på frågan om han vill förbj uda
abort eller inte måste jag säga att Tuve Skånberg hittills i alla fall har visat
att han vill satsa på de förebyggande insatserna. Så långt är vi helt överens.
Jag hoppas att vi skall kunna utveckla en något större samsyn än som kanske
kommit fram här - åtminstone att döma av vad Tuve Skånberg hittills har
sagt.
Anf. 112 TUVE SKÅNBERG (kds) replik:
Herr talman! Vi är helt överens. Jag tror att samtliga kammarens ledamö-
ter tycker att de förebyggande åtgärderna är utomordentligt viktiga. Det är
dessa som i huvudsak är avgörande för hur många aborter som kan undvikas.
Jag spekulerade tidigare i ett antal om 15 000. Även om det antalet inte upp-
nås finns det här möjligheter att göra väldigt mycket. Jag hoppas på ett stort
antal.
När det gäller tidsbegränsningarna tror jag däremot inte att det är möjligt
att ”rädda särskilt många ofödda barn”. Här är det inte antalet som är det
viktiga, utan här gäller det att öka rättssäkerheten.
Den raka frågan har ställts om jag som enskild riksdagsman vill förbjuda
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Vissa etiska frågor
95
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Lwva etiska frågor
96
aborter. Svaret blir lika rakt som frågan: Nej, jag vill inte kriminalisera abor-
ter, och det vill inte heller mitt parti.
Jag vill ge ett pedagogiskt exempel. Låt oss anta att jag blir väldigt upp-
rörd av självmord i den meningen att jag känner människor som har begått
självmord och att jag har anhöriga som plågas av det som skett. Är det då
lagstiftningsvägen som man kommer åt självmorden? Kan man möjligen tala
om att inte legalisera/kriminalisera självmord? Självfallet inte. För mig är en
abort lika tragisk och ett lika stort existentiellt problem som ett självmord
är. Man väljer döden som lösning på ett problem som man upplever är en
själv övermäktigt.
Jag tror att det framför allt handlar om att det behövs en förändrad attityd
till livet. Jag tror alltså att detta med att vi skyddar och hjälper varandra samt
att vi ser varandras behov är lösningen på problematiken i båda fallen. Så-
dant här får inte döljas. Att människor begår självmord, för att återknyta till
det jag nyss sade, är faktiskt vanligare än att människor dör i trafiken. Detta
faktum har lärt mig mycket.
Anf. 113 ROSA ÖSTH (c) replik:
Herr talman! Jag tackar för det här beskedet, som jag tror är välgörande
och bra för den här debatten.
Jag tror att det är just misstanken om att man i själva verket helt vill för-
bjuda abort som har avspeglat sig i den här debatten. Detta har tagit sig ut-
tryck i att man närapå ser spöken på ljusan dag.
Anf. 114 BO HOLMBERG (s):
Herr talman! Jag begärde ordet närmast för att diskutera den medicinsk-
tekniska utvecklingen, som går väldigt fort, samt vikten av att vi samtidigt
kan föra en etisk diskussion på ett sådant sätt att tekniken inte överordnas
människovärdet. Hela diskussionen här i dag har ju handlat om fosterdia-
gnostik, ny teknik vad gäller äggdonationer etc.
Under förra mandatperioden presenterade den socialdemokratiska rege-
ringen en lagstiftning om genteknikens tillämpning på människan. Dessför-
innan förekom under lång tid ett omfattande utredningsarbete. Men även
min regering hade mycket svårt att hantera problematiken, därför att man
kom in på så många djupa och svåra frågor. Regeringen remitterade Lagrå-
dets förslag till riksdagens socialutskott. I nästan ett år borrade vi oss ner i
de här djupa frågeställningarna.
Gentekniken öppnar ju helt nya världar. Vi satte därför gränser. Genma-
nipulering vad gäller könsceller fick inte förekomma. Vi hade principer och
försökte på ett bra sätt att hävda människovärdet gentemot otillbörlig tek-
nik. Riksdagen antog den lagstiftningen.
Samtidigt sade vi att den medicinsk-tekniska utvecklingen kommer att gå
så oerhört fort att vi hela tiden får vara beredda på att ta till oss nya förutsätt-
ningar och på att åter behöva göra en prövning. Det gällde ju att se till att
tekniken inte överordnades människovärdet.
Nu upplever jag, och här är jag litet kritisk mot regeringen, att regeringen
inte håller farten. Nu har man så att säga legat på utredningen om det ofödda
barnet. Det handlar om olika frågeställningar, t.ex. om huruvida mamman
och fostret, två olika individer, finns eller inte finns. Det gäller också sekre-
tessfrågor i samband med vad man får fram när tekniken finns. Det gäller
också det här med äggdonation.
Genom Medicinsk-etiska rådet har jag fått information om det arbete som
gjorts i Göteborg. Martin Nilsson fick ju en fråga här, Rosa Östh, om vad
”nämnda områden” är. Jag vill påstå att det är just nämnda områden som får
mig att tycka att regeringen är senfärdig och att diskussionen här i riksdagen i
dag kunde ha blivit mycket bättre om vi hade fått fram det sakunderlag som
finns på regeringens bord.
Själv har jag suttit med i Medicinsk-etiska rådet. I drygt ett år har vi borrat
oss ner i den här problematiken, både tekniskt och mänskligt sett. Jag undrar
vad det beror på att arbetet har tagit så lång tid. Kanske beror det på att kds
här har ställt så många frågor att informationen inte kommer fram.
Jag har uppfattat att kds ville komma in i politiken just för att få de här
djupare bedömningarna och de här etiska avvägningarna. Men det blir kan-
ske tvärtom, dvs. att kds t.ex. genom att man ställer upp så många hinder
förorsakar att riksdagen inte får fram ett fullvärdigt beslutsunderlag.
Det är tragiskt att vi i dag, när så här viktiga frågor skall diskuteras, inte
har den breda kunskap som behövs och det sakmaterial som jag vet finns på
regeringens bord.
Vidare vill jag säga några ord i frågan om kristen etik. Tyvärr har den bästa
regering som Sverige någonsin haft intellektuellt hamnat i en situation som
kan liknas vid att man gjort en kullerbytta. Det har också lett till att vi har
fått en diskussion där man inte skiljer mellan etik och religion. Vi i Statens
medicinsk-etiska råd har borrat mycket i litteraturen på detta område. Före-
trädare för teologin och filosofin och för samtliga politiska partier var med.
Vi tvingades alltså läsa om det här i ett djupperspektiv.
Jag skulle vilja rekommendera till läsning en artikel som Georg Henrik
von Wright har skrivit. Han visar i sin artikel att den västerländska civilisatio-
nen är arvtagare till två vägledande traditioner. Den ena traditionen är den
judiska, som fick sin fortsättning i kristendomen. Den andra är den gre-
kiska - förnuftstron och senare vetenskapen.
Georg Henrik von Wright säger att vi har två traditioner. Den ena är från
Jerusalem, och det är därifrån som vi har ärvt vår religion och kristendom.
I religionen och kristendomen, säger han, gäller ordet - Bibeln för de kristna
och Koranen för muslimer. Arvet från Aten handlar om att försöka få en
begriplig förklaring av verkligheten, tron på människornas förnuft och ve-
tenskapens frihet.
Ser vi bakåt i historien, kan vi se att de här två stora tanketraditionerna
ibland har kommit att stå i motsats till varandra. Detta har lett till våld, li-
dande och elände.
Om en religions ord och åsikter skall överordnas förnuftet kommer funda-
mentalismen. Det är alltså när man säger: Detta är rätt. Andra har fel.
Det är därför som vi anser att det är oerhört angeläget att behålla den ord-
ning som vi har i Sverige - alltså att man respekterar religionsfriheten och
förnuftstron. Det är viktigt att de här två tankevärldarna lever sida vid sida.
Religionen får inte bli en ny överideologi som skall in i lagstiftning och un-
dervisning.
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Vissa etiska frågor
7 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 16
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Vissa etiska frågor
98
Jag tycker att regeringen gör en kullerbytta när man pratar om kristen
etik. Det finns ingen kristen etik. Kristendomen är religion, inte etik.
Jag vill avslutningsvis, herr talman, yrka bifall till reservation nr 1, där vi
har försökt att bena upp begreppen, och reservation nr 2.
Anf. 115 ROSA ÖSTH (c) replik:
Herr talman! Jag kan hålla med Bo Holmberg om att det visst hade varit
bra om vi hade haft underlag för att gå vidare med de här frågorna och ta
litet större grepp för att eventuellt komma med någon lagstiftning. Men säg
när vi någonsin har varit nöjda med regeringens tempo.
Nog vet Bo Holmberg lika väl som jag att vi upprepade gånger krävde av
den socialdemokratiska regeringen att få det här underlaget. Nästa gång vi
hade de här frågorna uppe i utskottet sade vi: Nu i alla fall... Och så blev det
ett tillkännagivande.
Det som kan sägas till regeringens försvar, och som måste sägas i det här
sammanhanget, är att det hela tiden strömmar in nya fakta som gör att den
sammanställning som man har haft tidigare snabbt blir inaktuell.
Jag förutsåg att Bo Holmberg skulle komma in på det som är hans hjärte-
fråga just nu, nämligen diskussionen om etik, religion och förnuftstro. Visst
är det en mycket intressant diskussion. Det tycker jag också. Jag tycker inte
heller att det är alldeles självklart att vi har det rätta språkbegreppet i det
här sammanhanget. Jag är inte säker på att Bo Holmberg gör den rätta tolk-
ningen heller. Det råder olika meningar mellan språkexperterna om hur man
skall använda begreppen.
Men jag har svårt att se att diskussionen fyller någon större funktion i det
här sammanhanget. Jag upprepar än en gång att det som vi har varit överens
om är synen på människors lika värde, alldeles oavsett om man kallar det
etik, religion eller förnuftstro.
Anf. 116 BO HOLMBERG (s) replik:
Herr talman! Visst kan vi kritisera regeringarna för att vi inte får fram ma-
terial, Rosa Östh, oavsett om det är en socialdemokratisk eller en borgerlig
regering. Men nu har regeringen ett material. Men man förmår icke komma
fram med förslag. Det måste bero på att man är inbördes oenig.
Frågan om kristen etik, Rosa Östh, är ingen semantisk fråga. Det är inte
en fråga om språkbruk. Det är fråga om att hålla isär religion, vetenskap och
förnuftstro. Det är inte alls någon språklig fråga.
Jag är överens med Rosa Östh om att man kan bena ut detta. Hur kan det
komma sig att de teologer och filosofer som finns i Etiska rådet, från höger
till vänster, inklusive kds, är överens om att vi har en kristen och humanistisk
människosyn? De förenas i det lika människovärdet, som bygger på existen-
sen av våra liv, på vad vi är och inte på vad vi har i plånboken eller någon
annanstans. Det är detta kitt, om det lika människovärdet, som är det avgö-
rande, som jag ser det, för att vi skall kunna gå vidare framåt med respekt
för livsåskådningar och förnuftstro. Det är bara det enkla, Rosa Östh, som
vi vill ha fram.
Vi tycker inte att regeringen får till det här rent intellektuellt, och det be-
klagar jag. Men skulle man sätta sig ner och prata om det här, låsa in sig på
en öde ö en halv eller en hel dag, tror jag att man skulle ha skingrat tankarna
när man kom därifrån. Då tror jag att både regering och riksdag kommer
fram till detsamma som Etiska rådet har gjort.
Anf. 117 ROSA ÖSTH (c) replik:
Herr talman! Det framgick inte riktigt vem Bo Holmberg skulle ta med
sig till den öde ön, om det var jag eller någon i regeringen. Men det kanske
vi kan återkomma till.
Jag menar för min del att det gäller att hålla isär religionsresonemanget
och den praktiska hanteringen av de sociala frågorna i utskottet. Det är där-
för jag ser detta litet grand som att socialdemokraterna har sökt med ljus
och lykta efter något att reservera sig emot. För detta talar också det som
jag var inne på i debatten med Martin Nilsson, att man hela tiden polemise-
rar mot motionerna, som är avstyrkta av utskottet, och inte alls mot utskotts-
majoriteten.
Anf. 118 BO HOLMBERG (s) replik:
Herr talman! Jag tycker att det är mycket viktigt, Rosa Östh, att socialut-
skottet, och därmed riksdagen, blir överens om att hålla fast vid nuvarande
abortlagstiftning. Det tycker jag är jättebra. Att vi socialdemokrater har va-
rit oroliga för att olyckor skall kunna inträffa i lagstiftningen är en annan
sak. Men vi kan konstatera nu att vi är en enig riksdag. Det är mycket posi-
tivt. Detta är en bra signal.
Om vi sedan kunde prata ihop oss åker jag gärna med Rosa Östh till en
öde ö, och för den delen med andra i socialutskottet också. Jag tycker att
det är så pass angeläget att man får reda ut sådana här saker. Det är inte
enbart en språkfråga. Det innebär att man respekterar en religionsfrihet, att
man inte hamnar i en situation där religionen skall överpröva förnuftstron.
Jag tycker att den frågan är så principiell att den är värd ett besök någon-
stans, eventuellt på en ö, för att reda ut den. Jag har förhoppningar om att
vi nästa gång vi behandlar den här frågan skall ha kommit en bit längre.
Anf. 119 CHATRINE PÅLSSON (kds) replik:
Herr talman! Jag håller givetvis med Bo Holmberg om svårigheterna att få
en sammanhållen etik när den medicinska utvecklingen går så snabbt framåt.
Det är viktigt att vi vågar stå för den etik vi tror är bäst. Ordet etik blir ju
ingenting om man inte talar om vilken etik man företräder. Vi företräder den
kristna etiken och den västerländska humanismen. Det står i regeringsför-
klaringen. Här har vi olika åsikter om uttryckssätt. Den kristna människosy-
nens grunder är det okränkbara, unika, den personliga värdigheten. Det tror
jag är en sak som vi måste lyfta fram. Som jag säger delar helt klart inte alla
socialdemokrater den här grundsynen. Men det är jag närmast glad för.
Emellan betänkandet SOU 1989:51 och den nya regeringens tillträde i
början av oktober 1991 hade det förflutit ett par år. Uppenbarligen har den
nya regeringen suttit i två år utan att mäkta med detta. Men man har aviserat
en skrivelse nu till våren, och det bör väl både vi och Bo Holmberg vara
glada och tacksamma över.
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Vissa etiska frågor
99
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
I^issa etiska frågor
100
Att resa till en öde ö med socialutskottet tycker jag är en utmärkt idé och
är beredd att följa det förslaget om ordföranden lägger fram det.
Anf. 120 BO HOLMBERG (s) replik:
Herr talman! Jag vet att Chatrine Pålsson och jag inte är överens om att
det finns en kristen etik. Jag vill skilja mellan religion och etik.
Etiken, Chatrine Pålsson, är närmast en fakultet, en vetenskap där man
utifrån ett antal principer - rättviseprincipen och barmhärtighetsprincipen,
från illafinnande till välbefinnande - skall försöka att resonera sig fram till
vad som är ont och vad som är gott. De tillämpas av både människor med
kristen övertygelse och människor som har en förnuftstro. Båda söker finna
vad som är ont och gott.
När vi i socialutskottet är ute i välfärden och ser eländet med uteliggare,
ser utslagna människor och ser problem med psykiskt störda samtidigt som
vi bedriver en ekonomisk politik som gör att det blir hårdare och hårdare,
kärvare och kärvare, och Chatrine Pålsson frågar vad man menar med etik
känner jag att andra nog kommer att säga om den tid vi just nu befinner oss
i: Tänk vad de pratade mycket om etik i Sveriges riksdag. Tänk vad etiken
blommade i högtidstalen. Men om man gick ut i verkligheten skulle man se
att etiken stod svag och skuggad och att den inte hade fått plats i människor-
nas vardag. Därför handlar etiken också om praktiska ting: att kunna finan-
siera, att kunna göra insatser.
Jag tror att socialdemokratin har en humanism och en människosyn som
bär långt. Vi kämpade fram en människosyn, Chatrine Pålsson, långt innan
ert parti över huvud taget hade kommit till här i landet.
Anf. 121 CHATRINE PÅLSSON (kds) replik:
Herr talman! Det sista som Bo Holmberg talade om skulle det vara mycket
intressant att resonera vidare om här i kammaren. Säkert har vi mycket att
lära av Socialdemokraternas företrädare. Men kvar står ju ändå att det inte
särskilt ofta förekommer någon etisk debatt här i kammaren, och det bekla-
gar jag. Jag hoppas att vi skall kunna prata mer om de här frågorna i riksda-
gen och ge dem mer utrymme.
Har vi den grunden klar för oss kanske det är något lättare att angripa
problemen. Men har vi ett budgetunderskott på 1 000 miljarder kronor, som
vi i stort sett är beredda att vältra över på våra barn och barnbarn, gäller det
ju att även de etiska principer som vi arbetar för räcker något längre än till
den tidpunkt när vi som sitter här nu stänger dörren till riksdagen. Men jag
välkomnar en fortsatt etisk diskussion. Nu har vi uppenbarligen inte tid att
ta den. Jag hoppas att vi skall kunna göra det längre fram, och då även kunna
lyssna på varandra.
Anf. 122 MARGARETA ISRAELSSON (s):
Herr talman! Efter att ha sett att vår motion kring fosterdiagnostik har
besvarats i samband med motioner från personer som kanske har en annan
syn på aborträtten än vi har tyckte vi att det var viktigt att markera varför vi
har skrivit den här motionen.
När jag för tre år sedan väntade barn fick jag ofta frågan: Vad tror du att
det blir? Eller: Vad hoppas du att det blir? Då svarade jag: Ett barn. Jag inte
bara hoppades det - jag var nästan övertygad om att det skulle bli ett barn.
Men jag märkte också att vad fostret så småningom skall födas som - en
flicka eller en pojke - är någonting som vi med stor spänning funderar över
och diskuterar. En del tycker att det är väldigt intressant att få veta det i god
tid, så att de kan välja om de skall sticka i ljusblått eller i rosa eller hur de
skall möblera den nya familjemedlemmens rum.
Själv tycker jag att de här frågorna har en betydelse om det i familjen finns
risk för en svår ärftlig sjukdom som följer antingen den manliga eller den
kvinnliga sidan i familjen. Jag tycker emellertid att det som man kan få svar
på i samband med fosterdiagnostik måste bygga på läkarens kunskap och
kompetens. Det måste vara läkaren som avgör om familjen skall behöva veta
någonting om fostrets kön.
Kvinnan måste få behålla rätten till den fria aborten och skall inte behöva
ange några motiv för sin eventuella abort. Men lagen bör ändras så att läka-
ren inte får informera om fostrets kön. Det har vi motionerat om.
Nu har vi emellertid också lärt oss att en möjlighet att modifiera det här
kravet är att säga att läkaren inte får informera före den 25 graviditets-
veckan. Det omöjliggör att informationen missbrukas, men den riktigt ny-
fikne blivande föräldern kan ändå få ett svar.
Herr talman! Med detta har vi bara velat ge en förklaring till vår motion.
Vi tycker alltså - och räknar med att återkomma till detta - att regeringen
faktiskt har möjligheter att sätta gränserna i det här specifika fallet. Utskot-
tet skulle alltså ha kunnat nå något längre än man gjort i sin skrivning.
Anf. 123 BARBRO WESTERHOLM (fp):
Herr talman! Först vill jag uttala min tillfredsställelse över behandlingen
av motionen om äggdonationer. Utskottet skriver att det kan vara motiverat
att en utredning av frågan kommer till stånd. Man har inte föreslagit något
tillkännagivande, men jag har stort förtroende för att regeringskansliet läser
de här betänkandena och att det kommer en utredning.
Sedan har jag fått frågan var Folkpartiet liberalerna står i abortfrågan.
Först och främst har vi naturligtvis känt oro för det stundtals ganska hög-
ljudda abortmotstånd som vi har fått höra. Vi har nu vid vårt landsmöte för
en och en halv vecka sedan fattat ett beslut i abortfrågan. Vi skriver där:
Den fria aborträtten är betydelsefull för kvinnors självständighet genom att
den ger kvinnorna själva kontroll över sin fruktsamhet och därmed sina liv.
Den fria aborträtten har kommit för att stanna. Något skäl för att ändra den
nuvarande abortlagen finns inte. - Det är där vi står i abortfrågan.
I andra sammanhang har vi lyft fram att den lagstiftning vi i dag har är till
för att tillvarata dels barnens rätt att födas önskade, dels kvinnornas möjlig-
het till självständighet. Den abortlag vi har i dag har visat sig fungera. Det
som inte har fungerat fullt ut är de abortförebyggande insatserna. Många
talare har i dag framhållit vikten av att vi fortsätter att intensifiera dem, t.ex.
när det gäller ungdomsmottagningarna.
Den andra fråga jag har fått gäller samvetsklausulen. Vi i Folkpartiet libe-
ralerna sade nej till det förslag som kom upp inför skrivandet av högskole-
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
PTssa etiska frågor
101
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Vissa etiska frågor
102
propositionen om införandet av en samvetsklausul. Nu har man enats om att
tillsätta en enmansutredare, nämligen Erling Aspelin.
Det vi har uttalat när det gäller samvetsklausulen är att vi anser att det
är den som söker vård som står i centrum. Den personen skall i hälso- och
sjukvården känna sig trygg att få den vård och behandling som dels är fast-
ställd i lag - i det här fallet abortlagen - dels är i enlighet med vetenskap och
beprövad erfarenhet. Man skall känna sig säker på att inte mötas av personal
som av personliga, ideologiska skäl tar avstånd från en behandlingsmetod.
Det här med samvetsklausul har en mycket vidare aspekt än abortfrågan.
Det gäller andra insatser där det av ideologiska skäl hos en del har funnits
ett motstånd mot att ställa upp. Det har gällt transplantationer, det har gällt
blodtransfusioner och det har gällt läkemedelsbehandling. Det har också
gällt tjänstgöringstider. Vi anser att om man som personal inte kan ställa upp
på den lagstiftning vi har eller på vad som är vetenskap och beprövad erfa-
renhet måste man söka sig till andra arbetsuppgifter. Vården är till för de
vårdsökande - det är det primära - och inte i första hand för personalen. -
Det här tycker vi är en viktig fråga, och jag är glad att den ställdes till mig.
Anf. 124 EVA ZETTERBERG (v) replik:
Herr talman! Jag vill bara ha ett förtydligande när det gäller samvetsklau-
sulen.
Jag har uppfattat det som att det har varit fråga om ett regeringsuppdrag,
dvs. att det inte är någon enskild minister som har gett detta uppdrag. Hela
regeringen har haft behov av att utreda en eventuell samvetsklausul. Jag har
också uppfattat det som att syftet med utredningen är att en samvetsklausul
skall införas.
Uppfattar Folkpartiet också det som att det finns behov av en samvets-
klausul? I så fall stämmer det illa med det som Barbro Westerholm just sade
här i talarstolen, och som hon vid många andra tillfällen har sagt. Hon sade
nämligen att man, om man viil jobba som läkare eller barnmorska, inte kan
hävda att man inte vill utföra vissa arbetsuppgifter av samvetsskäl. Man skall
fullfölja utbildningen, arbeta där man kan få arbete och utföra sina arbets-
uppgifter.
Jag vill alltså veta om Folkpartiet ändå inte står bakom detta.
Anf. 125 BARBRO WESTERHOLM (fp) replik:
Herr talman! Jag har redogjort för vår inställning när det gäller samvets-
klausulen, men inget parti har ju egen majoritet.
Vi har tyckt att det kan vara rimligt att man ändå gör en utredning. Sedan
får vi ta ställning till utredningsresultatet. Detta har ju stötts och blötts i riks-
dagen alltsedan abortlagen kom till. Det finns därför mycket material. Det
är ett material som har övertygat oss om att den inställning som jag redovi-
sade är den riktiga.
Anf. 126 EVA ZETTERBERG (v) replik:
Herr talman! Det står väl ändå alldeles tydligt och klart att Folkpartiet,
som är en del av regeringen, har velat ha den här utredningen och att syftet
är att man skall se om det går att införa en samvetsklausul.
Anf. 127 BARBRO WESTERHOLM (fp) replik:
Herr talman! Nej, så skall man inte tolka det. I många sammanhang görs
det utredningar för att alla skall känna att det finns tillräckligt underlag för
att fatta beslut. Som jag tolkar det här uppdraget är syftet inte att en sam-
vetsklausul skall införas utan att frågan om en samvetsklausul skall utredas.
Jag tycker att detta är en viktig demokratisk princip. Om man inte är över-
ens i en fråga, om några inte känner sig övertygade och anser att underlaget
för beslut inte är tillräckligt, skall man acceptera att en utredning görs.
Anf. 128 ELISABETH PERSSON (v):
Herr talman! Vänsterpartiet och jag själv slåss för abortlagen. Vi gör det
nu i en motion. Vi har gjort det tidigare i motioner, och vi kommer att göra
det allt framgent.
Vi motarbetar förslag som inskränker rätten till abort. Jag vill gärna veta
vilka inskränkningar i den nuvarande abortlagen som bl.a. Tuve Skånberg
vill göra. Vad vill ni ändra? Tuve Skånberg har sagt att han inte vill kriminali-
sera aborter. Därmed var Rosa Östh nöjd. Hon tyckte att det var bra att
det blev sagt. Men det är faktiskt inget svar. Ingen har påstått att kds vill
kriminalisera aborter, men vi vill veta vad ni vill ändra på i den nuvarande
abortlagstiftningen och i så fall hur det skall ändras.
I mitt huvudanförande angav jag problemen med en kartläggning av vilka
skäl kvinnor har för att begära abort. Jag upprepar: Enligt abortlagen behö-
ver ingen kvinna ange något skäl.
Att göra en kartläggning av det här slaget är en helt annan sak än att göra
en sammanställning av vad forskare, gynekologer, medicinare och andra ve-
tenskapsmän har kommit fram till på det här området. Det är psykologiska
och medicinska sammanställningar som man mycket väl kan göra.
Vill Tuve Skånberg att en paragraf skall införas i den nuvarande abortla-
gen som säger att kvinnor skall ange skäl för abort? Vad skall man i så fall
använda de olika skälen till? Skall de ligga till grund för nya ställningstagan-
den?
Vi har diskuterat mycket om vad som skall ändras, vem som skall ändra,
vem som har sagt vad, vem man är osv. Kds:arna, framför allt, har lutat sig
mot en utredning, SOU 1989:51.
Jag tycker att det är litet anmärkningsvärt att majoritetens skrivelse i en
utredning har en sådan dignitet för Tuve Skånberg. Jag hoppas att samma
respekt för majoritetsuppfattningen kommer fram när Partnerskapskommit-
tén lägger fram sitt betänkande framöver. Jag tror dock inte att Tuve Skån-
berg kommer att läsa de raderna på samma sätt som han har läst den här
utredningen.
Det är bara åsikter som framförs i den här utredningen - vi har inte röstat.
Man kan lyfta fram vissa formuleringar som tyder på något, men utredning-
ens huvudslutsats är att det inte finns någon anledning att ändra på nuva-
rande abortlagstiftning.
Vi har haft diskussioner om foster lever eller ej. Tuve Skånberg frågade
mig om vi vill förneka att foster lever. Det har vi aldrig förnekat.
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Vissa etiska frågor
103
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Vissa etiska frågor
104
Anf. 129 TUVE SKÅNBERG (kds):
Herr talman! Först skall jag kommentera undersökningen av skälen för
abort. Precis som i alla opinionsundersökningar som genomförs skall ett till-
räckligt stort antal tillfrågas för att undersökningen skall vara statistiskt sig-
nifikant. Den som inte vill svara behöver naturligtvis inte göra det. Min per-
sonliga åsikt är inte att detta skall arkiveras eller på något vis kunna knytas
till någon person. Vi är blott och bart ute efter att få reda på varför kvinnor
ser sig tvungna att göra abort och vad samhället kan göra åt det.
Elisabeth Persson tillhör ett parti som då och då under de två år som jag
har varit med har fått se att besluten har gått hennes parti emot. Hon har
fått finna sig i att det finns en större majoritet. Det kan också bli mitt öde.
Jag vill tala utifrån den motion som Ulla Tilländer bad mig vara företrä-
dare för-jag delar hennes åsikter. Jag vill först och främst förändra attityden
till graviditet. Jag vill att kvinnan skall mötas med en positiv attityd, att hon
skall få samhällets och omgivningens hjälp och stöd för att välja att föda.
Jag vill också öka rättssäkerheten. I motionen talas det om ett specifikt
sätt att öka rättssäkerheten. Det sägs att aborter skulle vara förbjudna efter
18:e veckan och vara tillåtna först efter särskild prövning från 12:e veckan.
Anledningen till att jag känner mig frimodig att tala för det här utan att
bli stämplad som extremist är att Sverige faktiskt är det mest liberala landet
när det gäller abortlagstiftning. Det finns inget land i Europa som kommer
i närheten av oss. USA kan tävla med oss. Annars framstår Sverige i större
delen av den civiliserade världen som mycket udda.
Vi kanske skall minnas att var fjärde graviditet i Sverige leder till abort.
I kommunistländer, Elisabeth Persson, kan så mycket som hälften av alla
graviditeter leda till abort, t.ex. i det forna Sovjet eller i Kina.
Anf. 130 ELISABETH PERSSON (v):
Herr talman! Jag skall inte prata mer om kartläggningen. Jag lockar
uppenbarligen in Tuve Skånberg i fullkomligt ohållbara resonemang och
funderingar.
Hur skall man göra en opinionsundersökning? Skall man plocka fram
namn och adresser på kvinnor som har gjort abort och skicka brev till dem
och fråga varför de gjorde det? Jag kan inte tänka mig att Tuve Skånberg
menar att man skall bryta den medicinska sekretessen för att göra någonting
sådant. Jag tror att vi skall lämna det därhän.
Jag har också en positiv attityd till gravida kvinnor. Jag tror att vi hade
kommit längre om vi hade diskuterat hur man skall göra för att undvika
oönskade graviditeter så att vi får ned aborttalen. Det finns ingen som tycker
att höga aborttal är bra. Jag tycker att det är fruktansvärt att abortsiffrorna
är så höga, om det nu är så, vare sig det är i det forna Sovjet eller någon
annanstans. Det är också fruktansvärt att antalet illegala aborter ökar i värl-
den på grund av att man antingen inte har haft råd med preventivmedel eller
att de legala aborterna har inskränkts. I det här fallet har vi uppenbarligen
inte alls olika uppfattning, Tuve Skånberg och jag.
Anf. 131 TUVE SKÅNBERG (kds):
Herr talman! Min erfarenhet är att ingen kvinna gör abort med lätt sinne -
tvärtom. I de allra flesta fall är det en ohygglig erfarenhet. Det är min erfa-
renhet och kanske också Elisabeth Perssons att om förhållandena hade varit
annorlunda och kvinnorna hade kunnat undvika att göra abort, hade de i de
allra flesta fall velat ha aborten ogjord.
Det finns ett intresse för många kvinnor att tala om på vilket sätt förhållan-
den skulle vara annorlunda för att det skulle ha varit möjligt för dem att föda
barn. Hur en sådan opinionsundersökning skall genomföras rent tekniskt
utan att kvinnors integritet träds för när överlämnar jag till t.ex. Folkhälsoin-
stitutet att utröna.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 17 §.)
Föredrogs
socialutskottets betänkande
1993/94:SoU3 Vissa tandvårdsfrågor.
Anf. 132 EVA ZETTERBERG (v):
Herr talman! Riksdagen har beslutat att all användning av kvicksilver i
Sverige skall avvecklas. Användningen av kvicksilver inom industriproduk-
tionen har nästan helt upphört. Inom tandvården är det däremot tillåtet att
hantera kvicksilver. Användningen av amalgam subventioneras dessutom
genom socialförsäkringssystemet. Amalgam har i och för sig blivit alltmer
impopulärt. Många tandläkare undviker amalgam. Ännu har vi ingen av-
vecklingsplan.
Hösten 1992 presenterade Socialstyrelsen en awecklingsplan som innebar
att kvicksilveranvändningen inom tandvården skulle upphöra 1997. Någon
sådan plan har inte presenterats, och det finns inget beslut om det. Jag anser
därför att det är av stor vikt att en sådan awecklingsplan snart kommer till
stånd. Vi måste fatta ett beslut om aweckling så att den processen kan på-
börjas.
Det räcker emellertid inte med en awecklingsplan. Jag anser också att det
behövs en fullständig varudeklaration för allt tandvårdsmaterial. Från Väns-
terpartiet tycker vi att dentalmaterial skall klassas som läkemedel och att ett
produktregister bör inrättas. Det sägs att med en ny läkemedelslag är den
saken omhändertagen och att det inte behövs något sådant produktregister.
En stor del av tandvårdsmaterialet kommer dock att falla utanför den lag-
stiftningen.
Vi tycker också att det är angeläget att få ett biverkningsregister så att man
kan se vilka biverkningar av tandvårdsmaterial som rapporteras.
Herr talman! Jag vill bara yrka bifall till min meningsyttring i detta ärende.
Det gäller beslut om aweckling, att det skall finnas fullständig varudeklara-
tion, att dentalmaterial skall klassas som läkemedel och att ett biverknings-
register bör upprättas där man kan se vilka biverkningar av tandvårdsmate-
rial som har rapporterats.
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Vissa tandvårds-
frågor
105
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Vissa tandvårds-
frågor
106
Anf. 133 LEIF CARLSON (m):
Herr talman! Socialutskottets betänkande nr 3 behandlar 22 motioner
med diverse yrkanden inom tandvårdsomrädet, bl.a. amalgamets vara eller
icke vara. Liksom föregående ämne har denna fråga diskuterats oerhört
mycket, med många känslor inblandade och ibland i ett högt tonläge. Det
är fullt naturligt eftersom frågan berör så många människors hälsa och välbe-
finnande. Det finns den största anledning att med respekt följa den oro som
människor känner. Gränsen mellan berättigad och överdriven oro är utom-
ordentligt svår att dra. Det går inte att ge vetenskapligt entydiga svar på vad
som är skadligt och hur man reagerar. De individuella variationerna är stora.
Som ansvariga politiker finner jag att det bästa vi kan göra är att med ly-
hördhet och respekt för oron följa expertmyndighetens, Socialstyrelsens,
råd baserade på bästa tillgängliga vetenskapliga underlag och erfarenheter.
På många håll i landet läggs det ner ett mycket stort arbete på forskning rö-
rande kvicksilver, kvicksilverföreningar och andra tungmetaller. Mest känt
är kanske ett tungmetallcentrum i Uppsala. Det här innebär att vi kommer
att få ett allt bättre underlag inför en avveckling.
Som nämnts redovisade Socialstyrelsen hösten 1992 möjligheten att av-
veckla amalgam. Man skulle kunna sluta nu när det gäller mjölktänder och
om ett par år när det gäller barn under 19 år. År 1997 skulle man möjligen
kunna sluta helt med amalgam. Problemet är kostnader för ersättningsmate-
rial och kvaliteten. Verkliga alternativ som är bra föreligger kanske inte
förrän om 5-10 år. Det finns inte anledning att försätta sig i en situation så
att man kommer ur askan i elden.
Vi måste också konstatera att mer än hundra års användning av amalgam
har visat på mycket små biverkningsfrekvenser. Det är egentligen överras-
kande, eftersom det rör sig om ett toxiskt material som kvicksilver. De siffror
man har fått fram på 0,2 promille kanske man inte skall ta bokstavligt. Det
är svårt att göra sådana beräkningar. Den undersökning som Socialstyrelsen
gjorde med försöksverksamhet med registrering av biverkningar av dentala
material visar ungefär inom vilken storleksordning biverkningarna återfinns.
Användningen av amalgam har minskat kraftigt, och tandstatusen blir allt
bättre.
De här frågorna bereds nu av regeringen. Avvecklingen ligger under be-
redning. Utskottet finner inga skäl att inte avvakta regeringens beredning
för att få ett sansat och hållbart underlag inför ett beslut om avveckling.
Herr talman! Riksdagen behandlade frågan om produktkontroll av den-
talmaterial i samband med lagen för medicintekniska produkter. Den
svenska lagstiftningen gäller nu samma produkter som omfattas av dekreten
ingående av EES-avtalet och förslag till nya EG-direktiv. Det medför att
dentalmaterial, även provisoriskt sådant, omfattas av kontrollbestämmel-
serna. Lagen är också en ramlag. Det ger regeringen eller tillsynsmyndighet
möjlighet att ange detaljreglering. Det kan gälla information, märkning och
bruksanvändning. Det här har riksdagen redan antagit. Lagen gäller fr.o.m.
den 1 juli 1993. Detta bör ge Eva Zetterberg den trygghet som hon strävar
efter. Det här är redan gjort.
Frågan om registrering av biverkningar av dentala material bereds också
i regeringen liksom behovet av skärpta avfallskrav för amalgam. Även behov
av ökad utbildning vad gäller handhavande av amalgam och behovet av me-
dicinsk kompetens bereds.
Det är dock viktigt att komma ihåg att vi redan nu, genom Socialstyrelsens
råd, har klara anvisningar för när medicinsk kompetens skall kopplas in vid
besvär i munhålan och hur avfallshanteringen skall gå till.
Herr talman! Frågor om det fria tandläkarvalet för barn och ungdom tas
bl.a. upp i en motion av Isa Halvarsson. Jag kan förstå den oro som visas för
att landstinget som har att besluta om det här kanske inte följer riksdagens
intentioner. Utskottet har i en kanske litet naiv kolartro på landstingens ly-
hördhet och vilja att följa riksdagen uttalat att man är villig att avvakta och
se, och man räknar med att landstingen följer intentionerna i propositionen
om ökad konkurrens i kommunal verksamhet som riksdagen har antagit. Ut-
skottet är villigt att låta landstingen visa sina goda intentioner men kommer
att vara mycket uppmärksamt på att barn och ungdom verkligen får fria möj-
ligheter att välja.
Herr talman! Med det anförda yrkar jag bifall till utskottets hemställan
och avslag på meningsyttringen.
Anf. 134 EVA ZETTERBERG (v) replik:
Herr talman! Frågan om avveckling av amalgam har diskuterats under
många år. Det är ingen ny fråga. Jag nämnde i mitt anförande att Socialsty-
relsen presenterade ett förslag 1992.
Jag hävdar, precis som Leif Carlson, att det tar tid att utveckla alternativen
och att genomföra avvecklingen. Var och en förstår ju att det inte går att från
en dag till en annan förbjuda ett material som har använts så länge. Det tar
tid att hitta ersättningar.
Jag tror inte att vi någonsin kommer att finna andra alternativ om vi inte
bestämmer att till ett visst datum skall detta vara genomfört. Jag tror att det
är nödvändigt med den pressen för att få i gång avvecklingen.
Herr talman! Jag vill också kommentera frågan om biverkningar. Leif
Carlson hävdar att det är så försvinnande få som drabbas av biverkningar.
Jag undrar om det har genomförts någon egentlig undersökning på det områ-
det, just därför att det inte har funnits något register på biverkningar och
just därför att det inte har varit en fråga som aktivt har drivits. Det är männi-
skorna själva som successivt har satt sina sjukdomssymtom i samband med
många amalgamfyllningar. Jag menar att det säkerligen finns betydligt fler
än dem som har tagit upp problemen som är drabbade av dessa symtom. Det
finns säkerligen fler än vad som framgår i den statistik som Leif Carlson åbe-
ropar.
Jag tror att med ett register på biverkningar skulle vi få fram de fakta vi
efterlyser på området. Då skulle vi se hur det står till. Det är bara glädjande
om det inte är en så stor andel människor som har biverkningar. Det går ju
att få fram.
Anf. 135 LEIF CARLSON (m) replik:
Herr talman! Först har vi frågan om undersökningar. Jag framhöll att det
är svårt att göra säkra undersökningar. Men undersökningarna ger en upp-
fattning om storleksordningen.
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Vissa tandvårds-
frågor
107
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Vissa tandvårds-
frågor
108
Det är odiskutabelt så att vid en jämförelse av släktingar bland tungmetal-
lerna i det periodiska systemet finner man färre biverkningar för kvicksilver
än vad man förväntar sig. Det är i och för sig glädjande och turligt att det är
så. Vi vet att biverkningarna är få även om de säkert, som Eva Zetterberg
säger, är fler än vad vi har fått fram. Vi måste vara säkra på att det finns
material som svarar upp mot, är minst lika bra som och kan användas på ett
minst lika tillförlitligt sätt som amalgam.
Tyvärr fungerar inte forskningen så att man kan säga att problemet skall
lösas till den 1 januari nittonhundra-si-och-så. Det kan vara svårt att sätta
ett datum. Jag tror att vi får vara nöjda med att frågan bereds hos regeringen.
Det skall läggas fram ett förslag när avvecklingen skall kunna genomföras
grundat på bästa möjliga och nyaste möjliga forskningsunderlag och bedöm-
ningar. Jag tror att vi har kommit långt. Att sätta ut ett datum är mer en vink
i luften. Det kanske inte går exakt till den dagen. Det kanske tar ett halvt
eller ett helt år längre. Det är inte meningsfullt. Vi är alla inställda på samma
färdriktning, dvs. att problemet skall lösas så fort som möjligt.
Anf. 136 LEIF BERGDAHL (nyd):
Herr talman! Jag skall tala om en märklig farsot som tycks grassera enbart
i landet Sverige och inte någon annanstans. Det är en farsot som jag vill kalla
för amalgamhysteri. Det är en på många sätt märklig farsot. Det finns inget
vetenskapligt stöd för denna farsot. Ändå är den godkänd som ett handi-
kapp. Staten ger pengar till Tandvårdsskadeförbundet för att sprida informa-
tion om detta tillstånd. Det märkliga är också att fastän amalgam har använts
under hela 1900-talet har farsoten uppträtt först under de senaste 10-20
åren.
Jag skall böija med att referera till tidningen Dagen. Där får man i dag
läsa om pingstväckelsens framgångar i Honduras. Jag vill inte på något sätt
såra de troende, men jag tar detta som exempel. I Honduras börjar döva
höra, blinda börjar se, lama börjar gå och cancersvulster försvinner. Att de-
battera med personer som påstår detta är, enligt min mening, lika givande
som att debattera med vissa amalgammotståndare. Jag kommer inte att de-
battera denna fråga i denna kammare, oberoende av om någon vill replikera.
Det här är fråga om tro, inte om vetande. Frågan om tro och vetande är
mycket intressant. Jag har en vän i litteraturens värld som heter Voltaire.
Jag har en bok i två band av Georg Brändes om Voltaire. Det händer ibland
när jag kommer hem på kvällarna från denna kammare att jag tar fram
denna bok och blir upplyft av den kritik och humanism som Voltaire ger ut-
tryck för. Man skall lita på förståndet och vetenskapen i stället för på en
mängd andra saker, t.ex. kyrkan.
Trots motstånd från de instanser i Sverige som besitter den största kunska-
pen inom detta område, dvs. Tandläkarförbundet, Socialstyrelsen, Läkare-
sällskapet osv., planerar man att förbjuda amalgam. Tala om antiintellektua-
lism! Eftersom vetenskapligt stöd saknas åberopar man miljöskäl. Men vad
finns i stället? Jo, plastfyllningar som bevisligen är farliga. Man vet bevisli-
gen att dessa plastfyllningar har mycket högre allergiframkallande förmåga.
De framkallar t.o.m. cancer hos försöksdjur. Men tyvärr finns det inget bra
ersättningsmaterial i dag.
Trots risken för att bli beskylld för akademisk högfärd, skulle jag vilja
rikta mig till dem som förespråkar ett amalgamförbud. Lägg er inte i det ni
inte behärskar! Ni behöver ha nödvändig vetenskaplig skolning för att kunna
ta ställning i sakfrågan. Låt dem som kan frågan sköta det hela. Låt experter
inom Tandläkarförbundet och Läkaresällskapet ta ställning. Det här är en
typisk fråga som politikerna inte skall lägga sig i. Lyssna i stället på dem som
har skolning på området. Lyssna på t.ex. min gamla lärare, professor Jan-
Otto Ottosson, en man med stor integritet. Han är en av Sveriges ledande
etiker och psykiater. Han har gjort en studie om dessa amalgampatienter.
Läs vad han har skrivit i Läkartidningen.
På 1700-talet spred sig en liknande farsot genom Europa. Det var frågan
om skendöd. Man trodde att man blev begravd även om man levde. Detta
spred sig liksom häxprocesserna som en löpeld över Europa - från Tyskland,
Danmark till Sverige. Man böljade konstruera instrument för att slå sönder
blodkärlen på folk och tappa ut blod så att de inte skulle begravas levande.
Med all respekt för folks oro, tycker jag att det har varit felaktigt att satsa
statliga medel på Tandvårdsskadeförbundet.
Anf. 137 TREDJE VICE TALMANNEN:
Jag får meddela att anslag nu har satts upp om att detta sammanträde skall
fortsätta efter kl. 19.00.
Anf. 138 EVA ZETTERBERG (v) replik:
Herr talman! Det är intressant att höra vilka argument som Leif Bergdahl
använder i debatten. Tidningen Dagen och väckelserörelsen i Honduras in-
spirerar mer än själva sakfrågan.
Jag skulle i stället vilja anmoda Leif Bergdahl att ta del av den forskning
som faktiskt äger rum på området. Där framgår det att det finns människor
som har många amalgamfyllningar som har uppenbara psykiska och fysiska
skador. De har uppenbarligen blivit amalgamförgiftade.
Jag tänker t.ex. på Metallbiologiskt centrum i Uppsala. Där har man fors-
kat mycket i dessa frågor. Jag har tagit del av en del av deras resultat. Det
är alldeles uppenbart att det handlar om vetenskap och beprövad erfarenhet
och inte om vidskepelse som t.ex. skendöd eller andra farsoter som Leif
Bergdahl talade om.
Det är uppseendeväckande att en ledamot anser att vi inte skall lägga oss
i denna fråga därför att vi inte behärskar den. Det vore väldigt farligt om vi
i en rad olika frågor hänvisar till att läkarna eller tandläkarna eller en rad
andra sakkunniga på ett område själva skall få uttala sig i frågan om avveck-
lingen av ett material - i det här fallet en tungmetall.
Vi skall självfallet inte lägga oss i varenda detalj. Vi skall inte lägga oss i
hur tandvården utförs på en rad områden. Vi skall inte lägga oss i sjukvår-
den. Men i det här uppenbara fallet är det oerhört viktigt att vi sätter oss in
i frågan och inte, som Leif Bergdahl säger, låter experterna sköta det hela.
Anf. 139 LEIF CARLSON (m):
Herr talman! Jag är något förvånad över tidigare inlägg. Det tillhör veten-
skaplig och akademisk tradition att visa ödmjukhet och respekt inför de till-
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Vissa tandvårds-
frågor
109
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
löxva tandvårds-
frågor
kortakommanden som all vetenskap har och att ta människors oro på allvar.
Man får inse att det kanske inte finns alldeles tvärsäkra svar på allt. Jag för-
sökte påpeka det. Jag försökte också påpeka att den här frågan lidit av ett
något högt tonläge. Men det ger faktiskt inte dem som far illa så värst mycket
tillbaka.
Jag delar uppfattningen att vi ibland far ut långt när vi säger att kvicksilver
har långt större skadeverkningar än vad som går att påvisa. Men vi måste
också respektera de människor som känner oro. Det är riksdagens uppgift
att se till att det kommer fram underlag som är hållbart och som man kan ha
till grund för ett ställningstagande.
Man bör också ha respekt för att det är svårt att hitta alternativ. De plaster
som i dag används innehåller exempelvis de sex vanligaste allergenerna. Det
måste med i värderingen. Det finns alltså skäl att moderera sig från samtliga
håll och att försöka komma fram till bra lösningar. Det ger patienterna de
bästa förutsättningarna för en bra framtid på det här området.
Anf. 140 LEIF BERGDAHL (nyd):
Herr talman! Jag sade tidigare att jag inte vill ge mig in i debatten. Men
jag vill ge en förklaring. Det höga tonläget beror på ett stort antal samtal
med människor som försökt övertala mig att engagera mig i den här frågan
och arbeta för amalgamförbud.
Jag har jobbat ganska mycket med detta. Det som jag har sagt står jag för.
Men jag är väldigt ledsen om jag sårat någon. Även i mitt anförande sade
jag att jag har full förståelse för människors oro, men för den skull skall man
inte spä på oron genom att acceptera ovetenskapliga påståenden, såsom att
amalgam är livsfarligt. Det tror inte Sveriges Tandläkarförbund, som har
stor expertis inom det här området. Vi bör lyssna mer på denna expertis än
på dem som arbetar på Uppsala biomedicinska centrum.
Anf. 141 SIW PERSSON (fp):
Herr talman! Innan jag påbörjar mitt förberedda anförande vill jag passa
på och säga några ord till Leif Bergdahl. Det är väldigt uppseendeväckande
med en sådan här framtoning. Det är väldigt viktigt att hela tiden komma
ihåg att det finns något som heter vetenskap och beprövad erfarenhet men
att det också finns en fortsättning som säger: Ständigt söka vidga sina kun-
skaper.
Är det så konstigt att den här frågan diskuteras? Det är nämligen veten-
skapligt bevisat att exempelvis det gammaldags kopparamalgamet innehöll
30 % koppar, ca 70 % kvicksilver och ibland upp till 1,5 % kadmium.
Är det konstigt att man är orolig för rotfyllnadspreparat, när det konstate-
ras att rotfyllnadspreparatet N2, som förbjöds år 1974 om jag minns rätt,
innehåller så potenta substanser såsom eugenol, paraformaldehyd och phe-
nylkvicksilver och blymönja? Jag skulle kunna göra listan lång över ämnen
som det är bevisat kan skada oss människor.
Det var inte så länge sedan som vi hade en stor insamling av farliga kvick-
silvertermometrar. De måste bort! sades det. De fick inte användas, och de
var mycket farliga för både människor, djur och natur, om de gick sönder.
110
Insamlingen gav ett gott resultat, därför att folk är medvetna om de stora
risker som följer med kvicksilver.
Känner ni till att en termometertillverkare numera riskerar att få böta upp
till 100 000 kr om han vid denna tillverkning använder kvicksilver i termo-
metrarna?
När det nu är så viktigt att kvicksilver skall försvinna över allt, när skall
det då tas i ordentligt för att få kvicksilvret att försvinna ur våra munnar?
Amalgamer, som innehåller mer än 5 % kvicksilver, klassas av Kemikalie-
inspektionen såsom ”mycket farliga produkter” och måste därför förses med
en varningssymbol i form av en giftgubbe.
Dentalt amalgam innehåller ungefär tio gånger högre halt av kvicksilver,
dvs. 50 %. Såsom jämförelse kan jag nämna att till samma hälsofarlighets-
klass hänförs bl.a. arsenik och träsprit. Detta är ingenting som jag i egenskap
av riksdagsledamot själv hittat på, utan detta har Kemikalieinspektionen
konstaterat.
Riksdagen har redan beslutat att användningen av ett antal farliga kemi-
kalier, däribland kvicksilver, skall upphöra. Det är anmärkningsvärt att alla
branscher som använder kvicksilver har varit mycket samarbetsvilliga och att
de i många fall har slutat med kvicksilveranvändningen tidigare än de varit
tvungna till. Men det finns ett undantag, nämligen Sveriges Tandläkarför-
bund.
Under de gångna årens amalgamdebatt har det framför allt varit tandlä-
kare som försvarat amalgamet. De senaste årens miljödebatt tycks inte hel-
ler ha påverkat Tandläkarförbundets ledning.
Sedan Socialstyrelsen under sensommaren 1992 av miljöskäl kom med sitt
utredningsförslag om amalgamförbud - inte av hälsoskäl av någon outgrund-
lig anledning - har förbundet sagt ett klart nej till ett förbud och dessutom
uppmanat sina medlemmar till strid.
Samtidigt som tandläkarna som yrkeskår driver denna kampanj är det
tandläkare som fått samhällets förtroende att ta ansvar för att amalgam-
forskningen förs framåt.
Frågan om amalgamets hälsoeffekter är i grunden en medicinsk fråga,
men det är tandläkare som är ansvariga tjänstemän både på Riksförsäkrings-
verket och på Socialstyrelsen. Det är också tandläkare som är ansvariga för
fördelningen av forskningspengarna inom Medicinska forskningsrådet.
Vid försäkringskassorna är det alltså tandläkare som lämnar avgörande
utlåtande över de patientfall som kan ge de vetenskapliga bevisen för att
amalgam och andra tandvårdsmaterial kan orsaka ohälsa. Detta måste be-
traktas som en besvärande jävssituation.
En generell behandlingsprincip inom sjukvården är att man skall ta bort
alla tänkbara orsaker till ohälsa. Detta måste väl ändå gälla även problem
som härrör från tänderna! Sanering av amalgam på sjuka patienter bör initie-
ras av läkare och betraktas som en medicinsk behandling, precis som rönt-
gen, laboratorieprov, operationer.
Med det system som i dag gäller, skriver den behandlande läkaren en re-
miss till en tandläkare, vilken i sin tur gör en ansökan hos försäkringskassan.
Det är sedan försäkringskassans förtroendetandläkare som skall bedöma om
behandlingen är motiverad. Patientens medicinska behov avgörs alltså i en
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Vissa tandvårds-
frågor
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Vissa tandvårds-
frågor
112
brevväxling mellan två tandläkare. I realiteten blir det förtroendetandläka-
ren som överprövar en specialistutbildad läkares diagnos.
Ingen annanstans i den svenska sjukvården går det till på detta sätt. För-
troendetandläkaren kan alltså omöjliggöra en behandling, som enligt en viss
läkare är nödvändig, därför att patienten helt enkelt inte har råd att bekosta
behandlingen själv.
Dessutom skall vi komma ihåg att enligt Socialstyrelsen har tandläkare
inte medicinsk kompetens! Det är de personer med medicinsk kompetens
som måste få ett avgörande inflytande, även för de patienter som av olika
orsaker anser sig drabbade av tandvårdsmaterial.
En förutsättning för att patienterna skall kunna behandlas på ett adekvat
sätt är att det finns ett väl fungerande produktregister, med fullständig inne-
hållsdeklaration för varje enskild produkt. I dag kan produkternas innehåll
ändras hur som helst, och jag har flera bevis på att de uppgifter som står på
en viss innehållsdeklaration inte gäller i verkligheten. Alla komponenter i
material som skall användas måste provas på samma sätt som läkemedel,
både var för sig och i kombination.
Innan ett dentalmaterial planteras in i kroppen - munnen är ju faktiskt
också en del av kroppen och dessutom en ovanligt aggresiv del - måste man
veta att det inte skadar patienten. Någon sådan prövning har mig veterligen
aldrig gjorts med amalgamet.
Ett heltäckande register för biverkningar av dentalmaterial måste också
införas och biverkningar måste redovisas på samma sätt som för läkemedel.
Ett sådant biverkningsregister måste göras både av läkare och av tandläkare
tillsammans, eller var för sig.
Tandproblem visar sig inte bara i munnen, utan det kan bli effekter i andra
delar av kroppen.
Socialstyrelsen gav våren 1991 ut allmänna råd, där det bl.a. står: ”Patien-
ter som förutom generella symtom också har symtom från munhålan eller
tuggapparaten bör undersökas även av läkare.
Den medicinska utredningen måste vara förutsättningslös och baseras på
patientens besvär och läkarens respektive tandläkarens undersöknings-
fynd.”
Där står också: ”Det åligger varje läkare och tandläkare att i överensstäm-
melse med vetenskap och beprövad erfarenhet meddela patienten de råd och
så vitt möjligt den behandling som patientens tillstånd fordrar. Det är syn-
nerligen viktigt att dessa patienter får ett korrekt bemötande från sjukvårds-
personalens och tandvårdspersonalens sida.”
Det här är fantastiskt vackra ord. Ja, orden är vackra, men verkligheten
är inte lika vacker.
Det är många kvinnor och män som förtvivlat söker hjälp för sina problem
från tänderna. Det är många kvinnor och män som förtvivlade konstaterar
att de inte får någon hjälp.
Det är alltså dags att se till att man lever upp till alla de vackra ord som
man har producerat under ett antal år.
Herr talman! Jag yrkar inte bifall till motionerna So411 och Sf288. Jag
hoppas att de uppdrag som regeringen nu har fått inom det snaraste skall
innebära att vi i alla fall kan ta något positivt steg framåt.
Anf. 142 EVA ZETTERBERG (v) replik:
Herr talman! Det var mycket intressant att lyssna till Siw Persson, då hon
sade många kloka ord. Vi förefaller vara helt överens i sakfrågorna. Min
fråga till henne är: Är Siw Persson verkligen nöjd med utskottets bedömning
och med det som regeringen gör? Ställer Siw Persson sig inte bakom den
meningsyttring där jag har fört fram i stort sett samma krav som hon förde
fram i sitt anförande?
Anf. 143 SIW PERSSON (fp) replik:
Herr talman! Det är en bedömningsfråga. Jag kan antingen ställa mig
bakom Eva Zetterbergs meningsyttring eller invänta regeringens åtgärder.
Som Eva Zetterberg förstår, är det en lämpligare bedömning för min del att
hoppas att regeringen, när man nu har chansen, går ett steg längre än vad
Eva Zetterberg gör i sin meningsyttring.
Anf. 144 EVA ZETTERBERG (v) replik:
Herr talman! När den här frågan behandlades i utskottet hade Folkpartiet
chansen att se till att detta blev majoritetens uppfattning. Då hade vi kunnat
skynda på awecklingsplanen.
Anf. 145 SIW PERSSON (fp) replik:
Herr talman! Det är ingen hemlighet att den här frågan skär igenom alla
partier. Det finns de som är för, och det finns de som är emot.
Anf. 146 MARIANNE ANDERSSON (c):
Herr talman! Jag har engagerat mig i amalgamfrågan under ganska många
år. Jag har gjort det på grund av att jag har mött människor som haft stora
problem men som inte hade den blekaste aning om att de led av kvicksilver-
förgiftning. Efter amalgamsanering har de blivit bra. Det är alltså inte fråga
om någon placeboeffekt, som det ofta talades om tidigare.
Motståndet mot att ta problemen på allvar finns i stort sett inte här i riks-
dagen. Vi har gjort många positiva uttalanden. Men ändå händer det så litet.
Motståndet mot att ta problemen på allvar finns främst hos myndigheter,
som Socialstyrelsen, Medicinska forskningsrådet, yrkesmedicinare och
Tandläkarförbundet. Det gäller på central nivå inom Tandläkarförbundet -
många enskilda tandläkare har helt slutat att använda amalgam och klarar
det på ett utmärkt sätt.
I uttalandena från dessa myndigheter används minsann ingen försiktig-
hetsprincip, som vi talade om tidigare i dag när vi diskuterade elöverkänslig-
het. Nej, här skall det fullt ut bevisas vetenskapligt att det finns risker innan
man erkänner något som helst problem. Just den här tvärsäkerheten är
oroande. En viss ödmjukhet vore på sin plats. Det finns otaliga exempel på
miljöproblem som ingen har velat ta på allvar först, men som sedan har visat
sig vara reella.
All vetenskap skall vara sökande, har jag fått för mig. Jag skulle vilja säga,
att där tvärsäkerheten går in, går vetenskapen ut. Leif Bergdahls inlägg var
ett tydligt tecken på det.
Leif Bergdahl talade om farsoter. Det härjade en gång en farsot bland
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Vissa tandvårds-
frågor
113
8 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 16
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Vissa tandvårds-
frågor
114
munkarna i Värnhem, och de dog som flugor. Ingen visste först vad det be-
rodde på, men det visade sig att det var bly i vattenledningarna. Det var
alltså ett reellt problem. Det finns inbillade men också verkliga farsoter. Så-
dana saker skall tas på allvar.
Vetenskapsmännen har olika uppfattningar i den här frågan - det är det
viktigaste att ta till sig. Många forskare har ägnat mycken tid och kraft under
stort motstånd åt att forska om detta.
Jag skall ta upp några delfrågor. Jag har väckt en motion med ganska
många yrkanden. Det gäller t.ex. materialfrågan. Man säger att det inte
finns något material som kan ersätta amalgamet. Det är sant - det finns inget
material som helt generellt kan ersätta amalgamet. Men det finns olika typer
av material som kan ersätta amalgam.
Vi har år efter år efterlyst produktkontroll och biverkningsregister för att
skapa ordning när det gäller hur de olika tandlagningsmaterialen ser ut, hur
de fungerar och hur de skall kunna hanteras på ett bra och vetenskapligt sätt.
Det har gått oerhört trögt. Man hänvisar nu till EG-direktiv, vilket man har
gjort under ganska många år. Men vi i Sverige bör också kunna ha rutiner
för detta.
Riksdagen har anvisat pengar till forskning om dessa frågor. Det har visat
sig att både de som fördelade pengarna och de som fick pengarna i stor ut-
sträckning hade en i förväg bestämd uppfattning om att amalgamet inte var
något stort problem. Det visar också på svårigheterna.
Man pekar på att det skulle kosta så mycket pengar att sluta med amal-
gamanvändningen. Jag vet inte hur man har fått fram sifferuppgifterna, men
jag är ganska övertygad om att man bara har räknat med de kostnader som
rakt av kan avläsas efter någon typ av metod. Jag är övertygad om att man
inte har räknat med att sjukskrivningarna minskar om människor får hjälp
med amalgamsanering.
Jag har också, precis som Siw Persson gjorde, pekat på det orimliga i att
en tandläkare överprövar en läkares utlåtande när det gäller att ställa dia-
gnosen om någon är sjuk av amalgam. Det handlar just om patienterna. De
möter fortfarande mycket stora problem och har stora svårigheter att få
hjälp. Det beror till stor del på de allmänna råd som har getts ut av Riksför-
säkringsverket och Socialstyrelsen.
Redan 1990/91 uttalade riksdagen att det är rimligt att den som på grund
av sjukdomsbesvär vill byta ut sina amalgamfyllningar skall kunna göra det
på ett enkelt sätt och till en rimlig kostnad. De utredningar som Riksförsäk-
ringsverket anser bör föregå en amalgamsanering är såväl kostnadskrävande
som tidsödande. Man beslutade alltså att detta skulle bli enklare i framtiden.
Men detta har inte genomförts av Riksförsäkringsverket, utan tandläkare
tvingas fortfarande utföra omfattande och obetalt pappersarbete, som tar
mycket lång tid i anspråk. Detta får till följd en utdragen sjukskrivningspe-
riod för patienten. Det slutar ofta med att patienten själv får bekosta något
som i själva verket är en sjukvårdande behandling.
Jag skall inte ta upp tiden längre med den här frågan. Jag tänker inte yrka
bifall till min motion, även om det är mycket frestande. Jag inser att det inte
händer något mer om jag yrkar bifall till min motion just nu.
Men jag vill skicka en uppmaning till regeringen och departementet att
visa handlingskraft i den här frågan. Vi måste vända handlingsförlamning till
handlingskraft. Jag vet att det är en komplicerad fråga, men vi har inte tid
att vänta på beslut så länge. Jag lyssnade på Leif Carlson tidigare. Han hän-
visade till alla de beredningar som pågår. Det är i och för sig positivt, men
vi som har jobbat med detta i så många år är betydligt mer otåliga än vad de
som kommit in i detta litet senare kanske är.
Herr talman! Jag vill avsluta med att skicka med detta till regeringen.
Anf. 147 EVA ZETTERBERG (v) replik:
Herr talman! Jag vill också bekräfta det Marianne Andersson tar upp,
nämligen vilka kostnader vi skulle kunna bespara den enskilde och samhäl-
let. En person med kvicksilverförgiftning skulle kunna återgå till arbetslivet
efter en sanering i stället för att vara sjukskriven och sedermera gå över i
förtidspension. Det är stora kostnader som kan undvikas på det viset. Det
skall också finnas med när man beräknar vilka kostnader för tandvårdsmate-
rial dessa förslag skulle innebära.
Det var egentligen inte därför jag begärde replik, utan jag vill fråga Mari-
anne Andersson en sak. Av den beskrivning som Marianne Andersson ger
kan man få intiycket att problemen finns på bl.a. Socialstyrelsen. Det är där
de inte har åtgärdat problemen tillräckligt snabbt. Jag kan instämma i detta
och även i beskrivningen från Siw Persson av hur man på Socialstyrelsen en-
bart använder sig av tandläkare när man tar upp dessa frågor i stället för
medicinsk expertis. Man använder sig inte heller av Metallbiologiskt cent-
rum i Uppsala som har mycket god kunskap på området.
Detta är ju gott och väl, Marianne Andersson, men det är ju inte bara där
problemen finns. Riksdagen kommer ju sannolikt att rösta mot mitt förslag
om att vi skall besluta om avveckling i dag. Riksdagen vill i dag rösta emot
en fullständig varudeklaration, produktregister och biverkningsregister. Det
är riksdagen som säger nej till detta. Jag vet att det finns motstånd runt om
på olika håll. Men om vi inte ens har en klar och tydlig beställning från riks-
dagen på när amalgam skall vara avvecklat, hur skall vi då kunna få genom-
slagskraft hos dem som skall utföra detta? Vi måste ju börja själva.
Jag tycker inte att den beskrivning som Marianne Andersson ger över att
vi i riksdagen alltid har varit överens och drivit fram frågorna riktigt stäm-
mer.
Anf. 148 MARIANNE ANDERSSON (c) replik:
Herr talman! Jag är beredd att ge regeringen och departementet en chans
eftersom de håller på att arbeta med frågan. Det var därför som jag inte yr-
kade bifall till min motion nu. Men min otålighet är ganska stor, som jag
sade tidigare. Det är svaret.
Anf. 149 EVA ZETTERBERG (v) replik:
Herr talman! Varför inte hjälpa departementet litet på traven genom att
klart och tydligt tala om vad riksdagen anser? Det kan ju inte försämra sa-
ken.
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Vissa tandvårds-
frågor
115
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Vissa tandvårds-
frågor
116
Anf. 150 LEIF CARLSON (m) replik:
Herr talman! Som jag sade tidigare, har jag full förståelse för den otålighet
som många har. Men jag tror också att det är alldeles riktigt som Marianne
Andersson säger. Vi måste avvakta att vi får ett fullödigt material och att det
kommer fram. Samtliga dessa frågor ligger under beredning. Det vore helt
fel att sätta ut ett datum som vi inte vet om det kan hållas eller inte.
Jag vill också kommentera det som nämndes om relationen läkare-tandlä-
kare. Detta är områden där man har olika kompetens. Det gör att detta byg-
ger på ett förtroendefullt samarbete. Ibland kan man få se att den ena par-
tens kompetens inom området är bättre. Människor söker ofta för vad de
tror är kvicksilverbesvär, men det visar sig vara bettfysiologiska besvär. En
inslipning gör då att de blir besvärsfria. Detta kan inte en läkare avgöra. Det
måste en tandläkare göra. Vi måste ha respekt för det samarbetet och under-
stryka vikten av att det fungerar på ett utmärkt sätt.
När det sedan gäller produktkontroll, biverkningar m.m. menar jag att
den lag som vi beslutade om i våras, och som gäller från den 1 juli, om medi-
cintekniska produkter är så anpassad till EG att den tar upp alla dentalmate-
rial, även de provisoriska. Det finns möjlighet att föreskriva om informa-
tion, produktkontroll, biverkningar osv. till den myndighet som har uppdra-
get. Det finns lagutrymme för detta. Vi behöver inte göra något åt det. Där
kan man travestera Karl XLs yttrande och säga: I riksdagsmän ilen icke så
fort. Vad som skall göras är allaredan gjort.
Anf. 151 MARIANNE ANDERSSON (c) replik:
Herr talman! Till det sista vill jag säga att det är gott och väl att det finns
lagutrymme. Jag hoppas verkligen att det blir något gjort också. Vi har sett
så många gånger att det inte händer så mycket efter de beslut som har fattats
här. Just när det gäller sådana här svåra frågor är det ganska ofta på det sät-
tet. Det är oerhört viktigt att vi följer denna fråga.
Det är klart att tandläkare och läkare har olika kompetens. Det är viktigt
att de samarbetar. Jag reagerar mot att man egentligen inte vill prata om
kvicksilverförgiftning utan kallar det för avvikande reaktioner mot kvicksil-
ver och amalgam. Det kan vara allergier och liknande. Det är en liten del av
dem som har problem som är drabbade av detta. Det är viktigt att man också
väger in förgiftningssymtom och liknande. Det kan ju vara både det ena och
det andra.
Det är oerhört viktigt att man ställer en ordentlig diagnos. Under alla år
tidigare har man inte arbetat med diagnoser på ett medicinskt sätt. Det har
varit tandläkarna som har hanterat detta. Det är naturligtvis delvis ett stort
fel eftersom detta också är ett medicinskt problem.
Anf. 152 LEIF CARLSON (m) replik:
Herr talman! Detta med diagnos är pudelns kärna. Diagnos är svårt. Det
vet jag av egen erfarenhet. Det är inte alltid så lätt att kommendera fram en
diagnos. Det är ett svårt område.
Det gäller också för provtagning och förgiftning. Vi vet vissa värden där
vi måste säga att detta är kvicksilverförgiftning. Utan att bli alltför teknisk
kan jag säga att när man tar blodprover hittar man nästan aldrig dessa värden
på dem som söker. Man hittar normala och ibland utomordentligt låga vär-
den. Det kanske beror på att man letar på fel ställe.
Bl.a. i Uppsala har man tittat på hur det ser ut med kvicksilver inne i t.ex.
blodkroppsceller. Där har man möjligen hittat ett samband mellan nivåer
och symtom. Detta är alltså fortfarande något av grundforskning. Det kan
inte användas som en rutindiagnostik ute. Här finns det inte bra provtag-
ningsinstrument i dag. Det är också en anledning till att frågan tål beredning.
Anf. 153 MARIANNE ANDERSSON (c) replik:
Herr talman! Vi vet att blodprover är mycket svårt. De som har förhöjd
kvicksilverhalt i blodet - jag känner faktiskt sådana som har haft det - är
mycket illa däran. Den saken är klar. Det håller jag med om.
Men det finns också ställen som i Uppsala, där man arbetar med detta.
Det finns också läkare ute i landet som har utvecklat ganska förfinade meto-
der för att ställa rätt diagnos på ett vetenskapligt sätt. Jag känner själv några
sådana läkare. De har också fått ett bra resultat av den behandling som har
följt. Allt detta är ju en kedja som skall skötas på rätt sätt. Det har vi säkerli-
gen inte olika uppfattning om. Det skall ju ske på ett riktigt och bra sätt.
Men jag tycker att det är oerhört olyckligt när man vägrar att befatta sig
med frågan. Det är både mänskligt och samhällsekonomiskt alldeles för dyrt
för att vi skall hålla på med det.
Anf. 154 BO HOLMBERG (s):
Herr talman! Under förra mandatperioden anordnade riksdagen en om-
fattande utfrågning om amalgamet och dess eventuella effekter. Resultatet
blev att riksdagen uttalade att amalgam var olämpligt som tandfyllnadsmate-
rial och beslöt att det skulle avvecklas när man hade hunnit få fram fullgott
ersättningsmaterial. Den dåvarande socialdemokratiska regeringen gav ett
uppdrag till Socialstyrelsen att utreda en avveckling av amalgamet.
Jag upplevde att riksdagen gjorde en jättestor insats vid den hearingen ge-
nom att riksdagsledamöterna tog till sig människornas oro. Fram till dess
hade dessa människor betraktats på samma sätt som kvinnor i övergångsål-
dern, med depressioner som det inte var något att bry sig om. Om det är
något som svensk sjukvård skall akta sig för är det att inte ta till sig männi-
skors oro. Dessutom lade riksdagen ut 4 miljoner kronor på forskning dels
om eventuella hälsoeffekter, dels om alternativ.
Riksdagen har under den här mandatperioden efter förslag från socialför-
säkringsutskottet beslutat att ändra bestämmelserna så, att den som efter en
medicinsk bedömning anses kunna ha obehag av amalgam skulle få möjlig-
heter till ersättning vid saneringen. Detta är bakgrunden.
Frågan är vad som händer och vad regeringen gör. Det har kommit mycket
klagomål över att Riksförsäkringsverkets anvisningar som utarbetats på
grundval av riksdagens beslut är för snäva. Riksdagen ville att man skulle
hjälpa utsatta patienter, men Riksförsäkringsverkets regler är för snäva.
Vidare har, som andra talare här tagit upp, kritik riktats mot att förtroen-
detandläkarna i nuvarande organisation överprövar också medicinarnas åt-
gärder. Som bekant är det för den som lagar tänder en helt annan värld som
öppnar sig när man går in på andra specialiteter som gäller människokrop-
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Vissa tandvårds-
frågor
117
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Vissa tandvårds-
frågor
118
pen. Jag finner det personligen orimligt med en ordning där en förtroende-
tandläkare överprövar annan medicinsk kompetens.
Frågan är också vad som har hänt med de 3-4 miljoner kronor som an-
slogs. Amalgamenheten i Uppsala och Metallbiologiskt centrum i Uppsala
har nämnts här. Banbrytande i deras arbete är att de inte enbart ser frågan
utifrån kvicksilver- eller tandläkarsynpunkt utan ser på den ur den medi-
cinska synpunkten av ohälsa. Det viktiga är naturligtvis att ställa sig frågan
vilken inverkan kvicksilvret i amalgam har på vår hälsa.
Man har hittills inte kunnat mäta detta. Som Leif Carlson vet får man inte
fram det genom blodprov eller urinprov. När man i Uppsala går in i cellerna
kan man konstatera att trots att det tidigare sagts att det inte blev något läck-
age, förekommer det läckage. Man har också sagt att detta inte kan tas upp
i kroppen. Nu säger man att det visst kan tas upp i kroppen.
Nästa steg är vilka hälsoeffekter detta får. Jag tycker att man i denna forsk-
ning redan har kommit så långt att hälsoaspekten måste komma fram på ett
helt annat sätt.
Jag har sett att man nu i den internationella forskningen prövar eventuella
samband mellan höga kvicksilverhalter och Alzheimers sjukdom. Också så-
dana effekter måste tas med i den bedömning som nu skall göras. Jag har
även sett en studie från Forsknings- och utvecklingsrådet i Uppsala i vilken
det visas att amalgamavskiljarna i utsläppssammanhang inte fungerar. Alltså
går det ut kvicksilver i naturen. Det finns studier från krematorierna som
visar att väldigt mycket kvicksilver går ut från dessa. Industrin och övriga
intressenter har varit överens om att ta bort kvicksilvret, men här fortsätter
man att använda det. Jag förstår inte logiken i detta.
Det har gjorts samhällsekonomiska beräkningar av vad amalgampatienter
som snurrar runt i sjukvårdssvängen egentligen kostar i form av sjukfrånvaro
osv. Också på den punkten finns ett fint underlag.
Regeringen har nu rapporterna från Socialstyrelsen och andra, kunska-
perna i Uppsala och samhällsekonomiska bedömningar att ta till sig. Rege-
ringen måste nu ta ställning, och jag vill fråga Leif Carlson när regeringen
kommer att lägga fram sin proposition. Utredningen har legat hos Socialsty-
relsen i ett och ett halvt år. Jag utgår från att regeringen har en sådan plane-
ring och beredskap att man kommer att lägga fram en proposition till riksda-
gen under våren, så att den beställning som riksdagen har gjort hos rege-
ringen kan utföras planenligt. Jag vill höra vad Leif Carlson säger på den
punkten.
Anf. 155 LEIF CARLSON (m) replik:
Herr talman! Något exakt datum fördetta kan jag inte ange. Vi är överens
om att detta är komplicerade frågor och att de skall färdigberedas. Så sker
nu också med samtliga frågor. Det är en självklarhet att sådant som inte fun-
gerar, t.ex. när det gäller amalgamurskiljarna, skall rättas till. Det finns inga
hinder för det. Jag tror inte att det råder någon oenighet om det här eller om
att åtgärderna brådskar, men jag tillstår att jag inte kan ange något datum.
Det är mycket lätt att se det litet fascinerande i nya forskningsresultat som
kommer fram, t.ex. vad gäller kvicksilverhalten i cellerna. Man kan också
se att kroniska trötthetssymptom kan försvinna när kvicksilvret tas bort ur
tänderna. Men det har ännu så länge publicerats kolossalt litet om detta.
Man måste ha litet mer att hålla sig till än muntliga berättelser i ett fascine-
rande ämne. Som grund för beslut krävs mer av hårdfakta, publicerade verk-
liga data.
Vi måste acceptera detta, om vi skall få en trovärdighet i vårt agerande
mot allmänheten. Vi måste ha en god grund att stå på. Personliga berättelser
från forskare och andra är intressanta och trevliga, men kan inte tjäna som
en sådan grund, utan det krävs mer.
Anf. 156 BO HOLMBERG (s) replik:
Herr talman! Leif Carlson kan kanske få fram en signal till regeringen från
debatten i dag att det från riksdagen visas en otålighet och att många nu för-
väntar sig att det kommer en proposition. Debatten i dag skulle då resultera
i att en sådan signal kommer fram till regeringskansliet.
Jag håller vidare med Leif Carlson om att man måste få fram vetenskapligt
publicerade fakta. En liten sak som jag fäst mig vid när det gäller vetenskap-
liga publikationer och amalgam är att om man vill publicera en vetenskaplig
undersökning som berör amalgam, måste man alltid ha en tandläkare som
referens.
Man har i Uppsala tagit fram en undersökning med titeln ”Förbättring av
patienters allmänna hälsa efter borttagning av amalgam”. Som författare
står legitimerade tandläkaren Göran Olsson och docent Ulf Lindh. En mot-
svarande publikation togs inte in i en amerikansk tandläkartidning. Jag tror
att det är industrin som trycker på.
Det skall nu bli intressant att se om Tandläkartidningen, som står för ve-
tenskapen och skall hålla det fria ordets fana högt, publicerar en artikel om
detta. Den vetenskapliga världen kan ibland, Leif Carlson, vara litet jobbig
när nya fakta skall fram. Det är kanske inte alldeles lätt för dem som har
plöjt i dessa nya banor att komma fram och få anslag, om det finns ett tjurigt
motstånd från en viss profession mot att detta kommer fram.
Jag har inga svårigheter att bejaka Leif Carlsons uttalande att man natur-
ligtvis måste ha tillgång till hårdfakta innan man kan trampa in på nya vägar,
men jag känner att det nu finns så många uppslagsändar att regeringen nog
tryggt kan lägga fram en proposition för riksdagen under våren.
Jag har dessutom sett att fem landsting har fattat beslut om att gå före
riksdagen. Medan riksdagen kör på i 50 kilometers fart ilar landstingen fram
i 100 kilometers hastighet. Det kan inte vara någon bra ordning.
Anf. 157 LEIF CARLSON (m) replik:
Herr talman! Jag tror att signalerna om otålighet och att man vill ha ett
resultat har gått fram till regeringen. Jag tror att jag kan lova Bo Holmberg
att det också kommer att tryckas på på den punkten.
Vad sedan gäller publicering av forskningsresultat har de kvalificerade tid-
ningar som sysslar med detta utomordentligt strikta riktlinjer för hur detta
skall gå till. Det är svårt både för oss och för andra att lägga oss i deras be-
dömningar när det gäller att ta in artiklar.
När det gäller industrin ställer jag mig något skeptisk till Bo Holmbergs
synpunkter. Amalgam är i verkligheten knappast en lönsam produkt, utan
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Vissa tandvårds-
frågor
119
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Vissa tandvårds-
frågor
120
alternativen är betydligt lönsammare. Det borde snarare föreligga ett indust-
riellt intresse åt det andra hållet. Det gör att jag har svårt att se någon svart
konspiration som orsak till att ärendet drar ut på tiden. Jag tror att det helt
enkelt gäller en fruktansvärt komplicerad fråga. Diagnostiserandet av pro-
blemen underlättas faktiskt inte av att man är politiskt otålig, utan de är
komplicerade i sig och måste lösas på ett korrekt sätt.
Anf. 158 GULLAN LINDBLAD (m):
Herr talman! Jag anser nog att socialutskottet genom åren har tagit frågan
om amalgamet på allvar, även om frågan böljar bli något segsliten. Jag skall
inte framställa något särskilt yrkande, men även jag vill sälla mig till dem
som säger att vi börjar bli litet otåliga.
Jag har tillsammans med Birger Hagård i många år motionerat om bl.a.
ökade forskningsinsatser och biverkningsregister rörande dentala material.
Vi har även i år väckt en motion, om amalgamavveckling av miljöskäl, som
har behandlats av utskottet.
Jag tillhör inte dem som har ropat på ett omedelbart avskaffande av amal-
gam i tandvården, eftersom jag inte har kunnat bevisa att något helt tillfreds-
ställande ersättningsmaterial finns. Alla de aktuella materialen är mer eller
mindre giftiga, som flera talare före mig betonat, eller allergiframkallande.
Det gäller att få fram något material som är så bra att man kan lämna amalga-
met för gott, vilket vi alla hoppas på. Man måste veta, herr talman, för att
kunna förändra.
Nu må det ändå tillåtas en lekman - jag känner mig som en sådan, även
om jag är sjuksköterska och delvis kunnig i dessa frågor - att finna det något
egendomligt att kvicksilver uppfattas som mycket farligt i alla andra sam-
manhang men skulle vara helt oskadligt på detta område. BI.a. har man från
hälsovårdsnämnder påtalat faran med att krematorierna släpper ut tonvis
med kvicksilver från avlidna till våra vattendrag. Olika hälsovårdsnämnder
har krävt åtgärder mot detta. Men som sagt: Detta material anses vara
oskadligt när vi har det i munnen.
Socialstyrelsen har i awecklingsplanen betonat att kraven på omhänderta-
gande av amalgamavfall bör skärpas i avvaktan på en total avveckling och
kräver amalgamavskiljare. Också Naturvårdsverket har varit inne på detta
och menat att det snabbaste sättet att minska tandvårdens kvicksilverutsläpp
är att få bort amalgamet.
Jag håller med Leif Carlson. Jag tycker att det var ödmjukt uttalat av en
läkare, från den s.k. sakkunskapen, att även vetenskapen har sina begräns-
ningar. Jag har under mina år som sjuksköterska varit med om sådant som
jag i dagens läge nog betraktar som rena kvacksalveriet. Jag kommer ihåg
när vi kletade in hela patienter med klorofyllsalva. Jag tror att de flesta lä-
kare i dag undrar vad man då egentligen höll på med, men det ansågs då vara
ett bra läkemedel. Det är viktigt att vi alla är ödmjuka i denna fråga och
framför allt att vi tar människors oro och symtom på allvar.
Som flera talare har sagt före mig, var det litet klent med det under en lång
tid. Dess bättre tror jag att inte minst riksdagsdebatten, vårt engagemang i
dessa frågor, har hjälpt de människor som ändå känner besvär från munhå-
lan och som hänför dem till amalgamfyllningar.
De beställningar som riksdagen har gjort har tagit lång tid att fullfölja.
Detta är också svåra frågor. Precis som Bo Holmberg sade begärde en majo-
ritet i socialförsäkringsutskottet, och sedermera riksdagen, för något år se-
dan att man på ett mindre byråkratiskt sätt skulle kunna få sina amalgamfyll-
ningar borttagna. Bestämmelserna är dock fortfarande alltför snäva i detta
avseende.
Jag tycker trots allt att vi har kommit en bit på väg. Användningen av
amalgam har nu minskat kraftigt. Forskning har skett, bl.a. efter påtryck-
ningar från denna riksdag. Tidigare talare har också påtalat att forskningen
varit något ensidig. Jag vill nog påstå att den har varit det. Jag vill betona att
forskning alltid skall vara förutsättningslös, den skall ha frihet och alla fakta
skall fram på bordet. Det är också viktigt att den forskning som betraktas
som litet annorlunda verkligen blir beaktad. Jag vill särskilt betona vikten av
att forskningen får ordentliga anslag, bl.a. forskningen vid Metallbiologiskt
centrum. Den frågan ligger förvisso på ett annat utskott.
Herr talman! Min förhoppning är att den beredning som nu sker i rege-
ringskansliet skall ske med skyndsamhet, eftersom det har tagit många år
innan vi har kommit så långt. Jag hoppas att vår debatt skall ha bidragit till
det.
Anf. 159 SIW PERSSON (fp):
Herr talman! Jag begärde ordet med anledning av att det sades att vad
som skall göras redan är gjort. Jag vill ta mig friheten att läsa innantill på
s. 6 i betänkandet, vad som står angående bruksanvisningar och produktin-
formation. Där står: ”1 den mån det kan vara aktuellt med sådan informa-
tion ---. Detta innebär att det åtminstone i viss utsträckning finns möjlig-
het att tillgodose de förslag om produktinformation som Socialstyrelsen
framfört i sin rapport.” Alltså finns det mer att göra.
Herr talman! Jag vill understryka att man, om man är intresserad, kan till-
godogöra sig både svensk och internationell forskning, som det numera finns
ganska gott om.
Jag vill också passa på och säga något som jag glömde i mitt tidigare inlägg.
Det är viktigt att amalgamanvändningen upphör. Men det är också viktigt
att man har en awecklingsplan. Jag tillhör dem som menar att det skall ske
under ordnade förhållanden, så att man har tillgång till andra material som
är väl beprövade. Därför anser jag inte att man kan göra det i morgon.
Det är viktigt att debatten inte bara fokuseras på amalgam. Det finns
många andra dentala material som är farliga. Visst är väl Sverige fantastiskt.
Tänk att man har gränsvärden när det gäller formaldehyd i Ikeas bokhyllor!
Men när det gäller formaldehyd i tänder, då är det fritt fram.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 17 §.)
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Vissa tandvårds-
frågor
121
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Lednings-
ansvaret och vissa
behörighetsfrågor
122
Föredrogs
socialutskottets betänkande
1993/94:SoU4 Ledningsansvaret och vissa behörighetsfrågor.
Anf. 160 MAUD EKENDAHL (m):
Herr talman! Socialutskottets betänkande 1993/94:SoU4 behandlar just
ledningsansvaret och vissa behörighetsfrågor. Utskottet anser att det är an-
geläget att regeringen och Socialstyrelsen noga följer tillämpningen av be-
stämmelserna om det samlade ledningsansvaret. Det är vi helt överens om.
Herr talman! Att vi från den borgerliga sidan har en reservation fogad till
detta betänkande beror på att vi anser att det inte finns något skäl att göra
ett tillkännagivande till regeringen. Utvärderingsarbetet har påbörjats och
vi förutsätter att det kommer att slutföras utan onödigt dröjsmål. Med anled-
ning av detta yrkar jag bifall till reservation nr 1 om ledningsansvaret.
Anf. 161 EVA ZETTERBERG (v):
Herr talman! Jag skall villigt tillstå viss utmattning efter eftermiddagens
övningar med socialutskottets tidigare betänkanden. Jag skall därför nöja
mig med att säga att jag med glädje instämmer i utskottets majoritetsskriv-
ning. Vi begär att regeringen snarast återkommer i frågan om samlat led-
ningsansvar.
Jag vill också yrka bifall till Vänsterpartiets meningsyttring. I den tar vi
upp att det är nödvändigt att Socialstyrelsen skall ha tillsynen över icke legiti-
merade psykoterapeuter.
Anf. 162 INGRID ANDERSSON (s):
Herr talman! De motioner om samlat ledningsansvar inom hälso- och
sjukvården och vissa behörighets- och legitimationsfrågor som behandlas i
detta utskottsbetänkande har innehåll som tidigare behandlats. Ledningsan-
svaret har närmast blivit en följetong. Jag vill börja med att yrka bifall till
reservation 2 och i övrigt till utskottets hemställan, och därmed avslag på
reservation 1 och meningsyttringen från Vänsterpartiet.
Bestämmelserna om ledningsansvaret trädde i kraft den 1 juli 1991. Enligt
dem skall vid enhet för diagnostik eller vård och behandling, om det behövs
för patientsäkerheten, finnas en särskild läkare med specialistkompetens,
som svarar för den samlade ledningen av verksamheten - en chefsläkare.
Utskottet lade ner stor möda inför det beslutet, i all enighet, för att det
skulle vara möjligt för andra personalkategorier än läkare att fortsätta att
vara eller bli chefer. Det stod i betänkandet då, och det sades tydligt i kam-
mardebatten. Det visade sig sedan när Socialstyrelsens allmänna råd kom,
att de blivit utformade på ett sätt som inte uttolkade utskottets intentioner.
Därför uttalade utskottet våren 1992 att dc allmänna råden inte är bindande,
utan att det står huvudmännen fritt att följa råden. Vi sade detta för att
stärka huvudmännen att våga ta ställning för andra än läkare att bli chefer
när det är läge för det. Det var ett mycket ovanligt uttalande, men det kändes
nödvändigt för att riksdagens mening skulle få genomslag.
Utskottet var också enigt om att en snabb uppföljning och utvärdering be-
hövdes. Den skulle vara klar inom ett år, alltså före den 1 april 1993.1 våras
kunde vi, när vi hade frågan på bordet igen, konstatera att utvärderingen
inte hade påbörjats. Vi begärde, i enighet, att få den omgående.
Nu är det den 27 oktober, och vi har tappat tålamodet, vi som i denna fråga
är utskottets majoritet. Regeringspartiernas företrädare är mera förstående
och tålmodiga, vad det nu kan bero på. Vi vill säga ifrån, och vi vill ge rege-
ringen till känna att utvärderingen nu skall komma till oss snarast.
Vi har en diskussion nu inom riksdagen om vikten av att utvärdera våra
beslut. Blev de som vi tänkte oss? Det får inte ta så här lång tid att få fram
fakta. Tidigare utskottsuttalanden har nonchalerats alldeles för länge, trots
att vi har varit eniga om att vi vill ha snabba resultat.
Herr talman! Bestämmelserna om chefsläkare gäller numera inte inom
husläkarsystemet, som riksdagen nyligen har beslutat om. Det är förmodli-
gen dags att ompröva chefsläkarreformen för framtiden. Jag kan se en tydlig
positiv del, och det är bestämmelsen om patientansvarig läkare. Vi behöver
utvärderingen nu, för att komma vidare i denna fråga.
Flera motioner tar upp behörighetsfrågor och legitimationsfrågor. Där ut-
talade sig utskottet i våras om en översyn, med ett undantag. Majoriteten
ville ha ett ställningstagande när det gäller naprapaterna, med förtur. Då,
liksom nu, anser vi socialdemokrater att dessa frågor vinner på att behandlas
i ett sammanhang. Det uttrycker vi även i detta betänkande, i vår reservation
nr 2.
Vänsterpartiet framför att Socialstyrelsen skall ha tillsyn över icke legiti-
merade psykoterapeuter. Jag undrar hur det skulle gå till. I Alternativmedi-
cinskommitténs betänkande tas liknande säkerhetsfrågor upp. Det är ange-
läget att de förslag som finns där äntligen tas fram för att öka säkerheten för
dem som anlitar terapeuter av olika slag.
Från den 1 januari 1994 kommer det att finnas straffrättsligt skydd för yr-
kestitlarna psykolog och psykoterapeut. Det är ett viktigt steg för att stärka
patientens ställning, att patienten skall kunna veta att den man vänder sig
till har nödvändig kompetens. Det straffrättsliga skyddet ger också möjlighet
att komma till rätta med oseriös verksamhet. Med det låter vi oss nöja.
Herr talman! Jag har redan framfört mina yrkanden.
Anf. 163 MARGITTA EDGREN (fp):
Herr talman! Sent skall syndaren vakna. Det var faktiskt, vilket man kan-
ske inte tror när man läser betänkandet, en socialdemokratisk regering som
införde ledningsansvaret. Jag tycker att detta är ett fall framåt. Personligen
kommer jag att rösta för bifall till majoritetsförslaget. Det gör jag med ut-
gångspunkt i det ihärdiga och långvariga arbete som jag, tillsammans med
riksdagens övriga sjuksköterskor, har bedrivit i denna fråga. Vi har från
första stund dragit fram farhågorna med en reform av detta slag. De har
också visat sig bli besannade. Sjuksköterskor, arbetsterapeuter, sjukgymnas-
ter och även psykologer har fått lämna ifrån sig det chefsansvar de har haft
tidigare, som de har axlat till 100 % utan några svårigheter eller någon osä-
kerhet för patienterna.
Herr talman! Utskottets majoritet kommer fram till att man vill göra ett
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Lednings-
ansvaret och vissa
behörighetsfrågor
123
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Lednings-
ansvaret och vissa
behörighetsfrågor
tillkännagivande till regeringen. Det är verkligen dags. Det är tredje gången
socialutskottet har frågan uppe sedan ledningsansvaret infördes 1990. Varje
gång har man sagt att Socialstyrelsen skall komma tillbaka med en utvärde-
ring. Det har dröjt. Man kan misstänka att Socialstyrelsen inte har varit spe-
ciellt intresserad av att utvärdera denna reform. De största misstagen beror
nämligen på en tolkning som Socialstyrelsen har gjort av riksdagsbeslutet,
som det inte fanns underlag för.
Detta är tredje gången gillt. Sent skall syndaren vakna. Personligen kom-
mer jag att rösta för majoritetsskrivningen, som innebär att ett tillkännagi-
vande skall göras till regeringen om att det är dags att göra någonting.
I detta anförande instämde Gullan Lindblad (m).
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 17 §.)
Föredrogs
socialutskottets betänkande
1993/94:SoU5 Ändring i lagen (1972:119) om fastställande av könstillhörig-
het i vissa fall, m.m. (prop. 1992/93:197).
Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut fattades efter 17 §.)
Föredrogs
socialutskottets betänkande
1993/94:SoU6 Allmänna arvsfonden (skr. 1992/93:201).
Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
124
Beslut
SOU1 Barn och ungdom
Mom. 1 (FN:s barnkonvention)
1. utskottet
2. men. i motsvarande del (v)
Votering:
283 för utskottet
11 för men.
1 avstod
54 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 115 s, 72 m, 24 c, 29 fp, 20 kds, 21 nyd, 2 -
För men.: 10 v, 1 -
Avstod: 1 kds
Frånvarande: 23 s, 4 v, 8 m, 7 c, 4 fp, 5 kds, 2 nyd, 1 -
Mom. 6 (barnprostitution)
1. utskottet
2. res. (nyd)
Votering:
266 för utskottet
31 för res.
1 avstod
51 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan..
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 117 s, 4 v, 72 m, 24 c, 29 fp, 19 kds, 1 -
För res.: 6 v, 1 kds, 22 nyd, 2 -
Avstod: 1 kds
Frånvarande: 21 s, 4 v, 8 m, 7 c, 4 fp, 5 kds, 1 nyd, 1 -
Mom. 8 (brottsförebyggande insatser)
1. utskottet
2. men. i motsvarande del (v)
Votering:
284 för utskottet
13 för men.
52 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 117 s, 72 m, 24 c, 28 fp, 21 kds, 22 nyd
För men.: 10 v, 3 -
Frånvarande: 21 s, 4 v, 8 m, 7 c, 5 fp, 5 kds, 1 nyd, 1 -
Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.
SoU2 Vissa etiska frågor
Mom. 1 (lagstiftning)
1. utskottet
2. res. 1 (s)
Votering:
167 för utskottet
131 för res. 1
51 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
125
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 72 m, 24 c, 27 fp, 21 kds, 22 nyd, 1 -
För res. 1: 117 s, 10 v, 2 fp, 2 -
Frånvarande: 21 s, 4 v, 8 m, 7 c, 4 fp, 5 kds, 1 nyd, 1 -
Barbro Westerholm (fp) anmälde att hon avsett att avstå från att rösta men
markerats ha röstat ja.
Mom. 2
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Mom. 3 (aborter)
1. utskottets hemställan med godkännande av utskottets motivering
2. utskottets hemställan med godkännande av motiveringen i res. (s)
3. men (v)
Förberedande votering:
Ställdes men. mot utskottets hemställan med godkännande av motiveringen
i res. 2.
Kammaren biträdde med acklamation utskottets hemställan med godkän-
nande av motiveringen i res. 2.
Huvudvotering:
163 för utskottet
129 för res. 2
4 avstod
53 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 70 m, 24 c, 25 fp, 21 kds, 22 nyd, 1 -
För men.: 116 s, 10 v, 1 fp, 2 -
Avstod: 2 m, 2 fp
Frånvarande: 22 s, 4 v, 8 m, 7 c, 5 fp, 5 kds, 1 nyd, 1 -
SoU3 Vissa tandvårdsfrågor
Mom. 1 (amalgam m.m.)
1. utskottet
2. men. (v)
Votering:
280 för utskottet
16 för men.
53 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 112 s, 72 m, 24 c, 28 fp, 21 kds, 22 nyd, 1 -
För men.: 4 s, 10 v, 2 -
Frånvarande: 22 s, 4 v, 8 m, 7 c, 5 fp, 5 kds, 1 nyd, 1 -
126
Mom. 2 och 3
Kammaren biföll utskottets hemställan.
SoU4 Ledningsansvaret och vissa behörighetsfrågor
Mom. 1 (ledningsansvaret)
1. utskottet
2. res. 1 (m, fp, c, kds)
Votering:
156 för utskottet
141 för res. 1
52 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 117 s, 10 v, 2 m, 1 c, 1 fp, 1 kds, 22 nyd, 2 -
För res. 1: 70 m, 23 c, 28 fp, 19 kds, 1 -
Frånvarande: 21 s, 4 v, 8 m, 7 c, 4 fp, 6 kds, 1 nyd, 1 -
Mom. 2 och 3 (naparapater och arbetsterapeuter)
1. utskottet
2. res. 2 (s)
Votering:
168 för utskottet
126 för res. 2
55 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 1 s, 71 m, 24 c, 28 fp, 21 kds, 22 nyd, 1 -
För res. 2: 114 s, 10 v, 2 -
Frånvarande: 23 s, 4 v, 9 m, 7 c, 5 fp, 5 kds, 1 nyd, 1 -
Mom. 5 (tillsynen av icke legitimerade psykoterapeuter)
1. utskottet
2. men. (v)
Votering:
284 för utskottet
12 för men.
53 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 116 s, 72 m, 23 c, 29 fp, 21 kds, 22 nyd, 1 -
För men.: 10 v, 2 -
Frånvarande: 22 s, 4 v, 8 m, 8 c, 4 fp, 5 kds, 1 nyd, 1 -
Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
127
|
Prot. 1993/94:16 27 oktober 1993 |
SoU5 Ändring i lagen om fastställande av könstillhörighet i vissa fall, m.m. |
|
Straffrättsliga |
SoU6 Allmänna arvsfonden Kammaren biföll utskottets hemställan. Beslut om uppskjuten votering På förslag av förste vice talmannen medgav kammaren att de ärenden som Ajournering Kammaren beslöt kl. 17.58 att ajournera förhandlingarna till kl. 19.00 för Återupptagna förhandlingar Förhandlingarna återupptogs kl. 19.00. 18 § Straffrättsliga frågor Föredrogs Anf. 164 LARS-ERIK LÖVDÉN (s): Herr talman! Till justitieutskottets betänkande 2, som handlar om straff- Bakgrunden till vårt krav är att den nuvarande brottsbalken inte återspeg- |
|
128 |
nan brottsbalken antogs 1962. Antagande av brottsbalkens regler hade före- |
gåtts av ett utrednings- och beredningsarbete som hade pågått ett par årtion-
den före 1962.
Vi tycker alltså att det nu är dags att göra en samlad översyn av den straff-
rättsliga lagstiftningen. Det pågår visserligen ett utrednings- och berednings-
arbete för närvarande inom ramen för Straffsystemkommittén, men den har
inte i uppdrag att göra en samlad översyn av de straffrättsliga reglerna. Det
tycker vi är en brist.
Vi har i vår reservation inte närmare pekat ut på vilket sätt vi tycker att
denna översyn bör ske, utan vi anser att det är lämpligt att regeringen tar
ställning till det. En tanke är att man ger Straffsystemkommittén utvidgade
direktiv, så att kommittén får möjlighet att i varje fall vid ett senare skede
göra denna samlade översyn.
Brottsbalken är ju det centrala regelverket på straffrättens område. Den
innehåller, förutom bestämmelser om ca 270 olika straff, grundläggande reg-
ler vilkas vidd sträcker sig utanför brottsbalkens. Jag skall bara nämna be-
stämmelserna om brott och brottspåföljd, bestämmelserna om försök, med-
verkan till brott och nödvärn, bestämmelserna om påföljdsval och straffmät-
ning.
Även om brottsbalken har en central betydelse på straffrättens område,
måste man konstatera att en mycket stor mängd straffbestämmelser ligger
utanför brottsbalken och hör hemma inom specialstraffrätten. En betydande
del av specialstraffrätten utgörs naturligtvis av bestämmelser om smärre för-
seelser som endast kan medföra böter. Inom specialstraffrätten finner man
hela 150 olika brott där fängelsestraff finns i straffskalan. Jag kan nämna nar-
kotikabrott och skattebedrägerier, där fängelsestraff är en vanligt förekom-
mande påföljd.
Av statistiken framgår att ungefär hälften av de fängelsedömda döms i dag
enligt specialstraffrättsliga bestämmelser. Det visar att brottsbalken inte i sin
helhet utgör den centrala lagstiftningen när det gäller straffrätten, utan det
finns en mängd straffrättsliga bestämmelser som spelar en oerhört stor roll
när det gäller fängelsedomar.
Sammantaget tycker vi att det finns anledning att nu närmare gå in på
straffrätten i dess helhet och se över vilka regler som skall återfinnas i brotts-
balken och vilka som inte skall återfinnas där och även se över de enskilda
gärningsbeskrivningarna i brottsbalken.
Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till den socialdemokratiska reser-
vationen.
Anf. 165 KARL GUSTAF SJÖDIN (nyd):
Herr talman! Inbrottsstölder är mycket allvarliga brott för den enskilde
och innebär en allvarlig integritetskränkning. För många drabbade innebär
det att hela deras sociala tillvaro rubbas under lång tid när deras hem fått
besök av tjuvar.
Ett sätt att i ökad utsträckning komma åt denna typ av brottslighet kan
enligt Ny demokratis uppfattning vara att ändra rekvisiten för brottet, t.ex.
genom att återgå till vad som tidigare gällde i fråga om grov stöld, eventuellt
i kombination med en ordentlig straffskärpning. Senaste förändringen vad
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Straffrättsliga
frågor
129
9 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 16
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Straffrättsliga
frågor
130
gäller rekvisiten skedde 1987 när rekvisitet intrång i bostad infördes, efter
Fängelsestraffkommitténs betänkande.
Många inbrottstjuvar är professionella och skulle sannolikt avhålla sig från
brott om straffet för grov stöld skärptes och straffminimum höjdes från sex
månaders till ett års fängelse. Dessutom borde straffen göras starkt progres-
siva. Allmänhetens rättsuppfattning talar för en sådan ordning. Signalerna
skulle bli tydligare.
Brottstypen skulle komma att prioriteras av åklagare och polis. Detta
skulle sannolikt ha en avhållande effekt bland inbrottstjuvarna, som inför
straffhotet skulle tycka att det inte är någon idé att hålla på. Även tjuvar har
en självbevarelsedrift.
Herr talman! Ny demokrati för återigen fram tankarna på att man bör
återinföra det straffrättsliga ämbetsmannaansvaret. Fram t.o.m. 1976 bar
kapitlet i lagstiftningen rubriken: Om ämbetsbrott.
Utskottsmajoriteten avstyrker igen, liksom hösten 1992, Ny demokratis
motion om att återinföra det fulla ämbetsmannaansvaret, med hänvisning
till en kommande översyn av tjänstefelsparagrafen. Den bör, som det heter,
inte föregripas.
Den nuvarande ordningen, som genomfördes 1989, är i en jämförelse ett
steg i rätt riktning. Men för att upprätta det fulla ämbetsmannaansvaret
måste man gå tillbaka till den ordning som gällde innan ämbetsmannarefor-
men genomfördes 1976. Interneringsstraffets avskaffande den 1 juli 1981 an-
ser många och på området kunniga och erfarna experter vara ett förhastat
beslut. Resultatet har blivit att personer som gjort sig skyldiga till grova brott
försätts på fri fot, trots att en uppenbar återfallsrisk föreligger.
I samband med att interneringsstraffet avskaffades anförde justitieutskot-
tet att åtskilliga invändningar av såväl principiell som praktisk natur kunde
riktas mot straffet. Bl.a. påtalades att den dömde underkastades ett fängel-
sestraff, som inte från början har bestämts av domstol och som därmed inte
sätts i omedelbar relation till den gärning som är aktuell.
Utskottsmajoriteten har alltjämt denna uppfattning och hänvisar till
Straffsystemkommitténs uppdrag, som omfattar frågor såväl om betydelsen
av återfall som om villkorlig frigivning. Någon anledning att föregripa utred-
ningens arbete finns inte.
Principerna om fakultativ villkorlig frigivning, som diskuteras i dessa sam-
manhang, är väl i så fall en logisk kullerbytta om man nu skall tala om princi-
per.
För att komma till rätta med problematiken borde regeringen överväga
att ge Straffsystemkommittén utvidgade direktiv att diskutera internerings-
straffets återinförande. Detta vore en naturlig följd av att strafflagarna an-
passas till de förhållanden som råder ute i samhället.
Beträffande kravet på straffskärpningar för utländska gärningsmän är
bakgrunden den att det i rättstillämpningen uppmärksammats fall där ut-
ländsk gärningsman bedömts annorlunda än svensk gärningsman. I de fallen
har det åberopats att mildare regler eller normer anses gälla i gärningsman-
nens hemland.
Visserligen har resultatet inte blivit frihet från straff, men i stället uppen-
bart mildare straff. I de fall där rättstillämpningen har fått detta resultat har
kraftig kritik kommit från många håll. Mot denna bakgrund är det motiverat
att grundregeln om tillämpligheten av svensk lag på utlännings brott i Sve-
rige kompletteras med en uttrycklig regel om likhet inför lagen beträffande
såväl straffbarhet som straffmätning. Detta skulle kunna komma till uttryck
i 29 kap. brottsbalken. Åtgärden skulle ge en klar och viktig signal till utlän-
ningar som uppehåller sig i vårt land, en allmänpreventiv signal.
I sammanhanget vill jag tillägga följande om etnisk diskriminering. Nega-
tiv sådan är förkastlig och även straffbar som olaga diskriminering. Positiv
diskriminering, som innebär att en etnisk grupp får förmåner som inte till-
kommer andra grupper, är en felaktig metod som skapar etniska motsätt-
ningar. En nationalneutral lagstiftning och rättstillämpning i dessa rättsfall
utgör ett viktigt bidrag till internationell tolerans.
Förhoppningsvis skulle man kunna dämpa den främlingsfientlighet som
finns i vårt samhälle och vars ursprung bl.a. är denna brist i rättstillämp-
ningen vid svenska domstolar.
Herr talman! Avslutningsvis vill jag framhålla allmänpreventionens bety-
delse i rättstillämpningen. 1 kap. 7 § brottsbalken var t.o.m. 1989 en portal-
paragraf, vars grundläggande motiv var allmän laglydnad. Den kritik som
framfördes var att den dåvarande Fängelsestraffkommittén tillmätt preven-
tionsteorierna en alltför begränsad roll vid domstolarnas beslutsfattande.
Kommittén ansåg att de allmänpreventiva skälen stred mot likhet inför la-
gen. Men hur har det blivit? Vem vågar påstå att nuvarande ordning har gag-
nat likhet inför lagen? Ge mig i så fall ett exempel på detta. Jag vill påstå att
inkonsekvensen har ökat.
Utskottsmajoriteten vidhåller uppfattningen att brottsbalkens bestäm-
melser om straffmätning och påföljdsval ger domstolarna möjlighet att i till-
räcklig utsträckning beakta allmänpreventiva hänsyn.
Förut var allmänpreventionen, som sagt, en portalparagraf i brottsbalken.
Den genomsyrade därmed all lagstiftning på området, att vid påföljden väga
in allmänpreventivt tänkande. Den påverkade också tänkandet på andra
rättsområden.
Om man gör en konsekvensanalys av brottsutvecklingen, är denna sti-
gande och kommer att stiga ytterligare. Rent allmänt verkar det som att sam-
hället håller på att tappa greppet om utvecklingen.
Därför är det nödvändigt att man återinför allmänpreventionens grund-
läggande betydelse i lagstiftningen så, att den åter sätter sig i ryggraden hos
alla beslutsfattare med syftet att man skall iaktta ett allmänpreventivt tän-
kande inom det rättsvårdande myndighetsutövandet.
Herr talman! Givetvis står Ny demokrati bakom samtliga reservationer,
men för att spara tid yrkar jag endast bifall till reservationerna 2, 5 och 6,
som är fogade till justitieutskottets betänkande 1993/94:JuU2.
Anf. 166 CHRISTEL ANDERBERG (m):
Herr talman! I detta betänkande behandlar justitieutskottet 20 motioner
från den allmänna motionstiden i år. Motionerna spänner över ett vitt straff-
rättsligt fält.
Utskottets majoritet hemställer om avslag på samtliga motionsyrkanden,
i huvudsak med hänvisning till pågående utrednings- och beredningsarbete.
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Straffrättsliga
frågor
131
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Straffrättsliga
frågor
Jag är glad att kunna säga att det förhållandet att man har tillsatt en utred-
ning numera inte innebär att man har låst eller cementerat en fråga i åratal.
Arbetet pågår för högtryck. De kommittéer som den borgerliga regeringen
har tillsatt har genomgående fått korta tider inom vilka arbetet skall vara
slutfört. Den strida strömmen av propositioner från Justitiedepartementet
under de senaste veckorna talar också sitt tydliga språk.
I reservation 3 återkommer socialdemokraterna nästan ordagrant till frå-
gor som behandlades av denna kammare för ett år sedan och som då lämna-
des utan bifall. Utskottets majoritet anser att tiden fortfarande inte är mogen
för den översyn av den samlade straffrättsliga lagstiftningen som socialdemo-
kraterna efterlyser. Det är ju, som framhålls i reservationen, viktigt att kri-
minalpolitiken inte kännetecknas av ryckighet och kortsiktiga hänsyn.
Ett omfattande reformarbete bedrevs under 1980-talet. Det pågår ett om-
fattande utredningsarbete även nu, och ett antal betydelsefulla lagändringar
som initierats och beslutats sedan den borgerliga regeringen tillträdde har
helt nyligen trätt i kraft. Det mest omfattande utredningsuppdraget har ju -
som Lars-Erik Lövdén påpekade - Straffsystemkommittén fått. Den skall
redovisa sina förslag före utgången av år 1994.1 Straffsystemkommitténs di-
rektiv ligger redan nu att överväga mycket av det som socialdemokraterna
efterlyser. Låt allt detta sätta sig, Lars-Erik Lövdén, innan vi börjar att fun-
dera på hur vi skall gå vidare. Annars är det risk för att vi får just den ryckig-
het som socialdemokraterna säger sig vilja undvika.
Även de fem reservationerna från Ny demokrati siktar i huvudsak på att
slå in öppna dörrar. Även beträffande dem avstyrker utskottet motionsyr-
kandena, eftersom de i huvudsak får anses vara tillgodosedda.
Vad avser reservation 4 om intemeringsstraffet, är det min uppgift som
företrädare för utskottsmajoriteten att hänvisa till att Straffsystemkommit-
tén har till uppgift att se över såväl frågan om betydelsen av återfall i brott
som frågan om frigivning från fängelse. Det finns inget skäl att göra några
tillkännagivanden till regeringen förrän vi vet var utredningen slutligen lan-
dar i dessa frågor.
Som företrädare för Moderata samlingspartiet vill jag gärna framhålla att
jag känner viss sympati för det som K G Sjödin här har anfört. Jag tror att
det var ett misstag av Sverige att avskaffa intemeringsstraffet och på så sätt
avhända sig möjligheten att för erforderlig tid skydda samhället mot dem
som gör sig skyldiga till grova och många våldsbrott eller mot de yrkeskrimi-
nella, som står för en stor del av tillgreppsbrottsligheten. Våldskommissio-
nen är inne på liknande tankegångar i sitt slutbetänkande Våld och brottsof-
fer, även om den talar om längre fängelsestraff för dessa kategorier och inte
om internering.
I vårt grannland Danmark har man kvar den tidsobestämda påföljden för-
varing. I Danmark använder man sig också i betydande utsträckning av ke-
misk kastrering som behandlingsmetod för farliga återfallsvåldtäktsmän. Så-
dan behandling är naturligtvis frivillig. Läkaren befinner sig emellertid i ett
mycket bättre förhandlingsläge än vad hans svenske kollega skulle göra, tack
vare förvaringsstraffet. Den dömde får välja mellan att underkasta sig be-
handling och kunna påräkna villkorlig frigivning efter 6-18 månader eller att
132
avböja behandling och sitta inne i 6-18 år. Jag tror att vi har mycket att lära
av Danmark på denna punkt.
Tiden är inte mogen för att nu kräva interneringsstraffets återinförande.
Debatten bör emellertid hållas levande, och vi får säkert anledning att åter-
komma till denna fråga. Det är vi skyldiga dem som har blivit offer för dessa
våldsmän eller som riskerar att bli offer för dem.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan och avslag på samt-
liga reservationer.
Anf. 167 LARS-ERIK LÖVDÉN (s):
Herr talman! Bara några kommentarer till utskottsmajoritetens talesman.
Hon hänvisar till Straffsystemkommitténs uppdrag och direktiv när hon vill
avslå den socialdemokratiska reservationen. Nu har Straffsystemkommittén
fått i uppdrag att i första hand se över påföljdsreglerna och att skapa ett mer
enhetligt och strukturerat system för påföljdsreglerna i strafflagstiftningen.
Straffsystemkommitténs uppdrag är inte att titta på strafflagarnas syste-
matik, gärningsbeskrivningar, förhållandet mellan brottsbalken och special-
straffrätten. Jag tycker att det är en brist, även om utskottsmajoritetens ta-
lesman inte tycker det, att Straffsystemkommittén inte har fått det uppdra-
get och att man inte nu ganska snart sätter i gång ett utredningsarbete eller
i vart fall ett förberedande utredningsarbete, så att vi någon gång i början
av nästa sekel kan få en modern brottsbalk som avspeglar nutida värde-
ringar. Den brottsbalk som vi har i dag avspeglar inte de värderingar som
gäller på 1990-talet. Brottsbalken tillkom 1962 och hade föregåtts av ett be-
redningsarbete som sträcker sig några årtionden tillbaka.
Det är alldeles klart att brottsbalken i dag inte är den centrala straffrätten.
Specialstraffrätten betyder så mycket mer eller i vart fall lika mycket som
brottsbalken. Antalet fängelsedömda för trafiknykterhetsbrott, narkotika-
brott och skattebrott är sammantaget ungefär lika stort som antalet dömda
enligt brottsbalkens regler.
Det är av stor betydelse att det utredningsarbetet nu startar. Det är inte
fråga om ryckighet, därför att om vi skall ha en modern strafflagstiftning i
böljan av nästa sekel, måste utredningsarbetet starta nu.
Anf. 168 CHRISTEL ANDERBERG (m):
Herr talman! Lars-Erik Lövdén påpekade i sitt inledningsanförande att
förberedelsearbetet för brottsbalken hade pågått i flera decennier.
Straffsystemkommittén har visserligen inte till uppgift att göra denna
översyn av den specialstraffrättsliga lagstiftningen eller att fundera över om
den skall inkorporeras i brottsbalken, vilket är en tanke som jag i och för sig
kan sympatisera med. Men den har ett annat mycket omfattande uppdrag,
bl.a. det som efterlyses i reservationen vad gäller att utveckla alternativa på-
följder till fängelsestraff och att utveckla påföljderna samhällstjänst och kon-
traktsvård och att utöka användningen av böter m.m.
Det har aldrig pågått ett så intensivt lagstiftnings- och beredningsarbete
på detta område som det gör just nu. Det finns inte kapacitet att utreda all-
ting på en gång. Det finns risk för att det uppstår litet kaos i lagstiftningsarbe-
tet. Vi måste nog försöka att koncentrera oss på några stora frågor i taget.
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Straffrättsliga
frågor
133
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Straffrättsliga
frågor
134
Vi hade 1874 års strafflag som stod sig i ungefär 90 år. Det var säkert
brottsbalkens fäders förhoppning att den skulle stå sig något längre än i 30 år.
Lars-Erik Lövdén har inte påstått att brottsbalken uppvisar några egentliga
sakliga brister, utan såvitt jag har förstått är det mer fråga om metod, syste-
matik och liknande. Detta har vi från utskottsmajoritetens sida inte ansett
vara tillräckligt angeläget just nu.
Anf. 169 LARS-ERIK LÖVDÉN (s):
Herr talman! Jag konstaterar att Christel Anderberg säger att tiden inte
är mogen just nu. Jag vill fråga Christel Anderberg om när hon tror att tiden
är mogen för att starta detta arbete som är oerhört omfattande. Det är inte
bara fråga om att kanske lyfta in centrala specialstraffrättsliga bestämmelser
i brottsbalken och att lyfta ut vissa straffregler som spelar en mindre roll i
dagens moderna samhälle. Jag tror att det också är fråga om att titta på en-
skilda gärningsbeskrivningar, så att de bättre återspeglar nutida värderingar.
Detta är ett synnerligen omfattande arbete som kanske inte bara kräver ett
parlamentariskt kommittéarbete utan också ett förberedande arbete i form
av en juristkommission eller liknande.
Skall man i början av nästa sekel ha en modern brottsbalk med en modern
straffrättslagstiftning, är det nog ganska snart dags att i en eller annan form
starta arbetet med denna. Vi har inte heller i reservationen bundit oss vid
någon form, utan vi har sagt att regeringen bör kunna ta ställning till i vilken
form det arbetet skall bedrivas.
Jag har en fråga till Christel Anderberg med anledning av hennes huvud-
anförande. Christel Anderberg ägnade en stor del av anförandet åt att plä-
dera för interneringsstraffets återinförande. Är det Moderaternas och inte
bara Christel Anderbergs uppfattning att vi nu bör återinföra internerings-
straffet i svensk lagstiftning?
Anf. 170 CHRISTEL ANDERBERG (m):
Herr talman! Jag tror att det kanske är riktigt som Lars-Erik Lövdén sä-
ger, att tiden snart är mogen för att göra en mer omfattande systematisk ge-
nomgång av brottsbalken. Det enda utskottsmajoriteten har sagt är att den
inte anser tiden vara mogen just nu. Man vill avvakta att Straffsystemkom-
mittén skall bli klar med sitt arbete, vilket skall ske redan före utgången av
nästa år.
Vad gäller intemeringsstraffet sade jag i mitt anförande att jag som före-
trädare för Moderata samlingspartiet - alltså inte som privatperson - kände
viss sympati för Ny demokratis yrkande i den delen. Vi anser att det möjligen
har varit ett misstag att samhället har avhänt sig detta instrument. Jag sade
däremot avslutningsvis, för att upprepa mig, att tiden inte nu är mogen för
att diskutera intemeringsstraffet, men att debatten på det här området bör
hållas levande. Detta står jag för.
Anf. 171 LARS-ERIK LÖVDÉN (s):
Herr talman! Jag tolkar det sistnämnda så, att Moderaterna anser att in-
terneringsstraffet skall återinföras, men inte just nu därför att tiden inte är
riktigt mogen. Christel Anderberg säger att tiden inte heller är mogen för
att göra en översyn av straffrätten. Detta har jag hört förut, nämligen för ett
år sedan då vi debatterade samma fråga. Jag har lovat att Socialdemokra-
terna skall återkomma med detta krav under allmänna motionstiden. Efter-
som Straffsystemkommitténs arbete skall vara klart i slutet av nästa år kan-
ske tiden kommer att vara mogen för att ta ställning för ett sådant utred-
ningsarbete när vi nästa gång diskuterar frågan i kammaren.
Anf. 172 CHRISTEL ANDERBERG (nj):
Herr talman! Jag sade att vi anser att frågorna om internering eller mot-
svarande bör diskuteras. En framtida utformning av livstidsstraffet måste ju
ofrånkomligen också komma in i den diskussionen.
Låt mig referera Våldskommissionens slutbetänkande Vålds- och brottsof-
fer, s. 96: Den stora mängden av vanliga människor skall inte behöva avstå
från trygghet och livskvalitet av hänsyn till en våldsverkare.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 10 november.)
Föredrogs
justitieutskottets betänkande
1993/94:JuU3 Övergrepp på kvinnor och barn.
Anf. 173 BRITTA BJELLE (fp):
Herr talman! Vi skall nu behandla justitieutskottets betänkande JuU3.
Det är egentligen ett enigt betänkande, men trots detta har flera talare an-
mält sig. Jag har tolkat det som att det finns ett stort engagemang i frågor
som rör övergrepp mot kvinnor och barn.
Opinionsbildning och ett starkt engagemang har gjort att mycket har hänt
när det gäller att skapa nya regler och att skärpa befintliga regler till skydd
för utsatta kvinnor.
Även när det gäller förebyggande åtgärder har mycket hänt på det här om-
rådet. Jag tänkte att jag kort skulle nämna något av allt det som har gjorts.
Lokala kvinnojourer har vuxit fram över hela landet, och på senare år har
de fått väsentligt utökade resurser från det allmänna.
År 1989 tillsattes inom regeringskansliet en arbetsgrupp som skulle arbeta
med frågor om våld mot kvinnor, och den arbetsgruppen har också tagit fram
ett åtgärdsprogram.
Landstingsförbundet initierade för något år sedan en kampanj inom sjuk-
vården som gick under namnet Vården mot våld.
På Akademiska sjukhuset i Uppsala pågår ett projekt, som går under
namnet Omhändertagande vid kvinnomisshandel.
Socialstyrelsen har fått medel att utveckla modeller för ett bättre samar-
bete mellan myndigheter inom rättsväsendet.
I det här sammanhanget tycker jag också att man skall nämna projektet
om våld mot handikappade flickor och kvinnor.
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Övergrepp på
kvinnor och bam
135
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Övergrepp på
kvinnor och bam
136
Information om rättigheter och möjligheter för utsatta kvinnor har tagits
fram av olika rättsvårdande myndigheter, såväl Rikspolisstyrelsen, Justitie-
departementet och BRÅ som Domstolsverket och Kriminalvårdsstyrelsen,
allt för att skydda, stötta och råda utsatta kvinnor.
Den 1 juli 1991 inrättades dessutom en professur med inriktning på frågor
som rör våld mot kvinnor.
Jag vill också lyfta fram en del av det som hänt i justitieutskottet på senare
år. Där har vi beslutat om en lagstiftning som ger utsatta kvinnor rätt till
målsägandebiträde, och ytterligare förbättringar är på gång när det gäller
målsägandebiträde, och då framför allt för kvinnor som utsatts för brott
utomlands.
Besöksförbudslagen har tillkommit, och den har dessutom hunnit förbätt-
ras en gång.
Den 1 juli 1992 infördes förändringar i fråga om vissa sexualbrott. Syftet
med de ändringarna har varit att stärka skyddet för barn och ungdomar mot
att bli sexuellt utnyttjade och att i strafflagstiftningen markera allvaret i
sexuella övergrepp.
Även den 1 juli 1993 skärptes straffen för ett antal vålds- och sexualbrott
i samma syfte.
Vidare har brottsskadelagen utvidgats för att ge möjligheter till ersättning
för lidande och kränkning, och även på det här området finns numera ytterli-
gare förslag som utvidgar möjligheterna till ersättning.
I justitieutskottet har vi också av regeringen beställt ett förslag om för-
längd preskriptionstid för sexualbrott mot barn, och dessutom pågår i depar-
tementet ett arbete som syftar till en utvidgad kriminalisering av barnpor-
nografibrott.
Jag vill också nämna att vi i justitieutskottet har tagit initiativ till att frågan
om kriminalisering av prostitutionen skall utredas, och statsrådet Bengt
Westerberg har tillsatt en särskild utredare för att göra en översyn av samhäl-
lets åtgärder mot prostitutionen.
Regeringen har dessutom tillsatt en kommission om våld mot kvinnor,
som jag har fått förtroendet att vara ordförande i. Vår uppgift är att göra
en översyn av frågor som rör våld mot kvinnor och föreslå åtgärder för att
motverka sådant våld.
Slutligen tycker jag att det förtjänar att nämnas att en försöksverksamhet
med liwaktsskydd nyligen har avslutats och att den verksamheten samtidigt
har lett till att polisen har tagit fram en särskild larmutrustning, vilken utlå-
nas till hotade kvinnor. Rikspolisstyrelsen har gjort en utvärdering av den
här verksamheten, och man föreslår att den skall permanentas.
Jag har velat göra den här genomgången för att visa att det just på det här
området har hänt väldigt mycket och att det har skett en helt otrolig utveck-
ling bara under loppet av några få år.
Jag kanske skulle avsluta med att säga att jag naturligtvis yrkar bifall till
utskottets hemställan i justitieutskottets betänkande nr 3.
Anf. 174 BIRTHE SÖRESTEDT (s):
Herr talman! Socialdemokraterna har i januari i år fört fram krav i motio-
ner om en samlad översyn av samhällets insatser vad gäller våld mot kvinnor
och föreslagit en rad åtgärder för att motverka sådant våld. Vi har också fö-
reslagit att en kommission borde inrättas, kring vilken organisationer, folk-
rörelser och experter kunde samlas för att initiera forskning och åtgärder
samt mobilisera en bred opinion mot våldet.
Nu har en särskild kommission tillsatts under sommaren. Vi kan konsta-
tera att vi har blivit hörsammade, och vi ser med tillfredsställelse på att kom-
missionen fått till uppgift att göra en samlad översyn utifrån ett kvinnoper-
spektiv.
Kommissionen kan bli det breda, övergripande organ som kan belysa alla
aspekter av det sexualiserade våldet och föreslå de åtgärder som krävs för
att förbättra kvinnors situation i samhället.
Trots en rad åtgärder bl.a. på lagstiftningens område förekommer våld
mot kvinnor i allt större utsträckning. De anmälda brotten som gäller våld
mot kvinnor har ökat. Antalet anmälda sexualbrott ökade med 25 % under
1992 jämfört med 1991. Antalet anmälningar om misshandelsbrott ökade
under samma period med 10 %. Det anmäldes nära 16 000 misshandelsbrott
riktade mot kvinnor 1992. Troligen är den faktiska brottsligheten mycket
större. Olika offerundersökningar tyder på att det faktiska våldet är tre
gånger så stort som det registrerade.
Det dolda, osynliga våldet är svårt att komma åt. Det är fråga om de över-
grepp som huvudsakligen sker i hemmet. Här finns mycket stora mörkertal.
En stor del av våldet i samhället är knutet till missbruk. En majoritet av
gärningsmännen och även en del av offren är alkoholpåverkade vid brotts-
tillfället. En satsning på rehabilitering och vård, i motsats till de besparingar
inom det här området som i dag görs, skulle ge en bättre utgångspunkt för
att motverka våldet. Kvinnor som lever i eller i närheten av missbruksmil-
jöer kräver alldeles särskilt stöd för att känna sig trygga. Det vittnas ofta om
hur små kvinnors möjligheter är att i praktiken bryta upp från en våldsmiljö,
hur beroendeställning och rädsla försvårar.
Det krävs förstärkning av samhällets resurser på en rad områden inom det
sociala. Det gäller familjerådgivning, kvinnohälsovården behöver byggas ut,
och stöd behövs till kvinnojourer och andra organisationer som stöder kvin-
nor.
Det har vidtagits en rad olika åtgärder för att stöda dem som utsatts för
brott och lindra deras skador. Det har varit fråga om ändringar i lagstift-
ningen, vilket också Britta Bjelle redogjorde för, olika omhändertagande-
projekt, utveckling av samarbete mellan myndigheter och stöd för utbildning
av olika yrkeskategorier. Likaså har det bedrivits en ganska omfattande
forskning när det gäller kvinnor och våld. Men allt detta måste utvärderas
och samordnas, så att de samlade kunskaperna och erfarenheterna kan ge
resultatet att våldet minskar.
Grunden måste vara att motverka att våld uppstår, och insatserna måste
främst inriktas mot att förebygga brott. Min förhoppning är att kommissio-
nen initierar en vidare forskning kring varför våld uppstår och hur det ut-
vecklas.
Herr talman! Våld och övergrepp mot kvinnor är allvarliga uttryck för
bristande jämställdhet. En rad olika förhållanden i samhället måste angri-
pas, bl.a. maktfördelningen. Mera kraftfulla åtgärder behövs för att mot-
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Övergrepp på
kvinnor och bam
137
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Övergrepp på
kvinnor och bam
138
verka den förnedrande kvinnosyn som förmedlas av kommersiella skrifter.
En av de viktigaste uppgifterna är ett långsiktigt upplysnings- och attitydför-
ändringsarbete.
Skolan har i det här sammanhanget en alldeles särskild uppgift att ge unga
flickor och pojkar kunskaper som ökar förutsättningarna för att de senare i
livet skall kunna utveckla jämställda relationer där inte män använder våld
i syfte att upprätthålla traditionella mans- och kvinnoroller. Det krävs en för-
djupad undervisning i samlevnadsfrågor om kvinnors och mäns roller i sam-
hälle, arbetsliv och familj. Samlevnadsundervisning borde vara obligatorisk
på såväl grund- som gymnasieskola, inte bara inom utbildningen till yrken
som rör vård och omsorg.
Herr talman! Jag ser fram emot att följa arbetet i kommissionen. Natur-
ligtvis är förväntningarna stora, eftersom i stort sett allt har hänskjutits till
den här kommissionen. Jag hoppas att man nu utifrån en helhetssyn kan ge
förslag till åtgärder inom alla de områden som behöver samverka för att mot-
verka våldet.
Också jag yrkar bifall till hemställan i justitieutskottets betänkande.
Anf. 175 BRITTA BJELLE (fp) replik:
Herr talman! Trots att det har hänt väldigt mycket på lagstiftningens om-
råde under de senaste åren är det beklämmande - på den punkten håller jag
med Birthe Sörestedt - att framför allt det sexualiserade våldet ökar och att
det synes vara allt fler barn som utsätts för övergrepp.
Oavsett om det är fråga om en större anmälningsbenägenhet eller om an-
talet brott ökar så är antalet brott alldeles för stort i Sverige. Väldigt mycket
återstår att göra här. Då det gäller Våldskommissionen är det riktigt, som
Birthe Sörestedt säger, att kommissionen har fått i uppdrag att försöka ta
fram förslag till åtgärder på alla tänkbara områden. Det gäller samhällstjäns-
ten men också hälso- och sjukvården, rättsväsendet, utbildningsväsendet
m.m.
Jag hoppas att vi i alla fall hjälpligt skall komma ytterligare en bit på vägen
mot en minskning av det våld som förekommer i samhället och som är riktat
just mot kvinnor och barn.
Anf. 176 BIRTHE SÖRESTEDT (s) replik:
Herr talman! Jag hoppas att det verkligen blir en stark opinion som leder
till förändrade attityder, så att vi får en annan kvinnosyn. Vidare hoppas jag
att detta kan motverka att våld uppstår i samhället.
Anf. 177 KARL GUSTAF SJÖDIN (nyd):
Herr talman! I fråga om detta betänkande har utskottet varit enigt om att
avvakta de utredningar som pågår eller som just slutförts. Förmodligen är
anledningen just den som utskottsordföranden nämnde i sitt anförande,
nämligen att samtliga partier är överens om att alla initiativ i dessa frågor är
av yttersta vikt. Därför skall jag ta tillfället i akt och referera till ett märkligt
experiment med sexualbrottslingar.
Efter en liten inblick i den verklighet som vi lever i förstår alla - eller sna-
rare är det så att vi inte förstår - vad experterna håller på med. Sålunda har
man nu öppnat ett ställe i Växjö där sex grova sexualförbrytare vistas till en
kostnad av 3 000 kr per dygn. De får var sin trerumslägenhet som är smak-
fullt inredd med äkta mattor, skinnmöbler, trähantverk och klatschiga texti-
lier.
Galler eller lås finns inte. Enligt cheföverläkaren behövs inte sådant, då
våldtäktsmännen, mördarna och pedofilerna är förbjudna att lämna områ-
det. Överläkaren kan dock inte lämna garantier för att inte något skall hända
något barn eller någon kvinna i Växjö, men säger att man skulle bli mycket
besviken om något skulle hända. Man upphör aldrig, herr talman, att förvå-
nas över experternas våldsamma intresse för barnaskändare, pedofiler och
våldtäktsmän!
Att forska i dessa personers hjärnor och att hålla de här människorna på
gott humör får kosta hur mycket som helst. Offren för deras framfart får där-
emot inte kosta någonting - eller i varje fall väldigt litet. Nu säger visserligen
det team som är ansvarigt för projektet att just dessa sexualbrottslingar som
får chansen till en trerummare i Växjö är grundligt genomvårdade och att de
har insikt om den egna sjukdomen.
Sådana argument hör man ofta. Men många gånger under årens lopp har
patienten bara några timmar efter en permission från mentalsjukhus uppre-
pat sitt brott. Ibland är det t.o.m. samma offer. Då har det sagts: Vi trodde
att han var botad. Eller också har det sagts: Han har gjort stora framsteg
under den senaste tiden.
Sanningen är väl den att inte någon psykiatriker i hela världen egentligen
vet något om sexualbrottslingarnas komplicerade känsloliv. Det finns en
mängd teorier - det är sant - men ingen vet något med säkerhet. De flesta
inom psykiatrin erkänner dessutom att de famlar i blindo när de försöker
rannsaka hjärnan på en sexualförbrytare.
Det enda som man under årtionden av forskning har kommit fram till är
att det handlar om ett sjukligt beteende - ett sjukligt beteende som hos de
flesta sexualförbrytare har en tendens att upprepas med mer eller mindre
regelbundna mellanrum.
Ledarna för projektet i Växjö tror inte att patienterna blir friska. Man på-
står t.o.m.: Här blir de inte friska men så bra att de inte begår nya brott.
Hur vet man det? Med vilken rätt riskerar man kvinnors och barns liv ge-
nom ett sådant påstående? Gång på gång har grova sexualförbrytare bevisat
motsatsen efter att till synes ha fungerat i många år.
Sexualförbrytarnas beteende styrs inte av intellektuella eller moraliska
överväganden. De har inget till övers för offren - åtminstone inte förrän ef-
ter gärningen, och då bara undantagsvis, något som knappast tröstar offren
eller deras anhöriga.
Herr talman! I den form som det relaterade projektet skall fortgå är det
nog omöjligt att garantera säkerheten för kvinnor och barn som bor i grann-
skapet. I själva verket är det omöjligt att garantera säkerheten för någon i
vårt samhälle. Sexualbrottslingar och våldsmän kan ju dyka upp var som
helst. Men det finns ingen anledning att bereda vägen för dem.
Våldtäktsmän och de som förgriper sig sexuellt på barn är förmodligen yt-
terst medvetna om att de straffas om de blir gripna. I den mån de är med-
vetna om det är det deras minsta bekymmer vid brottets begående. De ut-
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Övergrepp på
kvinnor och bam
139
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Övergrepp på
kvinnor och bam
140
satta och de presumtiva offrens väl och ve måste gå före. Så är det inte i dag.
Resurserna läggs på förövarna, medan skändade barn och våldtagna kvinnor
får stå tillbaka.
Herr talman! I mitt anförande i den förra debatten talade jag om att all-
mänpreventionens övergripande betydelse som portalparagraf i lagstift-
ningen måste återinföras. De allmänpreventiva skälen måste återupprättas.
I det sammanhanget måste de individuella skälen för sexualförbrytare stå
tillbaka.
Ny demokrati har liksom övriga partier kommit med olika förslag. Jag har
själv inget idealrecept på hur eller vad man skall göra med grova våldtäkts-
män, sexmördare och pedofiler. Men jag är inte ensam om att kräva bättre
skydd för kvinnor och barn. Projektet i Växjö är ett slag mot medborgarna.
Jag hoppas att de förslag och de idéer som Ny demokrati och företrädare
för andra partier presenterar skall utmynna i krafttag mot de vidrigheter som
kvinnor och barn utsätts för. Jag hoppas därför på en förutsättningslös be-
handling och vidareutveckling av de förslag som offentliggjorts just i dag.
Jag åsyftar då departementspromemorian Ökat skydd för barn, ytterligare
åtgärder mot sexuella övergrepp.
Vidare hoppas jag på en snabb remissrunda, så att materialet så snabbt
som möjligt kan föreläggas riksdagen i form av en proposition. Likaså hop-
pasjag mycket på den kommission under ledning av vår utskottsordförande
som skall göra en utvärdering och en allmän översyn av tillämpningen av
de regler som rör sexualbrott, kvinnomisshandel och därmed närbesläktade
brott. Även där är det angeläget att arbetet sker skyndsamt.
Jag önskar alltså Britta Bjelle lycka till i det viktiga arbetet i den grupp
där hon är ordförande.
Även jag yrkar bifall till hemställan i justitieutskottets betänkande nr 3.
Anf. 178 BRITTA BJELLE (fp) replik:
Herr talman! Jag ber att få tacka Karl Gustaf Sjödin för lyckönskningarna.
Men det finns en sak i hans anförande som jag vill kommentera. Han sade
nämligen att det knappt fanns pengar till ersättning för brottsoffer.
Jag vill ändå påminna om att brottsskadelagen har utvidgats, bl.a. för att
ge möjlighet till ersättning för lidande och kränkning. Dessutom har Kom-
mittén om ideell skada ganska nyligen lagt fram ett delbetänkande som
också handlar om hur man skall kunna utvidga ersättningen för kränkning
genom brott.
Inom Justitiedepartementet pågår det ett arbete med att få till stånd en
brottsofferfond. Då det gäller de pengar som så småningom kommer att fin-
nas i brottsofferfonden har man skrivit att man därifrån skulle kunna ta
pengar för att bl.a. ge terapeutisk hjälp till kvinnor som utsatts för sexuella
övergrepp.
Anf. 179 KARL GUSTAF SJÖDIN (nyd) replik:
Herr talman! Det är riktigt som Britta Bjelle säger att man har satsat väl-
digt mycket under den här tiden. Jag har med tacksamhet läst den lilla skrif-
ten Att renovera en förfallen kriminalpolitik. En sådan läsning är glädjande.
Jag tycker också att det har skett en hel del under de här två åren.
Jag kanske var litet raljant när jag berättade om det projekt som pågår.
Det är riktigt som Britta Bjelle säger, att det görs satsningar på brottsoffren.
Det är på tiden att det verkligen görs.
Anf. 180 LUSA RULANDER (kds):
Herr talman! I betänkandet hänvisas ett flertal gånger till en departe-
mentspromemoria där man skall ta upp förlängning av preskriptionstider vid
sexuella brott. Jag vill uttrycka förvåning över att den inte redan finns
framme, för den är färdig och väntar bara på publicering.
Promemorian förväntas också innehålla förbud eller icke förbud mot inne-
hav av barnpornografi. Det oroar mig att den inte har kommit fram till i dag,
för jag befarar att förbudet mot innehav av barnpornografi inte kommer att
tillstyrkas i promemorian.
Att vi får en sambandsman i Thailand är mycket viktigt. Jag är mycket
glad över att den sambandsmannen är utnämnd sedan några dagar tillbaka.
Han kommer att åka till Bangkok inom några veckor. Han kommer att vara
där några månader i taget. Sedan gör man en utvärdering av det arbete han
kommer att kunna uträtta där. Jag skall följa det arbetet med intresse. Det
kommer att vara en viktig avstamp för oss i Sverige att verkligen göra något
åt de sexturister som även färdas från Sverige till Thailand för att skända
barn och kvinnor.
Nästa steg som vi behöver ta är att vi också söker mandat för hela Norden.
Den man som vi skickar ut skall ha mandat att företräda alla nordiska länder
i de här frågorna. Det visar på en styrka och en stabilitet, att vi verkligen
menar allvar med att barn inte är slavar, i synnerhet inte sexslavar.
Jag har inget annat yrkande i dagsläget än bifall till utskottets hemställan.
Men jag kommer att med intresse följa de utredningar och promemorior som
kommer framöver.
Anf. 181 BRITTA BJELLE (fp):
Herr talman! Jag vill bara lämna en kort kommentar till Liisa Rulander.
Jag hör också till dem som känner en viss otålighet och önskar att frågor som
handlar om att stärka kvinnors och barns ställning när det gäller övergrepp
borde utredas mycket fort.
Men jag kan ändå inte låta bli att tycka att det har gått förhållandevis fort
med preskriptionstiderna. Det var sent på våren 1992 som utskottet be-
ställde den här utredningen från regeringen, och den är i det närmaste färdig
nu. Även om den inte har hunnit presenteras ännu tycker jag trots allt att
det har gått förhållandevis fort.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 10 november.)
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Övergrepp på
kvinnor och bam
141
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Hssa arrende-
frågor
142
Föredrogs
lagutskottets betänkande
1993/94:LU1 Vissa arrendefrågor.
Anf. 182 OWE ANDRÉASSON (s):
Herr talman! Frågan om en lagstiftning för friköp av historiska arrenden
härvid ett flertal tillfällen debatterats i denna riksdag. I början av 1970-talet
tillsattes en utredning bl.a. med uppgift att komma med ett förslag till lag-
stiftning. Något förslag i denna riktning kom inte från utredningen.
I böljan av 1980-talet tillsattes ännu en utredning med uppgift att komma
med en utförlig redovisning av hur en lagstiftning för friköp av historiska
arrenden kunde utformas. I mitten av 1980-talet överlämnades detta förslag
till, som många hoppades, slutlig lösning av friköpsrätten. Men så blev inte
fallet.
Hösten 1989 behandlade riksdagen några motioner med förslag om fri-
köpsrätten. Riksdagen beslutade, på förslag av lagutskottet, att en friköps-
rätt för historiska arrenden skulle införas och begärde att regeringen skulle
återkomma med förslag till lagstiftning.
Ytterligare en utredning tillsattes med uppgift att utforma förslag till en-
bart en lagtext som ger arrendatorer rätt att friköpa vid historiska arrenden.
I slutet av 1991 överlämnade utredningen ett förslag till lagtext till rege-
ringen.
Det är hög tid att vi nu, två år senare, fattar beslut om en lagstiftning om
friköpsrätten. Det är oansvarigt att ytterligare förhala frågans lösning.
De krav på friköpsrätt som under decennier rests från arrendatorernas
sida begränsar sig till de s.k. historiskt betingade ägarsituationerna och kan
därför inte betraktas som något generellt ingrepp i fysiska personers ägande-
rätt.
Vad det i själva verket handlar om är att eliminera de kanske sista resterna
av ett feodalt system och bereda arrendebrukare en möjlighet, om de så öns-
kar, att förvärva lagfart på den jord som de själva och generationer före dem
har röjt, brukat, bebyggt och bebott och som de i realiteten till väsentliga
delar äger. En friköpslag är en förutsättning för att vi skall bli av med det
som i många fall liknar rena slavkontrakt mellan arrendatorer och jordägare.
De här arrendatorerna har hamnat i strykklass. Ofta har arrendatorerna
ett svagt skyddsnät eller saknar det helt. Även om det är en liten grupp i
samhället skall de inte behöva känna sig utanför, utan de skall veta att många
människor i vårt land delar uppfattningen att friköp är det enda rätta.
Friköpsrätt vid historiska arrenden är en fråga som under en följd av år
har intresserat och engagerat ledamöter av denna kammare. Det har också
under åren som gått blivit flera som förstått den situation som dessa arrenda-
torer lever och verkar i.
Vi socialdemokrater är övertygade om att det inte blir något slut på denna
fråga förrän det blir en lagstiftning. Frivilliga överenskommelser efter många
år av träta mellan parterna är inte att tänka på. Det tycks som om även bor-
gerliga ledamöter av denna kammare har kommit till insikt om att en lagstift-
ning om friköp vid historiska arrenden är enda vägen att gå för att lösa frågan
för framtiden.
Det vore till både nytta och glädje för samhället och för demokratin, men
framför allt för dessa arrendatorer, om ytterligare ledamöter av denna kam-
mare försökte sätta sig in i den situation som många av arrendatorerna och
deras familjer har levt och fortfarande lever under.
Vi talar alla mer eller mindre om rättvisa, solidaritet och frihet för alla.
Detta borde väl då också gälla för de arrendatorer som är brukare av histo-
riska arrenden. Vi ledamöter av denna kammare har möjlighet att visa om
vi menar någonting med orden rättvisa, solidaritet och frihet. Om vi menar
allvar med dessa ord har vi onsdagen den 10 november möjlighet att rösta för
en sådan lagstiftning att arrendatorer av historiska arrenden får möjlighet till
friköp.
Vi socialdemokrater menar, med den reservation som fogats till lagutskot-
tets betänkande, på fullt allvar att frågan om friköpsrätt vid historiska arren-
den har utretts ordentligt. Det förslag till lagtext som Arrendekommittén
presenterade för några år sedan är detaljerat, starkt och välmotiverat samt
fyller de krav som kan ställas på berörda parter. Omedelbara lagstiftningsåt-
gärder är därför befogade.
Det finns inga som helst godtagbara skäl att ännu en gång skjuta denna
viktiga lagstiftningsfråga på en oviss framtid. Om riksdagen följer reservan-
ternas förslag den 10 november kommer en mycket stor orättvisa att snart
vara historia.
Med det anförda yrkar jag bifall till reservationen i lagutskottets betän-
kande.
Anf. 183 ELISABETH PERSSON (v):
Herr talman! Jag och Vänsterpartiet instämmer i allt väsentligt i det som
har framförts som argument för friköp av de historiska arrendena. Jag tänker
inte upprepa den argumentation för friköpsrätt som har gått som en följe-
tong i riksdagens kammare. Men med det vill jag inte på något sätt påstå att
argumenten för friköpsrätt inte längre äger sin giltighet, utan bara att jag
närmast tycker att det är litet genant att upprepa dem för kammarens leda-
möter.
Inget nytt har framkommit som talar mot en friköpsrätt. Owe Andréasson
har pekat på att det faktiskt vore värdigt vår nation och vårt samhälle att
avskaffa de här sista feodala resterna. Bara ett litet påpekande: Jag tycker
att särskilt de av kammarens ledamöter som i andra sammanhang sjunger
marknadsekonomins lov och som vill värna om ägandet borde vara banerför-
are när det gäller friköpsrätten. Alla de som i andra sammanhang föreslår
exempelvis att hyreslägenheter skall omvandlas till bostadsrätter borde
också, tycker jag, ta sig en funderare på hur man - om man har den åsikten -
kan argumentera mot friköpen av de historiska arrendena. För mig och
Vänsterpartiet är det en självklarhet att de här arrendatorerna nu skall få sin
rätt.
Ärendet bereds i regeringskansliet, säger utskottets majoritet i betänkan-
det. Det är också en formulering som har återkommit år efter år i den här
frågan. Vi har ju faktiskt kommit så långt att vi i riksdagen har ett slags - om
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Vissa arrende-
frågor
143
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Vissa arrende-
frågor
inte annat så i alla fall inofficiell - tidsgräns när det gäller utredningar. Frå-
gan är om det inte är rimligt att införa en tidsgräns för hur länge en formule-
ring som att ärendet bereds i regeringskansliet kan få användas i ett betän-
kande utan att det mister sin trovärdighet. Jag tycker nästan att det är litet
skamligt att detta är det enda argument som utskottets majoritet har för ett
avstyrkande. Jag yrkar alltså bifall till den reservation som utskottets social-
demokratiska ledamöter har avlämnat i frågan.
Anf. 184 PER STENMARCK (m):
Herr talman! Frågan om friköp av historiska arrenden har behandlats tidi-
gare i denna kammare. Frågan har också varit föremål för ett flertal offent-
liga utredningar.
Arrendelagskommittén, som avlämnade sitt slutbetänkande i början av
1980-talet, berörde frågan om friköp av arrendestället. I detta betänkande
konstaterades att friköp var förenat med så stora nackdelar att dessa inte
vägde upp den fördel som skulle komma vissa arrendatorer till del.
Inte heller remissutfallet gav stöd för att den socialdemokratiska rege-
ringen skulle lägga fram något lagförslag.
Med anledning av en riksdagsbegäran tillkallades den s.k. Friköpsutred-
ningen. Denna avlämnade sitt slutbetänkande 1986. Där avstyrktes återigen
förslaget att det skulle stiftas en lag om friköpsrätt för innehavare av histo-
riska arrenden.
Däremot ville man överväga möjligheterna att förstärka skyddet för
denna arrendatorsgrupp, framför allt när det gällde arrendatorns skydd för
de investeringar som han eller hon hade gjort.
Vid remissbehandlingen förklarade sig det övervägande antalet remissin-
stanser dela utredningens uppfattning, att en lagstiftning om friköpsrätt inte
borde införas.
Inte heller vid detta tillfälle ansåg den socialdemokratiska regeringen -
vare sig i utredningsbetänkandet eller i remisskritiken - att det fanns stöd för
uppfattningen att en lag om friköpsrätt av historiska arrenden skulle införas.
Efter ett riksdagsbeslut tillsattes så småningom 1990-års Arrendekom-
mitté. Det är dess förslag som nu varit ute på remiss och som för tillfället
bereds i regeringskansliet.
Jag har nämnt dessa olika utredningar bara för att visa på att det faktiskt
redan tidigare har funnits utredningar och därmed färdiga beslutsunderlag,
som de som önskat hade kunnat använda sig av för att lägga fram förslag om
en tvångslag för historiska arrenden. Den möjligheten har man inte utnytt-
jat.
Jag kan bara tolka detta så, att inte heller Socialdemokraterna önskat nå-
gon sådan lag. I så fall hade man självklart infört en sådan lag för länge se-
dan. Owe Andréasson har tidigare beskrivit en rad tidigare utredningar som
inte lett fram till den åtgärd som han nu har föreslagit skall vidtas.
I enlighet med den definition som används i 1990 års Arrendekommitté
finns det i Sverige ca 1 200 historiska arrenden. De utgör ungefär 6 % av de
helt arrenderade företagen. Fideikommisserna, dvs. privatpersoner, står för
600 eller hälften av det totala antalet. Kyrkan äger 200. Lika många har uni-
144
versiteten. Staten äger mellan 70 och 80, och ca 100 av ägarna utgörs av stif-
telser.
Jag håller med alla - det sade också Owe Andréasson för en stund sedan -
som anser att det nu är hög tid att komma fram till ett beslut av något slag.
I det ställningstagande som skall göras måste olika intressen vägas in. Skyd-
det för arrendatorn - hans eller hennes intressen och de investeringar som
gjorts under arrendetiden - är givetvis ett av dessa. Det är därför som Social-
demokraterna haft fel när de velat bryta ut och särbehandla just frågan om
de historiska arrendena utan att ta hänsyn till investeringsfrågan. Vi riskerar
att hamna fel om inte frågan behandlas i rätt ordning.
Ett annat intresse som måste vägas in i ett ställningstagande är givetvis den
äganderätt som regeringen just nu undersöker möjligheten att kunna grund-
lagskydda.
Betänkandena från 1990 års Arrendekommitté har nu remissbehandlats.
Just nu görs en sammanställning av remissvaren som kommer att ligga till
grund för regeringens ställningstagande. Därmed följer vi precis den turord-
ning som vi brukar följa. Det finns därför ingen anledning att den här gången
göra på något annat sätt.
När beredningsarbetet är klart kommer en proposition att läggas fram.
Det sker till våren. Därmed når frågan längre än den har gjort efter någon
av de många tidigare utredningarna. Detta innebär också att det finns anled-
ning att avvakta det förslag som då läggs fram.
Herr talman! Mot bakgrund av detta ber jag att få yrka bifall till hemstäl-
lan i lagutskottets betänkande nr 1.
Anf. 185 OWE ANDRÉASSON (s) replik:
Herr talman! Jag vill påminna Per Stenmarck om att de motioner som vi
nu behandlar gäller historiska arrenden, inte investeringsfrågan.
Investeringsfrågan gäller alla arrendejordbruk. Det som står på dagord-
ningen i dag är de motioner som behandlar friköpen.
Det har nu gått två år sedan betänkandet lades fram. Det var den socialde-
mokratiska regeringen som var intresserad av att man skulle införa friköps-
rätt. Den såg till att det blev ett delbetänkande, detta för att det ärendet
skulle behandlas med förtur. Därefter skulle frågan om investeringar be-
handlas. Ingenting sades om att dessa frågor skulle behandlas i ett samman-
hang.
Det är ingen som hamnar fel i den här diskussionen. Möjligen gör Per
Stenmarck det när han talar om någonting helt annat. Frågan hade varit
borta från dagordningen om den socialdemokratiska regeringen hade fått
sitta kvar. Nu fick den inte det, men den kanske kommer tillbaka. Då hoppas
vi att denna fråga skall vara utredd.
Anf. 186 PER STENMARCK (m) replik:
Herr talman! Jag respekterar naturligtvis att Owe Andréasson hade öns-
kat att enbart den del av utredningen som behandlade just de historiska ar-
rendena hade skickats ut på remiss.
Owe Andréasson vet att regeringen valde att avvakta till dess att hela ut-
redningen var klar. Det var ingen tillfällighet att man gjorde så. Det finns ju
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Vissa arrende-
frågor
145
10 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 16
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Vissa arrende-
frågor
146
ett samband mellan frågan om de historiska arrendena, vad som skall göras
med dem i framtiden, och frågan om de investeringar som framför allt har
gjorts i dessa historiska arrenden. Det är mycket stora investeringar som har
gjorts under en lång följd av år.
Owe Andréasson nämnde inledningsvis att det i dag inte finns något spe-
ciellt bra skydd för arrendatorerna, framför allt inte när det gäller de investe-
ringar som har gjorts. Jag håller med om det. Just därför valde regeringen
att skicka ut hela utredningen på remiss när den var klar. Nu har vi fått in
alla remissvar. De håller på att sammanställas. Därmed går vi igenom precis
samma beredningsprocess som vi alltid gör i sådana här sammanhang.
Anf. 187 OWE ANDRÉASSON (s) replik:
Herr talman! Man gör alltid så här, säger Per Stenmarck. Så hade inte en
socialdemokratisk regering gjort, eftersom ett delbetänkande hade lagts
fram just för att frågan om de historiska arrendena, som vi diskuterar i dag,
skulle få sin lösning.
Våren 1992 sade Per Stenmarck att man skulle avvakta ett halvår på en
proposition om de historiska arrendena. Jag undrar vilket tidsperspektiv Per
Stenmarck har i dag. Han tillhör ändå regeringspartierna. Vi kanske kan få
ett förslag på ett datum när det kan komma en proposition som just gäller
de historiska arrendena. Det vore bra om vi kunde få bort den frågan från
dagordningen. Det trampas nämligen mycket på de små i samhället. Jag för-
står dock att denna regering inte ägnar sig åt de små i samhället.
Anf. 188 PER STENMARCK (m) replik:
Herr talman! Owe Andréasson har vid flera tillfällen, och även i dag, sagt
att frågan grundligt har utretts. Det är närmast ett understatement att kon-
statera att det är så. Man kan onekligen ställa frågan: Varför har ni inte tidi-
gare genomfört den här ändringen, som ni propagerade för i oppositions-
ställning?
Jag sade tidigare att jag tror att detta är en ganska normal process för den
här typen av frågor. Då säger Owe Andréasson att en socialdemokratisk re-
gering inte hade gjort på det här sättet.
Jag är därför beredd att korrigera det jag sade tidigare. Jag är nämligen
beredd att hålla med Owe Andréasson när han säger så. Socialdemokraterna
har ju faktiskt visat att en socialdemokratisk regering inte gör så. Den gjorde
nämligen ingenting när resultaten av de olika utredningarna hade lagts fram.
Jag nämnde faktiskt tidigare i mitt anförande att det kommer en proposi-
tion till våren. Då kommer det också att finnas anledning att göra de defini-
tiva ställningstagandena i den här frågan. Jag tror att det är utomordentligt
viktigt att man väger samman både frågan om de historiska arrendena och
andra frågor, exempelvis frågan om ett ökat investeringsskydd för arrenda-
torer. Det saknas i ganska stor utsträckning i dag.
Anf. 189 ELISABETH PERSSON (v) replik:
Herr talman! Låt mig först säga att jag faktiskt är imponerad av Per Sten-
marcks detaljkunskaper om de historiska arrendena. Det är roligt att någon
så grundligt sätter sig in i frågorna, även om det nu enbart är den rent for-
mella sidan av de historiska arrendena som Per Stenmarck uppehåller sig
vid.
Det finns också en annan aspekt på detta. Det handlar om de känslor av
bitterhet och besvikelse som finns hos de arrendatorer som är förhindrade
att friköpa den mark som de så länge har brukat. Deras förfäder har ibland
varit arrendatorer sedan flera hundra år.
Jag delar Per Stenmarcks historieskrivning i flera avseenden. Man kan
dock uttrycka det på ett litet annat sätt. Vänsterpartiet har efter många år
fått med sig först socialdemokrater och sedan enskilda centerpartister när
det gäller frågan om friköp av de historiska arrendena. Det är mycket gläd-
jande. Det visar att politiskt arbete på lång sikt lönar sig. Om vi får hålla på
ett tag till håller jag det inte för otroligt att vi även kan få andra ledamöter
att förstå hur viktig denna rättvisefråga är.
Historieskrivningen, och talet om utredningar och vad de har kommit
fram till, kanske på ytplanet verkar vara riktig. Jag vill säga som Galilei: Och
ändå rör den sig! Ändå finns det inte några hållbara argument mot friköp av
de historiska arrendena.
Det är inte underligt att man har kommit fram till det man har gjort, fram-
för allt inte med tanke på den sammansättning som dessa kommittéer ibland
har haft.
Per Stenmarck berättar nu att det kommer en proposition till våren. Vi får
väl se vad som står i den och ta ställning till det. Nu har vi det föreliggande
förslaget att ta ställning till. Jag upprepar vad jag har sagt. Jag tycker att alla,
framför allt de som kanske har satt sig in i frågan, borde rösta för friköpsrätt
vid historiska arrenden.
Anf. 190 PER STENMARCK (m) replik:
Herr talman! Låt mig först tacka för de berömmande orden. Jag hoppas
få återgälda dem vid något tillfälle.
Jag vet också att många känner bitterhet och besvikelse. Det är ingen tve-
kan om det. Personligen har jag dock mycket svårt att se att vi skulle kunna
lösa problemet med en tvångslag för att överföra äganderätt från den som i
dag äger och som inte vill överlåta sin äganderätt. Det strider åtminstone
mot mycket av det som jag står för och representerar. Därmed inte sagt att
det inte finns anledning att ta denna besvikelse och bitterhet på allvar och
försöka hitta andra lösningar.
Anf. 191 ELISABETH PERSSON (v) replik:
Herr talman! Per Stenmarck kanske tycker att det är bra att hyreslägenhe-
ter omvandlas till bostadsrätter, eftersom en bostadsrättsinnehavare kanske
bryr sig mer om sin lägenhet än vad en hyresgäst i allmänhet gör. Svara mig
ärligt, om så är fallet, varför man inte kan se att det här finns en parallell itet.
De här fideikommissarierna vill inte friköpa. Det har vi förstått att de inte
vill. Men det finns faktiskt inga skäl för att låta arrendatorerna friköpa. Det
handlar ju inte om att ställa dem på bar backe ekonomiskt. Det handlar inte
heller om att tvångsutdela jord. Det handlar om att ge dem som i generatio-
ner har haft ”brukningsrätt” till en bit jord rätt att mot betalning få ägarbevi-
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Vissa arrende-
frågor
147
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Vissa arrende-
frågor
148
set för den jorden. Det här vet Per Stenmarck. Jag tycker att logiken talar
för att dessa människors rätt nu borde tillgodoses.
Anf. 192 PER STENMARCK (m) replik:
Herr talman! Jag tycker att det är en intressant vinkling Elisabeth Persson
gör när hon jämför med hyresrätter och möjligheten att bilda bostadsrätt. I
de allra flesta fall är det något som man försöker lösa på frivillig väg. Det är
inte något som man försöker tvinga på någon av parterna. Om man gör så,
tycker jag att man går felaktigt till väga.
Det ligger säkert mycket i - det har jag också predikat i många olika sam-
manhang - att om man äger någonting så är man mycket rädd om detta. Man
vill vårda och bevara det. Så tror jag faktiskt också att det är om en arrenda-
tor övertar äganderätten till den gård som han eller hon brukar. Detta gäller
säkert framför allt om man har ett historiskt arrende som har gått i arv i fa-
miljen under väldigt många år.
Jag tror faktiskt att vi måste lösa det här på frivillig väg i stället. Vi kan
gärna försöka stimulera utvecklingen på olika sätt genom att tala om att vi
tycker att vissa saker skulle vara bra. För min personliga del måste jag säga
att jag har mycket svårt att medverka till att vi skulle införa en lag där vi
tvingar på någon den här lösningen.
Anf. 193 BENGT SILFVERSTRAND (s):
Herr talman! Fredagen den 1 oktober jordfästes Gustav Hansson, Klovet,
Livered på Koberg i Västergötland. Han fick aldrig uppleva glädjen och
självkänslan i att få äga den mark som han och hans förfäder i generationer
röjt, brukat, bebyggt och bebott och som de i många fall till väsentlig del de
facto redan äger.
I årtionden har Gustav Hansson och hans kolleger på Koberg i Västergöt-
land, Trolle-Ljungby i Skåne m.fl. gamla gods energiskt och tålmodigt käm-
pat för att få friköpa sina gårdar. Den 30 november 1989 - för fyra år sedan,
vilket Per Stenmarck kallar för en normal beredningsprocess - trodde de att
deras mångåriga kamp krönts med framgång. Då beslutade en klar riksdags-
majoritet bestående av socialdemokrater, vänsterpartister, miljöpartister
och enstaka centerpartister att brukare av s.k. historiska arrenden skulle be-
viljas rätten att friköpa sina gårdar. Det var ett historiskt beslut. De sista
resterna av ett feodalt system gick i graven. Trodde vi!
En arrendekommitté tillsattes för att lösa vissa lagtekniska problem och
se över vissa andra arrendefrågor, bl.a. investeringsfrågor. Friköpsrätten be-
handlades med förtur. Således stämmer inte den beskrivning av förhållan-
dena som Per Stenmarck har givit. Det var medvetet att den socialdemokra-
tiska regeringen sade att den här frågan var så viktig att den skulle behandlas
med förtur. Kommittén föYeslog enhälligt i ett delbetänkande i oktober 1991
att förorda friköpsrätt för s.k. historiska arrenden. Beslutet motiveras på föl-
jande sätt:
”Grunden för den föreslagna inlösenrätten kan i korthet beskrivas så, att
i ett fall där arrendestället i generationer bebotts och brukats av arrendatorer
tillhörande samma släkt, har arrendatorerna och deras familjer fått mycket
starka såväl ekonomiska som personliga bindningar till arrendestället medan
motsvarande bindningar typiskt sett är betydligt svagare på jordägarsidan,
varför förhållandena på brukarsidan motiverar att den nuvarande arrenda-
torn ges rätt att få nyttjanderätten omvandlad till äganderätt.”
En enhällig arrendekommitté, Per Stenmarck, står bakom detta. Där in-
gick bl.a. centerpartisten Sven-Olof Petersson, som inte hade något att
erinra. Man delar uppenbarligen inte Per Stenmarcks uppfattning.
Det handlar inte om en inskränkning av någons äganderätt, vilket Per
Stenmarck felaktigt hävdar, utan om en utvidgning av äganderätten och en
myndighetsförklaring av enskilda människor, vilkas vardag i generationer till
stor del styrts av feodalsamhällets lagar.
Det handlar om enskilda människors kamp för friköp av sina fädernegår-
dar.
Det handlar om brukarna i de bygder som ställdes utanför de skatteköps-
reformer som är grunden för nästan all enskilt ägd jordbruksmark sedan år-
hundraden tillbaka. Det bör också påpekas att en fideikommissinnehavare
inte äger jorden utan innehar arrendestället med fideikommissrätt, vilket är
en väsentlig skillnad.
När frågan behandlades senast här i kammaren den 11 mars i fjol hänvisa-
des som motiv för ytterligare förhalning att man inte skulle föregripa på-
gående beredningsarbete i regeringskansliet. I mars 1992, för ett och ett
halvt år sedan, skulle man inte föregripa pågående beredningsarbete i rege-
ringskansliet. Drygt ett och ett halvt år senare kan vi i dagens betänkande
läsa att frågorna för närvarande bereds i regeringskansliet och att regering-
ens ställningstagande till spörsmålen inte heller nu bör föregripas.
Kan man verkligen, Per Stenmarck, med gott samvete sitta i lagutskottet
och underteckna ett sådant betänkande? Jag har i alla fall inte, som riksdags-
ledamot sedan 1976, upplevt en sådan beredningsprocess och en sådan be-
handling av viktiga frågor. Per Stenmarck får ta ett exempel på vad han me-
nar med en normal beredningsprocess.
Detta är naturligtvis inte bara allmänt sett beklämmande utan ur konstitu-
tionell synpunkt ytterst tvivelaktigt. Att inte ens efter fyra år kunna omsätta
ett riksdagsbeslut i praktisk verklighet är ägnat att allvarligt undergräva för-
troendet för riksdagen som landets högsta lagstiftande organ.
Nu handlar det om god vilja och civilkurage, ingenting annat.
Ett särskilt stort ansvar faller naturligtvis på Centerpartiet och på Ny de-
mokrati, vars ledamöter i olika sammanhang åkt land och rike runt och dyrt
och heligt lovat torparna att stödja deras rätt att få friköpa sina gårdar.
I en artikel i Expressen den 24 februari 1992 kunde man bl.a. läsa följande
i en rubrik: ”Grevens löfte till torparna: Adeln ska förlora.” I ingressen står
följande: ”Här gör Bert Karlsson och Kobergstorparna upp. Adeln ska för-
lora sista striden. Det garanterar Berts partibroder, greve lan Wachtmeis-
ter.”
Den intressanta frågan blir då: Står Bert Karlsson och lan Wachtmeister
och övriga ledamöter i Ny demokrati kvar vid sina löften till torparna? Eller
lyssnar de hellre till Sveriges Jordägareförbund och fränderna på Koberg och
Trolle-Ljungby?
Hela landet skall leva, sade centerpartisten Sven-Olof Petersson i riks-
dagsdebatten för fyra år sedan, i november 1989. Den 10 november får vi
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Vissa arrende-
frågor
149
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Vissa arrende-
frågor
150
svar på om Sven-Olof Petersson, Bengt Kindbom, Marianne Andersson,
Ingbritt Irhammar, Bengt Harding Olson, Bert Karlsson i Skara och lan
Wachtmeister m.fl. nydemokrater lever efter denna stolta devis. Eller kom-
mer de även i denna fråga att följa moderaternas fältrop: ”Hela landet skall
få veta att det lever!”?
Herr talman! Jag yrkar bifall till den socialdemokratiska reservationen.
Anf. 194 PER STENMARCK (m) replik:
Herr talman! Det är alltid lika upplyftande och intressant att lyssna till
Bengt Silfverstrand i kammaren. Dock vill jag nog påstå, att i en del avseen-
den har han inte alldeles rätt. Det går faktiskt inte att hänvisa till att riksda-
gen fattade sitt beslut den 30 november 1989. Bengt Silfverstrand vet att det
inte var fråga om något som alldeles omedelbart skulle träda i kraft, framför
allt inte som detta riksdagsbeslut innebar att det skulle tillsättas en utred-
ning. Så gjordes också. Den utredningen var klar i oktober 1992. Jag tror
faktiskt inte att man som Bengt Silfverstrand kan hävda att detta är en lång
tidsperiod för en utredning. Både Bengt Silfverstrand och jag har upplevt
betydligt mer tidsutdragna utredningar än så. Detta är dessutom en kompli-
cerad lagstiftning. Det kan nog Owe Andréasson, Sven-Olof Petersson och
andra som har suttit med i utredningen under ett antal år intyga.
Bengt Silfverstrand säger att den socialdemokratiska regeringen medvetet
gav förtur för de historiska arrendena. Ja, det tror jag säkert. Men precis lika
medvetet var det att den borgerliga regeringen gjorde en koppling mellan de
historiska arrendena och investeringsskyddet.
Vidare har vi frågan om fideikommiss och fideikommissarie. Det är riktigt
att fideikommiss är delvis något annorlunda än vanlig äganderätt. Det blir
allt färre fideikommiss i vårt land. De befinner sig för tillfället under avveck-
ling. Det finns också en annan skillnad. En fideikommissarie får inte utan
vidare sälja eller inteckna sin egendom. Det är precis detta som Bengt Silf-
verstrand begär att man nu skall göra.
Jag nämnde i min inledning att det finns ca 1 200 olika typer av företag
som utgör s.k. historiska arrenden. Det är inte bara fråga om fideikommiss.
Det är kyrkan, staten, stiftelser, universitet och andra som är ägare av olika
slag. Jag tycker att det råder en viss tveksamhet inför att stifta en lag som
säger att vissa skall inte längre få äga det de äger. Det stämmer inte med mitt
rättsmedvetande. Det finns anledning att åtminstone fundera i de banorna.
Det vet jag att åtskilliga, inte minst remissinstanserna, har gjort. Det hade
nog Bengt Silfverstrand också mått bra av att göra.
Anf. 195 BENGT SILFVERSTRAND (s) replik:
Herr talman! Jo, Per Stenmarck, det går mycket väl att hänvisa till ett fyra
år gammalt riksdagsbeslut. Riksdagen beställde då klart och entydigt en ut-
redning som skulle klara ut de eventuella tekniska tveksamheter som fanns
för att åstadkomma en sådan lag. Riksdagsbeslutet var entydigt.
Den arrendekommitté som tillkallades tog klar ställning - som jag har cite-
rat - och förordade utan några reservationer en sådan friköpsrätt. Kommit-
tén avlämnade inte sitt betänkande i oktober 1992 - där gjorde återigen Per
Stenmarck sig skyldig till en felaktighet - utan det avlämnades redan 1991.
Det här är en särskild fråga, eftersom det var det beslutet som riksdagen fat-
tade 1989.
Det har vidare tillkommit - det fanns med i direktiven från den socialde-
mokratiska regeringen - en fråga om investeringar. Men den kom långt se-
nare. Den kan visserligen ha vissa samband med det andra. Det är alldeles
rimligt att det är så. Det är bevisligen så att arrendatorerna i vissa fall har
svarat för nästan 100 % av investeringarna. Men det här har inte med dagens
beslut att göra.
Nu säger Per Stenmarck att vi skall vänta till våren 1994. Hur kan vi lita
på att det då skall komma ett förslag? Här har alla utgått från att det åtmin-
stone nu med hjälp av två underlag och remissutfallet skall komma ett för-
slag. Om jag inte minns fel utgick remisstiden i april 1993. Jag hävdar än
en gång att detta är ett exempel på en beredningsprocess som inte skall få
förekomma i Sveriges riksdag. Jag hävdar också att det inte finns något lik-
nande exempel där man har på detta sätt missat respekten för Sveriges riks-
dag som lagstiftare.
Per Stenmarck borde kunna erkänna att den regering vars intressen han
företräder inte har klarat av sin uppgift. Nu finns det ett underlag, och det
är det vi skall ta ställning till den 10 november. Om de företrädare för Cen-
tern och Ny demokrati som säger att de stödjer förslaget röstar därefter,
kommer det att gå igenom. Men det vet vi inte nu. De har tidigare svikit sina
löften. Det finns några ledamöter här i kammaren, och de har möjlighet att
gå upp i talarstolen och deklarera sin uppfattning.
Anf. 196 PER STENMARCK (m) replik:
Herr talman! Vi skall i dag inte ta ställning till själva sakfrågan om de hi-
storiska arrendena. Den frågan får vi anledning att återkomma till när ett
förslag ligger på riksdagens bord. Jag har tidigare nämnt att en proposition
i ärendet skall läggas fram till våren.
Bengt Silfverstrand säger att regeringen inte har klarat av frågan. Denna
regering har ju trots allt inte haft så många år på sig att klara av frågan. Det
är faktiskt ytterst en fråga som har drivits av Socialdemokraterna länge. Var-
för tog Socialdemokraterna inte tillfället i akt och införde tvångslagen? De
hade decennium efter decennium på sig att göra något sådant.
Frågan om investeringsskyddet har varit av betydelse för de historiska ar-
rendena. Det är ingen tillfällighet att regeringen bestämde sig för att skicka
ut båda delarna av utredningen på remiss. Det var viktigt att lösa problemen
i båda delarna på samma gång.
Det går alldeles utomordentligt bra att hänvisa till ett fyra år gammalt riks-
dagsbeslut, eftersom det riksdagsbeslutet förutsatte att det skulle tillsättas
en utredning. Den utredningen var klar-jag har den framför mig-i oktober
1992. Det är ganska exakt ett år sedan. Slutbetänkandet i utredningan var
klar i oktober 1992. Därefter har den skickats ut på remiss. Den remisstiden
har tämligen nyligen gått ut. Svaren håller på att sammanställas i Justitiede-
partementet, för att därefter vara en del i beredningsarbetet i skrivandet av
en proposition. Jag tycker inte att beredningstiden är så där alldeles orimligt
lång. Jag brukar ändå vara känd för att vara kritisk i fråga om beredningsti-
ders längd.
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Vissa arrende-
frågor
151
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Vissa arrende-
frågor
Anf. 197 BENGT SILFVERSTRAND (s) replik:
Herr talman! Per Stenmarck är känd för att vara kritisk mot för långa be-
redningstider. Då måste han ha gjort ett mycket viktigt undantag i denna
fråga. Dessa utredningar har regeringen sysslat med under hela sin rege-
ringstid, eller så har de legat någonstans i en byrålåda.
Jag har gått ett litet steg vidare och försökt att utröna vilka ambitioner
som regeringen egentligen har i denna fråga. Då har jag fått klart för mig att
Sveriges Jordägareförbund - som representerar en oerhört liten minoritet,
men som tydligen har regeringens öra - har framfört som ett absolut krav till
regeringen att man inte skall genomföra det som Arrendekommittén enhäl-
ligt har förordat, nämligen att införa en friköpsrätt.
Per Stenmarck har nu ingen replikrätt, men det finns andra som tillhör
lagutskottet som kan bekräfta om det är på det sättet. Detta är oerhört all-
varligt. Om regeringen hade tillämpat en - som vi kan vara överens om -
normal beredningsprocess hade man återkommit och tagit ställning till det
delbetänkande som rör huvudfrågan.
Vi diskuterar faktiskt sakfrågan, Per Stenmarck, därför att det finns två
motioner, en socialdemokratisk och en centerpartistisk, som klart och tydligt
förordar en förköpsrätt och hemställer om att ett klart förslag skall läggas
fram. Till nöds kan jag förstå att man, när man i april månad 1992 ”bara”
haft fyra månader på sig att ta itu med huvudfrågan, nämligen friköpsrätten,
inte klarade det på den ”korta” tiden.
Men jag kan inte acceptera att det därefter skall behöva gå ytterligare ett
och ett halvt år utan att man tar ställning i sakfrågan. Detta visar bara att
regeringen skjuter på ställningstagandet, vilket det finns starka farhågor för.
När man äntligen, våren 1994 skall ta ställning, som Per Stenmarck aviserar,
kommer det inte att tillåtas ett ställningstagande till delbetänkandet om fri-
köp, utan det blir en halvmesyr. Då kommer det att handla om att det möjli-
gen går att få ett beslut fattat i investeringsfrågan. I så fall, Per Stenmarck,
är det ytterligare ett av de stora svek som präglar regeringen Bildt.
Anf. 198 INGVAR JOHNSSON (s):
Herr talman! Jag skulle kunna nöja mig med att instämma i Bengt Silfver-
strands alldeles utomordentliga anförande. Det är sorgligt att se att inget
händer, trots riksdagens tidigare beslut. Det är också tragiskt att frågan har
förhalats så, att Gustav Hansson på sitt Kobergstorp inte fick uppleva att
hans rättigheter tillgodosågs.
De borgerliga har genom att förhala frågan visat prov på en okänslighet,
när man tvekat att ta ställning för torparna. Friherre Silfverschiöld och andra
borde ha kunnat lösa frågan utan att riksdagen behöver lagstifta, men tyvärr
har den viljan inte funnits.
Det skall bli intressant att se om de borgerliga som utställt löften till tor-
parna står fast vid dessa löften. Men de som står fast vid löftena till torparna
borde också klara av att övertyga fler av sina partikamrater, så att den social-
demokratiska reservationen vinner bifall och frågan därmed flyttas framåt.
Herr talman! Jag begärde främst ordet för att ställa några frågor till Ny
demokrati om dess märkliga spel i den här frågan. Nu orkar tydligen ingen
152
av partiets ledamöter vara närvarande i kammaren, men de kan kanske till-
ställas frågorna så småningom.
Precis som Bengt Silfverstrand var inne på, vet vi att Bert Karlsson har
lovat att ställa upp på torparnas sida. Men förra året vid omröstningen lycka-
des han inte få partiet med sig - det var väl efter det att greve Wachtmeister
sagt sitt nej.
Det är naturligtvis inte särskilt förvånande att Ny demokrati svek torparna
förra året, eftersom Ny demokrati inte direkt ställt upp för vanligt folk i
andra frågor. Ändå har säkerligen en del överraskats av att Ny demokrati så
markerat ställer upp på att förhala denna fråga.
Från ett ganska oväntat håll fick vi i lördags ett slags förklaring till varför
Ny demokrati agerat som det gjort mot torparna och var Ny demokratis in-
tressen mest hör hemma. I Aftonbladet kunde man nämligen läsa en intervju
med systern och svägerskan till friherreparet på Koberg, den nya ordföran-
den i Röda korset, prinsessan Christina. På frågan om vad hon tycker om
lan Wachtmeister svarar prinsessan: ”Har jag känt sedan jag var liten flicka
och han tillhörde mina systrars umgängeskrets, han var hemma och klättrade
i gardinerna.” Frågan är vad torparna på Koberg har att hämta hos ett parti
med en sådan ledare. Valet för greve Wachtmeister står mellan att ställa upp
för sin ungdoms blåblodiga lekkamrater eller för några torpare på Koberg.
Men torparna har väl greven aldrig haft som lekkamrater. Den som har fått
klättra i kungliga slottets gardiner vet var hans klassmässiga lojaliteter hör
hemma.
Men om lan Wachtmeister tar ställning för ”det fina”, undrar jag var Ny
demokratis övriga medlemmars lojalitet ligger. Vad säger ni? Var finns er
lojalitet? Finns lojaliteten hos dem som behöver riksdagens stöd, eller finns
den hos greven och hans lekkamrater? Nu får vi tyvärr inte veta hur vare
sig nydemokraterna eller regeringspartiernas företrädare kommer att rösta
förrän frågan behandlas om två veckor. Det ger också ett stort utrymme för
eftertanke. Jag hoppas att tillräckligt många i Ny demokrati och i regerings-
partierna tar sitt ansvar och flyttar fram frågan så att det blir en lösning för
bl.a. torparna på Koberg.
Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till den socialdemokratiska reser-
vationen.
Anf. 199 SVEN-OLOF PETERSSON (c):
Herr talman! Frågan om historiskt arrende har länge diskuterats här i riks-
dagen. Det har också gjorts långa historieskrivningar av hur frågan har be-
retts. Jag vill inte ta upp tid med att ytterligare gå in på den delen.
1990 års Arrendekommitté - som jag själv har tillhört - lämnade för två
år sedan, i oktober 1991, det första delbetänkandet om friköp vid historiskt
arrende. Och för ett år sedan, i oktober 1992, lämnade kommittén betänkan-
det om investeringar och om frågor vad gäller jakt och liknande.
Jag ställer mig bakom dessa betänkanden. Jag har varit med i utredningen
från början och till den dag som utredningsarbetet slutfördes. I kommittén
har vi varit helt eniga i de frågor som vi här i dag behandlar.
Gruppen som det är fråga om vid historiskt arrende är mycket liten. Krite-
rierna som ställs för att kunna räkna ett arrende som historiskt arrende är
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Vissa arrende-
frågor
153
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Vissa arrende-
frågor
154
gårdsarrenden som har varit utanför ägarens bruk sedan den 1 januari år
1900, dvs. nu i drygt 93 år. Den som begär pris skulle då kunna begära fri-
köpsrätt och själv eller genom familjen ha haft en direkt arrendeställning på
fastigheten under 40 år. Det är alltså en väldigt starkt avgränsad grupp som
kan komma i åtnjutande av denna möjlighet.
När vi snabbt avlämnade det första delbetänkandet, hyste vi förhopp-
ningen att snabbt få tillbaka ärendet till riksdagen för avgörande. Det är
mycket beklagligt att det har tagit lång tid att bereda detta ärende i rege-
ringskansliet. Det var vår förhoppning att efter beslutet 1989, när riksdagen
sade att det bör införas en friköpsrätt vid historiskt arrende, få det beställda
lagförslaget snabbt på riksdagens bord. Det är synd att det inte blev så.
Dagens debatt handlar faktiskt inte om sakfrågan, eftersom vi redan har
haft debatt och fattat beslut i den frågan. Det handlar alltså om hastigheten
i handläggningen av frågans vidare hantering.
Låt mig också konstatera att det finns ytterligare en bit i detta. Regering-
ens synpunkt när det gäller att skjuta frågan framför sig har tydligen gällt
investeringarna. Frågan om investeringar berör faktiskt samtliga arrendato-
rer i det här landet, dvs. en grupp långt större än den som berörs av det rent
historiska arrendet.
Dagens fråga om det historiska arrendet ger möjligheter till att bredda rät-
ten till ägandet och ger möjlighet för människor att få äga den egendom som
de under generationer har brukat och verkat vid. Det ger möjligheter för en
utveckling av landsbygden och möjligheter att stärka vissa delar av svensk
landsbygd, där denna företeelse finns.
Jag konstaterar att man ibland talar mycket om torpare i detta samman-
hang. Det är en benämning som inte är fullt relevant, enär det i de flesta fall
rör sig om fastigheter av en helt annan storleksordning än vad som gäller för
det man i ett historiskt perspektiv har betraktat som torp. Det rör sig alltså
i flera fall om stora jordbruksfastigheter, kanske långt större än medelstorle-
ken för normala jordbruksfastigheter i detta land. Sådana exempel finns.
Jag noterar att ledamoten Silfverstrand har haft mycket omsorg om min
person under dagen. Han har nämnt mitt namn flera gånger här och har hyst
bekymmer om hur jag skulle ställa mig i dessa frågor. Han har också via den
elektroniska posten sänt mig sin hälsning och ställt i stort sett motsvarande
frågor. Det är mycket vänligt av Silfverstrand. Det är dock fantastiskt att det
bara är en dag under fem år som herr Silfverstrand tar fram de här vänlighe-
terna ur sin lilla påse och strör dem omkring sig.
Som jag sade tidigare, står jag helt bakom de betänkanden som har avläm-
nats. Jag förväntar mig att vi mycket snabbt skall få förslag som berör dels
friköpsrätten, dels självfallet också investeringsbitarna på riksdagens bord
för avgörande. Det är frågor som starkt påverkar möjligheterna att utveckla
delar av den svenska landsbygden, att utveckla enskilda landsbygdsföretag
och att fortsätta en positiv utveckling av dessa delar inom det svenska nä-
ringslivet.
Frågan bereds för närvarande, och jag tycker att det är synd att man ännu
inte har kommit till skott. Det sägs att remissvaren nu ställs samman i rege-
ringskansliet. Jag ser fram mot att vi snart skall få förslag på riksdagens bord,
så att vi kan fatta beslut som är till nytta för den svenska landsbygden.
Anf. 200 BENGT SILFVERSTRAND (s) replik:
Fru talman! Det är en riktig beskrivning att jag hyser bekymmer. Sven-
Olof Petersson har också bekräftat att vi inte riktigt kan veta var vi har cen-
terpartisterna i den här frågan.
När själva principfrågan avgjordes i november 1989 var det ett antal cen-
terpartister som, i hägnet av den socialdemokratiska regeringen, kunde
skydda sina samveten genom att stödja denna socialdemokratiska regering,
utan att utmana Jordägareförbundet och kärnan av borgerligheten på ett
alltför tydligt sätt. Men nu är läget det att Centerpartiet kan avgöra frågan,
till förmån för arrendatorerna.
Sven-Olof Petersson säger att det rör sig om en liten grupp arrenden. Ja,
det är riktigt. Friköpen av historiska arrenden gäller en mycket begränsad
grupp. Logiken säger åtminstone oss socialdemokrater att det därför är
mycket iätt att lösa frågan. Då har man goda möjligheter att klara detta på
ett praktiskt och hanterbart sätt.
Med tanke på det engagemang som då och då har präglat centerpartister-
nas verbala framträdanden i den här frågan, undrar jag varför ingen center-
partist var närvarande vid behandlingen av denna principiellt viktiga fråga i
lagutskottet. Det är viktigt att vi får reda på detta.
Nu är Sven-Olof Petersson tillbaka på ruta 1. Han säger: Vi står bakom
betänkandet, och vi behandlar inte sakfrågan i dag.
Jo, det är sakfrågan vi behandlar, av det mycket enkla skälet att det finns
två sakförslag. Det ena är det förslag som Socialdemokraterna står bakom,
och det andra är den motion där Sven-Olof Peterssons namn står först. Om
han inte har det civilkuraget att han i en så här viktig fråga - som vi har disku-
terat i 10-15 år - står bakom det han själv har motionerat om är det synnerli-
gen beklagligt.
Jag kan då bara konstatera att Centerpartiet i den här frågan står bakom
ytterligare ett svek signerat regeringen Bildt.
Anf. 201 SVEN-OLOF PETERSSON (c) replik:
Fru talman! Nej, det är inte sakfrågan vi behandlar, som jag ser det. Den
tog vi ställning till vid riksdagens behandling 1989, då vi fattade beslut om
att en friköpsrätt vid historiskt arrende bör införas och riksdagen beställde
ett lagförslag från regeringen i frågan. Den biten är borta, och det är nu lag-
förslagets framläggande på riksdagens bord, och hur snabbt detta kan ske,
som vi egentligen diskuterar. Jag kan inte se det på något annat sätt.
Jag kan inte besvara frågan varför det ej var några centerpartister närva-
rande i utskottet då frågan behandlades, emedan jag själv inte har förmånen
att få vara ledamot av det ärevördiga lagutskottet. Men jag är övertygad om
att någon annan ledamot - kanske herr Kindbom, som är närvarande i kam-
maren - kan upplysa om de sakförhållanden och olyckliga omständigheter
som ledde till att centerledamöter inte hade möjlighet att närvara.
Herr Silfverstrand säger också att centerpartister, däribland jag, har ett
verbalt engagemang då och då i den här frågan. Fru talman! Mitt engage-
mang är inte verbalt och finns inte bara då och då. Jag har hyst ett engage-
mang sedan den dagen jag först stötte på frågan, och jag har sökt att efter
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Vissa arrende-
frågor
155
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Vissa arrende-
frågor
156
förmåga hitta lösningar på problemen som kan vara till nytta för de berörda
parterna. Detta står jag fast vid, och jag kommer att arbeta vidare för det.
Vad gäller övriga ledamöters inställning inom centerrörelsen, är jag stolt
över att kunna säga att vi har möjligheten att ha olika uppfattningar. Jag har
min uppfattning, och den står jag för. Andra ledamöter må ha sin uppfatt-
ning, och det respekterar jag - oavsett om det är mina partikamrater eller
ledamöter i andra partier. Den uppfattning man har skall man stå för. Jag
står för min uppfattning och kommer att driva den.
Det är så, vilket herr Silfverstrand apostroferade, att det är fråga om en
liten grupp arrendatorer. Men jag anser inte att frågan för den sakens skull
är oviktig - jag anser att den är synnerligen viktig. Även om det är en liten
grupp skall man inte negligera frågorna - de är viktiga ändå.
Anf. 202 BENGT SILFVERSTRAND (s) replik:
Fru talman! Med verbalt engagemang menade jag att man ställer upp ute
i bygderna, som Sven-Olof Petersson, Marianne Andersson och andra har
gjort. De har blivit uppvaktade av arrendatorerna och har sagt att det är helt
självklart att de skall stödja deras sak. Sedan fattades beslutet den 30 novem-
ber 1989. Enstaka centerpartister stod då vid sitt ord - jag har anledning att
understryka det än en gång - i hägnet av en socialdemokratisk regering. De
talade uppenbarligen inte för sitt partis räkning, därför att andra centerpar-
tister förordade den centralistiska, hårdföra LRF-linjen, dvs. jordägarnas
linje.
Jag undrar nu verkligen om Sven-Olof Petersson menar allvar med sitt en-
gagemang. Hur kan man väcka en motion i Sveriges riksdag och säga att man
inte tar ställning till sakfrågan utan väntar på ett regeringsförslag? Hur länge
är Sven-Olof Petersson beredd att vänta? Han har väntat i fyra år på att riks-
dagsbeslutet skall fullföljas. Kan man med gott samvete använda samma mo-
tivering i mars 1992, dvs. att frågan bereds i regeringskansliet? Är det rim-
ligt, trovärdigt och hederligt att använda samma motivering för den obotfär-
diges förhinder, ett och ett halvt år senare, i november 1993?
Anf. 203 SVEN-OLOF PETERSSON (c) replik:
Fru talman! Jag känner faktiskt inte att jag blir uppvaktad av arrendatorer
då och då i den här frågan. Jag bor på den svenska landsbygden. Jag anser
att jag lever under samma villkor och förhållanden som de berörda, emedan
jag bor i samma bygder och har samma referensramar som de har i det
mesta.
Jag ser problemen på nära håll. Jag ser problemen på svensk landsbygd,
där det blir färre och färre som brukar jorden och som samtidigt själva äger
den. Jag ser hur fäfotsägandet i vissa delar av landet har ökat. Jag ser hur det
kan bli när jord läggs för fäfot och såväl landskapet som bygderna förändras i
takt med att den äldre generationen lägger av och en del fastigheter inte har
en efterträdare som tar vid.
Jag hävdar fortfarande att vi faktiskt inte tar ställning i sakfrågan. Det
gjorde vi 1989, då riksdagen fattade ett beslut om att införa en friköpsrätt
vid historisk arrende. Det som nu diskuteras är hastigheten i handläggningen
inom regeringskansliet. Jag har gett uttryck för att jag sannerligen inte kän-
ner mig nöjd med den hastighet med vilken denna fråga har beretts. Jag hade
faktiskt förväntat mig en snabbare hantering med tanke på att det är fyra år
sedan uppdraget gavs, och särskilt som det i direktiven stod att denna del av
utredningen skulle hanteras med förtur.
Jag tror i och för sig inte att frågan når sin lösning snabbare om vi följer
reservationen än om vi följer majoritetstexten. Det mest väsentliga är att ett
bra förslag, som gynnar de berörda, så fort som möjligt läggs på riksdagens
bord så att vi kan fatta det beslut som jag och flera med mig hoppas att vi
skall kunna fatta, till nytta för dessa arrendatorer och till gagn för utveck-
lingen av den svenska landsbygden.
Anf. 204 MARIANNE ANDERSSON (c):
Fru talman! Jag har engagerat mig i denna fråga under flera år. Jag har
inte gjort det särskilt verbalt, i varje fall inte jämfört med Bengt Silfver-
strand. Nej, jag har inte gjort det efter påverkan från andra politiska partier
eller sådant utan av en känsla för dessa människor och deras situation inför
tragiken att en hel bygd avfolkas. Det gäller arrendatorerna på Koberg som
jag känner till. Jag har skrivit motioner med utgångspunkt i deras mycket
speciella situation. Jag kände mig glad när riksdagen för några år sedan
kunde fatta beslut om att införa en friköpsrätt och gav den dåvarande rege-
ringen i uppdrag att återkomma med förslag.
Sedan vet vi vad som har hänt med utredning och remissförfarande. Det
har tagit en alldeles onormalt lång tid innan någonting skett. Det gäller både
den förra och den här regeringen.
Egentligen borde den här frågan, åtminstone beträffande arrendatorerna
på Koberg, kunna lösas mycket enkelt på frivillighetens väg. Här är det fråga
om några mer än hundraåriga arrenden och mycket små arealer. Till slut
handlar det egentligen inte om gårdar utan om ganska stora tomter. In-
trånget på Kobergs ägor hade varit minimalt. Men man fick inte köpa, varav
denna strid, vilken jag är den första att beklaga.
Det är bara att instämma i allt som har sagts om att ett beslut snart måste
fattas. De olika alternativ som finns innebär egentligen bara små nyansskill-
nader. Jag vill här deklarera, eftersom jag inte har möjlighet att närvara vid
voteringen den 10 november, att om jag hade varit med hade jag tänkt lägga
ner min röst.
Anf. 205 BENGT SILFVERSTRAND (s) replik:
Fru talman! Jag tycker att ju längre den här debatten pågår, desto mer
beklämmande blir den. Nu fick vi höra av Marianne Andersson att hon inte
bara engagerar sig verbalt, utan hon har en känsla för dessa människor, de
bor och lever under förhållanden som hon känner igen och hon träffar dessa
människor regelbundet. Sedan hör vi i slutklämmen att hon inte kan vara
med vid omröstningen den 10 november. Hade hon kunnat vara med, skulle
hon ha lagt ner sin röst.
Jag tycker verkligen att centerpartisterna bör fundera på om de tar politi-
ken på allvar eller om de ser den som en lek. Man säger en sak och handlar
på ett annat sätt.
Om nu den här frågan verkligen har diskuterats inom Centerpartiet, vill
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Vissa arrende-
frågor
157
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Vissa arrende-
frågor
158
jag ha besked om vilket ställningstagande man har gjort. Jag utgår från att
Marianne Andersson har den auktoriteten med sin mångåriga erfarenhet av
riksdagsarbetet inom Centern. Om hon inte har möjlighet att vara med då
en för henne och många andra viktig fråga avgörs, borde hon åtminstone
kunna upplysa kammaren om vilket ställningstagande Centerpartiet kom-
mer att göra den 10 november. Det är nämligen ett ställningstagande som
kan vara av avgörande betydelse. Ställer Centerpartiet upp på vad flera av
centerledamöterna har lovat arrendatorer, kommer vi den 10 november att
kunna fatta ett beslut på grundval av en enhetlig utredning, Arrendekom-
mittén, där bl.a. centerpartister har ingått.
Anf. 206 MARIANNE ANDERSSON (c) replik:
Fru talman! Jag har inte någon skyldighet att redovisa hur våra diskussio-
ner i Centerpartiet går. En sådan här uppmaning har jag fått av Bengt Silf-
verstrand förut. Jag tycker att det är en mycket konstig debatteknik som
Bengt Silfverstrand använder sig av, men den är ganska välkänd.
Min uppfattning är alldeles klar. Men här handlar det faktiskt om en be-
redning som ännu pågår. Det är bara fråga om nyanser. Ett förslag skall ju
ändå komma i vår, som vi har hört. Jag tycker att det borde komma fortare,
men j ag tror inte att det kommer fortare om jag är här i kammaren och lägger
ner min röst.
Bengt Silfverstrand vet mycket väl att det finns tillfällen då man inte har
möjlighet att närvara. Vi har ett kvittningssystem, och jag tycker inte att jag
skall belastas för att det nu blir så här. Jag kan bara beklaga att debatten har
dragit ut så långt på tiden att vi inte kunde rösta i frågan i dag.
Anf. 207 BENGT KINDBOM (c):
Fru talman! Det har varit en omfattande diskussion om tidsutdräkten vid
handläggningen av riksdagens uppdrag till regeringen. Då vill jag hänvisa till
den skrivelse om regeringens behandling av riksdagens skrivelser som rege-
ringen varje år lämnar till riksdagen. Där finner man att det finns många
ärenden vilkas handläggningstid är lång. Låt mig erinra om att riksdagen un-
der förra riksmötet avgjorde en fråga som riksdagen överlämnade till rege-
ringen år 1976. Enligt min vetskap har det varit nio år av socialdemokratiskt
regeringsinnehav efter det.
Fru talman! Jag begärde ordet med anledning av Bengt Silfverstrands för-
såtliga uttalande om att Centern ej var representerad när lagutskottet be-
handlade detta ärende. Bengt Silfverstrand har i går och i dag cirkulerat med
samma ämne i det elektroniska postsystemet. Hade han velat ta reda på var-
för jag som ordinarie ledamot i lagutskottet inte var närvarande, hade det
gått bra att se det på den handling som anmäldes i samband med riksmötets
öppnande. Jag har alltså varit på FN-uppdrag. Sedan inträffade det olyckliga
att det bara fanns en suppleant till lagutskottet i Riksdagshuset vid det tillfäl-
let som hade att bevaka två utskott. Det finns kolleger till mig som i dag tror
att centerrepresentanten var närvarande. Centerledamoten hade kommit till
lagutskottet men inte hunnit vara med vid behandlingen av detta ärende.
Det här är saker som vi normalt inte brukar diskutera i kammaren. I KU,
där jag satt tidigare, bordläde vi många gånger ärenden för att vi skulle få
full besättning vid bordet. Det här är situationer som kan inträffa och har
inträffat många gånger. Det har hos varje parti uppstått situationer då en
eller annan har saknats.
Med anledning härav vill jag, fru talman, säga att Centern inte kommer
att dansa efter Bengt Silfverstrands pipa. Hans agerande har inte fört frågan
en tum närmare sin lösning.
Fru talman! Jag ber att få yrka bifall till lagutskottets hemställan.
Anf. 208 BENGT SILFVERSTRAND (s):
Fru talman! Detta är ytterligare ett exempel på den avgrundsdjupa skillna-
den mellan ord och handling när det gäller Centerpartiet.
Centern kommer inte att dansa efter Bengt Silfverstrands pipa, säger
Bengt Kindbom. Jag är faktiskt en mycket obetydlig person i denna fråga.
Jag tycker bara att det är en förpliktelse gentemot dem man känner för och
arbetar för.
I det här fallet gäller det människor som i generationer i alla fall delvis
har levt under slavkontrakt. De borde någon gång kunna bli fria och kanske
frigöra sig från det ok som problemen med fideikommissen har inneburit och
som också flera centerpartister har vittnat om. Det handlar alltså om att till-
godose dessa människors intressen och definitivt inga enskilda socialdemo-
kraters.
Sedan omnämnde Bengt Kindbom ett ärende där en socialdemokratisk re-
gering hade tagit lång tid på sig. Jag tycker att anständigheten kräver att jag
säger att jag är kritisk, oavsett vilken regering det är som tar så lång tid på
sig. Det skall man kunna kosta på sig att säga, och det gör jag nu.
Det rör sig nu om frågor som flera centerpartister finner vara en hjärtean-
gelägenhet. Det är t.o.m. en så stor hjärteangelägenhet att man själv lägger
fram förslag till Sveriges riksdag. Dessutom handlar det om en av de center-
partister som allra bäst behärskar denna fråga och som har suttit i en arren-
dekommitté, vilken efter många om och men har tagit en klar ställning för
att friköpsrätt skall införas. Sveriges riksdag får upp frågan på sitt bord ytter-
ligare en gång ett och ett halvt år efter det att riksdagen har hänvisat till på-
gående beredning i regeringskansliet. Denna långa beredningsprocess
räcker ändå inte till för Centerpartiet, utan man kommer än en gång att falla
undan och dansa efter regeringen Bildts pipa, vilket vi nu har fått bekräftelse
på. Då kan man bara använda ett ord: Beklämmande!
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 10 november.)
Föredrogs
lagutskottets betänkande
1993/94:LU2 Godtrosförvärv.
Talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut skulle fattas den 10 november.)
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Vissa arrende-
frågor
159
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Inseminations-
lagstiftningen
160
Föredrogs
lagutskottets betänkande
1993/94:LU3 Inseminationslagstiftningen.
Anf. 209 ELISABETH PERSSON (v):
Fru talman! Jag vill bölja med att yrka bifall till den meningsyttring som
är fogad till betänkandet.
Enligt inseminationslagen får insemination endast utföras på en kvinna
som lever i ett stabilt heterosexuellt förhållande. Det är däremot inte straff-
bart för en ensamstående kvinna att på sig själv utföra insemination. Insemi-
nationer av den här typen är inte ovanliga. Ensamstående kvinnor, kvinnor
som sammanlever med en man i ett stabilt förhållande eller kvinnor som le-
ver i ett lesbiskt förhållande vänder sig ofta utomlands för att få insemination
utförd. Detta av den orsaken att insemination utomlands inte är omgärdad
av samma regler som här. Dessa kvinnor är i dag avskurna från den trygghet
som en behandling inom sjukvårdens ram erbjuder. Vi i Vänsterpartiet anser
därför att lagen bör anpassas till rådande förhållanden, så att den medger
insemination inom sjukvården för kvinnor som önskar sådan behandling,
oavsett vilket civilstånd de har.
Vi anser också att det är viktigt att alla barn som föds efter insemination
skall ha samma rätt, dels att ha tillkommit under medicinskt trygga förhål-
landen, dels att åtnjuta det rättsliga skydd som inseminationslagen ger. Vi
kan i detta avseende inte göra skillnad på bam, särskilt inte om vi skall se
till barnets bästa i alla situationer. Den rådande inskränkningen i insemina-
tionslagen måste därför även av detta skäl undanröjas, anser vi.
Tillgängliga uppgifter visar att antalet genomförda inseminationer efter la-
gens tillkomst ligger på en mycket låg nivå jämfört med tiden före lagens
tillkomst. Det förekommer också stora regionala skillnader - man kan mäta
skillnaderna mellan vissa sjukhus. Tillsammans med andra motionärer anser
vi att det är angeläget att orsakerna till dessa oförutsedda effekter snarast
klarläggs. Enligt min mening är det också viktigt att göra en utvärdering av
inseminationslagen. Den har nu varit i kraft i drygt åtta år. Men det gäller
inte bara att göra en utvärdering för att undersöka varför förändringarna i
antalet inseminationer har skett. Det är också angeläget att följa upp hur det
har gått för inseminationsbamen. Att det skulle vara för tidigt att göra denna
utvärdering eller att barnen skulle vara för små kan vi inte hålla med om.
Det vore angeläget att på ett tidigt stadium få till stånd en utvärdering, så
att man sedan med fem- eller tioårsintervaller kan göra en uppföljning. Då
skulle vi få god kunskap om vad sådana här medicinska ingrepp får för effek-
ter, både på barnen och på deras föräldrar.
Anf. 210 BERTIL PERSSON (m):
Fru talman! Jordens problem är inte att det föds för få barn. Det stora
problemet är att det föds på tok för många barn. Det föds så många barn att
det är ett allvarligt hot mot både vår miljö och vår välfärd i framtiden. Detta
är också orsaken till att FN har samlat den stora befolkningskonferensen
nästa år i Kairo. Man skall där diskutera hur man skall kunna lösa jordens
överbefolkningsproblem.
När vi som världssamvetet Sverige möter representanter för u-länderna i
diskussionen inför Kairokonferensen, tittar de konstigt på oss och säger:
Skall ni komma till oss och säga att vi inte får föda de barn som vi vill föda,
medan ni i Sverige har Europas högsta födelsetal, medan ni lägger ner mil-
jontals dollar för att hjälpa infertila familjer att få barn och medan ni har
flerbarnstillägg för att stimulera fram stora familjebildningar?
U-ländernas representanter tycker att vi är så moraliska att vi är dubbel-
moraliska, och det är kanske inte helt fel att konstatera att så är fallet.
När man vill ha samhällets reaktion på en frågeställning, kan man ha tre
möjliga lösningar. Den ena innebär att man säger att det här är otillåtet, det
här är oetiskt, det här bör inte förekomma så det förbjuder vi. Den andra
lösningen är att vi säger att det är acceptabelt, det får folk lov att göra, det
är tillåtet men att skattebetalarna inte skall stå för kostnaden. Det tredje
sättet att lösa frågan är att säga att detta är ett angeläget samhällsintresse,
och om det är ett angeläget samhällsintresse, då får skattebetalarna också
betala. Men allt som är tillåtet skall inte automatiskt betalas av skattebeta-
larna.
När det gäller konstgjord befruktning finns det ett antal prioriteringslistor.
Det är en sak som är gemensam för samtliga listor - t.ex. för Oregonlistan
och Norges lista, vilka listor man än tar - och det är att konstgjord befrukt-
ning och kosmetiska operationer utan att det ligger psykiska problem bakom
aldrig kommer med på den lista som betalas av skattebetalarna.
Huvudintressenten i detta sammanhang är barnet, inte mödrarna. Det är
barnets kommande livssituation som är avgörande för det ställningstagande
som skall göras. Barnet är ingen hund eller katt. Barnet är en individ som
kommer att leva längre än föräldrarna.
Min uppfattning - jag accepterar att det finns andra uppfattningar - är att
barnet skall ha en hyfsad chans att få en far och en mor. Det är inte så att
man därför att man har det från böljan kommer att ha det hela livet. Men
chansen att få en far och en mor tycker jag är en väsentlig fråga för ett barn.
Det är ingen mänsklig rättighet att få barn. Den finns inte med i katalogen
över mänskliga rättigheter. Att man överträder de regler som finns i samhäl-
let är inte ett skäl för att genomföra någonting. Vi måste inte anpassa lagarna
efter hur folk beter sig, utan lagarna är det allmänna rättsmedvetandet kodi-
fierat. Sedan kan man på olika sätt uppfatta vad som är allmänt rättsmedve-
tande, men den sammanlagda koden för det allmänna rättsmedvetandet
skall vara lagstiftningen. Det skall inte vara det som sker i skymundan som
skall ligga till grund för lagstiftning.
Det förekommer mycket i främmande länder som vi inte accepterar. Det
är inte nödvändigt att på grund av att något land har någon verksamhet som
man där accepterar tillåta eller stimulera att denna också måste göras laglig
och tillåten i vårt land.
Jag går nu över till frågan om spermadonatorer. Lagutskottet har nu före-
slagit att detta beslut skall utvärderas i den allmänna uppföljningen av riks-
dagens beslut. Jag tror att jag redan nu kan avslöja vad den kommer att ge
för resultat.
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Inseminations-
lagstiftningen
161
11 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 16
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Inseminations-
lagstiftningen
162
Spermandonatorerna är människor, och sperman är inte någon slaskpro-
dukt. Det är fråga om hyggliga studenter som har försökt att vara hyggliga
mot barnlösa mödrar. Man kan alltid diskutera det etiska i att skaffa sig barn
som man inte kan ta något som helst ansvar för utan som man låter andra
människor föda upp. Men detta har dessa spermadonatorer gjort.
Nu bryts anonymiteten, men inte för donatorerna därför att de vet inte
vilka barn som är deras. Men plötsligt, 18 år senare, står det någon som
ringer på dörren och säger: Hej far! Det är en situation som en ung man
kanske tvekar att sätta sig i. Vi vet dessutom att de barn som är födda på
detta vis kommer att skaffa sig en egen intresseförening. Eftersom donato-
rerna ofta är studenter med ganska goda framtidsutsikter kommer barnen
att kräva av en välmenande riksdag att arvsrätt till deras biologiska föräldrar
skall införas. Rimligen kommer vi när trycket om ca 20 år blir tillräckligt
starkt att införa en retroaktiv arvsrätt. Då kommer dessa barn också att ärva
sina biologiska föräldrar. Detta kanske också kan få de här föräldrarna att
fundera litet grand över om det är så roligt att vara med i den här verksamhe-
ten. Jag tror i alla fall att man faktiskt skall fundera igenom spermagivarnas
situation och deras mänskliga reaktioner i det här sammanhanget.
Särintressen är alltid duktiga på marknadsföring, att försöka få sina särin-
tressen att framstå som allmänna samhällsintressen. I det här fallet är det
inte dessa utan barnets intressen som skall komma i första hand.
För närvarande är vi i en situation där vi har kommit ganska långt på det
gynekologisk-obstetriska området. Vi har för närvarande möjlighet till ägg-
donationer, vi har möjlighet att göra kloning och vi kan göra experiment på
mycket äldre foster än de som är 12 dagar gamla. Jag tror att det här finns
anledning att ha en mycket omfattande tankeverksamhet på det etiska områ-
det.
Det finns hela tiden ett tryck att man skall tänja gränser. Särintressena vill
tänja gränserna, gynekologerna och obstetrikerna är tidvis alldeles våld-
samma i sina önskemål om att få tänja gränserna för vad man kan tillåta sig
att göra. Här tror jag att vi behöver fundera ordentligt och att man måste
sätta upp gränser för vad som är etiskt tillåtet och vad som är lämpligt. Dessa
gränser skall ha ganska rejäla marginaler till vad som är möjligt. Jag vill inte
peka ut var gränserna skall gå, men jag tycker att gränsen i dag ligger på en
nivå som är acceptabel. Därför yrkar jag bifall till utskottets hemställan.
Anf. 211 BARBRO WESTERHOLM (fp):
Fru talman! I morgon har talmannen kallat oss till information, diskus-
sion, uppföljning och utvärdering av riksdagens beslut. Men i dag säger ut-
skottsmajoriteten nej till utvärdering av en lag som riksdagen beslutade om
för nio år sedan. Även om jag inte delar Bertil Perssons synpunkter i hans
anförande drar jag av allt det han säger slutsatsen att han tycker att en utvär-
dering vore på sin plats.
Jag beklagar av flera skäl avstyrkandet av motionerna i detta betänkande.
För barnens skull anser jag att en uppföljning av hur det går för dem är vik-
tig. Det skäl man har anfört för att avstyrka motionerna är att barnen är för
få och för små samt att det har gått för kort tid. Som jag ser det fordrar fak-
tiskt den här typen av uppföljningar ett informerat samtycke från föräld-
rarna i samband med inseminationen om att forskarna senare kan fä kon-
takta föräldraparet för att undersöka hur det går för dem. Att 15-20 år efter
att barnet har fötts bli kontaktad utan ett informerat samtycke skulle säkerli-
gen upplevas som väldigt integritetskränkande, vilket skulle kunna bli en in-
vändning mot den eventuella registrering som i så fall har ägt rum.
Problemet med att leta reda på personer efter en så lång tid och utan att
ha det informerade samtycket har jag upplevt i den etiska kommittén samt
också i Datainspektionens styrelse. Man har av just etiska skäl varit utomor-
dentligt negativ. Därför tycker jag att man nu borde initiera en uppföljning
av dessa barns situation. Men det är möjligt att det finns forskare som för
barnens skull på eget initiativ går i gång med en sådan studie.
En annan fråga som jag vill ta upp gäller de ensamstående kvinnorna som
låter inseminera sig. Bertil Persson tog här upp att en utredning inte kan mo-
tiveras av att man går förbi lagen. Men med tanke på de risker som är för-
enade med denna verksamhet finns det ändå skäl att titta närmare på frågan.
Fru talman! Jag har nu lärt mig i den här riksdagen, i vilken jag har varit
ledamot sedan 1988, att man kanske inte får sin motion tillstyrkt första eller
andra gången, och kanske inte heller tredje gången. Men framgångarna här
i våras med tobakslagen styrker mig i tron att om man bara är tillräckligt
envis och fortsätter att spetsa sina argument så kommer man i mål. Det hop-
pas jag gäller även i den här viktiga frågan. Kanske morgondagens överlägg-
ningar om utvärdering och uppföljning av riksdagens beslut medverkar till
att vi kommer i mål.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 10 november.)
Föredrogs
utrikesutskottets betänkande
1993/94:UU5 Verksamheten inom Europarådets ministerkommitté under år
1992 (skr. 1992/93:248).
Talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut skulle fattas den 10 november.)
Föredrogs
näringsutskottets betänkande
1993/94:NU1 Hälsorisker vid kraftledningar, m.m.
Talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut skulle fattas den 10 november.)
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Inseminations-
lagstiftningen
163
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Vissa konkurrens-
rättsliga frågor
Föredrogs
näringsutskottets betänkande
1993/94:NU3 Vissa näringsrättsliga frågor m.m.
Talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut skulle fattas den 10 november.)
Föredrogs
näringsutskottets betänkande
1993/94:NU4 Vissa konkurrensrättsliga frågor.
Anf. 212 SYLVIA LINDGREN (s):
Fru talman! Det är bra att olika driftsformer prövas inom den offentliga
sektorn, bl.a. därför att en ökad konkurrens kan få positiva effekter.
Privatiseringar får dock inte bli ett självändamål, vilket jag tycker att de
är för de borgerliga partierna. Annars skulle man inte forcera fram i ivern
att privatisera som man gör i dag.
Ansvarsfördelningen enligt hälso- och sjukvårdslagen ligger också fast,
oavsett vem som utför sjukvårdsproduktionen. Det innebär att om alla sjuk-
hus skulle ägas och drivas av privata bolag är det ändå landstingen som har
ansvaret för att sjukvården uppehålls. Det gör det också skäligt att inflytan-
defrågorna löses.
Debatten om privata driftsformer är bitvis svårbegriplig, och det glöms
ofta bort att det också finns andra alternativ än rent privata. Några olika va-
rianter är:
- aktiebolag
- handelsbolag
- stiftelser
- ideella och ekonomiska föreningar
- personal- och brukarkooperativ
Det är dock viktigt att i samtliga fall först klargöra hur det politiska infly-
tandet skall ske, och det för att garantera patienterna/brukarna en så trygg,
säker och behovsanpassad vård som möjligt.
Det finns såväl fördelar som nackdelar med privat drift.
Till fördelarna kan vi räkna att det är ett sätt att skapa förnyelse. Nya verk-
samheter och arbetssätt kan komma till stånd, vilket borde kunna ge impul-
ser och stimulera utvecklingen.
Till nackdelarna hör att orättvisorna kan komma att öka och oron över en
försämring av kvaliteten. Den här oron är också berättigad så till vida att
164 kvalitetskontrollen kan vara svårare att genomföra när verksamheten inte
bedrivs i egen regi. Även i fråga om sekretess och rättssäkerhet råder stora
oklarheter.
Jag tror ändå att de privata inslagen bara kommer att bli ett komplement
till det offentliga systemet.
Höga och väl definierade krav måste ställas på entreprenörerna. Ta lär-
dom av erfarenheterna. Genomför konsekvensanalyser. Forcera inte fram
privata lösningar. Diskutera även andra driftsformer. Man måste se till att
kostnaderna inte blir högre, att en hög kvalitet bibehålls och att det ställs
krav på rättssäkerhet och inflytande. Klarar man inte det blir notan dyr för
skattebetalarna, och vi klarar inte av att leva upp till målet att ge samhälls-
medborgarna den vård och omsorg som de behöver.
Anf. 213 DAN ERIKSSON i Stockholm (nyd):
Fru talman! Till Sylvia Lindgren skulle jag vilja säga att ökad konkurrens
alltid ger bättre service och lägre priser.
De branscher som har mest inslag av monopol och snedvridande konkur-
rens är bygg- och livsmedelssektorn. Mat och bostad är ju primärbehov för
folk. Genom bristande konkurrens betalar vi i dag onödigt mycket för dessa
varor och tjänster. Frågar man byggbolagen stämmer de upp likt fågelungar
och säger att det råder hård konkurrens. Också bankerna tycker att konkur-
rensen är hård, trots att de har så höga räntemarginaler som de har i dag.
Ett stort problem i byggbranschen är beställarnas okunnighet. I t.ex. de
allmännyttiga bolagen är inte ens beställare, nyttjare och betalare samma
person, vilket ställer till ytterligare problem. De stora bolagen har levt i ett
planekonomiskt klimat, där staten genom räntesubventioner har betalat
stora summor.
Mycket har blivit bättre, det skall sägas, och EES-avtal m.m. kommer att
ge positiva effekter. Den krympande byggvolymen har också bidragit till att
priserna har sjunkit den senaste tiden.
Men när vi får en högkonjunktur igen - och den kommer, även om det
kommer att ta tid - kommer priserna att accelerera, var så säker på det med
det system vi har i dag. Eftersom det rör sig om så stora kapitalinvesteringar
är en väl fungerande marknad oerhört viktig. Det var inte länge sedan man
inom byggsektorn omsatte över 200 miljarder.
Jag har inget färdigt recept. Man kan inte lagstifta så att företag inte får
göra bra affärer, men man kan göra en ordentlig utredning i syfte att kart-
lägga problem och stimulera fram en bättre fungerande marknad och kanske
också bättre utbildning på området. I dag har man nämligen dålig koll på
hela byggprocessen.
Jag yrkar därför bifall till vår reservation.
Anf. 214 GÖRAN HÄGGLUND (kds):
Fru talman! I den här sena timmen behandlar vi ailts i ett betänkande som
handlar om frågor på det konkurrensrättsliga området. Betänkandet är för-
anlett av tre motioner, som berör helt olika sektorer, och jag kommer av
naturliga skäl i mitt anförande att koncentrera mig på utskottets behandling
av de motionerna.
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Vissa konkurrens-
rättsliga frågor
165
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Vissa konkurrens-
rättsliga frågor
166
Jag vill redan nu yrka bifall till utskottets hemställan och därmed avslag
på alla tre nu nämnda motioner.
Jag vill också påminna om att riksdagen nyligen under betydande enighet
har beslutat om en ny konkurrenslagstiftning, som är betydligt kraftfullare
än den tidigare. Den trädde i kraft så sent som den 1 juli i år och har alltså
hunnit vara i kraft under knappa fyra månader. Lagstiftningen är emellertid
omgärdad av en del övergångsregler, som gör att den inte kommer att träda
i kraft fullständigt förrän den 1 januari 1994.
Det är viktigt att ha den bakgrunden klar för sig när man beskriver de pro-
blem som de här motionerna berör. Motionerna väcktes under allmänna mo-
tionstiden i januari månad, alltså ett antal månader innan riksdagen fattade
beslut på den här punkten.
Två av de motioner som behandlas i betänkandet innehåller krav på en
skärpning av konkurrenslagstiftningen på områden som tidigare var omgär-
dade av omfattande regleringar. I det ena fallet rör det livsmedelssektorn,
och i det andra rör det offentlig verksamhet. Den tredje motionen innehåller
ett yrkande om en utredning beträffande konkurrensförhållandena inom
byggsektorn, som Dan Eriksson i Stockholm tidigare redogjorde för.
Fru talman! För de allra flesta, kanske för alla av oss, är det i dag helt
uppenbart att konkurrens är ett medel för att nå bättre utveckling, förbätt-
rad kvalitet och lägre priser. Konkurrens är alltså ett instrument med vars
hjälp vi kan uppnå de här olika kvaliteterna.
Det är också det tänkesättet som ligger till grund för den nya konkurrens-
lagstiftningen. Den innehåller, som alla vet, förbud mot konkurrensbegrän-
sande samarbete mellan företag, med en del villkorade undantag och förbud
mot missbruk av dominerande ställning. Där finns också bestämmelser om
sanktioner för brott mot konkurrensreglerna.
Vi har nyligen fått en ny myndighet som har till uppgift att verka för att
en effektiv konkurrens upprätthålls inom privat och offentlig sektor. Det nya
verket har också till uppgift att följa utvecklingen på området och föreslå
avregleringsåtgärder, visa på hinder mot konkurrens inom offentlig verk-
samhet och föreslå åtgärder för att komma åt de hinder som kan identifieras.
Vi har alltså nu ett helt nytt sätt att bemöta begränsningar av konkurren-
sen, vilket har varit ett betydande problem inom många sektorer i det
svenska samhället och som faktiskt har varit ett hinder för en tillväxt som vi
alla eftersträvar.
Av betydelse för behandlingen av de motioner som berörs i betänkandet
är också riksdagens beslut förra året om nya regler för upphandling på det
offentliga området. Den nya lagstiftningen kommer att träda i kraft i sam-
band med att EES-avtalet blir gällande.
Beträffande motionen om konkurrens inom offentlig sektor är alltså ut-
vecklingen på väg i den riktning som motionären eftersträvar. Konkurrensen
kommer att öka inom delar av den offentliga sektorn. Jag är också övertygad
om att kammaren i ett senare skede kommer att få anledning att återkomma
till den här frågan för att diskutera effekterna av de nya reglerna och möjlig-
heten att göra förbättringar. Ett uttalande i linje med motionärens krav före-
faller alltså för närvarande vara en överloppsgärning.
I fråga om motionen om konkurrens inom livsmedelssektorn gäller i stort
sett samma sak. Utskottet utgår från att den nya konkurrenslagstiftningen
kommer att ge avsedd effekt när övergångstiden, som alltså gäller fram till
den 1 januari 1994, har löpt ut.
Dan Eriksson beskrev här tidigare problemen inom byggsektorn och ta-
lade om de sviter av dessa problem som vi har att kämpa med i dag. På 80-
talet drev vi bl.a. genom en mycket hård reglering upp byggkostnaderna.
I dag finns, som sagt, den nya konkurrenslagstiftningen, och den kommer
att få positiva effekter. Också EES-avtalet kommer att få positiva effekter i
och med att bestämmelser för standarder och provning har förenklats och
att en del bestämmelser har undanröjts. Det gäller då sådana regleringar
som har bidragit till att byggkostnaderna har pressats upp i vårt land. Vi har
ju haft många och väldigt exakta regler som har inneburit problem för före-
tag från andra länder när det gällt att vara med och konkurrera i vårt land.
Detta har gjort att marknaden i Sverige har dominerats av ett fåtal aktörer
som delvis har kunnat dela på marknaden. Man har kunnat hålla höga prisni-
våer.
Genom de åtgärder som vi här i riksdagen har beslutat om kommer det
att vara möjligt att komma till rätta med många av de här problemen. Om
detta inte skulle räcka får vi naturligtvis återkomma och ha en diskussion i
det här sammanhanget.
Utskottet avstyrker alltså även den här motionen.
Anf. 215 DAN ERIKSSON i Stockholm (nyd):
Fru talman! Visst har saker gjorts som förbättrar situationen. Men bygg-
branschen är en komplex bransch med få stora drakar. Det är fråga om en
oligopolsituation som är synnerligen skadlig. Vi får dock hoppas att det blir
bättre. Men jag är inte riktigt lika optimistisk som Göran Hägglund. Låt oss
i alla fall hoppas att det blir bättre.
Det finns många imperfektioner på marknaden. Bl.a. har få byggkonsul-
ter överblick över hela byggsektorn. Detta är också ett stort problem.
Ordet arkitekt är grekiska och betyder överbyggmästare. I själva verket
är arkitekterna i dag husritare. Man kan ge en rad exempel på problem i
detta sammanhang. Det finns alltså mycket att göra här. Dessutom gäller det
stora värden. Jag tycker därför att man skall se över hela byggbranschen i
syfte att skapa förutsättningar för att lägga fram förslag till möjliga åtgärder
när det gäller att åstadkomma förbättringar.
Anf. 216 GÖRAN HÄGGLUND (kds):
Fru talman! Jag tror, som jag tidigare sagt, att Dan Eriksson i Stockholm
har rätt när det gäller beskrivningen av de problem inom byggsektorn som
framträdde väldigt tydligt under 80-talet.
Som jag också sagt har det vidtagits en rad åtgärder som kommer att inne-
bära att vi kan undvika de flesta av de här problemen.
Om vi i den nya situation som vi hoppas kommer snart - jag tänker då
på en situation med ett bättre konjunkturläge - ser att det fortfarande finns
problem på det här området, får vi naturligtvis återkomma till frågan. Men
jag tror inte att vi vinner något på att i dagsläget besluta om nya utredningar,
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
Vissa konkurrens-
rättsliga frågor
167
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
med tanke på de stora förändringar som nu så att säga håller på att träda i
kraft.
Vissa konkurrens-
rättsliga frågor
Anf. 217 DAN ERIKSSON i Stockholm (nyd):
Fru talman! Vi kommer att finna problem - var så säker!
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 10 november.)
168
Anmäldes och bordlädes
Propositionerna
1993/94:40 Småföretagsutveckling
1993/94:81 Tillämpning i fråga om Angola av lagen (1971:176) om vissa in-
ternationella sanktioner
Anmäldes att följande interpellationer framställts
den 26 oktober
1993/94:45 av Margareta Viklund (kds) till försvarsministern om genetisk
krigföring:
Genteknik är den del inom biotekniken där man direkt arbetar med arvs-
anlagen. Genteknik innebär att man med tekniska metoder, ofta med hjälp
av biologiska värdar, mellanhänder, flyttar arvsanlag från en organism till en
annan. Med genteknik är det således möjligt att flytta genetiskt material från
en art till en annan. Metoden ger också möjligheter att införa syntetiskt kon-
struerade arvsanlag.
Med genteknik går det också att tillverka biologiska vapen: mosaikvapen,
supertoxiner, specialanpassade vacciner och vapenhormoner. Den senaste
forskningen har gjort det möjligt att ”målstyra” toxiner till olika organ eller
strukturer i människokroppen. Enligt Hans Wigzell, professor i immuno-
logi, skulle det även vara möjligt att utveckla biologiska stridsmedel som ut-
nyttjar genetiska skillnader mellan olika folkslag.
Ett förbud mot användning av biologiska vapen omfattades av 1925 års
Genéveprotokoll. 50 år senare trädde den biologiska vapenkonventionen i
kraft, Konventionen om förbud mot utveckling, framställning och lagring av
bakteriologiska (biologiska) vapen och toxinvapen. Den förbjuder forsk-
ning, utveckling och lagring av biologiska vapen.
Den konventionen är inte ett tillräckligt skydd. Den tillåter exempelvis
skyddsforskning på biologiska vapen. Sådan forskning ger kunskap dels om
hur befolkningen kan skyddas mot biologiska vapen, dels om hur nya biolo-
giska vapen kan framställas. Problemet är att vad som i verkligheten kan
klassas som offensiv försvarsforskning eller defensiv skyddsforskning är
mycket svårt att avgöra. Dessutom saknas ett effektivt kontrollsystem.
Som exempel kan nämnas att Irak ännu inte har godtagit planerad eller
pågående övervakning för att förhindra att förbjudna kemiska och biolo-
giska stridsmedel återanskaffas.
Jag vill med hänvisning till ovanstående fråga försvarsministern:
1. Är försvarsministern beredd att verka för att Sverige även fortsättningsvis
agerar kraftfullt på det internationella planet för att gällande regler om
förbud mot biologisk krigföring respekteras?
2. Är försvarsministern beredd att verka för att genteknologins framsteg
inte används för utvecklande av nya biologiska vapen?
3. Är försvarsministern beredd att verka för införandet av ett effektivt kon-
trollsystem för att övervaka utvecklingen inom genteknologins område
vad gäller framställning av vapen?
1993/94:46 av Ingvar Johnsson (s) till kommunikationsministern om den s.k.
Nordlänken mellan Göteborg och Oslo:
Den s.k. Nordlänken mellan Göteborg och Oslo betraktas som mycket
viktig för svenskt näringsliv, bl.a. med hänsyn till den pågående utvecklingen
av ett sammanhängande transportsystem i övriga Europa. För utvecklingen
av Västsveriges näringsliv, som också utgör en viktig del av Sveriges verk-
stadsindustri, är Nordlänken av särskilt stor betydelse.
Goda möjligheter till snabba både gods- och persontransporter på tåg
Köpenhamn-Göteborg-Oslo skulle också vara en viktig insats för miljön.
Med tanke på de särskilt hårda påfrestningar som miljön i Västsverige utsätts
för borde miljöaspekten väga mycket tungt för en högre prioritering av
Nordlänken än vad Banverket föreslår.
Riksdagen ställde sig i våras bakom trafikutskottets uttalande om Nord-
länken där det heter att ”Utskottet anser det därför angeläget att projektet
kan förverkligas skyndsamt.” Det är därför helt oacceptabelt att Banverkets
förslag till stomnätsplan för åren 1994-2003 inte inrymmer Nordlänken mel-
lan Göteborg och Oslo.
Investeringarna i Nordlänken måste tidigareläggas i förhållande till Ban-
verkets nuvarande förslag. Det kan ske genom att ytterligare resurser tillförs
Banverket eller att den prioritering av investeringsobjekt som Banverket gör
i stomplanen ändras.
Med anledning av Banverkets förslag vill jag ställa följande fråga till kom-
munikationsministern:
Avser kommunikationsministern medverka till att tidigarelägga investe-
ringarna i den s.k. Nordlänken i förhållande till Banverkets förslag?
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
169
|
Prot. 1993/94:16 27 oktober 1993 |
29 § Kammaren åtskildes kl. 21.43. Förhandlingarna leddes av förste vice talmannen från sammanträdets början t.o.m. 7 § anf. 13 (del- av talmannen därefter t.o.m. 8 § anf. 32 (delvis), av förste vice talmannen därefter t.o.m. 12 § anf. 67 (delvis), Vid protokollet TOM T:SON THYBLAD |
IBarbro Nordström
170
Onsdagen den 27 oktober
1 § Utökning av antalet suppleanter i försvarsutskottet ......... 1
2 § Val av suppleant i försvarsutskottet ..................... 1
3 § Justering av protokoll................................ 1
4 § Meddelande om ändring i kammarens sammanträdesplan .... 1
Förste vice talmannen
5 § Ledighet .......................................... 1
6 § Hänvisning av ärende till utskott ....................... 2
Meddelande om samlad votering .......................... 2
7 § Jämställdhet ....................................... 2
Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU1
Debatt
Berit Andnor (s)
Hans Andersson (v)
Isa Halvarsson (fp)
Karin Starrin (c)
Margitta Edgren (fp)
Barbro Westerholm (fp)
Harald Bergström (kds)
Beslut fattades efter 11 §
8 § Arbetsmiljö ....................................... 25
Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU2
Debatt
Sten Östlund (s)
Hans Andersson (v)
Marianne Andersson (c)
Beslut fattades efter 11 §
9 § Arbetstid, semester och annan ledighet .................. 34
Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU3
Debatt
Monica Öhman (s)
Laila Strid-Jansson (nyd)
Hans Andersson (v)
Sonja Rembo (m)
Rune Thorén (c)
Claus Zaar (nyd)
Beslut fattades efter 11 §
10 § Dubbelbeskattningsavtal mellan Sverige och Estland ....... 51
Skatteutskottets betänkande SkUl
Beslut fattades efter 11 §
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
171
Prot. 1993/94:16 11 § Dubbelbeskattningsavtal mellan Sverige och Lettland ...... 52
27 oktober 1993 Skatteutskottets betänkande SkU2
Beslut ............................................... 52
Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU1
Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU2
Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU3
Skatteutskottets betänkande SkUl
Skatteutskottets betänkande SkU2
Beslut om samlad votering............................... 55
12 § Barn och ungdom .................................. 55
172
Socialutskottets betänkande SoUl
Debatt
Eva Zetterberg (v)
Lennart Rohdin (fp)
Claus Zaar (nyd)
Christer Lindblom (fp)
Beslut fattades efter 17 §
13 § Vissa etiska frågor ................................. 66
Socialutskottets betänkande SoU2
Debatt
Martin Nilsson (s)
Eva Zetterberg (v)
Rosa Östh (c)
Chatrine Pålsson (kds)
Elisabeth Persson (v)
Tuve Skånberg (kds)
Bo Holmberg (s)
Margareta Israelsson (s)
Barbro Westerholm (fp)
Beslut fattades efter 17 §
14 § Vissa tandvårdsfrågor ............................... 105
Socialutskottets betänkande SoU3
Debatt
Eva Zetterberg (v)
Leif Carlson (m)
Leif Bergdahl (nyd)
Tredje vice talmannen (om sammanträdets fortsättning under
kvällen)
Siw Persson (fp)
Marianne Andersson (c)
Bo Holmberg (s)
Gullan Lindblad (m)
Beslut fattades efter 17 §
15 § Ledningsansvaret och vissa behörighetsfrågor............. 122
Socialutskottets betänkande SoU4
Debatt
Maud Ekendahl (m)
Eva Zetterberg (v)
Ingrid Andersson (s)
Margitta Edgren (fp)
Beslut fattades efter 17 §
16 § Ändring i lagen om fastställande av könstillhörighet i vissa fall,
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
m.m........................................... 124
Socialutskottets betänkande SoU5
Beslut fattades efter 17 §
Yl § Allmänna arvsfonden ............................... 124
Socialutskottets betänkande SoU6
Beslut ............................................... 124
Socialutskottets betänkande SoUl
Socialutskottets betänkande SoU2
Socialutskottets betänkande SoU3
Socialutskottets betänkande SoU4
Socialutskottets betänkande SoU5
Socialutskottets betänkande SoU6
Beslut om uppskjuten votering............................ 128
Ajournering .......................................... 128
Återupptagna förhandlingar .............................. 128
18 § Straffrättsliga frågor ................................ 128
Justitieutskottets betänkande JuU2
Debatt
Lars-Erik Lövdén (s)
Karl Gustaf Sjödin (nyd)
Christel Anderberg (m)
Beslut skulle fattas den 10 november
19 § Övergrepp på kvinnor och barn ....................... 135
Justitieutskottets betänkande JuU3
Debatt
Britta Bjelle (fp)
Birthe Sörestedt (s)
Karl Gustaf Sjödin (nyd)
Liisa Rulander (kds)
Beslut skulle fattas den 10 november
20 § Vissa arrendefrågor ................................ 142
Lagutskottets betänkande LU1
Debatt
Owe Andréasson (s)
Elisabeth Persson (v)
Per Stenmarck (m)
Bengt Silfverstrand (s)
Ingvar Johnsson (s)
Sven-Olof Petersson (c)
Marianne Andersson (c)
Bengt Kindbom (c)
Beslut skulle fattas den 10 november
173
Prot. 1993/94:16
27 oktober 1993
21 § Godtrosförvärv .................................... 159
Lagutskottets betänkande LU2
Beslut skulle fattas den 10 november
22 § Inseminationslagstiftningen .......................... 160
Lagutskottets betänkande LU3
Debatt
Elisabeth Persson (v)
Bertil Persson (m)
Barbro Westerholm (fp)
Beslut skulle fattas den 10 november
23 § Verksamheten inom Europarådets ministerkommitté under år
1992 ........................................... 163
Utrikesutskottets betänkande UU5
Beslut skulle fattas den 10 november
24 § Hälsorisker vid kraftledningar, m.m.................... 163
Näringsutskottets betänkande NU1
Beslut skulle fattas den 10 november
25 § Vissa näringsrättsliga frågor m.m....................... 164
Näringsutskottets betänkande NU3
Beslut skulle fattas den 10 november
26 § Vissa konkurrensrättsliga frågor ....................... 164
Näringsutskottets betänkande NU4
Debatt
Sylvia Lindgren (s)
Dan Eriksson i Stockholm (nyd)
Göran Hägglund (kds)
Beslut skulle fattas den 10 november
27 § Bordläggning ..................................... 168
28 § Anmälan om interpellationer
1993/94:45 av Margareta Viklund (kds) om genetisk krigföring 168
1993/94:46 av Ingvar Johnsson (s) om den s.k. Nordlänken mel-
lan Göteborg och Oslo........................... 169
174
gotab 45294, Stockholm 1993