Protokoll
1993/94:102
Företogs val av en riksdagens ombudsman (justitieombudsman).
Anf. 1 THAGE G PETERSON (s):
Fru talman! Valperioden för justitieombudsmannen Jan Pennlöv utgår un-
der innevarande kalenderår.
Med anledning härav har konstitutionsutskottet berett frågan om val av
justitieombudsman.
Konstitutionsutskottet föreslår enhälligt att riksdagen för tiden från valet
till dess nytt val har genomförts under fjärde året därefter omväljer justitie-
ombudsman Jan Pennlöv.
Kammaren biföll konstitutionsutskottets förslag och utsåg därmed - för
tiden från valet till dess nytt val genomförts under fjärde året därefter - till
justitieombudsman
Jan Pennlöv
Justerades protokollet för den 28 april.
Föredrogs och hänvisades
Motionerna
1993/94:Sf47-Sf51 till socialförsäkringsutskottet
1993/94:Krl4-Krl6 till kulturutskottet
1993/94:K66 och K67 till konstitutionsutskottet
1 Riksdagens protokoll 1993194. Nr 102
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Föredrogs men bordlädes åter
Lagutskottets betänkanden 1993/94:LU23 och LU26
Socialförsäkringsutskottets betänkanden 1993/94:SfU16 och SfU22
Utbildningsutskottets betänkanden 1993/94:UbU9, UbUlö och UbU17
Trafikutskottets betänkanden 1993/94:TU28 och TU29
Näringsutskottets betänkanden 1993/94:NU19 och NU28
5 § Beslut rörande utskottsbetänkande som slutdebatterats den
29 april
Mom. 1 (reformering av socialförsäkringssystemet)
1. utskottet
2. res. 1 (nyd)
Votering:
280 för utskottet
19 för res. 1
50 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 118 s, 70 m, 28 fp, 29 c, 22 kds, 10 v, 3 -
För res. 1: 19 nyd
Frånvarande: 20 s, 10 m, 5 fp, 2 c, 4 kds, 4 nyd, 4 v, 1 -
Mom. 3 (långa sjukfall)
1. utskottet
2. men. i motsvarande del (v)
Votering:
270 för utskottet
14 för men.
15 avstod
50 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 117 s, 70 m, 28 fp, 27 c, 22 kds, 5 nyd, 1 -
För men.: 2 s, 10 v, 2 -
Avstod: 15 nyd
Frånvarande: 19 s, 10 m, 5 fp, 4 c, 4 kds, 3 nyd, 4 v, 1 -
Mom. 13 (ersättning vid arbetsskada)
1. utskottet
2. res. 5 (nyd)
Votering:
282 för utskottet
21 för res. 5
46 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 119 s, 70 m, 28 fp, 29 c, 22 kds, 11 v, 3 -
För res. 5: 1 s, 20 nyd
Frånvarande: 18 s, 10 m, 5 fp, 2 c, 4 kds, 3 nyd, 3 v, 1 -
Hans Göran Franck (s) anmälde att han avsett att rösta ja men markerats ha
röstat nej.
Mom. 16 (konventioner)
1. utskottet
2. men. i motsvarande del (v)
Votering:
290 för utskottet
13 för men.
46 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 120 s, 70 m, 28 fp, 29 c, 22 kds, 20 nyd, 1 -
För men.: liv, 2-
Frånvarande: 18 s, 10 m, 5 fp, 2 c, 4 kds, 3 nyd, 3 v, 1 -
Mom. 23 (efterkontroll av förtidspensioner)
1. utskottet
2. res. 7 (nyd)
Votering:
283 för utskottet
20 för res. 7
46 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 120 s, 70 m, 28 fp, 29 c, 22 kds, 11 v, 3 -
För res. 7: 20 nyd
Frånvarande: 18 s, 10 m, 5 fp, 2 c, 4 kds, 3 nyd, 3 v, 1 -
Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Talmannen meddelade att arbetsmarknadsutskottets betänkanden AU17,
AU22 och AU23 skulle avgöras i ett sammanhang efter avslutad debatt.
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Jämställdhets-
politiken
Föredrogs
arbetsmarknadsutskottets betänkande
1993/94:AU17 Jämställdhetspolitiken: Delad makt - delat ansvar (prop.
1993/94:147).
Anf. 2 BERIT ANDNOR (s):
Fru talman! Kan man kompromissa om jämställdheten? Kan man ena da-
gen lägga fram förslag som får jämställdheten mellan könen att ta stora steg
tillbaka och andra dagen försöka skyla över det med att föreslå åtgärder som
i sig är riktiga ur jämställdhetssynpunkt men som måste betraktas som
mindre genomgripande? Uppenbarligen försöker sig jämställdhetsminister
Bengt Westerberg på detta konststycke.
Vi socialdemokrater anser att regeringens proposition om jämställdheten
måste ses mot bakgrund av dess politik i övrigt. Propositionen är ett utslag av
att regeringen inom jämställdhetens mer lättskötta domäner försöker lägga
plåster på en utveckling som egentligen kräver både operation och stödför-
band. Det är bara att konstatera att tre år med regeringen Bildt inneburit att
kvinnornas ställning kraftigt försvagats och att det har varit och är baksla-
gens tid för kvinnorna.
Under tre år har vi nu sett starten på ett gigantiskt systemskifte, som i flera
avseenden har drabbat och kommer att drabba kvinnorna hårdast. Den bor-
gerliga regeringens politik leder till ett samhälle med massarbetslöshet, ned-
rustad gemensam sektor och ökade klasskillnader, ett tudelat samhälle, ett
råare och kyligare Sverige.
Under regeringen Bildts mandatperiod försvinner 10 % av alla jobb i Sve-
rige. Det betyder enligt OECD att tre gånger så många arbeten förvinner
här som i länderna i EU.
Över 600 000 människor står nu utan arbete. 140 000 personer är långtids-
arbetslösa. 90 000 ungdomar är öppet arbetslösa. Deltidsarbetslösheten
ökar. Förvärvsfrekvensen sjunker för både kvinnor och män. 139 000 kvin-
nor har lämnat arbetskraften på två år. Detta är ett förödande betyg för rege-
ringen.
Varje människa, oavsett kön, skall ha rätt att leva sitt liv i frihet och obe-
roende. När 13-14 % av arbetskraften saknar ett riktigt jobb är detta det
verkliga hotet mot kvinnors ställning i samhället. Ett eget arbete med en lön
som går att leva på är grunden för vår frihet och vårt oberoende, på samma
sätt som det är det för männen. Massarbetslösheten är därför ett dråpslag
mot jämställdheten och välfärden.
Sambandet mellan den gemensamma sektorns omfattning och kvinnors
ställning i samhället är odiskutabelt. För jämställdheten i arbetslivet är en
välutbyggd och väl fungerande gemensam sektor av avgörande betydelse.
Regeringen räknar med att 34 000 personer i år mister sina anställningar i
kommuner och landsting. Under 1992 och 1993 försvann 68 000 jobb. Detta
innebär att den gemensamma sektorn minskar med över 100 000 arbeten un-
der dessa tre år. Ytterligare 60 000 jobb skall bort til) 1998. Det är en ned-
montering av det gemensamma som inte bara motiveras av den ekonomiska
krisen utan som också sker av ideologiska skäl. Privatisering och minskad
gemensam sektor är ett mål i sig för regeringen Bildt.
Förslaget om s.k. pigavdrag är en logisk följd av regeringens synsätt. Den
som inte har råd att anlita hemhjälp skall med sina inbetalda skatter subven-
tionera hemhjälpen för dem som har det bättre ställt. Segregationstenden-
serna är redan tydliga inom bostadsområdet, skolan och barnomsorgen. De
skall nu fortsätta på arbetsmarknaden genom ett system med ett lågavlönat,
privatanställt tjänsteproletariat, sannolikt till övervägande del bestående av
kvinnor.
Regeringen försämrar arbetsrätten och skapar nya tillfälliga anställningar.
Avsikten är att göra den anställda mer otrygg, minska löntagarnas inflytande
och stärka arbetsgivarnas ställning.
I dagens läge får allt fler en lösare anknytning till arbetsmarknaden. Två
av tre lediga jobb är tillfälliga anställningar. Detta tillsammans med de nya
reglerna om uthyrning av arbetskraft försvårar möjligheterna för många att
få ett rejält fotfäste på arbetsmarknaden. Detta gäller framför allt kvinnor
och invandrare.
Regeringens förslag till ny arbetslöshetsförsäkring drabbar i synnerhet
kvinnor. Vilka konsekvenser som förslaget får för män respektive kvinnor
har inte redovisats i regeringens förslag. Analyser är obefintliga även i detta
förslag. Detta är desto mer anmärkningsvärt som regeringen i den jämställd-
hetsproposition som vi just nu behandlar framhåller följande: ”Förslag och
beslut inom olika politikområden bör analyseras ur ett jämställdhetsper-
spektiv för att klarlägga konsekvenser för kvinnor respektive män. Det bör
ske på såväl central som regional och lokal nivå.”
I praktiken visar nu regeringen att dessa ord inte är värda någonting alls.
Ett omfattande förslag att försämra arbetslöshetsförsäkringen, som i allra
högsta grad berör kvinnorna, innehåller inte ett enda ord om vad förslaget
innebär för kvinnor.
Regeringens förslag är ett bakslag för kvinnorna på flera sätt. Eftersom
många kvinnor har en sämre förankring på arbetsmarknaden kommer de i
fortsättningen att få svårare att uppfylla de arbetsvillkor som regeringen fö-
reslår. Det blir med andra ord svårare att få ersättning, vilket kommer att
drabba kvinnor mer än män.
Reglerna om hur normalarbetstiden skall beräknas drabbar främst dem
som arbetar deltid; 90 % av dem är kvinnor. För 85 000 personer som i dag
fyllnadsstämplar - nästan alla kvinnor - är det bara en tidsfråga innan de
förlorar rätten till ersättning.
Reglerna om att s.k. jämställd tid bara berättigar till en period en gång
kommer främst att drabba dem som finns i aktiva åtgärder och småbarnsför-
äldrar. Tiden med föräldrapenning betraktas nämligen som jämställd tid.
Kvinnorna är överrepresenterade i aktiva åtgärder i förhållande till män och
drabbas därför mest.
Detta är sanningen bakom regeringens prat om att man nu skall införa en
allmän, obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. Det spelar ingen roll vad man
kallar saker och ting - det är innehållet som är det intressanta. Och när det
gäller den nya arbetslöshetsförsäkringen är sanningen att den kommer att
omfatta ett mindre antal personer samtidigt som ersättningarna kommer att
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Jämställdhets-
politiken
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Jämställdhets-
politiken
bli lägre och begränsas i tiden. Sanningen är att det handlar om att spara
pengar. Och de som skall betala är de deltidsarbetslösa och de som har svårt
att skaffa sig fotfäste på arbetsmarknaden - kvinnorna.
Förslaget om vårdnadsbidrag är ytterligare ett slag mot kvinnorna och bar-
nen, en medvetet gillrad kvinnofälla. Vårdnadsbidraget ger varken rättvisa
eller valfrihet. Och det syftar absolut inte till att främja jämställdheten mel-
lan könen. Det bygger inte ens på omtanke om barnen. Dessutom kostar det
3,7 miljarder och är ofinansierat!
För LO:s 450 000 kvinnor som arbetar deltid blir det knappast lönsamt att
arbeta. Det gäller också heltidsarbetande kvinnor i låglöneyrken. Det blir
också svårare för kvinnor att ta sig in på arbetsmarknaden och lättare att få
sparken därifrån.
Redan i dag får många unga kvinnor när de söker arbete frågan om de
tänker skaffa barn. Om de svarar ja är oddsen för att få arbetet låga. I och
med att rätten till tjänstledighet kommer att förlängas till tre år om regering-
ens förslag går igenom blir det ännu svårare för unga kvinnor att få fotfäste
på arbetsmarknaden.
Jämställdhetspolitik får inte bara vara vackra ord och fromma förhopp-
ningar. Den måste finnas med i all politik och inom alla samhällsområden.
Det går inte att säga en sak och sedan föra en politik på olika områden som
gör att jämställdhetsarbetet går bakåt. Det är ett rent hyckleri. Om rege-
ringen säger att alla förslag och beslut skall analyseras ur ett jämställdhets-
perspektiv bör man väl åtminstone hitta några antydningar åt det hållet i re-
geringens förslag? Jämställdhetspropositionen måste ses mot den bakgrund
som jag nu tecknar.
Jämställdhet tycks för jämställdhetsministern och regeringen till stor del
handla om chefsutbildning, lagregler och mer resurser till JämO. Det är
självklart viktigt, men det finns något som är viktigare. Och det handlar om
de många kvinnornas vardagliga problem. Det handlar om de kvinnor som
finns inom LO, ofta i monotona jobb med låga löner. Det handlar om de
kvinnor som kämpar för att få fotfäste på arbetsmarknaden. Det handlar om
de kvinnor som inte får pengarna att räcka till och som ser dagisplatsen ho-
tad. Det handlar om de kvinnor som kämpar med förslitningsskador och inte
får någon rehabilitering. Det handlar om de kvinnor som inte får den vård
de behöver för sina sjukdomar och om de kvinnor som inte får någon hem-
hjälp trots att behoven finns.
Kort sagt: det handlar om de många kvinnornas problem som hänger nära
samman med vilken samhällsklass de tillhör. Klass och kön verkar vara ett
okänt problem för regeringen.
Dessa kvinnor vill ha ett jobb som de kan försöij a sig på, ett jobb som inte
sliter ut kropp och själ. De kämpar för att få fotfäste på arbetsmarknaden
och ser nu tryggheten hotas av en försämrad anställningstrygghet, en sämre
a-kassa och en sämre arbetsskadeförsäkring. De ser sina möjligheter till för-
värvsarbete minska genom nedskärningar i den gemensamma sektorn, höjda
dagisavgifter och en rekordhög arbetslöshet. De känner att deras arbete inte
är något värt när vårdnadsbidraget gör att det inte lönar sig att förvärvsar-
beta. De ser männen komma in först till läkaren och resurserna till företags-
hälsovården försvinna. De ser att männen får en allt större del av hemtjäns-
ten och av andra gemensamma resurser.
Folkhälsorapporten, som publicerades i fredags, visar ett ökande gap vad
gäller hälsan mellan olika socioekonomiska grupper. Med andra ord: den vi-
sar att hälsan är klassrelaterad och att klasskillnaderna ökar framför allt mel-
lan kvinnor. Med en regering vars politik slår hårdast mot dem som står
längst ner på klasstrappan, arbetarkvinnorna, förvärras situationen för dessa
oavbrutet.
Vad svarar regeringen och jämställdhetsministern dem? Var finns alla
dessa kvinnor - de arbetslösa, undersköterskan, lokalvårdaren, affärsbiträ-
det och fabriksarbeterskan - i regeringen Bildts Sverige? Var finns de i jäm-
ställdhetspropositionen? Skall de ta pigjobb och sänka sina löner för att få
jobb, eller skall de stanna hemma vid spisen? När kommer reformerna för
dessa kvinnor - den överväldigande majoriteten av Sveriges kvinnor?
Det är detta vi socialdemokrater menar med vår kritik av regeringens jäm-
ställdhetsproposition. Den är i vissa delar bra, men allt faller platt till mar-
ken när regeringens politik i övrigt - i de delar som har genomgripande och
avgörande betydelse för människors liv - direkt motverkar jämställdhetsar-
betet och hotar kvinnornas ställning i samhället.
Vi har väntat länge på att se något initiativ från regeringens sida inom jäm-
ställdhetsområdet. Det böljade storstilat i regeringsförklaringen 1991. Då
sades det att den höga förvärvsfrekvensen bland kvinnor är en viktig tillgång
för Sveriges ekonomi och att jämställdhet är ett centralt mål som kräver upp-
märksamhet när arbetslösheten växer.
Det var det rakt motsatta som hände. I regeringsförklaringen hösten 1993
hade regeringen även i ord övergivit det som man i handling för länge sedan
hade övergivit. Det fanns inte ett ord om jämställdhet.
I riksdagsdebatterna har det däremot hela tiden hänvisats till att det i jäm-
ställdhetspropositionen kommer att hända saker. I den skulle förslagen
komma. Det är bara att konstatera att de konkreta förslagen inte heller
denna gång har motsvarats av de vackra ord som har föregått propositionen.
Varken de konkreta förslagen om ändringar i jämställdhetslagen eller om
anslagen till jämställdhetsområdet är tillräckligt långtgående. Därför finns
det till detta betänkande en rad reservationer från oss socialdemokrater.
När det gäller förändringarna i jämställdhetslagen anser vi att orsakerna
till löneskillnaderna inte bara skall kartläggas, utan de skall också analyse-
ras. Om inte det görs blir det ett arbete som stannar av halvvägs. Därigenom
försämras möjligheterna att förändra de förhållanden som kartläggningen av
löneskillnaderna är avsedd att rätta till. Detsamma gäller den begränsning
av kartläggningsskyldigheten som den borgerliga majoriteten vill införa. Det
är en begränsning som skulle undanta ett stort antal arbetsplatser från kart-
läggningen, framför allt inom den privata servicesektorn där många kvinnor
har sitt arbete.
Dessutom borde det vara en självklarhet att den som anser sig otillåtet
lönediskriminerad skall ha rätt att, av arbetsgivaren, få en skriftlig uppgift
om lön eller andra anställningsvillkor och de faktorer som har påverkat lö-
nen. Utan en sådan regel i lagen blir det svårt att kontrollera om en viss lön
strider mot lönediskrimineringsförbudet.
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Jämställdhets-
politiken
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Jämställdhets-
politiken
Vi anser också att regeringen borde återkomma till riksdagen med förslag
som skulle innebära att det vid bedömningen av otillåten lönediskriminering
skulle vara möjligt att jämföra arbetsuppgifternas lönesättning hos någon
annan arbetsgivare inom samma bransch. Lagreglerna har annars ett begrän-
sat värde eftersom de endast avser jämförelser hos samma arbetsgivare.
Vi socialdemokrater anser att anslagen till JämO bör utökas ytterligare
utöver regeringens förslag. Vi anser också att anslagen till de politiska kvin-
noorganisationerna, kvinnojourerna - ROKS - och RFSU bör utökas -
detta mot bakgrund av det betydelsefulla arbete som dessa organisationer
utför.
Anmärkningsvärt är också att det i jämställdhetspropositionen helt saknas
förslag som omfattar invandrarkvinnorna. Även i denna del har vi en reser-
vation.
Vi ställer upp på regeringens förslag om länsexperter för jämställdhetsfrå-
gor, men vi anser att det är nödvändigt att påpeka att dessa funktioner, om
de skall vara meningsfulla, måste integreras i de i den regionalpolitiska pro-
positionen föreslagna regionala resurscentrumen för kvinnor.
Sammanfattningsvis kan vi konstatera att regeringens konkreta förslag till
förändringar i jämställdhetslagen, liksom anslagen inom jämställdhetsområ-
det, är otillräckliga och inte tillräckligt långtgående.
Fru talman! Vi socialdemokrater står naturligtvis bakom samtliga reserva-
tioner, men för att minska voteringstiden yrkar jag bifall till de socialdemo-
kratiska reservationerna 1, 9,10,11,12,18 och 21.
Anf. 3 STEFAN KIHLBERG (nyd):
Fru talman! Låt mig böija med att be Berit Andnor om ursäkt för att jag
har anmält mig till den här debatten. Jag har förstått att för Berit Andnor är
jämställdhet lika med kvinnokraft och kvinnokamp. Det har ingenting med
jämställdhet att göra. I min värld handlar jämställdhet om mäns och kvin-
nors lika möjligheter och lika villkor. Men jag är inte övertygad om att Berit
Andnor delar den synen. Som förstamajtal var det dock förträffligt.
Jag konstaterar lugnt och försynt att socialdemokratin har haft makten i
över 40 år. Ser man till resultaten inom jämställdhetsarbetet borde man kan-
ske vara avsevärt mera ödmjuk och försynt än Berit Andnor. Resultatet är
i sanning litet. Beklämmande nog, Berit Andnor, har jag aldrig mött så
mycket manschauvinism och så många mulliga mansgrisar som just inom
Berit Andnors s.k. klasser. Där har jag hört de värsta diskussionerna och
haft de största problemen att övertyga. Sopa gärna rent framför egen dörr
först!
Upplysningsvis, arbetslösheten har faktiskt drabbat männen värre än
kvinnorna. Om Berit Andnor inte litar på mig kan hon gärna fråga Göte
Bernhardsson.
Fru talman! Det råder en bred politisk enighet - jag skulle nästan vilja
säga total enighet - om de grundläggande principerna i jämställdhetspoliti-
ken, även om det finns de som försöker göra gällande annat. Jag vågar påstå
att det nästan är en självklarhet för samtliga partier att män och kvinnor skall
ha lika möjligheter till utbildning och naturligtvis lika lön för samma jobb.
Det är en självklarhet, och jag skall inte gå vidare in på det.
Jag håller med om att det finns en del problem kvar att lösa. Men låt oss
diskutera strategin för hur vi skall lösa dem. Vi är i grunden överens. I grun-
den välkomnar vi också propositionen. Vi är överens när det gäller 90 % av
den. Det finns dock 10 % där vi har en annan uppfattning. Det gäller delvis
strategier, men det gäller också att vi saknar ett djup. Jag skulle vilja likna
jämställdhetsdebatten vid ett isberg. 90 % av problemen syns inte. Det enda
som debatteras är det som syns. Därför blir debatten ofta mycket ytlig, även
här i kammaren.
Jag gjorde ett allvarligt försök i den allmänpolitiska debatten - naturligtvis
misslyckades det - att få till stånd en litet djupare diskussion kring jämställd-
het. Vad är jämställdhet? Hur ser ett jämställt samhälle ut? Jag kan inte på-
stå att debatten gav mycket till svar. Förvisso har vi brister så till vida att det
inte är lika lön och lika möjligheter, men de problemen är så tydliga. Därmed
är de mycket lättare att angripa.
Jag skulle därför vilja fokusera debatten på de litet djupare dimensio-
nerna. Jag vill gå utöver ”plakatargumenten”, som jag kallar för symmetri.
Det anses att problemet är löst när det är 50-50, hälften män och hälften
kvinnor, delad makt och delat ansvar. Men det är inte så. Vi kan ta bankerna
som exempel. I bankerna är könsfördelningen bland de anställda redan 50-
50. Skulle man på bankerna vara mer jämställda än på sjukhusen, daghem-
men eller i grundskolan där man har en enorm kvinnodominans? Jag hävdar
att man inte är ett dugg mera jämställd på banken.
Då dyker frågan upp varför det inte är så. Den frågan tycker jag är mycket
mera intressant att diskutera. För oss innebär jämställdhet också att man be-
jakar kvinnlighet och manlighet. Man måste våga analysera och diskutera
skillnaderna. De är ofta stora, men dess värre är de okända för många, även
för dem som deltar i debatter.
Fru talman! Låt mig ta ett konkret exempel som jag tycker är illustrativt.
Exemplet kommer från försvarsmakten - en totalt mansdominerad värld, en
machovärld som under sekler har byggts upp av män. Den är uppbyggd av
vapen, muskler och teknik, som verkligen är sinnebilden för manssamhället.
Försvaret var ett av de första områden där man verkligen gav sig på jäm-
ställdhetsfrågan på ett mera kvalitativt och fördjupat sätt. Man gjorde stora,
lyckade satsningar för att få in flera kvinnor, t.ex. kvinnliga officerare. Man
konstaterade mycket riktigt att efter en tid slutade kvinnorna. Militärer är
bra på analys och forskning. De gjorde naturligtvis vad vaije logiskt tän-
kande människa skulle göra i ett sådant läge. De började undersöka vad det
beror på.
Jag skall inte gå in på någon fördjupad beskrivning av resultaten. Man
upptäckte bl.a., vilket i och för sig inte är överraskande för dem som jobbar
med sådana här frågor, att de kvinnor som kom in försökte ”bli” män. Det
är ganska naturligt i den miljön. Däri ligger en del av problemet. Det accep-
terade inte männen. Dessa kvinnliga officerare fick, förlåt fru talman, ett
rent helvete. Är man klok försöker man ta sig ur det.
Det har gjorts studier och man har jobbat vidare med frågan. Det har t.ex.
konstaterats att vid plötsliga förändringar är den första frågan män ställer
sig: Vem har beslutat det här? Men det är inte den första fråga kvinnor ställer
sig. Kvinnor undrar: Varför skall det förändras? Redan på detta enkla plan
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Jämställdhets-
politiken
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Jämställdhets-
politiken
10
har vi en av förklaringarna - det finns många, många fler - till varför det
händer så olika saker och varför det blir så fel.
Män tenderar t.ex. att acceptera hierarkier. Om det bara är rätt chef som
har beslutat så lyder man och ställer in sig i ledet. Det är en trygghet. Tack
och lov är kvinnor klokare än så. De accepterar inte hierarkier med automa-
tik. Kvinnor är mycket bättre på nätverk. Nätverk är hotande för män, och
så uppstår det problem.
Jag menar att det här finns kvalitativa dimensioner inom jämställdhetsar-
betet som vi över huvud taget inte diskuterar. Inom försvarsmakten jobbar
man med det här. Man har naturligtvis satt in ett omfattande åtgärdsprogram
och har en mycket kraftfull utbildning där man går in för att stötta och ut-
bilda både kvinnor och män. Man slår mycket klart fast i utvecklingspro-
grammen att även inom försvarsmakten måste kvinnor förbli kvinnor och
våga bejaka sin kvinnlighet. De måste lära sig hur de fungerar som kvinnor
och hur män fungerar. Detsamma gäller för män. Då börjar det faktiskt
kunna fungera mycket bra.
För många som inte känner till så mycket om försvarsmakten är det kan-
ske en paradox att man där ligger mycket långt framme på detta område.
Man anlitar mycket riktigt t.ex. Gunnilla Masreliz-Steen, som är utomor-
dentligt kunnig på det här området. Försvarsmakten ligger också långt
framme när det gäller ledarskap. Den är inte den gamla, hiearkiska lydaror-
ganisationen som många fortfarande tror. Om man ser på det politiska syste-
met, finner man att vi inte har lärt oss någonting. Titta bara på riksdagen.
Vi klarar inte ens av att föra en jämställdhetsdebatt med någorlunda balans.
Jag välkomnar Hans Andersson i sammanhanget. Det är roligt. Det är han
och jag, och resten av debattörerna är kvinnor. Så ser det ut varenda gång.
Mina vänner, kan ni inte börja städa i era egna partier och försöka aktiviera
den andra halvan för jämställdhetsfrågorna?
Fru talman! Tänk om det ställdes flera kvinnliga ”varför” i jämställdhets-
debatten. Det vore ett framsteg för jämställdheten.
Jag vill ta ytterligare ett exempel som gäller de djupare dimensionerna.
Ett problem som håller på att bli alltmera akut är att tekniska och naturve-
tenskapliga utbildningar väljs av alltför få studerande ungdomar. Varför?
Det visar sig att mycket forskning tyder på att det faktiskt bl.a. beror på kvin-
nodominansen i förskola och grundskola. Traditionellt har inte kvinnor en
teknisk/naturvetenskaplig inriktning. Detta påverkar ungdomarna. Man
konstaterar nu att det kanske är lärarutbildningen och skolan som är den
viktigaste faktorn i fråga om jämställdheten.
Jag skall hoppa över pigdebatten eftersom jag tycker att den är så bekläm-
mande och förnedrande för kvinnor och för dem som arbetar med hushålls-
arbete. Jag vägrar att bemöta de billiga argument Berit Andnor försökte föra
till torgs.
Däremot vill jag ställa en fråga angående förslitningsskador hos kvinnor.
Ja, detta skrämmer mig också. Men jag tycker att det är viktigt att ställa sig
följande fråga: Är det kanske så att vissa arbeten inte skall utföras av kvin-
norjust på grund av att de får förslitningsskador? Det finns skillnader mellan
män och kvinnor i kroppslig konstitution och fysiologi. Det är kanske direkt
olämpligt med dessa jobb, men kvinnorna har i många sammanhang tvingats
in i dessa jobb. De har inte haft några andra möjligheter, och så har de fått
dessa förslitningsskador.
Fru talman! Bl.a. mot denna bakgrund känns propositionen litet tunn och
ytlig. Där finns många vackra ord, men trots allt skapar vackra ord inga för-
ändringar.
Pappamånaden har försvunnit ur betänkandet. Den var med i propositio-
nen. Alla vet att det inte var särskilt logiskt, men den fanns med där. Logiskt
hörde den hemma i den proposition som lades fram samma dag om vård-
nadsbidrag, men Bengt Westerbergs prestige förbjöd att den skulle finnas
med i den. Nu har inte pappamånaden hamnat i detta betänkande heller.
Den hör hemma i socialförsäkringsutskottet. Jag sparar den debatten till den
dag det betänkandet kommer upp i kammaren. Men kvar finns beskäftighe-
ten som motiverar vår reservation 13.
Fru talman! Vi vädjar: Låt föräldrarna vara i fred. Respektera föräldrarna
som vuxna ansvarstagande människor som själva kan besluta om vem som
skall sköta om barnen och när detta skall ske. Vi tycker att det är minst sagt
beklämmande när politiker börjar tassa in i familjen och tala om vilken ar-
betsfördelning som skall råda mellan mamma och pappa.
Sopa i så fall framför den egna dörren! Jag menar t.ex. de kommunala
daghemmen och grundskolan. Det är politikernas sak. Dessa platser utgör
en fullständig, total kvinnovärld. Ni politiker som gillar att peta: Där finns
faktiskt ett område väl värt att peta i. Detta är i sanning ett problem. I stället
går ni på med pekpinnarna mot föräldrarna.
Vi tror inte heller att några problem löses genom att byråkratisera med
länsvisa s.k. jämställdhetsexperter. Det löser inga problem. Men det kostar
dyra pengar.
Fru talman! Inte ens en gång JämO är expert på jämställdhet. Det är all-
varlig men befogad kritik. Jag har vid flera tillfällen personligen diskuterat
med och lyssnat på JämO, och jag har frapperats över okunnigheten när det
gäller jämställdhetsarbetets djupare och kvalitativa aspekter. Ett exempel:
JämO har vid upprepade tillfällen åkt land och rike runt och pratat om
ABB:s T50-projekt som ett jämställdhetsprojekt. Det har inte ett skvatt
med jämställdhet att göra! Jag har upptäckt den fullständiga okunnigheten
när jag har försökt att förklara detta. Det skrämmer mig att det gång efter
annan finns en sådan okunnighet på ett område som denna myndighet borde
behärska. Däremot duger JämO bra som förstamajtalare. Där är kraven inte
så höga noterade vi i måndags.
Fru talman! Låt oss sopa framför egen dörr. Titta på talarlistan. Den är
beklämmande ojämställd.
Fru talman! Låt mig avslutningsvis yrka bifall till flera varför, till mer
kvinnlighet och till våra reservationer 13 och 15.
Anf. 4 BERIT ANDNOR (s) replik:
Fru talman! Sefan Kihlberg säger att vi egentligen är överens om grun-
derna för detta område. Jag skall bara konstatera att jag i grunden inte är
överens med Stefan Kihlberg om något alls.
För mig är jämställdheten en fråga om lika rätt inom samhällets olika om-
råden. Det handlar om rättvisa och demokrati. Jag har i mitt inlägg beskrivit
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Jämställdhets-
politiken
11
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Jämställdhets-
politiken
vad som har hänt, vilken politik som har förts under dessa tre år och vilka
konsekvenser den har fått. I böljan av 90-talet var den svenska kvinnan in-
ternationellt sett i en mycket stark ställning. Jag har pekat på att denna
mycket starka ställning som svenska kvinnor har haft riskerar att försvagas.
Stefan Kihlberg har flera gånger uppmanat alla andra partier att städa och
sopa framför egen dörr. Jag tycker att det vore lämpligt om Stefan Kihlberg
började med sitt eget parti. När nydemokraterna kom in i riksdagen visade
det sig att av 23 riksdagsledamöter - eller 25, jag kommer tyvärr inte exakt
ihåg hur många de är just nu - är ytterst få kvinnor.
Ny demokrati består enbart av män. Att Stefan Kihlberg råkar vara här
och delta i debatten i dag är absolut inget betecknande för jämställdheten
inom det nydemokratiska partiet. I övrigt anser jag inte att Stefan Kihlbergs
osedvanligt grova påhopp är värda att bemötas.
Anf. 5 STEFAN KIHLBERG (nyd) replik:
Fru talman! Jag har ingen anledning att göra mig till något slags försvarare
av regeringen. Men jag kan tänka mig att regeringens företrädare tänker att
det var väldigt vilken makt de har som på så pass få år har lyckats riva ned
så pass mycket.
Fru talman! Nej, det är naturligtvis inte så. Situationen är oerhört mycket
mer komplex än så. Men en kort repliktid omöjliggör en genomgång. Dess-
utom tror jag att regeringsföreträdarna själva kan göra det.
Jag försökte förklara för Berit Andnor att det inte handlar om kvinnokraft
och kvinnomakt när vi pratar om jämställdhet. Det handlar förvisso om de-
lad makt och delat ansvar, men också om respekt för män och kvinnor och
att de är olika. Det är inte antalet män och kvinnor som är det avgörande.
Jag har vistats i församlingar där det förutom jag själv enbart har varit kvin-
nor. Men jag inte uppfattat en tillstymmelse till kvinnliga argument, utan det
har uteslutande varit en samling ganska rabiata argument med allt annat än
kvinnligt lyssnande, relationsinriktning, ödmjukhet eller andra aspekter. Jag
försökte förklara detta, men jag förstår att jag misslyckades.
Jag är ingalunda stolt över den obalans vi har inom Ny demokrati. Det har
jag tidigare sagt offentligt. Jag kan försäkra Berit Andnor att jag jobbar ak-
tivt för att ändra detta. Jag noterar med tillfredsställelse att vi faktiskt har
en kvinnlig partiledare. Det kanske vore något för socialdemokratin också,
Berit Andnor! Vi har t.o.m. en fullständig kvinnlig dominans i partiled-
ningen. Förste och andre vice ordförandena är också kvinnor.
Vi har förvisso en mängd män som också kan prata om dessa frågor. Jag
tror inte ett ögonblick att Berit Andnor litar på mig. Men jag kan försäkra
att mitt engagemang och varför jag sitter i Jämställdhetsrådet faktiskt inte
är för att tjäna pengar. Det är faktiskt beroende på att jag är engagerad i
frågan och att jag tycker att den är viktig. Det sämsta som kan hända är när
jämställdhetsarbetet bara drivs av kvinnor. Det är precis vad som är fallet i
Jämställdhetsrådet. Därför tas det arbetet inte på allvar. Jag kan ha respekt
för det. Jag tycker att man med fog kan rikta kritik mot Jämställdhetsrådet.
Så länge jämställdhetsarbetet bara drivs av kvinnor, kommer en stor grupp
män att inte ta det arbetet på allvar.
12
Anf. 6 HANS ANDERSSON (v):
Fru talman! Jag är glad över att i riksdagens talarstol kunna säga fru tal-
man. Stefan Kihlberg välkomnar mig i denna debatt. Jag brukar efterlysa
män som tar del i jämställdhets debatt en. Men efter att ha hört Stefan Kihl-
berg ber jag att få reservera mig något. Det är väl inte så att fler män i sig
bidrar till diskussionen.
Vänsterpartiet välkomnar initiativ som synliggör brister på jämställdhet.
Propositionen Delad makt - delat ansvar är av olika karaktär. Det finns in-
slag som Vänsterpartiet välkomnar, som är positiva och som innebär litet
mer operativ inriktning av jämställdhetsarbetet i arbetslivet. Det finns klara
nackdelar i propositionen som kommer fram, negativa konsekvenser.
Mycket är otillräckligt. I Sverige har vi kommit en bra bit, men väldigt
mycket återstår. Enligt min uppfattning är det kvinnornas egen kamp för fri-
görelse och jämlikhet som givit upphov till den relativt jämställda situation
som vi har i dag. Men oerhört många problem återstår, och hoten att kvin-
norna håller på att tappa mark är flera.
Det finns, fru talman, olika perspektiv i diskussionen om jämställdhet.
Man kan betona likheten, vilket vi ofta gör i politik. Det är självklart att vi
är lika. Det är självklart att människovärdet skall stå lika. Det är självklart
att chanserna, möjligheterna, rättigheterna och friheterna skall vara lika.
Det är ett perspektiv.
Men det kan också leda fel - det kan också leda rätt så att lagstiftning som
betonar likhet föreskrivs. Men det kan leda fel genom att vi inte uppfattar
de skillnader som verkligheten erbjuder praktiskt taget överallt, exempelvis
i näringslivet, i fackföreningsrörelsen, i hemmen. Då kan till synes lagar om
likhet bli ojämlika lagar i verkligheten. På samma sätt finns det ett ojämlik-
hetsperspektiv. Män och kvinnor är olika på en del sätt. De har också olika
roller i det biologiska och samhälleliga livet. Det kan innebär en styrka att
lyfta fram olikhetsperspektivet, dvs. att understödja kvinnor t.ex. i förhål-
lande till barn och barnavård. Men det kan naturligtvis också innebära att
man fokuserar på just de frågor som konserverar kvinnors roller. Jag menar
att vi ser exempel på båda dessa förhållanden i dag.
För oss i Vänsterpartiet är det inte en tillfällighet att vi prioriterar kvinno-
frågor. En urkälla förvår politik är solidaritetstanken, jämlikhetstanken och
rättvisetanken. Det gäller både på klassområdet och på könsområdet. Vi
sticker inte under stol med att det behövs både klasskamp och kvinnokamp
i vårt samhälle för att åstadkomma rättvisa.
Kvinnornas situation är i dag underordnad. Det gäller såväl maktmässigt
som lönemässigt. Det handlar om ohälsa, dubbelarbete, arbetstid osv. Femi-
nismen är ett sätt att lyfta upp kvinnoperspektivet och att hävda kvinnornas
rätt. Det innebär en kamp för välfärd, för fred och humanistiska värderingar.
Rättvisekampen ställer i dag kvinnornas situation i fokus. Den manliga
dominansen, det manliga maktperspektivet kommer faktiskt att hotas. Det
handlar både om makt och om privilegier. Feminismen hotar rådande ord-
ning, vilket jag är glad för i den mån feminismen kommer att lyckas.
Verkligheten är ju en verklighet i ojämlikhet när det gäller fördelning av
makt och resurser, när det gäller ansvar för hem, barn och omsorg samt vård
och när det gäller dubbelarbete och utnyttjande av arbetstid - oavlönat och
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Jämställdhets-
politiken
13
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Jämställdhets-
politiken
avlönat. Verkligheten är ojämlik när det gäller arbetsmarknaden, som är
mycket segregerad i Sverige. Det gäller både den vertikala skiktningen på
arbetsmarknaden, med få kvinnliga chefer inte minst i näringlivet, och den
horisontala skiktningen, dvs. placeringen. Männen finns särskilt i produk-
tion, och kvinnorna finns i reproduktion, omsorg och vård.
Kvinnorna har också lägre pensioner. Kvinnorna drabbas värre av ned-
skärningarna i sjukförsäkringen, vilket visades häromdagen i Sjuk- och ar-
betsskadeberedningens första rapport. Kvinnorna drabbas också mest av ar-
betsskador, förslitningsskador.
Lönediskrimineringen som kanske är huvudfrågan i dag är skrämmande.
I Sverige har vi en lagstiftning på detta område sedan 1980, och kvinnorna
diskrimineras fortfarande när det gäller löner. Diskrimineringen visar sig på
många sätt. Den kan ske genom ett slags kollektiv diskriminering, därför att
kvinnor och män finns i olika yrkesområden. Den kan ske befattningsmäs-
sigt, genom att männen finns i de högre skikten. En diskriminering kan också
vara rent individuell på grund av kön. När man inte hittar någon annan för-
klaring finner man att kvinnor faktiskt har lägre lön.
Men det kan också handla om sexuella trakasserier, våldtäkter, kvinno-
misshandel, dvs. bristen på kvinnofrid i vårt samhälle, i Sverige på 90-talet.
Det handlar, precis som Berith Andnor också påpekade, om hotet mot sys-
selsättningen, om nedskärningarna i kommunerna när det gäller välfärdsap-
paraten vård och omsorg. Det drabbar kvinnor direkt genom att jobb för-
svinner. Det drabbar kvinnor genom att den offentliga sektorn är en nödvän-
dighet för att kvinnor skall ha en jämställd position i arbetslivet.
Så är verkligheten. Hoten är i dag mycket konkreta. Genom den EU-an-
slutning som många partier förespråker föreligger ett klart hot, detta inte
minst med tanke på hur den offentliga sektorn och världfärdssystemet ser ut
i övriga Europa, men också med tanke på de ekonomiska konsekvenserna
av ett EU-medlemskap.
Hoten handlar också om kraven på vårdnadsbidrag som skall föra hem
kvinnorna till hus och härd och om idéerna om ett pigsystem. Stefan Kihl-
berg vill inte ens diskutera det. Om sådana förslag läggs fram kommer vi att
diskutera dem på fullaste allvar.
Hoten handlar också om attackerna mot kvinnornas rätt till sin egen
kropp, mot aborter. De handlar om pensionssystemet, där kvinnorna under
Pensionsberedningens gång ideligen har varit i underläge. Ideligen har man
fått föra en kamp för att för upp rättmätiga krav. Hoten handlar också om
försämringarna i anställningsskyddslagen, vilka framför allt drabbar kvin-
norna, vilket vi i dag kan konstatera. Nedskärningarna inom kommunerna
har jag redan nämnt.
Den situation som vi i dag har, med allt färre människor som jobbar allt-
mer, och som har oerhört mycket övertid, drabbar kvinnor, med det speciella
ansvar som kvinnor tyvärr fortfarande har för barn och hem.
Andra partiers totala ointresse att vilja diskutera arbetstidsförkortningar
är andra aspekter. Försämringarna i a-kassan drabbar särskilt deltidsarbe-
tande, vilka är kvinnor. Arbetsskadeförsäkringens försämring spelar också
en roll. Sjukförsäkringen, med karensdagarnas införande, slår allra hårdast
14
mot kvinnorna, vilket alla utredningar visar. På det sättet bedriver rege-
ringen en djupt kvinnofientlig politik i den allmänna politiken.
Varannan damernas är mycket bra, men det räcker inte alls. Det är de
politiska besluten som är avgörande. Det finns en stor risk, vilken jag gång
på gång påpekat i jämställdhetsdebatten här i kammaren, att politiken blir
”snuttifierad”, dvs. att kvinnofrågan, jämställdhetsfrågan blir en temafråga,
som några ledamöter kan prata om i kammaren och skriva motioner om,
men som inte alls svarar mot den allmänna politik som bedrivs i landet.
Kvinnopolitik får inte bli ett alibi, för en politik som i själva verket går åt
andra hållet. Den får inte bara bestå av vackra ord. Vi i Vänsterpartiet me-
nar att så är fallet i dag.
Fokuseringen i propositionen ligger på arbetslivet. Det är egentligen skan-
dalöst att vi kan notera i serier av utredningar och rapporter att vi har en
komplett, obefogad och dessutom olaglig lönediskriminering av kvinnor.
Det hänger ihop med ojämlikheten och ojämställdheten på arbetsmarkna-
den i stort.
Fru talman! Vi har en mycket segregerad arbetsmarknad där män och
kvinnor arbetar med olika saker inom olika områden. Det finns en oerhört
stark bist på kvinnliga chefer. Jag nämnde att det särskilt är fallet inom nä-
ringslivet. Men det gäller också inom fackliga organisationer. Det är faktiskt
skamligt.
Vi har diskuterat jämställdhetslagen många år tidigare. Vänsterpartiet har
då sagt att jämställdhetslagen har varit för tandlös och att den inte räcker
till. Vänsterpartiet har sagt att den kommer att medföra menlösa jämställd-
hetsplaner och när det finns kollektivavtal kommer det inte att finnas mycket
mer att säga för jämställdhetsombudsmannen.
Precis så har det gått. I utskottsbetänkandet kan vi läsa: ”När det gäller
Jämställdhetsnämnden konstateras att nämnden, som tillkom 1980, fortfa-
rande inte har meddelat något enda vitesföreläggande. Bristen på ärenden
hänger enligt propositionen samman med det faktum att kollektivavtal om
jämställdhet har täckt större delen av arbetsmarknaden och att JämO där-
med har saknat möjlighet att utöva tillsyn.” Det är precis det Vänsterpartiet
förutsade.
Det är inte utan besvikelse som arbetsmarknadsutskottet nu kan notera
vad som uppges i propositionen om att några nya centrala avtal inte har till-
kommit sedan ikraftträdandet av den förändrade jämställdhetslagen den 1
januari 1992 och att heller inte några tillägg har gjorts i befintliga avtal. Vi
kan också notera att kollektivavtalen är hållna i allmänna ordalag och att de
i endast få fall innehåller några klart förpliktigande regler. Därför hälsar vi
med tillfredsställelse att lagen nu görs mer tvingande.
Det har inte varit stort intresse för jämställdhetsfrågor. Aktörerna på ar-
betsmarknaden har faktiskt misskött sitt åliggande från riksdagen och dess-
utom från kvinnorna och fackföreningsmedlemmarna. Men i en lågkonjunk-
tur, eller i en högkonjunktur där arbetsgivarsidan starkt driver frågan om
marknadslöner och angriper kollektivavtalsrätten, är det klart att det inte är
så lätt att hävda jämställdhetsintresset.
Från Vänsterpartiets sida vill jag bara slå fast att lönediskriminering är
fullständigt oacceptabelt. Därför är vi kritiska mot propositionens förslag
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Jämställdhets-
politiken
15
|
Prot. 1993/94:102 4 maj 1994 |
och utskottets betänkande. Det är en förbättring mot tidigare, men fortfa- |
riktat.
|
Jämställdhets- |
Den kartläggning som skall ske av löneskillnader undantar företag med Att inte kräva mer än en allmän kartläggning och att inte heller försöka Vänsterpartiet försvarar alltid kollektivavtalsrätten. Vi försvarar de fack- Vi menar att en lagstiftning som är mer operativ och som ställer högre krav Det är att gå mycket långt i förhållande till den svenska avtalsmodellen, JämO:s insatser har under de gångna åren lämnat mycket i övrigt att På samma sätt borde frågan om invandrarkvinnornas situation uppmärk- |
16
aspekter som är inbakade i könsproblematiken bör också uppmärksammas
mer, vilket vi har hävdat och som tas upp i min meningsyttring.
När det gäller utbildningsområdet är det också mycket viktigt att jäm-
ställdhetslagen får en bredare täckning. Utbildningsområdet är snarlikt ar-
betslivet. Där förekommer mycket som strider mot jämställdhet och lik-
ställdhet.
Det viktiga jämställdhetsperspektivet och konsekvensanalyser för kvinnor
saknas ofta i statliga utredningar och i propositioner. Vi har ett yrkande som
aknyter till detta. Det är nödvändigt att starkt fokusera på jämställdhetsa-
spekten i den allmänna politiken och i utredningar.
Fru talman! Jag skall försöka att spara tid för kammaren vid voteringarna.
Jag står naturligtvis bakom min meningsyttring i betänkandet som omfattar
en stor mängd av olika områden. Men jag nöjer mig med att yrka bifall till
reservationerna 1,9,10,11,12,18 och 21 samt dessutom till min meningsytt-
ring vad gäller momenten 2, 23 och 44.
Anf. 7 STEFAN KIHLBERG (nyd) replik:
Fru talman! Jag skall inte gengälda Hans Anderssons lilla ironiska sar-
kasm utan i stället med kraft understryka att han är välkommen i debatten.
Jag lyssnar gärna på honom, trots att jag inte delar hans synpunkter och har
mycket avvikande synpunkter. Men jag lyssnar gärna på alla synpunkter.
Jag är inte ovillig att diskutera pigdebatten av principiella skäl. Men jag
är inte benägen att gå in i den s.k. pigdebatten, därför-att jag tycker att den
är så ovärdig, framför allt för er som kallar er arbetets söner. Jag blir be-
klämd när jag hör hur man nedvärderar arbetsinsatser bara för att de utförs
inom ett hem. När samma arbetsinsatser utförs på ett hotell, som städerska
eller lokalvårdare som det heter i vissa kretsar, är det ett respektabelt yrke.
Men när de görs i ett hem är det fråga om ett pigjobb. Jag skulle skämmas
över att föra fram den typen av argument. Det är den debatten som jag väga-
rar att gå in i, Hans Andersson.
Hans Anderssons grundtema är, inte alldeles överraskande, kvinnokamp,
kvinnomakt och liknande. Kvinnomakten och kvinnokampen har ju faktiskt
gett resultat så att det visslar om det inom daghemsvärlden och i grundsko-
lan. Där är det förvisso kvinnomakt som gäller. Det handlar om över 90 %
kvinnor. Då är min fråga till Hans Andersson: Är detta ett problem? Hur
ser Hans Andersson på den enorma kvinnodominans som råder inom kom-
munala daghem och grundskolan?
Jag har förstått att man inom Vänstern är varm företrädare för s.k. kollek-
tiv barnomsorg och att man gärna ser att alla barn omhändertas av det välvil-
liga samhället i stället för av kärleksfulla föräldrar. Om Hans Andersson an-
ser att detta är ett problem, vad vill han då göra åt resultatet med kvinno-
makt och kvinnokamp?
Anf. 8 HANS ANDERSSON (v) replik:
Fru talman! Jag är glad över att Stefan Kihlberg lyssnar, och jag hoppas
att han också lär sig något av det jag säger.
När det gäller den s.k. pigdebatten, eller låt oss kalla den för drängde-
batt - det går också bra om det handlar om att klippa häckar - vill jag säga
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Jämställdhets-
politiken
2 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 102
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Jämställdhets-
politiken
18
att det går alldeles utmärkt att arbeta i andra människors hem. Men låt det
då ske på likställda villkor! Man skall följa avtal, betala samma skatter och
arbetsgivaravgifter. Samhället skall inte ge välbeställt folk subventioner för
att de skall få hjälp av vad jag kallar pigor och drängar. Det vore minst att
gå tillbaka till 30-talet.
Stefan Kihlberg talade om kvinnomakten inom barnomsorg och skola. Jag
tror att kvinnomakten skulle bli än mycket större, om de som Stefan Kihl-
berg kallar ”de kärleksfulla föräldrarna” skulle få ta hand om det hela. Då
skulle kvinnorna hemma vid spisen i ensamhet få sköta detta oavlönat - eller
med ett vårdnadsbidrag på kanske 2 000 kr.
Det handlar inte om någon kvinnomakt. Vi försvarar barnens bästa. Där-
för vill vi ha en pedagogiskt riktig och bra utformad barnomsorg. Vad tycker
Hans Andersson om det? Hur skall vi lösa det problemet? Ja, höj lönerna
kanske inom denna sektor. Då blir måhända även männen intresserade av
att ta del av den. Skapa nya attityder så att männen förstår att omhänderta-
gandet av barn är mycket viktigare än att ta ha hand om än avgassystem och
växellådor på bilar. Problemet handlar dels om att skapa bättre jämställdhet
och lönevillkor i arbetslivet, dels om att förändra attityder. I den kampen
har jag tyvärr inte alls Stefan Kihlberg såsom partner.
Anf. 9 STEFAN KIHLBERG (nyd) replik:
Fru talman! Jag noterar att Hans Andersson inte svarade på mina frågor.
Det är kanske i och för sig svar nog. Jag upprepar mina frågor igen.
Anser Hans Andersson att det är ett problem att de offentliga daghemmen
och grundskolan är så totalt kvinnodominerade som är fallet? Hans Anders-
son svarar att det är för barnens bästa. Då kommer min nästa fråga: Vad är
barnens bästa och hur har Hans Andersson tagit rätt på det? Hans Anders-
son sade att vi skall skapa nya attityder. Jag vill hemst gärna ha svar på frå-
gan: Hur skapar man nya attityder av den kaliber som Hans Andersson gil-
lar?
Anf. 10 HANS ANDERSSON (v) replik:
Fru talman! Jag svarade på de två frågor som jag fick. Felet med de s.k.
pigorna är att det innebär att samhället skattesubventionerar välbeställda för
att dessa skall få sina privata tjänster utförda hemma. Detta är orättfärdigt
och en felaktig linje. Det är dessutom en inte särskilt framsynt arbetsmark-
nadspolitik.
Det är inte något feministiskt krav att det skall vara maximalt många kvin-
nor på daghemmen - tvärtom skulle jag tro. Jag är förespråkare för att man
aktivt försöker få en jämställd situation bland personalen och rekryterar
män. Det var detta jag talade om. Men det kräver en attitydförändring. Inte
ens jag med allt mitt kollektivistiska intresse har särskilt stor lust att kom-
mendera en bataljon unga pojkar eller män till daghemmen för att tjänstgöra
där. Det får ske på frivillighetens grund genom attitydpåverkan.
Om man fick en mer jämställd situation, bekämpade lönediskrimine-
ringen och uppvärderade vården av barn och människor i förhållande till
vård av maskiner och avgassystem, skulle det kanske vara intressantare för
män, som ofta har en mer ”ekonomistisk” syn på sin verksamhet. Rekrytera
män, förändra attityder och avskaffa lönediskrimineringen mellan olika
branscher, då tror jag att vi kan nå ganska långt. Men vi kan aldrig ersätta
föräldrarna. Jag tror mig själv vara en mycket kärleksfull förälder, som har
ägnat mycken tid åt mina barn. Men jag är också tacksam över att ha fått
del av samhällets barnomsorg.
Anf. 11 ISA HALVARSSON (fp):
Fru talman! Berit Andnor höll verkligen ett förstamajtal. I hennes be-
greppsvärld finns ingenting av alla de missgrepp som har gjorts under decen-
nier när det gäller ekonomiska realiteter. Det går inte att på så kort tid som
tre år klara av att rätta till alla felaktigheter. Den nuvarande regeringen
ärvde en ekonomi i nästan fritt fall.
Berit Andnor har också en väldigt lättsinnig inställning till förslagen i jäm-
ställdhetspropositionen, speciellt när det gäller frågan om lönediskrimine-
ring. Berit Andnor talar hela tiden om arbetslösheten, som tyvärr är en ef-
fekt av många års misslyckanden. Men lönediskrimineringen måste vi
komma åt vilken form av konjunktur som vi än har.
Av de två tidigare talarna utgör Stefan Kihlberg, trots att han inte tycks
förstå det, verkligen ett exempel på den manliga överordningen. Bockfoten
sticker fram, när han så nedvärderande talar om t.ex. Jämställdhetsrådet,
bara därför att där finns så få män.
För 75 år sedan, i maj 1919, fattade riksdagen beslut om kvinnlig rösträtt.
Inget nytt under solen, brukar man säga, och ett faktum är att ett kvinnoparti
bildades 1927: Föreningen Kvinnolistan. Det var dels en rad frisinnade kvin-
nor, de flesta med anknytning till den s.k. Fogelstadgruppen, dels en rad
kvinnor som företrädde kvinnliga fackliga organisationer. Bakgrunden till
det då djärva försöket med kvinnolistan var den besvikelse som man på radi-
kalt kvinnligt håll kände över att den efter så mycken strid uppnådda kvinno-
rösträtten inte hade medfört några större förändringar i riktning mot likabe-
rättigande mellan könen. Bl.a. rasade kvinnorna mot ett krav från social-
demokratiskt håll om att man skulle förbjuda gift kvinna att inneha stats-
tjänst. Här finns naturligtvis roten till synen på mans- och kvinnolöner.
Steget är naturligtvis långt från det Fattigsverige, där kvinnoreformerna
en gång tog sin början, fram till dagens välfärdssamhälle. Men det finns ändå
ett slags oföränderlighet i det förändrade. Könsrelationerna verkar fortfa-
rande enligt gammalt mönster, dvs. med en kvinnlig underordning om än på
en högre materiell nivå.
Man kan se att arbetet för jämställdhet hela tiden har varit enkelriktat och
begränsat till kvinnornas villkor. Det var deras frigörelse från familjen och
deras uttåg till arbetsmarknaden som alla reformer handlade om. Männens
liv skulle inte påverkas. Delvis var nog detta en medveten och kanske nöd-
vändig strategi från den tidiga kvinnorörelsens sida. Kvinnornas chans att få
gehör för förändringar berodde på deras försäkringar om att allt annat skulle
förbli oförändrat. Den tanken är naturligtvis absurd. Man kan inte ändra
livsvillkoren för den ena halvan av befolkningen utan att den andra halvan
påverkas. Eller med andra ord: Om man gör lönearbetet tillgängligt för de
traditionellt uteslutna, kvinnorna, utan att samtidigt göra familjeansvaret till
en plikt för de traditionellt befriade, männen, blir följden dubbelarbete samt
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Jämställdhets-
politiken
19
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Jämställdhets-
politiken
ständigt dåligt samvete och frustration för de yrkesverksamma kvinnorna.
Så har det ju också blivit. Vi har fått s.k. sandwichkvinnor, som kläms från
två håll: på den ena sidan hemmet och familjeansvaret och på den andra si-
dan arbetet.
Hur ser det ut i dag? Man träffar ofta unga flickor som säger: Vi lever i
ett jämställt samhälle, och det är er generation som inte kunde ta till vara
era möjligheter. Om jämställdhet rådde i vårt land, skulle kvinnors och mäns
fördelning vara tämligen jämn när det gäller sådana saker som yrken, arbets-
villkor och inkomst. Men de yrken som kvinnor är verksamma i skiljer sig
från männens i hög grad. Arbetsmarknaden har en kvinnosida och en mans-
sida. Vidare finns kvinnorna i ett betydligt mer begränsat spektrum av yrken
än männen. Inflytandet över arbetets uppläggning och arbetstiderna är dess-
utom mindre och lönen lägre för kvinnor.
Försörj artanken lever fortfarande kvar i värderingen av mäns roller, även
om de flesta familjer inte klarar sig på en lön utan har två försöijare. Men
som en omedveten värdering finns försörj artanken ändå kvar. Det är man-
nen som skall tjäna mer. Hans arbete skall vara mer värdefullt än kvinnans.
Om jämställdhet rådde i vårt samhälle skulle kvinnors och mäns fördel-
ningvara tämligen jämn när det gäller sådant som hushållssysslor och barna-
vård. Men den genomsnittliga tiden totalt sett för hemarbete är mer än tio
timmar längre per vecka för kvinnor än för män. När det gäller hushållsar-
bete och barnomsorg är skillnaden särskilt markerad - kvinnornas insats är
mer än dubbelt så stor som männens.
Av en undersökning av professor Marianne Frankenhaeuser framkommer
att kvinnornas stresskurvor inte går ned när kvinnorna kommer hem från
arbetet, utan de ligger kvar på en hög nivå. Motsvarande kurvor för männen
sjunker däremot drastiskt. Dessa faktorer ligger naturligtvis bakom den
ökande ohälsan bland kvinnor.
Om jämställdhet rådde skulle kvinnors och mäns fördelning vara tämligen
jämn beträffande ägande och representation i politiska och i andra försam-
lingar. Men det har visat sig att kvinnorna inte på långa vägar når upp till
männens kontroll över produktionsresurserna.
När det gäller representationen i olika församlingar går det knappast att
tala om en könsmässigt jämn fördelning vare sig i politiska eller i fackliga
församlingar.
I vårt samhälle har män makten, och de ingår därmed i den överordnade
grupp vars normer blir samhällets normer för hur man bör vara och vad man
bör göra för att bli betraktad som normal.
Det blir allt fler kvinnor som är missnöjda med alltför stora orättvisor och
med hur långsamt det går att få till stånd förändringar. Allt fler män vantrivs
i mansvärldens tvångströjor. Detta att kvinnor och män är olika skulle inte
behöva vara ett problem. Det skulle i stället kunna vara en källa till ett beri-
kande samarbete. Kvinnors inre ”manliga” aspekter behöver bejakas, lik-
som mäns inre ”kvinnliga” aspekter.
Den här processen mot jämställdhet tar tid. Det handlar till syvende och
sist om att förändra människors attityder och värderingar. Alla har vi, även
vi som sitter här, invanda värderingar som spelar spratt för oss. Till det posi-
20
tiva som hänt hör Bengt Westerbergs förslag om skärpta insatser för jäm-
ställdheten.
Det utskottsbetänkande som vi nu behandlar bygger på jämställdhetspro-
positionen Delad makt - delat ansvar. I propositionen sägs det att jämställd-
hetsarbetet framöver i ökad utsträckning måste ta hänsyn till det ojämna
maktförhållandet mellan könen och till kvinnors och mäns skilda villkor i
samhället. Det innebär att kvinnors inflytande måste öka och att deras vill-
kor, t.ex i arbetslivet, måste förbättras. Det innebär också att männen måste
dela ansvaret för arbetet med hem och barn.
Det övergripande målet för jämställdhetspolitiken är att kvinnor och män
skall ha samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter på alla väsentliga
områden i livet. För att uppnå detta måste makt och inflytande, liksom an-
svaret för arbetet med hem och barn, fördelas jämnt mellan könen. Kvinnor
och män skall ha samma möjligheter till ekonomiskt oberoende och lika vill-
kor och förutsättningar i arbetslivet liksom lika tillgång och möjligheter till
utbildning. Ett mål är också att uppnå frihet från sexualiserat våld.
Den otålighet som finns - i synnerhet bland kvinnor, men också bland
män - inför den långsamma takten i jämställdhetsarbetet måste tas på allvar
av statsmakterna, av organisationer och enskilda och, inte minst, av enskilda
män, skriver regeringen i sin proposition. I detta instämmer utskottet.
JämO förstärks. I motsats till Stefan Kihlberg har jag stor tilltro till vår
nya JämO. Jag tycker att hon redan nu har synliggjort väldigt mycket av
skillnaden mellan hur män och kvinnor behandlas. Jag känner också stor till-
fredsställelse över att hon har förklarat sig villig att driva lönediskrimine-
rings ärendena.
JämO får i fortsättningen rätt att övervaka att jämställdhetslagen följs på
hela arbetsmarknaden, också i de fall där parterna på arbetsmarknaden träf-
far kollektivavtal om jämställdhet. Med dagens regler kan JämO inte utöva
tillsyn när det gäller arbetsgivarnas skyldighet att bedriva ett aktivt jäm-
ställdhetsarbete på arbetsplatser där det finns sådana här kollektivavtal. Det
har onekligen varit så att kollektivavtal har träffats som haft som enda syfte
att undgå JämO. Bristen på jämställdhet samt de orättvisa kvinnolönerna
har ofta byggt på ett motsatsförhållande mellan kvinnor och män. Där har
manliga arbetsgivare och manliga arbetstagare haft gemensamma intressen.
Det är väldigt glädjande att Socialdemokraterna äntligen har gått med på
den här förändringen av jämställdhetslagen. Men, Hans Andersson, ni var
inte med från början på den här båten. När Folkpartiet och Centern drev
dessa frågor 1979 var faktiskt både Vänsterpartiet och Socialdemokraterna
emot inrättandet av JämO. Ni tyckte då att det var en byråkratisk apparat.
Sent skall syndaren vakna, som det heter.
I jämställdhetslagen införs det också en regel om att arbetsgivare med tio
eller fler anställda årligen skall kartlägga löneskillnaderna mellan kvinnor
och män på arbetsplatsen. Kartläggningen skall avse en jämförelse av lö-
nerna för kvinnor och män i skilda typer av arbete och för olika kategorier
av arbetstagare. Naturligtvis skall resultatet analyseras och diskuteras. Vad
vi har gjort är att vi har tvekat inför införandet av en sådan lagregel. Det
måste ju vara svårt, för att inte säga omöjligt, att med vite tvinga fram något
som kunde förtjäna att benämnas analys. Kravet finns dock fortfarande.
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Jämställdhets-
politiken
21
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Jämställdhets-
politiken
22
JämO får också rätt att i samma rättegång föra talan på annan grund än
könsdiskriminering, t.ex talan enligt anställningsskyddslagen eller föräldra-
ledighetslagen - som nu ofta av arbetsgivare används i diskriminerande
syfte.
Arbetsmiljöfonden kommer att få i uppdrag att avsätta medel för forsk-
ning, utvecklingsarbete och kunskapsspridning i frågor som rör just löne-
skillnader mellan kvinnor och män, lönebildning och arbetsvärdering. Det
finns ju en mängd olika typer av arbetsvärdering. Olika typer passar olika
på olika arbetsplatser och inom olika områden.
En annan sak som jag tycker är väldigt viktig och som ingen har tagit upp
här är att det görs särskilda satsningar för att förbättra villkoren för kvinnor
med funktionshinder och för att öka deras inflytande på olika områden i
samhället.
Vidare kommer man att föreslå en utredning om kvinnors makt, eller brist
på makt, och om en näringslivsakademi för att stimulera till en ökning av
andelen kvinnliga chefer.
I jämställdhetspropositionen föreslås också förändringar i föräldraförsäk-
ringen. Bl.a. gäller det införandet av en s.k. pappamånad. Förslaget innebär
en markering av barnets behov av båda föräldrarna, av mannens rätt att vara
med sina barn och av kvinnans rätt att bli betraktad som en jämlike på ar-
betsmarknaden. Förslaget om införandet av en pappamånad har vi i arbets-
marknadsutskottet dock överlämnat till socialutskottet för behandling. Där-
för kommer den frågan inte att behandlas i dag.
Fru talman! Jag yrkar bifall till hemställan i utskottets betänkande.
Anf. 12 BERIT ANDNOR (s) replik:
Fru talman! När vi socialdemokrater är tydliga i vår politik och från talar-
stolen säger hur saker och ting egentligen förhåller sig vill man uppenbarli-
gen alltid avfärda det med: Nu är de ute och förstamajtalar igen. Det är
mycket möjligt. Samtidigt handlar det om att beskriva den verklighet som vi
faktiskt lever i. Ni får gärna kalla det för förstamajtal om ni vill, men ni skall
inte försöka att avfärda det på det sätt som ni gör.
Isa Halvarsson säger att jag har en lättsinnig inställning till frågan om löne-
diskriminering. Det har jag inte alls. Jag har bara i mitt anförande velat visa
att det inte räcker med näringslivsakademi och chefsutbildning för kvinnor.
Det räcker inte med ändringar i jämställdhetslagen. Det handlar också om
vilken politik regeringen i övrigt för. Det är det som är viktigt för kvinnors
liv.
I dag är kvinnors internationellt sett starka ställning i det svenska samhäl-
let allvarligt hotad genom den höga arbetslösheten, genom de stora nedskär-
ningar som sker inom det gemensamma, genom förändringarna i anställ-
ningsskyddet, genom de sänkta ersättningsnivåerna, genom de höjda.avgif-
terna på dagis - allt det som är en förutsättning för kvinnors fria och obe-
roende ställning i samhället. Det är det som är viktigt, Isa Halvarsson. Jag
tycker också att det är viktigt att göra förändringar i jämställdhetslagen, men
man måste se de förslagen mot bakgrund av regeringens politik i övrigt. Det
får man inte glömma bort.
Isa Halvarsson försöker sig på att med klyschor hämtade från Carl Bildts
inlägg i den ekonomiska debatten avfärda, ställa sig utanför, inte ta ansvar
för de tre år som de borgerliga partierna har försökt sig på att regera detta
land.
Den ekonomiska politik som regeringen böljade föra hösten 1991 har för-
värrat den lågkonjunktur som Sverige var på väg in i. Man måste kunna ta
ansar för de beslut man har fattat de här tre åren. Det går inte att komma
undan dem, Isa Halvarsson. De besluten har icke befrämjat jämställdheten
mellan könen.
Anf. 13 ISA HALVARSSON (fp) replik:
Fru talman! Till Berit Andnor skulle jag vilja säga att det på intet sätt är
så att jag inte tar ansvar för de beslut som vi har fattat under den här perio-
den. Jag tycker t.ex. att den bamomsorgslag som riksdagen har stiftat är
mycket bra och viktig ur jämställdhetssynpunkt. Den utgår från att man skall
ställa kvalitetskrav på barnomsorgen. Regeringen för inte någon slags med-
veten politik som syftar till att trycka ned kvinnorna.
Även Berit Andnor måste kunna se bakgrunden till att vi har en hög ar-
betslöshet. Om det vore som Berit Andnor säger, skulle arbetslösheten
bland kvinnor vara mycket högre än arbetslösheten bland män. Men så är
icke fallet. Arbetslösheten bland kvinnor är mycket lägre än arbetslösheten
bland män. Om det var som Berit Andnor säger, att regeringen förde en poli-
tik emot kvinnorna, skulle kvinnorna vara underrepresenterade i många av
de arbetsmarknadspolitiska åtgärder som man sätter in. Men så är inte fall et.
Kvinnorna är överrepresenterade i dessa åtgärder.
Jag vill återkomma till att regeringen faktiskt ärvde en ekonomi i fritt fall.
Den nedgångens effekter på tillväxten, på jobben, på de finansiella systemen
och de offentliga finanserna är mer dramatiska och blev mer dramatiska än
man någonsin kunde räkna med. Det var överhettningen på 80-talet som
drev fram en kris i industrin som gjorde att nästan var fjärde industriarbetare
blev arbetslös. För att inte tala om 80-talets spekulationsboom. Den drev
fram en finanskris som har kostat statskassan 60 miljarder kronor. Det pågår
ett röjningsarbete hela tiden. Men det röjningsarbetet går inte ut över kvin-
norna. Regeringen lägger fram förslag om barnomsorgslagar och lagar om
jämställdhet. Berit Andnor är faktiskt ute och cyklar.
Anf. 14 BERIT ANDNOR (s) replik:
Fru talman! Tänk, det tror jag inte alls. Vad hjälper en barnomsorgslag,
som i och för sig är bra och som vi socialdemokrater naturligtvis stöttar, om
kommunerna samtidigt får mindre pengar att röra sig med, om antalet dagis-
platser skärs ned och avgifterna höjs så att den ensamstående mamman, som
är i behov av barnomsorg, inte har råd att ha den kommunala barnomsorgen
längre? Vad hjälper då barnomsorgslagen, Isa Halvarsson?
Isa Halvarsson säger också att det inte handlar om att man bedriver en
politik som trycker ned kvinnorna. Men det handlar om att man inte har
kvinnoperspektiv med i de beslut och de förslag som man lägger fram. Jag
har i mitt anförande redovisat vad a-kasseförslaget innebär för kvinnorna.
Det gäller ett omfattande och genomgripande förslag, men det saknas helt
en analys ur kvinnoperspektiv. Samma sak gäller vårdnadsbidraget. Var är
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Jämställdhets-
politiken
23
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Jämställdhets-
politiken
analysen? Vad är det i det förslaget som befrämjar jämställdheten mellan
könen, Isa Halvarsson?
Sedan säger Isa Halvarsson att kvinnor har en bättre situation på arbets-
marknaden än männen. Ja, det stämmer när vi tittar på arbetslöshetstalen.
Men samtidigt är arbetslösheten oerhört hög även för kvinnorna. 13-14 %
av arbetskraften är arbetslös. 139 000 kvinnor har faktiskt försvunnit ur ar-
betslivet under de här tre åren då den borgerliga majoriteten har haft ansva-
ret. 440 000 arbeten har försvunnit totalt sett på arbetsmarknaden.
Det är dags, tycker jag, att den borgerliga majoriteten tar sitt ansvar för
den politik som har förts under de här tre åren. Det går inte längre att skyla
sig, att försöka gömma sig bakom och hänvisa till ett löst prat om spekulation
och kasinoekonomi. De borgerliga partierna hade ingenting, inte några för-
slag som på något sätt skulle ha motverkat den situation som uppstod under
slutet av 80-talet. Man kan göra jämförelser mellan då och nu. Hade jag bara
tid skulle jag kunna ägna mig ganska mycket åt att jämföra hur det såg ut
under de år den socialdemokratiska regeringen regerade och under de år de
borgerliga partierna har regerat.
När det gäller förändringarna i jämställdhetslagen är det bara att konsta-
tera att den borgerliga majoriteten inte går tillräckligt långt. Förslagen är
inte tillräckligt långtgående. Jag tycker att det kommer väldgit krystade för-
klaringar till varför man inte är beredd att ställa upp på de socialdemokra-
tiska reservationerna i dessa delar.
Anf. 15 ISA HALVARSSON (fp) replik:
Fru talman! Nu börjar faktiskt effekterna av den ekonomiska politik som
regeringen har fört att synas, Berit Andnor. Alla kurvor som så att säga skall
peka uppåt pekar uppåt. Alla kurvor som skall peka nedåt pekar nedåt.
Glädjande nog kan man dessutom se att utvecklingen på arbetsmarknaden
just nu innebär att det skapas nya jobb. Den senaste veckan var det betydligt
färre arbetslösa i landet än det var förra året vid samma tid. Det blir ungefär
5 000 nya jobb i veckan. Utvecklingen går verkligen åt rätt håll.
Socialdemokraterna vill i stället förändra väldigt mycket av den valfrihet
som den här regeringen har tagit fram. När Berit Andnor säger att det väl
är bra med barnomsorgslag menar jag att det är nödvändigt med en bamom-
sorgslag som gör det möjligt för föräldrarna att känna en glädje i att kunna
lämna sina barn till barnomsorgen när man också har en valfrihet och kan
välja vilken barnomsorgsform man vill ha.
Jag vill inte påstå att införandet av vårdnadsbidrag är någon större jäm-
ställdhetsreform, men det är egentligen väldigt likt en utbyggd föräldraför-
säkring. Jag ser det mera som ett sätt för de mammor eller pappor som ändå
vill stanna hemma att få ett ytterligare tillskott till sin ekonomi. Man kan
säga över huvud taget att staten genom föräldraförsäkring också förstärker
olikheterna inom arbetsmarknaden. Till stora delar är det ju mammor som
stannar hemma. Det skapas också en annorlunda arbetsmarknad för många
kvinnor genom ständiga vikariat. Vi kan inte bortse från att även när vi öns-
kar väl kan det få avigsidor. Inte ens Berit Andnor vill väl ta bort föräldraför-
säkringen.
24
Anf. 16 STEFAN KIHLBERG (nyd) replik:
Fru talman! Antingen jag eller Isa Halvarsson har ett problem. Isa Halv-
arsson böljade med att förklara för mig att jag inte förstår, och hon tyckte
att bockfoten tittade fram. Jag kan konstatera att det är möjligt. Det påmin-
ner om det argument jag har mött i diskussioner med frireligiösa. De säger:
Eftersom du inte är frälst förstår du inte.
Det är möjligt att jag inte har begripit det, eftersom jag inte har samma
frälsning som Isa Halvarsson. Men jag tycker att det är ett ovärdigt argu-
ment. Hon talar också om omedvetna värderingar. Men det framskymtar
som en röd tråd i hennes anförande att Isa Halvarsson är upplyst, hon vet.
På det sättet är hon en värdig representant för den förmyndarmentalitet som
tyvärr folkpartister i viss utsträckning gör sig till tolk för.
Min fråga är: Hur skall man klara att skapa jämställdhet om man inte ens
en gång klarar av att respektera oliktänkande här i kammaren? Jag lyssnar
gärna på Isa Halvarsson, men jag ber henne respektera även oss icke-frälsta
och, som hon uppfattar det, oupplysta.
Jag skall avslöja en hemlighet för Isa Halvarsson. Jag har varit icke-jäm-
ställd under flera år av mitt liv. Jag var nämligen ekonomiskt fullständigt be-
roende av min kära hustru som försörjde oss. Jag kan försäkra Isa Halvars-
son att det inte var ett problem för vare sig mig eller min hustru. Vi tyckte
inte att det var ojämställt. Jag förstår att det är ett stort problem för Isa Halv-
arsson. Är det möjligen så att Isa Halvarsson tycker att man också skall vara
känslomässigt oberoende för att vara jämställd?
En av de ytterst få möjligheterna att förändra attityder är att ge utbildning
och kunskap. Politiska pekpinnar förändrar inga attityder, det kan jag för-
säkra Isa Halvarsson. Jag tycker dessutom att sådana är ovärdiga i en upplyst
demokrati som Sverige. Respektera människor, mammor och pappor och ge
dem tilltro till att de själva kan ta ansvar för sina liv, göra de bedömningar
och fatta de beslut som de vill skall prägla deras liv. Isa Halvarsson får fatta
sina beslut om sitt liv, om vad hon vill göra.
Män och kvinnor måste inte dela på hemarbetet. Nej, mammor och pap-
por kanske vill köpa tjänster; de kanske vill anställa en piga eller en dräng,
en butler, en trädgårdsmästare, en fönsterputsare, en tvätterska osv. På det
sättet ger de massor av jobb och minskar arbetslösheten. Naturligtvis betalar
de lön. Jag tycker att det är en utmärkt lösning.
Avslutningsvis: JämO är en myndighet, inte en kvinna.
Anf. 17 ISA HALVARSSON (fp) replik:
Fru talman! Det var faktiskt Stefan Kihlberg som kritiserade den nuva-
rande jämställdhetsombudmannen som åkte runt i landet. Jag tror inte att
han menade att det var myndigheten som åkte runt.
Jag förstår egentligen inte Stefan Kihlbergs inlägg. Jag accepterar och re-
spekterar att människor är olika och tycker olika. Jag talade i mitt anförande
om de underliggande värderingar som vi har och som gör att många kvinnor
far illa. Kvinnor på arbetsmarknaden belönas konsekvent sämre än män.
Att Stefan Kihlberg har varit hemma med sina barn var ingen hemlighet.
Det har jag hört många gånger.
Jämställdheten i samhället handlar inte om vad den enskilde mannen och
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Jämställdhets-
politiken
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Jämställdhets-
politiken
26
den enskilda kvinnan gör. Jämställdheten och bristen på densamma i samhäl-
let framgår av mönstret för hur det ser ut i det stora hela.
Hur nydemokratema vill ordna lika lön för likvärdigt arbete framgår inte
av betänkandet. För en tid sedan hade vi en rätt intressant motion av Laila
Strid-Jansson och Arne Jansson att behandla i arbetsmarknadsutskottet.
Där menade de att alla anställningar bara borde gälla i fyra år. Vid tillsätt-
ningen skulle det vara något slags anbudsförfarande. Man skulle anställa den
som ville ha den lägsta lönen - det skulle vara en merit. På det viset skulle
man gynna kvinnor och handikappade. Man kunde pressa ner lönerna. På
mig ger det mera ett intryck av något slags gammaldags fattigauktion. Jag
vet inte om det är den typen av samhälle som nydemokraterna vill införa.
Anf. 18 STEFAN KIHLBERG (nyd) replik:
Fru talman! Låt mig åter få konstatera att JämO är en myndighet, Isa
Halvarsson. Det finns ett antal människor anställda där, och det är flera av
dem jag syftade på. Jag talar inte om en enskild person utan om myndighe-
ten. En myndighet kan förvisso resa runt och representeras av olika personer
som är anställda på myndigheten.
Både jag och Ny demokrati är bekymrade över löneskillnaderna. De finns
förvisso. Jag sade i ett tidigare anförande att - det är ett förslag från Ny de-
mokrati - det enklaste sättet att få bort dem är att sänka männens löner. Vi
har inte fått så mycket respons för vårt förslag.
Problemet är inte så enkelt. Vi vet inte ens en gång varför det finns löne-
skillnader. Vi kan ha olika teser och teorier som är mer eller mindre sanno-
lika. Men faktiskt vet vi inte vad orsaken är. Det finns många, och de är san-
nolikt komplexa. De hänger sannolikt också samman med att man inom den
privata sektorn har individuell lönesättning som belönar dem som har en för-
måga att hugga för sig och tala för sig själva. Det missgynnar helt klart kvin-
nor - det är jag medveten om.
Problemet löser vi inte genom att tala här i kammaren och säga att vi måste
få bort dem. Vi löser det inte ens med lagstiftning. Det här är ingenting annat
än ett fruktansvärt underbetyg av de fackliga organisationerna. Det är där
problemet ligger. Det är deras ansvar. De talar om jämställdhet. Men det
enda som är värt någonting är vad man visar i handling. Med ord åstådkom-
mer man inga förändringar.
Därför tycker jag att vi politiker skall ställa krav på att de fackliga organi-
sationerna tar itu med problemen. Men det är lika illa där som på alla andra
fält: där sitter en massa män. Det kanske är en del av problemet, och det
har inte ett dugg med den enskilda arbetsplatsen att göra.
Jag kan verifiera att när jag själv hade med sådana här frågor att göra var
inte problemet att det fanns en aktiv vilja att diskriminera kvinnor. Det
handlade inte om det. Däremot var det inte alldeles säkert att kunna över-
tyga facket alla gånger. Där finns det också värderingar som inte hör hemma
där man talar om jämställdhet.
Anf. 19 ISA HALVARSSON (fp) replik:
Fru talman! Det är just det som detta betänkande handlar om, hur man
till att böija med skall synliggöra de löneskillnader som finns. Jag tror att
många, framför allt kvinnor, inte hade en aning om att löneskillnaderna var
så stora. Många företag är inte heller medvetna om att de lönediskriminerar.
Vi har sett exempel på att när företag har analyserat och gjort arbetsvärde-
ringar, så har de kommit fram till att det har funnits en könsdiskriminering
som man är villig att göra någonting åt.
Det är därför som vi vill förändra jämställdhetslagen och att JämO skall
få överinseende även då det har träffats kollektivavtal. Det är helt klart att
både arbetsgivare och arbetstagare i en skön förening har åstadkommit detta
med de s.k. mulliga manstilläggen. Men det pågår ju ett stort arbete, och
det gäller för företag, myndigheter och politiker att lyfta fram dessa frågor.
Debatt är aldrig någonsin onödig. Om man inte hade någon debatt skulle
dessa frågor över huvud taget inte diskuteras. Även diskussionerna hemma
vid köksbordet är viktiga.
Jag lyssnade till en manlig förhandlare inom Landstingsförbundet, som
menade att svenska folket inte var moget för att kvinnan skulle tjäna mer än
mannen. Men jag hoppas att den inställningen och att det motstånd som
denne förhandlare m.fl. möter skall förändras.
De folkpartistiska landstingsråden i Stockholm läns landsting utmanar
facket att försöka att höja kvinnolönerna genom att använda det utrymme
som finns. Även om utrymmet för lönehöjningar är litet, finns det alltid me-
toder som kan användas för att höja kvinnolönerna.
Anf. 20 HANS ANDERSSON (v) replik:
Fru talman! Det finns alltid en tendens till att jämställdhetsdebatter, som
handlar om någonting så oerhört viktigt som likställighet mellan könen i
samhället och kampen mot diskriminering, urartar i snuttig partipolitisk po-
lemik. Jag tycker att det är synd, därför att det inte stärker saken.
Jag har i flera år debatterat dessa frågor med folkpartiets Isa Halvarsson,
och vi har ofta varit överens. Som jag sade i mitt anförande tycker jag att
det också finns positiva inslag i den proposition som Bengt Westerberg har
signerat.
Isa Halvarsson sade att Vänsterpartiet inte var med på noterna 1979. Jag
var inte med då. Det är möjligt att JämO kunde liknas vid en byråkratisk
koloss. Så tycker jag att det har fungerat. Det har varit mycket snömos. Lag-
stiftningen har varit som ett gummiband. Operativt har den inte åstadkom-
mit något, vilket utskottet också konstaterar. Vi kräver skärpningar.
Så länge som jag har varit med har jag stridit för att JämO:s befogenheter
skall utökas, att området för jämställdhet i annan lagstiftning skall utvidgas
och för en väsentlig skärpning av de tvingande reglerna i jämställdhetslagen.
Nu har vi kommit en bit på väg, men jag tycker inte att det är tillräckligt.
Mina frågor är: Varför kan inte Folkpartiet och regeringen kräva mer och
åtminstone ansluta sig till den fackliga reservationen som fogades till Löne-
skillnadsutredningen? Den handlade om högre krav på kartläggning även för
mindre företag när det gäller analys och branschvisa jämförelsemöjligheter.
Isa Halvarsson och Stefan Kihlberg diskuterade nyss frågan om grunden
för löneojämlikheten. När det nyligen träffades avtal på det kommunala om-
rådet som innebar kraftigare påslag för kvinnor genom en kolletivavtalsreg-
lerad låglönesatsning, blev det oerhörda protester från många borgerliga po-
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Jämställdhets-
politiken
27
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Jämställdhets-
politiken
28
litiker och från SAF. De oroade sig djupt och sade att detta var undergången
för Sverige. Det finns mycket starka intressen som går emot lönejämlikhet.
Ett av de bästa sätten att åstadkomma lönejämlikhet mellan könen är att
förstärka de fackliga organisationernas möjligheter att träffa kollektivavtal
som reglerar löner. Den politiken för faktiskt inte den här regeringen.
I övrigt återstår arbetstidsfrågorna, a-kassefrågoma, förändringen av LAS
och de kommunala nedskärningarna som sammantaget självfallet är till
mycket stor nackdel för kvinnorna och deras jämställdhet.
Anf. 21 ISA HALVARSSON (fp) replik:
Fru talman! Det som Hans Andersson säger är sant. Jag har aldrig betviv-
lat att Hans Andersson är medveten om jämställdhetens betydelse. Att jag
nämnde att Västerpartiet inte var med från början berodde på att Hans An-
dersson sade att Vänsterpartiet väldigt länge hade krävt en förändring. Jag
tyckte att det kanske var på sin plats att påminna om att man inte var med
från början. Det var ingen stor fråga i mitt anförande.
Jag tycker att det är väldigt viktigt att alla arbetsgivare arbetar med dessa
frågor. I mindre företag har man möjligheter till en större överblick och kan
därför ta upp och föra diskussioner. Enligt nuvarande jämställdhetslag är
alla arbetsgivare skyldiga att bedriva ett målinriktat jämställdhetsarbete. Jag
tycker att Kommunal på många ställen har gjort ett väldigt gott arbete på
sluttampen när det gäller att utjämna lönerna.
Jag har tagit del av ett försök som man har genomfört i Östergötland där
en intresserad manlig förhandlare verkligen har åstadkommit en hel del. Till
hans förtret var det inte minst många män som kände sig diskriminerade där-
för att en kvinna kunde få ett relativt bättre löneläge. Det är klart att det
finns jättemycket surdeg på det här området. Men jag tror att man bara ge-
nom att förbättra lagen och diskutera dessa frågor ger råg i ryggen åt många
av de kvinnor och män som är villiga att förändra den lönediskriminering
som förekommer. Vi har trots allt sedan många år tillbaka haft en lag som
säger att det skall vara lika lön för lika arbete, och sedan något år har vi haft
en lag som säger lika lön för likvärdigt arbete. Det finns mängder av olika
arbetsvärderingsmetoder. Vänsterpartiets lösning behöver inte vara den
enda saliggörande.
Anf. 22 HANS ANDERSSON (v) replik:
Fru talman! Nej, Vänsterpartiets lösning är inte alls den enda saliggö-
rande. Den är emellertid självklar för oss som så starkt hävdar kollektivav-
talsprinciper och att man skall reglera förhållandena på arbetsmarknaden så
långt möjligt genom kollektivavtal. Vi stöder alltid den fackliga suveränite-
ten. Det är att gå mycket långt när vi på det här området förordar en mer
tvingande lagstiftning än vad regeringen gör. Men det gör vi för att lagstift-
ningen skall bli operativ. Det måste hända någonting. Jag är helt överens
med Isa Halvarsson när hon säger att många kvinnor och också många män
är trötta på att höra ”var god dröj” när det gäller jämställdheten. Föränd-
ringsarbetet har pågått i decennier.
Det handlar inte om ifall jag är för eller emot jämställdhet. Jag vill påstå
att Vänsterpartiet med kraft under ett stort antal år har drivit frågorna om
jämställdhet och krävt skärpningar av lagstiftningen. Jag anser att det fortfa-
rande inte finns några goda argument för att inte göra lagstiftningen mer
tvingande och för att inte tillgodose de krav på bättre underlag, jämförelser
och analyser som förs fram i reservationen till utredningen.
Östgötamodellen och genomdrivandet av en systematisk arbetsvärdering
har naturligtvis varit till men för männen. Som jag tidigare sade kommer
männen att förlora när dessa rättvisekrav förs fram och drivs igenom. Vi
borde ännu tydligare och kraftfullare föra fram instrumentet könsneutral ar-
betsvärdering. Det kan ske på många olika sätt, och jag vet att det inte är
alldeles enkelt, eftersom jag själv under många år har sysslat med sådant.
Jag frågar fortfarande varför inte intresset har varit större från Isa Halv-
arssons sida när det gäller att begränsa övertidsuttagen, som så starkt drab-
bar kvinnor, och när det gäller att försvara den kommunala ekonomin, som
i själva verket är grunden för kvinnors sysselsättning, både själva jobben och
förutsättningarna för att kunna jobba.
Varför ointresset för att driva frågan om arbetstidsförkortning? Varför
ointresset nu för att ha en uppfattning som leder till stöd för deltidsarbetande
kvinnors förtur, så att de inte skall råka illa ut i a-kasseförslaget?
Uppenbara nackdelar har uppkommit till följd av den större arbetsgivar-
makten enligt lagen om anställningsskydd och i turordningsfrågor. Vi vet att
det finns mängder av fall på arbetsmarknaden där kvinnor faktiskt diskrimi-
neras.
Jag är på det sättet ändå inte nöjd med Isa Halvarssons politiska insats,
även om jag både i kammaren och vid andra diskussioner är mycket nöjd
med de värderingar som Isa Halvarsson står för. Men politik är inte bara
vilja, det är också att välja.
Anf. 23 ISA HALVARSSON (fp) replik:
Herr talman! Både i artiklar och i anföranden och även när jag har träffat
företagsledare har jag ofta påtalat det orimliga i de stora övertidsuttagen,
som jag uppfattar måste vara någonting väldigt oklokt i företagens eget age-
rande, när de bränner ut sin personal. Det innebär att när man kommer in
i en högkonjunktur har man inte lärt upp ny personal, samtidigt som man
har bränt ut den personal man har, plus att det omfattande övertidsuttaget
för många människor omöjliggör ett normalt familjeliv.
Det här gäller inte bara företag utan också kommuner och landsting. Inte
minst landstingen har misshushållat väldigt med många av sin personal, när
de inte tar in t.ex. sjuksköterskor och undersköterskor utan i stället låter den
personal de har arbeta övertid.
Det är sant att jag egentligen aldrig har varit förtjust i sex timmars arbets-
dag för alla. Vad jag menar är viktigt är att ha en flexibel arbetstid, att vi har
möjlighet att gå ner i tid men naturligtvis då får lov att ta det ansvaret på oss
själva att vi också får gå ner i lön. Jag ser väldigt mycket till det rent ekono-
miska. Vi är tvungna att ha pengar till att betala saker och ting med.
Frågan om deltidarna är egentligen väldigt komplicerad. Det är många
kvinnor som söker deltid och som vill ha deltid just när de har små barn.
Det inrättades också en massa deltidsarbeten, som sedan var till förfång. När
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Jämställdhets-
politiken
29
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Jämställdhets-
politiken
30
barnen växte upp och man ville öka sin arbetstid, fanns det i stället massor
av deltider som för flera kvinnor tillsammans bildade heltid.
Jag har aldrig riktigt förstått talet om att det skall vara förtur för dem som
har deltid att få ett heltidsarbete. Man har ju möjlighet att söka de heltidsar-
beten som finns, men det återstår ändå ett deltidsarbete, så att säga. Proble-
met med deltidsarbeten kommer vi inte till rätta med på det sättet.
Slutligen vill jag bara kommentera vad som sagts om att kvinnor skulle ha
haft svårt att göra sig gällande i Pensionsberedningen. Det fanns ju där en
majoritet av kvinnor, starka kvinnor som Barbro Westerholm och Ingela
Thalén t.ex. Så den invändningen ger jag inte mycket för.
Anf. 24 CHARLOTTE CEDERSCHIÖLD (m):
Herr talman! Relationer skapas i det civila samhället. Staten har trots allt
ett begränsat inflytande. Attitydbildning grundar sig på en mängd olika fak-
torer. Samspelet mellan könen och relationerna avgörs, som väl är, inte i
första hand genom statliga ingrepp.
Staten är här en aktör bland många. Attitydbildningen kan givetvis influe-
ras av statens hållning. Därför stöder vi också detta betänkande, där staten
på olika sätt markerar sin inställning och försöker bevaka och stimulera till
ett jämställt förhållningssätt.
Målet är att var och en, kvinna som man, fritt skall kunna forma sitt liv.
Men vi skall inte glömma hur beroende vi är av varandra i olika samman-
hang. Total frihet - finns det? Frågan är om den ens är eftersträvansvärd,
om det är något slags narcissistiskt beteende vi har som mål.
Nej, problemet är att åstadkomma så mycken frihet för den enskilde som
vi kan inom den ram av beroende som samhälle, familj, föräldraskap, kär-
leksförhållanden, vänner m.m. utgör. Tillvaron är inte svart, inte vit, inte
enkel. Men den är olika för oss alla.
Dagens datum, den 4 maj, dagen då Europaparlamentet röstar om det
skall acceptera Sverige som medlem i den Europeiska unionen, är en mil-
stolpe i vår senfärdiga resa mot en europeisk gemenskap. Därmed blir det
också ett etappmål på vägen mot de nya möjligheter på arbetsmarknaden
som kommer att öppna sig för oss, för kvinnor såväl som för män, möjlighe-
ter som kvinnor tar till vara mycket bättre än män.
Ca 60 % av de studerande i de olika utbytesprogrammen för studenter -
Erasmus, Comett osv. - är kvinnor. Männen kommer här bara upp till ca
40%. Vi skall inte gråta blod över att allt inte är fördelat enligt normen
50/50, tvärtom! Det finns skäl att inte låsa sig vid 50-procentsnivån i alla sam-
manhang och därmed förhindra för kvinnor att ta tillbaka mark på områden
där de nu kommer med full fart, som när det gäller att studera och ta jobb
över gränser.
Genom att kvinnor bl.a. på det här sättet fångar möjligheterna kommer
de också att kunna ta till vara de chanser Europa erbjuder och än mer kom-
mer att erbjuda. Inte minst kan man anta att det kommer att ske en utveck-
ling inom privat sektor, något som uppenbarligen även Socialdemokraterna
anar, när de i sina jämställdhetsmotioner vill få fram fler företagare. Det är
något vi välkomnar efter decennier av blockeringar i detta avseende.
Därför har Nutek fått resurser att stimulera fram kvinnligt företagande,
men även de nu föreslagna länsexperterna torde ha möjligheter att bidra till
ökat kvinnligt företagande, vilket sannolikt mer än många andra åtgärder
skulle öka jämställdheten.
Det räcker med att bara gå till Frankrike, så kan man se vad det kvinnliga
företagandet faktiskt betyder för kvinnans ställning. Därtill tycks kvinnorna
där ha lyckats finna ett något bättre modus vivendi i dilemmat att förena fa-
milj och jobb, i den mån denna stressfaktor nu påverkar livslängden. Det lär
ju vara så mer än man tidigare har trott. I varje fall lever de franska kvin-
norna längre än de svenska, vad det nu kan bero på.
Vänstern har däremot ännu inte kommit till samma insikt som övriga om
värdet av kvinnligt företagande utan tycks fortfarande ha föreställningen att
ett Sverige utanför EU skall utgöra något slags segregerad arbetsmarknad
för kvinnor i offentlig sektor. Denna modell skulle sedan vara basen för en
stark ekonomi. Hur finansieringen skall gå till tycks vara mer oklart.
Kopplingen kvinnlig förvärvsfrekvens och offentlig sektor är dessutom
inte korrekt. Det finns starkare faktorer i fråga om kvinnors förvärvsarbete
än om arbetet sker i offentlig sektor, enligt senare forskning.
Vänstern skiljer sig påtagligt från bedömningen i betänkandet ”EG, kvin-
norna och välfärden”, EG-konsekvensutredningen, i ställningstagandet vad
avser jämställdhet. Utredningen ser EU-medlemskapet som den bästa vä-
gen. Här finns det anledning påpeka att frågan om kvinnorepresentation i
EU-sammanhang uppmärksammats av regeringen, som uppdragit åt depar-
tementen att redovisa hur man åstadkommer jämn fördelning när det gäller
Sveriges representation i berörda EU-organ.
Det är viktigt för Sverige att visa upp kvinnor i EU-arbetet, så att andra
kvinnor känner identifikation i frågan men också känner att det framtida
EU-samarbetet kommer att få relevans för dem. Det folkliga förtroendet,
som är så viktigt i EU-frågan, påverkas givetvis av om man ser eller antar
att de frågor man uppfattar som viktiga också finns med på menyn. Sannolik-
heten för att en bred känsla skapas i det avseendet är större om könen finns
någorlunda jämnt representerade.
Här finns också anledning för Sverige att ta marknad. Vi förväntas komma
med duktiga kvinnor som skall flytta fram kvinnors positioner, och då skall
vi göra det. Annars skulle den svenska jämställdheten verkligen missa ett
utmärkt tillfälle att breda ut sig över större delar av Europas karta. Samtidigt
skall vi använda EU:s lagstiftning till att flytta fram positionerna i Sverige.
Arbetsmarknadsutskottet vill förhindra att man med kollektivavtalens
hjälp desavouerar utvecklingen mot ökad jämställdhet. Detta är enligt vår
uppfattning riktigt. Om vi skall ha en JämO skall hon också ha möjlighet att
upprätthålla tillsynen. Detta är en moderatuppfattning som vi tidigare har
framfört såväl i kommittémotion som i enskild motion. Den enighet som nu
föreligger på denna punkt finner vi glädjande.
Vi har även tidigare velat föra över resurser för att ge JämO praktiska
möjligheter att utföra sitt arbete med ökad tillsyn.
Facket har redan bevisat att man inte är bäst på att bedriva jämställdhet,
men även arbetsgivarna har visat viss senfärdighet. Det är att beklaga och
sannolikt att hänföra till att män ser män. Hade enskilda duktiga kvinnor
fått bättre möjlighet att avancera hade dessa exempel sannolikt något däm-
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Jämställdhets-
politiken
31
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Jämställdhets-
politiken
32
pat den iver till kollektiv jämställdhet som nu uppstått på sina håll och som
kan få besvärliga ekonomiska konsekvenser om löneutvecklingen inte skulle
gå hand i hand med produktivitetsutvecklingen.
Det gäller att inte förfuska instrumentet arbetsvärdering och skapa stora
negativa ekonomiska effekter. Det skulle leda till lägre lön för alla - även
kvinnor. Statligt reglerad lönepolitik är ingenting att stå efter. Arbetsvärde-
ring är inte en metod att genomföra socialistisk politik som varit svår att ge-
nomföra på andra vägar.
Arbetsgivarna har nu vaknat upp, även på toppnivå, och är på jakt efter
duktiga kvinnor till företagsstyrelserna. Det är bra. Det behövs kvinnliga be-
dömningar även på topposition i samhället. Lyckas vi inte skapa ett samhälle
där både manliga och kvinnliga värderingar kommer till uttryck på olika
samhällsområden - i företagsvärld eller offentlig värld och på olika nivåer -
kommer vi inte att kunna skapa ett harmoniskt samhälle. Men det är svårare
än så. Det gäller att uppskatta varandras olikheter och värdera dem positivt.
Ty om kvinnor skall bli som män för att nå framgång i yrkeslivet kommer
världen knappast att gå framåt - inte heller om männen skall bli som kvinnor.
Män är bättre på att vara män och kvinnor på att vara kvinnor. Låt oss re-
spektera båda könen och öka kunskaperna om skillnaderna, se kompetens
och fördelar och ta dem till vara!
Vi måste helt enkelt lyckas skapa en värld där alla har en roll utan att vara
lika, där människovärde och möjligheter är desamma och kan nyttjas efter
individuella önskemål. Vi är inte lika, vare sig de olika könen eller inom kö-
nen. Olika sorters människor måste känna att de har en plats i vårt samhälle.
Det är nödvändigt att öka vår acceptans för olika kulturer, för olika sätt att
vara och för olika människor och inse att det är en tillgång för samhället att
alla inte är lika.
Processen att i allt högre grad acceptera, inlemma och ibland anamma det
som är annorlunda går inte bara ut över skillnaderna mellan könen, utan har
större dimensioner än så. Ett samhälle som inte accepterar olika sätt att leva,
arbeta, ordna barnomsorg, arbetstider osv. är inte ett alldeles fritt samhälle.
Vi behöver ett samhälle där vage individ inom de beroenderamar som trots
allt finns har möjlighet att finna det liv som stämmer bäst för den enskilde.
Till Hans Andersson skulle jag till sist vilja säga att det mest jämställda
förslag som har lagts fram i pensionssammanhang faktiskt har lagts fram av
denna regering, nämligen förslaget att man skall ha rätt att dela pensionerna
i familjen. Det är ett förslag som t.o.m. borde tilltala Vänstern. Det kan fak-
tiskt leda till exakt samma pension för man och kvinna.
Med dagens jämställdhetsbetänkande ligger vi långt framme. Det kom-
mer att ge Sverige verktyg att visa framfötterna i Europasamarbetet, samti-
digt som de jämställdhetsfrågor som aktualiseras i betänkandet ligger väl i
linje med det som sker i våra nordiska grannländer.
Därmed, herr talman, yrkar jag bifall till hemställan i AU17.
Anf. 25 HANS ANDERSSON (v) replik:
Herr talman! Jag vill bara mycket kortfattat säga att vi skall diskutera pen-
sionsförslaget framöver. Den diskussionen tar jag inte nu.
Vänsterpartiet stöder faktiskt småföretagsamhet. Vänsterpartiet har varit
mycket positivt till särskilda satsningar på kvinnlig småföretagsamhet. Vi har
varit särskilt positiva till regionalpolitikens omvandling därvidlag att man
kan ha ett underifrånperspektiv och satsa på kvinnokraftcentrum. Vi har
inte upplevt att entusiasmen har varit så stor från det moderata hållet.
Däremot har vi varit negativa till att omvandla den kommunala omsorgen
till privat verksamhet. Jag tycker att det vilar ett drag av cynism och perspek-
tivlöshet över Charlotte Cederschiölds inlägg. Jag tycker också att det är vik-
tigt att vi har kvinnliga chefer; det har jag sagt i mitt anförande. Men låt inte
hela perspektivet fokuseras på chefskapet och chefernas livsform!
Det är faktiskt så att många människor upplever en oerhörd ofrihet i dag.
Det är inte minst arbetslösheten som slår, men det finns också mycket stora
ekonomiska bekymmer. Följderna av nedskärningarna i kommuner och
landsting drabbar åldringsvård, barnomsorg och annat.
När det gäller föräldraledigheten har jag upplevt att man är mycket nega-
tiv till kvotering från moderaternas sida. Kvotering är för oss helt enkelt ett
sätt att skapa styrmedel så att fördelningen blir mer jämlik. Det finns inga
hot, och det finns inga hinder för pappor respektive mammor att utnyttja
detta. Det är bara så att man får acceptera vad samhället anser vara rimligt
när man tar emot ekonomiska bidrag.
Charlotte Cederschiöld sade att man skall öka acceptansen och pluralis-
men. Vi brukar vara för det. Vi är starkt för det när det gäller kulturskillna-
der som uppkommer i samband med invandrarpolitiken och invandringen
till Sverige. Vi är för ett pluralistiskt samhälle. Vi är för stor acceptans och
stor frihet, men det kräver ett samhällsengagemang som försvarar männi-
skor som behöver stöd. Där är moderaterna på andra sidan i nästan vaije
fråga. Jag har knappast upplevt att det moderata partiet har drivit jämställd-
hetsfrågoma. Däremot brukar Charlotte Cederschiöld hålla mångordiga och
allmänna anföranden inte minst kring Europa.
Anf. 26 CHARLOTTE CEDERSCHIÖLD (m) replik:
Herr talman! Förtroendet för Vänsterpartiet när det gäller att satsa på
företagande är inte så där alldeles starkt. Det räcker med att se tillbaka på
vad Vänstern har stått för historiskt, att se till Vänsterpartiets systerpartier
på andra håll eller att läsa betänkandet på s. 82. Där kan man se hur Väns-
tern som vanligt håller fram just en offentlig arbetsmarknad för kvinnor som
den viktiga punkten.
Vi moderater ser kvotering som en nedvärderande metod att betrakta
kvinnors kompetens. Vi tror att det är helt fel väg att gå. Det kommer med
all sannolikhet att missgynna kvinnor på lång sikt. Det är alldeles uppenbart
att kvinnorna klarar sig bra utan kvotering. Vi ser det i vårt parti. Man ser
det även på andra håll i samhället. Självfallet kan vi inte vända uppochned
på samhället över en natt, men utvecklingen visar ju tydligt att kvinnorna är
på frammarsch. I vårt parti går det alldeles utmärkt med prowal och nor-
mala metoder där var och en kämpar med samma möjligheter på samma
marknad. Jag är helt övertygad om att det kommer att fungera i samhället
också. Kvinnorna vill mycket hellre ha det så än att gå vägen via kvotering.
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Jämställdhets-
politiken
3 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 102
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Jämställdhets-
politiken
34
Anf. 27 HANS ANDERSSON (v) replik:
Herr talman! Jag tror inte att den moderata trovärdigheten är så stor bland
kvinnor som slåss för jämställdhet. Jag tror heller inte att den är särskilt stor
bland de miljoner löntagare vars fackliga organisationer ständigt hotas av
moderat politik. Jag tror heller inte att den är så särskilt stor bland de många
människor som är beroende av omsorg, vård och utbildning i kommun- och
landstingsregi.
Jag tror heller inte att den är särskilt stor bland de insiktsfulla när det gäl-
ler jämställdhetslagstiftning. Moderaterna har inte varit pådrivande i de frå-
gor som ligger bakom tillkomsten av den här propositionen.
Ett exempel är kvotering av föräldraförsäkringen. Såvitt jag förstått be-
kämpas det från moderat sida och betraktas som någonting nästan löjligt,
och man har hånat Folkpartiet för den saken.
Den rad av förslag som Moderaterna ställer sig bakom om att avreglera
på arbetsmarknaden, att försvaga kollektivavtalens ställning, att ha mark-
nadsmässig chefslönesättning, att införa vårdnadsbidrag och att gynna pi-
gavdragen går i samma riktning.
EU-frågan är en mer komplicerad fråga. Delar av den Europapolitik som
vi redan har genom EES-avtalet handlar om en friare arbetsmarknad och
delaktighet i utbildningsprogram. Det ställer alla upp på, och det tycker vi
är bra.
Men titta på gubbmaffian i Bryssel, och titta, med avseende på ekonomin,
på vilka besparingar som skall göras för att finansiera medlemsavgiften! Carl
Bildt brukar säga att sådant är finansierat inom budgeten. Det är nästan
skrattretande för den som har någon uppfattning om Sveriges finanser.
Anf. 28 CHARLOTTE CEDERSCHIÖLD (m) replik:
Herr talman! Att påstå att Moderaterna inte skulle stå bakom denna pro-
position är verkligen att vara ute i det blå. Vi har för det första statsminister-
posten. För det andra kan vi referera till denna kammare, till tidigare mode-
rata kommittémotioner, där vi har begärt att JämO skall få tillsyn över hela
arbetsmarknaden och mer resurser för att kunna klara detta. Visst är det
moderata tankegångar som finns i detta betänkande.
När denna kammare 1979 fattade beslut om jämställdhetslagen skedde det
under en borgerlig regering. Då reserverade sig Socialdemokraterna och
Vänsterpartiet, så nog har vi förtroende i dessa frågor. Men vi har till skillnad
från Hans Andersson också förtroende när det gäller företagande, vilket är
avgörande om vi skall få Sverige på fötter och om kvinnornas löneutveckling
över huvud taget skall bli tillfredsställande.
Vänstern representerar en förljugen jämställhetspolitik som går ut på att
alla skall leva lika, alla skall vara lika, och ett sublimt förakt för olikheten.
Det har också visat sig att i de systersamhällen som finns bland Hans Anders-
sons politiska fränder har kvinnorna alltid varit utsatta för förtryck.
Anf. 29 BERIT ANDNOR (s) replik:
Herr talman! Charlotte Cederschöld avslöjar med sitt inlägg sitt synsätt
och sitt perspektiv på jämställdhetspolitiken. Det perspektivet är, som jag
tidigare sagt, kännetecknande just för regeringens proposition i denna fråga.
Det handlar mycket om chefsutbildning, lagregler och mer resurser. Det
är naturligtvis väldigt bra. Men det som saknas är perspektivet från vanliga
kvinnors liv. Det är de kvinnor som finns inom LO och som har de monotona
och ofria jobben, de kvinnor som har det svårt att få det att gå ihop med sina
låga löner och de som har svårigheter att få ett arbete på heltid. Det är de
som är utsatta för nedskärningar inom kommuner och landsting och som får
mycket svårare att utnyttja barnomsorgen, eftersom dagisavgifterna höjs.
Allt detta saknas i Charlotte Cederschiölds anförande. Det är det perspek-
tiv som Moderata samlingspartiet har på jämställdhetspolitiken. Det handlar
om rätt för kvinnliga chefer att utveckla sig och förkovra sig. Det är inget
fel i det. Men man får inte glömma bort den överväldigande majoriteten av
kvinnor som är beroende av politiska beslut för att kunna leva ett bra och
jämställt liv.
Dessutom förnekar Charlotte Cederschiöld som vanligt det faktum att det
är den solidariska lönepolitiken som har varit grunden för att vi i Sverige har
haft relativt små löneskillnader mellan könen. Den stunden vi började med
individuell lönesättning ökade löneskillnaderna mellan könen. När vi bör-
jade med individuell lönesättning kom kvinnorna efter i löneutvecklingen.
Det saknas i Charlotte Cederschiölds anförande någon som helst tanke
eller fundering om arbetslösheten, dvs. det som är absolut viktigast för kvin-
nors liv, frihet och oberoende: rätten till ett arbete, rätten till att ha en lön
som man kan leva på.
Det är det avgörande för hur jämställdheten utvecklas i det svenska sam-
hället. Det räcker inte med lagregler. Det räcker inte med chefsutveckling,
även om det är bra. Det krävs en helt annan politik. Om detta säger Char-
lotte Cederschiöld ingenting.
Anf. 30 CHARLOTTE CEDERSCHIÖLD (m) replik:
Herr talman! Berit Andnors påstående att jag inte skulle tala om det som
är avgörande för vanliga kvinnors ekonomiska utveckling är lögn. Jag är den
enda som i debatten ordentligt har tagit upp Europafrågan. Hur många har
gjort det, och hur ofta gör Socialdemokraterna det?
Vad gör ni när det gäller att driva på och få förståelse för nödvändigheten
att bli medlemmar i den europeiska gemenskapen? Det är just det som skulle
hjälpa oss att få ordning på vår ekonomi, vilket i längden är det enda som
kan ge kvinnorna en stark ställning på arbetsmarknaden och en bra löneut-
veckling.
Socialdemokraterna är väldigt otydliga när det gäller att tala om hur vi
skall åstadkomma möjligheter till investeringar. Däremot är de väldigt pigga
på att driva en politik som leder till inflation, vilket i sin förlängning leder-
till ökad arbetslöshet och en sämre ställning för oss alla, även kvinnorna.
Jag vill även rikta detta till Hans Andersson. Det är oerhört viktigt att So-
cialdemokraterna och Vänstern förstår att vi måste bli medlemmar i Euro-
peiska unionen om vi skall få ordning på investeringarna i detta land. Klarar
vi inte detta kommer vi att få väldiga problem.
De jämställdhetsåtgärder som föreslås i detta betänknade gäller alla kvin-
nor. De gäller inte bara kvinnor i chefsposition. Dessutom handlade inte mitt
anförande enbart om kvinnor i chefsposition, utan det handlade om alla
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Jämställdhets-
politiken
35
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Jämställdhets-
politiken
kvinnor. Men det finns en del övergripande allmänna synpunkter som gäller
för alla människor.
Givetvis gäller det för alla i detta land att få en ekonomi som ger en positiv
utveckling. Det finns anledning för såväl Berit Andnor som Hans Andersson
att tänka på det litet oftare.
Anf. 31 BERIT ANDNOR (s) replik:
Herr talman! Charlotte Cederschiöld visar med sitt svar att det fortfarande
saknas insikt om de problem som finns och den verklighet som den överväl-
digande majoriteten av Sveriges kvinnor lever i. Det är fortfarande lika tomt
på konkreta svar på de frågor som jag tog upp.
Det är frågor som är av grundläggande betydelse för kvinnorna i det
svenska samhället. Det gäller rätten till arbete, rätten till en lön att leva på,
rätten till en god vård och omsorg och rätten till kommunal barnomsorg, så
att man kan förvärvsarbeta. Det är inte så intressant för Charlotte Ceder-
schiöld, och det perspektivet saknas i de repliker och de anföranden som
Charlotte Cederschiöld har här i riksdagen.
Sedan till frågan om EU. Jag vill göra en kommentar till Charlotte Ceder-
schiölds frågor i den delen. Jag är helt övertygad om att vi i Sverige oförtrutet
måste jobba vidare med jämställdhetsfrågoma, oavsett om vi blir medlem-
mar i Europeiska unionen eller inte. Jag tror faktiskt inte att Bryssel fixar
jämställdhetsfrågoma åt oss här i Sverige.
Anf. 32 CHARLOTTE CEDERSCHIÖLD (m) replik:
Herr talman! Berit Andnor borde fundera litet mer på vem det var som
drev en politik som ledde till arbetslöshetens stålbad. Vi hade då en finans-
minister i denna kammare av samma partifärg som Berit Andnor, och som
var fullständigt medveten om vart denna politik skulle leda och som också
fick alldeles rätt. Vem har ansvaret för den politiken?
Faktum är att den avgörande frågan för jämställdhetspolitiken är löneut-
vecklingen. Det finns t.o.m. svart på vitt. De nordiska jämställdhetsminist-
rarna har samlats och diskuterat vilken fråga som är avgörande, och det är
löneutvecklingen man tar fram. Jag tror också att det är riktigt.
Det blir ingen ordentlig löneutveckling om man inte får ordning på arbets-
marknaden, dvs. ser till att vi får bort arbetslösheten, satsar på företagande,
satsar på det friska och ser till att vi lyckas utveckla det här samhället. Vi
kommer inte vidare genom att stå och gnälla och säga att Socialdemokra-
terna suttit vid regeringsmakten i 50 år och inte lyckats åstadkomma en
bättre jämställdhet än den som ni nu har visat upp.
Det gäller att se vad vi kan göra framåt och vilka faktorer det är som kom-
mer att förbättra ställningen för kvinnorna i samhället. Det var just det som
jag tog upp i mitt anförande.
Anf. 33 MARIANNE ANDERSSON (c):
Herr talman! Ibland har 90-talet kallats kvinnornas decennium. Många
har tvivlat på att det skulle bli så. Men jag tror faktiskt att vi år 2000 kan se
tillbaka på 90-talet som den tid då kvinnorna gjorde inbrytningar över en
36
bred front inom alla sektorer i samhället och att det var då som kvinnorna
också nådde topparna.
Mycket beror på de beslut som vi fattar här i riksdagen. Men ännu mer
beror det på den opinionsbildning som vi politiker och många andra bedri-
ver. Kvinnors otålighet börjar ge resultat.
Under lång tid har det rått stor enighet om målen i jämställdhetspolitiken.
Kvinnor och män skall ha samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter
inom alla väsentliga områden i livet. Samtidigt har vi ofta stått ganska hand-
fallna eftersom det mesta inte går att lagstifta om. Det handlar i stället om
attityder, och de är svårare att påverka.
Oräkneliga är de skrivningar vi gjort i de olika utskotten i riksdagen t.ex.
om skolan, forskningen, yrkes- och utbildningsval osv. Men de har bara lett
till ett begränsat resultat.
Vi kan ta exemplet med flickor och teknik. Det räcker inte med att bara
tycka att fler flickor skall ägna sig åt teknik. Det gäller att väcka intresset
och få flickor att inse varför det är viktigt och att det är någonting för dem.
Detta måste ske i skolan hela vägen från förskolan och uppåt, och inte minst
i lärarutbildningen.
Det är förvisso fortfarande lång väg kvar till ett jämställt samhälle, men
nu händer det ganska mycket. Kvinnorepresentationen i politiken kommer
att öka kraftigt efter valet. Det visar alla rapporter från nomineringarna. Det
är inte bara Maria-Pia Boethius och hennes ”stödstrumpors” förtjänst, även
om de säkert fungerar som en biåslampa. Det är också resultatet av ett
mycket medvetet arbete ute i partierna.
Centern har nu den största kvinnorepresentationen av alla partier i riksda-
gen, vilket vi självfallet är mycket stolta över. Vi går vidare med målet ”hälf-
ten var” för ögonen. Det är viktigt ur både rättvise- och demokratisynpunkt.
Kvinnor och män är olika. Vi har olika erfarenheter, och vi ser på världen
på olika sätt. Vi har olika syn på organisationer och hierarkier. Vi kvinnor
är inte bättre än männen - ibland tvingas vi att vara det för att klara oss -
men jag vill påstå att vi är precis lika bra, fast på olika sätt. Båda behövs för
att samhället skall bli bra att leva i för alla. Vi måste tillsammans lösa de
svåra problem som vi kommer att ställas inför nu och i framtiden.
Vi centerkvinnor i riksdagen har lämnat en omfattande kvinnomotion
med Karin Starrin som första undertecknare. Jag kan med glädje konstatera
att mycket av det som vi framför där är tillgodosett i det betänkande som vi
behandlar här i dag.
Den politiska representationen är en sida av myntet. Det är minst lika vik-
tigt att öka kvinnors möjligheter på alla nivåer ute i arbetslivet, i företagens,
bankernas, fackföreningarnas och arbetsgivarorganisationernas styrelser.
Där är det sämre beställt med kvinnorepresentationen.
Jag är alldeles övertygad om att om det funnits lika många kvinnor som
män i bankernas styrelser och på toppbefattningar i bankerna under 80-talets
spekulationsyra hade inte lånekarusellen nått dessa oanade höjder. Därmed
hade inte heller fallet blivit så stort. Vi kvinnor är nog litet mer försiktiga i
det avseendet. Det hade varit en fördel för oss alla. Vi hade undvikit en del
av alla de problem som bankkrisen förde med sig. Det är ett exempel på
vikten av bättre jämställdhet på alla nivåer.
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Jämställdhets-
politiken
37
|
Prot. 1993/94:102 4 maj 1994 |
Den näringslivsakademi som föreslås i propositionen är ett viktigt steg på |
den ekonomiska maktens rum.
|
Jämställdhets- |
Ibland har jämställdhetsdebatten en tendens att koncentrera sig på kvin- Dessutom tar hon upp en rad exempel på andra saker som skulle drabba Jag anser att detta självömkande och denna nedvärdering absolut inte är Om man frågar några på gatan tror de alldeles säkert att kvinnors arbets- Jag förringar ingalunda kvinnors arbetslöshet. Den är alldeles för hög. Det är viktigt att hela tiden vara vaksam och erbjuda kvinnor utbildning I det här betänkandet finns en rad förslag förutom näringslivsakademien, De länsexperter, man kan kalla dem mini-JämO, som nu skall inrättas i |
|
38 |
som kvinnors kunskaper och kreativitet är. |
Andelen kvinnliga företagare måste öka från nuvarande 15 % till minst
30 % inom en femårsperiod. Det är ju en mycket rimlig målsättning. Av tra-
dition finns det en rad fördomar och hinder för kvinnors företagande. Till-
gången på riskvilligt kapital är ett exempel. T.o.m. under den tid när ban-
kerna öste pengar över folk hade kvinnor svårt att låna till sina företag. De
lånade alldeles för litet. Den tendensen finns nu också.
Nu står det väldigt mycket i regeringens proposition om regionalpolitiken
om att kvinnors företagande skall stöttas och att alla stödformer och lånefor-
mer skall anpassas till kvinnors företagande. Det är mycket bra, och det är
nödvändigt också.
Det är bra att JämO nu får utöva tillsyn över hela arbetsmarknaden och
att lagen blir tvingande, även om det egentligen inte är något som vi önskar.
Det bästa vore naturligtvis att arbetsmarknadens parter skötte detta genom
avtal. De fick chansen genom den nya jämställdhetslagen, men de tog den
inte. Erfarenheterna har visat att det inte har fungerat.
Därför tas nu det här steget, och det är nödvändigt. Jag tror att farhågorna
för att jämställdhetsarbetet ute på arbetsplatserna av den orsaken skulle av-
stanna är mycket överdrivna. I stället blir detta en pådrivande faktor - man
vill vara bra, så att JämO inte har något att klaga på.
Lika lön för kvinnor och män är en av 90-talets viktigaste frågor. Arbets-
marknadens parter måste nu ta sitt ansvar. Ingen försvarar skillnaderna i lö-
nenivå, men ändå består de.
Det är mycket bra att löneskillnaderna nu skall kartläggas varje år på alla
arbetsplatser med mer än tio anställda. På det sättet ökar trycket på parterna
att genomföra förändringar. Egentligen skulle man vilja gå längre, men Ar-
betsmiljöfonden har en hel del uppdrag just när det gäller arbetsvärdering
och liknande, vilket också tas upp i betänkandet. Nu gör vi det här, med den
mycket tydliga avsikten att kartläggningen skall följas av åtgärder som syftar
till att få bort löneskillnaderna. Det är mycket angeläget att sedan noga följa
upp resultaten.
Herr talman! Den socialdemokratiska retoriken gick, som så många
gånger tidigare, på högvarv i Berit Andnors inlägg. Det går inte att komma
ihåg alla beskyllningar hon utsatte regeringen för, men som en sammanfatt-
ning av hennes inlägg kan man säga: Allt drabbar kvinnor värst. Kvinnor
förutsätts vara svaga och kan tydligen inte hävda sig på några områden alls.
Dessutom tycks det enbart vara den offentliga sektorn som är bra för kvin-
nor. Det har ju faktiskt varit så under lågkonjunkturen, eftersom arbetslös-
heten till den allt överskuggande delen faktiskt är en följd av krisen i det
privata näringslivet.
Jag hävdar alldeles bestämt att en väl fungerande arbetsmarknad inte är
könsuppdelad och att vi skall arbeta för att bryta den könsuppdelning som
finns i Sverige och som kanske är den största i världen. Men vi kan faktiskt
också konstatera att denna könsuppdelning nu har lett till att männen drab-
bas värst av arbetslösheten.
Berit Andnor sade också något om vårdnadsbidraget. Jag skall inte gå in
på den frågan. Vi vet att vi har alldeles olika uppfattningar. Jag delar inte
Socialdemokraternas uppfattning att vårdnadsbidraget skulle vara någon
kvinnofälla.
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Jämställdhets-
politiken
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Jämställdhets-
politiken
40
En sak som Berit Andnor sade om vårdnadsbidraget tycker jag ändå är
värd att kommentera, nämligen att vårdnadsbidragen innebär att man inte
bryr sig om barnen. Jag förstår inte var hon får det ifrån. Skulle det vara
skadligt för barnen att få vara mer tillsammans med sina föräldrar under de
första åren? Det är obegripligt.
Berit Andnor fanns inte här i riksdagen när vi hade jämställdhetsdebatter
under den förra regeringens tid. Då hade vi att kämpa i ganska stark mot-
vind. Då gjordes inte särskilt mycket. Då ökade klyftorna mellan kvinnor
och män. Inflationen och alla spekulationerna svarade för den största omför-
delningen från fattiga, alltså framför allt kvinnor, till rika, alltså framför allt
män, som någonsin har skett.
Om det skulle bli så illa att det till hösten blev ett regeringsskifte - vilket
jag inte tror - skulle det vara intressant att höra Berit Andnor här från talar-
stolen försvara Socialdemokraternas ekonomiska politik. Berit Andnor an-
griper de förändringar i t.ex. a-kassan som Socialdemokraterna själva har
accepterat. Jag hoppas att det var en felsägning - Berit Andnor känner väl
till sin egen politik? Det är ganska allvarligt att i debatten föra ut missle-
dande information.
Socialdemokraterna hade faktiskt inte särskilt många invändningar mot
det här betänkandet. Deras invändningar var mycket marginella och motive-
rar inte att man går ut så hårt som Berit Andnor gjorde. Vi är egentligen
ganska eniga om målen, och vi är eniga om mycket av det som skall göras.
Det som skiljer oss åt är väl egentligen en del detaljer. I politiken i övrigt
har vi givetvis olika uppfattningar, och det är väl där som meningsskiljaktig-
heterna är störst.
Herr talman! Jag vill med detta yrka bifall till utskottets hemställan på
samtliga punkter.
Anf. 34 BERIT ANDNOR (s) replik:
Herr talman! Den allvarligaste kritik som vi socialdemokrater har mot re-
geringens jämställdhetsproposition är att helheten saknas. Det som berör
människors och kvinnors liv, vardagliga problem, saknas helt och hållet. Vi
har framfört detta mycket tydligt i vår motion, så om det kan ingen vara ove-
tande, Marianne Andersson.
I propositionen saknas helt och hållet ett perspektiv utifrån vanliga kvin-
nors liv. I vanliga kvinnors liv gäller att rätten till arbete är hotad, att rätten
att vara sjuk, att få en dräglig ersättning om man blir arbetslös, att kunna
leva på sin lön och att få del av god vård och omsorg för sina barn är hotad.
Det är den verklighet vi lever i i dag, och det är den som jag i mitt anförande
tidigare försökte beskriva, eftersom den så helt saknas i regeringens jäm-
ställdhetsproposition.
Marianne Andersson säger att det nästan inte går att komma ihåg alla be-
skyllningar som jag i dag har riktat mot regeringens politik. Nej, det kanske
inte går. Men, Marianne Andersson, det saknas ju helt och hållet analyser
och funderingar kring vad regeringens förslag innebär för kvinnor.
Det senaste exemplet på detta är förslaget om en ny arbetslöshetsförsäk-
ring. Jag kommer inte med några missvisande eller missledande uppgifter i
den frågan. Det som saknas är en analys ur ett kvinnoperspektiv. Hade man
i regeringspartierna ägnat någon tid åt att göra en sådan analys, hade man
sett att detta förslag drabbar de deltidsarbetslösa, att det drabbar kvinnorna
hårdast. Men i regeringspartierna lever man inte upp till sina egna föresatser,
som man redogör för i jämställdhetspropositionen, nämligen att alla förslag
skall analyseras ur ett kvinnoperspektiv. Det finns ingenting av en sådan ana-
lys.
Marianne Andersson borde ägna sig åt att föra in kvinnoperspektivet
inom de olika politikområdena, inom de områden som har så oerhört stor
betydelse för kvinnors ställning i det svenska samhället.
Det råder inget tvivel om att tre år med regeringen Bildt har fört jämställd-
hetsarbetet bakåt. Många av oss trodde att jämställdheten var en gång för
alla vunnen. Så var det inte. Vi är många om den insikten. Det är en kamp
som måste föras vaije dag. De här tre åren med regeringen Bildt har visat
att en borgerlig regering med starkt moderat inflytande är den allra största
faran för kvinnors ställning i samhället.
Anf. 35 MARIANNE ANDERSSON (c) replik:
Herr talman! Jag vill påstå att den allra största faran för kvinnors arbete
och för jämställdheten är det ras i ekonomin som vi upplevde till följd av den
ekonomiska politik som fördes på 80-talet. Det var då som tillväxten sjönk,
vi prissatte oss ur marknaden, vi förlorade vår konkurrenskraft, inkomsterna
minskade, vi fick svårt att hävda den offentliga sektorn och de jobb som finns
där, och vi såg också hur arbetslösheten ökade inom hela näringslivet därför
att industrin inte kunde sälja sina produkter. Det är faktiskt det som är grun-
den för att man skall kunna upprätthålla en bra tillväxt och ge företagen möj-
ligheter, så att de kan anställa personal. Det är också det som är grunden för
att en offensiv jämställdhetspolitik skall vara möjlig.
Berit Andnor säger att helheten saknas. Jag läste i Socialdemokraternas
motion om de mål man ställer upp. Det rör sig faktiskt inte om stora skillna-
der. Jag kan inte se var det skulle finnas någon avgörande skillnad mellan
det som står i regeringens proposition och det som socialdemokraterna sä-
ger. Där behandlas ökad kvinnorepresentation, att kvinnornas andel av lan-
dets arbetsinkomster skall öka, att kvinnorna skall finnas i samma utsträck-
ning i arbetslivet som män osv. Detta tycker vi ju allihop, och det är det som
vi kämpar för.
Jag vill påstå att kvinnans ställning i stället för att ha försvagats faktiskt
har stärkts under den gångna tiden. Trots alla de svårigheter som har funnits
och som finns på arbetsmarknaden har kvinnornas ställning inte försvagats.
Anf. 36 BERIT ANDNOR (s) replik:
Herr talman! Jag delar Marianne Anderssons åsikt att det är den ekono-
miska politiken som är avgörande för hur samhället utvecklas och för hur
jämställdheten mellan könen kommer att utvecklas. Däremot ställer jag mig
inte bakom den borgerliga regeringens ekonomiska politik. Skiljelinjerna
mellan en socialdemokratisk ekonomisk politik och en borgerlig ekonomisk
politik har diskuterats tidigare i denna kammare, och skillnaderna är tydliga.
När den borgerliga majoriteten tog över 1991 hade vi kommit till rätta med
många av de problem som fanns i ekonomin och som Marianne Andersson
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Jämställdhets-
politiken
41
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Jämställdhets-
politiken
tidigare beskrev. Det som sedan hände var att vi fick en borgerlig regering
som satte upp som högsta mål för sin ekonomiska politik att bekämpa infla-
tionen och som grovt misskötte den mycket positiva utveckling som vi social-
demokrater hade grundlagt. Man vårdade inte det som vi hade uppnått.
Helheten saknas, Marianne Andersson, i jämställdhetspropositionen.
Marianne Andersson säger att våra mål inte skiljer sig åt. Visst finns sådana
skillnader. En sådan är att det för de borgerliga partierna handlar mycket
om att i ord försöka beskriva och ange färdriktningar för något som vi kanske
är överens om, nämligen ökad jämställdhet mellan könen. Men det är ändå
handlingarna som räknas, och jag har i dag försökt visa att under de gångna
tre åren, som regeringen inte kan säga att den inte har något ansvar för, har
kvinnors ställning i det svenska samhället försvagats.
Den har stärkts, säger Marianne Andersson. Inom vilka områden? Kan
jag få något litet exempel på ett område där kvinnors ställning har stärkts av
den borgerliga regeringens politik? Jag kan inte se något sådant område. Jag
kan tvärtom se att kvinnornas ställning har försvagats. Genom den mycket
höga arbetslöshet som vi nu har är kvinnors rätt till arbete hotad. Den rätten,
Marianne Andersson, är grunden till ett fritt och oberoende liv och för jäm-
ställdheten mellan könen. Utan den blir det svårt att uppnå jämställdhet.
Också inom en rad andra områden som jag tidigare har nämnt har kvin-
nors ställning försvagats, och det är det som den här debatten handlar om.
Då räcker det inte med förbättringar i lagstiftningen, även om sådana i och
för sig kan vara bra.
Anf. 37 MARIANNE ANDERSSON (c) replik:
Herr talman! Ja, nog är det skillnad mellan socialdemokraternas och rege-
ringens ekonomiska politik, och i Berit Andnors mun blir skillnaderna allde-
les oerhört tydliga när hon beskärmar sig över att regeringen böljade be-
kämpa inflationen. Jag vet inte om Berit Andnor uppfattade att jag poängte-
rade vad som hände under 80-talet, när vi hade en hög inflation. Den ledde
till den största omfördelning från fattiga kvinnor till rika män som vi någon-
sin har upplevt.
Jag vet att det också finns socialdemokratiska ekonomer som tycker att
det är viktigt att ha en låg inflation. Att släppa loss inflationen skulle dock
vara ungefär som att kissa på sig: det värmer medan det pågår, men sedan
blir det ganska obehagligt. Det är att skjuta upp problemen. Man kan kanske
därigenom minska arbetslösheten något under en kort period, men den blir
mycket värre längre fram. Det tricket har vi ju prövat i Sverige, och det är
verkningarna av det som vi nu upplever.
Vi har genom några år av mödosamt arbete lyckats förändra detta, och vi
är på väg mot en sund ekonomi, även om vi är långt ifrån målet. Problemen
var mycket stora. Att återgå till den politik som socialdemokraterna förde
under 60- och 70-talen skulle vara som att backa in i framtiden, och det kan
inte vara till nytta vare sig för kvinnor eller män eller för andra kategorier i
Sverige.
Anf. 38 ROSE-MARIE FREBRAN (kds):
Herr talman! Vi kristdemokrater betonar ofta vikten av den människosyn
som bör utgöra grunden i politiken, i näringslivet och i familjelivet. Det är
en människosyn som hämtar sin inspiration i människovärdesprincipen - alla
människors lika värde och varje människas unika värde. Samtidigt är det vik-
tigt att inse att ingen människa är sig själv nog.
Det här sättet att se på människan borde vi ta på allvar i jämställdhetsarbe-
tet. Vi människor kompletterar varandra. Män och kvinnor kompletterar
varandra i hem, arbetsliv och politik. Men också individerna kompletterar
varandra.
Kvinnor och män behövs sida vid sida i jämställdhetsarbetet. Personligen
använder jag inte uttryck som kvinnofråga, kvinnopolitik osv. För i själva
verket handlar det ju nästan alltid om jämställdhetsangelägenheter - sådant
som är viktigt för kvinnor, män och barn.
När jag har tagit initiativ till jämställdhetsmotioner har det t.ex. alltid
känts naturligt och viktigt att jobba ihop med någon av mina manliga parti-
kamrater.
Herr talman! Som kristdemokrat känner jag stor tillfredsställelse över att
regeringen har presenterat en samlad jämställdhetsproposition. En mängd
angelägna åtgärder på olika områden föreslås, och det gläder mig att utskot-
tet inte sätter käppar i hjulet utan tillstyrker förslagen.
Vi kristdemokrater väckte under allmänna motionstiden fyra motioner
som behandlas i betänkandet AU17. Vi kan konstatera att många av våra
krav väsentligen är tillgodosedda i såväl proposition som betänkande.
-Det är ett stort framsteg att JämOzs tillsynsområde nu kommer att om-
fatta hela arbetsmarknaden. Att arbetsgivaren blir skyldig att iaktta lagens
regler även om kollektivavtal har träffats är en viktig förbättring av jäm-
ställdhetslagen. Det är en klar fördel att JämO får bättre överblick över hela
arbetsmarknaden och därmed större möjligheter att driva på utvecklingen.
-JämO får rätt att använda sig även av annan lagstiftning än jämställdhets-
lagen. Det är rimligt eftersom ett ärende kan innehålla en kombination av
brott mot olika lagar och avtal, t.ex. föräldraledighetslagen och lagen om
anställningsskydd.
-JämO får möjlighet att använda sig av ombud. Det kan ibland behövas
eftersom det innebär ett omfattande och resurskrävande utredningsarbete
att driva ett ärende till domstol.
Kravet att JämO bör få uttala sig över hela samhällsområdet har vi dock
inte ännu fått förståelse för.
Hen talman! Vårt förslag om en särskild utredning om könsneutral arbets-
värdering tillstyrks inte exakt. Men i propositionen sägs att könsneutral ar-
betsvärdering bör stimuleras. Utskottet förutsätter att uppdraget till Arbets-
miljöfonden även kommer att innefatta frågor om hur metoder med köns-
neutral arbetsvärdering kan användas för att uppvärdera lönerna i kvinnodo-
minerade låglöneyrken. Med detta låter vi oss nöja i dagsläget.
De senaste dagarna har jag konstaterat att också JämO är aktiv med infor-
mationsspridning och argumentering för arbetsvärderingssystem. Informa-
tionsskriften Jämsides nr 2-94 innehåller bl.a. JämOzs Lathund för arbets-
värdering. Förhoppningsvis kan den komma till användning på arbetsplatser
runt om i vårt land och förbättra för kvinnorna.
En sak är säker: synen på olika arbetsuppgifter och deras status behöver
förändras. Många yrken som har med barn och vård och omsorg att göra har
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Jämställdhets-
politiken
43
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Jämställdhets-
politiken
44
låg status. Att uppfostra barn ger relativt låg lön, men att uppfostra datorer,
dvs. programmera, kan ge väldiga löner. Man kan diskutera vilken fostran,
vilken inlärning, som är den viktigaste.
Arbetsmarknadens könssegregering är också en orsak till löneskillnader.
Det måste vara en viktig målsättning att minska den segregeringen.
Herr talman! Jag vill nu uppehålla mig något vid behovet av jämställdhets-
lagstiftning på utbildningsområdet.
Utbildningsväsendet har en betydelsefull roll och ett stort ansvar i strävan-
dena mot ett mer jämställt samhälle. Flera åtgärder har satts in som har bety-
delse för att ändra attityder, öka kunskapen och stimulera till aktiva åtgärder
för förändring. Riksdagen antog t.ex. 1992 en ny högskolelag, som bl.a. sä-
ger att jämställdhet alltid skall iakttagas i högskolans verksamhet.
Jag anser därutöver att universitets- och högskoleledningar i lag bör ges
ett tydligare ansvar för att främja jämställdheten inom utbildningen och för
studenten och dennes situation. Bl.a. borde denna föreskriva att universite-
tens och högskolornas jämställdhetsplaner skall omfatta studenterna och det
som har med utbildning att göra. Det är inte tillfredsställande att ett aktivt
arbete med jämställdheten för studenter skall vara beroende av universitets-
och högskoleledningarnas goda vilja.
Herr talman! Vi har i en motion även lyft fram det mycket allvarliga pro-
blemet med sexuella trakasserier av studenter, vilket också pekar på behovet
av en särskild jämställdhetslagstiftning för studenter.
Sexuella trakasserier är ett allvarligt hot mot anställdas och studenters ar-
betsglädje, trygghet, ekonomi och möjligheter till framgång i arbete respek-
tive studier. Trakasseriernas starka inverkan på de utsatta kvinnornas studie-
situation försämrar möjligheterna för kvinnor att studera, forska och göra
akademisk karriär. Att förhindra sexuella trakasserier är därför en av de vik-
tigaste jämställdhetsfrågoma. Utbildningsutskottet betonar även detta i sitt
yttrande och understryker att man under inga förhållanden får ha över-
seende med sexuella trakasserier.
Att sexuella trakasserier tyvärr existerar på våra universitet och högskolor
vet vi. 1991 genomfördes den första svenska undersökningen om sexuella
trakasserier av studenter. Den genomfördes bland kvinnliga studenter på
Lantbruksuniversitetet, där så många som 21 % uppgav att de blivit trakas-
serade. Av de nära 250 kvinnliga studenter vid Stockholms universitet som
1992 svarade på en enkät angav 10 % att de blivit utsatta för sexuella trakas-
serier, och vid en undersökning förra året vid Umeå universitet fann man att
15 % blivit sexuellt trakasserade. En samtidig undersökning i Uppsala vi-
sade på 7 %. I samtliga dessa undersökningar har man använt sig av JämO:s
definition av sexuella trakasserier.
Varken utbildningsutskottet eller arbetsmarknadsutskottet anser att det
behövs ett särskilt lagrum för studenter att åberopa om de blivit sexuellt tra-
kasserade. Utbildningsutskottet hänvisar bl.a. till de åtgärder som nu plane-
ras och vidtas inom högskolan och på ansvariga myndigheter.
Utskottet hyser så stor tilltro till de initiativ som har tagits och den upp-
märksamhet som inom högskolan ägnas åt problemen att man menar att syf-
tet med vår motion bör anses vara tillgodosett. Jag måste erkänna att jag
inte är lika optimistisk.
Herr talman! Jag vill inte förringa betydelsen av ett sådant arbete, men
jag vill ändå visa på högskolelagens tillkortakommanden när det gäller att
förhindra sexuella trakasserier.
Nyligen avstängdes en student från Stockholms universitet sedan han tra-
kasserat sina medstudenter. Det var en s.k. disciplinär åtgärd. Studenten
överklagade till kammarrätten och fick rätt, med motiveringen att trakasse-
rierna inte förekommit i undervisningssituationen - de hade nämligen skett
i en hiss.
Om annan lagstiftning vore relevant för att t.ex. förhindra sexuella trakas-
serier behövdes ingen jämställdhetslag, men i arbetslivet är inte en speciell
jämställdhetslagstiftning ifrågasatt. Vi beklagar att insikten om behovet inte
är lika stor vad gäller utbildningsområdet.
Vid universiteten och högskolorna står studenterna i samma beroende-
ställning till lärare och handledare som de anställda gör till chefer och arbets-
ledare. Maktobalansen lägger ett stort moraliskt och etiskt ansvar hos den
som har makten. Det räcker inte att, som vissa gör, hänvisa till civilrättslig
och straffrättslig lagstiftning.
Precis som i våra nordiska grannländer, Norge och Finland, måste arbetet
för ökad jämställdhet i högskolan ges ett tillfredsställande lagrum för studen-
terna. Vi kommer fortsättningsvis att försöka skapa en ökad förståelse för
detta.
Herr talman! I sitt agitatoriska anförande tidigt i debatten kritiserar Berit
Andnor regeringen på i stort sett varje möjlig punkt. Inte ens barnomsorgs-
lagen kan få ett erkännande - det passar inte in i den socialdemokratiska
viljan att skapa en falsk myt om att regeringen vill nedrusta den offentliga
barnomsorgen. Berit Andnor hävdar att bamomsorgslagen inte betyder nå-
gonting när kommunerna får mindre pengar.
Var finns de socialdemokratiska pengarna till kommunerna, Berit And-
nor? När anser Socialdemokraterna att sänkningen på 7,5 miljarder under
den här mandatperioden skall återställas? Svaret är naturligtvis att Social-
demokraterna inte har tillfört en enda krona i någon av sina ekonomiska mo-
tioner. Frågan är om vi skall förvänta oss att Socialdemokraterna skall göra
det den 10 maj.
Berit Andnors kritik av vårdnadsbidraget var naturligtvis förutsägbar. Ut-
ifrån den kritiken ber jag henne nämna en förälder som förlorar på vårdnads-
bidraget eller som får betala för att ta emot det.
Herr talman! Sammantaget är ett bifall till hemställan i AU:s betänkande
nr 17 en framgång för det viktiga jämställdhetsarbetet. Jag yrkar därför bifall
till hemställan i betänkandet och avslag på reservationerna.
Anf. 39 HANS ANDERSSON (v) replik:
Herr talman! Jag sade tidigare att jag tycker att det är trist med partipoli-
tiskt käbbel. Detta käbbel har en tendens att avföra intresset från huvudfrå-
gan, nämligen jämställdhetspolitiken.
Jag vill då bara anknyta till vad Rose-Marie Frebran har sagt. Alla vet att
Vänsterpartiet och kds står mycket långt från varandra när det gäller familje-
politiken, vårdnadsbidraget och många andra sådana frågor. Men det hind-
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Jämställdhets-
politiken
45
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Jämställdhets-
politiken
46
rade inte mig att i debatten förra året yrka bifall till några av kds motioner,
och även nu ligger vi nära varandra i några fall.
När det gäller utvidgningen av jämställdhetslagen, så att man kan åberopa
LAS eller föräldraledighetslagen och kravet på att detta skall utsträckas till
utbildningsområdet, vill jag bara säga att vi har delad syn. Jag vill inte för-
stärka motsättningarna mellan oss utan säga att jag tycker att det är bra.
Vi i Vänsterpartiet har genom min meningsyttring tagit upp ett antal punk-
ter som handlar om sexuella trakasserier, bl.a. att man bör ha ett rent förbud
mot sexuella trakasserier i jämställdhetslagen och att den skall gälla också
inom utbildningsväsendet. I den frågan kan jag instämma i vad Rose-Marie
Frebran har sagt här i kammaren.
Låt oss hoppas att vi också på denna punkt kan få utskott och kammare
med oss vad det lider. Det är ju fullständigt oacceptabelt att någon skall be-
höva uppleva det som många flickor och kvinnor i dag upplever inom utbild-
ningsväsendet.
Jag manar alltså till besinning: Låt inte partikonfrontationen dominera
varje replikskifte, utan försök ta fasta på det som är viktigt - även om vi har
mycket skilda åsikter i andra frågor.
Anf. 40 BERIT ANDNOR (s) replik:
Herr talman! Jag kan bara konstatera att de borgerliga företrädarna åter-
igen vill förminska mitt deltagande i denna debatt genom att å ena sidan
hävda att jag håller förstamajtal, å andra sidan säga att jag är rent agitato-
risk. Jag vet inte vad syftet med detta är.
Skillnaden kan kanske vara att jag har ett oerhört djupt engagemang i
dessa frågor, att jag faktiskt menar allvar och är övertygad om att kvinnors
ställning i det svenska samhället har försvagats. Jag är ju inte ensam om den
uppfattningen. Den finns styrkt i en rad undersökningar, varav den senaste
kom i fredags. Så är det. Vi kan ha olika åsikter om politikens inriktning,
men jag blir något förvånad när jag upplever det som att man tycker att agi-
tatoriska tal är något som bör förminskas i debatten.
När det gäller vårdnadsbidraget fick jag frågan om jag kunde ge ett enda
exempel. Det är klart att jag kan! Det finns inget annat förslag som har lagts
fram på senare tid som ger så oerhörda marginaleffekter som just vårdnads-
bidraget.
För det första vill jag slå fast att det varken är ett rättvist förslag eller ett
förslag som ger valfrihet. För det andra kostar det alldeles för mycket och
bidrar inte till att fördela samhällets resurser på ett bättre sätt.
Om man arbetar halvtid och har en lön på 6 000 kr tjänar man ingenting
alls på att arbeta i förhållande till det vårdnadsbidrag som man får. Att ar-
beta blir ointressant. Om man går upp i tid till 75 % är arbetet värt 750 kr
om lönen är 9 000 kr. Detta är de effekter som ett vårdnadsbidrag ger.
Undersökningar som har gjorts visar ju att 450 000 av LO:s kvinnor som
arbetar deltid, eller heltid med mycket låg lön, inte tjänar någonting alls på
att förvärvsarbeta. Det är oerhört märkligt att man vill genomföra förslag
som direkt motverkar jämställdheten i arbetslivet. Det gör detta förslag,
Rose-Marie Frebran!
Det är också märkligt att Rose-Marie Frebran inte har satt sig in i vad ett
vårdnadsbidrag egentligen innebär för de kvinnor som är ute i arbetslivet
eller vad det innebär för jämställdheten mellan könen och jämställdheten i
arbetslivet. Det tycker jag är det minsta man kunde begära.
Anf. 41 ROSE-MARIE FREBRAN (kds) replik:
Herr talman! Berit Andnor och jag har diametralt olika synsätt på vård-
nadsbidraget. Det var som jag trodde: Berit Andnor kunde inte nämna nå-
gon som skulle få betala för att ta emot vårdnadsbidraget. Hon kunde bara
komma med marginaleffekter. Jag upprepar: bara marginaleffekter!
Jag skulle vilja veta: På vilket sätt skulle en utbyggnad av föräldraförsäk-
ringen minska marginaleffekterna som vi talar om i det här sammanhanget?
I sin kritik av regeringens politik på olika områden framhåller Berit And-
nor ständigt att den har försämrat kvinnornas ställning. I förhållande till
vad? På vilket sätt är det kvinnorna som bär bördorna av den kris som vi har
gått igenom och fortfarande upplever? Och hur kan de göra det på grund av
den politik som har förts sedan långt tidigare?
Det är inte kvinnorna som bär den bördan. Män och kvinnor bär den till-
sammans i vårt land. Relativt sett drabbas kvinnorna inte mer än männen av
att en ersättningsnivå sänks med 10 %. Vi bär bördorna tillsammans.
Anf. 42 BERIT ANDNOR (s) replik:
Herr talman! Man kan inte jämföra vårdnadsbidrag och föräldraförsäk-
ring! Uppbyggnaden av föräldraförsäkringen är en helt annan, och den grun-
das på inkomstbortfallsprincipen.
Genom den utformning som vi har givit föräldraförsäkringen har den bli-
vit en bra och flexibel insats, som tillsammans med en väl utbyggd barnom-
sorg har lett till den mycket höga förvärvsfrekvens som de svenska kvinnorna
har haft och fortfarande har.
Jag förordar i dag ingen ytterligare utbyggnad av föräldraförsäkringen av
ekonomiska skäl. Men det är en bra reform, som har betytt oerhört mycket
både för mäns och kvinnors möjligheter att kombinera förvärvsarbete med
hem och barn. Föräldraförsäkringen är ett alldeles utmärkt sätt att lösa frå-
gorna kring barnomsorgen och jämställdheten i arbetslivet.
Jag tycker att det är utmärkt att vi nu förhoppningsvis också kommer att
kunna införa en pappamånad i föräldraförsäkringen. Det går alltså inte att
jämföra vårdnadsbidrag och föräldraförsäkring!
Marginaleffekterna är ju inte ointressanta, Rose-Marie Frebran! När man
lägger fram förslag är det oerhört viktigt att de analyseras ur ett könsper-
spektiv, ett kvinnoperspektiv.
Man kan lägga det perspektivet på just vårdnadsbidraget. Vi vet att många
kvinnor i dag arbetar deltid. För dem kommer det inte att löna sig att arbeta
över huvud taget. De skall tvingas tillbaka till spisen! Är det vad som är me-
ningen, Rose-Marie Frebran? Vill ni lösa arbetslöshetsproblemet genom att
tvinga kvinnorna tillbaka till spisen?
Om det är avsikten med förslaget tycker jag att Rose-Marie Frebran skall
tala om det. Och hur skall vårdnadsbidraget finansieras? Den frågan är inte
löst ännu. Det handlar om 3,7 miljarder kronor i ett läge då vi har ett under-
skott på över 200 miljarder!
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Jämställdhets-
politiken
47
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Jämställdhets-
politiken
48
Vi brukar säga att detta är Alf Svenssons dyraste fallskärm. Med det här
förslaget om vårdnadsbidrag leder han fallskärmsligan. Jag hoppas verkligen
att denna riksdag inte kommer att införa ett bidrag som motverkar jämställd-
heten mellan könen och jämställdheten i arbetslivet. Det gör det här försla-
get. Det är ingenting som gynnar vare sig kvinnor, barn eller män.
Anf. 43 ROSE-MARIE FREBRAN (kds) replik:
Herr talman! Jag tror inte att Berit Andnor och jag kommer närmare var-
andra i dessa frågor hur länge vi än diskuterar.
Det är fullständigt självklart att förslag som det här läggs fram av skäl som
valfrihet och rättvisa. Jag ger med ett enda ord ett självklart svar på frågan
mot slutet om vår avsikt med förslaget: Nej! Här finns inga dolda avsikter.
Det är en så otrolig insinuation att man knappast skulle behöva bemöta den.
Berit Andnor nämnde summor. Jag frågade redan i mitt inledningsanfö-
rande om det kommer att finnas 7,5 miljarder till kommunerna i den social-
demokratiska motionen den 10 maj. Barnomsorgslagen får ju nämligen
ingen betydelse, enligt Berit Andnor. Den är inte till någon nytta och hjälper
inte, eftersom kommunerna har missat dessa pengar. Kommer pengarna att
föreslås i socialdemokraternas ekonomiska motion?
Anf. 44 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Herr talman! Jag lyssnade med ett visst intresse på det senaste replikskiftet
om marginaleffekterna. Det finns möjligen en fråga som man skulle kunna
ställa till Berit Andnor och be henne svara på. Anser Berit Andnor att mar-
ginaleffekterna är störst med vårdnadsbidraget eller med föräldraförsäk-
ringen?
Om Berit Andnor ägnar de minuter som jag skall tala åt att räkna litet på
saken kommer hon att finna att föräldraförsäkringen har större marginalef-
fekter än vårdnadsbidraget.
Herr talman! Låt mig bekänna att jag tillhör dem som under en ganska
lång tid, från 60-talet och en bit in på 80-talet, trodde att det när alla formella
skillnader mellan kvinnor och män i samhället hade avskaffats skulle bli en
utveckling mot en verklig jämställdhet. I dag är jag övertygad om att jag
hade fel på den punkten.
Förhållandet mellan kvinnor och män handlar om makt. Vi behöver bara
se oss om i samhället för att konstatera att det finns flest män där makten
finns. Vi män använder ibland medvetna, men kanske oftare omedvetna,
metoder för att behålla makten. Det gör vi i näringslivet, i universitetsvärl-
den - som det nyss talades om - och på många andra områden i samhället.
Jag tror att nästan alla har en känsla av att det är manliga värderingar och
kontaktnät som dominerar vid bedömningen av människor och meriter. Det
leder till en snedrekrytering, men vi kommer inte ifrån att också arbets- och
ansvarsfördelningen i hemmen har en avgörande betydelse. Det finns många
som tycker att vi politiker inte skall lägga oss i detta. Det skall var och en få
sköta själv hemma vid köksbordet. Det är principiellt en tilltalande tanke,
men det råder inget tvivel om att ansvars- och arbetsfördelningen i hemmen
får återverkningar ute i samhället. Därför är detta inte bara en privatsak,
även om det självfallet är någonting som i huvudsak måste lösas helt privat.
Jag menar att det krävs en mycket medveten strategi från vår sida för att
påverka denna sneda maktfördelning i samhället. Man kan ha några rimliga
utgångspunkter för en sådan strategi. En är att den intelligens och förmåga
som vi har nytta av i samhället är jämt fördelad mellan kvinnor och män,
och alla organisationer mår bra av att det finns både kvinnor och män i dem.
Jag tror också att det på ett individuellt plan är nyttigt för oss att ha ett
helhetsperspektiv på tillvaron, dvs. att vi arbetar med både produktiva och
reproduktiva frågor. Den traditionella arbetsfördelningen har inneburit att
männen har sysslat med produktionen, dvs. med arbetslivet, medan kvin-
norna har haft ansvaret för reproduktionen. De har i hög grad fortfarande
ansvaret för familjen, omvårdnaden och omhändertagandet av unga och
gamla.
Om man har den utgångspunkt som jag har är det självklart att vi skall
eftersträva en lika fördelning av makt och ansvar över allt i samhället. Det
finns många som säger att jämställdhet handlar om attityder. Det är natur-
ligtvis alldeles riktigt, men det handlar inte bara om det utan också om kun-
skap. Det är viktigt att vi lär oss mer om hur män, som jag sade förut, ofta
omedvetet behåller sina maktpositioner, om vad som händer i familjen i
samband med familjebildningen och om hur det går till i organisationerna.
En ung kvinna, Carin Holmberg, presenterade för något år sedan en av-
handling vid universitetet i Göteborg. Hon har just försökt studera hur rela-
tioner mellan unga män och kvinnor utvecklas. Hon har tittat på unga par
innan de har fått barn. Det har varit par som av sig själva och av omvärlden
betraktas som jämställda. Hon har ställt sig frågan hur attitydbildningen
sker, hur arbetet fördelas och hur samarbetet och ansvarsfördelningen
fungar hos dessa unga par. Hon visar hur män har en förmåga att skaffa sig
en frihetssfär, ett utrymme för sitt eget liv, på bekostnad av sina fästmör eller
unga fruar.
Det är oerhört nyttigt med den här typen av kunskaper och att vi håller
upp spegeln framför oss och visar hur samhället faktiskt ser ut. Jag tror att
vi är många män som kan känna igen oss i denna jämställdhetsspegel, t.ex.
i att vi ofta har utnyttjat situationen till att skaffa oss friheter på våra fruars
bekostnad.
Det är alltså viktigt med kunskap. Därför är det också viktigt att göra
verkligheten synlig som den är, inte som vi tror att den är. Om jag går ut
och frågar arbetsgivare i Sverige om de tillämpar lönediskriminering mellan
kvinnor och män kommer praktiskt taget alla att säga att de inte gör det. De
har exakt rättvisa principer. Men när vi går in med mer systematiska metoder
och analyserar de skillnader som finns mellan kvinnor och män kan vi kon-
statera att det också finns oförklarade och omotiverade skillnader. Löne-
skillnadsutredningen uppskattar att mellan 1 och 8 % av löneskillnaderna
har sin grund i ren könsdiskriminering. Därför är det viktigt med statistik
och analys. Även om statistik och analys ibland kan låta som trubbiga instru-
ment i jämställdhetsarbetet är de av mycket stor betydelse.
Det finns många som säger att vi redan vet allt om detta. Vi är naturligtvis
några stycken som säkert - eftersom vi har läst mycket statistik och fått infor-
mation från olika håll - har en hel del kunskaper. Ännu fler har personliga
erfarenheter av detta och anser sig därför ha kunskap om det, men det finns
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Jämställdhets-
politiken
4 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 102
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Jämställdhets-
politiken
50
många som förnekar dessa personliga erfarenheter och menar att de inte är
allmängiltiga. Därför är det nödvändigt att vi fortsätter att synliggöra verk-
ligheten sådan som den faktiskt är.
Den här propositionen innehåller flera förslag med den inriktningen. Vik-
tigast är skärpningen av jämställdhetslagen. Den ålägger arbetsgivarna att
kartlägga löneskillnader och också att komma med förslag till vilka åtgärder
som skall vidtas för att man skall komma till rätta med löneskillnaderna mel-
lan kvinnor och män.
Vi skall i dag inte diskutera likadelningen av föräldraförsäkringen och det
som har kallats pappa- och mammamånaden i föräldraförsäkringen. Men låt
mig ändå, eftersom det hör till denna proposition, understryka betydelsen
av detta och uttrycka glädje över att förslaget nu har fått en bred uppback-
ning också från Socialdemokraterna, som från böljan aktivt gick ut och sade
att detta var en fånig idé.
Detta är viktigt för barnen; barnen har rätt till bägge sina föräldrar. Det
är viktigt för alla de män som ute på arbetsmarknaden möter motstånd från
chefer och arbetskamrater när de vill utnyttja sin rätt att använda föräldra-
försäkringen, och det är naturligtvis viktigt för kvinnor.
Det finns massor av unga kvinnor i Sverige som har sökt jobb och fått frå-
gan om de har planer på att bilda familj och skaffa barn. Det har kunnat
påverka rekryteringssituationen. Samma fråga ställs praktiskt taget aldrig till
några unga män.
Med pappamånaden kommer vi att få många arbetsgivare att upptäcka det
som vi innerst inne vet men inte alltid vill erkänna, nämligen att det inte bara
är småbamsmammor utan också småbamspappor som har små barn.
Vi har också byggt ut barnomsorgsgarantin; det har berörts tidigare. Det
är naturligtvis oerhört viktigt som en trygghet för de män och framför allt de
kvinnor som vill förvärvsarbeta och klara sin egen försörjning. En bamom-
sorgsgaranti har diskuterats i många år, men det är nu under denna regerings
tid som det har hänt någonting. Socialdemokraterna ägnade sig åt att utreda
frågan men kunde aldrig komma fram till några praktiska resultat.
Jag är mycket glad över att den här propositionen i allt väsentligt har vun-
nit gehör. Socialdemokraterna skrev i sin motion att propositionen har
många förtj änster. Det är ungefär så mycket beröm man kan få från ett oppo-
sitionsparti. De skriver också att den är alltför lättviktig. Det är nog vad en
stackars opposition måste dra till med när det inte finns så mycket att till-
lägga.
De socialdemokratiska reservationerna i utskottsbetänkandet tillför i
praktiken ingenting. De handlar om att man på ett antal områden vill formu-
lera sig annorlunda. Man föreslår också litet mer pengar på några områden.
Det är ju vad oppositionen ofta gör. Efter Göran Perssons salva mot rege-
ringen häromdagen om att vi borde spara mer förstår jag dock att dessa för-
slag inte längre har någon större aktualitet.
Den här propositionen löser naturligtvis inte problemet med den bristande
jämställdheten i samhället. Men jag vågar tro, herr talman, att denna propo-
sition och de förslag som den innehåller - som kommer att vinna kammarens
gillande i dag - innebär att vi tar goda steg på vägen mot en verklig jämställd-
het i samhället.
Anf. 45 BERIT ANDNOR (s) replik:
Herr talman! I mångt och mycket är Bengt Westerberg och jag överens.
Det är det här som är så betecknande för Bengt Westerbergs sätt att leda
debatterna. I ord är det mycket vi är överens om. Men när vi går till handling
blir det litet problem. Då skiljer vi oss åt.
Jag tycker också att pappamånaden är en viktig del i ett fortsatt arbete för
jämställdhet mellan könen. Bengt Westerberg hänvisar till att många unga
kvinnor i dag i anställningsintervjuer får frågan om de tänker skaffa barn.
Många gånger kanske ett jakande svar leder till att kvinnan inte blir anställd.
Den frågan kommer också att ställas om regeringens förslag till att utöka
rätten till tjänstledighet, som finns i vårdnadsbidragspropositionen, går ige-
nom. Kanske kommer det att betyda ännu mera för unga kvinnors möjlighe-
ter att ta sig in på arbetsmarknaden.
Bengt Westerberg säger att den socialdemokratiska reservationen i stort
sett inte tillför någonting. Jag skulle i och för sig ha blivit förvånad om han
hade sagt någonting annat. Men den allvarligaste invändningen som vi so-
cialdemokrater har mot regeringens proposition är att just helheten saknas.
Tidigare, innan Bengt Westerberg hade hunnit till kammaren, redogjorde
jag också ganska ingående för den rad av förslag som direkt motverkar jäm-
ställdhetsarbetet som denna regering har lagt fram.
För att återgå till själva lagstiftningsförslagen, är det bara att konstatera
att de förslag som regeringen lägger fram inte är tillräckligt långtgående när
det gäller kartläggning och analyser av löneskillnaderna. Här vill man stanna
halvvägs och inte ta de steg som krävs för att det verkligen skall hända nå-
gonting och för att rejäla förändringar skall komma till stånd när det gäller
lönediskrimineringen. Samma sak gäller för begränsningen som man vill en-
bart skall omfatta företag med över tio anställda och för rätten till skriftlig
uppgift i de fall någon upplever sig vara lönediskriminerad.
Beträffande anslagsfrågorna kommer JämO:s uppgifter att utökas betyd-
ligt i det förslag som läggs fram. Jag tycker att det är rimligt att man också
ger JämO förutsättningar att bedriva ett seriöst arbete i enlighet med de nya
uppgifter som lämnas i propositionen och betänkandet. Jag vill med be-
stämdhet hävda att regeringen inte gör det i det här förslaget - därav den
socialdemokratiska reservationen.
Anf. 46 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Herr talman! Låt mig börja med den sistnämnda punkten. Vi tillför JämO
ytterligare resurser. Det är bara ett par år sedan JämO tillfördes resurser
också av den föregående regeringen. Man kan naturligtvis alltid tillföra en
myndighet hur mycket resurser som helst. Men det är ett ganska vanligt op-
positionsbeteende att man vill lägga på några miljoner utöver det regeringen
gör. Som jag sade tycker jag inte att det här förslaget känns särskilt aktuellt
för dagen, mot bakgrund av Göran Perssons missnöje med att vi inte sparar
tillräckligt.
Det glädjer mig att Berit Andnor tycker att förslaget om pappamånad är
bra. Det var synd att Berit Andnor inte kunde gå ut och tillkännage den in-
ställningen när debatten började för ett år sedan. Då var jag ganska ensam
i min polemik mot bl.a. Birgitta Dahl, som gick ut och talade om hur dåligt
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Jämställdhets-
politiken
51
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Jämställdhets-
politiken
52
förslaget var. Jag är dock glad över ett Berit Andnor har lyckats påverka sin
riksdagsgrupp och i synnerhet Birgitta Dahl att ändra inställning i denna
fråga. Jag tror att det är en mycket bra reform.
Jag sade att socialdemokraternas reservationer inte tillför någonting. Det
sade jag inte för att kritisera. Jag gläds tvärtom över att det finns en bety-
dande enighet mellan oss när det gäller utformningen av jämställdhetspoliti-
ken. Jag vidhåller att reservationerna framför allt gäller formuleringar i be-
sluten. 1 sak finns det inte mycket att ta fasta på.
Berit Andnor nämnde ett par saker. Det gällde bl.a. om man i lagen också
skulle ha skrivit in att arbetsgivare skall analysera löneskillander och inte
bara kartlägga dem. Det är självklart att en sådan analys skall göras så att
man kan föreslå åtgärder. Vi menar att man kanske inte skall skriva in ordet
”analys” i lagtexten. Det är mycket svårt att i lagtexten fixera vad en analys
är och på vilka grunder man skall kunna kritisera en arbetsgivare för att
denne inte har analyserat. På den punkten har vi modifierat Löneskillnads-
utredningens förslag. Sedan har vi knutit an det här till den lagstiftning som
redan finns och som innebär att företag med tio anställda eller fler skall redo-
visa jämställdhetsplaner. Det var ett förslag som den tidigare regeringen lade
fram och som vi accepterade när det kom. Jag kanske kan få fråga Berit And-
nor på vilka grunder man i det förslaget stannade vid tio anställda och vad
som skulle motivera en annorlunda behandling, i förhållande till den lagstift-
ning som vi redan har, på just denna punkt. Jag tycker att det är rimligt att
följa den lagen.
Jag vill dock samtidigt understryka att det finns bestämmelser i lagen som
innebär att alla arbetsgivare, även de som har färre än tio anställda, har skyl-
dighet att verka för ökad jämställdhet och mot lönediskriminering. Vi un-
dantar således inte vissa arbetsgivare från dessa skyldigheter, utan vi har
bara knutit an till den gamla socialdemokratiska propositionen. Vi tycker att
skydligheten att ta fram statistik och redovisa den i jämställdhetsplanen skall
gälla företag med tio anställda eller fler.
Anf. 47 BERIT ANDNOR (fp) replik:
Herr talman! Jag noterade att Bengt Westerberg inte kommenterade den
huvudsakliga invändningen som vi socialdemokrater har haft mot jämställd-
hetspropositionen, nämligen att den inte ser till helheten. Vår kritik har rik-
tats mot regeringens proposition så till vida att man för en politik inom sam-
hällets andra politikområden som direkt motverkar jämställdheten mellan
könen. Det räcker inte att komma med en näringslivsakademi och med för-
ändringar i jämställdhetslagen för att man skall åstadkomma en förbättrad
jämställdhet mellan könen. Man måste också se till politiken i dess helhet.
Då inställer sig frågan, Bengt Westerberg, om man kan kompromissa om
jämställdheten.
Kan man den ena dagen lägga fram förslag som för jämställdheten mellan
könen långt tillbaka i tiden och sedan den andra dagen lägga fram, i och för
sig bra, förslag till förändringar i jämställdhetslagen som ändå måste beteck-
nas vara av mindre omfattning och av mindre genomgripande art? Kan man
kompromissa med jämställdheten, Bengt Westerberg? Kan man kompro-
missa så att man lägger fram förslag om vårdnadsbidrag? Jag tror att Bengt
Westerberg och jag är överens om att det förslaget direkt motverkar jäm-
ställdheten mellan könen. Det är detta som är intressant.
Som jämställdhetsminister säger Bengt Westerberg mycket bra och vackra
saker. Det är jag den första att säga. Men när det gäller att gå till handling
är det bara att konstatera att Bengt Westerberg sitter i en fyrpartiregering
som domineras av Moderaterna. Därav följer en politik som direkt motver-
kar många kvinnors förutsättningar att leva ett jämställt liv. Det gäller rätten
till ett arbete, rätten att ha en lön som man kan leva på, rätten till god vård
och omsorg och rätten till en fungerande barnomsorg. Det gäller också a-
kassan och anställningstryggheten. Man kan egentligen fortsätta hur länge
som helst med den här uppräkningen. Det är ett förslag som har sin yttersta
udd riktad mot kvinnorna. Om man ägnar litet tid åt att diskutera dessa för-
slag - t.ex. förslaget om förändring av a-kassan - kan man konstatera att de
slår hårdast mot kvinnorna. Kan man då, Bengt Westerberg, kompromissa
med jämställdheten? Jag kan det inte. Frågan är om Bengt Westerberg kan
det. Tydligen är det så.
Anf. 48 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Herr talman! Jag vill först få till protokollet noterat att Berit Andnor inte
har svarat på min fråga om marginaleffekter med vårdnadsbidrag respektive
föräldraförsäkring. Jag förstår det. Det hade varit ett för Berit Andnors vid-
kommande ganska pinsamt svar.
Socialdemokraterna kan inte bestämma sig riktigt när det gäller kritiken
mot vårdnadsbidraget. I den motion som ni har lagt fram om jämställdheten
påstår ni både att vårdnadsbidrag leder till att man inte har råd att arbeta
och att man inte har råd att vara hemma. Ni får bestämma er för vilken argu-
mentation ni skall använda i denna debatt.
Självfallet kan man inte kompromissa om jämställdheten. Jämställdheten
är en utomordentligt viktig värdering som skall genomsyra allt vårt arbete
på alla områden, och det gör den också. Låt mig ta upp det ämne som Berit
Andnor tycker att jag undviker och som var uppe i flera tidigare replikskif-
ten, nämligen frågan om jobben. Jag delar naturligtvis Berit Andnors upp-
fattning att det är avgörande för kvinnor liksom för män att det finns jobb i
samhället och att vi kan motverka arbetslösheten. Socialdemokraterna och
de borgerliga partierna i regeringen är överens om att de nya jobben på 90-
talet måste skapas i den privata sektorn. Historiskt kan vi se att socialdemo-
kraterna under hela efterkrigstiden inte netto lyckades skapa några jobb i
den privata sektorn. Hela sysselsättningsökningen har skapats i den offent-
liga sektorn.
Jag är inte emot den sysselsättningsökningen. Den är på många sätt bra
för t.ex. jämställdheten. Den är en viktig service för kvinnorna, och den har
gett jobb åt många kvinnor.
Men nu står vi inför en ny uppgift. Denna uppgift kan vi bara lösa om vi
lyckas skapa rimliga villkor för nya småföretag. Där har socialdemokraterna
inte ett enda förslag. Vi har mängder av förslag. De syftar allmänt till en
expansion av företagsamheten och till att skapa bättre villkor för män och
för kvinnor.
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Jämställdhets-
politiken
53
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Jämställdhets-
politiken
Anf. 49 HANS ANDERSSON (v) replik:
Herr talman! Jag vill först gratulera Bengt Westerberg till de insikter han
säger att han har funnit. Jag tycker också att det märks. Det är viktigt att
förstå maktstrukturen när man diskuterar jämställdhet. Jag tror att Bengt
Westerberg spelar en stor roll i diskussionen inom det borgerliga lägret och
i samhället i stort.
Framstegen märks delvis i propositionen, och vi har sagt i vår motion att
vi delvis tycker att det är fråga om framsteg. I många fall är det faktiskt fråga
om vad vi exakt har krävt i tidigare motioner och vad jag t.ex. förra året
föreslog här i kammaren.
Vidare var det frågan om pappamånaden. Bengt Westerberg har inte varit
ensam i den debatten. Vi har också funnits där. Jag tycker ändå att det sak-
nas operativa inslag i jämställdhetslagen. Vi har haft en serie förslag om kart-
läggning, analys och möjligheter till jämförelser utanför min arbetsplats i
branschen, osv. De fackliga huvudorganisationerna har redovisat särme-
ningar. Vi har även föreslagit en utvidgning till utbildningsområdet. Det för-
slaget har inte accepterats, men vi hoppas att det blir så.
Jag vill egentligen fråga om inte Bengt Westerberg ser det som en svaghet
i den nya jämställdhetslagen och med de nya befogenheter som JämO har
att vi inte kan vara mer operativa. Begränsningen till företag med färre än
tio anställda är allvarlig, inte minst med tanke på att det är där vi räknar
med att få en sysselsättningsexpansion. Det finns mängder med kvinnor i den
privata servicesektorn. Jag ser inte att det skall var några problem att sätta
ned på pränt löneskillnaderna på företagen. Det kan hjälpa till i kampen för
att avskaffa lönediskriminering.
Jag återvänder gärna till övriga frågor som utgör ett stort problem för jäm-
ställdheten. Den uttunning av LAS som gjordes förra året med en frikrets
för två personer innebär stora problem i många diskussioner och förhand-
lingar vid uppsägningar. Det vet jag av egna erfarenheter. Kvinnor får gå,
eftersom de kan inte ta lika mycket övertid och eftersom de har större an-
språk på föräldraledighet osv. Jag tror att Bengt Westerberg också vet om
det. Bengt Westerberg vet att försämringarna i sjukförsäkringen med ka-
rensdagar har slagit hårdare mot kvinnor. Försämringarna i arbetsskadebe-
greppet och den ökade bevisbördan slår hårdare mot kvinnor med förslit-
ningsskador osv. Jag skulle vilja ha kommentarer kring den aspekten av jäm-
ställdhetsfrågan i arbetslivet.
Anf. 50 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Herr talman! Låt mig upprepa att det inte är någon arbetsgivare, inte hel-
ler de med färre än tio anställda, som är befriade från kraven på att främja
jämställdhet. Det finns generella krav som omfattar alla arbetsgivare. Löne-
diskrimineringsförbudet gäller likaså alla arbetsgivare.
Men frågan är vilka som skall lägga fram en jämställdhetsplan och i denna
redovisa kartläggningen av löneskillnader och de åtgärder som skall vidtas.
Vi har valt att gå på samma gräns som socialdemokraterna tidigare gjorde
när kraven på jämställdhetsplan infördes. Vi tycker att den är rimlig. Det
finns också särskilda hänsyn till enskilda, deras krav på integritet osv., som
54
gör att ju mindre företagen är desto svårare blir det att ta dessa hänsyn. Jag
tycker att det talar för att den gräns vi har valt är rimlig.
Hans Andersson ställde också frågor om vilka effekter annan lagstiftning
kan ha. Låt mig säga följande om lagen om anställningskydd. Innebörden
av undantagskretsen är att arbetsgivaren får undanta två personer som enligt
arbetsgivarens bedömning behövs för att företaget skall kunna fortleva. Det
är inte så att arbetsgivaren får plocka ut två personer som arbetsgivaren vill
bli av med. Jag har svårt att se att denna möjlighet för arbetsgivare - som är
betydelsefull för de små arbetsgivarna - skulle kunna användas för att diskri-
minera kvinnor. Det är två personer som behövs i företaget som får undan-
tas. I övrigt gäller de vanliga turordningsreglema. Det är de som utgör skyd-
det för de enskilda kvinnorna. Där har det i praktiken inte skett några för-
ändringar. De komplikationer Hans Andersson talar om tror jag inte existe-
rar på denna punkt.
Anf. 51 HANS ANDERSSON (v) replik:
Herr talman! Jag fick svar på några av mina frågor, dock inte alla. Låt mig
upprepa dem. De gäller sjukförsäkringen och arbetsskador.
När det gäller LAS uttrycks förhoppningen att den inte skall vara diskrimi-
nerande så till vida att arbetsgivaren ges makten att undanta två personer.
Frågan skall inte överprövas. Men frågan är svår att hantera och har för öv-
rigt lett till svåra tolkningstvister.
Vidare var det frågan om varför inte företag med färre än tio anställda
omfattas av jämställdhetsplaner. Tydligen är huvudmotiveringen att sociade-
mokratin tyckte att tio var en bra idé i samband med att de pratade om jäm-
ställdhetsplaner. Det hela blir väl inte bättre för att det var en gammal, dålig
socialdemokratisk idé. Jag efterlyser fortfarande sakliga motiv. Det enda jag
kan tänka mig är integritetskravet. Men jag svårt att förstå att det går en
gräns mellan företag med åtta anställda och företag med 12 anställda.
Tvärtom kan intresset vara litet i de mindre företagen som inte har sin perso-
nalpolitik fixerad på papper när det gäller att utforma lönelägen mellan män
och kvinnor. Det finns ingen anledning att göra detta undantag. Det finns
inte heller någon anledning att inte göra det vi har krävt, nämligen tillåta
branschj ämförelser.
Vad anser Bengt Westerberg att vi skall göra för att komma framåt när det
gäller könsneutral, systematisk arbetsvärdering? Det kommer att göras en
del försök. Men jag tycker personligen att det är bara på den grunden som
det går att komma långt, så till vida det över huvud taget blir kvar någon
systematisk lönesättning baserad på kollektivavtal och förhandlingar och
inte baserad på vad SAF önskar och försöker driva igenom, nämligen en in-
dividuell lönesättning som en relation mellan chef och en anställd. Då kom-
mer det att gå alldeles åt pipan.
Anf. 52 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Herr talman! Hans Andersson har uppfattat situationen helt rätt. Det är
bl.a. hänsynen till enskildas integritet som ligger bakom. Tanken är inte att
utåt redovisa löner för varje enskild person. Redovisningen skall ske för
varje grupp. Jag håller med om att det inte går att avgöra om gränsen skall
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Jämställdhets-
politiken
55
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Jämställdhets-
politiken
56
gälla företag med åtta, tio eller tolv anställda. Tio är naturligtvis en godtyck-
lig gräns. Men jag tycker inte att det var ett så dåligt beslut som den gamla
socialdemokratiska regeringen föreslog och vi accepterade. Jag tycker att
det är rimligt med en gräns på tio anställda i företagen.
Jag vill en tredje gång understryka att innebörden av denna begränsning
inte är att de företag som har färre än tio anställda inte behöver biy sig om
frågan om löner och ojämlikhet mellan kvinnor och män. De är också ålagda
enligt jämställdhetslagen att bedriva ett aktivt jämställdhetsarbete. Förbu-
det mot lönediskriminering gäller där som i andra företag. Vi undantar inte
företag från denna skyldighet, utan det enda de undantas från är skyldighe-
ten att göra en kartläggning och att lägga fram en jämställdhetsplan. Det är
viktigt att understryka detta.
Vidare hade Hans Andersson en fråga om åtgärder för att främja en neu-
tral arbetsvärdering. Jag delar helt och hållet uppfattningen att det är angelä-
get att åtgärder vidtas. I propositionen nämns att Arbetsmiljöinstitutet skall
få i uppdrag att bedriva en sådan forskning i större utsträckning än tidigare.
Jag tror faktiskt att regeringen redan i morgon kommer att fatta ett beslut
om ett sådant uppdrag till Arbetsmiljöinstitutet. Saken är på gång. På denna
punkt råder såvitt jag kan utläsa av utskottsbetänkandet och reservationerna
egentligen total enighet, även om det finns nyanser i skrivningarna. Men frå-
gan är viktig.
Regeringen har också i propositionen ganska utförligt skrivit hur vi i rege-
ringen tycker att arbetsvärdering skall gå till och vad den skall omfatta. Det
har vi gjort till ledning för den fortsatta tillämpningen både när man skall
fortsätta utreda och forska på detta område och när man förhoppningsvis
kommer att få ett antal rättsfall där arbetsvärdering kan komma till utnytt-
jande för att pröva när lönediskriminering föreligger.
Den nya JämO har ställt i utsikt att hon kommer att försöka driva ett antal
sådana fall till Arbetsdomstolen så småningom. Jag hoppas att det kommer
att bli fallet. Hittills har vi nämligen inte fått prövat i domstol de skärpningar
av jämställdhetslagen som skedde redan för några år sedan. Det är angeläget
att vi får det prövat så snart som möjligt.
Anf. 53 BERITH ERIKSSON (v):
Herr talman! Under de minuter som jag har till förfogande tänker jag lyfta
fram två frågor. De gäller dels åtgärder för invandrarkvinnorna på arbets-
marknaden, dels grupptalan i domstol.
När jag läser utskottets svar på motionskraven om åtgärder för invandrar-
kvinnor, känner jag återigen missnöje över att man inte anser att de olika
departementen inom deras sakområden skall ta det fulla ansvaret för invand-
rarna. I stället hänvisar man till Invandrarverket.
Risken är därmed stor för ännu en utredning och kanske något semina-
rium. Men det för inte frågorna så värst långt framåt. Utbildning skall natur-
ligtvis Utbildningsdepartementet ta ansvar för, exempelvis svenskundervis-
ningen. Socialdepartementet skall ta ansvar bl.a. för introduktionen till det
svenska samhället och för studieekonomin. Arbetsmarknadsdepartementet
skall ta ansvar för åtgärder på arbetsmarknaden och Justitiedepartementet
skall ta ansvar för diskrimineringen i arbetslivet.
Invandrarkvinnor är i väldigt stor utsträckning de som befinner sig allra
längst ned på samhällstrappan när det gäller arbetsmöjligheter, påverkans-
möjligheter och löner. Det är väldokumenterat i dag. De har de mest slit-
samma jobben, de lägsta lönerna och de sämsta möjligheterna att avancera
på jobbet.
Det finns redan en mängd rapporter att utgå från. Bara en genomgång av
det material som kom fram under de seminarier som Nordiska rådet har hål-
lit under åren 1987, 1988,1990 och 1991 om invandrarkvinnor i Norden visar
att det finns tillräckligt med material för att starta ett konkret arbete inom
de olika departementen. Nordiska rådets seminarier har handlat om sociala
kontaktnät och föreningsliv, om arbete och utbildning och om hinder och
möjligheter.
Men att det bollas över till Invandrarverket och att man förlitar sig på att
Invandrarverket skall ta tag i dessa frågor gör att frågorna hela tiden hamnar
mellan två stolar.
Socialdemokraternas reservation i det avseendet i detta betänkande är na-
turligtvis behjärtansvärd. Den rör sig inom ett specifikt område. Naturligtvis
ställer jag mig bakom den reservationen. Men jag anser att utredningar skall
göras inom vaije departementsområde och med samordning, just för att ta
till vara den forskning och naturligtvis de erfarenheter som redan finns. Det
skall ske i samverkan med dem det gäller, nämligen invandrarkvinnorna.
Jag tänker nämna några ord om grupptalan i domstol. Även den frågan är
gammal från utredningssynpunkt. Ett beslut om en bred utredning fattades
i juni 1991. Av kommittédirektivet kan man finna att det skall handla om en
mycket bred utredning om arbetsrätt, hyresrätt och konsumenträtt. Frågor
inom miljöområdet och inom diskrimineringsområdet skall också utredas.
Under dagen har jag försökt få klarhet i om det är detta kommittédirektiv
som gäller i dag och om det är den utredning som då tillsattes som fortfa-
rande arbetar, men jag har inte lyckat få tag på utredaren - jag ser nu att det
nickas och att det alltså är den utredningen.
I propositionen nämns inte något annat än grupptalan i diskriminerings-
tvister. Men Nordiska rådet har ju under ett antal år fört fram frågan om
grupptalan i konsumentfrågor. Vid ett par tillfällen har Nordiska rådet även
fört fram och riktat rekommendationer till de nordiska ländernas regeringar
om att åstadkomma resultat när det gäller möjligheter till grupptalan i dom-
stol.
Alla de områden som nämns i kommittédirektivet är mycket viktiga från
jämställdhetssynpunkt. Det är viktigt att en sådan möjlighet kommer till
stånd och att det riktas uppmärksamhet mot utredningen samt att den resul-
terar i en konkret lagstiftning. Det kommer ju att bli ett viktigt redskap i det
fortsatta arbetet för jämställdhet i samhället.
I USA, i en del delstater där det finns möjlighet att föra grupptalan i dom-
stol, har grupper av kvinnor använt den för att kommma åt pornografialster.
De har gått till domstol och hävdat att sådant alster motarbetar jämställd-
hetsarbetet i samhället och att det är förnedrande för kvinnor som grupp.
Herr talman! Jag har inga andra yrkanden än Hans Andersson.
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Jämställdhets-
politiken
57
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Jämställdhets-
politiken
58
Anf. 54 ISA HALVARSSON (fp) replik:
Herr talman! Jag blev litet förvånad när Berith Eriksson sade att hon inte
var nöjd med utskottets behandling av Vänsterpartiets motion och att hon
var rädd att den bara skulle utmynna i projekt och vidare utredning. Hon
var vidare rädd för att utredningarna inte skulle leda till något. Det är egen-
domligt med tanke på att det är precis en utredning som Vänsterpartiet före-
slår. Vänsterpartiet föreslår i sitt yrkande 17 att regeringen tillsätter en ut-
redning om jämställdhetspolitiken och invandrade kvinnor och män.
Från utskottets sida har vi svarat att det pågår en översyn av invandrarpoli-
tiken. Naturligtvis är det viktigt att man i den också tar upp invandrarkvin-
nornas situation, precis som vi har framhållit att man bör synliggöra kvin-
norna i alla andra sammanhang, t.ex. bland de handikappade. Detta fram-
hålls också i propositionen. Från utskottets sida utgår vi från att utredningen
beaktar vilka åtgärder som man behöver vidta för denna grupp. Det betyder
inte att vi menar att det skall utmynna i något annat. Helt klart är invandrar-
kvinnorna en speciellt utsatt grupp på många områden. De blir verkligen ut-
brända och har en besvärlig situation, jämfört med många svenska kvinnor,
när de dubbelarbetar.
Jag tror mycket på grupptalan, något som också Löneskillnadsutred-
ningen förde fram. I propositionen anförs nu att man har gett Grupptalarut-
redningen ytterligare förlängd tid till årets slut för att se över frågan om
grupptalan på jämställdhetsområdet. Jag tror att det i könsdiskriminerings-
tvister är särskilt viktigt att slippa schavottera. Det är kanske viktigare än
när man som konsument vill föra sin talan. Tyvärr utsätts de kvinnor som
klagar för ytterligare trakasserier på arbetsplatserna. Därför skulle gruppta-
lan vara en utmärkt metod.
Anf. 55 BERITH ERIKSSON (v) replik:
Herr talman! Om Isa Halvarsson hade lyssnat på mitt anförande hade hon
funnit att det inte är utredningen som jag är emot. Däremot ifrågasätter jag
att utredningen skall skötas av Invandrarverket eller sakdepartementen.
Vi begär ju i andra sammanhang att departementen skall ta det fulla an-
svaret för invandrarfrågorna. Vi har påpekat att med den ordning som i dag
råder, att departementen förlitar sig på Invandrarverket, hamnar frågorna
ofta mellan två stolar. Det resulterar i utredningar och några seminarier, men
man kommer inte fram till konkreta åtgärder.
Jag är glad över att ha fått denna extra uppmärksamhet när det gäller
grupptalan och att Isa Halvarsson delar min uppfattning.
Anf. 56 EVA ZETTERBERG (v):
Herr talman! Under dagens debatt och i betänkandet om jämställdhet förs
många frågor fram, där man ser hur ojämlikt vårt samhälle fortfarande är
och hur kvinnor på många områden befinner sig i ett underläge gentemot
männen.
Men det finns ett område där vi kvinnor leder stort, nämligen överlevnad.
Kvinnorna i Sverige blir äldre än männen. Av vårt lands 1,5 miljoner pensio-
närer är en större andel kvinnor än män. Mönstret går igen i många länder.
Vi vet att mycket av det av alla partier omhuldade frivilliga arbetet i vårt
land inte skulle kunna utföras utan just kvinnor. Det är de som bär upp arbe-
tet i Röda korset, Rädda barnen, PRO, Väntjänst, och yngre pensionärer
hjälper äldre osv. Men vi vet också att kvinnor som har lyckats överleva får
väldigt olika villkor. Klasskillnaderna mellan äldre kvinnor är stora. De som
har levt ett bra liv, dvs. de som är högutbildade och har haft rika resurser,
får det i regel bra även på äldre dar, medan de som under unga år har fått
slita hårt ofta får sämre hälsa och sämre möjligheter att ta för sig när de blir
äldre.
Vi i Vänsterpartiet menar därför att det är en stor brist i propositionen
och betänkandet att frågan om äldre kvinnors villkor inte alls har belysts. Vi
har därför tagit upp detta i vår motion, men tyvärr inte fått så stort gehör för
det.
Olika utredningar har visat hur äldre kvinnor inom exempelvis hemtjäns-
ten i mindre utsträckning än männen får den hjälp de behöver. Det har visat
sig att kvinnor inte alls på samma sätt har kunnat få den hjälp som de faktiskt
behöver och att många kvinnor också av ekonomiska skäl har tackat nej till
hjälp. Detta ser vi som en stor brist och menar att frågorna skulle behöva
belysas på ett helt annat sätt.
I undersökningarna från Äldrecentrum, SKTF och en rad andra organisa-
tioner har dessa frågor belysts med stort allvar. Jag menar att frågorna inte
har tagits på allvar vid arbetsmarknadsutskottets behandling.
Anhöriga som har fått ge sin uppfattning om hur de ser på vården av de
äldre har uttryckt en stark oro. De menar att resurserna för de äldre faktiskt
har minskat och att deras oro för att de äldre inte skall få den vård som de
behöver är befogad.
Vänsterpartiet vill därför peka på just denna motion. Jag vill fråga rege-
ringspartierna av vilken anledning man inte vill lyfta fram och titta närmare
på den här gruppen. I socialutskottets behandling av frågan understryker
man att om dessa farhågor är besannade är man beredd att ge frågan större
uppmärksamhet. Men, kära vänner, det finns ju belagt genom undersök-
ningar att detta är fallet. Jag förstår därför inte varför de borgerliga partierna
inte vill titta närmare på frågan.
Jag vill också ställa en fråga till socialdemokraterna. När frågan behandla-
des i socialutskottet fick vi stöd av socialdemokraterna. Såvitt jag förstår har
ni socialdemokrater själva tagit upp liknande tankegångar i en annan mo-
tion, men inte just i jämställdhetsmotionen. Varför stöder ni inte motionen?
Eller är det så att ni vid omröstningen kommer att stödja vårt krav?
Jag vill instämma i Vänsterpartiets alla yrkanden i betänkandet och i den
meningsyttring som Hans Andersson har framfört. Men jag vill särskilt yrka
bifall till mom. 43 på denna punkt.
Herr talman! Slutligen vill jag bara återgå till ämnet sexuella trakasserier,
särskilt inom utbildningsväsendet. I en tidigare diskussion uppfattade jag att
Rose-Marie Frebran gav starkt stöd för våra krav. Vi anser att sexuella tra-
kasserier inom utbildningsväsendet på precis samma sätt som i arbetslivet
borde omfattas av jämställdhetslagen. Utskottet har också gjort en stark
skrivning om detta men däremot inte bifallit vårt krav. Jag vill uttrycka för-
hoppningen att Rose-Marie Frebran och kds, som har uttryckt sitt stöd för
våra krav, också stödjer oss när vi kommer till omröstning.
Herr talman! Jag yrkar också bifall till vår meningsyttring till mom. 36.
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Jämställdhets-
politiken
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Jämställdhets-
politiken
Anf. 57 BERIT ANDNOR (s) replik:
Herr talman! Jag vill bara upplysa Eva Zetterberg om att vi socialdemo-
krater i vår motion har tagit upp just de aspekter som Eva Zetterberg tog
upp. De finns också med i en av våra reservationer, reservation nr 3, som
avser den utredning som skall tillsättas om den ekonomiska maktens fördel-
ning, där vi just tar upp att vi tycker att den skall breddas till att omfatta
även frågan om hur samhällets resurser fördelas mellan kvinnor och män.
Precis som Eva Zetterberg säger vet vi genom en rad olika undersökningar
att just de äldre kvinnorna tillhör den grupp som inte får sina behov tillgodo-
sedda på det sätt som de skulle behöva. Vi tycker alltså att den utredning
som regeringen nu förutskickat även skall omfatta frågan om hur samhällets
resurser är fördelade.
Jag har i mitt tidigare inlägg inte yrkat bifall i denna fråga, eftersom avsik-
ten var att förenkla hanteringen litet längre fram. Men den finns noga redog-
jord, och vi står naturligtvis bakom reservation nr 3.
Anf. 58 EVA ZETTERBERG (v) replik:
Herr talman! Jag tackar för inlägget från Berit Andnor. Det är bra att vi
är överens. Jag har uppfattat att vi har varit överens i sak tidigare när vi har
diskuterat detta. När denna fråga behandlades i socialutskottet, förelåg en
reservation från Socialdemokraterna, som gällde just frågan om äldre kvin-
nor. Men jag tycker inte att det vi nu talar om har lyfts fram tillräckligt tydligt
i reservationen. Därför efterlyste jag ett klargörande från Socialdemokra-
terna. Men det är bra att vi är överens om behovet av att tydliggöra just att
äldre kvinnor inte får de resurser som de behöver.
Anf. 59 ISA HALVARSSON (fp):
Herr talman! I sin motion skriver Vänsterpartiet att det är viktigt att inte
äldre kvinnor glöms bort när man diskuterar jämställdhet och människor
med funktionshinder. Jag anser att det är angeläget att kunna diskutera män-
niskor med funktionshinder utan att genast tänka på äldre. Vi måste lyfta
fram de kvinnor som har varit funktionshindrade hela livet. Det har aldrig
tidigare gjorts några utredningar, där man har skilt på män och kvinnor i
den situationen. Just nu pågår ett arbete för att belysa dessa handikappade
kvinnors situation.
Jag vill dock på inte sätt ha sagt att man skall nonchalera situationen för
äldre kvinnor, som är funktionshindrade på grund av sin ålder. Över huvud
taget ser vi att kvinnor diskrimineras hela livet, inte minst inom hälsovården.
Utskottet skriver också att det är viktigt att studera hur kvinnor bemöts av
hälso- och sjukvården. Kvinnor får sämre och felaktiga mediciner samt fel-
aktig docering. De får sämre timtider när det gäller hemhjälp. Allt detta kan
vi konstatera, och det är viktigt att lyfta fram det.
Folkhälsoinstitutet håller på med en stor undersökning om kvinnans situa-
tion i livscykeln. Där kommer även den äldre kvinnans situation fram. Själv-
klart skall resultatet begrundas. Däremot har vi inte velat tillstyrka motions-
kravet. Men det är naturligtvis en viktig fråga.
60
Anf. 60 EVA ZETTERBERG (v):
Herr talman! Till Isa Halvarsson vill jag säga att man självklart måste se
närmare på hur funktionshindrade kvinnor har det och hur man kan för-
bättra deras situation. Därom är vi helt överens. Vi behöver alltså inte disku-
tera den frågan mera, utan det gäller att vidta åtgärder.
Vad j ag ville lyfta fram var just frågan om äldre kvinnor med funktionshin-
der men också utan funtionshinder. Om Isa Halvarsson och de borgerliga
partierna anser att dessa kvinnor utgör en eftersatt grupp och att äldre kvin-
nor får sämre service än män, borde det väl vara en självklarhet att man stu-
derar det problemet och föreslår åtgärder. Men så är inte fallet. Jag vill där-
för åter fråga Isa Halvarsson: Tvivlar ni på dessa undersökningar från Äldre-
centrum, SKTF och andra instanser? Man visar ju klart och tydligt med ren
statistik att äldre kvinnors andel av hemtjänst har minskat. Många anser sig
inte ha råd med hemtjänst. Det har minskat över året.
Jag vet att arbetsmarknadsutskottet och socialutskottet är medvetna om
problemet, men arbetsmarknadsutskottet uttrycker sig mycket märkligt när
man skriver: Om situationen är den att äldre kvinnor erhåller sämre service
än äldre män, bör detta problem enligt utskottet uppmärksammas. När man
läser detta, kan man inte komma till annan slutsats än att ni anser att det
inte finns belägg för denna skillnad. Hur skall man då ta reda på det, Isa
Halvarsson?
Anf. 61 ISA HALVARSSON (fp):
Herr talman! Det som Eva Zetterström läste upp var ett referat av vad
socialutskottet har skrivit. Arbetsmarknadsutskottet har i och för sig anslutit
sig till socialutskottets bedömning att riksdagen i denna fråga inte behöver
ta några initiativ. Men inom socialpolitiken i kommunerna, där det handlar
om enskilda personer, måste man vara medveten om detta. Vi har alltså inte
funnit att riksdagen behöver göra någon insats.
Anf. 62 EVA ZETTERBERG (v):
Herr talman! Arbetsmarknadsutskottet säger att man ansluter sig till so-
cialutskottets bedömning. Detta uppfattar jag som att arbetsmarknadsut-
skottet har precis samma uppfattning i frågan som socialutskottet. Det var
därför jag citerade detta såsom arbetsmarknadsutskottets bedömning.
Det är bra att man är uppmärksam och intresserad av frågan, men det
räcker inte, Isa Halvarsson. Man måste ge tydliga signaler om att man vill
ha ett underlag. Det har inte bara Vänsterpartiet utan samtliga partier fått
från instanser som arbetar med äldre människors behov och ser var det finns
luckor och var det har uppstått försämringar. Vi vet att hemtjänsten har fått
skära ner betydligt för alla. Det har skett stora försämringar på det området.
Men det är helt uppenbart att äldre kvinnor har drabbats mer än äldre män.
Då räcker det inte med att säga att man är oroad, utan då måste man gå
vidare.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 8 §.)
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Jämställdhets-
politiken
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Ändring i lagen om
generellt
anställningsstöd,
GAS
Föredrogs
arbetsmarknadsutskottets betänkande
1993/94:AU22 Förslag om ytterligare anslag på tilläggsbudget till statsbud-
geten för budgetåret 1993/94, m.m. (prop. 1993/94:125 delvis).
Andre vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut fattades efter 8 §.)
Föredrogs
arbetsmarknadsutskottets betänkande
1993/94:AU23 Ändring i lagen om generellt anställningsstöd (GAS) (prop.
1993/94:66).
Anf. 63 LAILA STRID-JANSSON (nyd):
Herr talman! Ny demokrati har under hela mandatperioden anvisat större
besparingar än något annat parti och i ord och handling försökt att göra be-
sparingar i många budgetposter, i de flesta fall utan att få något stöd av vare
sig regering eller opposition. Detta gäller även beträffande det generella an-
ställningsstödet. Min fråga till politiker i alla läger är: Har ni inte något bud-
getansvar? Vi lånar i dag 190 000 kr per minut varje dag, dag ut och dag in.
Efter en näst intill mördande kritik, inte minst från Lagrådet och socialför-
säkringsutskottet, lyckades borgarna träffa en överenskommelse med So-
cialdemokraterna och på några få dagar skriva ”välgenomtänkta” lagar gäl-
lande för GAS. Nu har det visat sig efter en massiv kritik att den lag som
riksdagen beslöt om i december måste ändras, därför att den inte kommer
att fungera. Detta har nu skett genom ett utskottsinitiativ.
Vi kan bara konstatera att vi, trots det helrenoverade förslaget som vi kri-
tiserade i december i fjol, fortfarande har rätt i vår kritik:
GAS leder till minskade kostnader för företag som ändå är framgångsrika
och nyanställer.
GAS går till företag som ändå nyanställer på grund av ökad orderingång.
GAS är en statlig gåva - utan urskiljning - till näringslivet.
GAS kan lätt missbrukas. Ett framgångsrikt företag kan t.ex. knycka kva-
lificerad arbetskraft från ett företag som går knackigt och dessutom betala
mindre för honom/henne. Skulle det ”knackiga” företaget ersättningsans-
tälla, blir det ingen rabatt på socialavgifterna.
GAS har ingen inriktning mot unga arbetssökande. Inget sägs om några
åldersgränser.
GAS ställer inte heller några krav på att man måste vara arbetslös.
GAS definierar inte vad verksamhet-verksamhetsgren eller intressege-
menskap innebär. Återigen något som är lätt att missbruka.
62
GAS kan lätt missbrukas av företag som snabbt omsätter personal.
Spärregeln hinner inte slå till.
Den nya GAS-lagen är ett teoretiskt hastverk och har ingen förankring i
verkligheten. Den är ihålig och uppmuntrar snarare till missbruksförsök än
till stimulans.
För att ha rätt till GAS måste anställningen vara i minst sex månader.
Kombinerar man detta med rekryteringsstödet, som gäller i högst sex måna-
der, behöver därför lönekostnaden för 1994 inte bli så hög för dem som tas
in. Även om tanken med GAS var att tidigarelägga anställningar och minska
behovet av arbetsmarknadspolitiska åtgärder, finns det ingen garanti för att
de som anställs med stöd får stanna kvar. I stället kan det bli ett betydligt
billigare sätt att tillgodose behovet av arbetskraft jämfört med vad det skulle
kosta om företagen anställde på normalt vis.
Ungdomarna måste enligt vår mening prioriteras och ges en rimlig chans
att komma ut på den reguljära arbetsmarknaden. Som jag tidigare har fram-
fört saknar förslaget inriktning mot de unga arbetssökande - de som inget
hellre vill än få ett arbete. I vår motion om inriktningen av den ekonomiska
politiken har vi förslag som på ett rättvist och effektivt sätt snabbt leder till
att fler människor, och då särskilt ungdomar, får arbete.
De nya jobben skapas inte i etablissemanget utan i de nya företagen. Det
är kanske inte i första hand fler anställda Sverige behöver utan fler entrepre-
nörer och företagare.
Redan när förslaget om det generella anställningsstödet lades fram hösten
1993 ansåg jag att man starkt kunde ifrågasätta om regeringens syfte kunde
nås, dvs. att uppmuntra till tidigareläggning av anställningar och att ersätta
övertidsarbete med vanliga arbeten. Man kunde befara att lagen i stället
skulle minska kostnaderna för företag som ändå är framgångsrika och som
kan nyanställa. Företag som går bra skulle få skattesubventioner som uppen-
barligen skulle medverka till konkurrenssnedvridning.
Dessutom är det lagtekniskt mycket svårt att konstruera ett generellt an-
ställningsstöd som är praktiskt hanterbart, som når sitt syfte och som dess-
utom ger en godtagbar möjlighet till kontroll.
Den nu aktualiserade lagändringen visar att mina farhågor har besannats.
Utskottsmajoritetens förslag innebär att lagen blir ännu generösare gent-
emot framgångsrika företagare.
Till sist kan jag konstatera att det, i framtiden när riksdagen fattar stora
genomgripande beslut, vore klokt om förslagen var mera genomarbetade
och förankrade hos berörda grupper. Endast vi har motsatt oss detta felak-
tiga förslag. Endast vi har, trots ett massivt motstånd i medier och från politi-
ker, pekat på sakfelen när det gäller GAS.
Nu är det bara så att vi inte får ha rätt i en demokratiskt sammansatt för-
samling. Det enda som gäller är blockpolitiken. Politikerna måste tydligen
vänta på att verkligheten visar att Ny demokrati hade rätt - verkligheten är
nämligen de övriga politiska partiernas värsta fiende. Då först kommer de
med svansen mellan benen och försöker komma till rätta med sina fel. Då
ställer inte pressen och medierna upp och påtalar misstagen.
Detta utskottsinitiativ visar att man nu försöker släta över ett misslyckat
beslut.
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Ändring i lagen om
generellt
anställningsstöd,
GAS
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Ändring i lagen om
generellt
anställningsstöd,
GAS
64
Slutligen yrkar jag bifall till min reservation i arbetsmarknadsutskottets
betänkande nr 23.
Anf. 64 ELVER JONSSON (fp):
Herr talman! Vi har under de fyra fem senaste åren upplevt en mycket
svår period - svårigheter från 80-talets slut som har accelererat så sent som
fram till för några veckor sedan.
Under tiden har regeringen och riksdagen här verkat för att nya åtgärder
sätts in i syfte att hjälpa de människor som blir utan arbete till en meningsfull
sysselsättning. Det gäller då en lång rad åtgärder - ungdomspraktik, ALU-
projekt, rekryteringsstöd och justeringar i arbetsrätten. Nu senast handlar
det om det generella anställningsstödet, GAS.
I november behandlade vi i arbetsmarknadsutskottet föreliggande förslag
i regeringspropositionen. Till en böljan fanns det många motståndare. Först
var socialdemokraterna negativa. Men under beredningens gång och efter
en del justeringar anslöt man sig och gav sitt stöd för just GAS. Vänsterpar-
tiet hade både då och, faktiskt, ännu tidigare haft sympatier i det här sam-
manhanget. Det gjorde att det i slutändan bara var Ny demokrati som var
emot den här formen av stöd.
Vad som nu händer är att det sker några justeringar i lagen om generellt
anställningsstöd. När det här instrumentet väl var sjösatt visade det sig näm-
ligen att det fanns oformligheter som resulterade i en orättvisa.
Oavsett vad man tycker om grundkonceptet kan det knappast vara fel att
den lagstiftande församlingen när det gäller lagstiftningen i det här aktuella
ärendendet rättar till det som uppenbarligen är fel och som ingen ens i sinne-
världen hade tänkt skulle få sådana här effekter. Egentligen finns det väl där-
med endast lovvärda saker att säga om denna justering.
Laila Strid-Jansson har här en ganska rejäl drapa om varför Ny demokrati
tycker illa om ett generellt arbetsmarknadsstöd. Egentligen är jag litet över-
raskad. Ny demokrati har ju ofta talat om att man skall akta sig för det som
är selektivt och byråkratiskt. I stället skall man välja det som är enklare. Vi-
dare skall man akta sig för att dela ut pengar, eftersom det inte är bra att
göra det. Men sedan har vi fått stöd här för rätten till en reducering av arbets-
givaravgifterna - de hemska skatterna, som nydemokratema ofta hellre sä-
ger.
Herr talman! Jag vill tillbakavisa gjorda påståenden här. Man säger att det
saknas krav. Nej, så är det inte. Det finns visst krav. Det kan gälla nettoan-
ställningar. Ett krav är att nyanställning skall ske i år.
Laila Strid-Jansson varnar för missbruk. Ja, en sådan varning kan vara be-
rättigad. Men det gäller då alla stödformer. Man kan ju råka ut för att någon
missbrukar det här systemet. Men man kan undra om särskilt de som ofta
talar om missbruk har speciell erfarenhet i ämnet. Vidare skulle det saknas
en förankring här. Alla dessa påståenden är något av floskler i efterhand.
Jag tar dem därför inte särskilt allvarligt.
Det viktiga är att det här instrumentet har visat sig ha effekter. Arbetsför-
medlingarna, länsarbetsnämnderna och Arbetsmarknadsstyrelsen finner att
det rör sig om ett bra verktyg när det gäller att stimulera till nyanställningar.
Problemet finns ju att alltför många fortfarande saknar arbete. Dessutom
finns problemet med alldeles för mycket övertid. Men nu börjar detta ge ef-
fekt. Det nyanställs. Man talar numera inte bara om hundratalet nyanställ-
ningar per dag utan också om tusentalet nyanställningar. Varje vardag nyan-
ställs nämligen väldigt många människor i Sverige. Jag är så naiv att jag tror
att det generella anställningsstödet, GAS, också är ett verksamt verktyg när
det gäller att stimulera och att snabbt få loss lediga platser så att människor
får jobb.
Herr talman! Jag har bara ett yrkande. Jag yrkar nämligen bifall till hem-
ställan i arbetsmarknadsutskottets betänkande nr 23.
Anf. 65 LAILA STRID-JANSSON (nyd) replik:
Herr talman! Till Elver Jonsson vill jag säga att det är väldigt bra att det
blir nyanställningar. Sådana välkomnar jag verkligen.
Vad vi kritiserar när det gäller ett generellt anställningsstöd är att bidrag
utgår till företag utan urskillning. Företag som går bra kommer alltså att få
extra stora vinster. De skulle ju i alla fall nyanställa. Således blir det här ännu
fördelaktigare för företag av detta slag.
Med det jättestora budgetunderskott som Sverige har i dag har vi inte råd
att urskillningslöst hälla pengar över storföretagen. Vi tycker att det är en
felaktig politik. Vidare leder detta till en konkurrenssnedvridning. Ingenting
säger att det här leder till varaktiga jobb. Dessutom är det lätt att missbruka
systemet. Lagtekniskt är det också svårt att konstruera ett generellt stöd som
är praktiskt hanterbart, som når sitt syfte och som ger en möjlighet till kon-
troll.
I stället skall man väl stödja de företag som verkligen behöver hjälp. Det
skall inte vara generellt stöd till alla. Vi är väldigt kritiska till alla bidrag - i
det avseendet kan man ju verkligen tala om inflation. I stället skall man satsa
på att få ett bra företagsklimat i Sverige med låga räntor och med möjligheter
att låna pengar. Dessutom skall man stödja de företag som verkligen är i be-
hov av hjälp. Man skall alltså inte stödja de företag som bara vill utnyttja
systemet.
Anf. 66 ELVER JONSSON (fp) replik:
Herr talman! I sak hade Laila Strid-Jansson inte något nytt att komma
med. Därför skulle jag ha kunnat avstå från denna replik. Men jag vill tillba-
kavisa hennes vulgära beskrivning av detta fina arbetsmarknadspolitiska in-
strument. Laila Strid-Jansson talar om att det hälls ut pengar. Men det är
direkt felaktigt. Det hälls nämligen inte ut några pengar här. I stället handlar
det om en reduktion av arbetsgivaravgiften.
Vidare talar Laila Strid-Jansson om bidrag utan urskillning. Det är också
ett felaktigt påstående. Att det här instrumentet skulle vara konkurrens-
snedvridande kan man inte så allmänt uttala sig om. Alla stöd har naturligt-
vis en viss konkurrenseffekt. Vad det handlar om här är att människor nyan-
ställs. Vidare kan övertiden reduceras. Och, och det är inte oviktigt med av-
seende på budgetunderskottet, skatter flyter in. Arbetslösheten minskar,
och kassor får mindre utgifter. Dessutom, herr talman - och även detta är
väldigt viktigt -, kan fler av dem som nu är arbetslösa få ett arbete. Det är
en insats inte bara samhällsekonomiskt utan också socialt, något som vi inte
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Ändring i lagen om
generellt
anställningsstöd,
GAS
5 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 102
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Ändring i lagen om
generellt
anställningsstöd,
GAS
66
skall underskatta. Därför är de här instrumenten, som stimulerar till nyan-
ställning och arbete, oerhört värdefulla. Detta är en chans för företagen un-
der det här året. Låt oss gärna pröva och utvärdera, men det är mycket vik-
tigt att de finns just nu.
Anf. 67 LAILA STRID-JANSSON (nyd) replik:
Herr talman! Som jag tidigare sade är vi inte alls emot att man ser till att
företag hjälps att nyanställa personer. Det är det generella och att man gör
det utan urskillning som vi vänder oss emot.
Jag tycker också, att om man stiftar nya generella och temporära lagar
borde man ha litet mer på fotterna. Det visar sig i dag, eftersom man måste
göra ändringar. Det kan leda till felaktigheter, vilket detta uppenbarligen har
gjort. Det skall bli intressant att se facit av det här. Jag tror att min kritik
kommer att visa sig fullständigt sann.
Anf. 68 ELVER JONSSON (fp) replik:
Herr talman! Till och med Laila Strid-Jansson darrar på manschetten nu.
Hon är inte emot nyanställningar. Bra. Men hon anvisar inte något sätt som
kulle kunna sätta fart på anställningarna, så man frågar sig hur. Just nu har
jag inte hört att Laila Strid-Jansson har haft något besked om att vi skulle
hitta en möjlighet som skulle överträffa det generella arbetsmarknadsstödet.
Anf. 69 HANS ANDERSSON (v):
Herr talman! Propositionen förra året var mycket dålig, tekniskt bedröv-
lig. Arbetsmarknadsutskottet fick snabbt göra om arbetet.
De problem som nu har uppstått är inte problem av det slag som Laila
Strid-Jansson talar om. De beror snarare på att stödet inte har utgått till ett
antal företag beroende på antal löneutbetalningstillfällen, i första hand i sep-
tember. Det är inte någon grund för en oerhörd kritik.
GAS har formen av ett marginellt anställningsstöd. Det innebär faktiskt
en motprestation som kontrolleras i efterhand, där man ser att det har skett
en ökning av anställningsvolymen. Det är ovanligt välriktade pengar, om
man vill att statliga pengar skall ha effekten att det blir fler anställda. Vi hade
ställt kravet långt tidigare, inte exakt i den här utformningen, men vi tyckte
ändå att det var bra att förslaget kom, även om den tekniska utformningen
inte var så bra.
Då säger Ny demokrati: Men det är inte säkert att de här personerna får
stanna. Det är inte säkert att de har anställningstrygghet i all evighet. Jag
har aldrig hört att nydemokraterna har ägnat något intresse åt de frågorna,
snarare tvärtom. Man har försökt att avskaffa lagen om anställningsskydd,
åtminstone för företag som har under 20 eller under 50 anställda. Jag tycker
nog att det låter hycklande och inte sakligt korrekt.
Storföretag kommer att få den här hjälpen. Vem säger det? Storföretag
kan få, småföretag kan få. Jag vet inte exakt vilka som har fått mest. Hittills
är detta i själva verket en ganska liten åtgärd.
Det behöver ske ganska få nyanställningar som inte annars skulle ha kom-
mit till stånd för att göra detta till en besparing för staten, med avseende på
a-kasseutbetalningar och arbetsmarknadspolitiska insatser. Förmodligen är
detta mycket billigt. Jag skulle tro att det är lönsamt för den som vill dra ned
budgetunderskottet.
Jag tycker att det är bra att arbetsmarknadsutskottet gör en korrigering,
så att företag som har nyanställt inte efteråt behöver känna att de lurades på
konfekten. Självklart skulle en del av de här företagen anställa ändå. Men
väldigt många kanske har haft nytta av stödet. Jag tror att det faktiskt är
ovanligt effektiva pengar just i detta konjunkturläge. Man kan nedbringa
övertid. Om intresset för att nedbringa övertiden är så stort från nydemokra-
ternas sida, varför har ni inte stött Vänsterpartiets förslag om att begränsa
övertidsuttaget och därmed egentligen tvinga fram nyanställningar? Jag ser
detta mer som ett populistiskt utbrott från nydemokraterna.
Jag anser inte att den regeländring som nu sker på något sätt hänger ihop
med Laila Strid-Janssons argumentation. Dessutom tror jag att hon i sak har
alldeles fel.
Detta är inte en form av blockpolitik. Det är få frågor som har varit så litet
blockskiljande. Vänsterpartiet tog ett initiativ. Den borgerliga regeringen
kom med ett förslag. Socialdemokraterna var med på notema efter att det
hade gjorts om. I så fall är det blocket övriga partier mot nydemokraterna.
Anf. 70 LAILA STRID-JANSSON (nyd):
Herr talman! Att vi är för företagsamhet i alla former kan väl ingen ta
miste på. Men vi tycker att det viktigaste är att företag får leva och verka av
egen kraft. Bidrag och stödformer av olika slag skall man ta till när det verk-
ligen behövs. Det är därför som vi är så kritiska till generellt anställnings-
stöd, eftersom det urskillningslöst går till alla som nyanställer, oavsett om de
hade gjort det i alla fall, och att det går till sådana som inte behöver det. Det
är i det avseendet vi är så kritiska mot den nya lagen.
Företag behöver en bra jordmån att växa och verka i. Man behöver ett
bra företagsklimat i det här landet. Det har det inte varit på årtionden. Det
har vänt, och det är mycket positivt. Men man kan gå längre. Man kan inte
hålla företag under armarna genom att bara ge dem stöd och bidrag. I stället
skall de ha ett bra företagsklimat, dvs. man skall ha möjlighet att låna pengar
till låga räntor. Där det behövs sättas in är vi naturligtvis också för stöd, men
inte urskillningslöst, som jag tycker att det nya förslaget har blivit. Men vi
får som sagt se vad som händer. Vi får så småningom facit.
Anf. 71 HANS ANDERSSON (v):
Herr talman! Men, Laila Strid-Jansson, det här förslaget fokuserar på ny-
anställningar, enbart nyanställningar. Alla vet att det finns en rädsla i företa-
gen efter åratals konkurser, efter dålig konjunktur och efter åtstramnings-
politik när efterfrågan varit för liten. Då kan det här vara just den stimulans
som gör att man anställer i stället för att tvinga ut sina tidigare anställda på
övertid.
Nydemokraterna för ständigt en kamp för att sänka skatter. När vi pratade
ROT-program var det intressantaste att ha avdragsmöjligheter vid ”hemma-
ROT”, i sin egen villa. Det var typer av generella understöd med mycket
ringa verkan, vilket också efteråt har konstaterats.
Bra klimat för näringsliv, ja, det är vi alla för. Låga räntor är vi alla för.
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Ändring i lagen om
generellt
anställningsstöd,
GAS
67
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Ändring i lagen om
generellt
anställningsstöd,
GAS
68
Men det skall inte hindra att man kan göra selektiva insatser, som det här
är, som pekar direkt på nyanställning, även om den är generellt utformad
och den ekonomiska subventionen kommer i efterhand som ett avdrag. Jag
förstår inte Laila Strid-Janssons argumentation.
Överläggningen var härmed avslutad.
Beslut
Mom. 1 (mål i jämställdhetspolitiken)
1. utskottet
2. res. 1 (s)
Votering:
164 för utskottet
130 för res. 1
55 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 1 s, 70 m, 28 fp, 27 c, 21 kds, 16 nyd, 1 -
För res. 1: 117 s, 11 v, 2 -
Frånvarande: 20 s, 10 m, 5 fp, 4 c, 5 kds, 7 nyd, 3 v, 1 -
Ines Uusmann (s) anmälde att hon avsett att rösta nej men markerats ha rös-
tat ja.
Mom. 2 (EU-medlemskapets effekter för svenska kvinnor)
1. utskottet
2. men. i motsvarande del (v)
Votering:
282 för utskottet
15 för men.
1 avstod
51 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 115 s, 70 m, 28 fp, 27 c, 21 kds, 19 nyd, 2 -
För men.: 2 s, 1 c, 11 v, 1 -
Avstod: 1 s
Frånvarande: 20 s, 10 m, 5 fp, 3 c, 5 kds, 4 nyd, 3 v, 1 -
Mom. 21 (analys av orsakerna till löneskillnaderna)
1. utskottet
2. res. 9 (s)
Votering:
171 för utskottet
125 för res. 9
53 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 4 s, 70 m, 28 fp, 27 c, 21 kds, 20 nyd, 1 -
För res. 9: 112 s, 11 v, 2 -
Frånvarande: 22 s, 10 m, 5 fp, 4 c, 5 kds, 3 nyd, 3 v, 1 -
Leif Marklund (s) anmälde att han avsett att rösta nej men markerats ha rös-
tat ja.
Mom. 22 (kartläggningsskyldighetens begränsning)
1. utskottet
2. res. 10 (s)
Votering:
169 för utskottet
128 för res. 10
52 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 1 s, 70 m, 28 fp, 28 c, 21 kds, 20 nyd, 1 -
För res. 10: 115 s, 11 v, 2 -
Frånvarande: 22 s, 10 m, 5 fp, 3 c, 5 kds, 3 nyd, 3 v, 1 -
Mom. 23 (Ontarios lagmodell för lika lön)
1. utskottet
2. men. i motsvarande del (v)
Votering:
285 för utskottet
12 för men.
52 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 118 s, 70 m, 27 fp, 27 c, 21 kds, 20 nyd, 2 -
För men.: 11 v, 1 -
Frånvarande: 20 s, 10 m, 6 fp, 4 c, 5 kds, 3 nyd, 3 v, 1 -
Mom. 25 (lönejämförelser mellan branscher)
1. utskottet
2. res. 11 (s)
Votering:
168 för utskottet
131 för res. 11
50 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 70 m, 28 fp, 28 c, 21 kds, 20 nyd, 1 -
För res. 11: 118 s, 11 v, 2 -
Frånvarande: 20 s, 10 m, 5 fp, 3 c, 5 kds, 3 nyd, 3 v, 1 -
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
69
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
70
Mom. 26 (skriftlig uppgift av arbetsgivaren om lön m.m.)
1. utskottet
2. res. 12 (s)
Votering:
168 för utskottet
131 för res. 12
50 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 70 m, 28 fp, 28 c, 21 kds, 20 nyd, 1 -
För res. 12: 118 s, 11 v, 2 -
Frånvarande: 20 s, 10 m, 5 fp, 3 c, 5 kds, 3 nyd, 3 v, 1 -
Mom. 36 (sexuella trakasserier inom utbildningsväsendet)
1. utskottet
2. men. i motsvarande del (v)
Votering:
284 för utskottet
13 för men.
1 avstod
51 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 117 s, 70 m, 28 fp, 27 c, 20 kds, 20 nyd, 2 -
För men.: 1 c, 11 v, 1 -
Avstod: 1 kds
Frånvarande: 21 s, 10 m, 5 fp, 3 c, 5 kds, 3 nyd, 3 v, 1 -
Mom. 41 (information och opinionsbildning om föräldraledighet)
1. utskottet
2. res. 13 (nyd)
Votering:
277 för utskottet
19 för res. 13
2 avstod
51 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 118 s, 69 m, 28 fp, 28 c, 21 kds, 1 nyd, 9 v, 3 -
För res. 13: 19 nyd
Avstod: 2 v
Frånvarande: 20 s, 11 m, 5 fp, 3 c, 5 kds, 3 nyd, 3 v, 1 -
Mom. 43 (äldre kvinnor)
1. utskottet
2. men. i motsvarande del (v)
Votering:
286 för utskottet
12 för men.
1 avstod
50 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 117 s, 70 m, 28 fp, 28 c, 21 kds, 20 nyd, 2 -
För men.: 11 v, 1 -
Avstod: 1 s
Frånvarande: 20 s, 10 m, 5 fp, 3 c, 5 kds, 3 nyd, 3 v, 1 -
Mom. 44 (integration av jämställdhetsaspekten i alla utredningar)
1. utskottet
2. men. i motsvarande del (v)
Votering:
Kammaren biföll utskottets hemställan genom uppresning.
Mom. 45 (länsstyrelser och jämställdhet)
1. utskottet
2. res. 15 (nyd)
Kammaren biföll utskottets hemställan med acklamation.
Mom. 49 (anslag till Jämställdhetsombudsmannen)
1. utskottet
2. res. 18 (s)
Votering:
165 för utskottet
131 för res. 18
53 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 69 m, 28 fp, 27 c, 21 kds, 19 nyd, 1 -
För res. 18: 118 s, 11 v, 2 -
Frånvarande: 20 s, 11 m, 5 fp, 4 c, 5 kds, 4 nyd, 3 v, 1 -
Mom. 52 (anslag till kvinnoorganisationerna)
1. utskottet
2. res. 21 (s)
Votering:
168 för utskottet
128 för res. 21
1 avstod
52 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 1 s, 70 m, 27 fp, 28 c, 21 kds, 20 nyd, 1 -
För res. 21: 116 s, 10 v, 2 -
Avstod: 1 fp
Frånvarande: 21 s, 10 m, 5 fp, 3 c, 5 kds, 3 nyd, 4 v, 1 -
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Utvidgad
kompensation för
viss dieseloljeskatt
72
Johnny Ahlqvist (s) anmälde att han avsett att rösta nej men markerats ha
röstat ja.
Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Kammaren biföll utskottets hemställan.
1. utskottet
2. res. (nyd)
Votering:
276 för utskottet
22 för res.
51 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 115 s, 70 m, 28 fp, 28 c, 21 kds, 11 v, 3 -
För res.: 2 s, 20 nyd
Frånvarande: 21 s, 10 m, 5 fp, 3 c, 5 kds, 3 nyd, 3 v, 1 -
På förslag av andre vice talmannen medgav kammaren att skatteutskottets
betänkande SkU33 och försvarsutskottets betänkande FöU9 fick avgöras i
ett sammanhang efter avslutad debatt.
Föredrogs
skatteutskottets betänkande
1993/94:SkU33 Utvidgad kompensation för viss dieseloljeskatt (prop.
1993/94:231).
Anf. 72 KARL HAGSTRÖM (s):
Herr talman! I det här betänkandet behandlas kompensationen för högbe-
skattad olja i olika sammanhang. Enligt lagen om kemiska produkter åligger
det särskilt den som tillverkar eller importerar kemiska produkter att genom
egna undersökningar eller på annat sätt se till att det finns tillfredsställande
utredning för bedömning av olika hälso- eller miljöskador som produkten
kan förorsaka.
Som framhålles i motionen Sk42, kan man därför rent juridiskt betrakta
problemet med den märkta oljan som ett problem för oljebolagen. Mot den
bakgrunden är det enligt oss socialdemokrater anmärkningsvärt att rege-
ringen har tagit på sig hela ansvaret för systemets funktionsduglighet och
märkämnenas användbarhet. Vi har en lag som skall förhindra att dylikt
uppstår men som nu riskerar att undergrävas i ansvarsfrågan.
När nu regeringen brustit i förutseende, har det blivit nödvändigt att till-
fälligt införa den krångliga provisoriska kompensationen i olika samman-
hang för högbeskattad diesel som ställer till problem för somliga leverantö-
rer, såsom framgår av motion Sk41.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.
Anf. 73 IVAR FRANZÉN (c):
Herr talman! Karl Hagström har i sak rätt då det gäller tolkning av lagen,
och där har vi alltså inte några delade meningar. Men det råder ändå litet
speciella förhållanden i det här fallet, där staten föreskriver en märkning och
också bestämmer straffsanktioner i händelse av missbruk, dvs. att man bru-
kar omärkt olja på ett felaktigt sätt.
Det är därför rimligt att staten i det här sammanhanget tar ett större an-
svar. Det väsentliga är nu, anser jag, att det ändå pågår ett mycket omfat-
tande jobb för att både lösa praktiska problem och undanröja de eventuella
hälsorisker som märkningen kan medföra.
Även om man, som Karl Hagström gjorde här, kan önska och kanske
t.o.m., som han menar, rikta kritik mot att problemen inte hade kunnat för-
utses, är det faktiskt på det sättet i det verkliga livet att man inte kan förutse
allt. Jag tycker att det är viktigt att notera att staten har särskilt ansvar i detta
fall och också att regeringen gör mycket för att undanröja de problem som
kan kvarstå.
Därmed yrkar jag bifall till utskottets hemställan.
Anf. 74 KARL HAGSTRÖM (s):
Herr talman! Det är klart att staten alltid har ett ansvar att bevaka sådana
här saker, men man kan ju inte undanta oljebolagen från deras skyldigheter.
Vad staten beslutat om är att en viss typ av olja skall märkas. För den skull
kan vi inte göra undantag från vad lagen säger om kemiska produkter, för
det skulle betyda att alltid när staten har bestämt någonting undantar man
oljebolag eller andra leverantörer från ansvar enligt lagen om kemiska pro-
dukter.
Anf. 75 IVAR FRANZÉN (c):
Herr talman! Låt mig en gång för alla fastslå att det inte är fråga om att
undanröja lagen eller försvaga lagen, utan det är fråga om att man i detta fall
har fattat beslut, på ganska kort tid, inom ett område där staten har speciella
uppgifter.
Det kan inte på något sätt vara prejudicerande i övriga fall, men det skulle
vara anmärkningsvärt om regeringen här inte gjorde några särskilda insatser.
Då hade Karl Hagström faktiskt anledning att framföra kritik. Lagen gäller
fullt ut.
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Utvidgad
kompensation för
viss dieseloljeskatt
73
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Verksamhet och
anslag för
totalförsvaret
1994/95
Anf. 76 KARL HAGSTRÖM (s):
Herr talman! Vi får hoppas det, Ivar Franzén, att lagen gäller fullt ut. Men
vi kan i framtiden möta liknande exempel, och då kan man faktiskt säga att
en sådan här hantering undergräver lagen.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 10 §.)
Föredrogs
försvarsutskottets betänkande
1993/94:FöU9 Verksamhet och anslag för totalförsvaret 1994/95 (prop.
1993/94:100 delvis).
Anf. 77 STURE ERICSON (s):
Herr talman! Dagens debatt handlar om det tredje budgetåret i det fem-
åriga försvarsbeslut riksdagen tog den 3 juni 1992. Det är också den tredje
och avslutande debatten med Anders Björck som försvarsminister. Blir det
den prognostiserade socialdemokratiska valsegern i höst, som ju Anders
Björck givit en del bidrag till - det tackar vi för - så återgår väl försvarsminis-
tern till sitt gamla jobb som inkvisitor i konstitutionsutskottet. Skulle det
däremot, mot alla odds, bli fortsatt borgerlig regering, påstås det att Mode-
raterna är beredda att offra talmansposten för att rädda vad som återstår av
partiets trovärdighet inom försvarssektorn.
I höst blir det fem år sedan Berlinmuren revs av frihetstörstande östtyskar.
Warszawapakten och Sovjetunionen har upplösts. Demokratiseringen av
kommunistdiktaturer i Öst- och Centraleuropa har varit en förvånansvärt
fredlig process. Några gamla etniska gränskonflikter har utlöst militärt våld.
Den samlade bilden är dock ett Europa som nu efter det kalla krigets trau-
matiska årtionden snabbt rustar ner och sänder hem miljontals soldater.
Vi här i Sverige har inte lyckats att långsiktigt anpassa vår egen försvarspo-
litik till det stora omvälvande säkerhetspolitiska skeendet runt omkring oss
i Europa. Förklaringen till det är inrikespolitisk.
1988 års försvarskommitté upplöstes hösten 1990, främst för att Modera-
terna ville ha fria händer inför 1991 års valrörelse. Det händelseförloppet
beskrevs i mitt inträdesanförande i Kungl. Krigsvetenskapsakademien i de-
cember 1990. Den nya regeringen övergav hösten 1991 snabbt tre fjärdede-
lar av de moderata vallöftena om reala anslagshöjningar. Den framtida in-
riktningen av försvaret lades fast i en text som till sista kommatecknet över-
togs från den tidigare regeringen.
Försvarsbeslut 92 fortsatte därför - om än i alltför långsam takt - den för-
ändring av försvaret som Roine Carlsson inlett under 80-talet. Det här för-
loppet skildras på ett utmärkt sätt i en nyutkommen bok av vår f.d. kollega
i försvarsutskottet Hans Lindblad. Att han kallat boken ”Jag var för snäll”
får väl ses som en uppmaning till litet hårdare tag mot de starka konservativa
74
krafter som alltför länge bromsat den nödvändiga moderniseringen av det
svenska försvaret.
Försvarsbeslutet i juni 1992 innebar mer än 7 miljarder i real anslagsök-
ning under femårsperioden. Ca 3 miljarder av dessa 7 kapades dock några
månader senare bort i den s.k. krisuppgörelsen. Anders Björck var lyrisk
här i talarstolen över anslagshöjningen: ”Detta är i dag unikt. Det är helt
unikt. Jag tycker vi kan vara stolta, vi som är försvarsvänner.”
Anders Björck hade för en gångs skull rätt. Nya miljarder till försvaret var
ju totalt i otakt med såväl den säkerhetspolitiska utvecklingen i Europa som
den ekonomiska utvecklingen i vårt eget land, dvs. sociala nedskärningar
och ett budgetunderskott som i procent av BNP bara överträffas av Grek-
land.
Björck beskrev också storordigt 1992 års försvarsbeslut som enastående
för att de uppgifter man ålade försvaret överensstämde med de resurser som
anslogs.
Vi kan nu blicka tillbaka på snart två år av den femåriga beslutsperioden.
Hur har det då gått?
Armén kör vidare i gamla hjulspår. Genom Anders Björcks lika improvi-
serade som irrationella uppgörelser med Ny demokrati dras armén med två
kaserngårdar mer än vad regeringen själv föreslagit riksdagen. Om det är
något som armén har för mycket av så är det kaserner, men ändå byggs så-
dana nu för miljardbelopp. Däremot finns det inte plats inom arméns ekono-
miska ram för att betala utvecklingskostnaden för det nya luftvämssystemet
Bamse. Alla vet att anslagen inte räcker för 16 brigader av hög kvalitet. Men
vi har ändå 16 brigader, för det har moderaternas riksdagsgrupp bestämt
hösten 1991. Den låsningen hindrar nu armén från att bli så vass som den
borde vara.
Marinen har genom felplanering under de två åren dragit på sig underskott
på ca 800 miljoner. Alla inser att vad som krävs är en mindre grundorganisa-
tion och därmed lägre driftskostnader. Men Anders Björk går av prestige-
skäl emot ÖB:s förslag i den riktningen och försöker i stället skyla över sin
fadäs genom att utan att fråga riksdagen öka marinens ekonomiska ram med
400 miljoner - pengar som skaffats fram genom försäljning av beredskaps-
lagrad olja. Detta är naturligtvis också att ändra 1992 års försvarsbeslut.
Anne Wibble satte dock i kompletteringspropositionen för några dagar se-
dan stopp för sådana kosmetiska åtgärder i framtiden. Det är snudd på skan-
dal att Anders Björck skyller egna planeringsmisstag på andra genom att av-
skeda marinchefen. Det var ju faktiskt just chefen för marinen som i mycket
god tid offentligt hade varnat för de stora underskotten.
Den verkliga budgetsmällen kommer dock inom flygvapnet. Det har sagts
att innevarande budgetår kommer att visa på ett minus på närmare 700 mil-
joner, och mycket mer blir det under kommande år. JAS-kommissionen var-
nade för att deprecieringen av kronan i november 1992 skulle kunna fördyra
JAS-projektet med 5 å 6 miljarder. De siffror vi nu hör talas om från de mili-
tära staberna för det samlade underskottet är ännu mycket högre. Det påstås
också att Anders Björck bara skjuter ifrån sig den här frågan. Han vill inte
höra talas om den. Det är tydligen hans efterträdare som skall få ärva dessa
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Verksamhet och
anslag för
totalförsvaret
1994/95
75
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Verksamhet och
anslag för
totalförsvaret
1994/95
76
miljardunderskott - minus 800 miljoner inom marinen, 700 miljoner bara
detta år och växande miljardunderskott i framtiden.
För att säga det kort och rakt på sak: 1992 års försvarsbeslut har redan
havererat. Men Anders Björck vägrar att se sanningen. Han litar på sina per-
sonliga fallskärmar. Han blundar för verkligheten och längtar efter befriel-
sen den 18 september. Vi har i dag en försvarsminister som i sin egen värld
av förträfflighet lever efter devisen ”Efter mig syndafloden”.
Jag beklagar att vår avgående ÖB Bengt Gustafsson nu vid halvårsskiftet
tvingas lämna över något som böljar likna ett konkursbo till sin efterträdare
Owe Wiktorin.
Trots att det bara är några månader kvar till valet skulle statsministern
göra klokt i att byta ut sin försvarsminister. Risken är nämligen stor att An-
ders Björck under de veckor han har kvar fattar ytterligare en del okloka
beslut som kan få stora återverkningar på framtiden.
Jag tänker främst på det planerade köpet av en ny radaijaktrobot för JAS
Gripen - en affär på cirka fem miljarder. Det beslutet har Anders Björck
tänkt fatta i sommar. Jag vädjar därför till statsministern - regeringschefen -
att lyssna bl.a. till kloka personer inom industrin och förhindra att ett förhas-
tat beslut jäktas fram av Anders Björck redan i sommar. Stora värden står
på spel.
Av det jag har sagt framgår att vi socialdemokrater anser att 1992 års för-
svarsbeslut är moget för en rejäl översyn och att flera resoluta grepp kommer
att bli nödvändiga direkt efter valet i höst, oberoende av om det blir en so-
cialdemokratisk eller borgerlig regering.
I de reservationer vi fogat till dagens betänkande drar vi upp riktlinjer för
vad som behöver göras. Det är inte möjligt att som oppositionsparti ta fram
ett heltäckande alternativ, men den som läser reservationerna får ändå klara
besked om huvuddragen i de förändringar vi anser nödvändiga.
Vi vill ha realt oförändrade försvarsutgifter på 1992 års nivå. Det föreslog
vi redan då beslutet togs i juni 1992. För att uppnå detta under femårsperio-
den fram till 1997 bör anslagen för nästa budgetår minskas med en miljard.
En sådan realt oförändrad utgiftsnivå är sällsynt i dagens Europa. De
flesta länder, både i väst och öst, har under de senaste åren minskat sina mili-
tärkostnader. Det har också våra nordiska grannar gjort. I Norge har stor-
tinget beslutat på förslag från en försvarsutredning med förre högerledaren
Kåre Willoch som ordförande om oförändrad real utgiftsnivå på 1992 års
nivå. Denna målsättning har dock redan underskridits.
1992 års försvarsbeslut innebar att riksdagen uppmanade försvaret att pla-
nera för stora reala anslagshöjningar under de närmaste tio åren. Det fram-
står i dag som en helt orealistisk planeringsförutsättning som bl.a. beroende
på beslutstidpunkter kan leda till obalanser som minskar försvarseffekten.
Statssekreterare Michael Sahlin gjorde den 26 april inför Krigsvetenskaps-
akademin en analys av Rysslands förmåga att öka de försvarspolitiska risker
vi har att hantera: ”Förmågan till insatser med lättrörliga och mycket kvalifi-
cerade stridskrafter i begränsad mängd kan återskapas relativt snabbt, vilket
mot ett försvar med låg beredskap skulle kunna ge möjligheter till överras-
kande angrepp i syfte att snabbt lamslå förmågan till fortsatt motstånd, s.k.
strategiskt överfall. Detta utgör inget hot mot Europa i stort men kan lokalt
och i mer perifera områden utgöra ett sådant i en krissituation. Kapacitet
för stora militära operationer såsom kustinvasionsföretag över Östersjön tar
däremot längre tid att bygga upp på nytt.”
Risken för att vi skall utsättas för ett s.k. strategiskt överfall där huvudmå-
let naturligtvis är Stockholm måste bedömas som ytterst liten. Men eftersom
militära resurser för ett sådant angrepp kan skapas relativt snabbt i vårt när-
område är ändå det strategiska överfallet den mest realistiska utgångspunk-
ten för vår konkreta militära planering.
Risken för att vi skall utsättas för en kustinvasion är mycket mer avlägsen.
Det tar avsevärt längre tid att bygga upp sådana resurser. Våra egna under-
rättelseexperter talade om 10-15 år på en presskonferens för någon månad
sedan. Själv hörde jag uppskattningen ”minst tio år” från en av Brookings
analytiker redan hösten 1992.
Därmed skulle vi ha utgångspunkterna givna för vår militära planering,
åtminstone för tiden fram till sekelskiftet. Vi står inför tre uppgifter.
För det första: Ett försvar som med kort varsel kan möta ett strategiskt
överfall.
För det andra: Ett invationsförsvar som kan byggas upp sedan vi fått några
års förvarning.
För det tredje: Militära enheter som kan användas för internationella upp-
drag.
Den tredje uppgiften kommer Britt Bohlin att ta upp i debatten senare i
dag.
Det strategiska överfallet kommer i huvudsak via luften och genomförs
därför med relativt små enheter. Luftförsvaret har därmed en stor uppgift,
medan däremot marinen blir liksom överhoppad. Dess huvuduppgift är ju
att slå mot en kustinvasion när den är som mest sårbar.
Vi tänker oss att det räcker med 8-10 alerta armébrigader för att tillsam-
mans med lokalförsvaret hantera det strategiska överfallet. Dessa brigader
måste naturligtvis vara verkligt vassa och rörliga och kunna vara i tid där de
bäst behövs.
De ytterligare brigader som krävs för att hantera ett större invasionsföre-
tag bör vi kunna ställa upp inom loppet av fyra till fem år. Dessa brigader
kommer under normala säkerhetspolitiska förhållanden bara att vara halv-
färdiga. Officerarna för dessa brigader måste vara färdigutbildade medan
däremot de värnpliktiga som krigsplaceras i våra invasionsbrigader bara ges
en kortare grundutbildning som sedan kompletteras när behov uppstår. De-
lar av dessa brigaders materiel bör ligga i förråd medan resten anskaffas un-
der återtagningstiden, i huvudsak genom vår egen försvarsindustri.
Våra arméregementen skall i framtiden givetvis klara av att utbilda två bri-
gader, i princip en för det strategiska överfallet och en för invasionsförsvaret.
Den arméorganisation jag här skisserat komrner att bli billigare i drift, vilket
ökar det ekonomiska utrymmet för inköp av avancerad materiel.
Den ständiga huvudinvändningen mot denna typ av arméorganisation ly-
der så här: Kommer politikerna verkligen att i tid kunna fatta beslut om akti-
vering av invasionsbrigaderna när orosmolnen börjar hopas? Skeptikerna
brukar rada upp historiska paralleller då återtagningstiden inte utnyttjats.
Själv anser jag att man måste utgå från att nästa generation säkerhetspoli-
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Verksamhet och
anslag för
totalförsvaret
1994/95
77
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Verksamhet och
anslag för
totalförsvaret
1994/95
78
tiker kommer att handla rationellt. Om Ryssland skulle börja en upprust-
ning som skapar kapacitet att genomföra en kustinvasion mot Sverige kan
det inte ske i hemlighet. Vi kommer att steg för steg kunna följa en sådan
politisk och militär utveckling.
Inte bara Sverige kommer då att ha anledning att känna sig hotat. Bl.a.
våra tre nya baltiska grannstater kommer för svenska säkerhetspolitiker att
fungera som en ytterst känslig snubbeltråd vid en rysk expansion västerut.
Vidare medför ett svenskt EU-medlemskap, och det säkerhets- och försvars-
politiska samarbete vi där kommer att delta i, att vi får direkt tillgång till de
kvalificerade bedömningar av den ryska utvecklingen som görs i resten av
Europa.
Allt talar för den förändring av armén jag här pläderat för:
- den säkerhetspolitiska utvecklingen,
- behovet att satsa mer på höjd kvalitet,
- behovet att minska belastningen på statsfinanserna,
- behovet att inför de svenska väljarna rationellt motivera de många mil-
jarder försvaret kommer att kräva även under kommande år.
Vi är övertygade om att de förändringar i arméns krigsorganisation som
jag här skisserat är kloka och välmotiverade. Det vore därför högst irratio-
nellt att vänta till 1997 med att inleda det nödvändiga reformarbetet bara
därför att riksdagsmajoriteten i juni 1992 fattade ett femårigt försvarsbeslut.
I sammanhang som dessa gäller i hög grad att tid är pengar.
Jag är inte särskilt orolig för den debatt som de stora förändringarna i
grundorganisationen kommer att leda till. Det måste bli någon form av pa-
ketlösning, som berör ett stort antal orter, en del negativt och andra positivt.
Då man ser de stora sammanhangen i förslagen och det militärt och ekono-
miskt rationella i förändringarna, blir det rimligen också lättare att fatta de
nödvändiga politiska besluten.
Herr talman! Vi socialdemokrater är naturligtvis även inför framtiden an-
gelägna om bredast möjliga politiska förankring av försvars- och säkerhets-
politiken. Men jag är inte säker på att det är lämpligt att före valet försöka
lägga fast hur vi efter valet skall hantera detta partipolitiska samråd och sam-
arbete. Vi gör nog klokt i att först avvakta väljarnas omstuvning av ”the cor-
relation of forces”, för att nu låna en term ur det förgångna.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 1, 2, 3 och 7 och avstår
från att yrka bifall till de övriga för att spara kammarens tid.
Anf. 78 JAN JENNEHAG (v):
Herr talman! Säkerhetspolitiken och dess förhållande till totalförsvaret,
den analys som ligger till grund för besluten och de framtidsförväntningar
som grundas på fakta är ett fascinerande ämne för historiska studier, och det
har betydelse även för dagens situation.
Jag påstår att den säkerhetspolitiska analysen sällan har haft samband
med totalförsvarets utformning, dess planeringssituation och vilka förslag
som regeringar under olika tider har lagt fram. Vi kan se till tiden efter andra
världskriget. Den svenska militära organisationen byggdes upp efter erfa-
renheterna under andra världskriget. Den apparaten kvarstod i stort sett
oförändrad fram till 1972.
Under den tid då flyghoten mot Sverige var små, på 50-talet, hade svenskt
luftförsvar mycket stor kapacitet. När sedan hoten ökade minskade flygvap-
nets förmåga. Det finns exempel också på den civila sidan, där man hade en
planeringssituation som var annorlunda än det militära försvarets.
I vilket sammanhang man kunde få någon rationalitet i en sådan ordning
är svårt att förstå. För att hitta förklaringen måste man se till systemens trög-
rörlighet och deras inneboende kraft att leva ett eget liv oberoende av impul-
ser utifrån.
Detta är en internationell erfarenhet. Det finns få områden som styrs av
så mäktiga ekonomiska krafter som krigsmaterielindustrin runt om i värl-
den. Det finns få områden där någon har sådan kraft att sätta bakom orden
som just dessa ekonomiska intressen.
Om vi betraktar dagens situation finner vi att det nu är det strategiska
överfallet som vi skall skyddas emot. Begreppet är i sig oåtkomligt för en
diskussion. Till sin karaktär är det naturligtvis perfekt för att motivera ett
bibehållet och i vissa fall också förstärkt militärt försvar. Det förutsätts
komma utan politisk förvarning. Det förutsätts kunna genomföras med be-
gränsade styrkor, och det förutsätts också kunna mötas enbart med relativt
stora egna förberedelser och resurser.
I den situation vi har i Europa i dag, och under mycket lång tid framöver -
och i det stycket är jag enig med Sture Ericson - verkar en planering för ett
invasionsförsvar enligt min mening knappast rationell. Tanken när det gäller
den säkerhetspolitiska situationen är, att det som hotar oss är det strategiska
överfallet, men att vi också måste ha en beredskap för ett eventuellt kom-
mande invasionshot.
Detta möjliggör att i vatje politiskt läge motivera den nuvarande struktu-
ren, alternativt förstärka den något ytterligare. Detta är icke möjligt att an-
gripa med någon slags rationell analys. Vi får söka förklaringen i behovet av
att i varje läge motivera rådande strukturförhållanden.
Om vi tittar på litet mer okonventionella grepp, som faktiskt har tillkom-
mit under historiens gång, finns inte motsvarande intressen att bevara en or-
ganisation. Jag tänker då på den lilla blygsamma Delegationen för icke-mili-
tärt motstånd. Den skall nu läggas ner, och det må väl vara.
Det är egentligen svårt att se vilka spår denna delegation har satt i svensk
säkerhetspolitisk debatt eller i vilken mån den över huvud taget har utveck-
lat ett försvarstänkande och en diskussion på ett bredare plan bland Sveriges
befolkning. Men jag ser det som en symbolfråga. Att lägga ned en sådan
delegation som kostar så litet, och som med små medel skulle kunna utveck-
las ytterligare, är en symbolfråga.
Om vi utgår från den värdering som jag och Vänsterpartiet har, att vi inte
behöver planera för att bygga upp ett invasionsförsvar, måste det naturligtvis
få konsekvenser för den militära organisationen och även för civilförsvarsor-
ganisationen. Arméns brigader bör snarast reduceras. Om vi inte skall ha en
planering för ett invasionsförsvar är det naturligtvis i första hand pansarbri-
gaderna som kan utgå.
Jag inser nu att det finns ekonomiska realiteter också här. Det finns krafter
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Verksamhet och
anslag för
totalförsvaret
1994/95
79
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Verksamhet och
anslag för
totalförsvaret
1994195
80
som varit i rörelse vars resultat man inte ändrar i en handvändning. Strids-
vagnar är inköpta. Kontraktet finns, och det kostar pengar att bryta det. Jag
är medveten om det. Men jag påstår att det måste vara billigare att göra det
än att fortsätta med en organisation som inte behövs.
Detta får konsekvenser i övrigt också. Med det förslag som vi har går det
att redan nu minska anslagen till försvarsmakten högst avsevärt. Det finns
naturligtvis en praktisk gräns. Det går inte att rumstera om i grundorganisa-
tionen i alltför snabb takt. Det får konsekvenser för regionalpolitiken, sys-
selsättningen och vämpliktssystemet. Vi menar att det är möjligt att minska
anslagen till försvarsmakten med 3,7 miljarder.
Trots detta minskade anslag menar vi att de värnpliktigas förmåner måste
ses över. Vi vill höja dagersättningen till 45 kr. Vi vill öka utbildningsbidra-
get till 5 000 kr. Vi vill återinföra hemresorna varje tjänstgöringsfri helg. Det
skall alltså återställas till tidigare nivå. Vi vet att det inte kostar särskilt
mycket. Vi vet att det på vissa förband tvärtom blir en förtjänst. Det finns
flera förband runt om i landet som i dag har högre kostnader för de värnplik-
tiga än vad man hade när de hade fri hemresa varje tjänstgöringsfri helg.
Det är möjligt att man tjänar några kronor på systemet i dess helhet. Men i
förhållande till de sociala effekter som det har fått för de värnpliktiga är det
en låg kostnad att återgå till detta.
En sak som utskottet har resonerat om med viss välvilja gäller detta att
studieskulder icke bör räknas upp under vämpliktstiden. Här hänvisar man
till en kommande utredning. Den behövs dess bättre inte. Regeringen har
varit klok nog - det skall jag tillstå - att föreslå detta i kompletteringspropo-
sitionen utan utredning. Det är bra.
En annan sak som också är under utredning är påföljdssystemet för total-
vägrare. I dag är det en absurd situation, där unga män som vill göra värn-
plikt inte får det och de som inte vill det tvingas till det. Att döma s.k. total-
vägrare till fängelsestraff mot den bakgrunden är inte till förmån för en tilltro
till rättssystemet. Det bör ändras. Till dess att ett nytt påföljdssystem träder
i kraft bör vi låta dessa totalvägrare vara i fred. De förorsakar inte samhället
något besvär. Att ett antal totalvägrare går lösa i samhället orsakar ingen
som helst skada.
När försöksverksamheten med mobiliserings- och förplägnadsvärnpliktiga
började fanns det tveksamheter mot detta, bl.a. från de fackliga organisatio-
ner som berördes, men även från andra intressen. De fackliga organisatio-
nernas farhågor har besannats. Det var knappast några nidbilder som teck-
nades när diskussionen tog sin början. Det fanns i sak många vettiga anmärk-
ningar mot detta. Tyvärr har utvecklingen blivit sådan som man kunde be-
fara. Användningen av mobiliserings- och förrådsvämpliktiga bör avbrytas.
Jag böljade med att se det strategiska överfallet som ett perfekt instru-
ment för att bibehålla en given organisation oberoende av vilka signaler och
vilken utveckling man kan iaktta i omvärlden. Om det strategiska överfallet
är dimensionerande är det som kallas beredskapshänsyn i planering och sam-
hällsutveckling ett sorgligt försummat kapitel. Det är just med sådana åtgär-
der som man på ett verksamt sätt kan skydda sig mot verkningarna av ett
strategiskt överfall.
Robustheten i vår infrastruktur är i många fall dålig. Jag vet inte hur
många välutbildade och välplacerade prickskyttar det skulle behövas för att
slå ut det svenska kraftförsörjningssystemet. Det skulle kanske kunna ske
genom en samordnad aktion med ett mycket litet antal människor.
Det finns mängder av situationer där kommuner, företag och enskilda byg-
ger fast sig i en struktur som de inte skulle göra om de tog dessa beredskaps-
hänsyn vid planeringen. Jag tror att detta är ett område som det har talats
oerhört mycket om, men där litet resurser i form av pengar har satts in. Om
vi jämför med de materielprojekt som försvarsmakten har fått igenom under
årens lopp - om vi begränsar oss till de år då det här begreppet har diskute-
rats - finns det ingen rimligt proportion i detta.
Den här uppgiften är svår, men nödvändig. Den kommer säkert att möta
motstånd i kommuner. Jag föreställer mig att varje kommunalman kommer
att försöka att bromsa en lösning som är något dyrare än den tidigare. Det
finns alltså ingen annan än staten som kan ta det ansvaret och ge de pengar
som behövs för att vi skall få en bättre planering i det här avseendet.
Herr talman! Jag står givetvis bakom min meningsyttring, men jag in-
skränker mig till att yrka bifall till meningsyttringen vad gäller mom. 2, 21,
32 och 42.
Anf. 79 ARNE ANDERSSON (m):
Herr talman! Jag tänker inte i detta anförande bemöta de två tal som har
hållits här. Jag kan dock inte alldeles låta bli att med ett par korta meningar
harangera Sture Ericson för den eminenta talekonst han företräder. Han sä-
ger att regeringen till sista kommatecknet har stulit försvarspolitik från
Roine Carlsson, och samtidigt kritiserar han inlevelsefullt såväl försvarsmi-
nistern som person som den försvarspolitik vi för. Det var väl en sanning för
mycket, Sture Ericson.
Herr talman! Försvarsutskottets huvudbetänkande, som vi nu behandlar,
är ett mellanårsdokument och bär spår av det. Betänkandet visar också att
den nya organisation som träder i kraft vid halvårsskiftet kanske har gett ut-
skottet litet andra arbetsuppgifter och litet andra möjligheter än tidigare.
Naturligt nog är betänkandet ett fullföljande av det nu två år gamla för-
svarsbeslutets intentioner. Det rör sig om en något bantad försvarsmakt med
betydande materiella förstärkningar. Det torde dock utan omskrivning
kunna sägas och behöva sägas att de ekonomiska marginalerna för ett fullföl-
jande är utomordentligt små.
Detta beror bl.a. på att fjolårets krishantering innebar begränsningar och
att rationaliserande åtgärder oftast faller ut litet senare än väntat. Det vore
inte heller rätt att förglömma att olyckliga dispositioner inom marinen gör
att marginalerna för försvarsbeslutet är utomordentligt trängda.
Jag avser i detta anförande i första hand att ta upp några tankar om beho-
vet av ett långsiktigt synsätt i försvarsfrågan. Det är naturligt nog inte av en
tillfällighet som vi har femåriga beslutsperioder för försvarets angelägenhe-
ter. Viss, icke obetydlig planering sker dessutom för en tioårsperiod, och på
vissa områden är planeringstiden också längre.
Alla är eniga om behovet av långsiktighet, men det hyllas inte mer än att
utskottet också i år har att ta ställning till förslag från Vänsterpartiet och
några enskilda socialdemokrater om att JAS-projektet bör avbrytas. Projek-
Prot. 1993/94:102
4 maj’ 1994
Verksamhet och
anslag för
totalförsvaret
1994/95
6 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 102
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Verksamhet och
anslag för
totalförsvaret
1994/95
82
tet har nu varit i gång i tio år, och jag anser nog att vi närmar oss sanningens
minut, för om 20 år är väl projektet nästan klart och kan avbrytas, och då
kommer motionärerna att nå framgång.
Något mer överraskande är att man från socialdemokratiskt håll, så här
mitt i beslutsperioden, vill förändra den ekonomiska ramen. Socialdemokra-
terna borde inte vara av den uppfattningen, framför allt med tanke på att
Sture Ericson i sitt anförande för en stund sedan så kraftfullt framhävde de
ekonomiska bekymmer som utan tvivel finns. Dessa propåer om förändingar
har naturligtvis avvisats av utskottet.
Mycket talar för att vi skall värna om långsiktigheten. Personalförsöijning
vad gäller ledande funktioner inom försvarsmakten liksom utveckling av nya
materielsystem motiverar mer än väl detta. Inte mindre viktigt är att för-
svarsmaktens anställda också skall ges en chans att få arbetsro. Det främjar
utbildningsresultatet. Likadant är det för människorna inom vår omfattande
materielindustri. Också de har ett behov av fasthet i politiken.
Alltför sällan erinras det här i kammaren om det nationella oberoendets
betydelse och svenska folkets självklara rätt till integritet. När sade vi senast
här i kammaren att fred och frihet, med möjlighet till social och ekonomisk
utveckling, bara kan uppnås under det paraply som spänts över fria och obe-
roende nationer? Vår fredsbevarande försvarsmakt har hitintills med fram-
gång garanterat detta oberoende.
Jag ifrågasätter att vi har råd att betrakta detta som en självklarhet. Jag
anser att det är på tiden att vi bildar opinion så att fler och fler talar om och
värnar om fredens och frihetens betydelse. Jag är glad över att kunna konsta-
tera att enighet om detta råder i försvarsutskottet.
Härav följer att något verkar ha gått snett, möjligen med historiekunska-
pen, när det då och då görs gällande att försvarsanslagen skall ställas jämsi-
des med andra punkter på dagordningen. Det betyder inte att försvarsfrågan
måste undandras från den ekonomiska debattens realiteter - så har heller
inte skett - men var sak har sin tid. Debatten om försvarsanslagen och för-
svarsramen skall föras då vi fattar de långsiktiga besluten. Den ekonomiska
debatten skall föras i skenet av den säkerhetspolitiska analys som är grunden
för överläggningar om krigs- och fredsgarnisonens omfattning. Då finns de
enda rätta referenspunkterna för en sådan debatt.
Under de senaste åren har man i säkerhetspolitiska sammanhang ställt frå-
gan hur vi motiverar en stark försvarsmakt nu när vi inte kan peka ut en
fiende. Jag tycker att frågan är något primitiv. När utpekade för övrigt det
neutrala Sverige en fiende? Säkerhetspolitiken förutsätter naturligtvis inte
att vi konkret kan peka ut en fiende.
I stället är det så att vi inte vet hur det säkerhetspolitiska läget kommer
att se ut efter den överblickbara framtiden, och den framtid som är över-
blickbar är inte så mycket längre än några år - vi vet nu att den överblickbara
framtiden kan vara bara några månader lång. Vi vet alltså inte nu hur det
säkerhetspolitiska läget kommer att se ut om några år. Vi kan exempelvis
inte bedöma utvecklingen i det gamla Sovjetunionen. Detta gör att den
svenska säkerhetspolitiken för säkerhets skull måste präglas av en hög grad
av långsiktighet.
Den politik som inte har de säkerhetspolitiska marginalerna på sin sida
förtjänar inte att kallas säkerhetspolitik. Jag vill göra gällande att vad Sture
Ericson för en stund sedan sade om återtagningsförmåga inte hade mycket
med säkerhetspolitik att göra.
Med det synsätt som jag nu skisserar står säkerhetspolitiken på egna ben
och är inte beroende av att vi vid varje enskilt tillfälle kan peka ut ett fiende-
land.
Vad jag nu har sagt om behovet av säkerhetspolitisk långsiktighet finner
jag till min glädje i inledningen till Socialdemokraternas reservation nr 1,
som behandlar återtagningstider. Längre in i reservationen är det inte lätt
att uppleva samma glädje vid läsningen. Mot allt förstånd, i en tid präglad
av både uttryckt och utpräglad ovisshet om framtiden, förespråkar Social-
demokraterna en förvamingstid om fyra-fem år.
Jag finner behov av att definiera begreppet återtagningstid för att vi alla
skall vara medvetna om vad det handlar om. Återtagningstid är en försvars-
politisk term som syftar på möjligheten att få debet och kredit att gå ihop,
då man vid ett beslutstillfälle inte är beredd att finansiera den försvarskraft
som man förnuftsmässigt anser vara den rätta. Sådana beslut kan fattas.
Ett förslag om en återtagningstid på fyra-fem år saknar realismens mest
elementära drag. Den svacka som tar så lång tid att reparera har givetvis satt
djupa spår i krigs- och fredsorganisationen, och frågan är om vi efter så lång
tid över huvud taget har en materielindustri att vädja till.
Har för övrigt ni socialdemokrater över huvud taget tänkt på att signalen
om återtagning måste ges av en regering, vilken den nu är? Sture Ericson
tog på ett framsynt sätt upp just denna fråga i en replik för en stund sedan.
Även om Sture Ericson sade att han för egen del tror att framtidens politiker
kommer att lösa detta problem, tror jag inte att någon regering fyra-fem år
före en förväntat bekymmersam situation kommer att ge signaler till omvärl-
den om att man skall rusta upp. Detta är en sanslös och felaktig politik.
Jag är alltså, herr talman, mycket osäker vid läsningen av den socialdemo-
kratiska reservationen nr 1.
Vi har gjort en sådan uppdelning av debatten, att andra företrädare för
regeringspartierna kommer att ta upp de andra reservationerna samt en del
andra frågor. Jag har för den skull begränsat mig till vad jag tycker stundom
har försummats, nämligen långsiktigheten och att vi skall sträva efter att i
högre grad än hittills tillämpa ett långsiktigt synsätt inom försvarspolitiken.
Avslutningsvis: Blir det, Sture Ericson, så mycket säkrare med åtta aldrig
så rörliga brigader i vårt stora land, samtidigt som vi avser att föra bort
pengar? Det är helt enkelt, Sture Ericson, en sämre försvarspolitik. Det är
en chansning vad gäller försvarspolitiken. Det är en riskfylld säkerhetspoli-
tik som ni företräder.
Det är säkrast att vi behåller Anders Björck i Försvarsdepartementet och
borgerliga politiker vid regeringsmakten. Det som Sture Ericson företräder
här i dag är en riskfylld och vansklig politik, som vi inte tillönskar Sverige.
Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till utskottets hemställan på alla
punkter.
Anf. 80 JAN JENNEHAG (v) replik:
Herr talman! Arne Andersson säger att försvarsanslagen och diskussionen
om vårt försvar måste ha långsiktig inriktning. Det är alldeles riktigt. Jag är
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Verksamhet och
anslag för
totalförsvaret
1994/95
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Verksamhet och
anslag för
totalförsvaret
1994/95
inte a priori någon vän av femårsplaner, men jag tror att det är nödvändigt
med sådana inom försvaret. Det betyder rimligen att vi inte kan diskutera
och ifrågasätta det senast fattade försvarsbeslutets innebörd. För att en de-
batt och ett intresse skall kunna hållas vid liv hos allmänheten måste en fråga
självfallet vara tillgänglig för diskussion och revidering även efter ett beslut,
inte bara i avvaktan på nästkommande långsiktiga beslut.
Arne Andersson har vad gäller JAS rätt i att innebörden i parollen
”Stoppa JAS” förändras med tiden. Varje materielprojekt genomgår en hi-
storisk cykel, och i det förloppet förekommer kvalitativa språng, efter vilka
man inte kan vända tillbaka.
Man kan jämföra med ett väg- eller ett broprojekt. Det kan finnas mot-
stånd mot ett sådant, men när det väl ligger där färdigbyggt skall anlägg-
ningen rimligen användas. ”Stoppa JAS” betyder för min del i dag självklart
inte detsamma som det gjorde 1982. Jag menar dock att det är möjligt att
förändra systemet, minimera det, ifrågasätta vilken roll det skall ha i svenskt
försvar och föreslå förändringar i det som gör att man inte i varje läge går
till teknikens yttersta möjligheter. Det måste vara tillåtet att ifrågasätta om
svenskt försvar har behov av världens mest avancerade flygplanssystem.
Jag föreställer mig att man i dag också har planer på nästa flygplansprojekt
och att det sitter ett antal personer i Sverige och funderar på hur detta skall
se ut. Jag tror att Vänsterpartiet kommer att vara motståndare även till det
systemet när det presenteras, och det ligger i sakens natur att det finns poli-
tiska områden där de politiska partierna företräder olika intressen. Jag tror
att det i stort sett är bra med en sådan ordning.
Anf. 81 ARNE ANDERSSON (m) replik:
Herr talman! Det skänker onekligen en viss fasthet i politiken med politi-
ker av Jan Jennehags snitt, vilka redan innan nästa generations flygplan finns
på ett ritpapper har bestämt sig för att vara emot också det. Det är skönt att
veta var man har varandra, Jan Jennehag.
Däremot måste jag säga, eftersom Jan Jennehag säger att ”Stoppa JAS”
för honom inte betyder detsamma som det gjorde tidigare, att ni kunde be-
kväma er att skriva om er motion och tala om att ni vill något annat än att
JAS-projektet skall stoppas. En gammal partiledare har en gång i tiden kärn-
fullt uttryckt att det måste vara litet ordning även i ert parti. Jag tycker att
Jan Jennehag, som den kraftfulle man han är, bör kunna upprepa det.
Jan Jennehag företräder vidare en säregen politik när han menar att vi
skall kunna diskutera saker och ting även efter ett beslut. Visst kan vi det,
men det är just den typen av beslut som framstår som veliga, som skapar oro
i organisationen och som gör att man inte vet om ett beslut skall fullföljas
eller inte.
Långsiktigheten har ett egenvärde, Jan Jennehag. Jag tycker att vi för-
nuftsmässigt skulle kunna vara överens om att man inte då och då får aktuali-
sera nyheter innebärande en miljard uppåt eller nedåt. Ni har visserligen
mera konsekvent stått för er inriktning, men Sture Ericson har gjort på detta
sätt, och han borde som företrädare för det största partiet inte göra det nu.
84
Anf. 82 JAN JENNEHAG (v) replik:
Herr talman! Jag håller med Arne Andersson om långsiktigheten. Vi har
inga olika meningar på den punkten.
Vad sedan gällde JAS-projektet försökte jag på ett pedagogiskt sätt för-
klara hur en ståndpunkt kan ändra karaktär när verkligheten förändras. Jag
har ingen föreställning om att vi i dag skall stoppa JAS i den meningen att
vi avbryter tillverkningen, skrotar de redan färdigställda planen och betalar
de skadestånd och tar de andra effekter som det skulle få.
Också jag tror att vi under överskådlig tid framöver behöver ett svenskt
militärt försvar, även om jag företräder ett parti som vill minska betydelsen
av det militära försvaret inom totalförsvarets ram. Inom det militära försva-
ret finns också ett flygvapen. Det måste vara tillåtet att ifrågasätta vilken typ
av flygvapen vi behöver, vilka konster det skall klara, vilken beväpning det
skall ha och på vilken tekniknivå vi skall lägga oss. Det är ingen tvekan om
att JAS-projektet under årens lopp har blivit allt dyrare. Möjligen är den
teknik som man valt en återvändsgränd. Det måste vara legitimt att disku-
tera detta.
Anf. 83 STURE ERICSON (s) replik:
Herr talman! Arne Andersson vet lika väl som jag att försvarets under-
skott under nuvarande försvarsbeslutsperiod, fram till 1997, blir 4-5 miljar-
der. Hur tänker Arne Andersson att vi skall täcka det underskottet?
Anf. 84 ARNE ANDERSSON (m) replik:
Herr talman! Det första besked som jag vill ge på den frågan är att vi abso-
lut inte skall använda Sture Ericsons metod att minska försvarets möjlighe-
ter. Däremot hade det varit mycket lämpligt att Sture Ericson och det social-
demokratiska partiet, som ville att vi skulle minska anslaget med 1 miljard,
hade lagt fram förslag till hur vi skulle kunna göra det. Det undvek ni. Jag
tror att vi kanske kan förenas i en kommitté, som förhoppningsvis inom en
inte alltför avlägsen tid skall ta upp försvarsfrågan igen och studera de nya
förutsättningarna.
Det är dock viktigt att bemärka att det finns andra krafter här i kammaren
som exempelvis vill flytta över pengar som rimligen tillhör försvarets sektor
till andra intresseområden, helt enkelt därför att man menar att det är ett
legitimt förfaringssätt. Kunde Sture Ericson och jag vara överens om att vi
skall vara måna om de pengarna? Det har vi varit i utskottet. Om vi gemen-
samt kan driva den frågan, har vi givit ett värdefullt bidrag till undanröjandet
av den brist som också jag tillstår finns.
Anf. 85 STURE ERICSON (s) replik:
Herr talman! Min enkla fråga till Arne Andersson var hur han tänker att
man skall täcka det underskott på 4-5 miljarder som han tillstår finns. Han
svarar inte på den frågan. Han vill tillsätta en kommitté. Uppenbarligen vill
han dela på ansvaret med socialdemokraterna. Något annat skäl för en kom-
mitté kan han inte ha. Den kommittén skall väl liksom de andra kommittéer
som man nu tillsätter arbeta till 1997. Då står man där med ett underskott
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Verksamhet och
anslag för
totalförsvaret
1994/95
85
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Verksamhet och
anslag för
totalförsvaret
1994/95
86
på 4-5 miljarder och med en försvarsplanering som ger ett ytterligare lika
stort underskott under den planeringsperiod som man då har framför sig.
Jag kan inte tyda Arne Anderssons första anförande på annat sätt än att
han kan tänka sig ytterligare höjningar av försvarsanslagen. Då blir vi verk-
ligt unika i Europa. Jag hoppas att Arne Andersson i det sammanhanget fö-
reslår motsvarande skattehöjningar - eljest växer den där enorma statsskul-
den som ni har dragit på oss.
Anf. 86 ARNE ANDERSSON (m) replik:
Herr talman! Jo, jag sade faktiskt, Sture Ericson, att om vi får behålla våra
pengar från reserver som vi säljer ut så reder vi upp det här. Och vi bibehåller
profilen på det försvar som vi lade fast för två år sedan. Jag utgår från att vi
är överens om det - vi var det i utskottet. Varför är man så fjär här i kamma-
ren och vill inte tillstå någonting?
Det är oansvarigt att krångla till det hela, genom att lägga på ytterligare
besparingar samtidigt som man skall klara av budgetunderskottet. Var vi inte
överens om att budgetunderskottet var ett problem för försvaret, Sture Eric-
son? Sämre bidrag än det som Socialdemokraterna har lämnat kan jag inte
tänka mig. Jag kan gott överlägga med de andra i ett fortsatt kommittéar-
bete, men jag tycker att det stora socialdemokratiska partiet också skall vara
med. Det är den typ av överläggning om den viktiga försvarsfrågan som vi
av tradition har haft i Sverige. Jag tycker att vi skall bibehålla den.
Anf. 87 Försvarsminister ANDERS BJÖRCK (m):
Herr talman! Sture Ericson böljade sitt inlägg med att göra ett antal per-
sonangrepp och dessutom ett antal tvärsäkra uttalanden om hur det skulle
gå i höstens val. Det var ett anförande präglat av stark bitterhet, och jag kan
förstå varför.
Vi vet inte vem som kommer att vara försvarsminister i höst. Det är själv-
fallet väljarna som avgör hur en regering kommer att se ut, beroende på vil-
ket underlag som den kan få. Det skall vi känna ödmjukhet för. Ingen av oss
skall ta ut segrar i förskott.
Det skulle, herr talman, vara mycket enkelt att ge igen. Jag skall inte för-
falla till det. Vi vet alla varför Sture Ericson är så bitter, och det vore att
sparka på en redan liggande att ge någon typ av svar på de förlöpningar som
vi hörde från riksdagens talarstol för en stund sedan.
Jag skall, herr talman, ägna mig åt sakfrågorna. Flera talare har utgått från
1992 års försvarsbeslut. Det är alltigenom rätt och tillbörligt att göra det,
men vi skall ha klart för oss förhistorien.
När regeringen tillträdde och det blev en ny majoritet i riksdagen fanns det
inget försvarsbeslut. Det skulle ha fattats våren innan. Socialdemokraterna
mäktade inte med att driva igenom ett försvarsbeslut, på grund av stark in-
tern oenighet. Det här är inget påstående från min sida, utan det har inte
minst Sture Ericson själv skrivit om och talat om. Man klarade inte ens av
att få fram ett försvarsbeslut, varken ett bra eller ett dåligt.
Den borgerliga regeringen, och en riksdagsmajoritet som stöder den,
lyckades mycket snabbt rätta till den här bristen. Vi fick ett försvarsbeslut.
Det var viktigt, därför att utan ett sådant försvarsbeslut skulle stora effektivi-
tetsförluster och stora ekonomiska förluster ha uppstått. Alla de människor
som jobbar inom försvaret, militärt försvar och civilt försvar, i olika befatt-
ningar skulle ha fått leva i en stark osäkerhet. Ytterst skulle naturligtvis den
stora förloraren ha varit svenska folket, skattebetalarna.
Vi fick till stånd ett försvarsbeslut, och vi genomför nu den största för-
vandlingen av det svenska försvaret i modem tid. Försvarsbeslutet 1992 blev
en vändpunkt. Bit för bit reformeras försvaret. Under de två år som har gått
sedan försvarsbeslutet fattades har regering och riksdag fattat en lång rad
uppföljningsbeslut, antingen här i riksdagen eller också i regeringen, genom
det mandat som riksdagen gav regeringen i 1992 års försvarsbeslut.
Det rör sig om mycket viktiga saker. Stridsvagnsupphandlingen är ett ex-
empel. Jag känner nu tillförsikt, när armén tillförsäkras de bästa stridsvag-
nar som finns att tillgå på marknaden i dag. Det är en viktig fråga för arméns
och hela försvarets trovärdighet. Vi har nu klarat ut någonting som det borde
ha fattats beslut om redan under 1980-talet.
Jag känner också stark stolthet när svenska soldater, som finns i t.ex. kri-
gets Bosnien, får beröm för sina insatser. Jag satt i förrgår kväll med befälha-
varen i Bosnien-Hercegovina, Sir Michael Rose, vid det nordiska försvars-
ministermötet. Han gav, och har gett till andra, de svenska soldaterna det
absolut högsta beröm, så också deras utrustning. Han sade att det är fantas-
tiskt att ett så litet land, som inte har haft krig på så länge, ändå visar sig ha
en sådan fantastisk professionalism i sitt uppträdande. Vi kan alla känna oss
stolta över det, och vi kan vara tacksamma mot dem som ställer upp på plats
och inte ägnar sig åt att racka ner på det svenska försvaret. Det här är betyg
från människor som vet vad det handlar om.
Det har naturligtvis varit svåra beslut att fatta. Att förändra en fredsorga-
nisation är inte alldeles enkelt. Det är lättare, som Socialdemokraterna gör,
att säga att vi skall spara 1 miljard på försvaret - det motsvarar driftskostna-
derna för fyra arméförband - och att regeringen får plocka fram den miljar-
den.
Det här är fegt, herr talman. Jag upprepar till kammarens protokoll att
det är fegt att kräva besparingar av det här slaget men inte våga tala om hur
de skall genomföras. Det kan man möjligtvis roa sig med när man inte har
ansvaret och vet att man inte kommer att få ansvaret. Det är mycket svårare
att klara av sådana här saker i verkligheten.
Vad har vi gjort utöver denna omfattande förändring av fredsorganisatio-
nen och den materiella förnyelsen? Ja, vi har genomfört den största lednings-
reformen på åtskilliga decennier, den s.k. LEMO-reformen. 100 myndighe-
ter blir en myndighet, och den kommer nu att vara genomförd den 1 juli.
Det har krävt ett enormt arbete. Det är lätt att fatta beslut. Det är svårare
att genomföra beslut, men det kommer nu att ske.
Utskottet ger i allt väsentligt regeringen sitt stöd för att fortsätta arbetet
med att skapa ett smalare och vassare försvar. Det ger mig anledning att
känna tillförsikt, därför att med det stödet i ryggen har vi möjligheter att
genomföra 1992 års försvarsbeslut. Ingenting vore mer ansvarslöst, ingen-
ting vore sämre ekonomi, ingenting vore mera orätt mot människorna i Sve-
rige än att vi inte klarade av det här.
Självfallet finns det problem. Det cirkulerar ofta i debatten siffror som är
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Verksamhet och
anslag för
totalförsvaret
1994/95
87
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Verksamhet och
anslag för
totalförsvaret
1994/95
88
helt gripna ur luften, som inte stämmer ett dugg. Sådant där skall man ta
med en nypa salt.
Problemet med Sture Ericson är att han alltid faller offer för sin egen des-
information. Det gör att vi som har suttit många decennier i den här riksda-
gen och har litet historiskt intresse märker skillnaden jämfört med de tunga
socialdemokratiska politikerna Per Edvin Sköld, Torsten Nilsson och Sven
Andersson, som förde socialdemokratisk försvarspolitiks talan, som inne-
hade försvarsministerposten och som det gick att samarbeta med. Då kunde
man ge och ta. Det blev också resultat.
I den mån Sture Ericson klagar över att det har varit svårt att få gehör för
sina synpunkter, finns det anledning till stark självrannsakan. Det handlar i
så fal) mera om Sture Ericson som person än om hans socialdemokratiska
partivänner, som vi i en rad sammanhang har haft ett gott och förtroendefullt
samarbete med, i alla de organ som finns inom det svenska totalförsvaret.
Nu skall vi gå vidare, och det är viktigt att försvarsbeslutet fullföljs. Jag
har svårt att förstå dem som ägnar huvuddelen av sin tid åt att sprida desin-
formation och racka ner på försvaret, som vill försämra arbetsmöjligheterna
för dem som jobbar inom försvaret och som - inte minst - saknar tillräckligt
utrikespolitiskt kunnande och förutseende för att förstå de potentiella faror
som vi har omkring oss.
Jag har känt en stark stolthet över att få jobba inom det svenska försvaret,
och jag är övertygad om att många av kammarens ledamöter har känt stolt-
het över att få vara med i försvarsutskott och andra sammanhang och genom-
föra de stora reformer som nu är aktuella.
Herr talman! Jag vill avsluta med att rikta ett tack till en person. Det finns
kanske flera som inte kommer att återfinnas i riksdagen efter valet; det är
väljarna som avgör.
Gunhild Bolander har valt att inte ställa upp till omval. Hon har under en
följd av år visat ett stort kunnande och ett starkt engagemang i försvarsfrå-
gor, och det har varit en stor förmån att få samarbeta med henne i olika sam-
manhang. Jag vill rikta ett tack till henne för de gedigna, bestående insatser
som hon har gjort till det svenska totalförsvarets fromma.
Anf. 88 STURE ERICSON (s) replik:
Herr talman! Anders Björck tycker att det är fegt att kräva besparingar
utan att tala om hur de skall göras. Anders Björck lyssnade tydligen inte -
jag använde faktiskt den senare hälften av mitt anförande till att berätta om
hur besparingar kan göras. Det är bara att läsa innantill i protokollet.
Anders Björck tyckte sig ha hört bitterhet, förlöpningar och personang-
repp i mitt inledningsanförande. Han ville inte sparka på en liggande, sade
han. Det finns tydligen en likhet mellan Anders Björck och mig; vi mister
båda jobbet efter valet i höst.
Anders Björck går ofta till personangrepp i tron att han därmed stärker
sin egen argumentation. Jag har aldrig svarat på dem utan i stället försökt
koncentrera mig på sakfrågorna.
Personer som tycker illa om Anders Björck som politiker och människa
har försett mig med åtskillig starkt negativ information om honom. Jag har
dock avstått från att använda mig av den i både tal och skrift, eftersom jag
inte vill sänka mig till den nivån. Riksdagens protokoll finns att läsa - Anders
Björck har inte visat samma återhållsamhet.
Bilden av Anders Björcks person och politik är redan så påfallande nega-
tiv bland allmänheten, speciellt inom försvarsmakten, att effekten av ytterli-
gare komprometterande information skulle bli synnerligen marginell.
Jag vill fråga Anders Björck hur han tänker klara av underskotten på 4-5
miljarder fram till 1997. Det finns två utvägar: Den ena är att låta skattebeta-
larna ställa upp med miljarderna, vilket innebär en kraftig höjning av för-
svarsanslagen. Den andra är att låta försvaret dra ner på verksamheten, så
att man håller sig inom de ekonomiska ramarna. Det skulle också få mycket
allvarliga konsekvenser.
Anders Björck har genom sin politik drivit in oss i denna återvändsgränd.
Har han någon annan lösning på problemet än att smita ifrån jobbet den 18
september?
Anf. 89 Försvarsminister ANDERS BJÖRCK (m):
Herr talman! En genomgång av kammarens protokoll skulle klart visa att
Sture Ericson har ägnat sig åt personangrepp vaije gång vi har haft försvars-
debatt. Som jag sade tänker inte jag ägna mig åt något sådant; jag vill inte
sparka på en redan liggande.
Problemet är att Sture Ericson svänger sig med djupt felaktiga siffror. När
det gällde stridsvagnsaffären publicerade han en artikel i Svenska Dagbladet
där det stod att Anders Björcks pansaräventyr skulle kosta bortåt 25 miljar-
der kronor. Kostnaden för både de nya och de begagnade stridsvagnar som
jag har köpt in är ungefär en tredjedel av den summa som Sture Ericson upp-
gav.
Om Sture Ericson räknar så makalöst och våldsamt fel är det naturligtvis
ingen större mening med att föra en diskussion om dessa saker med honom.
För att bara nämna ett exempel tycks Sture Ericson inte ha klart för sig hur
priskompensationssystemet fungerar i de här sammanhangen. Vi förutser
inget akut likviditetsproblem under innevarande budgetår, vare sig för flyg-
vapnet eller för försvarsmakten som helhet. Den uppfattningen delas av för-
svarsmakten.
I höstens budgetarbete kommer kompensation att ske för budgetåret
1993/94 enligt gängse modell, och då kan man beräkna de eventuella för-
skjutningseffekterna. För budgetåret 1992/93, vars kompensation beräkna-
des i höstas, kan vi konstatera att full kostnadstäckning erhålls under budget-
året 1994/95.
Det är alltså fråga om en eftersläpningseffekt, som beror på att Försvars-
departementet som enda departement hade ett eget priskompensationssys-
tem fram till försvarsbeslutet 1992. Försvarsdepartementet skilde sig alltså
från alla andra departement, men det ändrade vi genom 1992 års försvarsbe-
slut. Därför kommer kompensationen i efterskott. Sture Ericson var med
om att göra detta.
Alla siffror som snurrar runt grundas på att relationen mellan dollar och
krona inte skulle förändras alls under försvarsbeslutsperioden. Det förefal-
ler mig mindre troligt att det skulle kunna vara på det sättet.
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Verksamhet och
anslag för
totalförsvaret
1994/95
89
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Verksamhet och
anslag för
totalförsvaret
1994/95
90
Anf. 90 STURE ERICSON (s) replik:
Herr talman! Anders Björck tror att hela kostnaden för stridsvagnssyste-
met är inköpskostnaden. Men stridsvagnarna skall väl användas också? Jag
skulle tro att den siffra som stod i Svenska Dagbladet ligger sanningen
ganska nära när det gäller vad systemet kommer att kosta under sin livstid.
Anders Björck försöker prata bort detta med priskompensationssyste-
met - här gällde det valutakompensationen - genom att hänvisa till det för-
flutna. Det går bra att läsa JAS-kommissionens rapport, jag tror att det var
s. 123. Där talar man om att det gäller att räkna i fasta priser. Enligt kommis-
sionen kommer den drastiska valutaförändring som skedde i slutet av 1992
att innebära en merkostnad på 5-6 miljarder.
Några av oss fick för några dagar sedan ny information från de militära
staberna. De beklagade sig över att Anders Björck inte ville lyssna på dem
och sade att det blir ett underskott på uppemot 4 miljarder, som måste täckas
med skattemedel, fram till 1997. Enligt vad de kunde överblicka nu, med de
beställningar som är gjorda, skulle underskottet under femårsperioden efter
1997 bli ungefär 5 miljarder.
Var tänker Anders Björck hämta dessa 9 miljarder? Trassla nu inte bort
detta med hänvisning till priskompensationen! Pengarna skall fram - det
handlar om skattebetalarnas pengar! Tänker Anders Björck föreslå skatte-
höjningar för att täcka det här underskottet? Eller tänker han försöka få för-
svaret att hålla sig inom de ekonomiska ramarna?
Herr talman! Eftersom detta är min sista replik måste jag tillägga att vårt
kompensationssystem inte byggde på förutsättningen att vår valuta skulle
sjunka gentemot dollarn med 25-30 miljarder.
Anders Björck lever nu på hoppet om att det skall rätta till sig, men med
de dundrande underskotten i budgeten på 13 % av BNP, mer än 200 miljar-
der om året, så kommer kronan inte att repa sig gentemot dollarn under de
närmaste åren. Det krävs nog en annan regering och en annan politik för att
det skall ske.
Anf. 91 Försvarsminister ANDERS BJÖRCK (m):
Herr talman! Det är intressant att höra att Sture Ericson också har blivit
valutapolitisk expert och vet precis hur valutakurserna kommer att utvecklas
under de närmaste åren.
Priskompensationssystemet är ju till för att utjämna skillnader på detta
område. Som jag sade föreligger det, såvitt vi kan bedöma, inte någon likvi-
ditetskris för det innevarande budgetåret. Vi tittar naturligtvis på hur bud-
getutfallet kan beräknas bli under de närmaste åren. Det har alltså med pris-
kompensationssystemet att göra. Om det skulle bli en utveckling på valu-
taområdet som innebär att dollarn sjunker i förhållande till kronan kommer
vi naturligtvis i stället att göra vinster med detta system. Det är alltså precis
tvärtemot vad Sture Ericson nu säger.
Jag tror faktiskt att Försvarsdepartementet har så pass god expertis och
goda kontakter med dem som sysslar med detta att det finns anledning att
utgå från att det här klaras av, precis som tidigare.
Sture Ericson har en viss förmåga att svänga sig med obekräftade uppgif-
ter. De 25 miljarderna handlade inte om driften av något system, utan det
var vad Sture Ericson påstod att inköpen skulle kosta. Det blev en tredjedel.
Det var inte en siffra rätt.
Sture Ericson borde om någon vara försiktig med att spå i framtiden. I
riksdagens utrikesdebatt den 16 mars 1988 - det är inte så många år sedan -
sade han följande:
”Sådana utrikespolitiska initiativ för att skapa tre nya stater vid Öster-
sjön” - alltså de baltiska staterna - ”är ingenting annat än tokigheter som
man naturligtvis odlar på den extremmoderata kanten för att det möjligen
skall ge en del exilbaltiska röster i höstens val.”
Detta om något indikerar klart att Sture Ericsons försök som spåman hit-
tills har varit komplett misslyckade.
Anf. 92 LARS SUNDIN (fp):
Herr talman! Låt mig först notera att riksdagen i förra veckan i största
enighet beslutade om samarbete med NATO i PFF, Partnerskap för fred,
som erbjuder samverkan på flera områden. Det var ett bra beslut som bara
för några år sedan hade varit omöjligt. Det hade varit otänkbart, men så
snabbt förändras alltså världen.
Bara för ett halvår sedan fanns det inte något PFF att ta ställning till. Nu
kan vi tänka oss ett samarbete via PFF med NATO, inte minst för att skapa
effektivare fredsbevarande styrkor. Detta kan vi, som Pierre Schori sade i
debatten i fredags, göra även om Ryssland stannar utanför PFF. Det är helt
andra tongångar än de som vi har hört tidigare i denna kammare. Men, herr
talman, självfallet är den militära huvuduppgiften för oss att försvara Sveri-
ges territorium.
1992 års försvarsdebatt i böljan av juni startade kl. 9.00 på morgonen och
fortsatte till långt in på kvällen. 56 talare deltog i debatten. Förra årets de-
batt hade 24 anmälda talare, och den anmälda talartiden var inte fullt fyra
timmar. I år har 15 talare tänkt delta i debatten. Den beräknade talartiden
är knappt två och en halv timme. Skillnaden är markant och inte svår att
förstå.
1992 debatterade vi och beslöt om totalförsvarets utveckling mellan 1992
och 1997. Trendbrottet kom faktiskt redan 1987, framför allt när det gällde
det civila försvaret. Men 1992 fattade vi beslut om en modernisering av för-
svaret och om en satsning på kvalitet i utbildning och i materiel på numerä-
rens bekostnad. Det är en enkel sammanfattning av beslutets minsta gemen-
samma nämnare.
Vi i Folkpartiet liberalerna menade, och menar, att 1992 års beslut var bra.
Det var ett uttryck för en försvarspolitik som vi länge hade varit ganska en-
samma om att förorda. Inte minst Hans Lindblad var länge en envis talesman
för en omläggning av den svenska försvarspolitiken i den riktning som vi be-
slutade om 1992.
Försvarsutskottets betänkande i år är alltså mer ett rutinbetänkande. Nu
håller vi på att fullfölja och förverkliga riktlinjerna från 1992.
Vi kan konstatera att de säkerhetspolitiska bedömningar som 1992 års be-
slut vilade på fortfarande håller och är giltiga. Därmed ligger också de för-
svarspolitiska målen och uppgifterna kvar. Vi i Folkpartiet liberalerna har
ingen annan mening.
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Verksamhet och
anslag för
totalförsvaret
1994/95
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Verksamhet och
anslag för
totalförsvaret
1994/95
Ingenting, herr talman, betyder mer för freden i vår del av världen än en
demokratisk utveckling i Ryssland. När det gäller den kan det ibland hysas
farhågor, men det står ändå klart att den ryska militära förmågan åtminstone
på kort sikt har minskat. Det gäller förmågan att föra ett konventionellt stor-
krig utanför landets gränser och att genomföra större operationer i Öster-
sjön. Därmed har vår territoriella säkerhetsmarginal ökat, trots att det finns
gott om ryska trupper på Kolahalvön och i Leningrads militärområde.
Märkligt nog, herr talman, finns det en del smärre styrkor kvar i Baltikum,
framför allt i Estland. Med Lettland har Ryssland nu träffat ett avtal om
truppernas tillbakadragande, men Estland har ännu inte ett sådant avtal.
Vi i Folkpartiet liberalerna står alltså fast vid 1992 års beslut. Det skall
inte rivas upp, men vi menar att det nu är dags att låta en ny försvarskom-
mitté bölja arbeta inför 1997 års beslut. Inför det vill vi pröva ett anslag på
en lägre nivå än i dag. Vid ett säkerhetspolitiskt analysarbete kan det natur-
ligtvis visa sig att någon minskning av försvaret inte är möjlig på grund av
t.ex. den materiella utvecklingen eller någon svensk medverkan i internatio-
nella insatser. Men det skall i alla fall prövas.
Herr talman! I vårt arbete med regeringens budgetförslag har vi i utskottet
strävat efter att kontrollera eller utvärdera hur 1992 års beslut nu håller på
att genomföras. Vi har bl.a. gjort det genom besök på myndigheter, förband
och försvarsindustrier.
Vi har kunnat konstatera att 1992 års beslut nu, sedan två av periodens
fem år har gått, håller på att slå igenom.
Det stora och bekymmersamma undantaget så här långt är marinen. Där
har förnyelsearbetet inte löpt planenligt. Det är allvarligt, vilket vi också sä-
ger att det är. Vi utgår från att detta skall rättas till av regeringen och av
myndigheterna senast i slutet av den försvarsperiod som vi nu är inne i.
Vi har också noterat att det militära och civila försvaret inte har samma
planeringsinriktning för tiden efter 1997. Det måste också rättas till. Samma
planeringsförutsättningar skall gälla inför nästa stora försvarsbeslut. Det
skall vara samma planeringsförutsättningar för det militära försvaret som för
det civila försvaret.
Länsstyrelserna har fått nya och mer övergripande uppgifter vad gäller
försvarsförberedelserna. Det är uppgifter som de enligt vår mening för när-
varande inte har kompetens och kapacitet att klara av. Också på det området
menar vi att en ändring, en förbättring, måste komma till stånd.
Herr talman! I stort visar vårt uppföljningsarbete att 1992 års försvarsbe-
slut håller på att förverkligas som det var tänkt. Det borde i och för sig vara
en självklarhet.
Jag yrkar avslag på reservationerna och bifall till hemställan i betänkan-
det.
Anf. 93 STURE ERICSON (s) replik:
Herr talman! Jag vet att Lars Sundin är lojal med sitt partis uppgörelse
med Moderaterna, men jag är litet förvånad över att den arméstruktur som
jag skissade under mitt inledningsanförande inte är av något intresse för
Folkpartiet. Såvitt jag har lärt känna Folkpartiet i ett parförsvarskommittéer
92
och försvarsberedningar är det här den arméstruktur som Folkpartiets repre-
sentanter har förespråkat.
En annan sak som förvånar mig litet grand är att Lars Sundin tiger som
muren när det gäller flygets akuta kassabrist. Det går bra att läsa dagens tid-
ning där man nu redovisar att man skjuter på inköp och bl.a. hoppas på dol-
larkursförändringar. Lars Sundin vet precis lika bra som jag att det handlar
om 3-4 miljarder fram till 1997. Det handlar om uppskattningsvis 5 miljarder
efter 1997. Det enda som kan rädda detta är en remarkabel förskjutning av
dollarkursen i förhållande till kronan. Det är inte mycket som tyder på att
det kommer att inträffa. Hur vill Lars Sundin klara det här? Vill Lars Sundin
ha höjda försvarsanslag med 4 miljarder fram till 1997 med åtföljande skatte-
höjningar? Eller vill Lars Sundin i stället ha bl.a. en arméreform som mot-
svarar de säkerhetspolitiska behov vi har?
Anf. 94 LARS SUNDIN (fp) replik:
Herr talman! Vad beträffar arméstrukturen och antalet brigader sade jag
för några minuter sedan i talarstolen att jag vill att det redan nu skall tillsättas
en försvarskommitté, som skall göra en säkerhetspolitisk analys som skall
ligga till grund för 1997 års försvarsbeslut. Utifrån vad den analysen ger är
vi naturligtvis beredda att ånyo ta frågan om arméns numerär i beaktande.
Sture Ericson refererade till en uppgift i tidningen i dag. Jag har naturligt-
vis också läst den artikeln. Jag föredrar dock att vänta och se. Till utskottets
sammanträde i morgon har vi kallat flygvapenchefen, som bl.a. skall stå till
svars för sådana här uppgifter. Jag vill inte ta ställning innan vi har samman-
trätt och innan vi har hört hans version av saken. Så lättvindigt går det inte
till.
Anf. 95 STURE ERICSON (s) replik:
Herr talman! Jag beklagar att Lars Sundin vill vänta fram till 1997 med att
förändra arméstrukturen. Den nuvarande arméstrukturen kommer att sluka
åtskilliga miljarder fram till 1997 helt i onödan. Det tar sin tid att genomföra
sådana här förändringar. Ju snabbare man gör dem, desto bättre. Vi får väl
se om vi kan resonera med Folkpartiet efter valet.
Så till frågan om underskottet i framför allt flygvapnet. Till följd av valuta-
förändringar har försvaret totalt ett underskott på 900 miljoner, sades det
i Lunchekot. Huvuddelen av underskottet återfinns inom flygvapnet. Lars
Sundin kan väl ändå läsa innantill i JAS-kommissionens rapport. Folkpartiet
hade en representant i kommissionen. På s. 123 står att underskottet i fasta
priser blir 5-6 miljarder till följd av valutaförändringar. Denna siffra har nu
höjts av de militära staberna. Det känner Lars Sundin till. Jag tror dock inte
att Lars Sundin är en lika blåögd optimist som Anders Björck, som tror att
det här skall ordna sig bara för att dollarkursen faller.
Anf. 96 LARS SUNDIN (fp) replik:
Herr talman! Just det, Sture Ericson, det tar sin tid att förändra armést-
rukturen. Därför menar vi att det finns anledning att inför nästa försvarsbe-
slut som skall fattas 1997 redan nu börja analysera möjliga slutsatser av dessa
i grunden så förändrade säkerhetspolitiska förutsättningar. Vi får dock se om
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Verksamhet och
anslag för
totalförsvaret
1994/95
93
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Verksamhet och
anslag för
totalförsvaret
1994/95
94
de står sig när vi är klara att fatta beslut år 1997. Arbetet med en försvars-
kommitté bör komma i gång snarast.
Anf. 97 GUNHILD BOLANDER (c):
Herr talman! Vi har försvarsutskottets betänkande nr 9 på riksdagens
bord i dag. Det innehåller inga större sensationer i förhållande till 1992 års
försvarsbeslut. Ambitionen har varit att de säkerhetspolitiska mål och de öv-
riga uppgifter för totalförsvaret som fastställdes i juni 1992 bör ligga fast.
Det går ändå inte att bortse ifrån den osäkerhet som råder. Även om Ber-
linmuren har fallit och de många förtryckta folkens rop på frihet har resulte-
rat i öppnare gränser, kan vi knappast se en fredligare värld. Det vi säkrast
kan säga om framtiden är att den är osäker. Det är en generell visdom som
är särskilt tillämpbar på säkerhetspolitiska bedömningar just nu. Vi befinner
oss i ett gränsland mellan det kalla krigets bistra verklighet och en tid när ett
nytt kapitel i historieboken skall skrivas.
Vi ser nya och annorlunda hotbilder i form av flyktingströmmar, miljö-
katastrofer, kärnkraftsolyckor och terrorism. Vi vet inte vad framtiden inne-
bär. Närmandet till EU och Europa, ger det trygghet i vårt land eller skapar
det oro? Vi vet inte svaret på de frågorna.
Därför finns det anledning att skynda långsamt när det gäller att förändra
vårt svenska försvar. Samtidigt som vi skall vara med och forma samarbets-
mönster för Europa, så är det viktigt att vi kan behålla förmågan att välja
oss mot militära påtryckningar. Vi behöver också handlingsfrihet att bygga
upp ett trovärdigt invasionsförsvar om utvecklingen skulle motivera det.
Diskussionen om återtagning av försvarsförmåga har förts i utskottet. Vi har
lyssnat på olika experter men stannat för att, som jag har uppfattat det,
denna fråga bör studeras mera ingående och lämpligen lyftas in i en kom-
mande försvarsutredning.
I den uppföljning av verksamheten som utskottet genomfört konstateras
naturligtvis att utvecklingen inom marinen har varit och alltfort är bekym-
mersam. Dessa frågor skall tas upp här senare i debatten av Sven-Olof Pe-
tersson.
Under punkten Vissa lokaliseringsfrågor kommenteras bl.a. nedlägg-
ningen av flygflottiljen F 6 i Karlsborg. I försvarspropositionen år 1992 före-
slogs att flottiljen skulle läggas ned. Vi räddade kvar den i försvarsbeslutet
i juni 1992. I stabiliseringspropositionen i oktober samma år blev flottiljen
på nytt föremål för ett besparingsförslag.
Detta har varit oerhört kämpigt för lilla Karlsborgs kommun. Regeringen
har naturligtvis varit mycket medveten om de arbetsmarknadspolitiska ef-
fekterna av detta beslut, och man har därför låtit kommunen utgöra ett till-
fälligt stödområde.
Jag skulle något vilja kommentera det särskilda yttrande som s-ledamö-
terna har avgivit i denna fråga. Tack vare stödområdesinsatserna har det nu
startats en plåtfabrik i F 6 hangar, som beräknas ge ett trettiotal arbetstillfäl-
len. Man har startat en arbetsmarknadsutbildning inom multi-media som ger
tjugotalet jobb i F 6 lokaler. Man samarbetar med ett översättarföretag, vil-
ket i förlängningen kan ge ett åttiotal jobb.
Kommunen har varit och är mycket kreativ med hjälp av stödområdes-
pengarna. Det är bara att beklaga att dessa uppgifter inte nådde utskottet i
tid så att vi hade kunnat dra en mera positiv slutsats i betänkandet. Jag vill
inte påstå att det här är tillräckligt, men det är mycket mera än det försvars-
historiska museum som budgetpropositionen talar om.
Den frivilliga försvarsverksamheten behandlas välvilligt i både propositio-
nen och i utskottsbetänkandet. Det är med stor tillfredsställelse jag konsta-
terar att det finns så stor enighet kring värdet av denna verksamhet, som är
ett uttryck för medborgarnas vilja att engagera sig i vårt lands totalförsvar.
Uppemot 600 000 människor är beredda att utöver sin ordinarie arbetstid
delta i övningar och utbildningar för att kunna göra en insats där den bäst
behövs. Vaije organisations särart och kultur gör att totalförsvarsfrågorna
på ett naturligt sätt blir förankrade i samhället.
Den frivilligutredning som under föregående år beredde organisationerna
mycket bekymmer har avdömts i budgetpropositionen, och en ny förordning
håller på att utarbetas i regeringskansliet. Därefter hoppas vi att det kan bli
arbetsro och tid för utveckling inom frivilligorganisationerna till nytta för
hela totalförsvaret.
Herr talman! När nu försvarministem finns på plats kan jag inte underlåta
att något kommentera det i försvarssammanhang prioriterade området Got-
land. Det är ett prioriterat område ibland - ja - men inte alltid.
Jag väckte en motion i januari om att Gotlands kommun borde inordnas
i systemet med kvalificerade insatsstyrkor i räddningstjänst till sjöss. Motio-
nen innehöll också ett yrkande om ett system med trafikinformation om far-
tygs destination och last i Östersjön.
Försvarsutskottet har uttalat uppfattningen att Gotlands kommun är ett
alternativ som bör övervägas när det gäller att utöka med kommunala insats-
styrkor. Det är nämligen högst anmärkningsvärt att det på hela kuststräckan
mellan Stockholm och Malmö icke finns en enda sådan RITS-styrka. Det går
ändå aldrig att resonera bort Gotlands läge mitt i Östersjön.
Jag har i en annan motion framfört det lämpliga i att placera en multinatio-
nell övervakningscentral på Gotland. En forskare vid FOA föreslog för ett
antal år sedan just en kontroll- och ledningscentral placerad på Gotland. Hit-
tills har intresset från utrikesutskottet - där denna motion har behandlats -
varit tämligen svalt för den idé som jag har framfört under två års tid.
Herr talman! Därför gladde det mig oerhört när försvarsministern nyligen
besökte Gotland tillsammans med Försvarsdepartementets råd för rädd-
ningstjänst och i samband därmed uttalade att Gotland i framtiden är en
självklar plats för en operativ central vad gäller samordnad inemationell
räddningstjänst och övervakning i Östersjön. Allt det som har inträffat på
senare tid, med flyktingmottagning, med det havererade tyska fartyget på
Salvorev med den miljöskadliga lasten, med närheten till Baltikum, med
ökad handel och transporter, talar för att Gotland är den centrala plattfor-
men i dessa sammanhang.
Jag är något besviken över att utskottet inte ännu givit klartecken, men
jag noterar då i stället försvarsministerns mycket tydliga positiva uttalanden
i dessa för Gotland så viktiga frågor. Jag kommer att bevaka frågan framöver
från min gotländska horisont. Men jag utgår från att ett förberedande arbete
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Verksamhet och
anslag för
totalförsvaret
1994/95
95
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Verksamhet och
anslag för
totalförsvaret
1994195
96
av något slag påböijas inom departementet med den inriktning som jag här
skisserat.
Anders Björck hade vänligheten att harangera mig för insatser i försvarets
tjänst. Jag ber att få tacka för det. Jag har väl mera känt mig som en i laget
av försvarsintresserade ledamöter. Men eftersom detta är min sista försvars-
debatt, vill jag också få tacka övriga i försvarsutskottet, utskottskansliet och
i någon mån departementet för gott samarbete under denna tid. Det har i
övrigt varit en fin tid under nio år i utskottet.
Herr talman! Jag vill yrka bifall till hemställan i sin helhet i försvarsutskot-
tets betänkande.
Anf. 98 STURE ERICSON (s) replik:
Herr talman! Jag vill i mitt genmäle säga att vi i den socialdemokratiska
utskottsgruppen också vill harangera Gunhild Bolander för en mycket gedi-
gen insats för försvarsfrågorna och i synnerhet för Gotlands försvar. Vi har
upplevt Gunhild Bolander som en mycket resonabel utskottskollega som har
lyssnat på argument, givit och tagit. Men att hon nu under den sista treårspe-
rioden har hamnat i litet dåligt sällskap är inte hennes fel. Vi önskar Gunhild
Bolander all framgång i hennes fortsatta verksamhet.
Anf. 99 JAN ERIK ÅGREN (kds):
Herr talman! Det betänkande vi diskuterar i dag behandlar främst verk-
samhet och anslag för totalförsvaret för kommande budgetår. Åke Carnerö
kommer litet senare att redovisa kds syn på en del av de frågor som berörs
i betänkandet.
Jag vill i mitt anförande ta upp något som intresserar en hel del människor
men som sällan debatteras, nämligen Delegationen för icke-militärt mot-
stånd. Den inrättades 1987 på förslag av chefen för Försvarsdepartementet.
Regeringen menar att den försvarspolitiska utgångspunkt som låg till grund
för tillkomsten av delegationen alltjämt är giltig. Däremot finns det enligt
regeringens uppfattning inte skäl att ha kvar en särskild delegation med upp-
gift att bedriva den verksamhet delegationen svarat för. Regeringen anser
att det i stället bör ankomma på Styrelsen för psykologiskt försvar att hålla
frågan levande om det motstånd som civilbefolkningen kan bjuda en ocku-
pant.
I den av regeringen den 23 juli 1987 utfärdade instruktionen för delegatio-
nen står det att delegationens uppgift är att med hjälp av information och
utbildning sprida kunskap om icke-militärt motstånd. Delegationen skall
särskilt med hjälp av råd och rekommendationer till myndigheter och en-
skilda medverka till att skapa förutsättningar för icke-militärt motstånd. Vi-
dare skall delegationen behandla frågor om folkrättsliga, psykologiska och
andra förutsättningar för icke-militärt motstånd samt verka för att forskning
bedrivs inom detta verksamhetsområde. Någon förberedd organisation för
icke-militärt motstånd bör inte skapas. Delegationen har endast uppgifter i
fredstid.
När det gäller inriktningen för delegationens arbete sägs det att icke-mili-
tärt motstånd är allt som i motståndssyfte utförs mot en angripare, ockupant,
och som inte genomförs av reguljära förband. Tre huvudlinjer finns för dele-
gationens arbete: studier, forskning och påverkan av rättsregler, information
och utbildning samt planering och övning.
Herr talman! Det beslut som kammaren kommer att fatta i dag följer rege-
ringens förslag, och vi i kds yrkar bifall till det förslaget. Men jag vill under-
stryka vad försvarsutskottet framhåller när det gäller det fortsatta arbetet
under Styrelsen för psykologiskt försvars hägn, nämligen att det är angeläget
att de olika intressen som är företrädda i delegationen knyts till myndigheten
Styrelsen för psykologiskt försvar så att arbetet med de icke-militära mot-
ståndsfrågorna kan fullföljas och vidareutvecklas.
Jag är övertygad om att nu när Styrelsen för psykologiskt försvar kommer
att ta över dessa uppgifter kommer styrelsen att också inse vikten av att det
utomordentligt värdefulla kontaktnät som nu finns i delegationen tas till
vara. Varför inte med hjälp av en referensgrupp? Övergången in under sty-
relsens vingar skulle också kunna underlättas med hjälp av delegationens
konsult.
Med hjälp av de ekonomiska medel som föreslås överföras till Styrelsen
för psykologiskt försvar för att ta över de uppgifter som Delegationen för
icke-militärt motstånd haft, tror jag att verksamheten ändå kommer att
kunna leva vidare på ett bra sätt.
Herr talman! Jag vill med detta yrka bifall till hemställan i utskottets be-
tänkande.
Anf. 100 ROBERT JOUSMA (nyd):
Herr talman! Vi har hört många diskussioner här i dag. Försvaret kostar
pengar säger man. Det kan knappast vara någon överraskning för dem som
i kanske 10, 15 eller 20 år hållit på med försvarsfrågor. Försvaret måste na-
turligtvis kosta pengar, precis som alla andra brandförsäkringar kostar
pengar.
Jag är principiellt emot alla skattehöjningar. Men en skattehöjning för att
försvaret skall få anslag, som innebär att försvaret kan fungera, är ett av de
mycket få skäl till skattehöjning som jag skulle kunna acceptera. Skulle vi
komma i en sådan situation att det krävs någon form av skattehöjning för att
kunna fullfölja Sveriges inriktning av försvaret är t.o.m. jag beredd att
stödja ett sådant förslag, under förutsättning att pengarna går till något vet-
tigt.
Men samtidigt kan jag inte förstå att man i Sverige inte tar de chanser som
finns att tjäna pengar på försvaret. Sverige har en fantastisk försvarsindustri.
Den har jag många gånger här i kammaren talat mig varm för. Jag har sagt
att man måste se till att det ges ökat utrymme för export, under civiliserade
former naturligtvis.
Jag har hört talas om att t.ex. KMI tillstyrkt export av patrullfartyg till
Taiwan. Det har upprört mig mycket att man i regeringskretsar sagt nej till
det. Jag kan faktiskt inte förstå ett sådant beslut. Det är mycket dumt och
onödigt, speciellt i tider som dessa. Sverige har två övergripande brister i
dag. Det ena är bristen på pengar och det andra är bristen på arbete. Om
man kan skapa arbete och samtidigt få in pengar, måste det vara ett gyllene
tillfälle. Det borde alla människor förstå. Uppenbarligen finns det ett gäng,
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Verksamhet och
anslag för
totalförsvaret
1994/95
7 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 102
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Verksamhet och
anslag för
totalförsvaret
1994/95
98
förmodligen i regeringskretsar - eller på något departement, vilket naturligt-
vis är samma sak - som inte gör det.
Vad är då skälen till sådana ställningstaganden. Jag har inte hört skälen,
men jag kan tänka mig att en export till Taiwan skulle innebära problem för
andra industrier. Jag har hört diskussionen förr. Atlas Copco, LM Ericsson
och andra företag kan kanske få svårt att exportera till ”mainland China”.
Men vad är det för export som går dit? Det är en export som bygger på ”soft-
loans”. I princip betalar Sverige sin egen handel. Det hör inte hemma hos
god köpmannased.
Taiwan har däremot en av världens största valutareserver. Den finns där
klar att slantas upp med klingande guld rakt in i den svenska penningkistan.
Taiwan har f.n. 90 miljarder US-dollar. Varför skall man förakta en sådan
handelspartner?
Jag vet också att det finns en massa konstiga idéer om att man t.ex. har
godkänt ”mainland China” redan 1950. Men tiderna har förändrats. Allt för-
ändras, utom i Sverige vad gäller Sveriges syn på dessa problem. T.o.m. röda
Kina och Taiwan har i dag vänskapliga förbindelser. Både röda Kina och Tai-
wan investerar massor av pengar i varandras länder. Varför skulle då Sverige
vara dessa två parters samvete, när de själva uppenbarligen trivs rätt så väl
med varandra? De investerar ju gladeligen i varandras länder. Jag vet att det
kan förekomma litet väsen ibland om exporten till Taiwan. Men det blir ald-
rig någon förändring om ingenting görs.
Varför skall Sverige alltid söka handelspartner som inte har några pengar?
Varför låter man inte svenska skeppsvarv bygga fartyg som det finns en efter-
frågan på, i dessa tider när miljarder kronor läggs ut på en konstlad syssel-
sättning i detta land? Ingen människa skulle i alla fall kunna inbilla mig att
Taiwan skulle försöka invadera röda Kina på fastlandet med några patrullbå-
tar. Jag vet inte om man i Taiwan har en sådan aktionsradio att man kan
nå fastlandet ens. Förmodligen handlar det om en bestyckning med en grov
kulspruta eller en lätt luftvärnsautomat, på sin höjd. Hur skulle stora ”main-
land China” kunna hotas med detta. Det finns inga normala skäl över huvud
taget till att neka en sådan export.
Visserligen finns det en del konstiga diplomatiska skäl. Man påstår att
Sverige inte erkänt Taiwan över huvud taget. Men varför gör inte Sverige
det då? Det har jag sagt förut här i kammaren. Man skall inte hålla fast vid
otidsenliga beslut och en massa dumheter. Det finns gott om länder i världen
som faktiskt har erkänt Taiwan. Många länder ligger långt framme i sina fun-
deringar om att göra det.
Skall Atlas Copco och Ericsson, som i och för sig är mycket bra företag,
genom lobbying och konstiga politiska beslut som fattas i detta land, sabo-
tera en annan marknad? Man kan då fråga sig: Vad skall beslutsfattarnas
nästa marknadsekonomiska drag bli i detta land? Skall man kanske förbjuda
AB Svenska pressbyrån att sälja klubbor till barnen, därför att försäljnings-
balansen på tuggummi annars kan komma att rubbas på Konsum. Det är
ungefär den logik man visar. Det är fantastiskt att mänsklig dumhet kan få
så särpräglade drag.
Den svenska försvarsindustrin måste ju ges en rimlig chans till överlevnad.
Men den får det svårare och svårare, dels på grund av en mindre inhemsk
efterfrågan, dels på grund av en överkapacitet i världen. Hur kan man då
säga nej till en export som handlar om 80 fartyg, mig veterligen? Den exakta
summan pengar vet jag inte. Men jag kan föreställa mig en summa på minst
7-8 miljarder kronor. Sverige har inte råd med ett sådant samvete och en
sådan dumhet. Framför allt har vi i Sverige inte råd att slå botten ur den
svenska försvarsindustrin, med allt vad det innebär i form av arbetstillfällen,
ovärdelig ”spinn-off” till den civila sektorn i samhället osv.
Jag tycker faktiskt att detta är litet beklämmande. Sverige måste gå i brä-
schen, inte bara för egen skull utan även för rättvisans skull och för demokra-
tins framskridande i världen. Sverige bör ta initiativ till att ta reda på om
man skulle kunna erkänna Taiwan och upprätta normala diplomatiska för-
bindelser med Taiwan. Det är en diplomatisk skandal att Sverige utan vidare
handlar med röda Kina, ett land som grovt bryter mot alla mänskliga rättig-
heter. I Kina förekommer det t.ex. stora offentliga massavrättningar. Det
förekommer också att oppositionen krossas med stridsvagnar och att studen-
ter som vill ha demokrati körs ihjäl. Ett sådant land är gott nog som handels-
partner, ett land som dessutom inte har så mycket pengar.
Taiwan däremot har 30 politiska partier och demokrati. Men det landet
duger inte på grund av konstiga beslut som är 40-45 år gamla. Sverige borde
gå i bräschen för Taiwan. Sverige har inte råd att fortsätta med sådana här
dumheter. Sverige behöver nämligen exportintäkter, speciellt från länder
som har pengar att betala med.
Anf. 101 STURE ERICSON (s) replik:
Herr talman! Robert Jousma har i försvarsutskottet ibland haft en del pro-
blem när det gällt att följa regeringspartierna i en del sakfrågor. Men då har
det i regel ordnat sig när regeringen talat med lan Wachtmeister. Det har
inneburit att Ny demokrati under den gångna treårsperioden har varit An-
ders Björcks trogna stödparti i försvarsfrågorna. Det måste kännas tryggt för
försvarsministern att nu höra Robert Jousma - som för övrigt också ville ha
en officer till partiledare, har jag förstått - säga att det är okej med skattehöj-
ningar som går till försvaret.
Sådana skattehöjningar kommer ju att behövas om de stora miljardun-
derskotten skall kunna betalas. Jag måste harangera också Robert Jousma
för klara besked i debatten. Vi har saknat det från de partier som sitter i
regeringen. Men Robert Jousma ställer upp och betalar. Det var beskedet
som vi fick.
Anf. 102 ROBERT JOUSMA (nyd) replik:
Herr talman! Jag sade att försvarskostnadema för att fullfölja 1992 års för-
svarsbeslut var en av de mycket få anledningar som jag skulle kunna tänka
mig som skäl till en skattehöjning. Försvaret, Sture Ericson, handlar inte
bara om pengar. Det handlar om en nations förmåga att överleva i en krissi-
tuation. Det kan man, som en värsta krämargesäll, faktiskt inte mäta i
pengar.
Det finns länder, Sture Ericson, som under mellankrigstiden på 20- och
30-talet höll på med sådana här konstiga avarter. Vad hände åren 1939, 1940
och 1941? Helt plötsligt hade de främmande makts armé på sitt territorium.
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Verksamhet och
anslag för
totalförsvaret
1994/95
99
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Verksamhet och
anslag för
totalförsvaret
1994195
Jag förmodar att det inte är den utveckling som Sture Ericson söker i framti-
den. Inte vill i alla fall jag ha en sådan utveckling. Jag kan tänka mig att
betala 25 öre mer per hundralapp för att slippa det eländet.
Anf. 103 STURE ERICSON (s) replik:
Herr talman! Robert Jousma tog väl inte tillbaka löftet om att ställa upp
på skattehöjningar? Jag tror inte det. Nu är frågan: Talar Robert Jousma här
för sitt parti eller är det hans privata uppfattningar?
Att ställa upp med pengar när de verkligen behövs ingår just i de förslag
som vi har framlagt när det gäller arméns organisation i framtiden. Under
återtagningsperioden, när man bygger upp invasionsförsvaret och då man
har tydliga indikationer på att det finns ett behov av ett sådant försvar, finns
det mycket litet av ekonomiska restriktioner. De ligger i den planering som
vi redan har. Skillnaden mellan vårt förslag och det som för närvarande gäl-
ler är att man nu planerar bara för en ettårsperiod och att man behåller fler
brigader än vad man har råd att utrusta. Det är vår huvudanmärkning.
Om det läge som Robert Jousma talade om skulle uppstå finns det natur-
ligtvis inget som är mer angeläget än att satsa statens pengar på att se till att
vi får ett trovärdigt försvar.
Anf. 104 ROBERT JOUSMA (nyd) replik:
Herr talman! Som jag tidigare sade: En av de få anledningarna till att jag
kunde tänka mig att betala litet extra skatt var ett starkt försvar. Jag vet inte
hur pass stor dignitet jag har i mitt parti, men om jag säger jag så menar jag
inte partiet. I så fall hade jag sagt vi, för vi är trots allt en samling människor.
I det här fallet är det pluralis, dvs. vi.
Det talas om återtagningstider hit och dit. Ja, visst finns det återtagningsti-
der. Men, Sture Ericson, när skall man utlösa återtagningstiden? Så sent som
i september 1939 visste man över huvud taget inte om Hitler skulle gå in i
Polen. Det visste inte engelsmännen förrän det var bekräftat genom att
gränsbommama lyftes undan. Man trodde in i det sista att man skulle fixa
det här genom förhandlingar. Det finns inte återtagningstider i alla situatio-
ner. Detta är mycket svårförutsägbara saker.
Jag kan ta ett exempel som inte rör försvaret över huvud taget. Hur många
människor trodde att Berlinmuren skulle falla? Det trodde man var precis
lika orimligt en vecka innan det skedde som att man i dag skulle tro att något
land över huvud taget skall fundera på att anfalla Sverige eller ställa till med
något elände i vårt grannskapsområde.
Visst måste man ha återtagningstid, men samtidigt måste man se till att
axlarna mellan beredskap och resurser möts på en rimlig nivå. Man kan inte
hålla på med planeringar och förvarningstider på fem eller tio år som många
gör, för så fungerar det inte när verkligheten kommer ifatt oss.
Anf. 105 KARIN WEGESTÅL (s):
Herr talman! Jag tänker beröra tre områden i försvarsutskottets betän-
kande 1993/94:FöU9. Det gäller mobiliserings- och förplägnadsförband, lek-
mannainflytande i Försvarsmakten genom Försvarets personalvårdsnämnd
100
och behovet av utredning avseende de värnpliktigas ekonomiska och sociala
situation.
Överbefälhavaren föreslog i sitt kompletterande underlag inför försvars-
beslutet 1992 att mobiliserings- och förplägnadsplutoner skulle organiseras.
Chefen för armén hade utrett förutsättningarna för en sådan åtgärd. För att
vämpliktsutbildning skulle få genomföras inom den fredstida stödproduktio-
nen ansåg regeringen att utbildningen skulle leda till krigsplacering. Krigsor-
ganisationens personalförsörjning skulle därmed bli effektivare.
Utskottet ansåg då att det var viktigt att effektivisera stödproduktionen
och att ta till vara besparingsmöjligheterna men slog fast att besparingsmålet
inte fick leda till att fler utbildades än vad som behövdes för ändamålet.
Riksdagen fattade beslut i juni 1992 om att avvakta Pliktutredningens för-
slag när det gäller volymen och de närmare förutsättningarna för de värn-
pliktigas utbildning samt också utbildningens innehåll. Något förslag från re-
geringen i enlighet med detta kom inte. Men däremot fattades ett beslut i
juni 1993 om att införa mobiliserings- och förplägnadsplutoner.
Antalet värnpliktiga för denna verksamhet hade då halverats i förhållande
till det ursprungliga förslaget. Antalet sjunker nu igen 1995-1996 med ytter-
ligare 270 värnpliktiga per år på grund av att man har ändrat uppsättningsti-
den så att den skall vara 15 år i stället för 12 år.
Vid beslutstillfället var emellertid de värnpliktiga redan i utbildning, efter-
som chefen för armén redan i början av december året innan hade fått i upp-
drag av regeringen att genomföra denna utbildning.
Beslutet har fått mycket stark kritik, särskilt från de ansvariga ute i organi-
sationen samt också från den fackliga organisationen som anser att de värn-
pliktiga används som grå arbetskraft medan deras medlemmar kastas ut i ar-
betslöshet.
Arbetsdomstolen har genom beslut i december 1993 underkänt försvars-
myndigheternas hantering av ärendet på grund av felaktig uppsägning av ci-
vilanställda. Några hundratal avskedade civilanställda får nu höga skade-
stånd och måste erbjudas återanställning. Detta kan komma att kosta För-
svaret omkring 40 miljoner kronor. Man kan ju fråga sig varför det var så
bråttom att hantera detta ärende att man drog på sig dessa extra kostnader
för försvaret i form av skadestånd.
Vid besök ute i verksamheten har jag fått ta del av många kritiska syn-
punkter både från anställda och från värnpliktiga på den pågående utbild-
ningen av värnpliktiga i kök och förråd. De värnpliktiga får inte alls den ut-
bildning som de utlovats utan helt andra uppgifter. De anställda, som har
blivit mycket färre, har fått fler och andra uppgifter, vilket gör att de inte
kan ge de värnpliktiga den utbildning som de har rätt att kräva.
De utbildningsplaner som utarbetats kan helt enkelt inte följas på grund
av de stora grupperna värnpliktiga och de få handledarna. Organisationen
tycks också sakna rutiner för att utbilda och stödja de nya kategorier av
handledare som man fått genom den förändrade verksamheten.
Vi socialdemokrater anser att det som hittills har hänt i denna fråga pekar
på behovet av en utvärdering och ett förnyat ställningstagande till använd-
ning av värnpliktiga i mobiliserings- och förplägnadstjänst. Detta har vi an-
fört i ett särskilt yttrande som vi avser att följa upp i höst.
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Verksamhet och
anslag för
totalförsvaret
1994/95
101
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Verksamhet och
anslag för
totalförsvaret
1994/95
Utskottet genomför den 26 maj på socialdemokratiskt initiativ en offentlig
utfrågning om personalfrågor med anledning av den omfattande omstruktu-
rering som har skett inom försvaret. Detta är ett led i utskottets uppfölj-
ningsarbete.
Under avsnittet lekmannainflytande i Försvarsmakten föreslår regeringen
att Försvarets personalvårdsnämnds uppgifter skall ändras. Regeringen an-
ser att nämndens uppgifter beträffande personalvården har minskat och allt-
mer kommit att ingå i myndighetens ordinarie verksamhet. Därför föreslår
regeringen att Försvarets personalvårdsnämnd ombildas den 1 juli 1994 och
att den i framtiden bara skall behandla frågor som rör värnpliktiga.
Vi delar inte denna uppfattning. Eftersom personalledningen i den från
den 1 juli nya bantade Försvarsmakten kommer att reduceras anser vi att
dess förmåga att ge ett effektivt stöd till den lokala personalvården försäm-
ras. Vi anser att Försvarets personalvårdsnämnd utgör ett väl fungerande
forum för samråd på central nivå. Nämnden bör i högre grad utnyttjas för
att stödja en väl fungerande personalpolitik inom Försvarsmakten.
Vi vill understryka vikten av att arbetstagarorganisationerna har represen-
tation i nämnden. Personalvårdssituationen för de värnpliktiga har ett natur-
ligt samband med de anställda personalgruppernas situation. Vi anser såle-
des inte att någon ombildning av Försvarets personalvårdsnämnd bör ske.
Herr talman! När det slutligen gäller de värnpliktigas ekonomiska och so-
ciala situation har motionärer från fyra riksdagspartier föreslagit att en ut-
redning skall tillsättas.
Den senaste undersökningen på detta område är fem år gammal. Mycket
tyder på att vissa försämringar har skett sedan den gjordes. Begränsningen
av de fria hemresorna är ett exempel. Det förhållande som nu råder är inte
tillfredsställande. Det kan få negativa konsekvenser för de värnpliktigas in-
ställning till försvaret.
Utskottet utgår i sin skrivning från att dessa frågor kommer att behandlas i
samband med den kommande propositionen om totalförsvarsplikt och anser
därför att det inte nu finns behov av en särskild utredning med detta syfte.
Vi har i vår partimotion uttalat oss för att en utredning kommer till stånd
inför nästa försvarsbeslut. Eftersom vi förväntar oss ett intensifierat arbete
med omstruktureringen inom försvaret, känner vi stark sympati för de mo-
tionärer som kräver en särskild utredning av de värnpliktigas sociala och
ekonomiska situation omgående. Vi beklagar att vi inte i utskottet kunde
enas om ett sådant beslut. Men med anledning av att hela värnpliktssystemet
står inför förändringar bör de värnpliktigas situation innan dess bli föremål
för utredning. Detta gäller också deras inflytande och rättssäkerhet. Vi so-
cialdemokrater har i ett tidigare skede fått gehör för att också disciplinsyste-
met i dess helhet utreds inför det kommande totalförsvarsbeslutet.
De värnpliktiga och den anställda personalen inom försvaret har den allra
största betydelsen för Sveriges försvarsförmåga. Därför är det viktigt att de
ges de bästa möjliga förutsättningarna för att kunna utföra sitt viktiga ar-
bete.
Jag vill till slut yrka bifall till Sture Ericsons förslag.
102
Anf. 106 ARNE ANDERSSON (m) replik:
Herr talman! Även om det inte överraskar mig, är jag litet undrande inför
den del av Karin Wegeståls anförande där hon uppehåller sig både länge och
inlevelsefullt vid proceduren med förråds- och förplägnadsvärnpliktiga. Det
råder ju i utskottet inga delade meningar om att det var utomordentligt
olyckligt, för att inte säga oskickligt, att uppsägningar skedde och förekom
riksdagsbeslutet. Sedan kan man ett och ett halvt år efteråt stå och fundera
i kammaren över varför det blev så. Men det löser faktiskt inga problem.
Nu är denna organisation i gång och fungerar bra. Tidigare förrådsmän
har varit föremål för utbildning för sina tjänster såsom instruktörer i många
fall. De är också föremål för vidareutbildning, med andra ord uppföljning,
för att bli bra i sina nya roller. Om man nu har såsom enda motiv att tala
om att regeringens politik är dålig, fyller er argumentation rimligen från era
utgångspunkter ett syfte. Men annars var det en dålig del av inlägget. Det
var helt enkelt att gräva i en gammal relikhög. Jag kan inte harangera Karin
Wegestål på annat vis än att säga att det var en onödig del av inlägget.
När det gäller de värnpliktigas förmåner har det hänt en hel del saker. Så
sent som i kompletteringpropositionen - det nämndes tidigare i debatten -
har regeringen återkommit med förslag. Jag tror fortfarande att vi inte är
beredda att förändra de värnpliktigas resesituation. Den fyller en funktion.
Det är mer fråga om att vi får en periodisering av utbildningen så att den
passar till ett nytt resemönster. Då tjänar den sitt syfte. Men det kräver fak-
tiskt en anpassning, och det tar litet tid. Därom kan vi vara överens.
Anf. 107 KARIN WEGESTÅL (s) replik:
Herr talman! Jag är mycket nöjd med att budskapet har gått fram att vi
tycker att regeringen har handlagt detta ärende på ett synnerligen oskickligt
sätt. Det har även försatt en hel massa människor i en brydsam situation.
Det vill jag gärna peka på. Många har blivit uppsagda på ett oriktigt sätt.
Man kan nu se att man även fortsättningsvis behöver ett mindre antal, vilket
betyder att en del har blivit uppsagda alldeles i onödan. Jag tycker inte att
det är fel att påpeka detta. Det är viktigt att det lyfts fram i denna kammare.
Anf. 108 ARNE ANDERSSON (m) replik:
Herr talman! Att det blir ett minskat antal anställda hänger helt samman
med den automatik som var kopplad till detta, nämligen att man skulle ut-
bilda just så många som behövdes i krigsorganisationen. I en krympande
krigsorganisation blir det färre och färre anställda. Det är ingen eftergift till
en upprepning av argumenten här i kammaren år efter år, utan det innebär
helt enkelt att man följer det regelsystem som fanns med i Pliktutredningen
och som vi har tagit fasta på.
Anf. 109 KARIN WEGESTÅL (s) replik:
Herr talman! Det hänger samman med att vi hade ett dåligt beslutsunder-
lag. Trots att ett enigt utskott påpekade detta, kunde man inte vänta på en
bättre utredning, utan man skyndade åstad, vilket fick de effekter som vi här
har fått höra.
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Verksamhet och
anslag för
totalförsvaret
1994/95
103
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Verksamhet och
anslag för
totalförsvaret
1994/95
104
Anf. 110 HENRIK LANDERHOLM (m):
Herr talman! Jag skall liksom förra året i mitt anförande i huvudsak uppe-
hålla mig vid att kommentera en del av de socialdemokratiska reservationer
som fogats till utskottets betänkande. Årets socialdemokratiska reservatio-
ner är ganska få och förslagen på många områden föga preciserade. Man
avstår - det kanske är rimligt eftersom det är valår - från att peka ut de kon-
kreta konsekvenserna av sin politik, även om stora förändringar aviseras.
Inte heller partimotionen, som utgör grund för reservationerna, ger några
fylliga besked om vad Socialdemokraterna egentligen vill med försvaret.
Den första och viktigaste invändningen mot den socialdemokratiska för-
svarspolitiken gäller dess verklighetsfrämmande syn på försvarets behov av
pengar. I årets partimotion och reservation handlar det bara om en miljard
årligen, men inga svar ges på frågan var pengarna skall tas. En miljard kan
naturligtvis på sikt sparas genom att man - som försvarsministern nämnde -
lägger ner fyra regementen. Om man skall gå på gamla socialdemokratiska
förslag, är det förstås 120 i Umeå och 116 i Halmstad som får stryka på foten
tillsammans med den marina utbildningen i Härnösand och Göteborg.
En ändrad utbildning i grundorganisationen vill Socialdemokraterna ha
till stånd snabbt, trots medvetenheten om att det inte ger snabba pengar.
Varför skall vi ta allt i fel ordning? Varför skall vi först prata grundorganisa-
tion och sedan uppgifter och säkerhetspolitik, som ju är huvudändamålet
med nästa försvarsbeslut? Visst behövs en tidig diskussion om grundorgani-
sationen och kanske framför allt om sättet att producera förband, såväl i ar-
mén som i marinen och flyget. Men varför har Socialdemokraterna helt för-
utfattade meningar och kräver att nedläggningsarbetet skall påbörjas nu?
Om man lägger ihop förra årets krav på dubbelbrigadutbildning, vilket in-
nebär nio regementen i stället för 16, med kravet på att strategiskt överfall
skall vara det allena styrande och resultera i färre armébrigader, är det väl
snarast fråga om att Socialdemokraterna vill ha fem brigadregementen.
Sture Ericson har ju givit besked om att det snarare handlar om åtta. Men
det grundar sig inte på förslagen i tidigare reservationer utan på ett resone-
mang, som har tillkommit sedan reservationerna skrevs.
Jag är ingen regementskramare, men jag har ändå ingen förståelse för att
inte följderna av denna politik preciseras i den socialdemokratiska motio-
nen. Följderna skulle bli masslakt och dessutom en för försvaret total oför-
måga att höja vår kapacitet och styrka på medellång sikt. Det går inte att
utveckla allting från ingenting.
Men nu handlar det om den korta sikten. Mer besparingar behövs för att
kunna ta in den socialdemokratiska miljarden snabbt. Där är min fråga till
Socialdemokraterna: Är det inställda repetitionsövningar, ännu färre utbil-
dade värnpliktiga eller tvärstopp för vissa materielprojekt - och i så fall vilka
materielprojekt - som skall finansiera den årliga miljarden? Någonstans
måste pengarna helt enkelt tas. Försvaret tillämpar inte bara den social-
demokratiska konstruktionen ”planmässig hushållning” utan är liksom det
mesta av statlig verksamhet totalt planstyrt. När resurserna fram till 1997 är
uppbundna i utbildning, personal, anläggningar och materielanskaffning, får
även skillnaden mellan 35,5 miljarder och 36,5 miljarder stor betydelse för
förnyelsen av försvaret.
På längre sikt blir det hela ännu värre. ÖB menar att minst 15 miljarder
tas från försvaret om s-förslagen från våren 1993 vinner gehör, och Sture
Ericson har själv skrutit med att åtminstone 8 miljarder försvinner i nästa
period om teknikfaktorn tas bort, vilket Socialdemokraterna vill. Jag und-
rar - och jag fick inget besked i reservationen men en del besked av Sture
Ericson här i dag - vilka uppgifter som vi var överens om i 1992 års försvars-
beslut men som nu skall tas bort. Det är konstigt att Socialdemokraterna
redan nu är beredda att frångå det beslut, de säkerhetspolitiska grunder och
de uppgifter som vi då var överens om.
Socialdemokraterna kanske hoppas och tror att resonemanget om återtag-
ningstid kan växlas in i reda pengar. Det är möjligt att det till viss del är så.
Även om jag personligen tvivlar, undrar jag vilket resonemang som egentli-
gen ligger bakom detta med att man är beredd att nu riva upp 1992 års för-
svarsbeslut - alltså innan vi har nått kontrollstationen 1997, som vi var över-
ens om 1992.
Uppgiftsställningen beträffande försvaret behandlas i reservation nr 1 från
Socialdemokraterna. Jag måste ursäkta de socialdemokratiska ledamöterna
genom att säga att jag tror att man något har fått försvarets uppgifter, så
som dessa definieras i beslutet, om bakfoten. 1997 skall vi ha en betryggande
förmåga att klara ett strategiskt överfall. Under perioden därefter är det me-
ningen att försvaret skall planera mot och utvecklas för att med ungefär en
ettårig förvamingstid kunna stärka försvarsförmågan så att vi klarar ett be-
gränsat angrepp. Det skall enligt det försvarsbeslut som vi i den delen i enig-
het fattat här i kammaren - åtminstone med Socialdemokraterna - ske inom
ramen för befintliga personella och materiella resurser, dvs.: Officerarna
skall finnas. De värnpliktiga skall vara utbildade. Grejerna skall finnas i för-
råden. Vad vi kan göra under det året är att vi övar och gör en del komplette-
ringar.
Det klassiska hotet av en storinvasion - det som vi kallar för ett fullstän-
digt invasionsförsvar - finns över huvud taget inte med bland de uppgifter
som försvaret skall kunna klara av i det här perspektivet. Först efter en
längre tid av återuppbyggnad, som ÖB har angivit till fem tio år, och alldeles
säkert med minst ett långsiktigt försvarsbeslut som grund, skall försvaret -
som det står i försvarsbeslutet - om stormakternas säkerhetspolitiska och mi-
litära handlingsmöjligheter i vårt närområde långsiktigt tillväxer, successivt
kunna öka sin samlade styrka.
Uppriktigt sagt förstår jag inte vad Socialdemokraterna menar. Klassisk
storinvasion - eller ett fullständigt invasionsförsvar, som Socialdemokra-
terna kallar det här för - står inte på dagordningen, och försvaret planerar
inte heller för detta. Eftersom återtagningen för att klara ett begränsat an-
grepp skall ske inom ramen för nuvarande organisation och materiel- och
personaltillgång torde en förlängning av tiden, från ett år till fyra fem år, inte
säkert spara stora pengar.
Om man skall gå på den linje som Sture Ericson presenterade i sitt inled-
ningsanförande måste jag ställa frågan: Vilka materielprojekt är det man
tänker stampa fram ur jorden med allt från idéer till beslut, produktion, ut-
bildning och färdiga krigsförband, under en period av fyra fem år? Alla i
denna kammare vet att materielprojekt har en mycket längre framförhåll-
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Verksamhet och
anslag för
totalförsvaret
1994/95
105
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Verksamhet och
anslag för
totalförsvaret
1994/95
106
ningstid än så. Nej, det krävs avsevärt längre tid för att skapa ett fullständigt
och trovärdigt invasionsförsvar. Det vore bra om vi kunde reda ut detta och
slippa begreppsförvirringen här.
När det gäller ett fullständigt invasionsförsvar talar vi inte om 16 brigader
utan snarare om 25 i förarbetena till det som skulle ha blivit 1991 års försvars-
beslut men som kom att bli 1992 års försvarsbeslut.
Inte heller när det gäller det strategiska överfallet och den samlade mili-
tärstrategiska utvecklingen finns det mycket att glädjas åt i fråga om Social-
demokraternas motioner. Sverige är viktigare än tidigare, eftersom de stra-
tegiska kärnvapnen har större betydelse för grannen i öster än tidigare - rela-
tivt sett. Därför är Nordeuropa viktigare än förr.
Samtidigt har utrustningen på andra sidan Östersjön massivt förbättrats
under de senaste åren, i takt med att det gamla Sovjetunionen lämnat Cen-
tral- och Östeuropa: nya stridsvagnar och fler moderna attackhelikoptrar -
ja, färre, men långt bättre grejer än när jag gjorde värnplikten för tio år se-
dan. Då hette hotstridsvagnen i Leningrads militärområde T 55 med rötter
i 50-talet. Nu heter den T 80 inom i stort sett alla förband.
När de stora sparar på försvaret sparar de det bästa till sist. Det bästa är
det starka, det lättrörliga och det flexibla. Det gäller då luftlandsättningsdi-
visioner och marininfanteribrigader, vilkas kapacitet sparas till sist. Det är
just dessa som utgör kärnan i det strategiska överfallet.
Sture Ericsons glidande beskrivning av hur lång förberedelsetid vi har
stämmer inte när han använder argument mot att planera för en kustinvasion
för att också få sannolikheten att verka liten när det gäller att kunna genom-
föra ett strategiskt överfall. Så är inte fallet.
Socialdemokraterna är inte heller nöjda med försvarets utveckling. Det
har inte blivit vassare, menar man i reservation nr 1. Men goda vänner, kam-
rater, riksdagsledamöter! Hur skulle ni då vilja beteckna t.ex. den helt nöd-
vändiga mekanisering och modernisering av armén som vi nu genomför? Är
inte det en vässning? Är inte 120 helt nya och 160-200 lätt begagnade strids-
vagnar, uppemot 700 MTLB till infanteribrigaderna och uppemot 650 strids-
fordon 90 främst till Norrlands- och pansarbrigaderna en vässning? Det är
fråga om en minskning, något som ni själva var starka anhängare av i sam-
band med 1992 års försvarsbeslut. Det är ju bara att läsa kammarens proto-
koll och att studera vad som händer på våra förband. Nu minskar antalet
anställda och antalet förband. Då gäller det att se till att det som blir kvar
blir starkare och bättre.
Det finns otaliga andra exempel på vässning och förbättringar. För den
enskilde soldaten handlar det t.ex. om nya skyddsmasker. 0,5 miljoner
skyddsmasker beställdes för bara några veckor sedan. Nya lätta hjälmar,
kroppsskydd och skyddsvästar är annat som försvaret har längtat efter och
behövt i 20 år. Genom en medveten satsning och en kontinuerlig kamp för
att skrapa fram pengar, så att man kan köpa grejer som försvaret behöver,
genomgår faktiskt försvaret efter 1992 års försvarsbeslut den snabbaste väss-
ningen sedan andra världskriget.
Jag undrar varför Socialdemokraterna gråter. Gråter man över den egna
oförmågan att komma fram till ett sådant här beslut? Det är klart att det inte
kan vara roligt att delta i ett fyraårigt beredningsarbete som inte leder till
något beslut och att sedan se att regeringen och en riksdagsmajoritet kan
hantera det här på mindre än ett halvår.
Om reservationen om säkerhetsskapande verksamhet finns det inte sär-
skilt mycket att säga. Visst är det imponerande med organisatorisk fantasi.
Men här pågår ett ambitiöst förberedelsearbete och ett arbete inom rege-
ringskansliet, inte minst i samband med perspektivplaneringen.
När det gäller detta med en särskild FN-styrka tycker jag att årets s-reser-
vation faktiskt visar att det beslut som en riksdagsmajoritet fattade förra året
var riktigt. Vi skall inte skapa ett A- och ett B-lag när det gäller den interna-
tionella verksamheten i försvaret, utan vi skall se till att de internationella
insatserna blir en naturlig del rakt över hela försvaret.
Sture Ericson gav i sitt inledande anförande en bild av att det finns ett
socialdemokratiskt alternativ. Det är klart att jämfört med det alternativ
som presenteras i partimotionen och i socialdemokratiska reservationer har
Sture Ericson broderat en hel del här inför kammaren. Det är tacknämligt
för oss. Sture Ericsons argumentation ger oss visserligen ett fylligare alterna-
tiv att ta ställning till, även om en viss begreppsförvirring kan skönjas. Men
det ställningstagande som Sture Ericson och Socialdemokraterna talar om
skall ju inte göras här i dag.
Sture Ericson och andra socialdemokrater, låt oss ta den debatten under
tiden fram till kontrollstationen 1997! Eftersom alla era reservationer till-
styrkts handlar det inte om några stora besparingar unden tiden fram till
1997. Vi har en ordning enligt vilken vi hanterar försvarsbesluten, och den
ordningen tycker jag att vi skall hålla oss till. Några tunga argument för att
gå ifrån denna ordning kan i alla fall inte jag finna.
Liksom Arne Andersson yrkar också jag bifall till hemställan i utskottets
betänkande.
Anf. 111 STURE ERICSON (s) replik:
Herr talman! Först några siffror som kanske får anförandet nyss att fram-
stå i en annan dager.
Regeringen föreslår och utskottsmajoriteten tillstyrker att totalförsvaret
nästa budgetår får kosta 41,2 miljarder kronor. Det innebär en ökning med
drygt 1 miljard kronor jämfört med innevarande budgetår.
När det gäller vår syn på försvarets ekonomi kan jag säga att vi har varit
mycket konsekventa. När försvarsbeslutet fattades i juni 1992 sade vi att vi
ville ligga kvar på en realt oförändrad nivå. Försvaret skulle kompenseras
för prishöjningar o.d. Men det skulle alltså vara en realt oförändrad nivå.
Det innebär att vi genom att fullfölja den linjen lägger fram vårt förslag om
att man nästa budgetår skall spara 1 miljard.
Vi anser att vi har varit så konsekventa som man rimligen kan vara i detta
sammanhang. Vi har inte ställt ut sådana stora löften som Moderaterna är
experter på. I mitt inledningsanförande angav jag också hur exempelvis ar-
mén kan förändras redan före 1997, så att man på det sättet kan spara en hel
del pengar.
Vad som skrämmer mig litet grand är att Henrik Landerholm och andra
borgerliga debattörer här vill skjuta på allting till 1997. Vad händer då? Ja,
enligt det riksdagsbeslut som föreligger skall man under den femårsperiod
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Verksamhet och
anslag för
totalförsvaret
1994195
107
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Verksamhet och
anslag för
totalförsvaret
1994195
108
som följer efter 1997 med hjälp av exempelvis teknikfaktorn höja anslagen
med 8 miljarder kronor. Om inte ett mirakel inträffar när det gäller kronans
kurs i förhållande till dollarn kommer man då att också släpa på ett under-
skott om 4-5 miljarder kronor. Vidare säger stabernas räkneexperter att det
blir ytterligare ett underskott om 5 miljarder kronor under den följande pe-
rioden.
1997 står man där med ett finansieringsbehov omfattande 17-18 miljarder
kronor utan att få något nytt för pengarna - det mesta är ju redan är inteck-
nat.
Är inte Henrik Landerholm litet orolig för att riksdagen 1997 inte ställer
upp med 17-18 färska miljarder utöver det löpande? Vad händer då med för-
svaret? Detta är i hög grad en ansvarslös hantering av vår säkerhetspolitik.
Anf. 112 HENRIK LANDERHOLM (m) replik:
Herr talman! När det gäller den ekonomiska hanteringen har försvarsmi-
nistern tidigare visat på vilken lös grund och på vilka lösa boliner Sture Eric-
son faktiskt slänger fram blandat gott i sifferform för att misstänkliggöra re-
geringens politik. Självklart skall vi göra allt för att se till att finansiera våra
åtaganden och fullfölja de beslut som har fattats. Det gör regeringen varje
år på våren i sin budgetproposition, där man lägger fram förslag till anslag.
De anslag som jag redovisade var anslagen till det militära försvaret, och
där är skillnaden 1 miljard. Då måste man också fråga Sture Ericson: På vil-
ket sätt innebär de socialdemokratiska besparingsförslagen att vi skall få
bättre möjligheter att uppfylla de begränsade målsättningar som 1992 års
försvarsbeslut innebar? Jag har förstått att vi i denna kammare är överens
om att det strategiska överfallet skall vara det vi jobbar mot fram till 1997.
Då måste vi faktiskt göra vissa saker. Vi kan inte säga att vi har en betryg-
gande förmåga att klara av ett strategiskt överfall om vi inte fyller förmågan
med konkret innehåll. Det är faktiskt det som den här regeringen har gjort.
När det gäller förändringar i arméstrukturen skulle ett bifall till reserva-
tion 1 eventuellt innebära konkreta förslag som skulle kunna läggas på riks-
dagens bord våren 1995, allra tidigast. De förändringarna - det kan jag be-
rätta för Sture Ericson och det borde han veta lika bra som jag - kommer i
kostnader inte att ge något utfall förrän på andra sidan 1997 och innebär
alltså inga besparingar nu. Dessutom, och det skall vi vara på det klara med,
är vi mycket osäkra på vilka ekonomiska konsekvenser detta har.
När det gäller förslaget om dubbelbrigadutbildning, som jag mycket ingå-
ende diskuterade med Sven Lundberg vid förra försvarsdebatten, finns det
faktiskt inte ett vettigt underlag för diskussion. Det är möjligt att det finns
andra och effektivare former av rationalisering av förbandsproduktioner
som gör att vi kan utbilda förbanden på alla de utbildningsplatser som finns
i dag. Detta är inte undersökt. Det skall självfallet undersökas i förarbetena
till 1997 års försvarsbeslut. Men lika litet som det är ett självändamål att be-
vara regementen är det ett självändamål att lägga ned regementen. Vid
samma kostnad för att bevara och att lägga ned eller att effektivisera utbild-
ningen på andra sätt än att lägga ned skali vi självfallet välja att finnas på så
många platser som möjligt. Då blir vi mindre sårbara och har bättre förut-
sättningar att kunna göra det återtagande som jag liksom Sture Ericson anser
vara en avgörande fråga att inte bara diskutera utan att också ta ställning till
vid försvarsbeslutet år 1997.
Anf. 113 STURE ERICSON (s) replik:
Herr talman! Försvarsministerns och Henrik Landerholms hela resone-
mang är om något att gå på lösa boliner. Det förutsätter faktiskt att kronans
kurs gentemot dollarn inom en ganska snar framtid återgår till vad den var
innan kronan blev flytande i november 1992, alltså en förbättring av kronans
kurs med 25-30%. Detta är förutsättningen för att ni skall undgå dessa
dundrande miljardunderskott. Är det någon vettig människa som tror att
kronan kommer att stärkas mot dollarn med de talen?
När det sedan gäller hur vi skall hantera det strategiska överfallet och en
eventuell framtida invasionsrisk har jag försökt att redovisa det. Nu klagar
Henrik Landerholm över att det inte blir några besparingar i omedelbar när-
tid. Nej, det kan väl ligga något i det. Men ju tidigare man fattar det beslutet,
desto snabbare tickar besparingarna in. Detta kan vi väl ändå vara överens
om.
Det Henrik Landerholm vill göra är att skjuta alla problem fram till 1997.
Då står han där med en nota på ca 18 miljarder. Frågan är hur han har tänkt
betala den. Är det Robert Jousmas skattehöjningar som skall till? Jag tvivlar
på det. Jag tror att försvaret då, om någonsin, kommer att drabbas av åtgär-
der som kommer att vara tämligen oplanerade, för ni har inte velat se san-
ningen i vitögat.
Anf. 114 HENRIK LANDERHOLM (m) replik:
Herr talman! Jag kan bara upprepa att Sture Ericson grundar sitt ekono-
miska resonemang på lösryckta och tämligen grundlösa tidningsuppgifter.
Inget av den här diskussionen har förts i utskottet. Inget av denna diskussion
finns i Socialdemokraternas partimotion. Inget av denna diskussion finns i
de socialdemokratiska reservationerna. Detta har Sture Ericson riggat till
därför att han tycker att det är förnämligt av honom själv att grunda en för-
svarsdebatt här i kammaren på att anklaga regeringen för att inte ha en täck-
ande finansiering. Detta samtidigt som han själv föreslår kraftiga bespa-
ringar utan att berätta var de pengarna skall tas.
När det gäller grundorganisationsförändringar trodde jag att vi var över-
ens, inte att vi nödvändigtvis måste fatta beslut om dem efter det att vi har
lagt fast säkerhetspolitiken och försvarets uppgifter, men definitivt om att
inte fatta beslut om grundorganisationsförändringar först och sedan se hur
det blir med försvarets uppgifter och med säkerhetspolitiken. Även grundor-
ganisationens utformning har betydelse för återtagningsproblematiken, be-
redskapen och mobiliseringssäkerheten. Det är ett faktum som ingen kan
komma ifrån, även om man vill föreslå kortsiktiga besparingar och rationali-
seringar som man heller inte har täckning för. Även det är lösryckta förslag
som går på ganska lösa boliner.
Anf. 115 Försvarsminister ANDERS BJÖRCK (m):
Herr talman! Jag hade tänkt undvika att gå upp en gång till i debatten i
dag. Men jag känner mig föranlåten därför att det är alldeles uppenbart att
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Verksamhet och
anslag för
totalförsvaret
1994/95
109
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Verksamhet och
anslag för
totalförsvaret
1994/95
110
Sture Ericson inte förstår hur det priskompensationssystem som han själv
har varit med om att införa faktiskt fungerar. Vi lade alltså om det här syste-
met i 1992 års försvarsbeslut. Vi har nu gått in i ett genomförandeprissystem
som vi inte hade i försvaret tidigare. Försvaret var ensamt om att inte ha
detta. Nu har vi samma system som statsförvaltningen i övrigt.
Detta system innebär att kompensationen kommer två år senare. Den
depreciering som skedde i november 1992 får vi alltså kompensation för hös-
ten 1994. Det innebär helt enkelt att det är först då som man gör de slutgiltiga
beräkningarna. Sture Ericson räknar här som om det inte fanns ett priskom-
pensationssystem och har inte förstått metodiken, att det blir en tvåårig ef-
tersläpning med det nya systemet. Riksdagen har dock sagt att detta skall
vara budgetneutralt. Men det är en ny systematik.
Om man tittar på de historiska siffrorna ser man att det är mycket stora
svängningar. Ibland har försvaret tjänat på priskompensationssystemet. Det
är därför man för ett antal år sedan plötsligt kunde öka antalet herculesflyg-
plan från tre till åtta, just genom att utslaget av systemet blev en mycket be-
tydande överkompensation.
Det är också på det sättet att vi tack vare de sänkta byggkostnaderna, som
belastar försvarets s.k. C-anslag, har fått ett underutnyttjande som har kun-
nat användas i det här avseendet. Där har systemet fungerat så, Sture Eric-
son, att det har blivit mer pengar disponibla och inte mindre.
Vi vet inte hur dollarkursen eller andra valutakurser kommer att utveckla
sig. Men tittar man historiskt på detta ser man att det är mycket rejäla sväng-
ningar. Att det inte skulle ske några förändringar alls håller jag för mycket
otroligt. En viss förändring har ju böljat ske. Men ett priskompensationssys-
tem är just till för att rätta till de här sakerna.
De siffror som Sture Ericson svänger sig med är inte korrekta. Han hänvi-
sar diffust till staber och annat. Det är naturligtvis ingen tillfällighet att så-
dana här siffror, som är riggade för att passa vissa syften, publiceras just i
dag, när det är försvarsdebatt.
Men också under de år då det var en socialdemokratisk regering skedde
mycket våldsamma svängningar, ibland betydligt mer våldsamma än de vi
har nu, därför att systemen är uppbyggda på det här sättet. Det är fullkom-
ligt omöjligt att ha ett system som ger kompensation dag för dag när det gäl-
ler komplicerade system som innehåller både inhemska komponenter, t.ex.
JAS-projektet, och utländska komponenter.
Sture Ericson gör det räknetricket att han inte slår ut detta per år utan
säger att det blir 4-5 miljarder under perioden. Det är mycket pengar - från-
sett att siffran inte är korrekt. Men per budgetår handlar det om några pro-
cent av försvarsbudgeten. Det är en helt annan bild av det hela. Det är även
bara några procent av flygvapnets budget, där det nu diskuteras hur kom-
pensation skall ske.
Det som gör mig litet bekymrad - frånsett att Sture Ericson inte har för-
stått systemet - är den skadeglädje Sture Ericson visar när problem uppstår
för försvaret. Jag trodde att vi i denna kammare skulle försöka hjälpas åt att
få fram system som fungerar på ett korrekt sätt. Om det inträffar oväntade
händelser är det väl ingenting att vara glad över. Då skall man gemensamt
försöka få ordning och reda.
Anf. 116 STURE ERICSON (s) replik:
Herr talman! Anders Björck försöker nu göra gällande att vi inte förstår
priskompensationssystemet. Inget system klarar ett kronkursfall på 25-
30 %. Vi socialdemokrater försökte ställa upp med två krisuppgörelser för
att rädda regeringens havererade ekonomiska politik. Det gick inte. Vi fick
kronkursfallet.
Nu räddar sig Anders Björck med att tala om två års eftersläpning. Men
notan skall betalas. Man kan inte trolla fram miljarder ur ingenstans. Dessa
kostnader uppstår genom att det vi köper exempelvis för JAS blir många
miljarder dyrare under de kommande åren än vi räknade med när vi lade
fast JAS-projektet.
De siffror som jag har angett har jag inte hittat på själv. Dem fick Arne
Andersson, jag och några andra från ÖB och flygvapenchefen. Jag kan också
tala om att de var djupt bekymrade över att Anders Björck inte begrep pro-
blematiken, eller snarare inte ville ta itu med problemen. Det är det som gör
mig bekymrad. Här finns ingen skadeglädje, bara ett bekymmer över att
man inte tar itu med dessa frågor i tid utan bara rullar vidare och tror att två
års eftersläpning skall rädda situationen. Det kommer den inte att göra.
Notan skall tydligen betalas av andra än Anders Björck och hans regering.
Anf. 117 Försvarsminister ANDERS BJÖRCK (m):
Herr talman! Det senaste inlägget understryker det jag sade, att Sture
Ericson inte förstår priskompensationssystemet. Det är inte så att vi inte ta-
git itu med frågorna. Vi har i hög grad försökt hålla tummen i ögat och få
ordning på olika former av ekonomiska problem som alltid finns inom en
verksamhet som omfattar 40 miljarder kronor per år.
Vi har haft en utomordentligt fin budgethållning. Det torde räcka med att
se på de siffror som kommit ut från Riksrevisionsverket: Försvarsdeparte-
mentet håller sina budgetar. Det är bara att läsa innantill i de papper som
kommer från RRV. Vi håller budgetar mycket bättre än många andra depar-
tement.
Priskompensationen för deprecieringen kommer alltså två år efteråt i det
system som vi gemensamt har infört. Det innebär att deprecieringsförluster
från november 1992, då kronan böljade flyta fritt, skall justeras nu i höst.
Sture Ericson vill få kammaren att tro att priskompensationssystemet in-
nebär att det ständigt blir ökade kostnader. I själva verket slår kompensa-
tionssystemet på vissa områden - jag nämnde bygganslagen men det finns
fler - i annan riktning, dvs. att staten, samhället, skattebetalarna ”tjänar”
pengar därför att det blir en annan prisutveckling. Det har blivit väsentligt
billigare på byggsidan. Då får man alltså väga ihop allt och se på totalbilden.
Det är inget konstigt med det, det är det system som vi har.
Jag bestrider mycket bestämt att Sture Ericsons siffror är korrekta. Jag
tror att ansvariga chefer inom försvaret faktiskt ger oss i departementet en
korrekt information när vi frågar. Jag har svårt att se att Sture Ericson skulle
få någon relevans för sina helt andra siffror.
Jag upprepar: Priskompensationssystem är till för att justera de sväng-
ningar som finns. Det måste man se totaliter över tiden.
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Verksamhet och
anslag för
totalförsvaret
1994/95
111
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Verksamhet och
anslag för
totalförsvaret
1994/95
112
Anf. 118 STURE ERICSON (s) replik:
Herr talman! Som Anders Björck säger kan försvaret naturligtvis spara en
del pengar i och med att blir billigare att bygga. Det gjorde att effekterna
balanserades föregående budgetår. Vi fick redan då en deprecieringseffekt,
men byggkostnaderna sjönk. Då balanserades det hela. Men nu kommer
nettounderskotten: för flygvapnet innevarande budgetår närmare 700 miljo-
ner kronor och för försvaret som helhet enligt Ekot - jag förmodar att upp-
gifterna härstammar från någon stab - 900 miljoner kronor. Här skall försva-
ret tydligen kompenseras. Det är skattebetalarna som får ställa upp.
Om Anders Björck inte tror på vad jag säger kan han läsa innantill i JAS-
kommissionens rapport, där man säger följande: JAS-projektet innehåller
en stor del komponenter som importeras. Av återstående utbetalningar av-
ses ungefär hälften ske till utländska leverantörer, främst amerikanska före-
tag. Detta förhållande gör projektet känsligt för svängningar i valutakur-
serna. Deprecieringen av den svenska kronan sedan november 1992 höjer
kostnaderna med 5 ä 6 miljarder.
Hur skall Anders Björck trolla fram de pengarna? Genom vad? Pengarna
skall fram. Anders Björck slipper betala. Det är andra som får stå för notan.
Det är ansvarslöst att inte ta hänsyn till kommande kostnadsökningar i pla-
neringen.
Anf. 119 Försvarsminister ANDERS BJÖRCK (m):
Herr talman! Det här blir mer och mer förvånande. Slutsatsen av Sture
Ericsons resonemang är att vi inte skall ha något kompensationssystem alls.
Har vi ett kompensationssystem innebär det definitionsmässigt att det ibland
går upp, ibland ner. Kompensationssystemet är till för att utjämna sväng-
ningar och ge t.ex. ett visst materielprojekt, som JAS-projektet, möjligheter
att fortleva. Annars skulle en större svängning, och även en medelstor sväng-
ning, i kompensationen innebära våldsamma förluster genom att man då
skulle tvingas avbryta eller senarelägga projekt. Då skulle man inte ha någon
planeringssäkerhet i systemen.
Sture Ericson frågar vem som skall betala. Han vet mycket väl att vi har
kommit överens om att ha ett system - Sture Ericson har inte röstat emot
det - som innebär att försvarsanslagen fluktuerar. Alla andra departement
har precis på samma sätt olika former av system för lönekostnader och an-
nat.
Herr talman! Det finns bara en slutsats att dra av Sture Ericsons inlägg:
han vill icke ha ett priskompensationssystem. Det är i så fall en sensationell
nyhet. Det skulle innebära att all militär planering blir mycket svårare. Nu,
herr talman, förstår jag fullt ut varför Sture Ericson inte blev omnominerad.
Anf. 120 SVEN-OLOF PETERSSON (c):
Herr talman! Det är många frågor som tas upp i dag när det gäller försva-
ret. Debatten är lång och intensiv. Av dessa frågor är det frestande att ge sig
i kast med egentligen alla, för de är viktiga var och en på sitt sätt och var och
en i sitt sammanhang. Men avsikten med att jag står här i talarstolen är ändå
att jag endast skall beröra några frågor som vi i Centern vill lyfta fram, frågor
som vi tycker är viktiga och väsentliga att ytterligare belysa.
Jag vill börja med den svenska försvarsindustrin. Den svenska försvarsin-
dustrin har en mycket hög kompetens, en hög teknisk nivå och den är i långa
stycken mycket rationell och mångsidig. Den är i mångt och mycket världs-
unik och ligger på en konkurrenskraftig nivå. Vi i Centern tycker att det är
viktigt att försvarsindustrin utvecklas, så att den kan behållas. Den kan då
användas som ett bra redskap för att vi ytterliggare skall kunna garantera
och stärka vårt oberoende och vår alliansfrihet och självständighet. Vi vet
att svensk försvarsindustri ger jobb i Sverige. Pengarna stannar här. Den ut-
vecklar försvarsmateriel för det svenska försvaret utifrån våra behov. De
produkter som kommer från försvarsindustrin har i många fall lett till stora
och betydande exportframgångar. Det är fråga om en mycket avancerad
högteknologi som vi kan leverera vidare in i andra sektorer.
Jag vill understryka att JAS-projektet är det mest avancerade industripro-
jekt som vi någonsin har haft i det här landet. Det har gett oerhört positiva
effekter för civil industri och för civila applikationer av de kunskaper och
den teknik som man har tagit fram i samband med JAS-projektet. Det är av
stor vikt att den militära och den civila produktionen kan gå hand i hand.
När det gäller resurserna för marinens och flottans behov finns det en otro-
lig hög kompetens i landet också på detta område. Vi har en nybyggnads-
kompetens som vi måste slå vakt om. Jag tänker då självfallet på Karlskrona-
varvet och den avancerade teknik som man besitter i fråga om plastfartyg
och smygteknik. Man har också samarbetat med Kockums för att utveckla
bra ubåtar som står i särklass internationellt sett.
Problemet för marinen är de ekonomiska bekymmer som man har. Det är
svårt att behålla all den varvskapacitet som finns i landet. Efter tidigare be-
slut i denna kammare ser man över möjligheterna att byta ut Muskövarvet,
bolagisera detta och göra det till en egen enhet. I första hand måste vi slå
vakt om nybyggnadskompetensen. Reparation och underhåll kan klaras på
annat sätt. Vi bör fortsätta att se på dessa delar för att klara nybyggnadskom-
petensen. Om vi tappar den, tappar vi också de andra bitarna när det gäller
marinen.
Det är väldigt viktigt att de ekonomiska bekymmer som finns inom mari-
nen verkligen ses över och rättas till. Efter de olika utredningar som har
gjorts kan detta innebära att verksamheterna ytterligare behöver koncentre-
ras. Här bör man se till att man kan behålla en god förmåga och bra fartyg.
Det är i södra Östersjön som det i dag händer väldigt mycket. Där pågår en
intensiv trafik över flera nationsgränser. Ur alla aspekter är det viktigt att
vi syns och att vi finns där för att också markera våra territorialgränser och
nationsgränser. Det kan också finnas andra rent av militära uppgifter för ma-
rinen, många övervakningsuppgifter av skilda slag både för civil och för an-
nan verksamhet.
Den maritima verksamheten totalt sett och samordningen av resurser skall
nu ses över av en utredning. Då bör man också ta till vara och se över den
resurs som flygvapnet utgör i det här sammanhanget. Jag tänker självfallet
i första hand på flygvapnets helikopterenheter. Gemensamt med marinens
helikopterresurser kan man utföra väsentligt mer än vad dessa resurser ut-
nyttjas till i dag. Det gäller att samordna och ytterligare hantera verksamhe-
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Verksamhet och
anslag för
totalförsvaret
1994/95
113
8 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 102
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Verksamhet och
anslag för
totalförsvaret
1994/95
114
ten, inte bara i nationens egen tjänst utan också i ett vidare internationellt
perspektiv när det gäller bl.a. Östersjön och räddningsverksamhet.
Det har tidigare i debatten talats om de s.k. RITS-styrkorna, dvs. rädd-
ningsinsatser till sjöss. Jag håller med Gunhild Bolander om att det är an-
märkningsvärt att vi inte har en enda sådan styrka på kuststräckan mellan
Malmö och Stockholm. För min del ser jag det som angeläget att ta till vara
Blekingekommunernas kompetens. Det finns ju helikoptrar att tillgå, både
flygvapnets och marinens. Kustbevakningens och marinens sjögående enhe-
ter kan också användas för detta ändamål. Det är viktigt att vi arbetar vidare
internationellt för att få till stånd en utökad samordning av räddningstjäns-
ten i Östersjön.
Det är många frågor här på bordet i dag som rör de värnpliktiga. Pliktut-
redningens förslag har lagts fram och remissbehandlats i vederbörlig ord-
ning. Det är min förhoppning att vi inom en mycket snar framtid skall få se
en proposition på riksdagens bord. Vi vidhåller att det är av central betydelse
att den allmänna värnplikten kan behållas och att den därmed får en bred
förankring hos det svenska folket. Det är angeläget att vi uppfyller de behov
som finns. I och med detta utredningsförslag kan de civila delarna av total-
försvaret stärkas.
De värnpliktigas ekonomiska situation har berörts. Årets proposition in-
nehåller bra och positiva markeringar när det gällde bl.a. höjningen av ut-
ryckningsbidraget och av dagsersättningen till de värnpliktiga. Förhopp-
ningen är att vi skall kunna gå vidare med detta, även om jag just nu förstår
att det med hänsyn till de totala finanserna i landet kan vara svårt att ta ytter-
ligare steg. Men jag anser att detta var värdefulla markeringar. Vi från Cen-
tern sätter stort värde på dessa.
Det skall ju bli en myndighet av den nya försvarsorganisationen, Försvars-
makten, som kommer att bildas den 1 juli. Detta har föregåtts av ett bra
och brett förberedelsearbete, inte minst inom LEMO-utredningen. Det är
nödvändiga förändringar som här kommer till stånd. Jag hoppas också att
resultatet blir det vi önskar. Centerns uppfattning är att det finns ett fortsatt
starkt behov av en bred och allsidig parlamentarisk insyn när det gäller möj-
ligheterna att följa verksamheterna. Det är viktigt med ett parlamentariskt
inflytande och nära och intima förtroendefulla kontakter mellan den militära
myndigheten och riksdagen och dess partier.
Avslutningsvis vill jag nämna att jag satte stort värde på att försvarsminis-
tern tog upp de internationella insatser som svenska trupper och personal
från Räddningsverket har gjort, inte minst i det forna Jugoslavien. Detta är
en mycket betydelsefull verksamhet, och det kommer nog att bli aktuellt
med flera insatser av den här typen i framtiden. Det kommer att ställas större
krav på oss i detta sammanhang. Det är min förhoppning att vi i så fall skall
kunna leva upp till dessa krav.
Det är också angeläget att vi skänker en tanke och ett tack till alla som
frivilligt ställer upp för dessa farofyllda arbeten som är föga glamorösa.
Dessa personer får verkligen se de avigsidor som krig ute i världen för med
sig, sådana lidanden som vi tack och lov är förskonade från i Sverige.
Det är viktigt att vi fortsätter att ha en positiv syn på detta arbete, att vi
försöker att ge den bästa utbildning som vi kan ge och den bästa materielen
som går att uppbringa. Också med sådana här insatser kan vi stärka förtroen-
det för Sverige som en pålitlig samarbetspartner i det internationella samfun-
det.
Anf. 121 ÅKE CARNERÖ (kds):
Herr talman! Förverkligandet av försvarsbeslutet 1992 pågår och är inne
på sitt andra år. Beslutet innebär ett viktigt vägval i svensk försvarspolitik.
Syftet är att nå en varaktig och realistisk balans mellan uppgifter och resurser
samt mellan kvalitet och kvantitet i det svenska totalförsvaret.
Sveriges säkerhetspolitiska mål, liksom de mål och uppgifter för totalför-
svaret som fastställdes i Försvarsbeslut 92 och med de preciseringar som be-
slutades i maj 1993, ligger fast.
Sveriges säkerhetspolitik syftar ytterst till att bevara vårt lands frihet och
nationella oberoende, och vårt säkerhetspolitiska mål är att i alla lägen och
i former som vi själva väljer trygga vår handlingsfrihet. Den hårda kärnan i
vår säkerhetspolitik är den militära alliansfriheten med dess skyldighet att
upprätthålla en betryggande försvarsförmåga, för att vi skall kunna vara
neutrala i händelse av ett krig i vårt närområde. Denna säkerhetspolitik for-
mas väsentligen i ett samspel mellan utrikespolitik och försvarspolitik.
Totalförsvaret skall i första hand vara fredsbevarande genom att ha en så-
dan styrka, sammansättning, ledning, beredskap och uthållighet att en angri-
pares förluster och andra uppoffringar i samband med försök att utnyttja
vårt land inte ter sig rimliga i förhållande till fördelarna.
I de preciseringar som beslutades förra året sägs: ”Totalförsvaret skall så-
lunda ha en betryggande förmåga att motstå ett s.k. strategiskt överfall, dvs.
ett angrepp som med kvantitativt begränsade styrkor av hög kvalitet och en-
dast med kort militär förvarning riktas mot vitala funktioner inom Sveriges
nationella ledningssystem och inom totalförsvaret.” Vidare sägs det: ”Efter
en högst ettårig återtagningsperiod skall alla väsentliga delar av totalförsva-
ret kunna utnyttjas med full effekt omedelbart efter mobilisering.”
De senaste årens omvärldsutveckling har i stora drag bekräftat de bedöm-
ningar som gjordes inför försvarsbeslutet 1992. Det är därför av stor vikt att
det beslutet får genomföras, samtidigt som arbetet med att förbereda nästa
långsiktiga parlamentariska försvarsbeslut sätter i gång på allvar. Rege-
ringen anger i propositionen att nödvändigheten att bölja tänka på olika ut-
gångspunkter för ett nytt försvarsbeslut inte minskar kravet på att fullfölja
genomförandet av försvarsbeslutet 1992. Utskottet har samma mening.
Herr talman! Uttalanden om besparingar inom totalförsvaret kan natur-
ligtvis förefalla lockande och förståeliga i nuvarande statsfinansiella läge.
Men detta skapar osäkerhet för de människor som har sitt arbete inom total-
försvaret och för de värnpliktiga. Några direkta hot mot vårt land finns inte,
men säkerhetspolitisk instabilitet kan inte uteslutas, varför kraven på mins-
kade militärutgifter måste behandlas med försiktighet. Om de positiva för-
ändringarna i vår omvärld fortsätter, kommer detta att kunna få ekonomiska
konsekvenser i kommande försvarsbeslut. Många av åtgärderna i försvars-
beslutet 1992 får fullt genomslag efter försvarsperiodens slut, vilket belyser
den långsiktighet som all försvarsplanering innebär.
Riksdagens revisorer har i en rapport granskat nedläggning och flyttning
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Verksamhet och
anslag för
totalförsvaret
1994/95
115
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Verksamhet och
anslag för
totalförsvaret
1994/95
116
av förband. Utskottet delar revisorernas uppfattning att de lokala parterna
bör få tillfälle att framföra synpunkter och med sina kunskaper delta i utred-
ningsarbetet inför grundorganisationsförändringar. Ingen är betjänt av att
skapa onödig oro i en organisation. Försvarsmakten har här en viktig uppgift
att avväga på vilket stadium berörda parter skall engageras. Utskottet delar
även revisorernas uppfattning att en mer samlad och systematisk återföring
av erfarenheterna från en genomförd organisationsförändring bör göras till
riksdag och regering.
Utskottet vill understryka vikten av den sammanvägning av olika intressen
kring grundorganisationsförändringar som sker i riksdagen. Militära, regio-
nala och arbetsmarknadsmässiga intressen måste vägas samman. Mot denna
bakgrund anser utskottet att det är viktigt med en parlamentarisk beredning
av underlaget. Riksdagens beslutsroll måste därför beaktas i den instruktion
som regeringen skall utfärda för den nya myndigheten Försvarsmakten.
Herr talman! Vi kristdemokrater menar att Sverige skall upprätthålla ett
effektivt totalförsvar. Civilförsvaret måste naturligtvis ha tillräckliga resur-
ser för att kunna garantera befolkningen ett gott skydd i händelse av ofred.
Det strategiska överfallet innebär för civilförsvaret i vissa avseenden en svå-
rare situation än tidigare förutsättningar, främst vad avser ledning. Utskottet
bedömer dock att både den civila och den militära delen av totalförsvaret
har en godtagbar förmåga att motstå ett strategiskt överfall till år 1997.
En fråga som ännu ej är avstämd är vilket stöd det militära försvaret förut-
sätter från övriga delar av totalförsvaret. Utskottet utgår från att detta krav
preciseras snarast, eftersom en av huvuduppgifterna för det civila försvaret
är att stödja försvarsmakten under kriser och krig.
Herr talman! Åtta motioner rör frågor om de värnpliktigas förmåner och
sociala situation. Systemet med en utbildningsreserv har gjort att intresset
kring de värnpliktigas villkor under grundutbildningen lyfts fram. I två krist-
demokratiska motioner vill man att en utredning tillsätts som studerar de
värnpliktigas ekonomiska, sociala, arbetsmässiga och studiesociala situa-
tion. Eftersom en proposition om totalförsvarsplikt snart kommer, utgår ut-
skottet från att de frågor som berörs i olika motioner kommer att behandlas
där och finner att behov av en utredning inte föreligger just nu.
Herr talman! Vad gäller förband för FN-insatser menar utskottet att det
är viktigt att Sverige håller en god beredskap för att kunna medverka i mili-
tära och humanitära operationer som FN:s säkerhetsråd och ESK kan hem-
ställa om. Regeringen har uppdragit åt Försvarsmaktens organisationsmyn-
dighet att studera vilka anpassningar av olika svenska förband som krävs för
att dessa skall kunna utnyttjas i internationella operationer. Samtidigt pågår
en analys av nu pågående FN-insatser. Det är därför för tidigt att ha någon
mening om de framtida organisatoriska formerna för att upprätthålla denna
beredskap.
Kostnaderna för våra utlandsengagemang är höga. Bl.a. slits den försvars-
materiel hårt som kommer till användning. Detta har lett till en diskussion
om hur bl.a. dessa kostnader skall betalas. Från kristdemokratiskt håll me-
nar vi att försvaret skall avsätta medel för att med egna resurser kunna stödja
humanitära hjälpinsatser i katastrofsituationer i andra länder. Vi delar dock
den syn som utskottet har, att om medel för den fredsbevarande verksamhe-
ten kan garanteras och därmed inte urholka totalförsvarets ekonomiska ra-
mar, bör denna fråga övervägas ytterligare.
Herr talman! Tidigt inriktade sig den kristdemokratiska rörelsen i Europa
på fredsskapande arbete genom ökat samarbete mellan Europas stater. Vi
kristdemokrater vill att Sverige skall verka för internationell säkerhet, byggd
på förtroendeskapande åtgärder, avspänning och nedrustning. Den etiska
utgångspunkten måste vara att människan skall vara fri och självbestäm-
mande och tillmätas ett stort personligt ansvar. Därför måste det säkerhets-
politiska arbetet vidgas och fördjupas till att omfatta inte enbart frånvaro av
krig och konflikter utan också att säkra freden i ett perspektiv av rättvisa,
frihet, solidaritet och ett aktivt stöd för demokrati och rättssamhället.
Herr talman! Jag yrkar härmed bifall till försvarsutskottets hemställan i
betänkande nr 9.
Anf. 122 CHRISTER SKOOG (s):
Herr talman! Så här långt ner på talarlistan i dagens viktiga försvarspoli-
tiska debatt kan det tänkas att något upprepas. I så fall kanske det - i det
här fallet av mig - bedöms som viktigt.
Jag vill inleda med att understryka vad Sven-Olof Petersson sade, att vi
verkligen slår vakt om vår svenska försvarsindustri, att vi ser till att behålla
kompetensen, så att vi kan bibehålla det försprång vi har internationellt sett
och vara en ledande nation framöver också, inte minst på varvsområdet, när
det gäller den marina sidan.
Därför tycker jag att det är angeläget att nämna i dagens debatt, utan att
därför bli betraktad som enbart något slags lokalpatriot, att t.ex. Karlskro-
navarvet är i behov av beställningar ganska snart för att inte tappa kompe-
tens. Jag vill uttala önskemålet och förhoppningen att försvarsministern på
sin visit i Blekinge, som förhoppningsvis kommer snart, har något positivt
med sig i bagaget.
Något som också är viktigt när vi diskuterar resurser inom vårt svenska
försvar är att lyfta blicken ut i världen. Vi kanske inte behöver lyfta den så
långt ut. Jag syftar i första hand på den möjlighet till internationellt samar-
bete som finns inte minst på räddningstjänstens område. Det skulle kunna
bli ett samarbete över Östersjön med de baltiska länderna, Finland, Dan-
mark och Bornholm. Chefen för Blekinge flygflottilj, överste Boo-Walter
Eriksson, har i många sammanhang framfört att de helikoptrar som flygvap-
net har mycket väl skulle kunna utgöra en resurs som gör sjöfarten säkrare
i den meningen att hjälpen skulle finnas nära om det inträffade en olycka.
Detta skulle vara mycket bra internationellt. Det skulle vara bra PR för det
svenska försvaret, och det skulle vara bra för skattebetalarna om vi använde
våra gemensamma resurser på ett optimalt sätt.
Herr talman! I denna debatt har många talare utgått från det försvarsbe-
slut som gäller den period vi är mitt inne i, nämligen 1992 års försvarsbeslut.
Jag tänker ytterligare kommentera marinens situation i detta sammanhang.
Redan vid försvarsbeslutet 1992 kunde man klart konstatera att chefen för
marinen i olika skrifter och i olika sammanhang gick ut och sade att den eko-
nomiska ram han hade fått inte räckte till de uppgifter han samtidigt hade
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Verksamhet och
anslag för
totalförsvaret
1994/95
117
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Verksamhet och
anslag för
totalförsvaret
1994/95
118
blivit ålagd att utföra. Detta skedde offentligt i tidskriften Marinnytt och i
andra sammanhang.
Också vi socialdemokrater hade en annorlunda uppfattning och framförde
kritik mot att man tryckte in för mycket i ramarna. Man måste se till att
skapa förutsättningar på så sätt att man ändrar inriktningen på verksamhe-
ten eller ändrar penningramen. Detta har inte skett. Dagens situation är
känd. Marinen har för sin del överskridit budgeten med ca 800 miljoner kro-
nor. Frågan är vem eller vilka som bär ansvaret för detta överskridande.
Enligt vår mening är det regeringen som har det yttersta ansvaret, efter-
som det är regeringen som ansvarar för underlaget till riksdagen. Men det
gäller också landets överbefälhavare. Överbefälhavaren har också inför för-
svarsutskottet medgivit att han har en icke helt försumbar del i det.
Priset fick chefen för marinen betala när han hastigt och lustigt fick spar-
ken av regeringen.
Vad är det för åtgärder som bör vidtas för att man skall komma i balans?
Även om vi är oeniga om mycket är vi nog trots allt eniga om att vi skall
försöka se till att de beslut som vi fattar i riksdagen också efterföljs ute i
landet.
Hur skall man då skapa balans mellan verksamhet och ekonomi i mari-
nen? Det bör man titta litet grand på. Överbefälhavaren har lagt fram förslag
om att man skall ändra på marinens grundorganisation och på så sätt på sikt
kunna minska utgifterna.
Regeringen vägrar att komma till riksdagen med något förslag. Vi från so-
cialdemokratin hade sett fram emot ett sådant förslag och varit villiga att
diskutera det konstruktivt. Det hade man kunnat göra i stället för att sparka
chefen för marinen och som kosmetisk åtgärd skjuta till ytterligare 400 miljo-
ner kronor från de tidigare nämnda intäkterna från försäljning av olja. De
400 miljoner som regeringen fattade beslut om den 15 december i fjol täcker
inte mer än hälften av underskottet.
Jag kanske skulle kunna få ställa en fråga till någon som eventuellt känner
sig manad att svara: Hur skall verksamheten ändras i övrigt för att man skall
komma i takt? Vilka fartyg, utöver de som regeringen redovisat, skall läggas
vid kaj? Hur skall marinen ändra verksamheten för att komma i balans? Det
är väl ändå det som är syftet.
Vi har i vår partimotion och i vår reservation återigen hävdat att det borde
tillsättas en oberoende civil ubåtskommission. Bakgrunden är känd för hela
svenska folket: de upprepade reportagen, TV-bilder och tidningsartiklar
som har förekommit i samband med ubåtsjakten i våra skärgårdar under
många år.
Det som är anmärkningsvärt i detta sammanhang är att regeringen och
utskottsmajoriten inte vill gå oss till mötes trots att det förs samtal på expert-
nivå i Moskva och på andra platser - bl.a. med kommendören Emil Svensson
och regeringsföreträdare. Vad är det som är så allvarligt och farligt? Vad är
det ni vill dölja för skattebetalarna och för svenska folket? Är det något hem-
lighetsmakeri? Kan inte vi som skattebetalare ha rätt att kräva en riktig ge-
nomlysning, gjord av civila, för att se vad den kvarts miljard per år det kostar
att jaga ubåtar har gått till?
Herr talman! Jag måste säga att det är anmärkningsvärt. Jag är väldigt för-
vånad. Det skulle vara mycket intressant om någon - Arne Andersson, Lan-
derholm eller kanske Björck själv - hade en förklaring att ge svenska folket.
Det tycker jag är ett berättigat krav.
Anf. 123 FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Jag får meddela att detta sammanträde kommer att fortsätta efter kl.
19.00.
Anf. 124 GÖTHE KNUTSON (m):
Herr talman! Vi är nog många som beklagar att det inledningsvis gjordes
sådana personangrepp som vi normalt slipper ifrån. Försvarsminister An-
ders Björck svarade milt. Han hänvisade till tunga försvarspolitiker som
Torsten Nilsson, Per Edvin Sköld och Sven Andersson och konstaterade att
de inte använde sådant angreppsspråk. Jag delar den uppfattningen. De var
märkesmän på området.
Jag vill också komplettera försvarsministerns bild härvidlag med att
nämna några nyss avgångna socialdemokratiska försvarspolitiker som heller
inte använde sådana personangrepp som Sture Ericson gjorde. Jag vill
nämna Olle Göransson och Roland Brännström. Vi förde en saklig debatt
här i kammaren under många år på bl.a. det försvarspolitiska området. Jag
tror heller inte att Christer Skoog eller Ingvar Björk, för att ta ett par exem-
pel, skulle göra sådana personangrepp.
Herr talman! Försvarsministern berömde våra FN-soldater. Det känns
väldigt bra att som vanlig medborgare i Sverige och ledamot av riksdagen få
instämma i det. Det är också väldigt roligt att höra att insatserna är interna-
tionellt uppskattade.
Jag vill också tillägga att Räddningsverkets personal uppenbarligen väl-
digt länge har gjort och fortfarande gör en mycket god insats i f.d. Jugosla-
vien - i Bosnien icke minst.
Jag vill härefter gå över till att tala om en motion som i all sin enkelhet
tar upp en fråga som är nog så viktig för just Räddningsverkets personal i
utlandstjänst, bl.a. i Bosnien. Jag vill göra en jämförelse med våra FN-solda-
ter. Det föreligger nämligen en orättvisa när det gäller försäkringsskyddet
vid utlandstjänst.
På s. 93 med fortsättning på s. 94 i betänkandet konstaterar försvarsut-
skottet att det jag skriver i motionen om att det är olika nivåer på den del
av försäkringsskyddet som gäller sjukdom är helt riktigt. Sjukdom kan man
ådra sig också i främmande land, icke minst i krigshäijade områden. Medan
FN-personalen har ett fullgott skydd både för olyckshändelser och för sjuk-
dom gäller inte det för Räddningsverkets personal.
Jag fick i dag veta från Räddningsverket i Karlstad att man precis som ut-
skottet konstaterar att det är en avtalsfråga, men att Kammarkollegiet inte
har velat åtgärda detta. Jag tar därför tillfället att vända mig till försvarsmi-
nistern. Jag vill väldigt gärna hoppas att departementet vill ingripa i detta
ärende.
Det vore konstigt om jag inte passade på att säga något om projektet Risk-
centrum, dvs. ett nationellt och internationellt forskningscentrum som vi kan
skapa i Sverige.
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Verksamhet och
anslag för
totalförsvaret
1994/95
119
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Verksamhet och
anslag för
totalförsvaret
1994/95
Detta mycket framåtsyftande projekt blir inte sämre av att det var det so-
cialdemokratiska f.d. statsrådet Margot Wallström som i begynnelsen skrev
ett brev till regeringen och pekade på behovet av en internationell veten-
skaplig forskning på området risk, beredskap och mycket mera. Det ligger
helt naturligt inom både Försvarsdepartementets område och Utbildnings-
departementets område.
Herr talman! Det har hänt mycket med detta projekt, som kommit i gång
med hjälp av lokala medel. Senast i går fick den mycket drivande verkstäl-
lande ledamoten i projektet, översten av första graden Dan Snell, ett tele-
fonsamtal från Helsingfors.
Man har där en forskning som visserligen inte är helt parallell, men ändå
på försvarsområdet, som gäller sårbarhet, beredskap och risker. Den har
med samhällets komplexitet att göra, men också med det som vi sysslar med
på försvarsmaktens och försvarspolitikens område.
Jag vill gärna peka på de motioner som vi både från borgerligt och från
socialdemokratiskt håll har väckt, och även Vänsterpartiet har väckt motio-
ner. Det är en absolut heltäckande förbrödring av företrädare på Värmlands-
bänken som har väckt motioner till riksdagen vaije år.
Det är helt okej att försvarsutskottet har skickat över dessa motioner till
den förträffliga Hot- och riskutredningen, som har samlat ledamöter också
från denna kammare. Där får vi dock invänta yttranden ända till slutet av
året.
Det är nu dags för en etableringsfas. Detta riskcentrum bör drivas i stiftel-
seform. Det bör ha ett särskilt ansvar för att utveckla former och metoder
för stärkande av den nationella kompetensen vid landets universitet och hög-
skolor inom risk-, säkerhets- och sårbarhetsområdet.
Vidare kan detta vårt riskcentrum driva forsknings- och utbildningsverk-
samhet för utveckling och hävdande av nationell kompetens inom såväl nor-
diska som övriga internationella samarbetsforum, t.ex. Nordiska forsknings-
politiska rådet, och EU:s ramforskningsprogram. Det kan svara för fortlö-
pande utvärdering av forsknings- och utbildningsverksamhet inom risk-, sä-
kerhets- och sårbarhetsområdet.
Slutligen bör Riskcentrum fylla en viktig roll i strävanden att öka samver-
kan mellan militär och civil forskning. Det finns redan ett etablerat samar-
bete med FOA, Försvarets forskningsanstalt, och samarbete planeras med
Militärhögskolan.
Herr talman! Med detta vill också jag instämma i tidigare bifallsyrkanden
till utskottets hemställan.
Anf. 125 Försvarsminister ANDERS BJÖRCK (m):
Herr talman! Jag fick en direkt fråga av Göthe Knutson. Jag vill under-
stryka att jag helt delar hans uppfattning att Räddningsverkets personal i det
forna Jugoslavien gör fantastiska insatser i humanitetens tjänst. Dess insat-
ser har inte alltid uppmärksammats lika mycket som de militära insatserna,
men de är inte desto mindre viktiga.
Försäkringsskyddet är en avtalsfråga. Jag har därför inte möjlighet att här
uttala mig om hur en sådan förhandling skall bedrivas. Självfallet vill jag
120
ändå uttrycka förhoppningen att vi skall få ett bra försäkringsskydd också
för dem som jobbar på den civila sidan.
På den militära sidan har tack vare regeringens initiativ skett en hel del
förbättringar. Vi har fyrdubblat försäkringsskyddet för de värnpliktiga och
övriga. Det var tidigare helt otillfredsställande. Vi har infört förbättrade
skatteregler vad gäller förmånen av mat och hemresor. Jag hoppas självfallet
att vi skall kunna hitta en bra lösning också för Räddningsverkets personal.
Anf. 126 GÖTHE KNUTSON (m) replik:
Herr talman! Jag vill framföra ett tack till försvarsministern. Detta låter
hoppfullt.
Anf. 127 BRITT BOHLIN (s):
Herr talman! Jag vill börja att instämma i Göthe Knutsons ord. Social-
demokratiska försvarsministrar ägnar sig inte åt personangrepp, det är allde-
les rätt. Socialdemokratiska försvarsministrar sköter sitt viktiga uppdrag
med värdighet. Det hade jag önskat att försvarsministrar av alla kategorier
hade gjort.
Herr talman! Det svenska försvaret blöder. Det är en hemsk syn för oss
som känner ungefär som en fackföreningsordförande i Transportarbetarför-
bundet, Charles Lindley, uttryckte det redan 1905. Han sade: Giv oss det
land vi vill ha, och vi skall, vid Gud, försvara det!
Aldrig har jag hyst så starka tvivel och så stor oro över vår förmåga att på
sikt göra just detta. En ”icke-politik”, en politik som präglas av månandet
av strikta partiintressen, har för första gången i vår svenska historia präglat
hela totalförsvaret.
Hur ofta har inte generationer av försvarspolitiker före oss fått jämka och
förhandla, först i det egna partiet och sedan med de andra, för att uppnå en
av politikens allra svåraste konster: att skapa breda lösningar, samförstånd,
i för detta land så centrala frågor som rikets försvar?
Priset har tidvis varit högt. Men målet - en samfälld svensk röst - har varit
värd den striden. Så har det varit; en av de finaste och svenskaste av traditio-
ner.
Det gör därför litet ont att se att goda krafter i försvarspolitiken nu gör
totalt ”eld upphör” för Anders Björck och Moderaterna, ett parti som aldrig
i modern tid har orkat med den mognad som förhandlingslösningar faktiskt
kräver, utan alltid ställt sig vid sidan av. Nu är det Moderaterna som skall
axla detta ansvar. Det är ett parti där man är så rädd för förändringar, att
om det hade fått råda hade vi haft kavalleriet kvar.
Sture Ericson har tidigare berört resultatet av denna politik - en sorts
osynlighetspolitik, som nog hade tett sig roande i en såpopera, men som i
försvarspolitiska sammanhang enbart är tragisk och ödesdiger.
Jag vill belysa några av de punkter som vi socialdemokrater önskar få ge-
hör för.
Flygvapnet har ansvar förvår högst prioriterade uppgift: luftförsvaret. Ut-
över detta kan man nämna incidentberedskap, m.m. Denna prioritering av
luftförsvaret har kommit till uttryck på många sätt. Men införandet av syste-
met, inte bara flygplanet, JAS 39 Gripen, är naturligtvis det mest påtagliga.
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Verksamhet och
anslag för
totalförsvaret
1994195
121
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Verksamhet och
anslag för
totalförsvaret
1994/95
122
Vi har gjort, om jag får använda Henrik Landerholms ord, precis som vissa
stormakter: Vi spar det bästa till sist. Det gör vi självfallet också i det svenska
försvaret.
Försvarsministern medgav tidigare att den ekonomiska krisen till slut in-
nebär ökade försvarsanslag. Den frågan går aldrig att komma runt. Den kri-
sen har i hög grad visat sig vara flygvapnets kris. Det problemet förbigås med
tystnad. Om flygvapnet skall bära denna fördyring på egen hand, har vi i all
tysthet gjort en annan prioritering till förmån för i första hand markstrids-
krafter. Marinen har en särskild problematik att slåss med.
Vad tänker regeringen göra? Skall vi fortsätta att bygga hangarer och led-
ningsplatser, men utan att veta att notan för de plan som skall in i dessa hang-
arer kan betalas? Eller är det så att vi skall ställa in planen utan beväpning?
Skall vi bygga fler ledningsplatser, med allt mindre att leda?
Skulle man kunna tänka sig att Försvarsdepartementet för ett ögonblick
gjorde ett uppehåll i publicerandet av försvarsministerns tal och anföranden,
och för all del porträtt, och i stället producerade propositioner med förslag
till lösningar på detta svåra problem?
I högkvarteret finns byrålådor fulla med utredningar och förslag. Jag är
övertygad om att det finns ett gediget stöd i kammaren för en prioritering av
luftförsvaret. Det är regeringens ansvar att se till att så blir fallet.
Låt mig sedan övergå till ett annat område som ligger oss alla i grunden
varmt om hjärtat, nämligen vårt svenska FN-engagemang. Vår tanke om ge-
mensam säkerhet och den svenska FN-brigaden är nu på god väg att förverk-
ligas även om mycket ännu återstår.
När vi först föreslog en svensk FN-brigad var försvarsministern helt avvi-
sande och sade något om kostnader på 2 miljarder och något makabert om
svarta plastsäckar. Den debatten är nu som väl är förbi. Våra resonemang
är konstruktiva. Majoriteten i utskottet har inte helt avvisat vårt förslag
denna gång. Men man vill skjuta ställningstagandet på framtiden. Under ti-
den sker det dock ett omfattande deltagande av svenska förband i FN:s regi.
Det verkar som om verkligheten inte alltid kan vänta på försvarsutskottet.
Det åtagande som nu genomförs i Bosnien stöder vi alla. Just därför är
regeringens ansvar stort för att organisera verksamheten på ett bra sätt. Facit
är hittills ganska nedslående. Utrikesministern fann sig inte ha anledning att
informera dem som direkt berördes i Makedonien. Resultatet blev en förtro-
endekris. Det var helt onödigt.
Nordbåt är en annan gemensam nordisk angelägenhet. Hur genant är det
då inte att från den norske försvarsministern få höra att beslutet om föränd-
ringen i Makedonien fattades av den svenska regeringen utan samråd med
de nordiska vännerna? Så nonchalant får man bara inte uppträda. Att för-
svarsministern uppträder ovärdigt i Sveriges riksdag, så som han gjorde i de-
batten med Sture Ericson, det kan vi tåla. Vi är ganska vana vid det här laget.
Men försök att inte använda samma stil i Stortinget och Folketinget!
Låt mig också säga några ord om Karlsborg. I fjol skrev ett enigt försvars-
utskott att regeringen skulle återkomma med förslag om sysselsättning i
Karlsborg, och en enig kammare ställde sig bakom detta. Döm om den vrede
de arbetslösa i Karlsborg känner när regeringen nu kommer tillbaka och sä-
ger att eventuellt kan den tänka sig ett försvarshistoriskt museum som kan-
ske ger 3-4 arbetstillfällen. Den här kammaren har faktiskt gjort hela Karls-
borg till ett museum, om jag får uttrycka det så.
I försvarsutskottet intog man då en mycket defensiv attityd. Ett vanligen
frimodigt och med bestämda åsikter präglat försvarsutskott tassar här som
kring het gröt. Är sitsen så svår? Är det Anders Björck som är ”lede fi”?
Eller är det så att ni egentligen helst skulle vilja undsätta de svårt trängda
karlsborgsboma?
Det civila försvaret har berörts tidigare. Vi socialdemokrater är alldeles
övertygade om att dess betydelse ökar, men vi har ingen reservation på om-
rådet. Därför lämnar jag den punkten.
Sist och slutligen vill jag bara säga några ord om en annan mycket otäck
fråga. Den har med rasism, främlingsfientlighet, pennalism och mobbning
att göra. Vi vet att tendenser till detta förekommer i det svenska försvaret.
Det är två saker som jag vill säga från riksdagens talarstol.
Det ena är att om vi inte klarar att få bort detta ur det svenska försvaret
är åtminstone vi beredda att med externa resurser se till att alla de fall som
uppdagas utreds. Vi vill visa att vi står på de värnpliktigas sida.
Det andra är att om vi i en sådan utredning upptäcker att somliga förband
i det militära försvaret är farligare för oss här i Sverige än vad de någonsin
kommer att vara för ”lede fi” är vi beredda att säga att vi klarar oss väldigt
bra utan den typen av förband. Låt detta besked tränga ut från detta hus,
genom kasernväggarna och in på landets alla mässar!
Anf. 128 GÖTHE KNUTSON (m) replik:
Herr talman! Britt Bohlins försök att göra en distinktion på olika läggning
hos försvarsministrar föll på ett faktum. Jag talade nämligen inte om för-
svarsministrar. Jag talade om försvarspolitiker som märkesmän. I den goda
bemärkelsen vill jag tillägga ytterligare ett namn till Sven Andersson, Per
Edvin Sköld och Torsten Nilsson, nämligen Anders Björck.
Anf. 129 BRITT BOHLIN (s) replik:
Herr talman! Låt mig ställa en fråga till Göthe Knutson. Skall försvarsmi-
nistrar och alla de namn som räknades upp utgöra ett särskilt släkte för sig
i förhållande till andra försvarspolitiker? Jag tycker att alla borde uppträda
på ett värdigt sätt, och i synnerhet försvarsministrar. Att Göthe Knutson inte
sade att Anders Björck borde ha gjort det i dag tar jag som ett förbiseende
och inget annat.
Anf. 130 GÖTHE KNUTSON (m) replik:
Herr talman! Jag visste inte att Britt Bohlin inte var närvarande i kamma-
ren när angreppen skedde från Sture Ericsons sida.
Anf. 131 GUNHILD BOLANDER (c) replik:
Herr talman! Det verkar som om Britt Bohlin inte var i kammaren när
jag gjorde mitt inlägg heller. Jag redogjorde faktiskt för de mycket kreativa
åtgärder som kommunen har vidtagit för att förbättra situationen i Karls-
borg.
Det är inte enbart Försvarsdepartementets ansvar att något händer. Rege-
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Verksamhet och
anslag för
totalförsvaret
1994/95
123
|
Prot. 1993/94:102 4 maj 1994 |
ringen har faktiskt placerat Karlsborg i tillfälligt stödområde. Man har ut- |
ler att förbättra sin situation.
|
Verksamhet och |
Jag menar inte att det är tillräckligt, men det är inte enbart Försvarsdepar- Anf. 132 BRITT BOHLIN (s) replik: Herr talman! Min kritik mot utskottskamratema beror i hög grad på det Gunhild Bolander nämner den åtgärd som regeringen har vidtagit, nämli- Anf. 133 GUNHILD BOLANDER (c) replik: Herr talman! Ett tillkännagivande ger ju i sig inga fler jobb. Det är en Anf. 134 BRITT BOHLIN (s) replik: Herr talman! Om det är riksdagens uppfattning att regeringen skall ge oss Anf. 135 ARNE ANDERSSON (m) replik: Herr talman! Med hänsyn till den knappa tiden skall jag bara konstatera Tillåt mig också säga, när det gäller Karlsborg, att det särskilda yttrandet Anf. 136 BRITT BOHLIN (s) replik: |
|
124 |
Herr talman! Jag skall inte förlänga debatten. Jag tror att den återkom- |
att vara patetisk eller inte bör det rimligen ske med Göthe Knutson. Det var
han som började debatten om patetiska försvarsministrar.
Anf. 137 GUDRUN NORBERG (fp):
Herr talman! Jag skall försöka skynda mig, jag känner trycket.
Jag har begärt ordet för att mycket kort säga något om Delegationen för
icke-militärt motstånd, som nu avvecklas och vars verksamhet överförs till
Styrelsen för psykologiskt försvar.
Jag har väckt en motion i frågan, där jag har återgivit Motståndsdelegatio-
nens bakgrund, tillkomst och uppgifter. Utskottet har behandlat motionen
på ett positivt sätt, och det känns mycket tillfredsställande. Jag vill passa på
att tacka för det.
Jag skall inte här i kammaren upprepa Motståndsdelegationens bakgrund
och verksamhet, men det faktum att delegationen har verkat i sju år innebär
naturligtvis att ett omfattande arbete har nedlagts, kunskaper har rönts,
kontakter har knutits, forskning har genomförts, utbildning har pågått och
material har utarbetats.
Arbetet med att i fredstid skapa en mental beredskap hos allmänheten för
motståndsverksamhet vid ockupation är unikt. Inget annat land har gjort det
före oss. Men syftet, nämligen att i ett sådant läge snabbare komma i gång
med motståndsaktiviteter, är väl motiverat. Erfarenheter i andra länder från
längre tids ockupation har givit vid handen att motståndsverksamhet igång-
sätts spontant i en eller flera former, men tyvärr är det först efter lång tid
som motståndsrörelsen blir verkligt effektiv.
Grunden för det eniga beslutet här i riksdagen 1986 om att bilda Delega-
tionen för icke-militärt motstånd var mycket tydlig. Motståndsdelegationen
och dess verksamhet skulle utgöra ett komplement till det militära försvaret
och ingå som en del i totalförsvaret. Detta var en mycket viktig punkt, som
innebar en klar och tydlig markering mot alternativtanken, vilken tidigare
figurerat då och då på vissa håll.
Motståndsverksamheten skall inte vara organiserad i fredstid, den skall
inte vara hemlig, utan tvärtom skall vetskapen om en allmän och effektiv
motståndsverksamhet verka krigsavhållande, därför att en ockupant tvingas
avsätta större resurser för att upprätthålla ockupationen om en motståndsrö-
relse finns.
Att Delegationen för icke-militärt motstånd inte benämndes Delegatio-
nen för civilmotstånd beror på att dess verksamhet inte kan utesluta våld.
Verksamheten omfattar alltså allt från de enklaste symbol- och demonstra-
tionsinsatser till aktivt sabotage.
Att regeringen nu vill avveckla Delegationen för icke-militärt motstånd
och överföra dess verksamhet till annat organ ser jag mest som en rationali-
seringsåtgärd. Det är glädjande att ungefär en lika stor summa pengar som
delegationen haft i sin budget nu går till Styrelsen för psykologiskt försvar.
Det måste tolkas så att verksamheten skall fortsätta, trots att motståndsdele-
gationen som myndighet läggs ner.
Därför är det av stort värde att utskottet har intagit samma ståndpunkt
som jag har fört fram i motionen, nämligen att delegationens omfattande
kontaktnät bör tas till vara i det fortsatta arbetet. Bredden i Motståndsdele-
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Verksamhet och
anslag för
totalförsvaret
1994/95
125
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Verksamhet och
anslag för
totalförsvaret
1994/95
126
gationens sammansättning ansågs redan av utredaren vara viktig, och detta
har också visat sig betydelsefullt i arbetet. Det gläder mig alltså att utskottet
har tagit fasta på detta i skrivningen i betänkandet.
Nu har Motståndsdelegationen haft ett möte med SPF. Vi har informerat
om vårt arbete och redovisat en ganska omfattande dokumentation. Det
sker nu som jag ser det en smidig och okontroversiell överlämning.
Anf. 138 CLAUS ZAAR (nyd):
Herr talman! I betänkandet berörs med några rader de värnpliktigas situa-
tion.
Tiden för utryckning stämmer inte överens med skolterminernas tider. Jag
vill med detta korta inlägg göra försvarsministern, som fortfarande finns här
i kammaren, uppmärksam på att det är ytterst angeläget att få till stånd en
förbättring av de värnpliktigas förläggningstid, så att den får ett inslag av ett
logiskt tänkande. Det saknas i dag i den planering som sker. I betänkandet
nämns högskolan, men detta gäller alla postgymnasiala utbildningar.
Jag hoppas nu att försvarsministern uppmärksammar den här för många
värnpliktiga ytterst ohållbara situationen. När de rycker ut i höst har höstter-
minen redan börjat. Det finns exempel på att värnpliktiga muckar den 22
september och då får gå och vänta ända till i januari innan de kan påbörja
en vidareutbildning.
Det behövs ett kraftfullt initiativ för att förändra det här, och det bör ges
förtur. Är försvarsministern beredd att göra det, skulle jag verkligen vara
tacksam. Det är nämligen många som bara får den KAS-ersättning som ges
under arbetslöshetsperioden, men den räcker ju inte för dessa ungdomar att
leva på.
Det måste finnas en piska, så att en förändring genomförs och så att detta
får förtur. Det är min förhoppning att försvarsministern vill hålla i den pis-
kan.
Anf. 139 LARS BÄCKSTRÖM (v):
Herr talman! Det är knappt man vågar ge sig in i någon försvarsdebatt nu,
eftersom det är dags att votera. Jag skall därför underlätta kammarens ar-
bete genom att fatta mig ytterligt kort.
Jag vill ta upp en regional fråga, som kan ses nationellt. Jag har motionerat
om en fast marin miljöstation. Min motion har remitterats till försvarsutskot-
tet. Jag är osäker på om den egentligen borde ha hamnat hos försvarsdebat-
törerna.
Det här är en viktig sak. Utskottet har sagt att frågan skall gå till en utred-
ning, den utredning som jag har förstått skall handha frågor rörande samver-
kan mellan kustbevakningen och den militära marinen.
Min motion handlar om möjligheten att bygga upp ett center för bered-
skap för miljökatastrofer. Jag tror därför att motionen har blivit något fel-
hanterad, att den har fått något av ett ”goddag-yxskaft-svar”.
Jag skulle egentligen vilja ställa ett yrkande om bifall, men för att under-
lätta talmannens arbete gör jag inte ens det. Jag vill därför bara deklarera
att jag naturligtvis ställer mig bakom motionen och att jag avser driva frågan
vidare mot utredningen men också mot andra politiska krafter.
Vi behöver nämligen ha en bättre miljöberedskap. Det finns hot ute till
havs. Vi vet nu att Norge planerar oljeborrningar kring Skagerrak. Det kan
bli mycket allvarligt. Vi behöver därför ha en snabb beredskap för att kunna
möta inte bara militära hot utan också de miljöhot som blir allt viktigare,
farligare och svårare att hantera.
Herr talman! För att vi skall hinna med voteringen innan middagsuppehål-
let nöjer jag mig alltså med att konstatera att jag ställer mig bakom motionen
och att jag på annat sätt kommer att driva frågan.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 140 FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Jag ber att få meddela att Europaparlamentet just nu med 380 röster mot
21 har bifallit Sveriges ansökan om medlemskap.
(Applåder)
Beslut
Mom. 2 (ansvaret för en utredning om märkämnenas effekter)
1. utskottet
2. res. (s)
Votering:
165 för utskottet
130 för res.
54 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 69 m, 25 fp, 27 c, 21 kds, 22 nyd, 1 -
För res.: 116 s, 1 m, 11 v, 2 -
Frånvarande: 22 s, 10 m, 8 fp, 4 c, 5 kds, 1 nyd, 3 v, 1 -
Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Mom. 1 (återtagningstid)
1. utskottet
2. res. 1 (s)
Votering:
167 för utskottet
119 för res. 1
10 avstod
53 frånvarande
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Verksamhet och
anslag för
totalförsvaret
1994/95
127
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
128
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 70 m, 26 fp, 27 c, 21 kds, 22 nyd, 1-
För res. 1: 116 s, 1 v, 2-
Avstod: 10 v
Frånvarande: 22 s, 10 m, 7 fp, 4 c, 5 kds, 1 nyd, 3 v, 1 -
Mom. 2 (säkerhetspolitiken)
1. utskottet
2. men. i motsvarande del (v)
Votering:
283 för utskottet
12 för men.
54 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 115 s, 70 m, 26 fp, 27 c, 21 kds, 22 nyd, 2 -
För men.: 11 v, 1 -
Frånvarande: 23 s, 10 m, 7 fp, 4 c, 5 kds, 1 nyd, 3 v, 1 -
Mom. 5 (oberoende civil ubåtskommission)
1. utskottet
2. res. 2 (s)
Votering:
167 för utskottet
129 för res. 2
53 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 70 m, 26 fp, 27 c, 21 kds, 22 nyd, 1-
För res. 2: 116 s, 11 v, 2 -
Frånvarande: 22 s, 10 m, 7 fp, 4 c, 5 kds, 1 nyd, 3 v, 1 -
Mom. 8 (säkerhetsskapande verksamhet)
1. utskottet
2. res. 3 (s)
Votering:
167 för utskottet
128 för res. 3
54 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 70 m, 26 fp, 27 c, 21 kds, 22 nyd, 1 -
För res. 3: 115 s, 11 v, 2 -
Frånvarande: 23 s, 10 m, 7 fp, 4 c, 5 kds, 1 nyd, 3 v, 1 -
Mom. 21 (brigadorganisationen)
1. utskottet
2. men. i motsvarande del (v)
Votering:
282 för utskottet
12 för men.
I avstod
54 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 114 s, 70 m, 26 fp, 27 c, 21 kds, 22 nyd, 2 -
För men.: 1 s, 11 v
Avstod: 1 -
Frånvarande: 23 s, 10 m, 7 fp, 4 c, 5 kds, 1 nyd, 3 v, 1 -
Mom. 32 (anslag till Försvarsmakten)
1. utskottet
2. res. 7 (s)
3. men. i motsvarande del (v)
Förberedande votering:
122 för res. 7
II för men.
161 avstod
55 frånvarande
Kammaren biträdde res. 7.
Huvudvotering:
168 för utskottet
117 för res. 7
10 avstod
54 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 70 m, 26 fp, 27 c, 21 kds, 22 nyd, 2 -
För res. 7: 115 s, 1 v, 1 -
Avstod: 10 v
Frånvarande: 23 s, 10 m, 7 fp, 4 c, 5 kds, 1 nyd, 3 v, 1 -
Mom. 42 (påfölj dssystemet för totalvägrare)
1. utskottet
2. men. i motsvarande del (v)
Kammaren biföll utskottets hemställan med acklamation.
Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.
På förslag av förste vice talmannen medgav kammaren att de ärenden som
hann debatteras färdigt under återstoden av dagens sammanträde fick avgö-
ras vid morgondagens arbetsplenum.
9 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 102
Rättelse: S. 143—154 kantrubrik utgår
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
129
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Indirekta skatter
130
Kammaren beslöt kl. 18.05 att ajournera förhandlingarna till kl. 19.00 för
middagsuppehåll.
Förhandlingarna återupptogs kl. 19.00.
Föredrogs
skatteutskottets betänkande
1993/94:SkU34 Indirekta skatter.
Anf. 141 BO FORSLUND (s):
Herr talman! Det är ett mycket märkligt betänkande som riksdagen skall
ta ställning till i morgon, ett betänkande som normalt skulle ha legat till
grund för en regeringsproposition.
Varför blev det då ingen proposition? Att problemen är sent påkomna an-
ser vi inte är ett tillräckligt skäl. Dels har det funnits gott om tid att lägga
fram en särskild proposition, dels hade regeringens förslag kunnat bakas in
i kompletteringspropositionen som lades på riksdagens bord för drygt en
vecka sedan.
Herr talman! Detta är en nonchalans mot riksdagen och oppositionspar-
tierna. Detta ger vid handen att oppositionen genom påtvingade utskottsini-
tiativ inte ges möjlighet att bereda och framlägga synpunkter på förslagen.
Detta är också en maktfullkomlighet som regeringspartierna med nydemo-
kraternas hjälp demonstrerar. Vad som dessutom är kännetecknande för
dessa initiativ är att de saknar finansiering, vilket är ytterligare ett bevis på
handlingsförlamning i regeringen.
Förslaget om särskild skattebefrielse för kraftvärmeverken beror på att re-
geringen inte kan enas. Vi förstår inte utskottets brådska, eftersom rege-
ringen faktiskt kan lägga fram propositioner även under hösten. Eller är det
så att regeringspartiernas företrädare i utskottet redan är övertygade om att
regeringen Bildt skall lämna över efter höstens val?
Underlaget för förslagen som utskottet lägger fram har mycket stora bris-
ter. De saknar, förutom finansiering, närmare redovisning av miljöeffek-
terna. Av den anledningen kan vi inte stödja de redovisade åtgärderna, även
om vi på flera områden vill medverka till förbättrade energibeskattningssys-
tem.
Herr talman! Men detta är viktiga frågor som behöver lösas. Nu rycks frå-
gor loss ur helheten, och man kan räkna med att budgetunderskottet ytterli-
gare kommer att öka med cirka en kvarts miljard kronor.
Jag yrkar bifall till reservation 1.
Regeringspartiernas förslag om skattefria stöd för vindkraft är ytterligare
ett bevis för att regeringens energipolitik håller på att kapsejsa. Om stöd
skall ges är vår uppfattning att det bör ske via budgeten, så att kostnaden får
ställas mot andra angelägna utgifter.
För att få en långsiktighet och en bred enighet om energipolitiken bör det
vara stabila spelregler. Därför är det angeläget att man följer upp 1991 års
energiuppgörelse som träffades mellan Socialdemokraterna, Folkpartiet och
Centern.
Herr talman! Dess bättre kommer riksdagen snart att få ta ställning till
tillsättandet av en parlamentariskt sammansatt kommission som skall analy-
sera behovet av förändringar och eventuella ytterligare åtgärder. Men viktigt
är som alltid när det gäller energipolitiska beslut att de kan grundas på lång-
siktigt hållbara politiska beslut.
Av denna anledning yrkar jag bifall till reservation 2.
Vad slutligen gäller reservationerna 5, 8 och 9 är våra argument väl kända
sedan tidigare debatter. Vi står självfallet bakom reservationerna, men för
att vinna kammarens tid avser jag icke att yrka bifall till dessa.
Anf. 142 PETER KLING (nyd):
Herr talman! Ärade kolleger i skatteutskottet! Ärade manliga åhörare på
läktaren! Jag skall göra detta tal mycket kort.
Jag yrkar bifall till reservation 3, 6 och 10.
Anf. 143 LARS BÄCKSTRÖM (v):
Herr talman! Det här tycks inte bli årets stora skattedebatt, om man skall
döma efter Ny demokratis representants inlägg. Det kanske är så att den
stora skattedebatten har varit.
Herr talman! Även om frågorna i betänkandet om indirekta skatter inte
är dagens stora skattedebatt, så blir de i alla fall morgondagens stora skatte-
debatt. Besluten om de indirekta skatterna i allmänhet och besluten om
energi- och miljöskatterna i synnerhet kommer att vara styrande för hur
morgondagens samhälle kommer att se ut.
Herr talman! Vi politiker har en plikt mot framtida generationer. Det är
vår plikt att stoppa skövlingen av ändliga resurser - det sura regnet, den röda
skogen, Tjernobyl, döda havsbottnar och nya hot om gigantisk algblomning
utefter kusterna som är aktuell just denna vår. Alla dessa problem känner
vi till. Det är inte några naturkatastrofer utan resultatet av en politik där
man har sagt: Tillväxt till varje pris.
I detta perspektiv kan vi ju se dagens skattedebatt. Det är detta perspektiv
som gör debatten viktig. Vi i Vänsterpartiet vågar värna miljöfrågorna också
i ekonomiskt svåra tider. Vi vet att det bara är en ekologiskt uthållig tillväxt
som kan stoppa ökningen av både miljöskuld och statsskuld. Vi lever i tuffa
tider. Sveriges ekonomi är inne i en djup kris. De viktigaste problemen är
underskotten i den offentliga ekonomin och arbetslösheten. Vänsterpartiet
och jag har ingen patentlösning.
Herr talman! Men det är tre saker som måste finnas med om problemen
skall kunna lösas. Det är helt enkelt A, B och S - arbete, besparingar och
skatter. Just dagens debatt gäller skatterna. Den frågan kan kopplas till ar-
betslösheten, för vi vet nu att inte ens en nödvändig och uthållig tillväxt i
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Indirekta skatter
131
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Indirekta skatter
industrisektorn kan lösa arbetslösheten. För att få ner arbetslösheten rejält
behövs en tillväxt i tjänstesektorn. Därför vill vi i Vänsterpartiet ha en skat-
teväxling - sänkt skatt på arbete, som bl.a. betalas med höjd skatt på energi
och miljö.
Herr talman! Det är bra att regeringen har tillsatt en utredning i detta
syfte.
I Vänsterpartiets meningsyttring under mom. 1 vill vi markera detta. Men
vi vill också att riksdagen såsom helhet skall markera hur viktigt det är att
arbetet bedrivs med stor skyndsamhet. Vi vill också ange områden där det
är särskilt motiverat att höja skatten. Det gäller bl.a. ökade skatter på kol-
dioxid, kväve och svavel liksom avgifter på klorerade organiska ämnen, på
arsenik och krom samt på förpackningar och sådant avfall som bränns eller
deponeras. Dessa inkomster bör användas för att sänka skatten på arbete.
Det kan ske på olika sätt, t.ex. genom sänkta arbetsgivaravgifter eller genom
sänkt moms på tjänsteproduktion.
Många här i kammaren applåderade Sveriges inträde i EU. Men vi skall
besinna att vi, om vi kommer med i EU, inte får lov att generellt sänka mer-
värdesskatten på tjänster. Det är något att tänka på under applådernas eko.
Jag vill säga till Ivar Franzén, som senare skall tala, att vi är fullt medvetna
om att en framgångsrik miljöeffekt kan minska inkomsterna. Det gör det
viktigt att ha ett mått av överväxling, eller skall man säga ett slags lätt fotar-
bete, som gör att en eroderande skattebas kan mötas med att finansieringen
flyttas till andra och nya områden i takt med att tidigare skattebaser försva-
gas och i takt med att miljön blir bättre.
Vi behöver besparingar för att få ordning på statsfinanserna. Men en för-
utsättning för att kunna åstadkomma dessa besparingar är en rättvis fördel-
ningspolitik. Att skära ner sociala förmåner och samtidigt ge skattefrihet för
aktieutdelningar, slopa förmögenhetsskatten och sänka bolagsskatten är ett
dubbelfel. Denna fördelningspolitiska syn gjorde att vi i Vänsterpartiet inte
kunde stödja det senaste förslaget om höjd bensinskatt. Vi kunde inte göra
det, när regeringen samtidigt med hjälp av Ny demokrati just slopade skat-
ten på aktieutdelningar och halverade reavinstskatten på aktier. Driver man
en sådan fördelningspolitik, är det omöjligt att skapa det folkliga stöd som
behövs för de uppoffringar för alla som en aktiv miljöpolitik kräver.
Skattehöjningar är nödvändiga om vi skall kunna minska underskottet.
Vänsterpartiet är faktiskt det enda parti i riksdagen som säger som det är i
skattefrågan. Det finns ju inga gratisluncher. Priset för välfärd heter skatter.
Priset måste höjas när underskotten är så stora som de nu är. Men skattehöj-
ningarna måste naturligtvis läggas ut efter bärkraft. Därför föreslår vi höjd
skatt på energi och miljö. Jag vet att vi i Vänsterpartiet egentligen inte är
ensamma om uppfattningen att energiskatten bör höjas. Jag tror inte att det
är svårt att få Bo Forslund och Ivar Franzén att säga att koldioxidskatten bör
höjas. Men däremot kan det ta längre tid att få dessa två ledamöter att rösta
på ett sådant sätt i kammaren.
Det har i denna kammare väckts motioner även från andra partier än
Vänsterpartiet, vilka går i rätt riktning. Karin Pilsäter och Siw Persson, båda
från Folkpartiet, har försökt sätta in denna fråga i ett internationellt perspek-
132
tiv i enlighet med Riokonferensen. Därför yrkar jag under mom. 2 bifall till
motion Jo689.
Mom. 7 gäller industrins energiskatter. Industrin har fått mycket kraftiga
skattesänkningar. Syftet har varit att förbättra konkurrensläget. Det är en
bra strävan, men ändamålet helgar inte alla medel. Det vet t.o.m. jesuiterna.
De skulle aldrig påstå att man kan tillgripa vilka medel som helst bara det
gäller ett bra ändamål. Att stimulera industrin med låga priser på el eller
andra energikällor är ingen uthållig väg till tillväxt, inte ens för industrin
själv. Det är riktigt att de svenska energiskatterna var höga, men priset in-
klusive skatt var internationellt sett inte högt tack vare de låga grundpri-
serna. Det är faktiskt priset som är det intressanta, inte skatten i sig.
Miljöskäl och resurshushållningsskäl talar för ett återställande av indu-
strins energiskatter. Det bör nu fattas ett beslut om att återställa energiskat-
teuttaget för industrin. I vår motion har vi anvisat en väg härför. Vi kan
också tänka oss andra metoder, t.ex. att höja koldioxidskatten. I sak finns
det en majoritet i denna kammare för en höjning. Socialdemokraterna säger
samma sak som Vänsterpartiet, men de gör det i form av ett särskilt ytt-
rande. Centerpartiets ledare säger i princip samma sak som Vänsterpartiet,
men han gör det i TV. Den enda skillnaden mellan dessa tre partier är att vi
i Vänsterpartiet yrkar på det vi säger. Det är i och för sig en väsentlig skill-
nad, men det borde vara rimligt att utnyttja den faktiska majoriteten.
Jag yrkar bifall till meningsyttringen under mom. 7.
Vi vet alla här att trafikområdet inte betalar de externa kostnaderna. Utan
att låsa mig eller partiet exakt för hur mycket och hur snabbt skatterna på
trafiken kan öka, kan jag konstatera att framför allt skatten på bensin och
koldioxid måste höjas under 1990-talet.
Under mom. 14 säger vi i Vänsterpartiet att vi vill ha en fordonsskatt diffe-
rentierad efter fordonets miljöklass. Jag skall erkänna att denna idé inte är
vår. Vi har lånat den från andra sidan Atlanten. Vi tror att det som bevisligen
fungerar i USA också kan fungera i Sverige. I går när jag reste hit fick jag
stöd för Vänsterpartiets uppfattning från Konsumentverkets ledning. I mor-
gondagens voteringar kommer troligen riksdagen att gå emot Vänsterpar-
tiets yrkanden. Men jag tror, Ivar Franzén, att riksdagen nästa år eller rent
av till hösten kommer att bifalla våra yrkanden. Eller gör Ivar Franzén någon
annan bedömning?
Vi har också givit ett annat alternativ, nämligen en växling från fordons-
skatt till drivmedelsskatt. Vi vet ju alla att ny teknik och nyare fordon är mer
miljöanpassade än äldre. Vi har sagt att man kan tänka sig en övergång från
fordonsskatt till drivmedelsskatt. Den tanken vill vi att riksdagen skall ställa
sig positiv till. Men det anser inte utskottet, som på s. 21 i betänkandet skri-
ver: ”Enligt utskottets mening finns det inte skäl att överväga att slopa for-
donsskatten.” Det är alltså utskottets ståndpunkt.
Men jag är inte ensam. Konsumentverkets generaldirektör Axel Edling
har samma uppfattning. I princip finns det två vägar att gå för att rejält sänka
utsläppen av koldioxid: att differentiera fordonsskatten eller att slopa den
och höja skatten på bränslet mycket kraftigt. Vi kan överväga båda alternati-
ven. Men Ivar Franzén kan tydligen inte det. Han skriver under på vad ut-
skottet säger på s. 21: ”Enligt utskottets mening finns det inte skäl att över-
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Indirekta skatter
133
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Indirekta skatter
134
väga att slopa fordonsskatten.” I andra fall brukar utskotten avstyrka yrkan-
den med hänvisning till pågående utredning. I detta fall avstyrker utskottet,
därför att utskottet anser sig veta mer än pågående utredning. Det är en ny
och originell vinkling.
Den sista punkt som jag skall ta upp gäller miljöklassning av drivmedel
under mom. 20. Naturvårdsverket fick i uppdrag att redovisa förslag till mil-
jöklassning av bensin. Naturvårdsverket har också redovisat ett förslag, som
har varit på remiss. Men ingenting händer från regeringens sida. Det finns
pesoner som säger att det beror på att man vill avvakta utvecklingen av EU.
Men det är inte tillfredsställande att industrin skall behöva gå före och driva
på en regering, som leds av ett miljöresursdepartement, vilket i sin tur leds
av ett centerstatsråd. Att industrin måste puffa på regeringen, Ivar Franzén,
är inte tillfredsställande. Det är ett ”understatement”. Därför bör riksdagen
snarast begära förslag från regeringen om en miljöklassning av bensin. Vi
från Vänsterpartiet har andra motionärer med oss. Vi har Karin Pilsäter och
Siw Persson från Folkpartiet och vi har Tuve Skånberg från Kristdemokra-
terna. Inte skall väl industrin, Ivar Franzén, behöva jaga på regeringen sär-
skilt mycket längre? Kan vi inte få en öppning i denna fråga? Det böljar ju
bli pinsamt för Centern.
Herr talman! Jag yrkar bifall till Vänsterpartiets meningsyttringar under
mom. 2, 7 och 20.
Anf. 144 IVAR FRANZÉN (c):
Herr talman! Bo Forslund ondgör sig över den konstruktiva handlings-
kraft som skatteutskottet har visat. Utskottsinitiativ skall användas spar-
samt, eftersom det begränsar den demokratiska prövningen, hävdar Bo
Forslund. Jag har självklart respekt för Bo Forslunds synpunkter. Men de
för initiativ nu aktuella ärendena är mer eller mindre en följetong i skatteut-
skottet och har mer än de flesta ärenden blivit föremål för en ingående de-
mokratisk prövning. Bo Forslunds kritik saknar således i det här fallet helt
och hållet saklig grund.
Det är tvärtom naturligt att skatteutskottet fullföljer det ärende som ut-
skottet har ägnat speciell uppmärksamhet åt under de senaste två åren. Ef-
tersom underlag fortfarande saknas för en långsiktig lösning av kraftvärme-
beskattningen är det viktigt att det nu ges rimlig tid att ta fram väl genomar-
betade förslag. Därför är skatteutskottets förslag, att tills vidare behålla
halva avdragsrätten för energiskatt på värmeproduktion i kraftvärmeverk,
en stabiliserande faktor under utredningstiden. Jag vet att Bo Forslund i sak
delar min uppfattning.
Samma förhållande gäller schabloniseringen av skattekompensationen vid
värmeverkens värmeleveranser till industrin. Socialdemokraterna tycker
som regeringspartierna och har vid flera tillfällen varit med om att göra utta-
landen om att dessa problem snarast måste lösas. Trots att en bra lösning
serveras säger man nej. Socialdemokraterna har under våren alltmer lämnat
sakpolitiken. De ägnar sig alltmer åt taktiskt rävspel, eller valtaktik. Det är
inte smickrande för ett stort parti som under långa perioder har varit statsbä-
rande.
Värmeverksföreningen uttalar sig klart positivt om de förslag som riksda-
gen nu kommer att fatta beslut om. De här förslagen är utomordentligt väl
förankrade i verkligheten.
När det gäller att skydda råtalloljan som industriråvara har Socialdemo-
kraterna under förarbetet varit pådrivande. Men när det är dags för beslut
säger man nej. Under fyra fem år har olika regeringar försökt lösa denna
delikata fråga. Många motioner har väckts. Både skatteutskottet och nä-
ringsutskottet har gjort beställningar såväl till den nuvarande regeringen
som till tidigare regeringar. Alla som har haft intresse för frågan har vid olika
tillfällen kunnat säga sin mening. Den lösning som skatteutskottet nu före-
slår är en logisk komplettering till den schabloniserade skattekompensatio-
nen beträffande värmeverkens värmeleveranser till industrin.
Bo Forslund, känns det inte fel att rösta nej till saker som man tycker är
bra och som man vet att det är angeläget att få genomföra?
Skatteutskottet föreslår i ett tillkännagivande att taket om 1,2 % för uttag
av energiskatt från kalk- och cementindustrin samt från stålindustrin bibe-
hålls även under 1995. Det är viktigt att industrin redan nu får besked. Skat-
teutskottet har i denna fråga inte kunnat anvisa en fullgod finansiering. Det
är därför som skatteutskottet stannar vid ett tillkännagivande.
I övriga delar är skatteutskottets förslag fullt ut finansierade. Socialdemo-
kraternas kritik är också på den punkten helt och hållet osaklig.
Socialdemokraterna har vid ett par tillfällen varit med och uttalat sig för
produktionsstöd till vindkraften och stått bakom beställningar till regeringen
avseende ”miljöbonus” eller motsvarande. Nu när ett konkret förslag läggs
fram som väl överensstämmer med vad som tidigare har diskuterats i skatte-
utskottet säger Socialdemokraterna nej. I denna fråga är Socialdemokra-
terna helt ensamma om att göra ett avigt ställningstagande. Såväl Ny demo-
krati som Vänstern har använt sunda förnuftet och har då självklart hamnat
på samma linje som regeringspartierna.
Jag vill hävda att den konstruktion som det här förslaget har fått är mycket
stabil, lätt att administrera och långt bättre än direkta bidrag, som i så fall
skulle samfungera med en partiell befrielse från elskatt. Nu har vi fått ett
system som helt samverkar och som täcker hela området. Vi slipper en rad
praktiska problem på det här sättet.
Låt mig helt kort också få säga att förslagens miljöeffekter är klart posi-
tiva. Förslagen främjar på flera sätt en ökad användning av förnybar energi
och en effektivare energianvändning. Även på den punkten är Socialdemo-
kraternas kritik felaktig. Kritiken saknar grund.
Det skulle ha glatt mig mycket om alla partier i utskottet hade stått för
vad de i sak anser är riktigt och vi därmed hade varit ett enigt utskott. Jag
har på olika sätt sökt verka för detta. Tyvärr har Socialdemokraterna låst
sig. Detta beklagar jag verkligen. Däremot vet vi med säkerhet att den rege-
ring som tillträder i höst behöver allt det stöd som denna riksdags konstruk-
tiva och sakliga beslut utgör.
Socialdemokraterna bör inte helt utesluta möjligheten till valvinst. Det
kan ju faktiskt hända att de vinner valet - även om jag inte tror att det blir
så. Om man då samtidigt har Sveriges bästa för ögonen borde man redan nu
vara med och skapa bästa möjliga förutsättningar för en kommande rege-
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Indirekta skatter
135
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Indirekta skatter
ring. Det är detta som är ansvarstagande. Det är detta som är statsmanna-
skap.
Jag har många gånger under de 15 år som jag arbetat i riksdagen upplevt
att socialdemokrater varit beredda att ta ansvar och att stå för sin sak. Därför
blir jag så besviken när stabila och kunniga socialdemokrater helt överger
den här gamla gedigna stilen.
Det bör noteras att det när det gäller att ge växthusnäringen ett års för-
längning av nu gällande energiskatteregler är ett enigt utskott som står
bakom detta beslut. Det är ju alltid något.
Jag vill kort kommentera ytterligare några ärenden. Socialdemokraterna
vill ha en avgift om 2 kr per kilo fosfor respektive kväve i handelsgödsel. Vad
Socialdemokraterna tycks glömma bort är det lägre spannmålspriset, som
gör att balanspunkten för marginalkostnad/intäkt vid användning av han-
delsgödsel, även utan dessa avgifter, i dag är lägre än som var fallet för några
år sedan. Vi har alltså utan avgift en fullgod miljöstyrning. Om vi ligger allt-
för mycket under vad som är optimal gödsling försvagas grödan. Dessutom
ökar risken för näringsläckage snarare än minskar. I detta fall tror jag att
Socialdemokraternas ställningstagande beror på kunskapsbrist. Jag står där-
för till tjänst med litet faktaupplysning så att Socialdemokraterna får en
chans att ändra sig.
I stort sett samma argumentering som för handelsgödsel gäller för miljöav-
gifter på växtskyddsmedel. Användningen av växtskyddsmedel har mer än
halverats det senaste året. Totala kostnaden för växtskyddsmedel i förhål-
lande till produktpriserna ger en kraftfull styrning mot en minimering av an-
vändningen av växtskyddsmedel. Att belasta svenskt jordbruk med ytterli-
gare 400 miljoner, som socialdemokraterna vill, skulle ge näringen svåra
ekonomiska problem men inga positiva miljöeffekter. Skall avgifter över hu-
vud taget övervägas måste de i sin helhet återföras till jordbruksnäringen.
Att genom dessa avgifter förstärka statskassan är helt orealistiskt.
Såväl Ny demokrati som Vänstern har reservationer respektive menings-
yttringar som är väl värda att kommentera, men min tid räcker inte till det.
Jag vill göra några mycket korta kommentarer till Lars Bäckström.
Miljöklassning av bensin lär komma. Det kan faktiskt vara rätt bra att
företagen ligger litet före med utvecklingen, så att det blir provade produk-
ter vi får ut på marknaden. Det är faktiskt inget negativt i att bolagen jobbar
litet före.
Jag är litet konfunderad, Lars Bäckström, över att det inte gick att rösta
för indexreglering av bensinskatten för att den sammanföll med vissa andra
förslag. De förslagen är nu genomförda. Nu går det alltså jättebra att lägga
fram förslag om bensinskattehöjningar. Logiken är inte övertygande, det
måste jag säga.
Det har ett flertal gånger i utredningar och utskott övervägts om man
skulle ändra från fordonsskatt til) drivmedelsskatt. Det är ett övervägt utta-
lande som utskottet gör.
Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till hemställan i skatteutskottets
betänkande nr 34.
136
Anf. 145 BO FORSLUND (s) replik:
Herr talman! Helt uppenbart har jag verkligen trampat på en öm tå, efter-
som Ivar Franzén tar i så att han nästan stammar. Men jag vidhåller ändå,
Ivar Franzén, att utskottsmajoritetens hantering av dessa frågor är anmärk-
ningsvärd.
Nära nog hälften av utskottsledamöterna har icke på något sätt beretts
möjlighet att granska de framlagda förslagen. Eftersom de här frågorna an-
ses så solklara från utskottsmajoritetens sida återkommer jag, Ivar Franzén,
till frågan: Varför har regeringen varit förhindrad att skriva en proposition
rörande de här frågorna, när allt verkar så enkelt, så bra och så billigt? Nej,
Ivar Franzén, jag tycker att Ivar Franzén skall komma fram med bevis. Det
finns många oklarheter i de här frågorna, och regeringen är givetvis utomor-
dentligt splittrad.
Sedan säger Ivar Franzén att jag ondgör mig över utskottsmajoritetens
konstruktiva handlingskraft och att kritiken helt saknar grund. Men det finns
ändå ingen klar dokumentation över finansieringen. Ivar Franzén får säga
hur mycket han vill om att den finns. Jag litar inte på Ivar Franzén på den
punkten. Det finns ingen klar dokumentation när det gäller miljöeffekterna.
Vi socialdemokrater är också medvetna om att vi bör och skall vidta åtgär-
der. Men då vill vi ha ett underlag, så att vi kan göra ett seriöst ställningsta-
gande. Jag vill därför ställa frågan till Ivar Franzén: När det gäller metallur-
gi-, cement- och kalkindustrierna skall vi vänta till hösten enligt utskottsma-
joriteten, varför ger ni inte besked nu på den punkten? Det här är också
mycket viktiga verksamhetsområden. Vi vet att just de verksamheterna har
betydande svårigheter.
Till sist, Ivar Franzén, förs en socialdemokratisk energipolitik minsann
med ansvar. Vi socialdemokrater står också för våra förslag. Det är det som
är skillnaden i det här fallet. De bygger på ett redovisat faktaunderlag, vilket
vi icke har haft någon möjlighet att bygga vårt ställningstagande på.
Anf. 146 IVAR FRANZÉN (c) replik:
Herr talman! Utskottets prestation att lösa en rad ganska knepiga frågor
på ett konstruktivt sätt som också har väckt uppskattning på marknaden kan
möjligtvis vara anmärkningsvärt. Men i övriga delar menar jag att Bo Fors-
lund är ute i helt fel ärende.
Finansieringen är verklighetsförankrad. Det vet Bo Forslund. När det gäl-
ler kraftvärmebeskattningen är den del vi har genomfört väl dokumenterad.
Däremot är det mycket osäkert om den del som vi låter vara ger någon vinst.
Man kan inte gärna komma närmare ett praktiskt handlande än att försöka
att se verkligheten som den är, samtidigt som man tar vara på alla de kunska-
per som finns.
Bo Forslund, det är helt uppenbart att såväl förändringen när det gäller
kraftvärmebeskattningen som framför allt schabloniseringen av skadekom-
pensationen för värmeleveranser till industrin ger en ökad användning av
biobränsle. Jag tror inte att någon här i kammaren är tveksam till att detta
är en positiv miljöeffekt. Därför blir det en positiv sysselsättningseffekt och
en positiv effekt på bytesbalansen. Att vindkraften stimuleras genom att vi
nu genomför en åtgärd som vi under tre år har arbetat för är också en positiv
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Indirekta skatter
137
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Indirekta skatter
138
miljöeffekt. Det är alltså så långt ifrån sanning och verklighet som man kan
komma när Bo Forslund hävdar att det inte förekommer dokumenterade po-
sitiva miljöeffekter. Självklart finns det sådana.
Vi har valt att göra ett bestämt tillkännagivande av vad som gäller 1995,
en fortsatt begränsning av energiskatteuttaget på kalk-, cement- och stål-
industrierna. Det är vad vi kunnat åstadkomma nu. Självklart hade vi gärna
sett att vi klarat finansieringen också. Vi var mycket nära, men misslyckades.
Vi erkänner att vi där inte har nått riktigt ända fram. Men det är ett mycket
klart besked till industrin om vad som kommer att gälla.
Anf. 147 BO FORSLUND (s) replik:
Herr talman! Vi är beredda att vara med och lösa en rad av de här proble-
men, Ivar Franzén. Men, som jag sade i mitt första inlägg, har vi också rätt
att kräva att få se helheten av den dokumentation och det underlag som gi-
vetvis bör ligga till grund för ett riksdagsbeslut - inte det plotter som Ivar
Franzén här har redovisat.
Ge mig ändå svar på frågan som jag ställde om metallurgi-, cement- och
kalkindustriema. Varför kunde ni inte plocka med det, eftersom det också
är mycket angelägna frågor? Dem skjuter man upp. Vi menar att regeringen
har haft möjligheter att lägga fram en proposition, därför att det har funnits
god tid att göra det. Ge ett besked på den punkten, Ivar Franzén!
Anf. 148 IVAR FRANZÉN (c) replik:
Herr talman! Först vill jag poängtera att jag tycker att vi gjorde ärliga för-
sök att så långt det var möjligt ge er information under ärendets gång. Det
fanns i varje fall från min sida icke någon annan ambition än att ni som oppo-
sitionsparti skulle ha den information som vi hade, och därefter skulle vi göra
upp detta.
Jag tycker att det finns en angelägen styrka i en samlad riksdag, särskilt
när Sverige är i en krissituation. Man har satt ett mycket högt pris på att nå
samförståndslösningar. När vi i sak är överens tror jag att de flesta förstår
att man blir litet besviken om vi inte lyckas komma fram till ett enigt beslut.
Jag har redan tidigare sagt att vi när det gällde industrin valde ett tillkän-
nagivande, som vi anser är ett klart besked till industrin. Vi hade inte finan-
sieringen helt klar. Därför kunde vi inte gå till ett beslut. Jag tycker också
att det är riktigt att man när man kommer till korta erkänner det. I huvudsak
har vi nått ett mycket gott resultat. Jag är glad å skatteutskottets vägnar att
vi har visat att vi har förmågan att fatta konstruktiva, förnuftiga och hållbara
beslut.
Med dessa ord vill jag passa på att tacka Bo Forslund inte bara för den här
debatten utan också för ett mycket - i de flesta fall - konstruktivt och triv-
samt samarbete i skatteutskottet. Jag har inte varit där mer än tre år, men
det har varit tre mycket värdefulla och trivsamma år.
Anf. 149 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Ivar Franzén tyckte att mitt resonemang om bensinskatten
haltar. Det gör det. Haltar gör det när man inte rikigt kan göra det man vill.
Jag vill höja skatten på bensin. Men det går inte för mig att lägga ökade skat-
tebördor på låginkomsttagare - t.ex. på de vänner jag har i glesbygden i
Värmland och Dalarna. Jag kan inte möta deras ögon och samtidigt slopa
förmögenhetsskatten, skatten på aktieutdelningar, och finansiera det med
höjd bensinskatt. En debatt om det vid köksborden i stugorna på landsbyg-
den vill jag inte ha. Ivar Franzén tycker att han kan ta den, men det är hans
bedömning.
Vi vill höja skatten på bensin - det har vi sagt flera gånger - men göra det
i ett fördelningspolitiskt riktigt sammanhang.
Ivar Franzén säger att det lär komma ett förslag om miljöklassning på driv-
medelssidan. ”Lär komma”, när? Möjligheterna är väl uttömda för denna
vår, såvitt jag förstår. Är det någon gång till hösten? Det liknar litet grand
historien om skräddaren: Det blir färdigt på måndag. Till hösten vet man
ingenting om vem som sitter i kanslihuset. Det här skulle ha varit gjort för
länge sedan. Ivar Franzén säger att det väl är bra om industrin kan driva på
ibland. Det är kanske bra. Det är inte svårt, Ivar Franzén, att komma före
den här regeringen. Det är nästan omöjligt för industrin att komma efter.
Det klarar den inte heller. Men det är inte rimligt att industrin skall behöva
få de extra kostnader som detta innebär. Ivar Franzén: När är ”lär komma”?
Ivar Franzén säger att industrin ibland tvingas gå före. Men ni gör allt för
att minska på omvandlingstrycket på miljösidan. 1992 var skatten på olja
som bränsle i industrin 1 260 kr per kubikmeter, år 1993 230 kr. Det innebär
en sänkning med 82 % genom regeringens försorg. För kol betalade man ti-
digare 850 kr per ton. Nu är den skatten nere i 200 kr per ton - en sänkning
med 76 %. Det är inte svårt att komma före en sådan regering, Ivar Franzén.
Anf. 150 IVAR FRANZÉN (c) replik:
Herr talman! Det är inte brukligt att vi i riksdagen i detalj redovisar när
regeringen gör det ena eller det andra. Men enligt den information jag har
behöver Lars Bäckström inte vänta till hösten.
I fråga om bensinskatten vill jag ha en liten sakupplysning. Lars Bäck-
ström har inte samma uppfattning som regeringen om skattesänkningarna -
de var ett hinder förr. Nu är de genomförda. Jag ser inte någon direkt balan-
serande koppling i detta betänkande till någonting annat, men det är möjligt
att jag läst det för dåligt. Konsekvenserna är redan tagna. Någon förändring
tycker jag mig inte se i Lars Bäckströms yrkande. Detta är trots allt en detalj.
Vår industri är beroende av att få konkurrera på lika villkor. Det är egent-
ligen kärnan i problemställningen. Just nu när kronan är ganska svag och
konkurrenskraften mycket god är vi kanske ännu mer beroende av produkti-
vitetsökningen i industrin.
I ett längre pespektiv är det inte möjligt att ha så särskilt mycket annor-
lunda energiskatter för den svenska industrin än för den industri som man
skall konkurrera med. Vi har i detta betänkande genom förslag om schablo-
niseringen av skattekompensationen vid värmeleverans till industrin undan-
röjt en del av den frestelse för ökad oljeanvändning som finns i skattesyste-
met. Visst har vi varit uppmärksamma på detta. Men jag tror att det är väl-
digt farligt att tänka bort vår möjlighet att klara den ekonomiska krisen och
åter bli ett land som är ekonomiskt starkt. Det hänger mycket på att vi har
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Indirekta skatter
139
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Indirekta skatter
140
en industri som kan konkurrera med omvärlden och som kan utvecklas. Det
tror jag också Lars Bäckström är medveten om.
Anf. 151 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:
Herr talman! På den punkten är vi fullständigt överens, Ivar Franzén. Vi
behöver nästan desperat en reindustrialisering av Sverige. Jag är fullständigt
ense med Ivar Franzén om det. Då behöver industrin i Sverige ha likvärdiga
konkurrensvillkor och ungefär samma vinstnivåer som omvärlden. Det är
inget fel om man har högre vinstnivåer än omvärlden. Det är bara bra. Men
det skall inte grundas på en låg energibeskattning. Tvärtom bör det grundas
på en ganska hög energibeskattning för att hålla intresset uppe för omvand-
lingen.
Vi behöver vara i frontlinjen när det gäller att vara resurssnåla och energi-
snåla. Vad som har hänt sedan man gjorde förändringen från regeringens
sida är att den totala användningen av fossila bränslen i indutrin inte längre
minskar, utan den ökar. Det är dåligt för miljön, dåligt för industrins om-
vandling. Det vet Ivar Franzén. Där är jag överens med Centerns partile-
dare. Det är säkert Ivar Franzén också, jag kan inte tänka mig något annat.
Vi är överens med socialdemokraterna - det kan vi läsa i deras yttrande.
Industrin har nu fått devalvering, produktivitetsökning, återhållsamma lö-
neavtal, sänkta arbetsgivaravgifter och sänkta skatter på inkomst- och för-
mögenhetssidan. Den skall inte få allt. Politik är ju att i någon mån välja
mellan olika saker, inte att ge en part allt. Man kan inte sitta i riksdagsrestau-
rangen Strömmen och till middag få allt. Det blir inte bra; det inses av alla.
Därför borde vi, Ivar Franzén, kunna enas på denna punkt. Vi måste skärpa
t.ex. koldioxidskatteuttaget i industrin.
Jag vet att Ivar Franzén skall lämna riksdagen. Det beklagar jag, därför
att jag tror att vi ganska snart skulle komma överens i denna fråga och till-
sammans med Centern och Socialdemokraterna till hösten bilda majoritet.
Det kanske rent av blir svårare att få fram en vettig beskattning av industrin
nu när Ivar Franzén lämnar riksdagen. Det beklagar jag i så fall. Men det
kommer säkert någon god ersättare - eller hur - som Ivar Franzén kommer
att driva på så att vi får en uthållig utveckling på industrin?
Anf. 152 IVAR FRANZÉN (c) replik:
Herr talman! Centern har alltid haft duktiga riksdagsmän, så det kommer
säkert en god ersättare.
Denna regering har faktiskt fattat beslut om utredning om skatteväxling.
Vi har i dag en beställning på en utredning för att se över energiskatterna
mera långsiktigt.
Det finns anledning att ta en viss tid på sig och fundera över om man kan
åstadkomma både styrning och konkurrensneutralitet. Det tror jag är vik-
tigt. Men det går inte att bara säga att vi skall höja koldioxidskatten. Det är
kanske inte den slutliga och den allra bästa lösningen.
Sedan är det klart att man inte kan få allt. Jag skulle då och då behöva
välja bort halva middagen för att kunna vara i den form som jag borde vara.
Visst kan man bli övergödd. Jag är också medveten om att industrin hela
tiden måste ha ett omvandlingstryck på sig. Industrin skall ha konkurrens-
kraft, men den skall också tvingas jobba för denna. Den balansen kan vi nog
också vara ganska överens om.
I och för sig finns det mycket av samstämmighet mellan regeringspartierna
och oppositionen. Vad jag nu egentligen efterlyser är sakskäl. Därmed finns
det goda förutsättningar inför framtiden. Det vore allra bäst om den nuva-
rande regeringen får fortsätta, men också oppositionen måste ta sitt fulla an-
svar.
Jag vill också rikta ett tack till Lars Bäckström. Det är alltid roligt att de-
battera med honom.
Anf. 153 KARL-GÖSTA SVENSON (m):
Herr talman! Det är ett stort antal ledamöter i skatteutskottet som har
beslutat att inte kandidera i årets val. Två av dessa har debatterat livligt här
i kväll, nämligen Bo Forslund och Ivar Franzén. Eftersom jag på goda grun-
der bedömer att detta var Ivar Franzéns sista debatt som regeringspartiernas
företrädare i skatteutskottet, vill jag ta tillfället i akt och säga några ord.
Jag vill till Bo Forslund rikta ett stort tack för ett mycket fint samarbete i
skatteutskottet. Bo Forslund har på ett föredömligt sätt bidragit till den goda
anda som råder i utskottet. Han har alltid varit öppen för konstruktiva sam-
tal över blockgränserna.
Jag har haft och har förmånen att leda en borgerlig grupp i skatteutskottet
där Ivar Franzén är en av medlemmarna. Han har med sin kunskap och erfa-
renhet och med sin goda förmåga till nytänkande bidragit till framtidsinrik-
tade konstruktiva lösningar. Vi har just diskuterat ett av våra förslag som har
förhandlats fram i den borgerliga skattegruppen. Tack, Ivar Franzén, för ett
fint samarbete. Jag hoppas att vi kan fortsätta att odla den vänskap som har
vuxit sig starkare under denna mandatperiod.
Avslutningsvis vill jag föreslå mina riksdagskolleger - det är inte så många
här, men ändå - att vi med en kraftig applåd visar vår uppskattning för Bo
Forslund och Ivar Franzén.
(Applåder)
Anf. 154 BO FORSLUND (s):
Herr talman! Det är litet vemodigt att lämna skatteutskottet, därom råder
inga tvivel. Det har många gånger funnits olika uppfattningar, men det har
alltid rått en utomordentligt god sämja i detta förträffliga utskott. Jag vill
tacka Ivar Franzén och övriga utskottskamrater för en mycket stimulerande
period i mitt liv.
Jag hoppas, kära vänner, att vi med tiden får ses i Veteranföreningen och
påminna varandra om hur bra det var förr. Tack skall ni ha.
Anf. 155 IVAR FRANZÉN (c):
Herr talman! Jag vill tacka för de vänliga orden, och jag vill också rikta
ett varmt tack till alla kamrater i skatteutskottet. Jag var ju nybörjare när
jag för tre år sedan kom till skatteutskottet. Skatter har inte varit mitt spe-
cialämne. Men arbetet har varit mycket stimulerande, och kamratskapet har
varit gott. Framför allt har det rått en öppenhet som jag uppskattar mycket.
Tack skall ni ha.
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Indirekta skatter
141
|
Prot. 1993/94:102 4 maj 1994 |
Överläggningen var härmed avslutad. |
|
Fråga om med- |
12 § Fråga om medgivande enligt 4 kap. 8 § första stycket regerings- |
|
Rasistisk |
Föredrogs Anf. 156 THAGE G PETERSON (s): Herr talman! Riksdagen har att fatta ett beslut i ett ovanligt ärende. Re- Ett enigt konstitutionsutskott har konstaterat att den gärning som avses Utskottet föreslår därför riksdagen att lämna regionåklagarmyndighetens Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan. Överläggningen var härmed avslutad. (Beslut skulle fattas den 5 maj.) 13 § Rasistisk brottslighet Föredrogs Anf. 157 KARL GUSTAF SJÖDIN (nyd): Herr talman! Justitieutskottets betänkande nr 13 handlar om rasistisk Ny demokrati har i motioner föreslagit förbud mot rasistiska organisatio- Regeringen vill inte genomföra det förslag till nya straffbestämmelser för |
|
142 |
Utredningen för åtgärder mot etnisk diskriminering, EDU. |
EDU har utförligt motiverat sitt förslag, som har fått ett blandat motta-
gande. Förslaget har tillstyrkts av bl.a. Rikspolisstyrelsen, Brottsförebyg-
gande rådet, Diskrimineringsombudsmannen, Svenska Röda korset och
Svenska flyktingrådet.
Kritiken mot förslaget har i allt väsentligt gått ut på att det inte skulle före-
ligga behov av de föreslagna straffbestämmelserna och att det inte skulle
möta några svårigheter att utforma en lagtext med den precision som legali-
tetsprincipen kräver.
EDU har utförligt redovisat att det finns behov av lagstiftning. De före-
slagna lagtexterna torde inte bli svårare att tillämpa än annan lagtext. Tex-
terna är tillräckligt preciserade och begripliga för allmänheten.
Det föreligger sålunda inga bärande principiella invändningar mot EDU:s
förslag till straffbestämmelser. Ny demokrati anser att EDU:s förslag i den
delen bör genomföras.
EDU lade också fram ett förslag till straffskärpningsregler som regeringen
emellertid delvis har förändrat.
Herr talman! Ny demokrati vill inte motsätta sig regeringens förslag i det
avseendet, trots att lagstiftningen kan te sig onödig, då ju redan nuvarande
straffmätningsregler inrymmer möjligheter till straffskärpning vid brottslig-
het med rasistiskt motiv. Men det finns betänkligheter mot att utvidga den
lagstiftning som redan finns. Så här skriver regeringen i sin proposition:
De diskriminerande motiv som bestämmelsen således bör vara tillämplig
på torde i och för sig oftast föreligga i det fall då brottsligheten riktar sig
mot minoritetsgrupper. I detta sammanhang förtjänar dock att anmärkas att
bestämmelsen naturligtvis bör vara tillämplig också vid andra brott som be-
gås med diskriminerande motiv.
Vad nu har sagts betyder att bestämmelsen kan vara tillämplig, inte bara
när exempelvis svenskar ger sig på invandrare utan också i den motsatta si-
tuationen, alltså när en person med utländskt ursprung angriper några just
därför att de är svenskar.
Också i fall då både gärningsmännen och brottsoffren är invandrare kan
bestämmelsen vara tillämplig.
Jag vet inte varför regeringen gör denna bedömning. Jag har talat med
lagmän som har sysslat med sådana här saker både i tingsrätt och i hovrätt,
och de säger att det strider mot grundlagen. Där är det entydigt att etniska
minoriteter har företräde, och det innebär att den här lagstiftningen kan få
en verkan som är precis motsatt den avsedda.
Riksåklagaren har avlämnat ett yttrande, där han säger så här:
”En reglering som den föreslagna skulle alltså enligt min mening vara ett
olyckligt ingrepp i den nyligen genomförda och väl genomtänkta lagstift-
ningen om straffmätning och påföljdsval. Till detta kommer att jag inte kan
se att regeln skulle kunna medföra någon egentlig förändring av vad som
redan gäller. De regler som finns ger fullt tillräckliga möjligheter att vid lag-
föringen ta hänsyn till rasistiska inslag i brottsligheten. Det gäller också de
exempel som tas upp i betänkandet. Den som klottrar rasistiska tillmålen på
annans egendom torde i allmänhet böra dömas inte bara för skadegörelse
utan också för hets mot folkgrupp. Det är också enligt min mening närmast
självklart att den som genom stölder försöker trakassera en särskild grupp
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Rasistisk
brottslighet
143
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Rasistisk
brottslighet
144
människor - det må vara en etnisk minoritet eller en annan grupp - blir
strängare bedömd än den ”gråtjuv’ som stjäl utan några sådana biavsikter.
Likaså följer av gällande rätt att ett misshandelsbrott som framstår som sär-
skilt hotfullt på grund av gärningsmannens uppträdande i samband med
misshandeln - rasistiska tillmålen eller andra hotfulla uttalanden - bedöms
särskilt strängt.
Ett skäl för förslaget är enligt utredningen att den nya regeln skulle kunna
förstärka de antirasistiska signalerna från lagstiftaren. Som jag redan tidi-
gare varit inne på råder det ingen tvekan om med vilken avsky den svenska
riksdagen ser på alla former av rasism. De antirasistiska signaler som den
svenska lagstiftaren kan sägas sända ut är således de starkast tänkbara. Att
i nu aktuellt sammanhang införa särskilda regler för att förstärka dessa signa-
ler är enligt min mening en överloppsgärning.”
Detta säger landets riksåklagare, med erfarenhet av och insyn i vad som
händer i olika åklagarkammare.
Vad är det här fråga om? Jo, ren populism från ett litet parti i regeringen
som hela tiden tycks ha dåligt samvete i dessa frågor. Men i ivern att åstad-
komma något bäddar man för en ökad främlingsfientlighet. Vi har en rätts-
praxis som säger att alla bör vara lika inför lagen. En sådan här lagstiftning
gör att alla inte är lika inför lagen.
Herr talman! I en motion, 1992/93:Sf631, har vi tagit upp frågan om den
omvända rasismen, dvs. att brottslingar av utländsk härkomst behandlas
jämförelsevis välvilligare av svenska domstolar än vad brottets svårighets-
grad skulle ha medfört om det varit en svensk gärningsman. Det finns många
exempel på detta. Att så är fallet är en följd av en allmänt utbredd flathet
och en välvilja men också av ogrundade skuldkänslor gentemot utlänningar.
Detta är i grunden en diskriminering, av somliga kanske kallad positiv diskri-
minering.
Herr talman! Det krävs emellertid ett klargörande av motiven till det lag-
förslag som ligger på riksdagens bord. Det finns, som jag tidigare nämnt, en
påtaglig risk för att utländska och svenska förövare inte kommer att bedö-
mas lika när omständigheterna i övrigt är desamma. Domstolarna kan
komma att anse det mera straffvärt när svenskar begår brott med rasistiska
motiv än när utlänningar/invandrare gör det. Det är angeläget att klargöra
att lika behandling av gärningsmän av olika härkomst är en nödvändig förut-
sättning för denna lagstiftning.
Med detta vill jag, herr talman, slutligen yrka bifall till reservationerna 1
och 2 vid detta betänkande.
Anf. 158 BIRGIT HENRIKSSON (m):
Herr talman! Justitieutskottets betänkande nr 13 behandlar den del av re-
geringens proposition 1993/94:101 som heter Åtgärder mot rasistisk brotts-
lighet och etnisk diskriminering i arbetslivet. Vi tar upp det som direkt berör
vårt område, nämligen rasistisk brottslighet.
Vi har också i utskottet behandlat ett antal motioner som väckts under
allmänna motionstiden, liksom de motionsyrkanden som ställts med anled-
ning av propositionen, och även ett motionsyrkande med anledning av rege-
ringens skrivelse 1992/93:157 angående invandrar- och flyktingpolitiken.
Jag ville, herr talman, ge den här bakgrunden eftersom propositionen och
motionerna är uppdelade på flera utskott och följaktligen även flera betän-
kanden.
Den svenska lagstiftningen innehåller inte något direkt förbud mot att
bilda organisationer eller att delta i organisationer som ägnar sig åt rasistisk
verksamhet. Man kan inte heller med tvång upplösa en sådan organisation.
Däremot - och det är viktigt att påpeka - är sådana organisationers möjlig-
heter att verka starkt begränsade. I stort sett varje annan yttring av rasism
eller etnisk diskriminering är förbjuden.
11 kap. 2 § regeringsformen slås fast att den offentliga makten skall utövas
med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans
frihet och värdighet, liksom att etniska, språkliga och religiösa minoriteters
möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv bör
främjas.
I 2 kap. 15 § sägs att lag eller annan föreskrift inte får innebära att någon
medborgare missgynnas därför att han med hänsyn till ras, hudfärg eller et-
niskt ursprung tillhör en minoritet.
I 2 kap. 20 § stadgas att utlänning här i riket är likställd med svensk med-
borgare i fråga om skydd mot missgynnande på grund av ras, hudfärg eller
etniskt ursprung.
Förutom dessa grundläggande bestämmelser finns det en rad straffstad-
ganden i brottsbalken som direkt eller indirekt tar sikte på handlingar eller
yttringar som är rasistiska eller diskriminerande på annat sätt. Dessa be-
stämmelser är tillämpliga även när brottsligheten ingår som ett led i en orga-
niserad verksamhet.
Bestämmelsen om hets mot folkgrupp, 16 kap. 8 § brottsbalken, är t.ex.
av central betydelse i den svenska lagstiftningen mot rasism. Jag tänker här
citera en del direkt ur Justitieutskottets betänkande på s. 5:
”Den brottsliga gärningen består i att någon i ett uttalande eller annat
meddelande som sprids, hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller
annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt
eller etniskt ursprung eller trosbekännelse. Straffet är fängelse i högst två år
eller, om brottet är ringa, böter. Det är enligt bestämmelsen straffbart såväl
att göra ett uttalande som att sprida vad man hört av någon annan. Bestäm-
melsen omfattar inte endast muntlig och skriftlig framställning utan även
t.ex. framställning i bild som inte kan anses som skrift samt åtbörder.”
En motsvarande bestämmelse om hets mot folkgrupp finns för övrigt även
i tryckfrihetsförordningen. Gärningen är således straffbelagd även när den
begås i tryckt skrift. Det är numera tillräckligt för straffbarhet att ett hot eller
ett uttalande av aktuellt slag över huvud taget sprids.
Herr talman! Jag tror att det kan vara ganska nyttigt att på detta sätt få en
relativt samlad bild av vad som faktiskt redan har gjorts. Nu föreslår rege-
ringen att ytterligare en straffskärpningsgrund införs som ny punkt 7 i 29
kap. 2 § brottsbalken. Detta är också redovisat i betänkandet. Den skall om-
fatta fall där ett motiv för brottet har varit att kränka en person, en folkgrupp
eller en annan sådan grupp av personer på grund av ras, hudfärg, nationellt
eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller annan liknande omständighet.
I ett par motioner begärs nu att en särskild straffskärpningsbestämmelse
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Rasistisk
brottslighet
145
10 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 102
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Rasistisk
brottslighet
146
införs i brottsbalken för fall där det funnits rasistiska motiv för brott. Utskot-
tet delar här i alla delar regeringens mening, dvs. att det inte råder någon
tvekan om att brott med rasistiska och liknande motiv har ett särskilt högt
straffvärde och att de möjligheter som behövs för att beakta detta vid straff-
värdebedömningen redan finns.
I sin första reservation uttrycker Karl Gustaf Sjödin oro för s.k. omvänd
diskriminering, dvs. att man skulle behandla tilltalade av utländsk härkomst
mer välvilligt än svenska tilltalade. Jag delar inte hans farhågor. I propositio-
nen behandlas ju också frågan om s.k. omvänd diskriminering. Jag tycker
att det där uttalas klart att straffskärpningsbestämmelserna gäller alla fall,
alltså även när personer med utländskt ursprung ger sig på svenskar.
Utskottet delar inte heller de farhågor Karl Gustaf Sjödin framför i sin
andra reservation. Vi anser att de bestämmelser som finns är tillräckligt
klara och tydliga.
I den tredje reservationen begärs förbud för vissa organisationers verk-
samhet. Utskottet har för övrigt varit enigt när det gäller avslag, eftersom
föreningsfrihet och yttrandefrihet är mycket tunga inslag i vår svenska demo-
krati.
Jag yrkar därför, herr talman, avslag på samtliga reservationer och bifall
till hemställan i sin helhet.
Anf. 159 KARL GUSTAF SJÖDIN (nyd) replik:
Herr talman! Vår begäran att man skall förbjuda rasistiska organisationer
görs ju mot den bakgrunden att Sverige faktiskt 1971 ratificerade den FN-
konvention där det sägs att staterna är skyldiga att med alla lämpliga medel,
däribland lagstiftning, göra slut på rasdiskriminering i alla dess former och
uttryck.
Sverige gör en egen tolkning när man anser att man fullgör konventions-
åtagandena. Det må så vara.
När det gäller olika länders sätt att fullgöra konventionsåtagandena kriti-
serar Sverige exempelvis samtidigt Holland för att inte leva upp till bestäm-
melserna i den allmänna narkotikakonventionen från 1961 och psykotrop-
konventionen från 1971 vad beträffar narkotikan.
Sverige har faktiskt nästan satt i system att inte följa de konventionsåta-
ganden man har gjort.
Den 7 maj i fjol hade jag en interpellationsdebatt med Reidunn Laurén.
Hon sade att regeringen naturligtvis gör allt för att fullgöra sina konventions-
åtaganden när det gäller FN:s barnkonvention. Vi ser dagligen kritik mot
regeringen för att den inte gör någonting för att leva upp till detta. I konven-
tionen står det bl.a. att medlemsländerna skall göra allt vad de kan för att
skydda barnen mot att utsättas för sexuella handlingar och utnyttjas. Att inte
följa FN:s uppmaningar trots att man har ratificerat konventionerna är i och
för sig ett led i regeringens politik. Det är konsekvent.
Som jag sade i mitt anförande har Riksåklagaren och många andra med
honom sagt att den lagstiftning som behövs finns. Vi behöver inte skapa yt-
terligare lagar. Det finns inte bara en uppenbar risk, utan det förekommer
faktiskt i dag att man gör skillnader när man dömer i vissa fall. Det finns en
utbredd omvänd rasism när det gäller domar i tingsrätten, speciellt i Malmö
tingsrätt. Studera de domarna, Birgit Henriksson! Det är verkligheten.
Denna lagstiftning förstärker den omvända rasismen och skapar en främ-
lingsfientlighet. Det tror jag varken Birgit Henriksson eller någon annan i
utskottet önskar.
Anf. 160 BIRGIT HENRIKSSON (m) replik:
Herr talman! Både den utredning som har sett över frågan liksom rege-
ringen och ett enigt utskott - Ny demokratis representant undantagen - be-
dömer faktiskt att den svenska lagstiftningen fullgör konventionsåtagandena
vad gäller förbud mot rasistiska organisationer och kriminalisering av delta-
gande i eller stöd till sådana. En stor majoritet av remissinstanserna har
också varit av samma uppfattning. Dit hör faktiskt riksåklagaren, Sveriges
advokatsamfund, den svenska avdelningen av den internationella juristkom-
missionen m.fl.
Det är riktigt att en del remissinstanser också har riktat kritik - exempelvis
Samarbetsorganet för invandrarorganisationer i Sverige och Svenska flyk-
tingrådet. Men vi har i detta fall valt att följa juristernas tolkningar, vilket
är brukligt.
Anf. 161 KARL GUSTAF SJÖDIN (nyd) replik:
Herr talman! Det är riktigt att regeringen har gjort denna bedömning.
Men förtroendet för regeringens bedömningar när det gäller att tolka FN:s
konventioner är litet i många sammanhang. Jag drog ett par exempel.
Jag hävdar att regeringen gör en felaktig bedömning även denna gång. Jag
upprepar att det är synd att ett litet parti i regeringen skall påverka så att
man faktiskt på grund av något slags skuldkänslor - jag vet inte vad som lig-
ger bakom - ökar den s.k. främlingsfientlighet vi upplever. Man förstärker
denna.
Det finns en rad utredningar som påvisar att man faktiskt behandlar in-
vandrare, utländska medborgare och svenskar olika i våra svenska domsto-
lar. Att inrätta en lag som förstärker detta är olyckligt.
Anf. 162 BIRGIT HENRIKSSON (m) replik:
Herr talman! Det är enskilda ledamöter i FN:s rasdiskrimineringskom-
mitté som har kritiserat Sverige. De hävdar att vi är skyldiga att införa ett
uttryckligt förbud mot rasistiska organisationer i lagstiftningen.
Men Sverige har liksom flera andra stater hittills ansett att konventionen
inte innebär plikt att lagstifta om sådant förbud utan att varje stat har rätt
att själv bestämma vilka metoder man skall använda för att fullgöra konven-
tionens syfte.
Skälen till ställningstagandet har varit att vår lagstiftning medför att varje
yttring av rasism är förbjuden i svensk lag. Lagstiftningen är tillräcklig för
att i praktiken tvinga organisationer som främjar rasdiskriminering till passi-
vitet. Utskottet har också bedömt att detta är rätta vägen att gå.
Anf. 163 BERITH ERIKSSON (v):
Herr talman! Till betänkandet JuU13 om rasistisk brottslighet har Väns-
terpartiet motioner men inte någon meningsyttring. Det beror på vår stora
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Rasistisk
brottslighet
147
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Rasistisk
brottslighet
arbetsbeslastning att jag inte har hunnit vara med i utskottet vid justerings-
tillfället. Jag vill därför yrka bifall till vår motion A34.
Vänsterpartiet har i betänkandet flera motionskrav, eftersom utskottet
behandlar motioner väckta redan januari 1993 i detta betänkande. Vi anför
i vår motion att Sverige har förbundit sig att vidta lagstiftningsåtgärder i och
med att den internationella konventionen med det kravet ratificerats.
Sverige har fått kritik, och vi får fortfarande sådan, nu senast vid Rasdis-
krimineringskommitténs möte den 3 mars i Geneve. Vid genomgången av
den svenska rapporten påpekades bl.a. att just förbudet mot rasistiska orga-
nisationer var en av de viktigaste punkterna i konventionen och att Sverige
borde respektera den.
I litet inlindade ordalag kan man förstå att kritikerna var litet förundrade.
De påpekade att Sverige har djupa demokratiska rötter och ett långt histo-
riskt samarbete med kommittén, men att man ändå ansåg sig tvingad att upp-
mana den svenska regeringen att fullfölja sina åtaganden.
Det fanns också med en lista över organisationer som även finns etable-
rade i Sverige och som av kommittén betraktades som rasistiska och borde
förbjudas. Det togs också upp att attacker mot flyktingar hade ökat i Sve-
rige. Vi fick även en del frågor angående Diskrimineringsombudsmannens
ställning och arbetsmöjligheter. Det sades att svensk polis och åklagare såg
milt och överseende på brott med rasistiska inslag. Man ansåg att rasistiska
inslag och motiv var alarmerande.
Herr talman! Jag har inte haft tillgång till hela genomgången av den
svenska rapporten utan enbart de sammanfattningar som kommittén offi-
ciellt har lämnat till pressen. Men det är allvarligt om vi i Sverige när det
gäller internationella åtaganden anser att vi godtyckligt kan tolka dessa all-
deles själva. Det är allvarligt för vårt rykte i de internationella församling-
arna.
I Vänsterpartiets motion A34 har vi också ett yrkande innebärande en be-
gäran om att i brottsbalken införa att rasistiska inslag skall utgöra särskild
straffskärpningsgrund.
Herr talman! Det som inträffade i Boden på valborgsmässoafton, när en
SSU-aktiv flicka fick ett hakkors inristat i ena kinden, skulle troligtvis täckas
av den föreslagna lagen om rasistiska motiv.
Antag att flickan inte hade varit ordförande i SSU, men ändå haft en jacka
med SSU-märke på ryggen, som hon kanske ärvt av något syskon eller fått
på något annat sätt, och alltså inte varit politiskt organiserad, och hon hade
blivit knivskuren utan att det blivit ett så tydligt hakkors, medan männen
hade ropat som de gjorde: socialistsvin och socialistjävel. Hade då det före-
slagna lagrummet räckt till?
Det som utlöste handlingen var SSU-märket. Någon annan kunskap om
flickans eventuella politiska tillhörighet hade inte männen. Uppsåtet hade
varit lika klart även om inte mannen med kniven hade klarat av att göra ett
så tydligt hakkors i kinden på flickan.
Jag tänker lämna detta motionsyrkande om straffskärpning vid rasistiska
inslag. Men händelsen i Boden gör att jag även yrkar bifall till vår motion i
detta hänseende. Det har vid andra tillfällen visat sig vara litet svårt, vilket
148
även skrivs i betänkandet, att dra gränser. Men praxis får utarbetas i domsto-
larna.
Herr talman! Jag yrkar bifall till motion A34 yrkande 1 beträffande mom.
2 och yrkande 2 beträffande mom. 6.
Anf. 164 BIRGIT HENRIKSSON (m) replik:
Herr talman! Jag börjar för säkerhets skull med att yrka avslag på dessa
yrkanden och bifall även i dessa delar till utskottets hemställan.
Berith Eriksson talade om att man fått kritik och fortfarande får kritik där-
för att Sverige inte till fullo ändrar sin lagstiftning. När det gäller just förbud
mot organisationer osv. är det en fråga där Sverige har en speciell grund.
Sverige har en unik tryckfrihetsförordning och yttrandefrihetsgrundlag,
där man tillförsäkrar alla tillgång till fri press och yttrandefrihet. Ändå har
man på många sätt genom brottsbalksförändringar etc. hindrat organisatio-
ners verksamhet utåt.
Jag tycker att vi skall slå vakt om det grundlagsskydd som vi har i Sverige
och som till många delar är unika. Jag har mycket svårt att över huvud taget
föreställa mig att någon kan anklaga Sverige för att icke vara en gammal ge-
digen demokrati. Sverige är en så gedigen demokrati att vi har ett skydd som
få andra länder, om ens något annat land i världen, har.
När det gäller ett överfall på en ung flicka, som vi har läst om i tidningen,
är det enligt min mening svårt att över huvud taget diskutera någonting som
inte är utrett. Vi vet icke bakgrunden till detta, och vi vet icke vilka gärnings-
männen har varit, utan detta har enbart refererats i tidningen.
Jag hänvisar, för att spara tid, till mitt tidigare anförande, där jag klart har
redogjort för varför utskottet här har stött regeringens proposition.
Anf. 165 BERITH ERIKSSON (v) replik:
Herr talman! Sverige kommer givetvis även i fortsättningen att få kritik
på detta område. Det är inte så att det sitter personer i kommittén som inte
vet någonting om juridik eller någonting om Sverige.
Man har verkligen satt sig in i både vad vi har för lagstiftning och den redo-
görelse som Sverige lämnat över den lagstiftning vi har. Men ändå riktas kri-
tik på just denna punkt. Man kan inte förstå att Sverige kan acceptera att
rasistiska organisationer skall ha samma rättighet att organisera sig. I och
med att de har organiserat sig finns också i nästa steg en verksamhet.
Det finns ett svenskt ordspråk som kanske är gångbart i detta fall: Bättre
att stämma i bäcken än i ån.
Anf. 166 BIRGIT HENRIKSSON (m) replik:
Herr talman! Jag har bara en kort kommentar. Berith Eriksson säger att
Sverige kommer att fortsätta att få kritik. Ja, det är möjligt, men i så fall
utgår jag ifrån att man i lugn och ro, genom noggrann hantering och med
hörande av lagrådet, ser över om man eventuellt behöver göra justeringar.
Jag tror inte att det behövs för närvarande.
Berith Eriksson tog upp att en viss oro har blossat upp i det svenska sam-
hället. Den kan ju faktiskt också ha andra orsaker. Det har varit svårt att
öppet diskutera det sätt som vi har skött invandrarfrågorna på. Sedan har vi
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Rasistisk
brottslighet
149
11 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 102
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Rasistisk
brottslighet
150
faktiskt tagit emot fler invandrare per capita än de flesta länder i i-världen.
Detta har skett under svåra tider med stor arbetslöshet. Det vore nästan
konstigt om ingen opponerade sig eller hade en annan mening.
Jag hävdar fortfarande att vi har en mycket omfattande lagstiftning. Jag
menar att vi kan tillämpa den på bästa sätt. Det finns alla möjligheter att
komma åt det mesta. Vi har beskurit dessa organisationers möjligheter att
verka i samhället. Det måste ändå vara det viktigaste.
Anf. 167 BERITH ERIKSSON (v) replik:
Herr talman! Först måste jag kanske påpeka att det blev ett missförstånd.
Jag redogjorde för de kommentarer som Sveriges rapport fick i Geneve när
det gällde oroligheterna i det svenska samhället och polisens sätt att hantera
dessa fall.
I vårt motionsförslag kräver vi inte att en sådan lag skall vara införd i mor-
gon dag när vi röstar. I vår motion har vi ett förslag om att man skall utgå
ifrån den utredning som finns och göra de modifieringar som kan behövas.
Vi skall försöka att hitta vägar för att både uppfylla konventionen och få en
lag som förbjuder rasistiska organisationer.
Anf. 168 HANS GÖRAN FRANCK (s):
Herr talman! Ett stort antal socialdemokrater har väckt motioner i det här
ärendet och även tidigare under den allmänna motionstiden. Vi har bl.a. mo-
tion A36 och motion Ju619. I motion Ju619 yrkas att riksdagen hos rege-
ringen begär att ett lagförslag mot organiserad rasism snarast framläggs på
grundval av förre JK Hans Starks utredning och i enlighet med vad som an-
förts i motionen i det här ämnet.
Herr talman! Jag yrkar bifall till det av mig upplästa yrkandet.
I båda de motioner som jag har berört hänvisar vi också till det remissytt-
rande som diskrimineringsombudsmannen har gjort. Det yttrandet innebär
vissa justeringar av Starks utredning som är värda att beakta.
När vi har en diskrimineringsombudsman med mycket stor erfarenhet på
det här området är det märkligt att utskottet inte i högre grad har beaktat
vad han har framfört. Jag får väl fråga Birgit Henriksson om det. Det han
säger är ett stöd både för vår socialdemokratiska motion och för den motion
som Berith Eriksson har talat för.
Det är liten skillnad mellan dessa tre motioner - vi har ju två socialdemo-
kratiska motioner - och det som Karl Gustaf Sjödin har framfört här. Jag är
inte klar över om Karl Gustaf Sjödins förslag vill stå på samma grund som
Starks utredning med justeringar från Diskrimineringsombudsmannen. Jag
tycker att det socialdemokratiska förslaget är mer preciserat och distinkt.
Birgit Henriksson har i dag talat om yttrandefrihet och grundlagsskydd. I
det sammanhanget vill jag erinra om att riksdagen för länge sedan har beslu-
tat att det är förenligt med grundlagen att införa kriminalisering av organise-
rad rasism. När den ändringen företogs i vår grundlag sade man att det gjor-
des för att den här frågan skulle kunna bevakas i fortsättningen och för att
man skulle kunna införa en lagstiftning när behovet uppstår.
Det kan väl inte råda någon tvekan om att de händelser som har förekom-
mit under de senaste åren ger anledning till ett införande av en sådan lagstift-
ning som Stark och Orton har förespråkat. Redan på 60-talet när den här
frågan var aktuell hade frågan om en kriminalisering av organiserad rasism
ett stöd bl.a. från Landsorganisationen i Sverige.
Birgit Henriksson talar om att det bara är enskilda ledamöter i FN:s kom-
mission för avskaffande av rasdiskriminering som har uttalat sig. Det är så,
Birgit Henriksson, att det inte fattas några beslut av kommissionen som så-
dan. Det är de enskilda kommittéledamöterna som uttalar sin mening. Den
här kritiken har ständigt upprepats av flertalet enskilda ledamöter i den här
kommittén.
Även om man kan diskutera vad som följer av konventionen är det allde-
les klart att ett minimum för att uppfylla konventionen är att genomföra
Hans Starks förslag. Det förbättras klart om man gör de tillägg som Orton
har föreslagit. Däremot kommer den hållning som utskottet intar att leda till
att vi får fortsatt kritik för att vi inte uppfyller konventionen.
Det är mycket viktigt att vi får ett instrument för att kunna beivra den
organiserade rasismen. Då räcker det inte med de lagbestämmelser som Bir-
git Henriksson har talat om. Det fordras att man vidgar detta på det sätt som
föreslagits.
Det är verkligen beklagligt att utskottet har varit så passivt i den här frå-
gan. Man har inte ens tagit fasta på ett förslag som man skulle kunna ha både
som tillägg och som alternativ, nämligen att man hade kunnat göra ett tillägg
till brottsbalksbestämmelsen om hets mot folkgrupp. Vi föreslår detta i en
av våra motioner. Vi menar att man skulle kunna införa ”grov hets mot folk-
grupp”. Vi skriver i motionen: Vid bedömande av om brottet är grovt skall
särskilt beaktas om gärningen eller verksamheten utövats organiserat, med-
fört stor skada eller eljest varit av särskilt farlig art. Själva lagtextformule-
ringen finns i en rad andra bestämmelser.
Här hade utskottet verkligen en chans att göra åtminstone detta mini-
mum. Jag förvånar mig över att utskottet inte har gjort det, eftersom jag i
en debatt med justitieutskottets ordförande framlade det här förslaget och
hon tyckte då att det var bra. Man undrar då vad som har hänt under ären-
dets gång.
Anf. 169 KARL GUSTAF SJÖDIN (nyd) replik:
Herr talman! Jag vill göra ett förtydligande för Hans Göran Franck. Som
jag sade i mitt anförande ställer sig Ny demokrati bakom det förslag som
EDU, den utredning som Hans Stark har lämnat, har lagt fram vad gäller
rasistiska organisationer. Det råder inget tvivel om det.
Bakgrunden till detta är att Sverige har ratificerat FN:s konvention från
1971 på det här området. Om Sverige har ratificerat konventioner skall vi
också leva upp till de åtagandena, annars skall vi inte ratificera konventio-
nerna. Sverige tappar internationellt i trovärdighet om vi gör alltför vida
tolkningar av olika FN-konventioner, som vi faktiskt har ratificerat. Jag skall
inte återigen räkna upp de områden där Sverige har fått kritik, både interna-
tionellt och nationellt, därför att vi inte uppfyller konventionerna.
Anf. 170 HANS GÖRAN FRANCK (s) replik:
Herr talman! Det förslag som Stark och Orton har presenterat och som vi
har beskrivit i motionen går ut på att deltagande i alla slags organisationer
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Rasistisk
brottslighet
151
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Rasistisk
brottslighet
152
som ägnar sig åt organiserad förföljelse på grund av ras, nationellt ursprung
eller trosbekännelse kriminaliseras. Vi tar alltså fasta på deltagandet och det
aktiva stödet till organisationerna.
Det finns en annan konstruktion, som har införts i en del länder, och som
innebär att man inte tar fasta på de enskildas agerande utan i stället riktar
uppmärksamheten mot själva organisationen. Jag tror inte att det är den
bästa lagtekniska lösningen, eftersom det kan uppstå svårigheter i bevishän-
seende eller i kriminalutredningsproceduren.
Mitt intryck är att K G Sjödin i sin reservation väljer just det andra alter-
nativet och inte det vi har beskrivit i vår motion.
Anf. 171 KARL GUSTAF SJÖDIN (nyd) replik:
Herr talman! Om Hans Göran Franck hade läst vår motion hade han sett
att vi stöder det förslag som även finns i bil. 2 till propositionen och som
omfattar förslag till ändringar i 2 kap. 14 § andra stycket regeringsformen,
förslag till 16 kap. 7 § brottsbalken, förslag till 7 kap. 4 § punkt 16 tryckfri-
hetsförordningen och förslag till ändring i 1 § lagen (1952:98) med särskilda
bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål. Det är detta förslag vi stö-
der.
Anf. 172 HANS GÖRAN FRANCK (s) replik:
Herr talman! Jag vet att detta står uppräknat i motionen, men i själva re-
servationen står: ”Enligt utskottets mening bör dessa organisationer förbju-
das.” Jag tycker att det trots allt finns en oklarhet här, och därför är det enligt
min mening bättre att kammaren bifaller vår motion Ju619.
Anf. 173 BIRGIT HENRIKSSON (m):
Herr talman! Jag vet inte om Hans Göran Franck var inne i kammaren
när jag höll mitt inledningsanförande. Där hänvisade jag just till många av
de lagar vi har och även till grundlagen.
Så sent som den 1 juli 1993 infördes t.ex. en skärpning av straffen för en
rad brott. Straffmaximum för ofredande höjdes t.ex. från sex månader till
ett års fängelse. I propositionen framfördes att de allt synligare rasistiska
tendenserna hos vissa grupper måste uppmärksammas, att staten med kraft
måste visa att brott med rasistiska motiv inte kan tillåtas och att ett långvarigt
trakasserande med rasistiska motiv kan ha ett högt straffvärde även om gär-
ningen i sig inte kan hänföras under annat straffbud än ofredande. Under
årens lopp har alltså en rad åtgärder vidtagits.
Hans Göran Franck säger också att flera socialdemokrater har motionerat
i dessa frågor och yrkat bifall till sina motioner. Jag yrkar därför avslag på
dessa motioner och bifall till utskottets hemställan på dessa punkter.
Jag vill påpeka för Hans Göran Franck att samtliga socialdemokrater i ut-
skottet ändå har ställt sig bakom utskottets skrivning. Utskottet är enigt på
alla punkter med undantag av dem som berörs av de reservationer som K G
Sjödin har fogat till betänkandet.
Anf. 174 HANS GÖRAN FRANCK (s):
Herr talman! Jag hörde nog - hoppas jag - praktiskt taget allt vad Birgit
Henriksson sade. Jag fäste mig vid vad Birgit Henriksson i sitt anförande
sade om att det mer gällde att ta fasta på yttrandefriheten, som är grundlags-
skyddad, än att göra det möjligt att införa de bestämmelser som jag har talat
om beträffande organiserad rasism.
Den lagstiftning vi har på det här området, bl.a. den som rör hets mot
folkgrupp, är ju också den ett intrång i yttrandefriheten. Det betyder att vi
är beredda att prioritera kampen mot och beivrandet av rasism och liknande
företeelser framför yttrandefriheten. Detsamma bör enligt min mening gälla
i fråga om organisationsfriheten, som ju inte är artskild från yttrandefrihe-
ten. Det finns en rad undantag i detta sammanhang.
Vad det rör sig om är att vi måste få starkare instrument för att bekämpa
deltagandet i organiserad förföljelse. Jag menar att utskottet har varit allde-
les för knapphändigt i den här väldigt viktiga lagstiftningsfrågan. Det är för-
vånande att man har tagit så lätt på den här saken. Att det sedan är stor
uppslutning kring detta inom justitieutskottet gör inte saken bättre.
I betänkandet står att det enligt utskottets uppfattning ”för närvarande”
inte finns skäl att gå längre. Då undrar jag: Innebär uttrycket ”för närva-
rande”, som används ibland, att utskottet är öppet för att ta nya steg om den
lagstiftning som vi nu har och den ganska blygsamma förändring som sker
om förslaget inte håller?
Vad det rör sig om är enligt min mening att man inför en straffskärpnings-
grund i lagstiftningen men att denna rättspraxis rent faktiskt finns redan nu.
Anf. 175 KARL GUSTAF SJÖDIN (nyd):
Herr talman! Jag borde inte förlänga denna debatt med tanke på de kolle-
ger som skall hålla anföranden efter mig, men jag vill ändå göra en reflexion,
eftersom Birgit Henriksson nämnde att vi diskuterade dessa frågor litet
grand i riksdagen under förra våren. Det gällde då straffskärpningar i brotts-
balken. Då liksom nu tog Ny demokrati initiativet att föra fram vad Sveriges
Domareförbund framförde för att komma åt sådana förföljelser och trakas-
serier som drabbat bl.a. Hagge Geigert i Göteborg och socialdemokraternas
partisekreterare Mona Sahlin. Sveriges Domareförbund ville införa en lag
om grovt ofredande, eftersom man bedömde att man på det sättet skulle
kunna komma åt de människor som ägnar sig åt sådan verksamhet.
Utskottet var inte lyhört för detta då och är det inte heller nu. Jag undrar
i mitt stilla sinne om det är så att förslagen kommer från fel håll. Det vore
kanske genant att anta förslag som kommer från Ny demokrati, som - inte
så mycket på senare tid i denna kammare, men utanför den - har utmålats
som särskilt främlingsfientligt och rasistiskt. Varför kan man annars inte
komma till skott när det gäller dessa krav, som framförs inte bara av oss utan
också av Sveriges Domareförbund och andra kritiker som menar att Sverige
inte uppfyller sina konventionsåtaganden?
Är bakgrunden den att förslagen kommer från fel håll? De kommer kan-
ske att genomföras när andra kommer till makten och tar till sig dessa. Det
vore bra för dem som drabbas av trakasserierna.
Anf. 176 BIRGIT HENRIKSSON (m):
Herr talman! Låt mig bara tala om för Hans Göran Franck att jag är väl
medveten om att man redan har naggat yttrandefriheten i kanten genom det
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Rasistisk
brottslighet
153
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Rasistisk
brottslighet
som redan är gjort. Men därmed är inte sagt att man för närvarande behöver
ta flera steg.
Formuleringen ”för närvarande” används därför att vi i utskottet har den
vanan att låta oss informeras också av dem som ha ansvar för övervakning
och kontroll i syfte att det skall flyta bra i samhället. Vi har haft icke öppna
men väl informella diskussioner i utskottet, och för närvarande har vi utom
vad avser Ny demokrati enigt bedömt att detta är tillräckligt.
Jag vill inte ytterligare förlänga denna debatt. Vi kommer inte längre, ef-
tersom vi talar förbi varandra.
Anf. 177 HANS GÖRAN FRANCK (s):
Herr talman! Jag vill bara avsluta detta med att säga att utskottet har till-
fört mycket litet på denna punkt. Det enda som man har kommit fram till är
förslaget om straffskärpningsgrunden i det avseende där vi redan har en viss
praxis. Jag tycker att det är bra att detta blir förtydligat i lagtext, men man
har inte ens kunnat gå med på förslaget från Diskrimineringsombudsmannen
och från oss socialdemokrater i en motion om att man skall utreda kriminali-
sering av allvarlig diskriminering i arbetslivet.
Jag vidhåller att utskott och departement har varit alldeles för passiva med
hänsyn till att utvecklingen har blivit mycket allvarligare än man kunde för-
utse redan då man genomförde grundlagsändringen. Jag utgår från att åt-
minstone en tillräckligt stor del av utskottet i fortsättningen skall tolka ut-
trycket ”för närvarande” så, att man verkligen lägger fram nya förslag i den
riktning som vi motionärer och Diskrimineringsombudsmannen föresprå-
kar.
Anf. 178 BIRGIT HENRIKSSON (m):
Herr talman! Jag vill bara lämna en mycket kort information. Vi har i vårt
utskott över huvud taget inte behandlat frågan om diskriminering i arbetsli-
vet. Den frågan har hänvisats till ett annat utskott.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 5 maj.)
Föredrogs
justitieutskottets betänkande
1993/94:JuU26 Disciplinförseelser av krigsmän m.m. (prop. 1993/94:112).
Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut skulle fattas den 5 maj.)
154
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Föredrogs
jordbruksutskottets betänkande
1993/94:JoU20 Utvidgande av Norra Kvills nationalpark (prop.
1993/94:164).
Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut skulle fattas den 5 maj.)
Föredrogs
bostadsutskottets betänkande
1993/94:BoU16 Bostadsbidrag och bostadsanpassningsbidrag (prop.
1993/94:100 delvis och 1993/94:144).
Anf. 179 BRITTA SUNDIN (s):
Herr talman! För många familjer är det bostadsbidragen som gör att man
kan välja att bo efter de behov man har i familjen i stället för att tvingas till
små och trånga alternativ. Det gäller särskilt i dag när den förda bostadspoli-
tiken har gjort det så mycket dyrare att bo.
De förändringar som regeringen har gjort på bostadspolitikens område,
bl.a. i form av sänkta räntebidrag, har fått stora konsekvenser för bostads-
konsumenterna. Eftersom neddragningarna drabbar bara en del av bostads-
beståndet, nämligen den där man redan bor dyrast, kan man ju förstå att
många har det svårt.
Hyrorna har under de senaste regeringsåren ökat på ett sätt som saknar
motstycke, och den ekonomiska situationen för många barnfamiljer är
mycket svår. Över 600 000 personer är i dag arbetslösa. Den förda bostads-
politiken, som har inneburit nästan ett totalstopp inom byggsektorn, har
medverkat till att många fler tvingats ut i arbetslöshet, något som skulle ha
undvikits om man fört en annan politik.
Men nu står vi där vi står och kan konstatera att bostadsbidragen ökar i
en takt som aldrig förr. Fler och fler blir beroende av att få stöd för att klara
sina boendekostnader.
År 1991 var det 327 000 hushåll och år 1992 var det 367 000 hushåll som
fick stöd. År 1993 hade antalet sådana hushåll stigit med ytterligare 20 % till
441 000. Det här är inte någon bra utveckling. Vi skall komma ihåg att det
bara är hushåll med låga inkomster som kan få bostadsbidrag.
I betänkandet föreslås riksdagen ta ställning till förslag om en höjning av
hyreskostnadsgränserna och även av inkomstgränsen. Detta är en alldeles
nödvändig åtgärd. Därför ställer vi oss bakom de höjningar som riksdagen
har föreslagit.
Jag vill dock poängtera att det är viktigt att noga följa utvecklingen på det
här området, så att barnfamiljerna inte ytterligare kommer i kläm. Även om
Bostadsbidrag och
bostads-
anpassningsbidrag
155
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Bostadsbidrag och
bostads-
anpassningsbidrag
156
vi nu fattar beslut om höjda barnbidrag, kompenserar detta inte de hyreshöj-
ningar som har skett.
På ett par punkter har vi socialdemokrater reserverat oss. Den första re-
servationen gäller kretsen av bidragsberättigade. Våren 1993 beställde riks-
dagen genom ett tillkännagivande att regeringen skulle komma tillbaka med
ett förslag om utvidgning av bidragskretsen till att gälla också personer av
samma kön.
I dagens lagstiftning finns en orättvisa som innebär att två personer av
samma kön inte kan få bostadsbidrag. Riksdagens beslut fattades i enighet
förra våren, och jag tycker att det är uppseendeväckande nonchalant mot
riksdagen att regeringen inte har återkommit i denna fråga. Jag tycker dess-
utom att majoriteten i det här fallet är undfallande mot regeringen, när man
inte står på sig.
Om riksdagen har gett regeringen ett uppdrag skall det också verkställas.
Därför vill jag förnya tillkännagivandet. Jag yrkar bifall till reservation nr 2.
Vi har också en reservation i betänkandet som handlar om regeln att bi-
dragsbelopp under 100 kr inte skall betalas ut. Det innebär att en bidragssö-
kande som är berättigad till bostadsbidrag inte får bidraget utbetalat om det
är mindre än 100 kr. På det här sättet kan de alltså gå miste om över 1 000
kr per år. I den trängda ekonomi som många hushåll i dag befinner sig i kan
detta vara droppen som får ekonomin att rasa.
Regeln infördes därför att det var administrativt krångligt och kostsamt
att betala ut så låga bidrag. Men med den nya teknik som vi har i dag borde
det inte vara några problem att klara av detta. Problemet går att lösa på flera
sätt, antingen kan man sänka gränsen - KBT har t.ex. en 25-kronorsgräns -
eller också kan man sammanföra mindre bidragsbelopp till utbetalning nå-
gon eller några gånger per år. Jag vill att regeringen skall se över detta och
återkomma.
För att spara kammarens tid kommer jag inte att yrka bifall till denna re-
servation. Men självfallet står vi socialdemokrater bakom även den.
Herr talman! I övrigt yrkar jag bifall till hemställan i betänkandet.
Anf. 180 BO G JENEVALL (nyd):
Herr talman! Statsrådsbänkarna lyser lika tomma som de alltid har gjort
vid bostadsutskottets debatter. Trots att det är sju stycken i utskottet som
bär ansvar är inte ens någon här.
Jag vill inledningsvis påminna om det statsfinansiella läget, vilket som re-
gel bara kommer fram i ekonomi- och finansdebatterna. Det är något som
vi måste tänka på varje gång, i varje ärende, och även i detta fall. Jag vill
åter upprepa att Ny demokrati under hela mandatperioden har anvisat större
besparingar än något annat parti. Vi har i ord och handling försökt att göra
besparingar i många budgetposter utan att i de flesta fall få något stöd från
vare sig regering eller opposition. Situationen är liknande i det ärende som
vi nu debatterar. Just med tanke på statsfinanserna och att vi inte kan fort-
sätta med ett budgetunderskott på 200 miljarder och en statsskuld på över
1 200 miljarder måste vi verkligen genom handling i de olika ärendena, även
i de enskilda budgetposterna, ta hänsyn till situationen. Vi lever över våra
tillgångar. Vi klarar inte av det här.
Det är därför som vi har väckt vår motion, vilken bl.a. behandlas i detta
betänkande. I motionen föreslår vi att man skall utgå från ursprungstanken
när det gäller bostadsbidragen, nämligen att stödja barnfamiljerna för att
barnen skall få en så bra bostad som möjligt under uppväxttiden. Detta är
något som vi tycker är riktigt och som vi stöder.
Bidragsfloran har en tendens att växa, vilket den även har gjort i det här
fallet. Nu går en betydande andel av bidragen även till familjer eller ensam-
stående utan barn. Det finns säkert många vällovliga syften med detta, men
någonstans måste vi dra gränsen. Vi tycker att ursprungstanken är bra. Låt
oss hålla oss till den! Därför föreslår vi att bostadstillägg inte skall utgå till
gruppen utan barn. Förslaget skulle innebära en besparing på 510 miljoner,
alltså styvt en halv miljard.
Jag och mina kolleger kommer förhoppningsvis att återupprepa detta. Vi
kommer att ta upp det i debatt efter debatt, och vi kommer att fortsätta att
skrapa där vi tror att det är möjligt att skrapa. Gör vi inte det, kommer alter-
nativen att bli mycket värre. Vi måste göra satsningar där det kan ge inkoms-
ter till staten, eftersom det är inkomsterna som fattas. Utgifterna har man
trots allt kunnat hålla någorlunda under kontroll och t.o.m. lyckats pressa
ner.
Vi har nu en löpande motionstid efter kompletteringspropositionens pre-
sentation. Jag har läst propositionen - naturligtvis inte vaije ord och bok-
stav. Men jag har gått igenom den, först i det förhandsexemplar som vi fick
ett dygn före remissdebatten. Jag har sedan under den senaste helgen gått
igenom den ytterligare en gång, sida för sida. Jag uppfattar den fortfarande
som lika innehållslös som första gången jag läste den. Man föreslår att de
föreslagna besparingarna skall få verkan först efter ytterligare två mandatpe-
rioder. Vi tycker inte att detta är särskilt kraftfull politik.
Vi hoppas att vi med vår motion skall komma med litet bättre tag. Jag
nämner detta, för man kan inte ta itu med de stora sakerna på annat sätt än
genom att gneta på varje post och i det lilla.
Herr talman! Bostadsutskottets ordförande brukar ofta vara närvarande i
kammaren. I dag måste han ha något väldigt viktigt för sig eftersom han inte
är här. Därför tycker jag att han kan vara ursäktad.
Herr talman! Med detta vill jag nöja mig med att yrka bifall enbart till
reservation 1, mom. 4.
Anf. 181 BRITTA SUNDIN (s) replik:
Herr talman! Det är lovvärt att Bo G Jenevall vill göra besparingar i sta-
tens finanser. Men i det här fallet kommer besparingarna att gå ut över dem
som har de lägsta inkomsterna, dvs. för ensamstående och ungdomar, med
40 000 per år och för par med 57 000 per år.
Jag är också angelägen om att spara i statens finanser och att se till att vi
så småningom får en budget i balans. Det kommer inte att bli lätt efter dessa
regeringsår. Jag är väldigt angelägen om att vi skall spara. Men jag viil inte
att det skall ske på bekostnad av de hushåll som tjänar allra minst, vilka har
allra svårast att klara sitt boende.
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Bostadsbidrag och
bostads-
anpassningsbidrag
157
12 Riksdagens protokoll 1993/94. Nr 102
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Bostadsbidrag och
bostads-
anpassningsbidrag
Anf. 182 BO G JENEVALL (nyd) replik:
Herr talman! Jag håller naturligtvis med Britta Sundin om att det finns
många människor som har stort behov av bostadstillägg. Jag känner också
för dem. Men vi måste göra någonting för att få ordning på ekonomin och
inte i slutändan i stället få ännu större skaror av människor som hamnar i
samma situation. Alla talar om att vi inte kan röra den eller den gruppen;
den eller den delen kan vi inte röra, där måste vi spä på litet grand osv. Men
väldigt få talar om var besparingarna skall göras. Alla talar om det i stora
ord, i mångmiljardfrågor, men inte i varje budgetpost för sig. Vi måste fak-
tiskt väga varje utgift på guldvåg.
Jag håller med Britta Sundin när hon talar om de hemska hyreshöjning-
arna under de senaste åren. Men samtidigt vill jag påminna om att 50 % av
hyresökningarna faktiskt beror på den skatteöverenskommelse som Social-
demokraterna träffade tillsammans med Folkpartiet. Som en konsekvens av
denna ökade hyrorna med 50 %. Det var den största ökningen. Den har ska-
pat många problem.
Anf. 183 BRITTA SUNDIN (s) replik:
Herr talman! Man måste göra någonting, sade Bo Jenevall. Det säger
också vi socialdemokrater. Vi har lagt fram konkreta förslag om vad vi vill
göra för att få hjulen att snurra och arbetslösheten att minska. Därigenom
kan vi också spara i statens finanser.
Vad vi inte vill göra är att låta dem som har det svårast med sin ekonomi
få ytterligare försämringar. Vår målsättning med bostadspolitiken är att alla
skall ha rätt att bo bra. I den målsättningen ligger också att vi skall stödja
dem som inte har råd att själva klara av sin bostadskostnad.
Anf. 184 BO G JENEVALL (nyd) replik:
Herr talman! Ja, Britta Sundin, jag håller med om det också. Men nu har
faktiskt Sverige den största bostadsytan per person i världen, så vi har det
inte så illa ställt på den punkten.
Jag upprepar med en dåres envishet att vi måste spara och att vi måste
spara överallt. Jag håller med om att det finns många orättvisor i sparandet.
Vi kommer att lägga fram en del synpunker på detta i samband med kom-
pletteringspropositionen.
Vi har liksom Socialdemokraterna i olika fall betonat nödvändigheten av
att stimulera den privata konsumtionen. Vi kan inte spara oss till döds. Det
går inte. Vi måste få i gång efterfrågan. Det finns en efterfrågan som skulle
kunna tas fram med lämpliga medel. Sedan kan vi ha litet olika åsikter om de
bästa vägarna att göra det. Vi vill gärna gå skattevägen, medan andra partier
kanske har andra synpunkter. Men jag upprepar: Vi måste spara.
Anf. 185 ULF BJÖRKLUND (kds):
Herr talman! Bostadsutskottet har vid upprepade tillfällen understrukit
bostadsbidragens betydelse såsom en del av det bostadspolitiska stödsyste-
met. Bostadsbidragen kompletterar de generella bostadssubventionerna ge-
nom att de riktas mot hushåll med behov av stöd. Ur fördelningspolitisk syn-
158
vinkel är inkomstprövade bostadsbidrag det klart bästa sättet att göra det
möjligt att åstadkomma en god boendestandard även för barnfamiljer.
Skatteomläggningen och de minskade räntesubventionerna har otvivelak-
tigt medfört en höjning av boendekostnaderna som för vissa grupper kan
vara oacceptabel. Det är viktigt att detta kan kompenseras genom bostadsbi-
dragen.
I betänkandet B0UI6 behandlas framlagda förslag i proposition
1993/94:144 med berörda motioner. Dessutom behandlas anslagsförslag i
årets budgetproposition om bostadsanpassningsbidrag. När det gäller dessa
bidrag är utskottet helt enigt om att tillstyrka regeringens förslag om ett an-
slag på 4,9 miljoner kronor för budgetåret 1994/95.
Trots den breda enigheten i de stora frågorna när det gäller bostadsbidra-
gen har till betänkandet fogats sex reservationer från Socialdemokraterna
och Ny demokrati samt en meningsyttring från Vänsterpartiet. Vi har även
hört en del anföranden i dessa frågor.
Med anledning av en centermotion föreslår utskottet att riksdagen skall
göra ett tillkännagivande om möjligheten att bevilja bostadsbidrag i vissa
fall, nämligen då makar lever åtskilda och den ena maken uppbär kommu-
nalt bostadstillägg. Om den ena maken varaktigt bor på servicehus och där
uppbär KBT, kan den andre maken inte samtidigt uppbära bostadsbidrag för
sitt boende, trots att inkomstförhållanden och bostadskostnader är sådana
att bidrag hade utgått om denne hade betraktats såsom ensamstående. Ut-
skottet delar motionärernas uppfattning att det inte kan vara rimligt att ma-
kar som på grund av ålders- och sjukdomsskäl varaktigt bor i skilda bostäder
skall behöva ansöka om äktenskapsskillnad för att bostadsbidrag skall utgå.
Detta måste naturligtvis rättas till.
De mål som riksdagen beslöt om 1987 ligger fast såsom utgångspunkt för
bostadsbidragen. Det innebär att bostadsbidragen skall skapa möjligheter
för familjer att hålla sig med moderna bostäder med ett eget rum för vaije
barn. För att möjliggöra detta även för dem som bor i nyare bostäder är det
nödvändigt att gränsen för den högsta bidragsgrundande bostadskostnaden
höjs. Dessa förstärkningar möjliggörs i sin tur genom att gränsen för lägsta
bidragsgrundande bostadskostnad höjs något. Även inkomstgränsen för ore-
ducerat bostadsbidrag höjs något i framlagt förslag. De föreslagna föränd-
ringarna av reglerna för bostadsbidrag till barnfamiljer innebär således att
bidragen till hushåll med de högsta bostadskostnaderna ökar.
Boverket har under åren 1991-1993 följt upp och utvärderat bostadsbidra-
gens effekter. Utvärderingen visar att bostadsbidragen till barnfamiljer har
stor fördelningspolitisk precision samt att effekterna av denna stödform
överensstämmer med det uttalade syftet med stödet. I maj 1993 fick de ca
20 % av hushållen som hade de lägsta inkomsterna ca 30 % av de totala bi-
dragen. Hälften av bidragen gick till de ca 35 % av hushållen som hade de
lägsta inkomsterna.
Herr talman! Jag kunde inte undvika att under förstamajhelgen reagera
på den talkörsverksamhet som Vänsterpartiets Gudrun Schyman ägnade sig
åt. Hon påstod att ”hyrorna hade gått upp och bostadsbidragen ner”. Tyvärr
finns ingen ledamot från Vänsterpartiet här. Antingen är hennes påståenden
ett led i falsk marknadsföring eller också ren okunnighet. Även Britta Sun-
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Bostadsbidrag och
bostads-
anpassningsbidrag
159
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Bostadsbidrag och
bostads-
anpassningsbidrag
160
din nämnde att hyrorna hade ökat utan motstycke under denna mandatpe-
riod. Då kan det vara lämpligt att Britta Sundin lyssnar. Så här var det.
Redan 1990 ökade hyrorna med 14,2 %. 1991 ökade de med 25,4 %, 1992
med 8,2 %, 1993 med 8,1 % och 1994 med 3,5 %. I år, 1994, har vi den lägsta
hyreshöjningen sedan 1970.
Om vi gör en liten jämförelse med kostnaderna för bostadsbidragen, fin-
ner vi att ökningen under budgetåret 1991/92 var hela 61 % - detta såsom
en kompensation för de ökade boendekostnader som följde av skatteom-
läggningen. Men även därefter har bostadsbidragen ökat med 17 % budget-
året 1992/93 och med 16 % budgetåret 1993/94.
Samtidigt som besparingar av de generella räntebidragen hittills har ge-
nomförts med 3,4 miljarder kronor har kostnaderna för bostadsbidragen
ökat med 1,5 miljarder kronor och för de kommunala bostadstilläggen KBT
med ca 2 miljarder kronor. Detta innebär att de sämst ställda hushållen har
kompenserats för ökade boendekostnader.
Vänsterpartiet anför i sin meningsyttring något om att reglerna för bo-
stadsbidrag för barnfamiljer bör kompletteras så att förändringen av barnbi-
dragen - alltså det sänkta flerbarnstillägget - i stället kompenseras genom
en höjning av bostadsbidraget för dessa grupper. Detta är naturligtvis en god
tanke. Såsom kristdemokrat ser jag naturligtvis en kompensation i förslaget
till vårdnadsbidrag, även om det inte råkar framgå av betänkandet.
Vänsterpartiet föreslår i sin meningsyttring även en översyn av reglerna
för bostadsbidrag vid skilsmässa. Utskottet finner inte skäl för att tillstyrka
detta förslag, eftersom 15 § lagen om bostadsbidrag redan nu garanterar
båda föräldrarna, om de inte lever tillsammans, den bostadsanknutna delen
av bidraget. Den ej bostadsanknutna delen av bidraget tillfaller dock endast
den förälder hos vilken barnet är mantalsskrivet.
Socialdemokraterna efterlyser i en reservation resultatet av de övervägan-
den som utskottet och riksdagen tidigare i ett tillkännagivande förelagt rege-
ringen om en vidgning av bidragskretsen - något som redan har nämnts här.
Vi vet att sådana överväganden pågår inom regeringskansliet. Det handlar
ju även om ekonomi och pengar, vilket finns med i övervägandena. Vi förut-
sätter att regeringen i lämpligt sammanhang redovisar sitt ställningstagande
i frågan och då också framlägger förslag om erforderliga åtgärder.
När det gäller gränsen för utbetalning av bidrag vore det intressant för
mig, som inte var med 1988 då reservanternas egen regering genomförde
detta förslag, att få veta motiven bakom förslaget. Handlade det bara om
byråkrati? Det är naturligtvis av värde om man kan fatta väl avvägda och
någorlunda långsiktiga beslut.
Till sist vill jag säga några ord om Ny demokratis reservation. Det är na-
turligtvis viktigt, när vi gör ganska dramatiska neddragningar av de generella
bidragen i rådande situation på arbetsmarknaden, att vi är uppmärksamma
på effekterna och med hjälp av riktade bidrag, såsom bostadsbidraget, ga-
ranterar stöd till de mest utsatta grupperna. Det gäller naturligtvis även de
ensamstående och lågavlönade. Även dessa människor bör garanteras en bo-
stad till rimlig kostnad.
Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till utskottets hemställan och av-
slag på samtliga reservationer.
Anf. 186 BRITTA SUNDIN (s):
Herr talman! Jag börjar kommentera Ulf Björklunds inlägg från slutet.
Det sista han sade var att han skulle ville veta hur vi resonerat om bostadsbi-
dragen och om detta med att belopp under 100 kr inte betalas ut.
De ekonomiska förutsättningarna för väldigt många familjer har ju för-
ändrats jämfört med situationen 1988 och fram till i dag. Det gör att vi också
kan ompröva ett beslut som fattades 1988. Dessutom vet vi att tekniken har
utvecklats. I dag skall man inte behöva anföra tekniska skäl för att inte be-
tala ut mindre belopp. 1988 sade man att det av administrativa skäl blir för
kostsamt att hantera små belopp. Vi fattade då beslut om detta på grund av
de problem som väldigt många familjer har. Framför allt råkar ungdomar,
t.ex. studerande, ut för det här. En tusenlapp är mycket pengar för dem som
lever på marginalen.
När det gäller bostadsbidrag till hushåll bestående av personer av samma
kön har regeringen faktiskt haft ett helt år på sig. Vi gjorde en beställning
till regeringen förra våren. Ett par gånger sedan förra våren har vi behandlat
bostadsbidragen. Inte vid något av de tillfällena har regeringen tagit upp den
här frågan och klarat ut hur man vill ha det.
Det här är faktiskt en orättvisa inte bara gentemot homosexuella som le-
ver tillsammans utan också gentemot exempelvis mor och dotter som lever
tillsammans. Dessa kan inte få bidrag. Däremot kan mor och son i samma
hushåll få bidrag. Två systrar kan heller inte få bidrag. Men en syster och en
bror kan få bidrag. Det finns alltså orättvisor i lagen i det här sammanhanget.
Vi måste se till att vi rättar till detta. Det är dåligt av regeringen att man
hittills inte har kommit med ett förslag.
Slutligen gäller det skattereformen. Boverket har nu gjort en ordentlig
analys av vad som hände med hyrorna när det gällde skatteomläggningen.
Det är sant att hyrorna blev högre. Men man har också kunnat visa att det
för hushållens del inte blev någon försämring. Man fick i stället tillbaka i
form av sänkt skatt. De som inte fick sänkt skatt fick i stället högre bostadsbi-
drag. Netto fick man alltså inte ut mindre efter skattereformen än man dess-
förinnan fick ut.
Anf. 187 ULF BJÖRKLUND (kds):
Herr talman! Det är möjligt att byråkratin när det gäller utbetalning av
smärre belopp i dag kan undanröjas en aning till följd av tekniska framsteg.
Före 1988 handlade det om en gräns vid 50 kr. 1988 gjorde man en juste-
ring uppåt till 100 kr. Med dagens penningvärde är den här hundralappen
ändå inte så mycket. Vi ligger säkert någonstans mittemellan de 50 respek-
tive 100 kronorna.
Bostadsbidragen har ökat för de grupper som bäst behöver bidragen, Man
har ändå fått kompensation. Det här kan därför inte handla om särskilt
mycket pengar eller ha så stor betydelse.
Det är ändå av värde att ett beslut har någorlunda god bärighet, att det
hela är väl genomtänkt och att man inte ändrar och kastar om hur som helst.
När det gäller frågan om en vidgning av kretsen människor som får bo-
stadsbidrag är det trots allt så att här ligger ett övervägande av ekonomisk
art. I en situation präglad av en ekonomisk kris är det mycket som talar för
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Bostadsbidrag och
bostads-
anpassningsbidrag
161
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Bostadsbidrag och
bostads-
anpassningsbidrag
162
att man ser över det här ordentligt och att man undersöker vad detta kan
innebära också för ekonomin. Av det skälet tycker jag att vi kan förlåta att
man på regeringskansliet fortfarande räknar på detta. Självklart är det också
min förhoppning att man snart kommer med besked i den här frågan.
Anf. 188 BRITTA SUNDIN (s):
Herr talman! Jag vill påminna Ulf Björklund om att ett enigt utskott förra
våren begärde att regeringen skulle återkomma i frågan. Jag kan inte tänka
mig att någon av oss trodde att regeringen inte på ett helt år skulle klara av
att se över problemet och rätta till en felaktighet i lagstiftningen som gör att
människor behandlas olika.
Boverket är ju den myndighet som ser över bostadssituationen för många
människor. Man har nyligen avlämnat en rapport som visar att 380 000 hus-
håll i Sverige under de senaste åren har fått byta ner sig till en lägre standard,
till en mindre bostad. Denna utveckling tycker jag är väldigt oroande.
Jag skulle vilja höra vad Ulf Björklund, som här företräder regeringspar-
tierna, anser om en utveckling som innebär att vi i Sverige, om vi inte ser
upp i den här frågan, kan komma tillbaka till en situation av trångboddhet.
Vilka åtgärder ämnar regeringspartierna vidta när det gäller dem som blir
tvungna att byta ner sig?
Anf. 189 ULF BJÖRKLUND (kds):
Herr talman! Först vill jag säga till Britta Sundin att utskottet fortfarande
är enigt när det gäller att undersöka möjligheterna att vidga bidragskretsen.
Det är ingen skillnad jämfört med föregående år.
Alla förväntar vi oss, och så alltså även jag, att någonting snarast presente-
ras här. Enighet råder således fortfarande i utskottet.
När det gäller de hushåll som har fått byta ner sig i fråga om boendestan-
darden kan jag säga att en mycket viktig orsak nog är vad jag anförde om
hyreshöjningarna år 1991. Med hela 25,4 % ökade hyran till följd av skatte-
omläggningen. Man kan naturligtvis fundera över om våra riktade bidrag
fullt ut utgör kompensation för den stora höjning som skatteomläggningen
har orsakat. Ändå visar satsningen på bostadsbidragssidan att vi trots allt vill
rikta de här pengarna till de grupper som har största behovet av dem. Det
är den ambition som vi i rådande situation kan ha.
Anf. 190 BRITTA SUNDIN (s):
Herr talman! Helt kort vill jag bara säga till Ulf Björklund att Boverket
faktiskt har utvärderat skattereformen och kommit fram till att inte någon
har fått sämre förhållanden på grund av just skattereformen.
Anf. 191 ULF BJÖRKLUND (kds):
Herr talman! Ett positivt tecken ser vi trots allt när vi tittar på boendekost-
nadsutvecklingen efter 1991. 1994 har vi den minsta boendekostnadsök-
ningen sedan 1970. Det är ju också sådant som kommer väldigt många män-
niskor till del. Det i sin tur har att göra med att regeringen har vidtagit åtgär-
der för att få ner framför allt räntorna. Vi får alltså se en utveckling som
innebär att vi har fått ner hyreskostnadsökningen under de senaste åren.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 5 maj.)
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Elöverkänslighet
Föredrogs
bostadsutskottets betänkande
1993/94:BoU17 Elöverkänslighet.
Anf. 192 BERTIL DANIELSSON (m):
Herr talman! Bostadsutskottets betänkande om elöverkänslighet är enhäl-
ligt. Det kanske kan synas som en utmaning att fresta kammarens tålamod
med att dra i gång en debatt och göra inlägg i den här frågan. Men jag tycker
att den är så pass viktig att vi bör uppmärksamma den genom att byta några
ord om problemen.
Elöverkänslighet är en relativt ny företeelse i vårt samhälle. Inte desto
mindre är det angeläget att vi uppmärksammar den. Problemet kan man väl
säga är en följd av det s.k. moderna samhället med den stora användningen
av el och apparater som har elektricitet som drivkälla.
Det råder också samstämmighet bland många om att en del personer mår
ganska dåligt när de utsätts för eller kommer i närheten av elektromagne-
tiska fält. Samtidigt måste man konstatera att det i dag inte finns någon all-
mänt accepterad förklaring till uppkomsten av elöverkänslighet. Detta gör
att det inte heller är möjligt att förorda eller föreslå åtgärder för att komma
till rätta med de här problemen.
Men det är mycket angeläget att kunskaperna på det här området ökas.
Åtskilliga kunskaper finns redan. De bör föras ut och ligga till grund för åt-
gärder i syfte att minska problemen.
Undersökningar och kartläggningar har under senare år genomförts. So-
cialstyrelsen har tillsatt en arbetsgrupp som skall utvärdera dagens befintliga
kunskapsläge. De väntas i slutet av året lägga fram sitt arbete. Till den här
gruppen har knutits en referensgrupp med företrädare för Boverket, Elsä-
kerhetsverket, Arbetarskyddsstyrelsen, Strålskyddsinstitutet samt kommu-
nerna. Det pågår även annat arbete på det här problemområdet.
Enligt utskottets mening bör en samordning ske av allt pågående arbete.
En grundläggande uppgift bör vara att på ett enhetligt sätt definiera begrep-
pet elöverkänslighet. Likaså bör omfattningen av problemen så långt som
möjligt fastställas.
Utskottet anser att det bör ankomma på regeringen att vidta de åtgärder
som erfordras för att de nu pågående utrednings- och inventeringsinsatserna
samordnas och därefter förs ut i form av åtgärdsprogram. Med hänsyn till
problemens omfattning bör detta arbete genomföras utan dröjsmål.
De erfarenheter som härvid efter hand uppnås bör snabbt komma till
praktisk tillämpning. I lämpligt sammanhang bör regeringen återkomma till
riksdagen med redovisning och med förslag til åtgärder.
Ett antal motioner ligger till grund för detta betänkande, och särskilt tas
i en del av dessa upp förslag om bostadsanpassningsbidrag för elsanering. I
163
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Elöverkänslighet
164
dag finns det inte någon skyldighet för kommunerna att utge de här bidra-
gen, men flera kommuner beviljar trots detta bostadsanpassningsbidrag för
elsanering.
Utskottet är mot bakgrund av de kunskapsbrister som ännu råder om orsa-
ker och samband beträffande elöverkänslighet inte berett att föreslå bifall
till motionskraven. I dessa liksom i alla andra frågor är det nödvändigt att
ha tillförlitligt underlag och entydiga fakta när riksdagen skall fatta viktiga
beslut. Dessa underlag saknas i den här frågan. Jag är övertygad om att när
beslutsunderlaget fyller dessa krav kommer åtgärder utan dröjsmål att vid-
tas.
De problem och den oro som allt fler känner beträffande elöverkänslighet
har utskottet tagit på allvar. Fakta har inhämtats och uppvaktningar har skett
inför utskottet. Hela frågan om elöverkänslighet har genom detta betän-
kande lyfts fram på ett sätt som jag tror är både riktigt och viktigt. Det är
säkert inte sista gången den här frågan kommer att behandlas i Sveriges riks-
dag. Jag ser med tillförsikt fram emot att man efter hand får en bättre struk-
tur på både forskning och åtgärdsprogram.
Herr talman! Med detta vill jag avslutningsvis yrka bifall till hemställan i
detta enhälliga betänkande.
Anf. 193 JOHAN LÖNNROTH (v):
Herr talman! Det finns många exempel på att när stora miljöproblem
första gången upptäcks tar man inte dem som slår larm på allvar. Särskilt
gäller det om problemen är omfattande, svåra att komma till rätta med och
om de bara kan angripas om man utmanar starka ekonomiska intressen.
Detta gällde när asbestens farlighet första gången upptäcktes. Det gällde lös-
ningsmedel i färger och det gäller nu elöverkänslighet och bildskärmsskador.
Det är också regel att den akademiska världen är tämligen konservativ i
sådana här frågor. De forskare som först lyssnar på dem som drabbats och
slår larm blir ofta betraktade som alarmister, populister och kanske rent av
ibland linslöss.
Det är först när bevisen blir helt överväldigande för att något är fel på de
vedertagna teorierna som det akademiska etablissemanget vågar slå fast en
ny sanning.
Jag tillhörde själv dem som var skeptiska mot att man kunde bli skadad
av elektricitet, särskilt av att arbeta vid bildskärm. Jag påverkades förmodli-
gen av en stark tro på den nya informationsteknologin och ett eget starkt
beroende. Hela min tillvaro skulle mer eller mindre slås i spillror om jag
tvangs återvända till pennan eller skrivmaskinen. Åtminstone inbillade jag
mig det.
Det som gjort att jag nu har fått en annan uppfattning har att göra med
att jag själv fick symtom där ett samband med arbete framför bildskärm inte
kunde uteslutas. Nu visade det sig att det troligen var något annat, men det
hela ledde till att jag lärde känna människor som redovisat sina problem på
ett så oerhört tydligt sätt att det gjorde mig övertygad om att elöverkänslig-
heten är ett reellt fysiologiskt problem, även om det naturligtvis är ganska
svårt att dra en absolut gräns mellan kropp och själ.
Vi i Vänsterpartiet som har motionerat nöjer oss med utskottets förslag
och uppfattar det som att alla partier nu tar detta problem på allvar och att
vi vill att regeringen skall komma tillbaka med konkreta förslag. Och det
skall gå fort. Det står också ”utan dröjsmål” i utskottets betänkande.
Jag noterar särskilt att utskottet säger att de praktiska erfarenheterna
måste tas till vara. Det uppfattar jag som ett stöd för vår motion, där vi häv-
dat att forskningen kring elöverkänslighet skall ske i nära samarbete med
drabbade personer.
Låt mig avsluta med ett exempel på vad samarbetet skulle kunna betyda.
I Arbetsmiljöfonden pågår nu behandlingen av ett antal ansökningar om
forskningsanslag. Beslut skall fattas senare denna månad. Föreningen för el-
och bildskärmsskadade har på eget initiativ begärt att få läsa handlingarna.
I ett remissvar hävdar de att forskningen om elöverkänslighet i Sverige befin-
ner sig i en förtroendekris, eftersom den domineras av forskare som med
stor frenesi förfäktat att elöverkäsnlighet och skador från bildskärmar skall
betraktas som en omöjlighet till dess motsatsen är fullständigt bevisad. För-
eningen har också synpunkter på de enskilda forskningsprojekten.
Det är klart att riksdagen inte skall lägga sig i forskningspolitikens detaljer
eller enskilda forskningsprojekt. Men vi kan som representanter för allmän-
heten hävda kravet på att forskarna lyssnar på dem som drabbats.
Jag tycker att det är naturligt att de instanser som beviljar forskningsan-
slag - det gäller både Socialstyrelsen och Arbetsmiljöfonden - själva aktivt
försöker ta in synpunkter från de drabbade och deras intresseorganisationer
och också beaktar de synpunkter som kommer fram.
Det skulle vara intressant att höra någon av mina meddebattörer och före-
trädare för regeringspartierna uttala sin mening i den här frågan.
Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag.
Anf. 194 LENNART FRIDÉN (m):
Herr talman! Vi närmar oss den del av året då många gärna vill börja dra
i väg till sommarstugan, med en kanske litet enklare stil på sitt liv. Man vill
leva litet primitivare. Visst låter det mysigt när man talar om surrande sprit-
kök och levande ljus.
När jag senast upplevde detta var det snarast i en stämning av spöklikhet.
Det var vid ett av de möten jag har haft med dem som har drabbats av det
som vi kallar för elöverkänslighet. Man kom fram till dörren i ett vanligt bo-
stadsområde. Dörrklockan var urkopplad, och man fick knacka på dörren.
När vi hade suttit där en stund ringer telefonen, och den var kopplad på ett
sådant sätt att det inte var direkt i närheten av själva telefonen som abonnen-
ten svarade, utan det var en lång och krånglig anordning ett antal meter från
telefonen. När man tittade upp närmast taket såg man hur vissa av kopp-
lingsdosorna var helt tomma. På andra ställen hade man kopplat ur det elekt-
riska.
Där vid sitt bord med levande ljus satt den unge civilingenjör som förut
vid dataskärmen arbetat med det högteknologiska JAS-projektet. Han
skulle bjuda på te. Det var då det surrande spritköket hördes. Visst kunde
han använda sitt skafferi. Bra skafferi i all ära, men hur många vill vara utan
kyl och frys, eller vem vill vara utan TV, video, diskmaskin, elspis, mikro-
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Elöverkänslighet
165
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Elöverkänslighet
vågsugn, skiv- eller CD-spelare, rakapparat, hårtork, eller ännu värre som
i hans fall utan sitt jobb?
Bertil Danielsson påpekade förut att vi inte vet så mycket kring detta. Just
det är ganska oroande. Det är så mycket i vår miljö som vi inte har något
grepp om, där vi kanske redan har passerat en gräns som vi alltför sent kom-
mer underfund med att vi har passerat.
Vi vet inte om olika påverkansfaktorer gemensamt löser ut allergier. Vi
vet inte med säkerhet om de samband som tycks finnas mellan kvicksilver-
förgiftades och elöverkänsligas allergier och vad de kan bero på. Vi kan kon-
statera att en av landets stora tidningar i dag har ägnat en hel bilaga åt aller-
gier. Även om man inte tar upp just frågan om elöverkänslighet, påpekar
man att ungefär var fjärde svensk i dag är överkänslig för något ämne eller
någon miljö.
Vi kan som motionärer i dag vara ganska nöjda. Många har alltför länge
inte tagit de drabbade på allvar. Jag hade en frågedebatt i ärendet i höstas
och kunde konstatera, med det svar jag fick, att man på berört departement
ännu inte hade insett djupet av dessa problem. Det var med en viss besvi-
kelse som jag den gången lämnade talarstolen.
Nu kan jag konstatera att utskottet har, med bl.a. utskottsförhör kring
problemen, insett allvaret och kommit fram till ett bra förslag och, som
Johan Lönnroth påpekade förut, markerat att de åtgärder som kan vidtas
skall vidtas utan dröjsmål.
Herr talman! Jag tillstyrker varmt hemställan i betänkandet.
Anf. 195 RUNE THORÉN (c):
Herr talman! Ute i våra kommunala församlingar är det vanligt att man
när man motionerat går upp och tackar. Motionen kan vara olika behandlad,
ibland avstyrkt, ibland tillstyrkt. Här i riksdagen är det nästan undantagslöst
så att motioner avslås. De flesta motionärer vet aldrig om när motionen be-
handlas. Det står en liten rad inne i ett stort betänkande som inte har en titel
som har med motionen att göra. Den bara försvinner.
I det här fallet är det inte så, herr talman. Vi har fått ett betänkande med
rubriken Elöverkänslighet. Det är företrädare för sex av riksdagens partier
som motionerat, 23 motionärer. Det visar med vilket allvar som frågan har
tagits. Det hedrar bostadsutskottet - det vill jag säga till Bertil Danielsson
som är utskottets talesman i dag - att det är bra att man har behandlat den
här frågan på det här viset. Som mina meddebattörer tidigare sagt har denna
fråga väckt stor uppmärksamhet i massmedierna. Elöverkänslighet är ett
stort bekymmer för de människor som har drabbats.
Jag har i likhet med tidigare talare besökt bl.a. elöverkänsliga människor.
Det är problem för dem i bostaden, och på arbetsplatsen.
Utskottet har haft en hearing. Man har haft folk hos sig som redovisat sina
synpunkter vilka jag själv har tagit dela av, liksom av de förslag som utskot-
tet enhälligt kommit fram till. Jag har egentligen ingen fråga till Bertil Da-
nielsson utan mera en önskan att man nu noga följer upp frågan. Det har
sagts tidigare att vi inte har ett särskilt statsråd med ansvar för sådana här
frågor. Det är viktigt att frågan följs upp så att regeringen tar itu med frågan
166
och återkommer till riksdagen. För de människor som är drabbade är varje
månad ett bekymmer. Därför är det bråttom.
Jag skall i likhet med många andra riksdagsmän nästa vecka ut och tala
om demokrati och rösträtt. Jag tycker faktiskt att detta ärende är ett gott
skolexempel på när demokratin fungerar och när det verkligen kan hända
någonting i parlamentet.
Jag ber slutligen, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Anf. 196 BERTIL DANIELSSON (m):
Herr talman! Det är något ovanligt att begära replik när betänkandet är
enigt och utskottet har fått beröm av de i debatten deltagande ledamöterna.
Men det var några synpunkter som jag kanske ändå vill kommentera.
Det är givetvis så, Johan Lönnroth, att riksdagen som lagstiftande och be-
slutande församling måste vara väldigt försiktig när det gäller frågor som har
med forskning och liknande att göra. Vi får inte råka i den situationen att
riksdagen sliter tvister inom forskningsvärlden genom att fatta beslut i en
eller annan riktning. Vi måste ha så gott underlag för våra ställningstaganden
att det inte kan komma i fråga att vi har tagit ställning för en eller annan
part.
När det gäller de elöverkänsliga människornas situation delar jag självfal-
let den uppfattningen att de måste få komma till tals, liksom alla andra som
har något att tillföra i dessa frågor. Vi hade uppvaktning i utskottet från de
elöverkänsligas förening. Vi lyssnade med uppmärksamhet på vad man hade
att framföra. Jag är övertygad om att man också i framtiden kommer att ta
hänsyn till vad som framkommer.
Lennart Fridén sade i sitt inlägg att det är otillfredsställande och t.o.m.
skrämmande att vi vet så litet. Ja visst, det är därför som utskottet har ägnat
ett så stort intresse åt den här frågan. Den har fått ett eget betänkande och
en ordentlig genomlysning, och man har gjort en kraftfull skrivning som är
uppfordrande och krävande gentemot regeringen, som nu har ett påtagligt
ökat ansvar för dessa frågor.
Till Rune Thorén vill jag också säga att självfallet kommer uppmärksam-
heten att vara stor och omfattande även framöver. Frågan om elöverkänslig-
het är inte löst eller avförd från dagordningen genom beslutet i riksdagen,
utan detta är början till en process. Jag utgår från att inte minst ledamöterna
i Sveriges riksdag kommer att bevaka hur denna fråga framöver behandlas.
Anf. 197 JOHAN LÖNNROTH (v):
Herr talman! Jag håller naturligtvis med Bertil Danielsson om att vi här i
riksdagen inte kan slita tvister mellan forskare. Men i och med att utskottet
nu har uttalat att de praktiska erfarenheterna måste tas till vara, tolkar jag
det så, att det i första hand är de elskadade själva som har praktiska erfaren-
heter att tillföra. Nu har utskottet tagit deras erfarenheter på allvar och lyss-
nat på dem. Då tillåter jag mig att tolka utskottet och Bertil Danielsson på
det viset att vi också anser att det är rimligt att de instanser som beviljar
forskningsanslag - i det här fallet Socialstyrelsen och Arbetsmiljöfonden -
lyssnar lika noga på de drabbade och själva tar initiativ till att ta in synpunk-
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Elöverkänslighet
167
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Elöverkänslighet
ter från dessa och också tar hänsyn till de praktiska erfarenheterna när de
beviljar forskningsanslag.
Anf. 198 BERTIL DANIELSSON (m):
Herr talman! I den här delen tror jag inte att det finns någon annan upp-
fattning än vad som här har framkommit. Självfallet kommer man att vidta
de åtgärder som man har möjligheter att vidta med nuvarande kunskaps-
nivå. Man vet ju en hel del. Man vet att människor far illa, och man vet att
situationen förbättras för de allra flesta om de inte utsätts för elektromagne-
tisk strålning.
Åtskilligt kan redan göras. Men det återstår ändå en hel del. Vi gör nu en
beställning om det samlade greppet. Men det utesluter inte att man går
snabbt fram på de områden som är möjliga. Nu är det inte riksdagens uppgift
att i detalj tala om för olika myndigheter att de skall göra si eller så. Man är
nog tillräckligt lyhörd för den anda och intention som finns i betänkandet,
så att man ändå gör på det sättet.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 5 maj.)
Anmäldes och bordlädes
Motionerna
med anledning av prop. 1993/94:234 Vissa inkomst- och företagsskattefrå-
gor, m.m.
1993/94:Sk45 av Lars Biörck (m)
1993/94:Sk46 av Lars Bäckström m.fl. (v)
1993/94:Sk47 av Karin Falkmer (m)
1993/94:Sk48 av Karin Starrin (c)
1993/94:Sk49 av Agne Hansson (c)
1993/94:Sk50 av Ingrid Näslund och Chatrine Pålsson (kds)
1993/94:Sk51 av Lars Hedfors m.fl. (s)
1993/94:Sk52 av Ulf Björklund (kds)
19 § Kammaren åtskildes kl. 21.53.
Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 6 § anf. 22 (delvis),
av förste vice talmannen därefter t.o.m. anf. 53 (delvis),
168
av andre vice talmannen därefter t.o.m. 10 § anf. 87 (delvis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. anf. 120 (delvis),
av förste vice talmannen därefter t.o.m. 16 § anf. 179 (delvis) och
av tredje vice talmannen därefter till sammanträdets slut.
Vid protokollet
GUNNAR GRENFORS
IBarbro Nordström
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
169
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Innehållsförteckning
1 § Val av en riksdagens ombudsman....................... 1
Thage G Peterson (s)
2 § Justering av protokoll................................ 1
3 § Hänvisning av ärenden till utskott ...................... 1
4 § Förnyad bordläggning ............................... 2
5 § Beslut rörande utskottsbetänkande som slutdebatterats den 29
april ........................................... 2
Socialförsäkringsutskottets betänkande SfU12
Meddelande om samlad votering .......................... 3
6 § Jämställdhetspolitiken ............................... 4
Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU17
Debatt
Berit Andnor (s)
Stefan Kihlberg (nyd)
Hans Andersson (v)
Isa Halvarsson (fp)
Charlotte Cederschiöld (m)
Marianne Andersson (c)
Rose-Marie Frebran (kds)
Socialminister Bengt Westerberg (fp)
Berith Eriksson (v)
Eva Zetterberg (v)
Beslut fattades efter 8 §
7 § Förslag om ytterligare anslag på tilläggsbudget till statsbudgeten
för budgetåret 1993/94, m.m......................... 62
Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU22
Beslut fattades efter 8 §
8 § Ändring i lagen om generellt anställningsstöd, GAS......... 62
Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU23
Debatt
Laila Strid-Jansson (nyd)
Elver Jonsson (fp)
Hans Andersson (v)
Beslut ............................................... 68
Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU17
Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU22
Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU23
Beslut om samlad votering ............................... 72
170
9 § Utvidgad kompensation för viss dieseloljeskatt............. 72
Skatteutskottets betänkande SkU33
Debatt
Karl Hagström (s)
Ivar Franzén (c)
Beslut fattades efter 10 §
10 § Verksamhet och anslag för totalförsvaret 1994/95 .......... 74
Försvarsutskottets betänkande FöU9
Debatt
Sture Ericson (s)
Jan Jennehag (v)
Arne Andersson (m)
Försvarsminister Anders Björck (m)
Lars Sundin (fp)
Gunhild Bolander (c)
Jan Erik Ågren (kds)
Robert Jousma (nyd)
Karin Wegestål (s)
Henrik Landerholm (m)
Sven-Olof Petersson (c)
Åke Carnerö (kds)
Christer Skoog (s)
Förste vice talmannen (om sammanträdets fortsättning under
kvällen)
Göthe Knutson (m)
Britt Bohlin (s)
Gudrun Norberg (fp)
Claus Zaar (nyd)
Lars Bäckström (v)
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
Meddelande om omröstning i Europaparlamentet ............. 127
Förste vice talmannen
Beslut ............................................... 127
Skatteutskottets betänkande SkU33
Försvarsutskottets betänkande FöU9
Beslut om uppskjuten votering............................ 129
Ajournering .......................................... 130
Återupptagna förhandlingar .............................. 130
11 § Indirekta skatter ................................... 130
Skatteutskottets betänkande SkU34
Debatt
Bo Forslund (s)
Peter Kling (nyd)
Lars Bäckström (v)
Ivar Franzén (c)
Karl-Gösta Svenson (m)
Beslut skulle fattas den 5 maj
171
Prot. 1993/94:102
4 maj 1994
12 § Fråga om medgivande enligt 4 kap. 8 § första stycket regerings-
formen att väcka åtal mot riksdagsledamot.............. 142
Konstitutionsutskottets betänkande KU49
Debatt
Thage G Peterson (s)
Beslut skulle fattas den 5 maj
13 § Rasistisk brottslighet ............................... 142
Justitieutskottets betänkande JuU13
Debatt
Karl Gustaf Sjödin (nyd)
Birgit Henriksson (m)
Berith Eriksson (v)
Hans Göran Franck (s)
Beslut skulle fattas den 5 maj
14 § Disciplinförseelser av krigsmän m.m.................... 154
Justitieutskottets betänkande JuU26
Beslut skulle fattas den 5 maj
15 § Utvidgande av Norra Kvills nationalpark................ 155
Jordbruksutskottets betänkande JoU20
Beslut skulle fattas den 5 maj
16 § Bostadsbidrag och bostadsanpassningsbidrag ............. 155
Bostadsutskottets betänkande BoU16
Debatt
Britta Sundin (s)
Bo G Jenevall (nyd)
Ulf Björklund (kds)
Beslut skulle fattas den 5 maj
Yl § Elöverkänslighet ................................... 163
Bostadsutskottets betänkande BoU17
Debatt
Bertil Danielsson (m)
Johan Lönnroth (v)
Lennart Fridén (m)
Rune Thorén (c)
Beslut skulle fattas den 5 maj
18 § Bordläggning ..................................... 168
172
gotab 46700, Stockholm 1994