Justitieombudsmännens ämbetsberättelse
1993/94
JOI
1 Riksdagen 1993/94. 2 saml. Nr JO 1
1993/94:JO1
Omslag Eva Lena Johansson
Översättning till engelska av Summary in English: David Jones
ISSN 0282-0560
Gotab, Stockholm 1993
Skrivelse till riksdagen.............................. 14
Allmänna domstolar m.m.
Åtal mot en domare för tjänstefel (förordnande i dom att
villkorligt medgiven frihet helt förverkas trots att laga
grund för ett sådant beslut inte förelegat) (1474-1991) .... 26
En tingsrätts beslut att undanröja tidigare ådömd påföljd
och förordna om ny påföljd har saknat stöd av lag
(329-1992) ..................................... 28
1993/94:JO1
I mål om äktenskapsskillnad efter gemensam ansökan är
det lämpligt att tingsrätten, om bara den ena maken har
rättshjälp, upplyser den andra maken om innehållet i
31 b § rättshjälpslagen i samband med att denne får tillfäl-
le att yttra sig i kostnadsfrågan (3731-1991) ............ 32
Kritik mot en hovrätt för långsam handläggning av ett
besvärsmål rörande ett interimistiskt beslut (3494-1992) . . 34
Kritik mot en åklagare och en domare för att en tilltalads
identitetsuppgifter i ett domslut rättats till "identitet
okänd" (3093-1991) .............................. 35
Uttalanden om en åklagares och en tingsrätts tillämpning
av reglerna om beslag och kvarstad på kontanter som
påträffats hos en person som greps som misstänkt för
inbrottsstöld (2717-1991) .......................... 38
Åklagar- och polisväsendena
Polisinsatschef har dömts för tjänstefel för olaga husrannsa-
kan (743-1990).................................. 43
Åtal mot en insatschef och ett vakthavande befäl för
tjänstefel och osant intygande (beslut om medtagande till
förhör och osann uppgift på arrestantblad) (1555-1990) ... 52
Disciplinansvar för polismän som uttalat sig kränkande
mot en bilist (851-1992)........................... 62
Disciplinansvar för en poliskommissarie som överlämnat
sin namnstämpel till administrativ personal att användas
vid rapportering om omhändertagna personer till bl.a.
CKR (2564-1992) ................................ 64
En åklagares beslut om personell husrannsakan för eftersö-
kande av en misstänkt rånare har saknat stöd i lag eftersom
något beslut om frihetsberövande av den eftersökte inte
fattats (3533-1991) ............................... 66
En åklagare har utan lagligt stöd genom beslag omhänder-
tagit bakom stängda dörrar föredraget förundersökningsma-
terial hos en tilltalad; särskilt om en tilltalads rätt att få del
av allt material i målet (1124-1991) .................. 79
Omfattningen av ett utvidgat besöksförbud bl.a. med hän-
syn till att den som skall skyddas har skyddade adressupp-
gifter (4287-1992)................................ 84
Säkerhetspolisens medverkan till att en utländsk säkerhets-
tjänst hållit förhör med en palestinsk flykting i Sverige
m.m. (3708-1991)................................ 88
Tillämpningen av bl.a. 28 kap. 3 § RB vid polisiär stör-
ningsverksamhet i tillhåll (1233-1990, 3274-1990) ....... 92
Kroppsvisitation vid misstanke om narkotikabrott
(1127-1992)..................................... 101
Polisingripanden mot en supporterförening i samband med
en fotbollsmatch (1535-1992, 1572-1992) .............. 104
Grunder för polismyndighets beslut att inte inleda förun-
dersökning (563-1992) ............................ 110
Underrättelse till anhörig om anhållande (2976-1992) .... 111
Protokoll över husrannsakan som inte lett till beslag skall i
princip upprättas i omedelbar anslutning till åtgärden
(3853-1992)..................................... 112
Dokumentation av förhör under förundersökning
(200-1992) ..................................... 112
Åklagarmyndighetens handläggning av en förundersökning
under vilken ett målsägandeförhör upprättats i två olika
versioner (1018-1992)............................. 118
Förhörsledares skyldighet att under förhör ta upp en mo-
tanmälan (527-1993).............................. 124
Förfarandet med gods som tagits i beslag men som inneha-
varen inte velat kännas vid eller vägrar att återta när
beslaget hävts; framställning till regeringen om översyn av
regelsystemet (3275-1990).......................... 124
Polismyndighets hantering av omhändertagna fordon
(2044-1991)..................................... 128
Beslutsordning vid s.k. polisförstärkning m.m. (999-1992) . 134
1993/94: JO 1
Kriminalvård
Kritik mot en kriminalvårdsanstalt med anledning av ute-
vistelser som medgivits en intagen (3456-1991).......... 138
Kritik mot kriminalvårdsanstalter med anledning av vissa
rutiner för utbetalning av kontanta medel till intagna
(611-1992 m.fl.) ................................. 145
Kritik mot en kriminalvårdstjänsteman med anledning av
våld mot intagen i samband med kroppsvisitation
(1304-1992)..................................... 148
Kritik mot en kriminalvårdsanstalt med anledning av att
det i samband med fritidsverksamhet utom anstalt enligt
lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt förekommit
övningar med skjutvapen (3297-1992) ................ 149
Kritik mot Kriminalvårdsnämnden för otillräcklig motive-
ring av beslut i ett ärende om villkorlig frigivning
1993/94:JO1
(4072-1992)..................................... 152
Kritik mot en kriminalvårdsanstalt för bristfällig kontroll
av verkställighetshandlingar vid intagning i anstalten
(869-1993) ..................................... 156
Exekutiva ärenden
JO:s granskning med anledning av kronofogdemyndighe-
ternas övertagande av mål om betalningsföreläggande m.m. 159
Kronofogdemyndighets utredning i mål om införsel
(3723-1991)..................................... 160
En kronofogdemyndighet har företagit s.k. distansutmät-
ning utan att ha kännedom om var egendomen fanns,
varför utmätningen inte kunnat säkerställas (2972-1992) . . 162
En kronofogdemyndighet har betraktat en inkommen
skrift som besvär över exekutiv försäljning men avvisat
skriften på grund av brister i innehållet (2133-1992) ..... 163
Kritik har riktats mot en tillsynsmyndighet i konkurser för
dess sätt att fullgöra sina uppgifter (477-1993) .......... 164
Förvaltningsdomstolar
Fråga om handläggningstiden för ett socialbidragsmål i
länsrätt (3899-1992) .............................. 167
Fråga om länsrätts handläggningstid i ett socialbidragsmål
m.m. (1702-1992)................................ 169
Central statsförvaltning
Kritik mot Jämställdhetsombudsmannen angående person-
liga åsikter i ett beslut, bristande dokumentation av beslut
m.m. (2584-1992, 2661-1992) ....................... 173
Fråga om överklagande bör avskrivas sedan det återkallats
per telefon (3210-1992)............................ 177
Länsförvaltning
Kritik mot två länsstyrelsers handläggning av ärende röran-
de omhändertagande enligt LVM och körkortsingripande;
bl.a. ändring av personnummer i en länsrättsdom samt
underlåtenhet att företa identitetskontroll trots att hand-
lingarna angett olika personnummer för samma person
(382-1993) .....................................
Kritik mot länsstyrelse för långsam handläggning av ett
ärende om bestämmanderätt i fråga om gravsättning. Till-
lika kritik mot länsstyrelsens handläggning av remiss från
JO (3469-1992)..................................
178
182
Kritik mot länsstyrelse för bristande motivering till beslut
att avslå överklagande av byggnadsnämnds beslut
(4350-1992)..................................... 185
Underlåtenhet att avvisa överklagande som befunnits in-
kommet för sent (2101-1992) ....................... 187
Utlänningsärenden
En av Statens invandrarverks förläggningar har underlåtit
att fatta beslut i ett ärende om bistånd till asylsökande
1993/94:JO1
(2924-1991)..................................... 190
En av Statens invandrarverks förläggningar har kritiserats
för handläggningen av ett ärende om bistånd enligt lagen
(1988:153) om bistånd åt asylsökande m.fl. (3944-1992) . . . 193
Statens invandrarverk har vid förordnande av offentligt
biträde till asylsökande inte tagit hänsyn till sökandens
önskemål om att en viss advokat skulle förordnas
(602-1992) ..................................... 195
Försvaret
Kritik mot myndighetschef för att han förstört en handling
som begärts utlämnad (1255-1992)................... 198
Fråga om ansvarsfördelningen mellan Försvarets sjukvårds-
styrelse (SjvS) och Chefen för flygvapnet (CFV) med avse-
ende på tillsyn över hälso- och sjukvården. Även fråga om
en befattningshavare hos Chefen för flygvapnet genom hot
om repressalier försökt fa en befattningshavare vid sjuk-
vårdsstyrelsen att sluta göra vissa uttalanden för pressen
(1319-1992)..................................... 201
Vid inspektion av Dalregementet (I13/Fo53) upptagen fråga
om rättsbefäls beslutsbefogenhet vid omvandling av ute-
gångsförbud till löneavdrag och vid uppehåll i verkställig-
het. Även fråga om dokumentation av dessa beslut
(2146-1992)..................................... 206
Fråga om militär myndighets befogenhet att vägra värnplik-
tiga tillträde till Systembolaget genom att placera militärpo-
liser vid ingången (3013-1992) ...................... 208
Taxering och uppbörd samt folkbokföring
En skattemyndighet har kritiserats för att inlämnade dekla-
rationer förkommit (2283-1992).....................
Ett på JO:s initiativ upptaget ärende angående protokoll-
föring vid skattenämndens sammanträden (624-1993) ....
Tidsaspekter på omprövning och överlämnande till länsrätt
av överklaganden av taxeringar (86-1993)..............
Ett på JO:s initiativ upptaget ärende angående tidsrymden
för och förfarandet vid skattemyndigheternas innehållande
av överskjutande ingående mervärdesskatt (623-1993) ....
211
212
214
220
Kritik mot skattemyndigheter för långsam och bristfällig
handläggning av ett folkbokföringsärende och ett skatte-
jämkningsärende (2220-1992)....................... 224
Socialtjänst
Socialtjänstlagen (SoL)
Underlåtenhet att verkställa domstols dom avseende rätt till
bistånd enligt 6 § socialtjänstlagen i form av personlig
assistent (3155-1992).............................. 227
Lämnande av urinprov som förutsättning för socialbidrag
(603-1993) ..................................... 230
Fråga om beslut av Stadsdelsnämnden Bergsjön i Göteborg
varit förenligt med socialtjänstlagens bestämmelser om bi-
stånd till missbrukare (446-1991) .................... 231
Jordabalkens regler om hyra är tillämpliga när socialför-
valtningen mot vederlag upplåter s.k. träningslägenhet
(3624-1990, 4003-1990)............................ 233
Socialnämnd kan i vissa fall vara skyldig tillhandahålla s.k.
hushållsekonomisk rådgivning såsom bistånd enligt 6 §
socialtjänstlagen. Vidare fråga bl.a. om underlåtenhet att
fetta beslut med anledning av ansökan om bistånd
(1067-1992)..................................... 238
Beslut om bistånd utan samtycke av god man (1946-1992,
2168-1992) ..................................... 240
Angående rätt för föreståndare vid ålderdomshem att förfo-
ga över patienters pensioner (1350-1992) .............. 246
En 95-årig kvinna, med nedsatt psykisk förmåga, som bott
på ett servicehus, har haft s.k. servicekonto. Frågor rörande
servicehusets delaktighet i förvaltningen av medlen på kon-
tot (1738-1992).................................. 249
Kritik mot socialnämnd för dröjsmål med att inleda utred-
ning enligt 50 § socialtjänstlagen med anledning av anmä-
lan till nämnden om att ett barn for illa. Vidare bl.a. fråga
om lämpligheten av att verkställa ett omhändertagande
enligt 6 § LVU i barnets skola (2840-1991) ............ 257
Fråga om en barn- och ungdomspsykiatrisk klinik har ägt
underlåta göra anmälan enligt 71 § socialtjänstlagen
(3627-1992)..................................... 261
Fråga om omfattningen av anmälningsskyldigheten enligt
71 § socialtjänstlagen m.m. (2491-1992)............... 264
Lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU)
Handläggningen av ett barnavårdsärende; fråga om laglig
grund förelegat för ett omhändertagande enligt LVU m.m.
(3551-1992)..................................... 270
1993/94:JO1
Fråga om vid gemensam vårdnad vård enligt LVU far
inledas i den andra vårdnadshavarens hem; tolkningen av
1993/94:JO1
11 § LVU angående vad som avses med barnets eget hem
m.m. (3408-1992)................................ 277
Uttalande om tillvägagångssätt vid hämtning av barn efter
beslut om omhändertagande enligt LVU (3483-1992)..... 281
En socialsekreterare har i ett ärende rörande förälders
umgänge med barn, som på grund av föräldrarnas alkohol-
missbruk varit föremål för vård enligt LVU, föreskrivit att
föräldrarna stickprovsvis skall lämna urinprov för att visa
sin drogfrihet. Fråga bl.a. om möjligheten att fordra urin-
prov av föräldrar som ett led i utredningen av LVU-ärendet
och om tillåtligheten av krav på urinprov för rätt till
umgänge med barnet (1524-1992).................... 283
Lagen om vård av missbrukare i vissa fall (LVM)
Länsrätts underlåtenhet att underrätta behandlingshem om
att beslut om omedelbart omhändertagande enligt LVM
inte fastställts (1933-1992).......................... 289
Underlåtenhet att enligt 15 § LVM underställa länsrätt
beslut om omedelbart omhändertagande; tillika uttalande
om att ett icke underställt beslut alltjämt är verkställbart
(1856-1992)292 .................................. 292
Uttalande angående från vilken tidpunkt verkställighet av
en dom om vård enligt lagen (1988:870) om vård av
missbrukare i vissa fall (LVM) skall anses påbörjad i de fall
föreståndaren för behandlingshemmet fattat intagningsbe-
slut som omedelbart åtföljts av beslut enligt 27 § LVM om
vård i annan form (4152-1992)...................... 295
Frågor om överläkares underrättelseskyldighet och kvar-
hållningsrätt enligt 24 § tredje stycket LVM (1387-1991) . . 298
Fråga bl.a. om möjligheten att begära urinprov av den som
vill besöka intagen vid ett s.k. § 23-hem enligt lagen om
vård av missbrukare i vissa fall (LVM) (3738-1992) ...... 302
Handläggningsfrågor
I ett ärende angående vårdnad om barn upprättades vid
socialförvaltningen ett journalblad. När en av föräldrarna
begärde att få kopia av bladet, målade handläggaren med
en kemisk raderingsvätska över en anteckning i handlingen
innan den kopierades och överlämnades till föräldern. Åtal
väcktes mot tjänstemannen för förvanskning av urkund
alternativt tjänstefel (2876-1991)..................... 304
Fråga om kommuniceringsplikt enligt 17 § förvaltningsla-
gen förelegat; tillika uttalande om vad beslut skall innehål-
la (2224-1992)................................... 307
Socialnämnds skyldighet att enligt 6 kap. 1 och 2 §§
utlänningsförordningen (1989:547) underrätta polismyndig-
het om utomnordisk medborgares vistelse i Sverige
(1011-1992)..................................... 308
Handläggning av ärende angående umgängesrätt enligt 6
kap. 15 § föräldrabalken (985-1992).................. 311
Stöd och service till vissa funktionshindrade m.m.
Handläggning av ärenden om särskild omsorg (rätt till
gruppbostad) (2779-1991, 2984-1991, 3078-1991) ........ 314
Fråga om skyldighet att meddela överklagbart beslut om
särskild omsorg vid upphörande av placering vid dagcenter
(313-1991) ..................................... 323
Fråga bl.a. om rätt för en omsorgsförvaltning att, på grund
av misstänkta missförhållanden, besiktiga lägenheter i en
gruppbostad utan att först inhämta samtycke från de enskil-
da boende (3902-1991) ............................ 329
Hälso- och sjukvård
Kritik mot Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN) i
anledning av i ett beslut intagen uppgift om disciplinpå-
följd (2529-1991) ................................ 334
Socialförsäkring
Försäkringskassas möjlighet att styra försäkrad till viss läka-
re (1578-1991) .................................. 336
Socialförsäkringsnämnd har efter omprövning meddelat av-
slagsbeslut i ett sjukpenningärende. Efter beslutet, men
innan det expedierats, har nämndens majoritet anmält "av-
vikande mening". Fråga om tolkningen och hanteringen
härav. 19 § förvaltningslagen (3841-1991).............. 339
Försäkringskassas åtgärd att vid handläggningen av ett sjuk-
penningärende anteckna negativa uppgifter rörande den
försäkrade i handläggningsjournalen (893-1992)......... 342
Fråga om skyldighet för försäkringskassa att komplettera
bristfällig utredning i ärende om rätt till sjukpenning och
arbetsskadeersättning m.m. (1159-1992) ............... 344
Fråga om och i vad mån myndighet (försäkringskassa) är
bunden av tillsynsmyndighets/centralmyndighets rekom-
mendationer (1381-1992) .......................... 346
Kritik mot försäkringskassa för dröjsmål med att överläm-
na ett överklagande till länsrätten (2705-1992).......... 347
Initiativärende rörande innehållet i ett av Stockholms läns
allmänna försäkringskassa avgivet yttrande till JO
(583-1993) ..................................... 348
Försäkringskassas handläggning av ett ärende om utbild-
ningsbidrag m.m. Fråga om åtal mot en försäkringssekrete-
rare för tjänstefel har aktualiserats, men gärningen har med
1993/94:JO1
hänsyn till omständigheterna ansetts kunna betraktas som 1993/94 :JO1
ringa och därför inte av karaktär att föranleda ansvar enligt
20 kap. 1 § brottsbalken (1890-1992) ................. 350
Miljö- och hälsoskydd
I ett ärende angående fråga om allmän övergång från
standarddiesel till s.k. miljödiesel i Stockholms stad har
framställning gjorts till regeringen om viss lagändring. Viss
kritik har även uttalats beträffande den lokala tillsynsmyn-
dighetens handläggning (952-1992)................... 355
Fråga om vem som är rätt adressat för ett föreläggande
enligt 40 § miljöskyddslagen (2743-1992).............. 367
Kritik mot en miljö- och hälsoskyddsnämnd för att den
under lång tid underlåtit att vidta åtgärder med anledning
av att ett vitesföreläggande inte följts (3165-1992)........ 371
Utbildnings- och kultursektorn
Stängning av skolmatsal som reaktion på några elevers
beteende ej godtagbar (3475-1992) ................... 375
Kritik mot skola som fordrat skadestånd av samtliga elever
som befunnit sig i en lokal, där skadegörelse vållats
(4440-1992)..................................... 378
Frågor om skolas skyldighet att underrätta föräldrar om att
en elev har kontakt med skolkuratorn. Lärares kontakt
med elev utanför skolan (2809-1992) ................. 382
Frågor om anpassad studiegång; planering, beslut och ge-
nomförande (3086-1992)........................... 387
Kyrkliga ärenden
Fråga om val av musik vid begravningsgudstjänster m.m.
(3767-1992)..................................... 393
Fråga om kyrkogårdsmyndighets möjligheter att på en
gravrättsinnehavares bekostnad vidta åtgärder på gravplat-
sen (91-1993) ................................... 395
Kommunikationsväsendet
Frågor om serviceskyldighet, överklagande, fullföljdsförbud
och omprövning vid handläggning av ärenden enligt lagen
(1989:41) om TV-avgift (718-1992)................... 398
Plan- och byggnadsväsendet
Frågor om dokumentation, beslutsmotivering samt utform-
ningen av förhandsbesked i ärenden enligt plan- och bygg-
lagen (1987:10, PBL) (1518-1993).................... 402
Kritik mot byggnadsnämnd för bl.a. felaktigt beslut att inte
ta upp en ansökan om bygglov till prövning samt underlå-
tenhet att meddela fullföljdshänvisning (1262-1993)...... 407
I ett vid inspektion av en byggnadsnämnd upptaget ärende
har nämnden kritiserats för underlåtenhet att i beslutspro-
tokoll i förekommande fall bestämma vad som skall gälla i
fråga om fullföljdshänvisning. Nämnden har också kritise-
rats för att i remissvar till JO ha lämnat osann uppgift
(4178-1992)..................................... 409
Kritik mot byggnadsnämnd för underlåtenhet att pröva
begäran om omprövning av lagakraftvunnet beslut om på-
förande av byggnadsavgift. Tillika kritik mot befattningsha-
vare hos nämnden för att ha lämnat uppgifter som av
anmälarna kan ha uppfattats som vilseledande (3374-1992) 411
Initiativärende rörande den rättsliga grunden för beslut av
fastighetsbildningsmyndighet att avvisa för sent gjord an-
märkning mot räkning (1265-1993) .................. 414
Bostadsväsendet
Fråga om omprövning och kvittning i samband med utbe-
talning av bostadsbidrag (186-1992) .................. 417
Kritik mot kommunal befattningshavare för avsevärt dröjs-
mål med att överlämna skrivelse med överklagande av
beslut i ett ärende om bostadsbidrag till den myndighet
som skulle pröva överklagandet (4004-1992) ........... 421
Allmänna kommunalärenden
En kommun har tillämpat ett system med uttagande av
extra fiskeavgift som en form av sanktionsavgift. Frågor om
tillåtligheten av ett sådant avgiftssystem (547-1992)....... 425
Fråga om rättelse av verkställigheten av ett kommunalt
beslut om antagande av renhållningsentreprenör
(2027-1991)..................................... 429
Överförmyndarnämnder och överförmyndare
Vissa iakttagelser och uttalanden med anknytning till för-
mynderskapslagstiftningen ......................... 433
Kritik mot en överförmyndarnämnd för brister i handlägg-
ningen av ett godmanskapsärende (1407-1992).......... 434
Kritik mot en överförmyndarnämnd för brister i handlägg-
ningen av ett förmynderskapsärende (1547-1992)........ 436
Kritik mot en överförmyndarnämnd för brister i handlägg-
ningen av ett förmynderskapsärende (1548-1992)........ 439
Kritik mot en överförmyndarnämnd med anledning av
brister i handläggningen av ett ärende rörande tillstånd till
försäljning av fast egendom (2435-1992)............... 444
Kritik mot en överförmyndarnämnd med anledning av
brister i tillsynen över ett förvaltarskap (2838-1992)...... 446
1993/94: JO 1
11
Arbetsmarknadsärenden m.m.
Fråga om länsarbetsnämnds personakthantering när den
enskilde arbetssökande deltar i verksamheten vid ett arbets-
marknadsinstitut m.m. (1457-1992) .................. 452
Vid inspektion av en yrkesinspektion upptagen fråga om
skyddsombuds m.fl. medverkan i vissa arbetsmiljöbedöm-
ningar (4079-1992)............................... 457
Fråga om formerna för samverkan mellan arbetsförmedling
och socialförvaltning (1119-1992).................... 458
Offentlighet och sekretess
Socialtjänst samt hälso- och sjukvård
Fråga bl.a. om utdrag ur förvaltningshandbok utgjort all-
män handling (4087-1991) ......................... 460
Behandlingshems utlämnande av uppgift som omfattas av
sekretess enligt 7 kap. 4 § sekretesslagen; tillämpning av
reglerna om nöd enligt 23 kap. 4 § brottsbalken
(1117-1992)..................................... 461
Fråga om socialförvaltnings möjlighet att till polismyndig-
het lämna ut en uppgift angående misstanke om brott i de
fall brottet riktar sig mot ett intresse inom socialförvalt-
ningens eget verksamhetsområde (105-1992) ........... 464
Fråga om sekretess i ärende rörande omhändertagande av
barn enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av
unga (LVU) (3959-1992)........................... 466
Utlämnande av sekretesskyddade uppgifter från sjukhus till
försäkringskassa. - Fråga om bifogandet av en ovidkom-
mande journaluppgift utgjort brott mot tystnadsplikt
(304-1991) ..................................... 468
Frågor om sekretess då en journal inom skolhälsovården
skall följa en elev vid skolbyte (1501-1992, 2194-1992) .... 471
Övriga områden
Åtal mot en myndighetschef för tjänstefel har ogillats
(dröjsmål med att utlämna allmän handling (3835-1990) . . 477
Åtal mot en personalhandläggare för tjänstefel har ogillats
(dröjsmål med att utlämna allmän handling) (2292-1991) . 487
Företrädare för myndigheter måste avhålla sig från att
uttrycka sig på ett sätt som kan uppfattas som försök att
hindra anställda att utom arbetet utnyttja sina grundlagsfäs-
ta fri- och rättigheter (1148-1992, 1853-1992, 1437-1992,
1808-1992) ..................................... 489
Fråga om begränsningar i yttrandefrihet m.m. för kom-
munanställda (3903-1992).......................... 496
En myndighets instruktion rörande kontakter med mass-
media måste utformas så att det klart framgår att de anställ-
das rätt att göra egna uttalanden till massmedia inte in-
1993/94:JO1
12
skränks. Även fråga om registrering av besökare
(2771-1992, 3571-1992)............................ 499
Fråga om telefontider och framkomlighet per telefon till
en myndighet (3884-1992) ......................... 502
Krav på myndighet då enskild begär upplysningar ur eller
kopior av allmänna handlingar (1179-1992, 1180-1992) . . . 504
Kritik mot Statens maskinprovningar för dröjsmål med
1993/94 :JO1
utlämnande av kopior av allmänna handlingar. Myndighe-
ten har vidare, trots att vissa handlingar uppenbarligen
förvarades hos den, hänvisat sökanden att begära kopior
hos annan myndighet. Tillika fråga om innebörden av
användande av s.k. hemligstämpel (3183-1992).......... 509
Kritik mot landsting för dröjsmål med utlämnande av
allmän handling med hänvisning till "arbetets behöriga
gång". Fråga tillika bl.a. om hänvisning av den sökande att
ta del av allmän handling på stället trots att kopior av
handlingarna begärts (1950-1992).................... 513
Ifrågasatt brott mot tystnadsplikt (3535-1992)........... 518
Bilagor
Instruktion för Riksdagens ombudsmän............... 522
Arbetsordning för riksdagens ombudsmannaexpedition . . . 527
Personalorganisationen............................ 533
Sakregister ..................................... 534
Summary in English ............................. 591
13
1993/94:JO1
Riksdagens ombudsmän överlämnar härmed enligt 11 § lagen med
instruktion för Riksdagens ombudsmän ämbetsberättelse för tiden den
1 juli 1992 — den 30 juni 1993.
Den 1 september 1992 lämnade Hans Ragnemalm befattningen som
justitieombudsman. Samma dag tillträdde Stina Wahlström efter att
den 3 juni 1992 av riksdagen ha valts till justitieombudsman. Hon
övertog ansvaret för ansvarsområde 4 enligt arbetsordningen för riksda-
gens ombudsmannaexpedition.
Arbetsordningen för riksdagens ombudsmannaexpedition har under
verksamhetsåret setts över. Den i vissa avseenden reviderade och
uppdaterade arbetsordningen har genom beslut av chefsJO Claes Ek-
lundh fastställts att gälla från den 19 mars 1993 tills vidare. Arbetsord-
ningen finns intagen i bilaga 2.
Lagen (1986:765) med instruktion för riksdagens ombudsmän —
med ändringar, senast 1992:1605 — finns intagen i bilaga 1.
En redogörelse för personalorganisationen under verksamhetsåret
finns i bilaga 3.
Balansläget
Ingående balans 744
Nya ärenden
Remisser och andra skrivelser från myndigheter 46
Klagomål och andra framställningar från enskilda 4 422
Initiativärenden med anledning av inspektioner 156
Initiativärenden på grund av uppgifter i massmedia m.m. 77 4 701
Summa balanserade och nya ärenden 5 445
Avslutade ärenden 4 614
Utgående balans 831
Antalet nya ärenden under perioden var 4 701, vilket är 412 fler än
under närmast föregående verksamhetsår (+ 9,6 %). 233 av de nya
ärendena var inspektions- eller andra initiativärenden (en ökning med
20 i jämförelse med verksamhetsåret 1991/92). 46 ärenden föranleddes
av remisser från departementen (en minskning med 3). Antalet klago-
ärenden var 4 422, en ökning med 395 (9,8 %) från föregående
verksamhetsår. Således har den långsiktiga trenden mot allt fler anmäl-
ningsärenden inte bara fortsatt utan accelererat. På fem år har antalet
inkommande klagoärenden ökat med 1 619 eller 57,7 %.
Under verksamhetsåret avgjordes 4 614 ärenden, 86 fler än föregåen-
de år (+ 1,9 %). Under de senaste fem åren har antalet avgjorda
ärenden ökat med 1 384 eller 42,8 %. Av de under 1992/93 avslutade
14
ärendena var 4 305 klagoärenden, 41 remissärenden samt 268 inspek-
tions- eller andra initiativärenden. Antalet oavgjorda ärenden vid verk-
samhetsårets utgång var 831. Detta innebär att balansläget — trots en
fortsatt ökad avverkningstakt — försämrats med 87 ärenden eller
11,7 %.
1993/94: JO 1
Klago- och initiativärenden 1.7.1981 — 30.6.1993
|
År |
Klagoärenden |
Initiativärenden |
|
1981/82 |
3 399 |
95 |
|
1982/83 |
3 688 |
133 |
|
1983/84 |
3 397 |
101 |
|
1984/85 |
3 163 |
141 |
|
1985/86 |
3 323 |
85 |
|
1986/87 |
2 899 |
84 |
|
1987/88 |
2 803 |
136 |
|
1988/89 |
2 855 |
163 |
|
1989/90 |
3 477 |
176 |
|
1990/91 |
3 883 |
260 |
|
1991/92 |
4 076 |
213 |
|
1992/93 |
4 468 |
233 |
Månadsöversikt över ärendena under verksamhetsåret
|
Månad |
Nya |
Avslutade |
Balans |
|
Juli |
369 |
83 |
1 030 |
|
Augusti |
278 |
458 |
850 |
|
September |
389 |
359 |
880 |
|
Oktober |
364 |
414 |
830 |
|
November |
448 |
459 |
819 |
|
December |
466 |
358 |
927 |
|
Januari |
389 |
397 |
919 |
|
Februari |
387 |
445 |
861 |
|
Mars |
487 |
473 |
875 |
|
April |
373 |
401 |
847 |
|
Maj |
359 |
354 |
852 |
|
Juni |
392 |
413 |
831 |
|
4 701 |
4 614 |
15
1993/94:JO1
Tablå över utgången i de under tiden l juli 1992 — 30 juni 1993
avgjorda inspektions- och övriga initiativ ärendena
|
Sakområde |
Avgjorda utan |
Erinran |
Åtal eller |
Förundersök- |
Framställning |
Summa |
|
Qomstolsväsendet |
8 |
10 |
- |
18 | ||
|
Åklagarväsendet |
3 |
1 |
1 |
5 | ||
|
Polisväsendet |
6 |
7 |
1 |
1 |
15 | |
|
Försvarsväsendet |
4 |
4 |
8 | |||
|
Kriminalvård |
8 |
3 |
11 | |||
|
Socialtjänst |
6 |
4 |
10 | |||
|
Hälso- och sjukvård |
7 |
2 |
9 | |||
|
Exekutionsväsendet |
5 |
3 |
8 | |||
|
Utbildningsväsendet |
5 |
10 |
15 | |||
|
Taxerings- och upp- | ||||||
|
bördsväsendet |
6 |
1 |
7 | |||
|
Länsstyrelserna |
14 |
38 |
52 | |||
|
Plan- och byggnads- | ||||||
|
väsendet |
5 |
44 |
49 | |||
|
Utlänningsärenden |
10 |
2 |
12 |
Länsarbetsnämnderna
|
och yrkesinspek- | ||||||
|
tionerna |
4 |
17 |
- |
- |
- |
21 |
|
Övriga förvaltnings- |
10 |
18 |
28 | |||
|
Summa ärenden |
101 |
164 |
2 |
- |
1 |
268 |
16
1993/94:JO1
Tablå över utgången i de under tiden 1 juli 1992 — 30 juni 1993 avgjorda klagoärendena
|
Sakområde |
Avvisning |
Överlämnan- |
Avgjorda |
Erinran |
Åtal eller |
Förunder- |
Framställ- |
Summa |
|
Qomstolsväsendet |
138 |
1 |
137 |
35 |
l |
1 |
313 | |
|
Åklagarväsendet |
63 |
2 |
119 |
10 |
1 |
- |
195 | |
|
Polisväsendet |
158 |
8 |
292 |
24 |
2 |
2 |
486 | |
|
Försvarsväsendet |
20 |
- |
9 |
3 |
- |
- |
32 | |
|
Kriminalvård |
155 |
1 |
307 |
37 |
- |
- |
500 | |
|
Socialtjänst |
139 |
72 |
387 |
80 |
- |
- |
678 | |
|
Hälso- och sjukvård |
103 |
10 |
123 |
24 |
- |
- |
260 | |
|
Allmän försäkring |
44 |
2 |
120 |
56 |
- |
- |
222 | |
|
Arbetsmarknaden m.m. |
51 |
5 |
21 |
14 |
- |
- |
l |
92 |
|
Plan- och byggnads- |
42 |
40 |
21 |
103 | ||||
|
Exekutionsväsendet |
60 |
- |
57 |
10 |
- |
- |
- |
127 |
|
Kommunal självstyrelse |
86 |
- |
19 |
9 |
- |
- |
- |
114 |
Väg- och kommunikations-
|
väsendena |
54 |
2 |
29 |
5 - - - |
90 | ||
|
Taxerings- och uppbörds- | |||||||
|
väsendet, tullväsendet m.m. |
84 |
1 |
75 |
27 |
- |
- |
187 |
|
Utbildnings-, kultur- och | |||||||
|
kyrkofrågor m.m. |
57 |
4 |
44 |
24 |
- |
- |
129 |
|
Jordbruks- och djurskydds- | |||||||
|
hälsoskydd m.m. |
39 |
55 |
24 |
1 |
119 | ||
|
Utlänningsärenden |
61 |
87 |
13 |
161 | |||
|
Övriga länsstyrelseärenden |
7 |
2 |
2 |
11 | |||
|
Tjänstemannaärenden |
63 |
27 |
11 |
101 | |||
|
Offentlighetsärenden |
51 |
64 |
56 |
171 | |||
|
Övriga förvaltn. ärenden |
47 |
1 |
36 |
12 |
96 | ||
|
Frågor utanför kompetens- | |||||||
|
kanden |
118 |
- |
- |
- |
- |
- |
118 |
Summa ärenden 1 640 109 2 050 497 4 3 2 4 305
Riksdagens ombudsmän har besvarat 41 remisser från olika departe-
ment.
Ombudsmännen har gemensamt yttrat sig till
1) Justitiedepartementet över betänkandet (SOU 1991:106) Domsto-
larna inför 2000-talet; Arbetsuppgifter och förfaranderegler
2) Justitiedepartementet över departementspromemorian (Ds
1992:38) Domstolsväsendet; Organisation och administration i framti-
den.
ChefsJO Eklundh har yttrat sig till
1) Justitiedepartementet över en framställning från Hovrätten över
Skåne och Blekinge angående delegering av vissa arbetsuppgifter i
hovrätt
2) Justitiedepartementet över departementspromemorian (Ds
1992:32) Lag om kriminalregister m.m.
3) Kommunikationsdepartementet över betänkandet (SOU 1992:70)
Telelag
4) Justitiedepartementet över departementspromemorian (Ds 1993/94:JO1
1992:90) Vissa kungörandeffågor
5) Justitiedepartementet över en promemoria rörande delegering av
arbetsuppgifter till kanslipersonal vid domstol
6) Justitiedepartementet över en framställning från Stockholms
tingsrätt angående utvidgad behörighet för tingsnotarier m.m.
7) Justitiedepartementet över betänkandet (SOU 1992:61) Ett refor-
merat åklagarväsende
8) Justitiedepartementet över betänkandet (SOU 1992:131) Grovt
rattfylleri och sjöfylleri
9) Justitiedepartementet över betänkandet (SOU 1992:110) Informa-
tion och den nya informationsteknologin — straff- och processrättsliga
frågor m.m.
10) Justitiedepartementet över departementspromemorian (Ds
1993:11) Vårdnadshavares skadeståndsansvar
11) Justitiedepartementet över promemorian Tillsynsverksamheten i
Riksåklagarens kansli
12) Justitiedepartementet över departementspromemorian (Ds
1993:17) Sveriges tillträde till Europarådets förverkandekonvention.
JO Norell Söderblom har yttrat sig till
1) Justitiedepartementet över departementspromemorian (Ds
1992:39) Olovligt bortförande och andra övergrepp mot barn
2) Socialdepartementet över betänkandet (SOU 1992:16) Kroppen
efter döden samt rapporten från Transplantationsutredningen (SOU
1992:17) Den sista undersökningen — obduktionen i ett psykologiskt
perspektiv
3) Socialdepartementet över betänkandet (SOU 1992:50) Avgifter
och högkostnadsskydd inom äldre- och handikappomsorgen
4) Socialdepartementet över departementspromemorian (Ds
1992:61) Samordnade bestämmelser för hälso- och sjukvårdspersonalen
5) Socialdepartementet över betänkandet (SOU 1992:73) VälSrd och
valfrihet — service, stöd och vård för psykiskt störda
6) Socialdepartementet över betänkandet (SOU 1992:52) Ett samhäl-
le för alla (Handikapputredningen)
JO Pennlöv har yttrat sig till
1) Finansdepartementet över betänkandet (SOU 1991:84) Smuggling
och tullbedrägeri
2) Finansdepartementet över Riksskatteverkets rapport (1992:3) Vi-
dareutveckling av den förenklade självdeklarationen
3) Justitiedepartementet över Riksskatteverkets rapport (1992:1)
Översyn av utsökningsbalken
4) Kulturdepartementet över betänkandet (SOU 1992:36) Radio och
TV i ett
5) Finansdepartementet över betänkandet (SOU 1992:23) Kontroll i
tulldatoriseringen m.m.
6) Finansdepartementet över betänkandet (SOU 1992:13) Skatt på
dieselolja
18
7) Försvarsdepartementet över betänkandet (SOU 1992:101) För-
svarsmaktens hälso- och sjukvård
8) Försvarsdepartementet över betänkandet (SOU 1992:105) Admi-
nistrativt stöd till försvarsmakten
9) Finansdepartementet över en promemoria om vissa frågor röran-
de villkor för den statliga garantin till banker och andra kreditinstitut
10) Försvarsdepartementet över en promemoria med förslag till
ändringar i lagen (1966:413) om vapenfri tjänst
11) Kulturdepartementet över betänkandet (SOU 1993:24) Utlän-
ningslagen — en partiell översyn
JO Wahlström har yttrat sig till
1) Justitiedepartementet över en promemoria om ändringar i sekre-
tesslagen i anledning av EES-avtalet
2) Justitiedepartementet över departementspromemorian (Ds
1992:51) De allmänna advokatbyråerna — Principförslag om avveck-
ling av det statliga engagemanget
3) Finansdepartementet över betänkandet (SOU 1992:100) Staten
och arbetsgivarorganisationerna
4) Utbildningsdepartementet över departementspromemorian (Ds
1992:97) Forskningens utmaningar — En strategi inför 2000-talet
5) Finansdepartementet över departementspromemorian (Ds
1992:96) Statsförvaltningens europakompetens
6) Utbildningsdepartementet över betänkandet (SOU 1992:92) Plikt-
leverans
7) Finansdepartementet över betänkandet (SOU 1992:60) Enklare
regler för statsanställda (LOA- utredningen)
8) Kulturdepartementet över betänkandet (SOU 1992:96) Förbud
mot etnisk diskriminering
9) Civildepartementet över betänkandet (SOU 1992:134) Handlings-
offentlighet hos kommunala företag
10) Civildepartementet över betänkandet (SOU 1992:140) Sekretess-
lagen i en fri kommunal nämndorganisation
11) Justitiedepartementet över betänkandet (SOU 1992:138) Några
frågor angående Regeringsrätten
12) Justitiedepartementet över departementspromemorian (Ds
1993:21) Effektivare distribution av författningssamlingarna
ChefsJO Eklundh har gjort framställning enligt 4 § instruktionen för
Riksdagens ombudsmän till regeringen (Justitiedepartementet) om att
regeringen överväger författningsändringar för att avhjälpa vissa brister
i regleringen avseende polis- och åklagarmyndigheters förfarande med
beslagtaget gods i vissa fall, se s. 124, dnr 3275-1990.
JO Wahlström har efter samråd med chefsJO Eklundh gjort framställ-
ningar enligt 4 § instruktionen för Riksdagens ombudsmän till
1993/94 :JO1
19
1) regeringen (Miljö- och naturresursdepartementet) att regeringen
överväger en ändring av 20 § lagen (1985:426) om kemiska produkter,
innebärande att strafföreskriften i första stycket punkt 1 skulle slopas,
se s. 355, dnr 952-1992
2) regeringen (Justitiedepartementet), vari hon väckt frågan om en
översyn av 5 § sekretessförordningen (1980:657) med avseende på
undantag från registreringsskyldigheten enligt 15 kap. 1 § sekretesslag-
en (1980:100) för myndigheter inom Arbetsmarknadsverket, se s. 452,
dnr 1457-1992.
ChefsJO Eklundh har överlämnat till
1) Justitiedepartementet ett beslut rörande tillämpningen av bl.a.
föreskrifterna i 28 kap. 3 § rättegångsbalken vid polisiär störningsverk-
samhet i tillhåll, se s. 92, dnr 1233-1990 och 3274-1990
2) Polisrättsutredningen ett beslut i anledning av anmälningar mot
Polismyndigheten i Stockholm angående vissa åtgärder i samband med
en s.k. husockupation
3) Justitiedepartementet ett beslut i ett initiativärende angående en
polismyndighets hantering av omhändertagna fordon, se s. 128, dnr
2044-1991
4) Justitiedepartementet ett beslut i anledning av anmälningar rö-
rande bl.a. det förhållandet att vissa föreningars och samfälligheters
debiteringslängder är giltiga som exekutionstitlar i utmätningsärenden
5) Justitiedepartementet och Riksåklagaren ett beslut i ett initiativ-
ärende angående Säkerhetspolisens medverkan till att en utländsk
säkerhetstjänst hållit förhör med en flykting i Sverige, se s. 88, dnr
3708-1991
6) Justitiedepartementet ett beslut i ett initiativärende angående
beslutsordningen vid s.k. polisförstärkning m.m., se s. 134, dnr
999-1992
7) Polisrättsutredningen ett beslut i ett initiativärende angående vissa
frågor i samband med beslag i s.k. postkontrollärenden
8) Polisrättsutredningen ett beslut i anledning av anmälningar mot
Polismyndigheten i Göteborg angående vissa ingripanden i samband
med en fotbollsmatch, se s. 104, dnr 1535-1992 och 1572-1992
9) Polisrättsutredningen ett beslut i anledning av en anmälan mot
Polismyndigheten i Stockholm angående avspärrningar för trafik i
samband med en större idrottstävling (Stockholm Maraton)
JO Norell Söderblom har överlämnat till
1) Socialdepartementet ett beslut rörande skyldighet att meddela
överklagbart beslut om vissa förändringar i särskild omsorg enligt
omsorgslagen, se s. 323, dnr 313-1991
2) Socialdepartementet ett beslut rörande överläkares underrättelse-
skyldighet och kvarhållningsrätt enligt 24 § LVM, se s. 298, dnr
1387-1991
3) Socialstyrelsen ett beslut om handläggningen av ärenden om rätt
till gruppbostad enligt lagen om särskilda omsorger om psykiskt ut-
vecklingsstörda m.fl., se s. 314, dnr 2779-1991, 2984-1991 och
3078-1991
1993/94: JO 1
20
4) Justitiedepartementet ett beslut angående utlämnande av uppgift 1993/94:JO1
som omfattas av sekretess enligt 7 kap. 4 § sekretesslagen; tillämpning
av reglerna om nöd enligt 23 kap. 4 § brottsbalken, se s. 461, dnr
1117-1992
5) Socialdepartementet ett beslut rörande bl.a. rätt för en omsorgs-
förvaitning att, på grund av misstänkta missförhållanden, besiktiga
lägenheter i en gruppbostad utan att först inhämta samtycke från de
enskilda boende, se s. 329, dnr 3902-1991
6) Socialdepartementet ett beslut rörande handläggningen av ett
barnavårdsärende, bl.a. fråga om möjligheten att ge underåriga bistånd
mot vårdnadshavarens vilja
7) Socialstyrelsen ett beslut rörande bl.a. handhavandet av ekono-
min för en vårdtagare som bodde på ett av landsting drivet servicehus,
se s. 249, dnr 1738-1992
8) Socialdepartementet ett beslut rörande fråga om tidpunkt från
vilken verkställighet av en dom enligt LVM i vissa foll skall anses
påbörjad, se s. 295, dnr 4152-1992
9) Socialtjänstkommittén ett beslut rörande tillvägagångssättet vid
hämtning av barn efter beslut om omhändertagande enligt LVU, se
s. 281, dnr 3483-1992
JO Pennlöv har överlämnat till
1) Riksskatteverket ett beslut i anledning av en anmälan om skatte-
myndighets tillämpning av reglerna om jämkning av preliminär skatt
2) Kriminalvårdsstyrelsen ett beslut i anledning av en anmälan om
lång väntetid i häkte i avvaktan på placering i kriminalvårdsanstålt
3) Kriminalvårdsstyrelsen ett beslut i anledning av en anmälan
angående tillämpningen vid ett häkte av gällande regler rörande brev-
granskning vid anstalter och häkten
4) Finansdepartementet ett beslut i anledning av en anmälan angå-
ende tidsaspekter på skattemyndighets omprövningsförfarande och
överlämnande till länsrätt av överklaganden, se s. 214, dnr 86-1993
JO Wahlström har överlämnat till
Utbildningsdepartementet ett beslut i ett initiativärende rörande av
en skolstyrelse beslutade begränsningar i utbudet av hemspråksunder-
visning
Under verksamhetsåret har åtal väckts mot en polisinspektör för osant
intygande (grovt brott) alternativt tjänstefel och för tjänstefel (beslut
om rättelser av parkeringsanmärkningar avseende bil som vederböran-
de själv var registrerad ägare till).
Anmälan för vidtagande av disciplinär åtgärd har gjorts till
1) Rikspolisstyrelsens personalansvarsnämnd mot en poliskommissa-
rie för tjänsteförseelse (rapport till Centrala körkortsregistret och so-
cialnämnd av ett omhändertagande enligt LOB trots att den omhänder-
tagnes identitet inte fastställts; icke sanktionerad delegering av inrap-
21
porteringsrätten samt överlämnande av egen namnstämpel till admini-
strativ personal); personalansvarsnämnden beslöt den 21 april 1993 om
disciplinpåföljd i form av varning, se s. 64, dnr 2564-1992
2) Rikspolisstyrelsens personalansvarsnämnd mot en polisassistent
för tjänsteförseelse (subjektiva värdeomdömen i två polisanmälningar i
strid med föreskrifter i polisförordningen och med RPS föreskrifter
och allmänna råd för polisväsendet).
Med stöd av 18 § lagen (1986:765) med instruktion för Riksdagens
ombudsmän har klagomål i 109 fall lämnats över till annan myndighet
för prövning och avgörande.
ChefsJO Claes Eklundh har inspekterat Katrineholms tingsrätt, Åkla-
garmyndigheten i Katrineholm och Polismyndigheten i Katrineholm.
Han har vidare avlagt besök vid Polismyndigheten i Stockholm (ord-
ningsavdelningen, nationella insatsstyrkan, ONI). Byråchefen Kristina
Boutz har på chefsJO Eklundhs uppdrag inspekterat Stockholms tings-
rätt (avdelning 6). Byråchefen Krister Malmsten har på chefsJO Ek-
lundhs uppdrag inspekterat Polismyndigheten i Stockholm (godsro-
teln) samt Polismyndigheten i Vetlanda. Inspektioner och besök har
omfattat 15 dagar.
JO Gunnel Norell Söderblom har inspekterat Socialförvaltningen i
Malmö stad, Socialförvaltningen i Örebro kommun, Socialförvaltning-
en och Omsorgsförvaltningen i Halmstads kommun, Gottsunda kom-
mundelsnämnd i Uppsala kommun, Statens rättspsykiatriska klinik i
Uppsala, S:t Lars sjukhus i Lund, Långbro sjukhus (Fruängskliniken) i
Stockholm samt Psykiatriska kliniken vid Regionsjukhuset i Örebro.
Vidare har byråchefen Christer Sjöstedt på JO Norell Söderbloms
uppdrag inspekterat Västmanlands läns landsting, hälso- och sjukvår-
den, Västerås. JO Norell Söderblom har också besökt Socialstyrelsens
kuratorer i Köpenhamn. Inspektioner och besök har omfattat samman-
lagt 14 dagar.
JO Jan Pennlöv har inspekterat Finansinspektionen, Malmöhus läns
allmänna försäkringskassa, Utlänningsnämnden, Statens invandrarverk,
Statens invandrarverks utredningssluss i Malmö, Polismyndigheten i
Ystad, utlänningsroteln vid Polismyndigheten i Norrköping, Bergsla-
gens artilleriregemente (A 9), Kriminalvårdsstyrelsen, Kriminalvårds-
anstalten i Malmö, Överförmyndarnämnden i Malmö, Överförmynda-
ren i Kristinehamns kommun, Skattemyndigheten i Värmlands län,
Kronofogdemyndigheten i Kristianstads län, Kronofogdemyndigheten i
Malmöhus län, Kronofogdemyndigheten i Gävleborgs län, Kronofogde-
myndigheten i Stockholms län samt Kronofogdemyndigheten i Värm-
lands län. JO Pennlöv har dessutom besökt Skattemyndigheten i
Stockholms län, Kriminalvårdsanstalten i Tidaholm, Kriminalvårdsan-
stalten i Växjö och Kriminalvårdsanstalten i Norrköping. Inspektioner
och besök har omfattat sammanlagt 28 dagar.
1993/94:JO1
22
1993/94:JO1
JO Stina Wahlström har inspekterat Länsrätten i Norrbottens län,
Länsrätten i Hallands län, Länsstyrelsen i Norrbottens län, Länsstyrel-
sen i Hallands län, Statens skolverks regionala enhet i Luleå, Högsko-
lan i Luleå, Länsarbetsnämnden i Norrbottens län, Länsarbetsnämn-
dens i Hallands län arbetsförmedlingskontor i Halmstad, Länsarbets-
nämndens i Skaraborgs län arbetsförmedlingskontor i Skövde, Yrkesin-
spektionen i Luleå distrikt, Yrkesinspektionen i Skövde distrikt, Skol-
styrelsen och skolkontoret i Luleå kommun, Byggnadsnämnden i
Luleå kommun, Miljönämnden i Luleå kommun, förutvarande Skol-
styrelsen samt Barn- och skolnämnden i Skövde kommun, Miljö- och
hälsoskyddsnämnden i Skövde kommun samt Byggnadsnämnden i
Skövde kommun. Byråchefen Lars Clevesköld har på JO Wahlströms
uppdrag inspekterat Barn- och utbildningsnämnden i Solna kommun.
Inspektionerna har omfattat 12 dagar.
I samband med överlämnandet till riksdagen av ämbetsberättelsen
1992/93 informerade justitieombudsmännen den 12 november 1992
Konstitutionsutskottet om ämbetsberättelsens innehåll samt i övrigt om
verksamheten under 1991/92.
Två tjänstemän vid Konstitutionsutskottets kansli besökte ombuds-
mannaexpeditionen den 4 november 1992 för att orientera sig om
verksamheten och arbetsläget.
Konstitutionsutskottets ordförande och vice ordförande deltog lik-
som ombudsmännen i den femte internationella ombudsmannakonfe-
rensen i Wien den 11 — 16 oktober 1992, arrangerad av International
Ombudsman Institute.
Vissa angelägenheter av principiellt och gemensamt intresse har
diskuterats vid informella kontakter mellan ombudsmännen, särskilt
chefsJO, och företrädare för Konstitutionsutskottet, främst dess presidi-
um.
ChefsJO Eklundh och JO Wahlström deltog den 17—20 januari 1993 i
Nordic Seminar on Human Rights i Lund, anordnat av Raoul Wallen-
berg Institute.
ChefsJO Eklundh deltog dessutom i en polischefskonferens i Växjö
den 9—11 september 1992. Vidare föreläste han vid av Riksåklagaren
anordnade åklagarkurser i Stockholm den 9 och 21 oktober 1992 och
vid en domarkurs i Mullsjö den 3 februari 1993. Han höll också en
föreläsning vid Svea hovrätt den 17 februari 1993 samt föreläste den 28
april 1993 om JO-institutionen vid Raoul Wallenberg Institute for
Human Rights and Humanitarian Law, Universitetet i Lund.
JO Norell Söderblom höll den 19 april 1993 ett föredrag om JO:s
verksamhet för personal i Socialdepartementet. Vidare medverkade
hon den 22 april 1993 vid en av riksdagen anordnad utbildningsdag 23
över ämnet "riksdagens kontrollmakt".
JO Wahlström föreläste den 19 mars 1993 vid en kurs i Växjö för
chefstjänstemän vid försäkringskassor, anordnad av Högskolan i Växjö
och Kronobergs läns allmänna försäkringskassa.
Samtliga ombudsmän deltog den 11—16 oktober 1992 i Fifth Interna-
tional Ombudsman Conference i Wien, arrangerad av International
Ombudsman Institute. JO Pennlöv deltog dessutom i ett efterföljande
seminarium i Salzburg den 18—21 oktober.
ChefsJO Eklundh och JO Wahlström deltog i ett nordiskt ombuds-
mannamöte i Oslo den 10—11 juni 1993.
ChefsJO Eklundh besökte Argentina och Paraguay den 19—27 sep-
tember 1992 och föreläste vid ett seminarium i Etiopien den 2—6
november 1992.
JO Wahlström deltog i ett europeiskt ombudsmannamöte och semi-
narium om vissa EG-frågor i Bonn den 28 juni 1993.
Ämbetet besöktes den 25 augusti 1992 av en delegation från Korea
under ledning av Mr. Ohn Taek-Goo, den 4 september 1992 av en
grupp parlamentariker från Laos, ledd av Mr. Chaleune Yiapaoheu,
den 25 september 1992 av Mr. Viktor Vorobiov och Mr. Olexandr
Petryshyn från Institute of Public Administration and Local Govern-
ment i Kiev, Ukraina, den 20 november 1992 av en delegation från
Vietnam under ledning av Mr. Nguyen Van Hung, member of State
Planning Committee, den 26 november 1992 av tre delegater från
justitiedepartementet i Lettland, den 7 december 1992 av Mr. K.
Narayanan, rådgivare till Indiens premiärminister samt Indiens ambas-
sadör i Stockholm, den 10 december 1992 av en delegation från
Vietnams justitieministerium, ledd av Mr. Uong Chu Luu, den 10
december 1992 även av Mr Gary från Indien, den 12 februari 1993 av
en delegation från Central Agency for Organization and Administra-
tion i Egypten under ledning av Dir. Gen. Hussein Ramzy Kazem, den
19 februari 1993 av en parlamentarikerdelegation från Zambia, Zim-
babwe och Tanzania, den 10 mars 1993 av Mr. Abdul Hakim, Director
of Indonesian Legal Aid Foundation i Jakarta, den 2 april 1993 av Dr.
Vladimir Vardanyan från Ryssland, forskare vid Institute of State and
Law i Moskva, den 25 maj 1993 av Mr. Borut Razdevsek, utskottsord-
förande i Sloveniens parlament i Ljubljana, den 26 maj 1993 av
Ombudsmannen för mänskliga rättigheter i Colombia, Mr. Jaime
Cordoba Trivino samt den 18 juni 1993 av professor Hwang Yueh-
Chin, medlem av Control Yuan i Republic of China (Taiwan).
1993/94: JO 1
24
1993/94:JO1
Stockholm i november 1993
|
Claes Eklundh |
Gunnel Norell Söderblom |
|
Jan Pennlöv |
Stina Wahlström |
/Kjell Swanström
25
1993/94: JO 1
o
Atal mot en domare för tjänstefel (förordnande i
dom att villkorligt medgiven frihet helt förverkas
trots att laga grund för ett sådant förordnande inte
förelegat)
(Dnr 1474-1991)
Sedan chefsJO Eklundh väckt åtal meddelade Hovrätten för Västra
Sverige (hovrättspresidenten Ove Lindh, hovrättsråden Ulf Lindqvist
och Kjell Björnberg) följande dom den 27 januari 1993. Domen har
vunnit laga kraft.
Åklagaren har i hovrätten åtalat Per Sandström för tjänstefel enligt 20
kap. 1 § brottsbalken i enlighet med följande gärningsbeskrivning:
Per Sandström, som är rådman vid Halmstads tingsrätt, var den 28
augusti 1990 ordförande i tingsrätten vid huvudförhandling i brottmå-
let B 434/90. Han har tillsammans med nämndemän i tingsrättens dom
i målet den 11 september 1990, DB 487, beträffande Magnus S. givit
ett förordnande av innebörd att villkorligt medgiven frihet avseende en
återstående strafftid av en månad förklarades helt förverkad trots att
laga grund för förordnandet inte förelegat. Per Sandström har härige-
nom vid myndighetsutövning av oaktsamhet åsidosatt vad som enligt
lag gällt för uppgiften. Gärningen kan inte anses som ringa.
Per Sandström har erkänt vad åklagaren lagt honom till last.
1 målet är upplyst att Per Sandström den 1 november 1992 har gått i
pension.
Av handlingarna i målet framgår följande.
Halmstads tingsrätt dömde den 11 september 1990 Magnus S. för
stöld m.m. till fängelse en månad för brott som var begångna den 8
februari 1990. I domen förklarade tingsrätten dessutom en Magnus S.
den 1 juni 1990 villkorligt medgiven frihet från avtjänande av straff
enligt en tidigare dom, meddelad den 5 september 1989, helt förver-
kad. Den återstående strafftiden enligt sistnämnda dom var en månad.
Domen vann laga kraft. Innan verkställigheten hade påbörjats upp-
märksammades att förordnandet om förverkande av den villkorligt
medgivna friheten var felaktigt, varefter Magnus S. ansökte om och
beviljades resning i målet. Hovrätten upphävde genom beslut den 6
maj 1991 förordnandet om förverkande av den villkorligt medgivna
26
friheten och bestämde, med tillämpning av 34 kap. 3 § andra stycket
brottsbalken, påföljden till fängelse en månad. I sina skäl för beslutet
uttalade hovrätten bl.a. följande:
En förutsättning för att villkorligt medgiven frihet skall kunna förver-
kas är enligt 34 kap. 4 § 1 st brottsbalken att de nya brotten har begåtts
under prövotiden efter den villkorliga frigivningen. De brott för vilka
Magnus S. Slits till ansvar enligt domen den 11 september 1990 har
begåtts före den dag då Magnus S. villkorligt frigavs från straffet enligt
domen den 5 september 1989. Därmed har det saknats laglig grund för
att, såsom tingsrätten gjort, förverka den Magnus S. villkorligt medgiv-
na friheten.
Per Sandström har under förundersökningen uppgivit att han inte har
något närmare minne av omständigheterna i samband med sin befatt-
ning med målet mot Magnus S., annat än att den notarie som tjänst-
gjort som protokollförare vid huvudförhandlingen upprättade ett för-
slag till dom, vilket Per Sandström kontrollerade och rättade.
Hovrätten gör följande bedömning.
Tingsrättens förordnande att förverka den Magnus S. villkorligt med-
givna friheten stred mot lag. Vid förordnanden som avser frihetsberö-
vanden måste det ställas höga krav på noggrannhet och omsorg hos
dem som ansvarar för besluten. Det gäller särskilt när de personer som
besluten gäller, såsom i det nu aktuella fallet, inte biträds av försvara-
re. Vederbörande skyddskonsulent hade i ett yttrande, som i denna del
var återgivet i tingsrättens dom, anfört att de nya brotten hade begåtts
innan Magnus S. avtjänade straffet enligt den tidigare domen. Denna
uppgift var ägnad att rikta uppmärksamheten på att det inte fanns
förutsättningar att förverka den villkorligt medgivna friheten.
Ansvaret för att bestämmelserna om förverkande av villkorligt med-
given frihet tillämpades rätt åvilade i första hand Per Sandström såsom
tingsrättens ordförande.
Hovrätten finner att Per Sandström vid handläggningen av målet i
tingsrätten på sätt anges i åtalet av oaktsamhet har åsidosatt vad som
enligt lag gällt för uppgiften. Gärningen kan med hänsyn till att fråga
varit om ett förordnande som avsett frihetsberövande inte anses som
ringa. Per Sandström skall således fällas till ansvar för tjänstefel.
Påföljden skall bestämmas med tillämpning av bötesreglerna vid
tiden för gärningen. Vid fastställandet av bötesstraffet bör beaktas att
förseelsen består av ett rent förbiseende, begånget under arbetstyngda
förhållanden i slutet av en domargärning som, såvitt känt, inte tidigare
har varit föremål för någon offentlig anmärkning.
1993/94:JO1
27
Hovrätten dömde Per Sandström enligt 20 kap. 1 § första stycket
brottsbalken för tjänstefel till fyrtio (40) dagsböter å etthundrafemtio
(150) kr.
(Dnr 329-1992)
1 ett beslut den 2 februari 1993 anförde chefsJO Eklundh följande.
Under handläggningen av ett ärende som avsåg klagomål mot Social-
förvaltningen i Sandviken rörande åtgärder för att hjälpa en 16-årig
pojke, Jan-Olov H., som gjort sig skyldig till brott uppmärksammades
ett beslut av Sandvikens tingsrätt att undanröja ett förordnande om
överlämnande till vård inom socialtjänsten av Jan-Olov H. och bestäm-
ma ny påföljd. Jag beslöt att i ett särskilt ärende utreda frågan om
lagligheten av tingsrättens beslut.
Bakgrunden till tingsrättens beslut är följande.
Den 3 augusti 1990 häktades Jan-Olov H., som då var 16 år gammal,
med anledning av att han på sannolika skäl var misstänkt för våldtäkt
av en 14-årig flicka och för försök till våldtäkt i två fall. Kort därefter
beslutade Socialnämnden i Sandviken att omedelbart omhänderta Jan-
Olov H. för vård enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser
om vård av unga (LVU). Beslutet fastställdes senare av Länsrätten i
Gävleborgs län.
Genom en dom den 29 oktober 1990 dömdes Jan-Olov H. till sluten
psykiatrisk vård av Sandvikens tingsrätt. Tingsrätten förordnade därvid
att Jan-Olov H. skulle kvarbli i häkte. Åklagaren överklagade domen.
Hovrätten för Nedre Norrland beslutade den 18 januari 1991 att
försätta Jan-Olov H. på fri fot. Socialnämnden verkställde då det
tidigare beslutet att omedelbart omhänderta Jan-Olov H. för vård
enligt LVU. I en dom den 30 januari 1991 förordnade hovrätten att
Jan-Olov H. skulle överlämnas för vård enligt socialtjänstlagen.
Socialnämnden beslutade, sedan det visat sig omöjligt att bereda
Jan-Olov H. plats på någon institution, att inte inge någon ansökan till
länsrätten om vård enligt LVU. Åklagaren ansökte med anledning av
detta hos Sandvikens tingsrätt om undanröjande av hovrättens förord-
nande om överlämnande till vård inom socialtjänsten enligt 38 kap.
2 § brottsbalken (BrB).
1993/94:JO1
28
Sandvikens tingsrätts beslut
Sandvikens tingsrätts slutliga beslut den 14 mars 1991, SB 66, innehål-
ler bl.a. följande.
Domen (anm. hovrättens) vann laga kraft den 28 februari 1991. I en
framställning som kom in till tingsrätten den 19 februari 1991 yrkade
åklagaren, med stöd av 38 kap. 2 § brottsbalken, undanröjande av
hovrättens förordnande om vård enligt socialtjänsten eftersom erfor-
derlig vård inte kunnat komma till stånd.
Hovrätten har i domskälen uttalat att en förutsättning för att bestäm-
ma påföljden till överlämnande till vård inom socialtjänsten var att H.
kunde placeras på ett hem enligt 12 § lagen (1991:52) med särskilda
bestämmelser om vård av unga (LVU). Hovrätten bedömde att H. i
mars eller april månad 1991 skulle kunna beredas plats på ett §12-hem
och att han intill dess skulle få betryggande behandling och tillsyn
genom att han i vart fall från mitten av januari skulle placeras på ett
akut- och utredningshem, vilket angavs vara att jämställa med ett
§ 12-hem.
I yttranden till åklagarmyndigheten i Sandviken, daterade den 18
februari och den 8 mars 1991, har östra områdesstyrelsen i Sandvikens
kommun anfört att möjligheterna för socialtjänsten att föranstalta om
erforderlig vård för H. är helt uteslutna eftersom plats vid något av
§ 12-hemmen i landet beräknas kunna erbjudas tidigast i början av
april månad samt att det är ytterst tveksamt om något § 12-hem i
landet skulle kunna klara av H:s problematik. Socialsekreterare Carina
Frisk, som varit närvarande vid tingsrätten, har upplyst att planeringen
fortfarande är att placera H. på ett § 12-hem men att plats på något
sådant hem inte kan erbjudas förrän tidigast till sommaren.
Med hänsyn till vad som framkommit av områdesstyrelsens yttran-
den finner tingsrätten att det föreligger sådana brister i förutsättningar-
na för den vård som områdesstyrelsen enligt sitt yttrande till hovrätten
ämnat anordna, att bestämmelserna i 38 kap. 2 § i och för sig är
tillämpliga. Förordnandet om vård enligt socialtjänstlagen kan således
undanröjas och annan påföljd väljas för brotten.
Härefter följer en utförlig redovisning av tingsrättens överväganden om
vilken påföljd som bör sättas i stället för den undanröjda. Påföljderna
överlämnande till sluten psykiatrisk vård eller fängelse anses inte
kunna komma i fråga. Beslutet innehåller avslutningsvis följande.
Med tanke på H:s ålder och socialtjänstens ansvar för ungdomar ligger
det, såsom även hovrätten funnit, närmast till hands att tillämpa
påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten. Med hänsyn till
att östra områdesstyrelsen enligt sina uttalanden till åklagaren och
tingsrätten anser sig sakna resurser att för närvarande få till stånd
adekvat vård för H., är fortsatt vård inom socialtjänsten inget realistiskt
alternativ. Tingsrätten vill emellertid betona att oavsett tingsrättens
förordnande i fråga om påföljden, kvarstår givetvis socialtjänstens
ansvar för H. enligt bestämmelserna i socialtjänstlagen och lagen med
särskilda bestämmelser om vård av unga. Hovrättens förordnande om
överlämnande till vård inom socialtjänsten bör emellertid nu undanrö-
jas och påföljden för H. i stället bestämmas till skyddstillsyn. En sådan
påföljd bör i enlighet med högsta domstolens uttalande i dom den 26
oktober 1990, DB 30 (se NJA 1990 sid. 622) ses som en mer ingripan-
de påföljd än vård inom socialtjänsten. Med hänsyn till den långa tid
som H. varit häktad är det inte, trots brottslighetens höga straffvärde,
1993/94:JO1
29
oundgängligen påkallat att förena skyddstillsynen med fängelse.
Skyddstillsynen bör dock kombineras med föreskrifter om att H. skall
underkasta sig läkar- och psykologbehandling.
1993/94:JO1
Från Sandvikens tingsrätt begärdes yttrande angående de lagliga förut-
sättningarna för en tillämpning av 38 kap. 2 § BrB.
I yttrande anförde lagmannen Karl-Axel Bladh, som också var
rättens ordförande i målet, bl.a. följande.
När åklagarens framställning om undanröjande kom in till tingsrätten
var hovrättens dom inte lagakraftvunnen. Detta gjorde att viss tveksam-
het kunde föreligga huruvida förutsättningarna för att tillämpa 38 kap.
2 § brottsbalken förelåg. Eftersom någon invändning från försvararen
inte framfördes och då hovrättens avgörande vann laga kraft innan
tingsrätten höll förhandling i målet fann tingsrätten inte anledning att
närmare överväga frågan.
Vid förhandlingen förelåg, såsom redovisats i tingsrättens slutliga
beslut, yttranden från Östra områdesstyrelsen i Sandvikens kommun.
Vidare var socialsekreteraren Carina Frisk närvarande vid förhandling-
en. Av yttrandena, som tingsrätten utgår från är tillgängliga hos JO,
samt av Carina Frisks upplysningar framgick att förutsättningar inte
längre förelåg för att ordna vården för H. på det sätt som förutsatts i
hovrättens dom. I det ena yttrandet, daterat den 18 februari 1991,
uttalades t ex att "socialtjänstens möjligheter att i nuvarande situation
föranstalta om erforderlig vård för JH är helt uteslutna" och i det
andra yttrandet, daterat den 8 mars 1991, uttalades bl.a. att "social-
tjänsten i nuvarande situation saknar möjlighet att ta hand om JH".
Enligt 38 kap. 2 § brottsbalken får en domstol undanröja ett
förordnande om överlämnande till vård och döma till annan påföljd
för brottet bl.a. om det, vid prövning i därför stadgad ordning, fram-
kommer att i lag angivna förutsättningar brister för vård av det slag
som socialnämnden förklarat sig ämna anordna. I Kommentaren till
brottsbalken III (3:e uppl. sid. 454) anges bl.a. att syftet med paragrafen
är att möjliggöra att påföljdsfrågan på nytt prövas av domstol. Förut-
sättning härför är, att det efter domen visar sig att vård inom social-
tjänsten av det slag som socialnämnden i yttrande förklarat sig ämna
anordna, inte lagligen kan komma till stånd. Vidare anges i kommen-
taren bl.a. att påföljdsfrågan får tas upp på nytt, när efter domen den
administrativa myndigheten finner att någon i LVU angiven förutsätt-
ning för anordnande av vården saknas. Det kan, enligt kommentaren,
inträffa att förhållandena efter domen ändras så att de ursprungliga
förutsättningarna brister. Enligt kommentaren måste domstolen kunna
utgå från att vården, om inte väsentligt ändrade förutsättningar inträ-
der, ges i huvudsak den utformning som den administrativa myndighe-
ten angivit i sitt yttrande till domstolen.
H. var enligt beslut av länsrätten i Gävleborgs län den 28 augusti
1990 omhändertagen enligt 6 § LVU, i lagens dåvarande lydelse, och
legala förutsättningar förelåg därmed för att placera H., som planerat,
på ett § 12-hem. Det kan mot den bakgrunden möjligen sägas att det
inte var lagliga utan faktiska hinder som ledde till att den av social-
tjänsten förordade vården av H. inte kom till stånd. En utgångspunkt
när det i lag ges föreskrifter om tvångsvård måste vara att det också
finns faktiska möjligheter för att anordna lagenlig vård. Östra områdes-
styrelsens yttranden visar att så inte var fallet när det gällde H. Av bl.a.
debatten i riksdagen under denna tid och statsmakternas beslut har
framgått att H:s fall inte utgjort ett enstaka undantag utan att samhället
30
saknar resurser inom socialtjänsten för att ta hand om våldsbenägna
och kriminella ungdomar. Den situationen torde knappast ha förut-
setts när bestämmelsen i 38 kap. 2 § brottsbalken infördes. Enligt
tingsrättens mening går det emellertid inte att bortse från verkligheten.
Verkligheten var sådan att det inte fanns möjligheter att ordna vård
inom socialtjänsten för H. Påföljdsfrågan måste därför kunna prövas på
nytt.
Den svenska straffrätten bygger på legaiitetsprincipen (jfr 1 kap. 1 §
tredje stycket, 2 kap. 10 § och 8 kap. 3 § regeringsformen). Detta
innebär att domstolarna i sin rättskipande verksamhet på det straff-
rättsliga området i princip inte kan fatta andra beslut än vad som följer
av uttryckliga bestämmelser i lag eller annan författning.
En närmare redogörelse för legaiitetsprincipen i svensk straffrätt
återfinns i Fängelsestraffkommitténs slutbetänkande (SOU 1988:7) Fri-
het från ansvar s. 43 f.
Bestämmelsen i 38 kap. 2 § första stycket BrB har följande lydelse.
Har domstol med stöd av 31 kap. 1 § överlämnat någon till vård inom
socialtjänsten men finnes därefter att vården ej kan genomföras med
den dömdes samtycke eller, vid prövning i därför stadgad ordning, att i
lag angivna förutsättningar brister för vård av det slag som social-
nämnd i yttrande till domstolen förklarat sig ämna anordna, äger efter
ansökan av åklagare den rätt som först dömt i målet undanröja
förordnandet om överlämnande till vård och döma till annan påföljd
för brottet.
Ett förordnande om överlämnande till vård enligt LVU får således
enligt lagtexten undanröjas endast om det brister i de lagliga förutsätt-
ningarna för vården. Som framhålls i brottsbalkskommentaren (Brotts-
balken III, 3:e uppl. s. 454) är omprövning däremot inte tillåten, om
väl de lagliga förutsättningarna för anordnande av det slags vård som
angetts i yttrande till domstolen är för handen, men den socialvårdan-
de myndigheten finner att någon annan vårdform bör komma till
användning.
I det här aktuella fallet var det, som tingsrätten också är inne på i
sitt yttrande, inte de lagliga utan de faktiska förutsättningarna för vård
som saknades. Tingsrättens beslut att undanröja hovrättens förordnan-
de om påföljd och bestämma ny påföljd stred således mot gällande lag.
Tingsrätten har i sitt yttrande motiverat sitt handlande bl.a. med en
hänvisning till att den inte kunde bortse från verkligheten, dvs. att
vård rent faktiskt inte kunde ordnas för Jan-Olov H., och att på-
följdsfrågan därför måste kunna prövas på nytt. Utgångspunkten för
detta resonemang är sannolikt att det skulle ha tett sig stötande om
samhällets reaktion på Jan-Olov H.:s brottslighet hade uteblivit. Ett
sådant sätt att resonera står emellertid i strid med legaiitetsprincipen.
Det är inte en uppgift för domstolarna att kompensera faktiska brister
i påföljdssystemet genom att vid sitt beslutsfattande tillämpa regler som
de själva ställer upp vid sidan av den straffrättsliga lagstiftningen.
Av avgörande betydelse för bedömningen av frågan hur allvarligt
man skall se på det fel som tingrätten gjort är vilka konsekvenser som
1993/94: JO 1
31
förändringen av påföljd fick för Jan-Olov H. Den nya påföljdsbestäm-
ningen innebar att han ådömdes skyddstillsyn som inte förenades med
någon annan påföljd. Skillnaden mellan den ursprungliga och den nya
påföljden kan därmed inte ha framstått som särskilt påtaglig för
honom.
Jag har mot denna bakgrund inte funnit anledning att vidta någon
ytterligare åtgärd i saken utan avslutar ärendet med den kritik som
ligger i det sagda.
[ mål om äktenskapsskillnad efter gemensam ansö-
kan är det lämpligt att tingsrätten, om bara den ena
maken har rättshjälp, upplyser den andre maken om
innehållet i 31 b § rättshjälpslagen i samband med
att denne får tillfälle att yttra sig i kostnadsfrågan
(Dnr 3731-1991)
I ett klagoärende som avsåg Stockholms tingsrätts handläggning i ett
äktenskapsskillnadsmål uppkom bl.a. den principiella frågan om det
föreligger någon skyldighet för domstolen att, om bara den ena maken
har rättshjälp, informera den andre maken om reglerna i rättshjälpsla-
gen om betalningsskyldighet för rättshjälpskostnaderna i målet.
I remissvar anförde lagmannen Carl-Anton Spak, Stockholms tings-
rätt, bl.a. följande.
Vid praxissammanträde med representanter för tingsrättens alla famil-
jerättsavdelningar den 4 februari har förevarande fråga diskuterats.
Därvid har enighet nåtts om iakttagande av följande praxis: När
tingsrätt efter gemensam ansökan dömer till äktenskapsskillnad och
endast den ene maken har rättshjälp är den andre maken enligt 31 b §
rättshjälpslagen skyldig att betala hälften av rättshjälpskostnaden. En
begränsning av ersättningsskyldigheten gäller dock i vissa fall. En
sådan begränsning kräver att tingsrätten får kännedom om den ersätt-
ningsskyldiges ekonomi och uppgift om denne anlitat eget ombud och
kostnaden härför. — Viss tveksamhet har rått inom tingsrätten om på
vilket sätt tingsrätten skall få denna kännedom. Således har på vissa
håll den ersättningsskyldige av tingsrätten upplysts om begränsnings -
reglerna och samtidigt beretts tillfälle att yttra sig. I andra fall har
tingsrätten endast använt sig av de uppgifter som redan funnits i akten.
Stöd för den sistnämnda rutinen har möjligen hämtats i rättsfallen
NJA 1982:568 I och II. — Enighet föreligger om att fortsättningsvis
alltid använda den först nämnda rutinen, dvs upplysa den ersättnings-
skyldige om begränsningsreglerna och bereda honom tillfälle att yttra
sig-
ChefsJO Eklundh anförde i ett beslut den 10 juli 1992 följande.
Om rätten dömer till äktenskapsskillnad efter gemensam ansökan av
makar och endast den ene maken har rättshjälp, är den andra maken
enligt 31 b § första stycket rättshjälpslagen skyldig att betala hälften av
rättshjälpskostnaderna till staten. Denne är dock inte skyldig att betala
mer än vad som motsvarar det maximibelopp för rättshjälpsavgift som
skulle ha gällt för honom om han haft allmän rättshjälp. Enligt
paragrafens andra stycke gäller vidare att det inte föreligger någon
1993/94:JO1
32
ersättningsskyldighet bl.a. om den make som inte har rättshjälp haft 1993/94:JO1
kostnader för eget ombud som överstiger avgiften för en timmes
rådgivning enligt rättshjälpslagen.
Motsvarande regier gäller enligt 31 b § andra stycket rättshjälpslagen
i fråga om kostnaderna för bodelningsförrättare och för utredning som
denne har beslutat om.
I samband med en lagändring år 1979 uttalades att domstolarna av
praktiska skäl inte borde åläggas att svara för att utredningen om den
andra makens förhållanden införskaffades; det måste i stället i princip
ankomma på parten att förebringa utredning om att hans ekonomi var
sådan att han borde helt eller delvis befrias från betalningsskyldighet
(prop. 1978/79:90 s. 182 f.).
Om det i ett mål eller i ett ärende kan bli fråga om nedsättning av
återbetalningsskyldighet enligt 31 b § rättshjälpslagen skall enligt 26 §
rättshjälpsförordningen (1979:938) den make eller sambo som inte har
allmän rättshjälp lämna domstolen eller rättshjälpsmyndigheten de
upplysningar som behövs för att pröva återbetalningsskyldigheten.
I rättsfallen NJA 1982 s. 568 I och II har Högsta domstolen i två
resningsärenden avseende betainingsåläggandet ansett att det inte an-
kommer på domstolen att självmant undersöka om den make som inte
har rättshjälp haft egna ombuds- eller biträdeskostnader till belopp
som kunnat påverka frågan om hans betalningsskyldighet mot staten.
Av det anförda framgår att domstolen inte har någon skyldighet att
utreda huruvida förutsättningar för nedsättning av återbetalningsskyl-
digheten föreligger.
Härav följer självfallet inte att det skulle föreligga något hinder mot
att tingsrätten på lämpligt sätt underrättar den part som inte har
rättshjälp om innehållet i 31 b § rättshjälpslagen.
Den betalningsskyldighet som med stöd av den aktuella bestämmel-
sen kan åläggas parten i ett mål om äktenskapsskillnad efter gemensam
ansökan är ur dennes synpunkt jämförbar med skyldighet att erlägga
ersättning för rättegångskostnad. Bestämmelsen utgör emellertid ett
undantag från principen att vardera parten svarar för sina rättegångs-
kostnader i äktenskapsmål (jfr Gullnäs m.fl.: Rättegångsbalken I
s. 18:9). Vidare gäller att ersättningen i detta fall inte skall utges till
motparten utan till staten. Domstolens roll i sammanhanget är således
inte att reglera ett rättsförhållande mellan parterna utan i stället att ex
officio se till att statens anspråk på ersättning för rättshjälpskostnad
tillgodoses.
Det framstår mot denna bakgrund som lämpligt att domstolen i syfte
att minska risken för rättsförluster, på det sätt som Stockholms tings-
rätt numera gör, upplyser den make som inte åtnjuter allmän rätts-
hjälp om innehållet i 31 b § rättshjälpslagen. Detta görs lämpligen i
samband med att maken bereds tillfälle att yttra sig i kostnadsfrågan
innan dom meddelas i målet. Till undvikande av missförstånd bör
emellertid det vid tingsrätten utarbetade missivbrevet kompletteras
med en erinran om att yttrandet bör innehålla de uppgifter om
2 Riksdagen 1993/94. 2 saml. Nr JOI
makens ekonomiska förhållanden och andra omständigheter av bety- 1993/94JO1
delse i sammanhanget som han vill åberopa i frågan om återbetalnings-
skyldighet.
(Dnr 3494-1992)
I ett mål rörande skadestånd m.m. meddelade en tingsrätt i oktober
1991 ett interimistiskt beslut med stöd av lagen (1990:409) om skydd
för företagshemligheter. Beslutet innebar att svaranden (E-bolaget)
förbjöds att utnyttja kärandens företagshemligheter avseende en viss
produkt vid vite av 50 000 kr för varje tillfälle som förbudet överträd-
des. Tingsrätten fastställde i november 1991 sitt tidigare beslut. Sedan
E-bolaget anfört besvär meddelade hovrätten i januari 1992 ett beslut
varigenom tingsrättens beslut upphävdes. Högsta domstolen fann i ett
beslut i februari 1992 att grovt rättegångsfel förekommit under hovrät-
tens handläggning. Hovrättens beslut upphävdes och målet återförvisa-
des till hovrätten. Målet, som handlades på ny avdelning i hovrätten,
var färdigt för avgörande i slutet av mars månad 1992. Hovrätten
meddelade beslut den 20 november 1992.
I ett beslut den 9 februari 1993 anförde chefsJO Eklundh bl.a.
följande.
Jag är medveten om att arbetssituationen vid de allmänna domsto-
larna sedan länge är mycket ansträngd. Det statsfinansiella läget har
gjort att de krav på ökade resurser som framförts från domstolarnas
sida inte har kunnat tillgodoses. Trots att man vid domstolarna vidtagit
olika effektivitetsfrämjande åtgärder har situationen inte förbättrats.
Detta är självfallet betänkligt ur rättssäkerhetssynpunkt.
Mot denna bakgrund och med hänsyn till hovrättens redogörelse för
arbetsläget under den aktuella tidsperioden har jag förståelse för svårig-
heterna med att få fram mål till föredragning inom rimlig tid.
I det här aktuella fallet var det emellertid fråga om ett mål som
gällde ett överklagat interimistiskt beslut och som enligt hovrättens
bestämmelser om fördelning av mål m.m. skulle handläggas med
förtur. Det kan tilläggas att det fanns grundad anledning att anta att
frågan hade stor ekonomisk betydelse för parterna.
Av utredningen framgår att det dröjde omkring åtta månader från
det att målet var färdigt för avgörande till dess hovrättens beslut
meddelades. Även mot bakgrund av vad jag inledningsvis anfört fram-
står inte en sådan tidsutdräkt som godtagbar beträffande ett mål av det
slag som det här rörde sig om. Man kan i sammanhanget inte heller
bortse från att frågan om det interimistiska beslutets bestånd kom
under hovrättens prövning redan i mitten av november år 1991 — dvs.
ett år före hovrättens sista beslut i målet — och att hovrätten vid sitt
första avgörande i saken, vilket sedan undanröjdes av Högsta domsto-
len, hade funnit att det interimistiska beslutet skulle upphävas. Det var
mot denna bakgrund särskilt angeläget med en snabb handläggning 34
sedan målet hade återkommit till hovrätten från Högsta domstolen.
Hovrätten har således enligt min mening åsidosatt det skyndsamhets-
krav som gällt. Jag noterar emellertid att den nu har för avsikt att
vidta åtgärder för att det inträffade inte skall upprepas.
(Dnr 3093-1991)
Från granskningen av Göteborgs tingsrätts, avdelning 6, akt i mål B
3386-91 antecknades i en PM bl.a. följande.
Genom dom den 13 augusti 1991, DB 478, dömde tingsrätten Peter
J. för bl.a. tillgreppsbrott till skyddstillsyn. Sedan det framkommit att
en annan person utgett sig för att vara den i målet dömde Peter J.
hemställde Åklagarmyndigheten i Göteborg (ärendena nummer C
16140-91 och 16173-91) att domen skulle rättas i den delen så att den
dömde tills vidare angavs som okänd.
I beslut den 18 september 1991 biföll tingsrätten åklagarmyndighe-
tens framställan. Efter rättelse i domen med stöd av 30 kap. 13 § tredje
stycket RB anges numera som tilltalad "identitet okänd".
På grund av vad som upptogs i PM:en beslutade JO att ärendet skulle
remitteras för upplysningar och yttrande till
1. Åklagarmyndigheten i Göteborg med avseende på vilka övervä-
ganden som föregick myndighetens begäran om rättelse av domen
enligt 30 kap. 13 § tredje stycket RB.
2. Göteborgs tingsrätt med avseende på bl.a. vilka förberedande
åtgärder samt vilka överväganden som föregick beslutet om rättelse den
18 september 1991.
Till Åklagarmyndighetens i Göteborg remissvar var fogat bl.a. ett
yttrande från kammaråklagaren James von Reis.
James von Reis anförde bl.a. följande.
Någon gång, troligen i mitten av augusti 1991 kontaktades jag av en
kvinnlig inspektör vid frivårdsmyndigheten. Hon uppgav att Peter J.
kallats enligt rutin. Han hade då kontaktat henne per telefon och ställt
sig helt ovetande till domen. Genast efter denna kontakt uppdrog jag
åt polisen genom telefonsamtal med inspektören Christer Holmgren,
som utrett brotten, att utreda saken. Den 5 september 1991 inkom
skrivelse från Christer Holmgren jämte en polisanmälan och ett för-
hörsprotokoll.
Mot bakgrund av detta material skrev jag den 12 september 1991 till
tingsrätten att domen borde rättas samt bifogade polisens utredning
enligt ovan.
Före skrivelsen till tingsrätten slog jag upp 30 kap. 13 § rättegångs-
balken och fann att dess tredje stycke enligt ordalydelsen passade väl in
på den uppkomna situationen. Jag drog mig till minnes att den dömde
utfrågades ganska ingående vid rättegången om sina personliga förhål-
1993/94:JO1
35
landen, särskilt då personundersökningen var så knapphändig. Jag fick
därvid intrycket att han lämnade sanningsenliga uppgifter. Särskilt
fäste jag mig vid att han var så uppriktig om sina alkoholbekymmer,
vilka tydligt framgick främst i samband med brotten men även av den
dömdes personliga uppträdande då jag mött honom i målet. På grund
av dessa intryck tyckte jag att den ådömda påföljden måste vara riktig
oavsett vilken identitet den dömde haft. Det föresvävade mig därför att
domen i ett senare skede skulle kunna rättas genom att, efter vederbör-
lig kommunikation, den rätta identiteten infördes.
Överåklagaren Sven-Olof Håkansson anförde för egen del följande.
Meningen med rättelse är att avgörandet i domen skall kunna verkstäl-
las. I detta fall är gärningsmannens verkliga identitet okänd och torde
så förbli. Det riktiga hade varit att genom extraordinära rättsmedel
undanröja domen. 1 nuvarande situation förefaller det dock föga
meningsfullt att vidtaga ytterligare åtgärder. Jag ser ej att någon lidit
skada av att domen finns kvar i sin nuvarande lydelse. Jag utgår därvid
ifrån att tingsrätten har underrättat berörda register m m om rättelsen.
Göteborgs tingsrätt överlämnade som remissvar bl.a. ett yttrande från
chefsrådmannen P.H. Adrian, som anförde bl.a följande.
Jag tog del av åklagarens skrivelse och de handlingar som bifogades
den, allt samlat under aktbil 36 i tingsrättens akt.
Jag ansåg att det klart framgick att fel person hade blivit dömd och
fäste mig då särskilt vid att förhörsledaren Christer Holmgren hade sett
båda personerna och konstaterat att "denne J. (alltså den "riktige"
Peter J.) inte överensstämmer med den som var häktad i stöldmålet".
Jag läste 30 kap. 13 § rättegångsbalken och såg då att ett nytt tredje
stycke hade införts som gjorde det möjligt att i den aktuella situationen
meddela beslut om rättelse. Jag konsulterade regeringens proposition
1989/90:71 och fann där på sidan 85 motiveringen till lagändringen.
Där stod att jag, innan jag rättade domen, borde höra den person som
uppträtt som tilltalad i målet. Denne var ju emellertid i mitt fall
okänd, så den möjligheten stod inte öppen. Jag läste vidare och såg att
departementschefen ansåg att det inte fanns någon anledning att anse
att domstolen skulle vara skyldig att ge den felaktigt utpekade perso-
nen tillfälle att yttra sig. Jag ansåg inte heller att det skulle kunna
tillföra rättelsefrågan något av betydelse att höra honom. Vad han hade
att säga framgick ju av de handlingar som åklagaren hade bifogat sin
skrivelse.
Min tanke snuddade ett ögonblick vid möjligheten att vänta med att
rätta domen tills den okände hade identifierats. Jag slog emellertid
bort den tanken som orimlig. Ingen visste ju om och när han skulle
kunna identifieras, och det var för mig otänkbart att en oskyldig
person skulle stå dömd till påföljd för ett brott i väntan på att det hade
utretts vem som var den skyldige.
I det läget ansåg jag i enlighet med 30 kap. 13 § 4 st att det var
uppenbart obehövligt att ge parterna tillfälle att yttra sig och meddela-
de beslutet om rättelse — det som är daterat den 18 september 1991.
Åklagaren meddelade senare under hand att den person som utgivit sig
för att vara Peter J. numera var identifierad.
1993/94:JO1
36
1993/94:JO1
I ett beslut den 17 februari 1993 anförde chefsJO Eklundh bl.a.
följande.
Bestämmelserna om rättelse av en brottmålsdom finns i 30 kap. 13 §
rättegångsbalken (RB). I denna paragraf föreskrivs, såvitt här är av
intresse, följande. Om rätten finner att en brottmålsdom innehåller
någon uppenbar oriktighet till följd av rättens eller någon annans
skrivfel, räknefel eller liknande förbiseende, Sr rätten besluta om
rättelse. Om den dömde lämnat oriktiga uppgifter om sitt namn eller
personnummer utan att detta avslöjats under rättegången Sr rätten på
åklagarens begäran besluta om rättelse av sitt avgörande. Innan beslut
om rättelse fattas skall parterna ha Stt tillfälle att yttra sig, om det inte
är uppenbart obehövligt.
En grundläggande utgångspunkt vid tillämpningen av rättelseinstitu-
tet är att en domstol inte Sr ompröva egna domar eller beslut som är
av sådan karaktär att de vinner rättskraft om de inte överklagas. Av
instansordningens princip följer att sådan omprövning skall äga rum i
högre instanser.
Som framgår av lagtexten kan uppenbara oriktigheter i en dom bli
föremål för rättelse. Huruvida felaktigheten har stor eller liten betydel-
se spelar därvid ingen roll. I de fall där rättens avgörande har Stt en
avSttning som uppenbart inte stämmer överens med det avkunnade
domslutet kan normalt rättelse göras. Som exempel på felaktigheter
som bör kunna rättas nämns i litteraturen att domaren avkunnat en
dom på tre månaders Sngelse men senare råkat skriva två månader i
domsutskriften. Rättelse bör också kunna ske när ett ord fallit bort i
domskälen (Gullnäs m.fl. Rättegångsbalken Del 1, s. 17:72).
Möjligheten att underlåta att inhämta parternas uppSttning skall
användas med försiktighet. Om det finns minsta anledning att tro att
parterna kan ha något av betydelse att säga i frågan, bör yttrande alltid
inhämtas (a.a. s. 17:74).
Möjligheten till rättelse av en dom eller ett beslut i brottmål i fråga om
uppgifter om den dömdes identitet tillkom genom en lagändring som
trädde i kraft den 1 juli 1990 (SFS 1990:443). Bakgrunden till lagänd-
ringen var att det tidigare inte hade funnits någon enkel möjlighet till
rättelse av en dom när gärningsmannen dömts under felaktiga identi-
tetsuppgifier. I praxis förekom olika lösningar på problemet. Enligt
departementschefen var det inte godtagbart att den viktiga uppgiften i
en dom om vem som dömts till ansvar ändrades utan stöd av lag
(prop. 1989/90:71 s. 53 f.).
Innebörden av den nya regeln är att en dom eller ett beslut som har
meddelats med antagande av oriktiga identitetsuppgifier får rättas så att
avgörandet kan verkställas (a.a. s. 85).
Syftet med den här diskuterade rättelsemöjligheten är således att
göra det möjligt att på ett enkelt sätt göra domstolens avgörande
verkställbart. Härav följer att den kan komma till användning endast
när det står klart att det är en viss identifierad individ som dömts för
brottet men identitetsuppgifterna i domen hänför sig till någon annan
person. Om det däremot visar sig att den enligt domen dömde perso-
nen inte har förekommit i rättegången och den person som uppträtt
inför rätta under dennes namn inte kan identifieras, kan domen inte
göras till föremål för rättelse. Det är tydligt att en sådan åtgärd i denna
situation inte kan få till följd att domen kan verkställas. Det blir här i
stället fråga om att upphäva rättsverkningarna av domen såvitt gäller
den person som enligt denna fällts till ansvar för brottet. Detta kan
inte ske på annat sätt än genom att domen i vad den avser den dömde
undanröjs i sin helhet.
Det är som redan nämnts en grundläggande processrättslig princip
att en domstol inte själv kan upphäva rättsverkningarna av en dom
som den meddelat. Uppgiften att ändra, upphäva eller undanröja
domar ankommer på överordnade domstolar.
Enligt tingsrättens dom hade Peter J. fällts till ansvar för brott. Det
framkom emellertid senare att han inte var skyldig till detta och att
han saknade varje kännedom om det rättsliga förfarande som lett fram
till den fållande domen. Den person som hade uppträtt under Peter J:s
namn under rättegången kunde inte identifieras, och en rättelse av
domen i syfte att göra denna verkställbar mot rätt person var därför
inte möjlig. Rättsverkningarna av domen för Peter J:s del kunde
således i enlighet med vad som sagts i det föregående inte upphävas på
annat sätt än genom att den undanröjdes av hovrätten. Eftersom tiden
för att vädja mot domen hade gått ut kunde detta åstadkommas endast
med hjälp av ett extraordinärt rättsmedel.
Så snart det hade uppdagats att en okänd person hade utgett sig för
att vara den enligt domen dömde Peter J., borde åklagaren ha vidtagit
åtgärder för att få domen undanröjd i denna del. Det framstår som
anmärkningsvärt att han inte insåg att ett sådant resultat inte kunde
uppnås genom ett beslut om rättelse.
Tingsrättens åtgärd att bifalla åklagarens framställan om rättelse ter
sig mot bakgrund av vad som anförts i det föregående som än mer
förvånande. Som tidigare sagts syftar rättelseinstitutet inte till att göra
det möjligt att undanröja en oriktig dom. Enligt min mening har den
utan lagstöd företagna rättelsen inte kunnat påverka rättsverkningarna
av domen.
Uttalanden om en åklagares och en tingsrätts till-
lämpning av reglerna om beslag och kvarstad på
kontanter som påträffats hos en person som greps
som misstänkt för inbrottsstöld
(Dnr 2717-1991)
Under utredningen av ett klagoärende framkom följande.
Håkan L. greps den 7 maj 1991. Han misstänktes för två inbrott som
skett natten mot den 7 maj. Vid ett av tillfällena hade kontanter
tillgripits. Vid gripandet hade Håkan L. bl.a. en 500-kronorssedel på
sig. Denna togs i beslag. Åtal väcktes mot Håkan L. för bl.a. stöld.
1993/94:JO1
38
Åklagaren förde målsägandenas talan och yrkade ersättning av Håkan
L. och en annan tilltalad med sammanlagt 20 217 kr jämte ränta.
Åklagaren yrkade vidare att Håkan L. skulle förpliktas utlämna 500 kr
till en av målsägandena samt i andra hand att 500 kr skulle beläggas
med kvarstad.
Håkan L. dömdes av Uppsala tingsrätt för bl.a. stöld. 1 domskälen
anförde tingsrätten vidare att enskilda anspråk och särskilda yrkanden
skulle bifallas på sätt de framställts samt att kvarstad skulle läggas på i
beslag tagna 500 kr. Domslutet innehöll beträffande skadestånd dels att
yrkat belopp skulle utges, dels ett förordnande om kvarstad på 500 kr.
Frågan om beslaget berördes inte.
Håkan L. överklagade domen. Hovrätten gjorde samma bedömning
som tingsrätten i ansvarsfrågan och beträffande skadeståndsyrkandena.
I domskälen anförde hovrätten därefter att det inte kunde anses
tillförlitligen styrkt att den påträffade sedeln härrörde från inbrottet
och att yrkandet om utlämnande av sedeln till målsäganden därför inte
kunde bifallas samt att tingsrättens kvarstadsbeslut således skulle hävas.
I domslutet hävdes kvarstadsbeslutet.
Utredningen inriktades bl.a. på tingsrättens och åklagarens handlägg-
ning med avseende på beslaget och kvarstadsbeslutet. Från Uppsala
tingsrätt begärdes yttrande angående de överväganden som legat till
grund för handläggningen av åklagarens yrkanden att sedeln skulle
utges till målsäganden och i andra hand att kvarstad skulle läggas på
denna.
I sitt remissvar hänvisade lagmannen Jan Hultgren till ett yttrande
av rådmannen Marc Calais, ordförande vid huvudförhandlingen. I
yttrandet anfördes bl.a.
På grund av den tid som förflutit sedan målets handläggning kan jag
svårligen dra mig till minnes de närmare överväganden, som legat till
grund för handläggningen i fråga. Efter att ha gått igenom handlingar-
na i målet och hovrättens dom skulle jag förmoda, att rätten resonerat
sålunda. — — — Av det i målet förda protokollet framgår, att
åklagaren i andra hand beträffande angivna särskilda yrkande, yrkat att
rätten beläde pengarna med kvarstad för att säkerställa målsägandenas
rätt. För att i om än ringa mån säkerställa deras rätt till skadestånd
förordnades om kvarstad å det från L. beslagtagna beloppet i avbidan
på att domen vann laga kraft. Rättens övervägande var, såvitt jag nu
kan erinra mig, att åklagarens yrkande om kvarstad avsåg att säkerstäl-
la del av de utdömda skadeståndsbeloppen och att yrkandet därför
skulle bifallas. Jag tror inte att några överväganden gjordes, huruvida
"just" de här 500 kr härrörde från stölden hos Salabacketvätten.
Hovrätten synes därvidlag ha gjort en annan bedömning trots att även
hovrätten bifallit skadeståndsanspråken fullt ut. Om det skäligen kan
befaras att den för brott misstänkte genom visst förfarande undandrar
sig bl a att betala skadestånd till målsäganden, vilket kan ådömas
honom far ju kvarstad läggas å viss del av hans egendom. Kvarstad
lades ju inte på beloppet för att det härrörde från något visst tillgrepp.
Det var pengar, som L. "hade på sig". Han ålades skadeståndsskyldig-
het. De beslagtagna pengarna skulle efter det domen vunnit laga kraft
fördelas mellan målsägandena. Efter beslutet borde dock ha lagts till:
Beslaget skall bestå till dess domen vunnit laga kraft. Att så inte blivit
fallet, beror av förbiseende från min sida.
1993/94:JO1
39
Åklagarmyndigheten i Uppsala anmodades yttra sig över vilka åtgärder
som vidtagits med anledning av tingsrättens kvarstadsbeslut.
Åklagarmyndigheten genom t.f. chefsåklagaren Jan Edsfors anförde
bl.a. följande.
Då jag vid huvudförhandlingen i tingsrätten fann det tveksamt att jag
skulle kunna styrka att de pengar L. haft på sig var stulna från
målsäganden, yrkade jag i andra hand att kvarstad skulle läggas på
pengarna, som var de enda tillgångar L. kunde antas ha.
Målsägandena hade hos åklagaren anmält anspråk på skadestånd
mot L. och jag hade i stämningsansökan yrkat att L. solidariskt med
annan skulle förpliktas att utge skadestånd med sammanlagt 20 217
kronor jämte ränta.
Tingsrätten förordnade i sin dom den 29 maj 1991 "om kvarstad å
500 kronor som tagits i beslag". Tingsrätten avgav inte något beslut
angående beslaget av 500-kronorssedeln. Men enligt min mening måste
tingsrättens beslut tolkas så att tingsrätten avsåg att beslaget skulle bestå
till dess beslutet om kvarstad verkställts (26 kap 4 § 3 st RB). — — —
Vid eftergranskning synes ett rätt förfarande i tingsrätten ha varit att
tingsrätten hävt beslaget av pengarna som en följd av att yrkandet om
förpliktande för L. att utlämna pengarna till målsäganden inte bifallits.
I vart fall har målsäganden med stöd av tingsrättens kvarstadsbeslut
omedelbart kunnat vända sig till kronofogdemyndigheten för att fa
beslutet verkställt.
Åklagare, som för målsägandens räkning yrkat kvarstad, brukar
regelmässigt underrätta målsäganden om beslutet om kvarstad. Det har
jag i detta fall förbisett. Särskild underrättelseblankett finns för ända-
målet.
I ett beslut den 27 augusti 1992 anförde chefsJO Eklundh bl.a.
följande.
Ett föremål som skäligen kan antas vara någon avhänt genom brott
far enligt 27 kap. 1 § rättegångsbalken (RB) tas i beslag. Det ankom-
mer som regel på polismyndigheten att förvara det beslagtagna godset
(27 kap. 10 § RB). Då ett brottmål i vilket beslag förekommer avgörs,
skall domstolen enligt 27 kap. 8 § tredje stycket RB pröva om beslaget
skall bestå. Enligt 30 kap. 12 § första stycket 3 RB är beslut angående
beslag genast verkställbara.
Kvarstad i brottmål kan meddelas om någon är skäligen misstänkt
för brott och det skäligen kan befaras att han genom att avvika eller
undanskaffa egendom eller på annat sätt undandrager sig att betala
bl.a. skadestånd eller annan ersättning till målsäganden som kan antas
komma att ådömas honom (26 kap. 1 § RB). Kvarstad far förordnas på
så mycket av den misstänktes egendom att fordringen kan antas bli
täckt vid utmätning. Detta innebär bl.a. att kostnaderna för en blivan-
de utmätning skall tas med i beräkningen. Domstolen bör som regel
inte i sitt beslut ange vilken egendom som skall beläggas med kvarstad,
utan detta skall bestämmas i samband med verkställigheten (Gullnäs
m.fl. Rättegångsbalken Del 2 s. 26:6). Det sagda innebär att förutsätt-
ningarna för kvarstad är helt andra än för beslag.
I avvaktan på rättens beslut om kvarstad far undersökningsledaren
eller åklagaren ta lös egendom i förvar (26 kap. 3 § RB). Beslutas
kvarstad sedan egendom tagits i förvar, skall egendomen kvarbli hos
1993/94: JO 1
40
myndigheten, dvs. som regel hos polismyndigheten, tills beslutet verk-
ställs. Enligt 30 kap. 12 § första stycket 3 RB skall kvarstadsbeslut
genast gå i verkställighet. Det framgår av 16 kap. 10 § utsökningsbal-
ken att verkställighet söks hos kronofogdemyndigheten. Det ankom-
mer på den som yrkat kvarstad att begära verkställighet (Gullnäs m.fl.
Rättegångsbalken Del 2 s. 26:12). En åklagare som utfört talan för
målsägandens räkning har emellertid inte ansetts behörig att söka
verkställighet av kvarstadsbeslut (RH 1987:20).
Åklagaren framställde vid tingsrätten två alternativa yrkanden med
avseende på de beslagtagna kontanterna. I första hand yrkade han att
dessa skulle utlämnas till målsäganden och i andra hand att kvarstad
skulle läggas på dem. Med hänsyn till vad som gäller för kvarstad i
brottmål kan det ifrågasättas om åklagaren utformat sin talan på ett
lämpligt sätt. Ett kvarstadsyrkande bör användas för att säkerställa
målsägandens hela anspråk. Det kan inte användas för att säkerställa
att målsäganden återtar egendom som avhänts honom genom brott.
För detta ändamål finns reglerna om beslag. Om åklagaren i ett visst
fall skall framställa ett kvarstadsyrkande är naturligtvis beroende på
omständigheterna. Av betydelse i sammanhanget är självfallet om den
tilltalade över huvud taget har några tillgångar. Det bör vidare beaktas
att en dom i vilken ett skadestånd dömts ut är omedelbart verkställbar
(3 kap. 4 och 6 §§ utsökningsbalken). Detta innebär att det som regel
inte finns behov av ett kvarstadsbeslut som meddelas först i samband
med domen. Målsäganden kan här i stället säkerställa sitt anspråk
genom verkställighet av domen.
I det här aktuella fallet yrkade åklagaren i första hand att Håkan L.
skulle förpliktas att utlämna 500 kr till målsäganden. Tingsrätten har
inte tagit uttrycklig ställning till detta yrkande. I domskälen står
visserligen att "särskilda yrkanden skall bifallas på sätt de framställts",
men i domslutet har yrkandet inte besvarats. Av tingsrättens yttrande
att döma synes det yrkandet över huvud taget inte ha övervägts. Detta
är naturligtvis otillfredsställande. Vid bifåll till yrkandet om utlämnan-
de av kontanterna hade yrkandet om kvarstad inte behövt prövas. Ett
förordnande att beslaget skulle bestå hade då säkrat verkställigheten.
Tingsrätten har däremot bifallit åklagarens andrahandsyrkande om
kvarstad. Av vad som nyss sagts framgår att det kan ifrågasättas om
detta yrkande skulle ha framställts och bifallits på det sätt som skedde.
När nu detta ändå blev fallet har det ålegat tingsrätten att också ta
ställning till om beslaget av kontanterna skulle bestå. Förordnas om
kvarstad finns inte längre förutsättningar att låta ett beslag bestå.
Tingsrätten borde således med sin inställning ha hävt beslaget.
En särskild fråga är vad som skall anses gälla när domstolen under-
låtit att uttala sig om ett beslag. I Gärdes m.fl. kommentar till rätte-
gångsbalken anges att kvarstad liksom beslag inte gäller längre än till
dess rätten meddelar dom i målet (s. 369 jämförd med s. 360; se även
Domstolsverket informerar 1987/8). Detta innebär att den berörda
polismyndigheten är skyldig att återställa beslagtagen egendom om
dom meddelas utan att rätten uttalar sig om beslaget.
1993/94:JO1
41
Om rätten förordnar om kvarstad i samband med dom eller låter en
tidigare beviljad kvarstad bestå även efter domens meddelande, bör den
föreskriva en viss tid under vilken den skall bestå samt förordna att
den skall upphöra att gälla när denna tid gått till ända eller verkställig-
het av domen dessförinnan skett (JO:s ämbetsberättelse 1991/92 s. 37).
När rätten beviljat kvarstad för säkerställande av ett enskilt anspråk
bör åklagaren, som Jan Edsfors också anfört, upplysa målsäganden om
att det ankommer på denne själv att söka verkställighet av beslutet hos
kronofogdemyndigheten (RA:s cirkulär C I 114:10). Jan Edsfors har
underlåtit att förfara på detta sätt när tingsrättens dom meddelades.
1993/94 :JO1
42
1993/94: JO 1
(Dnr 743-1990)
I anledning av uppgifter i tidningen Gefle Dagblad beslutade chefsJO
Eklundh att granska ett polisingripande som gjorts av polismyndighe-
ten i Gävle den 20 februari 1990. Tidningsartikeln innehöll bl.a.
följande.
S. satt vid sitt köksbord och tittade ut. Plötsligt fick han se två män
klättra upp i en fönsternisch i fastigheten mitt emot. Jag tänkte att slår
de in rutan så ringer jag snuten, berättar han. Han hade ingen aning
om att männen var poliser och att det var honom de spanade på. —
Sen blev det liv. Det dunkade på dörren och någon skrek "öppna, det
är polisen". Jag tittade i ögat på dörren och fick se tre k-pistar riktade
mot den. S. blev livrädd. Han öppnade dörren och sträckte upp
händerna i vädret. — Då vred poliserna upp armarna på mig och satte
på handbojor, hårt. De slog mig inte men var hårdhänta. Han fick
följa med ut i trapphuset och blev tvingad att lägga sig på golvet med
ansiktet mot väggen. Där fick han ligga, bevakad, i ungefär 20 minu-
ter. I det läget hade han ingen aning om vad det var frågan om. — De
frågade mig om jag hade vapen och det har jag, på hallväggen.
Jaktvapnen tog poliserna med sig. Nu fick S. veta att polisen fatt larm
om att det skulle ha förekommit skottlossning i hans lägenhet. Senare
visade det sig att den som larmat var en psykiskt sjuk kvinna.
Visst material från polismyndigheten infordrades och granskades och
förhör hölls med polispersonal som deltagit vid ingripandet. På grund
av vad som förekommit fann chefsJO Eklundh anledning att anta att
tjänstefel enligt 20 kap. 1 § brottsbalken hade begåtts. Han beslutade
därför att inleda förundersökning om sådant brott.
Under förundersökningen hördes kommissarien Arne Björk, polis -
myndigheten i Gävle, som misstänkt för tjänstefel enligt 20 kap. 1 §
brottsbalken bestående i att han den 20 februari 1990 på S Fiskargatan
6 A i Gävle utan att lagliga förutsättningar härför förelegat beslutat
och genomfört ett polisingripande innefattande dels husrannsakan i S:s
lägenhet och tillfälligt frihetsberövande av denne, dels beslag av S:s
vapen.
Arne Björk vidgick att han varit ansvarig för genomförandet av
polisingripandet. Men han bestred att han därigenom åsidosatt vad som
gällt för uppgiften. Hans bedömning, grundad på praktisk erfarenhet
av liknande fall, var att det i den föreliggande situationen var nödvän-
43
digt att genomföra ingripandet på sätt som skett. Ytterligare kontroll av
de uppgifter som låg till grund för ingripandet ansågs inte lämpliga
med hänsyn till de risker för personer i lägenheten och ingripande
personal som kunde vara förenade med ett dröjsmål.
Vidare framkom bl.a. följande under förundersökningen.
Den 20 februari 1990 kl. 19.18 inkom telefonlarm till sambandscen-
tralen på polisstationen i Gävle. En äldre kvinna A. uppgav att
skottlossning förekommit i en lägenhet på nedre botten i huset S
Fiskargatan 6 A i Gävle. Senare blev det känt att i den lägenheten
bodde arbetsledaren S. Vid kontrolluppringning vidhöll A. sina upp-
gifter om att hon hört två skott troligen revolverskott, från S:s lägen-
het. Radioexpeditören Leif Carlsson, som mottog larmet, rapporterade
saken till vakthavande befäl, inspektören Alf Norberg. Rapporten
föranledde inte andra inre spaningsåtgärder än slagningar i en pärm
med namnuppgifter på personer kända för falsklarm och i en katalog
med namnuppgifter på hyresgäster i hyresfastigheter i Gävle. Kl. 19.20
beordrade Alf Norberg en civilpatrull bestående av polisassistenterna
Henric Skog och Per Öhagen samt två radiobilar med polisassistenter-
na Kjell Timmerholm, Ulf Carnerius, Rolf Sundqvist och Peter Wiman
till platsen för den uppgivna skottlossningen. Civilpatrullen fick order
att hålla uppsikt på den lägenhet där skottlossning skulle ha förekom-
mit. Radiobilsbesättningarna, som utrustades med förstärkningsvapen,
fick till uppgift att åka ut och säkra huset. Civilpatrullen kom först
fram till platsen. Från gatan höll Henric Skog och Per Öhagen uppsikt
mot den aktuella lägenheten. De gjorde även en snabb kontroll i
trapphuset. Ingenting anmärkningsvärt uppmärksammades. Det var
lugnt i huset. De försökte inte i det skedet genom kontakter med A.
eller andra hyresgäster få ytterligare information om vad som kunde
ha inträffat. Radiobilspatrullerna lämnade sina bilar och delade upp
sig. Ulf Carnerius och Peter Wiman gick in i huset via källaren och
ställde sig i trappuppgången och höll därifrån uppsikt mot dörren till
S:s lägenhet. Rolf Sundqvist och Kjell Timmerholm stannade på husets
baksida. Inte heller i detta skede framkom något som gav anvisning
om vad som kunde ha hänt i S:s lägenhet.
Per radio rapporterade patrullerna till sambandscentralen kl. 19.33
att de bevakade fastigheten och kl. 19.40 fick centralen besked från
civilpatrullen att namnet på dörren till den aktuella lägenheten var S.
Under tiden som de beskrivna aktionerna pågick inkallades till polis-
stationen en polisstyrka från Gavlerinken som under befäl av kommis-
sarien Arne Björk var kommenderad dit. Vid en kort genomgång på
polisstationen informerades de om den påstådda skottlossningen och
fick direktiv om utrustning med förstärkningsvapen som förberedelse
för en inbrytning. Med stöd av sin högre tjänst övertog Arne Björk
därefter befälet för den fortsatta aktionen. Under Arne Björks befäl
anlände tre bilpatruller, en polisbuss med sex man, polisassistenterna
Anders Samuelsson och Göran Nordin med hundar samt inspektören
Tommie Jonsson till S Fiskargatan 6 A kl. 19.41. Kl. 19.43 lämnade
jourhavande polismästaren Evert Gyllander medgivande till att för-
stärkningsvapen fick användas.
1993/94JO1
44
Vid S Fiskargatan informerades Arne Björk av Henric Skog eller
Per Öhagen eller av dem båda att de inte uppmärksammat någonting
anmärkningsvärt i den aktuella lägenheten. Arne Björk gav därvid
inga direktiv om deras fortsatta agerande. En inbrytningsstyrka organi-
serades bestående av Anders Samuelsson och Göran Nordin, som
medförde hund, och polisassistenten Tony Härdin. De fick till uppgift
att bege sig in i huset och göra inbrytning i S:s lägenhet. Det är oklart
om några närmare direktiv gavs om hur inbrytningen skulle genomfö-
ras eller om någon form av lägesinformation lämnades. Arne Björk
uppehöll sig vid entrédörren till fastigheten, med uppsikt över inbryt-
ningsstyrkan. Vid inbrytningen slog Anders Samuelsson med knytnä-
varna på dörren till lägenheten och skrek att det var polisen och
uppmanade S. att komma ut. S., som var ensam i lägenheten och just
skulle sätta sig till bords för att äta, gick till dörren. Han var då endast
iklädd en tunn fritidsdress och hade inga skor på sig. Genom kikögat i
dörren såg han poliser beväpnade med kulsprutepistoler ute i trapphu-
set. Han blev rädd men låste upp dörren och öppnade den med
händerna uppsträckta. Av inbrytningsgruppen rycktes S. ut i trapphu-
set. Han skyddsvisiterades samt belädes med handfängsel och blev
omkullagd i magläge på golvet. Bevakad av en polisman med kulspru-
tepistol fick han ligga så under den tid som hans lägenhet undersöktes.
Vid undersökningen anträffades en del skjutvapen i ett låst vapen-
ställ. Ingenting framkom som tydde på att något av vapnen använts
eller att skottlossning förekommit i lägenheten. Kontroller som nu
gjordes med hyresgäster i huset gav vid handen att ingen annan än A.
hade hört någonting som tydde på att det förekommit skottlossning i
huset samt att hennes uppgifter sannolikt var påhittade. S. uppskattade
att han fick ligga 20—30 minuter ute i trapphuset. Vissa av polismän-
nen har uppskattat att S. fick ligga ute i trapphuset 5—10 minuter,
vilket också är min bedömning. S. befriades därefter från handfängslet.
Kl. 19.53 fick sambandscentralen rapport om att inbrytningen var
klar samt att fem vapen skulle tas med till polisstationen för kontroll
av vapenlicens. Kl. 20.04, 20.10 och 20.15 rapporterade patrullerna
utom civilpatrullen att ingripandet för deras del var avslutat.
Civilpatrullen stannade kvar hos S. och samtalade med honom om
ingripandet. På begäran av S. och efter medgivande av vakthavande
befäl hämtades hans vapen på polisstationen och återställdes till ho-
nom mot kvitto. Vid återlämnadet kontrollerade civilpatrullen vapnen
mot S:s licenser. På polisstationen avrapporterade den sedan genom en
promemoria sina åtgärder och vad man erfarit om A:s psykiska status.
Utöver denna promemoria dokumenterades ingripandet genom ingri-
pandemeddelanden, noteringar i en åtgärdskalender, protokoll över
fängselbeläggning och en skriftlig redogörelse av Arne Björk. Protokoll
över husrannsakan i S:s lägenhet och beslagsprotokoll beträffande
omhändertagandet av hans vapen upprättades inte.
I ett beslut den 16 september 1991 anförde chefsJO Eklundh följande.
1993/94:JO1
45
1. Befälsfrågan
1993/94:JO1
Arne Björk innehar tjänst som biträdande chef för ordningsavdelning-
en vid polismyndigheten i Gävle. Av utredningen framgår att han var
ansvarigt befäl vid insatsen.
2. Husrannsakan
Om det förekommer anledning att det har förövats ett brott som kan
följas av fängelse far, enligt 28 kap. 1 § rättegångsbalken (RB) husrann-
sakan företas för eftersökande av föremål, som är underkastat beslag,
eller i övrigt till utrönande av omständighet, som kan äga betydelse för
utredning om brottet. Hos annan än den som skäligen kan misstänkas
för brottet får husrannsakan företas endast om brottet förövats hos
honom eller den misstänkte gripits där eller om det i övrigt förekom-
mer synnerlig anledning att man genom åtgärden kan vinna utredning
om brottet.
Av 28 kap. 2 § RB framgår vidare bl.a. att det för eftersökande av
den som skall gripas, anhållas eller häktas, får företas husrannsakan
hos honom. Husrannsakan i detta syfte får företas också hos annan,
om synnerlig anledning förekommer att den sökte uppehåller sig där.
För att en person skall få gripas, anhållas eller häktas krävs enligt
huvudregeln i 24 kap. 1 § RB bl.a. att han är på sannolika skäl
misstänkt för ett brott på vilket kan följa fängelse i minst ett år. Under
alla omständigheter krävs att misstanken framstår som skälig (24 kap.
6 § andra stycket RB).
I 28 kap. 4 § RB framgår bl.a. följande. Förordnande om husrannsa-
kan meddelas av undersökningsledaren, åklagaren eller rätten. Utan
sådant förordnande fick polisman enligt samma kapitels 5 § i sin
dåvarande lydelse företa husrannsakan, om åtgärden hade till syfte att
eftersöka den som skulle gripas, anhållas eller häktas eller hämtas till
förhör eller inställelse vid rätten eller att verkställa beslag av föremål,
som på färsk gärning följts eller spårats, samt annars när fara var i
dröjsmål.
Grundläggande krav för att någon av de nu angivna bestämmelserna
skulle kunna tillämpas var således att det vid tidpunkten för Arne
Björks beslut om husrannsakan hos S. förekom anledning att ett brott
hade begåtts och att det åtminstone förelåg en skälig misstanke att S.
begått detta. Det är självfallet inte möjligt att i generella termer lägga
fast vilken typ av omständigheter som skall anses utgöra anledning att
anta att ett brott har begåtts respektive grunda en skälig misstanke;
detta är i stället en fråga som får avgöras från fall till fall. Man kan
emellertid allmänt säga att en misstanke om viss brottslighet måste
vara underbyggd av objektiva omständigheter av en inte alltför ringa
styrka för att misstanken skall kunna anses uppfylla RB:s krav. Enbart
en subjektiv övertygelse hos bedömaren är naturligtvis inte tillräcklig.
Det torde normalt inte bereda några svårigheter att med ledning av
rättegångsbalkens tre misstankegrader — "anledning förekommer",
46
"skäligen kan misstänkas" och "sannolika skäl" — placera in en viss
konkret misstanke på rätt nivå på grundval av de omständigheter som
är kända i det särskilda fallet.
Av intresse i sammanhanget är också 21 § polislagen (1984:387).
Där föreskrivs bl.a. att en polisman får bereda sig tillträde till ett hus,
rum eller annat ställe, om det finns anledning anta att någon där
avlidit eller är medvetslös eller annars oförmögen att tillkalla hjälp.
Arne Björks åtgärder i det aktuella ärendet grundar sig på uppgifter
från Alf Norberg att A. till radioexpeditionen sagt sig ha hört två skott
som troligen var revolverskott från S:s lägenhet. Det framkom inga
andra omständigheter som verifierade A:s uppgifter. Arne Björk tog
inte heller någon kontakt med A. eller vidtog några andra åtgärder för
att kontrollera A:s uppgifter. Enbart de till radioexpeditören lämnade
uppgifterna om att A. hört två skott från lägenheten var enligt min
mening inte tillräckliga för att det ens skulle kunna hävdas att det
förekom anledning att brott hade förövats. De gav inte heller anled-
ning anta att någon där avlidit eller var oförmögen att tillkalla hjälp.
De ljud som A. påstod sig ha hört kunde mycket väl ha en naturlig
förklaring utan brottslig anknytning. Det kan tilläggas att varken Arne
Björk eller någon annan av de polismän som hörts i ärendet har
kunnat uppge vilket slag av brottslighet som misstanken avsåg. Av de
uppgifter som Alf Norberg lämnat vid förhöret med honom framgår
vidare att han för sin del aldrig uteslöt möjligheten av att uppgifterna
var helt grundlösa. Han ansåg emellertid att detta var någonting som
fick kontrolleras på platsen.
3. Frihetsberövandet
I RB finns regler om häktning, anhållande och gripande. Om en
person är på sannolika skäl misstänkt för ett brott, för vilket är
föreskrivet fängelse i ett år eller däröver, får han häktas om vissa
angivna krav är uppfyllda (24 kap. 1 § RB). Om det finns skäl att
häkta någon Sr han anhållas i avvaktan på rättens prövning av
häktningsfrågan (24 kap. 6 § RB). En person som är skäligen miss-
tänkt för ett brott som kan föranleda häktning får anhållas även om
det inte finns fulla skäl till häktning, om det är av synnerlig vikt för
utredningen att han tas i förvar (24 kap. 6 § andra stycket RB). Om
det finns skäl att anhålla någon får en polisman i brådskande fall gripa
honom även utan anhållningsbeslut (24 kap. 7 § första stycket RB).
Har någon gripits skall han så snart som möjligt förhöras av polisman
eller åklagaren. Har åklagaren inte redan underrättats om frihetsberö-
vandet skall detta skyndsamt anmälas till honom (24 kap. 8 § andra
stycket RB).
Som framgår av utredningen utsattes S. för ett frihetsberövande, som
enligt min mening måste betraktas som ett — låt vara kortvarigt —
gripande. Eftersom det som jag nyss nämnt inte förelåg någon grund
för en brottsmisstanke, fanns det emellertid självfallet inte heller något
rättsligt stöd för att gripa S.
1993/94 :JO1
47
Enligt 15 § lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och
anhållna m.fl. får häktade beläggas med fångsel under transport och
annars under vistelse utom förvaringslokalen, om det är nödvändigt av
säkerhetsskäl samt i övrigt för att betvinga våldsamt uppträdande av
den häktade, om andra medel visat sig otillräckliga och det är ound-
gängligen nödvändigt med hänsyn till den häktades egen eller annans
säkerhet till liv eller hälsa. Vad som sägs om häktad skall enligt 17 §
samma lag tillämpas också i fråga om bl.a. den som anhållits eller
gripits på grund av misstanke om brott.
Fängselbeläggning innebär för den frihetsberövade ett ytterligare
ingrepp i den personliga integriteten av många gånger ganska allvarlig
natur. Det är därför viktigt att en sådan åtgärd vidtas först sedan det
konstaterats att den är nödvändig.
I protokollet över fångselbeläggningen anges skälet till åtgärden vara
att "säkra en person under ingång i lägenhet där skottlossning påstås
ha ägt rum". Några omständigheter som gav anledning tro att S. skulle
visa våldsamma tendenser förelåg inte och inte heller i övrigt har det
under förundersökningen framkommit något skäl till fångselbelägg-
ningen. Detta var således felaktigt även om laga grund för att gripa S.
hade förelegat.
Jag vill i fråga om behandlingen av S. vidare hänvisa till bestämmel-
serna i 8 § polislagen (1984:387). Där föreskrivs bl.a. att ett polisingri-
pande skall göras på ett sätt som är försvarligt med hänsyn till
åtgärdens syfte och övriga omständigheter. Måste tvång tillgripas, skall
detta ske endast i den form och den utsträckning som behövs för att
det avsedda resultatet skall uppnås. Det är uppenbart att ingripandet
mot S. stod i strid också med dessa regler.
4. Beslag m.m.
Ett föremål som skäligen kan antas ha betydelse för utredning om
brott eller ha avhänts någon genom brott eller vara förverkat på grund
av brott får enligt 27 kap. 1 § RB tas i beslag. Över beslag skall föras
protokoll vari skall anges bl.a. ändamålet med åtgärden (27 kap. 13 §
första stycket RB).
Vid husrannsakan i S:s lägenhet påträffades fem vapen. Det fram-
kom inte någonting som tydde på att vapnen använts eller att skottloss-
ning förekommit i lägenheten. Arne Björk beslutade att vapnen skulle
tas med till polisstationen för kontroll av vapenlicenser. Åtgärden kan
inte bedömas som något annat än ett beslag. Av vad jag anfört ovan
följer att laga förutsättningar för beslutet har saknats.
Beslaget är ej protokollerat. Det har ålegat Arne Björk att se till att
protokoll upprättats.
När polisen vidtagit tvångsåtgärder av det aktuella slaget skall en
brottsanmälan upprättas och diarieföras i kriminaldiariet på sedvanligt
sätt. Till denna anmälan skall fogas protokoll över tvångsåtgärderna.
Handlingarna skall därefter överlämnas till undersökningsledaren för
beslut. Så har inte skett i föreliggande fall.
1993/94JO1
48
o
5. Åtalsbeslut
Arne Björk har vidgått att han varit ansvarig för genomförandet av
polisingripandet. Han har därvid i flera hänseenden handlat i strid
med gällande regler. Han har vid tillfället i varje fall förfarit oaktsamt
genom att inte, innan han fattade sina beslut, kontrollera riktigheten
av de uppgifter som låg till grund för husrannsakan, frihetsberövandet
och beslaget samt sätta sig in i innebörden av gällande regler på det
sätt som måste krävas. Jag vill i detta sammanhang framhålla att det
måste ställas särskilt höga krav på polisbefäl i Arne Björks ställning
vad gäller kunskaper om gällande regler och noggrannhet vid tillämp-
ningen av dessa.
S. har uppgett att han förutom det obehag han utsattes för vid själva
ingripandetillfället drabbats av förfång också i andra hänseenden. Han
fick med anledning av det inträffade vissa problem på sin arbetsplats.
Vidare började hans grannar undvika honom och han fann det av
detta skäl obehagligt att handla i butiker i närheten av sin bostad.
Jag beslutar mot den nu angivna bakgrunden att åtal skall väckas
mot Arne Björk för tjänstefel enligt följande gärningsbeskrivning.
Arne Björk har den 20 februari 1990 på S Fiskargatan 6 A i Gävle
utan att lagliga förutsättningar härför förelegat beslutat och låtit ge-
nomföra ett polisingripande innefattande dels husrannsakan i S:s lä-
genhet och tillfälligt frihetsberövande av denne, dels beslag av S:s
vapen.
Genom att besluta om husrannsakan, frihetsberövande av S. och beslag
av vapen utan att i erforderlig omfattning ha kontrollerat uppgifterna
som låg till grund för ingripandet och utan att i tillräcklig utsträckning
ha satt sig in i gällande regler har Arne Björk vid myndighetsutövning-
en av oaktsamhet åsidosatt vad som har gällt för uppgiften.
Gärningen som för S. inneburit icke obetydligt förfång, är inte att anse
som ringa.
Gävle tingsrätt meddelade dom den 4 december 1991 (DB 590).
Domen innehöll bl.a. följande.
Arne Björk har vidgått att polismän på hans order berett sig tillträde
till målsägandens lägenhet med stöd av 21 § poiislagen, tillfälligt
berövat målsäganden friheten och verkställt beslag på hans vapen, men
bestritt ansvar för tjänstefel, därför att han innan ordern gavs vidtagit
de kontrollåtgärder som skäligen kunde krävas och att han således
iakttagit gällande bestämmelser om användande av tvångsmedlen. —
Arne Björk har uppgett: Av vakthavande befälet Alf Norberg fick han
ingen annan upplysning än att man kontrollerat uppgiftslämnaren
genom motringning och genom att söka i pärmen för falsklarmare och
att ingenting framkommit som tydde på att hennes trovärdighet kunde
ifrågasättas. Arne Björk gjorde då den bedömningen att ytterligare
kontroll inte skulle göras före inbrytningen dels därför att en skynd-
sam åtgärd var av nöden — det kunde ligga någon skadad i lägenheten
— dels därför att han av erfarenhet visste att det inte lönade sig att
fråga grannar angående anmälan. Deras uppgifter var nämligen alltid
färgade av inställningen till anmälaren. Efter en del dramatiska polis-
ingripande under tidigare år hade man tränat in ett mönster för
inbrytning i låsta utrymmen vid brottsmisstanke, som innebar att
sedan man Stt tillträde till utrymmet alfa som påträffades där skulle
1993/94 :JO1
49
föras bakåt och säkras med handfangsel. Arne Björk var medveten om
att detta förfarande skulle komma till användning här. Vid inbrytning-
en stod han nedanför halvtrappen med uppsikt mot lägenhetsdörren.
Så fort S. öppnat och tagits om hand gick han in i lägenheten och
undersökte den. Han fann inga spår av skottlossning och beordrade
därför att S. skulle släppas. Eftersom någon närmare undersökning av
vapnen eller av S:s licens inte hade gjorts i lägenheten beslöt han att
medföra vapnen till polisstationen för sådan kontroll. Polisstationen
låg endast 150—200 m bort och han bedömde det som enklare än att
kontrollera licensen per telefon.
Arne Björk har uppgett att han väl kände till de för tvångsåtgärder-
na gällande reglerna.
Domskäl: Det yttre händelseförloppet är i stort sett ostridigt. I ett
avseende föreligger dock en skiljaktighet mellan Arne Björks uppgifter
och vittnesuppgifterna från Alf Norberg. Den senare har uppgivit att
han trodde sig minnas att han, i samband med avrapporteringen av
telefonsamtalet till Arne Björk, uppgivit att han känt sig osäker på
uppgifternas sanningsinnehåll, medan Arne Björk, som framgår ovan,
uppgivit att Alf Norberg lämnat sakuppgifter utan någon egen värder-
ing. Tingsrätten utgår vid sin bedömning i detta fall från Arne Björks
uppgifter.
Av målsäganden S:s trovärdiga berättelse framgår att han upplevt
polisingripandet som psykiskt påfrestande genom vapenhotet och det
fysiska våld som han utsattes för. Mot bakgrund av vad som framkom-
mit om ingripandet kan hans reaktion inte på något sätt anses onormal
eller överdriven.
1993/94:JO 1
Polismän har i sitt arbete med att förebygga och bekämpa brott
ständigt att överväga, när och i vilken form våld och tvång mot
enskilda skall komma till användning. Vid alla åtgärder med inslag av
sådant tvång och våld finns risk för att utomstående enskilda drabbas
av onödigt obehag och lidande, och beslut om sådana åtgärder far
självfallet inte fattas, utan att denna risk beaktas. Avvägningen mellan
å ena sidan intresset av att åtgärden utförs och å andra sidan denna
risk är många gånger svår att göra, men intresset av den enskildes
säkerhet till liv och egendom bör härvid tillmätas stor betydelse —
medborgarnas skydd mot opåkallade eller godtyckliga myndighetsin-
grepp är grundlagsfäst och utgör en viktig grundsten i vårt samhällssy-
stem.
Inbrytningen och åtgärderna mot S. följde en intränad mall, som
innefattade i vart fall husrannsakan och gripande. Det har därför
ålegat Arne Björk att, i enlighet med vad ovan anförts, på grund av
risken för ett opåkallat ingrepp mot en enskild noga bedöma förutsätt-
ningarna för en inbrytning mot bakgrund av de beviskrav som gäller
för det allvarligaste av tvångsmedlen, gripande. Arne Björk har enligt
tingsrättens mening gjort denna bedömning på ett uppseendeväckande
lättvindigt sätt.
Till grund för inbrytningsbeslutet låg endast fru A:s telefonanmälan
om skottlossning. Även om trovärdigheten av anmälan i och för sig
godtogs, har det uppenbarligen funnits anledning till tvekan om dess
riktighet. Det kunde således långt ifrån uteslutas att de ljud som fru A.
hört var något annat än skott. Huset är beläget vid starkt trafikerade
gator och avgassmällar därifrån kan inte vara ovanliga. Fru A:s uppgif-
ter att skotten kom från S:s lägenhet och att de var revolverskott har
dessutom enligt tingsrättens mening varit ägnade att inge tvivel om
deras allmänna tillförlitlighet. Att från en lägenhet belägen i anslut-
ning till en ekande trapphall inte bara avgöra var skottlossning ägt
rum, utan att därtill bestämma skottlossningens karaktär måste uppen-
barligen vara svårt för att inte säga omöjligt.
Med hänsyn till det anförda borde Arne Björk redan omedelbart
efter vakthavande befälets genomgång av läget ha kontrollerat anmä-
lans riktighet. Enligt tingsrättens mening borde detta ha skett genom
telefonsamtal till grannar i trappuppgången och till S. En sådan
kontroll hade sannolikt direkt tagit udden av anmälan. Vad Arne
Björk anfört som skäl till att grannarna inte kontaktades förtjänar i
detta sammanhang inte beaktande.
Vid Arne Björks ankomst till huset fick han ostridigt en rapport
från den civilpatrull som hållit huset under bevakning. Av rapporten
framgick att allt var lugnt i och kring trappuppgången, att det lyste i
S:s lägenhet och att en person rörde sig på vad som kunde bedömas
som normalt sätt i den misstänkta lägenheten. Detta borde ha ökat
misstanken att anmälan var oriktig och utgjort ytterligare ett skäl att
närmare kontrollera anmälans riktighet hos grannar och S.
Arne Björks påstående att han väl känt till reglerna för användning
av tvångsmedel bör godtas.
Sammantaget finner tingsrätten att Arne Björk under myndighetsut-
övning av oaktsamhet beslutat om inbrytningen, innefattande husrann-
sakan och gripande, utan att tillräckliga skäl förelegat härför. Arne
Björk har härigenom gjort sig skyldig till tjänstefel som inte kan anses
ringa.
Vad gäller beslaget av vapnen finner tingsrätten på grund av Arne
Björks uppgifter att åtgärden inte bör föranleda ansvar.
Arne Björk skall dömas till böter. Vid straffmätningen beaktar
tingsrätten, förutom gärningen i sig, att ingreppet mot S. medfört ett
avsevärt lidande och obehag för denne.
Tingsrätten dömde Arne Björk för tjänstefel enligt 20 kap. 1 § brotts-
balken till 75 dagsböter.
En nämndeman var skiljaktig och ville ogilla åtalet.
Arne Björk fullföljde talan i Hovrätten för Nedre Norrland med
yrkande om att åtalet skulle ogillas, i vart fall på den grund att
gärningen var att anse som ringa. I andra hand yrkade Arne Björk att
bötesstraffet skulle sättas ned.
JO bestred ändringsyrkandena.
Vid huvudförhandlingen i hovrätten justerade JO gärningsbeskriv-
ningen på så sätt att det inte längre gjordes gällande att Arne Björks
beslut att beslagta S:s vapen skulle föranleda ansvar.
Hovrätten, avd. 2, meddelade dom den 24 november 1992 (DB 197).
Domskälen innehöll bl.a. följande.
Utöver vad som antecknats i tingsrättens dom har Arne Björk i
hovrätten uppgett bl.a.: När han lämnade Gavlerinken kvarstod i
bevakningsstyrkan endast yngre och oerfarna kolleger. Han kände
därför en viss tidspress att så snabbt som möjligt återvända till Gavle-
rinken. Ingripandet skedde med stöd av 21 § polislagen. Det var
således inte fråga om en regelrätt husrannsakan. Polisen genomförde
endast en kort och ytlig besiktning av S:s lägenhet. Den tidsrymd
varunder S. var berövad friheten och belagd med handfängsel uppgick
till högst fem minuter. Även om några spår av skottlossning inte
påträffades inne i lägenheten kan det inte uteslutas att skott ändå
avlossats t.ex. ute på balkongen.
Hovrättens bedömning: Det förhållandet att skyddsutrustad polisper-
sonal, beväpnad med kulsprutepistoler, kommenderats till platsen utvi-
1993/94: JO 1
sar, att det inte varit fråga om enbart ett ingripande enligt 21 §
polislagen. Såsom tingsrätten konstaterat skulle ingripandet följa en
intränad mall, som innefattade såväl husrannsakan som gripande av
den eller de personer som uppehöll sig i lägenheten.
Såsom tingsrätten angett får, enligt huvudregeln, husrannsakan ge-
nomföras när det förekommer anledning att brott förövats varå fängel-
se kan följa. Beträffande gripande gäller att den får gripas som kan
häktas eller anhållas (här bortses från det fall att någon påträffas på bar
gärning eller flyende fot). Det lägsta beviskravet som uppställs för
anhållande återfinns i 24 kap. 6 § 2 st rättegångsbalken enligt vilket
stadgande anhållande kan ske, även om fulla skäl till häktning saknas,
om den misstänkte är skäligen misstänkt för brott varå fängelse ett år
kan följa och det är av synnerlig vikt att han tas i förvar i avvaktan på
ytterligare utredning.
När det gäller frågan om vilket underlag som låg till grund för
beslutet om ingripande har inga nya omständigheter framkommit
genom utredningen i hovrätten. När Arne Björk beslutade om att sätta
in polis, utrustade med kulsprutepistoler och skyddsutrustning, bestod
således beslutsunderlaget av ett telefonsamtal från en kvinna, bosatt i
samma fastighet som S., som uppgett sig ha hört skottlossning från S:s
lägenhet. Han visste att de enda åtgärder som utförts för att kontrollera
riktigheten av uppgifterna bestått i motringning och kontroll i registret
över kända "falsklarmare". Arne Björk har inte på platsen vidtagit
några åtgärder för att komplettera beslutsunderlaget, något som borde
ha framstått som möjligt för honom, eftersom de rapporter han fick
från polispersonal som anlänt dit före honom inte tydde på att det låg
fara i dröjsmål. Genom att på sätt som skett ha beslutat om de
ifrågavarande, starkt integritetskränkande, tvångsåtgärderna utan att
tillräckligt ha kontrollerat de uppgifter som legat till grund för ingri-
pandet, får Arne Björk anses ha av oaktsamhet åsidosatt de regler som
gäller för sådana ingripanden. Med hänsyn till det förfång ingripandet
inneburit för S. kan gärningen inte anses som ringa. Arne Björk skall
därför såsom tingsrätten funnit dömas för tjänstefel i enlighet med
åtalet. Särskilt med beaktande av den pressande beslutssituation som
Arne Björk befann sig i anser hovrätten att antalet dagsböter kan
bestämmas lägre än vad tingsrätten gjort.
Hovrätten ändrade tingsrättens dom endast på det sättet att antalet
dagsböter bestämdes till 40.
O
(Dnr 1555-1990)
I ett beslut den 18 september 1991 anförde chefsJO Eklundh följande.
Sedan loan Ursut avvikit efter att ha beskjutit och allvarligt skadat två
polismän i Stockholm den 6 oktober 1989, inleddes ett omfattande
efterspaningsarbete under ledning av tf. byråchefen Tommy Lindström
vid Rikskriminalen i Stockholm. Bl.a. företogs ett stort antal husrann-
sakningar såväl i Stockholm som i andra delar av landet. 1 ett brev hit
anmäldes Stockholmspolisen av en person som påstod sig ha blivit
föremål för bl.a. ett felaktigt frihetsberövande. Jag infordrade därför
1993/94:JO1
52
vissa handlingar och inhämtade upplysningar i saken. Med anledning
av vad som därvid framkom beslutade jag att på eget initiativ ta upp
vissa ärenden till utredning rörande åtgärder som vidtagits av polis och
åklagare i samband med efterspaningarna.
Av handlingar och uppgifter som infordrades angående ett polisin-
gripande i Borås den 8 oktober 1989 framgick bl.a. följande.
På kvällen den 7 oktober 1989 meddelade en person polisen i Borås
att han tidigare under dagen sammanträffat med loan Ursut på viss
angiven adress i Borås. I anledning av dessa uppgifter utförde polisen
inre spaning. Därefter underrättades Tommy Lindström om saken.
Han ansåg att förutsättningar förelåg för en personell husrannsakan.
Efter föredragning av Tommy Lindström beslutade jourhavande åkla-
garen Thomas Holst vid Åklagarmyndigheten i Stockholm den 8
oktober 1989 att husrannsakan skulle företas hos Maria L. i Borås.
Vid tillfället tjänstgjorde polisinspektören Ingvar Persson som vakt-
havande befäl vid Polismyndigheten i Borås. Han utsåg kriminalin-
spektören Lars-Åke Månsson till insatschef för tvångsåtgärdens verk-
ställande. I samband med förberedelserna för husrannsakan bevakades
och undersöktes området runt den fastighet som skulle genomsökas.
En personbil tillhörig Maria L. stoppades därvid för kontroll. I den
färdades Vittorio de L., son till Maria L. Lars-Åke Månsson beslutade,
enligt vad som finns antecknat i en promemoria av honom, att
Vittorio de L. skulle medtas till polishuset för förhör. Av i ärendet
upprättad primärrapport framgår att Vittorio de L. omhändertogs den
8 oktober 1989 kl. 02.50, att han infördes till polisstationen kl. 03.00
och att han frigavs samma dag kl. 05.00.
Av ingripandemeddelande rörande genomsökning av den aktuella
lägenheten kunde utläsas att åtgärden påbörjades kl. 03.00 och avsluta-
des kl. 05.00. Vid genomförandet av husrannsakan deltog även polis -
personal från Göteborg.
Enligt 23 kap. 8 § rättegångsbalken (RB) är den som är tillstädes på
plats där brott förövas skyldig att, på tillsägelse av polisman, följa med
till förhör som hålls omedelbart därefter. Vägrar han utan giltig orsak
får han av polismannen medtas till förhöret.
Handlingarna i ärendet gav vid handen att lagliga förutsättningar att
ta med Vittorio de L. till förhör saknats, varför det fanns anledning att
anta att olaga frihetsberövande enligt 4 kap. 2 § brottsbalken alterna-
tivt tjänstefel enligt 20 kap. 1 § brottsbalken begåtts. Jag beslutade
därför att inleda förundersökning angående sådan brottslighet.
Under förundersökningen har förhör hållits med Vittorio de L., Lars-
Åke Månsson, Ingvar Persson, Tommy Lindström och Thomas Holst
samt med de polismän vid polismyndigheterna i Borås och Göteborg,
som tjänstgjorde vid tillfället, nämligen kriminalinspektören Lars-Erik
Lorentzon, polisassistenterna Jan Berggren och Paul Bondarov, polis-
aspiranten Ulrika Rosendahl, polisinspektören Ingvar Bjärrefors och
polisassistenten Martin Ögerd.
1993/94:JO1
53
Lars-Åke Månsson har hörts såsom misstänkt för olaga frihetsberö-
vande alternativt tjänstefel bestående i att han utan laga grund beslutat
om frihetsberövande av Vittorio de L. Lars-Åke Månsson har bestritt
ansvar för brott. Han har uppgett bl.a. att det han antecknat i sin
promemoria rörande beslutet har fatt en olycklig formulering. Beslutet
avsåg inte medtagande till förhör utan hämtning till förhör, för vilken
åtgärd Lars-Ake Månsson förmenar att grund förelegat.
På grund av de uppgifter som framkommit under förundersökning-
en beslutade jag att delge Ingvar Persson misstanke om tjänstefel och
osant intygande. Jag påstod därvid att han i egenskap av vakthavande
befäl vid myndigheten underlåtit att pröva om lagliga förutsättningar
för frihetsberövandet av Vittorio de L. förelegat. Ingvar Persson har
inte heller, som ålegat honom, beslutat om Vittorio de L:s omedelbara
frigivande sedan förhöret med denne avslutats omkring kl. 04.00,
varför det olaga frihetsberövandet kommit att bestå till kl. 05.00.
Ingvar Persson har vidare på ett arrestantblad avseende Vittorio de L.
lämnat oriktiga uppgifter bestående i att han skulle ha beslutat att frige
Vittorio de L. kl. 05.00.
Alternativt gjordes gällande att Ingvar Persson gjort sig skyldig till
osant intygande genom att han den 8 oktober 1989 på ett arrestantblad
avseende Vittorio de L. lämnat oriktiga uppgifter bestående dels i att
han intygat att ärendet avrapporterats till honom, dels i att han
beslutat att frige Vittorio de L. kl. 05.00.
Ingvar Persson har förnekat brott.
Av utredningen framgår bl.a. följande.
Lars-Åke Månsson gav Lars-Erik Lorentzon och Ulrika Rosendahl i
uppdrag att bevaka den fastighet som skulle genomsökas. Lars-Erik
Lorentzon uppmärksammade därvid att en personbil lämnat fastighet-
en, varför han begärde hjälp av en radiobil för att stoppa bilen för
kontroll. Jan Berggren och Paul Bondarov stoppade senare bilen, i
vilken Vittorio de L. färdades. Lars-Erik Lorentzon tog därefter kon-
takt med Lars-Åke Månsson, som beslutade att Vittorio de L. skulle tas
med till polisstationen för förhör. Tanken var att Vittorio de L.
eventuellt kunde lämna upplysningar om var loan Ursut uppehöll sig.
Efter skyddsvisitation fördes Vittorio de L. till polisstationen, där
förhör hölls med honom kl. 03.30. Lars-Erik Lorentzon upprättade ett
arrestantblad, enligt vilket Vittorio de L. var medtagen till förhör i
samband med efterspaning efter en person misstänkt för mordförsök.
Ingvar Persson har under förundersökningen uppgett att han först då
ärendet var avslutat fick kännedom om att Vittorio de L. tagits med till
polisstationen för förhör. Han skrev på ett arrestantblad någon gång
mellan klockan fem och sex avseende Vittorio de L. på morgonen.
Han har inte, som det finns antecknat på arrestantbladet, beslutat om
frigivande av Vittorio de L. kl. 05.00.
1993/94:JO1
54
1993/94:JO1
Enligt 23 kap. 8 § RB är som redan nämnts den som befinner sig på
en plats där brott förövas, på tillsägelse av en polisman skyldig att följa
med till ett förhör som hålls omedelbart därefter. Om han vägrar utan
giltig orsak far han av polismannen tas med till förhöret. Bestämmel-
sen avser såväl den som kan misstänkas för brottet som annan. För att
paragrafen skall vara tillämplig krävs att polis kommer till en plats i
nära anslutning till att ett brott begås där.
Av såväl den promemoria som Lars-Åke Månsson skrivit som det
arrestantblad som Lars-Erik Lorentzon upprättat framgår att Vittorio
de L. medtagits till förhör i samband med efterspaningarna efter loan
Ursut. Ingripandet mot honom, som ägde rum på ett avstånd av flera
kilometer från hans bostad, gjordes eftersom man bedömde att han
eventuellt skulle kunna lämna upplysningar om var loan Ursut uppe-
höll sig. Vittorio de L. hördes därefter i egenskap av vittne, varvid han
bl.a. tillfrågades om sina förehavanden tidigare under kvällen och om
loan Ursut befunnit sig i familjens bostad. Det kan konstateras att
Vittorio de L. inte befann sig på eller ens i närheten av en brottsplats
när han omhändertogs. Det har inte heller framkommit att han skulle
höras om något av honom själv eller av någon annan begånget brott.
Han har inte heller vägrat att efterkomma polismans tillsägelse att följa
med till förhör. Av det anförda framgår att det inte förelegat någon
som helst laglig grund för beslut om medtagande till förhör.
Lars-Åke Månsson har under förundersökningen gjort gällande att
hans beslut i stället avsåg hämtning till förhör. Bestämmelserna om
hämtning till förhör återfinns i 23 kap. 7 § RB, där följande föreskrivs
i andra stycket.
Utan föregående kallelse må den som uppehåller sig inom en väglängd
av femtio kilometer från den plats där förhör skall hållas, hämtas till
förhöret, om undersökningen avser brott, varå fängelse kan följa, och
det skäligen kan befaras, att han ej skulle hörsamma kallelsen eller i
anledning av kallelsen skulle genom undanröjande av bevis eller på
annat sätt försvåra utredningen.
Inte endast misstänkta personer kan hämtas till förhör. Enligt 6 §
andra stycket förundersökningskungörelsen gäller emellertid att hämt-
ning av ett vittne eller någon annan som inte misstänks för brottet bör
ske endast när skäl av särskild vikt föreligger för en sådan åtgärd,
såsom att förhöret inte kan eller endast med avsevärd svårighet kan
hållas på den plats där den som skall höras befinner sig. Andra fall är
att vittne behöver inställa sig för konfrontation eller på brottsplatsen
för prövning av vittnets iakttagelseförmåga eller till rekonstruktionsför-
sök eller också att särskild skyndsamhet är nödvändig med hänsyn till
brottets beskaffenhet och omständigheterna i övrigt.
Bestämmelserna om hämtning till förhör avser endast det fall att
förhör skali äga rum för utredning rörande ansvarsfrågan (se Gärde
m.fl., Nya rättegångsbalken s. 297).
Av den för Polismyndigheten i Borås vid aktuell tid gällande arbets-
ordningen och av från polismyndigheten inhämtade upplysningar
framgår vidare att beslut om hämtning till förhör skulle fattas av
ställföreträdande chefen för kriminalavdelningen när fråga uppkom
under kontorstid och av beredskapshavande polischef under annan tid.
Som tidigare framförts har det inte under utredningen påståtts att
Vittorio de L. skulle höras i anledning av en undersökning rörande
brott. Mot den bakgrunden och då något beslut av beredskapshavande
polischef inte fattats har förutsättningarna för hämtning till förhör inte
varit för handen.
I 23 kap. 9 § RB finns regler om skyldighet för den som inte är
anhållen eller häktad att stanna kvar för förhör. Enligt huvudregeln är
han inte skyldig att stanna kvar längre än sex timmar. Sedan förhöret
avslutats eller tiden då den hörde är skyldig att stanna kvar utgått, får
han omedelbart avlägsna sig. Det är klarlagt att förhöret med Vittorio
de L. påbörjades kl. 03.30 och pågick under omkring trettio minuter.
Därefter synes Vittorio de L. ha kvarhållits i syfte att vara polisen
behjälplig i samband med förberedelserna för husrannsakan. Detta
förfarande är inte förenligt med angivna bestämmelser. Förutom att
Vittorio de L. frihetsberövats utan laga grund har han kvarhållits cirka
en timme längre än vad som varit tillåtet för det fall att frihetsberövan-
det varit lagligt i sig.
Det kan inte styrkas att Lars-Ake Månsson uppsåtligen i strid med
gällande regler berövat Vittorio de L. friheten. Enligt min mening
visar utredningen emellertid att Lars-Åke Månsson vid sin myndighets-
utövning av oaktsamhet handlat i strid med de regler som gällt för
uppgiften.
Den som tjänstgör som vakthavande befäl har att pröva de lagliga
förutsättningarna för beslut om frihetsberövande som fattas av honom
underställd personal. Det är alltså vakthavande befäl som ytterst skall
bedöma grunden för dessa beslut och därefter pröva vilka åtgärder som
är erforderliga. Av stor vikt är därför att vakthavande befäl noggrant
sätter sig in i grunden för ett frihetsberövande och att han handlar
därefter.
Det kan inte mot Ingvar Perssons bestridande anses utrett att frihets-
berövandet avrapporterats till honom före kl. 05.00. Genom att i
efterhand skriva på ett arrestantblad avseende Vittorio de L. har Ingvar
Persson emellertid oriktigt intygat dels att han i egenskap av ansvarigt
befäl tagit del av ärendet, dels att han beslutat att Vittorio de L. skulle
friges kl. 05.00. Förfarandet har inneburit fara i bevishänseende.
Mot bakgrund av det anförda beslutade chefsJO Eklundh att åtal
skulle väckas mot Lars-Åke Månsson för tjänstefel enligt 20 kap. 1 §
brottsbalken och mot Ingvar Persson för osant intygande enligt 15 kap.
11 § brottsbalken. Gärningsbeskrivningarna utformades slutligen enligt
följande.
Kriminalinspektören Lars-Åke Månsson, polismyndigheten i Borås,
beslutade den 8 oktober 1989 kl. 02.50 i Borås under tjänstgöring som
insatschef att ta med alternativt hämta Vittorio de L. till förhör.
Genom att utan laga grund besluta om ifrågavarande åtgärd har
Lars-Åke Månsson vid sin myndighetsutövning av oaktsamhet åsidosatt
vad som gällt för uppgiften. 1 enlighet med Lars-Åke Månssons beslut
1993/94: JO 1
56
1993/94 :JO1
har Vittorio de L. utan stöd av 23 kap. 7 § eller 8 § rättegångsbalken
medtagits eller hämtats till förhör, och Lars-Åke Månssons handlande
har även varit felaktigt på den grunden att en honom överordnad
tjänsteman borde ha fattat eventuellt beslut om medtagande eller
hämtning till förhör.
Kriminalinspektören Lars-Åke Månsson, polismyndigheten i Borås,
beslutade den 8 oktober 1989 kl. 02.50 i Borås under tjänstgöring som
insatschef att medtaga alternativt hämta Vittorio de L. till förhör.
Vittorio de L. infördes till polisstationen kl. 03.00 och frigavs kl. 05.00.
Polisinspektören Ingvar Persson tjänstgjorde vid tillfället som vaktha-
vande befäl vid myndigheten. Han har på ett arrestantblad avseende
Vittorio de L. lämnat osanna uppgifter bestående dels i att han intygat
att ärendet vid dennes införande avrapporterats till honom, dels i att
han beslutat att frige Vittorio de L. kl. 05.00. Åtgärderna har inneburit
fara i bevishänseende.
Borås tingsrätt meddelade dom den 19 december 1991 (DB 996).
Domen innehöll bl.a. följande.
Av de uppgifter Lorentzon lämnat framgår att han, sedan den bii
Vittorio de L. förde hejdats och denne stigit ur fordonet, sagt till
Vittorio de L. att han skulle följa med till polisstationen för förhör,
varefter han förts dit i en polisbil. Beslut om denna åtgärd har, enligt
vad Månsson vidgått, fattats av denne i egenskap av insatschef för den
planerade aktionen mot en fastighet i Borås, och Lorentzon har på ett
arrestantblad antecknat "medtagen till förhör". Månsson har senare
använt samma terminologi när han i en promemoria upprättad efter
slutförandet av aktionen skrivit att Vittorio de L. efter beslut av
Månsson medtogs till polishuset för förhör.
Enligt 23 kap. 8 § rättegångsbalken är den som är tillstädes på plats,
där brott förövats, på tillsägelse av polisman skyldig att medfölja till
förhör som hålls omedelbart därefter; vägrar han utan giltig orsak far
han av polismannen medtagas till förhöret. Eftersom Vittorio de L. när
han anträffades inte befunnit sig ens i närheten av brottsplats har
någon laglig grund för åtgärd enligt nämnda lagrum inte förelegat.
Månsson har uppgivit att han inte heller avsett att medta och faktiskt
inte beslutat att medta Vittorio de L. till förhör enligt detta lagrum,
och tingsrätten godtar denna uppgift.
Månsson har emellertid under JO-ämbetets förundersökning och
inför tingsrätten gjort gällande att Vittorio de L. inte berövats friheten
eftersom han frivilligt följt med till polisstationen samt att han, om så
inte varit fallet, hämtats till förhör enligt beslut därom av Månsson.
Härvidlag ger dennes och Lorentzons uppgifter vid handen att Måns-
son beslutat att Vittorio de L. skulle tas med till förhör samt att Lorent-
zon verkställt detta beslut genom att anmoda Vittorio de L. att följa
med varefter denne transporterats till polisstationen. Vittorio de L. har
tydligen inte blivit tillfrågad om han var villig att ställa sig till
förfogande, och han har uppenbarligen inte haft något val; det måste
såsom Lorentzon också uttalat anses ha varit fråga om en tvångsåtgärd,
och eftersom Månsson hävdat att Vittorio de L. i sådant fall hämtats
till förhör övergår tingsrätten till att bedöma lagenligheten av en dylik
åtgärd.
Enligt 23 kap. 7 § 2 st rättegångsbalken far den som uppehåller sig
inom en våglängd av femtio kilometer från den plats, där förhör skall
hållas, utan föregående kallelse hämtas till förhöret, om undersökning-
en avser brott, varå fängelse kan följa, och det skäligen kan befaras att
han ej skulle hörsamma kallelse eller i anledning av kallelse skulle 57
genom undanröjande av bevis eller på annat sätt försvåra utredningen.
Frågan är till en början om, såsom Månsson påstått, Vittorio de L.
enligt detta lagrum kunnat hämtas till förhör på den grund att det
fanns anledning att misstänka honom för brott, nämligen främjande av
flykt eller skyddande av brottsling. Det är då att märka att det varken i
Månssons den 8 oktober 1989 upprättade promemoria eller i protokol-
let över förhöret med Vittorio de L. den aktuella natten fanns någon
antydan om att denne var misstänkt för brott. Enligt dessa handlingar
togs Vittorio de L. in till förhör i syfte att utröna om Ursut fanns i den
fastighet vari Vittorio de L:s moder och eventuellt Vittorio de L. själv
bodde. Inför tingsrätten har Månsson sagt att man när Vittorio de L.
hejdades i bil inte kunde bedöma om han skulle misstänkas för t.ex.
skyddande av brottsling, varför det inte fanns några direkta brottsmiss-
tankar mot honom. Och Lorentzon har omvittnat att han inte hade
tankar på att Vittorio de L. kunde misstänkas för något brott. På det av
Lorentzon upprättade arrestantbladet finns inte heller någon anteck-
ning om brottsmisstanke. Det framgår av det anförda att Månsson när
han beslutade om hämtning av Vittorio de L. till förhör inte misstänk-
te denne för något brott och att någon förundersökning angående
sådan brottslighet inte inletts. Laglig grund för att hämta Vittorio de L.
till förhör såsom misstänkt har följaktligen inte funnits.
Vid den aktuella tiden pågick i Stockholm förundersökning angåen-
de brott begångna av loan Ursut, som den 6 oktober 1989 skjutit två
polismän. Vittorio de L. skulle uppenbarligen inte höras om dessa
brott, och Ursut var inte misstänkt för att ha begått något brott i
Borås-området. 23 kap. 7 § 2 st rättegångsbalken kan inte rimligen
tolkas på annat sätt än att hämtning till förhör är tillåten när förhöret
skall hållas för utredning av brott men däremot inte när förhöret är av
betydelse för uppspårande och gripande av en efterspanad person, även
om förundersökning beträffande brott av denne pågår vid annan
polismyndighet. Eftersom Vittorio de L. alltså inte skulle höras med
anledning av undersökning beträffande brott har han inte lagligen
kunnat hämtas till förhör med hänvisning till pågående spaning efter
Ursut.
Av det anförda följer att Månsson beslutat att hämta Vittorio de L.
till förhör, varefter beslutet verkställts av en annan polisman, att laga
grund för detta beslut saknats samt att Månsson därför vid sin myndig-
hetsutövning åsidosatt vad som gällt för uppgiften. Då denne är en
erfaren polisman och det från rättssäkerhetssynpunkt är angeläget att
förutsättningarna för frihetsberövande åtgärder noga prövas i varje
enskilt fall måste det anses att Månsson visat oaktsamhet och begått en
gärning som inte är ringa. Han skall därför dömas för tjänstefel.
Persson har sedan den omtalade aktionen avslutats tidigt på morgo-
nen den 8 oktober 1989 skrivit sitt namn på två ställen på ett
arrestantblad som i övrigt ifyllt överlämnats till honom av en annan
polisman. Den ena underskriften har gjorts längst ned under den
tryckta texten "Underskrift (ansvarigt befäl)" och har enligt vad Pers-
son uppgivit inneburit att ärendet var Srdigbehandlat. Det ligger
visserligen nära till hands att anta att han genom denna underskrift
intygat att ärendet — såsom enligt vad Persson vidgått borde ha skett
— avrapporterats till honom när Vittorio de L. förts in för förhör,
men texten på arrestantbladet visar inte tydligt att underskriften haft
denna innebörd, och Persson har inför tingsrätten redovisat en annan,
i och för sig inte orimlig, uppfattning om vad underskriften inneburit.
Han kan därför inte anses ha i angivet hänseende gjort sig skyldig till
osant intygande. Däremot framgår av arrestantbladet att Persson genom
sin underskrift längre upp på detsamma intygat att han beslutat att
frige Vittorio de L. den 8 oktober 1989 kl. 05.00, ehuru denna uppgift
enligt vad Persson vidgått varit felaktig eftersom Vittorio de L. redan
1993/94:JO 1
58
hade frigivits av någon annan polisman när denna underskrift skedde.
Eftersom Persson enligt egen uppgift känt till lydelsen av den text
under vilken han sålunda skrivit sitt namn måste han ha insett att han
genom denna underskrift lämnat osann uppgift om frigivningen av
Vittorio de L. Åtgärden har inneburit fara i bevishänseende, och
Persson skall därför dömas för osant intygande.
Lars-Åke Månsson dömdes för tjänstefel enligt 20 kap. 1 § första
stycket brottsbalken till 30 dagsböter och Ingvar Persson dömdes för
osant intygande enligt 15 kap. 11 § första stycket brottsbalken till 30
dagsböter.
Lars-Åke Månsson och Ingvar Persson fullföljde talan i Hovrätten
för Västra Sverige med yrkande att åtalet skulle ogillas. JO vädjade
anslutningsvis och yrkade att Lars-Åke Månsson skulle ådömas ett
högre bötesstraff. I dom den 30 oktober 1992 (avd. 2, DB 152) anförde
hovrätten bl.a. följande.
Hovrättens domskäl: Lars-Åke Månsson har i hovrätten frånfallit påstå-
endet att Vittorio de L. frivilligt följt med till polisstationen och att
något frihetsberövande därför inte skett. Lars-Åke Månsson har förtyd-
ligat grunderna för bestridandet enligt följande. Han har fattat ett
beslut om hämtning, vilket verkställts. Laga grund för detta beslut har
förelegat. Vittorio de L. kunde förutsättas försvåra den utredning som
pågick mot Ursut rörande mordförsök på två polismän i Stockholm.
Lars-Åke Månsson hade i egenskap av förhörsledare i den del av
förundersökningen som rörde spaningen efter Ursut rätt att besluta om
hämtning, då det var fara i dröjsmål. Dessutom måste beaktas att det
förelåg förutsättningar för tvångsåtgärder mot Vittorio de L. i form av
gripande. Någon förundersökning hade inte inletts mot Vittorio de L.
men han hade kunnat gripas såsom misstänkt för främjande av flykt
eller skyddande av brottsling. Det kan inte bedömas som tjänstefel att i
en stressad situation rubricera ett beslut felaktigt. En sådan gärning
måste åtminstone anses som ringa.
Ingvar Persson har i hovrätten gjort gällande att han inte lämnat
osann uppgift, att det inte förelegat fara i bevishänseende samt att han
saknat uppsåt.
I hovrätten har Lars-Åke Månsson, Ingvar Persson och Lars-Erik
Lorentzon hörts på nytt. Dessutom har på åklagarens begäran hållits
målsägandeförhör med Vittorio de L. och på Lars-Åke Månssons
begäran hållits vittnesförhör med kriminalkommissarien Kjell Everts-
son.
Lars-Åke Månsson, Ingvar Persson och Lars-Erik Lorentzon har
utöver vad som antecknats i tingsrättens dom uppgett bl.a. följande.
Lars-Åke Månsson: Anledningen till att Vittorio de L. inte delgavs
misstanke om brott var att det saknades konkreta bevis för att Ursut
fanns i lägenheten.
Ingvar Persson: Det är vanligt att någon från kriminalavdelningen
själv fyller i rutan "Frigiven (datum, kl) enligt beslut av" på arre-
stantbladet. Om en åklagare varit inkopplad på ärendet brukar rutan
för namnet vara tom.
Lars-Erik Lorentzon: Han vet inte varför Ingvar Persson kom att
skriva sitt namn i den aktuella rutan. Lars-Erik Lorentzon brukar när
han friger någon själv fylla i dessa uppgifter.
Kjell Evertsson har uppgett: Enligt hans uppfattning var Lars-Åke
Månsson i kraft av sin tjänst vid polisen i Borås att anse som förhörsle-
dare i den förundersökning rörande Ursut som hade inletts i Stock-
holm.
1993/94JO1
Även hovrätten godtar Lars-Åke Månssons uppgift att det beslut han
fattade inte var ett beslut om att ta med Vittorio de L. till förhör med
stöd av 23 kap. 8 § rättegångsbalken.
Åklagaren har liksom i tingsrätten som grund för sitt påstående om
att det inte förelåg förutsättningar för hämtning enligt 23 kap. 7 §
rättegångsbalken hävdat att hämtningen inte skedde med anledning av
någon förundersökning i Borås rörande brott som begåtts av Ursut
eller annan person. Enligt åklagaren var det i Borås fråga om spaning
efter och eventuellt gripande av Ursut och i det sammanhanget kan
inte hämtning ske med stöd av nyssnämnda bestämmelse.
Som tingsrätten har anfört har laglig grund för att hämta Vittorio de
L. till förhör såsom misstänkt inte funnits. Fråga är då om den i
Stockholm pågående förundersökningen rörande brott som Ursut
misstänktes för kunde ge utrymme för tillämpning av 23 kap. 7 §
rättegångsbalken när förhöret avsåg att få fram upplysningar som hade
betydelse när det gällde att få tag i Ursut.
Någon direkt ledning av förarbetena till nämnda bestämmelse står
inte att finna. Det av åklagaren åberopade uttalandet. (Gärde m.fl.,
Nya Rättegångsbalken, 1949 s. 297) att bestämmelserna om hämtning
avser endast det fall att förhör skall äga rum för utredning rörande
ansvarsfrågan, synes närmast vara avsett att skilja själva brottsutred-
ningen från utredning angående eventuella målsägandeanspråk. Det
utgör därför inget stöd för ståndpunkten att hämtning till förhör inte
får ske när förhöret är av betydelse vid efterforskningarna efter gär-
ningsmannen.
Enligt hovrättens uppfattning är det naturligt att se efterforskningar,
spaning o dyl efter den i en brottsutredning mest intressanta personen
— gärningsmannen — som en del av den förundersökning som avser
själva brottet. När utredningen har nått det stadium att det finns
misstankar mot en viss person, blir det nödvändigt att höra den
misstänkte. Är misstankarna tillräckligt grundade kan ett gripande
aktualiseras. Beroende på omständigheterna kan i det sammanhanget
mycket omfattande åtgärder förekomma. Ju allvarligare brottet är och
ju farligare den misstänkte bedöms vara, desto kraftfullare åtgärder kan
få planeras i samband med gripandet. Det förefaller inte rimligt att
anse att i ett sådant läge väl förhöret med men inte själva gripandet av
den misstänkte ryms inom den förundersökning som pågår angående
brottet. Mot denna bakgrund finner hovrätten att hämtning till förhör
har kunnat ske i samband med den aktion vid vilken ett gripande av
Ursut planerades äga rum. Vid sådant förhållande och då det inte har
gjorts gällande att laga förutsättningar i övrigt har saknats för hämtning
enligt 23 kap. 7 § rättegångsbalken finner hovrätten inte visat att
Lars-Ake Månssons beslut om hämtning strider mot den bestämmel-
sen.
Beslut om hämtning skall enligt 6 § förundersökningskungörelsen
fattas av undersökningsledaren eller undantagsvis av förhörsledaren.
Det framstår som uppenbart att Lars-Åke Månsson inte hade sådan
funktion vid tillfället. Han har följaktligen saknat behörighet att beslu-
ta om hämtning av Vittorio de L.
Vid bedömningen av om Lars-Åke Månsson därigenom har gjort sig
skyldig till en sådan försummelse som bör föranleda straffansvar för
tjänstefel gör hovrätten följande överväganden. Beslutet avsåg frihetsbe-
rövande av en person som inte misstänktes för brott. Sådana ärenden
måste allmänt sett handhas med stor omsorg. Lars-Åke Månsson hade
vid tillfället avsevärd erfarenhet av kvalificerat polisarbete, vilket inne-
bär att tämligen stora krav bör ställas på honom i hans tjänsteutöv-
ning. A andra sidan måste beaktas att vad Lars-Åke Månsson nu fälls
till ansvar för är att han överträtt en behörighetsregel, inte att han har
1993/94:JO 1
60
fattat ett beslut som har varit felaktigt i sig. Av betydelse i samman-
hanget är även att Lars-Åke Månsson normalt tjänstgör som förhörsle-
dare varmed följer behörighet att i vissa fail besluta om hämtning, att
han inte tidigare hade haft uppdrag som insatschef samt att beslutet
fattades i en pressad situation.
Vid en samlad bedömning av främst nu angivna omständigheter
finner hovrätten att Lars-Åke Månsson inte har gjort sig skyldig till en
så klandervärd försummelse som förutsätts för straffansvar. Åtalet mot
honom för tjänstefel skall därför ogillas.
Åklagaren har beträffande Ingvar Persson i den del åtalet kan prövas
av hovrätten påstått att denne på arrestantbladet har lämnat osann
uppgift bestående i "att han beslutat att frige Vittorio de L. kl. 05.00".
Annat kan inte anses utrett än att de L. frigavs vid den angivna
tidpunkten. Det osanna intygandet skulle följaktligen bestå i uppgiften
att det var Ingvar Persson som fattade beslutet om frigivning.
Ingvar Persson har för egen del hävdat att själva frigivningsbeslutet
först fattades av någon annan — sannolikt Lars-Erik Lorentzon — och
därefter konfirmerades av honom själv sedan han fatt besked av
Lorentzon att frigivningen hade verkställts. Uppgiften skulle alltså
enligt Ingvar Persson vara riktig eftersom han fattade ett beslut om
frigivning, låt vara först i efterhand.
Såvitt hovrätten kan finna kan någon annan slutsats inte dras än att
det är den som har fattat själva frigivningsbeslutet som skall anges om
den aktuella rutan fylls i. Det är alltså under alla förhållanden en
oriktig uppgift att det var Ingvar Persson som beslutade att frige
Vittorio de L. den 8 oktober 1989 kl. 05.00. Om omständigheterna är
sådana som har förmodats vid förhören i hovrätten skulle Lars-Erik
Lorentzons namn ha angetts i den berörda rutan.
För att lämnandet av den osanna uppgiften skall föranleda ansvar
för osant intygande krävs att åtgärden har inneburit fara i bevishänse-
ende.
Utredningen i hovrätten är något ofullständig när det gäller frågan
om vilka rutiner som gällde vid tillfället vid polismyndigheten i Borås
i fråga om frigivning av frihetsberövade personer och vilken betydelse
de uppgifter på arrestantbladet hade som nu behandlas. Det har
exempelvis upplysts att den ruta i vilken Ingvar Persson skrev sin
namnteckning i vissa fall kunde vara tom trots att frigivning hade
skett. Om rutiner vid andra polismyndigheter skall tjäna till ledning
blir förhållandena inte mer klargjorda. Enligt rättsfallet NJA 1992 s.
310 tycks sålunda förekomma att uppgift om beslutande person fylls i
av någon annan, som signerar uppgiften. Av rättsfallet synes vidare
kunna dras slutsatsen att arrestantbladets baksida innehåller uppgifter
av intresse i sammanhanget. Såvitt har framkommit i det mål som nu
prövas har det emellertid inte funnits någon annan dokumentation av
frigivningsbeslutet än anteckningen i den aktuella rutan.
Det nu anförda kan visserligen föranleda tveksamhet beträffande
rutinerna när det gäller att fylla i den berörda rutan på arrestantbladet.
Detta förhållande kan emellertid inte ge anledning till slutsatsen att
uppgiften om vem som fattat ett beslut om frigivning i de fall sådan
uppgift lämnas på arrestantbladet saknar eller är av begränsad betydel-
se. Den uppgiften framstår i stället som viktig när det gäller exempel-
vis att i efterhand kontrollera fattade beslut.
Med hänsyn främst till nu angivna omständigheter finner hovrätten
att den osanna uppgiften om att det var Ingvar Persson som fettade
beslutet om frigivning har inneburit fara i bevishänseende. Ingvar
Perssons invändning i uppsåtsfrågan lämnar hovrätten utan avseende.
1993/94:JO 1
61
Hovrätten ogillade åtalet mot Lars-Åke Månsson samt ändrade tingsrät-
tens dom i vad avsåg Ingvar Persson endast på så sätt att påföljden
bestämdes till 20 dagsböter.
I ett beslut den 23 april 1993 fann Högsta domstolen inte skäl att
bevilja prövningstillstånd för Ingvar Persson.
(Dnr 851-1992)
I ett brev till JO anmälde Erik H. två polismän vid Polismyndigheten i
Amål bl.a. för att de uppträtt olämpligt i samband med ett polisingri-
pande den 3 februari 1992. Erik H. bifogade en bandupptagning
angående det aktuella samtalet mellan honom och polismännen. Av
denna framgår att polisassistenterna Björn Augustsson och Ingvar
Nilsson uttryckt bl.a. följande.
Augustsson = A
Nilsson = N
N: Stäng av motorn, nu far det vara någon jävla ordning här.
A: Gå in och sätt dig i bilen, och uppför dig som folk. Gå in och sätt
dig i bilen sa jag.
A: Så, man uppför sig inte på det viset, inte en vanlig människa. Gå
ut och sätt dig i bilen.
N: Krångla inte nu för helvete, kom igen jävla vrångstyre, vägrar du
eller.
A: Uppför dig som folk. Vi misstänker att du inte är nykter som bär
dig åt på det viset, du är faen inte nykter, det kan du inte vara
som bär dig åt på det viset.
A: Det har du inte med att göra, det ska du skita i, jävla skitstövel,
det är du.
N: Va, vad är du för en jävla människa va, vad är du för en
människa. Anser du att det här är ett normalt uppförande, uppträ-
der folk som du tror du, allvarligt talat.
N. Så du vägrar att skriva på. Ge honom papperet. Skall du skriva på
eller inte, skall du visa att du är karl.
Ärendet remitterades till Polismyndigheten i Åmål för upplysningar
och yttrande. Yttrande avgavs av polismästaren Christer Wennö. Till
yttrandet var fogad en promemoria från polismännen.
Christer Wennö anförde bl.a. följande.
När det gäller själva ingripandet mot Erik H. finner polismyndigheten
inte att något formellt fel skulle ha begåtts. — — — När det sedan
gäller polismännens allmänna uppträdande anser polismyndigheten att
1993/94:JO1
62
några ordval inte var riktigt lämpliga. Uttrycken måste emellertid ses
mot bakgrunden av den tydliga provokation som de var utsatta för från
anmälarens sida.
Björn Augustssons och Ingvar Nilssons promemoria innehöll bl.a.
följande.
Undertecknad, tillsammans med polisassistent Ingvar Nilsson patrulle-
rade i polisbil den 3.2. 1992. I bilen medfördes delgivningar adressera-
de Erik H. Anledning till att delgivningarna fanns i bilen var att Erik
H. alltid vägrade att öppna då polisen besökte honom för delgivning.
På Vänersborgsvägen i Åmål mötte vi Erik H. som kom körande i sin
bil. Vi svängde runt på gatan och följde efter. När Erik H. ser att
polisbilen svängde runt ökar han farten. Vi signalerar med ljuset för
att göra honom uppmärksam på att vi vill att han skall stanna. Erik H.
bromsar in häftigt, "drar" därefter på som om han försöker undkom-
ma, varefter han ånyo tvärbromsar, "drar" på igen och "tvärnitar"
därefter till stillastående. Det verkade som om han försökte fa oss att
köra på honom bakifrån. Vi går därefter fram till hans bil och knackar
på sidorutan samt tecknar åt honom att han skall veva ned rutan. Erik
H. rör sig inte. Han sitter med huvudet framåtböjt och tittar ner i
golvet. Vi försöker på flera sätt att fa honom att titta upp och att
öppna rutan. Erik H. reagerar inte utan sitter helt orörlig. Vi känner
på dörren men denna är låst. Efter mycket ståhej, ropande och
knackande vevar Erik H. ner sidorutan ca 2 cm, fortfarande utan att
titta upp eller svara. Vi misstänker då att Erik H. ej var nykter.
Misstanken fanns redan efter den underliga körningen men förstärks
nu ytterligare. Vi framförde våra misstankar och underrättade honom
om att om han ej öppnade så blev vi tvungna att bärga bilen till
polisstationen. Så småningom öppnade han rutan så pass mycket att
alkotest kunde tagas. Erik H. var till vår förvåning nykter. Med
kännedom om Erik H:s tidigare agerande mot polismän och delgiv-
ningsman stod det nu helt klart för oss att Erik H. var ute efter att
provocera oss. Vi försökte få Erik H. att kvittera delgivningarna. Han
vägrade genom att hånflina och göra grimaser. Vi var båda vid detta
laget ganska uppbragta, och att vi samtidigt var högljudda kan förkla-
ras, inte enbart av denna orsak. Trafiken på Bondegatan (infart till
staden) var mycket störande samt att sidorutan på Erik H:s bil var
stängd sånär som på någon centimeter i vilken öppning vi försökte
framföra vårt ärende, gjorde sitt till. Vi fann det så småningom lönlöst
att få Erik H. att kvittera delgivningarna och överlämnade dessa
okvitterade. När vi skulle lämna Erik H. frågade han efter våra namn.
Jag kunde då svårligen bemästra mig och framförde ett från hjärtat
mindre lämpligt svar. Dock icke helt ogenomtänkt med kännedom om
de trakasserier och telefonterror vår delgivningsman utsattes för efter
hans flertala försök att delge Erik H.
Erik H. inkom med påminnelser.
I ett beslut den 5 juni 1992 anförde chefsJO Eklundh följande.
I 5 kap. 1 § polisförordningen (1984:730) föreskrivs följande.
I sin tjänsteutövning skall en polisman uppträda på ett sätt som
inger förtroende och aktning. Han skall uppträda hövligt, hänsynsfullt
och med fasthet samt iaktta självbehärskning och undvika vad som kan
uppfattas som utslag av ovänlighet eller småaktighet.
1993/94:JO1
63
Av utredningen framgår att polisassistenterna Björn Augustsson och
Ingvar Nilsson vid det aktuella tillfället uttalat sig på ett sätt som står i
klar strid med denna bestämmelse. Det förhållandet att de måhända
känt sig provocerade kan inte göra deras uppträdande ursäktligt. De
har genom detta åsidosatt vad som ålegat dem i deras anställning på ett
sätt som innefattar tjänsteförseelse enligt 10 kap. 1 § lagen (1976:600)
om offentlig anställning. Jag beslutar därför att överlämna ärendet till
Rikspolisstyrelsens personalansvarsnämnd för avgörande av fråga om
disciplinansvar.
Vad som i övrigt förekommit ger inte anledning till något särskilt
uttalande från min sida.
I ett beslut den 27 augusti 1992 anförde RPS personalansvarsnämnd
bl.a. följande.
Motivering: Enligt 5 kap. 1 § polisförordningen (1984:730) skall polis-
man i sin tjänstgöring uppträda på ett sätt som inger förtroende och
aktning. Han skall uppträda hövligt, hänsynsfullt och med fasthet samt
iaktta självbehärskning och undvika vad som kan uppfattas som utslag
av ovänlighet eller småaktighet.
Nämnden finner att Ni genom ovannämnda uttalande uppträtt i
strid med denna bestämmelse och därmed av oaktsamhet åsidosatt vad
som har ålegat Er i anställningen som polisman. Felet är inte ringa.
Strängare påföljd än varning är inte påkallad.
Disciplinansvar för en poliskommissarie som över-
lämnat sin namnstämpel till administrativ personal
att användas vid rapportering av omhändertagna
personer till bl.a. CKR
(Dnr 2564-1992)
I ett brev till JO anmälde Ted T. Polismyndigheten i Eskilstuna för att
man trots ofullständig identifiering av en omhändertagen berusad
person rapporterat saken till Centrala körkortsregistret (CKR).
I ett beslut den 18 februari 1993 anförde chefsJO Eklundh följande.
1 Rikspolisstyrelsens föreskrifter för dokumentation m.m. av omhän-
dertagande enligt LOB och polisens skyldighet att anmäla sådant
omhändertagande till annan myndighet samt lämnande av vissa stati-
stikuppgifter (FAP 023-1 bilaga 1) föreskrivs bl.a. följande.
Anmälan till socialnämnd skall alltid avges när någon omhändertagits
enligt LOB under förutsättning att identiteten är fastställd. Detta gäller
oavsett om berusningen är orsakad av alkohol eller av annat berus-
ningsmedel. Anmälan avges genom exemplar 3 av omhändertagan-
debladet till socialnämnden i omhändertagens hemort senast påföljan-
de vardag.
1993/94:JO1
64
Enligt 87 § 2 st körkortsförordningen (1977:722) skall polismyndighet
anmäla till trafiksäkerhetsverket när någon omhändertagits enligt
LOB. Sådan anmälan skall innehålla uppgifter om personnummer.
Anmälan skall avges beträffande samtliga omhändertaganden under
förutsättning att den omhändertagnes identitet är fastställd. Huruvida
vederbörande är innehavare av körkort eller inte saknar betydelse för
anmälningspliktens fullgörande.
I Rikspolisstyrelsens skrivelse (Pb 1-456-758/89) den 17 februari 1989
angående uppdatering av LOB-anmälningar i centrala körkortsregistret
sägs bl.a. att beslut om uppdatering i CKR av uppgifter från LOB-
anmälningar fattas av vakthavande eller annat ansvarigt befäl.
Av utredningen framgår att uppgifter om Ted T. inrapporterats till
CKR och socialnämnd trots att den omhändertagnes identitet inte
fastställts. Polismyndigheten har således handlat i strid mot gällande
föreskrifter. Med hänsyn till de i flera hänseenden besvärande konse-
kvenser felaktiga uppgifter av det här slaget har för den enskilde är det
av synnerlig vikt att bestämmelsen iakttas. Jag ser därför allvarligt på
att den aktuella inrapporteringen gjorts.
Enligt en namnstämpel jämte en oläslig signatur på omhändertagan-
debladet har poliskommissarien Hasse Johansson beslutat att uppgifter-
na om Ted T. skulle läggas in i CKR. Av förhöret med honom framgår
dock att han år 1989 delegerat uppgiften till en assistent på ordnings-
avdelningens expedition. Samtidigt överlämnade han sin namnstämpel
till henne för att man "på papperet" ville leva upp till Rikspolisstyrel-
sens skrivelse som säger att det skall vara vakthavande befäl eller annat
ansvarigt befäl som skall fatta beslut om inläggningen. Av länspolis-
mästarens yttrande framgår att någon sanktionering av den av Hasse
Johansson införda rutinen inte har skett eller aktualiserats på myndig-
hetsnivå. Det är således Hasse Johansson själv som har ansvaret för att
det angivna förfarandet tillämpats, ett ansvar som upphört först i och
med att ifrågavarande rutin ändrats under augusti—september 1992.
Genom det beskrivna förfarandet har Hasse Johansson bidragit till
att framställa beslut med osann uppgift om vem som fattat beslutet.
Förfarandet har vidare inneburit ett frångående av det kompetens-
krav som anges i Rikspolisstyrelsens skrivelse, vilket skapat förutsätt-
ningar för att felaktiga uppgifter av misstag kunde komma att föras in i
CKR. Oavsett om uttalandet i Rikspolisstyrelsens skrivelse skall betrak-
tas som formellt bindande eller ej måste Hasse Johansson ha haft klart
för sig att uttalandet ger uttryck för att det ur rättssäkerhetssynpunkt
är väsentligt att beslut om rapportering till CKR fattas av en befatt-
ningshavare med tillräcklig kompetens för uppgiften. Att Hasse Jo-
hansson var av den uppfattningen att det ankom på honom att besluta
om rapporteringen framgår av det förhållandet att han överlämnade
sin namnstämpel till assistenten vid expeditionen för att användas på
det sätt som beskrivits i det föregående samt av hans motivering för
förfarandet, nämligen att myndigheten på detta sätt "på pappret"
skulle leva upp till det i skrivelsen angivna kompetenskravet.
Hasse Johansson har genom att ta initiativ till förfarandet och
därefter låta det fortgå åsidosatt vad som ålegat honom i hans anställ-
1993/94: JO 1
65
3 Riksdagen 1993/94. 2 saml. NrJOl
ning som poliskommissarie. Felet är inte ringa. Jag beslutar därför att
överlämna ärendet till Rikspolisstyrelsens personalansvarsnämnd för
avgörande av fråga om disciplinansvar enligt 10 kap. 1 § lagen
(1976:600) om offentlig anställning.
I ett beslut den 21 april 1993 anförde RPS personalansvarsnämnd bl.a.
följande.
Motivering: Av FAP 023-01, bilaga 1, framgår att inrapportering till
socialnämnd och CKR bara far ske, om den omhändertagnes identitet
har fastställts, och av Rikspolisstyrelsens skrivelse (Pbl-456-758/89)
1989-02-17 om uppdatering av LOB-anmälningar i centrala körkortsre-
gistret framgår att sådana beslut fattas av vakthavande befäl eller annat
ansvarigt befäl.
Genom att överlämna Er namnstämpel till andra tjänstemän i syfte
att med användande av den i Ert ställe godkänna inrapportering till
CKR och socialnämnd av nämnda identitetsuppgjfier har Ni i vart fall
av oaktsamhet åsidosatt vad som ålegat Er i anställningen. Felet är inte
ringa. Strängare påföljd än varning är inte påkallad.
En åklagares beslut om personell husrannsakan för
eftersökande av en misstänkt rånare har saknat stöd
i lag eftersom något beslut om frihetsberövande av
den eftersökte inte fattats
(Dnr 3533-1991)
ChefsJO Eklundh anförde följande i ett beslut den 6 maj 1993.
Rahmi och Sabahat K. kritiserade i en anmälan polis- och åklagarmyn-
digheterna i Stockholm med anledning av ett ingripande mot dem i
deras hem den 26 oktober 1991.
Åklagarmyndighetens i Stockholm akt i ärende C 9-2-75-91:3 infordra-
des och granskades. Av handlingarna framgick bl.a. följande.
Den 25 oktober 1991 kl. 17.27—17.30 förövades ett rån vid System-
bolaget i Farsta. Av en tvångsmedelsblankett, upprättad vid Åklagar-
myndigheten i Stockholm, framgick att kammaråklagaren Rolf Hille-
gren den 26 oktober 1991 kl. 19.45 beslutat om husrannsakan i en
lägenhet med adress Krögarvägen 10, 4 tr. Lägenheten innehades av en
person med efternamnet K. På tvångsmedelsblanketten angavs att en
person vid namn Rahmi K. var misstänkt för grovt rån. På blanketten
fanns dessutom följande antecknat:
1993/94: JO 1
66
En av vakterna som blev rånad var idag och handlade hos Galne
Gunnar. Han fick där se en av rånarna. Denne försvann i pb LJF 066.
Bilen registrerad på Ince K. Bilen har idag setts utanför Krögarvägen
10 i Norsborg. På fjärde våningen står K. på dörren.
Enligt en vid Polismyndigheten i Stockholm (kriminalinspektören
H.L. Pettersson) upprättad promemoria angav väktaren följande signa-
lement på den man som han hade iakttagit på Galne Gunnar: "30—35
år, 170—175 cm ev. kortare, utlänning, småtjock, kortklippt rakt
mörkt hår".
I ett åtgärdsprotokoll upprättat av Polismyndigheten i Stockholm
angavs bl.a. att kammaråklagaren Rolf Hillegren kl. 19.45 beslutat om
"personell husrannsakan, Krögarvägen 10, 4 tr K.". Enligt en anteck-
ning kl. 22.30 meddelade poliskommissarien Nordén att "ev. ägare till
LJF 066" skulle hämtas till förhör utan föregående kallelse. Av en
anteckning kl. 22.42 framgick att polismännen tagit sig in i lägenheten.
Kl. 23.15 fanns följande antecknat i åtgärdsprotokollet:
Beslut åkl Liljegren: 621103-2013 K. anhå i sin frånvaro.
På Rolf Hillegrens tvångsmedelsblankett fanns antecknat att Rahmi K.
anhållits i sin frånvaro kl. 23.15. Uppgiften hade därefter strukits över.
På blanketten fanns antecknat att Rahmi K. greps kl. 22.35. Gripande-
beslutet hävdes av Rolf Hillegren den 27 oktober 1991 kl. 00.55, sedan
förhör enligt 24 kap. 8 § rättegångsbalken hållits med Rahmi K. Av
förhörsprotokollet framgick inte att Rahmi K. hade hörts som miss-
tänkt.
På personbladet beträffande Rahmi K. fanns antecknat att denne kl.
23.15 anhållits i sin frånvaro av Rolf Hillegren. Under avsnittet kom-
pletterande uppgifter angavs bl.a. "Korrigering av Kå. Rolf Hillegren.
39. Gripen 911026 kl. 2235".
Hos JO hölls förhör upplysningsvis med vakthavande kriminalkom-
missarien Johnny Wiklund och kommissarien Lennart Nordén, båda
Polismyndigheten i Stockholm.
Anmälan remitterades därefter till Åklagarmyndigheten i Stockholm
för upplysningar och yttrande i följande hänseenden:
1. Grunderna för åklagarens beslut om husrannsakan; personell
och/eller reell husrannsakan.
2. Eventuella instruktioner från åklagaren inför verkställigheten av
husrannsakan; jfr uppgiften att den som överensstämde med signale-
mentet skulle gripas.
3. Vad som förekommit i fråga om frihetsberövandet av Rahmi K.,
vilka beslut som fattats av åklagaren och grunderna härför.
Åklagarmyndigheten, genom överåklagaren Uno Hagelberg, inkom
med yttrande. Till remissvaret var fogat ett yttrande från kammaråkla-
garen Rolf Hillegren.
Rolf Hillegren anförde följande.
Följande redogörelse avser en händelse som inträffade för över sex
månader sedan. Jag har därför gått tillväga så att jag först sökt erinra
mig förloppet så som jag minns det idag utan att dessförinnan titta på
de handlingar som ingår i det översända materialet. Därefter har jag
1993/94:JO1
67
läst igenom materialet, främst för att fä fram sifferuppgifter, som jag
omöjligt kan minnas idag. I de fall jag funnit något som inte stämmer
med min minnesbild, har jag kommenterat det.
På kvällen den 26 oktober och natten den 27 oktober 1991 tjänst-
gjorde jag som jourhavande åklagare. Jag fick då en föredragning, vars
huvudförlopp och därav fattade beslut var följande.
Den 25 oktober 1991 hade ett grovt rån begåtts vid Systembolaget i
Farsta. Två väktare hade rånats av två personer. Skottlossning hade
förekommit.
En av väktarna hade den 26 oktober besökt varuhuset Galne Gun-
nar i Skärholmen för att handla. Han hade där bland kunderna fått
syn på en av rånarna. Väktaren iakttog rånaren hela tiden, tills denne
lämnade varuhuset och försvann i en bil med registreringsnummer
LJF 066. Väktaren var helt säker på att han inte tagit fel på person.
Om väktaren angav att rånaren var i sällskap med någon minns jag ej.
Polisen inledde därefter spaningar efter personbilen LJF 066. Denna
bil påträffades senare samma dag parkerad utanför ett hyreshus på
Krögarvägen 10 i Norsborg. Kontroll med bilregistret hade visat att
bilen ägdes av en person med efternamnet K. Denna person skulle
vara bosatt i Västerås. På Krögarvägen 10 fanns en hyresgäst med
namnet K. Samtidigt upplystes jag om att K. var ett ovanligt namn i
Sverige. Föredraganden uppgav hur många personer som fanns i
landet med namnet. Jag vill minnas att siffran fem eller sex personer
nämndes.
I det läget ansåg jag att det fanns anledning anta, att den person som
väktaren sett använda bilen kunde befinna sig i den lägenhet på
Krögarvägen 10 på vars dörr namnet K. stod. Jag beslutade då om
husrannsakan i den lägenheten för eftersökande av den person som
väktaren sett samt eventuella vapen eller andra bevis från rånet. Detta
beslut fattades klockan 19.45. Jag visste vid den tidpunkten inte vem
som bebodde lägenheten. Senare på kvällen fattade jag beslut om att
personbilen LJF 066 skulle tas i beslag för undersökning av om det i
den fanns några bevis som kunde vara av intresse i utredningen om
rånet. Detta beslut fattades klockan 22.30.
På tvångsmedelsblanketten finns sedan en överstruken anteckning
enligt vilken Rahmi K. anhållits i sin frånvaro klockan 23.15. Förkla-
ringen till den anteckningen är, att jag vid 23-tiden underrättades om
att man undersökt vem som bebodde lägenheten med namnet K. på
dörren. Det visade sig vara en man med namnet Rahmi K., född 1962.
Mot bakgrund av vad som dittills framkommit i ärendet ansåg jag mig
ha grund för att anhålla K. i sin frånvaro för rånet.
Strax därefter fick jag veta att K. gripits klockan 22.35. Detta gjorde
mig naturligtvis förbryllad. Men det var ju helt uppenbart att detta
gripande inte kunde avse verkställighet av mitt anhållningsbeslut. Jag
tog i stället för givet att gripandet skett i samband med verkställighet
av mitt beslut om husrannsakan som fattats klockan 19.45. Samtidigt
strök jag noteringen om anhållningsbeslutet på tvångsmedelsblanket-
ten. Jag uppfattade det som att detta beslut inte nått fram till berörda
personer. Det var så att säga ett meningslöst beslut, eftersom personen
i fråga utan min kännedom var gripen, redan när beslutet fattades. För
att det skulle framgå att anteckningen om anhållningsbeslutet rörde sig
om ett misstag, såg jag till att det skulle noteras på K:s personblad, att
det skett en korrigering. När jag idag tittar på K:s personblad, ser jag
att det står, att han gripits klockan 23.25. Detta är för mig obegripligt.
Mellan klockan 23.00 och 23.30 fick jag veta att samtidigt som
polisen börjat verkställa mitt beslut om beslag av personbilen LJF 066,
hade en man uppenbarat sig och påstått antingen att det var hans bil
eller möjligen att bilägaren fanns i närheten. Mannen kom från en
1993/94:JO 1
68
lokal i grannskapet i vilken flera invandrare uppehöll sig. Bilägaren
skulle heta G. och på grund av de uppgifter som framkom, blev det ju
angeläget att höra honom. Jag minns idag inte om jag beslutade att G.
skulle hämtas eller om han av polisen medtogs till förhör. Enligt
anteckning i polisanmälan har jag klockan 23.35 beslutat om hämt-
ning och enligt G:s personblad klockan 23.20.
Den 27 oktober klockan 00.20 påbörjades förhör med K. Han
förklarade vid förhöret att han inte kände någon annan i Sverige med
efternamnet K., att han inte visste något om personbilen LJF 066,
att han arbetat tidigare på dagen och att han inte besökt Galne Gun-
nar under dagen. Kort sagt han var helt oförstående till alla frågor.
Sedan förhöret föredragits för mig beslutade jag att gripandebeslutet
skulle hävas. Klockan var då 00.55. Jag är idag något förvånad över, att
det kunde ske redan innan G. var hörd, men så skedde enligt de
tidsnoteringar som förekommer i materialet. Hade jag idag inte haft
tillgång till dessa noteringar, skulle jag ha påstått att K. frigavs först
sedan hans uppgifter jämförts med G:s, ty sådan är min minnesbild.
Förhör med G. påbörjades klockan 01.25. Han uppgav att han
kände bilägaren, att han hade bilen till låns, att han inte kände den K.
som bodde på Krögarvägen 10 samt att han besökt Galne Gunnar
tidigare på dagen den 26 oktober. Han hade då varit i sällskap med en
person som han namngav.
Genom G:s uppgifter stod det nu klart för mig att han var den
person som väktaren igenkänt som en av rånarna. Detta innebar att jag
anhöll honom som misstänkt för rånet. Här fanns ju uppgifter som
behövde kontrolleras i första hand genom förhör med väktaren och
den person som G. varit tillsammans med vid besöket på Galne
Gunnar. Eftersom klockan nu hade passerat midnatt, fick dessa förhör
anstå till kommande dag.
Det faktum att K. greps av polis är en följd av ett antal sällsynt
oturliga och osannolika omständigheter och hade ingen upptäckt att
polisen var i färd med att transportera bort bilen LJF 066, är det inte
otroligt att K. anhållits och fatt stanna längre hos polisen än han fick. I
stället blev det G. som anhölls och fick stanna hos polisen. Även han
visade sig senare vara oskyldig, men det tog något längre tid att få det
klarlagt.
Vad beträffar förhöret med K. på vars utskrift det inte framgår att
han hörts som misstänkt, utgick jag vid föredragningen från att han
delgetts misstanke om brott. Förklaringen till att så inte skett kan vara
något missförstånd i samband med tidigare fattade beslut. På grund av
det mycket allvarliga brott det gällde blev det något flera turer kring
detta ärende än vad som är normalt. En möjlighet till fel och missför-
stånd är exempelvis att jag hade kontakter med både kriminaljouren
och ledningscentralen.
Sammanfattningsvis är svaren på de tre frågor som ställs i JO:s
begäran om yttrande följande.
1. Jag ansåg att det fanns anledning anta att den person som
väktaren sett, hade anknytning till lägenheten på Krögarvägen 10, då
bilägarens efternamn var detsamma som återfanns på lägenhetsdörren
samtidigt som detta namn är synnerligen ovanligt i Sverige.
2. De instruktioner som gavs var att man skulle undersöka om det i
lägenheten fanns någon som överensstämde med signalementet på den
man som väktaren sett. Om den situationen inträffade skulle man även
leta efter eventuella spår från rånet.
3. K. greps på grund av de instruktioner som getts och som jag ovan
redogjort för. Gripandet hävdes omgående efter förhör med K.
1993/94:JO1
Uno Hagelberg anförde följande.
69
Hillegren har enligt min mening på ett med hänsyn till den tid som
förflutit fylligt och klargörande sätt redogjort för händelseförloppet
och de beslut han meddelat. Jag hänvisar beträffande sakförhållandena
till vad Hillegren anfört. Beträffande de i remissen angivna tre punk-
terna vill jag tillägga följande.
1. Beslut om husrannsakan hos K: Enligt min mening förelåg av
skäl som Hillegren redogjort för grund för åtgärden.
2. Anvisningar för verkställigheten: De närmare anvisningar som
Hillegren gett polisen inför husrannsakan hos K. synes i den del de
avsåg en personell husrannsakan ha varit så klara som omständigheter-
na medgett. Att genomförandet av en reell husrannsakan gjorts av-
hängigt av att polisen först funnit överensstämmelse mellan någon som
anträffats i lägenheten och det uppgivna signalementet på en misstänkt
får man enligt min mening se som en begränsande instruktion, syftan-
de till att undvika att en reell husrannsakan skulle verkställas trots att
förutsättningarna för åtgärden försvagats. Jag anser att den grad av
villkorat tvångsmedeisbeslut som kan ligga häri ryms inom det utrym-
me härför som bör anses tillåtet.
3. Frihetsberövandet: Hillegren har förklarat anledningen till att det
klockan 23.05 meddelade beslutet att anhålla K. i hans frånvaro
återkallats. Återkallandet framstår som adekvat sedan det framkommit
att K. vid beslutet redan var gripen och att anhållningsfrågan sålunda
kunde prövas först sedan förhör skett med K. Hillegren har också sett
till att en korrigering i detta hänseende skett på personblad avseende
K. Att missförstånd i frågan om frihetsberövandet uppkommit, liksom
att ett felaktigt klockslag för gripandet synes ha antecknats på person-
bladet, framstår som svårbegripligt. En förklaring kan vara de möjlig-
heter till fel och missförstånd på grund av bristande samordning hos
polisen som Hillegren pekat på i sitt yttrande.
När det gäller förutsättningarna för det sedermera återkallade beslu-
tet att anhålla K. kan man enligt min mening ha olika uppfattning om
den brottsmisstanke som förelåg mot denne hade tillräcklig precision
och styrka för att motivera ett anhållande. Den person som iakttagits
av vittnet kunde ju vara någon annan med anknytning till den aktuella
lägenheten. Hillegrens ställningstagande bör dock inte anses falla utan-
för det utrymme för olika bedömningar som finns i en situation som
den aktuella.
Rahmi och Sabahat K. bereddes tillfälle att inkomma med påminnel-
ser.
Om det förekommer anledning att misstänka att det har förövats ett
brott som kan följas av fängelse, far enligt 28 kap. 1 § första stycket
rättegångsbalken (RB) husrannsakan företas för eftersökande av före-
mål som är underkastat beslag, eller i övrigt till utrönande av omstän-
dighet, som kan äga betydelse för utredning om brottet (reell husrann-
sakan).
Hos någon annan än den som skäligen kan misstänkas för brottet far
sådan husrannsakan företas endast om brottet har förövats hos honom
eller den misstänkte gripits där eller det annars förekommer synnerlig
anledning att genom rannsakningen skall anträffas föremål, som är
underkastade beslag, eller annan utredning om brottet vinnas (28 kap.
1 § andra stycket RB).
1993/94:JO1
70
För eftersökande av den som skall gripas, anhållas eller häktas,
hämtas till förhör eller till inställelse vid rätten, delges stämning i
brottmål eller underkastas kroppsvisitation eller kroppsbesiktning far
enligt 28 kap. 2 § RB husrannsakan företas hos den eftersökte (perso-
nell husrannsakan). En sådan åtgärd far också företas hos någon annan
om det förekommer synnerlig anledning att den sökte uppehåller sig
där.
Förordnande om husrannsakan meddelas enligt huvudregeln av
undersökningsledaren, åklagaren eller rätten; förordnande om hus-
rannsakan för delgivning av stämning i brottmål skall alltid meddelas
av rätten (28 kap. 4 § första stycket RB). Förordnande om husrannsa-
kan för eftersökande av den som skall häktas enligt beslut som avses i
24 kap. 17 § tredje stycket RB — dvs. ett beslut att häkta någon som
inte är närvarande vid rätten — eller hämtas till inställelse vid rätten
meddelas av polismyndighet (28 kap. 4 § tredje stycket RB).
Utan sådant förordnande som nu har nämnts får en polisman företa
husrannsakan om fara är i dröjsmål (28 kap. 5 § RB).
Regler om häktning, anhållande och gripande finns i 24 kap. RB.
Den som är på sannolika skäl misstänkt för ett brott, för vilket är
föreskrivet fängelse ett år eller däröver, far enligt huvudregeln i 24
kap. 1 § RB häktas, om vissa ytterligare förutsättningar är uppfyllda.
Beslut om häktning meddelas av rätten (24 kap. 5 § RB).
Om det finns skäl att häkta någon, far han enligt 24 kap. 6 § första
stycket RB anhållas i avvaktan på rättens prövning av häktningsfrågan.
Under vissa förutsättningar är det tillräckligt för ett anhållningsbeslut
att en person är skäligen misstänkt för brottet (24 kap. 6 § andra
stycket RB). Beslut om anhållande meddelas av åklagaren.
Om det finns skäl att anhålla någon, far enligt 24 kap. 7 § första
stycket RB en polisman i brådskande fall gripa honom även utan
anhållningsbeslut.
Bedömning
Beslutet om personell husrannsakan
Ingripandet mot Rahmi K. hade sin grund i Rolf Hillegrens beslut om
husrannsakan i dennes lägenhet, och det beslutet kom sedan att styra
den fortsatta händelseutvecklingen. Min granskning av det inträffade
har därför i första hand inriktats på detta beslut.
Rolf Hillegren har i remissvaret uppgett att han beslutade om
husrannsakan i den lägenhet på vars dörr det stod K. och att syftet
med åtgärden var att söka efter den person som väktaren sett samt efter
eventuella vapen och andra bevis från rånet. De instruktioner han gav
var att det skulle undersökas om det i lägenheten fanns någon som
överensstämde med signalementet på den man som väktaren hade sett;
om detta visade sig vara fallet skulle man även leta efter eventuella
spår från rånet. Jag utgår från att Rolf Hillegren härvid åsyftade det
1993/94:JO1
71
signalement som har nämnts i det föregående och som avsåg en man
"30—35 år, 170—175 cm ev. kortare, utlänning, småtjock, kortklippt
rakt mörkt hår".
Rolf Hillegrens beslut avsåg således i första hand en personell
husrannsakan; först om den eftersökte påträffades skulle också en reell
husrannsakan genomföras. Han hade däremot inte i detta skede beslu-
tat om något frihetsberövande av den eftersökte. Av remissvaret fram-
går att han vid tidpunkten för beslutet om husrannsakan inte visste
vem som bodde i lägenheten. När han sedan fick besked om lägenhets-
innehavarens identitet fattade han ett beslut att anhålla denne.
Förutsättningen för att en personell husrannsakan skall få företas är
att den eftersökte skall bli föremål för ett tvångsingripande av visst
angivet slag. 1 28 kap. 2 § RB föreskrivs, såvitt här är av intresse, att
husrannsakan får företas i syfte att söka efter någon som skall gripas,
anhållas, häktas eller hämtas till förhör.
För att Rolf Hillegrens beslut skall kunna anses vara lagligen grun-
dat krävs således att den som eftersöktes, dvs. den person som överens-
stämde med signalementet, skulle bli föremål för ett ingripande av det
slag som anges i 28 kap. 2 § RB. Varken av utredningen eller
remissvaret framgår närmare hur Rolf Hillegren såg på situationen i
detta hänseende. Med hänsyn till att han, sedan han fått kunskap om
lägenhetsinnehavarens namn, beslutade att anhålla denne, finns det
emellertid anledning att förmoda att hans avsikt var att den eftersökte
skulle berövas friheten med stöd av reglerna i 24 kap. RB, om denne
anträffades i samband med husrannsakningen. Som nyss nämnts före-
låg det däremot inte något beslut om frihetsberövande av den eftersök-
te när beslutet om husrannsakan fattades.
Ett ställningstagande till det lagenliga i beslutet om husrannsakan
kräver därför en närmare analys av vad som ligger i uttryckssättet
"skall anhållas eller häktas". Den språkliga utformningen anger att det
är ett framtida handlande som åsyftas. Om detta handlande kan bestå i
själva beslutet om anhållande resp, häktning, skulle bestämmelserna i
28 kap. 2 § RB därmed kunna tillämpas i enlighet med ett resonemang
av det slag som nyss har nämnts.
Av betydelse i sammanhanget är att ett beslut om häktning eller
anhållande kan fattas såväl när den misstänkte är närvarande som i
hans frånvaro. Ett efterföljande frihetsberövande av denne i fall av
sistnämnda slag är att betrakta som en verkställighet av det tidigare
fattade beslutet.
Som nämnts i det föregående används uttrycket "skall häktas" också
i 28 kap. 4 § tredje stycket RB, som avser behörigheten att meddela
förordnande om husrannsakan för eftersökande av den som har häk-
tats i sin utevaro. Här betecknar således uttrycket "skall häktas" inte
beslutet om häktning utan verkställigheten av ett redan fattat sådant
beslut.
Fram till den 1 juli 1990, när den nyss nämnda regeln tillkom och
28 kap. 5 § RB fick sin nuvarande lydelse, föreskrevs i sistnämnda
lagrum bl.a. att en polisman utan förordnande fick företa husrannsa-
kan bl.a. om åtgärden hade till syfte att eftersöka den som "skall
1993/94 :JO1
72
gripas, anhållas eller häktas". Det är tydligt att uttrycket "skall häktas"
i denna regel hade samma innebörd som det har i 28 kap. 4 § tredje
stycket RB. Vad som reglerades var med andra ord behörigheten att
företa husrannsakan i syfte att verkställa ett redan fattat häktningsbe-
slut. Det finns inte någon anledning att anta att uttrycket "skall
anhållas" i samma lagrum skulle tolkas på något annat sätt (jfr prop.
1989/90:71 s. 162).
En naturlig utgångspunkt vid tolkningen av uttrycket "skall anhållas
eller häktas" är att detta har samma betydelse i den bestämmelse som
anger förutsättningarna för personell husrannsakan som det har i
regleringen av frågan om behörigheten att meddela förordnande om
resp, företa sådan husrannsakan, och att således också bestämmelsen i
28 kap. 2 § tar sikte på verkställigheten av redan fattade beslut om
anhållande eller häktning.
När det gäller innebörden av uttrycket "skall gripas" är situationen
en annan, eftersom gripandeinstitutet till sin konstruktion i vissa
hänseenden skiljer sig från häktning och anhållande. Ett gripande kan
antingen ha karaktär enbart av ett faktiskt fasttagande som innebär
verkställighet t.ex. av ett tidigare meddelat anhållnings- eller häktnings-
beslut eller utgöra ett självständigt, provisoriskt frihetsberövande som
vidtas av en polisman i avvaktan på ett beslut i anhållningsfrågan (24
kap. 7 § första stycket RB; jfr JO 1991/92 s. 58). I sistnämnda situation
sammanfaller beslutet om frihetsberövande normalt med själva fastta-
gandet. Det kan tilläggas att även ett s.k. skrivbordsgripande förutsätter
att den misstänkte är tillstädes (JO 1954 s. 202).
I motsats till vad som gäller i fråga om häktning och anhållande kan
ett beslut om gripande således aldrig fattas i den misstänktes frånvaro.
Det bör i sammanhanget påpekas att en åklagare inte kan besluta om
gripande i den mening som avses i 24 kap. 7 § första stycket RB utan
är hänvisad till att utnyttja anhållandeinstitutet (JO 1954 s. 200).
Uttrycket "skall gripas" i 28 kap. 2 § RB syftar således på ett föreståen-
de beslut om frihetsberövande som fattas av en polisman.
Det kan därför finnas laglig grund för att företa en husrannsakan
t.ex i den situationen att en person, som far gripas med stöd av 24
kap. 7 § första stycket RB och som med anledning härav förföljs av en
polisman, försvinner in i en lägenhet (jfr SOU 1926:32 s. 119, SOU
1932:29 s. 18 och NJA II 1933 s. 118). I detta fall kommer husrannsak-
ningen att avse eftersökande av en person som "skall gripas", dvs. avses
bli föremål för ett frihetsberövande beslutat och verkställt av den
polisman som har beslutat om och genomför husrannsakningen (jfr i
fråga om husrannsakan för eftersökande av den som skall underkastas
kroppsvisitation eller kroppsbesiktning prop. 1983/84:111 s. 142). En
förutsättning för ett sådant agerande från en polismans sida är emeller-
tid att det föreligger fara i dröjsmål på det sätt som avses i 28 kap. 5 §
RB. I annat fall är polismannen skyldig att inhämta erforderliga beslut
av en behörig beslutsfattare.
1993/94JO1
73
Det nu sagda ger vid handen att uttrycket "skall anhållas eller
häktas" i 28 kap. 2 § RB — i motsats till "skall gripas" — inte kan
syfta på beslutet om tvångsåtgärden i fråga utan endast på verkställan-
det av ett beslut om frihetsberövande som redan har fattats.
Förarbetena till rättegångsbalkens bestämmelse om personell hus-
rannsakan ger inte någon närmare ledning i den här diskuterade
frågan (Processlagberedningens förslag till rättegångsbalk SOU 1938:44
s. 329 och NJA II 1943 s. 370). Det framgår emellertid att bestämmel-
sen motsvarar 12 § andra stycket lagen den 12 maj 1933 om vissa
tvångsmedel (tvångsmedelslagen). Detta lagrum hade följande lydelse:
"För eftersökande av den som skall gripas eller häktas för brott må
husrannsakan företagas hos honom, så ock hos annan, om särskilt skäl
finnes att den eftersökte uppehåller sig där" (se NJA II 1933 s. 112 f.).
Det kan nämnas att anhållandeinstitutet reglerades i lag först i och
med tillkomsten av rättegångsbalken.
Av intresse i det här aktuella hänseendet är vidare bestämmelserna i
13 § tvångsmedelslagen om befogenheten att besluta om husrannsakan.
Enligt huvudregeln tillkom sådan befogenhet — i överensstämmelse
med tidigare gällande sedvanerätt (se SOU 1932:29 s. 17) administrativ
häktningsmyndighet — dvs. Konungens befallningshavande, landsfog-
de, landsfiskal, stadsfiskal och polisämbetsman i stad — samt, vid
handläggningen av brottmål, även domstol (NJA II 1933 s. 116 jämförd
med s. 105). Behörigheten att besluta om husrannsakan sammanföll
med andra ord med behörigheten att besluta om häktning.
Därutöver gällde följande: "Utan förordnande må dock polisman
företaga husrannsakan i fall då åtgärden har till syfte att eftersöka den,
som enligt myndighets beslut skall gripas eller häktas, eller att gripa
person eller beslagtaga föremål som å färsk gärning följts eller spårats"
(NJA II 1933 s. 116 f.).
Till grund för tvångsmedelslagen låg ett mångårigt utredningsarbete.
Bl.a. hade processkommissionen i ett år 1926 avgivet betänkande
angående rättegångsväsendets ombildning, andra delen (SOU 1926:32)
behandlat behovet av straffprocessuella tvångsmedel. I betänkandet
anförde kommissionen bl.a.: "Det andra av de ändamål för vilka enligt
vad ovan sagts husrannsakan såsom processuellt tvångsmedel bör vara
medgiven, är eftersökande av den för ett brott misstänkte, då enligt vad
annorstädes har utvecklats, han må fasttagas. Ett vederbörligen medde-
lat förordnande, att den misstänkte skall anhållas eller häktas — — —,
måste uppenbarligen kunna verkställas, även om härför erfordras
husrannsakan hos honom eller annan." Kommissionen ansåg det — i
motsats till vad som senare kom att gälla — inte nödvändigt att
meddela någon särskild bestämmelse om husrannsakan i syfte att gripa
en misstänkt. Som skäl härför angavs att ett gripande i flertalet fall var
att anse som en åtgärd för verkställighet av det av vederbörande
myndighet meddelade beslutet därom (s. 119 f.).
Kommissionen föreslog följande bestämmelse om personell husrann-
sakan: "Om förordnande meddelats, att den, som misstänkes för brott,
skall anhållas eller häktas eller ock hämtas till inställelse inför polis-
myndighet, statsåklagare eller domstol, må för hans eftersökande hus-
1993/94:JO1
74
rannsakan hållas hos honom, så ock hos annan, om sannolika skäl
finnas, att den misstänkte uppehåller sig där. Då polisman utan
myndighets beslut äger gripa misstänkt person, må även för hans
eftersökande husrannsakan företagas i lägenhet, till vilken han under
förföljande tagit sin tillflykt" (s. 123).
I bestämmelsen om förutsättningarna för personell husrannsakan i
1926 års förslag anges således uttryckligen att sådan husrannsakan i
anhållnings- och häktningsfallen skulle få företas enbart i syfte att
verkställa ett redan fattat beslut om frihetsberövande.
I ett ännu äldre författningsförslag, 1920 års förslag till lag angående
polisundersökning i brottmål samt häktning m.m., utarbetat i Justitie-
departementet (se SOU 1932:29 s. 37 f.) förordades bl.a. att personell
husrannsakan, under vissa förutsättningar, skulle kunna företas i den
misstänktes hemvist eller annan lägenhet som av honom innehades då
"ändamålet är att fasttaga den misstänkte — — —" (4 kap. 2 §). Rätt
att förordna om husrannsakan skulle enligt förslaget tillkomma bl.a.
undersökningsledare, vissa allmänna åklagare och domstol. Vidare
föreskrevs att polisman utan särskilt förordnande ägde rätt att verkstäl-
la husrannsakan där ändamålet var att "fasttaga den, som enligt häkt-
ningsmyndighets beslut skall häktas för brott, eller som rymt ur häkte,
eller den, som jämlikt 1 kap. 10 § förklarats kvarhållen, men olovligen
avlägsnat sig" (4 kap. 5 §).
Det är tydligt att ordet fasttaga i de två citerade bestämmelserna
användes för att beteckna åtgärden att gripa någon i syfte att verkställa
ett föreliggande beslut om frihetsberövande.
Av denna redogörelse för den historiska bakgrunden till den nu
gällande regleringen i ämnet framgår att en utgångspunkt under arbe-
tet med att utforma bestämmelserna om personell husrannsakan har
varit att dessa, i den del de knyter an till anhållande- och häktningsin-
stituten, avser en åtgärd som vidtas i syfte att söka efter en person som
skall berövas friheten enligt ett redan meddelat beslut om anhållande
resp, häktning. Att detta synsätt inte kommit till uttryck i tvångsme-
deislagen på samma tydliga sätt som i 1926 års lagförslag har sannolikt
sin grund i att beslut om personell husrannsakan enligt huvudregeln
fattades av myndigheter som också var behöriga att besluta om häkt-
ning. Det framstod sedan som naturligt att flytta över tvångsmedelsla-
gens reglering i stort sett oförändrad till rättegångsbalken med tillägg
bl.a. av det med häktningen nära besläktade anhållandeinstitutet.
Det kan tilläggas att det skulle framstå som otillfredsställande ur
rättssäkerhetssynpunkt att tillåta att ett beslut om personell husrannsa-
kan grundas på bara ett antagande att det vid en senare tidpunkt
kommer att föreligga ett beslut om ett sådant ingripande mot den
eftersökte som anges i 28 kap. 2 § RB (jfr prop. 1989/90:71 s. 162).
Slutsatsen av det här redovisade resonemanget är att formuleringen
"skall anhållas eller häktas" i 28 kap. 2 § RB syftar endast på
verkställigheten av ett redan meddelat beslut att anhålla resp, häkta
någon.
Om en åklagare skulle göra den bedömningen att det finns laga
grund för ett beslut att anhålla någon som inte är närvarande och han
1993/94JO1
75
till följd härav beslutar om husrannsakan för eftersökande av den
misstänkte, måste hans ställningstagande i frihetsberövandefrågan såle-
des komma till uttryck genom ett uttryckligt beslut om anhållande.
Om han inte anser sig kunna fatta ett sådant beslut, kan han inte
heller meddela ett förordnande om personell husrannsakan.
Som redan nämnts hade Rolf Hillegren inte fattat något beslut om
att anhålla den eftersökte, när han beslutade om personell husrannsa-
kan. Denna åtgärd framstod därför inte som ett led i verkställigheten
av ett anhållningsbeslut. Av redogörelsen i det föregående framgår att
en eventuell avsikt hos Rolf Hillegren att senare fatta ett anhållnings-
beslut i fråga om den eftersökte personen, om tillräckliga skäl för en
sådan åtgärd då skulle föreligga, inte kunde utgöra laga grund för
beslutet om husrannsakan.
Inte heller kunde beslutet lagligen grundas på ett antagande från
Rolf Hillegrens sida att den eftersökte, om han påträffades, skulle
komma att gripas av polisen såsom en självständig tvångsåtgärd. I en
situation av det aktuella slaget är det åklagarens sak att i sin egenskap
av förundersökningsledare fatta de beslut om frihetsberövande som
bedöms erforderliga, och han kan varken uttryckligen eller tyst delege-
ra denna uppgift till polisen (jfr Gärde m.fl.: Nya rättegångsbalken s.
324). Om åklagaren i ett visst fall skulle ge polisen direktiv att en
eftersökt person skall "gripas" är detta att betrakta som ett anhållnings-
beslut (JO 1954 s. 200).
Av det sagda följer att beslutet om personell husrannsakan inte stod
i överensstämmelse med bestämmelserna i 28 kap. 2 § RB.
Beslutet om reell husrannsakan
Rolf Hillegren har uppgett att han beslutade också om reell husrannsa-
kan men gjorde verkställigheten av detta beslut beroende av resultatet
av den personella husrannsakningen. Jag kan i och för sig instämma i
Uno Hagelbergs uppfattning att det bör anses vara tillåtet att villkora
ett beslut om reell husrannsakan på detta sätt. En förutsättning härför
är emellertid självfallet att det grundläggande beslutet har stöd i lag (jfr
JO 1992/93 s. 124).
Frågan om frihetsberövande
Av vad som tidigare sagts framgår att rättegångsbalkens bestämmelser
om personell husrannsakan knyter an bl.a. till reglerna om straffpro-
cessuella frihetsberövanden. Som redan nämnts fattade Rolf Hillegren
inledningsvis inte något beslut om anhållande av den eftersökte. Så
snart han hade fatt upplysningar om lägenhetsinnehavarens identitet
beslutade han emellertid att anhålla denne i hans frånvaro. Det är mot
denna bakgrund av intresse att undersöka om det i något skede av
händelseförloppet förelåg förutsättningar för ett anhållningsbeslut.
Som nämnts i det föregående krävs enligt huvudregeln för att någon
skall fa anhållas att han är på sannolika skäl misstänkt för ett brott av
1993/94:JO1
76
viss svårhetsgrad (24 kap. 1 § och 6 § första stycket RB). Under vissa
förutsättningar är det emellertid tillräckligt att en person är skäligen
misstänkt för brottet (24 kap. 6 § andra stycket RB).
Att ett anhållningsbeslut fattat i den misstänktes frånvaro avser en
person vars namn man känner till är naturligtvis det normala. Det kan
emellertid godtas att en misstänkt anhålls i sin frånvaro utan att hans
namn är känt, om signalement och andra omständigheter är sådana att
förväxlingsrisken vid ett gripande framstår som praktiskt taget uteslu-
ten. Kravet på ett preciserat signalement kan i viss mån efterges, om
den misstänkte med säkerhet kan förväntas bli påträffad på en närmare
angiven plats eller i en mindre krets av personer (JO 1979/80 s. 33).
Avgörande för frågan om det finns lagliga förutsättningar för ett
beslut att anhålla någon i dennes frånvaro är således om det i fråga om
en viss person, som med tillräcklig grad av säkerhet kan skiljas ut från
andra personer med hjälp av uppgifter om namn, utseende eller andra
omständigheter, föreligger en sådan grad av brottsmisstanke som lag-
stiftningen kräver.
Det bör emellertid påpekas att man i de fall där den som anhållits i
sin frånvaro inte är känd till namnet sannolikt ofta inte har tillräckligt
underlag för att avgöra om en husrannsakan för att söka efter denne
görs hos honom själv eller hos någon annan. Det finns därför anled-
ning att i sådana situationer vara särskilt uppmärksam på regeln om
att det, när husrannsakan företas hos annan, skall förekomma synner-
lig anledning att den eftersökte uppehåller sig där.
Det signalement som finns noterat i utredningshandlingarna avseen-
de den person som väktaren hade iakttagit tidigare under dagen var
enligt min mening inte tillräckligt särskiljande för att ensamt kunna
ligga till grund för ett anhållningsbeslut. Inte heller var omständighe-
terna i övrigt av sådant slag att de sammantagna med signalementet
kunde läggas till grund för ett beslut att anhålla en till namnet okänd
person. Bl.a. var de iakttagelser som gav upphov till antagandet att den
eftersökte kunde uppehålla sig i den aktuella lägenheten inte av den
arten att man med säkerhet kunde slå fast att han fanns där. Rolf
Hillegren har i sitt yttrande i denna del själv uttalat att han ansåg att
"det fanns anledning anta, att den person som väktaren sett använda
bilen kunde befinna sig i den lägenhet" på vars dörr namnet K. stod.
Vid den tidpunkt då Rolf Hillegren fattade beslutet om husrannsa-
kan saknades således förutsättningar för att i den eftersöktes frånvaro
besluta att anhålla denne. Det var därför i och för sig riktigt att inte
fatta något sådant beslut.
Rolf Hillegrens instruktioner för husrannsakningen var att polis-
männen skulle undersöka om det i lägenheten fanns någon person
som till utseendet överensstämde med signalementet på den person
som väktaren hade sett. Man Sr som tidigare nämnts närmast det
intrycket att syftet med husrannsakningen var att polisen skulle "se
efter" om det fanns någon i lägenheten som kunde bli föremål för
frihetsberövande som misstänkt för det brott som utredningen gällde.
1993/94:JO1
77
Som framgår av vad som har sagts i det föregående är ett sådant
förfarande inte förenligt med bestämmelsen i 28 kap. 2 § RB, även om
dennas ordalydelse kan ge upphov till en tolkning av detta slag.
Det är mot bakgrund av att Rolf Hillegren således synbarligen höll
frågan om frihetsberövande "öppen" ägnat att förvåna att han, såvitt
framgår av dokumentationen och hans eget yttrande, inte gav några
direktiv om att resultatet av husrannsakningen ofördröjligen skulle
rapporteras till honom så att han skulle fa möjlighet att fatta de
ytterligare beslut i tvångsmedelsfrågorna som kunde krävas. Det borde
rimligen ha stått klart för honom att det förelåg en påtaglig risk för att
polisen annars skulle agera på egen hand. Vad han avslutningsvis anför
i sitt yttrande om grunden för gripandet av Rahmi K. ger också vid
handen att polisen uppfattade hans instruktioner som innefattande
direktiv om frihetsberövande, en tolkning som får anses vara naturlig
med tanke på lagstiftarens uttalade syfte med rättegångsbalkens regler
om personell husrannsakan.
Rolf Hillegrens senare under kvällen fattade beslut att anhålla
Rahmi K. i dennes frånvaro står i dålig överensstämmelse med hans
agerande tidigare under kvällen och med de instruktioner som han
hade gett för den husrannsakan som han hade beslutat om. Vid
tidpunkten för anhållningsbeslutet — när Rahmi K. i själva verket
redan var berövad friheten — visste Rolf Hillegren inte om beslutet
om husrannsakan hade verkställts eller inte. Han kände därmed själv-
fallet inte heller till vare sig om polisen över huvud taget hade
anträffat någon med anledning av beslutet eller om det signalement
som väktaren hade lämnat i alla sina detaljer stämde in på Rahmi K.
Frånsett uppgifterna om lägenhetsinnehavarens fullständiga namn och
födelseår — vilka i och för sig var förenliga med väktarens beskrivning
av den person som han hade iakttagit — var Rolf Hillegrens beslutsun-
derlag således detsamma som vid tidpunkten för hans beslut om
husrannsakan. Så t.ex. kvarstod den tidigare nämnda osäkerheten i
frågan om den person som väktaren hade sett verkligen hade begett sig
till Rahmi K:s lägenhet.
Även om man utgick från att så var fallet kunde man inte veta om
det var Rahmi K. eller någon annan person som kunde finnas i
lägenheten som hade använt bilen och därvid iakttagits av väktaren.
Såvitt framgår av utredningen fanns det inte något annat stöd för ett
sådant antagande än den omständighet som gav upphov till anknyt-
ningen mellan bilen och lägenheten, nämligen att Rahmi K. hade
samma efternamn som den i Västerås bosatta person som var registre-
rad som ägare till bilen. Det kan anmärkas att det inte finns någonting
i vare sig dokumentationen eller Rolf Hillegrens yttrande som tyder på
att han vid något tillfälle övervägde att med stöd av reglerna i 23 kap.
7 § andra stycket RB låta hämta lägenhetsinnehavaren till förhör för
att på detta sätt försöka få klarhet i de frågor som gällde den aktuella
bilen.
1993/94JO1
78
Sammanfattande bedömning
1993/94:JO1
Det kan sammanfattningsvis konstateras att bestämmelserna i 28 kap.
2 § RB inte gav stöd för Rolf Hillegrens beslut om personell husrann-
sakan i Rahmi K.s lägenhet samt att det anhållningsbeslut som han
sedan fattade vilade på mycket bräcklig grund.
När man bedömer Rolf Hillegrens åtgärder måste man emellertid
beakta att han ställdes inför en situation som får anses ha varit av
synnerligen ovanligt slag, samtidigt som den krävde snabba ställningsta-
ganden från hans sida. Det var fråga om ett mycket allvarligt brott med
dokumenterat farliga gärningsmän, och omständigheterna kring den
iakttagna bilen var sådana att det framstod som angeläget att som ett
led i brottsutredningen snarast söka komma till tals med den eller de
personer som kunde uppehålla sig i Rahmi K:s lägenhet. Som framgår
av framställningen i det föregående kan lagtexten i 28 kap. 2 § RB lätt
leda vilse, och den tid som i den aktuella situationen kunde ägnas åt
rättslig analys var självfallet mycket begränsad.
Det framstår med hänsyn till de nu nämnda omständigheterna som
förståeligt att Rolf Hillegren fattade beslutet om personell husrannsa-
kan på det sätt som han gjorde. Vad sedan gäller anhållningsbeslutet
kan konstateras att detta i praktiken kom att sakna verkan.
Jag anser mig mot denna bakgrund inte ha anledning att vidta
någon ytterligare åtgärd med anledning av Rolf Hillegrens handlande.
De bedömningar som gjordes resulterade i att familjen K. utsattes
för en husrannsakan vid vilken polisen förväntade sig att gripa en
rånare med tillgång till vapen. Med hänsyn till den uppfattning som
polisen hade om situationens allvar har jag inte funnit skäl att närma-
re utreda frågan om tillvägagångssättet vid husrannsakningen. Detta
innebär emellertid på intet sätt ett förringande av det lidande som
familjen K. uppger sig ha åsamkats genom ingripandet.
Frågan om det inträffade kan medföra något skadeståndsansvar för
staten kan inte prövas av JO.
De iakttagelser rörande rättegångsbalkens regler om personell hus-
rannsakan som gjorts i ärendet är av sådant slag att de bör bringas till
Polisrättsutredningens kännedom. Jag överlämnar därför ett exemplar
av detta beslut till utredningen.
En åklagare har utan lagligt stöd genom beslag om-
händertagit bakom stängda dörrar föredraget förun-
dersökningsmaterial hos en tilltalad; särskilt om en
tilltalads rätt att få del av allt material i målet
(Dnr 1124-1991)
I en anmälan hit begärde A.M. att JO skulle utreda huruvida kammar-
åklagaren Jim Björck vid Åklagarmyndigheten i Göteborg handlat i
enlighet med lag. Han anförde därvid bl.a. att Jim Björck och en
polisman kommit till hans cell i häktet den 5 april 1991 och tagit om
hand handlingar som han förvarade i cellen. Bland dessa handlingar
79
ingick utskrifter av telefonsamtal som han fatt i samband med en
förhandling inför rätten samt ett brev som han skrivit till sin försvara-
re.
Med anledning av klagomålen remitterades ärendet till Åklagarmyn-
digheten i Göteborg för upplysningar och yttrande över vad som
anförts i anmälan angående händelsen den 5 april 1991. Det angavs
särskilt att det av yttrandet borde framgå vilken rättslig grund för
åtgärderna som förelåg.
Åklagarmyndigheten, genom överåklagaren Sven-Olof Håkansson,
inkom med yttrande. Till remissvaret var fogat ett yttrande från
kammaråklagaren Jim Björck.
Jim Björck anförde bl.a. följande:
I mål D 33041-90, där A.M. var tilltalad, ingick i förundersökningen
— som särskild bilaga till förundersökningsprotokollet — utskrifter
från telefonavlyssning, vilka åberopades som bevisning i målet. Denna
bevisning var hemligstämplad genom beslut av åklagare och domstol
(transumt ur domen bifogas)/här uteslutet/ och föredrogs under huvud-
förhandlingen 1991-03-26—27 bakom stängda dörrar.
För att inte riskera att sådant hemligt materials innehåll, när det
åberopas som bevisning, förs vidare eller kopieras, är det kutym, att
materialet överlämnas mot kvitto till den offentlige försvararen för att
användas av denne och klienten inför och under målets handläggning i
domstol och, då huvudförhandlingen är avslutad eller efter laga kraft,
att materialet återlämnas av advokaten till utredningsmannen eller
åklagaren. Denna rutin är bekant för försvarare i denna typ av mål.
I aktuellt mål hade försvararen, advokaten Otterstedt, av polisen och
mig erhållit detta hemliga bevismaterial och kvitterat i vart fall vissa
handlingar. Han bör ha varit införstådd med hur detta material skulle
hanteras. Ytterligare en kopia av en utskrift erhöll försvaret under
huvudförhandlingen av rätten. Under huvudförhandlingen framkom,
att A.M. innehade egna kopior av bevismaterialet.
Efter huvudförhandlingens slut 910327 bad jag därför Otterstedt, att
till mig återlämna det av honom mottagna bevismaterialet samt att
tillse, att de kopior som A.M. innehade, också återlämnades till mig
eller polisen omgående. Otterstedt lovade ombesörja detta. Av något
skäl dröjde detta. En vecka (910404) efter huvudförhandlingen fick jag
genom en av utredarna på RPS på telefon vid 18—19-tiden erfara, att
A.M. alltjämt hade utskrifterna av telefonsamtalen och ombett häktes-
personalen att fa hjälp med att kopiera detta material. Jag försökte
genast fa tag på Otterstedt men denne var inte tillgänglig. Eftersom
A.M. uppenbarligen ämnade föra hemligt material vidare (vilket A.M.
för övrigt även under huvudförhandlingen sagt sig ha för avsikt att
göra), bedömde jag det vara riskfyllt att skjuta upp återfåendet av
utskrifterna till efter veckohelgen och uppsökte därför vid 13-tiden på
fredagseftermiddagen (910405) i sällskap med en polisman från narko-
tikaroteln häktet, där A.M. fanns. I hans rum påträffades bevismateria-
let i form av kopior av utskrifterna och två "advokatoriginal". Detta
bevismaterial tog jag om hand. Dessutom anträffades intill bevismate-
rialet handskrivna ark på farsispråket. Då jag befarade, att detta kunde
vara egna "kopior" av bevismaterialet eller vara material, som kunde
äga betydelse för narkotikautredning, togs dessa ark om hand för
översättning. För att dokumentera detta upprättades ett beslagsproto-
koll. Då arken på farsi vid senare kontroll visade sig vara ointressanta
anteckningar, återlämnades dessa till A.M. direkt efter översättningen.
Dessa anteckningar var inget brev till försvararen.
1993/94 :JO1
80
Jag vill minnas, att jag fick tag i Otterstedt 910409 på telefon och
kunde då informera honom om den företagna åtgärden. 910409 inkom
till mig på åklagarmyndigheten i vanligt brev från okänd avsändare
(avstämplat i Göteborg 910408) en kopia av utskrift av telefonsamtalet
av 881007.
Jag önskar framhålla, att jag under tidspress försattes i en oväntad
och inte helt lättolkad situation. Min målsättning var endast att säkra,
att det hemligstämplade bevismaterialet inte via A.M. riskerade att
hamna i orätta händer. Risken för att så skulle kunna ske bedömde jag
just då som överhängande. Det är uppenbart, att åtgärden inte på något
sätt inverkat på rättegången mot A.M. eller att någon bevisning till
A.M:s förmån undanhållits. A.M. har inte heller försatts i någon annan
situation än, om Otterstedt tagit hand om materialet och återlämnat
detta till polisen eller mig.
Jag är nu medveten om, att förbehållet för försvararnas handhavan-
de av hemligt material bör vara mer formellt utformat. Jag ämnar i
fortsättningen tillämpa ett sådant förfaringssätt. Med stöd av överens-
kommelsen med Otterstedt att efter huvudförhandlingen återfå bevis-
materialet, såg jag i den akuta situationen inte något hinder att ta hand
om utskrifterna.
Dom i målet meddelades 910410. A.M. vädjade omgående till hov-
rätten där huvudförhandling ägt rum 910528 och 910606. Aktuellt
bevismaterial har även under huvudförhandlingen i hovrätten föredra-
gits bakom stängda dörrar. Jag utgår ifrån, att hovrätten i domen på
liknande sätt som tingsrätten kommer att förordna om bestående
sekretess på bevismaterialet.
Sven-Olof Håkansson anförde:
Rutinerna vid handläggning av sådana handlingar som ärendet avser är
inte nöjaktiga. Jag har därför börjat se över dem. Enligt min mening
bör förbehåll vid utlämnande av hemliga handlingar vara skriftliga.
För att underlätta detta arbetssätt har jag tagit fram mallar till sådana
beslut.
Genom att inte något skriftligt förbehåll funnits har handläggningen
i sin helhet fatt ett felaktigt förlopp. Jag tolkar Björcks yttrande så att
han i den situation som uppstod sökte säkerställa handlingarnas hemli-
ga innehåll utan att förorsaka A.M. någon skada.
Situationen var sällsynt och en viss tidspress förelåg. Det far anses
klarlagt att A.M. inte lidit något men och att de anteckningar som
tydligen misstänktes innehålla uppgifter av betydelse för utredning om
narkotikabrott inte som A.M. påstått var material som berörde förhål-
landet mellan A.M. och hans försvarare.
1993/94: JO 1
Bedömning
I ett beslut den 8 oktober 1992 anförde chefsJO Eklundh följande.
Den åtgärd som vidtogs hos A.M. den 5 april 1991 är enligt min
mening att bedöma som ett beslag i samband med en husrannsakan.
Av 27 kap. 1 § och 28 kap. 1 § rättegångsbalken (RB) framgår att
den grundläggande förutsättningen för ett beslut om beslag resp, hus-
rannsakan är att det föreligger misstanke om att ett brott har förövats.
Om så inte är fallet finns det över huvud taget inte några möjligheter
att använda vare sig dessa eller några andra i RB reglerade straffpro-
cessuella tvångsmedel.
Frågan är då om A.M:s förfarande med de aktuella utskrifterna
kunnat utgöra brott.
1993/94:JO 1
En grundläggande princip i svensk rätt är att den som är part i ett
mål inför allmän domstol skall ha rätt att ta del av allt material i
målet. Denna princip har ansetts så självklar att den inte direkt
uttryckts i RB; den kan däremot indirekt utläsas ur ett flertal där
intagna regler.
Enligt 23 kap. 18 § första stycket RB har en misstänkt och hans
försvarare rätt att fortlöpande ta del av vad som framkommer vid
förundersökningen, i den mån det kan ske utan men för utredningen.
Denna rätt innefattar dock inte någon rätt att få del av avskrift av
protokoll eller andra anteckningar från förundersökningen.
I 23 kap. 21 § fjärde stycket RB föreskrivs däremot att den misstänk-
te eller hans försvarare, så snart åtal beslutats, har rätt att på begäran få
en avskrift av protokoll eller anteckningar från förundersökningen.
Har offentlig försvarare förordnats för den misstänkte skall enligt
samma lagrum en avskrift utan särskild begäran lämnas eller sändas
till försvararen.
Föreskrifter om hur en förundersökning skall bedrivas och om
protokoll och anteckningar vid förundersökning återfinns i förunder-
sökningskungörelsen (1947:948). Denna innehåller inga regler om i
vilken utsträckning skriftliga handlingar och annat skall tas in i
förundersökningsprotokollet.
Om förundersökning har ägt rum skall åklagaren enligt 45 kap. 7 §
RB, när åtalet väcks eller så snart som möjligt därefter, till rätten ge in
protokoll eller anteckningar från förundersökningen samt de skriftliga
handlingar och föremål som han vill åberopa som bevis. De handling-
ar som fogats till stämningsansökningen skall enligt 45 kap. 9 § andra
stycket delges den tilltalade samtidigt med stämningen. Självfallet har
denne vidare rätt att få del av de handlingar av det slag som avses i 7 §
som ges in därefter.
I 14 kap. 5 § sekretesslagen (1980:100) regleras förhållandet mellan
lagens bestämmelser om sekretess och den rätt till partsinsyn i domsto-
lars och andra myndigheters handläggning av mål och ärenden som
kan finnas föreskriven på annat håll. Den i första stycket intagna
huvudregeln är att sekretess viker för en parts rätt till insyn i hand-
läggningen. Vissa undantag från huvudregeln görs emellertid i första
styckets andra och tredje meningar. Det föreskrivs där att hemligt
material kan undanhållas en part, om det av hänsyn till ett allmänt
eller enskilt intresse är av synnerlig vikt att sekretessbelagda uppgifter i
materialet inte röjs. I sådana fall skall myndigheten på annat sätt
lämna parten upplysning om vad materialet innehåller, i den mån det
behövs för att han skall kunna ta till vara sin rätt och det kan ske utan
allvarlig skada för det intresse som sekretessen skall skydda.
Enligt paragrafens andra stycke innebär sekretess emellertid inte
någon begränsning i en parts rätt enligt RB att få del av alla omstän-
digheter som läggs till grund för avgörande av ett mål eller ärende. I
den mån denna fråga är reglerad i RB undantas den således från
sekretesslagens tillämpningsområde.
Enligt 14 kap. 10 § sekretesslagen får en myndighet uppställa 82
förbehåll som inskränker en enskild mottagares rätt att lämna uppgif-
ter vidare eller att utnyttja uppgifter bl.a. när myndigheten enligt 5 §
lämnar sekretessbelagda uppgifter till parter, ställföreträdare, ombud
eller biträden. Om utlämnandet i stället görs med stöd av RB:s regler
föreligger däremot inte någon sådan möjlighet. I sådana fall kan
således inte något förbehåll uppställas mot vare sig den tilltalade eller
hans försvarare (jfr prop. 1986/87:89 s. 147).
RB:s regler ger som framgår av vad som sagts i det föregående inte
en part i ett straffprocessuellt förfarande en obetingad rätt att när som
helst under detta till sig få utlämnade handlingar innehållande kvalifi-
cerat hemliga uppgifter av det slag som nyss nämnts. Hans rätt att fä
del av sådana handlingar bestäms i stället av vad som enligt RB gäller
för olika situationer under förfarandet.
Av 23 kap. 21 § fjärde stycket RB framgår som nyss nämnts att en
tilltalad har en obetingad rätt, att sedan åtal väckts ta del av förunder-
sökningsprotokollet eller anteckningar från förundersökningen. En
jämförelse mellan detta lagrum och 14 kap. 5 § sekretesslagen leder å
andra sidan till slutsatsen att den tilltalade inte har någon motsvarande
rätt att få del av material av annat slag innehållande sekretessbelagda
uppgifter som kommit fram under förundersökningen. Om åklagaren
ger in sådant material till domstolen gäller till en början enbart 14
kap. 5 § första stycket sekretesslagen, dvs. materialet far inte lämnas ut
till den tilltalade i den mån det av hänsyn till något allmänt eller
enskilt intresse är av synnerlig vikt att uppgifterna inte röjs. Om
materialet åberopas som bevis och på så sätt blir processmaterial
tillämpas däremot i stället RB:s regelsystem med följd att parten får en
ovillkorlig rätt att ta del av det (a. prop. s. 146).
Mot bakgrund av vissa sekretessproblem med anknytning till den
tilltalades rätt att få del också av kvalificerat hemligt material i mål
rörande brott mot rikets säkerhet hemställde Överbefälhavaren hos
regeringen bl.a. i februari 1982 om ändringar i rättegångsbalken eller
sekretesslagen så att sådant material skulle kunna undantas från princi-
pen om den tilltalades rätt till fullständig insyn i processmaterialet. I
samband med att regeringen lade fram förslag till ändringar i rätte-
gångsbalken m.m. anförde föredragande statsrådet med anledning här-
av bl.a. att det, i den mån sekretessbelagda uppgifter utgör processma-
terial, är ett oeftergivligt rättssäkerhetskrav att den tilltalade får del av
dem (a. prop. s. 147). Så länge sekretessbelagda uppgifter inte åberopas
som bevisning i en rättegång kan de undanhållas en misstänkt. Ar det
däremot åklagarens mening att låta uppgifterna bli processmaterial bör
den misstänkte få del av dem så snart som möjligt för att han skall
kunna ta till vara sin rätt och förbereda sitt försvar (a. prop. s. 148).
Av Jim Björcks yttrande framgår att de aktuella utskrifterna från
telefonavlyssningen fogats som bilaga till förundersökningsprotokollet
och överlämnats till A.M. samt att de hade förebringats som bevisning
vid en huvudförhandling inför tingsrätten vid vilken A.M. var tilltalad.
Av den redogörelse för tillämpliga rättsregler som lämnats i det föregå-
ende framgår att A.M. hade en ovillkorlig rätt att få del av detta
material och att han därför straffritt kunde förfoga över det och
uppgifterna i det. Det förhållandet att materialet hade förebringats
1993/94:JO1
83
inom stängda dörrar och omfattades av ett sekretessförordnande från 1993/94:JO1
domstolens sida saknar betydelse i detta sammanhang. Följaktligen
kunde A.M:s förfarande med handlingarna inte utgöra brott. Det var
därför inte möjligt att vidta några straffprocessuella tvångsåtgärder mot
A.M. med anledning härav. Inte heller i övrigt förelåg det någon laglig
grund för att ingripa på det sätt som Jim Björck gjorde.
När det gäller frågan om vilka åtgärder som Jim Björcks handlande
skall föranleda kan man enligt min mening inte bortse från att han
anslöt sig till en vid myndigheten allmänt tillämpad rutin för tillhan-
dahållande av utskrifter från telefonavlyssning samt att han ställdes
inför en oväntad situation, vilken enligt hans uppfattning krävde ett
snabbt beslut. Det finns anledning att utgå ifrån att en liknande
händelse inte kommer att inträffa i framtiden.
Mot denna bakgrund anser jag mig kunna stanna vid den kritik som
ligger i det anförda.
(Dnr 4287-1992)
Anmälan
Stefan B. framförde i en anmälan kritik mot kammaråklagaren Marga-
reta Henriksson, Åklagarmyndigheten i Göteborg, med anledning av
ett den 27 november 1992 meddelat beslut om utvidgat besöksförbud.
Beslutet innebar att han förbjöds att uppehålla sig i närheten av
Anne-Marie B:s bostad trots att dennas adress var okänd för honom
samt i närheten av hennes arbetsplats Sahlgrenska sjukhuset.
Utredning
Åklagarmyndigheten i Göteborg, genom överåklagaren Sven-Olof Hå-
kansson, inkom med yttrande. Till remissvaret var fogat ett yttrande av
Margareta Henriksson.
Margareta Henriksson anförde bl.a. följande.
Förbud att söka Anne-Marie B. i hennes bostad:
Anne-Marie B. har hemlig adress. Det är dock känt för Stefan B., att
hon är bosatt i Kungälvs kommun. Stefan B., som bor i Hovås, måste,
för att ta sig till Kungälv, färdas minst 30 km och därvid passera
centrala Göteborg. Enligt vad som upplysts under utredningen har han
sin arbetsplats förlagd till bostaden. Man kan fråga sig, om det skall
vara erforderligt att meddela ett förbud att uppehålla sig i närheten av
en adress, som är okänd för den beslutet riktas mot. Anne-Marie B.
har under förundersökningen uttalat rädsla för maken. Enligt mitt
intryck skulle hon inte känna sig lugn om endast ett beslut om
besöksförbud meddelats. Anne-Marie B. vet, att Stefan B. kan komma
att söka efter henne, och hon befarar, att han, om endast ett beslut om
besöksförbud meddelats, kan uppehålla sig i närheten av hennes bostad
84
för att irritera och skrämma henne. Jag anser således, att förbudet
måste meddelas ifall Stefan B. får vetskap om Anne-Marie B:s adress.
Jag har i detta fall ansett Anne-Marie B:s behov av skydd så angeläget,
att förbudet måste meddelas trots att hennes bostadsadress inte kan
anges närmare än som skett.
När Stefan B. delgavs beslutet om besöksförbud frågade han endast
vad han skulle göra om han t.ex. ville "köpa fisk i Kungälv". Gedda
svarade, att det gick bra och att förbudet endast avsåg sökande efter
och kontakter med Anne-Marie B. Jag delar denna uppfattning. Jag
anser således, att det inte finns något annat än själva förbudet att söka
efter, ta kontakt med eller uppehålla sig i närheten av Anne-Marie B.,
som hindrar Stefan B. att besöka Kungälv. Så länge Stefan B. inte vet
var Anne-Marie B. bor är han inte förbjuden att uppsöka Kungälv.
Han kan inte heller straffas, om han råkar sammanstöta med henne
inom kommunen. Detta klargjordes för honom då han delgavs beslutet
om utökat besöksförbud.
Om det numera förhåller sig så, att Stefan B. känner till Anne-
Marie B:s adress vet han också var han inte får söka henne eller
uppehålla sig. Jag anser, att förbudet att söka Anne-Marie B. i hennes
bostad var befogat bland annat med hänsyn till, att hon nu måst fly
hemmet p.g.a. upprepade telefonsamtal från Stefan B:s släkt och vän-
ner.
Efter förhörets slut ansåg jag, att omfattningen av förbudet var helt
klarlagd för Stefan B. Han har vid senare kontakter inte heller nämnt
något om, att han uppfattade beslutet som ett förbud att besöka
kommunen i sin helhet.
Förbudet att uppehålla sig i närheten av Anne-Marie B:s
arbetsplats:
Om Stefan B. vill söka Anne-Marie B. är det naturligt att söka henne
på arbetsplatsen, som är närmare hans egen bostad än hennes bostad i
Kungälv. Sjukhusområdet är stort. Jag har övervägt att förse det
utvidgade besöksförbudet med begränsningar, så att Stefan B. t.ex.
förbjöds att uppehålla sig i närheten av den avdelning där Anne-Marie
B. arbetar. Ett sålunda avgränsat förbud kan lätt kringgås, genom att
den förbudet riktar sig mot uppehåller sig i allmänna utrymmen eller
vid någon av sjukhusets ingångar inom synhåll för den beslutet avses
skydda och på så vis åstadkommer, att besöksförbudet blir verknings-
löst. Jag har vägt dessa omständigheter mot Stefan B:s behov av att
uppsöka sjukhusområdet. Jag har då inte funnit, att han för närvaran-
de har några särskilda skäl, som kan motivera, att beslutet förses med
ytterligare avgränsningar.
Jag vet, att Stefan B. lider av sjukdomen ulcerös colit. Det har inte
påståtts att han vårdas av läkare på Sahlgrenska sjukhuset för sin
sjukdom och av den anledningen behöver uppsöka sjukhusområdet.
Jag har redan både muntligt och skriftligt meddelat Stefan B., att
förbudet inte gäller för ett akut sjukdomsfall. Jag känner i övrigt inte
till vilka legitima skäl Stefan B. därutöver har att uppsöka sjukhusom-
rådet. Stefan B. har i sin anmälan uppgivit, att han i sitt arbete
behöver besöka Sahlgrenska sjukhusets forskningsbibliotek. Detta har
han inte nämnt tidigare. Då jag vid min prövning inte har ansett, att
Stefan B. förutom för sjukfall har något giltigt skäl att uppsöka
Sahlgrenska sjukhuset har jag inte heller ansett, att förbudet behöver
begränsas ytterligare till att avse en särskild avdelning eller del av
sjukhusområdet. Jag anser inte att hans rörelsefrihet begränsas mer än
vad som kan vara motiverat med hänsyn till Anne-Marie B:s behov av
att lämnas i fred.
1993/94:JO1
85
Jag är givetvis beredd att ompröva mitt beslut och förse besöksförbu-
det med de adekvata geografiska begränsningar, som kan vara motive-
rade om Stefan B. närmare förklarar vilka speciella behov han har av
att uppsöka sjukhusområdet.
Sven-Olof Håkansson anförde bl.a. följande.
När det gäller den geografiska avgränsningen av det förbud Margareta
Henriksson meddelat har jag följande synpunkter. Anne-Marie B:s
bostadsadress var inte känd för Stefan B. närmare än att hon bodde i
Kungälvs kommun. Eftersom gatuadressen var skyddad bör bostaden
inte bli föremål för något reellt besöksförbud. Anne-Marie B:s arbets-
plats finns på Sahlgrenska Sjukhuset. Med hänsyn till denna inrätt-
nings funktion och geografiska utsträckning bör mycket speciella om-
ständigheter föreligga för att ett förbud att vistas inom hela sjukhusom-
rådet skall ifrågakomma. Om ett förbud, på sätt som skedde i det nu
aktuella ärendet, bedömdes oundgängligen påkallat menar jag att en
klar avgränsning hade bort ske av det område inom Sahlgrenska
Sjukhuset som förbudet skulle omfatta.
Enligt 2 kap. 8 § regeringsformen (RF) är varje medborgare tillförsäk-
rad frihet att förflytta sig inom riket. Denna frihet far enligt 2 kap.
12 § RF begränsas genom lag. En sådan begränsning får aldrig gå
utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har
föranlett den.
Bestämmelser om besöksförbud återfinns i lagen (1988:688) om
besöksförbud.
Enligt 1 § får förbud meddelas för en person att besöka eller på
annat sätt ta kontakt med en annan person eller att följa efter denna
person. Besöksförbud får meddelas om det på grund av särskilda
omständigheter finns risk för att den mot vilken förbudet avses gälla
kommer att begå brott mot, förfölja eller på annat sätt allvarligt
trakassera den som förbudet avses skydda. Vid bedömningen av om
sådan risk föreligger skall särskilt beaktas om den mot vilken förbudet
avses gälla har begått brott mot den andra personens liv, hälsa, frihet
eller frid. Kan syftet med ett besöksförbud tillgodoses genom någon
mindre ingripande åtgärd, får förbud inte meddelas.
Om det kan antas att ett besöksförbud enligt 1 § inte är tillräckligt,
får förbudet enligt vad som föreskrivs i 2 § utvidgas till att avse förbud
att uppehålla sig i närheten av en annan persons bostad eller arbets-
plats eller annat ställe där personen brukar vistas.
Ett utvidgat besöksförbud är avsett att träffa den som utan godtagba-
ra skäl återkommande uppehåller sig i anslutning till någons bostad
eller arbetsplats och tar närmast sikte på den situationen att den mot
vilken förbudet avses gälla försöker skrämma den som förbudet avses
skydda genom att ständigt dyka upp i hans eller hennes närhet, men
utan att ta någon direkt kontakt (prop. 1987/88:137 s. 42).
1 12 § 2 föreskrivs att ett beslut om besöksförbud skall ange
förbudets innebörd och omfattning.
1993/94: JO 1
86
Bedömning
1993/94:JO1
I ett beslut den 22 april 1993 anförde chefsJO Eklundh bl.a. följande.
Ett utvidgat besöksförbud enligt 2 § besöksförbudslagen innebär en
begränsning av den rörelsefrihet som genom 2 kap. 8 § RF tillförsäkras
den enskilde. Enligt 2 kap. 12 § RF gäller som nämnts i det föregåen-
de att en i lag gjord begränsning av denna frihet aldrig får gå utöver
vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett
den. I förarbetena till besöksförbudslagen uttalas att ett besöksförbud
inte får göras mer ingripande för den som det riktar sig mot än vad
som är motiverat med hänsyn till omständigheterna i det särskilda
fallet (prop. 1987/88:137 s. 16).
Ett grundläggande krav på ett beslut om utvidgat besöksförbud är att
det klart anger vad förbudet omfattar. Det ligger i sakens natur att ett
sådant förbud på lämpligt sätt måste avgränsas geografiskt. Detta kan
ske genom att förbudet anges omfatta t.ex. en viss fastighet. Endast
undantagsvis bör ett förbud omfatta ett större område, t.ex. ett kvarter.
Det har — av såväl kontroll- som rättssäkerhetshänsyn — förutsatts att
det, när ett besöksförbud omfattar området i närheten av någons
bostad, i beslutet anges vilken bostadsadress som avses (a.prop. s. 16).
Förbudet för Stefan B. att uppehålla sig i närheten av Anne-Marie
B:s bostad innehåller inte någon uppgift om dennas adress. Beslutet
anger således i detta hänseende inte förbudets innebörd och omfattning
på ett sådant sätt att det är möjligt för Stefan B. att med utgångspunkt i
de uppgifter som lämnas i beslutet efterleva detta på det sätt som
lagstiftaren har åsyftat. Det uppfyller därmed inte det krav som upp-
ställs i 12 § 2 besöksförbudslagen.
Det nu sagda leder till slutsatsen att det i praktiken inte är möjligt
att meddela ett beslut om utvidgat besöksförbud avseende området i
närheten av bostaden till förmån för en person vars adressuppgifter är
skyddade.
Beslutet innebär vidare förbud för Stefan B. att besöka Anne-Marie
B:s arbetsplats Sahlgrenska sjukhuset. När den skyddade personens
arbetsplats är av detta slag bör särskild försiktighet iakttas vid övervä-
gandena i frågan om besöksförbud (jfr prop. 1987/88:137 s. 47). Jag
delar den uppfattning som framförs i åklagarmyndighetens yttrande att
det måste föreligga mycket speciella omständigheter för att ett förbud
att vistas inom ett helt sjukhusområde skall komma i fråga.
Utan att ta ställning till frågan om det över huvud taget förelåg
förutsättningar att meddela ett utökat besöksförbud kan jag konstatera
att det inte har framkommit någon omständighet som gjort det motive-
rat att besluta om ett besöksförbud avseende hela sjukhusområdet. En
klar avgränsning borde således ha gjorts av det område inom Sahl-
grenska sjukhuset som förbudet skulle omfatta.
87
(Dnr 3708-1991)
1 olika tidningsartiklar den 11 och 12 november 1991 i bl.a. Göteborgs
Posten påstods att den svenska säkerhetspolisen (SÄPO) skulle ha
medverkat till att personal från dess norska motsvarighet, Overvåkings-
tjenesten, vid två tillfallen hållit förhör i Sverige med en PLO-avhop-
pare, Mohammed, som hade sökt asyl här i riket. Förhören skulle ha
hållits utan att svensk polis varit närvarande. Det ifrågasattes vidare
bl.a. om personal från den israeliska säkerhetstjänsten Mossad varit
närvarande vid förhören.
Med hänvisning till innehållet i tidningsartiklarna beslutade chefsJO
Eklundh den 22 november 1991 att såsom ett initiativärende till
utredning ta upp där angivna förhållanden såvitt avsåg SÄPO.
Visst skriftligt material hos bl.a. SÄPO genomgicks. Dessutom hölls
ett antal förhör med bl.a. befattningshavare där. Vidare inhämtades
upplysningar från säkerhetspolischefen generaldirektören Mats Börjes-
son.
I ett beslut den 1 juli 1992 anförde chefsJO Eklundh bl.a. följande.
Samarbete med utländska säkerhetstjänster
En fråga som aktualiserats i detta ärende är SÄPO:s kontakter med
utländska säkerhetstjänster.
Sverige har genom olika konventionsåtaganden förbundit sig att i
vissa frågor samarbeta med polis i andra länder. Jag kan i detta
hänseende hänvisa till SÄPO-kommitténs betänkande (SOU 1990:51)
"Säkerhetspolisens arbetsmetoder, personalkontroll och meddelarfri-
het" (s. 102—104 och 151 — 153), till proposition 1988/89:108 s. 9 och
JuU 1991/92:23 s. 8 och 19 f. samt till JO 1978/79 s. 44-48.
Det finns hos SÄPO en inarbetad rutin för det praktiska förfarandet
vid kontakter med etablerade utländska samarbetspartners. Denna ru-
tin är emellertid inte fastlagd i SÄPO:s arbetsordning eller i någon
annan föreskrift. Det är enligt min mening angeläget att saken snarast
blir föremål för en sådan reglering.
Rotelchefens besked till Overvåkingstjenesten om att det från svensk
sida inte fanns något att invända mot ett möte mellan Mohammed och
Irene (norsk säkerhetspolis) i Sverige finns inte antecknat i akten.
Uppgifter av detta slag skall självfallet dokumenteras. Detsamma gäller
t.ex. de telefonkontakter som förekommit mellan handläggare i Sverige
och Norge.
Jag vill i detta sammanhang särskilt framhålla att det under utred-
ningen inte framkommit något som ger stöd för påståendena i pressen
om att israeliska säkerhetstjänstemän skulle ha varit närvarande vid
eller på annat sätt varit inblandade i mötena i Karlstad och Örebro.
1993/94: JO 1
88
1993/94JO1
Det är utrett att Irene som företrädare för den norska säkerhetstjänsten
vid två tillfällen, på Mohammeds begäran och efter SÄPOs medgivan-
de, sammanträffat med denne i Sverige. Vid Karlstadsmötet deltog inte
någon SÄPO-tjänsteman i samtalet. Mötet övervakades emellertid av
personal från SÄPO som befann sig i samma lokaler. Vid mötet i
Örebro var SÄPO-tjänstemannen Björn hela tiden närvarande. Han
har uppgett att han var mera aktiv i samtalet än Irene.
Den fråga som uppkommer i detta sammanhang är i vad mån
utländsk polis kan tillåtas att bedriva eller delta i verksamhet här i
riket.
Regeringsformen (RF) bygger på förutsättningen att rättskipnings-
och förvaltningsuppgifter ombesörjs av svenska myndighetsorgan. Riks-
dagen kan besluta om undantag härifrån (10 kap. 5 § tredje stycket
RF) men så har inte skett i det aktuella hänseendet. Utländsk polis har
således inte rätt att självständigt bedriva verksamhet här i landet.
Biträde i sådana angelägenheter skall i stället lämnas av svenska
myndigheter i enlighet med gällande författningar om internationell
rättshjälp.
Som redan nämnts har Sverige emellertid genom internationella
åtaganden, bl.a. till följd av medlemskap i Interpol, förbundit sig att
samarbeta med polismyndigheter i andra länder utöver vad som omfat-
tas av den författningsreglerade rättshjälpen. Av dessa överenskommel-
ser följer bl.a. skyldighet att biträda utländska polismyndigheter i olika
hänseenden. Det är därvid inte ovanligt med personliga kontakter
mellan svenska polismän och utredningsmän i andra länder.
JO har i ett tidigare ärende beträffande den öppna polisverksamhe-
ten uttalat en förhoppning att Rikspolisstyrelsen skulle ta upp frågan
om utländsk polis medverkan vid polisutredning här i landet till
närmare prövning och överväga en reglering av hithörande frågor (JO
1974 s. 93 f. Se även JO 1984/85 s. 131 f.). I 1974 års beslut anfördes
bl.a. följande.
Deltagande kan aktualiseras i en rad olika fall. Sannolikt finns det
anledning att visa en liberal inställning till utländsk medverkan, men
när det gäller de närmare formerna för deltagande kan det i vissa
avseenden föreligga skäl för en mer restriktiv hållning. En allmän
strävan bör givetvis vara att i möjlig mån inte tillåta sådana former av
medverkan i vilka den utländske polismannen antingen på grund av
bristande kännedom om de bestämmelser som reglerar den svenska
polisverksamheten eller eljest kan komma att begå handlingar som
skulle vara att bedöma som tjänstefel om de begåtts av en svensk
polisman. Det är självfallet också av stor betydelse att alla former av
medverkan blir föremål för fortlöpande kontroll från svensk sida,
vilket väl i princip torde böra innebära krav på att allt deltagande skall
utövas i närvaro av svensk polisman.
Om utländskt deltagande tillåtes, torde medverkan såvitt jag kan
förstå regelmässigt fa anses medföra rätt för den utländske polisman-
nen att vara närvarande vid förhör och åtgärder som husrannsakan,
beslag etc. En central fråga är om och i vilken utsträckning utländskt
deltagande kan innebära något mera än sådan närmast passiv medver- 89
kan. — — — Att en utländsk polisman tillåtes att efter ett avslutat
förhör, hållet av svensk polisman, få ställa några kompletterande
frågor kan det måhända finnas anledning att acceptera. Däremot anser
jag för egen del — — — att det i princip inte bör vara tillåtet för en
utländsk polisman att själv hålla förhör även om en svensk polisman
är närvarande. Jag är dock medveten om att det vid en reglering av de
här aktuella frågorna kan visa sig nödvändigt att i någon mån mjuka
upp principen, närmast i fråga om polis från annat nordiskt land.
Jag kan ansluta mig till dessa uttalanden och vill tillägga att det
utökade internationella samarbetet på polisområdet har medfört att
frågan om utländskt deltagande i det svenska polisiära arbetet kommit
att få allt större betydelse. Som sägs i det nyss återgivna JO-uttalandet
medger den gällande rättsliga regleringen på området emellertid inte
att utländska polismän bedriver polisverksamhet här i landet annat än
i form av biträde åt svensk polis, och sådana polismäns medverkan i
svensk polisverksamhet skall alltid äga rum i närvaro av svenska
polismän.
Det kan mot denna bakgrund inte godtas att SÄPO — oavsett att
mötet övervakades av personal därifrån — tillät den norska säkerhets-
tjänstemannen att ensam sammanträffa med Mohammed i Karlstad.
Med hänsyn främst till att sammanträffandet såvitt utredningen visar
hade tillkommit på initiativ av Mohammed och hade sin grund i att
denne självmant ville lämna vissa uppgifter till den norska säkerhets-
tjänsten finner jag emellertid inte skäl att gå vidare i saken.
Vad sedan gäller Orebromötet finns det inte någon anledning till
kritik i det här behandlade hänseendet, eftersom en SÄPO-tjänsteman
hela tiden var närvarande vid samtalet.
Mötet i Karlstad övervakades av personal från SÄPO utan att detta
tillkännagavs för Mohammed. Vid Orebromötet deltog SÄPO-tjänste-
mannen Björn hela tiden i samtalet med Mohammed under föregivan-
de av att han var norsk säkerhetstjänsteman.
När dessa två sammanträffanden ägde rum pågick det här i landet en
förundersökning med Mohammed som misstänkt. Under utredningen i
JO-ärendet har emellertid den uppfattningen framförts att sammanträf-
fandena inte utgjorde led i förundersökningen och att det alltså var
fråga om informationsinhämtning av annat slag inom SÄPO:s verk-
samhetsområde.
Det förhållandet att initiativet till mötena kom från Mohammed
själv och avsåg kontakter med en företrädare för den norska säkerhets-
tjänsten ger visst stöd för att se det inträffade som åtgärder vid sidan
om den i Sverige bedrivna förundersökningen. Som redan nämnts
fanns det emellertid inte rättsliga möjligheter för den norska tjänste-
mannen att agera i Sverige annat än som biträde åt svensk polis. Det
har vidare framgått att berörda svenska myndigheter visade ett tydligt
intresse för vad som förevarit vid mötena och att Björn var mer aktiv
vid Orebromötet än hans norska kollega. Det kan tilläggas att det i en
1993/94:JO1
90
1993/94: JO 1
situation som den aktuella måste vara i det närmaste omöjligt att i
förväg avgöra om det som kommer att avhandlas är av intresse för den
pågående förundersökningen eller ej.
Det framstår därför enligt min mening som naturligast att betrakta
åtminstone sammanträffandet i Örebro som en del av förundersök-
ningen mot Mohammed. Jag har däremot inte någon anledning att
betvivla riktigheten av uppgiften att man varken från SÄPOs eller
åklagarens sida uppfattat saken på detta vis. Med hänsyn till de
särpräglade förhållandena kan jag också ha viss förståelse för ett sådant
synsätt.
Om man betraktar mötena som led i ett förundersökningsförfaran-
de, följer att RB:s regler i detta hänseende blir tillämpliga. Detta
innebär i sin tur bl.a. i ett fall som det förevarande, där man använt ett
tvångsmedel som för sin tillämpning kräver att det föreligger en skälig
misstanke mot den som utsätts för det, att den misstänkte inte kan
höras om den aktuella brottsligheten utan att delges misstanke om
denna (23 kap. 18 § RB). Man är också i övrigt skyldig att tillämpa
reglerna i 23 kap. RB om hur förhör skall genomföras. Jag vill här
särskilt peka på reglerna i 12 § om förbud mot användningen av
medvetet oriktiga uppgifter, löften eller förespeglingar om särskilda
förmåner, hot, tvång, uttröttning och andra otillbörliga åtgärder.
Det kan med anledning av de omständigheter under vilka mötena i
Karlstad och Örebro genomfördes också finnas anledning att erinra
om vad som sägs i förarbetena till polislagen om vad som brukar
benämnas polisens okonventionella spaningsmetoder (se SOU 1982:63
s. 129—131 och prop. 1983/84:111 s. 46—49).
De där angivna principerna — bl.a. att polisen inte får begå krimi-
naliserade handlingar för att kunna efterforska eller avslöja brott och
inte heller provocera någon att begå brott eller av spaningsskäl under-
låta att vidta föreskrivna åtgärder mot brott eller mot en för brott
misstänkt person — ger emellertid inte ensamma tillräcklig vägledning
vid bedömningen av om en viss spaningsmetod skall anses godtagbar
eller inte. Även i fråga om okonventionella spaningsmetoder måste
man, liksom i fråga om annan polisverksamhet, beakta de s.k. behovs-
och proportionalitetsprinciperna (jfr bl.a. 8 § polislagen).
Till SÄPO:s huvuduppgifter hör att förebygga och utreda brott mot
rikets inre och yttre säkerhet. Syftet med denna verksamhet är dels att
bevara det svenska statsskicket, dels att värna om rikets nationella
oberoende. En annan viktig arbetsuppgift är bekämpningen av terro-
rism. Det är således fråga om att bekämpa en brottslighet av utomor-
dentligt allvarligt slag, vilken ofta kräver att SÄPO använder metoder
som sällan förekommer i den öppna polisverksamheten (jfr JO 1973
s. 83, 84, 87 och 88, JO 1976/77 s. 88 samt prop. 1988/89:108 s. 6).
Som exempel kan nämnas att det för SÄPO-kommittén framstått
som givet att anställda hos SÄPO ibland måste uppträda under annan
identitet än den riktiga (SOU 1990:51 s. 153) i syfte att skydda dem
och deras anhöriga från att bli utsatta för hot och andra repressalier.
Enligt min mening kan en sådan åtgärd i vissa fall vara försvarlig 91
också av andra skäl.
Om man har den utgångspunkten att Orebromötet inte utgjorde ett
led i förundersökningen mot Mohammed — något som enligt vad som
framgår av det föregående i och för sig kan ifrågasättas — kan det mot
bakgrund av det anförda och med hänsyn till den allvarliga karaktären
hos de frågor som var aktuella enligt min mening godtas att SÄPO
deltog i mötet på det sätt som skedde.
Jag vill avslutningsvis erinra om att tilltänkta spaningsmetoder av
s.k. okonventionellt slag, när de aktualiseras inom ramen för en
förundersökning, skall anmälas till förundersökningsledaren, som är
den som skall besluta i saken. I övriga fall skall beslutet fattas av en
polisman i polischefebefattning. Vid föredragningen bör därvid, såsom
skedde inför Orebromötet, en skriftlig operationsplan presenteras. Vi-
dare bör beslutet alltid dokumenteras, oavsett om det rör sig om bifall
eller avslag (jfr prop. 1983/84:111 s. 47).
(Dnr 1233-1990 och 3274-1990)
1 ett brev hit begärde Maria C. att JO skulle undersöka om Polismyn-
digheten i Jönköping förfarit riktigt i samband med en husrannsakan
den 16 april 1990 i Ulrika N:s lägenhet i Jönköping.
Handlingar i ärendet från Polismyndigheten i Jönköping genom-
gicks. Vidare inhämtades vissa muntliga upplysningar i saken.
Vid en därefter företagen rutininspektion av Polismyndigheten i
Jönköping framkom att man vid ordningsavdelningen under våren
1990 bedrivit en försöksverksamhet med en s.k. störningsgrupp i syfte
att stävja bl.a. narkotikabrottslighet. Gruppens verksamhet bestod bl.a.
i att man genom regelbundna besök i s.k. tillhåll och andra kontrollåt-
gärder skulle försvåra brottslig verksamhet. Som svar på en fråga hur
gruppen dokumenterade vidtagna åtgärder upplystes att sedvanligt an-
mälningsförfarande tillämpades när tvångsåtgärderna resulterade i be-
slag. I övrigt dokumenterades tvångsåtgärderna i PM-form samt i
protokoll enligt ett inom myndigheten upprättat formulär. Vid genom-
gång av störningsgruppens dokumentation under våren 1990 i det
aktuella hänseendet uppmärksammades att uppgift om brottsmisstan-
ken och om vem som fattat beslut om tvångsåtgärden genomgående
saknades. Sex ärenden föranledde närmare granskning. Det beslutades
att de gjorda iakttagelserna skulle föranleda utredning i ett särskilt
ärende.
Ärendena remitterades till Länsstyrelsen i Jönköpings län, som i sin
tur infordrade yttrande från Polismyndigheten i Jönköping, och till
Rikspolisstyrelsen, som genom rikspolischefen Björn Eriksson avgav
följande yttrande.
1993/94:JO1
92
Polismyndigheten i Jönköping har redovisat de arbetsmetoder m.m.
som gällde för störningsgruppens verksamhet. Gruppens uppgift var att
komma till rätta med en ökande kriminalitet i distriktet genom
insatser av aktiv och offensivt förebyggande karaktär. Särskild upp-
märksamhet skulle ägnas bl.a. narkotikabrottsligheten. Rikspolisstyrel-
sen anser att ett polisarbete av detta slag — under förutsättning att det
utförs på ett lagligt och omdömesgillt sätt — kan vara en effektiv
polisiär arbetsmetod. Detta är också något som har framförts särskilt i
rikspolisstyrelsens manifest om kampen mot narkotikabrottsligheten
Rakt på knarket, att-sats nr 86.
1993/94 :JO1
Enligt 28 kap. 3 § rättegångsbalken (RB) far för syften som anges i 1
och 2 §§ samma kapitel husrannsakan ske i vissa lokaler utan att de
krav som anges i de två första paragraferna är uppfyllda. Detta innebär
att förutsättningarna för reell och personell husrannsakan enligt 3 § är
mindre stränga än vad gäller husrannsakan enligt 1 och 2 §§. I de nu
aktuella ärendena är det bestämmelsen i 3 § om husrannsakan i
tillhåll som är av intresse.
1 paragrafen talas om lägenhet som "plägar utgöra tillhåll för lösdri-
vare eller förbrytare". För att paragrafen skall kunna tillämpas i
praktiken beträffande tillhållskategorin fordras i regel en s.k. tillhålls-
klassning. Någon närmare vägledning om vad som skall krävas för att
utpeka en lägenhet som tillhåll står dock inte att finna i doktrinen.
Bestämmelsen är till sin utformning vag och obestämd. Dessutom
tillkom den för nästan femtio år sedan med samma lydelse som den
har i dag. Luffärti 11håll på den tiden torde i flera avseenden skilja sig
från dagens "kvartar" som i regel är vanliga bostadslägenheter. Ordet
"plägar" synes dock antyda ett krav på att lägenheten skall nyttjas
regelbundet som tillhåll. Gullnäs m.fl. har i kommentar till RB
(Rättegångsbalken I, supplement 5, juli 1990) uttalat att det givetvis
inte räcker med att en lägenhet bebos av personer som dömts för brott.
Polismyndigheten i Jönköping har i yttrande utförligt redogjort för
sin syn på tillhållsklassning enligt 28 kap. 3 § RB. Myndigheten har
angett att man varit mycket restriktiv i fråga om tillhållsklassningar.
Underlaget för klassningsbesluten har i varje enskilt fall utgjorts av
ingående kännedom om de berörda lägenhetsinnehavarnas personliga
egenskaper och lägenheternas status som lokal där stöldgods, narkotika
och efterlysta personer brukar påträffas. Varje klassning har föregåtts
av föredragning av chefen för spaningsroteln kompletterad med erfa-
renhet från narkotikaroteln, chefen för kriminalavdelningen m.fl. På
detta underlag har polischefen meddelat ett förordnande om tillhålls-
klassning med en giltighet under en månad.
Polismyndigheten har utfärdat riktlinjer för handläggning av ärende
om klassning av lägenhet som tillhåll enligt 28 kap. 3 § RB. Där anges
bl.a. att ett beslut om klassning kontinuerligt skall följas upp, minst en
gång på en 14-dagars period. Beslutet skall omprövas en gång i
månaden. Har det inte framkommit något relevant under den senaste
tvåmånadersperioden skall beslutet som regel upphävas. — — —
Det finns enligt rikspolisstyrelsens uppfattning inte någon patentlös-
ning vad gäller kriterierna för en tillhållsklassning. Det går inte att
generellt ange hur lång undersökningstid eller hur många ingripanden
med positivt resultat i en aktuell lägenhet som skall föregå en sådan
klassning. Bedömning måste ske från fall till fall.
Styrelsen delar polismyndighetens uppfattning som framförts i ytt-
rande och riktlinjer om innebörden av bestämmelsen i 28 kap. 3 § RB
inför en tillhållsklassning. Styrelsen har inte heller något att erinra
mot vad myndigheten anfört i sina riktlinjer i fråga om omprövning
och upphävande av tiilhållsklassningen.
Styrelsen finner inte heller annat visat än att polismyndigheten i
Jönköping haft fog för att klassa Ulrika N:s lägenhet som tillhåll.
Rikspolisstyrelsen ställer sig däremot frågande till polismyndighetens
uttalande i PM om proaktiv brottsbekämpning att man för att under-
lätta störningsverksamheten skulle beakta möjligheten att klassa en
lägenhet som tillhåll enligt 28 kap. 3 § RB. Det framgår inte på vilket
sätt myndigheten ansett att en sådan klassning skulle underlätta stör-
ningsverksamheten.
I de nämnda riktlinjerna för hur en tillhållsklassning skall gå till har
polismyndigheten angett att ett beslut om klassning av en lägenhet som
tillhåll medför att det föreligger ett generellt förordnande om husrann-
sakan och att undersökningsledarens beslut om husrannsakan således
inte behöver inhämtas vid varje särskilt tillfälle.
Enligt 2 kap. 6 § regeringsformen är varje medborgare skyddad mot
sådana integritetskränkningar som bl.a. husrannsakan innebär. Möjlig-
het till begränsning i skyddet ges dock i 12 § i samma kapitel under
förutsättning att det sker genom uttryckligt stadgande i lag. En sådan
begränsning far emellertid enligt sistnämnda bestämmelse endast tillgo-
dose ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle och den
får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det
ändamål som har föranlett den. Härigenom uttrycks de s.k. behovs-
och proportionalitetsprinciperna. Sedan den 1 september 1989 finns
behovs- och proportionalitetsprinciperna också lagfästa när det gäller
tvångsmedelsanvändningen i straffprocessen enligt RB (28 kap. 3 a §).
Regeln erinrar om att det i varje enskilt fall måste ske en prövning av
om tvångsmedlet över huvud taget behöver tillgripas med hänsyn till
omständigheterna och om syftet kan tillgodoses genom någon mindre
ingripande åtgärd (prop. 1988/89:124 s. 27).
Enligt 28 kap. 4 § RB skall förordnande om husrannsakan meddelas
av undersökningsledaren, åklagaren eller rätten. Polisman får enligt
5 § företa husrannsakan utan sådant förordnande endast om det är
fara i dröjsmål. Före den 1 juli 1990 hade en polisman en vidare
befogenhet att själv besluta om husrannsakan.
Rikspolisstyrelsen anser att det saknats laglig grund för ett sådant
generellt förordnande, som polismyndigheten i Jönköping lagt in i sina
riktlinjer för handläggning av ärenden om tillhållsklassning. En till-
hållsklassning medför inte någon rätt att göra rutinmässiga intrång i en
lägenhet. En husrannsakan skall således föregås av en prövning och ett
beslut i det enskilda fallet av behörig beslutsfattare. I det sammanhang-
et har en tillhållsklassning naturligtvis en viss betydelse vid bedöm-
ningen inför ett beslut.
Polismyndigheten anger emellertid att det i praktiken uppställts krav
på att störningsgruppen har gjort sådana iakttagelser att polismännen
anser sig ha haft motiv för varje husrannsakan. Den huvudsakliga
anledningen till det generella förordnandet förefaller ha legat på det
praktiska planet och svårigheterna att inhämta förordnande om hus-
rannsakan i varje enskilt fall. Styrelsen anser, som framgått, att bestäm-
melserna i 28 kap. 3 a, 4 och 5 §§ RB inte medger en sådan till-
lämpning.
1993/94: JO 1
94
Hur bör bestämmelserna i 28 kap. 3 § RB i övrigt tolkas i förhållan-
de till 1 och 2 §§ i samma kapitel? Till att börja med kan hävdas att
bestämmelsen i 3 § genom sin utformning far anses ge den enskilde ett
sämre skydd mot husrannsakan än bestämmelserna i 1 och 2 §§.
En förutsättning för husrannsakan enligt 28 kap. RB är att skälig
misstanke föreligger att brott har blivit begånget. Enligt 3 § far
husrannsakan företas för de ändamål som anges i 1 och 2 §§ utan att
de särskilda förutsättningar som anges i dessa paragrafer är uppfyllda.
Det innebär emellertid också att husrannsakan enligt 3 § inte far
företas annat än när det är motiverat för utredning i brottmål, dvs. för
att säkra bevisning om kända, men ouppklarade brott eller för att söka
för brott efterlysta personer. Det skall finnas ett konkret behov av en
husrannsakan (jfr Ekelöf, Rättegång III, 5:e uppl. s. 61 och JO:s
ämbetsberättelse 1988/89 s. 54). Däremot torde det inte behöva vara
fråga om ett bestämt brott utan kan även vara fråga om exempelvis ett
flertal ouppklarade brott. Det torde inte heller kunna ställas något
krav på brottets svårhetsgrad eller på att det skall finnas särskild
anledning — men väl en rimlig misstanke — att ett visst föremål eller
den eftersökte skall anträffas. Husrannsakan bör kunna förväntas tillfö-
ra information som är av betydelse för utredning om brott.
Man torde således kunna besluta om husrannsakan enligt 28 kap.
3 § i ett tidigare skede under en förundersökning än i fråga om
husrannsakan enligt 1 och 2 §§ samma kapitel.
När det gäller den av polismyndigheten i Jönköping bedrivna stör-
ningsverksamheten vill rikspolisstyrelsen sammanfattningsvis anföra
följande. Störningsverksamheten avsågs utgöra ett proaktivt komple-
ment till den traditionella övervaknings- och utredningsverksamheten.
Huvuduppgiften var att söka förebygga brott. Som nämnts inlednings-
vis anser styrelsen att en störningsverksamhet utförd på rätt sätt kan
vara en effektiv arbetsmetod. Som en del i störningsverksamheten
skulle kunna ingå att göra klart för en brottsaktiv person att han är
föremål för polisens intresse — kanske också att låta civila poliser
besöka honom i hans bostad.
Vad som inger betänkligheter beträffande den i Jönköping bedrivna
störningsverksamheten är den nära kopplingen som förefaller ha fun-
nits mellan den verksamheten och de husrannsakningar som företagits
i tillhållsklassade lägenheter, t.ex. hos Ulrika N. Polismyndigheten har,
som tidigare nämnts, uttalat att en tillhållsklassning skulle underlätta
störningsverksamheten; ett beslut om tillhållsklassning medförde enligt
myndigheten att det förelåg ett generellt förordnande om husrannsa-
kan enligt 28 kap. 3 § RB.
Rikspolisstyrelsen har svårt att se någon hållbar förklaring till hur
en tillhållsklassning skulle kunna underlätta störningsverksamheten.
Styrelsen kan endast konstatera att störningsverksamheten skulle bedri-
vas i brottsförebyggande syfte, och i ett sådant syfte far en husrannsa-
kan i ett tillhåll inte göras. En sådan husrannsakan far göras endast
om det är motiverat för utredning i brottmål och således inte i syfte att
upptäcka eller förebygga brottslig verksamhet. Att en husrannsakan
sedan som en bieffekt kan medföra någonting positivt för det brottsfö-
rebyggande arbetet är en annan sak. Styrelsen anser — med hänvisning
till kopplingen mellan störningsverksamheten, tillhållsklassningar och
det generella förordnandet om husrannsakan — att det har förelegat
risk för att husrannsakningar kunde komma att göras i annat syfte än
vad som är tillåtet.
1993/94: JO 1
95
Dokumentation enligt 28 kap. 9 § RB
I 28 kap. 9 § RB föreskrivs att över husrannsakan skall föras protokoll,
vari anges ändamålet med förrättningen och vad därvid förekommit.
Vidare anges att den hos vilken husrannsakan företagits på begäran
äger erhålla bevis därom, innehållande även uppgift på det brott
misstanken avser. Bestämmelsen är enligt 13 § första stycket i samma
kapitel tillämplig även beträffande kroppsvisitation och kroppsbesikt-
ning. JO har påpekat vikten av att det eller de brott misstanken avser
anges fullständigt i protokollet, eftersom husrannsakan inte far företas
för efterspanande av brott (JO:s ämbetsberättelse 1956 s. 96). Några
möjligheter att göra avsteg från de angivna kraven finns inte. Protokoll
skall således upprättas vare sig den vidtagna tvångsåtgärden gett något
resultat eller inte. Och ärendet skall självfallet diarieföras.
Rikspolisstyrelsen kan konstatera att den blankett som övervaknings-
sektionen använt inte uppfyller kraven i 28 kap. 9 § RB på vad ett
protokoll skall innehålla, om den inte kompletteras med ytterligare
information. Även i övrigt har det, såsom polismyndigheten och läns-
styrelsen konstaterat, förelegat brister i olika avseenden i fråga om
dokumentationen av de tvångsåtgärder som uppmärksammats i nu
aktuella ärenden. För den enskildes rättssäkerhet är det av stor vikt att
lagens bestämmelser efterlevs.
I ett beslut den 5 oktober 1992 anförde chefsJO Eklundh bl.a. följande.
Som nyss nämnts far enligt 28 kap. 3 § RB för ändamål som sägs i 1
och 2 §§ samma kapitel även i andra fall än som avses där husrannsa-
kan ske bl.a. i lägenheter som brukar utgöra tillhåll för lösdrivare eller
förbrytare.
Bestämmelsen har haft samma lydelse alltsedan RB trädde i kraft år
1948. Den har sitt ursprung i en regel i lagen (1933:82) om tvångsme-
del i brottmål, vilken i sin tur hade i stort sett likalydande föregångare
1 olika lagförslag framlagda under andra hälften av 1800-talet. Det är
därför inte ägnat att förvåna att regeln i vissa hänseenden passar dåligt
in på förhållandena i dagens samhälle.
Regleringen i 28 kap. 3 § innebär vissa lättnader vad gäller förutsätt-
ningarna för husrannsakan i förhållande till vad som föreskrivs i 1 och
2 §§. Dessa lättnader har emellertid klara gränser. Av hänvisningen
till 1 och 2 §§ framgår sålunda att husrannsakan med stöd av 3 § får
vidtas endast som ett led i en brottsutredning eller för sådant eftersö-
kande av en person som anges i 2 §. Som framhålls i Rikspolisstyrel-
sens yttrande är det således uteslutet att tillämpa bestämmelsen i
brottsförebyggande syfte.
För att reell husrannsakan skall S företas med stöd av 28 kap. 3 §
RB krävs först och främst, på samma sätt som i fråga om 1 § i samma
kapitel, att det förekommer anledning att ett brott har förövats. Här
liksom i t.ex. 23 kap. 1 § RB avses med ordet brott en konkret
brottslig gärning; det är emellertid inte nödvändigt att man känner till
brottets alla detaljer och inte heller exakt när och var det förövats
(Ekelöf i SvJT 1982 s. 658).
När det är fråga om en sådan lokal som avses i 28 kap. 3 § krävs
däremot inte att någon är skäligen misstänkt för brottet eller att det
förekommer synnerlig anledning att man skall påträffa något av bety-
delse för brottsutredningen. Till skillnad mot vad som gäller enligt 1 §
1993/94: JO 1
96
ställer bestämmelsen i 3 § vidare inte upp något krav i fråga om 1993/94:JO1
brottets svårhetsgrad. Också misstankar om rena bötesbrott kan således
läggas till grund för husrannsakan med stöd av paragrafen.
För att man skall kunna anse att en husrannsakan företas för det
ändamål som anges i 1 § fordras att det föreligger en eller flera
omständigheter som på objektiv grund ger anledning till ett antagande
att något av betydelse för en viss bestämd brottsutredning skall anträf-
fas i den aktuella lägenheten. Kravet på stöd för antagandet kan
visserligen sättas tämligen lågt, men den eller de omständigheter som
åberopas skall på ett rimligt sätt koppla samman brottet med lägenhe-
ten. Att beslutsfattaren i efterhand skall kunna redogöra för de omstän-
digheter som han lagt till grund för sin åtgärd är en självklarhet.
Den grundläggande förutsättningen för en reell husrannsakan vare
sig denna görs med stöd av 1 eller 3 § — nämligen att det förekommer
anledning att ett brott har förövats — är densamma som gäller för att
förundersökning skall inledas (23 kap. 1 § RB). Om förundersökning
inte redan inletts när åtgärden vidtas — vilket innebär att ett K-ärende
redan har lagts upp — innebär således ett beslut om reell husrannsa-
kan alltid att förundersökning inleds.
Vad sedan gäller personell husrannsakan med stöd av 28 kap. 3 §
följer av hänvisningen till 2 § att eftersökningen skall avse en viss
bestämd person som söks av något av de skäl som anges där. Däremot
krävs inte för att husrannsakan skall fä företas hos någon annan än
den eftersökte själv att det förekommer synnerlig anledning att den
som söks uppehåller sig där. Även i dessa fall måste det emellertid
föreligga en eller flera faktiska omständigheter som ger anledning till
ett rimligt antagande att den eftersökte finns i lägenheten.
Det kan således sammanfattningsvis konstateras att bestämmelsen i
28 kap. 3 § RB innebär att kravet på styrkan av antagandet att man
vid husrannsakningen skall anträffa ett visst föremål eller annat av
betydelse för en brottsutredning eller en viss person sätts lägre än vid
en tillämpning av 1 och 2 §§ samt att det i fråga om reell husrannsa-
kan inte uppställs något krav på att fängelse skall kunna följa på det
brott som utredningen avser. I övrigt gäller samma förutsättningar för
en tillämpning av 3 § som i fråga om 1 och 2 §§. Bestämmelsen kan
således inte, på det sätt som har gjorts gällande av Polismyndigheten i
Jönköping, läggas till grund för rutinmässiga undersökningar rörande
ett antal ouppklarade brott.
Bestämmelserna i 3 § är tillämpliga bara när det är fråga om lokaler
av det slag som anges där. Vad beträffar s.k. tillhåll krävs självfallet att
det finns goda skäl att anta att det verkligen rör sig om ett sådant.
Uttrycket lägenhet i paragrafen avser i första hand bostäder och
andra lokaler som är hemfrids- och intrångsskyddade enligt 4 kap. 6 §
brottsbalken. Enligt ett uttalande av processlagberedningen får hus-
rannsakan med stöd av 3 § inte företas i rum som i hotell, pensionat
eller härbärgen är upplåtna åt gäster annat än om ett sådant rum kan
misstänkas utgöra tillhåll för lösdrivare eller förbrytare (NJA II 1943
s. 370).
97
4 Riksdagen 1993/94. 2 saml. NrJOl
Med lösdrivare avses i detta sammanhang personer som saknar fast
arbete och stadigvarande bostad och som för ett allmänt asocialt
leverne. Som anförs i polismyndighetens yttrande syftade lagstiftaren
sannolikt bl.a. på de luffare som drev omkring på landsbygden och
tiggde eller utförde enklare dagsverken. Den närmaste motsvarigheten
i dagens samhälle är de socialt utslagna hemlösa personer som åter-
finns framför allt i storstadsområdena.
Med ordet förbrytare torde avses den personkategori som i dag
åsyftas med det oftare använda uttrycket kriminella.
Som uttalats i yttrandena i de nu aktuella ärendena har tillhållsbe-
stämmelsen numera i praktiken huvudsakligen betydelse beträffande
vanliga bostadslägenheter som innehas av kända narkotikamissbrukare
och som fungerar som samlingsplats även för andra missbrukare.
Som Rikspolisstyrelsen anfört kan man inte lägga fäst några all-
mängiltiga kriterier för bedömningen av om en viss lägenhet är att
betrakta som ett tillhåll i lagens mening. Klart är dock att en sådan
bedömning inte kan grundas på endast enstaka iakttagelser. Ordet
"plägar" ger en anvisning om att de omständigheter som läggs till
grund för prövningen inte lar hänföra sig till en alltför kort tidsrymd
och att de måste återkomma med en viss regelbundenhet under
perioden.
Polismyndigheten i Jönköping har genom särskilda beslut av polis-
mästaren fastställt att vissa lägenheter är att betrakta som tillhåll. Som
myndigheten uttalat finns det inte något formellt krav i detta hänseen-
de. Prövningen av om bestämmelserna i 3 § är tillämpliga i ett visst
fall skall alltid ytterst göras av den som enligt 28 kap. 4 och 5 §§ RB
har att besluta om åtgärden, dvs. undersökningsledaren, åklagaren,
rätten eller — vid fara i dröjsmål — en polisman. Förfarandet att
"klassa" vissa lägenheter som tillhåll genom formliga beslut av po-
lismyndigheten har emellertid förtjänster från rättssäkerhetssynpunkt
under förutsättning att bedömningarna görs med tillräcklig restriktivi-
tet och att det görs fullkomligt klart för berörda befattningshavare att
tillhållsklassningen inte innebär att kravet i varje särskilt fall på ett
objektivt grundat beslut av en behörig beslutsfattare faller bort. Jag har
alltså inga principiella invändningar mot att polismyndigheter till-
hållsklassar lägenheter på det sätt som skett här. Jag har inte heller
något att erinra mot de riktlinjer som tillämpats vid Polismyndigheten
i Jönköping för uppföljning och omprövning av klassade objekt. Jag
vill emellertid understryka vikten av att de uppgifter som legat till
grund för myndighetens beslut finns dokumenterade i ärendet.
Vad gäller beslutet att klassa Ulrika N:s lägenhet som tillhåll ger den
företagna utredningen inte anledning att framföra någon kritik mot
polismyndigheten i fråga om beslutet som sådant.
Polismyndigheten har uppgett att en tillhållsklassning enligt dess
mening innefattar ett generellt förordnande om husrannsakan. Den
har emellertid tillagt att det i praktiken ställts krav på att störnings-
gruppen vid varje tillslag gjort iakttagelser som kunnat ge underlag för
en bedömning av om ändamålet med undersökningen varit uppfyllt.
1993/94:JO1
98
Som jag redan framhållit finns det inte något lagligt stöd för att
hävda att en klassning av en viss lägenhet som tillhåll medför rätt för
polismän att utan ett i behörig ordning fattat beslut i det särskilda
fallet företa husrannsakningar i lägenheten i fråga.
Det framstår vidare som svårt att förstå vilken ändamålsprövning
polismännen på platsen skall göra, om man som polismyndigheten
anser att det för en husrannsakan i tillhåll inte krävs vare sig misstan-
ke om ett bestämt brott eller någon särskild anledning att anta att en
viss eftersökt person skall anträffas i lägenheten.
Frågan om vem som är behörig att besluta om husrannsakan, vare
sig denna företas i ett tillhåll eller ej, har redan berörts i det föregåen-
de. Som där nämnts skall beslut härom fattas av undersökningsledaren,
åklagaren eller rätten (28 kap. 4 § RB). Endast vid fara i dröjsmål far
en polisman företa husrannsakan utan ett sådant förordnande (5 §).
Av polismyndighetens yttrande framgår, att den anser att det vid
tillämpningen av 3 § inte generellt krävs ett förordnande enligt 4 § i
de fall där kravet på fara i dröjsmål inte är uppfyllt. Man har i stället
ansett att den enskilde polismannen på fältet med stöd av ett beslut om
tillhållsklassning kan besluta om husrannsakan även i situationer där
det inte på det sätt som avses i 5 § krävts ett snabbt beslut i saken.
Denna ståndpunkt motiveras med en hänvisning till de kommunika-
tionstekniska svårigheter som är förbundna med inhämtandet av före-
skrivet förordnande. Ett sådant synsätt saknar emellertid helt stöd i
gällande lag.
Vad därefter gäller frågan om dokumentation av företagna husrann-
sakningar och kroppsvisitationer kan jag ansluta mig till vad som
anförs i länsstyrelsens och Rikspolisstyrelsens yttranden. Jag vill emel-
lertid särskilt erinra om vad som i detta sammanhang gäller om
tillämpningen av anmälnings- och personbladsrutinerna enligt Rikspo-
lisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd i saken (FAP 403-6 och FAP
441-2). Om en förundersökning inte redan är inledd när en reell
husrannsakan beslutas, inleds som redan nämnts en sådan alltid i och
med att beslutet fattas.
Vad polismyndigheten anfört om byråkratiskt krångel och annat
utgör självfallet inte något godtagbart skäl att frångå gällande doku-
mentationsregler i rättegångsbalken och därtill anslutande författning-
ar. Det finns anledning att se allvarligt på det förhållandet att po-
lismyndigheten med öppna ögon åsidosatt dessa regler i fråga om de
ingripande tvångsåtgärder som det här är fråga om.
Dokumentationen beträffande den husrannsakan som avses i anmä-
lan hit är så bristfällig att den inte ger något underlag för bedömning-
en av frågan om skäl förelegat för åtgärden. Den polisman som på
platsen beslutade om kroppsvisitation av personerna i lägenheten har
uppgett att skälet härför var att en av dessa var drogpåverkad. Detta
förhållande har självfallet inte ensamt kunnat utgöra någon laglig
grund för åtgärden. För att en kroppsvisitation skall fa företas krävs på
samma sätt som i fråga om reell husrannsakan med stöd av 28 kap.
1 § RB antingen att den som blir föremål för åtgärden är skäligen
misstänkt för ett brott som kan följas av fängelse eller att det förekom-
1993/94:JO1
99
mer synnerlig anledning att man genom åtgärden skall påträffa ett
föremål som är underkastat beslag eller vinna annan utredning om
brottet. Det uppställs med andra ord strängare krav för ett beslut om
kroppsvisitation än för ett beslut om reell husrannsakan med stöd av
28 kap. 3 § RB.
Beträffande de sex ärenden som vid inspektionen tilldrog sig mitt
särskilda intresse har de berörda polismännen i promemorior närmare
redogjort för vilka omständigheter som vid varje tillfälle legat till
grund för besluten om husrannsakan och kroppsvisitation. De skäl
som åberopats är sammanfattningsvis att den person som varit föremål
för åtgärden är en känd missbrukare eller langare, att denne vistas i en
miljö av visst slag eller att vederbörande enligt polisens uppfattning
betett sig på ett allmänt misstänkt sätt. De omständigheter som redovi-
sats har enligt min mening inte i något fall utgjort tillräcklig grund för
de vidtagna åtgärderna.
Med anledning av att Maria C. påstått att två polismän som deltog i
den aktuella husrannsakan vägrade att visa legitimation vill jag erinra
om vad JO i ett flertal ärenden uttalat om polismäns skyldighet i detta
avseende (JO 1977/78 s. 135 och 136, 1978/79 s. 69 och 1979/80 s. 98).
De fel och brister som jag här har påtalat är av allvarlig art,
eftersom det varit fråga om rättsstridiga intrång på det område som
omfattas av grundlagsskyddet för den enskildes integritet. Man måste
emellertid vid bedömningen av det inträffade beakta att det aktuella
regelsystemet inte är helt lättillgängligt. Den missuppfattning i fråga
om dettas innebörd och möjligheterna att tillämpa det inom störnings-
verksamheten som gett upphov till det felaktiga handlandet synes
också ha förekommit i många polisdistrikt i landet. Bl.a. med hänsyn
härtill anser jag mig kunna avstå från att gå vidare i saken i de
ärenden som avses med detta beslut.
Som framgått av det föregående är bestämmelserna i 28 kap. 3 §
RB om tillhåll otidsenliga och svårtillämpbara. Även i övrigt är
reglerna i 28 kap. RB i behov av översyn. Jag översänder därför en
kopia av detta beslut till Justitiedepartementet för kännedom. Jag vill
samtidigt erinra om vad JO redan tidigare uttalat i frågan (dnr
2504-1989).
Som framgår av polismyndighetens yttrande är den handläggning
som enligt gällande regler skall följa också på en resultatlös husrannsa-
kan eller kroppsvisitation, en s.k. bom, tämligen omständlig. Det finns
enligt min mening anledning att överväga möjligheterna att förenkla
förfarandet inom den ram som dras upp av RB:s regler. Jag översänder
av detta skäl kopior av beslutet också till Riksåklagaren och Rikspolis-
styrelsen.
Med dessa uttalanden är ärendena avslutade.
1993/94: JO 1
100
(Dnr 1127-1992)
1993/94:JO1
I ett brev till JO anmälde K. att han på en gata i Landskrona blivit
stoppad av polis och därefter förd till polisstationen för en kroppsvisi-
tation utan att förutsättningar förelåg för en sådan tvångsåtgärd.
Ärendet remitterades till Länsstyrelsen i Malmöhus län för utredning
— efter hörande av berörda polismän — angående de närmare sakom-
ständigheterna och det författningsstöd som utgjorde grunden för vid-
tagna tvångsåtgärder samt yttrande.
Till länsstyrelsens remissvar var fogade förhör med polisassistenterna
Björn Skoglund och Sören Johansson. Av förhören framkom bl.a.
följande. De ingick i en grupp som skulle syssla med insatser mot
narkotikamissbrukare och gatulangning. De kände till att K. och P.
tidigare sysslat med narkotikaförsäijning. En annan polisman Rune
Berglund som ingick i gruppen meddelade per radio till Björn Skog-
lund och Sören Johansson att K. och P. möttes på Sturegatan och att
P. därvid vände och följde med K. som överlämnade någonting till P.
Rune Berglund beordrade Björn Skoglund och Sören Johansson att
kontrollera K. När de fick kontakt med K. hade han skifts från P.
Polismännen frågade K. om han nyss hade sammanträffat med någon
på Sturegatan. K. lämnade därvid felaktiga uppgifter och uppgav att
han kom "nere från stan" samt att han inte sammanträffat med någon
speciell person. K. fick klart för sig att han var misstänkt för narkoti-
kabrott. Situationen var sådan att det bedömdes att det förelåg fara i
dröjsmål och att undersökningsledarens beslut därför inte kunde av-
vaktas. Med hänsyn till att Rune Berglund strax innan hade sett
någonting överlämnas samt till att K. ljög om sina förehavanden och
var känd som narkotikaförsäljare, beslöt Björn Skoglund att K. skulle
kontrolleras. Polismännen tog med sig K. in i en port och företog där
en s.k. skyddsvisitation. Eftersom polismännen sedan tidigare kände
till att K. brukade gömma narkotika i underkläderna, fick denne följa
med in till polisstationen för en kroppsvisitation. K. fick klä av sig i
arrestavdelningen och kläderna undersöktes. Någon narkotika påträffa-
des inte. Däremot hade K. nästan 15 000 kr på sig. Polismännen tog
inte någon kontakt med undersökningsledaren innan de fullföljde
kroppsvisitationen. K. fick därefter lämna polisstationen sedan han
avböjt att bli körd tillbaka till den plats varifrån han blivit medtagen.
K-anmälan och protokoll över tvångsåtgärden upprättades.
I ett beslut den 3 december 1992 anförde chefsJO Eklundh följande.
101
1993/94: JO 1
Enligt 2 kap. 6 § regeringsformen är varje medborgare gentemot det
allmänna skyddad mot bl.a. kroppsvisitation. Begränsningar i dessa
grundläggande fri- och rättigheter far enligt 12 § samma kapitel göras
endast genom lag, och en sådan begränsning far aldrig gå utöver vad
som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den.
Det grundlagsfästa skyddet mot kroppsvisitation begränsas bl.a. ge-
nom de regler i ämnet som finns intagna i 28 kap. rättegångsbalken
(RB).
Om det förekommer anledning att det har förövats ett brott som kan
följas av fängelse, får enligt 28 kap. 11 § RB kroppsvisitation företas
för eftersökande av föremål som är underkastade beslag eller annars
till utrönande av omständigheter som kan ha betydelse för utredningen
om brottet. Beträffande någon annan än den som skäligen kan miss-
tänkas för brottet Sr kroppsvisitation företas endast om det förekom-
mer synnerlig anledning att man därigenom skall anträffa något före-
mål, som är underkastat beslag, eller vinna annan utredning om
brottet.
Av hänvisningen i 28 kap. 13 § till 4 § i samma kapitel framgår att
ett förordnande om kroppsvisitation som regel skall beslutas av under-
sökningsledaren eller åklagaren. Endast om det föreligger fara i dröjs-
mål Sr en sådan åtgärd beslutas av en polisman.
Frågan om vem som skall leda en förundersökning regleras i 23
kap. 3 § RB. Enligt detta lagrum skall en förundersökning inledas av
polismyndigheten eller åklagaren. Om den har inletts av polismyndig-
heten och saken inte är av enkel beskaffenhet, skall ledningen övertas
av åklagaren så snart någon skäligen kan misstänkas för brottet.
Åklagaren skall också i andra fall överta ledningen när detta är
påkallat av särskilda skäl.
Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen har i samråd fastställt allmänna
råd rörande bl.a. frågan om vilka mål som skall anses vara av enkel
beskaffenhet (FAP 403-5). Av vad som där sägs framgår att narkotika-
brott av normalgraden inte hör till denna kategori. Om förundersök-
ningen avser ett sådant brott skall förundersökningsledningen därför
övertas av åklagare så snart någon är skäligen misstänkt för brottet.
Detta innebär bl.a. att beslut t.ex. om kroppsvisitation av en misstänkt
person skall fattas av åklagaren och inte av polismyndigheten.
Enligt 28 kap. 13 § andra stycket RB skall en kroppsvisitation som
är av mera väsentlig omfattning verkställas inomhus och i avskilt rum.
För att detta krav skall kunna uppfyllas är det ibland nödvändigt att
föra den person som skall bli föremål för åtgärden från den plats där
han anträffas till en lämplig lokal. I många fall kan detta ske med stöd
av reglerna om gripande eller medtagande till förhör. Situationer kan
emellertid tänkas där dessa regler inte är tilllämpliga. Som jag tidigare
framhållit i ett remissyttrande till Justitiedepartementet (dnr
2990-1991) torde det stränga kravet på lagstöd för intrång i de grund-
lagsskyddade fri- och rättigheterna inte medge att man i reglerna om
kroppsvisitation tolkar in ett stöd för ett till sin tid och art obestämt
102
frihetsberövande. Det är således i viss mån oklart hur omfattande
befogenheter att beröva någon friheten som gällande rätt ger berörda
befattningshavare i situationer av senast nämnt slag.
Bedömning
För att kroppsvisitation skall få ske krävs som nämnts i det föregående
att det föreligger misstanke om ett bestämt brott som kan följas av
fängelse. Av utredningen framgår att K. blev föremål för kroppsvisita-
tion som skäligen misstänkt för narkotikabrott av normalgraden. Som
framhållits i flera tidigare ärenden hos JO krävs för att en person skall
anses som skäligen misstänkt för brott att det föreligger konkreta
omständigheter som med viss styrka talar för att personen i fråga begått
den gärning som misstanken avser.
Detta innebär att ett beslut om kroppsvisitation aldrig kan grundas
bara på allmänna kunskaper om en viss persons livsföring eller tidiga-
re brottslighet. Enbart det förhållandet att någon är känd i narkotika-
sammanhang är exempelvis inte tillräckligt för att grunda en skälig
misstanke om narkotikabrott. Inte heller sådana omständigheter som
att en person med denna bakgrund är i sällskap med någon annan som
också är känd i narkotikasammanhang eller att han påträffas i anslut-
ning till en bostad eller annan lokal där sådana personer brukar
uppehålla sig kan anses utgöra tillräcklig grund för en skälig brotts-
misstanke. Det är här fråga om omständigheter som kan sägas utgöra
normala inslag i sådana personers levnadssätt.
För att en misstanke skall kunna betecknas som skälig krävs att det
tillkommer någon omständighet som på ett mera specifikt sätt pekar
på att personen i fråga har gjort sig skyldig till ett visst bestämt brott.
Det kan i detta sammanhang förtjäna att påpekas att enbart det
förhållandet att en känd narkotikamissbrukare uppträder påverkad av
något annat än alkohol inte kan grunda en skälig misstanke om
någonting annat än eget bruk av narkotika, dvs. ett brott som enligt
gällande rätt inte kan föranleda allvarligare påföljd än böter.
Att lägga fast några mera bestämda riktlinjer för vad som skall
krävas för att en misstanke skall anses vara skälig är inte möjligt.
Denna fråga får i stället avgöras från fall till fall, och härvid finns
självfallet ofta ett visst utrymme för olika bedömningar. Enligt min
mening var omständigheterna i det aktuella fallet sådana att bedöm-
ningen att det förelåg en skälig misstanke mot K. avseende narkotika-
brott far godtas.
Såvitt framgår av utredningen grundades det frihetsberövande som
K. blev föremål för inte på reglerna om gripande eller medtagande till
förhör. Med hänsyn till den oklarhet som får anses råda i fråga om de
rättsliga möjligheterna att beröva någon friheten enbart med stöd av
reglerna om kroppsvisitation vill jag emellertid inte rikta någon kritik
mot polismännen med anledning av deras åtgärd att föra K. till
polisstationen. Jag anser mig också kunna godta att de vidtog denna
åtgärd utan föregående beslut av förundersökningsledare.
1993/94: JO 1
103
Sedan man anlänt till polisstationen fanns det emellertid uppenbar-
ligen inte längre något hinder mot att frågan om kroppsvisitation
hänsköts till behörig förundersökningsledare, i detta fall vederbörande
åklagare. Som länsstyrelsen anfört borde därför ett beslut i frågan ha
inhämtats från denne.
RB:s regler om vem som är behörig att fatta beslut under en
förundersökning, exempelvis om tvångsåtgärder, är en viktig del av
skyddet för den enskildes rättssäkerhet. Dessa regler syftar bl.a. till att
säkerställa att de frågor om ingrepp i den enskildes grundlagsskyddade
integritetssfår som kan uppkomma blir föremål för en tillräckligt
kvalificerad prövning. Omständigheterna i detta fall är emellertid
sådana att jag anser mig kunna stanna vid den kritik som ligger i det
anförda.
(Dnr 1535-1992 och 1572-19)
I brev till JO ifrågasatte bl.a. supporterföreningen Black Army Stock-
holm vissa polisingripanden i samband med en fotbollsmatch den 4
maj 1992. Bl.a. uppgavs att två bussar med supportrar från Stockholm
hade stannats av polisen före ankomsten till resmålet. Passagerarna i
bussarna hade uppmanats att lämna bussarna varefter de kroppsvisite-
rats. Vidare hade bussarna genomsökts av polisen.
Ärendet remitterades till polismyndigheten för yttrande angående
vilken rättslig grund myndigheten haft dels för att stoppa bussarna,
dels för att kroppsvisitera passagerarna och företa husrannsakan på
bussarna, dels för att beordra färdväg ut från staden.
Sedan polismyndigheten inkommit med yttrande anförde chefsJO
Eklundh följande i ett beslut den 12 november 1992.
Jag delar polismyndighetens uppfattning att omständigheterna vid
tillfallet var sådana att det fanns skäl för polisen att ha viss förhöjd
beredskap i samband med det aktuella idrottsevenemanget. Jag har
således inget att erinra mot polismyndighetens förberedande åtgärder.
Däremot är jag kritisk till vissa av de åtgärder som vidtogs i samband
med polisinsatsen.
O
Algärden ail stanna och. bereda sig tillträde till bussarna
Polismyndigheten har anfört att man med stöd av 22 § polislagen
(1984:387) (PL) haft rätt att stanna bussarna — — — och att bereda sig
tillträde till dessa. Paragrafen har följande lydelse.
Kan av särskilda skäl risk anses föreligga att något brott, som innebär
allvarlig fara för liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av
egendom, kommer att förövas på en viss plats, Sr en polisman i syfte
att avvärja brottet eller bereda skydd mot detta 1. bereda sig tillträde
till ett hus, rum eller annat ställe för att söka efter sprängmedel, vapen
eller något annat farligt föremål, 2. avstänga, utrymma eller förbjuda
1993/94:JO1
104
tillträde till ett hus, rum eller annat ställe, meddela förbud mot
flyttande av visst föremål eller mot trafik med visst kommunikations-
medel eller vidta någon annan sådan åtgärd.
Föreligger allvarlig risk för brott som avses i första stycket, far en
polisman för att söka efter ett farligt föremål även kroppsvisitera
personer som uppehåller sig på platsen.
En åtgärd som avses i denna paragraf får endast om fara är i
dröjsmål vidtas utan föregående beslut av polismyndigheten.
Detta lagrum, som innebär begränsningar av det i 2 kap. 6 § regerings-
formen (RF) intagna skyddet mot kroppsvisitation och husrannsakan,
har till syfte att göra det möjligt för polisen att förebygga och bereda
skydd mot vissa typer av brott. För tillämpningen av bestämmelserna i
första stycket uppställs inte något krav på en kvalificerad brottsrisk.
Åtgärder av det ingripande slag som det här är fråga om far emellertid
inte vidtas i mera allmänt förebyggande syfte. Det måste alltid förutsät-
tas att man verkligen kan peka på att det på grund av särskilda
omständigheter föreligger en viss risk (prop. 1983/84:111 s. 134). Jag
vill i detta sammanhang erinra om föreskriften i 2 kap. 12 § andra
stycket RF att en genom lag gjord begränsning av de grundläggande
fri- och rättigheterna inte far gå utöver vad som är nödvändigt med
hänsyn till det ändamål som har föranlett den.
Av lagtexten framgår vidare att risken skall avse brott som innebär
allvarlig fara för liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av
egendom. Förutom åtgärder vid bombhot nämns i förarbetena åtgärder
till skydd för främmande statschefer, utländska sändebud och allmänna
sammankomster liksom ingripanden vid hot om sabotage och liknande
(a.a.s. 132—133). Det skall således vara fråga om brott av särskilt
kvalificerat slag.
Polismyndigheten hade otvivelaktigt anledning att utgå från att det
förelåg risk för brottslighet av visst slag. Denna risk avsåg tydligen
sådana brott som misshandel och skadegörelse. Det har däremot inte
framkommit att det förelåg några konkreta omständigheter som gav
stöd för att den befarade brottsligheten skulle vara av det allvarliga slag
som åsyftas i det aktuella lagrummet.
Som framgår av lagtexten gäller vidare att brottsrisken skall vara
hänförlig till en viss plats. Av bestämmelsens konstruktion kan man
dra den slutsatsen att lagstiftarens avsikt varit att de åtgärder som får
vidtas skall ha en geografisk anknytning till denna plats. Det har inte
framkommit annat än att den risk för brott som förelåg avsåg gärning-
ar som kunde antas bli begångna först sedan supportrarna anlänt till
fotbollsarenan. Det förhållandet att bussarna såvitt känt var på väg dit
kan inte anses utgöra en anknytning till platsen för brottsrisken av det
slag som lagstiftaren åsyftat.
Det kan således sammanfattningsvis konstateras att den aktuella
situationen var av ett helt annat slag än vad lagstiftaren haft i åtanke
vid tillkomsten av bestämmelserna i 22 § PL. Med hänsyn bl.a. till den
restriktiva tolkning som bör göras av regler som begränsar de grund-
läggande fri- och rättigheterna kan jag därför inte finna att polismyn-
digheten hade något stöd i detta lagrum för åtgärden att stanna och
bereda sig tillträde till bussarna.
1993/94 :JO1
105
Kroppsvisitatlonerna och genomsökningen av bussarna
1993/94: JO 1
Vad gäller det fortsatta förfarandet, nämligen att leta efter vapen och
andra farliga föremål i bussarna samt att kroppsvisitera resenärerna,
har polismyndigheten åberopat 19 § andra stycket PL.
Enligt detta lagrum får en polisman kroppsvisitera i den utsträck-
ning det behövs för att söka efter vapen eller andra farliga föremål som
är ägnade att användas vid brott mot liv eller hälsa, om det med
hänsyn till omständigheterna kan antas att ett sådant föremål kan
förklaras förverkat enligt 36 kap. 3 § brottsbalken (BrB). För detta
ändamål får polismannen även undersöka portföljer, handväskor och
annat liknande handbagage.
Bestämmelsen i 19 § andra stycket PL har tillkommit för att
polisens befogenhet att företa kroppsvisitation i syfte att söka efter
vapen och andra farliga föremål i princip skall korrespondera med
rätten att beslagta sådana föremål (prop. 1986/87:115 s. 11).
Förverkande enligt 36 kap. 3 § BrB förutsätter inte att något brott
begåtts. Paragrafen har följande lydelse.
Förverkande Sr ske i fråga om föremål
1. som på grund av sin särskilda beskaffenhet och omständigheterna i
övrigt kan befaras komma till brottslig användning,
2. som är ägnade att användas som vapen vid brott mot liv eller hälsa
och som har påträffats under omständigheter som gav anledning att
befara att de skulle komma till sådan användning, eller
3. som är ägnade att användas som hjälpmedel vid brott som innefattar
skada på egendom och som har påträffats under omständigheter som
gav uppenbar anledning att befara att de skulle komma till sådan
användning.
Enligt 27 kap. 14 a § rättegångsbalken (RB) får ett föremål som
skäligen kan antas vara förverkat enligt 36 kap. 3 § BrB tas i beslag.
Av förarbetena till 19 § andra stycket PL framgår bl.a. följande
(prop. 1986/87:115 s. 11 och 12).
Risken för våldsbrott kan i det särskilda fallet hänföra sig till en viss
person. Självfallet är det då endast denne som polisen får kroppsvisite-
ra. I andra fall kan emellertid de omständigheter som gör att det finns
anledning att befara att farliga föremål kan komma till användning vid
brott vara sådana att det inte hänför sig till någon bestämd person.
Situationen kan te sig allmänt hotfull och konfliktfylid såsom exem-
pelvis när två rivaliserande ungdomsgrupper konfronteras på allmän
plats och olika slags provokationer förekommer som gör det troligt att
vissa av ungdomarna bär på knivar eller andra tillhyggen. Ett annat
typfall representeras av vissa slags offentliga evenemang där erfaren-
hetsmässigt risken för våld är överhängande. Polisen har vid sådana
tillfållen befogenhet att mera rutinmässigt kontrollera om de personer
som uppehåller sig på platsen eller besöker evenemanget bär på sig
eller i handbagage medför föremål som kan användas för att skada
andra. Givetvis måste emellertid risken för våldsanvändning vara kvali-
ficerad på det sätt som gäller enligt förverkandebestämmelserna i 36
kap. BrB.
106
Som exempel på situationer där regeln är tillämplig nämns sådana
fotbollsmatcher där man har anledning att förvänta sig bråk och
oroligheter.
Det framhålls i propositionen att det ingripande som en visitation
innebär självfallet inte far vara större än vad som behövs för att uppnå
det avsedda resultatet. Som regel bör det vara till fyllest med en ytlig
kroppsvisitation som består i att polismannen systematiskt känner i
eller utanpå fickor och kläder samt eventuellt kontrollerar medförda
väskor o.d.
Alla polismän har befogenhet att genomföra kroppsvisitation under
de föreskrivna förutsättningarna. 1 de fåll då en mer rutinmässig
visitation i samband med ett idrottsevenemang eller liknande aktualise-
ras bör dock enligt vad som sägs i propositionen regelmässigt beslut
härom fattas av polisman i befålsställning.
Enligt min mening var situationen sådan att det kunde bli aktuellt
att tillämpa bestämmelserna om kroppsvisitation i 19 § andra stycket
PL. Härmed är emellertid självfallet inte sagt att det också förelåg
rättslig grund för de företagna husrannsakningarna.
Polismyndigheten har som redan nämnts åberopat bestämmelserna i
22 § PL till stöd för sin åtgärd att stoppa och bereda sig tillträde till
bussarna. Den synes däremot inte åberopa dessa bestämmelser vad
gäller den därefter vidtagna genomsökningen av bussarna. Myndighe-
ten har i detta hänseende i stället anfört att man grundat sitt handlan-
de på en analog tillämpning av 19 § andra stycket PL och har därvid
gjort gällande att genomsökningen haft samma brottsförebyggande syfte
som de åtgärder som medges enligt den bestämmelsen, nämligen
undersökning av portföljer, handväskor och annat liknande handbaga-
ge, men varit mindre integritetskränkande än dessa.
Resonemanget att man i rättsligt hänseende kan göra skillnad mel-
lan åtgärden att bereda sig tillträde till bussarna, å den ena sidan, och
själva genomsökandet av dessa, å den andra, framstår enligt min
mening som konstlat. Det är här uppenbarligen fråga endast om skilda
moment ingående i en och samma tvångsåtgärd, nämligen en husrann-
sakan i bussarna.
Av det i 2 kap. 12 § första stycket RF fastlagda kravet på lagstöd för
intrång på det grundlagsskyddade området följer att ett beslut som
innefattar en viss rättighetsbegränsning aldrig kan grundas på något
slag av extensiv eller analogisk tolkning av en regel som avser begräns-
ning av en helt annan grundlagsskyddad rättighet eller ett annat slag av
begränsning. Det förhållandet att det i bestämmelsen om kroppsvisita-
tion i 19 § andra stycket PL lämnas tillstånd också till genomsökning
av handbagage av visst slag kan självfallet inte tas till intäkt för att
lagstiftaren genom detta lagrum velat möjliggöra genomsökning även
av andra slag av utrymmen. Man måste tvärtom dra den slutsatsen att
detta inte har varit lagstiftarens avsikt. Det kan således konstateras att
bestämmelserna i 19 § andra stycket PL inte kunnat utgöra stöd för
husrannsakningarna i bussarna.
1993/94: JO 1
107
Lagligheten av polisens förfarande att bereda sig tillträde till och
genomsöka bussarna måste i stället bedömas uteslutande med utgångs-
punkt i de regler om husrannsakan som finns i gällande rätt.
Av vad jag sagt i det föregående framgår att husrannsakningarna inte
kunnat grundas på bestämmelserna i 22 § PL. Också polismyndigheten
tycks som nämnts vara av denna uppfattning såvitt gäller det centrala
momentet i åtgärderna, nämligen själva genomsökandet av bussarna.
Bestämmelser om husrannsakan finns också i 20 § PL. Dessa be-
stämmelser — som inte åberopats av polismyndigheten — ger en
polisman rätt att bereda sig tillträde till en bostad eller något annat
ställe för att söka efter föremål som polisen med stöd av lag eller
annan författning skall omhänderta. De är däremot inte tillämpliga i
fråga om husrannsakan för eftersökande av föremål som är underkasta-
de beslag (andra stycket). Inte heller reglerna 20 § PL har således
kunnat utgöra stöd för husrannsakningarna i bussarna.
Det kan tilläggas att det också saknats förutsättningar för att tillämpa
reglerna om husrannsakan i 28 kap. 1 § RB.
Det kan således sammanfattningsvis konstateras att något rättsligt
stöd för husrannsakningarna i bussarna inte förelegat. Frågan om
företagande av kroppsvisitationer — åtgärder som det enligt vad som
sagts i det föregående i och för sig funnits lagliga förutsättningar för —
borde därför ha fatt anstå till dess bussarna anlänt till resmålet. Det
kunde knappast ha varit praktiskt ogenomförbart att där kroppsvisitera
resenärerna allteftersom de steg ur bussarna.
Att de nu behandlade bestämmelserna kan bli föremål för feltolk-
ningar i samband med hastigt uppkomna situationer som kräver
snabba beslut är förståeligt. I detta fall har det emellertid varit fråga
om en i förväg planerad polisinsats. Det framstår vidare som anmärk-
ningsvärt att polismyndigheten inte ens i efterhand insett att lagstöd för
husrannsakningarna saknats, även om den i sitt yttrande medger att
lagtexten inte med fullständig klarhet ger stöd för de vidtagna åtgärder-
na. Omständigheterna är emellertid inte sådana att det finns skäl att
driva saken vidare mot någon särskild befattningshavare.
Förfarandet att beordra färdväg ut från staden
Av utredningen framgår att polisen eskorterat bussarna ut ur staden
och att detta i sak inneburit att polismyndigheten beordrat viss färdväg
för dem. Som stöd för åtgärden har myndigheten åberopat 2 § polisla-
gen.
I 2 § polislagen återfinns en allmän beskrivning av polisens uppgif-
ter. Det anges där bl.a. att det hör till polisens uppgifter att förebygga
brott och andra störningar av den allmänna ordningen eller säkerheten
samt att övervaka den allmänna ordningen och säkerheten, hindra
störningar därav samt ingripa när sådana har inträffat. Detta innebär
emellertid inte att polisen med stöd av bestämmelserna i paragrafen
kan ingripa mot enskilda t.ex. med något slag av tvångsåtgärder.
Sådana åtgärder måste i stället grundas på särskilda föreskrifter (jfr
Berggren—Munck: Polislagen s. 30)
1993/94:JO1
108
I 2 kap. 8 § RF föreskrivs bl.a. att varje medborgare är tillförsäkrad
frihet att förflytta sig inom riket. Av förarbetena till bestämmelsen
framgår emellertid att trafikföreskrifter och liknande bestämmelser
inte innebär någon begränsning av den enskildes rörelsefrihet i grund-
lagens mening. Ett exempel härpå är regeln att en vägtrafikant vid
möte skall färdas på vägens högra sida. Grundlagsskyddet sägs i första
hand avse begränsningar som drabbar en viss person eller vissa bestäm-
da personer men inte andra som befinner sig i samma yttre situation
(prop. 1973:90 s. 241).
Att tvångsmässiga omhändertaganden liksom reseförbud innebär be-
gränsningar av rörelsefriheten är uppenbart. Som exempel på åtgärder
som däremot inte träffas av grundlagsregeln nämns i förarbetena till
polislagen utrymningsåtgärder och avlägsnanden som innebär förflytt-
ning endast en kortare sträcka (prop. 1983/84:111 s. 133).
Som redan nämnts får de i RF fastlagda grundläggande fri- och
rättigheterna begränsas endast genom lag. Den omständigheten att ett
ingripande mot en enskild inte är av sådant slag att det kräver lagstöd
på grund av reglerna i 2 kap. RF innebär emellertid inte att åtgärden
kan vidtas helt utan stöd i författning. Föreskrifter om förhållandet
mellan enskilda och det allmänna, som gäller åligganden för enskilda
eller i övrigt avser ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska
förhållanden, skall enligt 8 kap. 3 § RF meddelas genom lag. Av 8
kap. 7 § RF följer att regeringen efter bemyndigande i lag kan meddela
sådana föreskrifter inom vissa ämnesområden, t.ex. trafik och ordning-
en på allmän plats.
Om en polismyndighet ger direktiv till en viss fordonsförare av
innebörd att denne, av skäl som inte har med hänsyn till trafiken att
göra, förbjuds att framföra sitt fordon på vissa gator och vägar som står
öppna för andra fordon av likartat slag, föreligger enligt min mening i
princip en begränsning av den rörelsefrihet som bestämmelsen i 2 kap.
8 § RF tillförsäkrar de personer som färdas i fordonet. En sådan åtgärd
kräver därför till följd av bestämmelsen i 2 kap. 12 § första stycket RF
stöd i lag.
Det har i det här aktuella fallet inte klarlagts vilken grad av
olägenhet, t.ex. i form av förlängd restid, som anvisandet av färdväg
inneburit för busspassagerarna. Det finns inte heller några uppgifter
om vilka åtgärder man från polisens sida varit beredd att vidta, om
bussarna skulle ha avvikit från den anvisade färdvägen. Aven om man
mot bakgrund härav inte skulle anse sig med bestämdhet kunna fastslå
att det varit fråga om en begränsning av busspassagerarnas grundlags-
skyddade rörelsefrihet, kvarstår emellertid att polismyndighetens åtgärd
under alla omständigheter inneburit ett ingrepp gentemot de personer
som färdades i bussarna vilket inte har varit mindre långtgående än de
ingrepp som följer av trafikreglerna i vägtrafikkungörelsen (1972:603).
Åtgärden har således i varje fall på grund av bestämmelserna i 8 kap. 3
§ RF krävt stöd i författning, ytterst i lag.
Av vad som anförts i det föregående om innebörden av 2 § PL
framgår att polismyndighetens beslut att bestämma bussarnas färdväg
inte kunnat grundas på detta lagrum utan krävt stöd i en särskild
1993/94:JO1
109
föreskrift av mera konkret slag. Eftersom åtgärden inte var föranledd
av trafikhänsyn kan man inte finna ett sådant stöd i trafikförfattningar-
na. Inte heller bestämmelserna i 8 § PL om de allmänna principerna
för polisingripanden kan utgöra någon självständig grund för ingrepp i
enskildas förhållanden av det slag som det här är fråga om, och det
saknas även i övrigt författningsbestämmelser till stöd för sådana åtgär-
der.
Jag kan således inte finna annat än att det har saknats rättslig grund
för polismyndighetens beslut att bestämma bussarnas färdväg ut ur
staden.
Med hänsyn till arten av de frågor som aktualiserats i ärendena
överlämnar jag för kännedom ett exemplar av beslutet till Polisrättsut-
redningen.
(Dnr 563-1992)
I ett beslut den 11 mars 1993 anförde chefsJO Eklundh följande.
Jag övergår härefter till frågan om sättet att ange grunderna för
polismyndighetens beslut att inte inleda förundersökning. Det finns
varken i fråga om ett sådant beslut eller exempelvis ett beslut att en
förundersökning skall läggas ned någon i författning fastlagd skyldighet
att motivera detta.
Riksåklagaren har emellertid för åklagarväsendets del meddelat all-
männa råd om utformningen av avskrivningsbeslut (RÅC 1:107). Ter-
men avskrivningsbeslut används där som en sammanfattande beteck-
ning för beslut som innebär att förundersökning inte inleds eller
nedläggs eller att åtal eller annan talan inte väcks. I fråga om sådana
beslut sägs bl.a. följande. Åklagarna har sedan lång tid tillbaka i
praktiken ansetts ha en skyldighet att motivera sina beslut. Ett huvud-
krav är att beslutet far en sådan avfattning att det blir begripligt och att
ingen osäkerhet uppkommer om dess närmare innebörd. Motiveringen
bör emellertid inte göras vidlyftigare än sakens beskaffenhet föranle-
der. I de allra flesta fall är det tillräckligt att använda en kortfattad
standardformulering. I ett avskrivningsbeslut skall inte beröras andra
frågor än sådana som det ankommer på åklagaren att ta ställning till.
Förkastelsedomar eller uttryck för ogillande hör inte heller hemma i
ett avskrivningsbeslut. Eftersom sekretess enligt 9 kap. 17 § första
stycket sekretesslagen (1980:100) inte gäller för beslut i åtalsfrågan och
inte heller för beslut om att förundersökning inte skall inledas eller att
en förundersökning skall läggas ned, bör man vid avfattningen av
sådana beslut iaktta viss försiktighet i fråga om redovisning av förhål-
landen av personlig eller annars för den som berörs särskilt känslig
natur. — — —
De allmänna råd angående utformningen av avskrivningsbeslut som
har utfärdats av Riksåklagaren gäller formellt endast för verksamheten
inom åklagarväsendet. De uttalanden som där görs bl.a. om avfattning-
1993/94:JO1
110
en av beslut att inte inleda förundersökning har emellertid i sak
generell tillämpbarhet och bör därför kunna vara till vägledning också
för polisens del.
(Dnr 2976-1992)
I en anmälan till JO kritiserades en polismyndighet för underlåtenhet
att underrätta en frihetsberövad persons anhöriga om frihetsberövan-
det.
Polismyndighetens akt i ärendet infordrades och granskades. Av
akten framgick bl.a. följande.
Den 6 augusti 1992 blev en person allvarligt knivskuren. Relativt
omgående greps M., född 1964, som misstänkt för gärningen. Gripan-
det skedde den 6 augusti 1992 kl. 20.35. Samma dag kl. 22.00 anhölls
M. och den 7 augusti 1992 häktades han. — Av en den 7 augusti 1992
hos polismyndigheten upprättad promemoria framgick beträffande M:s
personliga förhållanden bl.a. att han av sin läkare sedan en tid tillbaka
ansetts vara i behov av psykiatrisk vård. Läkaren bedömde honom
dock inte som "vårdintygsmässig".
Sedan ärendet remitterats till polismyndigheten för upplysningar
och yttrande anförde chefsJO Eklundh följande i ett beslut den 9
februari 1993.
Enligt 24 kap. 9 § rättegångsbalken (RB) skall den anhållnes när-
maste anhöriga och annan som står den anhållne särskilt nära under-
rättas om anhållandet så snart det kan ske utan men för utredningen.
En sådan underrättelse far dock inte utan synnerliga skäl lämnas mot
den anhållnes önskan.
Det ankommer på ansvarig tjänsteman vid polismyndigheten att på
eget initiativ tillfråga den anhållne om han önskar att någon anhörig
eller annan sådan närstående som avses i bestämmelsen skall underrät-
tas om anhållandet (Gullnäs m.fl.: Rättegångsbalken Del 2 s. 24:38).
Som exempel på synnerliga skäl att underrätta en anhörig eller annan
närstående trots att den anhållne motsätter sig det nämns i förarbetena
att denne är minderårig eller efterlyst såsom saknad (NJA II 1943
s. 330). De skäl som kan anföras för att tillämpa denna undantagsregel
beträffande sådana personer har enligt min mening i princip bärkraft
också i fråga om en anhållen som lider av en allvarlig psykisk
störning. Detta synsätt ligger väl i linje med vad som gäller om
utseende av försvarare för personer med sådana störningar (21 kap. 3 §
andra stycket RB). Det är emellertid uppenbart att polisen här kan
komma att ställas inför svåra bedömningsfrågor där omedelbara ställ-
ningstaganden inte alltid är möjliga.
Av polismyndighetens yttrande framgår att M., när han tillfrågades
om sin inställning i saken, bestämt motsatte sig att hans anhöriga
underrättades om anhållandet samt att myndigheten inte på eget initia-
tiv lämnade någon sådan underrättelse. Polismyndigheten har i sitt
yttrande inte berört frågan om hur man uppfattade M:s psykiska
tillstånd, och handlingarna i polismyndighetens akt ger inte heller
1993/94: JO 1
111
något klart besked i saken. Det framgår emellertid av yttrandet att man
vid myndigheten den 7 augusti avsåg att kontakta M:s mor trots dennes
invändningar men att man förekoms av en bror till M. som själv hörde
av sig till myndigheten.
Jag finner mot denna bakgrund inte anledning att framföra någon
kritik mot polismyndighetens handläggning utan avslutar ärendet med
de nu gjorda uttalandena.
(Dnr 3853-1992)
I ett remitterat ärende framkom bl.a. att en polisman dröjt två måna-
der med att upprätta protokoll över en husrannsakan. I ett beslut den
II maj 1993 anförde chefsJO Eklundh i denna del.
Rättegångsbalkens regler om protokoll över husrannsakan överens-
stämmer i princip med motsvarande regier i fråga om beslag i 27 kap.
13 § RB (jfr Gullnäs m.fl.: Rättegångsbalken Del 2 s. 28:20). Dessa
bestämmelser kan inte anses innebära ett absolut krav på omedelbar
dokumentation. Det anses sålunda godtagbart att man, när det är fråga
om att upprätta protokoll över en husrannsakan och ett därvid verk-
ställt beslag avseende ett mycket stort antal handlingar eller föremål,
upprättar en detaljerad förteckning över den omhändertagna egendom-
en först sedan denna förts till den verkställande myndighetens lokaler.
Om ett detaljerat protokoll inte upprättas omedelbart, krävs dock att
man på platsen för beslaget genom anteckningar dokumenterar vad för
slags egendom man för med sig och vilket antal det rör sig om. Det
väsentliga är att den vidtagna tvångsåtgärden redovisas så snart det kan
ske (JO 1975/76 s. 154 och 1982/83 s. 48).
De skäl som kan göra det tillåtet att vänta viss tid med att upprätta
ett fullständigt protokoll när det rör sig om beslag av ett omfattande
material saknar självfallet relevans beträffande protokollet över en
husrannsakan som över huvud taget inte har lett till något beslag. 1
fråga om sådana protokoll gäller således att de i princip skall upprättas
i samband med att åtgärden vidtas och i varje fail i omedelbar
anslutning till denna. I ett fall av det här aktuella slaget bör protokol-
let således upprättas senast så snart den polisman som vidtagit åtgärden
har återkommit till polisstationen. — — —
(Dnr 200-1992)
Bakgrund m.m.
I en anmälan till JO framförde Zeljko O. kritik mot bl.a. en polisman
vid Polismyndigheten i Stockholm för att denne under en förunder-
sökning rörande misshandel upprättat två olika versioner av ett och
samma målsägandeförhör.
1993/94:JO1
112
Polismyndighetens och Åklagarmyndighetens i Stockholm akter i de 1993/'94:JO1
aktuella ärendena infordrades och granskades liksom det aktuella
förundersökningsprotokollet och kopia av ett protokoll avseende polis-
förhör med målsäganden Charlotta F. Dessutom hölls förhör med
Zeljko O:s offentlige försvarare, advokaten Anders Göran Ryberg.
Vidare inhämtades och utskrevs tingsrättens bandupptagning av det
förhör som hållits med Charlotta F. vid tingsrättens huvudförhandling.
Av de inhämtade handlingarna och Anders Göran Rybergs uppgifter
framgick bl.a. följande.
Den 21 februari 1991 höll polisaspiranten Redar Baskin ett förhör
med målsäganden Charlotta F. Ett förhörsprotokoll upprättades i vil-
ket antecknades att förhöret var uppläst och godkänt. Ett exemplar av
protokollet överlämnades till Zeljko O. I polismyndighetens akt och i
förundersökningsprotokollet fanns detta protokoll emellertid inte med.
I stället fanns där ett annat protokoll avseende samma förhör. Detta
protokoll, som hade upprättats av samme polisman, hade delvis ett
annat innehåll bl.a. beträffande Charlotta F:s agerande vid brottstillfäl-
let. Så t.ex. fanns inte antecknat i detta att Charlotta F. berättat att hon
hade slagit till Zeljko O. Det framgick vidare att den första sidan och
delar av andra sidan av protokollet var skrivna med en annan skrivma-
skin än resten av detta.
På grund av vad som hade framkommit fann chefcJO Eklundh
anledning att anta att undertryckande av urkund enligt 14 kap. 4 §
brottsbalken och/eller tjänstefel enligt 20 kap. 1 § brottsbalken begåtts
och beslutade därför den 26 mars 1992 att inleda förundersökning om
sådana brott. Handläggningen vid Åklagarmyndigheten i Stockholm
sedan Anders Göran Ryberg gjort vederbörande åklagare uppmärksam
på saken granskades i ett särskilt JO-ärende 1018-1992; se nästkom-
mande referat.
Under förundersökningen här hölls först förhör med Charlotta F.
och Zeljko O. samt med inspektören Jarmo Gillgren, Polismyndighe-
ten i Stockholm.
Redar Baskin hördes därefter såsom misstänkt för urkundsförfalsk-
ning enligt 14 kap. 1 § brottsbalken eller tjänstefel enligt 20 kap. 1 §
brottsbalken. Han bestred ansvar för brott. Han vitsordade att han
hade ändrat det först utskrivna protokollet på det sätt som påståtts och
vidgick att första sidan av protokollet kastats bort men hävdade att han
inte förfarit felaktigt. Han uppgav bl.a. följande.
Han avslutade Polishögskolans grundkurs I den 18 december 1990.
Strax efter nyår påbörjade han sin praktiktid om arton månader
genom att tjänstgöra vid polisområde 1, Norrmalmspolisen, vid Polis-
myndigheten i Stockholm. Han skulle under tre månader tjänstgöra
som utredningsman. Tjänstgöringen där började med en kort internut-
bildning. Därefter fick han börja utreda vissa ärenden avseende
"småbrott". Han hade på skolan fatt viss utbildning i att göra en
utredning och hålla förhör men han hade ingen praktisk erfarenhet av
sådana arbetsuppgifter. Aspiranterna, 20—25 stycken, hade en handle-
dare som hette Chris Hellstrand. Redar Baskin vände sig ofta — 113
särskilt i början — till handledaren när han blev osäker. Nästan varje
förhör redovisades för handledaren. — Han kommer ihåg det aktuella
ärendet. Han höll först ett telefonförhör med målsäganden, Charlotta
F. Vid förhöret förde han konceptanteckningar över vad hon sade.
Möjligen renskrev han anteckningarna på maskin samma dag eller
dagen därpå. Han var mycket noga med att det skulle bli ett så bra
förhör som möjligt. Eftersom det fattades uppgifter, tog han ny kontakt
med Charlotta F. och han besökte henne i hemmet vid vad han minns
ett tillfälle. Möjligen tog handledaren del i bedömningen att det
fattades uppgifter, men han är inte säker på det. Det är möjligt att han
inhämtade några kompletterande uppgifter från Charlotta F. per tele-
fon. När han besökte Charlotta F. hade han skrivit ut det första
förhöret och undertecknat det. Det var i sin helhet skrivet med samma
skrivmaskin, en manuell maskin. Charlotta F. fick en kopia av förhö-
ret. Hon ville ta bort vissa stycken ur detta som hon inte tyckte var
korrekta och komplettera med nya uppgifter i stället. När Redar
Baskin kom tillbaka till polisstationen skrev han ut förhöret i samma
protokoll men med de nya uppgifterna, så att protokollet bl.a. fick en
ny första sida. Han skrev de nya delarna av protokollet på en elektrisk
maskin. Han måste ha ringt och läst upp den nya versionen av
förhöret för Charlotta F. Om den första utskriften av förhöret var klar
när han förhörde Zeljko O., fick nog denne ta del av den utskriften.
Zeljko O. tog i varje fall del av hela utredningen när den var klar.
Den första utskriften kastades troligen bort när ärendet skulle redovi-
sas. Han minns inte om det var han själv eller om det möjligen var
handledaren som gjorde detta. — Normalt samlar han allt som har
sagts vid olika tillfällen och skriver sedan ned det. Därefter läser han
upp det han har skrivit för den som förhörts. Konceptanteckningarna
förstörs alltid senast i samband med redovisningen av ärendet. Hans
åsikt är att man kan hålla förhör med samma person vid olika
tillfällen och sedan redovisa den slutliga versionen på en förhörsblan-
kett avseende ett enda förhörstillfälle, även om uppgifterna ändrats
från förhör till förhör. Han ser det som ett och samma förhör som
skall återges på sådant sätt att det innehåller den slutliga versionen.
Antingen har han blivit lärd att göra på detta sätt eller också har han
gjort det på eget bevåg. Han talade säkert om för handledaren att
Charlotta F. ändrat sina uppgifter flera gånger. Han minns inte om
han frågade om det gick bra att redovisa de olika uppgifterna på det
sätt han gjort. Han hade inte hållit så många förhör innan han
påbörjade utredningen i det aktuella ärendet.
Förhör höils vidare med t.f. poliskommissarien Chris Hellstrand
som uppgav bl.a. följande: — — — De senaste åren har han varit
handledare för aspiranter och hållit i introduktionen för dessa. Sedan
några månader tillbaka tjänstgör han som lärare på Polishögskolan där
han undervisar i kriminalpolisverksamhet. I detta avsnitt ingår även
förhörsteknik. — När aspiranterna påbörjade sin utredningstjänst om
ca tre månader vid kriminalavdelningen fick de först en introduktion
under en vecka. Därvid undervisades om förhörsteknik, protokoller-
ing, blanketter, hur man skriver m.m. Efter introduktionen fick aspi-
ranterna övergå till att utreda enklare ärenden såsom butikssnatterier
1993/94:JO1
114
och dylikt. Efter ungefär en månad övergick aspiranterna sedan till att
utreda alla typer av ärenden som t.ex. misshandelsbrott. Aspiranterna
hade klart för sig att de skulle fråga handledaren väldigt mycket och i
början granskade Chris Hellstrand alla förhörsprotokoll noga. Den
noggranna granskningen av ärendena pågick under ungefär en månad.
När ett ärende skulle redovisas hade aspiranten en genomgång med
handledaren varvid bl.a. förundersökningsprotokollet färdigställdes.
Chris Hellstrand granskade därvid förhörsuppteckningarna ur formell
synvinkel. Han kontrollerade t.ex. att dessa var godkända och under-
skrivna m.m. Gruppchefen på avdelningen kontrollerade därefter för-
undersökningsprotokollet. Aspiranten hade ingen kontakt med grupp-
chefen. Vad som lärdes ut beträffande kompletteringsförhör var att det
ursprungliga protokollet skulle finnas kvar om det blivit godkänt och
att det klart skulle framgå att det var fråga om ett kompletteringsför-
hör. Därvid skulle anges bl.a. tid och plats för förhöret. Såvitt han vet
lärs detta ut vid undervisningen på skolan. Enligt hans mening kan
man inte sammanfoga flera olika förhör i ett protokoll så att det ser ut
att vara ett enda förhör. När en aspirant höll ett förhör per telefon
brukade uppgifterna renskrivas på maskin varefter det nedskrivna
lästes upp per telefon för den hörde så att denne skulle kunna
godkänna eller eventuellt ändra uppgifterna. Konceptanteckningar för-
da vid ett förhör kastades bort sedan förhöret hade godkänts. Register-
roteln vill ha det så, och aspiranterna blir lärda att göra på det viset.
Redar Baskins aspiranttjänstgöring förflöt normalt. Chris Hellstrand
fick inte den uppfattningen att Redar Baskin hade några speciella
svårigheter. Han minns inte det aktuella ärendet och kommer inte
ihåg om han har diskuterat det med Redar Baskin. Efter att ha tagit
del av de båda förhörsprotollen avseende målsägandeförhör med Char-
lotta F. är hans åsikt, att det hela inte är riktigt dokumenterat och att
han inte skulle ha godkänt förfarandet om han hade fatt veta hur det
gått till.
I 23 kap. 21 § andra stycket rättegångsbalken (RB) föreskrivs följande.
Sedan utsaga av misstänkt eller annan upptecknats, skall, innan förhö-
ret avslutas, utsagan uppläsas eller tillfälle på annat sätt lämnas att
granska uppteckningen samt den hörde tillfrågas, om han har något att
erinra mot innehållet. Erinran, som ej föranleder ändring, skall an-
tecknas. Därefter må uppteckningen ej ändras. Har utsagan först efter
granskningen antecknats i protokollet, skall uppteckningen biläggas
handlingarna.
Enligt 22 § första stycket förundersökningskungöreisen (1947:948)
skall protokollet avfattas så att det ger en trogen bild av vad som
förekommit vid förundersökningen av betydelse för målet. Vidare
föreskrivs i 23 § bl.a. att vid protokollföring använda memorialanteck-
ningar bör erhålla slutlig avfattning efter hand som förundersökningen
1993/94 :JO1
115
fortskrider; en uppteckning som skall granskas enligt 23 kap. 21 § RB
skall emellertid erhålla slutlig avfattning i samband med sådan gransk-
ning.
Såvitt avser utsagor under förundersökningen uttalade riksdagens
särskilda utskott vid tillkomsten av 23 kap. 21 § RB (se NJA II 1943 s.
318) att om den hörde efter granskningen av uppteckningen lämnar
nya eller ändrade uppgifter dessa naturligtvis skall antecknas i proto-
kollet utan att någon ändring sker i uppteckningen av vad han förut
anfört. Vad som skall ändras i anledning av den hördes erinringar är
enligt utskottet endast oriktigheter i uppteckningen av en utsaga.
De straffbestämmelser som aktualiserats i ärendet återfinns i 14 kap.
1 § och 20 kap. 1 § brottsbalken. Enligt det först nämnda lagrummet
skall bl.a. den som falskeligen ändrar en äkta urkund dömas för
urkundsförfalskning, om åtgärden innebär fara i bevishänseende. I den
senare bestämmelsen föreskrivs att den som uppsåtligen eller av oakt-
samhet vid myndighetsutövning genom handling eller underlåtenhet
åsidosätter vad som gäller för uppgiften skall dömas för tjänstefel, om
inte gärningen med hänsyn till omständigheterna är att anse som
ringa.
Bedömning
I ett beslut den 21 augusti 1992 anförde chefsJO Eklundh följande.
Genom utredningen finner jag klarlagt att Redar Baskin i ett proto-
koll avseende målsägandeförhör med Charlotta F. den 21 februari 1991
upptecknat Charlotta F:s utsaga och att utsagan lästs upp för och
godkänts av henne. Kopior av protokollet har sedan överlämnats till
Charlotta F. och Zeljko O. Av utredningen framgår vidare att Redar
Baskin med anledning av uppgifter som Charlotta F. lämnat vid senare
förhörstillfällen ändrat uppteckningen av hennes tidigare utsaga genom
att skriva en helt ny första sida i protokollet och göra vissa tillägg på
dettas andra sida. Det nya förhörsprotokollet har sedan tagits in i det
förundersökningsprotokoll som redovisats till åklagaren och som se-
dermera ingått i tingsrättens brottmålsakt. Det först upprättade förhörs-
protokollet har däremot inte ingått i förundersökningsprotokollet;
utredningen ger vid handen att första sidan av protokollet kastats bort
i varje fall innan förundersökningen redovisades till åklagaren.
Som framgår av redovisningen av gällande författningsbestämmelser
i ämnet har Redar Baskins förfarande varit felaktigt. Felet har enligt
min mening varit av allvarligt slag.
Syftet med en förundersökning är enligt 23 kap. 2 § RB dels att
utreda vem som kan misstänkas för brottet och om det föreligger
tillräckliga skäl för åtal, dels att bereda målet på ett sådant sätt att
bevisningen vid huvudförhandlingen kan förebringas i ett samman-
hang. Förundersökningens funktion att skapa underlag för ett beslut i
åtalsfrågan är uppenbarligen av central betydelse.
Förundersökningsprotokollet kan vidare i vissa fall ha betydelse
också vid själva rättegången. Grundsatsen om muntlighet i rättegången
innebär visserligen att målsägande och vittnen skall avge sina berättel-
1993/94:JO1
116
ser muntligen inför rätten. Enligt 36 kap. 16 § andra stycket RB far
emellertid vid vittnesförhör det som vittnet tidigare anfört inför rätta
eller inför åklagare eller polismyndighet förebringas när vittnets berät-
telse avviker från vad han tidigare anfört eller när vittnet vid förhöret
förklarar att han inte kan eller inte vill yttra sig. Enligt 37 kap. 3 §
första stycket RB gäller detta också vid förhör med bl.a. målsägande i
brottmål.
Det förhållandet att den hörde lämnat olika uppgifter vid skilda
förhörstillfällen kan uppenbarligen vara av betydelse vid bedömningen
av trovärdigheten hos en viss utsaga såväl vid åklagarens ställningsta-
gande i åtalsfrågan som vid domstolens prövning av ett väckt åtal.
Av det anförda framgår att det är av största vikt att protokoll över
förhör under en förundersökning avfattas på sådant sätt att de ger en
riktig bild av vad som förekommit. Kravet på en korrekt dokumenta-
tion i detta avseende måste ställas mycket högt.
Det kan vid en straffrättslig bedömning av det inträffade konstateras
att de objektiva rekvisiten avseende förfalskningsbrott är uppfyllda;
Redar Baskins förfarande har inneburit att en äkta urkund falskeligen
ändrats på ett sätt som inneburit fara i bevishänseende. Genom sitt
handlande har Redar Baskin vidare vid myndighetsutövning åsidosatt
vad som gäller för uppgiften.
Nästa fråga blir då om det oriktiga handlandet omfattats av uppsåt
från Redar Baskins sida. Man måste vid denna bedömning beakta
följande omständigheter.
Redar Baskin har förklarat sitt handlande med att hans ambition var
att fa till stånd ett förhörsprotokoll som så korrekt som möjligt skulle
återge Charlotta F:s slutliga uppfattning om vad som hänt vid brotts-
tillfället. Han har därvid hävdat att det är möjligt att hålla förhör med
samma person vid olika tillfällen och sedan redovisa endast den
slutliga versionen på en blankett avseende ett enda förhörstillfälle,
även om uppgifterna ändrats från förhör till förhör. Han har uppgett
att han antingen blivit lärd detta förfarande eller möjligen på eget
bevåg gjort så ändå.
Redar Baskin hade vid tillfället nyligen genomgått Polishögskolans
grundkurs I och han var alldeles i början av sin första praktiktjänstgör-
ing efter avslutad grundkurs. Hans erfarenhet av förfarandet vid brotts-
utredningar var således synnerligen begränsad. Aven om utredningen
ger vid handen att han fatt undervisning om hur han skulle förfara vid
dokumenteringen av hållna förhör och det i varje fall kan fastslås att
han inte har blivit lärd att förfara på det sätt som han gjort, anser jag
mig vid min bedömning ha att utgå från vad han uppgett om att han
trott att det av honom tillämpade förfarandet var korrekt. Denna
villfarelse far med hänsyn till omständigheterna anses vara av sådant
slag att den utesluter ansvar för förfalskningsbrott. Det sagda innebär
att inte heller ansvar för uppsåtligt tjänstefel kan komma i fråga.
Det kan däremot konstateras att Redar Baskins felaktiga handlande
haft sin grund i oaktsamhet från hans sida bestående i att han inte satt
sig in i gällande regler. Frågan blir då om denna oaktsamhet kan
medföra ansvar för tjänstefel.
1993/94 :JO1
117
Vid bedömningen av om någon handlat oaktsamt på ett sätt som kan
föranleda straffansvar är enligt vad som sägs i förarbetena till tjänste-
felsbestämmelsen i första hand av betydelse vilka krav på noggrannhet
och omsorg som följt av uppgiftens art. Detta får sedan vägas mot
omständigheter som hänför sig till gärningsmannen personligen, t.ex.
hans kunnighet, utbildning och erfarenhet eller att han handlat under
tidspress (prop. 1988/89:113 s. 19 och 20). Inom områden där kraven
på korrekt handläggning är särskilt stora kan det finnas anledning att
göra en strängare bedömning än i andra fall. Detta gäller t.ex. rättsvä-
sendet (s. 25).
Mot bakgrund av vad jag tidigare anfört om Redar Baskins bristande
erfarenhet anser jag att den oaktsamhet som kan läggas honom till last
inte är av sådant slag att den kan medföra ansvar för tjänstefel.
Jag beslutar av nu angivna skäl att lägga ned förundersökningen.
Jag vill slutligen erinra om vad som föreskrivs i 23 kap. 21 § andra
stycket RB om skyldighet att bevara minnesanteckningar från förhör
under en förundersökning (jfr JO 1974 s. 131 ff, 1980/81 s. 126 och
1988/89 s. 95).
O
(Dnr 1018-1992)
Bakgrund m.m.
I en anmälan till JO framförde Zeljko O. kritik mot en polisman vid
Polismyndigheten i Stockholm för att denne under en förundersök-
ning rörande misshandel upprättat två olika versioner av ett och
samma målsägandeförhör (JO:s ärende 200-1992, se föregående refe-
rat). I anmälan framförde Zeljko O. kritik även mot Åklagarmyndig-
hetens i Stockholm handläggning av förundersökningen.
Beträffande inhämtade handlingar m.m., se föregående referat
styckena 2—4.
Av åklagarmyndighetens akt framgick vidare att det först upprättade
förhörsprotokollet enligt ankomststämpel inkom till myndigheten den
14 november 1991 eller fyra dagar innan huvudförhandlingen vid
tingsrätten ägde rum. Handlingarna utvisade att protokollet per telefax
sänts samma dag från advokaten Göran Rybergs kontor till kammar-
åklagaren Ake Olsson. På ett meddelande som medföljde protokollet
hade Göran Ryberg antecknat "Enl överenskommelse per tfn".
Muntliga upplysningar inhämtades från kammaråklagarna Ake Ols-
son och Thomas Holst, Åklagarmyndigheten i Stockholm.
Åke Olsson lämnade därvid följande upplysningar: Han minns att
advokaten Ryberg ringde och bl.a. undrade varför det fanns två olika
utskrifter av förhöret med Charlotta F. Han minns också att det
"luskades" i detta. Han har ett svagt minne av att förklaringen kan ha
1993/94:JO1
118
varit att polismannen tyckt att utskriften blivit "ful" och skrivit om
den. Eventuellt var det Thomas Holst som från honom tog över frågan
om varför det fanns två förhörsutskrifter.
Thomas Holst lämnade följande upplysningar: Han minns inte annat
än att advokaten talade om att det fanns två versioner av ett förhör.
Han brydde sig inte så mycket om det eftersom han inte ansåg att det
hade någon betydelse för målet. Om någon utredning gjordes i saken
så var det Åke Olsson som gjorde denna. Det var nämligen Ake
Olssons mål. Thomas Holst gjorde i varje fall ingenting.
Under huvudförhandlingen vid tingsrätten den 18 november 1991
gav Göran Ryberg in det först upprättade protokollet. Åklagare vid
förhandlingen var Thomas Holst. Vid målsägandeförhöret under hu-
vudförhandlingen ställde endast Göran Ryberg frågor med utgångs-
punkt från innehållet i det först upprättade förhörsprotokollet. Tings-
rätten meddelade dom den 18 november 1991. I domen antecknades
bl.a. att med hänsyn till den provokation som föregått gärningen
påföljden kunde stanna vid villkorlig dom och böter. Domen överkla-
gades av Zeljko O. varefter åklagaren anslutningsvädjade.
Göran Ryberg uppgav vid förhör hållet vid JO-ämbetet den 28
februari 1992 bl.a. följande. I samband med tingsrättens förordnande
av honom som offentlig försvarare fick han, förutom handlingarna
från tingsrätten, de handlingar som Zeljko O. hade i saken. Vid
inläsningen av målet inför huvudförhandlingen upptäckte han att
första sidan av protokollet från det ursprungliga förhöret bytts ut. Vid
genomläsning av de olika protokollen såg han att för målsäganden
graverande och således för hans huvudman fördelaktiga uppgifter
saknades i det förhörsprotokoll som fanns intaget i förundersöknings-
protokollet. Han tog därför den 14 november 1991 kontakt med
åklagaren, Åke Olsson. Till Åke Olsson framförde han att han uppda-
gat skillnaden och att han ville ha besked om varför det blivit så. Han
har noterat att han samma dag sände över det ursprungliga protokollet
till Åke Olsson med telefax. Dagen därpå talade han åter med Åke
Olsson som endast bekräftade att det var skillnad mellan protokollen.
Senare samma dag talade han med Thomas Holst om saken. Han
begärde därvid att få en förklaring. Han har inte fatt någon riktig
förklaring av någon av åklagarna. Han fick den uppfattningen att de
endast konstaterat att något fel hade begåtts och att saken sedan rann
ut i sanden. Vid huvudförhandlingen lämnade han in kopior av det
ursprungliga förhörsprotokollet; åklagaren lämnade inte in det. Åkla-
garen gjorde inte heller någon anmärkning beträffande förekomsten av
de två förhören med olika innehåll. Under förhöret med målsäganden
nämndes ingenting om provokation från målsägandens sida förrän han
själv började ställa frågor till henne. Han läste därvid upp och kon-
fronterade henne med vad som antecknats i det ursprungliga förhörs-
protokollet. Enligt hans mening fick målet därefter en helt annan
utgång än det annars hade fått. Åklagaren tog inte heller under
pläderingen upp förekomsten av de antecknade uppgifterna. — Zeljko
O. ringde senare upp polismannen, Redar Baskin, och bad denne om
en förklaring till de olika versionerna. Förklaringen som han fick var
1993/94:JO1
119
att det hållits flera målsägandeförhör varvid målsäganden lämnat olika
uppgifter om vad som hänt den aktuella kvällen och att det som
slutligen skrevs var en slutversion av hennes uppgifter.
Innan förundersökningen i ärendet 200-1992 inleddes hade det nu
aktuella ärendet lagts upp som ett särskilt JO-ärende avseende gransk-
ning av handläggningen vid åklagarmyndigheten sedan Göran Ryberg
hade gjort vederbörande åklagare uppmärksam på saken.
Sedan beslutet i ärendet dnr 200-1992 meddelats (se föregående
referat) remitterades klagomålen mot Åklagarmyndighetens i Stock-
holm handläggning till myndigheten för upplysningar och yttrande
angående vilka överväganden som gjordes i samband med att före-
komsten av två förhörsprotokoll blev känd för myndigheten.
Yttranden inkom från kammaråklagarna Åke Olsson och Thomas
Holst. I yttrandena anförde de bl.a. följande.
Ake Olsson: Förundersökningsprotokoll i ärendet inkom till Åklagar-
myndigheten i Stockholm den 2 maj 1991 och jag ansökte om stäm-
ning å O. den 23 maj 1991. — Undersökningsledare var kriminalkom-
missare Åke Svensson. — Jag kan inte erinra mig att jag under
utredningen befattat mig med denna.
I samband med genomläsning av utredningen inför beslut i åtalsfrå-
gan observerade jag inte något anmärkningsvärt i förhöret med Char-
lotta F.
Någon eller några dagar före huvudförhandlingen i tingsrätten kon-
taktades jag av advokaten Ryberg, som påtalade nu aktuellt förhör.
Såsom jag redan har anfört vid telefonsamtal — — — har jag ett svagt
minne av att jag kontaktade utredningsmannen Baskin. Jag har vidare
samma svaga minnesbild av att Baskin förklarade skillnaderna i typ-
snitt med, att han inte var nöjd med själva utskriften.
Advokaten Ryberg bör rimligen ha informerats om resultatet av
mina efterforskningar, eftersom jag erinrar mig att flera kontakter togs
mellan honom och mig eller kammaråklagaren Thomas Holst. Vid
dessa kontakter hade advokaten Ryberg även andra synpunkter på
målets fortsatta handläggning. Jag ansåg mig ej ha anledning vidtaga
några vidare åtgärder med anledning av förhöret, eftersom ändringarna
i förhörsprotokollet, vid denna tidpunkt, framstod som betydelselösa
för målet.
Målet skulle handläggas i domstolen av kammaråklagaren Holst
varför jag hänvisade advokaten Ryberg till honom. Efter detta har jag
inte handlagt målet eller gjort några överväganden i anledning av nu
aktuell fråga.
Thomas Holst: Mina minnesbilder, som är osäkra, av turerna i målet
är följande. Strax före huvudförhandlingen i tingsrätten, som jag var
utsedd att handlägga, fick jag reda på av kå. Åke Olsson att det skulle
finnas ytterligare förhör med målsäganden som inte fanns med i
förundersökningsprotokollet. Samma dag eller senare samtalade jag per
telefon med advokaten Göran Ryberg som berättade om förhöret och
dess innehåll. Jag sade då till Ryberg att innehållet i förhöret inte
påverkade åtalsbeslutet. Vid huvudförhandlingen i tingsrätten fick jag
en kopia av detta förhör av Ryberg och det ställdes en del frågor till
målsäganden i anledning av det dubbla förhöret. Frågan tas även upp
vid förhandlingen i hovrätten på initiativ av advokaten Ryberg.
Mina överväganden vid vetskapen om att ytterligare förhör fanns av
annat innehåll än i förundersökningsprotokollet var att det inte påver-
kade åtalet, vilket var det väsentligaste. Skälet till att polisaspiranten
1993/94: JO 1
120
inte redovisade bägge förhören kunde jag inte förstå annat än som ren
okunnighet, det kunde ju knappast finnas något motiv för hans ageran-
de. Dessutom var det ju polismannen som lämnat ut förhöret, det
första, till den misstänkte, så det var ju hans agerande som gjorde att
det överhuvudtaget blev känt.
Att polismannens agerande var felaktigt och att det inneburit besvär
för advokaten är uppenbart, men det var enligt min mening aldrig risk
för någon rättsförlust för den tilltalade.
Överåklagaren Uno Hagelberg, Åklagarmyndigheten i Stockholm, kom
därefter in med ett yttrande med bl.a. följande innehåll.
När förhållandet med de dubbla förhörsprotokollen blev känt för
åklagarna i målet hade åtalsfrågan redan prövats och åtal väckts. Den
första fråga som uppkom måste därför ha varit huruvida de nya
omständigheterna kunde vara av betydelse för åtalsfrågan eller utform-
ningen av åtalet. Det framgår av Åke Olssons och Thomas Holsts
yttranden att de gjort sådana överväganden och därvid funnit att de
nya uppgifterna inte påverkade dessa frågor. Enligt min mening är den
bedömning åklagarna gjort i detta hänseende riktig.
Nästa fråga som måste ha uppkommit är huruvida det inträffade
kunde ha någon betydelse för den fortsatta handläggningen av målet
och därför krävde någon åtgärd från åklagarens sida. Olsson har i sitt
yttrande konstaterat att ändringarna i förhörsprotokollet framstod som
betydelselösa för målet vid den tidpunkt då han före huvudförhand-
lingen hade kontakt med försvararen. Som jag uppfattat hans yttrande
ligger emellertid däri också att han menat att eventuella oklarheter
skulle kunna klaras ut vid huvudförhandlingen. Även Holsts yttrande
synes gå ut på att saken fick klargöras vid huvudförhandlingen.
Genom att såväl åklagaren i målet som den tilltalade och hans
försvarare hade kännedom om det dubbla förhörsprotokollet synes det
inte ha förelegat någon egentlig risk för att eventuella oklarheter i
målsägandens uppgifter inte skulle bli uppmärksammade och aktuali-
serade under huvudförhandlingen. Såtillvida kan jag ha förståelse för
åklagarnas ståndpunkt.
Enligt min mening kan man emellertid i en situation som den
aktuella inte nöja sig med ett sådant konstaterande.
När förhållandet med de dubbla förhörsprotokollen blev känt måste
det ha framstått som angeläget att klarlägga bakgrunden härtill och det
eventuella behovet av en komplettering av förundersökning vad avser
målsägandens uppgifter. En mera ingående utredning än den Åke
Olsson synes ha företagit hade enligt min mening varit påkallad. Vad
som framkommit borde ha dokumenterats.
Det förhållandet att det fanns två versioner av protokoll från ett
förhörstillfälle gjorde det nödvändigt att redovisa båda i sammanställ-
ningen över vad som förekommit under förundersökningen. Härtill
kommer att det, med hänsyn till de sakliga skillnader som förelåg
mellan de båda protokollen såvitt gällde innehållet i målsägandens
utsaga måste ha framstått som uppenbart att man vid huvudförhand-
lingen kunde komma att behöva konfrontera målsäganden med en del
av de uppgifter som hon lämnat under förundersökningen enligt den
första protokollversionen. Åklagaren borde därför ha verkat för att den
version av målsägandeförhöret som försvararen hade tillgång till blev
ingiven till tingsrätten för att komplettera det förundersökningsproto-
koll som hade ingetts i samband med åtalets väckande.
Utanför ramen för det ifrågavarande målet förelåg också skäl att
söka klarlägga vad som förekommit både från eventuell ansvarssyn-
punkt och med tanke på behovet av att förhindra liknande fel i
framtiden.
1993/94:JO1
121
1993/94:JO1
I ett beslut den 21 juni 1993 anförde chefsJO Eklundh följande.
De grundläggande reglerna om förundersökning finns i 23 kap.
rättegångsbalken (RB) och förundersökningskungörelsen (1947:948).
Enligt 23 kap. 4 § första stycket RB skall vid förundersökning inte
blott de omständigheter som talar emot den misstänkte utan även de
som är gynnsamma för honom beaktas och bevis som är till hans
förmån tillvaratas. Detta stadgande är ett uttryck för den viktiga
principen att förundersökning skall bedrivas med största möjliga ob-
jektivitet. Hänsynen till de intressen som bär upp rättsordningen
kräver inte bara att den som begått brott skall fällas till ansvar utan
också att inte någon oskyldig skall drabbas av straff (Gullnäs m.fl.,
Rättegångsbalken Del 2, 23:20).
Av 23 kap. 21 § första stycket RB framgår att det vid förundersök-
ning skall föras protokoll över vad som därvid förekommit av betydel-
se för utredningen. En utskrift av förundersökningsprotokoilet skali
enligt 45 kap. 7 § RB ges in till rätten när åtalet väcks eller så snart
som möjligt därefter.
1 förundersökningsprotokollet skall enligt 20 § andra stycket förun-
dersökningskungörelsen antecknas bl.a. utsagor av hörda personer. I
22 § första stycket föreskrivs att protokollet skall avfattas så att det ger
en trogen bild av vad som förekommit vid förundersökningen.
I 23 kap. 21 § andra stycket RB finns föreskrifter om att den hörde
efter ett förhör skall beredas tillfälle att ta del av uppteckningen av
hans utsaga. Om den hörde efter att ha granskat uppteckningen av sin
utsaga lämnar nya eller ändrade uppgifter skall dessa antecknas i
protokollet utan att någon ändring sker i uppteckningen av vad han
förut anfört (NJA II 1943 s. 318).
Ibland behövs efter åtalets väckande ytterligare utredning i syfte att
möjliggöra att huvudförhandlingen blir koncentrerad. Enligt 45 kap.
II § och 46 kap. 12 § RB far rätten, om förundersökningen behöver
kompletteras, meddela åklagaren föreläggande om detta. Åklagaren
kan också företa ytterligare utredning på eget initiativ. Av 23 kap. 23 §
RB följer att bestämmelserna i 23 kap. i sådana fall skall gälla i
tillämpliga delar (Gullnäs m.fl., Rättegångsbalken Del 2, 23:77).
Av utredningen framgår att Åke Olsson den 14 november 1991 av
Göran Ryberg gjordes uppmärksam på att det fanns två protokoll med
delvis olika lydelse avseende ett och samma målsägandeförhör. Det
framgår vidare att ett exemplar av det först upprättade förhöret över-
sändes till Åke Olsson samma dag per telefax samt att också Thomas
Holst upplystes om saken före huvudförhandlingen i tingsrätten.
Ake Olsson har uppgett att han gjorde den bedömningen att änd-
ringarna i förhörsprotokollet vid denna tidpunkt framstod som bety-
delselösa för målet. Också Thomas Holst har förklarat att han ansåg att
122
åtalet inte påverkades av att det fanns ytterligare ett förhör med delvis
annat innehåll än det som hade redovisats i förundersökningsprotokol-
let.
Uno Hagelberg har i sitt yttrande gett uttryck för uppfattningen att
åklagarnas bedömning att de nya omständigheterna saknade betydelse
för åtalsfrågan och utformningen av åtalet i och för sig var riktig.
I frågor som gäller om åtal skall väckas eller ej eller hur ett åtal
skall utformas kan olika bedömningar göras i ett visst fall utan att
någon av dem kan anses vara felaktig. JO tar i allmänhet inte upp
sådana frågor till utredning om inte det aktuella ställningstagandet
framstår som klart oriktigt. Mot bakgrund härav finner jag inte skäl att
uttala mig angående frågan om Ake Olssons och Thomas Holsts
ställningstaganden vad gällde de nya omständigheternas betydelse för
själva åtalsbeslutet och utformningen av åtalet.
Såsom Uno Hagelberg anfört uppkom emellertid också frågan om
det inträffade kunde ha någon betydelse för den fortsatta handläggning-
en av målet och av detta skäl krävde någon åtgärd från åklagarens sida.
Jag delar Uno Hagelbergs uppfattning att det inte förelåg någon
egentlig risk för att de oklarheter i fråga om målsägandens uppgifter
som kunde föreligga inte skulle uppmärksammas under huvudför-
handlingen men att det inte var tillräckligt med ett sådant konstateran-
de från åklagarnas sida.
Skillnaderna mellan innehållet i de två protokollen var av sådant
slag att de borde ha föranlett Åke Olsson eller Thomas Holst, som
skulle handlägga målet vid huvudförhandlingen i tingsrätten, att när-
mare undersöka orsaken till olikheterna samt att, med utgångspunkt i
objektivitetsprincipen, överväga behovet av en komplettering av förun-
dersökningen.
Mot bakgrund av de regler som gäller i fråga om förundersöknings-
protokoll anser jag vidare i likhet med Uno Hagelberg att åklagaren
borde ha gett in det först upprättade förhörsprotokollet till tingsrätten
som en komplettering av förundersökningsprotokollet. Med hänsyn
särskilt till att de nya uppgifterna inte hade föranlett någon komplette-
ring av förundersökningen avseende målsägandens uppgifter, borde
Thomas Holst enligt min mening vidare under förhöret med henne
under huvudförhandlingen ha konfronterat henne med de uppgifter i
det först upprättade förhörsprotokollet som avvek från uppgifterna i
det protokoll som hade tagits in i förundersökningsprotokollet. Det
blev nu i stället försvararen som kom att göra detta.
Slutligen anser jag i likhet med Uno Hagelberg att det även utanför
ramen för målet förelåg skäl att söka klarlägga vad som förekommit.
Jag vill i detta hänseende peka på de åtgärder som här vidtogs i
ärendet dnr 200-1992 med anledning av det inträffade.
1993/94JO1
123
Förhörsledares skyldighet att under förhör ta upp en
motanmälan
(Dnr 527-1993)
Sedan en förhörsledare anmälts för att i samband med ett förhör ha
vägrat att ta emot en motanmälan från den förhörde anförde chefsJO
Eklundh följande i ett beslut den 1 mars 1993.
Frågan har behandlats i ett tidigare avgörande av JO (dnr
1590—1988). Ärendet gällde om en förundersökningsledare under
förhör med en polisman har en ovillkorlig skyldighet att ta upp en av
denne gjord motanmälan angående falsk angivelse m.m. I beslutet
anfördes bl.a. följande.
Det föreligger en principiell skyldighet för polisen att ta emot anmäl-
ningar om brott. Detta har i olika sammanhang fastslagits och har
framhållits av JO i ett flertal ärenden under senare år; se t.ex. JO:s
ämbetsberättelse 1988/89 s. 73. Där anges att huvudregeln måste vara
att polisen utan uppskov tar emot anmälningar om brott men att det
kan förekomma situationer där en enskild polisman inte omedelbart
behöver föranstalta om anmälningsupptagning.
Frågan i detta ärende är om en förhörsledare i en förundersökning
med anledning av anmälan mot en polisman har en ovillkorlig skyl-
dighet att ta upp en motanmälan angående falsk angivelse eller falsk
tillvitelse. — — — Jag är — — — av den uppfattningen att något
generellt undantag inte kan medges för de aktuella situationerna.
Självfallet bör dock inte, utan alldeles särskilda skäl, ett förhör avbry-
tas när den hörde säger sig vilja göra en motanmälan. Däremot anser
jag att den principiella skyldigheten att motta en anmälan bör gälla för
förhörsledaren efter förhöret. Det bör emellertid inte anses felaktigt
eller olämpligt att en förhörsledare — — — när förhöret hålls på en
polisstation hänvisar anmälaren till den enhet som har till uppgift att
ta emot anmälningar. Det bör dock framhållas att en sådan hänvisning
inte befriar honom från ansvaret att se till att anmälan tas upp av
polisen utan onödig omgång.
Min slutsats blir alltså att direktiv som förbjuder förhörsledaren att
ta upp motanmälningar är alltför långtgående. Däremot kan jag inte se
något hinder mot en ordning som innebär att den anmälde polisman
som vill göra en motanmälan i första hand hänvisas till exempelvis
ordinarie anmälningsupptagaren på polisstationen, om detta inte skulle
medföra någon beaktansvärd tidsförlust eller annat förfång.
Förfarandet med gods som tagits i beslag men som
innehavaren inte velat kännas vid eller vägrar att
återta när beslaget hävts; framställning till regeringen
om översyn av regelsystemet
(Dnr 3275-1990)
Bakgrund
I samband med en inspektion av en polismyndighet uppmärksamma-
des i några fall att beslagtagen egendom som den misstänkte inte velat
vidkännas och som inte heller kunnat härledas till någon ägare hade
behandlats som hittegods, när brott beträffande egendomen inte hade
ansetts kunna styrkas.
1993/94: JO 1
124
Utredning
Yttrande inhämtades från bl.a. Rikspolisstyrelsen som anförde:
Av förarbetena till lagen (1938:121) om hittegods (hittegodslagen)
framgår att en sak får omhändertas som hittegods endast om den
överhuvud inte är i någons besittning (NJA II 1938 s. 743). Lagen skall
i princip tillämpas också på gods, som frånhänts den rätte ägaren
genom stöld eller därmed jämförligt brott. Även den besittning som
tjuven själv kan ha till föremålet måste beaktas (JO:s ämbetsberättelse
1959 s. 368). Detta får anses innebära att t.ex. stöldgods måste ha
tappats eller övergivits av tjuven för att egendomen skall kunna
betraktas som hittegods (jfr NJA 1947 s. 582). Om någon påträffar en
s.k. tjuvgömma t.ex. nedgrävd ute i naturen får egendomen fortfarande
anses vara i tjuvens besittning under förutsättning att omständigheterna
tyder på att den som gömt godset i praktiken kan tänkas ha en
möjlighet att återfinna detsamma. Den nedgrävda egendomen skall
således i sådana fåll inte betraktas som hittegods (prop. 1974:124 s. 63).
I 1 § lagen (1974:1065) om visst stöldgods m.m. (stöldgodslagen)
föreskrivs att om egendom som frånhänts någon genom brott har
anträffats hos annan som uppenbart saknar rätt till egendomen eller
har anträffats utan att vara i någons besittning och varken ägaren eller
någon annan rättsinnehavare är känd, egendomen skall tas i förvar,
om det inte är uppenbart oskäligt. Detsamma gäller också om varken
ägaren eller annan som har rätt till egendomen gör anspråk på den.
En tillämpning av stöldgodslagen förutsätter således att egendom
som har anträffats har frånhänts någon genom brott. För att egendom-
en skall kunna tas i förvar hos en viss innehavare krävs dock inte att
denne själv har kommit åt den genom brott. Ett förvarstagande kan
ske så snart det är uppenbart att innehavaren inte har gjort ett
godtrosförvärv (prop 1986/87:6 s. 41).
1 § stöldgodslagen fick sin nuvarande lydelse den 1 januari 1987.
Det kan nämnas att rikspolisstyrelsen redan under den remissbehand-
ling som föregick ändringen i 1 § påpekade att ett då föreliggande
promemorieförslag inte fångade in t.ex. följande situation. Polisen har
hos en för brott misstänkt person beslagtagit en mängd föremål som
inte gärna kan ha förvärvats på ett lagligt sätt. Innehavaren av egen-
domen förnekar att han har kommit åt egendomen genom brott och
påstår att han har köpt godset av en okänd person. Egendomen kan
inte härledas till någon brottsanmälan. Åklagaren kan inte visa att
egendomen frånhänts den rätte ägaren genom brott. Enligt styrelsen
innebar detta att polisen måste återlämna den beslagtagna egendomen
till innehavaren.
Föredragande departementschefen bemötte rikspolisstyrelsens påpe-
kanden bl.a. med att hänvisa till att de nya bestämmelserna i 1 §
innebar att egendom som har frånhänts en okänd målsägande genom
brott skall kunna tas i förvar hos en innehavare så snart det är
uppenbart att denne inte har gjort ett civilrättsligt giltigt godtrosförvärv
(prop. 1986/87:6 s. 23).
Ändringen i 1 § stöldgodslagen innebar vidare att uttrycket "egen-
dom som åtkommits genom brott" i paragrafens första stycke ersattes
med "egendom som frånhänts någon genom brott". Rikspolisstyrelsens
påpekanden föranledde föredraganden att uttala sig i fråga om tolk-
ningen av de två uttrycken (prop. 1986/87:6 s. 23 f). Han anger i fråga
om det ursprungliga uttrycket att motiven till lagrummet ger vid
handen att det skall vara uppenbart att egendomen har åtkommits
genom brott. Han finner inte någon anledning att göra någon ändring
i sak på denna punkt. Däremot föreslår han, som nämnts, en ändrad
lagteknisk utformning men anser att det även med denna utgångs-
1993/94:JO1
125
punkt är möjligt att fånga in åtskilliga av de fall som rikspolisstyrelsen
har pekat på. Han menar att förhållandena nämligen inte sällan kan
antas vara sådana att det — med hänsyn till t.ex. godsets beskaffenhet
— är uppenbart att egendomen frånhänts någon genom brott men att
det inte går att visa att det är innehavaren som gjort sig skyldig till
något brott beträffande egendomen.
Stöldgodslagen skall inte gälla i fall där hittegodslagen är tillämplig
(5 § stöldgodslagen). I specialmotiveringen till bestämmelsen (prop.
1974:124 s. 63) anger föredraganden att i de fall där det kan vara
tveksamt huruvida den anträffade egendomen åtkommits genom brott
eller inte eller huruvida den alltjämt skall anses vara i den brottsliges
besittning torde egendomen enligt hans mening böra betraktas som
hittegods. — Det kan noteras att 5 § aldrig har ändrats och att
uttalandena tar sikte på den ursprungliga utformningen av 1 § stöld-
godslagen. I det nu aktuella ärendet har JO uppmärksammat några fall
där beslagtaget förmodat stöldgods har behandlats som hittegods. Det
rör sig om fall där det inte har gått att styrka brott och där godset inte
har vidkänts av den misstänkte och inte heller har kunnat härledas till
någon annan ägare.
Med hänvisning till den ovan lämnade redogörelsen i fråga om
relevant lagstiftning kan rikspolisstyrelsen konstatera att det i en situa-
tion av detta slag kan föreligga betydande svårigheter att bedöma om
beslagtaget gods skall hanteras enligt hittegodslagen eller stöldgodsla-
gen. Det kan t.o.m. ifrågasättas huruvida någondera lagen är tillämplig
i ett sådant fall. En sådan rättsosäkerhet är naturligtvis inte tillfredsstäl-
lande. I remisshandlingarna förekommer också uppgifter som tyder på
att hithörande situationer — som ingalunda är ovanliga — hanteras på
olika sätt vid landets polis- och åklagarmyndigheter.
De nu påtalade förhållandena — sammantaget med vad som även i
övrigt har framkommit i ärendet — visar enligt styrelsen att det finns
behov av klarare regler om hur beslagtaget gods skall hanteras i dessa
fall. Sådana klarlägganden kan enligt styrelsens mening endast ske
genom ändringar i aktuell lagstiftning. Styrelsen anser att det vore
mycket värdefullt om sådana ändringar komme till stånd.
Bedömning
I ett beslut den 3 juli 1992 anförde chefsJO Eklundh följande.
Enligt 27 kap. 1 § första stycket rättegångsbalken får föremål som
skäligen kan antas ha avhänts någon genom brott tas i beslag. Om det
inte längre finns skäl för beslaget skall det omedelbart hävas (27 kap.
9 §). Egendomen skall därvid i princip återställas till den person hos
vilken beslaget skett.
Jag har emellertid vid mina inspektioner av polismyndigheter vid
flera tillfällen kunnat konstatera att egendom som varit föremål för
beslag efter dettas hävande inte har kunnat återlämnas till den person
hos vilken beslaget skett, eftersom denne inte velat vidkännas egen-
domen. I sådana situationer förekommer det att egendomen behandlas
som hittegods enligt lagen (1938:121) om hittegods (hittegodslagen).
Den rättsliga reglering som är av intresse i detta sammanhang
återfinns i lagen (1974:1065) om visst stöldgods m.m. (stöldgodslagen)
och i hittegodslagen.
Enligt stöldgodslagen skall egendom under vissa förhållanden tas i
förvar. Enligt den regel som tagits in i 1 § första stycket första
meningen krävs för en sådan åtgärd att egendomen är frånhänd någon
1993/94JO1
126
genom brott och att den antingen har anträffats hos någon annan som
uppenbart saknar rätt till den eller har anträffats utan att vara i någons
besittning. Därutöver fordras att varken ägaren eller annan som har
rätt till egendomen är känd och att åtgärden inte är uppenbart oskälig.
Uttrycket "egendom som frånhänts någon genom brott" skall tolkas
så att det skall vara uppenbart att egendomen är av detta slag (prop.
1974:124 s. 61 och 1986/87:6 s. 23 f.).
Genom användningen av uttrycket "annan som uppenbart saknar
rätt till egendomen" har lagstiftaren velat ge uttryck för att egendom
som frånhänts en okänd målsägande genom brott skall kunna tas i
förvar hos en innehavare så snart det är uppenbart att denne inte har
gjort ett civilrättsligt giltigt godtrosförvärv (se prop. 1986/87:6 s. 23 och
s. 41).
Regeln om egendom som anträffas utan att vara i någons besittning
tar sikte på det s.k. tjuvgömmefallet, dvs. när stöldgods påträffas
exempelvis nedgrävt i naturen och såväl den brottslige som ägaren är
okänd (a. prop. s. 41).
Enligt 1 § första stycket andra meningen stöldgodslagen skall
förvarstagande också ske i fråga om egendom som har förvärvats eller
mottagits under förhållanden som anges i 9 kap. 6 § andra stycket eller
7 § andra stycket 1 brottsbalken. Denna regel gör det möjligt att ta i
förvar egendom som påträffats hos den som fällts till ansvar för häleri
respektive häleriförseelse beträffande egendomen i sådana fall där det
inte krävs att det bevisas att ett förbrott föreligger (prop. 1986/87:6
s. 41 f. och 1990/91:127 s. 58).
I 1 § andra stycket stöldgodslagen föreskrivs att bestämmelserna i
första stycket skall tillämpas också om varken ägaren eller någon
annan som har rätt till egendomen gör anspråk på den.
Beslut om att egendom skall tas i förvar meddelas enligt huvudre-
geln i 2 § stöldgodslagen av allmän domstol på talan av åklagare.
I 5 § stöldgodslagen föreskrivs att lagen inte gäller i fall där
hittegodslagen är tillämplig. En grundläggande förutsättning för till-
lämpligheten av den lagen är att det rör sig om egendom som över
huvud taget inte befinner sig i någons besittning (jfr NJA II 1938 s.
743). Av vad som nyss sagts framgår emellertid att sådan egendom
omfattas av reglerna i stöldgodslagen om den frånhänts någon genom
brott och varken brottslingen eller ägaren är känd.
När egendom tagits i beslag av det skälet att den misstänkts vara
frånhänd någon genom brott men det inte kan styrkas att den person
hos vilken beslaget ägt rum har gjort sig skyldig till brott avseende
egendomen, uppkommer frågan hur man skall förfara med denna.
I de fall där det är uppenbart att egendomen har frånhänts någon
genom brott och att innehavaren inte har gjort ett godtrosförvärv är
stöldgodslagen tillämplig (prop. 1986/87:6 s. 23 ff.).
Det förekommer emellertid också situationer där det t.ex. visserligen
finns anledning att anta att det rör sig om stöldgods men där egendom-
en inte har kunnat hänföras till något anmält brott och där det inte
heller på någon annan grund är uppenbart att egendomen har från-
1993/94: JO 1
127
hänts någon genom brott. Reglerna i 1 § första stycket stöldgodslagen 1993/94:JO1
är då inte tillämpliga på egendomen. Denna skall därför återställas till
den person hos vilken beslaget gjorts.
Som jag har nämnt inledningsvis inträffar det inte så sällan i
situationer av detta slag att innehavaren inte vill kännas vid egendom-
en och därför vägrar att ta emot den sedan beslaget hävts. Han kan
t.ex. förneka all kännedom om hur godset har kommit i hans besitt-
ning eller påstå att detta har lämnats hos honom av någon för honom
okänd person.
I 1 § andra stycket stöldgodslagen anges visserligen att lagen är
tillämplig också om varken ägaren eller någon annan som har rätt till
egendomen gör anspråk på den. Denna föreskrift avser emellertid inte
den situation som uppkommer när den som misstänkts för brott
beträffande egendom, som beslagtagits hos honom men som inte har
kunnat med säkerhet konstateras vara frånhänd någon genom brott,
vägrar att återta denna.
Inte heller hittegodslagen tar sikte på sådana fall. Som redan nämnts
krävs för att denna skall vara tilllämplig att egendomen, när den
anträffas, över huvud taget inte är i någons besittning. Det enda
undantag som gjorts härifrån avser saker som glömts kvar hos någon
(6 § hittegodslagen).
Situationer av nu angivet slag ger upphov till betydande praktiska
problem för såväl åklagare som polismyndigheter. I likhet med Riks-
polisstyrelsen anser jag att det föreligger ett behov av att i lag reglera
frågan om hur man skall förfara med beslagtaget gods i sådana fall. Jag
avser därför att med stöd av 4 § första stycket lagen (1986:765) med
instruktion för riksdagens ombudsmän hos regeringen hemställa om
en översyn av det aktuella regelsystemet.
Med dessa uttalanden är ärendet avslutat.
(Dnr 2044-1991)
Bakgrund
Vid en inspektion av Polismyndigheten i Västervik anträffades på
vakthavande befälets expedition en pärm angående omhändertagna
fordon. Vid genomgång av handlingarna uppmärksammades bl.a. föl-
jande:
I en tjänsteföreskrift, löpnummer 4/88, utfärdad av polismyndighe-
ten hade intagits regler om "Förfarande med egendom som tagits i
beslag; förverkats eller tagits i förvar". Under punkten 2.4 föreskrevs
att beslagtagna fordon efter undersökning skulle förvaras på kommu-
nens inhägnade uppställningsplats i Målserum. I ett tillägg till tjänste-
föreskriften, utfärdad i november 1989, uttalades under punkten 5
följande:
Beträffande förfarande med fordon som tagits i beslag eller förvar eller
i övrigt omhändertagits av polisen, se Bilaga 1.
I bilagan angavs bl.a. följande:
Föreläggande om hämtning av fordon utfärdas och tillställes äga-
ren/försäkringsbolaget i rekommenderat brev med mottagningsbevis. I
föreläggandet meddelas att fordonsägaren/försäkringsbolaget skall av-
hämta fordonet senast 8 dagar efter mottagandet av underrättelsen.
Sker inte detta kan fordonet komma att betraktas som övergivet och
i förekommande fall skrotas.
Se vidare anvisningar i föreskrifter och allmänna råd för polisväsen-
det, FAP 102-2.
I en PM som upprättats av kommissarien Bo Malm angavs bl.a. i
bilaga 2 att oklarheter förelåg beträffande grunden för omhändertagan-
det av fordonen DOU 407, JDM 744, JCH 188, AWG 421 och KJS
673. Fordonen förvarades på kommunens uppställningsplats vid sop-
tippen Målserum. Av bilagan framgick vidare att dessa fordon skulle
flyttas till soptippen. Den 3 augusti 1989 gjordes följande tjänsteanteck-
ning av Bo Malm:
Enl tf pme beslut inskrevs bilarna tills vidare — i avvaktan på
närmare uppföljning — vid hittegodsavd.
Beträffande fordonet DOU 407 lämnade sedermera den registrerade
ägaren fullmakt åt polismyndigheten i Västervik att skrota bilen. De
registrerade ägarna till övriga fordon lät sig däremot inte avhöra. Fyra
av fordonen skrotades sedermera, och fordonet AWG 421 överlämna-
des till försäkringsbolaget Folksam.
Vidare uppmärksammades följande oklarheter beträffande vissa i
pärmen upptagna fordon som hade omhändertagits av myndigheten.
Ulf S. förelädes den 26 januari 1990 att senast viss angiven tidpunkt
avhämta ett i beslag taget fordon CMO 578. Om så ej skedde skulle
fordonet omgående skrotas genom polisens försorg.
Mats Peter A. förelädes den 10 maj 1990 att senast inom sju dagar
meddela sig till polismyndigheten angående ett beslagtaget fordon ALS
916. I ett tillägg angavs att fordonet skulle klassas som övergivet och
skrotas om svar inte erhölls. Enligt uppgift från polismyndigheten
fanns fordonet alltjämt kvar hos myndigheten.
Genom dom den 31 maj 1990, DB 139, förverkades fordonet HKN
010 av Västerviks tingsrätt. Enligt en tjänsteanteckning hade FFV
förklarat att fordonet inte hade sådant värde att en transport till FFV
var lönsam och att fordonet därför kunde skrotas. I en fordonsanmälan
angavs polismyndigheten i Västervik som ägare till fordonet. Som
ägare till fordonet hade i en anmälan den 12 juli 1990 även angetts
rikspolisstyrelsen. Den 8 januari 1991 överläts fordonet till ett skrot-
ningsföretag.
Sedan ärendet remitterats till Polismyndigheten i Västervik för upp-
lysningar och yttrande anförde chefsJO Eklundh följande i ett beslut
den 28 oktober 1992.
1993/94:JO1
129
5 Riksdagen 1993194. 2 saml. NrJOl
Författningsregleringen
1993/94:JO1
I 27 kap. rättegångsbalken (RB) finns regler om beslag. Enligt 1 §
första stycket får ett föremål tas i beslag, om det skäligen kan antas ha
betydelse för en brottsutredning eller ha avhänts någon genom brott
eller vara förverkat på grund av brott. Beslut om beslag får fattas av
undersökningsledaren eller åklagare. Om det föreligger fara i dröjsmål
får en polisman emellertid företa ett beslag utan sådant beslut. I dessa
fall skall beslaget skyndsamt underställas undersökningsledarens eller
åklagarens prövning (4 §). Också rätten kan under vissa förutsättningar
besluta om beslag (5 §). Den person från vilket ett beslag sker skall,
om han inte varit närvarande vid detta, underrättas om beslaget (11 §).
Den som drabbats av ett beslag som vidtagits utan rättens förordnande
kan begära rättens prövning av frågan (6 §). Om det inte längre finns
skäl för beslaget skall det omedelbart hävas (8 §). Egendomen skall
därvid i princip återställas till den person hos vilken beslaget skett.
Över beslag skall föras protokoll som anger ändamålet med beslaget
och vad som därvid förekommit (13 §). Av protokollet skall t.ex. alltid
framgå vem som har beslutat om beslaget.
Enligt lagen (1974:1065) om visst stöldgods m.m. (stöldgodslagen)
skall egendom under vissa förutsättningar tas i förvar. Enligt den regel
som tagits in i 1 § första stycket första meningen krävs för en sådan
åtgärd att egendomen är frånhänd någon genom brott och att den
antingen har anträffats hos någon annan som uppenbart saknar rätt till
den eller har anträffats utan att vara i någons besittning. Därutöver
fordras att varken ägaren eller någon annan som har rätt till egendom-
en är känd och att åtgärden inte är uppenbart oskälig. Enligt andra
meningen i samma stycke skall förvarstagande också ske i fråga om
egendom som har förvärvats eller mottagits under förhållanden som
anges i 9 kap. 6 § andra stycket eller 7 § andra stycket brottsbalken.
Beslut att egendom skall tas i förvar meddelas enligt huvudregeln i 2 §
stöldgodslagen av allmän domstol på talan av åklagare.
Om förfarandet med egendom som tagits i förvar och om rätt för en
ägare som sedermera blir känd eller någon annan som har rätt till
egendomen att få egendomen utlämnad till sig eller att erhålla ersätt-
ning finns bestämmelser i lagen (1974:1066) om förfarande med för-
verkad egendom och hittegods m.m. Om någon rättsinnehavare inte
blir känd skall egendomen försäljas för statens räkning.
Stöldgodslagen gäller inte i de fall där lagen (1938:121) om hittegods
(hittegodslagen) är tillämplig (5 § stöldgodslagen). Hittegodslagen för-
utsätter för sin tillämplighet att det rör sig om upphittad egendom som
över huvud taget inte är i någons besittning. Sådan egendom omfattas
emellertid som redan nämnts av reglerna i stöldgodslagen om den
frånhänts någon genom brott och varken brottslingen eller ägaren är
känd.
I hittegodslagen finns föreskrifter om hur hittegodset skall vårdas
(2 §) samt om rätt för ägaren att mot lösen få hittegodset åter (3 §).
130
Vidare föreskrivs under vilka förutsättningar hittegodset tillfaller upp-
hittaren (4 §). Om ägaren inte anträffas och upp hittaren inte gör
anspråk på godset, tillfaller detta staten.
Lagen (1982:129) om flyttning av fordon i vissa fall (flyttningslagen)
samt den därtill hörande förordningen (1982:198) i samma ämne gör
det möjligt för kommunala myndigheter och polismyndigheter att
flytta fordon som t.ex. är uppställda så att fara för trafikolyckor
uppstår eller hinder uppkommer i trafiken eller att flytta fordon som
är fordonsvrak.
Beslutet om flyttning skall föregås av utredning varvid protokoll
skall föras (3 § förordningen). Hos polismyndigheten skall vidare föras
register över fordon som har flyttats inom distriktet (15 § förordning-
en). I flyttningslagen finns föreskrifter om var ett fordon skall uppstäl-
las eller förvaras efter det att flyttning skett. Det föreskrivs vidare att
fordonets ägare skall underrättas om flyttningen eller, om denne inte
kan anträffas, att flyttningen skall kungöras på lämpligt sätt. Om
ägaren inte låter sig avhöra inom viss tid efter underrättelsen resp,
kungörelsen skall fordonet tillfalla kommunen eller staten beroende
på vilken myndighet som verkställt flyttningen. Ett fordonsvrak som
flyttats tillfaller omedelbart kommunen resp, staten (3, 5 och 6 §§
flyttningslagen).
Av intresse i sammanhanget är vidare vad som allmänt gäller om
polisens verksamhet. Till polisens uppgifter hör bl.a. att förebygga
brott och andra störningar av den allmänna ordningen eller säkerheten
samt att lämna allmänheten skydd, upplysningar och annan hjälp, när
sådant bistånd lämpligen kan ges av polisen (2 § polislagen, 1984:387).
Det ligger väl i linje med polisens allmänna roll i samhället att den är
behjälplig vid omhändertagandet av ett fordon som skadats vid en
trafikolycka. Det kan ibland vara lämpligt att polisen lämnar sådant
biträde också åt en fordonsförare som måste lämna sitt fordon t.ex.
med anledning av att han blivit föremål för en misstanke om rattfylle-
ri. I situationer av nu nämnt slag torde normalt inte något av de
tidigare nämnda regelsystemen vara tillämpligt. Bestämmelser som
ålägger polisen att här handla på något bestämt sätt finns således inte.
Om en polismyndighet i ett sådant fall själv svarar för omhändertagan-
det av ett fordon, påtar den sig ett ansvar för detta (jfr JO 1974 s. 129).
Hur långt ett sådant ansvar sträcker sig i det särskilda fallet får
bedömas med ledning av allmänna civilrättsliga regler. När någon
frivilligt överlämnar egendom i det allmännas vård föreligger t.ex.
regelmässigt en avtalssituation (se prop. 1972:2 s. 357 f.).
Som framgår av redogörelsen för gällande rättsregler kan fordon
komma att omhändertas av polisen på skilda grunder. Det är självfallet
nödvändigt att man i varje särskilt fall gör klart för sig vilket regelsys-
tem som tillämpas och att man dokumenterar åtgärden på ett korrekt
sätt.
1993/94:JO1
131
I de fall där polisens handlande är av ren servicekaraktär skall som
nyss nämnts den rättsliga innebörden av olika åtgärder från polisens
sida bedömas med utgångspunkt i civilrättens regler. Det är därför i
sådana situationer angeläget att frågor som gäller ansvaret för ett
fordon i görligaste mån i förväg klaras ut mellan polisen och fordonets
ägare eller förare. Man bör därvid från polisens sida försöka att
utforma de hjälpande insatser som situationen kan kräva på sådant sätt
att man inte påtar sig ett större ansvar för fordonet än vad som är
nödvändigt. Polisens hjälpande insatser bör sålunda i första hand
inriktas på att göra det möjligt för fordonets ägare eller förare att själv
svara för omhändertagandet. Som exempel på problematiska situatio-
ner som annars kan uppkomma kan nämnas det fallet att ägaren till
ett fordon som omhändertagits av polisen som en serviceåtgärd inte
avhämtar det utan låter det förbli i polismyndighetens vård.
I fråga om tre av de sammanlagt åtta fordon som är aktuella i detta
ärende, nämligen DOU 407, JDM 744 och JCH 188, saknas helt
dokumentation beträffande de omständigheter som föranlett omhän-
dertagandena.
Den utredning som nu har presenterats från polismyndighetens sida
ger närmast vid handen att JDM 744 och JCH 188 tagits om hand av
trafiksäkerhetsskäl. Om det förhållit sig på detta sätt, borde flyttnings-
lagen ha tillämpats. Möjligen har emellertid fordonet JDM 744 i stället
tagits om hand som en ren serviceåtgärd i samband med en trafik-
olycka. Som nämnts saknas offentligrättsliga regler om hur polisen i
en sådan situation skall förfara med ett fordon som av något skäl blivit
kvar i polisens vård.
Vad gäller fordonet DOU 407 ger utredningen närmast stöd för att
detta fraktats till det aktuella uppställningsområdet av Västerviks Bo-
stads AB. Polismyndigheten har därefter omhändertagit fordonet i den
tron att myndigheten själv fraktat dit det. Lagliga förutsättningar för
denna åtgärd har uppenbarligen saknats.
Beträffande fordonen AWG 421 och KJS 673 har protokoll "Anträf-
fat efterlyst fordon" upprättats. Dokumentation beträffande grunden
för dessa omhändertaganden finns således. I övrigt saknas såvitt fram-
går av utredningen dokumentation i fråga om fordonen. De har
emellertid uppenbarligen tagits om hand för ett sådant ändamål som
avses med beslagsreglerna i 27 kap. rättegångsbalken. Dessa regler
borde således ha tillämpats.
Fordonet ALS 916, som var anmält tillgripet, har tagits i beslag.
Protokoll över beslaget har emellertid inte upprättats och inte heller
har någon anteckning om beslaget gjorts i beslagsliggaren.
Beträffande samtliga de fordon som jag nu har behandlat har det
således framkommit allvarliga brister vad gäller dokumentationen av
polismyndighetens åtgärder. Så har t.ex. föreskrivna beslags- och flytt-
ningsprotokoll inte upprättats. Bl.a. som en följd av dessa brister har
frågorna om de beslagtagna fordonens omhändertagande och utläm-
nande inte kommit under den kvalificerade prövning som föreskrivs i
27 kap. rättegångsbalken.
1993/94:JO1
132
Bristen på dokumentation har vidare fatt till följd att fordonet DOU
407 omhändertagits trots att polismyndigheten över huvud taget inte
haft någon anledning att ta befattning med det. Den har också gett
upphov till problem när ärendena skulle avslutas; det har då inte varit
möjligt att avgöra vilket regelsystem som var tillämpligt i fråga om vart
och ett av de olika fordonen. Man har då i flertalet fall valt att felaktigt
behandla dem som hittegods.
Polismyndigheten kan självfallet inte undgå kritik med anledning av
de här påpekade bristerna i dess handläggning. Jag konstaterar emel-
lertid att samtliga de nu behandlade omhändertagandena i tiden ligger
före hösten 1989, då rutinerna enligt vad som uppgetts stramades upp.
Jag anser mig därför kunna utgå från att brister av nu konstaterat slag
inte längre förekommer. Jag noterar dessutom att polismyndigheten
förklarat att den avser att på nytt se över rutinerna i samband med
omhändertagande av fordon.
Jag övergår härefter till att behandla fordonen CMO 578 och HKN
010.
Fordonet CMO 578 togs i beslag i augusti 1987. I september 1987
ogillade tingsrätten åklagarens yrkande om förverkande. Polisen har
därefter försökt att återställa fordonet till dess registrerade ägare. Först
den 15 februari 1990 avhämtades dock fordonet av denne.
När ett beslag hävts skall, som tidigare framgått, den egendom som
varit föremål för beslaget enligt huvudregeln återställas till den ur-
sprunglige besittningshavaren. I förevarande fall har det dröjt över tre
år innan fordonets ägare avhämtat fordonet hos polisen. Det är inte
tillfredsställande att polismyndigheten på detta sätt skall behöva förvara
och ansvara för ett fordon under så lång tid. Situationen ger upphov
till praktiska problem hos polismyndigheterna liknande dem som jag
har uppmärksammat i ett tidigare ärende (dnr 3275-1990), som gällde
den situation som uppkommer när den person hos vilken viss egen-
dom har tagits i beslag inte vill kännas vid denna sedan beslaget hävts.
Jag kunde då konstatera att det föreligger ett behov av att i lag reglera
frågan hur man skall förfara med beslagtaget gods i sådana situationer.
Jag har därför gjort en framställning till regeringen om en översyn av
de aktuella regelsystemen.
Det finns enligt min mening anledning att göra Justitiedepartemen-
tet uppmärksamt på den nu behandlade frågan, och jag överlämnar
därför ett exemplar av beslutet dit.
Fordonet HKN 010 förklarades förverkat av domstol i maj 1990.
Polismyndigheten ingav därefter äganderättsanmälan för statens räk-
ning och lät avställa fordonet. I juni 1990 tillgreps taklucka, motorde-
lar och oljesticka från fordonet, medan detta var uppställt på polisens
inhägnade område.
Det inträffade ger mig anledning att erinra om polismyndighetens
ansvar för fordon som den har i sin vård.
Med dessa uttalanden är ärendet avslutat.
1993/94:JO1
133
(Dnr 999-1992)
Sedan saken remitterats till Rikspolisstyrelsen för upplysningar och
yttrande anförde chefsJO Eklundh följande i ett beslut den 15 januari
1993.
Av utredningen i ett klagoärende (dnr 2866-1990) framgick att
Polismyndigheten i Kungsbacka i samband med en större polisinsats
vänt sig direkt till Polismyndigheten i Göteborg med en begäran om
polisförstärkning. Framställningen ledde till att delar av Göteborgspoli-
sens piketstyrka ställdes till Kungsbackapolisens förfogande. Varken
Länsstyrelsen i Hallands län eller Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län var inkopplad i ärendet. Det hade också i ett par ärenden iakttagits
att piketpersonal efter beslut av jourhavande polischef sänts som
förstärkning till ett annat polisdistrikt i samma eller annat län. Det
hade vidare i några ärenden framgått att exempelvis polispatruller från
ett visst polisdistrikt formlöst ställts till ett angränsande distrikts förfo-
gande.
Med anledning av iakttagelserna upprättades inom JO-ämbetet i
mars 1992 en promemoria med följande innehåll.
Bestämmelser om polisförstärkning fanns tidigare intagna i 23 § första
stycket polisinstruktionen (1972:511). Där angavs att länsstyrelsen, om
det behövdes, fick beordra polismän att tjänstgöra som förstärkning i
andra polisdistrikt i länet än de där de var anställda. Enligt andra
stycket fick polisstyrelsen, om länsstyrelsens besked inte kunde avvak-
tas, beordra polismän att tillfälligt tjänstgöra i annat polisdistrikt i
länet. Länsstyrelsen kunde vidare med stöd av 24 § instruktionen
tillfälligt beordra polismän att för visst uppdrag tillfälligt tjänstgöra
utom länet och även begära förstärkning från andra län.
I prop. 1980/81:13 om polisens uppgifter, utbildning och organisa-
tion m.m. (den s.k. princippropositionen) gavs allmänna riktlinjer för
en reform av polisväsendet. Det förutsattes där att det skulle ankomma
på länsstyrelsen att leda polisverksamhet som berör flera polisdistrikt
inom länet. Det angavs (s. 77) att när det "behövs polisförstärkning i
ett polisdistrikt, kan länsstyrelsen besluta om polisförstärkning från
annat distrikt inom länet eller begära sådan förstärkning från annat
distrikt inom länet eller från någon annan länsstyrelse.
Bestämmelser om samverkan mellan polismyndigheterna har nume-
ra tagits upp i polislagen (1984: 387). I 4 § anges till en början att det i
varje polisdistrikt skall finnas en polismyndighet som ansvarar för
polisverksamheten inom distriktet. Vidare sägs att regeringen eller den
myndighet som regeringen utser bestämmer i vad mån en polismyndig-
het skall bedriva verksamhet utanför sitt distrikt. Bestämmelsen tar
enligt vad som sägs i förarbetena till polislagen (prop. 1983/84:111
s. 65) i första hand sikte på enheter med regionala uppgifter, såsom
narkotikarotlarna och de ekonomiska rotlarna liksom trafikenheter
med regionala uppgifter.
I samband med den senaste ändringen av 6 § polislagen (SFS
1990:997) anförde departementschefen att regeringen med stöd av 4 §
polislagen och 2 kap. 7 § polisförordningen varje år i regleringsbrev
kan besluta vilka polismyndigheter som skall bedriva regional po-
lisverksamhet (prop. 1989/90:155 s. 56). Regeringen har vidare i 3 kap.
2 § polisförordningen bemyndigat länsstyrelserna att bestämma i vad
mån en polismyndighet skall bedriva polishundverksamhet utanför sitt
1993/94:JO1
134
distrikt. Bemyndigandet i 4 § polislagen anses också ge stöd åt före-
skrifterna i 5 kap. 7 § polisförordningen om polismäns skyldighet att
tjänstgöra utanför sitt polisdistrikt och om rätt för dem att ingripa
utanför detta.
Enligt 6 § andra stycket polislagen ankommer det på länsstyrelsen
att bestämma i vilken utsträckning polispersonal skall ställas till förfo-
gande för verksamhet som bedrivs gemensamt för flera polisdistrikt
samt att för viss begränsad tid eller för särskilda fall i övrigt bestämma
om sådan verksamhet. För att främja en effektiv verksamhet eller
annars vid behov far länsstyrelsen bestämma även om annan polisverk-
samhet inom länet. Vad som har sagts nu gäller dock inte i den mån
annat har beslutats av regeringen.
I 6 § tredje stycket polislagen regleras frågan om polisförstärkning
från ett polisdistrikt till ett annat. Kännetecknande för polisförstärk-
ning är att den personal som avdelas till förstärkning normalt under-
ställs polismyndigheten i det mottagande distriktet och alltså bedriver
sin verksamhet på den myndighetens vägnar (prop. 1983/84:111 s.
65 f.). Enligt nämnda bestämmelse får länsstyrelsen besluta om polis-
förstärkning från ett polisdistrikt till ett annat inom länet eller till ett
annat län samt begära förstärkning från ett annat län. Den får också
helt eller delvis ta över ledningen av polispersonalen i länet, när
särskilda förhållanden föranleder det eller kravet på en enhetlig led-
ning inom länet annars är särskilt framträdande. Regeringen kan
föreskriva att länsstyrelsen också i andra fåll skall leda polisverksam-
het.
Varken polislagen eller polisförordningen ger något utrymme för
det enskilda polisdistriktet att besluta om polisförstärkning till ett
annat polisdistrikt. I förarbetena till 6 § tredje stycket polislagen
framhålls särskilt att uttrycket polisförstärkning inbegriper både tillfäl-
liga arrangemang och sådan planerad förstärkning som hänförs under
beteckningen "stödjande verksamhet", dvs. den skyldighet som ålagts
vissa större polisdistrikt att fortlöpande vid behov ställa kvalificerad
personal till förfogande för tekniska undersökningar eller för utred-
ning av svårare brott hos mindre distrikt i regionen. Länsstyrelsens
befogenhet att meddela beslut om polisförstärkning har ansetts viktig
inte bara från praktisk arbetssynpunkt utan också genom att den ger
länsstyrelsen och länspolischefen en naturlig plattform för en ledande
ställning i samband med att olika samordnade aktioner planeras inom
länet, t.ex. på narkotikaområdet (prop. 1983/84:111 s. 69).
Den regionala polisorganisationens befogenheter har nyligen varit
föremål för överväganden i prop. 1991/92:52 angående den regionala
ledningsorganisationen inom polisen. Där anförs bl.a. (s. 19) att läns-
styrelsen med stöd av 6 § andra stycket polislagen kan, efter framställ-
ning från lokala polismyndigheter eller på eget initiativ, bestämma om
samordning av viss verksamhet eller om samordning över di-
striktsgränserna. Det pekas också på att länsstyrelsen med stöd av 6 §
tredje stycket får besluta om polisförstärkning från ett polisdistrikt till
ett annat län. Frågan om polisförstärkning till ett polisdistrikt inom
samma län nämns dock inte. Propositionen har utskottsbehandlats
(JuU 1991/92:9).
I sammanhanget kan nämnas att det har uttalats att de piketgrupper
som finns i Stockholm, Göteborg och Malmö normalt skall vara
verksamma inom det vaktdistrikt som de tillhör men att de inom
ramen för utryckningsverksamheten kan tas i anspråk även inom
andra vaktdistrikt, se prop. 1977/78:100 Bil. 5 s. 53.
Enligt 2 kap. 9 § polisförordningen skall det hos Polismyndigheten i
Stockholm finnas en beredskapsstyrka för bekämpning av terroraktio-
ner i landet. Beredskapsstyrkan får tas i anspråk för detta ändamål
1993/94:JO1
135
först efter beslut av regeringen. Beredskapsstyrkan har tillkommit på
förslag av den Parlamentariska kommissionen (SOU 1988:18). I prop.
1989/90:100 Bil. 15 s. 106 anförde föredraganden bl.a. att beredskaps-
styrkan bör vara en för hela landet gemensam resurs och att det bör
ankomma på regeringen att besluta om att beredskapsstyrkan skall få
tas i anspråk. Riksdagen har godkänt det anförda (Rskr. 1989/90:211).
Någon bestämmelse som klargör vem som skall ha ledningsansvaret
för beredskapsstyrkan återfinns inte i förordningen. Som tidigare an-
förts kan regeringen enligt 6 § tredje stycket polislagen föreskriva att
en länsstyrelse skall leda polisverksamhet, och det har i Berggren-
Munck: Polislagen, 1989 s. 52 angetts att sådana föreskrifter också
torde kunna ges för ett särskilt iall. En annan tänkbar lösning är att
låta frågan om befälet över beredskapsstyrkan avgöras med utgångs-
punkt i reglerna om polisförstärkning. Detta skulle innebära att bered-
skapsstyrkan, sedan regeringen beslutat att den skall få tas i anspråk,
efter framställning av vederbörande länsstyrelse ställs till det lokala
polisdistriktets förfogande efter beslut av Länsstyrelsen i Stockholms
län (jfr 3 kap. 11 § första stycket polisförordningen).
Bestämmelser om polisförstärkning finns intagna också i 8—11 §§
förordningen (1989:773) med instruktion för Rikspolisstyrelsen. Enligt
8 § i denna förordning får Rikspolisstyrelsen tillkalla polisförstärkning
från de lokala polismyndigheterna i den utsträckning som behövs för
att leda polisverksamhet i fråga om bevaknings- och säkerhetsarbete i
samband med statsbesök och liknande händelser. Enligt 9 § skall
Rikspolisstyrelsen vidare på begäran av vederbörande länsstyrelse läm-
na förstärkning vid spaning eller utredning som leds av en lokal eller
regional polismyndighet. Sådan förstärkning sker genom att personal
från Rikskriminalpolisen ställs till den lokala respektive regionala
myndighetens förfogande.
Frågor angående förstärkningsinsatser mellan olika polisdistrikt tor-
de ha stor praktisk betydelse bl.a. av det skälet att det sannolikt ofta
framstår som ändamålsenligt exempelvis att en lokal polismyndighet
far biträde av en bilpatrull från en annan polismyndighet för att
genomföra ett visst uppdrag. Det är vidare uppenbart att det föreligger
ett behov av att piketutbildad personal kan utnyttjas också utanför det
egna polisdistriktet. I fråga om den särskilda beredskapsstyrkan har
som nämnts förutsatts att denna skall ha hela landet som verksamhets-
område.
Av det anförda framgår emellertid att polislagen — oavsett förstärk-
ningens omfattning och art — förutsätter att beslut om förstärkning
från ett polisdistrikt till ett annat skall fattas av länsstyrelsen; om
polisförstärkningen skall gå över en länsgräns förutsätts att båda de
berörda länsstyrelserna kopplas in i beslutsprocessen. Som inlednings-
vis nämnts har det vid handläggningen av ärenden här framkommit att
det inträffar att enskilda polisdistrikt utan medverkan av länsstyrelsen
beslutar om polisförstärkning sinsemellan av såväl mindre som större
omfattning.
Länsstyrelsens uppgift att besluta om polisförstärkning aktualiserar
även frågan om länspolischefens respektive länspolismästarens bered-
skapstjänstgöring under icke ordinarie arbetstid. Jag har t.ex. inhämtat
att länsstyrelsen i Stockholms län inte gett något generellt förordnande
av det slag som avses i 3 kap. 7 § polisförordningen för annan än
länspolismästaren och biträdande länspolismästaren att svara för de
uppgifter som enligt polislagen och polisförordningen ankommer på
länsstyrelsen.
1993/94:JO1
136
Den i 6 § tredje stycket polislagen intagna regleringen innebär att
beslut om polisförstärkning kan fattas endast av länsstyrelsen. Som
framgår såväl av den remitterade promemorian som av Rikspolisstyrel-
sens yttrande har det emellertid utbildats en praxis vid sidan av
polisiagens regler av innebörd att enskilda polisdistrikt utan medver-
kan av länsstyrelsen beslutar om polisförstärkning sinsemellan. Sådana
beslut avser ofta insatser av begränsad omfattning, t.ex. en enstaka
bilpatrull, men också betydligt mer omfattande förstärkningar kan
förekomma. Till stöd för denna praxis har åberopats praktiska skäl.
Som framgår av Rikspolisstyrelsens yttrande har det av företrädare för
den lokala polisorganisationen hävdats att en strikt tillämpning av
reglerna om polisförstärkning i akuta och brådskande hjälpsituationer
kan få olyckliga konsekvenser.
Bestämmelserna om polisens organisation, om ledningen av polis-
verksamheten och om formerna för samverkan mellan olika polis-
myndigheter är av central betydelse i det polisrättsliga regelsystemet.
Det är självfallet av största vikt att dessa bestämmelser tillämpas på ett
riktigt sätt. Utredningen i detta ärende har emellertid pekat på vissa
praktiska problem i sammanhanget som enligt min mening förtjänar
beaktande.
Jag delar Rikspolisstyrelsens uppfattning att de frågor som uppmärk-
sammats i ärendet, och som dagligen aktualiseras vid landets polismyn-
digheter, bör bli föremål för överväganden från lagstiftarens sida. Jag
överlämnar därför ett exemplar av detta beslut till Justitiedepartemen-
tet.
Anm: Genom en ändring av 3 kap. 12 § polisförordningen (1984:730)
som trätt i kraft den 1 oktober 1993 (1993:993) får i brådskande fall
frågan om polisförstärkning handläggas av lokal polischef, kommissa-
rie eller vakthavande befäl på länsstyrelsens vägnar. Sådana åtgärder
skall rapporteras till den regionale polischefen.
1993/94: JO 1
137
1993/94:JO1
(Dnr 3456-1991)
I ett beslut den 18 september 1992 anförde JO Pennlöv bl.a. följande.
Den 31 oktober 1991 fanns i Svenska Dagbladet en artikel med
rubriken "Fånge utförde bedrägerier". I artikeln uppgavs bl.a. följande.
Varje morgon tog den fängelsedömde krögaren Mercedesen från
Svartsjöanstalten på Färingsö till Stockholms centrum för att utföra
avancerade kreditbedrägerier. Varje kväll återvände han till anstalten
och cellen för att fortsätta att avtjäna sitt fyråriga fängelsestraff. Detta
pågick i nästan fem månader innan han avslöjades. Krögaren hade fått
frigång från anstalten för att arbeta på en restaurang i Stockholm. I
stället hade han emellertid, enligt polisen, drivit företag som beställt
varor på kredit och därefter skickat dem utomlands så fort som
möjligt. Någon betalning hade det aldrig varit fråga om.
Med anledning av vad som framgick av artikeln beslutade jag samma
dag att granska Kriminalvårdsanstalten Svartsjös handläggning av ären-
det.
Den aktuelle intagnes, Georges C., behandlingsjournal lånades in och
granskades i relevanta delar.
Ärendet remitterades därefter den 19 november 1991 till Kriminal-
vårdsstyrelsen (KVS) för utredning och yttrande angående de utevistel-
ser som beviljats Georges C. under den tid då han var intagen i
Kriminalvårdsanstalten Svartsjö.
I yttrande den 10 april 1992 anförde KVS — generaldirektören
Björn Weibo — bl.a. följande.
Georges C. häktades den 11 augusti 1989 och dömdes den 21 juni 1990
till fängelse fyra år sex månader för olaga hot, grovt bedrägeri, försök
till grovt bedrägeri, olovligt förfogande, oredlighet mot borgenärer,
bokföringsbrott, anstiftan till urkundsförfalskning, skattebedrägeri,
grovt skattebedrägeri, oredlig uppbördsredovisning, brott mot upp-
bördslagen och förseelse mot vägtrafikkungörelsen. Han placerades den
4 oktober 1990 i kriminalvårdsanstalten Kumla. Den 4 december 1990
beslutade Kriminalvårdsnämnden om villkorlig frigivning av Georges
C. att äga rum den 8 november 1991. Han beviljades första regelbund-
na permission den 24—26 december 1990 och den 22 januari 1991
förflyttades han till kriminalvårdsanstalten Täby.
138
Efter beslut om förflyttning av Georges C. till kriminalvårdsanstal-
ten Svartsjö inställde han sig i den anstalten den 1 april 1991 efter
regelbunden permission. Den 10 juni påbörjade han frigång med
arbete som köksmästare på restaurang Falstaff i Stockholm. Den 2
oktober greps han av polis misstänkt för ny brottslighet.
Georges C. dömdes den 13 mars 1992 till fängelse fyra år för grovt
bedrägeri, grovt bedrägeri medelst urkundsförfalskning, försök till
grovt bedrägeri medelst urkundsförfalskning, urkundsförfalskning samt
brukande av falsk urkund. Brotten begicks under tiden den 27 maj till
den 2 oktober 1991.
Från ägaren till restaurang Falstaff har styrelsen inhämtat bl.a.
följande. Restaurangen var stängd för reparation under tiden den 21
juni t o m den 1 augusti 1991. Georges C. hade frigång även under
den perioden. Han sysselsattes i allt väsentligt med att "hålla ordning"
på de 2—3 personer som utförde reparationsarbetena i restaurangen.
Det har nu framkommit att det för ansvariga tjänstemän på Svartsjö-
anstalten inte var känt att restaurang Falstaff hållits stängd för repara-
tion.
Det står klart att anstaltens uppföljning av den frigång Georges C.
medgivits brustit i flera avseenden. Att anstalten inte ens känt till att
Georges C. under viss icke obetydlig tid av frigångsperioden överhu-
vudtaget inte varit i arbete med det för vilket frigång medgivits, är
därvid särskilt anmärkningsvärt.
Till KVS:s remissvar var fogat ett yttrande från biträdande kriminal-
vårdsdirektören Ulla-Britt Wigren vid kriminalvårdens regionkansli i
Stockholm, vari anfördes bl.a. följande.
1 yttrande som avgivits från kriminalvårdsanstalten Svartsjö direkt till
kriminalvårdsstyrelsen och i C:s behandlingsjournal framkommer att
han den 1 april till den 10 juni då han beviljades frigång har erhållit
17 särskilda permissioner förutom de regelbundna permissionerna och
besökspermissionerna. Av dessa särskilda permissioner avser sex (6)
besök hos advokater och tre (3) besök vid lokala skattemyndigheten.
Någon redovisning i detalj över de särskilda permissionerna har ej
kunnat rekonstrueras i efterhand. Det konstateras dock i anstaltens
yttrande att varje utevistelse generellt styrkts med dokument och/eller
telefonsamtal med berörd myndighet eller person. Det ligger också i
sakens natur att C. med anledning av tidigare konkurser, en pågående
skatteprocess samt hans dubbla medborgarskap och problem runt det
gällande beskattningavtai som finns mellan Grekland och Sverige kan
antas ha demonstrerat ett ovanligt stort behov av att besöka myndighe-
ter och advokater. Permissionstidernas längd kan enligt anstalten för-
klaras med de dåliga allmänna kommunikationer som föreligger mel-
lan anstalten och Stockholm.
Enligt yttrande från anstalten har C. beviljats frigång fr o m 10 juni
1991 mot bakgrund av att han avtjänade ett långt fängelsestraff, att han
saknade arbete/försörjning inför frigivningen, att han kände sig i stark
psykisk obalans samt att han uppvisat god skötsamhet. Med hänsyn till
den oregelbundna arbetstiden som innebar tjänstgöring vissa helger
kompenserades han under frigången med förlängda frigångspermissio-
ner dessa helger samt vid ett tillfälle en tisdag och onsdag.
Särskild permission far enligt anstaltsföreskrifterna, KVVFS 1990:10,
beviljas för att en intagen utanför anstalten skall kunna ombesörja
angelägenhet som är av väsentlig betydelse för honom och som inte
kan ombesörjas under regelbunden permission eller på annat sätt. Som
tidigare konstaterats har C:s förhållanden varit sådana att han blivit
permissionskrävande. Man kan rent allmänt ställa sig frågan om inte
C. beviljats så pass många utevistelser att straffverkställigheten urhol-
1993/94:JO1
139
kats och om inte en bättre samordning hade kunnat göras av utevistel-
serna. Nu i efterhand saknas dock den detaljerade kunskap som skulle
behövas för att göra en ordentlig bedömning av anstaltens beslut från
regionmyndighetens sida.
Anstalten har motiverat varför C. beviljades frigång. I anslutning till
promemorian "Lyxfångar — finns dom?" har justitiedepartementet i
protokoll 1986-05-29 beträffande gruppen socialt välanpassade intagna
uppgivit att frågan om frigång i dessa fall ofta kan vara svårbedömd. I
protokollet sägs att "Kriminalvården får anses vara skyldig att medver-
ka till att de intagna såvitt möjligt har arbetsanställning eller någon
annan form av försörjning ordnad vid frigivningen. I den mån det kan
påvisas att någon tids frigång är en förutsättning för detta eller att den i
varje fall kraftigt skulle underlätta för den intagne att försöka försörja
sig själv och eventuell familj i omedelbar anslutning till frigivningen,
måste frigång i rimlig omfattning kunna medges även den som har
arbetsvana och i övrigt är socialt välanpassad".
I varje enskild prövning i frigångsfrågan måste således olika intres-
sen vägas mot varandra. Från regionmyndighetens sida saknas grund
att rikta kritik mot anstaltens beslut i frigångsfrågan, allrahelst som
frågan om frigång vid ett antal tillfällen behandlats för C:s del redan
innan han kom till Svartsjö, dock utan att något beslut fattats. Det är
således förståeligt om än inte korrekt att man från anstaltens sida
behandlat C. som ett normalt lokalanstaltsfall utan att närmare studera
t ex domen.
Regionchefen har numera vid genomgång av frigångs- och permis-
sionsfrågor med anstaltscheferna inom regionen påpekat vikten av att
frågan om frigång inte tidigt under verkställigheten tas upp på sådant
sätt att det ger sken av att ha behandlats positivt för den intagne om
någon egentlig prövning inte skett, samt också vikten av att samtliga
handlingar, inklusive domen, studeras noggrant innan beslut om öp-
penplacering, permission och frigång fattas.
I ett kompletterande yttrande den 4 juni 1992 anförde Kriminalvårds-
styrelsen följande.
Undertecknad föredragande, sektionschefen Dag Olofsson, fyra tjänste-
män från kriminalvårdsanstalten Svartsjö samt ledningen för Stock-
holmsregionen sammanträffade den 28 april. Permissionsgången för
Georges C. diskuterades ingående med avseende på i första hand skäl
för permission samt planering av permissionerna. Frigången diskutera-
des ur ett flertal aspekter.
Permissionerna
Tjänstemännen från Svartsjöanstalten var eniga i uppfattningen att
många av de angelägenheter som Georges C. hade att ombesörja under
de särskilda permissioner han medgavs borde ha kunnat samordnas i
större utsträckning än som faktiskt skedde. Man menade också att en
del av permissionerna omfattat omotiverat lång tid.
Vid flera tillfällen återkom Georges C. för sent till anstalten efter
permission. Denna upprepade misskötsamhet påverkade inte permis-
sionsgången i något för Georges C. negativt avseende. Svartsjöanstalten
kunde inte ge någon förklaring till detta förhållande.
1993/94:JO1
140
Frigången
Svartsjöanstalten redovisade bl.a. följande. Lämpligheten av restaurang
Falstaff som arbetsplats för frigångare hade kort tid före det att
Georges C. medgavs frigång diskuterats med företrädare för andra
anstalter inom regionen. Den gemensamma erfarenheten var att restau-
rangen dittills anvisat lämpliga arbeten och att arbetsgivaren var pålit-
lig. Vid tidpunkten för Georges C:s frigång hade flera andra intagna i
anstalten också frigång. Förutsättningarna att mera ingående kontrolle-
ra frigången för Georges C. var därför begränsade. Mot bakgrund av
dessa förhållanden bestämdes att kontrollen av frigången skulle bestå i
regelbunden telefonkontakt med arbetsplatsen.
Samtliga tjänstemän från Svartsjöanstalten bekräftade att det inte
varit känt att restaurang Falstaff hållits stängd viss tid för reparation.
Vid mötet framkom vidare följande. Arbetet för Georges C. på
restaurang Falstaff var organiserat så att han hade flera timmars
sammanhängande "ledighet" under dagen. Några särskilda anvisningar
om vad han under den tiden hade att iaktta hade inte ufärdats av
anstalten.
Bedömning
Det finns anledning att rikta anmärkning mot anstaltens sätt att
hantera permissionsfrågan för Georges C. I allt väsentligt är bristerna
följande. Samordning av olika angelägenheter som skulle ombesörjas
under permission har i många fall inte gjorts trots att detta varit
möjligt. Upprepad misskötsamhet har inte resulterat i nödvändig åt-
stramning av permissionsgången. Förlängda frigångspermissioner har
omotiverat medgivits som "kompensation" för obekväm arbetstid un-
der frigång.
Beträffande frågan om frigång för Georges C. finns anledning att
upprepa de synpunkter styrelsen redovisade i yttrandet den 10 april,
nämligen att anstaltens uppföljning av frigången brustit i flera avseen-
den. Det är dessutom svårt att föreställa sig på vilket sätt anstalten
skulle ha ytterligare kunnat missköta frågan om frigång för Georges C.
I det avslutande skedet av mötet den 28 april sades också uttryckligen
från anstaltens sida att man låtit sig duperas av Georges C. Det kan för
övrigt diskuteras huruvida det alls förelåg tillräckligt starka skäl att
medgiva Georges C. frigång. Styrelsen vill dock inte hävda att det var
uppenbart fel att medge honom frigång och lämnar därför den frågan.
1993/94: JO 1
Regionledningen har upplyst att man i omedelbar anslutning till att
Georges C. greps under pågående frigång infört följande ordning
beträffande hanteringen av frigångsärenden. För intagen som har en
strafftid om lägst två år avseende narkotikabrott eller ekonomisk
brottslighet skall samråd ske med regionen innan frigång medges.
I samarbete med samtliga regioner söker styrelsen sedan någon tid
att skapa effektiva metoder för uppföljning av för de intagna gynnande
beslut. De beslut som i första hand avses gäller alla former av utevistel-
ser för de intagna. Inte minst det nu aktuella ärendet visar på behovet
av åsyftade metoder. Förestående väsentligt utökade insatser från rätts-
enhetens sida i form av bl.a. undervisning och uppföljning kommer
också att bidra till att anstalterna bättre hanterar frågor rörande
exempelvis permission och frigång för de intagna. Under april —maj
1992 hölls seminarier inom samtliga regioner rörande permissionstill-
lämpningen. Deltagare i seminarierna var de tjänstemän på anstalterna
141
som har att besluta i permissionsärenden. Från styrelsens sida betona-
des särskilt vikten av att anstalterna "bättrar sig" både vad avser
prövning av skälen för permission och bedömning av missbruksrisk.
Jag har tagit del av Svea hovrätts dom den 30 juni 1992 i mål nr B
1005/92 (DB 84). Genom domen skärpte hovrätten straffet för Georges
C. för den nu aktuella brottsligheten från av tingsrätten utdömda
fängelse fyra år till fängelse fyra år och sex månader. Jag har dessutom
företagit viss kompletterande utredning.
1. Inledning
Enligt 4 § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt (KvaL) skall
kriminalvården i anstalt utformas så att den intagnes anpassning i
samhället främjas och skadliga följder av frihetsberövandet motverkas.
I den utsträckning det kan ske utan att kravet på samhällsskydd
eftersätts bör verksamheten från början inriktas på åtgärder som förbe-
reder den intagne för tillvaron utanför anstalten.
Som framhållits av JO i annat sammanhang (se JO 1989/90 s. 101)
kan detta grundläggande stadgande om kriminalvården i anstalt inte
läsas isolerat. Det finns således anledning att framhålla att behandling-
en av de intagna givetvis måste stå i överensstämmelse med de detalj-
föreskrifter som finns i KvaL och i övriga tillämpliga kriminalvårdsför-
fattningar och med gällande praxis.
Det finns vidare skäl att här understryka att den grundläggande
principen att vården i anstalt skall vara anpassad till den intagnes
behov inte får medföra att straffverkställigheten för en viss intagen
urholkas på ett sätt som inte rimligen kan ha varit avsett från lagstifta-
rens sida och som på goda grunder kan uppfattas som orättvist av
andra intagna (se JO 1982/83 s. 110, 1985/86 s. 163 och 1988/89 s.
102).
En arbetsgrupp inom Justitiedepartementet behandlade i en rapport
(Ds Ju 1985:1) "Lyxfångar — finns dom?" vissa frågor rörande en
grupp intagna som definierades som åtminstone ytligt sett väletablerade
personer, som ådömts längre eller i varje fall inte helt kortvariga
fängelsestraff. Den brottslighet som det var fråga om var inte sällan
ekonomisk brottslighet. Det kunde emellertid också vara fråga om
annnan förmögenhetsbrottslighet exempelvis bedrägeri eller försking-
ring utan samband med näringsverksamhet. Även våldsbrottslighet
eller annan brottslighet fanns företrädd inom gruppen.
I rapporten angavs flera skäl som talade för att gruppen socialt
väletablerade intagna borde upp märksammas. Dessa intagna har till
skillnad från de flesta övriga intagna inte något påtagligt behov av
åtgärder som tar sikte på att avhjälpa missbruk, att förbereda den
intagne för en ordnad social tillvaro eller att ombesörja inskolning i
arbetslivet. Vidare är risken för rymning eller störning av ordning och
säkerhet minimal i denna grupp.
1993/94:JO1
142
Ytterligare ett skäl att uppmärksamma den aktuella gruppen intagna
var enligt rapporten att socialt väletablerade intagna ofta har lättare att
underbygga sina önskemål än andra intagna och ibland även resurser
att skaffa advokathjälp, läkarintyg m.m. En annan omständighet som
ofta föreligger är att de kan vara inblandade i konkursförfaranden,
civilprocesser och liknande under anstaltstiden, något som inte sällan
åberopas som stöd för anspråk på permissioner och andra motsvarande
lättnader.
De av arbetsgruppen behandlade frågorna som är av intresse såvitt
avser Georges C., som alltså Sr anses tillhöra den aktuella gruppen
intagna, rör särskilda permissioner och frigång.
2. De särskilda permissionerna
Enligt 32 § KvaL Sr korttidspermission beviljas dels för att underlätta
den intagnes anpassning i samhället (regelbunden permission), dels om
annan särskild anledning föreligger (särskild permission). Enligt 106 §
i KVS:s anstaltsföreskrifter (KVVFS 1990:10) Sr särskild permission
beviljas för att en intagen utanför anstalten skall kunna ombesörja
angelägenhet som är av väsentlig betydelse för honom och som inte
kan ombesörjas under regelbunden permission eller på annat sätt.
Särskild permission Sr bl.a. beviljas för att intagen skall S tillfälle att
1. besöka närstående som är svårt sjuk eller närvara vid närståendes
begravning eller
2. enligt kallelse inställa sig vid domstol eller annan myndighet, om
inte domstolen eller myndigheten begär att den intagne skall inställas
genom anstaltens försorg, eller på annat sätt bevaka sina intressen i en
rättslig angelägenhet eller
3. vidta förberedelser för frigivning.
Särskild permission får också beviljas av medicinska skäl.
För särskild permission far ställas villkor om ändamål och vistelse-
ort. Särskild permission far inte omfatta längre tid än vad som är
nödvändigt för att tillgodose syftet med permissionen.
Som framhålls av den tidigare nämnda arbetsgruppen bör när det
gäller intagna som har kommit in i regelbunden permissionsgång och
som ansöker om särskild permission vid sidan härav alltid undersökas
om inte ändamålet med permissionen kan tillgodoses genom att den
regelbundna permissionen utnyttjas. Av ett beslut av förutvarande JO
Anders Wigelius (se JO 1985/86 s. 168) framgår emellertid att en
ansökan om särskild permission inte bör avslås enbart på sistnämnda
grund, om ett klart dokumenterat behov föreligger och det skulle
innebära påtagliga nackdelar för den intagne att använda den regel-
bundna permissionen.
Av utredningen framgår att Georges C. under tiden den 1 april —
den 10 juni 1991 då han påbörjade frigång erhöll 16 särskilda permis-
sioner förutom regelbundna permissioner och besökspermissioner. De
olika typerna av permission omfattade sammanlagt 25 dagar. Det kan
ifrågasättas om det i samtliga fall förelegat tillräcklig anledning att
bevilja Georges C. särskild permission. Som framhållits av JO i annat
1993/94 :JO1
143
sammanhang (se JO 1989/90 s. 101) kan man emellertid vid bedöm-
ningen av frågan om en intagen skall beviljas permission eller annan
utevistelse inte begränsa sig till att ta ställning till varje tillfälle sett
isolerat. Myndigheten måste också göra en samlad bedömning av den
totala omfattningen av utevistelserna så att dessa inte kommer att
utgöra en alltför stor del av verkställighetstiden. Sett från det perspekti-
vet har Georges C. under sin vistelse i Svartsjöanstalten rönt en
synnerligen välvillig behandling.
Kriminalvårdsstyrelsen har i sitt yttrande den 4 juni 1992 pekat på
allvarliga brister vad gäller anstaltens sätt att hantera permissionsfrågan
för Georges C. Det har enligt yttrandet rört sig om bl.a. bristande
samordning av permissionerna och otillräckliga eller uteblivna reaktio-
ner på misskötsamhet. Jag delar Kriminalvårdsstyrelsens syn på hand-
läggningen och är således mycket kritisk till vad som förevarit i denna
del.
3. Frigången
Med frigång avses aktiviteter som regelbundet försiggår utanför anstal-
ten med stöd av 11 § KvaL. Frigångsinstitutet regleras vidare av 11, 12
och 26 §§ förordningen (1974:248) med vissa föreskrifter rörande
tillämpningen av KvaL (KvalF). KVS har meddelat föreskrifter rörande
frigångsverksamheten (KVVFS 1990:10) och allmänna råd (ARK
1987:1).
I 11 § första stycket KvaL föreskrivs att den som är intagen i
lokalanstalt kan för att underlätta anpassningen i samhället medges att
under arbetstid utföra arbete eller deltaga i undervisning, utbildning
eller annan särskilt anordnad verksamhet utanför anstalten. I andra
stycket i paragrafen sägs bl.a. att medgivande som avses i första stycket
kan lämnas även den som är intagen i riksanstalt, om det föreligger
särskilda skäl.
Arbetsgruppens uttalanden beträffande den aktuella kategorin intag-
na föranledde regeringen bl.a. att ändra 11 § KvalF (regeringens
förordningsmotiv 1986:6). Där föreskrivs nu i fjärde stycket att det vid
prövning av fråga om medgivande för intagen enligt 11 § KvaL att
utföra arbete eller delta i särskilt anordnad verksamhet utanför anstal-
ten särskilt skall beaktas om den intagne behöver inskolning i arbetsli-
vet eller ett medgivande annars kan väsentligt underlätta hans försörj-
ningsmöjligheter efter frigivningen.
Rörande dessa intagna kan, som framhålls i KVS:s allmänna råd,
svårigheter uppstå vid bedömningen av om frigång skall beviljas eller
inte. De behöver som regel inte utbildning eller träning i ordnat
arbete. Men, som KVS påpekar, måste även i dessa fall hänsyn tas till
frigivningssituationen, speciellt i de fall vederbörande tvingas att börja
om inom ett helt nytt verksamhetsområde. Kan det påvisas att någon
tids frigång är en förutsättning för deras framtida försörjning eller
väsentligt underlätta den, bör enligt KVS frigång kunna beviljas.
1993/94 :JO1
144
Som KVS framhållit i sitt svar hit den 4 juni 1992 kan det diskute-
ras om det över huvud taget fanns skäl att bevilja Georges C. frigång.
Någon anledning för mig att ta ställning i denna — trots allt ganska
svårbedömda — fråga anser jag emellertid inte föreligga.
Av utredningen framgår att anstaltens handläggning av frågan om
frigång för Georges C. varit behäftad med ytterst allvarliga brister. Som
särskilt anmärkningsvärt framstår självfallet det förhållandet att det
inte var känt på anstalten att restaurangen var stängd under en längre
tid. Den kontroll av förhållandena på frigångsplatsen som är avsedd att
äga rum förefaller att ha varit i det närmaste obefintlig. Även i denna
del kan jag helt ansluta mig till vad KVS anfört.
4. Avslutande kommentarer
KVS har till sitt remissvar den 4 juni 1992 fogat en PM den 21 januari
1992 till Justitiedepartementet. I denna framhålls avslutningsvis att
reglerna för frigång bör ses över och att därvid samhällets skyddsaspekt
tillsammans med missbruksrisken bör lyftas fram.
I regeringens kommittédirektiv (dir. 1992:36) angående översyn av
kriminalvården i anstalt efter 1974 års kriminalvårdsreform, beslutade
den 2 april 1992, framhålls å ena sidan att frigången fyller en viktig
funktion för intagna som har behov av utbildning eller träning i
ordnat arbete. Å andra sidan sägs det att det vid tillämpningen av
frigångsregeln visat sig att rekvisitet "underlätta anpassningen i samhäl-
let" i vissa fall kan vara svårtolkat; se här de tidigare nämnda besluten
av JO angående "urholkning av straffverkställigheten". Enligt direkti-
ven bör kommittén överväga om inte villkoren för frigång bör utfor-
mas på ett tydligare sätt.
Med hänsyn till av regionledning och KVS vidtagna åtgärder och
med beaktande av den pågående översynen av frigångsreglerna saknas
anledning för mig att göra några ytterligare uttalanden.
(Dnr 611-1992 m.fl.)
I ett beslut den 18 februari 1993 anförde JO Pennlöv bl.a. följande.
I ett stort antal anmälningar till JO under 1992 har klagomål framförts
från intagna i olika kriminalvårdsanstalter i landet — alla slutna
riksanstalter — angående anstalternas rutiner för utbetalning av kon-
tanta medel till de intagna. Det har därvid anförts att storleken av
kontantutbetalning från s.k. egna medel har begränsats i strid med
gällande författningsbestämmelser. Enligt anmälningarna har utbetal-
ningarna vid vissa anstalter begränsats till 100 kronor i veckan och vid
en annan anstalt till 350 kronor i månaden. En intagen som har
pension har i en anmälan uppgett att han fått utbetalt högst 320
kronor i veckan. Klagomålen har vidare rört det förhållandet att
utbetalningarna gjorts beroende bl.a. av de intagnas skötsamhet. 1
1993/94:JO1
145
denna del har det t.ex. pekats på att utbetalning av egna medel inte har
medgivits då den intagne arbetsvägrat. I ett fall har kritik framförts för
att utbetalning villkorats av att de intagna lämnar urinprov.
Två av anmälningarna har remitterats till respektive kriminalvårds-
anstalt. Samtliga aktuella anmälningar har remitterats till Kriminal-
vårdsstyrelsen, som avgivit yttrande genom generaldirektören Björn
Weibo. I yttrandet anfördes följande.
Den grundläggande bestämmelsen vad avser intagnas innehav av peng-
ar finns i 24 § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt (KvaL). I
paragrafens andra stycke föreskrivs att en intagen Sr inneha pengar
och skaffa sig eller mottaga varor enligt särskilda bestämmelser.
Särskilda bestämmelser har meddelats av Kriminalvårdsstyrelsen i
Kriminaivårdsverkets anstaltsföreskrifter (KVVFS 1990:10). I 68 §
regleras i vad mån intagna Sr inneha pengar i anstalten. Beträffande
sluten riksanstalt stadgas att en där intagen Sr inte utan medgivande
inneha så mycket pengar att beloppet överstiger 1.8 % av gällande
basbelopp.
I 142 §, som avser slutna riksanstalter, regleras hur vissa medel skall
utbetalas till den enskilde. Bestämmelsen har följande lydelse.
I sluten riksanstalt skall, till den intagne, av ersättning och pengar,
som skickas till anstalten, varje vecka utbetalas kontant ett belopp som
sammanlagt motsvarar 0.8 % av gällande basbelopp. Återstående medel
skall överföras till ett särskilt konto för permissions- och frigivnings-
medel intill dess att ett belopp motsvarande 3 % av gällande basbelopp
finns innestående på kontot. Därefter utbetalas hela den intjänade
ersättningen till den intagne, dock skall föreskriften i 68 § andra
stycket följas.
För en intagen som har ålderspension och som inte deltager i
ersättningsberättigad sysselsättning samt för en intagen som har förtids-
pension eller sjukbidrag och som inte kan erbjudas ersättningsberätti-
gad sysselsättning, som bedöms lämplig för honom, gäller föreskrifter-
na i första stycket för pengar som skickas till anstalten.
För en intagen som har förtidspension eller sjukbidrag och som
endast delvis kan deltaga i ersättningsberättigad sysselsättning gäller att
utfyllnad upp till ersättning motsvarande heltidssysselsättning far ske
från de pengar som skickas till anstalten med beaktande av föreskrift-
erna i första stycket.
I första styckets första mening talas om ersättning och pengar som
skickas till anstalten men i sista meningen endast om ersättning.
Avsikten med denna formulering torde ha varit att man velat förhind-
ra att en intagen, som undandrar sig arbetsplikten, ska kunna röra sig
med tillskickade pengar i anstalten. En normal veckoförtjänst för den
som arbetar torde uppgå till ca 3—400 kronor. Det är alltså vad den
intagne skulle fa ut när permissions- och frigivningskontot är fyllt.
Emellertid är det inte reglerat när den intagne skall få utbetalning
av de pengar som skickas till anstalten. En bokstavstolkning av bestäm-
melsen ger vid handen att en intagen över huvud taget inte skulle vara
berättigad till att fa ut något av dessa medel. En sådan ordning ter sig
dock tämligen orimlig och att utbetalning sker även av dessa pengar
framgår av de nu aktuella klagomålen.
En annan målsättning med 142 § har varit att söka likställa ålders-
pensionärer och de som har förtidspension eller sjukbidrag med övriga
intagna. Såvitt styrelsen kan bedöma innebär dock andra stycket i
paragrafen att det till där avsedd intagen alltid måste utbetalas maxbe-
1993/94:JO1
146
loppet 610 kronor, d v s 1.8 % av basbeloppet om hans tillgångar
räcker till det. Jämfört med paragrafens första stycke skulle det således
innebära att de som arbetar skulle ha mindre pengar att röra sig med
än de som av olika anledningar inte gör det. Detta ter sig otillfredsstäl-
lande ur likställdhetssynpunkt.
Enligt styrelsens mening måste nämnda bestämmelser tillämpas på
följande sätt.
I 68 § lämnas ett utrymme för prövning av en intagens önskan att få
ut ett visst belopp. Det är när han vill fa ut en summa som överstiger
1.8 % av basbeloppet, d v s i dagsläget 610 kronor. Det förutsätter att
han får medgivande till det av anstalten som då dessförinnan har att
pröva frågan. Av detta följer att den intagne måste anses ha en
ovillkorlig rätt att inneha belopp som inte överstiger nämnda gränsvär-
de om han har tillräckliga tillgångar.
I 142 § finns det inte angivet något utrymme för prövning. Det är
tvärtom så att utbetalningarna endast är knutna till vissa beloppsgrän-
ser. Eftersom man inte kan göra någon prövning av förutsättningarna
för utbetalning enligt 142 § måste regeln i 68 § anses gälla. Det
innebär då att den intagne alltid skall ha rätt fa ut upp till 610 kronor
under förutsättning av att han har tillgångar i tillräcklig omfattning
och permissionskontot är fyllt.
Mot denna bakgrund konstaterar styrelsen att anstalterna inte torde
ha lagligt stöd för att vare sig reducera denna summa eller att göra
utbetalningarna beroende av prövning av t ex skötsamhet.
I de fall de i detta ärende aktuella anstalterna har begränsat de
intagnas uttag av egna medel på detta sätt har man således förfarit
felaktigt. Från kriminalvårdsanstalten Kumla har man dock vid tele-
fonkontakt med styrelsen meddelat att en intagen där alltid utan
prövning kan fa ut upp till 610 kronor per vecka. Tanken bakom de
utgivna anstaltsmeddelandena är att förenkla hanteringen av uttag.
Vidare övervägs att ta bort skötsamhetskriteriet för rätt till uttag.
Sammanfattningsvis har 142 § fatt en något olycklig och motsägelse-
full formulering som dessutom strider mot innehållet i 68 §. Detta
torde vara en förklaring till de i detta ärende aktuella anstalternas
högst skiftande rutiner vad gäller utbetalning av egna medel. Styrelsen
får ta på sig ansvaret för detta genom att föreskrifterna är svårtolkade.
Styrelsen har emellertid utfärdat nya föreskrifter om arbets- och
studieersättningar till intagna — — —. Vidare är styrelsen i färd med
att utarbeta nya anvisningar vad gäller intagnas kontantinnehav i
anstalt. Avsikten är att denna nya reglering skall bli så enkel och
enhetlig som möjligt för att undvika att sådana problem som är
aktuella i detta ärende uppstår på nytt.
1993/94: JO 1
Kriminalvårdsstyrelsen har i sitt yttrande redogjort för de aktuella
författningsbestämmelserna och hur dessa — enligt styrelsens uppfatt-
ning — bör tillämpas. Jag kan ansluta mig till vad styrelsen därvid
anfört. Det är naturligtvis olyckligt att de gällande bestämmelserna har
gett utrymme för olika tolkningar. Jag finner det därför tillfredsställan-
de att dessa i relevanta delar blivit föremål för Kriminalvårdsstyrelsens
översyn.
Vad gäller det förhållandet att utbetalningarna i vissa fall gjorts
beroende av en prövning av den intagnes skötsamhet vill jag tillägga
följande.
147
Den författningstext som reglerar inskränkningarna i den intagnes
redan genom fängelsestraffet hårt beskurna handlingsfrihet liksom de
påföljder för den intagne som brott mot verkställighetsbestämmelserna
kan rendera är uttömmande. I 47 § lagen (1974:203) om kriminalvård
i anstalt (KvaL) upptas således en fullständig redovisning av de åtgär-
der i form av bestraffning som kan vidtas vid brott mot anbefalld
ordning eller meddelade anvisningar. Förutom disciplinär bestraffning
kan behandlingsmässiga åtgärder, t.ex. förflyttning till annan anstalt,
bli följden av ett indisciplinärt beteende. Även dessa åtgärder, som av
den intagne ofta uppfattas som repressivt betingade, är av rättssäker-
hetsskäl noggrant reglerade bl.a. i KvaL.
Mot bakgrund av det anförda delar jag Kriminalvårdsstyrelsens upp-
fattning att anstalterna inte har stöd vare sig i KvaL eller anstaltsföre-
skrifterna för att göra utbetalningar från egna medel beroende av en
prövning av den intagnes skötsamhet. Jag förutsätter därför att anstal-
terna i fortsättningen inte tillämpar en sådan ordning.
1993/94: JO 1
(Dnr 1304-1992)
I ett beslut den 29 oktober 1992 anförde JO Pennlöv bl.a. följande.
I en anmälan har G.M., som var intagen i Kriminalvårdsanstalten
Malmö, anfört följande. Efter ett besök av hans hustru den 8 april
1992 blev han avvisiterad enligt gällande regler. Vid visitationen tog
vårdaren ett kraftfullt strupgrepp runt hans hals och klämde åt,
eftersom han inte ville öppna munnen.
Sedan anmälan remitterats till Kriminalvårdsanstalten Malmö har an-
stalten genom styresmannen Christer Isaksson inkommit med yttrande.
Anstalten, som har hört vårdaren Jonas Karlsson, har därvid anfört
följande.
Efter besök av sin hustru skulle M. visiteras på observationsavdelning-
en. Under visitationen upptäckte vårdaren att M. utförde misstänkta
tugg- och sväljrörelser. M. är narkotikaklassificerad som 2:a på grund
av heroinmissbruk och vårdaren misstänkte att M. förvarade narkotika
i munnen som han tänkte svälja för att undgå upptäckt. Vårdaren tog
då tag i M:s hals för att förekomma eventuell sväljning av narkotika.
Händelseförloppet gick väldigt snabbt och vårdaren handlade reflex-
mässigt. Inget onödigt våld kan anses ha förekommit. Det visade sig att
M. hade ett tuggummi munnen. Därav tuggrörelserna. Avdelningsper-
sonalen på observationsavdelningen, som hanterar de flesta av anstal-
148
tens visitationer, kommer att erhålla vidareutbildning i regler angåen-
de olika former av visitationer; skyddsvisitation, kroppsvisitation, ytlig
kroppsbesiktning samt kroppsbesiktning.
1993/94:JO1
Kriminalvårdstjänstemans befogenhet att bruka våld för att genomföra
en tjänsteuppgift regleras i 24 kap. 2 § brottsbalken. I paragrafens
första stycke föreskrivs följande.
Rymmer den som är intagen i kriminalvårdsanstalt eller som är
häktad, anhållen eller annars berövad friheten eller sätter han sig med
våld eller hot om våld till motvärn eller gör han på annat sätt
motstånd mot någon under vars uppsikt han står, då denne skall hålla
honom till ordningen, Sr det våld brukas som med hänsyn till
omständigheterna kan anses försvarligt för att rymningen skall hindras
eller ordningen upprätthållas. Detsamma skall gälla, om någon annan
än som nu har nämnts gör motstånd i ett sådant fall.
Paragrafen är tillämplig även vid s.k. passivt motstånd av intagen.
Även i andra situationer än de, där rätten till våldsanvändning
uttryckligen reglerats, torde det vara förutsatt att visst våld Sr användas
för att lösa en tjänsteuppgift. Våld Sr emellertid tillgripas endast när
tjänsteuppgiften inte kan lösas på annat sätt. Endast sådant våld som
kan anses försvarligt med hänsyn till omständigheterna Sr brukas.
Av utredningen i detta ärende framgår att vårdaren brukat våld mot
G.M. i samband med kroppsvisitationen. Det kan visserligen inte anses
tillförlitligen utrett att vårdaren därvid tagit ett strupgrepp på G.M.
men utredningen ger vid handen att vårdaren i vart Sll gripit tag i
G.M:s hals. Jag anser att detta våld varit oförsvarligt och att vårdaren
således förSrit felaktigt. Vad anstalten anfört i fråga om misstanken
om att G.M. förvarade narkotika i munnen ändrar inte min uppfatt-
ning. Med hänsyn till att vårdaren tycks ha handlat impulsivt och med
beaktande av att våldet synes kortvarigt anser jag mig dock kunna
stanna vid den kritik som innefattas i det sagda.
Kritik mot en kriminalvårdsanstalt med anledning av
att det i samband med fritidsverksamhet utom an-
stalt enligt lagen (1974:203) om kriminalvård i an-
stalt förekommit övningar med skjutvapen
(Dnr 3297-1992)
I ett beslut den 4 februari 1992 anförde JO Pennlöv bl.a. följande.
I två tidningsartiklar (Expressen och Aftonbladet) den 8 oktober 1992
förekom uppgifter om att intagna i Kriminalvårdsanstalten Halmstad i
samband med fritidsverksamhet utom anstalten haft övningar med
skjutvapen. Med anledning härav beslutade jag att granska anstaltens
handläggning av det aktuella ärendet.
149
Utredning
1993/94:JO1
Kriminalvårdsstyrelsen, som anmodats att komma in med utredning
och yttrande, anförde bl.a. följande.
Bakgrund
I kriminalvårdsanstalten Halmstad ges intagna möjlighet att delta i
kursen "Gnistan". Kurstiden är fem veckor och vid varje tillfälle deltar
fem intagna. — — —
Som ett led i kursverksamheten far de intagna delta i vistelse utom
anstalten enligt 14 § andra stycket lagen om kriminalvård i anstalt
(KvaL). Utevistelserna avser miljöstudier, besök på behandlingshem,
segling m.fl. aktiviteter.
Sedan flera år tillbaka har kriminalvårdsanstalten Halmstad visst
samarbete med studiefrämjandet i staden. Under ledning av studiesek-
reteraren där, Lars Gustavsson, har intagna som 14 §-aktivitet fått ägna
sig åt vilt- och naturvård; torrfoderanläggningar har uppförts, sjöar har
kalkats och f n pågår arbete med viltdammar. Lars Gustavsson medver-
kar också i motsvarande verksamhet inom ramen för kursen Gnistan.
Efter det att Lars Gustavsson lett ett antal 14 §-aktiviteter för
deltagarna i Gnistan höll han ett föredrag i anstalten. Vid det tillfället
fick han av de intagna frågan om det fanns möjlighet för dem att få en
demonstration i lerduveskytte. Lars Gustavsson hade tidigare undervi-
sat de intagna i ämnet viltvård och jakt, varför frågan inte var helt
oväntad. Lars Gustavsson hänvisade de intagna att förhöra sig med
anstaltsledningen.
Anstaltsiedningen gick med på att tre av de fem intagna i gruppen
skulle få närvara vid en demonstration i lerduveskytte. Lars Gustavs-
son — som är utbildningsansvarig för jägare i Hallands län — skulle
svara för demonstrationen. Denna genomfördes den 7 oktober 1992.
De intagna medgavs utevistelse enligt 14 § andra stycket KvaL för
ändamålet. Utevistelsen ägde rum under tillsyn av vårdaren vid anstal-
ten, Anette Lundberg. Utevistelsen för de intagna hade inget annat
syfte än att låta dem som åskådare närvara vid skjutningen. Mera i
form av principresonemang hade man dock på anstalten — innan
utevistelsen påbörjades — frågat sig vilken eller vilka av de intagna
som skulle kunna komma ifråga för provskjutning. En av de intagna
befanns "tänkbar". Denne är V.J. Han avtjänar fängelse ett år sex
månader jämte förverkad villkorligt medgiven frihet sex månader för
bl a grovt bedrägeri. Han är fortfarande placerad i kriminalvårdsanstal-
ten Halmstad och skall enligt gällande strafftidsbeslut friges villkorligt
den 16 mars 1993.
På skjutbanan visade Lars Gustavsson hur ett vapen hanteras och
demonstrerade skytte. De tre intagna fick "känna på vapnet" i oladdat
skick. V.J. frågade om han kunde få provskjuta. Lars Gustavsson och
Anette Lundberg överläde i saken och lät honom avlossa ett par skott.
Därefter avslutades aktiviteten. Ett reportageteam från kvällstidningen
Expressen — vilket oväntat uppenbarat sig på skjutbanan — hade strax
innan begärt av Lars Gustavsson att han omgående, på plats, skulle
medverka i ett "fritidsreportage". Eftersom sådan medverkan från Lars
Gustavssons sida inte var avtalad, sade han nej till Expressen.
Lagstöd
1 14 § andra stycket KvaL anges att intagna, om det lämpligen kan ske,
bör beredas tillfälle att utom anstalten på fritid deltaga i sådan före-
ningsverksamhet eller annan liknande verksamhet som är ägnad att
underlätta anpassningen i samhället. I prop 1974:20 pekas på de
150
behandlingsmässiga fördelar som inte sällan kan nås genom att en
intagen redan under anstaltstiden kan beredas tillfälle att delta i sådan
idrotts- och föreningsverksamhet som bedrivs utanför anstalten. I tidi-
gare gällande anvisningar från styrelsen sades att deltagande i fritids-
verksamhet utom anstalt i första hand bör medges intagna som är i
behov av social träning eller som på grund av lång anstaltstid har
särskilt behov av kontakt med yttervärlden. Vidare sades att verksam-
het som kan befaras vara till skada eller rent allmänt kan sägas sakna
värde för främjandet av anpassningen i samhället skall undvikas. Dessa
riktlinjer skall fortfarande vara vägledande.
Bedömning
Anstalten har i sitt yttrande till Kriminalvårdsstyrelsen förklarat att
man blivit "fartblind" efter den stora framgång man tyckte sig ha fatt
med kursen Gnistan. Vidare framhåller anstalten att "ingen vapendel
skall ingå i vår verksamhet" och att händelsen inte kommer att
upprepas.
Det är enligt styrelsens mening olämpligt att inom ramen för
fritidsverksamheten vid en anstalt låta de intagna komma i kontakt
med eller undervisas om vapen. Detta gäller även om det i det enskilda
fallet kan synas vara ett sätt att odla ett intresse som kan vara till nytta
efter frigivningen. Kriminalvården måste nämligen även beakta hur
allmänheten uppfattar den verksamhet som sker inom ramen för en
straffverkställighet. Styrelsen finner att det nästintill är omöjligt att
pedagogiskt försvara en sådan verksamhet.
Det har framkommit i ärendet att anstalten nu ångrar att man haft
med skjutmomentet i den aktuella utevistelsen. Med hänsyn till detta
och vad i övrigt framkommit — varvid det finns anledning att lyfta
fram det mycket lovvärda i det arbete anstalten bedriver med kursen
Gnistan — finner styrelsen att det inte bör riktas någon kritik mot
anstalten.
1993/94:JO1
Den verksamhet som äger rum i samband med verkställigheten av ett
fängelsestraff bör inte utformas på sådant sätt att allmänhetens tilltro
till kriminalvårdsväsendet rubbas. Jag delar helt Kriminalvårdsstyrel-
sens bedömning av vad som förevarit detta fall. Med hänsyn till att det
av allt att döma varit fråga om en engångsföreteelse, som enligt uppgift
inte kommer att upprepas, saknas anledning för mig att vidta någon
ytterligare åtgärd.
151
(Dnr 4072-1992)
I ett beslut den 4 juni 1993 anförde JO Pennlöv följande.
L.M. dömdes den 2 maj 1990 av Hallsbergs tingsrätt för grovt narkoti-
kabrott till fängelse sex år. Domen fastställdes av Svea hovrätt den 19
juni 1990. Enligt gärningsbeskrivningen hade L.M. under tid då han
var verksam som yrkeslärare vid Kriminalvårdsanstalten Kumla vid ett
stort antal tillfällen på uppdrag av intagna fört in narkotika i anstalten.
Såvitt avsåg påföljdsfrågan m.m. anförde tingsrätten i domskälen
bl.a. följande.
Annan påföljd än ett fängelsestraff kan inte komma i fråga. Vid
bestämmandet av strafftidens längd beaktar tingsrätten följande omstän-
digheter hänförliga till brottens straffvärde och till M:s person. M. har
under en tid av omkring ett år och fyra månader till Kriminalvårdsan-
stalten Kumla infört narkotika i stora mängder och delvis av särskilt
farligt slag. Med hänsyn till rådande rättspraxis talar redan mängden
narkotika och det förhållandet att narkotikan vid ett tillfälle utgjorts av
heroin med styrka för att ett straff klart över straffminimum för grovt
narkotikabrott bör utdömas. Sedan tillkommer som en, såväl enligt
lagförarbetena som rättspraxis, ytterligare försvårande omständighet att
det är fråga om införande av narkotika till en kriminalvårdsanstalt.
Allvarligt är också att M. inte synes ha övervägt att sluta med sina
brottsliga förehavanden utan av allt att döma skulle ha fortsatt att föra
in narkotika till anstalten i allt större mängder om han inte blivit
avbruten genom polisens spaningsverksamhet. Genom brotten har M.
missbrukat det särskilda förtroende han haft som lärare på anstalten.
Emellertid föreligger det också en del omständigheter som talar för
att straffet kan sättas något lägre än vad som annars bort ske. Sålunda
har M. inte haft någon större ekonomisk vinning av brotten. Han har
inte varit initiativtagare till den brottsliga verksamheten utan endast ett
redskap för andra personer, vilka han åtlytt av rädsla att bli avslöjad.
Han är, såvitt framgår av utredningen tidigare ostraffad. Det finns
grundad anledning att han till följd av brotten kommer att förlora sitt
arbete.
Enligt ett av Kriminalvårdsstyrelsen (KVS) den 6 augusti 1990 medde-
lat strafftidsbeslut utgör den 13 februari 1996 datum för strafftidens
slut. Halva strafftiden hade avtjänats den 12 februari 1993 medan två
tredjedelstid infaller den 12 februari 1994.
I ett beslut i november 1990 fann KVS på anförda skäl att L.M. var
att hänföra till den kategori intagna som avses i 7 § tredje stycket
lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt (KvaL). Vid omprövning
den 24 april 1991 fann KVS att L.M. inte längre var att hänföra till
den angivna kategorin intagna.
KVN, som med hänsyn till längden av det L.M. ådömda straffet haft
att besluta om villkorlig frigivning av honom, förordnade i ett beslut
1993/94:JO1
152
den 13 oktober 1992 att L.M. skulle villkorligt friges den 12 februari
1994 med en prövotid om ett år. I beslutet uttalade nämnden såvitt här
är av intresse följande.
Enligt 26 kap. 7 § brottsbalken gäller att, om någon har dömts till
fängelse lägst två år för särskilt allvarlig brottslighet som har riktat sig
mot eller medfört fara för liv eller hälsa och påtaglig risk bedöms
föreligga för att han efter frigivningen fortsätter brottslighet av samma
slag, han inte får villkorligt friges förrän två tredjedelar av den i
domen bestämda strafftiden har avtjänats.
Kriminalvårdsnämnden finner främst med hänsyn till brottslighetens
beskaffenhet och omständigheterna i övrigt att påtaglig risk för fortsatt
brottslighet av samma slag föreligger och att därför villkorlig frigivning
vid halva strafftiden ej kan ske.
Av KVN:s beslut framgick bl.a. att Kriminalvårdsanstalten Tillberga,
där L.M. sedan den 7 januari 1992 var intagen, hade inkommit med ett
yttrande och att L.M. var personligen närvarande vid nämndens sam-
manträde.
I anmälan, som kom in till JO den 3 december 1992, uttryckte L.M.
sitt missnöje med KVN:s beslut. Han anförde därvid bl.a. följande.
I domen användes den försvårande omständigheten att det rörde sig
om införsel i anstalt två gånger. Först för att fastslå det som ett grovt
narkotikabrott och sedan även för att mäta ut strafftiden. Nu har detta
använts igen av Kriminalvårdsnämnden vid bedömning av återfallsris-
ken vid frigivning efter halva strafftiden. Man skriver att på grund av
brottslighetens beskaffenhet föreligger det påtaglig risk för återfall i
brottslighet av samma slag. Kan det vara rimligt att en försvårande
omständighet far användas ett flertal gånger och förlänga anstaltstiden
på detta sätt? Hur skall han kunna begå brott av samma slag igen? Han
kan aldrig mer få en anställning inom kriminalvården och skulle inte
vilja ha någon heller. Alltså är det omöjligt för honom att fortsätta
brottslighet av samma slag. Därvid faller Kriminalvårdsnämndens argu-
ment. I protokollet från Kriminalvårdsnämnden framgår ingenting om
alla de handlingar som inkommit, vilka talar för honom bl.a. från de
utredande poliserna, övervakare och arbetsgivare. Har dessa handlingar
inte alls tagits upp? I justitieutskottets betänkande 1982/83:26 s. 36
hänvisas till ett uttalande av departementschefen rörande bedömningen
av om påtaglig risk för återfall skall anses föreligga. Han har inte
intagit någon ledande roll i brottsligheten utan varit, som tingsrätten
skriver, "enbart ett redskap som endast åtlytt andra av rädsla för att bli
avslöjad". Han har inte varit misstänkt för narkotikalangning efter
domen. Kriminalvårdsnämndens beslut innebär ett fortsatt frihetsberö-
vande av ingripande betydelse för honom. Sedan augusti 1991 har han
haft regelbundna permissioner och överförts till öppen anstalt. Där-
ifrån har han permission varannan helg. Något permissionsmissbruk
föreligger inte. Enligt departementschefen torde det som regel inte
finnas skäl att anse att återfallsrisken är påtaglig vid dessa omständighe-
1993/94: JO 1
153
ter. Enligt 32 § KvaL kan korttidspermission beviljas om inte påtaglig
fara för fortsatt brottslig verksamhet eller avsevärd fara för annat
missbruk föreligger. 1 hans fall har en del av kriminalvården ansett att
det inte finns någon påtaglig fara för fortsatt brottslig verksamhet i och
med att han beviljats snart 25 permissioner. Kriminalvårdsnämnden
däremot bedömer det som om det föreligger påtaglig risk för fortsatt
brottslighet av samma slag. Han anser att nämndens beslut är felaktigt
och vill ha detta prövat av ett opartiskt organ. På grund av sitt brott
har han trampat hela kriminalvården på tårna och han har märkt att
det finns en del hämndbegär. Han anser Kriminalvårdsnämnden vara
jävig. Till anmälan hade L.M. fogat kopior av bl.a. KVN:s beslut den
13 oktober 1992 och Hallsbergs tingsrätts och Svea hovrätts domar i
brottmålet.
KVN:s akt i ärendet lånades in och granskades.
Ärendet remitterades därefter till KVN för yttrande såvitt avsåg
nämndens beslutsmotivering. I remissvaret, som är dagtecknat 28 ja-
nuari 1993, anförde nämnden följande.
I anledning av vad M. anfört om ett beroende- eller jävsförhållande
mellan Kriminalvårdsnämnden och Kriminaivårdsverket vill nämnden
inledningsvis framhålla att den omständigheten att nämnden admini-
strativt försörjs av Kriminaivårdsverket inte i vidare mån än som gäller
mellan Domstolsverket och de allmänna domstolarna gör nämnden
som sådan beroende av verket. Nämnden utgör sålunda en fristående
myndighet som i fråga om ställning, sammansättning och krav på
ledamöterna (37 kap. 4 och 5 §§ rättegångsbalken) i prövningshänse-
ende och i övrigt har karaktären av domstol.
Vad härefter angår själva remissen har nämnden uppfattat den så att
den avser nämndens beslutsmotivering som sådan.
Nämnden finner dock anledning att också allmänt beröra den s.k.
riskprövning, som lagstiftningen ålägger nämnden att företa och som
är en svår och grannlaga uppgift. Den ställer olika krav beroende av
arten av den brottslighet som det är fråga om, främst olika slag av
våldsbrottslighet, narkotikabrottslighet och sexualbrottslighet.
När det gäller grov narkotikabrottslighet kan brottslighetens beskaf-
fenhet enligt nämnden i vissa fall utgöra utgångspunkt för bedömning-
en att påtaglig risk föreligger för fortsatt brottslighet av samma slag,
d.v.s. grov narkotikabrottslighet. Ett särskilt förhållande i sådana fall är
om det som förekommit innefattat kontakter med och utgjort medver-
kan i organiserad eller eljest planerad brottslighet och inte skett för att
finansiera ett narkotikabehov utan inneburit utsikter till eller medfört
egen ekomomisk vinning. En tillkommande omständighet vid bedöm-
ningen kan vara att verksamheten fatt fortgå utan påvisbara försök att
bringa den till upphörande. Betydelsen av den intagnes välförhållande
under verkställighetstiden vägs in positivt i riskbedömningen. Departe-
mentschefens uttalande därom i förarbetena har dock inte en uteslu-
tande verkan, eftersom skötsamhet närmast utgör regel bland narkoti-
kadömda som inte själva är narkotikaberoende och som har en ordnad
civil bakgrund. Fortsatt välförhållande och andra omständigheter efter
beslutet kan emellertid vid en ansökan om omprövning eller om s.k.
del på delen komma att bli utslagsgivande i positiv riktning så att
påtaglig risk inte längre bedöms föreligga.
1993/94:JO1
154
Nämndens beslutsmotiveringar far sägas vara sammanfattande och
kortfattade. Detta är inte något uttryck för att nämnden skulle anse att
sådana motiveringar bör eftersträvas. Nämnden är väl medveten om
värdet av utförliga motiveringar. De valda motiveringarna för olika fall
är emellertid betingade av de förutsättningar som gäller för verksamhe-
ten.
Nämndens bedömning i det aktuella fallet har sammanfattats i
motiveringen "med hänsyn till brottslighetens beskaffenhet och om-
ständigheterna i övrigt." Denna motivering innefattar en hänvisning
till brottsligheten sådan den framgår av tingsrättens dom, vad handling-
arna i övrigt innehåller samt vad som förekommit vid den intagnes
inställelse inför nämnden.
Enligt nämnden bör motiveringen ha givit M., som är den till
vilken motiveringen är riktad och som har varit invecklad i den
berörda brottsligheten, möjlighet att förstå vad som utgjort grund för
den gjorda bedömningen.
L.M. kommenterade remissvaret. Han vidhöll därvid vad han tidigare
anfört.
Sedan det framkommit att L.M. begärt omprövning av KVN:s beslut
har jag tagit del av det med anledning av begäran den 1 mars 1993
meddelade beslutet. Genom detta beslut förordnade nämnden att L.M.
skulle villkorligt friges samma dag. I beslutet anfördes bl.a. följande.
I ärendet har det inkommit ytterligare utredning om M:s frigivnings-
förhållanden, psykologutlåtande, läkarintyg samt yttrande från anstal-
ten. M. har därjämte hörts ånyo inför Kriminalvårdsnämnden. På
grund av vad sålunda förekommit finner sig Kriminalvårdsnämnden
numera böra utgå ifrån att påtaglig risk för fortsatt allvarlig narkoti-
kabrottslighet inte föreligger.
Enligt 20 § förvaltningslagen (1986:223) — FL — skall med vissa
undantag ett beslut varigenom en myndighet avgör ett ärende innehål-
la de skäl som bestämt utgången.
För den enskilde är det ytterst väsentligt att myndigheten klargör
hur den kommit fram till sitt beslut. Endast om skälen öppet redovisas
kan den enskilde bedöma hur myndigheten urskiljt och värderat för
beslutet relevanta fakta och hur dessa fakta har bedömts enligt tillämp-
liga regler etc. En upplysande motivering kan antingen övertyga ho-
nom om att beslutet är korrekt eller, i förekommande fall, ge honom
underlag för ett överklagande, om beslutet kan angripas på detta sätt.
Allmänhetens tilltro till myndigheternas kompetens och objektivitet
kräver också att dessa förmår visa att besluten är väl underbyggda.
Vetskapen om att motivering måste ges främjar en omsorgsfull och
saklig prövning av ärendet.
Regeln innefattar inte något krav på detaljerade redogörelser för
sakförhållandena i ärendena eller vidlyftiga resonemang om hur dessa
förhållanden bedömts rättsligt. Uttrycket "de skäl som bestämt utgång-
en" markerar att det är s.a.s. den springande punkten som skall anges.
Hur detta skall ske kan inte anges generellt. Det bör dock understrykas
att motiveringen skall vara av verklig substans. Att som "motivering"
1993/94:JO1
155
endast återge tillämpligt lagrum är inte tillräckligt. (Se beträffande
motiveringsskyldigheten Ragnemalm, Förvaltningsprocessrättens grun-
der, 7 u. 1992, s. 79 f. och där anmärkta JO-beslut.)
KVN har till stöd för sitt beslut den 13 oktober 1992 vid riskpröv-
ningen åberopat, förutom brottslighetens beskaffenhet, "omständighe-
terna i övrigt". Med hänsyn inte minst till att det förelåg "omständig-
heter" som talade för en annan bedömning än den som KVN gjorde i
frågan borde nämnden avsevärt mera klarläggande ha redovisat sina
beslutsskäl. Enligt min mening torde varken L.M. eller någon utomstå-
ende enbart genom att ta del av beslutet haft möjlighet att förstå vad
som utgjort den egentliga grunden för detsamma.
Vad som i övrigt förekommit föranleder inte några uttalanden från
min sida.
(Dnr 869-1993)
I ett beslut den 28 maj 1993 anförde JO Pennlöv följande.
En artikel i en dagstidning innehöll uppgifter om att en man varit
intagen i Kriminalvårdsanstalten Hudiksvall en dryg vecka trots att
domen beträffande det aktuella fängelsestraffet inte hade vunnit laga
kraft.
Med anledning av uppgifterna i artikeln beslutade jag att inleda en
utredning i saken.
Muntliga upplysningar inhämtades från Kriminalvårdsanstalten Hu-
diksvall, varvid bl.a. följande framkom (den intagne anges här som P).
P dömdes av Ljusdals tingsrätt den 30 juli 1992 till fängelse fem
månader. Han inställde sig vid Kriminalvårdsanstalten Hudiksvall den
10 februari 1993 och begärde att få börja avtjäna fängelsestraffet. Han
medförde inte någon dom eller något annat bevis om fängelsestraffet.
P:s identitet var känd. Av misstag kontrollerades inte att den aktuella
domen var verkställbar innan P skrevs in i anstalten. Först den 22
februari framkom att domen inte hade vunnit laga kraft. P hade
nämligen överklagat den. P uppgav att han hade glömt bort detta.
Sedan han tillfrågats om han ville återkalla sitt överklagande men
avböjt detta frigavs han omedelbart.
Efter remiss inkom Kriminalvårdsstyrelsen med yttrande. Till re-
missvaret hade fogats yttrande från anstalten och Kriminalvårdens
regionkansli i Härnösand.
Anstalten, tf. styresmannen Håkan Ström, yttrade bl.a. följande.
1993/94:JO1
156
Enligt kriminalvårdsstyrelsens anstaltsföreskrifter (KVVFS 90:10) § 1
skall vid intagning i anstalt identitets- och verkställighetshandlingar
kontrolleras. Grunden för intagning skall antecknas tillika omständig-
heter av betydelse för intagningen.
P:s identitet kunde fastställas av tjänstgörande personal eftersom han
var känd. Misstaget var att P:s verkställighetshandlingar ej blev kon-
trollerade.
De muntliga rutiner som fanns på anstalten var att inskrivande
tjänsteman, om något vid inskrivningen var oklart, höll en dialog
(muntlig eller skriftlig) med kansliexp. T ex, saknades handlingar eller
behövde uppgifter kontrolleras, var kansliet behjälpligt med detta.
Kansliet, som efter intagningen i anstalt fortsättningsvis handlagt den
intagnes verkställighet bl a genom insändande av dom till kriminal-
vårdsstyrelsen för strafftidsresolution m m, har fungerat som en kon-
trollfunktion till att allt varit korrekt. Så har det fungerat på Hudiks-
vallsanstalten under många år. Med anledning av det inträffade har vi
förstått att den rutinen ej är tillräcklig. Vi har nu dokumenterat hur
intagningen av personer med egen inställelse skall handläggas.
— — — P:s dom kontrollerades inte förrän 93-02-22 mot kriminalvår-
dens verkställighetsdata. Då uppenbarades att domen var överklagad
till Hovrätten för NN och eftersom P i detta sammanhang blev klar
över att han överklagat domen, ville han ej återkalla vadetalan och
frisläpptes därför samma dag. Hela ansvaret för misstaget ligger alltså
hos oss på Hudiksvall.
Personalen som skötte inskrivningen har lång kriminalvårdserfaren-
het och är synnerligen väl förtrogna med sitt arbete och gällande
regler. Ingen är dock ofelbar och det inträffade har påvisat brist i våra
rutiner. Med nya rutiner anser vi att händelser liknande den inträffade
ej kan hända igen.
Till sitt yttrande hade anstalten fogat de nya anvisningarna för inskriv-
ning i anstalten.
Regionkansliet, biträdande kriminalvårdsdirektörerna Svante Lund-
qvist och Hans Brännström, anförde följande.
Den i ärendet aktuella personen, som var känd på anstalten, inställde
sig själv vid anstalten och bad att få avtjäna det straff som han själv
överklagat och som ännu inte avgjorts i hovrätten. Mot denna bak-
grund kan det till nöds anses ursäktligt att han mottogs och skrevs in
vid anstalten. Det anmärkningsvärda är att så lång tid, elva dagar,
tilläts förflyta innan det rätta förhållandet uppdagades. Detta kan,
enligt vad som framgår av anstaltschefens yttrande, främst tillskrivas
två orsaker. För det första saknade den personal, som sköter inskriv-
ningen i anstalten, skriftliga instruktioner för verkställbarhets- och
identitetskontroll. För det andra handlades dessa frågor på fel nivå i
anstalten.
Med anledning av det inträffade har nu anstaltschefen utfärdat
skriftliga anvisningar. Därav framgår bland annat att anstaltschefen
omedelbart skall underrättas om tveksamhet uppkommer angående
grunden för intagningen eller personens identitet. Därmed tycks risken
för upprepning av detta beklagliga misstag vara undanröjd.
Kriminalvårdsstyrelsen, generaldirektören Björn Weibo, anförde att
styrelsen delar regionkansliets bedömning att de av anstalten vidtagna
åtgärderna synes undanröja risken för att det inträffade skall upprepas
i Kriminalvårdsanstalten Hudiksvall. Styrelsen anförde vidare att den
1993/94:JO1
157
avser att informera underlydande kriminalvårdsmyndigheter om före-
varande ärende och därvid understryka hur viktigt det är att noga
kontrollera identitets- och verkställighetshandlingar vid intagning i
anstalt och häkte.
Det är naturligtvis helt oacceptabelt att anstalten inte kontrollerade att
domen vunnit laga kraft innan P skrevs in i anstalten. Som region-
kansliet anfört i sitt yttrande är det anmärkningsvärt att kontrollen
gjordes först en dryg vecka efter P:s inskrivning. Anstalten kan inte
undgå allvarlig kritik för det inträffade. Anstalten har nu utfärdat
skriftliga anvisningar för förfarandet vid inskrivning i anstalten för att
undvika liknande händelser i framtiden. Jag anser att anvisningarna är
tillfredsställande. Med hänsyn härtill finner jag inte skäl att gå vidare i
saken.
1993/94:JO1
158
1993/94:JO1
Kronofogdemyndigheterna övertog från och med den 1 januari 1992
handläggningen av mål inom den s.k. summariska processen från
tingsrätterna. Det är således fråga om mål som handläggs enligt lagen
(1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning. Under 1992
— med kulmen under hösten — inkom ett förhållandevis stort antal
anmälningar till JO avseende kronofogdemyndigheters handläggning
av dessa mål. Klagomålen tog till övervägande del sikte på den ofta
alltför långa handläggningstiden. JO Pennlöv avskrev i regel dessa
ärenden, varvid ett exempel på motivering lämnas här (dnr 3561-1992,
beslutet meddelades den 5 november 1992).
När handläggningen av den summariska processen överfördes från
tingsrätterna till kronofogdemyndigheterna var förväntningarna högt
ställda, bl.a. vad gäller möjligheterna till ett effektivt förfarande. I
dagsläget måste konstateras, att dessa förväntningar inte infriats. Tvärt-
om brottas kronofogdemyndigheterna med stora balanser med därav
följande långa handläggningstider.
Jag har under året följt utvecklingen på detta område. I mina
kontakter med ett antal kronofogdemyndigheter har jag fatt veta, att
den uppkomna situationen har flera orsaker, där en är att datasystemet
ännu inte har den kapacitet och snabbhet som vore önskvärd. En
annan är att det förutsattes, att en mycket stor andel av ansökningarna
skulle ske medelst datamedium. Denna utveckling har dock blivit
kraftigt försenad. Härtill kommer att den allmänna ekonomiska situa-
tionen i samhället medfört att antalet mål ökat.
Det nu sagda innebär självfallet inte att jag finner situationen
tillfredsställande. Tvärtom är det av flera lätt insedda skäl ytterst
olyckligt att inte den summariska processen fungerar snabbt och
smidigt. Enligt min mening är emellertid detta inte i första hand ett
problem av rättslig natur. Det är i stället närmast fråga om vilka
resurser kronofogdemyndigheterna har till sitt förfogande i förhållande
till den inströmmande målmängden, och naturligtvis hur effektivt
dessa resurser används. Min slutsats måste därför bli, att utrymmet för
någon meningsfull åtgärd från min sida för närvarande är begränsat.
Om inte situationen avseende den summariska processen avsevärt
förbättras inom en nära framtid kommer jag dock att genom inspek-
tioner hos olika kronofogdemyndigheter närmare utreda förhållande-
na.
Vid företagna inspektioner och informationsbesök hos kronofogde-
myndigheter har också särskild uppmärksamhet ägnats åt handlägg-
ningen av de aktuella målen. Bl.a. har medarbetare till JO Pennlöv i
september 1992 besökt kronofogdemyndigheterna i Kristianstads och
Malmöhus län (dnr 2892-1992 respektive 2999-1992). JO Pennlöv med
medarbetare har vidare i januari och februari 1993 företagit inspek-
tioner vid kronofogdemyndigheterna i Gävleborgs, Stockholms och
Värmlands län (dnr 163-1993, 231-1993 och 328-1993). Sammanfatt-
ningsvis har dessa inspektioner och besök — utöver vad som anförts i
det ovan återgivna beslutet — givit följande bild av utvecklingen.
En eftersläpning med registreringen av nyinkomna mål uppstod
ganska tidigt. Orsaken härtill var bl.a. de svårigheter som fanns med
att hänföra inbetalda avgifter till rätt mål. Detta problem löstes emel-
lertid under hösten 1992 genom att ett system med fakturering i
efterskott infördes. För att komma till rätta med situationen i övrigt
tilldelades myndigheterna också extra resurser. Dessutom tillfördes
myndigheterna ofta resurser internt, det vill säga från andra delar av
verksamheten. Detta fick emellertid negativa konsekvenser för verk-
samhetsgrenarna. De balanser som uppstod under 1992 var i början av
1993 till stor del nedarbetade. — Myndigheterna har som ett särskilt
problem nämnt svårigheterna att få i målen utfärdade förelägganden
delgivna med svarandena.
Vid inspektionerna företagen granskning av akter i mål rörande den
summariska processen har inte föranlett några anmärkningar från JO:s
sida.
(Dnr 3723-1991)
I en anmälan mot Kronofogdemyndigheten i Stockholms län anförde
E.R. bl.a., att myndighetens Huddingekontor i ett beslut om införsel
hade fastställt förbehållsbeloppet så att han och hans familj hamnade
under existensminimum. Han vände sig främst mot att myndigheten
hade fastställt beloppet utan att ha kontaktat honom innan beslutet
fattades.
Yttrande inhämtades från kronofogdemyndigheten såvitt avsåg frå-
gan om beredande av tillfälle för gäldenären att yttra sig innan beslut
om införsel meddelas. Yttrande inhämtades även från Riksskatteverket.
JO Pennlöv uttalade följande i sitt beslut den 25 augusti 1992.
I fråga om kronofogdemyndighetens skyldighet att höra gäldenären
innan beslut om införsel meddelas gäller 15 kap. 8 § utsökningsbal-
ken:
Innan beslut om införsel meddelas skall gäldenären beredas tillfälle att
yttra sig, om det kan ske utan avsevärd tidsutdräkt. Gäldenären behö-
ver dock ej höras när han byter anställning och beslut skall meddelas
om införsel hos den nye arbetsgivaren, om ej särskilda skäl föreligger.
När utsökningsbalken infördes övertogs denna regel från tidigare gäl-
lande lagstiftning (9 § införsellagen). I förarbetena till utsökningsbal-
ken erinrade lagberedningen beträffande allmänna mål om att gäldenä-
ren under indrivningsförfarandet genom kravbrev kunde ha fått be-
sked att införsel kunde komma att äga rum, om skulden inte betalades.
Gäldenären behövde då enligt 39 § utsökningskungörelsen inte under-
rättas på nytt annat än om det förflutit lång tid sedan kravet framställ-
des eller hans hörande var önskvärt av annat skäl. Med anledning av
1993/94: JO 1
160
beredningens påpekande erinrade föredragande statsrådet' om vad han
uttalat i anslutning till 4 kap. 12 §. Där 2 angav föredraganden, såvitt
här är av intresse, att ny underrättelse bör tillställas gäldenären om
längre tid förflyter från underrättelsen eller om det eljest finns särskil-
da skäl för det.
39 § utsökningskungörelsen har ersatts av 14 kap. 6 § utsöknings-
förordningen (1981:981), som har följande lydelse.
Trots att underrättelse enligt 15 kap. 8 § utsökningsbalken har
lämnats gäldenären, skall i allmänna mål en ny sådan underrättelse
lämnas, när det är påkallat på grund av den tid som förflutit från den
förra underrättelsen eller av något annat skäl.
I det nu aktuella fallet har E.R. den 22 augusti 1991 tillställts en
betalningsanmaning, i vilken bl.a. lämnats upplysningar om kronofog-
demyndighetens åtgärder och om vilka uppgifter gäldenären bör lämna
till myndigheten i fråga om sina ekonomiska förhållanden. Härigenom
far kronofogdemyndigheten anses ha uppfyllt de i 15 kap. 8 § utsök-
ningsbalken angivna kraven på att gäldenären skall ha beretts tillfälle
att yttra sig innan beslut om införsel meddelas. Beslut om införsel
meddelades den 24 oktober 1991. Den tid som då hade gått sedan den
senaste underrättelsen sändes ut kan inte anses ha varit så lång att en
ny underrättelse var nödvändig av det skälet.
Fråga är då om en förnyad underrättelse var nödvändig av annat
skäl. Ett sådant skäl kan vara att myndigheten behöver ha tillgång till
aktuella uppgifter av olika slag innan ett införselbeslut meddelas (se 7
kap. 3 § utsökningsförordningen). Det kan — såsom i detta fall —
gälla uppgifter om bostadskostnader och familjeförhållanden. Det kan
inte uteslutas, att sådana uppgifter ofta kan inhämtas från gäldenären
själv. Det kan med andra ord finnas anledning för en kronofogdemyn-
dighet att överväga, om det inte i vissa fall kan vara att föredra att
gäldenären på nytt bereds tillfälle att yttra sig vid sidan av att uppgif-
terna inhämtas från olika myndigheter. I vilka situationer detta kan
vara till fördel för utredningen måste emellertid avgöras från fall till
fall. Jag anser mig inte böra rikta någon kritik mot myndigheten för
att den avstod från denna möjlighet i det fall som nu är aktuellt.
Riksskatteverket uppgav i sitt yttrande att frågan om det ändamåls-
enliga i att göra förfrågningar hos de lokala skattekontoren var föremål
för utredning inom verket och att kronofogdemyndigheterna skulle
informeras om detta var möjligt. Verket har numera utsänt informa-
tion till kronofogdemyndigheterna om möjligheterna att, i stället för
att begära besked från försäkringskassan om civilstånd och förekoms-
ten av barn, göra denna förfrågan hos lokalt skattekontor (MEX
1992:10). Om dessa rutiner kommer till användning torde åtminstone
en felkälla komma att minska.
'Prop 1980/81:8 s. 742.
2Prop 1980/81:8 s. 396.
1993/94: JO 1
161
6 Riksdagen 1993/94. 2 saml. Nr JO 1
(Dnr 2972-1992)
I en anmälan påtalade S.L. att Kronofogdemyndigheten i Jönköpings
län den 14 oktober 1991 utmätt en båt, men underlåtit att ta hand om
den. Han menade bl.a., att kronofogdemyndigheten hade tvingat ho-
nom och hans hustru att hämta båten, som fanns i Norge.
Yttrande inhämtades från kronofogdemyndigheten. I remissvaret an-
förde myndigheten i huvudsak följande. Myndigheten saknade under
lång tid kännedom om var den utmätta båten fanns. S.L. hade vid
upprepade tillfällen uppmanats att uppge var den utmätta båten fanns.
S.L. svarade endast att båten fanns i Norge utan att närmare ange
båthamn eller dylikt. Först den 22 april 1992 fick myndigheten besked
om att båten nu fanns i Sverige, på Resö. Myndigheten kontaktade då
omgående kronofogdemyndigheten i Uddevalla för biträde med värder-
ing av båten, varvid framkom att båten var i mycket dåligt skick och
att dess värde väsentligt understeg restskulden till det företag som med
äganderättsförbehåll sålt den till S.L. I detta läge hävdes utmätningen.
I sitt den 15 december 1992 meddelade beslut anförde JO
Pennlöv följande, såvitt avser utmätningen av båten.
Enligt 4 kap. 7 § första stycket utsökningsbalken är en av förutsätt-
ningarna för s.k. distansutmätning att hinder inte kan antagas möta
mot säkerställande av utmätningen. Säkerställande skall enligt 6 kap.
1 § andra stycket ske utan dröjsmål, och enligt 4 § säkerställs
utmätning av lös egendom (annan än pengar, fordringar osv.) genom
att egendomen tas i förvar eller, om den lämnas i gäldenärens besitt-
ning, förseglas eller märks som utmätt, såvida det ej framstår som
obehövligt.
Av utredningen framgår att kronofogdemyndigheten vid utmätnings-
tillfallet saknade kännedom om var den ifrågavarande båten fanns. Det
var först senare som myndigheten fick veta att den fanns i Norge, men
även då var den exakta platsen okänd. Utmätningen kunde därmed
inte säkerställas, i vart fall inte innan S.L. själv transporterat båten till
en för myndigheten känd plats i Sverige. Med andra ord finns det
anledning att ifrågasätta, om det fanns förutsättningar för utmätning av
båten innan den påträffats (se även prop. 1980/81 s. 372). — Att
myndigheten inte kunde omhänderta båten var också det som S.L.
främst tog sikte på i sin anmälan. Utmätningen är numera — på grund
av båtens relativt låga värde — hävd. Utöver det ovan gjorda påpekan-
det finner jag därför inte anledning att ytterligare behandla själva
utmätningen.
1993/94: JO 1
162
(Dnr 2133-1992)
Kronofogdemyndigheten i Uppsala län lät sälja en S. tillhörig bostads-
rätt vid en exekutiv auktion den 18 maj 1992. Sedan S. klagat hos JO
på auktionen granskades myndighetens akt i ärendet. Därvid uppmärk-
sammades ett beslut den 10 juni 1992, fattat på myndighetens vägnar
av kronofogden Sven Herlitz. Av beslutet framgick, att Sven Herlitz
ansåg att en den 9 juni 1992 inkommen skrift inte uppfyllde de
formella krav som ställs på besvär och att den därför avvisades. —
Skriften var inte undertecknad, men det kunde på goda grunder antas
att den härrörde från S. I skriften begärdes att försäljningen skulle
"återkallas". Det uppgavs också att ärendet överklagats till Svea hov-
rätt. Vidare framfördes synpunkter på bostadsrättens värde.
Yttrande inhämtades från kronofogdemyndigheten, främst vad gäller
åtgärden att avvisa den inkomna handlingen. Myndigheten anförde
bl.a. följande.
Sven Herlitz har övervägt skilda tolkningar av skriften och olika
åtgärder som kunde föranledas av den. Han har slutligen stannat för
att behandla skriften som ett besvär.
Vid angiven bedömning hade det ankommit på Sven Herlitz att
endast ta ställning till rättidsfrågan. Eftersom besvärstiden inte hade
löpt ut, borde skriften översänts till hovrätten med myndighetens
yttrande. Därefter hade det varit hovrättens sak att infordra komplette-
ringar i de avseenden som skriften var ofullständig.
Beslutet den 10 juni 1992 borde således inte ha fettats av kronofog-
demyndigheten.
I sitt den 31 mars 1993 meddelade beslut anförde JO Pennlöv följande.
Enligt 18 kap. 8 § utsökningsbalken (UB) skall klaganden i besvärs-
inlagan ange det överklagade beslutet, den ändring som yrkas däri och
grunderna för besvärstalan. Klaganden eller hans ombud skall dess-
utom lämna bevisuppgift samt egenhändigt underteckna besvärsinla-
gan. Kronofogdemyndigheten har endast att pröva om besvärsinlagan
har inkommit i rätt tid (18 kap. 9 § UB). Avvisas inte besvärstalan,
vilket kronofogdemyndigheten alltså endast kan göra om besvärsinla-
gan kommit in för sent, skall myndigheten så snart som möjligt sända
inlagan och övriga handlingar i målet till hovrätten (18 kap. 10 § UB),
eventuellt med ett eget yttrande (18 kap. 2 § utsökningsförordningen).
Det ankommer sedan på hovrätten att förelägga klaganden att avhjälpa
de brister som kan finnas i besvärsinlagan (18 kap. 1 § andra stycket
UB jämförd med 52 kap. 6 § rättegångsbalken). — Här bortses från de
fall där kronofogdemyndigheten även skall pröva om självrättelse kan
ske.
Jag finner inte anledning att gå närmare in på om den i ärendet
aktuella skriften var att anse som en besvärsinlaga eller inte. Jag nöjer
mig med att konstatera, att Sven Herlitz, sedan han stannat för att
behandla inlagan som besvär, endast borde ha prövat om handlingen
1993/94 :JO1
163
1993/94.JO 1
kommit in i rätt tid. Han skulle med andra ord inte ha gjort någon
prövning av i vilken mån skriften uppfyllde de i 18 kap. 8 § UB
uppställda kraven på innehållet i en besvärsskrift. Jag instämmer
således i den bedömning kronofogdemyndigheten i denna del gav
uttryck för i sitt yttrande.
Vid en i januari 1993 företagen inspektion hos Kronofogdemyndighe-
ten i Värmlands län granskade JO Pennlöv och hans medarbetare bl.a.
ett antal akter i ärenden rörande konkurstillsyn. I vissa av de granska-
de ärendena gjordes iakttagelser som föranledde anteckningar i inspek-
tionsprotokollet (dnr 328-1993). Med anledning av dessa iakttagelser
lät JO Pennlöv i ett särskilt ärende inhämta myndighetens yttrande
över sin handläggning av de uppräknade ärendena.
I yttrandet anförde kronofogdemyndigheten — i detta hänseende
företrädd av chefskronofogden Per Karlsson — i sammanfattning föl-
jande som en bakgrund.
Konkurstillsynen har tidigare bedrivits på ett aktivt sätt vilket inne-
burit att tillsynsmyndighetens (TSM:s) inblick i konkurserna varit
mycket god. Antalet konkurser ökade kraftigt från årsskiftet 1990-91,
vilket innebar att förvaltarna fick svårigheter att hålla de tider som
angetts både vad gäller förvaltar- och halvårsberättelser. Med anledning
härav har TSM skickat ut påminnelser till förvaltarna. Dessa skrivelser
har förvarats i en särskild pärm på TSM:s expedition. Däremot har
inga anteckningar gjorts i tillsynsakten. Beträffande vissa förvaltare,
som haft svårigheter såväl med att inkomma med förvaltar- och
halvårsberättelser som med att avsluta konkurser, har TSM med be-
rörd tingsrätt kommit överens om att de inte skulle få ytterligare
uppdrag, förrän deras pågående konkurser avsevärt sjunkit. De praktis-
ka åtgärderna i en konkurs, dvs. att rädda, förvara och försälja egen-
dom till borgenärernas bästa, måste prioriteras, även om detta skulle
innebära att vissa förvaltningsåtgärder skulle komma i andra hand.
Utvecklingen av antalet konkurser har tyvärr inneburit att TSM tappat
den kontroll över konkurserna som man tidigare haft. Det upplevs
som om pappershanteringen i konkurserna samt informationsflödet
från konkursförvaltarna växer myndigheten över huvudet. — Per
Karlsson kommenterade även de särskilda ärenden, beträffande vilka
anteckningar gjorts i inspektionsprotokollet. Varken dessa anteckning-
ar eller myndighetens kommentarer har dock tagits med här.
I sitt den 7 maj 1993 meddelade beslut anförde JO Pennlöv följande.
Den tillsyn som TSM utövar över förvaltningen av konkurser kan
indelas i en formell och en materiell del. Den formella kontrollen
inskränker sig till en bevakning av att förvaltaren avger föreskrivna
redovisningar (t.ex. slutredovisning) och en granskning av dessa. Den-
na kontroll blir av naturliga skäl närmast en efterhandskontroll. Den 164
materiella kontrollen, som i huvudsak regleras i 7 kap. 27 § konkurs-
lagen, består i en övervakning av att konkursförvaltningen bedrivs på
ett ändamålsenligt sätt i överensstämmelse med gällande författningar.
Myndigheten skall särskilt se till att avvecklingen av konkursen inte
fördröjs i onödan. Den får också, när den finner det lämpligt, invente-
ra konkursboets kassa och övriga tillgångar samt begära redovisning av
förvaltaren. — I praktiken är det ofta förekommande, att en TSM
löpande följer förvaltningens gång. Det är i så fall förvaltaren som
löpande lämnar information till TSM. Här kan också nämnas, att
TSM:s möjligheter att påverka förvaltningen numera har vidgats ge-
nom att förvaltaren ålagts en skyldighet att i viktigare frågor höra bl.a.
TSM (7 kap. 10 § konkurslagen). Utöver de nu nämnda lagrummen
finns ett antal bestämmelser som närmare anger TSM:s uppgifter och
befogenheter.
Antalet konkurser har ökat kraftigt under senare år. Detta har
medfört en kraftigt ökad belastning på främst domstolar, förvaltare och
tillsynsmyndigheter. För tillsynsmyndigheternas del torde den stora
belastningen ofta fa till följd, att tillsynen av nödtvång mer måste
inriktas på en granskning av inkommande handlingar än på en löpan-
de och aktiv tillsyn i nära kontakt med förvaltaren i olika hänseenden.
För att detta skall vara meningsfullt måste myndigheten dock se till att
den har tillgång till och använder de verktyg som lagstiftningen ställt
till dess förfogande. En väsentlig del i detta är att myndigheten
granskar de berättelser som konkurslagen ålägger förvaltaren att avge,
närmast berättelser enligt 7 kap. 15 § konkurslagen (förvaltarberättel-
se) och 7 kap. 20 § konkurslagen (halvårsberättelse). Genom denna
granskning far TSM underlag för att bedöma hur ansvarsfullt och
effektivt en konkurs drivs, till exempel vad gäller frågan om konkur-
sens avslutande fördröjs i onödan. Granskningen kan också bilda
underlag inför den kommande bedömningen av förvaltarens arvodes-
anspråk. Jag instämmer således inte i vad TSM sagt i sitt yttrande hit,
nämligen att "pappershanteringen" i konkurserna tenderar att växa
myndigheten över huvudet. Denna hantering är i väsentliga delar till
för att TSM skall kunna utföra sina uppgifter som granskningsorgan.
Jag vill här särskilt understryka, att förvaltaren är skyldig enligt
konkurslagen att avge nämnda berättelser och att TSM inte kan ge
dispens från denna skyldighet. Om en förvaltare således i beaktansvärd
mån inte uppfyller sina åligganden, t.ex. på grund av stor arbetsbelast-
ning, bör TSM medverka till att detta hinder undanröjs. Ifrågavarande
förvaltare bör med andra ord inte tilldelas ytterligare förvaltaruppdrag,
åtminstone inte för en tid. Enligt vad TSM uttalat i sitt yttrande hit
har också denna åtgärd kommit till användning i viss utsträckning. En
förvaltares oförmåga att infria de krav som i olika hänseenden upp-
ställs i konkurslagen bör naturligtvis även påverka TSM:s bedömning
av ställda arvodesanspråk.
Det är uppenbart, att de — företrädesvis advokater — som i dag
anlitas för förvaltaruppdrag är mycket arbetstyngda. Enligt min me-
ning finns det i ett sådant läge mycket som talar för att TSM aktivt bör
1993/94:JO1
165
verka för att förvaltarkretsen utökas. En advokat som kan förväntas
uppfylla de kvalifikationskrav som uppställs i 7 kap. 1 § konkurslagen
bör därför inte hindras från att åta sig förvaltaruppdrag.
Av de granskade akterna framgår bl.a., att ett vanligt problem är att
TSM inte — såvitt kunnat utläsas — följt upp att t.ex. halvårsberättel-
ser uteblivit. Enligt vad Per Karlsson uppgivit samlas påminnelser till
förvaltarna i en särskild pärm och inte i akterna. Att ordna saken på
detta sätt framstår som opraktiskt, inte minst på grund av att myndig-
heten och andra som önskar ta del av handlingarna på så sätt inte
direkt av akten kan utläsa vilka åtgärder som vidtagits. Om påminnel-
serna ändå samlas på detta sätt måste i vart fall en hänvisning göras i
akten.
Den ifrågavarande pärmen synes ha förts sedan 1989. Av handlingar-
na i den framgår bl.a., att TSM vid några tillfållen utsänt påminnelser
till de förvaltare som inte inom lagstadgad tid inkommit med berättelse
enligt 7 kap. 15 § konkurslagen (förvaltarberättelse). Detta har skett
den 22 mars och den 31 oktober 1991 samt den 17 mars 1992.
Påminnelse om berättelser enligt 7 kap. 20 § konkurslagen (halvårsbe-
rättelser) har utsänts den 3 maj 1990. Påminnelserna har innehållit
listor över respektive förvaltares konkurser. Den slutsats som kan dras
av vad som iakttagits är att TSM:s påminnelseaktiviteter varit sporadis-
ka och närmast planlösa. Visserligen kan, som Per Karlsson anfört,
muntliga påminnelser ha förekommit. Till detta vill jag säga, att
muntliga kontakter mellan företrädare för TSM och förvaltarna i olika
frågor naturligtvis har ett stort värde, inte bara när det gäller påmin-
nelser om avgivande av berättelser av olika slag utan också t.ex.
konkreta förvaltningsfrågor. Det är dock angeläget att vad som avhand-
lats vid sådana kontakter dokumenteras, t.ex. genom tjänsteanteckning-
ar som tillförs akten i tillsynsärendet. Utredningen har visat, att det
finns stora brister i TSM:s dokumentation av sina åtgärder. Detta är
ägnat att bidra till att tillsynsverksamheten — särskilt i tider av stigan-
de arbetsbörda — tenderar att glida myndigheten ur händerna.
Sammanfattningsvis har jag alltså funnit anledning att rikta delvis
allvarlig kritik mot myndigheten för dess sätt att fullgöra sina tillsyns-
uppgifter. Någon åtgärd härutöver — förutom att jag sänder en kopia
av detta beslut till Riksskatteverket för kännedom — finner jag emel-
lertid inte påkallad.
1993/94: JO 1
166
1993/94:JO1
(Dnr 3899-1992)
JO Wahlström anförde följande i ett beslut den 3 februari 1993.
Socialnämndens i Degerfors kommun socialutskott beslutade den 1
april 1992 att avslå Arne E:s ansökan om socialbidrag 5 070 kr per
månad och att i stället utge bistånd i form av mat vid ett servicehus.
Arne E överklagade beslutet hos Länsrätten i Örebro län. Skrivelsen
med överklagande kom in till socialkontoret den 23 april 1992 och
överlämnades tillsammans med handlingarna i ärendet och ett den 29
april 1992 dagtecknat yttrande till länsrätten, dit den kom den 4 maj
1992. Målet försågs vid registreringen med förtursmarkering. Länsrät-
ten beredde Arne E tillfälle att yttra sig över socialnämndens yttrande,
vilket han gjorde i en skrivelse som kom in till länsrätten den 22 maj
1992.
I en anmälan som kom in till JO den 23 november 1992 anförde
Arne E bl.a. att han vid fem olika tillfållen varit i telefonkontakt med
länsrätten i syfte att förmå domstolen att avgöra målet.
Länsrätten (lagmannen Björn Bryngelsson) anförde i ett yttrande
den 16 december 1992 följande (bilagorna här utelämnade):
Ers besvär kom in till länsrätten den 4 maj 1992 och hans yttrande
över vad socialnämnden anförde kom in den 22 maj. Målet föredrogs
för avgörande den 3 december 1992 och dom meddelades den 4
december, varvid länsrätten lämnade besvären utan bifall.
Målet, som lottats på min rotel, var av förturskaraktär och borde ha
avgjorts tidigare.
Orsakerna till förseningen är främst följande.
1. Den stora ökningen av förtursmål under de senaste åren samt det
bekymmersamma personalläget vid länsrätten när det gäller antalet
domare och handläggare.
Under 1989 kom det t ex in 355 mål enligt socialtjänstlagen medan
antalet inkomna sådana mål successivt stigit till 808 år 1991. Från och
med den 1 januari till och med den 15 december i år har det kommit
in 953 mål enligt socialtjänstlagen. Länsrätten i Örebro län har dess-
utom i förhållande till sin storlek flest LVU- och LVM-mål i landet,
vilket är mycket betungande. LVU- och LVM-mål har i en utredning
statskontoret gjort 1987 ansetts fem gånger så tunga som ett normalt
skattemål.
Med anledning av de nya målgrupperna, psykiatrimål och socialför-
säkringsmål, erhöll länsrätten som förstärkning endast en fiskalstjänst.
Samtliga psykiatrimål är förtursmål och skall avgöras inom åtta dagar
och som regel efter muntlig förhandling på fyra olika sjukhus i länet.
Länsrätten har från och med den 1 januari 1992 till och med den 15
december 1992 fått 388 psykiatrimål. Antalet inkomna socialförsäk-
ringsmål är under samma tid 616 stycken.
Enligt Domstolsverkets senaste prognos beräknades länsrätten i
Örebro få 270 socialförsäkringsmål per år ( = 0,9 domartjänst). Verklig-
heten blev tyvärr att länsrätten fick endast en förstärkningsfiskal men
mer än dubbelt så många socialförsäkringsmål. Antalet inkomna soci-
alförsäkringsmål skulle enligt de beräkningar som tillämpades vid
tillsättandet av nya rådmanstjänster berättiga länsrätten till två sådana
tjänster. Länsrättens underbemanning beträffande domare och handläg-
gare har påtalats för Domstolsverket och Kammarrätten i Jönköping.
2. Min sjukdom under tiden den 2—22 november i år med sjukhus-
vistelse. Övriga domare blev då hårt belastade av förtursmålen.
Såväl jag som övriga rotelinnehavare är medvetna om att vi skall
pröva vilka mål på roteln som framstår som mest angelägna att avgöra
och att vi skall se till att de kommer under handläggning i den
turordning som bestäms av detta. Av skäl som ovan beskrivits blev
tyvärr handläggningen av detta mål försenat. Jag har tagit upp detta vid
handläggarmöte för att vi alla måste vara mer vaksamma i fortsättning-
en.
Arne E inkom med ytterligare synpunkter.
Enligt 18 § länsrättsinstruktionen skall ett mål avgöras så snart det kan
ske. Ett mål eller en fråga, som har kommit upp i ett mål, skall
handläggas med förtur, om målet eller frågan av någon särskild anled-
ning bör avgöras skyndsamt. Vilka mål som är förtursmål bestäms i
arbetsordningen.
I länsrätterna har — till följd av arbetssituationen — under lång tid
tillämpats en ordning enligt vilken förtursmål handläggs med skynd-
samhet, medan mål av "förturskaraktär" (exempelvis biståndsmålen)
avgörs så snart det kan ske och resterande mål (bl.a. flertalet taxerings-
mål) "balanseras" och avgörs i tur och ordning när arbetssituationen
så tillåter.
När arbetssituationen är särskilt besvärande kan det vara nödvändigt
att "balansera" även mål av "förturskaraktär". Det är inte självklart att
målen i denna grupp då skall avgöras i tur och ordning; det kan finnas
skäl att ge vissa mål eller måltyper prioritet inom gruppen. Det
aktuella målet var uppenbarligen av sådan karaktär att det borde ha
prioriterats även inom gruppen biståndsmål och det måste rimligen —
även med beaktande av personalläget vid domstolen — ha kunnat
avgöras långt tidigare än som skedde. Vad som anförts i remissvaret
om förhållandena under hösten 1992 saknar därför enligt min mening
relevans.
Eftersom länsrätten nu vidtagit åtgärder för att ett upprepande skall
undvikas, finner jag inte tillräckliga skäl för att gå vidare i saken utan
avslutar ärendet med den kritik som ligger i det anförda.
1993/94JO1
168
(Dnr 1702-1992)
1993/94:JO1
I en till JO den 21 maj 1992 inkommen anmälan anförde A.F. att
Länsrätten i Stockholms län — trots skriftlig påminnelse den 4 mars
1992 — ännu inte avgjort ett mål om socialbidrag till hyra och mat.
Från länsrätten inhämtades kopia av dagboksbladet i
som innehöll följande noteringar:
1992-02-04 Aktbilaga 1
1992-02-04 2
1992-02-04 3
1992-02-04 4
1992-02-04 5
1992-02-04 6
1992-02-04 7
1992-02-04 8
1992-02-04
1992-03-05 9
1992-03-17 10
1992-03-31 11
1992-03-31 12
mål nr Ö1016-92
Besvär AL
Skriv fr soc t LR
Skriv fr soc t F
Skriv fr soc t F
Skriv fr soc t F
Skriv fr soc t F
Skriv fr F t soc
Skriv fr F t soc
Inform om FD uts
Skrivelse fr F
Remiss t soc ang ab 9
Skrivelse fr soc
Handlingsplan
Genom remiss den 1 juni 1992 infordrades yttrande från länsrätten
senast den 22 juni 1992.
Länsrätten (rådmannen Hanserik Nordlund som ensam domare) beslu-
tade den 10 juni 1992 att överklagandet inte skulle föranleda någon
länsrättens vidare åtgärd. Det slutliga beslutet motiverades enligt följan-
de:
Vad A.F. överklagat utgör enligt länsrätten inte något sådant beslut
som enligt 73 § socialtjänstlagen får överklagas hos länsrätten. Över-
klagandet skall därför inte föranleda någon länsrättens vidare åtgärd.
Det antecknas att länsrätten i dom den 25 februari 1992, mål nr
Ö341-92, konstaterat att av A.F. framställda motsvarande yrkanden
inte ankom på länsrätten att pröva varför överklagandet i denna del
inte föranledde någon rättens vidare åtgärd.
Angående A.F.:s hemställan om skyndsam handläggning har länsrät-
ten från socialtjänsten Centrala stan inhämtat att denna den 4 mars
1992 betalt ut socialbidrag till A.F. för mars månad.
I ett "tillägg" till sin anmälan, inkommet till JO den 16 juni 1992,
påpekade A.F. att socialbidraget för mars månad betalades ut först den
9 mars 1992 och helt utan länsrättens medverkan. Han menade att
länsrätten underlåtit att fullgöra sin skyldighet att pröva hans "anmä-
lan" den 4 mars 1992.
Länsrättens yttrande kom in till JO den 23 juni 1992. Till yttrandet
var fogad en promemoria av rådmannen och rotelinnehavaren Hans-
erik Nordlund, vari anfördes följande (bilagorna här ej återgivna):
169
Ö34I-92
1993/94JO1
Den 15 januari 1992 kom ett överklagande från A.F. in till länsrätten
över sociala distriktsnämndens nr 1 i Stockholms stad beslut den 18
december 1991. Distriktsnämnden hade avslagit A.F.:s ansökan om
extra socialbidrag med 3 000 kr till kläder. I besvären yrkade A.F.,
förutom ekonomiskt bistånd till kläder med 2 500 kr, att han skall
slippa ansöka om socialbidrag varje månad, att han åter skall få anlita
socialbyrån i Hägersten samt att han skall få en annan handläggare på
socialförvaltningen. Målet föredrogs i nämnd den 30 januari 1992. I
dom den 25 februari 1992, mål Ö341-92 (bilaga 1), lämnade länsrätten
A.F.rs besvär avseende ekonomiskt bistånd utan bifall. Avseende de
övriga yrkandena angavs i domskälen att dessa inte ankom på länsrät-
ten att pröva, varför besvären i denna del inte föranledde någon
länsrättens vidare åtgärd. Domen skickades till A.F. den 26 februari
1992 och han delgavs domen genom förenklad delgivning den 12 mars
1992 (bilaga 2). Det antecknas att aktbilaga 7 i mål 0341-92 utgör
"beslutet" som sedermera överklagas i mål 01016-92.
Ö1016-92
Den 23 januari 1992 kom till länsrätten in ytterligare ett överklagande
från A.F., nu avseende "beslutet" den 15 januari 1992. Eftersom
överklagandet kommit in direkt till länsrätten sändes det över samma
dag till socialdistrikt 1 för rättidsprövning och omprövning (bilaga 3).
Den 4 februari 1992 återkom A.F.:s överklagande från socialdistrikt
1 och registrerades som mål nr Ö1016-92. A.F. yrkar i sitt överklagan-
de över "beslutet" den 15 januari 1992 att få slippa en socialassistent
och att återfå socialbyrån i Hägersten samt att inte behöva ansöka om
socialbidrag varje månad.
Härefter kommer A.F. den 5 mars 1992 in med en skrivelse "Begä-
ran om skyndsam handläggning" (bilaga 4). I skrivelsen, daterad den 4
mars 1992, anger A.F. bl a att sociala servicecentral nr 1 vägrar att
betala ut hans pengar för mars. A.F. yrkar med hänsyn härtill länsrät-
tens omedelbara handläggning så att han får sina pengar från socialby-
rån. Vidare yrkar han ånyo att få någon annan handläggare samt att
återfå sin gamla socialbyrå i Hägersten.
Länsrätten remitterar den 17 mars 1992 A.F.:s skrivelse till social-
tjänsten Centrala stan varvid det anhålls om yttrande senast den 25
mars 1992. Svar kommer in till länsrätten den 31 mars 1992. Av svaret
framgår att A.F. fick sitt socialbidrag för mars månad utbetalt den 4
mars 1992 och att anledningen till förseningen varit att han inte
kommit in med någon ansökan för mars månad.
Ny handläggare tillträder i målet Ö 1016-92 i april 1992 och förslag
till beslut i målet sätts upp i början av samma månad. Därvid bedöms
A.F. fått kännedom om länsrättens inställning till hans yrkande genom
den tidigare domen. A.F.:s tilläggsyrkande har tillgodosetts genom
utbetalningen den 4 mars 1992. Målet bedöms därför inte så brådskan-
de. Diskussioner förs också huruvida "beslutet" den 15 januari 1992 är
att anse som ett beslut eller upplysningsskrivelse. Vidare förs diskus-
sion om det är ett beslut som kan överklagas enligt 73 § socialtjänstla-
gen samt om målet skall föredras i nämnd eller inte.
Länsrätten (lagmannen Ake Lundborg) anförde följande:
Länsrätten har som ambition att avgöra biståndsmål inom någon
månad från det målen blir färdiga för avgörande.
Avgörandet av ifrågavarande mål har dragit något längre ut på tiden.
Beslut har meddelats den 10 juni 1992. Kopia av beslutet biläggs.
170
1993/94 :JO1
Efter beskedet från socialtjänsten att A.F. fick sitt socialbidrag för
mars månad utbetalt den 4 mars och då länsrätten i tidigare dom
besvarat övriga yrkanden har målet av roteln uppenbarligen inte
längre bedömts vara av mera brådskande natur.
A.F. kommenterade remissvaret.
JO Wahlström anförde följande i ett beslut den 17 september 1992.
73 § socialtjänstlagen (1980:620) har följande lydelse:
Socialnämndens beslut får överklagas hos länsrätten, om nämnden har
meddelat beslut i fråga om
bistånd enligt 6 §,
medgivande enligt 25 §,
förbud enligt 27 §, eller
eftergift enligt 37 §.
Beslut i fråga om bistånd till annan far inte överklagas enligt första
stycket.
Beslut i frågor som avses i första stycket gäller omedelbart. En
länsrätt eller kammarrätt far dock förordna att dess beslut skall verk-
ställas först sedan det har vunnit laga kraft.
Det står fullkomligt klart att yrkandena i A.F.:s besvärsskrivelse (mål
nr 01016-92) inte kunde prövas av länsrätten. Överklagandet borde
därför ha avvisats av länsrätten, som borde ha företagit denna prövning
redan när målet anhängiggjordes.
A.F.:s skrivelse "Begäran om skyndsam handläggning" innehåller
bl.a. ett yrkande med avseende på ett påstått beslut — en "vägran" —
att utge socialbidrag för mars månad 1992. Länsrättens åtgärder — att
hänföra skrivelsen till det äldre målet (som inte skulle tas upp till
prövning), att ta upp den nya frågan till prövning utan underinstan-
sens rättidsprövning samt att remittera skrivelsen till socialnämnden
för yttrande — var direkt felaktiga.
När yttrande från socialnämnden kom in fann länsrätten — av
anledning som inte berörs i remissvaret — skäl att underlåta sedvanlig
kommunikation av yttrandet med A.F. Denna underlåtenhet framstår
som naturlig för det fali att länsrätten kommit till insikt om att A.F.rs
yrkande skulle avvisas, om länsrätten hade för avsikt att omedelbart
fatta beslut om avvisning av yrkandet och om länsrätten därför fann
kommunikation uppenbart onödig (jfr 10 § andra stycket 2. och 18 §
förvaltningsprocesslagen). Av remissvaret framgår emellertid att så inte
var fallet. Beslutet den 10 juni 1992 grundades i aktuell del på
uppgiften i socialnämndens yttrande att behovet av bistånd för mars
månad numera tillgodosetts; en uppgift som A.F. inte fått tillfälle att
bemöta.
I länsrättens dom av den 25 februari 1992 avvisades vissa yrkanden i
domskälen genom lokutionen "inte föranleder någon länsrättens vida-
re åtgärd". Enligt min mening borde avvisningsbeslutet dels ha tagits
in i domslutet, dels ha skett med någon av de lokutioner som beskri-
ver ett avvisningsbeslut.
Beslutet den 10 juni 1992 innefattar, så som det måste uppfattas, 171
dels avvisning av vissa yrkanden, dels avskrivning av ett yrkande med
hänsyn till att ändamålet numera förfallit (behovet av bistånd för mars
månad numera tillgodosett). Länsrättens beslutsmening — "A.F.:s över-
klagande föranleder inte någon länsrättens vidare åtgärd." — kan
svårligen anses vara en relevant sammanfattning av de två besluten.
Beslutet om avskrivning av frågan om bistånd för mars månad låg
dessutom utanför länsrättens kompetens med hänsyn till att något av
socialnämnden fattat och efter överklagande rättidsprövat beslut i
frågan ej fanns.
1993/94: JO 1
172
1993/94:JO1
(Dnr 2584-1992, 2661-1992)
JO Wahlström anförde följande i ett beslut den 8 januari 1993.
I en anmälan till Jämställdhetsombudsmannen (JämO) begärde två
personer granskning av en viss företeelse vid Gröna Lund i Stockholm.
JämO (byråassistenten Helen Ekström) svarade i en skrivelse — som
inte åsatts något diarienummer — den 13 juli 1992 följande:
Vi har mottagit Ert brev och kan meddela följande.
Jämställdhetsombudsmannen, JämO, har till uppgift att övervaka
efterlevnaden av lagen om jämställdhet mellan kvinnor och män i
arbetslivet. Lagens ändamål är att främja kvinnors och mäns lika rätt i
fråga om arbete, arbetsvillkor och utvecklingsmöjligheter i arbetet.
Lagen gäller i förhållandet mellan arbetsgivare och arbetssökan-
de/arbetstagare.
Den situation som Ni beskriver i Ert brev faller inte under ovan-
nämnda lag och JämO kommer därför inte att vidta någon åtgärd med
anledning av Ert brev.
Personligen håller jag fullständigt med Er. Det är kränkande mot
kvinnor och viktigast av allt, det hör ej hemma på ett "familjetivoli".
JämO har ej funnit något lagligt hinder mot denna företeelse men
skickar Er anmälan och detta svar till Gröna Lund för kännedom.
I en anmälan begärde Rolf Johnsson — administrativ chef hos AB
Gröna Lunds Tivoli — JO:s granskning av om JämO borde ha uttalat
"personliga åsikter" om verksamheten vid Gröna Lund, i synnerhet
som företaget inte fått tillfälle att yttra sig. I en annan anmälan begärde
Astrid Qvarforth att JO skulle pröva om inte JämO borde vidtagit
någon åtgärd mot företaget.
Jämställdhetsombudmannen Gun Neuman anförde i ett infordrat ytt-
rande följande den 5 september 1992:
Av Jämställdhetsombudsmannens (JämOs) svar till anmälarna framgår
klart att anmälningen till JämO mot Gröna Lund faller utanför
myndighetens ansvarsområde och därför inte föranleder någon åtgärd.
Byråassistent Helen Ekström har emellertid i en personlig kommen-
tar instämt i anmälarnas synpunkter. Hon har särskilt betonat att det
är personligen, alltså inte i sin egenskap av anställd hos myndigheten
JämO hon gör detta yttrande, avsett för anmälarna och inte för Gröna
Lund.
I ärenden som faller utanför myndighetens område skickar myndig-
heten sitt svar endast till anmälaren. I undantagsfall, om myndigheten
bedömer att det finns anledning till det, skickas en kopia av svaret till
den anmälningen berör, för kännedom. I det här fallet var anledning-
en till anmälan en stort uppslagen artikel i tidningen Expressen. JämO
bedömde att det kunde vara av intresse för Gröna Lund att få veta att
den anmälda verksamheten låg utanför JämOs ansvarsområde. En
vanlig inställning hos allmänheten är nämligen att JämO har ett
mandat långt över vad lag och instruktion ger oss.
JämO beklagar att detta agerande, som var avsett som en service mot
Gröna Lund, uppfattats som någon form av myndighetsutövning. Själv-
fallet måste myndigheten i framtiden undvika att så sker, utan att
därför hemfalla åt standardsvar eller byråkrati.
Jag har stor förståelse för att myndigheters språk och agerande kan
vara svårt för vanliga medborgare att förstå. Jag hade själv viss svårig-
het att tolka JOs skrivelse och vilka upplysningar JO önskade.
Till yttrandet — åsatt diarienummer 92-141/92 — var bl.a. fogad den
ursprungliga anmälan till JämO, ankomststämplad den 9 juli 1992
under dnr 92-141/92.
Vid JO-ämbetet upprättades den 17 september 1992 en promemoria
med följande innehåll:
Jämställdhetsombudsmannen har i remissvaret anfört att hon hade viss
svårighet att tolka JO:s remiss. Mot bakgrund bl.a. härav bör följande
förtydligande frågor ställas:
1. Vilket diarienummer åsattes anmälan från Anders Loosme och
Lena Wager när den kom in?
2. Vilken befattningshavare fattade beslutet att inte vidta någon
åtgärd i anledning av anmälan (jfr 5 § förordningen 1991:1438 med
instruktion för jämställdhetsombudsmannen)?
3. Hur har detta beslut dokumenterats (jfr 29 § verksförordningen)?
4. Vilket diarienummer var åsatt beslutet?
5. Borde skrivelsen den 13 juli 1992 ha utformats annorlunda i den
del den innehåller meddelande om myndighetens beslut?
6. Borde Helen Ekström ha tagit med sina personliga kommentarer
i skrivelsen den 13 juli 1992?
7. Diariefördes skrivelsen den 13 juli 1992?
Om anmälan, beslutet eller skrivelsen inte diariefördes bör anges på
vilket sätt myndighetens skyldigheter enligt 15 kap. 1 och 2 §§ sekre-
tesslagen (1980:100) fullgjordes.
Till Jämställdhetsombudsmannens yttrande bör fogas kopia av ar-
betsordningen.
Genom remiss infordrades yttrande enligt promemorian. Jämställd-
hetsombudsmannen Gun Neuman svarade följande den 29 september
1992:
1. Endast handlingar som direkt berör myndighetens verksamhet dia-
rieförs. Anmälningar som faller utanför myndighetens verksamhetsom-
råde sparas tillsammans med svaret i en pärm rubricerad "Korrespon-
dens" samt aktuellt årtal och finns tillgängliga på myndighetens kansli.
1993/94:JO1
174
2. Som framgår av arbetsordningen går JämO eller stf JämO igenom
inkommande post. Normalt fattas beslut om handläggning i samband
härmed. I detta fall kom anmälningen in under semestertider. Beslutet
fattades då av tjänstgörande handläggare.
3. Ett sådant beslut fattas muntligen och meddelas den byråassistent
som skall besvara skrivelsen, normalt Helen Ekström.
4. Som framgår av punkt 1 diarieförs inte denna typ av handling. I
samband med JO-anmälan fick anmälningen en annan karaktär. Efter-
som den som JO-ärende direkt berörde myndigheten diariefördes
ärendet.
5. Formuleringar kan alltid diskuteras. Det viktigaste är emellertid
att anmälaren förstår att myndigheten inte har befogenhet att göra
någonting åt den situation som beskrivs.
6. Myndigheten eftersträvar alltid goda kontakter med medborgarna.
Det finns många företeelser i samhället som i sig är könsdiskrimine-
rande utan att det finns någon sanktion. Det kan gälla reklam, olika
åldersgränser för män och kvinnor på restauranger, att ridsporten far
för lite pengar mm. I sådana fall är det inte ovanligt att JämO
uttrycker någon form av instämmande i svaret till anmälaren; Jag har
förståelse för din åsikt, delar din uppfattning eller liknande följt av en
förklaring till varför myndigheten inte kan ingripa.
Att endast få ett besked att anmälningen faller utanför myndighetens
ansvar skulle säkert uppfattas negativt av medborgarna i stil med "det
är inte mitt bord". I förlängningen skulle ett sådant förfarande drabba
statsförvaltningen i stort.
I det här fallet har anmälaren utöver sina egna åsikter hänvisat till
tidningen Expressens artikel. Byråassistent Helen Ekström har instämt
i såväl anmälarnas som tidningens åsikt. Gröna Lund har uppfattat
detta som en form av myndighetsutövning. Myndighetens saklighet och
opartiskhet har satts i fråga. Detta faktum är nog för att konstatera att
svaret från JämO borde utformats på ett annat sätt. I övrigt hänvisar
jag till mitt svar till JO 1992-09-05.
7. se punkt 1
8. se punkt 1
AB Gröna Lunds Tivoli står inte under JO:s tillsyn och skall inte
heller granskas indirekt genom överprövning av JämO:s beslut i sak.
Jag inskränker därför min bedömning till de frågor som aktualiserats i
promemorian den 17 september 1992, dvs. frågor om diarieföring av
handlingar, dokumentation av beslut och utformning av myndighetens
skrivelser.
Av 15 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100) framgår att en myndighet
får underlåta registrering av handlingar, för vilka sekretess inte gäller,
om handlingarna hålls så ordnade att det utan svårighet kan fastställas
om handling har kommit in eller upprättats.
Av remissvaret framgår att myndigheten Jämställdhetsombudsman-
nen förvarar sådana anmälningar som faller utanför verksamhetsområ-
det jämte svaret på anmälningen i en särskild pärm på kansliet. Jag
har inte något att invända mot denna ordning i sig, även om den inte
synes stå helt i överensstämmelse med myndighetens arbetsordning.
Vad JämO anfört (yttrandet den 29 september 1992 p. 4) som förkla-
ring till att den aktuella anmälningen så småningom ändå registrerades
framstår däremot som svårbegripligt. På vad sätt anmälningen till
1993/94: JO 1
175
JämO skulle ha anhängiggjort ett "JO-ärende" framgår inte och inte
heller varför yttrandena till JO anses beslutade inom ramen för det
genom den anmälningen anhängiggjorda ärendet. Det framstår vidare
som direkt felaktigt att diarienumret antecknats på anmälningen på ett
sådant sätt att det inte framgår att registrering skedde långt efter den
dag då handlingen kom in till JämO.
Enligt 29 § verksförordningen (1987:1100) skall det i fråga om varje
beslut finnas en handling som utvisar dagen för beslutet, beslutets
innehåll, vem som fattat beslutet, vem som har varit med om den
slutliga handläggningen utan att delta i avgörandet och vem som har
varit föredragande. Bestämmelsen skall enligt 3 § JämO:s instruktion
(1991:1438) tillämpas på JämO.
Innehållet i den skrivelse som blivit anmäld till JO ger närmast vid
handen att skrivelsen utgör ett meddelande om ett avvisningsbeslut:
— — JämO kommer därför inte att vidta någon åtgärd med
anledning av Ert brev." I sitt yttrande har JämO upplyst att sådana
beslut varom nu är fråga "fattas muntligen". Vidare har den i remissen
ställda frågan om vem som fattat beslutet besvarats med "tjänstgörande
handläggare" utan angivande av namn eller tjänsteställning. Av remiss-
yttrandet kan knappast dras någon annan slutsats än att JämO som
rutin — i strid mot bestämmelserna i verksförordningen och den egna
instruktionen — i vissa slag av ärenden helt underlåter att dokumente-
ra myndighetens beslut samt att denna underlåtenhet i det nu aktuella
fallet har lett till bl.a. den konsekvensen att frågan vem som fattat
beslutet inte kan besvaras.
De aktuella bestämmelserna i verksförordningen och JämO:s in-
struktion har till syfte just att säkerställa att det för framtiden skall
bevaras ett auktoritativt bevis om beslutets innehåll, när det fattades
och vem eller vilka som ansvarar för beslutet. Den ordning som
tillämpas hos JämO kan självfallet inte accepteras i fråga om formliga
förvaltningsbeslut. JämO bör därför ändra sina rutiner och fortsätt-
ningsvis dokumentera alla förvaltningsbeslut. Detta behöver inte nöd-
vändigtvis ske i en särskilt uppsatt handling. Det kan ibland, t.ex. i
sådana ärenden som nu är i fråga, vara fullt godtagbart att beslutet
antecknas på anmälningen. Huvudsaken är att det hos myndigheten
finns en handling som utvisar beslutets innehåll och datum samt vilka
som har deltagit i handläggningen. Jag förutsätter att JämO vidtar de
åtgärder som är nödvändiga för att myndigheten framgent skall uppfyl-
la kraven i verksförordningen och instruktionen.
Angående den av Rolf Johnsson väckta frågan om lämpligheten av
de "personliga åsikter" som tagits in i den till JO anmälda skrivelsen
från Helen Ekström har JämO i sina yttranden bl.a. framhållit att
uttalandet har kommit att uppfattas som en form av myndighetsutöv-
ning och föranlett att myndighetens saklighet och opartiskhet har satts
i fråga. Detta faktum är enligt yttrandet nog för att konstatera att svaret
från JämO borde utformats på ett annat sätt.
Jag har ingen annan uppfattning än den som framkommer i JämO:s
yttrande. För egen del vill jag tillägga att det måste antas vara av stor
betydelse för allmänhetens uppfattning av förvaltningsmyndigheternas
1993/94: JO 1
176
sätt att fullgöra sina skyldigheter att myndigheterna i sina beslut och
övriga skrivelser, men även i sitt handlande i övrigt, begränsar sig till
frågor som faller inom det givna uppdraget. Att, som skett i detta fall,
först konstatera att det anmälda förhållandet faller utanför myndighe-
tens kompetensområde och därefter ändå lämna kommentarer som
uppenbarligen kan uppfattas som uttryck för myndighetens ställnings-
tagande i samma fråga, framstår som särskilt olämpligt. Det måste
också anses som en självklarhet att en tjänsteman, när han eller hon
företräder myndigheten, inte bör ge uttryck åt sina privata uppfattning-
ar i skilda frågor.
(Dnr 3210-1992)
I samband med granskning av ett ärende uppmärksammades att Ar-
betsmarknadsstyrelsen avskrivit ett ärende, som rörde överklagande av
ett beslut av en länsarbetsnämnd, sedan klaganden per telefon återkal-
lat sitt överklagande.
Arbetsmarknadsstyrelsen (generaldirektören Göte Bernhardsson) an-
förde i ett yttrande till JO i aktuell del följande.
Av 23 § förvaltningslagen framgår att ett beslut överklagas skriftligt.
Någon generell bestämmelse om att ett återkallande av en överkla-
gan också måste ske skriftligt, finns inte. Om muntlig handläggning
enligt 14 § förvaltningslagen medgivits bör t.ex ett återkallande kunna
ske under ett sådant sammanträde.
Ett återkallande som sker på telefon skall antecknas på sätt som
framgår av 15 § förvaltningslagen och måste också anses vara giltigt.
Anteckningen bör emellertid enligt AMS bedömning i tveksamma fall
delges parten som därmed far möjlighet att göra invändningar eller
bekräfta om myndigheten rätt uppfattat att ett återkallande var partens
avsikt.
JO Wahlström anförde i aktuell del följande i ett beslut den 23
februari 1993.
Vad gäller frågan om ett överklagande bör avskrivas sedan det
återkallats per telefon kan jag inte dela den uppfattning som redovisas
i remissvaret.
Av 23 § förvaltningslagen (1986:223) framgår att ett överklagande
skall göras skriftligen. Den klagande kan därefter enligt 14 § samma
lag lämna uppgifter muntligt i ärendet. Frågan om den klagande kan
vidta en rättshandling, såsom att återkalla sitt överklagande, muntligt
är däremot inte reglerad i lagen.
Även om det således inte finns uttryckliga regler av innebörd att ett
överklagande måste återkallas skriftligen, talar enligt min mening
rättssäkerhetshänsyn — bl.a. mot bakgrund av att avskrivningsbeslutet
normalt inte kan överklagas — för att ett återkallande som gjorts per
telefon inte bör läggas till grund för ett beslut att avskriva överklagan-
det. Stöd för denna uppfattning kan hämtas från rättspraxis (se exem-
pelvis Regeringsrättens årsbok 1979 referat 2:36).
1993/94: JO 1
177
1993/94:JO1
Kritik mot två länsstyrelsers handläggning av ärende
rörande omhändertagande enligt LVM och körkorts-
ingripande; bl.a. ändring av personnummer i en
länsrättsdom samt underlåtenhet att företa identitets-
kontroll trots att handlingarna angett olika person-
nummer för samma person
(Dnr 382-1993)
Den 15 december 1992 beslutade Länsrätten i Malmöhus län att en
person vid namn Catarina Bengtsson skulle beredas vård med stöd av
4 § 1. lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM). I
domen angavs att Catarina Bengtssons personnummer var
640315-4326.
1 januari 1993 erhöll en annan person med samma namn (förnam-
net dock stavat Chatarina) och samma födelsedag ett föreläggande från
Länsrätten i Kristianstads län. I föreläggandet angavs att allmänna
ombudet vid Länsstyrelsen i Kristianstads län ansökt om körkortsingri-
pande i anledning av Länsrättens i Malmöhus dom. I en kopia av
denna dom vilken bifogades föreläggandet var de fyra sista siffrorna i
Catarina Bengtssons personnummer överstrukna och ersatta med fyra
andra siffror. 1 och med ändringen var det personnummer som angavs
identiskt med Chatarina Bengtssons personnummer.
I en anmälan till JO begärde Chatarina Bengtsson och Sven-Erik
Olsson att JO skulle granska de berörda myndigheternas agerande.
Upplysningar och yttranden inhämtades från Länsstyrelserna i Kristi-
anstads och Malmöhus län.
Länsstyrelsen i Kristianstads län anförde följande.
Domen från länsrätten i Malmö har inte på något sätt ändrats här på
länsstyrelsen utan kom hit i fotokopia med det ändrade personnumret.
Domen har skickats hit av länsstyrelsen i Malmö. I vanlig ordning togs
här ett utdrag ur körkortsregistret efter personnumret och med led-
ning av uppgifterna i printen skrevs ansökan om körkortsingripande
till länsrätten.
Allmänna ombudet ansåg sig inte ha anledning att räkna med annat
än att den av en myndighet lämnade personuppgiften var riktig och
eftersom printens första förnamn och efternamn helt stämde överens
med länsrättsdomens namn fann allmänna ombudet inget skäl att göra
särskilda kontroller. Länsstyrelsen anser inte att det i och för sig
mycket beklagliga felet uppstått till följd av bristande omsorg och
noggrannhet från länsstyrelsens sida.
Så snart felet upptäckts har länsstyrelsen skyndsamt så långt möjligt
vidtagit rättelse. Ansökan om körkortsingripande har givetvis återtagits
och målet avskrivits under motivering att ansökan riktats mot fel
person. Alla uppgifter i körkortsregistret som förts in med anledning
av ansökan till länsrätten har tagits bort helt. I länsstyrelsens diarium
har skrivits att ansökan riktats mot fel person och att domen ifråga
gäller en annan.
Länsstyrelsen i Malmöhus län anförde följande.
Länsrätten expedierar en kopia av sina domar i LVM-mål till Länssty-
relsen. Där diarieförs den på sociala enheten, varifrån en kopia rutin-
mässigt skickas till Länsstyrelsens körkortsfunktion. Någon ändring av
personnumret har inte gjorts på det exemplar av domen som finns på
Länsstyrelsens sociala enhet. Att någon på denna enhet skulle ha
ändrat personnumret på kopian, innan denna skickades till körkorts-
funktionen, håller Länsstyrelsen för uteslutet.
Sedan domen kommit till körkortsfunktionen undersöks med led-
ning av namn och personnummer om den dömde har körkort. Om så
inte är fallet makuleras domen. Om han däremot har körkort skickas
domen till länsstyrelsen i det län där han är bosatt. Det synes som om
någon i samband med denna undersökning kan ha skrivit över ett
annat personnummer än det ursprungliga. Det strider emellertid helt
mot Länsstyrelsens rutiner att på detta sätt ändra i underlagsmaterialet.
Berörda tjänstemän på körkortsfunktionen kan på förfrågan heller inte
erinra sig att något sådant skulle ha förekommit.
Även om Länsstyrelsen således inte närmare kan förklara hur felet
har uppstått vill Länsstyrelsen beklaga de konsekvenser som uppkom-
mit till följd av felet samt understryka att åtgärder har vidtagits till
förekommande av att liknande händelser inträffar i framtiden.
Tilläggas kan att upprinnelsen till den olyckliga utgången var att
Länsrätten uppgivit fel personnummer. Det har nu konstaterats att den
person som avses med domen inte hade körkort. Det riktiga person-
numret var emellertid snarlikt det som angavs i domen.
Vidare infordrades Länsrättens i Malmöhus län akt i mål O 5360-92
samt Länsstyrelsens i Malmöhus län akt i LVM-ärendet (nr
5041-14487-92). Av länsrättens akt framgick att domstolen genom
beslut den 20 januari 1993 rättat personnumret i domen och i proto-
kollet från den muntliga förhandling som hölls i målet, så att det
korrekta personnumret numera är angivet. Av länsstyrelsens akt fram-
gick att i de handlingar som låg till grund för länsstyrelsens ansökan
om tvångsvård förekommer det felaktiga personnumret på en handling
(Malmö stad, Södra förvaltningen, ärendeblad B) medan det korrekta
personnumret finns angivet på övriga handlingar.
JO Wahlström anförde i beslut den 15 juni 1993 bl.a. följande.
Inledningsvis vill jag konstatera att vad som förekommit i detta
ärende på ett mycket tydligt sätt belyser nödvändigheten av att myndig-
heter alltid noggrant förvissar sig om att de förfogar över korrekta
1993/94 :JO1
179
personuppgifter i de ärenden myndigheterna handlägger. Personnum-
ret har kommit att bli den vanligast förekommande identitetsbeteck-
ningen på personer, folkbokförda i Sverige. Kontroll av att myndighe-
ten förfogar över en persons korrekta personnummer är därför synner-
ligen angelägen. Som särskilt viktig framstår en sådan kontroll, då
fråga är om ärenden som kan leda till beslut som kommer att
föranleda ingripanden i någons personliga förhållanden.
Innan jag till bedömning tar upp de skilda myndigheternas åtgärder
efter tidpunkten för länsrättens dom, vill jag något beröra en särskild
fråga som väckts genom yttrandet från Länsstyrelsen i Malmöhus län.
Länsstyrelsen har anfört att anledningen till de olyckliga handlägg-
ningsåtgärder som förekommit var att länsrätten angett fel personnum-
mer i domen. Det är i och för sig korrekt att länsrätten angett felaktigt
personnummer i sin dom. Av den från länsstyrelsen inlånade akten i
LVM-ärendet framgår emellertid att länsstyrelsen i sin ansökan om
omhändertagande enligt LVM angett det personnummer som länsrät-
ten antecknade i domen. Vidare framgår av länsstyrelsens akt att i de
handlingar som låg till grund för länsstyrelsens ansökan hos länsrätten
förekommer dels det felaktiga personnumret (Malmö stad, Södra för-
valtningen, ärendeblad B), dels — i övriga i akten ingående handlingar
— det korrekta personnumret. Detta förhållande borde självfallet ha
uppmärksammats vid länsstyrelsens prövning av frågan huruvida en
ansökan om tvångsomhändertagande enligt LVM skulle göras, och en
personnummerkontroll borde ha gjorts. En sådan kontroll bör självfal-
let alltid göras så snart någon tveksamhet om en persons rätta person-
nummer föreligger. I ärende som avser tvångsomhändertagande fram-
står detta som särskilt angeläget med hänsyn till den synnerligen
ingripande åtgärd i en persons liv som det är fråga om. Vad som
framkommit genom utredningen i ärendet visar således att de åtgärder
som senare vidtogs med anledning av länsrättsdomen inte med fog kan
ursäktas med hänvisning till innehållet i länsrättsdomen.
Även de handlingar som länsstyrelsen, som stöd för sin ansökan om
omhändertagande enligt LVM, gav in till länsrätten innehåller olika
personnummer, dels det felaktiga, dels det korrekta. Som framgår av
de från länsrätten inlånade handlingarna har domstolen numera rättat
personnummeruppgiften i domen. Jag finner bl.a. med hänsyn härtill
inte tillräcklig anledning att inleda en utredning eller att vidta någon
annan åtgärd med anledning av att domen i sin ursprungliga utform-
ning kom att innehålla det felaktiga personnumret.
Vad som förekommit ger mig först anledning att erinra om de
bestämmelser som reglerar förfarandet vid rättelser av felaktiga uppgif-
ter i en länsrätts beslut.
En allmän förvaltningsdomstols beslut, som till följd av skrivfel,
räknefel eller annat sådant förbiseende innehåller uppenbar oriktighet,
får enligt 32 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) rättas av domstolen.
Enligt 36 § förordningen (1979:575) om protokollföring m.m. vid de
allmänna förvaltningsdomstolarna skall rättelse av en dom eller annat
beslut antecknas av ordföranden på originalet till domen eller beslutet
eller när beslutet tagits in i ett protokoll, i detta protokoll. I anteck-
1993/94:JO1
180
ningen skall dagen för rättelsen eller kompletteringen anges. Enligt
34 § samma förordning skall ett beslut undertecknas av den eller de
som deltagit i avgörandet.
En länsrätts dom eller beslut får således rättas endast på det sätt som
framgår av det ovan sagda. I ärendet är klarlagt att en sådan ändring
trots detta har gjorts på en kopia av den aktuella länsrättsdomen.
Någon tjänsteman har av allt att döma med handskrift strukit över de
sista fyra siffrorna i det i domen angivna personnumret och ersatt
dessa med fyra andra siffror. Det får självfallet inte förekomma att en
myndighet på eget initiativ ändrar innehållet i domstols dom och
därefter företar åtgärder med ledning av den sålunda ändrade domen.
Genom utredningen i ärendet har inte kunnat fastställas på vilket
sätt och av vem den handskrivna ändringen av personnumret genom-
förts. Mot bakgrund av vad de båda länsstyrelserna har anfört i sina
yttranden finner jag emellertid att omständigheterna talar för att änd-
ringen företagits av någon tjänsteman vid körkortsfunktionen vid Läns-
styrelsen i Malmöhus län. Åtgärden måste anses som helt oacceptabel.
När det uppdagades att det i domen angivna personnumret framstod
som felaktigt, borde tjänstemannen omedelbart ha vänt sig till länsrät-
ten med en begäran om att länsrätten skulle undersöka förhållandet
och vidta de åtgärder som kunde anses erforderliga. Den åtgärd som i
stället vidtogs framstår som särskilt allvarlig mot bakgrund av att
domen avsåg ett tvångsingripande enligt LVM och att länsstyrelsens
åtgärder med anledning av domen syftade till en körkortsindragning.
Åtgärden har också medfört stort obehag och besvär för den person,
vars personnummer felaktigt fördes in i domskopian.
Såvitt kan utläsas av Länsstyrelsens i Malmöhus län yttrande bedö-
mer även länsstyrelsen att personnummerändringen måste ha gjorts av
någon tjänsteman vid länsstyrelsens körkortsfunktion. Länsstyrelsen
har vidtagit åtgärder för att utröna hur felet uppstått. Jag saknar
anledning att anta att länsstyrelsens utredning av frågan inte har
genomförts med vederbörlig noggrannhet och omsorg. Ingen tjänste-
man på körkortsfunktionen har emellertid, enligt vad som framgår av
yttrandet, kunnat erinra sig att "något sådant skulle ha förekommit".
Jag bedömer mot denna bakgrund att klarhet i frågan om vem som
företagit ändringen inte torde kunna vinnas genom någon ytterligare
utredningsåtgärd från min sida. Med hänsyn härtill och att länsstyrel-
sen har förklarat att åtgärder vidtagits för att förhindra en upprepning,
vilka åtgärder jag utgår ifrån innebär att länsstyrelsen informerat de
anställda bl.a. om de regler om rättelse av förvaltningsdomstols dom
och beslut vilka jag ovan redogjort för, lämnar jag saken med den
allvarliga kritik som ligger i det ovan sagda.
I den från Uinsstyrelsen i Malmöhus län inlånade akten förvaras en
kopia av den länsrättens dom som innehåller det felaktiga personnum-
ret. Kopia av den rättade domen saknas. Enligt uppgift som inhämtats
från länsrätten har en rättad dom avsänts till samtliga som tillställdes
den ursprungliga domen. Denna kopia bör givetvis — till undvikande
av framtida personförväxlingar — finnas i länsstyrelsens akt. Om
länsstyrelsen mot förmodan skulle sakna tillgång till en kopia av den
1993/94:JO1
181
rättade domen, bör en sådan omgående rekvireras från länsrätten. I 1993/94:JO1
den utsträckning ett felaktigt personnummer med ledning av den
ursprungliga domen eller den hos länsstyrelsen felaktigt rättade kopian
förts in i någon annan handling eller något register hos länsstyrelsen,
bör personnumret snarast rättas.
Jag har ovan beskrivit på vilket sätt en felskrivning i en länsrätts-
dom far rättas. Om en rättelse har förts in i en dom genom något
annat förfarande bör den rättelsen mot bakgrund härav självfallet inte
godtas utan vidare. Härav följer att det allmänna ombudet hos Länssty-
relsen i Kristianstads län självfallet inte utan någon som helst ytterliga-
re kontrollåtgärd hade bort lägga den från Länsstyrelsen i Malmöhus
län erhållna kopian av länsrättsdomen med den handskrivna person-
nummerändringen till grund för att begära körkortsindragning. Jag
förutsätter att även Länsstyrelsen i Kristianstads län vidtar informa-
tionsåtgärder för att förhindra en upprepning av det skedda. Mot
bakgrund av att länsstyrelsen emellertid omedelbart vidtagit de åtgär-
der som kan krävas för att undanröja konsekvenserna av den felaktiga
handläggningen lämnar jag även denna fråga med den kritik som
ligger i det sagda.
Kritik mot länsstyrelse för långsam handläggning av
ett ärende om bestämmanderätt i fråga om gravsätt-
ning. Tillika kritik mot länsstyrelsens handläggning
av remiss från JO
(Dnr 3469-1992)
1 5 kap. begravningslagen (1990:1144) föreskrivs bl.a. följande.
Tvister om kremering och om gravsättningen
3 § Om de efterlevande inte kan enas om kremering skall ske eller
om gravsättningen, skall kyrkogårdsmyndigheten på den ort där den
avlidne senast var folkbokförd på begäran medla mellan parterna.
Om parterna enas, skall myndigheten fastställa deras överenskom-
melse. Om enighet inte kan uppnås, skall myndigheten i stället med
eget yttrande hänskjuta tvisten till länsstyrelsen.
4 § Länsstyrelsen skall pröva vem som skall bestämma om kremering
eller om gravsättningen. Länsstyrelsen skall därvid särskilt beakta öns-
kemål som den avlidne kan ha haft. Hänsyn skall också tas till
parternas personliga förhållande till den avlidne, främst sammanlev-
nad, släktskap eller annan nära anknytning.
Lars-Olof Ingvarssons broder Anders Ingvarsson avled den 14 augusti
1990. Efter jordfästning kremerades stoftet men någon gravsättning
skedde ej, eftersom det förelåg oenighet mellan Lars-Olof Ingvarsson å
ena sidan och Anders Ingvarssons maka Kerstin Ingvarsson och dotter
Andrea Ingvarsson å andra sidan om var askan skulle gravsättas. 182
Lars-Olof Ingvarsson begärde därför den 2 april 1991 att Göteborgs
Kyrkogårdsförvaltning skulle medla mellan parterna. Sedan parterna
kallats till medling, anförde kyrkogårdsförvaltningen i protokoll den
19 april 1991 bl.a.: "Eftersom ena parten inte deltar i medlingen
förutsätts att enighet inte kan uppnås mellan parterna och kyrkogårds-
förvaltningen hänskjuter tvisten till länsstyrelsen i Göteborgs och Bo-
hus län för prövning." I ärendet, som kom in till länsstyrelsen den 14
maj 1991, hade förvaltningen som sitt ställningstagande anfört att
Lars-Olof Ingvarsson borde ombesörja gravsättningen av askan efter
Anders Ingvarsson, eftersom Anders Ingvarsson skriftligen bett Lars-
Olof Ingvarsson att vid Anders Ingvarssons död arrangera begravning
och gravsättning i Tyskland.
I en till länsstyrelsen den 18 september 1992 inkommen skrivelse
framförde Lars-Olof Ingvarsson missnöje med att länsstyrelsen ännu
efter 16 månader inte meddelat något beslut i ärendet. I skrivelsen
anförde Lars-Olof Ingvarsson bl.a. följande.
Jag vill påpeka att
1. vid telefonsamtal med handläggaren i höstas (1991) utlovades
beslut inom snar framtid
2. vid telefonsamtal 1992-08-22 utlovades beslut inom 14 dagar
3. kyrkogårdsförvaltningen i Göteborg meddelat mig, att de utlovats
beslut under sistlidne sommar.
Jag kräver
att beslut i detta ärende fattas inom två veckor. 1 annat fall
önskar jag uppgift om de möjligheter jag har att besvära mig mot
ärendets utdragna behandling i Länsstyrelsen. Jag räknar med svar på
mitt krav eller min önskan enligt ovan senast 1992-10-06.
I sin anmälan, som kom in den 22 oktober 1992, kritiserade Lars-Olof
Ingvarsson den långa handläggningstiden. Han vände sig i samman-
hanget särskilt mot att länsstyrelsen helt underlåtit att besvara hans till
länsstyrelsen den 18 september 1992 inkomna skrivelse.
Genom remiss den 27 oktober 1992 begärdes att länsstyrelsen skulle
avge yttrande senast den 7 december 1992. Remissen besvarades dock
inte inom utsatt tid och länsstyrelsen begärde inte heller att fä anstånd
med att avge infordrat yttrande. Sedan något svar, oaktat påminnelse
senast den 19 januari 1993, ännu inte inkommit den 2 mars 1993 tog
byråchefen vid ombudsmannaexpeditionen H. Sandberg samma dag
kontakt med chefsjuristen vid länsstyrelsens rättsenhet Carl-Otto Lind-
berg. Denne lovade då att han skulle "ta tag" i ärendet och se till att
remissen blev besvarad utan vidare dröjsmål. Härefter inkom hit ett
den 4 mars 1993 av länsstyrelsen avfattat yttrande i vilket anfördes
följande.
Länsstyrelsen har denna dag meddelat beslut i ärendet.
Länsstyrelsen måste tillstå att handläggningstiden är helt oacceptabel.
Endast den förklaringen kan lämnas att handläggande tjänsteman känt
ett starkt engagemang i den djupa tvist, med starka känslomässiga
1993/94: JO 1
183
inslag, som föreligger mellan parterna i ärendet. Tjänstemannen har
samtidigt känt stor förståelse för de argument som parterna framfört
för sina ståndpunkter. Detta tillsammans har gjort det svårt att nå fram
till ett avgörande beslut i ärendet.
På grund av nyligen genomförda förändringar av organisatorisk art
inom länsstyrelsen (sammanslagning av förutvarande juridiska och
allmänna enheterna till en rättsenhet, chefebyten m m) har den
fortlöpande uppföljningen av ärendehandläggningen tyvärr för en tid
blivit eftersatt. En mer grundlig och regelbunden uppföljning kommer
emellertid åter att ske för att undvika att handläggningen av något
enstaka ärende, såsom i detta fall, stannar upp under orimligt lång tid.
Länsstyrelsen kan nämna att handläggningstiden i övrigt i ärenden av
detta slag hittills uppgått till mellan fyra och sex veckor, utom i ett
särskilt komplicerat fall där den uppgått till fyra månader.
Av det i yttrandet omnämnda beslutet framgick att länsstyrelsen på
anförda skäl beslutat att Lars-Olof Ingvarsson skall bestämma om
gravsättningen av Anders Ingvarsson.
JO Wahlström anförde följande i beslut den 22 mars 1993.
Det ligger i sakens natur att det är angeläget att ärenden av här
ifrågavarande slag avgörs skyndsamt. Detta har också särskilt framhål-
lits i förarbetena till begravningslagen (se prop. 1990/91:10, s. 46). I
detta fall har handläggningstiden (den 14 maj 1991—den 4 mars 1993)
uppgått till cirka ett år och tio månader. En så lång handläggningstid
är givetvis, vilket också medgetts av länsstyrelsen, helt oacceptabel och
måste betecknas som minst sagt anmärkningsvärd.
Vad som anförts i länsstyrelsens remissvar kan på intet sätt anses
innefatta någon nöjaktig förklaring till en så lång tidsutdräkt som det
här rört sig om. Härtill kommer att Lars-Olof Ingvarsson vid samtal
med vederbörande handläggare under hösten 1991 utlovats beslut
inom en snar framtid. Han har också vid ett telefonsamtal med
länsstyrelsen den 22 augusti 1992 utlovats beslut inom 14 dagar. Vidare
har av Lars-Olov Ingvarsson i ett brev, som kom in till länsstyrelsen
den 18 september 1992, framförd begäran om besked från länsstyrelsen
senast den 6 oktober 1992 inte föranlett någon som helst reaktion från
länsstyrelsens sida utan enbart lagts till handlingarna. Av utredningen
framgår också att ytterligare ett brev från Lars-Olof Ingvarsson, vilket
kom in till länsstyrelsen den 11 december 1992, rönt samma behand-
ling. Jag måste alltså sammanfattningsvis konstatera att handläggningen
inom länsstyrelsen av det ifrågavarande av kyrkogårdsförvaltningen till
länsstyrelsen hänskjutna ärendet är i hög grad klandervärd.
Jag ser mig slutligen föranlåten att även rikta kritik mot länsstyrel-
sens handläggning av JO:s remiss.
1993/94:JO1
184
(Dnr 4350-1992)
Vid inspektion av Länsstyrelsen i Norrbottens län i november 1992
antecknades bl.a. följande i inspektionsprotokollet.
Ärendet 204-19780-91. Genom beslut den 10 januari 1992 avslog läns-
styrelsen ett av Nils Nilsson gjort överklagande av ett beslut av Bygg-
nadsnämnden i Luleå kommun. Som motivering till sitt beslut anförde
länsstyrelsen följande.
"Länsstyrelsen anser att de skäl som byggnadsnämnden redovisat för
sitt beslut har en sådan tyngd att beslutet inte kan anses vara felaktigt."
Eftersom de av byggnadsnämnden åberopade skälen inte kan utläsas
av länsstyrelsens beslut, måste beslutet anses brista i fråga om motive-
ring. JO beslutade att med anledning av vad sålunda antecknats begära
yttrande av länsstyrelsen.
Länsstyrelsen svarade följande.
Förvaltningslagens bestämmelser
Regler om motivering av beslut finns i 20 § förvaltningslagen. Ett
beslut varigenom myndigheten avgör ett ärende skall innehålla de skäl
som har bestämt utgången, om ärendet avser myndighetsutövning mot
någon enskild.
Bestämmelsen om motivering av beslut syftar till att stärka den
enskildes rättssäkerhet i den offentliga förvaltningen. Bestämmelsen
skapar garantier för en omsorgsfull och saklig prövning av ärendena
liksom för en fast och enhetlig rättstillämpning. Skyldigheten att
motivera beslut är också viktig för parternas möjlighet att vinna
rättelse i ett beslut.
Enligt 7 § förvaltningslagen skall myndigheten sträva efter att ut-
trycka sig lättbegripligt. 1 handboken myndigheternas föreskrifter
(1986) som Stadsrådsberedningen har gett ut finns rekommendationer
hur myndighetsspråket kan göras mer begripligt för allmänheten. Som
allmän princip för hur man bestämmer innehållet i en text gäller
hänsynen till läsaren. Den som skriver skall utgå ifrån läsarens kun-
skaper när han gör sitt urval av fakta. Det gäller att bestämma sig för
vem beslutet riktas till. Att tänka på läsaren är en gyllene regel i hela
skrivprocessen, d.v.s. när man bestämmer innehåll och disposition
m.m.
Allmänt om länsstyrelsens uppfattning
Länsstyrelsens beslut i överklagningsärenden riktar sig i första hand till
en adressat, nämligen klaganden. Länsstyrelsen beaktar också att bygg-
nadsnämnden har intresse av att ta del av beslutet. Länsstyrelsen utgår
från att båda dessa adressater har kunskap om det ärende som är
aktuellt. Länsstyrelsen beaktar detta när fakta väljs ut. Vissa uppgifter
är dock obligatoriska. Bland annat skall det framgå vilket beslut som
har överklagats. Klagandens yrkanden skall också framgå av texten.
Länsstyrelsen kan också i korthet redogöra för de grunder som klagan-
den åberopar. På så sätt lår klaganden också klart för sig att länsstyrel-
sen har uppfattat de sakskäl som han eller hon har anfört som stöd för
sin talan.
1993/94: JO 1
185
Bestämmelsen om motivering av beslut avser endast de fall det är
fråga om myndighetsutövning mot den enskilde. Det är också till
övervägande del den enskildes rättssäkerhet som skall tas till vara
genom bestämmelsen.
För en annan läsare av beslutet, t.ex. JO, en högre instans, allmän-
heten eller massmedia medger tryckfrihetsförordningens bestämmelser
att den som önskar det får ta del av handlingarna i ärendet. JO och
högre instanser får alltid ta del av hela akten i samband med inspek-
tioner respektive överklaganden av länsstyrelsens beslut.
Motiveringen av beslutet i ärende 204-19780-91
Länsstyrelsen har en bestämd uppfattning om att klaganden i detta
ärende varit helt klar över vilka skäl som byggnadsnämnden haft för
sitt beslut. Klaganden har ju i sin skrivelse med överklagandet i alla
delar bemött de skäl som byggnadsnämnden angett. När det gäller
byggnadsnämnden är det självklart att de känner till skälen för sitt eget
beslut.
Länsstyrelsen har därför i detta ärende ansett sig kunna motivera sitt
beslut genom att hänvisa till de skäl som byggnadsnämnden har
redovisat för sitt beslut. Eftersom de är kända för klaganden har denne
också fått klart för sig de omständigheter som varit avgörande för
länsstyrelsens beslut.
En möjlighet som ofta tillämpas av domstolarna är att till beslutet
bifoga en kopia av det överklagade beslutet. Om så hade skett skulle
beslutet — som länsstyrelsen förstår det — ha uppfyllt det krav som
JO ställer på motiveringen av ett beslut. Länsstyrelsen anser det ofta
självklart att den som klagar på ett beslut — där det också framgår av
delgivningskvitto att han tagit del av det — också känner till innehål-
let. Det är därför i de flesta fall överflödigt att bifoga kopia av det
överklagade beslutet.
I beslut den 19 februari 1993 yttrade JO Wahlström.
Enligt huvudregeln i 20 § förvaltningslagen (1986:223), vilken regel
är tillämplig i ifrågavarande överklagningsärende, skall ett beslut vari-
genom en myndighet avgör ett ärende innehålla de skäl som bestämt
utgången, om ärendet avser myndighetsutövning mot någon enskild.
Om en överklagningsmyndighet finner att underinstansens beslut är
till alla delar riktigt, är överklagningsmyndigheten oförhindrad att som
egen motivering hänvisa till de skäl som anförts av underinstansen.
Det är härvidlag till fyllest att överklagningsmyndigheten "inte ändrar"
det överklagade beslutet vilket markerar att även beslutets motivering i
princip godtagits. Oavsett hur överklagningsmyndighetens ståndpunkt
att den godtar underinstansens motivering kommer till uttryck, måste
det dock anses som självklart att det direkt av överklagningsinstansens
beslut kan utläsas de skäl som bestämt utgången i underinstansen.
Detta måste för övrigt enligt min mening anses följa direkt av lagtex-
ten.
Jag har alltså ingen förståelse för länsstyrelsens synsätt i detta fall att
byggnadsnämndens skäl inte behövt redovisas i länsstyrelsens beslut,
eftersom det måste förutsättas att skälen varit kända för klaganden och
byggnadsnämnden. Det framstår som helt orimligt att dessa samt andra
läsare av beslutet såsom t.ex. högre instanser, företrädare för massme-
dia och olika kontrollorgan skall vara hänvisade till att endast på
1993/94: JO 1
186
omvägar kunna utläsa vilka skäl som legat till grund för länsstyrelsens
beslut. Den inställning till motiveringspliktens närmare innebörd som
länsstyrelsen gett uttryck för i sitt yttrande finner jag därför vara svår
att förena med motiven bakom 20 § förvaltningslagen.
Jag anser alltså sammanfattningsvis att det var fel av länsstyrelsen att
i sitt beslut inte redovisa de av byggnadsnämnden åberopade skälen.
En sådan redovisning kunde ha skett antingen genom ett direkt
återgivande av skälen i länsstyrelsens beslut eller genom att länsstyrel-
sen som bilaga till sitt beslut fogat en kopia av byggnadsnämndens
beslut.
(Dnr 2101-1992)
Vid inspektion den 20 maj 1992 av Länsstyrelsen i Kopparbergs län
uppmärksammade JO Ragnemalm en till Trafiksäkerhetsverket den 25
september 1991 ställd skrivelse, vari länsstyrelsen överlämnade ett
ärende till verket för handläggning. I skrivelsen anfördes bl.a. att O.G.
överklagat länsstyrelsens beslut den 19 april 1991 angående lokal
trafikföreskrift för väg 242 i Vimo, Mora kommun samt att överkla-
gandet, på grund av utlandsvistelse, ej hade inkommit i rätt tid. JO
Ragnemalm beslöt att från länsstyrelsen inhämta yttrande om hand-
läggningens förenlighet med förvaltningslagens (1986:223) bestämmel-
ser om myndigheternas skyldighet att avvisa för sent inkomna överkla-
ganden (24 §).
Länsstyrelsen anförde i yttrandet följande.
O.G. tillställdes beslutet den 12 februari 1991 och utkvitterades av
anhörig den 18 juli 1991. Någon fullmakt att utkvittera handlingen har
ej funnits. När O.G. återkom efter semestern hade överklagningstiden
räknat från utkvitterandet av beslut gått till ända. O.G. kontaktade
föredraganden som översände besvären till trafiksäkerhetsverket efter-
som han ansåg det "obilligt" att inte O.G. skulle vara bibehållen
besvärsrätten på grund av ett oriktigt förfarande av posten. Ärendet har
därefter prövats av trafiksäkerhetsverket som i beslut den 28 augusti
1992 lämnat besvären utan bifall.
O.G. har bort få besked om att han kunnat ansöka om återställande
av försutten tid. Detta föreföll vara ett omständligt förfarande i ett
enkelt ansökningsärende.
Det bör anmärkas att det överklagade beslutet var daterat den 19 april
1991, varför uppgiften om vid vilken tidpunkt beslutet sändes till O.G.
måste vara felaktigt angiven i yttrandet.
JO Wahlström anförde i beslut den 23 februari 1993 följande.
Enligt 24 § förvaltningslagen prövar den myndighet som har med-
delat det överklagade beslutet om skrivelse med överklagande har
kommit in i rätt tid; har skrivelsen kommit in för sent, skall myndig-
heten avvisa den, om inte annat följer av undantagsbestämmelser, som
här inte är aktuella och rör situationen där felaktig fullföljdshänvis-
ning har lämnats resp, den där skrivelsen har kommit in till överpröv-
1993/94:JO1
187
ningsmyndigheten i rätt tid. Regeln lämnar alltså inte utrymme för
undantag i andra fall. Länsstyrelsen handlade därför i strid med lagen
genom att överlämna överklagandet, trots att den hade funnit att
överklagandet kommit in för sent (25 § förvaltningslagen). Vad läns-
styrelsen anfört — såväl i den skrivelse varigenom överklagandet
överlämnades som i sitt yttrande över inspektionsprotokollet — ger
vidare intrycket att enligt länsstyrelsens mening överprövningsmyndig-
heten hade haft möjlighet att underlåta att sakpröva överklagandet mot
bakgrund av att skrivelsen med överklagandet kommit in för sent till
länsstyrelsen. Denna möjlighet står emellertid inte överprövningsmyn-
digheten till buds. Ett till beslutsmyndigheten för sent inkommet
överklagande skall avvisas av beslutsmyndigheten (24 § första stycket
förvaltningslagen). Om denna myndighet underlåtit detta och felaktigt
överlämnat ett för sent inkommet överklagande, måste den högre
instansen sakpröva överklagandet, om det inte avvisas på någon annan
grund.
Vad länsstyrelsen i sitt yttrande upplyst rörande beräkningen av
överklagandetiden påkallar en särskild kommentar.
Enligt den i 23 § andra stycket andra meningen förvaltningslagen
angivna huvudregeln skall skrivelsen med överklagandet ha kommit in
till beslutsmyndigheten inom tre veckor från den dag då klaganden
fick del av beslutet. Beträffande normbeslut gäller enligt andra stycket
följande särskilda regel: Tiden för överklagande av sådana beslut som
gäller föreskrifter som avses i 8 kap. regeringsformen och som inte
delges räknas från den dag då beslutet gavs till känna. Länsstyrelsens
aktuella beslut den 19 april 1991 avsåg lokal trafikföreskrift. Meddelan-
det av sådana föreskrifter utgör normbeslut, och föreskrifterna tillkän-
nages i allmänhet genom antingen uppsättande av vägmärken eller
kungörande i ortstidning och författningssamling (152 § vägtrafikkun-
görelsen). I fråga om beslut, vari myndighet "avslår ansökan" — vilket
var fallet i det aktuella ärendet — eller på annat sätt förklarar att viss
aktualiserad föreskrift inte meddelas, torde den nu berörda särskilda
regeln för beräkning av överklagandetid inte vara tillämplig.
Eftersom huvudregeln för överklagandetidens beräkning var tillämp-
lig, aktualiseras innebörden av uttrycket "få del av beslut". Härvid
gäller följande. Om beslut delges, skall klagotiden räknas från den dag
då delgivningen skedde — en tidpunkt som bestäms enligt föreskrifter-
na i 19 § delgivningslagen (1970:428); bringas beslut inte till klagan-
dens kännedom genom delgivning, skall tiden i överensstämmelse med
stadgad praxis räknas från den dag då klaganden skriftligen fick del av
beslutet genom myndighetens försorg (se prop. 1971:30 s. 417 f. och
Hellners-Malmqvist, Nya förvaltningslagen med kommentarer, 3 upp-
lagan, s. 314 resp. 317).
Uppgifter i det aktuella beslutet den 19 april 1991 rörande expedier-
ing till O.G. och en annan person, vilka uppträdde som sökande i
ärendet, ger vid handen att länsstyrelsen avsåg att delge dem beslutet.
Det kan inte utan närmare undersökning uteslutas att dessa personer
rättsligt verkligen var att anse som parter och att såtillvida bl.a. 21 §
förvaltningslagen var tillämplig vid ärendets handläggning (jfr prop.
1993/94:JO 1
188
1985/86:80 s. 58). I de där meddelade bestämmelserna om beslutsun-
derrättelse finns bemyndigande att använda delgivning för underrättel-
se. Eftersom beslutet inte innebar att några föreskrifter meddelades,
var de i specialförfattningen (vägtrafikkungörelsen, se ovan) angivna
bestämmelserna, vilka kan anses som avvikande från förvaltningslagens
(jfr 3 §) i förevarande hänseende, inte tillämpliga. Saken far följaktli-
gen bedömas med utgångspunkt i att länsstyrelsen hade befogenhet att
delge O.G. beslutet.
I 19 § delgivningslagen stadgas följande: "Delgivning har skett ge-
nom att den som söks för delgivning själv har mottagit handlingen,
oavsett på vilket sätt den kommit honom till handa. Har den sökte
kvitterat postförsändelse som hämtats av bud, skall den anses ha
kommit honom till handa samma dag som den avhämtats på posten."
Av länsstyrelsens yttrande framgår att en anhörig till O.G., utan att ha
fullmakt eller annat uppdrag att göra så, den 18 juli 1991 kvitterat ut
försändelsen. Någon uppgift om när O.G., som vid denna tidpunkt
befann sig utom riket, själv mottog beslutet finns inte. Av länsstyrel-
sens yttrande framgår att länsstyrelsen har lagt utkvitterandet den 18
juli 1991 till grund för sin bedömning av huruvida skrivelsen med
överklagandet inkommit i rätt tid. Mot bakgrund av innehållet i 19 §
delgivningslagen kan konstateras att de av länsstyrelsen lämnade upp-
gifterna inte kan ha utgjort tillräckligt underlag för slutsatsen att
överklagandet kommit in för sent.
Den av länsstyrelsen gjorda rättidsprövningen framstår som förvå-
nande. Tanken att postens obehöriga förfarande med försändelsen
skulle kunna medföra rättsförlust för O.G. borde ha föranlett länssty-
relsen att i vart fall i samband med att O.G. informerade om det
inträffade sätta sig in i de regler som ovan redogjorts för.
1993/94:JO1
189
1993/94JO1
(Dnr 2924-1991)
R kom till Sverige från dåvarande Sovjetunionen den 4 januari 1991
och ansökte om asyl. I en anmälan till JO anförde Stig-Åke Petersson
för R:s räkning i huvudsak följande.1
R vistades på invandrarverkets flyktingförläggning i Laxå. Efter en
tid uppstod problem, och R ordnade själv en bostad i Stockholm.
Under maj månad 1991 fick han besked att han inte längre hade rätt
till dagbidrag enligt lagen (1988:153) om bistånd till asylsökande om
han fortsatte att bo i Stockholm i stället för på förläggningen. Den 27
juni 1991 beslutade förläggningen — enligt ett muntligt besked — att
R inte längre hade rätt till dagbidrag. Detta beslut överklagades till
Länsrätten i Örebro län. Den 19 juli 1991 beslutade länsrätten att
besvären inte skulle föranleda någon åtgärd, eftersom asylförläggningen
upplyst att det inte fanns något avslagsbeslut i ärendet. Länsrätten
erinrade om att förläggningen borde behandla R:s ärende på ett sådant
sätt att ett beslut fettades som var överklagbart. — Samtidigt med
förläggningens beslut fick R dagbidrag för fyra veckor. Sedan den tiden
gått ut tog R på nytt kontakt med förläggningen för att få fortsatt
dagbidrag. Förläggningen upprepade kravet på boende i Laxå. Sedan R
valt att fortsätta bo i Stockholm skrev förläggningen ut honom den 8
augusti 1991. Därefter har han inte fått något dagbidrag. Även beslutet
att skriva ut R överklagades till länsrätten, som den 23 augusti åter
beslutade att inte vidta någon åtgärd, eftersom Invandrarverket inte
prövat biståndsansökningen utan i stället skrivit ut honom. Länsrätten
erinrade om förläggningens skyldighet att utreda R:s behov av bistånd
och att fatta ett överklagbart beslut, i det fall han inte bedöms ha
behov av bistånd.
Av det från Invandrarverket inhämtade yttrandet återges följande.
Den asylsökande utlänning som vistas på en statlig förläggning har
bland andra enligt lagen (1988:153) om bistånd åt asylsökande m fl rätt
till bl a dagbidrag om han behöver det; rätten upphör om utlänningen,
innan beslut i frågan om uppehållstillstånd har meddelats, inte längre
vistas på förläggningen (2 § och 5 §).
'Anmälan innhöll öven klagomål i andra hänseenden. De har emellertid inte
tagits med här.
190
Det konstitutiva elementet i sammanhanget är alltså — vid sidan av
behovet — vistelsen som sådan på förläggningen. Begränsas dagbidraget
till att gälla för tid under pågående asylprövningstid, innebär det
obestridligen ett ställningstagande till eller — i varje fall — ett ifråga-
sättande av om vistelsekravet är uppfyllt och utlänningen därmed
berättigad till dagbidrag. Ett beslut om dagbidrag under x antal veckor
är följaktligen att anse som ett, ur den asylsökandes synpunkt negativt
beslut därför att det sätter en annan gräns för hans rätt till bidrag än
den som följer av lagen (5 §). Det måste därför ges en form att det kan
överprövas på föreskrivet sätt. Det måste med andra ord motiveras och
förses med besvärshänvisning. Huruvida utlänningen önskar ett sådant
beslut eller inte saknar i sammanhanget betydelse.
Överfört på de situationer som nu föreligger till bedömning, måste
alltså konstateras att man på förläggningen såväl den 27 juni som den
25 juli borde ha formulerat de beslut man då fattade enligt förslagsvis
denna modell:
— Omständigheterna är sådana att det kan ifrågasättas, om R uppfyller
det krav på vistelse som är en förutsättning för dagbidrag. Vid sådant
förhållande anser invandrarverket att den tid under vilken dagbidrag
skall utbetalas bör begränsas till fyra veckor räknat fr o m denna dag.
Vid utgången av denna tid skall en ny prövning ske om dagbidrag
författningsenligt kan utbetalas till R.
Vill R överklaga detta beslut skall han göra det till länsrätten i--
—. Skrivelsen skall ges in till invandrarverket inom 3 veckor från den
dag då R fick del av beslutet. I skrivelsen med överklagande skall R
ange vilket beslut som överklagas och vilken ändring i detta som han
vill ha.
Beslutet den 8 augusti med avslag på begäran om dagbidrag kan
onekligen ge anledning till synpunkter vad gäller utformningen. Från
renodlat formella synpunkter föranleder det emellertid ingen annan
kommentar än att det naturligtvis skulle ha utfärdats s a s ex officio
och inte efter en begäran från R.
Till det den 8 augusti fattade "utskrivningsbeslutet" är detta att säga.
Utlänning avgör själv om han vill vistas på förläggning eller inte. När
förläggningen konstaterar att utlänningen inte längre vistas på förlägg-
ningen, skall förläggningen besluta om att dagbidrag inte längre skall
utgå med hänvisning till att vistelsen upphört. Något "självständigt"
beslut om utskrivningen som sådan behöver författningsenligt inte
fattas. Beslutet är m a o förvaltningsrättsligt överflödigt; om förlägg-
ningen för den egna administrationens skull anser sig behöva ett
"utskrivningsbeslut" så bör detta lämpligen ske i andra former. — Vad
gäller den till detta "beslut" fogade "besvärshänvisningen" är det bara
att säga att den mår bäst av att glömmas så fort som möjligt!2
Avslutningsvis till denna punkt. Det pågår ett intensivt utbildnings-
arbete för att göra personalen på alla nivåer medveten om de krav som
bl a förvaltningslagen ställer på verksamheten.
Stig-Ake Petersson kommenterade Invandrarverkets yttrande.
I sitt den 4 november 1992 meddelade beslut anförde JO Pennlöv föl-
jande under rubriken Rättslig reglering.
2Förläggningen hade i beslutet hänvisat R till JO om han var missnöjd med
beslutet.
1993/94: JO 1
191
Enligt 2 § lagen (1988:153) om bistånd åt asylsökande m.fl. (LBA) 1993/94:JO1
är en av förutsättningarna för bistånd att utlänningen vistas på en
statlig förläggning för asylsökande. Av 5 § följer, att rätten till bistånd
upphör bl.a. om utlänningen, innan beslut har meddelats i frågan om
uppehållstillstånd, inte längre vistas såsom sägs i 2 §. Bistånd lämnas i
form av kostnadsfri bostad, dagbidrag eller särskilt bidrag (7 §). I detta
ärende är fråga om dagbidrag, vilket enligt 9 § utgör ett behovsrelate-
rat bistånd till den dagliga livsföringen, så att utlänningen tillförsäkras
en skälig levnadsnivå.
Dagbidragets storlek beräknas efter grunder som anges i 3 § förord-
ningen (1988:156) om bistånd åt asylsökande m.fl. Enligt förordning-
ens 4 § utbetalas dagbidrag förskottsvis per månad, om inte särskilda
skäl föranleder annat. Av 9 § framgår att föreskrifter för verkställighet
av förordningen meddelas av Invandrarverket.
Här kan anmärkas, att det tidigare i Invandrarverkets förläggnings-
handbok uttalades, att utbetalning av dagbidrag skulle ske vid fastställd
tid varannan vecka. Detta uttalande stämde alltså inte överens med vad
som sägs i förordningens 4 §. Invandrarverket har dock numera utfär-
dat föreskrifter om bistånd åt asylsökande (SIVFS 1992:3 med därtill
hörande allmänna råd). I dessa föreskrifter (6 §) anges bl.a. att utbetal-
ning enligt huvudregeln i 4 § förordningen skall ske månadsvis i
förskott.
Invandrarverkets beslut om bidrag överklagas hos länsrätten i det
län där utlänningen vistades på förläggning när beslutet fattades (15 §
LBA). Om en ansökan om dagbidrag avslagits eller bifallits endast till
viss del, skall beslutet delges sökanden.
I beslutets bedömningsdel anförde JO Pennlöv, såvitt avser frågan
om bistånd, härefter följande.
Beslut om ekonomiskt bistånd (bl.a. dagbidrag) till en asylsökande
fattas sedan en ekonomisk utredning gjorts. Ett beslut om beviljande
av dagbidrag avser normalt återstoden av asylprövningstiden. Om
emellertid förhållandena ändras, t.ex. därför att förutsättningarna för
erhållande av bidrag förändras, kan ett nytt beslut fattas.
I R:s fall har förläggningen funnit anledning att ifrågasätta om
vistelsevillkoret alltjämt var uppfyllt. Något formligt beslut i frågan om
dagbidrag har emellertid inte fattats. Av journalanteckningar, förda vid
förläggningen, framgår att handläggaren redan den 16 maj 1991 under-
rättade R om att dagbidraget endast skulle betalas ut för en vecka i
taget om han inte vistades permanent på förläggningen. Enligt journa-
len har R den 27 juni 1991 informerats om att han under sommaren
skulle fa dagbidrag för fyra veckor, men att vid nästa utbetalning
skulle gälla "samma regler som förut dvs att särskilda skäl finns ej".
Såsom Invandrarverket uttalat i sitt yttrande hit måste detta betraktas
som ett ur R:s synpunkt negativt beslut. Det borde därmed ha fatt
skriftlig avfattning och försetts med besvärshänvisning. — Förläggning-
ens underlåtenhet att fatta beslut framstår som än mer anmärknings-
värd med tanke på de påpekanden som länsrätten gjorde i sina beslut.
R har visserligen — såvitt framkommit — fått dagbidrag under hela 192
den aktuella perioden, dvs. fram till dess att han skrevs ut från
förläggningen den 8 augusti 1991. Utbetalningarna har emellertid varit
kombinerade med åtskilliga "pekpinnar" och uppmaningar till honom
att vistas på förläggningen. Dessa uppmaningar har varit ägnade att
bibringa R uppfattningen att hans rörelsefrihet var begränsad. I det
sammanhanget förtjänar därför att upprepas vad jag uttalat i ett tidiga-
re beslut (meddelat den 29 oktober 1990, dnr 135-1990).
Något generellt förbud för de utlänningar varom nu är i fråga att röra
sig fritt i samhället finns inte. Det får därför inte, även om jag har
förståelse för att flyktingförläggningarna så långt möjligt ger anvisning-
ar som syftar till att underlätta en snabb handläggning av ärendena,
komma i fråga att asylsökande eller någon annan som vistas på
förläggningen bibringas uppfattningen att deras rörelsefrihet på olika
sätt skulle vara begränsad.--—
Av ett brev den 6 juni 1991 från Robert Sörensson, handläggare vid
förläggningen i Laxå, till Stig-Åke Petersson framgår att förläggningen
tycks ha haft uppfattningen att rätten till bistånd går förlorad först då
den asylsökande skrivs ut från förläggningen. De i brevet använda
formuleringarna ger intryck av att vara en följd av en olycklig sam-
manblandning av begreppen "vistelse på förläggning" och "inskriven
vid förläggning". Det finns därmed anledning inskärpa betydelsen av
att förläggningspersonalen noggrant skiljer på de regler som avser
bistånd enligt LBA och de bestämmelser — närmast av administrativ
natur — som gäller inskrivning på förläggning.
Jag vill sammanfattningsvis understryka vikten av att frågor om
bistånd enligt LBA handläggs på ett sådant sätt att misstankar om
godtycke inte uppkommer. Inte heller får uppfattningen uppstå att
biståndsfrågorna används som påtryckningsmedel mot den biståndssö-
kande i olika hänseenden. Någon åtgärd utöver den kritik som ligger i
det ovan sagda har jag emellertid inte funnit påkallad. Jag utgår härvid
från att de av verket anförda utbildningsinsatserna kommer att leda till
att berörd personal får sådan kunskap att sådana felaktigheter i hante-
ringen av ärenden, som de nu aktuella, undviks.
En av Statens invandrarverks förläggningar har kriti-
serats för handläggningen av ett ärende om bistånd
enligt lagen (1988:153) om bistånd åt asylsökande
m.fl.
(Dnr 3944-1992)
I en anmälan berättade den asylsökande M.K. att förläggningen i
Backamo, där han vistades, avslagit en begäran om bidrag till vissa
kläder. Sedan han överklagat beslutet tillerkände länsrätten honom
bistånd till vinterkläder. Han klagade närmast på att han hade fått
vänta på att besvärstiden gick ut innan förläggningen gav honom
biståndet. Det enda han sedan fick var 150 kr till en begagnad
vinterjacka.
Anmälan remitterades till Invandrarverket för utredning och yttran-
de. I en till verkets yttrande fogad redogörelse för händelseförloppet
uppgavs bl.a. att biträdande förläggningschefen Ann-Christin Apelman
1993/94:JO 1
193
7 Riksdagen 1993194. 2 saml. NrJOl
ansett att domen var felaktig och att hon trodde sig ha tre veckors
överklagandetid. Förläggningschefen Tore Isacsson beviljade därefter
M.K. 150 kr vilket bedömdes tillräckligt för att inhandla nödvändiga
vinterkläder.
JO Pennlöv anförde följande i sitt beslut av den 26 maj 1993.
Följande har framkommit. Vid en muntlig kontakt med förläggning-
ens handläggare den 15 juli 1992 framförde Mohaddes Kourosh önske-
mål om ett särskilt bidrag till underkläder. Han fick emellertid endast
ett muntligt besked att beslut skulle meddelas senare. Någon ansökan
upprättades inte vid detta tillfälle, inte heller fick Mohaddes Kourosh
något muntligt besked förrän vid sin nästa kontakt den 27 juli 1992, då
han av en annan handläggare uppmanades att uppsöka läkare för att
eventuellt erhålla intyg till styrkande av behovet. Först den 4 augusti
1992 upprättades en ansökan om särskilt bidrag på en för ändamålet
avsedd blankett.
Jag har i och för sig förståelse för att förhållandena vid Invandrar-
verkets förläggningar kan vara sådana, att biståndsfrågor inte alltid och
i alla delar kan hanteras i full överensstämmelse med vad som sker
inom övriga delar av den statliga förvaltningen. Här kan t.ex. nämnas
de särskilda svårigheter som förorsakas av språkproblem och därmed
uppkommande behov av tolk. Jag kan likväl inte finna att den
inledande delen av handläggningen har varit tillfredsställande. Jag vill
särskilt peka på att Mohaddes Kourosh inte fick något besked efter sin
kontakt med handläggaren den 15 juli 1992 och på att han redan vid
det tillfället borde ha uppmanats att styrka sitt behov av särskilt bidrag
med läkarintyg.
Från verkets sida, bl.a. i den redogörelse som fogades till yttrandet
hit, har uttryckts oförstående inför länsrättens beslut att bifalla Mohad-
des Kouroshs överklagande och uttala att han skall beviljas bidrag till
vinterkläder. Om detta är att säga följande. I Mohaddes Kouroshs
ansökan har endast angetts att den avsåg klädbidrag, detta utan närma-
re specifiation av vilket slags kläder som avsågs. I förläggningens beslut
den 5 augusti 1992, fattat av handläggaren Pia Johnsson, har endast
angivits, att det särskilda bidraget inte beviljades och att skälet härför
var att kostnader för vardagliga plagg för hela året ingår i dagbidraget.
Beslutets närmare omfattning finns inte heller angiven i det yttrande
förläggningen avgav till länsrätten med anledning av besvären, förutom
att extra behov med anledning av sjukdom inte kunde anses föreligga.
Det är mot bakgrund av dessa uppenbara brister inte ägnat att förvåna,
att länsrätten fann sig oförhindrad att pröva Mohaddes Kouroshs
behov av vinterkläder.
Det dröjde mer än en månad innan förläggningen vidtog åtgärder
för att verkställa länsrättens dom. Den främsta orsaken till dröjsmålet
var att biträdande förläggningschefen Ann-Christin Apelman misstog
sig på besvärsbestämmelserna. Jag finner det synnerligen anmärknings-
värt, att personal som i sin anställning hos Invandrarverket har att
tillämpa LBA inte känner till eller förmår ta reda på att beslut som
meddelas enligt lagen far överklagas endast av den enskilde och att
1993/94:JO1
194
beslut i fråga om bistånd gäller omedelbart (15 § tredje och fjärde
styckena LBA, lagtexten återfinns bl.a. i den handbok för förläggnings-
verksamheten som verket utgivit).
Sedan länsrätten funnit att Mohaddes Kourosh skulle beviljas sär-
skilt bidrag till vinterkläder, återförvisade den målet till Invandrarver-
ket för ny behandling. Hos förläggningen utmynnade denna nya be-
handling i att förläggningschefen Tore Isacsson beviljade Mohaddes
Kourosh klädbidrag i form av en rekvisition avseende en begagnad
vinterjacka till ett värde av 150 kr. Även detta var att anse som ett
beslut enligt LBA, och borde därför ha fått skriftlig form och försetts
med besvärshänvisning.
Sammanfattningsvis har jag således funnit, att förläggningens hanter-
ing av biståndsfrågan har varit behäftad med flera allvarliga brister.
Dessa brister tycks ha sin grund i en avsaknad av kunskap om de
regler som gäller för hanteringen av biståndsfrågor. Vad som förevarit
ger mig anledning att understryka behovet av att Invandrarverket
genom utbildningsinsatser och andra åtgärder inom förläggningsverk-
samheten gör sitt yttersta för att förhindra att det inträffade upprepas.
Statens invandrarverk har vid förordnande av offent-
ligt biträde till asylsökande inte tagit hänsyn till
sökandens önskemål om att en viss advokat skulle
förordnas
(Dnr 602-1992)
M. ansökte om asyl i Sverige i december 1991. I sin anmälan till JO
anförde han att han i samband med polisutredningen begärt att advo-
katen Roger Häggquist skulle förordnas som offentligt biträde för
honom. Invandrarverket förordnade emellertid Torbjörn Magnusson
som offentligt biträde.
Yttrande inhämtades från Invandrarverket, liksom verkets dossier
rörande M.
I sitt den 29 oktober 1992 meddelade beslut anförde JO Pennlöv i
bedömningsdelen följande.
Av Invandrarverkets dossier rörande M. framgår bl.a. följande. Som
bilaga till asylansökan fogades den s.k. B-utredning som genomfördes
den 30 december 1991 vid Katrineholms polisdistrikts utlänningsavdel-
ning i Flen. I den handlingen finns tydligt angivet att M. föreslagit
advokaten Roger Häggquist i Uppsala som offentligt biträde.
Den 30 januari 1992 förordnade Invandrarverket jur. kand. Tor-
björn Magnusson i Askersund till offentligt biträde åt M. Utöver själva
beslutet anges i det för ändamålet använda formuläret följande.
Om detta förordnande innebär att sökandens önskemål om en viss
person som offentligt biträde inte tillgodosetts, anges detta i särskild
skrivelse med motivering och upplysning om hur beslutet överklagas.
Något särskilt meddelat beslut av nämnd art finns inte i Invandrarver-
kets dossier.
1993/94:JO1
195
1993/94:JO1
Den 4 februari 1992 inkom till verket en skrift från M., vari han
sade sig vilja överklaga beslutet och att han i stället önskade att Roger
Häggquist förordnades. M. inkom den 13 februari 1992 med en kom-
pletterande skrift.
Av ett den 14 februari 1992 meddelat beslut framgår att Invandrar-
verket upptog de från M. inkomna skrifterna som en begäran om byte
av offentligt biträde. Denna begäran avslogs. Invandrarverket behandla-
de en därefter inkommen skrift som ett överklagande. Rättshjälps-
nämnden fastställde Invandrarverkets beslut den 11 maj 1992.
Verket har i sitt yttrande hit uttalat att det inte gått att få klarhet i
varför Magnusson och inte Häggquist förordnades. Det sakliga innehål-
let i verkets förordnandebeslut bör jag som JO inte pröva. Däremot
avser jag att beröra frågan om i vad mån önskemål i aktuellt hänseen-
de skall beaktas.
Enligt 44 § rättshjälpslagen (1972:429) gäller följande. Har den som
beviljats rättshjälp enligt lagens 41 § till offentligt biträde föreslagit
någon som är lämplig, skall denne förordnas, om ej hans anlitande
skulle medföra avsevärt ökade kostnader eller i övrigt särskilda skäl
föranleder annat.
Av regleringen följer att den sökandes önskemål att en viss person
skall förordnas till offentligt biträde skall beaktas när beslut i biträ-
desfrågan fattas. Förordnas någon annan än den av den sökande
föreslagne är det att betrakta som ett ur den sökandes synvinkel
negativt beslut. Det bör därför få skriftlig avfattning och förses med
besvärshänvisning. Uppenbarligen har Invandrarverket, när det utfor-
made det formulär som används för beslut om förordnande av offent-
ligt biträde, också haft denna inställning. Detta framgår för övrigt även
i verkets handbok för handläggning av asyl- och tillståndsärenden. Som
framgått ovan finns emellertid inte något beslut av denna innebörd i
detta fall. — Den rimligaste förklaringen till det inträffade är förmodli-
gen att Invandrarverkets handläggare förbisåg att M. framställt ett
önskemål.
Invandrarverket har i sitt yttrande påpekat att ett förordnandebeslut
av denna art kan angripas genom att den sökande begär byte av det
offentliga biträdet. Enligt min mening är detta ett riktigt men inte
tillräckligt långtgående konstaterande. Till att börja med skall som en
självklarhet den sökandes egna önskemål prövas redan i samband med
att rättshjälp genom offentligt biträde beviljas och biträde förordnas.
Viktigare är dock att byte av biträde bara får ske efter särskilt tillstånd
och att möjligheterna att få sådant tillstånd är begränsade (44 § andra
stycket jämförd med 21 § andra stycket rättshjälpslagen). Förutsätt-
ningarna för att den sökandes önskemål skall kunna tillgodoses är med
andra ord avsevärt sämre om det blir fråga om den senare av de två
situationerna.
Min slutsats måste därför bli att Invandrarverket förfarit felaktigt
genom att inte pröva M:s begäran om att Roger Häggquist skulle
förordnas.
En annan sak är att verket behandlade det från M. inkomna 196
överklagandet av förordnandebeslutet som en begäran om byte av
biträde. I den uppkomna situationen framstår detta som den lämpligas-
te lösningen, eftersom verket inte tidigare prövat om Roger Häggquist
kunde förordnas. Invandrarverkets beslut i den frågan kunde överkla-
gas till Rättshjälpsnämnden, som också prövat saken. Av Rättshjälps-
nämndens beslut synes för övrigt framgå att nämnden betraktat M:s
överklagande som avseende såväl frågan om biträdesförordnande som
frågan om biträdesbyte.
1993/94:JO1
197
1993/94:JO1
(Dnr 1255-1992)
I en anmälan anförde Thomas Kanger att chefen för Flygvapnets
Uppsalaskolor (F20) — i stället för att pröva Kangers begäran om
utbekommande av en handling (ett videokassettband) — förstört hand-
lingen och därigenom förnekat Kanger hans grundlagsenliga rätt att få
handlingens karaktär prövad.
Chefen för F20 (översten Jan-Ake Berg) anförde i en redogörelse
följande:
Vissa förhörsövningar på tolkskolan (TolkS) i början av 1980-talet
filmades ibland, främst för att låta eleverna se och bedöma sitt eget
beteende. En önskan var också att, om möjligt, låta filmerna vara
grund till en kommande utbildningsfilm i fångförhörstjänst. Resultatet
var nedslående avseende den senare avsikten, och filmerna förstördes i
allmänhet omedelbart efter övningstillfällena. Jag har den uppfattning-
en att filmerna var att betrakta som utkast (anteckningar, arbetsmateri-
al). Därför registrerades de aldrig. Varför en enda film från tillämpade
förhörsövningar med Infanteriets officershögskola (inte med kustjägar-
na som Kanger påstår) blivit kvarliggande vet jag inte. Värdet av
filmen har inte förbättrats med åren. Den nu aktuella filmen var en
samling episoder om totalt drygt 1 1/2 timmes spellängd. Den saknade
varje form av redigering och hade inte heller minsta talade eller
skrivna kommentar. Ljudkvaliteten var dessutom usel, tidvis gick inte
ens för ett tränat öra att uppfatta vad som avhandlades i filmen.
Eftersom jag ansåg och fortfarande anser att filmmaterialet inte var
en allmän handling tog jag hem det, tittade noga igenom materialet
samt studerade de delar av Tryckfrihetsförordningen jag ansåg tillämp-
liga, nämligen 2 kap, 9 §.
Även om en anteckning (utkast m m) sänts till annan myndighet för
preliminär granskning eller samråd, vilket skett i flera fall mellan
TolkS och samverkande myndigheter, så är materialet fortfarande inte
allmänt (prop TF sid 170 enligt SAV cirkulär 1987 A18).
Svårigheter att kommunicera vid tiden för Kangers första samtal
med chefen för TolkS, övlt Lars Wiklund, har förelegat eftersom jag
personligen befann mig i Ljungbyhed då och övlt Wiklund på annan
plats under förberedelser för en sektorövning.
Vid det första tillfället som Kanger hos mig begärt att få se eventuell
film (övlt Wiklund hade meddelat Kanger att det fanns en videokas-
sett) visste jag inte om att den existerade och beslöt mig för att själv ta
reda på hur det låg till.
Jag har aldrig uppfattat att Kanger begärt att få prövat om videofil-
men var allmän handling av någon annan myndighet än min egen. Jag
är inte van vid någon särskild nomenklatur i detta sammanhang. Min
avsikt har heller aldrig varit att för framtiden undvika att tala med
Kanger. Jag har däremot samrått med C TolkS och vi har då kommit
överens om att jag, som till skillnad från övlt Wiklund deltagit i
198
arbetet i samband med tidigare JO-utredning 1984-85 och tidigare som
chef för försvarsstabens informationsavdelning arbetat tillsammans
med journalister, skulle tills vidare ta hela informationsansvaret i den
nu aktuella frågan. Det var i samma anda som jag efter mitt beslut
meddelade övlt Wiklund vad jag gjort med den aktuella videokassetten
och att detta beslut var helt mitt eget.
Skälet till att sammanträffande med Kanger uppskjutits flera gånger
är främst att jag ville skaffa mig en noggrann uppfattning om hur det
låg till med eventuella videokassetter. Jag ville inte att några diskussio-
ner skulle ske med Kanger innan de redan tidigare aviserade samtalen
med ÖB-sakkunnige i folkrättsfrågor (hovrättspresident Carl-Ivar Skar-
stedt) och militärbefälhavarens i mellersta militärområdet folkrättslige
rådgivare (lagman Jan-Erik Nordahl, som skulle tillträda sin befattning
1 april i år) genomfört sitt besök vid TolkS. Detta besök kommer att
ske onsdag 6 maj i Uppsala. Jag har uppfattat att skälet till experternas
besök är att övertyga sig om att C TolkS följer de av ÖB utiärdade
centrala bestämmelserna för tillämpade fångförhörsövningar. Denna
diskussion anser jag vara obligatorisk innan jag är beredd att diskutera
med representanter för massmedierna.
Kangers kommentar angående informationschef Björn Kaggers be-
slut att inte kommentera mitt handlande antyder att ärendet skulle
vara för känsligt. Jag hoppas att Kanger istället inser, att myndigheter,
varav F20 är en, har att göra egna bedömningar och fatta beslut även i
ärenden som detta. Förutsättningen är då självfallet att besluten tas
inom ramen för gällande lagar m m. Tillämpade fångförhörsövningar
är till sin karaktär sådana, att jag som myndighetschef anser att jag inte
behöver acceptera, att representanter för media far närvara vid sådana
övningar. Av samma skäl får de inte ta del av filmat eller fotograferat
material därifrån som inte utgör allmän handling. Därför önskar jag
att berörd högre myndighet noggrant gör klart för mig och övriga
ansvariga för förhörsövningar, vilka regler som gäller fotografering
m m samt uttyder begreppet anteckningar (utkast, arbetsmaterial
m m) resp "allmän handling" innefattande framställning och fortsatt
hantering av videokassetter i detta sammanhang.
Jag har slutligen inte, som Kanger påstår, medvetet förstört ett
dokument för att omöjliggöra offentlig insyn i myndighetens verksam-
het. Intresset att granska myndighetens verksamhet har tidigare nog-
grant visats av JO då han i två omgångar bedrivit undersökning av de
aktuella övningarna i början av 1980-talet. Därvid har JO naturligtvis
medgivits att se all den vidofilm han önskat se. Såvitt jag erinrar mig
hade JO vid tiden för sin undersökning ingen erinran mot att filmerna
var att betrakta som arbetsmaterial, inte som allmänna handlingar.
Någon invändning gjordes heller inte mot att de inte var registrerade.
Jag har meddelat Kanger som min personliga uppfattning att jag
som myndighetschef inte betraktar TV 4 och Kalla Fakta som ett
obligatoriskt granskningsinstrument i det här fallet. Jag har förståelse
för att en journalist kan känna sig förolämpad och uppretad av mitt
handlande. Jag inser också att det kan ställa mig i en för vissa personer
ofördelaktig dager. Trots detta ser jag inte att jag kunnat handla på
annat sätt. Motivet för mitt handlande är i grunden omsorg om
Tolkskolan med dennas chef, lärare och elever. En tidigare elevs
handlande (gäller Per Enerud som har initierat hela affären) styr inte
mina bedömningar särskilt mycket. Jag är medveten om att TolkS och
mitt förhållande till denne Enerud är infekterat. Skälet är att han, i
egenskap av förtroendevald redaktör för Tolkföreningens tidskrift för-
sökt utnyttja sin ställning att införa ett bidrag med starkt kritiskt,
tendensiöst och rent lögnaktigt och förolämpande innehåll gentemot
Tolkskolans och Tolkföreningens verksamhet. Flera personer — dock
1993/94:JO1
199
ej jag själv — har försökt få Enerud att inse att han grovt överträtt sina
anförtrodda befogenheter. Som exempel har han skrivit i sitt förslag
till artikel att TolkS fortsätter "sin brottsliga verksamhet", att stilen
närmar sig Auschwitz och att vi tillämpar gestapometoder.
Det är inte osannolikt att Kanger i viss mån oförskyllt fatt lida för
förhållandet mellan Enerud och företrädare för TolkS och Tolkföre-
ningen. Emellertid ändrar det ingenting i sak.
Myndigheten Överbefälhavaren (generallöjtnanten Owe Wiktorin) an-
förde i infordrat yttrande följande:
En videokassett är en upptagning som endast kan uppfattas med
tekniskt hjälpmedel och enligt 2 kap 3 § tryckfrihetsförordningen
(TF) är denna att anse som en handling. För att dokumentera en
specifik förhörsövning med syfte att ge eleverna möjlighet att diskutera
vissa moment i utbildningen torde, såsom överste Berg uppgivit, snara-
re videokassetten vara att anse som en minnesanteckning enligt 2 kap
9 § första stycket TF. Enligt överste Berg har avsikten med inspelning-
en också varit att ligga till grund för en eventuell utbildningsfilm.
Emellertid har kvaliteten varit bristfällig och planerna fullföljdes ald-
rig-
För bedömning av överste Bergs handlande måste det först avgöras
om den aktuella videokassetten utgjorde en allmän handling eller inte.
1 2 kap 3 § TF anges att en handling är allmän om den förvaras hos
myndigheten och är att anse som inkommen till eller upprättad hos
myndigheten. Om videokassetten skulle anses vara upprättad enligt
2 kap 7 § TF är den som en minnesanteckning enligt 2 kap 9 § TF
inte att anse som en allmän handling om den tas om hand för
arkivering.
Någon arkivering av videokassetten gjordes inte. En videokassett
betraktas enligt arkivbestämmelserna som sådant hjälpmedel som inte
behöver arkiveras. Om en sådan videokassett skulle tas om hand för
arkivering är den enligt bestämmelserna gallringsbar.
Överste Berg uppger att den aktuella videokassetten fanns på TolkS,
men den var inte arkiverad eller i övrigt registrerad. Kriteriet på
förvaring far därmed anses vara uppfyllt.
Videokassetten var framtagen på TolkS och fråga uppkommer då
om den var att anse som en upprättad handling enligt 2 kap 7 § TF.
Vad som upplysts i ärendet ger inte vid handen att videokassetten
expedierats. Ej heller hänför sig kassetten till ett ärende som slutbe-
handlats hos myndigheten, eftersom inspelningen uppenbarligen inte
avsett ett specifikt ärende utan mer har haft karaktär av sporadiska
inspelningar av vissa förhörsövningar. Detta leder till att den aktuella
videokassetten inte kan anses vara en upprättad handling enligt Tryck-
frihetsförordningens regler och därmed är heller inte videokassetten att
betrakta som en allmän handling.
Överbefälhavaren anser mot bakgrund av ovanstående att överste
Berg har haft rätt i sin bedömning att videokassetten var att betrakta
som en minnesanteckning och utgjorde därmed inte någon allmän
handling. Myndigheten hade därmed rätt att vägra lämna ut den
efterfrågade videokassetten.
Överbefälhavaren anser att åtgärden att förstöra videokassetten när
Kanger begärt att få del av den är minst sagt uppseendeväckande och
olämpligt med tanke på att få frågan om handlingens utlämnande
prövad av domstol.
1993/94:JO1
Thomas Kanger kommenterade inte remissvaret.
200
JO Pennlöv anförde följande i ett beslut den 15 januari 1993.
Den aktuella handlingen var, innan den förstördes, antingen en
allmän handling — som fick förstöras eller i övrigt avhändas myndig-
heten i den utsträckning gallringsbestämmelserna i arkivlagstiftningen
så medgav — eller en icke allmän handling, för vilken hinder mot
förstöring naturligtvis inte förelåg. Av Överbefälhavarens yttrande
framgår att videokassettbandet — om det var en allmän handling —
fick förstöras enligt arkivbestämmelserna. Det står således klart att
myndigheten F20 hade fatt förstöra bandet, alldeles oavsett om det var
en allmän handling eller ej, fram till den tidpunkt när handlingen
begärdes utlämnad.
När en handling som förvaras hos myndighet begärs utlämnad skall
myndigheten ta ställning till om handlingen skall lämnas ut eller ej.
Ett formellt beslut att inte lämna ut handlingen får överklagas, oavsett
om beslutet grundas på att handlingen inte är allmän hos myndigheten
eller att den väl är allmän men föremål för sekretess. Under tiden
myndigheten tar ställning till om handling skall lämnas ut och i
avvaktan på eventuell överprövning av beslutet får handlingen givetvis
inte förstöras. Att så ändå skett är felaktigt och gravt omdömeslöst.
Det är på intet sätt uppenbart att det aktuella videokassettbandet
inte var en allmän handling. Jan-Ake Bergs förfarande framstår mot
denna bakgrund som än mer anmärkningsvärt.
Bl.a. med hänsyn till den osäkerhet som far anses råda om huruvida
handlingen var att anse som allmän och då ytterligare utredning inte
kan förväntas ge klarhet finner jag inte att förutsättningar föreligger att
gå vidare i ärendet. Jag avslutar därför ärendet här med den synnerli-
gen allvarliga kritik som ligger i det anförda.
Fråga om ansvarsfördelningen mellan Försvarets
sjukvårdsstyrelse (SjvS) och Chefen för flygvapnet
(CFV) med avseende på tillsyn över hälso- och sjuk-
vården. Även fråga om en befattningshavare hos
Chefen för flygvapnet genom hot om repressalier
försökt få en befattningshavare vid sjukvårdsstyrelsen
att sluta göra vissa uttalanden för pressen
(Dnr 1319-1992)
JO Pennlöv anförde i ett beslut den 15 december 1992 följande.
Sjukvårdsstyrelsen (försvarsöverläkaren Göran Lagerholm) hemställde
den 16 maj 1990 att det medicinska underlag som legat till grund för
ett visst beslut skulle tillställas för granskning. Chefen för flygvapnet
(översten 1. Michael von Rosen) svarade den 1 oktober 1990 följande:
Chefen för flygvapnet (CFV) konstaterar att gällande dokumentation
inte är helt entydig vad gäller ansvar för tillsyn av försvarets hälso- och
sjukvård respektive flygmedicinsk verksamhet.
1993/94:JO1
201
Riksdagsbeslut grundat på proposition 79/80:100 bil 7 innebär emel-
lertid att CFV skall ha det fulla ansvaret för specialflygmedicinsk
verksamhet varvid SjvS tillsynsuppgift avseende denna speciella verk-
samhet kan upphöra.
CFV har i verksamhetsförordningen (SFS 1990:533, bil 4) tilldelats
ansvar för ledning av flygsäkerhetstjänsten och tillsyn över luftfarten
inom försvarsmakten.
Till försvarets materielverk (FMV) har CFV delegerat ansvaret för
luftvärdighet för militära flygplan (FFS 1982:22). Definitionsmässigt
ingår här även flygförares säkerhetsutrustning.
I här aktuell fråga gäller sålunda att CFV har totalansvaret för
militär luftfart och flygsäkerhet, inkluderande flygförarens medicinska
status och omgivningens inverkan därpå, medan FMV tilldelats ansvar
för materielens luftvärdighet, inkluderande flygförarens säkerhetsut-
rustning. SjvS behöver således ej känna något ansvar i dessa avseenden.
Rent praktiskt vore det också omöjligt för SjvS att ta på sig ett sådant
ansvar. För att få en väl grundad uppfattning om risknivåer för förare
och säkerhetsutrustning räcker det inte att se enkom till flygmedicins-
ka faktorer. I den helhetsbedömning som utgör underlag för flygut-
provningstillstånd måste alla randvillkor och det sätt på vilket proven
genomförs granskas.
De flygmedicinska faktorerna behandlas i en fortgående process och
dokumenteras inte vid ett givet tillfälle varifrån de lätt kan extraheras.
CFV flygmedicinska samråd grundar sig således på en fortlöpande
medverkan i projektgruppen för flygstridsdräkten.
Mot bakgrund av gällande regelverk och vad som i övrigt angivits
ovan kommer CFV inte att ta fram särskilt underlag rörande flygut-
provningstillstånd enligt SjvS hemställan.
I en promemoria den 31 mars 1992 till översten vid sjukvårdsstyrelsen
Hans Hjort besvarade översten 1. vid flygvapnet Karl-Göte Widén vissa
ställda frågor. Han anförde härefter följande:
Sammanfattningsvis Hans, finner jag det inte längre meningsfullt att
bolla de här frågorna fram och tillbaka. Vissa problem är inte tillfreds-
ställande lösta. Vi tar gärna emot dina synpunkter där.
Jag anser också, att du får den bästa responsen om du framför dina
"flygmedicinska" synpunkter i första hand till den flygmedicinska
referensgruppen. Du har ju tillgång till deras protokoll.
Du kan naturligtvis också framföra ev synpunkter osv via myndighe-
ten SjvS.
Slutligen är du välkommen att underhand diskutera med mig.
Jag viil slutligen informera dig om, att det finns ett relativt kompakt
motstånd i flygläkarkåren att samarbeta i flygmedicinska frågor med
dig. Detta är en situation jag bara kan notera. För att tala klarspråk, är
du inte själv oskyldig till den situation som uppstått. Med detta vill jag
bara orientera dig om, att du kommer att få mycket svårt att samarbeta
med övriga i kåren i flygmedicinska frågor. Mitt helt personliga råd till
dig är därför, att du borde, om möjligt, ägna mer kraft åt andra
feekområden inom sjukvården. Du har ju goda kunskaper om FV
organisation och verksamhet — detta bör utnyttjas på ett fruktbart sätt.
Jag är t v beredd att stödja fortsatt flygtjänst SK 60 för dig. Det finns
många röster mot. Förutsättningen är emellertid att du på ett positivt
sätt bidrar med din erfarenhet och kunskaper i anslutning till att du
bedriver flygtjänst. Vi i flygvapenledningen kan t ex inte acceptera, att
du framför kritik mot flygmedicinsk verksamhet på ett så onyanserat
sätt som skett vid några tillfällen. Jag vet också att berörd divisionschef
har talat med dig om detta.
1993/94:JO1
202
Som du märker, talar (skriver) jag i klartext. Jag tycker det är
ärligast så.
Jag har i detalj informerat både nuvarande CFS och förutvarande
CFS, dvs Genmj Bert Stenfeldt, om vad jag skrivit ner ovan. Jag har
deras fulla stöd i allt. CFV vet också i stort om vad jag har gjort. Han
tycker dock att vi kanske inte skall lägga så mycket tid på den här
■frågan som vi har gjort.
Jag kommer också att med ett handbrev informera GL, GD FOA,
C FMV:FLYGMATERIEL och C FMV:PROV om att jag inte funnit
anledning att ifrågasätta vad som hittills gjorts. Jag informerar dem
också i stort om vad jag ovan har meddelat dig.
Med anledning av vissa tidningsuppgifter — som delvis kom till JO:s
kännedom genom en anmälan från Lennart Forsell — om att sjuk-
vårdsstyrelsen inte erhållit begärd information och om "Hotelser mot
Jaskritiker" infordrades från Överbefälhavaren utredning och yttrande
med avseende på om Försvarets sjukvårdsstyrelse hindrats i sin tillsyn
och på den aktualiserade yttrandefrihetsfrågan.
Efter hörande av Chefen för flygvapnet (generallöjtnanten Lars-Erik
Englund) och Försvarets sjukvårdsstyrelse (generalläkaren Björn Zet-
terström) anförde Överbefälhavaren (generalen Bengt Gustafsson) i
den första frågan följande:
Av 33 § i förordningen (1983:276) om verksamheten inom försvars-
makten framgår att Försvarets sjukvårdsstyrelse (SjvS) skali ha tillsyn
över bl a hälso- och sjukvården inom försvarsmakten. SjvS har, enligt
bilaga 5 till förordningen, fackuppgift inom sakområdet Hälso- och
sjukvård.
I bilaga 4 till förordningen anges att chefen för flygvapnet (CFV)
bl a utövar ledning av flygsäkerhetstjänsten.
Vad som innefattas i en fackuppgift enligt ovan framgår av 31 och
32 §§ i förordningen.
Att frågor angående utprovning av en flygstridsdräkt hör till en
specialmedicinsk fråga är CFV och SjvS eniga om i sina respektive
skrivelser till ÖB. Den författningsmässiga grunden för uppgiftsfördel-
ningen inom försvarsmakten utgörs av förordningen (1983:276) om
verksamheten inom försvarsmakten. Den riksdagsbehandling som CFV
hänvisar till 1979/80 ligger i tiden före förordningens tillkomst och det
uttalande som skett i utskott och riksdag har inte fått uttryck i
författning. Enligt överbefälhavarens uppfattning är speciaimedicinska
frågor en del av hälso- och sjukvården inom försvarsmakten som SjvS
med nuvarande skrivning av förordningen har ett övergripande till-
synsansvar för. Fackuppgiften ligger dock på CFV och det förefaller
också naturligt att CFV med den flygmedicinska expertis som finns på
myndigheten även fortsättningsvis handlägger dessa frågor. ÖB anser
att detta behöver klaras ut i det kommande arbetet med en ny
organisation av försvarsmakten.
Huruvida Försvarets sjukvårdsstyrelse hindrats i sin tillsyn över
hälso- och sjukvården i ovan angivet ärende går inte entydigt att
besvara med stöd av CFV och SjvS skrivelser. Klart är dock att
information givits av CFV bl a vid det av CFV i sin skrivelse åberopa-
de mötet den 4 november 1991.
1993/94:JO1
203
I den andra frågan inhämtade Överbefälhavaren ett yttrande från
Chefen för flygvapnet (generallöjtnanten Lars-Erik Englund), vari den-
ne redogjorde för reglerna för flygtjänst m.m. och därefter anförde
följande:
Trots att Hjorts synpunkter kunnat bemötas vid ett antal tillfällen, har
hans kritik fortsatt. Detta har också framgått i massmedia (bl a
Morgonekot och SvD).
Personal inom FV har med anledning av detta sinsemellan diskute-
rat och ifrågasatt motivet för fortsatt flygtjänst för Hjort. Hjorts kritik
har fortsatt, trots att den kunnat bemötas på ett sakligt och underbyggt
sätt. Hjorts kritik uppfattas därmed inte som berikande för den fortsat-
ta utvecklingen.
Widén uppger att hans avsikt inte har varit att påverka Hjort med
eventuell fortsatt flygtjänst som påtryckningsmedel. Som framgår ovan
är det en bred stabsberedning som styr vilka som kommenderas till
flygtjänst. Avsikten var i stället, enligt Widén, att orientera Hjort om
att det finns personer som anser att Hjorts agerande är negativt och att
hans fortsatta flygtjänst därför bör ifrågasättas. Detta är enligt Widén
också bakgrund till att han valt att orientera Hjort om detta under
hand i en PM.
Av PM framgår att Widén personligen är positiv till fortsatt flyg-
tjänst för Hjort. Som framgår av samma PM är Widén positiv till
fortsatta synpunkter från Hjort i frågor om utveckling m m av flyg-
stridsdräkten. Det är emellertid Widéns och också CFV’s uppfattning
att de synpunkterna bör framföras genom den myndighet där Hjort
arbetar, dvs SjvS och inte direkt från Hjort till enskilda personer.
Överbefälhavaren anförde i denna del följande:
Överbefälhavaren anser att den av Widén författade skrivelsen, PM:et
till försvarsöverläkare Hans Hjort, objektivt sett kan uppfattas som ett
påtryckningsmedel att sluta med den framförda kritiken på angivet sätt
för att fa behålla fortsatt flygtjänst. I detta sammanhang får man inte
bortse från att personalen inom flygvapnet kan uppfatta den av Hjort
framförda kritiken på ett sådant sätt att det även påverkar deras
flygtjänst.
Av CFV yttrande framgår att överste Widén inte haft för avsikt att
påverka Hjort med eventuell fortsatt flygtjänst som påtryckningsmedel.
I den översända PM har istället Widén som det framstår på ett
personligt sätt orienterat Hjort om hans agerande och vissa frågor
däribland fortsatt flygtjänst. Widén är dessutom själv positiv till att
Hjort får behålla flygtjänsten.
Enligt CFV fattas beslut om flygtjänst efter vederbörlig stabsbered-
ning där olika faktorer vägs in. Av dessa faktorer att döma är det inte
helt självklart varför Hjort idag med sin nuvarande befattning upprätt-
håller flygtjänst. Enligt överbefälhavaren är det viktigt att beslut om
flygtjänst fattas på fackmässiga och sakliga grunder och definitivt inte
huruvida någon eventuellt framfört synpunkter som han grundlagsen-
ligt haft rätt att både inneha och uttrycka.
Försvarsöverläkaren Hans Hjort har i anledning av Överbefälhavarens
yttrande inkommit med skrivelser, som dock inte innehåller något av
intresse i detta ärende.
1993/94: JO 1
204
3 Bedömning
3.1 Sjukvårdsstyrelsens tillsynsansvar m.m.
Enligt 33 § förordningen (1983:276) om verksamheten inom försvars-
makten skall Försvarets sjukvårdsstyrelse ha tillsyn över hälso- och
sjukvården m.m. inom försvarsmakten.
Något undantag från sjukvårdsstyrelsens tillsynsansvar har, såvitt
framkommit i remissvaren, inte gjorts och tillsynen torde således
omfatta den flygmedicinska verksamheten inom försvarsmakten och
även flygvapenchefens tillsyn av den flygmedicinska verksamheten.
Mot bakgrund av de uttalanden som gjorts i bilaga 7 till proposition
1979/80:100 (s. 190) kan i och för sig ifrågasättas om inte sjukvårdssty-
relsen borde begränsa de resurser som läggs ner på aktuella delar av
tillsynsverksamheten. Denna fråga bör i första hand diskuteras inom
Försvarets sjukvårdsstyrelse och i andra hand aktualiseras av myndig-
heten Överbefälhavaren, som leder försvarsmakten och har uppsikt
över dess verksamhet (se 9 § förordningen om verksamheten inom
försvarsmakten). Däremot framstår det som helt oacceptabelt att den
myndighet som står under tillsyn anlägger synpunkter på vad tillsyns-
myndigheten skall granska och t.o.m. vägrar att lämna ut ett beslutsun-
derlag för granskning.
3.2 Yttrandefrihets]rågan m.m.
Jag delar Överbefälhavarens uppfattning att den av Widén författade
skrivelsen, PM:en till försvarsöverläkaren Hans Hjort, objektivt sett
kan uppfattas som ett försök att förmå Hjort att sluta med den
framförda kritiken med fortsatt flygtjänst som påtryckningsmedel. Där-
emot delar jag inte uppfattningen att Widén inte haft för avsikt att
söka påverka Hjort med flygtjänsten som påtryckningsmedel. Den
omständigheten att ett hot utformats som en "orientering" om andra
befattningshavares inställning förtar på intet sätt dess karaktär av hot
och det aktuella hotet har uttryckligt och direkt samband med önske-
målet om slut på de kritiska synpunkterna. Hotet har dessutom för-
stärkts av att bl.a. flygstabschefen sägs ha informerats "i detalj".
Ärendet avslutas med dessa mot myndigheten Chefen för flygvapnet
synnerligen kritiska synpunkter.
1993/94: JO 1
205
Vid inspektion av Dalregementet (I13/Fo53) uppta-
gen fråga om rättsbefäls beslutsbefogenhet vid om-
vandling av utegångsförbud till löneavdrag och vid
uppehåll i verkställighet. Även fråga om dokumenta-
tion av dessa beslut
(Dnr 2146-1992)
JO Pennlöv anförde i ett beslut den 16 november 1992 följande.
Enligt 38 § andra stycket lagen (1986:644) om disciplinförseelser av
krigsmän, m.m. (LDK) skall myndigheten, om utegångsförbud inte kan
verkställas, omvandla det till löneavdrag enligt vissa i 36 § angivna
omräkningsbestämmelser.
Enligt 36 § förordningen (1987:187) om disciplinförseelser av krigs-
män, m.m. (FDK) skall verkställighet av utegångsförbud — med visst
här ej aktuellt undantag — ske i en följd utan uppehåll. Verkställighe-
ten får dock, enligt 34 § LDK, uppskjutas eller avbrytas, om det finns
särskilda skäl. Frågor om uppskov med eller avbrott i verkställigheten
skall, enligt 38 § FDK, prövas av den som har beslutat disciplinpåfölj-
den.
Chefen för Dalregementet har i arbetsordningen (9 kap. 2.1) bemyn-
digat "C persadmavd" att "meddela verkställighetstid när C (stf)
I13/Fo53 beslutat i ärendet".
Den 19 maj 1992 företog JO Hans Ragnemalm en inspektion av
Dalregementet, varvid konstaterades att rättsbefälet (kaptenen Hilding
Andersson) i ett antal ärenden beslutat om omvandling av utegångsför-
bud till löneavdrag och om uppehåll i verkställighet.
JO Ragnemalm beslöt att inhämta yttrande från Dalregementet med
avseende på kaptenen Anderssons befogenhet att på myndighetens
vägnar besluta om omvandling av utegångsförbud till löneavdrag och
om uppehåll i verkställighet; yttrandet skulle jämväl avse fråga om
myndighetens skyldighet att dokumentera de särskilda skäl som legat
till grund för ett beslut om avbrott i verkställighet.
Dalregementet (översten 1. Lars Wallén) anförde i ett den 10 septem-
ber 1992 inkommet yttrande följande:
Omvandling av utegångsförbud till löneavdrag
Enligt 38 § LDK andra stycket skall, om utegångsförbud inte kan
verkställas, det omvandlas till löneavdrag. Även i propositionens speci-
almotivering används ordet skall. Något utrymme för en diskretionär
prövning föreligger enligt myndighetens uppfattning därför inte utan
fråga är om en administrativ åtgärd för vilken särskilt bemyndigande
inte borde behövas. Om justitieombudsmannen skulle vara av annan
mening kommer kapten Andersson att ges ett sådant bemyndigande.
1993/94:JO1
206
Uppehåll i verkställighet
I samtliga de ärenden, till vilka justitieombudsmannen refererat, är
förhållandet det att krigsmannen varit i tjänst under övning dygnet
runt under "avbrottstiden". Det har alltså inte varit fråga om avbrott i
den mening som avses i 34 § LDK. Eftersom det varit känt för kapten
Andersson vid fattande av beslut om verkställighet att dessa övningar
skulle äga rum och då utegångsförbud inte kan verkställas under
tjänstetid, har Andersson inte kunnat fatta annat beslut än som skett.
Hans bemyndigande torde innefatta behörighet att fatta sådana beslut.
Däremot innefattar bemyndigandet inte behörighet att fatta avbrottsbe-
slut av andra skäl, t.ex. personliga sådana, i vilka fall det skall prövas
om "särskilda skäl" föreligger. Några sådana avbrottsbeslut har ej
förekommit. I klarhetens intresse bör emellertid för framtiden anges
skälet till att verkställighet inte sker i en följd, både då orsaken är att
verkställighet förhindras av tjänst och — självklart — då särskilda skäl
av annat slag föreligger.
4.1 Omvandling av utegångsförbud till löneavdrag
Det är först genom myndighetens beslut härom som utegångsförbudet
omvandlas till löneavdrag. Något utrymme för en diskretionär pröv-
ning föreligger inte, varför det torde vara möjligt att bemyndiga även
befattningshavare utanför den i 20—21 §§ LDK angivna personkretsen
att fatta beslut. Det bemyndigande som givits kaptenen Andersson
omfattar emellertid till sin ordalydelse inte beslut av aktuell art.
4.2 Uppehåll i verkställighet
Myndigheten gör gällande att det i de aktuella fallen inte varit fråga
om "avbrott i den mening som avses i 34 § LDK". Det framstår som
oklart vad myndigheten avser med uttalandet — och vilket författ-
ningsstöd myndigheten i så fall anser sig ha haft för att göra uppehåll i
verkställigheten. Mot bakgrund av vissa uttalanden i förarbetena till
LDK (prop. 1985/86:9 s. 115; se även Överbelälhavarens handbok
"RättsH" s. 72) anser jag mig emellertid kunna slå fast att även
beträffande avbrott påkallade med hänsyn till tjänsten en prövning
skall ske om "särskilda skäl" föreligger enligt 34 § LDK. De särskilda
skälen bör — oavsett om fråga är om hinder p.g.a. tjänst eller annan
orsak — dokumenteras i beslutet om avbrott.
Bestämmelsen i 38 § FDK måste ses som ett förbud för myndighe-
ten att delegera beslutanderätten — vad avser avbrott i verkställighet —
till befattningshavare utanför den i 20-21 §§ LDK angivna personkret-
sen. Då kaptenen Andersson inte tillhör denna personkrets kan hans
bemyndigande enligt arbetsordningen inte anses omfatta sådana beslut.
1993/94:JO1
207
(Dnr 3013-1992)
Gustav Lundberg, företrädare för Värnpliktsrådet, anförde i en anmä-
lan bl.a. följande. Militärpolis från Södermanlands regemente
(P10/Fo43) ställdes i entrén till Systembolaget i Strängnäs den 13 och
14 maj 1992 för att stoppa all värnpliktig personal under grundutbild-
ning. De stoppade värnpliktiga hade slutat sin tjänst för dagen och var
civilt klädda. Militärpoliserna stoppade alla som de misstänkte vara
värnpliktiga vid P10 och frågade om så var fallet. Värnpliktige S.H.
svarade nekande, men avvisades ändå. Militärpoliserna skrev också
upp bilnumren på bilar som verkade misstänkta.
Brigadchefen vid Södermanlandsbrigaden, översten Ulf Henricsson,
lämnade följande redogörelse för de av honom beslutade åtgärderna:
Bakgrund
Under den aktuella tiden genomfördes vård och inlämning efter briga-
dens krigsförbandsövning (KFÖ). Brigadens värnpliktiga hade permis-
sionsförbud med stöd av Tjänstereglemente för försvarsmakten (TjRF)
kap 8, § 28, stycke 3. Ett pansarskyttekompani och trosskompaniet
deltog i försök med ny typ av infanteribrigad i VÄSTERVIK. Normal
tjänstetid rådde enbart för garnisonskompaniet och mindre delar av
krigsförbandet.
För att förekomma de glädjeyttringar i form av öl och spritdrycker
som inte är helt ovanligt bland ett fåtal värnpliktiga efter längre
övningar vidtogs ett antal åtgärder. Bland annat utnyttjades militärpolis
(MP) för ordningshållning. Dessa militärpoliser var underställda mig.
Givna order.
Jag har givit order om patrullering på staden och inom regementsom-
rådet. Syftet med patrullering på staden har varit att kontrollera
olovlig frånvaro samt olovligt brukande av kronans fordon. Vid KFÖ
(krigsförbandsövning) utnyttjas ett stort antal civilregjstrerade fordon
på vilka under stundom kronmärkningen avlägsnas för att dölja olov-
ligt brukande. Patrulleringen har på min order kraftsamlats i anslut-
ning till Systembolaget för att minska risken för alkoholförtäring
under tjänsten.
Genomförande.
Ett antal vpl (värnpliktiga) iklädda uniform har avvisats av MP från
Systembolaget. De har därefter dykt upp igen civilklädda, några i
blandad civil-militär klädsel. Eftersom MP-plutonen deltagit under
hela slutövningen kändes de vpl igen och avkrävdes legitimation och
avvisades, helt enligt given order. Att dessa vpl hade permission var
MP inte medvetna om. Kontroll av bilnummer var en följd av given
order om fordonskontroll.
Chefen för armén (översten Henning Jansson) anförde i ett yttrande
följande:
Chefen för Södermanlandsbrigaden har handlat med stöd av TjRF som
ger rätt att inskränka friheten i samband med viktig verksamhet (TjRF
8 kap 28 §).
1993/94:JO1
208
Vård i samband med inlämning och utryckning är en sådan viktig
verksamhet. Brigadchefens beslut att anbefalla permissionsförbud har
således stöd i TjRF.
Permission är enligt TjRF en ledighet för ett särskilt i beslutet
angivet syfte. Den enskilde måste kunna styrka att han har permission.
Detta kan ske genom att det skriftliga permissionsbeslutet medföres
och vid behov uppvisas.
Den kritik som kan riktas torde därför egentligen bara gälla om en
värnpliktig som har styrkt permission avvisas.
Vad som i verkligheten sagts i anslutning till Systembolaget i Sträng-
näs vid aktuellt tillfälle har ej kunnat klarläggas.
Chefen för Armén bedömer mot bakgrund av vad som framkommit
att C P10/Fo43 (C Södermanlandsbrigaden) ej har handlat olämpligt i
det som JO-anmälan omfattar.
Överbefälhavaren (viceamiralen Peter Nordbeck) anförde i yttrande
följande:
Av chefens för Södermanlandsbrigaden utredning framgår inte att
ordern till militärpolisen givits på det sättet att den endast omfattar de
värnpliktiga, som meddelats permissionsförbud. Detta är inte accepta-
belt. Den opreciserade ordern fick till följd att även andra värnpliktiga
avvisades från Systembolaget.
Enligt Överbefälhavarens uppfattning saknas det författningsenligt
stöd för att ge militärpolisen en allmänt hållen order av innebörd att
avvisa samtliga värnpliktiga från att besöka Systembolaget, även om
syftet med åtgärden är välment. I andra fall än vad som anges i TjRF
mom. 15:21 — 25 har värnpliktiga, även under tid då de är krigsmän,
på sin fritid givetvis samma rätt som gäller för envar att inköpa,
förvara och förtära alkoholhaltiga drycker. Överbefälhavaren anser
därför att det var fel, om det förhåller sig så, att militärpolisen utanför
Systembolaget i Strängnäs stoppade och avvisade även sådana värnplik-
tiga, som slutat sin tjänst för dagen och som inte omfattades av något
permissionsförbud.
Militärpolisen har rätt att avkräva legitimation av värnpliktiga, som
igenkänns som krigsmän. Denna rätt är enligt förordningen med
reglemente för militärpolisen inte begränsad till vissa situationer utan
gäller generellt. I här aktuellt fäll bedöms avkrävandet av legitimation
också med beaktande av behovs- och proportionalitetsprinciperna i
8 § polislagen vara försvarligt med hänsyn till åtgärdens syfte och
omständigheterna i övrigt. Detta i den mån syftet var att särskilja
värnpliktiga med permissionsförbud från värnpliktiga, som inte omfat-
tades av sådant förbud.
JO Pennlöv anförde i ett beslut den 26 januari 1993 följande.
Som Överbefälhavaren anfört har de värnpliktiga — med vissa här
ej aktuella begränsningar — samma rätt som gäller för envar att på sin
fritid inköpa alkoholhaltiga drycker. Militärpolisen har således inte
rätt att stoppa och avvisa sådana värnpliktiga som slutat sin tjänst för
dagen och inte omfattades av något permissionsförbud. Utöver detta
konstaterande vill jag tillägga följande.
Syftet med den av brigadchefen beordrade patrulleringen har enligt
remissvaret varit att "kontrollera olovlig frånvaro samt olovligt bru-
kande av kronans fordon". Militärpolisernas uppgift i enlighet med
detta syfte borde då ha varit att identifiera aktuella värnpliktiga respek-
1993/94:JO1
209
tive fordon och att rapportera det iakttagna till myndigheten. Något 1993/94:JO1
laga stöd för att avvisa den värnpliktige från en för allmänheten öppen
butik kan inte heller i denna situation anses föreligga.
210
1993/94:JO1
(Dnr 2283-1992)
Under juli månad 1992 förekom uppgifter i massmedia om att ett stort
antal självdeklarationer avseende 1992 års taxering förkommit vid
Skattemyndigheten i Västerbottens län, lokala skattekontoret i Umeå.
Men anledning av dessa uppgifter beslutade JO Pennlöv att på eget
initiativ utreda saken. Ett yttrande inhämtades från skattemyndigheten.
I sitt svar anförde myndigheten bl.a. följande. Det inträffar varje år
att ett mindre antal deklarationer förkommer eller av annan anledning
inte hamnar rätt. I detta fall var antalet telefonsamtal med anledning
av utsända förelägganden att lämna deklaration ovanligt högt. Det
visade sig att flertalet av de personer som ringde lämnat sina deklara-
tioner någon av dagarna den 15—17 februari 1992 på något av tre
inlämningsställen: länsstyrelsens postlådor, skattemyndighetens recep-
tion samt den deklarationsmottagning som lokala skattekontorets per-
sonal arrangerade den 17 februari 1992 utanför lokalerna. Vidtagen
undersökning pekade på att samtliga dessa deklarationer kommit in i
lokalerna. Deklarationerna från länsstyrelsens postlådor hade samlats
upp i papperssäckar eller svarta plastsäckar. Detta var olämpligt efter-
som sådana används för förvaring av sopor och för handlingar som
skall brännas. Det kan inte uteslutas att någon säck uppfattats som
sopor. Förlusten har antagligen uppkommit innan deklarationerna
sorterats upp på någon av de båda personsektionerna, förmodligen i
samband med eller i anslutning till öppnandet av kuverten. Några
belägg för att någon teori om hur det gått till är säkrare än någon
annan har inte kunnat fas. Det inträffade har gett många impulser till
förbättrade rutiner och kontrollåtgärder.
I sitt den 28 september 1992 meddelade beslut anförde JO Penn-
löv följande.
Jag finner det ytterst anmärkningsvärt att skattekontorets rutiner för
hantering av ingivna deklarationer har varit så bristfälliga att en stor
mängd handlingar kunnat försvinna spårlöst. Efter att ha tagit del av
skattemyndighetens redogörelse för vad som förevarit och de åtgärder
som kommer att vidtagas för att förebygga ett upprepande har jag
likväl inte kunnat finna att någon ytterligare åtgärd från min sida är
påkallad.
211
(Dnr 624-1993)
Vid en inspektion hos Skattemyndigheten i Värmlands län i januari
1993 uppmärksammades bl.a. att det av skattenämndens protokoll inte
kunde utläsas vilka ärenden som nämnden behandlat och i vilka
ärenden beslut fattats. JO Pennlöv beslutade att ta upp saken till
närmare utredning i ett särskilt ärende.
Sedan ärendet remitterats till skattemyndigheten anförde myndigheten
— länsskattechefen Willy Ekmark — följande.
Vid skattenämndens sammanträden ska protokoll föras (3 kap 20 §
förordningen |1990:1293| med instruktion för skatteförvaltningen).
Några bestämmelser om hur detta protokoll skall föras finns dock inte.
Skattemyndigheten har därför använt den av riksskatteverket framställ-
da blanketten (RSV 3392 utg 9, numera RSV 2659 utg 1). Stöd för
detta förfarande finns också i den publikation1 som nämns i inspek-
tionsprotokollet.
Skattemyndigheten anser numera att det skulle vara till fördel om
protokollet även utvisade vilka ärenden som skattenämnden behandlat
vid sammanträdet. Med hänsyn till antalet ärenden som i genomsnitt
behandlas vid sammanträdena blir detta inte heller särskilt betungan-
de. Skattemyndigheten kommer därför att besluta att protokollen för
länets skattenämnder i fortsättningen skall innehålla vilka ärenden
som behandlats vid sammanträdet.
Skattemyndigheten anser dock inte att det av skattenämndens proto-
koll behöver framgå vilka beslut som fattats. Detta framgår av den
beslutskopia som finns i akten ( = självdeklarationen och skriftväx-
ling). Skattemyndigheten har tidigare beslutat att den tjänsteman som
varit ordförande vid skattenämnden ska signera denna kopia. Det torde
därför vara tillräckligt säkerställt att det beslut som utsänds till dekla-
ranten verkligen överensstämmer med skattenämndens beslut. Efter-
som skattenämndernas protokoll i fortsättningen anger vilka ärenden
som behandlats är det inte heller några svårigheter att fa fram beslu-
ten. Det torde också vid en eventuell process vara av värde att det i
akten finns ett beslut som bestyrkts genom skattenämndens ordföran-
des signum.
'Riksskatteverkets publikation Komplement till Granskningshandboken för
taxering 1992 — Taxeringsförfarandet, s. 41 f.
1993/94:JO1
212
Ärendet remitterades därefter till Riksskatteverket (RSV) för yttrande.
I sitt svar uttalade RSV följande.
I 3 kap. 20 § förordningen (1990:1293) med instruktion för skatteför-
valtningen, som trädde i kraft den 1 januari 1991, stadgas att protokoll
skall föras vid skattenämndens sammanträden. Någon ytterligare för-
fattningsreglering rörande skattenämndens protokollföring finns inte.
I det tidigare taxeringsförfarandet stadgades i 61 § 1 mom. i den då
gällande taxeringslagen (1956:623) att protokoll skulle föras vid taxer-
ingsnämndens sammanträden enligt de närmare föreskrifter som med-
delades av regeringen. I 26 § i den numera upphävda taxeringsförord-
ningen (1957:513) angavs att det i protokollet skulle särskilt antecknas
vilka ledamöter som varit närvarande, vem som varit föredragande i
nämnden, i vilka särskilda fall ledamot eller föredragande tjänsteman
på grund av jäv inte deltagit i behandlingen av ett ärende, i vilka fall
personligt sammanträffande eller besiktning enligt 31 § 2 mom. tredje
stycket taxeringslagen ägt rum samt i vilka fall ledamot eller föredrag-
ande tjänsteman anfört skiljaktig mening.
RSV har tagit fram en blankett för skattenämndens protokoll (se
bilaga2). På denna finns inget utrymme där de ärenden som behandlats
vid sammanträdet kan antecknas.
RSV anser, i likhet med Skattemyndigheten i Värmlands län, att det
finns skäl som talar för att det av skattenämndens protokoll bör framgå
vilka ärenden som behandlats på skattenämndens sammanträde. Möjli-
gen bör det också framgå vilken typ av beslut som fattats, t.ex.
taxeringsbeslut, beskattningsbeslut (jfr 41 § lagen (1968:430] om mer-
värdeskatt), beslut om särskild avgift eller beslut att uppskjuta avgöran-
det i sakfrågan till ett senare tillfälle. Protokollen skulle härigenom på
ett fullständigare sätt än för närvarande spegla vad som förevarit vid
nämndens sammanträde.
Det skall noteras att besluten i varje enskilt ärende sätts upp särskilt
eller antecknas på deklarationen.
Sekretess gäller, som framgår av 9 kap. 1 § första stycket sekretess-
lagen (1980:100), i myndighets verksamhet, som avser bestämmande av
skatt eller som avser taxering eller i övrigt fastställande av underlag för
bestämmande av skatt, för uppgift om enskilds personliga eller ekono-
miska förhållanden. Av paragrafens tredje stycke följer att sekretess,
med vissa undantag, inte gäller för beslut varigenom skatt eller pen-
sionsgrundande inkomst bestäms eller' underlag för bestämmande av
skatt fastställs. Det förhållandet att skattenämnden fattat ett taxerings-
eller beskattningsbeslut eller beslut om särskild avgift avseende viss
person är därför, enligt RSV:s uppfattning, inte hemligt.
RSV menar vidare, med hänvisning till vad som sagts i föregående
stycke, att protokollen på begäran måste tillhandahållas den som
önskar ta del av dem utom i de delar som de innehåller upplysning
dels om att visst ärende behandlats av skattenämnden utan att nämn-
den fattat taxerings- eller beskattningsbeslut eller beslut om särskild
avgift, dels om personligt sammanträffande eller besiktning eller om
vilka skattskyldiga som lämnat upplysningar muntligt inför nämnden.
2Bilagan ej medtagen här.
1993/94: JO 1
213
JO Pennlöv anförde i beslut den 27 april 1993 följande.
Särskilda författningsbestämmelser saknas, som framgår av remissva-
ren, rörande skattenämndens protokollföring. Vid sådant förhållande
far olika lämplighetsöverväganden bli bestämmande för vad som bör
upptas i protokollet. Jag delar härvid helt den av såväl skattemyndighe-
ten som RSV framförda åsikten, att det av flera skäl är lämpligt om
skattenämndens protokoll utvisar vilka ärenden som behandlats vid
sammanträdet. Jag anlägger däremot inte några synpunkter på om det
av protokollen också bör framgå vilken typ av beslut som fattats för
att, som RSV uttalar, protokollen härigenom på ett fullständigare sätt
än för närvarande skall spegla vad som förevarit. Denna fråga far,
enligt min mening, bedömas mot bakgrund av dels syftet med proto-
kollen, dels det merarbete som en alltför detaljerad uppgiftsskyldighet
skulle innebära. I enlighet med detta resonemang har jag inget att
invända mot att protokollen inte utvisar skattenämndens beslut, efter-
som dessa sätts upp särskilt i varje enskilt ärende eller antecknas på
deklarationen.
Med dessa uttalanden avslutas ärendet.
(Dnr 86-1993)
1 en anmälan till JO den 11 januari 1993 framförde L.J. klagomål mot
Skattemyndigheten i Stockholms län, lokala skattekontoret i Södertäl-
je, angående handläggningen i olika avseenden av hans taxeringar 1991
och 1992, m.m.
Under utredningens gång uppkom fråga om vilka tidsaspekter som bör
läggas på omprövning och överlämnande till länsrätt av överklaganden
av taxeringar. Ärendet remitterades till skattemyndigheten och Riks-
skatteverket för yttrande med ledning av en till remissen fogad prome-
moria, vari anfördes bl.a.
Av utredningen i ärendet framgår att L.J. överklagade skattemyndighe-
tens beslut beträffande 1991 års taxering i en skrift som kom in till
lokala skattekontoret i Södertälje den 22 november 1991. Handlägga-
ren fann, att "någon obligatorisk omprövning inte kunde göras utan
att en omfattande utredning företogs". Revision inleddes och ärendet
föredrogs i skattenämnd den 4 februari 1993. Ärendet överlämnades
därefter till länsrätten.
Skattemyndigheten anförde i huvudsak följande.
Den allmänna regeln om myndigheters handläggning av ärenden finns
intagen i 7 § förvaltningslagen (1986:223): "Varje ärende där någon
1993/94:JO1
214
enskild är part skall handläggas så enkelt, snabbt och billigt som
möjligt utan att säkerheten eftersätts". I konstitutionsutskottets betänk-
ande 1985/86:21, som föregick den nuvarande förvaltningslagen, sägs
betr handläggningstider bl a detta: "När det gäller fasta tidsgränser för
handläggningen på utredningsstadiet kan det inte uteslutas att sådana
skulle kunna innebära risker för rättssäkerheten om myndigheten
skulle avstå från att företa utredning för att kunna iaktta uppställda
tidsfrister".
I betänkandet som legat till grund för den nya taxeringslagen
(1990:324) (Skatteförenklingskommitténs slutbetänkande — SOU
1988:21) sägs principiellt beträffande omprövningsförfarandet (s 70):
"En begäran om omprövning måste behandlas snabbt. Ett av syftena
med omprövningsförfarandet är ju att den skattskyldige utan onödig
tidsutdräkt skall fa rättelse gjord. Omprövningsärendena har emellertid
mycket skiftande karaktär. I vissa fall kan en tjänsteman omedelbart
fatta beslut om rättelse. Andra fall kan kräva omfattande utredning
innan beslut kan fettas med skattenämndens medverkan. En definitiv
tidpunkt inom vilken beslut skall fattas är därför knappast lämplig."
Utredningen föreslår att uppföljningsskyldighet i stället skall läggas på
RSV och vdb SKM.
6 kap taxeringslagen (1990:324) reglerar skattemyndighetens förfa-
rande i samband med en skattskyldigs överklagande av skattemyndig-
hetens beslut. I 6 § stadgas: "Skattemyndigheten skall snarast ompröva
det överklagade beslutet".
Skattemyndigheten är således i normalfallet skyldig att ompröva när
en skattskyldig överklagar ett beslut. Endast i de fall då skattemyndig-
heten skall avvisa överklagandet (6 kap 5 §) eller om frågan avgjorts
av allmän förvaltningsdomstol (4 kap 8 §) görs undantag från denna
regel.
I fråga om snabbheten i handläggningen — "...skall snarast omprö-
va..." — anförs i prop 1989/90:74, s 319: "För att en omprövning skall
bli meningsfull krävs vidare att ärendet är tillräckligt utrett. Det bör
därför åligga skattemyndigheten att göra den utredning som behövs.
Detta kan i vissa fall innebära att omprövningen drar ut på tiden men
det är enligt min mening att föredra framför en ordning där outredda
och oomprövade beslut överlämnas till domstolen". Vidare s 414: "Att
omprövningen skall ske snarast far inte medföra att skattemyndigheten
underlåter att företa den utredning som behövs för att få ett gott
beslutsunderlag...". I SKMs verksamhetsplan för verksamhetsåret 1992
uppställdes som mål för verksamhetsområdet "Skattenämnd, process"
att 90 % av omprövningarna av 91 års skattebeslut skulle behandlas
inom två månader om prövningen skulle ske i skattenämnd och i
annat fall inom en månad, allt räknat från den dag då begäran om
omprövning inkom till myndigheten. Något uttalat mål avseende om-
prövningar i samband med skattskyldigs överklagande av skattebeslut
uppställdes inte. Mål för verksamhetsåret 1993 har uppställts på i stort
motsvarande sätt.
SKMs inställning i fråga om snabbhetskravet stämmer överens med
vad som anförts ovan och kan sammanfattas på detta sätt
- omprövningar i samband med överklagande skall ske så snabbt
ärendet tillåter
- omprövningsbeslut skall inte överlämnas till länsrätten utan att
nödvändig utredning först skett
- endast om SKMs möjligheter att åstadkomma nödvändig utredning
uttömts — ex vis den skattskyldige vägrar att delta — skall i detta
avseende ofullständiga ärenden överlämnas till länsrätten
- kravet på utredning kan tillåtas väga tyngre än kravet på snabbhet
1993/94:JO1
215
- fast tidsgräns inom vilken omprövning skall vara utförd är inte
lämplig och har inte uppställts av SKM
- arbetsledningen inom resp arbetsenhet har att med ledning av dia-
rier m m följa upp hanteringen av omprövningsärendena.
Riksskatteverket uttalade följande.
I 6 kap. 6 § första stycket taxeringslagen (TL) föreskrivs att skattemyn-
dighet (SKM) snarast skall ompröva ett av skattskyldig överklagat
taxeringsbeslut såvida inte överklagandet skall avvisas som för sent
inkommet eller hinder för omprövning föreligger på grund av res
judicata eller litis pendens. Därjämte gäller enligt 6 kap. 7 § TL att ett
överklagande av skattskyldig far överlämnas till länsrätten utan föregå-
ende omprövning av SKM om det föreligger särskilda skäl därtill.
Vad lagstiftaren konkret avsett med ordet "snarast" i 6 kap. 6 §
första stycket TL kan varken utläsas av TL eller av förarbetena till den
lagen. Något motsvarande krav på skyndsamhet uppställs emellertid
inte i TL i övrigt. Med hänsyn härtill kan 6 kap. 6 § första stycket TL
knappast ges annan tolkning än att SKM skall prioritera omprövningar
med anledning av överklagande, s.k. obligatoriska omprövningar. En
sådan ordning torde dessutom följa av allmänna rättsprinciper. Den
skattskyldige vill ju ha sin sak prövad av länsrätten och SKM:s hanter-
ing dessförinnan är närmast att jämställa med beredande åtgärder inför
den kommande processen.
Enligt RSV:s uppfattning är svaret på frågan vad skyndsamhetskravet
kan anses innebära i praktiken huvudsakligen avhängigt av tre fakto-
rer, nämligen vilken utredning som krävs, den omtvistade frågans
svårighetsgrad och när under året som den skattskyldiges överklagande
kommer in till SKM. SKM skall se till att taxeringsärendena är
tillräckligt utredda innan SKM fattar beslut. Detta innebär i praktiken
att det normalt föreligger en tillfredsställande utredning rörande den
omtvistade sakfrågan redan när den skattskyldige överklagar SKM:s
beslut i den sakfrågan. I sådana fall bör SKM:s ambition vara att fatta
det obligatoriska omprövningsbeslutet redan inom ungefär en månad
från det att den skattskyldiges överklagande kom in till SKM. Skall
skattenämnden fatta beslut i ärendet kan dock den fastlagda planering-
en av nämndsammanträden medföra att tiden blir något längre. Över-
klagar den skattskyldige samtidigt SKM:s beslut rörande flera olika
sakfrågor och/eller medför ett överklagat beslut rörande en viss sakfrå-
ga rättsligt komplicerade bedömningar kan också viss tidsutdräkt bli
ofrånkomlig. Detsamma är fallet om den skattskyldiges överklagande
kommer in till SKM i anslutning till eller under semesterperioden
eller under höstmånaderna, som är den mest hektiska tiden för SKM:s
del. Det sistnämnda har bl.a. sin grund i att SKM dels i princip måste
klara av den årliga taxeringen före oktober månads utgång, dels att
november månad i princip är reserverad för omprövningar på begäran
av den skattskyldige avseende SKM:s beslut om årlig taxering. Därtill
kommer att SKM under december månad måste sända ut årets skatt-
sedlar och att SKM:s tidsfrister för fattande av omprövningsbeslut på
eget initiativ är knutna till årsskiften.
Av vad som hittills sagts framgår att RSV är av uppfattningen att
tidsfristen för att fatta obligatoriska omprövningsbeslut bör vara kort i
sådana fall då sakfrågan inte kräver särskild utredning och att tidsfris-
ten bör kunna variera något med hänsyn till omständigheterna i det
enskilda fallet. Krävs det utredning av sakfrågan innan SKM kan fatta
det obligatoriska omprövningsbeslutet kommer emellertid skyndsam-
hetskravet i 6 kap. 6 § första stycket TL i konflikt med ett annat krav
på SKM, nämligen kravet på att fatta väl underbyggda beslut. Som
framgår av SKM:s i Stockholm remissvar i detta ärende har nämligen
1993/94JO1
216
departementschefen i prop. 1989/90:74 (s. 319 och s. 414) uttalat dels
att SKM inte far fatta ett obligatoriskt omprövningsbeslut om inte
ärendet är tillräckligt utrett, dels att kravet på skyndsamhet i 6 kap.
6 § första stycket TL får vika för kravet på ett gott beslutsunderlag.
Det bör också i detta sammanhang noteras att departementschefen på
s. 283 f i nämnda prop. understrukit att ett ärende, innan det når
domstol, i princip skall vara fårdigutrett men att utredningsskyldighe-
ten inte får drivas in absurdum. Enligt departementschefen skapar en
handläggning som innefattar en grundlig utredning visserligen garan-
tier för ett materiellt riktigt beslut men en sådan handläggning kan å
andra sidan bli så tidsödande att tidsaspekten framstår som en nackdel
från rättssäkerhetssynpunkt.
En mer betydande tidsförskjutning torde dock vara nödvändig en-
dast när det krävs mer omfattande utredning, t ex i form av revision
eller inhämtande av uppgifter från utlandet. Tidpunkten för det obliga-
toriska omprövningsbeslutet blir i sådana fall naturligen beroende av
omständigheterna i det enskilda fallet såsom revisionens omfattning,
SKM:s aktuella arbetsbelastning och den skattskyldiges samarbetsvilja. I
nu avsedda fall kan det således bli så att det obligatoriska ompröv-
ningsbeslutet inte kan fattas förrän ganska lång tid efter det att den
skattskyldiges överklagande kom in till SKM. Det bör dock strykas
under att utredningar med anledning av överklaganden på grund av
rättssäkerhetsaspekter måste ges hög prioritet. Även om det vid synner-
ligen omfattande utredningar och då den skattskyldige är mindre
samarbetsbenägen måste accepteras en viss tidsutdräkt, bör det enligt
RSV:s uppfattning dock inte annat än i undantagsfall kunna komma
ifråga att det obligatoriska omprövningsbeslutet fattas senare än ett år
efter det att överklagandet kom in.
1993/94:JO1
I beslut den 21 juni 1993 anförde JO Pennlöv, såvitt här är ifråga,
följande.
Bestämmelser om överklagande av en skattemyndighets taxeringsbe-
slut återfinns i 6 kap. TL. Av 3 — 7 §§, som avser överklagande av en
skattskyldig, framgår bl.a. följande.
Skattemyndigheten skall pröva om överklagandet har kommit in i
rätt tid och om så är fallet snarast ompröva det överklagade beslutet.
Om skattemyndigheten ändrar sitt beslut i enlighet med den skattskyl-
diges yrkande förfaller överklagandet. I andra fall skall skattemyndig-
heten överlämna överklagandet, omprövningsbeslutet och övriga hand-
lingar till länsrätten för vidare handläggning. Om det föreligger särskil-
da skäl får skattemyndigheten överlämna handlingarna utan föregåen-
de omprövning.
Som framgår har skattemyndigheten i princip en obligatorisk skyl-
dighet att ompröva det överklagade beslutet. Denna omprövning skall
enligt lagtexten ske snarast (6 kap. 6 § TL). Frågan blir då hur
omfattande omprövningen skall vara, och inom vilken tidsrymd den
bör vara klar, för att rymmas inom begreppet snarast. Varken lagtext
eller förarbeten ger något besked på denna punkt.
Enligt Riksskatteverkets mening bör skattemyndighetens ambition, i
de fall då inga nya omständigheter kommit till och då ingen ytterligare
utredning krävs, vara att fatta det obligatoriska omprövningsbeslutet
"redan inom ungefär en månad" från det att den skattskyldiges över-
217
klagande kom in till myndigheten. RSV påpekar att denna tid kan bli
något längre om ärendet skall prövas av skattenämnd på grund av den
fastlagda planeringen av sammanträdesdagarna. I de fall där överkla-
gandet innehåller flera sakfrågor, kommer in vid vissa angivna tider på
året och/eller medför rättsligt komplicerade bedömningar är också
enligt RSV en viss tidsutdräkt ofrånkomlig. RSV kan slutligen, där
mer omfattande utredningar krävs, tänka sig tidsförskjutningar på upp
till ett år eller mer i undantagsfall.
I ett yttrande den 9 februari 1989 till Finansdepartementet över
betänkandena (SOU 1988:21 och 22) Ny taxeringslag — Reformerad
skatteprocess uttalade chefsjustitieombudsmannen Claes Eklundh —
som vid denna tidpunkt hade tillsynen över skatteförvaltningen —
följande angående omprövningsförfarandet:
Det är naturligtvis önskvärt att så många otvistiga frågor som möjligt
kan klaras av under förfarandet inom skatteförvaltningen. Jag vill
därför inte motsätta mig förslaget att införa ett i princip obligatoriskt
omprövningsförfarande. Av kommitténs uttalanden i frågan framgår
emellertid att man har tänkt sig ett förfarande där de aktualiserade
frågorna alltid prövas i hela sin vidd och som därmed i komplicerade
fall kommer att kräva en omfattande och tidsödande utredning hos
skattemyndigheten även när det redan från början står klart att saken
kommer att föras vidare till domstol.
Enligt min mening far önskemålet att hålla otvistiga frågor borta
från domstolarna inte bli ett självändamål. Omprövningsförfarandet Sr
inte stå som en svårforcerad barriär mellan den skattskyldige och hans
rätt till domstolsprövning.
Jag ansluter mig därför till den lösning som departementschefen
föreslog i prop. 1986/87:47 och som innebär att också ett icke omprö-
vat beslut kan få överklagas hos domstol men att en granskning i så
fall görs innan målet överlämnas till länsrätten. Om det då t.ex.
framgår att det är fråga om ett komplicerat ärende innehållande frågor
som under alla omständigheter bör prövas av domstol bör det enligt
min mening vara tillräckligt med en ganska översiktlig granskning hos
myndigheten innan akten efter komplettering lämnas vidare. Risken
för att en del egentligen otvistiga frågor "slinker med" till länsrätten
väger i detta fall lätt gentemot intresset att få de uppenbart tvistiga
frågorna under domstolsprövning utan onödig omgång.
I regeringens proposition 1989/90:74, Ny taxeringslag m.m., uttalas på
s. 318, angående utgångspunkterna för det nya taxeringsförfarandet,
bl.a. följande: Ett annat krav bör vara att otvistiga ärenden inte i
onödan skall belasta länsrätterna. Ett ärende bör inte hanteras på en
högre nivå än dess beskaffenhet kräver. Samtidigt är det ett oeftergiv-
ligt krav att ordningen tillgodoser den skattskyldiges rättssäkerhet.
Förfarandet bör vara så snabbt och enkelt som möjligt och inte
medföra att en eventuell domstolsprocess försenas. Beträffande om-
prövningsinstitutet uttalar departementschefen — såsom skattemyndig-
heten påpekat i sitt ovan återgivna remissvar hit — på s. 319 i
propositionen: "För att en omprövning skall bli meningsfull krävs
vidare att ärendet är tillräckligt utrett. Det bör därför åligga skattemyn-
digheten att göra den utredning som behövs. Detta kan i vissa fall
1993/94:JO1
218
innebära att omprövningen drar ut på tiden men det är enligt min
mening att föredra framför en ordning där outredda och oomprövade
beslut överlämnas till domstolen."
Jag har i flera beslut prövat frågan om dröjsmål av förvaltningsmyn-
dighet med att överlämna ett överklagande till besvärsinstansen. I ett
av dessa (dnr 2705-1992) rörande en allmän försäkringskassa fram-
hölls, att den prövning enligt 20 kap. 10 a § lagen om allmän
försäkring som försäkringskassan gör i anslutning till rättidsprövningen
inte får medföra att överlämnandet därigenom försenas. Jag hyser
tveksamhet inför den inställning angående tidsaspekterna som RSV
givit uttryck åt i sitt remissvar. Från flera synpunkter ser jag det som
felaktigt att skattemyndighetens hantering av överklagade taxeringsär-
enden skulle få ta upp till ett år eller mer innan handlingarna
överlämnas till länsrätten. Härigenom går den skattskyldige under
avsevärd tid miste om sin rätt att få sin sak prövad av domstol.
Länsrättens processledande funktion och ansvar för ett måls handlägg-
ning kan inte inträda förrän handlingarna kommer in till domstolen.
Vidare skulle det kunna tänkas föreligga processhinder av den arten att
målet över huvud taget inte skall prövas i sak. I det senare fallet skulle
den absurda situationen kunna uppstå, att skattemyndigheten genom-
för en omfattande utredning, t.ex. i form av revision, med den tidsför-
skjutning och de nackdelar detta medför, blott för att den skattskyldige
därefter skulle få ett beslut av domstolen att saken inte tas upp till
prövning.
Rent allmänt är det från rättssäkerhetssynpunkt angeläget, att över-
klagade förvaltningsärenden utan tidsutdräkt överlämnas till besvärsin-
stansen. Enligt min mening saknas det anledning att i de ärenden som
skattemyndigheten avgör ha en ordning som väsentligt avviker från vad
som gäller för förvaltningsmyndigheterna i övrigt. Mot bakgrund av
lydelsen i 6 kap. 6 § TL är det för övrigt tveksamt om lagstiftaren har
åsyftat en tillämpning av omprövningsförfarandet som innebär en
avsevärd tidsförskjutning innan ärendena överlämnas till domstolen.
Språkligt sett ger lagtexten inte utrymme för en sådan tolkning. Med
tanke på det krav ifråga om utredningens omfattning å ena sidan och
det krav på skyndsamhet som ligger i uttrycket "snarast" å andra sidan
anser jag att det finns skäl att överväga en översyn av reglerna om
omprövning i nu berört hänseende. Jag överlämnar därför en kopia av
detta beslut till regeringen (Finansdepartementet) för kännedom.
Ärendet avslutas.
1993/94:JO1
219
Ett på JO:s initiativ upptaget ärende angående tids-
rymden för och förfarandet vid skattemyndigheternas
innehållande av överskjutande ingående mervärde-
skatt
(Dnr 623-1993)
Vid en inspektion hos Skattemyndigheten i Värmlands län i januari
1993 uppmärksammades bl.a. frågan om vilken tidsrymd och vilket
förfarande som bör gälla vid innehållande av överskjutande ingående
mervärdeskatt. JO Pennlöv beslutade att ta upp saken till närmare
utredning i ett särskilt ärende.
Ärendet remitterades inledningsvis till Skattemyndigheten i Värmlands
län för upplysningar och yttrande. I sitt svar anförde myndigheten
följande.
Återbetalning av överskjutande ingående mervärdeskatt skall göras
skyndsamt (23 § förordningen om mervärdeskatt). Detta har av skatte-
myndigheten tillämpats så att återbetalning normalt beslutats inom 14
dagar efter det att deklarationen kommit in. När utredning skett har
återbetalning skett inom en månad. Detta har ansetts vara så skynd-
samt som förordningen kräver.
I vissa fall kan dock utredningen dra ut på tiden. Då finns det dock
för det mesta en underhandsöverenskommelse med den skattskyldige
om att utredningen ska fortsätta. Formella beslut om att vägra återbe-
talning, helt eller delvis, i avvaktan på att utredningen ska slutföras
fattas sällan.
Skattemyndigheten har övervägt det som framgår av protokollet från
inspektionen och det som i övrigt framkom vid inspektionen. Myndig-
heten planerar därför att ändra sina rutiner. Den skattskyldige kom-
mer i fortsättningen att skriftligen underrättas när utredningen har
pågått så länge att återbetalning inte kan ske skyndsamt. Av skrivelsen
ska framgå att han kan begära att skattemyndigheten fattar ett beslut på
det ofullständiga beslutsunderlaget. Detta beslut skall då fattas enligt
lagen om mervärdeskatt och kan då överklagas till länsrätten.
Efter remiss uttalade Riksskatteverket (RSV) följande.
Av 22 § tredje stycket mervärdeskattelagen (1968:430) ML, framgår att
deklaration skall avges senast den 5 i andra månaden efter utgången av
den redovisningsperiod som deklarationen avser, om ej annat följer av
anvisningarna. I tredje stycket anvisningarna till 22 § samma lag
stadgas att deklaration för redovisningsperiod som går till ända den 30
juni får lämnas den 20 augusti.
I 49 § första stycket ML sägs att om den ingående skatten enligt
deklaration överstiger den utgående skatten skall det överskjutande
beloppet återbetalas i den mån kvittning inte skall ske. I sjätte stycket
samma lagrum stadgas vidare att beträffande återbetalning av mer-
värdeskatt gäller i övrigt tillämpliga delar i uppbördslagen (1953: 272),
UBL. Av 68 § 4 mom. andra stycket UBL följer att skattemyndigheten
1993/94:JO1
220
kan innehålla överskjutande ingående mervärdeskatt under förutsätt-
ning att det med fog kan antagas att återbetalning på grund av senare
beslut om skatt inte skall ske.
I 23 § förordningen (1968:431) om mervärdeskatt, MF, föreskrivs att
återbetalning av skatt enligt 49 § ML skall ske skyndsamt.
Enligt de t.o.m. år 1992 gällande reglerna i ML saknades rätt till
restitutionsränta vid återbetalning av mervärdeskatt. Fr.o.m. den 1
januari 1993 gäller dock enligt 50 § ML att restitutionsränta kan utgå
vid återbetalning av mervärdeskatt. I fråga om återbetalning av över-
skjutande mervärdeskatt på grund av s.k. negativ mervärdeskattedekla-
ration gäller att räntetiden för restitutionsräntan börjar löpa från
utgången av den första månaden efter den då deklarationen skall
lämnas enligt 22 § tredje stycket ML. Motsvarande gäller om deklara-
tionen lämnats för sent. Räntan, som uppgår till 75 % av den statslåne-
ränta som gällde vid utgången av november föregående kalenderår,
beräknas t.o.m. den månad då beloppet återbetalas. Beträffande restitu-
tionsränta på mervärdeskatteområdet anförde departementschefen i
prop. 1991/92:93 s. 92 sammanfattningsvis följande. Det är rimligt att
ränta börjar löpa först en tid efter det deklarationstidpunkten gått ut.
Skattemyndigheten bör ha möjlighet att utan räntekonsekvenser hante-
ra utbetalningsärendena i normal takt. Ränta bör komma ifråga först
om en utbetalning drar ut på tiden på grund av att utredning måste
slutföras eller av annan orsak. Det helt övervägande antalet utbetal-
ningar klaras av senast under månaden efter utgången av deklarations-
månaden.
RSV har i Riksskatteverkets meddelande RSV Im 1993:1 utSrdat
rekommendationer avseende restitutionsränta enligt uppbördslagen
m.fl. lagar. RSV har inte meddelat några rekommendationer om när
skyndsamhetskravet i 23 § MF skall anses uppfyllt eller överskridet. 1
RSV:s handledning Mervärdeskatt 1989, RSV 553 utg 04, s. 209 har
endast uttalats att en påbörjad utredning t.ex. i form av förfrågan eller
skatterevision, i regel medför att återbetalningen får anstå samt att
utredningen skall genomföras skyndsamt.
Mervärdeskattesystemet är konstruerat efter den principen att det
inte skall göras någon åtskillnad beträffande in- och utbetalningar.
Systemet är baserat på deklarationer och skattebesluten fattas automa-
tiskt med ADB varvid skatten fastställs enligt deklaration. Vid regi-
strering av negativ mervärdeskattedeklaration signalerar systemet för
kontrollåtgärd, varvid erforderlig kontroll kan ske. Utbetalningen sker
normalt någon dag efter det deklarationen har godkänts för utbetal-
ning s.k. klarmarkering. I de fall speciella kontrollåtgärder måste
vidtagas t.ex. i form av skatterevision, sker inte klarmarkering med
följd att utbetalningen då inte heller verkställs. Handläggningen vid
utredningen skall ske skyndsamt enligt 23 § MF. Av denna regel kan
inte dras någon närmare slutsats om hur lång tid skattemyndigheten
far dröja med verkställande av utbetalning i ett mervärdeskatteärende.
Den vägledning som kan erhållas beträffande skyndsamhetskravet
finns dels i Regeringsrättens avgörande RA 85 2:77, dels i den praxis
som JK och RSV utvecklat genom sina respektive beslut i skadestånds-
ärenden enligt kungörelsen (1972:416) om statsmyndigheternas skade-
reglering i vissa fall. Vid denna skadeståndsrättsliga prövning, vilken
skall ske enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207), kan dröjsmål
med återbetalning av överskjutande ingående mervärdeskatt utgöra en
sådan omständighet som kan grunda skadeståndsansvar för staten.
En fråga av väsentlig betydelse för den skadeståndsrättsliga bedöm-
ningen är huruvida skattemyndigheten vid sin handläggning i det
enskilda fallet skall anses ha uppfyllt skyndsamhetskravet i 23 § MF.
Beträffande skyndsamhetskravet har i förarbeten och praxis följande
1993/94:JO1
221
principer uttalats. Generellt gäller att tiden från det deklarationen kom
in till skattemyndigheten till dess att beloppet godkänns för utbetal-
ning (s.k. klarmarkering) kan variera med hänsyn till myndighetens
arbetsbelastning och de kontrollåtgärder som denna anser sig behöva
göra i varje särskilt fall. Myndighetens möjlighet att innehålla återbe-
talningen regleras i 49 § ML vari hänvisas till uppbördslagens bestäm-
melser i tillämpliga delar — i detta fall 68 § 4 mom. andra stycket
UBL. Av förarbetena till detta lagrum (se prop. 1953:100 s. 360)
framgår att undersökningar om eventuell kvittning skall verkställas
utan onödigt dröjsmål och att varsamhet iakttas med innehållandet av
skatten. Av Regeringsrättens avgörande RA 1985 2:77 framgår att ett
innehållande av överskjutande ingående mervärdeskatt på ca tre måna-
der på grund av pågående skatterevision var för lång tid. Regeringsrät-
ten betonade att varsamhet med innehållande av skatt med stöd av
68 § 4 mom. UBL bör i hög grad beaktas när lagrummet tillämpas
beträffande överskjutande ingående mervärdeskatt. Av Justitiekanslerns
beslut den 16 juni 1987 i ärende nr 519-87-40, se JK-beslut 1987 s.
165, kan vidare utläsas att det, då vissa kontrollåtgärder behövde
vidtagas för bedömningen av en bestämd redovisningsperiod, godtogs
att myndigheten dröjde med återbetalningen till utgången av den andra
månaden efter den då deklaration för den redovisningsperiod skatten
avsåg senast skulle ha lämnats. För två andra redovisningsperioder för
vilka inga speciella kontrollåtgärder hade vidtagits fann JK att återbe-
talning borde ha kunnat ske senast den första i månaden efter den
månad då deklarationen senast skulle ha avlämnats. RSV har i princip
följt denna praxis i ett flertal fall vid skadereglering på grund av
påstående om dröjsmål vid handläggning av återbetalning av överskju-
tande ingående mervärdeskatt.
Med hänsyn till bl.a. att restitutionsränta ff.o.m. år 1993 skall utgå
enligt 50 § ML, är det tveksamt vilket prejudikatvärde avgörandet i
RÅ 1985 2:77 numera har i fråga om skyndsamhetskravet. Skälet för
denna slutsats är främst att Regeringsrättens avgörande avser tid då
restitutionsränta inte kunde utgå vid återbetalning av överskjutande
mervärdeskatt, vilket Regeringsrätten erinrade om i sitt beslut. En
annan synpunkt är att skattemyndighetens innehållande av skatten inte
endast berättigar den skattskyldige till restitutionsränta utan även att
ett innehållande vid fel eller försummelse kan medföra skadestånds-
skyldighet för staten om den skattskyldige visar att dröjsmålet vållat
honom skada med belopp som överstiger restitutionsräntan. Regeln i
50 § ML innebär ju inte annat än att den skattskyldige skall efter en
utredningstid på knappt två månader tillerkännas viss räntekompensa-
tion och det i 23 § MF uppställda kravet om skyndsam utbetalning
gäller alltjämt.
Det allt mer uppmärksammade fusket med redovisning av överskju-
tande ingående mervärdeskatt, vilket bl.a. uppmärksammats av JO i
ärendet dnr 1396-1992 och dessutom påtalats i regeringens komplette-
ringsproposition 1992/93:150 bilaga 6 s. 16, medför enligt RSV:s me-
ning att intensifierade kontrollåtgärder skall vidtagas. Mot denna bak-
grund och med hänsyn till mervärdeskattesystemets konstruktion i
allmänhet och i synnerhet utformningen av 23 § MF är det således
inte möjligt att generellt ange någon bestämd längsta tid för handlägg-
ningen. Genom införandet av restitutionsränteregeln i 50 § ML får
dock anses ha tillskapats en tumregel för normal handläggningstid för
kontroll av negativa mervärdeskattedeklarationer. Samtidigt får utta-
landena i förarbetena anses innebära att det förutsätts att utbetalningen
kan dröja när mera omfattande utredningsåtgärder behöver vidtas.
Beträffande innehållande av mervärdeskatt med stöd av 49 § sjätte
stycket ML jämförd med 68 § 4 mom. UBL kan i huvudsak sägas att
1993/94 :JO1
222
skattemyndigheten kan besluta om att innehålla belopp som endast
delvis eller inte alls skall utbetalas till den skattskyldige. Även vid
sådant överklagbart beslut gäller enligt 23 § MF att återbetalningen
skall ske skyndsamt.
Sammanfattningsvis kan sägas att det i lag inte finns någon bestämd
tid för när handläggningen i ett enskilt mervärdeskatteärende skall
vara slutförd. Beroende på de insatser som bör vidtas i kontrollhänse-
ende kan handläggningstiden variera. Som tumregel kan sägas att
handläggningstiden normalt inte bör överskrida två månader från det
deklaration kom in till skattemyndigheten. Om förutsättningar förelig-
ger att med stöd av 49 § ML jämförd med 68 § 4 mom. UBL
innehålla hela eller del av skatten bör skattemyndigheten fatta ett
särskilt beslut om ett innehållande av skatten. Efter sådant beslut gäller
också att handläggningstiden skall vara sådan att återbetalning skall ske
skyndsamt.
De nya bestämmelserna om restitutionsränta på mervärdeskatteom-
rådet leder enligt verkets mening till att skyndsamhetskravet normalt
är uppfyllt om beslut om återbetalning sker före utgången av månaden
efter deklarationsmånaden och detta oavsett om några speciella utred-
ningsåtgärder har vidtagits eller inte. Mot bakgrund härav torde fel
eller försummelse inte böra anses föreligga om återbetalning i ett
ärende, där utredningsåtgärder inte har vidtagits, sker inom månaden
efter deklarationsmånaden. Det sagda utesluter naturligtvis inte att
skadestånd ändå kan komma att utgå i t.ex. ett fall där skattemyndighe-
ten fattat beslut om återbetalning men på grund av fel eller försum-
melse inte verkställt beslutet förrän långt senare.
JO Pennlöv anförde i beslut den 21 juni 1993 följande.
I ärendet aktualiseras två frågor, nämligen dels hur lång tidsrymd som
kan godtas från det att en negativ mervärdeskattedeklaration kommer
in till skattemyndigheten till dess att återbetalning sker, dels huruvida
myndigheten bör fatta ett formellt beslut vid innehållande av mer-
värdeskatt.
Utgångspunkten för besvarandet av den förra frågan är bestämmel-
sen i 23 § MF, som föreskriver att återbetalning av mervärdeskatt skall
ske skyndsamt. Beträffande tolkningen av detta skyndsam hetskrav de-
lar jag i allt väsentligt de synpunkter som RSV för fram i sitt
remissvar. Den skattskyldiges berättigade intresse av att snabbt fa
tillbaka för mycket erlagd skatt måste ställas mot skattemyndigheternas
möjligheter till effektiva kontrollåtgärder. Resultatet av denna intresse-
avvägning måste, enligt min mening, bli att det far accepteras att
återbetalning av mervärdeskatt, i de fall utredningsåtgärder befinns
erforderliga, far anstå en viss kortare tid. Att generellt ange en bestämd
tidsrymd inom vilken utredningen skall vara avslutad låter sig av flera
skäl inte göras. De ställningstaganden som RSV redovisat synes väl-
grundade och jag har ingen erinran mot de tidsfrister som angivits.
Sammanfattningsvis finner jag således att skyndsamhetskravet far anses
uppfyllt om återbetalning, där sådan skall ske, görs inom månaden
efter utgången av deklarationsmånaden. Självfallet skall utredningarna
alltid bedrivas utan onödigt dröjsmål så att tiden för handläggning av
dessa ärenden blir så kort som möjligt.
1993/94:JO1
223
Det är viktigt att skattemyndigheten i varje enskilt fall då det
uppkommit visst dröjsmål med återbetalning av överskjutande ingå-
ende mervärdeskatt gör klart för sig på vilken grund innehållandet av
skatten sker. Om skattemyndigheten innehåller mervärdeskatt med
tillämpning av 68 § 4 mom. UBL bör — som RSV uttalat — skatte-
myndigheten alltid fatta ett formellt beslut om detta, så att den
skattskyldige ges möjlighet att överklaga.
Ärendet avslutas.
(Dnr 2220-1992)
I en anmälan till JO framförde R.N. och P.G. klagomål mot skatte-
myndigheterna i Värmlands och Malmöhus län, lokalkontoren i Filip-
stad respektive Helsingborg, för långsam och bristfällig handläggning
av ett folkbokföringsärende (anmälan om flyttning från Viken i Höga-
näs kommun till Filipstad) och ett ärende rörande jämkning av
preliminär skatt. De anförde i huvudsak följande.
Familjen R.N/P.G. lämnade i mitten av maj 1991 in en flyttningsan-
mälan inför familjens flyttning från Viken i Höganäs kommun till
Filipstad den 1 juni 1991. I slutet av samma år upptäckte de att någon
ändring av deras folkbokföring inte skett. De påpekade detta för lokala
skattekontoret i Filipstad, som därvid uppgav att någon anmälan om
flyttning inte kommit in dit från lokala skattekontoret i Helsingborg,
varifrån ändringen av folkbokföringen måste ske. Vid kontakt med
skattekontoret i Helsingborg hänvisades de till pastorsexpeditionen i
Viken. Pastorsexpeditionen uppgav i sin tur att ärendet överlämnats
till skattekontoret i Helsingborg. Vid ytterligare kontakt med skatte-
kontoret i Helsingborg uppgavs att det förekommit fel i samband med
överflyttningen av folkbokföringen från pastorsämbetet till skattemyn-
digheten och att myndigheten skulle undersöka saken.
Vid ännu en kontakt med skattekontoret i Filipstad lovade en
tjänsteman där att se till att familjens flyttning blev registrerad. I
början av år 1992 ansökte R.N. om skattejämkning hos skattekontoret i
Filipstad och fick därvid besked om att hans ansökan vidarebefordrats
till Helsingborg eftersom han var folkbokförd där. Han skrev då till
skattekontoret i Filipstad och förklarade att de varit bosatta i kommu-
nen sedan 1 juni 1991 och att de gjort flyttningsanmälan i god tid före
flyttningen. Han begärde också att myndigheten skulle handlägga ären-
det omgående. Efter ett par veckor fick R.N. meddelande om att
familjen nu blivit kyrkobokförd i Filipstad och att hans jämkningsan-
sökan nu skulle behandlas. Efter ytterligare någon vecka kom också
mycket riktigt ett jämkningsbesked, men från skattekontoret i Helsing-
borg. Vid förfrågan hos den myndigheten om familjen skulle beskattas
i Höganäs kommun även under 1992 fick de beskedet att eftersom
1993/94:JO 1
224
folkbokföringen ändrats först efter årsskiftet 1991/1992 så skulle de
beskattas där. Den 2 juli 1992 fick de emellertid ett nytt besked, denna
gång från skattekontoret i Filipstad. Enligt detta besked hade de
retroaktivt skrivits i Filipstad före den 1 november 1991 och skulle
följaktligen beskattas där år 1992.
Skattemyndigheterna yttrade sig efter remiss.
R.N. och P.G. bereddes tillfälle att kommentera remissvaren.
JO Pennlöv anförde i sitt beslut den 18 januari 1993 följande.
Genom utredningen har framkommit att orsaken till R.N:s och P.G:s
problem varit att myndigheternas rutiner vid handläggningen av flytt-
ningsärendet inte fungerat, varigenom deras ändrade folkbokföring
inte registrerats i rätt tid. Detta har i sin tur även påverkat deras
ärende rörande skattejämkning. Av skattemyndigheternas remissvar
framgår att anledningen till det inträffade inte har kunnat klarläggas,
men att en tänkbar förklaring kan vara att ärendet påverkats av den
komplicerade överflyttningen av folkbokföringen från pastorsämbetet
till skattemyndigheten per den 1 juli 1991. Komplikationer i samband
med övertagandet av folkbokföringen kan visserligen förklara upp-
komsten av felaktigheten, men knappast ursäkta den efterföljande
handläggningen av ärendet.
Vad först gäller pastorsämbetenas handläggning av ärendet har enligt
uppgift från Vikens församling anmälan om flyttningen med rekvisi-
tion av personakter inkommit dit från pastorsämbetet i Filipstad först
den 13 januari 1992, dvs. drygt ett halvår efter det att flyttningsanmä-
lan gjordes. Detta förhållande framstår som ytterst anmärkningsvärt.
Jag har emellertid inte funnit anledning att utreda detta förhållande,
eftersom pastorsämbetena inte längre handhar folkbokföringen. Jag
har därför begränsat min utredning och prövning till att gälla skatte-
myndigheterna.
Det är anmärkningsvärt att skattemyndigheterna, trots ett flertal
påstötningar från R.N. och P.G., underlåtit att närmare undersöka
ärendet och vidta åtgärder för att åstadkomma en rättelse. I stället har
myndigheterna ägnat sig åt att hänvisa klagandena till den andra
myndigheten eller till något av berörda pastorsämbeten. Detta rimmar
illa med förvaltningslagens regler om myndigheters serviceskyldighet.
Genom sin bristfälliga hantering har myndigheterna på ett icke godtag-
bart sätt försenat de åtgärder som ärendet bort föranleda. Jag anser att
en noggrann kontroll från Skattemyndighetens i Värmlands län sida
borde ha ägt rum redan i slutet av 1991 då R.N./P.G. första gången
kontaktade myndigheten och berättade vad som inträffat. Att underlåta
att vidta erforderliga åtgärder när — som i detta fall — en person
kontaktar myndigheten och redogör för problem med folkbokföringen
finner jag helt oacceptabelt. Särskilt Skattemyndighetens i Värmlands
1993/94:JO1
225
8 Riksdagen 1993/94. 2 saml. Nr JO 1
län handläggning av ärendet förtjänar allvarlig kritik, men också
Skattemyndigheten i Malmöhus län måste klandras för sin försumliga
behandling av ärendet. Inte heller skattemyndigheternas handläggning
av R.N./P.G:s ärende om jämkning av preliminär skatt kan med
beaktande av vad som förevarit undgå kritik. Jag förutsätter emellertid
att skattemyndigheterna vidtar åtgärder för att komma till rätta med de
missförhållanden som det inträffade tyder på. Någon ytterligare åtgärd
från min sida är mot denna bakgrund inte påkallad. Jag avslutar därför
ärendet här.
1993/94:JO1
226
1993/94:JO1
Socialtjänstlagen (SoL)
(Dnr 3155-1992)
S.J. har sedan 1985 en hjärnskada. Han omfattas av omsorgslagens
bestämmelser. Vid ifrågavarande tid bodde S.J. i gruppboende i
Hudiksvalls kommun med landstingets omsorgsförvaltning som huvud-
man.
S.J. ansökte hos Hudiksvalls kommundelsnämnd om bistånd i form
av en personlig assistent som skulle hjälpa honom med daglig ADL-
träning, gåträning, gymnastik och bad. Assistenten skulle även vara
honom behjälplig med att följa med till och från arbetsträning utanför
gruppboendet. Genom beslut den 2 september 1991 avslog nämndens
arbetsutskott ansökan jämlikt 3 § andra stycket socialtjänstlagen (SoL).
S.J. överklagade beslutet. Länsrätten i Gävleborgs län tog inte upp
överklagandet till prövning under hänvisning till att beslut enligt 3 §
andra stycket SoL inte är ett sådant beslut som kan överklagas enligt
73 § samma lag.
Frågan om bistånd genom en personlig assistent för S.J. togs upp på
nytt av arbetsutskottet. Genom beslut den 11 november 1991 avslog
nämnden ansökan under hänvisning till att behovet kunde tillgodoses
av annan huvudman — landstinget.
S.J. överklagade beslutet, varvid han hänvisade till bl.a. kommunens
yttersta ansvar.
I dom den 9 januari 1992 biföll Länsrätten i Gävleborgs län överkla-
gandet och uppdrog åt nämnden att i samråd med S.J. närmare besluta
om utformningen av biståndet.
Nämnden överklagade domen. Kammarrätten i Sundsvall lämnade
genom dom den 27 april 1992 besvären utan bifall.
I anmälan till JO anförde Länsstyrelsen i Gävleborgs län följande:
Länsrätten i Gävleborgs län och Kammarrätten i Sundsvall har fastsla-
git att en person (S.J.) för att uppnå en skälig levnadsnivå är i behov
av personlig assistent.
Hudiksvalls kommundelsnämnd har överklagat kammarrättens dom
till regeringsrätten 92-06-11 men ej vidtagit någon verkställighetsåtgärd.
I sin egenskap av tillsynsmyndighet har länsstyrelsen vid upprepade
tillfällen försökt fä kontakt med ansvarig kommundelschef men detta
har ej lyckats. Länsstyrelsen har vidare tillskrivit kommundelsnämn-
den men ej fått något svar. Länsstyrelsen har även varit i telefonkon-
takt med ansvarigt kommunalråd men trots alla kontaktförsök har
kommundelsnämnden ej avhörts.
227
Länsstyrelsen hemställer om granskning av Hudiksvalls kommun- 1993/94:JO1
delsnämnds handläggning av ärendet.
Anmälan remitterades till Hudiksvalls kommundelsnämnd för utred-
ning och yttrande. Nämndens arbetsutskott hänvisade som eget yttran-
de till ett av kommundelschefen upprättat förslag.
Länsstyrelsen bemötte kommundelsnämndens remissvar.
JO Norell Söderblom anförde i beslut den 20 januari 1993 följande.
Handläggningen av ärendet rörande personlig assistent för S.J. ger
anledning till allvarlig kritik i flera hänseenden. Enligt en ansökan
som inkom till kommundelsförvaltningen den 5 april 1991 begärde
S.Jrs moder att en personlig assistent skulle utses för sonen. Först den
2 september 1991 togs ansökan upp för beslut av kommundelsnämn-
dens arbetsutskott. Det kan redan här konstateras att handläggningstid-
en, nära fem månader, var oacceptabelt lång.
Utskottet avslog ansökan med hänvisning till 3 § andra stycket
socialtjänstlagen. Emellertid innefattade ansökan en begäran om bi-
stånd i form av en personlig assistent. Prövningen skulle därför rätteli-
gen ha skett enligt 6 § socialtjänstlagen. Det är förvånansvärt att
utskottet inte insett detta. Härigenom har ärendets handläggning än
mer fördröjts.
Enligt nämndens remissvar har en omfattande utredning företagits i
ärendet. Vad som framkommit har emellertid inte redovisats i akten.
Dokumentationsskyldigheten enligt 51 § socialtjänstlagen har därmed
åsidosatts. Handläggningen ger således även i denna del anledning till
erinran.
Utskottet meddelade härefter nytt beslut i ärendet den 11 november
1991. Enligt nämndens protokoll hade vikarierande äldreomsorgsche-
fen verkställt utredning i ärendet. Utredningen har inte dokumenterats
enligt vad framgår av den socialakt som i kopia lånats in till JO-
ämbetet.
Sedan beslutet överklagats fann Länsrätten i Gävleborgs län i dom
den 9 januari 1992 att S.J. var berättigad till bistånd i form av
personlig assistent och uppdrog åt kommundelsnämnden att i samråd
med S.J. närmare besluta om utformningen av biståndet.
Kommundelsförvaltningen överklagade beslutet. Något yrkande om
att verkställigheten skulle anstå (inhibition) framställdes inte. Enligt
dom den 27 april 1992 lämnade Kammarrätten i Sundsvall besvären
utan bifall. Prövningstillstånd meddelades inte enligt regeringsrättens
beslut den 29 oktober 1992.
Av 73 § sista stycket socialtjänstlagen följer att beslut i fråga om
bistånd gäller omedelbart. Nämnden får således inte låta anstå med
verkställigheten av beslutet i avvaktan på att frågan prövas av högre
instans. Det är dock nämnden obetaget att i samband med överklagan-
de begära inhibition. Om sådant yrkande framställs vid överklagande i
direkt anslutning till den dom varigenom sökt bistånd beviljats, torde
nämnden få låta anstå med verkställighet intill dess inhibitionsyrkan-
det prövats. Vidare bör nämnas att enligt angivet lagrum får länsrätt
och kammarrätt förordna att dess beslut skall verkställas först sedan
det vunnit laga kraft.
228
I förevarande fall har inte någon sådan omständighet som nu
nämnts förekommit som satt regeln om omedelbar verkställighet ur
kraft. Kommundelschefen, som varit ansvarig för verkställigheten, har
det oaktat underlåtit att vidta de omedelbara åtgärder som länsrättens
och kammarrättens domar förutsatte. Han har därvid inte påstått att
han saknat kunskap om de skyldigheter som åvilat honom enligt 73 §
sista stycket socialtjänstlagen. Hans handlande lämnar inte utrymme
för annan slutsats än att han medvetet — med hävdande av sin
uppfattning i sakfrågan — lämnat obeaktat vad länsrätten och kam-
marrätten uttalat i sina domslut. Kvar står således som ett faktum att
S.J. under den tid han vistades i gruppboende inte tilldelades en
personlig assistent.
Samtidigt kan emellertid — även om detta inte åberopats av kom-
mundelschefen — inte lämnas åsido att såväl länsrättens som kammar-
rättens dom innefattat viss oklarhet vad gäller de närmare förutsätt-
ningarna för biståndet. Enligt såväl länsrättens som kammarrättens
domskäl görs således den begärda hjälpen beroende av att S.J:s behov
inte kan tillgodoses på annat sätt. Därmed har utrymme lämnats för att
vid en förändrad tilldelning av personalresurser i gruppboendet låta
anstå med utseendet av en personlig assistent.
Det är min uppfattning att en underlåtenhet att verkställa domstols
dom kan föranleda ansvar för tjänstefel enligt 20 kap 1 § brottsbalken.
Jag har därför övervägt att inleda förundersökning mot kommundels-
chefen med anledning av misstanke om sådant brott. Med hänsyn till
att angivna domar utformats på ett sätt som — om än med tvekan —
kan sägas på strikt formella grunder lämna utrymme för osäkerhet vad
gäller förutsättningarna för verkställighet, har jag emellertid beslutat
att inte inleda sådan undersökning. Jag stannar därför med att rikta
allvarlig kritik mot kommundelschefen för att han handlat i uppenbar
strid med vad länsrätten och kammarrätten åsyftat.
Enligt vad framgår av nämndens remissvar har omfattande kontak-
ter förekommit med den biståndssökande, med hans moder och med
myndigheter. I akten saknas anteckningar om vad som har framkom-
mit vid dessa kontakter. Handläggningen ger också på denna grund
anledning till kritik.
Sedan S.J. flyttat från gruppboendet till eget boende tog kommun-
delsnämnden på nytt upp frågan om insatser till S.J. Genom beslut
den 30 oktober 1992 beviljades S.J. "bistånd enligt SoL § 6 hemtjänst".
Även i detta skede av ärendets handläggning förekommer brister. Av
utredningen kan således inte utläsas vilket yrkande som föreligger i
ärendet och av beslutet framgår inte vilken omfattning det beslutade
biståndet skall ha. Jag vill här särskilt framhålla att rätten till överkla-
gande förutsätter att den biståndssökande inte lämnas i tvivelsmål
rörande beslutets innehåll.
Slutligen vill jag tillägga att det givetvis har ankommit på kommun-
delsnämnden att utan dröjsmål besvara länsstyrelsens skriftliga förfrå-
gan rörande ärendets handläggning. Även i denna del förekommer
anledning till kritik.
1993/94 :JO1
229
Sammanfattningsvis kan jag konstatera att det i nära nog varje led av
handläggningen vid kommundelsnämnden och förvaltningen har före-
kommit brister av allvarlig art. Jag förutsätter att kommundelsnämn-
den tillser att de som är verksamma inom socialtjänsten tillförs kun-
skap om de regler som styr ärendehandläggningen.
(Dnr 603-1993)
Vid inspektion av kommundelsnämnden i Gottsunda, Uppsala kom-
mun, den 16—18 februari 1993 uppmärksammades att nämnden i
biståndsärenden krävt att missbrukare skulle lämna urinprov för att få
ekonomiskt bistånd.
Med anledning av iakttagelserna uttalade JO Norell Söderblom följan-
de.
Det förekommer vid beviljande av socialbidrag att socialnämnden
kräver att en enskild skall lämna urinprov för att denne skall visa sin
drogfrihet. Det har diskuterats huruvida krav på urinprov utgör ett
sådant kroppsligt ingrepp mot vilket den enskilde är skyddad enligt 2
kap 6 § regeringsformen. JO har i olika sammanhang uttalat att så inte
är fallet. I denna del vill jag hänvisa till bl.a. JO:s ämbetsberättelse
1984-85 s. 227, 1988-89 s. 350, 1992-93 s. 495 och JO:s beslut den
18 januari 1993 i ärende dnr 1524-1993. För att ställa det kravet på
den enskilde att han skall lämna urinprov behövs således i och för sig
inte något lagstöd (2 kap 12 § regeringsformen). Myndigheten kan
dock av andra skäl böra avstå från dylika krav.
Den enskildes missbruk innebär i vissa fall att han inte står till
arbetsmarknadens förfogande. Under sådant förhållande har han inte
alltid rätt till ekonomiskt bistånd enligt 6 § SoL. Det ligger i sakens
natur att det inte sällan är svårt att utreda en misstanke om narkotika-
missbruk. Urinprov är en metod som kan användas. Det förekommer
därför att socialnämnden fordrar sådana prov för att den enskilde skall
få socialbidrag. Urinprovet synes emellertid i dessa fåll i sig sakna
betydelse för om den enskilde bör få bistånd. Det egentliga skälet att
eventuellt vägra bistånd är missbruket. Urinprovet är endast en utred-
ningsåtgärd.
Om den enskilde inte lämnar urinprov kan han sägas underlåta
medverka vid utredningen rörande sin möjlighet att själv bidra till sin
försörjning. Under sådana förhållanden har nämnden, liksom eljest
när den enskilde inte vill lämna uppgifter eller medverka till utred-
ningen om sina förhållanden, möjlighet att på denna grund avslå en
framställning om socialbidrag.
Resultatet av urinprovet är en av flera omständigheter som skall
beaktas vid utredningen av huruvida någon på grund av narkotika-
missbruk inte kan sägas stå till arbetsmarknadens förfogande. Det är
svårt att av något enstaka positivt provresultat dra någon slutsats i
denna del. Motsvarande gäller vid underlåtenhet att vid något tillfälle
lämna provet.
1993/94:JO1
230
Det nu anförda innebär även bl.a. att nämnden inte bör kräva
urinprov av den enskilde med mindre det föreligger en grundad
misstanke att det finns ett aktuellt missbruk som är av sådan omfatt-
ning att den enskilde på grund av missbruket inte står till arbetsmark-
nadens förfogande. Mer eller mindre vaga misstankar om att en
biståndssökande missbrukar eller om ett klarlagt missbruk som är av
mindre omfattning torde således inte utgöra tillräckliga skäl för social-
nämnden att kräva att den enskilde lämnar urinprov. I denna del kan
jag hänvisa till bl.a. JO:s beslut den 18 januari 1993 i ärende dnr
1524-1992 som gällde socialnämndens möjlighet att fordra urinprov av
föräldrar för att de skulle få träffa sitt barn som var föremål för vård
enligt LVU.
Man kan diskutera om krav på urinpov är en så ingripande åtgärd
att socialnämnden av integritetsskäl bör avstå från krav på prov även
när det i sig framstår som sakligt motiverat att undersöka och kontrol-
lera ett eventuellt missbruk (jfr t.ex. JO:s beslut den 25 mars 1993 i
ärende dnr 3738-1993 som gällde möjligheten för ett LVM-hem att
fordra urinprov av en besökare till intagen vid hemmet). Det går att
anföra olika synpunkter i frågan. Under en utredning inom social-
tjänsten måste man vid utredningens bedrivande väga de intrång i den
personliga integriteten som en utredning medför mot de intressen som
myndigheten skall tillgodose. Rent allmänt kan sägas att olika utred-
ningsåtgärder bör vidtagas först efter samtycke från den enskilde.
Undantag måste dock göras för bl.a. sådana fall där det är fråga om ett
ingripande enligt LVM eller annan tvångslagstiftning. Utanför detta
område bör socialnämnden besluta om utredningsåtgärderna i samråd
med den enskilde. Ur laglighetssynpunkt föreligger dock inte något
hinder mot att förordna att den enskilde i utredningssyfte skall lämna
urinprov. Att mot den enskildes vilja besluta om en sådan ingripande
åtgärd bör dock inte ske med mindre det föreligger grundad misstanke
anta att den sökandes missbruk är av viss kvalificerad omfattning.
Socialnämnden bör således inte i ett biståndsärende rutinmässigt ange
att den enskilde skall lämna urinprov så snart man misstänker att han
missbrukar någon form av narkotika.
(Dnr 446-1991)
Vid Stadsdelsnämndens Bergsjön sammanträde den 15 januari 1991
redovisades ett budgetöverskridande med 4 miljoner kronor såvitt
avsåg köp av platser för bl.a. vård av vuxna missbrukare. Ordföranden
yrkade vid sammanträdet att beslut skulle fattas angående den fortsatta
finansieringen av köpta platser. Ordföranden yrkade, att individ- och
familjeomsorgen vid köp av platser för vuxna skall ange hur kostnaden
för platsen skall finansieras och att kostnaden skall rymmas inom den
1993/94:JO1
231
befintliga budgetramen för kretsarna 1 t.o.m. 4 inom individ- och
familjeomsorgen och "kan exempelvis finansieras genom vakantsätt-
ning av tjänster på kretsarna".
Stadsdelsnämnden beslutade enligt ordförandens förslag.
Monica Boman samt andra anställda på socialkontoret i Bergsjön
anförde i en anmälan till JO bl.a:
De har med bestörtning tagit del av stadsdelsnämndens beslut den 15
januari 1991 om bistånd till vård på behandlingshem för vuxna miss-
brukare.
De anser att beslutet innebär ett allvarligt övergrepp i människors
rätt till bistånd enligt socialtjänstlagen. Dessutom frånsäger sig politi-
kerna sitt politiska ansvar för missbrukarvården och pressar ner detta
på socialarbetarna.
Anmälarna befarar att beslutet kommer att få mycket allvarliga
konsekvenser för rätten till bistånd och vill att JO granskar beslutets
laglighet.
Efter utredning uttalade JO Norell Söderblom i beslut den 3 september
1992 bl.a. följande:
I det protokoll som avses med klagomålen har stadsdelsnämnden
ställt krav på att individ- och familjeomsorgen vid köp av platser för
vuxna missbrukare skall ange hur kostnaden för platsen skall finansie-
ras. Uttalandet bör förstås så att det innefattar en erinran om kostnads-
aspekterna vid valet av behandlingsinsats. Givetvis bör uttalandet inte
tilläggas den innebörden att den enskildes vårdbehov därvid får efter-
sättas. Det ankommer således på stadsdelsförvaltningen att överväga
bl.a. om behövliga insatser kan ges inom ramen för de resurser som
Kortedala kan erbjuda eller om de resurser institutionsförvaltningen
förfogar över kan utgöra ett fullgott alternativ till den enskildes begä-
ran om t.ex. en placering vid ett privat behandlingshem. Ytterst
kommer den frågan att avgöras utifrån en bedömning av den enskildes
vårdbehov, och det är först sedan vårdbehovet klarlagts som kostnads-
aspekterna — då likvärdiga alternativ föreligger — kan S betydelse.
Givetvis kan det aldrig accepteras att kostnadsfrågan får utgöra ut-
gångspunkt för bedömningen.
Mera tveksamt till sin innebörd framstår uttalandet i protokollet om
att kostnaden skall rymmas inom befintlig budgetram och att den kan
finansieras genom vakantsättning av tjänster. I belysning av vad som
nu har kommit fram i ärendet bör med uttalandet förstås att budget-
överskridande måste undvikas samtidigt som en erinran görs om att ett
överskridande kan komma att leda till besparingsåtgärder inom andra
verksamhetsområden. Uttalandet får inte ges den innebörden att den
ansvarige tjänstemannen skall göra avkall i sina intentioner att finna
den behandlingsinsats som i varje enskilt fall bäst tillgodoser den
enskildes vårdbehov.
Jag utgår från att i de diskussioner som förekommit sedan stadsdels-
nämndens beslut togs enighet har nåtts vad avser inriktningen av
arbetet med missbrukare. Vidare uttalanden eller åtgärder från min
sida är inte påkallade.
1993/94:JO1
232
(Dnr 3624-1990 och 4003-1990)
Kommundelsförvaltningen i Gottsunda kommundel, Uppsala kom-
mun, slöt 1986 ett avtal med Uppsalahem AB. Enligt avtalet gavs
förvaltningen rätt att i andra hand hyra ut ett antal av bolagets
lägenheter. Tanken var att förvaltningen skulle kunna erbjuda perso-
ner, som har svårt fa egen bostad, boende i s.k. träningslägenhet. Om
den enskilde hade skött sitt boende under en prövotid skulle han ges
möjlighet att få ett eget kontrakt på en lägenhet hos Uppsalahem.
Enligt överenskommelsen med Uppsalahem förband sig förvaltningen
att omgående vidta åtgärder för att få rättelse till stånd om störningar
skulle uppstå vid boendet. — R. erhöll enligt kontrakt den 23 oktober
1989 av förvaltningen en träningslägenhet. Enligt kontraktet skulle en
individuell arbetsplan upprättas. I punkt 5 i kontraktet angavs att vid
misskötsamhet ägde socialförvaltningen rätt att omedelbart avhysa hy-
resgästen.
I ett brev till JO klagade R. och hans tidigare hustru I. på kommun-
delsförvaltningen i Gottsunda kommundel, Uppsala kommun. De an-
förde därvid: I mitten av oktober 1990 kom I. på besök till R. De hade
båda sin födelsedag i oktober och I. bjöd därför på sprit. Två tjänste-
män från förvaltningen kom då till lägenheten. De tog med sig
spritflaskan och sade till R. att de under förmiddagen följande dag
skulle byta lås i lägenhetsdörren. Nästa dag var R. ute och handlade.
När han kom hem hade låset bytts ut. — Härutöver klagade I., i en
senare inkommen anmälan, på att kommundelsförvaltningen omhän-
dertog R:s post sedan denne tvingats lämna lägenheten.
Kommundelsnämnden i Gottsunda kommundel inkom med remiss-
yttrande. Nämnden anförde därvid bland annat följande.
Förhållandena med R. reglerades i kontraktet och arbetsplanen. Vill-
koren för att R. skulle få behålla lägenheten och på sikt få ett eget
kontrakt var att han levde ett nyktert liv. Som stöd vid eventuellt
återfall erbjöds han kontakt med vår öppenvårdsgrupp, Hjärtpunkten.
Vi såg ganska snart att R. hade svårt att leva upp till överenskom-
melsen. Vi träffades flera gånger och pratade om den hjälp han kunde
få. Under våren flyttade hans f d fru, I., hem till R.
Sommaren 1990 formulerade vi åter skriftligen villkoren för att R.
skulle kunna behålla lägenheten. Den 3 oktober ombads R. flytta. Han
erbjöds att flytta tillbaka till Vallbyhemmet. Omhändertagandet av
flaskan måste ses mot bakgrund av att man då befann sig i en situation
där man inte kunde komma till tals med R., en situation som blev
1993/94:JO1
233
provocerande. Vi har i bästa samförstånd och ordning transporterat R:s
bohag och andra tillhörigheter, även den nämnda flaskan, till I:s
lägenhet.
Vi har nu drygt fyra års erfarenheter av arbetet med träningslägen-
heterna. Vi har hela tiden vinnlagt oss om att klienterna skall vara väl
införstådda med förutsättningarna och villkoren som är förknippade
med boendet. De aktuella klienterna har inte haft möjlighet till att få
egna kontrakt med bostadsföretaget varför träningslägenheterna kan ses
som alternativ till bostadslöshet. I de fall där vi tvingas skilja klienter
från boende i träningslägenhet erbjuder vi alternativ i form av boende
i inackorderingshem.
R. och I. anförde i påminnelse bland annat följande.
Tjänstemännen ombad inte R. att flytta. De sade åt honom att han
skulle vara ute ur lägenheten nästa dag. För att få sina tillhörigheter
var man tvungna att ringa till förvaltningen. De har inte sammanbott.
Kompletterande upplysningar inhämtades från socialförvaltningen var-
vid förvaltningen uppgav i huvudsak följande.
Den 3 oktober talade man om för R. att han inte skulle få bo kvar.
Uppsägning på annat sätt skedde inte. Det har inte gått att få fram
exakt tidpunkt när låset byttes ut.
R. och I. har beretts tillfälle att yttra sig över de kompletterande
uppgifterna.
JO Norell Söderblom anförde i beslut den 10 augusti 1992 följande.
Förvaltningen upplät en bostad i andra hand till R. De närmare
villkoren för upplåtelsen reglerades i ett kontrakt mellan parterna. Då
det varit fråga om ett avtal varigenom R., mot vederlag, erhållit
nyttjanderätten till bostadslägenheten blir reglerna i jordabalken (JB)
om hyra (12 kap. JB) tillämpliga på avtalsförhållandet. När det gäller
uthyrning av lägenhet i andra hand gäller reglerna mellan förstahands-
hyresgästen och den andrahandsboende. Den omständigheten att upp-
låtelsen haft sin grund i vissa sociala förhållanden medger inte något
undantag (jfr. bl.a. JO:s ämbetsberättelse 1985-86 s. 263 ff.).
En följd av att JB:s regier om hyra äger tillämpning är att parternas
möjligheter att fritt avtala rörande hyresförhållandet är begränsade. I
12 kap. 1 § 4 st JB sägs nämligen att förbehåll som strider mot en
bestämmelse i kapitlet är utan verkan mot hyresgästen, om inte annat
anges i lagen.
Förvaltningen skilde R. från lägenheten. Förfarandet aktualiserar
bland annat frågor rörande hyresvärdens rätt att avsluta ett hyresför-
hållande och det sätt på vilket en hyresgäst kan avhysas från bostaden.
Ett hyresavtal kan ingås för bestämd tid. Sådana avtal upphör att
gälla vid hyrestidens utgång. Om hyresförhållandet varat mer än nio
månader skall dock avtalet alltid sägas upp för att upphöra gälla. Ett
hyresavtal, som är ingånget för bestämd tid, anses förlängt på obestämd
tid bland annat om hyresgästen, trots att avtalet upphört att gälla utan
uppsägning, fortsatt att använda lägenheten en månad efter hyrestidens
1993/94: JO 1
234
utgång utan att hyresvärden anmodat hyresgästen att flytta (12 kap. 3 §
JB). För en sådan anmodan gäller vissa formföreskrifter. Om avtalet
inte ingåtts för bestämd tid gäller det tills vidare. Sådana avtal upphör
att gälla efter uppsägning. I 12 kap. 8 § JB anges hur en uppsägning
skall vara utformad. Den skall bland annat vara skriftlig. Om en
uppsägning inte uppfyller de angivna formviilkoren är den inte giltig.
Ett hyresavtal, som gäller på obestämd tid, upphör att gälla vid det
månadsskifte som inträffar närmast tre månader från uppsägningen.
Uppsägningstiden är lika lång när det är fråga om en lägenhet som
hyrts på bestämd tid under förutsättning att hyresförhållandet varat
längre än tre månader. Om ett sådant hyresförhållande varat kortare
än tre månader är även uppsägningstiden kortare (12 kap. 4 § JB).
Det kan i sammanhanget noteras att det inte är tillräckligt med en
riktig uppsägning för att en hyresgäst skall vara tvingad att flytta från
lägenheten. Om hyresvärden sagt upp avtalet har hyresgästen ofta rätt
till förlängning av hyresavtalet, s.k. besittningsskydd (12 kap. 46 § 1 st
JB). Undantag görs bland annat för de fall där uthyrningen avser ett
möblerat rum och hyresförhållandet varat kortare tid än nio månader
(12 kap. 45 § 1 st). Parterna har även möjlighet att överenskomma att
hyresavtalet inte skall vara förenat med rätt till förlängning (12 kap. 45
§ 2 st JB). En sådan överenskommelse skall upprättas i särskild
handling och godkännas av hyresnämnden. Om dessa förutsättningar
inte uppfylls är inte överenskommelsen bindande mot hyresgästen.
Besittningsskyddet far vika när, förenklat uttryckt, hyresvärdens
intresse att få disponera lägenheten är större än hyresgästens intresse
att få bo kvar. När så är fallet anges i 12 kap. 46 § JB. Där nämns
bland annat att hyresrätten är förverkad (1 p). Frågor rörande rätt till
förlängning av hyresavtalet prövas av hyresnämnden. Det är hyresvär-
den som har att hänskjuta tvisten dit för prövning av saken (12 kap. 49
§ JB).
Hyresavtalet kan även upphöra i förtid på grund av hyresrättens
förverkande (12 kap. 42 § JB). En överenskommelse om annan grund
än den som anges i stadgandet för hyresrättens förverkande är inte
giltig mot hyresgästen. Som exempel på när hyresrätten är förverkad
kan anges dröjsmål med betalning av hyra (1 p) och att lägenheten
vanvårdas eller hyresgästen åsidosätter vad som fordras för att bevara
sundhet, ordning och skick inom fastigheten (5 p). Om det som ligger
hyresgästen till last är av ringa betydelse förverkas inte hyresrätten (12
kap. 46 § 2 st JB).
I R:s fall angavs att kontraktet skulle omprövas efter sex månader.
Den närmare innebörden därav är inte helt klar. Eventuellt skulle
man kunna förstå avtalet så att hyrestiden var bestämd till sex måna-
der. A andra sidan ger kontraktet utrymme för att hyresförhållandet
skulle ha kunnat gälla under en längre tid. Den nämnda omprövning-
en skulle ju mycket väl närmast ha kunnat vara avsedd för t.ex. hyrans
storlek eller innehållet i den inviduella arbetsplanen. Oklarhet beträf-
fande ett hyresvillkor faller i allmänhet tillbaka på den som utformat
avtalet, dvs. här på förvaltningen. Enligt min bedömning skulle för-
valtningen vid en rättslig prövning knappast ha vunnit framgång till ett
1993/94: JO 1
235
påstående att hyresavtalet träffats för en bestämd tid. Oavsett hur det
förhåller sig härmed kom hyresförhållandet med förvaltningens god-
kännande att fortsätta efter den angivna sexmånadersperioden. Då R.
således kom att bo kvar i lägenheten mer än en månad efter hyresti-
dens slut utan att hyresvärden anmodade honom att flytta blev hyres-
avtalet under alla förhållanden förlängt på obestämd tid (12 kap. 3 § 3
st 2 p JB).
Enligt uppgift från förvaltningen underrättades R. den 3 oktober
1990 om att han skulle flytta från lägenheten. R. delgavs inte heller
någon skriftlig uppsägning. Som angetts ovan är en muntlig uppsäg-
ning inte giltig. R. flyttade inte heller från lägenheten frivilligt.
Förvaltningens beslut att skilja R. från lägenheten synes ha grundats
på att han inte fullföljt de överenskommelser som gjorts beträffande
förtäring av alkohol. Detta förhållande har dock inte utgjort någon
grund enligt lagen för hyresförhållandets omedelbara upphörande. I
kontraktet har visserligen angetts att vid misskötsamhet ägde förvalt-
ningen rätt att omedelbart avhysa hyresgästen. Som redan sagts ovan är
det dock inte möjligt att genom avtal överenskomma om andra förver-
kandegrunder än de som anges i lagen. Förvaltningen har inte ens
påstått att det förelegat någon sådan grund för hyresförhållandets
upphörande. Såvitt jag kan finna saknade förvaltningen därför laga
grund för den omedelbara avhysningen.
Kritik kan även riktas mot förvaltningen för hur R. avhystes från
lägenheten. Även om förvaltningen skulle ha haft rätt att skilja R. från
bostaden har inte förvaltningen själv ägt ombesörja detta. Visserligen
sägs i kontraktet att förvaltningen hade rätt att under vissa förhållan-
den omedelbart avhysa hyresgästen. En sådan bestämmelse saknar
dock rättslig verkan. När en hyresvärd vill ha någon avhyst från en
lägenhet skall han väcka talan om detta vid behörig tingsrätt. Domsto-
len meddelar därefter utslag eller dom i saken. Hyresvärden kan sedan
hos kronofogdemyndigheten ansöka om verkställighet av utslaget eller
domen. Kronofogden vidtager därefter erforderliga åtgärder för att
verkställighet skall kunna ske. Att hyresvärden själv vräker en hyres-
gäst kan i vissa fall vara straffbart så som egenmäktigt förfarande (8
kap. 8 § brottsbalken) eller självtäkt (8 kap. 9 § brottsbalken).
Hyreslagstiftningen har ett socialt skyddssyfte till förmån för den
boende. Detta innebär dock inte att förvaltningen, i ett fall som det
förevarande, saknar möjligheter att tillgodose sina intressen. Det finns
härvid anledning erinra om möjligheten att tidsbegränsa uthyrningen
av en bostad. Vid korttidsuthyrning kan nämligen hyresgästens rätt till
förlängning av avtalet falla (12 kap. 46 § 10 p JB; se även bl.a.
Holmqvist, Hyreslagen 2 uppl. s. 268 f. och Bengtsson/ Victorin, Hyra
och annan nyttjanderätt till fast egendom, 4 uppl. s. 95). Det torde
dock vara säkrare för förvaltningen att träffa en särskild överenskom-
melse genom vilken hyresgästen avstår från sitt besittningsskydd (12
kap. 45 § 2 st JB). Med hänsyn till omständigheterna torde det inte
föreligga något hinder mot att hyresnämnden lämnar sitt tillstånd till
överenskommelsen. Beträffande förfarandet vid träffandet av sådana
överenskommelser säger Holmqvist följande (Holmqvist a.a. s. 231 f.).
1993/94:JO1
236
Om parterna från början är överens om att besittningsskyddsreglerna
ej skall gälla går man i allmänhet till väga på följande sätt: Ett
preliminärt hyresavtal upprättas i vilket tas in en bestämmelse att det
träder i kraft under förutsättning att hyresnämnden godkänner över-
enskommelsen om avstående från besittningsskydd. Därjämte upprättas
den särskilda överenskommelsen i vilken så tydligt som möjligt redo-
görs för bakgrunden till varför besittningsskydd inte skall gälla. Över-
enskommelse jämte förekommande kontrakt inges till hyresnämnden.
Sedan dess godkännande erhållits blir avtalet definitivt och hyresgästen
får flytta in. Skulle hyresgästen redan ha flyttat in och värden tagit
emot hyra och nämnden vägrar att godkänna överenskommelsen torde
ett muntligt tillsvidareavtal ha uppstått. För detta gäller lagens regler
om uppsägning och hyresgästen har i princip besittningsskydd. Hyres-
gästens möjlighet att få rätt till förlängning torde dock vara mycket
begränsad om värden säger upp avtalet inom en inte alltför lång tid.
Om det av det ursprungliga skriftliga hyresavtalet och avståendeavtalet
framgår att avsikten varit att uthyrning skulle vara under kort tid torde
det i regel inte vara oskäligt mot hyresgästen att upplösa hyresförhål-
landet. Den försiktige hyresvärden ger dock tillstånd till inflyttning
först efter det hyresnämndens godkännande erhållits.
När parterna avtalat bort rätten till förlängning av hyresavtalet har
hyresgästen således inte någon rätt till förlängning av avtalet. Hyresvär-
den kan då direkt vända sig till domstol med yrkande om avhysning.
Frågan rörande besittningsskydd för fall som det förevarande har
uppmärksammats av Hyreslagskommittén. 1 sitt betänkande Ny hyres-
lag (SOU 1991:86) föreslår kommittén en ny regel enligt vilken
hyresgästen inte skall ha rätt till förlängning av hyresavtalet när en
lägenhet hyrts ut i andra hand och den som hyrt ut lägenheten har ett
sådant intresse att förfoga över den att hyresgästen skäligen bör flytta
(15 kap 2 § 8 p i förslaget). Den föreslagna bestämmelsen tar bland
annat sikte på kommunernas uthyrning av lägenheter till personer
som av olika skäl har svårt iå egen bostad. Hyreslagskommittén uttalar
beträffande sitt förslag i denna del bland annat följande (SOU 1991:86
s. 218 f.).
Vi har erfarit att kommuner hyr ut bostadslägenheter i andra hand till
personer med missbruksproblem, varvid hyresgästen avstår från sitt
besittningsskydd. Det torde inte förekomma att sådana uthyrningar
pågår under någon längre tid. Ändamålet med uthyrningen kan vara
att under en begränsad tid, t.ex. några månader, bereda bostad åt en
person som genomgår en behandling i öppen vårdsform. Det blir då
aldrig tal om att den som genomgår behandlingen skall få ett första-
handskontrakt till lägenheten. Tanken med en kommuns uthyrning i
andra hand kan emellertid också vara att en person med missbruks-
problem skall få ett förstahandskontrakt. Detta kan bli fallet om
hyresgästen under en begränsad tid, t.ex. ett år, sköter sina åligganden
såsom att betala hyran och låta bli att störa grannarna.
I de nu nämnda fallen kan det förekomma att kommunen vill att
hyresgästen skall flytta. I de allra flesta fall torde detta inte föranleda
någon förlängningstvist. Om så ändå skulle ske bör hyresgästens rätt
till förlängning av hyresavtalet normalt bedömas enligt punkten 8.
Därvid bör kommunens uthyrning till personer som genomgår
behandling i öppenvårdsform ses som en typisk korttidsuthyrning. Det
betyder att avtalsklausuler som anger förutsättningarna för uthyrning-
en bör få verkan fullt ut i en förlängningstvist och att det alltså inte
1993/94:JO1
237
skall ha någon betydelse vilket behov hyresgästen kan ha av lägenheten
eller en ersättningslägenhet. Någon korttidsuthyrning kan det däremot
inte sägas vara när avsikten med en andrahandsuthyrning är att hyres-
gästen efter en tid skall få ett förstahandskontrakt. Aven i dessa fall bör
emellertid enligt vår mening bedömningen utfalla till kommunens
fördel om förutsättningarna för uthyrningen klart angivits i hyresavtal-
et. En annan ordning kan nämligen försvåra denna viktiga kommuna-
la verksamhet.
Det kan alltså bli aktuellt att tillämpa punkten 8 beträffande en
lägenhet som kommunen hyrt ut i andra hand till en person med
missbruksproblem. Vid den bedömningen bör kommunen normalt
anses ha ett sådant intresse att förfoga över lägenheten att hyresgästen
skäligen bör flytta. Som tidigare nämnts torde emellertid de hyresgäster
det är fråga om normalt flytta frivilligt. Med hänsyn till det sagda och
med beaktande av vårt förslag om ett snabbare hyresnämndsförfarande
bör den ifrågavarande kommunala verksamheten kunna fungera bra
även om hyresgästen kan få sitt besittningsskydd prövat i efterhand.
Som framgår av den här lämnade redovisningen av gällande regelsy-
stem har förvaltningens agerande i samband med avhysningen av R.
inte varit lagenlig. Jag har erfarit att Kommunförbundet uppmärksam-
mat frågorna och att utbildning bedrivits för tjänstemän i frågor som
aktualiserats i detta ärende. Jag förutsätter att förvaltningen, i den mån
det inte redan skett, ser över sina rutiner för uthyrningen av lägenhe-
ter och tillsammans med sakkunnig utarbetar lämpliga kontrakt som
skall användas.
Vid besöket hos R. före avhysningen tog tjänstemännen från förvalt-
ningen hand om en flaska med sprit. Att tjänstemän vid tillfället kände
sig provocerade berättigade dem inte att ta hand om alkoholen. Inte
heller kan jag se att det fanns någon annan grund för att de skulle få ta
hand om flaskan. Eftersom flaskan sedermera lämnats tillbaka låter jag
saken bero med det nu gjorda uttalandet.
Efter att R. stängts ute från lägenheten tog förvaltningen hand om
posten. Den lämnades senare till honom. I., som gjort anmälan till JO,
har i påminnelse förklarat att hon anser saken avslutad. Jag har inte
funnit att det i denna del förekommit något som motiverar ett ingrip-
ande eller vidare uttalande från min sida.
Socialnämnd kan i vissa fall vara skyldig tillhanda-
hålla s.k. hushållsekonomisk rådgivning såsom bi-
stånd enligt 6 § socialtjänstlagen. Vidare fråga bl.a.
om underlåtenhet att fatta beslut med anledning av
ansökan om bistånd
(Dnr 1067-1992)
G. klagade till JO på Socialdistrikt 3 i Stockholm. Han anförde därvid
att han begärt men inte fått rådgivning och genomgång beträffande sin
ekonomi, s.k. hushållsekonomisk rådgivning.
Upplysningar inhämtades från socialförvaltningen. G. bereddes till-
fälle att yttra sig över dessa. Socialförvaltningens akt inlånades.
JO Norell Söderblom anförde i beslut den 25 augusti 1992 följande.
1993/94: JO 1
238
Det finns fall där den enskilde har svårt att få sin ekonomi gå ihop
trots att han eller hon har inkomster. Sådana svårigheter kan bero på
bristande insikt om eller problem att planera sin ekonomi. Det kan då
vara av värde för den enskilde att någon utomstående gör en bedöm-
ning av hans ekonomi. Det kan även bli fråga om att kontakta
eventuella borgenärer för att försöka få till stånd en uppgörelse röran-
de skulderna. Frågor om hushållsekonomisk rådgivning har tagits upp
av flera kommuner. Ofta synes komsumentvägledarna, när det finns
några sådana i kommunen, hjälpa till. Det ligger i sakens natur att
även socialtjänsten kommer i kontakt med frågorna. Socialstyrelsen
har i samarbete med Konsumentverket utfärdat allmänna råd i saken
(Hushållsekonomisk rådgivning i socialt arbete; 1984:3).
Antalet personer som vänder sig till socialtjänsten för att få ekono-
miskt bistånd ökar för närvarande. Arbetsbelastningen vid många
socialförvaltningar är mycket stor. Det gäller därför för myndigheten
att prioritera mellan olika behov av insatser. Förvaltningarnas möjlig-
het att lämna mer allmänt inriktad service torde i flera fall vara
begränsad. Man kan sannolikt utgå från att t.ex. allmän ekonomisk
rådgivning inte sällan får stå tillbaka för andra insatser som social-
nämnden bedömer som mer akuta eller angelägna.
Enligt 3 § socialtjänstlagen (SoL) har kommunen det yttersta ansva-
ret för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp de
behöver. I 6 § SoL sägs att den enskilde av socialnämnden har rätt till
bistånd för sin försörjning och livsföring i övrigt, om hans behov inte
kan tillgodoses på annat sätt. Rätten till bistånd har inte knutits till att
den enskilde behöver hjälp av någon orsak som anges i SoL. Vid
införandet av SoL ansågs det inte förenligt med det synsätt som borde
prägla socialtjänsten att i SoL ange vilka insatser den enskilde skulle
vara berättigad till i en uppkommen situation (se härom prop.
1979/80:1 s. 182 f och s. 185). Som exempel ur rättspraxis kan nämnas
ett fåll där B. hos en socialnämnd ansökte om ekonomisk och social
rådgivning för att få svar på frågan "hur man gör när man lever i
Sverige". B. ansågs av domstolarna vara i uppenbart behov av rådgiv-
ning. Kammarrätten uttalade att B:s behov var av den arten att det
ankom på socialnämnden att vidtaga nödvändiga åtgärder för att av-
hjälpa B:s behov. Rätten till stöd och hjälp avsåg dock inte andra
insatser än sådana som kunde bedömas tillgodose den enskildes behov
på ett lämpligt sätt (Kammarrätten i Göteborgs dom den 3 februari
1989 i mål 6820-1988). Av det nu anförda torde man kunna dra den
slutsatsen att hushållsekonomisk rådgivning faller inom ramen för de
insatser som socialnämnden kan vara skyldig att bistå med enligt 6 §
SoL.
I början av 1992 begärde G. att få rådgivning beträffande sin
ekonomi. Enligt ett brev till honom från förvaltningen den 2 mars
1992 bestämdes med anledning därav tid för ett möte mellan förvalt-
ningen och G. den 17 mars 1992. Den 13 mars 1992 inkom till
förvaltningen från G. en ansökan om socialbidrag. I ansökan begärde
G. även att få rådgivning beträffande en långsiktig planering av sin
1993/94 :JO1
239
ekonomi. Enligt remissvaret vidhöll G. vid mötet den 17 mars 1992
sin begäran om rådgivning. I ett beslut, som tecknats på hans ansökan,
beviljades G. den 17 mars 1992 visst ekonomiskt bistånd.
Ar det inte helt klart att den enskilde önskar en upplysning om sin
möjlighet att få hjälp skall hans begäran uppfattas som en framställ-
ning om bistånd och således avgöras i ett beslut (se bl.a. JO:s ämbets-
berättelse 1988-89 s. 152). I förevarande fall råder inte någon tveksam-
het att G. gjorde en framställning om bistånd i form av hushållsekono-
misk rådgivning.
Enligt remissvaret erbjöds G. vid mötet den 17 mars 1992 en
genomgång av sina skulder och byte av handläggare. I akten har dock
inte gjorts någon anteckning beträffande det besked som lämnades till
G. Det finns med anledning därav anledning erinra om vikten av att
tillfredsställande dokumentation sker (51 § SoL; se härom bl.a. Social-
styrelsens allmänna råd, Handläggning och dokumentation inom so-
cialtjänsten 1983:5 s. 26 och 69).
G. är av den uppfattningen att han inte fick bifall till sin begäran
om bistånd i form av s.k. hushållsekonomisk rådgivning. Det föreligger
i och för sig inte någon rätt för den enskilde att bestämma vilka
insatser som socialnämnden skall göra i visst fall. Den enskilde har
dock möjlighet att överklaga socialnämndens beslut såväl när den
enskildes begäran om bistånd har lämnats utan bifall som när rätt till
bistånd visserligen har ansetts föreligga, men nämnden har beslutat om
en annan insats än den enskilde har begärt (prop. 1979/80:1 s. 470).
Underlåtenheten att i förevarande fall meddela ett formellt beslut har
således medfört att G. inte kunnat få sin sak prövad av länsrätten.
Det ankommer inte på mig bedöma huruvida G. har rätt till
hushållsekonomisk rådgivning såsom bistånd enligt 6 § SoL. Jag förut-
sätter dock att socialnämnden så snart det är möjligt tar ställning till
G:s framställning om bistånd i den aktuella delen. I detta sammanhang
noterar jag att det i remissvaret upplysts att det inom socialdistriktet
numera påbörjats arbete med budgetrådgivning m.m.
(Dnr 1946-1992 och 2168-1992)
Den 3 februari 1991 mördade M.M. sin f.d. sambo. De hade fem barn
tillsammans, nämligen Anneli, född 1976, Andreas, född 1979, Maria,
född 1980, Katina, född 1981 och Elias, född 1985. M.M. dömdes till
10 års fängelse för mordet.
Omedelbart efter mordet placerades barnen genom Rinkeby stads-
delsförvaltning på Hammarbo akut- och utredningshem i Västerha-
ninge.
Genom ett beslut av Hedemora tingsrätt den 17 maj 1991 förordna-
des Kenneth Nordback att som god man för barnen bevaka deras rätt,
1993/94:JO1
240
förvalta deras egendom samt sörja för deras person. Den 27 maj 1992
förordnades Rune Cortés interimistiskt att vara förmyndare och vård-
nadshavare för Elias.
Rinkeby stadsdelsnämnd beslutade den 4 juni 1992 bl.a. att med stöd
av 6 § socialtjänstlagen (SoL) bevilja bistånd till placering i familjehem
av barnen Anneli och Maria samt att "i enlighet med Socialtjänstens
förslag, faderns medgivande och den interimistiska vårdnadshavaren
Rune Cortés samtycke utge bistånd enligt 6 § SoL avseende kostnader
för resa till Rhodos" för barnen Andreas, Katina och Elias.
Beslutet överklagades av Kenneth Nordback, som yrkade i första
hand att länsrätten dels "upphäver stadsdelsnämndens beslut den 4
juni 1992 gällande medgivande att barnen Andreas, Katina och Elias
placeras för boende på Rhodos, dels upphäver beslutet om bistånd
enligt 6 § socialtjänstlagen för resa till Rhodos och ersätter det med ett
beslut om bistånd som även omfattar medel för resa tillbaka till
Sverige". I andra hand yrkades att beslutet skulle upphävas som
varande olagligt.
Stadsdelsnämnden anförde i yttrande till länsrätten bl.a. följande.
Beslutet är helt i överensstämmelse med vårdnadshavarens vilja. Då
ärendet rör vårdnadshavarna har inte vare sig barnen eller gode
mannen rätt att överklaga beslutet. Om beslutet anses röra barnen är
dessa inte taleberättigade eftersom de är under 15 år. Som god man för
barnen kan Kenneth Nordback inte anses äga befogenhet att besluta i
frågor som tillkommer vårdnadshavaren, i vart fall inte då vårdnadsha-
varen finns tillgänglig och då han angett sin inställning.
Länsrätten i Stockholms län meddelade beslut den 16 oktober 1992.
I skälen anförde länsrätten följande.
Talerätt
Fråga är om barnens gode man har talerätt vad avser det överklagade
beslutet.
Av beslutet framgår att det är fattat i enlighet med socialtjänstens
förslag, faderns medgivande och den interimistiska vårdnadshavaren
Rune Cortés samtycke. Enligt sin lydelse avser beslutet bistånd till
kostnaderna för barnens resa till Rhodos och måste därför anses angå
barnen. Den gode mannen, som förordnats för att tillvarata barnens
intressen, anser att beslutet har gått barnen emot bl a därför att barnen
inte bör skiljas från två syskon som placerats i Sverige och för att
socialtjänstens kontroll- och tillsynsmöjligheter inte bör sättas ur spel.
Länsrätten finner att beslutet är överklagbart för barnen. Barnen är
underåriga och får inte själva föra sin talan. I stället gäller för dem
reglerna i föräldrabalken att deras rättsliga angelägenheter handhas av
förmyndaren som legal ställföreträdare. När god man enligt 11 kap 1 §
FB skall vårda den omyndiges angelägenheter får förordnandet avse
alla en förmyndares uppgifter beträffande den omyndiges förmögenhet
och person. Ett sådant förordnande har Kenneth Nordback. Förord-
nandet medför att förmyndarens rätt att företräda den omyndige upp-
hör till dess den gode mannen entledigas. Mot bakgrund härav finner
länsrätten att Kenneth Nordback har rätt att föra talan mot stadsdels-
nämndens beslut.
1993/94:JO1
241
Medgivande enligt 25 § socialtjänstlagen
Enligt 25 § första stycket socialtjänstlagen får inte utan socialnämndens
medgivande en underårig tas emot för stadigvarande vård och fostran i
ett enskilt hem som inte tillhör någon av hans föräldrar eller någon
annan som har vårdnaden om honom.
Av utredningen i målet framgår att man planerat för att barnen
skall placeras på Rhodos hos barnens faster och farbror, Irene och
Sotiris M.
Länsrätten finner att även om socialtjänstens utredning synes be-
handla ett eventuellt sådant medgivande har detta inte kommit till
uttryck i det beslut som stadsdelsnämnden har fattat den 4 juni 1992.
Således innefattar beslutet inte något sådant medgivande som omtalas i
25 § första stycket socialtjänstlagen. Länsrätten kan därför inte pröva
överklagandet i denna del.
Bistånd enligt 6 § socialtjänstlagen avseende kostnader för resa till
Rhodos
Länsrätten finner att det beslut om bistånd enligt 6 § socialtjänstlagen
till kostnaderna för resa till Rhodos för barnen Andreas, Katina och
Elias inte är olagligt på grund av att stadsdelsnämnden inte fattat något
beslut om medgivande enligt 25 § socialtjänstlagen.
Enligt 9 § socialtjänstlagen skall socialnämndens insatser för den
enskilde utformas och genomföras tillsammans med honom. Stadsdels-
nämnden har beslutat att ge ut bistånd enligt 6 § socialtjänstlagen
avseende kostnader för resa till Rhodos för barnen Andreas, Katina
och Elias utan att detta godkänts av barnens legala ställföreträdare
Kenneth Nordback. I förarbetena till socialtjänstlagen anges att bestäm-
melsen i 9 § i lagen klart och tydligt anger att socialtjänsten inte får
vidta insatser "över huvud" på klienten (prop 1979/80:1 s 528). Läns-
rätten finner mot bakgrund härav att stadsdelsnämnden utan att samrå-
da med den gode mannen inte bort medge bistånd enligt 6 § social-
tjänstlagen till kostnader för barnens resa till Rhodos.
Länsrätten har den 18 augusti 1992 inhämtat från sektionschefen
Lisbeth Oulis vid Rinkeby stadsdelsnämnd att Andreas, Katina och
Elias reste till Rhodos i början av juni 1992 i samband med att
stadsdelsnämnden beslutade om bistånd. Vid angivna förhållande för-
anleder överklagandet i den del det avser upphävande av stadsdels-
nämndens beslut att ge ut bistånd till resan inte någon länsrättens
vidare åtgärd.
Till den del överklagandet avser bistånd till medel för resa tillbaka
till Sverige skall framställan i första hand göras till stadsdelsnämnden.
Då något beslut från stadsdelsnämnden i denna fråga inte föreligger
kan länsrätten inte ta upp överklagandet i denna del till prövning.
Länsrättens beslut överklagades av stadsdelsnämnden. Nämnden yrkade
att kammarrätten skulle förklara att Kenneth Nordback inte har tale-
rätt i målet. Till stöd för talan anförde nämnden bl.a. att länsrättens
beslut gått nämnden emot genom att länsrätten förklarat dels att
Kenneth Nordback har ställning som part i målet, dels "att nämnden
inte bort medge bistånd enligt 6 § socialtjänstlagen till kostnader för
barnens resa till Rhodos".
I ett beslut den 19 mars 1993 uttalade Kammarrätten i Stockholm
följande.
Enligt 33 § förvaltningsprocesslagen får talan föras mot länsrättens
beslut av den som beslutet angår om det gått honom emot. Länsrätten
1993/94:JO1
242
har inte prövat överklagandet vad avser medgivande enligt 25 § social-
tjänstlagen och bistånd till medel för resa tillbaka till Sverige samt
förklarat att överklagandet avseende bistånd enligt 6 § socialtjänstlagen
för resa till Rhodos lämnas utan någon länsrättens vidare åtgärd. Det
av nämnden meddelade beslutet har inte upphävts eller begränsats.
Länsrättens beslut kan inte anses ha gått nämnden emot. Nämndens
talan skall därför inte prövas.
I beslutet avvisade kammarrätten överklagandet.
Kammarrättens beslut har vunnit laga kraft.
I ett brev, som kom hit den 15 juni 1992 (dnr 1946-92), anför Harriet
Martin klagomål "angående sociala myndigheters agerande i ärendet
den mördade A.L:s barn". Bland annat frågar hon om inte stadsdels-
nämnden måste invänta tingsrättens beslut om barnens far skall ha
fortsatt vårdnad eller inte, innan socialbyrån ger sig till att skicka tre
av barnen till faderns släktingar i Grekland.
I ett brev, som kom hit den 1 juli 1992 (dnr 2168-92), anför
Nordback klagomål. Han anser att stadsdelsnämndens beslut den 4
juni 1992 om medgivande till placering i Grekland är olagligt eller i
vart fall ytterst tvivelaktigt ur juridisk synvinkel. Han hävdar vidare att
beslutet om bistånd till resa bör kompletteras så att barnen även får
bistånd för resa hem till Sverige. För det fall JO skulle finna att
stadsdelsnämndens beslut inte innebär ett medgivande enligt 25 § SoL
hävdas att beslutet är olagligt eftersom socialnämnden underlåtit att
lämna medgivande till placeringen vilket bestämmelsen föreskriver.
Yttrande har inhämtats från Rinkeby stadsdelsnämnd. I remissvaret,
som kom hit den 28 augusti 1992, anförs i huvudsak följande.
Bedömningen att tre av barnen L.M. skall vistas tillsvidare hos släk-
tingar på Rhodos är grundat på syftet att finna det framtida boendeal-
ternativ, som gynnar barnens psykiska hälsa och utveckling bäst.
Bedömningen av barnens bästa sammanfaller i detta hänseende med
faderns önskemål, men beslutet är helt och hållet grundat på barnens
behov.
Faderns släktingar på Rhodos tar starkt avstånd från faderns hand-
ling och anser att han är helt olämplig att ta hand om barnen i
framtiden eftersom han har dödat deras mor. Fadern har inga planer
på att bosätta sig på Rhodos efter frigivningen utan avser att stanna i
Sverige.
Stadsdelsförvaltningen var i valsituationen att låta barnen växa upp
på Rhodos i en familj de känner och som både barnen och tjänstemän-
nen har förtroende för eller att placera barnen hos en för dem okänd
familj i Sverige men med möjlighet att tillämpa socialtjänstlagen.
Vårdnadshavarens godkännande att barnen tillåts resa till släktingar
på Rhodos är en förutsättning för beslutets genomförande.
Det har aldrig varit utredarnas mening att barnen ska bo hos fadern
eller att fadern på något sätt ska ha inflytande över barnens framtida
1993/94:JO1
243
utveckling. Stadsdelsnämnden har därför ansökt hos tingsrätten om att
vårdnaden ska fråntas fadern då utredarna anser att det är orimligt att
barnen är beroende av den person som berövat deras mor livet.
Den person som stadsdelsnämnden föreslagit som vårdnadshavare är
införstådd med socialtjänstens bedömning och stöder den.
Att invänta tingsrättens beslut i vårdnadsfrågan innan stadsdels-
nämnden fattade beslut om barnens framtida boende hade varit myck-
et påfrestande för barnen som vistats på institution i över ett år. Ett
beslut i tingsrätten kan dessutom komma att överklagas, varför det
slutliga avgörandet om vårdnaden kan fördröjas ytterligare. Det faktum
att vårdnadshavarna — fadern och den interimistiskt förordnade vård-
nadshavaren/förmyndaren Rune Cortés — befinner sig i Sverige, hind-
rar inte att den praktiska vården ombesörjs av annan person utom-
lands. Detta under förutsättning att vårdnadshavarna har gett sitt
samtycke därtill. Beslut om barnens framtida boende är därför inte
direkt avhängigt beslut i vårdnadsfrågan.
Oavsett vilket beslut som fattas av svensk domstol beträffande vård-
naden så har ett sådant beslut ej rättslig verkan i Grekland. Utredarna
har trots detta faktum gjort bedömningen, att barnens behov bäst kan
tillgodoses hos släkten på Rhodos och att detta är viktigare än de
juridiska begränsningar som blir följden av att de tre barnen bor i
Grekland. Utredarna har också, så långt det är möjligt, försäkrat sig
om att barnen kommer att skyddas om fadern efter frigivningen skulle
göra anspråk på att få den praktiska omvårdnaden om de tre barnen.
Det finns dock inga sådana farhågor idag, då fadern har fullt förtroen-
de för sin bror och svägerska i detta avseende.
Beträffande barnens rättigheter att som svenska medborgare få bo i
Sverige så har denna rätt ej ifrågasatts av Stadsdelsnämnden. Utredarna
har i utredning redovisat hur barnen själva ser på sin situation och vad
som i övrigt framkommit under utredningens gång beträffande deras
önskemål om framtida boende. Så långt det är möjligt att bedöma, med
tanke på barnens ålder, så är det också de tre barnens önskan att få bo
hos farbror och faster på Rhodos. Barnen har för övrigt även grekiskt
medborgarskap, då den biologiske fadern är grekisk medborgare.
Sammanfattningsvis är det Stadsdelsnämndens mening, att man i
utredningen och genom beslutet att bevilja resan till Rhodos för de tre
barnen Andreas, Katina och Elias har tagit alla omständigheter —
juridiska såväl som sociala — under noggrant övervägande. Beslutet är
grundat på en bedömning att barnen som vistas hos släktingar på
Rhodos kommer att få god och kärleksfull omvårdnad och i övrigt
tillförsäkras en gynnsam utveckling.
Kenneth Nordback har kommit in med ytterligare en skrift med
anledning av yttrandet.
JO Norell Söderblom anförde i beslut den 23 juni 1993 följande.
Rinkeby stadsdelsnämnd har den 4 juni 1992 beslutat ge barnen
Andreas, Katina och Elias bistånd enligt 6 § SoL avseende kostnader
för en resa till Rhodos. Beslutet överklagades av gode mannen Ken-
neth Nordback men ändrades inte av vare sig länsrätten eller kammar-
rätten.
Kenneth Nordback har uppfattat stadsdelsnämndens beslut som ett
medgivande till placering av barnen hos släktingar på Rhodos och
1993/94:JO1
244
anser att ett sådant beslut är olagligt eller i vart fall tvivelaktigt.
Domstolarna har uppfattat nämndens beslut som gällande endast bi-
stånd till resekostnaderna.
JO bör inte anlägga synpunkter på frågor som är behandlade av
domstol så länge domstolens avgörande är lagligen grundat. Så är fallet
här och jag går därför inte vidare i denna del.
När det gäller frågan om samråd med gode mannen innan beslut om
bistånd fattades gör jag följande bedömning.
God man utses av allmän domstol bl.a. om vårdnadshavaren på
grund av sjukdom eller av annan orsak inte kan utöva förmynderska-
pet eller om han blir skild från utövningen av förmynderskapet (11
kap. 1 § föräldrabaiken). Gode mannen har till uppgift att i förmynda-
rens ställe vårda den underåriges angelägenheter. Förordnandet avser i
dessa fall alla förmyndarens uppgifter beträffande den underåriges
förmögenhet och person.
Vid tidpunkten för stadsdelsnämndens beslut var Kenneth Nordback
god man för samtliga barn. Han hade alltså till uppgift att i förmynda-
rens ställe vårda barnens angelägenheter. Jag delar därför länsrättens
bedömning att stadsdelsnämnden handlade fel när den beslutade om
bistånd för tre av barnen utan att inhämta gode mannens samtycke.
Av stadsdelsnämndens yttrande hit framgår att syftet med biståndet
till Greklandsresan varit att finna det boende som skulle vara bäst för
barnen. Vistelsen i Grekland ingick m.a.o. som ett led i den utredning-
en. Under förutsättning att de formella kraven för ett sådant bistånd
varit uppfyllda hade det enligt min mening i och för sig inte förelegat
något hinder mot att ge bistånd till en ferievistelse för barnen utom-
lands. Att avsikten varit att utröna om detta kunde vara en varaktig
lösning hindrar inte den bedömningen.
Juridiskt uppkommer det emellertid en komplicerad situation när
barnen vistas utanför Sverige. Stadsdelsnämnden kan inte utöva myn-
dighet över barnen utanför landets gränser och kan följaktligen inte
hämta hem barnen. En annan sak är att stadsdelsnämnden så länge
barnen fortfarande har hemvist inom nämndens jurisdiktionsområde
har kvar sin tillsynsplikt. Härav följer att nämnden t.ex. kan göra en
framställning till länsrätten om tvångsvård enligt lagen om vård av
unga (LVU). Vinner en sådan ansökning bifall blir problemet om det
går att få verkställighet av vårddomen. De grekiska myndigheternas
inställning till framställningen blir därvid avgörande.
Stadsdelsnämndens skyldighet enligt socialtjänstlagen att tillvarata
barnens intressen upphör som framgår av det föregående inte med
vistelsen i Grekland men stadsdelsnämnden har synnerligen begränsa-
de möjligheter att utöva den erforderliga tillsynen av barnen. Däremot
har vårdnadshavaren kvar sin bestämmanderätt över barnen även när
barnen vistas utomlands. Enligt vad jag erfarit är en särskild förmynda-
re och vårdnadshavare numera förordnad för barnen. Det far förutsät-
tas att samarbetet mellan denne och stadsdelsnämnden fungerar så att
nämnden även fortsättningsvis kan bevaka barnens intressen. Givetvis
är nämnden oförhindrad att med förmyndarens medgivande följa bar-
nens förhållanden i det grekiska hemmet. Så sker också.
1993/94:JO1
245
Sammantaget innebär det sagda att det fel som begåtts i ärendet är
att ge barnen bistånd till en resa till Grekland utan att ha haft den
gode mannens medgivande. Detta är lika allvarligt som om beslutet
fattats utan en ordinarie vårdnadshavares samtycke; den gode mannen
har i en situation som den ifrågavarande trätt i vårdnadshavarens
ställe. Trots detta har jag beslutat att inte gå vidare i ärendet. Jag
beaktar därvid särskilt de utomordentligt svårlösta problem som upp-
stod genom att barnens mor berövades livet.
(Dnr 1350-1992)
I en anmälan till JO ifrågasatte Anna Lindgren, som är god man för
K.B., hur föreståndaren vid Hemmet för Gamla, Saga Frimodig, har
hanterat de kontanta medel hon tagit ut för K.B:s räkning. Hon har
också anfört att en förutsättning för plats på hemmet synes vara att en
fullmakt för den gamles pension lämnas till Saga Frimodig.
Yttrande inhämtades från sociala distriktsnämnden 7 i Stockholm,
vilket Anna Lindgren bemötte och därvid även tillförde klagomål mot
K.B:s omvårdnad.
Hela ärendet remitterades därefter till Länsstyrelsen i Stockholms
län för yttrande. I yttrandet anfördes i huvudsak följande.
Länsstyrelsens handläggning
Länsstyrelsen översände Anna Lindgrens skrivelse till socialdistriktet
för kommentarer. Undertecknad Desougi, har den 3 september 1992
besökt Hemmet för Gamla. Länsstyrelsen har också begärt att Saga
Frimodigs kassabok för K.B. skall granskas av revisorer från Stock-
holms stads stadskansli.
Länsstyrelsens bedömning
Vid besöket på Hemmet för Gamla sammanträffades med Saga Frimo-
dig, hemservicebyråchef Niklas Bjurström, medicinskt ansvarig sjuk-
sköterska Sally Kristofferson och sjukhemschefen Pärsa Berg. Vi be-
sökte tillsammans K.B. på hennes rum.
Anna Lindgren tar i sin anmälan upp att en förutsättning för plats
på hemmet är att fullmakt på den gamles pengar lämnas till Saga
Frimodig. Detta är ett helt felaktigt påstående. Plats på ålderdomshem
erhålles efter en biståndsprövning enligt 6 § socialtjänstlagen. K.B.
uppfyller väl kriterierna för boende i ålderdomshem. Hon behöver
personlig omvårdnad, hjälp med hygien, klädsel och mathållning. Hon
är glömsk men har utbyte av övriga boende på hemmet och hon gillar
att gå till cafeterian.
Vid besöket hos K.B. kunde också konstateras att hennes minne var
begränsat. Hon kände igen sina anhöriga på fotografier, men hon
kände inte till om hon hade god man eller vem Anna Lindgren är.
K.B. var vi besöket välvårdad. Hon hade trivsamt och många personli-
ga tillhörigheter på rummet.
Länsstyrelsen konstaterar vid besöket att ledningspersonalen för
hemmet har en positiv inställning till verksamheten och försöker ta
tillvara var och en av de gamlas förutsättningar att delta i aktiviteter
1993/94:JO1
246
och annan samvaro på och utanför hemmet. Föreståndaren har ansvar
för att den personliga omvårdnaden av de gamla tillgodoses. I omvård-
naden ingår såväl rent praktisk omvårdnad som tillsyn av att de gamla
har kläder och att möjlighet till socialt umgänge ges. Det är viktigt att
hygienen sköts noggrant, men man kan inte tvinga den gamle att
duscha eller tvätta håret om han/hon inte vill. Det gäller för vårdper-
sonalen att vara lyhörd och att många gånger gripa tillfället i flykten
för att få vissa omvårdnadsuppgifter utförda. K.B. har en omvittnat
egen vilja och man far lirka med henne. K.B. har i sin ungdom varit
mannekäng och hon är klädmedveten. Speciellt för henne är det
därför viktigt med skor och kläder. Gode mannens uppfattning att
K.B:s behov av skor och kläder är begränsat, eftersom hon enbart rör
sig mellan den egna sängen och matbordet delas inte av länsstyrelsen.
K.B. har behov av ombyten av kläder som alla andra. Det är beklagligt
att dispyter uppstår av detta slag.
Länsstyrelsen har begärt revidering av K.B:s kassabok och stadsrevi-
sorerna Eva Hedberg och Margit Bergström gjorde inspektion på
hemmet den 22 oktober 1992. Därvid konstaterades sammanfattnings-
vis att ingen förskingring av K.B:s medel skett men att mindre brister i
den ekonomiska hanteringen förelåg. Egnamedelshanteringen håller
nu på att ses över på hela socialdistrikt 7.
När god man finns förordnad för någon boende på ålderdomshem
anser länsstyrelsen att den gode mannen ska sköta alla ekonomiska
transaktioner. Detta förutsätter ett samarbete med föreståndaren eller
annan administrativ personal som håller i egna medel. Det är en
självklarhet att den gamle måste ha tillgång till egna kontanter för t ex
cafeteriabesök, godisinköp och dylikt. För K.B:s del har det också
funnits behov av pengar till hår- och fotvård.
Saga Frimodig har av gode mannen fått tillåtelse att ta ut medel för
K.B:s räkning till nödvändiga kostnader typ hår- och fotvård, enligt
Anna Lindgrens skrivelse till JO. Ingenting tyder på att de uttag som
gjorts använts på ett oacceptabelt sätt.
Fastän god man finns förordnad har K.B. rätt att ge fullmakt för
uttag av pengar. Länsstyrelsen anser dock att detta är mindre lämpligt,
eftersom K.B. inte själv inser vad hon skriver under. Det är enligt
länsstyrelsens bedömning gode mannens uppgift att tillse att kontanter
för K.B:s räkning alltid finns tillhanda.
Med dessa uttalanden överlämnar länsstyrelsen ärendet till JO för
beslut.
Ärendet remitterades slutligen till Stockholms Överförmyndarförvalt-
ning vad avser det förhållandet att den gamle själv utfärdar fullmakt
för personal vid ålderdomshemmet. I remissvaret anförde Överförmyn-
darförvaltningen genom sin förvaltningschef Eric Sehlin följande.
Rent allmänt kan värdet av fullmakter som utfärdas av åldriga perso-
ner ifrågasättas. Åtskilliga sådana fullmaktsgivare har vid förfrågan
tyvärr visat sig vara helt omedvetna om att de har utfärdat fullmakt.
Att anhöriga använder sig av fullmakten som utfärdats av åldriga
föräldrar är inte så ovanligt och kan i viss mån accepteras. Däremot
bör personal inom ålderdomshem och sjukhem avstå från att förse sig
med fullmakter från personer inom deras vård. Att utnyttja fullmakten
som utfärdats av senildementa personer kan inte betecknas som ett
handlande i god tro.
Tyvärr kan inte en förordnad god man göra något åt den fullmakt
som utfärdats av huvudmannen. Eftersom fullmakten inte kan återkal-
las av gode mannen kan ett utnyttjande av densamma få till följd att
godmanskapet blir omöjligt att hantera.
1993/94:JO1
247
Har tingsrätten förordnat att huvudmannens egendom skall förvaltas
av en god man är denne ensam ansvarig och skall redovisa förvaltning-
en inför överförmyndaren. Gode mannen bör därför i första hand se
till att pensionen betalas in på ett konto som han/hon har möjlighet att
disponera för betalning av huvudmannens utgifter. Förutom huvud-
mannen själv skall enbart gode mannen kunna disponera över medlen
på kontot.
Det bör framhållas att ett väl fungerande system bygger på ett
förtroendefullt samarbete mellan gode mannen och föreståndaren.
Tillsammans bör de fastställa det månadsbelopp som erfordras för att
täcka huvudmannens personliga behov. Gode mannen skall sedan
tillställa föreståndaren det fastställda beloppet för dennes disposition.
Föreståndaren å sin sida redovisar sedan per kvartal eller år till gode
mannen sin förvaltning av medlen.
Det beskrivna systemet har visat sig fungera väl. Man undviker
därmed de missförstånd och misstroenden som har visat sig i aktuellt
ärende.
JO Norell Söderblom anförde i sitt beslut i ärendet den 9 februari 1993
följande.
Påståendena från Anna Lindgren om bristerna i vårdnaden om K.B.
motsägs till stora delar av den bedömning som länsstyrelsen gjort efter
att bl.a. ha besökt K.B. på hemmet. Jag kan därför inte mot bakgrund
av den utredning som företagits göra några uttalanden i dessa delar.
Vad därefter gäller den del av anmälan som rör de ekonomiska
förhållandena skall inledningsvis anföras att utredningen visar att plats
på ålderdomshemmet erhålls efter en biståndsprövning enligt 6 §
socialtjänstlagen och att några krav därutöver inte ställs.
Ett godmanskap innebär inte att den för vilken god man förordnats
är betagen sin rättsliga handlingsförmåga. Detta kommer till uttryck i
11 kap. 5 § föräldrabalken genom reglerna om att det i princip krävs
huvudmannens samtycke för rättshandlingar som företas av den gode
mannen. Sådant samtycke presumeras föreligga för rättshandlingar som
sedvanligen företas för den dagliga hushållningen.
Av det sagda följer att det inte lagligen går att hindra huvudmannen
från att utfärda fullmakt för någon annan än den gode mannen.
Däremot bör det förhållandet att en god man förordnats innebära att
socialtjänstens personal vänder sig till den gode mannen och inte till
dennes huvudman när det gäller ekonomiska transaktioner. Enbart det
förhållandet att en god man förordnats är nämligen ett klart incita-
ment för socialtjänstens personal att det inte är lämpligt att vända sig
direkt till klienten i penningfrågor. Att som skett i detta fall begära
fullmakt av klienten för dennes löpande utgifter kan således inte anses
godtagbart. Det förfarande som enligt min mening bör användas är att
den som inom socialtjänsten åtagit sig att svara för klientens löpande
utgifter av den gode mannen regelbundet och mot redovisningsskyldig-
het mottar kontanter, avsedda att täcka utgifterna.
Beträffande skötseln av K.B:s ekonomi visar den revision som gjorts
av hennes kassabok samt den inspektion som stadsrevisorerna gjort på
hemmet att ingen förskingring av K.B:s medel skett, men att det
föreligger mindre brister i den ekonomiska hanteringen och att man
på grund härav nu håller på att se över egnamedelshanteringen inom
1993/94:JO1
248
hela socialdistrikt 7. Saga Frimodig har fått tillåtelse av Anna Lindgren
att ta ut medel till K.EFs kostnader för hår- och fotvård och i detta
avseende har ingenting i länsstyrelsens utredning eller i övrigt visat att
uttagen använts på ett oacceptabelt sätt. Däremot har vissa oklarheter
framkommit beträffande de uttag som Saga Frimodig gjort med stöd av
fullmakt från K.B.
Av de påminnelser som inkommit från Anna Lindgren framgår att
man från hemmets sida, trots de påpekanden som gjorts från länssty-
relsens sida i detta avseende, fortfarande kräver fullmakt för uttag från
pensionskonton. Mot bakgrund härav förutsätter jag att socialnämnden
snarast ser över sina rutiner i de hänseenden jag nu redogjort för.
Med hänsyn till vad som i övrigt förekommit i ärendet utgår jag
ifrån att man från ansvarigt håll omedelbart ger Anna Lindgren en
redogörelse för de ekonomiska transaktioner som gjorts för K.B:s
räkning samt att de verifikationer som finns överlämnas till henne.
Med dessa besked samt den kritik som ligger i det sagda avslutas
ärendet härmed.
En 95-årig kvinna, med nedsatt psykisk förmåga,
som bott på ett servicehus, har haft s.k. servicekonto.
Frågor rörande servicehusets delaktighet i förvalt-
ningen av medlen på kontot
(Dnr 1738-1992)
V.P. född 1896, flyttade i augusti 1990 till Råcksta servicehus, som då
drevs av Stockholms läns landsting. Hon avled i augusti 1991 och
efterlämnade barnen G.R. och L.P.
I samband med flyttningen till servicehuset öppnade V.P. hos Första
Sparbanken ett s.k. servicekonto. För kontot gällde följande villkor.
Sparbanken bemyndigas att från servicekontot ta medel för utgifter
som sjukhemmet anmodar Sparbanken att betala för kontohavarens
räkning. Särskild betalningsorder inlämnas till Sparbanken senast 10
dagar före resp, förfallodag. Täckning skall finnas på kontot innan
betalningsorder insändes. Första Sparbanken är inte ansvarig för skada
som beror av lagbud, myndighets åtgärd — — — Skada som kan
uppkomma i andra fall skall inte ersättas av Sparbanken, om denna
förfarit med normal aktsamhet.
Samtidigt som servicekontot öppnades ordnades så att V.P:s pension
automatiskt fortlöpande skulle betalas in på servicekontot.
Kring årsskiftet 1990/91 synes ha uppkommit fråga om förordnande
av god man för V.P. Överläkaren C.B. Nordenfeldt anförde i ett
utlåtande den 23 januari 1991 att han genom inhämtade uppgifter och
personlig undersökning funnit att V.P. var ur stånd att bevaka sin rätt
angående uppdelning av arv och förvalta sin egendom på grund av hög
ålder. Under rubriken "Aktuellt hälsotillstånd" anförde han följande.
För åldern (oläsligt ord) väl bevarad somatiskt går dock med rullator.
Hörsel något nedsatt. Av och till ngt orolig. Desorienterad till tid och
rum. Närminnet starkt nedsatt. Kommer ej ihåg efter en halv minut.
1993/94:JO1
249
Pat vet om att hon har en villa och adressen dit. Vet ej hur stor
villan är. Förstår att hon ej klarar sig där och vill att barnen hjälper
henne med att sälja om den skall säljas. Så lär dock ej vara fallet.
I detta sammanhang bör noteras att enligt gåvobrev som företetts i
ärendet överlät V.P. sin villafastighet 1981.
Frågan om god man för V.P. kom inte att fullföljas.
Enligt räkning daterad den 3 mars 1991 fordrade L.P. av V.P.
betalning med, i ett för allt, 10 000 kr. Kravet avsåg bl.a. resor och
uppehälle med halvpension i snitt 20 gånger per år motsvarande 750
dagar (5 000 kr), fastighetsskötsel och underhåll, trädgårdsskötsel inkl,
gräsklippning och snöröjning (15 000 kr), telefonkontakt två gånger
dagligen motsvarande ca 6 000 samtal (1 200 kr) m.m., sammanlagt
drygt 40 000 kr.
Enligt en faktura, daterad den 15 mars 1991, ställd till V.P., c/o L.P.,
fordrade Första Sparbanken betalning med 8.250 kr. Fakturan gällde
arvode för juridiskt biträde i samband med egendomsfrågor m.m. Den
synes ha överlämnats till servicehuset av L.P. På fakturan hade för
hand antecknats "910319 Detta är OK för utbetalning från V. genom
LP".
Inga-Lill Persson betalade i mars 1991 de båda räkningarna med
medel från V.P:s servicekonto.
G.R. klagade till JO på landstingets handhavande av V.P:s medel på
servicekontot. Hon anförde därvid bl.a. följande.
De aktuella utbetalningarna gynnade min bror och missgynnade mig.
Trots detta, och trots tveksamheter i räkningarna — den ena mycket
vag, den andra avseende en juridisk konsult, som agerat för min bror
och inte för min mor — togs ingen kontakt med mig. Tvärtom, när jag
vid ett tillfälle frågade efter tillgångarna på min mors konto dolde
Inga-Lill Persson aktivt utbetalningen av de 10.000 kronorna.
Cirka hälften av min mors banktillgångar betalades ut vid dessa två
tillfällen. Det kan knappast anses vara att sköta löpande utgifter.
Jag vill nu att JO utreder ärendet och uttalar
1. att Inga-Lill Persson har gått över sina befogenheter och använt
sin fullmakt felaktigt,
2. att Inga-Lill Persson bort kontakta mig innan utbetalningarna
skedde, i all synnerhet som hon kände till min och min brors
problematiska relation, och
3. att Inga-Lill Persson varit skyldig att ge korrekta besked om
kontoställningen vid direkt förfrågan.
Jag vill också att JO utreder om Landstinget handlat felaktigt i det
att de inte tillräckligt instruerat Inga-Lill Persson om hennes befogen-
heter.
Anmälan remitterades till sjukvårdsdirektören i Stockholms läns lands-
ting för utredning och yttrande. I yttrande anförde tf. sjukvårdsdirektö-
ren Bengt Hasselbäck, västra sjukvårdsområdet, följande.
L.P. besökte sin mor flera gånger i veckan samt tog hem henne över
helgerna. Personalen på servicehuset fann det naturligt att kontakt
hölls med L.P. Någon större kontakt mellan personalen och G.R. var
ej för handen. G.R. och servicehusets handläggare av de boendes
ekonomiska angelägenheter, Inga-Lill Persson, träffades första gången i
januari 1991.
1993/94:JO1
Beträffande anmälarens klagomål kan följande anföras
1. Då Inga-Lill Persson mottagit L.P:s räkning tog hon kontakt med
V.P. som samtyckte till att räkningen skulle betalas och uppdrog åt
denne att verkställa betalningen.
2. Personalen på servicehuset uppger att de aldrig upplevt att det
rått oenighet mellan V.P:s barn. Någon skyldighet att kontakta G.R.
angående V.P:s ekonomiska transaktioner finns ej.
3. Eftersom L.P. varit kontaktman/anhörig har kontoutdrag sänts till
denne. Det torde vara tveksamt om servicehuset utan samtycke från
V.P. ägt rätt att lämna uppgift om V.P:s ekonomi till G.R. Frågan om
G.R. förvägrats uppgift om aktuell kontoställning har ej utretts, då vi
ansett den sakna betydelse.
4. Inga-Lill Persson har tjänstgjort under lång tid med hithörande
frågor och är väl förtrogen med sina arbetsuppgifter och de problem
som kan uppstå i arbetet. Landstingets rutiner för hantering av privata
medel bestäms av regler i den så kallade PPM-handboken. Övriga
riktlinjer finns intagna i socialstyrelsens författningssamling (SOSFS
1983:4) samt Landstingsförbundets "Föreskrifter och anvisningar be-
träffande förvaltningen av privata medel mm för vissa patienter".
Sammanfattningsvis anser förvaltningen att Inga-Lill Persson ej för-
farit felaktigt eftersom hon verkställt utbetalningen först sedan hon
förvissat sig om att det var V.P:s vilja att betalning skulle ske.
Till svaret bifogades bl.a. ett avsnitt ur den s.k. PPM-handboken
(avsnitt 4; Beskrivning av arbetsuppgifterna). Där sägs under punkt
8A:7 följande.
Enbart utbetalningsorder användes, då fråga är om utbetalning av
kontanta medel till t ex anhörig eller liknande.
OBS! Vid utbetalning av kontanta medel till t ex anhörig eller
liknande måste stor försiktighet iakttagas. Det måste sålunda fastslås,
att kontaktmannen ytterst handlar på patientens vägnar. Rent juridiskt
skall utbetalningar sålunda ej ske utan patientens hörande och medgi-
vande eller i de fall patienten har förmyndare/god man utan dennes
medgivande. I vissa fall befinner sig patienten emellertid i sådant
medicinskt tillstånd — och har ej heller förmyndare/god man — att
patientens ställningstagande ej kan tillmätas avgörande betydelse. I
sådana fall är det av betydelse att iaktta största försiktighet ifråga om
utbetalningar av angivet slag.
Kontaktmannen tillrådes därför att vid minsta tveksamhet ifråga om
utbetalningar från kontot ta kontakt med respektive kurator och
begära dennes — om möjligt skriftliga — yttrande i ärendet. Jämför
även nedan under 10 Upplysning om patients kontoställning m m.
Vid JO:s expedition upprättade föredraganden en promemoria i vilken
antecknades:
1. I anmälan berörs betalningen av två räkningar. Den ena räkningen
är utställd av L.P. den 3 mars 1991 och den andra av Första Sparban-
ken den 15 mars samma år. I remissvaret synes dock beröras endast
L.P:s räkning. På Sparbankens räkning (som ingivits hit av klaganden)
har antecknats "910319 Detta är OK för utbetalning från V. genom
/L.P./". Huruvida V.P. tillfrågades och eventuellt samtyckte till betal-
ningen av den räkningen framgår inte av utredningen.
2. Enligt uppgift i remissvaret finns i den s.k. PPM-handboken vissa
regler för landstingets personal när personalen hjälper enskilda i
ekonomiska frågor, t.ex. betalningen av räkningar. I kapitel 4 (Beskriv-
ning av arbetsuppgifterna) punkt 8A:7 berörs utbetalningar av kontan-
ta medel till bl.a. anhöriga. Fråga uppkommer i ärendet dels vilka
1993/94: JO 1
251
bedömningar som gjordes beträffande V.P:s möjlighet att samtycka till
betalningen av L.P:s räkning och eventuellt även till betalningen av
Sparbankens räkning dels huruvida föreskrifterna i PPM-handboken
iakttogs vid betalningarna.
Promemorian remitterades till sjukvårdsdirektören för förnyat yttran-
de.
1 ett svar har Bengt Hasselbäck anfört följande.
1. Enligt inhämtat yttrande från föreståndare Britta Karlsson vid Råck-
sta servicehus tog handläggaren Inga-Lill Persson personlig kontakt
med V.P. som samtyckte till att räkningarna skulle betalas och upp-
drog åt Inga-Lill Persson att verkställa betalning i båda fallen.
2. Britta Karlsson har uppgivit "Att det gick att föra adekvat samtal
med V.P. Tidvis kunde hon vara orolig och förvirrad".
Härutöver kan tilläggas följande:
I ärendet har G.R. ingivit ett läkarintyg som skulle användas för
utredning i ärende om förordnande av god man enligt 11 kap. 4 §
föräldrabalken. Av läkarintyget framgår bland annat att frågan huruvi-
da den enskilde kunde höras muntligen utan att detta medfört skada
för honom eller henne har besvarats med "ja" i detta fall.
Beträffande frågan huruvida "PPM-handbokens" bestämmelser följts
kan följande anföras.
Inga-Lill Persson gjorde den bedömningen att hon tillmätte V.P:s
viljeyttring betydelse och verkställde betalningarna utifrån den bedöm-
ningen.
Något direkt fel utifrån "PPM-handbokens" anvisningar synes ej ha
blivit begånget. Måhända borde samtycket/uppdraget mottagits i närva-
ro av t ex en kurator eller dokumenterats på annat sätt.
G.R. har under hand fatt del av utredningen i ärendet och hon har
inkommit med påminnelser.
JO Norell Söderblom anförde i beslut den 23 juni 1993 följande.
Om någon på grund av sjukdom, psykisk störning, försvagat hälso-
tillstånd eller liknande förhållande behöver hjälp med att bevaka sin
rätt, förvalta sin egendom eller sörja för sin person, skall rätten under
vissa förutsättningar och om det behövs, förordna god man för honom
eller henne (11 kap. 4 § föräldrabalken). Om den enskilde i fall som
avses i det nämnda stadgandet är ur stånd att vårda sig själv eller sin
egendom, far rätten förordna förvaltare för den enskilde (11 kap. 7 §
föräldrabalken). Rättsverkningarna av utseendet av god man eller
förvaltare regleras i 11 kap. 5 § och 8 § föräldrabalken. När förvaltare
eller god man inte har förordnats beslutar den enskilde själv i frågor
rörande sin egendom. Jag bortser härvid från bl.a. regeln i 16 kap.
12 § lagen om allmän försäkring som rör omhändertagan-
de/förvaltning av en enskilds pension i vissa fall.
Olika skäl talar för att den vårdansvariga myndigheten på lämpligt
sätt hjälper den enskilde i olika enklare ekonomiska angelägenheter.
Hjälpen kan utgöras av t.ex. att ta ut kontanter från ett konto för den
enskildes dagliga utgifter, betala vårdavgifter och andra räkningar m.m.
Myndighetens deltagande i sådan medelsförvaltning måste dock omgär-
das av särskilda försiktighetsåtgärder. Bl.a. skall föreskrifterna syfta till
att hindra att myndigheten medverkar till missbruk av den enskildes
tillgångar.
1993/94:JO1
252
Socialstyrelsen utfärdade 1983 allmänna råd beträffande förvaltning
av privata medel m.m. inom socialtjänsten, sjukvården och omsorger-
na om psykiskt utvecklingsstörda (Socialstyrelsens författningssamling,
SOSFS, 1983:4). I dessa allmänna råd anförs följande.
Närmare anvisningar för förvaltningen av privata medel utfärdas av
huvudmannen med beaktande av lokala förhållanden. Följande princi-
per bör enligt socialstyrelsens uppfattning vara vägledande därvid.
Skriftlig överenskommelse om förvaltning av privata medel bör
träffas med den enskilde eller hans legale ställföreträdare. I sådan
överenskommelse kan även ingå medgivande att uttaga avgifter för
vård eller boende från vederbörandes konto. Överenskommelse om
förvaltning av privata medel m.m. kan givetvis när som helst annulle-
ras av vederbörande eller hans legale ställföreträdare.
I förevarande fall har använts ett s.k. servicekonto. Enligt villkoren för
kontot skulle banken utföra de betalningar som "sjukhemmet" anmo-
dade banken att göra. Genom att öppna kontot och därvid även
godkänna villkoren har V.P. lämnat "sjukhemmet" fullmakt att göra
betalningar från kontot (13 § avtalslagen). De i ärendet berörda
parterna synes ha givit fullmakten den tolkningen att fullmakten
gällde för den person som vid servicehuset ansvarade för medelsförvalt-
ningen, i detta fall Inga-Lill Persson. Inga-Lill Persson har således haft
behörighet att göra betalningar från kontot.
Ombudets befogenhet att utfärda en betalningsorder är beroende av
ett uppdrag från den enskilde. Uppdraget kan i princip utformas så att
ombudet generellt far rätt bestämma rörande betalningar av räkningar
m.m. eller rätt för honom eller henne att betala en viss typ av
räkningar, som t.ex. hyra eller vårdkostnad. Om det inte finns något
sådant generellt uppdrag är det nödvändigt för ombudet att inhämta
den enskildes godkännande till varje enskild betalning (angående ver-
kan av inskränkande föreskrifter av ombudets befogenhet från full-
maktsgivaren hänvisas till 11 § avtalslagen).
Förhållandet mellan sjukvårdsförvaltningen och V.P. eller Inga-Lill
Perssons befogenhet att besluta om utbetalningar från servicekontot
reglerades inte i kontovillkoren för servicekontot. Någon annan skrift-
lig överenskommelse rörande förhållandet synes, såvitt utredningen
visar, inte ha förelegat. Hur saken ordnats framgår inte av utredning-
en. Jag känner således inte till huruvida V.P. vid öppnandet av
servicekontot eller senare lämnade några instruktioner till Inga-Lill
Persson rörande verkställandet av betalningar från kontot. Eventuellt
skulle den uppfattningen kunna hävdas att V.P. genom öppnandet av
servicekontot underförstått medgav att betalning av löpande sedvanliga
utgifter, t.ex. vårdkostnad, skulle göras. Oavsett hur det förhåller sig
härmed förefaller det olämpligt att myndighetens uppdrag skall vila på
så lös grund. Jag återkommer till saken nedan.
Inga-Lill Perssons befogenhet att betala de aktuella räkningarna har
enligt remissvaren grundats på V.P:s uppdrag som lämnades muntligt
beträffande varje räkning. Jag har inte underlag för att ifrågasätta
riktigheten av denna uppgift i och för sig.
1993/94: JO 1
253
Förhållandena kring betalningen av de två räkningarna föranleder
särskilda överväganden dels beträffande dokumentationen rörande
V.P:s godkännande av betalningarna, dels vilken betydelse som borde
ha tillmätts hennes viljeyttringar.
I förevarande fall har inte någon anteckning gjorts beträffande V.P:s
godkännande av betalningarna. Som konstaterats ovan har myndighe-
tens betalning av räkningarna grundats på V.P:s muntliga besked. När
en betalning sker på grundval av ett muntligt uppdrag förefaller det
angeläget att det finns tillfredsställande dokumentation av ombudets
uppgift och befogenhet. Att sådan dokumentation finns torde rent
allmänt kunna sägas vara av stort värde vid en granskning av medels-
förvaltningen. Det kan inte utan vidare antas att den ansvarige, kanske
lång tid efteråt, skall minnas vad som förekommit med anledning av
betalning av en särskild räkning. Det måste för myndigheten, vilket
förhållandena i detta ärende visar, vara angeläget att i efterhand kunna
redovisa och förklara de olika åtgärder som vidtagits under förvaltning-
en av den enskildes medel.
Den omständigheten att den enskilde samtycker till en betalning
kan inte utan vidare läggas till grund för ombudets handlande. Det
förutsätts att den enskilde genom lämnandet av uppdraget ger uttryck
för en verklig viljeförklaring. När det gäller åldringar med nedsatta
psykiska funktioner är denna bedömning ibland ytterst vansklig att
göra.
Förvaltningen har inte i något av remissvaren närmare uttalat sig
om vad som förekom när V.P. lämnade betalningsuppdragen till
Inga-Lill Persson. Således saknas uppgift rörande hur räkningarna
presenterades för V.P., hur Inga-Lill Persson ställde frågan om betal-
ning till V.P., om V.P. sedan tidigare kände till räkningarna, om V.P.
spontant förklarade att räkningarna skulle betalas, om V.P. läste ige-
nom handlingarna vid samtalet m.m. JO har anmodat sjukvårdsmyn-
digheten att företa utredning rörande de ifrågasatta betalningarna. Det
förefaller därför i och för sig märkligt att förvaltningen inte närmare
redogjort för förhållandena vid betalningarna, eftersom de otvivelaktigt
är av betydelse för bedömningen. Frågan har dock delvis samband med
vad jag ovan anfört rörande bristen på dokumentation av vad som
förevarit vid de aktuella tillfällena. Jag utgår från att förvaltningen
gjort vad den kunnat för att nå klarhet i saken. Med hänsyn härtill och
till den tid som förflutit sedan betalningarna ägde rum förefaller det
inte meningsfullt för mig att fortsätta utredningen i denna del.
Enligt förvaltningens yttranden gjorde Inga-Lill Persson den bedöm-
ningen att V.P. kunde ta ställning till betalningarna. Utredningen här
ger mig dock anledning ifrågasätta möjligheten att erhålla ett klart
besked från V.P. i frågan. Samma tveksamhet borde i så fall Inga-Lill
Persson ha känt. Ytterst blir dock ställningstagandet till V.P:s förmåga
att företa rättshandlingen beroende av en medicinsk bedömning. JO
saknar särskild kompetens i sådana frågor. G.R. har tidigare aktualise-
rat frågan om skadestånd hos sjukvårdsförvaltningen och även fram-
ställt sådant yrkande här. Det kan således inte uteslutas att skadestånds-
frågan kommer att bli föremål för prövning i domstol. JO skall i
1993/94:JO1
254
princip inte göra uttalanden i frågor som är eller kan bli föremål för
sådan prövning. Jag avstår därför från vidare uttalande rörande V.P:s
möjlighet att avge en sådan viljeförklaring att Inga-Lill Persson på
grund av den borde ha betalat de båda räkningarna. I detta samman-
hang vill jag framhålla att det inte ankommer på JO att ta ställning till
huruvida G.R. eller V.P:s dödsbo kan ha rätt till skadestånd från
förvaltningen.
Beträffande den formella hanteringen av betalningarna finner jag
skäl att uttala följande.
I PPM-handboken, som gäller för personalens agerande i aktuella
frågor, skall, som redovisats ovan, särskild försiktighet iakttas vid
utbetalningar till anhöriga när den enskilde kan ha svårt att ge en vilja
till känna. Vidare skall personalen "vid minsta tveksamhet ifråga om
utbetalningar från kontot ta kontakt med respektive kurator och
begära dennes — om möjligt skriftliga — yttrande i ärendet".
Betalningen av L.P:s räkning avsåg en betydande del av V.P:s medel.
Detta har i sig bort föranleda Inga-Lill Persson att göra vissa övervä-
ganden rörande betalningen. Dessutom avsåg räkningen inte kostnader
som var "normala" för V.P. Med hänsyn till vad som här framkommit
rörande V.P:s psykiska förmåga måste det uppenbarligen ha varit en
situation där handläggaren enligt PPM-handboken borde ha rådfrågat
kuratorn i saken. Jag anser således att Inga-Lill Persson inte skulle ha
betalat L.P:s räkning utan att först ha tagit sådan kontakt.
Motsvarande synpunkter gör sig gällande även beträffande betalning-
en av Sparbankens räkning. Jag anser därför att Inga-Lill Persson inte
heller borde ha betalat den räkningen utan att först ha samrått med
kuratorn rörande V.P:s möjlighet att ta ställning till betalningen.
Det finns i sammanhanget anledning att kort beröra myndighetens
ansvar för att god man eller förvaltare utses om det finns behov av
sådan. Jag hänvisar härvid till 10 § allmänna läkarinstruktionen
(1963:341) där det bl.a. sägs att chefsöverläkaren ansvarar för att
överförmyndaren underrättas när en intagen person kan antas behöva
god man eller förvaltare enligt föräldrabalken. För att överläkaren
skall kunna göra den bedömningen fordras att personalen uppmärk-
sammar honom på de frågor som eventuellt akut uppkommer.
Som anförts ovan har förhållandet mellan V.P. och förvaltningen
rörande medelsförvaltningen inte grundats på en skriftlig överenskom-
melse. Enligt min uppfattning bör dock bl.a. sjukvårdens befattning
med enskildas ekonomiska förhållanden i allmänhet grundas på skrift-
ligt avtal varvid bl.a. uppdragets omfattning regleras. Härvid vill jag
hänvisa till Socialstyrelsens allmänna råd i frågan (se även Landstings-
förbundets föreskrifter och anvisningar beträffande förvaltningen av
privata medel m.m. för vissa patienter, 902/82, punkt 6.3.1.; jfr cirku-
lärskrivelse från sociala enheten vid Länsstyrelsen i Stockholms län
1993-01-07, dnr 500-92-27309). När den enskilde lämnar ett muntligt
betalningsuppdrag är det angeläget att det finns någon form av doku-
mentation rörande detta. Såvitt jag kunnat finna har dock förvaltning-
en inte utfärdat några instruktioner till handläggarna rörande denna
fråga. När en räkning ter sig ovanlig eller till och med tveksam kan
1993/94:JO1
255
betalningen föranleda flera frågor. I synnerhet gäller detta när den
enskilda på grund av nedsatta psykiska funktioner har svårt att själv ta
ställning i saken. Förvaltningen synes inte ha gjort handläggarna
tillräckligt uppmärksamma på de särskilda överväganden det är nöd-
vändigt att göra i denna del.
Vad jag nu anfört är ägnat att mildra den kritik som jag i det
föregående framfört mot den medelsförvaltande tjänstemannen Inga-
Lill Persson.
Jag förutsätter att Västra sjukvårdsområdet ser över rutinerna för
medelsförvaltningen. Hur förhållandena är inom landstinget i övrigt
känner jag inte till. Jag utgår därför från att Hälso- och sjukvårds-
nämnden undersöker saken och därvid tillser att eventuella brister
rättas till (jfr också ref. s. 246).
Servicehusets möjlighet att lämna upplysningar till anhöriga rörande
den enskildes ekonomiska förhållanden är begränsad. Vad som före-
kommit i denna del föranleder inte något uttalande från min sida.
1993/94:JO1
Kommunerna har genom den s.k. ädelreformen övertagit ansvaret för
institutioner för vilka landstinget tidigare svarade. Enligt den ovan
nämnda cirkulärskrivelsen har frågorna rörande medelsförvaltning ge-
nerellt ökat inom länet. Jag finner på grund av det nu anförda
anledning att för kännedom sända en kopia av beslutet till länsstyrel-
sen, som är tillsynsmyndighet för socialtjänsten i länet.
Bruket av fullmakter inom bl.a. sjukvården är allmänt utbrett. Det
finns i och för sig inte skäl att ha någon erinran mot detta system
eftersom det bl.a. bidrar till en förenkling av betalningsrutinerna. Av
särskild betydelse är även den trygghet systemet innebär för bl.a. de
äldre, som genom förvaltningen far god hjälp med många olika ekono-
miska angelägenheter. Även för andra, bl.a. de gode männen och de
anhöriga, har systemet många fördelar. Medelsförvaltning beträffande
personer i den grupp som V.P. tillhörde föranleder dock särskilda
frågor. Jag avser härvid bl.a. hur man skall se på uppdrag (t.ex. ta ut
vårdavgift från den enskildes konto) som lämnas av en person med
nedsatta psykiska funktioner men som ändå inte har god man eller
förvaltare. Vidare måste tveksamhet föreligga beträffande hur man
skall se på fullmakter som myndigheten erhållit men där den enskildes
tillstånd försämrats sedan fullmakten utfärdades. Mot bakgrund av de
särskilda problem som således kan uppstå finner jag skäl att sända en
kopia av beslutet till Socialstyrelsen för kännedom.
256
Kritik mot socialnämnd för dröjsmål med att inleda
utredning enligt 50 § socialtjänstlagen med anled-
ning av anmälan till nämnden om att ett barn for
illa. Vidare bl.a. fråga om lämpligheten av att verk-
ställa ett omhändertagande enligt 6 § LVU i barnets
skola
(Dnr 2840-1991)
M. och K., som var gifta med varandra, hade tillsammans sjuåriga
dottern B. Makarna separerade i början av 1991. B. kom då att bo hos
K. I mars 1991 ansökte M. och K. gemensamt om äktenskapsskillnad
vid Motala tingsrätt.
A. klagade till JO på Socialnämnden i Motala kommun. Hon anförde
därvid att socialnämnden dröjde för lång tid innan åtgärder vidtogs
beträffande B. trots att det förelåg skäl för ett ingripande. Hon har
vidare ifrågasatt hur det gick till när nämnden i september 1991
verkställde ett då fattat beslut att omedelbart omhänderta B. för vård
enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU).
Socialnämnden avgav yttrande till JO. Socialförvaltningens akt inlåna-
des och granskades.
JO Norell Söderblom anförde i beslut den 14 september 1992 följande.
Socialnämnden har särskilda skyldigheter när det gäller barn och
ungdom. Detta kommer till uttryck i 12 § socialtjänstlagen (SoL). Där
sägs att socialnämnden bland annat skall verka för att barn och
ungdom växer upp under trygga och goda förhållanden. De insatser
som socialnämnden kan göra för att uppfylla sina åligganden är av
olika slag. Valet mellan tänkbara insatser beror självfallet på förhållan-
dena i det enskilda ärendet. Ytterst har socialnämnden skyldighet att
omhänderta barn för vård. Regler därom finns i LVU.
Var och en som far kännedom om att en underårig i hemmet
behandlas på ett sådant sätt att det är fara för barnets hälsa eller
utveckling bör anmäla det till socialnämnden (71 § 1 st SoL). När det
gäller myndigheter vars verksamhet berör barn och ungdom, anställda
vid sådana myndigheter, läkare och vissa andra yrkesgrupper föreligger
en skyldighet att göra en sådan anmälan om de i sin verksamhet får
kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behöver
ingripa till en underårigs skydd (71 § 2 st SoL).
1993/94JO1
257
9 Riksdagen 1993194. 2 saml. NrJOl
En anmälan förutsätter inte att det är klarlagt att socialnämnden
behöver ingripa. Även uppgifter som är svårbedömda eller obestyrkta
skall anmälas om de tyder på att ett barn kan vara i behov av stöd
eller hjälp från socialnämndens sida.
Socialnämnden skall enligt 50 § SoL utan dröjsmål inleda en
utredning av vad som genom ansökan eller på annat sätt kommit till
nämndens kännedom och som kan föranleda någon åtgärd från nämn-
den. Vad som kommer fram vid utredningen och som har betydelse
för ett ärendes avgörande skall tillvaratas på ett betryggande sätt (51 §
SoL).
1993/94:JO1
Utredningen i ärendet ger vid handen att A. i början av mars 1991 per
telefon till socialförvaltningen lämnade uppgifter rörande B:s förhål-
landen. Såvitt jag kan finna måste hon då ha talat med distriktschefen
Jaan Noor. Vid samma tid inkom till socialförvaltningen en promemo-
ria angående K. från polisen i Motala.
Beträffande vad som sades vid telefonsamtalet mellan A. och Jaan
Noor föreligger delvis motstridiga uppgifter. Det framstår inte som
möjligt för mig att i efterhand försöka klarlägga exakt vad som sades.
En orsak till svårigheten är att samtalet med A. inte dokumenterades
av Jaan Noor.
Socialnämndens verksamhet är av stor betydelse för enskilda männi-
skor. Mot den bakgrunden är det av vikt att nämndens verksamhet
bygger på tillförlitliga uppgifter. Om uppgifter i anmälningar och
liknande inte dokumenteras finns alltid risk för senare missförstånd.
Bristfällig dokumentation innebär även att viktig information kan gå
förlorad vid byte av handläggare eller en handläggares frånvaro.
Socialstyrelsen har i sina Allmänna råd, (1983:5) Handläggning och
dokumentation inom socialtjänsten, s. 18, uttalat bland annat följande.
En anmälan behöver inte ske i någon särskild form för att socialnämn-
den skall vara skyldig att undersöka frågan. Oftast är det fråga om att
en person, granne eller anhörig, ringer och uttrycker sin oro över att
någon inte får den hjälp han behöver, t ex att en äldre person behöver
hjälp med städning och inköp. Det viktiga är här att förhållandena
kommer till nämndens kännedom. Anonyma anmälningar bör hante-
ras på samma sätt som dem där man känner till vem som har
kontaktat socialtjänsten. Att en anmälan har kommit in bör alltid
dokumenteras, även om anmälan skett muntligt. I dokumentationen
anges också vad saken rör och helst också vem som har gjort anmälan.
En sådan dokumentation bör göras så snart något kan tolkas som en
anmälan oavsett hur den som kontaktar socialtjänsten formulerar sin
information.
Omständigheterna i förevarande fall är sådana att jag anser att det legat
i Jaan Noors uppgift att, oberoende av om en § 50-utredning inleddes
eller inte, nedteckna de uppgifter som A. lämnade vid telefonsamtalet.
Socialnämnden fick således i mars 1991 tillgång till uppgifter som
tydde på en krissituation i B:s familj. Uppgifterna diskuterades mellan
Jaan Noor och Marie Langemark, som var samordnare vid förvaltning-
en. Därvid ansågs den lämpligaste åtgärden vara att erbjuda M. och K.
258
s.k. samarbetssamtal med anledning av separationen. Utredningen visar
att socialnämnden i detta skede även bort ha inlett en utredning enligt
50 § SoL för att klarlägga B:s eventuella behov av stöd och hjälp. Det
finns dock inte anledning att kritisera socialförvaltningens tjänstemän
för att de inte ansåg en sådan utredning nödvändig. Det är förståeligt
om moderns uppträdande vid polisens besök och hennes normalt goda
sociala förhållanden påverkade deras bedömning om barnets situation.
I april 1991 delgav advokaten O. socialchefen Lars Aldosson vissa
uppgifter rörande B. Uppgifterna vidarebefordrades till Jaan Noor.
Enligt remissvaret var uppgifterna i stort sett samma som A. tidigare
lämnat till Jaan Noor. I vilka hänseenden uppgifterna skilde sig åt har
inte angetts i remissvaret och framgår inte heller av utredningen i
övrigt. O:s uppgifter dokumenterades inte. Enligt min uppfattning
borde så ha skett. Jag hänvisar härvid till vad jag anfört beträffande
bristen på dokumentationen av A:s uppgifter.
I en skrivelse daterad den 25 juli 1991 från Polismyndigheten i
Motala till socialförvaltningen anfördes att det förelåg behov av akut
åtgärd beträffande B. då hennes hälsa och utveckling allvarligt äventy-
rades. Till skrivelsen fanns fogad en promemoria rörande uppgifter
som M. lämnat till polisen. Med anledning av polismyndighetens
skrivelse upprättade Jaan Noor den 26 juli 1991 en redogörelse för vad
som tidigare förevarit i ärendet. Han bedömde inte att det fanns skäl
för ett omedelbart ingripande men antecknade att en utredning borde
inledas förhållandevis omgående.
Enligt socialförvaltningens akt öppnades ett ärende vid socialförvalt-
ningen den 19 augusti 1991. Handläggare var socialsekreteraren Per
Karlsson. Kontakt hade dock tagits med K. redan den 1 augusti 1991
för att få till stånd ett hembesök hos henne. Besöket kom att äga rum
den 13 augusti. Vad som föranledde dröjsmålet med öppnandet av
ärendet framgår inte av utredningen. Eventuellt kan det förhålla sig så
att ärendet öppnades först efter att polismyndigheten lämnat vissa
ytterligare uppgifter per telefon (se nedan).
Utöver hembesöket synes någon åtgärd inte ha företagits för att
utreda B:s förhållanden. Enligt min uppfattning framstår det som
uppenbart att i detta läge intensiva försök borde ha gjorts för att få
kontakt med M., som till polisen lämnat delvis alarmerande uppgifter
rörande B:s situation. Jaan Noor hade visserligen försökt få kontakt
med M. den 24 juli 1991. M. uppgavs då ha semester till den 5 augusti
och saknade telefon till sin bostad. Förutom detta synes, såvitt utred-
ningen visar, inte något försök ha gjorts för att få kontakt med M.
Den 21 augusti 1991 inkom en ny skrivelse "för skyndsam uppfölj-
ning av ärendet" till socialförvaltningen från polismyndigheten. I skri-
velsens rubrik angavs att ärendet gällde "sociala missförhållanden" för
B. Av innehållet framgår att skrivelsen sändes till socialförvaltningen
enligt överenskommelse per telefon med Per Karlsson. I socialförvalt-
ningens akt finns inte någon uppgift när samtalet ägde rum. Omstän-
digheterna tyder dock på att det var den 19 eller den 20 augusti. Till
skrivelsen bifogades en promemoria, daterad den 17 augusti, enligt
vilken K:s grannar gjort anmälan till polisen beträffande B:s förhållan-
1993/94 :JO1
259
den. Av promemorian framgick att B:s situation varit föremål för
diskussioner mellan grannarna. De nya uppgifterna föranledde inte
någon reaktion från socialnämndens sida. Med hänsyn till vad som
tidigare hade förevarit i ärendet framstår detta som förvånande.
Den 2 september hade familjerättssekreterarna ett enskilt möte med
M. som ett led i samarbetssamtalen mellan M. och K. Med anledning
av vad M. därvid berättade gjorde familjerättssekreterarna en anmälan
enligt 71 § andra stycket SoL. Följande dag beslutade socialnämndens
förste vice ordförande Per Nicklasson att omedelbart omhänderta B.
för vård enligt 2 § LVU.
Beslutet att omhänderta B. är grundat på sådana bedömningar som
JO vanligtvis inte uttalar sig om. Det finns dock anledning framhålla
att de omständigheter som ledde till omhändertagandet i huvudsak
förelegat under en längre tidsrymd och med hänsyn till vad som
förevarit bort ha varit kända för nämnden ungefär lika länge. I den
mån nämnden hävdar att så inte varit fallet vill jag genmäla att de av
mig konstaterade bristerna i både handläggningen och nämndens do-
kumentation av inkomna uppgifter givetvis varit ägnade att försvåra
nämndens uppföljning av ärendet. Den utredning som inleddes i
augusti 1991 drevs inte heller med den kraft och skyndsamhet som
saken fordrade. Att M. och K. var aktuella vid förvaltningen för
samarbetssamtal föranleder inte någon annan bedömning. Här var ju
fråga om att utreda och tillvarata B:s bästa. Dessutom kan anmärkas att
samarbetssamtalen inte fungerade tillfredsställande. Redan på grund
därav har socialnämnden inte kunnat förlita sig på dessa när det gällde
att bedöma B:s situation. Om socialnämnden i ett tidigare skede skaffat
sig kännedom om förhållandena hade sannolikt insatser då kunnat
vidtas för att på ett bättre sätt kunna hjälpa B. men även stödja K.
Att verkställa ett beslut om omhändertagande av ett barn medför i
många fall betydande svårigheter för alla inblandade. För barnets bästa
är det självfallet av vikt att förfarandet inte blir onödigt uppslitande.
Att verkställa ett omhändertagande när barnet befinner sig i skolan är
i princip olämpligt med hänsyn till den allvarliga integritetskränkning
barnet utsätts för. I detta fall blev också omhändertagandet onödigt
dramatiskt på grund av lärarens reaktion. Även om jag har viss
förståelse för de överväganden som ledde till beslutet att hämta barnet
i skolan vill jag ändå mot bakgrund av det anförda understryka att
detta tillvägagångssätt endast bör få förekomma i yttersta undantagsfall.
Utöver det nu anförda vill jag tillägga följande.
I beslutet att omedelbart omhänderta B. förordnades att B:s uppe-
hållsort skulle hemlighållas för M. och K. Förordnadet grundades på
14 § andra stycket punkt 2 LVU där det sägs att om det är nödvändigt
med hänsyn till ändamålet med vården enligt lagen far socialnämnden
besluta att den unges vistelseort inte skall röjas för förälder eller
vårdnadshavare. Som framgår av förarbetena till LVU skall denna
regel tillämpas restriktivt. Socialstyrelsen har i allmänna råd beträf-
fande LVU pekat på några fall där det enligt Socialstyrelsens uppfatt-
ning bör bli aktuellt att hemlighålla barnets vistelseort (Socialstyrelsens
allmänna råd 1981:2 s. 114 f.). Vad som då uttalades äger enligt min
1993/94: JO 1
260
mening alltjämt giltighet. Såvitt jag kan se synes inte någon av de där
angivna situationerna ha motiverat ett hemlighållande av B:s vistelseort
för M. Inte heller kan jag se att detta varit motiverat av andra hänsyn.
Sannolikt hade det snarare varit till fördel för B. om förvaltningen vid
omhändertagandet närmare samarbetat med M. I detta sammanhang
bör påpekas att hemlighållandet av B:s vistelseort gentemot M. hävdes
den 6 september, dvs. ett par dagar efter omhändertagandet.
1993/94 :JO1
(Dnr 3627-1992)
I en anmälan till JO klagade en socialförvaltning på BUP-kliniken vid
ett sjukhus. Förvaltningen gjorde därvid gällande att BUP-kliniken
dröjt för länge innan en anmälan enligt 71 § socialtjänstlagen gjordes
till socialnämnden. Ärendet gällde en tolvårig flicka, J., som under en
tid hade varit intagen på BUP-kliniken. Under J:s vistelse där hade
framkommit misstankar om att J. varit utsatt för sexuella övergrepp.
JO Norell Söderblom anförde i beslut den 27 maj 1993 följande.
Anmälan rör frågan om BUP-kliniken underlåtit att följa bestäm-
melsen i 71 § socialtjänstlagen (SoL) om anmälningsskyldighet till
socialtjänsten. Jag vill emellertid först uppehålla mig vid socialtjänstens
skyldigheter i fråga om barn och ungdomar.
Enligt 12 § SoL har socialtjänsten särskilda skyldigheter att sörja för
att barn och ungdomar växer upp under goda och trygga förhållanden.
Sålunda skall socialnämnden enligt 50 § SoL utan dröjsmål inleda en
utredning av vad som genom ansökan eller på annat sätt kommit till
nämndens kännedom och som kan föranleda någon åtgärd av nämn-
den. En misstanke om övergrepp mot barn skall därför givetvis föran-
leda skyndsamma åtgärder från socialnämndens sida. Vilka åtgärder
som därvid bör vidtas iar bedömas från fall till fall. Någon lagstadgad
skyldighet att göra polisanmälan föreligger inte. Med utgångspunkt
från socialtjänstens skyldighet att värna om barns säkerhet och trygghet
får det i allmänhet anses åligga socialnämnden att snarast polisanmäla
misstänkta övergrepp mot barn. Om socialtjänsten själv börjar utreda
misstankar om övergrepp kan polisens arbete försvåras. Ett viktigt skäl
att göra polisanmälan när man misstänker brott av det aktuella slaget
är att man därigenom kan bidra till att skydda barnet och eventuellt
också andra barn från ytterligare brott av gärningsmannen. Ett annat
skäl är att man i regel först genom en anmälan kan få till stånd en
tillförlitlig utredning angående brottet. En sådan utredning kan många
gånger vara en nödvändig förutsättning för att man skall kunna ta
ställning till om misstankarna motiverar åtgärder till skydd och hjälp
för barnet.
Det ligger också i den misstänktes intresse att utredningen sköts
professionellt, dvs. av myndigheter som har till uppgift att utreda och
beivra brott. Socialnämnden bör således inte göra någon mer omfattan-
de utredning innan man tar ställning till om polisanmälan bör göras.
261
Frågan om det kan bevisas att det föreligger ett straffbart övergrepp är
inte nämndens sak att avgöra. Sådana försök att först på egen hand
utreda ett misstänkt brott mot barn kan för övrigt leda till att polisens
utredning fördröjs och därigenom försvåras.
Riskerna med att avvakta med att polisanmäla ett övergrepp mot
barn kan vara bl.a. att osäkerhet skapas runt utredningsförfarandet, att
den misstänkte och familjen hinner bygga upp ett försvar före polisför-
höret eller att familjen sluter sig. Det finns i så fall stor risk för att en
tillfredsställande social utredning, barnpsykiatrisk utredning eller
brottsutredning inte går att genomföra.
I flertalet större kommuner i landet finns i dag ett nära samarbete
mellan polis, åklagare, socialtjänst, hälso- och sjukvård etc. vad gäller
handläggningsrutiner m.m. kring övergrepp av barn, s.k. samrådsgrup-
per. Genom denna ordning kan myndigheterna bl.a. samordna och
avgränsa sina åtgärder i inledningsskedet så att de inte hindrar eller
försvårar varandras utredningar samt medverka till att respektive myn-
dighets utredning blir så snabb och skonsam som möjligt för alla i
familjen.
För att socialnämnden skall fa möjlighet att uppfylla de skyldigheter
som åligger den enligt vad som anförts i det föregående måste den
naturligtvis fa kännedom om de förhållanden som kan ge anledning
till åtgärder från nämndens sida. Regler härom ges i 71 § SoL.
Enligt 71 § andra stycket SoL är myndigheter vars verksamhet berör
barn och ungdom samt andra myndigheter inom hälso- och sjukvår-
den och socialtjänsten skyldiga att genast till socialnämnden anmäla
om de i sin verksamhet far kännedom om något som kan innebära att
socialnämnden behöver ingripa till en underårigs skydd. Bestämmelsen
riktar sig också till anställda vid sådana myndigheter samt till vissa
andra yrkeskategorier. Verksamheten vid en BUP-klinik omfattas så-
lunda av bestämmelserna. Innebörden av bestämmelserna är att det —
i enlighet med vad som närmare anges nedan — föreligger en skyldig-
het att till socialnämnden anmäla misstänkta missförhållanden.
Anmälningsplikten förutsätter inte att det är klarlagt att socialnämn-
den behöver ingripa. Även uppgifter som är svårbedömda eller obe-
styrkta skall alltså anmälas, om de tyder på att ett barn kan vara i
behov av stöd eller hjälp från socialnämndens sida. Det räcker således
med att det föreligger misstankar om något missförhållande för att
anmälningsplikt skall inträda. Det ankommer därefter på socialnämn-
den att föranstalta om erforderlig utredning för att utröna om behov
av åtgärder föreligger.
Utredningen i ärendet visar att J:s psykiska kondition vid intagning-
en på BUP-kliniken i april månad 1992 samt de uppgifter som därefter
framkom under de första månaderna på kliniken varit av sådan art att
det förelegat klara indikationer på att det inte stod rätt till med henne
och hennes hemförhållanden. Redan vid intagningen uttalade hon
livsleda och suicidönskan. Efter ett dygn började hon skära sig i
handlederna. Hon visade då ingen tillit till vuxna. Efter någon vecka
berättade hon att hon utsatts för ett våldtäktsförsök. I slutet av den
andra veckan återkom hon till övergreppssituationen och skrev då att
1993/94: JO 1
262
det handlade om en äldre man. Incestfrågeställningen togs upp i samtal
med henne men hon bekräftade inte att misstankarna var riktiga.
Vidare blev det i slutet av april månad påtagligt att J. hade en
incestuöst laddad relation till sin far.
Nu relaterade uppgifter visar att det på ett tidigt stadium av J:s
vistelse på BUP-kliniken måste ha förelegat sådana misstankar om
något missförhållande i J:s levnadssituation att anmälningsplikt till
socialnämnden inträtt. Som jag tidigare påpekat ankommer det på
socialnämnden att utreda frågan om behov av åtgärder föreligger. Det
är nämligen socialnämndens ansvar och en av dess viktigaste uppgifter
att se till att barn och ungdomar får den vård och det skydd de
behöver.
Det har lämnats olika uppgifter i frågan om BUP-kliniken i juni
månad 1992 vid kontakt med socialtjänsten beskrev de uppgifter om
påstådda sexuella övergrepp som förekommit. Jag finner inte skäl att
utreda denna fråga vidare. Jag utgår dock från att socialtjänsten ome-
delbart hade vidtagit åtgärder om man hade uppfattat att sådana
misstankar fanns hos BUP-kliniken.
Ansvariga läkare har i utredningen hävdat att J. varit skyddad från
eventuella övergrepp i hemmet då hon varit intagen på BUP-kliniken.
Jag delar emellertid inte uppfattningen att skyddsaspekten varit tillgo-
dosedd då det hela tiden varit fritt för föräldrarna att ta hem dottern.
Såsom nyss anförts är det socialnämndens uppgift att verka för att den
unge får det skydd hon behöver.
BUP-kliniken har vidare som skäl för att inte anmäla saken till
socialtjänsten anfört att man bedömde risken för nya suicidförsök vid
en polisanmälan som mycket stor. Även om jag med hänsyn till
patienten har förståelse för en sådan försiktighet utgör en sådan
bedömning inte skäl att underlåta att göra en anmälan när anmäl-
ningsplikt väl inträtt. Det lämpligaste förfarandet hade varit att genom
samtal i en s.k. samrådsgrupp söka uppnå en samordnad handlingslinje
där bl.a. läkarnas bedömning av suicidrisken vid polisanmälan kunde
beaktas. Myndigheterna inom samrådsgruppen hade då gemensamt
kunnat komma fram till hur utredningen fortsättningsvis skulle ha
drivits samt vilka åtgärder som i övrigt borde ha vidtagits. En sådan
ordning hade sannolikt vidare medfört att förtroendet mellan sjukvård
och socialtjänst hade blivit bättre än vad som uppenbarligen nu blev
fallet.
Av det sagda framgår att jag finner anledning att rikta kritik mot
BUP-kliniken för att den då misstankarna uppkom underlät att göra
anmälan i enlighet med vad som stadgas i 71 § SoL. Att man dröjt
ända till september månad 1992 med anmälan är anmärkningsvärt då
utredningen ger vid handen att misstankarna om att det förekommit
övergrepp mot flickan under tiden förstärkts.
1993/94 :JO1
263
(Dnr 2491-1992)
Tommy Falk, som tjänstgör som l:e socialsekreterare inom Individ-
och omsorgsnämndens förvaltning (nedan benämnd socialförvaltning-
en), Bromölla kommun, framförde i en anmälan, som inkom till JO
den 27 juli 1992, klagomål mot Inger Nordlöf Ericson under påstående
av att hon underlåtit att till socialtjänsten anmäla misstänkta övergrepp
mot ett av de barn som vistades på daghemmet. I anmälan anförde
Tommy Falk vidare bl.a. följande: Den 24 mars 1992 kontaktade Inger
Nordlöf Ericson socialförvaltningen och uppgav att hon misstänkte att
ett av barnen på daghemmet hade blivit utsatt för sexuella övergrepp.
Misstankarna grundade sig bl.a. på barnets beteende och på att barnet
företett rodnad och tecken på skador i underlivet. Inger Nordlöf
Ericson ville dock inte uppge barnets namn. I stället ville hon själv ta
hand om ärendet. Den 25 mars kontaktade handläggande socialsekrete-
rare Inger Nordlöf Ericson och påminde om anmälningsskyldigheten.
Inger Nordlöf Ericson vägrade fortfarande att uppge barnets namn.
Den 27 mars ringde Inger Nordlöf Ericson åter upp socialsekreteraren
och berättade att hon tillsammans med barnets mor deltagit i en
läkarundersökning av barnet. Enligt Inger Nordlöf Ericson kunde
läkaren inte säga annat än att det var fråga om en urinvägsinfektion.
Läkaren hade skrivit ut medicin mot infektionen. Vid telefonsamtalet
erinrades Inger Nordlöf Ericson ånyo om sin anmälningsplikt. Social-
sekreteraren försökte några gånger under maj månad att ringa Inger
Nordlöf Ericson. Först i juni fick man kontakt och Inger Nordlöf
Ericson berättade då att barnet hade slutat på daghemmet och att detta
skett "tidigare än planerat". Inger Nordlöf Ericson vägrade fortfarande
att uppge barnets namn. Hon ville heller inte berätta om ytterligare
symptom upptäckts.
I en komplettering, som inkom hit den 17 augusti 1992, anförde
Tommy Falk bl.a. följande: Den 27 mars 1992 hade man vid socialför-
valtningen erhållit sådana uppgifter att man kunde konstatera att det
måste röra sig om ett barn som man kände till. Utredning enligt 50 §
socialtjänstlagen inleddes därför. Det var ett misstag att inte tala om för
Inger Nordlöf Ericson att man inlett § 50-utredning. Den 4 augusti
1992 presenterade man barnets namn för Inger Nordlöf Ericson. Hon
vägrade kommentera saken. Den 6 augusti kontaktades barnomsorgsle-
daren i Bromölla av socialförvaltningen. Man uppgav att man önskade
ett sammanträffande med personalen på barnstugan. Barn- och utbild-
ningsförvaltningens chef, Ingemar Valdemarsson, lät då meddela att
han förbjöd socialförvaltningens personal att kontakta barnstugan. I
skrift av den 11 augusti till Barn- och utbildningsnämnden hemställde
Tommy Falk om uppgifter med anledning av den pågående § 50-utred-
ningen. Den 14 augusti meddelade Valdemarsson att skriften tagits upp
1993/94:JO1
264
i nämnden och att frågorna skulle besvaras av honom och Inger
Nordlöf Ericson. Valdemarsson förbjöd ånyo socialförvaltningens per-
sonal att kontakta barnstugan.
Anmälan och kompletteringen till denna remitterades till Barn- och
utbildningsnämnden i Bromölla kommun för yttrande. Nämnden är
ansvarig för det aktuella daghemmet. I remissen angavs att yttrande
skulle avges efter hörande av Inger Nordlöf Ericson.
I yttrandet anfördes följande.
Barn- och utbildningsförvaltningen uppmärksammades på det aktuella
ärendet genom att Tommy Falk 1992 07 24 delgav förvaltningschefen
att Falk just hade ingivit anmälan till JO med anledning av att en av
de anställda inom Barn- och utbildningssektorn i Bromölla kommun
skulle ha handlagt ett ärende på sådant sätt att han funnit anledning
fästa JO:s uppmärksamhet på detta. Eftersom ärendet var okänt för
förvaltningen tog förvaltningschefen samma dag kontakt med förestån-
dare Inger Nordlöf-Ericson för att informera henne om anmälan samt
för att få information om vad som förevarit i ärendet. Så snart som
möjligt upptogs kontakt med Länsstyrelsens i Kristianstads län social-
vårdskonsulent för råd i handläggningsfrågan samt för att få redogörel-
se för rättsläget. Kontakten ledde till att socialvårdskonsulenterna Enar
Olofsson och Åse Persson på Barn- och utbildningsförvaltningens
initiativ 1992 08 10 kom till Bromölla för samråd. Till detta hade
kallats Inger Nordlöf-Ericson. Dessutom hade l:e socialsekreterare
Tommy Falk inbjudits. Denne förklarade sig emellertid ointresserad av
att deltaga i konferensen varför socialnämndens ordförande Bojan
Nilsson inbjöds att närvara som företrädare för socialnämnden. Vid
tillfället genomgicks ärendet och litteratur ställdes till förvaltningens
förfogande för genomläsning. Vid sammankomsten informerades vida-
re om "samrådsgruppen för sexuella övergrepp mot barn", ett organ
för stöd och handledning inför svåra ställningstaganden inom ämnes-
området. Gruppens existens var fram till denna tidpunkt okänd för
såväl förvaltningstjänstemännen som för kommunens barnomsorgsfö-
reståndare. Socialsekreterare Anita Strand ingår i gruppen som företrä-
dare för Bromölla kommun.
Barn- och utbildningsförvaltningen har infordrat yttrande från före-
ståndare Inger Nordlöf-Ericson. Förvaltningen har i brev till socialsek-
reterare Anita Strand bett om hennes synpunkter på handläggningen i
det aktuella ärendet som led i nämndens beredning av remissen.
Barn- och utbildningsnämnden konstaterar att l:e socialsekreterare
Tommy Falk inte vid något tillfälle varit i kontakt med Inger Nordlöf-
Ericson före JO-anmälan. De uppgifter som ligger till grund för
anmälan är således andrahandsuppgifter vilket möjligen förklarar att
uppgifterna på viktiga punkter är felaktiga. Nämnden konstaterar
vidare att den överenskommelse som enligt Nordlöf-Ericson 1992 03
24 träffades med socialsekreterare Anita Strand innebärande att Inger
Nordlöf-Ericson skulle ta kontakt med föräldrarna, vilket enligt vad
som framkommit socialsekreterare Anita Strand ej motsatt sig, tyder på
att inte heller socialsekreteraren hade anledning misstänka övergrepp,
då kontakt med föräldrarna knappast är en prioriterad åtgärd om
sådana misstankar föreligger. Det förhållandet att socialsekreterare
Anita Strand ej heller funnit anledning att själv vidtaga åtgärder tyder
på att inte heller hon haft tillräckliga indikationer för åtgärder. Om
hon haft sådana indikationer är ett dröjsmål med anmälan i månader
1993/94:JO1
265
helt oförklarligt. Även l:e socialsekreterare Tommy Falk har genom
samtal med Anita Strand haft kännedom om ärendet under samma
tidsrymd utan att själv vidtaga åtgärder.
Socialsekreterare Anita Strand verifierar uppgifterna i JO-anmälan.
Hon uppger dessutom att hon 1992 04 06 skulle ha diskuterat ärendet
i tidigare nämnd samrådsgrupp. Av skrivelsen framgår inte att eller på
vilket sätt hon delgivit Inger Nordlöf-Ericson gruppens synpunkter. Av
JO-anmälan framgår att Anita Strand skulle ha sökt Nordlöf-Ericson
("ringer några gånger i maj månad utan att lyckas fä kontakt med
Inger"). Uppgiften måste starkt ifrågasättas eftersom barnstugans ruti-
ner beträffande inkommande telefonmeddelanden har varit klara. Det
fysiska avståndet mellan socialförvaltningens lokaler och barnstugan är
dessutom så ringa att om socialsekreteraren hade tillmätt beskeden
någon betydelse hade överbringandet inte inneburit några problem.
Telefonsamtalen i maj ligger dessutom minst tre veckor efter det
åberopade sammanträdet i sam rådsgruppen. Inger Nordlöf-Ericson
uppger att Anita Strand inte varit i kontakt med henne i ärendet efter
1992 03 27.
Barn- och utbildningsnämnden finner det vidare anmärkningsvärt
att l:e socialsekreterare Tommy Falk påbörjat en utredning utan att
med full säkerhet veta vilket barn som skulle kunna vara aktuellt för
utredning eftersom inga personuppgifter stått till hans förfogande mer
än gissningsvis.
Barn- och utbildningsnämnden beslöt 1992 08 13 att uppgifter som
behövde ställas till l.e socialsekreterarens förfogande skulle lämnas av
förvaltningschefen och Inger Nordlöf-Ericson. BUN:s beslut delgavs
Tommy Falk liksom berörd personal på barnstugan 1992 08 14 utan
åberopande av lagrum.
Barn- och utbildningsnämnden finner det inte helt styrkt att sådana
omständigheter skulle förelegat som hade motiverat en anmälan. Inger
Nordlöf-Ericson har genom läkarens bedömning och senare efter det
barnet fått medicin och återgått till ett normalt beteende stärkts i sin
övertygelse att hennes bedömningar varit riktiga och att fallet fått en
naturlig upplösning.
Barn- och utbildningsnämnden gör den bedömningen att ärendet
möjligen hade kunnat handläggas på ett annorlunda och mindre
dramatiskt sätt om föreståndaren hade kunnat få stöd och support i
sina bedömningar av ärendet, när detta hade förelagts "Samrådsgrup-
pen för sexuella övergrepp mot barn" för råd, och dessa råd hade
ställts till Inger Nordlöf-Ericsons förfogande. Tommy Falk är dessutom
ordinarie ledamot i Barn- och utbildningsnämnden och hade haft stora
möjligheter att aktualisera rutiner och föreslå åtgärder inom det ak-
tuella ämnesområdet. På samma sätt borde Anita Strand som är
ersättare i nämnden kunnat aktualisera problemområdet.
Nämnden avser snarast anordna utbildningsdag för personal som i
sin verksamhet kan ställas inför svåra avgöranden vid möjliga över-
grepp mot barn samt fastställa de rutiner som skall gälla vid handlägg-
ningen.
Till remissvaret var fogat bl.a. ett yttrande av Inger Nordlöf Ericson. I
detta yttrande uppgavs bl.a. följande: Under en tid av omkring tre
månader hade daghemspersonalen observerat barnets beteende. Man
upptäckte också att barnets underliv "såg irriterat ut". Observationerna
föranledde Inger Nordlöf Ericson att den 20 mars 1992 ta kontakt med
skolpsykolog. Vidare kontaktade hon den 23 mars en läkare vid Barn-
och ungdomspsykiatriska kliniken i Kristianstad. Den senare hänvisade
henne att ta kontakt med socialsekreterare. Den 24 mars besökte hon
1993/94 :JO1
266
socialsekreteraren Anita Strand för att diskutera sina iakttagelser. Besö-
ket gjordes för att få råd och stöd. Inger Nordlöf Ericson nämnde inte
några misstankar om sexuella övergrepp. Hon påtalade vid besöket att
hon inte hade kommit för att göra en anmälan. Hon ville i stället
diskutera saken med modern vilket Anita Strand ställde sig positiv till.
Dagen efter kontaktade Anita Strand henne och påtalade att det förelåg
anmälningsskyldighet. Inger Nordlöf Ericson vidhöll att hon först ville
tala med modern, vilket hon också gjorde den 26 mars. Samma dag
deltog hon vid läkarundersökningen av barnet. Läkaren fann efter två
undersökningar inget anmärkningsvärt. På kvällen hade Inger Nordlöf
Ericson ett långt telefonsamtal med fadern. Den 27 mars ringde Inger
Nordlöf Ericson upp Anita Strand och meddelade resultatet av läkar-
undersökningen. Barnet iakttogs därefter under två månader då "allt
var bra". Barnet upplevdes "må bättre". "Urinvägsinfektionen var
över." Efter läkarundersökningen hade daghemspersonalen också
många samtal med föräldrarna. — Först den 4 augusti blev hon kallad
till Tommy Falk. Denne presenterade då ett namn på ett barn och
frågade om det var detta barn ärendet gällde. Hon uppgav att hon inte
kunde svara på frågan. Tommy Falk svarade då "du nekar alltså
fortfarande att göra en anmälan".
Tommy Falk yttrade sig över remissvaret. Han anförde därvid bl.a.
att socialförvaltningen fortfarande inte erhållit några uppgifter i ären-
det.
Föredraganden inhämtade per telefon ytterligare upplysningar från
Barn- och utbildningsnämnden, bl.a. vad gällde de aktuella nämnder-
nas organisation.
JO Norell Söderblom anförde i sitt beslut i ärendet den 22 januari
1993 följande.
I Bromölla kommun handläggs skol- och barnomsorgsfrågor av
Barn- och utbildningsnämnden. Barnavårdsärenden m.m. handläggs i
kommunen av Individ- och omsorgsnämnden. De två nämnderna har
från varandra fristående förvaltningar. Den angivna organisationen
gäller i princip sedan den 1 januari 1992. Organisationen av de två
nämnderna medför att dessa är att betrakta som två fristående myndig-
heter, även om båda nämnderna i viss utsträckning sysslar med verk-
samhet som är att hänföra till socialtjänsten.
Det sagda innebär också att sekretess gäller mellan de två nämnder-
na även i de delar som är att hänföra till socialtjänsten. Sekretessen
kan inte efterges enligt 14 kap. 3 § sekretesslagen eftersom denna
bestämmelse inte gäller inom socialtjänsten. Inskränkningar i sekretes-
sen gäller emellertid t.ex. beträffande åtgärder mot underåriga. En
sådan inskränkning följer av anmälningsplikten enligt 71 § socialtjänst-
lagen (SoL); se nedan. En annan sådan inskränkning stadgas i 14 kap.
2 § sista stycket sekretesslagen.
De problem som uppstår om olika delar av socialtjänsten tillhör
olika nämnder i samma kommun har uppmärksammats av Lokalde-
1993/94:JO1
267
mokratikommittén i sitt delbetänkande "Sekretesslagen i en fri kom-
munal nämndorganisation" (SOU 1992:140). Kommittén anför i betän-
kandet som sin mening att socialtjänsten i en kommun bör uppfattas
som en helhet även från sekretesslagens utgångspunkt oberoende av
om och hur den är organisatoriskt uppdelad. För att möjliggöra detta
föreslår kommittén vissa ändringar i sekretesslagen.
Enligt 71 § första stycket SoL bör var och en som får kännedom om
att en underårig misshandlas i hemmet eller annars behandlas där på
ett sådant sätt att det är fara för hans hälsa eller utveckling anmäla
detta till socialnämnden.
De nu redovisade bestämmelserna i 71 § första stycket SoL riktar sig
till allmänheten. I stadgandets andra stycke finns bestämmelser om
anmälningsskyldighet till socialnämnden för vissa myndigheter. Dessa
bestämmelser omfattar sådana myndigheter vars verksamhet berör barn
och ungdom samt andra myndigheter inom hälso- och sjukvården och
socialtjänsten. Bestämmelserna riktar sig också till anställda vid sådana
myndigheter samt till vissa andra yrkeskategorier. Det råder ingen
tvekan om att verksamheten vid ett kommunalt daghem omfattas av
bestämmelserna. Innebörden av bestämmelserna är att det — i enlighet
med vad som närmare anges nedan — föreligger en skyldighet att till
socialnämnden anmäla misstänkta missförhållanden.
Anmälningsplikten i 71 § andra stycket SoL gäller vid kännedom
om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till en
underårigs skydd. Anmälningsplikten förutsätter således inte att det är
klarlagt att socialnämnden behöver ingripa. Även uppgifter som är
svårbedömda eller obestyrkta skall alltså anmälas, om de tyder på att
ett barn kan vara i behov av stöd eller hjälp från socialnämndens sida.
Det ankommer därefter på socialnämnden att föranstalta om erforder-
lig utredning för att utröna om behov av åtgärder föreligger.
Enligt 50 § SoL skall socialnämnden utan dröjsmål inleda utredning
av vad som genom ansökan eller på annat sätt, t.ex. genom en anmälan
enligt 71 § SoL, kommit till nämndens kännedom och som kan
föranleda någon åtgärd av nämnden.
Jag vill i detta sammanhang även något beröra bestämmelserna i
71 § sista stycket SoL. Enligt dessa bestämmelser är sådana myndighe-
ter och befattningshavare samt yrkeskategorier som anges i 71 § andra
stycket SoL skyldiga att lämna socialnämnden alla uppgifter som kan
vara av betydelse för utredning av en underårigs behov av skydd.
Bestämmelserna syftar främst till att göra det möjligt för socialnämn-
den att inhämta uppgifter i en inledd utredning.
De redovisade bestämmelserna i 71 § SoL riktar sig inte till anställda
inom den socialnämnd till vilken anmälan skall ske. Det är dock
självklart att personalen vid den egna myndigheten — t.ex. de anställda
vid ett av nämndens daghem — inte har en mindre långt gående
skyldighet att anmäla misstänkta missförhållanden eller lämna uppgif-
ter. Detta följer av anställningsförhållandet. Anmälan skall i sådana fall
ske till behörig person eller behörigt organ inom förvaltningen. Som
tidigare konstaterats är de två nämnderna varom här är fråga att anse
som från varandra fristående myndigheter. Frågor om eventuella över-
1993/94:JO1
268
grepp mot barn handläggs av Individ- och omsorgsnämnden. Härav
torde följa att 71 § SoL var direkt tillämplig beträffande en eventuell
skyldighet för Inger Nordlöf Ericson att i detta fall göra en anmälan
till Individ- och omsorgsnämnden eller till dess förvaltning.
Som jag tidigare angivit förutsätter inte anmälningsplikten att det är
klarlagt att socialnämnden behöver ingripa. Det räcker således med att
det föreligger misstankar om något missförhållande för att anmälnings-
plikt enligt 71 § andra stycket SoL skall inträda. Frågan om vilka
omständigheter som skall föreligga för att anmälningsplikt skall inträda
måste givetvis avgöras från fall till fall.
I detta fall gav barnets beteende och övriga iakttagelser Inger Nord-
löf Ericson anledning att kontakta såväl skolpsykolog som BUP-läkare.
Redan härav framgår det att misstankarna då måste ha varit sådana att
anmälningsplikt förelåg. Att Inger Nordlöf Ericson — i stället för att
anmäla — själv företog viss utredning framstår dessutom som olämp-
ligt. Som jag tidigare påpekat ankommer det på socialnämnden (i detta
fall Individ- och omsorgsnämnden) att utreda frågan om behov av
åtgärder föreligger. Det är nämligen socialnämndens ansvar och en av
dess viktigaste uppgifter att se till att barn och ungdomar Sr den vård
och det skydd de behöver. Av det sagda framgår att jag finner anled-
ning att rikta kritik mot Inger Nordlöf Ericson för att hon då misstan-
karna uppkom underlät att göra anmälan i enlighet med vad som
stadgas i 71 § SoL.
Vid läkarundersökningen av barnet framkom inget som tydde på
några missförhållanden. Enligt Inger Nordlöf Ericson normaliserades
också barnets beteende efter läkarbesöket. Uppenbarligen drog hon
slutsatsen att barnets besvär hade samband med urinvägsinfektionen.
Inger Nordlöf Ericson ansåg därför frågan avslutad. I det läget kan
knappast längre någon anmälningsskyldighet anses ha förelegat för
Inger Nordlöf Ericson. Detta förhållande påverkar dock inte frågan
om hennes skyldighet att vid misstankens uppkomst göra anmälan.
Avslutningsvis ger vad som förekommit i ärendet mig anledning att
framhålla den ovillkorliga skyldighet som föreligger för befattningsha-
vare och andra att lämna uppgifter till en inom socialtjänsten pågåen-
de barnavårdsutredning (71 § sista stycket SoL).
1993/94: JO 1
269
Lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga
(LVU)
1993/94: JO 1
(Dnr 3551-1992)
V.K. och K.S. har tillsammans dottern Maria, född den 25 augusti
1990. Vårdnaden om dottern tillkommer modern V.K. ensam.
Den 22 april 1991 gjorde en sjuksköterska vid Årsta barnavårdscen-
tral, Norra, en anmälan till socialdistrikt 6 i Stockholm angående
Maria. Enligt anmälan hade Maria sedan sex månaders ålder haft en
mycket dålig viktuppgång. Vidare uppgavs i anmälan bl.a. att modern
inte följde givna råd i fråga om erforderliga mängder mat m.m.
Med anledning av anmälan inleddes vid socialdistriktet utredning
enligt 50 § socialtjänstlagen (SoL).
Den 21 maj 1991 lades modern och Maria in på Sachsska barnsjuk-
huset för utredning. Den 3 juni 1991 skrevs Maria i enlighet med
moderns önskemål in på Utredningshemmet Eurenii Minne. Efter
överenskommelse med föräldrarna placerades Maria därefter den 4 juli
1991 i ett jourhem. I samband med ett umgängestillfälle den 17 juli
1991 tog föräldrarna hem Maria. Med anledning härav beslutade
distriktsnämndens ordförande den 18 juli att — jämlikt 6 § lagen med
särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) — omedelbart omhän-
derta Maria. Familjen hade emellertid begett sig till Finland, varför
beslutet inte kunde verkställas. Efter underställning upphävdes beslutet
den 29 juli 1991 av Länsrätten i Stockholms län.
Sedan familjen återvänt till Sverige, placerades Maria i september
1991 återigen i ett jourhem. Placeringen skedde på frivillig grund.
Efter avslutad utredning ansökte distriktsnämnden hos länsrätten
om att Maria skulle beredas vård enligt LVU. Som grund för ansökan
åberopades att föräldrarnas brister i omsorgen och annat förhållande i
hemmet medförde påtaglig risk för Marias hälsa och utveckling. Ge-
nom dom den 18 november 1991 biföll länsrätten distriktsnämndens
ansökan. Maria vistades alltjämt i jourhemmet.
Den 2 december 1991 hämtade föräldrarna Maria. Den 5 december
återfördes hon varvid hon jämlikt 11 § LVU placerades i familjehem.
Samtidigt fattades beslut jämlikt 14 § LVU om att hemlighålla Marias
vistelseort för föräldrarna.
Efter det att modern överklagat länsrättens dom, upphävde Kam-
marrätten i Stockholm genom dom den 20 januari 1992 länsrättens
dom. I kammarrättens dom — som gällde omedelbart — uttalades bl.a.
att grund "i nuläget" inte förelåg för fortsatt LVU-vård.
270
Maria kvarblev dock i familjehemmet och umgänge inleddes mellan
Maria och hennes föräldrar.
I enlighet med föräldrarnas önskemål inleddes i slutet av januari
1992 vid socialdistriktet en familjehemsutredning avseende makarna
D.S. och S.K., som är vänner till föräldrarna. Vänfamiljen hade
erbjudit sig att bli stöd- eller fosterfamilj för Maria.
Sedan distriktsnämnden överklagat kammarrättens dom, beslutade
Regeringsrätten den 18 februari 1992 att ej meddela prövningstillstånd.
Kammarrättens dom från den 20 januari stod således fast.
Efter det att föräldrarna i samband med ett umgängestillfälle den 3
april 1992 förklarat att Maria skulle stanna kvar hos dem över helgen,
fattade distriktsnämndens ordförande ett nytt beslut om att omedelbart
omhänderta Maria jämlikt 6 § LVU. Beslutet omfattade också ett
förordnande om att Maria skulle placeras i familjehemmet. Beslutet
fattades kl. 23.30 efter föredragning av socialinspektören Freddie
Eriksson. Det verkställdes genom polishandräckning samma natt nå-
gon gång efter kl. 02.40, varefter Maria återfördes till familjehemmet.
Den 7 april 1992 fattades vid socialdistriktet dessutom beslut om att
jämlikt 14 § LVU inte röja Marias vistelseort för föräldrarna och att
umgänge inte skulle äga rum under tiden fram till och med den 21
april 1992.
Sedan omhändertagandebeslutet underställts länsrättens prövning,
upphävde länsrätten beslutet den 21 april 1992. Den 24 april återvände
Maria till föräldrarna.
Familjehemsutredningen rörande vänfamiljen slutfördes den 7 april
1992. Enligt utredningen kunde den föreslagna familjen inte godtas
som familjehem, vilket muntligen meddelades dem den 9 april.
Vid tidpunkten för anmälan vistades Maria sedan en tid stadigvaran-
de hos släktingar i Indien.
Anmälan
G.E. samt Marias far K.S. och den föreslagne familjehemsfadern D.S.
framförde i en anmälan till JO klagomål mot handläggningen av
ärendet. Klagomålen hänförde sig främst till handläggningen efter
kammarrättens dom i januari 1992, och anmälarna begärde bl.a. JO:s
granskning av det omedelbara omhändertagandet av Maria i april
1992. Anmälarna ifrågasatte också handläggningen av familjehemsut-
redningen rörande vänfamiljen. Dessutom framfördes i anmälan upp-
gifter om ett eventuellt sekretessbrott.
I anmälan anfördes vidare bl.a.: Vänfamiljen har samma etniska
sammansättning som Marias familj. Kammarrätten Sste stor vikt vid
Marias etniska identitet och att föräldrarna erbjudits stöd från vänfa-
miljen. Efter domen utarbetade därför föräldrarna och vänfamiljen
tillsammans med G.E. ett förslag till vårdplan, enligt vilken Maria
skulle vistas hos vänfamiljen under längre eller kortare tid med en tät
föräldrakontakt. Socialdistriktets reaktion på kammarrättens dom och
föräldrarnas förslag till vårdplan var dock ett hot om flyttningsförbud.
Socialdistriktet ville i stället att Maria skulle stanna kvar i fosterfamil-
1993/94:JO1
271
jen under många år för att därefter själv "välja" föräldrar. Man
förklarade också från socialdistriktets sida att man hade för avsikt att
överklaga kammarrättens dom. På fråga uppgav Freddie Eriksson
därvid att om Regeringsrätten inte ändrade domen innebar detta att
föräldrarna skulle fa ta hem Maria. Föräldrarna ville inte "stressa"
ärendet utan hoppades på en lugn och stegvis återflyttning av Maria
från fosterhemmet. Sedan föräldrarna vidtalat fosterföräldrarna om att
behålla Maria över veckohelgen den 3 april, omhändertogs Maria. Hon
hämtades på efternatten av polisen. Freddie Eriksson motiverade hämt-
ningen med att Maria är mycket känslig. — Familjehemsutredningen
rörande vänfamiljen drog ut på tiden. Enligt distriktsförvaltningen
berodde detta på sjukdom. I det läget borde man ha tillsatt andra
utredare. De utredande tjänstemännen föreföll också personligt engage-
rade i det dåvarande fosterhemmet. Dessa tjänstemän uppgav också att
kammarrättens dom inte längre gällde på grund av tidsutdräkten. —
Vid ett telefonsamtal den 4 april 1992 uppgav fosterfadern att "soc."
hade berättat hur det gick till när föräldrarna hämtade Maria i
december. Vid samtalet uttalade fosterfadern också att fosterföräldrarna
visste vad som hade hänt "förra sommaren". Uttalandena tyder på att
sekretessbrott förekommit.
Anmälan remitterades till Social distriktsnämnd 6 i Stockholm för
utredning och yttrande.
G.E. och Marias far K.S. samt Marias mor V.K. har yttrat sig över
remissvaret.
Socialakten lånades in och granskades.
JO Norell Söderblom anförde i beslut den 16 mars 1991 följande.
Socialnämnden skall enligt 12 § socialtjänstlagen (SoL) verka för att
barn och ungdomar växer upp under trygga och goda förhållanden.
Vidare skall socialnämnden i nära samarbete med hemmen sörja för
att barn och ungdom som riskerar att utvecklas ogynnsamt far det
skydd och stöd som de behöver och, om hänsynen till den unges bästa
motiverar det, vård och fostran utanför det egna hemmet.
Vidare gäller enligt 22 § SoL att socialnämnden skall sörja för att
den som behöver vårdas eller bo i ett annat hem än det egna tas emot i
ett familjehem eller i ett hem för vård eller boende. Vården bör
utformas så att den främjar den enskildes samhörighet med de anhöri-
ga och kontakt med hemmiljön. Vård i t.ex. ett familjehem kan
beredas antingen på frivillig väg med stöd av socialtjänstlagen eller
oberoende av samtycke. Regler om beredande av vård utan samtycke
finns — när det gäller barn och ungdomar — i lagen med särskilda
bestämmelser om vård av unga (LVU).
När det gäller familjehemsplaceringar med stöd av socialtjänstlagen
kan sådana, liksom övriga åtgärder enligt denna lag, komma till stånd
endast på frivillig väg. Vid en placering av ett barn med stöd enbart av
1993/94:JO1
272
socialtjänstlagen måste således samtycke från barnets vårdnadshavare
föreligga. När det gäller barn och ungdomar kan dock under vissa
förutsättningar vård utan samtycke beredas den unge. Som jag nyss
angivit beslutas sådan vård enligt bestämmelserna i LVU. Beslut om
vård enligt LVU meddelas i första hand av länsrätten. Sedan vård
enligt LVU beslutats, ankommer det på socialnämnden att enligt 11 §
LVU bestämma hur vården av den unge skall ordnas och var han skall
vistas under vårdtiden. Den unge kan med stöd av denna bestämmelse
placeras i t.ex. ett familjehem.
Som jag nyss antytt kan vård enligt LVU beslutas endast under vissa
förutsättningar. Dessa förutsättningar anges i 2 och 3 §§ LVU. När det
är fråga om små barn torde i praktiken endast 2 § kunna komma i
fråga. Enligt detta stadgande skall vård beslutas om det på grund av
misshandel, otillbörligt utnyttjande, brister i omsorgen eller något
annat förhållande i hemmet finns en påtaglig risk för att den unges
hälsa eller utveckling skadas.
Enligt 6 § LVU far socialnämnden besluta att den som är under 20
år omedelbart skall omhändertas, om
1. det är sannolikt att den unge behöver beredas vård med stöd av
denna lag, och
2. rättens beslut om vård inte kan avvaktas med hänsyn till risken
för den unges hälsa eller utveckling eller till att den fortsatta utred-
ningen allvarligt kan försvåras eller vidare åtgärder hindras.
Vidare föreskrivs i stadgandet att om socialnämndens beslut om
omhändertagande inte kan avvaktas, får nämndens ordförande eller
någon annan ledamot som nämnden har förordnat besluta om omhän-
dertagande. Beslutet skall i så fall anmälas vid nämndens nästa sam-
manträde.
Ett beslut om omhändertagande skall inom en vecka från det
beslutet fattades underställas länsrätten för prövning.
Jag vill i detta sammanhang även redogöra för reglerna om flytt-
ningsförbud. Dessa regler återfinns i 24—31 §§ LVU. Bestämmelserna
om flyttningsförbud är dock även tillämpliga på frivilliga familjehems-
placeringar enligt socialtjänstlagen. Enligt bestämmelserna kan länsrät-
ten efter ansökan av socialnämnden för viss tid eller tills vidare
förbjuda den som har vårdnaden om en underårig att ta denne från ett
familjehem. Härför krävs att det finns en påtaglig risk för att den
unges hälsa eller utveckling skadas om han skiljs från familjehemmet.
Om det är sannolikt att ett flyttningsförbud behövs, kan socialnämn-
den eller dess ordförande i brådskande fall besluta om tillfälligt flytt-
ningsförbud. Beslutet skall i så fall inom en vecka underställas länsrät-
ten.
Vad jag anfört om socialnämnder gäller givetvis även sociala di-
striktsnämnder och andra nämnder som fullgör uppgifter av här
ifrågavarande slag inom socialtjänsten.
Efter ansökan av distriktsnämnden förordnade länsrätten i dom den
18 november 1991 att Maria skulle beredas vård enligt 2 § LVU. Sedan
modern överklagat domen upphävde kammarrätten förordnandet om
1993/94:JO1
273
vård genom dom den 20 januari 1992. Kammarrättens dom gällde
omedelbart. Vid tidpunkten för domen vistades Maria sedan den 5
december 1991 i familjehem.
Maria kvarblev dock i familjehemmet även efter kammarrättens
dom. Enligt distriktsnämnden träffades mellan föräldrarna och social-
distriktet en överenskommelse härom. Denna överenskommelse har
också återgivits som en journalanteckning av den 20 januari 1992 i
socialakten med anledning av ett sammanträffande samma dag på
socialdistriktet mellan Marias mor, vänfamiljen och representanter
från socialdistriktet. Journalanteckningarna från sammanträffandet har
följande lydelse.
Föräldrarna far klart för sig att socialdistriktet anser att kammarrättens
dom är felaktig och att vi kommer att överklaga till regeringsrätten.
För Marias bästa anser "vi" att Maria tills vidare ska bo kvar i
familjehemmet och att ett tätt umgänge med föräldrarna kommer till
stånd.
D.S. erbjuder sig att ställa upp som stödfamilj alternativt familjehem
för Maria. Alla parter kommer överens om att Maria tills vidare ska fä
bo kvar i familjehemmet. Socialdistriktet ska skyndsamt utreda D.S.:s
familj och möjligheten för dem att vara stöd el familjehem. K.S. och
V.K. ska i morgon fa träffa Maria.
Anteckningarna måste anses ge vid handen, att vistelsen i familjehem-
met efter kammarrättens dom övergick till en frivillig placering enligt
6 § SoL. Av socialakten framgår också, att ett formellt beslut om en
sådan placering, under tiden familjehemsutredningen pågick, fattades
den 27 januari 1992. En av anledningarna till placeringen måste därför
antas ha varit, att man ville avvakta med en förändring till dess
familjehemsutredningen var färdigställd. Av journalanteckningarna att
döma var föräldrarna och socialdistriktet överens härom. Stöd för detta
antagande kan även hämtas i en till anmälan fogad handling upprättad
av bl.a. föräldrarna och utgörande ett förslag till vårdplan för Maria.
Enligt handlingens lydelse godtog föräldrarna en placering i familje-
hemmet i avvaktan på en överflyttning till vänfamiljen. Att familje-
hemsutredningen sedan drog ut på tiden är en annan fråga som jag
återkommer till.
Utredningen ger dock vid handen att det från socialdistriktets sida
anfördes även andra skäl till att inte flytta Maria. Sålunda ville
socialdistriktet avvakta Regeringsrättens prövning av distriktsnämndens
överklagande, något som Marias föräldrar godtog. Utredningen ger inte
stöd för påståendet, att man från socialdistriktets sida i detta samman-
hang på ett otillbörligt sätt framhållit möjligheten att tillämpa bestäm-
melserna om flyttningsförbud.
Utredningen ger också vid handen att socialdistriktet ansåg att det —
för det fall Maria skulle återvända till föräldrahemmet — var väsentligt
att återgången skedde varsamt, varför placeringen borde bestå ännu en
tid. Inte heller detta verkar föräldrarna ha haft någon egentlig invänd-
ning emot. Det bör dock i detta sammanhang noteras att någon verklig
planering för Marias återvändande till föräldrahemmet inte har redovi-
sats från sociatdistriktets sida, något som skulle kunna tala för att
1993/94:JO1
274
socialdistriktet egentligen aldrig accepterade kammarrättens bedöm-
ning. Att så var fallet vid tidpunkten för kammarrättens dom framgår
av de tidigare redovisade journalanteckningarna. Jag har anledning att
återkomma till denna fråga.
Sammanfattningsvis finner jag inte anledning att rikta kritik mot
socialdistriktet när det gäller den frivilliga vistelsen i familjehemmet
efter kammarrättens dom. Omständigheterna var dock sådana, att man
enligt min mening för att undvika tveksamhet i fråga om moderns
vilja borde ha inhämtat och till akten fogat ett skriftligt samtycke till
placeringen från modern.
Natten mellan den 3 och 4 april 1992 omhändertogs Maria på nytt
med stöd av 6 § LVU. Frågan om beslutet var befogat utgör en sådan
bedömningsfråga som JO normalt inte anlägger några synpunkter på.
Omständigheterna i detta fall är dock sådana att det finns skäl för mig
att till granskning ta upp frågan om det var riktigt att omhänderta
Maria enligt LVU.
Kammarrätten upphävde i januari 1992 länsrättens dom på vård.
Visserligen uttalades i kammarrättens dom viss tveksamhet beträffande
föräldrarnas förmåga att till fullo tillgodose Marias behov av omvård-
nad och trygghet. Kammarrätten ansåg dock att modern med stöd från
K.S. och vänfamiljen kunde antas ha förmåga att tillgodose Marias
behov utan påtaglig risk för hennes hälsa och utveckling, varför grund
för LVU-vård inte förelåg.
Som jag tidigare har redogjort för placerades emellertid Maria i
familjehemmet med stöd av 6 § SoL efter kammarrättens dom. När
föräldrarna omkring två och en halv månader senare klargjorde sin
avsikt att låta Maria vistas i föräldrahemmet över natt fattades beslutet
om omhändertagande. Distriktsnämnden har i sitt yttrande hit antytt
att föräldrarna i samband härmed hämtade Maria i familjehemmet.
Utredningen ger dock vid handen att Maria tidigare under dagen
vistats i föräldrahemmet för umgänge och att hon i enlighet med
föräldrarnas vilja kvarstannade där för att övernatta.
Som skäl för beslutet om omhändertagande har anförts att det "mot
bakgrund av tidigare händelser i familjen och framförallt mot bak-
grund av barnets många tidigare traumatiska separationer" förelåg en
uppenbar risk för Marias hälsa och utveckling. Som ytterligare skäl
har anförts att det förelåg en oro för att föräldrarna skulle lämna
landet med Maria. Beslutet upphävdes av länsrätten efter underställ-
ning.
Enligt anteckningarna i socialakten från februari och mars 1992
fungerade umgänget mellan Maria och hennes föräldrar dåligt. Det har
i övrigt inte framkommit något som tyder på att förhållandena i april
1992 var annorlunda än de som rådde vid tidpunkten för kammarrät-
tens dom i januari samma år. Det bör därvid observeras att det i
kammarrättens dom inte förutsattes att frivillig vård i familjehemmet
skulle komma till stånd i stället för LVU-vård. Tvärtom synes kammar-
rätten ha utgått ifrån att Marias mor själv skulle klara vården av
Maria, låt vara med bistånd från bl.a. vänfamiljen och även från
sociala myndigheter. Det finns således starka skäl att ifrågasätta den
1993/94 :JO1
275
gjorda bedömningen att ett beslut om omhändertagande var nödvän-
digt. Att dessutom verkställa beslutet mitt i natten framstår som i
högsta grad anmärkningsvärt.
Som jag tidigare anfört skulle bristen på planering för Marias
hemflyttning kunna tyda på att man från socialdistrikt 6 inte ens efter
Regeringsrättens beslut accepterade kammarrättens bedömning. Om-
händertagandebeslutet pekar i samma riktning. Det är givetvis inte
godtagbart att en myndighet inte rättar sig efter ett avgörande av en
överinstans. Ett frångående av överinstansens bedömning kräver att
nya omständigheter har tillkommit.
Mellan föräldrarna och socialdistriktet hade visserligen en överens-
kommelse träffats om en frivillig placering av Maria. Som jag tidigare
anfört utgjorde denna placering ingen förutsättning för kammarrättens
avgörande. Enbart ett brytande av överenskommelsen kan därför inte
anses ha någon självständig betydelse i förhållande till kammarrättens
dom. Enligt min mening har det i övrigt inte framkommit några nya
omständigheter sedan kammarrättens dom som i tillräcklig grad moti-
verade ett omhändertagandebeslut.
Mot bakgrund av det anförda och med beaktande av det sätt på
vilket beslutet verkställdes, har jag övervägt att inleda förundersökning
i frågan om tjänstefel förekommit i samband med omhändertagandet
av Maria i april 1992. Med hänsyn till den ambivalenta inställning
Marias mor, som var ensam vårdnadshavare, synes ha haft till sina
möjligheter att sköta barnet anser jag mig dock ha tillräckligt fog för
att avstå från att gå vidare. Jag låter därför saken bero med den
allvarliga kritik som ligger i det anförda.
Föräldrarnas uttalade vilja var att flytta Maria från familjehemmet
och i stället låta vänfamiljen fungera som stöd- eller familjehem åt
Maria. I kammarrättens dom framhölls vänfamiljens betydelse. Dessa
omständigheter utgjorde enligt min mening ett klart incitament för
distriktsnämnden att utföra familjehemsutredningen med särskild
skyndsamhet. Jag ifrågasätter dock inte vad distriktsnämnden anfört
om anledningen till tidsutdräkten. Grund för kritik i detta hänseende
föreligger således ej.
Vad som framkommit ger mig inte tillräckliga skäl att gå vidare i
frågan om sekretessbrott förekommit.
Vad G.E. m.fl. i övrigt anfört föranleder inga uttalanden från min
sida.
1993/94:JO1
276
Fråga om vid gemensam vårdnad vård enligt LVU
får inledas i den andra vårdnadshavarens hem; tolk-
ningen av 11 § LVU angående vad som avses med
barnets eget hem m.m.
(Dnr 3408-1992)
M.K. riktade genom sitt ombud Kari Skönebrant klagomål mot Indi-
vid- och familjenämndens i Västerås kommun och dess förvaltnings
handläggning av ett barnavårdsärende och anförde därvid bl.a. följan-
de. M.K. separerade under 1991 från E.G.K. Sedermera dömdes till
äktenskapsskillnad mellan parterna. Parterna hade gemensam vårdnad
om barnet J., född 1983, men barnet var faktiskt boende och skriven
hos fadern i Västerås. Den 28 augusti 1992 omhändertogs J. omedel-
bart enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU)
genom ett ordförandebeslut. Barnet placerades därvid i moderns hem i
Gävle. Den 4 september 1992 upphävdes omhändertagandet genom ett
nytt ordförandebeslut. Nämnden lät dock inte barnet återvända till
M.K. utan hävdade att det fortsättningsvis skulle vistas hos modern.
Kari Skönebrant krävde av socialförvaltningen ett beslut med motive-
ring för barnets placering hos modern. M.K. förvägrades hämta barnet
från modern i Gävle.
Utredning och yttrande infordrades från Individ- och familjenämnden.
JO lånade vidare in den aktuella socialakten för granskning.
I sitt remissvar anförde nämnden följande.
92-08-28 inkom en barnavårdsanmälan om misstänkt barnmisshandel
från familjerättssekreterare Maj Alm, Gävle, avseende J. Av anmälan
framkom att J. berättat för Maj Alm att hon blir slagen av sin far M.K.
med piska. Maj Alm tog kontakt med M.K. 92-08-25 som erkände att
han slagit J. vid två tillfallen, inte fler gånger som J. sagt. Fadern
verkade inte inse att det är felaktigt att slå J. Vid kontakt med J.
framkom dessutom att hon blivit slagen mer sedan hon berättat att
hon misshandlas.
92-08-28 förhördes J. av Majvor Hedlund, polisen i Västerås. Under
polisförhöret berättar J. att hon blivit slagen av sin pappa vid ett
trettiotal tillfallen med livrem eller piska. För att skydda J. från fortsatt
misshandel bedömdes att J. skulle placeras utanför hemmet under en
utredningstid. M.K. ville att J. skulle bo hos honom eller hos hans
mor. Kontakt togs med J:s farmor, som bor i närheten av familjen. Då
hon inte trodde på det J. berättat, bedömdes hon ej kunna ge J. det
skydd hon behövde.
J. har umgänge med sin mor E.G.K. i Gävle. Där bor också J:s två
yngre systrar. M.K. accepterade inte att J. placerades hos modern. Han
uppgav att han hade interimistisk vårdnad om J., vilket också bekräfta-
des vid kontakt med ansvarig familjerättssekreterare.
Då samtycke ej lämnades av M.K., beslutade ordföranden i individ-
och familjenämnden Dan Edlund 92-08-28 att omedelbart omhänder-
taga J. jml § 6 LVU och placera henne hos modern E.G.K. i Gävle. J.
placerades samma dag och M.K. informerades muntligt om beslutet.
1993/94:JO1
277
92-09-01 delgavs M.K. ordförandebeslutet skriftligt. 92-09-02 besökte
handläggande socialsekreterare Eva Flodström och l:e socialsekreterare
Ann-Cathrine Linér J. hos modern. Efter samtal med J. och modern
gjordes bedömningen att J. kunde bo hos modern under utredningsti-
den och att E.G.K. kan ge J. det skydd och stöd hon behöver.
Efter placeringen hos modern framkom att föräldrarna har gemen-
sam vårdnad om J. Några förhållanden hos modern E.G.K. som
föranledde ingripande jml LVU bedömdes ej föreligga. Efter samråd
med Länsstyrelsens socialkonsulenter beslutade därför l:e vice ordför-
ande i individ- och familjenämnden Helene Sohlberg 92-09-04 att jml
9 § 3 st LVU upphöra omhändertagandet av J. Vid sammanträffande
med M.K. samma dag delgavs han beslutet. Under den fortsatta utred-
ningen har J. vistats hos modern E.G.K. i Gävle. E.G.K. har av
ansvariga handläggare vid socialtjänsten i Västerås uppmanats att ej
tillåta umgänge mellan J. och fadern M.K. under utredningstiden,
eftersom de förhållanden som råder hos fadern kan innebära risk för
J:s hälsa och utveckling. Modern E.G.K. har begärt att få den interi-
mistiska vårdnaden av J.
I förvaltningens akt i ärendet finns bl.a. följande anteckningar.
92-09-02 Samtal med E.G.K., J:s mamma. — — — Vi berättar att efter
vårt samtal så bedömer vi att J. kan bo kvar hos mamma under
utredningstiden. Men att J. inte får åka till pappa M.K.
92-09-04 Träff med M.K. Berättar för M.K. att eftersom de har
gemensam vårdnad så faller omhändertagandet ang J. Tvånget försvin-
ner i och med att vi har gjort bedömningen att J. kan bo kvar hos den
andra föräldern. Men att LVU-förhållanden fortfarande råder hemma
hos honom så han kan inte ha J. hos sig under den här tiden.
92-09-07 Telefonsamtal med E.G.K. Jag berättar samma sak för
henne som för M.K. att tvånget faller i och med att J. kan bo hos
henne under den här tiden. Men att J. inte får åka till M.K.
92-10-02 Ut och Eva Flodström på besök hos E.G.K. i Gävle. Vid
resan till Gävle upptäcker vi att M.K. står utanför sin bil i Tärnsjö. Vi
stannar och upptäcker att det inte bara är de två yngsta flickorna som
sitter i bilen, utan också J. sitter ihopsjunken i framsätet. Vi diskuterar
ej detta med M.K. eftersom barnen sitter i bilen. Under resan tar vi
kontakt med Ann-Chatrine Linér för att höra hur vi skall gå tillväga.
Ann-Chatrine Linér ber oss prata med E.G.K. om att det är hennes
ansvar att se till att J. kommer tillbaka till Gävle, eftersom M.K. ej får
ha umgänge med J. under utredningstiden. — — — Enl E.G.K. har
M.K. vid telefonsamtal 1 okt sagt till E.G.K. att soc förv gjort fel vid
handläggningen av ärendet. Därför trodde E.G.K. att det var okej att
lämna J. till M.K. Vi pratar en hel del om detta och informerar
återigen E.G.K. om att hon ej får lämna J. till M.K. under utrednings-
tiden. Anledningen till att J. fördes till E.G.K. var att det bedömdes att
hon kunde skydda J. Vi informerar E.G.K. om att det ligger på henne
nu att J. återförs till Gävle. Under samtalet med E.G.K. ringer M.K.
och E.G.K. informerar M.K. om att J. måste tillbaka till Gävle.
92-10-13 M.K:s advokat Kari Skönebrant ringer ut. Ombudet säger
att han för två veckor sedan vid samtal med Eva Flodström begärt att
få in något skriftligt beslut, så att M.K. ska kunna få någon möjlighet
att överklaga.
92-10-16 Ut och Eva Flodström i Gävle. — — — Vi poängterar
återigen för E.G.K. att J. ej får träffa M.K. under utredningstiden. Vi
talar även om för J. att vi bestämt att hon ej får träffa pappa under
utredningstiden.
1993/94: JO 1
Kari Skönebrant bereddes tillfälle att yttra sig över remissvaret.
278
Bedömning
JO Norell Söderblom anförde i sitt beslut i ärendet den 31 mars 1993
följande.
När ett beslut har fattats om omhändertagande eller om vård enligt
LVU, bestämmer socialnämnden enligt 11 § LVU hur vården av den
unge skall ordnas och var han skall vistas under vårdtiden. Enligt 11 §
andra stycket LVU får nämnden medge att den unge vistas i sitt eget
hem, om detta kan antas vara bäst ägnat att främja vården av honom.
Vård med stöd av LVU skall dock alltid inledas utanför den unges
egna hem. Nämnden eller den åt vilken nämnden har uppdragit
vården har också rätt att bestämma om den unges personliga förhållan-
den. Av denna socialnämndens allmänna befogenhet att besluta om
barnets förhållanden under vårdtiden följer att socialnämnden i prin-
cip bestämmer om alla besök o.d. hos den underårige. Socialnämnden
bör vid vårdens genomförande så långt det är möjligt samarbeta med
föräldrarna och medverka till att kontakten mellan föräldrarna och
den unge upprätthålls. Om det är nödvändigt får emellertid nämnden
enligt 14 § LVU bestämma om förälders umgängesrätt.
Förevarande ärende upptar dels frågan om vård enligt LVU får
inledas i den andra vårdnadshavarens hem, dvs. vad som enligt 11 §
LVU avses med barnets eget hem, dels om socialförvaltningen efter att
omhändertagandet enligt LVU upphört ägt bestämma över umgänget
mellan far och dotter.
I ärendet har LVU-omhändertagandet av J. hävts genom ett ordfö-
randebeslut då det uppdagats att även modern, där J. placerats med
stöd av LVU, var vårdnadshavare för barnet. Man har gjort den
bedömningen att bestämmelsen i 11 § LVU om att vården inte får
inledas i det egna hemmet lägger hinder i vägen för att inledningsvis
kunna placera barnet i den andra vårdnadshavarens hem.
Nämnden har således uppfattat bestämmelsen i 11 § andra stycket
LVU på så sätt att om båda föräldrarna är vårdnadshavare kan ett
omhändertagande enligt LVU inte genomföras om inte vården till en
början inleds utanför båda föräldrars respektive hem. Båda vårdnads-
havares hem anses sålunda som "barnets egna hem" enligt den defini-
tion som nämnden gjort.
Med hänsyn till att föräldrar vid skilsmässa i allt större omfattning
— och i enlighet med lagstiftarens intentioner — kommer överens om
gemensam vårdnad av barn har tolkningen av begreppet barnets egna
hem i LVU en viktig principiell betydelse. I ett fall där vanvård kan
konstateras i det hem där barnet mer stadigvarande bor och där den
andra vårdnadshavarens hem är utan anmärkning skulle socialnämn-
dens tolkning omöjliggöra en tillämpning av LVU om man har för
avsikt att omedelbart låta barnet få bo i det hem som det inte riktas
någon anmärkning mot.
Enligt 2 § LVU skall vård beslutas om det på grund av misshandel,
otillbörligt utnyttjande, brister i omsorgen eller något annat förhållan-
de i hemmet finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller
utveckling skadas. Med "hemmet" menas både föräldrahemmet och
1993/94:JO1
279
annat hem där den unge stadigvarande vistas. Begreppet "hemmet" har
också en abstrakt betydelse. Det kan sålunda avse inte bara bostaden
utan alla de situationer då barnet direkt eller indirekt står under
vårdnadshavarens eller annan fostrares inflytande.
Vad gäller bestämmelsen i 11 § LVU att vården inte far inledas i
den unges egna hem uttalade departementschefen i förarbetena (prop.
1979/80:1 s. 596) till den tidigare gällande lagen (1981:621) om LVU
följande.
Det anses inte vara förenligt med gällande bestämmelser i BvL, att
placera den unge för fortsatt vård i hans eget hem så länge han är
omhändertagen för samhällsvård. Som har framgått av de allmänna
övervägandena (avsnitt 2.25) bör det inte vara något hinder enligt LVU
mot att placera den som vårdas med stöd av LVU i hans eget hem, om
man i ett senare skede av vården anser detta vara det bästa för att
främja vården av honom. En särskild erinran om detta har tagits in
här. Så länge beslut om vård med stöd av LVU gäller kan den unge i
och för sig åter tas ifrån sitt hem, om detta skulle visa sig nödvändigt.
Att låta barnet byta miljö flera gånger är dock oftast skadligt för
barnet. Det finns också skäl att understryka att det så långt möjligt
måste finnas garantier för att den unge kan få en betryggande omvård-
nad i sitt eget hem innan man låter honom komma tillbaka. Har
länsrätten beslutat att ett barn skall vårdas med stöd av LVU därför att
det har funnits brister i omsorgen om barnet som har utgjort en fara
för barnets hälsa och utveckling, är det alldeles givet att nämnden
måste vara försiktig innan den återför barnet till hemmet. Det är
emellertid inte möjligt att uttala något generellt om under vilka
förutsättningar detta bör låta sig göra. Det ena fallet är inte det andra
likt.
Bestämmelsen i 11 § i den nu gällande lagen (1990:52) om LVU
motsvarar samma bestämmelse i den gamla lagen.
Jag tolkar departementschefens uttalande på så sätt att han hänvisar
till det hem där det funnits brister i omsorgen när det talas om att
vården inte far inledas i den unges egna hem. Min bedömning är
därför att begreppet "det egna hemmet" i 11 § LVU bör kopplas direkt
till det hem där sådana brister enligt 2 § LVU förelegat i omsorgen om
den unga att ett LVU-förfarande inletts. Härav följer att "den unges
egna hem" i de fall då båda föräldrarna är vårdnadshavare Sr anses
vara det hem där barnet mer varaktigt bor och vistas, där det är
skrivet, går i till exempel skola och där den ena föräldern uppbär
barnbidrag. Även frågan om vilken av föräldrarna som uppbär under-
hållsbidrag från den andra bör ingå i bedömningen. Föräldrarna har ju
oftast kommit överens om hos vilken av dem som barnet mer stadigva-
rande skall bo vilket för den andra föräldern innebär att denne
normalt endast har någon form av umgänge med barnet. Att denne
förälder även har en formell del av vårdnaden utgör enligt min
uppfattning således inte hinder mot att vården kan inledas i det hem
där barnet inte varaktigt bor, dvs. utanför det egna hemmet, om detta
hem bedöms som lämpligt och det kan ge barnet den trygghet som det
har behov av. Man undviker därmed också ett onödigt byte av miljö
för barnet.
1993/94:JO1
280
Socialförvaltningen har efter att den placerat barnet i moderns hem
med stöd av LVU hävt omhändertagandet och därefter vidtagit åtgärder
i fråga om faderns rätt till umgänge. Angående denna handläggning
vill jag anföra följande.
Utgångspunkten i fråga om umgänge med barn är att barnet i
allmänhet har behov av umgänge med båda föräldrarna även om dessa
inte bor tillsammans. När föräldrarna har gemensam vårdnad åligger
det dem att själva bestämma om umgänget för den förälder som inte
varaktigt bor tillsammans med barnet.
Socialförvaltningen har skyldighet att ge föräldrar och barn informa-
tion, service, råd och stöd i frågor som rör vårdnad och umgänge. Det
åligger normalt socialtjänsten att verka för att en vårdnadshavare inte
obehörigen hindrar den andra föräldern att få utöva umgänget. Om
man från socialtjänstens sida är tveksam till umgänget måste frågan
givetvis utredas på sätt som föreskrivs i 50 § socialtjänstlagen. Medan
utredningen pågår åligger det socialtjänsten att verka för att umgänget
kommer till stånd i former som inte skadar barnet.
I detta fall har socialförvaltningen varit mycket aktiv vad gäller att
hindra fadern från att träffa J. Av anteckningarna i socialakten framgår
att förvaltningen ansett sig ha bestämt att fadern inte får ha något
umgänge alls med J. under utredningstiden. Av anteckningarna den 2
och 26 oktober 1992 framstår det närmast som att förvaltningen
beslutat att umgänge inte får förekomma. Det framgår tydligt att det
inte är fråga om råd eller rekommendationer utan istället direkta
order från förvaltningens sida. När ett barn inte är föremål för tvångs-
vård enligt LVU saknas lagligt stöd för förvaltningens åtgärder att
hindra ett umgänge på sätt som skett här. Något överklagbart beslut i
frågan kan inte fattas och om föräldern följer vad förvaltningen be-
stämt kan det leda till att inget umgänge kommer till stånd under
avsevärd tid. Även om man från förvaltningens sida haft uppfattningen
att LVU inte var tillämplig samtidigt som barnet måste skyddas från
fadern har frågan om umgänge handlagts felaktigt. Jag ifrågasätter inte
att förvaltningen haft barnets bästa för ögonen men den kan likväl inte
undgå kritik för de formella bristerna i handläggningen. Det korrekta
förfarandet hade varit att på frivillighetens väg söka uppnå en överens-
kommelse med fadern i umgängesfrågan. Om fadern då inte velat
medverka till en sådan lösning så länge vårdnaden om barnet alltjämt
var gemensam, hade ett nytt LVU-förfarande varit den enda lösningen.
(Dnr 3483-1992)
I ett vid Socialnämnden i Sigtuna kommun anhängigt ärende angående
omedelbart omhändertagande av barn enligt LVU framfördes klagomål
mot bl.a. en hämtning av ett tioårigt barn, A., som vistades ensam i
hemmet tillsammans med sin 15-årige halvbror. Vid hämtningen läm-
nades biträde av polismyndighet.
1993/94:JO1
281
Efter att klagomålen remitterats till socialnämnden för utredning
och yttrande och klagandena yttrat sig över remissvaret anförde JO
Norell Söderblom i sitt beslut den 2 juni 1993 i den aktuella delen
följande.
Enligt 43 § LVU får polismyndighet lämna biträde bl.a. för att på
begäran av socialnämnden, ledamot av nämnden eller tjänsteman som
nämnden förordnat, genomföra beslut om vård eller omhändertagande
med stöd av LVU. Lagen anger inga ytterligare förutsättningar för att
polis skall få användas eller närmare anvisningar om hur en polis-
hämtning skall gå till. Sådana regler finns emellertid i föräldrabalken
när det är fråga om verkställighet av domar eller beslut om vårdnad
eller umgänge m.m. Där stadgas således bl.a. att hämtning av barn
skall utföras på ett sätt som är så skonsamt som möjligt för barnet (21
kap. 2 § föräldrabalken). I 21 kap. 3 § föräldrabalken uppställs
särskilda krav för att hämtning av barn skall få ske när det är fråga om
verkställighet av t.ex. vårdnads- eller umgängesdomar. Någon motsva-
righet till dessa regler finns alltså inte i LVU. Givetvis ingår det ändå i
socialtjänstens allmänna ansvar för barns och ungdoms välbefinnande
att genomföra hämtning av barn på det för barnet skonsammaste sättet.
Där polishjälp bedöms erforderlig är det således att föredra att polisen
uppträder i civil klädsel och att någon kvinnlig polis deltar. I föreva-
rande fåll var åtminstone det sistnämnda kravet uppfyllt.
Om det var nödvändigt att vid hämtningen av A. anlita polis är en
bedömningsfråga, som jag utöver de i det föregående anlagda synpunk-
terna inte har anledning att överpröva.
A. var ensam hemma tillsammans med en femtonårig halvbror när
hämtningen genomfördes. Någon regel om att hämtning av barn inte
Sr ske om barnet inte befinner sig under vårdnadshavarens omedelba-
ra uppsikt eller av vårdnadshavaren lämnats för tillsyn hos annan
vuxen person finns inte. Om ett barn inte kan misstänkas vara
övergivet — och detta var uppenbarligen inte fallet här — är det
emellertid enligt min mening klart olämpligt att i den situationen
verkställa en hämtning, som då kan bli en alltför chockartad upplevel-
se för barnet.
Jag är alltså kritisk till att hämtningen av A. fullföljdes utan att
någon barnet närstående vuxen var närvarande.
Med anledning av vad som ovan anförs om problematiken vid
hämtning av barn översänder jag en kopia av detta beslut till Social-
tjänstkommittén för kännedom.
1993/94:JO1
282
En socialsekreterare har i ett ärende rörande föräl-
ders umgänge med barn, som på grund av föräldrar-
nas alkoholmissbruk varit föremål för vård enligt
LVU, föreskrivit att föräldrarna stickprovsvis skall
lämna urinprov för att visa sin drogfrihet. Fråga bl.a.
om möjligheten att fordra urinprov av föräldrar som
ett led i utredningen av LVU-ärendet och om tillåt-
ligheten av krav på urinprov för rätt till umgänge
med barnet
(Dnr 1524-1992)
M.G. och R.B. har tillsammans sonen J. som är 2 år gammal. J. är
sedan hösten 1991 omhändertagen för vård enligt lagen (1990:52) med
särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Under våren 1992
begärde M.G. och R.B. att deras umgängesrätt med J. skulle utökas.
Socialnämnden i Stenungsunds kommun beslutade vid sammanträde i
början på april 1992 att inte bifalla deras begäran. I ett brev den 14
april 1992 från socialförvaltningen till M.G. och R.B. skrev socialsek-
reteraren Ann-Katrin Bjersing följande.
I den vårdplan som jag skickade till Er för cirka en månad sedan står
det att J. ska erbjudas en drogfri hemmiljö innan har får flytta hem.
Drogfri innebär inte bara fri från alkohol. I fortsättningen kommer
därför Thoni att ta stickprov ibland och be Er lämna urinprov. Detta
för att utesluta att Ni använder andra droger.
Medverkar Ni inte till det så tolkas det som ett positivt prov. Vid
positivt prov på en av Er så dras umgänget den lördagen automatiskt
in.
Undrar Ni över något så hör av Er!
Advokaten L.F., som i olika sammanhang företrätt M.G. och R.B.,
hemställde att JO skulle granska lagligheten och lämpligheten av
Ann-Katrin Bjersings brev. Han anförde därvid bl.a. följande.
Utredning rörande såväl M.G:s som R.B:s förhållanden har skett i två
omgångar i Stenungsunds kommun och vid ett tillfälle i Tjörns kom-
mun, allt under 90-talet. Allt utredningsmaterial visar att de båda haft
mer eller mindre bekymmer med alkohol. Förelagda vårdplaner har
också riktat in sig på denna problematik där intaget av antabus
alternativt dipsan utgjort en väsentlig beståndsdel. Härtill kontakter
med stöd och behandlingsenheter.
I det utredningsmaterial som förelegat för bedömning av såväl
länsrätt som kammarrätt har icke vid något tillfälle framkommit
misstankar om att M.G. eller R.B. skulle nyttjat annat berusningsme-
del än alkohol. Under hela hösten 1991 hade man ett intensivt
umgänge med J. och umgänget fungerar i sin reglerade form utmärkt i
familjehemmet. Av naturliga skäl önskas naturligtvis ett utökat um-
gänge. Båda sköter sina kontakter väl enligt vårdplanen, är i arbete
och intar påbjudna medikamenter. I anledning av M.G:s begäran om
utökat umgänge med sonen meddelade socialsekreteraren Ann-Katrin
1993/94:JO1
283
Bjersing i skrift den 9 april 1992 att socialnämnden tyckte att M.G.
och R.B. var på god väg mot ett drogfritt liv och att socialnämnden
ville att de skulle veta att socialnämnden uppskattade deras utveckling.
Härefter kommer, helt opåkallat, skriften av den 14 april 1992 där
Ann-Katrin Bjersing utan någon som helst grund utvidgar drogfrihets-
begreppet genom att föra in krav på stickprov i form av urinprov.
Härtill kommer att en vägran att delta i denna utvidgade kontroll
spelas ut mot pågående rätt till umgänge med sonen J. Även vägran att
lämna urinprov kommer tolkas som positivt prov.
Socialnämnden anförde i yttrande till JO följande.
I den vårdplan som av socialnämnden antogs 920218 beslutades att J.
skulle bo i familjehem. Ur vårdplanen framgår också att "hemgång
skall ej ske innan de biologiska föräldrarna kan erbjuda honom en
drogfri hemmiljö".
Samma vårdplan prövades igen 920407 av socialnämnden i samband
med framställan från föräldrarna om utökat umgänge.
Båda J:s föräldrar är kända av socialnämnden som missbrukare med
en grav alkoholproblematik. De insatser som socialnämnden primärt
varit inriktad på är att stödja och hjälpa dem utifrån denna problema-
tik via vår öppenvårdsverksamhet. Insatserna har också haft en kon-
trollerande funktion. Kontrollen har varit inriktad på att garantera en
drogfri miljö vid umgängestillfällena.
Från våra tjänstemän inom öppenvårdsverksamheten har till hand-
läggande socialsekreterare inkommit synpunkter på varför vi bara
kontrollerar bruket av alkohol i kontakten med dem. Detta då det är
känt att R.B. tidigare misstänkts för att använda hasch.
Handläggande socialsekreterare som av socialnämnden fatt i uppdrag
att kontrollera att hemmiljön vid umgänge är drogfri, utökade därför
kraven på föräldrarna.
Det aktuella brevet skickades till M.G. och R.B. som en bekräftelse
på det som redan framförts från öppenvårdsverksamheten.
M.G. och R.B. har av samhället bedömts som ej kapabla att ha
vården om sonen J. Deras missbruk har fatt så allvarliga konsekvenser
att de inte kunnat tillgodose hans vårdbehov.
R.B. och M.G. har nu begärt hemtagning av sonen då de anser att
deras liv har ändrats radikalt och att de inte har några drogproblem.
Vi anser att i detta läge är det helt rimligt att de visar sin drogfrihet
genom att lämna urinprov.
L. F. inkom med påminnelse.
Föredraganden inhämtade per telefon kompletterande upplysningar
från socialförvaltningen. JO hade vid beslutet tillgång till socialförvalt-
ningens akt beträffande J.
JO Norell Söderblom anförde i beslut den 18 januari 1993 följande.
Det går att anlägga olika synsätt på Ann-Katrin Bjersings brev.
Socialnämnden har i sitt remissvar hänfört sig i huvudsak till vikten av
att klarlägga M.G:s och R.B:s drogfrihet innan J. skulle kunna flytta
hem. Brevet innefattar emellertid även en rättsverkan beträffande
M. G:s och R.B:s umgängesrätt med J. för det fall att något urinprov
var positivt eller prov inte lämnades. Jag kommer i det följande att
1993/94:JO1
284
först behandla frågan om urinprov som ett led i utredningen beträf-
fande fortsatt LVU-vård. Därefter uttalar jag mig om brevets betydelse
för M.G:s och R.B:s umgänge med J.
Socialnämnden skall enligt 12 § socialtjänstlagen (SoL) verka för att
barn och ungdom växer upp under goda och trygga förhållanden.
Nämnden skall i nära samarbete med hemmen sörja för att barn och
ungdom som riskerar att utvecklas ogynnsamt far det stöd och den
hjälp de behöver och, om hänsynen till den unges bästa motiverar det,
vård och fostran utanför det egna hemmet. I de fall när erforderliga
insatser inte kan ske på frivillig grund kan socialnämnden i vissa fall
ingripa ändå. Regler härom finns i LVU. Där sägs i 2 § bl.a. att vård
enligt lagen skall förekomma om det på grund av brister i omsorgen
eller något annat förhållande i hemmet finns en påtaglig risk för att
den unges hälsa eller utveckling skadas.
En utgångspunkt vid tillämpningen av LVU bör vara att genom
olika insatser i barnets hem medverka till att barnet kan återvända dit.
Socialnämnden bör vid vårdens genomförande så långt det är möjligt
medverka till att kontakterna mellan föräldrarna och den unge upp-
rätthålls. En nära och god kontakt mellan föräldrarna och barnet
under vårdtiden är oftast en viktig förutsättning för att barnet skall
kunna utvecklas väl i familjehemmet och på sikt kunna återförenas
med sina föräldrar. Socialnämnden har därför enligt 14 § första stycket
LVU ett särskilt ansvar för att den unges behov av umgänge med sina
föräldrar så långt som möjligt tillgodoses. Om det är nödvändigt med
hänsyn till ändamålet med vården får dock socialnämnden besluta hur
den unges umgänge med sina föräldrar skall utövas (14 § andra stycket
LVU).
Socialnämnden skall noga följa vården av den som är föremål för
insats enligt LVU. Nämnden skall minst en gång var sjätte månad
överväga om vården skall bestå (13 § LVU). Frågan kan under perio-
den uppkomma även med anledning av t.ex. en begäran från vårdnads-
havaren om vårdens upphörande. Socialnämnden skall minst en gång
var tredje månad överväga om en beslutad reglering av umgänget
fortfarande behövs (14 § tredje st LVU).
Innan det kan bli aktuellt med återflyttning måste socialnämnden
försöka förvissa sig om att föräldrarna har möjlighet att ta hand om
barnet och ge barnet god omvårdnad. Det innebär inte sällan betydan-
de svårigheter för barnet att kort tid efter en återförening med föräld-
rarna på nytt bli utsatt för ett ingripande enligt LVU. En förbättring i
hemmiljön måste därför framstå som mer än rent tillfällig. Om det
förelegat farhågor för barnets hälsa i samband med umgänget måste
nämnden försöka klarlägga huruvida dessa faror alltjämt består innan
eventuella begränsningar beträffande umgänget slopas.
I förevarande fall hade omhändertagandet av J. ytterst grundats på
M.G:s och R.B:s alkoholmissbruk. Under utredningen framkom upp-
gifter som kunde tala för att missbruk av narkotika förekom. I en
journalanteckning den 14 april 1992 noterades följande.
Då Ut. genom bl.a. kontakt med BMA (tidigare på SBE) fått reda på
att R. tidigare använt hasch blir jag orolig. Vi kanske bygger upp en
1993/94 :JO1
285
falsk trygghet runt J. då vi enbart koncentrerar oss på alkoholproble-
matik? Disk, med Thoni. Hon återkommer efter att ha talat med
Eva-Marie på SBE. Thoni säger att det finns skäl att mistänka detta. Vi
beslutar att Ut. tar kontakt med paret och informerar om att vi i
fortsättningen kommer att kräva urinprov, stickprovsvis för att vara
säkra på drogfriheten. Uteblivet prov är lika med positivt svar. Om en
är positiv dras umgänget nästkommande helg in. Ut. ger en kopia av
det brev jag skickar till paret, till Thoni.
Anteckningen den 14 april är vag beträffande uppgifternas närmare
innehåll. Det finns med anledning härav skäl erinra om vikten av att
uppgifter som erhålls i ett ärende tillfredsställande dokumenteras (51 §
SoL).
Nämnden har i sitt yttrande till JO anfört bl.a. att Ann-Katrin
Bjersing hade till uppgift att kontrollera att J:s hemmiljö var drogfri.
När hon fick uppgifter som tydde på att R.B. missbrukade narkotika
ansåg hon att förhållandet borde klarläggas. Jag har inte någon erinran
mot den bedömningen.
Under en utredning inom socialtjänsten måste man vid utredning-
ens bedrivande väga de intrång i den personliga integriteten som en
utredning medför mot de intressen som myndigheten skall tillgodose.
Rent allmänt kan sägas att olika utredningsåtgärder bör vidtas först
efter samtycke från den enskilde. Undantag måste dock göras för bl.a.
sådana fall där det är fråga om ingripanden enligt LVU eller annan
tvångslagstiftning. Det ligger i sakens natur att det inte sällan är svårt
utreda ett påstående om narkotikamissbruk. Urinprov är en metod
som kan användas. Det går dock inte att i ett LVU-ärende tvinga en
förälder lämna sådana prov. Att den enskilde inte går med på att
lämna t.ex. urinprov för kontroll av drogfrihet kan inte heller utan
vidare tas till intäkt för att missbruk förekommer.
Huruvida det i förevarande ärende var motiverat att aktualisera
provtagningen är ytterst en bedömningsfråga. JO är i allmänhet åter-
hållsam att göra uttalanden beträffande myndigheternas bedömningar i
enskilda ärenden. Jag anser inte att omständigheterna här motiverar ett
avsteg från denna princip.
Frågan om missbruk av narkotika synes dock inte tidigare ha tagits
upp med M.G. eller R.B. Med hänsyn härtill hade det legat nära till
hands för förvaltningen att diskutera de uppgifter beträffande bruk av
narkotika som hade framförts till Ann-Katrin Bjersing. M.G. och R.B.
hade då beretts möjlighet att framföra sina synpunkter. Möjligheten att
klarlägga eventuella missförstånd eller oklarheter hade då ökat. Hän-
syn måste också tas till att urinprov förutsatte medverkan från M.G:s
och R.B:s sida. Möjligheten att få proven torde inte ha ökat genom det
ensidiga agerandet från förvaltningens sida. Enligt min bedömning var
det således olämpligt att inte ta upp frågan om eventuellt narkotika-
missbruk med M.G. och R.B. innan förvaltningen initierade provtag-
ningen.
Jag övergår nu till frågan om urinprovens betydelse för M.G:s och
R.B:s umgänge med J.
Som anförts ovan är det i allmänhet angeläget med ett väl fungeran-
de umgänge mellan barnet och dess föräldrar under den tid vården
1993/94 :JO1
286
pågår. Det finns dock fall där umgänget skall begränsas eller till och
med helt utebli. Det ligger i sakens natur att umgänget skall ske under
ordnade förhållanden. Självfallet skall inte ett barn som är omhänder-
taget för vård enligt LVU behöva vistas i miljöer där missbruk pågår.
Att föräldrarna inte är påverkade torde rent praktiskt utgöra en
förutsättning för att umgänget kommer till stånd. Ibland löses akuta
frågor i samråd mellan föräldrarna och familjehemmet. Det är således
inte alltid som socialnämnden behöver ingripa. Nämnden har dock ett
ansvar för att barnet inte far illa vid umgängestilllällena. Det finns
därför, som påpekats ovan, möjlighet för socialnämnden att besluta om
hur den unges umgänge med föräldrarna skall utövas. Sådana beslut
kan överklagas. Därigenom kan eventuella begränsningar i förälderns
umgänge med barnet bli föremål för bedömning av domstol. När det
är motiverat med en reglering av umgänget kan inte anges generellt.
Det får bedömas med utgångspunkt från omständigheterna i det enskil-
da fallet. Beträffande dessa situationer hänvisar jag till bl.a. Socialsty-
relsens allmänna råd, LVU (1981:2 s. 112 f.). Det bör här påpekas att
inskränkningar i umgänget inte får införas som ett led i arbetet med
behandlingen av föräldrarna. Som framgår av 14 § LVU skall en
reglering av umgänget beslutas endast om det är påkallat av hänsyn till
vården av den unge. Enligt Ann-Katrin Bjersings brev skulle M.G. och
R.B. anmodas att lämna urinprov vid stickprovskontroller. Om det
lämnade provet var positivt beträffande droger skulle umgänget dras in
på lördagen. Motsvarande skulle bli fallet om M.G. eller R.B. på
begäran inte lämnade något prov. Enligt min uppfattning innebar
kravet på urinprov en sådan reglering av umgänget som avses i 14 §
andra stycket LVU.
Enligt den delegationsordning som gäller inom Stenungsunds kom-
mun tillkommer rätten att besluta om reglering av umgänget social-
nämndens arbetsutskott. Ann-Katrin Bjersing saknade rätt att besluta i
frågan. Beskedet i brevet, i den del det var fråga om en reglering av
förutsättningarna för M.G:s och R.B:s umgänge med J., var således inte
lagligt grundat.
När det gäller själva principfrågan vill jag anföra följande.
Som jag framhållit ovan torde socialnämnden kunna kräva att
föräldrarna inte är drogpåverkade när de skall umgås med ett barn,
som är omhändertaget för vård enligt LVU. En annan sak är att kräva
urinprov av dem, även om kravet har sin grund i en vilja att klarlägga
deras drogfrihet. I LVU eller annan lagstiftning finns inte någon regel
beträffande socialnämndens rätt att i ett fall som det förevarande kräva
sådant prov.
Enligt 2 kap 6 § regeringsformen (RF) är varje medborgare gent-
emot det allmänna skyddad mot påtvingat kroppsligt ingrepp även i
andra fåll än som avses i 2 kap 4 § RF (dödsstraff) och 2 kap 5 § RF
(kroppsstraff m.m.). Med kroppsligt ingrepp avses i stadgandet främst
våld mot människokroppen men även läkarundersökningar, smärre
ingrepp som vaccinering och blodprovstagning samt liknande företeel-
ser som brukar betecknas med ordet kroppsbesiktning. Som exempel
1993/94:JO1
287
kan även nämnas åläggande att blåsa i påse eller liknande för alkohol-
test (se härom bl.a. prop 1973:90 s. 242 och 243 f, SOU 1975:75 s. 144
f.f., s. 199 och s. 358, prop 1975/76:209 s. 147).
1 den mån den enskilde samtycker till ingreppet är 2 kap 6 § RF
inte tillämpligt. Stadgandet avser fall där ingreppet är påtvingat. Det
kan därvid vara fråga om användande av våld. Ett ingrepp är att anse
som påtvingat även när den enskilde hotas av någon sanktion om han
inte samtycker till åtgärden (se bl.a. JO:s ämbetsberättelse 1984-85 s.
227).
I förevarande ärende krävdes att M.G. och R.B. skulle lämna
urinprov (negativa) för att få träfEa J. Det kan ifrågasättas huruvida
lämnande av urinprov i en sådan situation kan anses utgöra ett
påtvingat kroppsligt ingrepp. JO Ragnemalm har i ett beslut den 26
november 1987 i JO:s ärende dnr 1557-1987 uttalat sig om huruvida
urinprov fick tas från elever i gymnasieskolan för att klargöra den
eventuella förekomsten av narkotikamissbruk (JO:s ämbetsberättelse
1988-89 s. 350, jfr JO:s ämbetsberättelse 1992-93 s. 495). Beträffande
frågan om tagande av urinprov kunde anses som ett kroppsligt ingrepp
anförde han följande.
Det kan i och för sig hävdas, att urinprovstagning är en åtgärd, som
företer avsevärda likheter med blodprovstagning och utandningsprov.
A andra sidan likställs ej urinprovstagning uttryckligen med dessa båda
slag av åtgärder i vare sig förarbeten eller lagkommentar. För allmänt
språkbruk framstår det också som främmande eller i varje fall mindre
naturligt att beteckna urinprovstagning av det slag som förekommit i
det nu aktuella ärendet som ett kroppsligt ingrepp. Jag finner således
knappast grund att hävda, att ett åläggande att lämna urinprov skulle
kräva lagstöd på grund av stadgandena i 2 kap. 6 § och 2 kap. 12 § RF.
Jag ansluter mig till den uppfattning som JO Ragnemalm gav uttryck
för.
Socialförvaltningens krav på urinprov kan således i och för sig inte
antas stå i strid mot RF:s bud. Även om det är möjligt för den enskilde
att överklaga en reglering enligt LVU av umgänget framstår dock
kravet på urinprov i det förevarande fallet som mycket olämpligt.
Enligt vad föredraganden inhämtat har M.G. och R.B. med något
undantag inte lämnat urinprov. Såvitt framkommit har dock umgänget
inte dragits in. Jag finner därför inte skäl fortsätta utredningen. Efter-
som kravet på urinprov formellt inte dragits tillbaka utgår jag från att
frågan på nytt tas upp av myndigheten. Jag förutsätter vidare att de
frågor jag i övrigt tagit upp i beslutet på lämpligt sätt uppmärksammas
inom socialförvaltningen.
1993/94: JO 1
288
Lagen om vård av missbrukare i vissa fall (LVM)
1993/94:JO1
(Dnr 1933-1992)
Föreståndaren vid Östfora behandlingshem, Jan-Erik Albäck, anförde i
anmälan bl.a. följande. Den 2 juni 1992 intogs L.N. på Östfora
behandlingshem efter att ordföranden i Älta områdesstyrelse i Nacka
kommun beslutat om omedelbart omhändertagande enligt 13 § LVM.
Samma dag beslutade Jan-Erik Albäck att med tillämpning av 27 §
LVM placera L.N. på Mariapolikliniken för vård. Den 9 juni 1992
överfördes L.N. till Östfora. Den 10 juni fick Jan-Erik Albäck känne-
dom om att Länsrätten i Stockholms län i beslut den 9 juni 1992 inte
fastställt beslutet om det omedelbara omhändertagandet av L.N. Läns-
rättens beslut hade sänts per telefax till Mariapolikliniken. Så snart
Jan-Erik Albäck hade fatt detta bekräftat genom samtal med länsrätten
beslöt han om utskrivning.
Utredning och yttrande infordrades från Länsrätten i Stockholms
län. Vidare avgav Områdesstyrelsen Älta i Nacka kommun ett yttran-
de.
I fråga om de faktiska omständigheterna hänvisade länsrätten till en
promemoria som utarbetats av den ansvarige domaren i målet, råd-
mannen Lennart Assarsson. I promemorian anfördes bl.a. följande.
Den 1 juni 1992 beslöt socialnämnden i Nacka kommun att omedel-
bart omhänderta L.N. med stöd av 13 § LVM. Den 3 juni 1992
underställdes beslutet länsrättens prövning. Av de ingivna handlingar-
na framgick, utöver L.N:s personliga förhållanden, att försök gjorts att
fa L.N. att besöka Mariapolikliniken samt att hon frivilligt inte avsåg
att uppsöka vård. Samma dag meddelade områdesstyrelsen i Älta
(Blomerus) att L.N. fanns på Mariapolikliniken, avd 2.
Beträffande effektuerandet av beslutet har byrådirektören Göran
Forsberg uppgett följande. Efter undertecknandet av beslutet ringde
han till Mariapolikliniken. Han kopplades till avd 2. Efter att ha
väntat i flera minuter (troligen fem) utan att fa tala med någon gav
han upp det samtalet. Han ringde på nytt polikliniken, fick faxnumret
och faxade över beslutet (enligt aktivitetsrapporten skickades det kl
14.27). Samtidigt kl 14.32 faxades beslutet även till Länsstyrelsen,
LVM-enheten. Någon ytterligare åtgärd ifrågasattes inte vid samtal
mellan Göran Forsberg och mig.
Den 10 juni 1992 erhöll länsrätten telefonsamtal från Östfora be-
handlingshem med innehåll att L.N. befann sig där sedan föregående
dag samt att något beslut inte kommit dem tillhanda. Beslutet faxades
omgående till Östfora.
Länsrätten har, före detta samtal, inte haft kännedom om att L.N.
vistades på Östfora. Länsrätten har heller inte haft tillgång till uppgift
som gav anledning till misstanke om att L.N. befann sig annorstädes än
på Mariapolikliniken.
Länsrätten anförde i sitt yttrande följande.
10 Riksdagen 1993/94. 2 saml. NrJOl
Även om den rättsliga regleringen av frågan om befordrande till
verkställighet av domstols frigivande beslut i bl.a. LVM-mål är långt
ifrån entydig och klar torde gällande rätt innebära att det åligger
domstolen att omedelbart underrätta den institution där den som avses
med det frigivande beslutet vistas (jfr JO:s ärende 820-1987). Inom
länsrätten är det en enstämmig uppfattning att det är en av förvalt-
ningsdomstolarnas viktigaste expedit io ne 11a uppgifter att sörja för att
frigivande beslut omedelbart befordras till verkställighet. Länsrätten
beklagar djupt att L.N:s frigivning kommit att fördröjas.
För länsrätternas del innebär skyldigheten att omedelbart underrätta
vederbörande institution att rätt budskap skall överbringas till rätt
institution på lämpligt sätt.
Rätt institution för patient som vårdas på Mariapolikliniken torde
vara denna klinik oavsett om vederbörande formellt är inskriven
annorstädes.
Den inom länsrätten anbefallda handläggningsrutinen är att hand-
läggaren i målet underrättar vederbörande institution per telefon.
Inom länsrätten gäller också rekommendationen att rotelinnehavarna
själva övervakar att länsrätten fullgjort sin underrättelseskyldighet.
En av fördelarna med att utnyttja telefon är att man då i allmänhet
får en samtidig bekräftelse både på att man vänt sig till rätt institution
och på att budskapet nått fram till behörig mottagare. En annan sak är
att mottagaren kan vilja motringa eller få ett faxmeddelande som
kontrollåtgärd inför frigivandet.
I L.N:s fall komplicerades situationen av att handläggaren inte nådde
fram per telefon samtidigt som L.N. tidigare samma dag hade blivit
flyttad till en annan institution utan att länsrätten underrättats därom.
Rent formellt torde av länsrätten inte kunna krävas mer än att
länsrätten per telefon, telegram, telefax, med bud, eller på annat
lämpligt sätt underrättar den institution där vederbörande, enligt vad
som upplysts länsrätten, vistas.
Om länsrätten kommit fram på telefon, om länsrätten på förhand
blivit underrättad om flyttningen av L.N. eller om Mariapolikliniken
vid mottagandet av länsrättens telefax omedelbart själv vidarebefordrat
meddelandet (länsrätten känner inte till om och i så fall när så skett)
eller upplyst länsrätten om flyttningen av L.N. skulle olyckan med
största sannolikhet inte ha varit framme.
Man kan ändå fråga sig om länsrätten, utan att detta formellt kan
läggas någon till last, hade bort vidta några ytterligare åtgärder utöver
fax-meddelandet till Mariapolikliniken.
Angelägenhetsgraden för ytterligare åtgärder är självfallet beroende
av omständigheterna i det enskilda fallet, bl.a. när på dygnet som det
frigivande beslutet fattas och var den berörda personen finns.
Sett från länsrättens utgångspunkter borde det kunna bedömas som
tämligen riskfritt att vid 14.30-tiden överbringa budskapet med hjälp
av telefax till en institution som Mariapolikliniken. Det kan i och för
sig självfallet aldrig hävdas att ett ytterligare telefonförsök varit särskilt
betungande.
I andra situationer förekommer ibland att länsrätten — om den inte
når fram på telefon och om telegram eller telefax framstår som osäkert
— som en extra åtgärd vänder sig till socialnämnden och/eller det
offentliga biträdet för medverkan till att frigivning kommer till stånd.
Älta områdesstyrelse anförde i sitt yttrande bl.a. följande.
Vård enligt LVM inleds normalt med en kortare tids vistelse på
sjukhus. Plats på LVM-hem är då oftast uppbokad för att vården skall
kunna genomföras. Så var också fallet i detta ärende. Beslut om
omhändertagande fattades 92 06 01 och samma dag placerades hon på
1993/94:JO1
290
Maria pol. 92 06 02 togs kvinnan formellt in på Östfora behandlings-
hem (LVM-hem) även om hon vistades på Maria pol. Från och med
detta datum beslutar föreståndaren på Östfora om utskrivning varför
kommunicering av beslut måste ske med dem för att kunna verkställa
ett frigivande.
Sammanfattningsvis anser förvaltningen att det är fullt tillräckligt att
beslut om upphörande av vård meddelas LVM-hemmet samt att beslu-
tande organ måste förvissa sig om att meddelandet når fram.
Vissa kompletterande uppgifter inhämtades per telefon med Områdes-
förvaltningen i Älta. Därvid framkom bl.a. att Östfora behandlingshem
angavs som vårdplats för L.N. i den redogörelse över ärendet som
skickades till Länsstyrelsen i Stockholms län den 3 juni 1992. Det var
däremot tveksamt om förvaltningen meddelade länsrätten att L.N. var
inskriven på Östfora.
JO tog vidare del av Mariapoliklinikens journal beträffande L.N.
Jan-Erik Albäck yttrade sig över länsrättens remissvar.
JO Norell Söderblom anförde i sitt beslut den 15 december 1992
följande.
Genom beslut om inskrivning på ett LVM-hem åtar sig den som
förestår vården vid hemmet bl.a. ansvaret för att utskrivning sker så
snart det inte finns skäl för vård. Detta innebär att från och med den
dag då missbrukaren formellt blir inskriven på vårdhemmet kan
endast föreståndaren besluta om utskrivning (25 § LVM).
I detta ärende har föreståndaren för Östfora behandlingshem efter
den formella inskrivningen av L.N. beslutat att hon enligt 27 § LVM
skulle beredas vård vid Mariapolikliniken i annan form. Mariapolikli-
niken är emellertid inte ett sådant hem som avses i 22 eller 23 § LVM.
Rätten att besluta om utskrivning av patienten har således fortfarande
ankommit på LVM-hemmets föreståndare.
Länsrätten har som förklaring till att man inte underrättade behand-
lingshemmet om beslutet uppgett bl.a. att rätt institution för patient
som vårdas på Mariapolikliniken torde vara denna klinik oavsett om
vederbörande formellt är inskriven annorstädes samt att situationen
komplicerades av att L.N. tidigare samma dag som beslutet fattades
hade blivit flyttad från Mariapolikliniken till annan institution utan att
länsrätten underättats om detta. Vidare har handläggaren inte kommit
fram per telefon med Mariapolikliniken.
För att en underrättelse om hävandet av omhändertagandet skulle
nå föreståndaren för LVM-hemmet, borde länsrätten enligt min me-
ning ha undersökt om vederbörande var inskriven vid ett sådant hem.
Den informationen borde lätt kunnat erhållas genom kontakt med
Älta områdesstyrelse. I brist på särskilda föreskrifter i ämnet hade det
enligt min mening t.o.m. varit tillräckligt om länsrätten underrättat
områdesstyrelsen om sitt beslut. Till skillnad från Mariapolikliniken
får områdesstyrelsen nämligen anses ha skyldighet att i sin tur under-
rätta föreståndaren om ett omhändertagande hävts.
Av det sagda framgår att jag inte delar länsrättens uppfattning att det
bör vara tillräckligt att i en situation som den förevarande underrätta
den institution där den omhändertagne vistas. I domstolsverkets anvis-
ningar (Kanslihandbok för länsrätt, avsnitt 11.5.16 B) rekommenderas
1993/94:JO1
291
också att beslut som innebär att vården genast skall upphöra expedie-
ras genom telefonbesked eller eventuellt telefax till föreståndaren för
vårdhemmet. Då det emellertid inte finns några rättsregler på området
finner jag inte skäl till annat uttalande än att det av rättssäkerhetsskäl
naturligtvis är ytterst viktigt att ett utskrivningsbeslut kan fattas i
omedelbar anslutning till att ett omhändertagande hävs.
Angående formerna för den underrättelse som skall ske till förestån-
daren vid behandlingshemmet vill jag framhålla att telefax är ett
snabbt sätt att få fram beslut men säkerställer inte att beslutet når fram
till rätt mottagare. Därför bör ett telefax kompletteras med ett telefon-
samtal.
För att undvika fel av det slag som nu förekommit och för att
underlätta myndigheternas handläggning anser jag att det vore lämpligt
att socialnämnden vid underställning av beslut enligt 13 § LVM
underrättar länsrätten om vid vilket behandlingshem den omhänder-
tagne är inskriven så snart inskrivningen har skett. Jag har även i ett
annat ärende (JO:s ämbetsberättelse 1991-92 s. 277 ff.) något berört
frågan om LVM bör kompletteras med en skyldighet för länsstyrelsen
att omedelbart underrätta domstolen när den som avses med talan blir
inskriven på ett behandlingshem.
Underlåtenhet att enligt 15 § LVM underställa läns-
rätt beslut om omedelbart omhändertagande, tillika
uttalande om att ett icke underställt beslut alltjämt
är verkställbart
(Dnr 1856-1992)
Föreståndaren vid Östfora behandlingshem, Jan-Erik Albäck, anförde i
anmälan bl.a. följande. Den 27 maj 1992 omhändertogs G.C. av
polisen i Solna. Omhändertagandet skedde på begäran av socialjouren
som uppgett att G.C. var föremål för omhändertagande enligt 13 §
LVM. G.C. fördes till tillnyktringsenheten på Sabbatsbergs sjukhus
varifrån han hämtades av polis på morgonen den 28 maj 1992. G.C.
fick tillbringa sex—sju timmar i polisens arrest i avvaktan på transport
till Östfora. Måndagen och tisdagen den 1 och 2 juni försökte personal
på Östfora att få kontakt med socialtjänsten i Solna för att få tag i
ordförandebeslutet och en ansvarig handläggare. Då detta misslyckades
överlämnades ärendet den 3 juni till Jan-Erik Albäck varvid det
konstaterades att omhändertagandet inte fanns registrerat i länsrättens
diarium och inte heller hos länsstyrelsen. Trots ärendets brådskande
natur vägrade socialtjänsten i Solna att släppa fram samtal till den
person som uppgetts vara handläggare i ärendet. I det uppkomna läget
beslöt Jan-Erik Albäck att omedelbart skriva ut G.C. och sörja för
hans hemtransport. — Det är väsentligt att JO utreder saken för att
förhindra att rättsövergrepp mot enskilda individer sker. G.C. vill
också ha skadestånd för den tid han varit olaga frihetsberövad.
1993/94: JO 1
292
Utredning
1993/94:JO1
Utredning och yttrande inhämtades från Socialnämnden i Solna kom-
mun. Socialnämndens individ- och fåmiljeutskott anförde därvid föl-
jande.
I anmälan till justitieombudsmannen hävdas att omhändertagandet
skedde på begäran av socialjouren i Solna och att personen sedan
fördes till Sabbatsbergs sjukhus för tillnyktring. I stället är det så att
sjukhuset tog kontakt med Solna socialjour och anmälde att C var i
omedelbart behov av omhändertagande enl paragraf 13 LVM. Polisen
hade sagt nej till begäran då mannen var inlagd på sjukhus.
Ett beslut om omedelbart omhändertagande enl LVM paragraf 13
togs på telefon den 27 maj 1992 ca kl 17 av socialnämndens vice
ordförande. Socialförvaltningen var stängd från kl 1200 den 27 maj till
måndagen den 1 juni. Anmälarens uppgift om att det inte skulle ha
gått att få tag i någon på Solna socialförvaltning under de första två
dagarna i juni är förvånande med tanke på att förvaltningen var
normalt bemannad. Den 3 juni hade en ansvarig socialsekreterare
kontakt med Östfora som meddelades att handlingarna i ärendet var på
väg.
För att ytterligare understryka detta så kan det meddelas att jourha-
vande socialsekreterare Irene Diamant i samband med LVM-ansökan
och transport till Östfora behandlingshem lämnade adress och telefon-
nummer till förvaltningen. Den person som namnges i anmälan har
ingenting med LVM-anmälan att skaffa.
När beslutet om omedelbart omhändertagande enl LVM skrevs
under den 3 juni hade C redan lämnat Östfora varför det inte hade
aktualitet längre.
Av bifogade utdrag från handlingar på Sabbatsbergs sjukhus framgår
att ansökan om LVM gjordes liksom att sjukhuset skrev ett läkarintyg
om detta samt att socialsekreteraren på sociala jouren bekräftat god-
kännande av ansökan.
Såvitt vi har kunnat utröna har det för vår del brustit i det formella
handläggandet vilket vi beklagar. Socialnämndens vice ordförandes
beslut om omedelbart omhändertagande enl paragraf 13 LVM har ej
underställts länsrätten den första vardagen, dvs den 1 juni efter omhän-
dertagandet den 27 maj. Avenså länsstyrelsen skulle senast den 1 juni
ha underrättats om beslutet.
Bristen i rutiner i kombination med en långhelg där förvaltningen
var stängd har gjort att det blev en otillfredsställande lösning av
ärendet.
Åtgärder har vidtagits för att ett upprepande av detta inte skall äga
rum.
Jan-Erik Ahlbäck bereddes tillfälle att yttra sig över remissvaret.
Bedömning
JO Norell Söderblom anförde i sitt beslut i ärendet den 27 november
1992 följande.
Enligt 15 § LVM skall ett beslut om omedelbart omhändertagande
genast underställas länsrätten. Med genast avses snabbast möjliga hand-
läggning med hänsyn till omständigheterna. Beslutet skall således re-
gelmässigt ges in till länsrätten samma dag beslutet fattats eller påföl-
jande dag. Enligt samma lagrum skall den myndighet som beslutat om
omhändertagandet genast underrätta länsstyrelsen om beslutet. Denna
bestämmelse syftar till att göra det möjligt för länsstyrelsen att verkstäl-
la utredning och göra ansökan om vård inom den tid av en vecka som
föreskrivs i 18 § LVM.
Länsrätten har enligt 17 § LVM att senast inom fyra dagar från det
beslutet underställdes rätten eller, om beslutet inte är verkställt när det
underställs, från det att beslutet verkställdes, pröva om omhänderta-
gandet skall bestå. I de fall skäl för omhändertagande inte längre
föreligger skall rätten häva beslutet, oavsett om det har verkställts eller
inte.
Det ankommer på socialnämnden att se till att det skapas ändamåls-
enliga rutiner inom socialförvaltningen som möjliggör den skyndsam-
ma handläggning som anges i 15 § LVM. Har ledamot av nämnden
fattat beslutet ankommer det på ledamoten att se till att underställning
äger rum. Det är i detta sammanhang viktigt att socialnämnden har en
beredskap även under helger.
Vice ordföranden i Socialnämnden i Solna kommun beslöt den 27
maj 1992 vid 17-tiden per telefon om omedelbart omhändertagande av
G.C. Det ålåg därvid vice ordföranden att tillse att beslutet underteck-
nades och genast underställdes länsrätten. Vidare skulle länsstyrelsen
underrättas om beslutet. Beslutet borde således ha expedierats till
länsrätten samma dag eller påföljande arbetsdag. Den 28 maj var en
helgdag. Beslutet skulle alltså senast den 29 maj ha underställts länsrät-
ten. Den omständigheten att denna dag var en s.k. klämdag innebär
normalt ingen begränsning av vice ordförandens skyldighet härvidlag.
Att beslutet inte underställdes länsrätten nämnda dag visar att social-
nämnden inte genomfört rutiner som i tillräcklig grad uppfyller lagens
krav på skyndsam handläggning av den typ av ärenden det här är fråga
om.
Nu dröjde det ända till den 3 juni 1992 innan beslutet underteckna-
des av vice ordföranden. Det hann således gå en hel vecka innan
formkraven för beslutet var uppfyllda. Först då förelåg förutsättningar
för att beslutet kunde underställas länsrätten och länsstyrelsen under-
rättas om saken. Dröjsmålet är givetvis oacceptabelt och strider helt
mot lagens intentioner. Myndigheten kan därför inte undgå allvarlig
kritik för sin handläggning.
Socialnämnden har i sitt remissvar anfört att beslutet vid underteck-
nandet den 3 juni 1992 inte längre hade någon aktualitet eftersom
G.C. redan lämnat Östfora behandlingshem. G.C. skrevs ut från Östfo-
ra med anledning av att föreståndaren ansåg att det inte fanns lagliga
skäl för att kvarhålla honom. Emellertid har det först efter att beslutet
undertecknats förelegat förutsättningar att underställa länsrätten beslu-
tet. Beslutet har således varit gällande och verkställbart även efter att
G.C. lämnat Östfora och borde ha underställts länsrätten. Om därvid
socialnämnden gjorde bedömningen att skäl för omhändertagandet inte
längre förelåg, borde man genom ett nytt beslut ha upphävt beslutet
om omhändertagandet.
Det har vidare framkommit att socialförvaltningen hölls stängd
fredagen den 29 maj 1992. JO har i olika beslut tidigare redovisat sin
principiella inställning i fråga om myndigheters öppethållande under
1993/94JO1
294
s.k. klämdagar. I korthet innebär JO:s ståndpunkt att en total stäng-
ning under en hel arbetsdag inte är förenlig med regelsystemet i
tryckfrihetsförordningen eller förvaltningslagen. En viss bevakning av
myndigheterna bör således finnas även under s.k. klämdagar.
Det kan sammanfattningsvis konstateras att det allvarligt har brustit
i handläggningen vid socialnämnden och dess förvaltning. Med anled-
ning av vad som förekommit vill jag understryka vikten av att reglerna
om underställande av beslut enligt LVM iakttas noggrant. Dessa regler
utgör betydelsefulla garantier för rättssäkerheten i förfarandet. Jag
noterar att socialnämnden insett bristerna i förfarandet och att man
vidtagit åtgärder för att ett upprepande inte skall ske.
Avslutningsvis vill jag meddela att JO inte prövar frågor om skade-
stånd. I enlighet med vad som ovan anförts har G.C. emellertid inte
varit föremål för ett olaga frihetsberövande.
Med dessa uttalanden är ärendet avslutat.
1993/94:JO1
Uttalande angående från vilken tidpunkt verkställig-
het av en dom om vård enligt lagen (1988:870) om
vård av missbrukare i vissa fall (LVM) skall anses
påbörjad i de fall föreståndaren för behandlingshem-
met fattat intagningsbeslut som omedelbart åtföljts
av beslut enligt 27 § LVM om vård i annan form
(Dnr 4152-1992)
I en dom från Kammarrätten i Stockholm den 20 november 1992 i
mål 8515-1992 angående vård enligt LVM framkom bl.a. följande.
Efter att E.R. enligt länsrättens dom beretts vård enligt LVM skrevs
hon in på Östfora behandlingshem. Samtidigt beslöts att hon enligt
27 § LVM direkt skulle få en placering i det egna hemmet och hålla
kontakt med alkoholpolikliniken. Hon hade således inte vid ett enda
tillfälle varit på behandlingshemmet.
Under rubriken domskäl uttalade kammarrätten bl. a. följande.
Enligt 12 § LVM skall socialnämnden, om rätten har beslutat om
tvångsvård, se till att beslutet verkställs genom att missbrukaren bereds
vård i ett s.k. LVM-hem eller på ett sjukhus för inledande av sjukhus-
vård. 1 verkställigheten ingår att se till att missbrukaren far en plats på
ett LVM-hem och att denne inställer sig på hemmet. Vården skall
enligt 20 § LVM anses påbörjad när missbrukaren inställt sig på
LVM-hemmet eller sjukhuset och vårdtiden beräknas med utgångs-
punkt från den faktiska inställelsen där. Eftersom E.R. inte har inställt
sig vare sig på Östfora behandlingshem eller på sjukhus för inledande
av sjukhusvård, kan verkställigheten av domen inte anses påbörjad.
295
Anmälan
1993/94:JO1
Jan-Erik Albäck, föreståndare vid Östfora behandlingshem, begärde ett
klargörande från JO med anledning av kammarrättens uttalande. Han
anförde därvid bl. a. följande.
Undertecknad har, i likhet med andra föreståndare för LVM-hem, i ett
stort antal ärenden fattat intagningsbeslut omedelbart åtföljt av beslut
enligt § 27 LVM. Detta på uttrycklig begäran av socialtjänsten och den
aktuella missbrukaren i de fall då man har en bra planering som
kanske t o m redan påbörjats. I något fall har missbrukaren återfallit
under LVM-tiden och då tagits in för avgjftning och fortsatt behand-
ling på behandlingshemmet eller återgång till pågående verksamhet i
öppenvården. I många av dessa fall har man från den öppna social-
tjänstens sida varit av uppfattningen att LVM-domen fungerat som
motiverande stöd och möjliggjort snabba okomplicerade intagningar
vid behov av avgiftning.
Som stöd för denna form av beslut ligger departementschefens skäl
för sitt förslag på sidan 76 i propositionen 1987/88:147, första och
andra stycket. Så även § 1-3 i LVM.
Frågan är om föreståndare för LVM-hem förfarit felaktigt när de
beslutat enligt ovan.
Det är väsentligt att detta ärende handläggs med utomordentlig
brådska då kammarrättens tolkning medför att ett antal patienter som
idag är placerade med tillämpning av § 27 LVM, utan att först fysiskt
ha inställts på LVM-hem eller sjukhus, kan bli föremål för återhämt-
ningsbeslut sedan möjligheten att verkställa LVM-domen förfallit. Vi-
dare medför kammarrättens tolkning att ett antal patienter genom åren
återhämtats efter det att rättens beslut om tvångsvård upphört att gälla.
Utredning
Med anledning av den uppfattning Jan-Erik Albäck redovisat infordra-
des yttrande från Socialstyrelsen. I yttrandet anförde Socialstyrelsen
följande.
Av § 20 andra meningen Lag om vård av missbrukare i vissa fall,
LVM, framgår att; "Vården skall anses påbörjad när missbrukaren på
grund av beslut om omedelbart omhändertagande eller tvångsvård
inställt sig vid ett hem som avses i 22 § eller ett sjukhus."
Av denna formulering torde framgå, att missbrukaren måste fysiskt
infinna sig på LVM-hemmet eller på sjukhus för att vården ska kunna
anses påbörjad. Men i Regeringens proposition 1987/88:147, sid 76 rad
4-13 anges i skälen till förslaget; "Den faktiska vården av missbrukaren
behöver inte nödvändigtvis äga rum på det LVM-hem där missbruka-
ren formellt tagits in. Det är möjligt och ibland lämpligt att redan i
vårdens inledningsskede föra missbrukaren till exempelvis ett enskilt
drivet behandlingskollektiv. Ett beslut om sådan vård utom LVM-
hemmet fattas av den som förestår vården vid hemmet, i regel förestån-
daren. Det ligger i sakens natur att beslutet i ett sådant fall, när
missbrukaren aldrig varit på hemmet, endast i formell mening fattas av
föreståndaren. I praktiken är det socialnämnden som i samråd med
missbrukaren och föreståndaren bestämt i saken."
I Socialstyrelsens allmänna råd 1989:3 "LVM, Tillämpningen av
lagen" sid 57 rad 26-29 redovisas; "I de fall klienten förs direkt till
annat behandlingshem enligt 27 § LVM utan en första vårdtid på
296
LVM-hem räknas vårdtiden från den dag klienten inställs på behand-
lingshemmet. Det är alltså verkställigheten av ett beslut som är avgö-
rande."
Problematiken med direktplaceringar jml 27 § LVM uppmärksam-
mades vid en konferens anordnad av Socialstyrelsen i samråd med
Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet på Hooks herr-
gård under hösten 1989 med deltagare från landets länsstyrelser och
föreståndare för LVM-hemmen. Vid konferensen enades man om att
det skulle kunna vara möjligt att i vissa speciella undantagssituationer
direktplacera klienter jml § 27 LVM. Detta fick dock inte bli en
generell lösning för att häva den då prekära bristen på platser inom
LVM-vården.
1990-02-20 tillskrev Socialstyrelsen Regeringen i denna fråga. —
Socialstyrelsen vill nu föreslå JO att åter hos Regeringen hemställa om
att vidtaga åtgärder för att ändra reglerna för vårdtidsberäkning enligt
Lagen om vård av missbrukare i vissa fall, LVM, för ett förtydligande
av gällande praxis.
I den till remissyttrandet fogade framställningen den 20 februari 1990
till regeringen anfördes bl. a. följande.
Det är enligt styrelsens uppfattning orimligt att den enskilde på grund
av platsbrist inte skall kunna erbjudas LVM-vård och att han/hon
dessutom inte kan få annan vård, som då givits istället, tillgodoräknad
i påföljande LVM-vård. Mot denna bakgrund konstaterar styrelsen
därför att det vore att föredra att sådan vård fick räknas som LVM-
vård. Detta under förutsättning att LVM-vården kommit till stånd
inom den tid verkställighet gäller och att LVM-hemmets föreståndare
bedömt SoL-vårdens innehåll som adekvat.
I regeringsbeslut den 13 juni 1991 bestämde regeringen att inte vidta
någon åtgärd med anledning av Socialstyrelsens framställning.
Jan-Erik Albäck yttrade sig över remissvaret och anförde därvid bl.a.
följande.
Det måste göras alldeles klart att "direktplaceringar" med tillämpning
av § 27 LVM inte i något fall då patienten varit aktuell på Östfora
grundat sig på platsbrist.
I de fall då förfarandet använts har ansvarig byrå haft en väl
genomtänkt och konstruktiv planering med väl definierade konkreta
insatser av olika slag. Det har då gällt placeringar på enskilda behand-
lingshem, i olika öppenvårdsprojekt, systematiska kontakter med vård-
central, psykiatriska mottagningar m.m. Man har velat verkställa LVM-
domen för att dels kunna använda den i motivationsarbete och dels för
att ha möjlighet till snabba intagningar för återhämtning och avgift-
ning med senare återplacering i den ursprungliga planerade och på-
började verksamheten.
Placeringarna har alltid skett i effektivt samråd mellan klient, ansva-
rig byrå och Östforas föreståndare.
Resultaten vid denna form av samarbete har visat sig vara mycket
goda och för att i någon mån ge en bild av proportionerna kan
nämnas att under 1992 intogs 213 personer jämlikt LVM på Östfora
och av dessa direktplacerades endast 17.
Sammanfattningsvis vill jag ännu en gång understryka att platsbrist
aldrig varit skäl för det nu diskuterade förfarandet. Det har alltid rört
sig om väl genomtänkta åtgärder och ställningstaganden med tillvarata-
gande av öppenvårdens kompetens i kombination med behandlings-
hemmet.
1993/94:JO1
297
Bedömning
1993/94:JO1
JO Norell Söderblom anförde i beslut den 7 juni 1993 följande.
Enligt 20 § LVM skall vården anses påbörjad när missbrukaren på
grund av beslut om omedelbart omhändertagande eller tvångsvård
inställt sig vid eller förts till ett LVM-hem eller ett sjukhus. Med
hänsyn till ordalydelsen i paragrafen kan det inte råda någon tvekan
om att vårdtiden räknas från den tidpunkt då missbrukaren faktiskt
inställt sig på institutionen. Vården måste alltså alltid inledas på ett
LVM-hem eller ett sjukhus.
Den praxis som utvecklats saknar således — liksom det återgivna
motivuttalandet — stöd i lagtexten. Jag finner det befogat att lästa
Socialdepartementets uppmärksamhet på frågan och översänder därför
ett exemplar av detta beslut till departementet för kännedom.
(Dnr 1387-1991)
Kvällen den 5 maj 1991 omhändertogs R. enligt lagen om omhänderta-
gande av berusade personer m.m. (LOB). R. fick lämna arresten tidigt
morgonen den 6 maj. På förmiddagen påträffades R. berusad igen. Han
omhändertogs på nytt enligt LOB. Ordföranden i Sociala utskottet,
Barkarby-Skälby kommundelsnämnd, Järfälla kommun, beslutade
samma dag att R. omedelbart skulle omhändertas enligt 13 § LVM.
Enligt nämnden skulle vården påbörjas på sjukhus för avgiftning. På
kvällen förde polisen, på kommundelsnämndens uppdrag, R. till psy-
kiatriska akutmottagningen vid Karolinska sjukhuset i Stockholm.
Klockan 23.45 den 6 maj påträffade polisen R. berusad på en pendel-
tågsstation. R. omhändetogs åter enligt LOB.
Polismannen B.Ö., vakthavande befäl vid Sollentuna polisdistrikt,
anförde i en anmälan till JO att det måste ha brustit vid handläggning-
en av ärendet rörande R.
Upplysningar inhämtades från Karolinska sjukhuset. Överläkaren
Krister Lagergren, psykiatriska akutmottagningen, anförde därvid föl-
jande.
R. har 1991-05-06 införts till psykiatriska klinikens akutmottagning
och där bedömts och handlagts av dr M. Luthman. Hon har i en
signerad journalanteckning gjort följande bedömning och åtgärd:
"41-årig man med flera års anamnes på grav alkoholism. Inkommer
med polis efter att socialnämnden, serviceutskottets ordförande Leif
Lundvall och avdelningschef Hannelore Stiewe, beslutat om akut
LVM. Inkommer för läkarbedömning. Pat vill absolut inte stanna på
sjukhuset. Kontaktar bakjouren, dr Nyberg. Då någon omedelbar me-
dicinsk indikation för att kvarhålla pat inte finns och han inte kan
kvarhållas p g a psykisk sjukdom Sr pat gå efter att polisen kontaktats.
Pat Sr 200 mg Tegretol mixtur och lovar att i morgon kontakta soc.
Drygt 1 1/2 timme efter att pat lämnat akutmottagningen ringer hans
hustru. Pat har då precis kommit hem och vill bli utlöst från taxin
men har inga pengar varför hon ringer till polisen, Sr beskedet att pat
lämnat akutmottagningen och att polisen är informerad om detta".
298
JO remitterade ärendet till hälso- och sjukvårdsdirektören i Stock-
holms läns landsting för yttrande. Chefsläkaren Göran Selander inkom
därefter med ett yttrande som upprättats av biträdande överläkaren
Svante Nyberg och chefsöverläkaren Göran Sedvall. I yttrandet anför-
des följande.
Undertecknad kontaktades i egenskap av bakjour vid psykiatriska
kliniken, Karolinska sjukhuset, 91 05 06, av dr M. Luthman per
telefon. Dr Luthman meddelade, att patienten förts till psykiatriska
akutmottagningen med polis jämlikt bestämmelserna i LVM. Dr Luth-
man redogjorde utförligt för patientens sjukhistoria samt resultatet av
den kliniska undersökningen, innefattande både patientens kroppsliga
och psykiska tillstånd. Härvid framgick, att patienten bestämt motsatte
sig att kvarstanna på sjukhuset. Vid undersökningen av hans fysiska
hälsotillstånd framkom inget som nödvändiggjorde omedelbar vård på
sjukhus. Patientens psykiska tillstånd var sådant, att vård jämlikt LSPV
ej kunde beredas.
Enligt LVM 24 § l:a stycket skall "vården inledas på sjukhus, om
förutsättningar för sjukhusvård är uppfyllda . . .". Undertecknads
bedömning i ärendet var, att förutsättningar för sjukhusvård ej var
uppfyllda. Polismyndigheten meddelades detta ställningstagande ome-
delbart.
Enligt LVM § 24, 3:e stycket, skall "överläkaren vid den sjukhusen-
het där missbrukaren vårdas . . ." se till att socialnämnden underrättas.
Denna sistnämnda bestämmelse torde ej vara tilllämplig, då patien-
ten de facto aldrig togs in eller vårdades vid sjukhuset, utan endast
gjorde ett polikliniskt besök som ej resulterade i inläggning.
Yttrande inhämtades därefter från Kommundelsnämnden i Barkarby-
Skälby kommundel, Järfälla kommun. I yttrande anförde nämnden
bl.a. följande.
Polisen i Sollentuna meddelar 91-05-06 att de omhändertagit R. enligt
LOB. Enligt polisen är R. i behov av vård, då han är ur stånd att ta
hand om sig själv. En snabbutredning visar att han återfallit i missbruk
och avbrutit frivilliga åtgärder. Han bedöms i behov av vård enligt
LVM. Beslut om omedelbart omhändertagande fattas av ordföranden i
kommundelsnämnden Barkarby-Skälby. Handläggande socialsekretera-
ren kontaktar psykakuten på Karolinska sjukhuset och informerar
jourhavande läkaren Mikaela Luthman att R. omhändertagits enligt
LVM och är i behov av avgiftning. Dr Luthman är införstådd med att
R. förs till sjukhuset av polisen.
Polisen i Solna meddelar 91-05-07 att R. fatt lämna Karolinska
sjukhuset föregående kväll och att han påträffats kl 23.45 på Sundby-
bergs pendeltågsstation berusad intill medvetslöshet, varför han om-
händertogs enligt LOB. Sjukhuset har ej informerat socialtjänsten i
Barkarby-Skälby att R. fatt lämna sjukhuset, trots att han varit omhän-
dertagen enligt LVM. Dr Pierre Lafolie undersöker R. på Sollentuna
polisstations häkte 91-05-07 och konstaterar att han är bl a i trängande
behov av somatisk eller psykiatrisk vård på grund av ett itererat
kompulsivt missbruk. Samma dag 91-05-07 ordnas ny plats åt R. på
Hornö behandlingshem, dit han förs genom polishandräckning.
Enligt § 19 LVM är det socialnämnden/kommundelsnämnden som
skall bedöma behovet av sjukhusvård för den, som är omedelbart
omhändertagen enligt 13 § LVM. Då § 13-utredningen visat att R.
återfallit i missbruk och under perioden 29 april till 6 maj omhänder-
tagits enligt LOB vid sex tillfällen, bedöms R. vara i behov av sjukhus-
vård för avgiftning. Vårdplaneringen framgick av LVM-beslutet som
1993/94:JO1
299
delgavs sjukhuset 91-05-06. Om sjukhuset, efter undersökning av R.,
bedömde att denne inte var i behov av sjukhusvård, borde socialtjänst-
en omedelbart ha underrättats för att annan vård kunnat ordnas för R.
Handlingarna i ärendet remitterades slutligen till socialstyrelsen för
yttrande.
Socialstyrelsen anförde i sitt yttrande bl.a. följande.
§ 24 tredje stycket första meningen LVM anger att; "Chefsöverläkaren
vid den sjukhusenhet där missbrukaren vårdas skall se till att social-
nämnden eller den som förestår vården vid LVM-hemmet genast
underrättas, om missbrukaren önskar lämna eller redan lämnat sjuk-
huset".
Socialstyrelsen anser inte att klienten i det nu aktuella fallet vårda-
des på Karolinska sjukhuset, då detta endast kan ske efter läkarens
beslut. Den företagna undersökningen kan inte anses vara påbörjad
vård, då detta endast ligger till grund för läkarens beslut huruvida
patienten ska erhålla vård.
Att, som skedde i detta ärende, vända sig till polisen, när R. inte
kvarstannade på sjukhuset, är till intet förpliktigande för polisen, då de
saknar laga befogenhet att utan handräckningsbeslut efterforska och
hämta R.
B.O. har fått del av utredningen i ärendet.
JO Norell Söderblom anförde i beslut den 19 mars 1993 bl.a. följan-
de.
Tvångsvård lämnas i s.k. LVM-hem (22 § LVM). Den som beredes
vård enligt LVM är ofta i dålig kondition till följd av sitt missbruk.
Inte sällan är han i behov av avgiftning. Mot denna bakgrund före-
skrivs i 24 § första stycket LVM att vården skall inledas på sjukhus,
om förutsättningar för sjukhusvård är uppfyllda och det anses lämpligt
med hänsyn till den planerade vården i övrigt. Har rätten beslutat om
tvångsvård skall socialnämnden se till att beslutet verkställs. Social-
nämnden skall även se till att den som är omhändertagen enligt 13 §
LVM utan dröjsmål bereds vård i LVM-hem eller, i fall som avses i 24
§ första stycket LVM, på sjukhus. Vården anses påbörjad när missbru-
karen på grund av beslut om omedelbart omhändertagande eller
tvångsvård inställt sig vid eller förts till hem som avses i 22 § LVM
eller ett sjukhus. Föreskriften att vården enligt LVM under angivna
förutsättningar skall inledas på sjukhus infördes vid tillkomsten av
1981 års lag om vård av missbrukare i vissa fall (12 §). På grund av
den respekt som borde tillmätas den enskilde när det gäller att själv
bestämma över sin kroppsliga integritet förenades sjukhusvården inte
med några tvångsmedel, till skillnad mot vad som gäller LVM-vården i
övrigt (prop 1981/82:87 s. 59 och s. 86 samt SoU 1981/82:22 s. 19).
Beträffande förutsättningarna för sjukhusvård anförde föredragande
statsrådet bl.a. följande (prop s. 85 f.).
Att förutsättningar för sjukhusvård skall vara uppfyllda innebär bl.a.
följande. Sjukvårdslagens regler måste vara tillämpliga. Av 3 § sjuk-
vårdslagen (SjvL) framgår att det åligger landstingskommunerna att
ombesörja öppen och sluten sjukvård för dem som är bosatta inom
sjukvårdsområdet liksom för akut sjuka från andra sjukvårdsområden,
om inte någon annan drar försorg om de sjuka. I 25 § SjvL sägs bl.a.
att på sjukhus får intas endast den som är i behov av vård eller
1993/94 :JO1
300
observation på sjukhus. I 24 § SjvL anges att det är överläkaren vid
sjukhuset som inom ramen för vad sjukvårdsstyrelsen har bestämt
beslutar om intagning på sjukhus. Det är inom de nu angivna bestäm-
melserna, som man far söka fram till om sjukvård kan och bör ges den
enskilde i inledningsskedet av en vårdperiod enligt LVM. Det torde
som regel vara ställt utom tvivel att behov av avgiftning oftast motive-
rar vård under betryggande medicinsk övervakning och att de bästa
resurserna för detta finns på sjukhus.
Vid arbetet med den nya lagstiftningen konstaterades att LVM-vården
på vissa orter inte inleddes vid sjukhus i den utsträckning som varit
avsedd. En orsak härtill fanns vara risken för att missbrukaren skulle
avvika från sjukhuset och därmed även från LVM-vården (SOU
1987:22 s 322 f). Föredragande statsrådet uttalade bl.a. att principen
om frivillighet inom hälso- och sjukvården var av så fundamental
betydelse att avsteg därifrån måste grundas på mycket starka skäl.
Sådana skäl ansågs inte föreligga (prop. 1987/88:147 s. 83). Om en
LVM-patient ville lämna sjukhuset skulle han därför fa göra det. En
bestämmelse om skyldighet för den ansvarige läkaren att se till att den
som förestår vården vid LVM-hemmet eller socialnämnden underrätta-
des om att patienten lämnat eller vill lämna sjukhuset infördes dock.
Chefsöverläkaren fick även rätt besluta att missbrukaren skulle hindras
lämna sjukhuset under den tid som behövdes för att säkerställa att
missbrukaren kan föras över till ett LVM-hem (24 § tredje stycket
LVM). Det påpekades i förarbetena till lagen att det inte var fråga om
att hålla kvar patienten för behandling utan endast en åtgärd för att
trygga att patienten inte avviker från LVM-vården. Den föreslagna
regeln innebar således inte något avsteg från principen om självbestäm-
mande och frivillighet inom hälso- och sjukvården (SOU 1987:22 s.
325 och prop 1987/88:147 s. 83 f.). Föredragande statsrådet anförde
vidare i denna del bl.a. följande (s. 83 n.).
Patientens önskemål om att fa avstå från behandling och vistelse på
sjukhus skall alltid uppfyllas. Patienten är emellertid genom beslutet
om LVM-vård redan berövad friheten. Det är därför naturligt att han
förs över till LVM-hemmet när han avstår från sjukhusbehandling. Det
är därför också naturligt att han hindras att lämna sjukhuset medan
han väntar på transport.
Den tid under vilken missbrukaren skall få hållas kvar på sjukhuset
bör inte vara längre än vad som behövs för att anordna transport till
LVM-hemmet.
Beträffande frågan om chefsöverläkarens kvarhållningsrätt hänvisar jag
även till JO:s ämbetsberättelse 1990-91 s. 218. I det ärendet framförde
Socialstyrelsen i yttrande till JO bl.a. det angelägna i att chefcöverlä-
karna använder sig av kvarhållningsrätten. Det bör i samband härmed
erinras om att chefcöverläkaren i fall som avses i 24 § 3 st LVM har
rätt att begära handräckning av polis för att föra den som skall beredas
vård enligt LVM eller som är omedelbart omhändertagen till ett
LVM-hem ( 45 § 3 p LVM).
I förevarande ärende fördes R. på socialnämndens uppdrag till
sjukhuset. Såvitt framkommit var polisens uppdrag därigenom avslutat.
1993/94:JO1
301
Fråga är nu huruvida den ansvarige läkaren då dels var skyldig
underrätta socialnämnden om att R. ville lämna sjukhuset, dels skulle
ha hållit kvar R. till dess denne kunde föras till LVM-hemmet.
Enligt 20 § LVM skall vården anses påbörjad när missbrukaren på
grund av beslut om omedelbart omhändertagande eller tvångsvård
inställt sig vid eller förts till ett s.k. LVM-hem eller ett sjukhus. Den
underrättelseskyldighet som åvilar chefsöverläkaren enligt 24 § tredje
stycket LVM tar sikte på det sjukhus där missbrukaren vårdas.
Såväl Socialstyrelsen som vederbörande läkare har tolkat ordet vår-
das i 24 § tredje stycket så att därmed avses sjukhusvård. För egen del
är jag tveksam till den tolkningen och anser sannolikheten tala för att
lagstiftaren där avsett den pågående LVM-vården. I så fall har under-
rättelseskyldigheten inträtt i och med att missbrukaren lämnas på
sjukhuset.
Med hänsyn till det skydd som LVM avser att skapa för missbruka-
ren är det givetvis viktigt att han inte lämnas åt sitt öde sedan
omhändertagandebeslutet fattats. Detta har också varit syftet med den
underrättelseskyldighet för chefsöverläkaren som infördes så sent som
1990. Den tolkning som nu getts åt stadgandet bl.a. av Socialstyrelsen
kan således leda till en olycklig lagtillämpning. Bestämmelsens utform-
ning lämnar emellertid öppet för olika tolkningar. Jag kan därför inte
kritisera vederbörande läkare för att han underlåtit att underrätta
socialnämnden.
Även om förevarande fall är ovanligt finner jag skäl att tillställa
Socialdepartementet detta beslut för kännedom och eventuell åtgärd.
Fråga bl.a. om möjligheten att begära urinprov av
den som vill besöka intagen vid ett s.k. § 23-hem
enligt lagen om vård av missbrukare i vissa fall
(LVM)
(Dnr 3738-1992)
Med anledning av en anmälan från L.K. anförde JO Norell
Söderblom i beslut den 25 mars 1993 bl.a. följande.
Tvångsvård enligt LVM lämnas genom hem som drivs av landsting
eller kommuner och som är särskilt avsedda att lämna vård enligt
lagen, s.k. LVM-hem (22 § LVM). För missbrukare som behöver stå
under särskilt noggrann tillsyn skall det finnas LVM-hem som är
anpassade för sådan tillsyn (23 § LVM). I LVM finns regler som
begränsar friheten för den som vårdas vid ett LVM-hem. Således sägs
t.ex. i 34 § LVM att den som vårdas enligt lagen i LVM-hem för
särskilt noggrann tillsyn får hindras att lämna hemmet och i övrigt
underkastas den begränsning av rörelsefriheten som är nödvändig för
att vården skall kunna genomföras. Av intresse i förevarande samman-
hang är även reglerna i 24—28 §§ socialtjänstförordningen (SoF)
rörande hemmen för särskild tillsyn. I 28 § SoF sägs t.ex. att den
intagne har rätt att i lämplig utsträckning ta emot besök och telefon-
samtal. Beslut i sådana frågor fattas av LVM-hemmets föreståndare (25
§ andra stycket LVM).
1993/94 :JO1
302
Det förekommer att myndigheter i olika sammanhang kräver att en
enskild skall lämna urinprov för att den enskilde av olika skäl skall
visa sin drogfrihet. Det har diskuterats huruvida krav på urinprov
utgör ett sådant kroppsligt ingrepp mot vilket den enskilde är skyddad
enligt 2 kap 6 § regeringsformen. JO har i olika beslut uttalat att så
inte är fallet. I denna del vill jag hänvisa till bl.a. JO:s ämbetsberättelse
1984-85 s. 227, 1988-89 s. 350, 1992-93 s. 495 och JO:s beslut den 18
januari 1993 i ärende dnr 1524-1992. Krav från myndighet mot en
enskild att denne skall lämna urinprov förutsätter således i och för sig
inte något lagstöd (2 kap 12 § regeringsformen). Detta hindrar dock
inte att myndigheten på grund av särskild författningsreglering eller
andra skäl bör avstå från dylika krav.
När det gäller intagen i kriminalvårdsanstalt sägs i 52 d § lagen
(1974:203) om kriminalvård i anstalt att en intagen är skyldig att på
anmaning lämna urinprov för kontroll av huruvida han är påverkad
av narkotika om inte annat föranleds av medicinska eller andra
liknande skäl. Vägran att utan giltigt skäl lämna urinprov får enligt
32 § samma lag beaktas vid beviljande av s.k. korttidspermission. Som
villkor vid besök får föreskrivas att den besökande underkastar sig
kroppsvisitation eller ytlig kroppsbesiktning eller medger undersök-
ning av väska, kasse eller annat dylikt som han vill medföra till
besöket (29 § femte stycket samma lag). Någon reglering rörande
skyldighet för den som vårdas vid LVM att lämna urinprov finns inte.
Det finns inte heller någon reglering av besökares skyldighet i detta
hänseende.
Rent allmänt kan sägas att så länge en intagen vid ett LVM-hem
frivilligt lämnar urinprov finns det inte någon anledning kritisera
förfarandet. Det skulle dock inge betänkligheter om en myndighet
utan lagstöd skulle vägra den intagne någon förmån eller besluta om
bestraffning enbart därför att han vägrar lämna urinprov eller under-
kasta sig annan liknande kontroll. Ur integritetssynpunkt finns det än
större anledning ställa sig tveksam till att kräva urinprov av besökare.
Föreståndaren vid ett LVM-hem för särskild tillsyn har som angetts
ovan möjlighet begränsa den intagnes besök. Föreståndarens rätt att
begränsa besök synes närmast vara avsedd hindra besök som är ägnade
att motverka vårdens syfte och resultat. Att koppla besöken till krav på
urinprov från den intagne och/eller besökaren torde dock inte vara
lagstiftarens avsikt.
1993/94:JO1
303
Handläggningsfrågor
1993/94:JO1
I ett ärende angående vårdnad om barn upprättades
vid socialförvaltningen ett journalblad. När en av
föräldrarna begärde att få kopia av bladet, målade
handläggaren med en kemisk raderingsvätska över
en anteckning i handlingen innan den kopierades
och överlämnades till föräldern. Åtal väcktes mot
tjänstemannen för förvanskning av urkund alterna-
tivt tjänstefel
(Dnr 2876-1991)
O.K. ifrågasatte i en anmälan till JO bl.a. om t.f. avdelningschefen
Birgitta Jönsson Ros vid socialförvaltningen i Gävle kommun gjort sig
skyldig till tjänstefel. Han gjorde därvid gällande att Birgitta Jönsson
Ros uppsåtligen förvanskat ett diarieblad som fördes i ett vårdnads-
ärende vid socialförvaltningen och därefter intygat äktheten av det
förvanskade diariebladet.
Socialnämnden i Gävle kommun avgav efter remiss yttrande. O.K.,
som bereddes tillfälle därtill, inkom med påminnelse. Den aktuella
socialakten inlånades och granskades.
Av utredningen framgick bland annat följande.
I ett mål vid Gävle tingsrätt mellan M.H. och O.K. rörande vårdna-
den om parternas barn A. och B. förordnade tingsrätten i beslut den
20 mars 1989 att yttrande i vårdnadsfrågan skulle inhämtas från
Socialnämnden i Gävle kommun. Utredningen slutfördes och redovi-
sades av Birgitta Jönsson Ros. Socialnämnden beslutade den 13 decem-
ber 1990 om yttrande till tingsrätten. — Den 11 maj 1989 hade M.H.
besökt biträdande socialchefen Börje Snygg. Hon kom i sällskap med
sin chef överläkaren L.P. Vid samtalet framförde hon synpunkter
rörande handläggningen av den förestående vårdnadsutredningen.
Bland annat ifrågasatte hon familjerättsavdelningens kompetens. Börje
Snygg förklarade att han hade fullt förtroende för utredarna. Efter
besöket ringde han till Birgitta Jönsson Ros och berättade om vad som
förekommit. Birgitta Jönsson Ros antecknade därefter på journalhand-
lingen i vårdnadsärendet följande: "890511 Tel samt från Börje ang
M.P:s samtal med honom / BR." — I december 1990 beställde O.K. en
kopia av de vid socialförvaltningen i ärendet förda journalanteckning-
arna. En bestyrkt kopia av anteckningarna sändes då till honom. Före
kopieringen målade Birgitta Jönsson Ros med en kemisk raderingsväts-
ka över anteckningen från den 11 maj 1989 rörande M.H:s besök hos
Börje Snygg. O.K. kände dock till den aktuella anteckningen sedan
tidigare. När han fick kopian av anteckningarna såg han att journalan-
teckningarna hade ändrats. Han ringde därför till Birgitta Jönsson Ros
och diskuterade saken. Birgitta Jönsson Ros förnekade inledningsvis
att bladet ändrats men medgav senare under samtalet att anteckningen
hade strukits. O.K. skrev då till socialförvaltningen i frågan.
304
På grund av vad som förekommit fann JO anledning att anta att
Birgitta Jönsson Ros gjort sig skyldig till förvanskning av urkund
jämlikt 14 kap. 2 § brottsbalken eller tjänstefel jämlikt 20 kap. 1 §
brottsbalken. JO beslutade därför den 10 februari 1992 att inleda
förundersökning om sådana brott.
Under förundersökningen hördes Birgitta Jönsson Ros som miss-
tänkt för de angivna brotten enligt följande gärningsbeskrivning (åter-
ges nedan).
Birgitta Jönsson Ros erkände att hon med kemisk raderingsvätska
målat över den aktuella anteckningen på journalhandlingen och att
hon därefter sänt en vidimerad kopia av handlingen till O.K.
Hon uppgav bl.a. följande.
Den 13 december 1990, när utredningen var klar, begärde O.K.,
sannolikt per telefon, att få en kopia av diariebladen. Hon läste då
igenom handlingarna och tyckte då att anteckningen från den 11 maj
angående Börje Snyggs samtal var olycklig. Samma dag, eller möjligen
dagen efter, kopierade hon diariebladen, och sände dem till O.K.
Dessförinnan målade hon dock först över den aktuella anteckningen
med Tipp-Ex. Orsaken till att hon tog bort anteckningen var att hon
ville undvika trappa upp konflikten mellan föräldrarna. Hon tyckte
inte heller att anteckningen hörde hemma i diariebladet eftersom den
inte hade någonting med vårdnadsutredningen att göra. Samtalet hade
ju huvudsakligen endast rört familjerättsavdelningens kompetens. Hon
var rädd att O.K. skulle missförstå anteckningen och tro att den
innehöll mer än den gjorde. Hon tyckte därför att hon, trots att hon
vet att man inte skall göra så, kunde ta bort anteckningen.
JO Norell Söderblom anförde i beslut den 20 maj 1992 under
rubriken Bedömning följande.
Enligt 51 § socialtjänstlagen skall vad som kommit fram vid utred-
ningen och som har betydelse för ärendets avgörande tillvaratas på
betryggande sätt. Muntliga uppgifter och vidtagna åtgärder brukar i
allmänhet noteras i ett s.k. journal- eller diarieblad. JO har i olika
sammanhang poängterat vikten av att tillfredsställande dokumentation
sker. Socialstyrelsen har utfärdat allmänna råd i frågan — Handlägg-
ning och dokumentation inom socialtjänsten, 1983:5.
I förevarande fall har en uppgift antecknats på journalbladet. An-
teckningen har vid ett senare tillfälle strukits över med en kemisk
raderingsvätska. Ändringen var avsedd att vara permanent.
Journalbladet har utgjort en allmän handling (se 2 kap. 7 § tryckfri-
hetsförordningen). Till begreppet allmän handling är kopplat viktiga
rättsverkningar, som avser allmänhetens insyn och kontroll av myndig-
heternas verksamhet. En sådan handling kan därför inte utan vidare
ändras. Självfallet får och skall en felaktig uppgift rättas. En felaktig
uppgift får dock inte raderas bort. Den felaktiga uppgiften skall vara
fullt läsbar även efter rättelsen (se bl.a. konstitutionsutskottets betänk-
ande 1982/83:12 s. 22, SOU 1984:73 s. 171 och JO:s beslut den 26
januari 1985 dnr 1131-1984). Det är således inte tillåtet att radera ut
en uppgift t.ex. om man vid ett senare tillfälle anser att den är utan
eller av mindre betydelse för ärendet.
1993/94: JO 1
305
Journalhandlingen har utgjort en sådan urkund som avses i bland
annat 14 kap. brottsbalken. Genom att ändra i handlingen har Birgitta
Jönsson Ros falskeligen ändrat en äkta urkund. Birgitta Jönsson Ros
handlade i syfte att undanhålla O.K. vetskapen om att M.H. och L.P.
träffade Börje Snygg den 11 maj 1989. Hennes åtgärd har inneburit
fara i bevishänseende. Enligt min uppfattning har Birgitta Jönsson Ros
således gjort sig skyldig till förvanskning av urkund enligt 14 kap. 2 §
brottsbalken.
Birgitta Jönsson Ros har genom att stryka anteckningen i journal-
handlingen uppsåtligen vid myndighetsutövning åsidosatt vad som gällt
för hennes uppgift. Hon har således, för det fall att gärningen inte
skulle anses utgöra förvanskning av urkund, gjort sig skyldig till
tjänstefel jämlikt 20 kap. 1 § brottsbalken. Med hänsyn till vikten av
att allmänna handlingar inte otillbörligt ändras och Birgitta Jönsson
Ros syfte med raderingen kan brottet inte bedömas som ringa.
Omständigheterna är sådana att det finns skäl väcka åtal mot Birgit-
ta Jönsson Ros för förvanskning av urkund jämlikt 14 kap. 2 §
brottsbalken alternativt tjänstefel jämlikt 20 kap. 1 § brottsbalken
enligt följande gärningsbeskrivning.
I ett mål rörande vårdnad om barn förordnade Gävle tingsrätt i mars
1989 att yttrande i vårdnadsfrågan skulle inhämtas från socialnämnden
i Gävle kommun. Utredningen vid socialförvaltningen handhades av
bland andra familjerättssekreteraren Birgitta Jönsson Ros.
I december 1990 begärde en av parterna att få en kopia av de s.k.
journalanteckningarna som fördes i ärendet vid socialförvaltningen.
Innan Birgitta Jönsson Ros kopierade journalanteckningarna och
skickade dem till parten målade hon dock över en anteckning som löd
"890511 Tel samt från Börje ang M. och P:s samtal med honom / BR."
Därigenom har Birgitta Jönsson Ros falskeligen ändrat äkta urkund.
Åtgärden har inneburit fara i bevishänseende. Anledning att bedöma
brottet strängare än ringa föreligger inte.
Alternativt har Birgitta Jönsson Ros genom sitt handlande vid
myndighetsutövning uppsåtligen åsidosatt vad som gällt för hennes
uppgift.
Åtal väcktes således mot Birgitta Jönsson Ros vid Gävle tingsrätt.
Tingsrätten meddelade dom i målet den 26 november 1992, DB 622.
Birgitta Jönsson Ros dömdes därvid för förvanskning av urkund enligt
14 kap. 2 § brottsbalken till 20 dagsböter ä 200 kr. Tingsrätten anförde
därvid i domen under rubriken Domskäl följande.
Enligt 51 § socialtjänstlagen skall vad som kommer fram vid utredning
och som har betydelse för ett ärendes avgörande tillvaratas på betryg-
gande sätt. Med stöd av denna bestämmelse och av Socialstyrelsen
utfärdade allmänna råd förs diarier av det slag som nu är i fråga bl.a. i
samband med vårdnadsutredningar. Det är uppenbart att särskilt i
ärenden av angivet slag, där motsättningar mellan parterna ofta före-
kommer, detta diarium kan ha betydelse som bevis om hur ett ärende
har handlagts, vilket också visas av vad som hänt i förevarande fall.
Diariet måste därför anses vara en urkund i den bemärkelse som anges
i 14 kap. brottsbalken.
För att ett diarium av angivet slag skall fullgöra sin uppgift bör det
enligt tingsrättens mening innehålla uppgifter om alla kontakter som
en part, direkt eller indirekt, har tagit med utredarna angående ären-
1993/94:JO1
306
det vare sig syftet har varit att lämna uppgifter i själva saken eller att
påverka inriktningen eller utförandet av utredningen. Det måste mot
denna bakgrund anses riktigt att den i målet aktuella anteckningen
infördes i diariet.
Mot bakgrund av vad som nu anförts måste Birgitta Jönsson Ros
handling att ta bort anteckningen också anses ha inneburit fara i
bevishänseende. Birgitta Jönsson Ros har därigenom gjort sig skyldig
till ett förfalskningsbrott som far anses som ringa. Åtalet för förvansk-
ning av urkund skall därför bifallas och påföljden bestämmas till
böter.
Domen vann laga kraft.
(Dnr 2224-1992)
R.P. anförde klagomål mot Västerås kommuns färdtjänstsektion med
anledning av att den inte hade berett honom möjlighet att få ta del av
uppgifterna i ett ärende angående färdtjänst och därmed få möjlighet
att inkomma med synpunkter innan beslut om avslag fattades. Han
ifrågasatte vidare färdtjänstsektionens rutin att inte behålla en kopia av
beslutet i ärendet.
Skriftliga upplysningar infordrades från socialförvaltningens färd-
tjänstsektion. R.P. yttrade sig över remissvaret. Föredraganden inhäm-
tade vidare per telefon med fårdtjänstsektionen kompletterande uppgif-
ter i saken.
Av utredningen framkom följande. Den mycket kortfattade utred-
ningen rörande R.P. bestående i ett läkarintyg och någon uppgift som
inhämtades per telefon kommunicerades inte med honom innan beslu-
tet fattades. Beslutet antecknades på ansökningshandlingen. Däremot
angavs på denna handling inte någon beslutsmotivering eftersom skä-
len för avslag på ansökan om färdtjänst regelmässigt utgörs av att
sökanden inte uppfyller de förutsättningar eller villkor som kommu-
nen uppställt. I de fåll andra skäl för avslag är aktuella antecknas
dessa. I det skriftliga meddelande om beslut som expedieras till sökan-
den anges emellertid alltid motiveringen för beslutet. Det är riktigt att
man tidigare inte behöll en kopia av beslutsmeddelandet, men man
har nu infört den rutinen att en sådan kopia alltid skall läggas till
handlingarna i ärendet.
I beslut den 2 september 1992 anförde JO Norell Söderblom följande.
Enligt 17 § förvaltningslagen, vartill 54 § socialtjänstlagen hänvisar, får
ett ärende som innebär myndighetsutövning i princip inte avgöras utan
att den som är part givits tillfälle att yttra sig över material som tillförts
ärendet av annan person. Parten skall således underrättas om vad som
tillförts ärendet av någon annan och dessutom ges tillfälle att yttra sig
över detta. Skyldigheten att kommunicera omfattar allt material som
tillförts ärendet av någon annan än parten själv. Undantag från huvud-
regeln kan enligt 17 § förvaltningslagen ske bl. a. när det är uppenbart
1993/94:JO1
307
att det inte är nödvändigt att kommunicera. Gynnande beslut, t. ex. att
bifalla en ansökan, kan fattas utan föregående kommunicering. Det
kan naturligtvis vara uppenbart onödigt att kommunicera material
även i ärenden med negativ utgång, t. ex. om materialet är av intet
eller ringa värde ur utredningssynpunkt.
I förevarande ärende har de uppgifter läkaren lämnat uppenbarligen
haft betydelse för myndighetens bedömning i frågan om R.P. skulle
beviljas tärdtjänst. Kommuniceringsplikt av dessa uppgifter med R.P.
har således förelegat. Myndigheten kan inte undgå kritik för sin
underlåtenhet i detta avseende.
Ett beslut skall innehålla en motivering och en beslutsmening. Detta
måste vidare dokumenteras i det aktuella ärendet. Att såsom i föreva-
rande ärende endast anteckna på ansökningshandlingen datum för
beslutet och att detta innebar ett avslag på ansökan är inte godtagbart.
Skälen för beslutet skall således kunna utläsas från akten. Vidare bör
ur dokumentationssynpunkt en kopia av det till sökanden utsända
beslutsmeddelandet förvaras i akten. Även i denna del föreligger såle-
des brister i handläggningen. Jag noterar dock att färdtjänstsektionen
numera har infört den rutinen att behålla en kopia av beslutsmedde-
landet i akten.
Socialnämnds skyldighet att enligt 6 kap. 1 och 2 §§
utlänningsförordningen (1989:547) underrätta polis-
myndighet om utomnordisk medborgares vistelse i
Sverige
(Dnr 1011-1992)
I en anmälan till JO ifrågasattes Sociala distriktsförvaltningens i Fittja,
Botkyrka kommun, underlåtenhet att informera polismyndigheten om
att den i ett pågående faderskapsärende hade kontakt med en person
som sedan sju år varit efterlyst efter att ha rymt från ett tioårigt
fängelsestraff. Till anmälan bifogades en tidningsartikel angående sa-
ken.
Sociala distriktsnämnden i Fittja inkom med utredning och yttrande i
saken och anförde därvid följande.
NN har varit aktuell inom socialtjänsten i Botkyrka i samband med en
faderskapsfastställelse, som har hanterats genom sociala distriktsnämn-
den i Fittja. För övrigt har NN ej varit aktuell inom socialtjänsten i
Botkyrka.
Den kvinnan som den aktuelle mannen beskrivs ha sammanbott
med och har ett barn tillsammans med, fött hösten 1986, besökte efter
kallelse familjerättssektionen mars 1987.
Kvinnan uppgav då att den man som var far till barnet ej fanns i
Sverige. Kvinnan beskrev att hon hade träffat mannen hösten 1985 och
att hon sedan hade träffat mannen regelbundet fram till sommaren
1993/94:JO1
308
1986 då mannen återvände till sitt hemland. Han hade ej lämnat
någon adress var han fanns i hemlandet. Enligt kvinnan visste mannen
att hon var gravid när han åkte till sitt hemland och hon hoppades att
han skulle höra av sig till henne. Kvinnan informerades om att hon
omedelbart skulle kontakta utredaren om hon fick kontakt med man-
nen. Utredaren kontrollerade med mantalsregister om mannen hade
någon adress i Sverige. Mannen fanns i emigrantregistret och hade
okänd hemvist.
I februari 1989 kallades modern åter till familjerättssektionen. Hon
uppgav då att hon inte hade haft någon kontakt med mannen. Utreda-
ren förklarade att ärendet borde överlämnas till advokat för avgörande
i domstol.
I mars 1990 fick modern ett brev från utredaren på familjerättssek-
tionen. Modern kontaktade utredaren och meddelade att hon ville att
ärendet skulle lämnas till advokat Bengt Söderström.
Advokat Bengt Söderström kontaktades och i april 1990 skickade
utredaren en fullmakt till Bengt Söderström att driva ärendet i dom-
stol. Därefter hade utredaren ej kontakt med Bengt Söderström förrän
efter årsskiftet 90/91. Bengt Söderström berättade då att han hade en
viss kontakt med mannen som uppgivits som far. Bengt Söderström
beskrev att mannen ej fick vistas i Sverige. Eftersom Bengt Söderström
hade vissa kontakter med mannen sade han sig kunna ordna ett
undertecknande av faderskapserkännande så småningom.
I augusti 1991 kontaktade utredaren på familjerätten åter advokat
Bengt Söderströms sekreterare för att höra vad som hänt i ärendet.
I oktober 1991 talade utredaren med Bengt Söderström personligen.
Bengt Söderström föreslog att utredaren skulle skicka faderskapshand-
lingarna till Söderströms kontor. Han skulle sedan ordna så att man-
nen undertecknade faderskapsbekräftelsen.
I diskussioner om hur dessa handlingar skulle fyllas i och vikten av
att detta gjordes på rätt sätt erbjöd sig utredaren på familjerättssektio-
nen att komma till Bengt Söderströms kontor och där sammanträffa
med mannen.
Oktober 1991 besökte utredaren på familjerättssektionen Bengt Sö-
derströms kontor. Till kontoret kom då mannen, modern och barnet.
Mannen undertecknade faderskapsbekräftelsen. Han saknade identitets-
handlingar men Bengt Söderström styrkte mannens identitet.
Utredaren informerade föräldrarna om att faderskapet nu skulle
antecknas i folkbokföringen genom en anmälan till lokala skattemyn-
digheten. Utredaren fyllde också i en blankett för fastställande av
underhållsbidrag. I den diskussionen tog mannen upp att han hoppa-
des att han skulle få stanna i Sverige och så småningom ha en
inkomst. Utredaren informerade om att beräkningsblanketten med
information om mannens situation skickades till försäkringskassan.
Ärendet har handlagts enligt familjerättssektionens rutiner, vad det
gäller faderskapsfastställelser. Utredaren har ej haft skäl att tro att
mannen varit brottsling och efterlyst.
Föredraganden inhämtade vidare kompletterande upplysningar per
telefon med utredaren på familjerättssektionen varvid framkom att NN
vid sammanträffandet på advokatkontoret uppgav att han saknade
bostad, adress och arbete. Utredaren fick uppfattningen att NN bodde i
sitt hemland och att han endast var på besök här i Sverige. Barnets
moder hade också uppgett att hon inte haft någon som helst kontakt
med mannen och att han aldrig hade hört av sig. Utredaren hade inte
kännedom om bestämmelserna i 6 kap. 2 § utlänningsförordningen
(1989:547).
1993/94:JO1
309
Bedömning
1993/94:JO1
I beslut den 2 juli 1992 anförde JO Norell Söderblom följande.
I förevarande ärende har NN — enligt åberopad tidningsartikel —
dömts till tio års fängelse för mord. Han har under straffavtjänandet
rymt från fängelsestraffet och har sedermera varit part i ett faderskaps-
ärende som handlagts av socialtjänsten i Fittja. Av remissvaret har
framgått att socialförvaltningen inte haft kännedom om mannens
brottslighet eller att han var efterlyst.
Av 12 kap. 1 § utlänningslagen (1989:529) följer att regeringen,
utöver vad som anges i lagen, Sr meddela föreskrifter om skyldighet
att anmäla utlänningars vistelse i Sverige. Enligt 14 kap. 1 § sekretess-
lagen hindrar sekretess inte att uppgift lämnas till annan myndighet,
om uppgiftsskyldighet följer av lag eller förordning. I 6 kap. 2 §
utlänningsförordningen (1989:547) stadgas att socialnämnd skall, när
den första gången vidtar en åtgärd i ett ärende om socialtjänst som
angår en utomnordisk utlänning, enligt 6 kap. 1 § utlänningsförord-
ningen underrätta polismyndigheten i det polisdistrikt där utlänningen
är bosatt eller huvudsakligen vistas om dennes vistelse i Sverige.
Underrättelsen skall omfatta uppgift om utlänningens fullständiga
namn, födelsedatum, medborgarskap samt bostadsadress här i landet.
Utredningen i ärendet ger vid handen att socialförvaltningen fram
till oktober 1991 inte haft någon kännedom om att NN vistades här i
landet. Man har endast haft den informationen att mannen befann sig
på okänd adress i sitt hemland. Sedermera erfor man att mannen inte
fick vistas i Sverige. Någon underrättelseskyldighet enligt 6 kap. 2 §
utlänningsförordningen kan inte anses ha förelegat under denna tid.
I oktober 1991 träffade utredaren på förvaltningens familjerättssek-
tion NN på ett advokatkontor i Stockholm varvid faderskapsbekräftel-
sen undertecknades. Vid detta första möte med NN lämnades sådana
uppgifter att utredaren hade anledning att tro att NN var bosatt
utomlands och att han endast var på tillfälligt besök i Sverige för att
bl. a. ordna upp frågan om faderskap. Med hänsyn till att vistelsebe-
greppet enligt utlänningslagstiftningen avser att vederbörande rent fy-
siskt uppehåller sig här i landet har det likväl enligt 6 kap. 2 §
utlänningsförordningen ålegat socialnämnden att underrätta vederbö-
rande polismyndighet om NN:s vistelse i Sverige.
Det har framkommit att utredaren inte hade kännedom om bestäm-
melserna i utlänningsförordningen om underrättelseskyldighet. Jag är
medveten om att ifrågavarande lagbestämmelser är svårtillgängliga. Mot
denna bakgrund och med hänsyn till övriga omständigheter anser jag
mig inte ha skäl att gå vidare i ärendet. Med anledning av det
inträffade vill jag emellertid framhålla vikten av att socialnämnden
sprider information om underrättelseskyldigheten till de anställda.
310
(Dnr 985-1992)
Makarna B. begärde i en anmälan att JO skulle granska handläggning-
en vid Sociala distriktsnämnden 6 i Stockholm av ett ärende rörande
umgängesrätt för dem med dotterdottern Gabriella.
Anmälan remitterades till distriktsnämnden för yttrande. Nämnden
överlämnade som eget yttrande ett vid distriktsförvaltningen upprättat
tjänsteutlåtande. I utlåtande den 10 april 1992 anfördes bl.a.:
Bakgrund
90 11 29 beslöt Sociala distriktsnämnden 6 att icke väcka talan enligt
föräldrabalken 6 kap. 15 § tredje stycket, då det av företagen utredning
inte visats att det vore bäst för Gabriella att umgänget med morföräld-
rarna sker på annat sätt än som vårdnadshavaren bestämt.
Makarna B. begärde att få ta del av handlingarna i ärendet, vilket
distriktsförvaltningen avslog.
I besvär hos Kammarrätten i Stockholm vidhöll makarna B. sin
begäran att ta del av handlingarna.
Kammarrätten beslutade 91 05 16 att handlingarna i ärendet skulle
lämnas ut till makarna B. Så skedde också.
91 07 05 meddelade Länsstyrelsen i Stockholms län, dit makarna B.
vänt sig, att länsstyrelsens förhoppning var, att samarbetssamtal under
professionell ledning, om möjligt från stadens familjerättsavdelning,
skulle komma till stånd.
Familjerättsbyrån åtog sig uppdraget men meddelade i PM daterat
91 11 09 att de avslutat uppdraget på grund av att fadern inte ville
medverka i samarbetssamtalen och ansåg att "något förbud att träffa
Gabriella aldrig har funnits men att jag som hennes far självfallet har
rätt att bestämma formerna för umgänget".
Med anledning av detta har ärendet avskrivits. Morföräldrarna har
därefter vid några tillfållen tagit kontakt. Med anledning härav har
även kontakt med fadern tagits.
Aktuell situation
Faderns inställning till umgänget kvarstår. Han accepterar umgänge
mellan morföräldrarna och Gabriella men vill att detta skall ske i
närvaro av tredje person. Morföräldrarna vill inte känna sig "övervaka-
de" utan kunna umgås på det sätt som de själva vill. — — —
Distriktsförvaltningens synpunkter
— — — Förvaltningens bedömning är, att då fadern medger um-
gänge dock med förbehåll av närvaro av tredje person, finns inte
anledning att väcka talan hos tingsrätten. I kontakt med Stockholms
tingsrätt framkommer att ärenden av detta slag är mycket ovanliga och
ingen rättspraxis finns.
Förvaltningen beklagar, att morföräldrarna inte fick ta del av hand-
lingarna i ärendet förrän efter kammarrättens dom.
Makarna B. bemötte vad distriktsnämnden anfört.
Länsstyrelsen i Stockholms län, som enligt vad tidigare sagts tog upp
frågan i ett rådgivningsärende, anförde i meddelande till distriktsnämn-
den den 5 juli 1991 bl.a.:
1993/94 :JO1
311
Makarna B. önskar att konflikten kring umgänget med deras barnbarn
Gabriella om möjligt löses genom samtal och inte vid domstol.
Länsstyrelsen har varit i kontakt med socialvårdsbyråchef Anita
Brynje och därvid har överenskommits att Anita Brynje skall försöka
få till stånd s k samarbetssamtal med de inblandade parterna. Om
möjligt skall personal från stadens familjerättsbyrå anlitas. Länsstyrel-
sen kommer därför att hänvisa makarna B. till social vårdsbyråchefen.
Vid genomgång av handlingarna kan länsstyrelsen konstatera att det
ägt rum några samtal med parterna i början av 1990. Därefter händer
inte något förrän kallelse sker till ett gemensamt samtal i juli 1990.
Detta blir inte av då barnets får inte vill detta. Morföräldrarna hör
sedan inte något och skriver därför brev i september och november. I
december får de skriftligt svar att ärendet redan har behandlats i
nämnden. Länsstyrelsen medger att frågan om juridiskt partsförhållan-
de i umgängestvist "med annan närstående person" är oklar. Dock var
ärendet initierat av morföräldrarna och handlade om deras umgänge
med barnbarnet. Självklart skulle de före nämndens sammanträde ha
informerats om att ärendet skulle prövas i nämnden. De skulle också
innan dess ha beretts tillfälle att bemöta vad som sagts om dem.
Morföräldrarna var alltså sökande och därmed berättigade att få del av
de handlingar som berörde deras ärende. — — —
JO Norell Söderblom anförde i beslut den 16 december 1992 följande.
Det kan för ett barn vara av stor betydelse att barnet ges tillfälle till
kontakter med anhöriga eller andra som står barnet särskilt nära. Ett
barns behov av umgänge även med andra än föräldrarna har också
kommit till direkt uttryck i 6 kap 15 § föräldrabalken. De personer
som därvid åsyftas är bl.a. barnets mor- eller farföräldrar.
Det är i första hand barnets vårdnadshavare som har ansvaret för att
barnets umgängesbehov tillgodoses. Det ligger i sakens natur att barnet
självt bör få vara med och påverka sin situation, i den mån barnet har
nått tillräcklig ålder och mognad för att delta i beslutet.
För det fall vårdnadshavaren inte uppfyller sitt ansvar, kan umgäng-
esrättsfrågan hänskjutas till rätten. Det blir då domstolens uppgift att
bedöma om det föreligger en så nära anknytning mellan barnet och
dem för vilka umgängesrätt ifrågasätts att barnet kan anses ha ett
behov av umgänge med dem.
Rätten att föra talan om umgänge tillkommer i sådana fall social-
nämnden. Ett beslut av socialnämnden att inte väcka talan kan inte
överklagas. Den som vill ha en umgängesrätt fastlagd är emellertid
oförhindrad att på nytt vända sig till nämnden i samma fråga.
Sedan makarna B. vänt sig till nämnden i umgängesrättsfrågan har
nämnden efter företagen utredning inte funnit skäl att väcka talan vid
tingsrätten. Det ankommer inte på JO att ompröva distriktsnämndens
beslut.
Av handlingarna framgår emellertid att ärendet hos nämnden inte
har handlagts med behövlig skyndsamhet. Bl.a. har makarna B:s skrift-
liga förfrågningar i ärendet i september och november 1990 besvarats
först i december månad det året.
Makarna B. har begärt att nämnden med stöd av föräldrabalkens
bestämmelser skulle väcka talan hos tingsrätten. Makarna har intagit
ställning av parter i det därvid hos nämnden uppkomna ärendet.
1993/94:JO1
312
Av 54 § sista stycket socialtjänstlagen följer bl.a. att ett ärende inte
far avgöras utan att den som är part har beretts tillfälle att yttra sig
över det som har tillförts ärendet, när det är fråga om en ansökan eller
ett yttrande till en annan myndighet i ett mål eller ärende som rör
myndighetsutövning mot enskild hos denna. Av 55 § samma lag följer
att en part i ett sådant ärende har rätt att få företräde inför nämnden.
Förevarande ärende har avsett fråga om nämnden genom ansökan
om stämning skulle väcka talan hos tingsrätten i umgängesrättsfrågan.
De angivna bestämmelserna i socialtjänstlagen har varit tillämpliga i
ärendet.
Som länsstyrelsen anfört hade det således ålegat nämnden att ge
makarna B. möjlighet att yttra sig över utredningen och bereda dem
tillfälle till företräde inför nämnden.
1993/94:JO1
313
1993/94 :JO1
(Dnr 2779-1991, 2984-1991 och 3078-1991)
Med anledning av en artikel i Expressen den 9 september 1991 har JO
på eget initiativ tagit upp till utredning frågan om Landstinget Väst-
manland, Omsorgen, handlagt ett omsorgsärende beträffande K.E.,
Västerås, på ett tillfredsställande sätt. I artikeln görs bl.a. gällande att
omsorgsnämnden inte gett K.E., 27 år, någon gruppbostad enligt lagen
(1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m.fl.
(omsorgslagen).
Sedan JO beslutat ta upp ovannämnda ärende till utredning har två
anmälningar mot samma landsting inkommit till JO. Anmälningarna
har inkommit från I.W., Västerås, resp. D.S., Västerås. Dessa anmäl-
ningar gäller också ärenden om rätt till gruppbostad enligt omsorgsla-
gen.
2.1 JO:s initiativärende (2 779-1991)
2.1.1 Tidningsartikeln
Det uppges att E.E. och hennes numera avlidne make i november
1989 ansökt hos landstinget om gruppbostad för deras dotter K.E., 27
år. Hon har vårdats hemma sedan hon föddes. Omsorgsnämnden har
inte gett henne någon gruppbostad. Familjen har inte orkat överklaga
detta. Ärendet har dock av landstinget getts hög prioritet. K.E. vistas
varannan vecka i korttidshem och varannan vecka hos sin mor. Det
har också varit svårt att få hjälp av det skälet att personal slutat eller
blivit barnledig.
2.1.2 Utredningen i ärendet
Landstinget Västmanland, Omsorgen, har i ett yttrande den 7 novem-
ber 1991 anfört bl.a. följande.
Den 1 november 1989 lämnade modern E.E. in en ansökan om
gruppbostadsboende för dottern K.E. Makens allvarliga sjukdom var
det tyngsta skälet till att familjen önskade förändring av K.E:s boende.
K.E. har som tidigare sagts mycket stort omsorgsbehov p g a sin
CP-skada. Detta innebär att det är mycket svårt att på kort tid hitta ett
314
boende åt K.E. där hon kan fa den omsorg och omvårdnad som hon
behöver. Omsorgen bemödar sig om att de utvecklingsstörda i möjli-
gaste mån skall fa välja bostad så att de i gruppbostaden får kamrater
som de kan trivas med och att bostaden är utrustad så att personalen
kan ge, som i det här fallet, K.E. den vård hon behöver. Naturligtvis
tar det här tid eftersom "alla pusselbitarna" måste falla på plats
samtidigt för att det skall bli bra för den utvecklingsstörde.
I samband med individplaneringen 1990 gjordes en ny ansökan om
gruppbostad för K.E. Ansvariga på mellersta distriktet bedömde att
K.E. ganska snabbt skulle få en gruppbostad. Hennes ansökan fick
därför ligga vilande i väntan på att en manlig omsorgstagare skulle
byta gruppbostad.
Denna förändring såg ut att kunna bli positiv för K.E. Men efter
provboende i den nya gruppbostaden och många diskussioner med
omsorgstagaren och dennes föräldrar sa mannen nej till flyttning. Han
ville bo kvar i sitt nuvarande boende.
Därmed försvann möjligheten för K.E. att snabbt komma in i en
gruppbostad. En tom plats fanns men ingen boendeplats där K.E:s
omvårdnadsbehov kunde tillgodoses.
K.E. bor sedan oktober månad 1991 i gruppbostad. Visserligen är
det en kortsiktig lösning men mycket bra på så sätt att K.E. där kan få
sina omvårdnadsbehov tillgodosedda. Bostaden är tillfullo handikapp-
anpassad. Hösten 1992 startar distriktet en fullvärdig gruppbostad. K.E.
är inplanerad att bo där.
Från 1986 och hela tiden fram till inflyttningen på gruppbostaden
nu i oktober 1991 har K.E. haft korttidsboende. Kan nämnas att från
augusti—december 1990 har K.E. bott 81 dagar av 153 möjliga eller
53 % i korttidsboende. Under januari—september samma år hade
K.E. 154 dagar korttidsboende av 273 möjliga eller 56 %.
Detta visar att Omsorgen i mellersta distriktet försökt ge mamman
E.E. så mycket avlastning som möjligt i väntan på att K.E. skulle få
flytta in i gruppbostad.
I ett viktigt avseende har Omsorgen brustit i handläggningen av K.Ers
ärende, och det gäller information och samråd med föräldrarna. Och
detta är en besvärande miss av berörda tjänstemän.
E.E. har inte känt sig delaktig i planeringen av K.Ers boende, har
inte vetat vem hon skulle vända sig till när frågorna hopade sig osv.
Det har varit en del personbyten på tjänsterna på distriktet men detta
ursäktar inte Omsorgen.
Den utvecklingsstörde och/eller föräldrarna måste alltid vara uppda-
terade och aktivt delta i planeringen av verksamheter som gäller deras
barn. Som förvaltningschef har jag uppmanat distriktscheferna att se
över rutinerna vid verksamhetsplanering av olika slag.
Jag vill än en gång fastslå att Omsorgens verksamhetsuppgift är att
planera och agera så att de utvecklingsstörda som vi har ansvar för
skall få en omsorg som så långt som möjligt överensstämmer med
deras behov. En omsorg som skall präglas av Respekt, Engagemang,
Tillgänglighet, Närhet och Trygghet.
Kompletterande upplysningar har inhämtats vid telefonsamtal den 13
maj 1992 med distriktschefen Lilian Andersson. Hon har uppgett att
avslagsbeslut med anledning av den ansökan om gruppbostad som
lämnades den 1 november 1989 meddelades den 24 samma månad.
1993/94 :JO1
315
Den nya ansökan om gruppbostad som omtalas i remissvaret gjordes
den 13 februari 1990. Den har sedermera lett till att K.E. fått grupp-
bostad hösten 1991.
2.2 Anmälan från I.W. (2984-1991)
2.2.1 Klagoskriften
I.W. hänvisar till att JO beslutat att på eget initiativ utreda handlägg-
ningen av ett ärende om gruppbostad för K.E. (JO:s dnr 2779-1991).
I.W. vill med anledning av JO:s initiativärende meddela att det i
Westmanlands läns tidning den 16 september 1991 står, beträffande en
27-årig kvinna i Västerås, att "Omsorgsnämnden har givit henne hög
prioritet, vilket betyder att hon står högt upp på väntelistan". I.W.
anser att JO skall undersöka väntelistan i detta sammanhang. I.W.
befarar att man placerar folk på väntelista och på så sätt hoppas slippa
många överklaganden till länsrätten. Han har själv som far till
A-M.W., född 1957, blivit utsatt för detta och bifogar kopior av två
brev som han tillställt omsorgsförvaltningen i Västerås.
Det ena brevet utgörs av ett överklagande till länsrätten över ett
beslut den 5 juli 1989 av landstinget angående gruppbostad för A-M.W.
I.W. hemställer i brevet, som är dagtecknat den 26 juli 1989, att den
som skall handlägga överklagandet undanröjer beslutet.
Det andra brevet som bifogats anmälan till JO utgörs av en skrivelse
den 1 juni 1990 till landstinget, sociala nämnden, vari framhålls att
familjen förra året fick avslag på plats i gruppbostad för A-M.W. och
att familjens överklagande över detta beslut inte sändes vidare till
länsrätten.
2.2.2 Kompletteringar till anmälan
I.W. har kompletterat sin anmälan till JO med att översända en kopia
av ett yttrande den 3 augusti 1989 från vikarierande distriktschefen
Ingbritt Aden Carlsson, mellersta distriktet, till socialdirektören Kent
Jogér. Yttrandet har avgetts med anledning av att beslutet den 5 juli
1989 om gruppbostad överklagats till länsrätten. I yttrandet anförs att
begäran om plats avslagits på grund av platsbrist. Det uppges vidare att
med de önskemål som framkom vid ett hembesök i september 1986
noterades A-M.W:s behov av plats i gruppbostad. Detta beaktades i den
femårsplan som ligger till grund för den verksamhet som planeras i
distriktet för perioden 1987—1991. Vidare uppges att A-M.W. har en
boendeplats reserverad för sig i en av de gruppbostäder som enligt
gällande planering kommer att tas i drift under 1991.
I.W. har också översänt ytterligare en kopia av överklagandet av
beslutet den 5 juli 1989. På denna kopia har antecknats: "17/8-89 Tel.
samtal med I.W.". Enligt I.W. har denna anteckning gjorts av socialdi-
rektören Kent Jogér.
1993/94 :JO1
316
2.2.3 Utredningen i ärendet
1993/94:JO1
Landstinget Västmanland, Omsorgen, har i ett yttrande den 10 decem-
ber 1991 anfört bl.a. följande.
Ordet väntelista är tydligen mycket värdeladdat för I.W. Om ett antal
utvecklingsstörda önskar gruppbostad, måste det för alla parter vara en
fördel om de olika personernas önskemål dokumenteras skriftligt på
något sätt. Om denna dokumentation kallas för väntelista eller planer-
ingslista må vara en smaksak. Huvudsaken att planeringsinstrumentet
fyller en funktion. Intressant i sammanhanget är att Socialstyrelsen
använder ordet väntelista i sina rapportblanketter. Därmed kan det
sägas att det är legalt att använda ordet väntelista då det gäller en
utvecklingsstörd person som väntar på en lämplig bostad.
I.W. misstänker att Omsorgen i Västmanland placerar bostadssökan-
de utvecklingsstörda på väntelista för att på så sätt slippa överklagan-
den till Länsrätten. Han påpekar att han själv varit utsatt och bifogar
kopior av brev som han tillställt Omsorgsförvaltningen i Västerås.
Vi vill starkt betona att Omsorgen i Västmanland inte arbetar på det
sätt som I.W. antyder. I fallet I.W. gäller samma premisser för Omsor-
gen som beskrivits i yttrandena dnr 3078/91 och dnr 2779/91 till JO
dvs att Omsorgen har ett ansvar för att den utvecklingsstördes
boende skall lösas på bästa tänkbara sätt. I.W:s dotter A-M.W är svårt
utvecklingsstörd med psykotiska drag. Hon har alltså ett mycket stort
omvårdnadsbehov. I och med detta kan det ta ganska lång tid att
tillskapa ett boende som svarar mot A-M.W:s behov. Ansvariga tjänste-
män har dock hela tiden arbetat på att lösa problemet inom rimlig tid.
Eftersom det är många pusselbitar som skall falla på plats samtidigt för
att allt skall bli så bra som möjligt för den utvecklingsstörde kan det ta
lång tid innan Omsorgen hittar det rätta gruppboendet.
I september 1986 träffade en av Omsorgens kuratorer familjen W.
för att planera dottern A-M.W:s boende. Den 27 maj 1989 ansökte
familjen första gången om gruppbostad för A-M.W:s räkning. Distrikts-
chefen i mellersta distriktet avslog ansökan med motivering att det då
inte fanns något boende som motsvarade A-M.W:s stora omvårdnadsbe-
hov. Fadern överklagade beslutet.
Inom Omsorgen är vi väl medvetna om att brist på ekonomiska
resurser eller platser i gruppbostad inte är skäl för avslag på en
utvecklingsstörds ansökan.
Våra yttranden till JO i ärendena dnr JO 3078/91 och JO 2779/91
jämte skrivningen här om A-M.W. tycker vi klart visar Omsorgens
ambition att lösa de utvecklingsstördas boendefråga så bra som möjligt.
Yttrandena pekar på att komplikationer som kan uppstå inte bara
beror på bristande resurser utan i lika hög grad kan härledas till att
den utvecklingsstörde säger nej till erbjudanden av gruppbostad eller
att familjen inte accepterar Omsorgens förslag.
Förnyad ansökan om gruppbostad lämnades in 1990-01-31. Eftersom
modern fanns på sjukhus den här perioden ordnade Omsorgen kort-
tidsvistelse åt A-M.W. på heltid fram till dess en plats i gruppbostad
skulle erbjudas. Den 21 juni 1990 skickade bochefen ett brev till
pappa W. med besked att A-M.W. kunde flytta in i en gruppbostad den
1 oktober 1990.
Fram till inflyttningen på gruppbostaden har Omsorgen försökt
hjälpa familjen med avlastning på olika sätt. A-M.W. har från
1987-05-27 haft möjlighet att utnyttja korttidsplats och boende i stödfa-
milj.
A-M.W. bor sedan den 15 oktober 1990 i gruppbostad.
317
Med den här korta resumén över Omsorgens ansträngningar att lösa
A-M.W:s beoendebehov vill vi visa att Omsorgens personal verkligen
bemödar sig om att den utvecklingsstörde skall ges förutsättningar att
leva ett så bra liv som möjligt.
Kompletterande upplysningar har inhämtats genom telefonsamtal den
13 och 15 maj 1992 med distriktschefen Lilian Andersson. Därvid har
upplysts att Omsorgen omprövat beslutet den 5 juli 1989 med anled-
ning av att det överklagats. Omprövningen ledde till att ansökan
bifölls. Något skriftligt besked om att ansökan bifallits och att beslutet
således ändrats har inte lämnats. Under de muntliga kontakter som
förevarit hösten 1989 med familjen får antas att besked lämnats om
resultatet av omprövningen. Några noteringar om detta finns dock inte
i akten.
2.3 Anmälan från D.S. (3078-1991)
2.3.1 Klagoskriften
D.S. uppger i sin anmälan att länsrätten i en dom den 13 november
1990 slagit fast att hennes dotter A.S., född 1961, är berättigad till
gruppbostad enligt omsorgslagen. Trots detta och upprepade kontakter
med berörda handläggare händer ingenting. D.S. vill därför att JO tar
upp ärendet till granskning.
D.S. har bifogat kopior av vissa handlingar. Det är förutom en kopia
på överklagandet till länsrätten ett yttrande den 16 oktober 1990 till
länsrätten från Landstinget Västmanland, Omsorgen, samt länsrättens
dom den 13 november 1990, en skrivelse den 7 januari 1991 från D.S.
till Landstinget Västmanland och ett svar till henne den 22 januari
1991 på denna skrivelse. I yttrandet den 16 oktober 1990 till länsrätten
framhåller förvaltningsledningen inom Omsorgen att överklagandet
inte föranlett någon ändring av det beslut som meddelats den 12
september 1990. Det anförs att tyvärr måste Omsorgen avslå ansökan
om särskilda omsorger på grund av platsbrist i gruppbostad. Det skulle
vara ett alternativ att bevilja särskilda omsorger i form av gruppbostad
och begära anstånd med verkställigheten av beslutet. I rådande situa-
tion — anförs det vidare — när Omsorgen inte kan ange tidpunkten
för när bostad i gruppbostad kan tillgodoses är det lämpligt att domstol
får besluta i ärendet.
I skrivelsen till Landstinget Västmanland den 7 januari 1991 vill
D.S. med hänvisning till länsrättens dom höra efter hur bostadsfrågan
skall ordnas för A.S. I svaret den 22 januari 1991 anförs att vad som
hänt efter länsrättens dom är att Omsorgen åter prövat om möjlighet
finns att bereda plats i gruppbostad för A.S. Vidare anförs att dagens
situation är den att det inte finns någon plats ledig men att A.S:s
ansökan finns med dels för att beaktas i omsorgens fortsatta planering
för kommande gruppbostäder, dels för att bevaka om någon ledig plats
på en gruppbostad skulle uppkomma.
1993/94:JO1
318
2.3.2 Utredningen i ärendet
Landstinget Västmanland, Omsorgen, har i ett yttrande den 22 novem-
ber 1991 anfört bl.a. följande.
A.S. är måttligt utvecklingsstörd med en grav synskada och rörelsesvå-
righeter. Detta sammantaget gör att hennes omvårdnadsbehov är myck-
et stort. Naturligtvis är det Omsorgens ansvar att lösa bostadsfrågan åt
A.S. För en utomstående kanske det verkar enkelt att ordna fram en
bostad. Tjänstemännen som ansvarar för ärendet A.S. arbetar hela
tiden för att hitta en bra lösning, d v s en bostad som har rätt
bemanning, som är utrustad både för en gravt synskadad och rörelse-
hindrad, som ligger i ett område som tillåter handikapptransporter
från dörr till dörr osv. Dessutom skali "kamratgruppen" i bostaden
passa, A.S. skall kunna bli accepterad av de andra i bostaden och hon
skall acceptera de som redan bor där. Omsorgen är också hänvisad till
kommunernas bostadsplanering.
Alla pusselbitarna skall falla på plats samtidigt. Det här visar hur
komplicerat det kan vara att lösa bostadsfrågan för en utvecklingsstörd
med tilläggshandikapp.
Hösten 1989 avvisade familjen S. erbjudande om gruppbostad för
dottern A.S. Detta nej fördröjer naturligtvis ärendet. Vid det tillfället
hade distriktet lyckats med att ta fram en bostad som kunde klara
A.S:s behov.
A.S. finns hela tiden på mellersta distriktets planeringslista för nya
gruppbostäder. Vid varje träff om boendeplanering för distriktet aktu-
aliseras A.S:s boendebehov. Översyn görs kontinuerligt för att se vilka
möjligheter det finns att förändra befintligt boende för att bereda plats
för A.S. Men som tidigare sagts är det ofta mycket svårt att hitta ett
gruppboende för en utvecklingsstörd med mycket stort omvårdnadsbe-
hov.
I väntan på lämpligt boende ger Omsorgen oftast avlastning för
familjen genom att erbjuda den utvecklingsstörde korttidsboende.
Ända sedan 1982 har familjen haft ett stående erbjudande om korttid
för A.S. Familjen har utnyttjat detta erbjudande vid endast ett fätal
tillfållen. Enligt D.S. har inte det erbjudna korttidsboendet varit till-
räckligt bra för A.S. Vid ett par tillfällen har Omsorgen bytt boendeen-
het för att kunna erbjuda ännu lämpligare korttidsboende för A.S.
Men familjen har fortsatt att tacka nej. Fr o m slutet av oktober 1991
erbjuds A.S. korttid på ännu en gruppbostad, Västtunagatans korttids-
hem i Hallstahammar. Omsorgen hoppas att A.S:s föräldrar utnyttjar
detta korttidshem både för sin egen skull och framförallt för A.S:s
skull så att hon far börja träna på att bo utanför hemmet.
Berörda tjänstemän är väl medvetna om sitt tjänsteansvar. De har en
ambition att lösa sina uppgifter på ett för den utvecklingsstörde accep-
tabelt sätt. Personbyten på en del viktiga tjänster har i det här fallet
inneburit att kontinuiteten vad gäller den personliga kontakten med
föräldrarna varit bruten till och från. Fr o m hösten 1991 finns åter en
fast anställd kurator som bl a har familjen inom sitt ansvarsområde.
Vår förhoppning är att A.S:s boendefråga skall vara löst inom en
snar framtid och att familjen till dess utnyttjar Omsorgens erbjudande
om korttidsboende för A.S.
D.S. har yttrat sig över remissvaret. Därvid har hon bl.a. uppgett att
familjen inte fått något erbjudande om boende för A.S. att avslå eller
acceptera.
1993/94:JO1
319
Enligt upplysningar som distriktchefen Lilian Andersson lämnat vid
telefonsamtal den 13 maj 1992 flyttade A.S. in i en gruppbostad den 3
februari 1992. Hon har således sedermera fatt den gruppbostad som
länsrätten funnit henne berättigad till.
JO Norell Söderblom anförde i sitt beslut den 28 augusti 1992 följande.
3.1 Initiativärendei (2 779-1991)
Landstinget Västmanland har i remissvaret uppgett att den nya ansö-
kan om gruppbostad (en ansökan som enligt kompletterande upplys-
ningar inlämnades i februari 1990) fick ligga vilande i väntan på att en
manlig omsorgstagare skulle byta gruppbostad. Jag vill med anledning
härav framhålla att omsorgsnämnden har att vid handläggningen av en
ansökan om särskild omsorg följa förvaltningslagen (1986:223). Därvid
gäller som ett allmänt krav att varje ärende där någon enskild är part
skall handläggas så enkelt, snabbt och billigt som möjligt utan att
säkerheten eftersätts (7 § första meningen). Att låta en ansökan ligga
vilande på sätt som skett i detta fall står inte i överensstämmelse med
kravet på skyndsamhet i förvaltningslagen.
I remissvaret anförs vidare att Omsorgen i ett viktigt avseende har
brustit i handläggningen av K.E:s ärende och det gäller information
och samråd med hennes föräldrar. Det är beklagligt att Omsorgen varit
försumlig i detta avseende. Enligt 10 § omsorgslagen skall samråd
fortlöpande ske med den psykiskt utvecklingsstördes närstående. Jag
konstaterar dock att distriktscheferna uppmanats att se över rutinerna
vid verksamhetsplanering av olika slag för att undvika en upprepning
av det inträffade, och jag avstår därför från att nu anföra något
ytterligare i denna sak.
3.2 Anmälan från I.W. (2984-1991)
Landstinget avslog den 5 juli 1989 begäran om plats i gruppbostad för
A-M.W. Begäran avslogs med hänvisning till att det förelåg platsbrist.
Enligt min mening innebär gällande lagstiftning att en ansökan om
plats i gruppbostad skall prövas enbart med utgångspunkt i vederbö-
randes behov av en sådan bostad. Denna tolkning stöds av Regerings-
rättens avgörande den 8 mars 1988 (RÅ 1988 ref. s. 40), vari fastslås att
rätten till gruppbostad inte påverkas av det förhållandet att landstinget
inte haft tillgång till sådan bostad. Jag förutsätter att landstinget i
fortsättningen följer den tolkning av gällande lag som Regeringsrättens
dom innebär.
I.W. har uttryckt misstankar att Omsorgen i Västmanland placerar
bostadssökande utvecklingsstörda på väntelista för att på så sätt slippa
överklaganden till länsrätt. Landstinget anför å sin sida att om ett antal
utvecklingsstörda önskar gruppbostad måste det för alla parter vara en
fördel om de olika personernas önskemål dokumenteras skriftligt på
1993/94: JO 1
320
något sätt. Om denna dokumentation kallas väntelista eller planerings-
lista må vara en smaksak. Jag vill för egen del anföra följande i denna
fråga.
De beslut om särskild omsorg som en omsorgsnämnd meddelar
gäller enligt 20 § tredje stycket omedelbart. För sin planering är det
dock givet att omsorgsnämnden måste kunna notera vilka personer
inom landstinget som har eller kan väntas få behov av särskild omsorg.
Detta följer av den planeringsskyldighet som gäller för landstingen (9 §
omsorgslagen). Denna planeringsskyldighet innebär dock inget undan-
tag från skyldigheten att omedelbart verkställa beslut om särskild
omsorg. Man måste således hålla frågorna om planeringsskyldighet och
verkställigheten av beslut om särskild omsorg skilda från varandra. Det
är dock ofrånkomligt att en viss fördröjning av verkställigheten ändå
ibland måste accepteras. Men dröjsmålet måste då vara relaterat enbart
till omsorgstagarens individuella behov. Det är givetvis av stor betydel-
se för omsorgstagaren att bostaden, servicegraden och grannförhållan-
dena är anpassade till behoven. Att kräva att en sådan bostad finns
tillgänglig i samma ögonblick som behovet aktualiseras skulle föra för
långt. Men med en rimlig framförhållning bör en individanpassad
placering kunna ske utan sådan tidsutdräkt att den kan anses stå i strid
med omedelbarhetskravet.
I juli 1989 avslogs en ansökan om gruppbostad för A-M.W. Beslutet
överklagades till länsrätten. Överklagandet har inte skickats dit. Detta
har omsorgsförvaltningen förklarat med att man vid den omprövning
som skedde enligt förvaltningslagen biföll ansökan. Överklagandet
skulle således ha förfallit. Beslut om detta får enligt de kompletterande
uppgifter som inhämtats antas ha meddelats muntligt. Det finns också
en notering på en kopia på ett överklagande som skickats hit att man
haft ett telefonsamtal med I.W. den 17 augusti 1989. Ändå finns inga
klara uppgifter om att familjen underrättats om omprövningsbeslutet.
Eftersom ett skriftligt avslagsbeslut tidigare meddelats hade det varit
naturligt att meddela ett nytt skriftligt beslut om att ansökan bifallits
vid omprövningen. I vart fall utgör det en klar brist att man av akten
inte kan utläsa att familjen underrättats om omprövningsbeslutet. Man
kan inte heller utläsa när beslutet fattades.
Hösten 1990 flyttade A-M.W. in i en gruppbostad. Det dröjde således
ett år efter omprövningsbeslutet innan hon fick omsorgen i fråga. En
sådan väntetid är naturligtvis alltför lång. Nu kompliceras situationen
av att ett nytt ärende om rätt till särskild omsorg uppkom genom att
en ny ansökan om gruppbostad gjordes i januari 1990. Jag har svårt att
förstå anledningen till denna ansökan då det redan förelåg ett beslut
om att A-M.W. hade rätt till gruppbostad. Jag ser dock ingen anled-
ning att nu gå vidare i detta utan nöjer mig med vad jag här anfört.
1993/94: JO 1
321
11 Riksdagen 1993/94. 2 saml. NrJOl
3.3 Anmälan från D.S. (3078-1991)
Av handlingarna i ärendet framgår att Landstinget Västmanland, Om-
sorgen, den 12 september 1990 avslog ansökan om gruppbostad på
grund av platsbrist. Förhållandet är detsamma som i A-M.W:s fall och
jag far hänvisa till vad jag nyss anfört.
Jag vill vidare något kommentera det yttrande som Omsorgen avgett
till länsrätten den 16 oktober 1990. Det anförs att det skulle vara ett
alternativ att bevilja särskilda omsorger i form av bostad i gruppbostad
och begära anstånd med verkställigheten av beslutet. Det är inte helt
klart vad som avses med detta uttalande men det ger intryck av att
Omsorgen utgått från att man själv skulle kunna bevilja insatsen och
sedan begära dispens från något håll när det gäller verkställandet. Det
anges inte vart landstinget i så fall skulle vända sig men jag utgår från
att man därmed avsett, åtminstone i första hand, länsrätten.
Någon möjlighet att bevilja anstånd med verkställighet i ett fall som
detta föreligger dock inte. Har landstinget bifallit ansökan om särskild
omsorg gäller som ovan angetts beslutet omedelbart. Frågan om an-
stånd kan således inte prövas separat av länsrätten. Däremot kan
länsrätten om den själv skall pröva rätten till omsorgen förordna att
dess beslut skall gälla först sedan det har vunnit laga kraft.
Beträffande fråga om förfarande vid eventuell omprövning vill jag
framhålla att en myndighet inte har möjlighet att anlägga lämplighets-
aspekter på frågan om ett överklagande skall vidaresändas till domstol
eller inte. Föreligger ett överklagande skall vissa omprövningsregler i
förvaltningslagen (1986:223) iakttas. Dessa regler finns i 27 och 28 §§.
Om beslutet ändras så som klaganden begär förfaller överklagandet.
Det är först under sådana och vissa andra här inte aktuella förhållan-
den som myndigheten kan låta bii att vidaresända ett överklagande till
länsrätten.
En dom av länsrätten om rätt till särskild omsorg gäller enligt den
redogörelse som lämnats i det föregående omedelbart om inte länsrät-
ten förordnat att domen skall gälla först sedan den vunnit laga kraft.
Länsrätten meddelade sin dom den 13 november 1990 och den över-
klagades inte. A.S. flyttade in i gruppbostad den 3 februari 1992. Det
dröjde således över ett år innan domen verkställdes. Ett sådant dröjs-
mål är givetvis aldrig godtagbart, inte ens när de individuella kraven
på boendet som i detta fall är speciella.
3.4 Avslutande synpunkter
Utredningen visar att Landstinget Västmanland, Omsorgen, i flera
hänseenden inte handlagt omsorgsärendena tillfredsställande. Rätten
till särskild omsorg har bedömts i strid mot en rimlig tolkning av
lagstiftningen. Beslut och domar om beviljad särskild omsorg har inte
verkställts med den skyndsamhet som krävs och i ett fall har man även
låtit en ansökan om särskild omsorg ligga vilande. Vad landstinget
anfört om användande av väntelista tyder också på att man inte förstått
det krav på skyndsamhet som gällt. Annat som framkommit är att
dokumentationen varit bristfällig och att den samrådsskyldighet som
1993/94:JO1
322
finns enligt omsorgslagen inte fullgjorts på ett tillfredsställande sätt. Jag
utgår från att Landstinget Västmanland, Omsorgen, nu ser över sina
rutiner så att de överensstämmer med gällande lagstiftning. Jag kom-
mer att översända ett exemplar av detta beslut till Socialstyrelsen, som
är tillsynsmyndighet för verksamheten enligt omsorgslagen.
Med den kritik mot Landstinget Västmanland, Omsorgen, som ligger
i det ovan anförda avslutas ärendena.
(Dnr 313-1991)
S.O., född 1963, har genom sitt ombud, advokaten Leif Johansson,
Göteborg, anmält stadsdelsnämnderna Älvsborg och Linnéstaden i
Göteborg till JO med anledning av att S.O. fr.o.m. den 1 augusti 1990
inte längre beretts plats på Frölundaborgs dagcenter i Linnéstaden.
S.O., som tillhör stadsdelsnämnden (SDN) Älvsborg, har erhållit insat-
sen som en särskild omsorg enligt lagen (1985:568) om särskilda
omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m.fl. (omsorgslagen).
I anmälan uppges att chefen för boende- och omvårdnadsenheten,
Linnéstaden, Ulla-Brith Wilén i ett brev den 26 juni 1990 till social-
chefen Margareta Jansson, stadsdelsförvaltningen Älvsborg, hade med-
delat att Linnéstaden fr.o.m. den 1 augusti 1990 inte hade möjlighet att
erbjuda S.O. daglig verksamhet på Frölundaborgs aktivitetscentrum.
Vidare framhölls i brevet att eftersom familjen var bosatt inom Älvs-
borgs stadsdelsförvaltning och denna förvaltning hade det yttersta an-
svaret för att ge S.O. lämplig daglig verksamhet, överlämnades ärendet
dit. En kopia av detta brev skickades till föräldrarna för kännedom.
Brevkopian kom utan förvarning för familjen. Något samråd enligt
10 § omsorgslagen hade inte ägt rum. Någon motivering till beslutet
lämnades inte. Efter kontakt med förvaltningschefen Ann Hellman,
SDN Linnéstaden, fick Leif Johansson upgift om att brevet inte skulle
betraktas som en uppsägning av den särskilda omsorgen i fråga.
Beslutet att inte tillhandahålla någon daglig verksamhet från Linnésta-
dens sida kvarstod dock. Som skäl för detta uppgav Ann Hellman
personalbrist. Hon framhöll att hon inte hade någon skyldighet att
utforma ett skriftligt beslut som kunde överklagas. När placeringen vid
Frölundaborgs dagcenter upphörde fanns ingen ny daglig verksamhet
ordnad.
Vid ett möte den 20 augusti 1990 i vilket Leif Johansson, S.O:s
föräldrar och företrädare för de båda stadsdelsnämnderna och FUB
deltog påtalade Leif Johansson att verksamheten upphört utan att ha
föregåtts av samråd och utan att ett överklagbart beslut fattats. Därefter
meddelade omsorgskonsulenten Elisabeth Malm-Nilsson, SDN Älvs-
borg, i ett brev den 22 augusti 1990 S.O. att det inom SDN Älvsborg
1993/94:JO1
323
inte fanns någon dagcenterverksamhet. Ersättningsplats kunde därför
inte erbjudas S.O. SDN Älvsborg arbetade på att så fort som möjligt
ordna den dagliga verksamhet som S.O. enligt lag var berättigad till.
Eftersom varken SDN Linnéstaden eller SDN Älvsborg utSrdat ett
skriftligt beslut överklagade S.O. på grundval av Elisabeth Malm-
Nilssons brev den 22 augusti 1990 att dagcenterverksamheten upphört.
I ett beslut den 12 september 1990 meddelade länsrätten att detta brev
inte kunde anses som ett beslut om vägrad fortsatt omsorg och återför-
visade ärendet till SDN Älvsborg för skyndsam förnyad handläggning.
Länsrättens beslut ledde till att SDN Älvsborg den 18 september 1990
meddelade ett skriftigt beslut, enligt vilket daglig verksamhet vid
Frölundaborg inte kunnat upprätthållas på grund av bristande resurser
vad gäller personal m.m. Beslutet överklagades till länsrätten. I en dom
den 9 oktober 1990 förklarade länsrätten S.O. berättigad till fortsatt
särskild omsorg. Det ålåg nämnden att utan dröjsmål tillgodose hennes
behov av daglig verksamhet. Huruvida detta skulle ske genom dagcen-
terplats på Frölundaborg eller annorstädes var dock inte en fråga för
länsrättens bedömning.
Länsrättens dom föranledde en förnyad framställning från S.O. till
SDN Linnéstaden med begäran om fortsatt daglig verksamhet. Ytterli-
gare kontakter med ansvariga har sedan tagits för att omsorgen skall
komma till stånd. SDN Älvsborg har arbetat för att bereda fortsatt
dagcenterverksamhet för S.O. Ansträngningarna har ännu inte lett till
något resultat. Familjen har dock fatt viss avlastning två gånger per
vecka.
S.O. åberopade att SDN Linnéstadens skrivelse den 26 juni 1990 till
SDN Älvsborg är ett beslut som riktar sig till henne. Enligt förvalt-
ningslagen skulle ärendet ha kommunicerats med henne innan det
avgjordes. Beslutet skulle även ha försetts med besvärshänvisning.
Anmälan har remitterats till de båda stadsdelsnämnderna för utredning
och yttrande. SDN Linnéstaden, sociala utskottet, har som eget yttran-
de till JO översänt ett tjänsteutlåtande den 9 april 1991.
SDN Älvsborg har som eget yttrande till JO översänt ett tjänsteutlå-
tande den 10 april 1991.
Stadsdelsförvaltningarna Linnéstaden och Älvsborg har sammanställt
en gemensam redogörelse för ärendet. Redogörelsen har bifogats re-
spektive yttrande som bilaga 1.
I tjänsteutlåtandet från SDN Linnéstaden anförs bl.a. följande.
Ansvaret för att utvecklingsstörda personer erhåller de särskilda om-
sorger som de enligt lag är berättigade till åvilar efter stadsdelsnämnds-
organisationens genomförande i Göteborg den stadsdelsnämnd inom
vars område personen är bosatt. I S.O:s fall är det stadsdelsnämnden
Älvsborg som har detta ansvar.
Härav följer att stadsdelsnämnden Linnéstaden inte har att fatta
beslut i omsorgsärendet S.O. Beskedet i Ulla-Brith Wiléns skrivelse till
stadsdelsförvaltningen Älvsborg var således inte något beslut enligt 4 §
omsorgslagen.
1993/94:JO 1
324
Följaktligen förelåg inte någon skyldighet att kommunicera ärendet
med S.O. eller att formellt underrätta henne om beslutet med angivan-
de skäl och besvärshänvisning.
Som huvudman för Frölundaborg har stadsdelsnämnden däremot att
bestämma om verksamheten där. Den ansvariga ledningen för verk-
samheten har således befogenhet att fatta alla nödvändiga beslut som
rör den löpande verksamheten vid Frölundaborg. Mot den bakgrunden
kan stadsdelsförvaltningen inte finna att den verksamhetsansvariga
tjänstemannen, Ulla-Brith Wilén, överträtt sina befogenheter när det
gäller ärendet S.O.
Som huvudman för Frölundaborg har stadsdelsnämnden självfallet
också ett ansvar för den verksamhet som bedrivs där. Nämnden hade
således i förhållande till S.O. ett ansvar för den dagliga verksamheten
som nämnden tillhandahöll henne på Frölundaborg.
Som framgår av redogörelsen i Bilaga 1 utvecklades situationen med
S.O:s vistelse på Frölundaborg på ett sätt som gjorde, att det till slut
inte längre fanns någon reell möjlighet att låta henne stanna kvar på
Frölundaborg.
Det är naturligtvis utomordentligt beklagligt att S.O., genom att hon
inte längre kunde fa vara kvar på Frölundaborg, blev utan den dagliga
verksamhet som hon obestridligen har rätt till. Av redogörelsen i
Bilaga 1 framgår dock att ansträngningar gjordes under våren 1990 för
att finna ett annat dagcenter åt henne. Under hela den aktuella tiden
skedde också, som framgår av redogörelsen, ett mycket nära samråd
med S.O:s familj. Klagomålen på att samråd ej ägt rum med S.O:s
närstående saknar därför fog.
I tjänsteutlåtandet från SDN Älvsborg anförs bl.a. följande.
Eftersom en fortsatt vistelse på Frölundaborg var omöjlig började
ansvarig tjänsteman omedelbart att arbeta för att finna en godtagbar
alternativ lösning för S.O. Föräldrarna har dock haft en negativ
inställning till de alternativa lösningar till daglig verksamhet som
erbjudits.
I skrivelse till S.O. 1990-08-22 meddelade ansvarig omsorgskonsu-
lent Elisabeth Malm-Nilsson i stadsdelsnämnden Älvsborg S.O. dels
innehållet i skrivelsen från Frölundaborg dels att man för närvarande
inte kunde erbjuda S.O. alternativ daglig verksamhet.
Beskedet i Elisabeth Malm-Nilssons skrivelse till föräldrarna om att
S.O. inte längre kunde ha kvar sin plats på Frölundaborg innebar inte
att S.O. hade förlorat sin rätt till den sedan tidigare beviljade särskilda
omsorgen i form av daglig verksamhet. Beskedet utgjorde endast en
information om att omsorgen i form av daglig verksamhet för S.O.
med hänsyn till den ohållbara situationen på Frölundaborg och föräld-
rarnas ovilja att anta alternativa erbjudanden tills vidare inte kunde
verkställas.
Med hänsyn härtill fanns inte någon anledning att förse beskedet
med en besvärshänvisning.
Nämnden är medveten om att S.O. har en laglig rätt till särskild
omsorg i form av daglig verksamhet. Som framgår av redogörelsen i
Bilaga 1 arbetar nämnden också intensivt med att finna en lösning när
det gäller att tillgodose behovet av en daglig verksamhet för S.O.
Advokat Leif Johansson har till JO översänt ett beslutsmeddelande den
23 oktober 1991 enligt vilket S.O. beviljats särskild omsorg i form av
daglig verksamhet i ett visst dagcenter fr.o.m. den 15 oktober 1991.
1993/94:JO1
325
Vid telefonsamtal med SDN Älvsborg, konsulent Elisabeth Malm-
Nilsson, i april 1992 har upplysts att något beslut antagligen inte
skickats till S.O:s föräldrar när hon fick placeringen vid Frölundaborg.
Antagligen har inte heller några skriftliga besked lämnats familjen om
den dagcenterverksamhet som S.O. erhållit innan hon fick platsen på
Frölundaborg. I akten hos SDN Älvsborg finns i vart fall ingen kopia
av något skriftligt besked som skulle ha meddelats i saken. Däremot
har det hos omsorgsförvaltningen i Göteborg registrerats som ett beslut
enligt omsorgslagen att S.O. erhållit plats på Frölundaborg. En kopia
av den aktuella handlingen har översänts till JO. Handlingen, som
närmast kan liknas vid ett dagboksblad, har rubriken "Beslut rörande
särskilda omsorger enligt omsorgslag SFS 1985:568". Det anges att S.O.
erhållit dagcenterplats enligt 4 § p. 2 omsorgslagen fr.o.m. den 1
september 1989. Vidare har "Frölundaborg" antecknats. Registreringen
har undertecknats av en tjänsteman och ett beslutsdatum har satts ut.
JO Norell Söderblom anförde i sitt beslut den 6 juli 1992 att hon inte
kunde se skrivelsen den 26 juni 1990 från SDN Linnéstaden till SDN
Älvsborg på annat sätt än som en underrättelse till SDN Älvsborg om
att SDN Linnéstaden inte längre kunde bistå SDN Älvsborg med
verkstäilighetet av den rättighet till särskild omsorg som förelåg för
S.O. De klagomål som anförts över bristfällig kommunicering och
beslutsmotivering vad avser denna skrivelse föranledde mot bakgrund
härav ingen åtgärd från JO:s sida.
Beträffande frågan om SDN Älvsborg innan placeringen på Frölun-
daborg upphörde den 1 augusti 1990 borde ha meddelat ett överklag-
bart beslut enligt 4 § OL anförde JO följande.
Denna fråga är främst avhängjg av i vad mån skyldighet kan anses
föreligga att meddela beslut enligt 4 § OL om annat än rätten till
omsorgen. Jag vill för egen del konstatera att rätten till insatsen i detta
fall inte varit ifrågasatt — åtminstone inte vid den tidpunkt då placer-
ingen vid Frölundaborg upphörde.
I specialmotiveringen till 20 § OL (prop. 1984/85:176, s. 78) fram-
hålls att om den enskilde vänder sig till omsorgsnämnden (får även
anses gälla annat behörigt beslutsorgan) för att få hjälp med särskilda
omsorger har nämnden i första hand att pröva om rätt till särskild
omsorg föreligger i enlighet med lagens bestämmelser. I propositionen
anges inte att omsorgsnämnden i sitt beslut skulle vara skyldig att
närmare ange vilket innehåll beslutet skall ha — dvs. hur rättigheten
skall utformas. Däremot ger uttalandena i propositionen viss ledning
när det gäller förvaltningsdomstols skyldigheter att utforma sina do-
mar. Det anförs i specialmotiveringen till 20 § att om den enskilde
överklagar beslutet kommer även länsrättens prövning att i första hand
avse frågan om rätten till särskilda omsorger. Finns det enligt domsto-
lens bedömning inte någon sådan rätt skall besvären ogillas. Finner
domstolen att den enskilde har rätt till särskilda omsorger skall dom-
1993/94:JO1
326
stolen enbart pröva om rätt finns till den eller de särskilda omsorger
som den enskilde begärt. Domstolens prövning skall i dessa fall enbart
avse frågan om rätten till den särskilda omsorgen, inte utformningen.
Mot bakgrund av det ovan anförda kan jag inte finna att skyldighet
föreligger för omsorgsnämnden eller annat behörigt organ att meddela
beslut enligt 4 § OL om annat än rätten till omsorgen. Detta hindrar
naturligtvis inte beslutsorganet från att i beslutet närmare ange hur
insatsen skall utformas, t.ex. att det i ett beslut om daglig verksamhet i
dagcenter anges vilket dagcenter det är fråga om. Görs det kommer
såvitt jag kan bedöma besvärsmöjligheten även att omfatta den utform-
ning insatsen fått. Visserligen har ovan angetts att domstolen, efter ett
överklagande, inte behöver ta ställning till utformningen av insatsen.
Lagrådet gjorde dock vissa uttalanden i detta sammanhang (s. 123 i
propositionen), som i viss mån går emot vad som anförts i specialmoti-
veringen. Lagrådet anförde bl.a. följande.
Om den enskilde har förvägrats viss i 4 § angiven omsorg och
besvärsprövningen därför gäller klagandens påstående att han är berät-
tigad till omsorgen i fråga, torde det inte finnas anledning för domsto-
len att vid bifall till besvären gå närmare in på utformningen av den
avsedda omsorgen. Givetvis bör det i en sådan situation ankomma i
första hand på omsorgsnämnden att, med beaktande bl.a. av de resur-
ser som står till förfogande, bestämma det närmare innehållet i omsor-
gen.
Det kan emellertid tänkas fall då den enskilde visserligen kommer i
åtnjutande av viss omsorg enligt 4 § men gör gällande att innehållet i
den lämnade omsorgen inte fyller lagens krav på hur en sådan omsorg
bör vara beskaffad. Om exempelvis en person är missnöjd med viss
stödinsats som erbjuds honom och önskar tillgång även till annan eller
mer kvalificerad hjälp, måste han rimligen ha rätt att av domstolen få
prövat om vad som erhålls uppfyller lagens krav eller om denna
förutsätter en högre nivå på omsorgen. I sådana fall kommer alltså
domstolsprövningen att avse just utformningen av den särskilda omsor-
gen, i vart fall på det sättet att domstolen uttalar sig om huruvida den
lämnade omsorgen är tillräcklig med beaktande av innehållet i 3 och
5 §§ av lagen.
Lagrådets uttalande godtogs av regering och riksdag (prop. 1984/85:176,
SoU 27, rskr. 386).
Om omsorgsnämnden eller annat behörigt organ i sitt beslut närma-
re angett hur insatsen skall utformas bör således inget hinder finnas
för domstolen att pröva en annan utformning av insatsen. Jag anser
också — om ett beslut föreligger såväl om rätten till som utformningen
av omsorgen — att ett nytt beslut om insatsens utformning inte bör
kunna meddelas på annat sätt än genom ett överklagbart beslut enligt
4 §. Har det i ett beslut enligt 4 § angetts hur omsorgen skall utformas
och verkställigheten inte kan fortsätta bör ett överklagbart beslut
meddelas också om detta.
Vad gäller förevarande ärende har S.O. haft daglig verksamhet i
dagcenter sedan ett flertal år tillbaka. Enligt upplysningar från SDN
Alvsborg har antagligen inget skriftligt beslut meddelats S.O. om
hennes dagcenterverksamhet vid Frölundaborg eller tidigare platser.
Internt har dock enligt en handling som översänts till JO registrerats
1993/94: JO 1
327
att S.O. erhållit dagcenter enligt 4 § p. 2 OL fr.o.m. den 1 september
1989. Det anges på denna registrering "Frölundaborg". Den till JO
översända handlingen har som rubrik "Beslut rörande särskilda om-
sorger enligt omsorgslag SFS 1985:568".
Jag anser att det ligger närmast till hands att tolka den gjorda
registreringen på det sättet att omsorgsförvaltningen i Göteborg (det
var innan stadsdelsnämndsorganisationens införande den 1 januari
1990) formellt fattat ett beslut enligt 4 § OL som även omfattat
utformningen av insatsen, innebärande att S.O. skulle placeras vid
Frölundaborg. SDN Älvsborg borde då innan placeringen upphörde
den 1 augusti 1990 ha meddelat ett överklagbart beslut enligt 4 § OL
om placeringens upphörande. Nu meddelades ett sådant beslut senare
under hösten 1990. Detta överklagades och länsrätten prövade ärendet.
Saken kom således i viss mån att rättas till och jag finner därför inte
anledning att nu anföra ytterligare i denna sak.
Jag vill till sist ändå framhålla att ett beslut om utformning av en
särskild omsorg kan vara av mycket stor betydelse för den enskilde. I
dessa beslut preciseras innehållet av den omsorg som den enskilde
funnits berättigad till. Det kan därför synas motiverat med en utökad
skyldighet att meddela överklagbara beslut i omsorgsärenden än vad
som enligt den bedömning jag gjort torde vara fallet. Å andra sidan
kan det vara svårt att hävda att alla beslut på verkställighetsstadiet skall
kunna överklagas. En sådan ordning skulle kunna verka effektivitets-
hämmande och skapa betydande administrativa problem.
Samma dag som beslut meddelades i det ovan refererade ärendet
meddelade JO Gunnel Norell Söderblom beslut i ett liknande ärende.
I detta ärende (dnr 1322-1991) hade Stockholms läns landsting, Nord-
västra omsorgsområdet, i ett överklagbart beslut beviljat ett barn med
utvecklingsstörning vistelse i korttidshem. I beslutet, som försetts med
besvärshänvisning, angavs vilken utformning insatsen skulle ha. Barn-
ets föräldrar ansökte sedermera om utökad avlastning för barnet i form
av vistelse i ett annat korttidshem. Barnet fick dock ingen plats på
detta hem. Det ansvariga omsorgsområdet inom landstinget meddelade
inte något överklagbart beslut om detta. JO framhöll att ärendet gällde
en eventuell förändring av innehållet i omsorgen. Ett överklagbart
beslut borde ha meddelats vad gäller platsen på det nya korttidshem-
met.
1993/94:JO1
328
Fråga bl.a. om rätt för en omsorgsförvaltning att, på
grund av misstänkta missförhållanden, besiktiga lä-
genheter i en gruppbostad utan att först inhämta
samtycke från de enskilda boende
(Dnr 3902-1991)
Omsorgsnämnden inom Landstinget i Kalmar län har på Ekströmsga-
tan i Mörbylånga inrättat en gruppbostad enligt lagen (1985:568) om
särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m.fl. (OL). Grupp-
bostaden består av sex bostadslägenheter som ligger utspridda i områ-
det. Det finns dessutom en lägenhet för personalen. Bostadslägenheter-
na ligger i fastigheter som ägs av Mörbylånga bostadsstiftelse. Lands-
tinget hyr av stiftelsen fem av bostadslägenheterna. I dessa fall har
samtidigt den utvecklingsstörde i hyreskontrakten angetts som hyres-
gäst. Den sjätte lägenheten hyrs enligt kontraktet av den utvecklings-
störde. Socialstyrelsen uppmärksammades 1991 på misstänkta missför-
hållanden i gruppbostaden varvid ett tillsynsärende inleddes (Socialsty-
relsens dnr 232-8179/91).
Socialstyrelsen anförde i en skrivelse till JO att vårdchefen Alf Da-
nielsson tillsammans med andra tjänstemän vid omsorgsförvaltningen
oanmäld i juni 1990 besökt gruppbostaden och att de därvid, utan lov
från de boende som inte var hemma, hade gått in i lägenheterna.
Socialstyrelsen har tillagt att Alf Danielsson tog fotografier vid besöket.
Anmälan remitterades till Omsorgsnämnden i Kalmar läns landsting
för yttrandet. I yttrandet anfördes följande.
I början av juni (7/6) 1990 fick dåvarande förvaltningschefen Gert
Järkelid vid Kalmar läns landstings social- och omsorgsförvaltning ett
telefonsamtal från psykologen Eva Wasteby. Eva Wasteby är s k
teampsykolog, dvs ingår i det omsorgsteam som ger hjälp och stöd till
psykiskt utvecklingsstörda vuxna, anhöriga och personal i Mörbylånga
kommun.
Hon var enligt förvaltningschefen synnerligen upprörd över den
bristande tillsynen av de boende vid gruppbostäderna i Mörbylånga,
enheten Ekströmsgatan. Hennes åsikt var att det var fråga om ren
vanvård. Hon hade besökt någon av de boende och funnit dennes
bostad i miserabelt skick. Enligt psykologen lämnades de utvecklings-
störda i stor utsträckning att klara sig själva. De boende vid gruppbo-
städerna på Ekströmsgatan är närmast måttligt psykiskt utvecklings-
störda men psykiska pålagringar förekommer.
Förvaltningschefen Gert Järkelid såg allvarligt på uppgifterna om
förhållandena vid den aktuella enheten och bad vårdchef Alf Daniels-
son att snarast göra tillsynsbesök där.
Efter att ha kontaktat boendechefen i Mörbylånga, Göran Adolfsson,
besökte vårdchefen gruppbostäderna vid Ekströmsgatan samma dags
1993/94 :JO1
329
eftermiddag. Med vid besöket var hemföreståndaren för enheten, en av
den tjänstgörande personalen samt boendechefen. Här hänvisas till
redogörelse till socialstyrelsen 91-09-09.
Vårdchef Alf Danielsson uppger att han blivit mycket oroad över
innehållet i anmälan och snabbt velat fa en överblick vari missförhål-
landena i boendemiljön bestod och därför valt att besöka både boende-
lägenheterna och övriga lokaler vid Ekströmsgatan omgående och utan
föregående kontakt med de boende/ombud.
Han anser i efterhand att en bättre väg ändå varit att i förväg ta
kontakt med de boende och/eller ombud även om det medfört tidsut-
dräkt och kanske onödig oro bland de boende.
Vårdchefen hade under besöket hämtat sin kamera i bilen och tagit
några bilder som avsåg att visa det tillstånd vissa badrum och kök
befann sig i. Det förekommer inga människor på bilderna, inte heller
uppgifter om i vilka av bostäderna de tagits. Bilderna bifogades den
preliminära rapport vårdchefen lämnade till social- och omsorgsnämn-
dens presidium efter besöket.
Den fortsatta handläggningen av ärendet har skötts av boendechefen
i kommunen, som är vårdansvarig.
Social- och omsorgsnämnden har inte funnit anledning att rikta
någon anmärkning mot vårdchefens besök vid gruppbostäderna, i
annat avseende än det han själv påpekat särskilt med tanke på de
missförhållanden som därigenom uppdagades.
I det ovan nämnda yttrandet till Socialstyrelsen den 9 september 1991
anförde Alf Danielsson, såvitt nu är av intresse, bl.a. följande.
Jag besökte bostäderna samma dag anmälan kom in och då tillsam-
mans med boendechefen vid gruppbostäderna i Mörbylånga, hemföre-
ståndaren vid enheten samt en ur personalgruppen.
Med några undantag påminde bostäderna om vad man brukar finna
bland socialt utslagna människor:
- lägenheterna var så smutsiga att någon städning knappast kan ha
förekommit på månader
- i badrum fanns trasor och skräp på golven, badkar med sedan länge
kvarlämnat vatten och ingrodd smuts
- sängar saknade lakan och örngott och sängkläderna var smutsiga
- smutsiga och nedkladdade kök där kylskåpen antingen var tomma
eller innehöll flaskor och burkar med gammalt och mycket tveksamt
innehåll.
En av lägenheterna fungerade tydligen som mötesplats. Den var
fylld av tomma flaskor och glas och fimpar och skräp fanns överallt.
Några madrasser låg på golvet.
Bostadsgruppen består annars av moderna och väl utrustade lägen-
heter, där de boende dock lämnats åt sig själva och tillåtits sjunka ner i
misär. Jag har under de 25 år jag arbetat inom omsorgerna inte sett ett
boende för psykiskt utvecklingsstörda så smutsigt och vanskött.
Socialstyrelsen, som fick del av remissvaret, ingav till JO bl.a. sitt
beslut den 8 juli 1992 i tillsynsärendet.
Enligt uppgift som föredraganden per telefon inhämtat från förvalt-
ningen ingick städning av bostadslägenheterna i personalens uppgifter.
1993/94:JO1
330
Bedömning
JO Norell Söderblom anförde i beslut den 30 december 1992 följande.
I omsorgslagen finns regler om särskilda omsorger åt psykiskt utveck-
lingsstörda. Vilka de särskilda omsorgerna är framgår av 4 § OL. Där
nämns bl.a. boende i gruppbostad för vuxna som inte kan bo i egen
bostad. I denna omsorg ingår även omvårdnad (4 § 2 st OL).
I omvårdnaden ligger en skyldighet för omsorgsnämnden att stödja
och hjälpa psykiskt utvecklingsstörda med dagliga personliga behov
som de kan ha svårigheter att klara själva. I förarbetena till OL nämns
som exempel på sådana behov hjälp att sköta hygien, att äta, klä sig
m.m. I ansvaret för omvårdnaden ligger också att se till att den
enskilde far den hälso- och sjukvård han behöver (prop. 1984/85:176
s. 34 och 62).
Såsom påpekas i Handikapputredningens betänkande Handikapp
Välfärd Rättvisa finns det inte någon entydig definition eller enhetligt
innehåll i begreppet gruppbostad (SOU 1991:46 s. 245). I omsorgslagen
används beteckningen gruppbostad som beteckning för mindre bo-
stadsenheter som finns i vanlig bostadsmiljö men som inte är att
betrakta som enskild bostad (prop. 1984/85:176 s. 62). I propositionen
anfördes bl.a. att gruppbostaden skulle utformas så att den boende inte
känner att han bor i en institution (s. 33). Socialutskottet framhöll att
gruppbostaden skulle utformas med sikte på största möjliga självstän-
dighet för den enskilde (SoU 1984/85:27 s. 9). Beträffande äldre rätt
kan hänvisas till bl.a. SOU 1966:93 s. 100 och proposition 1967:142
s. 122.
Omsorgsnämnden har, utöver den rent praktiska omsorgen, ett
ansvar för att de boende lever under acceptabla förhållanden. Det kan
självfallet inte godtas att nämnden passivt skall åse att någon i en
gruppbostad lever i misär eller att det förekommer brister vid persona-
lens tillhandahållande av de omsorger som de boende är i behov av.
Nämnden måste därför på lämpligt sätt hålla sig förtrogen med förhål-
landena i bl.a. gruppbostäderna.
I förarbetena till omsorgslagen har diskuterats hur den "lokala
tillsynen" kan ordnas (SOU 1981:26 s. 422 f. och prop. 1984/85:176
s. 76). Enligt omsorgsnämndens yttrande till Socialstyrelsen den 17
januari 1992 är omsorgsnämndens verksamhet organiserad på följande
sätt.
I varje kommun finns en boende- och verksamhetschef eller — över-
gångsvis — en boendechef och en verksamhetschef. Den förra model-
len gäller för Mörbylånga kommun.
Boende- och verksamhetscheferna är direkt underställda förvalt-
ningschefen och omsorgsansvariga inom sitt område.
Vårdchefen har en samordnings-, planerings- och konsultfunktion
för hela länet.
För varje verksamhet (dagcenter, gruppbostäder, vårdhem) i en
kommun finns en s k tillsynsman, som utses bland social- och om-
sorgsnämndens ledamöter. Tillsynsmännen besöker de olika verksam-
heterna.
1993/94:JO1
331
Boendet är uppdelat i bostadsgrupper med en hemföreståndare som
ansvarig för en eller flera grupper. Vid den nu aktuella bostadsgrup-
pen hade hemföreståndaren ansvar för tre bostadsgrupper med totalt
16 boende (fram till 1989 2 enheter). Hemföreståndaren är arbetsleda-
re för personalen i sina bostadsgrupper och ska bedriva en fortlöpande
tillsyn över förhållandena.
Socialstyrelsen riktade i sitt tillsynsärende kritik mot omsorgsnämnden
för tillsynen av verksamheten. Därvid anfördes följande.
Av omsorgsnämndens svar framgår att en politiskt tillsatt tillsynsman
är utsedd för de olika verksamheterna dagcenter, gruppbostäder och
vårdhem, inom varje kommun. Tillsynsmännen besöker de olika verk-
samheterna. Det framgår dock inte i vilken omfattning denna form av
tillsyn skett av den aktuella enheten under tiden före omsorgsnämn-
dens åtgärder i juni 1990. I svaret betonar nämnden i stället hemföre-
ståndarens löpande tillsyn över verksamheten.
Det ansvar för verksamheten som ingår i föreståndarens tjänst är
inte tillsyn i den form som Socialstyrelsen syftar på. Föreståndaren
representerar huvudmannen och har det direkta ansvaret för omvård-
naden. Föreståndaren är också den övriga personalens arbetsledare.
Tillsynsmannens funktion är att vara en viktig länk för ömsesidigt
informationsutbyte mellan verksamheten och den politiska ledningen.
Båda dessa funktioner är viktiga för att verksamheten skall kunna
uppnå och upprätthålla en god kvalitet. De politiskt tillsatta personer-
nas ansvar kan inte ersättas med föreståndarens ansvar.
Vid den aktuella enheten ansvarar en föreståndare för tre gruppbo-
städer med totalt 16 boende. Enligt Socialstyrelsens allmänna råd
(SOSFS 1988:12) om behörighet för bl a föreståndare för gruppbostä-
der är huvudregeln att det bör finnas en föreståndare för varje grupp-
bostad.
Rättsordningen skyddar den enskildes hem. T.ex. kan den som olovli-
gen intränger i eller kvarstannar där annan har sin bostad under vissa
förutsättningar dömas till ansvar för hemfridsbrott (4 kap. 6 § brotts-
balken). Det kan även vara av intresse att erinra om 12 kap. 26 §
jordabalken. Av det stadgandet framgår att en hyresvärd inte utan
vidare äger bereda sig tillträde till hyresgästens lägenhet.
Det finns gruppbostäder där skillnaden mot ett enskilt boende är
otydlig samtidigt som det förekommer fall där boendet kan ha påtagli-
ga likheter med vistelse på en institution. Det torde bl.a. därför vara
svårt att generellt ange en regel rörande i vad mån omsorgsnämndens
befattningshavare och personal äger tillträde till de utvecklingsstördas
lägenheter i en gruppbostad. Vid bedömningen bör även beaktas att de
enskilda utvecklingsstörda i vissa fall kan anses ha lämnat medgivande
till att åtminstone gruppbostadens vårdpersonal kan ha rätt att komma
in i lägenheterna för att utföra olika sysslor.
Jag vill, såsom min uppfattning, uttala att omsorgsnämnden har rätt
att vid behov få tillträde för besiktning av en lägenhet i en gruppbostad
som det här är fråga om. All verksamhet enligt omsorgslagen skall
dock vara grundad på respekt för de enskildas självbestämmande och
integritet (3 § andra stycket OL). I förarbetena till omsorgslagen anges
beträffande tillhandahållandet av omvårdnad att de personer som skall
ge hjälp och stöd av olika slag förväntas ge det under hänsynstagande
till att de utför arbete i vad som är de utvecklingsstörda personernas
1993/94:JO1
332
hem (prop. 1984/85:176 s. 33 n.). Detta synsätt skall även ligga till
grund för en besiktning av det slag som utfördes i det aktuella fallet.
En besiktning skall därför som regel ske endast efter överenskommelse
med den enskilde. Undantagsvis kan dock tänkas fall där saken är av
sådan natur att en besiktning bör göras trots att ett sådant samtycke
inte finns eller när ett godkännande inte kan inväntas. Härutöver skall
självfallet personalen ingripa t.ex. om de misstänker att den enskilde
blivit sjuk eller av annan liknande orsak behöver akut hjälp.
Till förvaltningen inkom uppgifter som bedömdes motivera en
skyndsam undersökning. Jag hyser viss förståelse för den reaktionen.
Omständigheterna var dock inte sådana att det fanns skäl underlåta
kontakta de boende innan en kontroll av lägenheterna gjordes. Enligt
min uppfattning, vilket även medgetts i remissvaret, borde således
förvaltningen ha avvaktat med besiktningen till dess de boende hade
tillfrågats.
Vid besiktningen togs fotografier inne i lägenheterna. Det finns inte
något författningsreglerat förbud mot ett sådant förfarande. Inte heller
har man avtalat om ett sådant förbud. Fotografering utan tillstånd i
någons hem far dock i allmänhet anses olämplig med hänsyn till den
boendes integritet. Å andra sidan fanns det i detta fall ett berättigat
intresse av att de iakttagelser som gjordes dokumenterades på ett
tillfredsställande sätt. Jag finner inte tillräckliga skäl att kritisera förfa-
randet och beaktar härvid förutom det sagda att det enligt uppgift i
remissvaret varken finns några enskilda personer på bilderna eller
någonstans framgår från vilken av lägenheterna bilderna härrör.
1993/94: JO 1
333
1993/94:JO1
(Dnr 2529-1991)
I anmälan till JO anförde Michael Tuveson såsom ombud för leg.
läkaren N. i huvudsak följande.
Jag far härmed anmäla, att Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd den
15 maj 1991 i ärende HSAN 969/88:2, slutligt beslut nr 584, beslutat
tilldela dr N. — — — en varning. I beslutet sid 7 nästsista st anges
"Ansvarsnämnden — som noterar att N. vid två tillfållen under 1989
tilldelats varning för fel i yrkesutövningen — beslutar att kopia av
detta beslut skall tillställas socialstyrelsen för kännedom." Verkligheten
är den, att HSAN:s bedömning i fallet HSAN 701/86:6 har befunnits
vara felaktig av Kammarrätten i Stockholm och beslutet har upphävts.
Det andra beslutet i HSAN 212/87:4 har överklagats till kammarrätten
och ännu inte avgjorts där. Dr N. har därefter tillskrivit HSAN enligt
bilaga. (Här utelämnad). Förhållandena har refererats i Läkartidningen
och i massmedia enligt bilagor härtill. (Här utelämnade). Dr N. har
fordrat, att domen korrigeras och tillställer socialstyrelsen m.fl. korrek-
ta uppgifter, dock utan att HSAN har låtit sig avhöras.
HSAN har avgivit två yttranden i ärendet.
HSAN:s och kammarrättens akter i aktuellt ärende har funnits
tillgängliga på ombudsmannaexpeditionen.
Kammarrätten i Stockholm har upplyst att kammarrätten i dom den
21 juli 1992 undanröjt även den andra av de N. av HSAN ålagda
disciplinpåföljderna.
JO Norell Söderblom anförde i sitt beslut den 23 november 1992
följande.
HSAN har i det aktuella beslutet rörande N. uppgivit att denne vid
två tidigare tillfållen ålagts disciplinpåföljd av HSAN. Denna uppgift är
i och för sig riktig; HSAN har ju de facto fållt N. vid dessa tillfållen.
Socialstyrelsen har vid en genomgång av beslutet med fog kunnat
utgå från att de aktuella påföljderna även varit lagakraftvunna. Så har
emellertid inte varit fallet; överinstansen, Kammarrätten i Stockholm,
hade i det ena ärendet undanröjt påföljden och i det andra var saken
vid denna tidpunkt ännu inte avgjord. Genom att ta in uppgifterna i
beslutet utan att först ha kontrollerat riktigheten av dem har HSAN
brustit i den noggrannhet och omsorg som man har rätt att vänta sig
av en myndighet. Beslutet har genom sitt innehåll inneburit skada för
N., och HSAN kan inte undgå allvarlig kritik för det inträffade.
Vem som svarat för utformningen av beslutet har trots omfattande
utredning inte gått att få klarhet i. Jag bedömer det utsiktslöst att
genom fortsatt utredning försöka bringa klarhet i saken. Ansvaret för
beslutet bärs emellertid ytterst av den som svarat därför, dvs. i detta
fall nämnden själv. Nämnden har också tagit på sig ansvaret för det
felaktiga innehållet i beslutet.
Handläggningen av ärendet har även i övrigt varit bristfällig. När N.
vände sig till nämnden med begäran om rättelse borde man ha insett
det allvarliga i felet och tillsett att erforderliga åtgärder snabbt vidtagits.
Alldeles oavsett om HSAN bedömde saken som ett rättelseförfarande
eller som ett överklagningsärende hade N. haft rätt till ett omgående
svar på sitt brev. Även om saken från handläggarens sida bedömdes
som ett överklagningsärende hade HSAN varit oförhindrad att skriftli-
gen underrätta dem som fatt del av det felaktiga beslutet. Genom att
inte snabbt vidta åtgärder på N:s brev har skadan för denne förvärrats.
Jag är således kritisk även på denna punkt.
Utöver det sagda och då JO inte prövar skadeståndsfirågor vidtar jag
ingen ytterligare åtgärd i ärendet med anledning av Michael Tuvesons
anmälan än att för kännedom överlämna en kopia av detta beslut till
Kammarrätten i Stockholm.
1993/94:JO1
'335
1993/94:JO1
(Dnr 1578-1991)
1 en anmälan till JO riktade Carl Fredrik Arosenius kritik mot
Östergötlands läns allmänna försäkringskassa för att försäkringskassan
med avseende på två av hans patienter begärt att dessa skulle avbryta
behandlingen hos honom och istället uppsöka sina företagsläkare.
Han anförde bl.a. följande. I det ena fallet hade han just påbörjat
behandlingen när en tjänsteman ringde honom från försäkringskassan
och försökte få honom att övertala patienten att återvända till sin
företagsläkare. I det andra fallet hotade försäkringskassan med att dra
in patientens sjukpenning om denne inte rättade sig efter försäkrings-
kassans anvisningar om att istället uppsöka företagsläkaren. I båda
fallen hade han fått avbryta behandlingen av patienterna.
Han ansåg att försäkringskassan gjort sig skyldig till maktmissbruk
och han hade begärt JO:s hjälp med att stävja "detta ofog och den
förmyndarmentalitet, som alltmer bredde ut sig inom försäkringskas-
san".
Till anmälan fogade han ett av försäkringskassan meddelat beslut av
innehåll att sjukpenning inte skulle utges till den försäkrade efter en
viss dag om denne inte uppvisade intyg från företagsläkaren och att
intyg från annan läkare således inte godtogs.
Anmälan remitterades först till Östergötlands läns allmänna försäk-
ringskassa. Försäkringskassan yttrade sig efter hörande av lokalkontoret
i Linköping.
I lokalkontorets svar angavs bl.a.
Företagshälsovården är en viktig samarbetspartner för Försäkringskas-
san. Kombinationen av kännedom om de aktuella arbetsförhållanden
samt teknisk och medicinsk sakkunskap gör att Företagshälsovårdens
bedömningar om lämpliga rehabiliteringsåtgärder far anses som myck-
et väl grundade.
I de nu aktuella fallen har Företagshälsovården genom olika åtgär-
der försökt aktivera och rehabilitera sina patienter. Kassan har ansett
att åtgärderna varit lämpliga och har erinrat den försäkrade om
skyldigheten att genomföra rehabiliteringen (20 kap. 3 § sista stycket,
lagen om allmän försäkring). Kassan har ansett att det varit mycket
336
olämpligt att de försäkrade inte önskat medverka i rehabiliteringen,
utan istället vänt sig till en läkare som inte har ingående kännedom
om deras arbetsförhållanden.
Försäkringskassan — direktören Gunnar Johanson — anförde i re-
missvaret följande.
Kassan har inget att invända mot lokalkontorets handläggning av
ärendena, då handläggningen skett i överensstämmelse med den mål-
sättning som gäller för att lämpliga rehabiliteringsåtgärder skall kom-
ma till stånd. Det är viktigt att dessa åtgärder kommer igång så snart
som möjligt och att detta leder till att de försäkrade kan återgå i arbete
så snart som möjligt.
Carl Fredrik Arosenius kommenterade remissvaret. Han vidhöll därvid
sin uppfattning att försäkringskassans åtgärd att tvinga tillbaka patien-
terna till företagshälsovården inte var godtagbar och att Riksförsäk-
ringsverket i sina direktiv knappast kunde ha haft för avsikt att
uppmuntra till ett sådant förfarande.
Ärendet remitterades därefter till Riksförsäkringsverket för yttrande
med avseende på frågan hur verket såg på försäkringkassornas möjlig-
heter att föreskriva att intyg eller utlåtanden från viss läkare eller viss
klinik skulle ligga till grund för rehabiliteringsåtgärder och utbetalning
av sjukpenning.
Riksförsäkringsverket anförde i sitt remissvar bl.a. följande.
Vid kassans bedömning av rätten till sjukpenning är läkarintyget ett
viktigt underlag. Läkarens uppgift vid intygsskrivning är att redovisa
sin bedömning av den försäkrades arbetsoförmåga till följd av sjuk-
dom. Kassan skall med utgångspunkt från denna bedömning ta ställ-
ning till om den försäkrade har rätt till sjukpenning. Om försäkrings-
kassan anser att läkarintyget inte i tillräcklig utsträckning styrker att
arbetsförmågan är nedsatt med minst en fjärdedel på grund av sjuk-
dom vidtas ytterligare utredningsåtgärder i enlighet med riksförsäk-
ringsverkets föreskrifter (RFFS 1988:2) om kontroll i sjukpenningären-
den m.m. Någon möjlighet för en försäkringskassa att generellt upp-
ställa som villkor för rätt till sjukpenning att intyg skall företes från
viss läkare eller viss sjukvårdsinrättning ges inte i dessa föreskrifter.
Under förutsättning att den försäkrade är informerad om principen
om fritt läkarval anser riksförsäkringsverket dock inte att det möter
något hinder att hänvisa den försäkrade till annan läkare eller sjuk-
vårdsinrättning för att därigenom införskaffa den utredning som anses
nödvändig för att rätten till sjukpenning skall kunna bedömas. Detta
gäller bl a när det finns anledning för försäkringskassan att undersöka
om det finns skäl att vidta åtgärd, som är ägnad att förkorta den
försäkrades sjukdomstid eller att annars helt eller delvis förebygga eller
häva nedsättning av dennes arbetsförmåga. Om en sådan åtgärd behövs
skall kassan se till att den vidtas. Vägrar en försäkrad utan giltig
anledning att underkasta sig sådan åtgärd får sjukpenning helt eller
delvis tills vidare förvägras honom, under förutsättning att han erinrats
om denna påföljd.
Carl-Fredrik Arosenius bereddes tillfälle att yttra sig även över vad
Riksförsäkringsverket anfört i sitt remissyttrande, men han gjorde inte
det.
1993/94:JO1
337
Bedömning
1993/94:JO1
JO Pennlöv anförde i beslut den 18 september 1992 följande.
I likhet med vad Riksförsäkringsverket anfört i sitt yttrande hit
finner jag det vara angeläget att framhålla att en försäkrad naturligtvis
alltid har rätt att själv välja den läkare han önskar. Däremot ger ett
läkarintyg/utlåtande som givits in till försäkringskassan inte automa-
tiskt rätt till sjukpenning, eftersom det åligger försäkringskassan att i
varje enskilt ärende pröva den försäkrades rätt till förmånen. Vid
prövningen kan försäkringskassan beakta även annan utredning i ären-
det och fatta beslut som avviker från intyget/utlåtandet i såväl positiv
som negativ riktning. Om försäkringskassan bedömer att läkarinty-
get/utlåtandet inte ger tillfredsställande underlag för beslut eller om det
bedöms som erforderligt för den försäkrades rehabilitering kan denne
exempelvis hänvisas till en annan läkare för bedömning eller behand-
ling. Försäkringskassan kan emellertid inte som en absolut förutsätt-
ning för rätt till sjukpenning kräva att den försäkrade skall förete intyg
från en viss läkare. Inte heller kan försäkringskassan kräva att den
försäkrade skall avbryta kontakten med den läkare han själv valt
eftersom ett sådant krav skulle strida mot principen om det fria
läkarvalet. Ett sådant krav måste därför — om det framställs —
uppfattas som synnerligen olämpligt. Något formellt hinder föreligger
således inte och förelåg inte heller enligt de regler om försäkringskas-
sans ansvar för den försäkrades rehabilitering som gällde före den 1
januari 1992, för försäkringskassan att hänvisa den försäkrade till
annan läkare. En annan sak är att en sådan åtgärd ofta medför
grannlaga bedömningar av känsliga frågor och därför lätt kan uppfattas
som ett intrång i den försäkrades rätt att själv välja läkare. Det är
därför viktigt att försäkringskassan särskilt beaktar de frågor av rättssä-
kerhetsnatur som kan uppkomma i ärenden av detta slag och att
försäkringskassan i sina kontakter med den försäkrade betonar att
åtgärden inte hindrar fortsatt kontakt med annan läkare.
Vad gäller utformningen av det beslut som Carl Fredrik Arosenius
har fogat till sin anmälan kan jag konstatera att försäkringskassan har
formulerat sig på ett sätt som inte står i överensstämmelse med
gällande regler. För detta kan försäkringskassan inte undgå kritik.
I övrigt föranleder anmälan inte någon kommentar från min sida.
Ärendet avslutas.
338
Socialförsäkringsnämnd har efter omprövning med-
delat avslagsbeslut i ett sjukpenningärende. Efter be-
slutet, men innan det expedierats, har nämndens
majoritet anmält "avvikande mening". Fråga om
tolkningen och hanteringen härav. 19 § förvaltnings-
lagen
(Dnr 3841-1991)
Malmöhus allmänna försäkringskassa (numera Malmöhus läns allmän-
na försäkringskassa), lokalkontoret Ystad, beviljade genom beslut den
12 mars 1990 Kjell Andersson sjukpenning enligt 3 kap. 8 § andra st
lagen om allmän försäkring (AFL), s.k. rehabiliteringssjukpenning,
under tid för omskolning på grund av en yrkesskada vårterminen 1988
men inte för tid därefter. Anledningen till att tiden härför begränsades
var att Riksförsäkringsverket hade beviljat Kjell Andersson livränta
enligt lagen om yrkesskadeförsäkring — en livränta som dock väsentli-
gen understeg den ersättning som kunde utges i sjukpenning.
Bo-Gunnar Hemtke vid LO-Rättsskydd AB begärde såsom ombud
för Kjell Andersson omprövning av beslutet. Vid sammanträde den 3
oktober 1990 fann en enhällig socialförsäkringsnämnd inte skäl till
ändring av beslutet. Efter sammanträdet anmälde dock en majoritet
avvikande mening innebärande att Kjell Andersson "borde ha ersätt-
ning uppgående till motsvarande sjukpenningnivån". Vid påföljande
sammanträde föredrogs inkomna reservationer utan att någon invänd-
ning gjordes mot det ursprungliga enhälliga beslutet i sakfrågan. Beslu-
tet meddelades den 31 oktober 1990.
Bo-Gunnar Hemtke överklagade beslutet till Försäkringsrätten för
Södra Sverige. Riksförsäkringsverket yttrade sig som motpart. Verket
anförde att majoriteten av socialförsäkringsnämndens ledamöter, enligt
vad som framgick av nämndens protokoll, efter sammanträdet men
innan beslut expedierats hade anmält avvikande mening innebärande
att Kjell Andersson "borde ha ersättning uppgående till motsvarande
sjukpenningnivån". Verket yrkade att försäkringsrätten skulle upphäva
kassans beslut och visa målet åter till kassan för meddelande av ett nytt
beslut i överensstämmelse med socialförsäkringsnämndens (majorite-
tens) slutliga ställningstagande. Genom beslut den 14 juni 1991 undan-
röjde försäkringsrätten — på de skäl verket anfört — kassans beslut
den 31 oktober 1990 och visade målet åter till kassan för erforderlig
handläggning. Försäkringskassan meddelade nytt beslut i ärendet den
16 september 1991. Kassan fann därvid inte skäl till ändring av det
tidigare (av försäkringsrätten undanröjda) beslutet. Av en till beslutet
fogad motivering framgick att Kjell Andersson inte ansågs berättigad
till sjukpenning enligt 3 kap. 8 § lagen om allmän försäkring under tid
för omskolning på grund av en yrkesskada, eftersom Riksförsäkrings-
verket hade beviljat honom livränta enligt lagen om yrkesskadeförsäk-
ring för samma tid — en livränta som väsentligen understeg den
ersättning som kunde utges i sjukpenning. Bo-Gunnar Hemtke över-
1993/94: JO 1
339
klagade kassans beslut. Genom dom den 9 juni 1992 lämnade Länsrät-
ten i Malmöhus län besvären över kassans beslut den 16 september
1991 utan bifall. Bo-Gunnar Hemtke överklagade domen till Kammar-
rätten i Göteborg, men målet var vid tidpunkten för JO:s beslut i
förevarande ärende (den 7 december 1992) ännu inte avgjort.
I en anmälan till JO begärde Bo-Gunnar Hemtke att JO skulle
granska försäkringskassans handläggning av det ärende om sjukpen-
ning enligt 3 kap. 8 § AFL, som i korthet återgetts i det föregående.
Hans begäran om granskning avsåg det "anmärkningsvärda" beslut,
som kassan meddelade den 16 september 1991 samt det förhållandet
att samordningsregler saknades när bestämmelser om rehabiliterings-
sjukpenning i 3 kap. 8 § AFL "kolliderade" med bestämmelserna om
omskolningslivränta i 10 § tredje st. lagen om yrkesskadeförsäkring.
Anmälan remitterades först till försäkringskassan för utredning och
yttrande. Kassan anförde bl.a. att den "avvikande mening", som saken
gällde, inte innebar någon reservation i sak mot beslutet vid samman-
trädet den 3 oktober 1990 utan endast en markering av majoritetens
missnöje med att gällande bestämmelser inte medgav begärd ersättning
från kassan. Man vitsordade dock att "reservationen" inte var tillräck-
ligt väl motiverad, vilket hade bidragit till att dom i sakfrågan kommit
att bli försenad.
Därefter inhämtades yttrande från Riksförsäkringsverket med avse-
ende på frågan hur försäkringskassan enligt verkets mening i formellt
hänseende borde ha hanterat den uppkomna situationen samt om det
inträffade borde medföra några särskilda åtgärder från verkets sida. I
sitt remissvar den 13 april 1992 anförde verket bl.a. följande.
När det gäller själva sakfrågan — om försäkringskassans beslut var
riktigt eller inte — framgår av handlingarna att kassans beslut har
överklagats till länsrätten. Verket avstår därför från att i detta samman-
hang närmare kommentera kassans beslut.
JO har i remisskrivelsen särskilt hemställt om verkets uppfattning
om hur kassan i formellt avseende borde ha hanterat den uppkomna
situationen. Enligt 19 § förvaltningslagen (FL) kan, när beslut fattas av
flera gemensamt, den som deltar i avgörandet reservera sig mot detta
genom att låta anteckna avvikande mening. Avvikande mening skall
anmälas innan beslutet expedieras eller ges till känna på något annat
sätt. Socialförsäkringsnämndens ledamöter kan således, enligt verkets
mening, inte kritiseras för att de efter sammanträdet har anmält
reservation. Däremot inger kassans fortsatta handläggning av ärendet
viss tveksamhet.
Av försäkringskassans beslutsmeddelande den 31 oktober 1990 fram-
går att socialförsäkringsnämnden inte funnit skäl till ändring av försäk-
ringskassans beslut den 12 mars 1990. Detta stämmer inte överens med
det protokollförda beslutet den 3 oktober 1990, enligt vilket en majori-
tet (fem av sju ledamöter) klart uttryckt — enligt vad som antecknats i
protokollet — att beslutet den 12 mars 1990 borde ha ändrats. Enligt
1993/94:JO 1
340
18 § FL skall ärendet, om de beslutande inte kan enas om ett förslag,
avgöras genom omröstning varvid utgången bestäms genom enkel
majoritet.
Försäkringskassan hävdar i sitt yttrande, liksom socialförsäkrings-
nämnden, att reservationen mer skall uppfattas som en markering åt
den försäkrade att överklaga beslutet. Något stöd för en sådan reserva-
tion finns dock inte. I förarbetena till FL (prop 1985/86:80, sid 35 f)
har föredragande statsråd uttalat följande:
"Alldeles klart är emellertid att det inte finns något utrymme för
reservation från enledamot som biträder majoritetsbeslutet medavseen-
de både på skälen och på själva avgörandet. Vill han tillfoga något till
utveckling av sin mening får det ske i form av ett s.k. särskilt
yttrande."
Det saknas närmare föreskrifter i FL om hur myndighetens fortsatta
handläggning av ett ärende skall påverkas av det förhållande att
majoritetens uppfattning ändras genom i efterhand inkomna reserva-
tioner. I proposition 1985/86:80 (sid 35) Ny fi" - valtningslag har dock
uttalats att varje ledamot, oberoende av de övriga, fram till expedier-
ingen har möjlighet att ändra sin röst med den verkan detta kan få för
myndighetens beslut. Detta uttalande pekar på möjligheten att utgång-
en i ärendet kan bli en annan om en ledamot reserverar sig efter
sammanträdet. Enligt Riksförsäkringsverkets uppfattning är det helt
uppenbart att det beslut som expedierades den 31 oktober 1990 var
felaktigt då det inte överensstämmer med majoritetens skriftliga ställ-
ningstagande i ärendet innan beslutet expedierades enligt vad som
antecknats i protokollet. Denna uppfattning får också stöd av försäk-
ringsrättens beslut. Enligt verkets uppfattning borde kassan, när det
stod klart att det förelåg ett ändrat majoritetsförhållande i nämnden,
tagit upp ärendet till förnyad behandling i socialförsäkringsnämnden.
Den uppkomna situationen är visserligen mycket ovanlig men den
fritar inte kassan från skyldigheten att handlägga ärendet på ett korrekt
sätt. Det är uppenbart att kassan inte förstått innebörden i reservations-
möjligheten.
Försäkringskassan och socialförsäkringsnämnden har i sina yttran-
den hävdat att ledamöternas reservation hade annan innebörd än den
faktiska ordalydelsen i nämndens protokoll. Om detta är det rätta
förhållandet är det en allvarlig brist.
Riksförsäkringsverket kommer inom kort att utge allmänna råd om
arbetet i socialförsäkringsnämnderna. I detta råd kommer verket att
redogöra för bestämmelserna i FL om omröstning och reservation och
med anledning av det inträffade tydligt markera innebörden av en
reservation. Enligt verkets bedömning är denna åtgärd tillräcklig för
att försäkringskassorna i framtiden skall följa gällande bestämmelser.
Riksförsäkringsverket utgav därefter "Allmänna råd 1992:4, Socialför-
säkringsnämnderna", vari bl.a. behandlas ämnet "Avvikande mening"
(s. 25-26).
Bo-Gunnar Hemtke kommenterade remissvaren.
I beslut den 7 december 1992 anförde JO Pennlöv följande.
I ärendet behandlas två frågor. Den ena gäller försäkringskassans sätt
att tolka och hantera "avvikande meningar" som anmälts efter besluts-
fattandet. Den andra avser möjligheten att samordna vissa ersättningar
enligt lagen om yrkesskadeförsäkring och lagen om allmän försäkring.
1993/94:JO1
341
4.1 Tolkningen och hanteringen av "avvikande meningar"
Försäkringskassan gör gällande att de som anmält "avvikande mening"
aldrig avsett att reservera sig mot beslutet i sak. Syftet hade i stället
varit att markera sitt missnöje med att de materiella bestämmelserna
inte medgav begärd ersättning från kassan, vilket var avsett som en
uppmaning till Kjell Andersson att överklaga beslutet för att få en
lagändring till stånd. Jag betvivlar inte dessa uppgifter. Men man
skulle då inte ha använt sig av uttrycken "anmäla avvikande mening"
eller "reservera sig" mot beslutet, eftersom dessa uttryckssätt enligt
förvaltningslagens förarbeten syftar till att åstadkomma en saklig änd-
ring av beslutet och/eller av motiveringen för detta. I stället skulle man
ha utvecklat denna sin mening i form av ett s.k. särskilt yttrande (jfr
prop. 1985/86:80, s. 35). Härigenom har det uppstått onödiga tolk-
ningssvårigheter, som lett till försening av besvärsprocessen.
Jag förutsätter att försäkringskassan numera — genom de klarläggan-
de uttalanden som Riksförsäkringsverket gjort i ärendet och i sina
förut nämnda "Allmänna råd 1992:4", till vilka jag ansluter mig, —
kommit till insikt om den rätta innebörden i de aktuella begreppen
och deras användning i förevarande sammanhang. Jag låter det därför
stanna vid den kritik som ligger i det förut sagda.
4.2 Samordningsfrågor
Vid tidpunkten för försäkringskassans ifrågavarande beslut fanns inga
bestämmelser om samordning mellan sådana ersättningar, som saken
gällde i ärendet. Detta är en fråga, som i första hand bör avgöras av
domstol. JO uttalar sig endast undantagsvis i sådana frågor. Särskilt
gäller detta när, såsom här är fallet, saken redan är föremål för
domstols prövning, vilken JO naturligtvis inte bör föregripa. Jag avstår
därför från att uttala mig i denna fråga. Jag vill dock erinra om att
kollisionsfrågor av detta slag, som uppkommer efter den 1 januari
1992, reglerats genom en bestämmelse i 22 kap. 15 § 2. lagen om
allmän försäkring, som trädde i kraft den dagen.
Ärendet avslutas.
(Dnr 893-1992)
I en anmälan till JO riktade I-LOP genom ombud, anställt hos
Svenska Industritjänstemannaförbundet, kritik mot Kristianstads läns
allmänna försäkringskassa, lokalkontoret Ängelholm, för att ha fört in
negativa omdömen om henne i sin handläggningsjournal. Hon anförde
bl.a. följande. Hon hade i arbete i ett storkök drabbats av en skada som
medfört sjukskrivning. Den 19 juni 1990 blev hon föremål för en
diskussion vid ett anpassningsmöte på arbetsplatsen. Varken hon eller
1993/94: JO 1
342
hennes fackliga representant var kallad till mötet. Däremot deltog en
tjänsteman från försäkringskassan. Vid mötet framfördes vissa negativa
omdömen om henne. Dessa omdömen, som hon anser vara kränkan-
de, hade kassatjänstemannen antecknat i försäkringskassans handlägg-
ningsjournal utan att ange från vem de härrörde. Anteckningarna var
ovidkommande för försäkringskassans handläggning av ärendet och
måste därför anses som en otillbörlig integritetskränkning.
Anmälan remitterades till Kristianstads läns allmänna försäkringskassa
för utredning och yttrande. I remissvaret anförde försäkringskassan
bl.a. följande.
Vid det aktuella mötet den 19 juni 1990 representerades kassans
lokalkontor i Ängelholm av ass Britta Nilsson. I-LOP var inte själv
närvarande vid mötet. Enligt Britta Nilsson var i regel inte den
sjukskrivne med vid anpassningsmötena.
Enligt Britta Nilsson redogjorde personalchefen mycket ingående för
I-LOP:s stora samarbetsproblem med sina arbetskamrater och att han
personligen hade diskuterat dessa samarbetsproblem med henne.
Britta Nilssons förklaring till sina noteringar i journalen är att hon
insåg att informationen som personalchefen lämnade kunde vara av
vikt för den fortsatta rehabiliteringen som sedan skulle skötas av en
kollega på lokalkontoret. Hon såg inget hinder i att notera en del av
uppgifterna som framfördes vid mötet eftersom hon visste att personal-
chefen redan informerat I-LOP angående detta.
Vid genomgång av ärendet kan konstateras att noteringarna i försäk-
ringsjour nalen inte är korrekt utformade eftersom det inte klart
angivits att det är personalchefens uttalande som återges. Syftet med
noteringarna borde också ha angivits.
Att kassan inte på eget initativ delgivit I-LOP anteckningarna beror
på att lokalkontoret inte fattat något beslut som gått henne emot och
där anteckningarna ingått i beslutsunderlaget.
I-LOP kommenterade remissvaret.
I ett beslut den 21 september 1992 uttalade JO Pennlöv följande.
Enligt 15 § förvaltningslagen skall uppgifter som en myndighet får på
annat sätt än genom en handling och som kan ha betydelse för
utgången i ärendet antecknas av myndigheten, om ärendet avser myn-
dighetsutövning mot någon enskild.
Genom utredningen har framkommit att I-LOP varit sjukanmäld
hos försäkringskassan för besvär som kunde antas ha orsakats av
arbetet och att sjukdomsfallet pågått en längre tid eftersom det angivits
som ett s.k. långt sjukdomsfall. Vid handläggningen av ärenden av
detta slag åligger det försäkringskassan att inhämta den utredning som
är nödvändig för att försäkringskassan skall kunna bedöma den försäk-
rades rätt till såväl arbetsskadeersättning som sjukpenning enligt lagen
om allmän försäkring. Försäkringskassan har vidare ett ansvar för att
den försäkrade får den rehabilitering som kan anses lämplig i varje
1993/94:JO1
343
enskilt fall. Enligt en bestämmelse i lagen om allmän försäkring, 2
kap. 11 §, som var gällande vid tiden för försäkringkassans handlägg-
ning av I-LOP:s ärende, skulle försäkringskassan om det fanns skäl se
till att lämpliga åtgärder vidtogs för den försäkrades rehabilitering. Mot
denna bakgrund ser jag inte någon anledning att kritisera försäkrings-
kassan för att kassan deltog i anpassningsmötet på I-LOP:s arbetsplats
och inte heller för att försäkringskassan i enlighet med 15 § förvalt-
ningslagen dokumenterade de uppgifter som kassan inhämtade vid
detta tillfälle. Vad jag däremot kan vara kritisk till är hur anteckning-
en i handläggningsjournalen har utformats. Enligt vad försäkringskas-
san har uppgivit i remissvaret har anteckningen inte kommit att på ett
korrekt sätt återge innehållet i den information som lämnades vid
mötet. Försäkringskassan har således själv uppmärksammat att anteck-
ningen formulerats på ett olyckligt sätt. Jag förutsätter därför att
försäkringskassan på lämpligt sätt genom en ny anteckning i journalen
korrigerar den tidigare anteckningen. Försäkringskassan har inte nå-
gon skyldighet att innan en anteckning enligt 15 § förvaltningslagen
görs delge uppgifterna med den försäkrade. Synpunkter på en sådan
anteckning far istället framföras när den försäkrade enligt 17 § förvalt-
ningslagen ges tillfälle att ta del av och yttra sig över det aktmaterial
som tillförts ärendet genom någon annan än honom själv.
(Dnr 1159-1992)
I en anmälan till JO framförde O.J. klagomål mot Malmö allmänna
försäkringskassa (numera Malmöhus läns allmänna försäkringskassa),
lokalkontoret Kronprinsen, för att försäkringskassan åsidosatte hans
sociala rättigheter. Han anförde bl.a. att han den 6 september 1991
sjukanmälde sig hos försäkringskassan samt gjorde en anmälan om
arbetskada, varefter han någon vecka senare fick veta att han var
"utförsäkrad" och inte hade rätt till sjukpenning samt att det tog tre år
att behandla hans arbetsskadeanmälan. Han begärde JO:s utredning
om det var rätt att försäkringskassan på detta sätt tog ifrån honom hans
sociala skyddsnät.
Försäkringskassan yttrade sig efter remiss. O.J. kommenterade re-
missvaret.
JO Pennlöv anförde i sitt beslut i ärendet den 3 december 1992 bl.a.
följande.
Av utredningen framgår att O.J:s anmälningar i september 1991 om
sjukdom och arbetsskada ännu inte har medfört att försäkringskassan
meddelat beslut i ärendena. Anledningen härtill är, enligt vad försäk-
ringskassan uppgivit, att O.J. inte besvarat den inkomstförfrågan som
försäkringskassan sände till honom i oktober 1991 och att försäkrings-
kassan därför ansett sig sakna erforderliga underlag för att ta ställning
till hans rätt till sjukpenning och arbetsskadeersättning.
1993/94:JO1
344
Försäkringskassan har övervägt möjligheten att genom ytterligare
åtgärder få fram de begärda uppgifterna men såvitt jag kan förstå
underlåtit detta med hänvisning till de resurser som står till kassans
förfogande samt till det förhållandet att O.J. varit skyldig att lämna
uppgifterna till försäkringskassan. Av 3 kap. 6 § lagen om allmän
försäkring framgår visserligen att en försäkrad är skyldig att så snart
det kan ske och senast inom två veckor till den allmänna försäkrings-
kassan anmäla sådan ändring i sina inkomstförhålianden eller av sin
arbetstid eller andra omständigheter, som påverkar rätten till sjukpen-
ning eller sjukpenningens storlek, men även att allmän försäkringskas-
sa skall "i den utsträckning det skäligen påkallas" inhämta uppgifter
om den försäkrades inkomstförhållanden, arbetstid och andra omstän-
digheter som har betydelse för sjukpenningförsäkringen.
Mot denna bakgrund och då O.J. vid telefonsamtalet den 17 decem-
ber 1991 också begärt att försäkringskassan skulle ta kontakt med
skattemyndigheten har jag svårt att förstå att försäkringskassan inte
drivit utredningen vidare. Enligt min mening hade det i den uppkom-
na situationen varit lämpligt om försäkringskassan vänt sig såväl till
arbetsgivaren, vars namn fanns angivet i arbetsskadeanmälan, som till
skattemyndigheten för att fä fram uppgifter om O.J:s arbets- och
inkomstförhållanden. Jag ställer mig kritisk till att försäkringskassan
inte vidtagit dessa utredningsåtgärder.
Det finns även skäl att vara kritisk mot försäkringskassans bedöm-
ning att bristerna i beslutsunderlaget förhindrar att ett beslut fattas i
ärendena. Det förhållandet att, såsom försäkringskassan anfört med
avseende på arbetsskadeärendet, en prövning på föreliggande uppgifter
— med åtföljande skriftligt beslut — skulle innebära att O.J. inte blir
berättigad till någon ersättning, kan naturligtvis inte få medföra att
försäkringskassan överhuvudtaget inte meddelar något beslut. Om den
försäkrade inte medverkar vid utredningen av ett ärende får han
naturligtvis själv ta konsekvenserna av detta och den risk det kan
innebära att hans ansökan avslås.
Mot bakgrund av vad jag nu anfört förutsätter jag således att försäk-
ringskassan, med den komplettering av utredningen som kassan kan
finna erforderlig, snarast slutför handläggningen av de båda ärendena
och meddelar beslut. Om O.J. därefter är missnöjd med de beslut som
försäkringkassan meddelar får dessa angripas på sedvanligt sätt, d.v.s.
överklagas i därför föreskriven ordning.
Med dessa besked avslutar jag ärendet här.
1993/94:JO1
345
(Dnr 1381-1992)
Peter Aspelin, som är specialist inom allmänmedicin, ansökte om
tillfälligt vikariat för en vecka, då han skulle delta i en kurs, och angav
som vikarie en läkare med specialistkompetens inom invärtes sjukdo-
mar. Hos JO klagade han på försäkringskassan och Riksförsäkringsver-
ket (RFV), vad gällde tillämpningen av bestämmelserna i iäkarvårds-
taxan (1974:699, 3 § femte st.) om tillfälligt vikariat och de föreskrifter
och rekommendationer, som RFV hade meddelat i anslutning därtill
(RFFS 1990:11 resp. RFV:s Allmänna råd 1991:6). Bl.a. påtalade han
att försäkringskassan skulle ha dröjt med att fatta beslut i ärendet
under motivering att osäkerhet rådde om de nya bestämmelserna och
att kassan därför ville avvakta ett planerat möte med läkarvårdsdelega-
tionen angående tolkningen av dessa.
Försäkringskassan och RFV yttrade sig efter remiss.
Av intresse här är vad försäkringskassan anförde i sitt remissvar
rörande tillämpningen av RFV:s publikation Allmänna råd:
Vad gäller kassans möjligheter att göra bedömningar med bortseende
från det som sägs i Allmänna råd, kan konstateras att sådana möjlighe-
ter självklart finns i det fäll dessa råd skulle leda till beslut med
orimliga konsekvenser i det enskilda ärendet. I annat fail betraktas
dessa råd som bindande för kassan. Att som Aspelin föreslår undanta
hela kategorier av läkare är inte att göra undantag i enskilda ärenden
utan snarare att ogiltigförklara rådet ifråga. Detta kan inte en enskild
kassa göra. Det ankommer således på RFV att vidta ändringar i sådant
fäll.
JO Pennlöv anförde i beslut den 23 december 1992 bl.a. följande.
Som framgått har Peter Aspelin numera fatt till stånd den ändring i
RFV:s rekommendationer beträffande tillfälliga vikariat som han efter-
strävat. Något skäl för mig att uttala mig i denna del föreligger inte.
Jag har emellertid synpunkter i anknytning till vad Peter Aspelin
har anfört om att försäkringskassan ville avvakta RFV:s ståndpunkt
innan man fattade ett definitivt beslut och de uttalanden som gjorts i
remissvaret angående RFV:s rekommendationer i publikationen All-
männa råd.
En myndighet har att självständigt pröva och fätta beslut i ärenden
som handhas av den. Myndigheten har härvid att följa bestämmelserna
i de lagar/förordningar som är tillämpliga samt i de med stöd av sådan
författning utfärdade föreskrifter som kan finnas. Myndigheten är
däremot inte formellt bunden av t.ex. rekommendationer eller andra
uttalanden av centralmyndigheten/tillsynsmyndigheten. Sådana rekom-
mendationer innehåller endast en upplysning om hur tillsynsmyndig-
1993/94:JO1
346
heten uppfattar innebörden av en angiven bestämmelse och är avsedda
att underlätta myndighetens arbete. Självfallet bör därför denna kunna
förlita sig på att rekommendationerna inte står i strid med gällande
bestämmelser av bindande karaktär. Även annars har dock myndighe-
ten, om omständigheterna i det enskilda fallet skulle vara sådana att
myndigheten finner att rekommendationerna inte förefaller tilllämpli-
ga, full rätt att fatta beslut med bortseende från dessa. Vidare är
myndigheten alltid skyldig att självständigt pröva ett anhängiggjort
ärende, oavsett om osäkerhet råder om rättsläget. Myndigheten Sr
således inte "vilandeförklara" ett ärende, som är av brådskande art,
med motiveringen att reglerna på området är oklara.
(Dnr 2705-1992)
1 en anmälan som kom in till JO den 21 augusti 1992 riktade J.M.
kritik mot Kalmar läns allmänna försäkringskassa för att kassan inte
överlämnat hans överklagande av ett beslut den 25 mars 1992 till
länsrätten. Han anförde bl.a. att överklagandet kom in till försäkrings-
kassan den 7 maj 1992.
Försäkringskassan yttrade sig efter remiss. J.M. fick tillfälle att kom-
mentera vad försäkringskassan hade anfört.
JO Pennlöv anförde i beslut den 17 februari 1993 följande.
Enligt 24 § förvaltningslagen (jfr 7 § förvaltningsprocesslagen) an-
kommer det på försäkringskassan att pröva om ett överklagande har
kommit in i rätt tid. Finner försäkringskassan vid sin prövning att
överklagandet kommit in i rätt tid skall skrivelsen och övriga hand-
lingar överlämnas till länsrätten. Har skrivelsen kommit in för sent
skall den avvisas. Någon bestämd frist inom vilken en beslutande
myndighet skall överlämna ett överklagande finns inte angivet i vare
sig förvaltningslagen eller förvaltningsprocesslagen. Det är emellertid
självklart att överlämnandet alltid skall ske utan onödigt dröjsmål. I
förevarande fall har överklagandet överlämnats till länsrätten först
sedan närmare tre och en halv månader förflutit från det att överkla-
gandet kom in till försäkringskassan. Det är naturligtvis inte godtagbart
att försäkringskassans rättidsprövning tar så lång tid som nu angivits.
Tidsrymden bör för denna prövning och till dess överklagandet lämnas
över till länsrätten inte överstiga en vecka. Det är vidare angeläget att
framhålla att den prövning enligt 20 kap. 10a § lagen om allmän
försäkring (AFL) som försäkringskassan gör i anslutning till rättids-
prövningen inte får medföra att överlämnandet därigenom försenas. I
1993/94:JO1
347
denna fråga har Riksförsäkringsverket i Allmänna råd 1991:7, Om-
prövning, ändring och överklagande av allmän försäkringskassas be-
slut, lämnat rekommendationer för försäkringskassornas handlande. I
de allmänna råden, s. 29, anges följande.
Frågan om granskning enligt 20 kap. 10a § AFL vid klagomål över ett
beslut av en socialförsäkringsnämnd, har behandlats i förarbetena till
de ändringar som gjordes i AFL i samband med inrättandet av sociai-
försäkringsnämnderna. Där framhålls det som viktigt att ett klagomål
blir anhängiggjort hos domstol så snart som möjligt. När ett nämndbe-
slut överklagas måste därför ansvarig chefstjänsteman hos kassan utan
dröjsmål granska skrivelsen med överklagandet för att göra sin bedöm-
ning av frågan om beslutet bör prövas enligt 20 kap. 10a § AFL. Leder
denna granskning till att någon sådan prövning inte skall ske, bör
handlingarna i ärendet omgående skickas till länsrätten. Om gransk-
ningen visar att beslutet bör prövas med stöd av 20 kap. 10a § AFL,
sänds lämpligen själva skrivelsen med överklagandet vidare till länsrät-
ten för att ärendet så snart som möjligt skall bli anhängiggjort där
(prop 1985/86:73, sid 32 och 47).
Försäkringskassan har i sitt yttrande hit visserligen förklarat att änd-
ringar företagits i kassans rutiner på området. Yttrandet ger likväl
intryck av att försäkringkassan inte har uppfattat det nödvändiga i att
ett överlämnande sker utan onödigt dröjsmål. Jag förutsätter därför att
försäkringskassan ånyo ser över sina rutiner och därvid ändrar dem på
sådant sätt att inkomna överklaganden kan lämnas över till länsrätten i
enlighet med de riktlinjer jag ovan angivit.
Med den kritik som ligger i vad nu anförts är ärendet här avslutat.
(Dnr 583-1993)
1 ett ärende (dnr 2644-1992) som JO Pennlöv avgjorde den 12 februari
1993 granskade han handläggningen hos Stockholms läns allmänna
försäkringskassa av ett ärende som rörde återkrav av sjukpenning.
Granskningen skedde efter anmälan av den försäkrade och medförde
bl.a. att yttrande inhämtades från försäkringskassan.
I remissvar den 29 september 1992 redogjorde försäkringskassan
genom vice verkställande direktören Per-Ove Karlsson och regionche-
fen Barbro Rådberg för sin syn på handläggningen av ärendet, varefter
de under rubriken Bedömning bl.a. uttalade följande: "Det är försäk-
ringskassans strävan att stävja bedrägeri. I detta fall har det varit
långvarigt och omfattande, inte av engångskaraktär."
I påminnelser ifrågasatte den försäkrade försäkringskassans uttalande
och hänvisade till att Åklagarmyndigheten i Södertälje beslutat att ej
väcka åtal mot henne.
1993/94:JO1
348
2 Utredning
1993/94: JO 1
Mot bakgrund av bl.a. åklagarmyndighetens ställningstagande fann JO
Pennlöv uttalandet anmärkningsvärt och beslöt den 15 februari 1993
att som ett särskilt ärende närmare granska saken.
Genom remiss sistnämnda dag till Stockholms läns allmänna försäk-
ringskassa infordrade JO Pennlöv yttrande från försäkringskassan med
avseende på vad kassan uttalat i yttrandet den 29 september 1992 till
JO.
I remissvar den 25 februari 1993 anförde Stockholms läns allmänna
försäkringkassa genom vice verkställande direktören Per-Ove Karlsson
och regionchefen Barbro Rådberg följande.
Försäkringskassan har anmodats avge yttrande med anledning av kas-
sans uttalande att ett brott begåtts, oaktat åklagaren beslutat att ej åtala
berörd person, då brott inte kan styrkas. Åklagarens beslut, daterat 25
september 1992, ankom till lokalkontoret och ankomststämplades där
den 28 september. Yttrandet till JO är daterat 29 september, men hade
utformats tidigare. Vare sig handläggare eller beslutsfattare vid kassans
centralkontor hade vid tillfället kännedom om att ett beslut förelåg
från åklagaren.
Vid samtal med åklagaren Jan Kalte denna dag har framkommit, att
hans beslut fattats på den grunden att utredaren inte kunde finna att
ett straffbart uppsåt förelåg. I ärendet hade framkommit, att arbetsgiva-
ren hade ett system, där man tillät kvittning av övertid — sjukskriv-
ning. Försäkringskassan har inte känt till detta och har i sin bedöm-
ning utgått från de faktiska förhållanden som var kända vid tiden för
tidigare yttrande.
Kassan beklagar den i det förra yttrandet angivna formuleringen,
som i efterhand visat sig olycklig.
3 Bedömning
JO Pennlöv anförde i beslut den 13 april 1993 följande.
Förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör uppgifter inom den
offentliga förvaltningen skall i sin verksamhet beakta allas likhet inför
lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet (1 kap. 9 § regeringsfor-
men). Av detta följer bl.a. att uttalanden som görs av myndigheter eller
av dess företrädare måste vara väl underbyggda och sanningsenliga. Ett
uttalande om att en person gjort sig skyldig till brott kan naturligtvis
inte grundas enbart på det förhållandet att myndigheten gjort en
anmälan till polismyndigheten om misstanke om brott. I förevarande
fall har försäkringskassan utöver den anmälan som gjorts till polismyn-
digheten inte ens kunnat stödja sitt påstående om brott på ett beslut av
åklagare att väcka åtal. Tvärtom hade försäkringskassan, om ärendet
handlagts med den omsorg som måste krävas när en myndighet yttrar
sig till JO, kunnat konstatera att åklagaren beslutat att avskriva ärendet
från vidare handläggning och att någon grund för ett påstående om
brott således inte förelåg. I belysning härav framstår uttalandet som
mycket anmärkningsvärt. Den förklaring som försäkringskassan givit
till sitt handlande i det senare yttrandet till JO, nämligen att kassan
utgått från "de faktiska förhållanden som var kända vid tiden för
tidigare yttrande" är även den ägnad att förvåna. Såsom jag nyss
349
konstaterat har dessa förhållanden inte varit sådana att de kunnat
läggas till grund för ett påstående om att den försäkrade begått brott.
Uppenbarligen har två av försäkringskassans högsta tjänstemän inte
insett att de i sin verksamhet hos försäkringskassan har att efterleva
den ovan angivna grundlagsbestämmelsen. Jag anser att det finns skäl
att rikta allvarlig kritik mot de båda tjänstemännen.
Ärendet avslutas.
Försäkringskassas handläggning av ett ärende om
utbildningsbidrag m.m. Fråga om åtal mot en försäk-
ringssekreterare för tjänstefel har aktualiserats, men
gärningen har med hänsyn till omständigheterna an-
setts kunna betraktas som ringa och därför inte av
karaktär att föranleda ansvar enligt 20 kap. 1 §
brottsbalken
(Dnr 1890-1992)
I ett beslut den 23 april 1993 anförde JO Pennlöv bl.a. följande.
I en anmälan, som kom in till JO den 9 juni 1992, framförde Mats
Nilsson klagomål mot Stockholms läns allmänna försäkringskassa m.fl.
Han gjorde gällande bl.a. följande.
Trots att han hade beviljats arbetsmarknadsutbildning hade försäk-
ringskassan alltsedan oktober 1991 vägrat att betala ut utbildningsbi-
drag till honom. Han hade inte heller fatt något skriftligt avslag så att
han kunde överklaga. Motiveringen, som han fick av handläggaren per
telefon, var att han inte var inskriven hos försäkringskassa.
Sedan en skriftlig begäran om akten beträffande Mats Nilsson tillställts
försäkringskassans lokalkontor i Vällingby och svar erhållits att någon
akt inte kunde återfinnas, remitterades ärendet till Stockholms läns
allmänna försäkringskassa för utredning och yttrande i de delar som
avsåg kassan. I remissvaret anförde försäkringskassan följande.
Sedan den 16 juni 1986 har Nilsson varit kyrkobokförd "utan känt
hemvist" och därmed varit avregistrerad ur försäkringen from samma
datum.
1993/94:JO1
Den 18 oktober 1991 fick kassan kännedom om att Nilsson beviljats
arbetsmarknadsutbildning. På ansökan som Nilsson undertecknat den
27 maj 1991 uppgav Nilsson bostadsadress Jämtlandsgatan 152, Välling-
by.
Eftersom Nilsson var avregistrerad ur försäkringen sände kassan den
13 november 1991 blankett för inskrivning i försäkringskassan samt
blankett för uppgift om anställning och årsinkomst till Nilsson.
350
Samma dag sände kassan, enligt rutinerna, meddelande till lokala
skattemyndigheten om Nilssons nya adress.
Närvarorapporter från utbildningen har inkommit under tiden no-
vember 1991 — april 1992.
Den 16 januari 1992 sändes påminnelseblankett till Nilsson för
inskrivning i försäkringskassan.
Nilsson har inte kommit in med blanketten för inskrivning.
Under april 1992 har handläggaren upplyst Nilsson per telefon att
han måste fylla i blanketten för inskrivning innan kassan kunde betala
ut ersättning i form av utbildningsbidrag.
Nilsson blev samtidigt informerad om att vända sig till skattemyn-
digheten för att folkbokföra sig. Något skriftligt beslut sändes inte till
Nilsson eftersom han var berättigad till ersättning men kassan avvakta-
de folkbokföring och uppgifter för inskrivning i försäkringen.
Enligt Riksförsäkringsverkets allmänna råd om utbildningsbidrag
framgår att något krav på bosättning och inskrivning enligt bestämmel-
serna i lagen om allmän försäkring inte finns beträffande rätten till
utbetalning av utbildningsbidrag. Vistelse i Sverige förutsätts dock.
Den 24 juli 1992 har kassan ånyo sänt blanketter för inskrivning till
Nilsson.
Eftersom kassan endast är utbetalande instans beträffande utbild-
ningsbidrag borde kassan betalat ut ersättning till Nilsson trots att han
inte var inskriven i försäkringskassan.
Utbetalning av utbildningsbidrag kommer att ske omedelbart. Kas-
san får beklaga att ersättningen inte betalats till Nilsson då närvarorap-
porterna för utbildningsbidrag inkom till kassan.
Jag beslutade den 23 november 1992 att inleda förundersökning,
eftersom jag fann anledning att anta att tjänstefel enligt 20 kap. 1 §
brottsbalken begåtts.
Under utredningen har förhör hållits med försäkringssekreteraren
Lena Kristoffersson, kontorschefen Yvonne Österberg, biträdande kon-
torschefen Birgitta Lewander och sektionschefen Inger Wiltéus, samtli-
ga befattningshavare vid Stockholms läns allmänna försäkringskassa,
lokalkontoret Vällingby, samt med Mats Nilsson. Utsagorna har ej
medtagits här.
Vid förhör den 14 december 1992 med Lena Kristoffersson delgavs
hon misstanke om tjänstefel enligt 20 kap. 1 § brottsbalken enligt
följande gärningsbeskrivning.
Stockholms läns allmänna försäkringskassa fick i oktober 1991 känne-
dom om att Mats Nilsson hade beviljats arbetsmarknadsutbildning och
därför var berättigad till utbildningsbidrag enligt förordningen
(1987:406) om arbetsmarknadsutbildning. Närvarorapporter inkom till
kassan under tiden november 1991 — april 1992 men utbetalning av
utbildningsbidraget skedde först den 4 september 1992.
Lena Kristoffersson har som handläggare av ärendet haft att beräkna
och betala ut utbildningsbidrag till Mats Nilsson i enlighet med be-
stämmelserna i 35 § förordningen (1987:406) om arbetsmarknadsut-
bildning och Riksförsäkringsverkets föreskrifter för tillämpningen av
förordningen (1987:406) om arbetsmarknadsutbildning, RFFS 1987:17,
men har underlåtit att göra detta.
1993/94:JO1
351
Rättslig reglering
1993/94:JO1
I 1 § förordningen (1987:406) om arbetsmarknadsutbildning sägs, att
arbetsmarknadsutbildning är sådan utbildning som någon går igenom
av arbetsmarknadsskäl och under vilken utbildningsbidrag lämnas efter
beslut av en arbetsmarknadsmyndighet enligt förordningen. Av 34 §
nämnda förordning framgår att länsarbetsnämnden beslutar i fråga om
rätten att delta i arbetsmarknadsutbildning.
Enligt 35 § förordningen om arbetsmarknadsutbildning är det den
allmänna försäkringskassan som beräknar och betalar ut utbildningsbi-
drag till den som deltar i arbetsmarknadsutbildning.
I 1 § Riksförsäkringsverkets föreskrifter (RFFS 1987:17) för tillämp-
ningen av förordningen om arbetsmarknadsutbildning stadgas att hand-
läggningen av ärenden enligt 35 § förordningen om arbetsmarknadsut-
bildning sker vid den allmänna försäkringskassa hos vilken kursdelta-
garen är inskriven eller, om han inte är inskriven hos sådan kassa, den
försäkringskassa inom vars verksamhetsområde han är bosatt.
Av 36 § förordningen om arbetsmarknadsutbildning framgår att
utbildningsbidrag betalas ut i efterskott men att bidrag far betalas ut i
förskott vid utbildningens början och, om det finns särskilda skäl, även
i annat fall. Enligt 25—26 §§ Riksförsäkringsverkets tilllämpningsföre-
skrifter betalas utbildningsbidrag ut månadsvis i efterskott, om inte
förhållandena är sådana att förskottsutbetalning får ske.
I Riksförsäkringsverkets publikation Allmänna råd 1987:12 Utbild-
ningsbidrag enligt förordningen om arbetsmarknadsutbildning
(FAMU) sägs på s. 13, under rubriken Handläggning av ärenden om
arbetsmarknadsutbildning och utbildningsbidrag, bl.a. följande.
Något krav på bosättning och inskrivning enligt bestämmelserna i
lagen om allmän försäkring (AFL) finns inte beträffande rätten till
utbetalning av utbildningsbidrag. Vistelse i Sverige förutsätts dock.
Om ansökan om utbildningsbidrag beviljas sänds enligt Af-handbo-
ken ett beslut om detta till försäkringskassan. I beslutet anger Lan
enligt Af-handboken bl a vilken utbildning som avses och utbildnings-
tidens längd samt om utbildningen beviljas på heltid eller deltid. Av
besluten skall även framgå om det är ett förstagångsbeslut, förlängd
utbildning (samma kurs) eller fortsatt utbildning (ny kurs). Beslutet
om utbildningsbidrag sänds till den kassa hos vilken kursdeltagaren är
inskriven eller, om kursdeltagaren inte är inskriven hos någon kassa,
till den kassa inom vilkens verksamhetsområde kursdeltagaren är
bosatt. Kassan skall därefter fatta beslut om bidragets storlek.
Bedömning
I ärendet är klarlagt att Mats Nilsson ägt rätt till utbildningsbidrag och
att försäkringskassans lokalkontor i Vällingby haft att beräkna och
betala ut ersättningen. Hur, eller av vem, ärendet först handlades sedan
beslutet om arbetsmarknadsutbildning den 18 oktober 1991 kommit in
har inte gått att utreda. Klart är dock att ärendet någon gång i början
eller mitten av november samma år kom att läggas samman med det
inskrivningsärende som föranleddes av att Mats Nilsson inte var inskri-
ven i försäkringskassan. Lena Kristoffersson har handlagt inskrivnings-
352
ärendet. Hennes åtgärder därvid har bestått i uppläggning av bevak-
ningsunderlag, utskick av inskrivningsblanketter, meddelande till skat-
temyndigheten, påminnelse till Mats Nilsson och slutligen, vid två
tillfällen, arkivering av handlingarna.
I samband med sin befattning med inskrivningsärendet har Lena
Kristoffersson vidtagit vissa åtgärder även i utbiidningsbidragsärendet.
Hon har upprättat arbetsblad ("Utbildningsakt") och gjort fortlöpande
noteringar rörande inkomna handlingar. Vidare har hon vid telefon-
samtal i november 1991 och april 1992 informerat Mats Nilsson om
orsaken till att utbildningsbidraget inte betalades ut till honom och
slutligen, i samarbete med biträdande kontorschefen, har hon i juli
1992 skickat ett kommuniceringsbrev i ärendet. Lena Kristoffersson
har endast lämnat diffusa uppgifter om vilken åtgärd hon vidtog
beträffande utbiidningsbidragsärendet i juni 1992 när hon fattade be-
slut om att arkivera inskrivningsärendet. Omständigheterna talar dock
för att även handlingarna rörande utbildningsbidrag arkiverades vid
detta tillfälle. Såvitt framkommit har de handläggningsåtgärder som
vidtagits i inskrivningsärendet skett enligt tillämpliga bestämmelser.
Det kan dock ifrågasättas om inte försäkringskassan redan vid den
aktuella tidpunkten borde ha tagit ställning till frågan om inskrivning
i kassan.
Annat har inte kunnat styrkas genom de uppgifter som de hörda
personerna lämnat än att Lena Kristoffersson i formellt avseende varit
handläggare endast av inskrivningsärendet. Jag finner det dock an-
märkningsvärt att hon hela tiden synes ha varit den som ensam
handlagt även utbiidningsbidragsärendet. Detta intryck förstärks av att
hennes överordnade, med anledning av JO-anmälan, uppenbarligen
funnit det naturligt att vända sig till Lena Kristoffersson för informa-
tion om handläggningen av utbiidningsbidragsärendet.
Lena Kristoffersson far genom sin långa anställningstid hos försäk-
ringskassan betraktas som en mycket erfaren handläggare. Hon har
därtill för relativt kort tid sedan handlagt ärenden om utbildningsbi-
drag. Det är mot denna bakgrund i hög grad ägnat att förvåna att hon
inte någon gång vid sin befattning med utbiidningsbidragsärendet
försökt ta reda på vilka bestämmelser som gäller. Som en följd härav
har hon lämnat Mats Nilsson felaktig information om förutsättningar-
na för utbetalning av utbildningsbidraget och även i övrigt bidragit till
den oacceptabelt långa tiden för handläggning av ärendet. Även om
hon sålunda varit okunnig om rättsläget, borde hon emellertid, enligt
min mening, vid samtalet med Mats Nilsson i april 1992 ha insett att
han ville få någon form av beslut beträffande utbildningsbidraget. Hon
borde således vid detta tillfälle ha vidtagit någon åtgärd för att ett
beslut skulle komma till stånd.
Vid bedömningen av frågan om Lena Kristoffersson i sin befattning
med utbiidningsbidragsärendet har förfarit på ett sätt som är oaktsamt
och kan medföra straffansvar beaktar jag bl.a. följande. Hon har
diskuterat ärendet med såväl överordnade som arbetskamrater och alla
utan undantag har varit av den uppfattningen att inskrivning i försäk-
ringskassan var en förutsättning för utbetalning av utbildningsbidrag.
12 Riksdagen 1993/94. 2 saml. NrJOl
1993/94:JO1
353
Vidare far ärendets udda karaktär vägas in liksom även vad som
framkommit om det ansträngda arbetsläget för kontoret i dess helhet
under den aktuella perioden. Vid en samlad bedömning av omständig-
heterna i ärendet finner jag att Lena Kristofferssons oaktsamhet kan
betraktas som ringa. Jag beslutar därför att förundersökningen nedläg-
ges. Lena Kristoffersson kan emellertid inte undgå allvarlig kritik med
anledning av det inträffade.
Vad som förevarit i detta ärende ger mig i övrigt anledning till
följande uttalanden.
Jag har inte haft tillgång till den arbetsordning som gällde under
tidsperioden i fråga, eftersom denna, enligt vad som uppgetts, kastats
vid omorganisationen i september 1992. Mot bakgrund av vad utred-
ningen visar anser jag mig dock kunna konstatera att lednings- och
kontrollfunktionerna vid den aktuella avdelningen inte varit tillfreds-
ställande. Det har, som framgått, inte varit möjligt att utreda vem som
egentligen var ansvarig för det förevarande utbiidningsbidragsärendet.
Bristerna har fatt till följd att ärendet över huvud taget inte handlades
och slutfördes — utan förmodligen arkiverades — fram till dess att
centralkontoret, på grund av JO:s remiss, ingrep. Detta måste betraktas
som synnerligen allvarligt. Ansvaret för missförhållandena åvilar i
första hand kontorschefen, som ytterst har att tillse att arbetet inom
kontoret bedrivs enligt de bestämmelser som reglerar försäkringskas-
sans verksamhet. Även sektionschefen torde kunna lastas för det inträf-
fade, eftersom det omedelbara ansvaret, enligt vad som uppgetts, för
den löpande ärendehanteringen inom avdelningen åvilar henne.
Erfarenheterna från detta ärende bör enligt min uppfattning föranle-
da kontorsledningen att överväga sina rutiner även vad gäller bevak-
ningen av ärenden. Det är således helt oacceptabelt att — såsom skett i
förevarande fall — ett hos kassan anhängiggjort men inte avslutat
ärende arkiveras eller på annat sätt "försvinner".
Avslutningsvis finner jag det synnerligen märkligt att varken Yvonne
Österberg, Birgitta Lewander eller Inger Wiltéus vid något tillfälle tog
reda på bestämmelserna för utbetalning av utbildningsbidrag trots att
de tydligen uppfattade ärendet som udda. Jag ställer mig också frågan-
de inför Birgitta Lewanders åtgärd att hjälpa Lena Kristoffersson att
författa ett kommuniceringsbrev till Mats Nilsson i juli 1992 trots att
det av hans anmälan till JO framgick att han ville få ett beslut i saken
och trots att det vid denna tidpunkt borde ha stått helt klart att han
inte ämnade medverka till att bli inskriven i försäkringskassan. Slutli-
gen är jag också kritisk till att det dröjde ända till den 4 september
1992 innan kassan fattade beslut i frågan om utbetalning av utbild-
ningsbidraget trots att kassan långt dessförinnan uppmärksammats på
den felaktiga handläggningen.
Vad som i övrigt förevarit föranleder inget uttalande från min sida.
1993/94:JO1
354
1993/94:JO1
I ett ärende angående fråga om allmän övergång
från standarddiesel till s.k. miljödiesel i Stockholms
stad har framställning gjorts till regeringen om viss
lagändring. Viss kritik har även uttalats beträffande
den lokala tillsynsmyndighetens handläggning
(Dnr 952-1992)
Stockholms stads miljö- och hälsoskyddsnämnd beslöt vid sammanträ-
de den 11 juni 1991 att anta ett handlingsprogram om utbyte av
standarddiesel och uppdrog åt miljöförvaltningen att gå ut till större
leverantörer och förbrukare av dieselbränsle med uppmaning att byta
till s.k. miljödiesel. En tillsynskampanj skulle inledas den 1 november
1991.
I juli 1991 sände miljöförvaltningen ut rundskrivelser till oljebola-
gen samt innehavare av dieseldrivna fordon och arbetsredskap i Stock-
holms stad där dessa uppmanades att senast från och med den 1
november 1991 inom Stockholms stad saluföra eller överlåta resp,
använda enbart diesel som uppfyllde lägst kraven för miljöklass 2.
Miljöförvaltningen åberopade därvid 5 § lagen (1985:426) om kemiska
produkter, enligt vilken sådana kemiska produkter skall undvikas som
kan ersättas med mindre farliga produkter (den s.k. substitutionsprin-
cipen). Avslutningsvis upplystes att den som uppsåtligen eller av grov
oaktsamhet bryter mot nämnda regel kan dömas till böter eller fängel-
se (20 § samma lag).
I egenskap av ombud för Sveriges Industriförbund, Svenska Petro-
leum Institutet, Grossistförbundet Svensk Handel, Kemikontoret, Ke-
misk-Tekniska Leverantörförbundet, Plast- och Kemikalieleverantörers
Förening och Sveriges Köpmannaförbund anmälde advokaten Stefan
Brandt, Hedberg & Co Advokatbyrå AB, ärendet till JO. Till grund för
anmälan anfördes bl.a. att skrivelserna utformats som ett slags generel-
la förbud eller förelägganden, vilket var otillbörligt eftersom nämnden
saknade befogenhet därtill. Det framhölls också att nämndens lagtolk-
ning var orimlig med hänsyn till att lagstiftaren just i fråga om
användandet av dieselbränslen valt att genom miljömässigt betingad
skattedifferentiering (i tre olika skatteklasser) använda sig av ekono-
miska styrmedel i stället för administrativa föreskrifter. Denna special-
reglering borde enligt allmänna principer gälla framför den allmänna
regleringen i lagen om kemiska produkter.
Miljö- och hälsoskyddsnämnden ansåg i yttrande över anmälan att
denna innehöll en övertolkning av nämndens beslut och skrivelsernas
innebörd men medgav i och för sig att den åberopade bestämmelsen
inte var lätt att tillämpa. Nämnden, som menade att dess åtgärder var
tillräckligt individualiserade, hemställde om ett klarläggande uttalande
av JO i rättsfrågan.
355
2 Utredning
2.1 Utredningsåtgärder
Efter remiss inkom Stockholms stads miljö- och hälsoskyddsnämnd
med yttrande över anmälarnas klagomål.
Anmälarna yttrade sig över remissvaret.
Sedan anmälarnas yttrande överlämnats till miljöförvaltningen för
kännedom inkom förvaltningen med ytterligare synpunkter till utveck-
ling av nämndens ståndpunkt.
Anmälarna förklarade att miljöförvaltningens skrivelse inte tillfört
ärendet något nytt i sak som gav anledning till kommentar.
2.2 Miljöförvaltningens rundskrivelser
Miljöförvaltningens skrivelse den 2 juli 1991 till innehavare av diesel-
drivna fordon och arbetsredskap inom Stockholms stad hade följande
lydelse.
Uppmaning att enbart använda dieselolja som innehåller kraven för
miljöklass 1 eller 2 som fordonsbränsle. Skrivelse med samma inne-
börd har utsänts till oljebolagen.
Det finns idag dieselkvalitéer på marknaden som innehåller betyd-
ligt lägre halter av bland annat svavel och aromatiska kolväten än den
standarddiesel som normalt säljs. Många av kvalitéerna uppfyller krite-
rierna för att ingå i miljöklass 2, jfr (SFS 1990:583). Ytterligare några
klarar kraven för miljöklass 1 som är ännu renare än miljöklass 2.
Användning av dessa dieselkvalitéer ger lägre utsläpp av svaveldioxid,
partiklar, kolväten och rök än användning av standarddiesel. I Stock-
holms stad är trafiken den största förorenaren. Utsläppen från diesel-
fordon är betydligt större i förhållande till mängden fordon än utsläp-
pen från bensindrivna fordon. Bensinfordonen kommer att minska sin
del av utsläppen då katalysatorkravet Sr större genomslagskraft. Det-
samma gäller inte för dieselfordonen.
Enligt 5 och 2 §§ lagen om kemiska produkter skall den som
hanterar en kemisk produkt vidta de åtgärder som behövs för att
motverka skador i miljön. Därför ska kemiska produkter bytas ut mot
mindre farliga produkter. Denna regel om obligatoriskt utbyte gäller
för alla som hanterar kemiska produkter. Diesel är en kemisk pro-
dukt. Användande av diesel innebär hantering av en kemisk produkt.
Miljö- och hälsoskyddsnämnden, som är lokal tillsynsmyndighet
över kemikalielagstiftningen, antog vid sitt sammanträde den 11 juni
1991 ett handlingsprogram om utbyte av standarddiesel. Enligt detta
handlingsprogram accepteras i Stockholm inte användningen av stan-
darddiesel, utan den ska senast den 1 november 1991 ha ersatts av
diesel med kvalité motsvarande lägst miljöklass 2.
Mot bakgrund av ovanstående och med hänvisning till 5 § lagen om
kemiska produkter (SFS 1985:426) uppmanas Ni att senast 1 november
1991 endast använda diesel som uppfyller lägst kraven för miljöklass 2
enligt SFS 1990:583 vid transporter och arbeten inom Stockholms stad.
Miljöförvaltningen skall meddelas då övergång till bättre dieselkvali-
tet skett.
Miljöförvaltningen vill även erinra om Er skyldighet att kontinuer-
ligt tillämpa substitutionsprincipen. Det innebär att Ni ska övergå till
en dieselkvalité som uppfyller miljöklass 1 så snart sådan finns till-
gänglig på marknaden. Det innebär även exempelvis övergång till mer
miljöanpassade motoroljor och bilvårdskemikalier.
1993/94:JO1
356
Den som av uppsåt eller grov oaktsamhet bryter mot 5 § lagen om
kemiska produkter kan dömas till böter eller fängelse.
Miljöförvaltningens skrivelse den 4 juli 1991 till oljebolagen hade
följande lydelse.
Uppmaning att endast överlåta dieselolja som håller kraven för miljö-
klass 1 eller 2 som fordonsbränsle. Skrivelse med samma innebörd har
utsänts till innehavare av dieseldrivna fordon och arbetsredskap i
Stockholms stad.
Det finns idag dieselkvalitéer på marknaden som innehåller betyd-
ligt lägre halter av bland annat svavel och aromatiska kolväten än den
standarddiesel som hittills normalt har sålts. Många av kvalitéerna
uppfyller kriterierna för att ingå i miljöklass 2, jfr (SFS 1990:583).
Ytterligare några klarar kraven för miljöklass 1 som är ännu renare än
miljöklass 2.
Användning av dessa dieselkvalitéer ger lägre utsläpp av svaveldi-
oxid, partiklar, kolväten och rök än användning av standarddiesel. I
Stockholms stad är trafiken den största förorenaren. Utsläppen från
dieselfordon är betydligt större i förhållande till mängden fordon än
utsläppen från bensindrivna fordon. Bensinfordonen kommer att
minska sin del av utsläppen då effekten av katalysatorkravet får större
genomslagskraft. Detsamma gäller inte för dieselfordonen.
Enligt 5 och 2 §§ lagen (SFS 1985:426) om kemiska produkter skall
den som hanterar en kemisk produkt vidta de åtgärder som behövs för
att motverka skador i miljön. Därför skall kemiska produkter bytas ut
mot mindre farliga produkter. Denna regel om obligatoriskt utbyte
gäller för alla som hanterar och importerar kemiska produkter. Diesel
är en kemisk produkt. Överlåtelse, saluförande och användande av
diesel innebär hantering av en kemisk produkt.
Miljö- och hälsoskyddsnämnden, som är lokal tillsynsmyndighet
över kemikalielagstiftningen, antog vid sitt sammanträde den 11 juni
1991 ett handlingsprogram om utbyte av standarddiesel. Enligt detta
handlingsprogram accepteras i Stockholm inte längre användningen av
standarddiesel. Den skall senast den 1 november 1991 ha ersatts av
diesel med en kvalité motsvarande lägst miljöklass 2.
Mot bakgrund av ovanstående och med hänvisning till 5 § lagen
(SFS 1985:426) om kemiska produkter uppmanas Ni att senast den 1
november 1991 endast saluföra och överlåta diesel som uppfyller lägst
kraven för miljöklass 2 enligt SFS 1990:583 som fordonsbränsle inom
Stockholms stad.
För kontroll av att användarledet följer uppmaningen om dieselsub-
stitution skall Ni vid anmodan från miljöförvaltningen redovisa sådana
uppgifter, t ex försäljningsuppgifter för enskilda köpare, som behövs
för tillsynen.
Miljöförvaltningen vill även erinra om Er skyldighet att kontinuer-
ligt tillämpa substitutionsprincipen. Det innebär att Ni ska övergå till
en dieselkvalité som uppfyller miljöklass 1 så snart sådan finns till-
gänglig på marknaden. Det innebär även exempelvis övergång till mer
miljöanpassade motoroljor och bilvårdskemikalier.
Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot 5 § lagen
om kemiska produkter kan enligt 20 § samma lag dömas till böter
eller fängelse.
1993/94:JO1
357
2.3 Anmälarnas klagomål
Anmälarna anförde i huvudsak följande.
Miljöförvaltningens skrivelser gick ut på att genom hot om straff i
praktiken åstadkomma ett förbud mot användande av dieselbränsle av
miljöklass 3 inom Stockholms stad.
Det handlade om svensk normal standarddiesel som omfattades av
mellanstatliga handelsöverenskommelser m.m.
Införandet av de olika skadeklasserna för dieselbränslen hade före-
gåtts av ett omfattande utredningsarbete. Frågan om administrativa
föreskrifter eller ekonomiska styrmedel var att föredra för att stimulera
användningen av miljövänligare drivmedel hade därvid behandlats
ingående och besvarats så, att lagstiftaren valt ekonomiska styrmedel.
Utgångspunkten för lagen om kemiska produkter var att dessa
behövdes i samhället och att det därför gällde att på bästa möjliga sätt
undvika risker från hälso- och miljöskyddssynpunkt. Detta skedde
främst genom märkning av produkterna, produktinformation, säkra
förpackningar etc. Beträffande livsfarliga och mycket farliga produkter
fanns också bestämmelser om förbud, tillstånd, särskilda föreskrifter
m.m., som kunde meddelas beträffande produkterna.
Ett förbud ansågs som en så ingripande åtgärd att regeringen hade
förbehållit sig rätten att utfärda sådant. Av rättspraxis framgick också
att de specialreglerade befogenheter som tillkom en kommun inte
innefattade befogenhet att meddela ett generellt förbud för någon
verksamhet som var allmänt tillåten inom riket i övrigt (RA 1976 ref.
69, 1979 ref. 2:28).
De aktuella skrivelserna var generella till sin utformning och utfär-
dade utan direkt anknytning till någon individuell tillsynsinsats. Utby-
tesregeln tog dock sikte på enskilda fall, och vid tillämpningen av
denna skulle en avvägning ske mellan risk och nytta i varje enskilt
fall. Skrivelserna vilade på en uppenbart orimlig lagtolkning och
innebar att miljöförvaltningen genom underförstått hot om straff för-
sökt genomdriva ett förbud i strid mot gällande lagstiftning och riksda-
gens intentioner på området. Skrivelserna utgjorde därför ett otillbör-
ligt och utomrättsligt påtryckningsmedel.
Genom sitt agerande hade Miljö- och hälsoskyddsnämnden och dess
förvaltning åsidosatt regeringsformen. Auktoritativa uttalanden om hur
en lagregel skall tillämpas påverkade givetvis mottagarnas agerande. Ur
den enskildes perspektiv tedde sig ett auktoritativt uttalande likartat
med myndighets rättstillämpning i vanlig mening. Även indirekta hot
om straff och tvång från en myndighet framstod många gånger som
lika effektivt som direkta beslut med samma innehåll.
Avslutningsvis anförde anmälarna:
Stockholms stad saknar befogenhet och kompetens att införa ett gene-
rellt förbud mot försäljning och användande av svensk standarddiesel.
Riksdagen har klart i lag reglerat hur generella förbud för kemiska
produkter skall införas. Riksdagen har också genom speciell lagstift-
ning uttalat att användning av miljövänligare bränslen skall stimuleras
genom ekonomiska styrmedel. Trots detta och således i strid mot
1993/94 :JO1
358
gällande lagstiftning och statsmakternas intentioner på området, har
Myndigheterna försökt att uppnå ett generellt förbud i Stockholms stad
genom ett utomrättsligt påtryckningsmedel innebärande hot om straff
riktat mot såväl samtliga leverantörer som användare av standarddie-
selbränsle. Myndigheterna har således åsidosatt regeringsformen 1:1
och 1:9.
2.4 Stockholms stads ståndpunkt
Miljö- och hälsoskyddsnämnden, som därvid åberopade ett tjänsteutlå-
tande av miljöförvaltningen, anförde i huvudsak följande.
Redan i förarbetena till den äldre lagstiftningen på området (lagen,
1973:329, om hälso- och miljöfarliga varor) omnämndes substitutions-
principen. Denna hade ansetts oförändrat gälla som ett särskilt försik-
tighetsmått även enligt 5 § lagen om kemiska produkter. Detta lagrum
hade förtydligats år 1990 då riksdagen antog regeringens förslag att
utbyteskravet uttryckligen skulle skrivas in i bestämmelsen. Jordbruks-
utskottet hade i sitt betänkande 1990/91:30 (s. 2) bedömt kemikalie-
kontrollen så viktig att riksdagen borde göra ett särskilt uttalande om
en mer aktiv tillämpning av substitutionsprincipen.
Vad gäller tolkningen och den konkreta tillämpningen av utbytesre-
geln medgav nämnden i och för sig att denna i vissa avseenden inte var
lätt att tillämpa. Vid tiden för sitt beslut hade nämnden ej heller haft
möjlighet att fa närmare vägledning i juridisk doktrin och rättspraxis
eller råd och information från de centrala tillsynsmyndigheterna.
Nämnden hemställde att JO skulle göra ett klarläggande uttalande i
den principiella rättsfrågan.
Till närmare bemötande av klagomålen anfördes bl.a.:
Anmälarna har önskat framställa nämndens beslut om ett tillsynspro-
gram och de skrivelser som följde på det, som ett generellt förbud mot
standarddiesel. Förvaltningen är medveten om att någon befogenhet
med innebörd att utfärda generellt verkande normer på aktuellt områ-
de inte tillagts nämnden. Emellertid innebär bestämmelsen i 5 § LKP
genom sin egen inriktning direkt mot alla hanterare att ett normmäs-
sigt krav om substitution gäller mot dessa. Bestämmelsens allmänna
egna räckvidd bör inte förväxlas — som synes ha skett i detta fall —
med någon "normgivning" från nämndens sida. Denna egenskap hos
bestämmelsen har utgjort en svårighet för förvaltningen under förbere-
delsearbetet med tillsynskampanjen. Svårigheten för en lokal tillsyns-
myndighet ligger i att avgränsa bestämmelsens "verkningar". Förvalt-
ningen har sökt att individualisera substitutionskravet genom att sända
det till vissa namngivna mottagare, adressater, och såvitt gäller oljebo-
lagen delge dessa med delgivningskvitto. Till skillnad från anmälarna
anser förvaltningen att detta bör anses tillgodose behovet av avgräns-
ning till det enskilda fallet. Förvaltningen menar att det annars knap-
past är möjligt att tillämpa substitutionsprincipen i normalt lokalt
tillsynsarbete på det sätt som lagstiftarna har syftat till.
1993/94:JO1
Vad anmälarna anfört om miljöavgifter och ekonomiska styrmedel har
förvaltningen inget att invända mot. Däremot delar förvaltningen inte
alls vad som förefaller vara anmälarnas slutsats att speciallagstiftningen
på området skulle utesluta tillämpningen av substitutionsprincipen.
359
I sina senare avgivna synpunkter anförde miljöförvaltningen bl.a. att
lagstiftningstekniken med generella skyldigheter var en normal och
vanlig metod och hänvisade därvid till 6 § hälsoskyddslagen och 5 §
miljöskyddslagen.
2.5 Den rättsliga regleringen rörande kemiska produkter
I inom ombudsmannaexpeditionen upprättad PM (bilaga, här uteläm-
nad) redovisades en sammanställning av gällande föreskrifter och mo-
tivuttalanden m.m. på ifrågavarande rättsområde.
Vid ärendets avgörande den 2 mars 1993 uttalade JO Wahlström följan-
de.
3.1 Gällande reglering i korthet
Av presentationen av lagstiftningen (bilaga, här utelämnad) framgår att
lagen om kemiska produkter har karaktär av ramlag och att det
förutsatts att lagen i betydande utsträckning skall ges konkret innehåll
via förfåttningsföreskrifter av lägre valör. Lagen ger även möjlighet att
tillståndsbelägga eller helt förbjuda hantering av en kemisk produkt.
Det är i dessa fall regeringen eller central förvaltningsmyndighet som
svarar för lagens utfyllnad och precisering.
Till kontroll av reglernas efterlevnad finns en heltäckande tillsynsor-
ganisation i tre nivåer: centralt, regionalt och lokalt. Uppgiftsfördel-
ningen mellan de skilda myndigheterna är (vertikalt och horisontellt)
angiven i en regeringsförordning.
Den grundläggande hanteringsregeln i lagens 5 § med krav på
iakttagande av aktsamhet och vidtagande av försiktighetsmått byggs på
av de närmast efterföljande paragraferna. Särskilda föreskrifter om
försiktighetsmått kan dessutom — såvitt här är i fråga — utfärdas av
Kemikalieinspektionen eller av Statens naturvårdsverk efter samråd
med inspektionen (5 § andra stycket lagen och 5 § första stycket och
30 § första stycket förordningen om kemiska produkter).
Varje tillsynsmyndighet har inom sitt verksamhetsområde rätt att på
begäran få de upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen
(15 § lagen). Vidare får en tillsynsmyndighet meddela de föreläggan-
den och förbud som behövs i enskilda fall för att lagen eller föreskrif-
ter som har meddelats med stöd av lagen skall efterlevas. Beslut om
föreläggande eller förbud får förenas med vite (16 § lagen).
Enligt 26 § förordningen om kemiska produkter ankommer den
centrala tillsynen över tillverkare, importörer och andra leverantörer
på Kemikalieinspektionen. När det gäller skyddet för den yttre miljön
i samband med hanteringen av kemiska produkter åvilar den centrala
tillsynen Statens naturvårdsverk.
Beträffande den regionala och lokala tillsynen säger 26 § förord-
ningen att länsstyrelsen utövar "den närmare tillsynen" inom länet
och miljö- och hälsoskyddsnämnden "den omedelbara tillsynen" inom
varje kommun.
1993/94 :JO1
360
Vidare sägs i 26 § förordningen att tillsynsmyndigheterna när det är
påkallat skall samarbeta i tillsynsarbetet.
Ett annat maktmedel att säkerställa lagstiftningens förverkligande —
vid sidan om tillsynsorganens särskilda befogenheter — består i en
relativt omfattande straffsanktionering. Enligt 20 § lagen om kemiska
produkter omfattar straffansvaret bl.a. den som bryter mot föreskrift,
villkor eller förbud som meddelats med stöd av olika bestämmelser i
lagen. Brott mot den grundläggande hanteringsregeln i 5 § är särskilt
straffbelagd. Detsamma gäller beträffande uppgiftsskyldigheten enligt
15 §.
Det kan tilläggas att å ena sidan ringa fall är strafffia och å andra
sidan vissa gärningar kan falla under brottsbalken, som då har företrä-
de. Vidare gäller att den som har överträtt vitesföreläggande eller
vitesförbud inte kan dömas till ansvar enligt lagen för gärning som
omfattas av föreläggandet eller förbudet.
Inom ifrågavarande produktområde — motorbrännoljor (diesel) —
har den formella möjligheten för de centrala instanserna att utSrda
föreskrifter om förbud, tillståndskrav eller särskilda föreskrifter om
försiktighetsmått enligt 5 § lagen inte kommit till användning. Där-
emot har riksdagen begagnat sig av ett generellt verkande ekonomiskt
styrmedel, som bestått i att genom ändring av lagen om allmän
energiskatt införa en miljömässigt betingad indelning av ifrågavarande
bränslen i tre olika skatteklasser. Denna indelning och skattedifferen-
tiering har också under samma tidsperiod, som den lokala tillsynsmyn-
digheten i Stockholms stad vidtagit sina i detta ärende aktuella initia-
tivåtgärder, undergått en påtaglig skärpning.
3.2 Miljö- och hälsoskyddsnämndens agerande
3.2.1 Arten av åtgärder
Nämnden och anmälarna synes vara eniga om att rundskrivelserna till
oljebolagen och förbrukarna inte bör uppfattas som uttryck för ett
generellt förbud enligt 12 § lagen om kemiska produkter. Ett sådant
förbud kan utfärdas av regeringen (eller annan myndighet efter delega-
tion) men ej av tillsynsmyndighet (med stöd av 16 §). Anmälarna
beskriver saken så, att den lokala tillsynsmyndigheten "försökt att
uppnå ett generellt förbud i Stockholms stad genom ett utomrättsligt
påtryckningsmedel innebärande hot om straff riktat mot såväl samtliga
leverantörer som användare av standarddieselbränsle". Anmälarna
framhåller vidare att skrivelserna utfärdats utan direkt anknytning till
någon individuell tillsynsinsats medan nämnden hävdar att man ge-
nom individuell adressering och utsändning (till oljebolagen dessutom
med formellt delgivningsförfarande) har tillgodosett kravet att avgränsa
åtgärden till det enskilda fallet. Med denna bakgrund uppstår frågan i
vad mån varje försändelse kan vara att betrakta som ett individuellt
föreläggande eller förbud enligt 16 § lagen.
1993/94: JO 1
361
Miljö- och hälsoskyddsnämndens befogenheter som lokalt tillsynsor-
gan följer av bestämmelserna i 14—17 §§ lagen om kemiska produkter
och 26 § förordningen om kemiska produkter. Dessa bestämmelser
bildar alltså utgångspunkten för bedömningen.
I skrivelserna talas inte om förbud men väl om uppmaning, såväl i
rubriken som i löptexten. Adressaten uppmanas att senast vid viss
tidpunkt leverera resp, använda endast s.k. miljödiesel. Ingenting sägs
om vite. Däremot innehåller skrivelserna som avslutning en upplys-
ning om den strafffegei som är kopplad till 5 § lagen. Vid en samlad
bedömning av skrivelsernas innebörd finner jag att de inte kan klassifi-
ceras som förbud i rättslig mening. Jag har härvid beaktat att nämnden
utgått från att "bytestvånget" följer direkt av 5 §. Utöver uppmaningen
att gå över till annan bränslekvalité innehåller skrivelserna följande
anmaningar till användarna:
Miljöförvaltningen skall meddelas då övergång till bättre dieselkvalitet
skett
och till oljebolagen:
För kontroll av att användarledet följer uppmaningen om dieselsubsti-
tution skall Ni vid anmodan från miljöförvaltningen redovisa sådana
uppgifter, t.ex. försäljningsuppgifter för enskilda köpare, som behövs
för tillsynen.
Det kan ifrågasättas om inte skrivelserna i dessa delar innefattar ett
föreläggande enligt 16 § lagen. I 15 § lagen föreskrivs att en tillsyns-
myndighet har rätt att på begäran få de upplysningar och handlingar
som behövs för tillsynen. Den som underlåter att fullgöra sin uppgifts-
skyldighet kan ådra sig straffansvar (20 § första stycket 3.). Tillsyns-
myndigheten har dock även möjlighet att i vanlig ordning förena ett
föreläggande om uppgiftslämnande med vite enligt 16 §. I så fall
bortfaller som tidigare nämnts straffansvaret. Den omständigheten att
vite inte utsatts behöver i och för sig inte medföra att egenskapen av
föreläggande enligt 16 § skall anses förlorad. Vad beträffar anmaning-
en till användarna är jag med hänsyn till dennas form och precisering
närmast benägen att anse att fråga är om ett föreläggande i lagens
mening. När det gäller anmaningen till oljebolagen är saken mindre
klar. Oavsett hur det förhåller sig med den saken måste anmaningen
till oljebolagen ses som ett led i tillsynsarbetet och ett uttryck för den
lokala tillsynsmyndighetens maktanspråk.
3.2.2 Kompetensramen
En väsentlig fråga gäller om Miljö- och hälsoskyddsnämnden har hållit
sig inom sin kompetensram. Vad beträffar de förelägganden som riktar
sig mot användarna saknas anledning att ifrågasätta nämndens formella
kompetens. En undersökning av konsumentledet inom den egna kom-
munen — parad med en upplysnings- och rådgivningsinsats — måste
anses falla inom ramen för Miljö- och hälsoskyddsnämndens kompe-
tens oavsett vilka konkreta åtgärder som en sådan undersökning kan
tänkas föranleda.
1993/94 :JO1
362
När det gäller leverantörsledet ställer sig saken emellertid annorlun-
da. Av vad som anförts i det föregående följer att ett tillsynsingripande
mot leverantörerna/oljebolagen med anledning av ett drivmedels inne-
boende egenskaper eller dess normala allmänna användningssätt ford-
rar ställningstagande på central nivå. Man rör sig här på samma
generella plan som riksdagen när skattereglerna nyttjats för att styra
eller påverka beteendet i petroleumbranschen och hos trafikanterna.
Det nu sagda utesluter givetvis inte medverkan av ett lokalt tillsyns-
organ. Som nämnts föreligger skyldighet för tillsynsmyndigheterna att
samverka när det är påkallat, och en ökad samverkan och aktivitet
från tillsynsmyndigheternas sida vad avser kemiska produkters miljö-
påverkan är också eftersträvad (jfr bilaga 3 avsnitt 7).
I förevarande fall har Miljö- och hälsoskyddsnämnden, enligt vad
som kommit fram i ärendet, handlat på eget bevåg när nämnden lät
sända ut rundskrivelsen den 4 juli 1991 till oljebolagen. Nämnden har
inte heller visat eller ens antytt att i något fall en leverantör gjort sig
skyldig till en förseelse eller försummelse som bort föranleda tillsyns-
ingripande på lokal nivå. Jag kan därför inte komma till annan slutsats
än att nämnden genom initiativet gentemot oljebolagen har överträtt
gränsen för sina befogenheter. I angelägenheter av så övergripande
slag, som det här är fråga om, bör ett lokalt tillsynsorgan i stället
framföra sina synpunker till överordnade tillsynsmyndigheter och av-
vakta ställningstagande från behörig central myndighet.
3.2.3 Den sakliga grunden
Kemikalielagstiftningen är inte särskilt lätt att tillämpa. Utöver juridisk
färdighet fordras fackkunskaper på det kemiska ämnesområdet. Sär-
skilt omtvistad är räckvidden av den allmänna åktsamhetsregeln i 5 §
lagen om kemiska produkter med den nyligen kodifierade substitu-
tionsprincipen (den s.k. utbytesregeln). Denna allmänt hållna regel är
— vilket är ovanligt i vår rättsordning — direkt straffsanktionerad.
Vad beträffar den sakliga grunden för Miljö- och hälsoskyddsnämn-
dens tillsynsinitiativ gentemot användarna har jag kommit till slutsat-
sen att — oavsett vilken uppfattning man kan ha om de krav som bör
anses följa av lagstiftningen — det inte finns utrymme för att kritisera
nämnden.
Bortsett från synen på nämndens agerande finns det emellertid
anledning att kommentera själva lagstiftningen. Jag återkommer till
det.
3.2.4 Utformningen av information m.m.
Jag övergår nu till att granska det sätt på vilket Miljö- och hälsoskydds-
nämndens information och viljeyttring kommit till uttryck i miljöför-
valtningens rundskrivelser. Med hänsyn till den bedömning jag gjort i
kompetensfrågan — av innebörd att skrivelsen till oljebolagen aldrig
bort komma till stånd — avser jag i det följande endast rundskrivelsen
till användarna.
1993/94 :JO1
363
Enligt de upplysningar som Miljö- och hälsoskyddsnämnden lämnat
har rundskrivelsen till användarna utgjort en del av upptakten till en
"tillsynskampanj", som skulle ta sin början den 1 november 1991;
samma datum som angavs i uppmaningen till byte av bränslekvalité.
Skrivelsen innehåller rättsligt sett tre beståndsdelar, nämligen en infor-
mationsdel, en uppmaning till bränslebyte samt slutligen krav på
uppgiftslämnande förknippade med viss rättsverkan.
Rent allmänt vill jag framhålla vikten av att en myndighetsskrivelse,
som riktar sig till enskild, fysisk eller juridisk person, med krav eller
önskemål i visst avseende är så klart utformad att missförstånd i
möjligaste mån kan undvikas. I detta hänseende anser jag att nämn-
dens skrivelse inte håller måttet. De olika beståndsdelarna hålls inte
isär på ett adekvat sätt. Adressaten får inte tillräckligt klargjort vad
som är "det ena och det andra". På detta allmänna plan förtjänar
skrivelsens utformning därför kritik för bristande stringens.
Kärnpunkten i anmälarnas klagomål kan sägas vara att uppmaning-
en att sluta använda standarddiesel i förening med ett antytt straffhot
har haft en liknande verkan som ett rättsligt bindande förbud utan att
uppfylla lagens krav för ett sådant och utan att erbjuda det rättsskydd
som följer med det reglerade förfarandet (bl.a. möjlighet för den
enskilde att genom överklagande få en saklig överprövning till stånd).
Till nämndens försvar skulle kunna invändas att det endast varit fråga
om en oförbindande uppmaning i bästa syfte och att man i övrigt bara
avsett att lämna en neutral information om gällande rätt. Mot ett
sådant synsätt står anmälarnas betonande av att skrivelsen utgått från
en myndighet med allt vad detta innebär av respekt och genomslags-
kraft hos allmänheten.
Nämndens påbud består dels av en rättsligt oförbindande uppma-
ning, dels av en upplysning (om straffsanktionen).
Här inställer sig två frågor, nämligen av vilken anledning straffsank-
tionen nämns (så skedde inte beträffande uppgiftsskyldigheten) och
varför inte nämnden i stället lät utfärda ett vitesförbud eller förutskick-
ade att ett sådant kunde följa.
Såsom tidigare nämnts har ett av tillsynsmyndighet utsatt vite den
effekten att straffpåföljd inte kan komma i fråga. Det verktyg som en
tillsynsmyndighet i första hand bör använda — om maktmedel behövs
— är enligt min mening vite. Detta följer av lagstiftningens utform-
ning. Av allmänna principer i fråga om uppgiftsfördelningen mellan
åklagare-allmän domstol och tillsynsorgan följer vidare att materiella
frågor i huvudsak bör hanteras av fackmyndighet, som ju besitter den
särskilda ämneskunskap som krävs för att bäst kunna bedöma sådana
frågor. Den insats som ankommer på åklagare-allmän domstol bör så
långt möjligt vara begränsad till rent straffrättsliga och processuella
frågor.
Det nu sagda leder till att en tillsynsmyndighet i princip bör göra
samma slag av materiella bedömningar — och minst lika noggranna —
när myndigheten överväger en åtalsanmälan som då fråga är om att
besluta ett vitessanktionerat förbud eller föreläggande. Tillsynsmyndig-
heten bör från sina utgångspunkter kunna räkna med att en åtalsan-
1993/94:JO1
364
mälan kan leda till fällande dom. Till detta kommer emellertid att en
tillsynsmyndighet bör välja vitet som maktmedel i sådana situationer
där detta är användbart och naturligt. Den omvända handlingslinjen
skulle innebära att en central del av tillsynsfunktionen övervältrades
på åklagare-allmän domstol, något som knappast kan försvaras.
Mot bakgrund av det anförda anser jag att det — oberoende av hur
man bedömer det materiella rättsläget — var olämpligt att framhålla
straffsanktionen i samband med den rättsligt oförbindande uppmaning-
en till bränslebyte.
3.3 Aktsamhetsregeln
Aktsamhetsregeln i 5 § lagen om kemiska produkter har i det föregå-
ende getts en utförlig beskrivning. Därvid har även framförts (bilaga 3
avsnitt 6) att substitutionsprincipens kodifiering — och den anslutande
debatten — kan ha lett till att man på sina håll kommit att uppfatta
denna som en mer eller mindre fristående lagregel, "utbytesregeln".
Den omständigheten att bestämmelsen i 5 § är straffeanktionerad har
bidragit med den "sprängkraft" som behövts för uppkomsten av detta
klagoärende. Jag håller inte för uteslutet att den lokala tillsynsmyndig-
heten här förletts att på grundval av dessa enskilda stadganden skapa
en egen modell för tillsynens bedrivande vid sidan av de förfaranden
som lagen ganska detaljerat anvisar. Det finns därför särskild anledning
att skärskåda 5 § och kopplingen till 20 § (straffbestämmelsen).
Av den tidigare redogörelsen framgår att 5 § uttrycker själva
grundprincipen för hela lagstiftningen och att bestämmelsen komplet-
teras av andra paragrafer i lagen och föreskrifter av lägre valör.
Bestämmelsen utgör således en grundval för alla dem som lagen riktar
sig mot: tillverkare, leverantörer, konsumenter och myndigheter med
övervakande uppgifter.
Miljöförvaltningen har i detta ärende framfört uppfattningen att
lagstiftningstekniken med generella skyldigheter är en normal och
vanlig metod och därvid hänvisat till 6 § hälsoskyddslagen och 5 §
miljöskyddslagen. Jämförelsen är i och för sig riktig så tillvida att de
nämnda bestämmelserna också uttrycker grundprincipen för lagregle-
ringen i fråga. En avgörande skillnad finns emellertid i förhållande till
lagen om kemiska produkter. De allmänt hållna bestämmelserna i
hälsoskyddslagen och miljöskyddslagen är inte straffcanktionerade (se
23 § hälsoskyddslagen och 45 § miljöskyddslagen). Straffbeläggningen
är där avgränsad till att avse föreskrifter av konkret natur och särskilda
myndighetsbeslut som meddelats med stöd av lagstiftningen. Samma är
förhållandet i naturvårdslagen (1964:822). Den allmänt hållna bestäm-
melsen i 1 § denna lag är inte straffsanktionerad.
En inte alltför avlägsen jämförelse kan också göras med program-
eller målsättningsstadgandena i 1 kap. 2 § regeringsformen. Där omta-
las bl.a. olika grundläggande rättigheter för den enskilde. Paragrafen är
dock inte direkt tillämpbar i det praktiska rättslivet (och någon straff-
1993/94:JO1
365
sanktion är givetvis inte knuten till densamma). Bestämmelsen riktar
sig i första hand till lagstiftaren, som på detta sätt uppmanas att
medverka till förverkligandet av de ideal som paragrafen uttrycker.
Det anförda ger anledning att ställa frågan om den särskilda straffre-
geln i 20 § första stycket punkt 1 lagen om kemiska produkter är
välbetänkt. Staffan Westerlund har i sin kommentar till lagstiftningen
(s. 214) betecknat förarbetena till lagens straffbestämmelser som rudi-
mentära och även pekat på den nyss nämnda skillnaden i förhållande
till miljöskyddslagen.
Konstruktionen har övertagits från tidigare gällande lag. Eftersom ett
påtagligt innehåll i straffbeläggningen saknats på denna punkt har
strafföreskriften möjligen uppfattats som harmlös. Som framgår av
redogörelsen för lagstiftningen har frågan i vart fall passerat utan
särskild uppmärksamhet från lagstiftarens sida. Det är först genom
framhävandet av "utbytesregeln" och det därpå grundade initiativ som
den lokala tillsynsmyndigheten företagit i detta ärende som frågan
kommit upp till ytan.
I sammanhanget kan erinras om att en grundläggande princip för all
straffrättskipning är att strafflag skall tolkas restriktivt. Detta innebär
att det praktiska värdet av att straffcanktionera sådana allmänt hållna
regler som den i 5 § lagen om kemiska produkter alltid måste bli
relativt begränsat. Likartade bestämmelser i annan lagstiftning har, som
ovan framgått, inte heller straffsanktionerats.
Erfarenheten av detta ärende har fört mig till slutsatsen att straffre-
geln i 20 § första stycket punkt 1 lagen om kemiska produkter gör
större skada än nytta. Vad som anförts i det föregående (se särskilt
avsnitt 3.2.4) visar nämligen att lagstiftningen rent formellt anvisar två
i grunden väsensskilda handlingslinjer. Detta skapar för den lokala
tillsynsmyndigheten ett enligt min mening helt onödigt predikament,
som knappast kan främja tillsynsarbetet som sådant. Eftersom straffre-
geln inte heller passar särskilt väl in i det svenska rättssystemet anser
jag att det finns skäl att överväga om den bör behållas.
Med stöd av den befogenhet som tillkommer mig enligt 4 § JO-
instruktionen hemställer jag — efter samråd med chefcjustitieombuds-
mannen — att regeringen, mot bakgrund av de iakttagelser som jag
redovisat i detta beslut, tar under övervägande att föreslå, att strafföre-
skriften i 20 § första stycket punkt 1 lagen om kemiska produkter
slopas.
1993/94:JO1
366
(Dnr 2743-1992)
Åke Bergqvist begärde i en anmälan att JO skulle granska Konces-
sionsnämndens för miljöskydd beslut den 3 mars 1992. Av beslutet,
som fogats till anmälan framgår bl.a. följande. Miljö- och hälsoskydds-
nämnden i Tierps kommun föreläde genom ett beslut den 22 augusti
1990 Stockholms Fallskärmsklubb (fortsättningsvis kallad fallskärms-
klubben) och Norra Upplands Flygklubb (flygklubben) att inte företa
uppstigningar med flygplan vid Gryttjoms flygfält vissa tider "samt att
flygning i samband med fallskärmshoppning skall ske med tystflygande
plan". I beslutet angavs vidare bl.a. att detta inte skulle avse flygklub-
bens flygningar i samband med utbildning eller extern uppdragsverk-
samhet. Sedan beslutet överklagats till Länsstyrelsen i Uppsala län av
bl.a. fallskärmsklubben och flygklubben ändrade miljö- och hälso-
skyddsnämnden sitt beslut på så sätt "att all flygning vid Gryttjoms
flygfält skall vara inställd vardagar mellan kl 20.00 och 09.00 samt
lördagar och söndagar mellan kl 18.00 och 10.00. Beslutet avser inte
flygklubbens flygningar i samband med utbildning eller extern upp-
dragsverksamhet". Genom ett beslut den 24 juni 1991 ändrade länssty-
relsen nämndens beslut enligt följande: " — flygvägarna skall varieras
så långt möjligt — beslutet, som innebär att flygningar är tillåtna
endast måndagar—fredagar kl 09.00—20.00 samt lördagar—söndagar kl
10.00—18.00, gäller inte Stockholms Fallskärmsklubbs flygningar i
samband med service eller uppdrag för totalförsvaret."
Koncessionsnämnden ändrade endast på det sättet miljö- och hälso-
skyddsnämndens och länsstyrelsens beslut att dessa, såvitt de avsåg
flygklubben, upphävdes.
Ake Bergqvist anförde i sin anmälan bl.a. följande. Miljöskyddslagen
är endast tillämplig på störningar som härrör från fast egendom.
Föreläggandet har riktats mot fallskärmsklubben, som inte torde äga
fast egendom som bullrar så att grannar till flygplatsen känner sig
störda. Beslutet måste rikta sig mot huvudmannen för flygplatsen för
att få avsedd effekt. Konsekvensen av beslutet blir annars att ett förbud
att trafikera Vägverkets vägar kan riktas mot ett åkeri.
Ake Bergqvist begärde att JO skulle verka för ett undanröjande av
Koncessionsnämndens beslut.
Anmälan remitterades till Koncessionsnämnden för yttrande.
Koncessionsnämnden anförde i yttrande följande.
Rätt adressat för en tillsynsmyndighets föreläggande enligt 40 § miljö-
skyddslagen (1969:387) är den som bedriver den miljöfarliga verksam-
heten, dvs i detta fall använder flygfiltet på sätt som kan medföra
1993/94:JO1
367
störning för omgivningen genom t ex luftförorening eller buller som
uppkommer på flygfältet — inbegripet störningarna vid starter och
landningar (se 1 § första stycket 3 samma lag).
Miljöskyddslagen är tillämplig även på en sådan verksamhet som
bedrivs på mark som ägs av någon annan än utövaren. Det krävs inte
någon speciell rättstitel till fastighet för att lagen skall bli tillämplig på
en verksamhet som stör omgivningen. Det är alltså inte alltid fastig-
hetsägaren som är att anse som den som använder marken på ett
omgivningsstörande sätt.
I det nu aktuella fallet har Stockholms Fallskärmsklubb, som sedan
år 1961 har bedrivit fallskärmshoppning med tillhörande flygning vid
flygfältet, oavsett om användningen av flygfältet grundat sig på ägande-
rätt eller särskild upplåtelse varit rätt adressat för miljömyndigheternas
förelägganden.
Anmälarens jämförelse med förhållandena rörande allmän väg är
inte relevant, eftersom en sådan väg skall vara upplåten för allmän
samfärdsel och alltså tillgänglig för var och en. I sådana fall skall ett
föreläggande enligt miljöskyddslagen alltid riktas mot väghållaren.
Ake Bergqvist kommenterade remissvaret i en påminnelseskrift.
Koncessionsnämndens akt och länsstyrelsens beslut infordrades och
granskades.
JO Wahlström anförde i beslut den 3 mars 1993 följande.
De bestämmelser i miljöskyddslagen (1969:387) som är av intresse i
ärendet är följande.
I 1 § har angetts lagens tillämpningsområde. Den är således tillämp-
lig på bl.a. användning av mark, byggnad eller annan anläggning på
sätt som kan medföra störning för omgivningen genom luftförorening,
buller, skakning eller annat sådant, om störningen ej är helt tillfällig
(första stycket punkt 3). Sådan användning kallas miljöfarlig verksam-
het (tredje stycket).
Enligt 2 § första stycket gäller om miljöfarlig verksamhet, utöver
bestämmelserna i lagen, vad som föreskrivs i hälsoskydds-, byggnads-
och naturvårdslagstiftning eller i annan lagstiftning.
I 5 § första stycket stadgas att den som utövar miljöfarlig verksam-
het skali vidta de skyddsåtgärder, tåla den begränsning av verksamhe-
ten och iaktta de försiktighetsmått i övrigt som skäligen kan fordras för
att förebygga eller avhjälpa olägenhet.
1 6 § första och andra styckena finns bestämmelser som anger under
vilka förhållanden miljöfarlig verksamhet inte far bedrivas. Enligt
tredje stycket hindrar emellertid inte dessa bestämmelser att sådan
flygplats, väg eller järnväg, vars anläggande prövas i särskild ordning,
används för avsett ändamål.
Tillsynen över miljöfarlig verksamhet utövas enligt 38 § av Statens
naturvårdsverk, länsstyrelserna och miljö- och hälsoskyddsnämnderna.
Om tillstånd inte har getts enligt lagen, far enligt 40 § första stycket
en tillsynsmyndighet meddela ett föreläggande eller förbud som behövs
1993/94:JO1
368
för att lagen eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen
skall efterlevas. Ett föreläggande får, enligt femte stycket, förenas med
vite.
Av intresse i sammanhanget är också vissa bestämmelser i luftfarts-
författningarna. Enligt 6 kap. 4 § luftfartslagen (1957:297) får flygplat-
ser för allmänt bruk (allmänna flygplatser) inte inrättas eller drivas
utan tillstånd av regeringen eller den myndighet som regeringen be-
stämmer. I 6 kap. 5 § stadgas att tillstånd får beviljas bara om hinder
inte möter av hänsyn till det allmänna. Vid prövningen skall hänsyn
tas till bl.a. störningar som kan uppkomma för omgivningen. Enligt
53 § luftfartsförordningen (1986:171) prövar Luftfartsverket frågor om
tillstånd att inrätta och driva allmänna flygplatser samt fastställer
villkor för tillståndet. Vad gäller flygplatser som inte är avsedda för
allmänt bruk (enskilda flygplatser) skall, enligt 60 § förordningen, den
som vill inrätta en sådan anmäla detta till Luftfartsverket senast 90
dagar innan anläggningsarbetena påbörjas. Den som vill driva en
tidigare inrättad enskild flygplats skall göra en motsvarande anmälan.
Verket fastställer de villkor för inrättandet, underhållet och driften av
flygplatsen som behövs med hänsyn till trafiksäkerheten eller till
flygplatsens inverkan på omgivningen. Verket skall förbjuda att flyg-
platsen inrättas eller drivs, om det krävs med hänsyn till bl.a. flygplat-
sens inverkan på omgivningen.
Frågan i ärendet gäller vem som är rätt adressat för ett föreläggande
enligt 40 § miljöskyddslagen. Åke Bergqvist har gjort gällande att ett
sådant föreläggande, avseende verksamheten vid en flygplats, inte lagli-
gen kan riktas mot någon annan än huvudmannen för flygplatsen,
eftersom miljöskyddslagen är tillämplig endast på störningar som här-
rör från fast egendom.
Miljöskyddslagens tillämpningsområde har, såsom framgått ovan,
begränsats till att avse störningar som kommer från fasta störningskäl-
lor. Den fasta egendomens indelning i rättsligt bildade fastigheter
saknar betydelse i sammanhanget. Vidare åsyftas användning av fast
egendom, oavsett om den grundas på äganderätt, nyttjanderätt eller
annan rättstitel till egendomen. Viktiga störningskällor som omfattas
av lagen är olika slag av kommunikationsanläggningar, såsom flygplat-
ser, vägar och järnvägsstationer. Rörliga störningskällor omfattas inte
av lagen. Det är således flygplatsen och vägen som ger upphov till
störningen och inte flygplanet eller bilen. Lagen omfattar de störningar
som uppkommer på en flygplats, exempelvis vid start och landning
där, men däremot inte flygverksamheten mellan olika flygplatser.
Av 40 § miljöskyddslagen framgår inte direkt vem som kan komma
i fråga som adressat för ett föreläggande. Att någon annan än den som
är ansvarig för den ifrågavarande miljöfarliga verksamheten — dvs.
den som skulle vara rätt sökande i ett ärende angående tillstånd enligt
lagen — skulle kunna komma i fråga torde emellertid vara uteslutet.
Som nämnts ovan saknar det betydelse vem som är ägare till den fasta
1993/94: JO 1
369
störningskällan. Det avgörande är vem som bedriver den miljöfarliga
verksamheten där. Fråga är då vem som bedriver och ansvarar för den
miljöfarliga verksamheten vid en flygplats. Vad gäller allmänna flyg-
platser torde det vara den som fått Luftfartsverkets tillstånd att inrätta
och driva en sådan och, i fråga om enskilda flygplatser, den som till
verket anmält att han vill inrätta eller driva en tidigare inrättad
enskild flygplats. Ett betraktelsesätt som innebär att användarna av en
flygplats ses som utövare av och ansvariga för den miljöfarliga verk-
samheten där synes — om de inte är identiska med tillståndshavare
eller anmälare — svårt att förena med miljöskyddslagens bestämmelser.
Av här tillgängliga handlingar har beträffande användningen av
Gryttjoms flygplats framgått följande.
Flygklubben har år 1978, enligt 64 § i den då gällande luftfarts-
kungörelsen (1961:558), till Luftfartsverket anmält inrättandet av en
enskild flygplats vid Gryttjom. I ärendet hos Koncessionsnämnden har
flygklubben sagt sig vara innehavare av flygplatsen och ansvarig för
dess drift. Flygklubben är en lokal klubb och dess verksamhet består
av segel-, motor- och modellflyg.
Fallskärmsklubbens verksamhet vid flygplatsen har pågått sedan år
1961. Verksamheten består av fallskärmshoppning. På vilken rättslig
grund fallskärmsklubbens användande av flygplatsen vilar — dvs. hu-
ruvida ett avtal mellan flygklubben och fallskärmsklubben om nyttjan-
derätt e.d. föreligger — framgår inte av tillgängliga uppgifter. Något
som tyder på att fallskärmsklubben, jämte flygklubben, skulle inneha
flygplatsen och/eller vara ansvarig för driften av den har dock inte
framkommit.
Flygplatsen används huvudsakligen av de båda klubbarna men även
av andra.
Vad som framkommit leder till den bedömningen att flygklubben är
ensam ansvarig för den miljöfarliga verksamheten vid flygplatsen och
därmed är den mot vilken ett föreläggande enligt 40 § miljöskyddslag-
en kan riktas.
Att med stöd av miljöskyddslagen rikta ett föreläggande avseende
begränsningar av verksamheten på flygplatsen mot fallskärmsklubben i
dess egenskap av endast användare av flygplatsen kan enligt min
mening, mot bakgrund av vad jag har anfört ovan, inte anses stå i
överensstämmelse med regleringen i miljöskyddslagen.
Med anledning av Ake Bergqvists yrkande att JO skall verka för ett
undanröjande av Koncessionsnämndens beslut vill jag slutligen upplysa
följande.
Enligt 6 § lagen (1986:765) med instruktion för Riksdagens om-
budsmän, som styr JO:s verksamhet, får JO i beslut uttala sig om
huruvida åtgärd av myndighet eller befattningshavare strider mot lag
eller annan författning eller annars är felaktig eller olämplig samt
vidta vissa andra åtgärder. JO kan emellertid inte upphäva eller ändra
domstolars eller andra myndigheters beslut och kan heller inte ålägga
en myndighet att besluta på visst sätt.
1993/94: JO 1
370
(Dnr 3165-1992)
I en anmälan till JO klagade Per Hagbarth på handläggningen hos
Miljö- och hälsoskyddsnämnden i Nacka kommun av ett ärende röran-
de en avloppsanläggning på hans grannfastighet. Av anmälan framgick
bl.a. följande.
Avloppet, vilket bl.a. innefattar markinfiltration, finns på fastigheten
Älgö 30:4, ägd av Bo Johnsson. Tillstånd till anläggningen lämnades år
1975 av Hälsovårdsnämnden i Nacka kommun. Tillståndet var förenat
med vissa villkor. Per Hagbarth anförde klagomål rörande avloppet
första gången år 1980. Trots att kammarrätten år 1987 fastslog att
kommunen var skyldig att utröna kapaciteten och utformningen av
infiltrationsanläggningen och dessutom se till att provtagning skedde,
lät kommunen saken bero.
Efter förnyade klagomål från Per Hagbarth meddelade miljö- och
hälsoskyddsnämnden råd till fastighetsägaren. Eftersom råden inte följ-
des beslöt nämnden den 17 oktober 1988 att förelägga ägaren att vidta
vissa åtgärder vid äventyr av vite. Fastighetsägaren överklagade föreläg-
gandet. Såväl länsstyrelsen som kammarrätten fastställde emellertid
detta, med endast den ändringen att den dag, då åtgärderna skulle ha
vidtagits, försköts framåt i tiden. Regeringsrätten beslutade den 8
november 1991 att inte meddela prövningstillstånd i anledning av
besvär, som fastighetsägaren anfört. Till följd härav stod kammarrättens
dom fast.
I infordrat yttrande anförde miljö- och hälsoskyddsnämnden bl.a.
följande.
Ärendet rör en del av kommunen där förutsättningarna att anordna
enskilda vatten- och avloppsanläggningar är förenade med stora svårig-
heter. Tyvärr föreligger också stor oenighet mellan fastighetsägarna
vilket försvårar möjligheterna att finna lämpliga lösningar. Det är inte
heller möjligt att fa klarhet i vad som en gång överenskommits mellan
fastighetsägarna i detta ärende eftersom uppgift står mot uppgift.
I det aktuella ärendet framgår av miljö- och hälsoskyddskontorets
handlingar att tillstånd att anordna vattentoalett samt att anordna
avlopp för kök, bad och tvätt meddelades 1975-06-30. Enligt Jonsson
var Hagbarth vid detta tillfälle mycket tillmötesgående och föreslog
själv den dragning av avloppsledning som gjordes samt placeringen av
infiltrationsanläggningen invid Hagbarts tomtgräns. Hagbarth har se-
dermera frilagt berget invid avloppsledningen. Detta har också gjorts så
nära tomtgränsen att det vid en okulärbesiktning framstår som om
gränsen till och med överskridits. Att berget frilagts så nära infiltra-
tionsanläggningen bidrar enligt kontorets uppfattning till att förvärra
de störningar som råder.
1993/94:JO1
371
Miljö- och hälsoskyddskontoret har ägnat avsevärd tid åt att söka få
till stånd lämpliga lösningar av avloppsfrågan inom området och miljö-
och hälsoskyddsnämnden har vid ett flertal tillfällen behandlat detta
ärende.
Regeringsrättens beslut att inte medge Jonsson prövningstillstånd
kom nämnden till del 1991-11-11. Regeringsrätten satte inte ut någon
ny tidsfrist för föreläggandets fullgörande. Vid sin prövning bestämde
emellertid såväl länsstyrelsen som kammarrätten tidsfristen till cirka
fyra månader från dagen för sina respektive beslut.
Detta bör enligt nämndens uppfattning vara vägledande vid bedöm-
ningen av när det utfärdade vitet i Jonssons fall kan anses försuttet och
därmed möjligt att utdöma. Vid bestämning av fullgörandetiden skall
vidare hänsyn tas till den förelagdes möjlighet att fullgöra vad som
ålagts honom. I Jonssons fall måste det skäligen krävas att han inte
förpliktigas att inför stundande vinter och tjäle tvingas påbörja arbetet
med den nya avloppsanläggningen. Med hänsyn till det här anförda
kan vitet rimligtvis inte anses försuttet förrän under försommaren
1992.
Vid inspektion 1992-07-02 konstaterades att åtgärder inte vidtagits.
Dagen därefter tillskrevs Jonsson samtidigt som länsrätten ombads
utdöma det vite som tidigare meddelats. Kontoret har sedan dess varit i
kontakt med Jonsson vid ett flertal tillfällen i syfte att få till stånd en
lämplig lösning. Jonsson har sedan ärendet avgjorts utfört utredningar
och anlitat expertis för att få till stånd en anläggning som inte är
störande. Jordprover har tagits och marklagrens mäktighet har under-
sökts. Denna anläggning är nu utförd och slutbesiktigad 1992-10-05.
Länsrätten har underrättats härom 1992-10-22. Avloppsfrågan har nu
lösts på ett från miljö- och hälsoskyddssynpunkt riktigt sätt. En inspek-
tion på den aktuella fastigheten hade planerats tidigare under våren.
Anledningen till att det skedde en viss fördröjning är att en omorgani-
sation ägt rum. Det bedömdes som angeläget att både den inspektör
som tidigare varit ansvarig för ärendet och den inspektör som numera
är ansvarig gemensamt inspekterade fastigheten. Den tid som förflöt
innan ansökan om utdömande av vitet ingavs är mot bakgrund av
föreliggande omständigheter enligt nämndens uppfattning inte försum-
ligt lång.
Per Hagbarth kommenterade yttrandet.
JO Wahlström anförde i beslut den 11 februari 1993 följande.
Enligt 20 § lagen (1986:765) med instruktion för Riksdagens om-
budsmän bör ombudsman inte utreda förhållanden, som ligger mer än
två år tillbaka i tiden, om det inte finns särskilda skäl för det. Jag
finner inte sådana, särskilda, skäl föreligga i detta ärende, utan begrän-
sar min bedömning i ärendet i enlighet med denna tidsbegränsning.
Vad som tidigare förekommit får emellertid ändå viss betydelse vid
min bedömning nedan av ärendet.
Nämnden beslöt i oktober 1988 att vid vite förelägga ägaren av Algö
30:4 att vidta vissa åtgärder med avseende på avloppet. Under tiden
därefter och till den 8 november 1991 har frågan om åtgärder mot
fastighetsägaren varit avhängig domstols prövning. Under denna tid
har förvaltningen vid upprepade tillfällen varit i kontakt med domsto-
larna och därvid fått reda på målets gång. Nämnden har också inspek-
terat Per Hagbarths fastighet och uppenbarligen avgivit yttrande i
1993/94:JO1
372
saken till kammarrätten. Vad som framkommit i ärendet ger mig inte
anledning att ifrågasätta, att miljö- och hälsoskyddsnämnden eller dess
tjänstemän visat försumlighet genom att inte, trots att ärendet var
anhängigt i domstol, vidta ytterligare åtgärder med avseende på avlop-
pet.
Sedan frågan slutligt avgjorts genom Regeringsrättens beslut den 8
november 1991 kommer saken emellertid i ett annat läge.
Handlingarna visar att domen den 11 november 1991 anmäldes till
miljö- och hälsoskyddsnämnden, varefter den lades till handlingarna.
Först den 2 juli 1992 har nästa åtgärd antecknats i nämndens jour-
nalblad. Inspektion företogs då, varvid konstaterades att avloppsanlägg-
ningen inte åtgärdats. Därefter gjordes anmälan till länsrätten om
utdömande av det försuttna vitet.
Jag anser att nämnden, bl.a. mot bakgrund av vad som tidigare
förekommit i ärendet, omedelbart sedan Regeringsrättens dom anmälts
borde ha verkat för att de förelagda åtgärderna skulle utföras. En av
åtgärderna borde ha bestått i att nämnden kontaktade Regeringsrätten
för att få veta om Bo Johnsson erhållit del av dess beslut, något som
var en förutsättning för att beslutets rättsverkningar skulle inträda mot
honom.
Nämnden har som förklaring till att inga åtgärder vidtogs anfört
bl.a. att fastighetsägaren inför stundande vinter inte borde tvingas att
påbörja arbetet med den nya avloppsanläggningen.
Det vitesföreläggande som slutligen fastställdes genom Regeringsrät-
tens beslut innebar åläggande för ägaren till Älgö 30:4 att åtgärda
infiltrationsanläggningen så att förekommande olägenheter undanröj-
des. Åtgärderna skulle ske på ett sätt som miljö- och hälsoskyddskonto-
ret i förväg godkänt. I samråd med miljö- och hälsoskyddskontoret
skulle ett förslag till förbättring utarbetas.
Nämndens förklaring om den stundande vintern förtjänar mot bak-
grund härav inte avseende. Denna kan inte ha förutsetts medföra
hinder för fastighetsägaren att fullgöra sin samrådsskyldighet. Även om
nämnden ansett sig böra medge denne nytt anstånd med utförandet av
själva arbetena, borde nämnden alltså ha verkat för att samrådsskyldig-
heten omedelbart skulle fullgöras. Därvid hade nämnden också erhållit
tillfälle att inhämta fastighetsägarens synpunkter på behovet av ett
ytterligare anstånd med utförandet av de faktiska åtgärderna.
Frågan om omorganisationens inverkan på handläggningen är givet-
vis svårare för en utomstående att ta ställning till. Anledningen till att
inspektionen av fastigheten dröjde så länge som skedde har emellertid
enligt nämnden berott på att såväl förutvarande som ny handläggare av
ärendet besökte fastigheten. En redan tidigare genomförd kontakt med
fastighetsägaren skulle emellertid ha utvisat vad som framkom vid
inspektionen: Ingen åtgärd hade vidtagits med avloppet. För övrigt
skulle ju, som ovan anförts, en sådan åtgärd enligt nämndens eget
föreläggande ha föregåtts av ett samråd med förvaltningen. Att något
sådant samråd inte hade förekommit har hela tiden stått klart.
Jag anser alltså sammantaget att miljö- och hälsoskyddsnämndens
handlingssätt, att lägga Regeringsrättens dom till handlingarna och
1993/94JO1
373
därefter avvakta med åtgärder så länge som skedde, inte är godtagbart.
Den långa tid som Per Hagbarth framfört — uppenbarligen berättigade
— klagomål mot avloppet på grannfastigheten medför att dröjsmålet
framstår som särskilt allvarligt. Att saken skulle vara av så grov natur
att den, såsom ifrågasatts i anmälan, skulle ge mig anledning att
överväga ett åtal anser jag emellertid inte.
1993/94:JO1
374
1993/94:JO1
(Dnr 3475-1992)
I en artikel i tidningen Expressen den 16 oktober 1992 meddelades att
matsalen i S:t Jacobi gymnasium i Vällingby hållits stängd torsdagen
den 15 oktober 1992. Orsaken skulle vara att ett antal elever under en
längre tid betett sig illa i matsalen: kastat mat på golvet, vänt upp och
ned på fulla tallrikar och spottat snus i taket. Onsdagen den 14
oktober kom husmor, elevråd och rektor överens om att, som en första
varning, hålla matsalen stängd under torsdagen. De flesta elever fick
inte veta något, utan möttes vid matsalen av skylten “Matsalen är
stängd hela dagen".
Sedan på JO:s initiativ ett ärende rörande saken tagits upp, förelädes
Skolstyrelsen i Stockholms kommun att inkomma med utredning och
yttrande angående vad som förevarit.
Skolans rektor lämnade följande redogörelse.
I lunchmatsalen på S:t Jacobi gymnasium har länge några av skolans
svåraste arbetsmiljöproblem funnits. Detta omdöme gäller både perso-
nalens och elevernas miljö.
Problemen har främst sin grund i att många elever inte plockar
undan och snyggar upp efter sig, när de ätit sin lunch. Mjölk, smör,
potatisskal och matrester finns därför i rikliga mängder både på bord,
stolar och golv, förutom att många glas, tallrikar och bestick finns kvar
på borden.
Själv har jag tillbringat åtskilliga timmar på vaktronder i matsalen.
Min — liksom de flesta andra vakthavandes — erfarenhet är att
trängseln och anonymiteten i matsalen gör det omöjligt att identifiera
mer än någon enstaka syndare. Det är ett ögonblicks verk att försvinna
utan att plocka undan efter sig, och det är alltför många som gör det.
Vecka 41 i år hade förhållandena i matsalen återigen länge varit
oacceptabla. Onsdagen den 7 oktober gick skolledningen och elevråds-
styrelsen gemensamt ut med en allvarlig maning: om inte ordningen i
matsalen blir bättre, kommer matsalen att stängas. Texten anslogs på
många ställen i skolan och utdelades till samtliga lärare för uppläsning
i klasserna. Den togs också in i AKTUELLT (skolans veckoblad) som
utkom den 13 oktober.
Ingen förbättring i matsalen var emellertid märkbar. På eftermidda-
gen den 14 oktober tog jag därför i samråd med bespisningspersonalen
och elevrådsstyreisen beslutet att temporärt stänga matsalen torsdagen
den 15 oktober. Undantag gjordes dock för elever med diabetes m.fl.
Jag informerade skolans personal och samtliga föräldrar genom
skrivelser 1992-10-15 om beslutet, dess bakgrund och syfte. Samma dag
underrättade jag skolförvaltningens gymnasieavdelning muntligt om
min åtgärd.
375
Efter stängningen har ordningen i matsalen förbättrats påtagligt.
Under en extra personalkonferens den 20 oktober, då överläggningar-
na för ovanlighets skull leddes av elevrådets ordförande, drogs riktlin-
jerna upp för den fortsatta hanteringen av ärendet. Det beslöts att
elevrådet skulle samla eleverna i lagom stora grupper, visa en doku-
mentation på video av förhållandena den 14 oktober och genomföra
diskussioner med kamraterna.
Beslutet att temporärt stänga matsalen tog jag med mycket tungt
hjärta men övertygad om att åtgärden var nödvändig. Naturligtvis fanns
inte en tanke på bestraffning i de överväganden som ledde fram till
beslutet. Syftet var helt och hållet pedagogiskt: att göra eleverna
medvetna om att de måste ta ett större ansvar för miljön i lunchmatsa-
len. 1 ett vidare perspektiv ville jag lära eleverna att ta vara på och
värdesätta den kommunala service som skollunchen utgör. Den är
ingen självklarhet. Den kan lätt bli omöjlig att upprätthålla, om t.ex.
personalen temporärt inte står ut med sina arbetsförhållanden eller om
skolstyrelsen finner att ekonomiska förutsättningar för att tillhandahål-
la denna värdefulla service inte längre föreligger.
Jag har med mitt beslut också velat visa elever, föräldrar, personal
och andra intressenter, att S:t Jacobi gymnasium inte vill sopa problem
under mattan utan aktivt bearbeta dem. Naturligtvis har beslutet
framkallat protester och irritation, i första hand därför att många
elever fick gå hungriga en eftermiddag. Alla föräldrar som jag varit i
kontakt med har emellertid stött aktionen, när de fatt reda på bak-
grunden. Några har beklagat att jag inte förvarnade dagen innan. Mitt
svar har då varit att ingen elev kunnat vara omedveten om risken att
matsalen skulle kunna komma att stängas temporärt om inte ordning-
en blev bättre.
Skolstyrelsen har som sitt yttrande åberopat ett utlåtande av skolför-
valtningen den 16 november 1992. Av utlåtandet skall här återges
följande.
Skolförvaltningens synpunkter
Skolförvaltningen vill erinra om att eleverna inte har någon lagstadgad
rätt att erhålla skoliunch. Servering av skollunch i Stockholms skolor
är inte en skyldighet utan ett frivilligt åtagande av Stockholms skolsty-
relse. En förutsättning för detta erbjudande till eleverna är givetvis att
arbetsmiljölagens bestämmelser om en god arbetsmiljö för berörda
arbetstagare kan upprätthållas. Om så inte är fallet åligger det rektor
att vidtaga lämpliga åtgärder.
I det aktuella fallet har en personalgrupp kontinuerligt utsatts för
oacceptabla arbetsvillkor, vilka också drabbat flertalet av skolans ele-
ver. De muntliga tillsägelser och varningar, som skolan har givit, har
inte haft någon inverkan på elevernas beteende, varför skolans ledning
fått tillgripa mer handgripliga åtgärder för att få eleverna att inse
situationens allvar.
Skolförvaltningen finner att skolledningen på S:t Jacobi gymnasium
gjort allt som kan krävas för att sätta stopp för missförhållandena.
Eleverna har först förvarnats om vilka konsekvenserna kunde bli om
de inte ändrade sitt beteende. Eftersom detta inte haft någon effekt har
därefter stängningen av skolmatsalen skett, vilket eleverna informerats
om en vecka tidigare. Skolledningens beslut har hela tiden fattats i
samråd med elevrådsstyrelsen.
Skolförvaltningen anser att andra åtgärder än de som vidtagits är
svåra att finna i fall av detta slag.
1993/94:JO1
376
Sammanfattningsvis anförde skolförvaltningen att skolledningen på S:t
Jacobi i alla avseenden handlat korrekt, dels vad gäller att stävja
missförhållanden på skolan, dels vad gäller information till skolans
elever, föräldrar och personal.
I beslut den 1 februari 1993 anförde JO Wahlström följande.
Stängningen av skolmatsalen har föranletts av att ett antal av elever-
na betett sig på ett sätt som varken skolledningen eller övriga elever
haft anledning att acceptera. Det står utom allt tvivel att det funnits fog
för skolledningen att vidta åtgärder för att komma till rätta med
missförhållandena. Av utredningen framgår också att de insatser som
gjorts sammantaget medfört att problemen minskat. Fråga är emeller-
tid, om den åtgärd som nu är föremål för bedömning, en stängning av
skolmatsalen med direkta återverkningar för i stort sett samtliga elever,
kan godtas.
Rektor vid S:t Jacobi gymnasium har förklarat, att det inte fanns en
tanke på bestraffning i de överväganden som ledde fram till beslutet att
stänga matsalen. Syftet var i stället helt och hållet pedagogiskt. Många
elever fick visserligen gå hungriga den eftermiddagen eftersom ingen
förvarning lämnades dagen innan, men ingen elev kunde ha varit
omedveten om risken att matsalen skulle komma att stängas temporärt
om inte ordningen blev bättre.
JO Ragnemalm har i ett beslut, återgivet i JO:s ämbetsberättelse
1992/93 sid. 501, uttalat sig i en fråga av denna art. Rektorn i en skola
bestämde, att den kostnad som kunde uppstå genom skadegörelse på
skolans brandlarm skulle tas ut av samtliga elever som befunnit sig i
den korridor, där skadegörelsen skett, oavsett eventuell skuld till
saken; om någon elev vägrade betala, kunde "hela skolan bli utan
lunch". JO uttalade:
Ett anspråk på ersättning av det slag som det här skulle kunna bli
fråga om är av rent civilrättslig natur. Tvist om sådant skadeståndsan-
språk avgörs av allmän domstol. Det är däremot inte möjligt för en
myndighet att ensidigt bestämma, att någon skall utge skadestånd till
denna. Även om rektorns uttalade avsikt att avkräva vissa närmast
slumpvis utvalda elever kostnader för skadegörelsen alltså i sig saknar
rättslig verkan, finner jag uttalandet ytterst olämpligt; även ett ogrun-
dat anspråk kan naturligtvis, om det från myndighetens sida ges
formen av ett direkt krav, komma att fa avsedd faktisk verkan. Att
hota med att samtliga elever skulle bli utan lunch på grund av någon
enskild elevs förhållningssätt är naturligtvis inte heller acceptabelt.
Eftersom uttalandet "återtagits" av rektorn, finner jag emellertid inte
anledning att vidare uppehålla mig vid saken utan avslutar ärendet
med den kritik som ligger i det sagda.
Vad som nu förekommit är en situation av likartat slag: Skolledningen
har hotat med att, om någon eller några elever upprepar ett visst
beteende, samtliga elever kommer att bii utan skollunch. Så har också
skett.
Eftersom jag delar den uppfattning som JO Ragnemalm gett uttryck
åt i sitt ovannämnda beslut är jag därför — oavsett att åtgärden av
1993/94 :JO1
377
rektor må ha beskrivits som pedagogisk — kritisk tili att samtliga
elever drabbats av en påföljd som beslutats till följd av någras beteen-
de.
Även om skolledningen bedömde att en stängning av matsalen var
den enda åtgärd som återstod, borde den enligt min uppfattning
åtminstone ha sökt informera eleverna om stängningsbeslutet så snart
detta fattats. Något skäl för att eleverna inte erhöll meddelande om
saken redan den 14 oktober har inte lämnats. Också i detta avseende
är jag alltså kritisk till vad som förekommit.
Skolstyrelsen har som grund för sin bedömning att skolledningen
handlat korrekt anfört att eleverna en vecka tidigare informerats om
att matsalen kunde komma att stängas om missförhållandena fortsatte.
Det förhållandet att denna informationsinsats genomfördes påverkar
emellertid inte min bedömning av vad som inträffat. En elev kan
nämligen inte hållas ansvarig för annat än sitt eget beteende och några
möjligheter för de ordentliga eleverna att påverka förhållandena i
skolmatsalen så att stängningshotet avvärjdes förelåg uppenbarligen
inte.
Även om jag inte saknar förståelse för de svårigheter att åstadkomma
en acceptabel miljö i matsalen, såväl för dess personal som för majori-
teten av eleverna, som skolledningen stått inför, nödgas jag alltså rikta
kritik mot skolledningen för vad som förekommit.
(Dnr 4440-1992)
I en anmälan till JO anförde Anders Kjellgren: Vid ett tillfälle under
höstterminen 1992 förstörde några elever bordtennisracketar i en bord-
tennislokal tillhörande Kvarnbergsskolan i Huddinge. I en skrivelse till
målsmännen för eleverna i klasserna 7 A och 7 B har skolledningen
därefter krävt att samtliga elever skall betala skadestånd för det inträf-
fade. Skolledningen har därvid anfört att kollektivt ansvar måste
utkrävas av de elever som vistades i lokalen. Det läggs eleverna till last
bl.a. att de inte omedelbart anmälde skadegörelsen till skolans recep-
tion. Emellertid lär en elev ha anmält saken dit, vilket torde vara
tillräckligt.
Utredning och yttrande infordrades från Stuvsta/Snättringe kom-
mundelsnämnd i Huddinge. Av utredningen framgick inledningsvis i
huvudsak följande.
Den 25 november 1992 förstördes en del sportredskap såsom nät,
racketar och bollar i ett bordtennisrum i Kvarnbergsskolan. Värdet av
det förstörda uppgick till 770 kr. Vid tillfället uppehöll sig 23 av 28
elever i klass 7 A och 8 av 29 elever i klass 7 B i lokalen. Förstörelsen
upptäcktes av en lärare medan eleverna var kvar i rummet. Följande
dag träffade en biträdande skolledare och de båda klassföreståndarna
samtliga vid händelsen närvarande elever för att söka utröna hur
förstörelsen hade gått till. Det framkom inte vilka som var skyldiga till
1993/94JO1
378
själva skadegörelsen. Endast en elev erkände viss skadegörelse. Som
följd härav beslutades att en skrivelse skulle sändas till alla målsmän
till berörda elever. I skrivelsen lämnades först uppgifter om bakgrun-
den varefter anfördes:
Under våra samtal med eleverna kunde enighet inte uppnås om exakt
vem som förstörde vad och detta är för oss inte heller väsentligt. Vi är
inga poliser som ska utreda brott. Däremot är det vår skyldighet att
reagera, då skolans egendom, som är avsedd att kunna användas av alla
elever, medvetet förstörs av några få elever. Vi anser även att i det här
fallet ett kollektivt ansvar måste avkrävas de elever som bevisligen
vistades under den angivna tiden på platsen där förstörelsen ägde rum.
Det är varje elevs ansvar att dels försöka påverka kamrater som
sysslar med förstörelse att låta bli, eller om detta av olika skäl inte är
möjligt gå därifrån och hämta någon av skolans personal, som i så fall
ska se till att förstörelsen ej kan fortsätta. Gör en elev varken det ena
eller det andra är han/hon medskyldig till händelsen oavsett om och i
vilket omfång man deltog i förstörelsen.
Från skolans sida har vi endast två möjligheter att agera:
1 Elevens andel i skadan, dvs totalkostnaderna 770,- inkl, moms,
delade med antalet elever som aktivt eller passivt deltog i händelsen är
26,-. Den angivna summan betalas omgående till skolans expedition, så
att skadan kan åtgärdas och bordtennisrummet, som vi fått stänga,
därmed kan öppnas igen.
2 Vi blir tvungna att polisanmäla skadan och i så fall avvakta
polisutredning, innan vi kan gå vidare med ärendet. I så fall är
bordtennisrummet stängt en längre tid, vilket naturligtvis drabbar alla
elever.
Oavsett vilken variant Ni väljer, så har vi bestämt att de elever som
aktivt deltog i förstörelsen avstängs från bordtennisrummet under en
månad, som börjar den dag då rummet kan användas igen för det
ändamål det är avsett för. Samtliga elever som aktivt deltog i förstörel-
sen kommer att rapporteras till skolans elewårdskonferens, eftersom
det är vår skyldighet att klart och tydligt markera att skolan inte
tolererar deras beteende.
Skrivelsen var undertecknad av en biträdande skolledare och de två
klassfö restå ndar na.
Nämnden framhöll att man inte kunnat få fram hur många elever
eller vilka som deltog i skadegörelsen. Ingen av eleverna hade anmält
saken till skolans expedition. Förvaltningen, vilken hade nämndens
uppdrag att avge yttrande till JO, anförde vidare följande.
I skrivelsen anges två alternativ för att söka klara ut det inträffade. I
alternativ ett ges möjlighet för föräldrarna att betala närvarande elevs
andel av den totala kostnaden för skadegörelsen nämligen 26:- kronor.
Skolans förhoppning var naturligtvis att alla skulle ta sitt ansvar för
det inträffade genom att solidariskt betala beloppet, då ju förhöret med
eleverna ej gav något resultat beträffande skuldfrågan. Tanken med det
första alternativet var från skolans sida frivilligheten. Man kan natur-
ligtvis aldrig tvinga föräldrar att betala när inte skuld är bevisad.
Förvaltningen anser att formuleringen i skrivelsen "ett kollektivt
ansvar måste avkrävas de elever som bevisligen vistades under den
angivna tiden på platsen där förstörelsen ägde rum" är olyckligt vald,
eftersom den kan missförstås. Formuleringen är inget rättsligt klarläg-
gande utan utgör i sitt sammanhang skolledningens principiella inställ-
ning till ordning, ansvar och skolans pedagogiska mål om detta. Detta
understryks av formuleringen "... vi är inga poliser
1993/94:JO1
379
Om alla ej betalade enligt alternativ ett skulle alternativ två d v s
polisanmälan av händelsen ske. Kvarnbergsskolans intentioner var då
att inbetalade pengar skulle återbetalas till berörda föräldrar. I denna
fas i händelseutvecklingen befinner sig Kvarnbergsskolan för närvaran-
de. En ny skrivelse går i dagarna ut till alla berörda föräldrar med
förfrågan om ytterligare föräldrar är villiga att betala beloppet före ett
visst datum. Om så ej blir fallet återbetalas beloppet till berörda och
händelsen polisanmäls i stället.
Förvaltningen avstår från att göra en rättslig bedömning av huruvida
passiva elever som befinner sig i en lokal där några andra medvetet
vandaliserar inredning etc i något avseende anses vara medskyldiga på
grund av sin passivitet.
Förvaltningen vill framhålla det positiva i att man i Kvarnbergssko-
lan lägger ner mycket kraft och energi för att reda ut händelser av
ovan angivet slag. Förvaltningen anser att det är viktigt att elever far
lära sig att man måste reagera när ens omgivning handlar fel.
Kommundelsnämnden/-förvaltningen har för närvarande inga rikt-
linjer för i vilken utsträckning polisanmälan ska ske vid sakskada.
Personskador anmäls regelmässigt.
Om polisanmälan ska ske måste bedömas i varje enskilt fall beroen-
de på den medvetna skadegörelsens grad och art. Vid mindre skador
och då det inte finns några misstänkta är det kanske inte alltid möjligt
för varken skolledning eller polisen att prioritera en arbetsinsats som
kan ge något resultat. Den principiella inställningen är annars att
skolelever ska möta samma regler under skoldagen som under övrig
tid. En mera bestämd policy för polisanmälan kommer att övervägas.
Vi vill framhålla att den sociala myndigheten som ingår i förvalt-
ningens organisation har en skolkurator placerad på skolan. Den
sociala myndigheten är därmed inte beroende av polisanmälan för att
få kännedom om denna typ av händelser.
Vi kan också konstatera att om en polisanmälan inte resulterar i
klarläggande av vilka som är skyldiga till skadegörelsen, kvarstår
möjligheten för skolan att söka en frivillig uppgörelse med föräldrar
och elever.
Denna JO-anmälan har gjorts mitt under pågående process i Kvarn-
bergsskolan och anklagelsen "kollektiv bestraffning" är ej relevant i
detta sammanhang då Kvarnbergsskolan på ett seriöst sätt alltjämt
söker få klarhet i hur den tråkiga händelsen i bordtennisrummet har
gått till.
Sammanfattande synpunkter
- skolan har försökt nå en frivillig uppgörelse med elever och föräld-
rar utifrån en pedagogisk ambition om ansvarstagande i skolan
- förvaltningen kan inte utesluta att en del föräldrar uppfattar skolans
information och alternativet polisanmälan som en avgränsning för
det frivilliga valet
- ärendet är ännu inte avslutat.
I beslut den 24 april 1993 anförde JO Wahlström följande.
En huvudprincip i den svenska rättsordningen är att en person är
ansvarig endast för de handlingar som han själv företar. Ett undantag
härifrån är att en person kan bli ansvarig för handlingar företagna av
någon som står under hans tillsyn eller ansvar enligt särskilda regler
härom. Bortsett härifrån gäller emellertid, att en person straffrättsligt
och skadeståndsrättsligt ansvarar endast för egna handlingar.
1993/94:JO1
380
Den princip rörande en individs ansvar för en annan persons
skadegörande handlingar som kommer till uttryck i skolans skrivelse
till föräldrarna skulle — om den kom att tillämpas — innebära ett
avsteg från den ovan beskrivna regleringen. Sålunda anförs att en elev
som varken försöker hindra skadegörelsen eller genast anmäler den för
skolans personal, blir medskyldig till händelsen "oavsett om och i
vilket omfång man deltog i förstörelsen". Eftersom eleverna inte står
under tillsyn av varandra, och det inte finns någon lagregel som
innebär att passivitet i en situation av detta slag inte är tillåten, är
skolans beskrivning av rättsläget alltså inte riktig.
Trots skrivelsens kategoriska påstående om fördelningen av ansvaret
för en skadegörelse har nämnden i sitt remissvar anfört att man avstår
från att göra någon rättslig bedömning av huruvida passiva elever som
befinner sig i en lokal, där några andra medvetet vandaliserar, i något
avseende kan anses vara medskyldiga på grund av sin passivitet. Med
tanke på att detta utgjort huvudfrågan i anmälan är nämndens "avstå-
ende" i detta avseende förvånande.
Skolans skrivelse till föräldrarna utgör förvisso inte något slutligt
besked i frågan om ansvaret, varken straffrättsligt eller skadeståndsrätts-
ligt, för vad som inträffat. En sådan slutlig bedömning kan i straff-
rättsfrågan göras endast av domstol och samma gäller i skadeståndsfrå-
gan, om enighet inte kan nås. För den händelse en elev, eller dennes
föräldrar, inte går med på att ersätta någon del av skadan, kan skolan
alltså fa ut ett eventuellt berättigat skadestånd av denne endast genom
att väcka talan om saken vid domstol. Skolans skrivelse till föräldrarna
utgör därför endast en underrättelse om skolans åsikt om saken, ett s.k.
partsbesked, och är sålunda inte ett besked från skolan som myndighet
om elevernas eller föräldrarnas betalningsansvar. En bedömning av
skrivelsen måste självfallet göras mot bakgrund härav.
Aven om skrivelsen således inte innebär ett beslut från en myndig-
het, varigenom någon åläggs betalningsskyldighet, innebär den ändå en
redogörelse, lämnad från en myndighet till enskilda, om vilka rättsreg-
ler som myndigheten anser gällande. Det säger sig självt att en sådan
redogörelse måste vara riktig, särskilt som den är avsedd att påverka de
enskildas förhållande till myndigheten. Som ovan framgått återger
skrivelsen inte på ett korrekt sätt gällande regler. Jag är alltså kritisk
till skrivelsens utformning i nu diskuterat hänseende.
En annan sak är frågan om vad som i skrivelsen anförs rörande
polisanmälan.
Nämnden har i sitt remissvar anfört att frågan om polisanmälan
skall ske måste bedömas i varje enskilt fall beroende på den medvetna
skadegörelsens art och grad. Det finns ingenting att anmärka emot
detta synsätt. I klar strid härmed står emellertid skolledningens ageran-
de i detta ärende. Frågan om polisanmälan skall ske görs helt beroende
av om de vid händelsen närvarande elverna eller deras föräldrar
betalar till skolan eller inte. Någon bedömning av "skadegörelsens art
och grad" skall synbarligen inte alls vägas in.
Jag anser att skrivelsen i detta avseende innebär en ytterst olämplig
påtryckning. Särskilt för de elever som — enligt i samhället allmänt
1993/94 :JO1
381
accepterade principer — är oskyldiga till själva skadegörelsen måste
detta framstå som ett klart hot: Betala för de andras skadegörelse eller
utsätt dig för obehaget av en polisutredning. Eftersom betalningskravet
uttryckligen riktar sig även emot dessa elever är jag alltså kritisk till
skrivelsen även i detta hänseende.
Anders Kjellgren har hemställt, att JO skall se till att målsmän till
elever som ej erkänt eller överbevisats om skuld för skadegörelsen får
eventuella inbetalningar av pengar återbetalda. JO kan emellertid inte
ge sådana direktiv till en myndighet, varför anmälan i denna del inte
föranleder mig till något uttalande.
(Dnr 2809-1992)
I en anmälan till JO anförde makarna S. följande. Deras dotter, som är
14 år gammal, började under mars 1992 visa prov på ett allt sämre
humör i hemmet. Vid ett tillfälle övernattade hon hos sin klassföre-
ståndare. Den 7 april var de kallade till ett s.k. kvartssamtal på
Gottsundaskolan om dottern. Klassföreståndarna lämnade enbart posi-
tiva uppgifter om flickan. Två dagar senare omhändertogs dock dottern
av socialtjänsten, med motiveringen att hon levde under kaotiska
hemförhållanden och blev misshandlad hemma. Vid telefonsamtal
något senare uppgav klassföreståndaren Vecky Jankovic att flickan
under några veckors tid berättat förfårande ting om sina föräldrar och
sitt hemliv. Lärarna hade trott på berättelserna och på sin fritid, utan
föräldrarnas vetskap, tagit sig an flickan. De hade umgåtts med henne
på helger m.m. för att skydda henne mot dem. Vid kvartssamtalet hade
man uttryckt sig positivt endast för att skydda flickan mot misshandel i
hemmet.
Makarna S. ansåg att kvartssamtal bör hållas under ömsesidigt
hederliga och någorlunda uppriktiga former. De ifrågasatte också när
lärarrollen övergår till en föräldraroll gentemot en elev.
Utredning och yttrande infordrades från Gottsunda kommundels-
nämnd, som är ansvarig nämnd för grundskolan i kommundelen.
Makarna S. kommenterade remissvaret.
JO tog också del av socialtjänstens akt i ärendet.
Nämnden lät utreda omständigheterna kring kvartssamtalet och lä-
rarnas övriga agerande i förhållande till makarna S. och deras dotter.
Kuratorn Birgitta Grape uppgav att flickan kom till henne tillsam-
mans med en lärare den 27 mars 1992. Hon berättade att hon
behandlades illa i hemmet. Birgitta Grape träffade henne sedan vid sex
tillfållen fram till den 9 april. Hon var tyst, ångestladdad och i vissa
lägen panikslagen. Hon ville absolut inte att föräldrarna skulle infor-
meras om samtalen. Birgitta Grape talade dock med Vecky Jankovic
om saken. Då klassföreståndarna berättade att man skulle ha kvarts-
samtal med familjen var Birgitta Grape inriktad på att hon skulle
anmäla saken till individ- och familjeomsorgen. Hon sade därför
1993/94 :JO1
382
uttryckligen ifrån att föräldrarna inte fick informeras om hennes
samtal med flickan, då detta kunde försvåra utredningen. Den 2 april
talade hon med sektionschefen Bengt-Eric Ottosson vid individ- och
familjeomsorgens ungdomssektion. Man lade upp en gemensam plane-
ring för arbetet. Ungdomssektionen önskade att Birgitta Grape skulle
ha fler samtal med flickan. Den 9 april lämnade hon in en skriftlig
anmälan. Samma dag omhändertogs flickan.
Bengt-Eric Ottosson lämnade motsvarande uppgifter och anförde att
länsrätten den 9 juni 1992 beslutade att flickan skulle beredas vård
med stöd av 2 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård
av unga, LVU. Beslutet hade överklagats. Bengt-Eric Ottosson anförde
att det skulle ha varit mycket olämpligt om föräldrarna vid kvartssam-
talet informerats om kuratorssamtalen.
Kommundelsnämnden yttrade:
Genom samtalen med de båda anmälda lärarna, skolans kurator och
ansvarig tjänsteman vid ungdomssektionen har såvitt nämnden kan se
ingenting framkommit som är av den karaktären att det kan betraktas
som tjänstefel från någon enskild tjänsteman. Tvärtom anser nämnden
att tjänstemännen i många avseenden agerat föredömligt och helt följt
gällande sekretesslagstiftning.
Nämnden vill när det gäller lärarnas undanhållande av flickans
kuratorssamtai hänvisa till 7 kap. 9 § 2 st. sekretesslagen. Det kan
såvitt nämnden ser det antas att flickan skulle lidit men om uppgiften
om kuratorssamtalen röjts för föräldrarna. Flickan har i det avseendet
själv varit tydlig och ingenting i övrigt har framkommit som föranlåter
en annan bedömning. Nämnden vill vidare hänvisa till 14 kap. 9 §
2 st. sekretesslagen. Enligt detta lagrum gäller sekretess även i förhål-
lande till vårdnadshavare om det kan antas att den underårige lider
betydande men om uppgiften röjs för vårdnadshavaren. Nämnden
anser att ett röjande av kuratorssamtalen sannolikt skulle försvårat
utredningen om flickans hemförhållanden, vilket i sin tur kan antas
ha lett till att flickan kunde komma att lida betydande men. Nämnden
menar att flickan och föräldrarna i detta ärende står i ett sådant
motsatsförhållande till varann att ett röjande av samtalen skulle vara
till skada för flickan. Ett röjande kunde mycket väl ha lett till att ett
omhändertagande omöjliggjorts, vilket skulle inneburit ett betydande
men för flickan.
Vad sedan gäller lärarnas agerande i övrigt under kvartssamtalet så
har under utredningen ingenting framkommit som tyder på att lärarna
skulle ha gjort sig skyldiga till några direkta felaktigheter. Det bör
dock framhållas att omständigheterna i övrigt, såväl när det gäller
kuratorssamtalen som flickans förhållanden i stort, gör att förutsätt-
ningarna för ett fungerande kvartssamtal var mycket små. Detta kan
emellertid inte läggas lärarna till last.
När det slutligen gäller lärarnas agerande i övrigt så kan man
möjligen kritisera Vecky Jankovic för att hon inte kontaktade flickans
föräldrar i samband med att flickan övernattade hos henne. Samtidigt
framgår av utredningen att Vecky trodde att föräldrarna var informera-
de, vilket flickan antydde. Mot detta skall också ställas att Vecky gav
flickan sitt helhjärtade stöd då hon som bäst behövde det.
1993/94:JO1
383
I beslut den 15 december 1992 anförde JO Wahlström följande.
Ärendet här angår närmast frågorna om flickans klassföreståndare
gått utöver sina uppgifter som lärare på ett sätt som betagit makarna S.
möjligheten att uppfylla sitt föräldraansvar och om klassföreståndarna
vid kvartssamtalet förtigit uppgifter som de rätteligen bort lämna.
Vecky Jankovic har tillbragt en söndag eftermiddag och kväll med
flickan och har vid ett tillfälle låtit henne sova över hos sig. Jag anser
som en självklarhet att Vecky Jankovic i båda fallen redan från början
skulle ha förvissat sig om att föräldrarna kände till var flickan fanns
och att de accepterade saken. Utredningen ger emellertid inte vid
handen att hon, som makarna S. möjligen anser, sökt att hålla besöken
hemliga för dem, varför jag i denna fråga nöjer mig med den kritik
som ligger i det gjorda påpekandet. Det kan däremot inte komma i
fråga att kritisera Vecky Jankovic — eller andra lärare — för att de i
skolan svarat upp mot flickans kontaktsökande och samtalat med
henne eller följt henne till kuratorn då hon så önskat. Att lärarna, som
makarna S. hävdat, skulle ha "tagit över" deras föräldraroll ger utred-
ningen inget belägg för.
Båda klassföreståndarna har vid tiden för kvartssamtalet vetat att
flickan var orolig för sina hemförhållanden. Båda har också känt till
att hon hade kontakt med skolkuratorn. Däremot framgår inte av
utredningen att de skulle ha haft någon närmare kännedom om
vad flickan sagt hos kuratorn. Vad som skulle kunna ifrågasättas att de
borde ha berättat för föräldrarna vid kvartssamtalet var alltså att de
hade uppfattat att flickan var orolig för sina hemförhållanden och att
hon hade haft samtal med skolkuratorn.
Enligt läroplanen för grundskolan får det i och för sig anses ha
ålegat klassföreståndarna att vid kvartssamtalet informera föräldrarna
om det nu nämnda. I läroplanen sägs att lärarna vid dessa samtal skall
söka ge en nyanserad bild av eleverna och inte begränsa samtalen
enbart till elevernas studieresultat. Lärarna bör också utnyttja möjlig-
heterna att få del av föräldrarnas kunskaper om och syn på sina barn
så att skolans bild av eleverna kan bli så allsidig som möjligt.
Mot det nu sagda måste emellertid ställas flickans egen inställning —
att föräldrarna absolut inte fick informeras om hennes samtal med
skolkuratorn — liksom kuratorns uttryckliga "tillsägelse" om samma
sak.
Kommundelsnämnden har i denna fråga gjort gällande att 7 kap.
9 § andra stycket och 14 kap. 9 § andra stycket sekretesslagen
(1980:100) medfört att sekretess gentemot föräldrarna förelegat beträf-
fande uppgifterna om kuratorssamtalen.
I 7 kap. 9 § andra stycket sekretesslagen stadgas om viss sekretess i
skolans elevvårdande verksamhet. Vårdnadshavare har dock i princip
rätt att fa del av även sekretessbelagda uppgifter som rör deras barn.
Skälet härtill är att föräldrar är skyldiga att sörja för sina barn och att
de skall utöva den uppsikt över barnen som behövs med hänsyn till
barnens ålder och övriga omständigheter. Det går alltså inte att med
stöd av enbart 7 kap. 9 § undanhålla föräldrarna uppgifter om deras
barn.
1993/94:JO1
384
I 14 kap. 4 § andra stycket sekretesslagen — vilket stycke nämnden
uppenbarligen avser — finns emellertid en delvis reglering av frågan
om sekretesskydd för uppgifter om ett barn gentemot barnets vårdnads-
havare: Sekretess för uppgift till skydd för en underårig gäller även i
förhållande till vårdnadshavaren och får inte efterges av denne, om det
kan antas att den underårige lider betydande men om uppgiften röjs
för vårdnadshavaren.
Utgångspunkten för regleringen är den ovan nämnda principen, att
vårdnadshavaren skall ha insyn i sekretesskyddat material för att
kunna fullgöra sina åligganden enligt föräldrabalken. Den undantagssi-
tuation som regleras avser i första hand fall där barn och vårdnadsha-
vare står i motsatsförhållande till varandra och där det oavsett barnets
ålder är till skada för barnet att sekretesskyddade uppgifter lämnas till
föräldrarna. Detta kan vara fallet i t.ex. vårdnads- och umgängestvister,
vid behandling av sådana störningar hos barnet som har sitt ursprung i
familjeförhållandena och i omhändertagandesituationer. I dessa fall
anses det emellertid för sekretess krävas att det finns speciella skäl som
tyder på att en uppgift om den underårige kan komma att missbrukas
av vårdnadshavaren i något avsevärt hänseende. Det räcker alltså inte
att den unge finner det obehagligt att vårdnadshavaren får vetskap om
uppgiften. Inte heller räcker det att den unge tror att vårdnadshavaren
kommer att vidta åtgärder som han eller hon motsätter sig men som
inte kan anses medföra betydande men för den underårige. Det skall
alltså främst röra sig om särskilt integritetskänsliga uppgifter eller
uppgifter som kan missbrukas av vårdnadshavaren på ett sätt som
allvarligt skadar den unge (se Corell m.fl. Sekretesslagen Kommentar
till 1980 års lag med ändringar, tredje upplagan s. 401 f.).
I den proposition (1988/89:67) som ledde till införandet av andra
stycket i 14 kap. 4 § behandlas, förutom vad som blev andra stycket,
också ett utredningsförslag om införande av sekretess till skydd för
underåriga mot deras vårdnadshavare när det gäller uppgifter som
lämnats till myndigheter i förtroendesituationer. Förslaget innebar att
uppgifter om den som har fyllt tolv år inte skulle få lämnas ut till
vårdnadshavaren utan den unges medgivande, om uppgiften hade
lämnats i förtroende eller inhämtats i samband med att den unge vänt
sig till myndigheten i förtroende.
Förslaget avvisades av föredragande statsrådet med motiveringar som
hänförde sig till sekretesslagens tillkomst. Fortsättningsvis anförde stats-
rådet bl.a. följande.
Förslaget kan vidare leda längre än vad som är lämpligt och möjligt,
om vårdnadshavaren skall kunna fullgöra sina skyldigheter enligt
föräldrabalken. Det är självklart i och för sig av betydelse för barnet att
dess uppgifter till t.ex. en kurator eller läkare i vissa fall inte blir
tillgängliga för vårdnadshavaren. Utgångspunkten måste emellertid
vara att familjen ses som en enhet, och det skulle enligt min mening
bli svårt att på lämpligaste sätt hjälpa t.ex. ungdomar som vänt sig till
de sociala myndigheterna, om möjlighet aldrig skulle finnas att lämna
sådana uppgifter till vårdnadshavaren som den unge lämnat i en
1993/94 :JO1
385
13 Riksdagen 1993/94. 2 samt. NrJOl
förtroendesituation. Den föreslagna regeln överensstämmer inte med
tankegången att det i första hand är föräldrarna som har ansvaret för
barns och ungdoms vård och fostran.
Enligt min uppfattning torde de principer som tidigare angetts i
fråga om vem som disponerar över sekretess till skydd för en under-
årig ofta ge resultatet att ett samtycke från den unge krävs för att
uppgifter som denne lämnat i en här aktuell situation skall fa lämnas
till vårdnadshavaren. I allmänhet kan man nämligen räkna med att det
inte är barn som till fullo representeras av sin vårdnadshavare som
uppsöker en myndighet. I de fall där det är fråga om ett mindre barn
bör man vidare kunna utgå från att det regelmässigt rör sig om så
integritetskänslig information eller annars sådana uppgifter att den av
mig förut föreslagna nya regeln om sekretess vid risk för betydande
men kommer att kunna tillämpas. Jag menar därför att det inte krävs
någon särskild bestämmelse för att tillgodose det syfte utredningen har
haft med sitt förslag.
Utöver det nu sagda finns det ännu en möjlighet att, efter hand som ett
barn blir äldre, i allt högre grad ta hänsyn till dess mognad och
utveckling och därvid undanhålla föräldrarna uppgifter som rör bar-
net.
När barnet har nått en viss mognad och utveckling i övrigt anses
föräldrarna inte längre kunna göra anspråk på att fa veta vad barnet
har berättat för t.ex. en läkare eller en socialsekreterare. Någon ålders-
gräns finns inte angiven till ledning för denna bedömning. Skälet
härtill är att hänsyn måste tas till barnets mognad och utveckling i
övrigt, något som inte enbart kan bedömas med ledning av barnets
ålder. Det kan också förekomma fall då det av hänsyn till barnets bästa
kan vara befogat att inte lämna ut vissa uppgifter till föräldrarna även
om det är fråga om ganska små barn (prop. 1981/82:186 s. 36 samt
Corell m.fl. s. 398).
Av det nu förda resonemanget följer att innehållet i samtalen mellan
flickan och skolkuratorn sannolikt skulle kunna hållas hemligt för
makarna S. med stöd av bestämmelsen i 14 kap. 4 § andra stycket
sekretesslagen. Det är dock inte den saken som ärendet här rör,
eftersom lärarna såvitt framgår inte kände till detta innehåll och alltså
inte skulle ha kunnat återge det för föräldrarna. Vad ärendet gäller är
om själva det faktum att samtal med kuratorn förekommit skulle
kunna anses sekretesskyddat; till och med detta förtegs ju för föräldrar-
na vid kvartssamtalet.
Aven om jag anser att det framstår som mera tveksamt om klassfö-
reståndarna med stöd av det ovan förda resonemanget kan anses ha
haft tystnadsplikt beträffande själva det faktum att flickan hade kontakt
med kuratorn, är jag ändå inte beredd att säga att det var oriktigt av
dem att — i enlighet med flickans uttryckliga önskan — inte berätta
för makarna S. om flickans kontakt med skolkuratorn eller om den
oro över sina hemförhållanden som hon gett uttryck åt. Det rör sig här
närmast om en bedömningsfråga där det måste finnas utrymme för att
komma till olika slutsatser utan att man kan säga att någon av dem är
felaktig.
1993/94:JO1
386
Eftersom flickan faktiskt hade kontakt med skolkuratorn vill jag
inte heller säga att det stred mot läroplanens innehåll att klassförestån-
darna inte begagnade kvartssamtalet till att ta upp frågan om flickans
hemförhållanden med föräldrarna.
Med nu lämnade besked, som alltså innefattar viss kritik rörande
Vecky Jankovics underlåtenhet att förvissa sig om att föräldrarna redan
från början fick veta att dottern vistades hos henne, är ärendet här
avslutat.
(Dnr 3086-1992)
I december 1990 startade efter beslut i Gottsunda kommundelsnämnd,
Uppsala kommun, ett dagprojekt för högstadieungdomar med en nega-
tiv social utveckling. Syftet var att tillskapa ett alternativ till placering i
t.ex. familjehem av ungdomarna. Dagprojektet, som byggde på en
samverkan mellan högstadieskolorna Valsätra och Gottsunda och so-
cialtjänsten, drevs ombord i ett lastfartyg, M/S Gullvor, som låg i
Fyrisån. Mellan Gottsunda kommundelsnämnd och ett bolag träffades
avtal om att bolaget skulle genomföra projektet enligt ett visst pro-
gram. Detta innebar att eleverna skulle vistas på fartyget 40 timmar
per vecka, måndag till fredag, och där erhålla undervisning varvad
med praktiskt arbete. Under sommarperioden skulle fartyget vara till
sjöss. De nämnda högstadieskolorna skulle ställa viss lärarpersonal till
förfogande.
M/S Gullvor lämnade hamn den 24 april 1991. Då ingick ett tiotal
ungdomar i projektet. Detta avbröts — i förtid — i juli 1991 då
socialnämnden sade upp avtalet med bolaget.
Efter anmälan av en privatperson granskade JO Gunnel Norell
Söderblom socialtjänstens insatser i samband med projektet. Gransk-
ningen avslutades genom beslut den 5 oktober 1992 (dnr 2436-1991).
Av utredningen i det ärendet framgick bl.a. följande, som har
avseende på de deltagande ungdomarnas skolgång.
Projektet var enligt verksamhetsplanen ett försök med alternativ
skolverksamhet. Det drevs i samverkan mellan fartygets personal,
Gottsunda socialtjänst och högstadieskolorna Valsätra och Gottsunda.
M/S Gullvor tog emot ungdomar i högstadieåldrarna 13—16 år. De
som antogs till verksamheten var elever som haft uttalade och långvari-
ga skolsvårigheter på grund av emotionella och sociala problem. Den
traditionella undervisningsform som högstadieskolan för det mesta
erbjuder och de särskilda insatser man gjort inom skolan hade ej räckt
till för att överbrygga svårigheterna. De ungdomar som antogs uppvisa-
de även en sådan social problembild att de hos socialtjänsten var
föremål för utredning om placering i familjehem, HVB-hem eller
kollektiv.
1993/94: JO 1
387
Projektet skulle följas av en samordningsgrupp bestående av Gott-
sunda- och Valsätraskolornas studierektorer, Gottsundaskolans kura-
tor, Valsätraskolans psykolog samt personal från socialtjänsten och
fartygets kapten. Skolornas rektorsområden skulle schemalägga lärar-
personal vissa timmar per månad ombord i svenska, matematik, biolo-
gi, hemkunskap, engelska och fritidsverksamhet. Schemaläggningen
skulle ske genom samverkan mellan studierektorerna och personal
ombord. Det förutsattes att schemaiäggningen från och med hösttermi-
nen 1991 skulle kunna fungera fullt ut.
De i projektet ingående skolorna skulle ha ett skolledaransvar för
eleverna, innebärande att skolor med elever i projektet skulle delta i
samordningsgruppens sammankomster. Elevvårdskonferens skulle hål-
las rörande eleverna var tredje månad, för att skolans ansvar enligt
skolförordningen skulle vidmakthållas.
Skolorna lät två studierektorer, två kuratorer, en SYO-konsulent, en
skolsköterska, en psykolog, en fritidspedagog (2 tim/vecka), en hem-
kunskapslärare (4 tim/vecka) och en speciallärare (4 tim/vecka) delta i
arbetet med projektet.
Från det att fartyget avseglat den 24 april 1991 förändrades social-
tjänstens och skolornas insynsmöjligheter, stödarbete och personal-
handledning. Skolornas aktiva medverkan upphörde från avseglingen.
Den skulle om planerna kunnat fullföljas ha återupptagits under
hösten 1991.
Sedan på JO:s initiativ ett granskningsärende rörande skolans med-
verkan i projektet tagits upp infordrades utredning och yttrande från
Gottsunda kommundelsnämnd över vissa frågeställningar. Nämnden
anförde.
De formella förutsättningarna har beträffande samtliga elever från
Gottsunda kommundel från skolorna varit att de under placeringen i
projektet gått i anpassad studiegång jämlikt 5 kap. 21 § grundskoleför-
ordningen. Går man till skolstyrelsens delegationsplan från 1988-06-16,
vilken gällde fram tills dess att skolstyrelsen upphörde att vara styrelse
för grundskolorna i kommunen, kan man utläsa att rektor var delegat
när det gällde beslut om anpassad studiegång. — Ansvarig rektor på
Gottsundaskolan respektive Valsätraskolan var således de som hade att
fatta beslut om anpassad studiegång för de aktuella eleverna —. Grund-
skolans organisation i Gottsunda kommundel bestod under den aktuel-
la tiden av tre rektorsområden med vardera en rektor. Denne var
sedan rektor för flera skolor. — Detta innebar i praktiken att rektorer-
na i flera avseenden hade svårt att fungera tillfredsställande som rektor
på de enskilda skolorna. I stället fanns på Gottsunda- och Valsätrasko-
lan studierektorer som i praktiken skötte stora delar av rektors uppgif-
ter på skolan. Dessa studierektorstjänster kom sedan under 1992 att
omregleras till rektorstjänster bl.a. för att en anpassning till aktuell
skollagstiftning på området bedömdes angelägen. När det gäller de
aktuella besluten så bedömde man på respektive skolenhet att det
räckte med att skolans studierektor som ersättare för rektor medverka-
de vid den elevvårdskonferens där beslut om anpassad studiegång
fattades.
1993/94:JO1
388
Undervisningen för elever i dagprojektet har ordnats enligt den plan
som arbetsgruppen för projektet hade. En stor del av undervisningen
rörde båten som man vistades på. Navigation, maskinkunskap, under-
håll av båt, gott sjömanskap var ämnen som stod på dagordningen.
Detta skulle kombineras med undervisning i matematik, engelska,
hemkunskap och svenska. En lärare från grundskolan undervisade ett
visst antal timmar när båten låg i hamn. Kaptenen ombord ansvarade
dessutom för viss teoretisk undervisning i t.ex. navigation och engels-
ka. Hela gruppen hade samma undervisning. Ingen elev hade således
enskild undervisning ombord.
Det är viktigt att förstå att eleverna som kom i fråga för denna
placering hade mycket stora svårigheter att tillgodogöra sig vanlig
skolundervisning. Två av pojkarna vägrade i perioder över huvud taget
att komma till skolan. Dagprojektet var ett försök att fa in eleverna i
någon som helst form av ordnad verksamhet samt att förebygga ytterli-
gare drogmissbruk och kriminalitet. När båten ej låg i hamn var det
meningen att undervisningen såväl på det praktiska som på det teore-
tiska planet skulle handla om sjömanskap, rutiner ombord, samarbete,
kamratskap, navigation, maskinkunskap, underhåll av båt och matlag-
ning. När sedan båten skulle komma till hamn igen under hösten
skulle den ursprungliga planen för undervisning enligt verksamhets-
planen gälla med deltagande av lärare från grundskolan.
1993/94:JO1
Från Valsätraskoian undervisade en lärare i matematik tre timmar i
veckan från december månad tills båten lämnade Uppsala. Under
vårterminen 1991 medverkade också en lärare i hemkunskap i totalt
34 timmar.
Nämndens synpunkter
Det aktuella ärendet har gjort nämnden uppmärksam på brister i
beslutsfattandet inom skolans område i kommundelens förvaltning
som snarast måste åtgärdas. Det förhåller sig visserligen så att Gottsun-
da kommundelsnämnd inte var styrelse för grundskolorna i kommun-
delen när de aktuella besluten fattades, men det är ändå angeläget att
nämnden försäkrar sig om att de regler som gäller för beslut enligt
förvaltningslagen och kommunallagen i delegerade ärenden tillämpas
av skolans personal efter det att nämnden blivit skolstyrelse. Rent
faktiskt måste nog också medges att det av naturliga skäl funnits en
"gråzon" vid överförandet av huvudmannaskapet för grundskolorna
från den gamla skolstyrelsen till kommundelsnämnderna då man i
vissa avseenden inte var klar över sin tillhörighet i skolorna.
Nämnden är medveten om den kommunikationsskyldighet som
föreligger enligt 17 § förvaltningslagen. I detta avseende anser emeller-
tid nämnden att skolan uppfyllt sin skyldighet i och med att föräldrar
och elever hela tiden medverkat i och varit positiva till förberedelser
och beslut inför placeringarna i projektet.
Däremot föreligger så vitt nämnden kan se brister när det gäller
själva beslutet. Ett beslut av det här slaget skall enligt nämndens
uppfattning vara skriftligt och motiverat. Visserligen finns elewårds-
konferensprotokollen i skriftlig form, men av dessa framgår inte klart
att beslutet avser anpassad studiegång jämlikt 5 kap. 21 § grundskole-
förordningen. Inte heller har beslutet fattats av den tjänsteman som
har fått delegation att fatta sådana beslut av skolstyrelsen. Någon
vidaredelegation var inte möjlig enligt 1977 års kommunallag. Här vill
emellertid nämnden hänvisa till grundskolans organisation under den
389
aktuella perioden, som innebar att man då besluten fettades hade
studierektorer vid de aktuella skolorna, som faktiskt fungerade som
rektorer och som nu också fått denna benämning.
Någon formell delgivning av skriftligt beslut om anpassad studiegång
har inte skett. I denna del vill dock nämnden betona att såväl elever
som föräldrar i samtliga fall varit positiva till besluten och placeringar-
na i projektet.
Skolan har vidare underlåtit att anmäla sina beslut fattade på
delegation till den dåvarande skolstyrelsen, vilket krävdes i 3 kap. 12 §
i 1977 års kommunallag, som gällde när beslutet fattades. Här bör
dock påpekas att den förestående övergången av huvudmannaskapet
för skolornas personal medförde att mycket var oklart under denna
tid. Helt allmänt vill nämnden betona att de förändringar som skett på
skolans område både när det gäller lagstiftning och huvudmannaskap
inte varit helt utan konsekvenser. I samband med förändringar i
organisationen har också enskilda tjänstemän fått förändrade befatt-
ningar och befogenheter.
När det gäller beslutsfattande av det aktuella slaget har också skolan
en annan utgångspunkt än t.ex. individ- och familjeomsorgen, där man
har större erfarenhet och rutin i fråga om de formella förutsättningar-
na för beslut av myndighetsutövande karaktär. På detta område över-
klagas också besluten i en helt annan omfattning. I skolan har man i
första hand en verksamhet som måste fungera i vardagen. Detta är
förstås särskilt påtagligt i ett område av Gottsundas karaktär med stor
invandrartäthet och en tung social problematik. Detta är dock endast
en förklaring till hur brister i den formella handläggningen kunnat
uppstå. Det ankommer nu på nämnden att försäkra sig om att dessa
brister avhjälps. För övrigt vill nämnden betona att personalen på de
båda skolorna på ett hängivet sätt arbetat med att försöka lösa de
svårigheter som skolorna haft i sitt elevvårdande arbete. Hela tiden i
samarbete med eleven själv och föräldrarna.
När det gäller undervisningssituationen i projektet vill nämnden till
att börja med konstatera att det rört sig om ungdomar, som varit
mycket svåra att över huvud taget ha i en undervisningssituation.
Innehållet i undervisningen har förstås måst anpassats till dessa förut-
sättningar. Under den tid som projektet var till sjöss hade skolan
liksom ungdomssektionen av förklarliga skäl sämre kontroll över hur
undervisningen utformades. I efterskott kan nämnden bekräfta att detta
inte var tillfredsställande och att man borde ha haft bättre insyn i
projektet under denna tid även vad gäller skoldelen. Nämndens för-
väntningar på personella resurser i projektet visade sig vara alltför
optimistiska. När det gäller dessa förväntningar kan hänvisas till verk-
samhetsplanen för dagprojektet.
Den fortsatta skolplaneringen för eleverna i projektet blev störd av
det faktum att projektet så tvärt måste avbrytas. Dock medger nämn-
den att man i vissa avseenden kanske kunde ha haft en bättre framför-
hållning för vissa elever med tanke på hur stor risken ändå är att en
elev hoppar av ett projekt av den här karaktären. Det bör emellertid
betonas att svårigheten med planeringen av skolgången för elever av
det slag det här rörde sig om är mycket stor. Ofta går ej långsiktiga
planer att genomföra och de beslut som fattas måste rivas upp på
grund av hastigt påkomna omständigheter utanför skolans kontroll.
Nämnden förbereder för närvarande en utbildning för berörd perso-
nal inom hela Gottsunda kommundelsförvaltning angående de regler
som gäller för beslutsfattande och delegation i kommunala förvaltning-
ar.
1993/94:JO1
390
I beslut den 25 januari 1993 anförde JO Wahlström följande.
Om en elev inte kan få utbildning som i rimlig grad är anpassad
efter elevens intressen och förutsättningar, får enligt 5 kap. 21 §
grundskoleförordningen styrelsen för utbildningen besluta att anpassad
studiegång skall anordnas för eleven. Styrelsen ansvarar för att en elev
med anpassad studiegång får en utbildning som så långt det är möjligt
är likvärdig med övrig utbildning inom skolan.
I läroplanen för grundskolan finns närmare föreskrifter om anpas-
sad studiegång:
Skolan kan förmodligen inte helt lyckas forma en skolgång, som ger
de bästa utvecklingsmöjligheterna för alla barn. Det finns därför en
möjlighet att ytterligare anpassa undervisningen för vissa elever genom
att frångå timplanen. För elever på högstadiet kan det i enstaka fall
också bli fråga om att viss del av utbildningen fullgörs i arbetslivet.
Innan skolan genom anpassad studiegång frångår timplanen, bör man
alltid pröva om det inte är möjligt att inom ramen för utvidgade
temastudier hjälpa elever till meningsfulla studieuppgifter.
Elev med anpassad studiegång skall under hela tiden beredas under-
visning i vissa grundläggande färdigheter. Denna undervisning kan
med fördel utökas i förhållande till timplanen. Beteckningen anpassad
studiegång anger, att det skall röra sig om just en studiegång och inte
enbart vara en placering på någon arbetsplats. Anpassad studiegång
skall därför vara väl planerad. Eleven måste få omfattande hjälp av
handledare och lärare. Om på högstadiet en del av utbildningen
försiggår på en arbetsplats utanför skolan, skall eleven ha handledare
på arbetsplatsen och stöd av skolans personal. — — — Insatserna kan
behöva bli ganska omfattande i många fall.
Anpassad studiegång innebär förskjutning i antalet veckotimmar mel-
lan olika ämnen på timplanen eller mellan timplanebunden undervis-
ning och fria aktiviteter.
På högstadiet kan därutöver delar av utbildningen för en enskild
elev förläggas till arbetsplats utanför skolan. Under sådan tid skall
eleven ha handledare, som är anställd på arbetsplatsen och stöd av
skolans personal. Eleven skall fortlöpande beredas undervisning i
skolan i vissa grundläggande färdigheter.
Av det sagda följer att det ställs höga krav på sådan studiegång, som
särskilt anpassas för elever som har behov därav. Sedan övriga försök
att hjälpa eleven visat sig resultatlösa, måste en anpassad studiegång
föregås av en noggrann planering och genomföras med insatser av den
omfattning som krävs. Som ett tecken på den vikt som fästs härvid kan
anges, att enligt huvudregeln styrelsen för utbildningen i varje enskilt
fall skall fatta beslut om anpassad studiegång.
Enligt planerna för dagprojektet skulle Gottsunda och Valsätra
rektorsområden schemalägga lärarpersonal vissa timmar per månad i
svenska, matematik, biologi, hemkunskap, engelska och fritidsverksam-
het. Fortfarande enligt planerna skulle överenskommen schemalägg-
ning fungera fullt ut från och med höstterminen 1991, alltså mer än
en hel termin efter det att projektet igångsattes. Någon närmare
redogörelse för den undervisning som planerades eller faktiskt före-
kom har inte visats i ärendet.
1993/94:JO1
391
Även om jag har förståelse för de synpunkter nämnden framfört
rörande svårigheterna att över huvud taget förmå eleverna att tillgodo-
göra sig skolundervisning nödgas jag ändå framhålla läroplanens krav
på en väl planerad studiegång, genomförd med de — måhända omfat-
tande — insatser från skolans personal som kan krävas. Självfallet bör
innehållet i den planerade studiegången framgå av själva beslutet om
anpassad studiegång. Jag anser att det har brustit i detta avseende.
Visserligen framgår av protokollen från de olika elewårdskonferenser-
na att eleverna ingick i "båtprojektet", vars verksamhetsplan alltså
innehöll uppgifter om att undervisning skulle förekomma. Vad som
kunde utläsas i detta avseende är emellertid enligt min mening alltför
vagt för att kravet på en väl planerad studiegång skall kunna anses
uppfyllt.
Sedan båten i april lämnat hamnen har skolans insatser helt upp-
hört. Detta står inte i överensstämmelse med läroplanens bestämmelser
om att elev med anpassad studiegång som har delar av sin utbildning
förlagd till arbetsplats utanför skolan under sådan tid skall ha stöd av
skolans personal och fortlöpande beredas viss undervisning. Även i
detta avseende har det alltså förekommit brister.
Det nu sagda anknyter till vad jag ovan anfört om behörighet att
fatta beslut om anpassad studiegång. Enligt huvudregeln ankommer
detta alltså på skolstyrelsen. I syfte bl.a. att avdramatisera sådana beslut
har skolstyrelsen emellertid möjlighet att delegera beslutsrätten till
rektor. Så hade också skett i Uppsala vid den aktuella tiden.
Inte beträffande någon av de ifrågavarande eleverna från Gottsunda-
eller Valsätraskolorna synes beslut ha fattats av rektor. I det enda fall
där rektor över huvud taget medverkat har fråga närmast varit om
information om att eleven redan placerats i båtprojektet. Även flera
övriga handlingar, som av skolorna uppenbarligen betraktas som be-
slut, har samma karaktär. Några skriftliga beslut om anpassad studie-
gång kan alltså i flera av fallen inte alls sägas ha förekommit. Då så
faktiskt skett har beslutsfattaren — studierektorn — saknat erforderlig
behörighet.
Det säger sig självt att vad som förekommit inte är godtagbart.
Eftersom Gottsunda kommundelsnämnd, som numera är huvudman
för grundskolan i kommundelen, förbereder personalutbildning i detta
slags frågor, föranleder saken emellertid inget vidare uttalande från
min sida.
1993/94:JO1
392
1993/94 :JO1
(Dnr 3767-1992)
JO Wahlström anförde följande i ett beslut den 31 mars 1993.
1 en cirkulärskrivelse till vissa begravningsbyråer gav organisten Birgit
Lindqvist Markström ett antal exempel på "olämplig musik i Knivsta
kyrka". På skrivelsen fanns ritad en s.k. dödskalle.
Skrivelsen återgavs i pressen såsom en lista över musik som inte får
spelas i Knivsta kyrka.
Evert Valsjö hemställde i en anmälan bl.a. att JO skulle granska
lagligheten i förbudet.
Monica Kronlund inkom med ett antal skrivelser angående kyrko-
musik m.m.
Genom remiss infordrades yttrande från Domkapitlet i Uppsala stift,
kyrkoherden i Knivsta m.fl. församlingars pastorat och organisten.
Birgit Lindqvist Markström anförde — såvitt här är av intresse —
följande:
... var en intern skrivelse till begravningsbyråerna, som ju vanligen
först kommer i kontakt med de sörjande, och ibland har egna musik-
listor. Det var inte ens en repertoarlista, utan snarare en rad principi-
ella överväganden, med konkreta exempel för varje kategori. Ordet
"förbud" förekommer över huvudtaget inte där, utan förefaller vara en
fri uppfinning av pressen. Många kyrkomusiker eller församlingar
lämnar repertoarlistor till begravningsbyråerna i trakten (t.ex. Tyresö),
och Knivsta begravningsbyrå hade länge efterlyst en sådan, men efter-
som min repertoar är ovanligt stor, tyckte jag det var enklare att tala
om vad jag inte vill spela och varför. Dödskallen var tänkt som en
giftstämpel, och eftersom vi haft goda relationer med begravningsbyrå-
erna, var dessa interna anvisningar allmänt kamratliga i stilen. När
begravningsbyråerna tog anstöt, bad jag om ursäkt för dödskallen. —
Kyrkoherden Thor Wikberg anförde följande (bilagan här utesluten):
Gudstjänster omfattar enligt handboken även dopgudstjänst, vigsel-
gudstjänst, begravningsgudstjänst. Präst och musiker är skyldiga att
följa kyrkans böcker. Tjänstgörande präst har det övergripande ansva-
ret för gudstjänstens utformning.
393
Eftersom gudstjänsterna utgör en del av ämbetslinjen, är präst här
direkt underställd sin biskop.
Detta borde Domkapitlet ha meddelat JO och underrättat stiftets
biskopar därom.
Bifogar SPT Ledare 1992-12-04 Nr 49 som på ett utmärkt sätt
illustrerar sakläget.
Domkapitlet (biskopen Tord Harlin) anförde — såvitt här är av
intresse — följande:
Den aktuella listan, som enligt påskrift är avsedd enbart för begrav-
ningsbyråerna, anger vad som är olämplig musik i Knivsta kyrka.
Domkapitlet finner att den på listan påtecknade giftsymbolen, dödskal-
len, är mycket olämplig. — — —
Vad beträffar kyrkomusiken vid gudstjänst och kyrkliga handlingar
sägs i kyrkohandboken, antagen genom SKFS 1986:3, helt allmänt att
kyrkomusikern tillsammans med tjänstgörande präst ansvarar för
gudstjänstens musikaliska utformning. Någon föreskrift om vem som
har det slutgiltiga ansvaret lämnas inte. 1 kyrklig kungörelse (SKFS
1986:2) om antagande av ny psalmbok för Svenska kyrkan anges, att
den präst som ansvarar för genomförandet av gudstjänst eller kyrklig
handling efter samråd med tjänstgörande kyrkomusiker beslutar vilka
psalmer som skall användas. Enligt samma kungörelse lar vid den
allmänna gudstjänsten en psalm bytas ut mot en psalm, sång eller
bibelvisa som inte ingår i den svenska psalmboken, om tjänstgörande
präst och kyrkomusiker är ense. I sistnämnda fall fordras alltså sam-
stämmighet mellan präst och kyrkomusiker för att ett utbyte skall få
ske, medan i förstnämnda fall, då man håller sig inom den svenska
psalmboken, det är prästen som har ansvaret för vad som skall spelas.
Evert Valsjö kommenterade remissvaret.
En kyrkomusiker kan — som framgår av domkapitlets yttrande —
vägra att framföra andra musikstycken än de psalmer som ingår i den
svenska psalmboken. Mot denna bakgrund kan det knappast anses
felaktigt om en kyrkomusiker i en "repertoarlista" förtecknar de
musikstycken musikern kan — och vill — framföra.
Birgit Lindqvist Markström har utformat sin "lista" som en redogö-
relse för vad slags musik hon inte vill spela och exemplifierat med
särskilt angivna musikstycken. Mot bakgrund av vad jag nyss anfört
finns inte anledning för mig att kommentera innehållet i listan.
Däremot ställer jag mig kritisk till listans utformning både med
avseende på den minst sagt olämpliga teckningen ("dödskallen") och
med avseende på att listan med hänsyn till ordalydelsen knappast kan
uppfattas som en "repertoarlista" för vad Birgit Lindqvist Markström
vill spela, utan i stället framstår som en generell förteckning över
"olämplig musik i Knivsta kyrka". Jag finner det inte särskilt märkligt
att listan har kommit att uppfattas som ett generellt förbud mot viss
musik i Knivsta kyrka och anser följaktligen att den inte borde ha
1993/94 :JO1
394
distribuerats i aktuellt utförande. Att Birgit Lindqvist Markström må
ha avsett att listan skulle komma till användning endast hos begrav-
ningsbyråerna förändrar inte min inställning.
(Dnr 91-1993)
Kyrkogårdsnämnden i Katrineholms kyrkliga samfällighet genomförde
under åren 1988—1993 arbeten med att genom s.k. dubbning säkra ca
2 700 gravstenar. Till följd bl.a. av att gravböckerna innehöll bristfäl-
liga uppgifter om gravrättsinnehavarna hade förvaltningen haft svårt
att fä kontakt med dessa inför arbetena. Nämnden hade ställt ersätt-
ningsanspråk för sitt arbete. Om gravrättsinnehavaren inte var beredd
att betala avskrevs kravet.
1993/94:JO1
JO Wahlström anförde följande i ett beslut den 23 juni 1993.
Jag har i förevarande ärende valt att begränsa min granskning till
vissa frågor om kyrkogårdsnämndens möjligheter att på en gravrättsin-
nehavares bekostnad vidta åtgärder på gravplatsen. Vidare begränsar
jag i det följande min prövning till tiden efter den 1 april 1991, när
begravningslagen (1990:1144) i aktuella delar trädde i kraft.
Begravningslagens regler om gravrätt finns i 7 kap. Där stadgas som
huvudregel att det är innehavaren av gravrätten som skall hålla
gravplatsen i ordnat och värdigt skick (3 §) och att det är denne som
bestämmer gravanordningars utseende och beskaffenhet och gravplat-
sens utsmyckning och ordnande i övrigt (26 §). Om gravrättsinnehava-
ren inte fullgör skyldigheten kan gravrätten förklaras förverkad i den
ordning som anges i 33 §. Därjämte har upplåtaren givits möjlighet att
göra ändringar och vidta åtgärder på gravplatsen i de fall som anges i
30 och 31 §§.
Enligt 7 kap. 30 § begravningslagen får upplåtaren göra ändringar
på gravplatsen bara om gravrättsinnehavaren medger det. Andringar
som är nödvändiga för att tillgodose kraven på miljöskydd, hälsoskydd
och arbetarskydd far dock genomföras, även om gravrättsinnehavaren
motsätter sig ändringen. I förarbetena till lagen (prop. 1990/91:10
s. 117) anförs följande om innebörden av bestämmelsen:
Av paragrafen framgår, att gravrättsinnehavarens medgivande krävs för
att upplåtaren skall fa göra ändringar på gravplatsen. Från denna
huvudregel görs det sedan betydelsefulla undantag. Om ändringen är
nödvändig för att tillgodose kraven på miljöskydd, hälsoskydd och
arbetarskydd får den genomföras även om gravrättsinnehavaren motsät-
ter sig ändringen. Härigenom får kyrkogårdsmyndigheterna möjlighe-
ter att genomföra sådana ändringar som är påkallade av bestämmelser i
annan lagstiftning. Som framgår av lagtextens avfattning skall ändring-
en vara nödvändig för att tillgodose de angivna kraven. Det räcker
395
således inte med att ändringen främjar det skyddade intresset. Den får
inte heller gå längre än som är nödvändigt. I sådana fall måste
gravrättsinnehavaren enligt huvudregeln medge att ändringen företas.
Reglerna bygger på att kyrkogårdsförvaltningarna tar kontakt med
gravrättsinnehavarna i anledning av tilltänkta ändringar på gravplatser-
na. Genom bestämmelsen i 1 §, om att gravrätt får utövas endast av
den som i gravboken eller gravregjstret är antecknad som gravrättsin-
nehavare, bör denna skyldighet inte bli särskilt betungande.
Enligt 7 kap. 31 § begravningslagen har upplåtaren rätt att genast
genomföra nödvändiga åtgärder på gravplatsen om skador måste före-
byggas. Gravrättsinnehavaren skall snarast därefter underrättas om
åtgärderna. Av förarbetena (prop. s. 118) framgår följande:
Genom paragrafen ges kyrkogårdsmyndigheterna en rätt till ingripande
när det krävs för att förhindra skada. Det kan gälla sådana situationer
som att en gravsten håller på att välta och kan vålla skada på
gravplatsen eller angränsande gravplatser eller att någon gravanordning
utgör en fåra för de kyrkogårdsanställda eller allmänheten. I sådana
fall får myndigheten genast och utan gravrättsinnehavarens hörande
vidta de åtgärder som är nödvändiga för att förhindra skadan. I den i
paragrafen använda formuleringen "om skador måste förebyggas" lig-
ger, att åtgärden skall vara så brådskande att gravrättsinnehavarens
yttrande inte lämpligen kan avvaktas. Rätten till åtgärder är begränsad
till vad som är nödvändigt för att en skada skall kunna undvikas. Som
framgår av lagtexten skall gravrättsinnehavaren snarast underrättas om
vilka åtgärder som har vidtagits.
Begravningslagen innehåller inte några bestämmelser om vem som
skall bekosta sådana ändringar som upplåtaren företar med stöd av 7
kap. 30 eller 31 §. 1 avsaknad av sådana bestämmelser torde det vara
upplåtaren som får stå kostnadsansvaret för sina åtgärder (jfr 8 kap. 3
och 5 §§ regeringsformen och Alf Bohlin, Kommunala avgifter,
s. 131-143).
Kyrkogårdsnämnden har i remissvaret åberopat "de civilrättsliga
regler som gäller" och anfört att nämnden avskrivit kravet i den mån
gravrättsinnehavaren inte var beredd att betala. Jag är — mot bak-
grund av gravrättsinnehavarens allmänna ansvar för gravplatsen och
upplåtarens allmänna kompetens att ingå avtal med gravrättsinneha-
varna om skötsel av gravplatserna — beredd att acceptera ett sådant
synsätt för det fall att innehavaren av gravrätten inte bara medgivit att
ändringen vidtages utan även godtagit kostnadsansvaret och således
"beställt" arbetet. Däremot är det inte godtagbart att myndigheten
ställer anspråk på ersättning i det fall att innehavaren endast medgivit
att ändringen vidtages eller till och med motsätter sig den.
Som jag anförde inledningsvis har jag endast funnit anledning att
beröra de regler som gäller efter den 1 april 1991. Kyrkogårdsnämn-
dens aktuella åtgärder har i stora delar vidtagits före detta datum och
rättsläget var då oklart. Det finns således anledning att kritisera nämn-
den endast med avseende på icke brådskande arbeten som utförts efter
den 1 april 1991 utan att gravrättsinnehavaren tillfrågats och med
avseende på krav på ersättning för utfört arbete som ställts härefter.
Det finns också anledning att erinra nämnden om det angelägna i att
1993/94:JO1
396
arbetet med gravböckerna prioriteras så att sådana integritetskränkande 1993/94:JO1
(jfr prop. 1990/91:10 s. 71) åtgärder som att sätta upp meddelanden på
gravplatsen kan undvikas.
397
1993/94:JO1
(Dnr 718-1992)
Av en av Carl Axel Bruno gjord anmälan framgick bl.a. följande.
Sedan Radiotjänst i Kiruna AB (Radiotjänst) hade påfört honom
TV-avgift utöver vad som tidigare betalts för en period i mitten av år
1991, överklagade han detta i en till Kammarrätten i Sundsvall ställd,
den 17 september 1991 daterad och till Radiotjänst adresserad skrivel-
se. Skrivelsen ledde inte till svar från någon instans. I en på motsva-
rande sätt utformad skrivelse av den 21 januari 1992 överklagade Carl
Axel Bruno en debitering av samma slag avseende en period i början
av år 1992. Denna skrivelse besvarades av Radiotjänst genom en som
"brev" rubricerad skrivelse den 25 februari 1992, vari inledningsvis
anfördes: "Tack för brevet. Jag vill gärna ta tillfället i akt och förtydli-
ga vår information beträffande den TV-avgift vi har fakturerat er."
Svaret utmynnade i att det på angivna beräkningsgrunder framtagna
beloppet överensstämde med aktuell debitering.
1 sin anmälan begärde Carl Axel Bruno utredning bl.a. avseende
huruvida Radiotjänst underlåtit att vidarebefordra hans överklaganden
av debiteringarna och om dess svarsbrev kunde förhindra att det
senare överklagandet fullföljdes.
Efter remiss avgav Radiotjänst yttrande.
I sitt yttrande anförde Radiotjänst beträffande det första överklagandet
dels att Radiotjänst kontrollerade att avgift hade påförts i enlighet med
23 § lagen om TV-avgift och att beloppet var riktigt, dels att Carl Axel
Bruno av misstag inte underrättades härom.
I fråga om Carl Axel Brunos andra skrivelse med överklagande
nämndes i yttrandet till en början att man i en bilaga till aktuell
faktura hade informerat om hur den retroaktiva avgiften enligt 23 §
lagen om TV-avgift skall beräknas och faktureras. Vidare anfördes:
I sin skrivelse anger Carl Axel Bruno att han motsätter sig den
retroaktiva avgiften med hänvisning till en privatekonomisk avtalsupp-
görelse mellan Radiotjänst och Carl Axel Bruno.
Radiotjänst har uppfattat att Carl Axel Bruno inte har känt till lag
om TV-avgift och har därför informerat honom i brev — att uppbör-
den av TV-avgifter regleras i lag om TV-avgift, bifogat utdrag ur
398
lagtexten och propositionen samt angett hur den retroaktiva avgiften,
11 kronor, har beräknats. Detta för att Carl Axel Bruno skall fä
möjlighet att kontrollera om Radiotjänst har fakturerat i enlighet med
lag om TV-avgift.
Radiotjänst kunde ha uppfattat Carl Axel Brunos båda skrivelser
som begäran om omprövning och fattat beslut i enlighet med 15 § lag
om TV-avgift. Därefter hade Carl Axel Bruno kunnat överklaga Radio-
tjänsts beslut.
Enligt 21 § lag om TV-avgift kan endast beslut i ärenden om
omprövning överklagas. De två skrivelserna från Carl Axel Bruno kan
inte överlämnas till kammarrätt utan att Radiotjänst först fettar ett
beslut enligt 15 § lag om TV-avgift som går Carl Axel Bruno emot.
Radiotjänst har nu översänt beslut till Carl Axel Bruno (bilaga).
JO Wahlström anförde i beslut den 25 februari 1993 följande.
Enligt 14 § lagen om TV-avgift skall förvaltningslagen (1986:223)
tillämpas när Radiotjänst handlägger ärenden enligt den förstnämnda
lagen. I ett i förevarande ärende aktuellt hänseende avviker lagen om
TV-avgift från vad som skulle följa av de allmänna bestämmelserna i
förvaltningslagen, varför den därvidlag är tillämplig i stället för dessa
(jfr 3 § förvaltningslagen). Det gäller möjligheterna att överklaga
beslut om avgiftsskyldighet och om påförande av avgifter. Som framgår
av 15 och 21 §§ lagen om TV-avgift far sådana beslut inte direkt
överklagas hos överinstansen, kammarrätten, utan en förutsättning för
att de skall komma under domstolens prövning är att Radiotjänst har
meddelat beslut om omprövning. Sådan skall ske om den som beslutet
rör begär det eller skäl annars föreligger. Det är endast beslut i
ärenden om omprövning som far överklagas hos kammarrätten.
Carl Axel Bruno angav i sina ifrågavarande, till kammarrätten
ställda skrivelser tydligt att han överklagade vissa debiteringsbeslut. En
förklaring härtill kan vara att han inte tillgodogjort sig de upplysning-
ar rörande omprövning som enligt 15 § andra stycket lagen om
TV-avgift skall anges i beslut om bl.a. påförande av avgifter, en
bestämmelse som jag förutsätter att Radiotjänst följer. Han kan ändå
ha hyst den oriktiga uppfattningen att sådana beslut fick överklagas.
De sålunda föreliggande förhållandena kunde i första hand ha
motiverat att Radiotjänst på något sätt satte sig i förbindelse med Carl
Axel Bruno och frågade om han med hänsyn till gällande regler
vidhöll avsikten att "överklaga" besluten. Handläggningen skulle däref-
ter ha fortsatt med beaktande av vad Carl Axel Bruno då uppgett. Skäl
för att handläggningen borde ha inletts på detta sätt kan hämtas i
förvaltningslagens regler om serviceskyldighet. Enligt dem skall bl.a.
vägledning och råd lämnas enskilda i frågor som rör "myndighetens"
(här Radiotjänsts) verksamhetsområde. Sådan hjälp skall lämnas i den
utsträckning som är lämplig med hänsyn till frågans art, den enskildes
behov av hjälp och myndighetens verksamhet (4 §). Vägledning kan
innebära att "festa den enskildes uppmärksamhet på att det finns ett
annat, bättre sätt att nå det han eftersträvar" (prop. 1985/86:80 s. 59).
Inom ramen för det förevarande ärendet och på grundval av den
1993/94 :JO1
399
utredning som där föreligger kan emellertid inte med säkerhet bedö-
mas huruvida det från nämnda, skilda utgångspunkter hade varit
lämpligt att Radiotjänst verkat på detta sätt.
När nu Radiotjänst enbart hade själva skrivelserna att hålla sig till,
var man skyldig att behandla dem enligt deras innehåll utan att därvid
bortse från uppgifterna om att det rörde sig om överklaganden. I
motsats till vad som anges i Radiotjänsts yttrande förelåg inte något
hinder mot att överlämna skrivelserna till kammarrätten — förutsatt
att överklagandena kommit in i rätt tid — i enlighet med vad som
anges i 24—25 §§ förvaltningslagen. Det var således endast rättidspröv-
ningen som ankom på Radiotjänst, varpå kammarrätten efter ett över-
lämnande hade att besluta rörande överklagbarheten.
Radiotjänst förfor inte på något av nu angivna två sätt. Överklagan-
dena behandlades inte som sådana. I det första fallet underrättades Carl
Axel Bruno inte heller om vad som blev följden av hans överklagande,
ett av Radiotjänst erkänt men inte närmare kommenterat misstag, som
man dock efter JO-anmälan i ett särskilt brev till Carl Axel Bruno bett
om ursäkt för. Hans andra överklagande ledde visserligen till en
underrättelse ("brev"), men denna ägnade sig inte som underlag för ett
överklagande till kammarrätten och har i vart fall inte av vare sig
honom eller Radiotjänst uppfattats som ett beslut i ärende om ompröv-
ning.
En sammanfattande slutsats är att vad som förekommit i ärendet ger
Radiotjänst anledning att vara särskilt uppmärksam på huruvida fram-
ställningar från de avgiftsskyldiga innefattar önskemål om ytterligare
prövning och inte endast upplysningar.
Carl Axel Brunos överklaganden var som framgått på grund av det
särskilda regelsystemet enligt lagen om TV-avgift inte tjänliga för sitt
syfte. Som nämnts skall den avgiftsskyldige i Radiotjänsts beslut om
påförande av avgifter (och avgiftsskyldighet) upplysas om möjligheter-
na till omprövning (15 § andra stycket lagen om TV-avgift). Informa-
tionsskyldigheten enligt detta eller andra lagrum (jfr 9—10 §§) innefat-
tar dock inte det enligt 21 § gällande förbudet att överklaga sådana
beslut; skyldighet att självmant upplysa om fullföljdsförbud följer för
övrigt inte heller av de i 21 § förvaltningslagen meddelade allmänna
bestämmelserna angående underrättelse om beslut. Av denna men
även andra orsaker kan somliga avgiftsskyldiga komma till den upp-
fattningen att de är bäst betjänta av att överklaga besluten, t.ex. om de
anser att det är osannolikt att Radiotjänst på begäran om omprövning
ändrar besluten och därför önskar att kammarrätten — som de sätter
sin lit till — så snart som möjligt far påbörja överprövning. Ett syfte
som far antas ligga i omprövningsinstitutet i lagen om TV-avgift — att
begränsa belastningen av kammarrätten — kan därför komma att
uppfyllas i mindre mån än lagstiftaren förutsatt.
Även om det således inte föreligger någon skyldighet för Radiotjänst
att informera om det i 21 § lagen om TV-avgift intagna fullföljdsförbu-
det, föreligger enligt min uppfattning inget hinder mot att låta även
denna information inflyta i de upplysningar som Radiotjänst enligt
15 § andra stycket har att lämna enskilda i beslut om avgiftsskyldighet
1993/94: JO 1
400
och påförande av avgift. Om informationen ges detta något utvidgade 1993/94:JO1
innehåll ökar rimligen förutsättningarna för att det ovan angivna syftet
kommer att uppnås.
401
(Dnr 1518-1993)
JO Wahlström inspekterade den 11 — 13 maj 1993 Byggnadsnämnden i
Skövde kommun. De vid granskningen av bl.a. nämndens protokoll
gjorda iakttagelserna föranledde JO Wahlström att under skilda avsnitt
i inspektionsprotokollet göra de uttalanden som framgår nedan.
Vid granskningen av ett ärende angående ansökan om förhandsbesked
framkom att sökanden under hand hade lämnat in en reviderad
situationsplan, att den tidigare ingivna planen inte fanns i behåll hos
nämnden samt att några anteckningar inte gjorts i ärendet om i vilket
sammanhang och av vilken anledning den nya planen givits in. De
uppgifter härom som antecknats i byggnadsnämndens protokoll grun-
dade sig omedelbart på bygglovchefens vetskap.
I två beslut av byggnadsnämnden med anledning av ansökningar om
bygglov hade i protokollen antecknats, i det ena fallet, att en berörd
granne under hand godtagit en viss nybyggnadsåtgärd, i det andra
fallet, att berörda grannar hade beretts tillfälle till yttrande samt att en
av dessa grannar inte hade "godkänt" åtgärden. I ärendeakterna kunde
inte påträffas någon handling rörande dessa kommunikationsåtgärder
eller någon anteckning om grannarnas inställning. Även i dessa fall
uppgavs uppgifterna i protokollen härröra enbart från bygglovchefens
direkta kännedom om hur grannen ställde sig vid kommunikationen.
JO Wahlström uttalade med anledning av iakttagelserna följande.
I 15 § förvaltningslagen (1986:223) har meddelats följande bestäm-
melse om anteckning av uppgifter vid förvaltningsmyndigheternas
handläggning av ärenden: "Uppgifter som en myndighet får på annat
sätt än genom en handling och som kan ha betydelse för utgången i
ärendet skall antecknas av myndigheten, om ärendet avser myndighets-
utövning mot någon enskild." Denna bestämmelse är tillämplig vid
byggnadsnämndernas handläggning av lovärenden m.m.
Handläggningen är normalt skriftlig, även om muntliga inslag får
förekomma, såsom framgår av 7 och 14 §§ förvaltningslagen samt —
vad gäller nu aktuellt förvaltningsområde — 8 kap. 19 § andra stycket
PBL. Även om 15 § förvaltningslagen inte innefattar en sådan skyldig-
het, ligger det i sakens natur att handläggningsåtgärder, som inte
dokumenteras primärt genom själva formen för åtgärden — skrivelser
med underrättelser m.m. — utan vidtas muntligt genom telefonsamtal
1993/94: JO 1
402
eller på annat sätt, omgående skall anges och i erforderlig utsträckning
beskrivas genom anteckning på handling som hör till eller förs till
ärendet i fråga.
Anteckningsskyldigheten kan inte uppfyllas genom att uppgifterna i
fråga tas upp först i nämndens protokoll eller annan beslutshandling.
Härvidlag kan bl.a. hänvisas till parternas rätt till insyn i ärendet
(16 §), en rätt som måste kunna utövas även under den tid ärendet
handläggs och utan tidsutdräkt.
Byggnadsnämndens ovan redovisade rutiner får till följd att hand-
läggningen inte i tillräcklig utsträckning kan följas genom undersök-
ning av handlingarna i ärendena och innebär att muntligt inhämtade
uppgifter inte antecknats, fastän detta bort ske enligt 15 § förvaltnings-
lagen.
Beträffande (ärendet där en granne inte hade "godkänt" åtgärden)
vill jag framhålla följande. Enligt den för här aktuell handläggning
tillämpliga bestämmelsen i 8 kap. 22 § första stycket PBL skall bygg-
nadsnämnden, innan lov lämnas, genom underrättelse bereda kända
sakägare m.fl. tillfälle att yttra sig över ansökningen, om åtgärden
innebär en avvikelse från detaljplan. Endast en anteckning om att
sakägaren inte godkänt åtgärden visar inte att denne verkligen fått
tillfålle att yttra sig, fritt och utan begränsning till frågan om "godkän-
nande". Enligt nu i efterhand lämnade uppgifter fick här åsyftad
sakägare tillfälle att allsidigt lämna sina synpunkter. Att så var fallet
har dock inte dokumenterats såsom det bort ske enligt det ovan sagda.
Beträffande (situationsplanen) finns i övrigt anledning att peka på
frågan huruvida det förhållandet att nämnden avhänt sig en i ärendet
inkommen handling, som visserligen enligt uppgift avsågs ersatt med
en annan, är förenlig med normerna i arkivlagen (1990:782), se 3, 10
och 15 §§. Av betydelse härvidlag är frågan huruvida och i så fall på
vilket sätt kommunfullmäktige har meddelat föreskrifter om arkivvår-
den inom kommunen (16 §, jfr 3 och 10 §§ betr, gallring). Jag finner
inte i detta fall tillräcklig anledning att ta upp hithörande frågor till
särskild utredning utan nöjer mig med nu gjort påpekande.
Motivering av beslut med avseende på sökandens motparter
I ett antal beslut varigenom bygglov lämnades framgick genom uppgif-
ter i byggnadsnämndens protokoll att grannar motsatt sig att den sökta
åtgärden beviljades. Besluten innehöll emellertid inga skäl för nämn-
dens beslut. Bygglovchefen uppgav som anledning härtill att, i ett fall,
det avstyrkande yttrandet angått frågor som rörde förhållanden som
saknade betydelse för utgången i ärendet samt att ett yttrande från
miljö- och hälsoskyddsnämnden innehöll skälen för utgången i ären-
det. I ett annat fall uppgavs att de som motsatt sig bygglovet i själva
verket inte var att anse som berörda av den tilltänkta åtgärden, även
om de behandlats som så under ärendets beredning. I ett tredje fall
förklarades att den i det beslutet omnämnde fastighetsägaren genom
direkt och omfattande kontakt med företrädare för nämnden hade fått
information som motsvarade skälen för beslutet.
1993/94:JO1
403
JO Wahlström uttalade med anledning av iakttagelserna följande.
Enligt 8 kap. 26 § PBL skall ett beslut, varigenom ett ärende om lov
avgörs, innehålla skälen till beslutet i enlighet med vad som föreskrivs
i 20 § förvaltningslagen. Där stadgas bl.a. att ett beslut varigenom en
myndighet avgör ett ärende skall innehålla de skäl som har bestämt
utgången. Från denna huvudregel finns i paragrafen vissa situationer
angivna då myndigheten får helt eller delvis utelämna skälen, t.ex. om
beslutet inte går någon part emot eller om det av någon annan
anledning är uppenbart obehövligt att upplysa om skälen. Härav följer
att motiveringsskyldighet i allmänhet föreligger om myndigheten vis-
serligen beviljat vad sökanden begärt men beslutet går andra parter
emot; sakägare m.fl. som beretts tillfålle att yttra sig i ärendet är parter.
Vad man från byggnadsnämndens sida framfört vid inspektionen
kan inte anses innebära att det i nu berörda ärenden förelåg någon
sådan omständighet, som enligt 20 § förvaltningslagen berättigar
nämnden att utelämna skälen. Om förhållandet är det att nämnden
anser att en parts synpunkter inte har med saken att göra, skall detta
givetvis på lämpligt sätt klargöras i skälen. Om nämnden finner att
tillämpliga skäl redan formulerats av annan — av hörd myndighet
eller av tjänsteman hos nämnden — kan motiveringsskyldigheten
fullgöras genom tydlig, i beslutet intagen hänvisning (se vidare nedan).
Om nämnden anser att den som inledningsvis behandlats som berörd
sakägare och part rätteligen inte har denna egenskap, bör beslutet
innehålla för denne avsedda upplysningar härom. De skäl som har
bestämt utgången måste klargöras av nämnden vid beslutstillfållet och
kan inte ersättas av aldrig så vällovliga och i och för sig förtjänstfulla
insatser för upplysning till parterna.
Motivering av beslut: utformning och innehåll
Enligt uppgifter i byggnadsnämndens protokoll hade i ett ärende om
förhandsbesked för nybyggnad bl.a. berörda grannar framfört erinring-
ar mot de föreslagna byggnaderna. Byggnadsnämnden beslöt att godta
valet av plats för de planerade nybyggnaderna och angav i protokollet
härför följande skäl.
Då den sökta åtgärden uppfyller kraven i 2 kap Plan- och bygglagen
och kan antas komma att uppfylla kraven i 3 kap samma lag samt ej
fordrar detaljplanläggning enligt 5 kap 1 § i Plan- och bygglagen skall
åtgärden bifållas enligt 8 kap 12 § samma lag.
Bygglovchefen framförde på under inspektionen ställd fråga att erin-
ringarna innehöll allmänna, icke preciserade synpunkter; man motsat-
te sig överhuvudtaget fler hus i grannskapet. Vidare hade sakägarna vid
kommunikationen i ärendet tillställts utdrag ur PBL i de ifrågavarande
hänseendena.
1993/94:JO1
404
I ett ärende avseende ansökan om förhandsbesked för ändrad an-
vändning av en lokal beslöt byggnadsnämnden att
avslå framställningen då åtgärden strider mot bestämmelserna i 1 kap
6 §, 2 kap 3 § pkt 3, 3 kap 1 § Plan- och Bygglagen samt mot syftet i
antagen översiktsplan då fastigheten ligger inom riksintresse för kultur-
minnesvård.
Bygglovchefen hade i ett tjänsteutlåtande något utvecklat skälen till sitt
förslag till beslut, vilket överensstämde med det beslut nämnden senare
fattade, och därvid knutit vissa konkreta förhållanden till angivna
lagrum. Enligt bygglovchefen fick nämndens motivering för sitt beslut
anses vara tillräcklig.
JO Wahlström uttalade med anledning av iakttagelserna följande.
Jag har ovan redogjort för reglerna om motiveringsskyldighet. I
förevarande ärenden synes nämnden ha avsett att ange motiveringar,
men frågan gäller om dessa med hänsyn till sitt innehåll och sin
utformning är tillräckliga för att lagens krav skall ha uppfyllts.
Beslutsmotiveringar har betydelse på flera sätt. Bland annat kan
framhållas att parterna genom dem skall fa veta vilka överväganden
som lett fram till myndighetens beslut. Motiveringen skall också ge
parterna underlag för hur de skall inrikta och utforma sin argumenta-
tion, om de vill överklaga beslutet. "Sökanden bör orienteras inte bara
om att myndigheten inte har funnit hans skäl tillräckligt bärande utan
också varför" (prop. 1971:30 s. 482). Motiveringen skall vara av verk-
lig substans; nämnden måste vara på sin vakt, så att man inte åstad-
kommer endast skenmotiveringar (jfr Ragnemalm, Förvaltningspro-
cessrättens grunder, 7 upplagan 1992, s. 80). De motiveringar som
lämnats i de aktuella ärendena saknar i stor utsträckning en konkret
inriktning som skulle möjliggöra för parterna att säkert veta vad som
ligger i de allmänna hänvisningar som görs.
Att motiveringen enbart består av en redovisning av tillämpliga
föreskrifter är sällan tillräckligt (se t.ex. Hellners-Malmqvist, Nya för-
valtningslagen, 3 upplagan 1991, s. 241). I ett av de nu aktuella
besluten (1992-01-16, § 24) är en av grunderna för beslutet om avslag
skenbart exakt, genom att hänvisning sker till en enda punkt i en
lagparagraf, 2 kap. 3 § (första stycket) 3 PBL, vars innehåll dock inte
återges. Detta lagrum innefattar emellertid olika slag av förutsättningar
— alla visserligen rörande "samhällsservice" — som skall uppfyllas vid
prövning av lämplighet från allmän synpunkt. Nämnden har inte för
sin del utpekat vilken eller vilka grunder som förelåg — samtliga torde
inte ha varit aktuella — och inte heller förklarat varför angiven grund
var tillämplig.
Även om parter som motsätter sig bifall till ansökan inte kommit
med mer ingående och vägande synpunkter bör det i allmänhet vara
möjligt att i all korthet klargöra vilken betydelse sådana yttranden
tillmäts för prövningen.
Av protokollet över byggnadsnämndens beslut i ett ärende måste
framgå vad som är nämndens skäl. Det är inte tillräckligt att protokol-
let i något avsnitt innehåller en motivering, som — eventuellt i
1993/94: JO 1
405
samband med förslag till beslut — har framförts under ärendets
beredning. Nämndens skäl behöver ju inte sammanfalla med de för
nämnden framlagda, även om utgången blir den som föreslagits.
Om nämnden delar en uppfattning om beslutsskälen som redovisats
under ärendets beredning, måste detta tydligt klargöras. Vill man inte
upprepa motiveringen, far det ta sig uttryck i en hänvisning av typen
"På de skäl som anförts i — — — beslutar byggnadsnämnden
____II
Den i ärendet 1992-01-16, § 24 av nämnden lämnade motiveringen
— vilken enligt min mening framstår som otillräcklig — skulle ha
blivit bättre, om man i beslutet hänvisat till tjänsteutlåtandet, förutsatt
att man delade däri framförda bedömningar.
Förhandsbesked.
Två ärenden avseende ansökan om förhandsbesked för nybyggnad hade
slutligt avgjorts genom att byggnadsnämnden beslöt att, i det ena fallet,
uttala att den var beredd att i en planändring pröva lämpligheten av
ändrat ändamål enligt ansökan och, i det andra fallet, att "uppdraga åt
— — — att upprätta förslag till områdesbestämmelser där markens
lämplighet prövas för åtgärder enligt ansökan". Besluten innehöll inget
nämndens ställningstagande till ansökningarna som sådana. Bygglov-
chefen uppgav på förfrågan vid inspektionen att sökandena var inför-
stådda med att ansökningarna inte kunde leda till bifall, sedan de
under ärendets gång fått reda på förutsättningarna.
JO Wahlström, uttalade med anledning av iakttagelserna följande.
Bland byggnadsnämndens i PBL reglerade uppgifter ingår att lämna
råd och upplysningar i frågor som rör nämndens verksamhet (11 kap.
1 § första stycket 4). I bl.a. 11 kap. 2 § första stycket PBL har
skyldigheterna härvidlag i viss utsträckning preciserats: "Om någon
begär det, skall byggnadsnämnden lämna skriftliga upplysningar om
planläggning, byggande och fastighetsbildning."
I förarbetena till PBL har lämnats några exempel på vad upplysning-
arna kan gälla (prop. 1985/86:1 s. 791):
"De upplysningar som nämnden på grund av 2 § första stycket kan bli
skyldig att lämna kan givetvis avse mycket skiftande frågor. Fastighets-
köpare eller kreditgivare kan t.ex. önska upplysning om de planförhål-
landen som gäller för en viss fastighet. En fastighetsköpare kan också
vara intresserad av att få en upplysning om storleken av kostnader för
gator och andra allmänna platser som skall betalas av ägaren till
fastigheten. Det är emellertid angeläget att klart särskilja denna typ av
upplysning angående faktiska förhållanden, som kan konstateras på
platsen eller utläsas i redan fattade beslut, från besked i bedömnings-
frågor, som normalt skall avgöras genom lovprövning m.m. För sådana
besked i fråga om åtgärder som kräver bygglov anvisar PBL en särskild
form, nämligen förhandsbesked (8 kap. 34 §)."
Av protokollet i de aktuella ärendena framgår inte att sökandena
skulle ha återkallat eller förändrat sina framställningar, åtgärder som i
1993/94: JO 1
406
så fall borde finnas dokumenterade. Ehuru inte klart utsagt har
framställningarna föranlett nämnden att ingå på en bedömning av
företagen med utgångspunkt i PBL:s regler. Ärendena gällde alltså,
såvitt framkommit, inte endast meddelande av sådana upplysningar
som ovan berörts.
Mot bakgrund av vad som ovan anförts i anslutning till uttalandena
om tillämpningen av 11 kap. 2 § första stycket PBL borde därför
ärendena ha handlagts enligt bestämmelserna om förhandsbesked. Det-
ta innebär följande. Enligt 8 kap. 34 § första stycket PBL skall
byggnadsnämnden på ansökan ge förhandsbesked huruvida en åtgärd
som kräver bygglov kan tillåtas på den avsedda platsen. Nämndens
prövning skall givetvis avse de vid beslutstillfället rådande förhållande-
na. Det hade därför ålegat nämnden att ge sökandena klara och
entydiga förhandsbesked, i förekommande fall försedda med fullföljds-
hänvisning, om byggnadsföretagen kunde tillåtas på avsedda platser.
Det är av vikt att nämnden håller sig till den ordning för beslut som
PBL anvisar och inte i onödan laborerar med andra former, vilka kan
medföra oklarhet om vad som rättsligt sett äger rum. Ett behov av
klarhet om handläggningens karaktär gör sig för övrigt gällande även
med hänsyn till tillämpningen av bestämmelsen om byggnadsnämn-
dens rätt att ta ut avgift i olika ärenden (se 11 kap. 5 § första stycket
PBL).
(Dnr 1262-1993)
Den 22 januari 1993 ansökte Anna Jaki hos byggnadsnämnden om
bygglov för en på fastigheten Vårholma 1:58 utförd stenmur. I beslut
den 9 mars 1993 anförde byggnadsnämnden bl.a. följande.
Byggnadsnämnden har sedan 1988 behandlat denna stenmur som ett
"svartbygge". Regeringsrätten har i dom 1990-11-08 förelagt fastighets-
ägaren att senast 31 december 1990 ta bort stenmuren.
Nämndens ställningstagande under dessa år att stenmuren är bygg-
lovpliktig och att bygglov i efterhand inte kommer att beviljas. Denna
uppfattning har även framgått i bland annat nämndens yttrande,
1991-09-22, till riksdagens ombudsmän (JO).
Ärendet behandlades senast i byggnadsnämnden 1993-02-02 där det
beslutades att hos kronofogdemyndigheten förnya begäran om hand-
räckning för borttagande av stenmuren. Detta beslut är enligt kom-
mentarer till plan- och bygglagen (Didon m fl) inte överklagningsbart
enligt allmänna rättsregler.
Byggnadsnämnden konstaterar
att regeringsrättens dom 1990-11-08 vunnit laga kraft varför ansökan
inte tas upp till ny prövning.
1993/94:JO1
407
1993/94:JO1
I sin anmälan, som kom in till JO den 31 mars 1993, framförde Anna
och Ivan Jaki klagomål mot byggnadsnämnden för att nämnden gjort
en förnyad begäran om handräckning samt underlåtit att pröva Anna
Jakis ansökan om bygglov.
1 remiss till byggnadsnämnden den 2 april 1993 anfördes följande.
Med anledning av innehållet i bifogade handlingar infordras yttrande
angående den rättsliga grunden för byggnadsnämndens beslut den 9
mars 1993 att inte ta upp Anna Jakis ansökan om bygglov till pröv-
ning. Av yttrandet skall också framgå av vilken anledning beslutet inte
försetts med fullföljdshänvisning. Byggnadsnämnden skall också förkla-
ra anledningen till att nämnden den 2 februari 1993 beslutat att hos
vederbörande kronofogdemyndighet begära handräckning, oaktat
nämnden enligt beslut den 19 februari 1991 återkallat sitt den 16
augusti 1988 meddelade beslut om föreläggande.
I svar på remissen anförde byggnadsnämnden:
I tidigare handläggning ang. denna svartbyggda stenmur har byggnads-
nämnden beslutat att byggnadslov i efterhand inte kommer att beviljas
(vilket framgår av nämndens tidigare yttranden till JO).
Med anledning av att ärendet har prövats av högre instans (rege-
ringsrätten, bil 1) anser nämnden detta ärende redan avgjort vad
beträffar bygglov för muren.
När ansökan om bygglov kom in till nämnden rådfrågades länssty-
relsens jurister, vilka ansåg att nämnden inte var skyldiga att behandla
ärendet då det avgjorts av högre instans.
Anledningen att ärendet har överlämnats till kronofogdemyndighe-
ten för handräckning är den att fastighetsägaren inte följt regeringsrät-
tens beslut. Bakgrunden till handläggning och nämndens beslut 19/2
-91 har redovisats i tidigare yttranden till JO.
Anna och Ivan Jaki kommenterade remissvaret.
I beslut den 17 juni 1993 anförde JO Wahlström följande.
Byggnadsnämndens resonemang om att nämnden inte skulle ha
varit skyldig att behandla Anna Jakis ansökan om bygglov finner jag
närmast obegripligt. Den omständigheten att nämnden i yttrande i ett
tidigare JO-ärende uttalat att bygglov i efterhand inte kommer att
beviljas för ifrågavarande stenmur utgör inte någon som helst rättslig
grund för att nämnden skall kunna underlåta att pröva en av Anna
Jaki gjord ansökan om bygglov för muren. Nämnden hade f.ö. varit
skyldig att pröva ansökan även om nämnden tidigare skulle ha medde-
lat ett formellt beslut att vägra bygglov. Avslagsbeslut saknar nämligen
rättskraft och en sökande är alltid oförhindrad att återkomma med en
ny ansökan rörande samma sak och har då en oinskränkt rätt att få
denna prövad (se Ragnemalm, Förvaltningsprocessrättens grunder, 7:e
uppl. s. 88 f.) Av det sagda framgår att byggnadsnämnden gjorde fel
när nämnden underlät att pröva Anna Jakis ansökan om bygglov.
408
Eftersom nämndens felaktiga beslut innebar att ärendet avgjordes, var
det också fel av nämnden att inte meddela någon fullföljdshänvisning.
Vad sålunda förevarit måste givetvis föranleda allvarlig kritik från min
sida. Såsom framgår av vad jag tidigare anfört kan Anna Jaki inge en
ny ansökan till byggnadsnämnden om bygglov för stenmuren och
nämnden är då skyldig att pröva denna ansökan och, i förekommande
fall, meddela fullföljdshänvisning.
Vad angår åtgärden att under åberopande av ett beslut av Regerings-
rätten den 8 november 1990 begära handräckning hos kronofogdemyn-
digheten framstår denna som svårförståelig, eftersom byggnadsnämn-
den genom beslut den 19 februari 1991 återkallat det föreläggande som
avsågs med Regeringsrättens beslut. Byggnadsnämnden har dock, med
hänsyn till att det framkommit att muren alltjämt finns kvar, varit
oförhindrad att oaktat det förhållandet att föreläggandet återkallats
antingen meddela nytt föreläggande eller ansöka om handräckning. Jag
finner därför inte skäl att i denna del utöver vad jag nyss anfört vidta
någon ytterligare åtgärd.
I ett vid inspektion av en byggnadsnämnd upptaget
ärende har nämnden kritiserats för underlåtenhet att
i beslutsprotokoll i förekommande fall bestämma vad
som skall gälla i fråga om fullföljdshänvisning.
Nämnden har också kritiserats för att i remissvar till
JO ha lämnat osann uppgift
(Dnr 4178-1992)
1993/94:JO1
Vid inspektion av Byggnadsnämnden i Luleå kommun den 19 novem-
ber 1992 föranledde granskning av sammanträdesprotokoll m.m. i en
del fall att byggnadsnämnden genom remiss anmodades att avge yttran-
de. I ett av dessa hos JO upptagna initiativärenden antecknades bl.a.
följande i inspektionsprotokollet.
Byggnadsnämndens protokoll befanns genomgående sakna varje upp-
gift om fullföljdshänvisning, oaktat sådan bort meddelas enligt därom
gällande föreskrifter. Som exempel på olika situationer, i vilka full-
följdshänvisning inte förekommer i protokollen, upptas här följande.
Ärendet 1991-02-19, § 75. Beslut om anstånd enligt 8 kap. 23 § PBL.
Ärendet 1991-03-26, § 111. Beslut att meddela bygglov. Av byggnads-
nämndens protokoll framgår att ägare av grannfastigheter motsatt sig
föreslagen bebyggelse.
Ärendet 1992-05-19,
§ 156. Avslag på ansökan om bygglov.
Ärendet 1991-05-22, § 211. Beslut att meddela bygglov på villkor bl.a.
att en byggnad rivs.
Ärendet 1992-03-24,
§ 71. Vägrat medgivande till fastighetsbildning.
JO beslöt att i anledning av vad sålunda antecknats inhämta yttrande
från byggnadsnämnden.
409
Byggnadsnämndens yttrande
1993/94:JO1
Sedan ärendet remitterats till byggnadsnämnden, anförde nämnden
följande.
Vi tillämpar den rutinen att fullföljdshänvisning sker på sökandens
eller annan sakägares exemplar av protokollet och framgår således inte
av originalprotokollet. Vi har bedömt att detta tillgodoser kraven i
gällande föreskrifter. Vi har heller aldrig fatt klagomål på uteblivna
fullföljdshänvisningar. Omfattningen av överklagningarna tyder på att
rutinen fungerar.
Bedömning
I beslut den 15 april 1993 anförde JO Wahlström följande.
Byggnadsnämnden har att som beslutsfattare ta ansvar för frågan
huruvida fullföljdshänvisning skall lämnas och i förekommande fall
dennas innehåll. Det bör alltså direkt av beslutsprotokollet klart fram-
gå vad nämnden härvidlag har bestämt. Tillämplig fullföljdshänvisning
kan, om den inte skrivs in direkt i protokollet, lämpligen anges genom
uppgift om formulär (blankett) med viss beteckning. Av remissvaret
framgår att byggnadsnämnden hittills i sina beslutsprotokoll aldrig tagit
upp frågor om fullföljdshänvisning. Såvitt jag kan förstå har ansvaret
för att fullföljdshänvisning i förekommande fall meddelas av byggnads-
nämnden överlåtits till någon eller några befattningshavare som har att
ombesörja bestyret med expediering av nämndens beslut. Det är mot
den bakgrunden förklarligt att det i nämndens yttrande inte finns
något som helst uttalande om fullföljdshänvisning verkligen meddelats
i de i inspektionsprotokollet omnämnda fallen. En sålunda rådande
ordning framstår, med hänsyn till vad jag inledningsvis anfört, som
helt oacceptabel. Nämnden tycks dock inte inse detta utan har den
åsikten att gällande rutiner är tillfredsställande med hänsyn till "Om-
fattningen av överklagningarna". Byggnadsnämnden har också anfört
att nämnden aldrig fått några klagomål på uteblivna fullföljdshänvis-
ningar. Detta påstående är dess värre inte sanningsenligt. Nämnden har
nämligen vid sitt sammanträde den 23 mars 1993, när yttranden i de
ifrågavarande av JO:s inspektion föranledda ärendena behandlades,
också (§ 68) beslutat om yttrande i ett av JO remitterat ärende som
rörde klagomål mot nämnden för bl.a. underlåtenhet att meddela
fullföljdshänvisning.
Jag förutsätter att byggnadsnämnden nu snarast genom införande av
nya rutiner ser till att det fortsättningsvis direkt av nämndens besluts-
protokoll skall kunna utläsas att nämnden, i förekommande fall, själv
bestämt vad som skall gälla i fråga om fullföljdshänvisning.
410
Kritik mot byggnadsnämnd för underlåtenhet att prö-
va begäran om omprövning av lagakraftvunnet beslut
om påförande av byggnadsavgift. Tillika kritik mot
befattningshavare hos nämnden för att ha lämnat
uppgifter som av anmälarna kan ha uppfattats som
vilseledande
(Dnr 3374-1992)
I en anmälan, som kom in till JO den 14 oktober 1992 och till vilken
fogats ett antal handlingar, anförde Rudolf och Gun-Britt Johannesson
bl.a. följande.
Den 12 maj 1992 erhöll Gun-Britt Johannesson i egenskap av ägare
till fastigheten Bölet 1:54 en underrättelse från bygglovsarkitekten vid
stadsarkitektkontoret i Mölndals kommun, Danica Jurikova, om att
kontoret avsåg att föreslå byggnadsnämnden i kommunen att dels
bevilja bygglov för föreslagen ombyggnad, dels påföra Gun-Britt Johan-
nesson en byggnadsavgift om 13 392 kronor. I underrättelsen stod
också "om rättelse vidtas, d.v.s. om den olovliga ombyggnaden av
yttertaket tas bort innan byggnadsnämnden tar upp frågan om påföljd
eller ingripande till överläggning skall någon byggnadsavgift inte utgå,
10 kap. 5 § plan- och bygglagen". Den 21 maj 1992 fick Gun-Britt
Johannesson en ny underrättelse (komplettering) där det förutskicka-
des att bygglov inte skulle beviljas samt att ärendet skulle behandlas
vid byggnadsnämndens sammanträde den 10 juni 1992. Rudolf Johan-
nesson diskuterade ärendet med Danica Jurikova vid flera tillfällen,
bl.a. den 25 maj 1992. Han framförde vid detta tillfälle olika frågeställ-
ningar; bl.a. undrade han hur han skulle kunna undgå byggnadsavgif-
ten. Danica Jurikova anförde att bygglov inte skulle beviljas enligt den
föreliggande ansökan men att det endast krävdes mindre ändringar för
att lov skulle kunna beviljas. Danica Jurikova anförde vidare att
Gun-Britt Johannesson skulle inkomma med en ny ansökan före
midsommar och att hon hade goda möjligheter att slippa byggnadsav-
giften om nämnden kunde bevilja bygglov enligt denna ansökan. I
slutet på juni fick Gun-Britt Johannesson ett protokollsutdrag från
byggnadsnämndens sammanträde den 10 juni. Nämnden hade då be-
slutat att inte bevilja bygglov, att vid vite av 50 000 kronor förelägga
Gun-Britt Johannesson att senast den 30 augusti 1992 återställa taket i
ursprungligt skick samt att påföra Gun-Britt Johannesson en byggnads-
avgift av 13 392 kronor. Rudolf Johannesson kontaktade då omedel-
bart Danica Jurikova och var mycket undrande över byggnadsavgiften.
Danica Jurikova anförde att hon var nöjd med den nya ansökningen
om bygglov, att det nu gällde att utföra ombyggnaden senast under
augusti och att Gun-Britt Johannesson inte nu skulle bekymra sig om
byggnadsavgiften då det senare fanns goda utsikter att undgå denna.
Rudolf Johannesson fick genom samtalet en klar uppfattning om att
byggnadsavgiften skulle omprövas när ombyggnad enligt den nya ansö-
kan skett och blivit godkänd. När så ombyggnaden var klar och
1993/94:JO1
411
godkänd i september tog han upp frågan om byggnadsavgift med
Danica Jurikova. Hon sade då att avgiften var beslutad av nämnden
och att hon inte kunde ta upp frågan till omprövning. Rudolf Johan-
nesson framförde då hur han uppfattat hennes information i ärendet.
Danica Jurikova svarade att hon kunde ha uttryckt sig så som relate-
rats ovan men att hon inte kom ihåg detta. Hon sade vidare att det i
sådana här viktiga ärenden inte gick att åberopa muntliga utsagor.
Rudolf Johannesson inlämnade då den 14 september 1992 till bygg-
nadsnämnden en skrivelse, i vilken han och Gun-Britt Johannesson
begärde omprövning av nämndens beslut den 10 juni 1992. Nämnden
gjorde dock ingen omprövning utan överlämnade skrivelsen till Läns-
styrelsen i Göteborgs och Bohus län, som inte prövade ärendet då
överklagningstiden gått ut. Avslutningsvis anförde Rudolf och Gun-
Britt Johannesson att Danica Jurikova lämnat vilseledande informa-
tion beträffande dels att ny ansökan skulle vara inlämnad före mid-
sommar (beslutet om byggnadsavgift torde ha blivit annorlunda om
ansökan ingetts före nämndens sammanträde den 10 juni), dels att
ärendet om byggnadsavgift skulle omprövas, vilket medfört att Rudolf
och Gun-Britt Johannesson försuttit tiden för överklagande.
Ärendet remitterades till byggnadsnämnden med begäran om yttrande
efter hörande av Danica Jurikova. Danica Jurikova anförde härefter
följande i yttrande till nämnden.
a) Mina diskussioner med Johannesson utgick i början från att taket
skulle återställas i ursprungligt skick.
b) Genom telefonkontakter och besök av Johannesson har jag redovi-
sat vilka krav byggnadsnämnden kunde komma att ställa på takets
utformning. En ansökan i enlighet med dessa krav inkom därefter,
men först sedan det visat sig att grannen inte accepterade den ur-
sprungliga utformningen.
c) På frågan om hur Johannesson skulle kunna undkomma byggnads-
avgiften, kan jag ha yttrat mig såsom Johannesson uppger. Jag vill i
detta sammanhang upplysa om att jag normalt inte handlägger ärenden
enligt 10 kap. plan- och bygglagen. Jag har fatt råd av kanslijuristen
om handläggningen av ärendet och hjälp med uträkning av byggnads-
avgiften av förste byggnadsinspektören. Dessutom var jag under perio-
den deltidssjukskriven efter sex månaders sjukskrivning på heltid. Jag
kan därför ha yttrat så som Johannesson uppger och blandat ihop hur
det förhöll sig med möjligheterna att undkomma byggnadsavgift med
tidpunkten för vitesföreläggandet.
Däremot kan jag inte erinra mig om att jag skulle ha sagt att
byggnadsavgiften skulle omprövas. Det kan heller inte ha haft betydel-
se för byggnadsnämndens beslut om byggnadsavgift om den "nya"
ansökningen skulle ha lämnats in före den 10 juni 1992. Byggnads-
nämnden kan inte skönsmässigt bedöma när byggnadsavgift skall tas ut
utan måste följa bestämmelserna i plan- och bygglagen.
I eget yttrande anförde byggnadsnämnden följande.
Om uppgifterna har varit motstridiga beträffande uttag av byggnadsav-
gift så att Johannesson därför har försuttit sin rätt att överklaga
1993/94:JO1
412
byggnadsnämndens beslut, har nämnden inget emot att hos regerings-
rätten tillstyrka en ansökan om återställande av försutten tid, om
Johannesson önskar överklaga.
Rudolf Johannesson kommenterade remissvaret och ifrågasatte då om
JO inte skulle kunna uppmana byggnadsnämnden att ompröva ärendet
utan Regeringsrättens medverkan.
I beslut den 11 januari 1993 anförde JO Wahlström följande.
Danica Jurikova har vitsordat att hon i fråga om byggnadsavgiften
kan ha uttryckt sig såsom anförts i anmälan; hon kan dock inte erinra
sig att hon skulle ha sagt att byggnadsavgiften skulle omprövas. Jag
anser dock inte att det finns någon anledning att ifrågasätta annat än
att Rudolf och Gun-Britt Johannesson genom sina kontakter med
Danica Jurikova bibringats den uppfattningen att en omprövning
skulle ske. De hade ju annars inte rimligtvis försuttit tiden för överkla-
gande i vanlig ordning. Det måste således anses föreligga tillräckliga
skäl till antagande att Danica Jurikova lämnat uppgifter som av Rudolf
och Gun-Britt Johannesson nu i efterhand uppfattats som vilseledande
och Danica Jurikova kan givetvis inte undgå allvarlig kritik för detta.
Det ligger ju i sakens natur att en tjänsteman vid en byggnadsnämnd
skall lämna korrekta och precisa svar på frågor om vad som gäller i
fråga om påföljder för olovligt byggande.
Med anledning av att Rudolf Johannesson ifrågasatt om inte JO
skulle kunna uppmana byggnadsnämnden att ompröva ärendet vill jag
anföra följande. JO har i och för sig ingen befogenhet att ge myndighe-
ter direktiv om handläggningen av enskilda ärenden. Rudolf och
Gun-Britt Johannesson har dock i en skrivelse till byggnadsnämnden
den 14 september 1992 begärt att nämnden skall ompröva sitt beslut
den 10 juni 1992. Ingenting i skrivelsen tyder på att den var avsedd
som ett överklagande i enlighet med den fullföljdshänvisning som
meddelats. Tvärtom har Rudolf och Gun-Britt Johannesson uttryckli-
gen begärt att nämnden skall ompröva beslutet "trots att det vunnit
laga kraft". Skrivelsen borde därför inte ha överlämnats till länsstyrel-
sen utan borde i stället ha föredragits för byggnadsnämnden som
därefter haft att med anledning av den gjorda begäran om omprövning
fatta ett formellt beslut, vilket i förekommande fall skulle ha försetts
med fullföljdshänvisning (se Hellners-Malmqvist, Nya Förvaltningsla-
gen, 3:e uppl., s. 346 ff.) Med hänvisning till vad jag anfört ovan anser
jag mig kunna förutsätta att Rudolf och Gun-Britt Johannessons skri-
velse till byggnadsnämnden den 14 september 1992 med begäran om
omprövning av byggnadsnämndens lagakraftvunna beslut den 10 juni
1992 att påföra Gun-Britt Johannesson en byggnadsavgift om 13 392
kronor nu snarast blir föremål för handläggning av nämnden.
1993/94:JO1
413
Byggnadsnämnden har härefter, efter att ha mottagit JO:s beslut, den
27 januari 1993 omprövat sitt beslut av den 10 juni 1992 varvid
byggnadsavgiften nedsatts till 3 720 kronor.
(Dnr 1265-1993)
Den 12 mars 1993 meddelade JO Wahlström beslut i ett ärende (JO:s
dnr 3484-1992) som rörde en anmälan från Bo Petersson mot bl.a.
Fastighetsbildningsmyndigheten i Jämtbygdens lantmäteridistrikt
(FBM). Bo Petersson har härefter hit insänt en kopia av ett beslut som
FBM har meddelat den 24 februari 1993. Beslutet, vilket är ställt till
Bo Petersson, har följande lydelse.
Ni har i skrivelse, som kom in hit till fastighetsbildningsmyndigheten
vid Jämtbygdens lantmäteridistrikt (FBM) 1992-07-17, anmärkt mot
faktura nr 7911236.
Enligt bestämmelserna i lantmäteritaxan skall en skriftlig anmärk-
ning ha kommit in till den myndighet som utfärdat fakturan senast
inom tre veckor från fakturans förfallodag. Detta framgår av anvisning-
arna på fakturans baksida.
I detta fall var förfallodagen den 3 juni 1992, dvs anmärkningen
skulle ha inkommit senast den 24 juni.
FBM har dock granskat fakturan och funnit fel som föranleder en
omprövning av det debiterade beloppet i enlighet med vårt brev till Er
1992-11-25. Ni har i brev 1992-12-06 förklarat att Ni inte godkänner
det nya lägre beloppet utan Ni vidhåller Er anmärkning.
När särskilda skäl föreligger kan en för sent inkommen anmärkning
tas upp till prövning. Några sådana särskilda skäl har inte framkom-
mit.
Beslut
Fastighetsbildningsmyndigheten beslutar att avvisa anmärkningen.
FBM meddelade i fullföljdshänvisning att beslutet fick överklagas hos
Överlantmätarmyndigheten i Jämtlands län (ÖLM).
Den 1 april 1993 upprättades inom ombudsmannaexpeditionen en
PM, i vilken anfördes bl.a. följande.
Statens lantmäteriverk (LMV) bör genom remiss anmodas att efter
hörande av FBM yttra sig angående den rättsliga grunden för FBM:s
befogenhet att meddela det ifrågavarande awisningsbeslutet. Det kan i
sammanhanget påpekas att FBM i en skrivelse till Bo Petersson den 25
november 1992 anfört att hans anmärkning, för det fall han inte skulle
godkänna det nya lägre beloppet, kommer att "prövas formellt i
sedvanlig ordning genom att vi överlämnar handlingarna jämte vårt
eget yttrande till överlantmätarmyndigheten för prövning vilken i sin
tur kan överklagas till lantmäteriverket".
1993/94: JO 1
414
2 Utredning
1993/94:JO1
LMV anmodades härefter genom remiss att avge yttrande med beaktan-
de av innehållet i PM:n, till vilken som bilaga fogats FBM:s omnämn-
da beslut. Remissen besvarades av LMV den 29 april 1993 varvid LMV
anförde bl.a. följande.
Enligt 12 § 1 st lantmäteritaxan (1971:1101) skall fastighetsbildnings-
myndighet eller förrättningsman utfärda räkning när en förrättning
avslutas.
I taxans 17 § regleras förfarandet för anmärkning mot räkning som
utfärdats av lantmäterimyndighet. Enligt 1 st skall anmärkning göras
skriftligen hos den myndighet som utfärdat räkningen inom tre veckor
från förfallodagen. Av 2 st framgår att en för sent inkommen anmärk-
ning som huvudregel inte skall tas upp till prövning. I 3 st anges att
FBM kan ändra en räkning.
Genom SFS (1990:253) förordnade regeringen om ändringar i för-
ordningen (1988:1232) med instruktion för lantmäterimyndigheterna.
Bl a tillfogades en andra mening till 1 kap 8 § 3 st med innebörd att
29 § verksförordningen (1987:1100) inte skall tillämpas vid "beslut om
räkning" enligt lantmäteritaxan (1971:1101). Med ändringen avsåg
regeringen att markera att lantmäterimyndighets utfärdande av räkning
är ett förvaltningsbeslut och inte ett s k faktiskt handlande.
I lantmäteritaxan har inte reglerats vilken myndighet som skall
meddela beslut om avvisning om en anmärkning görs för sent. Frågan
far därför lösas med stöd av förvaltningslagens (1986:223) bestämmel-
ser. Enligt 24 § 1 st skall den myndighet som meddelat ett överklagat
beslut göra rätttidsprövningen och — som huvudregel — avvisa över-
klagandet om det kommit in för sent.
I det aktuella fallet är det fastighetsbildningsmyndigheten i Jämtbyg-
dens lantmäteridistrikt (FBM) som beslutat om den faktura som ställts
ut på Bo Petersson. Fakturan förföll till betalning den 3 juni 1992.
Sista dag för anmärkning var sålunda den 24 juni 1992. Anmärkning-
en kom in till FBM den 17 juli 1992. Med hänsyn härtill och med
hänvisning till ovanstående har FBM därför haft befogenhet att medde-
la beslutet om avvisning.
Av inhämtad uppgift framgår att LMV före remissens besvarande haft
samråd med FBM.
3 Bedömning
JO Wahlström yttrade följande i beslut den 7 maj 1993.
I 17 § lantmäteritaxan finns ingen bestämmelse om att en fastighets-
bildningsmyndighet äger avvisa en för sent inkommen anmärkning.
Det finns heller inte någon bestämmelse som säger att ett beslut av
sådan myndighet far överklagas hos överlantmätarmyndighet. Enligt
LMV:s mening har dock en fastighetsbildningsmyndighet på grund av
bestämmelser i 24 § första stycket förvaltningslagen befogenhet att
meddela beslut om avvisning. Dessa bestämmelser i förvaltningslagen
avser dock skrivelser med överklagande av myndighetsbeslut och kan
inte anses tillämpliga på ett ärende av förevarande slag, som ju rör ett i
lantmäteritaxan specialreglerat institut, anmärkning mot räkning.
Jag kan med hänsyn till det ovan anförda inte finna att gällande
rättsregler ger en fastighetsbildningsmyndighet någon befogenhet att
meddela beslut om avvisning av en för sent inkommen anmärkning.
415
Såvitt avser förevarande ärende borde sålunda Bo Peterssons anmärk-
ning inte ha avvisats av FBM utan myndigheten borde i stället,
lämpligen med eget yttrande, ha överlämnat anmärkningen till ÖLM.
Även om det kan sägas ligga utanför ramen för ifrågavarande
initiativärende vill jag med anledning av att LMV anfört att det av 17 §
tredje stycket lantmäteritaxan framgår att en fastighetsbildningsmyndig-
het kan ändra en räkning påpeka, att denna befogenhet för myndighe-
ten, såvitt jag kan förstå, måste grunda sig på en bestämmelse i 27 §
första stycket första meningen förvaltningslagen om beslutsmyndighets
omprövningsplikt.
1993/94JO1
416
1993/94:JO1
(Dnr 186-1992)
1 en anmälan vände sig Ing-Marie Nilsson mot att socialtjänsten i
Eskilstuna i ett ärende om bostadsbidrag hade omprövat hennes rätt
till sådant bidrag och i samband därmed innehållit hela det henne
tillkommande bostadsbidraget för december 1991 och del av detta för
januari 1992.
Anmälan remitterades till socialnämnden i Eskilstuna kommun,
som yttrade sig. Ing-Marie Nilsson inkom med påminnelser. Yttrande
inhämtades även från Boverket. Ing-Marie Nilsson bereddes tillfälle att
yttra sig över detta.
Av den inhämtade utredningen framkom följande sakförhållanden. I
april 1991 beviljades Ing-Marie Nilsson bostadsbidrag för år 1991 med
2 275 kr per månad. Bidragets storlek var beräknat med hänsyn till att
hon hade två barn. Den 1 november 1991 avled hennes son. I slutet av
november, omkring den 27—29 i månaden, fick kommunen via skatte-
myndigheten kännedom om dödsfallet. Kommunen hade då betalat ut
bostadsbidraget för november månad med 2 275 kr. I ett beslut, som
fattades den 9 december 1991, skrevs ut i läsbar form och daterades
den 20 december, expedierades till Ing-Marie Nilsson först den 17
januari 1992 och delgavs henne den 21 januari, omprövade kommu-
nen frågan om bostadsbidrag för Ing-Marie Nilsson. Omprövningen
utföll så, att Ing-Marie Nilssons bostadsbidrag sänktes till 900 kr per
månad från och med den 1 november 1991 att gälla året ut. Samtidigt
beslutades att Ing-Marie Nilsson skulle återbetala sammanlagt 1 375 kr
avseende med för högt belopp utbetalat bostadsbidrag under november
månad, samt att verkställighet skulle ske genom att 900 kr, vilket
utgjorde hela bostadsbidraget för december månad, skulle innehållas i
samband med "utbetalning" av bidraget för december. Resterande
belopp om 475 kr skulle innehållas vid utbetalningen i januari 1992.
Beloppen innehölls också, varför Ing-Marie Nilsson över huvud inte
fick något bostadsbidrag i december 1991 och fick ett med 475 kr
reducerat bidrag i januari 1992. Kommunen — genom socialnämnden
— anförde i yttrandet till JO i huvudsak, att handläggningen av
ärendet följt gällande rättsregler, och att den haft rätt att på det sätt
som skedde samtidigt besluta om återkrav och kvittning. Kommunen
beklagade emellertid, att verkställandet av kvittningen, genom en brist-
fällighet i datarutinerna, kommit att ske på sådant sätt, att hela
bostadsbidraget för december månad innehölls. Den ifrågavarande da-
tarutinen uppgavs emellertid vara föremål för översyn. 417
14 Riksdagen 1993/94. 2 saml. NrJOl
Boverket intog i huvudfrågan motsatt ståndpunkt och anförde bl.a.
följande:
Det är i och för sig riktigt, att Ing-Marie Nilsson inte fullgjorde den
upplysningsskyldighet som enligt 27 § 2. lagen (1988:786) om bostads-
bidrag åvilat henne genom att familjens sammansättning hade ändrats.
Detta förbiseende framstår dock enligt Boverkets mening i hennes
situation som mänskligt. När kommunen i slutet av november fick
uppgiften om sonens död, borde kommunen enligt 17 § förvaltningsla-
gen (1986:223) ha berett Ing-Marie Nilsson tillfälle att yttra sig över
denna uppgift som tillförts ärendet genom annan än henne själv och
samtidigt informerat om att den medförde att bidragsbeslutet kunde
komma att omprövas. Kommunen borde därför enligt Boverkets me-
ning ha avvaktat med att ompröva bidragsbeslutet enligt 28 § 2.
bostadsbidragslagen.
Genom sitt förbiseende att inte upplysa kommunen om familjens
ändrade sammansättning har Ing-Marie Nilsson i strikt formell mening
förorsakat att bidrag lämnats med för högt belopp. Kommunen har
därigenom haft rätt att, enligt 31 § första stycket bostadsbidragslagen,
besluta om återbetalning av bostadsbidraget helt eller delvis. Normalt
bör dock först ett omprövningsbeslut fettas separat så att det kan
överklagas för sig. Enligt Boverkets mening framstår det därför, spe-
ciellt i denna känsliga fråga, som olämpligt att samtidigt besluta om
omprövning och återbetalning.
För att kvittning ska fa ske fordras enligt 31 § andra stycket (nume-
ra tredje stycket) i bostadsbidragslagen att ett återkravsbeslut först
fettats. Boverket har i ett yttrande till riksdagens ombudsmän i ett
annat ärende (Ert dnr 2246-1991), uttalat att återkravsbeslutet bör ha
vunnit laga kraft innan kvittningsbeslutet fettas. JO konstaterade i sitt
beslut den 12 mars 1992 att ett bland flera villkor för kvittning är att
kommunen genom särskilt — överklagbart — beslut har beslutat om
återbetalning, helt eller delvis av ett felaktigt eller med för högt belopp
utbetalat bostadsbidrag. Eskilstuna kommun har därför, som Boverket
ser det, inte haft laglig rätt att i detta läge kvitta Ing-Marie Nilssons
bostadsbidrag.
Anmärkningsvärt är enligt Boverkets mening också den långa tid
som förflöt mellan beslutstillfället (av kommunen angivet till den 20
december) och expedieringen av beslutet (den 17 januari 1992). Ing-
Marie Nilsson fick därigenom först i efterhand reda på att kommunen
dels sänkt hennes bostadsbidrag och dels beslutat att inte alls betala ut
något belopp för december månad.
Kommunens motivering till dröjsmålet är att det var med hänsyn till
Ing-Marie Nilssons situation som kommunen avsåg att avvakta med
kvittning tills hennes ansökan om bostadsbidrag för 1992 var klar.
Vidare anser kommunen att det "var olyckligt att datatekniken i detta
fell medförde att det inte skedde någon egentlig bedömning av skälig-
heten i att kvittning av för högt utbetalat belopp för november månad
1991 skedde på så sätt att hela decemberinbetalningen innehölls".
Boverket citerar med anledning härav följande ur JOs nyssnämnda
beslut:
"Tilläggas bör att det här praktiserade förfarandet synes oacceptabelt,
även om beslut hade fettats i föreskriven ordning. Föreskriften i 31 §
andra stycket (numera tredje stycket) bostadsbidragslagen kan nämli-
gen inte anses medge, att kommunen genom avräkning innehåller hela
det bidragstagaren för viss månad tillkommande beloppet— — —. Vad
som enligt lagrummet får innehållas är ett "skäligt belopp". — — —
Bostadsbidragstagaren har i princip rätt att få ut bidraget i kontanter
1993/94:JO1
418
och inte bara som en post att avräkna mot en kommunen tillkomman-
de fordran. Eftersom bidraget är avsett att tillfredsställa ett grundläg-
gande behov — tillgången till bostad — är denna regel högst naturlig."
Datatekniken måste självfallet underordna sig lagstiftningen. Kom-
munen anför att man från årsskiftet använder en ny datateknik som
medger möjlighet till automatisk uppdelning av återkravsbelopp vid
flera utbetalningstillfillen när kvittning skall ske mot senare utbetal-
ningar. Boverket förutsätter att systemet är så utformat, att kvittning
bara kan ske i laga ordning, d.v.s. att kommunen först genom ett
lagakraftvunnet beslut har beslutat om återkrav och — därefter — tar
ställning till om kvittning ska ske med skäligt belopp.
I beslut den 28 augusti 1992 uttalade JO Ragnemalm följande.
Den som uppbär bostadsbidrag är enligt 27 § lagen (1988:786) om
bostadsbidrag skyldig att upplysa kommunen, om familjens samman-
sättning ändras. I sådana fall skall kommunen enligt 28 § besluta om
omprövning av bostadsbidraget, om förändringen har betydelse för
bidragets storlek. Vid sådan omprövning skall enligt 30 § tillämpas
bestämmelserna i 23 § andra stycket, som har följande lydelse:
Bostadsbidrag lämnas från och med månaden efter den då rätt till
bidrag har uppkommit. Om rätten till bidrag uppkommer den första
dagen i en månad, skall dock bidraget lämnas från och med den
månaden. Bidrag far inte lämnas för längre tid tillbaka än tre månader
före den månad då ansökan om bidrag gjordes.
Frågan om eventuell skyldighet att återbetala bostadsbidrag och om
verkställighet av beslut om återbetalning regleras i 31 §, som bl.a.
innehåller följande:
Kommunen skall besluta om återbetalning av bostadsbidrag helt eller
delvis, om bidragstagaren genom oriktiga uppgifter eller på något
annat sätt har förorsakat att bidrag felaktigt har lämnats eller lämnats
med för högt belopp. Detsamma gäller om bidrag i annat fall felaktigt
har lämnats eller lämnats med för högt belopp och bidragstagaren
skäligen borde ha insett detta.
Om kommunen har ålagt en bidragstagare återbetalningsskyldighet
enligt första stycket, Sr kommunen vid senare utbetalning till denne
hålla inne ett skäligt belopp i avräkning på vad som har betalats ut för
mycket. Om återbetalningsskyldigheten inte fullgörs på detta sätt, skall
kommunen vidta de åtgärder som behövs för att driva in fordringen.
Av bestämmelserna framgår att kommunen i och för sig haft rätt att
ompröva bostadsbidraget i den situation som uppkommit. Inte heller
kan, såsom bestämmelserna är utformade, någon anmärkning riktas
mot beslutets innehåll vad avser den tidpunkt från vilken det ändrade
bostadsbidraget skulle utgå, nämligen den 1 november 1991. Som
Boverket påpekat, borde emellertid omprövningsbeslutet ha föregåtts
av en kontakt på lämpligt sätt med Ing-Marie Nilsson, som enligt 17 §
förvaltningslagen skulle ha underrättats om och fått tillfälle att yttra sig
1993/94: JO 1
419
över uppgiften om att kommunen numera fatt kännedom om hennes
sons död och att hennes bostadsbidrag kunde komma att påverkas av
förändringen i familjens sammansättning.
Innehållet i beslutet om återbetalning torde däremot inte kunna
kritiseras utifrån strikt rättsliga synpunkter. Ing-Marie Nilsson har, i
och för sig fullt ursäktligt, genom att inte tänka på att genast meddela
kommunens bidragsbeviljande organ att hennes son hade avlidit, rent
faktiskt orsakat, att bostadsbidrag för november månad 1991 kom att
utbetalas med ett för högt belopp. Rekvisiten för återbetalning enligt
31 § första stycket bostadsbidragslagen torde därför vara uppfyllda.
Vad gäller frågan om kvittning av bostadsbidrag mot en kommunen
tillkommande fordran på återbetalning av bidrag till den del det
lämnats med för högt belopp måste beaktas bestämmelsen i 26 §
bostadsbidragslagen, enligt vilken en fordran på bostadsbidrag inte får
överlåtas eller utmätas. Det betyder, att bidragstagaren inte kan överlå-
ta själva fordran mot kommunen på sitt bostadsbidrag till annan,
exempelvis en hyresvärd eller annan fordringsägare, och att fordran
inte heller kan tas i mät för bidragstagarens skulder. Av detta överlåtel-
se- och utmätningsförbud följer också, enligt en allmänt vedertagen
civilrättslig princip, att fordran inte kan göras till föremål för kvittning
mot en fordran, som kommunen kan ha mot bidragstagaren. Huvudre-
geln om kvittningsförbud är dikterad av sociala skäl. Bostadsbidragsta-
garen har i princip rätt att få ut bidraget i kontanter och inte bara som
en avräkningspost mot en kommunen tillkommande fordran. Eftersom
bidraget är avsett att täcka en del av kostnaden för att tillfredsställa ett
grundläggande behov — tillgången till bostad — är denna regel högst
naturlig.
Bestämmelserna i 31 § bostadsbidragslagen innefattar ett lagfäst un-
dantag från denna huvudregel och tillåter kvittning i ett visst bestämt
fåll. Lagregelns undantagskaraktär medför, att den måste användas med
återhållsamhet och med strikt iakttagande av uppställda förutsättningar
för kvittning. Av föreskriften om att återbetalningsskyldighet skall vara
ålagd bidragstagaren, innan kvittning får ske, får anses följa att det
erfordras ett grundläggande — överklagbart — särskilt återbetalnings-
beslut, vilket skall ha vunnit laga kraft, innan kommunen har rätt att
innehålla senare utbetalningar. Detta hade bort iakttagas av kommu-
nen.
Kravet på strikt lagtillämpning gäller naturligtvis också regeln, att då
väl kvittning företas endast ett skäligt belopp får innehållas. Mot
bakgrund av vad jag tidigare sagt om motiven för bostadsbidragslagens
huvudregel om överlåtelse- och utmätningsförbud med därav följande
kvittningsförbud kan det knappast vid något tillfälle anses skäligt att
innehålla hela bostadsbidraget vid ett utbetalningstillfålle. Jag förutsät-
ter, att sådana ändringar av kommunens datarutiner nu har skett, att
det inträffade inte upprepas.
Sammanfattningsvis avser min kritik dels det förhållandet, att kom-
munen, utan att iaktta elementära förvaltningsrättsliga förfarandereg-
ler, vid ett och samma tillfälle fattat tre skilda beslut av för Ing-Marie
Nilsson ingripande natur, dels kommunens rätt att tillämpa reglerna
1993/94:JO1
420
om förfarandet vid kvittning. För att undvika en upprepning av det
skedda bör kommunen fortsättningsvis i liknande fall betrakta frågan
om omprövning av rätt till bostadsbidrag, frågan om återbetalnings-
skyldighet och, slutligen, frågan om och hur kvittning skall ske, som
separata ärenden vilka skall handläggas var för sig med iakttagande av
de rättssäkerhetsgarantier som gäller i varje fall.
Kritik mot kommunal befattningshavare för avsevärt
dröjsmål med att överlämna skrivelse med överkla-
gande av beslut i ett ärende om bostadsbidrag till
den myndighet som skulle pröva överklagandet
(Dnr 4004-1992)
I en anmälan, som kom in till JO den 30 november 1992, anförde
Marianne Malheden bl.a. följande. Genom beslut den 26 februari 1992
avslog Fastighetsnämnden i Malmö kommun en av henne gjord ansö-
kan om bostadsbidrag för år 1992. Marianne Malheden överklagade
beslutet i en till Länsbostadsnämnden i Malmöhus län (LBN) ställd
skrivelse, vilken hon enligt iniämningskvitto den 4 mars 1992 sänt till
fastighetsnämnden. I april ringde hon till LBN för att efterhöra om
överklagandet kommit in dit. Hon fick då besked om att så inte var
fallet. Hon ringde då till fastighetsnämndens bostadsbidragsavdelning
och fick tala med byråchefen Lilian Ekvall, som sade att ärendet var
under behandling. I maj ringde Marianne Malheden ånyo till LBN
som svarade att hennes överklagande ännu inte överlämnats dit. Hon
kontaktade då Lilian Ekvall, som lovade att överklagandet nu skulle
översändas till LBN. Den 25 november 1992 ringde Marianne Malhe-
den till LBN och frågade hur långt ärendet, vilket hon med hänsyn till
vad Lilian Ekvall utlovat i maj trodde var överlämnat dit, avancerat.
Hon fick då besked av LBN om att hennes överklagande ännu inte
inkommit från kommunens bostadsbidragsavdelning. Handläggaren
hos LBN tyckte att detta var mycket konstigt och uppmanade Mari-
anne Malheden att kontakta bostadsbidragsavdelningen. Marianne Mal-
heden ringde då till Lilian Ekvall, som sade att hon inte kunde svara
omedelbart men att hon skulle ringa upp Marianne Malheden under
dagen. Marianne Malheden ringde senare samma dag själv till Lilian
Ekvall och fick då besked om att ärendet behandlats den 4 november
1992 och att den långa handläggningstiden berott på personalbrist. På
fråga om anledningen till att ärendet inte översänts till LBN fick
Marianne Malheden inget svar. Om bostadsbidragsavdelningen behand-
lat ärendet den 4 november 1992 är det anmärkningsvärt om det inte
kommit in till LBN den 25 november 1992. Kommunens underlåten-
het att ännu efter det att nästan nio månader förflutit från ingivandet
vidarebefordra Marianne Malhedens överklagande till LBN har med-
fört avsevärd olägenhet för henne. Marianne Malheden ansåg att
1993/94:JO1
421
kommunens handlingssätt inte stod i överensstämmelse med de krav
som bör uppställas i fråga om en svensk myndighets handläggningsru-
tiner.
Efter remiss översände kommunen som svar ett av Lilian Ekvall
upprättat förslag till yttrande till JO. Till yttrandet hade bifogats ett av
Lilian Ekvall den 4 november 1992 avfattat förslag till yttrande till
LBN vilket utmynnat i att Marianne Malhedens överklagningsskrivelse
jämte övriga handlingar i ärendet skulle överlämnas till LBN. I yttran-
det till JO anförde Lilian Ekvall bl.a. följande.
Personalstyrkan inom Malmös kommunala bostadsbidragsverksamhet
är dimensionerad för en behandling av c:a 13-14.000 ansökningar per
år. Bidragsåret 1991 steg antalet bidragsansökningar drastiskt till 22.835
st. Och under innevarande bidragsår 1992 beräknas 24.000 ansökning-
ar. Personalresurserna har inte ökat och en hård prioritering av
tillgängliga resurser är därför nödvändig. Prioriteringen har varit och
är att behandling och utbetalning av bostadsbidrag skall ske så fort som
möjligt. Den bidragssökande skall ha sitt bostadsbidrag så snart det går.
Malmö kommun är också den enda kommun som har ett fungerande
förskottssystem under omprövningen av bostadsbidrag. Om en person
eller familj har bostadsbidrag i december månad och därefter ansöker
på nytt före årets slut, så erhålles det beviljade decemberbeloppet som
förskott tills dess att omprövningen är klar. Målsättningen gällande
prioritering av effektiv och snabb utbetalning av bostadsbidrag har
uppnåtts.
Den 16 januari 1992 beslutade regeringen tillsätta en utredare som
skulle förbereda en överföring av administrationen av bostadsbidragen
från kommunerna till försäkringskassorna från halvårsskiftet 1993.
Samtidigt sker en strukturomvandling av de tekniska förvaltningarna
inom Malmö kommun. Den personal som arbetar under överbelast-
ning sedan lång tid känner sig hotade av utredningen om administra-
tionen av deras arbetsuppgifter. Det öppnar sig samtidigt möjligheter
att söka andra tjänster inom de samlade kommunala tekniska förvalt-
ningarna i Malmö. Vidare satsas inte resurser på verksamheter, som
väntas försvinna. Enligt ovannämnda utredningens direktiv beräknades
administrationen av bostadsbidragen flyttas från kommunen redan den
1 juli 1993. Denna tidpunkt har under hösten senarelagts genom en
proposition från finansdepartementet och riksdagen beslutade
1992-12-10 genom ett principbeslut om överföring av administration
till försäkringskassorna från den 1 januari 1994.
I det aktuella ärendet beslutade fastighetsnämnden om avslag på
ansökan om bostadsbidrag 1992-02-26. 1992-03-06 tillställdes fastighets-
nämnden ett överklagande, som daterats 1992-03-04. Detta överklagan-
de kompletterades 1992-03-05 med ett fax avsänt från Tingsrätten i
Lund.
Den rutinerade handläggare som handlagt klagandes bidragsärende
har slutat sin tjänst och har inte ersatts. Dessutom har 2 kvalificerade
tjänstemän med mångårig erfarenhet också lämnat verksamheten, vil-
ket också påverkar handläggningstiden.
Den 1 juli 1992 sker en omorganisation och bostadsbidragsverksam-
heten övergår organisatoriskt till stadsbyggnadsnämnden. Förlusten av
en rutinerad och snabb bostadsbidragshandläggare samt förlusten av
1993/94: JO 1
422
två kvalificerade medarbetare gör att sårbarhet vid olika former av
frånvaro som sjukdom och föräldraledighet är mycket stor. Detta har
inverkat på handläggningstiden för det aktuella överklagandet.
Åtgärder har vidtagits som nu förändrar situationen radikalt. Vid
MBL-förhandlingar 1992-11-30 godkändes tillsättning av 3 st heltidsbe-
fattningar som ett bostadsbidragsprojekt för att avlasta och arbeta fram
bostadsbidragsverksamheten. Vid samma MBL-förhandling förändrades
arbetsuppgifterna för en bostadsassistent, som överfört verksamheten
från tidigare fastighetskontorets ADB-hantering, till att omfatta även
utredningar gällande bostadsbidrag. Detta påverkar handläggningstiden
för överklagade ärenden.
Det framgår av skrivelsen som om ingen har ringt och sökt den
klagande för att lämna besked vid återuppringning. Detta är icke fallet
utan den klagande lämnade en tidpunkt, som var lämplig för återupp-
ringning. Vid den tidpunkten fanns inte den klagande tillgänglig. Det
är självklart att ny återuppringning skulle ha gjorts, men den klagande
hann ringa innan så skedde. Det överklagade ärendet har tillställts
länsbostadsnämnden 1992-12-02. Det finns inte anledning förmoda att
någon ändring sker i det överklagade beslutet. Det har inte skett i
övriga överklagade ärenden med samma inriktning. Det finns anled-
ning att tro att en ändring sker till klagandes fördel vad avser klagan-
des bostadsbidrag för 1993. I samband med ovannämnda telefonsamtal
tillställdes därför den klagande ansökan om bostadsbidrag för 1993.
Marianne Malheden kommenterade remissvaret.
Lilian Ekvall företedde härefter ett av LBN den 27 januari 1993
meddelat beslut enligt vilket LBN avslagit Marianne Malhedens över-
klagande.
Av 23 § förvaltningslagen (1986:223) — FL — framgår att överklagan-
de av beslut i förvaltningsärenden skall ske skriftligen och att skrivel-
sen med överklagande skall ges in till den myndighet som meddelat
beslutet. När skrivelsen kommit in till beslutsmyndigheten skall myn-
digheten först överväga om det finns anledning att ändra beslutet.
Sådan prövning, varom föreskrivs i 27 § FL, skall ske om myndighe-
ten finner att det överklagade beslutet är uppenbart oriktigt på grund
av nya omständigheter eller av någon annan anledning. En ytterligare
förutsättning för att myndigheten skall kunna ändra beslutet är bl.a. att
det kan ske snabbt och enkelt. I specialmotiveringen till 27 § FL har
anförts bl.a. följande (prop. 1985/86, s. 78).
Den första förutsättningen för att myndigheten skall vara skyldig att
ompröva sitt beslut, att beslutet är uppenbart oriktigt, innebär att myn-
digheten normalt inte är skyldig att göra någon mera ingående gransk-
ning av ett redan avgjort ärende annat än då den har särskild anled-
ning till det. Vid överklagande räcker det i allmänhet att myndigheten
läser igenom klagandens skrivelse och det överklagade beslutet. Bara
om denna genomläsning ger vid handen att utgången sannolikt bör
vara en annan behöver myndigheten i allmänhet granska ärendet
närmare.
Ett överklagande far inte bli liggande hos myndigheten i väntan på
omprövning.
1993/94:JO1
423
Om beslutsmyndigheten finner att det inte finns anledning att omprö-
va det överklagade beslutet, skall myndigheten undersöka om skrivel-
sen kommit in i rätt tid (24 § första stycket första punkten FL).
Finner myndigheten vid sådan undersökning att skrivelsen inkommit i
rätt tid, skall myndigheten överlämna skrivelsen och övriga handlingar
i ärendet till den myndighet som skall pröva överklagandet (25 § FL).
Det kan vidare i detta sammanhang påpekas att det i FL inte finns
någon regel om skyldighet för besiutsmyndigheten att bifoga ett eget
yttrande i samband med att skrivelsen med överklagandet överlämnas
till den högre instansen.
I beslut den 5 mars 1993 anförde JO Wahlström.
I förevarande fall har Lilian Ekvall såväl i yttrandet till JO som i
yttrandet till LBN anfört att det inte funnits någon anledning att
ompröva det av Marianne Malheden överklagade beslutet. Av yttrandet
till LBN framgår också att skrivelsen med överklagande kommit in i
rätt tid. Vad sålunda framkommit ger vid handen att skrivelsen bort
överlämnas till LBN tämligen omgående. Nu dröjde det dock ända till
den 4 november 1992, dvs. cirka åtta månader, innan Marianne
Malhedens överklagande blev föremål för handläggning av kommunen.
Det dröjde sedan ytterligare nästan en månad innan skrivelsen kom
LBN tillhanda. En så lång handläggningstid för överlämnande av en
skrivelse med överklagande till vederbörande överklagningsinstans
måste givetvis mot bakgrund av vad som anförts under avsnitt 3 i detta
beslut betecknas som helt oacceptabel och minst sagt anmärknings-
värd. Vad som upplysts om rådande arbetsbelastning och brist på
handläggare, kan i någon mån anses utgöra en förklaring till att
Marianne Malhedens skrivelse med överklagande till en början blev
liggande utan åtgärd. Sedan Marianne Malheden vid telefonsamtal i
april och maj 1992 uppmärksammat Lilian Ekvall på skrivelsens
förekomst, borde dock Lilian Ekvall ha tillsett att skrivelsen snarast
blev överlämnad till LBN. Detta hade ju Lilian Ekvall för övrigt direkt
utlovat vid samtalet i maj. Såsom framgår av vad jag tidigare anfört
rörde det sig ju närmast om ett expedieringsbestyr.
Med beaktande av vad som framkommit i ärendet ser jag mig
föranlåten att rikta allvarlig kritik mot kommunens handläggning av
Marianne Malhedens överklagningsskrivelse, och det ligger då närmast
till hands att rikta denna kritik mot Lilian Ekvall som chef för
kommunens bostadsbidragsverksamhet.
Vad som förevarit ger mig anledning förutsätta att man inom
kommunen fortsättningsvis tillser att skrivelser med överklaganden, i
förekommande fall, skyndsamt överlämnas till den instans som skall
pröva överklagandet.
1993/94:JO1
424
1993/94 :JO1
(Dnr 547-1992)
1 en skrivelse till JO anförde kriminalinspektören Bengt Averö: Här-
med hemställes om granskning av bifogade regler för fritidsfisket i
Karlshamns kommun avseende avsnitt 9 angående uttag av extra fiske-
avgift. Enligt min uppfattning saknar åtgärden stöd i lagstiftningen.
Jämförelse kan göras med kontrollavgift vid olovlig parkering (SFS
1984:318). Någon motsvarande lagstiftning omfattande olovligt fiske
finnes ej.
De åberopade reglerna för fritidsfisket upptog under punkt 9 följan-
de.
Användande av ej tdlåtna redskap liksom överskridande av fångstbe-
gränsning beivras såsom olovligt fiske och föranleder polisanmälan. Extra
fiskeavgift uttages enl. nedan:
A. Anträffas någon bedriva fiske utan att inneha gällande fiskekort
skall vederbörande erlägga avgift för fiskekort samt en tilläggsavgift om
250 kronor
B. Anträffas någon bedriva fiske i strid mot gällande bestämmelser om
fiskeredskap, användande av bete, fångstbegränsning m m skall veder-
börande erlägga avgift om 250 kronor
C. Anträffas någon som gör sig skyldig till förseelse av båda de slag
som angivits under punkterna A och B, skall vederbörande erlägga
avgift för fiskekort samt dubbel tilläggsavgift om 500 kronor
Efter remiss inkom fritidsnämnden i Karlshamns kommun med följan-
de yttrande.
Inom Karlshamns kommun bedrivs avgiftsbelagt fritidsfiske i ett flertal
sjöar. Fritidsnämnden ansvarar för denna verksamhet och svarar för
utsättning av fisk, underhåll av fiskeplatser, bryggor och båtar samt
utövar tillsyn av fisket. Fisket kan här jämställas med fiske i privata
vatten. Denna verksamhet har bedrivits i likartad form sedan mitten av
60-talet då också regler för fisket infördes. Fisket övervakas av speciellt
utbildade fisketilisyningsmän.
Då fritidsfisket infördes ertappades många fiskare som på olika sätt
bröt mot de fastställda reglerna. I syfte att stävja det olovliga fisket, som
väckte stor irritation hos övriga fiskare, gjordes många polisanmälning-
ar och därtill beslag av redskap. Ett förfaringssätt som visade sig
otympligt att hantera ur många synpunkter.
425
I mitten av 70-talet framfördes förslag från fisketillsyningsmännen
om att införa någon form av kontrollavgift för dem som ertappas med
att bryta mot reglerna. Poliskommisarie Kurt Ek, som var tillsynings-
man vid denna tid, upprättade förslag till den punkt i reglerna (9) som
avser extraavgiften. Förslaget granskades av chefsåklagaren i Karls-
hamn, vilken inte hade något att erinra mot förslaget.
Fritidsnämnden fastställde därför avgifterna vid olovligt fiske och
dessa har sedan dess funnits med i reglerna. Avgifterna har naturligtvis
förändrats i storlek under åren.
Fiskereglerna delas ut till dem som köper fiskekort, men delar av
reglerna finns anslagna vid fiskesjöarna så att alla som kommer dit får
veta vilka regler som gäller.
Avgifterna är i huvudsak till för att täcka de merkostnader som
förorsakas genom att man bryter mot reglerna, men har också fått en
avskräckande verkan.
Reglerna har tillämpats mycket återhållsamt och polisanmälningar
har endast gjorts i fall då överträdelserna skett i samband med andra
förseelser typ fylleri eller skadegörelse.
Fritidsnämnden anser inte att avgifterna är någon form av böter
utan en extra avgift som gäller då man inte följer gällande regler.
Avgiften bör kunna jämställas med de kontrollavgifter som uttages om
man exempelvis parkerar mot regler eller som vissa transportföretag
tar ut då man åker buss eller spårvagn utan biljett.
Avgiften kommer inte i fråga i fall, då det är fråga om olagligt fiske,
exempelvis om man på is fiskar med sax efter den 15/2 eller tillgodo-
gör sig fisk som inte håller minimått m.m.
I inget fall anses avgiften kunna bedömas som bot/böter.
Bengt Averö yttrade sig över remissvaret.
Vid ärendets avgörande den 9 juni 1993 uttalade JO Wahlström följan-
de.
Ordet avgift används som beteckning för pålagor och vederlag i de
mest skiftande sammanhang, såväl i lagstiftningen som på andra håll.
Sett ur olika lagstiftningsperspektiv kan användningsområdet tangera
skatter och påföljder (straff) och omspänna allt från obligatoriska och i
praktiken oundvikliga (offentligrättsligt reglerade) avgifter till helt
frivilliga (civilrättsliga, avtalsgrundade) avgifter där det råder balans
mellan prestation och vederlag.
I förevarande fall gäller det en extra fiskeavgift som grundar sig på
regler utfärdade av Fritidsnämnden i Karlshamns kommun rörande
upplåtelse av fiskerätt genom utfärdande av fiskekort. Enligt vad som
uppges tar reglerna om extra fiskeavgift — som inte är alldeles klara
till sin utformning — sikte på olovligt fiske men inte på olaga fiske.
Syftet med reglerna, såsom de tillämpas, kan sägas vara att ersätta ett
otympligt förfarande med polisanmälningar med ett smidigare system
med kontrollavgifter som samtidigt ger viss kostnadstäckning för till-
synsarbetet.
I ärendet har från båda sidor gjorts jämförelser med vissa särskilda
avgifter på trafikområdet. Exemplen förtjänar en närmare granskning.
Beträffande privat markupplåtelse för parkering (s.k. tomtmarkspar-
kering) infördes genom lagen (1984:318) om kontrollavgift vid olovlig
1993/94:JO 1
426
parkering en reglerad rätt för markägaren att under vissa i lagen
närmare angivna förutsättningar ta ut en avgift benämnd kontroll-
avgift om ett fordon parkerats inom området i strid mot förbud eller
villkor som markägaren uppställt. Tidigare var en markägare som ville
åstadkomma en liknande ordning helt hänvisad till egna avtalsmässigt
grundade arrangemang (jfr t.ex. rättsfallet NJA 1958 s. 177).
Kontrollavgift får inte tas ut om överträdelsen omfattas av förord-
nande enligt lagen (1976:206) om felparkeringsavgift eller är belagd
med straff enligt annan författning än brottsbalken (1 § andra stycket).
Den av markägaren bestämda kontrollavgiften är beloppsmässigt be-
gränsad på så sätt att den inte får överstiga den felparkeringsavgift som
fastställts inom kommunen i motsvarande fall (4 §). I övrigt gäller
huvudsakligen allmänna rättsregler. För att få ut kontrollavgift kan
markägaren alltså i sista hand bli nödsakad att föra talan hos kronofog-
demyndighet eller allmän domstol (betalningsföreläggande, rättegång i
tvistemål). I detta avseende skiljer sig förfarandet markant från lagen
om felparkeringsavgift, från vilken den annars har hämtat sina grund-
drag.
Enligt lagen (1977:67) om tilläggsavgift i kollektiv persontrafik ges
under vissa förutsättningar möjlighet för den som bedriver sådan trafik
att ta ut tilläggsavgift — utöver avgift för biljett — av resande som ej
kan förete giltig biljett. Tilläggsavgift bestämmes till belopp som är
skäligt med hänsyn till trafikutövarens kostnader för biljettkontrollen
och avgiften för den biljett som har avkrävts den resande men som
han ej har kunnat förete (3 §). Regeringen eller förvaltningsmyndighet
prövar efter ansökan fråga om fastställande av tilläggsavgift (4 § lagen
och förordningen 1977:68 om tilläggsavgift i kollektiv persontrafik).
Samma myndighet meddelar också de föreskrifter som behövs om
tilläggsavgift. Tilläggsavgift tillfaller respektive trafikföretag som vid
betalningsvägran på vanligt sätt kan vända sig till allmän domstol.
Lagen innehåller vidare föreskrifter om avvisning av resande och om
polishandräckning för verkställande av avvisning (5 §).
Det kan här inskjutas att lagen om tilläggsavgift tillkom i syfte att
införa enhetliga regier på området. Tidigare förekom lokalt och regio-
nalt kontrollavgiftssystem som oftast var förankrade i taxor som i de
flesta fall fastställdes av länsstyrelserna. Till bilden hör också att lagens
införande skedde i viss samordning med en ändring av straffreglerna
rörande bedrägligt beteende. Ändringen innebar, såvitt här är i fråga,
att allmänt åtal för s.k. snyltning ej får ske med mindre åtal finnes
påkallat ur allmän synpunkt (9 kap. 12 § andra stycket brottsbalken).
Institutet felparkeringsavgift är allmänt bekant och fordrar knappast
en närmare beskrivning. Här må endast erinras om att avgiften histo-
riskt sett har ett straffrättsligt ursprung i och med att den tillkom när
parkeringsförseelserna avkriminaliserades. En straffpåföljd inom speci-
alstraffrättens område — dvs. utanför brottsbalksområdet — ersattes av
en offentligrättsiigt reglerad sanktionsavgift.
Ur den enskildes synvinkel, dvs. för den som krävs på avgift, kan
dessa olika avgifter måhända te sig i stort sett likvärdiga. De bakomlig-
gande rättsliga skillnaderna är dock betydande.
1993/94: JO 1
427
Kontrollavgiften vid olovlig parkering kan närmast beskrivas som ett
slags privaträttslig sanktionsavgift, som har sin yttersta grund i mark-
ägarens rättigheter. Felparkeringsavgiften är däremot en integrerad del
av den centrala trafiklagstiftningen med ändamål att främja trafikens
ordnande på allmänna gator och vägar. Det är således allmänintresset
som ligger bakom och regleringen är renodlat offentligrättslig. Avgif-
tens straffrättsliga samband har nyss framhållits. I detta fall kan man
knappast tänka sig att lagstiftaren avstår från någon form av sanktions-
system, och utrymme för privaträttsliga arrangemang som alternativ
finns inte när det gäller vägtrafikbestämmelserna.
Tilläggsavgiften vid kollektiv persontrafik befinner sig någonstans
emellan de båda nu nämnda avgifterna. Här är det i princip fråga om
att köpa en tjänst (persontransport) och den rättsliga grunden är ett
slags avtalsförhållande. Tilläggsavgiften utgör inte något lagstiftnings-
mässigt alternativ till ett specialstraff — som i fallet med felparkerings-
avgiften — utan far snarast ses som en på privaträttslig grund byggd
men i offentligrättslig ordning utformad sanktion.
Skall man försöka ringa in den extra fiskeavgiften i det mönster som
de tre i olika grad förfettningsreglerade påföljdsavgifterna bildar kan
följande iakttagelser göras.
Tilläggsavgiften vid kollektivtrafik har visserligen det draget gemen-
samt med den extra fiskeavgiften — liksom med kontrollavgiften vid
olovlig parkering — att det i grunden finns ett privaträttsligt inslag.
Med hänsyn till verksamhetens art och de ordnings- och säkerhetsas-
pekter som här framträder och det därav betingade behovet av en
omgärdande offentligrättslig reglering blir emellertid jämförelsen med
den extra fiskeavgiften haltande. I övrigt företer tilläggsavgiften också
den likheten med kontrollavgiften vid olovlig parkering att en, i den
praktiska hanteringen mindre näraliggande, straffsanktion kan sökas i
ett allmänt brottsbalksbrott; t.ex. egenmäktigt förfarande enligt 8 kap.
8 § brottsbalken vid olovlig parkering (jfr NJA 1970 s. 29, besökspar-
kering på enskilt område) och snyltning enligt 9 kap. 2 § andra
stycket brottsbalken vid resa med kollektivt färdmedel utan giltig
biljett.
Att felparkeringsavgiften rättsligt sett inte lånar sig till en jämförelse
med den extra fiskeavgiften framgår av det redan sagda. Däremot
inbjuder författningsregleringarna som sådana på trafikområdet och
fiskeområdet till vissa jämförelser. I båda fallen rör det sig om utförliga
och i princip kompletta regelsystem, som upptar en rad "skräddarsyd-
da" straffbestämmelser. På trafikområdet har lagstiftaren ersatt vissa av
dessa med utomstraffrättsliga regler. Den extra fiskeavgiften kan ses
som uttryck för en strävan från fiskerättsägarens (kommunens) sida att
utan lagstiftarens medverkan söka åstadkomma något liknande i den
praktiska hanteringen.
Slutsatsen av det sagda blir att den extra fiskeavgiften vad avser den
rättsliga grunden närmast kan jämställas med kontrollavgiften vid
olovlig parkering i det att den kan härledas ur de rättigheter som
naturligen tillkommer markägaren-fiskerättsägaren såsom upplåtare av
en rättighet. Till det yttre skiljer sig den extra fiskeavgiften dock
1993/94:JO1
428
därigenom att den inte har samma fristående karaktär som kontrollav-
giften — med endast ett mindre näraliggande allmänt brottsbalksbrott i
bakgrunden — utan konkurrerar eller förekommer jämsides med en
straffsanktion speciellt anpassad för gärningen och kopplad till särskil-
da regler om beslag och förverkande m.m. Detta öppnar vissa rättssä-
kerhetsfrågor som lagstiftaren inte varit i tillfälle att ta ställning till
såsom skett i andra fall. Med hänsyn härtill är systemet med extra
fiskeavgift ägnat att inge vissa betänkligheter.
Vad gäller själva grundförutsättningarna för uttagande av den extra
fiskeavgiften finner jag för min del inte anledning att gå längre i min
bedömning än att jag inte kan utesluta att det finns rättsligt utrymme
för systemet. Detta är dock en fråga som det i sista hand ankommer på
domstolarna att avgöra. En tvist med anledning av ett avgiftskrav kan
dras under allmän domstols prövning. Den särskilda frågan om avgifts-
systemet faller inom ramen för den kommunala kompetensen kan i
princip bli föremål för laglighetsprövning (efter s.k. kommunalbesvär)
i kammarrätt och i sista hand i Regeringsrätten, som har en framträ-
dande ställning som prejudikatbildare i frågor som rör den kommuna-
la kompetensen.
Vissa lämplighetsaspekter återstår att beröra.
De upplysningar som lämnats av kommunen beträffande den praktiska
tillämpningen av systemet med extra fiskeavgift är i och för sig ganska
knapphändiga. Att döma av dessa synes det inte förekomma att krav
om uttagande av avgiften drivs i civilprocessuell väg. Däremot tycks
det inträffa att kommunen — även om det sägs att stor återhållsamhet
iakttages — anger brott till åtal. I så fall lider systemet brist på
konsekvens i genomförandet. I förlängningen finns en risk att ett
avgiftskrav framställs på sådant sätt att det kan uppfattas som otillbör-
ligt (jfr 9 kap. 4 och 11 §§ brottsbalken och NJA 1969 s. 517).
Till detta kommer att, även om systemet med extra fiskeavgift kan
vara godtagbart från rent rättsliga utgångspunkter, vissa allmänna stan-
dardkrav — utöver vad man kan begära av en enskild fiskerättsägare —
måste kunna ställas på en offentlig myndighet såsom företrädare för
det allmänna i mellanhavanden med enskilda medborgare. Detta inne-
bär att det inte kan accepteras att ett krav på extra fiskeavgift i det
enskilda fallet framförs som ett alternativ till åtalsanmälan.
Med hänvisning till det anförda — i vilket ligger en mild kritik —
vill jag anmoda Fritidsnämnden i Karlshamns kommun att se över
systemet med extra fiskeavgift.
1993/94 :JO1
(Dnr 2027-1991)
JO Wahlström meddelade den 30 juni 1993 ett beslut av följande
innehåll.
429
Teknik- och driftnämnden i Solna kommun beslöt den 27 april 1987,
efter sluten upphandling, att bland fyra anbudsgivare antaga Mellan-
svenska Avfallshantering Aktiebolag (MAFAB) som renhållningsentre-
prenör för åren 1988—1992.
K-I G m.fl. anförde kommunalbesvär över nämndens beslut hos
Kammarrätten i Stockholm. Till stöd för talan åberopades huvudsakli-
gen att det kommunala upphandlingsreglementet åsidosatts både vad
avsåg själva förfarandet vid upphandlingen och beträffande anbudsun-
derlaget, som var bristfälligt på olika punkter.
I en dom den 11 december 1987 lämnade Kammarrätten på anförda
skäl besvären utan bifall.
Målet fördes vidare till Regeringsrätten, som genom dom den 26
juni 1989 (RÅ 1989 Not 293) ändrade Kammarrättens avgörande och
upphävde Teknik- och driftnämndens beslut. I domsmotiveringen ytt-
rade Regeringsrätten avslutningsvis: Med hänsyn till vad som i det
föregående upptagits angående oklarheterna i upphandlingsunderlaget
samt teknik- och driftnämndens överträdande av sin befogenhet i
samband med ändringarna i MAFAB:s anbudsvillkor bör det överkla-
gade beslutet upphävas.
1 ett brev, som kom in till JO den 27 juni 1991, förklarade Lars
Löfctedt sig vilja fästa JO:s uppmärksamhet på en bifogad tidningsarti-
kel, enligt vilken något ställningstagande till eventuella rättelseåtgärder
inte gjorts inom kommunen trots att två år förflutit sedan Regerings-
rättens avgörande. Med hänvisning till en inom ombudsmannaexpedi-
tionen upprättad remisspromemoria begärdes upplysningar i saken
från Teknik- och driftnämnden.
Till remissens besvarande överlämnade nämnden en interpellation i
ämnet av den 14 juni 1991 jämte interpellationssvar av nämndens
ordförande dagtecknat den 19 augusti 1991.
Lars Löfetedt yttrade sig därefter.
I en kompletterande skrivelse den 23 juni 1992 lämnade stadsjuris-
ten i Solna kommun Viking Sprang en redogörelse för de senaste
händelserna i ärendet. Därefter har ytterligare upplysningar lämnats
under hand. Läget är nu det att ett nytt entreprenadavtal beträffande
hushållsavfallet gällande för perioden 1993—1997 har slutits med ett
annat företag, Solna Transport & Renhållning AB (som sedan uppgått
i WMI Sellbergs AB). Omhändertagandet av grovsopor har fördelats på
elva entreprenörer.
1993/94: JO 1
Jag gör följande bedömning.
Bestämmelsen i 10 kap. 15 § kommunallagen (1991:900), som hade
sin motsvarighet i 7 kap. 6 § den tidigare kommunallagen (1977:179),
lyder:
Om ett beslut har upphävts genom ett avgörande som har vunnit laga
kraft och om beslutet redan har verkställts, skall det organ som har
fattat beslutet se till att verkställigheten rättas i den utsträckning som
det är möjligt.
430
Teknik- och driftnämndens upphandlingsbeslut den 27 april 1987
avsåg en renhållningsentreprenad för femårsperioden 1988—1992.
Kammarrättens dom — som meddelades omedelbart före periodens
början, den 11 december 1987 — gick i kommunens favör. När
Regeringsrättens dom — som innebar ändring av kammarrättens dom
och upphävande av nämndens beslut — meddelades den 26 juni 1989
hade entreprenadförhållandet varit etablerat under ett och ett halvt års
tid. Fråga om inhibition (verkställighetsförbud) synes inte ha varit
aktualiserad under tiden.
Kommunens handlande fram till tidpunkten för Regeringsrättens
dom berörs strängt taget inte av anmälarens klagomål, men jag vill
ändå för sammanhangets skull något kommentera detta skede. Av
Regeringsrättens dom framgår att brister vidlådde Teknik- och drift-
nämndens upphandlingsförfarande. Samtidigt måste kommunens hand-
lande ses i ljuset av den kommunalrättsliga regleringen av verkställig-
het av beslut varom här är fråga, vilken innebär att det — om inte
förvaltningsdomstol förordnar om inhibition — ligger i kommunens
hand att göra en självständig bedömning på basis av en avvägning
mellan effektivitetsintresset och intresset av att framgångsrika besvär
skall kunna leda till återgång/rättelse. Mot denna bakgrund är det svårt
att kritisera kommunen för att man lät verkställa sitt beslut, som för
övrigt godtogs av den första domstolsinstansen.
Vid tidpunkten för Regeringsrättens dom befann sig kommunen i en
situation där fullständig återgång inte längre var möjlig. Dessutom
framgår av Regeringsrättens dom att felen inte inskränkte sig till
formella brister av ett slag som — om man bortser från komplikatio-
ner på grund av civilrättslig bundenhet — teoretiskt hade kunnat botas
genom en enkel omgörelse av själva beslutsproceduren utan rörde
fundamentala förutsättningar för upphandlingen, som krävde framta-
gande av ett nytt anbudsunderlag och genomförande av en ny upp-
handlingsomgång.
Tidsfaktorn har uppenbarligen spelat en viktig roll för kommunens
handlande i den uppkomna situationen. Man kan knappast anse det
som realistiskt att en ny upphandling skulle avse endast återstoden av
den ursprungliga femårsperioden. Från kommunens sida har anförts (i
interpellationssvaret) att man hade att ta hänsyn till planeringen med
anledning av de nya kraven i renhållningslagstiftningen (SFS 1990:236)
och förslag som därvid framkommit om förändring av det kommunala
monopolets omfattning. Senare har också upplysts (i stadsjuristens
skrivelse) att kommunfullmäktige den 24 februari 1992 antagit en
avfallsplan och en ny renhållningsordning. Man kan inte helt bortse
från att dessa omständigheter kan ha spelat in på skeendet.
En annan sida av saken är att det här var fråga om en fortlöpande
verksamhet och inte ett statiskt förhållande såsom förvärv av en
fastighet eller annan enstaka transaktion på förmögenhetsrättens områ-
de. Fråga har i den uppkomna situationen egentligen inte varit om
återgång i ordets bemärkelse — av innebörd att någon upphandling
över huvud taget ej bort komma till stånd — utan om förändring av
ett pågående skeende.
1993/94:JO1
431
Valmöjligheterna bestod i detta fall rent teoretiskt av någon form av
alternativt återgångsförfarande (avveckling) eller av en ren avskrivning
av återgångsärendet. Man kan möjligen säga att den väg kommunen i
praktiken valde innebar ett slags mellanting. Det redan inledda entre-
prenadförhållandet — som synes ha kunnat bringas att upphöra i
förtid endast genom att kommunen brutit avtalet med åtföljande
skadeståndskrav eller åstadkommit en frivillig uppgörelse med den
dåvarande entreprenören — fick efter uppsägning löpa avtalstiden ut.
Samtidigt får det förutsättas att Regeringsrättens bedömning har beak-
tats vid den nya upphandlingen så att rättelse ändå åstadkommits i ett
längre tidsperspektiv.
Jag har inte funnit skäl att vidta någon ytterligare åtgärd i saken.
Ärendet avslutas.
1993/94:JO1
432
1993/94: JO 1
Frågor som har anknytning till förmynderskapslagstiftningen kan få
mycket ingripande verkningar för den enskilde. Det är därför ytterst
angeläget att sådana ärenden handläggs korrekt och med omsorg. Mot
bakgrund härav har JO Pennlöv under den period som denna berättel-
se omfattar ägnat detta område särskild uppmärksamhet. Ett flertal
klagomålsärenden har avgjorts och därjämte har två inspektioner före-
tagits, av Överförmyndarnämnden i Malmö och av Överförmyndaren i
Kristinehamns kommun (dnr. 3089-1992 respektive 1398-1993). I det
följande redovisas uttalanden som förekommit i några under året av
JO Pennlöv meddelade beslut.
Vid de företagna inspektionerna har konstaterats ett flertal brister i
handläggningen av förmynderskapsärenden. Beträffande handlingsof-
fentlighet och diarieföring har sålunda uppmärksammats bl.a. avsak-
nad av ankomstanteckning på handlingar och bristfällig dokumenta-
tion av åtgärder i ärenden. Detta har gett JO anledning att erinra om
de regler som gäller för registrering av allmänna handlingar och
sekretess hos överförmyndare eller överförmyndarnämnd. Vidare har
noterats att bestämmelserna om förmyndares m.fl. redovisningsskyldig-
het inte alltid efterlevs samt att det föreligger vissa brister i överför-
myndarens handläggning och kontroll av dessa frågor. Detta har föran-
lett JO att lämna en redogörelse för föräldrabalkens bestämmelser om
skyldigheterna i dessa avseenden samt att framhålla vikten av att
bestämmelserna följs. En sådan redogörelse har också lämnats för
tillämpliga regler beträffande bevis om s.k. överförmyndarspärr på
innestående medel i bank. Det har nämligen konstaterats att bankbevis
i ett flertal fall saknade uppgift om sådan spärr.
Genom klagomålen och inspektionsverksamheten har framkommit
att det i vissa fall föreligger brister i den tillsyn över överförmyndarens
verksamhet som tingsrätterna enligt föräldrabalkens och förmyndar-
vårdskungörelsens (1952:303) regler skall utöva. JO Pennlöv har i ett
ärende (dnr 2717-1992) uttalat kritik mot en tingsrätt för dess passiva
förhållningssätt i ett förmynderskapsärende samt dess underlåtenhet att
fullgöra sin inspektionsskyldighet. Vidare har vissa iakttagelser vid en
inspektion föranlett JO att inom ramen för ett särskilt initiativärende
remittera detta till vederbörande tingsrätt för yttrande.
Det förtjänar att framhållas att flertalet av de ovan upptagna frågor-
na tidigare har varit föremål för JO:s prövning, se bl.a. JO:s ämbetsbe-
rättelse 1992/93 s. 549 f.
433
(Dnr 1407-1992)
I ett beslut den 9 november 1992 anförde JO Pennlöv bl.a. följande.
I en anmälan har S.W. framfört klagomål mot Överförmyndarnämn-
den i Mölndals kommun. Av anmälan framgår att Mölndals tingsrätt
1989 förordnade god man för S.W. enligt 11 kap. 4 § föräldrabalken
(FB) efter en ansökan från honom själv. Klagomålen mot överförmyn-
darnämnden rör främst nämndens handläggning av en begäran från
honom om att förordnandet skall upphöra. Han har därvid anfört bl.a.
följande. I en skrivelse till överförmyndarnämnden den 18 april 1991
begärde han att godmanskapet skulle upphöra. Eftersom han inte fick
något svar från nämnden, sände han ytterligare en skrivelse dit den 26
juni och bad att handläggningen av hans begäran skulle påskyndas.
Nämnden svarade inte heller på den skrivelsen. Han sände därför
ännu en skrivelse till nämnden den 29 juli. Först den 31 oktober
entledigades den gode mannen och godmanskapet upphörde.
1993/94:JO1
Overförmyndarnämndens akt beträffande S.W. har inhämtats och
granskats. Ärendet har därefter remitterats till överförmyndarnämnden
för yttrande angående handläggningen av frågan om entledigande av
den gode mannen.
I remissvaret har överförmyndarnämnden hänvisat till ett yttrande
från Leif Flatow, som varit överförmyndare under åren 1989—1991.
Han har anfört huvudsakligen följande.
S.W. har haft god man förordnad för sig i två omgångar. Vid bägge
tillfällena efter egen ansökan. Dock under medverkan (efter uppma-
ning) av dels S:t Jörgens sjukhus dels socialförvaltningen i Mölndal.
I februari 1989 kontaktades överförmyndarnämnden av l:e socialsekre-
teraren Gunilla Eriksson, som efterhörde möjligheterna för att S.W.
ånyo skulle kunna få god man. S.W. var utan medel då han vid detta
tillfälle enbart hade halvt sjukbidrag och vägrade acceptera sjukskriv-
ning. —
Eftersom S.W. vid detta tillfälle uppenbarligen insåg att han var i
behov av stöd överenskoms att han skulle göra en egen ansökan.
Överförmyndarnämnden hade insikt i att detta godmanskap krävde
en god man med speciella kvalifikationer.
Efter visst inventerings- och rekryteringsarbete accepterade Ingjerd
Wadell att bli föreslagen god man. — — —
434
1991-04-23 inkom S.W. med en anhållan om att godmanskapet skall
upphävas. 1991-05-13 diskuterades frågan med Ingjerd Wadell. Hon
var tveksam till att S.W. ännu kan klara att hantera sin ekonomi själv.
Det hade tagit tid att "sanera" hans ekonomi och det var först i april
1991 som han hade ött en någorlunda stabil ekonomisk situation.
Vi överenskom att det var skäligt att godmanskapet kvarstår ytterli-
gare en tid för att "bevaka" att den stabila situationen förblir perma-
nent. "Vänta tills efter sommaren".
Som grund för detta ställningstagande låg även vetskapen om att
socialbidrag hade krävts en månad efter att förra godmanskapet upp-
hävts.
Någon kontakt togs inte med S.W. vid detta tillfälle p g a att Ingjerd
Wadell hade en regelbunden kontakt med honom. Han fick besked av
Ingjerd Wadell att han "ör vänta tills efter sommaren".
De brev som anlände under semesterperioden föranledde ingen
ytterligare åtgärd i avvaktan på att överenskommen period skulle
förlöpa.
Telefonkontakt söktes dock med S.W. vid flera tillfällen, för att
bekräfta Ingjerd Wadells besked, men han var aldrig anträffbar.
1991-10-08 bekräftade Ingjerd Wadell att den stabila situationen var
fortlöpande, varvid överförmyndaren samma dag, hemställde hos tings-
rätten att godmanskapet skulle upphöra.
1993/94:JO1
Enligt 11 kap. 4 § FB ör sådant godmansförordnande som där avses
inte ges utan samtycke av den för vilken god man skall utses, om inte
den enskildes tillstånd hindrar att hans mening inhämtas.
Om god man inte längre behövs, skall rätten enligt 11 kap. 19 §
första stycket FB besluta att godmanskapet skall upphöra. I förarbetena
till lagrummet anges att om en god man har förordnats med huvud-
mannens samtycke enligt 4 § och huvudmannen begär att godmanska-
pet skall upphöra, brister en av förutsättningarna för förordnandet,
nämligen huvudmannens samtycke. Under förutsättning att hans till-
stånd inte är sådant att kravet på samtycke enligt 4 § kan efterges, bör
rätten i den situationen entlediga den gode mannen. (Prop.
1987/88:124 s. 179). I förarbetena anges vidare att det bör vara en
viktig uppgift för överförmyndarna att bevaka alla godmansärenden
och göra framställning hos rätten om att godmanskapet skall upphöra,
så snart det finns anledning att anta att det inte längre behövs.
Ansökan om entledigande av god man och om upphörande av
godmanskap ör enligt 11 kap. 21 § första stycket jämfört med 15 §
första stycket FB göras av bl.a. huvudmannen och överförmyndaren.
S.W:s samtycke har uppenbarligen varit en förutsättning för godman-
skapets tillkomst. Hans begäran om att godmanskapet skall upphöra
ör närmast betraktas som en återkallelse av det tidigare avgivna
samtycket. Sedan S.W. har begärt att förordnandet skall upphöra har
således en av förutsättningarna för förordnandet brustit. Vid sådana
förhållanden kan rättens prövning av begäran knappast leda till något
435
annat än att rätten beslutar att förordnandet skall upphöra. Det an-
kommer i vart fall inte på överförmyndarnämnden att göra en bedöm-
ning av huruvida det är lämpligt att förordnandet upphör. Nämnden
har definitivt överskridit sina befogenheter när den överenskommit
med den gode mannen om att avvakta med att ge in en ansökan till
rätten om upphörande av förordnandet. Det har nämligen ankommit
på nämnden att snarast underrätta rätten om S.W:s begäran. Enligt
min mening borde nämnden ha översänt hans begäran till rätten med
ett yttrande. I yttrandet kunde nämnden naturligtvis ha framfört sina
synpunkter på begäran. Mot bakgrund av det anförda kan nämnden
inte undgå allvarlig kritik för att den dröjt nästan sex månader med att
låta saken komma under rättens prövning.
(Dnr 1547-1992)
I ett beslut den 7 december 1992 anförde JO Pennlöv bl.a. följande.
Med anledning av iakttagelser vid inspektion av Overförmyndarnämn-
den i Göteborgs kommun i april 1992 beslutade jag att fortsätta
granskningen inom ramen för två särskilda initiativärenden. Föreva-
rande ärende rör inskrivet förmynderskap för barnen O. och A.
Förmyndare för barnen är P.H. och E.H.
Överförmyndarnämnden har anmodats yttra sig enligt följande prome-
moria.
Förmynderskapet beträffande O. skrevs in sedan P.H. vid bouppteck-
ning efter B.H. den 29 april 1980 avstått 150 000 kr till förmån för
honom. Sedan P.H. vid bouppteckning efter O.H. den 15 oktober 1986
avstått hela sin arvslott till sina barn O. och A. skrevs förmynderskapet
beträffande A. in. Ytterligare egendom har därefter tillfallit O. och A.
genom gåvobrev av den 20 december 1988 samt den 10 och 11 mars
1988.
Efter granskning av handlingarna i akten kunde följande noteras.
1. Förmyndarna har inte gett in förteckningar över den egendom
som tillfallit O. och A. i den ordning som föreskrivs i 16 kap. 2 §
första och fjärde styckena samt 3 § föräldrabalken (FB).
2. Förmyndarna har inte vid något tillfälle avgett årsräkning i den
ordning som föreskrivs i 16 kap. 5 § och 7 § FB. Överförmyndar-
nämnden har däremot bl.a. åren 1990 och 1991 godkänt kopior av O:s
självdeklarationer som årsräkning. Beträffande förvaltningen av A:s
egendom har överförmyndarnämnden 1991 godkänt kopia av A:s själv-
deklaration som årsräkning. Dessförinnan har någon redogörelse för
den förvaltningen överhuvudtaget inte avgetts.
1993/94:JO1
436
Överförmyndarnämnden bör anmodas avge yttrande över det anförda.
I remissvaret, som avgetts av överförmyndarnämndens ordförande Sö-
ren Eriksson och kanslichef Kurt Evheden, uttalas följande.
P. 1
I promemorian påtalas å sid 1 p. 1 att P.H. inte gett in förteckning
över egendom, som dels år 1980, dels år 1986 och dels år 1988 tillfallit
barnen O. och A.
Vid genomgång av akten framgår att dåvarande överförmyndaren
Åke Lindstedt med mycket detaljerade anvisningar 1981-02-04 och
1981- 04-24 infordrat föreskriven förteckning från P.H.
I skrivelse 1982-09-21 påtalas senare, att arvsavståendet av P.H. till
sonen O. verkställts utan kontakt med överförmyndaren. Påminnelse
tillställdes H. 1982-11-09.
Av P.H. 1982-12-10 översända redovisningshandlingar godkändes
1982- 12-14 av överförmyndaren.
I och för sig överskreds därmed i FB 16:2 föreskriven tid för
ingivandet av förteckning. Med hänsyn till vad som förevarit i ärendet
synes dock inte i efterhand anledning föreligga tillgripa mer kraftfulla
åtgärder än vad som skett.
Efter arvsavståendet 1986 av P.H. till barnen O. och A. infordrade
överförmyndaren arvskifte 1987-09-30. Av svar från förmyndaren
1987- 10-07 framgår att arvskifte då ännu inte ägt rum. Tidsutdräkten
berodde bl.a på dödsboets försäljning av i boet ingående fast egendom.
Påminnelse om arvskifte tillställdes P.H. bl.a. 1988-05-05 och
1988- 10-11. Meddelande om att arvskifte inte ägt rum tillställdes över-
förmyndaren 1988-10-12.
Med hänsyn till den tid som förflutit sedan arvsavståendet synes
avtal om sammanlevnad i oskiftat dödsbo ha bort påfordras. Av hand-
lingarna i ärendet kan emellertid inte uteslutas att delägarna avsåg att
skifta dödsboet, varför kraftigare åtgärder, såsom vitesföreläggande, inte
tillgreps från överförmyndarens sida.
Gåvan enligt gåvobrevet 1988-12-20 skall enligt p. 6 vara undantagen
överförmyndarens tillsyn. Med hänsyn härtill påfordras inte särskild
förteckning till överförmyndaren. För gåvorna enligt gåvobreven
1988- 03-10 resp 1988-03-11 har infordrats redovisning i vart fall
1989- 09-28.
P. 2
Det vitsordas, att överförmyndaren såsom årsräkningar godkända ko-
pior av självdeklaration inte uppfyller i FB 16:5 och 16:7 angivna krav.
För det fall förmynderskap utövas av legal förmyndare finns anled-
ning att i varje särskilt fall bedöma hur långt kraven skall drivas mot
förmyndare som inte uppfyller föreskriven formalia. En strikt bok-
stavstolkning skulle leda till att vitesföreläggande, medförmyndare eller
andra mer kraftfulla åtgärder måste vidtas i en mängd ärenden, där
legala företrädare inte kan förmås inge i alla delar korrekta handling-
ar. Ett alltför prestigefyllt agerande kan i vissa fall dock tänkas fa till
följd att förmyndares gåvor till underårig genom arvsavstående inte
kommer ifråga om senare formalia gentemot överförmyndaren upplevs
som alltför betungande. För de fall en bedömning kan göras, att den
underåriges egendom och egentliga intresse inte efterges händer därför,
såsom i föreliggande fall, att kopia av självdeklaration godtas som
årsräkning.
1993/94:JO1
437
Bedömning
Utredningen ger anledning till följande uttalanden.
Förteckning enligt 16 kap. 2 § FB
I 16 kap. FB finns bestämmelser om förmyndares redovisningsskyldig-
het, som bl.a. innefattar skyldighet att avge förteckning över den
underåriges egendom samt års- och sluträkning. I 2 § föreskrivs, att
när egendom, som skall stå under förmyndares förvaltning, första
gången tillfaller den underårige, skall förmyndare inom en månad
därefter till överförmyndaren ge in en förteckning över egendomen.
Är det andel i oskiftat bo, som har tillfallit en omyndig, skall förteck-
ning ges in inom en månad efter det skifte skett. Förmyndare är enligt
3 § skyldig att å förteckning över tillgångar teckna försäkran under
edlig förpliktelse, på sätt som närmare anges i bestämmelsen. Föräldra-
balken ger inte utrymme för något undantag från skyldigheten att ge
in förteckning. Om förmyndaren försummar att avge förteckning skall
överförmyndaren enligt 10 § utan dröjsmål anmäla försummelsen hos
rätten, som äger att genom vite tillhålla förmyndaren att fullgöra sina
åligganden. Innan sådan anmälan görs skall överförmyndaren, där det
lämpligen kan ske, erinra förmyndaren om hans skyldighet.
Genom utredningen är det klarlagt att förmyndarna inte har avgett
några förteckningar. Den handling som i december 1982 har godkänts
som förteckning uppfyller inte de formkrav som anges i 16 kap. FB.
Förmyndaren har t.ex. inte på handlingen tecknat edlig försäkran på
sätt som föreskrivs i 3 §. Förteckningen är ett inventarium över
tillgångar och skulder, till vilken den fortsatta redovisningen genom
årsräkningar och sluträkningar anknyts. Saknas detta underlag svävar,
som saken uttryckts, överförmyndarens kontroll i luften (se Walin,
Föräldrabalken och internationell föräldrarätt, 4:e uppl., s. 412). Efter-
som förmyndaren skall underskriva förteckningen under edlig förplik-
telse kan straffansvar utkrävas enligt 15 kap. 10 § brottsbalken för
osann eller vårdslös försäkran om i handlingen lämnats oriktiga upp-
gifter.
Det torde visserligen vara mindre meningsfullt att nu begära in
förteckningar, som hänför sig till den tid då de skulle ha avgetts. Mot
bakgrund av det anförda kan överförmyndarnämnden dock inte undgå
kritik för att den inte sett till att vederbörliga förteckningar getts in.
o
Årsräkningar enligt 16 kap. 5 § FB
I 16 kap. 5 § FB anges att förmyndare före den 1 mars varje år skall
avge årsräkning, innefattande redogörelse för förvaltningen under före-
gående år eller den del av året varunder förmyndaren innehaft sin
befattning. Om förmyndaren försummar att i rätt tid avge årsräkning,
skall överförmyndaren på samma sätt som vid försummelse att ge in
förteckning, anmäla försummelsen hos rätten. Enligt 9 § kan överför-
myndaren visserligen meddela förmyndaren anstånd med att avge
årsräkning, men endast om det föreligger direkt hinder mot att iaktta
den tid som lagen föreskriver. Om hinder föreligger skall förmyndaren
1993/94:JO1
438
anmäla detta till överförmyndaren, som skall sätta ut en ny tid, inom
vilken den redovisningsskyldige har att avge årsräkning. Det kan inte
godtas att förmyndaren genom överförmyndarens passivitet erhåller
anstånd under en obestämd tid. Överförmyndaren kan enligt 6 §
andra stycket genom särskilt beslut befria förmyndare från att avge
årsräkning. Stadgandet torde inte vara tillämpligt i förevarande fall,
eftersom det främst avser situationer då tillgångarna är av ringa värde.
Utöver detta stadgande ger föräldrabalken inte utrymme för något
undantag från skyldigheten att avge årsräkning.
Utredningen visar att förmyndarna inte har avgett vederbörliga
årsräkningar sedan 1983. Såsom överförmyndarnämnden anfört upp-
fyller nämligen kopia av en självdeklaration inte föräldrabalkens krav
på förmyndarens årliga redovisning. Visserligen har överförmyndar-
nämnden vid ett flertal tillfällen anmodat förmyndarna att avge årsräk-
ning. Trots att det har visat sig att detta inte har fått avsedd verkan har
nämnden emellertid inte vidtagit ytterligare åtgärder för att förmå
förmyndarna att fullgöra redovisningsskyldigheten. Jag är självfallet
kritisk till detta.
1993/94:JO1
Om jag har förstått överförmyndarnämndens yttrande rätt, anser
nämnden att överförmyndaren från fall till fall bör göra en bedömning
av huruvida det är nödvändigt att upprätthålla de formkrav som
föräldrabalken ställer på förmyndarens redovisning. Denna ståndpunkt
är mycket anmärkningsvärd och kan självfallet inte godtas. Föräldra-
balkens föreskrifter om förmyndares redovisningsskyldighet m.m. tar
sikte på den omyndiges bästa. Det åligger överförmyndaren att kontrol-
lera att förmyndaren efterkommer föreskrifterna. Ett avsteg från för-
äldrabalkens bestämmelser om redovisningsskyldigheten kan få allvar-
liga konsekvenser för de omyndigas rätt. Jag förutsätter därför att
överförmyndarnämnden i fortsättningen anpassar sina rutiner till för-
äldrabalken.
(Dnr 1548-1992)
I ett beslut den 7 december 1992 anförde JO Pennlöv bl.a. följande.
Med anledning av iakttagelser vid inspektion av Overförmyndarnämn-
den i Göteborgs kommun i april 1992 beslutade jag att fortsätta
granskningen inom ramen för två särskilda initiativärenden. Föreva-
rande ärende rör inskrivet förmynderskap för barnen A., som dock
blev myndig den 28 april 1992, K. och J. Förmyndare för barnen är
L.H. och E.H.
439
Utredning
Överförmyndarnämnden har anmodats yttra sig enligt följande prome-
moria.
Förmynderskapen beträffande A. och K. skrevs in sedan L.H. vid
bouppteckning efter B.H. den 29 april 1980 avstått 55 000 kr till
förmån för var och en av dem. Sedan L.H. vid bouppteckning efter
O. H. den 15 oktober 1986 avstått hela sin arvslott till A., K. och J.
skrevs förmynderskapet beträffande J. in.
Efter genomgång av handlingarna i akten kunde följande noteras.
1. L.H. har av A. och K. lånat de medel som tillfallit dem genom
arvsavståendet vid bouppteckningen efter B.H. Han har till Överför-
myndarnämnden givit in kopior av reverser, som han utfardat med
anledning av lånen. Det går inte att av reverserna utläsa om utlåningen
har skett i den ordning som anges i 2 § kungörelsen (1974:1048) om
placering av omyndigs medel m.m. Överförmyndarnämnden har inte
— såvitt framgår av handlingarna — tagit ställning till om placeringen
av medlen kan godkännas.
3. L.H. har inte vid något tillfälle avgett årsräkning i den ordning
som föreskrivs i 16 kap. 5 § och 7 § föräldrabalken (FB). Det har
emellertid förekommit att överförmyndarnämnden har godkänt värde-
pappersförteckning från bank som årsräkning.
4. Dödsboet efter O.H., i vilket A., K. och J. har del, är fortfarande
oskiftat. Bestämmelserna om vård av rätt i oskiftat bo vid förmynder-
skap finns i 14 kap. FB. I 4 § anges att förmyndaren skall tillse att
skifte förrättas så snart kan ske, om avtal om sammanlevnad i oskiftat
bo inte sluts. I 3 § föreskrivs att förmyndare inte utan överförmynda-
rens samtycke får för omyndig delägare i dödsbo sluta avtal om
sammanlevnad i oskiftat bo. Av 9 § framgår att om dödsbo, i vilket
omyndig äger del, inte skiftats inom sex månader från det bouppteck-
ning förrättades, skall förmyndaren inom nämnd tid till överförmynda-
ren avge redogörelse för det hinder som möter för skifte. Det framgår
vidare att förmyndaren skall avge sådan redogörelse var sjätte månad,
där överförmyndaren inte bestämmer annan tid. Någon redogörelse för
arten av det hinder som möter för skifte i förevarande fall föreligger
emellertid inte.
Överförmyndarnämnden bör anmodas avge yttrande över det anför-
da.
I remissvaret, som avgetts av överförmyndarnämndens ordförande Sö-
ren Eriksson och kanslichef Kurt Evheden, uttalas bl.a. följande.
P. 1
Fråga huruvida prövning skett om utlåningen ägt rum inom de ramar
som anges i 2 § kungörelsen (1974:1048) om placering av omyndigs
medel m.m. kan inte i efterhand klarläggas av i akten tillgängliga
handlingar. Åtgärder för komplettering, med infordrande av bl.a. tax-
eringsbevis, kommer att vidtas.
1993/94:JO1
P. 3
Det vitsordas att föreskriven årsräkning inte avgetts av L.H. Med
beaktande av förmögenhetens storlek, uppdragets omfattning i övrigt
förekommer att viss eftergift vad gäller formalia sker, i synnerhet,
såsom i detta fall, efter ett arvsavstående. Det stora antalet ärenden
440
efter föräldrars avstående av arv till barn har lett till att de formella
kraven ibland till vissa delar måste efterges. Så länge överförmyndaren
inte finner anledning misstänka, att underårigs arvslott undanhålles,
godtas stundom redovisning i annan form än vad som föreskrives i 16
kap. 5 § och 6 § föräldrabalken (FB).
P. 4
Påtalad avsaknad av arvskifte alternativt sammanlevnad i oskiftat bo
vitsordas. Fortsatta anmaningar att inkomma med dessa handlingar
tillställes förmyndarna.
I frågan om tvångsåtgärder mot försumliga förmyndare och i före-
kommande fall, gode män/förvaltare finns anledning påtala, att använ-
dandet av vitesföreläggande oftast är verkningslöst. Tingsrätten dömer
regelmässigt ut vite mot den försumlige med 1 000, 2 000, 3 000
kronor etc. Redan tiden mellan utdömda, höjda viten blir i praktiken
mycket lång. Vid senare hänvändelse till kronofogdemyndigheten för
indrivning händer i praktiken ingenting. På grund av mycket hög
arbetsbelastning har därifrån redan för 4—5 år sedan uppgivits, att
utdömda viten under 5 000 kronor har lägsta prioritet, varför egentliga
försök till indrivning inte förekommer. Under dessa förhållanden
infinner sig gärna en benägenhet att i många fall söka uppnå praktiska
lösningar framför tillgripande av rättsliga tvångsåtgärder.
Utredningen ger anledning till följande uttalanden.
Placering av omyndigs medel
Den omyndiges medel skall enligt 15 kap. 4 § FB, i den mån de ej må
hållas tillgängliga för utgifter, göras räntebärande genom placering på
sätt lagen anger. Vill förmyndaren göra den omyndiges medel räntebä-
rande på annat sätt, måste han enligt 5 § inhämta överförmyndarens
samtycke. Av 2 § i 1974 års kungörelse framgår att utlåning av den
omyndiges medel får ske utan överförmyndarens samtycke endast mot
säkerhet av panträtt på grundval av inteckning i fast egendom enligt
vad som närmare föreskrivs i bestämmelsen. Har förmyndaren, då
överförmyndarens samtycke bort inhämtas, å den omyndiges vägnar
ingått avtal om placering av den omyndiges medel utan sådant sam-
tycke blir avtalet inte utan vidare ogiltigt. Överförmyndarnämnden
kan enligt 17 § godkänna avtalet i efterhand. Om godkännande inte
ges skall dock enligt 18 § avtalet återgå efter vad som föreskrivs i 9
kap. 7 § FB. Av utredningen framgår följande. I januari 1984 avgav
L.H. förteckning över den egendom som tillfallit A. och K. vid L.H:s
arvsavstående i dödsboet efter O.H. Av förteckningarna framgick att
barnens tillgångar utgjordes bl.a. av en revers. Detta föranledde över-
förmyndarnämnden att begära in kopior av reverserna. Så småningom
ingavs sådana. Av reverserna framgår att L.H. — utan att ha varit i
kontakt med överförmyndarnämnden och utan att god man utsetts för
de omyndiga barnen — lånat 43 000 kr vardera av A. och K. samt att
reverserna inte får sägas upp till betalning så länge L.H. lever. Beträf-
fande säkerheten för lånet framgår endast att L.H. ställt säkerhet i form
av pantbrev i en viss fastighet.
1993/94:JO1
441
Sedan det kommit till överförmyndarnämndens kännedom att de
omyndigas medel har placerats genom utlåning måste det anses ha
ålegat överförmyndarnämnden att kontrollera om utlåningen har skett
mot säkerhet i fast egendom enligt de förutsättningar som anges i 2 § i
1974 års kungörelse. Detta sker lämpligen genom att överförmyndar-
nämnden anmodar förmyndaren att inge taxeringsbevis, gravationsbe-
vis och brandförsäkringsbevis. Om dessa förutsättningar inte är upp-
fyllda måste överförmyndaren ta ställning till om utlåningen kan
godkännas. Skulle överförmyndarnämnden vid den prövningen finna
att villkoren i reversen är sådana att utlåningen inte kan godtas skall
rättshandlingen återgå.
Jag är starkt kritisk mot att överförmyndarnämnden inte vidtagit
några åtgärder för att kontrollera om de omyndigas rätt är tryggad.
Detta bör särskilt ses mot bakgrunden av att förmyndaren — under
former som är oförenliga med lagbestämmelser som tillkommit för att
trygga omyndigas rätt — har lånat de omyndigas medel och att
reversen enligt lånevillkoren inte förfaller till betalning förrän efter
förmyndarens död.
o
Årsräkningar enligt 16 kap. 5 § FB
I 16 kap. 5 § FB anges att förmyndare före den 1 mars varje år skall
avge årsräkning innefattande redogörelse för förvaltningen under före-
gående år eller den del av året varunder förmyndaren innehaft sin
befattning. Om förmyndaren försummar att i rätt tid avge årsräkning,
skall överförmyndaren enligt 10 § utan dröjsmål anmäla försummel-
sen hos rätten, som äger att genom vite tillhålla förmyndaren att
fullgöra sina åligganden. Innan sådan anmälan görs skall överförmyn-
daren, där det lämpligen kan ske, erinra förmyndaren om hans skyl-
dighet. Enligt 9 § kan överförmyndaren visserligen meddela förmynda-
ren anstånd med att avge årsräkning, men endast om det föreligger
direkt hinder mot att iaktta den tid som lagen föreskriver. Om hinder
föreligger skall förmyndaren anmäla detta till överförmyndaren, som
skall sätta ut en ny tid, inom vilken den redovisningsskyldige har att
avge årsräkning. Det kan inte godtas att förmyndaren genom överför-
myndarens passivitet erhåller anstånd under en obestämd tid. Överför-
myndaren kan enligt 6 § andra stycket genom särskilt beslut befria
förmyndaren från att avge årsräkning. Stadgandet torde inte vara
tillämpligt i förevarande fall, eftersom det främst avser situationer då
tillgångarna är av ringa värde. Utöver detta stadgande ger föräldrabal-
ken inte utrymme för något undantag från skyldigheten att avge
årsräkning.
Utredningen visar att förmyndarna inte vid något tillfälle avgett
årsräkningar. Överförmyndarnämndens ståndpunkt att det i vissa fall
bör ske en eftergift beträffande formkraven för förmyndares redovis-
ning saknar stöd i lagen och kan därför inte godtas. Föräldrabalkens
föreskrifter om förmyndares redovisningsskyldighet m.m. tar sikte på
den omyndiges bästa. Det åligger överförmyndaren att kontrollera att
förmyndaren efterkommer föreskrifterna. Ett avsteg från föräldrabal-
1993/94:JO1
442
kens bestämmelser om förmyndarens redovisningsskyldighet kan fa
allvarliga konsekvenser för de omyndigas rätt. Visserligen har överför-
myndarnämnden vid ett flertal tillfällen anmodat förmyndarna att avge
årsräkning. Trots att detta inte har Stt avsedd verkan har nämnden
emellertid inte vidtagit ytterligare åtgärder för att förmå förmyndarna
att fullgöra redovisningsskyldigheten. Jag är självfallet kritisk till detta
och förutsätter att nämnden i fortsättningen anpassar sina rutiner till
föräldrabalken.
Vård av omyndigs rätt i oskiftat dödsbo enligt 14 kap. FB
När omyndig har del i oskiftat bo åligger det förmyndaren att tillse att
skifte förrättas så snart som möjligt (4 §). Det kan naturligtvis ibland
vara välgrundat att tills vidare hålla boet oskiftat. För tillvaratagande
av omyndiga delägares rätt i oskiftat bo stadgas skyldighet för förmyn-
daren att inhämta överförmyndarens samtycke till avtal om samman-
levnad i oskiftat bo (3 §). Denna skyldighet i förening med skyldighe-
ten att avge redogörelse för det hinder som mött för skifte (9 §) ger
överförmyndaren tillfälle att vaka över frågan om inte boet hålls
oskiftat i onödan. Om förmyndaren försummar att i rätt tid avge
redogörelse för det hinder som mött mot skifte skall överförmyndaren
utan dröjsmål anmäla försummelsen hos rätten, som äger att genom
vite tillhålla förmyndaren att fullgöra sina åligganden. Innan sådan
anmälan görs skall överförmyndaren, där det lämpligen kan ske, erinra
förmyndaren om hans skyldighet (10 §).
Av utredningen framgår att överförmyndarnämnden inte sett till att
förmyndarna fullgjort sin redovisningsskyldighet. De omyndiga har nu
under en tid av sex år haft del i oskiftat bo, utan att nämnden satt sig i
stånd att kontrollera om de omyndigas rätt kan anses tryggad eller om
boet bör skiftas. Överförmyndarnämnden har således härvidlag varit
försumlig vid tillsynen över förmyndarens förvaltning. Överförmyndar-
nämnden har anfört att förmyndarna åter kommer att anmanas att
inge redogörelse för förvaltningen av de omyndigas rätt i dödsboet. Jag
förutsätter att nämnden kommer att vidta ytterligare och erforderliga
åtgärder för att se till att sådan redogörelse ges in.
1993/94: JO 1
Med anledning av vad överförmyndarnämnden anfört beträffande
tvångsåtgärder mot förmyndare, som försummat att fullgöra sin redo-
visningsskyldighet, vill jag framhålla följande.
Innan överförmyndaren anmäler försummelse för rätten kan det
naturligtvis vara påkallat att vidta olika åtgärder för att förmå förmyn-
daren att fullgöra sina åligganden i detta avseende. Av föräldrabalkens
bestämmelser på detta område följer dessutom att överförmyndaren,
där det lämpligen kan ske, skall erinra förmyndaren om hans skyldig-
het. Överförmyndaren bestämmer då lämpligen en kortare tid inom
vilken förmyndaren skall inkomma med antingen redovisningen eller
en förklaring. Om förmyndaren inom den tiden varken avger redovis-
ning eller inkommer med godtagbar förklaring åligger det överförmyn-
443
daren att anmäla försummelsen för rätten. Föräldrabalken ger inte
utrymme för annan tolkning. (Jämför bl.a. 14 kap. 10 §, 15 kap. 11 §
och 16 kap. 10 § FB).
(Dnr 2435-1992)
I ett beslut den 22 december 1992 anförde JO Pennlöv bl.a. följande.
I en anmälan till JO har advokaten Rolf G. Moberg, som ombud för
E-L.B., begärt att JO granskar Överförmyndarnämndens i Bergs kom-
mun handläggning av ett ärende rörande tillstånd till försäljning av fast
egendom. Han har därvid anfört bl.a. följande.
E-L.B. har tidigare varit sammanboende med O.A. De har en
gemensam dotter, S., som nu är sex år gammal. O.A. blev sjuk 1988
och kom därefter att vistas på sjukhus tills han avled den 6 oktober
1991. Hans sjukdomstillstånd var sådant att det var nödvändigt att
förordna god man för honom enligt 11 kap. 4 § föräldrabalken. Under
1981 hade O.A. genom gåvobrev av en farbroder erhållit del av
fastigheten Bergsbyn 2:13, Bergs kommun, utgörande en fäbodvall. 1
gåvobrevet angavs att det var givarens önskan att fäbodvallen inte
skulle försäljas utan framgent ägas av hans efterkommande. Olyckligt-
vis kom O.A. inte att söka lagfart på sin del av fastigheten. Han
ansökte inte heller om avstyckning. Sedan farbrodern avlidit såldes
fastigheten av hans dödsbo i december 1990. O.A. var delägare i boet.
Vid försäljningen företräddes han av sin gode man Bengt Nilzén.
Överförmyndarnämnden i Bergs kommun, under vilkens tillsyn god-
manskapet stod, samtyckte till försäljningen utan att dessförinnan
bereda E-L.B. som förmyndare för S. tillfälle att yttra sig, trots att det
var bekant att man hade ett utomordentligt stort intresse av att bevara
Sbodvallen. Nämnden lät inte värdera fastigheten innan samtycke
lämnades. Fastigheten bjöds inte heller ut i öppen konkurrens eller på
sätt som gett utomstående möjlighet att visa sitt intresse för förvärv av
fastigheten. E-L.B. ifrågasätter om inte såväl den gode mannen som
överförmyndarnämnden agerat felaktigt.
1993/94:JO1
Akten beträffande godmanskapet för O.A. har lånats in och granskats i
relevanta delar.
Efter remiss har Överförmyndarnämnden i Bergs kommun avgett
yttrande genom Vidar Nilsson och Sven Ake Engmar, som var ordför-
444
ande respektive vice ordförande då överförmyndarnämnden lämnade
sitt samtycke till fastighetsförsäljningen. De har därvid anfört huvud-
sakligen följande.
Överförmyndarnämnden i Bergs kommun beslutade den 1990-12-12,
öfn §16, att "ställa sig positiv" till försäljningen av rubricerad fastighet.
Slutligt godkännande lämnades genom delegationsbeslut i samband
med köpehandlingarnas påtecknande.
Säljare var S.W. dödsbo i vilken O.A. var hälftendelägare. O:s
ekonomiska förvaltning omhänderhades av gode mannen Bengt Nilzén
och nämnden hade således att ta ställning till dennes framställan för
huvudmannens räkning. Det bör påpekas att gode mannen och över-
förmyndarnämnden hade att bevaka O:s intressen — inte hans arving-
es. — — —
Nämndens beslut grundar sig, som tidigare angetts, på en samlad
bedömning av den då aktuella situationen där bl.a. huvudmannens
ekonomiska ställning, situationen i det aktuella dödsboet, fastighetens
skick etc. hade väsentlig betydelse.
Vad först gäller den påstådda försumligheten att inte låta inhämta
yttrande från "närmaste fränder" enl. 15:15, bedömdes rättsläget på
följande sätt:
Det aktuella beslutet avsåg O.A:s andel i det oskiftade dödsboet efter
S.W. Den åberopade bestämmelsen i föräldrabalken avses tillämpas vid
åtgärder rörande huvudmannens "fasta egendom eller tomträtt". Andel
i dödsbo, där visserligen fast egendom förekommer, är inte att betrakta
som fast egendom i lagens mening och någon skyldighet att tillämpa
lagparagrafen ifråga föreligger ej. Den här aktuella försäljningen får ses
som ett led i upplösningen av ett dödsbo —--.
Vad vidare gäller den påstådda försumligheten att inte låta värdera
fastigheten, har nämnden tidigare anfört (brev till advokat Rolf G
Moberg dat. 1991-12-20) att det "i och för sig synes inget hindra att
överförmyndare/överförmyndarnämnder i mindre kommuner där per-
son- och lokalkännedom är god, själv bilda sig en egen uppfattning om
den aktuella fastighetens marknadsvärde om överförmynda-
ren/överförmyndarnämnden anser sig ha erfarenhet och förmåga att
sakkunnigt värdera". Eftersom nämnden ansåg sig ha den kompeten-
sen, har beslutet fattats bl.a. med detta som stöd.
Någon regel ifråga om anbudskonkurrens vid försäljning av dödsbo-
fastigheter som omfattas av överförmyndartillsyn, finns ej.
1993/94: JO 1
Inledningsvis får jag framhålla att jag inte uttalar mig i frågan om
överförmyndarnämndens beslut att godta försäljningen av fastigheten
är materiellt riktigt, eftersom JO inte brukar pröva myndigheternas
ställningstaganden i de sakfrågor som det ankommer på dem att
avgöra. Vidare avser de uttalanden som görs i det följande endast
överförmyndarnämnden. Gode män står inte under min tillsyn, varför
jag är förhindrad att uttala mig om den gode mannens åtgärder.
Enligt 15 kap. 15 § och 20 § föräldrabalken (FB) får god man inte
utan överförmyndarens samtycke överlåta huvudmannens fasta egen-
dom. Det stadgas vidare, att före besluts fattande skall överförmynda-
ren, såframt det utan märklig omgång eller tidsutdräkt kan ske, bereda
huvudmannen, ävensom hans make och närmaste fränder tillfälle att
445
yttra sig. Av 14 kap. 1 § och 2 § FB följer, att i den mån den gode
mannen i allmänhet är skyldig att inhämta överförmyndarens sam-
tycke till förvaltningsåtgärder som rör huvudmannens egendom gäller
detta även när den gode mannen på huvudmannens vägnar med övriga
delägare i oskiftat dödsbo skall delta i rättshandling som angår boet.
Regeln innebär att bl.a. 15 kap. 15 § FB skall tillämpas på rättshand-
lingar rörande oskiftat dödsbo. God man skall således inhämta överför-
myndarens samtycke till försäljning av fast egendom om egendomen
ingår i dödsbo vari huvudmannen har del. Innan överförmyndaren
lämnar sitt samtycke skall han i enlighet med det ovan anförda bereda
huvudmannen, hans make och närmaste släktingar tillfälle att yttra sig.
Vid övervägandet av skälen för försäljning av fast egendom skall
beaktas huvudmannens såväl personliga som ekonomiska förhållanden.
De personliga förhållandena utreds bl.a. genom inhämtande av yttran-
den i enlighet med det ovan anförda. Av utredningen framgår att
O.A:s sjukdomstillstånd hindrat inhämtande av yttrande från honom.
Det har emellertid ålegat överförmyndarnämnden att bereda E.-L.B.,
som förmyndare för O.A:s dotter S., tillfälle att yttra sig innan nämn-
den lämnade sitt samtycke. Jag är självfallet kritisk till att överförmyn-
darnämnden i detta avseende åsidosatt föräldrabalkens bestämmelser.
Vid sin bedömning skall överförmyndaren vidare ha ett sådant
beslutsunderlag att han kan tillse att priset inte understiger egendo-
mens värde och att villkoren för betalning och övrigt för försäljningen
är till huvudmannens fördel. Tillstånd till överlåtelse av fast egendom
skall avse viss individuell rättshandling. Det är utrett att köpehandling-
arna beträffande fastigheten underställts överförmyndarens prövning. I
detta avseende finns således inget att anmärka. Vid övervägandet av
priset bör överförmyndaren ha tillgång till värderingsutlåtande och
taxeringsbevis angående berörd fastighet. Detta är dock inte något
oeftergivligt krav. Besitter överförmyndaren sådan kunskap att han
själv kan värdera fastigheten är det inte nödvändigt att inhämta ytterli-
gare utredning om värdet. Mot bakgrund av det anförda finner jag inte
tillräckliga skäl att kritisera överförmyndarnämnden för att den inte
inhämtat värderingsutlåtande och taxeringsbevis.
(Dnr 2838-1992)
I ett beslut den 7 april 1993 anförde JO Pennlöv följande.
Bakgrund
Borås tingsrätt förordnade den 24 juli 1990 J.S. att som förvaltare
enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken (FB) företräda C.B., född 1950, i
samtliga ekonomiska angelägenheter. J.S. entledigades från uppdraget
på egen begäran den 27 januari 1992 samtidigt som en ny förvaltare
förordnades.
1993/94 :JO1
446
Anmälan
1993/94:JO1
I en anmälan till JO den 2 september 1992 framförde C.B. klagomål
mot Överförmyndaren i Borås kommun angående tillsynen över för-
valtarskapet. Han uppgav därvid bl.a., att han vid flera tillfällen hade
dels påpekat för överförmyndaren att det förelåg oklarheter beträffande
förvaltningen av hans medel, dels begärt en genomgång av räkenska-
perna. Vidare ifrågasatte han att överförmyndaren hade godkänt J.S:s
sluträkning, vilken han menade var felaktig genom att den dels saknar
uppgifter om hans skulder, dels upptar en fordran avseende ett hand-
lån om ca 4 000 kr av hans medel.
Utredning
Sedan överförmyndarens akt beträffande C.B. lånats in och granskats
remitterades ärendet till Borås tingsrätt för yttrande efter hörande av
överförmyndaren.
Överförmyndaren Rigmor Hultberg uppgav följande angående Jerry
Svenssons sluträkning.
Beträffande sluträkningen från J.S. tog det viss tid innan jag fick den,
jag blev tvungen att påminna om den. I sluträkningen finns en skuld
till1 en privatperson upptagen. Samma skuld2 finns med i årsräkningen
avseende 1991. Års- och sluträkningarna inkom samtidigt till mig och
det var först då jag fick vetskap om denna skuld.3 Det var olämpligt av
förvaltaren att låna ut C.B:s medel utan mitt tillstånd, även om
avsikten var ett handlån för kortare tid. Med hänsyn till att J.S.
avslutat sitt uppdrag som förvaltare, storleken på lånet, att viss del
återbetalats samt att överenskommelse om reglering av resterande del
träffats, har jag emellertid granskat sluträkningen utan anmärkning.
C.B:s övriga skulder finns inte med i sluträkningen eller årsräkning-
en. De finns inte heller med i någon tidigare årsräkning i akten.
Orsaken är att skulderna är svåra att överblicka beroende på hur C.B.
själv hanterat desamma. Under tiden för godmanskapet tog han nya
lån och krediter på olika håll till överraskning för gode männen, vilka
inte hade någon möjlighet, vare sig juridisk eller faktisk, att då ingripa.
Efter att han fått förvaltare har de flesta nya lånetransaktioner förhind-
rats, dock inte handlån från utvecklingsstörda kamrater till C.B.
Lagmannen Harry Jusélius uttalade i huvudsak följande i sitt re-
missvar.
Jag har numera gått igenom handlingarna i ärendet som jag tidigare
inte haft någon kännedom om. Det är tydligt att under den tid då J.S.
var förvaltare för C.B. misstankar förekommit om att S. inte skött sitt
uppdrag på bästa sätt, se t ex Gunilla Hugossons skrivelser den 16
september 1991 till överförmyndaren och den 12 november 1991 till
tingsrätten. Överförmyndaren har därför haft särskild anledning att
noggrant granska S:s årsräkning avseende 1991 och, sedan S. entledi-
gats, hans sluträkning avseende del av 1992. De räkningar gällande
dessa perioder som ingivits av S. är enligt min mening inte i godtag-
bart skick. De omfattande rättelser som förekommer synes ha gjorts av
överförmyndaren, sannolikt efter kontakt med S. och andra personer.
skall rätteligen vara
'fordran på
2fordran
!ford ran
447
I stället för att förfara på detta sätt borde överförmyndaren ha berett S.
tillfälle att inkomma med rättelser och kompletteringar till räkningar-
na, särskilt som dessa trots gjorda korrigeringar inte kommit att
innehålla fullständiga uppgifter; såsom överförmyndaren anfört i sitt
yttrande den 1 december 1992 till tingsrätten är sålunda inga skulder
redovisade trots att hon varit medveten om sådana. Slutsatsen av det
anförda blir att överförmyndaren inte borde utan ytterligare utredning
ha godkänt de aktuella räkningarna utan anmärkning.
Med hänsyn till de problem som förekommit vid utövningen av S:s
förvaltarskap hade skäl kanske funnits för tingsrätten att i slutet av
1991 eller under 1992 närmare granska överförmyndarens hantering
av det aktuella ärendet. T.f. rådmannen Sven Martinger, som enligt
tingsrättens arbetsordning handlägger dessa typer av ärenden, är i vart
fall ense med mig om att tingsrätten i fortsättningen måste mera
noggrant än hittills övervaka att överförmyndaren fullgör sina åliggan-
den.
Till remissvaret var fogat ett yttrande av tf. rådmannen Sven Martinger
i vilket anförs följande.
Den 4 december 1992 gjorde tingsrätten, undertecknad, årlig inspek-
tion hos överförmyndaren. Vad som därvid framkom finns nedtecknat
i bifogat protokoll,1 vilket kan sammanfattas på så sätt att några
anmärkningar ej fanns att rikta mot överförmyndarens sätt att i kon-
trollerade avseenden sköta sina åligganden. Efter inspektionen har jag
haft underhandskontakt med en föreståndare på en gruppbostad i
Borås. Hon framförde synpunkter angående framför allt gode männens
arbete som stärkte mig i uppfattningen att ett visst utbildningsbehov
föreligger beträffande gode mäns och förvaltares rättigheter och skyl
digheter. Tingsrätten är här beredd att ta sin del av det ansvaret, jfr
anteckning i inspektionsprotokollet. En bättre utbildning tror jag kan
bidra till att minimera missförstånd och den känsla av "att vara
överkörd" som C.B. i sin anmälan gett uttryck för.
I yttrande över remissvaren uppgav C.B. att J.S. fortsatte att företa
transaktioner på hans konto även efter entledigandet och att "nollställ-
ning" av kontot inte skedde förrän i början av april 1992.
Inledningsvis vill jag framhålla att de uttalanden som görs i det
följande endast avser överförmyndaren. Förvaltare står inte under min
tillsyn, varför jag är förhindrad att uttala mig om dennes åtgärder.
Av överförmyndarens akt beträffande C.B. kan utläsas bl.a. följande.
C.B., som tidigare var förtecknad vid Omsorgsstyrelsen i Alvsborgs
län, hade på egen begäran god man från juli 1980 till juli 1990, då J.S.
förordnades till förvaltare.
'ej medtaget här
1993/94: JO 1
448
I en "Förteckning" den 8 augusti 1980 anges C.B:s. skulder till
"mellan 10 och 20 tusen kronor". Enda tillgången utgörs av en bil.
Ingivna redovisningshandlingar för åren 1980—1986 innehåller inga
som helst uppgifter om skulder. Efter byte av god man ingavs i juni
1987 en ny förteckning. I denna redovisas som enda tillgång ett
mindre kontantbelopp. Skulderna utgörs främst av obetalda räkningar
avseende driftskostnader och kontokort. Årsräkningen för perioden 25
maj —31 december 1987 upptar under tillgångar och skulder innestå-
ende medel på ett angivet bankkonto och ett C.B. beviljat lån i en
annan bank. I augusti 1988 anges i en tjänsteanteckning att C.B. har
skulder på 70 000—80 000 kr. I årsräkningen för kalenderåret 1988
redovisas inga skuldposter. Någon årsräkning för 1989 kan inte återfin-
nas i akten. Inte heller framgår det om de förteckningar och räkningar
som avgetts till överförmyndaren under hela den tid god man varit
förordnad tillställdes Jerry Svensson vid hans tillträde som förvaltare i
juli 1990. Årsräkning för 1990 kom in till överförmyndaren den 11
juli 1991. Den är granskad av överförmyndaren utan anmärkning den
7 augusti 1991. Den saknar helt uppgifter om skulder. Under rubriken
bankmedel har upptagits ett mindre belopp, dock utan angivande av
bank och kontonummer. Till årsräkningen har fogats en kopia av vad
som synes vara ett uppslag i en bankbok från SE-banken. Av uppslaget
kan varken utläsas kontonummer eller vem bankboken tillhör (C.B:s
namn har tillskrivits för hand på kopian). Överförmyndaren fick den
9 september 1991 kännedom om att hyran för C.B:s gruppbostad inte
erlagts för 1991. Hon tillskrev med anledning härav förvaltaren och ett
sammanträffande ägde rum den 7 oktober 1991. Någon tjänsteanteck-
ning om vad som därvid avhandlades finns inte. Den 13 november
1991 inkom till överförmyndaren en kopia av en skrivelse från Om-
sorgsförvaltningen till Borås tingsrätt angående C.B. I skrivelsen påpe-
kades vissa brister rörande förvaltarskapet. Avslutningsvis begärde Om-
sorgsförvaltningen i sitt brev att "någon form av revision eller gransk-
ning av räkenskaperna kommer till stånd omgående". Den 18 novem-
ber 1991 inkom från tingsrätten till överförmyndaren för yttrande en
skrift från C.B. i vilken han ansökte om att förvaltarskapet skulle
ersättas med ett godmanskap, att en granskning av förvaltarens räken-
skaper skulle göras snarast möjligt och att hans bankkonto, i avvaktan
på utredning, skulle spärras omedelbart. Överförmyndaren avgav ytt-
rande till tingsrätten den 2 december 1991 och bifogade en samman-
ställning av C.B:s inkomster och utgifter t.o.m. 911125. I yttrandet
uppgav överförmyndaren att hon överlät till tingsrätten att avgöra om
hon skulle kräva redovisning genast eller avvakta till efter årets slut.
Sedan J.S. entledigats den 27 januari 1992 tillställde överförmyndaren
honom en skrivelse den 23 mars 1992, i vilken han anmodades att
omedelbart överlämna bankböcker m.m. till den nytillträdde förvalta-
ren samtidigt som han erinrades om skyldigheten att lämna redovis-
ning för 1991 och slutredovisning för 1992. En månad senare, den 23
april 1992, skickade överförmyndaren ytterligare en skrivelse till J.S.
och anförde, att om årsräkning och sluträkning inte kom in inom
fjorton dagar, såg hon sig nödsakad att vända sig till tingsrätten för ett
15 Riksdagen 1993/94. 2 saml. Nr JO 1
1993/94:JO1
449
eventuellt vitesföreläggande. Årsräkning 1991 och sluträkning, som
anges omfatta perioden 1 januari—23 mars 1992, kom in den 24 april
1992.
Jag gör följande bedömning.
En god mans m.fl. förvaltning skall granskas av överförmyndaren i
första hand med ledning av ingiven förteckning samt års- och sluträk-
ningar. Genom bestämmelsen i 17 kap. 2 § FB har överförmyndaren
dessutom möjlighet att verkställa revision av förvaltningen i dess
helhet. Överförmyndaren kan därvid uppdra åt annan att utföra revi-
sionen. Överförmyndarens skyldighet att vidta åtgärder mot en god
man/förvaltare är inte inskränkt till vad som framkommit vid gransk-
ning av årsräkningar m.m. Denna skyldighet kan givetvis aktualiseras
genom andra upplysningar som kommit till överförmyndarens känne-
dom.
Av 16 kap. 5 § FB framgår att förvaltaren före den 1 mars varje år
skall avge årsräkning. I denna skall upptas tillgångar och skulder vid
början av den tid räkningen avser, en sammanställning av inkomster
och utgifter under nämnda tid samt tillgångar och skulder vid samma
tids utgång.
Bankmedel skall redovisas med kontobeteckning och bankens namn
(16 kap. 7 § första stycket FB). Vidare skall beträffande bankmedel
finnas bevis från banken med uppgift dels om innestående belopp, dels
i vad mån förbehåll gjorts att medlen Sr uttagas utan överförmynda-
rens samtycke (16 kap. 8 § andra stycket FB).
Då förvaltarens befattning upphör, skall han enligtlö kap. 5 § första
stycket FB ofördröjligen till överförmyndaren avge sluträkning, avseen-
de förvaltningen för tiden efter senaste årsskiftet till dagen för upphö-
randet av befattningen. Han har vidare skyldighet att, likaså ofördröjli-
gen, till redovisningsberättigad utge de tillgångar som han har om
händer beträffande förvaltarskapet (16 kap. 11 § FB).
Av utredningen framgår att det, sedan god man ursprungligen
förordnades för C.B., förelegat betydande svårigheter att överblicka
hans ekonomiska situation på grund av att han själv företog vissa
transaktioner utan att informera om dem. Jag har förståelse för de
problem som detta kan ha medfört. Enligt min mening framstår det
emellertid vid sådant förhållande som än viktigare att överförmynda-
ren utövar sin kontrollfunktion. Omständigheterna synes ha varit
sådana att överförmyndaren på ett tidigt stadium borde ha försökt
utreda C.B:s ekonomi, främst vad beträffar bankmedel och skulder.
Detta har inte skett utan överförmyndaren har, fastän hon varit
medveten om att framför allt skulder fanns, under en följd av år
godkänt årsräkningarna trots att dessa saknade uppgifter om skulder.
När bankmedel angivits har uppgift saknats dels om bankräkning, dels
huruvida räkningen varit spärrad. Inte ens sedan förvaltare förordnats
i juli 1990 — vilket innebar en minskad risk för kolliderande rätts-
handlingar — har överförmyndaren föranstaltat om en ordentlig ge-
nomgång av räkningar och andra handlingar. Såvitt kan utläsas ur
akten har någon sluträkning inte infordrats från den avgående gode
1993/94 :JO1
450
mannen i juli 1990, och inte heller synes granskning av redovisnings-
handlingarna ha skett från förvaltarens sida. Mot bakgrund dels härav,
dels den omständigheten att årsräkning för kalenderåret 1989 inte
tycks ha ingivits, torde det ha varit i det närmaste omöjligt för den
nytillträdde förvaltaren att upprätta en korrekt årsräkning för hans del
av kalenderåret 1990.
Beträffande årsräkningen 1990 kom denna, som konstaterats ovan,
in till överförmyndaren först den 11 juli 1991, alltså mer än fyra
månader efter stipulerad tid (16 kap. 5 § FB), vilket självfallet inte är
godtagbart. Räkningen, som över huvud taget inte uppfyller kraven
enligt 16 kap. 5 § andra stycket FB, har godkänts av överförmyndaren
utan anmärkning. Det har ålegat överförmyndaren att upplysa förvalta-
ren om gällande bestämmelser beträffande utformningen av årsräk-
ningarna. Det är inte acceptabelt att överförmyndaren — såsom tydli-
gen har skett i detta fall — på egen hand korrigerar räkningarna och
därefter godkänner dem. Jag instämmer helt i vad tingsrätten har
uttalat i sitt remissvar, nämligen att överförmyndaren borde ha berett
förvaltaren tillfälle att förklara sig och inkomma med kompletteringar
(17 kap. 3 § FB).
Årsräkningen 1991 och sluträkningen kom in först den 24 april
1992 sedan överförmyndaren vid två tillfällen erinrat förvaltaren om
skyldigheten härvidlag. Det är tveksamt om överförmyndaren i detta
fali borde ha dröjt ända till den 23 mars 1992 med att tillskriva
förvaltaren angående överlämnandet av bankböcker och avgivandet av
slutredovisningen. Förvaltaren, som entledigades den 27 januari 1992,
synes ha tagit befattning med förvaltningen i vart fall till den 23 mars
1992. Detta är givetvis inte ett riktigt förfarande. När omständigheterna
är sådana att det kan finnas anledning att ifrågasätta en förvaltning är
det av särskild vikt att överförmyndaren kontrollerar att befintliga
tillgångar ofördröjligen ges ut och att sluträkning, också ofördröjligen,
avges.
Sammanfattningsvis är jag mycket kritisk till överförmyndarens i
väsentliga hänseenden bristfälliga tillsyn över detta ärende. Huruvida
detta förhållande förorsakat skada för C.B. kan jag inte uttala mig om,
men redan den omständigheten att detta kan ifrågasättas är självfallet
allvarligt. Överförmyndaren har inte lämnat någon annan förklaring
till bristerna än att det förelegat svårigheter att överblicka C.B:s ekono-
mi på grund av hans egna åtgärder. Denna förklaring är inte godtag-
bar, eftersom — vilket jag framhållit ovan — detta förhållande borde
ha föranlett extra kontrollåtgärder från överförmyndarens sida. Vad
som förevarit ger mig en stark känsla av att överförmyndaren, möjli-
gen på grund av okunskap om gällande bestämmelser, inte insett
vikten av den tillsyn som åligger överförmyndaren i dessa ärenden.
1993/94:JO1
451
1993/94: JO 1
(Dnr 1457-1992)
JO Wahlström anförde följande i ett beslut den 10 november 1992.
1 en JO-anmälan begärde Christer Carlson hjälp med att fä rättelse av
vissa journalanteckningar. Han anförde bl.a. att han skrivit åtskilliga
brev härom till arbetsmarknadsinstitutet i Ängelholm, men inte fatt
något svar. Till anmälan var fogade kopior av sådana skrivelser, bl.a.
en skrivelse den 19 december 1990 ställd till AMI-chefen Lars Kristi-
ansson.
Genom remiss infordrades från Länsarbetsnämnden i Kristianstads län
"yttrande med avseende på hur klients begäran om rättelse av person-
akt bör hanteras. Till yttrandet skall fogas en redogörelse från arbets-
marknadsinstitutet med avseende på varför Carlsons skrivelser inte
tillförts personakten och varför skrivelsen den 19 december 1990 inte
besvarats".
Länsarbetsnämnden (länsarbetsdirektören Bernt Äke Petersson)
överlämnade ett av f.d. AMI-chefen Lars Kristiansson författat yttrande.
Efter en redogörelse för vissa av Christer Carlsons personliga förhål-
landen anfördes i detta följande:
Brevet 1990-12-19
Ovan nämnda brev har inte besvarats av mig av två skäl; för det första
har jag uppfattat brevet huvudsakligen som besvikna kommentarer och
värdeomdömen utan något klart formulerat krav på svar eller åtgärder
och för det andra har jag vid två tillfällen, i juni och september 1990,
utförligt och sammantaget under minst 2—3 timmar bemött C.C:s
frågor och missnöje kring vad som sagts och gjorts respektive inte sagts
eller gjorts under den tid dagnoteringarna omfattar. C.C:s synpunkter
har således inte alls nonchalerats utan tvärtom med särskilt reserverad
tid och med personligt bemötande uppmärksammats osedvanligt gene-
röst. Om nu C.C. velat ha skriftligt svar på brevet, varför har han då
inte ringt och talat med mig om det?
Hantering av rättelser
Utöver vad som redan gjorts för att bemöta C.C:s missnöje med
AMI-servicen föreslår jag, att man för att ytterligare förtydliga detta i
en särskild notering refererar till ovan nämnda brev och understryker
C.C:s avvikande uppfattningar av gjorda noteringar. Att däremot gå in
i och rätta i dagnoteringarna finner jag ogörligt av följande skäl; dels
finns det ingen rimlig anledning att anta, att två rutinerade och
normalt mycket vederhäftiga handläggare skulle ha gjort fel i så många
dagnoteringar — härvidlag står ändå bara på ett okontrollerbart sätt
uppgift mot uppgift och genom att personligen och tillsammans med
dessa handläggare träffa C.C. och diskutera hans missnöje anser jag att
C.C. getts all rimlig möjlighet att torgföra sin sak — dels anmärker
C.C. ibland på rena värdeomdömen, t ex en utomstående arbetsgivares
nyanserade omdöme om C.C:s arbetskapacitet vid ett speciellt tillfälle,
vilket naturligtvis inte kan eller får ändras av AMI.
Akthanteringen
När en person skrivs in på AMI, skickas akten från Arbetsförmedling-
en till AMI, där den sedan förvaras under hela utredningstiden. När
den arbetssökande så småningom skrivs ut från AMI, skriver AMI-
handläggaren in i akten en utförlig och sammanfattande slutredovis-
ning av ärendet och som underlag härför har handläggaren de minnes-
anteckningar/dagnoteringar som förts under den i genomsnitt 4—5
månader långa inskrivningstiden. Dagnoteringarna följer inte med
akten tillbaka till Arbetsförmedlingen utan förvaras tillsammans med
en kopia på akten i AMI:s eget arkiv och kan vara till gagn vid en
eventuell återinskrivning. Denna rutin har gällt under alla år och det
är mot bakgrund härav som C.C:s brev stannat kvar i AMI:s arkiv,
eftersom de av naturliga skäl kopplats till dagnoteringarna. Att breven
stannat i AMI:s arkiv och inte följt akten tillbaka till Arbetsförmed-
lingen är ett misstag AMI måste ta på sig.
I ett infordrat yttrande anförde Arbetsmarknadsstyrelsen (t.f. generaldi-
rektören Per Hallström) följande:
1. Frågan om rättelse
Rättelse i en personakt hos arbetsförmedlingen eller Ami kan enligt
AMS lagligen endast ske genom att i en särskild anteckning i akten —
eller genom att foga uppgiftslämnarens handlingar till akten — beskri-
va vad som enligt uppgiftslämnarens uppfattning är felaktigt och ange
de nya uppgifterna. Däremot far någon radering eller ändring av redan
gjorda anteckningar inte göras.
Länsarbetsnämnden anger själv förfarandet med att göra en särskild
notering i akten och hänvisa till uppgiftslämnarens brev som ett
förslag till metod. Enligt AMS uppfattning borde man också ha förfarit
så i detta fall vid Ami.
2. Frågan om att besvara brev
En myndighet måste naturligtvis besvara brev. Länsarbetsnämnden
anser att det inte var nödvändigt i detta fall med hänsyn till de långa
samtal i samma ämne som förts tidigare; nämnden antyder också att
det borde ha ankommit på Christer Carlson att — om han ville ha
svar på sitt brev — ringa till Ami och begära det.
AMS kan inte instämma i Länsarbetsnämndens uppfattning. En
brevskrivare har naturligtvis rätt att få ett skriftligt svar om han inte på
förfrågan uttryckligen avstår från det. Det kan inte falla på en brev-
skrivare att på nytt ta kontakt med myndigheten och begära ett
skriftligt svar (detta torde följa av 4 § och 7 § förvaltningslagen
1986:223).
1993/94: JO 1
453
I detta fall kan det i viss mån vara förståeligt att Ami inte svarade på
Christer Carlsons brev, dels på grund av de omständigheter som
Länsarbetsnämnden har åberopat i sitt yttrande, dels därför att det inte
framstår särskilt tydligt vad Christer Carlson avsåg med sitt brev.
Emellertid har Christer Carlson som rubrik på brevet skrivit "Rät-
telse av journalanteckningar för Christer Carlson", vilket måste uppfat-
tas som en begäran om rättelse i personakten. Dessutom har han mot
slutet av brevet ställt ett antal frågor, som möjligen skulle kunna
uppfattas som retoriska, men som likväl krävt någon form av svar.
Christer Carlson har ju också ställt frågan varför man inte ringt när
han begärt det eller varför andra brev inte hade besvarats, vilket borde
ha föranlett Ami att besvara i vart fall detta brev. Enligt AMS uppfatt-
ning borde man på Ami åtminstone ha skrivit tillbaka till Christer
Carlson och beskrivit vad man avsåg göra med de uppgifter som han
begärde rättade samt försökt svara på de frågor som han ställde
avslutningsvis.
3. Akthanteringen
Så som Länsarbetsnämnden säger i sitt yttrande till JO har det skett ett
misstag då breven inte fogats till akten utan blivit kvar på Ami.
Länsarbetsnämnden borde i varje fall nu rätta till detta misstag.
4. Sammanfattning
Så som framgår av vad som har anförts ovan anser AMS att Ami inte
har förfarit riktigt i de tre avseenden som det är fråga om. Länsarbets-
nämnden har förklarat vad misstagen berott på och AMS anser att de,
mot bakgrund av de samtal med Christer Carlson som förekommit och
de åtgärder i övrigt som har vidtagits, är förståeliga om än inte
försvarliga.
AMS utgår från att Länsarbetsnämnden och Ami tar rättelse genom
vad som har förevarit i detta ärende och AMS skall, i egenskap av
chefcmyndighet, understryka detta genom att till Länsarbetsnämnden
och Ami skicka en kopia av detta yttrande.
Christer Carlson kommenterade remissvaret.
3.1 Frågan om "rättelser" i personakter
Jag har inget att invända mot det i remissvaren anvisade förfaringssät-
tet i samband med att någon begär att rättelser skall göras i en
personakt.
I Lars Kristianssons redogörelse antyds emellertid att Ami skulle ha
"rättat" dagnoteringarna om inte kritiken bedömts vara felaktig resp,
riktats mot inhämtat material. Jag vill därför understryka att det i
remissvaren beskrivna förfarandet skall användas alldeles oavsett om
den enskildes synpunkter är relevanta och befogade eller ej. Det
förtjänar också framhållas att den enskildes synpunkter borde tagits in
i akten utan avseende på om tjänstemannen ansett sig kunna "bemöta
C.C:s missnöje".
1993/94 :JO1
454
3.2 Frågan om besvarande av skrivelser
1993/94:JO1
Enligt 4 § förvaltningslagen (1986:223) skall varje myndighet lämna
upplysningar, vägledning, råd och annan sådan hjälp till enskilda i
frågor som rör myndighetens verksamhetsområde. Hjälpen skall läm-
nas i den utsträckning som är lämplig med hänsyn till frågans art, den
enskildes behov av hjälp och myndighetens verksamhet.
Arbetsmarknadsstyrelsen framför uppfattningen att en myndighet
alltid måste besvara brev och att en brevskrivare har rätt att få ett
skriftligt svar om han inte avstår från det. Denna uppfattning synes
vara väl kategorisk. Till myndigheterna anländer dagligen en mängd
skrivelser som inte behöver besvaras eller som bör besvaras endast med
ett meddelande till avsändaren att skrivelsen lagts till handlingarna
utan åtgärd. Det finns också sådana till myndigheterna inkomna skri-
velser som väl bör föranleda någon form av svar men inte nödvändigt-
vis ett skriftligt svar. En muntlig kontakt med avsändaren kan vara
fullt tillräcklig.
Christer Carlsons skrivelse till Ami-chefen den 19 december 1990
har emellertid ett sådant innehåll att det borde ha besvarats med
besked om hur hans begäran om rättelse behandlats. Därutöver kunde
han ha givits besked, att svar på "frågorna" inte skulle komma att utgå.
3.3 Frågan om akthantering
I 15 kap. 1 § första stycket sekretesslagen (1980:100) föreskrivs skyldig-
het — med vissa här ej aktuella undantag — för myndigheterna att
registrera allmänna handlingar som kommit in till eller upprättats hos
myndigheten. I andra stycket har regeringen bemyndigats att föreskriva
undantag från registreringsskyldigheten i fråga om handlingar av visst
slag som hos myndighet förekommer i betydande omfattning. Med stöd
av detta bemyndigande har regeringen i 5 § sekretessförordningen
(1980:657) undantagit länsarbetsnämnderna från registreringsskyldighe-
ten såvitt avser handlingar i ärenden vid arbetsmarknadsinstituten
rörande inskrivna och såvitt avser handlingar i ärenden vid offentliga
arbetsförmedlingar rörande enskilda arbetssökande.
Vid utformningen av remissen till länsarbetsnämnden förutsattes att
myndigheten — arbetsförmedlingskontoren och arbetsmarknadsinstitu-
ten tillsammans — förde en enda personakt. I sådant fall hade Christer
Carlsons skrivelse, med hänsyn till att han inte längre var inskriven
vid arbetsmarknadsinstitutet, bort överlämnas till arbetsförmedlingen
för behandling enligt de tidigare beskrivna rutinerna för "rättelse" av
en personakt. Skrivelsen kunde sålunda föras till personakten utan
särskild registrering.
Av Lars Kristianssons redogörelse framgår att arbetsmarknadsinstitu-
tet för två skilda personakter för varje inskriven arbetssökande, dels
den personakt som ursprungligen lagts upp hos arbetsförmedlingskon-
toret, dels en personakt som bildas hos institutet. I den senare förvaras
bl.a. de minnesanteckningar/dagnoteringar som förs under inskriv-
ningstiden. Vidare framgår att Christer Carlsons skrivelse avser anteck-
ningar som förvaras i den vid arbetsmarknadsinstitutet arkiverade
455
akten. Mot denna bakgrund framstår det som felaktigt att — som
föreslås i remissvaren — föra skrivelsen till den till arbetsförmedlingen
återsända akten. Eftersom Christer Carlson inte längre var inskriven
vid arbetsmarknadsinstitutet kunde skrivelsen inte heller med stöd av
5 § sekretessförordningen utan vidare läggas in i den där arkiverade
akten. Skrivelsen borde därför ha diarieförts.
Utredningen i förevarande ärende är inte tillräcklig för att jag skall
vilja uttala mig om det lämpliga och ändamålsenliga i den beskrivna
ordningen med dubbla personakter. Jag föreslår i stället att Arbets-
marknadsstyrelsen som chefsmyndighet för arbetsmarknadsverket utre-
der frågan. Resultatet av denna utvärdering bör tillställas JO för
kännedom.
3.4 Sekretessförordningen
I 5 § sekretessförordningen uppräknas vissa myndigheter — däribland
arbetsmarknadsinstituten och de offentliga arbetsförmedlingarna —
som i viss angiven utsträckning är undantagna från registreringsskyl-
dighet enligt 15 kap. 1 § första stycket sekretesslagen. Sedan förmed-
lingarna förlorat sin ställning av självständiga myndigheter och inord-
nats i länsarbetsnämnderna framstår bestämmelsen som en smula
föråldrad och ger mig anledning till följande synpunkter.
De sekretessbelagda handlingar som enligt 5 § sekretessförordningen
inte behöver registreras vid arbetsmarknadsinstituten är handlingar i
ärenden rörande inskrivna. Verksamheten vid instituten innefattar
emellertid numera även "kortare utrednings- och vägledningsinsatser,
enskilt eller i grupp, utan att arbetssökande skrivs in vid institutet" (se
Arbetsmarknadsverkets Regelbok, uppslag "Yrkesinriktad rehabiliter-
ing, Arbetsmarknadsinstitut och Vidgad arbetsprövning genom Af
(VAP)", s. 1). Omständigheterna i detta ärende har visat att det också
förekommer att till arbetsmarknadsinstituten inkommer sådana all-
männa handlingar som rör personer som tidigare varit men inte längre
är inskrivna vid instituten och som inte kan sammanföras med de
handlingar som förvaras i den offentliga arbetsförmedlingens person-
akt. Enligt min mening bör det övervägas om inte för arbetsmarknads-
instituten bör gälla samma regler för registrering av allmänna hand-
lingar oberoende av om handlingen rör en för tillfället inskriven eller
en icke inskriven klient.
Med anledning av det anförda beslutar jag, efter samråd med chefs-
justitieombudsmannen Claes Eklundh, att med stöd av 4 § lagen
(1986:765) med instruktion för riksdagens ombudsmän att hos rege-
ringen väcka fråga om översyn av 5 § sekretessförordningen i nämnt
avseende.
1993/94JO1
456
Genom förordningen (1992:1476) om ändring i sekretessförordningen
(1980:657) erhöll 5 § en delvis ändrad lydelse.
(Dnr 4079-1992)
Den 18 november 1992 företogs en inspektion av yrkesinspektionen i
Luleå distrikt. Därvid uppmärksammades att yrkesinspektionens ruti-
ner för att låta skyddsombud m.fl. medverka i arbetsmiljöbedömningar
av byggnadsarbeten inte innefattade att deras medverkan redovisades i
utlåtandet.
Yrkesinspektionen (tillsynsdirektören Göran Berlin) anförde, såvitt
här är av intresse, följande i ett yttrande:
Huvudregler beträffande formerna för skyddsombuds, skyddskommit-
tés och arbetstagarorganisations medverkan i arbetsmiljöbedömningar
och hur denna medverkan redovisas i inspektionens utlåtande är
följande:
1. Berört arbetsställes skyddskommitté eller skyddsombud bör i
första hand yttra sig i ärendet.
2. Om skyddskommitté eller skyddsombud saknas bör det regionala
skyddsombudet avge yttrande.
3. Om på arbetsställe finns flera utsedda skyddsombud bör det
skyddsombud som utsetts av de arbetstagare som berörs av förändring-
en yttra sig.
4. Om ett arbetsställe saknar skyddsorganisation bör den fackliga
organisation, som organiserar arbetstagarna, yttra sig.
5. Om arbetstagarna är oorganiserade bör arbetstagarna på arbetsstäl-
let yttra sig.
Vid tidpunkt för bygglovsprövningen kan emellertid vara okänt
vilken verksamhet som skall bedrivas i lokalerna. Det kan då vara
faktiskt omöjligt att få något yttrande från arbetstagarparten.
I de av JO angivna exemplen där lokutionen "Företrädare för
arbetstagarna har fatt tillfälle att yttra sig över förslaget" har ovan-
nämnda huvudregler kunnat iakttagas.
Uttryckssättet: "Företrädare för arbetstagarna har inte fått tillfälle att
yttra sig över förslaget" har använts dels när det varit faktiskt omöjligt
att erhålla yttrande dels när yttrande inte kommit in till Yrkesinspek-
tionen trots anmaning till arbetsgivaren. 1 den praktiska handläggning-
en har dessa ärenden dessutom som regel, enligt den utsedde gransk-
ningsinspektören, föregåtts av omfattande telefonkontakter eller per
brev om inte telefonkontakt har nåtts och påminnelser under hand
med företrädare för arbetstagarparten.
1993/94:JO1
JO Wahlström anförde följande i ett beslut den 18 mars 1993.
Enligt 17 § arbetsmiljöförordningen (1977:1166) skall i yrkesinspek-
tionens utlåtande anges om skyddsombud, skyddskommitté eller orga-
nisation som företräder arbetstagarna har fått tillfälle att yttra sig över
ansökningen. Bestämmelsen motsvaras av 8 kap. 30 § plan- och bygg-
lagen (1987:10), PBL. Enligt denna bestämmelse Sr bygglov normalt
457
meddelas endast om det av yrkesinspektionens yttrande framgår att
skyddsombud etc. har fatt tillfälle att yttra sig. Av intresse i samman-
hanget är att bygglovsprövningen omfattar att byggnaden skall ge en
god arbetsmiljö (se 3 kap. 5 § och 8 kap. 11 § PBL) samt att rätten att
överklaga bygglovet i viss mån är knuten till om en arbetstagarorgani-
sation yttrat sig över ansökningen (se 13 kap. 7 § PBL).
Den i föregående stycke nämnda regleringen medför att det inte är
tillräckligt att yrkesinspektionen använder de enligt remissvaret sed-
vanliga lokutionerna. Den kommunala myndighet som skall pröva om
bygglov skall lämnas behöver veta vilket skyddsombud, vilken skydds-
kommitté och vilken arbetstagarorganisation som fatt tillfälle att yttra
sig, vilka av dessa som utnyttjat tillfället att yttra sig och vad de i så fall
haft att anföra. Samtliga dessa uppgifter bör redovisas i yrkesinspektio-
nens yttrande. I det fall att det varit "faktiskt omöjligt" att erhålla
något yttrande bör detta anges, med angivande även av det hinder som
förelegat. 1 akten skall finnas dokumenterat på vilket sätt tillfälle till
yttrande givits. Om yttrande inkommer muntligen vid besök eller per
telefon skall yttrandet givetvis dokumenteras genom en tjänsteanteck-
ning.
Då det kan finnas skäl att uppmärksamma andra myndigheter inom
Arbetarskyddsverket på de frågor som berörts i ärendet tillställer jag
Arbetarskyddsstyrelsen en kopia av detta beslut.
(Dnr 1119-1992)
I samband med granskning av ett ärende uppmärksammades en av en
arbetsförmedlare och en socialsekreterare gemensamt avfattad skrivel-
se. I skrivelsen, som var avfattad på kommunens fastighetsförvaltnings
brevpapper, restes vissa krav på mottagaren.
JO Wahlström anförde under rubriken "Allmänt om myndighets-
övergripande samverkan" följande i ett beslut den 10 november 1992.
Under senare tid har ofta framhållits värdet av att myndigheter
samverkar i sina åtgärder för att hjälpa enskilda. I många kommuner
har därför numera bildats samråds- eller samverkansgrupper där före-
trädare för olika myndigheter — statliga som kommunala — ingår. Jag
delar uppfattningen att ett sådant arbetssätt kan vara till förmån för de
enskilda. Samverkansprojekten medför emellertid inte att det bildas
någon ny självständig organisation. De tjänstemän som deltar i arbetet
företräder i förhållande till den enskilde endast den myndighet där de
är anställda och har att tillämpa de verksamhetsregler som gäller för
den myndigheten. För att samverkansgruppernas förtroende hos all-
mänheten skall kunna upprätthållas är det av stor vikt att detta
förhållande noggrant beaktas. Särskilt betydelsefullt är detta när det
blir fråga om att en tjänsteman hos en myndighet avser att lämna
uppgifter om de enskilda till en tjänsteman från en annan myndighet.
1993/94: JO 1
458
Reglerna i sekretesslagen möjliggör ofta inte sådant uppgiftslämnande
med mindre den enskilde har lämnat sitt samtycke. JO har vid flera
tillfällen haft anledning att uppehålla sig härvid.
Vad som förevarit i det nu aktuella ärendet belyser en annan aspekt
av betydelse för arbetet i myndighetsövergripande samverkansgrupper.
Jag syftar på skrivelsen den 12 november 1991 till Eva S. Skrivelsen
hade givits en sådan utformning att den framstod som en gemensam
skrivelse från fastighetskontoret, arbetsförmedlingen och socialtjänsten
i Malmö. Samtliga myndigheter som yttrat sig synes utgå från att
sådana skrivelser är tillåtna. Länsarbetsnämnden framhåller emellertid
att arbetsförmedlare skall "använda arbetsförmedlingens brevpapper
eller på annat sätt klart markera att de agerar i förmedlingens namn".
Även om det inte torde finnas något formellt hinder mot att flera
myndigheter avger gemensamma skrivelser, ställer jag mig tveksam till
lämpligheten av ett sådant förfaringssätt då en skrivelse innefattar
myndighetsutövning. Enligt min uppfattning måste en sådan skrivelse
alltid ges en sådan utformning att det är möjligt för den enskilde att
enkelt kunna utläsa vilket organ som utövar myndighet gentemot
honom. 1 detta hänseende var skrivelsen den 12 november 1991
särdeles illa utformad.
De upplysningar som lämnats i ärendet tyder på att de tjänstemän
som samverkar i "Jobbcentrum" inte har varit medvetna om de
rättsliga förutsättningarna för samverkansgruppens verksamhet. Det
måste anses vara en fråga för en myndighets ledning att se till att de
anställda har erforderlig kunskap om de regler som gäller för verksam-
hetsområdet. Jag utgår därför från att Länsarbetsnämndens ledning —
mot bakgrund av vad som förevarit — i samråd med berörda kommu-
nala myndigheter kommer att vidta åtgärder för att informera tjänste-
männen om gällande regler och övervaka att reglerna följs. Med
hänsyn till att samverkansprojekt mellan arbetsförmedlingen och kom-
munala myndigheter torde förekomma i många kommuner kan det
enligt min mening också finnas anledning för Arbetsmarknadsstyrelsen
att överväga mera generella sådana informationsinsatser.
1993/94:JO1
459
1993/94 :JO1
Socialtjänst samt hälso- och sjukvård
(Dnr 4087-1991)
I en anmälan till JO har A.F. bl.a. anfört klagomål mot Socialdistrikt
4 i Stockholm över att han inte fått kopia av utdrag ur förvaltnings-
handbok som han beställt.
Efter remiss har Sociala distriktsnämnden 4 som sitt yttrande till JO
överlämnat och åberopat ett den 10 februari 1992 inom socialtjänsten i
Stockholm, Maria-Högalid, upprättat yttrande. Däri uppges vad beträf-
far A.F:s begäran om att få kopia på förvaltningens riktlinjer att detta
mycket riktigt inte expedierats. Socialdistriktet uppgav att man inte
trycker upp kopior till sökande på denna förhållandevis omfångsrika
del av förvaltningshandboken, men att alla är välkomna att ta del av
texten i socialdistriktets lokaler.
Enligt kompletterande upplysningar som inhämtats från Socialdi-
strikt 4 den 7 maj 1992 har A.F. informerats om att hon har möjlighet
att ta del av handlingarna i socialförvaltningens lokaler. Begäran om
att utfå kopior avsåg ca 100 sidor ur en förvaltningshandbok. Enligt
gällande regler skall avgift debiteras för varje kopia som expedieras.
Man skulle från sociaidistriktets sida kontakta A.F. för att efterhöra
om hon fortfarande var intresserad av att få kopiorna.
JO Norell Söderblom anförde i sitt beslut den 28 juli 1992 följande.
Enligt 2 kap. 11 § 3. tryckfrihetsförordningen (TF) anses bl.a. inte
tryckt skrift eller annan handling som ingår i bibliotek som allmän
handling. Jag är närmast av den uppfattningen att handlingar, tillhö-
rande en s.k. förvaltningshandbok hos en kommun, skall anses hänför-
liga till denna kategori. Reglerna i 2 kap. TF om utlämnande av
allmän handling är i så fall inte tilllämpliga. Däremot bör den enskil-
de ändå ha möjlighet att beställa utdrag ur förvaltningshandboken på
samma sätt som man inom den statliga sektorn har rätt att mot avgift
erhålla i svensk författningssamling ingående lagar och förordningar.
Fråga om vad som är allmän handling avgörs i första hand av
domstol. En begäran att få ut en handling skall alltid leda till ett beslut
av vederbörande myndighet. Beslutet skall innehålla upplysning om
hur beslutet skall överklagas. Aven ett avslag i utlämnandefrågor, som
grundas på att handlingen inte är allmän, kan överklagas.
När det kommer in en begäran om att utfå kopior i den omfattning
det här är fråga om bör myndigheten givetvis kunna ta kontakt med
vederbörande för att meddela vilka kostnader som är förenade med
460
utlämnandet och även för att tala om vilka andra alternativ som kan
finnas att ta del av materialet. Om den enskilde ändå vill få kopiorna
kan myndigheten som framgår av det föregående inte underlåta att
fåtta beslut i frågan.
Behandlingshems utlämnande av uppgift som omfat-
tas av sekretess enligt 7 kap. 4 § sekretesslagen;
tillämpning av reglerna om nöd enligt 23 kap. 4 §
brottsbalken
(Dnr 1117-1992)
K.L. anförde i anmälan klagomål mot föreståndaren vid LVM-hemmet
Rålambshov för att han låtit faxa över ett av henne skrivet papper till
Polismyndigheten i Södertälje. Pappret innehöll hennes personliga
tankar om en polisman vid denna myndighet. Genom att lämna ut
detta personliga papper har föreståndaren brutit mot tystnadsplikten.
Utredning och yttrande infordrades från Länsstyrelsen i Stockholms
län.
Länsstyrelsen begärde i sin utredning in yttrande från Stockholms
socialnämnd. Socialnämnden hänvisade därvid till ett av socialförvalt-
ningen, Programstaben individ- och familjeomsorg, avgivet tjänsteutlå-
tande.
Socialnämnden anförde följande.
Vid visitation av KL:s rum efter avvikningen (visitation görs alltid vid
avvikningar för att tömma rummet och för att leta efter eventuellt
kvarlämnad narkotika) påträffades ett papper skrivet av KL. Detta
papper (anteckningsblock) låg fullt synligt på ett bord. Det var ett
"brev" ställt till pojkvännen. Pappret innehöll ett klart uttalat hot mot
en namngiven polisman som också var den som gjort LVM-anmälan.
Under sin vistelse på LVM-hemmet har KL i sina telefonsamtal till
bekanta upprepade gånger framställt hot mot polismannens liv. Bitr
föreståndaren visste också att polismannen tidigare polisanmält KL för
hot och att han var rädd för sig och sin familj. Bitr föreståndaren
bedömde, mot bakgrund av vad han tidigare kände till, uppgifterna på
papperet så allvarliga att han kontaktade polisen i Södertälje som bad
honom faxa över papperet. Detta resulterade i en polisanmälan mot
KL.
Polismannen som åsyftas i brevet ovan bekräftar att han (och hans
familj) blivit hotad till livet av KL och att han bedömer det hot som
uttalas mot honom i brevet som allvarligt. Han har tidigare polisan-
mält KL för hot och vid rättegång nyligen dömdes KL till fängelse.
Sekretessen hindrar inte socialtjänsten att lämna uppgifter till poli-
sen som angår misstanke om brott om fängelse är föreskrivet för
brottet och detta kan antas föranleda annan påföljd än böter (Sekre-
tesslagen 14 kap. 2 §). Den innebär dock inte en uppgiftsskyldighet
utan en möjlighet för myndigheten. Det är den enskilde befattningsha-
varen som avgör om uppgifterna ska lämnas ut. Frågan om uppgifter-
1993/94:JO1
461
na ska lämnas ut eller inte ska bedömas efter omständigheterna i varje
enskilt fall. Bitr föreståndaren gjorde en sådan bedömning och lämna-
de uppgifterna vidare.
Länsstyrelsen anförde i sitt yttrande bl.a. följande.
Innehållet i brevet måste tolkas som ett mordhot. Länsstyrelsen kan
inte finna annat än att den biträdande föreståndaren haft skyldighet att
enligt 23 kap. 6 § Brottsbalken jämförd med 3 kap. 11 § samma lag
avslöja sådant brott.
Till sitt yttrande bifogade länsstyrelsen en av t.f. föreståndaren m.fl. vid
LVM-hemmet Rålambshov upprättad rapport samt en kopia av det i
ärendet aktuella brevet.
K.L. bereddes tillfälle att yttra sig över remissvaret.
JO Norell Söderblom anförde i sitt beslut den 24 november 1992
följande.
Jag har tagit del av det aktuella brevet. Detta innehåller tveklöst ett
allvarligt hot om att en namngiven polisman skall dödas som en
hämnd för vad han gjort K.L. Med anledning av brevets innehåll delar
jag föreståndarens vid behandlingshemmet uppfattning att det var
påkallat med någon form av åtgärd.
Länsstyrelsen och socialnämnden har i sina yttranden anfört att det
inte förelegat något hinder mot att lämna ut uppgiften om hotet mot
polismannen till Polismyndigheten i Södertälje och därvid som stöd
för utlämnandet åberopat 23 kap. 6 § jämförd med 3 kap. 11 §
brottsbalken respektive 14 kap. 2 § sekretesslagen. Detta ger mig
anledning att framhålla följande.
Generellt hindrar inte sekretessen att uppgifter som angår misstanke
om brott lämnas till en åklagarmyndighet, en polismyndighet eller en
annan myndighet som har att ingripa mot brottet, om fängelse är
föreskrivet för brottet och detta kan antas föranleda en annan påföljd
än böter. För uppgifter inom socialtjänsten som omfattas av sekretess
enligt 7 kap. 4 § sekretesslagen får emellertid enligt 14 kap. 2 § fjärde
stycket sekretesslagen sådana uppgifter lämnas ut enbart om det gäller
misstanke om brott som bestraffas med minst två års fängelse. Det
gäller följaktligen endast de allvarligaste brotten såsom mord, dråp,
människorov, våldtäkt, grovt rån, mordbrand och grovt narkotikabrott.
Enligt 14 kap. 2 § femte stycket sekretesslagen hindrar emellertid inte
sekretessen att uppgifter som angår misstanke om brott mot liv och
hälsa, brott mot frihet och frid eller sexualbrott (3, 4 och 6 kap.
brottsbalken) mot någon som inte fyllt 18 år lämnas till åklagar- eller
polismyndighet.
Man skall observera att det inte är fråga om någon uppgjftsskyldig-
het. Lagstiftaren har enbart gjort det möjligt för myndigheterna att
under vissa förutsättningar lämna ut uppgifter om brottsmisstankar.
Vidare gäller det misstankar om begångna brott. Om det är fråga om
uppgifter om förestående brott finns det vissa möjligheter att lämna ut
1993/94:JO1
462
sekretesskyddade uppgifter för att avvärja brottet om det föreligger
nödvärn eller nöd (24 kap. 1 och 4 §§ brottsbalken). Jag återkommer
nedan till denna fråga.
De uppgifter som finns i det aktuella brevet omfattas av sekretess
enligt 7 kap. 4 § sekretesslagen. Såvitt framkommit har K.L:s avsikt
inte varit att uppgifterna i brevet skulle komma till den utpekade
polismannens kännedom. Det kan därför antas att K.L. vid en straff-
rättslig prövning inte skulle ha befunnits skyldig till brott genom att i
brevet till pojkvännen uttala ett hot mot en tredje person. Om avsikten
hade varit att hotet skulle komma till polismannens kännedom kan i
vart fall gärningen inte bedömas strängare än hot mot tjänsteman. De
lagbestämmelser som länsstyrelsen hänvisat till — 3 kap. 11 § och 23
kap. 6 § brottsbalken — är därför inte tillämpliga i detta sammanhang.
Med hänsyn till vad som ovan anförts om bestämmelserna i 14 kap.
2 § sekretesslagen har det inte heller förelegat någon rätt för behand-
lingshemmet att med stöd av sekretesslagen lämna ut uppgifterna i
brevet till polismyndigheten.
Vad som förekommit torde röra uppgifter om ett eventuellt förestå-
ende allvarligt brott. Här kan bestämmelserna om nöd vara tillämpliga
i vissa fall.
1 nöd handlar den som bl. a. för att avvärja fara för liv eller hälsa
vidtar en annars lagstridig åtgärd om åtgärden med hänsyn till farans
beskaffenhet, den skada som åsamkas annan och omständigheterna i
övrigt måste anses försvarlig.
Möjligheterna att tillämpa bestämmelserna om nöd torde vad gäller
brytande av sekretess vara begränsade. Endast i vissa fall torde det
kunna komma i fråga att godta en åtgärd av nu förevarande slag under
hänvisning till att nöd förelegat.
I detta fall rörde det sig om att avslöja ett allvarligt hot om att någon
skulle dödas. Mot denna bakgrund anser jag att omständigheterna varit
sådana att en nödsituation förelegat. Biträdande föreståndaren har
således haft fog för att bryta sekretessen angående brevets innehåll och
överlämna det till polismyndigheten.
Frågor om sekretess för uppgifter inom socialtjänst och hälso- och
sjukvård som rör möjligheten att polisanmäla brott i de fall där man
inte har stöd av bestämmelsen i 14 kap. 2 § sekretesslagen är inte
ovanliga hos JO. Oftast handlar det om brott mot den egna verksamhe-
ten, t.ex. stöld eller bedrägeri. Som lagstiftningen är utformad kan
sekretessen i dessa fall brytas enbart med tillämpning av 1 kap. 5 §
sekretesslagen. Detta stadgande är utformat så att det för den myndig-
het som skall tolka det inte framstår som givet att det är tillämpligt.
Ett annat fall — dock mera ovanligt — representerar det här aktuella
ärendet, där åtal för sekretessbrott kan underlåtas endast med tillämp-
ning av brottsbalkens regler om nöd.
Jag vill fästa Justitiedepartementets uppmärksamhet på de problem
som sekretesslagen i detta hänseende ger upphov till för de tillämpan-
de myndigheterna och översänder därför ett exemplar av detta beslut
till departementet för kännedom.
1993/94:JO1
463
Fråga om socialförvaltnings möjlighet att till polis-
myndighet lämna ut en uppgift angående misstanke
om brott i de fall brottet riktar sig mot ett intresse
inom socialförvaltningens eget verksamhetsområde
(Dnr 105-1992)
I en vid Polismyndigheten i Huddinge bedriven utredning angående
misstänkt försök till socialbidragsbedrägeri mot socialkontoret vid
Skogås kommundelsförvaltning, höll kriminalinspektören Torsten Alm
den 17 december 1991 telefonförhör med bl.a. chefen för socialenhe-
ten vid kommundelsförvaltningen, Ingrid Ekstrand. Torsten Alm be-
gärde därvid att Ingrid Ekstrand skulle uppge namnet på den miss-
tänkte. Ingrid Ekstrand vägrade emellertid att uppge namnet under
hänvisning till sekretess. Hon upplyste också Torsten Alm vid samtalet
att denne kunde få ett skriftligt avslag för att därigenom erhålla
möjlighet att överklaga beslutet.
Torsten Alm riktade i en anmälan till JO kritik mot kommundelsför-
valtningen för dess vägran att uppge namnet.
Anmälan remitterades till Skogås kommundelsnämnd för yttrande.
I remissvaret vidhölls att sekretess för namnuppgiften rådde. Vidare
anfördes att ett röjande av uppgiften skulle ha varit till men för
klienten samt att dennes intresse i detta avseende "vägde tyngre än
polisens". I remissvaret tillädes bl.a.: Det kan i efterhand konstateras
att Ingrid Ekstrand borde ha fettat ett formellt skriftligt avslagsbeslut.
Anledningen till att så inte skedde var att Ingrid Ekstrand missuppfat-
tade situationen bl.a. så till vida att hon ej insåg att det var fråga om
ett formellt förhör. Det förekommer då och då kontakter mellan polis
och socialtjänstemän av informell karaktär då man frågar varandra till
råds i olika frågor. Torsten Alm bereddes tillfälle att yttra sig över
remissvaret.
Kopior av den aktuella polisutredningen fanns tillgängliga i ärendet.
JO Norell Söderblom anförde i sitt beslut i ärendet den 26 augusti
1992 följande.
Jag finner anledning att inledningsvis redogöra för de rättsregler
som gäller för frågor av detta slag.
Sekretess inom socialtjänsten regleras bl.a. i 7 kap. 4 § sekretesslag-
en. Enligt stadgandet gäller som huvudregel sekretess för uppgift om
enskilds personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften
kan röjas utan att den enskilde eller någon honom närstående lider
men. I princip gäller sekretessen även i förhållandet mellan myndighe-
ter.
Av 14 kap. 1 § sekretesslagen följer att sekretessen bryts om upp-
giftsskyldighet följer av lag eller förordning. Bestämmelsen är inte
tillämplig i detta fall. Enligt 15 kap. 5 § sekretesslagen skall vidare en
1993/94: JO 1
464
myndighet på begäran av en annan myndighet lämna uppgift som den
förfogar över i den mån hinder inte möter på grund av bestämmelse
om sekretess eller av hänsyn till arbetets behöriga gång.
Enligt 14 kap. 2 § fjärde stycket sekretesslagen hindrar inte sekretess
att uppgift som angår misstanke om brott lämnas till åklagarmyndig-
het, polismyndighet eller annan myndighet som har att ingripa mot
brottet, om fängelse är föreskrivet för brottet och detta kan antas
föranleda annan påföljd än böter.
När fråga är om uppgifter som faller under 7 kap. 4 § sekretesslagen
dvs. uppgifter inom socialtjänsten gäller bestämmelsen i 14 kap. 2 §
fjärde stycket endast misstanke om brott för vilket inte är föreskrivet
lindrigare straff än fängelse i två år (jfr 14 kap. 2 § femte stycket
sekretesslagen). Dock hindrar inte sekretess att uppgift som angår
misstanke om brott enligt vissa särskilt angivna kapitel i brottsbalken
mot någon som inte har fyllt 18 år lämnas till åklagarmyndighet eller
polismyndighet.
De nu redovisade bestämmelserna i 14 kap. 2 § sekretesslagen gör
ingen skillnad mellan det fallet att ett brott riktar sig mot ett intresse
inom myndighetens eget ansvarsområde och det fallet att brottet riktar
sig mot någon annan myndighet eller mot en enskild. När det — som i
detta fall — är fråga om misstankar om försök till ett förmögenhets-
brott som riktar sig mot den del av verksamheten som företräds av
myndigheten föreligger emellertid i många fall en möjlighet att med
stöd av 1 kap. 5 § sekretesslagen lämna uppgifter i frågan till poli-
smyndigheten. I nyssnämnda bestämmelse stadgas nämligen att sekre-
tess inte utgör hinder mot att uppgift lämnas ut, om det är nödvändigt
för att den utlämnande myndigheten — i detta fall socialmyndigheten
— skall kunna fullgöra sin verksamhet. Det kan många gånger ligga
inom den utlämnande myndighetens verksamhetsområde att se till att
sådana misstankar blir utredda (jfr prop. 1979/80:2 s. 123 och
1983/84:142 s. 15). Ett erinrande i denna riktning har också tagits in i
66 § socialtjänstlagen (SoL).
Beslut varigenom en myndighet har avslagit en annan myndighets
begäran att fa ta del av handling eller på annat sätt få ta del av uppgift
får enligt 15 kap. 8 § sekretesslagen som huvudregel överklagas. När
det inte är fråga om två statliga myndigheter sker överklagande i första
hand till kammarrätten.
När det gäller bedömningen av om uppgiften om den misstänktes
namn i detta fall hade bort utlämnas vill jag anföra följande.
JO kan inte upphäva eller ändra en myndighets beslut. Det kan
endast den ordinarie fullföljdsinstansen göra. Vidare bör JO iaktta stor
återhållsamhet när det gäller uttalanden i frågor som är avsedda att
prövas i sådan ordinarie ordning. Det finns inte skäl att frångå sist-
nämnda princip i detta fall. Jag uttalar mig därför inte i frågan
huruvida namnuppgiften hade bort utlämnas eller inte.
Som kommundelsnämnden själv anfört borde emellertid ett formellt
beslut fattats i frågan. Av handlingarna framgår emellertid att Ingrid
1993/94:JO1
465
Ekstrand erbjöd sig att fatta ett sådant beslut, vilket dock Torsten Alm
tydligen inte påfordrade. Mot bakgrund härav finner jag inte anledning
att gå vidare i saken.
1993/94:JO1
(Dnr 3959-1992)
I en anmälan till JO riktade S.H. klagomål mot hur man vid socialför-
valtningen i Sundsvall agerat i ett ärende rörande hennes dotter E_,
som är omhändertagen enligt LVU. Hon anförde att hon alltsedan
omhändertagandet inte fatt insyn i något som rört dottern. Hon riktade
speciellt kritik mot att hon undanhållits ett protokoll, enligt vilket
dottern genomgått en hjärnundersökning.
Socialnämnden i Sundsvall inkom med yttrande, vilket S.H. bered-
des tillfälle att bemöta.
Till remissvaret bifogades en skrivelse undertecknad av socialinspek-
tören Ulf G. Conrah. I denna skrivelse anfördes följande.
S.H:s dotter E. omhändertogs jml LVU 900514. Anledningen rörde
misstanke om barnmisshandel. Detta kunde inte klarläggas i polisut-
redning. Socialtjänstens yrkande om omhändertagande grundade sig i
hög grad på en medicinsk bedömning av skador på barnet vid fyra
tillfällen.
Den biologiska modern S.H. och den biologiske fadern P.Ö. (ej
sammanboende) har aldrig accepterat omhändertagandet och de förne-
kar att barnet skulle ha utsatts för yttre våld av vuxen.
Kontakten med familjehemmet och med socialtjänsten har hela
tiden varit spänd från föräldrarnas sida.
S.H. ringde i slutet av november 1992 till familjehemshandläggare
Kristina Grebelius och ville höra vilket beslut som fattats om den
fortsatta vården i familjehem av dottern E.
Familjehemshandläggaren förklarade då att inget beslut fattats. Där-
emot hade en underrättelse skrivits till socialnämndens biståndsut-
skotts sammanträde 921104.
Familjehemshandläggaren förklarade att socialnämnden inte brukar
skicka ut dylika underrättelser till biologiska föräldrar och att det
alltså inte handlade om att undanhålla information från föräldrarna.
Familjehemshandläggaren uppfattade inte att S.H. ville ha underrättel-
sen sig tillsänd. S.H. talade om "beslut" och något sådant förelåg ju
inte.
S.H. vände sig då till länsrätten och senare till socialnämndens
sekreterare. Av den senare fick hon underrättelsen sig tillsänd. Senare
fick också fadern P.Ö. en kopia av samma handling.
S.H. ringde därefter till socialtjänstinspektör Ulf G. Conrah, arbets-
ledare vid individ- och familjeomsorgen vid distrikt Centrum och
undrade varför hon inte tidigare fått läsa underrättelsen.
Socialtjänstinspektören förklarade att socialnämnden vanligtvis inte
delger biologiska föräldrar dessa underrättelser, men vid anmodan så
går detta bra. Han frågade samtidigt S.H. om det stått något i underrät-
telsen som hon inte kände till förut. Hon svarade då att det inte var
något nytt i den.
I sin anmälan till JO tar hon dock upp den EEG-undersökning som
omnämnts i underrättelsen.
466
Familjehemshandläggaren medger att denna inte diskuterats med
S.H. Hon förklarar detta med att hon ville avvakta resultatet av en
fullständig undersökning innan hon meddelade modern. Det visade sig
också att de svaga tecknen på eventuell hjärnskada senare inte kunde
beläggas i provsvaret.
Det hade varit onödigt att oroa modern i förväg innan det slutliga
beskedet inhämtats. Det rörde sig ju bara om en svag misstanke som
inte var bekräftad.
Familjehemshandläggaren har aldrig påstått att handlingen skulle
vara "hemligstämplad". Hennes förklaring till att hon inte ville lämna
ut handlingen på S.H:s anmodan var att S.H. felaktigt trodde att det
rörde sig om ett "beslut" i fråga om vården och något sådant fanns ju
inte. Av S.H:s anmälan till JO framgår att hon fortfarande är av den
uppfattningen att det rör sig om beslut om vården var sjätte månad.
Familjehemshandläggaren har inte gjort något formellt fel, men med
tanke på S.H:s intresse av att få insyn i socialtjänstens handläggning,
vilken hon allmänt är synnerligen kritisk mot, borde hon omgående
erhållit den begärda underrättelsen trots att den inte var det "beslut"
som hon föreställt sig. Familjehemshandläggaren är helt införstådd
med detta, och hade efter telefonsamtalet även tillsänt S.H. underrättel-
sen, om hon uppfattat att S.H. velat se den, trots att det inte var något
"beslut".
Socialtjänsten kommer fortsättningsvis att tillsända S.H. och fadern
underrättelser till socialnämndens biståndsutskott som information och
dessutom verka för att kontakten mellan socialtjänsten och de biologis-
ka föräldrarna förbättras.
I socialnämndens yttrande anfördes därefter i huvudsak följande.
Det framgår av S.H:s anmälan att hon har den uppfattningen att det
rör sig om beslut om vården, när biståndsutskottet jml 13 § LVU
minst en gång var 6:e månad skall överväga om vård fortfarande
behövs.
Något formellt beslutsförfarande blir inte aktuellt om den pågående
vården inte ger anledning till någon åtgärd från nämndens sida.
Förvaltningslagens bestämmelser om kommunicerande m m är därför
inte tillämpliga. I det aktuella fallet lade biståndsutskottet underrättel-
sen till handlingarna. I fortsättningen kommer socialtjänstdistriktet
tillse att de biologiska föräldrarna på lämpligt sätt får ta del av
underrättelser som berör E. I förlängningen är ambitionen att förbättra
kontakten mellan föräldrarna och socialtjänsten.
Med hänvisning till redovisning föreslår socialnämnden, att anmärk-
ningarna till riksdagens ombudsmän (JO) ej bör föranleda någon
ytterligare åtgärd.
JO Norell Söderblom anförde i sitt beslut den 23 mars 1993 följande.
När ett barn omhändertagits på grund av brister i hemmiljön, skall
socialnämnden minst en gång var sjätte månad diskutera och överväga
vården av barnet. Det ankommer på den tjänsteman vid förvaltningen
som har den närmare uppsikten över vården, att minst en gång i
halvåret anmäla till nämnden hur vården har bedrivits och hur
barnets och föräldrarnas förhållanden utvecklar sig. Särskild uppmärk-
samhet bör ägnas frågorna om föräldrarnas inställning till fortsatt vård
i familjehemmet. Avsikten med tjänstemannens anmälan till social-
nämnden är inte att den alltid skall leda fram till ett formellt besluts-
förfarande. Det är först när nämnden finner anledning att ifrågasätta
behovet av fortsatt vård som en prövning i nämnd skall ske. Finner
1993/94:JO1
467
alltså socialnämnden vid sina överväganden att frågan bör prövas i
nämnden, skall den ta initiativ till att behövliga kompletteringar av
utredningen görs, varvid förvaltningslagens bestämmelser om parts rätt
till insyn, kommunikation, parts rätt att meddela sig muntligt m.m.
skall iakttas. Finner däremot nämnden vid sina överväganden att
anmälan om vården inte ger anledning till någon åtgärd av nämnden,
kan nämnden lägga anmälan till handlingarna utan beslut i saken.
Av utredningen framgår att Socialnämnden i Sundsvall inte vid
något tillfälle funnit anledning att vidta någon åtgärd i samband med
de överväganden som gjorts beträffande E.
Mot bakgrund härav finner jag således inte anledning att rikta någon
kritik mot socialnämnden i denna del.
Vad därefter gäller den hjärnundersökning (EEG-undersökning)
som E. har genomgått är följande att anföra. Efter ett beslut om vård
enligt LVU har nämnden inträtt vid sidan av föräldrarna eller i deras
ställe. Nämnden eller den åt vilken nämnden har uppdragit vården
bör därmed, i den omfattning som behövs för att genomföra vården,
ha samma skyldigheter och befogenheter som tillkommer föräldrar-
na/vårdnadshavarna. Nämnden bör därför i likhet med föräldrarna
kunna besluta i frågor som rör den unges personliga förhållanden. Det
kan t.ex. gälla frågor om medicinsk vård eller behandling. I överens-
stämmelse med de principer som skall gälla i vårdarbete bör nämnden
när förhållandena medger det samråda med föräldrarna i sådana frå-
gor.
Av remissvaret framgår att man underlåtit att meddela modern om
den förestående undersökningen på grund av att man inte velat oroa
henne i onödan.
Enligt min uppfattning bör föräldrar alltid informeras om undersök-
ningar av mer ingripande natur, varför jag anser att socialförvaltningen
borde ha underrättat S.H. innan undersökningen av E. företogs.
Utlämnande av sekretesskyddade uppgifter från sjuk-
hus till försäkringskassa. — Fråga om bifogandet av
en ovidkommande journaluppgift utgjort brott mot
tystnadsplikt
(Dnr 304-1991)
I en anmälan till JO uppgav N. i huvudsak följande. I ett pågående
arbetsskadeärende hade från sjukhuset i Söderhamn lämnats ut uppgif-
ter till försäkringskassan om förhållanden som inte hade något med
saken att skaffa. — N. ifrågasatte utlämnandet och önskade skadestånd
om brott mot tystnadsplikt förelåg.
1993/94 :JO1
468
1993/94: JO 1
Från Försäkringskassan i Gävleborgs län, lokalkontoret i Söderhamn,
inhämtades per telefon bl.a. att rekvisitionen av journalen rörande N.
inte fanns i behåll, men att den aktuella uppgiften inte hade något att
göra med det pågående arbetsskadeärendet.
Härefter remitterades anmälan till direktionen för Söderhamns sjuk-
vårdsdistrikt för utredning och yttrande. I remissvar anförde klinikche-
fen Anders Rågberg följande.
I samband med utlämnande av journalkopior från kirurgkliniken
bedömes för varje enskilt fall av överläkare om utlämnandet står i
överensstämmelse med sekretesslagen. Den i varje enskilt fall bedö-
mande överläkaren ger i allmänhet sekreteraren i uppdrag att kopiera
vissa hela journalsidor.
Till kirurgkliniken kommer ett mycket stort antal förfrågningar om
journalkopior. Kopior av journalanteckningar kan begäras av många
olika skäl, t ex att patienten söker annan sjukvårdsinstitution på
hemorten eller att patienten har bytt bostadsort. Vanligt är att försäk-
ringsbolag av olika skäl önskar journalkopior och försäkringskassan
infordrar ofta handlingar för att kunna sköta sitt arbete. Förutom att
ansökan om journalkopior inkommer beträffande ett stort antal pati-
enter, så är det dessutom ofta frågan om att ett stort antal handlingar
måste kopieras i varje enskild journal. Hela hanteringen i denna fråga
är stor och besvärlig och pappershanteringen ökar för varje år.
Ett stort problem är att det i varje särskilt fall är svårt att avgöra vad
enskilda människor tycker är känslig information.
I detta speciella fall har N. uppenbarligen uppfattat anteckningen ej
enbart såsom ovidkommande för ryggåkomman, utan även såsom
särskilt känslig ur sekretessynpunkt. Så här i efterhand kan man säga,
att det hade varit bra om anteckningen ej hade kopierats i samband
med att man kopierade den anteckning som berörde ryggundersök-
ningen.
Vid bedömningen av detta fall må man beakta de svårigheter som
uppstår för sjukvården om man ställer alltför höga krav på noggrann-
heten i administrativa rutiner. Redan nu tar administrativt arbete
orimligt stor del av överläkarnas totala arbetsinsats.
N. har beretts tillfälle inkomma med yttrande, men har inte begagnat
sig härav.
Från Söderhamns sjukhus har härefter infordrats kopia av den
aktuella rekvisitionen från försäkringskassan. Av rekvisitionen, "BE-
GÄRAN om läkarutlåtande/handling" framgår bl.a. följande. Utöver
namn, diagnos och årtal för skadetillfället anges att kassan önskar ett
läkarutlåtande i ett arbetsskadeärende och att kassan måste ha tillgång
till kopia av journal för att kunna pröva den försäkrades rätt till
ersättning.
Enligt 7 kap. 1 § sekretesslagen (SekrL) gäller sekretess inom hälso-
och sjukvården för uppgift om enskilds hälsotillstånd eller andra
personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas
utan att den enskilde eller någon honom närstående lider men.
469
Enligt 7 kap. 7 § SekrL gäller sekretess vidare hos bl.a. allmän
försäkringskassa i ärende enligt lagstiftningen om allmän försäkring
eller arbetsskadeförsäkring eller om annan jämförbar ekonomisk för-
mån för enskild, för uppgift om någons hälsotillstånd eller andra
personliga förhållanden, om det kan antas att den som uppgiften rör
eller någon honom närstående lider men om uppgiften röjs.
I 14 kap. 1 § SekrL anges bl.a. att sekretess inte hindrar att uppgift
lämnas till annan myndighet, om uppgiftsskyldighet följer av lag eller
förordning.
Enligt 8 kap. 7 § lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring skall
bl.a. myndighet på begäran lämna — — — allmän försäkringskassa
— — — uppgift om namngiven person rörande förhållande som är av
betydelse för tillämpningen av denna lag. Motsvarande bestämmelse
finns i lagen om allmän försäkring.
Vid ärendets avgörande anförde JO Norell Söderblom i beslut den 28
september 1992 i bedömningsdelen följande.
Skyldigheten för hälso- och sjukvården att sända över handlingar till
försäkringskassan avser sådana handlingar som är av betydelse för
kassans hantering av ärenden enligt bl.a. lagen om arbetsskadeförsäk-
ring.
Det är ostridigt att kirurgkliniken vid Söderhamns sjukhus på
begäran av försäkringskassan sänt över handlingar rörande N. som
omfattade även en uppgift ur journalen som helt saknade betydelse för
handläggningen av det pågående arbetsskadeärendet.
Försäkringskassans rekvisition avsåg den pågående arbetsskadan.
Från sjukhusets sida har man heller inte motsagt detta. Jag anser mig
därför kunna utgå från att man på sjukhuset var införstådd med att
rekvisitionen begränsats till de journaluppgifter som kunde vara av
betydelse för kassans prövning av arbetsskadeärendet. Vad detta ärende
gällde framgick i varje fall indirekt genom den angivna diagnosen.
Den aktuella uppgiften saknade således betydelse för kassans pröv-
ning av arbetsskadeärendet vilket bör ha stått klart för vederbörande
läkare. Uppgiften omfattades därmed inte av uppgiftsskyldigheten och
det förelåg heller inte något samtycke från N:s sida. Förutsättningarna
för att det skall föreligga ett brott mot tystnadsplikt är därmed uppfyll-
da. Det finns emellertid inte anledning att bedöma saken allvarligare
än som ett ringa fall av oaktsamhetsbrott, vilket ju är straffritt. Skäl för
mig att inleda förundersökning föreligger således inte.
Jag har förståelse för att genomgångar av journaler som omfattar
100-tals sidor kan vara en betungande uppgift för en läkare och att
risken för misstag i sådana fall aldrig helt kan elimineras. Men i detta
fall har det av allt att döma rört sig om enstaka sidor där den aktuella
uppgiften var lätt urskiljbar och lätt kunnat täckas över vid kopiering-
en av sidan. Det finns därför anledning kritisera vederbörande läkare
för att han inte ägnat sekretessfrågan tillräcklig uppmärksamhet.
JO prövar inte skadeståndsfrågor.
1993/94: JO 1
470
(Dnr 1501-1992 och 2194-1992)
A.S. anförde i en anmälan till JO, att hennes son P. började på
Franzénskolan i Härnösand hösten 1992. Vid ett besök hos skolans
sköterska talade denna om för P. att hon fått hans journal från tidigare
skola (S:t Olofcskolan i Sundsvall). Något tillstånd till att journalen
översändes har A.S. inte lämnat. Hon har begärt att JO skall granska
hur känsliga uppgifter som skickats till den nya skolan och om
tystnadsplikten har brutits.
Sedan det av utredningen framkommit att skolhälsovårdsjournalen
sändes från S:t Olofcskolan i Sundsvall till Nackstaskolan inom samma
rektorsområde, och därifrån till Franzénskolan, riktade A.S. motsva-
rande anmälan även mot Nackstaskolan
Skolsköterskan vid S:t Olofcskolan anförde i infordrat yttrande:
S:t Olofcskolan tillhörde Nacksta rektorsområde och är en låg- och
mellanstadieskola. Högstadieelever hör till Nackstaskolan som har egen
skolsköterska.
Elevens hälsovårdsjournal som endast finns i original måste över-
lämnas till skolsköterskan på högstadiet när eleven börjar där. Detta är
en rutin vid alla skolor. Inga kopior finns kvar hos den avlämnande
skolsköterskan.
P:s skolhälsojournal har därför sänts från skolsköterskan vid Nack-
staskolan till skolsköterskan vid Franzén-skolan.
Under den tid P. gick på S:t Olofcskolan dokumenterade jag endast
det som jag är ålagd att göra som skolsköterska, t ex elewårdskonferen-
ser, klassundersökningar, vaccinationer, m m.
Tystnadsplikten har ej brutits. Ingen annan än skolläkaren och
skolsköterskan får göra noteringar i elevhälsovårdsjournalen eller får
ta del av den. Vid telefonkontakt med socialsekreteraren gjordes inga
noteringar.
Skolsköterskan vid Nackstaskolan anförde:
Yttrande är begärt ang översändandet av skolhälsovårdsjournal, till
Franzénskolan i Härnösand avseende P.
Som Skolsköterska har jag följt de anvisningar Skolöverstyrelsen
(skolverket) ålagt oss när det gäller översändande av elevhälsovårds-
journal.
Elevhälsovårdsjournalen följer eleverna till avslutad skolgång. Det
finns inga formulär där föräldrarna ger samtycke i Sundsvalls Kom-
mun.
Inom JO-expeditionen upprättades en promemoria av följande lydelse.
I JO:s ärenden med ovanstående dnr har anmälaren klagat på att
skolhälsovårdens journal beträffande hennes son, i strid mot vad hon
skulle ha önskat, översänts dels från skolhälsovården vid S:t Olofcsko-
ian i Sundsvall till skolhälsovården vid Nackstaskolan, också i Sunds-
vall, dels ock från den senare skolhälsovården till skolhälsovården vid
Franzénskolan i Härnösand.
Uppgifter inom skolhälsovården omfattas av sekretess jämlikt 7 kap.
1 § sekretesslagen (1980:100). Fråga uppkommer därför om utlämnan-
det av journalen på sätt som skett varit förenligt med regleringen i den
lagen.
1993/94: JO 1
471
Skolverket, som enligt 14 kap. 8 § skollagen (1985:1100) skall ha
tillsyn över skolhälsovården, bör anmodas att inkomma med yttrande
över denna fråga.
Yttrande infordrades därefter från Skolverket, vilket (generaldirektören
Ulf P. Lundgren och verksjuristen Lars Werner) anförde.
Rättslig reglering
För uppgifter om enskilds personliga förhållanden i journaler inom
skolhälsovården gäller sekretess enligt 7 kap. 1 § sekretesslagen
(1980:100) såvida det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den
enskilde eller någon närstående lider men.
En myndighet som har en journal med en sådan sekretessbelagd
uppgift får, enligt huvudregeln i 1 kap. 3 § sekretesslagen, inte röja
uppgiften för någon annan myndighet. Om myndigheten som har
uppgiften i sin journal har flera verksamhetsgrenar som är att betrakta
som självständiga i förhållande till varandra, får uppgiften normalt inte
heller lämnas till en annan sådan verksamhetsgren. Undantag från
detta förbud att lämna ut en uppgift får bara göras med stöd av en
bestämmelse i sektetesslagen eller i en annan lag eller förordning som
sekretesslagen hänvisar till.
Ett sådant undantag finns i 14 kap. 4 § sekretesslagen där det
framgår att sekretess för enskild inte gäller om den enskilde själv har
medgivit att uppgiften får lämnas ut. Vidare följer av 14 kap. 2 §
sjunde stycket sekretesslagen att en uppgift om enskild som inte fyllt
18 år får lämnas ut från en myndighet inom hälso- och sjukvården till
en annan sådan myndighet eller en självständig verksamhetsgren av en
sådan myndighet, om det behövs för att den enskilde skall få nödvän-
dig vård, behandling eller annat stöd.
I nu aktuellt avseende hänvisar sekretesslagen inte till något undan-
tag i annan lag eller förordning.
För fullständighetens skull kan tilläggas att patientjournallagen
(1985:562), som gäller för skolhälsovården, uttryckligen hänvisar till
sekretesslagen beträffande rätten att ta del av journaihandlingar inom
den allmänna hälso- och sjukvården (11 §). Socialstyrelsen har med
stöd av ett bemyndigande i patientjournallagen meddelat ytterligare
föreskrifter (SOSFS 1989:12) om tillämpningen av lagen inom skolhäl-
sovården. Inte heller dessa innehåller några bestämmelser om utläm-
nande av uppgifter ur journalerna.
Skolverket har inte bemyndigats att ge föreskrifter om skolhälso-
vård. Verket har inte heller gett några anvisningar av annat slag i fråga
om skolhälsovårdsjournaler. Skolöverstyrelsen gav redan 1981 ut en
information om den nya sekretesslagen i vilken bl.a. lagens regler om
förbud att lämna ut uppgifter från skolhälsovården förklarades.
Bedömning
Vissa av uppgifterna i den aktuella journalen är av den karaktären att
det inte står klart att de kunde röjas utan att eleven eller honom
närstående led men.
När skolhälsovården vid Nackstaskolan i Sundsvalls kommun sände
över journalen till skolhälsovården vid Franzénskolan i Härnösands
kommun röjdes uppgifterna för en annan myndighet. Utan samtycke
från elevens vårdnadshavare hade detta varit tillåtet bara om det hade
behövts för att eleven skulle få nödvändig vård, behandling eller annat
stöd. Ingenting i journalen eller ärendet i övrigt tyder på att det rört
sig om en sådan akut situation.
Översändandet av journalen till Franzénskolan stod således, enligt
Skolverkets uppfattning, i strid med sekretesslagens bestämmelser.
1993/94: JO 1
472
När journalen sändes från skolhälsovården vid S:t Olofcskolan till
skolhälsovården vid Nackstaskolan, båda i Sundsvalls kommun, röjdes
inte uppgifterna för en annan myndighet. Enligt Skolverkets uppfatt-
ning kan normalt inte heller skolhälsovården vid två skolor inom
samma rektorsområde anses som sådana olika verksamhetsgrenar att de
i sekretesshänseende skall jämställas med olika myndigheter.
Beträffande skolan bedöms skolhälsovården och övrig skolverksam-
het som två olika verksamhetsgrenar i detta avseende. Detta har främst
sin grund i att det rör sig om enheter med olikartad verksamhet varför
det är motiverat att sätta upp en sekretesspärr mellan dessa.
Motsvarande kan normalt inte sägas om skolhälsovården vid olika
skolor inom samma rektorsområde. Här rör det sig i stället om
organisatoriska enheter med mycket likartad verksamhet inom myn-
digheten. Att skolhälsovården anses som en annan verksamhetsgren än
övrig skolverksamhet innebär också att de känsliga uppgifter som finns
inom en skolmyndighets skolhälsovård är tillgängliga för bara en liten
personkrets även om uppgifterna tillåts följa eleven så länge denne är
elev i skolor som hör till den skolmyndigheten.
Skolverket anser således att översändandet av journalen till Nack-
staskolan inte stred mot sekretesslagen.
Socialstyrelsen bereddes därefter tillfälle att yttra sig över frågorna.
Styrelsen anförde.
När det gäller frågan om vad som avses med begreppet myndighet och
självständiga verksamhetsgrenar inom skolväsendet, är detta en fråga
som det närmast ankommer på Skolverket att bedöma. Av förarbetena
till sekretesslagen framgår dock att skolhälsovården är att betrakta som
en självständig verksamhetsgren i förhållande till skolans verksamhet i
övrigt.
I det ena fallet som avses i promemorian har personalen på skolhäl-
sovården vid S:t Olofcskolan i Sundsvall lämnat över (P:s) journal till
skolhälsovården vid Nackstaskolan i Sundsvall.
Enligt Skolverket är det här fråga om utlämnande av uppgifter inom
en och samma myndighet. Om detta är fallet gäller formellt inte
bestämmelserna i sekretesslagen. Socialstyrelsen vill dock erinra om att
detta ändå inte innebär att sekretesskyddade uppgifter fritt får lämnas
mellan olika befattningshavare inom myndigheten. I princip bör t.ex.
uppgifter inte lämnas ut till någon inom myndigheten som inte har
behov av dem för att kunna fullgöra sina arbetsuppgifter. Emellertid
råder enligt styrelsens uppfattning sekretess även mellan självständiga
verksamhetsgrenar inom samma myndighet.
I det andra fallet har personalen på skolhälsovården vid Nackstasko-
lan i Sundsvall lämnat över (P:s) journal till skolhälsovården vid
Franzénskolan i Härnösand.
Här är det fråga om utlämnande av allmänna handlingar, vilka
omfattas av sekretess enligt 7 kap. 1 § sekretesslagen, mellan två olika
myndigheter. Enligt huvudregeln får detta inte ske, om det inte står
klart att uppgifterna kan röjas utan att (P.) eller närstående till honom
lider men eller att det finns ett samtycke från vederbörande. I detta fall
har inte berörda personer tillfrågats utan en "men-prövning" har skett.
Socialstyrelsen konstaterar därvid att frågan om personalen förfarit
felaktigt eller inte måste bedömas bl.a. med hänsyn till karaktären av
uppgifterna, vilka uppgifter som lämnades ut, till vem de lämnades
och om det var nödvändigt att lämna ut samtliga uppgifter.
Enligt Socialstyrelsens uppfattning torde det emellertid i de flesta
fall inte vara till men för eleverna om elevhälsovårdsjournalerna får
följa dessa till avslutad skolgång, även om det innebär att handlingarna
1993/94:JO1
473
lämnas ut från en myndighet till en annan. Dock måste varje fram-
ställning om ett utlämnande prövas för sig med hänsyn till omständig-
heterna i det enskilda fallet.
Vidare måste man också pröva om den av Skolverket berörda
bestämmelsen i 14 kap. 2 § sjunde stycket sekretesslagen var tillämplig
i detta fall.
Slutligen far Socialstyrelsen erinra om att styrelsens allmänna råd
om sekretess (1991:4) inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten
även omfattar skolhälsovården.
I beslut den 8 februari 1993 anförde JO Wahlström följande.
Sekretess inom skolhälsovården och utlämnande av uppgift
därifrån till annan myndighet
Sekretess gäller, med undantag som här saknar intresse, enligt 7 kap.
1 § sekretesslagen (1980:100) inom hälso- och sjukvården för uppgift
om enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden, om det
inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon
honom närstående lider men. Sekretesslagens bestämmelser om sekre-
tess inom hälso- och sjukvården gäller också skolhälsovården.
Att sekretess råder för en uppgift innebär förbud att röja denna, vare
sig det sker muntligen eller genom att allmän handling lämnas ut eller
det sker på annat sätt (1 kap. 1 § andra stycket). Gäller sekretess för
uppgift hos viss myndighet, får uppgiften inte röjas för annan myndig-
het i andra fall än som anges i sekretesslagen eller i någon lag eller
förordning som den hänvisar till (1 kap. 3 § första stycket).
Av det sagda följer att innehållet i en skolhälsovårdsjournal, som
förvaras hos en myndighet inom skolhälsovården, enligt huvudregeln
inte far röjas för någon annan myndighet. Detta gäller även om den
andra myndigheten också skulle bedriva skol hälsovård.
Från förbudet finns, som ovan framgått, undantag.
Om det står klart att en viss uppgift inom skolhälsovården kan röjas
utan att den enskilde eller någon närstående lider men gäller inte
sekretessen, och uppgiften kan då lämnas till den andra myndigheten.
En tillämpning av detta stadgande förutsätter att saken verkligen
prövas, och att den utlämnande myndigheten alltså i fråga om varje
uppgift i t.ex. en journal tar ställning till om den kan lämnas ut eller
ej
Om det vid denna s.k. skadeprövning konstateras att en eller flera
uppgifter måste anses omfattade av sekretess, kan utlämnande ske
endast om någon särskild undantagsregel är tillämplig. Ett par sådana
regler har angetts av Skolverket: Utlämnande kan ske efter samtycke
av den enskilde eller — till vissa myndigheter — om det behövs för att
någon som inte fyllt 18 år skall få nödvändig vård, behandling eller
annat stöd. Enligt vad som uttalades i prop. 1990/91:111, s. 41, måste
emellertid det senare undantaget användas med urskillning och var-
samhet. Endast i de situationer där det framstår som direkt påkallat att
bistå en enskild bör undantag göras. En förutsättning för att tillämpa
undantaget bör normalt vara att den berörde personen kan antas direkt
1993/94: JO 1
474
motsätta sig att uppgifter om hans eller hennes personliga förhållanden
lämnas ut eller att saken brådskar så att det inte finns tid att inhämta
samtycke. I första hand bör därför ett samtycke utverkas. Om uppgif-
terna har lämnats ut utan den enskildes samtycke, är det viktigt att
han eller hon i möjligaste mån i efterhand underrättas om detta.
Det förtjänar att framhållas att utfallet av sådana överväganden som
nu diskuterats mycket väl kan bli att någon eller några uppgifter i en
skolhälsovårdsjournal inte kan lämnas ut till den andra skolhälsovårds-
myndigheten.
Vad som nu sagts ligger i linje med vad som anförs om barnavård-
scentralens journaler i Socialstyrelsens allmänna råd 1991:4 Sekretess
inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten (sid. 84):
I och med att ett barn börjar skolan har, enligt tidigare gällande
rutiner, barnavårdscentralens journal över barnet automatiskt överläm-
nats till skolhälsovården. Sekretesslagens bestämmelser innebär att
man inte utan vidare kan förfara med barnavårdsjournalerna på detta
rutinmässiga sätt. Det måste i stället prövas i varje enskilt fall om
överlämnandet av en journal kan ske utan att barnet lider men därav.
Om journalen inte innehåller något som i sammanhanget är att
betrakta som kontroversiellt, bör den liksom tidigare kunna överläm-
nas till skolhälsovården. I motsatt fall bör i första hand föräldrarnas
(vårdnadshavarnas) samtycke inhämtas. Man kan givetvis överväga att
överlämna enbart de delar av journalen som inte innehåller några
känsliga uppgifter.
Utlämnandet från Nackstaskolan i Sundsvall till Franzénskolan i
Härnösand
P:s journal har lämnats ut från skolhälsovården vid Nackstaskolan i
Sundsvall till skolhälsovården vid Franzénskolan i Härnösand. Uppgif-
terna i journalen har därigenom kommit att lämnas ut från en
myndighet till en annan. Utlämnandet hade därför bort föregås av
sådana överväganden som jag ovan angett: Skadeprövning och eventu-
ellt prövning av om en sekretesskyddad uppgift kunde röjas enligt
någon undantagsregel.
Av det yttrande som lämnats av skolsköterskan vid Nackstaskolan
far anses framgå att några överväganden av nu diskuterat slag inte
förekommit. Fastmer förefaller översändandet av journalen ha uppfat-
tats som en ren rutinåtgärd, en rutin från vilken egentligen inte några
undantag kan förekomma ("Elevvårdsjournalen följer eleverna till
avslutad skolgång").
Skolsköterskan har hävdat, att hon följt anvisningar från Skolöver-
styrelsen/Skolverket när det gäller översändande av skolhälsovårdsjour-
nal. Skolverket har härom anfört att det inte gett anvisningar i fråga
om sådana journaler. Några anvisningar i övrigt av det slag skolsköters-
kan hänvisat till har verket heller inte pekat på.
Jag avstår från att här ta ställning till om det förekom sådana
uppgifter i P:s journal, att den inte i sin helhet bort utlämnas till
skolhälsovården vid Franzénskolan. Som framgått är jag emellertid
kritisk till att journalen översändes utan att skolsköterskan företog den
prövning som sekretesslagen förutsätter.
1993/94 :JO1
475
Utlämnandet från S:t Olofsskolan till Nackstaskolan
S:t Olofcskolan och Nackstaskolan ingår båda i den grundskola som
anordnas av Sundsvalls kommun. Ansvarig nämnd för grundskolan i
Sundsvall är skolstyrelsen i kommunen.
I en kommunal nämndorganisation är varje nämnd med underly-
dande förvaltningskontor att anse som en myndighet i sekretesslagens
mening. De båda skolorna — och skolhälsovården vid dem — ingår
alltså i en och samma myndighet.
Vad som gäller om utlämnande av uppgifter mellan myndigheter
gäller emellertid också i förhållandet mellan olika verksamhetsgrenar
inom samma myndighet, när verksamhetsgrenarna är att betrakta som
självständiga i förhållande till varandra (1 kap. 3 § första och andra
styckena sekretesslagen).
Fråga uppstår därför om skolhälsovården vid S:t Olofcskolan är att
betrakta som en självständig verksamhetsgren i förhållande till skolhäl-
sovården vid Nackstaskolan. Är så fallet hade nämligen översändandet
av journalen från S:t Olofcskolan till Nackstaskolan också bort föregås
av överväganden enligt sekretesslagen, något som inte tycks ha skett.
Skolverket har som sin uppfattning angett, att skolhälsovården vid
två skolor inom samma rektorsområde inte kan anses som sådana
olika verksamhetsgrenar att de i sekretesshänseende skall jämställas
med olika myndigheter. Socialstyrelsen har inte gett uttryck åt någon
egen uppfattning i saken.
I förarbetena till sekretesslagen har inte getts några exempel på
självständiga verksamhetsgrenar inom en myndighet. Saken har emel-
lertid erhållit en viss belysning i prop. 1990/91:111, sid. 22. Där sägs:
I begreppet självständig verksamhetsgren torde dock ligga att grenarna
ägnar sig åt verksamhet av olika slag. Detta får anses följa redan av
ordalagen (jfr. prop. 1979/80:2 Del A s. 120 f.). Lagrådet har också
funnit att organisationskriteriet inte torde vara avgörande för bedöm-
ningen av om en viss organisatoriskt avgränsad enhet inom en myndig-
het är att anse som en verksamhetsgren i sekretesslagens mening utan
att det centrala är att det är fråga om en avgränsad verksamhet (prop.
1979/80:2, Del A, s. 463).
Den skolhälsovård som lyder under en och samma kommunala
nämnd kan enligt min uppfattning inte i sekretesslagens mening anses
uppdelad på olika verksamhetsgrenar ens då den bedrivs vid olika
skolenheter. Mot bakgrund härav föranleder översändandet av P:s
journal från S:t Olofcskolan till Nackstaskolan inte något uttalande.
1993/94JO1
476
Övriga områden
1993/94:JO1
(Dnr 3835-1990)
Tönu L. ingav den 11 december 1990 till JO en anmälan mot Åklagar-
myndigheten i Huddinge angående underlåtenhet att lämna ut visst
förundersökningsmaterial.
Under utredningen framkom följande.
Distriktsåklagaren Olof Holmstrand beslutade den 19 juli 1989 att
inte väcka åtal mot Tönu L. för ofredande m.m. Som grund angavs att
brott inte kunde styrkas. Tönu L., genom ombud, inkom den 5 okto-
ber 1989 till Åklagarmyndigheten i Huddinge med en begäran att få
kopior av vissa förhör i förundersökningen. I en skrivelse den 2 novem-
ber 1989 meddelade Olof Holmstrand Tönu L:s ombud att han över-
lämnat begäran till chefsåklagaren Sven Högberg för avgörande av om
de begärda handlingarna skulle lämnas ut. Tönu L. erhöll handlingar-
na den 17 december 1990.
ChefsJO Eklundh beslöt därefter att inleda förundersökning angåen-
de tjänstefel och att Olof Holmstrand och Sven Högberg skulle delges
misstanke om sådant brott.
Under förundersökningen framförde Olof Holmstrand att gärningen
borde bedömas som ringa med hänsyn till omständigheterna. Han
redogjorde därvid för sin pressade arbetssituation under den aktuella
tiden.
Sven Högberg bestred ansvar för tjänstefel men vitsordade de faktis-
ka omständigheterna. Han uppgav att Tönu L:s begäran kommit åt
sidan vilket förklarades av en stor arbetsbörda och svår personalbrist.
I ett beslut den 2 oktober 1991 anförde chefsJO Eklundh bl.a. följande.
Av bestämmelserna i 2 kap. 12 § tryckfrihetsförordningen framgår
att en allmän handling som far lämnas ut, genast eller så snart det är
möjligt, skall på stället och utan avgift tillhandahållas den som önskar
ta del av den. I 13 § samma kapitel föreskrivs rätt för den som önskar
ta del av en allmän handling att även mot fastställd avgift få avskrift
eller kopia av handlingen till den del den far lämnas ut. En sådan
begäran skall behandlas skyndsamt.
Enligt 15 kap. 6 § andra stycket sekretesslagen skall den befattnings-
havare vid en myndighet som enligt arbetsordning eller särskilt beslut
svarar för vården av en handling i första hand pröva frågan om en
handlings utlämnande till enskild. I tveksamma fall skall han hänskju-
ta frågan till myndigheten om det kan ske utan omgång. Hänskjutande
477
skall således förekomma bara när detta kan ske utan tidsutdräkt eller
annan olägenhet för sökanden (jfr Corell m.fl.: Sekretesslagen, andra
upplagan s. 403). I annat fall skall den som har hand om handlingen
själv pröva frågan. Om han vägrar att lämna ut en handling eller
lämnar ut en handling med förbehåll som inskränker sökandens rätt
att yppa dess innehåll eller annars förfoga över den, skall han på
begäran hänskjuta frågan till myndigheten.
Som framgått är kravet på snabbhet i handläggningen olika beroen-
de på om handlingen begärs utlämnad eller om en kopia av densamma
begärs. I de olika uttryckssätten ligger att kravet på snabbhet inte är
lika högt ställt när det gäller en begäran om kopior. Av propositionen
1981/82:37 s. 46 framgår att utgångspunkten dock är att en sådan
begäran handläggs inom samma tid som om det gällt att handlingen
skulle tillhandahållas på stället.
Under förundersökningen har Olof Holmstrand uppgett att det är
möjligt att han såg framställningen dagen efter det att den kom in, dvs.
fredagen den 6 oktober 1989. Han har emellertid inte någon direkt
minnesbild av detta. Den följande arbetsveckan var han inte i tjänst.
Han måste i varje fall ha tagit del av begäran under någon av de första
dagarna sedan han återkommit i tjänst. I samband därmed gick han
igenom själva akten. Han blev då osäker på om han kunde lämna ut
de begärda handlingarna. I slutet av oktober månad rådgjorde han med
en kollega på Regionåklagarmyndigheten i Stockholm och överlämna-
de sedan saken till Sven Högberg.
Olof Holmstrand har vidare uppgett att han tidigare handlagt ären-
den om att få ta del av allmänna handlingar eller att få kopior av
sådana. Han var och är medveten om att ärenden av denna art skall
handläggas snabbt. Tidigare ärenden har dock varit så okomplicerade
att han inte funnit anledning att överväga frågan om avslag på en
begäran. Först i samband med samtalet med kollegan på regionåklagar-
myndigheten blev han klar över att han i fall av tveksamhet skulle
överlämna frågan till myndigheten. Han ville emellertid lösa sekre-
tessfrågan innan han tog ställning till om han skulle hänskjuta saken
till Sven Högberg. Olof Holmstrand har i övrigt anfört att arbetsbelast-
ningen var svår under den aktuella perioden eftersom det fattades
åklagare. Tönu L:s ärende blev inte prioriterat. Han har tillagt att han
gjorde bedömningen att frågan inte var brådskande för Tönu L:s del,
eftersom denne inte hörde av sig, och dessutom var ärendet det gällde
ganska gammalt.
Med hänsyn till de uppgifter som Olof Holmstrand lämnat under
förundersökningen kan det inte anses utrett att han tagit del av
framställningen förrän omkring den 16—17 oktober 1989. Utgångs-
punkten för bedömningen av hans handlande är därför att han dröjt
ungefär två veckor med att överlämna frågan till myndigheten för
avgörande. Av hans uppgifter framgår att det huvudsakliga skälet till
dröjsmålet är att han varit osäker på om sekretessreglerna medgav att
kopior lämnades ut till Tönu L. Redan med hänsyn till att denne som
misstänkt fått del av förundersökningen enligt 23 kap. 18 § rättegångs-
balken innan åtalsfrågan avgjordes, förelåg det emellertid inte något
1993/94: JO 1
478
hinder mot att lämna ut förundersökningen till honom. Även om man
accepterar att Olof Holmstrand behövde viss tid för att överväga denna
fråga och därvid beaktar att han hade en stor arbetsbörda under den
tid som är aktuell, är ett så långt dröjsmål självfallet inte förenligt med
tryckfrihetsförordningens krav på skyndsam handläggning. Eftersom
utredningen inte visar annat än att Olof Holmstrand hade möjlighet att
utan omgång hänskjuta utlämnandefrågan till myndigheten, har det i
själva verket inte förelegat någon skyldighet för honom att självständigt
avgöra denna. Det enda som krävts av honom är att han skyndsamt
skulle överlämna framställningen till Sven Högberg så att denne på
myndighetens vägnar kunde besluta i frågan. Det kan med anledning
av vad Olof Holmstrand anfört tilläggas att det saknar betydelse i
sammanhanget vilket behov den som gör framställningen har av hand-
lingen. — — —
Jag har inte någon anledning att ifrågasätta riktigheten av Olof Holm-
strands påstående att han saknade kunskap om sekretesslagens regier
om handläggningen av framställningar om utfående av allmänna hand-
lingar. Genom att inte, så snart han fick kännedom om framställning-
en, ta reda på vad som gäller i detta hänseende, trots att han kände till
att frågor om utlämnande av allmänna handlingar skall behandlas
skyndsamt, har han emellertid förfarit oaktsamt. Vid bedömningen av
frågan om denna oaktsamhet skall kunna medföra straffansvar beaktar
jag bl.a. vad som framkommit om dröjsmålets längd och vad som
upplysts om Olof Holmstrands stora arbetsbörda och om det ansträng-
da arbetsläget för åklagarmyndigheten i dess helhet under den aktuella
perioden. Vid en samlad bedömning av omständigheterna i ärendet
finner jag att Olof Holmstrands underlåtenhet bör betraktas som ringa.
Jag beslutar därför att inte väcka åtal mot honom.
ChefsJO Eklundh beslöt däremot att väcka åtal mot Sven Högberg för
tjänstefel enligt följande gärningsbeskrivning:
Tönu L. inkom den 5 oktober 1989 till åklagarmyndigheten i Hud-
dinge med en begäran att fa kopior av ett visst förundersökningsmate-
rial. Vederbörande distriktsåklagare beslutade den 2 november 1989 att
hänskjuta frågan till myndigheten. Sven Högberg, som i egenskap av
chef för myndigheten haft att pröva frågan, har från den 3 november
1989 eller någon dag därefter då han fick kännedom om begäran och
fram till den 17 december 1990 underlåtit att vidta åtgärder för att
denna skulle kunna prövas i enlighet med bestämmelserna i 2 kap.
tryckfrihetsförordningen och 15 kap. sekretesslagen (1980:100). Sven
Högberg har härigenom av oaktsamhet vid sin myndighetsutövning
åsidosatt vad som gällt för uppgiften. Underlåtenheten har haft sin
grund i oaktsamhet från Sven Högbergs sida bestående i att han inte
vidtagit de åtgärder för att ha kontroll över ärendet som krävts för att
utlämnandefrågan skulle kunna prövas i enlighet med gällande regler.
1993/94:JO1
479
Huddinge tingsrätts dom
1993/94: JO 1
I en dom den 7 februari 1992 anförde Huddinge tingsrätt (f rådman-
nen Edward Cederlund) följande i domskälen.
Sven Högberg har bestritt ansvar. Åklagaren har sakframställningsvis
anfört följande. Sedan förundersökning inletts mot Tönu L. beträffande
ofredande, misshandel och försök till inbrott i lägenhet alternativt
skadegörelse beslöt distriktsåklagaren Olof Holmstrand den 19 juli
1989 att ej väcka åtal mot Tönu L. I framställan som inkom den
5 oktober 1989 till åklagarmyndigheten i Huddinge begärde Tönu L.
att fa kopia av förhören i ärendet. Olof Holmstrand blev tveksam i
frågan om sekretess och överlämnade därför ärendet till Sven Högberg
för åtgärd.
Sven Högberg har vitsordat att Olof Holmstrand till honom för
prövning överlämnat Tönu L:s framställan men han har i övrigt inget
minne av ärendet. Sannolikt hade han lagt det bland andra akter för
att senare pröva frågan om utlämning av kopierade handlingar.
Akten i ärendet var åsatt ett tecken som utvisade att ärendet var
avgjort och troligen hade Sven Högberg senare noterat detta och därför
inte kommit ihåg att akten innehöll ett ärende som skulle prövas av
honom. Olof Holmstrand hade efter överlämnandet icke fört ärendet
på tal och ej heller hade Tönu L. efterhört ärendet. Vid den aktuella
tiden var arbetssituationen på åklagarmyndigheten ytterligt ansträngd
och prioriteringar måste ständigt göras. I september 1989 insjuknade
Sven Högbergs närmaste man och avled några månader senare. Det
innebar att Sven Högberg fick handlägga alla grövre brottmål. I okto-
ber hade han ett svårt mordmål. Åklagarmyndigheten var ständigt
underbemannad och de nya åklagare som kom var oftast unga och
tarvade handledning. Därtill kom motsättningar biand kanslipersona-
len. Arbetsbelastningen var sådan att personalen "gick på knäna".
Slutligen berördes han känslomässigt mycket starkt av Hans Wallbergs
dödliga sjukdom.
Överåklagaren Solveig Riberdahl har hörts som vittne och därvid
bekräftat Sven Högbergs uppgifter om den svåra arbetssituationen på
åklagarmyndigheten i Huddinge. Arbetsbelastningen där var alltid stör-
re än de personella resurserna. I förhållande till arbetsvolymen fattades
tre åklagare 1988, två 1989 och drygt tre 1990. Sistnämnda år lämnade
tre åklagare åklagarmyndigheten på grund av arbetsbördan. Personalen
orkade inte med arbetsbördan. Den ledde till "turbulens" på myndig-
heten. Förhållandena blev "relativt kaotiska". Vid den aktuella tiden
— oktober 1989 — förde Högberg åtalet i hovrätten i ett mycket
besvärligt mordmål. Slutligen påverkade Hans Wallbergs sjukdom och
död Sven Högberg starkt, han upplevde det som en personlig förlust.
Tingsrättens bedömning.
Utrett är att Sven Högberg från den 3 november 1989 till den 19 decem-
ber 1990 underlåtit att pröva Tönu L:s begäran om utfaende av de av
denne begärda handlingarna. Underlåtenheten står i strid mot bestäm-
melserna i 2 kap. 12 och 13 §§ tryckfrihetsförordningen och är att
bedöma som tjänstefel. Vad härefter angår frågan huruvida tjänstefelet
är att bedöma som ringa har i målet ej påståtts att dröjsmålet inneburit
rättsförlust eller skada för Tönu L. Åklagaren har emellertid gjort
gällande att vad Sven Högberg låtit komma sig till last är av särskilt
allvarlig art enär han, som var chefstjänsteman, åsidosatte en grund-
lagsfäst rättighet. Uppenbart är emellertid att den brist på personella
resurser i förhållande till arbetsbördan som förelegat vid åklagarmyn-
digheten enligt såväl Sven Högbergs uppgifter som vad Solveig Riber-
480
dahl omvittnat utgör en risk för att felaktigheter i handläggningar kan
uppkomma. Därför bör enligt tingsrättens mening de förhållanden
Sven Högberg nödgats arbeta under i hög grad beaktas vid bedömning
av tjänstefelets art. Då härtill kommer, som ovan nämnts, att vare sig
rättsförlust eller skada åsamkats Tönu L. finner tingsrätten att tjänstefe-
let bör bedömas som ringa och förty ej föranleda ansvar. Åtalet skall
således ogillas.
Sedan domen överklagats av chefsJO Eklundh anförde Svea hovrätt,
avd. 2, (hovrättspresidenten Birgitta Blom, hovrättsrådet Roland Hal-
vorsen, adjungerade ledamoten Anna Mörner jämte nämnd) i en dom
den 18 december 1992 följande i domskälen.
I hovrätten har Sven Högberg hörts på nytt. Vidare har bandupptag-
ningen från förhöret i tingsrätten med vittnet Solveig Riberdahl spelats
upp.
Vid förhöret med Sven Högberg har, förutom vad som antecknats i
tingsrättens dom, framkommit följande: Han brukade sortera pågående
ärenden i tre högar. En hög innehöll ärenden angående häktade
personer. En annan innehöll ärenden beträffande ungdomar. Ärende-
na i dessa högar prioriterades och handläggningen styrdes av de
tidsfrister som gäller för dessa kategorier av misstänkta och tilltalade.
Övriga pågående ärenden sorterades i ytterligare en hög som förvara-
des på en hurts bakom Sven Högbergs skrivbord. Han brukade gå
igenom denna hög med jämna mellanrum. Den nu aktuella akten låg i
högen för övriga ärenden. När Anne-Marie Bergström ringde från JO i
december 1990 hade han därför inga svårigheter att hitta ärendet. Han
såg då genast att det inte förelåg något hinder att översända kopia av
förundersökningsprotokollet till Tönu L. Om han tidigare blivit på-
mind om L:s framställning skulle ärendet ha avgjorts med samma
snabbhet.
Av bandupptagningen från förhöret med Solveig Riberdahl framgår
att hon, utöver vad som antecknats i tingsrättens dom, uppgivit följan-
de: Situationen på åklagarmyndigheten förvärrades av att myndigheten
förutom att man hade för få åklagare även hade för få fasta tjänster.
Man hade emellertid från statsmakternas sida inte hunnit med att
tilldela myndigheten de resurser som en ökande belastning krävde.
Aklagarpersonalen kom därför att bestå av förhållandevis unga åklaga-
re som ofta flyttade efter en kortare tids tjänstgöring. Det var svårighe-
ter även bland kanslipersonalen. Sven Högberg hade emellertid kon-
taktat Statshälsan för att få hjälp att lösa dessa problem.
Hovrätten gör följande bedömning.
Sven Högberg har av oaktsamhet underlåtit att med tillräcklig skynd-
samhet pröva Tönu L:s begäran om att få ta del av allmänna handling-
ar. Denna underlåtenhet är att anse som tjänstefel och föranleder
straffansvar om inte gärningen kan anses som ringa. Vid den bedöm-
ningen beaktar hovrätten följande.
Rätten att ta del av allmänna handlingar är grundlagsskyddad. Sven
Högberg intog en sådan självständig ställning i sin egenskap av chefs-
åklagare att det enligt förarbetena till den åberopade bestämmelsen kan
finnas skäl att se allvarligare på hans oaktsamhet än på motsvarande
oaktsamhet av en person i mer underordnad ställning. Emellertid visar
utredningen i målet att Sven Högberg brottats med mycket stora
svårigheter på åklagarmyndigheten på grund av underbemanning och
en anhopning stora och svåra mål, som i många fall gällt frihetsberöva-
16 Riksdagen 1993/94. 2 saml. NrJOl
1993/94:JO1
481
de personer. I denna pressade arbetssituation har han uppenbarligen
läst störst vikt vid handläggningen av sådana mål och glömt Tönu L:s
framställning.
Som tingsrätten funnit bör dessa arbetsförhållanden i hög grad
beaktas vid bedömningen av gärningen. Även om det s k förfångsrekvi-
sitet efter 1989 års lagändring inte längre gäller, framgår av förarbetena
till lagändringen att en viktig faktor vid bedömningen av gärningen är
i vad mån någon drabbats av skada. Sven Högbergs oaktsamhet kan
enligt hovrättens mening inte anses ha länt Tönu L. till någon större
skada eftersom denne genom sin passivitet bidragit till tidsutdräkten i
ärendet. Sven Högberg har gjort gällande att han, om han erinrats om
Tönu L:s framställning, snabbt skulle ha bifallit denna. Det finns enligt
hovrättens mening inte anledning att betvivla detta.
På grund av vad som nu har anförts finner hovrätten i likhet med
tingsrätten att tjänstefelet skall bedömas som ringa och därför inte
föranleda ansvar.
ChefsJO Eklundh överklagade hovrättens dom och anförde i sin revi-
sionsinlaga bl.a. följande.
Vad gällde för uppgiften?
Den enskildes rätt att ta del av allmänna handlingar är fastlagd i
grundlag. De viktigaste bestämmelserna i ämnet finns i 2 kap. tryckfri-
hetsförordningen (TF). Kompletterande regler finns i sekretesslagen
(1980:100). Reglerna om förfarandet med anledning av en begäran om
utfående av en allmän handling syftar till att säkerställa att sökanden
snabbt skall få ett ställningstagande i frågan och vid ett avslagsbeslut
kunna få detta underkastat en kvalificerad prövning.
En allmän handling som får lämnas ut skall enligt 2 kap. 12 § TF
på begäran genast eller så snart det är möjligt på stället utan avgift
tillhandahållas den som önskar ta del av den. I 13 § föreskrivs rätt för
den som önskar ta del av en allmän handling att mot fastställd avgift få
avskrift eller kopia av den till den del den får lämnas ut. En sådan
begäran skall enligt paragrafens andra stycke behandlas skyndsamt.
Innebörden av det i 12 § fastlagda tidskravet "genast eller så snart
det är möjligt" — har angetts vara att tillhandahållandet skall ske utan
tidsutdräkt och i den ordning som är förenlig med övriga lika viktiga
tjänsteåligganden, expeditionsgöromålens vederbörliga gång och hand-
lingens behöriga vård. Utgångspunkten är följaktligen att handlingen
skall utlämnas i direkt anslutning till sökandens framställning; även
om viss tidsutdräkt ibland är oundviklig får det inte bli fråga om ett
obehörigt dröjsmål (se Bohlin: Allmänna handlingar s. 230 f. med där
gjorda hänvisningar).
Bestämmelsen i 13 § andra stycket infördes genom en lagändring
som trädde i kraft den 1 januari 1983. Även om det i expeditionskun-
görelsen (1964:618) föreskrevs att expeditioner som på begäran utfärda-
des för annan än part skulle tillhandahållas inom två veckor (19 §
andra stycket), kunde det enligt föredragande statsrådet behövas en
regel av innebörd att myndigheterna skulle behandla en begäran att få
en avskrift eller kopia skyndsamt. Det pekades i detta sammanhang på
att den som vill ta del av en allmän handling många gånger har svårt
att bege sig till den myndighet där handlingen förvaras och att det
därför är viktigt att han i stället har möjlighet att snabbt få ta del av
handlingen genom en avskrift eller kopia (prop. 1981/82:37 s. 40). I
kravet på skyndsam handläggning av en begäran att få en avskrift eller
kopia av en allmän handling ligger att saken skall behandlas med viss
1993/94:JO1
482
förtur. Enligt propositionen (s. 46) borde den i expeditionskungörelsen
angivna tvåveckorstiden inte annat än undantagsvis utnyttjas helt. Det
normala bör i stället vara att en begäran om en avskrift eller kopia
handläggs inom samma tid som om det hade gällt att handlingen
skulle tillhandahållas på stället. Myndigheten bör alltså i regel pröva
frågan om utlämnande och i förekommande fall lämna ut avskriften
eller kopian genast eller så snart det kan ske med hänsyn till arbetets
behöriga gång. Det får emellertid godtas att myndigheten ges skälig tid
att bedöma om handlingen är allmän och om det föreligger något
hinder mot att en avskrift eller kopia lämnas ut.
Sedan Tönu L:s begäran om utfående av vissa handlingar från
Åklagarmyndigheten i Huddinge hade hänskjutits till Sven Högberg i
dennes egenskap av chef för myndigheten dröjde det mer än tretton
månader till dess denne tog ställning i saken. Detta står i uppenbar
strid med det i 2 kap. 13 § andra stycket TF intagna skyndsamhetskra-
vet. Som domstolarna funnit har Sven Högberg därför åsidosatt vad
som gällt för uppgiften.
Föreligger straffbar oaktsamhet?
Vid bedömningen av om gärningsmannen förfarit oaktsamt är det
enligt förarbetena till tjänstefelsbestämmelsen (prop. 1988/89:113 s. 19
f.) i första hand av betydelse vilka krav på noggrannhet och omsorg
som uppgiften krävt. Detta får sedan vägas mot omständigheter som
hänför sig till gärningsmannen personligen, t.ex. hans kunnighet, ut-
bildning och erfarenhet eller att han handlat under tidspress.
Som närmare kommer att utvecklas i det följande har offentlighets-
principen en central plats i den svenska rättsordningen. Frågor om
utlämnande av allmänna handlingar måste därför handläggas med en
hög grad av noggrannhet och omsorg.
Enligt 15 kap. 6 § andra stycket sekretesslagen skall den befattnings-
havare vid en myndighet som enligt arbetsordning eller särskilt beslut
svarar för vården av en handling i första hand pröva frågan om
handlingens utlämnande till enskild. I tveksamma fall skall han hän-
skjuta frågan till myndigheten om det kan ske utan tidsutdräkt. I det
här aktuella fallet hade utlämnandefrågan hänskjutits till myndigheten
för prövning. Handläggningen av denna ankom därmed på Sven Hög-
berg som var en erfaren åklagare och myndighetschef. Trots att han väl
kände till de regler som gällde vidtog han inte några som helst
åtgärder för att säkerställa att ärendet handlades på ett korrekt sätt,
vilket fick till följd att detta blev liggande utan åtgärd under den nyss
nämnda tidsrymden. Några särskilda omständigheter som skulle kunna
medföra att hans underlåtenhet inte skall anses ha sin grund i sådan
oaktsamhet som kan medföra ansvar för tjänstefel föreligger inte. Att
Sven Högbergs underlåtenhet är att bedöma som tjänstefel har också
konstaterats av såväl tingsrätten som hovrätten.
År gärningen ringa?
Vilka närmare omständigheter som skall beaktas vid bedömningen av
om ett tjänstefel är ringa eller ej blir beroende av förhållandena i det
enskilda fallet. Enligt vad som sägs i förarbetena är verksamhetens art
härvid av stor vikt. Inom områden där kraven på en korrekt handlägg-
ning är särskilt stora kan det finnas anledning att göra en strängare
bedömning än i andra fall. Detta gäller t.ex. inom rättsväsendet. Vidare
gäller att straffansvaret i första hand tar sikte på gärningar som begås
av personer med mera självständigt inflytande över myndighetsutöv-
ningen. Ju mer självständiga befogenheter den felande har, desto större
anledning finns det att se allvarligt på gärningen (prop. 1988/89:113
s. 25).
1993/94:JO1
483
Att Sven Högberg haft ett sådant självständigt inflytande över den
aktuella myndighetsutövningen som krävs för straffansvar är uppen-
bart. Avgörande för frågan om straffbarhet blir därför i första hand
hur man skall se på den aktuella uppgiftens art. Av särskild betydelse
är härvid frågorna om innebörden av offentlighetsprincipen och vilken
vikt som bör fästas vid upprätthållandet av den.
Principen om allmänna handlingars offentlighet slogs för första
gången fast genom 1766 års TF och den har därefter i hög grad satt sin
prägel på den svenska offentliga förvaltningen och påverkat allmänna
attityder och värderingar i samhället.
Rätten att ta del av allmänna handlingar tjänar enligt 2 kap. 1 § i nu
gällande TF till främjande av ett fritt meningsutbyte och en allsidig
upplysning. Offentlighetsprincipen kan sägas fylla tre huvudändamål.
Den utgör garanti för rättssäkerheten, effektivitet i förvaltningen och
effektivitet i folkstyret (prop. 1975/76:160 s. 70). Genom rätten att ta
del av allmänna handlingar öppnas en möjlighet till insyn i myndighe-
ternas verksamhet som är till förmån såväl för samhällsdebatten som
för allmänhetens förtroende för den offentliga verksamheten. Att myn-
dighetsutövningen sker korrekt och omdömesgillt är ett vitalt intresse
både för samhället och de berörda medborgarna, och handlingsoffent-
ligheten fyller här en viktig kontrollfunktion. Offentlighetsprincipen
anses av dessa skäl utgöra ett omistligt inslag i den svenska rättsord-
ningen.
Den vikt som tillmäts offentlighetsprincipen framgår redan av det
förhållandet att den under hela den tid som den varit gällande har
varit fastlagd i grundlag. Rätten att ta del av allmänna handlingar
tillkommer enligt 2 kap. 1 § TF varje svensk medborgare och samma
rätt tillkommer utlänningar till följd av regeln i 14 kap. 5 § andra
stycket TF. Även om offentlighetsprincipen i dag har sin kanske största
praktiska funktion genom att underlätta massmediernas granskning av
myndigheternas verksamhet, är den av stor betydelse också för de
enskilda personer som vill följa handläggningen av ärenden som på
något sätt berör eller på annan grund intresserar dem eller som av
något annat skäl vill skaffa sig kunskap om en viss myndighets arbete.
För att straffansvar för tjänstefel skall kunna utkrävas fordras inte att
någon har drabbats av en skada till följd av det oriktiga handlandet.
Enligt förarbetena är det emellertid allmänt sett en viktig faktor vid
bedömningen av om gärningen är ringa eller ej i vad mån någon
drabbats av skada eller om det förelegat någon mera påtaglig risk för
skada eller olägenhet av annat slag (prop. 1988/89:133 s. 17 f.).
Av vad som sagts i det föregående framgår att offentlighetsprincipen
i första hand syftar till att skydda det allmänna intresset av insyn i
myndigheternas verksamhet. Skyddsobjektet är således inte i första
hand den enskilda individens intressen i ett särskilt fall. Offentlighets-
principen har t.ex. som Bohlin påpekar (a.a. s. 292) inte till ändamål
att främja rent affärsmässiga intressen, även om den rent faktiskt kan
komma att tillgodose också sådana.
Av offentlighetsprincipens roll i rättsordningen följer att det ofta
över huvud taget inte är möjligt att göra någon sedvanlig bedömning
av den skada som en felaktig handläggning av en utlämnandefråga kan
ha vållat i det enskilda fallet. Det kan finnas många skäl till att en
person vill ha ut en viss handling. Han vill kanske skaffa sig kunskap
om förhållanden som av någon särskild anledning intresserar honom,
men det kan också förhålla sig så att han vill få skriftlig dokumenta-
tion av ett redan känt förhållande. Ett uteblivet eller försenat utläm-
nande av en handling far sannolikt sällan några omedelbara ekonomis-
1993/94 :JO1
484
ka konsekvenser för den som begärt att få ut handlingen. En underlå-
tenhet från en myndighets sida att lämna ut en allmän handling kan
emellertid få andra menliga följder som är betydligt svårare att värdera.
Det kan tilläggas att en myndighet som skall ta ställning till en
utlämnandefråga normalt saknar möjlighet att göra någon bedömning
av hur angelägen saken är för den som begärt utlämnandet och i själva
verket är förbjuden att skaffa sig underlag för en sådan bedömning.
Det föreskrivs i 2 kap. 14 § andra stycket TF att en myndighet inte på
grund av att någon begär att få ta del av en allmän handling får
efterforska vem han är eller vilket syfte han har med sin begäran i
större utsträckning än som behövs för att myndigheten skall kunna
pröva om det föreligger hinder mot att handlingen lämnas ut.
Grundlagsstiftarens principiella utgångspunkt har således varit att
det är sökandens ensak att bedöma vilken betydelse det har för honom
att få ut den begärda handlingen och att myndigheterna har att
betrakta varje framställning om utfående av en allmän handling som
lika viktig och prioritera alla sådana framställningar på det sätt som
följer av reglerna i 2 kap. 12 och 13 §§ TF. Om handläggningen av en
utiämnandefråga inte uppfyller de krav som uppställs i grundlag och
lag innebär detta i princip alltid ett angrepp på det allmänna intresset
av insyn i den offentliga verksamheten. För att straffansvar skall kunna
inträda är det därför enligt min mening tillräckligt att offentlighets-
principen har åsidosatts på ett flagrant sätt och att den enskilde
därigenom vållats den olägenhet som ligger i att han varken fått
tillgång till den begärda handlingen eller erhållit något annat besked i
utlämnandefrågan.
I de fall där felet i handläggningen utgörs av ett dröjsmål med
ställningstagandet till en framställning om utfående av en allmän
handling måste man uppenbarligen se allvarligare på det ju längre
dröjsmålet är. Ett dröjsmål uppgående till mer än tretton månader,
som i det här aktuella fallet, är så anmärkningsvärt att det redan i sig
bör medföra att tjänstefelet inte kan anses som ringa.
Hovrätten har vid sin bedömning av dröjsmålets betydelse uppenbar-
ligen ansett att Tönu L. varit medvållande till detta genom att inte
höra av sig till åklagarmyndigheten efter den ursprungliga framställ-
ningen och att denna omständighet bör räknas Sven Högberg till godo.
Hovrätten har vidare betraktat Tönu L:s underlåtenhet att påminna om
sin framställning som ett tecken på att dröjsmålet inte länt honom till
någon större skada. Jag kan inte ansluta mig till ett sådant sätt att
resonera.
En framställning om en kopia av en allmän handling skall behand-
las skyndsamt enligt en uttrycklig grundlagsregel. Det är självfallet
myndigheten ensam som har ansvaret för att denna bestämmelse
iakttas. Det kan varken i detta eller andra sammanhang krävas att den
enskilde påminner myndigheten om sitt ärende för att han skall få det
handlagt i enlighet med gällande författningsbestämmelser. Den som
gör en framställning hos en myndighet måste anses mena allvar med
den, även om han sedan skulle nöja sig med att avvakta myndighetens
ställningstagande utan att vidta någon ytterligare åtgärd i saken. Som
framgår av det föregående hävdar jag vidare att det, för att straffansvar
skall inträda i en situation av det här aktuella slaget, inte krävs att det
påvisas någon mera påtaglig skada för den enskilde i det konkreta
fallet utan att det är tillräckligt att offentlighetsprincipen har blivit
åsidosatt på ett flagrant sätt.
Att det varit viktigt för Tönu L. att få tillgång till de aktuella
handlingarna framgår redan av det förhållandet att han anlitade advo-
kathjälp för att framställa sin begäran och att han sedan gjorde en
JO-anmälan bl.a. i syfte att få ut dem. Jag vill vidare peka på de
1993/94:JO1
485
uppgifter som han lämnat både i tingsrätten och i hovrätten vid
utförandet av sin målsägandetalan att han gjort flera fruktlösa försök
att få kontakt med Sven Högberg per telefon. Riktigheten av dessa
uppgifter får visst stöd av de uppgifter som lämnats om arbetsförhål-
landena vid åklagarmyndigheten under den aktuella perioden.
Domstolarna har vid sin bedömning att Sven Högbergs tjänstefel är
att anse som ringa Sst stor vikt vid vad som framkommit om hans
arbetssituation. Det saknas anledning att ifrågasätta att denna varit
mycket pressad. En svår arbetssituation kan emellertid inte åberopas
som skäl att åsidosätta en prioriteringsregel som ställer upp ett direkt
krav på skyndsamhet. Tvärtom är det i sådana situationer särskilt
viktigt att arbetsuppgifterna prioriteras korrekt så att angelägna ären-
den inte blir liggande.
Sven Högberg har i detta fall haft att iaktta en föreskrift i grundlag
att utlämnandefrågan skulle handläggas skyndsamt. Det har därför
ålegat honom att, så snart han fått kännedom om ärendet, vidta de
åtgärder som krävdes för att detta skulle kunna handläggas på föreskri-
vet sätt. En snabb handläggning var särskilt påkallad i detta fall,
eftersom ärendet redan hade legat hos åklagarmyndigheten i fyra
veckor när det överlämnades till Sven Högberg. Den fråga som han
hade att ta ställning till var, som han själv har medgett, så enkel att det
hade varit möjligt för honom att avgöra den så gott som omgående.
Härav följer att han över huvud tagit inte hade behövt eftersätta någon
annan angelägen arbetsuppgift till följd av Tönu L:s framställning. Av
vad Sven Högberg själv uppgett framgår emellertid att han i stället
behandlade den aktuella akten som hänförlig till vilket oprioriterat
ärende som helst utan att vidta någon åtgärd för att säkerställa att
utlämnandefrågan skulle komma att handläggas i enlighet med gällan-
de regler. Någon handläggningsåtgärd hade ännu inte vidtagits i ären-
det när Sven Högberg — drygt tretton månader efter det att han hade
övertagit detta — kontaktades av en tjänsteman vid JO-expeditionen
med anledning av Tönu L:s JO-anmälan.
Att övervaka efterlevnaden av offentlighetsprincipen har sedan länge
ansetts vara en av JO:s viktigaste arbetsuppgifter. När en myndighet
dröjt utöver vad som följer av reglerna i 2 kap. 12 och 13 §§ TF med
att ta ställning till en framställning om utfående av handlingar, sägs
orsaken till detta regelmässigt vara en pressad arbetssituation där man
gett företräde åt de ordinarie arbetsuppgifterna. Om invändningar av
detta slag skulle vara ansvarsbefriande oavsett dröjsmålets längd, och
om sådan betydelse skulle tillmätas också invändningar om att ett i sig
oacceptabelt dröjsmål inte vållat någon egentlig skada för sökanden,
blir konsekvensen att offentlighetsprincipen i huvudsak kommer att
sakna straffrätts!igt skydd. Med hänsyn till den vikt som denna princip
tillmäts i den svenska rättsordningen kan detta inte anses stå i överens-
stämmelse med lagstiftarens syfte med straffbestämmelsen om tjänstefel.
Jag hävdar mot denna bakgrund att Sven Högbergs gärning inte kan
anses vara ringa.
Högsta domstolen (justitieråden Vängby, Magnusson, Freyschuss, Ster-
zel och Lennander) anförde följande i en dom den 17 maj 1993.
Det långa dröjsmålet med att lämna ut handlingarna måste, som
domstolarna funnit och Sven Högberg medgett, anses ha inneburit
tjänstefel. Bedömningen, om Högberg kan undgå ansvar därför att felet
var ringa, skall omfatta alla omständigheter och utgå från hans egna
uppgifter, som godtagits genomgående.
1993/94:JO1
486
Sven Högberg var väl insatt i gällande regler och medveten om deras
betydelse. Det kan inte betvivlas att han skulle ha lämnat ut handling-
arna skyndsamt, om han hade påmints om saken. Det har emellertid
inte ens påståtts att vare sig sökanden eller någon annan haft kontakt
med honom om detta. En förklaring till att handlingarna blev liggande
så länge ges av att de förvarades i ett aktomslag, som tydligt — och i
och för sig korrekt — angav att åtalsärendet var avslutat. Det finns inte
underlag för att utifrån detta fall rikta någon anmärkning mot rutiner-
na vid myndigheten.
Det framstår som tydligt att det inträffade berott på ett förbiseende
och inte påverkats av någon sådan omständighet på Sven Högbergs sida
som talar för att ansvar ändå ådöms av hänsyn till lagreglernas stora
betydelse. I detta läge far särskilt beaktas den ansträngda arbetssituatio-
nen vid myndigheten och den ringa skada som uppkom. Tjänstefelet
bör då bedömas som ringa och åtalet ogillas.
O
(Dnr 2292-1991)
JO Pennlöv yrkade ansvar å byrådirektören Gerd Svensson enligt
följande gärningsbeskrivning.
Den 14 januari 1991 inkom till Statens invandrarverks västra region-
kontor en begäran från Lennart B. om att erhålla kopior av allmänna
handlingar. Något utlämnande skedde emellertid inte förrän den 11
september 1991. Gerd Svensson har haft att vidta åtgärder för att
Lennart B:s begäran skulle kunna prövas i enlighet med bestämmelser-
na i 2 kap. 13 § tryckfrihetsförordningen och 15 kap. sekretesslagen
(1980:100) men underlåtit att göra detta. Hon har därmed av oaktsam-
het åsidosatt vad som gäller för uppgiften. Gärningen är inte att anse
som ringa.
Gerd Svensson bestred ansvar för tjänstefel varvid hon anförde att
gärningen är att anse som ringa.
1 en dom den 10 maj 1993 anförde Mölndals tingsrätt (lagmannen
Anders Ligner med nämnd) följande i domskälen. De delar som avser
ett av Lennart B. framställt skadeståndsyrkande har här utelämnats.
Hörd över åtalet har Gerd Svensson uppgett: I januari 1991 arbetade
hon som byrådirektör på invandrarverkets regionkontor Väst. Hennes
arbetsuppgifter bestod bland annat i rekrytering och uppsägning av
personal, utbildning samt andra personalsociala frågor. I samband med
rekrytering var hon ansvarig för handläggning av dessa ärenden. Hon
intervjuade de sökande och föredrog därefter ärendet för regionschefen
som fettade det slutliga beslutet. Förutom henne fanns det ytterligare
en person med motsvarande arbetsuppgifter. Det var hon som hade
hand om tillsättning av de två tjänster som B. sökte. B:s framställan
om utfående av kopior av meritförteckningarna avseende de personer
som fått de aktuella tjänsterna vidarebefordrades därför till henne. När
hon läst B:s begäran, lade hon denna åt sidan för att slutföra de
ärenden hon arbetade med just då. Det fanns ingen tvekan om att B:s
begäran skulle bifallas. Hennes avsikt var att översända kopiorna senast
påföljande dag. Genom sin tidigare anställning kände hon till kravet
på skyndsamhet vid handläggning av dylika ärenden. Den på invand-
rarverket då rådande arbetssituationen är skälet till att de begärda
handlingarna inte expedierades såsom varit avsett. Under 1989 omorga-
1993/94:JO1
487
niserades invandrarverket. Regionkontoret Väst startade sin verksam-
het den 1 juli 1989. När hon påbörjade sin anställning den 1 septem-
ber 1989 fanns 11 anställda. Under de närmaste sex påföljande måna-
derna växte antalet anställda till cirka 40 för att idag uppgå till 60.
Under hösten 1990 blev hennes och den andra handläggarens sekrete-
rare sjukskriven. Sekreteraren var sjukskriven fram till dess hon sade
upp sig sommaren 1991. Någon vikarie för sekreteraren anställdes
aldrig. Gerd Svensson fick därför sköta sin sekreterares arbetsuppgifter.
Vid den aktuella tidpunkten i januari 1991 hade hon hand om
uppstartandet och rekrytering av personal till två nya asylförläggning-
ar. 40 personer av totalt cirka 600 sökande skulle anställas och de
nyanställda skulle erhålla nödvändig utbildning. Detta medförde att
hon under januari och februari 1991 varit borta från sitt kontor under
sammanlagt 5 veckor. Hon hade i genomsnitt 60-70 timmars övertid
per månad. Därtill kom att en regjstrator som kunde hålla kontroll
över inkomna ärenden inte anställdes förrän den 1 februari 1991 eller
efter det att B:s begäran kommit in till invandrarverket. På grund av
denna mycket pressade arbetsituation glömde hon B:s begäran. Den låg
bortglömd på hennes skrivbord ända fram till dess justitieombudsman-
nen kommit med sin förfrågan. Den hade fastnat i ett gem under ett
annat ärende. B. hörde aldrig av sig om sin begäran. Om han hade
gjort det och påmint henne skulle hon omedelbart ha skickat hand-
lingarna till honom.
Justitieombudsmannen har som bevisning åberopat B:s brev till
invandrarverket med begäran att få de aktuella handlingarna.
1993/94: JO 1
Tingsrätten gör följande bedömning.
I målet är utrett att Gerd Svensson av oaktsamhet underlåtit att
under en tidsrymd av nio månader åtgärda B:s begäran att få ut
allmänna handlingar. Underlåtenheten står i strid mot bestämmelserna
i 2 kap. 12 och 13 §§ tryckfrihetsförordningen. Tingsrätten finner att
denna underlåtenhet är att anse som tjänstefel som skall föranleda
straffansvar om inte gärningen är att anse som ringa. Bedömningen av
om gärningen är ringa skall ske med beaktande av samtliga omständig-
heter. Vid denna bedömning beaktar tingsrätten följande.
Av utredningen framgår att Gerd Svensson under den aktuella tiden
hade en besvärlig arbetssituation på grund av underbemanning och
stor arbetsbörda. Hon tvingades att i stor utsträckning arbeta utanför
sitt kontor. Under januari och februari 1991 hade hon cirka 60
timmars övertid per månad. Hon hade inte tillgång till sekreterare
eller registrator. Dessa arbetsförhållanden måste enligt tingsrättens
mening beaktas vid bedömningen av om gärningen är att anse som
ringa. Av förarbetena till 1989 års lagändring avseende det straffrättsli-
ga ansvaret för tjänstefel framgår att en viktig faktor vid bedömningen
av om gärningen är ringa är i vad mån någon drabbats av skada. Av
Gerd Svenssons uppgifter, som det saknas anledning att ifrågasätta,
framgår att de begärda handlingarna inte var någon nödvändig förut-
sättning för B:s möjlighet att överklaga den aktuella tjänstetillsättning-
en. Utredningen visar att B. inte vid något tillfälle kontaktade invand-
rarverket och frågade varför han inte fick handlingarna. Hans passivi-
tet tyder på att han själv inte kan ha ansett handlingarna som särskilt
viktiga. Gerd Svensson har uppgett att en påminnelse skulle ha resulte-
rat i att hon omedelbart hade skickat handlingarna. Det saknas anled-
ning att betvivla denna uppgift. I sin anmälan till justitieombudsman-
nen har B. endast såsom en anmärkning påpekat att handlingarna inte
skickats till honom. Huvudskälet till anmälan var att få ett klarläggan-
488
de beträffande vilka regler som offentliga arbetgivare har att iaktta i sin
rekryteringspolitik samt en granskning av invandrarverkets tjänstetill-
sättningsrutiner.
Tingsrätten, som anmärker att Svea Hovrätt i en ej lagakraftvunnen
dom 1992-12-18 ogillat ett liknande åtal med chefcjustitieombudsman-
nen som åklagare, finner på grund av samtliga ovan angivna omstän-
digheter att tjänstefelet skall bedömas som ringa och därför inte
föranleda ansvar.
Högsta domstolen meddelade den 17 maj 1993 en friande dom i ett
liknande fall (åtal väckt av chefsjustitieombudsmannen Claes Eklundh,
dnr. 3835-1990, se föregående referat). Med hänsyn till utgången i det
målet avstod JO Pennlöv från att överklaga tingsrättens dom.
Företrädare för myndigheter måste avhålla sig från
att uttrycka sig på ett sätt som kan uppfattas som
försök att hindra anställda att utom arbetet utnyttja
sina grundlagsfästa fri- och rättigheter
i
(Dnr 1148-1992 och 1853-1992)
I en anmälan till JO anförde Sveriges Författarförbund att enligt
uppgift i tidningen Aftonbladet hade anställda vid kommunbiblioteket
i Huddinge genom instruktioner och meddelande från Huddinge kom-
munstyrelse uppmanats att inte delta i opinionsbildning mot nedskär-
ningar i den kommunala verksamheten på sin arbetsplats. Konkret
hade anställda på det kommunala biblioteket förbjudits att själva
förfetta och lägga fram opinionslistor mot nedskärningar i biblioteks-
verksamheten. Författarförbundet ansåg att kommunstyrelsen därige-
nom allvarligt åsidosatt grundlagens bestämmelser om yttrande- och
informationsfrihet.
Enligt artikeln planerade olika kommunala fackföreningar, däri-
bland Lärarförbundet, en demonstration riktad mot förslag om ned-
skärningar i den kommunala verksamheten. Många anställda var dock
rädda för att förlora sina arbeten om de deltog i demonstrationen.
Flera fackföreningar hade fatt ta emot samtal från medlemmar som
sagt att deras kommunala arbetsgivare försökt skrämma dem från att
delta i några som helst organiserade protester mot nedskärningsplaner-
na. Enligt vad tidningen erfarit var det tjänstemän i högre chefsställ-
ning, exempelvis rektorer och socialchefer, som gett dessa direktiv.
Kommunalrådet Jan Hjertsson hade emellertid för tidningen förnekat
att han eller andra ledande politiker haft något med hoten att göra.
Enligt honom fick anställda göra vad de ville på fritiden. Han försäk-
rade att det var helt ofarligt för kommunanställda att delta i demon-
strationen.
I en annan anmälan begärde Huddinge lokalavdelning av Lärarför-
bundet att JO skulle pröva om Huddinge kommun till de anställda
hade spridit information som begränsade yttrandefriheten. Till anmä-
lan fogades två exempel på skriftlig information som uppgavs härröra
1993/94: JO 1
489
från en lägre chefsnivå inom barnomsorgen. Informationen hade
skickats ut till föreståndare och personal på barnstugor i två kommun-
delar.
Den ena av informationsskrivelserna härrörde från kommundelen
Sjödalen/Fullersta. Den hade rubriken INFO — PROTOKOLL 19/3 —
92. Under punkt 1 "Karin Recksén informerar om besparingar" sades
bl.a.: "Personalen får inte skriva på protestlistor, det far heller inte
ligga protestlistor på stugorna eller hos dagbarnvårdarna, den tid man
är i tjänst — på fritid ok. Föreståndarna har arbetsgivaransvar och får
inte agitera tillsammans med föräldrar mot kommunala förslag. Hänvi-
sa föräldrarna att arbeta i egen sak. Vi får endast ge saklig informa-
tion."
Den andra skrivelsen härrörde från Kräppla- och Snättringegrup-
pen. Den var rubricerad INFORMATION och innehöll bl.a. följande:
"Agitation på arbetsplatsen: Aktuell fråga i dag. Vi som är anställda av
kommunen får inte bedriva någon agitation eller uppvigling på vår
arbetsplats. I klartext betyder det att vad vi tycker om de nuvarande
direktiven om besparingar och organisationsförändringar får vi inte gå
ut och prata om till föräldrarna. Våra åsikter om detta skall vi i stället
ventilera till vår arbetsledare och/eller fackförening. Vi begår ett allvar-
ligt tjänstefel om vi som anställda ex. skriver på protestlistor."
Utredning och yttranden infordrades från kommunstyrelsen.
Kommunstyrelsen överlämnade som sitt yttrande över Författarför-
bundets anmälan en skrivelse från personalkontoret. Skrivelsen hade
följande lydelse.
Bakgrunden är kommunledningens förslag till budgetdirektiv inför
1993 års budget. I förslaget har besparingar motsvarande 249,8 Mkr
redovisats eller ca 15 % av kommunens driftbudget 1992.
Besparingskraven har väckt starka känslor hos såväl kommuninne-
vånare som hos personalen. Många är upprörda över förändringar ur
ett begränsat perspektiv men ställer sig samtidigt bakom dessa åtgärder
som en följd av folkets i politiska val uttryckta vilja.
För förvaltningarna är det ett problem att balansera dessa intresse-
motsättningar. Personalen har som medborgare sin grundlagsenliga
yttrandefrihet samtidigt som kommunmedborgarna i egenskap av bru-
kare av kommunens service inte får känna att de utsätts för påtryck-
ningar.
Genom medbestämmandelagen har arbetstagare tillförsäkrats inflyt-
ande avseende förhållandet arbetsgivare och arbetstagare. 1 samband
med arbetsrättsreformen har det ansetts nödvändigt att till vissa delar
begränsa de offentlighetsanställdas medbestämmande i syfte att skydda
den politiska demokratin.
Mot ovanstående bakgrund har kommunen strävat efter att skilja på
personalens rättigheter som medborgare och vad kommunen som
arbetsgivare kan acceptera gentemot sina anställda.
Något förbud att delta i opinionsbildning på fritid har sålunda ej
meddelats. Inte heller har några hot om att förlora arbetet förekommit.
Tvärtom har det poängterats att personalen i likhet med övriga kom-
muninnevånare har rätt att agera på egen hand eller genom olika
organisationer.
Våra anställda har delat ut flygblad, uttalat sig i massmedia vilket är
en självklar rättighet som inte föranlett några åtgärder.
1993/94: JO 1
490
Opinionslistor på biblioteken har också accepterats. Författarförbun-
det har som exempel protestlistor på huvudbiblioteket. Däremot har
det i ett fall inte accepterats att personal tar arbetstid i anspråk för
särskilda administrativa insatser som t.ex. insamling och handläggning
av listor.
Kommunen anser att personalen i egenskap av anställda har möjlig-
het att framföra sina synpunkter genom sina fackliga organisationer.
Förhandling enligt 11 och 14 §§ MBL har ägt rum beträffande budget-
direktiven före beslut i kommunfullmäktige. Förvaltningarna har där-
efter arbetat med förslag till budget utifrån beslutade direktiv och
förhandling pågår för närvarande på förvaltningarna innan nämnderna
tar beslut.
Därefter kommer förhandlingar att äga rum om konsekvenserna av
nämndernas beslut som berör arbetstagarnas anställningsförhållanden.
Kommunen anser vidare att personalen och då främst chefer på
olika nivåer har möjlighet och också skyldighet att framföra sina
synpunkter direkt till ledningen.
På förekommen anledning har förvaltningsledningarna uppmanat
personalen att inte delta i demonstrationer på arbetstid då detta ur
arbetsrättslig aspekt kan betraktas som otillåten stridsåtgärd. Personal
som önskar delta har uppmanats att ta ut semester, kompensations-
eller tjänstledighet.
Som framgår av till anmälan bifogad artikel delas kommunens
uppfattning av företrädaren för Sveriges Kommunaltjänstemannaför-
bund: "Birgitta Carlmark drar en klar gräns för medlemmar: I arbets-
givarens lokaler och på arbetstid Sr man inte sätta upp anslag och
agitera".
Ovanstående Sr ses som en beskrivning av vad som skett i Hud-
dinge. Kommunstyrelsen har inte Sttat något beslut med det innehåll
som Sveriges förSttarförbund redovisar. Frågan har inte heller varit
föremål för diskussion i nämnda organ.
Huddinge kommun anser således att brott mot grundlag såsom
anmälaren gör gällande ej har begåtts.
Som yttrande över anmälan från Lärarförbundets lokalavdelning hän-
visade kommunstyrelsen till ett tjänsteutlåtande från personalkontoret.
Utlåtandet innehöll i huvudsak följande:
Lärarförbundet har i sin anmälan inte tagit upp någonting som inte
redan framgår av tidigare inlämnat svar. Det åberopade materialet ger
uttryck för förvaltningarnas ambitioner att inte utsätta brukarna av
kommunens service för påtryckningar utan att för den skull åsidosätta
yttrande- och informationsfriheten.
Som framgår av tidigare svar har kommunens förvaltningar strävat
efter att skilja på personalens rättigheter som medborgare och vad som
kan accepteras inom ram för de anställdas anställning i kommunen.
1993/94:JO1
I beslut den 27 oktober 1992 anförde JO Wahlström följande.
Varje medborgare är enligt 2 kap. 1 § regeringsformen gentemot det
allmänna tillförsäkrad yttrandefrihet, definierad som frihet att i tal,
skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka
tankar, åsikter och känslor. Enligt samma grundlagsstadgande är med-
borgarna tillförsäkrade även t.ex. mötesfrihet och demonstrationsfrihet.
Friheterna far — utom i fall som här saknar betydelse — inte begrän-
sas.
491
Det sagda innebär bl.a. att arbetsgivare inom den offentliga förvalt-
ningen inte genom generella uttalanden eller genom kritik i enskilda
fall får söka påverka arbetstagare i fråga om det sätt på vilket friheter-
na används.
Yttrandefriheten och de andra friheterna enligt 2 kap. 1 § regerings-
formen kan dock inte utövas vid vilken tidpunkt som helst som den
enskilde väljer. JO har i ett beslut den 30 september 1986 (dnr
1352-1983) uttalat:
Men yttrandefriheten är begränsad på olika sätt. Flera begränsningar
har införts lagstiftningsvägen. Som exempel kan nämnas ärekränk-
ningsbrotten, som innebär att vissa uttalanden kan vara straffbara.
Förutom inskränkningar av detta slag måste man också räkna med att
det föreligger andra begränsningar som gör att yttrandefriheten rent
faktiskt inte kan utnyttjas vid varje tillfålle. Exempelvis kan en lärare
som åtagit sig att hålla en lektion i ett visst ämne inte ta lektionstiden i
anspråk för att förmedla sina åsikter i något annat ämne. På samma
sätt förhåller det sig på andra arbetsplatser, offentliga och privata.
Arbetsgivaren måste kunna ställa krav på att arbetsuppgifterna fullgörs
även om detta innebär en faktisk begränsning av de anställdas möjlig-
heter att just då begagna sig av yttrandefriheten.
Jag delar denna bedömning. Att en offentlig arbetsgivare ställer krav
på arbetstagarna som medför att de inte under arbetstid kan begagna
sig av t.ex. sin yttrande- eller demonstrationsfrihet kan därför inte
föranleda kritik.
Kommunstyrelsen har i sina yttranden pekat på just denna distink-
tion mellan å ena sidan vad kommunen som arbetsgivare kan fordra
av sina anställda och å andra sidan personalens rättigheter som med-
borgare. I fråga om vad kommunen som arbetsgivare kan fordra har
anförts att brukarna av kommunens service inte får känna att de
utsätts för påtryckningar, att personal inte får ta arbetstid i anspråk för
insamling eller handläggning av listor och att personal inte får delta i
demonstrationer på arbetstid.
Dessa krav faller väl inom ramen för vad kommunen som arbetsgi-
vare enligt det sagda har rätt att begära av de anställda. Vad som
förekommit i detta avseende ger därför inte upphov till kritik.
Ärendena angår emellertid också frågan om kommunen utsatt ar-
betstagarna för påtryckningar med syfte att avhålla dem från att delta i
opinionsbildning på sin fritid. Kommunstyrelsen har i denna fråga inte
tillfört utredningsmaterialet några andra upplysningar än ett förnekan-
de av att något förbud meddelats eller att hot om att förlora arbetet
förekommit. De av Lärarförbundet åberopade handlingarna sägs ge
uttryck för förvaltningarnas ambitioner att inte utsätta brukarna av
kommunens service för påtryckningar utan att för den skull åsidosätta
yttrande- och informationsfriheten.
Vilka utredningsåtgärder som föregått förnekandet av att påtryck-
ningar av det slag som påstås i anmälningarna förekommmit anges
inte. Mot riktigheten av personalkontorets/kommunstyrelsens uppgifter
i detta avseende talar de ovan citerade skriftliga informationer som
Lärarförbundet tillfört utredningen här: "Personalen får inte skriva på
1993/94: JO 1
492
protestlistor — — —. Föreståndarna — — — far inte agitera tillsam-
mans med föräldrarna. — — — Vi begår ett allvarligt tjänstefel om vi
som anställda ex. skriver på protestlistor."
Dessa delar av informationerna har över huvud taget inte kommen-
terats av kommunstyrelsen. Inte heller har påståendena om att rekto-
rer och socialchefer gett direktiv om att anställda skall avhållas från att
delta i organiserad opinionsbildning berörts.
Uttalanden av företrädare för kommunen har uppenbarligen uppfat-
tats som försök att avhålla anställda från att även på sin fritid medver-
ka i opinionsbildning. Med hänsyn härtill och till innehållet i de
citerade handlingarna finner jag det angeläget att framhålla att myndig-
heter, vare sig i egenskap av arbetsgivare eller annars, över huvud taget
inte har med denna sak att göra. Det kan därför inte godtas att
företrädare för myndigheter uttrycker sig på ett sätt som kan uppfattas
som försök att hindra anställda att utom arbetet utnyttja sina grund-
lagsfästa fri- och rättigheter, eller som hot om påföljder för dem som
faktiskt gör det. Mot bakgrund av att kommunstyrelsen klart gett
uttryck åt ståndpunkten att personalen på sin fritid har samma rätt i
fråga om t.ex. yttrandefriheten som envar medborgare, finner jag inte
anledning att driva utredningen vidare på denna punkt. Jag förutsätter
dock att kommunstyrelsen informerar nämnder och förvaltningar om
det nu sagda.
II
1993/94:JO1
(Dnr 1437-1992 och 1808-1992)
I en anmälan till JO anförde Margareta Norlin att enligt uppgifter i
tidningar och radio hade Malmö kommuns informationschef hotat
anställda i kommunen med omplacering eller avsked om de "inte
klarar av att vara lojala" eller "motarbetar politikernas beslut". Perso-
nal inom barnomsorg, skolor, bibliotek och socialförvaltning hade
känt sig hotade av sina chefer om de uttalade sig för pressen eller
deltog i protestaktioner. Informationschefen hade i en radiointervju
sagt att de som inte klarade av att vara lojala borde sluta. Enligt
tidningen Arbetet hade sjukvårdsdirektören avskedats efter en kritisk
artikel om hur sjukvården i Malmö fungerade. Flera socialarbetare
som omplacerats under påstående om samarbetsproblem såg detta som
ett straff för att de kritiserat politikerna i pressen.
Av den åberopade tidningsartikeln framgick i huvudsak följande:
Den 5 mars 1992 hade sjukvårdsdirektören en artikel med rubriken
"Sjukvården i Malmö företag i förvirring" införd i Arbetet. Den 12
mars kallades han till Joakim Ollén (kommunalråd, ordförande i
kommunstyrelsen). En överenskommelse träffades, vilken gick ut på
att sjukvårdsdirektören begärde sitt entledigande och därvid erhöll
pension och avgångsvederlag. Oaktat detta ansåg sig sjukvårdsdirektö-
ren ha "fatt sparken". Kommunalrådet Nils Stormby hade till tidning-
en uttalat att han tidigare gett sjukvårdsdirektören sitt stöd men också
att "Jag talade personligen om för honom att nu fick det vara nog.
Artikeln i Arbetet var droppen".
493
Utredning och yttrande infordrades från kommunstyrelsen, vilken
anförde följande.
Kommunstyrelsen avvisar bestämt påstående om uttalanden och åtgär-
der genom kommunens ledning i Malmö, som skulle innebära in-
skränkning i kommunalanställdas yttrande- och informationsfrihet.
Enligt kommunstyrelsen finns ej heller grund för påstående att kom-
munens nämnder och förvaltningar svarat för sådana uttalanden och
åtgärder.
Givetvis råder det full yttrandefrihet för anställda hos Malmö kom-
mun och kommunstyrelsen anser det vara angeläget att detta på allt
sätt respekteras. Det förutsattes att de anställda behandlas helt korrekt
med iakttagande av gällande regler och avtal.
Kommunstyrelsen finner anledning att i sammanhanget uppmärk-
samma distinktionen mellan å ena sidan kravet på lojalitet mot demo-
kratiskt fattade beslut och å andra sidan den demokratiska rätten för
kommunalt anställda att uttrycka sin mening.
Om således den anställde har en från det kommunala organet
avvikande mening, och enligt sin yttrandefrihet ger uttryck för detta,
har denne likväl att i sitt handlande i tjänsten lojalt följa det i
demokratisk ordning fattade beslutet.
Vad avser den uppmärksammade frågan avseende sjukvårdsdirektö-
ren John-Fredrik Dymling må här endast hänvisas till att denne
slutade sin anställning enligt träffad överenskommelse med kommu-
nen.
Kommunstyrelsen vill avslutningsvis omnämna, att styrelsen för
information och klarläggande i berörda frågor, kommer att till samtli-
ga nämnder/ förvaltningar utsända kopia av detta yttrande.
1 anledning av vad som anfördes i en reservation i kommunstyrelsen i
samband med dess yttrande till JO infordrades kommunfullmäktiges
protokoll från sammanträde den 21 maj 1992 jämte visst bihang. I
bihanget fanns följande redogörelse från sjukvårdsstyrelsen (Nils
Stormby och Bengt Jansson) rörande vad som förekom då sjukvårdsdi-
rektören entledigades:
Vad avser avskedandet av sjukvårdsdirektören kallades denne till kom-
munstyrelsens ordförande för överläggningar. Vid mötet deltog även
personalutskottets ordförande och förvaltningschefen. Mötet resultera-
de i en överenskommelse som undertecknades av kommunstyrelsens
ordförande, sjukvårdsstyrelsens ordförande samt sjukvårdsdirektören.
Det förtjänar att påpekas att sjukvårdsdirektören redan en vecka
innan överenskommelsen gjordes på eget initiativ velat ha sjukvårdssty-
relsens ordförandens underskrift på en avskeds-/uppsägningsliknande
handling och att sjukvårdsstyrelsens ordförande i anslutning till hän-
delsen informerat sjukvårdsstyrelsens vice ordförande om det inträffa-
de. Den avskeds-/uppsägningsliknande handlingen har för övrigt sjuk-
vårdsdirektören enligt egen utsago alltid burit med sig i sin väska
sedan sommaren 1991.
1993/94:JO1
I beslut den 27 oktober 1992 anförde JO Wahlström följande.
JO har från kommunstyrelsen begärt utredning och yttrande med
anledning av innehållet i Margareta Norlins anmälan och de handling-
ar hon bifogat denna. Kommunstyrelsen har inte efterkommit begäran
om utredning, utan enbart avgivit ett yttrande som tar sin utgångs-
punkt i att påståendena i anmälan "avvisas" respektive saknar grund. I
494
fråga om entledigandet av sjukvårdsdirektören har kommunstyrelsen
inte yttrat sig på annat sätt än genom en hänvisning till ingången
överenskommelse.
Kommunstyrelsens underlåtenhet att företa begärd utredning är an-
märkningsvärd och står direkt i strid med regleringen i 12 kap. 6 §
andra stycket andra meningen regeringsformen: "Domstol och förvalt-
ningsmyndighet samt tjänsteman hos staten eller kommun skall till-
handagå ombudsman med de upplysningar och yttranden han begär."
Då jag emellertid ändå erhållit upplysningar i fråga om den del av
anmälan som var av mera konkret natur, entledigandet av sjukvårdsdi-
rektören, finner jag inte anledning att driva utredningen i sak vidare.
Varje medborgare är enligt 2 kap. 1 § regeringsformen gentemot det
allmänna tillförsäkrad yttrandefrihet, definierad som frihet att i tal,
skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka
tankar, åsikter och känslor. Enligt samma grundlagsstadgande är med-
borgarna tillförsäkrade även t.ex. mötesfrihet och demonstrationsfrihet.
Friheterna far — utom i fall som här saknar betydelse — inte begrän-
sas.
Det sagda innebär bl.a. att arbetsgivare inom den offentliga förvalt-
ningen inte genom generella uttalanden eller genom kritik i enskilda
fall far söka påverka arbetstagare i fråga om det sätt på vilket friheter-
na används.
Kommunstyrelsen har i sitt yttrande gjort gällande att det föreligger
en distinktion mellan å ena sidan kravet på lojalitet mot politiskt
fattade beslut och å andra sidan den demokratiska rätten för kommu-
nalt anställda att uttrycka sin mening: Om den anställde har en från
det kommunala organet avvikande mening, och enligt sin yttrandefri-
het ger uttryck för detta, har han likväl att i sitt handlande i tjänsten
lojalt följa det i demokratisk ordning fattade beslutet.
Jag delar i och för sig denna uppfattning. Anmälarna har emellertid
påstått att anställda av olika uttalanden från kommunens ledning
skrämts till tystnad. Sålunda skall t.ex. hot om avsked eller omplace-
ring för dem som deltar i opinionsbildning ha förekommit. Jag finner
inte utrett att sådana — uttryckliga — hot verkligen förekommit men
vill med anledning av de uttalanden som gjorts om anställdas "lojali-
tet" säga följande.
JO Norell Söderblom har i ett beslut den 23 mars 1992 (dnr
802-1991) uttalat: Att bedöma de uttalanden en tjänsteman gör i kraft
av sin yttrandefrihet med utgångspunkt i frågan om hans lojalitet inför
arbetsuppgifterna, innefattar enligt min mening en otillbörlig påver-
kan. Det ankommer inte på en ledningsgrupp/arbetsgivare att göra
värderande uttalanden beträffande den som tar yttrandefriheten i an-
språk.
Jag gör för egen del samma bedömning. Jag finner det därför
angeläget att framhålla att det inte kan godtas att företrädare för
kommunen gör uttalanden som förmedlar uppfattningen att om en
arbetstagare gör bruk av t.ex. sin yttrandefrihet, så kan det han säger
komma att "färga av sig" på bedömningen av hans vilja att fullgöra
sina arbetsuppgifter, hans "lojalitet". Vad som förekommit i ärendena
1993/94 :JO1
495
visar att uttalanden av företrädare för Malmö kommun tolkats på just
detta sätt i olika sammanhang. Ett par exempel på uttalanden som kan
tolkas i denna riktning har anförts ovan. Jag förutsätter att kommun-
styrelsen informerar nämnder och förvaltningar om det nu sagda.
Vad som framkommit rörande entledigandet av sjukvårdsdirektören
ger inte anledning till något uttalande.
(Dnr 3903-1992)
Personalchefen i Västerviks kommun Börje Claesson anförde i en
skrivelse till förvaltningscheferna följande:
I samband med behandling av förslag till förändring av verksamhet är
det naturligt att arbetstagare som riskerar att drabbas engagerar sig. Att
fritt få uttrycka sin åsikt är en grundlagsenlig rättighet som inte kan
nekas någon.
I vissa fall kan yttringar få den karaktären att de uppfattas som
illojalt beteende mot arbetsgivaren, vilket ur arbetsrättslig synpunkt är
oförenligt med anställningsavtalet.
Förenklat uttryckt kan arbetsgivaren ställa större krav på lojalitet
från arbetstagare som i sin ställning av arbetsledare har att företräda
arbetsgivarens intressen, men i grunden har varje arbetstagare skyldig-
het att visa lojalitet mot sin arbetsgivare.
Att ge klara gränser, som i varje situation skiljer bristande lojalitet
från yttrandefrihet, är knappast möjligt utan får bedömas från fall till
fall. Vissa tumregler kan dock ställas upp:
Protestmöten eller planering av proteståtgärder får inte hållas på
arbetsplatsen.
Framställande och distribution av protestlistor/-skrivelser på arbets-
platsen och med arbetsplatsens material och utrustning anses inte
tillåtet.
Uppträdande såsom företrädare för arbetsplatsen eller arbetsgivaren i
demonstrationer eller likartade aktioner riktade mot arbetsgivaren
anses som illojalt uppträdande.
Det skall dock observeras att inga hinder får sättas upp för vad var och
en gör i egenskap av privatperson eller medlem i intresseorganisation
eller facklig organisation.
Chefer och personer i särskild förtroendeställning bör visa gott
omdöme vad gäller deltagande i nämnda aktiviteter för undvikande av
intressekonflikter.
Eftersom hela detta område är så konfliktfyllt kan det vara lämpligt
att vi samråder med varandra om någon situation skulle uppstå.
Det kan vara lämpligt att ta upp med underlydande chefer och
arbetsledare hur arbetsgivaren ser på detta förhållande.
I en anmälan ifrågasatte Rainer Timander om innehållet i brevet var
förenligt "med god personalpolitik och om det är personalchefens
arbetsuppgifter att anlägga synpunkter på personalens yttrandefrihet".
Kommunstyrelsen anförde i ett yttrande följande angående skrivelsens
förenlighet med 2 kap. 1 § regeringsformen:
1993/94:JO1
496
Av skrivelsen framgår att personalchefen avsett att göra förvaltnings-
cheferna uppmärksamma på att protestaktioner riktade mot arbetsgiva-
ren — i detta fall Västerviks kommun — under vissa omständigheter
kan leda till lojalitetskonflikt utifrån ett rådande anställningsförhållan-
de.
De anställningar som i skrivelsen beskrivs som känsliga i nämnda
avseende är chefer och arbetsledare som intar en särskild förtroende-
ställning och har att företräda arbetsgivaren såväl gentemot underställd
personal, som, i flertalet fall, gentemot allmänhet och avnämare.
Skrivelsen tar upp tre exempel varav två innefattar brukande av
arbetsgivarens resurser och ett innefattar uppträdande i tjänsten. Varje
arbetsgivare måste kunna ställa krav på att anställda i dessa avseenden
inte missbrukar sin ställning. Att detta klargörs för berörda arbetstaga-
re måste anses förenligt med god personalpolitik. Att chefer och
arbetsledare i konfliktfyllda situationer visar gott omdöme måste också
anses som ett rimligt arbetsgivarkrav.
I skrivelsen framhåller personalchefen dels att det är en grundlags-
enlig rättighet att fritt få uttrycka sina åsikter, dels att inga hinder får
sättas upp för vad var och en gör i egenskap av privatperson eller
medlem i intresseorganisation eller facklig organisation. Av detta torde
framgå att avsikten på intet sätt varit att begränsa yttrandefriheten för
de anställda.
Av skrivelsen framgår att personalchefen tvärtom är mycket medve-
ten hur känsligt detta gränsområde mellan arbetsrätt och yttrandefrihet
är. Därför har skrivelsen sänts till förvaltningscheferna med uppdraget
att informera underlydande chefer, men inte vidtaga några åtgärder i
konkreta situationer utan att samråd i frågan ägt rum. Därvid har
underförståtts att denna information lämnas på ett sådant sätt att det
inte uppfattas som försök till påverkan av den enskildes yttranderätt.
I kommunen har heller inget konkret ärende aktualiserats, där en
arbetstagares handlande i detta avseende har ifrågasatts.
Ur kommunstyrelsens synpunkt framstår det därför tydligt att perso-
nalchefens skrivelse är förenlig med 2 kap. 1 § regeringsformen.
Rainer Timander kommenterade remissvaret.
1993/94:JO1
JO Wahlström anförde följande i ett beslut den 22 februari 1993.
Varje medborgare är enligt 2 kap. 1 § regeringsformen gentemot det
allmänna tillförsäkrad yttrandefrihet, definierad som frihet att i tal,
skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka
tankar, åsikter och känslor. Enligt samma grundlagsstadgande är med-
borgarna tillförsäkrade även t.ex. mötesfrihet och demonstrationsfrihet.
Friheterna får — utom i fall som här saknar betydelse — inte begrän-
sas.
Det sagda innebär bl.a. att arbetsgivare inom den offentliga förvalt-
ningen inte genom generella uttalanden eller genom kritik i enskilda
fall får söka påverka arbetstagare i fråga om det sätt på vilket friheter-
na används.
Yttrandefriheten och de andra friheterna enligt 2 kap. 1 § regerings-
formen kan dock inte utövas vid vilken tidpunkt som helst som den
enskilde väljer. JO har i ett beslut den 30 september 1986 (dnr
1352-1983) uttalat:
Men yttrandefriheten är begränsad på olika sätt. Flera begränsningar
har införts lagstiftningsvägen. Som exempel kan nämnas ärekränk-
497
ningsbrotten, som innebär att vissa uttalanden kan vara straffbara.
Förutom inskränkningar av detta slag måste man också räkna med att
det föreligger andra begränsningar som gör att yttrandefriheten rent
faktiskt inte kan utnyttjas vid varje tillfälle. Exempelvis kan en lärare
som åtagit sig att hålla lektion i ett visst ämne inte ta lektionstiden i
anspråk för att förmedla sina åsikter i något annat ämne. På samma
sätt förhåller det sig på andra arbetsplatser, offentliga och privata.
Arbetsgivaren måste kunna ställa krav på att arbetsuppgifterna fullgörs
även om detta innebär en faktisk begränsning av de anställdas möjlig-
heter att just då begagna sig av yttrandefriheten.
Jag delar denna bedömning. Att en offentlig arbetsgivare förbjuder
protestmöten, planering av proteståtgärder, framställande av skrivelser
m.m. under arbetstid kan således inte föranleda kritik. Detsamma
gäller ett förbud mot användande av arbetsplatsens material och utrust-
ning för sådana fritidsaktiviteter.
Personalchefens skrivelse synes emellertid syfta längre än att erinra
de anställda om att arbetstiden och utrustningen inte far nyttjas till
privata ändamål.
Innehållet i personalchefens skrivelse förmedlar visserligen i stort
intrycket att han varit medveten om att arbetsgivaren inte genom
generella uttalanden eller genom ingripanden i enskilda fall får försö-
ka påverka arbetstagarna i fråga om det sätt på vilket de använder sina
grundlagsskyddade friheter.
I skrivelsen tas emellertid även upp vissa frågor med anknytning till
arbetsgivarens rätt att ställa krav på arbetstagarens lojalitet. Vad som i
detta hänseende anförs ger mig anledning att säga följande.
Det är i och för sig en självklarhet att om en offentliganställd har en
från sin arbetsgivare avvikande uppfattning, som han i kraft av sin
yttrandefrihet ger uttryck för, måste han ändå i sin tjänsteutövning
följa arbetsgivarens beslut och andra direktiv. På så sätt är han skyldig
att vara lojal mot arbetsgivaren. Det är emellertid enligt min mening
viktigt att i detta sammanhang hålla följande i minnet. Det kan
knappast anses korrekt av en offentlig arbetsgivare att bedöma de
uttalanden som en tjänsteman gör i kraft av sin yttrandefrihet med
utgångspunkt i frågan om hans lojalitet inför arbetsuppgifterna. Därför
kan det enligt min mening inte anses godtagbart om företrädare för
kommunen gör uttalanden som förmedlar uppfattningen att om en
arbetstagare utanför sin tjänst gör bruk av t.ex. sin yttrandefrihet, så
kan det han säger komma att påverka bedömningen av hans vilja att
fullgöra sina arbetsuppgifter och i förlängningen hans fortsatta anställ-
ning.
Det kan knappast uteslutas att vad som i skrivelsen och i yttrandet
anförs om chefers och arbetsledares skyldighet att visa "gott omdöme"
av de anställda kan uppfattas som sådana uttalanden. Jag anser därför
att skrivelsen borde ha utformats annorlunda.
Jag förutsätter att kommunstyrelsen informerar nämnder och för-
valtningar om dessa besked och avslutar ärendet här.
1993/94:JO1
498
En myndighets instruktion rörande kontakter med
massmedia måste utformas så att det klart framgår att
de anställdas rätt att göra egna uttalanden till mass-
media inte inskränks. Även fråga om registrering av
besökare
(Dnr 2771-1992 och 3571-1992)
I en anmälan till JO begärde två journalister att JO skulle granska
kansliets vid Jönköpings läns landsting kontakter med massmedia. De
bifogade en kopia av en handling benämnd Kommunikation med
massmedia, Ansvarsfördelning och instruktion för Landstingets kansli,
utfärdad av landstingsdirektören Sven-Olof Karlsson den 9 mars 1992.
Handlingen hade under rubriken "Kansliets informationsrutiner
gentemot massmedia" följande lydelse.
Ansvaret för kontakten med massmedia beträffande Landstingets och
Landstingets kanslis verksamhet vilar ytterst på landstingsdirektören.
Informationschefen har landstingsdirektörens uppdrag att svara för
ledning och samordning av presskontakterna.
Journalisternas kontakter med Landstingets kansli skall därför alltid
kanaliseras via informationschefen. Denne avgör i samråd med lands-
tingsdirektören vilken eller vilka tjänstemän som skall uttala sig på
kansliets vägnar i en fråga, när och i vilken form detta skall ske.
Beroende på frågans art uppdrar landstingsdirektören till informations-
chefen att kalla de tjänstemän och landstingsråd som berörs till en
gemensam beredning i frågan innan några uttalanden görs. Samtidigt
avdelas förutom informationschefen en talesman gentemot massmedia.
Förvaltningscheferna informeras omgående om detta beslut samt ges
ev instruktioner. Berörda förvaltningschefer informeras löpande i
övergripande frågor av större vikt.
Övriga chefer eller annan personal på Landstingets kansli eller
berörd förvaltning som kontaktas direkt av massmedia i en central
fråga skall inte själva uttala sig i sakfrågan utan hänvisa till avdelnings-
chefen, informationschefen eller talesmannen på Landstingets kansli.
Alla besökare till Landstingets kansli skall anmäla sig i receptionen.
Beträffande journalister tillämpas samma rutin. Efter anmälan i recep-
tionen hänvisas journalisten till informationschefen.
I en bilaga avsedd som instruktion för receptionen anförs under
rubriken "Receptionen som mottagning för besökare" följande.
Personer som besöker Landstingets kansli skall anmäla sig i receptio-
nen. Bl a är det ett säkerhetskrav att vi känner till vilka personer som
besökt kansliet under dagen.
Då en person anmäler sig i receptionen kontaktar receptionisten
den politiker/tjänsteman som besöket gäller. Vid besök av journalister
skall alltid informationschefen kontaktas. De besökande skall vänta i
foajén tills de blir hämtade alternativt hänvisas till aktuell tjänsteman
om denne ger klartecken för detta.
Kända personer, dvs av receptionen igenkända personer, passerar
utan denna rutin.
Sven-Olof Karlsson uppgav per telefon att regeln, att tjänstemän som
kontaktas av journalister alltid skall hänvisa dessa till vissa bestämda
personer, endast gäller då journalisten önskar få besked om Landsting-
1993/94:JO1
499
ets officiella syn på en viss fråga. Tjänstemannen är däremot oförhind-
rad att själv ge uttryck åt sin egen uppfattning vid samtal med
massmedia.
Om regeln, att informationschefen alltid skall kontaktas vid besök
av journalister, uppgav Sven-Olof Karlsson, att detta är avsett som en
service åt journalister som vill ställa frågor om något ärende. Frågar
journalisten däremot efter en bestämd person, skall ingen underrättelse
gå till informationschefen om saken.
I infordrat yttrande anförde landstinget att vissa tillägg (här kursive-
rade) skulle göras till instruktionen för att journalister inte skall
missförstå lydelsen. Landstinget kommenterade också saken enligt föl-
jande.
Sid 2, mellanrubrik "Kansliets informationsrutiner gentemot massme-
dia", andra stycket, meningen "Journalisternas kontakter med Lands-
tingets kansli bör därför alltid kanaliseras via informationschefen för
att ge massmedia bästa service".
Kommentar: Landstinget är en demokratisk organisation och har där-
för en skyldighet mot allmänheten/väljarna att organisera informa-
tionsverksamheten så att informationen om Landstingets verksamhet
når massmedia på ett korrekt sätt. Det är också ur demokratisk
synpunkt viktigt att det i kontakten med massmedia klart framgår
vilken information som är uttalad av Landstinget och är dess officiella
ståndpunkt i olika verksamhetsfrågor. För detta ändamål finns en
informationsenhet inrättad. Det åvilar informationschefen att ansvara
för att administrativa rutiner för den interna och externa informations-
verksamheten upprättas som motsvarar allmänhetens krav på en enhet-
lig och korrekt information från Landstinget.
Rutinerna i denna policy strider inte i nuvarande lydelse mot
Tryckfrihetsförordningen. Landstingets interna rutiner hindrar inte en
journalist att uppsöka andra källor än de officiella inom Landstingets
kansli. Rutinerna bidrar heller inte till att röja sådan källa.
Sid 5, mellanrubrik "Receptionen som mottagning för besökare", l:a
stycket l:a meningen, tilläggs:
Det är inget krav att besökare till Landstingets kansli uppger sitt namn.
Kommentar: Beträffande stycket "Receptionen som mottagning för
besökare", vill vi uppmärksamma JO på att det har utformats för att
tillmötesgå Polisens krav i Jönköping vid bombhot. Vi vill understryka
att med den hotbild som finns mot kansliet och enskilda befattningsha-
vare ökar säkerhetsrisken om inte namnkravet kvarstår. Att begära att
en besökare uppger namn och ärende vid inträde till en icke offentlig
byggnad strider inte mot lagstiftningen.
Ett förtydligande kan emellertid göras för besökare till diariet, där
ju allmänheten enligt tryckfrihetsförordning skall "villkorslöst" kunna
ta del av offentlig handling, med följande lydelse:
Besökare till diariet som vill ta del av offentlig handling behöver ej uppge
namn.
En annan journalist, som haft tillgång till utredningen i ärendet,
begärde i en särskild anmälan att JO skulle pröva om en myndighets-
förvaltning har rätt att registrera besökare, något som enligt denna
journalist försvagar den i tryckfrihetsförordningen stadgade medde-
larfriheten. Hon begärde också att JO skulle pröva om en myndighet
1993/94:JO1
500
är skyldig att lämna beslut med besvärshänvisning i fråga om registrer-
ing samt om instruktionen förbjuder de anställda att kommunicera
med massmedia.
Journalisten anförde att hon vid ett besök på Landstingets kansli
inte blev insläppt om hon inte gick med på att hennes namn registre-
rades.
Sven-Olof Karlsson upplyste att det inte finns någon regel som
stadgar att besökare skall skriva in sig, varför den som inte vill bli
registrerad inte heller behöver det. Händelsen då det fordrades att
journalisten skulle låta registrera sig uppstod på grund av ett misstag
av en lunchvikarie i receptionen.
I beslut den 15 december 1992 anförde JO Wahlström följande.
Vad först gäller frågan om en myndighet har rätt att registrera
besökare konstaterar jag, att en myndighets lokaler inte utgör en plats
där allmänheten har rätt att röra sig fritt och utan skyldighet att röja
sin identitet. Det föreligger därför i princip inget hinder mot att
myndighetens ledning, av t.ex. säkerhetsskäl, bestämmer att det skall
föras liggare över de personer som besöker myndigheten. Att sådan
registrering inte kan få förekomma i alla situationer återkommer jag
senare till.
Ärendena angår emellertid närmast frågan om instruktionen och
den rutin för registrering av besökande som tillämpas vid Landstinget
medför obefogade inskränkningar i den meddelarfrihet och den rätt att
ta del av allmänna handlingar som utgör hörnstenar i den grundlags-
fästa offentlighetsprincipen.
I instruktionen stadgas att journalisters kontakter med Landstingets
kansli bör kanaliseras via informationschefen samt att övrig personal,
som kontaktas direkt av massmedia i en central fråga, inte själv skall
uttala sig i sakfrågan utan hänvisa till vissa bestämda personer. —
Landstinget har uppgivit att avsikten är att det skall stå klart för
allmänheten vilken information som är uttalad av Landstinget och som
är dess officiella ståndpunkt i olika verksamhetsfrågor. Landstinget har
också uppgivit att det sagda inte hindrar en journalist att uppsöka
andra källor än de officiella inom Landstingets kansli och att de
anställda har rätt att ge uttryck åt sin egen uppfattning.
Även om det tillagts i instruktionen att kanaliseringen via informa-
tionschefen sker för att ge massmedia bästa service och det framgår att
informationschefen avgör vilken eller vilka tjänstemän som skall uttala
sig på kansliets vägnar i en fråga, anser jag att instruktionen är utfor-
mad på ett sådant sätt, att den förmedlar intrycket att övrig personal
inte har rätt att göra egna uttalanden för massmedia. Sålunda sägs att
"Övriga chefer eller annan personal — — — som kontaktas direkt av
massmedia i en central fråga skall inte själva uttala sig i sakfrågan".
Jag anser att instruktionen är olämpligt utformad i nu diskuterade
hänseende. Jag förutsätter att den ändras så, att den på ett entydigt sätt
återger den (alldeles riktiga) uppfattning som Landstinget i utredning-
en gett uttryck åt: Var och en har rätt att yttra sin egen uppfattning.
1993/94:JO1
501
Utredningen visar att Landstinget inte kräver att besökare måste
registrera sig och att det som förekom vid journalistens besök berodde
på ett misstag. Eftersom det i instruktionen för receptionen skall läggas
till texten "Det är inget krav att besökare till Landstingets kansli
uppger sitt namn" anser jag mig kunna lämna frågan.
Landstinget har i yttrandet vidare framfört att ytterligare ett förtydli-
gande kan göras för besökare till diariet, "där ju allmänheten enligt
tryckfrihetsförordning skall 'villkorslöst’ kunna ta del av offentlig
handling". Förtydligandet skulle som ovan framgått lyda: "Besökare
till diariet som vill ta del av offentlig handling behöver ej uppge
namn." Med anledning härav finner jag anledning att erinra om
innehållet i 2 kap. 14 § tredje stycket tryckfrihetsförordningen, vari
stadgas, att en myndighet inte på grund av att någon begär att få ta del
av allmän handling får efterforska vem han är eller vilket syfte han
har med sin begäran i större utsträckning än som behövs för att
myndigheten skall kunna pröva om hinder föreligger mot att hand-
lingen lämnas ut. Den kontroll av besökare som Landstinget infört får
inte utövas på ett sådant sätt att den kommer i konflikt med bestäm-
melsen. Jag förutsätter därför att det tillägg Landstinget avser att göra
till instruktionen utformas så, att det klart framgår att den som
besöker kansliet för att ta del av allmän handling inte tillfrågas om sin
identitet samt att detta gäller oavsett om besöket sker hos tjänstemän
som har hand om diariet eller någon annan.
(Dnr 3884-1992)
I en anmälan anförde Christian Johs Andersen att den särskilda
KAS-enheten vid Länsarbetsnämnden i Älvsborgs län på grund av stor
arbetsbelastning dels begränsat telefontiden till 1 timme per dag, dels
valt att stänga av telefonerna under perioder upp emot en vecka även
under denna telefontid.
I en vid JO-expeditionen upprättad promemoria anfördes följande:
I telefonkatalogen för Borås-området anges tre olika telefonnummer
för "KAS-kontoret Västra Regionen"; ett för vardera "Dag 1 — 10",
"Dag 11 — 20" och "Dag 21 — 31". Därutöver ges endast ett telefaxnum-
mer.
Vid uppringning den 24 november 1992 kl. 14.25 svarade en auto-
matisk telefonsvarare. Denna uppgav att kontoret hade telefontid mel-
lan kl. 09.00 och kl. 11.00.
Vid uppringningar den 25 november 1992 — var det upptaget på
samtliga linjer kl. 09.15, — erhölls svar efter 26 signaler kl. 09.30, —
erhölls svar efter tre signaler kl. 10.00, — erhölls svar efter 16 signaler
kl. 10.25, och — var det upptaget på samtliga linjer kl. 10.50.
Länsarbetsnämnden i Älvsborgs län (länsarbetsdirektören Göran Pet-
tersson) anförde i yttrande följande:
1993/94:JO1
502
KAS-kontoret har telefontid för kunderna mellan kl 9— 11 mån-
dag-fredag. Detta sker på 3 gruppnummer ( = 4 direktnummer/grupp)
fördelat på vilken dag kunden är född och ytterligare 1 gruppnummer
( = 4 direktnummer) för utbetalningar.
Därutöver har AF tillgång till 16 direktnummer under hela dagen
och försäkringskassorna till ett direktnummer hela dagen. För kunder-
nas del är vi tillgängliga i telefonen 160 tim/vecka.
AF har uppmanats att försöka undvika att ringa under telefontiden,
då det i så fall blockerar gruppnummerfunktionen. Detta kan vara
förklaring till varför det i ett fall gått 26 signaler innan svar erhölls. Ar
alla direktnummer upptagna ges inget svar på gruppnumret.
Vid två tillfållen under hösten har KAS-kontoret varit stängt för
inkommande telefonsamtal. Det är under vecka 38 och vecka 43.
Orsaken är den höga arbetsbelastning som förelegat. En enorm ärende-
volym under sommar och höst samt personalens semester har gjort
väntetiderna oacceptabelt långa. Dessutom anställdes under augusti och
september ny personal som skulle skolas in.
Under en vecka med inkommande telefonsamtal enligt ovanstående
handlägges ca 700—750 beslut. Under de två veckor kontoret inte tog
emot inkommande samtal handlades drygt 6.000 ärenden.
Tillgängligheten kan anses begränsad vid en sådan åtgärd, men
möjlighet att nå personalen på kontoret finns ändå. Vi är på vår
arbetsplats till 100 procent och telefaxen fungerar. Vi är noga med att
besvara de telefax som inkommer. Är det något ytterst viktigt kan
länsarbetsnämndens växel ge råd om vidare kontakt med KAS-konto-
ret.
Vi anser att tillgängligheten ej är tillfyllest, men har arbetat efter att
begränsa telefontiden för att kunna ge kunderna snabbare skriftliga
beslut.
Genom denna anmälan kommer vi att se över tillgängligheten och
att de som ringer till oss kan fa snabbare besked om sin ansökan.
Dessutom planerar vi med Televerkets hjälp att via telefonsvarare
kunna ge kunden information om telefonväntetiden.
Arbetsmarknadsstyrelsen (generaldirektören Göte Bernhardsson) tillä-
de i yttrande följande:
AMS verkar för att de som söker kontant arbetsmarknadsstöd (KAS)
ska få en god service. Den tekniska utrustningen i KAS-administratio-
nen, som finns på fyra orter, såsom telefonväxlar och datorer har
förbättrats och ett stort antal nya medarbetare har anställts.
Antalet ersättningstagare som har KAS har på ett år mer än för-
dubblats, vilket medfört en mycket stor belastning på KAS-administra-
tionen. Att handlägga och besluta i ersättningsärenden kräver kunska-
per om såväl ersättningsreglerna som statlig förvaltning. Det tar därför
en viss tid att inskola nya medarbetare.
Med tanke på den snabba ökningen av antalet ärenden och begrän-
sade resurser måste en avvägning göras mellan att svara på telefonför-
frågningar och att handlägga ärenden.
Christian Johs Andersen kommenterade inte remissvaret.
1993/94:JO1
JO Wahlström anförde följande i ett beslut den 3 februari 1993.
Enligt 4 § förvaltningslagen (1986:223) skall varje myndighet lämna
upplysningar, vägledning, råd och annan sådan hjälp till enskilda i
frågor som rör myndighetens verksamhetsområde. Hjälpen skall läm-
503
nas i den utsträckning som är lämplig med hänsyn till frågans art, den
enskildes behov av hjälp och myndighetens verksamhet. Frågor från
enskilda skall besvaras så snart som möjligt.
Enligt 5 § samma lag skall myndigheterna ta emot besök och
telefonsamtal från enskilda. Om särskilda tider för detta är bestämda,
skall allmänheten underrättas om dem på lämpligt sätt.
I förarbetena till dessa regler (prop. 1985/86:80) anförde föredragan-
de statsrådet bl.a. följande:
Ett oeftergivligt krav är att myndigheterna måste vara tillgängliga för
allmänheten. De måste ta emot besök och svara i telefon (s. 21).
Bestämmelsen ... innebär att myndigheterna skall vara tillgängliga
för allmänheten i så stor utsträckning som möjligt. Den utesluter inte
att en myndighet, när det är nödvändigt, exempelvis begränsar sin
telefonservice till vissa timmar på dagen (s. 61).
Jag noterar med tillfredsställelse att Arbetsmarknadsstyrelsen och Läns-
arbetsnämnden vidtagit och avser att vidta åtgärder för att förbättra
framkomligheten per telefon vid KAS-kontoret.
Länsarbetsnämndens åtgärd att stänga KAS-kontoret för inkomman-
de telefonsamtal under veckolånga perioder är givetvis helt oaccepta-
bel. Mot bakgrund av vad som anförts om arbetssituationen vid konto-
ret finner jag dock inte tillräckliga skäl att gå vidare i saken.
(Dnr 1179-1992 och 1180-1992)
I en anmälan till JO anförde Paula Nurmentaus att hon hos Centrala
stadens kommundelsförvaltning i Uppsala kommun begärt att få kopia
eller avskrift av allmänna handlingar innehållande vissa uppgifter.
Hon hade emellertid inte fått vad hon begärt. Trots ett flertal påstöt-
ningar och begäran om skriftligt avslagsbeslut hade hon bara erhållit
vissa som "meddelanden" betecknade skrivelser från kommunen.
Ärendet hade dragit ut alltför länge i tiden.
I en annan anmälan anförde Paula Nurmentaus att hon hos flera
andra kommundelsförvaltningar i Uppsala kommun framställt motsva-
rande begäran, men efter en månads väntan inte erhållit någon reak-
tion alls.
Paula Nurmentaus anmälningar var daterade den 1 april 1992 och
inkom till JO den 3 april 1992.
Av de handlingar som Paula Nurmentaus bifogade sina anmälningar
framgick att framställningen till Centrala stadens kommundelsförvalt-
ning var daterad den 25 februari 1992 och framställningen till övriga
förvaltningar den 6 mars 1992. Framställningarna var förtryckt rubri-
cerade "Begäran om att få ut allmänna handlingar enligt TF 2 kap."
Den likaledes förtryckta underrubriken löd: "Med stöd av TF 2:13
begärs kopia eller avskrift på allmänna handlingar som innehåller
uppgifter om:“ Därefter följde i maskinskrift fyra i punkter uppställda
frågor om bidrag för psykoterapi:
1993/94:JO1
504
1. Hur stora summor betalar kommundelen ut för psykoterapi -90,
-91, -92.
2. Hur många söker bidrag årligen?
3. Hur många får avslag?
4. Vilka läkare skriver intyg?
Under punkt 5 begärde Paula Nurmentaus att få 10 avidentifierade
personakter avseende personer som beviljats bidrag respektive erhållit
avslag på framställning om sådant.
Den 27 februari 1992 svarade en tjänsteman vid Centrala stadens
kommundelsförvaltning. Han lämnade ut två handlingar som innehöll
vissa uppgifter på området och anförde: "I övrigt finns ingen allmän
handling som belyser de frågor som uppställs. De begärda uppgifterna
avser inte sådana uppgifter som avses i tryckfrihetsförordningen. Det
föreligger ingen skyldighet för myndigheten att göra en utredning eller
att skapa en handling. — Vi lämnar ingen besvärshänvisning eftersom
vi inte går emot Er begäran."
I två följande brev påminde Paula Nurmentaus om sin framställning
och framhöll att hon önskade ett skriftligt beslut med besvärshänvis-
ning, fattat av myndigheten.
I skrivelse den 10 mars 1992 svarade tjänstemannen i stort sett som
tidigare med tillägget att vissa uppgifter var sekretessbelagda enligt 7
kap. 4 § sekretesslagen.
Övriga kommundelsförvaltningar hade alltså enligt anmälan till JO
över huvud taget inte besvarat framställningen.
Utredning och yttrande infordrades från kommunstyrelsen.
Från de olika kommundelarna i Uppsala anfördes under kommunsty-
relsens utredning i huvudsak följande.
Centrala stadens kommundelsförvaltning: Det meddelande som den
27 februari 1992 tillställdes Paula Nurmentaus innehåller i sak vad ett
formellt beslut skulle ha innehållit. Det var ett misstag att inte fetta ett
sådant beslut med besvärshänvisning. Förvaltningen tillbakavisar påstå-
endet om alltför stor tidsutdräkt.
Björklinge-Bälinge kommundelsnämnd: Framställningen besvarades
den 30 mars 1992. I svaret anfördes att kommundelsförvaltningen bl.a.
av tidsskäl inte kunde ta på sig att leta fram vad som beskrevs som
uppgifter ur allmänna handlingar och att vissa handlingar på grund av
sekretess inte kunde lämnas ut. En del uppgifter meddelades dock
varjämte besvärshänvisning lämnades.
Eriksbergs kommundelsnämnd besvarade den 1 april framställning-
en på i huvudsak samma sätt.
Gottsunda kommundelsnämnd: Framställningen kom genom ett
misstag av förvaltningen inte att handläggas. Orsaken var att den sänts
via telefax till en av sektionerna inom individ- och familjeomsorgen
och därefter ej vidarebefordrats för diarieföring och handläggning
inom organisationen. Förvaltningen framhöll att det inträffade hade
blottlagt att man måste uppmärksamma de fallgropar som finns i
systemet med telefaxhantering. Man hade vidtagit åtgärder för att i
1993/94:JO1
505
fortsättningen undvika dylika misstag. Vidare anfördes att man inte har
möjlighet att utföra den omfattande arbetsinsats som skulle krävas för
att besvara Paula Nurmentaus frågor, och att det av sekretesskäl inte
kunde komma i fråga att lämna ut begärda akter. Ett beslut i den
frågan skulle fattas.
Rasbo kommundelsförvaltning anförde att på grund av hög arbetsbe-
lastning Paula Nurmentaus "förfrågan" inte prioriterades. Eftersom en
reporter — möjligen Paula Nurmentaus — hos Radio Uppland senare
fått vissa upplysningar ansågs framställningen besvarad.
Haglunda kommundelsnämnd hade till kommunstyrelsen besvarat
en del av Paula Nurmentaus frågor i sak och framhållit, att vissa
handlingar av sekretesskäl inte kunde lämnas ut. Några upplysningar
om hur Paula Nurmentaus framställning hade handlagts lämnades
emellertid inte.
Svartbäckens kommundelsnämnd framhöll att det krävdes en hel del
arbete för att manuellt söka fram de begärda uppgifterna. Framställ-
ningen om att få ut vissa akter avslogs av tf. kommundelschefen, till
vilken denna beslutanderätt var delegerad, under hänvisning till 7 kap.
4 § sekretesslagen. Svar sändes till Paula Nurmentaus med telefax den
14 april. Nämnden anförde att förvaltningen omedelbart den 6 mars
borde ha meddelat henne att det inte fanns färdiga allmänna handling-
ar att kopiera samt att det kunde ta lite tid att få fram de önskade
uppgifterna. — Av det bifogade svaret till Paula Nurmentaus framgick
att lämnad besvärshänvisning löd: "Beslut enl. p. 5 kan överklagas hos
Kammarrätten".
Vattholma kommundelsnämnd: På grund av det arbete som saken
krävde och då konsultation med stadsjuristen befanns nödvändig, be-
svarades framställningen inom en tidrymd av fyra veckor.
Kommunstyrelsen i Uppsala kommun yttrade bl.a. följande:
Beträffande Centrala stadens kommundelsnämnd anser kommunstyrel-
sen att beslutet om huruvida de begärda handlingarna skulle lämnas ut
eller inte gavs den sökande snabbt. De bifogade dock ingen besvärshän-
visning, vilket de borde ha gjort.
Övriga av anmälningarna berörda nämnder torde ha handlat felak-
tigt i sin handläggning av ärendet eftersom de inte kan anses ha
meddelat beslut tillräckligt snabbt och, vad gäller vissa nämnder, inte
meddelade besvärshänvisning.
Kommunstyrelsen skall genom ytterligare information klargöra för
nämnderna vilka regler som gäller beträffande utlämnande av hand-
ling.
I beslut den 5 november 1992 anförde JO Wahlström följande.
Regler om utlämnande av allmänna handlingar finns i 2 kap. tryckfri-
hetsförordningen (TF) och i 15 kap. sekretesslagen (1980:100). Av
denna reglering följer att begäran att få avskrift eller kopia av allmän
handling skall behandlas skyndsamt (2 kap. 13 § TF). Svarar viss
befattningshavare vid myndigheten enligt arbetsordning eller särskilt
1993/94: JO 1
506
beslut för vården av handling, ankommer det på honom att i första
hand pröva fråga om handlingens utlämnande. I tveksamma fall skall
han hänskjuta frågan till myndigheten, om det kan ske utan omgång.
Vägrar han att lämna ut en handling skall han, om sökanden begär
det, hänskjuta frågan till myndigheten. Sökanden skall underrättas om
att han kan begära detta och att beslut av myndigheten krävs för att ett
avgörande skall kunna överklagas (15 kap. 6 § sekretesslagen).
Ett avslagsbeslut kan överklagas hos kammarrätten (15 kap. 7 §
sekretesslagen). En uppgift om detta skall lämnas i avslagsbeslutet. Där
skall också anges att den som vill klaga skall ge in ett skriftligt
överklagande till den myndighet som har meddelat avslagsbeslutet och
att skrivelsen skall ha kommit in till myndigheten inom tre veckor
från den dag då klaganden fick del av beslutet (21 och 23 §§ förvalt-
ningslagen, 1986:223).
Som har framgått av redogörelsen för de olika svar som lämnats från
de olika kommundelarna har Paula Nurmentaus framställning om
utfående av allmänna handlingar behandlats högst olika vid olika
förvaltningar. I inget fall har framställningen mötts av helt korrekta
åtgärder: Vid ett par förvaltningar har ansökan synbarligen inte ails
behandlats medan på något håll så har skett först efter kommunstyrel-
sens remiss. I det fall framställningen besvarats snabbt har formellt
avslagsbeslut med besvärshänvisning uteblivit, och då sådant lämnats
har skyndsamhetskravet inte uppfyllts. I något fall har besvärshänvis-
ning visserligen lämnats men varit ofullständig.
Det säger sig självt att vad som förekommit inte är tillfredsställande.
Jag finner ingen anledning att här i detalj analysera vad som brustit i
handläggningen vid de olika förvaltningarna men förutsätter, att kom-
munstyrelsens informationsinsatser utformas och genomförs på ett
sådant sätt att de tjänstemän som kan komma att handlägga frågor om
utlämnande av allmänna handlingar bibringas sådana kunskaper i
ämnet att det står helt klart vad som krävs av dem i sammanhanget.
Jag vill dock tillägga följande.
Några av kommundelsnämnderna har anfört, att det kräver en
omfattande arbetsinsats att gå igenom handlingarna för att möta den
gjorda framställningen.
Det förutsätts som en huvudregel att den som vill se en allmän
handling gör klart vilken handling det är fråga om. Kan sökanden inte
själv identifiera den eller de handlingar han söker är dock myndighe-
ten i stor utsträckning skyldig att biträda honom för att söka fram
dem. Det föreligger emellertid ingen skyldighet för myndigheten att
göra en mer omfattande utredning för att ta fram någonting som
begärts. Om myndigheten finner att en framställning om utfående av
allmänna handlingar fordrar en mer omfattande efterforskning för att
kunna bifallas har myndigheten alltså möjlighet att avslå framställning-
1993/94:JO1
en.
507
Oavsett avslagsgrund har sökanden emellertid rätt att ta ett formellt
beslut. Även om avslaget grundas på att myndigheten inte kan åta sig
att söka fram begärda handlingar eller om grunden är att en sådan
handling som den efterfrågade helt enkelt inte finns hos myndigheten
har sökanden alltså rätt till ett avslagsbeslut med besvärshänvisning.
Det förtjänar att framhållas, att kravet på skyndsam handläggning
gäller även då en framställning avslås på sådan grund som nu sagts.
De flesta av förvaltningarna har uppenbarligen uppfattat Paula Nur-
mentaus framställningar inte som en begäran om utfående av allmänna
handlingar, utan i huvudsak som en begäran om upplysningar. Detta
strider visserligen mot det uttryckliga innehållet i det förtryckta formu-
lär hon använt, men med hänsyn till att utformningen av framställ-
ningen kan leda tanken fel i detta avseende föranleder missuppfatt-
ningen i sig ingen kritik. Jag vill dock framhålla, att om det är oklart
vad en sökande verkligen begärt, handläggaren bör kontakta denne för
att reda ut saken. Att klarhet nås i detta hänseende är väsentligt,
eftersom olika regler i fråga om krav på skyndsamhet och formella
beslut samt överklagande blir tillämpliga beroende på vad sökanden
begär.
Vad som förekommit väcker därför också frågan om myndigheternas
serviceskyldighet enligt 4 § förvaltningslagen. Enligt denna skall frågor
från enskilda besvaras så snart som möjligt. Vidare skall enligt 15 kap.
4 § sekretesslagen myndighet på begäran av enskild lämna uppgift ur
allmän handling som förvaras hos myndigheten i den mån hinder inte
möter på grund av bestämmelse om sekretess eller av hänsyn till
arbetets behöriga gång.
Denna myndigheternas skyldighet att tillmötesgå enskilda måste
enligt min mening begränsas på i huvudsak samma sätt som i fråga om
eftersökning av allmänna handlingar. Skulle ett besvarande av ställda
frågor eller utlämnande av uppgifter förutsätta mer omfattande efter-
forskning har myndigheten därför rätt att avböja att lämna den enskil-
de begärda upplysningar. Till detta kommer att om ett utlämnande av
uppgifter ur allmänna handlingar skulle komma att hindra arbetets
behöriga gång har myndigheten, i motsats till vad som gäller utläm-
nande av allmänna handlingar, rätt att åtminstone uppskjuta saken till
senare.
Ett antal kommundelsförvaltningar har besvarat Paula Nurmentaus
frågor i sak, andra inte. Eftersom saken inte lämpar sig för JO:s
prövning, avstår jag från att här försöka utreda vilka arbetsinsatser ett
besvarande av frågorna skulle ha krävt av de förvaltningar som inte
gjort det. Jag vill emellertid framhålla, att om en myndighet finner att
den inte kan stå till tjänst med en begärd upplysning, så måste
myndigheten tala om detta för den som har begärt upplysningen. Av
regeln att frågor från enskilda skall besvaras så snart som möjligt följer
att detta besked inte Sr dröja längre än nödvändigt.
Utredningen i ärendet visar att det, även med utgångspunkt i före-
ställningen att Paula Nurmentaus till viss del endast önskade svar på
frågor, förekommit brister i handläggningen. Bristerna har bestått i att
svar eller besked till henne lämnats efter alltför lång tidsutdräkt eller
1993/94:JO1
508
helt uteblivit. I fråga om de förvaltningar som faktiskt besvarat frågor-
na vill jag emellertid säga, att jag har förståelse för att den utredning
som fordrades kan ha tagit lång tid. Jag nöjer mig därför med att i
fråga om dem påpeka, att det hade varit lämpligt att ge Paula Nurmen-
taus ett tidigt besked om att ett svar skulle komma att dröja.
Med den kritik som ligger i det sagda avslutar jag ärendena här.
Kritik mot Statens maskinprovningar för dröjsmål
med utlämnande av kopior av allmänna handlingar.
Myndigheten har vidare, trots att vissa handlingar
uppenbarligen förvarades hos den, hänvisat sökanden
att begära kopior hos annan myndighet. Tillika fråga
om innebörden av användande av s.k. hemligstämpel
(Dnr 3183-1992)
I en anmälan, som kom in den 29 september 1992, anförde Gustav
Bengtsson följande. Den 11 september 1991 skrev han ett brev till
Statens maskinprovningar, i vilket han anhöll att få bl.a. ett utdrag ur
myndighetens tidredovisning. En del av nämnda brev har Statens
maskinprovningar besvarat. Den del av brevet som berör utdraget ur
tidredovisningen har han emellertid inte fått svar på, trots att han
framfört påminnelser i två brev, daterade den 4 november 1991 resp,
den 15 februari 1992. Den 30 maj 1992 skrev han ännu ett brev till
Statens maskinprovningar. I detta anhöll han om att få bl.a. kopior på
rapporter, som skickats till Statens maskinprovningar från den statliga
tillsynsmyndigheten Swedac i Borås. Rapporterna hade benämningen
"Allmän bedömning" resp. "Obligatorisk kontroll". Båda var daterade
1991-04-29. I ett brev daterat 1992-06-16 föreslog Statens maskinprov-
ningar att han skulle vända sig till Swedac för att få de begärda
kopiorna. Med anledning av sistnämnda brev skickade han den 12
augusti 1992 ännu ett brev till Statens maskinprovningar. I detta
hänvisade han till tryckfrihetsförordningen, som anger att begäran att
få taga del av allmän handling skall göras hos myndighet som förvarar
handlingen. Han har ännu inte fått de begärda kopiorna eller svar på
brevet i övrigt. Med anledning av att han ännu inte fått uppgifterna
som han begärt i sina brev, daterade den 11 september 1991 resp, den
30 maj 1992 begärde han att JO medverkar till att Statens maskinprov-
ningar skyndsamt ger honom tillfredsställande svar på hans framställ-
ningar.
Anmälan remitterades till Statens maskinprovningar för yttrande.
Statens maskinprovningar anförde i yttrande följande (bilagorna här
uteslutna).
1. Gustav Bengtssons brev av den 11 sept 1991.
1993/94:JO1
509
1.1 Gustav Bengtssons uppgift om att han inte erhållit begärt utdrag ur
vår tidredovisning är korrekt.
1.2 De uppgifter Bengtsson begär framgår av bilaga 1. Vårt delsvar
visas i bilaga 2.
Statens maskinprovningar har hittills valt att inte lämna ut de begärda
uppgifterna p g a
att det aktuella arbetet gäller en förstudie för att bygga upp kunskap
för att kunna utarbeta en projektansökan för att söka medel ur olika
fonder för att sedan genomföra en omfattande undersökning, som tål
en offentlig granskning, av olika traktorfabrikats reparationskostnader,
när de används i svenskt anläggningsarbete, jordbruk och skogsbruk.
att Statens maskinprovningar ännu inte har lyckats erhålla medel
för att slutföra den planerade undersökningen.
att Statens maskinprovningar kommer att publicera resultaten från
den planerade stora undersökningen över traktorers reparationskostna-
der, så tidigt som möjligt efter det att den genomförts.
att Statens maskinprovningar klassar de av Bengtsson begärda upp-
gifterna som arbetsmaterial i ett ännu inte avslutat projekt.
2. Gustav Bengtssons brev av den 30 maj 1992.
2.1 Bengtssons uppgifter om att han inte erhållit de begärda uppgifter-
na är korrekta.
2.2 De uppgifter Bengtsson begär framgår av bilagorna 3 och 4. Vårt
svar på Bengtssons brev av den 30 maj 1992 finns i bilaga 5. Vårt svar
på Bengtssons brev av den 12 aug finns i bilaga 6.
Statens maskinprovningar har lämnat ett antal kostnadskrävande
uppdrag till Statens mät- och provstyrelse, (MPR), som numera heter
Styrelsen för teknisk ackreditering (SWEDAC) för att fa vår kompe-
tens bedömd för att bli ackrediterade som provningslaboratorium och
som certifieringsinstitution. Detta mycket omfattande arbete har gjorts
för att kunna överleva som självständig institution på den stora mark-
nad för provnings- och certifieringstjänster som blir tillgängliga, när
Sverige börjar tillämpa EES-avtalet.
EES-avtalet medför främst två saker för Statens maskinprovningar.
1. Maskinprovningarnas monopolställning som riksprovplats kommer
att avskaffas.
2. Konkurrens förväntas mellan kompetenta svenska och utländska
provningslaboratorier och certifieringsinstitutioner.
Den 21 december 1990 blev Statens maskin provningar ackrediterat av
SWEDAC som provningslaboratorium. Den 12 mars 1992 ackreditera-
des Statens maskinprovningar som certifieringsinstitution.
Med hänsyn till den aviserade konkurrensen mellan kompetenta
provningslaboratorier och certifieringsinstitutioner, så anser Statens
maskinprovningar att det föreligger uppenbar risk för att myndighe-
tens konkurrensförmåga kan skadas om vissa delar av SWEDAC’s
arbete blir tillgängliga för våra nuvarande och kommande konkurren-
ter.
För att minimera risken för att skada myndighetens konkurrensför-
måga på den kommande EES-marknaden, så har SWEDAC efter
samråd med Maskinprovningarna belutat att sekretessbelägga de av
Bengtsson begärda rapporterna. I och med att SWEDAC har sekretess-
belagt dessa rapporter så anser Statens maskinprovningar att de bör
vara sekretesskyddade även hos oss.
1993/94:JO1
510
Gustav Bengtsson kommenterade i en påminnelseskrift remissvaret.
JO Wahlström anförde i sitt beslut i ärendet den 8 januari 1993
följande.
Grundläggande regler om allmänna handlingars offentlighet finns i 2
kap. tryckfrihetsförordningen (TF), vilket även primärt reglerar frågan
om utlämnande av allmän handling.
En handling är enligt 3 § allmän och som sådan i princip offentlig,
dvs. tillgänglig för envar, om den förvaras hos en myndighet och enligt
6 eller 7 § är att anse som inkommen till eller upprättad hos myndig-
heten. Enligt 12 § skall en allmän handling som far lämnas ut — som
alltså inte omfattas av någon sekretessbestämmelse — på begäran
"genast eller så snart det är möjligt" på stället och utan avgift tillhan-
dahållas den som önskar ta del därav. Enligt 6 § första stycket gäller
som huvudregel, att handling anses inkommen till myndighet, när den
har anlänt till myndigheten eller kommit behörig befattningshavare till
handa. Handling anses enligt 7 § upprättad hos myndighet, när den
har expedierats. Handling som ej har expedierats anses upprättad när
det ärende till vilken den hänför sig har slutbehandlats hos myndighe-
ten eller, om handlingen inte hänför sig till visst ärende, när den har
justerats av myndigheten eller på annat sätt färdigställts.
Enligt 13 § har den som önskar ta del av allmän handling även rätt
att mot fastställd avgift få avskrift eller kopia av handlingen; begäran
att få avskrift eller kopia skall behandlas skyndsamt.
Fråga om utlämnande av allmän handling prövas enligt 2 kap. 14 §
TF av den myndighet som förvarar handlingen. Svarar viss befattnings-
havare vid myndigheten enligt arbetsordning eller särskilt beslut för
vården av handlingen, ankommer det emellertid enligt 15 kap. 6 §
andra stycket sekretesslagen (1980:100) på honom att i första hand
pröva frågan om handlingens utlämnande till enskild. I tveksamma fall
skall den som har handlingen i sin vård hänskjuta frågan till myndig-
heten, om det kan ske utan omgång. Vägrar han att lämna ut hand-
lingen eller lämnar han ut den med förbehåll, skall han på sökandens
begäran hänskjuta frågan till myndigheten. Sökanden skall underrättas
om att han kan begära frågans hänskjutande till myndigheten och att
ett beslut av myndigheten krävs för att ett avgörande skall kunna
överklagas. Mot myndighets avslagsbeslut får sökanden enligt 15 kap.
7 § sekretesslagen föra talan genom besvär hos kammarrätten.
Frågan i ärendet gäller hur Statens maskinprovningar handlagt två
framställningar från Gustav Bengtsson, dels en av den 11 september
1991 med begäran att få "en kopia av eller utdrag ur SMPs tidredovis-
ning" med närmare angivna uppgifter, dels en av den 30 maj 1992
med begäran att få kopior av vissa till Statens maskinprovningar
inkomna rapporter.
Statens maskinprovningar har i sitt remissvar inte kommenterat
handläggningen av Gustav Bengtssons framställningar utan endast up-
1993/94: JO 1
511
pehållit sig vid skälen till att handlingarna inte lämnats ut, nämligen
att vissa av handlingarna var att anse som arbetsmaterial och därför
inte utgjorde allmän handling och de övriga var föremål för sekretess.
För egen del tar jag inte ställning till frågan huruvida handlingarna
var sådana att de hade bort lämnas ut. En sådan prövning ankommer
det på de allmänna förvaltningsdomstolarna att göra om en myndighets
beslut att inte lämna ut en handling överklagas. Däremot ingår det i
JO:s huvuduppgift att granska att myndigheterna i sin verksamhet
korrekt tillämpar gällande förfaranderegler.
Som framgått av redogörelsen ovan har Gustav Bengtssons framställ-
ningar med begäran att fä kopior av handlingar inte handlagts i
enlighet med reglerna i TF och sekretesslagen. TF:s krav på skyndsam
handläggning har inte iakttagits. Trots att rapporterna från SWEDAC
uppenbarligen förvarades hos Statens maskinprovningar, har myndig-
heten vidare underlåtit att pröva om de kunde lämnas ut och i stället
hänvisat Gustav Bengtsson till att begära kopiorna hos SWEDAC.
Detta förfarande strider mot regleringen i TF. En begäran att fä del av
en allmän handling som förvaras hos en myndighet skall skyndsamt
prövas av den myndigheten (2 kap. 14 § TF). Att handlingen kommit
in till myndigheten från en annan myndighet, där handlingen fram-
ställts, påverkar inte denna skyldighet. Bedöms handlingen eller en
kopia av handlingen inte kunna lämnas ut på grund av att handlingen
inte är allmän eller att någon sekretessbestämmelse förhindrar utläm-
nande till sökanden, skall sökanden underrättas om att han kan begära
att utlämnandefrågan hänskjuts till myndigheten samt att beslut av
myndigheten krävs för att avgörandet skall kunna överklagas. TF:s
skyndsamhetskrav gäller självfallet även för beslut med anledning av
en sådan begäran. Statens maskinprovningar har — såvitt framgår —
inte givit Gustav Bengtsson någon sådan upplysning eller fattat över-
klagbara beslut med anledning av hans framställningar. De skrivelser
som tillställts Gustav Bengtsson måste uppfattas snarare som meddelan-
den till honom under ärendets handläggning än som formliga förvalt-
ningsbeslut.
Med anledning av vad Statens maskinprovningar anfört om "sekre-
tessbeläggning" i sista stycket i remissyttrandet finner jag anledning att
tillägga följande.
I 2 kap. 2 § TF anges att rätten att ta del av allmänna handlingar far
begränsas endast om det är påkallat med hänsyn till vissa i bestämmel-
sen angivna intressen. Vidare stadgas att begränsningar i rätten att ta
del av sådana handlingar skall anges noga i en särskild lag. Den
särskilda lag som åsyftas är sekretesslagen. En allmän handling måste
sålunda på begäran lämnas ut till den som begär att få del av
handlingen, om inte handlingen innehåller sådana uppgifter som en-
ligt någon bestämmelse i sekretesslagen kan vara föremål för sekretess.
Härtill kommer att sekretessen mera sällan är absolut. Oftast krävs för
att utlämnande av en handling skall kunna vägras att ett i den
tillämpliga sekretessbestämmelsen angivet skaderekvisit måste vara
uppfyllt. Frågan om sekretess i ett visst fall hindrar att en allmän
handling lämnas ut kan mot denna bakgrund oftast besvaras endast
1993/94 :JO1
512
med hänsynstagande till en rad omständigheter, såsom sökandens iden-
titet, det ändamål för vilket handlingen begärs utlämnad och risken för
skada på det intresse som sekretessregeln är avsedd att skydda.
Vad Statens maskinprovningar anfört i yttrandet — "I och med att
SWEDAC har sekretessbelagt dessa rapporter så anser Statens maskin-
provningar att de bör vara sekretesskyddade även hos oss" — synes
bygga på missuppfattningen att en allmän handling skulle kunna
förklaras hemlig en gång för alla och att en myndighet skulle kunna
fatta ett sådant beslut. Av min redogörelse ovan framgår att så inte är
fallet. En helt annan sak är att en myndighet, om det kan antas att
sekretess gäller för uppgift i en allmän handling, Sr utmärka detta
genom en anteckning på handlingen (2 kap. 16 § TF och 15 kap. 3 §
första stycket sekretesslagen). En sådan "hemligstämpel" är emellertid
endast att anse som ett observandum om att utlämnande av handlingen
kan böra vägras. En sekretessprövning måste, oavsett en sådan anteck-
ning finns, ändå göras i varje fall då handlingen begärs utlämnad.
Sammanfattningsvis innebär det ovan sagda att jag anser att Statens
maskinprovningar inte kan undgå allvarlig kritik vad gäller dess hand-
läggning av Gustav Bengtssons framställningar. Vad som förekommit
ger mig anledning att anta att handläggningsbristerna kan ha sin grund
i bristande kunskaper om de bestämmelser i TF och sekretesslagen
som reglerar utlämnandefrågorna. Statens maskinprovningar bör där-
för överväga att vidta nödvändiga åtgärder för att råda bot på detta
förhållande. Jag förutsätter vidare att myndigheten nu snarast avgör
Gustav Bengtssons framställningar och — om de begärda handlingarna
bedöms inte kunna lämnas ut — fattar överklagbara beslut. Jag avslu-
tar härmed ärendet.
1993/94: JO 1
Statens maskinprovningar upplyste i skrivelse den 22 januari 1993, att
myndigheten samma dag fattat beslut med anledning av Gustav Bengts-
sons framställningar av den 11 september 1991 och den 30 maj 1992
samt bifogade kopior av besluten.
Kritik av landsting för dröjsmål med utlämnande av
allmän handling med hänvisning till "arbetets behöri-
ga gång". Fråga tillika bl.a. om hänvisning av den
sökande att ta del av allmän handling på stället trots
att kopior av handlingarna begärts
(Dnr 1950-1992)
Ingemar Brelid begärde i en anmälan till JO att JO skulle granska
Skaraborgs läns landstings handläggning av två ärenden. Av anmälan
framgick bl.a. följande.
A) Den 16 april 1992 beställde han i en skrift till landstinget dels den
meritförteckning med betyg som förelegat vid Lennart Sixtens anställ-
513
17 Riksdagen 1993/94. 2 saml. NrJOl
ning hos landstinget, dels de meriter och betyg som tillkommit däref-
ter. I samma skrift begärde han motsvarande uppgifter beträffande
kulturchefen. Den 22 maj erhöll han meritförteckning m.m. beträf-
fande den sistnämnde. Den 19 maj och den 1 juni påminde han
skriftligen landstinget om de begärda uppgifterna avseende Sixten. Den
9 juni — således närmare tre månader efter hans första begäran —
meddelade landstinget honom att "Sixtens personakt är offentlig hand-
ling och finns tillgänglig på landstingets kansli om Ni önskar ta del av
den".
B) Den 16 april 1992 beställde han det/de protokoll som upprättats i
landstinget beräffande EG och Sixtens uppdrag som EG-sakkunnig.
Den 1 juni beställde han en förteckning över de EG-utredningar som
gjorts av Sixten. Något svar har inte lämnats.
I infordrat yttrande anförde Landstingsstyrelsen i Skaraborgs läns
landstingskommun bl.a. följande.
Såsom framgår av tryckfrihetsförordningen har anmälaren rätt att ta
del av handling som är allmän. En handling är allmän om den
förvaras hos landstinget och om den enligt särskilda regler anses
inkommen till landstinget eller upprättats där. Någon skyldighet att
lämna ut uppgifter ur allmänna handlingar finns inte.
Landstinget förfogar över huvud taget inte över de handlingar som
begärts utlämnade i enlighet med anmälarens skrift 1992-04-16 vilken
inkom till landstinget 1992-04-22.
Landstinget har varken upprättat protokoll beträffande EG eller
verkställt någon utredning om den europeiska gemenskapen.
I övrigt har anmälaren inte närmare preciserat vilka identifierbara
handlingar han önskar ta del av. I denna del vill landstinget särskilt
hänvisa till det offentliga diarium som finns.
Anmälaren har inte begärt att få kopior av de allmänna handlingar
som finns i Lennart Sixtens personakt. De av anmälaren begärda
handlingarna finns sålunda heller inte i personakten.
Den tid inom vilken en allmän handling kan utlämnas beror på flera
faktorer såsom mängden begärda uppgifter, arten av desamma, det sätt
på vilket handlingarna begärs utlämnade och arbetets behöriga gång.
Under tiden 1992-04-16—1992-06-01 har anmälaren begärt kopior
av handlingar vid upprepade tillfallen. Anmälaren har erhållit svar
från landstinget i skrivelser daterade 1992-05-22, 1992-06-09 och
1992-06-24.
Begäran har omfattat hundratals kopior av handlingar av skilda slag.
Ett par tjänstemän inom landstinget har varit ansvariga för dess
framtagande. Dessa tjänstemän har under perioden varit hårt belastade
av sina ordinarie arbetsuppgifter. Därvid skall särskilt beaktas att
landstinget genomför en omfattande rationalisering även inom admi-
nistrationen, vilket medför att särskilda personer ej kan avdelas för
uppgivet ändamål.
Mot angiven bakgrund anser landstinget att handlingarna utlämnats
på sätt lagen förutsätter.
1993/94:JO1
514
Bedömning
1993/94:JO1
JO Wahlström anförde i beslut den 30 november 1992 följande.
Ingemar Brelid har begärt att ärendet skall återremitteras till lands-
tingsstyrelsen bl.a. för att få utrett vilka handlingar som landstinget
förfogar över. Det ankommer inte på JO att utreda vilka handlingar
som faktiskt finns hos en myndighet. Jag finner inte heller några andra
skäl att vidta några ytterligare utredningsåtgärder.
Grundläggande regler om allmänna handlingars offentlighet finns i
2 kap. tryckfrihetsförordningen (TF), vilket även primärt reglerar
frågan om utlämnande av allmän handling. En handling är enligt 3 §
allmän och som sådan i princip offentlig, dvs. tillgänglig för envar, om
den förvaras hos en myndighet och enligt 6 eller 7 § är att anse som
inkommen till eller upprättad hos myndigheten. Enligt 12 § skall en
allmän handling som får lämnas ut — som alltså inte omfattas av
någon sekretessbestämmelse — på begäran "genast eller så snart det är
möjligt" på stället och utan avgift tillhandahållas den som önskar ta
del därav. Av 13 § framgår att den som vill ta del av en allmän
handling även har rätt att mot fastställd avgift få avskrift eller kopia av
handlingen till den del den får lämnas ut. En sådan begäran skall
behandlas skyndsamt.
Fråga om utlämnande av allmän handling prövas enligt 2 kap. 14 §
TF av den myndighet som förvarar handlingen. Svarar viss befattnings-
havare vid myndigheten enligt arbetsordning eller särskilt beslut för
vården av handlingen, ankommer det emellertid enligt 15 kap. 6 §
andra stycket sekretesslagen på honom att i första hand pröva frågan
om handlingens utlämnande till enskild. I tveksamma fall skall den
som har handlingen i sin vård hänskjuta frågan till myndigheten, om
det kan ske utan omgång. Vägrar han att lämna ut handlingen eller
lämnar han ut den med förbehåll, skall han på sökandens begäran
hänskjuta frågan till myndigheten. Sökanden skall underrättas om dels
att han kan begära frågans hänskjutande till myndigheten, dels att ett
beslut av myndigheten krävs för att ett avgörande skall kunna överkla-
gas. En enskild får enligt 15 kap. 7 § sekretesslagen överklaga myndig-
hets avslagsbeslut hos kammarrätten.
Av de till anmälan bifogade skrifterna framgår att Ingemar Brelids
avsikt var att landstinget skulle sända kopior av angivna handlingar i
Lennart Sixtens personakt. Detta måste rimligen också ha stått klart
för landstinget som ju sänt bl.a. kopior av handlingar rörande kultur-
chefen.
Landstingsstyrelsen ger i yttrandet uttryck för uppfattningen att den
tid inom vilken en allmän handling kan utlämnas beror på sådana
faktorer som mängden begärda uppgifter, arten av desamma, det sätt
på vilket handlingarna begärs utlämnade och arbetets behöriga gång.
Detta utgör en långt ifrån korrekt beskrivning av rättsläget. Som
framgått av den inledande beskrivningen av tillämpliga regler skall en
begäran om kopia av allmän handling behandlas skyndsamt. Ordet
"skyndsamt" är synonymt med "utan dröjsmål", vilket innebär att
utlämnandet skall ges förtur. Viss tidsutdräkt kan ibland accepteras,
515
såsom i fall då en sekretessprövning måste göras av uppgifterna i
handlingen eller då fråga är om utlämnande av kopior av ett mycket
stort antal handlingar. Det får emellertid inte bli fråga om ett obehö-
rigt dröjsmål. Någon möjlighet att, som landstingsstyrelsen har antagit,
vänta med utlämnandet med hänsyn till arbetets behöriga gång förelig-
ger inte.
Ingemar Brelids begäran om att få kopior av vissa handlingar
rörande Lennart Sixten kom in till landstinget den 22 april. Först den
22 maj erhöll han kopior av vissa av de begärda handlingarna. Den 9
juni erhöll han besked om att personakten fanns tillgänglig på lands-
tingets kansli, om han önskade ta del av den. Mot bakgrund av det
skyndsam hetskrav som TF lägger på myndigheterna är givetvis en så
lång handläggningstid helt oacceptabel. Härtill kommer att landstinget
hade bort lämna Ingemar Brelid kopior av de handlingar han begärt i
stället för att hänvisa honom till att ta del av personakten på stället.
Bestämmelsen i 2 kap. 13 § TF är i detta hänseende helt klar och
entydig. Den enskilde har rätt att välja att i stället för att ta del av den
allmänna handlingen hos myndigheten mot fastställd avgift få del av
handlingen i form av avskrift eller kopia.
Landstingsstyrelsen har i yttrandet vidare anfört att Ingemar Brelid
inte närmare preciserat vilka identifierbara handlingar han önskade
del av och i detta sammanhang hänvisat till det offentliga diarium som
finns. Det framstår som något oklart vad styrelsen avser med hänvis-
ningen till diariet. Man bibringas emellertid intrycket att styrelsen
därmed avser att det åligger den, som inte tillräckligt noga har precise-
rat vilken allmän handling han önskar ta del av, att själv med stöd av
diariet identifiera handlingen. Med anledning av denna styrelsens
uppfattning finns anledning att lämna följande klarläggande om gällan-
de reglering.
Som en allmän förutsättning för att en myndighet skall vara skyldig
att tillhandagå allmänheten enligt 2 kap. TF gäller, att den som önskar
få ut en handling förmår precisera vilken handling som avses eller i
vart fall lämnar så detaljerade upplysningar om handlingen och dess
innehåll att myndigheten utan svårighet kan identifiera den. Skulle en
framställning om utfående av allmän handling vara alltför obestämd
för att kunna besvaras kan myndigheten emellertid inte nöja sig med
att konstatera detta. I 4 § förvaltningslagen (1986:223) åläggs myndig-
heterna en allmän serviceplikt. Denna får i förevarande typ av ärende
anses innefatta krav på att myndigheten inte bara upplyser sökanden
om att han skall lämna sådana uppgifter att handlingen kan identifie-
ras, utan också att myndigheten med eget anlitande av sina diarier och
register etc. aktivt bistår honom. Däremot är myndigheten inte skyldig
att i angivet syfte föranstalta om mera omfattande utredningsåtgärder. I
det nu aktuella ärendet har landstinget inte ens meddelat Ingemar
Brelid att det förelåg svårigheter att identifiera vilka allmänna hand-
lingar han önskade kopior av. Än mindre har någon åtgärd vidtagits
för att vara honom behjälplig med identifikationen.
Landstingsstyrelsen har vidare i yttrandet upplyst att landstinget inte
förfogade över de handlingar som Ingemar Brelid begärde att få ut i
1993/94:JO1
516
skrivelsen den 16 april 1992. Bortsett från att uttalandet framstår som
något obegripligt mot bakgrund av att landstinget faktiskt tillställde
Ingemar Brelid kopior av vissa av handlingarna, finns anledning att
påpeka följande.
Som framgår av redogörelsen för den rättsliga regleringen skall
myndigheten på begäran av den enskilde fatta ett avslagsbeslut om en
allmän handling inte kan lämnas ut. Regeln träffar såväl den situation-
en att den begärda handlingen över huvud taget inte finns hos myndig-
heten som den situationen att handlingen på grund av någon sekretess-
bestämmelse inte kan lämnas ut. Ett sådant avslagsbeslut skall vara
försett med upplysning om att det kan överklagas till kammarrätt. Den
enskilde skall upplysas om sin rätt att begära ett avslagsbeslut från
myndigheten. Landstinget har i nu berörda avseenden uppvisat en
häpnadsväckande passivitet. Med den uppfattning landstingsstyrelsen
har om de begärda handlingarna avseende EG borde landstinget i alla
fall ha reagerat genom att meddela Ingemar Brelid att handlingarna
inte fanns eller i vart fall inte kunde identifieras samt upplyst honom
om hans möjlighet att begära myndighetens avslagsbeslut.
Slutligen har landstingsstyrelsen i sitt yttrande hävdat att någon
skyldighet att lämna ut uppgifter ur allmänna handlingar inte finns.
Uttalandet visar på okunnighet om gällande regler. Enligt 15 kap. 4 §
sekretesslagen (1980:100) skall myndighet på begäran av enskild lämna
uppgift ur allmän handling som förvaras hos myndigheten i den mån
hinder inte möter på grund av bestämmelse om sekretess eller av
hänsyn till arbetets behöriga gång.
Som har framgått av det ovan sagda uppvisar landstingets handlägg-
ning av Ingemar Brelids begäran om utfående av allmänna handlingar
många allvarliga brister. Landstinget förtjänar allvarlig kritik härför.
Mot bakgrund av vad som förekommit i ärendet och med hänsyn till
innehållet i landstingsstyrelsens yttrande kan jag inte dra någon annan
slutsats än att vad som förevarit har sin grund i bristande kunskaper
om den rättsliga regleringen i fråga om allmänna handlingar. Det
ankommer på en myndighets ledning att tillse att grundläggande
rättsliga regler för den verksamhet som bedrivs hos myndigheten är
känd av de anställda. Jag förutsätter att landstingsstyrelsen vidtar
kraftfulla åtgärder för att genom utbildning råda bot på denna besvä-
rande kunskapsbrist. Jag avstår därför från att gå vidare i saken och
avslutar ärendet med den allvarliga kritik som ligger i det ovan sagda.
1993/94: JO 1
517
(Dnr 3535-1992)
JO Wahlström anförde följande i ett beslut den 31 mars 1993.
Ali Orsan anförde i sin anmälan att en advokat som representerar Ali
Orsans motpart i en rättegång mot Ali Orsan hade uppgivit att han fått
vissa sekretessbelagda uppgifter om Ali Orsan genom att ringa bl.a.
arbetsförmedlingen. Av bilagor som bifogats anmälan framgick att den
ifrågavarande advokaten hade bekräftat att han erhållit uppgifterna
från arbetsförmedlingen. Chefen för arbetsförmedlingskontoret i Kista
hade emellertid i en skrivelse till Sveriges advokatsamfund anfört att
enskilda handläggare enligt gällande praxis och sekretessregler inte får
lämna ut uppgifter om arbetssökande per telefon utan att först inskaffa
fullmakt eller medgivande på annat sätt från den person uppgifterna
gäller. Ali Orsan hemställde att JO skulle utreda omständigheterna
kring advokatens och arbetsförmedlingens handlande samt om detta
var förenligt med gällande bestämmelser.
På förfrågan från JO:s föredragande förklarade Ali Orsan att den
uppgift som påståtts ha lämnats ut var att Ali Orsan som förklaring till
att förmedlingen inte kunnat nå honom under våren 1991 till arbets-
förmedlingen hade uppgivit att han under hela våren varit i Tyskland.
Anmälan remitterades till Länsarbetsnämnden i Stockholms län för
utredning och yttrande. Länsarbetsnämnden inhämtade utredning från
arbetsförmedlingskontoret i Kista. Av denna utredning framgick att en
tjänsteman hos kontoret, Marianne Blom, hade lämnat ut de aktuella
uppgifterna till advokaten. Som förklaring till det inträffade har hon
anfört.
Jag, Marianne Blom blev någon gång under vecka 39/92 uppringd av
en advokat som ställde frågor rörande — — — Orsan. Advokaten ville
ha upplysningar om vilka tidsperioder under våren 1991 som Orsan
varit aktuell arbetssökande vid af Kista.
Utan att tänka mig för vem han representerade och om han hade
fullmakt för detta ändamål svarade jag följande,
att Orsan varit aktuell sökande under två tidsperioder med ett
avbrott under mars—juni då han befunnit sig i Tyskland. (Jag kan inte
idag uttala mig om hur exakt tiderna för perioderna angavs.) Efter
detta kom jag på att jag redan sagt för mycket och informerade
advokaten om detta och tilläde att uppgifterna är sekretessbelagda.
Efter detta upplevde jag att advokaten blev irriterad då han inte fick
fler uppgifter och samtalet avslutades.
Några minuter senare ringde jag upp advokaten för att på nytt
informera honom om att de uppgifter jag lämnat var sekretessbelagda
och då han saknade fullmakt ville jag ytterligare en gång under-
stryka detta.
Advokatens namn och telefon antecknade jag men uppgifterna står
inte idag att finna.
1993/94:JO1
518
I mina dagliga arbetsuppgifter som samordnare för vår kundmottag-
ning hanterar jag denna typ av frågor flera gånger dagligen och är väl
insatt i de regler som gäller. I det här fallet vet jag inte varför
uppgifterna utlämnades så lättvindigt — förmodligen därför att den
som ringde var advokat och jag uppfattade det som att han var väl
förtrogen med ärendet och tänkte inte på vem han företrädde.
Jag är mycket ledsen över det inträffade.
Länsarbetsnämnden (länsarbetsdirektören Lars Sjöström) anförde föl-
jande.
Arbetsförmedlingen i Kista har en mycket hård arbetsbelastning på
grund av den höga arbetslösheten. Detta kan ändå enligt Länsarbets-
nämndens bedömning inte ursäkta tjänstemannens handlande men
möjligen vara en förklaring till det inträffade. Tjänstemannen är en
erfaren och mycket kunnig platsförmedlare väl medveten om innehål-
let i gällande sekretesslagstiftning. I tidigare skrivelse konstaterade
Länsarbetsnämnden att uppgift om enskilds personliga förhållanden
skyddas av sekretesslagens 7 kapitel 10 och 14 §§. Det kan inte
uteslutas att Ali F Orsan lidit men av att tjänstemannen röjt uppgifter
om Orsan till en advokat. Det är inte tillfredsställande att arbetsför-
medlingen lämnat ut sekretessbelagda uppgifter, men länsarbetsnämn-
den anser att det inträffade är en engångsföreteelse.
Ali Orsan bereddes tillfälle att kommentera remissvaret men begagna-
de sig inte av möjligheten.
Enligt 7 kap. 14 § första stycket sekretesslagen (1980:100) gäller sekre-
tess för uppgift som rör utlänning, om det kan antas att röjande av
uppgiften skulle medföra fara för att någon utsätts för övergrepp eller
annat allvarligt men som föranleds av förhållandet mellan utlänningen
och utländsk stat eller myndighet eller organisation av utlänningar.
Sekretess gäller vidare enligt 7 kap. 10 § samma lag i ärende om
arbetsförmedling eller yrkesvägledning för uppgift om enskilds person-
liga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att
den enskilde eller någon honom närstående lider men. Motsvarande
sekretess gäller i ärende om arbetsvärd, antagning till arbetsmarknads-
utbildning, hjälp och stöd vid arbetslöshet eller andra åtgärder i
anställningsfrämjande syfte eller för att främja enskilds anpassning till
arbetslivet. Sekretessen gäller dock inte beslut i sådana ärenden.
I 20 kap. 3 § brottsbalken stadgas: Röjer någon uppgift, som han är
pliktig att hemlighålla enligt lag eller annan författning eller enligt
förordnande eller förbehåll som har meddelats med stöd av lag eller
annan författning, eller utnyttjar han olovligen sådan hemlighet, dö-
mes, om ej gärningen eljest är särskilt belagd med straff, för brott mot
tystnadsplikt till böter eller Sngelse i högst ett år. — Den som av
oaktsamhet begår gärning som avses i första stycket dömes till böter. I
ringa fall skall dock ej dömas till ansvar.
Enligt förarbetena till straffbestämmelsen (prop. 1979/80:2 Del A
s. 404) far frågan huruvida ett oaktsamt brott är ringa avgöras med
hänsyn till samtliga omständigheter i det konkreta fallet. En omstän-
dighet av betydelse kan vara vilken uppgift som har röjts och vilken
1993/94:JO1
519
skada detta har medfört. En annan faktor vid denna bedömning kan
vara vilka krav som rimligen kan ställas på den offentliga funktionären
med hänsyn till hans möjligheter att bedöma den rättsliga situationen.
Ali Orsans anmälan riktar sig, förutom mot arbetsförmedlingen, även
mot Statens invandrarverk och den ifrågavarande advokaten. I den del
anmälan avser Invandrarverket handläggs den av JO Pennlöv som ett
särskilt ärende, Dnr 3910-1992. Advokaten står inte under JO:s tillsyn
och jag tar därför inte upp anmälan i den delen till prövning.
Av utredningen framgår att den ifrågavarande advokaten vid ett
telefonsamtal begärde upplysningar om under vilka tidsperioder under
våren 1991 som Ali Orsan varit aktuell arbetssökande vid arbetsför-
medlingen. Marianne Blom upplyste om att Ali Orsan varit aktuell
arbetssökande under två perioder med ett avbrott under mars — juni
då han hade befunnit sig i Tyskland. Mot bakgrund av den ovan gjorda
redogörelsen för tillämpliga bestämmelser i sekretesslagen far sekretess
anses kunna föreligga för den uppgift som lämnades till advokaten.
Marianne Blom borde därför ha tagit ställning till frågan om uppgiften
kunde lämnas ut innan hon besvarade advokatens fråga. Hon lämnade
emellertid ut uppgiften utan att dessförinnan göra en sådan sekretess-
bedömning. Omedelbart efter det hon lämnat uppgiften insåg Mari-
anne Blom emellertid att hon sagt mer än hon borde och informerade
därför advokaten om att uppgiften var föremål för sekretess varefter
samtalet avslutades. Omedelbart därefter tog hon förnyad kontakt med
advokaten för att understryka detta förhållande.
Länsarbetsnämnden, som har upplyst att Marianne Blom är väl
förtrogen med gällande sekretessbestämmelser, har som en förklaring
till det inträffade angett att arbetsförmedlingen i Kista har en mycket
hård arbetsbelastning samt bedömt det inträffade som en engångsföre-
teelse. I likhet med vad som får antas vara nämndens uppfattning,
anser jag emellertid att en aldrig så hög arbetsbelastning inte någonsin
kan tillåtas få leda till att uppgifter, vilka kan vara föremål för
sekretess, lämnas ut utan föregående sekretessbedömning.
Länsarbetsnämnden har bedömt att det inte kan uteslutas att Ali
Orsan lidit men av att uppgiften röjdes. Jag delar denna bedömning,
och anser därför att Marianne Blom — av oaktsamhet — har brutit
mot sin tystnadsplikt. Hon förtjänar allvarlig kritik för sitt handlande.
Mot bakgrund av bestämmelsen i 20 kap. 3 § brottsbalken kan övervä-
gas om omständigheterna är sådana att förundersökning bör inledas.
Vid en samlad bedömning av vad som inträffat har jag emellertid
stannat för att avstå från att inleda en förundersökning. Jag har därvid
beaktat framför allt att den uppgift som röjdes — att Ali Orsan varit
arbetssökande men under en period befunnit sig i Tyskland — normalt
måste anses framstå som förhållandevis harmlös, att Marianne Blom så
snart hon lämnat denna uppgift insett sitt misstag och avbrutit samtalet
samt att hon omedelbart därefter åter kontaktat advokaten och mot
bakgrund av att han saknade fullmakt från Ali Orsan understrukit att
1993/94:JO1
520
den lämnade uppgiften var föremål för sekretess. Hon Sr därigenom
anses ha gjort vad hon kunnat för att mildra verkningarna av sitt
handlande. Liksom länsarbetsnämnden anser jag att utredningen inte
ger vid handen annat än att det här varit fråga om en engångsföreteel-
se. Jag saknar vidare mot bakgrund av vad som upplysts om Marianne
Bloms kunskaper om gällande sekretessbestämmelser anledning att
anta att hon kommer att upprepa felet.
Med hänsyn till vad jag ovan anfört avslutar jag ärendet här med
den allvarliga kritik som ligger i det sagda.
1993/94:JO1
521
utfärdad den 13 november 1986, ändrad senast den 30 december 1992
(1992:1605)
Enligt riksdagens beslut föreskrivs följande.
1993/94JO1
Bilaga 1
1 § Riksdagens ombudsmän är enligt 8 kap. 10 § riksdagsordningen
fyra, en chefsjustitieombudsman och tre justitieombudsmän.
Chefsjustitieombudsmannen och justitieombudsmännen har i den
omfattning som anges i 2 § tillsyn över att de som utövar offentlig
verksamhet efterlever lagar och andra författningar samt i övrigt full-
gör sina åligganden.
2 § Under ombudsmännens tillsyn står
1. statliga och kommunala myndigheter,
2. tjänstemän och andra befattningshavare vid dessa myndigheter,
3. annan som innehar tjänst eller uppdrag, varmed följer myndig-
hetsutövning, såvitt avser denna hans verksamhet,
4. tjänstemän och uppdragstagare i statliga affärsverk, när de för
verkens räkning fullgör uppdrag i sådana aktiebolag där staten genom
verken utövar ett bestämmande inflytande.
I fråga om befattningshavare vid försvarsmakten omfattar tillsynen
dock endast befal av lägst fänriks grad och dem som innehar motsva-
rande tjänsteställning.
Ombudsmännens tillsyn omfattar ej
1. riksdagens ledamöter,
2. riksdagens förvaltningsstyrelse, riksdagens valprövningsnämnd,
riksdagens besvärsnämnd eller kammarsekreteraren,
3. riksbanksfullmäktige, riksbankschefen och vice riksbankschefer,
utom såvitt avser deltagande i utövning av Riksbankens beslutanderätt
enligt lagen (1992:1602) om valuta- och kreditreglering,
4. regeringen eller statsråd,
5. justitiekanslern samt
6. ledamöter av beslutande kommunala församlingar.
Ombudsmännen står ej under tillsyn av varandra. Med befattnings-
havare förstås i denna lag, om inte annat framgår av sammanhanget,
person som står under ombudsmännens tillsyn.
3 § Ombudsmännen skall särskilt tillse att domstolar och förvaltnings-
myndigheter i sin verksamhet iakttager regeringsformens bud om
saklighet och opartiskhet och att medborgarnas grundläggande fri- och
rättigheter ej träds för när i den offentliga verksamheten.
Vid tillsyn över kommunala myndigheter skall ombudsman beakta de
former i vilka den kommunala självstyrelsen utövas.
4 § Ombudsmännen skall verka för att brister i lagstiftningen avhjälps.
Uppkommer under tillsynsverksamheten anledning att väcka fråga om
författningsändring eller annan åtgärd från statens sida, Sr ombuds-
man göra framställning i ämnet till riksdagen eller regeringen.
Justitieombudsman skall samråda med chefsjustitieombudsmannen
innan han gör framställning enligt första stycket.
5 § Ombudsmännens tillsyn bedrivs genom prövning av klagomål från
allmänheten samt genom inspektioner och andra undersökningar, som
ombudsmännen finner påkallade.
522
Justitieombudsman skall samråda med chefsjustitieombudsmannen
om inspektioner och andra undersökningar, som han avser att genom-
föra.
6 § Ombudsman avgör ärende genom beslut, vari han får uttala sig om
huruvida åtgärd av myndighet eller befattningshavare strider mot lag
eller annan författning eller annars är felaktig eller olämplig. Ombuds-
man får även göra sådana uttalanden som avser att främja enhetlig och
ändamålsenlig rättstillämpning.
Ombudsman får som särskild åklagare väcka åtal mot befattningsha-
vare som genom att åsidosätta vad som åligger honom i tjänsten eller
uppdraget har begått annan brottslig gärning än tryckfrihetsbrott. Ger
utredningen i ärende ombudsman anledning anta att sådan brottslig
gärning begåtts, tillämpas vad som föreskrivs i lag om förundersök-
ning, åtal och åtalsunderlåtelse samt om allmän åklagares befogenheter
i övrigt i fråga om brott under allmänt åtal. I mål som har väckts vid
tingsrätt bör talan fullföljas till högsta domstolen endast om synnerliga
skäl föranleder det.
Om befattningshavare genom att åsidosätta vad som åligger honom i
tjänsten eller uppdraget gjort sig skyldig till fel, som kan beivras
genom disciplinärt förfarande, får ombudsman göra anmälan till den
som har befogenhet att besluta om disciplinpåföljd. Om den som är
legitimerad eller annars behörig att utöva yrke inom hälso- och
sjukvården, tandvården eller detaljhandeln med läkemedel eller yrke
som veterinär har varit grovt oskicklig vid utövningen av sitt yrke eller
på annat sätt visat sig uppenbart olämplig att utöva detta, får ombuds-
man göra anmälan till den som har befogenhet att besluta om återkal-
lelse av legitimationen eller behörigheten. Motsvarande anmälan får
göras i fråga om begränsning av sådan legitimerad yrkesutövares behö-
righet, om denne har missbrukat sin behörighet på något annat sätt.
Anser ombudsman det vara påkallat att befattningshavare avskedas
eller avstängs från sin tjänst på grund av brottslig gärning eller grov
eller upprepad tjänsteförseelse, får han göra anmälan härom till den
som har befogenhet att besluta om sådan åtgärd.
När ombudsman har gjort anmälan i ett sådant ärende som avses i
tredje eller fjärde stycket skall han i ärendet få tillfälle att komplettera
egen utredning och att yttra sig över utredning som har tillförts
ärendet av någon annan samt att närvara, om muntligt förhör hålls.
Vad som nu sagts gäller dock inte ärenden om avstängning.
7 § Har myndighet meddelat beslut mot befattningshavare i ärende om
tillämpningen av särskilda bestämmelser för tjänstemän i lag eller
annan författning om disciplinansvar eller om avskedande eller av-
stängning från tjänsten på grund av brottslig gärning eller tjänsteförse-
else, får ombudsman föra talan vid domstol om ändring i beslutet.
Detsamma gäller i fråga om myndighets beslut i ärende om disciplin-
ansvar mot den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen eller är
veterinär eller krigsman samt i fråga om myndighets beslut i ärende
om sådan behörighetsfråga som avses i 6 § tredje stycket. Närmare
bestämmelser om sådan talan meddelas i lag eller annan författning.
Har befattningshavare enligt vad därom är föreskrivet sökt ändring
vid domstol i beslut som avses i första stycket och har beslutet
tillkommit efter anmälan av ombudsman, företräder ombudsmannen
det allmänna som befattningshavarens motpart i tvisten. Detsamma
gäller, om ombudsmannen har sökt ändring i beslutet.
Vad i lag eller annan författning är föreskrivet om arbetsgivare skall
i fråga om tvister som avses i denna paragraf äga motsvarande tillämp-
1993/94: JO 1
Bilaga 1
523
ning på ombudsman. Bestämmelserna i 4 kap. 7 § och 5 kap. 1 §
första stycket lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister skall dock
ej tillämpas i fråga om tvist i vilken ombudsman för talan.
8 § Ombudsman bör ej ingripa mot lägre befattningshavare utan
självständiga befogenheter, om det inte finns särskilda skäl för ett
ingripande.
9 § Om ombudsmans befogenhet att väcka åtal mot ledamot av högsta
domstolen eller regeringsrätten samt talan om skiljande eller avstäng-
ning av sådan ledamot från tjänsten eller skyldighet för ledamot att
undergå läkarundersökning föreskrivs i regeringsformen.
10 § Ombudsman är skyldig att väcka och utföra åtal som konstitu-
tionsutskottet enligt 12 kap. 3 § regeringsformen har beslutat mot
statsråd samt åtal som riksdagsutskott enligt vad som är föreskrivet har
beslutat mot befattningshavare hos riksdagen eller dess organ, dock ej
åtal mot ombudsman.
Ombudsman är även skyldig att biträda utskott med förundersök-
ningen mot befattningshavare som nämns i första stycket.
11 § Ombudsmännen skall årligen senast den 15 november tillställa
riksdagen en tryckt ämbetsberättelse avseende tiden den 1 juli närmast
föregående år—den 30 juni innevarande år. Berättelsen skall innehålla
redogörelse för de åtgärder som vidtagits med stöd av 4 § första stycket
och 6 § andra—fjärde stycket och 7 § samt för andra viktigare beslut
som ombudsmännen har meddelat. Berättelsen skall även uppta en
översikt över verksamheten i övrigt.
12 § Enligt 8 kap. 10 § riksdagsordningen är chefcjustitieombudsman-
nen administrativ chef och bestämmer inriktningen i stort av verksam-
heten. Han skall i arbetsordning meddela bestämmelser om organisa-
tionen av verksamheten och fördelningen av ärendena mellan ombuds-
männen.
13 § För verksamheten skall finnas en expedition (ombudsmannaexpe-
ditionen). Vid denna är anställda en kanslichef samt byråchefer och
övriga tjänstemän enligt personalförteckning. I mån av behov och
tillgång på medel får chefcjustitieombudsmannen anlita annan perso-
nal samt experter och sakkunniga. Chefsjustitieombudsmannen be-
stämmer om personalens tjänstgöring.
Kanslichefen skall under chefsjustitieombudsmannen leda arbetet
inom ombudsmannaexpeditionen och i övrigt lämna ombudsmännen
erforderligt biträde.
14 § För arbetet inom ombudsmannaexpeditionen meddelar chefsjusti-
tieombudsmannen de råd och anvisningar som behövs utöver denna
instruktion och vad som föreskrivs i arbetsordningen.
Chefcjustitieombudsmannen skall samråda med konstitutionsutskot-
tet i organisationsfrågor av större vikt.
Innan justitieombudsman påkallar samråd med konstitutionsutskot-
tet skall han ha samrått med chefcjustitieombudsmannen.
15 § Chefcjustitieombudsmannen Sr oberoende av vad som följer av
arbetsordning genom särskilt beslut föreskriva att visst ärende eller
grupp av ärenden skall hänskjutas till honom eller någon av de andra
ombudsmännen.
Chefcjustitieombudsmannen får vidare i arbetsordning eller genom
särskilt beslut bemyndiga
1993/94:JO1
Bilaga 1
524
tjänsteman vid ombudsmannaexpeditionen att vidtaga åtgärd för
ärendes beredande,
tjänsteman att verkställa inspektion, dock utan rätt att därvid fram-
ställa anmärkning eller göra annat uttalande på ombudsmans vägnar,
samt
kanslichef att besluta i administrativa frågor, dock ej om anställande
av byråchef.
16 § När chefcjustitieombudsmannen har semester eller är hindrad att
utöva sin tjänst skall den av de andra ombudsmännen som varit
ombudsman längst tid tjänstgöra i hans ställe. Om två eller flera varit
ombudsmän lika länge, har den äldste av dem företräde.
Blir ombudsman av sjukdom eller annan orsak långvarigt hindrad
att utöva sin tjänst skall chefcjustitieombudsmannen eller hans ersätta-
re anmäla detta till riksdagen för åtgärd enligt 8 kap. 10 § sista stycket
riksdagsordningen.
17 § Klagomål bör anföras skriftligen. I klagoskriften bör anges den
myndighet som klagomålet vänder sig mot, den åtgärd som klagomålet
avser, tidpunkten för åtgärden samt klagandens namn och adress.
Innehar klaganden handling, som är av betydelse för ärendets utredan-
de och bedömande, bör den bifogas.
Den som är berövad sin frihet lar sända skrift till ombudsmännen
utan hinder av de inskränkningar i rätten att sända brev och andra
handlingar som gäller för honom.
På klagandens begäran skall på expeditionen utfärdas bevis att hans
klagoskrift inkommit dit.
18 § Är fråga, som väckts genom klagomål, av sådan beskaffenhet att
den lämpligen kan utredas och prövas av annan myndighet än om-
budsmännen och har myndigheten ej tidigare prövat saken, får om-
budsman överlämna klagomålet till denna myndighet för handlägg-
ning. Klagomål far dock överlämnas till justitiekanslern endast efter
överenskommelse med denne.
Avser klagomål befattningshavare som är advokat och är den fråga
som väckts genom klagomålet sådan, att den enligt 8 kap. 7 § fjärde
stycket rättegångsbalken kan prövas av organ inom advokatsamfundet,
får ombudsman överlämna klagomålet till samfundet för handläggning.
19 § Ombudsman bör skyndsamt lämna klaganden besked om huruvi-
da klagomålet avvisas, avskrivs från handläggning, överlämnas till
annan enligt 18 § eller upptas till utredning.
20 § Ombudsman bör ej till utredning uppta förhållanden, som ligger
mer än två år tillbaka i tiden, om ej särskilda skäl föreligger.
21 § Ombudsman skall verkställa de utredningsåtgärder som fordras
för prövning av klagomål och andra ärenden.
När ombudsman enligt regeringsformens föreskrifter begär upplys-
ningar och yttranden i andra ärenden än dem där han har beslutat att
inleda förundersökning, får han förelägga vite om högst 1 000 kronor.
Ombudsman får utdöma försuttet vite.
Kan det misstänkas att befattningshavare som omfattas av bestäm-
melserna om disciplinansvar i lagen (1976:600) om offentlig anställ-
ning har gjort sig skyldig till tjänsteförseelse, för vilken disciplinpåföljd
1993/94:JO1
Bilaga 1
525
bör åläggas, och kan det befaras att skriftlig anmaning enligt 14 kap. 1
§ första stycket nämnda lag inte kan tillställas honom inom två år efter
förseelsen, får ombudsman utfärda motsvarande anmaning. Vad som
nu har sagts gäller även för den som omfattas av bestämmelser om
disciplinansvar och om anmaning eller motsvarande underrättelse i
någon annan författning.
När ombudsman är närvarande vid domstols eller myndighets över-
läggningar har han ej rätt att yttra sin mening.
22 § Ombudsman får uppdra åt annan att leda förundersökning som
han har beslutat och att väcka och utföra åtal som han har beslutat,
om inte åtgärden avser ledamot av högsta domstolen eller regeringsrät-
ten.
Beslut att överklaga dom eller beslut till högre rätt får inte fattas av
annan än ombudsman.
I fall som avses i 7 § får ombudsman förordna tjänsteman vid
ombudsmannaexpeditionen att föra talan på ombudsmannens vägnar.
I ärende som avses i 6 § tredje eller fjärde stycket får ombudsman
bemyndiga tjänsteman vid ombudsmannaexpeditionen att vidta behöv-
liga handläggningsåtgärder.
23 § Ärende avgörs efter föredragning, som ankommer på tjänsteman
vid ombudsmannaexpeditionen eller särskilt utsedd föredragande. Be-
slut att avvisa ärende eller avskriva ärende från handläggning kan dock
fattas utan föredragning. Ombudsman kan också avgöra annat ärende
utan föredragning, om särskilda skäl föranleder det.
24 § Diarier skall föras över samtliga ärenden och däri vidtagna
åtgärder.
I fråga om varje beslut skall vid ombudsmannaexpeditionen finnas
handling, som utvisar vem som har fattat beslutet och vem som har
varit föredragande samt beslutets dag och innehåll. Regjstratur skall
hållas över särskilt uppsatta beslut.
Protokoll förs vid inspektioner och när protokoll fordras av annan
orsak.
25 § Samtidigt som ämbetsberättelsen lämnas till riksdagen skall dia-
rier, protokoll och regjstratur för den tid berättelsen avser lämnas till
konstitutionsutskottet.
26 § Ombudsmannaexpeditionen skall hållas öppen för allmänheten
under tid som chefsjustitieombudsmannen bestämmer.
27 § Expedition skall utfärdas utan avgift om ej särskild anledning
föranleder till annat.
Skall avgift utgå skall den bestämmas med ledning av de regler som
gäller för statliga myndigheter i allmänhet.
Avgiftsbeslut får ej överklagas.
28 § Chefsjustitieombudsmannen tillsätter tjänster vid ombudsmanna-
expeditionen och antar personal i övrigt, i den mån han inte enligt
15 § överlåter dessa uppgifter på kanslichefen.
29 § Om överklagande av beslut som gäller tjänstetillsättning eller
eljest rör tjänsteman vid expeditionen, föreskrivs i lagen (1989:186) om
överklagande av administrativa beslut av riksdagens förvaltningskontor
och myndigheter.
1993/94:JO1
Bilaga 1
526
Fastställd den 19 mars 1993 att gälla tills vidare
1 §
1993/94: JO 1
Bilaga 2
Justitieombudsmännens tillsyn är uppdelad i fyra ansvarsområden. Vad
varje ansvarsområde omfattar framgår av bilaga till denna arbetsord-
ning.
Ombudsmännen har följande ansvarsområden:
ChefsJO Claes Eklundh
JO Jan Pennlöv
JO Gunnel Norell Söderblom
JO Stina Wahlström
Ansvarsområde 1
Ansvarsområde 2
Ansvarsområde 3
Ansvarsområde 4
Ombudsmännen tar inom sina respektive ansvarsområden de initiativ
som de finner påkallade. Justitieombudsmännen skall samråda med
chefcjustitieombudsmannen i fråga om inspektioner och andra under-
sökningar som de avser att genomföra. Ombudsmännen samråder även
i övrigt i den utsträckning som befinnes erforderlig.
2 §
Ett ärende som berör mer än ett ansvarsområde handläggs av den
ombudsman till vars ansvarsområde ärendet huvudsakligen hör. I
tveksamma fail bestämmer chefcjustitieombudsmannen, vem som skall
handlägga ärendet. Har ärenden som tillhör olika ansvarsområden
nära samband med varandra, bestämmer chefcjustitieombudsmannen,
vem som skall handlägga ärendena. Om en justitieombudsman på
grund av jäv eller av annan anledning inte kan handlägga ett ärende
som hör till hans eller hennes ansvarsområde, bestämmer chefcjustitie-
ombudsmannen, vem som skall överta ärendet.
Om befogenhet för chefcjustitieombudsmannen att bestämma att ett
visst ärende eller en viss grupp av ärenden skall hänskjutas till honom
eller någon annan justitieombudsman oberoende av fastställda ansvars-
områden föreskrivs i 15 § första stycket lagen (1986:765) med instruk-
tion för Riksdagens ombudsmän (instruktionen).
3 §
När chefcjustitieombudsmannen är förhindrad att utöva sin tjänst på
grund av sjukdom, semester eller någon annan omständighet inträder i
hans ställe den justitieombudsman som anges i 16 § första stycket
instruktionen. Vid ledighet för en ombudsman förestås dennes ansvars-
område av chefcjustitieombudsmannen eller den ombudsman som
chefcjustitieombudsmannen utser.
527
4 §
Ombudsmännen biträds av en kanslichef, byråchefer och föredragande
för beredning av klago- och initiativärenden. För byråcheferna faststäl-
ler chefcjustitieombudsmannen sakområden.
Hos varje ombudsman finns inrättat ett ärendekansli.
Chefcjustitieombudsmannen biträds också av en administrativ enhet
samt annan personal för särskilda uppgifter i den omfattning han
bestämmer. 1 den administrativa enheten ingår en enhetschef, personal
för biträde med ekonomi- och personaladministrativa ärenden och för
biträde med registrering samt expeditionsassistenter och lokalvårdare.
Inom ombudsmannaexpeditionen finns även ett bibliotek.
Arbetsuppgifterna för personalen inom ärendekanslierna och admi-
nistrativa enheten samt för biblioteksansvarig tjänsteman framgår av
särskilda beskrivningar.
5 §
Kanslichefen utför särskilda utredningar efter beslut av chefcjustitieom-
budsmannen, bereder ärenden som tilldelas honom och biträder om-
budsmännen i övrigt enligt chefcjustitieombudsmannens bestämmande.
Den administrativa enheten är underställd kanslichefen. Denne är
vidare data-, arkiv- och utbildningsansvarig samt ansvarig för expedi-
tionens lokaler och inventarier.
Kanslichefen får i de ärenden som handläggs av honom besluta om
remisser och annat utredningsförfarande. Han får också på uppdrag av
en ombudsman verkställa inspektion, dock utan rätt att vid denna
framställa anmärkningar eller göra sådana uttalanden som åsyftas i 6 §
första stycket instruktionen.
Kanslichefen får vidare
besluta i samtliga personalfrågor (anställningar, entlediganden etc.)
beträffande ombudsmannaexpeditionens personal, dock inte om
1. skiljande från anställning på grund av personliga förhållanden om
det inte är fråga om provanställning
2. disciplinansvar
3. åtalsanmälan
4. avstängning eller läkarundersökning
5. anställning och entledigande av byråchefer
företräda Riksdagens ombudsmän i förhandlingar med personalorga-
nisationerna med tillämpning av samtliga gällande avtal och andra
bestämmelser för riksdagen och dess verk
besluta om semester och tjänstledighet för personalen vid ombuds-
mannaexpeditionen, dock ej för sig själv; ansökningar om tjänstledig-
het för längre tid än en månad skall dock överlämnas till chefcjustitie-
ombudsmannen för beslut
förordna vikarie för personal som beviljats semester eller tjänstledig-
het
attestera fakturor och utbetalningsorder, bokföringsorder m.m. i det
statliga redovisningssystemet
inventera förråd av L-blanketter och kontantkassa
1993/94: JO 1
Bilaga 2
528
underteckna tjänstgöringsuppgifter, anställningsbevis och tjänstekort
besluta om utanordningar till extra föredragande och andra upp-
dragstagare
kvittera ut rekommenderad post till ombudsmannaexpeditionen
ombesörja månads- och årsstatistik.
6 §
Byråcheferna skall var och en inom sitt sakområde i samråd med
berörda ombudsmän fördela ärendena på föredragande. De far vidare
besluta om remisser och annat utredningsförfarande, handlägga frågor
rörande efterskrifter i avgjorda ärenden samt på uppdrag av vederbö-
rande ombudsman verkställa inspektion, dock utan rätt att vid denna
framställa anmärkningar eller göra sådana uttalanden som åsyftas i 6 §
första stycket instruktionen.
Byråcheferna skall — förutom att bereda egna ärenden — se till att
ärendena blir handlagda på ett tillfredsställande sätt och med den
skyndsamhet som krävs. De har också ansvar för redigeringen av
referat och notiser som skall publiceras i JO:s ämbetsberättelse.
Om ett ärende är av större vikt bör det handläggas av en byråchef.
7 §
Föredragandena får i de ärenden de tilldelats inhämta underhandsupp-
lysningar, infordra de handlingar som kan finnas rörande saken samt
överlämna handlingar till klaganden för yttrande. De Sr även, efter
särskilt bemyndigande av vederbörande ombudsman, handlägga frågor
rörande efterskrifter i avgjorda ärenden.
Vid tilldelningen av ärenden skall hänsyn tas till de olika föredra-
gandenas särskilda kunskaper och erfarenheter. En jämn arbetsfördel-
ning mellan föredragandena skall eftersträvas.
Varje föredragande skall om möjligt ges tillfälle att handlägga för
honom eller henne nya ärendetyper.
8 §
En ombudsmans slutliga beslut skrivs ut i ett exemplar, som skall
undertecknas av ombudsmannen och ingå i registraturet.
Utgående expeditioner framställs genom fotokopiering. En expedi-
tion skall alltid sändas till klaganden och, i förekommande fall, till
myndigheter och tjänstemän som yttrat sig i ärendet eller som beslutet
särskilt rör. En fotokopia av beslutet fogas till akten i ärendet.
Utgående expeditioner av beslut som inte avser ärendets avslutande
undertecknas av den som fattat beslutet eller av annan på uppdrag av
den beslutande.
9 §
Chefen för administrativa enheten skall fördela administrativa ärenden
och övriga uppgifter på personalen inom enheten.
Chefen för administrativa enheten skall — förutom att bereda och
för chefcjustitieombudsmannen eller kanslichefen föredraga egna admi-
nistrativa ärenden — se till att de administrativa ärendena blir hand-
1993/94:JO1
Bilaga 2
529
lagda och uppgifterna utförda på ett tillfredsställande sätt och med den
skyndsamhet som krävs. Chefen upprättar i samråd med kanslichefen
och för föredragning för chefcjustitieombudsmannen förslag till JO:s
anslagsframställning och JO:s årsbokslut. Andra viktigare administrati-
va ärenden skall beredas och handläggas av enhetschefen i samråd med
kanslichefen.
10 §
För bibliotekets ledning finns en biblioteksnämnd, i vilken ingår en
ombudsman, kanslichefen och biblioteksansvarig tjänsteman. Den om-
budsman som skall ingå i nämnden utses av chefcjustitieombudsman-
nen.
Biblioteksnämnden beslutar i frågor om förvärv till biblioteket inom
ramen för i JO:s internbudget anvisade medel samt har i övrigt
överinseende över bibliotekets verksamhet.
11 §
Personalen på registratorsexpeditionen biträder — utöver arbetsuppgif-
ter enligt den särskilda arbetsbeskrivningen — med utlämnande av
handlingar till myndigheter, massmedier och allmänhet och lämnar
erforderliga upplysningar med ledning av uppgifter ur datoriserade
register och databaser, regjstratur, protokoll samt övriga inom expedi-
tionen tillgängliga handlingar.
12 §
Fråga om utlämnande av allmän handling avgörs på myndighetens
vägnar av den justitieombudsman, till vars ansvarsområde ärendet hör,
eller av chefcjustitieombudsmannen.
13 §
Säkerhets- och beredskapsfrågor handläggs under chefcjustitieombuds-
mannen av en befattningshavare inom ombudsmannaexpeditionen
med särskilt uppdrag att vara säkerhetsansvarig.
14 §
Ombudsmännen tar emot besök av allmänheten efter överenskommel-
se i varje särskilt fall.
15 §
Registratorsexpeditionen hålls öppen för allmänheten måndag—fredag
klockan 09.00—12.00 och klockan 13.00—15.00, om inte annat be-
stämts i särskilt fall.
1993/94: JO 1
Bilaga 2
530
Allmänna domstolar (dock ej förmynderskapsärenden), Domstolsver-
ket.
Allmänna åklagare.
Polisväsendet (dock ej utlänningsärenden).
Ärenden rörande JO:s kompetensområde, skrifter med oklara yrkan-
den.
Försvarsväsendet, vapenfri tjänst och övriga till Försvarsdepartementet
hörande ärenden.
Exekutionsväsendet.
Kriminalvården.
Inkomst- och förmögenhetsskatt, mervärdesskatt, skattekontroll,
uppbörd.
Punktskatter och prisregleringsavgifter, vägtrafikskatt, hundskatt,
arvs- och gåvoskatt, expeditionsavgifter, tullväsendet, Finansinspektion-
en, folkbokföring (inkl, namnärenden); övriga till Finansdepartemen-
tet hörande ärenden som ej tillhör annat ansvarsområde.
Allmän försäkring (sjuk-, pensions-, föräldra- och arbetsskadeförsäk-
ring, inkomstprövade förmåner, barnbidrag, bidragsförskott samt famil-
jebidrag och andra värnpliktsförmåner).
Utlänningsärenden.
Förmynderskapsärenden (överförmyndare och överförmyndarnämn-
der).
Tillämpningen av socialtjänstlagen, lagen med särskilda bestämmelser
om vård av unga (LVU) och lagen om vård av missbrukare i vissa fall
(LVM).
Hälso- och sjukvård, omsorger om psykiskt utvecklingsstörda, sär-
skolan, rättsmedicinska undersökningsväsendet, rättspsykiatriska un-
dersökningsväsendet, tandvården, läkemedel.
Övriga till Socialdepartementet hörande ärenden utom ärenden rö-
rande allmän försäkring samt miljö- och hälsoskydd.
Rättshjälp, Brottsskadenämnden, allmänna advokatbyråer, nådeären-
den, arrendenämnder, hyresnämnder, Bostadsdomstolen; övriga till
Justitiedepartementet hörande ärenden som ej tillhör annat ansvarsom-
råde.
Arbetsmarknaden, arbetslöshetsförsäkring och övriga till Arbets-
marknadsdepartementet och Civildepartementet hörande ärenden.
Plan- och byggnadsväsendet.
Icke specialreglerad kommunalförvaltning.
Kommunikationsväsendet (affärsverken, vägar, trafik, körkort) och
övriga till Kommunikationsdepartementet hörande ärenden.
1993/94: JO 1
Bilaga 2
531
Utbildningsväsendet och övriga till Utbildningsdepartementet höran-
de ärenden, dock ej särskolan.
Till Kulturdepartementet hörande ärenden, dock ej utlänningsären-
den.
Jord- och skogsbruk, jordförvärv, naturvård, miljö- och hälsoskydd,
djurskydd, jakt, fiske, rennäring, veterinärväsendet, livsmedelskontroll,
lantmäteri- och kartväsendet samt övriga till Jordbruksdepartementet
resp. Miljö- och naturresursdepartementet hörande ärenden.
Konsumentskydd, marknadsföring, pris- och konkurrensförhållan-
den inom näringslivet, prisreglering, aktiebolag, handelsbolag, firma-
skydd, handelsregister, patent, varumärken, mönster och övriga till
Näringsdepartementet hörande ärenden.
Länsstyrelser, räddningstjänst, allmänna ordningsstadgan, allmänna
sammankomster, lotterier, serveringstillstånd, bilskrotning.
Bostadsväsendet (bostadsförsörjning, bostadsbidrag utanför socialför-
säkringssystemets ram).
Svenska kyrkan, statsbidrag till trossamfund.
Förvaltningsdomstolar (dock ej ärenden som på grund av sakinne-
hållet är hänföriiga till annat ansvarsområde).
Utrikesförvaltningen och övriga till Utrikesdepartementet hörande
ärenden som ej tillhör ansvarsområde 2.
Riksdagsförvaltningen, riksdagens verk, allmänna val.
Övriga ärenden som inte är hänförliga till något av ansvarsområdena
1-3.
1993/94:JO1
Bilaga 2
Tjänstemannaärenden, ärenden angående tryckfrihet, offentlighet och
sekretess samt remisser från riksdag och departement fördelas på de
ansvarsområden, där de från saklig synpunkt hör hemma.
532
Riksdagens ombudsmäns kansli
Kanslichefen Kjell Swanström
Byråchefen Torsten Johansson
Byråchefen Hans Sandberg
Byråchefen Anders Thunved
Byråchefen Sven Börjeson
Byråchefen Kristina Boutz
Byråchefen Jörgen Buhre
Byråchefen Krister Malmsten
Byråchefen Christer Sjöstedt (föredragande t.o.m. 3 november 1992)
Tf byråchefen Lars Clevesköld
Avdelningsdirektören Arne Schöldström
Avdelningsdirektören Lars Kinnander
Avdelningsdirektören Rolf Andersson
Som föredragande med heltidstjänstgöring har vidare under 1992/93
tjänstgjort: Kammaråklagaren Anne-Marie Bergström, hovrättsassessorn
Owe Hultin, hovrättsassessorn Catharina Hallenberg, hovrättsassessorn
Birgitta Trägårdh (fr.o.m. 2 juli 1992), hovrättsassessorn Louise Norén,
hovrättsassessorn Allan Camitz, hovrättsassessorn Cari-Gustaf Tryblom,
hovrättsassessorn Lars Lundgren (t.o.m. 30 april 1993), hovrättsasses-
sorn Lars Schuer (fr.o.m. 1 oktober 1992), hovrättsassessorn Bengt
Billquist (fr.o.m. 1 juni 1993), hovrättsassessorn Inger Konradsson,
kammarrättsassessorn Mats Törnered, hovrättsassessorn Ebba Sverne
(fr.o.m. 28 september 1992), kammarrättsassessorn Albert Johnson,
kammarrättsassessorn Carina Hedbom Blomkvist, hovrättsassessorn
Anne-Marie Nyholm (t.o.m. 31 januari 1993), kammarrättsassessorn
Claes Tenggren (t.o.m. 18 april 1993), hovrättsassessorn Ingela Jönsson,
kammarrättsassessorn Christer Gripert, hovrättsassessorn Karin
Jonsson (fr.o.m. 1 mars 1993), kammarrättsassessorn Lia von Sivers
(fr.o.m. 1 april 1993) och kammarrättsassessorn Nils-Ove Ang (fr.o.m.
15 juni 1993).
1993/94:JO1
Bilaga 3
533
Ett alfabetiskt sakregister till JO:s ämbetsberättelser 1967—1975/76
finns fogat som bilaga 3 (s. 557) till ämbetsberättelsen 1975/76 och har
även tryckts separat. 1 ingressen till detta register har lämnats upplys-
ningar om register till tidigare ämbetsberättelser. Ett alfabetiskt sakre-
gister till JO:s ämbetsberättelser 1976/77—1988/89 finns fogat som
bilaga 4 (s. 437) till ämbetsberättelsen 1988/89.
1993/94: JO 1
Bilaga 4
- handläggning av ärende ang. adoption av barn med utländsk här-
komst 89/90:231
Fråga om handling är allmän eller ej
- på sjukhus upprättad förteckning, persedelförteckning, har ansetts
utgöra allmän handling 89/90:367
- handling som förvaras hos en privat donationsfond som förvaltas av
ett offentligt organ har inte ansetts vara allmän 89/90:370
- hos kommun då den befinner sig hos konsultföretag, som enligt
avtal samarbetar med kommunen 89/90:415
- hos statlig myndighet då den befinner sig hos konsultföretag, som
enligt avtal samarbetar med myndigheten 90/91:391
- brev till kommunal befattningshavare, ordförande i såväl kommun-
styrelsen som av kommunen ägd stiftelse 90/91:395
- stadsbiblioteks datorbaserade låntagarregister har konstaterats vara
allmän handling. Kritik mot kulturnämnd som hävdat motsatt upp-
fattning och på grund därav — samt till följd av formella handlägg-
ningsfel — betagit enskild hans grundlagsenliga rätt att utan dröjs-
mål ta del av i registret lagrad information 90/91:400
- kritik mot skolchef för underlåtenhet att registrera till skolstyrelsen
ställd handling, som kommit skolchefen tillhanda 90/91:417
- underlåtenhet att lämna ut anteckningar förda av distriktssköterskor.
Fråga om anteckningarna utgjorde allmän handling m.m. 91/92:409
- hos Stiftelsen Nordiska museet förvarade handlingar med uppgifter
om anställda 91/92:427
- anteckningar vid sammanträde med ledningsgrupp hos allmän för-
säkringskassa 92/93:461
- en på begäran av lokal samordningsgrupp av utomstående person
upprättad rapport har ansetts utgöra en till socialförvaltningen in-
kommen och därmed allmän handling, när förvaltningens företräda-
re i samordningsgruppen mottog rapporten, oaktat rapporten inte
färdigbehandlats i samordningsgruppen 92/93:589
- fråga om offentlighetsprincipens iakttagande vid kommunalt anställ-
ningsförfarande under konsultmedverkan 92/93:622
534
- fråga om behandlingen från offentlighetssynpunkt av ett brev från en
landshövding till en departementschef. Bl.a. fråga om tillämpning av
2 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen och om iakttagande av registre-
ringsskyldighet 92/93:634
- fråga bl.a. om utdrag ur förvaltningshandbok utgjort allmän hand-
ling 93/94:460
Fråga om utlämnande av allmän handling eller uppgifter därur
- avgiftsbeläggning av televerkets nummerupplysning 89/90:343
- utlämnande av uppgifter ur allmänna handlingar till massmedierna
89/90:371
- en begäran om utlämnande av allmän handling har onödigt fördröjts
89/90:373
- dröjsmål med utlämnande av sjukjournal till följd av ordinarie
handläggares frånvaro 89/90:376
- ärende angående utlämnande av kopior av patientjournal innefattar
myndighetsutövning 89/90:378
- kritik mot byggnadsnämnd för avgiftsuttag för tillhandahållande av
allmän handling på stället m.m. 89/90:392
- fråga om skyldighet att efter expeditionstidens utgång per telefon
lämna ut uppgift ur allmän handling 89/90:397
- fråga om offentlighetsprincipen innefattar rätt för enskild medborga-
re att närvara vid postsorteringen hos en myndighet 89/90:398
- fråga om myndighet varit skyldig att sammanställa uppgifter ur
allmänna handlingar för att besvara enkät 89/90:399
- samtycke till utlämnande av uppgifter i barnavårdsärende m.m.
90/91:366
- skyldighet att lämna uppgifter ur allmän handling per telefon —
sökanden hänvisad göra personligt besök på myndigheten 90/91:382
- utlämnande av patientuppgifter från psykiatriska kliniker till forsk-
ningsregister 90/91:383
- regeringsrättens rutiner för handläggning som första instans av ären-
den om utlämnande av allmän handling har mot bakgrund av
domstolens ställning som slutinstans i dylika ärenden ansetts godtag-
bara 90/91:130
- beslut med fullföljdshänvisning i fall då vägran att utlämna grundats
på bedömningen att begärd handling ej förvarades hos myndigheten
90/91:391
- stadsbiblioteks datorbaserade låntagarregister har konstaterats vara
allmän handling. Kritik mot kulturnämnd som hävdat motsatt upp-
fattning och på grund därav — samt till följd av formella handlägg-
ningsfel — betagit enskild hans grundlagsenliga rätt att utan dröjs-
mål ta del av i registret lagrad information 90/91:400
- ansökningshandlingar och intresseanmälningar avseende chefstjänst
vid centralt ämbetsverk, vilka under ärendets beredning förvarades
inlåsta i kassaskåp 90/91:409
- av myndighet fört datoriserat prenumerantregister, innehållande så-
väl sekretessbelagda som offentliga uppgifter 90/91:412
- dröjsmål med utlämnande av kopia av betyg bl.a. beroende på att
syftet med begäran efterforskats 90/91:421
- fråga om vid vilken tidpunkt en inom länsstyrelse framställd och
sedermera till regeringen avgiven rapport kunde anses upprättad
enligt 2 kap. 7 § TF 90/91:425
- ordförande i socialnämnd har till tidning lämnat uppgift, för vilken
gällt socialtjänstsekretess. Uppgiften har dock omfattats av den s.k.
meddelarfriheten enligt tryckfrihetsförordningen 91/92:408
1993/94:JO1
Bilaga 4
535
- avgift för utlämnande av kopia av allmän handling har av överlant-
mätarmyndighet debiterats enligt lantmäteriets uppdragstaxa. Avgif-
ten har i det aktuella fallet befunnits ha tagits ut på felaktiga
grunder 91/92:412
- begäran om uppgifter om anställdas vid Stiftelsen Nordiska museet
namn, adress och telefonnummer; fråga om uppgifterna fanns i
handlingar avseende museets i bilagan till sekretesslagen angivna
verksamhet och därför enligt 1 kap. 8 § andra stycket och 15 kap.
4 § första stycket borde ha lämnats ut 91/92:427
- kritik mot patent- och registreringsverkets bolagsavdelning för att
man hänvisat en person, som per telefon begärt uppgift ur allmän
handling, till att mot avgift enligt uppdragstaxa erhålla utskrift av
handlingen. Fråga tillika om vad som allmänt gäller om s.k. offent-
lighetsuttag inom försäljningsverksamhet 91/92:418
- kritik mot arbetarskyddsstyrelsen för dess handläggning av ärende
om utlämnande av allmän handling och kopia av sådan handling.
Även fråga om avgiftsuttag, då myndigheten vid sidan av sina ålig-
ganden enligt offentlighetsprincipen driver uppdragsverksamhet i
form av tillhandahållande av uppgifter ur ett databaserat informa-
tionssystem 91/92:423
- dröjsmål med utlämnande av allmän handling beroende bl.a. på
svårigheter att återfinna handlingen 91/92:439
- televerkets anvisningar för utlämnande av hemliga telefonnummer
enligt en bestämmelse om begränsning i sekretess har befunnits
oförenliga med lagens innebörd. Enligt lagrummet i fråga — 14 kap.
2 § fjärde stycket sekretesslagen (1980:100) — hindrar sekretess inte,
att "uppgift som angår misstanke om brott" av viss svårhetsgrad
lämnas till myndighet som har att ingripa mot brottet, t.ex. polis-
myndighet. Anvisningarna medger utlämnande — på begäran av
polisen — i en omfattning som går utöver lagens ändamål i detta
fall: att reglera myndigheternas rätt att lämna ut uppgifter om
brottsmisstankar 92/93:516
- socialförvaltnings utlämnande av uppgift om kvinnas bostadsadress
92/93:591
- handläggning av frågor om utlämnande av allmänna handlingar och
om fullföljdshänvisning då faderskapsutredning läggs ned 92/93:593
- frågor om rätt till insyn i egen socialakt och om "gamla" uppgifter
till ny akt 92/93:596
- dröjsmål med utlämnande av sjukjournaler 92/93:607
- utlämnande av terminalutskrifter från inskrivningsregistret 92/93:619
- fråga om rutinerna för expediering av begärd kopia av allmän
handling inom arbetsmarknadsverket 92/93:638
- kritik mot myndighetschef för att han förstört en handling som
begärts utlämnad 93/94:198
- åtal mot en myndighetschef för tjänstefel har ogillats (dröjsmål med
att lämna ut en allmän handling) 93/94:477
- dröjsmål med utlämnande av allmän handling (åtal för tjänstefel)
93/94:487
- krav på myndighet då enskild begär upplysningar ur eller kopior av
allmänna handlingar 93/94:504
- kritik mot Statens maskinprovningar för dröjsmål med utlämnande
av kopior av allmänna handlingar. Myndigheten har vidare, trots att
vissa handlingar uppenbarligen förvarades hos den, hänvisat sökan-
den att begära kopior hos annan myndighet. Tillika fråga om inne-
börden av användande av s.k. hemligstämpel 93/94:509
1993/94: JO 1
Bilaga 4
536
- kritik mot landsting för dröjsmål med utlämnande av allmän hand-
ling med hänvisning till "arbetets behöriga gång". Fråga tillika bl.a.
om hänvisning av den sökande att ta del av allmän handling på
stället, trots att kopior av handlingarna begärts 93/94:513
Fråga om sekretess för allmän handling
- fråga om lämpligheten att i behandlingsjournalen för intagen i
kriminalvårdsanstalt göra anteckning om resultat av tagna HIV-prov
89/90:105
- fråga om sekretess och postöppning vid ett LVM-hem 89/90:264
- sekretessen har åsidosatts i lokal samrådsgrupp 89/90:363
- inte olagligt men olämpligt att i ett ärende om förordnande av
taxeringsnämndsordförande ta del av dennes självdeklarationer
89/90:385
- sekretess inom lokal samverkansgrupp för missbruksvård 90/91:369
- fråga om rätt för medförmyndare att få ut handling ur socialakt
91/92:408
- kritik mot länsrätts handläggning av ärende om utlämnande av
kopia av allmän handling. Tillämpning av 9 kap. 1 § sekretesslagen
angående skattesekretess 91/92:150
- polismyndighets rätt att lämna ut brottsanmälningar till en brottsof-
ferjour 92/93:197
- rätt för förälder att få del av sekretesskyddade uppgifter som rör
barn (14:4 sekretesslagen) 92/93:439
- fråga om en socialförvaltning ägt översända en anmälan rörande en
persons hälsotillstånd m.m. till en läkare samt medta läkaren på ett
hembesök hos den berörde personen utan att kontakt först erhållits
med denne. Förfarandet har ifrågasatts från såväl sekretessynpunkt
som med hänsyn till principerna i socialtjänstlagen men har i visst
fall godtagits. Tillika fråga om sekretess för anmälare och utlämnan-
de av allmänna handlingar samt underrättelse om avskrivningsbeslut
92/93:601
- brott mot tystnadsplikt? Fråga bl.a. om sekretess enligt 7:1 sekretess-
lagen gällt för uppgift om patients vårdkostnad och om det s.k.
meddelarskyddet 92/93:608
- ifrågasatt brott mot tystnadsplikt 92/93:610
- användning av sekretesstämpel 92/93:613
- behandlingshems utlämnande av uppgift som omfattas av sekretess
enligt 7 kap. 4 § sekretesslagen; tillämpning av reglerna om nöd
enligt 23 kap. 4 § brottsbalken 93/94:461
- fråga om socialförvaltnings möjlighet att till polismyndighet lämna
ut en uppgift angående misstanke om brott i de fall brottet riktar sig
mot ett intresse inom socialförvaltningens eget verksamhetsområde
93/94:464
- fråga om sekretess i ärende rörande omhändertagande av barn enligt
lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) 93/94:466
- utlämnande av sekretesskyddade uppgifter från sjukhus till försäk-
ringskassa. — Fråga om bifogandet av en ovidkommande journal-
uppgift utgjort brott mot tystnadsplikt 93/94:468
- ifrågasatt brott mot tystnadsplikt 93/94:518
Övriga frågor
- användandet av automatisk databehandling inom socialtjänsten
89/90:380
- fråga om markering i ADB-register av personuppgifter som omfettas
av särskild sekretessprövning, kritik mot riksförsäkringsverket
90/91:387
1993/94: JO 1
Bilaga 4
537
- fråga om vilka handlingar som beslutsmyndigheten i samband med
besvär över beslut om utlämnande av allmän handling skall tillställa
besvärsinstansen m.m. 91/92:434
- kritik mot handläggningen av en ansökan om s.k. spärrmarkering i
ADB-register för folkbokföringsuppgifter 91/92:443
- en myndighets instruktion rörande kontakter med massmedia måste
utformas så att det klart framgår att de anställdas rätt att göra
uttalanden till massmedia inte inskränks. Även fråga om registrering
av besökare 93/94:499
- fråga om nöjestillställning, till vilken ca 4 000 personer inbjudits,
bort betraktas som tillståndspliktig offentlig tillställning, tillämpning
av 9 § andra stycket och 12 § andra stycket allmänna ordningsstad-
gan 89/90:327
- underrättelse till anhörig 93/94:111
- motivering av yrkande i anslagsframställning 90/91:159
- arbetsmiljölagen och socialtjänstlagen 89/90:213
- arbetsmiljölagen och lagen om vård av missbrukare i vissa fall
(LVM) 89/90:253
- reglering i avtal mellan skolledning, elev och elevens föräldrar av
frågor rörande ersättning för elevs skadegörelse i skolan; tillika fråga
huruvida rättsordningen medger, att eleven enligt sådant avtal ersät-
ter skadan helt eller delvis genom eget arbete; tillämpning av arbets-
miljölagens föreskrifter angående minderårigas arbete 90/91:302
- vid inspektion av en yrkesinspektion upptagen fråga om skyddsom-
buds m.fl. medverkan i vissa arbetsmiljöbedömningar 93/94:457
- kritik mot skolchef för åtgärden att — utan att bevara kopia —
återställa originalskrivelse, innefattande framställning till skolstyrel-
sen, till avsändaren, sedan denne återkallat framställningen 90/91:417
- fråga om disciplinansvar för vakthavande befäl som i strid med RPS
föreskrifter insatt person i arrest 91/92:90
- avstängning från tjänstgöring som arrestantvakt och ordningsvakt
91/92:117
- televerkets nummerupplysningstjänst 89/90:343
- kritik mot byggnadsnämnd för avgiftsuttag för tillhandahållande av
allmän handling på stället m.m. 89/90:392
- beslut av skolstyrelse att debitera gymnasieskolans elever kopierings-
avgift med vissa belopp per termin har förklarats strida mot lag
90/91:313
- fråga om krav på lagstöd enligt 8 kap. 5 § regeringsformen för avgift
för engelskspråkig gymnasial utbildning 91/92:337
1993/94 :JO1
Bilaga 4
538
- kritik mot patent- och registreringsverkets bolagsavdelning för att
man hänvisat en person, som per telefon begärt uppgift ur allmän
handling, till att mot avgift enligt uppdragstaxa erhålla utskrift av
handlingen. Fråga tillika om vad som allmänt gäller om s.k. offent-
lighetsuttag inom försäljningsverksamhet 91/92:418
- kritik mot arbetarskyddsstyrelsen för dess handläggning av ärende
om utlämnande av allmän handling och kopia av sådan handling.
Även fråga om avgiftsuttag, då myndigheten vid sidan av sina ålig-
ganden enligt offentlighetsprincipen driver uppdragsverksamhet i
form av tillhandahållande av uppgifter ur ett databaserat informa-
tionssystem 91/92:423
- fråga om uttagande av läro medelsavgifter inom gymnasieskolan
91/92:380
- fråga bl.a. om överlantmätarmyndighet (ÖLM) ägt att debitera avgift
för utlämnande av kopia av allmän handling enligt uppdragstaxa,
som utfärdats med stöd av 1 § andra stycket lantmäteritaxan
(1971:1101). Avgiften har i det aktuella fallet befunnits ha tagits ut
på felaktiga grunder 91/92:412
- en kommun har tillämpat ett system med uttagande av extra fiskeav-
gift som en form av sanktionsavgift. Frågor om tillåtligheten av ett
sådant avgiftssystem 93/94:425
- fråga om kyrkogårdsmyndighets möjligheter att på en gravrättsinne-
havares bekostnad vidta åtgärder på gravplatsen 93/94:395
- bristande rutiner för samarbete mellan kronofogdemyndighet och
flyttningsbyrå, bristfällig dokumentation, oriktiga besked om lösen-
belopps storlek, kostnadsbeslut som felaktigt gynnat sökanden
89/90:127
- kommuns förfarande med byggnader och gods som efter avhysning
kvarlämnats på arrenderad fastighet 89/90:131
- hemlighållande av begränsningar i exekutionstitels omfattning; till-
lika fråga om förrättning endast tillfälligt avbrutits 92/93:220
- av resande från tåg 91/92:384
- begreppet "avskrivning" enligt uppbördslagen 89/90:137, 91/92:136
- frågor om miljö- och hälsoskyddsnämnds sätt att avsluta ärenden och
särskilt om funktionsfördelningen mellan nämnden och dess hand-
läggare 92/93:487
- kritik — sedan förundersökning inletts men senare nedlagts — mot
rektor vid gymnasieskola, som utan författningsstöd "befriat" lektor
från undervisningsskyldighet; även kritik mot skolstyrelse och skol-
förvaltning för passivitet 89/90:306
- från tjänstgöring som arrestantvakt och ordningsvakt 91/92:117
- fråga om tolkningen och hanteringen av en avvikande mening, som
avgetts av majoriteten i en socialförsäkringsnämnd i ett sjukpen-
ningsärende 93/94:339
1993/94: JO 1
Bilaga 4
539
- av utlänning på grund av avsaknad av arbetstillstånd 89/90:67
- direktawisning av asylsökande 89/90:80
- disciplinansvar för beslut om förvar enligt utlänningslagen som
fattats trots att det underliggande beslutet om avvisning preskriberats
91/92:185
- åtal mot en polisintendent för felaktig myndighetsutövning 92/93:69
- kritik mot polismyndighet för beslut om avvisning 92/93:128
- fråga om rätt att använda egen bandspelare vid personlig inställelse
inför taxeringsnämnd 89/90:204
- frågor om behörighetskrav och befordringsgrunder vid tillsättning av
tjänst som högskoleadjunkt 92/93:502
- husrannsakan hos en bank med anledning av en utredning om
misstänkt skattebrott, begånget av en hos banken anställd direktör
92/93:143
- frågor om behörighetskrav och befordringsgrunder vid tillsättning av
tjänst som högskoleadjunkt 92/93:502
- vissa frågor rörande statlig förvaltningsmyndighets normgivning
inom ramen för bemyndiganden i av regeringen utfärdad förordning
91/92:331
- olämplig uppläggning av beredskapsövning där vissa invandrargrup-
per angivits som fientliga. Tillika fråga om tillämpliga sekretessregler
92/93:544
- åtal mot distriktsåklagare för ändringar i protokoll 90/91:50
- upprättande av protokoll 90/91:67
- uttalanden om en åklagares och en tingsrätts tillämpning av reglerna
om beslag och kvarstad på kontanter som påträffats hos en person
som greps misstänkt för inbrottsstöld 93/94:38
- en åklagare har utan lagligt stöd genom beslag omhändertagit bakom
stängda dörrar föredraget förundersökningsmaterial hos en tilltalad
93/94:79
- protokoll som inte lett till beslag skall i princip upprättas i omedel-
bar anslutning till åtgärden 93/94:112
- förfarandet med gods som tagits i beslag men som innehavaren inte
velat kännas vid eller vägrar återta när beslaget hävts 93/94:124
- polismyndighets hantering av omhändertagna fordon 93/94:128
- frågor om miljö- och hälsoskyddsnämnds sätt att avsluta ärenden och
särskilt om funktionsfördelningen mellan nämnden och dess hand-
läggare 92/93:487
1993/94:JO1
Bilaga 4
540
- kritik mot Jämställdhetsombudsmannen angående personliga åsikter
i ett beslut, bristande dokumentation av beslut m.m. 93/94:173
- kritik mot Statens jordbruksverk och dess företrädare Lantbrukssty-
relsen för dröjsmål med överlämnande av en besvärsinlaga till rege-
ringen. Tillika uttalanden i frågor om skyldighet att underrätta
intressent om beslut och om verkställighet av överklagat beslut
92/93:228
- kritik mot skogsvårdsstyrelse, som vid omprövning efter överklagan-
de partiellt bifallit klagandens yrkande, för dess underlåtenhet att
jämlikt 24 § jämförd med 28 § förvaltningslagen överlämna besvärs-
skrivelsen och övriga handlingar till besvärsmyndigheten 89/90:291
- kronofogdemyndighets dröjsmål med översändande av besvärsinlaga
till hovrätt; även fråga om ytterligare dröjsmål samt riksskatteverkets
ansvar 90/91:116
- frågor om universitets- och högskoleämbetets befogenheter att upp-
häva eller ändra lokal högskolemyndighets beslut dels vid prövning
av överklagande, dels vid utövande av ämbetets funktion som till-
synsmyndighet. Kritik mot både rättstillämpningen i enskilda fall
och ämbetets i remissvar till JO uttryckta principiella inställning
90/91:287
- kritik mot statens naturvårdsverk för felaktig tillämpning av förvalt-
ningslagens besvärsbestämmelser 91/92:316
- vissa frågor — bl.a. angående sakprövningsförutsättningar rörande
universitets- och högskoleämbetets handläggning av besvär över
tjänstetillsättningsbeslut, då den person som i första instans förord-
nats att inneha tjänsten återkallat sin ansökan resp, begärt entledi-
gande 91/92:351
- värnpliktsverket har felaktigt underlåtit att vidarebefordra besvärs-
skrift till totalförsvarets tjänstepliktsnämnd, som haft att pröva över-
klagandet 91/92:209
- fråga om en till koncessionsnämnden för miljöskydd inkommen
skrivelse kunde anses innefatta ett överklagande av länsstyrelses
beslut 91/92:314
- kritik mot Statens invandrarverk för dröjsmål med att översända
överklaganden i asylärenden till arbetsmarknadsdepartementet
92/93:243
- FL:s bestämmelser om bl.a. besvärshänvisning har åsidosatts i ärende
hos allmän försäkringskassa om avdrag på försäkrads pension för
vårdavgift under vistelse på LVM-hem 92/93:468
- kritik mot användningen av beslutsblankett av vilken ej framgått
vilken länsbostadsnämnd som fattat beslutet 92/93:535
- kronofogdemyndighet har felaktigt prövat om en såsom besvärsinlaga
betraktad skrift uppfyllde kraven på en sådan inlagas innehåll
93/94:163
- fråga om ett överklagande bör avskrivas sedan det återkallats per
telefon 93/94:177
- underlåtenhet att avvisa överklagande som befunnits inkommet för
sent 93/94:187
- tidsaspekter på omprövning och överlämnande till länsrätt av över-
klaganden av taxeringar 93/94:214
1993/94:JO1
Bilaga 4
541
- frågor om serviceskyldighet, överklagande, fullföljdsförbud och om-
prövning vid handläggning av ärenden enligt lagen (1989:41) om
TV-avgift 93/94:398
- omfattningen av ett utvidgat besöksförbud bl.a. med hänsyn till att
den som skall skyddas har skyddade adressuppgifter 93/94:84
- granskning med anledning av kronofogdemyndigheternas övertagan-
de av mål om betalningsföreläggande m.m. 93/94:159
- sakkunnig taxeringsrevisor har fotograferat bohag vid en husrannsa-
kan som en ersättning för förvarstagande enligt reglerna om betal-
ningssäkring 89/90:187
- verkställighet; underrättelse till tredje man i visst fall, försäljning av
egendom, dröjsmål med hävande av förbudsmeddelande 90/91:122
- av statlig fordran skall innefatta anmaning till gäldenären att betala
frivilligt, innan kronofogdemyndighet företar indrivning 91/92:175
- stadsbiblioteks datorbaserade låntagarregister har konstaterats vara
allmän handling. Kritik mot kulturnämnd som hävdat motsatt upp-
fattning och på grund därav — samt till följd av formella handlägg-
ningsfel — betagit enskild hans grundlagsenliga rätt att utan dröjs-
mål ta del av i registret lagrad information 90/91:400
- förföljande/efterföljande med polisfordon 90/91:70
- högre länsstyrelsetjänstemans uppdrag som förrättningsman inom
länsstyrelsens verksamhetsområde 91/92:171
- fråga om arbetsförmedlares bisyssla såsom ordförande i kommun-
delsnämnds sociala utskott kunde anses vara förtroendeskadlig
92/93:582
- kritik mot användningen av beslutsblankett av vilken ej framgår
vilken länsbostadsnämnd som fattat beslutet 92/93:535
- fråga om kvittning i samband med utbetalning av bostadsbidrag
92/93:532
- fråga om omprövning och kvittning i samband med utbetalning av
bostadsbidrag 93/94:417
- kritik mot användningen av beslutsblankett av vilken ej framgår
vilken länsbostadsnämnd som fattat beslutet 92/93:535
- dröjsmål med utfärdande av stämning 89/90:30
1993/94: JO 1
Bilaga 4
542
- domares ansvar för dröjsmål med expediering av beslut om rättspsy-
kiatrisk undersökning 90/91:24
- cheferådman har ansetts ha ett övergripande ansvar för att äldre mål
blir avgjorda 91/92:35
- kritik mot domare som anmält partsombud till åklagare för utred-
ning av misstanke om brott 90/91:29
- polismyndighets rätt att lämna ut sådana till en brottsofferjour
92/93:197
- förhörsledares skyldighet att under förhör ta upp en motanmälan
93/94:124
- polismyndighets rätt att lämna ut brottsanmälningar till en brottsof-
ferjour 92/93:197
- fråga om vilka förutsättningar som måste vara uppfyllda för att ett
vid sammanträde med byggnadsnämnd beviljat bygglov skall tillåtas
gå i verkställighet 89/90:336
- förhandsgranskning av bygglovshandlingar 89/90:340
- kritik mot kommun för underlåtenhet att underhålla genom gåva
erhållen fast egendom 91/92:393
- kritik mot byggnadsnämnd för bl.a. felaktigt beslut att inte ta upp en
ansökan om bygglov till prövning samt underlåtenhet att meddela
fullföljdshänvisning 93/94:407
- vid inspektion av en yrkesinspektion upptagen fråga om skyddsom-
buds m.fl. medverkan i vissa arbetsmiljöbedömningar 93/94:457
- fråga om eventuellt bevarande av industribyggnad, dels hos kom-
munstyrelse och byggnadsnämnd i anslutning till handläggning av
detaljplaneärende, dels hos länsstyrelse (länsantikvarie) i ärende rö-
rande byggnadsminnesförklaring 89/90:319
- kritik mot länsantikvarie som medgivit fastighetsägare att göra avvi-
kelser från i beslut om byggnadsminnesförklaring intagna skyddsfö-
reskrifter jämlikt 3 kap. 2 § kulturminneslagen, trots att inga beslut
om tillstånd till avvikelser från skyddsföreskrift eller jämkning av
skyddsföreskrift fattats av länsstyrelsen i den i 3 kap. 14 resp. 15 §
föreskrivna ordningen 91/92:377
- kritik mot länsstyrelse för långa handläggningstider i byggnadsmin-
nesärenden 92/93:507
- fråga om underrättelseskyldighet i lovärenden 89/90:331
- fråga om fullföljdshänvisning till beslut vari fråga varit om tillämp-
ning av bestämmelser i 13 kap. 2 § plan- och bygglagen (PBL) om
fullföljdsförbud 89/90:332
- felaktig tillämpning av PBL; bygglov meddelat för uppförande av
affärsbyggnad på parkmark 89/90:337
- fråga om byggnadsnämnds förfarande vid fullgörande av kommuni-
kationsskyldighet gentemot granne i ärende om förhandsbesked
89/90:338
- handläggning av framställning där tveksamhet kan föreligga om den
avser upplysningar eller förhandsbesked 89/90:340
1993/94:JO1
Bilaga 4
543
- kritik mot byggnadsnämnd för felaktig handläggning av ett ärende
om bygglov för tillbyggnad (cirka 50 m2) av bostadshus. Kritiken
avser att nämnden meddelade bygglov oaktat tillbyggnaden i olika
hänseenden stred mot gällande detaljplan, underlät att i ärendet höra
ägare av grannfastighet och underlät att låta utstaka tillbyggnaden
90/91:324
- kritik mot byggnadsnämnd för långsam handläggning av ett ärende
om tillstånd till byggnadsföretag. Tillika fråga om underlåtenhet av
nämnden att vidta åtgärder enligt 10 kap. 1 § beträffande byggnad,
som saknar bygglov 90/91:329
- kritik mot byggnadsnämnd för långsam handläggning (ca 14 måna-
der) av ett ärende om bygglov för mindre tillbyggnad av ett bostads-
hus. Den utdragna handläggningstiden har delvis orsakats av en
onödig remiss 90/91:333
- kritik mot byggnadsnämnd för underlåtenhet att till saklig prövning
ta upp av ägare till grannfastighet gjord framställning om ingripande
mot olovlig båtuppläggning 90/91:337
- den omständigheten att det ankommer på fastighetsbildningsmyndig-
heten (FBM) att underrätta sakägare om beslut av byggnadsnämnd
att vägra medgivande till avstyckning befriar inte nämnden från
skyldigheten att i egenskap av beslutsmyndighet meddela fullföljds-
hänvisning 90/91:338
- kritik mot kommun för underlåtenhet att underhålla genom gåva
erhållen fest egendom 91/92:393
- kritik mot byggnadsnämnd för underlåtenhet att ingripa mot över-
trädelse enligt 10 kap. 1 § plan- och bygglagen (bristande underhåll
av genom gåva erhållen fest egendom) 91/92:393
- handläggning av ärende rörande bristfälligt underhåll av byggnad.
Tillika fråga om beräkning av besvärstid 92/93:524
- kritik i olika hänseenden mot byggnadsnämnds handläggning av dels
ett ärende om medgivande till avstyckning, dels ett ärende om
bygglov, vilka ärenden av länsstyrelsen återförvisats till nämnden.
Byggnadsnämnden har bl.a. i ärendet om bygglov beslutat om till-
stånd enligt 8 kap. 34 § plan- och bygglagen (positivt förhandsbe-
sked), oaktat ett av nämnden tidigare meddelat sådant tillstånd
alltjämt var gällande 92/93:527
- kritik mot byggnadsnämnd för underlåtenhet att pröva begäran om
omprövning av lagakraftvunnet beslut om påförande av byggnadsav-
gift. Tillika kritik mot befattningshavare hos nämnden för att ha
lämnat uppgifter som av anmälarna kan ha uppfattats som vilsele-
dande 93/94:411
- i ett vid inspektion av en byggnadsnämnd upptaget ärende har
nämnden kritiserats för underlåtenhet att i beslutsprotokoll i före-
kommande fall bestämma vad som skall gälla i fråga om fullföljds-
hänvisning. Nämnden har också kritiserats för att i remissvar till JO
ha lämnat osann uppgift 93/94:409
- domares ansvar för dröjsmål med expediering 90/91:24
- chefsrådman har ansetts ha ett övergripande ansvar för att äldre mål
blir avgjorda 91/92:35
- brister i handläggningen av vapenärenden har föranlett disciplinan-
svar för polischef 91/92:73
- poliskommissarie har i sin egenskap av avdelningschef ålagts disci-
plinpåföljd för brister i sitt ledningsansvar 91/92:82
1993/94 :JO1
Bilaga 4
544
- kritik mot en tingsrätt för långsam handläggning av ett mål om
enskilt åtal; även lagmannens ansvar härför 92/93:48
- oriktig delegation hos landstingskommun av ärende om utlämnande
av allmänna handlingar 90/91:358
- fråga om innebörden av föreskriften i 3 kap. 12 § kommunallagen
rörande rätt att delegera beslutanderätten i viss grupp av ärenden
91/92:326
- fråga om socialnämnd ägt delegera rätten att besluta om upphörande
av vård enligt LVU 92/93:409
- fråga om bristande delgivning av stämning och kallelse utgjort
hinder att påbörja huvudförhandling i brottmål 89/90:23
- av misstanke och av utredning enligt 23 kap. 18 § rättegångsbalken
89/90:23, 89/90:60
- kritik mot länsstyrelse för felaktig tillämpning av reglerna om kun-
görelsedelgivning 91/92:169
- underrättelse enligt 23 kap. 18 § RB (s.k. slutdelgjvning av förunder-
sökningsprotokoll) 92/93:202
- förundersökning mot polisintendent för åtgärder i samband med en
demonstration 91/92:52
- åtal mot en kommissarie för vårdslös myndighetsutövning (upplös-
ning av en demonstration och kvarhållande av demonstranterna på
platsen) 92/93:62
- fråga om förfarande vid underrättelse till flera klagande om länsstry-
elses beslut att avslå överklagande av beslut att anta detaljplan
89/90:334
- kritik mot kommun för underlåtenhet att underhålla genom gåva
erhållen fast egendom 91/92:393
- fråga om skyldighet enligt 15 kap. 1 § sekretesslagen att registrera
ansökningshandlingar och intresseanmälningar i tjänstetillsättnings-
ärende 90/91:409
- av handlingar i ett pågående polismyndighetsärende 91/92:124
- kritik mot Statens invandrarverk för underlåtenhet att i medborgar-
skapsärenden registrera polisregisterutdrag och personbevis 92/93:243
- fråga om kommunalråd, tillika kommunstyrelsens ordförande, sökt
att förmå kommunens revisorer att göra ändringar i den för diarie-
föring hos kommunkansliet ingivna revisionsberättelsen. Även fråga
om hans agerande i övrigt i samband med handlingens ingivande
92/93:537
- fråga om offentlighetsprincipens iakttagande vid kommunalt anställ-
ningsförfarande under konsultmedverkan 92/93:628
- fråga om länsarbetsnämnds personakthantering när den enskilde
arbetssökande deltar i verksamheten vid ett arbetsmarknadsinstitut
m.m. 93/94:452
- för polismästare med anledning av en av denne beslutad fingerad
poliskontroil 89/90:41
18 Riksdagen 1993/94. 2 saml. NrJOl
1993/94:JO1
Bilaga 4
545
- anmälan mot domare för dröjsmål med expediering av beslut om
rättspsykiatrisk undersökning i brottmål 90/91:24
- för polisintendent, polissekreterare och avdelningsdirektör vid in-
vandrarverket för beslut om förvar grundade på ett preskriberat
beslut om avvisning 91/92:185
- för polischef för brister i handläggningen av vapenärenden 91/92:73
- för poliskommissarie i hans egenskap av avdelningschef för brister i
hans ledningsansvar 91/92:82
- för kriminalinspektör för att han, som inte arbetade med en utred-
ning i sin egenskap av polisman, besökt och överlämnat ett brev till
en i utredningen häktad person utan tillstånd av åklagaren 91/92:88
- fråga om disciplinansvar för vakthavande befäl som i strid med RPS
föreskrifter insatt person i arrest 91/92:90
- fråga om disciplinansvar för domare och åklagare med anledning av
ett lagstridigt beslut om hemlig teleavlyssning 91/92:25
- för polismästare med anledning av ett beslut om polismyndighetens
medverkan vid en TV-inspelning 91/92:94
- för löjtnant för underlåtenhet att vid militärövning iakttaga gällande
säkerhetsbestämmelser 91/92:206
- för polisman för bristande rapportering och för vakthavande befäl
för brister vid prövningen av ett frihetsberövande 92/93:102
- anmälan mot en kriminalinspektör för oriktiga uppgifter i en polis-
anmälan; även en fråga om JO:s ställning i ett disciplinärende
92/93:110
- för vakthavande beSl som falskeligen ändrat och utfyllt arre-
stantblad 92/93:105, 93/94:52
- för polismän som uttalat sig kränkande mot en bilist 93/94:62
- för en poliskommissarie som överlämnat sin namnstämpel till admi-
nistrativ personal att användas vid rapportering av omhändertagna
personer till bl.a. CKR 93/94:64
- fråga om lantbruksstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om djur-
hållning inom lantbruket (LSFS 1989:20) vad gäller pälsdjursuppföd-
ning står i överensstämmelse med djurskyddslagens och -förordning-
ens bestämmelser. Tillika fråga om rävhållning i burar över huvud
kan anses förenlig med djurskyddslagstiftningen 90/91:264
- lagen (1989:99) om försöksverksamhet med ökade kommunala befo-
genheter enligt djurskyddslagen (1988:534) har på en väsentlig punkt
befunnits oklar. Sedan JO påtalat detta och tillställt jordbruksdepar-
tementet sitt beslut i saken, har en förtydligande lagändring gjorts
90/91:279
1993/94:JO1
Bilaga 4
- fråga om myndighet varit skyldig att sammanställa uppgifter ur
allmänna handlingar för att besvara enkät 89/90:399
- fråga om skyldighet att skriftligen dokumentera vad som skett i
samband med avlägsnande av resande från tåg 91/92:384
- tvångsåtgärder i samband med spaningarna efter den för mordförsök
misstänkte loan Ursut; åklagares beslut om tvångsmedel och polis-
myndighets beslut om förstärkningsvapen 92/93:119
- brister i dokumentation vid handläggning av barnavårdsärende
92/93:391
- polismyndighets hantering av omhändertagna fordon 93/94:128
- kritik mot Jämställdhetsombudsmannen angående personliga åsikter
i ett beslut, bristande dokumentation av beslut m.m. 93/94:173
546
- dokumentation i ärenden enligt plan- och bygglagen (1987:10)
93/94:402
- kritik mot domare som anmält partsombud till åklagare för utred-
ning av misstanke om brott 90/91:29
- fråga om disciplinansvar för domare och åklagare med anledning av
ett lagstridigt beslut om hemlig teleavlyssning 91/92:25
- kritik mot länsrätts handläggning av ärende om utlämnande av
kopia av allmän handling. Tillämpning av 9 kap. 1 § sekretesslagen
angående skattesekretess 91/92:150
- åtal för tjänstefel (förordnande i dom att villkorligt medgiven frihet
helt förverkas trots att laga grund för ett sådant förordnande inte
förelegat) 93/94:26
- kritik mot en tingsrätt och en hovrätt för bl.a. oklarheter i domskä-
len 92/93:43
- utformningen av domslut i återvinningsmål (lagsökning) 91/92:36
- utformningen av kvarstadsbeslut i domslut 91/92:37
- remissyttrande över Domstolarna i framtiden — en idéskiss (Ds
1989:2) 89/90:409
- fråga om disciplinansvar för domare och åklagare med anledning av
ett lagstridigt beslut om hemlig teleavlyssning 91/92:25
- kritik mot en tingsrätt för bristfällig beredning av ett ärende om
förordnande av förvaltare 92/93:560
- dröjsmål med utfärdande av stämning i brottmål 89/90:30
- dröjsmål med åtalsbeslut 89/90:44
- kritik mot kammarrätt för långsam handläggning av ett s.k. blandat
besvärsmål enligt 9 § lagen (1971:289) om allmänna förvaltnings-
domstolar 89/90:139
- långsam handläggning hos hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd
(HSAN) 89/90:273
- långsam handläggning av besvärsärende, vilket av besvärsprövande
myndighet (UHA) sammanblandats med ett av myndigheten i anled-
ning av besvären igångsatt tillsynsärende 89/90:317
- långsam handläggning av ärende om tillsättning av långtidsvikariat;
även fråga om dröjsmål med att överlämna handlingarna i ärendet
till besvärsmyndighet i anledning av att tillsättningsbeslutet överkla-
gats 89/90:349
- en begäran om utlämnande av allmän handling har onödigt fördröjts
89/90:373
- dröjsmål med utlämnande av sjukjournal till följd av ordinarie
handläggares frånvaro 89/90:376
- av hovrätt att meddela beslut i mål sedan föredragning ägt rum
90/91:47
- kritik mot kammarrätt för dröjsmål med avgörande av kommunalbe-
svärsmål, i vilka kommunikation ansetts kunna underlåtas på grund
av att förutsättningar för bifall saknades 91/92:141
- kritik mot handläggande tjänstemän inom bostadsdepartementet för
långsam handläggning av ett besvärsärende rörande fastställelse av
stadsplan (initiativärende) 91/92:389
1993/94: JO 1
Bilaga 4
547
- dröjsmål med att pröva framställning om utlämnande av allmän
handling 91/92:439
- kritik mot en tingsrätt för långsam handläggning av ett mål om
enskilt åtal; även lagmannens ansvar härför 92/93:48
- kritik mot Statens jordbruksverk och dess företrädare Lantbrukssty-
relsen för dröjsmål med överlämnande av en besvärsinlaga till rege-
ringen. Tillika uttalanden i frågor om skyldighet att underrätta
intressent om beslut och om verkställighet av överklagat beslut
92/93:228
- kritik mot Näringsfrihetsombudsmannen (NO) för långsam hand-
läggning av ett okomplicerat ärende. Tillika fråga om NO:s möjlig-
heter att överlämna ärenden till JO 92/93:232
- kritik mot Statens invandrarverk för långsam handläggning av asyl-,
medborgarskaps- och överklagningsärenden 92/93:243
- kritik mot expeditionschefen i förutvarande Bostadsdepartementet
angående handläggning av ett besvärsärende om förhandsbesked en-
ligt plan- och bygglagen (PBL) (initiativärende) 92/93:521
- dröjsmål med utlämnande av sjukjournaler 92/93:607
- kritik mot en hovrätt för långsam handläggning av ett besvärsmål
rörande ett interimistiskt beslut 93/94:34
- fråga om handläggningstiden för ett socialbidragsmål i länsrätt
93/94:167
- fråga om länsrätts handläggningstid i ett socialbidragsmål m.m.
93/94:169
- kritik mot försäkringskassa för dröjsmål med att överlämna ett
överklagande till länsrätten 93/94:347
- kritik mot en miljö- och hälsoskyddsnämnd för att den under lång
tid underlåtit att vidta åtgärder med anledning av att ett vitesföreläg-
gande inte följts 93/94:371
- kritik mot kommunal befattningshavare för avsevärt dröjsmål med
att överlämna skrivelse med överklagande av beslut i ett ärende om
bostadsbidrag till den myndighet som skulle pröva överklagandet
93/94:421
- kritik av landsting för dröjsmål med utlämnande av allmän handling
med hänvisning till "arbetets behöriga gång". Fråga tillika bl.a. om
hänvisning av den sökande att ta del av allmän handling på stället
trots att kopior av handlingarna begärts 93/94:513
- statstjänstemans rätt att yttra sig i massmedierna (tillämpning av 2
kap. 1 § regeringsformen och 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen);
tillika fråga om otillåten efterforskning av pressens källor (tillämp-
ning av 3 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen) 91/92:340
- polismyndighets förfarande vid återkallelse av personefterlysning
91/92:121
- av ledamot i djurförsöksetisk nämnd 90/91:339
- länsstyrelses ändrade bedömningsgrunder vid tillämpning av förord-
ning om ersättning till enskilda, varav följt att lika fall kommit att
behandlas olika; tillika fråga om rätt för myndighet att återkalla
beslut om ersättning, vilket grundats på oriktiga uppgifter från den
gynnade 89/90:293
1993/94:JO1
Bilaga 4
548
- till förrättningsman för omhändertagande av återtaget gods i hand-
räckningsmål 90/91:121
- kritik mot rektor vid gymnasium för ersättningskrav mot elever och
hot om kollektiv bestraffning av dessa i anledning av skadegörelse
inom skolan 92/93:501
- prövning av exekutionstitel (debiteringslängd) 92/93:214
- innehållande av medel som enligt fördelningsprotokoll skulle tillfal-
la gäldenären 89/90:126
- underrättelse om begärd försäljning. Även fråga om förrättning för
beskrivning och värdering 90/91:118
- kronofogdemyndighet har sålt lös egendom innan en invändning
från tredje man om äganderätt prövats av myndigheten 91/92:135
- fråga om skyldighet för myndighet att efter expeditionstidens utgång
per telefon lämna ut uppgift ur allmän handling 89/90:397
- handläggningen av frågan om partssuccession i ett mål angående
fastighetsreglering 92/93:50
- en kommun har tillämpat ett system med uttagande av extra fiskeav-
gift som en form av sanktionsavgift. Frågor om tillåtligheten av ett
sådant avgiftssystem 93/94:425
- långsam och bristfällig handläggning av ett ärende om flyttning
93/94:224
- domstols skyldighet att tillhandahålla utskrift 90/91:41
- en av trafiksäkerhetsverket i samband med fordonskontroll (flygande
inspektion) utförd undersökning under medverkan av försäljare av
däck har befunnits olämplig med hänsyn till förtroendet för myndig-
hetsutövningens objektivitet, även om den inte medfört åsidosättande
av regeringsformens bestämmelser om överlämnande av förvaltnings-
uppgift till enskild 92/93:511
- beslut av utbildnings- och forskningsnämnd vid universitet rörande
principer för fördelning av utbildningsbidrag till forskarstuderande
har befunnits strida mot gällande författningsföreskrifter 91/92:356
- fråga om lämpligheten av att i fullföljdshänvisning intagits upplys-
ningar angående förvaltningslagens regler om omprövning (självrät-
telse) av beslut 89/90:160
- felaktig utformning av formulär till fullföljdshänvisning (länsstyrel-
sernas organisationsnämnd, LON) 89/90:163
1993/94:JO1
Bilaga 4
549
- kritik mot skogsvårdsstyrelse, som vid omprövning efter överklagan-
de partiellt biCallit klagandens yrkande, för dess underlåtenhet att
jämlikt 24 § jämförd med 28 § förvaltningslagen överlämna besvärs-
skrivelsen och övriga handlingar till besvärsmyndigheten 89/90:291
- långsam handläggning av besvärsärende, vilket av besvärsprövande
myndighet (UHÄ) sammanblandats med ett av myndigheten i anled-
ning av besvären igångsatt tillsynsärende 89/90:317
- kronofogdemyndighet har felaktigt prövat om en såsom besvärsinlaga
betraktad skrift uppfyllde kraven på en sådan inlagas innehåll
93/94:163
- kritik mot myndighet för att skriftlig underrättelse om överklagbart
avslagsbeslut saknade fullföljdshänvisning; tillämpning av 21 § för-
valtningslagen 90/91:412
- frågor om miljö- och hälsoskyddsnämnds sätt att avsluta ärenden och
särskilt om funktionsfördelningen mellan nämnden och dess hand-
läggare 92/93:487
- fråga om vem som är rätt adressat för ett föreläggande enligt 40 §
miljöskyddslagen 93/94:367
- kritik mot en åklagare för sättet att utföra en talan om företagsbot
92/93:163
- allmänhetens tillträde till förhandlingarna under rättegången om
mordet på statsminister Olof Palme 92/93:26
- avfattning, i ärende enligt plan- och bygglagen (1987:10) 93/94:402
- informell husrannsakan under sken av förhör i bostad 90/91:80
- lämplig plats för genomförande av förhör 90/91:82
- fråga om disciplinansvar för vakthavande befäl som i strid med RPS
föreskrifter insatt person i arrest 91/92:90
- dokumentation under förundersökning 93/94:112
- åklagarmyndighetens handläggning av en förundersökning under
vilken ett målsägandeförhör upprättats i två olika versioner
93/94:118
- förhörsledares skyldighet att under förhör ta upp en motanmälan
93/94:124
- polismyndighets användning av en grävmaskin utan ägares samtycke;
även fråga om förmans befallning 92/93:141
- tvångsåtgärder i samband med spaningarna efter den för mordförsök
misstänkte loan Ursut 92/93:119
1993/94: JO 1
Bilaga 4
550
- försäkringsrätts utredningsansvar i mål om rätt till ersättning för
arbetsskada 92/93:456
1993/94 :JO1
Bilaga 4
- delgivning av misstanke och av utredning enligt 23 kap. 18 §
rättegångsbalken 89/90:23, 89/90:60
- dröjsmål med åtalsbeslut 89/90:44
- husrannsakan m.m. i en lokal som disponerades av en kurdisk
förening 89/90:53
- tillämpning av s.k. förundersökningsbegränsning 90/91:67
- underrättelse enligt 23 kap. 18 § RB (s.k. slutdelgivning av förunder-
sökningsprotokoll) 92/93:202
- grunder för polismyndighets beslut att inte inleda förundersökning
93/94:110
- underrättelse till anhörig om anhållande 93/94:111
- dokumentation av förhör 93/94:112
- åklagarmyndighetens handläggning av en förundersökning under
vilken ett målsägandeförhör upprättats i två olika versioner
93/94:118
- fråga om lämpligheten av att i fullföljdshänvisning intagits upplys-
ningar angående förvaltningslagens regler om omprövning (självrät-
telse) av beslut 89/90:160
- FL:s bestämmelser om kommunikation har åsidosatts i ärende angå-
ende omedelbart omhändertagande enligt lagen med särskilda be-
stämmelser om vård av unga (LVU) 89/90:251
- förekommande delegationsförbud utgör inte hinder mot att uppdrag
ges åt tjänsteman att företa prövning enligt 27 § FL 89/90:267
- kritik mot skogsvårdsstyrelse, som vid omprövning efter överklagan-
de partiellt bifallit klagandens yrkande, för dess underlåtenhet att
jämlikt 24 § jämförd med 28 § FL överlämna besvärsskrivelsen och
övriga handlingar till besvärsmyndigheten 89/90:291
- fråga om omfattningen av myndighets (intagningsnämnd för gymna-
sieskolan) utredningsplikt enligt 7 § FL 89/90:325
- om sekretess och partsinsyn i ärenden om besökstillstånd på krimi-
nalvårdsanstalt; även om motivering av beslut 90/91:101
- fråga om onödig remiss av byggnadsnämnd 90/91:333
- kritik mot myndighet för att skriftlig underrättelse om överklagbart
avslagsbeslut saknade fullföljdshänvisning; tillämpning av 21 § FL
90/91:412
- kritik mot myndighet som avvisat besvär över sitt eget i första
instans fattade beslut i stället för att efter rättidsprövning överlämna
besvärsärendet till den myndighet som författningsenligt hade att
pröva besvären; handläggning i strid med 25 § FL 91/92:360
- fråga om omfattningen av myndighets vägledningsplikt enligt 4 § FL
gentemot en sökande 91/92:360
- kritik mot statens naturvårdsverk för felaktig tillämpning av förvalt-
ningslagens besvärsbestämmelser 91/92:316
- värnpliktsverket har felaktigt underlåtit att vidarebefordra besvärs-
skrift till totalförsvarets tjänstepliktsnämnd, som haft att pröva över-
klagandet (24-28 §§ FL) 91/92:209
- FL:s bestämmelser om kommunicering, underrättelse om beslut och
besvärshänvisning har åsidosatts i ärende hos allmän försäkringskassa
om avdrag på försäkrads pension för vårdavgift under vistelse på
LVM-hem 92/93:468
- fråga om utformningen av avslagsbeslut 92/93:577
551
- fråga om ett överklagande bör avskrivas sedan det återkallats per
telefon 93/94:177
- fråga om kommuniceringsplikt enligt 17 § FL förelegat; tillika
uttalande om vad beslut skall innehålla 93/94:307
- fråga om tolkningen och hanteringen av en avvikande mening, som
avgetts av majoriteten av socialförsäkringsnämnd i ett sjukpennings-
ärende 93/94:339
- försäkringskassa ej skyldig att innan en anteckning görs enligt 15 §
FL delge uppgifterna med den försäkrade 93/94:342
- kritik mot kommunal befattningshavare för avsevärt dröjsmål med
att överlämna skrivelse med överklagande av beslut i ett ärende om
bostadsbidrag till den myndighet som skulle pröva överklagandet
93/94:421
- fråga om telefontider och framkomlighet per telefon till en myndig-
het 93/94:502
- kritik mot kammarrätt för långsam handläggning av ett s.k. blandat
besvärsmål enligt 9 § lagen (1971:289) om allmänna förvaltnings-
domstolar 89/90:139
- fel av länsrätt att avvisa ansökan om körkortsingripande på den
grunden att allmänna ombudet i ansökan framställt yrkande om
varning 89/90:146
- fråga om förvaltningsdomstol bör sätta ut tid inom vilken en förvalt-
ningsmyndighet skall avge yttrande 90/91:111
- besvär över beslut, som endast kan överklagas i den för förvaltnings-
besvär gällande ordningen, har av kammarrätt felaktigt avvisats med
hänvisning till kommunallagens besvärstidsbestämmelser 90/91:133
- självrättelse enligt 32 § förvaltningsprocesslagen (FPL) 90/91:135
- iakttagande av tidsfrist vid prövning av ansökan om vård 90/91:138
- underlåtenhet att hålla muntlig förhandling 90/91:138
- muntlig förhandling i försäkringsrätt 90/91:249
- kritik mot kammarrätt för felaktig tillämpning av 12 § förvaltnings-
processlagen i kommunalbesvärsmål 91/92:138
- kritik mot länsrätt för att den inte fullgjort sin motiveringsskyldighet
enligt 30 § förvaltningsprocesslagen 91/92:144
- länsrätt har vid handläggning av mål om bistånd enligt 6 § social-
tjänstlagen företagit hembesök hos klaganden tillsammans med re-
presentanter för socialvården; fråga om utredningsåtgärdens laglighet
och lämplighet 91/92:148
- kritik mot kammarrätt för långsam handläggning av kommunalbe-
svärsmål, i vilka kommunikation ansetts kunna underlåtas (10 §
andra stycket 1 FPL) 91/92:141
- fråga om en till koncessionsnämnden för miljöskydd inkommen
skrivelse kunde anses innefatta ett överklagande av länsstyrelses
beslut 91/92:314
- kritik mot länsrätts handläggning av ärende om utlämnande av
kopia av allmän handling. Tillämpning av 9 kap. 1 § sekretesslagen
angående skattesekretess 91/92:150
- fråga om handläggningstiden för ett socialbidragsmål i länsrätt
93/94:167
- fråga om länsrätts handläggningstid i ett socialbidragsmål m.m.
93/94:169
- fråga om lämpligheten att som god man för allmänna arvsfonden
förordna samma person som varit god man enligt föräldrabalken för
den avlidne 89/90:37
1993/94: JO 1
Bilaga 4
552
- kritik mot tingsrätt för underlåtenhet att vidta åtgärder (granskning
och entledigande) av försumlig god man 92/93:564
- långsam handläggning av fråga om entledigande av god man
92/93:574
- disciplinansvar för vakthavande beSl som falskeligen ändrat och
utfyllt arrestantblad 92/93:105
- se Allmänna handlingar, Bibliotek, Objektivitet, Objektivitetsprinci-
per, Polismyndighet, Regeringsformen, Tjänstetillsättning, Tryckfri-
het, Vittnesförhör, Yttrandefrihet, Yttrandefrihetsgrundlagen
- kommunaltjänstemans rätt att yttra sig i massmedia 90/91:352
- kommunalråds kritik av kommunal chefstjänsteman för att denne
skriftligen till kommunstyrelsen framfört vissa uppfattningar och
synpunkter ej otillåten inskränkning i dennes grundlagsenliga yttran-
defrihet 90/91:354
- statstjänstemans rätt att yttra sig i massmedierna 91/92:340
- kyrkovaktmästares möjlighet att utföra solosång vid gudstjänst; tillika
fråga om ansvaret för dennas utformning 90/91:343
- fråga om val av musik vid begravningsgudstjänster m.m. 93/94:393
- frågor om miljö- och hälsoskyddsnämnds sätt att avsluta ärenden och
särskilt om funktionsfördelningen mellan nämnden och dess hand-
läggare 92/93:487
- kritik mot länsstyrelse för långa handläggningstider i byggnadsmin-
nesärenden 92/93:507
- enligt utsökningsbalken för utfående av flygbiljetter 89/90:136
- begäran om hämtning av värnpliktig till viss förrättning oaktat
inställelsen inte var påkallad 89/90:174
- ersättning till förrättningsman för omhändertagande av återtaget gods
1 utsökningsmål 90/91:121
- sättet för överbringande av underrättelser i handräckningsmål; även
fråga om kronofogdemyndighets anvisningsskyldighet 92/93:223
- televerkets anvisningar för utlämnande av hemliga telefonnummer
enligt en bestämmelse om begränsning i sekretess har befunnits
oförenliga med lagens innebörd. Enligt lagrummet i fråga — 14 kap.
2 § fjärde stycket sekretesslagen (1980:100) — hindrar sekretess inte,
att "uppgift som angår misstanke om brott" av viss svårhetsgrad
lämnas till myndighet som har att ingripa mot brottet, t.ex. polis-
myndighet. Anvisningarna medger utlämnande — på begäran av
polisen — i en omfattning som går utöver ändamål i detta fall: att
reglera myndigheternas rätt att lämna ut uppgifter om brottsmiss-
tankar 92/93:516
1993/94: JO 1
Bilaga 4
553
- kritik mot Statens maskinprovningar för dröjsmål med utlämnande
av kopior av allmänna handlingar. Myndigheten har vidare, trots att
vissa handlingar uppenbarligen förvarades hos den, hänvisat sökan-
den att begära kopior hos annan myndighet. Tillika fråga om inne-
börden av användande av s.k. hemligstämpel 93/94:509
- fråga om disciplinansvar för domare och åklagare med anledning av
ett lagstridigt beslut om hemlig teleavlyssning 91/92:25
- dröjsmål att meddela beslut i mål sedan föredragning ägt rum
90/91:47
- kritik för långsam handläggning av ett besvärsmål rörande ett interi-
mistiskt beslut 93/94:34
- i lokal som disponerats av en kurdisk förening; frågor om rättsenlig-
het och om behörighet att fatta beslut 89/90:53
- legala förutsättningar för husrannsakan enligt RB 28 kap. 1 §
89/90:187
- taxeringsrevisors medverkan som sakkunnig 89/90:187
- sakkunnig taxeringsrevisor har fotograferat bohag vid en husrannsa-
kan som en ersättning för förvarstagande enligt reglerna om betal-
ningssäkring 89/90:187
- åtal mot distriktsåklagare för ändringar i protokoll 90/91:50
- grunderna för beslut, bl.a. ändamålsprincipen och genomförandet
90/91:63
- informell husrannsakan under sken av förhör i bostad 90/91:80
- åklagare har meddelats åtalsunderlåtelse för vårdslös myndighetsut-
övning (beslut om husrannsakan efter anonymt tips) 91/92:44
- kritik mot åklagares beslut om husrannsakan (anonymt tips)
91/92:108
- samtycke till husrannsakan 91/92:114
- i samband med spaningarna efter den för mordförsök misstänkte
loan Ursut 92/93:119
- utomstående personers rätt att närvara 92/93:138
- hos en bank med anledning av en utredning om misstänkt skatte-
brott, begånget av en hos banken anställd direktör; särskilt om
behovs- och proportionalitetsprinciperna samt rättens tillstånd
92/93:143
- polisinsatschef har dömts för tjänstefel för olaga husrannsakan
93/94:43
- en åklagares beslut om personell husrannsakan för eftersökande av
en misstänkt rånare har saknat stöd i lag eftersom något beslut om
frihetsberövande av den eftersökte inte fattats 93/94:66
- tillämpningen vid polisiär störningsverksamhet i tillhåll 93/94:92
- polisingripanden mot en supporterförening i samband med en fot-
bollsmatch 93/94:104
- protokoll över husrannsakan som inte lett till beslag skall i princip
upprättas i omedelbar anslutning till åtgärden 93/94:112
- hinder för huvudförhandling i mål med flera tilltalade då den
tilltalade inte delgetts stämning och kallelse 89/90:23
- fråga om förutsättningar förelegat att frångå 14-dagarsfristen i brott-
mål mot underårig 90/91:38
1993/94 :JO1
Bilaga 4
554
- fråga om en utsatt huvudförhandling bör ställas in på grund av att
parterna begärt tid för förlikningsförhandlingar 91/92:33
- kritik mot en tingsrätt för bl.a. lång förhandlingstid 92/93:43
- kritik, mot tingsrätt för att tilltalad i mål om olovlig vistelse häktats
för säkerställande av ett tidigare utvisningsbeslut 89/90:31
- kritik mot tingsrätt som dömt en tilltalad till kontraktsvård samt
förordnat att han skall kvarbli i häkte 90/91:35
- frihetsberövande av en gravid diabetessjuk kvinna; läkarundersök-
ning och övervakning 92/93:176
- journalister har ej rätt närvara vid vårdplaneringsmöte med patient
89/90:269
- behandlande läkares resp, smittskyddsläkares ansvar enligt smitt-
skyddslagen för en HIV-positiv patient 89/90:270
- medgivande till obduktion samt information i samband därmed
89/90:275
- socialstyrelsens åtgärder och beslut i anledning av anmälan om
inträffad olycka. Fråga bl.a. om socialstyrelsens kritikrätt i förhållan-
de till disciplinär påföljd och om jäv för anlitad sakkunnig 90/91:224
- en patient har utan laga stöd kvarhållits på sjukhus mot sin vilja
90/91:240
- fråga om företagsläkares skäl för att avvisa patient 90/91:242
- förbud för patient på vårdhem att ta emot besök, utfärdat av överlä-
kare på begäran av patientens gode man, tillika dotter. Fråga om
överläkare på detta sätt har haft rätt att utestänga släktingar
90/91:243
- att en offentlig arbetsgivare vid utredning och bedömning av en
anställds sätt att sköta sitt arbete kommer in på frågor som berör den
anställdes religionsutövning på arbetsplatsen kan inte anses utgöra
en kränkning av den grundlagsskyddade religionsfriheten 90/91:244
- förvaring i häkte av en äldre kvinna inför undersökning för vårdin-
tyg enligt lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i
vissa fall (LSPV) 91/92:281
- psykiskt sjuka patienters ansvar för våld mot tjänsteman 91/92:284
- läkare har utan anmodan avgivit "läkarintyg" till socialnämnd. Fråga
om handlingen utgjorde läkarintyg eller anmälan enligt 71 § social-
tjänstlagen 91/92:286
- skyldighet för landsting att besvara framställningar om förtur och
ersättning inom rimlig tid 91/92:289
- rätt för föräldrar att bestämma i frågor som rör barnets personliga
angelägenheter 92/93:439
- rätten att företa och formerna för inspektion hos privatläkare
92/93:445
- sjukhus skyldighet att vid utskrivning av patient underrätta det
servicehus där patienten bor 92/93:448
- ekonomiska transaktioner mellan personal och patienter inom häl-
so- och sjukvården 92/93:451
- frågor om sekretess då en journal inom skolhälsovården skall följa
en elev vid skolbyte 93/94:471
- långsam handläggning hos HSAN 89/90:273
- kritik mot HSAN för underlåtenhet att bistå med tolkningen av ett
läkarutlåtande 92/93:444
1993/94:JO1
Bilaga 4
555
- kritik mot Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN) i anled-
ning av i ett beslut intagen uppgift om disciplinpåföljd 93/94:334
- kritik mot miljö- och hälsoskyddsnämnd, som tillsammans med
representant för fastighetsägaren utan innehavarens tillstånd berett
sig tillträde till bostadslägenhet och som därefter — utan att vilja ta
ansvar för det olagliga intrånget — lagt därvid gjorda iakttagelser till
grund för beslut enligt hälsoskyddslagen. Tillika fråga om vem som
har att besluta om råd och anvisningar enligt 18 § hälsoskyddslagen
90/91:274
- kritik mot miljö- och hälsoskyddsnämnd och särskilt dess chefstjäns-
teman för uttalanden av innebörd, att nämnden ansåg sig kunna
åsidosätta gällande reglering — avseende tillstånd enligt 7 § hälso-
skyddslagen — för att därmed framtvinga en lagändring 90/91:283
- miljö- och hälsoskyddsnämnd har avgjort vissa brådskande ärenden
genom beslut av miljö- och hälsoskyddschefen efter telefonkontakter
med vissa av nämndens ledamöter; kritik för att besluten tillkommit
i en ordning som strider mot kommunallagens föreskrifter. Tillika
fråga om innebörden av föreskriften i 3 kap. 12 § kommunallagen
rörande rätt att delegera beslutanderätten i viss grupp av ärenden
91/92:326
- frågor om miljö- och hälsoskyddsnämnds sätt att avsluta ärenden och
särskilt om funktionsfördelningen mellan nämnden och dess hand-
läggare 92/93:487
- kritik mot miljö- och hälsoskyddsnämnd för ett flertal allvarliga fel
vid handläggningen av ett ärende rörande åläggande för en fastighets-
ägare att städa fastigheten 92/93:489
- kritik mot en miljö- och hälsoskyddsnämnd för att den under lång
tid underlåtit att vidta åtgärder med anledning av att ett vitesföreläg-
gande inte följts 93/94:371
- i samband med spaningarna efter den för mordförsök misstänkte
loan Ursut 92/93:119
- åtal mot en insatschef för tjänstefel (beslut om medtagande till
förhör) 93/94:52
- vid husrannsakan i samband med spaningarna efter den för mordför-
sök misstänkte loan Ursut 92/93:119
- disciplinansvar för en poliskommissarie som överlämnat sin namn-
stämpel till administrativ personal att användas vid rapportering av
omhändertagna personer till bl.a. CKR 93/94:64
- kritik mot två länsstyrelsers handläggning av ärende rörande omhän-
dertagande enligt LVM och körkortsingripande; bl.a. ändring av
personnummer i en länsrättsdom samt underlåtenhet att företa iden-
titetskontroll trots att handlingarna angett olika personnummer för
samma person 93/94:178
- förutsättningar för konkursansökan enligt 2 kap. 9 § konkurslagen;
även fråga om en i konkursansökan åberopad fordran måste vara
förfallen 90/91:127
- av statlig fordran genom kronofogdemyndighet skall föregås av an-
maning till gäldenären att betala frivilligt 91/92:175
1993/94:JO1
Bilaga 4
556
- utredning 93/94:160
- underlåtenhet av rådman att pröva inhibitionsyrkande 89/90:34
- kritik mot statens jordbruksverk och dess företrädare lantbrukssty-
relsen för dröjsmål med överlämnande av en besvärsinlaga till rege-
ringen. Tillika uttalanden i frågor om skyldighet att underrätta
intressent om beslut och om verkställighet av överklagat beslut
92/93:228
- utlämnande av terminalutskrifter 92/93:619
- fråga om närradionämnden haft att beakta Europakonventionen vid
tillämpning av 10 § närradiolagen 91/92:153
- skyldighet att som lagman avge yttrande till JO 89/90:23
- genomförandet av förhör med polisman sedan JO remitterat ärendet
till polismyndighet för utredning 90/91:82
- JO:s befogenheter beträffande normgivningen och fråga om beaktan-
de av konventionsbestämmelser i myndighets rättstillämpning
91/92:153
- JO:s tillsynskompetens 89/90:435, 90/91:429, 91/92:450
- JO:s ställning i ett disciplinärende; anmälan mot en kriminalinspek-
tör för oriktiga uppgifter i en polisanmälan 92/93:110
- för god man för allmänna arvsfonden 89/90:37
- för åklagare 89/90:44
- för sakkunnig 90/91:224
- fråga om jäv för ledamot av plan- och bostadsverkets samlingslokal-
delegation 91/92:162
- frågor i samband med bedömning av bisysslas tillåtlighet 91/92:171
- fråga om kommunalråd, tillika kommunstyrelsens ordförande, sökt
att förmå kommunens revisorer att göra ändringar i den för diarie-
föring hos kommunkansliet ingivna revisionsberättelsen. Även fråga
om hans agerande i övrigt i samband med handlingens ingivande
92/93:537
- av skiftesmans kostnadsräkning i ärende hos rättshjälpsnämnd
89/90:39
- kommunicering av vårdnadsutredning och förslag till yttrande
89/90:229
- förvaltningslagens bestämmelser om kommunikation har åsidosatts i
ärende angående omedelbart omhändertagande enligt lagen med
särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) 89/90:251
- fråga om byggnadsnämnds förfarande vid fullgörande av kommuni-
kationsskyldighet gentemot granne i ärende om förhandsbesked
89/90:338
1993/94:JO1
Bilaga 4
557
- kritik mot länsbostadsnämnd för underlåtenhet att i ärende om
bostadsanpassningsbidrag iaktta förvaltningslagens bestämmelser om
kommunikation 90/91:161
- kritik mot kammarrätt för felaktig tillämpning av 12 § förvaltnings-
processlagen i kommunalbesvärsmål 91/92:138
- jaktvårdsförening har inte ansetts som kommunikationsberättigad
part i ärende hos länsstyrelse angående tillstånd till jakt på allmänt
vatten, eftersom fråga var om meddelande i första instans av beslut
av normkaraktär 91/92:316
- i mål om rätt till ersättning för arbetsskada 92/93:456
- fråga om kommuniceringsplikt enligt 17 § FL förelegat; tillika
uttalande om vad beslut skall innehålla 93/94:307
- överskridande av myndighets kompetens genom vissa uttalanden i
tryckt skrift 90/91:144
- kommun har inte haft författningsstöd för att fatta ett för allmänhe-
ten bindande beslut om bilfria lördagar 91/92:404
- kritik mot statens energiverk för bristfällig handläggning av ärende
rörande koncession för starkströmsanläggning 92/93:226
- förutsättningar för konkursansökan enligt 2 kap. 9 § konkurslagen;
även fråga om en i konkursansökan åberopad fordran måste vara
förfallen 90/91:127
- tillsynsmyndighets sätt att fullgöra sina uppgifter 93/94:164
- konsultmedverkan vid tillsättning av kommunala chefstjänster m.m.
Fråga om förfarandets förenlighet med offentlighetsprincipen
89/90:415
- konsultmedverkan vid rekrytering till chefstjänster hos statlig myn-
dighet; fråga om tillämpning av grundlagsregleringen rörande all-
männa handlingar 90/91:391
- fråga om offentlighetsprincipens iakttagande vid tillsättning av tjänst
som skolchef. Konsultmedverkan vid rekryteringen utan reguljärt
ansökningsförfarande 92/93:622
- fråga om offentlighetsprincipens iakttagande vid kommunalt anställ-
ningsförfarande under konsultmedverkan 92/93:628
- en av trafiksäkerhetsverket i samband med fordonskontroll (flygande
inspektion) utförd undersökning under medverkan av försäljare av
däck har befunnits olämplig med hänsyn till förtroendet för myndig-
hetsutövningens objektivitet, även om den inte medfört åsidosättande
av regeringsformens bestämmelser om överlämnande av förvaltnings-
uppgift till enskild 92/93:511
- tilltalad dömd till kontraktsvård trots att förutsättningarna för sådan
påföljd inte varit uppfyllda 89/90:21
- kritik mot tingsrätt som dömt en tilltalad till kontraktsvård samt
förordnat att han skall kvarbli i häkte 90/91:35
1993/94:JO1
Bilaga 4
558
Avskildhet
- i kriminalvårdsanstalt intagen som hållits avskild på häkte har utan
laglig grund vägrats att ringa telefonsamtal 90/91:90
Brevgranskning
- postgranskningsmedgivande av intagen på häkte ger inte rätt till
brevgranskning i vidare mån än häkteslagen föreskriver 90/91:93
- av advokat- och myndighetspost 90/91:95
- statens järnvägar har ansetts vara att betrakta som svensk myndighet
vid tillämpningen av bestämmelserna i KVaL 90/91:98
- intern föreskrift om att intagna måste lämna sina avgående brev
oklistrade har inte ansetts stå i överensstämmelse med bestämmelser-
na om brevgranskning 91/92:126
Besök
- om sekretess och partsinsyn i ärenden om besökstillstånd 90/91:101
- kritik mot kriminalvårdsstyrelsen med anledning av generella rikt-
linjer om bevakade besök för intagna på specialavdelning 91/92:127
- kritik mot kriminalvårdsstyrelsen med anledning av generella rikt-
linjer för besök hos i kriminalvårdsanstalt intagen HIV-smit-
tad/AIDS-sjuk person 92/93:207
Frigång
- omfattningen av utevistelser för en långtidsdömd; bristfällig kontroll
av förhållandena på frigångsplatsen 93/94:138
Fritidsaktiviteter
- omfattningen av utevistelser för en långtidsdömd 89/90:95
- övningar med skjutvapen i samband med fritidsverksamhet utom
anstalt 93/94:149
Häkte
- överförande till häkte 90/91:88
Innehav av personliga tillhörigheter
- intagens rätt att inneha tryckta skrifter 90/91:104
- förbud för intagen att förfoga över honom tillhöriga kassettband har
inte ansetts rättsenligt 90/91:107
- begränsning av intagnas rätt att under pågående arbetsnedläggelse få
ut egna medel 92/93:211
Journalföring
- bristande anteckningar om utevistelser för en långtidsdömd 89/90:95
- anteckning om resultat av HIV-prov i behandlingsjournal 89/90:105
Kriminalvårdsstyrelsen
- felaktiga och missvisande formuleringar i ett beslut 89/90:112
- fråga om förvaltningsdomstol bör sätta ut tid inom vilken en förvalt-
ningsmyndighet skall avge yttrande 90/91:111
1993/94: JO 1
Bilaga 4
559
Kroppsbesiktning
- vid misstanke om att intagen innehar narkotika 90/91:99
Kroppsvisitation
- våldsanvändning mot intagen i samband med kroppsvisitation vid
misstanke om innehav av narkotika 93/94:148
Motivering av beslut
- kritik mot Kriminalvårdsnämnden för otillräcklig motivering av
beslut i fråga om villkorlig frigivning 93/94:152
Permission
- omfattningen av utevistelser för en långtidsdömd 89/90:112
- omfattningen av utevistelser för en långtidsdömd; bristande samord-
ning av permissioner och otillräckliga reaktioner på misskötsamhet
93/94:138
Sjukvård inom anstalt
- underlåtenhet att informera intagen om resultat av tagna HIV-prov
89/90:111
- kritik mot kriminalvårdsanstalt som utan den intagnes samtycke
avbeställt dennes besökstid på sjukhus 90/91:109
Studier
- omfattningen av utevistelser för en långtidsdömd 89/90:95
Telefonsamtal
- kritik mot handläggningen av en begäran från anhållen att få ringa
advokat 90/91:86
- intagen i anstalt som hållits avskild på häkte har utan laglig grund
vägrats att ringa telefonsamtal 90/91:90
Urinprovstagning
- intagen skall informeras om att det är fråga om provtagning
89/90:111
Övervakning
- förlängning av övervakning 91/92:132
Övriga frågor
- betalningsskyldighet för frigivningsutrustning 90/91:105
- kritik mot kriminalvårdsanstalt med anledning av vissa villkor för
uthyrning av TV-apparat till intagna 91/92:129
- kritik mot kriminalvårdsanstalter med anledning av vissa rutiner för
utbetalning av kontanta medel till intagna 93/94:145
- bristfällig kontroll av verkställighetshandlingar vid intagning i krimi-
nalvårdsanstalt 93/94:156
- vid husrannsakan i samband med spaningarna efter den för mordför-
sök misstänkte loan Ursut 92/93:119
- vid misstanke om narkotikabrott 92/93:204
- vid misstanke om narkotikabrott 93/94:101
- polisingripanden mot en supporterförening i samband med en fot-
bollsmatch 93/94:104
1993/94:JO1
Bilaga 4
560
- brukande av våld mot intagen i kriminalvårdsanstalt vid misstanke
om innehav av narkotika 93/94:148
- kommunalråds kritik av kommunal chefstjänsteman för att denne
skriftligen till kommunstyrelsen framfört vissa uppfattningar och
synpunkter ej otillåten inskränkning i dennes grundlagsenliga yttran-
defrihet 90/91:354
- av författningar: länsstyrelses kungörelse om lokal trafikföreskrift
89/90:153
- utformningen av kvarstadsbeslut i domslut 91/92:37
- uttalanden om en åklagares och en tingsrätts tillämpning av reglerna
om beslag och kvarstad på kontanter som påträffats hos en person
som greps som misstänkt för inbrottsstöld 93/94:38
- fråga om kvittning i samband med utbetalning av bostadsbidrag
92/93:532
- fråga om kyrkogårdsmyndighets möjlighet att på en gravrättsinneha-
vares bekostnad vidta åtgärder på gravplatsen 93/94:395
- fel av länsrätt att avvisa ansökan om körkortsingripande på den
grunden att allmänna ombudet i ansökan framställt yrkande om
varning 89/90:146
- kritik mot två länsstyrelsers handläggning av ärende rörande omhän-
dertagande enligt LVM och körkortsingripande; bl.a. ändring av
personnummer i en länsrättsdom samt underlåtenhet att företa iden-
titetskontroll trots att handlingarna angett olika personnummer för
samma person 93/94:178
- avgift för utlämnande av kopia av allmän handling har av överlant-
mätarmyndighet debiterats enligt lantmäteriets uppdragstaxa. Avgif-
ten har i det aktuella fallet befunnits ha tagits ut på felaktiga
grunder 91/92:412
- kritik mot förrättningslantmätare, som avgjort ärende om fastighets-
reglering, i vilket förelåg stridiga intressen mellan sakägare, utan
sammanträde enligt 4 kap. 14 § fastighetsbildningslagen och utan att
iakttaga bestämmelserna om kommunicering i 4 kap. 15 § samma
lag. Fråga om åtal för tjänstefel har aktualiserats, men gärningen har
med hänsyn till omständigheterna ansetts kunna betecknas som
ringa och därför inte av karaktär att föranleda ansvar enligt 20 kap.
1 § brottsbalken 91/92:400
- initiativärende rörande den rättsliga grunden för beslut av fastighets-
bildningsmyndighet att avvisa för sent gjord anmärkning mot räk-
ning 93/94:414
1993/94:JO1
Bilaga 4
561
- en tingsrätts beslut att undanröja tidigare ådömd påföljd och förord-
na om ny påföljd har saknat stöd i lag 93/94:28
- kritik mot länsrätt för att den medverkat till omprövning i en
litispendenssituation utan att följa upp ärendets vidare hantering hos
underinstansen 91/92:148
- initiativärende angående beslut om personskydd m.m. 91/92:96
- domstolarnas beslut om ljudupptagning av annan än rätten och
direktsändning i radio under rättegången om mordet på statsminister
Olof Palme 92/93:26
- kritik mot länsstyrelse för långsam handläggning av ett ärende om
bestämmanderätt i fråga om gravsättning. Tillika kritik mot länssty-
relsens handläggning av remiss från JO 93/94:182
- frihetsberövande av en gravid diabetessjuk kvinna; läkarundersök-
ning och övervakning 92/93:176
- fråga om eventuellt bevarande av industribyggnad, dels hos kom-
munstyrelse och byggnadsnämnd i anslutning till handläggning av
detaljplaneärende, dels hos länsstyrelse (länsantikvarie) i ärende rö-
rande byggnadsminnesförklaring 89/90:319
- kritik mot länsantikvarie som medgivit fastighetsägare att göra avvi-
kelser från i beslut om byggnadsminnesförklaring intagna skyddsfö-
reskrifter jämlikt 3 kap. 2 § kulturminneslagen, trots att inga beslut
om tillstånd till avvikelse från skyddsföreskrift eller jämkning av
skyddsföreskrift fattats av länsstyrelsen i den i 3 kap. 14 resp. 15 §
föreskrivna ordningen 91/92:377
- kritik mot användningen av beslutsblankett av vilken ej framgår
vilken länsbostadsnämnd som fattat beslutet 92/93:535
- skolkonflikten i Drevdagen. Skolmyndigheter som har ansetts icke
uppfylla sina lagenliga skyldigheter, vad gäller ansvaret för att skol-
pliktiga barn far lagstadgad utbildning, har erinrats om skyldigheten
att fullgöra sina åligganden 89/90:297
- kritik — sedan förundersökning inletts men senare nedlagts — mot
rektor vid gymnasieskola, som utan författningsstöd "befriat" lektor
från undervisningsskyldighet; även kritik mot skolstyrelse och skol-
förvaltning för passivitet 89/90:306
1993/94:JO1
Bilaga 4
562
- Frågor kring utlämnande till anställd hos kronofogdemyndighet av
avtal om nya löner, i vad avtalen avsåg andra anställdas löner, när
arbetsgivaren och personalorganisationerna kommit överens om att
inte offentliggöra sådana uppgifter 91/92:432
1993/94:JO1
Bilaga 4
- kritik mot kemikalieinspektionen angående ingripande mot ifråga-
satt otillbörlig marknadsföring av rengöringsmedel 92/93:474
- kritik mot en fakultativ kommunal nämnd — marknadsnämnd —
som vid fördelning av marknadsplatser i visst fall avvikit från den i 1
kap. 9 § regeringsformen fastlagda objektivitetsprincipen. Som sär-
skilt graverande har ansetts att nämnden synes ha tagit ovidkomman-
de hänsyn till innehållet i en tidningsartikel och därmed visat
bristande respekt för yttrande- och tryckfriheten 90/91:347
- kommunal myndighets handläggning av fråga om upplåtelse av
marknadsplats. Tillämpning av objektivitetsprincipen m.m.
92/93:539
- medlemskap i svenska kyrkan vid förvärv av svenskt medborgarskap.
Kritik av regelsystemet 89/90:355
- frågan om s.k. öppna brotts betydelse som hinder för bifall till
ansökningar om svenskt medborgarskap 92/93:243
- tjänstemans rätt att uttala sig för massmedierna 90/91:144
- kommunaltjänstemans rätt att yttra sig i massmedierna 90/91:352
- statstjänstemans rätt att yttra sig i massmedierna (tillämpning av 2
kap. 1 § regeringsformen och 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen);
tillika fråga om otillåten efterforskning av pressens källor (tillämp-
ning av 3 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen) 91/92:340
- en myndighets instruktion rörande kontakter med massmedia måste
utformas så att det klart framgår att de anställdas rätt att göra egna
uttalanden till massmedia inte inskränks. Även fråga om registrering
av besökare 93/94:499
- disciplinansvar för vakthavande befäl som falskeligen ändrat och
utfyllt arrestantblad 92/93:105
- åtal mot en insatschef för tjänstefel (beslut om medtagande till
förhör) 93/94:52
- en tingsrätt har, sedan den beslutat att ta upp en viss fråga till
avgörande genom mellandom, i en dom avgjort målet i dess helhet;
förfarandet har inte ansetts stå i överensstämmelse med rättegångs-
balkens regler 92/93:54
- tidsrymden för och förfarandet vid skattemyndigheternas innehållan-
de av överskjutande ingående mervärdesskatt 93/94:220
563
Militära ärenden
- värnpliktigs ersättningsskyldighet vid förlust av militär materiel i
vissa fall 89/90:169
- värnpliktiga har övats i bl.a. trädfällning på mark tillhörig militär
befattningshavare 89/90:172
- begäran om hämtning av värnpliktig till viss förrättning oaktat
inställelsen inte var påkallad 89/90:174
- handläggning av ärende om hemförlovning av värnpliktig 89/90:175
- handläggning av ärende om hemförlovning; även fråga om förutsätt-
ningar för hemförlovning mot den värnpliktiges vilja 89/90:177
- delgivning av vitsord 89/90:184
- åsidosättande av säkerhetsbestämmelser, bl.a. vid övning där spräng-
medel använts 90/91:164
- disciplinansvar för löjtnant för underlåtenhet att vid militärövning
iakttaga gällande säkerhetsbestämmelser 91/92:206
- värnpliktsverket har felaktigt underlåtit att vidarebefordra besvärs-
skrift till totalförsvarets tjänstepliktsnämnd, som haft att pröva över-
klagandet 91/92:209
- fråga om medverkan av militär helikopter vid polisiärt ingripande
på grund av husockupation 91/92:197
- fråga om former m.m. för tillrättavisning av vapenfria tjänstepliktiga
hos statlig myndighet. Tillika fråga om vapenfristyrelsens tillsynsan-
svar 92/93:278
- vid inspektion av Gotlands militärkommando upptagen fråga om
åläggande av ersättningsskyldighet för förlorad materiel utan att
disciplinpåföljd först eller samtidigt ålagts. Tillika fråga om tingsrät-
tens val av processregler, när ett sådant beslut överklagats 92/93:269
- fråga om omplacering av en värnpliktig med invandrarbakgrund,
vilken enligt preliminärt besked utsetts till chaufför åt försvarsminis-
tern 92/93:265
- fråga om särbehandling i ledighetsavseende av vissa värnpliktiga,
som av sjukdom varit förhindrade att deltaga i en övning 92/93:273
- kritik mot myndighetschef för att han förstört en handling som
begärts utlämnad 93/94:198
- fråga om ansvarsfördelning mellan Försvarets sjukvårdsstyrelse och
Chefen för flygvapnet med avseende på tillsynen över hälso- och
sjukvården. Även fråga om en befattningshavare hos Chefen för
flygvapnet genom hot om repressalier försökt få en befattningshavare
vid sjukvårdsstyrelsen att sluta göra vissa uttalanden för pressen
93/94:201
- vid inspektion av Dalregementet (I13/Fo53) upptagen fråga om rätts-
befäls beslutsbefogenhet vid omvandling av utegångsförbud till löne-
avdrag och vid uppehåll i verkställighet. Även fråga om dokumenta-
tion av dessa beslut 93/94:206
- fråga om militär myndighets befogenhet att vägra värnpliktiga tillträ-
de till Systembolaget genom att placera militärpoliser vid ingången
93/94:208
Miljöskydd
- fråga om omfattningen av tillsynsmyndighets prövning enligt 38 §
miljöskyddslagen 90/91:258
- fråga om en till koncessionsnämnden för miljöskydd inkommen
skrivelse kunde anses innefatta ett överklagande av länsstyrelses
beslut 91/92:314
- en kommun har utgivit en miljökatalog. Kritik för bristande objekti-
vitet. Synpunkter på lagregleringen 92/93:481
1993/94:JO1
Bilaga 4
564
- i ett ärende angående fråga om allmän övergång från standarddiesel
till s.k. miljödiesel i Stockholms stad har framställning gjorts till
regeringen om viss lagändring. Viss kritik har även uttalats beträf-
fande den lokala tillsynsmyndighetens handläggning 93/94:355
- fråga om vem som är rätt adressat för ett föreläggande enligt 40 §
miljöskyddslagen 93/94:367
- skollednings ansvar för motverkande av pennalism och mobbning
bland elever; kritik mot skolledning för bristfällig kontroll vid en av
elevförening anordnad s.k. insparksceremoni 90/91:319
- motivering av yrkande i anslagsframställning 90/91:159
- felaktiga och missvisande formuleringar i ett beslut av kriminal-
vårdsstyrelsen 89/90:112
- i ärende om besökstillstånd på kriminalvårdsanstalt 90/91:101
- i ärende om innehav av personliga tillhörigheter på kriminalvårds-
anstalt 90/91:107
- kritik mot länsrätt för att den inte fullgjort sin motiveringsskyldighet
enligt 30 § förvaltningsprocesslagen 91/92:144
- kritik mot en hovrätt för bl.a. bristande motivering av beslut om
avvisning av bevisning 92/93:43
- kritik mot Kriminalvårdsnämnden för otillräcklig motivering av
beslut i fråga om villkorlig frigivning 93/94:152
- kritik mot länsstyrelse för bristande motivering till beslut att avslå
överklagande av byggnadsnämnds beslut 93/94:185
- i ärenden enligt plan- och bygglagen (1987:10) 93/94:402
- utlämnande av kopior av patientjournal innefattar myndighetsutöv-
ning 89/90:378
- underlåtenhet att vid militärövning iakttaga gällande säkerhetsbe-
stämmelser har i visst fall inte ansetts innefatta eller ha sådant
samband med myndighetsutövning som krävs för ansvar enligt 20
kap. 1 § brottsbalken 91/92:206
- en av trafiksäkerhetsverket i samband med fordonskontroll (flygande
inspektion) utförd undersökning under medverkan av försäljare av
däck har befunnits olämplig med hänsyn till förtroendet för myndig-
hetsutövningens objektivitet, även om den inte medfört åsidosättande
av regeringsformens bestämmelser om överlämnande av förvaltnings-
uppgift till enskild 92/93:511
- vissa frågor rörande statlig förvaltningsmyndighets normgivning
inom ramen för bemyndiganden i av regeringen utfärdad förordning
91/92:331
- medgivande till obduktion samt information i samband därmed
89/90:275
1993/94:JO1
Bilaga 4
565
- åsidosättande av regeringsformens objektivitetskrav genom vissa utta-
landen i tryckt skrift 90/91:144
- en kommun har utgivit en miljökatalog. Kritik för bristande objekti-
vitet. Synpunkter på lagregleringen 92/93:481
- åsidosättande av regeringsformens objektivitetskrav genom vissa utta-
landen i ett remissvar till JO i ett socialförsäkringsärende 93/94:348
- kritik mot en fakultativ kommunal nämnd — marknadsnämnd som
vid fördelning av marknadsplatser i visst fall avvikit från den i 1
kap. 9 § regeringsformen fastlagda objektivitetsprincipen. Som sär-
skilt graverande har ansetts att nämnden synes ha tagit ovidkomman-
de hänsyn till innehållet i en tidningsartikel och därmed visat
bristande respekt för yttrande- och tryckfriheten 90/91:347
- fråga om kravet på saklighet och opartiskhet åsidosatts i ett ärende
om tillsättning av kommunal skolledartjänst 92/93:581
- kommunal myndighets handläggning av fråga om upplåtelse av
marknadsplats. Tillämpning av objektivitetsprincipen m.m.
92/93:539
- en av trafiksäkerhetsverket i samband med fordonskontroll (flygande
inspektion) utförd undersökning under medverkan av försäljare av
däck har befunnits olämplig med hänsyn till förtroendet för myndig-
hetsutövningens objektivitet, även om den inte medfört åsidosättande
av regeringsformens bestämmelser om överlämnande av förvaltnings-
uppgift till enskild 92/93:511
- åklagarmyndighetens handläggning av en förundersökning under
vilken ett målsägandeförhör upprättats i två olika versioner; avsteg
från objektivitetsprincipen enligt 23 kap. 4 § RB 93/94:118
- fråga om nöjestillställning, till vilken ca 4 000 personer inbjudits,
bort betraktas som tillståndspliktig offentlig tillställning; tillämpning
av 9 § andra stycket och 12 § andra stycket allmänna ordningsstad-
gan 89/90:327
- kritik mot näringsfrihetsombudsmannen (NO) för långsam hand-
läggning av ett okomplicerat ärende. Tillika fråga om NO:s möjlig-
heter att överlämna ärenden till JO 92/93:232
- kritik mot Jämställdhetsombudsmannen angående personliga åsikter
i ett beslut, bristande dokumentation av beslut m.m. 93/94:173
- förfarandet vid omlottning av mål inom tingsrätt 89/90:30
- kritik mot skogsvårdsstyrelse, som vid omprövning efter överklagan-
de partiellt bifallit klagandens yrkande, för dess underlåtenhet att
jämlikt 24 § jämförd med 28 § förvaltningslagen överlämna besvärs-
skrivelsen och övriga handlingar till besvärsmyndigheten 89/90:291
- kritik mot försäkringskassa som, trots begäran därom, inte prövat
om ny utredning skulle kunna utgöra skäl för ändring av tidigare
beslut i ärende angående arbetsskada 90/91:252
- kritik mot länsrätt för att den medverkat till omprövning i en
litispendenssituation utan att följa upp ärendets vidare hantering hos
underinstansen 91/92:148
1993/94: JO 1
Bilaga 4
566
- fråga om vilken myndighet — beslutsmyndigheten eller överinstan-
sen — som skall företa den förnyade utredning som kan bli följden
av att nya omständigheter åberopas i samband med överklagandet
92/93:238
- tidsaspekter på omprövning och överlämnande till länsrätt av över-
klaganden av taxeringar 93/94:214
- kritik mot byggnadsnämnd för underlåtenhet att pröva begäran om
omprövning av lagakraftvunnet beslut om påförande av byggnadsav-
gift. Tillika kritik mot befattningshavare hos nämnden för att ha
lämnat uppgifter som av anmälarna kan ha uppfattats som vilsele-
dande 93/94:411
- En utvecklingsstörd person som vistas på ett vårdhem har, utan
hörande av den gode mannen, under semesterresa fått betala medföl-
jande personals kostnader 91/92:299
- verkställighet av dom om rätt till gruppbostad för utvecklingsstörd
person 92/93:420
- verkställighet av länsrätts dom om särskild omsorg (logopedinsats)
92/93:424
- verkställighet av länsrätts dom om särskild omsorg (rätt till personlig
assistent) 92/93:429
- fråga om högsta tillåtna avgift för kost och logi vid boende i
gruppbostad såsom omsorg enligt lagen om särskilda omsorger om
psykiskt utvecklingsstörda m.fl. 92/93:432
- handläggning av ärenden om särskild omsorg (rätt till gruppbostad)
93/94:314
- fråga om skyldighet att meddela överklagbart beslut om särskild
omsorg vid upphörande av placering vid dagcenter 93/94:323
- fråga bl.a. om rätt för en omsorgsförvaltning att, på grund av
misstänkta missförhållanden, besiktiga lägenheter i en gruppbostad
utan att först inhämta samtycke av de enskilda boende 93/94:329
- avstängning från tjänstgöring som arrestantvakt och ordningsvakt
91/92:117
- i mål om rätt till ersättning för arbetsskada 92/93:456
- i ärende om besökstillstånd på kriminalvårdsanstalt 90/91:101
- en åklagare har utan lagligt stöd genom beslag omhändertagit bakom
stängda dörrar föredraget förundersökningsmaterial hos en tilltalad;
särskilt om en tilltalads rätt att få del av allt material i målet
93/94:79
- i ärende om umgängesrätt enligt 6 kap. 15 § FB 93/94:311
- handläggningen i ett mål angående fastighetsreglering sedan klagan-
den under processen i fastighetsdomstolen sålt sin fastighet 92/93:50
- kritik mot bl.a. bristfällig information i samband med genomförande
av psykologisk testning av elever i grundskolan; frågor rörande krav
på informerat samtycke samt vissa sekretessfrågor 90/91:315
1993/94:JO1
Bilaga 4
567
- brist i överensstämmelse mellan namn och personnummer 92/93:215
- kritik mot två länsstyrelsers handläggning av ärende rörande omhän-
dertagande enligt LVM och körkortsingripande; bl.a. ändring av
personnummer i en länsrättsdom samt underlåtenhet att företa iden-
titetskontroll trots att handlingarna angett olika personnummer för
samma person 93/94:178
- kritik mot arbetsmarknadsstyrelsen för dess handläggning av begäran
om utlämnande av utskriftskopia av ett datoriserat prenumerantre-
gister, vars innehåll till viss del var sekretessbelagt 90/91:412
- kritik mot byggnadsstyrelsen angående underlåtenhet att underhålla
byggnad 91/92:391
- kritik mot kommun för underlåtenhet att underhålla genom gåva
erhållen fast egendom 91/92:393
- frågor om dokumentation, beslutsmotivering samt utformningen av
förhandsbesked i ärenden enligt plan- och bygglagen (1987:10, PBL)
93/94:402
- kodning av brott i anmälan 89/90:64
- gjord av riksgäldskontoret om förfalskning av beställning av premie-
obligationer 89/90:149
- Rikspolisstyrelsens förvärv av ett aktiebolag för att skydda vissa
tjänstefordon 92/93:187
- poliskommissarie har i sin egenskap av avdelningschef ålagts disci-
plinpåföljd för brister i sitt ledningsansvar 91/92:82
- disciplinansvar för polismän som uttalat sig kränkande mot en bilist
93/94:62
- beslutsordning vid s.k. polisförstärkning m.m. 93/94:134
- ansvar för underlåtenhet att frige frihetsberövade (13 §) 91/92:48
- förundersökning mot polisbeSl för beslut om tillfälliga omhänderta-
ganden den 30 november 1989 91/92:64
- vissa polisingripanden i samband med en VM-kvalmatch i fotboll
92/93:69
- polisinsatschef har dömts för tjänstefel för olaga husrannsakan
93/94:43
- polisingripanden mot en supporterförening i samband med en fot-
bollsmatch 93/94:104
- beslutsordning vid s.k. polisförstärkning m.m. 93/94:134
- disciplinansvar för polismästare med anledning av en av denne
beslutad fingerad poliskontroll 89/90:41
- fråga om överlämnande av uppgift som ankommer på polisen till
enskild (Ebbe Carlsson-affären) 89/90:65
1993/94: JO 1
Bilaga 4
568
- åtal mot polisinspektör för myndighetsmissbruk alternativt vårdslös
myndighetsutövning (underlåtenhet att frige frihetsberövade)
90/91:56
- förföljande/efterföljande med polisfordon 90/91:70
- åtal mot f.d. polismästare för myndighetsmissbruk (underlåtenhet att
frige frihetsberövade) 91/92:48
- förundersökning mot polisintendent för åtgärder i samband med en
demonstration 91/92:52
- förundersökning mot polisbefäl för beslut om tillfälliga omhänderta-
ganden den 30 november 1989 91/92:64
- disciplinansvar för polischef för brister i handläggningen av vapen-
ärenden 91/92:73
- poliskommissarie har i sin egenskap av avdelningschef ålagts disci-
plinpåföljd för brister i sitt ledningsansvar 91/92:82
- disciplinansvar för kriminalinspektör för att han, som inte arbetade
med en utredning i sin egenskap av polisman, besökt och överläm-
nat ett brev till en i utredningen häktad person utan tillstånd av
åklagaren 91/92:88
- fråga om disciplinansvar för vakthavande befäl som i strid med RPS
föreskrifter insatt person i arrest 91/92:90
- disciplinansvar för polismästare med anledning av ett beslut om
polismyndighetens medverkan vid en TV-inspelning 91/92:94
- polismyndighets förfarande vid återkallelse av personefterlysning
91/92:121
- diarieföring av handlingar i ett pågående polismyndighetsärende
91/92:124
- avstängning från tjänstgöring som arrestantvakt och ordningsvakt
91/92:117
- initiativärende angående beslut om personskydd m.m. 91/92:96
- fråga om medverkan av militär helikopter vid polisiärt ingripande
på grund av husockupation 91/92:197
- åtal mot en kommissarie för vårdslös myndighetsutövning (upplös-
ning av en demonstration och kvarhållande av demonstranterna på
platsen) 92/93:62
- åtal mot en polisintendent för felaktig myndighetsutövning (avvis-
ning av engelska fotbollssupportrar) 92/93:69
- disciplinansvar för vakthavande befäl som falskeligen ändrat och
utfyllt arrestantblad 92/93:105
- disciplinansvar för polisman för bristande rapportering och för
vakthavande befäl för brister vid prövningen av ett frihetsberövande
92/93:102
- anmälan om disciplinansvar mot en kriminalinspektör för oriktiga
uppgifter i en polisanmälan 92/93:110
- tvångsåtgärder i samband med spaningarna efter den för mordförsök
misstänkte loan Ursut 92/93:119
- användning av en grävmaskin utan ägarens samtycke; även fråga om
förmans befallning 92/93:141
- rätt att lämna ut brottsanmälningar till en brottsofferjour 92/93:197
- polisinsatschef har dömts för tjänstefel för olaga husrannsakan
93/94:43
- åtal mot en insatschef och ett vakthavande befäl för tjänstefel och
osant intygande (beslut om medtagande till förhör och osann uppgift
på arrestantblad) 93/94:52
- disciplinansvar för polismän som uttalat sig kränkande mot en bilist
93/94:62
- disciplinansvar för en poliskommissarie som överlämnat sin namn-
stämpel till administrativ personal att användas vid rapportering av
omhändertagna personer till bl.a. CKR 93/94:64
1993/94:JO1
Bilaga 4
569
- säkerhetspolisens medverkan till att en utländsk säkerhetstjänst hållit
förhör med en palestinsk flykting i Sverige 93/94:88
- tillämpningen av bl.a. 28 kap. 3 § RB vid polisiär störningsverksam-
het i tillhåll 93/94:92
- hantering av omhändertagna fordon 93/94:128
- postöppning vid ett LVM-hem 89/90:264, 90/91:220
- fråga om rätt för enskild medborgare att närvara vid postsorteringen
hos en myndighet 89/90:398
- brister i kommunstyrelses rutiner för posthantering 90/91:395
- postkontroll. En olämplig metod för central kostnadsövervakning
hos kommun har inneburit, att kuvert till utgående postförsändelser
från olika förvaltningar öppnats stickprovsvis för att se om sortering-
en på A-post (dyrare porto) och B-post (billigare porto) varit ända-
målsenlig 92/93:543
- riksgäldskontorets agerande i premieobligationsaffär med förfalskade
beställningar 89/90:149
- i utsökningsmål 89/90:120
- husrannsakan hos en bank med anledning av en utredning om
misstänkt skattebrott, begånget av en hos banken anställd direktör
92/93:143
- domstols skyldighet att tillhandahålla utskrift av fonogram 90/91:41
- utformningen av 90/91:48
- fråga om protokollföring i de s.k. kommunala pensionärsråden
92/93:418
- protokollföring vid sammanträde med ledningsgrupp hos allmän
försäkringskassa 92/93:461
- över husrannsakan som inte lett till beslag skall i princip upprättas i
omedelbar anslutning till åtgärden 93/94:112
- protokollföring vid skattenämnds sammanträden 93/94:212
- kritik mot bl.a. bristSllig information i samband med genomförande
av psykologisk testning av elever i grundskolan; frågor rörande krav
på informerat samtycke samt vissa sekretessfrågor 90/91:315
- åtal mot domare för tjänstefel (förordnande i dom att villkorligt
medgiven frihet helt förverkas trots att laga grund för ett sådant
förordnande inte förelegat) 93/94:26
- en tingsrätts beslut att undanröja tidigare ådömd påföljd och förord-
na om ny påföljd har saknat stöd av lag 93/94:28
1993/94:JO1
Bilaga 4
570
- domstolarnas beslut om ljudupptagning av annan än rätten och
direktsändning i radio under rättegången om mordet på statsminister
Olof Palme 92/93:26
- fråga om överlämnande till enskild av uppgift som ankommer på
polisen (Ebbe Carlsson-affären) 89/90:65
- frågor om kränkning av religionsfriheten 90/91:244
- kommun har inte haft författningsstöd för att fetta ett för allmänhe-
ten bindande beslut om bilfria lördagar 91/92:404
- samtycke till husrannsakan 91/92:114
- 10 § närradiolagen har inte ansetts strida mot grundlagens regler om
yttrandefrihet 91/92:153
- fråga om krav på lagstöd enligt 8 kap. 5 § regeringsformen för avgift
för engelskspråkig gymnasial utbildning 91/92:337
- för mellanstadieelever har anordnats ett studiebesök, avsett att illu-
strera gränskontrollen vid mottagandet av flyktingar. Kritik mot
uppläggningen och genomförandet vad gäller vissa integritetskrän-
kande inslag, bl.a. innefattande öppnande av elevernas väskor (jfr 2
kap. 6 § regeringsformen) 92/93:498
- som ett led i åtgärder från skolas sida för att utreda ett fell av
övergrepp med invandrarfientlig bakgrund har urinprov tagits på
misstänkta elever. Kritik mot det olagliga förfarandet (jfr 2 kap. 6 §
regeringsformen) 92/93:495
- närradiolagens reklamförbud har ej ansetts strida mot yttrandefri-
hetsgrundlagen, varför tillämpning av stadgandet om normprövning
1 11 kap. 14 § regeringsformen ej kunnat ifrågakomma 92/93:235
- en av trafiksäkerhetsverket i samband med fordonskontroll (flygande
inspektion) utförd undersökning under medverkan av försäljare av
däck har befunnits olämplig med hänsyn till förtroendet för myndig-
hetsutövningens objektivitet, även om den inte medfört åsidosättande
av regeringsformens bestämmelser om överlämnande av förvaltnings-
uppgift till enskild 92/93:511
- polisingripanden mot en supporterförening i samband med en fot-
bollsmatch 93/94:104
- regeringsrättens rutiner för handläggning som första instans av ären-
den om utlämnande av allmän handling har mot bakgrund av
domstolens ställning som slutinstans i dylika ärenden ansetts godtag-
bara 90/91:130
- av firma och varumärke 91/92:157
- kritik mot skolchef för underlåtenhet att registrera till skolstyrelsen
ställd handling, som kommit skolchefen tillhanda 90/91:417
- fråga om behandlingen från offentlighetssynpunkt av ett brev från en
landshövding till en departementschef. Bl.a. fråga om tillämpning av
2 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen och om iakttagande av registrer-
ingsskyldighet 92/93:634
1993/94 :JO1
Bilaga 4
571
- medlemskap i svenska kyrkan vid förvärv av svenskt medborgarskap.
Kritik av regelsystemet 89/90:355
- kritik mot länsstyrelse angående utformning av remiss till byggnads-
nämnd med anledning av besvär över beslut av nämnden 90/91:323
- kritik mot miljö- och hälsoskyddsnämnd för handläggningen av samt
utformningen av beslut i vissa ärenden angående remissyttrande till
annan myndighet 91/92:322
- tvångsåtgärder i samband med spaningarna efter den för mordförsök
misstänkte loan Ursut; samarbetet med lokal polismyndighet
92/93:119
- förvärv av ett aktiebolag för att skydda vissa tjänstefordon 92/93:187
- fråga om eventuellt bevarande av industribyggnad, dels hos kom-
munstyrelse och byggnadsnämnd i anslutning till handläggning av
detaljplaneärende, dels hos länsstyrelse (länsantikvarie) i ärende rö-
rande byggnadsminnesförklaring 89/90:319
- fråga om en utsatt huvudförhandling bör ställas in på grund av att
parterna begärt tid för förlikningsförhandlingar 91/92:33
- förutsättningar för föreläggande till part att inkomma med svaromål
eller yttrande vid äventyr av tredskodom 91/92:35
- samtycke till husrannsakan 91/92:114
- domstolarnas beslut om ljudupptagning av annan än rätten och
direktsändning i radio under rättegången om mordet på statsminister
Olof Palme; även allmänhetens tillträde till förhandlingarna 92/93:26
- en tingsrätt har, sedan den beslutat att ta upp en viss fråga till
avgörande genom mellandom, i en dom avgjort målet i dess helhet;
förfarandet har inte ansetts stå i överensstämmelse med rättegångs-
balkens regler 92/93:54
- husrannsakan hos en bank med anledning av en utredning om
misstänkt skattebrott, begånget av en hos banken anställd direktör;
särskilt om behovs- och proportionalitetsprinciperna och rättens
tillstånd 92/93:143
- kritik mot en åklagare och en domare för att en tilltalads identitets-
uppgifter i ett domslut rättats till "identitet okänd" 93/94:35
- en åklagare har utan lagligt stöd genom beslag omhändertagit bakom
stängda dörrar föredraget förundersökningsmaterial hos en tilltalad;
särskilt om en tilltalads rätt att få del av allt material i målet
93/94:79
- länsstyrelses ändrade bedömningsgrunder vid tillämpning av förord-
ning om ersättning till enskilda, varav följt att lika fall kommit att
behandlas olika; tillika fråga om rätt för myndighet att återkalla
beslut om ersättning, vilket grundats på oriktiga uppgifter från den
gynnade 89/90:293
1993/94: JO 1
Bilaga 4
572
- kritik mot en åklagare och en domare för att en tilltalads identitets-
uppgifter i ett domslut ändrats till "identitet okänd" 93/94:35
- fråga om rättelse av verkställigheten (återgång) av ett kommunalt
beslut om antagande av renhållningsentreprenör 93/94:429
fråga om länsarbetsnämnds personakthantering när den enskilde
arbetssökande deltar i verksamheten vid ett arbetsmarknadsinstitut
m.m. 93/94:452
- kritik mot två länsstyrelsers handläggning av ärende rörande omhän-
dertagande enligt LVM och körkortsingripande; bl.a. ändring av
personnummer i en länsrättsdom samt underlåtenhet att företa iden-
titetskontroll trots att handlingarna angett olika personnummer för
samma person 93/94:178
- i ärende om rättshjälp vid bodelning har endast den make som
beviljats rättshjälp ansetts vara part 89/90:39
- kritik mot Statens invandrarverk med anledning av handläggningen
av ansökningar om rättshjälp i utlänningsärenden 91/92:194
- Statens invandrarverks rutiner för ersättning till offentliga biträden i
utlänningsärenden 92/93:243
- i mål om äktenskapsskillnad efter gemensam ansökan är det lämpligt
att tingsrätten, om bara den ena maken har rättshjälp, upplyser den
andra maken om innehållet i 31 b § rättshjälpslagen 93/94:32
- underlåtenhet att beakta asylsökandes önskemål om att viss advokat
skulle förordnas till offentligt biträde 93/94:195
- länsstyrelses ändrade bedömningsgrunder vid tillämpning av förord-
ning om ersättning till enskilda, varav följt att lika fall kommit att
behandlas olika; tillika fråga om rätt för myndighet att återkalla
beslut om ersättning, vilket grundats på oriktiga uppgifter från den
gynnade 89/90:293
- frågor om universitets- och högskoleämbetets befogenheter att upp-
häva eller ändra lokal högskolemyndighets beslut dels vid prövning
av överklagande, dels vid utövande av ämbetets funktion som till-
synsmyndighet. Kritik mot både rättstillämpningen i enskilda fall
och ämbetets i remissvar till JO uttryckta principiella inställning
90/91:287
- frågor om myndighets bundenhet av besvärsinstansens i samband
med återförvisning av mål företagna sakprövning. Kammarrätts dom,
varigenom en fråga om tillstånd i sin helhet avgjorts, har ansetts
böra följas av den i första instans beslutande länsstyrelsen utan
vidare utredning och prövning 92/93:238
- handläggningen av ett ärende i Socialstyrelsens råd för vissa rättsliga,
sociala och medicinska frågor (Rättsliga rådet). Särskilt fråga om
rådet vid sin utformning av ett yttrande till Stockholms tingsrätt
iakttagit tillbörlig omsorg och objektivitet samt om handläggningstid-
en 92/93:452
- riksantikvarieämbetets rutiner vid samråd med länsmyndigheter i
ärenden rörande byggnadsminnesförklaring 89/90:324
1993/94:JO1
Bilaga 4
573
- fråga om dels omfattningen av myndighets (intagningsnämnd for
gymnasieskolan) utredningsplikt enligt 7 § förvaltningslagen, dels
behovet av samråd mellan skolledning och intagningsnämnd vid
utformningen av behörighetsgivande utbildning 89/90:325
- lokal samverkansgrupp inom missbruksvården 90/91:369
- fråga om formerna för samverkan mellan arbetsförmedling och
socialförvaltning 93/94:458
- till husrannsakan 91/92:114
- utomstående personers rätt att närvara vid husrannsakan 92/93:138
- polismyndighets användning av en grävmaskin utan ägarens sam-
tycke 92/93:141
- olämplig uppläggning av beredskapsövning där vissa invandrargrup-
per angivits som fientliga. Tillika fråga om tillämpliga sekretessregler
92/93:544
- frågor om sekretess då en journal inom skolhälsovården skall följa
en elev vid skolbyte 93/94:471
- televerkets nummerupplysningstjänst lämnar särskild service, för vil-
ken avgift får uttagas 89/90:343
- fråga om myndighet varit skyldig att sammanställa uppgifter ur
allmänna handlingar för att besvara enkät 89/90:399
- information om visst fullföljdsförbud enligt lagen (1989:41) om
TV-avgift 93/94:398
- fråga om länsarbetsnämnds personakthantering när den enskilde
arbetssökande deltar i verksamheten vid ett arbetsmarknadsinstitut
93/94:452
- fråga om telefontider och framkomlighet per telefon till en myndig-
het 93/94:502
- enligt 32 § förvaltningsprocesslagen (FPL) 90/91:135
- Reglering i avtal mellan skolledning, elev och elevens föräldrar av
frågor rörande ersättning för elevs skadegörelse i skolan; att eleven
enligt sådant avtal ersätter skadan helt eller delvis genom eget arbete;
tillämpning av arbetsmiljölagens föreskrifter angående minderårigas
arbete 90/91:302
- kritik mot rektor vid gymnasium för ersättningskrav mot elever och
hot om kollektiv bestraffning av dessa i anledning av skadegörelse
inom skolan 92/93:501
- förkomna deklarationer 93/94:211
- protokollföring vid skattenämnds sammanträden 93/94:212
- skollednings ansvar för motverkande av pennalism och mobbning
bland elever; kritik mot skolledning för bristfällig kontroll vid en av
elevförening anordnad s.k. insparksceremoni 90/91:319
1993/94:JO1
Bilaga 4
574
- kritik mot skolledning och skolstyrelse för passivitet i elewårdsären-
de. Frågor rörande gränserna för rektors befogenheter vid tillämp-
ning av föreskrifterna i 5 kap. grundskoleförordningen 91/92:373
- kritik mot rektor vid gymnasium för ersättningskrav mot elever och
hot om kollektiv bestraffning av dessa i anledning av skadegörelse
inom skolan 92/93:501
- stängning av skolmatsal som reaktion på några elevers beteende ej
godtagbar 93/94:375
- kritik mot skola, som fordrat skadestånd av samtliga elever som
befunnit sig i en lokal, där skadegörelse vållats 93/94:378
- frågor om skolas skyldighet att underrätta föräldrar om att en elev
har kontakt med skolkuratorn. Lärares kontakt med elev utanför
skolan 93/94:382
- frågor om anpassad studiegång; planering, beslut och genomförande
93/94:387
- frågor om sekretess då en journal inom skolhälsovården skall följa
en elev vid skolbyte 93/94:471
- skolkonflikten i Drevdagen. Skolmyndigheter som har ansetts icke
uppfylla sina lagenliga skyldigheter, vad gäller ansvaret för att skol-
pliktiga barn får lagstadgad utbildning, har erinrats om skyldigheten
att fullgöra sina åligganden 89/90:297
- kritik — sedan förundersökning inletts men senare nedlagts — mot
rektor vid gymnasieskola, som utan förfettningsstöd "befriat" lektor
från undervisningsskyldighet; även kritik mot skolstyrelse och skol-
förvaltning för passivitet 89/90:306
- beslut av skolstyrelse att debitera gymnasieskolans elever kopierings-
avgift med visst belopp per termin har förklarats strida mot lag
90/91:313
- kritik mot skolledning och skolstyrelse för passivitet i elewårdsären-
de. Frågor rörande gränserna för rektors befogenheter vid tillämp-
ning av föreskrifterna i 5 kap. grundskoleförordningen 91/92:373
- fråga om kravet på saklighet och opartiskhet åsidosatts i ett ärende
om tillsättning av kommunal skolledartjänst 92/93:581
- fråga om skollednings ingripanden för att förmå elever att avstå från
planerad utgivning och spridning av tryckt skoltidning varit otillåtna
enligt tryckfrihetsförordningens föreskrifter om bl.a. förhandsgransk-
ning och utgivnings- och spridningshinder; kritik mot skolledningen
för missvisande information till eleverna om den tryckfrihetsrättsliga
regleringens innebörd 90/91:292
- kritik mot länsantikvarie som medgivit fastighetsägare att göra avvi-
kelser från i beslut om byggnadsminnesförklaring intagna skyddsfö-
reskrifter jämlikt 3 kap. 2 § kulturminneslagen, trots att inga beslut
om tillstånd till avvikelse från skyddsföreskrift eller jämkning av
skyddsföreskrift fattats av länsstyrelsen i den i 3 kap. 14 resp. 15 §
föreskrivna ordningen 91/92:377
- permission åt och efterlysning av person, som tvångsisoierats på
grund av HIV-smitta 91/92:290
1993/94:JO1
Bilaga 4
575
- överflyttning av ärende angående tvångsisolering enligt smittskydds-
lagen och upphörande av sådan isolering 91/92:295
- felaktig förlängning av tid för utmätning av pension och dröjsmål
med återbetalning 89/90:279
- dröjsmål i flera moment i handläggningen av ett ärende hos riksför-
säkringsverket 89/90:280
- avregistrering från försäkringskassas register över inskrivna samt
innehållande av föräldrapenning och allmänt barnbidrag 89/90:282
- begäran om att bli muntligen förhörd inför socialförsäkringsnämnd
90/91:247
- omprövning av arbetsskadeärende 90/91:252
- underlåtenhet att fatta beslut i färdigutrett ärende 90/91:255
- markering i ADB-register av personuppgifter som omfettas av sär-
skild sekretessprövning 90/91:387
- fråga om försäkringskassas tillämpning av 20 kap. 4 § lagen
(1962:381) om allmän försäkring 91/92:302
- underlåtenhet att vidarebefordra besvärsskrivelse till försäkringsrätt
91/92:304
- fråga dels om försäkringskassas tillämpning av 17 § förvaltningslagen
då den försäkrade har befullmäktigat ombud, dels om ändring av
beslut 91/92:305
- frågor i mål om rätt till ersättning för arbetsskada, vari arbetsledare
utpekats som orsak till skadan, om omfattningen av försäkringsrätts
utredningsansvar och kommuniceringsskyldighet 92/93:456
- protokollföring vid sammanträde med ledningsgrupp hos allmän
försäkringskassa 92/93:461
- försäkringskassas handläggning av vissa ansökningar om återkallelse
92/93:463
- telefonföredragning i ärenden hos allmänna försäkringskassor
92/93:465
- försäkringssekreterare har — utan stöd i lag och utan kommunicer-
ing, underrättelse om beslut och besvärshänvisning enligt FL —
beslutat minska en försäkrads pension med visst belopp under
vistelse på LVM-hem 92/93:468
- försäkringskassas möjlighet att styra försäkrad till viss läkare
93/94:336
- fråga om tolkningen och hanteringen av en avvikande mening, som
avgetts av majoriteten i en socialförsäkringsnämnd i ett sjukpenning-
ärende 93/94:339
- anteckning av negativa uppgifter i en handläggningsjournal
93/94:342
- försäkringskassa ej skyldig att innan en anteckning görs enligt 15 §
FL delge uppgifterna med den försäkrade 93/94:342
- försäkringskassas utredningsansvar i ärende om rätt till sjukpenning
och arbetsskadeersättning 93/94:344
- fråga om och i vad mån försäkringskassa är bunden av RFV:s
rekommendationer 93/94:346
- kritik mot försäkringskassa för dröjsmål med att överlämna ett
överklagande till länsrätten 93/94:347
- åsidosättande av regeringsformens objektivitetskrav genom vissa utta-
landen i ett remissvar till JO 93/94:348
- försäkringskassas handläggning av ett ärende om utbildningsbidrag
m.m. 93/94:350
1993/94:JO1
Bilaga 4
576
Socialnämndens uppgifter
- beslut av socialnämnd om generell nedprioritering av vissa typer av
socialtjänstärenden har kritiserats 91/92:211
- fråga om beslut av stadsdelsnämnden Bergsjön i Göteborg varit
förenligt med socialtjänstlagens bestämmelser om bistånd till miss-
brukare 93/94:231
Rätten till bistånd
- bistånd till uppehälle i form av rekvisition 90/91:182
- delgivning av beslut i biståndsärende 90/91:184
- besvärshänvisning då bistånd meddelats enligt 5 § SoL sedan tillämp-
ning av 6 § SoL övervägts 90/91:185
- handläggningen av ett ärende rörande bistånd till psykoterapibe-
handling. Bl.a. fråga om dröjsmål med att fatta beslut samt om
utformningen och om innebörden av beslutet 92/93:310
- användande av fullmakt i ärende om återbetalning av socialbidrag
92/93:316
- underlåtenhet att verkställa domstols dom avseende rätt till bistånd
enligt 6 § SoL i form av personlig assistent 93/94:227
- lämnande av urinprov som förutsättning för socialbidrag 93/94:230
- socialnämnd kan i vissa fall vara skyldig att tillhandahålla s.k.
hushållsekonomisk rådgivning såsom bistånd enligt 6 § SoL. Vidare
fråga bl.a. om underlåtenhet att fatta beslut med anledning av
ansökan om bistånd 93/94: 238
- beslut om bistånd utan samtycke av god man 93/94:240
Omsorger om barn och ungdom
- Projekt Sjö — alternativa insatser för unga lagöverträdare 90/91:168
- stängning av fritidshem på grund av planeringsdagar 92/93:284
- avstängning av barn från daghemsplats på grund av utebliven av-
giftsinbetalning 92/93:286
- debitering av daghemsavgift — fråga om kommuniceringsplikt enligt
54 § socialtjänstlagen 92/93:289
- kritik mot personal vid daghem för att ett barn överlämnats till
annan än barnets vårdnadshavare 92/93:291
- stadsdelsnämnder i Göteborg har ändrat förutsättningarna för
hemspråksträning i förskolan. Fråga bl.a. om i vad mån rätt till
hemspråksträning kan anses föreligga 92/93:293
- kritik mot socialnämnd för dröjsmål med att inleda utredning enligt
50 § SoL med anledning av anmälan till nämnden om att ett barn
for illa. Vidare bl.a. fråga om lämpligheten av att verkställa ett
omhändertagande enligt 6 § LVU i barnets skola 93/94:257
- fråga om en barn- och ungdomspsykiatrisk klinik ägt underlåta att
göra anmälan enligt 71 § SoL 93/94:261
- fråga om omfattningen av anmälningsskyldigheten enligt 71 § SoL
m.m. 93/94:264
Omsorger om äldre människor
- omsorgen om de äldre som har psykiska funktionsnedsättningar
89/90:207
1993/94:JO1
Bilaga 4
577
19 Riksdagen 1993/94. 2 saml. NrJOl
- skyddsombud har stängt biståndsberättigads hem som arbetsplats;
fråga om socialtjänstlagen vid konflikt skall ges företräde framför
arbetsmiljölagen 89/90:213
- underrättelse till anhörig då en boende i servicehus förs till sjukhus
90/91:188
- brister i omsorgen om äldre bosatta i Enskededalens servicehem —
fråga bl.a. om personalens ansvar och den enskildes integritet
92/93:298
- angående rätt för föreståndare vid ålderdomshem att förfoga över
patienters pensioner 93/94:246
- en 95-årig kvinna, med nedsatt psykisk förmåga, som bott på ett
servicehus, har haft s.k. servicekonto. Frågor rörande servicehusets
delaktighet i förvaltningen av medlen på kontot 93/94:249
Omsorger om människor med handikapp
- hemtjänstens i Solna kommun insatser för en handikappad man
90/91:177
Vård i familjehem och i hem för vård eller boende
- en vårdnadshavare bör hållas underrättad om förhållanden, som kan
ha betydelse för hans önskan att låta sitt barn bli kvar i ett visst
familjehem 91/92:221
- fråga om en frivillig familjehemsplacering av en 15-årig flicka borde
ha hävts när det stod klart att vårdnadshavarna motsatte sig fortsatt
placering och trots att flickan själv vägrade att flytta hem 92/93:305
- kritik mot en socialförvaltning för att i en vårdplan avseende famil-
jehemsplacerade barn angivits en minsta tid under vilken vården
skall fortgå 92/93:308
Handläggning av ärenden m.m.
- brister i handläggning av ärende om ekonomisk hjälp 89/90:216
- samråd vid upprättande av behandlingsplan samt fråga om bistånd
till underårig utan vårdnadshavares samtycke 89/90:219
- socialnämnds uppgifter i hittebarnsfall 89/90:223
- kommunicering av vårdnadsutredning och förslag till yttrande
89/90:229
- handläggning av ärende ang. adoption av barn med utländsk här-
komst 89/90:231
- polisregisterutdrag betr, sambo får inhämtas i en vårdnadsutredning
89/90:234
- handläggning av ärende ang. dödsboanmälan 90/91:190
- i anslutning till föreliggande misstanke om sexuellt övergrepp mot
barn uppkomna frågor om vård nadsu t rednings genomförande, barn-
psykiatrisk utredning m.m. 90/91:192
- dokumentationsskyldighet vid muntligt avslagsbeslut i biståndsärende
91/92:213
- fråga om umgängesberättigad förälders rätt till information om barn-
ets förhållanden när vederbörande inte har del i vårdnaden samt
kritik mot socialförvaltning för brister i utredning och information i
samband med misstanke om sexuellt övergrepp 91/92:213
- vårdnadshavares rätt till information vid handläggning av ett barns
ärende vid daghem 91/92:220
- fråga om rätt för bolagsrepresentant att med stöd av 55 § SoL få
företräde inför socialnämnd då nämnden behandlar ett förslag avse-
ende bolagets serveringstillstånd 91/92:225
- utredningsskyldighet i faderskapsärende. Uttalande om förutsättning-
ar för nedläggande av sådan utredning 91/92:231
1993/94:JO1
Bilaga 4
578
- fråga om tjänstemäns närvaro vid socialnämndens sammanträde
92/93:415
- socialnämnden har inte ansetts ha rätt att enbart på grund av
släktskapet avvisa en parts moder som ombud i ett ärende. Även
fråga om möjlighet att få anlita s.k. stödperson 92/93:417
- fråga om protokollföring i de s.k. kommunala pensionärsråden
92/93:418
- i ett ärende angående vårdnad om barn upprättades vid socialförvalt-
ningen ett journalblad. När en av föräldrarna begärde att få kopia av
bladet, målade handläggaren med en kemisk raderingsvätska över en
anteckning i handlingen innan den kopierades och överlämnades till
föräldern. Åtal väcktes mot tjänstemannen för förvanskning av ur-
kund alternativt tjänstefel 93/94:304
- fråga om kommuniceringsplikt enligt 17 § förvaltningslagen förele-
gat; tillika uttalande om vad beslut skall innehålla 93/94:307
- socialnämnds skyldighet att enligt 6 kap. 1 och 2 §§ utlänningsför-
ordningen (1989:547) underrätta polismyndighet om utomnordisk
medborgares vistelse i Sverige 93/94:308
- handläggning av ärende angående umgängesrätt enligt 6 kap. 15 §
föräldrabalken 93/94:311
Övriga frågor
- register inom socialtjänstlagen 89/90:238
- om rätt och skyldighet för föreståndare för ett hem för vård eller
boende att lämna länsstyrelse begärda upplysningar eller synpunkter
i ett tillsynsärende 89/90:245
- dom i Europadomstolen har ingen normerande verkan. Flyttnings-
förbud får inte användas som en permanent åtgärd 90/91:186
- kritik mot socialstyrelsen för brister i tillämpningen av förvaltnings-
lagens bestämmelser vid handläggning av ansökan om statsbidrag
90/91:199
- fråga om förutsättningar för dödsboanmälan 91/92:232
- fråga om avhysning från skyddat boende och om handläggning av
skadeståndsanspråk 92/93:303
- socialtjänstens agerande i ärende rörande umgängesrätt med barn
92/93:309
- jordabalkens regler om hyra är tillämpliga när socialförvaltningen
mot vederlag upplåter s.k. träningslägenhet 93/94:233
- fråga om formerna för samverkan mellan arbetsförmedling och
socialförvaltning 93/94:458
- även sedan socialnämnd begärt polishandräckning enligt LVU kvar-
står hos nämnden det övergripande ansvaret för att åtgärden genom-
förs 89/90:248
- underlåten kommunicering i ärende om omedelbart omhändertagan-
de enligt LVU 89/90:251
- förordnande av länsrätt om omedelbar verkställighet i mål enligt
LVU innebär i realiteten att ett redan verkställt omhändertagande
fastställs 89/90:253
- om vård av unga i hem för särskild tillsyn (särskilda ungdomshem)
- 12 § LVU 91/92:235
- tvångsomhändertagande i familjehem av en 12-årig flicka, som vistas
i familjehemmet under lång tid 91/92:249
- fråga dels om reglering av förälders umgänge med barn, som omhän-
dertagits jämlikt LVU, dels om avvisat ombuds rätt att ta del av
handlingar i ärende 91/92:261
1993/94:JO1
Bilaga 4
579
- förutsättningar för upphörande av LVU-vård, när den unge avvikit
och inte kan återfinnas, så att eventuellt kvarstående vårdbehov kan
utredas 91/92:266
- en fyraårig pojke har avlidit till följd av misshandel — en gransk-
ning av socialtjänstens i Hedemora kommun och polismyndighetens
i Avesta polisdistrikt befattning med ärendet dessförinnan 92/93:319
- en flicka, två år, död till följd av grov misshandel — om förutsebar-
het vid utredning av misstänkt barnmisshandel 92/93:341
- åtgärder i ärende rörande misstänkt barnmisshandel. Frågor ang.
bl.a. tidpunkten för inträde av anmälningsplikt enligt 71 § social-
tjänstlagen, bristande dokumentation i socialakt, utförande av utred-
ning enligt 50 § socialtjänstlagen och överflyttning av ärende
92/93:391
- tillämpningen av 6 § LVU i ärende angående överflyttning av barn
till vårdnadshavare 91/92:402
- handläggning av frågor om umgängesrätt och om upphörande av
vård enligt LVU 92/93:405
- fråga om socialnämnd i visst fall till nämndens ordförande ägt
delegera rätten att besluta om upphörande av vård enligt LVU.
Tillika fråga om ordföranden med stöd av delegationsbeslutet ägt
medge att ett barn, som var föremål för vård enligt nämnda lag, fick
vistas i det egna hemmet m.m. Båda frågorna har besvarats nekande
92/93:409
- handläggningen av ett barnavårdsärende; fråga om laglig grund före-
legat för ett omhändertagande enligt LVU m.m. 93/94:270
- fråga om vid gemensam vårdnad vård enligt LVU får inledas i den
andra vårdnadshavarens hem; tolkningen av 11 § LVU angående vad
som avses med barnets eget hem m.m. 93/94:277
- uttalande om tillvägagångssätt vid hämtning av barn efter beslut om
omhändertagande enligt LVU 93/94:281
- en socialsekreterare har i ett ärende rörande förälders umgänge med
barn, som på grund av föräldrarnas alkoholmissbruk varit föremål
för vård enligt LVU, föreskrivit att föräldrarna stickprovsvis skall
lämna urinprov för att visa sin drogfrihet. Fråga bl.a. om möjlighe-
ten att fordra urinprov av föräldrar som ett led i utredningen av
LVU-ärendet och om tillåtligheten av krav på urinprov för rätt till
umgänge med barnet 93/94:283
- arbetsmiljölagen och LVM 89/90:253
- om sekretess och om postöppning vid ett LVM-hem 89/90:264
- om förordnande av offentligt biträde 90/91:138
- innebörden av substitution enligt rättshjälpsförordning 90/91:138
- underlåtenhet att hålla muntlig förhandling 90/91:138
- iakttagande av tidsfrist vid prövning av ansökan om vård 90/91:138
- missbrukare inom Stockholms län har inte kunnat beredas vård till
följd av otillräckliga resurser 90/91:204
- överläkares kvarhållningsrätt enligt 24 § tredje stycket LVM
90/91:218
- tvångsmedel och censur vid LVM-hem 90/91:220
- dom, som får till följd att någon skall överföras till visst vårdhem,
bör tillställas ledningen för detta 90/91:223
- underlåtenhet att enligt 15 § LVM underställa länsrätt beslut om
omedelbart omhändertagande 91/92:270
- en person som omhändertagits för vård enligt LVM har förvarats i
häkte i 28 dagar i avvaktan på att vårdplats skulle bli tillgänglig
91/92:271
1993/94:JO1
Bilaga 4
580
- en person som omhändertagits av polismyndighet efter att ha avvikit
från LVM-hem har fatt kvarstanna hos polisen i elva dagar innan
han bereddes fortsatt vård — fråga bl.a. om tillämpningen av 25 §
LVM 91/92:274
- kammarrätts underlåtenhet att underrätta behandlingshem att dom
enligt LVM blivit upphävd. Uttalande att sådan dom är omedelbart
gällande 91/92:277
- frågor angående omhändertagande av recept vid institution för miss-
brukare och om tillämpningen av handräckningsreglerna i LVM
92/93:411
- socialförvaltning har utan stöd i lag gjort framställning hos allmän
försäkringskassa om avdrag på försäkrads pension för vårdavgift
under vistelse på LVM-hem 92/93:468
- länsrätts underlåtenhet att underrätta behandlingshem om att beslut
om omedelbart omhändertagande enligt LVM inte fastställts
93/94:289
- underlåtenhet att enligt 15 § LVM underställa länsrätt beslut om
omedelbart omhändertagande; tillika uttalande om att ett icke un-
derställt beslut alltjämt är verkställbart 93/94:292
- uttalande angående från vilken tidpunkt verkställighet av en dom
om vård enligt LVM skall anses påbörjad i de fall föreståndaren för
behandlingshemmet fattat intagningsbeslut som omedelbart åtföljts
av beslut enligt 27 § LVM om vård i annan form 93/94:295
- frågor om överläkares underrättelseskyldighet och kvarhållningsrätt
enligt 24 § tredje stycket LVM 93/94:298
- fråga bl.a. om möjligheten att begära urinprov av den som vill
besöka intagen vid ett s.k. § 23-hem enligt LVM 93/94:302
- kritik mot Statens maskinprovningar för dröjsmål med utlämnande
av kopior av allmänna handlingar. Myndigheten har vidare, trots att
vissa handlingar uppenbarligen förvarades hos den, hänvisat sökan-
den att begära kopior hos annan myndighet. Tillika fråga om inne-
börden av användande av s.k. hemligstämpel 93/94:509
- utfärdande av 90/91:61
- länsstyrelse har i flera avseenden förfarit felaktigt vid handläggning
av ett ärende rörande överklagande av beslut om positivt förhandsbe-
sked ifråga om strandskyddsdispens. Fråga om bl.a. överklagbarhet
och besvärsrätt 91/92:397
- vissa frågor rörande statlig förvaltningsmyndighets normgivning
inom ramen för bemyndiganden i av regeringen utfärdad förordning
91/92:331
- dröjsmål med utfärdande av stämning i brottmål 89/90:30
- ny stämning har utfärdats trots att den tilltalade redan delgivits
stämning; rotelinnehavaren borde uppmärksammat rotelsekreteraren
på detta 91/92:37
1993/94: JO 1
Bilaga 4
581
- granskning med anledning av kronofogdemyndigheternas övertagan-
de av mål om betalningsföreläggande m.m. 93/94:159
- medverkan till att en utländsk säkerhetstjänst hållit förhör med en
palestinsk flykting i Sverige 93/94:88
- fråga om rätt att använda egen bandspelare vid personlig inställelse
inför taxeringsnämnd 89/90:204
- kritik mot en bolagsrevisor intagen i revisionspromemoria rörande
bolaget 89/90:187
- revision av ett bolag har inletts i samband med husrannsakan
avseende andra bolag 89/90:187
- i ärenden hos allmänna försäkringskassor 92/93:465
- miljö- och hälsoskyddsnämnd har avgjort vissa brådskande ärenden
genom beslut av miljö- och hälsoskyddschefen efter telefonkontakter
med vissa av nämndens ledamöter; kritik för att besluten tillkommit
i en ordning som strider mot kommunallagens föreskrifter 91/92:326
- långsam handläggning av besvärsärende, vilket av besvärsprövande
myndighet (UHÄ) sammanblandats med ett av myndigheten i anled-
ning av besvären igångsatt tillsynsärende 89/90:317
- frågor om universitets- och högskoleämbetets befogenheter att upp-
häva eller ändra lokal högskolemyndighets beslut dels vid prövning
av överklagande, dels vid utövande av ämbetets funktion som till-
synsmyndighet. Kritik mot rättstillämpningen i enskilda fall och
ämbetets i remissvar till JO uttryckta principiella inställning
90/91:287
- fråga om och i vad mån myndighet (försäkringskassa) är bunden av
tillsynsmyndighets/centralmyndighets rekommendationer 93/94:346
- remissyttrande över departementspromemorian (Ds 1988:32) Myn-
dighetsmissbruk 89/90:403
- kritik mot förrättningslantmätare, som avgjort ärende om fastighets-
reglering, i vilket förelåg stridiga intressen mellan sakägare, utan
sammanträde enligt 4 kap. 14 § fastighetsbildningslagen och utan att
iakttaga bestämmelserna om kommunicering i 4 kap. 15 § samma
lag. Fråga om åtal för tjänstefel har aktualiserats, men gärningen har
med hänsyn till omständigheterna ansetts kunna betecknas som
ringa och därför inte av karaktär att föranleda ansvar enligt 20 kap.
1 § brottsbalken 91/92:400
- försäkringssekreterare har — utan stöd i lagen om allmän försäkring
eller annan författning och utan kommunicering, underrättelse om
beslut och besvärshänvisning enligt FL — beslutat minska en försäk-
rads pension med visst belopp under vistelse på LVM-hem. Fråga
1993/94:JO1
Bilaga 4
582
om åtal för tjänstefel har aktualiserats, men gärningen har med
hänsyn till omständigheterna ansetts inte vara av karaktär att föran-
leda ansvar enligt 20 kap. 1 § brottsbalken 92/93:468
- kommunal myndighets handläggning av fråga om upplåtelse av
marknadsplats. Tillämpning av objektivitetsprincipen m.m.
92/93:539
- fråga om åtal mot en försäkringssekreterare har aktualiserats, men
gärningen har med hänsyn till omständigheterna ansetts kunna
betraktas som ringa och därför inte av karaktär att föranleda ansvar
för tjänstefel enligt 20 kap. 1 § brottsbalken 93/94:350
- långsam handläggning av ärende om tillsättning av långtidsvikariat;
även fråga om dröjsmål med att överlämna handlingarna i ärendet
till besvärsmyndighet i anledning av att tillsättningsbeslutet överkla-
gats 89/90:349
- konsultmedverkan vid tillsättning av kommunala chefstjänster m.m.
Fråga om förfarandets förenlighet med offentlighetsprincipen
89/90:415
- vissa frågor — bl.a. angående sakprövningsförutsättningar — rörande
universitets- och högskoleämbetets handläggning av besvär över
tjänstetillsättningsbeslut, då den person som i första instans förord-
nats att inneha tjänsten återkallat sin ansökan resp, begärt entledi-
gande 91/92:351
- länsskolnämnds handläggning av tjänstetillsättningsärenden; dels frå-
ga om tillåtligheten av tjänstetillsättningsbeslut med förbehåll avseen-
de eventuellt överklagande, dels frågor rörande ändring av tillsätt-
ningsbeslut före tillträdesdagen 91/92:364
- fråga om offentlighetsprincipens iakttagande vid tillsättning av tjänst
som skolchef. Konsultmedverkan vid rekryteringen utan reguljärt
ansökningsförfarande 92/93:622
- fråga om kravet på saklighet och opartiskhet åsidosatts i ett ärende
om tillsättning av kommunal skolledartjänst 92/93:581
- frågor om behörighetskrav och befordringsgrunder vid tillsättning av
tjänst som högskoleadjunkt 92/93:502
- fråga om offentlighetsprincipens iakttagande vid kommunalt anställ-
ningsförfarande under konsultmedverkan 92/93:628
- förutsättningar för föreläggande till part att inkomma med svaromål
eller yttrande vid äventyr av tredskodom 91/92:35
- initiativärende angående beslut om personskydd m.m. samt kostna-
derna för detta skydd 91/92:96
- en myndighet kan inte undandra sig anvar för sina uttalanden,
beslut eller åtgärder genom att klä dem i den tryckta skriftens dräkt
90/91:144
- tjänstemans rätt att skriva debattartiklar 90/91:144
1993/94:JO1
Bilaga 4
583
- kritik mot en fakultativ kommunal nämnd — marknadsnämnd —
som vid fördelning av marknadsplatser i visst fall avvikit från den i 1
kap. 9 § regeringsformen fastlagda objektivitetsprincipen. Som sär-
skilt graverande har ansetts att nämnden synes ha tagit ovidkomman-
de hänsyn till innehållet i en tidningsartikel och därmed visat
bristande respekt för yttrande- och tryckfriheten 90/91:347
- vittnesförhör med journalist angående meddelares identitet m.m.
89/90:36
- ärenden rörande utgivningsbevis för periodisk skrift har med hänsyn
till de tryckfrihetsrättsliga aspekterna ansetts böra generellt behand-
las med förtur 90/91:156
- fråga om skollednings ingripanden för att förmå elever att avstå från
planerad utgivning och spridning av tryckt skoltidning varit otillåtna
enligt tryckfrihetsförordningens föreskrifter om bl.a. förhandsgransk-
ning och utgivnings- och spridningshinder; kritik mot skolledningen
för missvisande information till eleverna om den tryckfrihetsrättsliga
regleringens innebörd 90/91:292
- skrivelse, som personalen på en sjukvårdsavdelning på eget initiativ
sänt till länssjukvårdsnämnden, var inte att betrakta som en s.k.
internpromemoria, utan som en utifrån inkommen och därmed
allmän handling 90/91:372
- diarieföring vid förtroendenämnd m.m. 90/91:373
- underlåtenhet att diarieföra inkommen handling — även fråga om
sekreterares förteckning över vissa inkomna handlingar är att anse
som register i sekretesslagens mening 90/91:375
- inkommen handling ej diarieförd — fråga också om när skrivelse
från tjänsteman till förvaltningsmyndighet blir att anse som inkom-
men eller upprättad och därmed allmän handling 90/91:378
- underlåtenhet att registrera brev 90/91:380
- registrering av anonym skrift 90/91:381
- av rektor meddelat förbud för företrädare för visst politiskt parti att
inom skolas område sprida flygblad med politisk propaganda har
befunnits strida mot 1 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen 91/92:346
- tullverkets erkännande- och fullmaktsrutiner 91/92:165
- fråga om en utsatt huvudförhandling bör ställas in på grund av att
parterna begärt tid för förlikningsförhandlingar 91/92:33
- kan en präst befria sig från sin tystnadsplikt genom att lämna sin
prästtjänst i svenska kyrkan? Frågan besvarad nekande 89/90:360
- för lärare rörande uppgift om elev i skol psykologisk undersökning
90/91:315
- för ledamot i övervakningsnämnd för uppgifter om för brott dömd
person 92/93:615
- FL:s bestämmelser om bl.a. underrättelse om beslut har åsidosatts i
ärende hos allmän försäkringskassa om avdrag på försäkrads pension
för vårdavgift under vistelse på LVM-hem 92/93:468
1993/94: JO 1
Bilaga 4
584
- fråga om förutsättningar förelegat att frångå 14-dagarsfristen för
hållande av huvudförhandling i brottmål mot underårig 90/91:38
- begreppet "avskrivning" enligt uppbördslagen 89/90:137, 91/92:136
- långsam och bristfällig handläggning av ett ärende om jämkning av
preliminär skatt 93/94:224
- lämnande av urinprov som förutsättning för socialbidrag 93/94:230
- fråga bl.a. om möjligheten att fordra urinprov av föräldrar som ett
led i utredningen av LVU-ärende och om tillåtligheten av krav på
urinprov för rätt till umgänge med barnet 93/94:283
- skolkonflikten i Drevdagen. Skolmyndigheter som har ansetts icke
uppfylla sina lagenliga skyldigheter, vad gäller ansvaret för att skol-
pliktiga barn får lagstadgad utbildning, har erinrats om skyldigheten
att fullgöra sina åligganden 89/90:297
- kritik — sedan förundersökning inletts men senare nedlagts — mot
rektor vid gymnasieskola, som utan författningsstöd "befriat" lektor
från undervisningsskyldighet; även kritik mot skolstyrelse och skol-
förvaltning för passivitet 89/90:306
- fråga om dels omfattningen av myndighets (intagningsnämnd för
gymnasieskolan) utredningsplikt enligt 7 § förvaltningslagen, dels
behovet av samråd mellan skolledning och intagningsnämnd vid
utformningen av behörighetsgivande utbildning 89/90:325
- fråga om skollednings ingripanden för att förmå elever att avstå från
planerad utgivning och spridning av tryckt skoltidning varit otillåtna
enligt tryckfrihetsförordningens föreskrifter om bl.a. förhandsgransk-
ning och utgivnings- och spridningshinder; kritik mot skolledningen
för missvisande information till elever om den tryckfrihetsrättsliga
regleringens innebörd 90/91:292
- reglering i avtal mellan skolledning, elev och elevens föräldrar av
frågor rörande ersättning för elevs skadegörelse i skolan; tillika fråga
huruvida rättsordningen medger, att eleven enligt sådant avtal ersät-
ter skadan helt eller delvis genom eget arbete; tillämpning av arbets-
miljölagens föreskrifter angående minderårigas arbete 90/91:302
- beslut av skolstyrelse att debitera gymnasieskolans elever kopierings-
avgift med visst belopp per termin har förklarats strida mot lag
90/91:313
- kritik mot bl.a. bristfällig information i samband med genomförande
av psykologisk testning av elever i grundskolan; frågor rörande krav
på informerat samtycke samt vissa sekretessfrågor 90/91:315
- skollednings ansvar för motverkande av pennaiism och mobbning
bland elever; kritik mot skolledning för bristfällig kontroll vid en av
elevförening anordnad s.k. insparksceremoni 90/91:319
- fråga om krav på lagstöd enligt 8 kap. 5 § regeringsformen för avgift
för engelskspråkig gymnasial utbildning 91/92:337
- vuxenutbildningsnämnds handläggning av dels ansöknings-, dels be-
svärsärende; tillämpning av föreskrifterna i 4 resp. 25 § förvaltnings-
lagen 91/92:360
- vissa frågor rörande universitets- och högskoleämbetets handläggning
av besvärsärenden avseende tjänstetillsättningar inom högskolesek-
torn 91/92:351
1993/94: JO 1
Bilaga 4
585
- länssko i nämnds handläggning av tjänstetillsättningsärenden; dels frå-
ga om tillåtligheten av tjänstetillsättningsbeslut med förbehåll avseen-
de eventuellt överklagande, dels frågor rörande ändring av tillsätt-
ningsbeslut före tillträdesdagen 91/92:364
- kritik mot skolledning och skolstyrelse för passivitet i elevvårdsären-
de. Frågor rörande gränserna för rektors befogenheter vid tillämp-
ningen av föreskrifterna i 5 kap. grundskoleförordningen 91/92:373
- beslut av utbildnings- och forskningsnämnd vid universitet rörande
principer för fördelning av utbildningsbidrag till forskarstuderande
har befunnits strida mot gällande författningsföreskrifter 91/92:356
- frågor om behörighetskrav och befordringsgrunder vid tillsättning av
tjänst som högskoleadjunkt 92/93:502
- för mellanstadieelever har anordnats ett studiebesök, avsett att illu-
strera gränskontrollen vid mottagandet av flyktingar. Kritik mot
uppläggningen och genomförandet vad gäller vissa integritetskrän-
kande inslag, bl.a. innefattande öppnande av elevernas väskor (jfr 2
kap. 6 § regeringsformen) 92/93:498
- som ett led i åtgärder från skolas sida för att utreda ett fall av
övergrepp med invandrarfientlig bakgrund har urinprov tagits på
misstänkta elever. Kritik mot det olagliga förfarandet (jfr 2 kap. 6 §
regeringsformen) 92/93:495
- beslut av utbildnings- och forskningsnämnd vid universitet rörande
principer för fördelning av utbildningsbidrag till forskarstuderande
har befunnits strida mot gällande författningsföreskrifter 91/92:356
- försäkringskassas handläggning av ett ärende om utbildningsbidrag
m.m. 93/94:350
- avvisning på grund av avsaknad av arbetstillstånd 89/90:67
- direktawisning av asylsökande 89/90:80
- tillämpning av den s.k. första asyllandsprincipen 91/92:192
- kritik mot polismyndighet för dess handläggning av ett ärende om
avvisning enligt utlänningslagen 91/92:189
- kritik mot statens invandrarverk med anledning av handläggningen
av ansökningar om rättshjälp i utlänningsärenden 91/92:194
- statens invandrarverks handläggning av asylärenden m.m. 92/93:243
- långsam handläggning av ansökan om arbetstillstånd; dubbelregi-
strering 92/93:263
- muntlig handläggning i asylärende 92/93:262
- underlåtenhet att fatta beslut i biståndsfråga 93/94:190
- i fråga om bistånd åt asylsökande har förläggning felaktigt trott sig
ha rätt att överklaga en länsrättsdom. Även fråga om handläggningen
i övrigt 93/94:193
- underlåtenhet att beakta asylsökandes önskemål om att viss advokat
skulle förordnas till offentligt biträde 93/94:195
- kundfordringar ej utmätta 89/90:119
- handläggning av ett mål om utmätning rörande ett mindre belopp;
prioritering 89/90:120
- löfte om utmätningsfrihet 89/90:125
- felaktig förlängning av tid för utmätning av pension och dröjsmål
med utbetalning 89/90:279
- underrättelse om förrättning i bankfack samt förteckning över därvid
anträffad egendom 90/91:112
1993/94:JO1
Bilaga 4
586
- tillträde med tvång till bostadslägenhet i innehavarens frånvaro för
utmätning hos en eventuell inneboende 92/93:218
- prövning av exekutionstitel (debiteringslängd) 92/93:214
- efterforskande av adress beträffande gäldenär bosatt i utlandet
92/93:216
- distansutmätning trots att utmätningen inte kunde säkerställas
93/94:162
- fråga om dels omfattningen av myndighets (intagningsnämnd för
gymnasieskolan) utredningsplikt enligt 7 § förvaltningslagen, dels
behovet av samråd mellan skolledning och intagningsnämnd vid
utformningen av behörighetsgivande utbildning 89/90:325
- länsrätt har vid handläggning av mål om bistånd enligt 6 § social-
tjänstlagen företagit hembesök hos klaganden tillsammans med re-
presentanter för socialnämnden; fråga om utredningsåtgärdens laglig-
het och lämplighet 91/92:148
- fråga om vilken myndighet — beslutsmyndigheten eller överinstan-
sen — som skall företa den förnyade utredning som kan bli följden
av att nya omständigheter åberopas i samband med överklagande
92/93:238
- försäkringsrätts utredningsansvar i mål om rätt till ersättning för
arbetsskada 92/93:456
- kronofogdemyndighets behörighet att handlägga utsökningsmål, som
överlämnas till myndigheten av annan kronofogdemyndighet
89/90:115
- initiativärende angående debiteringslängder och liknande omedelbart
verkställbara exekutionstitlar 89/90:118
- behörig kronofogdemyndighet 91/92:134
- brist i överensstämmelse mellan namn och personnummer 92/93:215
- disciplinansvar för falskeligen ändrat och utfyllt arrestantblad
92/93:105
- disciplinansvar för brister vid prövningen av ett frihetsberövande
92/93:102
- valinformation till invandrare som lämnats av landstingskommun
har kritiserats 90/91:362
- fråga om rättelse av verkställigheten (återgång) av ett kommunalt
beslut om antagande av renhållningsentreprenör 93/94:429
- kritik mot miljö- och hälsoskyddsnämnd för utformningen av vissa
vitesförelägganden 90/91:270
- kritik mot miljö- och hälsoskyddsnämnd för utformningen av vissa
vitesförelägganden 91/92:324
- kritik mot en tingsrätt för handläggningen av ett ärende om vitesfö-
reläggande, tillika kritik mot en överförmyndarnämnd för underlå-
tenhet att följa upp ärendet 92/93:549
1993/94:JO1
Bilaga 4
587
- under förundersökning med journalist angående meddelares identi-
tet m.m. 89/90:36
- förhandsgranskning av bygglovshandlingar 89/90:347
- vid inspektion av en yrkesinspektion upptagen fråga om skyddsom-
buds m.fl. medverkan i vissa arbetsmiljöbedömningar 93/94:457
- kritik mot miljö- och hälsoskyddsnämnd för handläggningen av samt
utformningen av beslut i vissa ärenden angående remissyttrande till
annan myndighet 91/92:322
- kommunaltjänstemans rätt att yttra sig i massmedierna 90/91:352
- kritik mot en fakultativ kommunal nämnd — marknadsnämnd —
som vid fördelning av marknadsplatser i visst fall avvikit från den i 1
kap. 9 § regeringsformen fastlagda objektivitetsprincipen. Som sär-
skilt graverande har ansetts att nämnden synes ha tagit ovidkomman-
de hänsyn till innehållet i en tidningsartikel och därmed visat
bristande respekt för yttrande- och tryckfriheten 90/91:347
- kommunalråds kritik av kommunal chefstjänsteman för att denne
skriftligen till kommunstyrelsen framfört vissa uppfattningar och
synpunkter ej otillåten inskränkning i dennes grundlagsenliga yttran-
defrihet 90/91:354
- 10 § närradiolagen har inte ansetts strida mot regeringsformens
regler om yttrandefrihet 91/92:153
- statstjänstemans rätt att yttra sig i massmedierna (tillämpning av 2
kap. 1 § regeringsformen och 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen);
tillika fråga om otillåten efterforskning av pressens källor (tillämp-
ning av 3 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen) 91/92:340
- daghemspersonals yttrandefrihet 92/93:586
- fråga om kravet på saklighet och opartiskhet åsidosatts i ett ärende
om tillsättning av kommunal skolledartjänst 92/93:581
- företrädare för myndigheter måste avhålla sig från att uttrycka sig på
ett sätt som kan uppfattas som försök att hindra anställda att utom
arbetet utnyttja sina grundlagsfästa fri- och rättigheter 93/94:489
- fråga om begränsningar i yttrandefrihet m.m. för kommunanställda
93/94:496
- närradiolagens reklamförbud har ej ansetts strida mot yttrandefri-
hetsgrundlagen, varför tillämpning av stadgandet om normprövning
i 11 kap. 14 § regeringsformen ej kunnat ifrågakomma 92/93:235
- fråga om disciplinansvar för domare och åklagare med anledning av
ett lagvidrigt beslut om hemlig teleavlyssning 91/92:25
- mot distriktsåklagare för urkundsförfalskning 90/91:50
- mot polisinspektör för myndighetsmissbruk alternativt vårdslös myn-
dighetsutövning (underlåtenhet att frige frihetsberövade) 90/91:56
- mot f.d. polismästare för myndighetsmissbruk (underlåtenhet att
frige frihetsberövade) 91/92:48
1993/94:JO1
Bilaga 4
588
- mot en kommissarie för vårdslös myndighetsutövning (upplösning
av en demonstration och kvarhållande av demonstranterna på plat-
sen) 92/93:62
- mot en polisintendent för felaktig myndighetsutövning (avvisning av
engelska fotbollssupportrar) 92/93:69
- mot ledamot i övervakningsnämnd för brott mot tystnadsplikt
92/93:615
- mot f.d. avdelningschef vid socialförvaltning för tjänstefel 92/93:319
- mot rådman för tjänstefel (förordnande i dom att villkorligt medgi-
ven frihet helt förverkas trots att laga grund för ett sådant förordnan-
de inte förelegat) 93/94:26
- polisinsatschef har dömts för tjänstefel för olaga husrannsakan
93/94:43
- mot en insatschef och ett vakthavande beSl för tjänstefel och osant
intygande (beslut om medtagande till förhör och osann uppgift på
arrestantblad) 93/94:52
- mot t.f. avdelningschef för förvanskning av urkund 93/94:304
- mot en myndighetschef för tjänstefel har ogillats (dröjsmål med att
utlämna allmän handling) 93/94:477
- mot personalhandläggare för tjänstefel (dröjsmål med utlämnande av
allmän handling) 93/94:487
O o
- åklagare har meddelats åtalsunderlåtelse för vårdslös myndighetsut-
övning (beslut om husrannsakan efter anonymt tips) 91/92:44
- tjänsteman vid kriminalvårdsstyrelsen har meddelats åtalsunderlåtel-
se för tjänstefel (dröjsmål med att vidta åtgärder för prövning av
framställning om utlämnande av allmän handling) 91/92:439
- frågor om myndighets bundenhet av besvärsinstansens i samband
med återförvisning av mål företagna sakprövning. Kammarrätts dom,
varigenom en fråga om tillstånd i sin helhet avgjorts, har ansetts
böra följas av den i första instans beslutande länsstyrelsen utan
vidare utredning och prövning 92/93:238
- fråga om rätt för myndighet att återkalla beslut om ersättning, vilket
grundats på oriktiga uppgifter från den gynnade 89/90:293
- länsbostadsnämnd har överskridit sina befogenheter genom att med
anledning av en skrivelse från vederbörande förmedlingsorgan åter-
kalla ett för enskild part gynnande beslut om bostadsanpassningsbi-
drag 90/91:161
- länsskolnämnds handläggning av tjänstetillsättningsärenden; dels frå-
ga om tillåtligheten av tjänstetillsättningsbeslut med förbehåll avseen-
de eventuellt överklagande, dels frågor rörande ändring av tillsätt-
ningsbeslut före tillträdesdagen 91/92:364
- försäkringskassas handläggning av vissa ansökningar om återkallelse
92/93:463
- fråga om ett överklagande bör avskrivas sedan det återkallats per
telefon 93/94:177
o
- ersättning till förrättningsman för omhändertagande av återtaget gods
i handräckningsmål 90/91:121
1993/94: JO 1
Bilaga 4
589
- kritik mot två länsstyrelsers handläggning av ärende rörande omhän-
dertagande enligt LVM och körkortsingripande; bl.a. ändring av
personnummer i en länsrättsdom samt underlåtenhet att företa iden-
titetskontroll trots att handlingarna angett olika personnummer för
samma person 93/94:178
- kritik med anledning av länsstyrelses åtgärd att hos överförmyndar-
nämnd anhålla om prövning av avtal och överförmyndarnämnds
åtgärd att pröva avtal sedan godmanskap upphört 91/92:179
- fråga om förordnande av förvaltare enligt föräldrabalken m.m.
91/92:38
- kritik mot en överförmyndarnämnd för underlåtenhet/dröjsmål med
att vidta åtgärder med anledning av brister i god mans redovisning
92/93:549
- otillräckliga åtgärder i ett förmynderskapsärende 92/93:555
- kritik mot en överförmyndarnämnd för bristfällig utredning av ett
ärende om förordnande av förvaltare 92/93:560
- kritik mot överförmyndarnämnd för underlåtenhet att vidta erfor-
derliga åtgärder mot god man som inte avgivit förteckning enligt 16
kap. 2 § föräldrabalken, tillika kritik med anledning av bristande
kontroll av huvudmäns bankmedel och av god man angivna årsräk-
ningar 92/93:564
- kritik mot överförmyndarnämnd för underlåtenhet att ansöka om
vitesföreläggande mot försumlig god man 92/93:574
- fråga om omyndigs medel använts till nytta för myndlingen
92/93:577
- kritik mot överförmyndarnämnd för underlåtenhet att vidta åtgärder
för ett godmanskaps upphörande 93/94:434
- kritik mot överförmyndarnämnd för underlåtenhet att vidta erfor-
derliga åtgärder mot förmyndare som inte avgivit föreskrivna för-
teckningar och årsredovisningar 93/94:436
- kritik mot överförmyndarnämnd med anledning av bristfällig kon-
troll av placering av omyndigas medel; tillika kritik med anledning
av underlåtenhet att vidta åtgärder för att förmå förmyndare att avge
årsräkningar 93/94:439
- kritik mot överförmyndarnämnd för brister i utredningen av ett
ärende rörande tillstånd till försäljning av fast egendom (underlåten-
het att inhämta visst yttrande) 93/94:444
- kritik mot överförmyndare för bristande tillsyn över ett förvaltarskap
93/94:446
- frihetsberövande av en gravid diabetessjuk kvinna; läkarundersök-
ning och övervakning 92/93:176
1993/94: JO 1
Bilaga 4
590
Report for the period l July 1992 to 30 June 1993
During the period covered by the report, the following have held
Office as Parliamentary Ombudsmen: Mr Claes Eklundh, who is Chief
Parliamentary Ombudsman, Mrs Gunnel Norell Söderblom, Mr Jan
Pennlöv and Mrs Stina Wahlström.
Mr Eklundh has supervised the courts of law, the public pros-
ecution service and the police, while Mrs Norell Söderblom has
supervised the fields of social welfere, public health and medical care.
Mr Pennlöv has dealt with matters concerning the prisons, the armed
forces, immigration, taxation, the execution of judgments and social
insurance. Mrs Wahlström, finally, has been responsible for super-
vision of the administrative courts, building and construction, educa-
tion, environmental protection and all aspects of civil administration
not supervised by other Parliamentary Ombudsmen.
During the year, 4 701 new cases were registered with the Ombuds-
men; 4 468 of them were complaints and other cases received (an
increase of 392 over the previous year) and 233 were cases initiated by
the Ombudsmen themselves on the basis of observations made during
inspections or newspaper reports or on other grounds.
It should be noted that the schedules overleaf show cases concluded
during the period, not all cases lodged.
This summary describes some of the cases dealt with by the Om-
budsmen.
1993/94 :JO1
Bilaga 5
591
1993/94:JO1
Schedule of cases initiated by the Ombudsmen and concluded during the Riiaaa S
period 1 July 1992—30 June 1993 °
|
Activity concerned |
Result | ||||
|
Ciosed |
Admonitions |
Prosecutions |
Preliminary |
Total | |
|
Courts |
8 |
10 |
18 | ||
|
Public prosecutors |
3 |
1 |
1 |
5 | |
|
Poiice authorities |
6 |
8 |
1 |
15 | |
|
Armed forces |
4 |
4 |
8 | ||
|
Prison administration |
8 |
3 |
11 | ||
|
Planning |
5 |
44 |
49 | ||
|
Social welfare |
6 |
4 |
10 | ||
|
Medical care |
7 |
2 |
9 | ||
|
Execution of judgements |
5 |
3 |
8 | ||
|
Immigration |
10 |
2 |
12 | ||
|
Miscellaneous |
39 |
84 |
123 | ||
|
Total |
101 |
165 |
2 |
- |
268 |
Schedule of complaint cases concluded during the period 1 July 1992—30 June 1993
|
Activity concerned |
Dismissed |
Referred |
No criti- |
Admoni- |
Prosecu- |
Preliminary |
Total |
|
Courts |
138 |
1 |
137 |
35 |
1 |
1 |
313 |
|
Public prosecutors |
63 |
2 |
119 |
10 |
1 |
- |
195 |
|
Poiice |
158 |
8 |
292 |
24 |
2 |
2 |
486 |
|
Armed forces |
20 |
- |
9 |
3 |
32 | ||
|
Prison administration |
155 |
1 |
307 |
37 |
500 | ||
|
Social welfare |
139 |
72 |
387 |
80 |
678 | ||
|
Medical care |
103 |
10 |
123 |
24 |
260 | ||
|
Social insurance |
44 |
2 |
120 |
56 |
222 | ||
|
Labour market etc. |
51 |
5 |
21 |
15 |
92 | ||
|
Planning |
42 |
- |
40 |
21 |
103 | ||
|
Execution of judgements |
60 |
- |
57 |
10 |
127 | ||
|
Local government |
86 |
- |
19 |
9 |
114 | ||
|
Communications |
54 |
2 |
29 |
5 |
90 | ||
|
Taxation |
84 |
1 |
75 |
27 |
187 | ||
|
Education, culture, |
57 |
4 |
44 |
24 |
129 | ||
|
Agriculture, environmental |
39 |
55 |
25 |
119 | |||
|
Civil service |
7 |
2 |
2 |
11 | |||
|
Access to official |
51 |
64 |
56 |
171 | |||
|
Immigration |
61 |
- |
87 |
13 |
- |
- |
161 |
|
Miscellaneous |
110 |
1 |
63 |
23 |
- |
- |
197 |
|
Complaints outside |
118 |
- |
- |
- |
- |
- |
118 |
|
Total 1 640 |
109 |
2 050 |
499 |
4 |
3 |
4 305 | |
592
Poiice action against an association of football supporters in
connection with. a football match.
In a letter to the Parliamentary Ombudsman, a group of football
supporters known as Black Army were among those who questioned
certain poiice actions in connection with a football match on 4 May
1992. It was alleged, for instance, that two buses on which supporters
from Stockholm were travelling had been stopped by the poiice before
arrival at their destination. The passengers in the buses had been told
to alight and had then been subjected to body-searches. In addition the
buses had also been searched by the poiice.
The case was referred to the poiice authorities for a statement
concerning the legal provisions on which the authorities had based
their actions not only in stopping the buses but also in searching the
buses together with their passengers, and for thereafter prescribing a
fixed route out of the city.
After the poiice authorities had submitted their statement, Mr Ek-
lundh, the Chief Parliamentary Ombudsman, made the following obser-
vation in his decision of 12 November 1992.
I share the opinion of the poiice authorities that circumstances
prevailed which gave grounds for the poiice to adopt some degree of
extra preparedness in connection with the sports event in question. I
have therefore no objections to the preparatory measures adopted by
the poiice authorities. I am, on the other hand, critical of certain of
the measures taken in connection with the poiice operation.
Stopping and entering the buses
The poiice authorities State that on the basis of Sect. 22 of the Swedish
Poiice Act (1984:387) they had the authority to stop the buses — and
to gain entry to them. This paragraph is worded as follows.
If there are particular reasons for believing that some crime involving
grave danger for life or health or risk of extensive damage to property
is likely to be committed at a certain place, a poiice officer may, in
order to avert the crime or to provide protection against it
1. gain entry to a building, a room or some other premises in order
to search for explosives, weapons or any other dangerous object,
2. close, evacuate or forbid entrance to a building, a room or some
other premises, issue a prohibition against moving a certain object or
against certain forms of traffic, or take some other similar measure.
If there is serious risk of a crime of the kind referred to in the
paragraph above, a poiice officer may, in order to search for dangerous
objects, also make a body search of people found on the premises.
A measure of the kind referred to in this section may be taken
without the prior decision of the poiice authorities only if delay would
give rise to danger.
This legal provision, which implies restriction of the guarantee against
body-searches and searches of premises expressed in Ch. 2 Sect. 6 of
the Instrument of Government, is intended to enable the poiice to
1993/94:JO1
Bilaga 5
593
avert and provide protection against certain types of crime. No strin-
gent specification of the risk involved is laid down as far as application
of the provisions of the first paragraph is concerned. Measures invol-
ving intervention of this type may not, however, be taken for more
general preventative purposes. There is always the requirement that it
should be possible to determine that a certain risk exists because of
particular circumstances (Government Bill 1983/84:111 p. 134). In this
context, I should also like to draw attention to the provision in the
second paragraph of Ch. 12 Sect. 2 of the Instrument of Government
stipulating that no enacted restriction of the constitutional rights and
liberties may be greater than is strictly necessary for the purpose
inspiring it.
From the wording of the act it can also be seen that the risk is to
apply to a crime invoiving grave danger for life or health or for
extensive destruction of property. In addition to measures concerning
bomb-threats, the preparatory work mentions measures for the protec-
tion of foreign heads-of-state, foreign ambassadörs and public meetings,
as well as measures in response to sabotage threats and the like (ibid,
pp. 132—133). The crimes involved are, in other words, of a particu-
larly serious nature.
Undoubtedly, the poiice authorities had reason to assume that the
risk existed of criminal behaviour of some kind. This risk obviously
concerned crimes such as assault and damage to property. It does not,
however, appear that there was any firm circumstantial evidence on
which to base suspicion of the possibility of crimes of the degree of
gravity implied in the legal provisions in question.
The wording of the act also shows that it must be possible to
connect the criminal activity with a specific locality. From the formu-
lation of the regulations, the conclusion can be drawn that the
intention of the legislators was that the measures which may be taken
were to have a geographical link with this locality. Nothing has come
to light to suggest that the risk of criminal activity that existed
concerned actions that could be expected to be committed before the
supporters had arrived at the football stadium. The circumstance that
the buses were, as far as was known, on their way there cannot be
regarded as constituting the kind of link with the locality of the
potential crime intended by the legislators.
In conclusion, therefore, it can be established that the situation in
question was quite different from the kind of situation envisaged by
the legislators when the regulations in Sect. 22 of the Poiice Act were
enacted. In view, among other things, of the caution with which
regulations that encroach on constitutional liberties and rights should
be interpreted, I cannot therefore find that the poiice authorities had
any support from this legal provision for their actions in stopping and
gaining entry to the buses.
1993/94:JO1
Bilaga 5
594
The body-searches and the searches of the buses
With regard to the continuation of this operation, in other words the
search for weapons and other dangerous objects in the buses and
body-searches of their passengers, the poiice authorities have cited the
second paragraph of Sect. 19 of the Poiice Act.
According to this section of the act, a poiice officer may carry out
body-searches to the extent needed to search for weapons or other
dangerous objects intended for use in crimes against life or health, if,
in view of the circumstances, it can be assumed that such an object
can be declared forfeit in accordance with Ch. 36 Sect. 3 of the
Criminal Code. The poiice are also permitted to search brief cases,
handbags and the like for the same purpose.
The regulations in the second paragraph of Sect. 19 of the Poiice
Act were included so that the authority of the poiice to undertake
body-searches in order to search for weapons and other dangerous
objects should correspond to their power to seize such objects (Go-
vernment Bill 1986/87:115, p. 11).
Forfeiture as laid down in Ch. 36 Sect. 3 of the Criminal Code does
not require that a crime be committed. The paragraph has the fol-
lowing wording.
Forfeiture may take place of objects
1. which, because of their particular nature and other circumstances
in general, can be expected to be put to criminal uses,
2. which are intended for use as weapons in crimes against life or
health or which have been discovered in circumstances which give
reason to fear that they could be put to such use, or
3. which are intended to be used as implements in crimes involving
damage to property or which have been encountered in circumstances
which give obvious reason to fear that they could be put to such use.
According to Ch. 27 Sect. 14 a of the Swedish Code of Judicial
Procedure, an object which can on good grounds be considered forfeit
according to Ch. 36 Sect. 3 of the Criminal Code may be seized.
The preparatory work concerning the second paragraph of Sect. 19
of the Poiice Act contains, among other things, the foilowing points.
(Government Bill 1986/87:115 pp. 11 & 12.)
The risk of violent crime can in particular cases be linked with a
specific individual. It goes without saying that in such cases this is the
only person who may be subjected to a body-search by the poiice. In
other cases, however, the circumstances which give rise to fear that a
dangerous object may be put to criminal use may be of such a nature
that they cannot be traced to any definite individual. The situation
may appear to be threatening and charged with conflict in general, as,
for example, when two rival teenage gangs confront each other in a
public place and various provocative acts take place that make it likely
that some of the protagonists are carrying knives or other weapons.
Another typical case can be found in certain types of public event that
have been shown by experience to involve the imminent risk of
violence. On such occasions the poiice have the power to check on a
more routine basis whether the individuals who frequent the locality
1993/94: JO 1
Bilaga 5
595
or attend the event are carrying or have in their effects objects that
may be used to injure others. Obviously the risk of the use of violence
must be substantial as enjoined in the regulations on confiscation in
Ch. 36 of the Criminal Code.
The example given of the situations in which the regulations are
applicable is football matches of the kind where there is reason to
expect rowdy behaviour and disturbances.
It is pointed out in the government bill that the trespass involved in
an intervention such as a body-search may obviously not be greater
than is needed to achieve the desired result. As a rule, an external
body-search, in which the police-officer makes systematic checks insi-
de or through the surface of pockets and items of clothing, and also
perhaps checks through bags and cases and the like, should suffice.
All poiice officers have the powers to make body-searches subject to
the conditions laid down. However, when routine searches in connec-
tion with a sports event or the like are under consideration, according
to the wording of the Bill, the decision should as a rule be taken by a
senior poiice officer.
In my opinion the situation was such that application of the
regulations on body-searches in the second paragraph of Sect. 19 of the
Poiice Act could be relevant. However, this obviously does not mean
that there was also a basis in law for the searches of premises that were
also undertaken.
As has already been pointed out, the poiice authorities cited the
regulations in Sect. 22 of the Poiice Act in support of their action in
stopping and gaining entry to the buses. They do not, however, appear
to cite these regulations where the searches that then took place of the
buses are concerned. In this respect, the authorities have stated instead
that they based their actions on an analogous application of the second
paragraph of Sect. 19 of the Poiice Act and have thus claimed that
these searches had the same preventative intent as the measures
permitted according to this regulation, i.e. searches of brief cases,
handbags and similar personal effects, but that they involved less
violation of individual integrity than these do.
The argument that it is possible in law to distinguish between the
action of gaining entry to the buses on the one hand, and the actual
search of the buses on the other, is to my mind far-fetched. We are
obviously dealing with two separate stages which form part of one and
the same coercive measure — the search of the buses.
One consequence of the stipulation in the first paragraph of Ch. 2
Sect. 12 of the Instrument of Government enjoining a basis in law for
infringement of constitutional guarantees is that no decision that
involves any degree of encroachment of rights may be based on any
form of extensive or analogous interpretation of a regulation that
involves impingement on a completely different constitutional right or
any other form of impingement. The circumstance that in the regula-
tions on body-searches in the second paragraph of Sect. 19 of the
Poiice Act permission is also given to search personal effects of a
certain kind can obviously not be used to maintain that with this legal
1993/94: JO 1
Bilaga 5
596
provision the legislature wanted to make it possible to search other
kinds of property as well. On the contrary, the conclusion to be drawn
is that this was not the intention of the legislature. It can, therefore, be
established that the regulations in the second paragraph of Sect. 19 of
the Poiice Act cannot provide any basis for the searches of the buses.
The legality of the poiice action in gaining entry to and searching
the buses must be assessed solely on the basis of the regulations on
searches of premises to be found in the law in force.
From what I have said previously it can be seen that the searches
could not be warranted by the regulations in Sect. 22 of the Poiice
Act. As has been pointed out, this also seems to be the opinion of the
poiice authorities as far as the central element of the intervention is
concerned, the actual searches of the buses.
Regulations on searches of premises are also to be found in Sect. 20
of the Poiice Act. These regulations — which have not been cited by
the poiice authorities — give a poiice officer the right to gain entry to
a dwelling or some other place in order to search for objects which
the poiice, either on the basis of the law or some other regulation, are
to take into their possession. They are not, however, applicable, to
searches of premises in order to look for objects that are subject to
forfeiture (second paragraph). Therefore the regulations in Sect. 20 of
the Poiice Act could not have provided a basis for the searches of the
buses either.
Neither, it should also be added, were the requirements for the
application of the regulations on searches of premises in Ch. 28 Sect. 1
of the Code of Judicial Procedure fulfilled.
In conclusion, therefore, it can be established that there was no basis
in law for the searches of the buses. The question of carrying out the
body-searches — measures for which there was, according to what has
been said previously, a legal basis — should have been left until the
buses had reached their destination. It could hardly have been imprac-
ticable to carry out body-searches there as the passengers alighted from
the vehicles.
It is understandable that the regulations discussed here can be
subject to misinterpretation in connection with situations arising sud-
denly which demand rapid decisions. This case, however, concerned a
poiice operation that was planned in advance. It is also noteworthy
that the poiice authorities did not realise, even in retrospect, that there
was no legal basis for their searches, even if they admit in their
response that the wording of the law does not unequivocally support
the measures taken. The circumstances are not, however, such that
there is reason to proceed in this case against any particular officer.
Stipulating a particular route out of the city
The inquiry has shown that the poiice escorted the buses out of the
city and that this in essence means that the poiice authorities had
stipulated a particular route. To support this action the poiice auth-
orities have cited Sect. 2 of the Poiice Act.
1993/94: JO 1
Bilaga 5
597
Sect. 2 of the Poiice Act contains a general description of the tasks
assigned to the poiice. Here it is said, among other things, that one of
these tasks is to eradicate crime and other disturbances to the public
order or security, to guarantee public order and security, prevent such
disturbances, and intervene when they have occurred. This does not,
however, mean that, on the basis of the regulations in the paragraph,
the poiice may take action against individuals in the form, for in-
stance, of some coercive measure. Such action must instead be based
on specific provisions (cf. Berggren & Munck: The Poiice Act p. 30).
In Ch. 2 Sect. 8 of the Instrument of Government it is laid down,
among other things, that every Citizen is guaranteed the right to move
within the realm. The preparatory work for these regulations makes it
clear, however, that traffic regulations and the like do not involve any
real restriction of the individual’s freedom of movement enjoined in
the constitution. One example of this is the rule that a road-user when
meeting another is to keep to the right-hand side of the road. The
constitutional guarantees are described as concerning in the first
instance restrictions that affect an individual or some individuals but
not others who are in the same external situation (Government Bill
1973:90 p. 241).
It is obvious that coercive custody, like prohibitions against travel,
involves restriction of the freedom of movement. The examples given
in the preparatory work to the Poiice Act of measures that are not
covered by the constitutional guarantees include the evacuation of
areas and dislodgements that only involve movement over a short
distance (Government Bill 1983/84:111 p. 133).
As has already been mentioned, the constitutional rights and free-
doms laid down in the Instrument of Government can only be
restricted by legislation. The circumstance that an intervention against
an individual is not of such a nature that, because of the regulations in
Ch. 2 of the Instrument of Government, some basis in law is needed,
does not mean, however, that the measure may be taken with no legal
authorisation whatsoever. Regulations governing the relationship of
the individual with society, which involve obligations for the individu-
al or constitute in some other way impingement on the personal or
financial situation of the individual, are, according to Ch. 8 Sect. 3 of
the Instrument of Government, to be enacted as law. Ch. 8 Sect. 7 of
the Instrument of Government allows the government, after authorisa-
tion by the Riksdag, to issue such regulations within various spheres
such as traffic, and the maintenance of public order.
If a poiice force issues to the driver of a vehicle directives which
contain, for reasons which have nothing to do with traffic conditions,
a prohibition from driving his vehicle on certain roads and streets
which are open to other vehicles of a similar category, there then
exists in my opinion a limitation of the freedom of movement guaran-
teed to the passengers in the vehicle by the provisions of Ch. 2 Sect. 8
of the Instrument of Government. Such a measure therefore demands,
in accordance with the provisions of the first paragraph of Ch. 2 Sect.
12 of the Instrument of Government, some basis in law.
1993/94: JO 1
Bilaga 5
598
In the case in question, it has not been established what degree of
nuisance, in the form of prolongation of travelling time, the directives
regarding the route have involved for the passengers of the buses. No
information is available either about what measures the poiice were
prepared to take if the buses had deviated from the route given to
them. Even if, in this light, it would be difficult to establish with
certainty that this was a matter which restricted the passengers’ consti-
tutional freedom of movement, it is still, however, a fact that the
measures taken by the poiice have, at all events, involved impingement
on the passengers travelling in the buses which has been no less
far-reaching than the impingement resulting from the traffic regula-
tions in the Road Traffic Ordinance (1972:603). These measures,
therefore, not least because of the provisions in Ch. 8 Sect. 3 of the
Instrument of Government required a constitutional basis, ultimately
in law.
From what has been said up to now on the import of Sect. 2 of the
Poiice Act, it is clear that the decision of the poiice authorities to lay
down a route for the buses cannot be authorised by this section of the
act but demanded a basis in some more definite specific provision. As
traffic considerations did not give rise to the action, it cannot be
justified on the basis of traffic regulations. Nor can the provisions in
Sect. 8 of the Poiice Act regarding the general principles for poiice
intervention provide an autonomous basis for interference in an
individual’s circumstances of the kind involved here, and no such
basis is provided by any other constitutional statutes for such
measures.
I am unable, therefore, to reach any other conclusion than that
there was no basis in law for the decision of the poiice authorities to
stipulate a specific route out of the town for the buses.
In view of the nature of the issues raised in this case, a copy of this
decision has been forwarded to the Committee on Poiice Law for their
consideration.
Application of Ch. 28 Sect. 3 of the Swedish Code of Judicial
Procedure in poiice activities intended to disrupt the use of a
known haunt of drug addicts
In a letter addressed to the Parliamentary Ombudsman, Maria C.
requested an inquiry into the validity of the actions of the poiice
authorities in Jönköping in connection with the search on 16 April
1990 of a flat in Jönköping belonging to Ulrika N.
During a subsequent routine inspection of the poiice authorities in
Jönköping, it transpired that the uniformed branch had, during the
spring of 1990, been experimenting with what was called a "disruption
unit" with the object of preventing narcotics offences and other
crimes. The unit’s methods included regular visits to the known
haunts of drug addicts and other surveillance activities that would
thwart criminal activity. When asked how the unit recorded the
measures it had taken, the answer given was that routine reports were
filed when enforcement resulted in confiscation. Otherwise such mea-
1993/94: JO 1
Bilaga 5
599
sures were reported in memoranda and recorded on forms that had
been devised within the authority. During examination of the unit’s
records from the spring of 1990 it was noticed that in the issue in
question there was no description of the suspected crime and that
there was as a rule no indication of who had authorised the coercive
measures. Six cases merited further scrutiny. It was decided that the
observations made should give rise to investigation of one particular
case.
After the case had been referred to the County Administrative
Board of Jönköping County (which, in its turn, requested a statement
from the poiice authorities in Jönköping, and to the National Poiice
Board, Mr Eklundh the Chief Parliamentary Ombudsman included the
following comments in his decision of 5 October 1992.
As has already been pointed out, according to Sect. 3 of Ch. 28 of
the Code of Judicial Procedure, for purposes laid down in Sects. 1 and
2 of the same Chapter, searches may, even in cases other that those
referred to there, be made of flats, for instance, which are regularly
frequented by vagrants or offenders.
This provision has retained the same wording since the Code of
Judicial Procedure came into force in 1948. Its origin can be traced to
a regulation in the Act (1933:82) on Coercive Measures in Criminal
Cases, which in its turn had more or less similarly worded predeces-
sors in different Bills submitted during the latter half of the 19th
century. Consequently, it should not surprise anyone that the regula-
tion does not, in certain respects, fully match conditions in today’s
society.
The regulation in Sect. 3 of Ch. 28 involves some reductions of the
requirements for a search of premises compared with those stipulated
in Sects. 1 and 2. These reductions have, however, clearly defined
limitations. The reference to Sects. 1 and 2, for instance, make it clear
that searches of premises based on Sect. 3 may be made only during
the course of the investigation of a crime or during the kind of search
for an individual described in Sect. 2. As submitted in the response of
the National Poiice Board, application of the regulation for preventa-
tive purposes is out of the question.
For a genuine search of premises to take place on the basis of Ch.
28 Sect. 3 of the Code of Judicial Procedure, what is needed first and
foremost, just as where Sect. 1 of the same chapter is concerned, is
that grounds exist to suspect that a crime has been committed. Here, as
in Ch. 23 Sect. 1 of the Code of Judicial Procedure, the word crime is
used to mean a definite criminal act; one does not, however, have to
know every detail about the crime or even exactly when or where it
was committed (Ekelöf in SvJT 1982 p 658).
When premises of the kind referred to in Sect. 3 of Ch. 28 are
concerned, however, it is not required that good grounds exist for
suspecting any person of the crime or that there is a very good
possibility of revealing anything of significance for its investigation.
Furthermore, unlike the rules that apply as a result of Sect. 1, the
1993/94:JO1
Bilaga 5
600
provisions of Sect. 3 do not make any demands regarding the gravity
of the crime. Suspicion of crime leading merely to a fine can thus
provide a basis for a search of premises on the basis of this paragraph.
For a search of premises to be regarded as having been made with
the objectives laid down in Sect. 1, it is required that there exist one
circumstance, or more, which, assessed objectively, prompt the as-
sumption that something of significance for the investigation of a
specific crime wiil be found in the dwelling concerned. Admittedly the
demands for support for the assumption can be set somewhat loosely,
but it, or the circumstances cited, must in some reasonable way link
the crime with the dwelling. It goes without saying that the person
responsible for the decision must be able later to account for the
circumstances on which he based the measure.
Whether made on the basis of Sects. 1 or 3, the fundamental
requirements for a full-fledged search of premises — i.e. that grounds
exist for suspecting that a crime has been committed — are the same
as those that apply for starting an investigation (Ch. 23 Sect. 1 of the
Code of Judicial Procedure). If no investigation has yet been started
when the action is taken — meaning that what is known as a K-file
has already been established — decision to carry out a full-fledged
search of premises therefore always implies the beginning of an
investigation.
Where premises are being searched to find some individual on the
basis of Sect. 3 of Ch. 28 of the Code of Judicial Procedure, it foilows
from the reference to Sect. 2 that the investigation must concern some
certain identified individual who is being sought for some reason laid
down there. It is not required on the other hand, for a search to be
made of somebody else’s premises, that there are good grounds for
believing that the wanted person is there. Even in such cases, there
must, however, exist one or several circumstances that give grounds for
a reasonable assumption that the wanted person is in the premises.
In conclusion, it can therefore be determined that the regulations in
Sect. 3 of Ch. 28 of the Code of Judicial Procedure imply that the
strength of the assumption that during a search of the premises a
certain object of significance for the investigation, or a certain indi-
vidual, will be found will be less than that required in applying Sects.
1 or 2, and that where a full-fledged search of premises is involved it is
not required that a prison sentence could ensue from the crime being
investigated. Otherwise there are the same requirements when apply-
ing Sect. 3 as for Sects. 1 and 2. The regulation cannot therefore have
provided a basis, in the manner claimed by the poiice authorities in
Jönköping, for routine investigations regarding a number of unsolved
crimes.
The regulations in Sect. 3 are only applicable when premises of the
kind described there are concerned. As far as what have been called
known haunts of addicts are concerned, it goes without saying that
good grounds are needed for assuming that this is really the case.
The term dwelling in the paragraph refers in the first hand to
domestic dwellings and other premises that are guaranteed domestic
1993/94:JO1
Bilaga 5
601
privacy and protection from trespass in accordance with Sect. 6 of Ch.
4 of the Criminal Code. According to a statement from the Committee
on Judicial Proceedings, searches of premises based on Sect. 3 cannot
be made of rooms such as rooms provided for their clients by hotels,
boarding-houses or refuges, unless such a room can be considered the
haunt of vagrants or offenders (NJA II 1943, p. 370).
In this context the term vagrant is used to mean people who have
no permanent employment or fixed address and who iive in an
antisocial manner. As suggested in the response of the poiice auth-
orities, the legislators probably intended to include the tramps who
wandered around the countryside begging or undertaking simple casu-
al work. Their closest counterparts in today’s society are homeless
social rejects, found most frequently in the large conurbations.
The word offender probably refers to the category of persons refer-
red to today by the more commonly used term criminals.
As pointed out in the statements in the case in question, the
practical significance of the "known haunt" regulations today is main-
ly with regard to ordinary dwellings belonging to known drug addicts,
at which other addicts gather.
It was observed by the National Poiice Board that it is impossible to
lay down any general criteria to assess whether a certain dwelling is to
be regarded as a known haunt in the meaning of the act. What is
however, obvious, is that such an assessment cannot be based only on
occasional observations. The word "plägar" (are wont to) indicates that
the circumstances on which the assessment is based must not concern
too short a period of time and must recur with a certain degree of
regularity during that period.
The poiice authorities in Jönköping have laid down, by a specific
decision of the District Poiice Commissioner, that certain dwellings
are to be regarded as known haunts. As the authorities assert, there are
no formal requirements in this respect. Assessment of whether the
regulations in Sect. 3 are applicable in a certain case must, according
to Ch. 28 Sect. 4 and 5 in the Code of Judicial Procedure, in the last
resort always be made by the official responsible for deciding on the
measure, i.e. the investigating officer, prosecutor, court of law, or —
where need brooks no delay — a poiice officer. The procedure of
classifying certain dwellings as known haunts through a formal deci-
sion of the poiice authority does, however, have certain benefits from
the point of view of the rights of the individual, provided that the
evaluation is made with sufficient stringency, and that it is made
absolutely clear to those responsible that classification as a known
haunt does not mean that the requirement in every case of an
objectively based decision by the officer in charge has been waived. I
have, in other words, no objections in principle to the poiice auth-
orities classifying dwellings as known haunts in this manner. Nor do I
have any objections to the guidelines used by the poiice authorities in
Jönköping for following up and reassessing the subjects of such classi-
1993/94:JO1
Bilaga 5
602
fication. I do, however, want to emphasize the importance of docu-
mentation of the information on which the authority’s decision was
based.
When it comes to assessment of the decision to classify Ulrika N’s
dwelling as a known haunt, the inquiry gives no cause to offer any
criticism of the poiice authority as far as the decision as such is
concerned.
The poiice authorities have said that classification as a known haunt,
in their opinion, entails a general endorsement of searches of the
premises. It has, however, added that in practice the "disruption unit"
had been required before each action to have made observations that
could provide a basis for assessing whether the purpose of the exami-
nation had been achieved.
As I have already observed, there is no basis in law for the claim
that classification of a certain dwelling as a known haunt implies
authorisation for poiice officers to carry out a search of that particular
dwelling without a correctly made decision in the case in question.
It would further appear difficult to understand how the poiice
officers at the premises are to assess the purpose of their action, if one
considers, as the poiice authorities do, that in order to make a search
of a known haunt, no suspicion of a specific crime is required, nor
reason to believe that a certain wanted person will be found on the
premises.
The shortcomings and errors I have pointed out are grave, as they
constitute unlawful encroachment of the area covered by the constitu-
tional guarantees of the integrity of the individual. In assessing what
has happened, however, one must bear in mind that the regulations
concerned are not wholly transparent. The misconception regarding
their import and the possibility of applying them in disruptive opera-
tions that has given rise to the erroneous behaviour also seems to have
prevailed in several of the country’s poiice authorities. This is one of
the reasons why I have considered it possible to refrain from taking
the matter further in the cases concerned by this decision.
As has been shown above, the regulations in Ch. 28 Sect. 3 of the
Code of Judicial Procedure on known haunts are obsolete and difficult
to apply. The regulations in Ch. 28 of the Code of Judicial Procedure
need review for other reasons as well. I am therefore sending a copy of
this report to the Ministry of Justice for their information. I would
also like to refer to previous statements of the Parliamentary Ombuds-
man on this matter (registration nr. 2504—1989).
During the year the Parliamentary Ombudsman Stina Wahlström deci-
ded on a number of cases that dealt with the actions of authorities that
seemed to encroach on the freedom of expression of employees or on
similar rights.
1993/94:JO1
Bilaga 5
603
In one case the Association of Swedish Writers reported a local
authority for having told library staff not to participate in actions
intended to influence public opinion against cut-backs in library
services. Some of the staff feared losing their jobs if they took part in a
demonstration that had been planned, as they had been threatened by
their superiors. A trade union filed a complaint against certain senior
officials of the same public authority for distributing written informa-
tion saying that staff were not allowed to agitate against the local
authority’s proposals or, for instance, sign protest lists.
A journalist complained that in another local authority, the staff of
various administrative departments felt threatened by their superiors if
they gave statements to the press or took part in protest actions. One
senior official of the local authority had said publicly that an emp-
loyee who could not manage to be loyal or who worked against the
decisions of the politicians could be transferred or dismissed.
In yet another local authority the personnel manager wrote to the
heads of the administrative sections that, among other things, senior
officials and others in special positions of trust should demonstrate
"soundness of judgement" when it came to participation in actions to
influence public opinion.
In one county council, instructions were issued saying that em-
ployees who were contacted by journalists in questions concerning the
county council should make no comment on the issue but refer them
to the certain senior officials.
All of the authorities concerned were invited to submit statements
on these cases.
In their responses, one of the points made by the local authorities
was that a distinction had to be made between — on the one hand —
the private right of each employee to avail himself of his freedom of
speech and — on the other hand — the employer’s right to insist that
employees use their working hours for the work assigned to them. The
local authorities had merely demanded that their employees should
devote their working hours to their duties, and that they should not
use working hours or their employer’s facilities for activities to influ-
ence public opinion. Nor were their employees to act in such a way
that people using the services provided by the local authority could
feel that attempts were being made to influence them.
The directive that journalists were to be referred to certain senior
officials was based, according to the county council, on the idea that
the officials would be able to give the county counciTs official point of
view, when this was what a journalist wanted. Employees were, how-
ever, at liberty to express their own ideas about any specific question.
In her decision in these cases, Mrs Wahlström, the Parliamentary
Ombudsman, referred among other things to the constitutional legisla-
tion that gives every Swedish Citizen the right, which cannot be
restricted by the community, to express his or her opinions, for
example, by making statements, taking part in meetings or demonstra-
1993/94: JO 1
Bilaga 5
604
ting. Employers within the civil service or local government may not
attempt, either by general statements or criticism in individual cases,
to influence the way in which their staff exercise this right.
One restriction of these liberties does, however, exist in the employ-
er’s right to demand that employees discharge their obligations during
working hours. The Parliamentary Ombudsman did not, therefore,
direct any criticism at the local authorities for not allowing their staff
to use their working hours for activities to influence public opinion,
or for the demands made by one public authority that people using
the authority’s services were not to feel that attempts were being made
to apply pressure to them. Nor was the Parliamentary Ombudsman
prepared to criticise public employers if they forbade their employees
to use the equipment and resources of their workplaces for activities to
influence public opinion.
The local authorities had denied that it was their intention to
prevent employees from participating in the formation of public
opinion outside working hours. The Parliamentary Ombudsman
found, however, that statements had been made — both in speech and
in writing — which could be taken as attempts to prevent the emp-
loyees from using their constitutional rights and liberties during their
free time, or as threatening consequences for doing so. The Parliamen-
tary Ombudsman said that this cannot be accepted. The authority —
the employer — may not prevent employees from taking part, for
instance, in a demonstration in their free time. It is not acceptable
either for a public employer to State that if employees avail themselves
as private citizens of their freedom of expression what they say may
affect assessment of their readiness to carry out their jobs and in the
long run their continued employment. The expression in writing by
one local authority that certain senior officials and others should
demonstrate "sound judgement" when influencing public opinion was
concerned was therefore inappropriate.
The directive issued by the county council was inapt as well, and it
should be changed so that it was made clear that all employees had the
right to express their own opinions.
Criticism of a prison because practice with firearms took place in
connection with spare-time activities outside the prison
As a result of information in a newspaper article that the inmates of a
prison had, in the course of their spare-time activities outside the
prison, been practising with firearms, Mr Pennlöv, the Parliamentary
Ombudsman, decided to begin an investigation into the matter.
According to the second paragraph of Sect. 14 of the Act on
Correctional Treatment in Institutions (1974:203)(ACTI), prisoners
may, if this may be suitably arranged, be given opportunities to
1993/94:JO1
Bilaga 5
605
participate outside the prison in the activities of clubs, associations or
similar activities which are likely to facilitate their rehabilitation into
the community.
In its statement on the case, one of the points made by the National
Prisons and Probation Administration was that it was inappropriate to
allow prisoners to come into contact with or be instructed in the use
of firearms, in the course of the prison’s spare-time programme.
In his decision in the case Mr Pennlöv, the Parliamentary Ombuds-
man, pointed out that activities which take place in connection with
the enforcement of a prison sentence should not be planned in such a
way as to undermine the general public’s confidence in the Prison
services. As far as the case in question was concerned, he stated that he
was in full agreement with the assessment of the events made by the
National Prisons and Probation Administration.
A case concerning the extern of outside leave granted a prisoner
serving a long sentence
According to the provisions of the Act on Correctional Treatment in
Institutions prisoners serving sentences may be given leave from the
prison. Prisoners may also be allowed to work, for instance, outside
the prison.
As a result of information in a newspaper that a prisoner serving a
long sentence had committed further crimes during periods of leave
and work, Mr Pennlöv, the Parliamentary Ombudsman, decided to
initiate an investigation of the case.
In his decision in the case criticism was directed against the prison
concerned on several points, one of them being lack of adequate
investigation of conditions at the place for work, inadequate co-
ordination of periods of leave and inadequate reaction to negligence
(cf. with a similar case in the summary for 1989/90).
Charges brought against a social welfare official as a result of the
painting over with a Chemical correcting fluid of an entry in a
register when a copy of the document was requested by one of the
parties concerned
In a case concerning the custody of children, the district court of
Gävle decided to request the opinion of the social welfare committee
of the local authority of Gävle. The social welfare authorities estab-
lished a register in which to record the various actions etc. taken in
the case, which was being dealt with by their official responsible for
family law, Birgitta Jönsson Ros.
During the inquiry into the custody issue, the children’s mother, M,
with her superior, P, who was a doctor, contacted the acting Director
of the Social Welfare Services, Börje Snygg, and expressed some
opinions about, for instance, the competence of the official carrying
out the inquiry. After this conversation, Börje Snygg telephoned
1993/94:JO1
Bilaga 5
606
Birgitta Jönsson Ros and told her what had happened at the meeting.
Birgitta Jönsson Ros then made the following note in the register: "11
May 1989 Tel. call from Börje re M & P’s conversation with him /
BR".
After the Social Welfare Committee had submitted its opinion to the
district court on the custody issue, the children’s father, O, who had
questioned the impartiality of B during the inquiry, requested a copy
of the register. Before Birgitta Jönsson Ros made copies, she painted
over the entry about the telephone call from Börje Snygg with Chemi-
cal correcting fluid. Nevertheless, when O received the copy he
discovered that the note in question was missing.
O made a complaint to the Parliamentary Ombudsman about what
had occurred.
After an inquiry the Parliamentary Ombudsman found grounds for
presuming that Birgitta Jönsson Ros had committed the offence of
tampering with a document, as laid down in Sect. 2 of Ch. 14 of the
Criminal Code or, alternatively, malfeasance as laid down in Sect. 1 of
Ch. 20 of the Criminal Code. This therefore gave rise to a criminal
investigation, during which Birgitta Jönsson Ros admitted that she had
painted over the entry. She said that she did so in order not to escalate
the conflict between the parents, and the entry did not really belong to
the register as it had nothing to do with the custody issue.
Mrs Norell Söderblom, the Parliamentary Ombudsman, made the
following points in her decision of 20 May 1992 under the heading
Appraisal.
According to Sect. 51 of the Social Services Act, anything revealed
in an inquiry and which is of significance for the outcome of the
inquiry is to be recorded in a satisfectory manner. Information given
by word of mouth and measures taken are normally noted down in
what is called a journal or a register. The Parliamentary Ombudsman
has in various contexts drawn attention to the importance of keeping
adequate records.
In the case in question a note had been made in a register. On a
later occasion the note has been painted over with Chemical correcting
fluid. This aiteration was intended to be permanent.
The register was a public document (see Sect. 7 of Ch. 2 of the
Freedom of the Press Act). The concept of a public document implies
important legal consequences, intended to guarantee public scrutiny of
and insight into the activities of the authorities. Such documents may
not, therefore, be altered at will. Obviously an erroneous entry may
and must be corrected. An erroneous entry may not, however, be
erased. The erroneous entry must be plainly legible even after correc-
tion. One is not permitted, in other words, to erase an entry if, for
example, on a later occasion one considers that it has little or no
significance for the case.
The register was the kind of document covered, for instance, by Ch.
14 of the Criminal Code. In altering the document Birgitta Jönsson
Ros has fraudulently altered an original document. Birgitta Jönsson
Ros acted with the intention of denying O knowledge that M and P
1993/94: JO 1
Bilaga 5
607
met Börje Snygg on 11 May 1989. Her action jeopardized the validity
of evidence. In my opinion Birgitta Jönsson Ros is therefore guilty of
tampering with a document, as laid down in Sect. 2 Ch. 14 of the
Criminal Code.
The circumstances are such that there is reason to bring charges
against Birgitta Jönsson Ros for tampering with a document as laid
down in Sect. 2 Ch. 14 of the Criminal Code or alternatively malfea-
sance as laid down in Sect. 1 of Ch. 20 of the Criminal Code.
Charges were therefore brought against Birgitta Jönsson Ros at the
district court of Gävle. The course passed sentence on the case on 26
November 1992 (registered as DB 622). Birgitta Jönsson Ros was
found guilty tampering with a document as laid down in Sect. 2 Ch.
14 of the Criminal Code and sentenced to a fine of 20 days’ income of
200 crowns a day.
1993/94:JO1
Bilaga 5
608