Fredagen den 10 juni
Protokoll
1993/94:122
|
1 § Ny riksdagsledamot m.m |
Förnyad behand- |
|
Upplästes och lades till handlingarna följande från valprövningsnämnden |
tandvårdsfrågor |
Berättelse om granskning av bevis för riksdagsledamot och ersättare för riks-
dagsledamöter
Till valprövningsnämnden har från Riksskatteverket inkommit bevis om
att Vivianne Franzén (nyd), Enebyberg, utsetts till ny ledamot av riksdagen
fr.o.m. den 11 juni 1994 sedan lan Wachtmeister (nyd) avsagt sig sitt uppdrag
som riksdagsledamot. Till ersättare för riksdagsledamöter har utsetts Len-
nart Lindgård, Stockholm, och Björn Berglund, Malmö, (båda nyd).
Valprövningsnämnden har denna dag granskat bevisen och därvid funnit
att de blivit utfärdade i enlighet med 15 kap. 1 § vallagen.
Staffan Magnusson
Sven-Georg Grahn
2 § Beslut rörande utskottsbetänkanden som slutdebatterats den
9 juni
AU18 Den fortsatta reformeringen av arbetslöshetsförsäkringen
Återförvisningsyrkande (s)
Kammaren biföll yrkandet om återförvisning av ärendet till utskottet för yt-
terligare beredning med acklamation.
AU19 Uppskov med behandlingen av vissa ärenden
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Föredrogs
socialförsäkringsutskottets betänkande
1993/94:SfU28 Förnyad behandling av vissa tandvårdsfrågor (prop.
1993/94:221). 1
1 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 122
Prot. 1993/94:122
10juni 1994
Förnyad behand-
ling av vissa
tandvårdsfrågor
Kammaren biföll utskottets hemställan om att ärendet skulle avgöras efter
endast en bordläggning.
Anf. 1 SIGGE GODIN (fp):
Fru talman! I samband med att utskottet fick möjlighet att pröva detta
ärende på nytt har mycket goda förutsättningar funnits att komma fram till
ett enat beslut om att avskaffa den snedvridna konkurrensen mellan offent-
liganställd och privat tandvårdspersonal. Likaså fanns mycket goda förut-
sättningar att släppa etableringsmonopolet, dvs. att skapa ett fritt premie-
tandvårdssystem jämsides med åtgärdstaxan och en fri taxa.
Fru talman! Jag kan mycket väl förstå att det kan vara svårt att överblicka
privattandvårdens alla vinklingar. Men det finns faktiskt tid fram till den 1
januari 1995 att utvärdera den försöksverksamhet som pågår i landet, bl.a.
i Göteborg. Jag skulle gärna se att man gör en genomlysning av försöksverk-
samheten och utvärderar det arbete som har genomförts under några år in-
nan nästa proposition läggs fram i höst.
I reservationen från regeringspartiernas sida krävs att ett nytt lagförslag
om premietandvården tas fram till i höst. Det skall reglera förhållandet mel-
lan patienter och vårdgivare och ta hänsyn till all den kritik som bl.a. Lagrå-
det har gett uttryck för. Vi kräver att monopolet på barn- och ungdomstand-
vård avvecklas och att de specialisttandläkare som är verksamma i dag får
tillämpa specialisttaxa redan från reformens införande.
Fru talman! Utskottet hade chansen att riva alla de konkurrenshinder som
finns inom tandvården och som så många har kritiserat och som i ett EU-
perspektiv inte kan vara kvar. Utskottets majoritet vill inte i detta pressade
läge ta den chansen.
Fru talman! Alla som under årens lopp i denna kammare har krävt att mo-
nopolet inom tandvården skall avvecklas kan nu medverka till detta. Samti-
digt får den enskilde tandläkaren frihet att själv välja om han eller hon vill
arbeta utifrån åtgärdstaxa, premietandvård eller med båda formerna.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservationen i betänkandet.
Anf. 2 MARGARETA ISRAELSSON (s):
Fru talman! Det började som en vision om ett förändrat tandvårdssystem.
Det skulle kombineras med kraven på ekonomiska förändringar i tandvårds-
försäkringen. Det slutade i den hopplösa förtvivlan att eventuellt få en pro-
position avslagen. Jag beklagar att vi omigen tar kammarens tid i anspråk för
detta ärende, som med så många märkliga turer har handlagts på ett ytterst
märkligt sätt.
Från socialdemokratiskt håll finner vi ingen anledning att ändra vår stånd-
punkt. Vi tycker att regeringen har handlagt ärendet på ett klandervärt sätt.
Vi tycker att man inte har lyssnat på den kritik som utskottet och Lagrådet
har framfört. Vi yrkar därför bifall till det liggande förslaget i SfU28.
Anf. 3 SIGGE GODIN (fp) replik:
Fru talman! Låt mig kort säga att det inte bara är fråga om en vision om
ett nytt system. Landets ekonomi, Margareta Israelsson, är sådan att vi
måste spara ganska många miljoner i tandvårdsförsäkringen. Därför är det
nödvändigt att med mycket stort allvar ta på sig arbetet att försöka skapa ett
system som ger besparingarna, så att vi kan komma vidare i den så nödvän-
diga saneringen av statens ekonomi.
Anf. 4 MARGARETA ISRAELSSON (s) replik:
Fru talman! Jag beklagar att det verkar som att onsdagens debatt skulle
komma att upprepas. Men låt mig göra klart, att med majoritetens förslag
till skrivning ingår fortfarande den besparing på 600 miljoner kronor som vi
har varit överens om.
Vad gäller budgetunderskottet anser jag fortfarande, vilket jag utvecklade
i debatten i onsdags, att ansvaret för landets ekonomi ligger på dess regering
och dess finansminister.
Anf. 5 ARNE JANSSON (nyd):
Fru talman! Hela denna handläggning är egentligen ganska märklig. Oav-
sett vilket beslut som kan komma att fattas, kan riksdag och utskott inte
friskriva sig från den oerhört skarpa och avrättande kritik som riktats mot
förslagen av Konkurrensverket, Finansinspektionen, Lagrådet, Datainspek-
tionen samt vårdgivare och vårdtagare.
När riktlinjerna drogs upp för två månader sedan krävde Ny demokrati
i en motion: ingen premietandvård, fri etablering av tandläkare, minskade
tandvårdskostnader för s.k. fattigpensionärer, som dessutom främst drabbas
av det nya systemet.
Ny demokrati krävde vidare att folktandvårdens kostnader för vuxentand-
vården skall finansieras enbart med tandvårdsförsäkring och patientavgifter
och att landstingens roll med myndighetsuppgifter tillsammans med rörelse-
verksamhet måste särskiljas. Vi krävde fri etableringsrätt för specialistvård
och fri konkurrens inom den av landstinget nu monopoliserade verksamhe-
ten inom barn- och ungdomstandvård.
För två månader sedan avslogs Ny demokratis samtliga förslag. De bor-
gerliga partierna och Socialdemokraterna var hundraprocentigt eniga. Ny
demokratis förslag var det värsta förslag som de någon hade hört talas om.
Tänka sig! Så kan man ju inte göra!
Även Datainspektionen har tittat närmare på förslaget. Systemet innebär
ett inrättande av ett vårdersättningsregister, inkluderande fem till sex miljo-
ner svenskar. Datainspektionen avslog en försöksverksamhet som man ville
starta i Östergötland på grund av dess integritetskänslighet.
Att nu försöka genomdriva propositionen genom att satsa på en liten pus-
selbit inger inte något större förtroende. Det Sigge Godin refererade till var
en utvärdering av pågående försöksverksamhet. Jag vill då påpeka att denna
försöksverksamhet har Socialdemokraterna dragit i gång. Den är inte base-
rad på förslaget. Ett konkret förslag finns nämligen inte; det har sågats. Där-
för kan förslaget inte spegla verkligheten på ett rättvist sätt.
Det normala är att man först lägger fram ett ordentligt förslag. Därefter
sätter man i gång en provverksamhet som är baserad på förslaget, inte
tvärtom.
Med det, fru talman, yrkar jag bifall till utskottets hemställan.
Prot. 1993/94:122
lOjuni1994
Förnyad behand-
ling av vissa
tandvårdsfrågor
Prot. 1993/94:122
lOjuni1994
Förnyad behand-
ling av vissa
tandvårdsfrågor
Anf. 6 SIGGE GODIN (fp):
Fru talman! Låt mig säga till Arne Jansson att vi i regeringspartierna begär
i vår reservation ett nytt lagförslag, där hänsyn skall tas till kritiken från Kon-
kurrensverket, Finansinspektionen, Lagrådet, Datainspektionen. Hänsyn
skall också tas i lagförslaget till patienternas förhållande gentemot tandlä-
karna och övrig tandvårdspersonal. Det finns medtaget i reservationen,
Arne Jansson.
För att inte förlänga debatten vill jag bara avslutningsvis säga att Arne
Jansson säger nej till etableringsfriheten, konkurrensneutraliteten och den
fria taxan för tandläkarna. Han säger också nej till att specialisttandläkama
skall få utnyttja specialisttaxan.
Anf. 7 ARNE JANSSON (nyd):
Fru talman! Det jag säger nej till är en fruktansvärt dålig proposition. Det
jag vidare säger nej till är att vi inte kan anta en så starkt kritiserad proposi-
tion. Man kan inte heller friskriva sig från den mördande kritik som man fått
enbart genom att plocka fram en eller två pusselbitar.
Böija om från början. Ta till er den avgivna kritiken och böija om med
ett nytt, vettigt förslag, ett förslag som är baserat på kritiken.
Överläggningen var härmed avslutad.
1. utskottet
2. res. (m, fp, c, kds)
Votering:
159 för utskottet
157 för res.
33 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 127 s, 20 nyd, 10 v, 2-
För res.: 75 m, 28 fp, 28 c, 24 kds, 1 nyd, 1 -
Frånvarande: 11 s, 5 m, 5 fp, 3 c, 2 kds, 2 nyd, 4 v, 1 -
Talmannen meddelade att arbetsmarknadsutskottets förnyade betän-
kande om arbetslöshetsförsäkringen skulle tas upp till ny behandling i kam-
maren lördagen den 11 juni kl. 8.00 under förutsättning att ärendet kunde
bordläggas vid fredagens sammanträde.
Föredrogs
finansutskottets betänkande
1993/94:FiU20 Den ekonomiska politiken och slutlig budgetreglering för
budgetåret 1994/95 (prop. 1993/94:150).
Anf. 8 GÖRAN PERSSON (s):
Fru talman! Den här fredagen i början av juni i Sverige är i regel en dag
som är fylld av glädje och uppbrott inför ett sommarlov. I dag slutar de flesta
skolelever efter vårterminens arbete. Dagens ungdomar som går ut från sko-
lan kommer att möta en arbetsmarknad som är hård och som inte lämnar
plats för många av dem.
I dag stiger arbetslösheten i Sverige, när 130 000 välutbildade pojkar och
flickor lämnar gymnasieskolan och högskolan. Det är en anledning till den
stämning som råder i landet. Det finns ingen familj som inte har någon som
har drabbats av arbetslöshet. Det finns ingen pojke eller flicka som inte
oroar sig för framtiden.
Den oron är ett dominerande drag kring många av de svenska köksborden
denna morgon när man samlas till frukost. Vi skall tänka på det när vi disku-
terar den ekonomiska politiken, för det är ändock om dessa ungdomar och
deras föräldrar som debatten handlar, om vilka förutsättningar de skall ha.
Till den oro som de känner skall också fogas den oro som har varit i ett
annat sammanhang under senare tid, på de finansiella marknaderna. Rän-
torna har klättrat. Den politiska oron i riksdagen och den misslyckade parla-
mentariska strategin från regeringen har gjort att vi har hamnat i ett läge där
Sverige av internationella långivare bedöms som likvärdigt med nationer typ
Italien och Spanien.
Regeringen är passiv. Den pratar, men den handlar inte.
Ytterligare ett uttryck för den hållningen är det utspel som folkpartisten
Anne Wibble gör i dagens morgontidning. Det är samma gamla tomma Nat-
halieplan, omkokad en gång till och presenterad som något slags folkparti-
stiskt valmanifest. Jag skall återkomma till det längre fram i min inledning.
Inte är den artikeln och det utspelet ägnade att stilla oron på de finansiella
marknaderna.
Egentligen borde den sittande regeringen fråga sig: Hur kunde det bli så
här? Ni hade ju både program och plan. Ni visste ju vad ni skulle göra. Ni
hade ju programmet Ny start för Sverige. De skarpaste hjärnorna i borger-
ligheten hade slagit sig samman och formulerat hur man skulle ta Sverige till
en spetsnationsposition i Europa. Det blev inte så.
Inte bara programmet hade ni. Ni fick också mandaten. Ni förfogar över
en stor majoritet i kammaren. Inte bara program och mandat hade ni. Ni
tillsatte också - om man skall tro statsministern - den mest kompetenta rege-
ring detta land någonsin har sett. På programmets grund, med mandatens
hjälp och med kompetensen i spetsen, lyfte ni upp regerandet från den grå
vardagens lunk till den skapande statskonstens höjd.
Hur kunde det gå så illa, med alla dessa förutsättningar?
Prot. 1993/94:122
10 juni 1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
|
Prot. 1993/94:122 |
Kommer ni ihåg vad ni lovade, vad ni gick till val på? Ni lovade att återupprätta Sverige som företagarnation. Det blev 45 000 |
konkurser.
|
Den ekonomiska |
Ni lovade att ordna arbete och jobb. Det blev massarbetslöshet. Ni lovade att sänka skatterna. Det blev skattehöjningar för de allra flesta, Ni lovade att sanera statsfinanserna. Det blev ett gigantiskt budgetunder- Ni lovade att sänka hyrorna. Det blev hyreshöjningar. Ni lovade och ni Hur kunde det gå så här? Ni hade ju ett program, ni hade en regering, ni Skall ni fortsätta på det här sättet, Anne Wibble? Hur ser programmet Är det dagens artikel i Dagens Nyheter som är regeringsprogrammet? Ni är skyldiga ett svar på den frågan. Det svaret skall utkrävas under Det känns litet stötande att man i dag går ut med det kraftfulla budskap Låt mig med en gång säga att socialdemokratin inte ställer ut fribrev till Det är en politik i sammanbrott som på riksmötets näst sista dag presente- 25 miljarder i kapitalskattesänkningar - det har man haft råd med. 3,7 mil- Finansdepartementets egen budgetprövning har enligt alla oberoende ex- Nu, när krisen finns där, skall bördorna läggas ut - på de gamla, de sjuka, |
|
6 |
Jag har sagt det tidigare till Anne Wibble, och jag säger det igen: Anne |
Wibbles ekonomiska politik är, som de flesta människor i Sverige uppfattar
det, det bästa exemplet på det nyliberala, det moderata. Det är väldigt få i
Sverige som upplever Anne Wibble som folkpartist eller socialliberal. Här
sitter den som 16 göteborgare av 20 tror är moderat! Den centerpartistiska
Östersunds-Posten kommenterade detta så, att det skall Folkpartiet vara
tacksamt för. - Men det får man väl diskutera internt i det borgerliga lägret.
Anne Wibble! Du betalar för Folkpartiets räkning ett ohyggligt högt pris
för den här fördelningspolitiken. Var finns rättvisan?
Var finns rättvisan i att samtidigt tömma pensionsfonderna på 30 miljarder
och kräva högre egenavgifter eller sämre pensionsförmåner? Var finns rätt-
visan i att samtidigt försämra vården och den kommunala verksamheten och
införa Alf Svenssons vårdnadsbidrag? Var finns rättvisan i att attackera för-
tidspensionärerna men inte klara av den egna budgetprövningen?
Det är Folkpartiets barlast i denna valrörelse. Inte att undra på att folkpar-
tiledaren i samma Dagens Nyheter talar om att han skall avgå om han tappar
i valet! Det är en händelse som ser ut som en tanke.
Vi har under mandatperioden inte enbart misslyckats här i kammaren. I
några frågor har vi flyttat fram positionerna, och vi har gjort det gemensamt.
Socialdemokratins tradition är samverkan. Jag är glad att kunna säga att re-
geringen åtminstone på tre områden har klarat av att föra politiken framåt.
Vi har tillsammans bekämpat finanskrisen. Det har varit bra för Sverige.
Vi har nått ett bra avtal med den europeiska unionen. Vi har samarbetat om
den saken. Och vi har lagt grunden för ett långsiktigt hållbart pensionssy-
stem. Vi har samarbetat också om den saken.
Där man har sökt samarbete med oss över blockgränsen har man också
nått resultat. Där regeringen har valt konfrontation har man satt sig allt dju-
pare i beroendet av Ny demokrati. Vad det har resulterat i är dagens över-
läggningar här i kammaren ett uttryck för. Den parlamentariska strategin in-
går naturligtvis som en del i den värdering som omvärlden gör av denna av-
gående svenska högerregering.
Vi socialdemokrater hade velat samarbeta om ytterligare tre saker, men
det har vi inte fått.
I kampen mot arbetslösheten ville vi samarbeta och samverka om de kort-
siktiga åtgärderna för att med hjälp av arbetsmarknadspolitiken pressa till-
baka den öppna arbetslösheten.
Vi sökte också samarbete och samverkan om föresättningen att finansiera
industrins utbyggnad, de långsiktiga industriinvesteringarna, och en satsning
på kompetensutveckling, kompetenshöjning. Också där har vi avvisats.
Vi har sökt samarbete om att rädda det som räddas kan av en hårt trängd
byggindustri. Vi har sökt samarbete om att ytterligare satsa på infrastruktur
och sådant som gör landet starkt i framtiden. Det har avvisats.
Vi har sökt samarbete och samverkan med regeringen om skatterna. Det
är rimligt att man har breda lösningar som går över blockgränsen när man
skall beskatta det svenska folket. Vi ville ha kapitalskatter som i princip
stämde med den beskattning som låginkomsttagaren faktiskt träffas av. Det
var en av skattereformens bärande idéer. Vi har sökt samverkan om detta.
Vi har avvisats.
Vi ville ha en samverkan och debatt om egenavgifterna, så att inte egenav-
Prot. 1993/94:122
lOjuni1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
Prot. 1993/94:122
10juni 1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
gifterna tillåts lyfta så högt att vi får nya marginalskatteproblem. Det har
avvisats.
Vi har sökt samarbete med regeringen också om att stoppa det statsfinan-
siella förfallet: vårdnadsbidraget, utförsäljningarna, plundringen av AP-
fondssystemet. Det har avvisats.
Så sent som för några veckor sedan stod jag här i kammaren och sade till
Anne Wibble: Det finns nästan 10 miljarder kronor som ligger kvar i lönta-
garfondssystemet. Låt oss föra de pengarna tillbaka till pensionssystemet,
där de rätteligen hör hemma! Vi socialdemokrater är beredda att ge upp vår
position: Om inte pensionssystemet är regeringens förstahandsalternativ är
vi gärna med på att de 10 miljarderna används till att beta av statsskulden.
Det avvisades.
Vi har på punkt efter punkt sökt samverkan om sådant som vi anser nöd-
vändigt för landet, men på regeringssidan har inte den styrka och kraft fun-
nits som krävs för att bryta över blockgränsen i en konstruktiv dialog med
det stora oppositionspartiet.
Nu står vi inför mandatskiftet. Det kommer att bli en hård valrörelse. Val-
rörelsen kommer säkert att präglas av den internationella oron på finans-
marknaden och av den oklara regeringspolitiken. Vilket program har rege-
ringen? Folkpartiet har presenterat sitt upplägg i dag med attacker på väl-
färdssamhället. Var står de andra regeringspartierna?
Vi socialdemokrater kommer att gå ut i valrörelsen och förklara att vi är
beredda att ta ansvaret för detta fina land och återföra det till en situation
där människor sätts i arbete och bördorna fördelas rättvist. Det blir ingen
lätt uppgift. Det blir en svår och tung uppgift. Vi har redovisat vad vi vill när
det gäller skatterna, arbetsmarknadspolitiken, industriinvesteringarna och
fördelningspolitiken. Vi har lagt fram konkreta förslag vad gäller statsfinan-
serna i besparingshänseende. Vi kommer att fortsätta att utveckla dessa för-
slag successivt. Vi har också presenterat ett punktprogram - princippro-
grammet för den socialdemokratiska ekonomiska politiken. En av våra mo-
tioner som i dag behandlas av riksdagen bygger på sju punkter:
1. Näringslivet måste växa. De nya jobben skall skapas i näringslivet. Detta
är den viktigaste punkten.
2. Det måste vara stabila spelregler, breda lösningar, samarbete och sam-
verkan - ett nationellt kontrakt. Vi är för illa ute i Sverige för att inte
samarbeta.
3. Även om vi lyckas öka sysselsättningen och skapa fler arbetstillfällen i
näringslivet måste vi utgå från att det krävs en mer aktiv arbetsmarknads-
politik som gör att utbudet av arbetskraft ökar och att den öppna arbets-
lösheten pressas tillbaka.
4. Saneringen av statsfinanserna är den viktigaste uppgiften för den som
långsiktigt vill skapa förtroende för Sverige. Inflationsbekämpningen är
en hörnsten.
5. Det skall vara en rättvis fördelning. Det kommer inte att vara möjligt att
genomföra dc uppdrag och den utmaning som vi har framför oss om inte
alla människor i landet känner att de är delaktiga. Några personer skall
inte åka i en gräddfil. De skall också vara med och ta sin del av ansvaret.
Dä kan man begära att de som har det knapert ställt också bär sin del av
bördan.
6. Sverige bör återta sin internationella roll vad gäller arbetsmarknadspoli-
tiken och den ekonomiska politiken. Vi bör vara ute i världen, föra den
svenska modellens talan och vara stolta över vad detta land representerar
i form av kompetens och kunskap. Vi skall inte frivilligt dra oss tillbaka,
som har skett under senare år.
7. Det finns ett oupplösligt samband mellan ekonomi och ekologi. Vi kom-
mer aldrig förbi de gränser som naturen sätter. I lågkonjunkturens tide-
varv är den diskussionen svår att föra, men detta avgör nog långsiktigt
våra förutsättningar för att existera.
Detta är ett sjupunktsprogram, en principiell inriktning, som slår fast den
socialdemokratiska ekonomiska politiken. Där kombineras åtgärder för
1994 och 1995 med åtgärder för hur vi skall spara och få ner statsutgifterna.
Det är ett heltäckande program. Människor kommer att känna igen social-
demokratin. Detta är ett program som bygger på full sysselsättning, arbete,
rättvis fördelning, samarbete och samverkan. Detta är vad som behövs om
vi skall komma ur den låsning som den förda regeringspolitiken har försatt
nationen i. Sverige kan bättre än vad som har visats de senaste tre åren. Men
för att Sverige skall kunna bättre måste krafter förlösas. För det krävs samar-
bete. Det är min fasta förvissning att ett sådant samarbete leds bäst av en
socialdemokratisk regering. En sådan skall vi ha efter höstens val.
(Applåder)
Anf. 9 IAN WACHTMEISTER (nyd):
Fru talman! Ibland tror jag att jag sitter i kyrkan och lyssnar på överste-
präster när jag är här. Vi hörde nyss en.
Göran Persson sade att det tänks vid de svenska köksborden. Det vore
betydligt bättre om det tänktes mer i Sveriges riksdag och att det tänktes på
stora och viktiga frågor.
Riksdagsåret är snart slut. Det är mandatperioden också; den perioden
gjorde man inte det som man borde ha gjort. Mitt partipolitiska liv är också
slut i dag. Observera att jag sade ”partipolitiska”. Passa er! Finansutskottet
är också slut i mer än en bemärkelse. Finansministern borde vara slut efter
att ha förvaltat ett stort svart hål i tre år. Om det fortsätter så här är även
Sverige slut.
De problem som finns må vara ekonomiska, finansiella och arbetsmark-
nadspolitiska, men de har skapats av politiker. De problem som vi har i Sve-
rige är egentligen politiska. Människorna är oskyldiga. Det enda de är skyl-
diga till är att de har utnyttjat sina demokratiska rättigheter och röstat in
politiker i systemet.
Sveriges största problem i dag är statsskulden. Den galopperar vidare.
Med förnöjsamhet kan vi höra fru finansministern och andra konstatera att
ökningstakten minskar. Det är väl tjusigt? Ökningstakten minskar. Sug på
de orden, och spotta ut dem! Det är givetvis statsskulden som måste minska.
Den ökar hela tiden. Den ökar trots glädjekalkyler om en tillväxt på 4 %
och allt möjligt annat svammel. Problemen ligger kvar, och de är jättelika.
Prot. 1993/94:122
lOjuni1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
Prot. 1993/94:122
10juni 1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
bu dgetreglering
för budgetåret
1994/95
10
Jag har varit mycket flitig i finansutskottet. Det betyder att jag har varit
där 100 gånger mer än Göran Persson. Det betyder att jag har varit där 100
gånger. Under min tid i finansutskottet har den här frågan diskuterats en
gång, såvitt jag kan minnas. Jag har förstått att man inte diskuterar så
mycket i finansutskottet, men man borde åtminstone kunna räkna. Härom-
kvällen hade vi avslutningsfest i utskottet. Då sjöng vi bl.a. två rader som
jag skall berika kammarens protokoll med: I riksdagen finns ett finansut-
skott. Där vårdas vårt budgetunderskott.
Visan är skriven av dem på kansliet. De är proffs, som ni hör. Jag ber att
få tacka dem så mycket för vad de har uträttat. Det är ju inte deras fel att
det ser ut som det gör. De har bara formulerat eländet alltför väl.
Nu, förstår ni, håller det på att bli högkonjunktur. Nu skall allting ordna
sig. Det skall komma in en sosseregering till hösten. Då blir alla glada. Alla
blir sysselsatta och får jobb. Vilket prat! Den här högkonjunkturen gäller
20 % av Sverige. I stort sett omfattar den exportindustrin och de delar av
ekonomin som hänger ihop med den industrin. Övriga delar har enorma pro-
blem. Det kan sammanfattas med att aktiebolaget Sverige gör strålande då-
liga resultat och att skulden ständigt ökar. Förlusten minskar något, men den
finns där. Det handlar egentligen om en konkurs.
Jag hoppas att ni står upp i valrörelsen. Ni är förmodligen ute på gator och
torg någon gång och pratar om högkonjunkturen och om hur bra det skall
bli. Tänk då på att ni har precis så lång tid på er som till nästa lågkonjunktur
för att åtgärda alla problem! De strukturella och politiska problem som vi
har måste vara lösta till dess. De skall åtgärdas av riksdagen och regeringen.
De skall åtgärdas av er som sitter kvar här nästa höst.
Går det att spara? Ibland när man tittar på sparplaner och annat ser man
att det verkar vara väldigt svårt att spara, i varje falljust nu. Däremot är den
här riksdagen bra på att spara 1997, 1998 och 1999, eller hur? Vi fattar en
massa sådana beslut. Vi skall inte göra någonting nu; vi skall göra det sedan.
Besluten träder alltid i kraft någon gång senare.
Sedan kommer nästa sällskap in, om man får tro den överstepräst som ta-
lade förut.
Då kommer socialdemokraternas förslag. Hur ser det ut? Göran Persson
är lokförare på det godståget, som nu skall köras i gång. Hans manér påmin-
ner dock något mera om en stins. När jag var liten var järnvägsknutpunkter
det viktigaste i Sverige. Man fick lära sig alla järnvägsknutpunkter. Katrine-
holm var faktiskt en av dem. Jag kan glädja Göran Persson med att jag
många gånger har bytt tåg där. Nu skall stinsen riva upp den räls som har
lagts ut av finansminister Wibble och hennes kamrater. Med den blygsamhet
som kännetecknar dem har de benämnt detta spår den enda järnvägen. Pas-
sagerarna, dvs. det svenska folket, kommer att undra vad det är fråga om.
Först kommer ett gäng in och lägger ut ett spår, och sedan kommer ett annat
gäng och lovar att riva upp spåret. Är detta utveckling, ansvar eller klok-
skap? Man undrar.
Även jag läste Dagens Nyheter i morse. Men jag läste tidningen på ett
annat sätt än Göran Persson. Vi har tydligen olika frukostbord. I tidningen
står att fru Wibble minsann plötsligt skall göra alla möjliga saker, nu när det
är för sent. Hon börjar nu tala om sänkta pensioner, lägre förtidspension,
sämre sjukförsäkring, lägre ersättning till arbetslösa, mindre bostadssubven-
tioner, sämre villkor för kommuner, höjda miljöskatter, moms på tidningar
och jakt på fuskare och smitare i Sverige. För ett ögonblick tänkte jag att det
måste stå någonstans att hon har bytt parti och gått över till Ny demokrati.
I går läste jag i Svenska Dagbladet att Alf Svensson ifrågasatte biståndspo-
litiken. Ni börjar bli riktigt festliga i regeringslägret. Man sadlar om när man
svänger in på upploppet och skall köra nästa år. Plötsligt går det att spara på
alla de saker där det tidigare var så svårt att göra det. Det är märkligt. Nu
kanske det är så att man blir litet överraskad och får rätt i vissa frågor trots
att man inte har dött än. Det skulle inte förvåna mig om Göran Persson så
småningom skulle säga att många av de förslag som vi har fört fram i denna
kammare faktiskt var riktigt förståndiga. Men det kommer säkert att ta fyra
år vid hans frukostbord.
Är det en övermänsklig uppgift för denna riksdag och för den regering
som finns i Sverige att få fart på Sverige, få ordning på affärerna och balans
i ekonomin? Är det omöjligt? Nej, det är det inte. Det går givetvis att åstad-
komma de här förbättringarna. Man får inte ha några heliga kor. Nu börjar
de försvinna. Alf Svenssons heliga ko när det gäller biståndspolitiken börjar
försvinna. Allt detta måste bort, och man måste börja rätta mun efter mat-
säcken även i den svenska statsförvaltningen.
Det går att förbättra affärerna. Det finns en mängd åtgärder man kan
vidta. Man kan förflytta perspektivet härifrån. Det är ju så bekymmersamt
om det gäller någonting som vi själva direkt har ställt till med. Vi kan ta
bidragsfusket som exempel. Hur många gånger har vi inte talat om fusk med
bidrag, svart sektor m.m. Det börjar nu krypa fram. Man säger att det lär
finnas några stycken som sysslar med sådant. Om det bara är några stycken
som sysslar med fusk kanske det skulle handla om ungefär 10 000 kr. Vi vet
alla att det handlar om tiotals miljarder. Vi vet att den svarta sektorn gäller
ca 50 miljarder. Men det vågar man inte riktigt säga. Ni är väl ute efter att
få röster från de här pajsarna också.
Jag tror att bästa sättet att komma åt fusket är att tala om för människor
att det faktiskt är de som är skötsamma, trevliga och arbetsamma som får
betala kalaset. Om man får in den moralen - ibland nämns ordet moral här -
tror jag att man skulle kunna få rätsida på problemet. I annat fall blir det de
kommande generationerna som skall betala igen.
Så över till familjepolitiken. Vi vet att i en internationell jämförelse är
Sverige i det här fallet det tjusigaste landet i världen. Ingen familjepolitik är
mera strålande och generös än den svenska. Inget land i världen har sämre
affärer. Vi skulle alltså inte ha råd med det här. Man vill ändå fortsätta med
familjepolitikens inriktning och talar om barnomsorg och barnbidrag - pre-
cis som om det skulle gälla någon omsorg om barnen. Det är omsorg om
deras föräldrar som är med och kör en rovdrift på Sverige.
Vem skall betala för omsorgen? Jag kan tala om för er att det är barnen.
Är det barnomsorg? Det är nästa generation som får betala kalaset. Man
häller ut pengar, och Bengt Westerberg hoppar upp och talar om pappamå-
nad. Det är jättebra. För min del kan han få ha pappamånad hela livet om
han så vill. Varför skall man in och peta i sådana saker? Sveriges affärer blir
förstörda, och man skyller på barnen. Jag tycker att det är skamligt.
Prot. 1993/94:122
10juni 1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
11
Prot. 1993/94:122
10 juni 1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
12
Kan vi skära ned i Sverige, spara och förbättra ekonomin utan att det
drabbar de redan drabbade, de fattiga, de arbetslösa m.fl.? Svaret är att vi
faktiskt kan göra det. Men vi gör det inte. Det är här inne som besluten inte
fattas. Man är så rädd att man vill skjuta fram varje beslut som bränns litet
grand. Varför? Jo, i höst kommer fyra års tystnad att utbryta efter valet. Alla
vet att det inte blir något nytt val förrän efter fyra år. Då kan man möjligen
sätta i gång att göra något.
Jag har nämnt familjepolitiken. Den flyktingpolitik ni har sysslat med är
en katastrof. Det är politikerna och inga andra som har rört till det. De har
skapat Sveriges stora problem med arbetslöshet, kostnader osv. När det gäl-
ler organisationsbidragen har vi här diskuterat hur det är med era egna för-
eningar och ungdomsförbund. Vad hände? Har de blivit straffade. Har de
betalat tillbaka pengar? Har det hänt något annat än att man har svamlat
litet grand kring frågan?
Hur är det med presstödet? Det är egentligen korruption när politikerna
ger tidningar pengar, även om det är Svenska Dagbladet som får pengarna.
Eller hur? Det är klart att man påverkas av 100 miljoner. Många av oss på-
verkas av kaffe och konjak.
Jag vill också säga några ord om partistödet innan jag blir tyst för alltid i
denna kammare. Hur kan man bita sig fast vid stödet? I det första krispake-
tet, när man skulle visa ledarskap ifrån Sveriges regering och köra tandem
med Socialdemokraterna, så borde partistödet ha varit det första man tog
itu med. Det är ingen mening med att säga att vi tar 10 % av 10 % av partistö-
det och att vi gör det efter valet. I stället skulle man ha sagt att vi skär ned
25 % direkt för att visa att vi föregår med gott exempel.
Det finns ingen här som vågar säga hur det är med ersättningsnivåerna.
Med de finanser Sverige har kommer socialförsäkringssystemets ersättnings-
nivåer att tvingas ner ifrån de 80 % som gäller i dag till 70 % eller ännu lägre,
oberoende av regering. Det är bara en fråga om huruvida regering och riks-
dag vill vara med och fatta beslut eller om det är någon annan som skall fatta
beslut om det här. Socialdemokraterna försöker lura folk och säga att man
kanske skall höja ersättningsnivån från 80 till 90 %. Det låtsas man. Låtsas
stavas med 1 som i luras, Göran Persson.
Sverige lånar fortfarande hundratals miljarder för att slippa ändra sitt sy-
stem. Jag tror att det är detta som det egentligen handlar om. Vi vågar inte
angripa de problem vi har. Vi vågar inte inse att vi lever 1994 och inte 1964.
Vi angriper inte problemen. Vi lånar för att behålla det system som bevisli-
gen inte har fungerat. Vi tycks ha blivit en samling ängsliga opportunister
som skickar räkningen vidare till sina ofta ouppfostrade och för ändamålet
oförberedda barn. Man vågar inte lyssna på rörelsen. Det rör sig runt om-
kring, och det finns uppfattningar runt omkring. Det finns folk som tycker
olika saker. Om man inte lyssnar på den rörelsen kan det gå för det demokra-
tiska Sverige som det gick för Fingal Olsson. Jag tror att historikerna kom-
mer att häpna över det samhälle som inte ens kunde höra sina egna signaler.
Det är det som det handlar om. Vi hör inte de signaler som finns överallt
runt omkring, utan vi går bara vidare.
Fru talman! Detta är egentligen de största ungdomsfrågorna. Ungdomen
är framtiden. De största ungdomsfrågorna är inte öppningstiderna för disko-
tek, utan den galopperande statsskulden, det stora budgetunderskottet, den
politiska beslutsångesten. Det är de största frågorna. Dem borde vi ägna oss
mer åt här.
(Applåder)
Anf. 10 GÖRAN PERSSON (s) replik:
Fru talman! Hövligheten bjuder att när en ledamot av kammaren sjunger
sin svanesång skall vi andra tacka honom. Jag vill tacka lan Wachtmeister
för hans bidrag i debatter. Jag värderar honom som person. Dock är jag
främmande för hans politiska beteende. Det senaste anförandet är bara ett
i raden av de fiaskon som lan Wachtmeister representerar.
Jag tycker litet synd om honom, att han skall behöva lämna politiken efter
ett totalt misslyckande i ett parti som totalt har brutit sönder, med en retorik
som när den mötte allvaret och verkligheten aldrig höll vad man hade lovat.
Att fortsatt ha hög svansföring så här i slutet framstår som löjligt.
Vad nyttar det till, lan Wachtmeister, att stå i talarstolen och angripa fa-
miljepolitiken? För några veckor sedan orkade lan Wachtmeister inte ens
rösta emot ett vårdnadsbidrag som innebär att statsutgifterna höjs med 3,7
miljarder kronor. För några månader dessförinnan lovade han mig dyrt och
heligt i en debatt att Ny demokrati aldrig skulle släppa fram det så vida det
inte var finansierat. Hur ser finansieringen av vårdnadsbidraget ut? Ian
Wachtmeister säger ju sig begripa så mycket om statsfinanserna. Stå inte här
och angrip de politiska ungdomsförbunden!
Ian Wachtmeister sitter själv med en partikassa som uppenbarligen är på
väg att hamna i rättsväsendet. Stå inte och angrip organisationer som arbetat
demokratiskt i hundra år och klarat ut att lösa konflikter utan den typen av
cirkus som i Ny demokratis stämmor öppet visats för det svenska folket. Stå
inte och tala om pajaser. Ian Wachtmeister vet själv att de krafter som bar
honom fram till det politiska inflytande Carl Bildt gav honom i stort utsträck-
ning bestod av pajaser.
Ian Wachtmeister representerar ett misslyckande, ett fiasko. Men det har
trots allt inneburit en läxa för många som tror att politik är lätt och någonting
som enbart sköts med populismen som vapen.
Ian Wachtmeister lämnar kammaren som en förlorare. Demokratin och
folkstyret är segraren.
Anf. 11 IAN WACHTMEISTER (nyd) replik:
Fru talman! Först blev jag rörd för jag trodde att Göran Persson skulle
tacka mig- han sade ju att det hörde till god ton. Men sedan var överstepräs-
ten där igen, denna gång i form av den verkliga farisén som talade om vilka
fel alla andra hade gjort.
Jag vill upplysa herr Persson och andra som skall köra tåget vidare om att
det Ny demokrati som jag ansvarade för fungerade mycket bra och agerade
mycket ansvarsfullt. Man kommer nog med tiden att inse det på många håll.
De frågor som vi tog upp - det är ändå det som är det viktiga - var de riktiga
frågorna. Det var frågor som ni andra inte vågade peta i. Det jag talade om
i talarstolen, herr Persson, handlade om Sverige, inte socialdemokraterna.
Jag talade om det som det är viktigt för Sverige att nu göra någonting åt.
Prot. 1993/94:122
lOjuni1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
13
Prot. 1993/94:122
10juni 1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
14
Låt mig få slippa tarvligheterna om partikassan. Vad har jag med partikas-
san att göra, herr Persson? Om ni har dåligt samvete för era ungdomsför-
bund i dag, skall ni fortsätta att ha det tills ni har rensat i soppan. Organisa-
tionsbidragen är ett stort och allvarligt problem.
Jag förstår inte varför man skall behöva ha den grötmyndiga stilen och tala
om ett förfärligt misslyckande och skam. Jag tycker att Göran Persson kunde
ha arbetat i finansutskottet i stället för att åka till Katrineholm eller någon
annanstans.
Varför kom Ny demokrati in i riksdagen? Det kan jag tala om för er. Det
hade ingenting med pajaskonster att göra. Det hade att göra med att ni andra
hade skött det så dåligt, att det var hur lätt som helst att ta sig in. Kommer
Göran Persson att ingå i regeringen och fortsätta med det gamla köret, så
passa er, vi kanske kommer tillbaka, i alla fall jag.
Anf. 12 GÖRAN PERSSON (s) replik:
Fru talman! Svara på frågan, lan Wachtmeister. Hur kan en så insiktsfull
person i egna ögon så snabbt byta uppfattning vad gäller familjepolitiken?
Varför vågade lan Wachtmeister inte rösta emot vårdnadsbidraget? Orkade
han inte, eller var det andra lojaliteter som trots allt var viktigare när det
kom till kärnan?
Vad har jag med partikassan att göra? frågar lan Wachtmeister. Det skall
man höra från en person som har grundat ett parti och som har lett det in i
det kaos det nu befinner sig i. Det partiet har haft en kampanj mot offentliga
bidrag och offentligt stöd till partier som ett ledande tema. Vad har jag med
partikassan att göra? frågar lan Wachtmeister. Skam!
Slutligen, fru talman! Vi har det trots allt bättre i Sverige än i Italien, där
motsvarande krafter sitter i regeringen. Här sitter de bara i riksdagen.
Anf. 13 IAN WACHTMEISTER (nyd) replik:
Fru talman! Jag tackar för den fördolda utnämningen till Sveriges Berlus-
coni - eller vad det nu skulle vara för någonting.
Låt mig avsluta den här pinsamma duellen med herr Persson med att säga
att jag inte förstod vad det var som herr Persson sade om partikassan. Min
linje vad gäller partier och partistöd har varit knallhård. Det har jag framfört
hela tiden. Det är ni andra som har skyddat ert eget politiska frälse för de
besparingar som skulle ha varit nödvändiga. Min linje där har varit utomor-
dentligt konsekvent. Den som påstår någonting annat är rent ut sagt oför-
skämd, och dessutom med avsikt.
Jag tror inte att det finns någon i denna kammare som har föreslagit tuf-
fare besparingar än vad jag har gjort. Jag tycker att Göran Persson någon
gång i dag kunde svara på någon av de frågor som ställs till honom. Jag skall
göra någonting originellt och svara på herr Perssons fråga om vårdnadsbidra-
get. Min linje var knallhård på den punkten: Det skulle finansieras om det
skulle genomföras. Jag lade ned min röst vid omröstningen av ett skäl som
jag också publikt talade om. Jag ansåg nämligen att det fanns grupperingar
inom vårt parti som hade sjabblat i den där frågan så in i vassen att det bästa
man kunde göra var att lägga ner sin röst. Det tycker jag att alla skulle ha
gjort.
Anf. 14 JOHAN LÖNNROTH (v):
Fru talman! Jag tänkte böija med att yrka bifall till min meningsyttring i
mom. 1 och 58 samt till motion Fi32, yrkande 45. Det senast nämnda yrkan-
det kommer Björn Samuelson att förklara närmare senare i debatten. När
det gäller övriga yrkanden under andra moment hänvisar jag till andra väns-
terinlägg senare i debatten.
Regeringen har tre blå reklamballonger i valrörelsen. Skattesänkningar,
EU och Nathalieplanen står det på dem.
Sänkta skatter på kapital och företag leder, allt annat oförändrat, till
ökade vinster, fler investeringar och fler nya jobb. Finansminister Wibble
och statsminister Bildt tror att de skall vinna valet på den självklarheten,
dvs. om de utelämnar alla indirekta samband och låtsas att samhället är som
ett provrör i ett laboratorium, där man kan isolera några saker för sig och
hålla allt annat oförändrat.
I verkligheten är frågan om hur skatter påverkar sysselsättningen svår.
Sänkta skatter leder också, allt annat oförändrat, till ökade offentliga under-
skott som leder till höjda räntor, som leder till ökat sparande, minskad kon-
sumtionsefterfrågan och färre investeringar, som leder till ökad arbetslöshet.
Det var denna mekanism som vi kunde studera efter skattereformen, och
det var denna typ av resonemang som gjorde att EU-kommissionens s.k. Ru-
dingrapport kritiserade ofinansierade skattesänkningar av den typ som har
genomförts i Sverige.
Exportindustrins vinster slår rekord. Att investeringarna inte ökar mer än
vad de gör beror mer på oron för de offentliga finanserna än på rädslan för
höjda skatter. Om man väger samman skatterna på kapital i olika former,
finner man att Sverige i dag ligger en bit under genomsnittet i både EU och
OECD-länderna. Vi riskerar att få en ny överhettning med övervinster och
spekulationskarusell. Det är inte bara rättvist att höja skatter på övervinster
och höga löner. Det behövs också för att vi skall få råd att finansiera nya
jobb och gardera oss inför nästa lågkonjunktur.
Ballongen som det står skattesänkning på väger för lätt. Den kanske stiger
upp mot den skapande statskonstens höjder, som Göran Persson talade om.
EU är propagandaballong nummer två för regeringen, som påstår att ett
svenskt medlemskap leder till fler utlandsinvesteringar. Per Lundborg på In-
dustrins utredningsinstitut sticker effektivt hål på den ballongen i senaste
numret av Ekonomisk Debatt. De enda säkra effekterna av EU-medlemska-
pet, nu när vi omfattas av EES-avtalet, är att Sverige tvingas återreglera
inom jordbruks- och tekopolitiken samt att vi får en stor belastning på den
svenska statsbudgeten. Att regeringen inte anser sig skyldig att tala om hur
dessa utgifter skall finansieras strider mot de principer som riksdagen har
enats om.
Den tredje ballongen är tillägnad finansministerns barnbarn Nathalie.
Den punkteras av den elake herr Feldt. Jag antar att regeringen, och särskilt
Carl Bildt, tycker att det är otacksamt med tanke på all reklam som de har
gjort för honom tidigare.
Anne Wibble försöker i Dagens Nyheter i dag säga att vad Feldt gör i sin
bok är att avslöja s-taktiken. Jag har boken här framför mig. Påståendet är
faktiskt inte riktigt, Anne Wibble. Boken avslöjar Anne Wibbles taktik.
Prot. 1993/94:122
10juni 1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994195
15
Prot. 1993/94:122
10juni 1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
16
Han skriver att Anne Wibble inte har en aning om var besparingarna i Nat-
halieplanen skall ske.
Finansministern har instämt i Feldts tes om att besparingarna inom den
offentliga sektorn i högre grad skall riktas mot bidragssystemen, medan man
bör slå vakt om välfärdsstatens kärna: vård, omsorg och utbildning.
Finansministern sade i en intervju för ett tag sedan: ”Saneringsprogram-
met är utformat så att det till större delen berör privat konsumtion, inte vård,
omsorg eller utbildning.”
Men detta är en missvisande beskrivning. Det är i och för sig sant att bi-
dragsminskningarna och skattehöjningarna i saneringsprogrammet totalt är
något större än minskningen av den offentliga konsumtionen. Men en del av
indragningarna från hushållen går ut över sparandet, och privatkonsumtio-
nen är nästan dubbelt så stor som offentligkonsumtionen. Procentuellt räk-
nat drabbas det offentliga, dvs. just skolan och vården, mer än dubbelt så
hårt. Resultatet blir ju också, enligt regeringens egna prognoser, att privat-
konsumtionen stadigt ökar medan offentligkonsumtionen stadigt minskar
under resten av 90-talet. Om de kommunanställda skall ha samma löneut-
veckling som genomsnittet måste antalet anställda minska med ytterligare ca
100 000. Merparten av dem är kvinnor i låglöneyrken utan större möjligheter
att få arbete i den privata sektorn.
Hur kan då regeringen spela dubbelt på detta sätt, dvs. tala vackert om
Europas bästa skola och om mänsklig vård för de gamla, samtidigt som det
är just där som storsparandet skall ske?
Kjell-Olof Feldts förklaring lyder så här: ”Så länge man bara talar om att
det är den anonyma massan kommuner som skall spara känner ingen väljare
sig personligt drabbad. Öser man dessutom på med försäkringar om att alla
de nya styrmetoderna och privatiseringarna kan förena rationaliseringar
med bättre service och ökad personlig valfrihet, klarar man sig undan be-
svärliga konfrontationer med oroliga medborgare. I varje fall är förhopp-
ningen att problemen inte hinner bli så allvarliga att taktiken avslöjas före
valet.” Det är Anne Wibbles taktik som Kjell-Olof Feldt avslöjar i boken.
Regeringen konstaterar i den reviderade finansplanen att kommunernas
skatteinkomster kommer att öka i takt med BNP:s utveckling. Tror finans-
ministern verkligen att det är möjligt för kommunpolitikerna att klara av att
avskeda så mycket folk samtidigt som de skall samla pengar på hög?
Anne Wibble skriver i Dagens Nyheter i dag att kommuner och landsting
inte kan räkna med någon ökning av statsbidragen under återstoden av 90-
talet, inte ens i nominella tal. Men, finansministern, statsbidragen minskar
i år med ca 15 miljarder och nästa år med 9 miljarder. Det är inte fråga om
att öka statsbidragen.
Om jag inte blir motsagd av finansministern i denna debatt tolkar jag det
så, att planerna på ytterligare indragningar finns men att de inte skall offent-
liggöras. Enbart så blir Nathalieplanen begriplig, även om den fortfarande
är fullständigt vanvettig.
Göran Persson och jag är eniga om att det måste göras en omfördelning
från rika till fattiga kommuner. Men när det gäller det totala utrymmet för
kommunerna, dvs. för skolan och vården, verkar han vara mer enig med fi-
nansministern än med mig. Jag vill fråga Göran Persson om han tror att det
är politiskt genomförbart att omfördela så mycket inom ramen för en krym-
pande kaka. Klarar Göran Persson av att övertyga partikamraterna i exem-
pelvis Luleå, Umeå, Uppsala, Linköping och Mölndal att de skall ta 500 mil-
joner kronor från sina skolor och sjukhus för att ge till oss göteborgare?
Göran Persson talade i sitt inlägg mycket om samverkan. Jag hoppas på
att tillsammans med Göran Persson få vara med och forma den nya vänster-
majoritet som skall träda till här i riksdagen efter den 18 september. Vi har
mycket gemensamt: synen på arbetslösheten som det överordnade proble-
met och behovet av en ny och rättvis fördelningspolitik.
Men när det gäller kommunerna är det betydligt svårare att acceptera era
perspektiv. Era förslag till skattehöjningar för höginkomsttagare och till
minskade militärutgifter är mycket blygsamma. Det måste gå att skaka fram
ytterligare några miljarder för att klara av skolan och vården i de fattigaste
kommunerna.
Det är bra att Göran Persson talar om ekonomi och ekologi. Jag hoppas
att vi skall få möjligheter att prata litet mer konkret om vad detta handlar
om när det gäller exempelvis motorledsutbyggnader, och hur vi skall bära
oss åt för att i storstäderna ändra trafiken från biltrafik till kollektivtrafik.
Socialdemokraterna och Vänsterpartiet är också eniga om att en sanering
av de offentliga finanserna inte kan genomföras utan en stark och rättvis för-
delningspolitik. Vi har kritiserat förslagen om egenavgifter, men där noterar
vi att ni verkar vara på väg att överge en hel del av dem. Vi har föreslagit
att taket sänks i sjukersättningen till 6,5 basbelopp för att finansiera höjd
ersättningsnivå för långtidssjuka från 70% till 80%. Vi tror oss om att
kunna övertyga er om riktigheten i detta.
Är ni beredda, Göran Persson, att samverka med oss, eller handlar sam-
verkan enbart om de regeringspartier som Göran Persson så vältaligt här har
skopat ut?
Fru talman! Vänsterpartiet lägger fram förslag som leder till minskad ar-
betslöshet och rättvis fördelning. Detta är traditionell vänsterpolitik. Men
våra förslag leder också sammantaget till den starkaste statsbudgeten, om
man jämför med andra förslag som vi behandlar i dag. Vi förväntar oss inte
att ni andra skall erkänna att det är så. Utskottet vill så förtvivlat gärna tro
att sparsamhet aldrig kan vara vänsterpolitik. Vi anser tvärtom att det bara
är en vänsterpolitik som kan sanera de offentliga finanserna, eftersom detta
bara kan ske i strid med de intressen som högern företräder.
Jag är också överens med Göran Persson om behovet av ett, som han kal-
lar det, nationellt kontrakt och om allvaret i den växande ungdomsarbetslös-
heten. Det nya kontraktet måste formas med den stora majoritet som i dag
utgör medelklassen, om vi skall komma ifrån den pågående cementeringen
av nyfattigdom och massarbetslöshet. De som nu har arbete och hyggliga
inkomster måste bli övertygade om att de slipper glassplittret på muren kring
villatomten, enbart om de avstår pengar till lön och utbildning för dem som
nu är arbetslösa. Vi tror att detta är möjligt.
Anf. 15 PER-OLA ERIKSSON (c):
Fru talman! Vi närmar oss slutet på mandatperioden. Framför oss ligger
ett nytt val och en ny fyraårig mandatperiod. Därför är det naturligt att en
dag som denna summera och utvärdera, men också att blicka framåt.
2 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 122
Prot. 1993/94:122
10juni 1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
Prot. 1993/94:122
10juni 1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
bu dgetreglering
för budgetåret
1994/95
Inför 1991 års val spådde Allan Larsson att vändpunkten stod för dörren.
Han hade fel. Svensk ekonomi var på väg utför i en brant utförsbacke som
en följd av lättsinnets ekonomiska politik under 1980-talet.
Problemen på arbetsmarknaden började växa. Varslen duggade tätt. I
början av 1991 varslades närmare 50 000 människor om uppsägning från sina
arbeten. Företag efter företag gick i konkurs. Svenskt näringsliv präglades
av svag konkurrenskraft, låg produktivitet och minskade investeringar.
Det finansiella systemet stod inför en kollaps. Inflations- och kasinoeko-
nomin hade satt djupa spår. Flyttlasspolitiken under 1980-talet hade skapat
ökade regionala obalanser.
Småföretagen överbeskattades. Nyetablering av företag försvårades, li-
kaså generationsskiften. Svenskägda företag satsade hellre utomlands än här
hemma i Sverige.
Kjell-Olof Feldt skriver i sin bok Rädda välfärdsstaten om socialdemokra-
tins syn på företagande. Han varnar för att återfalla till gamla vanor. Jag ber
att få citera några rader ur boken: ”---höga skatter driver duktiga företa-
gare att bli rentierer. Denna uppmaning måste särskilt riktas till mina parti-
vänner. Vi socialdemokrater har inte utan fog beskyllts för att önska oss det
omöjliga: rika företag men fattiga företagare och företagsägare.”
Fru talman! Inför 1991 års val begärde Centern, Folkpartiet, Moderaterna
och kds väljarnas förtroende för en radikalt annorlunda utformad ekono-
misk politik som skulle främja företagande, investeringar och sparande.
Centern gick till val med en reformpolitik; en politik för att bygga nytt och
bättre.
Vi krävde åtgärder för att modernisera Sverige - årliga investeringar i vä-
gar och järnvägar på minst 10 miljarder kronor.
Vi föreslog reformerad företagsbeskattning och arbetsrätt. Vi presente-
rade en näringspolitik med svängrum i stället för svångrem för företagen.
Vi föreslog reformerade socialförsäkringssystem, valfrihet och rättvisa i
familjepolitiken med vårdnadsbidraget som grund.
Vi föreslog kraftfulla satsningar på högre utbildning, forskning och ut-
veckling.
Vi föreslog åtgärder för miljön och betonade sambandet mellan ekonomi
och ekologi.
Vi föreslog sänkt moms på mat, turism och persontransporter.
Vi föreslog åtgärder för att göra Sverige starkare för att kunna möta den
ökade internationaliseringen.
Fru talman! Valet 1991 gav Sverige en ny regering och därmed en ny poli-
tik. Förslagen från 1991 års valrörelse har genomförts i en strid ström enligt
de planer vi hade.
Fyrklöverregeringens mål har varit och är att bryta den ekonomiska stag-
nationen som vi ärvde från 1980-talets socialdemokratiska Sverige, att skapa
tillväxt i näringslivet och göra Sverige till en företagarnation igen. Välfärds-
systemen har försvarats och förnyats. En valfrihetsrevolution har påbörjats.
Den ekonomiska politiken har utformats med hänsyn till miljön för att bli
långsiktigt hållbar.
Utifrån de förutsättningar som gällde efter socialdemokraternas 1980-tals-
18
politik är resultatet på område efter område mycket positivt, men mycket
återstår fortfarande.
I början på 1990-talet hade Sverige en inflation i storleksordningen 10 %.
1994 beräknas den till 1,9 %.
Många gånger har socialdemokraterna ifrågasatt inflationsbekämp-
ningen. Det är därför en form av tillnyktring när vi i dag hörde att Göran
Persson betonade vikten av inflationsbekämpning. Så har vi inte hört förut.
BNP var 1991 negativ, -1,7 %. 1994 väntas tillväxten bli 2,4 %.
1991 minskade industriproduktionen med 4,7%. Nu har hjulen börjat
snurra. Industriproduktionen ökar och beräknas i år öka med 8,5 %. För
1995 bedöms näringslivets investeringar öka med inte mindre än 14 %.
Företagen, inte minst de små och medelstora, har åter börjat nyanställa,
och nyetableringen av företag ökar. Under budgetåret 1990/91 fick 900 per-
soner s.k. starta-eget-bidrag. Under innevarande år är det 17 000.
Exporten har stigit från minus 2,6 % 1991 till cirka plus 10 % för inneva-
rande år.
Fru talman! Jag kunde fortsätta uppräkningen, men redan dessa siffer-
exempel visar att ekonomin går åt rätt håll. Vändpunkten kom till sist, och
det är i hög grad fyrklöverregeringens förtjänst.
Men det finns fortfarande problem, inte minst på arbetsmarknaden. Även
om antalet arbetslösa minskar står alltför många människor, inte minst ung-
domar, utan arbete, med allt vad det innebär av otrygghet och oro.
Att vända utvecklingen är som att få stopp på en Finlandsfärja. Den fort-
sätter framåt även sedan man slagit till full broms.
Eftersom vi hade ett så svårt arv från socialdemokratins 1980-tal har det
tagit en lång tid för att vända och få en annan inriktning på sysselsättningslä-
get. Men varslen från böljan av 1990-talet har nu ersatts med nyanställ-
ningar. Många företag går för fullt.
Budgetunderskottet minskar, men det är fortfarande stort. Det finns an-
ledning att ta mycket allvarligt på den situationen. Likaså att räntorna på
statsskulden som en tung post i budgeten i framtiden kommer att öka till
följd av statsskuldens ökning. De kan om några år motsvara en fjärdedel av
statens utgifter. Därför är det nödvändigt att det saneringsprogram riksda-
gen beslutat om fullföljs. Den utökning som föreslås i kompletteringspropo-
sitionen är helt nödvändig.
Besparingsåtgärder och åtstramningar är visserligen inte populära. Det
finns partier, inte minst Socialdemokraterna, som av populistiska skäl ofta
motsätter sig och ifrågasätter de förslag som läggs fram. Men de saknar egna
konkreta åtgärder. Dock är det nödvändigt med besparingsförslag och bud-
getförstärkningar för att få hejd på statsskulden och för att Sverige åter skall
kunna spela i ekonomins elitserie.
Räntorna, som tidigare under ett par månaders tid varit nere på efterkrigs-
tidens lägsta nivå, har vänt uppåt igen. Vi smittas av ränteutvecklingen i
Europa och världen i övrigt. Osäkerhet inför utgången av höstens val påver-
kar säkert också ränteutvecklingen.
Det behövs hårda tag mot budgetunderskottet och en bred politisk sam-
ling kring åtgärder. Det skapar trovärdighet. Då kan också räntorna fortsätta
att sjunka.
Prot. 1993/94:122
10juni 1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
19
Prot. 1993/94:122
10juni 1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetaret
1994/95
20
Krisuppgörelsen hösten 1992 och pensionsreformen som riksdagen har an-
tagit visar att det går att få en bred politisk uppslutning i viktiga frågor -
förutsatt att viljan finns.
Jag vill fråga Göran Persson: Är Göran Persson beredd att före valet med-
verka till samtal om långsiktighet och stabilitet för att varaktigt få ned rän-
torna?
Hittills har socialdemokraterna inte kunnat uppvisa en trovärdig ekono-
misk politik.
När kompletteringspropositionen presenterades i slutet av april möttes
den av en ordkaskad av kritik från Göran Persson. Det var nog många med
mig som såg fram emot hans eget och Socialdemokraternas förslag. När den
motionen kom, jag tror det var den 10 maj, var den ett tunt, motsägelsefullt
och tämligen innehållslöst dokument. Den gav lika litet svar på de problem
Sverige har som Göran Persson i sitt inledningsanförande tidigare här i dag.
I motionen talas om nya jobb i privat sektor. Men de konkreta åtgärderna
handlar om jobb i offentlig sektor.
I motionen talar man om småföretagens betydelse. Men man föreslog
ökade skatter som skulle innebära att man försämrade småföretagens vill-
kor.
Socialdemokraterna talar ofta om att deras regeringserfarenheter gör dem
speciellt duktiga att sköta landets finanser. ”Vi har gjort det förr”, brukar
Göran Persson säga. Men vi vet vad det där med att ha gjort det förr innebär.
Titta på 1980-talet!
Vilka är då erfarenheterna av de senaste årens socialdemokratiska politik?
Kjell-Olof Feldt kapitulerade och avgick - en reträtt till författarskapet
och debattörens värld.
Allan Larsson såg en vändpunkt i syne, vände och försvann - en reträtt
till den europeiska arenan, bort från den svenska scenen.
Göran Perssons reträtt återstår, men i reträttens talekonst har han få över-
män. Reträttens retorik och reträttens politik har blivit Socialdemokraternas
signum.
Löften om förbättringar i arbetsrätten för småföretag, framförda vid en
socialdemokratisk småföretagarriksdag, följdes av arbetsrättsreträtt på kon-
gressen i Göteborg.
Löften om besparingsprogram följdes av besparingsreträtt, komplette-
rade med skattehöjningar.
Löften om återställande av arbetslöshetsförsäkringen följdes av procent-
reträtt från 90 % till 80 %, en nivå som socialdemokraterna tidigare så hårt
protesterat emot.
Löften om mer pengar till kommunsektorn och protester mot tidigare in-
dragningar har förbytts i en statsbidragsreträtt avseende kommunerna.
Hur många av kommunerna i mitt eget hemlän kommer Göran Persson
att plundra på pengar om han - vilket jag inte hoppas - får chansen efter
årets val?
Så här är det, fru talman, på område efter område: löften och reträtter.
Först ett rejält socialdemokratiskt löfte, sedan snabbt en rejäl reträtt. Beslu-
tade och påbörjade reformer skall rivas upp. Är det ett seriöst regeringsal-
ternativ - en diversebutik av löften, reträtter och åsikter?
Jag vill fråga Göran Persson: När skall Socialdemokraterna skaffa sig en
trovärdig ekonomisk politik?
Nu stundar en ny mandatperiod. Den kurs som har lagts fast för den eko-
nomiska politiken måste fullföljas. Jag ser ett antal huvuduppgifter för nästa
mandatperiod. De är bl.a. följande.
Fortsatt sanering av statsfinanserna för att eliminera budgetunderskottet
och hejda ökningen av statsskulden. Det är nödvändigt för Sverige, för
svensk ekonomi och för att vi skall få en uthållig tillväxt i ekonomin. Det är
nödvändigt inte minst för att våra barn och barnbarn skall få ett bättre land
att leva i.
Vi måste värna om välfärdspolitiken för att sjuka och gamla skall få en bra
vård och för att våra ungdomar skall få en bra skola. För detta krävs det
en sund ekonomisk politik. Vi måste bekämpa arbetslösheten med en ökad
satsning på småföretag och på kretsloppssamhället. Miljövänlig teknik och
kretsloppsbaserad produktion skapar framtidens arbetsplatser. När skall So-
cialdemokraterna inse det och lämna betongen? När skall de inse vikten av
kretsloppssamhället som en bas för framtidens jobb?
Vi behöver fortsatt satsning på utbildning, forskning och utveckling. Un-
der den här mandatperioden har det satsats betydande resurser för att öka
just kompetensen och resurserna till forskning, utveckling och utbildning på
såväl gymnasienivå som på högskolenivå. Målet för nästa mandatperiod bör
vara att vi fortsätter arbetet med de satsningar som har gjorts under den här
mandatperioden och dessutom skapar nya universitet i olika delar av landet.
Vi måste få en tillväxt inom näringslivet. Vi måste fortsätta att främja nä-
ringslivet. Nya arbetstillfällen, minskad arbetslöshet, sanering av statsfinan-
serna samt bibehållen och utvecklad välfärd kan bara åstadkommas med en
uthållig ekonomisk tillväxt.
Fru talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan och avslag
på samtliga reservationer och den särskilda meningsyttringen.
I den stundande valrörelsen kommer jag och Centern att begära väljarnas
bifall till vår ekonomiska politik för arbete, regional utveckling, grundtrygg-
het och kretsloppsbaserad hushållning med resurser. Vi går till val med en
politik för långsiktighet, uthållighet och stabilitet.
(Applåder)
Anf. 16 GÖRAN PERSSON (s) replik:
Fru talman! De som har lyssnat på debatterna har hört det här anförandet
förut. I Per-Ola Erikssons valmanifest saknades svaret på den fråga som alla
politiskt intresserade ställer sig i dag, nämligen om Centern står bakom de
förslag som Anne Wibble i dag lade fram i en debattartikel i Dagens Nyheter.
Anf. 17 PER-OLA ERIKSSON (c) replik:
Fru talman! I sitt inledningsanförande beskrev inte Göran Persson vilken
färdväg som han ville se för nästa mandatperiod och för resten av 1990-talet.
Det är viktigt i den här debatten. Mycket av hans anförande ägnades åt kritik
av andra partier och mindre, eller ingenting, åt att redovisa vad han själv vill
åstadkomma.
Det är litet bekymmersamt när Socialdemokraternas ekonomiska tales-
Prot. 1993/94:122
10juni 1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
21
Prot. 1993/94:122
lOjuni1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
man ägnar så mycket tid åt något som kan betecknas som ett domedagspro-
fetstal. Med hänsyn till de behov och de problem som finns i svensk ekonomi
borde Göran Persson tala om de socialdemokratiska alternativen, så att väl-
jarna får veta i förväg vad som gäller.
Det har många gånger varit ett motsägelsernas dokument som har presen-
terats av socialdemokrater. Jag vill ställa några kompletterande frågor till
Göran Persson: Vem skall vi tro på från Socialdemokraterna? Är det parti-
sekreteraren Mona Sahlin eller är det den s.k. ekonomiska talesmannen?
I en artikel i DN den 22 februari i år sade Mona Sahlin att man inte skall
räkna med att Socialdemokraterna kan lova guld och gröna skogar. Valrörel-
sen blir i stället en tävlan om vem som kan spara bäst och mest, menade
Mona Sahlin. Hon sade att det värsta som kan hända under 90-talet är rege-
ringar som vinner val på att riva upp beslut som andra regeringar har fattat.
Delar Göran Persson sin partisekreterares uppfattning? Mycket i Göran
Perssons motion går i motsatt riktning. Vem skall vi tro på - Göran Persson
eller Mona Sahlin?
Anf. 18 GÖRAN PERSSON (s) replik:
Fru talman! Beträffande detta om att Mona Sahlin och jag talar om samma
saker. Det finns sådant som Per-Ola Eriksson har medverkat till och som vi
definitivt skall ändra på. Men det finns också sådant som vi säkert kan sam-
arbeta kring. Det är dock en rättvis fördelning och en satsning på arbete åt
alla som gäller. Detta är grunden.
Jag ställde en fråga. Per-Ola Eriksson har ju själv som finansutskottets
ordförande en central roll i svensk ekonomisk politik. Det vore värdefullt
att få veta vad som gäller. Höjd pensionsålder, höjda egenavgifter i pensions-
systemet utöver pensionskompromissen, försämrad förtidspension, sämre
vård i landstingens och kommunernas verksamhet - är det regeringsprog-
rammet? En enkel och mycket rak fråga här: Står Centern bakom detta? Jag
undrar om det går att få ett ja eller nej som svar på den frågan.
Vid uteblivet svar, Per-Ola Eriksson, skall ni veta att snöbollen böljar
rulla för den finansminister som sitter längst fram i raden. Det här presente-
ras ju som regeringsalternativet. Står Centern bakom planen - ja eller nej?
Anf. 19 PER-OLA ERIKSSON (c) replik:
Fru talman! Jag svarar mycket gärna på Göran Perssons fråga. Vad finans-
ministern har redovisat är, som hon säger, hennes besked till väljarna.
Varje parti har ett ansvar när det gäller att redovisa vad partiet vill gå till
val på. Mycket av det som står i finansministerns artikel stämmer väl överens
med de förslag som finns i regeringens s.k. saneringsprogram. Men på en
punkt, och det vill jag gärna säga, instämmer jag inte i finansministerns för-
slag. Det gäller då antydan om höjd pensionsålder. Riksdagen har nyligen
fattat beslut om oförändrad pensionsålder. Jag tror att det är viktigt att vi
håller fast vid träffad uppgörelse.
Jag vill knyta an till Göran Perssons anförande tidigare här. Han talar om
att näringslivet skulle växa. Varför skall man då beskatta produktionen? Han
talar om stabilitet och fasta spelregler. Varför vill då Göran Persson riva upp
22
de reformer som vi har åstadkommit för att skapa stabilitet och långsiktig-
het? Detta är att möta framtiden med dåtidens politik.
Göran Perssons talade avslutningsvis när det gäller sjupunktsprogrammet
om att ekonomi och ekologi skulle höra samman. Skall jag tolka det så,
Göran Persson, att man är på väg att ompröva många av de betongprojekt
som Socialdemokraterna medverkade till under förra mandatperioden? Ex-
empelvis gäller det broar till våra grannländer.
Det måste väl finnas en mening i det som sägs. Göran Persson måste ha
en avsikt här. Det kan inte vara så att talet om att vi måste förena ekonomi
och ekologi bara är några vackra ord i en riksdagsdebatt i slutet av en man-
datperiod. Om Göran Persson inte kan konkretisera vad han menar tar vi
inte särskilt allvarligt på orden i hans anförande.
Nu har vi kommit till slutet av denna mandatperiod. Kanske är det den
sista debatten med Göran Persson under denna mandatperiod. Jag vill där-
för tillägna Göran Persson en liten dikt, samtidigt som en skön sommar till-
önskas. Min minidikt lyder:
Göran Persson är bra på retorik, men saknar ekonomisk politik.
Anf. 20 IAN WACHTMEISTER (nyd) replik:
Fru talman! Enligt min uppfattning är det egentligen bara den som svarar
på frågor som borde ha rätt att ställa frågor. Det tycker jag att t.ex. Göran
Persson skulle tänka på. Han anser sig tydligen ha frågeformuleringsmono-
pol här.
Anf. 21 TALMANNEN:
Nu gäller det Per-Ola Erikssons anförande.
Anf. 22 IAN WACHTMEISTER (nyd) replik:
Fru talman! Det är precis vad det gör. Jag riktar en fråga - eftersom jag
tycker att jag har rätt att ställa frågor - till Per-Ola Eriksson. 1993/94 hade
vi - vi kan nästan överblicka resultatet nu - ett budgetunderskott på 197,5
miljarder kronor och ett upplåningsbehov på 239,6 miljarder kronor. Pro-
gnosen för 1994/95, som till stor del kanske är en glädjekalkyl - det vet vi ju
ännu inte - pekar fortfarande på 150,7 miljarder kronor i budgetunderskott
och på ett upplåningsbehov på 195,7 miljarder kronor.
Jag gjorde tidigare en prognos här i kammaren och jag vill upprepa vad
jag sade. Vid det aktuella tillfället var prognosen att vi gick back med 172
miljarder kronor. Det motsvarade totalkostnaden i Sverige för följande pos-
ter: barnbidrag, bostadsbidrag, kommunal barnomsorg, föräldraförsäkring,
arbetsskadeförsäkring och statens andel av sjukförsäkringen. Vidare gällde
det alla kostnader för polisen, domstolarna, universiteten, högskolorna och
nästan hela försvaret. Lägger man ihop alla dessa kostnader kommer man
upp till 172 miljarder kronor - någonstans där pendlar vi nu.
Min fråga till Per-Ola Eriksson - ordföranden i finansutskottet, och där
får han för min del gärna sitta kvar om han svarar rätt på min fråga - är:
Kommer Per-Ola Eriksson och Centerpartiet att insistera på att dessa syn-
nerligen besvärande fakta allvarligt beaktas och åtgärdas i nästa regerings-
fas, om ni kommer dithän? Kommer ni alltså på ett helt annat sätt än som nu
Prot. 1993/94:122
10 juni 1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
23
Prot. 1993/94:122
10juni 1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
är fallet att inse det djupa allvaret här - det handlar ju om katastrofsiffror - i
stället för att bita litet grand i kanten och besluta om något som skall äga
rum 1999, 2010 eller vad det nu kan vara fråga om?
Anf. 23 PER-OLA ERIKSSON (c) replik:
Fru talman! Jag har tidigare i dag gett uttryck för att vi ser mycket allvar-
ligt dels på budgetunderskottet, dels på statsskuldens utveckling. Den som
inte tar allvarligt på dessa båda saker har inte insett att vi behöver en politik
som radikalt avviker från den som gällde på 1980-talet.
Det är viktigt att de förslag som vi under den här mandatperioden har
medverkat till och det som ligger i saneringsprogrammet får fullföljas och
fortsätta att gälla såväl under nästa mandatperiod som under resten av det
här seklet.
Det är helt nödvändigt att så sker, för annars kommer vi bara att skjuta
problemen framför oss. När budgetar skall läggas fram gäller det att vrida
och vända på stenarna, att ompröva och pröva samt att omprioritera. Själv-
klart är inget anslag - kanske med några få undantag - heligt i en budget som
måste saneras för att ekonomin skall gå ihop.
Det som finns i saneringsprogrammet och de preciseringar som är gjorda
i årets kompletteringsproposition bildar en bra grund, tycker jag, när det gäl-
ler att lägga fast en bra politik för resten av detta sekel - förutsatt att de
partier som nu bildar regering kan få fortsätta, och det tror jag, lan Wacht-
meister, att de får. Ian Wachtmeister kan medverka till det genom att rösta
rätt i årets val. Av allt att döma röstar lan Wachtmeister kanske inte på det
parti som han en gång startade, men i så fall finns det ju andra partier att
välja bland.
Till sist: lan Wachtmeister sade i sitt inledningsanförande att finansutskot-
tet är slut. I motsats till vad som gäller lan Wachtmeisters politiska karriär -
vilken är slut, som han själv har sagt - kan jag dementera att finansutskottet
är slut. Det är möjligen slut på sammanträden för i år. Men finansutskottet
består och kommer i framtiden att få förstärkta befogenheter, precis på det
sätt som lan Wachtmeister och många andra har efterlyst.
Anf. 24 IAN WACHTMEISTER (nyd) replik:
Fru talman! Som någon viskade till mig: Inte bara finansutskottet består
utan även jag själv. Observera då att om jag är politiskt slut är det i bemär-
kelsen partipolitiskt slut. Jag kommer att hålla tummen på ögat på er alla.
I sakfrågan skulle jag vilja säga att de åtgärdsplaner som regeringen har
framställt, och som Ny demokrati har stött, inte räcker någonstans. Natha-
lieplanen räcker inte ens halvvägs. Det är det som är den bistra sanningen.
Det krävs mycket tuffare tag än detta.
Jag vill upprepa att alternativet till det jag sade förut, när jag talade om
alla de poster som vi inte har råd med, är skattehöjningar. Det finns de vars
namn man inte får nämna när man tar replik på herr Eriksson som kör den
vägen. Låt mig då upplysa om att om man med det alternativet skall få ihop
172 miljarder får man höja momsen till 62 % eller höja arbetsgivaravgiften
till 77 %. Det var väl något att bita i?
24
För övrigt ber jag att få tacka herr ordföranden för de vänliga orden, de
som han sade och de som han tänkte.
Anf. 25 PER-OLA ERIKSSON (c) replik:
Fru talman! Det behövs besparingar. Det har vi signalerat, och vi har även
pekat ut områden. Det är bara att läsa saneringsprogrammet. Jag vet att lan
Wachtmeister är väl insatt i dess innehåll, eftersom han har röstat aktivt för
de olika förslagen.
Men det är också viktigt att de besparingar vi gör på annat sätt i transfere-
ringssystem sker med fördelningspolitiska förtecken. Det vill jag betona. Vi
kan inte från Centerns sida acceptera besparingar som innebär orättvisor el-
ler leder till sneda fördelningspolitiska effekter. Om något parti kommer att
lägga fram sådana förslag under nästa mandatperiod kommer vi från Cen-
terns sida självklart att reagera.
Till sist, fru talman, vill jag till lan Wachtmeister, som nu lämnar riksda-
gen, säga ett varmt tack för samarbetet i finansutskottet och för stimulerande
debatter, ibland fräna. Men bakom denna fränhet, karskhet och ibland ag-
gressiva framtoning vet jag att det hos lan Wachtmeister finns ett varmt
hjärta. Tack för det.
Anf. 26 LARS TOBISSON (m):
Fru talman! I riksdagens ekonomiska slutdebatt för tre år sedan talade då-
varande finansministern Allan Larsson om vändpunkten som vore den redan
passerad, och han anklagade mig för svartmålning. Men utvecklingen har
gett oss moderater rätt i att vi då var på väg in i en svår ekonomisk kris,
en hemmagjord strukturkris, som vuxit fram i spåren av ”den tredje vägens
politik”. Den samlade produktionen stagnerade och började minska. Ändå
fortsatte konsumtionen att stiga. Trots ambitiösa mål för att begränsa den
offentliga sektorns volymexpansion låg ökningstakten ständigt över 2 % om
året. Även den privata konsumtionen växte till priset av att hushållssparan-
det blev kraftigt negativt. När den totala konsumtionen alltmer översteg pro-
duktionen, kunde resultatet inte bli annat än växande underskott i handels-
och bytesbalanserna. Härtill kom att investeringskapitalet sökte sig ut till
andra länder, medan flödet i motsatt riktning, alltså hem till Sverige, var
praktiskt taget obefintligt.
Skattetrycket steg från ca 50 % 1982 till nära 57 % 1991 och var därmed,
med klar marginal, värst i världen. Den årliga inflationstakten var hög -
långt högre än i konkurrentländerna. Räntenivån höjdes successivt. När
samtidigt arbetsproduktiviteten utvecklades svagt, försämrades Sveriges
kostnadsläge och därmed konkurrenskraft mycket snabbt.
Vid tiden för förra valet gav strukturkrisen allt tydligare utslag i främst tre
avseenden. Under året fram till valet växte den öppna arbetslösheten med
100 000 personer, och den snabba ökningen av antalet varsel visade att Allan
Larssons företrädare, Kjell-Olof Feldt, skulle få rätt i sin spådom om ”ar-
betslöshetens stålbad”. Statens budget uppvisade ett snabbt växande under-
skott. Och fallissemang i finans- och fastighetsbolag förebådade en fullfjäd-
rad finanskris, som skulle sätta väletablerade banker och försäkringsbolag i
gungning.
Prot. 1993/94:122
lOjuni1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
Prot. 1993/94:122
10juni 1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
26
När sedan de borgerliga partierna tog över regeringsmakten, övertog vi
också en ekonomi i snabb utförsåkning. Våra viktigaste mål var att föra in
Sverige som medlem i den europeiska gemenskapen, att återupprätta vårt
land som tillväxt- och företagarnation och att stärka valfriheten i välfärdspo-
litiken. Vi förutsåg att den nödvändiga förnyelsen av Sverige och svensk po-
litik skulle ta i anspråk mer än en mandatperiod - ja, kanske hela 90-talet.
Uppgiften blev inte lättare av att till den strukturkris som 80-talets ekono-
miska politik framkallat här i Sverige lades en internationell konjunkturned-
gång. Men vi kan nu efter snart tre år summera en rad positiva resultat av
våra ansträngningar.
På samma sätt som alla kurvor pekade fel för tre år sedan, pekar de nu
rätt. Senast har det bekräftats i Konjunkturinstitutets majrapport och i Indu-
striförbundets planenkät. Ekonomin växer igen, industriproduktionen ökar
snabbt och en stigande orderingång ger industrin anledning att skynda på
sina investeringar.
Att kostnadsläget är gott är inte bara ett resultat av den svagare kronan.
Skattebelastningen har minskat, t.ex. genom sänkta löneskatter. Produktivi-
teten ökar dessutom snabbt i både enskild och offentlig sektor, bl.a. till följd
av den lägre frånvaro som reformerade socialförsäkringar fört med sig.
Skattetrycket har sänkts till under 50 procent igen. Inflationen är rekord-
låg. Det betyder att medborgarna även med låga lönehöjningar får ökat ut-
rymme för privat konsumtion utan att det normaliserade hushållssparandet
behöver minska.
Sveriges förbättrade konkurrenskraft lägger grunden för en exportökning,
som i sin tur medför växande överskott i handelsbalansen. Även bytesbalan-
sen uppvisar numera stigande överskott, och därmed är alltså balansen i det
totala sparandet återupprättad.
Det underlättar den nödvändiga offentliga upplåning som det stora bud-
getunderskottet framtvingar. Men även det offentliga lånebehovet utvecklas
nu åt rätt håll, och det i snabbare takt än vad som förutsetts. Finanskrisen
är dessutom på god väg att lösas.
Sedan någon tid förbättras också läget på arbetsmarknaden. Det förekom-
mer färre varsel och konkurser, fler lediga platser och nystartade företag.
April 1994 var den första månad då den öppna arbetslösheten var lägre än
samma månad ett år tidigare.
Fru talman! Strukturkrisen i den svenska ekonomin är ändå så djupgående
att stora problem kvarstår att hantera. Framför allt handlar det om arbetslös-
heten och det offentliga upplåningsbehovet. Känsliga mätare på balansrubb-
ningen är kronkursen och räntan. Under våren har tvärtemot alla förutsägel-
ser och förhoppningar den förutsedda kronförstärkningen i stort sett utebli-
vit, samtidigt som den långa räntan höjts kraftigt, med nära 3 procentenhe-
ter. Delvis är det en återspegling av allmän oro på de internationella kapital-
och valutamarknaderna, men genomslaget har varit relativt sett större i Sve-
rige. Det kan inte tolkas som annat än misstro mot det politiska systemets
förmåga att lotsa Sverige ut ur den ekonomiska krisen. Det drabbar oss alla
som sysslar med politik. Men det är säkert ingen tillfällighet att ränterycken
uppåt blivit särskilt markerade efter det att flera opinionsmätningar skapat
farhågor för en socialistisk seger i höstens val, samtidigt som det fortfarande
föreligger övervikt för nejsidan i den därpå följande folkomröstningen om
EU.
Bland borgerliga sympatisörer finns det en klar majoritet som säger ja till
Europa. Men på politikens vänstersida dominerar nejsägarna. Mot den bak-
grunden är det olyckligt att socialdemokraterna uppträder tvehågset och
utan engagemang i frågan. Jag förstår inte hur ni socialdemokrater kan göra
anspråk på att bilda regering, när ni inte har någon bestämd uppfattning om
hur Europasamarbetet skall se ut och är beredda att driva den.
På samma sätt är det egentligen på den ekonomiska politikens område.
Vad ni har presenterat är ett ihåligt budgetalternativ, som för nästa budgetår
innebär en saldoförsämring med över 10 miljarder kronor trots skattehöj-
ningar på över 11 miljarder. Lägger man till de effekter utanför budgeten,
som ökar lånebehovet och driver upp kommunernas utgifter, blir försäm-
ringen av de offentliga finanserna totalt 15 miljarder.
Men den största bristen är naturligtvis att ni saknar ett ekonomiskt sane-
ringsprogram som sträcker sig bortom det närmaste budgetåret. Vi fick inte
heller nu veta någonting i Göran Perssons anförande. Det enda ni kunnat
komma på är skatteskärpningar. Det rör sig om höjningar på minst 80 miljar-
der kronor, motsvarande 1 000 kr i månaden för ett vanligt hushåll. Tyngst
väger att sjukförsäkringen skall finansieras helt med egenavgift, medan ar-
betsgivaravgiften för detta ändamål får vara kvar och omvandlas till ren
skatt. Principen om högst 50 % marginalskatt överges genom förordet för
en extra värnskatt på 5 procentenheter för inkomsttagare med högre in-
komst. Runt om i landet föreslås kraftiga kommunalskatteskärpningar, som
kommer att bli ännu större med den omfördelning av skattekraft som Göran
Persson aviserade häromdagen. Därtill utlovas återställare på kapitalbe-
skattningens och socialförsäkringarnas områden, där socialdemokraterna
alltså vill riva upp de förändringar som den borgerliga regeringen genomfört
i syfte att höja produktivitet och tillväxttakt. Socialdemokraterna vill t.o.m.
inleda nya socialiseringsexperiment genom att vidga AP-fondens rätt att
köpa aktier.
Jag måste få fråga Göran Persson: Hur kan ni tro att samma politik som
förde oss in i krisen skall kunna föra oss ur den? Hur kan ni tro att man kan
få fler jobb genom att höja skatten på företag?
Herr talman! Svårigheten för det stora oppositionspartiet, som utger sig
för att vara regeringsalternativ, är att budgetunderskott och arbetslöshet inte
låter sig hanteras på traditionellt socialdemokratiskt sätt -genom att subven-
tionera bostadsbyggande och låta den offentliga sektorn växa. Det är inte
längre möjligt att med bidrag driva fram en överkonsumtion av boende. Det
stora budgetunderskottet är i sig ett hinder mot detta, liksom mot inrättande
av nya jobb i den offentliga sektorn. Och den snabbt växande statsskulden
utesluter möjligheten av snabba klipp i stabiliseringspolitiken, t.ex. genom
efterfrågestimulans. Det finns helt enkelt ingen genväg till den enda vägen,
som går över strukturella reformer med syfte att göra det lönsamt att starta
företag som kan ge nya jobb. Även om det inte är någon snabbkur, kan ändå
med en sådan politik arbetslösheten minskas och det offentliga lånebehovet
reduceras på ett sätt som blir varaktigt.
Det betyder att regeringens saneringsprogram måste fullföljas. Det är bra
Prot. 1993/94:122
10juni 1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
27
Prot. 1993/94:122
10juni 1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994195
28
att vi i finansutskottet fått stöd för att det skall både påskyndas och förstär-
kas i sin bortre ända. Det strukturella underskottet i den offentliga ekono-
min kan dock inte elimineras genom att skattetrycket åter ökar. Den vägen
har redan prövats och visat sig oframkomlig. Inte nog med det - metoden
motverkar det uppställda målet genom att negativt påverka konkurrenskraft
och tillväxt. Därmed återstår endast att ytterligare minska de offentliga ut-
gifterna.
Den nödvändiga utgiftsminskningen kan uppnås på många olika sätt. Of-
fentligverksamhet kan överföras i privat regi eller åtminstone avregleras och
konkurrensutsättas, vilket leder till högre kostnadseffektivitet. Men efter-
som långt över hälften av statens utgifter avser bidragsöverföringar - till
kommuner och företag, medborgare och utlandet - måste ansträngningarna
att nedbringa det offentliga upplåningsbehovet i hög grad syfta till bespa-
ringar i de stora bidragssystemen.
Välfärdssamhället råkar inte i fara för att välfärdsstaten bantas. Det är
ingen tillfällighet att de länder som ligger i topp i den internationella väl-
färdsligan - USA, Schweiz, Kanada, Japan - har låga offentliga utgiftsande-
lar och skattekvoter. Det är heller ingen tillfällighet att länder som ligger
högt i dessa båda avseenden - utöver Sverige t.ex. Nederländerna - under
de senaste 20 åren har fallit brant i relativt välstånd.
Inriktningen på det sociala reformarbetet bör vara att det offentliga garan-
terar en grundläggande trygghet, medan medborgarna i större utsträckning
själva säkrar sig mot inkomstbortfall genom enskilt sparande och personligt
ägda försäkringar. Möjligheterna att komplettera sin pension har redan vid-
gats genom förbättrade villkor för livförsäkringar och annat långsiktigt
trygghetssparande. Ett ökat hushållssparande kan ju inte gärna minska väl-
färden. Tvärtom ger det, förutom ökad självständighet för individen, resur-
ser för utbyggnad av näringslivet och därav följande välståndshöjande till-
växt.
Det hårda svenska skattetrycket är en grundläggande orsak till dagens
ekonomiska problem. Det bör därför successivt minskas ned mot genom-
snittlig europeisk nivå. Därigenom kommer medborgarnas frihet att kunna
öka, samtidigt som de skadliga skattekilarna minskar och tillväxtkraften i
ekonomin förbättras.
Men den på kort sikt allra viktigaste uppgiften för regeringen efter valet i
höst är att få in Sverige i det europeiska samarbetet. Vi moderater ser det
som en grundläggande förutsättning för att kunna hantera miljöfrågorna och
brottsbekämpningen - det finns många andra exempel - och framför allt för
att bidra till stabilitet och säkerhet i vår del av världen. Vi ser svenskt med-
lemskap i EU som en absolut nödvändighet för att det skall kunna bli flera
företag och nya jobb i Sverige.
Herr talman! Socialdemokraterna saknar inte bara program utan också
bestämd inriktning när det gäller Sveriges förhållande till Europa och den
ekonomiska politiken bortsett då naturligtvis från utfästelsen att höja skat-
terna. Särskilt i den situation Sverige befinner sig innebär det att de inte er-
bjuder ett regeringsdugligt alternativ. Risken för en socialdemokratisk valse-
ger - och för ett nej till EU i folkomröstningen - är de största hoten mot den
återupptagna utvecklingen mot ökad tillväxt och välfärd i vårt land.
Den borgerliga regeringen och de fyra regeringspartierna här i riksdagen
har däremot visat att vi även under besvärliga yttre omständigheter har kun-
nat fatta beslut, som börjat föra Sverige ut ur krisen. Det betänkande från
finansutskottet som vi nu diskuterar är ett viktigt led i detta arbete. Jag vill
understryka att det på alla punkter innebär ett stöd till regeringens komplet-
teringsproposition med dess många förslag på olika områden, och jag in-
stämmer i utskottsordförandens yrkande om bifall till utskottets emställan i
dess helhet.
Anf. 27 GÖRAN PERSSON (s) replik:
Herr talman! För formens skull yrkar jag bifall till samtliga socialdemo-
kratiska reservationer som är fogade till betänkandet.
Också Lars Tobisson är lätt att förutse. Inlägget om EU-frågan har vi hört
förut här i kammaren. Men det har hänt någonting sedan dess som har gett
en ny kvalitet åt den debatten.
Vi socialdemokrater som är för ett svenskt medlemskap för vår argumen-
tation lugnt och sakligt med stor respekt för de många svenskar som är djupt
skeptiska och motståndare. Det är nödvändigt i en demokrati. Det sade jag
förra gången till Lars Tobisson i debatten.
Dessemellan har inträffat att en ledande moderat som har haft annan upp-
fattning än den partilinje som tydligen har spikats fast inför en folkomröst-
ning mer eller mindre har uteslutits ur partiet. Den som tror att man vinner
ett folkflertal i en folkomröstning med den typen av metoder ber om ett nej
i EU-omröstningen.
Mitt råd förra gången till Tobisson var, och står kvar: Håll sig borta så
mycket som möjligt ifrån det offentliga samtalet. Tobisson är inte någon till-
gång för ja-sidan, dock för nej-sidan. Nog om detta.
Lars Tobisson underlät också att kommentera dagens stora händelse, fi-
nansministerns plan. Den bygger i icke oväsentlig del på skattehöjningar -
moms på tidningar, miljöskatter, förmodat dyrare bensin, höjd fastighets-
skatt och höjda egenavgifter. Min fråga till Lars Tobisson kan besvaras med
ett ja eller nej. Står moderaterna bakom denna plan?
Anf. 28 LARS TOBISSON (m) replik:
Herr talman! Det är mycket lätt att besvara den frågan.
Den plan som regeringen har lagt fram och som riksdagen har antagit inne-
håller till angivna delar utgiftsminskningar och höjningar av olika skatter.
Hittills kan vi konstatera att mera av skattehöjningar än utgiftsminskningar
har genomförts proportionellt sett. Men skissen som har lämnats ligger i linje
med vad vi strävar efter och med vad som kommer att bli nödvändigt att
genomföra.
Göran Persson sade att jag var lätt att förutsäga. Jag vill påstå att Göran
Persson är ännu lättare att förutsäga. Man kan nämligen utan vidare förut-
säga att han inte svarar på några frågor utan bara pratar om annat. Och det
han säger handlar inte heller om framtiden utan är mest en strävan att svart-
måla och så split.
Jag har ställt ett antal frågor till Göran Persson och vill gärna återvända
till dem.
Prot. 1993/94:122
10juni 1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
29
Prot. 1993/94:122
10juni 1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
bu dgetreglering
för budgetåret
1994/95
30
Ni berömmer er av att ni vet hur ni skall råda bot på arbetslösheten och
talar i allmänna ordalag om att ni skall skaffa nya jobb. Jag tror också att
Göran Persson sade att de nya jobben måste skapas i näringslivet. Jag ställde
då en fråga som jag inte fick svar på: Hur och varför tror ni socialdemokrater
att man genom att höja skatten på företagen kan få flera jobb?
När man skall försöka minska förbrukningen av tobak eller kanske bensin
kan man höja skatten. Ni höjer skatten på företagen. Hur tror ni att det nå-
gonsin skall kunna leda till nya jobb? Och hur tror ni att den politik som ni
vill återgå till och som en gång förde oss in i krisen skall kunna föra oss ur
den?
Jag nöjer mig med att ställa dessa frågor en gång till, så att Göran Persson
inte bara smiter undan utan att svara på dem.
Anf. 29 GÖRAN PERSSON (s) replik:
Herr talman! Frågan om företagsskatten är lätt att svara på, och jag har
gjort det åtskilliga gånger förut.
Vårt förslag innebär - till skillnad från regeringens - en lägre beskattning
av företagen. När regeringen genomförde sin omläggning av kapitalskatten
använde man just metoden att höja den effektiva beskattningen på bolagen
för att finansiera sänkningen av kapitalskatten. På så sätt har man ökat be-
skattningen av bolag och sänkt den för kapital. Vi tycker att det är en dålig
politik och vill vända den utvecklingen. På den punkten vet nog Tobisson
var vi står.
Det intressanta är att Tobisson alldeles nyss bekräftade att moderaterna
tydligen tänker sig att höja egenavgifterna i dagens pensionssystem utöver
vad som anges i pensionsöverenskommelsen. Det är intressant. Man har
också från moderaternas sida i dag bekräftat att vi skall ha moms på dagstid-
ningar. Det är också intressant.
Dessutom har moderaterna bekräftat att miljöskatten skall höjas, och det
är rimligen inte de miljöskatter som riksdagen redan har fattat beslut om och
som innebar en indexering av punktskatten. Om det skall vara någon mening
med vad finansministern ägnar sig åt bör detta rimligen innebära nya miljö-
skatter och, som Expressen förmodade, dyrare bensin. Detta har alltså mo-
deraterna i dag sagt ja till, om jag skall tolka Lars Tobissons svar alldeles
nyss. Det är i så fall en sensation.
Men icke desto mindre är det bra att få registrerat till kammarens proto-
koll att moderaterna tänker sig att höja dessa skatter.
Anf. 30 LARS TOBISSON (m) replik:
Herr talman! Att ni skulle vilja ha lägre skatter för företagen är en bluff.
Genomgående i era förslag, Göran Persson, är ju att ni skall höja skatten på
företagande och på sparande.
Jag skulle trötta kammaren och dessutom förbruka onödigt mycket av min
repliktid om jag skulle ange alla de krav som ni ställer på en återgång till de
tidigare höga skatterna på detta område. Därför avstår jag från att göra det.
Men med anledning av de insinuationer som Göran Persson kom med vill
jag säga att det självfallet är viktigt att fortsätta att sänka skattetrycket. I och
med det arbete som den borgerliga regeringen har lagt ned har vi nu i stort
sett färdigstrukturerat detta. Vad som behöver göras är att få ned de breda
skatter som vi har, t.ex. moms. Det gäller också kommunalskatten.
Göran Persson har nu gett sig till att säga att man, utöver de skattehöj-
ningar som föreslås av socialdemokratiska kommunalpolitiker runt om i
landet, skall genomföra en gigantisk omfördelning av skattekraft. En sådan
omfördelning kan inte verka på annat sätt än att man i de kommuner där
man låter låginkomsttagare vara med och betala till kommunalskatt för hög-
inkomsttagare i högskattekommuner måste höja skatten, utan att det leder
till att socialdemokratiskt ledda högskattekommuner därför sänker skatten.
Med det systemet får vi en generell höjning av kommunalskatterna i
landet, vilket innebär ytterligare ett grundskott mot principen att hålla 30 %
inkomstskatt för de flesta inkomsttagare och högst 50 % i marginalskatt över
huvud taget. Sedan har ni dessutom lagt på en extra skatt i form av värnskatt.
Det är löjligt att försöka blanda bort korten på det sätt som Göran Persson
gjorde i sitt anförande och försöka göra oss moderater till skattehöjare. Jag
har redan sagt detta en gång: Sedan 1991 har skattetrycket sänkts från 57 till
under 50 %, och alla skatter får till slut betalas av hushållen. I kronor har
skatterna sänkts med 17 miljarder; det är ungefär 4 000 per hushåll.
Dessutom har de direkta höjningar för skattebetalarna som har förekom-
mit drivits igenom av andra partier. Det var ni socialdemokrater som i kris-
uppgörelsen begärde att den redan beslutade sänkningen av momsen skulle
inställas. Det var ni som tog initiativet till försämringen av grundavdrag. Det
kan leda till vissa höjningar av skattebelastningen i dessa avseenden. Men
totalt sett har den alltså sjunkit.
Jag återkommer till min fråga till Göran Persson. Jag vet att han inte kan
svara på den nu, men det finns möjlighet till inlägg senare i debatten. Hur
tror ni att man genom att höja skatten på företag skall kunna få flera jobb?
Anf. 31 JOHAN LÖNNROTH (v) replik:
Herr talman! Lars Tobisson talade om att tilltron till det politiska systemet
är viktig också för ekonomin.
Jag lyssnade på hans partikamrat Björn von der Esch på Nej till EU:s kon-
gress i Lund. Han sade att det svenska parlamentariska systemet i dag ge-
nomlever en kris med tanke på att mer än halva svenska folket säger nej
till svenskt medlemskap i den europeiska unionen, samtidigt som det här i
riksdagen kanske bara finns 5 % EU-motståndare.
Jag vill ställa en fråga till Lars Tobisson om skattetrycket. Jag kan börja
med att konstatera att ni ju vill ha företagsskatterna på en nivå kring 28 %,
medan EU-genomsnittet ligger strax under 40 %. Jag skulle gärna vilja höra
Lars Tobissons förklaring och kommentar till varför vi i Sverige måste ha
12 % lägre företagsskatter jämfört med EU.
Men ännu hellre skulle jag vilja höra Lars Tobissons kommentar till margi-
nalskatterna. De gamla slagorden löd ju ”Hälften kvar!” och ”Högst 50 %
marginalskatt!”. Men med de nya förslag till höjningar av egenavgifter i sam-
band med pensionsöverenskommelsen kommer ju marginalskatten att
hamna en bra bit över 60 % i inkomstlägen mellan brytpunkten och upp till
taket i ATP-systemet. Däremot sjunker marginalskatten för de ännu högre
inkomsterna.
Prot. 1993/94:122
10juni 1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
31
Prot. 1993/94:122
10juni 1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
32
Det är ett fullständigt perverst skattesysten, där alltså marginalskatterna
för medelinkomsttagare är högre än för höginkomsttagare!
För det första vill jag höra Lars Tobisson bekräfta att detta är innebörden
iförslagen. För det andra vill jag veta vad Lars Tobisson tänker göra åt denna
mycket allvarliga situation.
Anf. 32 LARS TOBISSON (m) replik:
Herr talman! Det är riktigt att det finns en stor skillnad mellan å ena sidan
opinionen här i kammaren och å andra sidan opinionen ute bland folket vad
gäller medlemskap i EU. Därför tycker jag att vi som sysslar med politik och
kan inse betydelsen för Sverige av att ingå i det europeiska samarbetet skall
gå ut och driva kampanj för detta.
Jag har också tidigare sagt att jag beklagar att de företrädare för vänstersi-
dan som bekänner sig till tanken på ett medlemskap i EU inte visar engage-
mang och driver saken utan i stället ligger lågt. När man dessutom anklagar
oss för att vi verkligen tar oss an detta blir det nästan för mycket.
Jag begär nu inte att Johan Lönnroth skall driva denna sak - han tillhör
den minoritet som inte har förstått hur det här hänger ihop - men jag vill
förklara att det som han redovisar för mig är ett tecken på att det måste dri-
vas en hård kampanj i EU-frågan.
Johan Lönnroth anklagar oss även bl.a. för att höja skatterna. Vad först
gäller företagsbeskattningen skall vi inte sörja över att just bolagsbeskatt-
ningen är lägre i Sverige än på andra håll. Det är ett sätt inte bara att få
svenska företag att investera och skapa jobb här i Sverige utan också att få
utländska företag att välja att lägga sina investeringar här. Det är på den vä-
gen som vi kan få de jobb i näringslivet som Göran Persson sade sig vilja
arbeta för. Detta kommer att fungera den dag när vi har undanröjt hotet om
en socialistisk valseger i höst och när det via ett positivt resultat i folkomröst-
ningen står klart att Sverige verkligen blir medlem i EU.
Det bedrivs här vidare något slags mytbildning om att de förändringar som
vi gör, när vi närmar avgifter och förmåner i socialförsäkringssystemen till
varandra och omvandlar tidigare osynliga löneskatter till fullt synliga för-
månsbestämda avgifter för finansiering av förmåner, skulle innebära en höj-
ning av skatteuttaget eller av marginalskatterna.
Det som vi nu skall inrikta oss på att åstadkomma är att sänka skatteki-
larna. Det är vad som återstår sedan vi har strukturerat om skattesystemet.
Den förändring som bl.a. pensionsreformen innebär är att vi minskar skatte-
kilarna och får ett närmare samband mellan avgifter och förmåner. Det ser
jag som en stor fördel, och det kommer vi att förklara mot de försök att
sprida missuppfattningar som görs från vänsterhåll.
Anf. 33 JOHAN LÖNNROTH (v) replik:
Herr talman! Lars Tobisson säger att vi som sysslar med politik skall driva
kampanj. Han anklagar också oss vänsterpartister, om jag fattade honom
rätt, för att vi lägger locket på för de enstaka anhängare av svenskt EU-med-
lemskap som vi har i Vänsterpartiet.
Jag skall först tala om att det finns en ganska viktig skillnad mellan Väns-
terpartiet och Moderata samlingspartiet, nämligen att Vänsterpartiet är ett
pluralistiskt parti. Vi inte bara tillåter våra medlemmar att tala för ett med-
lemskap, utan vi kommer faktiskt också att ha en anhängare av EU-medlem-
skap överst på en av våra listor. Ett motsvarande agerande är däremot
uppenbarligen förbjudet i Moderata samlingspartiet, trots att ni hela tiden
hävdar att detta är något som skall stå vid sidan om den rena partipolitiken.
Däremot är det riktigt att vi i Vänsterpartiet med en mycket stor och mas-
siv majoritet kommer att driva kampanj mot medlemskap i unionen.
Vad gäller frågan om en mytbildning om skatterna vill jag säga att det inte
är mera myt i detta än att Lars Tobissons partikamrat Bo Lundgren härom-
dagen tvangs slå till full reträtt inför den kritik som bl.a. Lars Bäckström,
min partikamrat i skatteutskottet, har riktat just mot de skattekilar som blir
konsekvensen också för låginkomsttagare med de nya egenavgifterna.
Vad gäller försöket att blanda bort korten genom att kalla EG-avgifterna
för något annat än en skatt, vilket de faktiskt är, vill jag bara hänvisa till
Kjell-Olof Feldts bok, som jag nu återigen tvingas vifta med. Också Lars
Tobisson har tydligen läst den. Men har Lars Tobisson läst avsnittet om egen-
avgifter i Kjell-Olof Feldts bok, och har han tagit minsta intryck av det? Ni
måste slå till reträtt, Lars Tobisson! Det system med egenavgifter som ni hål-
ler på att införa är orimligt.
Anf. 34 LARS TOBISSON (m) replik:
Herr talman! Föreställningen att Sveriges förhållande till EU kan stå vid
sidan av partipolitiken begriper jag inte. Självklart är ett av de viktigaste po-
litiska krav som kan framföras att man tar ställning till det europeiska samar-
betet. I det moderata partiprogrammet har det varit angivet sedan början av
60-talet att vi strävar efter medlemskap i det samarbete som växer fram i
Europa. Detta är naturligtvis vägledande för våra företrädare ute i landet
när de funderar över vilka de skall nominera på olika listor.
Det är ingalunda förbjudet att vara medlem i Moderata samlingspartiet
och samtidigt ha en annan uppfattning i denna fråga. Det förekommer som
bekant att moderater har olika uppfattningar i skilda frågor. Men man kan
också förstå att de som skall nominera till ett riksdagsval där Europafrågan
står i centrum kanske inte i första hand tänker sig att ute på valmötena ha
någon som talar emot partiets politik på den här punkten.
Jag skall göra det erkännandet att det är trevligt att tala med Johan Lönn-
roth. Vi kan ta upp saker, besvara frågor och ge frågor tillbaka. Det är svå-
rare med andra deltagare i dessa meningsskiften. Men jag hör inte att Johan
Lönnroth ger några argument för att det när en tidigare löneskatt som inte
har varit relaterad till förmåner omvandlas till en egenavgift, vars storlek är
bestämd i förhållande till den utgående förmånen, plötsligt skulle bli en skat-
tehöjning. Det går inte att förklara detta. Det skapas inte någon skattekil
om förmånerna i ett försäkringssystem relateras till den avgift som man har
betalat in.
Det som ni håller på med är en mytbildning. Ni tar chansen att spela på
den synvilla som uppstår genom att egenavgiften förekommer på den egna
skattsedeln medan löneskatten tas ut tidigare och därför är dold. Glöm inte
att det hela bygger på och kommer att fungera så, att när man lyfter bort
löneskatten från arbetsgivaren och förutsätter att individen skall betala för
Prot. 1993/94:122
10juni 1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
3 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 122
Prot. 1993/94:122
10juni 1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
sin egen försäkring, kommer det utrymme som uppstår i lönehänseende att
fyllas ut med höjda löner. Därmed får man också utrymme att själv betala
för det försäkringsskydd som man behöver.
Detta tycker jag är en alldeles riktig väg att vandra. Det är beklagligt att
man nu från vänsterhåll försöker att blanda bort korten när det gäller något
som vi egentligen redan har fått i gång.
Anf. 35 LARS LEIJONBORG (fp):
Herr talman! Om Göran Perssons inledningsanförande här i dag var repre-
sentativt för den socialdemokratiska valuppläggningen, är det illavarslande
för den kommande valrörelsen. Det anförandet var en osannolik blandning
av tom retorik och halvsanningar. Jag önskar att det fanns tid att analysera
anförandet mening för mening och avslöja alla glidande formuleringar, alla
skenbart tydliga besked som i själva verket är tvetalan och alla värdeord som
skall kompensera den totala bristen på besked.
Jag har lagt delar av mitt planerade anförande åt sidan för att illustrera
vad jag menar med dessa mina påståenden om Göran Perssons anförande.
Jag tänker ge tre exempel.
Det gjordes för det första ett våldsamt anlopp mot en artikel av Anne
Wibble i dagens nummer av Dagens Nyheter och synpunkter som där anförs
på pensionerna. Alla som följer politik vet först och främst att socialdemo-
kraterna i Pensionsberedningen tillsammans med alla andra där ingående
partier har definierat problemet med det stora underskottet i dagens pen-
sionssystem och sagt att det kan komma att kräva åtgärder.
Den som lyssnade noga hörde Göran Persson säga: Vi utfärdar inga fri-
brev till pensionärerna.
Men vad är då skillnaden mellan det som Wibble skriver i Dagens Nyheter
i dag och den position som socialdemokraterna har intagit? Ni har definierat
problemet och sagt att det måste åtgärdas, och Göran Persson säger att han
inte utfärdar några fribrev till pensionärerna. Ändå ägnades här åtskilliga
minuter av retorik åt att förmedla känslan att Anne Wibble är elakare mot
Sveriges pensionärar än vad Göran Persson är. Men det finns ingen grund
för det påståendet i de dokument som vi nu diskuterar.
För det andra: Göran Persson talade både i inledningen och i repliker om
att det står i artikeln att vården skall försämras. Det är uppenbarligen ett
falskcitat, men man får förmoda att det syftar på formuleringar om statsbi-
dragen till landsting och kommuner. Men Göran Persson har dels i anföran-
det, dels också i andra sammanhang varit mycket mycket tydlig när det har
gällt att Socialdemokraterna inte utlovar några ökade statsbidrag till kom-
munerna. Vad är det då för skillnad på den punkten? Vad är det för grund
för denna våldsamma attack på vår finansminister?
För det tredje: Göran Persson talar om att vi har sänkt kapitalskatterna
våldsamt. Men när han till sist ändå skall komma in på sin egen politik har
han som första punkt att man måste satsa på de privata företagen och på
jobben i näringslivet. Det vi har gjort har just haft det enda syftet att få fram
flera jobb i företagen. För att få ihop den siffra för kapitalskattesänkningar
som Göran Persson nämnde räknar han också såvitt jag förstår in skatten på
arbetande kapital i företag.
Den som har läst regeringens propositioner har läst Anne Wibbles artikel
flera gånger om. Där finns egentligen mycket litet sensationer. Det som vore
sensation är om Göran Perssons anförande får tolkas så, att Socialdemokra-
terna nu lovar att återinföra skatten på arbetande kapital i bl.a. småföretag.
Det kommer att få väldigt många människor att en gång till tänka över om
man vågar rösta på Socialdemokraterna. Det är ett förslag som direkt skulle
minska förmågan hos de privata företagen att öka sysselsättningen.
Det har sagts att debatten är förutsägbar. Det är den ju onekligen. Social-
demokraterna har ett mer statiskt synsätt: Det är sämre nu än för några år
sedan. Vi har ett mer dynamiskt synsätt: Det är visserligen sant att ett antal
siffror i ekonomin, t.ex. för arbetslösheten, är sämre nu än för några år se-
dan. Men till skillnad från läget när Socialdemokraterna regerade går nu ut-
vecklingen åt rätt håll.
För att inte kunna anklagas för att vara förutsägbar hade jag tänkt att på-
peka det faktum att min son tog studenten i går. Det har han ju inte gjort
förut, så det har jag uppenbarligen inte kunnat säga förut.
Det ligger mycket i det som Göran Persson inledde med. Om man är i den
situationen att man har en 18-åring som har tolv års studier bakom sig funde-
rar man naturligtvis på vad som kommer nu och hur det kommer att gå för
honom i livet. De två huvudfrågorna är förstås om han kommer att få något
jobb och om han i de skiften i livet då han av någon anledning behöver stöd
från det gemensamma kan lita på att välfärden fungerar.
Folkpartiet går till val på dessa krav om jobb och välfärd. Vi hävdar att vi
är minst lika bra som socialdemokraterna på att förbättra och värna välfär-
den, men att vi är mycket mycket bättre än socialdemokraterna på att skapa
nya jobb.
Göran Persson tog ut sin valseger i förskott och talade mycket kavat om
vad som skall hända efter valet. Jag tycker att all internationell och svensk
erfarenhet talar för att man skall vara ganska försiktig med den typen av på-
ståenden. Världens demokratier är numera fulla av exempel på att väljaropi-
nioner har svängt i ett sent skede i valrörelsen.
Det vi hoppas på är att de som under några år av ekonomiska problem
kanske har börjat luta åt socialdemokraterna senast den 18 september skall
säga: Nej, jag vågar inte ta risken att byta bort den politik som är på väg att
föra oss ut ur krisen mot den politik som förde oss in i krisen.
Jag hoppas förstås att de skall bestämma sig för Folkpartiet så att Sverige
får behålla en ickesocialistisk regering och att den får ett förstärkt liberalt
inflytande.
Jag är mycket övertygad om att min sons möjligheter att få jobb och lita
på välfärdssystemen blir bäst om den huvudinriktning av politiken som vi
har haft de senaste tre åren ligger fast. Jag tänkte ägna resten av anförandet
åt att något utveckla vad det innebär. Jag har valt ett pedagogiskt grepp som
skall göra det mycket enkelt för Göran Persson att komma ihåg de tre be-
greppen. Jag har valt bokstäver som ligger mycket nära hjärtat på Göran
Persson, nämligen S, A och P. Jag skall tala om sparande, avmonopolisering
och privatföretagande.
När det gäller S som i sparande låter det ibland som att det är ett stort
problem för Sverige att sparandet plötsligt blivit för högt. Det är det inte.
Prot. 1993/94:122
10juni 1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994195
35
Prot. 1993/94:122
lOjuni1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
36
Som Carl Johan Åberg konstaterade för en tid sedan har Sverige under lång
tid varit en nation där konsumtion för dagen prioriterats före sparande och
investeringar för morgondagen. Det har lett till svåra obalanser. Vi har bl.a.
under många år varit en låntagarnation.
Nu är den bilden en annan. Investeringarna ökar liksom sparandet, och
bytesbalansen är positiv. Det är mycket kortsiktigt att beklaga att vi har ett
för svenska förhållanden högt hushållssparande. Det som nu är viktigt är att
politikerna visar att också den offentliga sektorn kan bidra till detta spa-
rande. Här är Socialdemokraternas meritlista som redan har nämnts mycket
tunn.
När man lyssnar på politiska anföranden är det alltid ett intressant test att
höra efter om det finns något besked som på något sätt är utmanande för
åhörarna. Vågar talaren stå för något besked om sparförslag som kan vara
krävande för åhörarna? Det kravet växer när man hör en talare som Göran
Persson, för han bygger upp sådana förväntningar om att han är handlings-
kraftig och att han skall ta itu med problem genom sin retorik. Man blir rik-
tigt förväntansfull där man sitter i sin bänk. Man undrar: Hur, hur, hur?
Det är för väl för Socialdemokraterna att regeringen har genomfört försla-
get om vårdnadsbidrag. Det är ju den enda konkreta försämring för medbor-
garna som ni vågar stå för. Okej - vårdnadsbidraget skall tas bort, och det
kommer att leda till att en del barnfamiljer tänker en gång extra innan de
röstar på Socialdemokraterna.
Jag hade en debatt med Mona Sahlin för en tid sedan i Lund. När man
pressar socialdemokrater på besked får man beskedet att de inte lovar att
höja några bidrag. De lovar t.ex. inte att återställa sänkningen av a-kasseer-
sättningen. Det är ju egentligen inte så ståtligt att lova att man inte skall höja
bidrag. Frågan är om ni vågar stå för några besparingar som verkligen drab-
bar människor i det här landet. Det hade varit bra med något besked av den
typen.
Så till frågan om avmonolpolisering. När Göran Persson påstår att Anne
Wibble har sagt att vården skall bli sämre bortser han från ett faktum som
jag vet att han är fullständigt medveten om, nämligen att man kan bedriva
bättre kommunal verksamhet även med oförändrade resurser.
Han är själv t.ex. i den kommunalekonomiska rapport han lade fram för
en tid sedan för sitt parti mycket mycket tydlig när det gäller att bidragen till
kommunerna inte skall öka. Men det innebär inte att Socialdemokraterna
har givit upp alla tankar om att kommunal service skall kunna bli bättre.
Det jag tycker är allvarligt i Socialdemokraternas politik på den här punk-
ten är att ni avhänder er några av de viktigaste instrumenten för att åstad-
komma denna bättre kommunala service.
Det är nämligen så att på punkt efter punkt tänker ni återgå till de mono-
polformer som kommunal verksamhet tidigare bedrevs i. När det gäller dag-
hem, skolor, husläkare och andra vårdformer är ni på väg att återgå till ett
system där kommuner och landsting skall bedriva verksamheten i egen regi.
I MBL-sammanhang kräver ni att den fackliga vetorätten mot kommunala
entreprenader skall återinföras. Det är ännu ett exempel på hur ni agiterar
emot möjligheten att använda alternativa driftformer i kommunal verksam-
het.
Kombinationen av det löfte som Göran Persson ger inför vissa målgrup-
per, nämligen att Socialdemokraterna inte höjer bidragen till kommunerna,
och ointresset för nya driftformer - ointresse är ett milt uttryck eftersom det
är en aktiv agitation mot alternativa driftformer - tror jag kommer att leda
till att vi verkligen får försämringar av det kommunala serviceutbudet. Det
vore mycket allvarligt.
Nu tyder ju alla seriösa undersökningar av det kommunala serviceutbudet
på att vi, trots besparingskrav på kommunerna, har kunnat upprätthålla en
god kommunal service när det gäller barnomsorg, skola, äldreomsorg och
sjukvård. Vården har ju på många sätt blivit bättre under dessa år då vi har
regerat, trots att vi har varit tvungna att ställa sparkrav på kommunerna.
Tänk på detta med avmonopolisering!
Om Sverige skall kunna tillhöra den elitserie som det har talats om är en
av de viktigaste uppgifterna vi står inför även i fortsättning att öka produkti-
viteten i den offentliga sektorn. All erfarenhet säger att man gör det lättare
om man får använda konkurrensen som verktyg.
Slutligen har vi P som i privat företagande. Det nya som har hänt i debat-
ten är att Socialdemokraterna nu själva, i alla fall i seriösare sammanhang,
erkänner att det bara är jobb i den privata sektorn som bidrar till att lösa
Sveriges balansproblem. Här har vi påpekat att ni har en mycket svag histo-
ria när det gäller detta.
Så länge ni allmänt säger: ”Vi socialdemokrater skapar jobb” har ni en
viss trovärdighet. Under era år vid makten tillkom det många jobb. Men det
slående är när man ser på den statistiken att hela nettotillskottet låg i den
offentliga sektorn. Ni har jättehög trovärdighet och är duktiga när det gäller
att höja skatterna och inrätta nya tjänster i stat, landsting och kommun. Men
nu säger ni själva att detta inte håller längre som recept för Sverige. Nu gäller
det att få en sällan skådad våg av nyföretagande här i landet och att de före-
tag som redan finns vågar bygga ut.
Men här sitter ni fast i den rävsax som er egen retorik har försatt er i. I
alla sammanhang kritiserar ni ju privat företagande och de former som det
tar sig. Ett kanske litet udda exempel som jag ändå vill nämna är den egen-
domliga affär som har varit i konstitutionsutskottet där det riktas kritik mot
statsråd för att de har aktier. Thage G Peterson har sagt att den kritik han
har att rikta mot Ulf Dinkelspiel egentligen inte riktar sig mot Dinkelspiel
utan mot statsministern som utsåg honom trots att han hade aktier. Detta
stämmer ju väl in med den attack ni riktar mot avskaffandet av dubbelbe-
skattningen.
Effekten av detta, att allmänt kritisera de former som privat företagande
bedrivs i och att försämra skattevillkoren för dem som väljer att vara med
och äga företag och ta risker och dem som väljer att själva bli företagare,
blir förstås att en socialdemokratisk valseger på nytt kommer att försämra
företagarklimatet här i landet.
Detta tillhör det stora som den här regeringen har lyckats med. Svenska
företagare anser själva att företagsklimatet ligger i topp i Europa. Göran
Persson har kanske sett den undersökning där svenska företagare är mer op-
timistiska och mer positiva till företagarklimatet än sina kolleger i andra län-
der i Västeuropa. Men med era åtgärder är det mycket sannolikt att den si-
Prot. 1993/94:122
10juni 1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
37
Prot. 1993/94:122
10juni 1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
38
tuationen förändras. Då går vi miste om de hundratusentals nya jobb som vi
måste ha i näringslivet för att få ner arbetslösheten.
Till sist. Detta med jobb och välfärd är viktiga begrepp. Men det är något
slitna ord i den politiska vokabulären. Men för en 18-åring med livet framför
sig är det oerhört centrala begrepp. Jag är övertygad om att om chanserna
skall öka för min son och hans generationskamrater och många andra att få
jobb och känna framtidstro sker det bäst med en politik som satsar på spa-
rande för att pressa ner räntorna, på avmonopolisering för att även i fortsätt-
ningen få ut mer välfärd för pengarna och bra villkor för människor som vå-
gar satsa på att förverkliga en idé i ett privat företag.
(Applåder)
I detta anförande instämde Barbro Westerholm (fp), Kjell Johansson (fp),
Karl-Göran Biörsmark (fp), Charlotte Branting (fp), Margitta Edgren (fp),
Olle Schmidt (fp), Elver Jonsson (fp), Gudrun Norberg (fp), Ulla Orring
(fp), Per-Ola Eriksson (c), Stig Rindborg (m) och lan Wachtmeister (nyd).
Anf. 36 GÖRAN PERSSON (s) replik:
Herr talman! Jag tror att generationskamraterna till Lars Leijonborgs son
ganska väl kan bedöma den politiska bilden. Deras uppfattningar framgår
ju också klart av opinionsmätningarna. Det framgår vilket alternativ som de
tror ger dem en framtid med arbete och trygghet. Jag skall inte genera Lars
Leijonborg med att referera till Folkpartiets nivåer i dessa mätningar. Men
när det gäller ungdomarna och deras bedömningar känner jag mig trygg.
Sedan refererar Lars Leijonborg till företagarna och deras uppfattning om
företagsklimatet. Den typen av mätningar rymmer ju alltid ett systematiskt
fel. Där saknas de 45 000 företag och företagare som har gått i konkurs under
de enorma framsteg som den borgerliga politiken har lett till i landet. Vad
de tycker om företagsklimatet framgår inte i dessa mätningar. De som är
kvar, de allra starkaste, drar nu naturligtvis fördel av kronkursjusteringen -
konstigt vore det annars.
Lars Leijonborg är osaklig, trots sitt tonläge. Han för vidare en myt om
att socialdemokratin inte skulle ha förmått driva en politik som gjorde att
näringslivet växte under de år då vi hade regeringsmakten. Jag har statisti-
ken framför mig. Under den period, 1976-1982, då Folkpartiet dominerade
politiken i Sverige tappade vi 122 000 arbetstillfällen i näringslivet. Under
perioden 1982-1991, då socialdemokratin hade makten, vann vi 168 000 ar-
betstillfällen i det privata näringslivet. Under den period då Leijonborg åter-
igen har fått chansen att vara med och styra utvecklingen, från 1991 och
framåt, har vi tappat 336 000 jobb i det privata näringslivet. Så ser statistiken
ut. Den talar sitt tydliga språk. Mot den bakgrunden tror jag att Leijonborg
skulle vara något mer försiktig i sitt fördömande av socialdemokratin.
Jag tycker också att det är intressant att Lars Leijonborg tar upp kapital-
skatten. Det finns väldigt litet forskning omkring de kapitalskattesänkningar
som nu gjorts som antyder att man på något sätt skulle få en effekt på inve-
steringarna. Tvärtom, med en kombinerad höjning av bolagsskatterna resul-
terar de troligen i försvårade investeringsförhållanden.
Herr talman! Slutligen noterar jag att Lars Leijonborg säger att det som
står i artikeln i dag inte är särskilt mycket nytt. Det är också ett besked i sig.
Då undrar man varför den skrevs och lanserades med så stort presspådrag.
Sedan frågar Lars Leijonborg vad skillnaden är mellan socialdemokratin
och den uppfattning regeringen ger uttryck för. Skillnaden är att ni nu går
ut och kräver uppoffringar av de svagaste i samhället, när ni har gett förmå-
nerna till dem som har det bäst ställt. Det framgick tydligt av mitt inlednings-
anförande. Nu är det pensionärer, arbetsskadade och sjuka som skall betala
krisen. För en socialliberal som präglas av rättvisetänkande är detta stö-
tande. Jag skulle gärna vilja höra Lars Leijonborg utveckla den fördelnings-
politiska analys som ligger bakom Anne Wibbles i dag presenterade plan.
Anf. 37 LARS LEIJONBORG (fp) replik:
Herr talman! På slutet återkommer Göran Persson till sin retorik. Men
den förändrar inte det faktum att socialdemokraterna i Pensionsberedningen
har skrivit på att det är ett problem att dagens pensionssystem går med för-
lust. Det är väl känt att Göran Persson har skickat fram ekonomiska medar-
betare som har uttryckt stort bekymmer för de underskott som enligt vissas
uppfattning finns också i det nya pensionssystemet.
Göran Persson säger: Vi utfärdar inga fribrev till pensionärerna. Då skulle
jag med samma retorik kunna säga: Vad är Göran Persson för människa,
som inte vågar lova Sveriges pensionärer att de skall få ha sina pensioner
oförändrade? Han kan inte utfärda något fribrev ens till dem som har varit
med och byggt upp den svenska välfärden.
Jag skulle inte uttrycka mig på det sättet. Det är fullkomligt tomt. Här har
vi ett problem som vi allihop ser, nämligen att det fattas 15 miljarder i det
nuvarande pensionssystemet. På ett eller annat sätt måste det underskottet
täckas.
Tyvärr har ni blockerat den väg som jag tycker skulle vara den bästa, näm-
ligen att höja pensionsåldern. Jag hoppas verkligen att vi kan återkomma
till den frågan under kommande år. Det är ett av de bästa instrumenten att
använda när vi skall lösa detta problem.
Göran Persson har en liten poäng i sin statistiska redogörelse för tillkom-
mande jobb, nämligen att under de borgerliga regeringsåren 1976-1982 var
nettoeffekten att det inte tillkom några jobb i den privata sektorn. Den siffra
jag nämnde avser en mycket lång tidsperiod, från 1960-talet och framåt. Där
framträder helhetsbilden mycket tydligt. I stort sett har sysselsättningen i
den privata sektorn legat stilla medan den ökat i den offentliga sektorn. Det
nya som har hänt är att alla erkänner att vi inte kan fortsätta på den vägen.
Därför ställer man sig frågan: Vem har det bästa receptet för att få fram nya
jobb i den privata sektorn? Där tror jag att vi har mycket större trovärdighet
än ni.
Anf. 38 GÖRAN PERSSON (s) replik:
Herr talman! Poängen är att det går att konstatera att när Lars Leijonborg
har fått försöka skapa jobb i privat sektor har resultatet blivit katastrofalt -
minus en halv miljon arbetstillfällen i det privata näringslivet. Skulden ligger
tungt i det borgerliga knät, och där lär den få ligga kvar.
Lars Leijonborg förstår uppenbarligen inte vad jag säger. Min poäng i re-
Prot. 1993/94:122
10juni 1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
39
Prot. 1993/94:122
10juni 1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
40
sonemanget är fördelningspolitisk. Jag frågade Lars Leijonborg, som jag
uppfattar som socialliberal och företrädare för ett rättviseperspektiv, hur
man kan tycka att det är rimligt att i detta läge lansera en plan som lägger
bördan på dem som är svagast i samhället. Vi avslutar ju nu ett riksdagsår
där man har genomfört fördelningspolitiska beslut som är till de starkastes
förmån.
Ja, jag säger att vi inte utfärdar några fribrev. När vi riktar oss till männi-
skor som har det knapert ställt, skall de veta att vi kräver mer av dem som
har det bäst ställt.
Vad Lars Leijonborg representerar är en politik där man har gett dem som
har det bäst ställt stora förmåner och sedan, på riksmötets näst sista dag,
kommer man och säger: Nu är det de arbetsskadade, de arbetslösa, de sjuka
och pensionärerna som skall betala krisen.
På första sidan av den Folkpartiet närstående Expressen står det: ”Nu ska
de gamla betala krisen”. Det finns anledning att fråga hur Folkpartiet reso-
nerar, som företrädare för ett rättviseperspektiv.
Upp till bevis, Lars Leijonborg, för att detta är ett socialliberalt genom-
tänkt alternativ. Det är vad jag har krävt i debatten.
Lars Leijonborg sade nyss att det inte stod så mycket i detta program. Det
var ingenting nytt. Det gör i och för sig inte saken mindre intressant, om det
skulle vara så.
Men det som gäller pensionerna är ett nytt förslag. Där hade vi en uppgö-
relse som ni springer ifrån. De skattehöjningar ni lanserar är nya förslag.
Upp till bevis, Lars Leijonborg. Var finns det socialliberala rättvisepers-
pektivet i den politik som Anne Wibble lanserar som Folkpartiets valmani-
fest i dagens Dagens Nyheter? Vi väntar.
Anf. 39 LARS LEIJONBORG (fp) replik:
Herr talman! Jag skall försöka utveckla den socialliberala politiken. Det
jag inte hinner med på tre minuter kommer min partivän Anne Wibble att
fortsätta med i sina inlägg senare i debatten.
Göran Persson kanske har tagit del av den fördelningspolitiska bilaga som
är fogad till kompletteringspropositionen. Den visar tydligt att fördelnings-
politiken har varit framgångsrik under dessa år. De rikaste har faktiskt blivit
fattigare eller i varje fall mindre rika, och de allra fattigaste har blivit mindre
fattiga. Det finns ingen grund för påståendet att regeringen har fört en orätt-
färdig fördelningspolitik.
Allt det vi gör ingår i en plan för att rädda välfärden. Det allra viktigaste
vi kan göra för välfärden är att rädda jobben. Vaije förslag kan analyseras
utifrån det perspektivet.
Vi har en stark historia på detta område. Trots den ekonomiska kris som
ni tillsammans med världskonjunkturen hade försatt oss i när denna regering
trädde till, har vi genomfört en rad förbättringar av välfärden: en stor handi-
kappreform, vårdköer som är avbetade, utbyggnad av barnomsorgen, för-
bättrad familjepolitik och mycket annat. Vi skäms inte för fördelningspoliti-
ken.
Det är helt riktigt att det inte finns något nytt i Anne Wibbles artikel i
Dagens Nyheter i dag. Det intressanta med pensionsfrågan är att Social-
demokraterna är med på vagnen. Ni delar uppfattningen att det är ett be-
kymmer att vi har ett underskott i pensionssystemet. Ni har skrivit på att det
kan komma att kräva åtgärder. Skillnaden mellan oss är möjligen att vi
tycker att det i en demokrati är naturligt att stora, viktiga samhällsfrågor dis-
kuteras före valet. Ni tycks föredra att de diskuteras efter valet.
Detta är en viktig fråga. Då är det rimligt att också redovisa vilka alterna-
tiv som står till buds, om man skall ta itu med problemet.
Anf. 40 STEFAN ATTEFALL (kds):
Herr talman! När vi tog över regeringsmakten för tre år sedan upplevde
vi en ekonomi i fritt fall. Det var en utveckling som påböljades 1989-1990
och alla kurvor vände nedåt. Det är bara i det socialdemokratiska partihög-
kvarteret som man tror att utvecklingen vände den 1 oktober 1991.
Vi ser nu hur utvecklingen har vänt uppåt. Siffrorna och kurvorna pekar
åt rätt håll, även om vi fortfarande har en lång och svår väg att vandra. Vi
har också lärt oss hur internationellt beroende den svenska ekonomin är.
Den senaste tidens ränteuppgång, som blivit speciellt stark i Sverige, visar
just beroendet av omvärlden. Men den visar också att arbetet med sane-
ringen av statens finanser, vid sidan om opinionsbildningen för ett ja till EU,
måste fortsätta med oförminskad styrka även i en konjunkturuppgång. Det
utvidgade saneringsprogrammet utgör en miniminivå och kan t.o.m. vara
otillräckligt om inte realräntan närmar sig de nivåer som kalkylerna i kom-
pletteringspropositionen bygger på.
Det är därför utomordentligt oroande att Socialdemokraterna inte redovi-
sar hur de ser på den långsiktiga saneringen av statens finanser. Socialdemo-
kraterna aspirerar ju på regeringsmakten efter höstens val! Det är inte vilket
oppositionsparti som helst. Den osäkerhet detta medför, med tanke på de
nuvarande opinionssiffror som Socialdemokraterna har fått, innebär åtskil-
liga räntekostnader för staten och de enskilda hushållen.
Socialdemokraternas reservation till dagens betänkande är full av retorik,
men tom på besked. Det gäller också Göran Perssons tal i kammaren. Han
försöker sprida illusionen av en socialdemokratisk regering som kan återföra
Sverige till ekonomisk balans och utrota arbetslösheten utan att det kostar
på. Därför är det socialdemokratiska budgetalternativet för det kommande
budgetåret ihåligt. Finansdepartementets granskning visar också att försla-
gen skulle försvaga statens finanser med 11 miljarder kronor. Därtill skall
läggas ökade utgifter för kommunerna med närmare 5 miljarder för att ge-
nomföra de olika förslagen i s-motionerna. Som lök på laxen ges förespeg-
lingar om framtida utgiftsökningar på 13 miljarder kronor.
Ett uppskjutande av budgetsaneringen innebär att statsskulden skulle
växa snabbt. Mot slutet av 90-talet skulle Socialdemokraternas icke-politik
medföra att skulden skulle bli 460 miljarder kronor högre än med regering-
ens politik. Bara räntekostnaderna på denna skuldökning skulle kosta skat-
tebetalarna 40 miljarder kronor varje år, vilket är mer än vad exempelvis
hela barnomsorgen kostar i dag.
Vi kristdemokrater tar avstånd från denna lättsinniga och djupt oetiska
politik. Att på detta sätt vältra över ansvaret för statens finanser till kom-
Prot. 1993/94:122
10juni 1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
41
Prot. 1993/94:122
10 juni 1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
42
mande generationer eller mörka med de besparingsförslag man har men inte
vågar visa upp är inte etiskt försvarbart.
Herr talman! SCB presenterade nyligen en rapport över välfärdsutveck-
lingen för ungdomar mellan åren 1975 och 1991. Det var en rapport till Ge-
nerationsutredningen, som jag själv leder, och till regeringens Barn- och
Ungdomsdelegation. Statistiken visar tydligt ungdomsgenerationens trend-
mässiga eftersläpning i ekonomiskt avseende under ett par årtionden. Det
är fråga om årtionden då Socialdemokraterna i stor utsträckning har haft an-
svaret för politiken. Dagens ungdomar konfronteras med strukturella för-
ändringar som innebär ökade krav på utbildning, försämrade möjligheter till
arbete, etc. Samtidigt har dagens ungdomsgeneration fått uppleva kontras-
ten mellan den optimism som rådde under 80-talets uppblåsta högkonjunk-
tur och de betydligt kärvare förutsättningar som hittills dominerat 90-talet.
Konsekvensen blir att det i hög grad är ungdomsgenerationen som får bära
bördorna efter 1980-talets ekonomisk-politiska försummelser. Kommande
generationer riskerar få bära en ännu tyngre börda om vi inte tar itu med
budgetunderskottet. Saneringen av de offentliga finanserna har tydliga ef-
fekter ur ett generationsperspektiv. Frågan är om vi har den insikten och tar
det ansvar som vilar på oss här och nu, eller om vi gör som vi gjort i 20 års
tid - skjuter problemen framför oss och låter våra barn och barnbarn betala
notan. Vi pratar ofta om fördelningspolitik mellan olika grupper just nu.
Men vi kanske i större utsträckning borde tala om fördelningspolitik i ett
generationsperspektiv.
Herr talman! En annan - och mer positiv - tolkning av Socialdemokrater-
nas icke-politik är att den egentligen visar en stor samstämmighet med rege-
ringen. Självfallet inte i retoriken - det har vi fått se prov på i dag - men i
praktisk handling. I åtskilliga obekväma förslag som regeringen har lagt
fram under den gångna mandatperioden har socialdemokratin plockat opi-
nionspoäng genom att i ett första skede agitera emot. Men frågan är om So-
cialdemokraterna vill riva upp en enda av de budgetförstärkningar på 90 mil-
jarder kronor som riksdagsmajoriteten, under Socialdemokraternas hög-
ljudda protester, röstat igenom.
Som exempel kan nämnas den sänkning av statsbidrag till kommuner och
landsting som regeringen och riksdagsmajoriteten i ett extremt ansträngt
statsfinansiellt läge beslutade om hösten 1992. Inte i någon av de ekono-
miska motioner eller budgetalternativ som presenterats av Socialdemokra-
terna sedan våren 1993 har en enda krona av denna indragning återförts till
kommunsektorn. Tvärtom medför Socialdemokraternas budgetalternativ att
kommunerna åläggs ytterligare utgifter på 5 miljarder kronor. Därtill skall
läggas Socialdemokraternas motstånd mot vårdnadsbidraget, som enligt be-
räkningar i flera kommuner balanserar kostnaderna för införandet av den
barnomsorgslag Socialdemokraterna är för. Enligt Kommunförbundets be-
räkningar uppgår kostnaderna för barnomsorgslagen till drygt 2 miljarder
kronor. Det går att diskutera siffran, men det står utom allt tvivel att det
är fråga om en kostnad. Sammantaget innebär alltså Socialdemokraternas
förslag en försvagning av kommunernas ekonomi på upp till 7 miljarder kro-
nor nästa år.
Vidare kan man lägga till de 2 miljarder kronor som Socialdemokraterna
vill spara på att gå emot det nya a-kassesystemet. Det innebär att färre kom-
mer att omfattas av försäkringen och av dem som omfattas kommer färre att
få inkomstrelaterade ersättningar. Med socialdemokratisk retorik skall detta
innebära högre utgifter för socialbidragen för kommunsektorn.
Så sent som nu i veckan lovade Göran Persson att inte en enda krona kom-
mer att tillföras kommunsektorn om Socialdemokraterna får regeringsan-
svaret i höst. Hur har Göran Persson tänkt att kommunerna skall klara
detta? Det är fråga om minst 7 miljarder kronor i ökade utgifter utan mer
pengar från staten. Skall det ske med hjälp av skattehöjningar eller med be-
sparingar på vård och omsorg?
I Kommunaktuellt den 19 maj finns en beskrivning av den socialdemokra-
tiska kommunkonferensen. Reportern skriver inlevelsefullt: ”Och nu inträf-
far det märkliga. Drygt 500 socialdemokratiska kommun- och landstings-
företrädare, som i tre år ständigt kritiserat de borgerligas besparingar, möter
plötsligt samma påståenden från Göran Persson med stormande applåder.
- Det är politik det, säger Göran Persson nöjt, när vi träffas senare på
eftermiddagen.”
Jag vill betacka mig för den typen av politik. Jag anser att det är ett grovt
dubbelspel. Men det är en betecknande beskrivning av hur Socialdemokra-
terna agerar när det gäller kommunernas ekonomi.
Jag är också bekymrad över kommunernas ekonomi. Vi kds:are jobbar i
kommuner och landsting på att försöka hantera den ekonomiska situationen
så bra som möjligt, dvs. klara både de stora problemen med de offentliga
finanserna och prioritera pengar till vård och omsorg. Vi ser inte lättsinnigt
på detta. Men jag tror uppriktigt sagt att kommunsektorn kommer att få det
ännu värre med en socialdemokratisk majoritet vid makten. Alla indrag-
ningar för kommunsektorn på 30-35 miljarder kronor under 80-talet visar
att Socialdemokraterna har erfarenhet och trovärdighet på det området.
Jag kan ta ett annat exempel. Det gäller sänkningen av ersättningsnivån i
a-kassesystemet. Då agiterade Socialdemokraterna både här i kammaren
och inför demonstrerande folkmassor att detta skulle man aldrig ställa upp
på. Några månader senare accepteras sänkningen. På punkt efter punkt
skulle jag kunna räkna upp de olika besparingar som har genomförts under
Socialdemokraternas protester men som i faktisk handling accepteras. Man
föreslår faktiskt ingen annan politik i de konkreta yrkandena.
Kommer Socialdemokraterna att sjösätta sin icke-politik efter valet? Jag
tror faktiskt inte det. Göran Persson och den socialdemokratiska ledningen
inser givetvis att handlingsutrymmet är mycket begränsat i den ekonomiska
situation landet befinner sig i. I stället kommer den nuvarande regeringens
politik i allt väsentligt att fullföljas, förutom några symbolbeslut. Givetvis
kommer detta att ackompanjeras av stora retoriska åthävor. För Sveriges
skull, med tanke på dagens opinionssiffror, måste jag instämma i Marian Ra-
detzkis fråga på DN-debatt häromdagen. Kan vi lita på att Socialdemokra-
terna bluffar?
Herr talman! Det finns ingen patentmedicin med vilken man kan lösa det
sysselsättningsproblem som vi brottas med. Arbetslösheten måste angripas
med en samlad strategi bestående av flera olika delar. Vi kristdemokrater
ser fyra viktiga komponenter i en sådan strategi:
Prot. 1993/94:122
10juni 1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
43
Prot. 1993/94:122
10juni 1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
44
Den första komponenten är en fortsatt politik för varaktigt låga räntor
som skapar förutsättningar för investeringar och nya jobb. En förutsättning
för detta är en kraftfull sanering av de offentliga finanserna, som kan skapa
trovärdighet för den svenska ekonomin.
Den andra komponenten är ett gynnsamt klimat för småföretag och ny-
företagande. Det gäller skatter, riskkapitalförsöijning, innovationsstöd
m.m., men också attityder och utbildningsfrågor.
Den tredje komponenten är arbetet inom den informella sektorn, inte
minst när det gäller tjänster riktade mot hushållen, vilka måste göras till-
gängliga för arbetsmarknaden. Här har vi problem med de höga skatteki-
larna på arbete som måste sänkas, gärna i samband med en skatteväxling
med höjda skatter på miljöbelastande utsläpp, begränsade naturresurser och
energi. Ett annat sätt är ett införande av en s.k. u-skattsedel, där ungdomar
upp till 25 år ges möjligheter att utföra hushållstjänster, med lägre arbetsgi-
varavgifter och ingen moms. Det skulle kunna vara ett första steg för att
kunna öppna hushållsmarknaden för nya jobb.
Den fjärde komponenten är en långsiktig satsning på utbyggd infrastruk-
tur, alltifrån vägar och järnvägar till modern informationsteknologi och
andra liknande områden. En sådan politik har inletts och skall fullföljas.
Lika viktigt är det att utbildningsväsende och forskning får erforderliga re-
surser. Ett medlemskap i EU är självklart också en viktig del i en långsiktig
satsning på en ekonomisk utveckling.
Herr talman! Jag har i mina tidigare tal i finansdebatterna berört samban-
det mellan ekonomi och etik. Tyvärr har detta resonemang inte mött så stort
intresse från övriga debattörer. Men för första gången har denna regering
nu fört in dessa resonemang i finansplanerna. I kompletteringspropositionen
står det: ”Att från generation till generation överföra allmänt accepterade
sociala normer och spelregler är en billig metod för samhällsekonomisk ef-
fektivitetjämfört med en växande rättslig reglering av det ekonomiska livet.
Samhällets förankring i en god etik är därför av central betydelse för en väl
fungerande ekonomi. Denna insikt måste prägla politikens alla områden.”
Nobelpristagarna Ronald Coase och Douglass C North har i sin forskning
visat sambandet mellan väl fungerande normer och spelregler samt låga tran-
saktionskostnader, vilket i sin tur är av central betydelse för ett lands långsik-
tiga ekonomiska utveckling.
Låt oss därför inte isolera debatten om ekonomisk utveckling till att bara
handla om siffror, bidrag och skattesatser, utan låt oss inse att en väl funge-
rande marknadsekonomi kräver en etisk grund och spelregler som ytterst
bestäms av värderingar, rättssystem och moral. Det är också bara på det sät-
tet som vi i längden kan skapa en mänsklig ekonomi som sätter människan
i centrum.
Herr talman! Jag yrkar bifall till finansutskottets hemställan i betänkande
FiU 20.
Anf. 41 GÖRAN PERSSON (s) replik:
Herr talman! Först konstaterar jag att Stefan Attefall uppenbarligen har
bytt regering till hösten. Även om vi socialdemokrater har ett gott opinions-
stöd föredrar vi faktiskt att genomföra valrörelsen innan vi tar ut en valseger.
Men Attefalls stämningsläge säger väl något om det borgerliga blockets si-
tuation.
Stefan Attefall ondgjorde sig över ett möte som jag haft i Kalmar. Men
det jag gjorde i Kalmar, Attefall, var att möta alla dem som sliter med vård
och omsorg och med utbildning i landsting och i kommuner. De har haft tuffa
år. Jag, som socialdemokratisk ekonomisk talesman, betraktar dem som
nödvändiga medarbetare för att landet skall kunna tas ur den ekonomiska
krisen.
Jag sade till dem att bördorna skall fördelas rättvist. Det gör att de ställer
upp på kärva år framöver. Det ni kristdemokrater aldrig begripit är att ni
lagt bördorna på de svagaste. Ni har trott att man skulle tåla sig. Men vi
socialdemokrater har visat att den politik som regeringen har fört är djupt
orättvis och i den meningen oetisk. Jag säger till alla dem som arbetar i kom-
muner och landsting att vi vänder på det perspektivet, att vi höjer de kapital-
skatter som orättfärdigt sänkts, att vi ser till att de sociala reformer som kds
har varit med och drivit igenom, och som har gjort att budgetunderskottet
byggts på, rivs upp och att vi ser till att ett finansdepartement återupprättas,
så att det finns en central faktor i regeringskansliet som bevakar ekonomin.
Det är ett språk som dessa människor begriper. Bördorna fördelas nämligen
rättvist, och det finns någon som ytterst ansvarar för att de svagaste i samhäl-
let inte kommer i kläm. Då får man applåder på en socialdemokratisk konfe-
rens, något som Stefan Attefall aldrig kommer att få uppleva.
Låt mig komma tillbaka till dagens stora fråga, nämligen finansministerns
plan. Jag skulle vilja veta om kds står bakom planen såsom den presenteras
i dagens morgontidningar. Det vore rimligt med ett besked från Attefall på
den punkten.
Anf. 42 STEFAN ATTEFALL (kds) replik:
Herr talman! Jag förstår att Göran Persson talade ett språk som de som
var på den socialdemokratiska kommunkonferensen förstår. Vi har fått
smakprov på det språket här i kammaren under förmiddagen. Och jag måste
erkänna att jag är litet imponerad av Göran Perssons retoriska talanger.
Problemet uppstår när man börjar lyssna på vad han säger. Det blir då
problem med att få ut något väsentligt och substantiellt av det. Det är tydligt
att de socialdemokratiska kommunpolitikerna är uppfostrade i Göran Pers-
sons retoriska anda. Man blir nöjd med retorik, och man bryr sig inte om
det substantiella innehållet.
Det substantiella innehållet är nämligen att Socialdemokraterna kommer
att försämra kommunens ekonomi med ca 5-8 miljarder kronor, om de får
driva sin politik. De projekt som socialdemokraterna vill ha i gång, t.ex. byg-
gen, skall ju betalas med investeringsstöd. Resten av pengarna skall skjutas
till från kommunala kassor. De skall tas från vård och omsorg, för att en
finansiering skall kunna ske.
Jag skall gärna svara på frågan om hur vi ser på artikeln i DN. De områden
som finansministern tar upp och den allmänna diskussion som hon för är så-
dant som återfinns i kompletteringspropositionen. Det förekommer också
en del egna bedömningar och preciseringar som ännu kanske inte är diskute-
rade till alla delar. Det förekommer kanske också nyanser och olika synsätt.
Prot. 1993/94:122
10juni 1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
45
Prot. 1993/94:122
10juni 1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
46
Men inför valet kommer vi att vara tydligare än vad man är i kompletterings-
propositionen.
Frågan är om vi kan åstadkomma en positiv tävlan. I ytterligare ett steg
har finansministern här försökt att precisera en del av de tankar som hon har.
Det ankommer också på de övriga i regeringen att inför valet aktivt försöka
informera så mycket som möjligt. Men kommer Socialdemokraterna att
göra det? Man hör bara frågor från Socialdemokraternas sida. Det ges inga
svar, inga besked.
Frågan är om inte svenska folket förr eller senare kommer att se igenom
de retoriska dimmorna och böija förstå att det parti som har goda opinions-
siffror just nu, och som aspirerar på regeringsmakten, är tomhänt; Social-
demokraterna har inga besked och kommer, tvärtom, att attackera kommu-
nerna ännu hårdare med sin politik, vilket kommer att slå mot exempelvis
vården och omsorgen.
Fördelningspolitiken jobbar vi ständigt med; det kan jag försäkra Göran
Persson.
Vad gäller vårdnadsbidraget är det faktiskt barnfamiljer med mycket små
omständigheter som kommer att få en välkommen förstärkning av sin kassa.
De lyxhemmafruar som Göran Persson tror existerar, och som plötsligt skall
få några slantar, finns nog mest i socialdemokraternas sinnevärld, inte i verk-
ligheten. Det är ett fördelningspolitiskt språk som människor, inte minst ute
i glesbygden, förstår; det kan jag tala om för Göran Persson. Jag är ju själv
västerbottning. Göran Person är välkommen att följa med mig på några val-
möten i Västerbotten. Han kommer då också att få möta dessa människor.
Anf. 43 GÖRAN PERSSON (s) replik:
Herr talman! Jag hoppas att Stefan Attefall, med den goda etik han besit-
ter, talar om var han lånar pengarna för att finansiera sina sociala reformer.
Det är faktiskt den springande punkten i kritiken, utöver jämställdhetsper-
spektivet. Det är det första.
Det andra är att jag mycket väl tror att Stefan Attefall ägnar sig åt fördel-
ningspolitiska resonemang och att kds kämpar med den saken. Med tanke
på resultatet kanske vi skall önska oss litet mindre aktivitet på den kanten i
fortsättningen.
Det finns ett givet samband mellan kommunal ekonomi och arbetslöshet.
Jag, som har varit kommunalråd i en lågkonjunktur, vet hur eländigt trängd
den kommunala ekonomin blir när arbetslösheten stiger. För varje krona
som en kommun kan lägga, tillsammans med staten, på att trycka ner den
öppna arbetslösheten minskar också andra kommunala utgifter i motsva-
rande mån. Så ser sambandet ut. Det vet alla som har sysslat med det här.
Därav blir det en uppslutning från dem som i praktiken skall möta arbetslös-
heten ute i kommunerna. Det är inte svårt att begripa.
Däremot var det ett intressant besked som Attefall lämnade om dagens
DN-artikel. Han sade att kds kan ställa upp på huvuddragen i den. Men det
fanns nyanser och en del betoningar i den, om jag uppfattade det rätt, och
kanske en del förslag, som inte var fullt ut förankrade i kds. Eftersom Atte-
fall har sagt A, dvs. att det finns en del som inte är fullt ut förankrat i kds,
är det bra om han också säger B, och talar om vad det är i den s.k. planen
som kds inte ställer upp på. Det som inte nämns av Stefan Attefall får man
anta att kds sluter upp bakom, dvs. pensionsåldern, kommunerna, förtids-
pensionen, ersättningsnivåerna, momsen på dagstidningar och miljöskat-
terna.
Var så god! Tala om var ni står! Det är uppenbarligen det som svenska
folket förväntar sig av den här debatten.
Anf. 44 STEFAN ATTEFALL (kds) replik:
Herr talman! Göran Persson är återigen orolig för finansieringen av vård-
nadsbidraget. Han har varit orolig för det under lång tid. Svaret är detsamma
som förut. Om en regering har en långsiktig utvecklingsstrategi, lägger man
ut ramarna för budgetarbetet. Sedan minskar man de ramarna för att kunna
inrymma också vårdnadsbidraget. I den meningen är det finansierat i bud-
getarbetet.
Man kan tycka att vi inte har råd med en sådan utgift när vi har ett budget-
underskott. Nej, men då kan man säga samma sak om höjt u-landsbistånd,
handikappreform eller andra saker. Det skulle vara intressant att veta vilka
andra saker i budgeten som Socialdemokraterna skulle säga nej till som de
nyligen i alla väsentliga delar har röstat igenom i kammaren när det gäller
det som jag räknade upp.
Jag nämnde inte de dynamiska effekter som jag tror att vårdnadsbidraget
kan skapa. Jag tror att det blir en positiv sak i efterhand. Jag vill alltså inte
använda begrepp som dynamiska effekter i mitt räkneexempel, som Social-
demokraterna gör i sin ekonomiska motion. De tror t.o.m. att ökade utgifter
har en positiv effekt för statsfinanserna.
Jag vill ge ett exempel på en sak som vi inte är klara över om vi ställer
upp på, och det är ökade egenavgifter i pensionssystemet, utöver vad vi har
kommit överens om i pensionsuppgörelsen. Men vi inser också, som Lars
Leijonborg var inne på, att pensionssystemet är underfinansierat och att vi
måste göra någonting åt det. Det inser säkert Socialdemokraterna också,
men de vågar inte erkänna detta.
Frågan är återigen: Skall vi anordna en tävling, Göran Persson? Social-
demokraterna får presentera sina preciseringar utifrån Wibbles DN-artikel,
och kds och de andra regeringspartierna får också göra det, exempelvis före
den 20 augusti 1994. Kan vi ta varandra i hand på det så skall jag ställa upp
i den tävlingen. Men orkar Socialdemokraterna? Jag är rädd för att de inte
gör det. Men det vore välkommet, inte minst för att ge väljarna raka besked
före valet. Men då kanske en och annan väljare upptäcker att Socialdemo-
kraterna inte har någon bättre medicin för att lösa Sveriges problem än rege-
ringspartierna har, dvs. tuffa och svåra beslut, som långsiktigt leder till en
sund ekonomi, nya jobb och bättre välfärd för oss alla.
Man måste faktiskt jobba för att få någonting i framtiden. Nu är vi inne i
en arbetsam process, och vi måste ta ansvaret. Vi skall inte bara tro att det
finns gottpåsar att dela ut till höger och vänster, som Socialdemokraterna
säkert kommer att försöka ge sken av på gator och torg. Men i sina skrifter
undviker de att precisera, och godkänner snarare indirekt de tuffa och smärt-
samma beslut som riksdagsmajoriteten har tvingats fatta.
Det är beklagligt att det skall vara så här, men tydligen är detta något slags
Prot. 1993/94:122
10juni 1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
47
Prot. 1993/94:122
10juni 1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
48
väl beprövad taktik från Socialdemokraternas sida, därför att de har lärt sig
att man vinner val genom att köra med falska förespeglingar. Kjell-Olof
Feldts bok är ett vittnesbörd om detta. Tydligen försöker de använda den
medicinen igen. Det är beklagligt. Göran Persson är inget undantag från tidi-
gare socialdemokratiska finansministerkandidater.
Anf. 45 IAN WACHTMEISTER (nyd) replik:
Herr talman! Det är tillfredsställande att man från många partier nu talar
om olika sätt att förbättra finanserna och att man börjar vara bekymrad.
Samtidigt har det utvecklats en ny debattform. Man viftar med tidningar.
Om det möjligen är Expressens sjunkande upplaga som oroar någon vet jag
inte, men här har förekommit DN och Expressen. Jag tänkte ta fram
Svenska Dagbladet, ett ganska färskt exemplar, från i går, den 9 juni.
Där har en mycket känd kds:are uttalat sig. Det är min gamle vän Alf
Svensson som har skrivit att det är dags att ompröva biståndet till Afrika.
Sedan kommer en uppräkning, som jag själv har framfört tidigare här i kam-
maren utan någon större framgång. Jag läste artikeln två gånger innan jag
trodde att det som stod där var sant.
Det talas om att man enligt Världsbanken har spenderat 12 miljarder dol-
lar årligen på import av vapen i Afrika. Det talas om att ledarna, oftast inte
de folkvalda, har startat inbördeskrig och inhemsk förföljelse samt att det
förekommer kraftig korruption. Han räknar upp några despoter, som Amin,
Bokassa och Mobutu - som jag antar har fått Serafimerorden. Allt detta har
skett med givarsamfundets goda minne, osv.
Det här är alla tiders. Samtidigt som min fru nu går med i kds, har jag
förstått att Alf Svensson går med i Ny demokrati.
Jag skulle vilja ställa en mycket enkel fråga till Stefan Attefall, och jag
förmodar att svaret är ja: Står kds bakom Alf Svenssons artikel? Den inne-
bar ett nytänkande, vilket jag kan hålla med om att Wibbles artikel inte
gjorde.
(Applåder)
Anf. 46 STEFAN ATTEFALL (kds) replik:
Herr talman! Ian Wachtmeister sade i sitt anförande att alla verkar bli ny-
demokrater, från olika utgångspunkter. Han exemplifierade med just Alf
Svenssons artikel. Det är klart att lan Wachtmeister kan önska sig att alla
blir nydemokrater, samtidigt som tydligen ingen i nydemokraternas riks-
dagsgrupp längre är det - eller också har de tre olika åsikter, om inte fler.
Ian Wachtmeister har litet svårt att förstå kristdemokratisk biståndspoli-
tik. Jag kan inte alla detaljer i den artikel som han refererar till, men princi-
perna och resonemangen ställer jag självfallet upp på.
Det handlar om att jobba för att effektivisera biståndspolitiken. Jämfört
med hur Socialdemokraterna har skött den, har kds, som har ansvaret för
biståndspolitiken, gjort stora insatser. En väsentlig skillnad mot den nyde-
mokratiska biståndspolitiken är att vi vill jobba för att förbättra befintliga
biståndsinsatser och också höja anslagen. Vi vill inte sänka ambitionsnivån
och sänka ersättningsnivåerna.
Ian Wachtmeister tar misslyckanden och felsteg till intäkt för att sänka bi-
stånd eller för att undvika att ge bistånd. Vi tar det till intäkt för att effektivi-
sera och hitta nya metoder, inte för att släppa engagemanget och ambitions-
nivån.
Det är på det sättet man skall läsa Alf Svenssons artikel i Svenska Dagbla-
det. Svårare än så är det inte.
Jag kan också säga till lan Wachtmeister att vi visst är bekymrade för stats-
finanserna - det har vi varit hela tiden. Det är därför som regeringen har lagt
fram många smärtsamma men nödvändiga förslag om budgetförstärkningar,
både besparingar och intäktshöjningar.
Problemet med lan Wachtmeisters parti, eller hans f.d. partikamrater, är
att man lägger fram sina förslag utan att bry sig om vad som är politiskt möj-
ligt att få igenom. Sedan röstar man kors och tvärs i kammaren. Resultatet
blir ökade offentliga utgifter. Det som är intressant är att se vad som blir
resultatet av den politik man för, inte bara vad man tänker i kammaren. Det
är också en punkt som lan Wachtmeister kan begrunda när han tar semester
och funderar över vad han har uträttat som partiledare för Ny demokrati.
Anf. 47 IAN WACHTMEISTER (nyd) replik:
Herr talman! Jag är djupt rörd över herr Attefalls intresse för min semes-
ter, och den omsorg och godhet detta visar - som vanligt från kds.
Låt mig vad gäller bistånd säga att jag tar upp det i finansdebatten av det
skälet att det handlar om pengar, väldigt stora pengar. Därför måste man
göra någonting åt det. Jag tycker att de kds:are som har jobbat med bistån-
det, Alf Svensson och Alf Samuelsson, har blivit bättre och bättre. Jag tror
att ni själva allihop allteftersom tiden går kommer att inse att det inte går att
fortsätta med saker som ni själva ser är dumheter.
Det har varit populärt här att framställa Ny demokrati som det onda som
har kommit in i denna församling. Kds skall då vara det goda. Jag vill då
bara säga: Till sist hinner verkligheten i kapp och man börjar se hur det ser
ut ute i världen - vart pengarna går, vad man har ställt till med. När man
själv befinner sig i ett mycket besvärande statsfinansiellt läge är det klart att
man drar slutsatser av det - det utgår jag ifrån. Jag känner herr Attefall som
en man som kan tänka klart, och jag föredrar att förbli i den tron.
Anf. 48 STEFAN ATTEFALL (kds) replik:
Herr talman! Jag tackar för den komplimangen. Jag skall begrunda den
på min semester.
Jag vill också passa på att citera ur Ny demokratis reservation till dagens
betänkande. Där står: ”Utvecklingsbiståndet bör minskas med netto 6,2 mil-
jarder kronor och omfördelas till förmån för bl.a. de baltiska staterna.” Det
innebär att vi först skall halvera biståndet och sedan ta av det som är kvar
och lägga mer av det på de baltiska staterna. Det innebär en besparing på
biståndet till de andra delarna av vår värld på 8-10 miljarder kronor.
Vi ställer inte upp på den politiken. Om man bor i Afrika behöver man
hjälp och stöd, men hjälpen och stödet måste utformas på sådant sätt att de
ger resultat. Det är som ett led i det arbetet som man skall se Alf Svenssons
och kds engagemang och insatser på biståndspolitikens område.
Jag vill ta tillfället i akt och tacka lan Wachtmeister för hans tid i finansut-
Prot. 1993/94:122
10juni 1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
4 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 122
Prot. 1993/94:122
10juni 1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
50
skottet. Jag brukar ibland säga att det enda jag kan bli känd för är att jag
har suttit bredvid lan Wachtmeister i finansutskottet. Det är alltid något.
Tack för den tid som varit!
Anf. 49 JOHAN LÖNNROTH (v) replik:
Herr talman! Man kan ju fundera en del över vad som är bakgrunden till
det ideologiska närmande mellan Ny demokrati och kds som vi har bevittnat
i det senaste replikskiftet.
Jag tänkte påminna om en annan välkänd kds:are, nämligen Jerzy Ein-
horn. De mest pregnanta inläggen om långsiktigt sparande, inte minst inom
vården, som jag har tagit del av i medierna har författats av Jerzy Einhorn.
Jag skulle gärna vilja veta vad han tänker i de frågor som vi har diskuterat
här i dag.
Häromdagen ingrep Yrkesinspektionen på Sahlgrenska sjukhuset i Göte-
borg och sade att man inte längre tänkte tillåta att de sjuka låg i korrido-
rerna. Jag tror att Stefan Attefall känner till hur den kommunalekonomiska
situationen i Göteborg ser ut; där genomgår inte bara sjukvården utan också
skolan en djup kris. Apropå det här med mörkande, som Stefan Attefall ta-
lade om, skulle jag gärna vilja veta hur han ser på den kritik som Kjell-Olof
Feldt har riktat mot dubbelspelet när det gäller vården: å ena sidan bröstto-
nerna om att slå vakt om de gamlas rätt till en mänsklig vård och å andra
sidan det kalla faktum att 100 000 anställda i kommuner och landsting -
många av dem lågavlönade kvinnor inom vården - kommer att få gå. Med de
resurser ni är villiga att anslå kommer kvaliteten att försämras; det är ingen
mänsklig vård som kommer att kunna ges med de pengarna.
Kommunförbundet har skrivit brev till oss om att man vill ha 5 miljarder
som kompensation för de ökade kostnader som vi har lagt på kommunerna,
bl.a. genom barnomsorgslagen. Vårdnadsbidraget skulle enligt Stefan Atte-
fall spara in dessa pengar. Jag har talat med Kommunförbundets represen-
tanter också efter det att beslutet om vårdnadbidraget fattades. De är enligt
vad jag har förstått inte villiga att dra tillbaka sin skrivelse. Jag tror inte att
kds:arna i Kommunförbundet har någon annan mening - i så fall vill jag ha
besked om det från Stefan Attefall.
Anf. 50 STEFAN ATTEFALL (kds) replik:
Herr talman! Johan Lönnroth hade bevittnat ett närmande mellan Ny de-
mokrati och kds. Det enda närmande jag har upptäckt är det som vi genom-
för när vi - lan Wachtmeister och jag - sätter oss bredvid varandra i finansut-
skottet. Närmare än så blir det kanske inte heller.
Jerzy Einhorn och Stefan Attefall hyser samma oro för situationen i vård-
och omsorgssektorn, tror jag. Jag har inte upplevt att vi har haft några större
meningsskiljaktigheter på den punkten.
Vi har problem i en del kommuner. Göteborg är en sådan kommun. Ha-
ninge är ett annat exempel, och det finns ytterligare något. Men vi har inte
problem när det gäller vård och omsorg i de flesta kommuner i landet. På
den punkten kan jag faktiskt hålla med Göran Persson om slutsatserna i hans
rapport, där han skriver att han bedömer att de besparingar som skett inte
har orsakat några generella kvalitetsförsämringar i kärnverksamheterna.
Det är riktigt att vi har problem att hantera situationen i vissa kommuner.
Men Johan Lönnroth vet ju också att kristdemokraterna i Göteborg har sagt
nej till de besparingar som föreslagits. Göteborgs kommun lider av speciella
ekonomiska problem som beror på många olika faktorer, inte minst på att
man undvek att ta tag i problemen på 80-talet, när det i Göteborgs kommun
fanns en majoritet som stod Johan Lönnroth mycket nära.
Det parti som Johan Lönnroth hela tiden försöker fria till men som aldrig
bryr sig om att svara på frieriet förorsakar en sämre situation i kommunsek-
torn -jag försökte säga det i mitt huvudanförande här i kammaren. Johan
Lönnroth borde därför söka sig närmare kristdemokraterna än socialdemo-
kraterna. Vi har åtminstone uttalat att vi inte vill försämra det ytterligare.
Jag säger inte att vi har en problemfri utveckling i alla kommuner, men
det här är en situation som man måste prioritera på lokal nivå, och sedan
måste statsmakterna följa det mycket noggrant. Vi har ett nytt kommunal-
skatteutjämningssystem på gång till nästa år, och det måste också ta hänsyn
till de här sakerna, inte minst Göteborgs ekonomiska problem. Men Johan
Lönnroth måste också inse att det finns ett stort svart hål i statsfinanserna.
Springer man förbi den faktorn blir man inte seriös i diskussionen om kom-
munernas ekonomi heller, och det är Johan Lönnroths och Vänsterpartiets
stora problem.
Anf. 51 JOHAN LÖNNROTH (v) replik:
Herr talman! Kds:arna i Göteborg säger nej till besparingarna inom vår-
den, och så beter sig kds:are runt om i kommuner och landsting. Det är ett
dubbelspel: Kommunalpolitiskt uttrycker man en uppfattning, men här i
riksdagen uttrycker kds:arna regeringens linje, vilket är att 100 000 anställda
i kommuner och landsting skall avskedas under 90-talet.
Vårdnadsbidraget är ingen ekonomisk hjälp för kommunerna - tvärtom
belastar det statsfinanserna och höjer räntorna. Det innebär därmed också
ökande problem för kommunerna. Det finns ingen kvinna som frivilligt går
från sitt jobb eller lämnar sin barnomsorg för att få dessa pengar i vårdnads-
bidrag. De räcker inte till det!
Stefan Attefall tyckte att jag skulle närma mig honom och kds. Det är nog
ganska svårt, det. Han talade om etik och moral; det gör ju kds:arna gärna
och mycket. Jag kom att tänka på ett bibelcitat om att mannen skall vara sin
kvinnas huvud eller någonting sådant. Det är flera inslag i just den etik och
moral som kds och Stefan Attefall står för som är mig djupt främmande. Det
är t.ex. sådant som uttrycks genom vårdnadsbidraget och det som uttrycktes
i debatten om partnerskap häromdagen där man ville hindra homosexuella
människor att få sina rimliga mänskliga rättigheter.
Detta gör att jag aldrig kommer att kunna närma mig ett parti som kds.
När det gäller många av de ekonomiskpolitiska frågorna och även andra frå-
gor kan det nog vara ett ganska litet avstånd mellan mig och Stefan Attefall.
Men de djupa moralfrågorna - det som handlar om människans frihet och
framför allt kvinnans rätt till frigörelse - gör att jag aldrig kommer att kunna
närma mig det partiet.
Prot. 1993/94:122
10juni 1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
51
Prot. 1993/94:122
10juni 1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
bu dgetreglering
för budgetåret
1994195
52
Anf. 52 STEFAN ATTEFALL (kds) replik:
Herr talman! Vi skall kanske inte föra upp debatten på någon högre teolo-
gisk nivå. Jag tycker att Johan Lönnroth noggrannare skall studera det som
han kritiserar och en gång till fundera igenom detta innan han uttalar sig ka-
tegoriskt.
Johan Lönnroth nämner vårdnadsbidraget. Trots att Johan Lönnroth an-
ser att vi för en hemsk politik gentemot kvinnor är det fler kvinnor än män
som röstar på kds. Det kan vara en indikation på att det kanske inte är så
tokigt som Johan Lönnroth tror.
Johan Lönnroth säger att vårdnadsbidraget höjer räntorna. Det tyder på
att han plötsligt tror att offentliga utgifter kan påverka räntorna. Det är en
intressant insikt som han här försöker utveckla. Denna insikt kanske vi kan
få se mer av i nästa ekonomiskpolitiska motion från Vänsterpartiet.
Självfallet kommer vårdnadsbidraget på marginalen - det handlar om
marginalen i och med att beloppet är ganska lågt - att kunna påverka föräld-
rarna när de exempelvis väljer mellan att vara hemma någon månad extra
med sitt barn eller att gå ut i förvärvsarbete. De kanske väljer en annan barn-
tillsyn än vad de annars skulle ha valt. Det vet vi inte. Det är intressant att
dessa beslut inte skall fattas av kommunpolitiker utan av föräldrarna själva.
Om det får sådana här effekter blir det också positiva effekter för kommu-
nernas ekonomi. Då slipper kommunerna kanske att bygga ut någon annan
barnomsorg. De kan behålla en bra kvalitet på den kommunala barnomsor-
gen, och de behöver inte trycka in för många ungar på avdelningarna. Tyvärr
kanske många kommuner har fått göra det i alltför stor utsträckning.
Vi i kds prioriterar annorlunda i kommunerna, t.ex. när det gäller vård
och omsorg, än vi gör centralt. Vitsen med det statsbidragssystem som finns
är att det skall finnas utrymme för en lokal prioritering. Kristdemokraterna
i Göteborg har valt en annorlunda inriktning på den kommunala ekonomin
än moderaterna, som har huvudansvaret, har gjort. Göteborgs kommun har,
som jag sade, speciella problem. De generella problemen ser inte ut som i
Göteborg. Det finns, som sagt, en kommunalskatteutjämningsutredning.
Den kommer att lägga fram ett förslag. Jag förväntar mig att den tar hänsyn
till den speciella situation som vissa kommuner befinner sig i.
Vi följer självfallet dessa frågor noggrant. Detta är ingenting som vi tycker
är enkelt och lätt, men jag försökte säga att det är naivt att tro att ökade
utgifter från staten löser alla problem. Det synsättet präglar tyvärr Johan
Lönnroths inlägg och Vänsterpartiets ekonomiska motioner.
Anf. 53 Finansminister ANNE WIBBLE (fp):
Herr talman! Detta år står Sverige inför två vägval. Den 18 september står
valet mellan en framtidens politik som fångar chanserna till framtidsjobb i
framtidsbranscher och en gårdagens återställarpolitik som med skatter och
regleringar förstör möjligheterna till nya jobb.
Den 13 november står valet mellan en öppenhetens politik, där Sverige är
med och formar framtiden i Europa, och en maktlöshetens politik, där Sve-
rige isolerar sig.
Båda dessa val är avgörande för Sveriges framtid.
Det gäller jobben. Vi måste få fram en halv miljon nya jobb under 90-
talet. Det kräver mycket goda villkor för företagande och investeringar i
Sverige.
Det gäller välfärden. Våra barn och barnbarn skall inte tvingas betala allt
högre skatter för en allt sämre välfärd. Att stoppa ökningen av statsskulden
och skapa balans i de offentliga finanserna kräver kraftfulla åtgärder - som
måste vidtas.
Socialdemokraterna lämnade efter sig en ekonomi i fritt fall. Det var en
arbetslöshetsbomb, en finanskris och ett budgetunderskott. Därefter har all
kraft inriktats på att angripa problemen och på att ge Sverige en ny chans.
Mycket har uträttats.
Två viktiga steg har tagits för Sveriges deltagande i det europeiska samar-
betet. EES-avtalet har trätt i kraft, och förhandlingarna om ett svenskt EU-
medlemskap har slutförts med ett gott resultat.
Omfattande åtgärder har beslutats för att komma till rätta med krisen i de
offentliga finanserna. Riksdagen har fattat beslut om 95 miljarder kronor i
förstärkningar, och en långsiktig plan för att sanera de offentliga finanserna
har lagts fram.
Socialförsäkringarna har lagts om för att stoppa kostnadsexplosionen,
som skapades under Socialdemokraternas tid, och för att få fram hållbara
regler som uppmuntrar arbete och sparande.
Villkoren för att starta och driva småföretag har förbättrats radikalt. Skat-
ten på företagens arbetande kapital - deras byggnader och maskiner - har
tagits bort. Den dubbla skatten på risksparande, sparande i företag, har ta-
gits bort. Arbetsrätten har gjorts om, så att småföretagen skall våga nyan-
ställa.
Att röja upp efter 80-talets ekonomiska haveri har tagit tid. Men vi ser nu
allt fler glädjande tecken på att en utveckling mot ett ekonomiskt starkt Sve-
rige finns inom räckhåll. Politiken ger resultat.
Förbättringarna för småföretagandet, t.ex., har lett till en kraftigt ökad
framtidstro bland företagare. Det har tidigare talats om en aktuell enkät som
har gått ut till europeiska småföretagare. Den visar att de svenska småföreta-
garna numera är de mest optimistiska i hela Västeuropa.
Denna optimism ger jobb. Det kom nya siffror från SCB härförleden som
visar att det har skett en mycket stor ökning av sysselsättningen just i de
mindre företagen. Under det första kvartalet i år ökade antalet anställda i
de allra minsta företagen med 9 000 personer. Det är nästan en dubbelt så
stor ökning som den i de allra största företagen. Sammantaget fick drygt
25 000 personer under denna period nya jobb i de privata företagen. De
mindre och medelstora arbetsställena svarade för ungefär 20 000 av dessa
nya jobb. Tre fjärdedelar av nyanställningarna skedde alltså i de mindre
företagen.
Jag tycker att detta är mycket bra. Göran Persson tycker tydligen att det
är dåligt med nya jobb i småföretag. Han vill nämligen återgå till de gamla
reglerna, med höjda skatter för företagandet och stela arbetsrättsregler. Vi
vet av erfarenhet att en sådan återställarpolitik leder fel.
Göran Persson! Jag och många med mig, tror jag, skulle vilja veta vad det
är för fel på en politik som ger fler jobb i företagen. Göran Persson har fått
Prot. 1993/94:122
10juni 1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
53
Prot. 1993/94:122
10juni 1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
54
flera frågor om detta i dag. Hur kan högre skatter för företagen ge fler jobb?
Han har inte kunnat svara. Det finns inget svar. Det blir färre jobb.
De många ljuspunkter som finns i ekonomin ger oss faktiskt ett ganska
stort hopp, men det finns naturligtvis också orosmoln. Den senaste tidens
ränteutveckling är ett av dem. Den talar ett mycket tydligt språk. Arbetet
med att få ekonomin i balans måste fortsätta. Sverige är ju en liten öppen
ekonomi som sammanflätas alltmer med omvärlden. Med den nya elektroni-
ken kan kapital flyttas sekundsnabbt över gränserna. Sverige har ögonen på
sig. Varje misstanke, Göran Persson, om avsteg från en politik för budgetsa-
nering, förbättrat företagsklimat och prisstabilitet ger direkt utslag i högre
räntor.
Det är naturligt att de internationella investerarna efter den senaste tidens
opinionsmätningar har riktat sina kritiska blickar mot oppositionens ekono-
miska program. Vad har de funnit? De har funnit ett nej till regeringens sa-
neringsprogram utan några alternativ, och de har funnit en lång lista på nä-
ringslivsfientliga åtgärder som förstör chansen till nya jobb.
Rapporteringen i dagstidningarna och ekonomitidningarna har givit svart
på vitt. En icke obetydlig del av den ränteuppgång som har skett beror på
en oro för att Socialdemokraterna skall vinna nästkommande val.
Regeringen har, till skillnad från Socialdemokraterna, en ekonomisk poli-
tik med konkreta åtgärder som är väl förankrade i verkligheten. Vi har satt
upp ett tydligt mål. På fem år skall vi halvera arbetslösheten, och få de of-
fentliga finanserna i balans. Det ställer mycket hårda krav på den ekono-
miska politiken. Men det är bara så man kan rädda jobben och välfärden
Vår lösning har tre delar. Den första är ett medlemskap i den europeiska
unionen. Den andra är ett gynnsamt företagarklimat som ger nya jobb i den
privata sektorn. Den tredje delen är ett budgetsaneringsprogram.
Ett gott företagarklimat betyder att det måste löna sig att arbeta och satsa
på företagande. Här vill, som jag sade, Socialdemokraterna gå åt rakt mot-
satt håll: höjda marginalskatter och dubbel skatt på just det sparande i före-
tagen - risksparande - som dessa behöver för att kunna växa, investera och
ge jobb. Detta är galet!
Herr talman! Den tuffaste uppgift som den ekonomiska politiken står in-
för under de närmaste åren är saneringen av de offentliga finanserna. Det
finns, som det har framgått här under förmiddagen, två sätt att förhålla sig
till detta problem.
Det ena sättet är att föra väljarna bakom ljuset och låtsas som om proble-
met inte finns. Det är fegt, och det är farligt. Så gör Socialdemokraterna!
Det andra sättet är att ge ärliga och raka besked om de uppoffringar som
kommer att krävas under de kommande åren. Så gör regeringen - för att
rädda jobben och för att rädda välfärden!
Regeringspartierna har ett saneringsprogram som omfattar drygt 100 mil-
jarder kronor. Mer än 25 miljardef är redan beslutade. Av de åtgärder som
berör statsbudgeten återstår ca 45 miljarder kronor. Jag vill något kommen-
tera några av de områden som kommer att beröras av de återstående delarna
av programmet. Detta är en uppfordran till Göran Persson. De som lånar
ut pengar till Sverige vet vilken politik regeringen för, men de vet inte vad
Socialdemokraterna vill. Det skapar oro. Upp till bevis, Göran Persson! Har
ni något program, eller har ni inte det? Om ni inte har det, är det stor fara
å färde.
De delar som kommer att beröras av den budgetsanering som jag menar
är nödvändig är följande:
För det första gäller det ålderspensionerna. Det nuvarande pensionssyste-
met ger ett årligt underskott på ungefär 20 miljarder - det blir 15 miljarder
efter gårdagens beslut. Så kan det naturligtvis inte fortsätta. Det här under-
skottet kan täckas på i princip tre sätt: sänkt pensionsnivå, höjda avgifter
eller höjd pensionsålder. Min bedömning är att det kommer att vara nödvän-
digt att välja en kombination av dessa åtgärder.
För det andra gäller det förtidspensionerna. Antalet förtidspensionärer
har ökat stadigt under en mycket lång följd av år. Det är en omänsklig situa-
tion för de människor som är berörda. Det är också helt oacceptabelt ur
statsfinansiella utgångspunkter. I kompletteringspropositionen, som be-
handlas i det betänkande som vi nu debatterar, föreslås åtgärder för att
strama upp prövningen för beviljande av förtidspension. Det pågår inom So-
cialdepartementet ett arbete med fortsatt översyn av dessa regelsystem.
Översynen omfattar såväl regler och ersättningsnivåer som rehabiliteringsin-
satser.
För det tredje gäller det den offentliga konsumtionen. En viktig del av
programmet för att få balans i de offentliga finanserna är att den offentliga
konsumtionen skall hållas realt oförändrad. Det betyder att kravet på ratio-
naliseringar inom den offentliga sektorn kommer att fortsätta för att det skall
vara möjligt att tillgodose medborgarnas önskemål om en bra service. Det
statsfinansiella önskemålet och kravet innebär att det inte kan bli tal om nå-
gon ökning av statsbidragen till kommuner och landsting under resten av
1990-talet, inte ens i nominella tal.
För det fjärde gäller det åtgärder för att hindra fusk i socialförsäkringssys-
temen. En aktuell undersökning från Länsstyrelsen i Stockholm visar att
ungefär 70 % av dem som samtidigt fick statlig lönegaranti och bidrag från
Försäkringskassan faktiskt fuskade. Det finns också rapporter om att det
finns personer som jobbar svart samtidigt som de uppbär a-kasseersättning.
Sådant fusk måste naturligtvis stoppas. Det är ett bedrägeri mot välfärdssta-
ten. Människor har rätt att kräva att de skatter de betalar för välfärden skall
användas på ett ärligt sätt. Annars riskerar vi att moralen i hela samhället
undergrävs.
Fusket skall stoppas, och därför håller Riksrevisionsverket på regeringens
uppdrag på att kartlägga omfattningen av missbruket inom socialförsäk-
ringssystemet och skall lägga fram förslag till motåtgärder.
Andra områden som kommer att bli föremål för besparingar är sjuk- och
arbetsskadeförsäkringen, arbetslöshetsförsäkringen och bostadssektorn.
Inom sjuk- och tandvården blir det nödvändigt att höja en del avgifter.
Slutligen kommer det att krävas åtgärder för att förstärka budgetens in-
komstsida. Det gäller höjda miljöskatter, breddad bas för momsen, ett nytt
system för fastighetstaxering och en kraftig ökning av effektiviteten i skatte-
indrivningcn.
Denna lista är mitt tydliga besked till svenska folket: På det här viset kan
vi få bort budgetunderskottet. Visst är det tufft! Åtgärderna kommer att be-
Prot. 1993/94:122
lOjuni1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
55
Prot. 1993/94:122
10 juni 1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
56
röra oss alla. Men bördorna kommer att fördelas rättvist. De välbeställda
i samhället skall bidra med mer än de som har små eller inga ekonomiska
reserver.
Om man säger nej till ett sådant här program, betyder det att man säger
ja till en dold och djupt orättfärdig fördelningspolitik. Om vi inte får balans
i de offentliga finanserna, kommer växande räntekostnader att bryta ner väl-
färden, minska företagens investeringsvilja och möjligheterna till fler jobb.
Det kommer att permanenta arbetslösheten och inte minst långtidsarbetslös-
heten. Våra barn och barnbarn får enbart skulder i arv. Det är en väldigt
orättvis politik.
Men Göran Perssons politik, såsom den har beskrivits i dag och vid tidi-
gare tillfällen i reservationer och motioner här i riksdagen - dvs. ett nej till
ett program för att få balans i de offentliga finanserna -, galopperar stats-
skulden, Göran Persson! Tillväxten minskar och jobben blir färre. På bara
några år skulle skulden öka med mer än 450 miljarder kronor! Bara räntorna
på denna skuldökning, dvs. räntor utöver dem vi har i dag, är mer än 40
miljarder kronor. Hur skall de pengarna tas fram? Göran Persson kan inte
göra anspråk på att vara en seriös debattör i den ekonomiska politiken när
han inte har något svar på frågan om statsskulden.
Herr talman! I dag är det skolavslutning, och många barn får sina termins-
betyg. Också Sverige får betyg! Skillnaden är att Sverige betygsätts varje dag
av de placerare som har till uppgift att låna ut pengar. De vet vad regeringen
vill göra åt statsskulden. De vet att vi klarar av det - vi har redan klarat av
95 miljarder. Detta är väl känt. Men de vet inte vad oppositionen vill göra -
de vet inte vad Göran Perssons parti vill. Göran Perssons parti saknar pro-
gram för att få balans i de offentliga finanserna. Göran Perssons parti saknar
en politik för att komma till rätta med statsskulden. Det är naturligt att detta
skapar oro. Det går ut över boendet och de arbetslösa.
Så upp till bevis, Göran Persson! Det har funnits många tillfällen under
dagens debatt att tala om vad ni skall göra åt statsskulden. Hur skall ni få
balans i de offentliga finanserna?
Herr talman! Regeringens politik är en politik för framtiden och förrättvi-
san. Det är en politik som vågar ta itu med de svåra frågorna. Det är en poli-
tik som ger Sverige nya jobb och som ger våra medborgare en välfärd som
de kan lita på.
Det är en bra politik. Det är viktigt att den får fortsätta - för jobbens och
för välfärdens skull!
(Applåder)
Anf. 54 GÖRAN PERSSON (s) replik:
Herr talman! På något sätt måste jag trots allt uttrycka min beundran för
finansministern. Krampaktigt slutar hon sitt anförande med att säga att det
är en politik för rättvisa och arbeten. Jag tror att de allra flesta som har följt
Anne Wibbles insatser vet att politiken har lett åt rakt motsatt håll. Det im-
ponerar inte att så här på slutet försöka gaska upp sig och angripa oppositio-
nen på det sätt som fru Wibble gjorde alldeles nyss.
Fru Wibble har varit borta ur debatten någon månad, vi har inte hört så
mycket från henne. Så dyker hon upp i dag beledsagad av sin statssekrete-
rare som också skrivit en debattartikel som har en underton att det blir en
socialdemokratisk regering i höst. Det är socialdemokraterna som skall visa
regeringsprogram och regera. Ni ger upp väldigt lätt, måste jag säga.
Ni regerar ju i 100 dagar till. Utlandet behöver en svensk regering också
under den perioden. När nu räntorna har stigit och man har krävt besked
om vilken politik som skall möta den utvecklingen trodde vi att vi skulle få
svar. Socialdemokratin har visat sitt program. Det har vi gjort i motioner och
i utskottsarbetet. Det finns att läsa. Men det är ni som regerar, det är ni som
betygsätts.
Fru Wibble har skrivit en artikel i Dagens Nyheter. Jag har ställt frågor i
dag, det har finansministern hört. Hon berömmer sig av att ha en plan. När
debatten är slut är den planen pulvriserad av de andra figurerna i Jönssonli-
gan som står för planen. Det började med Per-Ola Eriksson som tog avstånd
från höjningen av pensionsåldern. Det var väl motiverat därför att vi där har
en uppgörelse. Det fortsatte med Attefall, den andre mannen i ligan, som
säger att man inte kan ge sig på egenavgiftema - för att inte tala om Tobis-
sons avfärdande av skattehöjningar som insinuationer som moderaterna inte
skulle kunna pådyvlas. Avslutningvis säger Leijonborg att här står ingenting
nytt, allt detta har vi sagt förut.
Vadan denna uppvisning, fru finansminister, i debattskrivandets konst om
det inte var någonting kvalitativt nytt som skulle presenteras? Visst finns det
ett nytt inslag i artikeln. Det är lätt att se. Det finns ett tufft och hjärtlöst
drag. Man pekar ut vissa grupper som man skall ta av, utan förståelse för att
det ni har gjort har gjort dem totalt omotiverade att medverka i en sanering
av statsfinanserna. Var finns förståelsen för fördelningspolitiken? Vad finns
bakom det hjärtlösa? Där ligger det socialliberala tillkortakommandet.
Anf. 55 Finansminister ANNE WIBBLE (fp):
Herr talman! När jag lyssnar på Göran Persson kan jag inte låta bli att
tänka på en annan lagom tjock man i sina bästa. Han heter Karlsson på ta-
ket. Karlsson tycker själv att han är världens bästa på allting. Han är värl-
dens bästa ångmaskinskötare. Men när han skall sätta i gång lillebrors ång-
maskin exploderar den.
Göran Persson tycker säkert att han skulle bli världens bästa finansminis-
ter om han fick chansen. Men precis som det är med Karlsson på taket är
det med Persson på taket. Utan saneringsprogram, utan ekonomisk politik
exploderar statsskulden. Med de förslag som finns om höjd skatt på nya jobb
exploderar arbetslösheten.
Astrid Lindgren skriver ganska finurliga sagor. Det finns alltid ett litet uns
av allvar i botten. Sagan om Karlsson på taket visar att gott självförtroende
inte räcker hela vägen. Jag undrar om Göran Persson kommer ihåg det.
På förmiddagen i dag kom ett pressmeddelande som visar att Göran Pers-
son tycker illa om alla föreslagna åtgärder för att få balans i de offentliga
finanserna. Alla förslag som jag har nämnt är Göran Persson emot. Vad vill
ni då göra?
Göran Persson visade nyligen upp en löpsedel. Jag har låtit konstruera en
löpsedel som visar hur en löpsedel skulle se ut med Göran Perssons politik:
Prot. 1993/94:122
10juni 1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
57
Prot. 1993/94:122
10juni 1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
58
blankt, vitt, tomt, ingenting - väldigt upplysande för väljare och dem som
bekymrar sig för svensk ekonomi. Detta är faktiskt oärligt, Göran Persson.
Man kan naturligtvis resonera rent logiskt och fundera över vad social-
demokraterna skulle kunna tänka sig att göra. Det första är att spara på nå-
gonting annat än det jag har föreslagit. Man kan spara på de handikappade,
barnbidragen, biståndet, inom flyktingpolitiken osv. Är det detta Göran
Persson menar? Då räcker det inte att säga nej till vårnadsbidraget. Där
handlar det om 2 miljarder. Här fattas det ganska många miljarder. Är det
detta som Göran Persson skall spara på?
Man kan fortsätta skattehöjningspolitiken. 45-50 miljarder i ökad skatt
tar död på allt nyföretagande i landet. Då försvinner jobben, knäcks ekono-
min och permanentas arbetslösheten. Är det detta Göran Persson menar?
Den tredje varianten rent teoretiskt är att göra ingenting. Det är det som
de flesta som har tittat på den socialdemokratiska politiken bedömer som
mest sannolikt. Det betyder att statsskulden galopperar. Risken för att
Göran Persson - världens bästa Persson - skulle få chansen att förverkliga
detta tomma budskap skapar i dag problem för boende och arbetslösa. Nu
måste Göran Persson tala om vad han vill göra för att få balans i de offentliga
finanserna.
Anf. 56 GÖRAN PERSSON (s) replik:
Herr talman! Vi har hört världens värsta Wibble lägga ut texten om det
förträffliga med hennes egen politik. Jag saknar ett besked. Står regeringen
bakom den plan som Anne Wibble stort lanserar i dagens morgontidning?
Är det regeringens plan? Vad har i så fall de ledamöter här i kammaren som
företräder andra inslag i fyrpartiregeringen haft för mandat attt tala? Förstår
fru Wibble vilket intryck det ger till dem som skall bedöma den svenska eko-
nomiska politiken och er handlingskraft att finansministern på riksmötets
näst sista dag lanserar en plan som de övriga regeringspartierna tar avstånd
ifrån?
Vi har ögonen på oss, sade Anne Wibble. Ja, det har vi. Jag är ganska
säker på att det som Anne Wibble har visat upp här i dag kommer att vara
någonting som inte stärker förtroendet för Sverige. Tvärtom kommer det att
understryka den enkla valpropagandans karaktär.
Så om första sidor. Jag tänker faktiskt så småningom fylla Expressens
första sida med rubrikord, men jag kommer aldrig - det kan jag försäkra
Anne Wibble - att stå för en politik som får en första sida med rubriken: Nu
skall de gamla betala krisen.
Förstår fru Wibble det utmanande i den fördelningspolitiken? Det har va-
rit kärnan i mitt angrepp på regeringen. Det har jag ännu inte fått något svar
på.
Vi socialdemokrater har lanserat en ekonomisk politik som utgår från att
stötta tillväxten, att pressa tillbaka arbetslösheten, minska trycket på de of-
fentliga utgifterna genom att förbättra sysseslsättningen. Vi menar att de
jobben skall skapas i näringslivet. Vi menar också att det skall ske genom en
bolagsbeskattning som vi var överens om i samband med skattereformen. Vi
vill inte ha en höjd bolagsbeskattning, som regeringen föreslog förra året för
att kunna sänka kapitalskatterna. Det är så det ligger till.
Vi har också lanserat kraftiga besparingar i jordbruk, i försvar, vårdnads-
bidrag m.fl. skattejusteringar som gör att vi får bättre budgetsaldo än rege-
ringen. Vi socialdemokrater har en gång förut tagit hand om en söderkörd
folkpartistisk ekonomi. Jag tror att vi får göra det en gång till. Det blir svå-
rare den här gången, men folk vet att vi har gjort det förut, och vi skall göra
det igen.
Anf. 57 Finansminister ANNE WIBBLE (fp):
Herr talman! Låt med börja med det sista Göran Persson tog upp. Det var
struntprat. Göran Persson vet mycket väl att hans egen motion angående
nästa budgetår innebär ett större underskott än enligt regeringens förslag.
Problemet är dessutom att det inte för ett enda budgetår därefter finns något
förslag. Det saknas helt. Det finns inget program för att få balans i de offent-
liga finanserna. Så här tomt och blankt ser det ut! Det innehåller noll och
ingenting.
Låt oss sedan diskutera pensionerna. Gärna det. Det står i den proposition
och i det betänkande som Socialdemoraterna står bakom - vars förslag So-
cialdemokraterna här i kammaren röstade för i går eller om det var i förrgår -
att dagens pensionssystem har ett stort underskott. Detta innebär att alla
partier som röstade för förslaget är överens om att det kan komma att krävas
åtgärder. Göran Persson har själv varit med om att tillsätta en del ekono-
miska representanter i en arbetsgrupp som just har räknat fram att det är
helt nödvändigt med åtgärder.
Rent teoretiskt kan man tänka sig - försök nu att en enda gång tänka teo-
retiskt, Göran Persson - att det finns tre varianter. Man kan höja avgifter,
man kan sänka utgifter och man kan höja pensionsåldern. Några andra va-
riationer för att minska utgifterna och få balans i pensionssystemet finns inte.
Antingen minskar man utgifterna eller också höjer man inkomsterna.
Den fråga som Göran Persson måste svara på är: Är Göran Persson be-
redd att göra någonting åt detta? Tänker han att låta underskottet fortsätta
vidare? Eller skall han ta till någon annan sorts Karlsson på takets kuckeli-
muckmedicin, som består av en massa godis som inte hjälper, men som han
tror att han skall kunna hitta för att bli av med detta underskott? Göran Pers-
son har själv röstat för påståendet att det fattas pengar och att man måste
göra någonting åt detta. Då vill jag säga: Upp till bevis! Våga tala om någon-
ting, Göran Persson! Min bedömning är att det kommer att krävas åtgärder
både på utgiftssidan och på inkomstsidan för att åstadkomma balans.
Sedan sade Göran Persson några konstiga ord om företag. Låt mig då göra
följande påstående: Jag har aldrig träffat på något enda företag som inte
sköts av en företagare. Har Göran Persson träffat på något företag som inte
drivs av en företagare? Genom att Göran Persson vill höja skatten för företa-
garna - människorna, idégivarna, innovatörerna - förstör han företagens
möjligheter att investera och erbjuda jobb. Göran Persson har en chans till
att tala om hur han skall få balans i de offentliga finanserna.
Anf. 58 JOHAN LÖNNROTH (v) replik:
Herr talman! Jag har ingen Expressen att vifta med, utan jag har bara den
här boken. Det börjar bli litet svårt att lyfta upp den. Det är kanske bäst att
Prot. 1993/94:122
10juni 1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
59
Prot. 1993/94:122
10juni 1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
60
säga att jag inte på långa vägar håller med om allt som står i den. Kjell-Olof
Feldt har en formulering beträffande regeringens planer att spara in på kom-
munerna, en besparing som inte regeringen själv skall genomföra utan det
är kommunpolitikerna som skall genomföra den.
Kjell-Olof Feldt skriver att man starkt kan misstänka att finansministern
själv inte har en aning om vilka rationaliseringsmöjligheter som finns och var
besparingarna kan ske.
Det är inte riktigt som finansministern säger att Nathalieplanens sparande
i huvudsak går ut över den privata konsumtionen. Relativt sett är det skolan,
vården och omsorgen som får ta den i särklass största smällen. 100 000 an-
ställda, de flesta lågavlönade kvinnor, får gå ut i arbetslöshet.
Att de nominella statsbidragen inte får öka är fullständigt ointressant. Det
handlar inte om det. Statsanslagen minskar dramatiskt, samtidigt som kom-
munernas skatteinkomster ökar. Om finansministern skall klara att sparka
100 000 kommunanställda måste finansministern dra in oerhört mycket mera
pengar från kommunerna. Här ger inte finansministern något besked. Hon
mörkar.
Jag vill ta upp en sak till. Tänk teoretiskt, sade finansministern till Göran
Persson. Jag skulle gärna vilja att också finansministern gjorde det när det
gäller det här med jobben och skatterna. Det är riktigt att sänkta skatter ger
fler jobb, om man tänker rent teoretiskt i en modell som endast innehåller
dessa två storheter, skatter och jobb. Men nu är det hela betydligt mera kom-
plicerat.
Ofinansierade skattesänkningar av den typ som ni genomför leder till
större underskott, höjda räntor, lägre investeringar och färre jobb.
Finansministern måste kunna svara på frågan: Varför skall man sänka en
av världens lägsta företagsskatter ännu mer?
Anf. 59 Finansminister ANNE WIBBLE (fp):
Herr talman! Det finns ett stort antal synpunkter i Kjell-Olof Feldts bok
som jag har stor förståelse och sympati för. Det är bara synd att han kom på
dem litet sent. Det finns några synpunkter som jag alls inte delar. En av dessa
hänger samman med den passus som Johan Lönnroth läste upp, vilken inne-
bär en ökande central dirigering av kommunerna. Det strider mot min vär-
dering av att det är viktigt med kommunal självstyrelse.
Det som Feldt beskriver i sin bok, och som Johan Lönnroth tydligen in-
stämmer i, är att man här i riksdagen i Stockholm skall ange exakt hur var
och en av de 290 kommunerna och - som jag förmodar - de 24 landstingen
skall bete sig. Man skall alltså ange exakt hur kommunerna skall få fram de
olika tjänster som medborgarna behöver. Jag tycker inte om sådan central-
styrning. Därför har vi ändrat systemet för statsbidragen till kommunerna.
Vi ger numera alla pengarna i en påse. Men jag vet att Vänsterpartiet är
emot detta. Ni vill centralstyra. Men, som sagt, jag delar inte den uppfatt-
ningen. Kommunerna och landstingen själva är bäst skickade att fälla det
avgörandet. Rätt mycket av beslutsfattandet skall sedan ut också till de en-
skilda människorna hemma vid köksborden.
Sedan tog Johan Lönnroth upp ett påstående om sambandet mellan skat-
ter och jobb. Här kan man säkert föra långa och intressanta resonemang.
Om man tittar på den svenska utvecklingen av sysselsättningen under de se-
naste 40-50 åren har det i detta land förts en viss sorts skattepolitik som har
tvingat upp skatterna framför allt för näringslivet och de privata företagen.
Resultatet har blivit att antalet jobb i den privata sektorn nu är precis det-
samma som det var 1950! Detta är ju ett av de stora problemen i svensk eko-
nomi, att vi har för få jobb i den privata sektorn.
Alla, utom möjligen Johan Lönnroth, inklusive socialdemokratin tycks nu
vara överens om att det är från den privata sektorn som de nya jobben måste
komma. Men då kan man inte, som Johan Lönnroth föreslår, tro att det bara
går att önska att dessa nya jobb skapas om man går tillbaka till den gamla
skattehöjningspolitiken. Det är bara ett önsketänkande. Dessutom strider
det mot de senaste 40-45 årens erfarenhet. Det är bara larv, kort sagt.
Vad som krävs för att vi skall få fram de nya jobben är att vi har bra villkor
för företag och företagande. Det går inte med Johan Lönnroths politik.
Anf. 60 JOHAN LÖNNROTH (v) replik:
Herr talman! Jag begriper ärligt talat inte varifrån finansministern har fått
detta med att Feldt i sin bok skulle tala för centralstyrning av kommunerna.
Det finns inte ett ord om det. För övrigt är inte heller jag anhängare av något
slags statlig centralstyrning av kommunerna.
Vad Feldt däremot talar om är i princip samma sak som Kommunförbun-
det talar om i ett brev till finansutskottet, där också Anne Wibbles partikam-
rater, folkpartisterna, har varit med och ställt sig bakom. Kommunförbundet
kräver att när vi här i riksdagen fattar beslut och när regeringen lägger fram
förslag som leder till att kommunerna får ökade kostnader, då skall vi ta an-
svaret och anvisa finansiering. Kommunförbundet säger att de senaste beslu-
ten som har fattats innebär att man måste ha ytterligare 5 miljarder. Också
Anne Wibbles partikamrater, exempelvis Rune Zachrisson i Göteborg, står
bakom kravet. De väntar på ett svar. Ni ägnar er åt ett dubbelspel och skju-
ter över ansvaret till kommunpolitikerna, som försöker att bolla tillbaka det
till er.
Anne Wibble talade om de privata jobben på 50-talet. Det är klart att det
behövs fler jobb också i privat sektor i dag, men att jämföra med 50-talet är
ganska ointressant. Man kan ju fråga sig: Vem kunde på 1800-talet tro att
det skulle räcka med att 5 % av befolkningen skulle producera jordbruks-
produkter 100 år senare?
Vi går mot en utveckling, där varuproduktionen kräver en allt mindre an-
del av den samlade arbetskraften, beroende på datorisering osv. Skall man
skapa Europas bästa skola och en mänsklig vård för det ökande antalet
mycket gamla människor, måste detta få ta dels en ökad andel av det natio-
nella arbetet, dels en ökande andel av nationalinkomsten. Det kommer vi
inte ifrån, Anne Wibble, oavsett olika ideologier.
Vänsterpartiet har lagt fram ett förslag som innebär den starkaste budge-
ten av samtliga partiers i denna riksdag. Finansdepartementet får gärna
granska förslaget i varje detalj och motsäga detta. Vi inser att man utan en
sanering av de statliga finanserna inte klarar vare sig jobben eller rättvisan.
Prot. 1993/94:122
lOjuni1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
61
Prot. 1993/94:122
lOjuni1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
62
Anf. 61 Finansminister ANNE WIBBLE (fp):
Herr talman! Den regel som Johan Lönnroth tog upp först är en väldigt
bra regel. Vi har infört den under denna mandatperiod. Den har icke funnits
tidigare under ett långt socialdemokratiskt maktinnehav. Det är en regel
som just säger att om staten, riksdagen, bestämmer att kommunerna skall
göra något ytterligare eller annorlunda, skall staten också skicka mer pengar.
Om någon uppgift tas bort, kan man minska beloppet. Regeln kallas för fi-
nansieringsprincipen. Det var på ett tidigare stadium mycket diskussion om
detta i kommunerna, eftersom man tyckte att det tidigare systemet var orätt-
vist. Nu har vi denna regel, och den finns stadfäst i dagens betänkande.
Kommunförbundet är den organisation som skall ta till vara kommuner-
nas intressen på bästa sätt. Riksdag och regering har litet annorlunda be-
dömningar om de exakta effekterna av de olika förslagen. Men i allt väsent-
ligt är regeln om finansieringsprincipen en mycket stor framgång för säker-
heten i den kommunala politiken. Den innebär faktiskt en klar förbättring
för planeringsförutsättningarna.
Johan Lönnroth, som i och för sig är intressant att diskutera med men som
på väldigt många grundläggande punkter skiljer sig från mig när det gäller
värderingarna, tycks utgå från att man bara kan uppnå bättre resultat om
man sätter till mera resurser eller pengar.
Men det är faktiskt inte så, Johan Lönnroth, därför att vad man får ut av
en viss mängd insatta resurser beror faktiskt på hur människorna använder
dessa resurser. Om människor är kreativa och hur ett jobb är organiserat
påverkar också kvaliteten och den mängd service som blir resultatet. Det
fungerar på ungefär samma sätt som med två olika fotbollslag. De har på ett
ungefär lika mycket resurser från början, samma antal spelare, samma sorts
skor och bollen har de gemensamt etc., men ändå är det oftast något lag som
vinner. Detta beror ju på hur samarbetet fungerar och hur människors kun-
skaper och förmåga används. Detta glömmer Johan Lönnroth, men lyckligt-
vis är det väldigt många andra som kommer ihåg det.
Herr talman! Låt mig avslutningsvis få säga att det gör mig ännu mer ner-
vös, om Johan Lönnroths politik skall ha någon sorts inflytande över en poli-
tik som Göran Perssons parti eventuellt skulle komma att genomföra. Det
tror jag skulle förvärra läget ytterligare just för dem som jag tror att Johan
Lönnroth ömmar för, nämligen de som inte har några jobb men som vill ha
jobb.
Anf. 62 IAN WACHTMEISTER (nyd) replik:
Herr talman! Om några timmar är jag åter företagare. Men jag är fortfa-
rande riksdagsman i detta ögonblick. Jag kan från företagarvärlden berätta
att den största nyttan för företagen gör politikerna genom att hålla sina långa
fingrar borta från dem så mycket som möjligt.
Småföretagen är optimistiska i dag, sade finansministern. Ja, det är de,
därför att de har jobb och därför att exportindustrin går bra. Det beror på
att det finns en högkonjunktur och att vi har en flytande krona. Detta är inte
direkt regeringens förtjänst, för att uttrycka sig något milt.
Däremot är det nu regeringens och riksdagens uppdrag att göra något i
storleksordning två gånger Nathalieplanen för att få ordning på aktiebolaget
Sveriges affärer, för de är era affärer. Min fråga till finansministern är: Är
hon beredd att väsentligt vässa Nathalieplanen, om hon skulle förbli finans-
minister under nästa fyraårsperiod?
Jag tycker att man skall lära av sina misstag, som det heter. Det är ju
snyggt och prydligt för oss alla. Därför tycker jag att det borde vara en själv-
klarhet för den sittande regeringen, som är ansvarig för det som har skett
nu, att tillsätta en haverikommission för att verkligen utreda vad det var som
hände och vad det kostade när valuta- och räntepolitiken gick över styr un-
der svarta november 1992. Den kraschen slutade inte lika lyckligt som den
noggrant utredda JAS-kraschen, där planet åtminstone inte landade så att
en massa folk gick åt. Men kraschen i november 1992 var mycket stor.
Jag har en fråga till, men jag vill nu i första repliken begränsa mig till dessa
två frågor: Är finansministern beredd att väsentligt vässa Nathalieplanen
framöver? Fråga nummer två: Vore det inte skäligt att tillsätta en haveri-
kommission för det största finansiella haveriet i Sverige?
Anf. 63 Finansminister ANNE WIBBLE (fp):
Herr talman! Jag besvarar den andra frågan först. Jag tror att man löser
relativt få problem av det här slaget genom utredningar. Det känns inte ange-
läget att tillsätta en ny utredning för just detta syfte.
Som lan Wachtmeister förhoppningvis vet är Nathalieplanen nu förstärkt
och tidigarelagd just därför att regeringen och jag bedömer att det krävs en
betydande säkerhetsmarginal i arbetet med att få ordning på de offentliga
finanserna. Man kan inte förlita sig på en lång period av mycket snabb till-
växt, som av många olika skäl är mycket önskvärt, inte minst för att få fram
jobben och få ner arbetslösheten. Men för att ha litet extra säkerhetsmargi-
nal i arbetet med de offentliga finanserna har vi skärpt Nathalieplanen.
Detta utgår jag från att lan Wachtmeister vet, eftersom han har gjort en
poäng av att han har varit med vid alla sammanträden i finansutskottet, där
frågan har behandlats.
Det innebär att Nathalieprogrammet, som det är utformat, uppfyller kra-
ven på att i relation till hela ekonomin få statsskulden i balans, dvs. att få
bort budgetunderskottet. Man kan naturligtvis aldrig vara helt säker på vad
som händer i omvärlden. Om det händer något konstigt, får man diskutera
läget i den situationen. Men enligt bedömningarna om världskonjunktur
etc., som OECD och en del andra internationella organisationer nyligen har
räknat upp, är programmet det som är nödvändigt och tillräckligt för att nå
målet balans i de offentliga finanserna. Detta är mitt svar.
Anf. 64 IAN WACHTMEISTER (nyd) replik:
Herr talman! Jag tackar för svaren. För det första är det aldrig snyggt att
skyla över det som har inträffat, och det är inte heller särskilt effektivt. Jag
tycker att de som satt vid rodret tvärtom borde initiera en undersökning om
vad det var som hände och vad det kostade.
För det andra är det min absoluta uppfattning att Nathalieplanen inte är
tillräcklig, inte heller den förstärkta upplagan av den. Trots Anne Wibbles
glädjekalkyler fortsätter statsskulden att explodera, eller i varje fall att ga-
loppera.
Prot. 1993/94:122
lOjuni1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
63
Prot. 1993/94:122
lOjuni1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
64
Sedan har jag en annan fråga: Vad har vi lärt av bankkrisen? Bankstödet
var ju alla tiders för bankerna och kostade runt 60 miljarder - oändliga be-
lopp.
Det var trevligt, och nu har bankerna kommit i gång. Borde inte detta stöd
ha villkorats? Borde inte bankstödet ha kunnat ge någonting tillbaka till dem
som betalat det, till alla medborgarna? Skulle vi inte kunnat ha vanlig ”profit
sharing” - ni som här inne gärna talar om företagsamhet - så att de som tar
riskerna också får vara med och ta vinsterna? I det här fallet tog skattebeta-
larna alla riskerna, men de fick inte vara med och dela på vinsterna när dessa
kom.
Tycker inte finansministern, så här i efterhand, att det hade varit ganska
bra att villkora bankstödet bättre än man gjorde? För fru finansministern är
väl ändå inte lika ofelbar som världens bästa Persson?
Anf. 65 Finansminister ANNE WIBBLE (fp):
Herr talman! Frågan om statsskulden och dess sanering tycker jag kunde
ställas med något större legitimitet från lan Wachmeister om det inte vore
så att han och hans partivänner hade medverkat till ett stort antal utgiftsök-
ningar vid sitt knapptryckande här i kammaren. Det känns något sent på-
kommet.
Frågan om bankstödet är naturligtvis oerhört central för många företags
framtid. Det har kostat väldigt mycket pengar att ha kvar ett säkert och sta-
bilt betalningssystem och kreditförsöijningssystem, ungefär 60 miljarder
kronor. Jag menar att det har varit värt det. Annars hade många småföretag
gått omkull, många människor, pensionärer och andra, hade fått se sina
sparmedel försvinna, utländska låntagare hade blivit mycket upprörda.
Min bedömning är att vi kommer att kunna få tillbaka en del av dessa in-
satta pengar. Exakt hur mycket är svårt att avgöra, och tidpunkten är också
svår att avgöra. Men det är en bedömning som också har kommit från de
berörda myndigheterna, att det till skattebetalarna kan komma tillbaka en
icke obetydlig del. De pengarna är, kan jag försäkra lan Wachtmeister - ef-
tersom de är okända till sin storlek och till sin tid - inte inräknade i Nathalie-
programmet. Det blir ett extra påskyndande av budgetsaneringen när dessa
pengar kommer.
Ett första steg kan antagligen tas i samband med en privatisering av Nord-
banken så småningom. Det är också ett sätt att få tillbaka statligt insatta
pengar där.
Det är alltså mycket viktigt att medborgarna känner att de faktiskt får så
mycket som möjligt tillbaka och att de insatta medlen inte används för fall-
skärmsbetalningar och annat som med rätta har upprört väldigt många män-
niskor.
Anf. 66 ARNE KJÖRNSBERG (s):
Herr talman! När jag var alldeles ny i riksdagen, en av de första kvällarna,
träffade jag dåvarande andre vice talmannen Karl Erik Eriksson här nere i
bankhallen. Han gav mig rådet: Nu när du är ny i riksdagen, så försök vara
i kammaren så mycket som möjligt och sug i dig vad som sägs där.
Jag fick göra det, men ibland måste man kolla sina intryck för att se om
de första intrycken verkligen stämmer. Inför den här debatten har jag därför
läst protokollen från de senaste ekonomisk-politiska debatterna mycket nog-
grant.
Då har jag fått mina första intryck bekräftade, och jag slås av några saker
som regeringspartiernas företrädare ständigt upprepar.
1. Regeringens företrädare, enkannerligen statsministern och finansminis-
tern, och regeringspartiernas riksdagsledamöter har alltid rätt, vet bäst och
vet allt.
2. Nämnda företrädare har en enorm självsäkerhet som oftast tenderar att
övergå i självgodhet. För säkerhets skull, eftersom jag har studerat talarlis-
tan framöver här, vill jag säga att det sista inte, i varje fall inte i så stor grad,
gäller Bengt Wittbom. Visst är han självsäker, men han är inte så självgod
som många andra borgerliga företrädare.
3. Socialdemokraterna har alltid fel, våra förslag är alltid dåliga, för att
inte säga katastrofala.
Förresten, jag kom på en sak till. Vi är dessutom okunniga, vi vet ingen-
ting, vi har nästan alltid en ond vilja, dessutom bluffar vi. Finansministern
och Lars Tobisson använder ofta dessa uttryck. Lars Leijonborg bidrog i dag
med att vi kör med halvsanningar och tom retorik, och Stefan Attefall sade
att vi kommer med falska förespeglar. På slutet sade finansministern här att
vad vi säger är struntprat.
Detta tycker jag slår igenom när man läser regeringens kompletterings-
proposition. Det är precis som att för regeringen är riksdagen något onödigt
ont, något besvärande, t.o.m. något som man mer eller mindre öppet kan
bortse ifrån.
Jag menar att regeringens förslag skall visa tillståndet i nationen. Det skall
ske öppet, riktigt eller för att använda ett av finansministerns favorituttryck:
det skall vara korrekt.
Jag hävdar att regeringens förslag, exempelvis i kompletteringspropositio-
nen, inte uppfyller de här kraven. Jag skall ta några exempel.
Förra året krävde riksdagen att det som brukar kallas tuben - tillkom-
mande utgiftsbehov netto - skall redovisas brutto för att genomskinligheten
och genomlysningen skall bli större. Ändå väljer regeringen att bortse från
dessa riksdagens krav. Finansministern har i en debatt här i riksdagen på en
fråga från mig sagt:
A. Regeringen är inte beredd att efterkomma riksdagens beställning.
B. Finansministern är inte heller beredd att redovisa innehållet i tuben så
att vi skulle kunna bedöma halten av regeringens förslag.
Detta har finansutskottet i text riktat mycket allvarlig kritik emot. Men
från majoriteten föranleder det bara text, inget tillkännagivande.
Nu bedömer regeringen att budgetunderskottet och upplåningsbehovet
betydligt skall minska. Ett skäl till det är, säger man, att statsskuldräntorna
går ner med 17 miljarder kronor. Hur har man kommit fram till det?
Statsskulden ökar med 190 miljarder, men räntorna går ner med 17. Det
verkar trolleri, och det är det nog också, om det slår in.
Regeringen säger att man börjat använda nya beräkningsmetoder. Man
använder en prognosränta bl.a. för de femåriga svenska statsobligationerna
på 7 % för i år.
Prot. 1993/94:122
lOjuni1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
5 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 122
Prot. 1993/94:122
lOjuni1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
66
Jag för statistik på statsskuldräntorna sedan flera år tillbaka. De har som
lägst i år varit 7,91 %, och det var bara en enda dag. I går var räntan på
femåriga statsobligationer 9,08 %. Den kommer att ligga långt över 8,5 % i
genomsnitt i år, enligt mitt tips.
Om man då vet att räntekänsligheten är väldigt stor, och att 1 procenten-
het betyder i storleksordningen 10-12 miljarder, då framgår det direkt att
regeringens prognos inte är sann. Genomlysningen finns där i varje fall inte.
Vi kan inte lita på vad som står där.
Om regeringens prognos skall slå in, då behövs det - just precis: trolleri.
Vad är det nu fråga om - vanligt riksdagssnack? Så säger eller tänker i
varje fall en del. Nej, det handlar om någonting annat, och det leder mig
över till nästa sak jag skall säga.
Finansutskottets ordförande sade i sitt inlägg att det var dags att summera.
Låt oss göra det. Så här är det:
På tre år har statsskulden fördubblats. Finansministern sade för en stund
sedan att om Göran Persson får något inflytande då kommer statsskulden
att explodera. Min korta och enkla fråga är: Vad har den gjort under de se-
naste två och ett halvt åren? Den har ökat från 550 miljarder till ungefär
1 200 miljarder. Vad har den gjort om inte exploderat?
På tre år har arbetslösheten tredubblats.
På tre år har budgetunderskottet fyrdubblats.
På tre år har klyftorna ökat.
Detta betyder att vi står inför jättelika problem i vårt land. Det har inte
finansutskottets ordförande förstått.
Det kommer att ta mycket lång tid att rätta till det här, att få en ekonomi
i balans och att möjliggöra att alla som vill och kan arbeta skall få göra det.
Jag återvänder här till mitt tidigare resonemang. Skönmålning leder ingen
vart. För det första: Om medborgarna inte får reda på hur det är, ställer de
inte upp. För det andra: Om medborgarna upplever att de bördor som skall
fördelas inte fördelas rättvist, ställer de inte upp. Detta brukar kallas för rätt-
visans rationalitet.
Linder de senaste tio femton åren har många hävdat att det är rationellt
att vara orättvis. Denna övertygelse - förvillelse vill jag kalla detta för - är
felaktig, påstår jag. Den har präglat politiken i vårt land under de senaste
åren. Men den har också skapat klyftor i stället för att brygga över klyftor.
Det är denna regering och denna regerings underlag här i kammaren som
har sett till att alla löntagare och alla pensionärer har fått det sämre och att
alla hushåll med kapitalinkomster har fått det bättre.
Den här regeringen och dess underlag här i riksdagen har sänkt förmögen-
hetsskatterna - gåvoskatten, reavinstskatten och aktieutdelningsskatten.
Den som vill ha reda på vilka ytterligare sänkningar-jag vänder mig exem-
pelvis till Bengt Wittbom - ni har åstadkommit för kapitalägarna kan läsa
tidigare protokoll. Jag har alltid i debatter räknat upp alla sänkningar, men
några av dem avstår jag i dag från att räkna upp.
Ni har sagt att detta är nödvändigt. Ni har, i varje fall i handling, visat att
ni anser att det är rationellt att vara orättvis. Jag påstår att det är fel. Jag
menar precis tvärtom: Rättvisan är i sig rationell, därför att den är en förut-
sättning för att medborgarna skall ställa upp på det som är nödvändigt.
De allra flesta av dem som genom arbete tjänar till sitt uppehälle betalar
30 % skatt. De som har inkomster av kapital betalar allt mellan 0 % och
25 % skatt. Detta är orättvist. Därför påstår jag att det här är orationellt.
Det kommer nämligen inte att vara möjligt att klara vårt lands problem när
det är på det här sättet.
Problemen är stora. Det kommer att ta lång tid att klara av dem. En första
förutsättning för att ha en möjlighet att klara detta är att alla ställer upp. För
att alla skall ställa upp måste bördorna fördelas efter förmågan att bära
dem - inte tvärtom, dvs. att de största bördorna läggs på dem som har svårast
att bära bördorna.
Bengt Wittbom, fundera på det här och kör inte reflexmässigt i de gamla
vanliga spåren! Denna debatt är Bengt Wittboms sista här i riksdagen, i varje
fall under detta riksmöte. Bengt Wittbom har tidigare visat att man kan
komma tillbaka efter att ha varit utanför riksdagen en eller flera perioder. I
vatje fall den här riksdagsperioden är alltså denna debatt den sista för Bengt
Wittbom. Kör, som sagt, inte i de vanliga spåren! Kan vi inte försöka ha ett
tankeutbyte i de här för vårt land så viktiga frågorna?
Anf. 67 STEFAN ATTEFALL (kds) replik:
Herr talman! Jag begärde ordet med anledning av Arne Kjörnsbergs tal
här om hur självgoda vi är, om att vi som företräder regeringspartierna i fi-
nansutskottet vet bäst etc. Att vi skulle anse att alla socialdemokratiska för-
slag är dåliga tror jag faktiskt inte att jag någon gång har påstått. Problemet
är väl att jag har efterlyst socialdemokratiska förslag, för jag har inte hittat
några sådana. Jag skulle därför vilja ge Arne Kjörnsberg chansen att svara
på tre frågor:
1. Vad är det socialdemokratiska saneringsprogrammet för resten av 90-ta-
let?
2. Vilket av de redan fattade besluten för att förstärka statens finanser är
Socialdemokraterna emot och kommer att riva upp, med tanke på Social-
demokraternas retorik?
3. Hur skall Socialdemokraterna förklara hur kommunerna skall klara eko-
nomin? Man tänker ju belasta dem med utgifter om ytterligare 5-8 miljarder
kronor.
De här frågorna ställdes till Göran Persson. Inga svar kom. Men Arne
Kjörnsberg sade mycket kategoriskt, efter att ha skällt ut oss andra, hur det
är. Sedan hade han en uppräkning och talade om hur det skulle vara när han
gav sin bild av verkligheten. Med tanke på den förmågan att veta hur det
skall vara förväntar jag mig ett utförligt och bra svar. Därmed skulle vi slippa
ödsla mera tid på repliker om detta.
Anf. 68 ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:
Herr talman! Jag skällde inte ut er, Stefan Attefall! Jag sade bara att det
faktiskt är så att statsskulden har fördubblats under de år som ni haft ansva-
ret. Statsskulden uppgick till 550 miljarder kronor hösten 1991. Enligt den
senaste officiella siffran uppgår statsskulden nu till 1 186 miljarder kronor.
Prot. 1993/94:122
lOjuni1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
67
Prot. 1993/94:122
lOjuni1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994195
68
Finansministern är i sanning fantastisk, men hon har haft hjälp av Stefan At-
tefall.
På två och ett halvt år har kombinationen Wibble-Attefall lyckats för-
dubbla Sveriges statsskuld. Ni har lyckats tredubbla arbetslösheten, och ni
har fyrdubblat budgetunderskottet. Det är ni som har ansvaret, herr Atte-
fall! Det är ni som har räknat med att genomsnittsräntan skall vara 7 % i år
och 6,5 % nästa år.
För en halvtimme sedan kontrollerade jag den aktuella siffran. Jag tror att
det rör sig om 9,09 %. Det kan ha skett en ändring med någon punkt hit eller
dit. Det handlar i varje fall om drygt 9 procentenheter. Problemet är att ni
bluffar. Jag kan faktiskt använda det uttrycket med säkerhet. Ni bluffar näm-
ligen när ni säger att budgetunderskottet skall bli 150 miljarder kronor. Det
kommer att röra sig om mer än så. Räntan på statsskulden - något som ni
till stor del har åstadkommit - ökar nämligen.
Herr Attefall, vi har redovisat våra förslag. Vi har försökt att få en diskus-
sion om dem i finansutskottet, men ni vill inte diskutera. Herr Attefall be-
gärde replik med anledning av vad jag sagt. Men jag har en sak till att säga:
Herr Attefall hoppas på att bli berömd för att ha suttit bredvid lan Wacht-
meister. Jag hoppas dock att det aldrig blir så att någon säger att jag är be-
römd därför att jag har suttit mitt emot lan Wachtmeister. Det skulle jag
uppleva som en stor belastning.
Anf. 69 STEFAN ATTEFALL (kds) replik:
Herr talman! Jag hoppas att alla ledamöter i finansutskottet har en viss
respekt för individerna i finansutskottet. Man behöver inte ställa upp på and-
ras politik. Jag tycker att mitt replikskifte med lan Wachtmeister måste ha
tydliggjort att vi har ordentligt skilda uppfattningar exempelvis när det gäller
ambitionen i biståndspolitiken. Arne Kjörnsberg tycker tydligen att det är
pinsamt att vistas i samma rum som andra människor. Jag beklagar ett sådant
synsätt. Det är inte riktigt den människosyn som i alla fall jag har.
Jag noterar också, och det är intressant att det förs till protokollet, att yt-
terligare en socialdemokratisk ledamot i finansutskottet inte svarar på frågor
trots replikskiften och inte klarar av att förmedla innehållet i den långsiktiga
ekonomiska politiken. Jag sade i mitt huvudanförande att ränteutvecklingen
är oroande. Om det är så skulle det väl öka engagemanget ytterligare, Arne
Kjörnsberg. Det gäller ju att tydliggöra vad Socialdemokraterna vill göra,
inte minst som man påstår sig vara beredd att ta över regeringsmakten. Vi
får hoppas att Socialdemokraterna inte gör det.
Det beklagliga är alltså att Socialdemokraterna mörkar och står för dub-
belspel. Arne Kjörnsberg bekräftar bara den utvecklingen. Det beklagar
jag. Jag väntar alltså på förslag. Först då kan diskussionen på allvar börja.
Så länge förslag inte föreligger måste Arne Kjörnsberg och andra social-
demokrater ha förståelse för att vi ställer frågor och för att vi blir litet irrite-
rade-därav kanske det tonläge som Arne Kjörnsberg upplever som jobbigt.
Jag beklagar om det är så. Det är inte vår avsikt. Vi är bara litet irriterade
över att vi inte får några raka besked. Vi väntar oss mer av ett parti som
faktiskt är ganska stort och som har ganska bra siffror i opinionsmätningar.
Vi väntar oss därför mer av Socialdemokraterna än av exempelvis Ny demo-
krati och Vänsterpartiet. Jag tror att Socialdemokraterna har förmågan -
även om det inte verkar vara så. Det beklagar jag helt uppriktigt.
Anf. 70 ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:
Herr talman! Jag vill ta upp en sak som Stefan Attefall sade. Han sade
nämligen att det parti som jag representerar för närvarande har ganska bra
opinionssiffror.
Vi har kommit med en redovisning. Vår paroll är: Åter till skatterefor-
men. Dåvarande finansministern Kjell-Olof Feldt tog nuvarande finansmi-
nistern Anne Wibble i hand och sade: Nu är vi överens. Nu skall vi se till att
skatten på arbete och skatten på kapital ligger på ungefär samma nivå. Det
skall vara breda skattebaser. Det skall vara enkelt. Det skall vara likformigt,
och det skall bidra till att trixandet försvinner.
Herr Attefall! Ni har ändrat detta. Ni har övergivit skattereformen. Ni har
genomfört en mängd skattesänkningar för förmöget folk med kapitalin-
komster. Ni har dessutom sett till att öppna slussarna för trixandet och dribb-
landet. Det är bl.a. det som har lett till att statsfinanserna har undermine-
rats.
Människor ställer inte upp på att bära de nödvändiga bördorna för att vi
skall kunna reda ut det ni har ställt till om ni inte rättar till detta. Människor
måste uppleva att det är rättvist. Mina väljare hemma i Sjuhäradsbygden kan
inte tycka att det är rättvist, de som har en livsinkomst på 6 miljoner kronor,
i bästa fall 150 000 kr per år, kan inte uppleva att det är rättvist att vissa män-
niskor får miljontals kronor i sänkt skatt därför att ni har sänkt kapitalskat-
terna, aktieutdelningsskatten och reavinstskatten på aktier. De ställer inte
upp, herr Attefall. Det är det som är ert problem.
Detta skulle också kunna leda till långvariga diskussioner utifrån ett mora-
liskt perspektiv. Men det tillåter inte tiden nu.
Anf. 71 DAN ERIKSSON i Stockholm (nyd):
Herr talman! Tänk er ett hushåll som måste sanera sin ekonomi, och när
man har sanerat färdigt är man skyldig dubbelt så mycket som när man bör-
jade saneringen. Lönen skulle inte räcka i mer än högst treveckor. Då skulle
man inte behöva vara finansminister för att se att det inte håller. Men det är
precis så det går till med statsfinanserna. Hej och hå, skyffla på, skulle man
kunna säga, statsskuld till kommande generationer. För det är det vi gör.
Marknaden sätter sitt betyg i form av räntesatser, och vad det betyget har
blivit den senaste tiden vet vi.
Vi blev ordentligt hånade i valrörelsen 1991 för att vi ville spara 196 miljar-
der på sex år. Det skall erkännas, det var fel. Nu när vi har facit vet vi att
det var alldeles för litet. När man summerar tre års ekonomisk politik är det
märkligt att se hur svårt det är att fatta beslut över huvud taget, för att inte
tala om hur svårt det är att fatta dem i tid. Vi har ett ganska bra facit redan
nu om den framtida ekonomiska verkligheten, visserligen inom ett intervall,
men ändå rätt hygglig koll. Går det bra med tillväxt och sysselsättning kör
vi ändå in i bergväggen. Går det sämre finns bara ett svart hål. Ändå orkar
man inte göra det som måste göras, och det man har gjort har hela tiden
kommit för sent. Årets budget är, för att vara vänlig, ursvag.
Prot. 1993/94:122
lOjuni1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
69
|
Prot. 1993/94:122 |
Finansministern skriver i dag i en artikel i DN: ”Under de närmaste åren |
heten halveras.” Detta måste betraktas som närmast vilseledande. I kom-
|
Den ekonomiska |
pletteringspropositionen, som Anne Wibble är ansvarig utgivare av, står det Ännu har inte Finansdepartementet presenterat en bedömning av när vi Det kommer att krävas stora besparingar under nästa mandatperiod. Det Det brukar gå till så att man låtsas som om det regnar och talar om hur Politiker är till bl.a. för att förvalta skattebetalarnas pengar på bästa sätt. Domen kommer så småningom och den kommer att bli hård. Då har de Nästan var tredje krona i nästa statsbudget är lånad, och räntebördan Förutom det faktum att vi konsumerar över våra tillgångar har vi börjat Inte nog med att vi skyfflar över en gigantisk statsskuld på kommande ge- |
|
70 |
och öka incitamenten till återhållsamhet. Tvärtom, det frestar till att låta bli |
att fatta nödvändiga politiska beslut och gå den enklaste vägen så länge det
går.
De här lånen kallas för realräntelån. Riksgäldskontoret tar upp lån och
garanterar en realränta under löptiden, som är 20 år. Samtidigt garanterar
man full inflationskompensation. Ingen som helst risk alltså, om inte staten
går i konkurs förstås - och ibland undrar man. Realräntan har hittills legat
strax över 4 % på de lån som har emitterats. Gör vi ett inflationsantagande
på 3 % under löptiden innebär det att för vaije miljard som vi nu lånar till
konsumtion får vi betala tillbaka 4 miljarder om 20 år. Det kan man repetera:
1 miljard nu, 4 miljarder om 20 år. Kör man det här några år - 1994, 1995,
1996 - blir det ackumulerat ganska mycket pengar. Det blir lättare att skjuta
på problemen.
Jag kommer i alla fall att försöka informera ungdomar om skenande stats-
skuld, om realräntelån och om vilka som får betala. Jag säger som Magnus
Uggla sade en gång: Jag mår illa.
Anf. 72 ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:
Herr talman! Det var synd att ni inte stödde vår reservation på den här
punkten, Dan Eriksson. Vi har pekat på att det belopp som regeringen har
tagit upp för räntorna är för lågt. Jag gissar att det är 25 miljarder för lågt,
ungefär. Men det är svårt att exakt bedöma. Det som Dan Eriksson talade
om var precis det jag talade om innan. Men vi har inte fått någon reaktion
från er tidigare.
Jag vill dessutom bara göra Dan Eriksson uppmärksam på en sak till. Dan
Eriksson sade att nästan var tredje krona i den kommande budgeten är lå-
nad. Herr Eriksson, det är mycket värre. När finansministern skall betala ut
en krona har hon 60 öre, 40 öre får hon låna. Så är det.
Anf. 73 DAN ERIKSSON i Stockholm (nyd) replik:
Herr talman! Det är klart att det är svårt att spekulera i framtida ränte-
kostnader och andra kostnader. Det vi vet om realräntelånen är att de har
en fast ränta och att de ger full inflationskompensation. Skall jag tolka detta
som att Socialdemokraterna är emot realräntelånen?
Anf. 74 BENGT WITTBOM (m):
Herr talman! Jag tänkte denna min sista dag i riksdagen dels reflektera
litet grand över den rådande politiska situationen, dels komma med några
synpunkter på den stora motsättningen mellan regering och opposition, och
därmed också på den ekonomiska politiken.
Jag vill först till alla dem jag har samarbetat med i de tolv år jag har varit i
riksdagen säga att jag har uppskattat det oerhört mycket. Under den gångna
mandatperioden har de bataljer som jag har haft med Arne Kjörnsberg varit
mycket stimulerande. Jag hoppas att vi i dag kan få en diskussion i sak kring
de olika viktiga frågor som nu står på agendan i den ekonomiska politiken,
och som är de stora frågorna i valet.
Herr talman! Grunden till det vi diskuterar med olika teknik och på olika
sätt litet grand beroende på vilken sida i politiken vi representerar och vilka
personligheter vi är, är en mycket djupgående fråga. Hur skall vi med den
Prot. 1993/94:122
lOjuni1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994195
71
Prot. 1993/94:122
lOjuni1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
72
roll som politiken kan spela och spelar i den svenska ekonomin kunna åstad-
komma en tillväxt som motsvarar rimligt ställda krav på trygghet, välfärd
och utveckling i Sverige?
Min enkla utgångspunkt har under mina år i politiken varit att vi i hög grad
måste satsa på de krafter som med stor bredd, med eget engagemang och
med egna insatser är beredda att jobba för tillväxt i vårt land. Då kommer
vi ganska enkelt fram till, i vaije fall enligt min uppfattning, att svensk eko-
nomisk tillväxt måste bygga på de viktigaste välståndsskapande krafterna.
Herr talman! De krafterna är enligt min uppfattning de entreprenörer, in-
novatörer, företagare och investerare som vi har i vårt land. Vi måste dess-
utom göra det så bra och så skickligt att vi också attraherar den typen av
resurser utifrån att investera i Sverige.
Det är med den bakgrunden som jag anser att det är ganska lätt att ge stöd
åt den politik som den nuvarande regeringen för och vill fortsätta att föra.
Det är också med den utgångpunkten inte särskilt svårt för mig att upptäcka
viktiga frågetecken i det ekonomisk-politiska alternativ som Socialdemokra-
terna för till torgs. Det ges mycket fåtaliga besked om innehållet i detta alter-
nativ. I stället kan man analysera den bild, den politik och det Sverige som
Socialdemokraterna förmedlar till väljarna.
Herr talman! Med förlov sagt är den modellen av ekonomisk politik prö-
vad, inte minst under 70- och 80-talet. Resultaten av den är alldeles uppen-
bar. Den produktiva, välståndsskapande, resurstillförande sektorn utifrån
ett perspektiv för ekonomisk tillväxt, nämligen näringslivssektom, har un-
der flera decennier med socialdemokratisk politik tvingats att retirera. Den
andra delen av vår ekonomi - den sociala delen, om vi så skall kalla den -
har expanderat och vuxit.
Herr talman! Det gäller ansvarstagandet för arbete och sysselsättning i
detta land. Vore jag utan jobb, eller kände jag oro för mitt jobb, vilket natur-
ligtvis många människor gör i Sverige med de problem som finns, skulle jag
efter att ha tagit mig en funderare över min situation vända mig till det pro-
gram som vill satsa på en utveckling för jobb och sysselsättning i Sverige med
en långsiktig bärighet, i stället för att satsa på ett alternativ som tidigare har
prövats och där man har misslyckats. Det alternativet innebär att det vikti-
gaste instrumentet för att skapa arbete är att via skatter skapa jobb i offentlig
sektor eller i verksamhet finansierad av offentlig sektor.
Valet kan inte vara särskilt svårt i en situation där de politiska alternativen
för en öppen debatt i sak med varandra. Så är tyvärr inte fallet. Problemet,
Arne Kjörnsberg, är att kunna föra en saklig diskussion med något friare
tyglar än vad som kanske är normalt. Det förutsätter att Socialdemokraterna
redovisar sin politik i sak och inte bara i princippunkter.
Regeringssidan har i sak redovisat sin politik. I dag blir det stor uppstån-
delse för att finansministern publicerar en artikel i Dagens Nyheter som går
ytterligare ett steg i sak för att diskussionen om hur politiken skall kombine-
ras för nästa mandatperiod skall kunna utvecklas än mer. Det är klart att
socialdemokraterna skäller. Det är inte särskilt mystiskt. Det är faktiskt det
enda de kan göra.
Många socialdemokrater som jag har mött under denna mandatperiod,
kolleger i kammaren, säger ibland när man står ute här på balkongen och
tar ett bloss, eller vad man gör, och diskuterar litet man och man emellan,
om diskussionen hettar till litet grand: Ja ja, men svenska folket vet att vi
har tagit hand om problemen tidigare. Vi har gjort det förr. Vi ordnade upp
det efter den förra gången när ni borgerliga hade ställt till det.
Det är klart att man kan säga det. Men då bortser man helt och hållet från
en seriös analys av på vilket sätt budgetunderskottet sanerades förra gången
ni tog över. Det är bara att läsa litet grand ur Kjell-Olof Feldts nya bok för
att få del av en rimlig analys.
Kjell-Olof Feldt skriver där: ”Och statens budgetunderskott minskade i
raskare takt än någon (inklusive jag själv) vågat tro, så att budgeten i slutet
av 80-talet i stort sett balanserade intäkter och utgifter. Men förbättringen
av statens finanser var till betydande del mera skenbar än reell. De stora
inflatoriska ökningarna av löner och andra inkomster drev upp skatteunder-
laget på ett artificiellt sätt.”
Mot bakgrund av de mycket ringa besked som Socialdemokraterna lämnat
i dag på riksmötets nästan sista dag vad gäller det konkreta innehållet i den
ekonomiska politiken, är det inte så långt till att dra slutsatsen, eller i varje
fall tro, att återkommer Socialdemokraterna till regeringsmakten, tänker de
göra på det sättet också den här gången.
Herr talman! Jag vill till Arne Kjörnsberg och Socialdemokraterna säga:
Tänk er för innan ni sätter i gång den processen! Det kommer att försätta
Sverige i en problemsituation som är väsentligt besvärligare än t.o.m. da-
gens.
Anf. 75 ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:
Herr talman! Jag sade i mitt anförande att Bengt Wittbom inte hör till dem
som vars självsäkerhet övergår i självgodhet. Jag vill ytterligare understyrka
det. Jag tycker faktiskt det. Jag anser att Bengt Wittbom i vissa stycken före-
träder en förskräcklig politik, men jag tycker att det är en trevlig karl. Han
är reko dessutom.
Men Bengt Wittbom sade något som visar skillnaden mellan honom och
mig som politiker; han talade om de s.k. välståndsbildande krafterna, entre-
prenörer, m.m. Men de som där hemma i Sjuhäradsbygden på den tiden det
begav sig startade tekoföretag var ju beroende av dem som skulle stå där och
jobba i slamret! De är också välståndbildande krafter, menar jag. Och kan-
ske är det där vi skiljer oss åt.
Bengt Wittbom sade att valet inte skulle vara så svårt om han blev utan
jobb: han skulle satsa på dem som hade ett program för att skaffa jobb i
näringslivet. Men är det inte besvärligt att driva den tesen, Bengt Wittbom?
Förra gången som ni hade regeringsansvar, 1976-1982, försvann 123 000 eller
om det var 127 000 jobb i det privata näringslivet. Denna gång har 300 000
jobb försvunnit. Verkligheten går precis på tvärs med vad ni säger!
En annan sak som smärtar mig är att det tyvärr inte går att göra upp med
er, eftersom ni inte står fast vid vad vi har kommit överens om.
Samma kväll som kompletteringspropositionen presenterades för riksda-
gen fick ni skicka ut ett rättelseblad, där det stod: ”Diskussionerna har inte
lett till någon ändring av arbetsgruppens tidigare förslag i fråga om 65 års
Prot. 1993/94:122
lOjuni1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
73
Prot. 1993/94:122
lOjuni1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
pensionsålder. Regeringspartierna avser då inte ensidigt förelägga riksdagen
förslag om höjd pensionsålder.”
I dag har vi kunnat läsa vad finansministern säger. Jag vill passa på att
fråga Bengt Wittbom: Ställer ni upp på att bensinskatten och koldioxidskat-
ten skall höjas? Skall ni höja egenavgifterna i det nuvarande pensionssyste-
met? Skall ni höja pensionsåldern? Skall ni försämra för de arbetsskadade?
Det är sådana frågor som finansministerns artikel har rest. Är detta den bli-
vande regeringspolitiken om ni skulle få majoritet, eller är det fru finansmi-
nisterns politik?
Anf. 76 BENGT WITTBOM (m) replik:
Herr talman! Som svar på det sista kan jag bara säga till Arne Kjörnsberg
att en sak är alldeles klar under alla omständigheter: Ett fortsatt regerande
för borgerligheten kommer att innebära ett fullföljande av saneringsprog-
rammet, ett fullföljande av arbetet med att få ordning på statens ekonomi
och - om det behövs - en ytterligare vässning av det programmet under re-
sans gång.
På den punkten skiljer sig borgerligheten och socialdemokratin här i kam-
maren åt väsentligt. Vi lämnar nämligen något slags besked. Det besked som
ni lämnar, Arne Kjörnsberg, är att vi skall pröva den gamla modellen, som
inte gick så bra, en gång till. Därför skall man rösta på Socialdemokraterna.
Detta tycker jag är ganska allvarligt, herr talman.
För att återgå till det samtal som Arne Kjörnsberg tyckte att vi skulle ha,
vill jag säga att man inte kan välja mellan antingen innovatörer, investerare
och risktagare eller människor som går in och arbetar i de företag och med
de affärsidéer som bygger företag. Men måste välja bägge delarna.
Den här regeringens politik är att prioritera och släppa fram de männi-
skor, innovatörer och investerare som är beredda att satsa för framtiden, så
att fler människor kan få arbete och ge sina bidrag till produktion, förnyelse
och Sveriges utveckling. Om vi inte satsar på den första gruppen kommer ju
t.ex. människorna i Sjuhäradsbygden aldrig att få chansen i tillräckligt stor
utsträckning. Det är själva essensen i principen att stimulera välstånds- och
tillväxtsskapande krafter.
Men en sak är självklar: Det krävs att nationen som sådan och alla som
behövs satsar på att detta skall gå vägen. Denna metod har inte prövats så
mycket i Sverige men på andra ställen, och därifrån vet vi att det brukar
kunna gå ganska bra.
Herr talman! Jag tycker att det är litet förmätet av Arne Kjörnsberg att
säga: Låt oss föra en saklig diskussion!
Låt oss då också utgå från ett sakligt fundament, som är självklart. Effek-
terna av en ekonomisk politik, oavsett om den är bra eller dålig, kommer
inte med detsamma. De kommer efter att politiken har förts ett tag. Jag ut-
går från ett sakligt faktum som jag är alldeles klar över, nämligen att effek-
terna som vi ser nu och har sett under denna mandatperiod skapades av den
politik som fördes tidigare. Jag begär att få respekt för den uppfattningen.
Så är det, herr talman!
74
Anf. 77 ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:
Herr talman! Bengt Wittbom stal ett av mina specialuttryck: Så här är det!
Det är faktiskt ni som har regeringsansvaret, och det måste ni ta. Det är
ni som har fördubblat statsskulden. Det får ni ta ansvar för.
Jag förstår intellektuellt vad Bengt Wittbom säger när han talar om det
han kallar välståndsskapande krafter. Men jag accepterar inte - vare sig in-
tellektuellt eller känslomässigt - att det skulle vara en framkomlig väg. De
som i något slags mening skall göra jobbet skall ju betala genom högre skat-
ter, mindre social service, osv. Och, Bengt Wittbom, jag är övertygad ända
in i själen om att det inte går. Människorna ställer inte upp på något som de
upplever som så djupt orättvist.
Jag tycker att det ibland finns skäl att erkänna saker som inte var bra. Jag
erkänner att vi - både som parti och regeringsansvariga - hade jätteproblem
med överhettningen i slutet av 80-talet. Vi klarade inte av den.
Men när vi bad och sträckte ut handen för att få hjälp att försöka strama åt
ekonomin svarade, Bengt Wittboms partiledare: Stöd inte en sönderfallande
regering! Skillnaden är himmelsvid mellan det sättet att uppträda och det
som min partiledare gjorde hösten 1992.
Jag vill än en gång säga till Bengt Wittbom att arbetet har varit intressant
och stimulerande. Om jag får använda ett så slarvigt uttryck, herr talman,
så tycker jag t.o.m. att det har varit roligt med dessa debatter.
Anf. 78 BENGT WITTBOM (m) replik:
Herr talman! Vi tar ansvaret, Arne Kjörnsberg - det är det som debatten
här i dag har handlat om. Det är precis det som finansministern får skäll för
och det som bl.a. Göran Persson, Arne Kjörnsbergs kollega, har uttnyttjat
i debatten. Han har försökt använda ansvarstagandet, att man lämnar be-
sked och pekar ut färdriktningar, på ett negativt sätt.
Problemet är ju att det blir mycket svårare att i debatten ta ansvar och
utveckla det när man har en debattmotståndare som inte lämnar några öpp-
ningar för möjligheten att föra en saklig debatt. Ni säger ju bara nej, nej,
nej! Ni plockar sedan fram några symbolbesparingar, litet inom jordbruk och
inom försvar, och räknar med en tillväxt som t.o.m. är större än den som
regeringens av er kritiserade glädjekalkyler räknar med. Därför blir det
svårt att föra en saklig debatt.
Arne Kjörnsberg talade om regeringsmaktens förfall. Jag fanns inte här i
kammaren under den föregående mandatperioden, men som medborgare
och politiskt engagerad i övrigt kunde jag inte undgå att ta del av vad som
skedde, både på regeringskansliet och här i kammaren.
När jag jämför den föregående socialdemokratiska perioden med den in-
nevarande borgerliga, skulle jag vilja säga att denna period har varit ett un-
der av stabilitet vad gäller regeringsarbetet. Det är samma regering som går
in i valet, samma personer som tillträdde 1991. Under den förra valrörelsen
var svängdörrar ett populärt uttryck, och under den föregående perioden var
det ju svängdörrar också i kanslihuset!
Det var dessutom en regeringsperiod som innebar att socialdemokratin
tvingades gå emot sitt valprogram, vilket Arne Kjörnsberg mycket väl kän-
Prot. 1993/94:122
lOjuni1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
75
Prot. 1993/94:122
lOjuni1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
76
ner till. Detta skapade stor turbulens i politiken, och jag måste säga att det
inte var någon glansfull period.
Jag är mot denna bakgrund angelägen om att socialdemokratin och även
Arne Kjörnsberg lämnar något slags besked. Då kan jag, icke som ledamot
av Sveriges riksdag men som vanlig medborgare, känna mig någorlunda sä-
ker på att den regering som träder till, om olyckan skulle vara framme och
ni vinner valet, i alla fall har ett program som man har redovisat för sina
väljare. Då kan vi undvika att få samma backlash, samma turbulens och
samma växande misstroende mot politiker som under den regeringsperiod
som föregick och lade grunden till den nuvarande.
Till slut, Arne Kjörnsberg: Också jag har tyckt att den här tiden har varit
rolig. En del har t.o.m. varit så roligt att vi inte kan berätta det här i kamma-
ren. Ett varmt tack till Arne Kjörnsberg!
Anf. 79 BO G JENEVALL (nyd):
Herr talman! Det här skall vara en finansdebatt som utgör en avslutning
på en treårig valperiod i Sveriges riksdag, och det finns fyra företrädare för
finansutskottet här i kammaren. Finansministern, Göran Persson och finans-
utskottets ordförande P-O Eriksson har gått, men här finns i alla fall två före-
trädare dels för regeringen, dels för oppositionen, så vi kanske kan få en liten
debatt i alla fall.
Göran Persson talade i sitt anförande bl.a. om att socialdemokraterna är
mycket samarbetsvilliga. Jag har inte märkt mycket av det under den här
perioden. Han sade att man värnar om byggindustrin och verkligen vill göra
något för den. Vi har lagt fram flera förslag som skulle ha kunnat passa ihop
med socialdemokraternas, men jag vet att man har bestämt sig för att absolut
inte under några omständigheter stödja några förslag som vi lägger fram.
Talet om samarbete är därför nog ganska tomt och innehållslöst.
Vi har däremot i dag haft glädjen att se Anne Wibbles artikel i dagens
tidning. Jag tycker att det är mycket trevligt att den kommer på den näst sista
dagen av mandatperioden. Den är nästan som klippt ur vårt partiprogam.
Jag hade inte väntat mig att få se ett sådant skriftligt stöd för den politik
som vi har stått för här i kammaren. Jag har i mitt manuskript ett påstående
om att vi trots allt har åstadkommit en hel del. Jag skall inte gå in på de olika
förslag som redovisas i artikeln. Ni har alla läst den, och den talar för sig
själv.
Vi har som bekant många gånger sagt att besparingarna och åtgärderna
mot krisen har varit otillräckliga. Det krismedvetande som fanns hösten
1992 tog man mycket dåligt vara på. Det har jag sagt tidigare i ekonomi- och
finansdebatter.
Sveriges ekonomi är ju katastrofal och har kraftigt försämrats under den
gångna mandatperioden. När vi gick till val på en stram finanspolitik och
föreslog budgetförstärkningar på, som Dan Eriksson i Stockholm redan har
sagt, 196 miljarder över en sexårsperiod blev vi hånade och nästan idiotför-
klarade. Nu är budgetunderskottet per år uppe i den storleksordningen. Jag
vill påstå att det skulle ha sett annorlunda ut nu, om man hade lyssnat på oss
då.
Vi har, som jag sade nyss, trots allt blivit tillgodosedda i en hel del sam-
manhang, om inte i kronor och ören så dock tydligen i form av förslag om
framtida besparingar. Vi har hela mandatperioden fört en mycket konse-
kvent ekonomisk politik och anvisat betydligt större budgetförstärkningar
än både regering och socialdemokrater, men till stor del inom områden som
man på de hållen inte vill röra i. Kom dock ihåg att det är något som ni under
nästa riksmöte kommer att tvingas till!
Staten, dvs. vi, lånar för närvarande i en takt av ca 200 000 kronor i minu-
ten dygnet runt, året runt. Hur länge tror ni att man kan hålla på med det
innan IMF kommer och lägger sig i Sveriges ekonomiska politik?
En framstående expert skrev nyligen att de etablerade partierna inte har
förmågan att lösa problemen, och jag tror att det är riktigt. De har alldeles
för stora låsningar. Därför behövs verkligen det samarbete som Göran Pers-
son talade om tidigare, om man över huvud taget skall kunna lösa de proble-
men på ett anständigt sätt. Jag påstår att Ny demokrati behövs i politiken,
eller i vaije fall en motsvarighet, vad det nu kan bli.
Vidare har vi med kraft framhållit att alla transfereringar måste få en en-
hetlig nivå, som blir lätt att förstå och lätt att administrera och som inte in-
bjuder till fusk. Den måste också läggas på en nivå som samhället har råd
med. Jag kan inte fatta att vi inte under den här treårsperioden har orkat
med att åstadkomma en sådan självklarhet som att införa samma nivå i alla
de olika systemen.
Jag påstår att Ny demokrati faktiskt har tagit större ansvar för Sveriges
ekonomi än både regeringen och de etablerade partierna. Regeringen har
kunnat påbörja den nödvändiga systemförändringen i Sverige inte trots utan
tack vare Ny demokrati. Det har bl.a. fått stor betydelse för företagen, som
äntligen har fått rimliga förutsättningar för att arbeta och utvecklas. Vi har
till stor del utfört eller påbörjat det som vi lovade företagen i valrörelsen
1991. Tack vare oss tillfördes svenskt företagande 9 miljarder i riskkapital,
huvudsakligen från de tidigare löntagarfondernas medel.
Vi har även starkt bidragit till att uppfinnare och innovatörer har fått kraf-
tigt förbättrade möjligheter att ge Sverige nya produkter och därmed att ut-
veckla nya och gamla företag.
Vi har dessutom, vilket finns med i de förslag som vi skall besluta om se-
nare i kväll eller i natt, lyckats få gehör för ett särskilt bidrag på 50 miljoner
kronor, som kommer att administreras av Industri- och nyföretagarfonden
och som speciellt är inriktat på riskkapital till kvinnligt företagande.
Många har sagt: Herre Gud, det finns så mycket pengar tillgängliga för
detta att det inte behövs ytterligare medel. Men så är det faktiskt. Jag har
själv haft anledning att följa detta mycket noga, och jag har funnit att de
flesta som gör bedömningarna och som delar ut sådana här pengar är karlar
och manschauvinister. Det är kvinnornas hinder nummer ett.
Hinder nummer två är att kvinnorna som regel efterfrågar ganska små be-
lopp, något som ingen vill ta tag i, eftersom det är olönsamt. Vi är därför
glada över att vi har fått med detta bidrag om 50 miljoner, som enligt givna
löften - vad det nu kan vara värt - skall bestå också i fortsättningen. Jag tror
att det innebär att vi kommer att få se många nya företag startas av kvinnor.
Jag är säker på att de flesta medborgare i grunden är oroliga för Sveriges
ekonomi och därmed har förståelse för de åtgärder som måste vidtagas. Där-
Prot. 1993/94:122
lOjuni1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
77
Prot. 1993/94:122
lOjuni1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994195
78
för kanske Ny demokratis budskap till väljarna skulle utgöras av delar ur
Winston Churchills berömda tal: Det enda jag kan utlova är blod, svett och
tårar. Eftersom vi inte är i krig kanske vi kan utesluta blod.
Herr talman! Höjda skatter kan aldrig accepteras innan man genomfört
alla de nödvändiga besparingarna. Jag tror att socialdemokraterna kommer
att få det mycket svårt i valet, för de har ingen politik över huvud taget och
ingen ekonomisk politik.
Jag har under de här tre åren i riksdagen inte hört ett enda konkret förslag
från Socialdemokraterna förutom de två vanliga standardförslagen: Höj
skatterna! Öka bidragen!
Dessutom står Socialdemokraterna just nu så högt i opinionssiffror som
de någonsin kan komma. Jag påstår att det bara kan gå en enda väg under
tiden fram till och i valrörelsen. Det är nedåt. När det väl böljar rutscha utför
kan det gå fort. Därför tror och hoppas jag verkligen på att den borgerliga
delen av vårt politiska system skall få fortsatt förtroende för att under den
kommande fyraårsperioden kunna fortsätta att genomföra den systemför-
ändring som är så nödvändig för Sverige.
Jag påstår att det är socialdemokraternas fel att vi i dag har så många ar-
betslösa, att vi har så många förtidspensionärer och att vi har så många bi-
dragstagare. Det har blivit så genom en felaktig politik under decennier.
Vad gjorde socialdemokraterna och var höll de hus den 10 mars 1993 när
jag stod i denna talarstol och yrkade blankt avslag på regeringens ekono-
miska politik? Jag yrkade ett blankt avslag, vilket kunde ha möjliggjort för
Socialdemokraterna att ta över regeringsmakten. De var ju lika säkra då på
att de skulle lösa alla problem. Men man ville inte göra det. Man ville inte
ta tag i de problem som den nuvarande regeringen har fått göra.
Vi tycker i stort sett att regeringen har gjort ett hyggligt jobb. Vi tycker
dock att den har missat möjligheten att ta litet större grepp och rätta till pro-
blemen litet snabbare. Det hade den haft möjligheter till. Den visste var vi
stod i de här frågorna. Man har varit så noga med att absolut inte ta hänsyn
till förslagen när de kommit från oss. En annan inställning skulle ha gagnat
landet. Det tror jag att man kommer att inse när vi eventuellt inte finns med
under nästa period.
Ju mer omfattande de politiska ingreppen blir desto viktigare blir politi-
ken som medel att uppnå en bättre samhällsposition för en grupp medbor-
gare. Dessa processer verkar i en och samma riktning och ger därför ett sam-
hälleligt resultat där den politiska sektorn är större än det finns politiskt och
demokratiskt stöd för.
Välfärdsstaten, i de gigantiska former vi möter den i Sverige, tycks vara
oavsiktlig. Gunnar Sträng menade redan för snart 25 år sedan att skattetaket
var nått. Då låg skattetrycket på ca 40 % av BNP.
I modern tid ser vi de finansiella marknaderna använda möjligheterna till
”exit”. Kapitalet flyttas till de länder som har de bästa förutsättningarna för
framgångsrika investeringar. Det är problemet för närvarande - oavsett vem
som regerar.
Om partierna växelvis uppnår majoritet - det är ju ett tillstånd vi kan få -
finns det visserligen en möjlighet att förluster och vinster uppväger var-
andra, men det förutsätter bl.a. att regeringarna byts ut med skiftande majo-
riteter eller att regeringen intar en opartisk hållning och ser sin roll enbart i
utövande av den administrativa makten.
Om detta inte sker blir det lätt för skickliga men principlösa statsmän att
utnyttja tillfälliga partikonstellationer för att successivt driva upp statens ut-
gifter högt över den nivå som svarar mot folkets kollektiva intressen.
Relativ enhällighet kan uppnås genom krav på att höjningar av statsskuld
eller skatteuttag skall godkännas av en kvalificerad majoritet av riksdagens
ledamöter. Kvalificerad majoritet innebär att majoriteten måste vara betyd-
ligt större än 50 %. Man talar om krav på tre fjärdedelars eller nio tiondelars
majoritet. Det skulle hindra att man drar på sig alltför stora skulder som man
sedan har svårt att betala.
Jag skulle också vilja nämna en annan sak, nämligen att arbetslösheten tar
en väldigt stor del av vårt ekonomiska utrymme. Vi har faktiskt upprepat
några förslag - jag tänker särskilt på två - i tre år nu. Vi lade fram dem redan
hösten 1991. Det har vi gjort med hänsyn till den extrema situation vi har
både ekonomiskt och framför allt när det gäller arbetslösheten.
Det första förslaget innebar att vi föreslog en dispens från LAS för dem
som var arbetslösa. Det gjorde vi för att ge dem möjlighet att själva gå ut
och knacka dörr hos företagen och ta till vara arbeten som tar två dagar, tre
veckor eller en månad att utföra allt efter behov. Jag påstår att det skulle ha
sysselsatt tiotusentals människor och givit en spänst i arbetslivet.
Det andra förslag som vi har upprepat under dessa tre år-det är partimo-
tioner båda två - innebär att man skulle ändra arbetstidslagen så att företags-
ledningarna och de lokala facken fick möjlighet att själva förlägga arbetsti-
den mellan låt säga 80 % och 120 %. Det tror jag skulle ha inneburit att man
på många företag som under denna tid har blivit tvingade att friställa perso-
nal i stället skulle ha kommit överens om att alla gick ned till t.ex. 90 % un-
der den tid företaget måste ”övervintra”. De anställda skulle ha sluppit
komma ut i arbetslösheten. När hjulen började snurra kunde man ta tillbaka
det och köra 110 % ett tag. Människor som själva är på en arbetsplats är
förnuftiga och pragmatiska. Jag tror att det skulle ha inneburit att tiotusen-
tals människor aldrig hade kommit ut i arbetslöshet.
Jag tycker att man är alldeles för rädd för att ta litet annorlunda grepp,
även i situationer när det är påkallat. Det påstår jag att det har varit. En del
av de etablerade partierna sitter tyvärr i knät på facket. Facket tänker inte
på att även de arbetslösa är deras medlemmar. Jag vill påstå att Ny demokra-
tis enda särintresse är väljarna.
Herr talman! Först vill jag yrka bifall till res. 2, 5, 31 och 34. Det är bara
fyra av våra reservationer, men vi står naturligtvis bakom alla våra reserva-
tioner.
Herr talman! Eftersom detta är mitt sista anförande i kammaren vill jag
passa på att tacka finansutskottets ledamöter och kanslipersonal, och samti-
digt alla övriga ledamöter och framför allt riksdagens hela personal, som på
ett fantastiskt och trevligt sätt har servat oss under hela mandatperioden.
Anf. 80 ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:
Herr talman! Bo G Jenevall var litet ledsen eller kanske möjligen irriterad
över att finansministern, Göran Persson och finansutskottets ordförande har
gått. Men Bengt Wittbom och jag är ju här, Bo G Jenevall. Simma litet lugnt!
Prot. 1993/94:122
lOjuni1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
Prot. 1993/94:122
lOjuni1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
80
Jag har ett problem. Jag vet inte vem som företräder Ny demokrati i den
här debatten. Jag vet inte om det är Dan Eriksson i Stockholm, Bo G Jene-
vall eller näste talare på talarlistan. Men det kanske herrarna kan klara ut
för mig.
Bo G Jenevall sade att de minsann hade lagt fram en mängd bra förslag
som har gynnat byggindustrin. Jag håller med om att det var så när Bo G
Jenevall var ordinarie ledamot i finansutskottet. Då förde Bo G Jenevall
samtal med min dåvarande gruppledare Hans Gustafsson, men problemet
var bara att när de resonemang som ni hade fört skulle konfronteras med den
nydemokratiska verkligheten, enkannerligen partiledaren Wachtmeister om
jag har förstått det rätt, var det alltid tummen ner. Om jag har förstått det
rätt har det så småningom avspeglat sig i vissa omdispositioner av person-
sammansättningen av Ny demokratis representation i finansutskottet.
Låt mig göra några kommentarer till. Bo G Jenevall sade att de hade blivit
tillgodosedda av den nuvarande regeringen. Jag förstod att ni tyckte det när
t.o.m. herr Wachtmeister tidigare i dag reste sig upp och instämde i anföran-
det av Folkpartiets gruppledare Lars Leijonborg. Jag undrade bara vad Lars
Leijonborg tyckte om det.
Bo G Jenevall citerade Churchill och detta om blod, svett och tårar. Men
eftersom det inte är krig uteslöt han blodet. Då blir det svett och tårar förstår
jag. Det är det vi talar om, Bo G Jenevall, men vi lägger till en sak till -
rättvisa. Det tror jag inte att ni förstår. Rättvisa är nämligen svår att inse
intellektuellt. Den måste man känna i hjärtat, eller var man nu känner den.
För övrigt vill jag tacka Bo G Jenevall. Vi har haft ett par intressanta och
spännande diskussioner under årens lopp. Bo G Jenevall har själv gått ut
offentligt och sagt att han nu kommer att lämna riksdagen. Därför passar det
att tacka honom nu. Jag gör det inte bara av artighet. Jag gör det för att jag
menar det.
Anf. 81 BO G JENEVALL (nyd) replik:
Herr talman! För att utröna vem som talar för vad i den här debatten vill
jag tala om att jag faktiskt är ekonomisk talesman för partiet tills den här
dagen är slut i alla fall, men det är inte så lång tid kvar.
Jag sade faktiskt att Arne Kjörnsberg och Bengt Wittbom fanns här. Jag
tycker att det är litet symtomatiskt. Ni är trogna, och ni deltar i debatterna.
Jag har alltid uppskattat att debattera med er båda. Ni är goda representan-
ter för respektive sida.
Jag håller med om det Arne Kjörnsberg sade om Hans Gustafsson. Jag
tycker att han är en ytterligt fin man. Han är mycket pragmatisk, och vi har
haft ett mycket gott samarbete. Men politik är svårt, och det gäller ju att
skapa majoriteter inte bara mellan partier utan även inom partier.
Jag håller också med Arne Kjörnsberg om detta med rättvisa. Jag förstår
inte att det skulle vara så konstigt. En av de valaffischer som vi har tagit fram
kallar vi för RAM. Jag vet inte om den kommer att användas i valrörelsen,
men det är ett förslag. RAM står för rättvisa, ansvar och moral. Det vill jag
gärna ställa mig bakom.
Jag vill verkligen tacka Arne Kjörnsberg för många givande diskussioner
såväl i som utanför utskottet och även trevliga debatter här i kammaren.
Anf. 82 ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:
Herr talman! I sitt huvudanförande sade Bo G Jenevall att Ny demokratis
enda särintresse är väljarna. Nu är riksdagsperioden och riksdagstiden snart
slut. Jag förstår att det är mycket begärt att Bo G Jenevall skall erkänna
detta, men fundera hemma i kammaren över vad det har lett till att ni i varje
avgörande fråga har stött den borgerliga regeringen.
Det räcker inte att bara tala om rättvisa, Bo G Jenevall. Man måste på
något sätt definiera rättvisan. Jag menar att det inte är rättvist att lägga bör-
dorna på dem som redan har det tungt och lyfta av bördorna från dem som
har det relativt bra. Men det har ni bidragit till. Jag är ledsen att behöva säga
det, Bo G Jenevall, men jag är uppriktig.
Anf. 83 BO G JENEVALL (nyd) replik:
Herr talman! Det är nog tyvärr så, Arne Kjörnsberg, att den här mandat-
perioden och kanske en till går åt för att rätta till det elände som Socialdemo-
kraterna har ställt till med. Man måste göra det först för att skapa förutsätt-
ningar för att få den slutgiltiga rättvisan - en rättvisa som är värd namnet.
Sedan finns det inslag i det som har beslutats, och det finns säkert inslag
i det som vi har medverkat till, som kanske har fått en litet sned rättvisevin-
kel. Det är möjligt, men i de stora dragen tror jag ändå att vi har gjort de
rätta bedömningarna. Vi måste skapa förutsättningar för att landets eko-
nomi skall komma på fötter. Annars klarar vi inte detta.
Anf. 84 BENGT WITTBOM (m) replik:
Herr talman! Den här finanspolitiska debatten har tagit lång tid. För ett
tag sedan knackade en av mina kolleger mig på axeln och viskade i örat:
”Hör du, Wittbom, nu är det plus 100 %. Nu får ni skärpa er!” Därför skall
jag bli mycket kort.
Till Bo G Jenevall, som jag har haft förmånen att samarbeta med i finans-
utskottet under en tid, vill jag säga att jag personligen tycker att det har varit
mycket trevligt.
När det gäller möjligheten att föra en debatt med Ny demokrati, represen-
terat av Bo G Jenevall, är det, som alla vet som har följt dessa tre år i kam-
maren, fullständigt hopplöst i dag. Vi vet snart inte vem som företräder vad,
och det gäller inte minst efter gårdagens nattliga övningar här i kammaren.
Däremot vill jag säga att jag har uppskattat, och skulle också uppskatta, att
föra en diskussion med Bo G Jenevall. Men jag vill inte uppta kammarens
tid med det.
Jag vill tacka Bo G Jenevall för det samarbete som vi har haft. Eftersom
vi nu skall försöka gå ut som vanliga medborgare och hjälpa till att sätta det
här landet på fötter tror jag att Bo G Jenevall instämmer i det jag säger nu:
Jag hoppas att ni som är kvar här ser til) att vi får chansen att göra det och
att ni inte sätter för många käppar i hjulet för oss och för andra.
Anf. 85 BO G JENEVALL (nyd) replik:
Herr talman! Jag skall inte heller förlänga debatten ytterligare. Jag vill
bara passa på att tacka Bengt Wittbom. Vi har ju dessutom haft ett mycket
nära samarbete när han som ensamutredare med en politisk referensgrupp
Prot. 1993/94:122
lOjuni1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994195
6 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 122
Prot. 1993/94:122
lOjuni1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
82
har tagit fram underlaget för förändringen av utvecklingsfonderna till ut-
vecklingsbolag. Den är under genomförande för närvarande. Jag hoppas
bara att slutresultatet kommer att bli någorlunda i den riktning som vi båda
försökte åstadkomma. Tack Bengt Wittbom!
Anf. 86 LARS MOQUIST (nyd):
Herr talman! Jag skall ägna mig åt det svenska budgetunderskottet och
den svenska statsskulden. Jag skall också ge exempel på vilket märkligt bi-
dragsberoende vi har börjat anpassa oss till - ett bidragsberoende som kostar
stat och kommun stora pengar. Självfallet borde resurserna användas på ett
bättre sätt. Därför kommer jag att tala om såväl öländska hackspettar som
sexvägledare för flyktingar.
I november 1993 utkom från Finansdepartementet en liten 90-sidig bok,
”Budgetunderskott och statsskuld - Hur farliga är de?”. Boken dokumente-
rar en konferens om budgetunderskott och statsskuld som ESO, Expert-
gruppen för studier i offentlig ekonomi, höll i november 1993.
Det svenska underskottet, såväl för staten som för den offentliga sektorn
som helhet, växte under åren 1990-1993 snabbare än för något annat indu-
striland. Från att ha haft västvärldens starkaste statsfinanser fick Sverige
västvärldens svagaste. Det betyder i sin tur att statsskulden började växa
snabbt. Den svenska staten är på väg att skaffa sig en lika stor bruttoskuld
som de mest skuldsatta staterna bland de industrialiserade länderna.
Det är inte konstigt att människor blir oroliga över de enorma bruttosiff-
rorna och över kvällspressens bilder på spädbarn som sägs vara skyldiga
hundratusentals kronor redan vid födseln.
När ekonomer analyserar underskott på kort sikt är finansieringen det
som främst brukar granskas. Underskott i de offentliga finanserna måste ju
täckas på något sätt. Förenklat uttryckt kan man säga att det finns två meto-
der att göra detta. Antingen trycker staten pengar eller också lånar man på
kreditmarknaden.
De stora upplåningsbehoven kan inte betraktas för sig utan måste ställas
i relation till ekonomin i övrigt. På kort sikt kan den svenska ekonomin tydli-
gen klara även ganska stora underskott. Den viktiga frågan blir därför den
långsiktiga. Är ett underskott av den här kalibern hållbart? Vad händer om
underskotten ligger kvar under en längre period?
Svaret är uppenbarligen beroende av en lång rad faktorer: realräntan, den
ekonomiska tillväxten, den offentliga sektorns balansräkning och i vilken ut-
sträckning underskottet är konjunkturellt betingat. Det är dessa omständig-
heter som avgör ekonomins förmåga att på längre sikt bära den stora stats-
upplåningen. Risken för att en stor del av underskottet kommer att ligga
kvar även om ekonomin börjar växa är mycket påtaglig.
Den offentliga balansräkningen har både en skuldsida och en tillgängs-
sida. Skulderna har de senaste åren exploderat. Att statsskulden växer
snabbt när de löpande underskotten är stora är självklart. Men en viktig
fråga är vad upplåningen används till. Om den motsvaras av att den offent-
liga sektorn som helhet bygger upp tillgångar behöver problemet kanske inte
vara så stort. Men underskottet har inte gått till investeringar utan till lö-
pande konsumtion. En del tillgångar har snarare fallit i värde under fastig-
hetskrisen. Den offentliga balansräkningen urholkas därför snabbt, även
realt.
Lägg till detta också ett antal dolda problem som exempelvis de framtida
åtaganden som finns i pensionssystemen. Ca 200 miljarder kronor har utlo-
vats i pensioner till offentliganställda utan att några avsättningar gjorts för
att trygga löftena.
Slutsatsen är att den offentliga balansräkningen försvagas snabbt och att
framtidsutsikterna under överskådlig tid ser dystra ut. Fortsatt stora budget-
underskott gör att statsskulden fortsätter att växa snabbt medan tillgångarna
minskar genom att AP-fonden reduceras.
Det stora budgetunderskott som fanns vid mitten av 1980-talet försvann
relativt lätt. Mot slutet av årtiondet visade statsbudgeten t.o.m. ett mindre
överskott. Om samma snabba förbättring kan väntas ske under de närmaste
åren förefaller underskottsproblemen inte vara så stora.
Men läget är den här gången mycket allvarligare än på 1980-talet. Siff-
rorna är betydligt värre. Vi startar från högre nivåer på såväl underskott som
statsskuld. Vi har alltså mer att arbeta in. Att statsskulden växer från en
högre nivå gör att räntekostnaden blir större nu än på 1980-talet. Det håller
uppe underskotten. Arbetslösheten är betydligt högre, vilket i sig medför
såväl högre utgifter som lägre statsinkomster. Vi vet av erfarenhet att hög
arbetslöshet tenderar att bita sig fast, vilket skulle betyda att också dess för-
svagande effekter på budgeten blir bestående. Skattesystemet är annorlunda
än på 1980-talet. När ekonomin vänder uppåt och lönerna stiger blir den po-
sitiva effekten på statsbudgeten mindre än på 1980-talet. Sist men inte minst,
alla lätta besparingar är redan gjorda. Det var de inte för tio år sedan.
Slutsatsen är att underskottet inte kan förväntas minska snabbt av sig
självt. Det strukturella inslaget i underskottet är stort. Innebörden är att en
stor del av underskottet kan förväntas stanna kvar även om den ekonomiska
situationen ljusnar och konjunkturen förbättras.
Mekanismerna varigenom ett underskott i dag lägger bördor på framtiden
är flera. Men det finns en direkt mekanism, och det är helt enkelt den ränte-
börda som måste finansieras vid en ny stabil nivå på statsskulden och som
förr eller senare framtida yrkesaktiva skattebetalare kommer att få betala.
Räntebördan kan uttryckas som en skattehöjning vilken framtida generatio-
ner får stå för. Problemet är att barnen och barnbarnen, som till slut får be-
tala, inte får vara med och fatta de politiska besluten.
Herr talman! I Sunt Förnuft, som också är ett av Ny demokratis slagord,
har en journalist på tidningen Ölandsbladet noterat att uppfinningsrikedo-
men hos enskilda, organisationer och föreningar är enorm när det gäller att
mjölka pengar ur ett bidragssystem som inte längre låter sig kontrolleras.
Medborgarna förefaller helt hjälplösa, fastnaglade och totalt beroende, som
den som missbrukar en drog. Inga enskilda initiativ tas längre om inte stat,
kommun eller landsting ställer upp med pengar. Om två personer träffas för
att bilda en akvarieförening kan vi vara förvissade om att första punkten på
den upprättade dagordningen är ansökan om kommunalt aktivitetsstöd.
En god översikt av det absurda och oformliga bidragssystemet kan den få
som läser lokalpressen, särskilt dess ortssidor. Under en månad gick Ölands-
bladsreportern Kurt Lundgren systematiskt igenom två lokaltidningar. Det
Prot. 1993/94:122
lOjuni1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
83
Prot. 1993/94:122
lOjuni1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
fanns en stor mängd av artiklar om bidrag i alla dess former. Mestadels tycks
de olika tidningsreportrarna stå på bidragssökarens sida, i all synnerhet då
det i sällsynta fall blev ett nej till bidrag. Då heter det ”Dråpslag” och lik-
nande i rubriken.
Journalisterna förefaller lika indignerade som den bidragsförvägrade för-
eningen. Kanske finner vi i denna symbios mellan bidragssökare och journa-
lister förklaringen till att kommun, landsting och stat så sällan vågar sig på
ett obekvämt beslut. Det blir alltid obehaglig publicitet efteråt.
Inte i ett enda fall under den månad reportern gjorde sin granskning fann
han att den som söker ett bidrag, oavsett vad det är, utsatts för granskning
eller att nyttan av det sökta bidraget satts i fråga. Ändå handlar en del ansök-
ningar om direkta absurditeter och uppenbara försök, många gånger fram-
gångsrika, att lura av systemet pengar. Hör bara här vad Kurt Lundgren fun-
nit.
Torsås brukshundklubb kräver 4 000 kr av kommunen för att bygga en
hundparkering för fem hundar. Fritidsnämndens politiker har diskuterat
ärendet men kunde inte komma fram till beslut. Först måste hela nämnden
göra ett studiebesök på platsen. Vovvarna inspekterades i april.
I Broakulla orkar inte Verdandi längre betala hyra till kommunen för sin
fiskestuga. Föreningen kräver fri hyra med motiveringen att när dasset ra-
sade ihop byggde medlemmarna upp det igen på egen hand, utan kostnad
för kommunen! Borde inte detta initiativ motivera fri hyra, så vore det väl
underligt.
I en kulturförening i Kalmar finns en person anställd. Nu har inte för-
eningen längre råd att behålla den anställde utan varslar denne om avsked.
I stället satsar styrelsen på personal som har lönebidrag. Det innebär att sta-
ten går in och finansierar verksamheten, säger föreningens ordförande. Att
staten har kostnader för lönebidragare tycks inte föresväva ordföranden.
Staten har ett särskilt ansvar för hackspettar, anser en kvinna på Öland,
som kräver ersättning av länsstyrelsen för att en hackspett hackat sönder
hennes flaggstång. Den hackar även på fritidshuset, så det kan bli dyrt.
En polis står under åtal för grovt bedrägeri sedan han fifflat med reseräk-
ningar. Men nu har han förtidspensionerats efter beslut i Rikspolisstyrelsen.
Därmed skulle denna besvärliga sak vara ur världen. Det framgår inte om
pensioneringen är ett straff för begånget brott, men så skall det uppenbarli-
gen förstås. Polisen är 50 år gammal.
Kalmar kommun anser sig ha gott om pengar och anslår därför medel för
att öppna ett kontor i Gdansk. Kontoret skall lämna service åt affärsmän på
besök i Polen. Kontoret kostar 80 000 kr. Servicekontor i Polen, kan det vara
en kommunal uppgift? Det skapar emellertid arbete, en halvtidstjänst inrät-
tas.
En handbollsförening i Kalmar är upprörd. Det städas för dåligt i sporthal-
larna. Allergi har nu drabbat handbollsspelarna, så att hela laget enligt ett
indignerat brev håller på att slås ut. Att handbollsspelarna skulle kunna
städa efter sig när de tränat i sporthallen, som går med enorma underskott,
är naturligtvis en fullständigt främmande tanke. Självfallet åligger städ-
ningen kommunen, inte en ideell förening.
84
Mönsterås kommun har t.ex. betalat ut 200 000 kr till föreningar som skö-
ter idrottsplatserna.
Sprit är läromedel i Borgholm. Där går tolv personer på en AMS-finansie-
rad drinkblandarkurs. Kursen kostar 85 000 kr varav spriten drar en kostnad
på 5 000 kr. Kursen omfattar fem veckor och anses av arbetsförmedlingen
fylla ett uppdämt behov. Kursdeltagarna får inte dricka, bara smaka och
spotta ut.
Landstinget har beslutat underlätta den sexuella tillvaron för Kalmar läns
kvinnor såvida de är under 21 år. P-piller för ett helt års förbrukning delas
ut gratis. Den som vill ha riskfria samlag inom en tremånadersperiod får
emellertid betala pillren själv, men därefter är det gratis ett år. Det här blir
dyrt, så därför införs det en avgift på 100 kr för spiral. Alltihop drog i gång
den 15 mars.
Flyktingar anses inte kunna sköta sitt sexliv på egen hand. De måste upp-
lysas, och det kostar 500 000 kr. En projektledare anställs av Kalmar lands-
ting. Men nu är det inte flyktingarna själva som skall få upplysning utan de
som jobbar med flyktingar, dvs. svenskar.
En man anställd vid länsstyrelsen har drabbats av heshet. Länsstyrelsen
har dåligt inomhusklimat, säger mannen, som anser sig berättigad till arbets-
skadeersättning. En specialist på yrkesmedicin skall utreda detta besvärliga
ärende. Kan hesheten möjligen komma från en gammal förkylning? Något
att utreda.
Det vimlar av kråkor och kajor på Öland. Sedan skottpengarna slopades
har det bara blivit värre. Jägarna tvingas skjuta helt ideellt, utan ersättning.
Så får det inte vara. En jägare föreslår att Borgholms kommun anslår pengar
till timlön och milersättning för kråkjägare.
Hälsoläget är oroande i Kalmar län. Landstinget har därför tilldelat en rad
föreningar 500 000 kr till hälsoupplysning. Miljöpartiet vill gå ännu längre
och starta stora utbildningskampanjer mot allergi. Miljökontoret i Kalmar
har också förslag till lösningar. Miljöombudsmän på varenda kommunal för-
valtning lyder receptet för bättre miljö och hälsa.
En bygdegård på norra Öland skall byggas ut för 1,2 miljoner kronor. Men
för detta krävs statliga bidrag från Boverket, som emellertid inte beviljar nå-
got bidrag om inte kommunen först beviljar bidrag till 30 % av byggkostna-
den. Det ena bidraget förutsätter alltså det andra. Det framgår inte om det
krävs något litet bidrag också ur den egna plånboken - men så är det förstås
inte.
Borttagandet av färg, inköp av färg och grundstrykning av fasaden på en
kafébyggnad i Borgholm stöttas med 60 000 kr av kulturmiljöenheten efter-
som byggnaden anses ha kulturvärde. Ett kafé i ett kulturhus har ett plus-
värde i konkurrensen. Varför skall fasaden målas med hjälp av våra pengar?
Föreningen Helges Lada kräver 40 000 kr av Emmaboda kommun i upp-
rustningspengar. Föreningen är inte heller främmande för ALU-hjälp när
den gamla ladan skall renoveras. Det finns spännande användningsområden
för en renoverad lada: boxningslokaler, husvagnsuthyrning eller hönshus.
Herr talman! Detta är ju befängt. Vad vill jag nu ha sagt med mina exem-
pel? Jo, när tillgångarna är begränsade måste stat och kommun prioritera.
Prot. 1993/94:122
lOjuni1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
85
Prot. 1993/94:122
lOjuni1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
Då måste det fattas obehagliga beslut - ibland i tusenkronorsklassen, ibland
i miljonklassen och ibland i miljardklassen.
Det som enligt min mening är politikers för närvarande viktigaste uppgift
är följande, nämligen att inplantera ett krismedvetande hos svenska folket.
Alla går bara och tänker på sig själva eller sitt särintresse. Men ingen tycks
ha några barn eller barnbarn. Men för mig som har två barn - Åsa och Pia -
och fyra barnbarn - Simon, Hanna, Tobias och Emma - är det bedrövligt att
vi ägnar dem så litet omsorg och omtanke inför framtiden. De flesta männi-
skor i vårt land tycks tro att allt ordnar sig självt. Men det gör inte det. Vi
måste inse att nivåerna i socialförsäkringssystemen! kanske måste vara 70 %
eller lägre. Jag tänker på sjukersättning, föräldraförsäkring, a-kassa m.m.
Vi kommer också att tvingas skära i pensioner och socialbidrag. Vi har ju
inte råd. Vi har inga pengar. Hela samhällsbygget går ju på lån.
Mina barnbarn har väl också rätt till ett uns av den välfärd jag själv har?
Men håller vi på så här finns det ingen välfärd att ge till mina barnbarn. Alla
säger i dag att det inte går att dra ned. Men det är klart att det går. Men det
svider ju, och jag inser att det svider olika hårt för olika människor.
De stora kostnaderna ligger i våra socialförsäkringssystem. Men det är
också viktigt att människor i samhällets och näringslivets toppar inser sitt
ansvar och inte provocerar de breda folkmassorna genom att ge sig själva
förmåner som inte står i någon som helst proportion till deras arbetsinsatser.
Detta betyder inte så mycket i samhällsekonomin, men opinionsmässigt är
det viktigt. Bistånd och flyktingpolitik drar naturligtvis inte samma kostna-
der som de stora socialförsäkringssystemen. Men det är viktigt att ge alla i
Sverige en signal om att svångremmen dras åt även på dessa områden, även
om besparingen inte skulle vara större än 10-15 miljarder kronor.
Som nydemokratisk politiker kommer jag att göra allt vad jag kan för att
inplantera detta krismedvetande åtminstone bland invånarna i mitt hemlän,
Kalmar län. Jag kommer att tala om att vi måste inse att framtiden innebär
uppoffringar. En välkänd person sade ju en gång något om ”blod, svett och
tårar”, och jag tror att det blir så. Människor måste inse att framtiden kan
innebära helt slopade barnbidrag, slopade bostadssubventioner, dvs. höjda
hyror, sänkta pensioner, sänkta ersättningsnivåer för a-kassa, sjukförsäk-
ring, föräldraförsäkring m.m.
Men jag kommer också att tala om att vägen till framgång för Sverige lig-
ger i att få fart på näringslivet och att främja småföretagsamhet. Då behövs
det sänkta skatter så att företagare får tillbaka lusten och motivationen att
göra något bra både för sig själva, för sina anställda och för Sverige.
Herr talman! Eftersom det finns barn i Sverige, måste det också finnas
föräldrar. Jag hoppas att dessa inser sitt ansvar och tar sitt ansvar nu.
Anf. 87 ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:
Herr talman! För en stund sedan hade jag problem med att jag inte visste
vem som företrädde Ny demokrati i den ekonomisk-politiska debatten. Var
det Dan Eriksson i Stockholm, Bo G Jenevall eller Lars Moquist? Jag har
nu insett att det är Lars Moquist. Jag tackar för ett upplysande inlägg om
situationen i trakten av Kalmar.
86
Anf. 88 ANITA JOHANSSON (s):
Herr talman! Sista skattedebatten för denna mandatperiod. Dags för sum-
mering. Vad har ni gjort? Vad har ni åstadkommit på skatteområdet?
Ni övertog ett modernt skattesystem. Det hade ett brett stöd i riksdagen.
Det satte stopp för skatteplanering. Det är viktigt inte bara för rättvisan, inte
bara för förtroendet utan också för effektiviteten.
Vi gjorde upp med Folkpartiet om det nya skattesystemet. Hur förvalta-
des det?
Ja, det är bara att konstatera att Folkpartiet kapitulerat och låtit Bo Lund-
gren styra skattedebatten.
När det kom till kritan betydde uppgörelsen ingenting. När jag, herr tal-
man, satt och funderade inför den här debatten, påminde jag mig om alla
de kvällar, ibland nätter, då Kjell Johansson, Anne Wibble, jag själv, Lars
Hedfors m.fl. satt och gjorde upp på punkt efter punkt. Vi gjorde det för att
vi ville ha ett rättvist skattesystem. Men tyvärr har Kjell Johansson tydligen
glömt den tiden.
Vart tog enkelheten vägen? Vi införde tillsammans en likformig beskatt-
ning av hushållens kapitalinkomster. Alla avdrag var värda lika mycket.
Nu är vi tillbaka i träsket. Det finns minst sju olika skattesatser på kapital-
inkomster och massor av olika kvittningsmöjligheter. Man kan konstatera
att ert bidrag till en ökad sysselsättning handlar om eventuellt fler jobb för
skatterådgivare och skattejurister.
Herr talman! Tala om en tärande sektor!
Ni hade med fagra tal och vaga löften gett intryck av att alla skulle få
sänkta skatter. Carl Bildt och Bo Lundgren lovade också i förra valrörelsen
att sänka skatterna för de vanliga löntagarna.
Ni talar fortfarande om att hushållen skulle ha fått sänkt skatt, kanske i
hopp om att folk inte skall titta efter i plånboken. Men än så länge har vi
världens bästa skola - åtminste har vi haft det. Herr talman! Löntagarna är
inte dumma. Bo Lundgren! Löntagarna kan räkna. Löntagarna kan tänka
efter. Men sanningen är att löntagarna får betala mer i skatt på samma in-
komst nu än när Bo Lundgren tillträdde som skatteminister.
Ni har tagit bort eller begränsat avdragsmöjligheterna. Ni har infört nya
egenavgifter. Sammanlagt har ni höjt skatterna på arbetsinkomster med när-
mare 30 miljarder kronor. Man blir onekligen irriterad när man ser bussrek-
lamen i länet: ”Skattechock om Socialdemokraterna vinner valet!” Det är
skrämmande.
Vår kritik handlar inte i första hand om att ni har höjt skatterna. Det kan
vara nödvändigt i vissa lägen. Men en del av era höjningar har skett vid fel
tillfällen. Ni har stramat åt en ekonomi som redan höll på att rasa, och har
rasat, samman, Bo Lundgren.
Vår kritik handlar om att ni sviker era löften. Ni lovade en sak och gjorde
något helt annat. Ni hade aldrig en tanke på att sänka skatterna för oss van-
liga löntagare.
Vår kritik handlar också om de stora orättvisorna. Ni har höjt skatterna
för dem som enbart har arbetsinkomster. Däremot har ni sänkt skatterna för
dem som har arbetsfria inkomster med sammanlagt 23-25 miljarder kronor.
Ni har beslutat att ta bort förmögenhetsskatten. Ni har beslutat att ta bort
Prot. 1993/94:122
lOjuni1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
87
Prot. 1993/94:122
lOjuni1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
skatten på vissa utdelningar. Nu har ni mer än halverat skatten på aktievins-
ter. För att få sänkt skatt under er regering måste man vara rik - väldigt rik.
Ruska inte på huvudet, Bo Lundgren! Det vet jag, och det vet löntagarna.
Det räcker inte med litet pengar på banken eller i allemanssparandet. Det
krävs några miljoner i nettoförmögenhet. Och ju fler miljoner man har,
desto mer har man tjänat på den moderata politiken. Detta begär ni väljar-
nas förtroende för i höst. Men jag tror att väljarna kommer att vara ganska
kloka.
Om ni genom ert skatteförslag får miljonärernas förtroende, kan jag för-
stå det. Men varför, herr talman, skulle en vanlig löntagare rösta på Modera-
terna? Vad har ni moderater lämnat för besked om skattepolitiken efter va-
let? Ni säger att den skattepolitik som inletts skall fullföljas. Det innebär
alltså fortsatta skattehöjningar för löntagarna. Det innebär också fortsatta
skattelättnader för dem som är rika. Det är Moderaternas besked. Men den
vägen leder inte framåt, Bo Lundgren, utan den leder bakåt.
Vi socialdemokrater har redovisat vårt alternativ, som innebär en skatte-
politik för rättvisa och tillväxt. Vi har två fundamentala krav i vårt skattesy-
stem. Det första kravet är att den som tjänar mest och som har kapital skall
betala en större andel skatt av sin inkomst än andra. Det andra är att ingen
skall kunna smita undan. Skatteflykten måste stoppas.
I båda dessa avseenden har skattepolitiken gått rakt emot den inriktning
som Socialdemokraterna och Folkpartiet var överens om, Kjell Johansson,
dvs. skatt efter bärkraft. Regeringen Bildt, med Bo Lundgren som skattemi-
nister, har lyckats med konststycket att höja skatten på arbete med nästan
30 miljarder kronor. Detta tål att upprepas från denna talarstol. Samtidigt
har man sänkt skatten på kapitalinkomster och på stora förmögenheter med
nästan lika mycket.
Under den borgerliga regeringen har alla löntagare och pensionärer fått
höjd skatt, och alla som äger aktier och förmögenheter har fått sänkt skatt.
Under den borgerliga regeringen har rättvisan satts på undantag.
Vi socialdemokrater kräver nu att kapitalinkomstskatten återförs till den
nivå som bestämdes vid skattereformen, dvs. 30 %. Vi kräver att förmögen-
hetsskatten inte avskaffas utan reformeras och effektiviseras och att de som
tjänar mer än 200 000 kr om året får en höjd inkomstskatt, en s.k. värnskatt.
Jag vet att många människor är beredda att ställa upp på det, om det blir
ett rättvist skattesystem. Först när vi får ett rättvist skattesystem har vi den
moraliska rätten att kräva uppoffringar av det svenska folket.
Det andra grundkravet på skattesystemet är att det skall vara konstruerat
så att alla betalar skatt i vederbörlig ordning. Även på den punkten har den
borgerliga regeringen misslyckats. I dag vet vi att många människor inte be-
talar sin skatt. Det handlar om flera tiotals miljarder kronor som på detta
sätt undandras samhället.
Regeringen har under våren lagt fram förslag som har vridit viktiga vapen
ur händerna på skattemyndigheterna. Jag tänker på den proposition som
handlade om Rättssäkerhetskommittén och som antogs av riksdagen för 14
dagar sedan. Jag tänker också på att den borgerliga regeringen har avskaffat
skatteflyktsklausulen och betalningslagen. Jag tänker på alla de förslag som
88
särskilt Moderata samlingspartiet har fört fram för att underminera skatte-
kontrollen.
Socialdemokratisk politik bygger på tre huvudförslag. Vi socialdemokra-
ter föreslår en tillfällig värnskatt. Vi som har hälsa, jobb och goda inkomster
skall bära vår del av bördorna. Vi föreslår en återgång till en likformig be-
skattning av hushållens kapitalinkomster. Det skulle bli ett sunt, effektivt
och rättvist skattesystem. Vi föreslår förbättringar för de företag som satsar,
investerar och skapar nya jobb.
Det är en politik som kan få, och kommer att få, ett brett stöd hos det
svenska folket. Det borde få ett brett stöd också i denna kammare.
Så kommer jag till dagens stora händelse, herr talman, nämligen DN-arti-
keln av Anne Wibble. Hur kommer Bo Lundgren att ställa sig till Wibbles
sparpaket? Det innehåller följande punkter:
Sänkta pensioner; svaret blir säkert ett ja.
Lägre förtidspension; svaret blir säkert ett ja, om jag känner Bo Lundgren
rätt.
Försämrad sjukförsäkring; svaret blir säkert ett ja.
Minskad ersättning för arbetslösa; svaret blir med hundra procents säkerhet
ett ja från Bo Lundgren.
Bostadsstödet skärs ned; det har ju Bo Lundgren redan börjat med, så det
kommer säkert att fortsätta.
Sämre villkor för kommuner och landsting; det tror jag säkert att Bo Lund-
gren ställer upp på.
Men jag undrar verkligen om Bo Lundgren och Moderata samlingspartiet
ställer upp på resten av punkterna, t.ex. höjda miljöskatter, moms på tid-
ningar, jakt på skattesmitare. Det skulle vara oerhört intressant att få höra.
Den näst sista dagen på detta riksmöte får man kanske lov att rikta ett litet
tack till Ny demokrati. Det är nämligen tack vare dem i Ny demokrati, Bo
Lundgren, som vi i skatteutskottet har kunna få mer pengar till skatteförvalt-
ningarna. Och tack vare dem har vi i justitieutskottet kunnat få mer pengar
till åklagare, detta för att just komma åt skattesmitning. Men det kanske är
en omvändelse under galgen, Bo Lundgren.
Det faktum att egenavgifterna höjs kommer att innebära att de marginal-
effekter som Bo Lundgren så gärna talar om kommer att höjas. Jag skulle
vara glad om Bo Lundgren kunde redovisa för skatteutskottets ledamöter
och andra ledamöter i denna kammare var Bo Lundgren står i dessa frågor.
Herr talman! Jag yrkar bifall till samma reservationer som Göran Person.
Anf. 89 LARS BÄCKSTRÖM (v):
Herr talman! Detta är valperiodens sista skattedebatt i riksdagen. I tre år
har Sveriges folk fått uppleva vad en moderatledd regering och en moderat
skattepolitik innebär. Det har varit tre blå år. Regeringen lovade sänkt skatt
för alla. Löftena var säkert ärligt menade. Men de stod sig inte vid mötet
med marknadskrafterna och valutaspekulanterna.
Regeringen fick alltså växla in skattesänkartåget, det blå tåget, på ett sma-
lare spår. Sveriges löntagare, Sveriges hushåll, fick inga skattesänkningar;
de fick höjningar. De fick höjd moms, höjd skatt på el och bensin, höjd kol-
Prot. 1993/94:122
lOjuni1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
89
Prot. 1993/94:122
lOjuni1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994195
90
dioxidskatt, slopat schablonavdrag, sänkt grundavdrag, slopat grundavdrag
vid statlig taxering och slopat reallöneskydd i skatteskalan. Som lök på laxen
fick Sveriges löntagare egenavgifter på 3 %.
Och det kommer mera, precis som man säger i TV. Häromdagen fattade
riksdagen principbeslut om ytterligare 9 % i egenavgifter under 90-talet.
Herr talman! I början gick det inte så illa för statsrådet Lundgren. Under
år 1991 höjde regeringen inga skatter. Men under åren 1992 till 1994 lyckades
regeringen driva igenom skatteskärpningar på 40,5 miljarder kronor. Lägg
sedan till egenavgifter på 8 miljarder kronor. Då blir summan 48,5 miljarder
kronor i skatteskärpningar. För år 1995 blir det en nettohöjning med 3,5 mil-
jarder kronor. Summa summarum blir det 52 miljarder kronor, dvs. 5 200
miljoner kronor.
Herr talman! ”Farbror Blå” borde rodna när han summerar alla de skatte-
höjningar som regeringen Bildt drivit igenom. Vi i det röda laget måste er-
känna att regeringen visat prov på uppfinningsrikedom när det gäller att
komma på nya metoder att höja skatterna för det svenska folket. Orginellt
nog har man höjt de skatter som redan var höga.
Lika kreativ har regeringen varit när det gäller att sänka de skatter som
redan var låga, skatterna på kapital och för företag. Under 1991-1994 har
regeringen drivit igenom sänkningar på 56 miljarder, främst för företag och
kapital. Och rätt skall vara rätt, herr talman; slutresultatet blir faktiskt en
nettoskattesänkning på ca 4,5 miljarder. Men det blev inte den blå finkosty-
men, som man skulle visa upp i valrörelsen - det bidde bara en tumme.
Herr talman! Jag behöver inte hänge mig åt recensioner. Till hösten har
vi val. Då får väljarna avge sitt omdöme om de blå åren. Då får väljarna säga
ifrån hur de vill ha det under kommande tre år.
Ingen vet hur det kommer att gå. Men jag tror att väljarna har fått nog av
den blå perioden, fått nog av skattehöjningar för hushåll och skattesänk-
ningar för kapital och företag, fått nog av en sned fördelningspolitik.
Herr talman! Det här gör inte att jag tror att resten av 90-talet blir en ro-
senröd tid. Sverige har svåra problem att hantera, problem som inte kan lö-
sas genom att längta till Erlander, härma Sträng eller driva reprispolitik. I
en ny tid fordras en ny politik, en radikal vänsterpolitik.
Och den radikala vänsterpolitiken tar budgetunderskotten och statsskul-
den på allvar. I valrörelsen kommer jag att möta väljarna med ett rakt be-
sked. Jag kommer att säga: Problemen med underskott och statsskuld inte
är så allvarliga som ni tror - de är mycket värre. Vi i den radikala vänstern
vet att man inte kan lösa budgetproblemen med skattehöjningar - det går
inte - men vi inser att man inte heller kan sanera statsfinanserna utan skatte-
höjningar.
Vi talar klartext. Vi säger att ett realistiskt saneringsprogram kräver tre
ting: ekonomisk tillväxt, besparingar och skattehöjningar. Det är förvisso
inget glatt budskap, men det är ärligt.
Jag skall ta ett enkelt exempel. Om man räknar med att varje nytt arbets-
tillfälle i privat sektor - jag vill betona det - stärker den offentliga ekonomin
med 200 000 kr, skulle 300 000 nya jobb ge en direkt förbättring av de offent-
liga finanserna med 60 miljarder kronor. Visst vore det en väsentlig förbätt-
ring, men det skulle inte lösa problemen.
Den konsekvenskalkyl som finns i kompletteringspropositionen, bil. 1.2,
stöder i väsentliga delar min analys. I kalkylen skriver man följande:
”1 alternativ 4 % utvecklas statsskulden mer gynnsamt än i alternativ 3 %.
Budgetåret 1998/99 uppgår statsskulden trots detta till 1 830 miljarder kro-
nor, vilket motsvarar 94,5 % av BNP.”
Jag fortsätter att citera:
”Även med de mycket gynnsamma förutsättningar som alternativ 4 % ba-
seras på kommer den offentliga sektorns finansiella sparande att uppvisa un-
derskott under hela LK-perioden. Utgifterna överstiger inkomsterna med 27
miljarder kronor 1998/99---.”
Om även en mycket optimistisk kalkyl från Finansdepartementet pekar på
så svåra statsfinansiella problem, frågar man sig varför inte övriga partier
erkänner att skatteuttaget måste återställas.
Om en mycket optimistisk kalkyl från Finansdepartementet pekar på så
svåra statsfinansiella problem, ställer man sig frågan: Vad skulle hända med
statsfinanserna om tillväxten uteblir eller blir väsentligt mindre? Det tycks
ingen politiker vilja eller våga diskutera offentligt.
Herr talman! Det är en allvarlig brist i finansutskottets bedömning, och i
regeringens bedömning, att ingen mer än Vänsterpartiet vågar påtala nöd-
vändigheten av att öka skatteinkomsterna genom skattehöjningar och bas-
breddningar.
Herr talman! En annan allvarlig brist i finansutskottets betänkande är att
man inte diskuterar den avgörande systemförändring som det innebär att de
sociala trygghetssystemen under 90-talet till väsentliga delar förutsätts finan-
sieras genom egenavgifter. Detta innebär en socialpolitisk systemförändring,
som direkt påverkar marginaleffekterna för löntagarna.
Riksdagen har fattat beslut om 3 % i egenavgifter och avser att införa yt-
terligare 9 % för pensionssystemet, dvs. totalt 12 %. Men på inkomster över
7,5 basbelopp, dvs. ca 260 000, skall man inte ta ut några egenavgifter.
Sverige kommer då att få ett skatte- och avgiftssystem där marginaleffek-
terna sjunker vid högre inkomster. Sverige kommer på bara några år att ha
gått från ett system med alltför höga marginaleffekter - det skall erkännas -
till ett system med regressiva marginaleffekter. De regressiva inslagen för-
stärks av att egenavgifterna är avdragsgilla vid beskattningen.
Herr talman! Om de här tankarna på 12 % i egenavgifter skulle förverkli-
gas leder det till oacceptabla fördelningspolitiska skevheter. Det är gläd-
jande att Socialdemokraterna i elfte timmen har börjat att diskutera det pro-
blemet. Men hittills är det bara Vänsterpartiet som klart och tydligt avvisar
egenavgifterna på 12 %.
Herr talman! För att få statsfinanserna att gå mot balans krävs tillväxt,
besparingar och skattehöjningar. Detta är den treenighet som krävs i den
ekonomiska politiken.
För kommande budgetår innebär Vänsterpartiets förslag en ökning av sta-
tens skatteinkomster med drygt 14 miljarder. Det är en förstärkning som gör
att vi kan redovisa ett budgetförslag som utan kreativ bokföring innebär det
starkaste budgetsaldot av alla alternativ i riksdagen. Och som jag ser saken,
är minskade underskott det viktigaste enskilda bidraget som vi politiker kan
Prot. 1993/94:122
lOjuni1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
91
Prot. 1993/94:122
lOjuni1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
komma med för att sätta fart på investeringarna och få fart på tillväxten i
industrin.
Jag tror att svensk industri kan klara samma skattenivåer som omvärlden,
men jag tror inte att svensk industri vare sig vill eller kan verka i ett land där
statsskulden bara växer och växer.
Herr talman! Vi ställer också förslag som rör kommunalskatterna. Det är
sänkningar för lägre inkomster, och det är höjningar i högre inkomstlägen.
Netto innebär våra förslag att kommunsektorn förstärks med 5 miljarder. Vi
är det enda parti som anvisar en sådan förstärkning. Varför? Jo, det finns
inte något enklare sätt att bekämpa arbetslösheten än att låta bli att avskeda
folk.
Med vårt förslag kan vi värna de viktiga jobben, de riktiga jobben, i vår-
den, i skolorna, i barn- och äldreomsorgen. Hur gör vi detta? Jo, att slopa
grundavdraget för inkomster över 200 000 kr är en skattehöjning som ger
kommunerna 5 miljarder kronor, utan att man höjer marginaleffekterna
över brytpunkten. Det är en skattehöjning, en solidaritetsskatt, för att värna
välfärden. Herr talman! Höstens val är just ett solidaritetsval, ett val mellan
solidaritet och växande klyftor. Jag är övertygad om att det kommer att gå
bra.
Anf. 90 KJELL JOHANSSON (fp):
Herr talman! I onsdagens debatt försökte jag förmedla budskapet att Sve-
rige på skattepolitikens område är på rätt väg. Det är faktiskt så att vi aldrig,
under mina 35 år som politiskt aktiv, har haft så bra förutsättningar som i
dag för en industriell blomstring och ett förnyat välfärdsbygge ur ett skatte-
perspektiv.
Bolagsbeskattningen är ytterst konkurrenskraftig. Det är inte längre nå-
gon skattemässig nackdel att förlägga verksamhet till Sverige - tvärtom.
När det gäller egenföretagarbeskattningen - ofta de allra minsta företa-
gen - har arbetet på att skapa rättvisa skatteregler kommit en bra bit på väg.
Vid start av nya företag med bibehållen anställning har vi infört en kvitt-
ningsrätt.
Straffbeskattningen på riskkapital i form av aktier har tagits bort genom
avskaffad dubbelbeskattning av aktieutdelningar.
I dagens debatt har Socialdemokraterna hävdat att det är en orättvis för-
delningspolitik att sänka skatten för företagen och aktieägare. Är det så?
Nej, jag tror inte det. En skattepolitik som är inriktad på att skapa förutsätt-
ningar för nya, riktiga jobb kan aldrig vara dålig fördelningspolitik. Den
sämsta fördelningspolitiken upplever trots allt den som inte kan få något
jobb.
Jag gick i mitt onsdagsanförande hårt fram mot Vänsterpartiet, som vill
höja skatterna på företagen kraftigt. Jag gjorde det därför att jag upplever
en sådan politik som ett hot mot vår framtid. Det är inte likgiltigt om vi er-
bjuder de bästa, medelmåttiga eller rent av dåliga förutsättningar för företa-
gande och fortsatt välståndsbygge.
I själva verket är det livsavgörande. Det bestämmer faktiskt vår framtid
om Sverige är ett attraktivt land att etablera olika verksamheter i eller om
92
det är ett totalt ointressant land, ett land som sorteras bort i första sållningen
när det gäller etablering av företagsamhet.
Genom skattereformen och genom den nuvarande regeringens arbete för
att undanröja de obalanser och hinder för företagsamheten som vi inte kla-
rade av i reformen har vi nu ett läge som nära nog med automatik leder till
framgång och ökad välfärd. Det är av stor betydelse, Anita Johansson.
Herr talman! Inför en valrörelse kan det vara lätt att falla för frestelsen
att gå till val på populism och taktik. Jag måste ändå säga några ord om den
ganska beklämmande föreställning på dessa teman som Göran Persson spe-
lade upp här i dag.
Detta har blivit något av en järnvägsdag. Lars Bäckström talade om det
blå tåget, och lan Wachtmeister liknade Göran Persson vid en lokförare. Var
det ett tåg som Göran Persson kom tuffande med här i dag så var det ett tomt
godståg. Endast ett par vagnar var fullastade, och då med skattehöjningar
för företagen. All annan last som eventuellt skulle distribueras stod kvar i
godsmagasinen, väl förseglad, väl fördold.
Göran Persson sade inte ett enda ord om besparingar. I stället fick vi se
en otrolig balansakt på slak lina för att klara den omöjliga uppgiften att påstå
sig vilja sanera budgeten utan att redovisa en enda besparing. Herr talman!
Det var ledsamt att uppleva den person som vill framstå som vår blivande
landsfader offra ansvaret för landets ekonomi för att maximera röstvins-
terna!
Visst kan man, Anita Johansson, välja att kritisera att aktieutdelningar
inte längre dubbelbeskattas. Hur mycket har vi inte genom åren hört talas
om de s.k. kupongklipparna, människor som framställs som onyttiga drö-
nare i samhället. Nu är snart halva befolkningen sådana onyttiga drönare i
samhället som sparar i aktier!
Ställer man frågan till folk hur summan av aktieutdelningarna förhåller sig
till exempelvis lönesumman inom industrin kan man få mycket konstiga svar.
Ytterst få svarar rätt på den frågan eller kommer ens i närheten av rätt svar.
Svaret utgör egentligen ett bra mått på hur massmedierna har försummat sin
folkbildningsuppgift. Att de båda summorna är ungefär lika stora är inget
ovanligt svar. Många svarar så.
Det är alltså lätt att förespegla människor att deras standard kan höjas
kraftigt om aktieutdelningarna åter straffbeskattas. Så enkelt är det nu inte.
Aktieutdelningarna i Sverige har genom åren traditionellt legat på 1,5-
2,0 % av lönerna. Gjorde man en direkt skatteväxling och växlade utdelning
mot höjda löner skulle timlönen inom industrin kunna höjas med mindre än
50 öre. Det finns inte ens en chans att komma upp till en 50-öring. Om man
tog med även de offentliganställda skulle det röra sig om en 25-öring mer i
timmen för den som har turen att ha en så hög lön som 100 kr. i timmen.
Men priset i form av minskat intresse för produktivt sparande - sparande
som ger jobb - skulle bli högt.
Jag ser att min taletid rinner i väg här.
Även när det gäller förmögenhetsskatten kan man föra ett liknande reso-
nemang. Det rör sig om ytterst blygsamma belopp.
Socialdemokraterna hotar nu att riva upp beslutet om slopad förmögen-
hetsskatt. Den gamla departementspromemorian som föreslog 1 % förmö-
Prot. 1993/94:122
lOjuni1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
93
Prot. 1993/94:122
lOjuni1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
94
genhetsskatt även på arbetande kapital är åter aktuell. Men ingen svensk
blir rikare av detta. Tvärtom - det skadar bara viljan att investera i Sverige.
Resultatet blir färre jobb här i landet.
Återinförd förmögenhetsskatt i företagen motverkar i många företag nya
satsningar mer än socialdemokraternas förslag till direktavskrivningar stimu-
lerar.
Årets val står med andra ord mellan en politik som ger nya jobb och ska-
par resurser för förnyad välfärd och en ofruktsam demonstrationspolitik som
skadar välståndsbildande krafter. Det är därför som jag - även om jag själv
lämnar riksdagen - kommer att arbeta för att landets finansminister skall
heta Anne Wibble även efter valet i höst.
Till sist vill jag passa på tillfället att rikta ett tack till riksdagens underbara
personal på alla nivåer och till alla de vänner jag har fått här i riksdagen. Det
har varit en underbar upplevelse att arbeta tillsammans med er i denna fina
miljö och i denna kamratliga anda.
Anf. 91 ANITA JOHANSSON (s) replik:
Herr talman! Jag måste få citera ur Folkpartiets motion 1991, Rättvisa åt
det glömda Sverige. Det står så här: Våra resurser är begränsade. De friska
och starka måste vara med och bära bördorna för de handikappade och de
sjuka. De måste vara med om att avstå från vissa fördelar för att vi skall få
råd att hjälpa dem som behöver stöd. Detta är en solidaritetsprincip som
tyvärr ofta kommer på skam.
Så stod det, herr talman, i Folkpartiets partimotion vårriksdagen 1991. Jag
vill be Kjell Johansson begrunda vad ni då stod för.
Jag är faktiskt orolig för det som händer i dag i Sverige, Kjell Johansson.
Jag är orolig för att klyftorna i vårt land ökar. Motsättningarna mellan oss
som har ett jobb och dem som är arbetslösa skärps. Motsättningarna skärps
mellan de löntagare och pensionärer som fått sänkt skatt och sämre standard
och de hushåll som har fått stora förmögenheter. Det blir inget bra land att
leva i, Kjell Johansson.
Ibland har jag trott att Folkpartiet liberalerna skulle stå på de här männi-
skornas sida - det glömda Sverige, de sjuka och svaga. Men visa dådet någon
gång!
Moderaterna har fått ta över och styr helt och hållet skattepolitiken, och
Folkpartiet har glömt det svaga Sverige. Det har människorna ute i samhället
uppfattat, Kjell Johansson. SCB säger att nio av tio hushållstyper har förlo-
rat på regeringens politik. Har inte Kjell Johansson begripit detta?
Anf. 92 KJELL JOHANSSON (fp) replik:
Herr talman! Jo, vi har förvisso begripit detta. Men vi har förstått en sak
till, nämligen att vi måste höja våra inkomster, att vi måste skapa de resurser
som behövs för att vi skall kunna hjälpa alla dessa grupper, alla dem som har
det svårt. Det går inte på något annat sätt.
Eller kan Anita Johansson, som så indignerat angriper den här politiken,
tala om för mig vad man skulle ha gjort med de där tioöringarna som man
kan tjäna in på att ha en förmögenhetsskatt eller på att höja andra skatter?
Hur i all världen skall man kunna ge dessa grupper någonting genom att ta
sådana belopp? Inte ens om vi höjde det totala skatteuttaget i Sverige i dag
med 50 % - och då menar jag alla skatter rakt av, vilket naturligtvis också
skulle drabba de anställda och dem som har det svårt - skulle vi kunna lösa
detta. Inte ens då skulle pengarna räcka till att komma i balans!
Därför är det viktigast att satsa den begränsade delen av skatterna på sti-
mulanser för att få i gång produktionen, för att ge människor jobb - riktiga
jobb, inte AMS-jobb - så att Sverige på nytt kan blomstra och bli en nation
med en bestående välfärd, en välfärd som vi har råd att betala för.
Anf. 93 ANITA JOHANSSON (s) replik:
Herr talman! Jag vet att Kjell Johansson älskar att tala om företagsskatter.
Han är mycket duktig på det.
Det var en bra debatt i onsdags. Då förklarade Lars Hedfors på ett för-
träffligt sätt för Kjell Johansson hur vi såg på företagsbeskattningen. Kjell
Johansson säger att bolagsskatten inte är konkurrenskraftig. Det är faktist
fel. Jag tyckte att det framgick av onsdagens debatt. Den är inte lika konkur-
renskraftig i dag som 1991. Det är ett faktum. Det värsta är kanske de osta-
bila räntorna och de ständiga ändringarna när det gäller företagsbeskatt-
ningen. Man vet inte vilka spelregler som gäller. Detta reddes ut på ett bra
sätt i onsdags.
Jag vet inte om Kjell Johansson var här och lyssnade på Bo G Jenevall.
Han läste med glädje ur en artikel i Dagens Nyheter i dag. Han sade att det
var som att läsa något som var taget ur nydemokraternas program. Det sade
han i denna kammare för ungefär tre kvart sedan. Jag undrar hur Kjell Jo-
hansson ställer sig till det. Håller Kjell Johansson med om att detta är taget
ur nydemokraternas program? Jag skall läsa det programmet noga efter
denna debatt. Med detta vill jag fråga Kjell Johansson om han ställer upp
på det s.k. Wibblepaketet.
Eftersom detta är min sista debatt med Kjell Johansson vill jag tacka ho-
nom för alla år och trätor i utskottet.
Anf. 94 KJELL JOHANSSON (fp) replik:
Herr talman! Anita Johansson måste ha hört fel. Jag har inte sagt att bo-
lagsskatten inte är konkurrenskraftig. Jag sade att Sverige i fråga om företag-
samhet inte någon gång under de 35 år som jag har arbetat aktivt har haft
bättre förutsättningar när det gäller de rena skatteaspekterna; det var åtmin-
stone det budskap som jag ville förmedla. Detta är oerhört värdefullt. Det
ger en grund att bygga vidare på.
Anita Johansson säger att man inte vet vilka spelregler som gäller. Det vet
man. Den största osäkerheten i fråga om vilka spelregler som skall gälla är
att näringslivet och företagarna inte vet vad som kommer att hända om So-
cialdemokraterna skulle råka vinna valet i höst. Det är precis som jag sade
tidigare. Det tåg som Göran Persson kom tuffande med här i dag innehöll
bara skramlande tomma vagnar, och lasten till svenska folket var undan-
ställd.
Anita Johansson! Försök inte få mig att tro på den kritik som Göran Pers-
son riktade mot regeringen. Den var grovt omoralisk. Han anklagade rege-
ringen för att inte ta sig an budgetsaneringen. Dessutom nämnde han inte
Prot. 1993/94:122
lOjuni1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
95
Prot. 1993/94:122
lOjuni1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
en enda besparing, inte en enda åtgärd. Kom inte och påstå att man kan
lyckas med en sådan politik! Det går inte. Man kan bara lyckas genom hårt
arbete ute i företagen. Det arbetet har vi lagt en bra grund för i vårt utskott;
när jag nu slutar i riksdagen är jag glad över att vi har gjort detta. Om vi
hade lyckats lika bra i några andra utskott hade det verkligen kunnat gå bra
för Sverige.
Tack Anita Johansson för ett trevligt samarbete, även under nätterna med
skattereformen! Det var ett mycket bra och givande arbete till gagn för Sve-
rige. Men, som sagt, det fanns några blottor. Dem har vi rättat till. Jag hop-
pas att ni fortsätter med det arbetet.
Anf. 95 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Kjell Johansson sade att det behövs tillväxt i ekonomin. Vi
är ense om det. Kjell Johansson! 300 000 nya jobb i den privata sektorn ger
60 miljarder i sanering. Det räcker inte. Kjell Johansson säger att det behövs
besparingar. Det säger jag också.
Jag skall citera ur vår partimotion:
”För att långsiktigt få statsfinanserna i bättre balans krävs det besparingar.
Det gäller framför allt besparingar på inkomstöverföringarna till företag, or-
ganisationer och hushåll.”
Det står vidare att det är riktigt att utforma besparingar på ett sådant sätt
att systemet får en skarpare fördelningspolitisk profil och att det t.ex. gäller
det framtida pensionssystemet och bostadssubventionerna.
Vi redovisar i motionen 13 miljarder i besparingar. Det handlar om försva-
ret, vårdnadsbidraget, vägar, Invandrarverket, kriminalvården, sjukförsäk-
ringen, jordbruksstödet, finansfullmakten, utbildningschecken och den stat-
liga administrationen. Summan blir 13 miljarder. Atle och Bure ger 1 mil-
jard. Det blir alltså 14 miljarder. Det skall vara en jämn fördelning mellan
skattehöjningar och besparingar.
Anser Kjell Johansson att det går att sanera statsfinanserna utan skatte-
höjningar? Jag anser inte att det är möjligt. Därför föreslår jag skattehöj-
ningar trots att jag vet att det inte är så uppskattat. Jag tror att Sveriges hus-
håll tål skattehöjningar. De orkar med det för barnens och framtida genera-
tioners skull. Men om de samtidigt ser att vissa grupper - aktieägare och
företagare - bara får skattesänkningar tror jag att de vägrar att vara med.
Samhällssolidariteten brister om några får åka första klass i det blå tåget och
andra bara får sitta i godsvagnarna där det är kallt och blåsigt. Då fungerar
det inte längre. Det måste finnas ett mått. Jag tror inte att det kan vara lika
för alla, men det kan inte finnas hur många klasser som helst, och företagare
kan inte få fribiljetter.
Anf. 96 KJELL JOHANSSON (fp) replik:
Herr talman! Jag skall försöka fatta mig kort. Detta är en repris på den
debatt som vi hade i onsdags. Lars Bäckström kan egentligen läsa svaren i
protokollet. De finns där.
Lars Bäckström nämnde en massa områden, t.ex. jordbruket. Jag bekla-
gar att vi inte har fått hantera dessa områden i skatteutskottet. Då hade vi
96
möjligen kunnat komma fram till något vettigt även när det gäller dessa frå-
gor.
Däremot tror jag inte att det går att sanera Sveriges ekonomi med skatte-
höjningar på enorma belopp som gör Sverige till en medelmåttig nation för
företagande.
Det är ingen mening med att vi diskuterar det här. Vi har debatterat detta
åtminstone tio gånger i kammaren, och vi kommer inte överens.
Jag tror inte heller att det är nyttigt att man sprider missuppfattningar när
man talar om aktieägare osv. Jag försökte i talarstolen att tala om detta med
aktieutdelningen. Man kan tänka sig en man som har en lön på 100 kr i tim-
men. Om han skulle ha fått ta del av aktieutdelningen skulle han få några
tioöringar extra. Jag tror att han därför tycker att det är en för honom fantas-
tiskt bra affär att aktieägarna ställer upp med kapital och har startat den ar-
betsplats där han jobbar - allt detta i stället för några extra tioöringar. Han
kommer inte att förebrå kupongklipparen.
Anf. 97 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Kjell Johansson säger att det inte är någon idé att vi debatte-
rar eftersom vi inte övertygar varandra. Det gör vi inte, men det är väl inte
enbart därför som vi debatterar? Det gör vi också för att klarlägga politiska
skiljelinjer för väljarna.
Jag har sagt att jag vill spara, att jag vill ha tillväxt. Vi är överens, men det
finns en skillnad. Kjell Johansson vill inte ha skattehöjningar för att sanera
statsfinanserna. Jag säger att det inte går att sanera statsfinanserna utan skat-
tehöjningar. Jag är ickepopulisten. Jag har det enkla, raka och sanna bud-
skapet, enligt min analys.
Anne Wibble tycks till en viss del vara överens med mig, men hon kommer
med glidningar. I verkligheten tror jag att vi är mer överens, men av ideolo-
giska skäl vill hon inte erkänna att det behövs rejäla skattehöjningar. Natha-
lieplanen har hittills mestadels inneburit skattehöjningar.
Kjell Johansson! Jag känner många företagare. Det finns många aktiespa-
rare som är villiga att bidra till att sanera landets finanser. De vet att det
behövs. De är inte sådana homo economicus att de bara ser till sitt eget.
Många företagare har förmågan att se till helheten och allas bästa och är vil-
liga att bidra.
Jag rör mig i många sociala skikt bland mina vänner från det kvarter i Ud-
devalla där jag växte upp. Många av mina vänner har det tämligen smått.
Många är arbetslösa. Men många av dem är villiga att bidra genom att betala
mer i skatt för att klara sjukvården.
Jag har också sett andra miljöer i Sverige, där man har det mycket gott.
Jag åkte båt häromkvällen och såg hur de hade det i sina villor vid strän-
derna. Jag besöker ibland familjer i Stockholms villakvarter, där man har det
mycket bra. Många av dem har stora aktieinnehav, och många äger företag.
Många av dem är inte så egoistiska som Kjell Johansson tror utan är t.o.m.
villiga att bidra till saneringen av det här landets finanser. Det är vårt bud-
skap inför valet! Vi behöver sammanhållning i landet - inte vidgade klass-
klyftor.
Vi behöver skattehöjningar - vi klarar oss inte utan sådana. Men lyssna
Prot. 1993/94:122
lOjuni1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994195
7 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 122
Prot. 1993/94:122
lOjuni1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
98
inte bara pä Lodin och de mest utpräglade hökarna på näringslivets sida. När
de hade 60 å 70 % i skatt, sade de att om de hade bara 50 % i skatt, så skulle
de vara nöjda. Så blev skatten 50 %, och då sade de att om skatten blev bara
30 %, så skulle de vara nöjda. När skatten blev 30 %, ville de att den skulle
vara 28 %. Året därpå sade de: ”Om skatten blir bara 25 % kanske vi kan
klara oss.” Det är som när aptiten växer medan man äter.
Vi får prata med företagarna ute på fältet och förklara att landet har svåra
ekonomiska problem och att vi vill att alla skall hjälpa till. Det är vårt bud-
skap.
Vi har föreslagit den jättelika, gigantiska summan av 3 miljarder, som vi
vill ha in från näringslivet genom höjning av energiskatterna. Det är inte
mycket, men det behövs för att sanera statsfinanserna.
Anf. 98 KJELL JOHANSSON (fp) replik:
Herr talman! Jag vet inte om väljarna blir klokare av att lyssna på Lars
Bäckströms långa utläggningar. Skillnaden mellan oss är - om vi nu skall ge
väljare någon upplysning - att vi, i motsats till er, inte vill höja skatterna på
företagandet. Vi tror inte på den metoden. Både Vänsterpartiet och Social-
demokraterna tror att ett direktavdrag vid investeringarna kommer att sti-
mulera företagandet. Men om ni accepterar att en kostnadslättnad för före-
tagarna stimulerar investeringarna, måste ni väl också acceptera att en kost-
nadshöjning har den motsatta effekten.
Man kan då heller inte tro att det går att få ut någonting av de otroligt
kraftiga skattehöjningar som Vänsterpartiet vill lägga på företagen. Man får
heller inte människor intresserade av att göra något extra, om man, som
Vänsterpartiet gör, diskuterar en höjning av marginalskatterna till 60 å
70 %. Det går inte att hålla på så här. Den politiken har vi provat i Sverige,
och den har visat sig vara totalt oanvändbar.
Även jag har träffat en och annan företagare. Parallellt med mitt arbete i
riksdagen har jag jobbat fackligt ganska intensivt i väldigt många småföreta-
garorganisationer. Lars Bäckström talade om att han träffar företagare.
Även om det är litet svårt för mig att anföra det som ett argument, vill jag
ändå säga att det väl måste tillmätas någon betydelse att jag på Företagarnas
kongress förra fredagen fick deras nyinstiftade guldmedalj för de insatser jag
gjort.
Förlåt detta skryt på slutet!
Anf. 99 IVAR FRANZÉN (c):
Herr talman! Riksdagskamrater! Vi är valda ombud för Sveriges folk. Det
är svenska folkets vilja vi skall företräda, med de politiska nyanser som re-
spektive partis ideologi och program motiverar.
Svenska folket har en urgammal rätt att sig självt beskatta. Som riksdags-
ledamöter representerar vi denna folkets rätt. Vårt uppdrag är bl.a. att be-
sluta om rättvisa och tillräckliga skatter, som kan finansiera den gemen-
samma sektor som svenska folket vill ha.
Det stora budgetunderskottet är, som många tidigare i dag har sagt, ett
mycket stort och svårlöst problem. Samtidigt kan vi konstatera att vi nu har
ett överskott i bytesbalansen. Det betyder att vi totalt sett producerar mer i
Sverige än vi konsumerar. Vi behöver inte längre låna i utlandet för att
kunna betala för oss.
Hur stort blir då överskottet i våra affärer med utlandet? Prognosen lyder
på 30 å 40 miljarder för år 1994 och på betydligt mer för år 1995. En betydligt
snabbare ökning av industriinvesteringarna än vad prognosen visar kommer
att minska överskottet i bytesbalansen, men samtidigt bygger vi upp vår pro-
duktionskapacitet, något som på sikt stärker vår betalningsförmåga.
Varför stiger då räntorna när Sverige som nation för första gången på
många år kan betala för sig? Vi kan ju faktiskt totalt sett amortera på våra
utlandslån.
Jag har självfallet inga säkra svar på dessa frågor, men jag kan som många
andra redovisa mer eller mindre kvalificerade gissningar. I samband med för-
svaret av kronan togs det upp stora lån i utlandet. Dessa användes under år
1993 och början av 1994 till att finansiera budgetunderskottet. Upplåningen
på den svenska marknaden var under den tiden mycket begränsad. När de
tidigare utlandslånen utnyttjades, steg statens upplåningsbehov mycket
snabbt.
Det tycks inte funnits beredskap för detta på den svenska marknaden, och
när detta sammanföll med räntehöjningar i USA, blev effekten vida större
än vad någon hade förutsett.
Ändå har vi ett sparandeöverskott i Sverige, men det består i hög grad av
amorteringar på lån. Dessa pengar är ofta inte direkt tillgängliga för alterna-
tiv placering. Bankerna drar ner sin lånestock för att skapa marginaler till
gällande kapitaltäckningskrav. Börsutvecklingen har varit klart positiv, och
borttagandet av dubbelbeskattningen ökar också intresset för placering i ak-
tier. Detta har medverkat till en viss knapphet på kapital för placering i obli-
gationer, och räntorna har stigit. Staten behöver trots sparandeöverskott
låna i utlandet, och det inger inte förtroende.
Det budgetunderskott som finansieras med svenska lån innebär, som alla
vet, att statens kostnader för räntor alltid blir en ränteintäkt hos någon
svensk, som staten beskattar för denna kapitalinkomst. Den i Sverige place-
rade statsskulden utgör i första hand ett svårlöst fördelningsproblem och på-
verkar egentligen inte nationens totala soliditet.
Minskade kostnader, högre skatter och större produktion är de tre vägar
vi kan utnyttja för att få balans i statens affärer. Samtliga tre möjligheter
måste utnyttjas optimalt om vi skall nå balans inom rimlig tid.
Det är en svår uppgift att forma de skatter som både ger mer intäkter,
stimulerar produktion och nyföretagande och därmed ger ökad sysselsätt-
ning. Detta är vad vi måste åstadkomma på ett trovärdigt sätt.
Det går inte utan breda lösningar. Opposition och regering måste här för-
enas om en gemensam grund som marknaden tror på. Vi måste sluta med
att tala om att riva upp produktions- och sysselsättningsfrämjande skattelätt-
nader. Det skapar ingen rättvisa att fler förblir arbetslösa.
Herr talman! Det borde vara ett gemensamt intresse för alla som sätter
Sveriges bästa främst att medverka i en bred uppgörelse om grunden för den
kommande ekonomiska politiken och därmed ge den regering som skall till-
träda i höst ett vettigt utgångsläge för att på rimlig tid få statens ekonomi i
Prot. 1993/94:122
lOjuni1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
99
Prot. 1993/94:122
lOjuni1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
100
balans. Ett normalt ansvarstagande och en lika naturlig självbevarelsedrift
borde få alla att delta i detta.
Eftersom detta blir mitt sista inlägg i en kammardebatt vill jag passa på att
rikta ett varmt tack till alla som arbetar här i riksdagen, ett tack för briljanta
arbetsinsatser, ett tack för god service och ett tack för gott kamratskap.
Anf. 100 ANITA JOHANSSON (s) replik:
Fru talman! Anledningen till att jag är besviken i dag, litet rädd och
skrämd inför framtiden, är att Centern har gått ifrån fördelningspolitiken.
Bo Lundgren och jag hade förmånen att arbeta tillsammans i den stora
skatteutredningen. Där fick i alla fall jag en känsla av att Görel Thurdin,
som representerade Centern, slogs för de svaga och skulle se till att vi fick
högre marginalskatt osv. Vart har det tagit vägen, Ivar Franzén, sedan ni
kom i regeringsställning? Jag sade i mitt anförande att mittenpartierna lagt
sig platt för moderater och Bo Lundgren. Det är beklämmande.
Ivar Franzén säger att det måste bli breda lösningar. Det tycker jag också.
Men de breda lösningarna måste vara för de många människorna, Ivar Fran-
zén, inte för ett fåtal rika aktieägare och förmögenhetsägare. Det är inte dem
jag värnar om. Jag tycker att ni i Centern, när ni fått nyktra till litet, borde
börja tänka om när det gäller skattepolitiken. Det lät för några år sedan som
om vi skulle ha Centern med oss.
Olof Johansson sade i valrörelsen att ett krav från Centern var att det
skulle införas skattesänkningar för dem som tjänar under 100 000 kr. Vart
har det tagit vägen?
Centerledaren framhöll med stor skärpa att det inte skulle bli tal om att
ändra i social trygghet. Man skulle sätta rättvisan främst. Men det har inte
skett, Ivar Franzén, under den här perioden. Det är därför som vi kritiserar
er så hårt. Men Ivar Franzén kan kanske påverka Centern i framtiden, så att
ni går tillbaka till att tänka litet mer fördelningspolitiskt.
Anf. 101 IVAR FRANZÉN (c) replik:
Fru talman! Anita Johansson vet mycket väl att det inte stämmer med san-
ningen att Centern lagt sig platt för moderater eller folkpartister. Centern
ingår i regeringen och arbetar aktivt där. Centern har i icke oväsentliga delar
fått igenom sin politik. Vi är stolta över vårt jobb som helhet.
Det är inte heller sant att inte de som tjänar mer varit med och betalat.
Jag skall nämna två exempel som direkt berör sådana. Grundavdraget gäller
inte längre för den statliga beskattningen. Man har tagit bort den 2-procen-
tiga extra uppräkningen vid brytpunkten, för att ta ett par exempel. Det
finns fler saker där vi har medverkat till att fördela bördorna på ett rättvist
sätt.
En grundförutsättning för att kunna bedriva en bra fördelningspolitik,
som är en av Centerns främsta målsättningar, är att ha något att dela på.
Det har vi fått arbeta intensivt med. Nu börjar vi se uppgången. Vi ökar vår
produktion väsentligt. Vi har egentligen första gången på tiotals år ett stabilt
överskott i vår bytesbalans. Detta är en av grunderna för att vi åter skall
kunna bli en nation som kan betala för sig fullt ut.
Jag har redan tidigare sagt att det föreligger en rad svåra fördelningsprob-
lem. Dem löser man inte över en natt, men räkna med att Centern i den mån
vi är med kommer att aktivt arbeta för en bra lösning i dessa frågor.
Anf. 102 ANITA JOHANSSON (s) replik:
Fru talman! Anita Johansson vet dess värre att Centern har lagt sig platt
för den moderata skattepolitiken. Tyvärr, måste jag säga. Det måste Ivar
Franzén hålla med om. Man har tagit ungefär 30 miljarder från löntagarna
och gett till de rika. Så är det. Det vet alla i det här samhället.
Jag skulle vilja ha en liten kommentar av Centern och Ivar Franzén när
det gäller dagens berömda debattartikel. Hur ser Centern på Wibbles spar-
paket? Går Centern med på att sänka pensionerna, på lägre förtidspension,
försämrad sjukförsäkring osv.? Då är det skrämmande om Centern skulle få
någonting att säga till om under nästa mandatperiod.
Anf. 103 IVAR FRANZÉN (c) replik:
Fru talman! Eftersom Anita Johansson vet - det är tydligen ingen annan
som vet enligt hennes sätt att tänka - finns det kanske ingen anledning att
ytterligare kommentera frågan. Jag hävdar ändå att jag i det arbete vi gjort
i bl.a. skatteutskottet, där ju skattefrågorna behandlas, inte är en alldeles
betydelselös person. I någon liten mån har jag kunnat påverka en och annan
sak. Det kallar jag inte för att lägga sig platt. Det kallar jag för konstruktivt
samarbete. Det är faktiskt det som har betecknat denna regering. Det är på
så sätt som vi jobbar. Det finns många beröringspunkter också mellan Anita
Johanssons och mitt parti. Självfallet kan vi finna lösningar.
Det är alldeles fel att hävda att vårt arbete i regeringen skulle vara någon
sorts nollsparkande under hängmattan eller liknande. Centern har kunnat
påverka. Vi har respekt för de andra partierna också.
Dagens berömda artikel har Per-Ola Eriksson redan kommenterat. Jag
finner ingen anledning till att göra några ytterligare kommentarer.
Prot. 1993/94:122
lOjuni1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
Anf. 104 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Jag skall inte fortsätta debatten om Centern kan påverka re-
geringen eller ej. I någon mening kan man säkert det. I morgon får vi infor-
mation om Öresundsbron. Det är prov på Centerns agerande.
Till Ivar Franzén skall jag ställa en konkret fråga. Skatteutskottet hade att
behandla en fråga om indirekt beskattning. Den 21 april avstyrkte utskottet
Vänsterpartiets krav på en utredning om en differentierad bensinskatt. Det
var bara vi som stödde det kravet. Häromdagen sade Centerns gruppledare
i ett pressmeddelande att han ville ha en utredning om differentierad bensin-
skatt. Betyder det att Centern har ändrat sig? Det borde det göra. Jag vill
ha svar på den tydliga och raka frågan. Är vi alltså överens om en utredning
om en differentierad bensinskatt?
Ivar Franzén talar om breda lösningar. Den delen tycker jag var väldigt
bra i hans anförande. Om man lyssnade noga upptäckte man väldigt stora
likheter mellan Ivar Franzén och Lars Bäckström, t.ex. detta att man skall
sanera statsfinanserna genom tillväxt, fler arbeten, besparingar och nedskär-
ningar. Jag tyckte mig höra Ivar Franzén tala om skattehöjningar. Jag upp-
fattade det så. Är vi alltså överens om de olika möjligheterna rent teoretiskt?
101
Prot. 1993/94:122
lOjuni1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994195
102
Jag är för de möjligheterna. Är också Ivar Franzén för dem, då finns det
möjligheter till breda lösningar. Det är utmärkt. Kjell Johansson verkar inte
vilja vara med i den enigheten. Men jag tror att socialdemokraterna är för
tillväxtskapande åtgärder, besparingar och skattehöjningar. Då börjar det
växa fram ett mått av enighet. Alla kan ju inte vara med, men de kanske
ändrar sig. De kan ändra sin politik.
Det verkar som om Anne Wibble tycker att det är vettigt att höja energi-
skatterna. Hon kanske börjar ansluta sig till Centerns linje, som innebär att
man stöder Vänsterpartiets krav på ökad energiskatt inom industrin. Det
finns spirande enighet, även om det finns motståndare i kammaren, som
Kjell Johansson. Men Wibble skriver i DN att hon vill ha höjd energiskatt.
Olof Johansson vill det, och Lars Bäckström vill det. Är vi överens om att
vi skall ha höjd energiskatt för industrin?
Anf. 105 IVAR FRANZÉN (c) replik:
Fru talman! Jag förmodar att Lars Bäckström syftar till resonemanget
kring Trafik- och klimatutredningens förslag om dramatiskt höjda bensinpri-
ser. Det är uppenbart att det i ett läge där man skall överväga bensinskatte-
höjningar i storleksordningen 1-2 kr måste bli fråga om någon form av skat-
teväxling. Annars är det helt orealistiskt.
När det gäller hur en skatteväxling kan ske, tror jag inte att det mest prak-
tiska är att införa olika bensinpris i olika delar av landet. Det måste i så fall
bli en skatteväxling som ger en ökad köpkraft för dem som drabbas hårdast.
Detta är fortfarande ganska oklart. Det är mer en principiell deklaration
som jag gör här.
Sedan, Lars Bäckström, känner vi väl varandra så väl att Lars Bäckström
vet att jag menar det som jag säger. Det finns tre möjligheter, och det är
kombinationen av dessa tre möjligheter som det finns olika åsikter om. När
det gäller ökad produktion, som jag tror är viktigt, älskar Lars Bäckström
att upprepa att 300 000 nya jobb ger 60 miljarder. Det är inte orealistiskt att
300 000jobb kan ge 150 miljarder i ökat produktionsvärde. Det är egentligen
detta som gör att vi får en större kaka att dela på. Det finns även en rad
andra saker i den process som vi nu upplever som bidrar till att sysselsätt-
ningen ökar, att det blir färre arbetslösa och att produktionen ökar. Det är
alltså den vägen som vi måste gå.
Det är givet att vi från skatteutskottet har beställt en ytterligare översyn av
energiskatterna. Det är självklart att jag inte kan vara emot denna översyn,
eftersom jag själv har varit med om att utforma den. Men vi har inte tagit
ställning till nivåerna. Dessutom har vi beställt en utredning om skatteväx-
ling på det området, vilket innebär att energiskatterna kan höjas om andra
skatter sänks.
I stort sett har vi en väldigt öppen attityd. Vi försöker att göra analyser
och se till att det blir bra lösningar när det gäller de frågor som vi samarbetar
om.
Anf. 106 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Jag vill upplysa kammaren om och till protokollet få anteck-
nat att Vänsterpartiet har ett enda förslag som direkt höjer skatten för
svenska företag, nämligen höjd energiskatt med 3 miljarder.
Ivar Franzén tycks i pricip vara överens om denna inriktning. Anne
Wibble skriver i dag att det är bra med höjd energiskatt. Det rör alltså på
sig, även om det naturligtvis går alldeles för sakta. Men vi kommer att driva
på.
Nu skall jag, Ivar Franzén, läsa upp ett pressmeddelande. Det är riksdags-
man P-O Eriksson som den 6 juni 1994 skriver så här: Centern föreslår en
regional differentiering av bensinpriset. Centerns riksdagsgrupp har därför
tillsatt en arbetsgrupp med uppgift att utreda hur en regionalt differentierad
bensinskatt skall utformas.
Står Ivar Franzén bakom P-O Erikssons utspel? Jag gör det. Jag stöder
P-O Eriksson.
Ivar Franzén talade om ett produktionsvärde på 150 miljarder. Hur
mycket skulle det sanera statsfinanserna med? Jag talade om 60 miljarder.
Nu vill vi höra vad de 150 miljarderna blir för tillskott till saneringen. Vi
slipper kanske att höja några skatter. Det kanske rasar in jättemycket
pengar, så mycket att vi t.o.m. kan sänka skatterna. Ivar Franzén kan säkert
presentera en siffra. Jag vet att Ivar Franzén har en siffra. Han tycker om
att räkna. Det skall bli spännande att höra den siffran.
Ivar Franzén talade om en mix av tillväxtskapande åtgärder, automatiska
inkomstförstärkningar, besparingar och skattehöjningar. Vi har en indika-
tion i vårt budgetförslag. Vi vill ha lika stora delar skattehöjningar och be-
sparingar. Det är ju en indikation så god som någon på hur man skall få ned
de gigantiska underskotten. Det är den viktigaste enskilda åtgärden som vi
kan vidta för att få fart på Sveriges industri och näringsliv.
En företagsledare investerar inte enbart med hänsyn till skatteskalorna. I
så fall hade det inte gjorts några investeringar under 50- och 60-talet när skat-
ten var mycket högre än nu. Men då gjordes det stora och tunga investe-
ringar i industrin. Det är inte där knuten i fråga om investeringar ligger, utan
det gäller tron på framtiden. Men om man har tron att statsfinanserna bara
rasar ihop, då skulle jag inte satsa en krona i industriinvesteringar. Då kom-
mer allt att lamslås.
Anf. 107 IVAR FRANZÉN (c) replik:
Fru talman! Det här med olika skatter i olika regioner är ett gammalt och
ganska väl diskuterat problem. Centern räds aldrig att angripa mycket svår-
lösta problem. Det är därför naturligt att vi försöker att jobba vidare med
detta. Men problemen är säkerligen omfattande. Det är först när man ser
resultatet av utredningen som man kan ta ställning till huruvida detta är en
möjlig väg eller inte. Jag vill upprepa att vi alla i partiet är överens om att
om man skall genomföra så stora bensinskattehöjningar, måste det på något
sätt ske en omfördelning. Om denna omfördelning sker geografiskt eller på
annat sätt är inte så viktigt. Däremot måste det ske rättvist och ge en för-
stärkt köpkraft till vissa grupper.
Det är, Lars Bäckström, självfallet så att om man har en tillräckligt god
lönsamhet i industrin, då är det inte skatterna utan slutresultatet som är av-
görande. Men om vi långsiktigt ser på den konkurrens som finns i Europa
och i världen i övrigt, tror jag inte att vi kan bibehålla stor dragningskraft
på kapital och hög sysselsättning i Sverige, om inte beskattningen är mycket
Prot. 1993/94:122
lOjuni1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994195
103
Prot. 1993/94:122
lOjuni1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
104
konkurrenskraftig gentemot omvärlden. Det är den kunskapen som har
gjort att vi har ställt oss bakom bl.a. slopandet av dubbelbeskattningen.
Den stabilitet som en borgerlig majoritetsregering skulle ge efter valet
skulle självfallet stärka den framtidstro som också är en viktig del för att
företagen verkligen skall satsa. Låt oss tillsammans önska att det blir så.
Anf. 108 HARRY STAAF (kds):
Fru talman! Tre år går mycket fort - alltför fort, skulle jag vilja säga - när
man har haft att lägga tankemödan på mycket intressanta saker.
Jag har lärt mig mycket av trevliga och kunniga kamrater från både rege-
ringspartierna och oppositionen, i såväl skatteutskott som bostadsutskott.
Det har varit bra kanslipersonal i båda utskotten. Ett varmt tack för den
gångna perioden.
Jag har också fått klart för mig att vi politiker har en gigantisk uppgift att
förklara vad som skapar välstånd och utveckling i samhället. Jag är vidare
helt klar över att om vi skall få bort arbetslösheten måste vi fortsätta att
skapa bättre villkor för småföretagsamheten i landet. Vi har gjort mycket
under den gångna perioden, men det återstår ytterligare åtgärder att genom-
föra för att ge de mindre företagen samma skattevillkor som de större har.
Jag vill här hänvisa till det inlägg som Carl Olov Persson gjorde i skattedebat-
ten i onsdags.
I detta sammanhang vill jag citera några ord från Kjell-Olof Feldts senaste
bok, eftersom jag har uppfattat att Socialdemokraterna till en del har kritise-
rat förbättringen på detta område - ibland har man t.o.m. velat bromsa ut-
vecklingen mot bättre villkor. Så här skriver Kjell-Olof Feldt:
”Vi socialdemokrater har inte utan fog beskyllts för att önska det omöj-
liga: rika företag men fattiga företagare och företagsägare.”
Dess värre är det nog inte bara socialdemokrater som har levt i den här
vanföreställningen. Det behövs en bättre samverkan också mellan landets
utbildningsresurser och småföretagsamheten. Som exempel kan nämnas
företagarutbildning på gymnasienivå.
Jag tycker också att man i det här sammanhanget skall notera att också en
väl fungerande kommunal service i balans bidrar till ett ökat välstånd. Det
bör observeras att den service som lämnas kan vara såväl privat som driven
i föreningsregi.
Fru talman! Jag tror på den politiska dialogen. Utifrån vad jag menar är
riktigt och rättfärdigt är jag litet bekymrad över Socialdemokraternas at-
tacker på vårdnadsbidraget, den allmänna arbetslöshetsförsäkringen och
jordbruket. Jag nämner dessa tre områden för att jag uppfattar dem som
mycket viktiga för oss kristdemokrater.
Egentligen anmälde jag mig till den här debatten för att avsluta ett me-
ningsutbyte som jag hade med Anita Johansson här i kammaren den 30
mars, när vi debatterade skattepolitiken.
Jag har varit bekymrad över den kommunala ekonomin. Som framgår av
s. 117 i dagens betänkande har socialdemokraterna nu släppt det tidigare
kravet på att grundavdraget i den kommunala beskattningen skall återföras
till den högre nivå som gällde fram till utgången av förra året. En sådan åt-
gärd skulle ju ha drabbat den kommunala ekonomin.
Anita Johansson frågade mig då vad jag ansåg om Skattebetalarnas för-
enings kampanj om förutsedda skattehöjningar vid en eventuell s-märkt re-
gering.
Nu är det väl så, Anita Johansson, att förenklade kampanjer långt ifrån
fångar hela sanningen. Socialdemokraternas kampanjer mot vårdnadsbidra-
get kan här tjäna som ett belysande exempel.
En viktig faktor i de skattehöjningar som Skattebetalarnas förening förut-
ser är kraftigt höjda kommunalskatter. Här känner jag själv en omfattande
oro för vad den socialdemokratiska politiken innebär. Det är därför som jag
två gånger tidigare har frågat Anita Johansson hur socialdemokraterna har
tänkt sig att kompensera kommunerna för skattebortfallet på grund av det
höjda grundavdraget. Nu har socialdemokraterna för ögonblicket släppt
denna tanke.
Men i stället surrar det av rykten i luften om att socialdemokraterna efter
valet kommer att brandskatta kommunerna. Kommunerna skulle tvingas att
höja skatten på grund av minskade statsbidrag.
Riktigt orolig på den här punkten blev jag när vi i går voterade om den
kommunala ekonomin. I de tre voteringarna avstod många socialdemokra-
ter från att rösta. Innebär detta, Anita Johansson, att det ligger någon san-
ning bakom ryktena och påståendena om höjda kommunalskatter som ett
socialdemokratiskt alternativ?
Anf. 109 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Harry Staaf tog upp Socialdemokraternas politik utifrån per-
spektivet att han värnar om kommunerna. Då blev jag faktiskt väldigt fun-
dersam. Jag vet att det finns många kristdemokrater som vill värna om kom-
munsektorn, speciellt sjukvården och äldreomsorgen.
Men, Harry Staaf, kristdemokraterna står ju bakom Nathalieplanen, som
betyder att man skall minska anslagen för verksamheten inom kommunsek-
torn med 35 miljarder kronor. Jag har aldrig hört minsta kritik från krist-
demokraterna på den punkten. Det är ju en plan som innebär att kommu-
nerna kommer att tvingas avskeda tiotusentals sjukvårdsanställda och an-
ställda inom äldreomsorgen, samtidigt som de skall ackumulera överskott i
sina kassakistor. De gamla och sjuka skall alltså se hur de får sämre vård,
samtidigt som pengarna läggs på hög. Att detta inte går förstår väl alla och
envar. Anne Wibble kommer ju att dra in dessa pengar, vilket hon också
bekräftar i dag i Dagens Nyheter. I detta läge anklagar kristdemokraterna
andra för att ha en dålig politik för kommunsektorn.
Men, Harry Staaf, ni kristdemokrater har ju gått med på höjd moms, höjd
skatt, slopat schablonavdrag, sänkt grundavdrag, slopat grundavdrag i stat-
lig taxering, slopat reallöneskydd i skatteskalan osv. Men ni kan inte tänka
er att gå med på förslaget om slopat grundavdrag i den kommunala taxe-
ringen som skulle ge kommunerna 5 miljarder kronor. Om man gör så, höjer
man ju inte marginalskatten, och då slipper kommunerna höja sin skattesats.
Detta borde ju tillfredsställa kristdemokraterna. Varför har ni inte slagits för
denna tanke?
Prot. 1993/94:122
lOjuni1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
105
Prot. 1993/94:122
lOjuni1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
bu dgetreglering
för budgetåret
1994/95
Anf. 110 HARRY STAAF (kds) replik:
Fru talman! Lars Bäckström är litet rolig ibland. Han började sitt inlägg
med att kritisera regeringen för att den hade höjt skatter och avgifter med
52 miljarder kronor. Nu fortsätter han att rikta kritiken mot mig också, för
att vi inte vill höja skatter. Samtidigt som Lars Bäckström kritiserar rege-
ringen för att ha höjt skatterna, vill han fortsätta att höja skatterna. Vi är ju
många som är överens om att fortsatt höjda skatter innebär färre arbetstill-
fällen.
Lars Bäckström hade ett strålande räkneexempel på vad 300 000 nya ar-
betstillfällen betyder för statskassan. Det är helt klart att pengarna inte
räcker till för att få ekonomisk balans, utan vi måste minska både de statliga
och kommunala utgifterna.
Jag hoppas att Lars Bäckström har uppfattat resonemanget, att vi från
kristdemokraternas sida har velat slå vakt om vård och omsorg för gamla och
sjuka. Det är inte på detta område som vi ska göra inskränkningar.
Anf. 111 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Det är ungefär som att säga: Anfall, anfall men ingen blods-
utgjutelse. Det går liksom inte, därför att i krig blir det blodsutgjutelse.
Kommunernas utgifter består huvudsakligen av lönekostnader. De flesta
kommunalanställda arbetar inom sjukvården, äldreomsorgen, barnomsor-
gen och skolan. I andra utgifter har man redan gjort neddragningar.
Min huvudpoäng var inte att kritisera regeringen för skattehöjningarna,
utan det var den dåliga fördelningsinriktningen, att man höjer skatterna för
löntagare och hushåll och sänker skatterna för företagare och kapitalägare.
Det är detta som jag kritiserar.
Jag kritiserar er kristdemokrater, därför att man kan inte säga att man inte
vill ha skattehöjningar i kommunerna - det vill inte jag heller - samtidigt som
man säger att vi skall dra in pengar från kommunerna, minska statsbidragen.
Samtidigt skall kommunerna öka insatserna på vård och omsorger. Man kan
inte både backa och köra framåt samtidigt. Det bör man besinna.
Varför, Harry Staaf, kan inte ni kristdemokrater gå med på att ta bort
grundavdraget för inkomster över brytpunkten? Då skulle kommunerna få
5 miljarder utan att marginalskatterna höjs. Ni har ju gått med på så många
andra skatteskärpningar för löntagarna. Varför inte just denna? Här skulle
ju pengarna gå till vård och omsorger. Därför kan jag inte riktigt förstå logi-
ken. En möjlig förklaring är att ni inte får lov att säga vad ni tycker. Då kan
ni inte heller göra det. Det är faktiskt den enda logiska förklaring som kan
uppstå. Annars får ni förklara varför ni inte tycker att det är bra att slopa
grundavdraget i den kommunala beskattningen för inkomster över 200 000.
Det skulle ju ge vården mer pengar.
Fru talman! Jag skall upprepa det tidigare exemplet att 300 000 nya jobb
i privatsektorn ger 60 miljarder i intäkt. Om vi t.o.m. fick ett produktions-
värde på 150 miljarder och om vinsten är ca 10 % - 15 miljarder - med 30 %
skatt på den, blir resultatet under 10 miljarder. Så inte ens detta löser proble-
met. Vi behöver mer skatteinkomster för att klara vården och omsorgen.
106
Anf. 112 HARRY STAAF (kds) replik:
Fru talman! Jag tror att Lars Bäckström finner svar på sina frågor om han
slår upp s. 238 i betänkandet och läser sin egen meningsyttring. Där är Lars
Bäckström uppriktigt oroad över marginaleffekterna, om vi genomför egen-
avgifter i socialförsäkringssystemet.
Det är helt klart, Lars Bäckström, att om vi genomför växlingen av egen-
avgifter i socialförsäkringssystemet, vilket jag tycker vore riktigt, bör vi ägna
oss åt en ganska fördjupad analys innan vi plockar in den s.k. vaggan i upp-
trappning som Lars Bäckström har föreslagit.
Anf. 113 ANITA JOHANSSON (s) replik:
Fru talman! Jag tror att jag har sagt i någon tidigare debatt med Harry
Staaf att jag har gett upp hoppet om kds och fördelningspolitiken.
Här står Harry Staaf och är oroad över vad som händer i kommunerna.
Ja, det är sannerligen jag också. 100 000 jobb har försvunnit i kommunerna
sedan Harry Staaf fick säte i denna riksdag. Det är mycket oroande.
Den enda som egentligen har dragit konsekvenserna av det är väl Harry
Staafs partivän Jerzy Einhorn som säger: Nu får det vara nog!
Harry Staaf säger att han är orolig för vad som skall hända med vårdnads-
bidraget när vi socialdemokrater kommer tillbaka.
Jag kan lova Harry Staaf att om det finns en majoritet av socialdemokrater
och vänster i denna kammare så kommer vi att ta bort vårdnadsbidraget.
Harry Staaf var också orolig för budgetunderskottet. Men tala då om för
mig Harry Staaf: Med vad skola ni betala detta vårdnadsbidrag som riksda-
gen har beslutat om? Det har i alla fall jag inte lyckats begripa, och jag tror
ingen annan i denna kammare heller. Men kanske Harry Staaf i dag kan
skingra våra frågetecken på den punkten.
Anf. 114 HARRY STAAF (kds) replik:
Fru talman! Den 18 maj, vill jag minnas, försökte jag förklara för Anita
Johanssons partikamrater hur man kunde räkna att vårdnadsbidraget var fi-
nansierat. Jag skall försöka återupprepa det.
Totalkostnaden beräknas till 3,7 miljarder. Utväxlingen av garantidagarna
och de ökade kommunalskatterna på vårdnadsbidraget gör att vi kommer
ner i en kostnad på ungefär 2,3. Sedan har vi beslutat om en förändring i
föräldraförsäkringen. Det gör ungefär 900 miljoner. Slutligen har Kommun-
förbundet skrivit till finansutskottet att de ändrade lagar som ålägger kom-
munerna barnomsorgskostnader medför ökade utgifter för kommunerna på
ungefär 2,8 miljarder kronor. Jag har sagt att om vi genomför vårdnadsbidra-
get kanske vi inte behöver lägga mer än 1,3 miljarder på den ökade barnom-
sorgen. Då skulle vi faktiskt ha fått ihop en nätt summa av 100 miljoner kro-
nor i besparing genom att införa vårdnadsbidrag.
Nu vill Anita Johansson ta bort det, och då blir det naturligtvis ingen be-
sparing.
Anf. 115 ANITA JOHANSSON (s) replik:
Fru talman! En liten försynt fråga till en kdsiare i denna kammare: Är
inte Harry Staaf oroad över de klyftor som uppkommit under den senaste
Prot. 1993/94:122
lOjuni1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
107
Prot. 1993/94:122
lOjuni1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
108
mandatperioden i riksdagen? De rika blir rikare och de fattiga blir fattigare.
Allt fler får gå till socialkontoren i kommunerna och tigga för att kunna över-
leva. Oroar inte detta Harry Staaf?
Anf. 116 HARRY STAAF (kds) replik:
Fru talman! Visst är jag oroad över utvecklingen. Men, Anita Johansson,
de bekymmer vi har haft att brottas med i början på 1990-talet har sin grund
i de förhållanden som var på 1980-talet. Inflationsekonomi, spekulations-
ekonomi -jag vet inte vem som skall lastas för att den har ägt rum, men den
har faktiskt ägt rum.
Ett av de första beskeden vi nåddes av när vi kom hit till kammaren var
att staten hade fått ta över ansvaret för Första Sparbanken. Sedan fick vi
också lägga ner miljarder i statens egen bank Nordbanken. Allt detta hade
inträffat under en tid då Anita Johanssons partikamrater hade ansvaret för
landets utveckling.
Bara för bankkrisen - om jag inte minns fel - har ministern som är ansvarig
redovisat en kostnad på 173 miljarder, varav samhället har fått stå för unge-
fär 60.
Det är klart att sådant påverkar inkomstfördelning och ökar klyftor i sam-
hället. Nu gäller det att få i gång nya jobb och ha en bra ekonomi, så kan vi
kanske så småningom råda bot på de missförhållanden som växte fram i slu-
tet på 1980-talet.
Anf. 117 Statsrådet BO LUNDGREN (m):
Fru talman! Låt mig inledningsvis få tacka Kjell Johansson och Ivar Fran-
zén för trevligt kamratskap, när de nu lämnar kammaren. Oftast har vi haft
en vänlig samarbetston, emellanåt också litet diskussioner oss i den borger-
liga familjen emellan.
Jag kan försäkra - vilket ni två väl vet - Anita Johansson att varken Kjell
Johansson eller Ivar Franzén lägger sig platt på rygg eller på något annat vis
för mig eller någon annan moderat. Det är ibland ett givande och tagande,
dock med vänligare ton och mer konstruktivt än i de fighter som uppenbarli-
gen fanns i den förra socialdemokratiska regeringen.
Låt mig inledningsvis ge en sakupplysning. Den fördelningsstudie som den
fördelningspolitiska enheten på Finansdepartementet har gjort visar att un-
der 80-talet - det 80-tal som kanske ingen socialdemokrat är särskilt stolt
över, skulle jag gissa - ökade klyftorna i Sverige, medan de minskade under
de tre år som nu har gått av 90-talet sedan vi fick ansvaret.
Anita Johansson gjorde en nostalgisk och längtansfull återblick på den
skattepolitik som ledde Sverige in i krisen. Hon redovisade tre hörnpelare
för den socialdemokratiska skattepolitiken. De var: höjd skatt, höjd skatt,
höjd skatt.
Anita Johansson och socialdemokraterna talar väldigt mycket om fördel-
ning. Nu gäller det att fördela en krympande kaka i stället för att skapa förut-
sättningar för en växande kaka som ger mer att fördela för alla. Möjligen
ligger den tanken långt tillbaka i tiden - om jag inte missminner mig var det
Wigforss som sade det: Fattigdomen fördras med jämnmod när den delas av
alla.
Till skillnad från socialdemokraterna som är defensiva och uppgivna har
regeringen ambitionen att få tillväxt i ekonomin. Vi vill se till att skapa ett
större utrymme för välfärd för alla i ordets egentliga bemärkelse.
Anita Johansson redovisade, som så många andra socialdemokrater gjort,
felaktiga beräkningar om vad regeringens skattepolitik har inneburit. Även
Lars Bäckström kom snett i vissa avseenden, även om han i grunden är mera
ärlig än vad socialdemokraterna är, det måste jag erkänna. Men det är rent
felaktiga beräkningar som Anita Johansson använde. Egentligen kan man
säga att alla ni socialdemokrater tydligen räknar lika fel som Ingvar Carlsson
när det gällde Per Westerbergs skatter.
Det grundläggande, stora felet, för att bara ta ett exempel, är att ni be-
tecknar sänkta löneskatter som en kapitalskattesänkning. Så är det inte. Det
är alldeles uppenbart att det är en skattesänkning på arbete, som vi ju dess-
utom var överens om. Ni tvangsju inse att det i ett visst läge krävdes skatte-
sänkningar för att förbättra konkurrenskraften, och det gläder oss.
Det är anmärkningsvärt att det var ni som ville finansiera denna nödvän-
diga sänkning av löneskatterna genom minskat grundavdrag, genom att av-
skaffa schablonavdraget och genom höjd mervärdesskatt. Ni vägrade att ens
diskutera någon annan finansiering än sådana skattehöjningar som jag gärna
hade velat undvika, det måste jag erkänna.
På samma sätt krävde ni i den första uppgörelsen oss emellan höjd bensin-
skatt och urholkat reallöneskydd. Trots de skattehöjningar ni krävde vid de
här överläggningarna och i förhandlingarna med oss hösten 1992 har vi sänkt
skatten för svenska hushåll med ungefär 17 miljarder kronor. Självklart har
vi gjort det genom att sänka de skatter som har haft den skadligaste inverkan
på den svenska ekonomin - den ekonomi som har haft en alltför dålig ut-
veckling under 70-talet och, främst, 80-talet.
De flesta insiktsfulla bedömare vet vad som orsakade den ekonomiska kri-
sen i Sverige. I princip kan man tala om tre olika grundfaktorer:
Den första faktorn är de stora strukturproblem som fanns genom offent-
liga transfereringssystem som var negativa för produktiviteten och som kos-
tade mycket samt de höga skatter som krävdes för att finansiera de offentliga
systemen. Skatterna blev för höga och togs ut på fel sätt.
Till de strukturella problemen kommer den del av det offentliga under-
skottet som beror på att utgiftsnivån satts för högt i förhållande till de lång-
siktigt möjliga inkomsterna med en rimlig ekonomisk tillväxt i ett land.
Den andra huvudfaktorn är den kontinuerliga kostnadskrisen - dvs. infla-
tionen, som ledde till lönekostnadsökningar som egentligen bara var luft och
som i sig ledde till inflation och därmed till urholkad konkurrenskraft och
sämre förutsättningar för ekonomin. Det är också något som orsakats av en
felaktig ekonomisk politik.
Den tredje faktorn, vars grogrund egentligen är de två första faktorerna,
är den finanskris som ni orsakade genom att bibehålla höga marginalskatter
alltför länge - dessa skulle i och för sig aldrig ha funnits - och samtidigt i en
inflationsekonomi med höga marginalskatter och inflation avreglera kredit-
marknaden, vilket i sin tur ledde till den våldsamma kreditexpansionen och
till spekulationsbubblans uppkomst under 80-talets andra hälft.
Finanskrisen fick inte bara de enorma effekter för landets ekonomi som
Prot. 1993/94:122
lOjuni1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
109
Prot. 1993/94:122
lOjuni1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
110
Harry Staaf talade om, utan den ledde också till sådant som vi inte riktigt
ser - nämligen hushålls och företags skuldanpassning. Man drog ner de lån
som man skaffade sig under 80-talet för att kunna klara sin egen ekonomi -
sitt företags ekonomi och den personliga ekonomin. Den våldsamma sparan-
deuppgång som alltså orsakades av ”överlåneekonomin” under 80-talet
ledde naturligtvis till ett våldsamt fall i hemmamarknadsefterfrågan. Där har
vi det egentliga svaret på frågan om vad som ledde till det stora fallet i svensk
ekonomi. Det gäller alltså de långsiktiga strukturproblemen och finanskri-
sen. Ansvaret ligger naturligtvis hos dem som under 80-talet drev en politik
som förde oss in i den situation som vi nu har att hantera.
Genom att hantera finanskrisen och garantera stabiliteten för betalnings-
systemen, genom att fullfölja skattereformen, genom att reformera den of-
fentliga sektorn och inleda en budgetsanering och genom att se till att förut-
sättningar skapas för tillväxt har vi lyckats vända utvecklingen.
När vi vann valet och tog över regeringsansvaret hösten 1991 var Sverige
på väg utför vad gällde ökande arbetslöshet och ökande underskott, för att
ta ett par exempel. Vi har nu vänt utvecklingen och lagt grunden för en upp-
gång så att vi kan skapa fler jobb och minska underskotten.
För oss är det naturligtvis viktigt att få fullfölja den politik som nu har gett
denna uppgång. För Sveriges folk är det också viktigt att inte bryta utveck-
lingen och gå tillbaka till det som en gång orsakade dagens problem.
Vår viktigaste uppgift för nästa mandatperiod är att skapa förutsättningar
för nya riktiga jobb inom den privata sektorn. Jag noterar att så långt inser
också Göran Persson vad som behövs i Sverige. I det jobbet ligger en budget-
sanering - något som Göran Persson och andra socialdemokrater knappast
talar om - som innebär att räntorna konsekvent och uthålligt kan komma
ner på nivåer som gör att vi får upp investeringskvoten rejält.
Vi måste bibehålla den numera neutrala kapitalinkomstbeskattning som
gör att vi inte straffar ut riskkapital och därmed minskar möjligheterna för
de investeringar som verkligen behövs. Vi måste alltså satsa på nya riktiga
jobb och fullfölja den uppgång som nu har inletts i svensk ekonomi.
Men vad vill då Anita Johansson? Jag talade ju om de tre hörnpelarna:
höjd skatt, höjd skatt och höjd skatt. Om man bryter ner detta och ser till
ingredienserna framgår det att man vill höja företagsbeskattningen genom
höjd bolagsskattesats, genom att också bolagens utdelningar och reavinster
beskattas högre och genom att skatteutjämningsreserven beskattas hår-
dare - sammantaget 5 miljarder kronor i skatteökningar på årsbasis. Mot
detta ställer man en direktavskrivning som är en skattesänkning på 100 mil-
joner kronor för företagen. Anita Johansson menar, som någon sade tidigare
i debatten, att det skall leda till en uppgång i investeringarna därför att man
då sänker skatten med 100 miljoner. Men detta motverkas av att ni vill höja
företagsskatterna i övrigt med 90 gånger så mycket. Har Anita Johansson
rätt beträffande det ena antagandet är det klart att hon därmed får ta konse-
kvenserna av det andra.
Genom kraftiga skattehöjningar på företag och kapital - beträffande kapi-
tal tillkommer ytterligare 4 miljarder kronor, alltså sammanlagt 9 miljarder
kronor-får vi naturligtvis inte de investeringar och de nya jobb som vi måste
ha.
Vidare skall man införa en värnskatt som innebär att marginalskatterna
höjs för dem som tjänar över brytpunkten i inkomstskatteskalan. Man vill
också införa en ny skatt för sjukförsäkringsfinansiering som innebär att man
enligt sin egen motion i vår till riksdagen skall ta in 35 miljarder kronor under
de närmaste 5-7 åren. Höjd marginalskatt för alla, höjd skatt för alla och
höjd skatt på arbete med 35 miljarder kronor handlar det om.
Man har lagt fram ytterligare ett stort antal skattehöjningsförslag inför
riksdagen. Dessutom vill man höja kommunalskatten. I åtminstone de tre
storstadskommunerna och i ytterligare sju åtta kommuner vill man höja
kommunalskatten kraftigt. Till detta kommer att man nu lägger fram rap-
porter som innebär höjd kommunalskatt i varje fall i 54 av landets kommu-
ner. En rapport är mycket oklar. Men en sak där är klar: Man säger klart
och tydligt att de 54 kommuner som har en skattekraft över medel i Sverige
skall betala 38 miljarder till de andra kommunerna. Det är klart att detta
kommer att innebära problem och en total skattehöjning.
Det behövs inga värnskatter, möjligen ett skattevärn för att undvika att
Socialdemokraterna en gång till kan driva den politik som ledde Sverige in
i krisen.
Anita Johansson, förklara för mig och för kammaren hur de företagsskat-
tehöjningar på 5 miljarder kronor som ni faktiskt föreslår i motion Fi53 och
höjningarna med ytterligare 4 miljarder kronor för det riskkapital som be-
hövs för att bygga upp nya företag och för att se till att gamla expanderar -
sammanlagt rör det sig om 9 miljarder kronor i skattehöjningar, motsva-
rande kostnaden för nästan 45 000 jobb - kommer att ge nya jobb! Det är
den enda punkten i den här debatten där jag vill ha ett svar från Anita Jo-
hansson.
Anf. 118 ANITA JOHANSSON (s) replik:
Fru talman! För löntagarna, Bo Lundgren, blev det höjd skatt, höjd skatt,
höjd skatt - det är en riktig summering - med moderatpolitiken.
Jag tror att jag måste påminna Bo Lundgren om vad som har hänt under
de här tre åren när det gäller löntagarbeskattningen. Schablonavdraget för
utgifter och inkomstens förvärv har slopats liksom de första 4 000 kronorna
för arbetsresor. Grundavdraget sänktes 1994. Det kostar löntagarna 6,8 mil-
jarder kronor. Grundavdraget vid statlig beskattning och fackföreningsavd-
raget tog man bort. När det gäller samtliga reseavdrag är det fråga om skärp-
ningar. Skatten på utlandstraktamenten har man också gett sig på.
Listan kan alltså göras lång, Bo Lundgren! Väldigt många ekonomer ger
oss socialdemokrater rätt när det gäller gjorda beräkningar. Det är alltså
bara att konstatera att med den här borgerliga regeringen har en ensamstå-
ende arbetare förlorat över 10 000 kr det här året. En ensamstående kvinna
som jobbar deltid har förlorat ännu mera pengar med moderat skattepoli-
tik - 11 900 kr. Man kan räkna upp grupp efter grupp i samhället som har
förlorat på moderat politik. Det är naturligtvis det som skiljer oss åt.
Det vi har sagt, Bo Lundgren, är att det visst kan behövas skattehöjningar.
Det har vi föreslagit att man skall ta ut av de rika i det här samhället, den
s.k. värnskatten - 5 % för höginkomsttagarna. Det tror jag människor är
beredda att betala för att vi skall få ett rättvist samhälle. Men då skall man
Prot. 1993/94:122
lOjuni1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994195
111
Prot. 1993/94:122
lOjuni1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
112
inte ge bort 30 miljarder till dem som redan är rika i det här landet. Det är det
som har hänt med den moderata skattepolitiken. Det är det jag har anklagat
mittenpartierna för, att de har gått med på och faktistk lagt sig platt för Bo
Lundgrens skatteförslag. Så är det ju. Jag vet ju att många av mittenpartis-
terna tycker att Bo Lundgren har fått styra alltför mycket. Så är det tyvärr
när det gäller skattepolitiken.
Men, Bo Lundgren, jag är övertygad om att hushållen i det här landet har
upptäckt detta. Som jag sade i mitt anförande: Folket kan räkna, skriva och
läsa. Det kommer man att göra. Det kommer att visa sig när vi sammanträ-
der i denna kammare till hösten.
Anf. 119 Statsrådet BO LUNDGREN (m):
Fru talman! Jag är övertygad om att svenska folket kan läsa, skriva och
räkna. Det som bekymrar mig är att socialdemokrater inte kan räkna. Ingvar
Carlsson kunde det inte i debatten med Carl Bildt och Anita Johansson kan
det inte här.
Socialdemokraterna krävde ett antal skattehöjningar i de uppgörelser vi
träffade. Det beklagar jag. Anita Johansson räknade förtjänstfullt upp en
hel del av de skattehöjningar ni har sett till att genomföra, schablonavdrag,
grundavdrag och annat.
Trots detta har vi sänkt skatten för de svenska hushållen. Ibland tror so-
cialdemokrater att vissa skatter betalas av någon annan än människor. Men
så är det ju inte. Jag tog ett enda exempel för att visa hur ihåliga och falska
de beräkningar ni åker runt i landet med är. Den största enskilda skattesänk-
ningen, sänkningen av löneskatterna med 4,5 %, ungefär 18 miljarder kro-
nor, kallar ni i era beräkningar för sänkning av skatten på kapital. Så är det
inte. Det vet Anita Johansson lika bra som jag.
Det skulle vara intressant att höra om Anita Johansson kunde utveckla
detta litet grand. Är det rimligt att räkna sänkta löneskatter som sänkta kapi-
talskatter?
Detta om socialdemokraternas invändningar mot oss.
Sedan säger Anita Johansson: Visst behövs det skattehöjningar. Göran
Persson erkände i debatten med mig i Göteborg för några veckor sedan att
man skall höja skatten med 9 miljarder. Men han försökte säga samma sak
som Anita Johansson: Vi höjer skatten för de rika.
Att höja skatten för de egenföretagare som skall skaffa oss en skatteut-
jämningsreserv, att höja skatten för större och mindre bolag, att höja skatten
på det riskkapital som miljoner svenskar satsar som delägare i svenska aktie-
bolag - för det är det Anita Johansson vill -, leder det till nya jobb? Är det
inte så, Anita Johansson, att det för att bygga ut företagen och starta nya
behövs ett riskkapital? Var och en vet att om man lägger skatt på någonting,
en aktivitet eller en vara, blir det mindre av den. Lägger man högre skatt på
riskkapitalet blir det mindre riskkapital, färre nya jobb. Lägger man skatt
på bolag och skatt på företag blir det mindre av företagande, ett mindre antal
företag, och då blir det färre jobb, inte fler jobb.
Förutom att det skulle vara intressant att höra Anita Johansson förklara
bakgrunden till beräkningarna, för det har aldrig skett någon gång, skulle
jag vilja be henne: Förklara hur det kommer sig att ni kan definiera en sänk-
ning av löneskatter på 18 miljarder som en kapitalinkomstskattesänkning!
Svara också gärna på frågan, för ingen har gjort det hittills: Hur kan höjda
företagsskatter och höjda skatter på riskkapital ge fler jobb?
Anf. 120 ANITA JOHANSSON (s) replik:
Fru talman! Jag skulle vilja be Bo Lundgren förklara för mig hur det kom-
mer sig att folk har fått mycket mindre att handla för. Det bara är så. Vad
beror de exekutiva auktionerna på, att folk får flytta från hus och hem? Be-
ror det på att Moderaterna har fört en bra fördelningspolitik i det här landet?
Nej, fru talman, det är faktiskt tvärtom.
Alla hushåll som lever på arbetsinkomster har fått det sämre i det här
landet under de tre borgerliga åren. Det kan nästan varenda ekonom i detta
land konstatera. Så är det Bo Lundgren, oavsett vad Bo Lundgren säger här.
Jag vidhåller att folket kan läsa, räkna och titta i sina plånböcker. Så här
ser debet och kredit ut på riksdagens näst sista dag, efter tre moderatstyrda
år. Man har tagit från de fattiga och gett till de rika. Det är det som är mode-
ratpolitik, förstås. Beklämmande är bara att ni har fått med er mittenpar-
tierna på denna hemska politik.
Jag förstår att Bo Lundgren undvek att svara på frågan om Anne Wibbles
sparpaket som presenterades i dag. Det skulle vara klädsamt av Bo Lund-
gren om jag fick ett svar på hur Bo Lundgren ser på höjda miljöskatter,
moms på tidningar, jakten på skattesmitare och höjda egenavgifter. Det
skulle vara klädsamt att ge det svaret inför den kommande valrörelsen, Bo
Lundgren.
Anf. 121 Statsrådet BO LUNDGREN (m):
Fru talman! Till skillnad från Anita Johansson skall jag svara på frågorna.
Ingen regering har satsat så mycket på kamp mot ekonomisk brottslighet och
skatteflykt som denna regering. Det är bara att titta på de fakta som har pre-
senterats för Sveriges riksdag i olika sammanhang av såväl mig som justitie-
ministern och andra statsråd.
Jag kan mycket väl tänka mig - det är därför en utredning har tillsatts - att
vi ökar uttaget av miljörelaterade skatter i Sverige och att vi därmed skapar
förutsättningar för att sänka skatten på arbete. Det tycker jag är alldeles ut-
märkt.
Jag är mycket tveksam till, på samma sätt som statsministern tidigare har
sagt, om det är möjligt att gå vidare vad gäller egenavgifter, utöver vad som
har skett.
Det finns många olika möjligheter att minska statens underskott. Det kan
man ha en lång debatt om. Men detta var några svar på de frågor som Anita
Johansson ställde.
Jag ställde också två frågor. Om vi skall försöka att vara litet ärliga mot
varandra i den här debatten, säg inte bara: Så här är det. Jag vet, möjligen
inte Anita Johansson, i så fall beklagar jag det, att orsaken till att ni hävdar
att det blir skattehöjningar för löntagare är att ni räknar sänkt löneskatt, som
ni och vi tillsammans genomförde - må vara att ni krävde skattefinansiering
och att jag hade kunnat tänka mig annan finansiering - som skattesänkning
för kapital. Är det riktigt att göra det? Tycker Anita Johansson det? Ut-
Prot. 1993/94:122
lOjuni1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
113
8 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 122
Prot. 1993/94:122
lOjuni1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
114
veckla gärna det här resonemanget! Säg inte bara: Så är det. Den som säger
det kan ju inte vad det rör sig om. Då har man dömt ut sig själv i debatten,
och det är inte speciellt bra, tycker jag.
Den andra frågan är oundgängligen nödvändig att få ett svar på av social-
demokraterna. Det gäller att få fram jobb i den privata sektorn. Så långt
tycks vi numera vara överens. Hur skall vi kunna få fram tillräckligt många
nya jobb i den privata sektorn om man skall straffbeskatta det kapital som
behövs för att bygga ut dem och för att starta nya och dessutom lägga högre
skatt på företagen själva?
Göran Persson har erkänt att det rör sig om 9 miljarder kronor. Jag har
redovisat förslagen i riksdagens talarstol. De finns att läsa i den motion som
nu avstyrks av riksdagens majoritet. Det är bara att titta i betänkandet. Där
ligger de 9 miljarderna på företagande och riskkapitalförsöijning. Bara de
isolerade skattehöjningarna, bortsett från allt annat, motsvarar kostnader
för 45 000 jobb. Hur, Anita Johansson, skall man kunna få fram nya jobb
om man straffbeskattar företagande och riskkapital med 9 miljarder?
Anf. 122 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Vi i Vänsterpartiet vill också ha högre skatt på företagsamhet
och kapital. Men, statsrådet, vi har inte krävt lika hög skatt som i USA eller
i Japan, inte alls. Vi vill bara närma oss litet grand den franska, nederländska
och belgiska nivån. Vi tror att svenska företagare är lika skickliga som före-
tagare i Belgien, Nederländerna och Frankrike. Det är vår enkla tro. Vi tror
till och med att de är skickligare.
Skattehöjningar ger inga jobb, Bo Lundgren, det är alldeles sant. Skatte-
höjningar ger pengar. Med pengarna får man ned underskottet i statens fi-
nanser. Då får man ned räntorna. Då får man nya jobb. Det är så vi tänker.
Indirekt ger det nya jobb, men inte i det omedelbara perspektivet. Det har
vi förklarat många gånger för Bo Lundgren. Det bör Bo Lundgren snart lära
sig. Man har inte skatter för att få jobb, utan för att få intäkter till sina utgif-
ter. Det är själva poängen med skatter.
Inte tror väl Bo Lundgren att det är regeringens förtjänst att Volvo och
Saab just nu säljer fler bilar? Regeringen har sänkt skatten, och därför säljer
man fler bilar. Ibland får man intrycket att ni tror det. Men det kan ni inte
tro. Så är det ju inte. Att de säljer mer beror på devalveringen, en stor löne-
sänkning. Det var den omedelbara effekten.
Min replik gäller egentligen något annat. Jag vill gratulera statsrådet
Lundgren. Stor gratulation till den stora framgången att få gehör från en
bred majoritet i riksdagen för den moderata principen om egenavgifter! Det
har ni lyckats med. Det är oerhört skickligt arbetat av er moderater.
Men många av de andra egenavgifterna, statsrådet Lundgren, har varit
rena skattehöjningar. De 3 % som ni redan har fått igenom är ju skattehöj-
ningar! Bo Lundgren säger att de är avgifter för att man har fått förmåner.
Men man hade redan de förmånerna redan innan det blev 3 % i egenavgifter,
Bo Lundgren! Det är inte någon ny förmån.
A-kassa fanns i Sverige innan det infördes egenavgifter. Det fanns sjukför-
säkring och sjukkassa innan man hade egenavgifter. Det infördes 3 % i egen-
avgifter för de förmåner man redan hade. Då försämrade man ju förmå-
nerna. Nivåerna i sjukkassan sänktes, och karensdagar infördes. Detta är en
skattehöjning! Man får betala för något som man redan hade. Nej, förresten,
inte för någonting man hade, man hade det bättre innan. Vi hade faktiskt
bättre förmåner innan egenavgifterna infördes.
Det är en ren skattehöjning som Bo Lundgren genomförde. Något offrade
säkert statsrådet för pincipens skull. Dessa egenavgifter utgår ju inte för in-
komster över 7,5 basbelopp. Då får vi ju regressiva marginaleffekter. Lägg
märke till att jag inte säger marginalskatteeffekter, utan jag säger marginal-
effekter, så att det inte blir några missförstånd.
Marginaleffekterna blir ju regressiva. De minskar vid stigande inkomst.
Det är oerhört skickligt arbetat av moderaterna att få socialdemokraterna
att acceptera dessa effekter. Det kan socialdemokraterna inte göra länge till.
De måste snart gå på vår linje att avvisa sådana effekter.
Statsrådet har tid i sin replik att redogöra för hur vi skall undvika dessa
totalt ohemula marginaleffekter i detta inkomstskikt, dvs. för människor
med dessa oerhört låga inkomster, runt 8 800 kr, studerande etc. Att det pro-
blemet måste lösas är vi överens om jag och statsrådet.
Anf. 123 Statsrådet BO LUNDGREN (m):
Fru talman! Det bästa sättet att undvika höjda marginalskatter vid låga
inkomster är att Lars Bäckström och jag hjälps åt i valrörelsen och ser till
att vi inte får en ny regering bestående av socialdemokrater. Det är de som
vill dubbla sjukförsäkringsavgiften och därmed höja skatten och marginal-
skatten för alla. Det är självklart.
Hur illa Lars Bäckström än tycker om det har regeringens politik skapat
bra förutsättningar för Volvo och Saab att sälja fler bilar. Många andra före-
tag har vunnit på den stärkta konkurrenskraften.
Konkurrenskraften i Sverige har i princip stärkts på tre sätt under de se-
naste åren. För det första har produktiviteten i näringslivet ökat. Man pro-
ducerar mer med samma insatta kostnader. Det ökar naturligtvis konkur-
renskraften. Det har bl.a. skett därför att frånvaron har minskat.
De reformeringarna av de offentliga transfereringssystemen som har
gjorts har lett till att det numera inte är så intressant att vara borta om man
inte har en verklig anledning till det. Samtidigt har vi gjort besparingar för
att kunna dra ner underskottet och skapa utrymme för räntesänkningar.
Nu har vi problem med räntan när folk, rimligen mot all visdom, tror att
Socialdemokraterna skall vinna valet. Deras politik leder till hög ränta, och
det är problemet i svensk ekonomi.
Det första är alltså produktivitetshöjning. Det andra är sänkning av löne-
skatter. Det ger lägre priser än annars och gör att löntagarna i Sverige också
tjänar på löneskattesänkningen. Det är det andra som förbättrar konkur-
renskraften.
Det tredje är att kronan har minskat i värde efter det att den flyter. Det
är ungefär lika delar mellan kronans depreciering och de andra två åtgär-
derna. Det är en nyhet i Sverige att vi för första gången genom inhemska
åtgärder har fått en förbättrad konkurrenskraft. Det innebär att kronan kan
aprecieras, vilket är önskvärt, och det skapar förutsättningar för att hålla
nere inflationen. Det är alltså någonting som är både önskvärt och bra.
Prot. 1993/94:122
lOjuni1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
115
Prot. 1993/94:122
lOjuni1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
Regeringen har gjort mycket för att skapa förutsättningar för en förbätt-
rad konkurrenskraft. Men regeringen har också lagt fram förslag som inne-
bär att vi inte diskriminerar framväxten av riskvilligt eget kapital.
Eftersom Lars Bäckström trots allt försöker att ha litet analytiskt tän-
kande emellanåt vill jag fråga följande. Om det nu är så att man har högre
skatt på riskvilligt sparande och riskvilligt kapital jämfört med annat kapital,
ser inte Lars Bäckström risker med det? Det skulle vara intressant att höra
litet grand om detta. Det tycker i varje fall jag. Dessutom premierar vi inte
egenavgifter.
Jag skall villigt säga - och kanske ovilligt, för den delen - att den sjukför-
säkringsavgift på 0,95 % som vi införde därför att Socialdemokraterna ville
det vid den första krisuppgörelsen, och vi accepterade detta, kan betraktas
som en ren skatt till den del den inte motsvaras av en kostnad. Det är 0,95 %,
och det rör sig om några miljarder.
Vad gäller arbetslöshetsförsäkringsavgiften har vi utvidgat försäkringen
till att gälla fler. Vi har minskat det underskott i Arbetsmarknadsfonden som
annars skulle blivit betald med framtida högre rena skatter. En förmånsrela-
terad avgift ersätter en framtida icke-förmånsrelaterad skatt, samtidigt som
fler blir delaktiga av förmånen. Detta är fakta.
Anf. 124 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Jag hoppas ju att Bo Lundgren inte är statsråd efter valet.
Då blir han säkert riksdagsledamot. Annars kan han ha en strålande karriär
som försäljare; att kunna gå till kunden och säga: Du skall betala för den
vara som du har använt länge. Du skall få en ny avgift. Sedan blir det litet
sämre, och det är egentligen en förbättring för dig. Om man kan få kunderna
att tro på detta är man duktig! Det kommer att gå bra för Bo Lundgren, vad
han än sysslar med här i livet! Det är uppenbart.
Egenavgiften fungerar som en ren skatt, Bo Lundgren. Man hade dessa
förmåner innan. Det enda regeringen har gjort är att den har försämrat dem.
De skryter ju Bo Lundgren med. Han säger: Vi har nu sett till att sjukförsäk-
ringen blivit sämre, och det har höjt produktiviteten. Ni har alltså försämrat
den, och tagit ut en avgift för det. Då har ni höjt skatten, Bo Lundgren!
Regeringen säger: Vi har höjt produktiviteten. Det är litet grand som tup-
pen som tror att han lyfter solen på morgonen. Det är inte regeringen som
har höjt produktiviteten hos Saab och Volvo. Jag vet det. Jag har många
goda vänner. Tänk om jag i helgen kom och berättade: Regeringen tror att
det är den som har höjt produktiviteten här på företaget. Det kommer att
bli många glada skratt den helgen! Det är naturligtvis inte så. Det är lönta-
garna, de anställda, som tillsammans med företagsledningen som har gjort
det, och inte regeringen.
Så till frågan om konkurrensläget. Det var mycket återhållsamma löneav-
tal redan innan deprecieringen. Redan det hade förbättrat konkurrenskraf-
ten med 10-15 procentenheter. Det står så i expertrapporterna från ESO.
Sedan har vi också fått deprecieringen, som är en ren lönesänkning. Det
var många på vänstersidan som tyckte det var så väldigt bra att regeringen
äntligen släppte ecu-anslutningen. Jag tyckte att det var litet ledsamt. Jag
116
applåderar aldrig lönesänkningar för de industrianställda eller andra an-
ställda.
Det var regeringens stora misslyckande, att man inte längre klarade den
fasta kronkursen, som ledde till en dramatisk omsvängning i klimatet för
svenskt näringsliv.
Vad skall vi göra åt marginaleffekterna, Bo Lundgren? Vi kan väl inte ha
det så att man får mindre marginaleffekt så fort man kommer över 260 000
kr i inkomst? Så kan man bara inte ha det! I ett sådant samhälle bryts all
förståelse och samhällssolidaritet sönder, dvs. om marginaleffekterna mins-
kar vid stigande inkomst.
Vi hade en gång i vårt parti en affisch, statsrådet Lundgren, där det stod:
Varje människa är en tillgång. Jag tycker att statsrådet Lundgren är en till-
gång, allra helst i skatteutskottet. Jag hoppas och önskar statsrådet välkom-
men tillbaka till utskottet!
Anf. 125 Statsrådet BO LUNDGREN (m):
Herr talman! Jag kommer inte att vara ledsen över att göra Lars Bäck-
ström besviken i det sista avseendet. Visst är varje människa en tillgång. En
ännu större tillgång skulle Lars Bäckström vara om han också ville vara be-
redd att diskutera mina frågeställningar om riskkapitalförsörjning. Det har
rimligen, Lars Bäckström, en viss betydelse hur vi bär oss åt för att skapa
förutsättningar för nya jobb.
Jag tackar för omdömet om min person. Jag kommer nog egentligen aldrig
att bli en bra försäljare, inte i det avseendet som Lars Bäckström menade.
Jag kommer alltid att vilja tala om fakta om varan.
Men problemet är att Lars Bäckström tydligen tycker att man skall sälja
en vara men glömma att tala om att priset bara är en kontantinsats och att
avbetalningssummorna finns kvar. Jag vill reda ut saken och säga: Här har
vi en kontantinsats som visserligen blir litet större, men å andra sidan blir
avbetalningen i framtiden mindre betungande än den skulle ha blivit annars.
Det är skillnaden.
Vi har även förmånsanknutna avgifter, även om vi skall vara försiktiga
också med sådana. Även om avgifter kan få negativa effekter om de blir för
höga, finns det en avgörande skillnad mellan en förmånsrelaterad avgift och
en skatt. Den förra har inte de snedvridande effekter som en skatt har.
Därför finns det heller inga marginaleffekter där Lars Bäckström ser mar-
ginaleffekter. Men vi får väl ta litet längre tid på oss och reda ut detta sedan.
Välkommen upp till departementet efter valet, så skall vi diskutera det!
Det är nog litet väl förmätet att säga att vi har åstadkommit varje detalj i
produktivitetsförbättringen. Produktiviteten i sak har ju ökat väsentligt
mycket mer än genomsnittet, och det beror ju på ändrade produktionsmeto-
der och annat, som att man har gått ifrån en del tankar som fanns tidigare.
Men om vi ser till ekonomin i dess helhet är det uppenbart att minskad
frånvaro och andra faktorer som har orsakats av de förändringar som vi ge-
nomfört i det offentliga systemet de facto har ökat produktiviteten. Så blir
det. Om färre tillverkar samma volym som tidigare blir det lägre kostnader
och ökad produktivitet. Och löneskattesänkningen ökar självfallet konkur-
renskraften. Här ligger hälften av konkurrenskraftsförbättringen.
Prot. 1993/94:122
lOjuni1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
117
Prot. 1993/94:122
lOjuni1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
118
Vi hade gärna sett att kronkursen legat fast, även om vårt alternativ var
att sänka arbetsgivaravgifterna och löneskatterna med ytterligare 7 procent-
enheter, vilket hade varit bättre för Sverige på lång sikt.
Lars Bäckström och jag står långt ifrån varandra politiskt. Han talar om
att tre saker behövs för att vi skall kunna hantera ekonomin: tillväxt, bespa-
ringar och skattehöjningar. Vi kan hantera besparingar och skatteföränd-
ringar av olika slag, men vi kan inte kommendera fram tillväxt. Skattehöj-
ningar kväver tillväxten; skattesänkningar hjälper till att få i gång den tillväxt
som utgör grunden för välfärd och nya jobb.
Anf. 126 OSKAR LINDKVIST (s):
Herr talman! Bostadspolitiken har under mycket lång tid stått i centrum
för svensk politik. Vi kan gå tillbaka i tiden och se när svenska politiker bör-
jade lägga grunden till en social bostadspolitik.
Då, när det rådde trångboddhet, bostadskostnaderna var höga och boen-
demiljön var dålig och nedbrytande, beslöt svenska politiker att man skulle
skapa ett boende med starkt miljöpolitiska inslag.
För att stimulera en sådan utveckling införde man statliga lån, som i förväg
var kombinerade med bygglov. Man slapp att som nu springa från kreditin-
stitut till kreditinstitut och till banker för att få medel att genomföra en bygg-
nation. Man kom i gång med byggandet. Unga arkitekter ställde upp. Nya
bostadsföretag kom till. Producenterna fick möjlighet att visa sin kapacitet.
Arbetarna fick jobb, och konsumenterna fick bostäder. Då som nu hette det
att man inte skulle använda statens pengar för att få fart på bostadspolitiken.
Efter valet 1991 har det nu skett en klar förändring. I dag är den allmänna
inriktningen en annan, och denna inriktning av bostadspolitiken kan sam-
manfattas med begreppet systemskifte. Kommunernas inflytande har mins-
kat mycket kraftigt. Fastighetsvärdarnas inflytande har ökat i motsvarande
grad. De fria krafterna på bostadsområdet har fått ett starkt ökat utrymme,
och konsumenternas möjligheter har i motsvarande grad minskats.
Dessutom har bostadsområdet kraftigt fått medverka till att räta upp Sve-
riges ekonomi. Och jag har inte sagt något annat än att det är naturligt att
också bostadsområdet, i det läge som Sverige befinner sig i, medverkar till
genomförandet av åtgärder för förbättrade statsfinanser. Jag vill bara säga
att bostadsområdet har bidragit med 6,4 miljarder kronor för att man skall
kunna få rätsida på Sveriges ekonomi.
Aktuellt i dagarna är de 3 miljarder som nu tas ut - första året är 1994-för
att uppnå det belopp som Socialdemokraterna och regeringspartierna kom
överens om vid tillfället då man ville undvika en devalvering. Från socialde-
mokratins sida har vi sagt att detta skall genomföras. Det skall gälla alla upp-
låtelseformer och göras så rättvist som möjligt.
Vi kan också konstatera att Fastighetsägareförbundet i en skrivelse till re-
geringen den 18 maj ställer sig helt bakom detta förslag. Man vill att rege-
ringen omprövar de aktuella årgångarna, och man säger: Höj inte nu, efter-
som konkurserna inom bostadssektorn är väldigt omfattande.
Just konkurrensbegreppet har blivit en mycket påtaglig realitet på bo-
stadsområdet. Fastighetsägarna konstaterar i denna skrivelse att antalet
konkurser bland ägarna till bostadsfastigheterna är oförändrat högt. De kon-
staterar också att småhuskonkurserna har ökat mycket snabbt och att kon-
kurserna bland bostadsrättsföreningarna är oerhört många.
Fastighetsägarna förväntade sig antagligen att regeringen skulle visa något
intresse för att medverka till att lösa dessa problem. Det har i och för sig
regeringen gjort. Den kom med någonting som kallades omfördelningslån
och som i stora drag innebär att skuldsatta bostadsrättsföreningar skall få
möjligheter att själva betala av sina stora skulder under en 20-årsperiod.
Men i dag har jag tagit reda på att inte ett enda sådant omfördelningslån
hittills har tagits. Det har kommit ett antal förfrågningar till BKN, men ännu
är alltså inget lån utdelat. Man kan också nämna att den konkurssituation
som i dag råder bland alla upplåtelseformer är mycket ovanlig. Jag tror inte
att något annat land, såvitt känt är, brottas med samma problem som Sve-
rige.
Dessutom har ju finansministern gått ut och sagt att regeringen kanske
skall genomföra ett mycket omfattande sparprogram. Anne Wibble säger att
det finns miljarder att hämta på bostadsområdet och att minskat bostadsstöd
och högre hyror kommer att bli aktuellt.
Till detta vill jag lägga att riksdagen redan har beslutat att man åren
1997-1999 skall ta ut ytterligare 3 miljarder från de bostäder som har vad
vi litet populärt brukar kalla statliga bostadslån, dvs. räntegarantier.
Till detta kommer räntorna. I dagarna är det många som konverterar sina
lån, som normalt är femåriga. Det betyder att man är mycket beroende av
hur det ser ut på räntemarknaden. De senaste uppgifterna som vi fick i går
visar att räntorna på bara några månader har ökat från 8 % till 11,75 % för
femåriga villalån och till 12,25 % för tvååriga villalån. Jag förmodar att ban-
kerna för bostadsrättslägenheter behåller en 0,5 % högre räntesats, vilket
skulle betyda en ny räntesats för bostadsrättslägenheter på 12,25 %.
Till detta kommer dessutom att ännu ingenting har märkts av den ansats
som regeringen har lovat, att sätta sig ned med företrädare för bankerna och
kreditinstituten för att diskutera en sänkning av de mycket stora räntemargi-
nalerna och bankernas möjligheter att medverka till finansieringen.
Jag vill för att vara alldeles uppriktig när det gäller bostadsfrågan dess-
utom säga att vi ett tag trodde att ytterligare sjunkande produktionskostna-
der skulle medverka till att man skulle få mera hanterbara kostnader på bo-
stadsmarknaden. Enligt en alldeles färsk uppgift uppvisar produktionskost-
naderna visserligen en obetydlig förbättring, men materialkostnaderna är på
väg att gå upp. Detta kommer på sikt att innebära risk för högre boendekost-
nader.
Denna utveckling i Bostads-Sverige innebär att vi i full fart är på väg mot
ett kontinentalt bostadssystem. Vi har försökt att förhindra denna utveckling
och har föreslagit en gemensam utredning, om det är möjligt att komma fram
till ett bra resultat. Vi har medverkat till två ROT-program, av vilka åtmin-
stone det ena fungerar mycket bra. Det andra går litet på tvärs.
Vi har också lagt fram förslag till investeringsbidrag för nybyggnader och
ombyggnader och förslag om att förstärka byggandet av äldrebostäder, av
icke-statliga kulturlokaler och av samlingslokaler. Både de som producerar
bostäder och de som arbetar med sådana behöver ha sysselsättning. Bostads-
politiken är i dag så dålig att man låter den duktiga arbetskraften bli bidrags-
Prot. 1993/94:122
lOjuni1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
119
|
Prot. 1993/94:122 |
mottagare i stället för arbetstagare. Det är en mycket beklagansvärd utveck- |
litik.
|
Den ekonomiska |
Anf. 127 INGELA THALÉN (s): Herr talman! Jag vill böija med att instämma i det som Oskar Lindkvist Jag kan å mångas vägnar säga att om någon har betytt någonting för den Herr talman! Sverige behöver en ny politik, en politik som är inriktad på Vi behöver också en mera aktiv arbetsmarknadspolitik och en kraftfull Tidigare i dag har Göran Persson och andra socialdemokrater redovisat Underskottet i Arbetsmarknadsfonden ökar med förfärande hastighet När statsministern talar om läget försöker han förmedla bilden av att han Arbetsmarknadspolitiken får bära en alltför tung börda. Kvaliteten på åt- Men arbetslösheten är inte ödesbestämd. Det finns möjligheter att be- Hur ser det ut nu i Sverige? Varslen om uppsägning minskar, särskilt inom |
|
120 |
industrin. Vi har ett fortsatt högt övertidsuttag, 4,3 %, det högsta sedan |
1960. Men antalet sysselsatta fortsatte att minska under april och närmar sig
nu nivån på 1970-talet. Sedan 1990 har 575 000 arbetstillfällen försvunnit.
Arbetslösheten, som delvis är säsongsbetonad, ökar igen. Även om anta-
let arbetslösa i april för första gången sedan april 1990 var mindre än motsva-
rande månad året innan, arbetsmarknadsministern, är ungdomsarbetslöshe-
ten fortsatt enormt hög. Den uppgår till 15,3 %, dvs. är jämförbar med ge-
nomsnittet inom EU. Pojkarna drabbas värst med 19 % mot 11,8 % för unga
kvinnor.
Också långtidsarbetslösheten ökar. I april var 133 000 långtidsarbetslösa,
43 % av alla arbetslösa. Bland ungdomar var andelen 39 % trots de åtgärder
som sätts in.
Det finns ytterligare ett mycket stort orosmoln, nämligen utvecklingen av
de sysselsattas andel i arbetskraften. Förvärvsfrekvensen fortsätter att
sjunka. Under de första fyra månaderna i år låg den på 76,4 %. Motsvarande
siffror 78,2 % år 1993, 81,9 % år 1992 och 89,9 % år 1991. De sysselsattas
andel i arbetskraften har stadigt sjunkit under hela den borgerliga regerings-
perioden.
I vårbudgeten, som regeringen nu föredrar att kalla kompletteringspropo-
sitionen, säger regeringen att det totala antalet sysselsatta kommer att fort-
sätta att minska under 1994. Arbetslösheten bedöms bli 8 % år 1994 och
7,2 % år 1995. Till detta kommer över 6 % i åtgärder båda åren. Alltså också
fortsättningsvis en hög arbetslöshet under de kommande åren enligt rege-
ringens egen bedömning.
Herr talman! Det viktigaste nu är att få fram nya arbeten i näringslivet.
Bidragsberoendet måste minska genom att insatserna för fler jobb intensifie-
ras. Vi skall naturligtvis också bekämpa budgetunderskottet. Därför har so-
cialdemokraterna föreslagit att investeringar i näringslivet skall stimuleras.
De s.k. direktavskrivningar som vi hört om tidigare beräknar vi skall ge inve-
steringar om 8 miljarder kronor. Såsom Oskar Lindkvist tidigare var inne på
har vi ett omfattande program för investeringar inom områden som byg-
gande, reparationer, underhåll och tillbyggnader.
Inom parentes skulle jag vilja säga att jag såg en redovisning i dag av regle-
ringsbrevet för de en och en halv miljarder kronorna till ROT som rege-
ringen har tagit fram med anledning av riksdagens initiativ. Börje Hörnlund
och jag diskuterade detta tidigare vid en frågestund. Nu bekräftas de farhå-
gor jag då lyfte fram, nämligen att regleringsbrevet och de regler regeringen
satte upp har gjort att detta reparations-, ombyggnads- och tillbyggnadspro-
gram i stort sett har havererat. Man har nästan inte kunnat anvisa några me-
del alls.
Lika viktigt som att investera kapital i fastigheter och ombyggnad- och till-
byggnad är det att investera i människor och kompetensutveckling. Därför
har vi också föreslagit ett kraftigt utökat antal utbildningsplatser, insatser i
arbetsmarknadsutbildning och utbildningsvikariat.
Herr talman! Unga människor med en tro på framtiden är ett lands vikti-
gaste tillgång. Den framtidstron måste vi värna om och förstärka. Det gör
vi bl.a. genom att ta problemen med ungdomsarbetslösheten på allvar. Det
allvaret känner vi socialdemokrater inför detta problem.
Tyvärr får jag ofta en känsla av att regeringen ständigt vill tona ned allva-
Prot. 1993/94:122
lOjuni1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
121
Prot. 1993/94:122
lOjuni1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
ret när det gäller våra ungas arbete och framtid. Statsministern säger att det
finns andra problem som är större. Arbetsmarknadsministern verkar hoppas
på att allt skall lösas av försynen.
När man läser de anslagsförslag som regeringen har lagt fram och som ut-
skottet har ställt sig bakom blir man djupt pessimistisk vad gäller ambitio-
nerna att pressa tillbaks både arbetslösheten generellt och ungdomsarbets-
lösheten. Det verkar finnas varken ambitioner eller kraft hos regeringen när
det gäller att ta sig an just ungdomsarbetslösheten. Vi socialdemokrater har
i vår motion och i andra sammanhang pekat på ett konkret och bra program
för unga människors framtid.
Herr talman! Regeringen Bildts mandatperiod har också på många sätt
varit en bakslagens tid för kvinnor. Kvinnors möjlighet att förvärvsarbeta
är grundläggande för jämställdheten mellan könen. Vaije människa, oavsett
kön, skall ha rätt att leva sitt liv i frihet och oberoende. Massarbetslösheten
är därför ett dråpslag mot jämställdheten.
Den offentliga sektorn har en avgörande betydelse för kvinnors möjlighet
att förvärvsarbeta, och nedskärningarna där ger därför sämre service och
färre jobb. Det drabbar kvinnor värst. Pigavdrag, vårdnadsbidrag, försäm-
ringar av den arbetsrättsliga lagstiftningen ingår i samma mönster av åtgär-
der. De verkar sammantaget kraftfullt mot jämställdheten.
I regeringens proposition om arbetslöshetsförsäkring fullföljs denna poli-
tik. Propositionen saknar varje antydan till analys av hur förslaget slår mot
män respektive kvinnor. Nu har just detta förslag till arbetslöshetsförsäkring
återremitterats till arbetsmarknadsutskottet. Vi socialdemokrater, som de-
batterade i går, har klart sagt ifrån att vi säger nej till de förslag som rege-
ringen har lagt fram. Utskottet får möjlighet att ta ställning till återremissen
och behandlingen av betänkandet senare i kväll, och återkommer i morgon
till riksdagen med förslag.
Just förslaget om arbetslöshetsförsäkring visar med plågsam tydlighet på
hur långt bort ifrån verkligheten regeringen lever, hur litet man förstår av
hur drabbade människor känner och tänker och hur litet man bryr sig om
smärtan och oron för framtiden som finns hos människor.
Jag fick en rapport från Grafiska fackföreningen. Man kan inte precis säga
att det är någon sorts vetenskaplig analys, men den innehåller ett par saker
som ändå visar hur de arbetslösa känner. Den visar in på huden bilden av
arbetslöshetens hårda ansikte.
De arbetslösa medlemmarna säger bl.a.: Jag har blivit känsligare, mera
lättstött, litet surare. Jag står inför en skilsmässa. Jag orkar inte umgås med
någon. Jag har sämre tolerans emot barnen. Jag känner mig utanför bland
mina kompisar. Jag blir skygg. Jag går gärna omvägar. Jag orkar inte med
några glada tillrop eller dylikt. Jag skäms inför mina vänner för att jag är
arbetslös. Tjejen orkade inte med mig, så vi har separerat. Jag blir ofta ag-
gressiv, och jag är ofta ovän med mina barn osv. Det är en lång lång rad av
ångest, oro och uttryck för hur illa man mår. Detta är arbetslöshetens hårda
ansikte.
Det förslag som finns vad gäller arbetslöshetsförsäkringen bör naturligtvis
tillbakavisas inte bara därför att det är ett dåligt förslag, utan också därför
122
att det inte leder till några nya jobb. Det leder inte till några nya investe-
ringar. Det leder inte till någon ökad vidgning av arbetsmarknaden.
Det man bör göra är att ha en klok strategi för framtiden. Det skall vara
en arbetsmarknadspolitik som för fram en arbetsmarknad som är flexibel
och som skapar utrymme för nya tankar och nya idéer.
När det gäller arbetsmarknadens funktionssätt anser jag att man bör ha
några viktiga utgångspunkter. För det första kan Sverige inte konkurrera
som ett låglöneland. Vi skall också i fortsättningen vara en stark industrina-
tion med avancerade produkter och tjänster.
Vi skall ha förutsättningar för investeringar i företag och i nationella struk-
turer och en god utbildnings- och forskningspolitik. På det sättet skall vi un-
derlätta för företag att växa och generera vinster och inkomster både till
företag och samhälle.
Det innebär naturligtvis en arbetsmarknad som ständigt kommer att för-
ändras. För att man skall orka med en förändrad arbetsmarknad krävs en
stabil och trygg arbetsrätt som skapar goda förutsättningar både för lönta-
gare och för arbetsgivare.
Lönepolitiken skall naturligtvis utformas av parterna, men samhället skall
bidra med en aktiv arbetsmarknadspolitik som kan underlätta nödvändiga
strukturomvandlingar.
Herr talman! Till denna aktiva arbetsmarknadspolitik hör en bra arbets-
löshetsförsäkring som genom samhörigheten med de fackliga organisatio-
nerna blir en verkligt aktiv försäkring. En av grundbultarna i denna är att
ersättningsnivån är tillräckligt hög för att inte bidra till lönedumpning.
Den aktiva arbetsmarknadspolitikens kännemärke i Sverige har varit ut-
vecklande insatser som leder till fasta arbeten på den ordinarie arbetsmark-
naden i första hand och ersättning från a-kassa i sista hand.
Regeringen säger i sin vårbudget att arbetsmarknaden t.ex. blir effekti-
vare av privata arbetsförmedlingar. Jag skulle vilja fråga arbetsmarknadsmi-
nistern på vilket sätt det har skett.
Regeringen säger att de övergripande riktlinjerna ligger fast därför att
dessa innebär att arbetsmarknadens funktionsförmåga förbättras. Jag skulle
vilja fråga hur det skall ske, när det inte har skett hittills.
Regeringen säger att finansfullmakten tillsammans med arbetsmarknads-
budgeten i stort sett skall nå de volymer som beräknas i 1994 års budget. När
jag ser till de arbetslöshetstal vi har vill jag fråga hur höga talen skall bli in-
nan arbetsmarknadsministern vill ta finansfullmakten i anspråk.
Utskottet säger att det finns förutsättningar för ökad sysselsättning. Jag
vill fråga utskottsmajoriteten varför regeringspartierna då inte tar vara på
dessa förutsättningar så att arbetslösheten kan pressas tillbaka?
Utskottet säger att anslaget i finansfullmakten gör det möjligt att skapa
en flexibilitet i arbetsmarknadspolitiken och att anpassa volymerna så att de
hamnar på bäst nivå när det gäller efterfrågan. Jag vill fråga utskottsmajori-
teten vilka volymer det skall bli. Skall det blir fler än de 130 000 ungdomar
som kommer ut nu till våren? Skali de bli många fler än de 130 000 långtids-
arbetslösa som vi har innan man tar hela anslaget i anspråk?
Herr talman! Den socialdemokratiska motionen innehåller konkreta för-
Prot. 1993/94:122
lOjuni1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
123
Prot. 1993/94:122
lOjuni1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
slag och åtgärder för att förbättra arbetsmarknaden och för att skapa förut-
sättningar för ett gott arbetsliv åt många människor i vårt land.
Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till reservationerna 6, 9 och 11.
Anf. 128 HANS ANDERSSON (v):
Herr talman! Låt mig börja med att yrka bifall till meningsyttringen under
mom. 5, 7 och 9. Jag nöjer mig med det för att spara kammarens tid. Våra
yrkanden avslås nästan rutinmässigt, trots att jag tycker att de är väl under-
byggda, bygger på erfarenheter från den svenska arbetsmarknaden och de
svenska arbetsmarknadsmyndigheterna och innebär en väsentligt höjd ambi-
tionsnivå för arbetsmarknadspolitiken.
Låt mig bara kort slå fast att arbetslösheten är bland det värsta vi har. Jag
tror att alla är överens om det. Vi har en etablerad massarbetslöshet i Sverige
i dag. Det är något som är illa för berörda människor, och det är något som
är mycket illa för statsfinanserna. Ett av de allra viktigaste medlen för att ta
sig ur de usla statsfinanserna är att få ner arbetslösheten.
Vi brukar diskutera statistik. Jag skall inte göra det i dag. Arbetslösheten
är oerhört hög. Den går upp och ner nu beroende på säsongsvariationer, men
den har landat på ungefär 600 000 personer. Som också har sagts i senare
analyser ökar den latenta arbetslösheten, dvs. de som inte finner det mödan
lönt att söka jobb. Vi har drygt 400 000 personer som har sjukbidrag eller
förtidspension. 1,2 miljoner människor i arbetsför ålder lever på bidrag i
stället för på arbete.
Riksdagens revisorer som granskade arbetsmarknadspolitiken hade en se-
rie kritiska invändningar. Vi har lyft fram några av dem i våra kommentarer
och i vår motion. Alla är klara över att det inte finns någon långsiktig strategi
för arbetsmarknadspolitiken. Den har fått ta en för stor börda. Den ekono-
miska politiken har fallerat.
Det är en otydlig finansiering där både Arbetsmarknadsfond och budget-
medel används. Det finns kvalitetsbrister, incitamentbrister och gratis ar-
betskraft som en del i arbetsmarknadspolitiken, och det är illa. Genom för-
ändringarna under senare år, t.ex. genom utbildningsbidragen, har man för-
sämrat drivkraften att vara aktiv. Det är inte konstigt att vi därmed har fått
ett större passivt beroende av arbetslöshetsförsäkringsmedel.
Vår kritik är väl känd. Jag har haft många debatter här med Börje Hörn-
lund och med andra. Vi har varit mycket hårda i kritiken. Vi menar att rege-
ringen faktiskt har utnyttjat arbetslösheten och marknadslösningar, drivit
fram en avreglering, varit passiv i många avseenden, väntat med ROT-pro-
gram och inte genomfört näringspolitiska initiativ. Man har ingen plan för
kommunerna annat än att dra ner, som Nathalieplanen innebär. Man har
inte genomfört någonting av energiomställningen. Den kunde ha gett många
jobb, inte minst regionalt genom biobränslen osv. Jag har varit väldigt hård
i kritiken. Vi anser att det är riktigt. Regeringen har riktat nästan alla lös-
ningar mot löntagarna i vårt land.
Därför har det vuxit fram en diskussion där man säger: ”hellre b-lag än a-
kassa”. Det kommer en svallvåg efter alla försämringar, t.ex. försämringarna
av a-kassesystemet. Man säger: ”Folk kan inte vara bidragstagare - låt dem
124
få mycket låga löner. Låt det få bli ett b-lag. Låt det få bli pigor och drängar.
Låt det få bli ungdomar som inte kan klara sig.”
Det problemet känner vi igen från t.ex. USA. Där finns det många miljo-
ner människor som har jobb men som inte kan försörja sig på det. Det är
något som även arbetsmarknadsminister Reich i USA tycker är ett mycket
stort problem och ett misslyckande.
Detta är väl känt, och jag skall inte återupprepa det. Jag har argumenterat
i utskott och i kammare, och det har avslagits. Låt mig bara säga att vårt
alternativ bygger på en del frågor som inte behandlas här. De kommer upp
först till hösten. De anses vara arbetstidsfrågor och utbildningsfrågor. Vi har
finansierat två fonder med 4,5 miljarder kronor.
Den ena skulle användas för arbetstidsförsök. Vi vill driva fram försök
med flexibilitet mellan olika branscher och skaffa erfarenheter av vad arbets-
tidsförkortning kan innebära produktivitetsmässigt, kostnadsmässigt och
sysselsättningsmässigt i olika branscher. De flesta försök vi hittills har sett är
från den offentliga sektorn.
Det har gjorts studier och doktorsavhandlingar på flera av dem. Där har
man funnit att det i vissa fall ger rejäla sysselsättningstillskott och i andra
fall rejäla kostnadsminskningar fast lönen är densamma som tidigare. I alla
undersökningar framvisas starka välfärdsökningar för individerna.
Politikerna måste snart ta tag i arbetstidsfrågan. Ointresset här i riksdagen
har varit magnifikt de gånger som jag har tagit upp frågan till diskussion.
Det är en första rangens frihetsfråga, jämställdshetsfråga, sysselsättnings-
fråga och på sikt tror jag även en folkhälsofråga.
I samband med det vill jag fråga Börje Hörnlund om det kommer något
initiativ utöver den nästan patetiska vädjan som Börje Hörnlund riktar till
industrin att anställa folk i stället för att låta personalen arbeta övertid.
Övertiden är i dag nästan 5 % i verkstadsindustrin. Det är orimligt. Företa-
gen säger nej, eftersom de vet att det går ändå. Då säger många att vi inte
kan lagstifta om detta. Det har även socialdemokratin sagt tidigare. Visst
kan vi det. I dag har vi en tvåhundratimmarsregel. Vi kan sänka den gränsen.
Vi kan också ändra dispensreglerna om vi vill det. Vi kan göra övertidstim-
mar dyrare genom högre arbetsgivaravgifter. Det finns många metoder om
man vill göra något annat än att vädja.
En annan stor fråga gäller att på allvar få i gång miljö- och energisektorn
för att skapa jobb. Internationellt sett är det helt klart att tillväxtpotentialen
ligger inom miljöteknik och miljöprodukter. Vi gör inte mycket i dag. Ett
skäl till det är att det inte kommer något energibeslut. Vi går inte vidare på
skatteväxlingens område. Det är den mekanism som gör att vi kan driva fram
en miljömässigt bra inriktning, och det skapar också väldigt många jobb,
även med god förankring regionalt.
Jag frågar återigen om kompetens. I två års tid har jag ställt frågor om
kompentensutveckling i enlighet med Kompetensutredningens förslag. Det
har inte hänt någonting. Nu kommer det en serie rapporter från Utbildnings-
departementet, men vi har missat tåget. Jag läser i tidningsartikel efter tid-
ningsartikel om att vi nu har fått flaskhalsproblem. Jag tror inte att vi är rik-
tigt där ännu, men det börjar synas när man pratar med personaldirektö-
rerna på våra industrier.
Prot. 1993/94:122
lOjuni1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
125
Prot. 1993/94:122
lOjuni1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
126
Jag läste i våra tekniska attachéers tidning där VD:n Bo Hedberg hänvisar
till en SIFO-undersökning från 1992, Storföretagens syn på näringsklimatet.
Där står det: Vilka förändringar har störst betydelse för att företagen skall
öka investeringarna på fem-tio års sikt från 1992?
Företagen svarar så här: 40 % sade att räntan är det viktigaste. 25 % ansåg
att sänkta lönekostnader var viktigt. 5 % ansåg att tillgång på kapital var vik-
tigt. 4 % ansåg att utbudet av kvalificerad arbetskraft var viktigt.
Så kan den politiska diskussionen och de ideologiska stormvindarna leda
företagsledarna fel. Jag anser att den i särklass viktigaste flaskhalsen vi kom-
mer att ha, och även den viktigaste resursen, är väl kvalificerad arbetskraft.
Där har Sverige en stor skuld. Vi har missat decennier och backat i jämfö-
relse med våra konkurrentländer. Det kan jag inte lasta Börje Hörnlund för.
Men jag kan lasta Börje Hörnlund för att inte ha lagt fram ett förslag som
handlar om kompetenshöjningar.
Sedan har vi den gemensamma sektorn, vård och omsorg. Vi åker ju alla
runt på omsorgsinrättningar och sjukhem. Vi ser att många far illa och att
folk ligger i korridorerna. Jag ser Yrkesinspektionens förelägganden komma
på våra lasarett och inte på våra tunga industrier. Det är en del i hur man
svälter ut den kommunala sektorn. Sedan sägs det ibland att de har ett gott
finansiellt netto. De har inte pengar. De vågar inte budgetera. De avskedar
personal.
Regeringen har i någon mån biträtt förslagen från oss och Socialdemokra-
terna om att gå in med utbildningsinsatser. Men det är inte tillräckligt. Mäng-
der med människor har fått gå. 10 000-tals människor har fått gå från vård,
omsorg och utbildning. Situationen blir sämre och välfärden går förlorad för
barn och sjuka. Rehabiliteringen och företagshälsovården förfaller och ar-
betsmiljöerna försämras.
Jag satt för någon timme sedan och läste rapporten till socialförsäkringsut-
skottet från professor Staffan Marklund vid Umeå universitet om förtidspen-
sioneringen. Den slutar med ett varningsord om vad som nu händer i det
svenska arbetslivet. Utstötningsmekanismerna ökar. Den restriktiva arbets-
löshetsförsäkringen ökar utslagningen och restriktiviteten på sjukförsäk-
ringssidan likaså.
På punkt efter punkt tas de frågor upp som vi har drivit här i kammaren,
som mekanismer som kommer att stöta ut människor i passivt förtidspensio-
neringsberoende. Det innebär minskad välfärd och kraftigt ökade kostna-
der.
Därför har vi föreslagit en framtidsfond. Idén är att produktionen med en
mycket liten arbetsgivaravgift, 0,5 %, och vinstdelning, så att vi kan ta hand
om devalveringsvinsterna, skall bidra till kompetensutveckling, arbetsmiljö-
förbättring och rehabiliteringsinsatser. I dag går pengarna till kapitalägarnas
fickor. Med skattesänkningar går de dit i allt stridare strömmar. Detta är inte
rimligt, med alla de uppoffringar som löntagarna gör.
Ändå är inte frågorna så enkla. Man kan inte säga att detta är Börje Hörn-
lunds fel eller Bildts fel. Det har varit en process från 1980-talet. Låt mig
nämna kasinoekonomin, så slipper Börje Hörnlund göra det. Det är avregle-
ringarna, skattereformen, den försämrade ekonomin, misskötseln av högre
utbildning, misskötseln av kompetensutveckling, misskötseln av miljö- och
energiteknisk utveckling - många sådana frågor. Men det har ju förvärrats
under denna regeringsperiod.
Den nyliberala ledstjärnan har drivit regeringen att nästan enkom syssla
med omvänd Robin Hood-politik i fördelningsfrågor. Man har inte bedrivit
någon näringspolitik. De enda pengar som har satsats framåtsyftande är lön-
tagarfondspengarna, de så förkättrade löntagarfonderna. Det är de enda re-
surser som har stått till buds.
För framtiden är det inte en fråga om att en representant för regeringen
och en representant för oppositionen i arbetsmarknadsfrågor strider och brå-
kar. Det är inte så enkelt. Det är oerhörda strukturförändringar som sker i
vårt näringsliv. Det är oerhörda förändringar med avseende på globalise-
ringen av ekonomin. Det är starka förändringar i demografin när det gäller
behovet av vård och omsorg. Produktiviteten ökar lavinartat. För den som
har jobbat länge på en industri, som jag har gjort, är det ofattbart. I dag är
det knappt en tredjedel kvar på mitt gamla bolag i Ludvika jämfört med för
25 år sedan, men man producerar oändligt mycket mer.
Detta kräver nya ansatser. Det kräver mycket högre kompetens. Det krä-
ver att vi förstår att förutsättningarna för jobb i grunden har förändrats. Men
det kan inte bestå i att man försämrar trygghetssystemen och arbetsrätten
och säger att det nog går bra. Man böjer knä för kapitalkrafter och mark-
nadskrafter och säger: Gör vi inte som ni vill, då sticker ni med pengarna.
Så kan det inte vara. Pengarna är våra. Överskottet skapas gemensamt. Jag
säger inte att alla skall ha lika. Men resurserna skall fördelas så att de gynnar
alla.
En gång i tiden sade man att det var oljepriset som var orsaken, efter
oljeprischocken på 70-talet. I dag är oljepriset lägre realt än vad det var före
1973.
Man sade att reallönerna var höga. Reallönerna har sjunkit kraftigt i hela
Europa sedan början av 70-talet.
Man säger att Asiens produktion gör att vi importerar ihjäl oss. De slår ut
oss. Det är inte sant. Inom OECD-området har importen från dessa s.k. tig-
rar ökat från 0,8 % till 1,3 %. Mycket av detta kommer nu fram i rapporter
från OECD, EG osv. Men omedelbart ideologiseras allt. Och så kommer
det att bli inte en svensk debatt utan en internationell debatt. Det blir kapi-
talägare och marknadskrafter å ena sidan och demokratiska rörelser å andra
sidan. Låt mig bekänna att i den diskussionen ställer sig Vänsterpartiet på
välfärdens och demokratins sida.
Det kommer att vara oerhörda svårigheter att lyfta Sverige sysselsätt-
ningsmässigt. Jag hoppas att den diskussion som har kommit i gång om den
nya teknologin, om distansarbetets möjligheter, möjligheterna till flexiblare
och kortare arbetstid skall kunna ske inom ramen för en demokratisk ut-
veckling. Annars ligger vi illa till, vi demokrater och vi som håller jämlikhet
och delaktighet högt som värden för samhällsutvecklingen.
Det är svåra frågor. Det kommer att krävas stort arbete. Det kommer att
sättas i gång en stor utredning i Sverige. Men vi kan inte vänta på den. Det
är viktigt att de steg som tas fr.o.m. nu tas i riktning mot högre kompetens,
flera jobb, bättre omsorg, miljöteknikutveckling, kortare arbetstid, utveck-
lande och goda arbeten med större innehåll och inte mot starkare marknads-
Prot. 1993/94:122
lOjuni1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
127
Prot. 1993/94:122
lOjuni1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994195
128
krafter, ökad makt för kapitalägare, en minskad trygghet för de anställda
och krossade fackföreningar.
Jag menar att regeringen har beträtt en fullständigt felaktig väg, som jag
egentligen inte tror att Böije Hörnlund, med sin bakgrund, tycker om. Men
han har hamnat på tåget. Jag hoppas att vi, tillsammans med svenska folket,
skall plocka av honom från det tåget. Då skall också Sverige komma i ett
bättre läge när det gäller sysselsättning och välfärd.
(forts.)
Kammaren beslöt kl. 17.56 att ajournera förhandlingarna till kl. 19.30 för
middagsuppehåll.
Förhandlingarna återupptogs kl. 19.30.
(forts. FiU20)
Anf. 129 ELVER JONSSON (fp):
Herr talman! När vi nu diskuterar finansutskottets stora betänkande kan
vi konstatera att arbetsmarknadspolitiken upptar ett rejält avsnitt, rent av
dominerande jämfört med andra verksamhetsområden. Det är inte så under-
ligt, därför att arbetsmarknadens roll är stor och tung för hela samhällseko-
nomin men också för enskilda och deras sociala funktion.
Vi har kunnat konstatera i debatten att arbetslösheten är alldeles för hög.
Ända sedan 1990, då vi till följd av industrinedgång förlorade marknadsan-
delar med konkurser i spåren av 1980-talets vilda bank- och fastighetsspeku-
lation, har det varit en kraftig nedgång i arbetslivet och en rejält stigande
uppgång i arbetslöshetstal, en uppgång som har sträckt sig ända fram till
denna vårvinter.
När det gäller att få en fungerande arbetsmarknad behövs det, som jag
nämnt någon gång tidigare, tre rejäla pelare. Den ena är den aktiva arbets-
marknadspolitiken. Den andra är det positiva näringsklimatet. Den tredje
är sunda statsfinanser.
Det behövs en sanering av statsfinanserna, ett fortsatt sparande och in-
komstförstärkningar av skilda slag. När det gäller näringspolitikens område
kan det erinras om de förbättringar som har skett för olika former av företag-
samhet, de stödformer som finns för nyanställning, det generella anställ-
ningsstödet för dem som nyanställer under det här året, satsning på regional-
politiken, på näringsverksamheter och på kvinnligt företagande.
På den aktiva arbetsmarknadspolitikens område har det tillkommit en re-
jäl arsenal åtgärder som regeringen har föreslagit under den här perioden:
ungdomspraktiken, akademikerpraktiken, det generella anställningsstödet,
invandrarpraktiken, rekryteringsstödet som inte är något nytt men som ak-
tualiserats mera, lönebidragen för handikappade och ROT-insatserna.
När vår värderade ordförande i arbetsmarknadsutskottet talar om att so-
cialdemokraterna har ett bra program, får man ändå erinra sig att social-
demokraterna har varit förvånansvärt konservativa och hållit sig till gamla
regelverk, också sådana som inte visat sig särskilt framgångsrika. Därför
kanske jag inte kan hålla med om omdömet att programmet är framåtsyf-
tande och progressivt.
När det gäller regionalpolitiken var socialdemokraterna negativa till både
800-miljonerssatsningen på näringspolitiken och det kvinnliga företagandet.
Det stämmer inte riktigt med de höga betyg som Ingela Thalén satte på den
socialdemokratiska arbetsmarknadspolitiken och de konkreta åtgärderna.
När Ingela Thalén beklagar att vi från regeringspartiernas sida inte har tagit
till vara hela arsenalen, skulle jag vilja fråga vad för slags tulipanaros som vi
har missat.
Det är också viktigt att säga att en grundläggande tanke som vi ofta för
fram från liberalt håll är att arbetslöshet aldrig får bli ett medel i den ekono-
miska politiken. Arbetslöshet är alltid slöseri med resurser. Det gäller såväl
mänskliga som ekonomiska resurser.
Erfarenheter från andra länder visar att det är svårt för långtidsarbetslösa
att komma tillbaka till arbetsmarknaden. Hög arbetslöshet riskerar därför
att bli bestående även i tider av högkonjunktur.
Jag nämnde tidigare att arbetsmarknadspolitiken är det nödvändiga kom-
plementet till den allmänna ekonomiska politiken. Dess huvuduppgift är att
underlätta för de arbetssökande att snabbt hitta och ta arbete på den öppna
arbetsmarknaden samt att hjälpa arbetsgivarna att fylla vakanser.
För att en individ inte skall hamna i den återvändsgränd som långtidsar-
betslöshet innebär måste alla aktiva åtgärder prövas. Passivt kontantstöd
skall bara tillgripas som en sista utväg. Det är därför angeläget att vaije per-
son som blir arbetslös snabbt kan ges en chans att komma tillbaka till arbets-
livet. Detta innebär att arbetslinjen måste hävdas i alla lägen.
Herr talman! Under den gångna mandatperioden har regeringen tvingats
föra en förhållandevis hård ekonomisk politik till följd av det svåra ekono-
miska läget. Trots detta har insatserna på arbetsmarknadspolitikens område
varit omfattande. Vi ser allt fler tecken på att en vändning i den svenska eko-
nomin är på gång. Den är tydlig. Trots att nedgången i sysselsättningen har
varit dramatisk under den ekonomiska krisen kan vi i dagsläget se tydliga
tecken på att utvecklingen även på arbetsmarknaden vänder.
Antalet arbetslösa i april var för första gången sedan april 1990 lägre än
året innan. Inom tillverkningsindustrin ligger antalet nyanmälda platser på
en betydligt högre nivå.
Under de senaste månaderna har antalet arbetslösa och personer i åtgär-
der minskat med flera tusen personer.
Den kanske mest glädjande noteringen är att antalet varsel dramatiskt har
minskat. Man får gå tillbaka till 1975 för att finna lägre varseltal inom till-
verkningsindustrin.
Prot. 1993/94:122
lOjuni1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
129
9 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 122
Prot. 1993/94:122
lOjuni1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
130
Kraftfulla satsningar på arbetsmarknadspolitiken bidrar till att hålla nere
den öppna arbetslösheten. Den öppna arbetslösheten har sjunkit under de
senaste månaderna.
Det är också värt att notera att regeringens åtgärd att underlätta anställ-
ning har rönt framgång. De justeringar som skedde i lagen om anställnings-
skydd, LAS, syftade till att underlätta tillfälliga anställningar. Det är därför
glädjande att den kategorin jobb ökat mycket kraftigt, eller med ca 75 000
personer sedan december i fjol.
Herr talman! Jag har också en förhoppning att förslagen i det betänkande
som arbetsmarknadsutskottet för några minuter sedan justerade - Förslag
till arbetslöshetskassa - kan förverkligas genom morgondagens kammarbe-
handling. Vi från Folkpartiet har varit med och drivit på för att få fram en
allmän obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. Det innebär bl.a. att många ar-
betslösa tidigare varit hänvisade till låga ersättningsnivåer, eftersom de har
valt att inte vara med i någon etablerad a-kassa. Dessa arbetslösa kan nu få
en i förhållande till sina inbetalningar via skattsedeln skälig ersättning. Där-
med förbättas situationen för dem, samtidigt som trycket på kommunernas
socialbidragskostnader minskar.
Genom ungdomspraktiken och satsningar på utbildning av olika slag ska-
pas också goda möjligheter för ungdomar att trots arbetslösheten undvika
passivisering. Många unga har under de senaste åren kunnat förbättra sina
möjligheter till inträde på den reguljära arbetsmarknaden när konjunkturen
vänder.
Jag tror att det är väldigt viktigt att rusta sig för en högkonjunktur. Det är
oerhört angeläget. Därför är det bra att det görs så stora ansträngningar för
att nå fram till höga utbildningstal och för att satsa på fortbildning.
För de arbetslösa över 25 år har ALU varit, och är, ett kraftigt instrument
för att få in människor i en meningsfull verksamhet, samtidigt som många
arbetsuppgifter, som annars kanske inte hade blivit utförda, blir gjorda.
Arbetslösa invandrares möjligheter att få kontakt med arbetsmarknaden
kommer att förbättras då den nu beslutade invandrarpraktiken införs. Med
ledsnad måste jag konstatera att vi fick driva igenom detta utan att Social-
demokraterna ställde sig bakom det förslaget.
Herr talman! För att ytterligare påskynda den positiva utvecklingen på ar-
betsmarknaden är det viktigt att även arbetsgivarna tar ett större ansvar.
Speciellt oroväckande är den ökning av antalet övertidstimmar som har kun-
nat konstateras på senare tid. I mars var andelen övertidstimmar i industrin
över 4 %. Det kan inte nog poängteras att arbetsgivarna i denna situation
måste ta ett större ansvar för att minska arbetslösheten och ge fler arbetslösa
riktiga jobb.
Det borde vara mycket intressant för arbetsgivarna att nyanställa, då det
aldrig har varit så förmånligt att utöka personalstyrkan som nu.
Därför vill jag upprepa den fråga som jag ställde till arbetsmarknadsminis-
tern i går, vilken det inte gavs tillfälle att besvara. Vad gör regeringen för att
ändra attityden hos företag och andra arbetsgivare, så att de engagerar sig i
en mer aktiv nyrekrytering än vad som just nu är fallet?
Regeringen har i och för sig medverkat till att skapa ett sunt klimat för
företagen och företagarna genom en rad åtgärder och förändringar. I och
med detta har staten serverat företagen en rad instrument för att underlätta
nyrekryteringen. Men, herr arbetsmarknadsminister, jag tror att det behövs
ett s.k. politiskt psykologiskt tryck för att de skall aktivera sig, eftersom
varje nyanställning som kan tidigareläggas är en storvinst för hela samhället.
Herr talman! Med detta ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan
i det betänkande som vi just nu behandlar.
Anf. 130 INGELA THALÉN (s) replik:
Herr talman! Elver Jonsson tycker att det socialdemokratiska alternativet
inte innehåller förslag som man kan satsa på. Han säger också att det är ett
förslag som bygger på gamla tankar och idéer.
Detta tyder ju på att Elver Jonsson inte har Jäst de socialdemokratiska
förslagen, t.ex. det socialdemokratiska förslaget om ungdomsprogram som
skulle ge 70 000 ungdomar arbetstillfällen och ytterligare ett tiotusental antal
ungdomar möjlighet till fortsatt och fördjupad utbildning, möjligheter till ut-
landspraktik, möjligheter till särskilt anordnade arbeten och möjligheter till
utvecklingsår hos kommunerna för de allra yngsta ungdomarna, dvs. de som
just nu har det som svårast.
Timmen är sen, och jag tror inte att jag kan övertyga Elver Jonsson just
nu i elfte timmen eller fem i tolv, men han kan ju ända läsa vårt förslag i
efterhand. Det blir ju nya möjligheter att fortsätta debatten.
Jag vill upprepa den fråga som jag ställde i mitt inledningsanförande. Ut-
skottets majoritet har ju tillstyrkt regeringens förslag angående arbetsmark-
nadspolitiken, att hålla inne en mycket ansenlig summa pengar, dvs. att man
har ökat finansfullmakten till 4 miljarder. Elver Jonsson och övriga i utskot-
tets majoritet säger att det är bra att pengarna ligger där, därför att det gör
det möjligt att ha en flexibel arbetsmarknadspolitik som gör att man kan öka
volymerna när man behöver det.
Jag frågar Elver Jonsson: Anser inte Elver Jonsson att man behöver dessa
pengar för de 130 000 ungdomar som nu är utan någon som helst form av
aktivitet eller sysselsättning? Anser inte Elver Jonsson att man behöver
pengarna till de 133 000 långtidsarbetslösa som inte har någon möjlighet att
få en tillräckligt god bas för att konkurrera på arbetsmarknaden?
Hade jag varit Elver Jonsson, skulle jag ha vänt mig till Börje Hörnlund
och sagt: Använd nu dessa pengar omedelbart!
Det är nu de behövs. Det är nu, när det finns en möjlighet till uppgång,
som man skall se till att röja undan de flaskhalsar som bl.a. Hans Andersson
berörde här tidigare.
Anf. 131 ELVER JONSSON (fp) replik:
Herr talman! Jo, visst har jag läst den socialdemokratiska motionen. Även
om det låter litet vanvördigt får jag säga att det till stora delar var gamla
skivbekanta. De åtgärder som socialdemokraterna föreslår påminner ju
mycket om flera tidigare åtgärder som inte har gett särskilt stort utbyte. Att
upprepa dem tror jag inte löser de önskningar som i och för sig är högst legi-
tima, att fler ungdomar skall få jobb. Erfarenheten säger att de inte har gett
önskat resultat.
Jag beklagar närmast att man från socialdemokratiskt håll har varit så oer-
Prot. 1993/94:122
lOjuni1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
131
Prot. 1993/94:122
lOjuni1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
132
hört rigid när det gäller att bromsa förslag från regeringen. Det gäller in-
vandrarpraktiken och det gäller ungdomspraktiken, som man var emot och
som man nu vill dra ner på. Det var till att böija med GAS, men där anslöt
man sig så småningom. Akademikerpraktiken är ett annat exempel, där man
från socialdemokratiskt håll har varit negativ.
Vidare kan det gälla att göra en extra satsning på kvinnornas företagande,
vilket föreslås i detta betänkande. Men Socialdemokraterna upprepar sitt
motstånd mot sådant. Därför vidhåller jag att Socialdemokraterna inte har
gått i bräschen för nya, intressanta och progressiva förslag som radikalt
skulle kunna förbättra situationen.
Sedan till frågan om det är rimligt att hålla inne medel. Det är klart att vi
parlamentariker är litet otåliga. Särskilt gäller det om man tillhör oppositio-
nen. Jag har många gånger upplevt liknande situationer där den socialdemo-
kratiska regeringen har sagt: Ni får lugna er litet grand och avpassa det här
över året så att det kommer vid rätt tidpunkt.
Vi har ju erfararenhet av rejäla överskott på olika konton som har kunnat
disponeras för andra saker men som inte fullt ut har kunnat användas. Själv-
fallet får regeringen ta sitt ansvar när det gäller att hantera finansfullmakten.
De långtidsarbetslösa apostroferas här. De är naturligtvis fortfarande för
många. Men det är väldigt positivt att antalet långtidsarbetslösa nu har bör-
jat krympa. Det här är den svåraste biten för oss.
Anf. 132 INGELA THALÉN (s) replik:
Herr talman! När det gäller det senaste som Elver Jonsson sade skulle jag
nog vilja att han talar om på vilket sätt andelen långtidsarbetslösa minskar.
Det är ju tvärtom så att de blir fler.
Elver Jonsson säger att Socialdemokraterna är motståndare till det som
radikalt skulle förbättra situationen. Men på vilket sätt har arbetslivsutveck-
ling, ungdomspraktik och en del andra förslag här som den borgerliga majo-
riteten ständigt har ändrat förutsättningarna för radikalt förbättrat situatio-
nen för de 500 000-600 000 personer som är arbetslösa i Sverige?
Problemet, Elver Jonsson, är att den borgerliga majoriteten har övergett
de inslag i en aktiv arbetsmarknadspolitik som långsiktigt ger grundstom-
men. Vi har sagt att arbetslivsutveckling skall vara en sistahandsåtgärd. Re-
geringspartierna har fört över denna till området förstahandsåtgärd.
Jag vill återigen fråga Elver Jonsson: Hur många ungdomsarbetslösa och
hur många långtidsarbetslösa skall vi få innan Elver Jonsson anser att de
pengar som finns reserverade används till åtgärder för dessa människor och
för att de skall kunna komma tillbaka till arbetsmarknaden? Vi har 133 000
långtidsarbetslösa, och 133 000 ungdomar skall ut på arbetsmarknaden.
Det socialdemokratiska ungdomsprogrammet, Elver Jonsson, är ett
utomordentligt bra, konkret och finansierat program för att ge unga männi-
skor möjligheter till långsiktig utbildning och till en fast förankring på arbets-
marknaden.
Anf. 133 ELVER JONSSON (fp) replik:
Herr talman! Ingela Thalén frågar: Vad har lösts med de åtgärder som nu
finns? Jag skulle vilja vända på det hela och säga: Tänk bort ungdomsprakti-
ken! Tänk bort ALU-insatserna! Tänk bort invandrarpraktik och akademi-
kerpraktik, för att ge några exempel! Eller kom ihåg att Socialdemokraterna
egentligen har gjort uträkningar beträffande nysatsning på kvinnligt företa-
gande och att det nu lagts ut nästan 1 miljard kronor på mindre företagsam-
het ute i landsorten, också i södra delen av landet. Tänk bort vad jag här har
nämnt! Situationen skulle då ha varit utomordentligt svårare. Det råder
inget tvivel om att det alltså handlar om mycket bra insatser i ett exceptio-
nellt svårt läge.
När det gäller de långtidsarbetslösa har jag läst innantill i AMS pressmed-
delande. Där står det att antalet långtidsarbetslösa minskade under maj må-
nad jämfört med april och att det var 5 000 färre arbetslösa jämfört med i
april. Det är framför allt i åldersgruppen 25-54-åringar som långtidsarbets-
lösheten minskade - så långt Arbetsmarknadsstyrelsen.
Till sist: Åtgärder är naturligtvis bra. De bägge andra bitarna har jag
nämnt, dvs. den positiva näringspolitiken och sunda statsfinanser. Den bästa
insatsen är ju fler jobb. Vi har den paradoxala situationen, herr talman, att
arbetslöshet inte beror på brist på arbete. Det är andra saker vi har brist på:
brist i organisationen, brist på lönsamhet, brist på offentliga kassors förmåga
att köpa upp arbetskraft.
Jag tror att 1990-talets stora bristvara om ett par år kommer att vara den
utbildade arbetskraften. Därför är det så viktigt med fortbildning och utbild-
ning.
Fältropet, som jag hoppas att arbetsmarknadsministern kan instämma i,
är att vi till företag och andra arbetsgivare säger: Nyanställ, och gör det nu!
Anf. 134 ROSE-MARIE FREBRAN (kds):
Herr talman! Den ekonomiska kris Sverige varit inne i de senaste åren
har givit dramatiska effekter, inte minst på sysselsättningen. Sedan 1990 har
antalet sysselsatta minskat med flera hundra tusen personer.
Få av oss kunde ens i våra mörkaste stunder föreställa oss denna utveck-
ling för bara ett par år sedan. De mänskliga tragedier som döljer sig bakom
dessa siffror är svåra för att inte säga omöjliga att till fullo förstå.
Siffrorna är samtidigt den definitiva bekräftelsen på att utvecklingen un-
der 1980-talet inte var långsiktigt hållbar. Balansen i statsbudgeten i slutet
av 1980-talet var skenbar och byggde på en kraftig överhettning av ekono-
min. För varje intjänad hundralapp spenderade hushållen 105 kronor. Van-
ligt sunt förnuft säger att en sådan utveckling inte är hållbar.
Bank- och fastighetskrisen och den därpå följande skuldsaneringen i hus-
hållen, som dessutom förstärktes av skattereformen, ledde till en minskad
efterfrågan i ekonomin, vilket i kombination med den kraftiga internatio-
nella lågkonjunkturen bidrog till den minskade sysselsättningen.
Herr talman! Det var i detta läge som regeringen tillträdde hösten 1991.
En rad åtgärder har vidtagits för att få stopp på det fria fallet i ekonomin och
för att vända utvecklingen.
Ett centralt mål för regeringens ekonomiska politik har varit att skaffa
nya, riktiga jobb. Med världens högsta skattetryck, enorma budgetunder-
skott och snabbt ökande statsskuld har det varit helt nödvändigt att inrikta
Prot. 1993/94:122
lOjuni1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
133
Prot. 1993/94:122
lOjuni1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
134
den ekonomiska politiken på att skapa nya jobb i den privata sektorn. Sedan
1950-talet har inte ett enda nytt jobb netto tillkommit i denna sektor.
En av de mest centrala uppgifterna för att skapa förutsättningar för en
ökad sysselsättning är att varaktigt få ned räntan. Det är en absolut nödvän-
dighet för att få i gång investeringarna, tillväxten och därmed de nya jobben.
Ett dramatiskt omslag i realräntenivån inträffade för några år sedan. Från
att ha varit negativ under 1970-talet och början av 1980-talet har vi nu under
1990-talet ett läge med historiskt sett mycket hög realränta. Samtidigt har vi
sett hur arbetsmarknadsläget förändrats lika dramatiskt.
Den negativa realräntan missgynnade sparandet och gav upphov till den
låneekonomi som kulminerade i 1980-talets spekulations- och inflationseko-
nomi. När omslaget till en hög positiv realränta kom sattes finans- och fastig-
hetsmarknaden i gungning genom den alltför höga belåningsgraden på fas-
tighetsmarknaden .
Omslaget verkade också starkt hämmande på den ekonomiska aktiviteten
i den reala sektorn av näringslivet och bidrog till en dramatisk försämring av
statsfinanserna.
Den höga realräntan fungerar som en broms för investeringar genom att
det är färre möjliga investeringar som så att säga passerar lönsamhetströs-
keln. Detta gäller för investeringar i reala tillgångar, avsedda att användas i
produktion, dvs. byggnader, anläggningar, maskiner och inventarier, trans-
portmedel samt bostäder, men det gäller även investeringar i immateriella
tillgångar, som forskning och utveckling och utbildning av personal.
Därför finns ett negativt samband mellan realränta och sysselsättning. En
sänkt realränta ökar den ekonomiska aktiviteten i näringslivet genom ökade
investeringar, och detta skapar nya jobb, vilket i sin tur bidrar till att minska
statens budgetunderskott.
En fortsatt kraftfull sanering av de offentliga finanserna är därför helt nöd-
vändig för att skapa förtroende för den svenska ekonomin. Vi kan nämligen
inte besluta om den låga räntenivå vi behöver, men vi kan föra en politik som
gör att vi förtjänar den räntan.
Herr talman! Vi kan nu konstatera att regeringens politik har börjat ge
resultat. Antalet varsel fortsätter att minska. Allt fler personer får arbete.
Antalet platser som anmäls till arbetsförmedlingen fortsätter att öka.
Precis som Elver Jonsson tidigare svarade Ingela Thalén i sin replik är det
inte så att antalet långtidsarbetslösa ökar. Det är inte 133 000 personer som
är långtidsarbetslösa i dag, det är 94 000. En av underrubrikerna i det senaste
pressmeddelandet från Arbetsmarknadsstyrelsen är också ”Färre långtidsar-
betslösa - inte fler”.
Trots detta är arbetslösheten naturligtvis fortfarande alarmerande hög -
att säga detta är inte på något sätt att ta till överord. I dagarna lämnar också
som vi vet ca 100 000 ungdomar gymnasie- och högskolan. Det här kommer
att ställa mycket stora krav på arbetsmarknadspolitiken under de närmaste
månaderna.
Herr talman! När trenden nu pekar mot en ökad sysselsättning är det vik-
tigt att de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna successivt växlas över från
praktikplatser till utbildningsplatser. De långtgående rationaliseringarna
inom främst industrin har gjort att kapacitetstaket snabbt kan komma att nås
och att flaskhalsar kan uppstå. Behovet av en väl fungerande arbetsmark-
nadsutbildning, som i den pågågende konjunkturuppgången underlättar
matchningen av de arbetssökande och de nya jobben, är tydligt.
Regeringens ambitioner att hålla nere den öppna arbetslösheten och ge-
nom olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder förbättra arbetsmarknadens
funktionssätt är lovvärt. Även kommande budgetår finns beredskap för en
volym på i genomsnitt ca 400 000 platser per månad. Regeringens förslag är
utformat som ett flexibelt och justerbart åtgärdspaket, och det kan lätt ex-
panderas. Det är bra i ett relativt osäkert läge.
Som kristdemokrater hälsar vi med tillfredsställelse förslaget om överfö-
ring av medel till upprustning och underhåll av framför allt länsvägar. De
2,8 miljarder kronor som nu satsas på detta beräknas resultera i ca 13 000
årsarbeten, samtidigt som de medverkar till en ökad trafiksäkerhet och för-
bättrad miljö.
Också den nyligen antagna regionalpolitiska propositionen har stor bety-
delse för sysselsättningsutvecklingen. De nya satsningarna på det s.k. mikro-
stödet och på kvinnligt företagande är särskilt positiva och kan tillsammans
med de gamla stödformerna ge hävstångseffekter av stor betydelse för att
skapa sysselsättning i hela Sverige.
Herr talman! Under senare tid har alla partier talat om småföretagens be-
tydelse för tillkomsten av de nya jobben. I praktisk handling har dock Social-
demokraterna verkat i rakt motsatt riktning. I sina ekonomiska motioner
förseslår man skattehöjningar på ca 9 miljarder kronor på företag och på
riskkapital som satsas i företag för att skapa nya jobb. Detta motsvarar kost-
naden för 45 000 helårsjobb inom exempelvis industrin. Samtidigt lägger
man fram förslag om investeringar m.m., som nästan uteslutande skall finan-
sieras inom den offentliga sektorn. Enligt Finansdepartementets beräk-
ningar kommer detta att leda till att antalet sysselsatta totalt sett minskar.
Vi kristdemokrater menar att ett gynnsamt klimat för småföretag och ny-
företagande är av största vikt inför kampen mot den höga arbetslösheten.
Regeringen har vidtagit en rad åtgärder för ett bättre företagsklimat. Vi tror
dock att man måste gå vidare för att ytterligare förbättra klimatet för små-
företagen. Det handlar i stor utsträckning om att långsiktigt skapa positiva
attityder och ge kunskap om företagande och företagandets villkor. In-
förande av företagarutbildning på gymnasienivå är en viktig komponent i
detta och bör stimuleras.
Herr talman! I debatten ställs ofta olika åtgärder för att öka sysselsätt-
ningen mot varandra. Vi kristdemokrater är av den uppfattningen att det
inte finns någon patentmedicin som ensam kan lösa sysselsättningsproble-
men. Dessa måste tvärtom angripas med en samlad strategi bestående av
flera olika delar. Jag har tidigare berört några av dessa - behovet av en sane-
ring av statsfinanserna för att uppnå varaktigt lägre räntor, ett förbättrat kli-
mat för små- och nyföretagande och en effektiv arbetsmarknadspolitik som
underlättar matchningen av de nya jobben oh arbetskraften.
Utöver detta måste Sveriges långsiktiga utvecklingskraft stärkas genom en
fortsatt satsning på utbyggnad och underhåll av infrastrukturen. För den
långsiktiga ekonomiska utvecklingen är det också av största betydelse att ut-
bildningsväsendet, särskilt den högre utbildningen, ges tillräckliga resurser.
Prot. 1993/94:122
lOjuni1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994195
135
Prot. 1993/94:122
lOjuni1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994195
136
Det är nödvändigt om Sverige skall kunna möta den internationella konkur-
rensen och för att främja framväxten av kvalificerad tjänsteproduktion. Ett
EU-medlemskap är enligt vår uppfattning en mycket viktig faktor för att ka-
pitalet skall söka sig till och stanna inom landet.
Herr talman! De nuvarande mycket stora skattekilarna för arbete främjar
inte framväxten av nya jobb. De medför att man måste arbeta två och en
halv dag för att t.ex. kunna betala en hantverkare för en dags arbete, så att
han eller hon får ut samma inkomst som man själv har.
Beskattningen bör så snabbt som möjligt omfördelas inom ramen för nu-
varande skattetryck, från arbetskraft till miljöbelastande utsläpp, begrän-
sade naturresurser och energi. Det är för miljöns och jobbens skull dags för
en ny skattereform med en omfattande skatteväxling.
De nuvarande skattekilarna för arbete försvårar inte minst tillkomsten av
jobb inom den privata hushållssektorn. Marknaden för den typ av tjänster
som kan utföras i egenregi är i stort sett utplånad. Kds förslag om ett in-
förande av en s.k. u-skattesedel skulle kortsiktigt kunna skapa många ung-
domsjobb inom hushållssektorn.
U-skattesedeln skulle självfallet inte lösa alla problem för ungdomar på
arbetsmarknaden. Men, som även Kjell-Olof Feldt skriver i sin senaste bok,
sänkt skatt på vissa tjänster skulle kunna lindra problemen.
Herr talman! En viktig målsättning för kristdemokratisk ekonomisk poli-
tik är att skapa nya jobb och därmed öka sysselsättningen. I dag är detta den
i särklass viktigaste fördelningspolitiska uppgiften. Regeringens politik har
samma syfte. Jag yrkar därför bifall till hemställan i finansutskottets betän-
kande.
I detta anförande instämde Harald Bergström, Harry Staaf och Stefan At-
tefall (alla kds).
Anf. 135 INGELA THALÉN (s) replik:
Herr talman! Det var ett våldsamt anförande som Rose-Marie Frebran
höll. Jag vill bara kommentera en punkt. Det gäller långtidsarbetslösheten.
Långtidsarbetslösheten har ökat mycket kraftigt i relativa tal. I april var
43 % av alla arbetslösa långtidsarbetslösa. Det skall jämföras med förra året,
då 29 % av de arbetslösa var långtidsarbetslösa.
Man skall inte alltid bry sig om relativa tal. Men man skall sätta detta i
relation till de övriga förändringarna på arbetsmarknaden, nämligen att an-
talet sysselsatta minskar, att andelen i arbetskraften har förändrats mycket
dramatiskt under de gångna fyra åren, att de latent arbetssökande har ökat
med nästan 60 000 jämfört med för ett år sedan och att de undersysselsatta
har ökat med 38 000 personer.
När man för ihop hela denna bild är den fråga jag tidigare ställde, och som
jag aldrig fick något svar på, fortfarande mycket relevant. Hur avser man att
använda de medel som man enligt utskottsskrivningen säger sig vilja an-
vända för att öka volymerna, eftersom det finns särskild anledning att göra
detta?
Man kan inte bara, som det gjordes i det tidigare anförandet, avfärda detta
med dramatiska gester och säga att antalet personer har minskat från en må-
nad till en annan. Detta är mycket oroväckande. Det är, som jag sade i en
tidigare replik, en av de svåra frågorna i anslutning till ”flaskhalsproblemati-
ken” som vi ser framför oss. Den kan man definitivt inte bortse från i anslut-
ning till det höga arbetslöshetstalet.
Anf. 136 ROSE-MARIE FREBRAN (kds) replik:
Herr talman! Om Ingela Thalén har rätt i procentsatsen för april månad,
dvs. att 43 % då var långtidsarbetslösa, har vi sett en dramatisk förbättring.
De långtidsarbetslösas antal var 28 % i maj månad. Tillåt mig att tvivla på
siffran för april.
Hur avser man nu att använda de pengar som man inte uttryckligen säger
vad de skall gå till? Vi bifaller att finansfullmakten får utökas med ett bety-
dande antal kronor. Hur avser man att använda dessa medel? Om det var
klart i dagens läge, behövde de inte föras till finansfullmakten. Då kunde de
anslås till specifikt angivna åtgärder.
Finessen med detta är ju att det skall finnas flexibilitet. Regeringen skall
kunna ta till finansfullmakten. Den skall kunna göra saker när den upptäcker
vad man bör göra. Det är fråga om åtgärder som får en kraftig sysselsätt-
ningseffekt. Det är sådana åtgärder man vill ta till när man upptäcker vad
man behöver göra. Det kan man inte säga i förväg.
Anf. 137 INGELA THALÉN (s) replik:
Herr talman! Man skall åstadkomma en flexibilitet, säger Rose-Marie Fre-
bran. Men min fråga kvarstår. Omfattar inte den flexibiliteten 130 000 ung-
domar som nu går ut ur universitet, högskolor och gymnasieskolor?
Omfattar inte flexibiliteten de långtidsarbetslösa, som inte får adekvat
hjälp för att stärka sin ställning? De måste få möjligheten att komma in i
arbetslivet, som jag påpekade i mitt inledningsanförande. Faktum är att det
i dag finns ljusningar på arbetsmarknaden inom industrin.
Varför vill inte regeringspartierna tillåta dessa personer att omfattas av
denna s.k. flexibilitet? Flexibilitet är definitivt inte detsamma som kortsiktig
ad hoc-politik. Regeringens politik och utskottsmajoritetens politik har de
gångna åren just varit en ad hoc-politik, dvs. tillfällighetspolitik.
Det är bl.a. detta som har bidragit till att vi fortfarande har 13 ä 14 % ar-
betslösa. Regeringen säger i sin proposition att vi kommer att fortsätta att
ha 13 å 14 % arbetslösa 1994 och 1995, och att man inte tänker sig någon
ljusning förrän långt in i slutet av detta århundrade. Ändå håller man inne
medel. Varför vill man inte använda medlen för dessa sammanlagt 260 000
personer?
Anf. 138 ROSE-MARIE FREBRAN (kds) replik:
Herr talman! Man kommer naturligtvis att använda medlen när de be-
hövs. Vi vet att alla de medel som är anslagna för innevarande budgetår inte
har tagits i anspråk och inte kommer att tas i anspråk t.o.m. den sista juni.
Redan där kommer det alltså att finnas överskjutande medel, och över 25
miljarder anslås.
Givetvis kan det i slutet av kommande budgetår visa sig att det kan behö-
Prot. 1993/94:122
lOjuni1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
Prot. 1993/94:122
lOjuni1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994195
138
vas mer medel. Det kan också någon gång under budgetåret visa sig att man
behöver sätta in en åtgärd som man inte hade planerat tidigare.
Ingela Thalén får alla möjligheter att diskutera detta vidare med den i re-
geringen ansvarige på detta område, Börje Hörnlund.
Anf. 139 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):
Herr talman! Ärade riksdagsledamöter! Den tråkiga, nedbrytande och
dyra arbetslösheten går inte att diskutera om man börjar tideräkningen den
4 oktober 1991, som Ingela Thalén och andra socialdemokrater mycket
gärna gör.
Hösten 1991 arbetade hälften av våra anställda i företag som gick med för-
lust. Då uppdagades också att våra banker och finansieringsinstitut var kon-
kursfärdiga eller i det närmaste konkursfärdiga.
Svensk industri utökade varje år från mitten av 80-talet fram till regerings-
skiftet antalet jobb med 30 000 - i utlandet. Men i vårt land minskade antalet
industrijobb med 86 000 åren 1990-1991. Tänk om det hade förts en politik
som hade gjort att ett par hundratusen industrijobb kommit till i Sverige, i
stället för denna mycket kraftiga minskning!
Varslen nådde rekordnivåer, 9 000 i månaden vissa månader 1991. Många
av de varslade blev arbetslösa först efter regeringsskiftet. Skedde felet när
de varslades eller när uppsägningstiden gick ut?
Konkurserna blev jättemånga och jättestora. Kommunerna gick årligen
under större delen av 80-talet och fram till 1990-1991 med mångmiljardför-
luster. 1992 och 1993 har de haft jättelika överskott.
1990-1991 trodde bara 3-5 % av befolkningen att det skulle bli bra på
jobbsidan. I dag har cirka hälften av invånarna framtidshopp.
Investeringarna i industrin minskade rekordartat. Sverige var prissatt på
världsmarknaden. Bytesbalansen, affärerna med utlandet, visade 30-40 mil-
jarder kronor i förlust per år.
Vem regerade då, Ingela Thalén? Nu ställer jag två politiskt mycket allvar-
liga frågor: Anser Ingela Thalén att det är korrekt att mot denna bakgrund
anklaga denna regering för den arbetslöshet som följde på grund av det som
jag nyss har redogjort för? Känns det riktigt bra?
Det andra är en följdfråga. Jag har många gånger läst i tidningarna: Börje
Hörnlund har ordnat det som har hänt sedan regeringsskiftet. Men om det
varslades 9 000 personer en höstmånad 1991 och de blev arbetslösa under
min tid som arbetsmarknadsminister - är det då verkligen rätt, Ingela Tha-
lén, att så förenkla den politiska debatten att man påstår sådana saker?
Jag tror inte att de LO-broschyrer som redovisar sådant och de ledande
företrädare i denna kammare som säger sådant bidrar till att vi kan ta de
breda tag som egentligen behövs för att vi skall kunna ta oss ur en ganska
besvärlig situation.
Jag vill gå vidare till nuläget. Vi måste med stor tillfredsställelse notera att
vi aldrig har haft en sådan konkurrenskraft i vårt land som i dag. Detta irrite-
rar vissa socialdemokrater. De säger att det beror på kronans fall. Men mer
än hälften av förbättringen beror på produktivitetsökningar och sänkta ar-
betsgivaravgifter. Kronans fall bidrog också.
I fjol hade vi en produktionsförbättring i näringslivet på hela 9 procenten-
heter. Det är litet besvärligt att vara arbetsmarknadsminister då. Men vi kan
se på bytesbalansen, som från stora förluster nu kommer att gå 30-40 miljar-
der plus och sedan gå ytterligare plus. Det behöver vi. De 300 största indu-
striföretagen tänker öka investeringarna med 30 %. Framtidstron stiger rakt
uppåt i våra små och medelstora företag. Vi har gått om våra europeiska
grannländer.
Framtidstro är viktigt; då börjar man våga investera för framtiden, vilket
vi och de anställda behöver. Hushållens framtidstro har inte varit så hög se-
dan man började mäta den 1973. Den låg på en bottennotering innan ni so-
cialdemokrater lämnade över. Hushållen förstod läget.
Konkurserna minskar dramatiskt totalt sett, både i storlek och antal. När
det var som värst fick vi in 1 miljard till lönegarantin medan det gick ut 6
miljarder. Nästa budgetår kommer budgeten för lönegarantin att gå plus mi-
nus noll. Det är också ett bevis på tillfrisknande.
Vi upplever nu en näringslivsledd, exportledd expansion. Det behöver vi.
På den punkten är Ingela Thalén och jag tydligen överens om målet, dock
icke om medlen. Vi behöver denna expansion eftersom näringslivsdelen är
för liten för att orka med vår stora offentliga sektor. Den måste helt enkelt
bli väsenligt större och gå före.
Vi kan nämligen inte fortsätta att låna oss fram när det gäller vård, om-
sorg, skola och utbildning. Det går inte att skjuta hur mycket som helst på
kommande generationer.
Också Ingela Thalén berörde den kommunala sektorn. Antalet arbetstim-
mar i den kommunala sektorn har minskat med två procentenheter - inte
mer. En del av de jobben har hamnat i den privata sektorn i och med att man
köper tjänster i en annan omfattning i dag, både i socialistiskt och borgerligt
styrda kommuner.
Antalet anställda i kommunerna har dock minskat med 10 %. Vet Ingela
Thalén varför? Jo, på grund av den ökade närvaron, eller den alltför stora
frånvaron under 80-talets glada år. Men volymen arbete som utförs - med
hög kvalitet - är i stort sett oförändrad.
Herr talman! Vi har problem med statens budget och med Arbetsmark-
nadsfonden, som vi diskuterade i går. Dessa saker gör att räntan pressas
uppåt. Men i det fallet kan verkligen inte socialdemokraterna slå sig för brös-
tet, eftersom deras alternativ hela tiden har präglats av större underskott och
mera lån. Det är inte hållbart.
Det är oroande att räntan har stigit ca 3,5 % på de senaste fyra måna-
derna. Det är utomordentligt allvarligt. Här behövs egentligen gemen-
samma förtroendeskapande åtgärder, om vi är måna om att inte bryta den
starka uppgång som nu är på gång. Vår väg är smal, men den är framkomlig,
om viljan finns.
Låt oss nu se framåt. Nutek säger att utländska företag nu vill investera i
Sverige igen. Attityden har svängt totalt, säger man i sitt pressmeddelande;
dvs. den har sedan s-tiden svängt totalt. Då var Sverige inte ett intressant
investeringsland. Utländska företag skydde oss. Svenska företag ordnade
jobben utomlands. Det var det stora felet i den socialdemokratiska politi-
ken, som nu har lett till den arbetsmarknad som vi har.
Också svenska storföretag har ändrat attityd. De tar nu i stor omfattning
Prot. 1993/94:122
lOjuni1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
139
Prot. 1993/94:122
lOjuni1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
140
hem de jobb som de flyttade ut under senare delen av 80-talet. Det är bra,
och jag välkomnar det verkligen. De planerar också för att investera i Sve-
rige, och det är helt nödvändigt.
Den privata tjänstesektorn, som tillhör näringslivet, genomgår nu en posi-
tiv utveckling, och även det är bra. Jag har redan nämnt småföretagens stora
framtidstro. Man ser det också på starta-eget-frekvensen. År 1990-1991 star-
tade 900 personer eget företag via arbetsmarknadsåtgärder. I år blir det ca
17 000 personer som startar eget. Vi behöver nya entreprenörer, men låt oss
då behålla rimliga villkor, så att det blir lika intressant att sätta in pengarna
i ett eget företag som att sätta dem på banken!
Jag har nu kommit in på skattefrågorna, som är viktiga. Om Ingela Thalén
har en miljon och sätter in den på banken, beskattas avkastningen med
30 %. Hade hon varit egen företagare i handelsbolag, hade hon fått betala
över 60 % i skatt, och då skall hon också ta risker. Vi får inte tillväxt i nä-
ringslivet om vi behandlar dem som tar risker på det sättet.
Nu har vi chansen, och Nutek framhåller just det förhållandet att vi har
utformat företagsbeskattningen med hänsyn till den internationella nivån
som en tung anledning till att de utländska företagen när de skall välja att
investera i Europa nu ser på Sverige. Bryt inte detta! Det skulle vara att gå
emot våra ungdomars intressen.
Socialdemokraterna bör tänka på detta när de nu förledande enkelt disku-
terar det här ute på fältet, där många har det jobbigt och detta kan sticka i
ögonen. Jag vill fråga: Varför avskaffade den socialdemokratiska regeringen
i Norge dubbelbeskattningen ett år före Sverige? Det är en ganska viktig
fråga. I och med att socialdemokraterna avreglerade kronan måste vi ha
ungefär samma skattebetingelser som man har ute i Europa i övrigt. Man
kan tycka vad som helst om företagsskatter skall sänkas eller höjas, men de
måste ligga ungefär där de ligger, om vi skall kunna fortsätta att utveckla
vårt land.
Det är alltså alldeles fel väg att, som socialdemokraterna vill, ta stora
pengar från företag och investerare för att övergöda AMS-verksamheten.
Först och främst har Arbetsmarknadsverket enligt samtliga länsarbetsdirek-
törer och AMS-ledningen alla de pengar som det behöver. Då skall vi inte
ta medel från företagsamheten genom att beskatta den hårdare och föra över
dem till AMS, där de egentligen inte behövs.
En näringslivsledd uppgång är kanske allra viktigast för de offentliga job-
ben. Får vi inte stabilitet i ekonomin hotas skola, vård och omsorg, och det
får inte ske. Vi måste nu våga låta näringslivet gå före i expansionen.
Låt mig vidare ta upp en liten skrift som socialdemokraterna har utgivit
och som handlar om ungdomar. Man har där ryckt loss ett citat av Bildt. Jag
har hört honom säga detsamma många gånger. Bildt kan försvara sig själv,
men jag tycker inte att detta är hederligt gjort. Man har gått till väga på
samma sätt som den som rycker loss ett uttalande som man har hittat i någon
tidning, så att det ger ett lögnaktigt intryck. Men vill man driva politik på
det sättet må man göra det.
Man säger i boken, som nu skall delas ut till ungdomarna, att man vill
slopa ungdomspraktiken och ALU. Men ni har med detta i ert budgetförslag
för nästa budgetår. Ni har där med mera ungdomspraktik än vad regeringen
föreslår. Ni föreslår 50 000 platser i ungdomspraktik och 40 000 platser i ung-
domsintroduktion. Denna skall inledas med fyra månaders ungdomspraktik
och därefter anställning med rekryteringsstöd. Det är alltså egentligen mer
än vad regeringen föreslår. Sedan går ni ut och säger: Herre Gud, ni ger ju
gratis arbetskraft! Men så är det inte. Det är ni som vill ge den gratis. Rege-
ringen debiterar 1 000 kr/mån.
Ni är inte riktigt korrekta i er bok och i era förslag här i riksdagen. Jag
tycker att ni gör rätt i riksdagen. De här stora åtgärderna kan vi inte avskaffa
när så många står utanför den ordinarie arbetsmarknaden, men uppgifterna
i boken är inte korrekta.
Beträffande ungdomsintroduktionen har socialdemokraterna haft ett an-
tal förslag om 40 000 platser. Jag frågade länsarbetsdirektörerna och AMS-
ledningen också om detta. De trodde att det fanns drygt 25 platser. Era för-
slag är litet ihåliga. Kommer ni ihåg gymnasieskolan? Ni skulle ha 50 000
platser och regeringen släppte allting fritt. Det blev bara 25 000. Ni är bra
på att stapla förslag, men innehållet är svagt.
Därmed är inte sagt att ni inte vill väl, men ni väljer en del felaktiga meto-
der.
Vi kommer nu att få en sommartopp i arbetslösheten. Tidigare har man
inte haft dessa sommartoppar, men åren 1992 och 1993 gick arbetslösheten
upp på detta sätt, och nu går den rakt upp. Arbetsförmedlingarna och yrkes-
vägledningarna säger till ungdomarna: Ni vet inte om ni kommer in på ut-
bildning till hösten. Gå för säkerhets skull och anmäl er hos arbetsförmed-
lingen! Där kommer man att resonera med er osv.
Detta är bakgrunden till dessa stora toppar. Men det är ingen tvekan om
att utvecklingen nu rakt igenom går åt rätt håll. Det stora hotet mot våra
ungdomar är att vi i den äldre generationen fortsätter att hejdlöst låna till en
välfärd som vi inte själva producerar och skickar över notan för den till dem
som samtidigt i stor utsträckning bär arbetslöshetsbördan i dag.
Dra inte pengarna från företag och investerare till AMS! Det är en hiskligt
felaktig politik framför allt i en uppåtgående konjunktur, men den är över
huvud taget alltid felaktig.
Jag vill inför avslutningen av denna mandatperiod säga att jag är överty-
gad om att samtliga i denna kammare så snabbt som möjligt vill komma till-
baka till en fullgod och normal arbetsmarknad. Det gäller bara att välja de
rätta instrumenten för detta.
(Applåder)
Anf. 140 INGELA THALÉN (s) replik:
Herr talman! Först ber jag att få tacka Börje Hörnlund för den gångna
mandatperioden och för ett antal intensiva, hårda och faktiskt mycket stimu-
lerande debatter. Det är mycket sällan som vi är överens, men jag tror ändå
att dessa debatter för många har klargjort socialdemokraternas respektive
regeringens olika alternativ, och det är det som dessa debatter syftar till. Jag
hoppas att Börje Hörnlund får en trivsam sommar och därefter en lång och
härlig ledighet.
Jag vill också säga till Börje Hörnlund att han när det gäller inledningen
till den borgerliga mandatperioden glömmer att det under de sista ett och ett
Prot. 1993/94:122
lOjuni1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
141
Prot. 1993/94:122
lOjuni1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
142
halvt åren av den socialdemokratiska regeringstiden genomfördes en skatte-
reform, ett utomordentligt stabiliserande avtal under ledning av samhället
på avtalsmarknaden. Det var mycket låg inflation. Det hade tagits fram en
energiöverenskommelse, och det hade genomförts en jordbruksöverens-
kommelse.
Av det som handhas i politiken finns det inte särskilt mycket kvar, Börje
Hörnlund. Den borgerliga regeringen startade omedelbart med att riva upp
det som var basen för möjligheten till en stabiliserande period.
Börje Hörnlund talar om investeringar. Mellan åren 1982 och 1991 ökade
investeringarna med 3,6 % per år. Under åren 1991-1993 minskade de med
13,7 % per år. Industriinvesteringarna ökade vaije år under 80-talet med
4,9 %, och de minskade under de senare åren med 8,6 %.
Böije Hörnlund säger att vi inte skall lyfta över statsskulden till nästa ge-
neration är vi helt överens om. Men är det någon som lyfter över till ungdo-
marna är det den borgerliga regeringen! Statsskulden, räknad i procent av
BNP, minskade tidigare med 4,2 % mellan varje år, och den ökade med
38 % mellan varje år 1991-1993. Tala om att lyfta över till nästa generation,
Börje Hörnlund!
Böije Hörnlund kan inte alls lastas för allting. Jag har i tidigare debatter
sagt att det finns en internationell konjunktur och att det finns ansvar från
tidigare. Där har också vi socialdemokrater ett ansvar. Det har jag påpekat
ett antal gånger.
Nu vill jag fråga Börje Hörnlund följande: Kommer man att använda
pengarna när de behövs? Varför vill inte Börje Hörnlund nyttja pengarna
till de 260 000 som så väl behöver dem? Jag har inte fått svar tidigare. Kanske
får jag det nu av Börje Hörnlund.
Anf. 141 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):
Herr talman! Nu i april hade Arbetsmarknadsverket 6,5 % av arbetskraf-
ten sysselsatt i olika åtgärder. Det är ett väldigt högt tal. I det förslag som
snart skall klubbas igenom får verket pengar till ytterligare åtgärder. Men
jag är inte riktigt säker på att vi får olika anordnare att gå så mycket längre.
Därför är det en klok linje att hos regeringen ha 4 miljarder kronor som kan-
ske skall sättas in på annat än ett arbetsmarknadsverk som inte når att göra
av med sin budget. Då kan vi diskutera hur vi skall använda pengarna på
bästa sätt.
Det är klart att investeringarna minskade när det fanns massor av tomma
kontorshus överallt, 55 000 tomma bostäder, massor av lediga industriloka-
ler och internationell lågkonjunktur. När hälften av företagen går med för-
lust och nästan håller på att gå i konkurs, investerar man naturligtvis inte.
Det positiva nu när lönsamheten har återvänt är att man vågar investera
framåt. Det är nödvändigt.
Nu får Ingela Thalén passa på mig. Jag tänker inte ta fler repliker. Förlåt!
Jag vill avsluta med att önska en trivsam sommar inte bara till Ingela Thalén
utan till hela riksdagen.
Jag glömde att svara Elver Jonsson: Den 27 juni kommer jag att kalla olika
parter och tunga industriföreträdare för att diskutera jobb, investeringar och
övertid. Det är klart. Jag kallar ett tjugofemtal personer.
Jag önskar också Ingela Thalén en lång ljus framtid i Sveriges riksdag.
Anf. 142 HANS ANDERSSON (v) replik:
Herr talman! Jag tror att jag skall hålla mig ganska kort, jag med.
Jag höll ett anförande och ställde en serie frågor. Jag försökte också föra
upp diskussionen något över de partipolitiska fotknölarna och det käbbel vi
alltför ofta hör. Men det finns ingen reaktion. Det finns självgodhet i ett läge
med 600 000 arbetslösa och många fler utslagna.
Det finns åberopande av kurvor som går uppåt. Jag kan dem också. Kur-
vor går upp, och kurvor går ned. Mycket beror på konjunkturer. Annat be-
ror på valutaförändringar. Annat beror på produktivitetsförbättringar. Re-
geringens bidrag till de här förändringarna är ju nästan noll.
Jag tog upp revisorernas mycket kraftfulla kritik av arbetsmarknadspoliti-
ken. En kommentar hade varit på sin plats. Ta industriutvecklingen och en-
käten till de 300 största företagen! Kapacitetsutnyttjandet är 95 %. Det är
inte långt kvar att gå. Redan nu lägger man underleverantörsbeställningar
utomlands. Många underleverantörer slogs ut i industridöden när de
250 000-300 000 jobben försvann.
En positiv uppskattning är att den här oerhört kraftiga industrikonjunk-
turökningen ger 20 000-25 000 jobb. Det är ungefär hälften av vad vi hade
kunnat få ut med en restriktivare övertidspolitik i landet. Det var ett pro-
blem. Det hade jag gärna velat ha svar på.
Arbetstidsförkortningsfrågan är en stor framtidsfråga. Det är en frihets-
fråga. Det är en fråga som växer sig starkare i fackliga led. Det är en fråga
att ta på stort allvar ur många synvinklar.
Svenskt näringsliv backar vad gäller kompetensutveckling. Det borde in-
tressera arbetsmarknadsministern. Näringsministern visar ju inget intresse,
tycker jag.
Var och en kan se vad sysselsättningsminskningen i kommunerna innebär
av välfärdsförluster och vad det betyder för jobb för kvinnor.
Jag har oerhört många frågor - både litet mer kortsiktiga och strukturellt
långsiktiga. Det är frågor som också har lyfts fram i internationella utred-
ningar under senare tid. Men det känns som om Börje Hörnlund är oförmö-
gen att göra något annat än att småfightas litet med sossarna. Det är väl vad
han har gjort hela sitt liv.
Jag nöjer mig med den här repliken.
Anf. 143 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):
Herr talman! Hans Andersson nämnde arbetsmarknadsminister Reich i
USA. Jag träffade honom. Han har många goda idéer. Han har 1 % av de
arbetslösa sysselsatta i åtgärder och har blivit berömd ute i världen för att
han vill ha folk i åtgärder. Jag har nära 50 % sysselsatta i åtgärder och får
kompakt skäll från halva riksdagen.
Jag ser gärna försök med förkortad arbetstid. Det har hänt också i indu-
strin att man har haft ett skift och gått över till två gånger sju timmar med
bibehållen produktivitet och trivsel. Just i denna situation kan det vara in-
tressant att pröva sådana lösningar. Hans Andersson kan sätta i gång en dis-
kussion bland sina många fackliga kontakter.
Jag är helt övertygad om att energijobben är viktiga och kommer att be-
tyda mycket. Händer det faktiskt inte en hel del på energi- och miljöområ-
Prot. 1993/94:122
lOjuni1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
143
Prot. 1993/94:122
lOjuni1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
144
det? Men det är klart att jag, med tanke på den inriktning jag har med regio-
nalt ansvar och annat, gärna skulle se att det gick att ta snabbare steg.
Hans Andersson nämnde kompetensutveckling. På 80-talet gick 5 % av
nittonåringarna in i högskolan. Nu går 15 % av de ungdomar som är 19 år
in i högskolan. Det är ingen liten insats på ett par år. Det är en mycket stor
insats. Också på alla andra områden har det satsats på utbildning och forsk-
ning som aldrig förr. Men Rom byggdes inte på en dag. Det vet Hans An-
dersson.
Det finns flaskhalsproblem. Ordern till AMS är stenhård: Ni måste spe-
cialutbilda överallt när ni ser att problemen riskerar att uppstå! Det är viktigt
att utvecklingen inte bryts nu, när vi så väl behöver all uppgång.
Jag är helt övertygad om att man måste specialbehandla små företag vad
gäller arbetsrätten för att skapa framtidstro och utveckling. Det är inte Hans
Andersson.
EU-planen, som det är litet av Allan Larsson i, och OECD-planen är stora
verk. De svär ganska mycket emot varandra. Jag tror att det finns någon bra
sak i vardera. Egentligen stryker man Sverige litet grand över ryggen i båda
planerna. Jag är också övertygad om att vi är så speciella att vi bör göra det
mesta hemmavid, men i internationellt samarbete.
Tack för säsongen, Hans Andersson!
Anf. 144 LAHJA EXNER (s):
Herr talman! Dagens debatt har berört många viktiga politikområden och
den har varit lång. Mitt syfte är inte att förlänga den i onödan. Skälet till
att jag deltar är att jag fortfarande, efter 15 års riksdagsarbete, tycker att
människors rätt till arbete är den viktigaste politiska frågan som vi politiker
har att handlägga med stort allvar och med frambringande av all vår kunskap
och uppfinningsrikedom.
Sverige har förändrats snabbt från ett samhälle med full sysselsättning till
ett land med massarbetslöshet. Ca 600 000 människor saknar i dag ett riktigt
arbete att försörja sig på. De saknar arbetsgemenskap och möjligheter till
personlig utveckling. De saknar en av människans viktigaste rättigheter,
nämligen rätten att göra rätt för sig och att vara med om byggandet av mor-
gondagens samhälle - våra barns och barnbarns samhälle.
Det värsta är att de arbetslösa ungdomarnas skara växer för varje dag som
går. Antalet långtidsarbetslösa ligger på omkring 100 000. Ungdomarnas
kunskaper är ju en färskvara som snabbt förstörs av sysslolösheten. De lång-
tidsarbetslösa sjunker allt djupare i hopplöshetens kvicksand.
Jag och vi i arbetsmarknadsutskottets socialdemokratiska grupp känner
ofta en djup oro för den kallsinniga behandlingen av alla socialdemokratiska
förslag som syftar till att ge 10 000-tals människor rätten till arbete och ut-
bildning och till att hjälpa dem på traven för att återfå sin plats i arbetslivet.
Att höja utbildningsnivån är en viktig investering för att utveckla jobben,
uppnå teknisk förnyelse, förädla produkterna, bygga upp ny industriell ka-
pacitet och finna nya marknader. Nu när arbetslösheten ligger ofattbart högt
kommer det redan rapporter om flaskhalsar, bl.a. i industrin. Därför är det
obegripligt att den borgerliga majoriteten gång på gång avvisar alla våra för-
slag som syftar till kompetenshöjning för de grupper som finns på våra ar-
betsplatser och utbildning för dem som befinner i den skara som lever på
arbetslöshetsstöd och socialbidrag.
Detta är en katastrofalt dålig ekonomisk politik. Min uppmaning är helt
enkel: Släpp era ideologiska bojor och lyssna för en gångs skull till ert sunda
förnuft! Jag påstår inte att regeringen inte ställer upp alls, men den kunde
göra mycket mera. Vi får inte slå oss till ro när nästan 600 000 människor
behöver insatser.
Låt mig till sist säga några ord om våra arbetslösa ungdomar. Under mina
riksdagsår har jag upplevt olika perioder och olika situationer. Jag minns i
bötjan av 1980-talet, när jag var ganska ny i riksdagen, hur många ungdomar
som fick ställa sig i arbetslöshetskön. Redan då kunde man snabbt se hur det
gick utför för många av dem. Tyvärr måste vi konstatera att många av dem
inte ens i dag har fått fast fotfäste på arbetsmarknaden.
Regeringspartiernas företrädare talar vackert om ungdomar, men verkar
inte riktigt tro på framtidsfolkets kunskaper, kapacitet och förmåga. Med tal
om sänkta ungdomslöners välsignelse och försämringar av anställningsvill-
kor motsäger de sig själva i försöken i att fria till arbetsgivarna. Avtalens
ingångslöner i Sverige ligger inte alls högt vid en internationell jämförelse.
Om arbetsgivarna frivilligt är beredda att betala utöver vad avtalen stipule-
rar kan det inte tas som intäkt för att angripa ungdomslöner.
Vi socialdemokrater har lagt fram ett förslag om utbildning för ungdomar
med kort utbildning, utvecklingsår t.o.m. vårterminen det året då ungdo-
marna fyller 20 år och ungdomsintroduktion. Utbildningsvikariaten skall en-
ligt förslaget i första hand användas för vidareutbildning av ungdomar.
Dessutom menar vi att arbetsmarknaden behöver välutbildade akademi-
ker och andra med lång och gedigen utbildning. En särskild garanti bör där-
för skapas för arbetslösa akademiker. Garantin bör ge rätt till en praktik-
tjänstgöring under ett års tid, i första hand i företag med mindre än 200 an-
ställda. Det är det stora flertalet av Sveriges företag.
Utvecklingsbolagen bör också ges ytterligare resurser för att de skall
kunna ge ungdomar riskvilligt kapital på rimliga villkor. Jag menar, precis
som utskottets värderade ordförande, att Sverige inte har råd att förlora sina
ungdomar. Risken är uppenbar att vi förlorar våra bäst utbildade till den in-
ternationella arbetsmarknaden. Andra välutbildade ungdomar tappar
snabbt sin framtidstro och attraktionskraft i arbetslöshetens tröstlösa armé.
De som har valt fel eller saknar yrkesutbildning tappar sin tro på oss vuxna
som samhällsorganisatörer. Ungdomarna väntar sig att vi vuxna släpper allt
prestigetänkande och gör en investering till. Gör vi inte det är 20-25 års inve-
steringar under ungdomarnas uppväxt helt förgäves. Detta har vi helt enkelt
inte råd med, herr talman.
Jag vill avsluta med att tacka mina utskottskamrater för många innehålls-
rika arbetsår tillsammans. Tack!
I detta anförande instämde Lena Hjelm-Wallén, Berit Andnor, Georg An-
dersson, Arne Kjörnsberg, Johnny Ahlqvist, Ingela Thalén och Sten Öst-
lund (alla s).
Prot. 1993/94:122
lOjuni1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
145
10 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 122
Prot. 1993/94:122
lOjuni1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
146
Anf. 145 ELVER JONSSON (fp) replik:
Herr talman! Lahja Exner sade att vi skall släppa våra ideologier i något
slags hopp om att det skulle bli bättre då. Jag är inte så säker på att det är
lösningen, herr talman. Jag tror tvärtom att det kan finnas en konstruktiv
korsbefruktning när ideologierna får mötas och brytas mot varandra. Där
kan vi ta ut det bästa som går.
Lahja Exner pekade här på att det är oerhört angeläget att våra barn och
ungdomar kommer in i arbetslivet och får ett fotfäste. Om man kommer vid
sidan är det utomordentligt svårt att komma tillbaka igen. Lahja Exner sade
också att det finns anledning att ta bättre fasta på de socialdemokratiska för-
slagen. Jag tror att det delvis har gjorts.
Oppositionspartiernas roll är naturligtvis att vara pådrivare och förnyare.
I sina bästa stunder tror jag att såväl Socialdemokraterna som andra spelar
den rollen nog så väl. Jag ville markera det här med anledning av det inlägg
som jag samtidigt kände så stor sympati för.
Jag vill returnera Lahja Exners vänliga ord till utskottskamraterna, nu när
hon deltar i sin sista debatt här i riksdagen, och säga att hon under de 15 år
som hon har hållit till i det svenska parlamentet har tillfört utskott och kam-
mare både kunniga och positiva arbetsinsatser.
Som invandrare, fackligt förtroendevald och politiskt verksam har Lahja
Exner varit en tillgång för våra gemensamma strävanden. Som en liten per-
sonlig reflexion vill jag säga att om Sveriges riksdag hade fler ledamöter med
de mänskliga kvaliteter som Lahja Exner representerar, skulle vi ha en
bättre och vänligare riksdag.
I detta anförande instämde Isa Halvarsson (fp).
Anf. 146 LAHJA EXNER (s) replik:
Herr talman! Jag tackar för de vänliga orden från utskottets vice ordfö-
rande. Det har många gånger känts tungt i opposition. Men det är inte första
gången. Det var ju i oppositionsställning som jag fick börja mitt riksdagsar-
bete, så jag känner till villkoren. Men det är säkert viktigt att vi politiker
lyssnar på varandra. Ibland borde man kunna reagera litet snabbare och an-
sluta sig till oppositionens förslag redan från början, så att förslaget inte be-
höver föras fram på nytt efter en eller två månader och fördröja de positiva
effekterna.
Anf. 147 BERIT OSCARSSON (s):
Herr talman! Folkbildningen, som vi nu skall tala om, är en betydelsefull
resurs, inte minst i dagens krissamhällc. Debatten har ju nu handlat om kri-
sen. Det är därför en klok politik att bättre ta vara på och också utnyttja
de unika möjligheter och den oförlösta kapacitet som finns i den svenska
folkbildningen. Folkbildningen får inte tryckas tillbaka.
Vi socialdemokrater har givetvis stor förståelse för och vill medverka til)
att, i det samhällsekonomiskt ansträngda läge som Sverige befinner sig i, alla
kostnader noga granskas. Men det är inte en framsynt politik att nu hålla
folkbildningsanslaget nere.
Inte minst i en tid när tron på demokratin sviktar, när främlingsfientlighe-
ten ökar och när samhället behöver aktiva medborgare som är beredda att
ta ett ansvar för både sig själva och för andra behövs en stark och effektiv
folkbildning.
Vad har då skett under den borgerliga regeringsperioden?
Den borgerliga regeringen har drastiskt dragit ner det ordinarie anslaget
till folkbildningen med närmare en halv miljard kronor.
Ändå har regeringen tidigare sagt att Folkbildningsrådets redovisning i
den fördjupade anslagsframställningen stämmer väl överens med syftena
med statsbidragsgivningen. Detta är positivt.
Regeringen har också sagt att folkbildningen gjort betydande insatser med
hjälp av de särskilda medel som anvisats av arbetsmarknadspolitiska skäl.
Såväl folkhögskolor som studieförbund har visat att de genom flexibla orga-
nisationer och arbetssätt snabbt kunnat erbjuda utbildningsaktiviteter som
samlat ett stort antal deltagare. Det är bra.
Trots detta har riksdagen tidigare i år på förslag av regeringen beslutat att
statsbidraget till folkbildningen skall dras ned med 100 miljoner kronor.
Sammantaget har under den borgerliga regeringens tid det ordinarie an-
slaget, som jag sade tidigare, reducerats med närmare en halv miljard kro-
nor. Så gick det med treårsramen, indexeringen och den långsiktiga stabilite-
ten, som riksdagen tidigare beslutat om.
Även kommunerna har dragit ner anslagen till folkbildningen. Under
samma tidsperiod har drygt 150 miljoner skurits bort. Detta motsvarar ca
23 % lägre anslag. Det har framför allt drabbat studieförbunden som är
mycket beroende av de kommunala anslagen.
Naturligtvis har de särskilda anslag som tillkommit av arbetsmarknadspo-
litiska skäl till viss del mildrat det minskade grundbidraget, men det är oer-
hört viktigt att vi slår vakt om det fria och frivilliga folkbildningsarbetet och
att staten inte styr.
Därför har vi socialdemokrater varje år lagt fram förslag om ökat stöd till
folkbildningen. I dag behandlas vårt förslag om ytterligare 100 miljoner kro-
nor till ordinarie verksamhet utöver vad den borgerliga regeringen föresla-
git-
De särskilda medel som av arbetsmarknadspolitiska skäl anslagits har haft
stor betydelse för många arbetslösa. Exempelvis har folkhögskolorna 40 000
elever på de långa kurserna, och studieförbunden räknar med att över
100 000 har deltagit i deras verksamhet.
Tänk så många människor med tidigare kort utbildning som därmed fått
ökat självförtroende, mera kunskaper och kanske också lust att läsa vidare.
Vi socialdemokrater tar fasta på en rad av undersökningar som visar att
ett ökande antal människor känner vanmakt inför möjligheterna att kunna
påverka sin livssituation och samhällsutvecklingen via de traditionella demo-
kratiska vägarna. Många söker därför andra former för påverkan, medver-
kan och delaktighet. De starkt antidemokratiska tendenser som alltmer
kommer fram i samhället är mycket oroande. Folkbildningen kan medverka
till att bryta denna skrämmande utveckling.
Folkbildningen och föreningslivet behövs för att motverka främlingsfient-
lighet och rasism. Folkbildningens nätverk kommer här mycket väl till pass.
Därför har vi socialdemokrater i vår motion föreslagit 3 miljoner kronor till
Prot. 1993/94:122
lOjuni1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
147
Prot. 1993/94:122
lOjuni1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
148
kulturprojekt mot främlingsfientlighet och rasism och för ett mångkulturellt
samhälle.
Folkhögskolor och studieförbund betyder oerhört mycket för att svenskar
och invandrare skall få kontakt och lära känna varandra. Det är genom per-
sonliga kontakter som det skapas förståelse och tolerans.
Uppgivenheten måste också brytas. Här har folkbildningen en given plats.
Där möter den en av sina stora utmaningar. Det är en tydlig förstahandsupp-
gift för folkbildningen att exempelvis ta vara på de möjligheter som många
mötesplatser ger.
Där människor möts kan det demokratiska eller det politiska samtalet,
dialogen mellan medborgare och mellan medborgare och valda representan-
ter i de politiska församlingarna, återupprättas och utvecklas genom olika
folkbildningsaktiviteter. Vem tar t.ex. i praktiken ansvar för den Europain-
formation som vi alla ropar efter?
För allt detta behövs det nu ett ökat stöd, ett stöd som inte minst skall ses
som en investering för stärkt demokrati.
Vi socialdemokrater står fast vid att det är nödvändigt att långsiktigt för-
stärka det ordinarie folkbildningsanslaget. Det är nu resurserna behövs. Det
är en befogad utgift för att människor skall kunna stärka sin självkänsla, höja
sin utbildningsnivå, höja sin kompetens på arbetsmarknaden, ge bättre ut-
tymme för kulturen och kulturarbetarna i folkbildningen. Man kan se utgif-
ten som en investering som snabbt skulle förränta sig.
Jag vill därför med instämmande i motiveringarna i reservation 21 och den
bakomliggande socialdemokratiska motionen yrka bifall till reservation 21.
Anf. 148 CARL-JOHAN WILSON (fp):
Värderade talman! I många avseenden kan jag instämma med Berit
Oscarsson i den oro som hon känner för folkbildningens möjligheter. Det
vet Berit Oscarsson. Vi som arbetar med folkbildningsfrågor i politiken och
på annat sätt har under många år, ända sedan socialdemokrater ledde rege-
ring, varit oroliga för att man undan för undan skall urgröpa folkbildningens
konkurrenskraft. Det har vi haft anledning att diskutera även under tidigare
regeringar. Folkbildningens organisation har fått vänja sig vid att få sina re-
surser neddragna.
Vi får beklaga att ekonomin fortfarande i Sveriges land är sådan att man
inte kan göra de satsningar som man skulle önska. Det skulle vara roligt för
mig att kunna stå här och tillstyrka förslag till belopp som också Berit
Oscarsson skulle kunna vara nöjd med.
Nu är det inget dåligt utbyte som folkbildningen får i alla fall. Så mycket
som 390 710 000 kr anslås extra för åtgärder mot arbetslöshet i folkbildning-
ens regi. Det är ingen dålig resurs för folkhögskolorna. De kommer att få
fullt jobb med att göra av med pengarna för att genom goda insatser minska
arbetslösheten. För studieförbundens del är 100 miljoner anslagna. Det är
inte heller några dåliga resurser med tanke på de möjligheter som vi har när
det gäller att få fram mer pengar i statskassan.
När det gäller åtgärder för att motverka rasism har regeringen och riksda-
gen anslagit ganska stora belopp. Det finns mycket pengar anslagna för dessa
viktiga åtgärder.
Trots att jag måste beklaga att vi inte kan anslå mer pengar är jag nöjd
med regeringens insats i det här ärendet och tycker att man har gjort en
mycket god insats för att med folkbildningens hjälp minska problemen med
arbetslöshet och rasism.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Anf. 149 BERIT OSCARSSON (s) replik:
Herr talman! Jag delar Carl-Johan Wilsons uppfattning om betydelsen av
att arbetsmarknadspengar kommit både folkhögskolor och studieförbund till
del. Vi kan se vilket fint resultat både folkhögskolorna och studieförbunden
har kunnat nå med de ökade resurser som de har fått.
Det som vi socialdemokrater ängslas över är det ordinarie anslaget. Det
beror på att man under de tre senaste åren fått så dramatiskt minskade an-
slag just till den ordinarie verksamheten. Lägg därtill de stora nedskärning-
arna ute i kommunerna.
Carl-Johan Wilson vet att studieförbunden är speciellt beroende av de
kommunala bidragen. Blir det nu ytterligare neddragningar med 100 miljo-
ner kronor är smärtgränsen nådd. Vi kan se hur det ser ut i studieförbunden.
Deltagaravgifterna i dag är så höga att det finns ett motstånd. Man känner
att den höga avgiften förhindrar en att delta i folkbildningen eller i den akti-
vitet som man är mest engagerad i. Så får det inte vara.
Därför är vi mycket ängsliga över att taket kommer att förhindra att den
som mest behöver och mest vill kan delta.
Jag har tittat på följderna för mitt eget studieförbund ABF. Med 100 mil-
joner kronor neddragna skulle det innebära 13 miljoner kronor mindre, om
man gör samma omfördelning som tidigare i Folkbildningsrådet. Det är inga
småpengar. Av den anledningen är det rätt att kräva att det ordinarie bidra-
get ökas så att vi långsiktigt kan se till att vi får en folkbildning som är unik
inte bara i Norden utan kanske i världen, med många folkrörelser och många
engagerade människor. Därmed är vi ett föredöme. Det kanske behövs i
dessa tider.
Därför tycker jag att vi borde ha kunnat komma överens, Carl-Johan Wil-
son, i fråga om dessa 100 miljoner kronor.
Anf. 150 CARL-JOHAN WILSON (fp) replik:
Värderade talman! Berit Oscarsson och jag är överens om nästan allting.
Det känns litet konstigt att diskutera frågan då vi vet vilka villkor som gäller
för Sveriges ekonomi. Jag skulle alltså önska att de stora neddragningar som
socialdemokratiska regeringar gjort på folkbildningens område skulle ha va-
rit tillräckliga, så att vi efter den här regeringens tillträde hade kunnat be-
hålla balansen. Det som har skett på folkbildningens område när det gäller
ekonomiska bidrag är bl.a. att den kompensation för förändringar i kost-
nadsutvecklingen i landet som andra utbildningsanordnare har fått har inte
folkbildningen fått under många år. Den kritiken har vi riktat mot social-
demokratiska regeringar. Jag är ledsen över att jag inte med stolthet kan
säga att vi har brutit den trenden. Även den här regeringen har varit tvungen
att låta de ekonomiska problemen gå ut över folkbildningen.
Det är sant, som Berit Oscarsson antydde, att svensk folkbildning är den
Prot. 1993/94:122
lOjuni1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
149
Prot. 1993/94:122
lOjuni1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
främsta folkbildningen i världen, delvis beroende på att det inte finns folk-
bildning annat än i Norden. Vi har försökt att exportera den till länder på
andra håll. Det har säkert gjorts goda insatser på andra håll för att sprida
folkbildning. Vi kan också räkna med att svensk folkbildning har möjlighe-
ter att anpassa sig. Det har hänt tidigare. Att svensk högskola har gjort un-
derverk med de pengar den har fått vet vi. Det är vi stolta över.
Nu är det ekonomiska läget som det är. De positioner som vi har att be-
vaka i det politiska spelet är sådana att den här gången är det jag som får
försvara regeringens politik. Andra gånger har det varit Berit Oscarsson.
Märkligt nog har argumenten varit nästan desamma, fastän i ombytta roller.
Så är det. Vi får lita på att folkbildningen gör det bästa av den situation som
uppstått.
Anf. 151 BERIT OSCARSSON (s) replik:
Herr talman! Vi är överens om mycket, och vi har debatterat den här frå-
gan många gånger. Just nu är det det ordinarie anslaget som vi diskuterar.
Jag är allvarligt oroad för att man drar ner på det ordinarie anslaget i dag.
Det kommer att bli dyrt i längden. När smärtgränsen är nådd och om man
inte når de grupper som vi är överens skall delta - korttidsutbildade, handi-
kappade, invandrare - blir det dyrt att bygga upp en ny folkbildning. Därför
vill jag slå vakt om folkbildningen, framför allt när det gäller det ordinarie
anslaget.
Jag hoppas, Carl-Johan Wilson, att vi får fortsätta att debattera folkbild-
ningen, om inte i denna kammare så på andra ställen. Tack, Carl-Johan Wil-
son!
Anf. 152 LENA HJELM-WALLÉN (s):
Herr talman! Liksom alla andra länder, har Sverige under senare år ökat
sin utbildningsvolym. Bakgrunden till ökningen på högskolans område är
beslut som fattades våren 1991, alltså innan den nuvarande regeringen
trädde till. Då fattades det beslut om att högskolan skulle få drygt 12 000 nya
platser framöver. Vi lät oss inte nöja med det, utan vi såg att ytterligare plat-
ser behövdes. Många slog larm sommaren 1992. Alla minns vi hur utbild-
ningsministern stretade emot. Beslutet om fler platser i högskolan kunde fat-
tas först långt in på höstterminen.
Så här har det fortsatt. Först efter kritik och krav på fler platser i högsko-
lan har regeringen accepterat att öka utbildningsvolymen, ofta som extra på-
slag i samband med kompletteringspropositioner.
Nu står vi inför hösten 1994. Trots den starka expansionen av högskolan
under senare år är situationen inför hösten den att tiotusentals behöriga och
utbildningsintresserade ungdomar måste avvisas från högre utbildning.
Vi socialdemokrater har verkligen försökt driva på för att komma i kapp
det ständigt ökade behovet av högskoleutbildning. Vi har vid varje möjligt
tillfälle efter kontakt med högskolor runt om i landet lagt fram förslag om
ökat platsantal som vi förvissat oss om också skulle kunna förverkligas.
Vi beklagar att dessa förslag i allmänhet har avvisats av den borgerliga
majoriteten. Detta kommer förmodligen att ske också med de förslag som
150
vi i dag skall ta ställning till, dvs. drygt 4 000 fler högskoleplatser än vad rege-
ringen har föreslagit riksdagen.
Förutom att vi vill ha denna ökning av antalet högskoleplatser, som jag
nyss talade om, vill vi inte gå med på regeringens förslag om en drastisk ned-
skärning av läkarutbildningen. Vi vill få till stånd en halvering och avvisar
därmed förslaget om att minska läkarutbildningen i Göteborg.
Herr talman! Det är inte bara på högskolans område som regeringens och
socialdemokraternas ambitionsnivåer skiljer sig. Det gäller i hög grad också
möjligheten att erbjuda vuxna och ungdomar utbildning. Vi föreslår att sam-
manlagt 30 000 extra platser bereds för ett tredje gymnasieår och att 40 000
extra platser bereds inom komvux.
Trots de enorma behoven av kompetenshöjning inom produktionen är
vuxenutbildningen ett vanskött område för denna regering. Handlingsför-
mågan har styrts av moderaternas ideologiska skygglappar mot vuxenutbild-
ning, och då blir det som det blir.
Det började redan i budgetpropositionen 1992, då man riktade ett dråp-
slag mot komvux genom att dra in 350 miljoner kronor, dvs. en fjärdedel av
de statliga medel som då gick till komvux. Riksdagen mildrade beslutet nå-
got, och regeringen har sedan fått finna sig i att t.o.m. öka komvuxutbild-
ningen, i varje fall som en arbetsmarknadsåtgärd.
Vi socialdemokrater har en annan syn på vuxenutbildning än vad den bor-
gerliga riksdagsmajoriteten har. I motioner har vi åtskilliga gånger framfört
krav på ett brett kompetens- och kunskapslyft för vuxna. I åldersgruppen
25-50 år har ca 700 000 människor endast grundskola, och ca 1 700 000 män-
niskor har högst tvåårig gymnasieutbildning.
Det är i denna grupp som den stora kompetenshöjningen och de stora re-
surserna måste sättas in. Här måste hela utbildningssektorn mobiliseras. Det
gäller komvux, högskola, studieförbund, folkhögskolor men även privata ut-
bildningsanordnare, inte minst såsom upphandlad arbetsmarknadsutbild-
ning och inom personalutbildning.
Om kompetenshöjningen uteblir riskerar många människor att få det svårt
i arbetslivet, ett arbetsliv som ställer allt högre krav på den enskilde. Tyvärr
har inte regeringen insett vidden av detta behov, och man har inte brytt sig
om att vidta verkliga åtgärder för en bred kompetensutveckling för de många
vuxna.
Herr talman! På troligen inget annat område har konsekvenserna av sy-
stemskiftet i svensk politik blivit så tydliga som inom utbildningsområdet.
Här har privatiseringens kalla stjärna varit riktmärket för förändringar av
färdriktningen. Moderaterna har visat vägen, och de övriga partierna har
snällt lunkat med och undertryckt varje tidigare formulerad egen uppfatt-
ning.
I det betänkande som vi i dag behandlar finns det ett nytt privatiseringsins-
lag i form av s.k. utbildningscheckar. Vad denna check skall användas till
och av vem är inte så noga, huvudsaken är att moderaterna kan bocka av
ytterligare en punkt på listan över åtgärder som skall hinnas med.
Förslaget om utbildningscheck har egentligen väldigt litet med utbild-
ningspolitik att göra. Däremot platsar det väl som en innovation i moderat
näringspolitik. Det väsentliga med utbildningschecken tycks vara att se till
Prot. 1993/94:122
lOjuni1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
151
Prot. 1993/94:122
lOjuni1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
152
att de kommunala utbildningsanordnarna inte får komma ifråga. Här är pa-
rallellen till regeringens tidigare förslag om entreprenadförhållande inom
gymnasieskolan klar. Arbetsplatser ägda av kommun eller landsting förvän-
tades inte ha någon kompetens att erbjuda vid mer arbetsplatsnära utbild-
ning. Endast det privata näringslivet dög. Det förhåller sig på samma sätt
med utbildningscheckar.
Andra inslag i privatiseringskampanjen är det nyliberala och internatio-
nellt unika påfundet att omvandla två väl fungerande statliga högskolor till
privata stiftelser där staten likväl fortsättningsvis skall svara för finansie-
ringen av verksamheten.
Vidare har en mängd forskningsstiftelser bildats av AP-fondens löntagar-
fondsmedel. Pensionssystemet har därigenom dränerats på omkring 30 mil-
jarder i en situation där det torde vara bekant för alla att pensionssystemet
är i stort behov av medel för att garantera framtida pensioner.
Så har utbildningsministern försökt bygga monument över sig själv genom
allehanda stiftelsebildningar som fråntar kommande riksdagar möjligheten
att ha något som helst inflytande över mycket stora resurser till forskningen.
Syftet med de nytillkommande forskningsstiftelserna hade mycket väl
kunnat förverkligas med budgetmedel om denna och kommande riksdagar
ansett just dessa ändamål värda att satsa på.
Det är uppenbart att om regeringen inte hade haft löntagarfondsmedlen
att tillgå, hade den stått helt naken i sitt myckna ordande om forskningens
betydelse. Vi socialdemokrater visade vår insikt om forskningens betydelse
genom att föreslå omfattande forskningssatsningar den normala budgetvä-
gen när riksdagen tog ställning till det treåriga forskningsprogrammet.
Ytterligare en aspekt på den moderata privatiseringskampanjen gäller en
förödande marknadsorientering på skolans område. Där har politiken redan
hunnit få allvarliga konsekvenser i form av ökad segregering.
Vi socialdemokrater såg tidigt vad privatiseringspolitiken skulle leda till,
genom skolpeng och överkompensation av privata skolor. I dag kan man
konstatera att vi alls icke är ensamma om den insikten.
Föräldrar, elever, lärare och annan skolpersonal upplever påtagligt för-
sämringarna, alltmedan skolministern och de borgerliga regeringsförsva-
rarna förnekar verkligheten.
Lika stor som min oro är för det som händer i privatiseringens och mark-
nadsorienteringens spår på utbildningens område är min förvåning över hur
mittenpartierna under de gångna tre åren så fullständigt utplånat sig själva
och helt överlåtit samhällets kanske viktigaste framtidsfråga, skolan och ut-
bildningen, till moderaterna. Jag har dock fortfarande en förhoppning om
att dessa partier snart skall ta sig ur sin dvala och åter stå upp för de grundläg-
gande idéer inom utbildningspolitikens och skolpolitikens områden som vi
tidigare var så eniga om. Därigenom har Sverige skaffat sig en vuxenutbild-
ning i världsklass och en skola som alltid hävdat sig mycket väl internatio-
nellt, och som i god mening har varit en skola för alla barn.
Den politiska enighet som byggde upp detta utbildningsväsende skall vi
vara rädda om. Vi skall inte låta det förödas i det privatiseringsrus som nu
råkar vara på modet i nyliberalismens släptåg.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 20, 22, 24 och 26.
Anf. 153 RUNE RYDÉN (m):
Herr talman! Lena Hjelm-Wallén gjorde en utbildningspolitisk exposé
över den socialdemokratiska oppositionen under den senaste treårsperio-
den. Det kan vara nog så intressant.
Det är i så fall ännu intressantare att gå tillbaka ytterligare några år när
socialdemokraterna själva hade hand om politiken och göra en jämförelse.
Den kritik som Lena Hjelm-Wallén här framför är en kritik som i ännu högre
grad framfördes av de borgerliga representanterna mot den dåvarande so-
cialdemokratiska regeringen.
Kritiken var att den socialdemokratiska regeringen i många avseenden var
visligen trög men sen till handling. Detta gällde speciellt dimensioneringsök-
ningar. Socialdemokraterna hade det yttersta ansvaret för att dimensione-
ringsökningarna kom i gång så sent och inledningsvis blev av så ringa omfatt-
ning. Den borgerliga regeringen har sedan ökat dimensioneringen i en ut-
sträckning som var otänkbar under den socialdemokratiska regeringstiden.
Att sedan Socialdemokraterna snabbt byter fot i oppositionsställning och
försöker att överträffa regeringen är i och för sig ingenting förvånande. Det
hör till normal oppositionspolitik, och jag hade väl knappast förväntat mig
någonting annat.
Däremot hade jag nog förväntat mig att Socialdemokraterna kände ett nå-
got större samhällsekonomiskt ansvar i dessa sammanhang. Man har inte
tänkt på hur man disponerar sina medel.
Lena Hjelm-Wallén har talat mycket vältaligt om behovet av att öka ex-
empelvis antalet platser för dem som läser ett tredje gymnasieår eller läser
på komvux. Men då överträffar man regeringen med åtskilliga miljoner kro-
nor - hundratals miljoner kronor. När det gäller komvux föreslår man hela
12 000 platser. Sedan konstaterar man i det betänkande som vi båda har un-
dertecknat att ungefär så många platser som har föreslagits av regeringen,
har man också lyckats fylla. Hur socialdemokraterna hade tänkt sig att dis-
ponera det överblivna antalet platser framgick inte av Lena Hjelm-Walléns
inlägg.
Lika illa är det när det gäller antalet platser till det tredje gymnasieåret.
Där har socialdemokraterna föreslagit 40 000 platser. Enligt propositionen
har man funnit 26 000 platser utnyttjade och föreslår 26 100 platser. Man har
alltså funnit en lämplig avvägning i detta avseende.
Men jag kan förstå att socialdemokraterna tycker om att, om man får an-
vända uttrycket, brassa på ute i buskarna litet grand och tala om hur duktig
man är. Men det borde, enligt min uppfattning, vara bättre samhällsekono-
miskt och utbildningspolitiskt dimensionerat.
Lena Hjelm-Wallén tog också upp frågan om läkarutbildningen. Det skall
villigt erkännas att valet av den nivå som man skall välja är en knepig fråga.
Utbildningen är lång. Den är svår att dimensionera. Det är svårt att beräkna
efterfrågan på läkare, eftersom det tar ett styvt decennium efter det att inta-
get har skett tills det att de kommer ut på arbetsmarknaden.
Därför tillsatte regeringen en arbetsgrupp i januari månad som skulle be-
döma efterfrågan på läkare vid olika antaganden om hälso- och sjukvårdens
volymutveckling. Utredningen arbetade snabbt. Redan i april var den färdig
med sitt resultat och konstaterade att det skulle vara en kontinuerlig ökning
Prot. 1993/94:122
lOjuni1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
153
Prot. 1993/94:122
lOjuni1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
154
av antalet utexaminerade läkare fram till år 2010. Men man sade samtidigt
att bedömningen var vansklig.
Regeringen har analyserat frågan vidare. Man har konstaterat att det är
rimligt att nu göra en något annorlunda dimensionering än den tidigare och
föreslår en viss minskning. Man får med de olika fakulteterna förhandla fram
en fördelning som är rimlig ur många olika aspekter. Det innebär 40 platser
färre i Lund, 40 platser färre vid Karolinska institutet i Stockholm, 20 platser
färre i Uppsala och Göteborg.
Socialdemokraterna lägger sig på nivån som innebär halva denna minsk-
ning. De föreslår minskningar av antalet platser i Lund och vid Karolinska
institutet och undantar i detta avseende Göteborg och Uppsala. Vad som
egentligen ligger bakom socialdemokraternas bedömning går inte riktigt att
utläsa av vare sig deras motion eller av Lena Hjelm-Walléns inlägg.
Jag tycker att den bedömning som framkom vid uppvaktningar i utskottet
och som framkom av propositionens text visar att regeringens bedömning
troligen är den rimligaste. En minskning med ungefär 120 platser är en nivå
som vi i dagsläget bör utgå från.
Därmed yrkar jag avslag på socialdemokraternas förslag till dimensione-
ringsminskning.
Lena Hjelm-Wallén uppehöll sig också en lång stund vid de s.k. ideolo-
giska skygglappar som regeringen skulle ha och att regeringen var styrd av
moderaternas ideologi, medan de andra partierna bara var släpvagnar i sam-
manhanget. Jag förstår inte riktigt Lena Hjelm-Walléns argumentation. Hon
konkretiserade inte i något avseende. Jag uppfattade hennes litet exposéar-
tade anförande som ett slags valmanifest att användas i annnat sammanhang
utanför denna kammare. Det må så vara.
Jag vill bara ta upp ytterligare en fråga i Lena Hjelm-Walléns anförande,
nämligen frågan om stiftelser. Jag är frestad att hänvisa till den debatt som
Lena Hjelm-Wallén och jag hade med varandra för ungefär ett år sedan, då
vi utredde frågan ganska noggrant. Hon talade nu om att stiftelserna finan-
sierades med AP-fondsmedel eller medel som skulle gå till pensionärerna.
Den frågan, Lena Hjelm-Wallén, har vi utrett en gång för alla. Jag hänvisar
till finansutskottets betänkande från januari i år osv. Det finns många bevis
från denna kammares debatter för att Lena Hjelm-Wallén har fel på den här
punkten. Vidare säger hon att vi i stället borde ha finansierat stiftelserna via
budgeten. Man får det klara intrycket att socialdemokraterna egentligen inte
alls vill göra denna forskningssatsning.
Anf. 154 LENA HJELM-WALLÉN (s) replik:
Herr talman! Vi socialdemokrater kommer att fortsätta att envisas med
att det faktiskt är bättre att människor får utlopp för sitt utbildningsintresse
i stället för att stå i arbetslöshetskön. Det är därför som vi vill satsa på vuxen-
utbildning. Det är därför som vi också satsar ännu mer på det tredje gymna-
sieåret än vad regeringen gör.
När det gäller högskolans dimensionering är skillnaden mellan oss social-
demokrater och de borgerliga ledamöterna av denna riksdag samt regering-
arna, då och nu, att när vi socialdemokrater var i regeringsställning, lyssnade
vi på den borgerliga oppositionen. Men det fanns en kritik 1990-1991 mot
att dimensioneringen var för låg. Vi lyssnade och tog intryck. Därför fattade
riksdagen ett ganska enhälligt beslut våren 1991 om att kraftigt öka dimen-
sioneringen. Det var ett trendbrott. Sedan dess har ökningen blivit avsevärd,
vilket är viktigt och bra.
Jag förstår att frågan om läkarutbildningen, särskilt när det gäller Göte-
borgs utsatta situation, är något knepig för Rune Rydén, eftersom han och
den borgerliga majoriteten tog intryck av uppvaktningar i bl.a. utbildnings-
utskottet, vilka ansåg att en så stor nedskärning icke skulle ske. Sedan blev
man överkörd av finansutskottet.
Jag tycker att Rune Rydén skall stå på sig och också här i kammaren i dag
hävda den åsikt som han hade i utbildningsutskottet, så kan vi ordna så att
Göteborg får sina platser. Det gäller bara att stödja vår reservation så kan
man klara det. Det är en alltför drastisk minskning som regeringen har före-
slagit. I dimensioneringsfrågor är det alltid fråga om bedömningar, eftersom
ingen vet säkert. Men detta är vår och många andras bedömning.
Vi föreslog ett forskningsprogram som väl motsvarade det som regeringen
kom fram till, när man gick in och tog medel som man egentligen inte alls
hade rätt till i detta sammanhang, nämligen AP-fondsmedlen.
Det är litet konstigt att Rune Rydén, efter så pass många debatter, ännu
inte har förstått att AP-fonderna faktiskt har något med pensioner att göra.
Löntagarfondsmedlen var en del i AP-fonderna och ingen separat del.
Anf. 155 RUNE RYDÉN (m) replik:
Herr talman! Låt mig börja med att säga till Lena Hjelm-Wallén att hon
ingenting har läst och ingenting förstått av den debatt som vi har fört om
löntagarfondsmedlen.
Jag har hänvisat till tidigare debatter, och jag ber henne att gå tillbaka och
läsa dem. Ta del av de betänkanden som finns från finansutskottet, även från
den debatt som vi två hade för ungefär ett år sedan! Då kommer Lena
Hjelm-Wallén att få klart för sig hur sakernas tillstånd verkligen är. Låt oss
därmed avföra denna fråga från dagordningen.
Lena Hjelm-Wallén sade ungefär så här: På vår tid lyssnade vi på den bor-
gerliga oppositionen. Våren 1991 skedde det minsann ett trendbrott. Då
ökade vi utbildningsvolymen rejält. Ja, det är alldeles korrekt, och det var
ett enhälligt utskottsbetänkande. I annat fall hade man nämligen blivit över-
körd. Således passade man på att följa majoriteten, och det må så vara. Det
är kanske en riktig åtgärd att göra på det sättet.
Vad som skiljer när det gäller den politik som då fördes av den dåvarande
oppositionen och den politik som förs av den nuvarande oppositionen är att
de socialdemokratiska förslagen med anledning av kompletteringsproposi-
tionen den här gången så att säga har lyft sig från verklighetens ram. Det
handlar om en ökning, och det är fråga om så stora volymer att man inte
klarar av att ta hand om de här platserna ute på fältet vare sig när det gäller
antalet lärare eller när det gäller antalet elever. Det senare är inte det minst
viktiga. Om utbildning skall ske bör det väl finnas någon på plats. Det har
man inte kunnat visa, så det är något som Lena Hjelm-Wallén borde tänka
på i den här debatten.
I fråga om läkarutbildningen konstaterar Lena Hjelm-Wallén vad jag har
Prot. 1993/94:122
lOjuni1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
155
Prot. 1993/94:122
lOjuni1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
156
sagt, nämligen att detta är en bedömningsfråga. Det är svårt att exakt veta
vilken nivå man skall lägga sig på. Personligen tycker jag att det som fram-
förs i propositionen och det som man stannat för i finansutskottet är en rimlig
bedömning, och den står jag bakom.
Anf. 156 LENA HJELM-WALLÉN (s) replik:
Herr talman! Rune Rydén rekommenderar mig att läsa vad moderata fö-
reträdare tidigare har sagt om Löntagarfonderna. Men det hjälper väl inte
att läsa det som man uppfattar som förvanskningar av verkligheten. Varför
skulle regeringen annars föreslå att reglementet för AP-fonderna är det som
skulle förändras för att Per Unckel över huvud taget skulle komma åt de här
pengarna, som han sedan placerade i forskningsstiftelser?
Löntagarfondsmedel har varit en del av AP-fonderna. Därmed har de va-
rit en del av det som skall garantera våra framtida pensioner. Det är inte
precis överskott när det gäller sådana pengar, Rune Rydén!
Rune Rydén säger att det inte är möjligt att öka utbildningsvolymen ytter-
ligare i högskolan. Men det har vi hört vaije gång vi har kommit med sådana
förslag. I alla fall har regeringen i allmänhet en tid senare sjösatt sådana här
ökningar. Vi tackar för det. Men det är litet konstiga anklagelser som riktas
mot oss, särskilt som vi har varit så noga med att ha kontakt med högsko-
lorna ute på fältet innan vi har lagt fram våra förslag. Och de förslag som vi
har lagt fram är realistiska!
Herr talman! Åsikterna skiljer kraftigt när det gäller utbildningspolitiken,
och det är klart att det gäller starka värderingar. Dessa skall tydliggöras i
debatten.
Jag vill tacka Rune Rydén för den debatt som vi nu haft inför sommarav-
slutningen här. Jag vill också tacka alla ledamöter i utbildningsutskottet med
vår värderade ordförande Hans Nyhage i spetsen för både heta debatter och
ett mycket gott kamratskap under den här mandatperioden.
Anf. 157 RUNE RYDÉN (m) replik:
Herr talman! Låt mig få returnera tacket till Lena Hjelm-Wallén och säga
att fru vice ordföranden i utbildningsutskottet alltid har varit en mycket trev-
lig meddebattör. Jag ser fram emot ytterligare debatter med Lena Hjelm-
Wallén i olika sammanhang. Jag vill också instämma i tacket till övriga leda-
möter och suppleanter i utskottet liksom till kansliet och önska alla en trevlig
och glad sommar.
Så till saken igen. Låt oss bara konstatera att vi har olika uppfattningar i
AP-fondsfrågan och i löntagarfondsfrågan. Det verkar vara omöjligt att få
socialdemokraterna att förstå att det finns klara skillnader i sak här. Men jag
tycker att vi denna sena timme inte skall föra en djupare debatt om det. Här
föreligger dock en klar skiljelinje mellan våra uppfattningar.
Lena Hjelm-Wallén tog upp en fråga som hon inte berörde i det förra in-
lägget, nämligen frågan om en ökad volym beträffande högskolan. Däremot
togs den saken upp i Lena Hjelm-Walléns huvudanförande. Det är helt klart
att vi på denna punkt har olika uppfattningar. Vad jag talade om i min första
replik var ökningen av komvuxplatser och platser avseende det tredje gym-
nasieåret.
Den som ringer runt till mindre och medelstora högskolor får mycket rik-
tigt höra: Ja visst, vi kan öka. Man ser nämligen en chans att öka sina voly-
mer till nästan vilket pris som helst. Det förekommer en fight om större voly-
mer för att man sedan skall kunna säga: Hurra, vad vi är bra! Vi är duktiga.
Eller också kan man säga: Vi är bäst.
Problemet, Lena Hjelm-Wallén, är att det saknas kompetenta lärare. Om
det inte finns kompetenta lärare påverkar det undervisningens kvalitet. Nå-
got av det värsta för eleverna är just att de får en dålig undervisning, därför
att då gör man både högskolan och eleverna en riktig björntjänst. Det är
skälet till att vi inte har kunnat öka antagningsvolymen beträffande de
mindre och medelstora högskolorna mer än vad som har skett.
Det kan finnas olika uppfattningar om hur snabbt man i det här fallet skall
gå fram. Man har i alla fall ansträngt sig till den gräns som det för närvarande
finns förutsättningar för.
Anf. 158 DORIS HÅVIK (s):
Herr talman! Jag hade tänkt uppehålla mig vid ett antal motioner väckta
av ledamöter från Västsverige i anledning av propositionen om den ekono-
miska politiken. Det gäller utbildningen av läkare och tandläkare.
Vi som har skrivit under motionerna representerar Göteborg, Skaraborg,
Älvsborg, Södra Älvsborg, norra Halland och Bohuslän. Det gäller i första
hand medicinsk utbildning och forskning vid Göteborgs universitet. Medi-
cinsk utbildning och forskning är av naturliga skäl avgörande för sjukvårdens
kvalitet och utvecklingsmöjlighet. Men lika betydelsefulla, särskilt i ett
längre perspektiv, är förutsättningarna för den biomedicinska utvecklingen.
Det gäller både framtida behandlingsmöjligheter och industriell utveckling.
Kvalificerade analyser hävdar att den industriekonomiska potentialen
inom biomedicin är minst lika stor som elektronikindustrins. Göteborg och
Västsverige har hittills hävdat sig väl i alla dessa avseenden.
En förutsättning för fortsatt utveckling, och för en positiv utveckling, är
att den medicinska fakulteten får tillräckliga resurser till grundutbildningen.
Det är viktigt av flera skäl. Den västsvenska regionen måste på samma vill-
kor som andra regioner kunna erbjuda sina ungdomar utbildningsmöjlighe-
ter inom viktiga områden. Så är inte fallet i dag, vilket framgår.
Grundutbildningen utgör en rekryteringsbas för forskarutbildningen. En
låg, och dessutom sjunkande, nivå innebär sämre förutsättningar att leva
upp till regeringens ambitioner att öka antalet disputerade forskare. Detta
innebär redan i dag svårigheter när det gäller att svara upp mot industrins
önskemål om kvalificerade medarbetare.
Jag tycker att det förtjänar att nämnas hur det ser ut när det gäller antalet
platser per miljon invånare i de olika regionerna.
1993 hade man i Göteborg 74,8 platser per miljon invånare. Där föreslås
en neddragning till 62,8 platser. Låt mig redan nu slå fast att det är absolut
lägsta siffran bland alla universitetsområden.
Linköping ligger högre - 81 platser per miljon invånare - och får behålla
sina platser. Lund med 128,8 platser stannar nu på 101,7 platser. Stockholm
och Uppsala har 117,6 platser och stannar på 99,5. Umeå har 135,1 platser
och stannar på samma antal 1994.
Prot. 1993/94:122
lOjuni1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
157
Prot. 1993/94:122
lOjuni1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
158
Göteborg har alltså vidkänts en betydande neddragning i detta samman-
hang. Ytterst är det fråga om den västsvenska regionens utveckling inom
kunskapsområdet. Men som anförts kommer det att kunna bli svårigheter
för den biomedicinska industrins utvecklingsmöjligheter framöver. Den
mångåriga och jag vill påstå framgångsrika satsningen på medicinsk forsk-
ning vid Göteborgs universitet har lett till ett väl utvecklat samarbete med
industrin. Totalt sysselsätts i Västsverige mer än 10 000 personer inom områ-
dena medicinsk teknik och läkemedel.
Regeringen har anfört skäl för att reducera utbildningsuppdragen inom
läkarutbildningen. Det är tveksamt om dessa har bärighet ens om man ser
enbart till sjukvårdens behov. Fortfarande är 12,5 % av läkartjänsterna i
Norrland obesatta. Långsiktiga behovsprognoser pekar på en läkarbrist i
början på 2000-talet, främst till följd av stor pensionsavgång i slutet på detta
sekel.
De lärarkandidater som påbörjar sin läkarutbildning till hösten kommer
att vara färdiga med sin specialistutbildning år 2007. Lägger man dessutom
till den forskningstunga industrins behov av läkarutbildad personal är voly-
men snarast för låg.
Jag skulle vilja till detta foga, utanför det skrivna materialet, att intag-
ningspoängen i Göteborg är utomordentligt hög. Man kan inte ta in alla sö-
kande. Dessa brukar i stället söka sig till Umeå. Därigenom fyller man plat-
serna där uppe. Men de studenterna kommer icke att stanna där uppe för att
täcka läkarbristen. De återkommer, enligt nyligen ihämtade uppgifter från
universitetet, till Göteborg efter några års studier. Den kliniska möjligheten
för dem är icke så stor i Umeå som i Göteborg.
Det betyder att dels kan de få ett års längre studier, beroende på att de
släpar efter, dels har de fått resa runt ett tag.
Den medicinska fakulteten har utvecklat en utbildning med en verklig na-
turvetenskaplig profil. Genom samarbete med pedagogisk forskning vid uni-
versitetet har nya inlärningsmetoder genomförts. Målsättningen är att stu-
denten skall tillägna sig kunskaper på djupet. En direkt anknytning till forsk-
ningen innebär att studenten också tillägnar sig kunskap om hur ny kunskap
genereras.
Visionen bakom dessa förändringar är att kunskapsutvecklingen inom me-
dicinen är så snabb att den enskilde läkaren måste förändra och fördjupa
sina kunskaper kontinuerligt under yrkesutövningen.
En annan vision med den naturvetenskapligt inriktade läkarutbildningen
är att den kan utgöra en bättre bas för forsknings- och utvecklingsarbete
inom biomedicin och därmed även utgöra en starkare bas för den biomedi-
cinska industrins behov.
Det är också viktigt att framhålla den stora betydelse medicinska fakulte-
ten har i tvärvetenskapliga projekt inom universitetet. Viktig forskning på-
går i tvärsnitten medicin-kemi och medicin-fysik. Även dessa har industri-
ella applikationsmöjligheter av stor potential. Mot denna bakgrund anser vi
att utbildningsuppdraget inom läkarutbildningen i Göteborg skall ökas till
att omfatta 145 studenter per år.
Jag har haft goda kontakter med universitetets rektor och med den person
som leder denna utbildning, liksom med Anders Welin, som är djupt bekym-
rad över utvecklingen. Han påstår att han har möjligheter att anställa betyd-
ligt fler, men han har icke möjligheter att vänta alltför länge om han ser att
trenden går ner. Han är beredd att skaffa studenter från de länder som har
samma utbildning som vi erbjuder i Göteborg.
Det är kanske inte med sorg men med förvåning från Anders Welins sida
som han konstaterar att den utvecklingen pågår. Jag trodde faktiskt att
samma regler gällde som för Chalmers: Om nationen behöver utbildning så
kommer regeringei. att ställa upp. En ledamot här i kammaren har uttalat
detta vid ett besök på Chalmers. När det gäller den utomordentliga och för
landet värdefulla utbildning som man har också här trodde jag att det också
var ett nationellt behov. Läkemedelsindustrin betyder oerhört mycket.
Jag har för mig att det var Rune Rydén som yttrade detta nästan nationella
uttryck: ”Om nationen kräver det kommer vi att ställa upp.” Kan det möjli-
gen bero på att det är en annan konstruktion på Chalmers nu än det var tidi-
gare?
Jag skall bara kort, herr talman, med tanke på att timmen är sen, beröra
den odontologiska fakulteten.
Jag har upplevt Rune Rydén som en trivsam person, men han var ganska
besk i sina kommentarer om att man ställer krav osv. och att den socialdemo-
kratiska regeringen minsann inte ställde upp.
Låt mig då erinra om att man var beredd att lägga ner tandläkarhögskolan
helt och hållet - årtalet var nog 1982. Socialdemokratiska ledamöter, med
precis samma sammansättning från olika län bland undertecknarna på mo-
tionerna som nu, motionerade om detta, och gick till botten med hela frågan.
Den odontologiska utbildningen finns fortfarande kvar. Det tycker jag fak-
tiskt är en framgång för oss och en fjäder i hatten för den socialdemokratiska
regeringen, som på detta sätt ställde upp när nationen så krävde.
Nu är man i bekymmer på den odontologiska fakulteten. Det krävs en all-
deles för stor minskning av antalet platser för att faktulteten skall se möjlig-
heter att kunna överleva och bedriva den utomordentliga forskning som den
odontologiska fakulteten i Göteborg är väl känd för.
Vi har nyligen varit där på besök och fått en bra information. Vi ställer
oss bakom kraven på en utbildningspotentiai som möjliggör en fortsatt ut-
bildning och ger fortsatt möjlighet att överleva. Den är nämligen en fråga
om överlevnad för den odontologiska fakulteten att ha ett tillräckligt utbild-
ningsunderlag.
Man har goda möjligheter att möta framtidens behov, men det kräver en
tillräckligt stor volym av tandläkarstuderande.
Jag vill sluta med att uttrycka min förvåning över att inte utbildningsminis-
tern är här och deltar i denna debatt. Han är så intresserad av forskning och
utveckling att jag ibland har tänkt: Han har ett nästan brinnande intresse för
forskning. Men jag hoppas att få ett positivt svar från Rune Rydén i stället.
I detta anförande instämde Rune Evensson, Ingvar Johnsson, Britt Boh-
lin, Torgny Larsson, Marianne Carlström, Lisbet Calner, Inga-Britt Johans-
son, Sten Östlund, Ingegerd Sahlström, Alf Eriksson, Ingvar Björk (alla s),
samt Stefan Kihlberg (nyd).
Prot. 1993/94:122
lOjuni1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
159
Prot. 1993/94:122
lOjuni1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
160
Anf. 159 RUNE RYDÉN (m) replik:
Herr talman! Jag vill till Doris Håvik säga att det var intressant att hon
ville lägga i min mun ett så viktigt yttrande som att Chalmers skulle räddas
”i nationens intresse”. Med bästa vilja i världen kan jag inte erinra mig att
jag har sagt detta. Jag har inte på den senaste tiden varit i Göteborg. Men
jag skall gärna för Doris Håvik och för andra göteborgare här i församlingen
bekänna att jag har en klockarkärlek till Chalmers.
Jag gjorde alla mina datakörningar för min avhandling på Chalmers, efter-
som det inte fanns något annat ställe i Sverige där man hade en datamaskin
av motsvarande kapacitet på den tiden. Jag står därför fortfarande i viss tack-
samhetsskuld till Chalmers för den stora hjälp som jag fick där under några
år.
Doris Håvik tog upp exemplet med vad som kunde ha hänt med Odontolo-
giska fakulteten i Göteborg i böljan på 80-talet. Det är litet synd om henne,
för om hon tänker efter ett varv - och det tror j ag att hon kommer att göra -
kommer hon att komma på att det var en socialdemokratisk regering som
lade fram en proposition om att hela Odontologiska fakulteten skulle läggas
ner och att den medicinska fakulteten vid Malmö allmänna sjukhus dess-
utom skulle svepas med. Det var drastiska tag det! Det redde ju upp sig, som
vi alla vet.
Doris Håvik talar nu varmt för en ökning av tandläkarutbildningen vid
Odontologiska fakulteten i Göteborg. Jag måste då göra henne besviken.
Hon har nämligen inte något stöd alls i utskottet, inte ens av sina egna parti-
vänner, för detta, utan utskottets betänkande är enigt när det gäller tandlä-
karutbildningen i landet. Det måste väl kännas litet bittert.
Doris Håvik talade också varmt om läkarutbildningen och ville inte bara
stöda den nuvarande volymen utan också öka den litet grand. Som jag har
sagt tidigare i kammaren har vi föreslagit att utbildningen skulle minska med
20 platser. Jag tycker att det är rimligt, med tanke på antalet platser vid Gö-
teborgs universitets medicinska fakultet. Dessutom finns det ett förhandlat
och väl genomarbetat förslag från departementet.
Jag har väldigt svårt att förstå att 20 utbildningsplatser vid Medicinska fa-
kulteten vid Göteborgs universitet skall vara avgörande för hur Hässle AB
lyckas med sin medicinska forskning inom sina nog så viktiga områden. Re-
kryteringen till Hässle sker nämligen ingalunda enbart från Medicinska fa-
kulteten vid Göteborgs universitet, utan den sker naturligtvis från samtliga
medicinska fakulteter vid Sveriges universitet. Man letar efter de mest kom-
petenta forskarna inom respektive områden, var än i Sverige - och för den
delen inte bara i Sverige utan även utomlands - de har skaffat sig den utbild-
ningen.
Det är självklart att forskningschefen vid Hässle säger att han skulle kunna
öka antalet nyantagna till sin verksamhet. Han talar ju i egen sak.
Anf. 160 DORIS HÅVIK (s) replik:
Herr talman! Jag gjorde inte någon hemlighet av att det var en social-
demokratisk regering som ville lägga ner Odontologcn i Göteborg. Vi från
Västsverige var emellertid precis lika indignerade då som vi är nu. Odontolo-
gen är kvar, och det beror på att vi hade sakliga argument för vår sak. Inte
minst skall vi väl alla vara glada för den internationellt kända forskning som
sker där, med väldigt många utländska studenter som vill ta del av implanta-
tionsmetoden och Brånemarksmetoden. Dessa metoder har betytt oerhört
mycket för patienter som har råkat ut för svåra skador. Jag följer denna ut-
veckling mycket noggrant.
Tycker Rune Rydén att det är rimligt att Göteborg har fått antalet platser
sänkt från 74,8 per miljon invånare till 62,8, medan Linköping ligger kvar
på 81? Jag är inte ute efter Linköping eller de andra högskoleorterna, utan
jag vill bara se till att det skall finnas en rimlig proportion när det gäller ut-
bildningen. Är det rimligt att man får den kraftiga neddragningen? Jag har
icke på något sätt fått se motivet, och det har inte heller någon annan i Göte-
borg eller i de olika regionerna fått göra.
Det har till partigrupperna kommit fax undertecknade av Rune Rydéns
partivän, kommunstyrelsens ordförande Johnny Magnusson. Han vänder sig
mycket kraftigt emot de här neddragningarna, såväl den inom läkarutbild-
ningen som den på odontologen.
Det har också kommit skrivelser från övriga landsting, från Jan Hallberg,
också han partivän till Rune Rydén och ordförande i Göteborgs sjukvårds-
styrelse, från Verna Rydén, ordförande i landstingsstyrelsen i Bohus läns
landsting, från Sven Skoglund, ordförande i landstingsstyrelsen i Halland,
från Gösta Davidsson, ordförande i landstingsstyrelsen i Älvsborgs län, och
från Birger Landahl, ordförande i landstingsstyrelsen i Skaraborgs läns
landsting. De skriver exakt vad jag har sagt här i kammaren - man vänder
sig emot förslaget. Landstingsföreträdarna har också tagit upp precis samma
tabell som jag redovisade tidigare, den om läkarutbildningen och universi-
tetet.
Det kan väl inte vara så att alla dessa människor är lika dumma som Rune
Rydén anser att jag är? Jag har stött mig på människor som jag trodde Rune
Rydén tyckte var förnuftiga, kloka, förutseende människor, som inte skulle
sätta sina namn under dessa dokument och faxa dem upp till oss och till samt-
liga partigrupper om det inte fanns allvar bakom.
Anf. 161 RUNE RYDÉN (m) replik:
Herr talman! Jag tror inte alls att dessa människor är dumma. De talar
naturligtvis i egen sak. De känner för Göteborgs intressen. Det är ett legitimt
intresse för deras del. Det är också legitimt att Doris Håvik arbetar för detta.
Hon kommer från Göteborg och har alltid på ett trevligt och intressant sätt
här i kammaren drivit inte bara Göteborgs frågor utan också andra politiska
frågor.
Jag har tidigare i ett inlägg sagt att det är utomordentligt svårt att hitta
den optimala dimensioneringen i det här sammanhanget. En utredning har
arbetat med den här frågan, och den föreslog en minskning. Regeringen har
följt upp utredningens förslag och föreslagit en minskning med 40 platser i
Lund, 40 på Karolinska institutet och 20 i Uppsala respektive i Göteborg.
Jag kan inte finna att Göteborg i och med detta proportionellt sett skulle bli
hårdare drabbat.
Jag delar inte heller den uppfattningen att Göteborg skulle ha så mycket
mindre läkarutbildning än andra orter. Man kan inte föra det resonemanget,
Prot. 1993/94:122
lOjuni1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994195
161
11 Riksdagens protokoll 1993194. Nr 122
Prot. 1993/94:122
lOjuni1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
162
eftersom det här är en rikstäckande utbildning, som finns utlokaliserad på
olika platser - det må vara Lund, Malmö, Göteborg, Stockholm, Uppsala
eller Umeå. Att man skall ta befolkningen i närområdet som ett underlag
för exakt hur stor utbildningen på en viss plats skall vara, är en uppfattning
som jag inte riktigt delar.
Herr talman! Med stor sannolikhet har Doris Håvik nu hållit sitt sista an-
förande här i kammaren. Nej, jag hör nu att hon tänker begära replik. Jag
har emellertid inte möjlighet att komma igen. Jag vill därför nu rikta ett
varmt tack till Doris Håvik för det arbete hon har lagt ner under de här åren.
Jag har alltid satt stort värde på att debattera med henne och diskutera med
henne i olika sammanhang. Jag önskar henne all lycka i framtiden.
Anf. 162 DORIS HÅVIK (s) replik:
Herr talman! Tack, Rune Rydén, för de vänliga orden!
Jag fick emellertid inte svar på min fråga om Rune Rydén tycker att det
är rimligt att Göteborg, som från böljan hade 74,8 utbildningsplatser per
miljon invånare, efter neddragningen kommer att ha 62,8 platser. Linköping
har då 81. Är den här neddragningen just nu rimlig? Jag ser att Rune Rydén
skakar på huvudet. Frågan får förbli obesvarad, eftersom jag inte fick något
svar när jag ställde den första gången - man kan ju fråga sig varför. Nu ställer
jag frågan en gång till. Låt frågan få stå obesvarad. Det är inget fel att så
sker i protokollet.
Anf. 163 LENNART FRIDÉN (m):
Herr talman! Det här skulle kunna bli en kort berättelse med paralleller
till uttrycket ”den som gapar över mycket mister ofta hela stycket”. Den mo-
tionjag hade tänkt plädera för har fått ett positivt utlåtande av utbildningsut-
skottet, men dess värre inte av finansutskottet, och jag konstaterar därför
att jag inte kan yrka bifall till den i dess nuvarande utformning. Jag skulle
annars ha gjort det. Det rör sig om motion 1993/94:Fi46.
Jag kan bara beklaga att så är fallet. Den fråga det bl.a. rör sig om är ut-
bildningen vid Göteborgs universitet. Den har diskuterats så pass ingående
alldeles nyligen i replikväxlingen att jag inte finner anledning att göra ytterli-
gare inlägg i den frågan.
Anf. 164 STEFAN KIHLBERG (nyd):
Herr talman! Också jag tänkte använda några minuter till att tala om lä-
kar- och tandläkarutbildningen. Av någon för mig outgrundlig anledning an-
ser regeringen att man för just läkar- och tandläkarutbildningen bör använda
mer eller mindre planekonomiska teorier för att söka detaljplanera.
Rune Rydén säger att det är svårt att bedöma. Nej, Rune Rydén, det är
enligt min mening omöjligt att bedöma. Alla tidigare prognoser över tillgång
och efterfrågan på välutbildad arbetskraft har en sak gemensamt. De slår
alltid fel, och ändå försöker man.
Varför just läkare och tandläkare? Det finns inte någon arbetslöshet bland
läkare, nationellt sett. Men det går bra många tusen arkitekter arbetslösa
och bra många tusen civilekonomer, men där skär man inte ned. Det är en
mycket märklig ordning. Jag har ännu inte fått någon vettig förklaring.
Det enda som bär någon slags rimlighet är att man har fallit undan för
skråväsendets sista utpost, nämligen Läkarförbundet och Tandläkarförbun-
det. De har alltid propagerat för och vill ha en liten bristsituation. Det är bra
för löneutvecklingen.
Det kan inte vara samhällsekonomiska skäl bakom detta. I så fall är det
fullständigt orimligt. Det handlar om några futtiga miljoner i detta samman-
hang. Argumentet att bara sjuk- och hälsovården är arbetsplatsen är också
falskt. Det har vi fått höra tidigare, bl.a. av Doris Håvik.
Den stora expansionen kommer utanför sjuk- och hälsovården - biomedi-
cinsk industri och liknande. Vi vet redan att de efterfrågar många fler läkare
och tvingas ta det näst bästa, nämligen naturvetare, när de helst vill ha lä-
kare.
Vi tycker att det är fel. Ny demokrati har som grundprincip att detta inte
skall styras från denna kammare. Det skall styras av de studerandes ambitio-
ner. Vi har grundprincipen att det skall vara fritt tillträde för behöriga sö-
kande. Den grundprincipen är viktig att värna i ett samhälle som hyllar ut-
bildning och människors möjligheter att utveckla sig.
Mycket riktigt har samtliga medicinska dekaner vid samtliga medicinska
fakulteter protesterat kraftfullt och med goda argument. Men dess värre har
det inte lyckats, även om utbildningsutskottet faktiskt gjorde ett seriöst för-
sök. Man lyckades i utskottet rätta till det värsta. Bl.a. fanns det mycket
goda skäl att rätta till missförhållanden i Göteborg.
Herr talman! Av någon underlig och för mig outgrundlig anledning kör
finansutskottet fullständigt över sina egna i regeringskretsen. Det är för mig
fullständigt obegripligt. Litar inte regeringsföreträdarna i finansutskottet på
sina kolleger i utbildningsutskottet i den här frågan?
Odontologiska fakulteten i Göteborg skall år 1994 straffas för ett fel som
man gjorde år 1977. Förra året var frågan uppe till diskussion. Det gäller
fakultetsanslaget. Detta är ett fel som tidigare var betydelselöst, men som
genom det nya resursfördelningssystemet faktiskt får betydelse. Det har vi-
sat sig på ett mycket allvarligt sätt drabba dess forskning, eller riskerar att
göra det.
När utbildningsutskottet förra året diskuterade detta hänvisades till den
utredning som departementet tillsatte för att ta reda på orsaken. Av det skä-
let ville vi inte göra någonting. När nu utredningen bekräftar detta och säger
att det är ett fel, säger utbildningsutskottet: Goddag, yxskaft!, och vill inte
göra någonting åt det.
Jag lyckades inte heller i utskottet att få en förklaring. Det skulle vara ro-
ligt att få den sakliga förklaringen här i kammaren. I avvaktan på att jag får
den, finns det bara en förklaring som har något slags bärkraft, och det är att
det inte handlar om sakargument.
Det handlar om något slags personliga vendettor mellan odontologen i
Göteborg och departementet, eller vad det nu är. Jag har inte lyckats spåra
det, men allt tyder på att det är så. Det vilar en unken lukt av akademiska
vendettor över detta.
Herr talman! Jag yrkar bifall till vår reservation nr 23 beträffande mom.
31 och 33. Risken är ganska stor att den faller. I andra hand har jag uppma-
nat min riksdagsgrupp att stödja socialdemokraternas reservation nr 22, ef-
Prot. 1993/94:122
lOjuni1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
163
|
Prot. 1993/94:122 |
tersom det är det näst bästa alternativet. Vi kan då åtminstone begränsa ned- |
Herr talman! Eftersom detta sannolikt är mitt sista anförande från denna
|
Den ekonomiska |
talarstol viil jag framföra ett tack till talmannen, alla kolleger i utskottet och Anf. 165 RUNE RYDÉN (m) replik: Herr talman! Jag vill till Stefan Kihlberg säga att det är svårt att göra en Man har efter utredningen gjort den bedömningen att examinationen vid I det perspektivet tror jag att man rör sig på mycket fast mark. Jag kan Stefan Kihlberg tog också upp ytterligare ett exempel. Det gällde anslaget Jag tycker att frågan fick en utmärkt behandling vid detta tillfälle. Jag vill Herr talman! Låt mig också rikta ett tack till Stefan Kihlberg för det trev- Anf. 166 STEFAN KIHLBERG (nyd) replik: Herr talman! Jag vänder mig emot att Rune Rydén säger att man befinner Jag tror att de flesta är överens om att det är omöjligt att göra den här Rune Rydén säger att detta är en nationell fråga. Men vi vet, Rune Rydén, Vi vet i dag att det finns vissa utländska universitet som specialiserat sig |
164
är en trång sektor i Sverige. Många fler vill bli läkare. Man skaffar sig bl.a.
utbildning på Irland.
Man skulle kunna säga: Vi kan lägga ner vår medicinska utbildning i Sve-
rige. Det blir billigare på det sättet, och så köper vi hem utbildningen och
låter andra stå för den. Men fortfarande har svensk medicinsk utbildning
rykte som en av de förnämsta i världen. Jag tycker att vi på något vis måste
ta detta nationella ansvar.
Anf. 167 RUNE RYDÉN (m) replik:
Herr talman! Låt mig bara säga till Stefan Kihlberg att jag tycker att det
skulle ha varit lämpligt om nydemokraterna hade tagit sitt ansvar på detta
område. Det är inte särskilt socialt ansvarsfullt att argumentera för att det
skulle vara fritt intag till dessa dyra utbildningar, där man för många miljoner
kronor skulle utbilda människor som sedan inte skulle finna en adekvat ar-
betsmarknad.
Anf. 168 STEFAN KIHLBERG (nyd) replik:
Herr talman! Nej, om det hade blivit så hade jag haft förståelse för den
synpunkten, men det blir ju inte så. I Sverige har vi aldrig sett en arbetslöshet
bland läkare som har varit något att tala om.
Men skulle en sådan arbetslöshet uppstå råder det en skriande brist inter-
nationellt. Det vore väl en förträfflig form av u-hjälp att erbjuda hälso- och
sjukvård och tandvård till länder som har en skriande brist på detta. Det vore
en utmärkt och praktisk form av bistånd.
Utbildningarna är dyra, javisst. Men jämför dem med t.ex. vissa yrkesin-
riktade gymnasieutbildningar! De är mycket dyrare, men när det gäller dem
för man inte alls samma resonemang. Det argumentet håller inte. Dessutom
är det trångsynt att mena att läkare bara skall jobba inom sjukvården. Fråga
Astra och Hässle! Se på expansionen inom läkemedelsindustrin och hur
mycket den industrin betyder för svensk ekonomi. Då ser man också vilken
kolossal potential som finns i framtiden för läkare.
Göteborgs medicinska fakultet har ju specialiserat sig i just denna riktning
för att skapa läkare som har en bredare kompetens och som har en mycket
bredare arbetsmarknad än bara sjukvården.
Anf. 169 BENGT DALSTRÖM (nyd):
Herr talman! Mitt ämnesområde platsar kanske egentligen inte i detta
sammanhang. Jag skulle kanske varit inne tidigare i debatten, men genom
vissa omständigheter blev det inte så.
Jag vill emellertid ta upp en angelägen fråga med anknytning till den fi-
nanspolitik som förs, och den gäller framför allt förutsättningarna och pro-
blemen kring småföretagens verksamhet.
Vi vet alla att det är de 400 000 småföretagen som är avgörande för landets
ekonomiska utveckling. Det är främst de som skapar nya jobb. Vi vet också
att ungdomsarbetslösheten är extremt hög och att den nu späds på med en
ny årskull om 150 000 ungdomar, som till största delen blir arbetslösa. Ung-
domspraktikplatserna räcker inte alls till, och de är för övrigt en temporär
lösning i arbetsmarknadskrisen.
Prot. 1993/94:122
lOjuni1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
165
12 Riksdagens protokoll 1993194. Nr 122
Prot. 1993/94:122
lOjuni1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
166
Här krävs ett nytänkande som på ett bättre sätt kan föra ut fler ungdomar
på arbetsmarknaden. Ny demokrati har under två år lagt fram förslag till
inrättande av ett lärlingssystem, baserat på goda erfarenheter från bl.a.
Tyskland. Vi har även motionerat om nya former av industriskolor. Mot bak-
grund av den stora bristen på ungdomsjobb är det förvånande att såväl rege-
ringspartierna som Socialdemokraterna har avslagit dessa sysselsättnings-
främjande förslag.
Vidare skapar de nuvarande arbetsrättsliga reglerna en onödig byråkrati,
och de kan avhålla småföretag från att nyanställa medarbetare. Ny demo-
krati föreslog en förlängning av provanställningstiden till 18 månader och att
alla företag med mindre än 25 anställda skulle undantas från LAS. Det är
förslag som skulle skapa tiotusentals nya jobb. Också detta är Ny demokrati-
förslag som riksdagen har avslagit.
Kapitalförsörjningen är fortfarande ett stort problem för småföretagen,
som inte har kunnat tillgodogöra sig de lösningar som vi erbjuder med risk-
kapitalbolag, typ Atle och Bure. Däremot har Industri- och nyföretagarfon-
den i och för sig fungerat bättre. Förhoppningsvis kommer även de reorgani-
serade utvecklingsfonderna i form av bolag att förbättra möjligheterna för
småföretagen att få mer riskkapital.
Med Ny demokrati som pådrivande kraft kommer nu äntligen situationen
för uppfinnare och innovatörer att förbättras genom stiftelsen Idécentrum,
men inte i tillräcklig utsträckning - långt därifrån. Fler nya jobb skulle ska-
pas om vi satsade ännu mer på uppfinnar- och innovationsföretagen.
Varför säger riksdagen nej till skattebefriade royaltyintäkter för nya pro-
dukter under exempelvis en 5-10-årsperiod? Varför säger riksdagen nej till
avdragsgilla patentkostnader för enskilda uppfinnare, till riskkapitalavdrag
för satsningar på innovationsprojekt och till nya innovationsfonder för kapi-
talplacerare?
Det är alla förslag från Ny demokrati som har avslagits här i kammaren.
Men som vanligt är vi litet för tidigt ute. Våra förslag dyker säkert upp på
annat håll under nästa mandatperiod.
Vi vet att bankerna fortfarande är mycket obenägna kreditgivare. Ny de-
mokrati föreslog också därför att en garatifond på 2 miljarder skulle inrättas
med anknytning till just Industri- och nyföretagarfondens verksamhet.
Företagarna, vars projekt eller idé har bedömts av denna fond får ju i da-
gens läge ställa upp med 10 % av kapitalbehovet. Fonden ställer upp med
30 % och banken med 60 %. Men även om fonden gör en positiv utvärdering
av projektet händer det alltför ofta att bankerna inte ställer upp med sin kre-
dit efter bedömning av risknivå och säkerheter. I det här läget skulle den
statliga garantifonden kunna utnyttjas, och banken skulle då inte kunna
neka till att bevilja krediten i fråga.
Vår tänkta finansiering av denna garantifond med pengar från Fond 92-
94 gick tyvärr snett. Förslaget avslogs i utskott och kammare. I andra hand
yrkade vi på en utredning om tanken på en statlig lånegaranti, en upplägg-
ning som skulle förbättra kreditsituationen på marknaden. Tyvärr ansågs
inte heller detta som intressant.
Så skall jag gå över till ett annat problem. Även om takten i företagskon-
kurserna minskar, kvarstår fortfarande en otidsenlig konkurslagstiftning.
Jag tänker då främst på prioriteringen av leverantörsskulder i samband med
konkurs. Det är för mig obegripligt att regeringen ännu inte kommit till skott
i denna fråga. Fortfarande gäller dominoeffekten - en konkurs drar många
leverantörer med sig i fallet, och därmed försvinner många till synes trygga
arbetstillfällen.
Herr talman! Jag har med detta korta spontana inlägg bara velat föra fram
och belysa några av Ny demokratis insatser och synpunkter vad gäller just
småföretagen och deras situation på marknaden och i politiken.
Jag vill avslutningsvis framföra en hälsning till kammarens ledamöter. Sälj
inte skinnet innan björnen är skjuten! Ny demokrati är inte uträknat. Väl-
jarna vill har oss kvar i politiken. En skön sommar, herr talman!
Anf. 170 LEIF BERGDAHL (nyd):
Herr talman! Jag skall tala om läkarutbildningen och tandläkarutbild-
ningen. Eftersom jag kommer att gå emot mitt partis deklarerade åsikt i frå-
gan om antalet läkarutbildningsplatser tror jag att mitt anförande kan ha ett
visst värde. Jag vet nämligen att flera av mina kolleger i Ny demokrati ännu
inte har tagit ställning i denna fråga. Jag skall som vanligt försöka vara tydlig,
och jag kommer inte att vara rädd för att trampa på några ömma tår.
Vi har för många läkare och tandläkare i Sverige. Man har beräknat tand-
läkaröverskottet till minst 2 000. En del av överskottet kommer säkerligen
att uppslukas genom det enligt min och vetenskapens mening galna beslutet
att förbjuda amalgam. Det finns alltså inget vetenskapligt stöd för förbudet,
och Sverige är det första land som har begått denna dumhet.
Jag kan lova att detta kommer att kosta mycket pengar. Så kostar t.ex. en
fyllning i en hörntand som utförs som en amalgamkrona ungefär 300 kr. Den
får nu utföras i kompositmaterial, som kostar ungefär fem gånger så mycket.
Så är det rakt igenom. En plastfyllning håller bara ungefär en fjärdedel av
den tid i kroppen som en amalgamfyllning håller.
Det kommer att behövas många tandläkartjänster för att klara de nya be-
stämmelserna. Hur många är inte lätt att säga. Socialstyrelsen beräknar att
det blir ungefär 500 tjänster, men det är en osäker beräkning.
Läkaröverskottet är svårt att uppskatta. Det finns visserligen ett antal ar-
betslösa läkare, men det är inte hela sanningen. Min personliga kvalificerade
gissning är att vi har minst lika många läkare för mycket som övertaliga tand-
läkare, dvs. minst 2000 övertaliga läkare.
Distriktsläkarna i Sverige i dag behandlar ungefär tio patienter per dag.
Före 1970, när de hade prestationsersättning, behandlade de 20 patienter om
dagen. Så är också fallet med utländska läkare.
Om man fick upp farten på distriktsläkarna, så att de arbetade lika hårt
som läkarna utomlands, kunde man därigenom spara in 2 000 tjänster. Jag
tycker därför att man skall dra ned antalet medicinska utbildningsplatser
med 120.
Det har här talats mycket om Göteborg. Det finns många som inte vill att
läkarutbildningen där skall minska. I Dagens Nyheter för någon månad se-
dan fanns det dock en artikel om oegentligheter vid medicinska fakulteten.
Dåvarande dekanus och en av de mera framträdande professorerna sålde
Prot. 1993/94:122
lOjuni1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
167
Prot. 1993/94:122
lOjuni1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
där utbildningstjänster privat till Mellanöstern. Är det ont om läkarutbild-
ningsplatser när personalen kan ägna sig åt sådana här affärer på egen hand?
En fråga som hänger ihop med detta är följande. Sverige tar vaije år emot
nästan 300 läkare med utländsk utbildning. Vi dränerar därigenom tyvärr
många u-länder på läkare. En läkare har exempelvis i många öststater en
månadslön på ca 300 kr. Man kan då förstå att Sverige lockar. Man kan själv
tänka sig att en svensk läkare utomlands skulle erbjudas en hundra gånger
större lön än här, dvs. ungefär 3 miljoner kronor i månaden. Det är klart att
den läkaren skulle överväga att flytta utomlands.
Jag tror att det i detta sammanhang inte räcker med att minska antalet
läkarutbildningsplatser. Man måste också införa strängare krav och försöka
förhindra att läkare kommer till Sverige, främst läkare från u-ländema. De
behövs så väl där borta.
Överläggningen var härmed avslutad.
Mom. 1 (allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken)
1. utskottet
2. res. 1 (s)
3. res. 2 (nyd)
4. men. i motsvarande del (v)
Förberedande votering 1:
18 för res. 2
11 för men.
273 avstod
47 frånvarande
Kammaren biträdde res. 2.
Förberedande votering 2:
141 för res. 1
15 för res. 2
146 avstod
47 frånvarande
Kammaren biträdde res. 1.
Huvudvotering:
153 för utskottet
126 för res. 1
23 avstod
47 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 72 m, 28 fp, 28 c, 24 kds, 1 -
För res. 1: 124 s, 1 v, 1 -
Avstod: 15 nyd, 7 v, 1 -
Frånvarande: 14 s, 8 m, 5 fp, 3 c, 2 kds, 8 nyd, 6 v, 1 -
168
Mom. 2 (penningpolitiken)
1. utskottet
2. res. 3 (s)
3. res. 4 (nyd)
Förberedande votering:
Res. 4 ställdes mot res. 3 som biträddes med acklamation.
Huvudvotering:
153 för utskottet
126 för res. 3
23 avstod
47 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 72 m, 28 fp, 28 c, 24 kds, 1 -
För res. 3: 124 s, 1 v, 1 -
Avstod: 15 nyd, 7 v, 1 -
Frånvarande: 14 s, 8 m, 5 fp, 3 c, 2 kds, 8 nyd, 6 v, 1 -
Mom. 4 (den ekonomiska politiken och EU:s konvergenskrav)
1. utskottet
2. res. 5 (nyd)
Votering:
280 för utskottet
15 för res. 5
8 avstod
46 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 125 s, 72 m, 28 fp, 28 c, 24 kds, 1 v, 2-
För res. 5: 15 nyd
Avstod: 7 v, 1 -
Frånvarande: 13 s, 8 m, 5 fp, 3 c, 2 kds, 8 nyd, 6 v, 1 -
Mom. 5 (arbetsmarknadspolitikens inriktning och omfattning)
1. utskottet
2. res. 6 (s)
3. men. i motsvarande del (v)
Förberedande votering:
Men. ställdes mot res. 6 som biträddes med acklamation.
Huvudvotering:
151 för utskottet
131 för res. 6
18 avstod
49 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 1 s, 71 m, 28 fp, 27 c, 23 kds, 1 -
För res. 6: 123 s, 7 v, 1 -
Prot. 1993/94:122
lOjuni1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
169
|
Prot. 1993/94:122 |
Avstod: 1 m, 15 nyd, 1 v, 1 - Frånvarande: 14 s, 8 m, 5 fp, 4 c, 3 kds, 8 nyd, 6 v, 1 - |
|
Den ekonomiska |
Mom. 6 (Arbetsmarknadsverkets förvaltningskostnader) 1. utskottet 2. res. 8 (s) Kammaren biföll utskottets hemställan med acklamation. |
|
1994/95 |
Mom. 7 (de arbetsmarknadspolitiska åtgärdernas inriktning) 1. utskottet 2. res. 9 (s) 3. men. i motsvarande del (v) Förberedande votering: Men. ställdes mot res. 9 som biträddes med acklamation. Huvudvotering: 165 för utskottet 134 för res. 9 3 avstod 47 frånvarande Kammaren biföll utskottets hemställan. Partivis fördelning av rösterna: För utskottet: 72 m, 28 fp, 28 c, 24 kds, 12 nyd, 1 - För res. 9: 124 s, 8 v, 2 - Avstod: 3 nyd Frånvarande: 14 s, 8 m, 5 fp, 3 c, 2 kds, 8 nyd, 6 v, 1 - Mom. 8 (främjande av kvinnligt företagande) 1. utskottet 2. res. 10 (s) Kammaren biföll utskottets hemställan med acklamation. Mom. 9 (ungdomsarbetslöshet) 1. utskottet 2. res. 11 (s) 3. men. i motsvarande del (v) Förberedande votering: 126 för res. 11 8 för men. 168 avstod 47 frånvarande Kammaren biträdde res. 11. Huvudvotering: 166 för utskottet 135 för res. 11 1 avstod 47 frånvarande Kammaren biföll utskottets hemställan. |
|
170 |
Partivis fördelning av rösterna: |
För utskottet: 71 m, 28 fp, 28 c, 24 kds, 14 nyd, 1 -
För res. 11: 124 s, 1 m, 8 v, 2-
Avstod: 1 nyd
Frånvarande: 14 s, 8 m, 5 fp, 3 c, 2 kds, 8 nyd, 6 v, 1 -
Mom. 11 (förstärkning av arbetsförmedlingen)
1. utskottet
2. res. 12 (s)
Kammaren biföll utskottets hemställan med acklamation.
Mom. 12 (extra informationsinsatser)
1. utskottet
2. res. 13 (s)
Kammaren biföll utskottets hemställan med acklamation.
Mom. 15 (akademikerpraktik)
1. utskottet
2. res. 14 (s)
Kammaren biföll utskottets hemställan med acklamation.
Mom. 22 (lönebidrag)
1. utskottet
2. res. 17 (s)
Kammaren biföll utskottets hemställan med acklamation.
Mom. 27 (skolväsendet)
1. utskottet
2. res. 20 (s)
Votering:
167 för utskottet
135 för res. 20
47 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 72 m, 27 fp, 28 c, 24 kds, 15 nyd, 1 -
För res. 20: 124 s, 1 fp, 8 v, 2-
Frånvarande: 14 s, 8 m, 5 fp, 3 c, 2 kds, 8 nyd, 6 v, 1 -
Mom. 28 (folkbildningen)
1. utskottet
2. res. 21 (s)
Votering:
167 för utskottet
133 för res. 21
49 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 72 m, 28 fp, 27 c, 24 kds, 15 nyd, 1 -
Prot. 1993/94:122
lOjuni1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
171
|
Prot. 1993/94:122 |
För res. 21: 123 s, 8 v, 2- Frånvarande: 15 s, 8 m, 5 fp, 4 c, 2 kds, 8 nyd, 6 v, 1 - |
|
Den ekonomiska |
Mom. 31 - 33 (dimensioneringen av läkar- och tandläkarutbildningen samt 1. utskottet 2. res. 22 (s) 3. res. 23 (nyd) 4. utskottets hemställan med den ändring däri som föranleddes av bifall till Förberedande votering 1: 16 för res. 23 11 för mot. 274 avstod 48 frånvarande Kammaren biträdde res. 23. Förberedande votering 2: 132 för res. 22 15 för res. 23 156 avstod 46 frånvarande Kammaren biträdde res. 22. Votering: 149 för utskottet 140 för res. 22 8 avstod 52 frånvarande Kammaren biföll utskottets hemställan. Partivis fördelning av rösterna: För utskottet: 70 m, 22 fp, 28 c, 22 kds, 6 nyd, 1 - För res. 22: 123 s, 7 nyd, 8 v, 2 - Avstod: 4 fp, 2 kds, 2 nyd Frånvarande: 15 s, 10 m, 7 fp, 3 c, 2 kds, 8 nyd, 6 v, 1 - Claus Zaar (nyd) anmälde att han avsett att avstå från att rösta men marke- Mom. 37 (anslag till Vissa särskilda utgifter inom universitet och högskolor 1. utskottet 2. res. 24 (s) Votering: 168 för utskottet 133 för res. 24 48 frånvarande Kammaren biföll utskottets hemställan. Partivis fördelning av rösterna: För utskottet: 72 m, 28 fp, 28 c, 24 kds, 15 nyd, 1 - |
172
För res. 24: 123 s, 8 v, 2-
Frånvarande: 15 s, 8 m, 5 fp, 3 c, 2 kds, 8 nyd, 6 v, 1 -
Mom. 39 (trainee-utbildning)
1. utskottet
2. res. 25 (s)
Kammaren biföll utskottets hemställan med acklamation.
Mom. 43 (ränta på studielån under värnpliktstjänstgöring)
1. utskottet
2. res. 27 (s)
Kammaren biföll utskottets hemställan med acklamation.
Mom. 54 (allmänna riktlinjer för budgetregleringen)
1. utskottet
2. res. 30 (s)
3. res. 31 (nyd)
Förberedande votering:
134 för res. 30
15 för res. 31
154 avstod
46 frånvarande
Kammaren biträdde res. 30.
Huvudvotering:
152 för utskottet
126 för res. 30
23 avstod
48 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 72 m, 28 fp, 28 c, 23 kds, 1 -
För res. 30: 123 s, 2 v, 1 -
Avstod: 1 kds, 15 nyd, 6 v, 1 -
Frånvarande: 15 s, 8 m, 5 fp, 3 c, 2 kds, 8 nyd, 6 v, 1 -
Tuve Skånberg (kds) anmälde att han avsett att rösta ja men markerats ha
avstått från att rösta.
Mom. 55 (avyttring av Atle och Bure)
1. utskottet
2. res. 32 (s)
Votering:
168 för utskottet
134 för res. 32
47 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 72 m, 28 fp, 28 c, 24 kds, 15 nyd, 1 -
Prot. 1993/94:122
lOjuni1994
Den ekonomiska
politiken och slutlig
budgetreglering
för budgetåret
1994/95
173
|
Prot. 1993/94:122 |
För res. 32: 124 s, 8 v, 2- Frånvarande: 14 s, 8 m, 5 fp, 3 c, 2 kds, 8 nyd, 6 v, 1 - |
|
Den ekonomiska |
Mom. 58 (finansiering av EU-avgift) 1. utskottet 2. men. i motsvarande del (v) Votering: 291 för utskottet 11 för men. 47 frånvarande Kammaren biföll utskottets hemställan. Partivis fördelning av rösterna: För utskottet: 125 s, 72 m, 28 fp, 26 c, 24 kds, 14 nyd, 2- För men.: 1 c, 1 nyd, 8 v, 1 - Frånvarande: 13 s, 8 m, 5 fp, 4 c, 2 kds, 8 nyd, 6 v, 1 - Mom. 62 (motionsfrågor från Socialdemokraterna som behandlats tidigare) 1. utskottet 2. res. 33 (s) Votering: 168 för utskottet 132 för res. 33 1 avstod 48 frånvarande Kammaren biföll utskottets hemställan. Partivis fördelning av rösterna: För utskottet: 72 m, 28 fp, 28 c, 24 kds, 15 nyd, 1 - För res. 33: 124 s, 7 v, 1 - Avstod: 1 Frånvarande: 14 s, 8 m, 5 fp, 3 c, 2 kds, 8 nyd, 7 v, 1 - Mom. 63 (motionsfrågor från Ny demokrati som behandlats tidigare) 1. utskottet 2. res. 34 (nyd) Votering: 285 för utskottet 17 för res. 34 1 avstod 46 frånvarande Kammaren biföll utskottets hemställan. Partivis fördelning av rösterna: För utskottet: 123 s, 72 m, 28 fp, 28 c, 24 kds, 8 v, 2- För res. 34: 2 s, 15 nyd Avstod: 1- Frånvarande: 13 s, 8 m, 5 fp, 3 c, 2 kds, 8 nyd, 6 v, 1 - Övriga moment |
|
174 |
Kammaren biföll utskottets hemställan. |
Anf. 171 TREDJE VICE TALMANNEN:
Jag får meddela att i morgon hålls bordläggningsplenum kl. 7.30.
Vidare äger arbetsplenum rum kl. 8.00 varvid behandlas arbetsmarknads-
utskottets betänkande AU26 Förnyad behandling av den fortsatta reforme-
ringen av arbetslöshetsförsäkringen samt finansutskottets betänkanden.
Partiledardebatten böljar kl. 9.00.
Vidare får jag meddela att statsminister Carl Bildt ca 20 minuter efter par-
tiledardebattens slut lämnar information om Öresundsbron.
Efter informationen och 5-10 minuters ajournering följer riksmötets av-
slutning.
Anmäldes och bordlädes
Propositionerna
1993/94:251 Förmynderskapslagstiftningen
1993/94:253 Ekonomisk reglering för år 1995 mellan landsting och kommu-
ner med anledning av ökat kommunalt ansvar för psykiskt störda
Förslag
1993/94:RR11 Riksdagens revisorers förslag angående tillsyn av skolan
Motionerna
med anledning av skriv. 1993/94:247 Investera i hälsa - Prioritera för hälsa
1993/94:So67 av Eva Zetterberg m.fl. (v)
1993/94:So68 av Bo Holmberg (s)
7 § Kammaren åtskildes kl. 23.02.
Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 4 § anf. 26 (delvis),
av förste vice talmannen därefter t.o.m. anf. 54 (delvis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m. anf. 86 (delvis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. anf. 99 (delvis),
Prot. 1993/94:122
lOjuni1994
175
Prot. 1993/94:122
lOjuni1994
av talmannen därefter t.o.m. anf. 123 (delvis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. ajourneringen kl. 17.56,
av förste vice talmannen därefter t.o.m. anf. 147 (delvis) och
av tredje vice talmannen därefter till sammanträdets slut.
Vid protokollet
GUNNAR GRENFORS
/Barbro Nordström
176
Innehållsförteckning
Fredagen den lOjuni
Prot. 1993/94:122
lOjuni1994
1 § Ny riksdagsledamot m.m.............................. 1
2 § Beslut rörande utskottsbetänkanden som slutdebatterats den 9
juni ........................................... 1
Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU18
Ärendet återförvisat till utskottet för ytterligare beredning
Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU19
3 § Förnyad behandling av vissa tandvårdsfrågor.............. 1
Socialförsäkringsutskottets betänkande SfU28
Debatt
Sigge Godin (fp)
Margareta Israelsson (s)
Arne Jansson (nyd)
Beslut ............................................... 4
Meddelande om arbetsmarknadsutskottets förnyade betänkande om
arbetslöshetsförsäkringen ........................... 4
4 § Den ekonomiska politiken och slutlig budgetreglering för budget-
året 1994/95 ..................................... 5
Finansutskottets betänkande FiU20
Debatt
Göran Persson (s)
lan Wachtmeister (nyd)
Johan Lönnroth (v)
Per-Ola Eriksson (c)
Talmannen (om debattreglerna)
Lars Tobisson (m)
Lars Leijonborg (fp)
Stefan Attefall (kds)
Finansminister Anne Wibble (fp)
Arne Kjörnsberg (s)
Dan Eriksson i Stockholm (nyd)
Bengt Wittbom (m)
Bo G Jenevall (nyd)
Lars Moquist (nyd)
Anita Johansson (s)
Lars Bäckström (v)
Kjell Johansson (fp)
Ivar Franzén (c)
Harry Staaf (kds)
Statsrådet Bo Lundgren (m)
Oskar Lindkvist (s)
Ingela Thalén (s)
177
Prot. 1993/94:122
lOjuni1994
Hans Andersson (v)
(forts.)
Ajournering .......................................... 128
Återupptagna förhandlingar .............................. 128
4 § (forts.) Den ekonomiska politiken och slutlig budgetreglering för
budgetåret 1994/95 (forts. FiU20)..................... 128
Elver Jonsson (fp)
Rose-Marie Frebran (kds)
Arbetsmarknadsminister Börje Hörnlund (c)
Lahja Exner (s)
Berit Oscarsson (s)
Carl-Johan Wilson (fp)
Lena Hjelm-Wallén (s)
Rune Rydén (m)
Doris Håvik (s)
Lennart Fridén (m)
Stefan Kihlberg (nyd)
Bengt Dalström (nyd)
Leif Bergdahl (nyd)
Beslut ............................................... 168
5 § Meddelande om kammarens sammanträden lördagen den 11 juni 175
6 § Bordläggning ...................................... 175
178
gotab 46902, Stockholm 1994