Prop.
1993/94:98
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 25 november 1993
Carl Bildt
Bo Könberg
(Socialdepartementet)
I propositionen föreslås vissa ändringar i tobakslagen (1993:581) vilka
begärts av riksdagen.
De föreslagna reglerna innefattar bl.a. som huvudregel förbud mot
rökning på skolgårdar och motsvarande områden utomhus vid förskolor
eller fritidshem samt i lokaler där offentliga tillställningar eller allmänna
sammankomster anordnas och i andra lokaler dit allmänheten har
tillträde. Arbetsgivaren föreslås, i andra fall än de som omfattas av
reglerna om begränsning av rökning i vissa lokaler och utrymmen, svara
för att en arbetstagare inte mot sin vilja utsätts för tobaksrök i den
arbetslokal eller det liknande utrymme där arbetstagaren är verksam.
Förslag framläggs vidare om förbud mot marknadsföring av tobaksvara
i en kommersiell annons i periodisk skrift. Slutligen föreslås att
regeringens rätt att föreskriva att tillverkare eller importörer av tobaks-
varor skall utreda om de kemiska och toxikologiska egenskaperna hos
tobaksvaror har hälsovådliga effekter upphävs. Sådan tillverkare eller
importör skall i stället, i den utsträckning regeringen föreskriver, till
Socialstyrelsen lämna de uppgifter som behövs för att varans hälsorisker
skall kunna bedömas.
Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1994.
1 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 98
Prop. 1993/94:98
1 Förslag till riksdagsbeslut ......................3
2 Lagtext..................................3
3 Ärendet och dess beredning.....................8
4 Allmän bakgrund............................9
5 Skolgårdar och motsvarande områden inom barnomsorgen .... 11
6 Lokaler där offentliga tillställningar och allmänna samman-
komster anordnas samt andra lokaler dit allmänheten har
tillträde ................................13
7 Rökning på arbetsplatser...................... 14
8 Marknadsföring av tobaksprodukter ............... 16
9 Produktkontroll............................23
10 Kostnader och ikraftträdande ...................25
11 Specialmotivering ..........................26
Bilaga 1 Lagrådsremissens lagförslag ................32
Bilaga 2 Lagrådets yttrande ......................36
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 25 november 1993 . 37
Rättsdatablad.................................38
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till lag om
ändring i tobakslagen (1993:581).
Förslag till
Lag om ändring i tobakslagen (1993:581)
Härigenom föreskrivs i fråga om tobakslagen (1993:581)
dels att 3 och 13 §§ skall upphöra att gälla,
dels att 1,2, 4-8, 12, 15 och 18 §§, rubrikerna närmast före 2 och 8 §§
samt ikraftträdandebestämmelsema skall ha följande lydelse,
Prop. 1993/94:98
Nuvarande lydelse
1 § På grund av de hälsorisker
och olägenheter som är förbundna
med bruk av tobak meddelas i
denna lag bestämmelser om
- begränsning av rökning i vissa
lokaler och utrymmen,
- begränsning av rökning i ar-
betslokaler,
- varningstexter och innehålls-
deklaration på förpackningar till
tobaksvaror,
- marknadsföring av tobaksvaror
samt
- produktkontroll m.m. av tobaks-
varor.
Begränsning av rökning i vissa
lokaler och utrymmen
2 § Rökning är förbjuden
1. i lokaler som är avsedda för
barnomsorg, skolverksamhet eller
annan verksamhet för barn eller
ungdom,
2. i lokaler som är avsedda för
häl so- och sjukvård,
3. i lokaler som är avsedda för
gemensamt bruk i bostäder och
inrättningar med särskild service
eller vård, och
4. på färdmedel i inrikes kollek-
tivtrafik eller i lokaler och andra
utrymmen som är avsedda att
Föreslagen lydelse
1 § På grund av de hälsorisker
och olägenheter som är förbundna
med bruk av tobak meddelas i
denna lag bestämmelser om
- begränsning av rökning i vissa
lokaler och utrymmen samt på
vissa områden utomhus,
- rökfri arbetsmiljö,
- varningstexter och innehållsdek-
laration på förpackningar till to-
baksvaror,
- marknadsföring av tobaksvaror
samt
- produktkontroll m.m. av tobaks-
varor.
Begränsning av rökning i vissa
lokaler och utrymmen samt på
vissa områden utomhus,
2 § Rökning är förbjuden
1. i lokaler som är avsedda för
barnomsorg, skolverksamhet eller
annan verksamhet för barn eller
ungdom samt på skolgårdar och
på motsvarande områden utomhus
vid förskolor och fritidshem,
2. i lokaler som är avsedda för
hälso- och sjukvård,
3. i lokaler som är avsedda för
gemensamt bruk i bostäder och
inrättningar med särskild service
eller vård,
4. på färdmedel i inrikes kollek-
tivtrafik eller i lokaler och andra
utrymmen som är avsedda att
Nuvarande lydelse
användas av den som reser med
sådana färdmedel.
Föreslagen lydelse
användas av den som reser med
sådana färdmedel,
5. i andra lokaler än sådana som
avses i 1-4 när en allmän sam-
mankomst eller en offentlig till-
ställning som avses i 2 kap.
7-3 §§ ordningslagen (1993:000)
anordnas och i lokaler som är
avsedda att användas av den som
deltar i sammankomsten eller till-
ställningen, samt
6. i andra lokaler än sådana som
avses i 1-5 om allmänheten har
tillträde till lokalerna.
Bestämmelserna i första stycket 5
och 6 gäller inte serveringslokaler
i restauranger och andra serve-
ringsställen.
Prop. 1993/94:98
4 § I hotell och andra inrättningar
där tillfällig bostad yrkesmässigt
upplåts, skall i ett visst antal av de
rum eller liknande som upplåts
rökning vara förbjuden. I fråga om
sovkupéer och andra utrymmen
som upplåts för tillfällig bostad på
färdmedel i inrikes kollektivtrafik
gäller i stället 2 §.
Restauranger eller andra serve-
ringsställen som har mer än femtio
sittplatser skall, om rökförbud ej
föreligger enligt 2 §, ha sittplatser
inom ett eller flera områden där
rökning är förbjuden.
5 § Bestämmelserna i 2 och 3 §§
gäller inte i fråga om bostäder och
andra lokaler för boende som inte
är tillfälligt.
6 § Rökning är trots bestämmel-
serna i 2 § 2-4 tillåten i delar av
de lokaler eller andra utrymmen
som avses där, om dessa delar
särskilt avsatts för rökning. Det-
samma gäller lokaler som avses i
2 § 1 och som är upplåtna enbart
för personal.
Avvikelse från 2-4 §§ får göras
om det finns särskilda skäl därtill
på grund av utrymmets beskaffen-
het eller användningssätt eller av
omständigheterna i övrigt.
4 § I hotell och andra inrättningar
där tillfällig bostad yrkesmässigt
upplåts, skall i ett visst antal av de
rum eller liknande som upplåts
rökning vara förbjuden. I fråga om
sovkupéer och andra utrymmen
som upplåts för tillfällig bostad på
färdmedel i inrikes kollektivtrafik
gäller i stället 2 § 4.
Restauranger eller andra serve-
ringsställen som har mer än femtio
sittplatser skall, om rökförbud ej
föreligger enligt 2 § 1-4, ha sitt-
platser inom ett eller flera om-
råden där rökning är förbjuden.
5 § Bestämmelserna i 2 § gäller
inte i fråga om bostäder och andra
lokaler för boende som inte är
tillfälligt.
6 § Rökning är trots bestämmel-
serna i 2 § 2-6 tillåten i delar av
de lokaler eller andra utrymmen
som avses där, om dessa delar
särskilt avsatts för rökning. Det-
samma gäller lokaler som avses i
2 § 1 och som är upplåtna enbart
för personal.
Avvikelse från 2 och 4 §§ får
göras om det finns särskilda skäl
därtill på grund av utrymmets
beskaffenhet eller användningssätt
eller av omständigheterna i övrigt.
Detta gäller i tillämpliga delar
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
även sådana områden utomhus
som avses i 2 § 1.
Prop. 1993/94:98
7 § Den som i egenskap av ägare
eller på annan grund disponerar
över en lokal eller ett annat ut-
rymme som omfattas av någon av
bestämmelserna i 2-4 §§ svarar
for att bestämmelserna följs.
7 § Den som i egenskap av ägare
eller på annan grund disponerar
över en lokal, ett annat utrymme
eller ett område utomhus som
omfattas av någon av bestämmel-
serna i 2 och 4 §§ svarar för att
bestämmelserna följs.
Om någon trots tillsägelse röker där rökning inte är tillåten, får denne
avvisas.
Begränsning av rökning i arbets-
lokaler
8 § Arbetsgivare och arbetstagare
skall samverka för att arbets-
lokaler och liknande utrymmen i
allt väsentligt blir rökfria. De skall
särskilt verka för att de som vistas
på en arbetsplats inte ofrivilligt
utsätts för tobaksrök. Som arbets-
tagare räknas här personer som av-
ses i 1 kap. 2 § första stycket och
3 § arbetsmiljölagen (1977:1160).
12 § Näringsidkare som mark-
nadsför tobaksvara till konsumen-
ter skall iaktta särskild måttfullhet.
1 synnerhet gäller att reklam eller
annan marknadsföring inte får
vara påträngande, uppsökande
eller uppmana till bruk av tobak.
Vid marknadsföring som avses i
första stycket får inte användas
kommersiella annonser i ljudradio-
eller televisionsprogram. Detta
gäller även sådana televisionssänd-
ningar som omfattas av lagen
(1992:1356) om satellitsändningar
av televisionsprogram till allmän-
heten och som kan tas emot endast
i något annat land som är bundet
av avtalet om Europeiska ekono-
miska samarbetsområdet (EES-
avtalet).
Rökfri arbetsmiljö
8 § / andra fall än som avses i 2
och 4 §§ svarar arbetsgivaren för
att en arbetstagare inte mot sin
vilja utsätts för tobaksrök i den
arbetslokal eller det liknande ut-
rymme där arbetstagaren är verk-
sam. Som arbetstagare räknas här
personer som avses i 1 kap. 2 §
första stycket och 3 § arbetsmiljö-
lagen (1977:1160).
12 § En näringsidkare som mark-
nadsför tobaksvara till konsumen-
ter får inte använda kommersiella
annonser i periodisk skrift eller i
annan därmed jämförbar skrift på
vilken tryckfrihetsförordningen är
tillämplig. Inte heller får vid sådan
marknadsföring användas kommer-
siella annonser i ljudradio- eller
televisionsprogram. Detta gäller
även sådana televisionssändningar
som omfattas av lagen (1992:1356)
om satellitsändningar till allmän-
heten och som kan tas emot endast
i något annat land som är bundet
av avtalet om Europeiska ekono-
miska samarbetsområdet (EES-
avtalet).
Vid marknadsföring av to-
baksvaror till konsumenter på
något annat sätt än som avses i
första stycket skall en närings-
idkare iaktta särskild måttfullhet. I
synnerhet gäller att reklam eller
annan marknadsföring inte får
1* Riksdagen 1993194. 1 saml. Nr 98
Nuvarande lydelse
15 § Tillverkare eller importör av
tobaksvara skall, i den utsträck-
ning som föreskrivs av regeringen,
genom egna undersökningar eller
på annat sätt utreda om de
kemiska och toxikologiska egen-
skaperna hos varan har hälsovåd-
liga effekter. I den utsträckning
som föreskrivs av regeringen skall
tillverkaren eller importören också
redovisa undersökningsresultat och
andra uppgifter som kan behövas
för att bedöma varornas hälso-
risker.
18 § Den centrala tillsynen över
att denna lag och föreskrifter som
meddelas med stöd av lagen följs
utövas av
1. Arbetarskyddsstyrelsen när det
gäller lokaler och andra utrymmen
som avses i 2 § och som är upplåt-
na enbart för personal, och
2. Socialstyrelsen när det gäller
a) miljöer som avses i 2 § och
som inte är upplåtna enbart för
personal,
b) lokaler som avses i 3 och
4 §§.
c) varningstexter m.m. enligt
9-11 §§, och
d) produktkontroll m.m. enligt
15-17 §§.
Föreslagen lydelse
vara påträngande, uppsökande
eller uppmana till bruk av tobak.
15 § Tillverkare eller importör av
tobaksvara skall, i den utsträck-
ning som föreskrivs av regeringen,
till Socialstyrelsen lämna de upp-
gifter som behövs för att varornas
hälsorisker skall kunna bedömas.
Prop. 1993/94:98
18 § Den centrala tillsynen över
att denna lag och föreskrifter som
meddelas med stöd av lagen följs
utövas av
1. Arbetarskyddsstyrelsen när det
gäller
a) lokaler och andra utrymmen
som avses i 2 § och som är upplåt-
na enbart för personal, och
b) lokaler och andra utrymmen
på vilka 8 § skall tillämpas, samt
2. Socialstyrelsen när det gäller
a) miljöer som avses i 2 § och
som inte är upplåtna enbart för
personal,
b) lokaler som avses i 4 §,
c) varningstexter m.m. enligt
9-11 §§, och
d) produktkontroll m.m. enligt
15-17 §§.
Den omedelbara tillsynen utövas av
1. Yrkesinspektionen när det gäller lokaler och andra utrymmen för
vilka Arbetarskyddsstyrelsen har den centrala tillsynen, och
2. den nämnd som fullgör kommunens uppgifter inom miljö- och
hälsoskyddområdet när det gäller de miljöer och de lokaler för vilka
Socialstyrelsen har den centrala tillsynen.
Länsstyrelsen utövar inom länet tillsyn enligt andra stycket 2.
Denna lag träder i kraft, såvitt
avser 12 § andra stycket andra
meningen, den dag regeringen
bestämmer och i övrigt den 1 juli
1993, då lagen (1975:1154) om
varningstext och innehållsdeklara-
Denna lag träder i kraft, såvitt
avser 12 § första stycket tredje
meningen, den dag regeringen
bestämmer och i övrigt den 1 juli
1993, då lagen (1975:1154) om
varningstext och innehållsdeklara-
Nuvarande lydelse
tion på tobaksvaror samt lagen
(1978:764) med vissa bestämmel-
ser om marknadsföring av tobaks-
varor upphör att gälla.
Föreslagen lydelse
tion på tobaksvaror samt lagen
(1978:764) med vissa bestämmel-
ser om marknadsföring av tobaks-
varor upphör att gälla.
Prop. 1993/94:98
Beslut om varningstext eller innehållsdeklaration som gäller den 1 juli
1993 skall fortsätta att gälla till dess annat har föreskrivits med stöd av
denna lag.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
I proposition 1992/93:185 om tobakslag föreslog regeringen att en
tobakslag skulle införas. Till grund för den föreslagna lagen låg Tobaks-
utredningens betänkande Tobakslag (SOU 1990:29). I lagförslaget fanns
regler om vissa miljöer där rökning inte skulle få äga rum eller där vissa
utrymmen skulle hållas fria från tobaksrök. Huvudregeln var att rökning
inte skulle vara tillåten i lokaler för barnomsorg, skolverksamhet och
annan verksamhet för barn och ungdom, färdmedel i inrikes kollektiv-
trafik, lokaler för hälso- och sjukvård samt i lokaler avsedda för
gemensamt bruk i bostäder och inrättningar med särskild service eller
vård. I propositionen föreslogs vidare att det i lokaler där offentliga
tillställningar eller allmänna sammankomster anordnas och i andra lokaler
dit allmänheten har tillträde skulle, om miljön inte var rökfri, finnas
områden där rökning var förbjuden. Enligt förslaget skulle också
arbetsgivare och arbetstagare samverka för att arbetsplatser i allt
väsentligt skulle bli rökfria. Bestämmelserna om varningstexter och
innehållsdeklarationer på förpackningar enligt lagen (1975:1154) om
varningstext och innehållsdeklaration på tobaksvaror flyttades i huvudsak
oförändrade över till den föreslagna lagen. Detsamma gällde reglerna om
marknadsföring i lagen (1978:764) med vissa bestämmelser om mark-
nadsföring av tobaksvaror. I propositionen föreslogs också vissa regler
om produktkontroll. Bl.a. skulle regeringen ges rätt att föreskriva att
tillverkare och importörer av tobaksvaror skall utreda om de kemiska och
toxikologiska egenskaperna hos tobaksvaror som tillverkas i Sverige eller
införs hit har hälsovådliga effekter och redovisa resultatet av undersök-
ningarna.
Med anledning av propositionen väcktes i riksdagen ett flertal motioner.
Socialutskottet tillstyrkte förslaget till tobakslag (bet. 1992/93:SoU26).
Utskottet hemställde samtidigt att riksdagen skulle göra ett antal
tillkännagivanden enligt vilka regeringen snarast borde återkomma till
riksdagen med lagförslag i enlighet med vad som anfördes i betänkandet.
I ett av de föreslagna tillkännagivandena tog utskottet upp frågan om
helt rökfria miljöer. Rökförbudet borde enligt utskottet utsträckas till att
omfatta även skolgårdar och platser utomhus som används i barnom-
sorgen. Även lokaler där offentliga tillställningar eller allmänna
sammankomster anordnas och andra lokaler dit allmänheten har tillträde
borde omfattas av rökförbud. Utskottet ansåg också att regeringens
förslag om en i lag föreskriven skyldighet för arbetsgivare och arbets-
tagare att samverka för att åstadkomma rökfria arbetsmiljöer var
otillräckligt för att säkerställa att människor skulle slippa att utsättas för
passiv rökning på sin arbetsplats. Regeringen borde därför återkomma till
riksdagen med lagförslag om rätt till rökfri arbetsmiljö.
Utskottet ansåg vidare att regeringen borde återkomma med lagförslag
som förbjuder direkt reklam för tobaksprodukter. Förslaget borde ges en
liknande utformning som det som gäller för alkoholdrycker.
Utskottet uttalade också att det inte bör ankomma på tobaksindustrin
själv att utreda om de kemiska och toxikologiska egenskaperna hos
Prop. 1993/94:98
tobaksvaror har hälsovådliga effekter, utan att detta bör åligga en Prop. 1993/94:98
opartisk myndighet.
Den 28 maj 1993 antog riksdagen förslaget i propositionen (rskr.
1992/93:356). Samtidigt gjorde riksdagen tillkännagivanden i enlighet
med vad som anförts i socialutskottets betänkande.
Tobakslagen utfärdades den 3 juni 1993 (SFS 1993:581) och trädde
med undantag för en bestämmelse om marknadsföring i kraft den 1 juli
1993.
Riksdagens tillkännagivanden har initierat detta lagstiftningsärende som
har beretts inom Socialdepartementet. Något remissförfarande har inte
ansetts nödvändigt med hänsyn till att de frågor som innefattas i ärendet
ingår i Tobaksutredningens betänkande som har remissbehandlats.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 28 oktober 1993 att inhämta Lagrådets yttrande
över det lagförslag som finns i bilaga 1. Lagrådets yttrande finns i
bilaga 2.
Lagrådet har föreslagit en viss ändring i förtydligande syfte.
Regeringen har följt Lagrådets förslag. Dessutom har några redak-
tionella ändringar gjorts i lagtexten.
I tobakslagspropositionen (prop. 1992/93:185 s. 10-19) redogörs utförligt
för bakgrunden till tobakslagen. I redogörelsen innefattas hälsorön
beträffande tobaksprodukter, tobaksvanornas utveckling samt de åtgärder,
rättsliga och andra, som vidtagits i Sverige och andra länder. För en mer
allmän bakgrund hänvisas till denna framställning. Under rubriken
prisfrågor redovisades vidare i propositionen höjningar av tobaksskatten
från den 1 december 1992. I prop. 1993/94:25 som nyligen avgetts till
riksdagen föreslår regeringen en uppräkning av nuvarande skattesatser
med 4 procent. För åren 1995 t.o.m. 1998 föreslås att skattesatserna för
respektive år omräknas med hänsyn tagen till den allmänna prisutveck-
lingen. Utgångspunkt skall vara 1994 års skattesatser.
Här skall i korthet redovisas viktigare uppgifter beträffande det svenska
lagstiftningsarbete som lett fram till propositionen om tobakslag.
Ar 1977 tillsatte regeringen en parlamentariskt sammansatt kommitté
för att utarbeta ett program för att nedbringa tobakskonsumtionen och
motverka dess skadeverkningar. Kommittén avlämnade år 1978 ett
delbetänkande, Rökfria miljöer (Ds 1978:7) och 1981 sitt slutbetänkande
Minskat tobaksbruk (SOU 1981:18). Med utgångspunkt bl.a. i kommit-
téns förslag gav regeringen Arbetarskyddsstyrelsen och Socialstyrelsen
i uppdrag att i samråd utarbeta rekommendationer om begränsning av
tobaksrökning i lokaler av gemensamhetskaraktär. Ar 1983 gav de båda
styrelserna gemensamt ut allmänna råd om begränsningar av rökning i
gemensamhetslokaler. Huvudinnehållet i dessa råd är att ingen mot sin
vilja skall behöva utsättas för obehag eller hälsorisker på grund av
tobaksrökning i gemensamhetslokaler. Offentliga lokaler måste vara
tillgängliga även för särskilt rökkänsliga personer och måste därför vara
helt eller delvis rökfria. På arbetsplatser bör det få finnas särskilda
utrymmen där rökning är tillåten som dock inte får inskränka på kravet
om rätt till rökfri miljö.
År 1987 föreslog lagutskottet (bet. 1987/88:LU13) att regeringen skulle
ges i uppdrag att utreda vilka konsekvenser ett förbud mot annonsering
av tobaksvaror skulle få. Riksdagen biföll utskottets hemställan (rskr.
1987/88:115).
År 1988 antog Nordiska rådet två rekommendationer rörande tobak
(rek. nr 11 och 12/1988). Enligt den ena rekommenderade rådet Nordiska
ministerrådet att utreda införandet av restriktiva regler i Norden i fråga
om rökning. Som exempel på sådana regler angavs begränsning av
rökning i offentliga lokaler och på offentliga kommunikationsmedel,
förbud mot tobaksreklam och märkning av tobaksprodukter. I den andra
rekommenderade Nordiska rådet de nordiska ländernas regeringar att på
ett internationellt plan verka för restriktivare regler för tobakskonsum-
tion.
Mot bakgrund av allmänna kunskaper om tobakens hälsorisker, riks-
dagens begäran samt Nordiska rådets rekommendationer bemyndigade
regeringen i maj 1988 chefen för Socialdepartementet att i syfte att
begränsa tobaksbruket tillsätta en utredning för att utreda och lämna
förslag till åtgärder för att ytterligare begränsa tobaksbruket. En särskild
utredare förordnades i juni 1988. Utredningen, som antog namnet
Tobaksutredningen, överlämnade i mars 1990 betänkandet Tobakslag
(SOU 1990:29). Betänkandet innehöll bl.a. förslag till bestämmelser om
rökfria miljöer omfattande bl.a. skollokaler m.m., skolgårdar, lokaler där
offentliga tillställningar och allmänna sammankomster anordnas, andra
offentliga lokaler, restauranger, hotell och arbetsplatser. Vidare föreslog
utredningen förbud mot "öppen" och förtäckt tobaksreklam. Utredningen
föreslog även vissa bestämmelser om handeln med tobak, innefattande
bl.a. åldersgräns vid försäljning av tobaksvaror, samt vissa regler om
produktkontroll.
I proposition 1990/91:175 Om vissa folkhälsofrågor, som behandlade
hälsan hos den svenska befolkningen uttalades att ett minskat tobaksbruk
var en faktor av stor betydelse för folkhälsan. I denna proposition
anfördes vidare att det borde i lag regleras i vilken utsträckning det
skulle vara tillåtet att röka i bl.a. lokaler och andra utrymmen dit
allmänheten har tillträde, samt att förbud mot reklam för tobaksvaror och
vissa regler om produktkontroll borde införas. Socialutskottet (bet.
1990/91 :SoU23) instämde i regeringens bedömning bl.a. när det gällde
rökfria miljöer. I fråga om reklam för tobaksvaror förklarade utskottet
dock att något förbud inte borde införas innan man inom EG nått enighet
om motsvarande åtgärd. Utskottet förklarade därför att det tillstyrkte ett
yrkande i motion 1990/91:So73 enligt vilken riksdagen borde ge
regeringen till känna vad som i motionen anförts om åtgärder mot
tobaksbruk. I motionen anfördes bl.a. att motionärerna ville upp-
Prop. 1993/94:98
10
märksamma de negativa konsekvenser ett förbud mot tobaksreklam skulle
föra med sig. Enligt motionärerna fanns det en risk för att ett totalförbud
mot tobaksreklam skulle innebära att utvecklingen av mindre farliga
tobaksprodukter stannar av, vilket vore olyckligt från folkhälsosynpunkt.
Motionärerna pekade också på risken för att de multinationella företagen
i kraft av den internationella reklamen skulle gynnas på bekostnad av den
nationella industrin. Utskottet hemställde att riksdagen som sin mening
skulle ge regeringen till känna vad utskottet anfört i denna fråga. Denna
hemställan bifölls av riksdagen (rskr. 1990/91:376).
I avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-avtalet)
som ingicks den 2 maj 1992 ingår vissa rättsakter rörande tobak som
Sverige åtagit sig att införliva såsom direktiv rörande märkning av
tobaksvaror respektive gränsvärde för tjärhalt av cigaretter. Angående
utvecklingen inom EG hänvisas till tobakslagspropositionen (s. 18-19).
Prop. 1993/94:98
Regeringens förslag: Rökning skall vara förbjuden på skolgårdar
och på motsvarande områden utomhus vid förskolor och fritids-
hem.
Bakgrund
I tobakslagen intogs en bestämmelse som förbjuder rökning i lokaler för
barnomsorg, skolverksamhet eller annan verksamhet för barn eller
ungdom. Denna bestämmelse infördes på grundval av Tobaksutred-
ningens förslag. Utredningen anförde att det var särskilt angeläget att
lagreglerna om rökbegränsning omfattade sådana lokaler. Ett rökförbud
är, enligt utredningens mening, i det fallet motiverat inte bara av hänsyn
till de särskilda hälsorisker som tobaksrökning innebär för unga
människor, det är också viktigt att man genom rökförbudet i de nämnda
lokalerna markerar att rökning inte är önskvärd från samhällets synpunkt.
Utredningen ansåg att ett rökförbud på det sättet kunde bidra till att en
del ungdomar aldrig böljar röka. Utredningen ansåg vidare att mycket
talade för att en tobakslag också borde omfatta skolgårdar även om
lagreglerna om rökförbud i princip borde vara begränsade till inomhusut-
rymmen och att rökning utomhus således i allmänhet borde lämnas fri.
Skolgårdar ansågs dock vara av så speciell karaktär att det beträffande
dem fanns anledning att göra avsteg från den angivna principen. Genom
att låta rökförbudet omfatta även skolgårdar skulle man bl.a. få bort
systemet med rökrutor. Med skolgårdar borde i sammanhanget jämställas
motsvarande platser utomhus inom barnomsorgen.
Utredningen föreslog således en bestämmelse enligt vilken rökning inte
skulle få äga rum på skolgårdar eller på platser utomhus som används i
barnomsorgen.
11
I tobakslagspropositionen anförde föredragande statsråd att han visser-
ligen delade uppfattningen att rökning inte borde förekomma på sådana
platser men att han ansåg att lagregleringen borde begränsas till
inomhusmiljöer. Propositionen innehöll därför inte någon bestämmelse
rörande utomhusmiljöer. Föredraganden framhöll dock att han fann det
angeläget att man lokalt motverkar rökning på nämnda platser och ansåg
det t.ex. inte vara lämpligt att ha s.k. rökrutor på skolgårdar.
Socialutskottet, som tillstyrkte förslaget till tobakslag, uttalade (bet.
1992/93:SoU26 s. 16) att lagreglerna om rökförbud i princip borde vara
begränsade till inomhusutrymmen och att några begränsningar i lag av
rökning utomhus i allmänhet inte borde göras. Skolgårdar och platser
utomhus som används i barnomsorgen ansåg emellertid utskottet vara så
angelägna att hålla rökfria och av så speciell karaktär att det fanns skäl
att göra avsteg från den principen. Även dessa platser borde därför
omfattas av rökforbud. Utskottet ansåg att regeringen snarast borde
återkomma till riksdagen med förslag till sådan reglering.
Riksdagen, som antog propositionsförslaget, beslöt att som sin mening
ge regeringen till känna vad utskottet hade anfört (rskr. 1992/93:356).
Skälen för regeringens förslag: Socialutskottet har uttalat att skol-
gårdar och platser utomhus som används i barnomsorgen är så angelägna
att hålla rökfria och av så speciell karaktär att det finns skäl att göra
avsteg från den annars gällande principen att lagreglerna om rökforbud
i princip bör vara begränsade till inomhusutrymmen och att några
begränsningar i lag av rökning utomhus i allmänhet inte bör göras.
Utskottets ståndpunkt överensstämmer med tobaksutredningens förslag.
I tobakslagspropositionen ansåg föredragande statsrådet att rökning
visserligen inte bör förekomma på de nämnda platserna men att
lagregleringen borde begränsas till inomhusmiljöer. Det finns dock enligt
regeringens bedömning inte något som i och för sig hindrar att rökförbud
utsträcks även till nämnda platser. Riksdagens önskemål bör därför
tillgodoses. Tobaksutredningens förslag är dock inte helt entydigt med
hänsyn till den utveckling som skett inom barnomsorgen, som bl.a.
inrymmer olika integrerade och privata omsorgsformer. En viss
avgränsning är därför nödvändig. Vad riksdagen önskat synes i första
hand vara att rökförbud skall gälla på skolgårdar och sådana utomhus-
platser inom barnomsorgen som kan jämställas med skolgårdar dvs. ett
särskilt iordningställt och vanligen inhägnat område vid en förskola eller
ett fritidshem. Däremot bör inte utomhusplatser vid ett familjedaghem
omfattas (jfr 5 §), och inte heller allmänna lekplatser även om de också
utnyttjas av barnomsorgen. Regeringen föreslår därför att det skall vara
förbjudet att röka på skolgårdar och på motsvarande områden utomhus
vid förskolor och fritidshem. Bestämmelsen bör anknytas till det
nuvarande förbudet mot rökning i lokaler som är avsedda för barnomsorg
och skolverksamhet. De regler om ansvar for ägare eller motsvarande
som gäller för att regeln om rökförbud i sådana lokaler iakttas skall gälla
även de utomhusplatser som nu regleras. Detsamma gäller reglerna be-
träffande tillsyn.
Prop. 1993/94:98
12
Regeringens förslag: Rökning skall vara förbjuden i lokaler där en
offentlig tillställning eller en allmän sammankomst anordnas och i
andra lokaler dit allmänheten har tillträde. Möjlighet skall dock
finnas att inrätta rökrum. Vidare skall undantag från förbudet få
göras om det finns särskilda skäl.
Bakgrund
Tobaksutredningen föreslog rökförbud i lokaler där en offentlig till-
ställning eller allmän sammankomst anordnas och i andra lokaler dit
allmänheten har tillträde.
I tobakslagspropositionen anfördes att utgångspunkten när det gällde
nämnda lokaler borde vara att lokalerna skulle hållas fria från tobaksrök.
Detta låg i linje med vad som i praktiken ofta redan gällde. Föredragande
statsråd pekade på att utvecklingen gått i riktning mot att tobaksrökning
inte är tillåten vid allt fler sammankomster och att brandföreskrifter ofta
stipulerar förbud mot rökning. Han fann det angeläget att utvecklingen
mot ett rökfritt samhälle fortsätter men var inte beredd att gå så långt
som till att föreslå ett lagstadgat förbud mot tobaksrökning i lokaler av
detta slag. Han begränsade sig därför till att föreslå att det i lag skulle
föreskrivas att det i lokaler t.ex. för idrottsevenemang, danstillställningar,
diskussions- och föredragsmöten, konserter, teater och biografföreställ-
ningar skulle, om miljön inte var rökfri, finnas områden där rökning var
förbjuden. Regleringen borde begränsas till arrangemang inomhus. Den
borde dock även avse biutrymmen. Det underströks att de föreslagna
reglerna var minimiregler och att de angivna lokalerna i största möjliga
utsträckning borde hållas rökfria.
Det som sagts om rökning i lokaler där offentliga tillställningar och
allmänna sammankomster anordnas borde enligt propositionen också gälla
för andra lokaler av gemensamhetskaraktär, som t.ex. expeditioner och
mottagningsrum hos statliga och kommunala myndigheter, postkontor,
banklokaler, butiker etc.
Socialutskottet, som tillstyrkte lagförslaget, anförde att även lokaler där
offentliga tillställningar eller allmänna sammankomster anordnas och
andra lokaler dit allmänheten har tillträde borde omfattas av rökförbud.
Utskottet ansåg att den föreslagna lagen på denna punkt inte var
tillräckligt genomgripande eftersom rök sprider sig i öppna lokaler och
icke-rökare därför skulle drabbas. Regeringen borde därför enligt
utskottet återkomma till riksdagen med förslag till sådan lagreglering.
Riksdagen, som godtog lagförslaget, gav regeringen till känna vad
utskottet anfört.
1** Riksdagen 1993194. 1 saml. Nr 98
13
Skäl för regeringens förslag: I tobakslagen föreskrivs att i lokaler där
en offentlig tillställning eller allmän sammankomst anordnas eller i
lokaler som är avsedda att användas av den som deltar i sådan till-
ställning eller sammankomst skall, om miljön inte är rökfri, finnas
områden där rökning är förbjuden. Detsamma gäller andra lokaler dit
allmänheten har tillträde. Riksdagen har emellertid förordat rökförbud
med hänvisning till att bestämmelserna i tobakslagen inte är tillräckligt
genomgripande på grund av att rök sprider sig i öppna lokaler och icke-
rökare därför drabbas. Ett förbud mot rökning i nämnda lokaler bör
därför införas.
I proposition 1992/93:210 om ny ordningslag har regeringen lagt fram
förslag om en ordningslag som skall ersätta allmänna ordningsstadgan
(1956:617) och lagen (1956:618) om allmänna sammankomster.
Riksdagen har nyligen antagit förslagen i propositionen (bet.
1993/94:JuUl, rskr. 1993/94:1). Ordningslagen träder i kraft den 1 april
1994. I 2 kap. 1-3 §§ anges vad som avses med allmänna samman-
komster och offentliga tillställningar. Hänvisningen i tobakslagen till
allmänna ordningsstadgan och lagen om allmänna sammankomster för
definition av dessa begrepp bör i den förbudsbestämmelse som nu
föreslås ersättas med hänvisning till nämnda paragrafer i ordningslagen.
Detta medför inte någon ändring av tillämpningsområdet.
Regeringen anser att bestämmelsen i 6 § tobakslagen om möjlighet att
göra avsteg från rökförbud bör kunna få tillämpas även i nu avsedda fall.
Det bör således finnas möjlighet att avsätta särskilda rökrum eller
avgränsade utrymmen där rökning får äga rum. Undantag från förbudet
bör också få göras om det finns särskilda skäl på grund av lokalens
beskaffenhet, t.ex. när det gäller stora utrymmen med god ventilation.
Prop. 1993/94:98
Regeringens förslag: I tobakslagen införs en paragraf enligt vilken
en arbetsgivare, i andra fall än som regleras i bestämmelserna om
begränsning av rökning i vissa lokaler och utrymmen, skall svara för
att en arbetstagare inte mot sin vilja utsätts för tobaksrök i den
arbetslokal eller det liknande utrymme där han är verksam.
Bakgrund
Tobaksutredningen föreslog rökförbud på arbetsplatser. Förbudet skulle
avse lokaler där två eller flera arbetstagare brukar vistas. Undantag skulle
göras dels för särskilda rökrum, dels för rum som bara används av en
person om ventilationen är sådan att rök inte sprids till rökfria lokaler.
I tobakslagspropositionen anförde föredragande statsrådet bl.a. följande.
En viktig fråga som gäller arbetsmiljön är rökningen på arbetsplatsen.
Denna fråga regleras inte närmare i arbetsmiljölagen. I proposition
14
1990/91:175 om vissa folkhälsofrågor förklarade regeringen att det
normala var att arbetsplatser hålls rökfria. Att inte mot sin vilja utsättas
för tobaksrök är en viktig princip särskilt när det gäller en arbetsplats där
arbetstagare vistas under lång tid. Många arbetsplatser är också utsatta
för andra luftföroreningar och kombinationer av olika föroreningar kan
medföra stora hälsorisker. Statsrådet anförde vidare bl.a. att det mot
bakgrund av det sagda skulle kunna hävdas att rökning på arbetsplatser
borde regleras i lag men att han såg det som en fördel om frågan vilka
regler som skall gälla i detta avseende kan lösas lokalt genom en
överenskommelse mellan arbetsgivaren och de anställda eller deras
organisation. Detta har anförts bl.a. av LO och SAF och har även legat
till grund för de rekommendationer som Arbetarskyddsstyrelsen och
Socialstyrelsen utfärdat i frågan. Även om det fortfarande finns
arbetsplatser där arbetstagare mot sin vilja utsätts för andras tobaksrök
ansåg statsrådet det inte motiverat att lagstifta om vilka regler som skall
gälla tobaksrökning på arbetsplatser.
I tobakslagspropositionens lagförslag föreskrevs en skyldighet för
arbetsgivare och arbetstagare att samverka för att åstadkomma rökfria
arbetsmiljöer och att särskilt verka för att personer inte mot sin vilja
utsätts för tobaksrök.
Socialutskottet, som tillstyrkte lagförslaget, anförde bl.a. att det mot
bakgrund av den passiva rökningens hälsofarlighet och de problem för
allergiker och andra icke-rökare som tobaksrökning för med sig var hög
tid att Sverige, som flera andra länder redan gjort, lagstiftar om rätten
till rökfria arbetsplatser. Utskottet ansåg vidare att Arbetarskyddsstyrel-
sens och Socialstyrelsens gemensamma råd om begränsning av rökning
i gemensamhetslokaler inte givit önskade effekter på arbetsplatserna och
att det fortfarande råder oacceptabla förhållanden på många arbetsplatser.
En lagstiftning om rätt till rökfri arbetsmiljö skulle ge arbetsgivarna en
stabil grund för åtgärder på detta område. Rekommendationer och en i
lag föreskriven skyldighet att samverka för att åstadkomma rökfria
arbetsmiljöer var enligt utskottet otillräckligt för att säkerställa att
människor skall slippa utsättas för passiv rökning på sin arbetsplats. En
samverkan kunde möjligen vara tillräcklig för att åstadkomma rökfrihet
på stora arbetsplatser men blir betydligt svårare att åstadkomma på alla
mindre arbetsplatser. Regeringen borde därför snarast återkomma till
riksdagen med lagförslag om rätt till rökfri arbetsmiljö. Riksdagen, som
antog lagförslaget, gav regeringen till känna vad utskottet anfört.
Skälen för regeringens förslag: Socialutskottet har uttalat att regering-
en bör återkomma till riksdagen med lagförslag om rätt till rökfri arbets-
miljö. Som skäl har utskottet bl.a. anfört att det mot bakgrund av den
passiva rökningens hälsofarlighet och de problem för allergiker och andra
icke-rökare som tobaksrökning för med sig är hög tid att Sverige liksom
flera andra länder gjort lagstiftar om rätten till rökfria arbetsplatser.
Arbetarskyddstyrelsens och Socialstyrelsens gemensamma råd om
begränsning av rökning i gemensamhetslokaler har enligt utskottet inte
givit önskade effekter på arbetsplatserna. En lagstiftning om rätt till
Prop. 1993/94:98
15
rökfri arbetsmiljö skulle ge arbetsgivarna en stabil grund för åtgärder på
detta område.
Av utskottets betänkande framgår inte närmare vad utskottet avsett med
rätt till en rökfri arbetsmiljö. Det synes dock inte innebära att man velat
gå så långt som till att förorda ett generellt rökförbud på alla arbets-
platser. En rätt till en rökfri arbetsmiljö måste enligt regeringens mening
ses mot bakgrund av vådorna med passiv rökning. Syftet är således att
säkerställa att människor skall slippa utsättas för passiv rökning på sin
arbetsplats. I detta torde också ligga att i de fall samtliga som är
verksamma på en arbetsplats är eniga om att rökning kan ske, eller om
rökning i en arbetslokal kan ske på sådant sätt att annan arbetstagare inte
känner av röken får rökning äga rum. För den som inte röker bör det
emellertid i enlighet med riksdagens önskemål finnas ett skydd mot att
han i den arbetsmiljö han mer regelmässigt är verksam inte mot sin vilja
utsätts för hälsofarlig tobaksrök. Regeringen föreslår därför att den
nuvarande bestämmelsen om begränsning av rökning i arbetslokaler (8 §)
ersätts av en regel enligt vilken en arbetsgivare - i andra fall än de som
omfattas av reglerna om begränsning av rökning i vissa lokaler och
utrymmen - svarar för att en arbetstagare inte mot sin vilja utsätts för
tobaksrök i den arbetslokal eller det liknande utrymme där han är
verksam.
Bestämmelsen om rätt till en rökfri arbetsmiljö kommer givetvis att
medföra att rökning inte kan äga rum i ett flertal arbetslokaler. Arbets-
givaren har dock möjlighet att hänvisa rökare till särskilt avsatta rökrum.
En förutsättning är i sådana fall att ventilationen är tillfredsställande så
att det inte kommer in tobaksrök i andra arbetslokaler.
En praktisk fråga som kan uppkomma vid tillämpning av bestämmelsen
är om rökning skall få äga rum i enskilda arbetsrum. Något generellt
svar går inte att lämna på denna fråga. En första förutsättning för att så
får ske - i det fall någon motsätter sig rökning på en arbetsplats - bör
vara att ventilationen är sådan att det inte kommer in tobaksrök i lokaler
som används av icke-rökare. Detta ansvarar arbetsgivaren för. I sista
hand ankommer det på tillsynsmyndigheterna att göra dylika avvägningar.
Det bör ankomma på Yrkesinspektionen lokalt och Arbetarskydds-
styrelsen centralt att svara för tillsynen.
Prop. 1993/94:98
Regeringens förslag: I tobakslagen tas in en ny bestämmelse som
innebär att det vid marknadsföring av en tobaksvara är förbjudet att
använda en kommersiell annons i periodisk skrift eller annan därmed
jämförbar skrift på vilken tryckfrihetsförordningen är tillämplig.
16
Bakgrund
Ar 1979 trädde lagen (1978:764) med vissa bestämmelser om marknads-
föring av tobaksvaror (tobaksreklamlagen) och lagen (1978:763) med
vissa bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker (alkohol-
reklamlagen) i kraft.
Till grund för dessa lagar låg Tobaks- och alkoholreklamutredningens
betänkande Reklamen för alkohol och tobak (SOU 1976:63). I båda
lagarna uppställdes grundläggande krav på särskild måttfullhet vid
marknadsföring av tobak respektive alkoholdrycker. Kraven innebar att
en reklam- eller annan marknadsföringsåtgärd som är påträngande,
uppsökande eller som uppmuntrar till bruk av alkohol eller tobak inte far
företas. Lagarna innehöll specialregler i fråga om kommersiella annonser
i tryckta periodiska skrifter. I alkoholreklamlagen intogs vid lagens
införande ett förbud mot sådan annonsering vad avser spritdrycker, vin
eller starköl. Något motsvarande förbud beträffande tobaksvaror upptogs
inte i tobaksreklamlagen. Det krävdes dock att en tobaksannons skulle
återge en sådan varningstext och innehållsdeklaration som skulle finnas
på en tobaksvaras förpackning enligt lagen (1975:1154) om vamingtext
och innehållsdeklaration på tobaksvaror (3 § tobaksreklamlagen). Som
skäl för att de svenska tobaksreglema gjordes mindre restriktiva än
motsvarande alkoholregler anfördes i den proposition (prop. 1977/78:178)
som föregick lagstiftningen bl.a. att handeln med tobaksvaror i princip
är helt fri och att det råder en mer markant konkurrens på tobaksom-
rådet. Vid ett annonsförbud för tobaksvaror fanns det en uppenbar risk
för att de svenska producenterna skulle komma i ett sämre läge än de
utländska. Det pekades på att de utländska tillverkarna bl.a. genom
annonsering i utländsk press med spridning i Sverige kunde påverka den
svenska marknaden och att svenskar som turistade utomlands kom i
kontakt med marknadsföringsåtgärder för utländska tobaksmärken. Det
fanns också en risk för smygreklam från utländska företags sida.
Reklamlagama anknöt till marknadsföringslagen (1975:1418) på det
sättet att en marknadsföringsåtgärd som stred mot lagarna skulle anses
vara otillbörlig mot konsumenter vid tillämpning av marknadsförings-
lagens generalklausul mot otillbörlig marknadsföring.
Reglerna rörande kommersiella annonser i tryck föregicks av att det år
1974 infördes stöd för en sådan reglering i 1 kap. 9 § tryckfrihetsför-
ordningen (TF). Där slogs i punkt 1 fast att utan hinder av TF gäller
vad i lag är stadgat om förbud mot kommersiell annons i den mån
annonsen används vid marknadsföring av alkoholhaltiga drycker eller
tobaksvaror. Frågan om innebörden av begreppet tobaksvaror och
alkoholhaltiga drycker behandlades i förarbetena till nämnda bestämmel-
se. Tillämpningsområdet för undantagsbestämmelserna avgränsades
härvid av föredragande statsrådet enligt följande (prop. 1973:123 s. 45).
De varor som skulle kunna drabbas av inskränkningar såvitt avser reklam
skulle noggrannt anges i TF. Utredningen använde i sitt förslag "alkohol-
haltiga drycker" varmed avsågs drycker som innehåller någon del
alkohol, och "tobaksvaror" varmed avsågs såväl cigarrer, cigariller,
Prop. 1993/94:98
17
cigaretter och röktobak som tuggtobak och snus. Föredraganden fann det
naturligt att att en bestämmelse i TF angående reklamförbud får avse alla
drycker som innehåller någon del alkohol och alla varor med tobak som
beståndsdel men inga artiklar härutöver och ansåg liksom utredningen att
den krets av varor som således kunde undantas från TF:s exklusivitet
borde beskrivas med uttrycken alkoholhaltiga drycker och tobaksvaror.
Konsumentverket utfärdade år 1979 efter samråd med Socialstyrelsen
vissa riktlinjer för tillämpningen av tobaksreklamlagen. Riktlinjerna
skärptes år 1986 sedan riksdagen hade behandlat ett antal motioner om
reklamförbud. Enligt riktlinjerna får vissa former av marknadsföring av
tobaksvaror inte förekomma. Hit hör direktreklam och andra åtgärder
som innebär en direkt hänvändelse till konsumenter, reklam på biografer
eller teatrar, reklam via etermedier, utomhusreklam (med undantag för
skyltning vid säljställen), reklam inom idrottsanläggningar, sjukhus eller
ungdomslokaler, pristävlingarochrabattmärkeserbjudandenm.m. Annon-
ser för tobaksvaror får inte heller, enligt riktlinjerna, finnas i sporttid-
ningar eller på dagspressens sportsidor, på omslaget till populärpress och
i tidningar vars läsekrets till stor del utgöres av ungdomar.
I samband med att riktlinjerna skärptes år 1986 åtog sig tobaks-
branschen att genomföra vissa egenåtgärder. Bland annat bildades
Tobaksbranschföreningens Granskningsnämnd (TGN) med representanter
för såväl industrin som det allmänna och under ledning av fristående
juridisk expertis. Nämnden granskar kontinuerligt all tobaksreklam som
riktar sig till konsumenter och vakar över att bolagen följer riktlinjerna.
TGN gör även principiella och vägledande uttalanden i tolkningsfrågor.
Om nämnden finner att en viss åtgärd strider mot riktlinjerna kan det
felande företaget åläggas att betala en bot om 10 000 kr samt att
omgående upphöra med åtgärden.
Det har också inrättats en särskild instans som granskar skyltningen vid
säljställen, Detaljhandelns Tobaksskyltningsråd.
Genom ändring år 1991 i tobaksreklamlagen (prop. 1990/91:149, bet.
1990/91:KU39, rskr. 1990/91:370) infördes en bestämmelse enligt vilken
det vid marknadsföring av tobaksvara inte fick användas kommersiell
annons i ljudradio- eller televisionsprogram. Motsvarande ändring
beträffande marknadsföring av alkoholdryck företogs i alkoholreklam-
lagen.
År 1992 beslutades en ny ändring i tobaksreklamlagen (prop. 1992/93:75,
bet. 1992/93:KU12, rskr. 1992/93:117) enligt vilken vad som gällde för
marknadsföring av tobaksvara i ljudradio-eller televisionsprogram skulle
vidgas till att gälla alla satellitsändningar som omfattades av den
samtidigt införda lagen (1992:1356) om satellitsändningar av tele-
visionsprogram till allmänheten. Bestämmelsen tillkom på grund av att
EG:s s.k. TV-direktiv (rådets direktiv 89/522/EEG av den 3 oktober
1989 om samordning av vissa bestämmelser som fastställts i medlems-
staternas lagar och andra författningar om utförandet av sändnings-
verksamhet för television) som innefattas i EES-avtalet (avtalet om
Europeiska ekonomiska samarbetsområdet) skulle införlivas med svensk
rätt. Den träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Motsvarande
Prop. 1993/94:98
18
ändring beslutades beträffande marknadsföring av alkoholdrycker i
alkoholreklamlagen.
Tobaksutredningen föreslog i sitt betänkande att det skulle införas
förbud mot reklam som avser tobaksvaror och som riktar sig till
konsumenter liksom för i stort sett all annan sådan marknadsföring.
Utredningen föreslog vidare att reklam och annan försäljningsfrämjande
verksamhet som avser annat än tobaksvaror inte skulle få utformas så att
den var påtagligt ägnad att främja avsättningen av tobaksvaroma.
Härigenom skulle en del former av s.k. förtäckt tobaksreklam eller
smygreklam bli förbjuden, bl.a. vissa fall då namnet på en tobaksprodukt
används som beteckning på en vara eller en tjänst utanför tobaksområdet.
Till följd av dessa bestämmelser skulle tobaksreklamlagen upphävas.
I tobakslagspropositionen föreslogs att bestämmelserna om marknads-
föring i tobaksreklamlagen skulle överflyttas till tobakslagen i stort sett
oförändrade. Som skäl för att inte i lag införa något förbud mot
tobaksreklam anfördes att riksdagen gett regeringen till känna att något
förbud mot tobaksreklam inte borde införas innan man inom EG nått
enighet om ett motsvarande förbud (bet. 1990/91:SoU23, rskr.
1990/91:376). EG:s ställningstagande borde därför enligt regeringens
mening avvaktas.
Med anledning av propositionen framfördes i ett stort antal motioner
krav på tillkännagivanden om förbud mot tobaksreklam. I flera av dessa
begärdes också tillkännagivanden om förbud mot s.k. dold reklam.
Socialutskottet, som tillstyrkte lagförslaget, uttalade att en viktig åtgärd,
inte minst för att motverka bruket av tobak bland barn och ungdom var
införandet av ett reklamförbud för tobaksprodukter. Ett förbud mot
tobaksreklam var enligt utskottets mening ett sätt att för barn och
ungdomar tydliggöra samhällets syn på tobaksbruk. Ett skäl som talade
för förbud var enligt utskottet att tobaksreklamen bidrar till att försvaga
medvetandet om tobakens skadlighet och håller myten levande om
tobaken som en harmlös produkt. Ett annat skäl var att olika vetenskap-
liga rapporter pekar i en och samma riktning, nämligen att tobaksreklam
leder till ökad konsumtion av tobak och att ett förbud mot reklam bidrar
till att minska eller i vart fall dämpa tobaksbruket. Utskottet ansåg att det
på goda grunder kan antas att tobakskonsumtionen även i Sverige skulle
minska om ett reklamförbud införs. Regeringen borde därför snarast
återkomma till riksdagen med lagförslag som förbjuder direkt reklam för
tobaksprodukter. Förbudet borde enligt utskottets mening ges en liknande
utformning som det som gäller för alkoholdrycker.
Utskottet ansåg att frågan om förtäckt reklam t.ex. genom att använda
samma varumärke för tobak och andra varor måste övervägas ytterligare
av regeringen.
Riksdagen, som antog lagförslaget, beslöt att ge regeringen till känna
vad utskottet hade anfört om reklamförbud mot tobaksprodukter.
Skäl för regeringens förslag: Riksdagen har gett regeringen tillkänna
att man önskar förbud mot tobaksreklam och att förslaget bör ges en
liknande utformning som det som gäller för alkoholdrycker. Riksdagen
ansåg emellertid att frågan om förtäckt reklam borde övervägas ytter-
ligare av regeringen.
Prop. 1993/94:98
19
Innan vi går in på innebörden av riksdagens önskemål kan det vara
lämpligt att se närmare på vilka olika typer av marknadsföringsåtgärder
som förekommer och hur de träffas av den nuvarande regleringen för
marknadsföring av tobaksvaror.
Begreppet marknadsföring omfattar i svensk rätt sedan en ändring i
marknadsföringslagen 1992 (SFS 1992:1361) inte bara som tidigare
avsättningsfrämjande utan även inköpsfrämjande åtgärder. Lagändringen
är en följd av EES-avtalet och träder i kraft den dag regeringen
bestämmer. Marknadsföringsåtgärder innefattar således reklam eller
andra kommersiella åtgärder som sker i avsättnings- eller inköps-
främjande syfte. Med reklam avses meddelanden som syftar till att
åstadkomma eller främja avsättning av varor eller tjänster m.m. i
kommersiell verksamhet. Exempel på reklamåtgärder är annonser i press,
radio och TV samt på film, affischer och annan skyltning utomhus, i
butiker, och på mässor m.m., trycksaker avsedda för direktutdelning,
tryck på förpackningar och textilier m.m. samt dekaler med varumärken
på bilar och annat.
Exempel på marknadsföringsåtgärder som inte utgör reklam är utdel-
ning av varuprover och presenter, pristävlingar, realisationer, exponering
av vara på utställning, ambulerande försäljning, försäljning från stånd
utanför butiker och annat saluhållande.
Förtäckt reklam kan förekomma i många former. Ett exempel är att en
tobaksvara avbildas i reklam för andra produkter eller annat. En annan
relativt vanligt förekommande typ av av förtäckt reklam är att ett
varumärke som är inarbetat för t.ex. en tobaksprodukt används för varor
utanför tobaksområdet, för tjänster eller för annat (brand stretching). En
produkt kan vidare användas som rekvisita i filmer och dylikt - varu-
placering - eller omnämnas i en tidningsartikel på ett sådant sätt att det
är ägnat att främja avsättningen av varan. Även detta kan utgöra förtäckt
reklam.
I tobakslagen övertogs som tidigare nämnts de bestämmelser be-
träffande marknadsföring av tobaksvaror som fanns i tobaksreklamlagen.
Enligt dessa gäller att näringsidkare som marknadsför tobaksvara till
konsumenter skall iaktta särskild måttfullhet. Marknadsföring som är
påträngande, uppsökande eller som uppmanar till bruk av tobak får inte
förekomma.
Förarbetena till tobaksreklamlagen behandlar vad kravet på måttfullhet
skall avse (se prop. 1977/78:178). Regleringen borde enligt utredningen
utgå från två principer. Den ena är att de stora grupper av befolkningen
som använder alkohol och tobak måste i ändamålsenliga former få
tillgång till relevant produktinformation. Den andra är att man av
näringsidkarna bör kräva stark begränsning och stark återhållsamhet såväl
när det gäller reklamens spridningsvägar och innehåll m.m. som när det
gäller andra marknadsföringsmetoder. Förbud borde vara möjligt både
mot spridningsvägar som inte kan godtas och mot olämpligt innehåll i
budskap som förs fram på tillåtna vägar. Förbud borde även vara möjligt
mot vissa andra marknadsföringsmetoder som framstår som olämpliga
mot bakgrund av regleringens syfte. I motsats till vad som ansågs särskilt
Prop. 1993/94:98
20
måttfullt ställdes säljaktiviter som gentemot konsumenterna bedrivs på ett
påträngande, uppsökande, övertalande eller i annat hänseende mer aktivt
sätt. Beträffande reklamens spridningsvägar uttalades att reklam inte
borde få förekomma i medier med stor genomslagskraft som TV, radio,
film och ungdomstidningar. Utomhusreklam och direktreklam, dvs.
meddelanden som skickas direkt till konsumenten, ansågs påträngande
och borde inte tillåtas. Beträffande innehållet anfördes att budskapen bör
begränsas till klara fakta och vara sakliga. Värdeomdömen får inte färga
framställningen. Sälj främmande åtgärder som pristävlingar, varuprov
och presenter, allt riktat till allmänheten, ansågs i princip oförenliga med
kravet på särskild måttfullhet. Också vid den del av marknadsföringen
som utgörs av själva saluhållandet borde iakttas en högre grad av
återhållsamhet. Föredragande statsrådet uttalade som exempel på sådana
reklamformer som skulle komma att träffas av förbudet mot de ovan
nämnda marknadsföringsåtgärderna reklam på allmänna platser, på
sjukhus, i lokaler för ungdom och vid idrottstävlingar, reklam som sänds
eller delas ut direkt till konsumenterna samt reklam i radio, television
och på film.
Vissa riktlinjer för tillämpningen av 1978 års lag har utfärdats av
Konsumentverket efter samråd med Socialstyrelsen. Riktlinjerna skärptes
år 1986. Enligt riktlinjerna får vissa former av marknadsföring av
tobaksvaror inte alls förekomma. Hit hör direktreklam och andra åtgärder
som innebär en direkt hänvändelse till konsumenter, reklam på biografer
eller teatrar, reklam via etermedier, utomhusreklam (med undantag för
skyltning vid säljställen), reklam inom idrottsanläggningar, sjukhus eller
ungdomslokaler, pristävlingar och rabattmärkeserbjudanden m.m.
Annonser för tobaksvaror får inte heller, enligt riktlinjerna finnas i
sporttidningar eller på dagspressens sportsidor, på omslaget till populär-
press samt i tidningar vars läsekrets till stor del utgöres av ungdomar
(KOVFS 1986:2).
Genom ändring år 1991 intogs i tobaksreklamlagen en bestämmelse om
förbud mot kommersiell annons i ljudradio- eller televisionsprogram.
Förbudet vidgades genom en bestämmelse som ännu ej trätt i kraft till att
gälla vissa satellitsända TV-program.
Av den nu lämnade redogörelsen framgår att den nuvarande regleringen
av marknadsföringen av tobaksvaror på ett väsentligt sätt inskränker de
flesta av de ovan beskrivna formerna av reklam eller andra marknads-
föringsåtgärder avseende tobaksvaror. I tobaksutredningens förslag
anfördes att tobaksreklamlagen och de övriga vidtagna åtgärderna
(Konsumentverkets riklinjer och olika egenåtgärder) haft positiva effekter
när det gäller att motverka alltför påträngande tobaksreklam men att det
alltjämt förekommer en omfattande tobaksreklam framförallt i form av
annonser.
Enligt riksdagens tillkännagivande bör ett förslag om förbud mot
tobaksreklam ges en liknande utformning som det som gäller för
alkoholdrycker. Marknadsföring av alkoholdrycker regleras som tidigare
nämnts i alkoholreklamlagen. Denna lag har samma principiella
uppbyggnad som den tidigare gällande tobaksreklamlagen vars regler
Prop. 1993/94:98
21
överförts till tobakslagen. Lagen avser näringsidkares marknadsföring av
alkoholdrycker till konsumenter. Således omfattas inte reklam i tidigare
sälj led. I lagen föreskrivs - i likhet med vad som nu på motsvarande sätt
gäller tobaksvaror enligt 12 § första stycket tobakslagen - att närings-
idkare som marknadsför alkoholdryck till konsumenter skall iaktta
särskild måttfullhet. Reklam eller annan marknadsföring som är
påträngande, uppsökande eller uppmanar till bruk av alkohol får inte
förekomma. I lagen finns vidare förbud mot att vid marknadsföring av
alkoholdryck använda kommersiell annons i ljudradio- eller televisions-
program. I 12 § andra stycket tobakslagen finns ett motsvarande förbud
vid marknadsföring av tobaksvaror. Reglerna om marknadsföring i
ljudradio- eller televisionsprogram fanns som tidigare nämnts inte med
i den ursprungliga lydelsen av alkoholreklamlagen.
I alkoholreklamlagen finns vidare ett förbud mot att vid marknadsföring
av spritdryck, vin eller starköl använda kommersiell annons i periodisk
skrift eller annan därmed jämförbar skrift på vilken tryckfrihetsför-
ordningen är tillämplig. Detta gäller dock ej i fråga om skrift som
tillhandahålls endast på försäljningsställe för sådan dryck. Förbudet fanns
med redan vid lagens införande. Som tidigare redogjorts för togs av
hänsyn till den svenska tobaksindustrin inte något motsvarande förbud in
i tobaksreklamlagen. Regeringen tolkar riksdagens uttalande som att
riksdagen velat ha en motsvarande reglering för tobakens del. Riksdagens
beslut skulle alltså avse ett förslag till förbud mot annonsering av
tobaksvaror.
I tobakslagspropositionen anförde föredragande statsrådet som ovan
nämnts att EG:s ställningstagande beträffande tobaksreklam borde
avvaktas. Han erinrade härvid om att socialutskottet i betänkande
1990/91:SoU23 rörande den s.k. folkhälsopropositionen (prop. 1990/91:175)
anfört att förbud mot tobaksreklam inte bör införas innan man inom EG
nått enighet om ett motsvarande förbud och att riksdagen gett regeringen
tillkänna vad utskottet anfört. EG-kommissionen har nyligen förelagt
Rådet ett förslag till EG-direktiv om förbud mot tobaksreklam (COM(92)
196 final-SYN 194). Fem medlemsstater Storbritannien, Tyskland,
Nederländerna, Grekland och Danmark har dock motsatt sig förslaget.
De anser att ett annonsförbud inte minskar tobaksanvändningen. Det är
ovisst om EG inom överskådlig tid kommer att fatta något beslut i
frågan.
Regeringen föreslår emellertid mot bakgrund av riksdagens senaste
uttalande att en bestämmelse om förbud mot annonsering i periodiska
skrifter tas in i tobakslagen. Bestämmelsen bör utformas som ett förbud
mot kommersiell annonsering för tobaksvaror.
En närmare redogörelse för vad som omfattas av förbudet liksom vad
som avses med begreppet kommersiell annons lämnas i specialmotive-
ringen. Det bör dock redan här framhållas att under begreppet inte faller
s.k. åsiktsannonsering om tobaksvaror.
Det föreslagna förbudet begränsas till att avse annonsering i tidningar,
tidskrifter och därmed jämförliga tryckalster.
Prop. 1993/94:98
22
I alkoholreklamlagen föreskrivs undantag från annonsförbudet för sådan
skrift som tillhandahålls endast på försäljningsställe för den dryck som
marknadsföringen avser. Med försäljningsställe avses här exempelvis
restauranger och Systembolagets butiker. Som motiv för bestämmelsen
anfördes det väsentliga i att information kan lämnas på försäljningsställe
för varan (prop. 1977:178). Det underströks dock att även den annon-
sering som kan förekomma i sådan form skall präglas av särskild
måttfullhet. Enligt vår mening är dock förhållandena annorlunda när det
gäller försäljning av tobaksvaror. Sådana varor säljs i stort sett överallt
såsom t.ex. i livsmedelsaffärer, kiosker, bensinstationer, gatukök m.fl.
försäljningsställen. Ett undantag från annonsförbudet på försäljnings-
ställen skulle därför enligt vår mening föra för långt. Vi föreslår därför
inte något sådant undantag.
Med den föreslagna utformningen av annonsförbudet för tobaksvaror
försvinner behovet av bestämmelsen i 13 § tobakslagen att en annons vid
marknadsföring av tobaksvara i periodisk skrift skall återge varningstext
och innehållsdeklaration. Bestämmelsen bör därför utgå.
Frågan om eventuell reglering av förtäckt reklam för tobaksvaror är av
komplicerad natur och kräver ytterligare överväganden. Den behandlas
därför inte i denna proposition.
Prop. 1993/94:98
Regeringens förslag: Möjligheten att meddela föreskrifter om att
tillverkare och importörer av tobaksvaror skall utreda om de
kemiska och toxikologiska egenskaperna hos tobaksvaror har
hälsovådliga effekter tas bort. Socialstyrelsen skall inom ramen för
sitt tillsynsansvar i förekommande fall utreda hälsovådligheten hos
tobaksvaror. En bestämmelse införs enligt vilken tillverkare och
importörer av tobaksvaror skall, i den utsträckning som föreskrivs
av regeringen, till Socialstyrelsen lämna de uppgifter om tobaksvaror
som behövs för att varornas hälsorisker skall kunna bedömas.
Bakgrund
Enligt lagen (1975:1154) om varningstext och innehållsdeklaration på
tobaksvaror fanns det möjlighet att föreskriva att förpackningar till
tobaksvaror skulle ha text som lämnar upplysning om hälsorisker
förbundna med bruk av tobak (varningstext) och en deklaration som
lämnar uppgift om skadliga ämnen som varan innehåller eller ger upphov
till (innehållsdeklaration). Ansvaret för att varningstext och innehålls-
deklaration var riktig åvilade tillverkaren, eller i fråga om importvaror,
importören. Socialstyrelsen hade också, såsom tillsynsmyndighet enligt
nämnda lag, rätt att på anfordran fa de upplysningar och handlingar som
behövdes för att kunna besluta vad en varningstext eller innehålls-
deklaration skulle innehålla. Bestämmelsen gav också Socialstyrelsen rätt
23
att, för att möjliggöra en kontroll av att de uppgifter som lämnats i
innehållsdeklarationen var riktiga, få del av de analyser av tobaksvarans
innehåll som måste ha tagits fram som grund för uppgifterna i deklara-
tionen. Någon skyldighet för tillverkaren eller importören att själv utreda
de kemiska och toxikologiska egenskaperna fanns däremot inte. Lagen
(1985:426) om kemiska produkter enligt vilken den som tillverkar eller
importerar en kemisk produkt, genom egna undersökningar eller på annat
sätt, skall se till att det finns tillfredställande utredning för bedömning av
vilka hälsoskador produkten kan orsaka är enligt förordningen (1985:835)
om kemiska produkter inte tillämplig på tobaksvaror.
I tobakslagspropositionen föreslogs i enlighet med Tobaksutredningens
förslag att i 15 § tobakslagen skulle införas en bestämmelse enligt vilken
tillverkare eller importör av tobaksvara skall, i den utsträckning som
föreskrivs av regeringen, genom egna undersökningar eller på annat sätt
utreda om de kemiska och toxikologiska egenskaperna hos varan har
hälsovådliga effekter. Enligt den föreslagna bestämmelsen skall till-
verkaren eller importören också redovisa undersökningsresultat och andra
uppgifter som kan behövas för att bedöma varornas hälsorisker.
Vid riksdagsbehandlingen yrkade Nils Nordh (s) i en motion att
riksdagen skulle besluta ändra lydelsen i den föreslagna bestämmelsen.
Han anförde bl.a. följande. Det är rätt att avkräva tillverkare och
importörer uppgifter om innehållet i produkterna. Att däremot begära av
tobaksindustrin att den skall utreda toxikologiska egenskaper och
hälsovådligheten kan inte leda annat än fel. Resultatet kan bara bli att
bolagen beställer tillrättalagda konsultrapporter, eller möjligen kräver
egna rapporter utan egentligt värde. Den enda rimliga vägen är att
avkräva bolagen ett underlag som sedan får värderas från hälsosynpunkt
av opartisk myndighet.
I socialutskottets betänkande, där utskottet tillstyrkte lagförslaget,
anfördes bl.a. att utskottet delade de synpunkter som framfördes i
motionen. Det borde enligt utskottets mening inte ankomma på tobaksin-
dustrin att själv utreda om de kemiska och toxikologiska egenskaperna
hos tobaksvaror har hälsovådliga effekter utan detta borde åligga en
opartisk myndighet. Utskottet uttalade vidare att möjligheten att utfärda
föreskrifter om undersökningar med stöd av 15 § inte får användas på ett
sätt som skapar konflikter med Sveriges handelsåtaganden enligt
internationella överenskommelser. Det var enligt utskottets mening därför
av vikt att såväl EG:s regler på detta område som internationella
handelsöverenskommelser av andra slag beaktas innan sådana föreskrifter
meddelas. Riksdagen, som antog propositionsförslaget, beslöt att som sin
mening ge regeringen till känna vad utskottet hade anfört.
Skäl för regeringens förslag: Socialutskottet har uttalat att det inte bör
ankomma på tobaksindustrin att själv utreda om de kemiska och
toxikologiska egenskaperna har hälsovådliga effekter. Detta bör i stället
åligga en opartisk myndighet. Utskottet har önskat en lagreglering i
enlighet härmed.
Regeringen anser i enlighet med riksdagens önskemål att skyldigheten
för tillverkare och importörer att utreda om de kemiska och toxikologiska
egenskaperna hos tobaksvaror har hälsovådliga effekter bör upphöra.
Prop. 1993/94:98
24
Ett syfte med regleringen i 15 § har varit att de undersökningsresultat Prop. 1993/94:98
som redovisas skall kunna läggas till grund för innehållsdeklarationer.
Enligt vad som gällde enligt lagen (1975:1154) om varningstext och
innehållsdeklaration för tobaksvaror hade tillsynsmyndigheten, Social-
styrelsen, rätt att från tillverkaren eller importören på anfordran få de
upplysningar och handlingar som behövdes för tillsyn enligt lagen.
Således hade myndigheten rätt att få de upplysningar som behövdes för
att kunna besluta vad en innehållsförteckning skulle innehålla. Reg-
leringen gav också tillsynsmyndigheten rätt att i syfte att kontrollera att
de uppgifter som lämnas i innehållsdeklarationen var riktiga få del av de
analyser av tobaksvarans innehåll som måste ha tagits fram som grund
för uppgifterna i deklarationen.
Den beskrivna regleringen om tillsyn enligt lagen om varningstext och
innehållsdeklaration för tobaksvaror har i stort sett oförändrad överförts
till tobakslagen. Socialstyrelsen har i lagtexten angetts som tillsynsmyn-
dighet för varningstexter m.m. (18 §). Socialstyrelsen är enligt tobaks-
lagen även tillsynsmyndighet när det gäller reglerna om produktkontroll
i 16 och 17 §§. Inom ramen för dessa tillsynsuppgifter har Socialstyrel-
sen möjlighet att meddela förelägganden och förbud (19 §) och har rätt
att på begäran få de upplysningar som behövs för tillsynen (21 §). Även
om ansvaret för att en innehållsdeklaration är riktig primärt åvilar
tillverkaren eller importören har Socialstyrelsen genom sitt tillsynsansvar
det yttersta ansvaret för att reglerna om innehållsdeklaration tillämpas
på ett riktigt sätt. På motsvarande sätt skall Socialstyrelsen på grund av
sitt tillsynsansvar enligt 16 § tillhandagå regeringen när så behövs för att
få fram utredningar och undersökningsresultat. Det är mot denna bak-
grund naturligt att uppgiften att - i enlighet med riksdagens önskemål -
som opartisk myndighet i förekommande fall utreda tobaksvarors
hälsovådlighet läggs på Socialstyrelsen. Myndigheten torde i huvudsak
redan nu ha den kompetens som erfordras för uppgiften. I vissa fall kan
det dock bli aktuellt att anlita experthjälp.
Den nu beskrivna utredningsuppgiften får anses ligga inom ramen för
det tillsynsansvar Socialstyrelsen redan i dag har enligt tobakslagen.
Någon särskild bestämmelse behövs därför inte.
För att betona vikten av att tillverkare eller importör av tobaksvara
skall lämna underlag för Socialstyrelsens bedömningar av hälsovådlig-
heten av tobaksvaror bör detta särskilt föreskrivas. Det bör ankomma på
regeringen att lämna närmare föreskrifter beträffande uppgiftsskyldig-
heten.
Regeln om förbud mot rökning i lokaler där offentliga tillställningar och
allmänna sammankomster anordnas kan leda till vissa kostnader för de
lokalansvariga, framför allt i de fall då särskilda rökutrymmen inrättas.
Många av de byggnader som omfattas av de nya reglerna torde dock
redan i dag vara försedda med rökrum. Vad som kan behöva göras är att
25
i en del fall förbättra ventilationsförhållandena. Det bör dock noteras att Prop. 1993/94:98
lagen inte uppställer krav på inrättande av rökrum. Även om inrättande
av rökrum kan medföra vissa omedelbara kostnader leder rökförbud
generellt sett till minskade utgifter för ventilation, städning m.m. Vad nu
sagts kan i viss utsträckning också gälla för arbetsgivare.
Socialstyrelsens mer uttalade roll för att bevaka tobaksvarors hälsovåd-
lighet kan inte antas medföra någon kostnadsökning av betydelse.
Den utökade tillsynsverksamhet som föranleds av lagändringarna torde
komma att orsaka vissa merkostnader. Det gäller särskilt i fråga om
övervakning av arbetsmiljöer. Några säkra uppskattningar av dessa
kostnader torde inte kunna göras. Som redan anförts i tobakslagsproposi-
tionen har emellertid tillsynsmyndigheterna redan i dag näraliggande
uppgifter. Det får därför antas att de extra kostnaderna kan begränsas.
Lagändringarna bör träda i kraft den 1 juli 1994.
1 §
Ändringarna motiveras av införandet av rökförbud på skolgårdar och
områden utomhus som ansluter till förskolor eller fritidshem samt av att
arbetsplatsregleringen skärpts i syfte att garantera den enskilde arbets-
tagaren en rätt till en rökfri arbetsmiljö.
2 § första stycket 1
Ändringen innebär att denna punkt tillförs en bestämmelse om förbud
mot rökning på skolgårdar och motsvarande områden utomhus vid
förskolor och fritidshem. Som tidigare framhållits är dessa platser de
enda utomhusmiljöer som regleras i lagen. Bestämmelsen innebär bl.a.
att s.k. rökrutor inte får förekomma.
Med skolgårdar avses här gårdar i anslutning till grund- eller gym-
nasieskolor. Med områden utomhus vid förskolor och fritidshem avses
motsvarande områden vid daghem, fritidshem och liknande inrättning för
barnomsorg. Det krävs alltså att ett område - till följd av inhägnad eller
liknande - klart uppfattas som hörande till en skola eller till en inrättning
för barnomsorg. Endast förskolor och fritidshem bör omfattas i detta
sammanhang. Det skulle föra för långt att reglera förhållandena t.ex. vad
gäller uteplatser i anslutning till familjedaghem. Frågan har diskuterats
1 den allmänna motiveringen (avsnitt 5).
Av 6 § andra stycket framgår att det finns vissa möjligheter att avvika
från rökförbudet på dessa utomhusområden.
2 § första stycket 5-6 och andra stycket
Punkterna liksom andra stycket är nya. Bestämmelserna har avfattats i
enlighet med Lagrådets önskemål. Punkterna 5 och 6 ersätter de nuvaran-
de bestämmelserna i 3 § första och andra styckena enligt vilka det i
lokaler där en offentlig tillställning eller en allmän sammankomst
anordnas och i andra lokaler dit allmänheten har tillträde skall, om miljön
26
inte är rökfri, finnas områden där rökning är förbjuden. De nya Prop. 1993/94:98
bestämmelserna innebär den förändringen att det skall vara förbjudet att
röka i sådana lokaler.
Hänvisningen i nuvarande 3 § till allmänna ordningsstadgan (1956:617)
och lagen om allmänna sammankomster (1956:618) för innebörden av
begreppen offentlig tillställning respektive allmän sammankomst har i 2 §
5 ersatts av hänvisningar till 2 kap. 1-3 §§ ordningslagen (1993:000).
Detta medför inte någon ändring i sak beträffande tillämpningsområdet.
Bestämmelsen omfattar alltså samma tillställningar och sammankomster
som nu omfattas av 3 §.
Tillämpligheten av bestämmelserna i respektive punkt har avgränsats i
enlighet med vad som motsvarar 3 § tredje stycket i lagens nuvarande
lydelse. För tillställningar som äger rum i utrymmen som omfattas av 2 §
1-4 gäller i stället de bestämmelserna. Det innebär att sådana lokaler
omfattas av rökforbud även under tid då t.ex en offentlig tillställning inte
pågår. Bestämmelserna i punkterna 5 och 6 gäller enligt andra stycket
inte serveringslokaler i restauranger och andra serveringsställen. Dessa
lokaler omfattas - med undantag för fall som avses i 2 § 1-4 - enbart av
regleringen i 4 §. För offentliga tillställningar eller allmänna samman-
komster som anordnas på restaurang gäller därför liksom tidigare, den
särskilda bestämmelsen i 4 § andra stycket. Serveringslokaler i restau-
ranger och andra serveringsställen som inte har mer än femtio sittplatser
omfattas inte av någon regel om begränsning av rökning.
Av 6 § framgår att det finns möjlighet att inrätta rökrum och i övrigt
avvika från bestämmelserna i punkt 5 och 6.
4§
Ändringen i paragrafen är av redaktionell karaktär.
I andra stycket regleras, i andra fall än som avses i 2 § 1-4, exklusivt
den begränsning som gäller för rökning i serveringslokaler på restaurang-
er och andra serveringsställen. Begränsningen gäller enbart om det finns
mer än 50 sittplatser.
5§
Ändringen i paragrafen är av redaktionell karaktär.
6§
I första stycket görs en konsekvensändring som ger en möjlighet att göra
undantag även från de i 2 § 5-6 upptagna förbuden mot rökning.
Ändringen i första meningen av andra stycket är av redaktionell
karaktär. För de i 2 § 5-6 upptagna miljöerna gäller alltjämt möjligheten
att under de i detta stycke angivna förutsättningarna avvika från de
bestämmelser som reglerar rökningen där.
I andra meningen av andra stycket ges möjlighet att om det finns
särskilda skäl avvika från det i 2 § 1 angivna förbudet mot rökning på
skolgårdar och på motsvarande områden utomhus vid förskolor och
fritidshem. Det innebär närmast att det kanske inte finns anledning att
upprätthålla förbudet t.ex. under sommarsemestrar eller längre helger.
27
7§
Ändringen i paragrafen är av redaktionell karaktär.
Prop. 1993/94:98
8 §
Ändringen i paragrafen innebär att skyldigheten för arbetsgivare och
arbetstagare att samverka för att få till stånd en rökfri arbetsmiljö ersätts
av en skyldighet för arbetsgivaren att svara för att en arbetstagare inte
mot sin vilja utsätts för tobaksrök i den arbetslokal eller liknande
utrymme där arbetstagaren är verksam.
Begreppen arbetstagare och arbetslokal eller annat utrymme har samma
innebörd som i paragrafens nuvarande lydelse.
Bestämmelsen är inte tillämplig på sådana lokaler och andra utrymmen
som omfattas av 2 och 4 § §. Således gäller bestämmelsen exempelvis inte
för skollokaler, lokaler avsedda för sjukvård eller sådana butikslokaler
dit allmänheten har tillträde. Däremot kommer den att omfatta bl. a.
kontor och personalutrymmen i anslutning till butiker och postkontor
m.m.
Inte heller för serveringslokaler på restaurang eller andra serverings-
ställen gäller denna bestämmelse. De begränsningar som gäller för
rökning i denna typ av lokaler regleras - med undantag för fall som
avses i 2 § 1-4 - uteslutande i 4 § andra stycket. Däremot torde
bestämmelsen bli tillämplig på kök och personal- och förrådsutrymmen
på restauranger. Motsvarande gäller för liknande utrymmen på hotell.
Med att en arbetstagare är verksam i en arbetslokal etc. avses att han
mer regelmässigt arbetar där eller att han i vart fall arbetar där under
viss tid, t.ex. i en sammanträdeslokal. Bestämmelsen är inte tillämplig
om han tillfälligt passerar eller uppehåller sig i en sådan lokal även om
det sker som ett led i arbetet.
I paragrafen läggs en skyldighet på arbetsgivaren att svara för att en
arbetstagare inte mot sin vilja utsätts för tobaksrök i den arbetslokal eller
det liknande utrymme där han är verksam. Syftet med bestämmelsen är
att skydda den som inte röker mot det obehag och de vådor den passiva
rökningen kan medföra. Vill någon arbeta i en rökfri arbetsmiljö
ankommer det på arbetsgivaren att söija för att detta kan förverkligas.
Vanligen torde det i en sådan situation finnas möjlighet att hänvisa rökare
till rökrum eller något annat lämpligt utrymme. Lagen uppställer dock
inte något generellt förbud mot rökning på en arbetsplats. Är de som är
verksamma i en arbetslokal eniga om att rökning bör få ske föreligger
inget hinder häremot.
Tillsynsmyndigheter för arbetsplatserna är Yrkesinspektionen och
Arbetarskyddsstyrelsen vilket framgår av 18 §.
12 §
Paragrafen utökas med en regel om förbud mot att vid marknadsföring
av tobaksvara använda kommersiell annons i periodisk skrift eller annan
därmed jämförbar skrift på vilken tryckfrihetsförordningen är tillämplig.
Bestämmelsen innebär som tidigare anförts att den nuvarande 13 § blir
överflödig och därför bör upphävas.
28
Förbudsregleringen skiljer sig från motsvarande reglering för sprit-
drycker, vin eller starköl i lagen ( 1978:764) med vissa bestämmelser om
marknadsföring av alkoholdrycker (alkoholreklamlagen) på så sätt att
något undantag från förbudet inte görs för skrifter som tillhandahålls
endast på försäljningsställen. Motiven till denna skillnad framgår av
avsnitt 8.
I paragrafen har vidare gjorts en redaktionell förändring som innebär
att de direkta förbuden mot att använda kommersiella annonser vid
marknadsföring av tobaksvaror placeras i paragrafens första stycke. Detta
har gjorts för att markera vilken vikt regeringen tillmäter dessa förbud.
Bestämmelserna i den nuvarande paragrafens andra stycke har flyttats till
ett andra stycke.
Begreppen kommersiell annons, periodisk skrift eller annan därmed
jämförbar skrift förekommer nu i 13 § tobakslagen. Bestämmelserna i
13 § har, med endast redaktionella ändringar, överförts från tobaks-
reklamlagen. I prop. 1977/78:178 som låg till grund för tobaksreklam-
lagen och alkoholreklamlagen redogjordes för nämnda begrepp (s. 50-53).
I 1 kap. 9 § TF anges den ram inom vilken ingripanden får ske utan
hinder av TF:s bestämmelser. Enligt denna föreskrift kan det i lag
föreskrivas förbud mot kommersiell annons i tryckt skrift i den mån
annonsen används vid marknadsföring av alkoholhaltiga drycker eller
tobaksvaror. I förarbetena till denna bestämmelse (prop. 1973:123 s. 45)
angavs att de varor som skulle kunna drabbas av inskränkningar såvitt
avser reklam noggrant skulle anges i TF. Innebörden av begreppen
alkoholhaltiga drycker och tobaksvaror angavs härvid vara alla drycker
som innehåller någon del alkohol respektive alla varor med tobak som
beståndsdel men inga artiklar härutöver. Det kunde vidare enligt nämnda
proposition (prop. 1973:123 s. 46) inte komma ifråga att från tryck-
frihetsförordningens tillämpningsområde undanta alla uppgifter i tryckt
skrift som avsåg alkohol eller tobak och som kunde innebära att
konsumtionen av sådana varor främjades. Endast meddelanden som hade
rent kommersiell karaktär borde kunna undantas från tryckfrihetsför-
ordningens exklusiva tillämpning. Uttrycket kommersiell annons borde
tolkas på så sätt att det för det första skulle vara fråga om en fram-
ställning som kunde sägas ingå i en annons. Bestämningen innebar att
redaktionell text alltjämt var tryggad enligt TF:s regler. I allmänhet
förelåg inte några svårigheter att skilja annonser från den redaktionella
texten. Den rent yttre utformningen borde inte vara ensamt utslagsgivan-
de. Till annonser var givetvis att hänföra reklammeddelanden på bl.a.
affischer och i broschyrer. För det andra skulle gälla att annonsen var
kommersiell. Häri låg dels att den utgjorde ett medel för marknadsföring
av vara. Av meddelandet i annonsen skulle framgå att meddelandet var
avsett att främja avsättning av en vara. Vidare innebar bestämningen att
annonsmeddelandet skulle ha rent kommersiella förhållanden till föremål,
dvs. avse näringsidkares näringsverksamhet eller där tillhandahållen vara.
Det kan förekomma framställningar som innefattar både reklam för en
viss vara och opinionsbildande eller nyhetsförmedlande inslag (blandade
meddelanden) varvid den del av annonsen som utgör reklam skall
Prop. 1993/94:98
29
behandlas som kommersiell annons. Vad som vanligen uppfattas som
reklamannons kan också innehålla ett opinionsbildande inslag som inte
skall omfattas av bestämmelserna om kommersiell annons.
Förbudet mot kommersiell annonsering gäller i första hand annonsering
i periodisk skrift. Enligt 1 kap. 7 § TF avses härmed tidning, tidskrift
eller annan sådan tryckt skrift som enligt utgivningsplan är avsedd att
under bestämd titel utges med minst fyra nummer eller häften årligen
vilka skall utkomma vid skilda tillfällen. Till periodisk skrift räknas
löpsedlar och bilagor som hör samman med tidningen eller tidskriften.
Närmare bestämmelser om periodisk skrift finns i TF.
Förbudet att annonsera omfattar också annan skrift på vilken TF är
tillämplig och som är jämförbar med periodisk skrift. Med jämförbar
avses ordningen för skriftens utgivning. Härigenom görs annonsförbudet
tillämpligt på tidningar och tidskrifter som utkommer periodiskt utan att
utgivningen uppgår till fyra nummer per år. Att en skrifts titel mellan
utgivningarna ändras behöver inte innebära att annonsförbudet inte blir
tillämpligt. Däremot omfattas inte affischer, reklambroschyrer, folders,
etiketter, förpacknings- och emballagetryck, prislistor och liknande
tryckalster. Sådana tryckalster omfattas givetvis dock av det i andra
stycket angivna kravet på särskild måttfullhet vid marknadsföring av
tobaksprodukter.
15 §
Ändringen innebär att paragrafen får ett annat innehåll. Det föreskrivs nu
en skyldighet för tillverkare eller importör av tobaksvaror att, i den
utsträckning regeringen bestämmer, till Socialstyrelsen lämna de
uppgifter som behövs för att bedöma varornas hälsorisker.
I avsnitt 9 har redovisats de skäl som talar för att det bör ankomma på
Socialstyrelsen att som opartisk myndighet i förekommande fall utreda
hälsovådligheten hos tobaksvaror. Uppgifterna skall vanligen ligga till
grund för bedömningar rörande innehållsdeklarationer. Även när det
gäller bedömningar rörande förbud enligt 16 § kan det bli aktuellt för en
tillverkare eller importör att lämna uppgifter till Socialstyrelsen.
Uppgiftslämnandet kan t.ex. avse en redogörelse för innehållet i
tobaksvaroma.
18 §
Paragrafens första stycke tillförs en ny punkt. Denna ändring innebär i
sak att Yrkesinspektionen får lokalt ansvar och Arbetarskyddsstyrelsen
centralt ansvar för de arbetslokaler som omfattas av 8 §. Vad som sagts
i tobakslagspropositionen om tillsynsmyndigheternas närmare arbets-
uppgifter gäller i tillämpliga delar tillsynen över de arbetslokaler som här
avses.
Några större gränsdragningsproblem vad gäller tillsynen enligt para-
grafen bör inte uppkomma. Yrkesinspektionens tillsyn över arbetsplatser
gäller enbart lokaler och andra utrymmen som inte omfattas av den
tillsyn som utövas av den kommunala nämnden.
Prop. 1993/94:98
30
Beträffande tillsynen över skolgårdar och områden utomhus som Prop. 1993/94:98
ansluter till förskolor och fritidshem gäller samma bestämmelser som för
övriga miljöer i 2 § 1.
Ändringen i första stycket 2 b är av redaktionell karaktär och motiveras
av att 3 § upphör att gälla.
31
Prop. 1993/94:98
Bilaga 1
Förslag till
Lag om ändring i tobakslagen (1993:581)
Härigenom föreskrivs i fråga om tobakslagen (1993:581)
dels att 3 och 13 §§ skall upphöra att gälla,
dels att 1,2, 4-8, 12, 15 och 18 §§, rubrikerna närmast före 2 och 8 §§
samt ikraftträdandebestämmelsema skall ha följande lydelse,
Nuvarande lydelse
1 § På grund av de hälsorisker och
olägenheter som är förbundna med
bruk av tobak meddelas i denna
lag bestämmelser om
- begränsning av rökning i vissa
lokaler och utrymmen,
- begränsning av rökning i
arbetslokaler,
- varningstexter och innehålls-
deklaration på förpackningar till
tobaksvaror,
- marknadsföring av tobaksvaror
samt
- produktkontroll m.m. av tobaks-
varor.
Begränsning av rökning i vissa
lokaler och utrymmen
2 § Rökning är förbjuden
1. i lokaler som är avsedda för
barnomsorg, skolverksamhet eller
annan verksamhet för barn eller
ungdom,
2. i lokaler som är avsedda för
häl so- och sjukvård,
3. i lokaler som är avsedda för
gemensamt bruk i bostäder och
inrättningar med särskild service
eller vård, och
4. på färdmedel i inrikes kollek-
tivtrafik eller i lokaler och andra
utrymmen som är avsedda att
användas av den som reser med
sådana färdmedel.
Föreslagen lydelse
1 § På grund av de hälsorisker och
olägenheter som är förbundna med
bruk av tobak meddelas i denna
lag bestämmelser om
- begränsning av rökning i vissa
lokaler, utrymmen och områden
utomhus,
- rätt till en rökfri arbetsmiljö,
- varningstexter och innehålls-
deklaration på förpackningar till
tobaksvaror,
- marknadsföring av tobaksvaror
samt
- produktkontroll m.m. av tobaks-
varor.
Begränsning av rökning i vissa
lokaler,utrymmen och på vissa
områden utomhus
2 § Rökning är förbjuden
1. i lokaler som är avsedda för
barnomsorg, skolverksamhet eller
annan verksamhet för barn eller
ungdom samt på skolgårdar och
på områden utomhus som ansluter
tillförskolor eller fritidshem,
2. i lokaler som är avsedda för
hälso- och sjukvård,
3. i lokaler som är avsedda för
gemensamt bruk i bostäder och
inrättningar med särskild service
eller vård,
4. på färdmedel i inrikes kollek-
tivtrafik eller i lokaler och andra
utrymmen som är avsedda att
användas av den som reser med
sådana färdmedel,
5. i andra lokaler än sådana som
avses i 1-4 samt 4 §, och där en
allmän sammankomst eller en
32
Nuvarande lydelse
4 § I hotell och andra inrättningar
där tillfällig bostad yrkesmässigt
upplåts, skall i ett visst antal av de
rum eller liknande som upplåts
rökning vara förbjuden. I fråga om
sovkupéer och andra utrymmen
som upplåts för tillfällig bostad på
färdmedel i inrikes kollektivtrafik
gäller i stället 2 §.
Restauranger eller andra serve-
ringsställen som har mer än femtio
sittplatser skall, om rökförbud ej
föreligger enligt 2 §, ha sittplatser
inom ett eller flera områden där
rökning är förbjuden.
5 § Bestämmelserna i 2 och 3 §§
gäller inte i fråga om bostäder och
andra lokaler för boende som inte
är tillfälligt.
6 § Rökning är trots bestämmel-
serna i 2 § 2-4 tillåten i delar av
de lokaler eller andra utrymmen
som avses där, om dessa delar
särskilt avsatts för rökning. Det-
samma gäller lokaler som avses i
2 § 1 och som är upplåtna enbart
för personal.
Avvikelse från 2-4 §§ far göras
om det finns särskilda skäl därtill
på grund av utrymmets beskaffen-
het eller användningssätt eller av
omständigheterna i övrigt.
7 § Den som i egenskap av ägare
eller på annan grund disponerar
över en lokal eller ett annat ut-
rymme som omfattas av någon av
bestämmelserna i 2-4 §§ svarar
för att bestämmelserna följs.
Föreslagen lydelse
offentlig tillställning enligt 2 kap.
1-3 §§ ordningslagen (1993:000)
anordnas eller i lokaler som är
avsedda att användas av den som
deltar i ett sådant arrangemang,
och
6. i andra lokaler än sådana som
avses 1-5 och 4 §, och dit allmän-
heten har tillträde.
4 § I hotell och andra inrättningar
där tillfällig bostad yrkesmässigt
upplåts, skall i ett visst antal av de
rum eller liknande som upplåts
rökning vara förbjuden. I fråga om
sovkupéer och andra utrymmen
som upplåts för tillfällig bostad på
färdmedel i inrikes kollektivtrafik
gäller i stället 2 § 4.
Restauranger eller andra serve-
ringsställen som har mer än femtio
sittplatser skall, om rökförbud ej
föreligger enligt 2 § 7-4, ha sitt-
platser inom ett eller flera om-
råden där rökning är förbjuden.
5 § Bestämmelserna i 2 § gäller
inte i fråga om bostäder och andra
lokaler för boende som inte är till-
fälligt.
6 § Rökning är trots bestämmel-
serna i 2 § 2-6 tillåten i delar av
de lokaler eller andra utrymmen
som avses där, om dessa delar
särskilt avsatts för rökning. Det-
samma gäller lokaler som avses i
2 § 1 och som är upplåtna enbart
för personal.
Avvikelse från 2 och 4 §§ får
göras om det finns särskilda skäl
därtill på grund av utrymmets
beskaffenhet eller användningssätt
eller av omständigheterna i övrigt.
Detta gäller i tillämpliga delar
även sådana områden utomhus
som avses i 2 § 1.
7 § Den som i egenskap av ägare
eller på annan grund disponerar
över en lokal, ett annat utrymme
eller ett område utomhus som
omfattas av någon av bestämmel-
serna i 2 och 4 §§ svarar för att
bestämmelserna följs.
Prop. 1993/94:98
Bilaga 1
33
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Om någon trots tillsägelse röker där rökning inte är tillåten, får denne
avvisas.
Prop. 1993/94:98
Bilaga 1
Begränsning av rökning i arbets-
lokaler
8 § Arbetsgivare och arbetstagare
skall samverka för att arbets-
lokaler och liknande utrymmen i
allt väsentligt blir rölfria. De skall
särskilt verka för att de som vistas
på en arbetsplats inte ofrivilligt
utsätts för tobaksrök. Som arbets-
tagare räknas här personer som av-
ses i 1 kap. 2 § första stycket och
3 § arbetsmiljölagen (1977:1160).
12 § Näringsidkare som mark-
nadsför tobaksvara till konsumen-
ter skall iaktta särskild måttfullhet.
1 synnerhet gäller att reklam eller
annan marknadsföring inte får
vara påträngande, uppsökande
eller uppmana till bruk av tobak.
Vid marknadsföring som avses i
första stycket får inte användas
kommersiella annonser i ljudradio-
eller televisionsprogram. Detta
gäller även sådana televisions-
sändningar som omfattas av lagen
(1992:1356) om satellitsändningar
av televisionsprogram till allmän-
heten och som kan tas emot endast
i något annat land som är bundet
av avtalet om Europeiska ekono-
miska samarbetsområdet (EES-
avtalet).
15 § Tillverkare eller importör av
tobaksvara skall, i den utsträck-
ning som föreskrivs av regeringen,
genom egna undersökningar eller
på annat sätt utreda om de ke-
miska och toxikologiska egenska-
perna hos varan har hälsovådliga
Rätt till en rökfri arbetsmiljö
8 § Z andra fall än som avses i 2
och 4 §§ svarar arbetsgivaren för
att en arbetstagare inte mot sin
vilja utsätts för tobaksrök i den
arbetslokal eller liknande utrymme
där arbetstagaren är verksam.
Som arbetstagare räknas här per-
soner som avses i 1 kap. 2 §
första stycket och 3 § arbetsmiljö-
lagen (1977:1160).
12 § En näringsidkare som mark-
nadsför tobaksvara till konsumen-
ter får inte använda kommersiella
annonser i periodisk skrift eller i
annan därmed jämförbar skrift på
vilken tryckfrihetsförordningen är
tillämplig. Inte heller får vid sådan
marknadsföring användas kommer-
siella annonser i ljudradio- eller
televisionsprogram. Detta gäller
även sådana televisionssändningar
som omfattas av lagen (1992:1356)
om satellitsändningar till allmän-
heten och som kan tas emot endast
i något annat land som är bundet
av avtalet om Europeiska ekono-
miska samarbetsområdet (EES-
avtalet).
Vid marknadsföring av to-
baksvaror till konsumenter på
något annat sätt än som avses i
första stycket skall en närings-
idkare iaktta särskild måttfullhet. 1
synnerhet gäller att reklam eller
annan marknadsföring inte får
vara påträngande, uppsökande
eller uppmuntra till bruk av tobak.
15 § Tillverkare eller importör av
tobaksvara skall, i den utsträck-
ning som föreskrivs av regeringen,
till Socialstyrelsen redovisa de
uppgifter som behövs för att varor-
nas hälsorisker skall kunna be-
dömas.
34
Nuvarande lydelse
effekter. I den utsträckning som
föreskrivs av regeringen skall till-
verkaren eller importören också
redovisa undersökningsresultat och
andra uppgifter som kan behövas
för att bedöma varornas hälso-
risker.
18 § Den centrala tillsynen över
att denna lag och föreskrifter som
meddelas med stöd av lagen följs
utövas av
1. Arbetarskyddsstyrelsen när det
gäller lokaler och andra utrymmen
som avses i 2 § och som är upp-
låtna enbart för personal, och
2. Socialstyrelsen när det gäller
a) miljöer som avses i 2 § och
som inte är upplåtna enbart för
personal,
b) lokaler som avses i 3 och
4 §§•
c) varningstexter m.m. enligt
9-11 §§, och
d) produktkontroll m.m. enligt
15-17 §§.
Föreslagen lydelse
Prop. 1993/94:98
Bilaga 1
18 § Den centrala tillsynen över
att denna lag och föreskrifter som
meddelas med stöd av lagen följs
utövas av
1. Arbetarskyddsstyrelsen när det
gäller
a) lokaler och andra utrymmen
som avses i 2 § och som är upp-
låtna enbart för personal, och
b) lokaler och andra utrymmen
på vilka 8 § skall tillämpas, samt
2. Socialstyrelsen när det gäller
a) miljöer som avses i 2 § och
som inte är upplåtna enbart för
personal,
b) lokaler som avses i 4 §,
c) varningstexter m.m. enligt
9-11 §§, och
d) produktkontroll m.m. enligt
15-17 §§.
Den omedelbara tillsynen utövas av
1. Yrkesinspektionen när det gäller lokaler och andra utrymmen för
vilka Arbetarskyddsstyrelsen har den centrala tillsynen, och
2. den nämnd som fullgör kommunens uppgifter inom miljö- och
hälsoskyddområdet när det gäller de miljöer och de lokaler för vilka
Socialstyrelsen har den centrala tillsynen.
Länsstyrelsen utövar inom länet tillsyn enligt andra stycket 2.
Denna lag träder i kraft, såvitt
avser 12 § andra stycket andra
meningen, den dag regeringen
bestämmer och i övrigt den 1 juli
1993, då lagen (1975:1154) om
varningstext och innehålls-
deklaration på tobaksvaror samt
lagen (1978:764) med vissa be-
stämmelser om marknadsföring av
tobaksvaror upphör att gälla.
Denna lag träder i kraft, såvitt
avser 12 § första stycket tredje
meningen, den dag regeringen
bestämmer och i övrigt den 1 juli
1993, då lagen (1975:1154) om
varningstext och innehållsdeklara-
tion på tobaksvaror samt lagen
(1978:764) med vissa bestämmel-
ser om marknadsföring av tobaks-
varor upphör att gälla.
Beslut om varningstext eller innehållsdeklaration som gäller den 1 juli
1993 skall fortsätta att gälla till dess annat har föreskrivits med stöd av
denna lag.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
35
Prop. 1993/94:98
Bilaga 2
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1993-11-19
Närvarande: f.d. regeringsrådet Bengt Hamdahl, justitierådet Bo
Svensson, regeringsrådet Arne Baekkevold.
Enligt en lagrådsremiss den 28 oktober 1993 (socialdepartementet) har
regreringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om
ändring i tobakslagen (1993:581).
Förslaget har inför Lagrådet föredragits av regeringsrättssekreteraren
Peter Enander.
Förslaget föranleder följande yttrande av Lagrådet:
När det gäller 2 § i lagförslaget synes avsikten med bestämmelserna
framgå tydligare om paragrafen får följande lydelse.
2 §
Rökning är förbjuden
1. i lokaler som av avsedda för barnomsorg, skolverksamhet eller
annan verksamhet för barn eller ungdom samt på skolgårdar och på
motsvarande områden utomhus vid förskolor och fritidshem,
2. i lokaler som är avsedda för hälso- och sjukvård,
3. i lokaler som är avsedda för gemensamt bruk i bostäder och
inrättningar med särskild service eller vård,
4. på färdmedel i inrikes kollektivtrafik eller i lokaler och andra
utrymmen som är avsedda att användas av den som reser med sådana
färdmedel,
5. i andra lokaler än sådana som avses i 1-4 när en allmän samman-
komst eller en offentlig tillställning som avses i 2 kap. 1-3 §§ ordnings-
lagen (1993:000) anordnas och i lokaler som är avsedda att användas av
den som deltar i sammankomsten eller tillställningen, samt
6. i andra lokaler än sådana som avses i 1-5 om allmänheten har
tillträde till lokalerna.
Bestämmelserna i första stycket 5 och 6 gäller inte serveringslokaler i
restauranger och andra serveringsställen.
36
Prop. 1993/94:98
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 25 november 1993.
Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden Friggebo,
Johansson, Hörnlund, Olsson, Svensson, Dinkelspiel, Thurdin, Wibble,
Björck, Davidson, Könberg, Odell, Lundgren, Unckel, P. Westerberg,
Ask
Föredragande: statsrådet Könberg
Regeringen beslutar proposition 1993/94:98 Vissa ändringar i tobakslagen
(1993:581).
37
Prop. 1993/94:98
|
Författningsrubrik |
Bestämmelser Celexnummer för bakom- som inför, liggande EG-regler ändrar, upp- |
|
Lag om ändring |
15 § |
(1993:581)
38
gotab 45372, Stockholm 1993