Prop.
1993/94:97
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 25 november 1993
Carl Bildt
Bo Könberg
(Socialdepartementet)
I propositionen föreslås att lagen (1988:870) om vård av missbrukare i
vissa fall (LVM) ändras på så sätt att kommunerna tar över länsstyrel-
sernas nuvarande uppgifter i enskilda ärenden om beredande av vård
enligt LVM. En följdändring föreslås i brottsbalken. Lagändringarna
föreslås träda i kraft den 1 juli 1994.
1 Riksdagen 1993194. 1 saml. Nr 97
Prop. 1993/94:97
1 Förslag till riksdagsbeslut ......................3
2 Lagtext..................................3
2.1 Förslag till lag om ändring i lagen om vård av miss-
brukare i vissa fall .......................3
2.2 Förslag till lag om ändring i brottsbalken .........8
3 Ärendet och dess beredning.....................9
4 Bakgrund ............................... 10
5 Nuvarande ordning ......................... 11
6 Ansvaret för att utreda och aktualisera frågan om tvångsvård
för vuxna missbrukare ....................... 12
7 Kostnader............................... 16
8 Ikraftträdande............................. 16
9 Specialmotivering .......................... 17
9.1 Förslaget till lag om ändring i lagen om vård av miss-
brukare i vissa fall ...................... 17
9.2 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken ....... 20
Bilaga 1 Sammanfattning av betänkandet ..............21
Bilaga 2 Remissammanställning....................22
Bilaga 3 Lagrådsremissens lagförslag ................26
Bilaga 4 Lagrådets yttrande ......................32
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 25 november 1993 33
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa
fall,
2. lag om ändring i brottsbalken.
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Prop. 1993/94:97
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1988:870) om vård av miss-
brukare i vissa fall
dels att 14 § skall upphöra att gälla,
dels att nuvarande 8 § skall betecknas 10 §, nuvarande 9 § betecknas
8 § och nuvarande 10 § betecknas 9 §,
dels att 6 och 7 §§, de nya 8-10 §§ samt 11, 13, 15, 38, 44, 45 och
47 §§ skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Myndigheter som i sin verk-
samhet regelbundet kommer i
kontakt med missbrukare är skyl-
diga att anmäla till länsstyrelsen
om de får kännedom om att någon
kan antas vara i behov av vård
enligt denna lag. Detta skall dock
inte gälla myndigheter inom
hälso- och sjukvården i vidare
mån än som följer av andra styck-
et.
En läkare skall göra anmälan till
länsstyrelsen, om han i sin verk-
samhet kommer i kontakt med
någon som kan antas vara i behov
av vård enligt denna lag och han
bedömer att denne inte kan be-
redas tillfredsställande vård eller
behandling genom läkarens egen
försorg eller i övrigt inom hälso-
och sjukvården.
§
Myndigheter som i sin verk-
samhet regelbundet kommer i
kontakt med missbrukare är skyl-
diga att anmäla till socialnämnden
om de får kännedom om att någon
kan antas vara i behov av vård
enligt denna lag. Detta skall dock
inte gälla myndigheter inom
hälso- och sjukvården i vidare
mån än som följer av andra styck-
et.
En läkare skall göra anmälan till
socialnämnden, om han i sin
verksamhet kommer i kontakt
med någon som kan antas vara i
behov av omedelbart omhänder-
tagande enligt 13 § eller vård
enligt denna lag och han bedömer
att denne inte kan beredas till-
fredsställande vård eller behand-
ling genom läkarens egen försorg
eller i övrigt inom hälso- och
sjukvården.
1* Riksdagen 1993194. 1 saml. Nr 97
Nuvarande lydelse
7
Länsstyrelsen skall inleda ut-
redning, när den genom anmälan
enligt 6 § eller på något annat sätt
har fått kännedom om att det kan
finnas skäl att bereda någon
tvångsvård.
Myndigheter som avses i 6 §
första stycket är skyldiga att
lämna länsstyrelsen alla uppgifter
som kan vara av betydelse för en
sådan utredning.
(9 §)
Socialnämnden skall i samband
med att redogörelsen enligt 8 §
upprättas utse en tjänsteman hos
nämnden som skall svara för
kontakterna med missbrukaren
och med olika vårdgivare.
(10 §)
När utredningen har inletts skall
länsstyrelsen, om det inte är
uppenbart obehövligt, besluta om
läkarundersökning av missbruka-
ren samt utse en läkare för un-
dersökningen. Läkaren skall i ett
intyg ange missbrukarens aktuella
hälsotillstånd.
(8 §)
När en fråga uppkommit om att
bereda en missbrukare tvångsvård
skall socialnämnden lämna läns-
styrelsen en redogörelse för miss-
brukarens förhållanden samt för
tidigare vidtagna och för plane-
rade åtgärder. Socialnämnden
skall också ange i vilket hem
intagning kan ske och vilken vård
utanför hemmet som planeras, om
intagning sker.
11
Anser länsstyrelsen efter ut-
redning att det finns skäl att be-
reda någon tvångsvård, skall
länsstyrelsen ansöka om sådan
vård hos länsrätten.
Till ansökan skall fogas de
uppgifter socialnämnden lämnat
enligt 8 § och, om det inte möter
synnerligt hinder, ett läkarintyg
Föreslagen lydelse
§
Socialnämnden skall inleda
utredning, när den genom an-
mälan enligt 6 § eller på något
annat sätt har fått kännedom om
att det kan finnas skäl att bereda
någon tvångsvård.
Myndigheter som avses i 6 §
första stycket är skyldiga att
lämna socialnämnden alla upp-
gifter som kan vara av betydelse
för en sådan utredning.
8 §
Socialnämnden skall i samband
med att utredningen inleds utse en
tjänsteman hos nämnden som skall
svara för kontakterna med miss-
brukaren och med olika vård-
givare.
9 §
När utredningen har inletts skall
socialnämnden, om det inte är
uppenbart obehövligt, besluta om
läkarundersökning av missbruka-
ren samt utse en läkare för un-
dersökningen. Läkaren skall i ett
intyg ange missbrukarens aktuella
hälsotillstånd.
10 §
Av socialnämndens utredning skall
framgå missbrukarens förhållan-
den samt tidigare vidtagna och
planerade åtgärder. Av utred-
ningen skall också framgå i vilket
hem intagning kan ske och vilken
vård utanför hemmet som plane-
ras, om intagning sker.
Prop. 1993/94:97
§
Anser socialnämnden efter
utredning att det finns skäl att
bereda någon tvångsvård, skall
nämnden ansöka om sådan vård
hos länsrätten.
Till ansökan skall fogas den
utredning nämnden gjort och, om
det inte möter synnerligt hinder,
ett läkarintyg om missbrukarens
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1993/94:97
om missbrukarens aktuella hälso- aktuella hälsotillstånd.
tillstånd.
Om ansökan inte innehåller läkarintyg eller om det behövs av något
annat skäl, får rätten besluta om läkarundersökning.
13 §
Socialnämnden eller polismyndigheten får besluta att en missbrukare
omedelbart skall omhändertas, om
1. det är sannolikt att han kan beredas vård med stöd av denna lag,
och
2. rättens beslut om vård inte kan avvaktas på grund av att han kan
antas få sitt hälsotillstånd allvarligt försämrat, om han inte får omedel-
bar vård, eller på grund av att det föreligger en överhängande risk för
att han till följd av sitt tillstånd kommer att allvarligt skada sig själv
eller någon närstående.
Kan socialnämndens beslut om omhändertagande inte avvaktas, får
beslut om omhändertagande fattas av nämndens ordförande eller någon
annan ledamot som nämnden har förordnat. Beslutet skall anmälas vid
nämndens nästa sammanträde.
När länsstyrelsen har ansökt om När socialnämnden har ansökt
tvångsvård, får även rätten besluta
att missbrukaren omedelbart skall
omhändertas.
15
Har socialnämnden eller polis-
myndigheten beslutat om omedel-
bart omhändertagande, skall
beslutet genast underställas läns-
rätten eller, om beslutet har fattats
efter det att länsstyrelsen har
ansökt om tvångsvård, den rätt
som prövar frågan om vård.
Länsstyrelsen skall genast un-
derrättas om beslutet. Har polis-
myndigheten fattat beslutet, skall
myndigheten genast underrätta
socialnämnden om sitt beslut.
38
I mål om beredande av tvångs-
vård, där omhändertagande har
beslutats enligt 13 § första eller
andra stycket, skall länsrätten ta
upp målet till avgörande inom en
vecka från den dag då ansökan
om vård kom in eller, om beslutet
om omhändertagande har fattats
efter det att länsstyrelsen har
ansökt om vård, inom en vecka
från den dag då underställningen
skedde. Om ett beslut om omedel-
bart omhändertagande inte är
om tvångsvård, får även rätten
besluta att missbrukaren omedel-
bart skall omhändertas.
§
Har socialnämnden eller polis-
myndigheten beslutat om omedel-
bart omhändertagande, skall
beslutet genast underställas läns-
rätten eller, om beslutet har fattats
efter det att nämnden har ansökt
om tvångsvård, den rätt som
prövar frågan om vård.
Har polismyndigheten fattat
beslutet, skall myndigheten genast
underrätta socialnämnden om sitt
beslut.
§
I mål om beredande av tvångs-
vård, där omhändertagande har
beslutats enligt 13 § första eller
andra stycket, skall länsrätten ta
upp målet till avgörande inom en
vecka från den dag då ansökan
om vård kom in eller, om beslutet
om omhändertagande har fattats
efter det att socialnämnden har
ansökt om vård, inom en vecka
från den dag då underställningen
skedde. Om ett beslut om omedel-
bart omhändertagande inte är
Nuvarande lydelse
verkställt när det underställs eller
om länsrätten har beslutat om
omedelbart omhändertagande
enligt 13 § tredje stycket, skall
målet tas upp till avgörande inom
en vecka från den dag då beslutet
verkställdes.
Föreslagen lydelse
verkställt när det underställs eller
om länsrätten har beslutat om
omedelbart omhändertagande
enligt 13 § tredje stycket, skall
målet tas upp till avgörande inom
en vecka från den dag då beslutet
verkställdes.
Prop. 1993/94:97
Länsrätten får förlänga dessa tider, om det behövs ytterligare utred-
ning eller om någon annan särskild omständighet gör det nödvändigt.
44 §
Beslut av den som förestår vården vid ett LVM-hem får överklagas av
den enskilde hos länsrätten, om beslutet avser överflyttning enligt 25 §,
avslag på begäran om utskrivning eller förstörande eller försäljning av
egendom enligt 36 §.
Andra beslut enligt denna lag av den som förestår vården vid ett
LVM-hem får inte överklagas.
Beslut om läkarundersökning
enligt 10 § eller 11 § tredje styck-
et får inte överklagas.
Beslut om läkarundersökning
enligt 9 § eller 11 § tredje stycket
får inte överklagas.
Beslut om omhändertagande enligt 13 § första eller andra stycket får
inte överklagas. Överklagande av rättens beslut om omhändertagande
enligt 13 § tredje stycket är inte inskränkt till viss tid.
45
Polismyndigheten skall lämna
biträde för att
1. på begäran av länsstyrelsen
eller rätten föra en missbrukare
till en beslutad läkarundersökning,
§'
Polismyndigheten skall lämna
biträde för att
1. på begäran av socialnämnden
eller rätten föra en missbrukare
till en beslutad läkarundersökning,
2. på begäran av socialnämnden föra den som skall beredas vård eller
som är omedelbart omhändertagen enligt denna lag till ett LVM-hem
eller sjukhus,
3. på begäran av chefsöverläkaren i fall som avses i 24 § tredje styck-
et föra den som skall beredas vård eller som är omdelbart omhänder-
tagen enligt denna lag till ett LVM-hem, samt
4. på begäran av den som förestår vården vid ett LVM-hem efter-
forska, hämta eller förflytta någon som skall tas in i hemmet eller som
vårdas där med stöd av denna lag.
47 §
Med socialnämnden avses i denna lag socialnämnden i den kommun
som enligt 3 § socialtjänstlagen (1980:620) har ansvaret för att den
enskilde får det stöd och den hjälp som han behöver. Att överflyttning
av ärenden till en annan socialnämnd kan ske i vissa fall framgår av
72 § socialtjänstlagen.
Med länsstyrelsen avses i denna
lag länsstyrelsen i det län, inom
1 Senaste lydelse 1990:606.
Nuvarande lydelse
vilket den ansvariga kommunen är
belägen.
Beslut om tvångsvård enligt 5 §
och med anledning av omhänder-
tagande enligt 13 § fattas av
länsrätten i det län som anges i
andra stycket. Den länsrätt som
meddelade beslutet om vård be-
slutar också i frågor som avses i
44 § första stycket.
Föreslagen lydelse
Prop. 1993/94:97
Beslut om tvångsvård enligt 5 §
och med anledning av omhänder-
tagande enligt 13 § fattas av
länsrätten i det län där den an-
svariga kommunen är belägen.
Den länsrätt som meddelade
beslutet om vård beslutar också i
frågor som avses i 44 § första
stycket.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
2. Om ett ärende som har anhängiggjorts hos länsrätten före den 1 juli
1994 inte har avgjorts slutligt vid lagens ikraftträdande tillämpas äldre
bestämmelser.
Prop. 1993/94:97
Härigenom föreskrivs att 31 kap. 2 § och 38 kap. 2 § brottsbalken
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
31 kap.
2 §'
Kan den som har begått en
brottslig gärning bli föremål för
vård enligt lagen (1988:870) om
vård av missbrukare i vissa fall
får rätten överlämna åt länsstyrel-
sen eller, i fråga om den som
redan är intagen i ett hem där
sådan vård meddelas, åt styrelsen
för hemmet att föranstalta om
behövlig vård. Innan rätten be-
slutar om överlämnande skall
länsstyrelsen eller styrelsen höras.
Kan den som har begått en
brottslig gärning bli föremål för
vård enligt lagen (1988:870) om
vård av missbrukare i vissa fall
får rätten överlämna åt social-
nämnden eller, i fråga om den
som redan är intagen i ett hem
där sådan vård meddelas, åt
styrelsen för hemmet att för-
anstalta om behövlig vård. Innan
rätten beslutar om överlämnande
skall socialnämnden eller styrel-
sen höras.
Är för brottet stadgat strängare straff än fängelse i ett år, får över-
lämnande enligt första stycket ske endast om det föreligger särskilda
skäl.
38 kap.
2 §2
Har domstol med stöd av 31 kap. 1 § överlämnat någon till vård inom
socialtjänsten men finnes därefter att vården ej kan genomföras med den
dömdes samtycke eller, vid prövning i därför stadgad ordning, att i lag
angivna förutsättningar brister för vård av det slag som socialnämnd i
yttrande till domstolen förklarat sig ämna anordna, äger efter ansökan
av åklagare den rätt som först dömt i målet undanröja förordnandet om
överlämnande till vård och döma till annan påföljd för brottet.
Vad nu har sagts gäller på mot-
svarande sätt när domstolen har
överlämnat någon till vård med
stöd av 31 kap. 2 § och den vård
som länsstyrelsen i yttrande till
domstolen har förklarat sig ämna
föranstalta om visar sig inte kunna
anordnas.
Vad nu har sagts gäller på mot-
svarande sätt när domstolen har
överlämnat någon till vård med
stöd av 31 kap. 2 § och den vård
som socialnämnden i yttrande till
domstolen har förklarat sig ämna
föranstalta om visar sig inte kunna
anordnas.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
2. Vad i 38 kap. 2 § andra stycket i dess nya lydelse sägs om yttrande
av socialnämnden skall även avse yttrande som före den 1 juli 1994
avgivits av länsstyrelse.
1 Senaste lydelse 1988:1483.
2 Senaste lydelse 1981:1253.
Regeringen beslutade den 27 maj 1992 att en särskild utredare skulle
tillkallas för att göra en analys av förutsättningarna för och konsekven-
serna av att tillståndsgivningen enligt lagen (1977:293) om handel med
drycker (LHD) överförs till kommunerna. Utredaren skulle vidare
utreda om socialnämnderna skulle få det fulla ansvaret för utredning och
ansökan om vård enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i
vissa fall (LVM).
I betänkandet Kommunernas roll på alkoholområdet och inom miss-
brukarvården (SOU 1993:31) har utredaren lämnat förslag om att från
länsstyrelsen till respektive kommun överföra ansvaret för dels till-
ståndsgivning enligt LHD, dels ansvaret för utredning och ansökan om
vård enligt LVM. I propositionen behandlas dock enbart utredarens för-
slag till ändring i LVM. Betänkandet har remissbehandlats.
I kommittédirektivet (Dir. 1992:68) angavs i fråga om LVM bl.a.
följande. Ett starkt skäl för en förändring av nuvarande ordning är att
socialnämnderna redan i dag har att genomföra stora delar av utred-
ningsarbetet och att det är socialnämnderna som skall svara för det
fortsatta vårdarbetet när länsrätten har fattat beslut om ett onhänder-
tagande. I denna situation kan länsstyrelsens roll bli oklar och uppenbar
risk finns att befintliga utredningsresurser används ineffektivt. Från
olika håll har hävdats att länsstyrelsens roll borde begränsas till dels en
tillsynsfunktion gentemot kommunerna, dels en expertroll i förhållande
till länsrätten.
En sammanfattning av utredningens förslag när det gäller LVM finns
i bilaga 1. En förteckning över remissinstanserna och en sammanställ-
ning av remissyttrandena i denna del finns i bilaga 2.
Regeringen beslutade den 21 oktober 1993 att inhämta Lagrådets yttran-
de över de lagförslag som finns i bilaga 3.
Lagrådets yttrande finns i bilaga 4.
Lagrådet har lämnat förslaget utan erinran. Efter lagrådsgranskningen
har vissa redaktionella ändringar gjorts i förhållande till det remitterade
förslaget till lag om ändring i lagen (1988:870) om vård av missbrukare
i vissa fall.
Efter det att lagrådsremissen överlämnats har observerats att en följd-
ändring också bör göras i 38 kap. 2 § brottsbalken. Ett tillägg till för-
slaget till lag om ändring i brottsbalken görs därför. Det lagförslag som
tillkommit faller under Lagrådets granskningsområde. Förslagets be-
skaffenhet är dock av sådan art att Lagrådets yttrande inte behöver
inhämtas.
Prop. 1993/94:97
Bakgrunden till utredningens uppdrag är i första hand den rådande
arbetssituationen vid länsstyrelserna, vilken gjort det svårt eller omöjligt
för länsstyrelserna att fullgöra sin uppgift som regional tillsyns- och
expertmyndighet inom bl.a. det sociala vårdområdet. Frågan har därför
väckts om att avlasta länsstyrelserna vissa ärendegrupper. LVM-ärenden
har härvid uppmärksammats. De har ett direkt samband med de upp-
gifter som redan åvilar kommunerna och kan på ett naturligt sätt infogas
i kommunernas övriga verksamhet. Samtidigt kan vissa rationaliserings-
vinster göras om kommunerna tar över de uppgifter som för närvarande
åvilar länsstyrelsen.
Nuvarande LVM från år 1988 föregicks av en äldre lag från år 1981
(1981:1243). Enligt den äldre LVM hade länsstyrelsen hela ansvaret för
utredning och ansökan om tvångsvård av missbrukare. I betänkandet
Missbrukarna Socialtjänsten Tvånget (SOU 1987:22) föreslog emellertid
den s.k. socialberedningen att socialnämnderna skulle få ett större an-
svar för själva utredningsarbetet, men att länsstyrelserna fortfarande
skulle ha huvudansvaret för utredning och ansökan om vård enligt
LVM.
Socialberedningens förslag fick ett blandat mottagande. Ett flertal
remissinstanser tillstyrkte beredningens förslag eller ville behålla den
dåvarande ordningen. Andra remissinstanser avstyrkte beredningens
förslag och ville ge socialnämnderna hela ansvaret för utredning och
ansökan om vård enligt LVM. Riksdagen beslutade i enlighet med
regeringens proposition (prop. 1987/88:147, bet. 1987/88:SoU25, rskr.
1987/88:382) att länsstyrelsen skulle behålla ansvaret för utredning och
ansökan men att socialnämnden skulle anlitas för själva utrednings-
arbetet. I samband med riksdagsbehandlingen reserverade sig de borger-
liga partierna mot förslaget och föreslog i stället att socialnämnderna
skulle ges det fulla ansvaret för utredning och ansökan enligt LVM.
Det har således funnits olika uppfattningar om länsstyrelsens roll när
det gäller handläggningen av LVM-ärenden. Diskussionen är inte ny.
Redan i samband med att nykterhetsvårdslagen avskaffades och ersattes
av socialtjänstlagen och den äldre LVM förekom olika meningar om
vem som skulle ha ansvaret för eventuell tvångsvård av missbrukare.
Ett skäl till att behålla ansvaret för utredning och ansökan hos läns-
styrelsen har varit att skapa förutsättningar för en enhetlig bedömning
av vårdbehovet i LVM-ärenden. Det har bl.a. anförts att det kan före-
ligga skilda bedömningar om behovet av LVM-vård i enskilda fall och
att det därför kan finnas skäl att en instans som är fristående från
socialtjänsten prövar frågan. Häremot har anförts att socialnämnderna i
praktiken genomför stora delar av utredningsarbetet och att de också
ansvarar för de fortsatta vårdinsatserna bortsett från själva tvångs-
vården.
I departementspromemorian Länsstyrelsernas sociala funktioner (Ds
1989:9) angavs att länsstyrelserna på grund av resursbrist haft svårt att
Prop. 1993/94:97
10
fullgöra sina tillsynsuppgifier på det sociala området. Behovet av en
översyn av bl.a. ansökningsförfarandet i LVM-ärenden framhölls.
Statskontoret konstaterade i promemorian Länsstyrelsens sociala funk-
tion - resursbehov (PM 1990-08-14) att om länsstyrelserna skall kunna
fullgöra sina tillsynsuppgifier i framtiden måste antingen betydande
resurstillskott anslås eller andra åtgärder vidtas för att frigöra resurser
där. Statskontoret ansåg det möjligt att genomföra lagändringar som
skulle frigöra resurser så att tillsynsarbetet skulle klaras inom ramen för
den befintliga organisationen. Statskontoret föreslog därför bl.a. att
handläggning av ärenden enligt LVM skulle överföras till kommunerna.
Prop. 1993/94:97
Socialtjänstlagen (1980:620) (SoL) är den lag som i första hand reglerar
socialnämndens arbete med missbrukare. LVM är ett komplement till
SoL och reglerar de situationer då frivillig vård bedöms vara otillräcklig
och då tvångsmässig vård enligt annan lagstiftning inte är påkallad. En
förutsättning för tvångsvård är att missbrukaren är i behov av vård till
följd av ett fortgående missbruk. Härutöver krävs att missbrukaren till
följd av missbruket antingen utsätter sin fysiska eller psykiska hälsa för
allvarlig fara, löper en uppenbar risk att förstöra sitt liv, eller kan
befaras komma att allvarligt skada sig själv eller någon närstående.
Behandlingen under LVM-vården har som syfte att omedelbart avbryta
missbruket men den skall även inriktas på motivation för fortsatt fri-
villig vård. Meningen är att tvångsvården skall upphöra när tvånget inte
längre är nödvändigt för att ge den enskilde den vård eller det stöd han
behöver.
I den gamla LVM var det enbart polismyndigheten som fick besluta
om ett omedelbart omhändertagande. I den nya LVM har även social-
nämnden denna möjlighet. Eftersom det ofta gäller att snabbt fatta
beslut fordras inte att nämnden sammanträder för att avgöra frågan.
Nämndens ordförande eller annan ledamot som nämnden har förordnat
kan fatta beslut i ärendet.
Även i övrigt har socialnämndens engagemang i LVM-ärenden ökat
jämfört med den äldre lagstiftningen. Socialnämnderna skall mer aktivt
än tidigare planera den fortsatta vården. Redan under utredningstiden
skall en särskild kontaktperson utses för att göra upp en plan för den
fortsatta vården och bistå missbrukaren med kontakter med andra vård-
givare.
I den nya LVM har socialnämndernas roll förändrats framför allt när
det gäller ansvaret för utredningsarbetet. Socialnämnden har en allmän
utredningsskyldighet enligt 50 § SoL. Det åvilar också nämnden enligt
11 § SoL att söija för att missbrukaren får behövlig hjälp och vård.
Sådana insatser för en missbrukare kan vara påkallade alldeles oavsett
om LVM också kan bli tillämplig. Socialnämnden skall därför alltid
göra en utredning, om den får kännedom om något som tyder på att
någon är i behov av behandling eller stöd för missbruksproblem. Om
1 * * Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 97
11
socialnämnden får kännedom om att någon är i behov av LVM-vård
skall nämnden göra en anmälan till länsstyrelsen. Det åvilar också
nämnden då en fråga om LVM-vård har uppkommit hos länsstyrelsen
att lämna en redogörelse för klientens tidigare och aktuella förhållanden.
Länsstyrelsen skall enligt 7 § LVM inleda en utredning om den genom
anmälan eller på annat sätt fått kännedom om att en person är i behov
av LVM-vård. Själva utredningsarbetet skall skötas av socialnämnden,
som svarar för insamlandet av faktaunderlaget medan länsstyrelsen
bedömer behovet av LVM-vård. Det är också länsstyrelsen som beslutar
om den läkarundersökning av missbrukaren som förutsätts ske under
utredningen. I sin ansökan till länsrätten skall länsstyrelsen ange vilka
grunder för tvångsvården som den anser tillämpliga. Ansökan om vård
prövas därefter av länsrätten, vars beslut kan överklagas hos kammar-
rätten.
Prop. 1993/94:97
Regeringens förslag: Socialnämnden, i stället för som nu länsstyrel-
sen, skall ha ansvaret för utredning av behov av tvångsvård för
vuxna missbrukare. Nämnden skall också ha ansvaret för att ansökan
om beredande av tvångsvård görs hos länsrätten om det finns skäl
till det. Myndigheter som i sin verksamhet kommer i kontakt med
missbrukare samt läkare skall därmed anmäla till socialnämnden, i
stället för som nu till länsstyrelsen, om de får kännedom om att
någon kan antas vara i behov av vård enligt LVM. Även den upplys-
ningsskyldighet som myndigheterna har enligt 7 § andra stycket
LVM skall som en följd härav fullgöras till socialnämnden. Om en
domstol överlämnar en person som begått en brottslig gärning till
vård enligt LVM skall det i förekommande fall åvila socialnämnden
i stället för länsstyrelsen att föranstalta om behövlig vård.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: En klar majoritet av remissinstanserna (46 st)
tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Endast nio instanser
avstyrker förslaget. De som avstyrker betonar vikten av en enhetlig
rättstillämpning och behovet av en fungerande initiativrätt för länsstyrel-
sen om kommunen inte gör något. Kommunernas dåliga ekonomiska
situation styr i dag enligt dessa remissinstanser alltmer kommunernas
handlande inom missbrukarvården. Flera klientorganisationer befarar
därför att den föreslagna kommunaliseringen kommer att innebära en
ytterligare försämring för deras medlemmar.
Skälen för regeringens förslag: Det har länge rått delade meningar
om vilken roll kommunernas socialtjänst bör ha i förhållande till de
12
vuxna missbrukarna, främst vad avser tvångsvården. Meningsmotsätt-
ningarna har delvis berott på en olikartad ideologisk syn på socialtjäns-
ten som sådan, men också på olika uppfattning om metoder i behand-
lingsarbetet. Under 1970- och böljan av 1980-talet hävdades i stor
utsträckning att tvång mot vuxna inte alls borde förekomma inom
socialtjänstens ram, då detta ansågs äventyra ett förtroendefullt sam-
arbete på längre sikt mellan behandlare och klient. Samtidigt avvisades
uppfattningen att missbruksproblem skulle ses som en sjukdom i vanlig
mening. Sådana problem var således en angelägenhet för socialtjänsten.
Däremot ansåg många att socialtjänsten inte skulle befatta sig med
tvångsvård, i vart fall inte utöver vad som krävdes för att åstadkomma
en inledande kort avgiftningsperiod. Själva behandlingsarbetet skulle
bygga på den enskildes egen vilja till förändring, och socialtjänstens roll
borde vara att motivera, hjälpa och stödja honom i detta.
Denna syn på missbrukarvården och socialtjänstens roll präglade 1981
års LVM, som kom till som en kompromisslösning i ett läge där beslut
redan fattats om socialtjänstreformens ikraftträdande och om upp-
hävande av den tidigare nykterhetsvårdslagen, innan frågan om tvångs-
vård av missbrukare ännu fått någon politisk lösning. Den äldre LVM
utmärktes följaktligen av mycket begränsade vårdindikationer och korta
vårdtider. Främst i syfte att befria socialtjänsten från rollen som den
enskildes motpart i tvångsvårdsmålen blev då länsstyrelsen den myndig-
het som skulle svara för utredning och ansökan om LVM-vård. Andra
argument som framfördes för denna senare förändring var önskemålet
om att stärka den enskildes rättsäkerhet samt att skapa förutsättningar
för en mer enhetlig rättstillämpning. Kritikerna menade dock att det var
en konstlad lösning. Missbrukarna visste ändå att socialtjänsten stod
bakom en ansökan om tvångsvård.
Erfarenheterna av ordningen med länsstyrelsen som den enskildes
motpart har dock varit mycket goda. Utredningarna från länsstyrelserna
håller hög kvalitet och länsstyrelsernas initiativrätt i LVM-ärendena har
bidragit till att motverka de skillnader i praxis och synsätt som finns i
kommunerna. I 1988 års LVM behöll man därför denna principlösning.
För att minska ett visst dubbelarbete lades en större del av ansvaret för
själva utredningsarbetet på kommunens socialtjänst. Det fanns dock en
riksdagsminoritet som redan då ansåg att man borde ta steget fullt ut
och lägga hela ansvaret för utredning och ansökan om LVM-vård på
socialnämnden i stället för på länsstyrelsen.
När det gäller frågan om det i fortsättningen bör vara länsstyrelsen
eller socialnämnden som svarar för utredning och ansökan om LVM-
vård delar regeringen utredarens bedömning att den ideologiska synen
på socialtjänstens roll i fråga om tvångsvård, som i mycket bestämt den
lagtekniska regleringen av missbrukarvården, har förändrats. Även om
det fortfarande finns förespråkare för uppfattningen att förtroendet för
socialtjänsten försämras om socialtjänsten också kan initiera tvångsvård,
förefaller de flesta numera anse att detta spelar en underordnad roll för
relationen till klienten. Klienten vet ändå att frågan om tvångsvård kan
aktualiseras om inte behövlig behandling kommer till stånd på frivillig
Prop. 1993/94:97
13
väg. Här kan också erinras om att socialtjänsten ensam har ansvaret för
utredning och ansökan när det gäller omhändertagande av barn och
ungdomar enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård
av unga (LVU), utan att detta gett anledning till motsvarande diskussion
och problem.
Till detta kan självfallet läggas olika praktiska hänsyn. Det har länge
varit en strävan att effektivisera länsstyrelsernas tillsyn på det sociala
området, så att länsstyrelserna verkligen kan fungera som den stödjande
regionala fackexpertis för kommunernas socialtjänst som ursprungligen
förutsattes. Detta har i praktiken visat sig omöjligt för länsstyrelserna,
främst eftersom de varit alltför arbetstyngda med löpande ärenden. De
extra resurser som länsstyrelserna tillfördes för LVM-ärenden har inte
varit tillräckliga. Det är därför angeläget att finna möjliga alternativ för
att avlasta länsstyrelserna löpande ärenden i syfte att skapa förutsätt-
ningar för en mera aktiv och effektiv tillsyn. En lämplig ärendegrupp är
därvid LVM-ärendena.
Samtidigt finns, som utredaren framhåller, hos socialnämnderna en
stor kunskap och erfarenhet inom just missbrukarvården. Kommunernas
verksamhet på detta område har långvarig tradition. Det är också social-
tjänsten som har ansvaret för all frivillig missbrukarvård, både den som
kan vara ett alternativ till tvångsvård och den efterföljande vård som
måste kunna ges efter en period av tvångsvård. Socialtjänsten känner
väl till förhållandena för de flesta missbrukare som är aktuella för
LVM-vård. Skulle socialtjänsten i något fall inte känna till en miss-
brukare eller ha undersökt möjligheterna till frivillig vård för denne är
socialnämnden ändå skyldig att utreda detta enligt 11 och 50 §§ SoL.
Det ligger därför nära till hands att se det som en naturlig uppgift för
socialtjänsten att också utreda frågan om en eventuell LVM-vård och
vid behov initiera sådan. Det torde i själva verket innebära ett ganska
blygsamt merarbete för socialtjänsten, som ändå måste utreda ärendet
och kanske också låta ansvarig socialsekreterare närvara vid förhand-
lingen i länsrätten. Ett visst dubbelarbete mellan länsstyrelsen och
socialtjänsten skulle därigenom elimineras. Erfarenheterna från de oftast
mer komplicerade LVU-ärendena talar dessutom för att kommunerna
kan fullgöra dessa uppgifter på ett tillfredsställande sätt.
A andra sidan skall, som utredaren också påpekar, inte bortses från att
länsstyrelserna i flera avseenden kommit att spela en viktig roll genom
sin initiativrätt i LVM-ärenden. Det gäller bl.a. strävandena mot en
enhetlig rättstillämpning, något som får anses som både önskvärt och
nödvändigt när det gäller för den enskilde så ingripande åtgärder som
en längre tids frihetsberövande. Att praxis skiftar från kommun till
kommun eller t.o.m. från kommundel till kommundel kan svårligen
accepteras på ett sådant område. Det faktum att länsrätten fattar det
formella beslutet om vård utgör visserligen en garanti för att inte
tvångsvård kommer till stånd i ett fall när andra behandlingsmöjligheter
först borde prövas. Beslut av länsrätten kan dock inte garantera att en
kommun inte underlåter att ansöka om LVM-vård i ett fall när så borde
ske. Det är inte minst i dessa situationer som länsstyrelsen kunnat agera
Prop. 1993/94:97
14
i kraft av sin initiativrätt och därigenom framtvinga vårdinsatser som en
kommun annars inte varit beredd att ansöka om. Detta har bl.a. fram-
hållits av flera klientorganisationer i deras remissvar över utredningens
förslag.
I en tid som är ekonomiskt bekymmersam för kommunerna ökar, som
utredaren betonar, riskerna för att lokala ekonomiska hänsyn får på-
verka ramen för missbrukarvården och att tvångsvård inte alltid kom-
mer till stånd när det behövs. Den ekonomiska åtstramningen är givetvis
inte enbart av ondo, utan kan framtvinga en kritisk omprövning och
granskning av den vård som lämnas och kan därmed leda till en effek-
tivare och för den enskilde mer ändamålsenligt utformad behandling.
Det kan dock inte bestridas att en ensidig satsning på enbart öppenvård
kan medföra risker. Flera klientorganisationer framför i sina remissvar
exempelvis att det i vissa kommuner blivit mycket svårt att få till stånd
behövlig institutionell vård.
Missbrukarvården är, som utredaren också påpekar, ett område där få
personer protesterar mot nedskärningar trots att ingenting tyder på att
vårdbehoven minskat. Den förändring som föreslås måste därför mötas
med en kraftigt intensifierad tillsyn från länsstyrelsens sida, inbegripet
kontroll av handläggningen av enskilda ärenden genom stickprov eller
med anledning av klagomål från enskilda eller myndigheter. Att de
resurser som länsstyrelserna hittills använt för LVM-ärenden frigörs får
sålunda inte leda till att dessa tas i anspråk för andra ändamål än för det
sociala området.
Med en sådan intensifierad tillsyn kan det finnas förutsättningar att
vidmakthålla den konsekventa rättstillämpning som uppnåtts genom
länsstyrelsernas bevakning av och initiativrätt i LVM-ärenden. Kompe-
tensen finns otvivelaktigt i kommunerna. Problemet i dag gäller konse-
kvenserna av att i ett kärvt ekonomiskt läge hos samma instans förena
dels initiativrätten enligt en obligatoriskt tillämplig tvångslag, dels kost-
nadsansvaret för de i många fall långvariga och kostsamma vårdåtgär-
dema. Detta problem kan dock inte sägas vara unikt för LVM-vården
utan finns även inom LVU-vården och inom den frivilliga ungdoms-
och missbrukarvården. En intensifierad tillsyn från länsstyrelsens sida
över hela socialtjänstområdet framstår därför som den i ett bredare
perspektiv viktigaste åtgärden för att hindra att ekonomiska hänsyn på
ett otillbörligt sätt tillåts påverka bedömningen av enskilda missbrukares
behov av vård.
Myndigheter som i sin verksamhet regelbundet kommer i kontakt med
missbrukare är enligt 6 § LVM skyldiga att till länsstyrelsen anmäla om
någon kan antas vara i behov av vård enligt LVM. Detsamma gäller
läkare som i sin verksamhet kommer i kontakt med någon som kan
antas vara i behov av LVM-vård och som läkaren varken genom egen
försorg eller i övrigt inom hälso- och sjukvården kan bereda en till-
fredsställande vård. Som en följd av att ansvaret för utredning och
ansökan om LVM-vård överflyttas är det naturligt att anmälningsskyl-
digheten som åvilar andra myndigheter och läkare enligt 6 § LVM i
fortsättningen avser socialnämnden och inte länsstyrelsen. Detsamma
Prop. 1993/94:97
15
gäller myndigheternas upplysningsskyldighet enligt 7 § andra stycket.
Likaså bör det vara socialnämnden och inte länsstyrelsen som enligt 9 §
LVM beslutar om läkarundersökning av missbrukaren och utser läkare
för undersökningen.
Om någon begått en brottslig gärning och kan bli föremål för LVM-
vård får domstolen enligt 31 kap. 2 § brottsbalken överlämna åt länssty-
relsen eller styrelsen för ett LVM-hem att föranstalta om behövlig vård.
Som följd av förslagen i övrigt bör också här länsstyrelsen ändras till
socialnämnden liksom i 38 kap. 2 § brottsbalken.
Socialnämnden har som tidigare nämnts redan idag en utredningsskyl-
dighet när det gäller missbrukare enligt 50 § SoL. Det åvilar också
socialnämnden enligt 11 § SoL att söija för att missbrukare får behövlig
hjälp och vård. Socialnämnden skall således redan idag alltid göra en
utredning, om den får kännedom om något som tyder på att någon är i
behov av behandling eller stöd för missbruksproblem. Det åvilar också
nämnden att vara länsstyrelsen behjälplig med utredning om en klients
tidigare och aktuella förhållanden. Själva utredningsarbetet för den som
är aktuell för LVM-vård skall således redan i dag skötas av socialnämn-
den, som svarar för insamlandet av faktaunderlaget medan länsstyrelsen
står för bedömningen av behovet av LVM-vård. Oftast måste också
ansvarig utredare från socialtjänsten närvara vid förhandlingen i läns-
rätten.
Enligt regeringens uppfattning torde den föreslagna förändringen för
merparten av kommunerna komma att innebära ett obetydligt merarbete
för socialtjänsten. Någon kostnadsomfördelning mellan stat och kommu-
ner bör därför inte komma ifråga. Genom förslaget kommer å andra
sidan det dubbelarbete hos länsstyrelsen och socialtjänsten som är en
följd av de nuvarande reglerna att elimineras. Detta resurstillskott bör
dock användas for att förstärka länsstyrelsernas tillsynsarbete inom det
sociala området. Viss utbildning måste ges socialtjänstens personal som
i fortsättningen skall förbereda sig inför förhandlingar i domstol och
sköta processföring. Länsstyrelserna bör inom ramen för sitt anslag
övergångsvis administrera sådana utbildningsinsatser i samråd med
Svenska Kommunförbundets länsförbund. Regeringen avser att återkom-
ma till den frågan i årets budgetproposition.
Den föreslagna förändringen bör träda i kraft den 1 juli 1994.
Prop. 1993/94:97
16
Prop. 1993/94:97
6§
Ändringen i första stycket innebär att den anmälningsskyldighet vissa
myndigheter har angående behov av vård enligt LVM i fortsättningen
skall fullgöras till socialnämnden i stället för som hittills till länsstyrel-
sen.
Andra stycket innehåller en specialregel om läkares anmälningsskyldig-
het. Ändringen innebär dels att nuvarande anmälningsskyldighet i fråga
om behov av LVM-vård skall fullgöras till socialnämnden i stället för
till länsstyrelsen, dels att ett tillägg görs som klargör att samma regel
gäller i fråga om behov av omedelbart omhändertagande enligt 13 §.
Den frågan regleras för närvarande särskilt i 14 §.
Att socialnämndens uppgifter kan fullgöras av annan kommunal nämnd
om kommunfullmäktige har beslutat det framgår av 4 § socialtjänst-
lagen.
7 §
Förslaget innebär ingen annan ändring i sak än att socialnämnden i
stället för länsstyrelsen skall svara för utredningar om tvångsvård.
Uppgiftsskyldigheten vid utredningar enligt LVM skall följaktligen
fullgöras till socialnämnden.
Paragrafen svarar mot nuvarande 9 §. Ändringen innebär att social-
nämnden skall utse en kontaktperson i samband med att nämnden in-
leder utredningen i stället för som tidigare i samband med redogörelsen
till länsstyrelsen. I förarbetena till nu gällande lagstiftning (prop.
1987/88:147) anfördes att erfarenheten visat att den enskilde behöver
stöd under utredningstiden. Till kontaktpersonens uppgifter hör, som
anfördes i propositionen, att informera den enskilde om de regler som
gäller för vården och att förmedla kontakt med andra i missbrukarens
närhet som kan bistå denne. Det senare förutsätter givetvis samtycke av
den enskilde. En ledamot av nämnden kan inte utses som kontaktperson.
Syftet med denna bestämmelse är alltså ett annat än att utse någon
ansvarig för utredningen. Den föreslagna nya ordningen för utredning
och ansökan om vård enligt lagen motiverar inte att regeln om att utse
kontaktperson ändras.
9 §
Paragrafen svarar mot nuvarande 10 §. Ändringen innebär att social-
nämnden i stället för länsstyrelsen skall besluta om läkarundersökning i
samband med utredningen om tvångsvård.
17
10 § Prop. 1993/94:97
Paragrafen svarar mot nuvarande 8 §. Den omredigeras som följd av att
socialnämnden själv skall svara för utredningen om tvångsvård och inte
endast lämna en redogörelse till länsstyrelsen. Några andra ändringar i
sak föreslås inte. Under utredningstiden bör alltså genom kontakt med
Statens institutionsstyrelse undersökas i vilket hem intagning kan ske
och vidare vilken vård utanför hemmet som kan vara möjlig. Att dessa
uppgifter skall framgå av den utredning, som enligt 11 § skall fogas till
socialnämndens ansökan om tvångsvård, säkerställer att domstolen får
erforderligt underlag för sin bedömning i fråga om den föreslagna
tvångsvården. Att socialnämnden undersöker och förbereder frågan om
intagning redan under utredningstiden bidrar också till att vården kan
inledas snabbare och till att kontinuiteten förbättras i det fall missbruka-
ren redan är omhändertagen.
11 §
Ändringen i första stycket innebär endast att det är socialnämnden i
stället för länsstyrelsen som skall ansöka om tvångsvård hos länsrätten.
Ändringen i andra stycket är föranledd av att det är socialnämndens
egen utredning som skall ges in till länsrätten och inte endast det under-
lag som nämnden hittills har lämnat till länsstyrelsen.
Tredje stycket är oförändrat.
13 §
Första och andra styckena är oförändrade.
Ändringen i tredje stycket är föranledd av att det är socialnämnden i
stället för länsstyrelsen som skall ansöka om tvångsvård.
14 §
Paragrafen föreslås upphävd. Den regel som för närvarande finns där
om läkares anmälningsskyldighet till socialnämnden i fråga om behov av
omedelbart omhändertagande har arbetats in i den allmänna regeln om
läkares anmälningsskyldighet i 6 § andra stycket. Med hänsyn till att
grunden för läkarens skyldighet att anmäla såväl behov av omedelbart
omhändertagande som behov av vård enligt lagen är att tillfredsställande
vård eller behandling inte kan beredas missbrukaren genom läkarens
försorg eller annars inom hälso- och sjukvården saknas anledning att ha
kvar en särskild regel om anmälan av behov av omedelbart omhänder-
tagande under detta avsnitt. Anmälan skall enligt förslaget i båda fallen
göras till socialnämnden.
15 §
Ändringen i första stycket är föranledd av att det skall ligga på social-
nämnden i stället för länsstyrelsen att ansöka om tvångsvård.
Ändringen i andra stycket innebär att första meningen utgår. I denna
anges för närvarande att länsstyrelsen skall underrättas om beslut om
18
omedelbart omhändertagande. Detta blir onödigt när socialnämnden
kommer att svara för ansökan om tvångsvård. Däremot måste självfallet
polismyndighetens skyldighet att underrätta socialnämnden om sådana
beslut kvarstå.
38 §
Ändringen i första stycket är föranledd av förslaget att socialnämnden
och inte länsstyrelsen skall ansöka om tvångsvård.
Andra stycket är oförändrat.
44 §
Första, andra och fjärde styckena är oförändrade.
Ändringen i tredje stycket innebär att hänvisningen till 10 § ändras till
9 § som följd av den ändrade ordningen av 8-10 §§.
45 §
Ändringen innebär att socialnämnden såsom ansvarig för utredningen i
mål om tvångsvård får rätt att, liksom tidigare länsstyrelsen, begära
polishandräckning för att föra en missbrukare till läkarundersökning.
47 §
Första stycket är oförändrat.
I det nuvarande andra stycket anges vilken länsstyrelse som avses i
olika paragarafer i lagen. Denna bestämmelse blir onödig om social-
nämnden övertar alla länsstyrelsens uppgifter i fråga om utredning och
ansökan om tvångsvård. Regler om länsstyrelsens tillsyn över social-
tjänsten inklusive missbrukarvården finns i socialtjänstlagen. Andra
stycket föreslås därför utgå.
Ändringen i det nya andra stycket (nuvarande tredje) är en konsekvens
av att det nuvarande andra stycket upphävs och innebär att regeln om
vilken länsrätt som är behörig knyts till i vilket län den ansvariga kom-
munen är belägen. Det innebär ingen ändring i sak.
Ikraftträdandebestämmelserna
De nya bestämmelserna bör i princip få fullt genomslag genast vid
ikraftträdandet. Ärenden som är aktuella hos länsstyrelserna bör således
fortsättningsvis handläggas av socialnämnden. För det fall länsstyrelsen
redan har anhängiggjort ett mål i domstol ter det sig dock mest ända-
målsenligt att länsstyrelsen får fullfölja ärendet till dess det avgjorts
slutligt, utan att partsställningen hos domstolen förändras.
Prop. 1993/94:97
19
31 kap.
2 §
Ändringen i första stycket är en konsekvens av forslaget om ändring i
LVM.
38 kap.
2§
I denna paragraf görs en konsekvensändring i andra stycket.
20
I utredningen konstateras att kommunerna redan har huvudansvaret for
missbrukarvården på grund av bestämmelserna i socialtjänstlagen. Kom-
munerna har sålunda att svara för frivillig vård både som alternativ till
tvångsvård och som uppföljning av en period av tvångsvård. Det åvilar
också kommunen enligt socialtjänstlagen att utreda en enskilds behov av
insatser. Även enligt LVM åvilar det kommunen att tillhandahålla läns-
styrelsen en redogörelse för missbrukarens förhållanden och för vid-
tagna och planerade åtgärder. Det innebär därför ett ganska blygsamt
merarbete för kommunen att, på samma sätt som enligt lagen (1990:52)
med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU), ta det fulla an-
svaret för utredning och ansökan om tvångsvård och föra talan härom i
länsrätten. Utredningen erinrar om att bakgrunden till att länsstyrelsen
getts denna roll enligt LVM men inte enligt LVU är att söka i den
ideologiska debatt om vården av vuxna missbrukare vilken föregick
1981 års LVM. Det principiella motståndet mot att låta socialtjänsten
spela en aktiv roll i ärenden om tvångsvård synes dock ha minskat. Det
konstateras samtidigt att erfarenheterna av länsstyrelsernas verksamhet
varit mycket goda och att denna ordning bidragit till att motverka de
skillnader i praxis och synsätt som funnits i kommunerna.
Den risk som kan finnas med att idag anförtro kommunerna hela an-
svaret för att utreda och initiera tvångsvård sammanhänger i första hand
med att en kommun i ett kärvt ekonomiskt läge kan bli alltför obenägen
att initiera kostsam institutionsvård, också i ett fall då lagen kräver
detta. Detta är dock inte ett problem som bara gäller LVM-vården utan
även den frivilliga missbrukarvården och den kvalificerade ungdoms-
vården. Det måste därför mötas främst genom utökad tillsyn över hela
socialtjänstområdet. Utredningen framhåller vikten av att de resurser
som frigörs hos länsstyrelserna verkligen utnyttjas för sådan tillsyn.
Detta bör även innefatta att länsstyrelsen, på grund av anmälan från
anhöriga e.d., kontrollerar handläggningen av vissa enskilda ärenden.
Utredningens författningsförslag innebär att kommunerna tar över
samtliga länsstyrelsens uppgifter i enskilda ärenden enligt LVM. I
övrigt föreslås inga sakliga förändringar. En följdändring föreslås i
brottsbalken.
Prop. 1993/94:97
Bilaga 1
21
I denna sammanställning behandlas endast missbrukarvården.
Prop. 1993/94:97
Bilaga 2
Av de remissinstanser som anmodats eller erbjudits att inkomma med
synpunkter på betänkandet har följande inkommit med svar:
Socialstyrelsen, Folkhälsoinstitutet, Rikspolisstyrelsen, Kriminalvårds-
styrelsen, Brottsförebyggande rådet, Statskontoret, Riksrevisionsverket,
Statistiska Centralbyrån, Statens livsmedelsverk, Konsumentverket,
Konkurrensverket, Statens institutionsstyrelse, Kommerskollegium,
Riksdagens ombudsmän (JO), Kammarrätten i Stockholm, Kammar-
rätten i Sundsvall, Länsrätten i Stockholms län, Länsrätten i Göteborgs
och Bohus län, Länsrätten i Örebro län, Länsrätten i Hallands län,
Länsstyrelsen i Stockholms län, Länsstyrelsen i Norrbottens län, Läns-
styrelsen i Malmöhus län, Länsstyrelsen i Värmlands län, Polismyndig-
heten i Stockholm, Polismyndigheten i Göteborg, Polismyndigheten i
Umeå, Polismyndigheten i Norrköping, Svenska Kommunförbundet,
Landstingsförbundet, Stockholms läns landsting, Göteborgs och Bohus
läns landsting, Malmöhus läns landsting, Skaraborgs läns landsting,
Göteborgs stad, Stockholms stad, Haninge kommun, Umeå kommun,
Uppsala kommun, Linköpings kommun, Kalmar kommun, Malmö
kommun, Borlänge kommun, Sundsvalls kommun, Kalix kommun,
Halmstads kommun, Östersunds kommun, Sveriges kommunaltjänste-
mannaförbund (SKTF), Statstjänstemannaförbundet (ST), Tjänstemän-
nens Centralorganisation (TCO), Sveriges Psykologförbund, Sveriges
läkarförbund, Sveriges socionomers, personal- & förvaltningstjänste-
mäns riksförbund (SSR), Landsorganisationen i Sverige (LO), Före-
ningen Sveriges Socialchefer, Alkoholproblematikers riksorganistion
(ALRO), Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning (CAN).
Därutöver har inkommit yttrande från Riksförbundet för behandlings-
hem (RFB), Länsstyrelsernas socialtjänstförening (LSF), Sällskapet
Länkarnas Riksförbund, Svenska Restauratörförbundets Arbetsgivarföre-
ning (SRA), Länkens Kamratförbund, IOGT-NTO, Sveriges Hotell-och
Restaurangförbund (SHR), Sveriges läkarförbund och Länsstyrelsen i
Göteborgs och Bohus län.
Totalt inkomna remissvar:
Tillstyrker förslaget:
Avstyrker förslaget:
Avstår:
65 stycken.
46
9
10
22
Prop. 1993/94:97
Bilaga 2
Tillstyrker förslaget
Av de 65 remissinstanser som inkommit med svar tillstyrker 46 utreda-
rens förslag att kommunerna tar över samtliga länsstyrelsens uppgifter i
enskilda ärenden enligt LVM.
En övervägande del av de remissinstanser som är positiva till utreda-
rens förslag anser att länsstyrelsens viktigaste uppgift framdeles kommer
att vara tillsynen över kommunernas socialtjänst. De resurser, som i
och med att utredning av och ansökan om vård enligt LVM frigörs från
länsstyrelsen, bör enligt majoriteten användas till att intensifiera till-
synen av kommunernas insatser. Framförallt pekar man på att kommu-
nernas ansträngda ekonomi inte får urholka rättssäkerheten.
Svenska Kommunförbundet har inget att erinra mot förslaget. För
merparten av kommunerna innebär förslaget ett obetydligt merarbete.
Förbundet vill dock erinra om att länsstyrelsen när nuvarande ordning
infördes fick ett resurstillskott på 30 tjänster. När den aktuella uppgiften
blir kommunal är det rimligt att dessa resurser överförs till kommuner-
na. Malmö kommun och Göteborgs stad anför liknande synpunkter.
Socialstyrelsen är positiv till att LVM- och LVU-lagstiftningen harmo-
niseras på det sätt som föreslås. Kriminalvårdsstyrelsen anför att kom-
munernas benägenhet att ansöka om LVM har minskat som en följd av
en alltmer pressad ekonomi. Det finns kommuner som överhuvudtaget
inte ansöker om LVM. Eftersom kommunernas insatser på missbruks-
området har avsevärd betydelse för brottsutvecklingen kan enligt Krimi-
nalvårdsstyrelsen kommunernas besparingar medföra risk för ökade
samhällskostnader som huvudsakligen kommer att belasta rättsväsendet.
Statens institutionsstyrelse anser att ett system där länsstyrelsen be-
håller en viss initiativrätt vore att föredra. När en kommun prövat
någons anmälan och beslutat att inte ansöka om LVM-vård skulle denne
kunna vända sig till länsstyrelsen med sin anmälan. Statens institutions-
styrelse anser att länsstyrelsernas tillsynsarbete bör intensifieras. Styrel-
sen ser dock en brist i förslaget, nämligen att någon ändring i lagstift-
ningen gällande detta inte införs. För att aktivera tillsynen föreslås att
det införs en bestämmelse om att dels alla anmälningar som inkommer
till socialnämnden enligt 6 § LVM skall delges länsstyrelsen, dels att
nämndens beslut att vidta annan åtgärd än LVM-ansökan skall delges
länsstyrelsen.
Länsrätten i Stockholms län tillstyrker också förslaget men anser att
länsstyrelsens tillsyn måste vara aktiv och verksam och att kommunala
företrädare skall kunna göras ansvariga för "underlåtenhetssynder".
Länsrätten i Göteborgs och Bohus län ifrågasätter på samma sätt om en
tillsynsfunktion utan möjlighet att vidta rättsliga åtgärder är tillräckligt
effektiv, om en kommun av någon anledning inte lever upp till sina
skyldigheter.
Länsstyrelsen i Stockholms län tillstyrker förslaget men påpekar att
det föreligger en viss risk för att lagstiftarens intentioner med en tving-
23
ande lagstiftning kan komma att förflackas, varvid även rättssäkerheten
kan komma att urholkas, detta på grund av att ett stort antal tjänstemän
med olika vårdideologier och socialrättslig kompetens skall tolka gällan-
de lagstiftning. Länsstyrelserna måste därför som tillsynsmyndigheter
ägna särskild uppmärksamhet åt denna fråga. Länsstyrelsen i Värmlands
län biträder också utredningens förslag men anser att länsstyrelsen har
kunnat spela en viktig roll genom att själv ta initiativ till LVM-utred-
ning då så varit påkallat. Denna initiativrätt går nu förlorad i och med
utredningens förslag, varför det kommer att krävas en intensifierad och
återkommande tillsyn över socialtjänstens arbete med missbrukare i
allmänhet och bedömningar i förhållande till LVM i synnerhet.
Flera remissinstanser som tillstyrker förslaget påpekar också vikten av
att följa upp och utvärdera socialnämndernas nya roll så att nämnderna
inte alltför kraftigt reducerar sina insatser för missbrukare av exempel-
vis ekonomiska skäl.
Avstyrker förslaget
Av de 65 remissinstanser som inkommit med svar avstyrker 9 utreda-
rens förslag. Följande remissinstanser avstyrker förslaget;
Kammarrätten i Stockholm, Stockholms kommun, SKTF, ALRO, LO,
Stockholms läns landsting, Föreningen Sveriges Socialchefer, RFB,
Länkarna och Länkens kamratförbund.
Kammarrätten i Stockholm delar utredarens positiva omdöme an-
gående länsstyrelsernas hantering av LVM-ärendena, och framhåller att
länsstyrelsernas medverkan i dessa ärenden bidragit till att domstolarnas
uppgifter på området kunnat renodlas i enlighet med de intentioner som
låg till grund för förvaltningsdomstolsreformen. Med tanke på läns-
styrelsernas arbetssituation ifrågasätter man också vilka vinster som
görs genom kommunaliseringen av LVM-ärendena eftersom de resurser
som frigörs inte skall få användas för andra ändamål än för tillsyn inom
det sociala området.
Stockholms stad anser också att nuvarande ordning gällande LVM bör
bibehållas. Utredningar och ansökningar blir då mer enhetliga och
rättsäkerheten för den enskilde ökar. Stockholms stad anför vidare att
utredaren vill göra gällande att det skulle bli ett ganska blygsamt mer-
arbete för kommunerna att överta hela LVM-hanteringen. Så är dock
inte fallet i Stockholms stad. Stadens socialförvaltning anser det inte
rimligt att kommunen ska påta sig kostnader för att lösa statens behov
av resurser för tillsynsuppgifter fastlagda i lag av riksdagen. Stockholms
stad förutsätter därför att kompensation erhålls för merkostnaderna om
riksdagen ändå beslutar genomföra ändringen.
Vikten av en enhetlig rättstillämpning är SKTF:s övergripande argu-
ment mot utredarens förslag. Det finns enligt SKTF betydande faror att
kommunens ekonomi blir styrande för bedömningen av tvångsvård som
är en kostsam vårdform. LO anser att så länge det inte finns en funge-
rande organisation för utökad tillsyn över kommunerna bör länsstyrel-
serna ha kvar ansvaret för LVM-vården. Föreningen Sveriges Social -
Prop. 1993/94:97
Bilaga 2
24
chefer är också kritisk till att denna tvångslagstiftning mot vuxna miss-
brukare skall inordnas i socialtjänsten.
ALRO anser att lagstiftarnas intentioner med LVM delvis har "kom-
mit på skam" och att kommunernas ekonomiska situation i dag styr
valet av bistånd i en utsträckning som inte var förväntad när lagen
tillkom och att detta i sig är ett skäl för att bibehålla länsstyrelsens roll
i LVM-handläggningen. ALRO menar vidare att den föreslagna kom-
munaliseringen vore en katastrof för LVM och medlemmarna lika väl
som för kommunerna och institutionerna på sikt. I detta påstående får
man medhåll från andra intresseorganisationer t.ex. Sällskapet Länkar-
nas Riksförbund och RFB.
Avstår
10 remissinstanser svarar att de avstår från att lämna synpunkter på
utredarens förslag. De remissinstanser vilka i den här frågan avstått från
att lämna synpunkter är;
Folkhälsoinstitutet, Riksrevisionsverket, Livsmedelsverket, Kon-
kurrensverket, Kommerskollegium, Malmöhus läns landsting, Uppsala
kommun, SRA, CAN och SHR.
Prop. 1993/94:97
Bilaga 2
25
Prop. 1993/94:97
Bilaga 3
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1988:870) om vård av miss-
brukare i vissa fall
dels att 14 § skall upphöra att gälla,
dels att nuvarande 8 § skall betecknas 10 §, nuvarande 9 § betecknas
8 § och nuvarande 10 § betecknas 9 §,
dels att 6 och 7 §§, de nya 8-10 §§ samt 11, 13, 15, 38, 44, 45 och
47 §§ skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
6 §
Myndigheter som i sin verk-
samhet regelbundet kommer i
kontakt med missbrukare är skyl-
diga att anmäla till länsstyrelsen
om de får kännedom om att någon
kan antas vara i behov av vård
enligt denna lag. Detta skall dock
inte gälla myndigheter inom
hälso- och sjukvården i vidare
mån än som följer av andra styck-
et.
En läkare skall göra anmälan till
länsstyrelsen, om han i sin verk-
samhet kommer i kontakt med
någon som kan antas vara i behov
av vård enligt denna lag och han
bedömer att denne inte kan be-
redas tillfredsställande vård eller
behandling genom läkarens egen
försorg eller i övrigt inom hälso-
och sjukvården.
Myndigheter som i sin verk-
samhet regelbundet kommer i
kontakt med missbrukare är skyl-
diga att anmäla till socialnämnden
om de får kännedom om att någon
kan antas vara i behov av vård
enligt denna lag. Detta skall dock
inte gälla myndigheter inom
hälso- och sjukvården i vidare
mån än som följer av andra styck-
et.
En läkare skall göra anmälan till
socialnämnden, om han i sin
verksamhet kommer i kontakt
med någon som kan antas vara i
behov av omedelbart omhänder-
tagande eller vård enligt denna
lag och han bedömer att denne
inte kan beredas tillfredsställande
vård eller behandling genom
läkarens egen försorg eller i
övrigt inom hälso- och sjukvår-
den.
Länsstyrelsen skall inleda ut-
redning, när den genom anmälan
enligt 6 § eller på något annat sätt
har fått kännedom om att det kan
finnas skäl att bereda någon
tvångsvård.
Myndigheter som avses i 6 §
första stycket är skyldiga att
lämna länsstyrelsen alla uppgifter
Socialnämnden skall inleda
utredning, när den genom an-
mälan enligt 6 § eller på något
annat sätt har fått kännedom om
att det kan finnas skäl att bereda
någon tvångsvård.
Myndigheter som avses i 6 §
första stycket är skyldiga att
lämna socialnämnden alla upp-
26
Nuvarande lydelse
som kan vara av betydelse för en
sådan utredning.
(9 §)
Socialnämnden skall i samband
med att redogörelsen enligt 8 §
upprättas utse en tjänsteman hos
nämnden som skall svara för
kontakterna med missbrukaren
och med olika vårdgivare.
(10 §)
När utredningen har inletts skall
länsstyrelsen, om det inte är
uppenbart obehövligt, besluta om
läkarundersökning av missbruka-
ren samt utse en läkare för un-
dersökningen. Läkaren skall i ett
intyg ange missbrukarens aktuella
hälsotillstånd.
(8 §)
När en fråga uppkommit om att
bereda en missbrukare tvångsvård
skall socialnämnden lämna läns-
styrelsen en redogörelse för miss-
brukarens förhållanden samt för
tidigare vidtagna och för planera-
de åtgärder. Socialnämnden skall
också ange i vilket hem intagning
kan ske och vilken vård utanför
hemmet som planeras, om in-
tagning sker.
11
Anser länsstyrelsen efter ut-
redning att det finns skäl att be-
reda någon tvångsvård, skall
länsstyrelsen ansöka om sådan
vård hos länsrätten.
Till ansökan skall fogas de
uppgifter socialnämnden lämnat
enligt 8 § och, om det inte möter
synnerligt hinder, ett läkarintyg
om missbrukarens aktuella hälso-
tillstånd.
Föreslagen lydelse
gifter som kan vara av betydelse
för en sådan utredning.
8 §
Socialnämnden skall i samband
med att utredningen inleds utse en
tjänsteman hos nämnden som skall
svara för kontakterna med miss-
brukaren och med olika vård-
givare.
9 §
När utredningen har inletts skall
socialnämnden, om det inte är
uppenbart obehövligt, besluta om
läkarundersökning av missbruka-
ren samt utse en läkare för un-
dersökningen. Läkaren skall i ett
intyg ange missbrukarens aktuella
hälsotillstånd.
10 §
Socialnämndens utredning skall
utvisa missbrukarens förhållanden
samt tidigare vidtagna och plane-
rade åtgärder. Av utredningen
skall också framgå i vilket hem
intagning kan ske och vilken vård
utanför hemmet som planeras, om
intagning sker.
Prop. 1993/94:97
Bilaga 3
§
Anser socialnämnden efter
utredning att det finns skäl att
bereda någon tvångsvård, skall
nämnden ansöka om sådan vård
hos länsrätten.
Till ansökan skall fogas den
utredning nämnden gjort och, om
det inte möter synnerligt hinder,
ett läkarintyg om missbrukarens
aktuella hälsotillstånd.
Om ansökan inte innehåller läkarintyg eller om det behövs av något
annat skäl, får rätten besluta om läkarundersökning.
13 §
Socialnämnden eller polismyndigheten får besluta att en missbrukare
omedelbart skall omhändertas, om
1. det är sannolikt att han kan beredas vård med stöd av denna lag,
och
27
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2. rättens beslut om vård inte kan avvaktas på grund av att han kan
antas få sitt hälsotillstånd allvarligt försämrat, om han inte får omedel-
bar vård, eller på grund av att det föreligger en överhängande risk för
att han till följd av sitt tillstånd kommer att allvarligt skada sig själv
eller någon närstående.
Kan socialnämndens beslut om omhändertagande inte avvaktas, får
beslut om omhändertagande fattas av nämndens ordförande eller någon
annan ledamot som nämnden har förordnat. Beslutet skall anmälas vid
nämndens nästa sammanträde.
Prop. 1993/94:97
Bilaga 3
När länsstyrelsen har ansökt om
tvångsvård, får även rätten besluta
att missbrukaren omedelbart skall
omhändertas.
15 §
Har socialnämnden eller polis-
myndigheten beslutat om omedel-
bart omhändertagande, skall
beslutet genast underställas läns-
rätten eller, om beslutet har fattats
efter det att länsstyrelsen har
ansökt om tvångsvård, den rätt
som prövar frågan om vård.
Länsstyrelsen skall genast un-
derrättas om beslutet. Har polis-
myndigheten fattat beslutet, skall
myndigheten genast underrätta
socialnämnden om sitt beslut.
38 §
I mål om beredande av tvångs-
vård, där omhändertagande har
beslutats enligt 13 § första eller
andra stycket, skall länsrätten ta
upp målet till avgörande inom en
vecka från den dag då ansökan
om vård kom in eller, om beslutet
om omhändertagande har fattats
efter det att länsstyrelsen har
ansökt om vård, inom en vecka
från den dag då underställningen
skedde. Om ett beslut om omedel-
bart omhändertagande inte är
verkställt när det underställs eller
om länsrätten har beslutat om
omedelbart omhändertagande
enligt 13 § tredje stycket, skall
målet tas upp till avgörande inom
en vecka från den dag då beslutet
verkställdes.
När socialnämnden har ansökt
om tvångsvård, får även rätten
besluta att missbrukaren omedel-
bart skall omhändertas.
Har socialnämnden eller polis-
myndigheten beslutat om omedel-
bart omhändertagande, skall
beslutet genast underställas läns-
rätten eller, om beslutet har fattats
efter det att nämnden har ansökt
om tvångsvård, den rätt som
prövar frågan om vård.
Har polismyndigheten fattat
beslutet, skall myndigheten genast
underrätta socialnämnden om sitt
beslut.
I mål om beredande av tvångs-
vård, där omhändertagande har
beslutats enligt 13 § första eller
andra stycket, skall länsrätten ta
upp målet till avgörande inom en
vecka från den dag då ansökan
om vård kom in eller, om beslutet
om omhändertagande har fattats
efter det att socialnämnden har
ansökt om vård, inom en vecka
från den dag då underställningen
skedde. Om ett beslut om omedel-
bart omhändertagande inte är
verkställt när det underställs eller
om länsrätten har beslutat om
omedelbart omhändertagande
enligt 13 § tredje stycket, skall
målet tas upp till avgörande inom
en vecka från den dag då beslutet
verkställdes.
Länsrätten får förlänga dessa tider, om det behövs ytterligare utred-
ning eller om någon annan särskild omständighet gör det nödvändigt.
28
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
44 §
Beslut av den som förestår vården vid ett LVM-hem får överklagas av
den enskilde hos länsrätten, om beslutet avser överflyttning enligt 25 §,
avslag på begäran om utskrivning eller förstörande eller försäljning av
egendom enligt 36 §.
Andra beslut enligt denna lag av den som förestår vården vid ett
LVM-hem får inte överklagas.
Prop. 1993/94:97
Bilaga 3
Beslut om läkarundersökning
enligt 10 § eller 11 § tredje styck-
et får inte överklagas.
Beslut om läkarundersökning
enligt 9 § eller 11 § tredje stycket
får inte överklagas.
Beslut om omhändertagande enligt 13 § första eller andra stycket får
inte överklagas. Överklagande av rättens beslut om omhändertagande
enligt 13 § tredje stycket är inte inskränkt till viss tid.
45 §
Polismyndigheten skall lämna
biträde för att
1. på begäran av länsstyrelsen
eller rätten föra en missbrukare
till en beslutad läkarundersökning,
Polismyndigheten skall lämna
biträde för att
1. på begäran av socialnämnden
eller rätten föra en missbrukare
till en beslutad läkarundersökning,
2. på begäran av socialnämnden föra den som skall beredas vård eller
som är omedelbart omhändertagen enligt denna lag till ett LVM-hem
eller sjukhus,
3. på begäran av chefsöverläkaren i fall som avses i 24 § tredje styck-
et föra den som skall beredas vård eller som är omdelbart omhänder-
tagen enligt denna lag till ett LVM-hem, samt
4. på begäran av den som förestår vården vid ett LVM-hem efter-
forska, hämta eller förflytta någon som skall tas in i hemmet eller som
vårdas där med stöd av denna lag.
47 §
Med socialnämnden avses i denna lag socialnämnden i den kommun
som enligt 3 § socialtjänstlagen (1980:620) har ansvaret för att den
enskilde får det stöd och den hjälp som han behöver. Att överflyttning
av ärenden till en annan socialnämnd kan ske i vissa fall framgår av
72 § socialtjänstlagen.
Med länsstyrelsen avses i denna
lag länsstyrelsen i det län, inom
vilket den ansvariga kommunen är
belägen.
Beslut om tvångsvård enligt 5 §
och med anledning av omhän-
dertagande enligt 13 § fattas av
länsrätten i det län som anges i
andra stycket. Den länsrätt som
meddelade beslutet om vård be-
slutar också i frågor som avses i
44 § första stycket.
Beslut om tvångsvård enligt 5 §
och med anledning av omhän-
dertagande enligt 13 § fattas av
länsrätten i det län där den an-
svariga kommunen är belägen.
Den länsrätt som meddelade
beslutet om vård beslutar också i
frågor som avses i 44 § första
stycket.
1 Senaste lydelse 1990:606.
29
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1993/94:97
Bilaga 3
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
2. Om ett ärende som har anhängiggjorts hos länsrätten före den 1 juli
1994 inte har avgjorts slutligt vid lagens ikraftträdande tillämpas äldre
bestämmelser.
30
Prop. 1993/94:97
Bilaga 3
Härigenom föreskrivs att 31 kap. 2 § brottsbalken skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
31 kap.
2 §l
Kan den som har begått en
brottslig gärning bli föremål för
vård enligt lagen (1988:870) om
vård av missbrukare i vissa fall
får rätten överlämna åt länsstyrel-
sen eller, i fråga om den som
redan är intagen i ett hem där
sådan vård meddelas, åt styrelsen
för hemmet att föranstalta om
behövlig vård. Innan rätten be-
slutar om överlämnande skall
länsstyrelsen eller styrelsen höras.
Kan den som har begått en
brottslig gärning bli föremål för
vård enligt lagen (1988:870) om
vård av missbrukare i vissa fall
får rätten överlämna åt social-
nämnden eller, i fråga om den
som redan är intagen i ett hem
där sådan vård meddelas, åt
styrelsen för hemmet att föran-
stalta om behövlig vård. Innan
rätten beslutar om överlämnande
skall socialnämnden eller styrel-
sen höras.
Är för brottet stadgat strängare straff än fängelse i ett år, får över-
lämnande enligt första stycket ske endast om det föreligger särskilda
skäl.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
1 Senaste lydelse 1988:1483.
31
Prop. 1993/94:97
Bilaga 4
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1993-11-18
Närvarande: justitierådet Per Jermsten, justitierådet Lars Å. Beckman,
regeringsrådet Sigvard Holstad.
Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 21 oktober 1993, varvid
statsrådet Bengt Westerberg varit föredragande, har regeringen för
Lagrådets yttrande överlämnat förslag till
1. lag om ändring i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa
fall,
2. lag om ändring i brottsbalken.
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av kammarrättsassessorn Ingrid
Stenkula.
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.
32
Prop. 1993/94:97
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 25 november 1993
Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden Friggebo,
Johansson, Hörnlund, Olsson, Svensson, Dinkelspiel, Thurdin, Wibble,
Björck, Davidson, Könberg, Odell, Lundgren, Unckel, P. Westerberg,
Ask
Föredragande: statsrådet Könberg
Regeringen beslutar proposition 1993/94:97 Ansökningsförfarandet
enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall
33
gotab 45371, Stockholm 1993