Regeringens proposition
1993/94:90
Översyn av tjänsteinkomstbeskattningen,
m.m.

Regeringen överlämnar denna proposition
till riksdagen.

Stockholm den 28 oktober 1993

Carl Bildt
Bo Lundgren
(Finansdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

Förslagen i propositionen berör i
huvudsak olika frågor i inkomstslaget
tjänst. Dessutom föreslås att fysiska
personers rätt till grundavdrag vid
taxering till statlig inkomstskatt, med
vissa undantag, slopas vid 1995 och 1996
års taxeringar.
Förslagen rörande inkomst av tjänst
innebär bl.a. att nuvarande regler för
resor mellan bostad och arbetsplats i
allt väsentligt behålls oförändrade men
att avdragsrätt införs för väg-, bro-
eller färjeavgifter som den
skattskyldige haft vid sådana resor.
Avdrag för bilkostnader för resa mellan
bostad och arbetsplats föreslås bli 13 kr
per mil även för inkomståret 1994.
Reglerna om kostnadsersättningar
föreslås ändrade i flera avseenden.
Kostnader för resor i Sverige i samband
med tillträdande eller från-trädande av
anställning eller uppdrag skall vara
avdragsgilla vid in-komsttaxeringen och
ersättning för sådana kostnader skall
inte ingå i underlaget vid beräkning av
preliminär skatt.
En undantagsregel införs för
reservofficerare som innebär att de skall
anses ha sitt tjänsteställe i bostaden.
Förmån av fri resa i Sverige till eller
från anställningsintervju eller
kostnadsersättning för sådan resa skall
vara skattefri.
Ersättning från arbetsgivare * eller av
allmänna medel * för flyttnings-kostnad
skall även i fortsättningen vara
skattefri om vissa förutsättningar är
uppfyllda. Begreppet flyttningskostnad
definieras i lagtext.
1

Reglerna om utlandstraktamenten ändras.
Enligt förslaget skall scha-blonbeloppen
avseende avdrag för ökade
levnadskostnader vid tjänsteresa
bestämmas så att de motsvarar den normala
ökningen av levnadskost-naden och inte
som nu den största normala ökningen av
levnadskost-naden. Detta normalbelopp
skall avse kostnadsökningen för frukost,
för lunch och middag bestående av en rätt
på restaurang av normal standard samt
småutgifter under varje hel dag som
tagits i anspråk för resan. Det ges dock
möjlighet att bestämma ett normalbelopp
som avser kostnadsökning för måltider på
restaurang av bättre standard om
särskilda skäl föreligger. Liksom vid
inrikesförrättning föreslås att de
schabloniserade avdragen reduceras när
traktamente utgått vid tjänsteresa på en
och samma ort under längre tid än tre
månader i följd.
För år 1994 skall enligt förslaget
normalbeloppen bestämmas enligt
övergångsbestämmelser som innebär att
storleken av helt normalbelopp skall
motsvara 70 % av det belopp som kan anses
motsvara största nor-mala ökning i
levnadskostnaden för en dag i resp.
förrättningsland.
Den s.k. dispensregeln i uppbördslagen
som tillämpas om ersättning för ökade
levnadskostnader utgått vid tjänsteresa
som pågått längre tid än tre månader
slopas. Beslut av skattemyndighet skall
dock krävas om ersätt-ning för ökade
levnadskostnader vid tjänsteresa utgår
för längre tid än två år på en och samma
ort.
Värdet av förmån av bostad som är
belägen i Sverige och som inte är
semesterbostad skall vid
preliminärskatteberäkningen beräknas per
kvadratmeter bostadsyta och inte som för
närvarande per rum.
Skattefrihet för en resa per år införs
för den som har anställning eller
särskilt uppdrag inom rese- eller
trafikbranschen. Reseförmån föreslås
vidare kunna värderas efter schablon vid
beräkning av preliminärskatt och
arbetsgivaravgifter.
Vissa förändringar föreslås beträffande
reglerna om beskattning av bilförmån.
Bilförmånens värde föreslås beräknas med
utgångspunkt från nybilspriset för
årsmodellen för bilar som är högst fem år
gamla. Är förmånsbilen sex år eller äldre
skall värdet beräknas på 70 % av det
genomsnittliga nybilspriset för de
vanligast förekommande företagsägda
bilarna.
Det s.k. fribeloppet på 20 000 kr
avseende extrautrustning föreslås slopat.
Det fasta beloppet vid beräkning av
förmånsvärdet sänks från 0,8 till 0,7
basbelopp. De övre och undre gränserna
för förmånsvärdet sänks från 42 till 40 %
resp. från 35 till 32 %.
Det föreslås särskilda
jämkningsmöjligheter för personbilar som
har karaktär av arbetsredskap och när
körningen i tjänsten är omfattande. Om
bilen endast använts i ringa omfattning *
vid endast ett fåtal tillfällen per år
och med en sammanlagd körsträcka på högst
100 mil * föreslås bilförmånen bli
skattefri.
Vidare föreslås att vid beräkning av
särskilt grundavdrag för folkpensionärer
skall med folkpension jämställas
motsvarande utländska pen-sionsförmåner.
Slutligen föreslås att skattefrihet
enligt den s.k. ettårs-regeln i punkt 3
av anvisningarna till 54 §
kommunalskattelagen skall
2

medges offentliganställd när fråga är om
statlig eller kommunal tjänsteexport.
Ändringarna föreslås träda i kraft den 1
januari 1994 och tillämpas huvudsakligen
första gången vid 1995 års taxering.

3

Innehållsförteckning

1 Förslag till riksdagsbeslut 6

2 Lagtext 7
2.1 Förslag till lag om ändring i
kommunalskattelagen (1928:370) 7
2.2 Förslag till lag om ändring i
uppbördslagen (1953:272) 25
2.3 Förslag till lag om ändring i lagen
(1990:325) om själv-
deklaration och kontrolluppgifter 30
2.4 Förslag till lag om ändring i lagen
(1984:668) om upp-
börd av socialavgifter från
arbetsgivare 32
2.5 Förslag till lag om avdrag för
kostnader för bilresor till
och från arbetsplatsen vid 1995 års
taxering 34
2.6 Förslag till lag om beräkning av
beskattningsbar förvärvs-
inkomst vid taxering till statlig
inkomstskatt och statlig
inkomstskatt på förvärvsinkomster vid
1995 och 1996 års
taxeringar 35
2.7 Förslag till lag om ändring i lagen
(1959:551) om beräk-
ning av pensionsgrundande inkomst
enligt lagen (1962:381)
om allmän försäkring 36
2.8 Förslag till lag om ändring i lagen
(1958:295) om sjömans-
skatt 37

3 Ärendet och dess beredning 38

4 Förändringar i inkomstslaget tjänst
39
4.1 Allmänna synpunkter 39
4.2 Resor mellan bostad och arbetsplats
41
4.3 Bilkostnader i tjänsten 44
4.4 Vissa kostnadsersättningar och
förmåner 46
4.4.1 Kostnadsersättning
för vissa resor 46
4.4.2 Flyttningskostnad
m.m. 49
4.4.3
Omkostnadsersättning till dagbarnvårdare,
ersätt-
ning till försökspersoner m.fl.
samt beskattnings-
frågor rörande medföljande
make/maka vid tjänsteresa 52
4.5 Utlandstraktamenten 54
4.5.1 Bakgrund och gällande rätt 54
4.5.2 Överväganden och förslag 56
4.6 Övriga traktamentsfrågor 60
4.7 Bostadsförmån 65
4.8 Reseförmåner 68
4.9 Personalvårdsförmåner och
beloppsgränser 75
4.10 Tidpunkten för beskattning av
naturaförmån 81
4.11 Beskattning av bilförmån 83
4.11.1 Bakgrund 83
4.11.2 Beräkning av förmånsvärdet 85
4.11.3 Nybilspriset 87
4.11.4 Extrautrustning 89
4.11.5 Åtgärder för att uppnå
ekonomisk neutralitet 91
4.11.6 Bilen som arbetsredskap 92
4.11.7 Ringa användning 93
4.12 Ikraftträdande 94

5 Slopat statligt grundavdrag 95

6 Övriga frågor 96
6.1 Särskilt grundavdrag för pensionärer
med utländsk pension 96
6.2 Skattefrihet vid statlig och
kommunal tjänsteexport 99

7 Ekonomiska effekter för den
offenligt sektorn 100

8 Specialmotivering 101
8.1 Kommunalskattelagen (1928:370) 101
8.2 Uppbördslagen (1953:272) 108
8.3 Lagen (1990:325) om självdeklaration
och
kontrolluppgifter 110
8.4 Lagen (1984:668) om uppbörd av
socialavgifter från
arbetsgivare 111
8.5 Lagen om avdrag för kostnader för
bilresor till och
från arbetsplatsen vid 1995 års
taxering 111
8.6 Lagen om beräkning av
beskattningsbar förvärvsinkomst
vid taxering till statlig
inkomstskatt och statlig
inkomstskatt på förvärvsinkomster vid
1995 och 1996
års taxeringar 111
8.7 Lagen (1959:551) om beräkning av
pensionsgrundande
inkomst enligt lagen (1962:381) om
allmän försäkring 111
8.8 Lagen (1958:295) om sjömansskatt 112

Bilaga 1Förteckning över remissinstanser,
(SOU 1993:44) 113
Bilaga 2Förteckning över remissinstanser,
(Ds 1993:53) 114
Bilaga 3Lagrådsremissens lagförslag 115
Bilaga 4Lagrådets yttrande 139

Utdrag ur protokoll vid
regeringssammanträde
den 28 oktober 1993 146

4

1 Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen

antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i kommunalskattelagen
(1928:370),
2. lag om ändring i uppbördslagen
(1953:272),
3. lag om ändring i lagen (1990:325) om
självdeklaration och kontrolluppgifter,
4. lag om ändring i lagen (1984:668) om
uppbörd av socialavgifter från
arbetsgivare,
5.lag om avdrag för kostnader för
bilresor till och från arbetsplatsen vid
1995 års taxering,
6. lag om beräkning av beskattningsbar
förvärvsinkomst vid taxering till statlig
inkomstskatt och statlig inkomstskatt på
förvärvsinkomster vid 1995 och 1996 års
taxeringar,
7. lag om ändring i lagen (1959:551) om
beräkning av pensionsgrundande inkomst
enligt lagen (1962:381) om allmän
försäkring,
8. lag om ändring i lagen (1958:295) om
sjömansskatt.

5

2 Lagtext

Regeringen har följande förslag till
lagtext.

2.1 Förslag till
Lag om ändring i kommunalskattelagen
(1928:370)

Härigenom föreskrivs att 19 §, 32 § 3
e, 3 f och 4 mom., 42 §, punkterna 3 och
3 b av anvisningarna till 32 §, punkterna
3, 3 a och 4 av anvisningarna till 33 §,
punkterna 2 och 4 av anvisningarna till
42 §, punkt 1 av anvisningarna till 48 §
och punkt 3 av anvisningarna till 54 §
kommunalskattelagen (1928:370) skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

19 §1
Till skattepliktig inkomst enligt denna
lag räknas icke:
vad som vid bodelning tillfallit make
eller sambo eller vad som förvärvats
genom arv, testamente, fördel av oskift
bo eller gåva;
vinst i svenskt lotteri eller vinst vid
vinstdragning på här i riket utfärdade
premieobligationer och ej heller sådan
vinst i utländskt lotteri eller vid
vinstdragning på utländska premie-
obligationer, som uppgår till högst 100
kronor;
ersättning, som på grund av försäkring
jämlikt lagen (1962:381) om allmän
försäkring, lagen (1954:243) om
yrkesskadeförsäkring eller lagen
(1976:380) om arbetsskadeförsäkring
tillfallit den försäkrade, om icke
ersättningen grundas på förvärvsinkomst
eller utgör föräldrapenning, så ock sådan
ersättning enligt annan lag eller
särskild författning, som utgått
annorledes än på grund av sjukförsäkring,
som nyss sagts, till någon vid sjukdom
eller olycksfall i arbete eller under
militärtjänstgöring eller i fall som
avses i lagen (1977:265) om statligt
personskadeskydd eller lagen (1977:267)
om krigsskadeersättning till sjömän om
icke ersättningen grundas på förvärvs-
inkomst, ävensom ersättning, vilken vid
sjukdom eller olycksfall tillfallit någon
på grund av annan försäkring, som icke
tagits i samband med tjänst, dock att
till skattepliktig inkomst räknas er-
sättning i form av pension eller i form
av livränta i den mån livräntan är
skattepliktig enligt 32 § 1 eller 2 mom.,
så ock ersättning som utgår på grund av
trafikförsäkring eller annan
ansvarighetsförsäkring eller på grund av
skadeståndsförsäkring och avser förlorad
inkomst av skattepliktig natur;
belopp, som till följd av för-
säkringsfall eller återköp av för-
säkringen utgått på grund av
kapitalförsäkring, samt belopp som
arbetsgivare utan att försäkring har
tecknats för anställdas räkning betalar
ut och som motsvarar ersättning på grund
av grupplivförsäkring, i den mån beloppet
inte väsentligt överstiger vad som utgår
för befattningshavare i statens tjänst;
försäkringsersättning eller annan
ersättning för skada på egendom, dock att
skatteplikt föreligger dels i den mån
ersättningen avser annan byggnad än
privatbostad eller markanläggning, dels i
den mån köpeskilling, som skulle ha
influtit om den försäkrade eller skadade
egendomen i stället hade sålts, hade
varit att hänföra till intäkt av
näringsverksamhet och dels i den mån
ersättningen eljest motsvarar
skattepliktig intäkt av eller avdragsgill
omkostnad för näringsverksamhet;
vinstandel, återbäring eller pre-
mieåterbetalning, som utgått på grund av
annan personförsäkring än
pensionsförsäkring eller sådan sjuk-
eller olycksfallsförsäkring som tagits i
samband med tjänst, samt vinstandel, som
utgått på grund av skadeförsäkring, för
vilken rätt till avdrag för premie icke
förelegat;
ersättning jämlikt lagen (1956:293) om
ersättning åt smittbärare om icke
ersättningen grundas på förvärvsinkomst;
periodiskt understöd eller därmed
jämförlig periodisk intäkt, som icke
utgör vederlag vid avyttring av egendom,
i den mån givaren enligt 20 § eller punkt
5 av anvisningarna till 46 § icke är
berättigad till avdrag för utgivet
belopp;
stipendier för mottagarens utbildning;
stipendium som är avsett för andra
ändamål och som inte utgår periodiskt och
inte utgör ersättning för arbete som har
utförts eller skall utföras för
utgivarens räkning;
studiestöd enligt 3 eller 4 kap.
studiestödslagen (1973:349), internat-
bidrag, studielån och
resekostnadsersättning enligt 6 och 7
kap. samma lag samt sådant särskilt
bidrag vilket enligt av regeringen eller
statlig myndighet meddelade bestämmelser
utgår till deltagare i arbetsmark-
nadsutbildning samt med dem i fråga om
sådant bidrag likställda, och äger i
följd härav de bidragsberättigade icke
göra avdrag för kostnader som avsetts
skola bestridas med bidrag av förevarande
slag;
introduktionsersättning enligt lagen
(1992:1068) om introduktionsersättning
för flyktingar och vissa andra
utlänningar;
allmänt barnbidrag och förlängt
barnbidrag, samt barnpension enligt lagen
om allmän försäkring till den del
pensionen för varje månad den avser inte
överstiger en tolftedel av fyrtio procent
eller, vid pension efter båda
föräldrarna, åttio procent, av
basbeloppet den månad pensionen avser
samt sådan i 17 kap. 2 § lagen (1962:381)
om allmän försäkring angiven livränta i
form av efterlevandelivränta till barn
enligt lagen (1954:243) om
yrkesskadeförsäkring eller enligt annan i
nämnda lagrum angiven författning till
den del livräntan föranlett minskning av
sådan del av barnpension som inte är
skattepliktig;
lön eller annan gottgörelse, för vilken
skall erläggas skatt enligt lagen
(1958:295) om sjömansskatt;
kontantunderstöd, som utgives av
arbetslöshetsnämnd med bidrag av
statsmedel;
handikappersättning enligt 9 kap. 2 och
3 §§ lagen om allmän försäkring, sådan
del av vårdbidrag enligt 9 kap. 4 och 4 a
§§ samma lag som utgör ersättning för
merkostnader, ersättning för merutgifter
för resor enligt 3 kap. 7 a § samma lag,
särskilt pensionstillägg enligt lagen
(1990:773) om särskilt pensionstillägg
till folkpension för långvarig vård av
ett sjukt eller handikappat barn samt
hemsjukvårdsbidrag och hemvårdsbidrag,
som utges av kommunala eller lands-
tingskommunala medel till den
vårdbehövande;
kommunalt bostadstillägg enligt lagen
(1962:392) om hustrutillägg och kommunalt
bostadstillägg till folkpension;
kommunalt bostadstillägg till
handikappade;
bostadsbidrag som avses i lagen
(1988:786) om bostadsbidrag;
bidrag enligt lagen (1988:1463) om
bidrag vid adoption av utländska barn;
bidrag enligt lagen (1992:148) om
särskilt bidrag till ensamstående med
barn;
ersättning som fastställts av allmän
domstol eller utgått av allmänna medel
till den som * utan att det skett
yrkesmässigt * inställt sig inför domstol
eller annan myndighet, om ersättningen
avser reseersättning, traktamente eller
ersättning för tidsspillan;
förmån av fri resa
till eller från
anställningsintervju
eller kost-
nadsersättning för
sådan resa till den
del förmånen eller
ersättningen avser
resa inom riket
och, såvitt gäller
ersättningen, till
den del den inte
överstiger faktiska
resekostnader och
vid körning med
egen bil inte
överstiger det
avdrag som medges
för kostnader för
resor med egen bil
enligt den schablon
som anges i punkt 4
av anvisningarna
till 33 §;
hittelön samt ersättning till den som i
särskilt fall räddat person eller egendom
i fara eller bidragit till avslöjande
eller gripande av person som begått
brott;
sedvanlig ersättning till den som
lämnat organ, blod eller modersmjölk;
tävlingsvinst som inte hänför sig till
anställning eller uppdrag och som utgår i
annan form än kontant eller därmed
likställd ersättning, om vinsten avser
minnesföremål eller värdet inte
överstiger 0,03 basbelopp avrundat till
närmaste hundratal kronor;
sådan gottgörelse för utgift eller
kostnad som arbetsgivare uppburit från
personalstiftelse ur medel, för vilka
avdrag icke medgivits vid taxering, vid
första tillfälle dylika medel finnas i
stiftelsen;
gottgörelse som arbetsgivare uppburit
från pensionsstiftelse, till den del
stiftelsen ej ägt andra medel för att
lämna gottgörelsen än sådana för vilka
avdrag icke åtnjutits vid avsättning till
stiftelsen;
intäkter av försäljning av vilt växande
bär och svampar samt kottar som den
skattskyldige själv plockat till den del
intäkterna under ett beskattningsår inte
överstiger 5 000 kronor och inte kan
hänföras till näringsverksamhet som utgör
rörelse eller till lön eller liknande
förmån;
ränta enligt 61 § lagen (1941:416) om
arvsskatt och gåvoskatt, 69 § 1 och 2
mom., 69 a § tredje stycket eller 75 a §
fjärde stycket uppbördslagen (1953:272),
36 § 3 mom. lagen (1958:295) om
sjömansskatt, 50 § lagen (1968:430) om
mervärdeskatt, 22 § tullagen (1973:670),
20 § lagen (1982:1006) om avdrags- och
uppgiftsskyldighet beträffande vissa upp-
dragsersättningar, 5 kap. 13 § lagen
(1984:151) om punktskatter och
prisregleringsavgifter, 40 § lagen
(1984:404) om stämpelskatt vid in-
skrivningsmyndigheter, 24 § lagen
(1984:668) om uppbörd av socialavgifter
från arbetsgivare eller 32 och 34 §§
tullagen (1987:1065);
ränta som enligt bestämmelserna i 3
kap. 23 § 4 och 5 lagen (1990:325) om
självdeklaration och kontrolluppgifter
inte redovisas i kontrolluppgift om sådan
ränta för den skattskyldige under ett
beskattningsår sammanlagt inte uppgår
till 500 kronor.
Beträffande ersättning som utfaller på
grund av avtalsgruppsjukförsäkring gäller
särskilda bestämmelser i 32 § 3 a mom.
och punkt 12 av anvisningarna till 22 §.
(Se vidare anvisningarna.)

32 §
3 e mom.2 Som 3 e mom. Som
intäkt tas inte upp intäkt tas inte upp
personal- per-
vårdsförmåner. Här- sonalvårdsförmåner.
med avses förmåner Härmed avses
som inte är ett förmåner av mindre
direkt vederlag för värde som inte är
utfört arbete utan en direkt ersätt-
avser enklare åt- ning för utfört
gärder av mindre arbete utan avser
värde vilka syftar enklare åtgärder
till att skapa vilka syftar till
trivsel i arbetet att skapa trivsel i
eller liknande eller arbetet eller
utgår på grund av liknande eller
sedvänja inom det utgår på grund av
yrke eller den sedvänja inom det
verksamhet som det yrke eller den
är fråga om. verksamhet som det
Som per- är fråga om.
sonalvårdsförmån Som per-
räknas dock inte sonalvårdsförmån
räknas dock inte
1. förmåner som den 1. rabatter,
anställde får byta 2. förmåner som
ut mot kontant den anställde får
ersättning, byta ut mot kontant
2. förmåner som ersättning,
inte riktar sig till 3. förmåner som
hela personalen samt inte riktar sig
3. andra förmåner till hela
som den anställde personalen samt
får åtnjuta utanför 4. andra förmåner
arbetsgivarens som den anställde
arbetsplatser mot får åtnjuta utanför
betalning med kupong arbetsgivarens
eller annat arbetsplatser mot
motsvarande betal- betalning med
ningssystem. kupong eller annat
3 f mom.3 Även om motsvarande
det inte följer av 3 betalningssystem.
d eller 3 e mom. tas 3 f mom. Som
som intäkt inte upp intäkt tas inte upp
sådan rabatt eller sedvanliga rabatter
liknande förmån som vid inköp av varor
transportföretag och tjänster som
enligt ingår i
internationellt arbetsgivarens
vedertagen praxis ordinarie utbud
utger för visad eller i annat
kundtrohet vid företags ordinarie
utrikes flygresor utbud om företaget
och som slutligt är närstående
tillfaller en ar- arbetsgivarens
betstagare eller företag och varorna
uppdragstagare på eller tjänsterna
grund av hans har ett nära sam-
egenskap av resenär. band med arbets-
givarens verksam-
het. Vad som sagts
nu gäller dock inte
om rabatten är en
direkt ersättning
för utfört arbete
eller utgår på sätt
som anges i 32 § 3
e mom. andra
stycket 2-4. Även
om det inte följer
av 3 d mom. tas som
intäkt inte upp
sådan rabatt eller
liknande förmån som
transportföretag
enligt internatio-
nellt vedertagen
praxis utger för
visad kundtrohet
4 mom.4 Har vid utrikes flyg-
skattskyldig på resor och som
grund av byte av slutligt tillfaller
verksamhetsort en arbetstagare
flyttat till ny eller upp-
bostadsort och fått dragstagare på
särskild ersättning grund av hans
av sin arbetsgivare egenskap av rese-
eller av allmänna när. Har
medel för skattskyldig på
flyttningskostnaden, grund av
skall ersättningen anställning eller
tas upp som intäkt särskilt uppdrag
endast till den del inom rese- eller
ersättningen utgått trafikbranschen
med väsentligt högre under
belopp än som gäller beskattningsåret
för be- åtnjutit förmån av
fattningshavare i fria eller delvis
statlig tjänst. fria resor, skall
förmånen av en
valfri resa tur och
retur inte tas upp
som intäkt.
4 mom. Har
skattskyldig på
grund av byte av
verksamhetsort
flyttat till ny
bostadsort och fått
särskild ersättning
av sin arbetsgivare
eller av allmänna
medel för
flyttningskostnaden
skall ersättningen
inte tas upp som
intäkt om inte
annat följer av
andra stycket. Som
flyttningskostnad
räknas kostnader
för emballering,
packning, transport
och uppackning av
den skattskyldiges
och hans familjs
bo-hag och övrigt
lösöre och tran-
sport av den
skattskyldige och
hans familj från
den gamla till den
nya bostadsorten
samt liknande
kostnader för
flyttningen. Andra
kostnader i samband
med flyttningen
såsom kostnader för
resor till och från
arbetsplatsen, hem-
resor, dub-bel
bosättning eller
förlust vid för-
säljning av bostad
eller annan egendom
räknas inte som
flyttnings-kostnad.
Omfattar
ersättning för
flyttningskostnad
även ersättning för
körning med egen bil
skall sistnämnda
ersättning tas upp
som intäkt till den
del den överstiger
det avdrag som
medges för kostnader
för resor med egen
bil enligt den
schablon som anges i
punkt 4 av anvis-
ningarna till 33 §.

42 §5
Värdet av Värdet av förmån
bostadsförmån skall av bostad som är
beräknas med ledning belägen här i riket
av i orten gällande och som inte
hyrespris eller, om används som semes-
tillfälle till sådan terbostad skall be-
jämförelse saknas, räknas med ledning
efter annan lämplig av i orten gällande
grund. hyrespris eller, om
tillfälle till
sådan jämförelse
saknas, efter annan
lämplig grund.
Värdet av produkter, varor eller andra
förmåner, som ingår i lön eller annan
inkomst, beräknas till marknadsvärdet.
Bilförmån och kostförmån värderas
enligt särskilda grunder som anges i
anvisningarna. (Se vidare anvisningarna.)

Anvisningar
till 32 §
3.6 Såsom intäkt av 3. Såsom intäkt av
tjänst skall tjänst skall
upptagas, bland upptas, bland
annat, hyresvärdet annat, hyresvärdet
av bostad, som kan av bostad, som kan
vara åt den vara åt den an-
anställde upplåten. ställde upplåten.
För den, som är För den, som är
anställd och såsom anställd och såsom
löneförmån åtnjuter löneförmån åtnjuter
bostad, skall alltså bostad, skall
värdet av denna alltså värdet av
bostadsförmån denna bostadsförmån
medräknas vid löne- medräknas vid
förmånernas löneförmånernas
uppskattning. Såsom uppskattning. Såsom
intäkt skall även intäkt skall även
upptagas exempelvis upptas exempelvis
värdet av fri kost värdet av fri kost
och fria resor och fria resor samt
ävensom skatter, skatter, för-
försäkringar o.d., säkringar o.d., som
som arbetsgivaren arbetsgivaren
betalat för den betalat för den
anställdes räkning anställdes räkning
eller som den anstä- eller som den
llde annars anställde annars
tillhandahållits på åtnjutit på grund
grund av an- av anställningen.
ställningen. Skatteplikt före-
Skatteplikt före- ligger dock inte
ligger dock inte för för värdet av fri
värdet av fri kost kost som åtnjuts på
som åtnjuts på all- allmänna transport-
männa transportmedel medel vid tjäns-
vid tjänsteresa teresa eller för
eller för värdet av värdet av fri
fri frukost som frukost som åtnjuts
åtnjuts på hotell på hotell eller
eller liknande liknande inrättning
inrättning i samband i samband med över-
med övernattning där nattning där under
under tjänsteresa, tjänsteresa, allt
allt under förut- under förutsättning
sättning att kosten att kosten obli-
obligatoriskt ingår gatoriskt ingår i
i priset för priset för tran-
transporten eller sporten eller
övernattningen i övernattningen i
fråga. Värdet av fri fråga. Värdet av
kost som åtnjuts vid fri kost som
representation utgör åtnjuts vid repre-
inte heller sentation utgör
skattepliktig inte heller skatte-
intäkt. Såvitt avser pliktig intäkt.
intern represen- Såvitt avser intern
tation gäller detta representation
endast om samman- gäller detta endast
komsten är om sammankomsten är
tillfällig och av tillfällig och av
kort varaktighet. kort varaktighet.
Arbetsgivares Arbetsgivares kost-
kostnader för nader för tryggande
tryggande av arbets- av arbetstagares
tagares pension pension genom av-
genom avsättning sättning eller pen-
eller pen- sionsförsäkring
sionsförsäkring utgör inte
utgör inte skattepliktig
skattepliktig intäkt intäkt för den an-
för den anställde. ställde. Förmån av
Förmån av fri fri försäkring
försäkring avseende avseende reseskydd
reseskydd under under tjänsteresa
tjänsteresa är inte är inte heller
heller skattepliktig.
skattepliktig.
Angående värdesättningen å
bostadsförmån och andra naturaförmåner,
som kunna ingå i avlöningen, meddelas be-
stämmelser i 42 § och därtill hörande
anvisningar. Är tjänstebostad med hänsyn
till vederbörande tjänsteinnehavare i
tjänsten åliggande representa-
tionsskyldighet större än som skäligen
kan anses erforderligt för en person i
motsvarande ställning men utan särskild,
med tjänsten förenad representations-
skyldighet, skall såsom värde å
bostadsförmånen upptagas allenast vad som
kan anses motsvara en bostad av
sistnämnda beskaffenhet. Motsvarande
gäller, därest tjänstebostad av annan
anledning är större än som kan anses
erforderligt för tjänsteinnehavarens och
hans familjs behov. Har tjänsteinnehavare
fått utgiva ersättning för bostadsförmån,
skall givetvis bostadens uppskattade
värde därmed minskas.
3 b.7 Som exempel på personal-
vårdsförmåner enligt 32 § 3 e mom. första
stycket kan följande nämnas:
förfriskningar och annan enklare
förtäring i samband med arbetet som inte
kan anses som måltid,
sedvanliga rabatter
vid inköp av varor
och tjänster som
ingår i
ar-betsgivarens
ordinarie utbud
eller i ett annat
företags ordinarie
utbud om företaget
är närstående
arbets-givarens
företag och varorna
eller tjänsterna har
ett nära samband med
arbetsgivarens verk-
samhet,
möjlighet till enklare slag av motion
och annan friskvård om
den utövas inom en anläggning som
regelbundet disponeras av arbetsgivaren
eller en till arbetsgivaren anknuten
personalstiftelse,
den utövas enligt abonnemang som
tecknats av arbetsgivaren och betalas
direkt av denne till anläggningens
innehavare,
den är av kollektiv natur eller
den i andra fall i ringa omfattning
utövas av den anställde.

till 33 §
3.8 Har skattskyldig i sitt arbete
företagit resor som varit förenade med
övernattning utom den vanliga
verksamhetsorten, äger han rätt till
avdrag för den ökning i levnadskostnaden,
som han har haft på grund av att han
vistats utom sin vanliga verksamhetsort.
Den vanliga Den vanliga
verksamhetsorten verksamhetsorten
utgörs av ett område utgörs av ett
inom ett avstånd av område inom ett
50 kilometer från avstånd av 50
den skattskyldiges kilometer från den
tjänsteställe. Med skattskyldiges
vanlig tjänsteställe. Med
verksamhetsort vanlig
likställs ett område verksamhetsort
inom ett avstånd av likställs ett
50 kilometer från område inom ett
den skattskyldiges avstånd av 50
bostad. kilometer från den
Tjänsteställe är den skattskyldiges
plats där en bostad.
arbetstagare fullgör Tjänsteställe är
huvuddelen av sitt den plats där en
arbete. Om detta arbetstagare
sker under fullgör huvuddelen
förflyttning eller av sitt arbete. Om
på arbetsplatser som detta sker under
hela tiden växlar, förflyttning eller
anses som tjänste- på arbetsplatser
ställe i regel den som hela tiden
plats där arbets- växlar, anses som
tagaren fullgör en tjänsteställe i
del av sitt arbete, regel den plats där
såsom att hämta och arbetstagaren
lämna arbetsmaterial fullgör en del av
eller utföra förbe- sitt arbete, såsom
redande och av- att hämta och lämna
slutande arbetsupp- arbetsmaterial
gifter. Om arbete på eller utföra förbe-
varje arbetsplats redande och av-
pågår begränsad tid slutande arbetsupp-
enligt de villkor gifter. Om arbete
som gäller för vissa på varje arbets-
arbetstagare inom plats pågår
byggnads- och begränsad tid
anläggningsbranschen enligt de villkor
eller därmed som gäller för
jämförliga branscher vissa arbetstagare
skall den inom byggnads- och
skattskyldiges anläggningsbran-
bostad anses som schen eller därmed
tjänsteställe. jämförliga
branscher skall den
skattskyldiges
bostad anses som
tjänsteställe. För
reservofficerare
skall bostaden
an-ses som
tjänsteställe.
Kostnadsökning enligt första stycket
kan avse utlägg för logi, merkostnad för
måltider samt diverse småutgifter.
Har arbetsgivare Detta avdrag får
för förrättning inom dock inte överstiga
riket utgivit ett halvt maximibe-
ersättning för att lopp per natt.
täcka
kostnadsökningen för
målti-der och
småutgifter (dagtr-
aktamente), och
visar den skattskyl-
dige inte större ök-
ning, medges avdrag
med belopp motsva-
rande den uppburna
ersättningen, dock När arbete utom
högst med ett belopp den vanliga
per dag som verksamhetsorten
motsvarar 0,5 pro- varit förlagt till
cent av det för en och samma ort
beskattningsåret inom riket under
gällande basbeloppet längre tid än tre
enligt 1 kap. 6 § månader i en följd
lagen (1962:381) om bedöms rätten till
allmän försäkring avdrag och beräknas
avrundat till detta enligt
närmaste tiotal bestämmelserna i
kronor (helt punkt 3 a. En
maximibelopp). Detta löpande förrättning
maximibelopp avser anses bruten endast
kostnadsökning för av uppehåll som
måltider och små- beror på att
utgifter under varje arbetet förläggs
hel dag som har till annan ort
tagits i anspråk för under minst fyra
resan. Som hel dag veckor.
anses även avresedag Har skattskyldig
om resan har på- som har rätt till
börjats före kl. avdrag för ökade
12.00 och hem- levnadskostnader
komstdag om resan enligt denna punkt
har avslutats efter tillhandahållits
kl. 19.00. Om resan kostförmån skall
har påbörjats senare avdraget reduceras
eller avslutats med hänsyn härtill,
tidigare skall såvida inte
avdraget bestämmas förmånen avser fri
till högst ett halvt kost som till-
maximibelopp. handahållits på
allmänna transport-
medel vid
tjänsteresa och som
inte utgör
skattepliktig
intäkt.
Kostnadsökning
under förrättning
som varit förenad
med övernattning på
utrikes ort, får
beräknas för varje
förrättning för
sig. Avdraget skall
även här, om den
skattskyldige inte
visar större ök-
ning, anses ha
uppgått till belopp
som motsvarar den
kostnadsersättning
som arbetsgivaren
givit ut, dock
högst med belopp
som kan anses
motsvara största
normala ökning i
levnadskostnaden
under ett dygn för
respektive förrätt-
ningsland.

Om den
skattskyldige inte
fått ersättning från
arbetsgivaren för
att täcka
kostnadsökning för
måltider och
småutgifter men gör
sannolikt att han
haft sådana merk-
ostnader medges
avdrag enligt
schablon med ett
halvt maximibelopp
per dag.

Vill skattskyldig
visa att kost-
nadsökningen i en
och samma
anställning varit
större än avdrag som
beräknats i enlighet
med vad nu sagts,
skall utredningen
avse hans samtliga
förrättningar inom
riket i nämnda
anställning under
beskattningsåret.
Avdrag för kostnad
för logi vid
förrättning inom
riket medges med
belopp motsvarande
den faktiska
utgiften. Kan den
skattskyldige inte
visa logikostnaden
medges avdrag med
belopp motsvarande
ersättning som upp-
burits från
arbetsgivaren
(nattraktamente).
Har arbetsgivare sannolikt att han
för förrättning inom haft sådana
riket utgivit merkostnader medges
ersättning för att avdrag vid
täcka förrättning inom
kostnadsökningen för riket enligt scha-
målti-der och blon med ett halvt
småutgifter maximibelopp och
(dagtraktamente) och vid förrättning
visar den skattskyl- utom riket enligt
dige inte större schablon med ett
kostnadsökning, med- halvt normalbelopp
ges avdrag med per dag.
belopp motsvarande
den uppburna ersätt-
ningen, dock för
varje hel dag som
tagits i anspråk för
resan högst med ett
belopp som motsvarar
0,5 procent av det
för beskattningsåret Avdrag för kostnad
gällande basbeloppet för logi medges med
enligt 1 kap. 6 § belopp motsvarande
lagen (1962:381) om den faktiska
allmän försäkring utgiften. Kan den
avrundat till skatt-skyldige inte
närmaste tiotal visa logikostnaden
kronor (helt medges avdrag med
maximibelopp) och belopp motsvarande
för varje halv dag ersättning som upp-
högst med ett halvt burits från
maximibelopp. arbetsgivaren
(nattraktamente).
Detta avdrag får
dock inte överstiga
vid förrättning
inom riket ett
halvt maximibelopp
och vid förrättning
utom riket ett
Har arbetsgivare halvt normalbelopp
för förrättning utom per natt.
riket utgivit Har skattskyldig
dagtraktamente, och som har rätt till
visar den avdrag för ökade
skattskyldige inte levnadskostnader
större enligt denna punkt
kostnadsökning, tillhandahållits
medges av-drag med kostförmån skall
belopp motsvarande avdraget reduceras
den uppburna med hänsyn härtill,
ersättningen, dock såvida inte
för varje hel dag förmånen avser fri
som tagits i anspråk kost som till-
för resan högst med handahållits på
belopp som kan anses allmänna transport-
motsvara den normala medel vid
ökningen i tjänsteresa och som
levnadskostnaderna inte utgör
under en dag i skattepliktig
respektive förrätt- intäkt.
ningsland (helt När arbete utom
normalbelopp) och den vanliga
för varje halv dag verksamhetsorten
högst med ett halvt varit förlagt till
normalbelopp. Helt en och samma ort
normalbelopp avser under längre tid än
kostnadsökning för tre månader i en
frukost, för lunch följd bedöms rätten
och middag bestående till avdrag och
av en rätt på res- beräknas detta
taurang av normal enligt bestämmel-
standard samt för serna i punkt 3 a.
småutgifter under En löpande
varje hel dag som förrättning anses
har tagits i anspråk bruten endast av
för resan. Före- uppehåll som beror
ligger särskilda på att arbetet
skäl får normal- förläggs till annan
beloppet avse ort under minst
kostnadsökning för fyra veckor.
måltider på
restaurang av bättre
standard. Uppehåller
sig den anställde
under tjänsteresa
samma dag i mer än
ett land bestäms det
högsta beloppet för
avdrag med hänsyn
till det land där
han har uppehållit
sig den längsta
tiden av dagen
(06.00 - 24.00).
Som hel dag anses
även avresedag om
resan påbörjats före
kl. 12.00 och hem-
komstdag om resan
avslutats efter kl.
19.00. Som halv dag
anses avresedag om
resan påbörjats kl.
12.00 eller senare
och hemkomstdag om
resan har avslutats
kl. 19.00 eller
tidigare.
Vill skattskyldig
visa att kost-
nadsökningen under
förrättning som
varit förenad med
övernattning inom
riket i en och samma
anställning varit
större än avdrag som
beräknats i enlighet
med vad som sägs i
fjärde stycket,
skall utredningen
avse hans samtliga
förrättningar i
nämnda anställning
under beskattnings-
året. Vill
skattskyldig visa
att kostnadsökningen
under förrättning
som varit förenad
med övernattning på
utrikes ort i en och
samma anställning
varit större än
avdrag som beräknats
enligt femte
stycket, får kost-
nadsökningen beräk-
nas för varje för-
rättning för sig.
Om den
skattskyldige inte
fått ersättning från
arbetsgivaren för
att täcka kost-
nadsökning för mål-
tider och små-
utgifter men gör
3 a.9 En avdragsgill fördyring avseende
ökade levnadskostnader kan inte anses
föreligga enbart av den anledningen att
den skattskyldige arbetar på annan ort än
den där han har sin bostad. Avdrag medges
dock i följande fall, nämligen om
arbetet avser endast en kortare tid,
arbetet visserligen inte kan betecknas
som kortvarigt men ändå typiskt sett är
tidsbegränsat till sin natur eller sådant
att en fast anknytning till den tidigare
bostadsorten krävs,
arbetet skall bedrivas på flera olika
platser eller
det av annan anledning inte skäligen
kan ifrågasättas att flyttning bör ske
till arbetsorten.
Oavsett vad som ovan sagts har en
skattskyldig, som på grund av sitt arbete
flyttat till ny bostadsort, rätt till
avdrag för ökade levnadskostnader om
bostad för den skattskyldige, dennes
make, sambo eller familj behållits på den
tidigare bostadsorten och sådan dubbel
bosättning är skälig på grund av
makes eller sambos förvärvsverksamhet,
svårighet att anskaffa fast bostad på
verksamhetsorten eller
annan särskild omständighet.
Avdrag enligt denna punkt medges endast
om övernattning på arbetsorten äger rum.

Avdrag medges endast om avståndet
mellan bostadsorten och arbetsorten är
längre än 50 kilometer.
Avdrag enligt första stycket medges
under längst två år och i övrigt under
längst tre år för gifta eller samboende
par och under längst ett år för ensamstå-
ende skattskyldiga. I den angivna tiden
skall inräknas tid under vilken avdrag
för samma förrättning medgetts enligt
punkt 3. Avdrag medges dock för längre
tid än som sagts nu, om anställningens
natur eller andra särskilda skäl talar
för det.
Avdrag för kostnad Avdrag för kostnad
för logi be-räknas för logi be-räknas
till belopp till belopp
motsvarande den motsvarande den
faktiska utgiften. faktiska utgiften.
För skattskyldiga För skattskyldiga
som avses i punkt 3 som avses i punkt 3
ovan medges dock ovan medges dock
avdrag enligt be- avdrag enligt be-
stämmelserna i punkt stämmelserna i
3 sjunde stycket. punkt 3 nionde
Ökningen i stycket. Ökningen i
kostnaderna för kostnaderna för
måltider och måltider och
småutgifter på småutgifter på
arbetsorten beräknas arbetsorten
antingen enligt beräknas antingen
utredning om den enligt utredning om
faktiska den faktiska
kostnadsökningens kostnadsökningens
storlek eller storlek eller
schablonmässigt. Den schablonmässigt.
schablonmässiga Den schablonmässiga
ökningen beräknas ökningen beräknas
1. för 1. för
skattskyldiga som skattskyldig som
under de första tre under de första tre
månaderna av borto- månaderna av borto-
varon medgivits varon medgivits
avdrag enligt punkt avdrag enligt punkt
3 ovan och som 3 ovan och som
alltjämt upp-bär alltjämt uppbär
kostnadsersättning kostnadsersättning
från arbetsgivaren från arbetsgivaren,
till 70 procent av till per dag 70
helt maximibelopp procent av helt
per dag, maximibelopp när
arbetsorten är
belägen inom riket
och 70 procent av
2. för helt nomalbelopp
skattskyldiga som när arbetsorten är
medges avdrag enligt belägen utom riket,
första stycket till 2. för
ett halvt skattskyldig med
maximibelopp per dag arbetsort belägen
under de första tre inom riket som med-
månaderna av borto- ges avdrag enligt
varon och därefter första stycket
samt i fall av till ett halvt
dubbel bosättning maximibelopp per
till 30 procent av dag under de första
helt maximibelopp tre månaderna av
per dag. bortovaron och till
30 procent av helt
maximibelopp för
tid därefter,
3. för
skattskyldig med
arbetsort belägen
utom riket som
medges av-drag
enligt första
stycket, till ett
halvt normalbelopp
per dag under de
första tre
månaderna av bor-
tovaron och till 30
procent av helt
normalbelopp för
tid därefter,
4. för
skattskyldig som
medges avdrag
enligt andra
stycket, till ett
belopp per dag som
utgör 30 procent av
maximibeloppet
eller nor-
malbeloppet.
Har skattskyldig som har rätt till
avdrag för ökade levnadskostnader enligt
denna punkt tillhandahållits kostförmån
skall avdraget reduceras med hänsyn
härtill, såvida inte förmånen avser fri
kost som tillhanda-hållits på allmänna
transportmedel vid tjänsteresa och som
inte utgör skattepliktig intäkt.
4.10 Även för det fall, att skattskyl-
dig enligt punkt 3 här ovan icke är
berättigad till avdrag för ökade
levnadskostnader, äger han dock rätt
avdraga skälig kostnad för resor till och
från arbetsplatsen, där denna varit
belägen på sådant avstånd från hans
bostad, att han behövt anlita och även
anlitat särskilt fortskaffningsmedel.
Om avståndet mellan den skattskyldiges
bostad och arbetsplats uppgår till minst
fem kilometer och det klart framgår att
användandet av egen bil för resa till och
från arbetsplatsen regelmässigt medför en
tidsvinst på minst två timmar i
jämförelse med allmänt
kommunikationsmedel medges avdrag för
kostnader för resa med egen bil. Sådant
avdrag medges också om den skattskyldige
använder bilen i tjänsten under minst 60
dagar för år räknat för de dagar som
bilen används i tjänsten. Om bilen
används i tjänsten under minst 160 dagar
för år räknat medges avdrag under alla de
dagar som bilen används för resor mellan
bostad och arbetsplats. Användning i
tjänsten beaktas dock endast om den upp-
går till minst 300 mil för år räknat.
Avdraget skall bestämmas enligt schablon
på grundval av genomsnittliga kostnader
för mindre bil och med hänsyn till de
kostnader, som är direkt beroende av körd
vägsträcka (milbundna kostnader). Rege-
ringen eller myndighet som regeringen be-
stämmer fastställer för varje taxeringsår
föreskrifter för beräkningen av avdrag i
dessa fall.
För skattskyldig som på grund av ålder,
sjukdom eller handikapp är nödsakad att
använda bil tillämpas inte bestämmelserna
i andra stycket. Detsamma gäller
skattskyldig som är tvungen att använda
större bil på grund av skrymmande last.
Skattskyldig som
haft kostnader för
resa inom riket i
samband med
tillträdande eller
frånträdande av an-
ställning eller
uppdrag har rätt
till skäligt avdrag
för kostnaderna.
Härvid gäller vad
Den som är som sägs i punkt 3
skattskyldig för b andra stycket.
förmån av fri eller Har den
delvis fri bil med- skattskyldige vid
ges dock inte avdrag resorna haft kost-
för kostnader för nader för väg-,
resor som avses i bro-eller
första stycket, om färjeavgift medges
han har företagit avdrag för den fak-
resorna med bil tiska kostnaden.
under den tid Den som är
förmånen åtnjutits. skattskyldig för
förmån av fri eller
delvis fri bil med-
ges dock inte
avdrag för andra
kostnader än sådana
som avses i femte
stycket för resor
som avses i första
stycket, om han har
företagit resorna
med bil under den
tid förmånen
åtnjutits.

till 42 §
2.11 Värdet av 2. Värdet av
bilförmån skall för bilförmån skall för
helt år bestämmas helt år bestämmas
till 0,8 basbelopp till 0,7 basbelopp
med tillägg av 20 med tillägg av 20
procent av procent av
nybilspriset i nybilspriset för
slutet av året före årsmodellen. Värdet
beskattningsåret för får dock inte över-
senaste årsmodell av stiga 40 procent
förmånsbilen eller - eller understiga
om bilmodellen då 32 procent av
inte saluförs - till nybilspriset för
0,8 basbelopp med årsmodellen.
tillägg av 20procent
av ett uppskattat
nybils-pris, baserat
på nybilspriset för
motsvarande mo-
deller. Värdet får
dock inte överstiga
42 procent eller
understiga
35 procent av
nybilspriset. Är förmånsbilens
Är förmånsbilens årsmodell sex år
årsmodell äldre än eller äldre skall
tre år skall förmånsvärdet också
förmånens värde ned- beräknas enligt
sättas till första stycket,
85 procent av det varvid dock som
värde som framkommer nybilspris anses
vid en beräkning ett belopp som
enligt första utgör 70 procent av
stycket. ett uppskattat
Är förmånsbilens nybilspris för
årsmodell sex år beskattningsårets
eller äldre skall årsmodell av de
värdet av förmånen vanligast
nedsättas till förekommande
85 procent av det bilarna ägda av
värde som framkommer juridiska personer.
vid en beräkning Om den
enligt första skattskyldige begär
stycket men som det skall för-
grundar sig på ett månsvärdet alltjämt
uppskattat ny- beräknas på
bilspris, baserat på grundval av
85 procent av ny- nybilspriset för
bilspriset i slutet årsmodellen. Då
av året före be- gäller emellertid
skattningsåret för inte begränsningen
de vanligast i första stycket
förekommande sista meningen om
bilarna. På den att förmånsvärdet
skattskyldiges inte får överstiga
begäran skall 40 procent av
förmånsvärdet nybilspriset.
bestämmas enligt Vid beräkningen av
andra stycket, om förmåns-värdet
sådant nybilspris enligt första och
som avses i första andra styckena
stycket kan beräknas skall till det
för förmånsbilen. angivna nybils-
priset i
förekommande fall
Vid beräkningen av läggas
förmåns-värdet anskaffnings-
enligt första-tredje kostnaden för
styckena skall till extrautrustning.
det angivna nybils-
priset i före-
kommande fall läggas
an-
skaff-ningskostnaden
för extrautrustning
i den mån den över-
stiger 20 000 kr.
Om den skattskyldige bekostar allt
drivmedel för det privata nyttjandet av
förmånsbilen skall förmånsvärdet
nedsättas med en femtedel.
Om den Om den
skattskyldige skattskyldige
åtnjuter förmånen åtnjuter förmånen
endast under en del endast under en del
av året skall av året skall
förmånsvärdet förmånsvärdet
beräknat enligt beräknat enligt
första-femte första-fjärde
styckena sättas ned styckena sättas ned
med en tolftedel med en tolftedel
för varje hel för varje hel

kalendermånad som kalendermånad som
han inte har han inte har
åtnjutit förmånen. åtnjutit förmånen.
Om bilförmån
åtnjutits endast i
ringa omfattning
skall förmånen inte
tas upp till
beskattning.
4.12 Om den skattskyldige utger
ersättning för en förmån skall förmåns-
värdet, beräknat enligt punkterna 2 och
3, sättas ned med ersättningens belopp.
Värdet av bilförmån Värdet av
och förmån av fri bilförmån och för-
kost, beräknat mån av fri kost,
enligt punkterna 2 beräknat enligt
och 3, får jämkas punkterna 2 och 3,
uppåt eller nedåt, får jämkas uppåt
om det finns eller nedåt, om det
synnerliga skäl. finns synnerliga
skäl. Som
synnerliga skäl för
jämkning nedåt av
värdet av bilförmån
anses att bilen
används som ar-
betsredskap eller
att tjänstekör-
ningen är
omfattande eller
att andra sådana
omständigheter
föreligger.

till 48 §
1.13 Vid 1. Vid
tillämpningen av 48 tillämpningen av 48
§ 4 mom. och denna § 4 mom. och denna
anvisnings-punkt anvisnings-punkt
iakttas följande. iakttas följande.
Som folkpension Som folkpension
räknas inte barnpen- räknas inte
sion eller vårdbi- barnpension eller
drag. Folkpension vårdbidrag.
skall anses utgöra Folkpension skall
en inte obetydlig anses utgöra en
del av den inte obetydlig del
skattskyldiges av den
inkomst, om den skattskyldiges
uppgått till minst 6 inkomst, om den
000 kronor eller uppgått till minst
minst en femtedel av 6 000 kronor eller
den sammanräknade minst en femtedel
inkomsten. Som av den
folkpension sammanräknade
behandlas även inkomsten. Som
tillläggspension i folkpension
den mån den enligt behandlas även
lagen (1969:205) om tillläggspension i
pensionstill-skott den mån den enligt
föranlett avräkning lagen (1969:205) om
av pen- pensionstill-skott
sionstillskott. Har föranlett avräkning
folkpension enligt av pen-
bestämmelserna i 17 sionstillskott. Som
kap. 2 § lagen folkpension skall
(1962:381) om allmän vidare på den
försäkring skattskyldiges
samordnats med begäran behandlas
yrkes- skadelivränta utländsk ålders-,
eller annan i nämnda förtids- eller
lagrum angiven efterlevandepension
livränta skall vid som betalas ut
tillämpning av enligt utländsk
första, andra res- lagstiftning om
pektive tredje social trygghet och
stycket första me- utgår enligt
ningen b det grunder jämförbara
särskilda med de för
grundav-draget folkpension samt
beräknas med ledning för vilka
av den folkpension skattskyldighet
som skulle ha utgått föreligger i
om sådan samordning Sverige. Har folk-
inte skett. pension enligt
bestämmelserna i
17 kap. 2 § lagen
(1962:381) om
allmän försäkring
samordnats med
yrkesskadelivränta
eller annan i
nämnda lagrum an-
given livränta
skall vid tillämp-
ning av första,
andra respektive
tredje stycket
första meningen b
det särskilda
grundavdraget
beräknas med led-
ning av den
folkpension
som skulle ha
utgått om sådan
samordning inte
skett.
För gift skattskyldig, som uppburit
folkpension med belopp som tillkommer
gift vars make uppbär folkpension, uppgår
det särskilda
grundavdraget till 134,0 procent av
basbeloppet enligt 1 kap. 6 § lagen
(1962:381) om allmän försäkring, minskat
enligt tredje stycket samma lagrum. För
övriga skattskyldiga uppgår avdraget till
151,5 procent av sistnämnda belopp.
Avdrag med 151,5 procent av sistnämnda
belopp tillkommer också gift
skattskyldig, som under viss del av
beskattningsåret uppburit folkpension med
belopp som tillkommer gift vars make
uppbär folkpension och under återstoden
av året uppburit folkpension med belopp
som tillkommer gift vars make saknar
folkpension.
Det särskilda grundavdraget får dock
inte överstiga
a) för skattskyldig som vid utgången av
året före beskattningsåret och utgången
av beskattningsåret uppbar folkpension
samt under hela beskatt-ningsåret bott i
Sverige: summan av uppburen sådan pension
som enligt fjärde stycket reducerar det
särskilda grundavdraget samt
b) för skattskyldig som inte avses i a
eller som under beskattningsåret uppburit
folkpension i form av förtidspension, tre
fjärdedels, halv eller en fjärdedels
ålderspension enligt lagen om allmän
försäkring eller som avlidit: uppburen
folkpension och pensionstillskott som
uppburits enligt 2 § eller 2 a § lagen om
pensionstillskott. För skattskyldig som
har liv-ränta som avses i första stycket
sista meningen tillämpas i stället för
bestämmelsen i föregående mening a
bestämmelsen i föregående meningen b om
det är till fördel för den
skattskyldige.
Det särskilda Det särskilda
grundavdraget redu- grundavdraget redu-
ceras med 65 procent ceras med 65
av den del av procent av den del
uppburen pension som av uppburen pension
över-stiger det för som över-stiger det
den skattskyldige för den
enligt andra stycket skattskyldige
gällande av-dragsbe- enligt andra
loppet. Pension som stycket gällande
utgår på grund av avdragsbeloppet.
annan pen- Som pension anses
sionsför-säkring än även utländsk
tjänstepensions- pension som enligt
försäkring eller första stycket
från pen- behandlas som folk-
sionssparkonto pension samt
reducerar dock inte utländsk pension
det särskilda som betalas ut
grundavdraget. enligt utländsk
lagstiftning om
social trygghet och
utgår enligt grun-
der jämförbara med
de för
tilläggspension
samt för vilken
skattskyldighet
föreligger i
Sverige. Pension
som utgår på grund
av annan pen-
sionsförsäkring än
tjänstepensionsför-
säkring eller från
pensionssparkonto
reducerar dock inte
det särskilda
grundavdraget.
För den som vid utgången av året före
beskattningsåret inte uppbar folkpension
reduceras det särskilda grundavdraget i
stället med 65 procent av den del av
taxerad inkomst som överstiger det för
den skattskyldige enligt andra stycket
gällande avdragsbeloppet.
Oavsett vad som i det föregående sagts
om reducering föreligger alltid rätt till
särskilt grundavdrag med så stort belopp
som den skattskyldige skulle ha fått i
grundavdrag enligt 48 § 2 eller 3 mom. om
dessa bestämmelser i stället hade
tillämpats.

till 54 §
3.14 Skattefrihet 3. Skattefrihet
enligt 54 § första enligt 54 § första
stycket f föreligger stycket f förelig-
om anställningen och ger om anställ-
vistelsen utomlands ningen och
varat minst sex vistelsen utomlands
månader i den mån varat minst sex
inkomsten beskattats månader i den mån
i verksamhetslandet. inkomsten
Om anställningen och beskattats i verk-
vistelsen utomlands samhetslandet. Om
varat minst ett år i anställningen och
samma land och vistelsen utomlands
avsett anställning varat minst ett år
hos annan än svenska i samma land och
staten, svensk kom- avsett anställning
mun, svensk hos annan än
landstingskommun svenska staten,
eller svensk svensk kommun,
församling medges svensk landstings-
dock sådan befrielse kommun eller svensk
även om inkomsten församling medges
inte beskattats i dock sådan
verksamhetslandet på befrielse även om
grund av lagstift- inkomsten inte
ning eller ad- beskattats i verk-
ministrativ praxis i samhetslandet på
detta land eller grund av lagstift-
annat avtal än avtal ning eller
för undvikande av administrativ
dubbelbeskattning praxis i detta land
som detta land eller annat avtal
ingått. än avtal för
undvikande av
dubbelbeskattning
som detta land
ingått. Sådan
befrielse medges *
om övriga angivna
förutsättningar
föreligger * även
beträffande
anställning hos
svenska staten,
svensk kommun,
svensk
landstingskommun
eller svensk
församling när
fråga är om
tjänsteexport.
Vad nu sagts gäller dock inte vid
anställning ombord på utländskt fartyg. I
fråga om sådan anställning gäller att
skattefrihet föreligger om anställningen
och vistelsen utomlands varat under
tidrymd eller tidrymder som sammanlagt
varat minst 183 dagar under en
tolvmånadersperiod och avsett anställning
hos arbetsgivare, som är en inländsk
juridisk person eller en här i riket
bosatt fysisk person, och anställningen
utövats ombord på utländskt fartyg som
huvudsakligen går i sådan oceanfart som
avses i 1 kap. 7 § 8
fartygssäkerhetsförordningen (1988:594).
I tid för vistelse som avses i första
stycket får inräknas kortare avbrott för
semester, tjänsteuppdrag eller liknande,
som inte är förlagda till början eller
slutet av anställningen utomlands.
Uppehåll i Sverige för här avsedda
ändamål får inte sträcka sig längre än
som motsvarar högst sex dagar för varje
hel månad som anställningen utomlands
varar eller under ett och samma
anställningsår till mer än 72 dagar.
Har den skattskyldige påbörjat
anställningen och kunde det därvid på
goda grunder antas att inkomsten av
anställningen skulle komma att undantas
från skatt i Sverige enligt 54 § första
stycket f men inträffar under
anställningstiden ändrade förhållanden
som medför att villkoren för att undanta
inkomsten från skatt i Sverige inte
föreligger, skall inkomsten likväl
undantas från beskattning i Sverige om de
ändrade förhållandena beror på
omständigheter över vilka den
skattskyldige inte kunnat råda och en
beskattning skulle te sig uppenbart
oskälig.

_______________

1. Denna lag träder i kraft den 1
januari 1994 och tillämpas första gången
vid 1995 års taxering. Den nya lydelsen
av punkt 3 av anvisningarna till 54 §
skall dock tillämpas första gången vid
1994 års taxering.
2. Vad som sägs i punkt 3 femte stycket
av anvisningarna till 33 § om
bestämmandet av normalbeloppets storlek
skall dock gälla först i fråga om
kalenderåret 1995 och tillämpas första
gången vid 1996 års taxering. För
kalenderåret 1994 skall storleken av helt
normalbelopp bestämmas till 70 procent av
det belopp som kan anses motsvara största
normala ökning i levnadskostnaden för en
dag i respektive förrättningsland.
3. Äldre föreskrifter i 32 § 4 mom. samt
punkterna 3 och 3 a av anvisningarna till
33 § tillämpas vid 1995 års taxering i
fråga om kostnadsersättning som avser tid
före utgången av år 1993.

1 Senaste lydelse 1993:359.
2 Senaste lydelse 1990:650.
3 Senaste lydelse 1991:1866.
4 Senaste lydelse 1990:650.
5 Senaste lydelse 1990:650.
6 Senaste lydelse 1992:1596.
7 Senaste lydelse 1991:592.
8 Senaste lydelse 1992:1596.
9 Senaste lydelse 1992:1596.
10 Senaste lydelse 1986:1199.
11 Senaste lydelse 1990:650.
12 Senaste lydelse 1987:1303.
13 Senaste lydelse 1993:938.
14 Senaste lydelse 1993:526.
6

2.2 Förslag till
Lag om ändring i uppbördslagen (1953:272)

Härigenom föreskrivs att 8, 10 och 11
§§ uppbördslagen (1953:272)1 skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8 §2
Åtnjuter skattskyldig jämte kontant
inkomst andra förmåner skall preliminär
A-skatt beräknas efter inkomstförmånernas
sammanlagda värde. Har den skattskyldige
utgett ersättning för en förmån skall
förmånsvärdet sättas ned med ersätt-
ningens belopp.
Värdet av bilförmån Värdet av
skall beräknas bilförmån skall be-
enligt punkt 2 av räknas enligt punkt
anvisningarna till 2 av anvisningarna
42 § kommunalskat- till 42 §
telagen (1928:370). kommunalskattelagen
Tredje stycket andra (1928:370). Andra
meningen av nämnda stycket andra
anvisningspunkt meningen av nämnda
skall dock tillämpas anvisningspunkt
endast i fall som skall dock
avses i sjätte tillämpas endast i
stycket nedan. fall som avses i
Värdet av förmån av sjätte stycket ne-
räntefritt lån eller dan. Värdet av
lån där räntan un- förmån av ränte-
derstiger fritt lån eller lån
marknadsräntan skall där räntan un-
beräknas enligt derstiger
punkt 10 tredje* marknadsräntan
femte styckena av skall beräknas
anvisningarna till enligt punkt 10
32 § kommunal- tredje* femte
skattelagen. styckena av
Värdet av förmån anvisningarna till
av bostad som är 32 § kommunal-
belägen här i riket skattelagen.
och som inte är Värdet av förmån
semesterbostad skall av bostad som är
beräknas enligt belägen här i riket
följande grunder. och som inte är
Riket delas in i semesterbostad
områden som är skall beräknas
väsentligen enhet- enligt följande
liga i fråga om grunder. Riket
boendekostnader. delas in i områden
Förmånsvärdet av en som är väsentligen
bostad inom varje enhetliga i fråga
område skall bestäm- om boendekostnader.
mas till det genom- Förmånsvärdet av en
snittliga värdet för bostad inom varje
jämförbara bostäder område skall be-
inom området. Om stämmas till det
bostaden är belägen genomsnittliga
utom tätort med värdet beräknat per
närmaste omgivning kvadratmeter bo-
skall dock värdet stadsyta för
bestämmas till det jämförbara bostäder
lägsta av nämnda inom området. Om
genomsnittsvärden bostaden är belägen
reducerat med tio utom tätort med
procent. närmaste omgivning
skall dock värdet
bestämmas till det
lägsta av nämnda
genomsnittsvärden
reducerat med tio
procent. Vid
värdering av förmån
av fri eller delvis
fri resa som utgår
på grund av
anställning eller
särskilt uppdrag
inom rese- eller
trafikbranschen
skall följande
iakttas. För
flygresor skall
världen indelas i
zoner som är
väsentligen
enhetliga i fråga
om resestruktur och
priser.
Förmånsvärdet av en
fri eller delvis
fri flygresa skall
bestämmas till det
genomsnittliga
lägsta priset för
bokningsbara resor
på allmänna mark-
naden inom zonen
respektive mellan
zonerna. Har för
resan gällt som
villkor att den får
företas endast
under förutsättning
att det vid resans
avgång finns osålda
platser kvar och
har på grund härav
förelegat en påtag-
lig risk för att
resan inte kan ge-
nomföras enligt
planerna skall
resan anses ha ett
värde motsvarande
lägsta priset för
resan om den varit
bokningsbar och i
fråga om flygresa
lägsta genom-
snittliga priset på
marknaden, efter
avdrag med 50
procent.
Värdet av annan förmån än som avses i
andra och tredje styckena skall beräknas
enligt 42 § andra stycket kommunal-
skattelagen samt punkt 1 andra och tredje
styckena och punkt 3 av anvisningarna
till den paragrafen.
Föreligger fall som avses i punkt 4
andra stycket av anvisningarna till 42 §
kommunalskattelagen får skattemyndigheten
bestämma värdet av förmånen med hänsyn
härtill.
Om skattemyndigheten bestämt värdet av
förmånen enligt bestämmelserna i 5 §
andra stycket lagen (1984:668) om uppbörd
av socialavgifter från arbetsgivare skall
detta värde användas även vid beräkning
av preliminär A-skatt.

10 §3
Preliminär A-skatt Preliminär
skall beräknas på A-skatt skall
ersättningar för beräknas på
ökade levnads- ersättningar för
kostnader som lämnas ökade levnads-
vid sådan kostnader, som läm-
tjänsteresa inom nas vid sådan
riket som avses i tjänsteresa som
punkt 3 av anvis- avses i punkt 3 av
ningarna till 33 § anvisningarna till
kommunalskattelagen 33 § kommunal-
(1928:370) endast skattelagen
till den del (1928:370) och för
ersättningarna vilken rätten till
överstiger de scha- avdrag för kost-
blonbelopp som anges naderna vid
i nämnda lagrum mottagarens in-
eller, såvitt gäller komsttaxering anges
kostnad för logi, i nämnda punkt,
den faktiska endast till den del
utgiften. På ansökan ersättningarna
av den som betalar överstiger de
ut ersättning får schablonbelopp som
skattemyndigheten anges i nämnda
besluta att i den lagrum eller,
mån tjänsteresa såvitt gäller
varar mer än tre kostnad för logi,
månader motsvarande den faktiska
skall gälla till den utgiften.
del ersättningarna
inte överstiger vad
som anges i punkt 3
a av anvisningarna
till nämnda
paragraf.
På ersättning för
På ersättning för ökade levnads-
ökade levnads- kostnader som
kostnader vid sådan lämnas vid sådan
tjänsteresa utom tjänsteresa för
riket som avses i vilken rätten till
punkt 3 sista avdrag för
stycket av anvis- kostnaderna vid
ningarna till 33 § mottagarens
kommunalskattelagen inkomsttaxering
skall preliminär anges i punkt 3 a
A-skatt beräknas av anvisningarna
endast till den del till 33 § kommunal-
ersättningen skattelagen skall
överstiger avdrags- preliminär A-skatt
gillt belopp enligt beräknas endast
nämnda lagrum. till den del
ersättningen över-
sti-ger de schab-
lonbelopp som anges
i nämnda lagrum. I
den mån ersättning
för ökade lev-
nadskostnader under
tjänsteresa utgår
för längre tid än
två år på en och
samma ort skall
dock preliminär
A-skatt beräknas på
hela ersättningen
såvida inte
skattemyndigheten
på ansökan av den
som betalar ut
ersättningen be-
slutar att vad som
sägs i första
meningen i detta
stycke skall gälla
även för viss
längre tid än två
år.
I fråga om ersättning för resa med egen
bil i tjänsten gäller att preliminär
A-skatt beräknas på ersättningen endast
till den del den överstiger det i punkt 3
c av anvisningarna till 33 § kommu-
nalskattelagen angivna beloppet.
Beträffande annan skattepliktig
ersättning för kostnader som är förenade
med tjänsten beräknas preliminär A-skatt
endast om det är uppenbart att
ersättningen avser kostnader som inte är
avdragsgilla vid mottagarens
inkomsttaxering eller att den överstiger
avdragsgillt belopp. I sådant fall
beräknas skatten på hela ersättningen
respektive den del av ersättningen som
överstiger det avdragsgilla beloppet.
Preliminär A-skatt skall inte utgå för:
a) familjebidrag till den som tjänstgör
inom totalförsvaret;
b) ränta eller utdelning som tillkommer
en annan juridisk person än svenskt
dödsbo eller en fysisk person som inte är
bosatt i Sverige;
c) ränta eller utdelning som enligt
dubbelbeskattningsavtal är helt
undantagen från beskattning i Sverige;
d) ränta på förfogarkonto som avses i 3
kap. 57 § lagen (1990:325) om
självdeklaration och kontrolluppgifter,
om räntan inte uppgår till 1 000 kronor;
e) ränta på konto för klientmedel;
f) ränta som ingår i belopp som
redovisats enligt 3 kap. 22 § sista
stycket lagen om självdeklaration och
kontrolluppgifter;
g) utdelning som g) utdelning som
avses i punkt 2 avses i punkt 2
tredje stycket av tredje stycket av
anvisningarna till anvisningarna till
22 § kommunalskat- 22 §
telagen eller 3 § 1 kommunalskattelagen
mom. tredje stycket eller 3 § 1 mom.
lagen (1947:576) om tredje stycket
statlig inkomst- lagen (1947:576) om
skatt; eller statlig inkomst-
h) ersättning till skatt;
en och samma
idrottsutövare från h) ersättning
en sådan ideell till en och samma
förening som avses i idrottsutövare från
7 § 5 mom. lagen en sådan ideell
(1947:576) om förening som avses
statlig inkomstskatt i 7 § 5 mom. lagen
och som har till hu- (1947:576) om
vudsakligt syfte att statlig in-
främja idrottslig komstskatt och som
verksamhet, om har till hu-
ersättningen från vudsakligt syfte
föreningen under att främja idrotts-
året inte uppgått lig verksamhet, om
till ett halvt ersättningen från
basbelopp enligt föreningen under
lagen (1962:381) om året inte uppgått
allmän försäkring. till ett halvt
basbelopp enligt
lagen (1962:381) om
allmän försäkring;
eller
i) förmån av fri
resa inom riket i
samband med
tillträdande eller
frånträdande av
anställning eller
uppdrag eller er-
sättning för kost-
nad för sådan resa.

11 §4
Preliminär A-skatt skall beräknas på det
belopp, som återstår sedan från inkomsten
avräknats dels avgifter, som den
skattskyldige betalar för sådan
pensionsförsäkring eller sjuk- eller
olycksfallsförsäkring som tagits i
samband med tjänst, dels avgifter, som
den skattskyldige i samband med tjänsten
betalar för egen eller efterlevandes
pensionering på annat sätt än genom
försäkring.
Till andra vid taxering medgivna avdrag
för kostnader i arbetet från inkomst som
uppbärs av en fysisk person än ovan sagts
får hänsyn tas vid beräkning av
preliminär A-skatt endast om kostnaderna
kan beräknas uppgå till minst 10 procent
av arbetstagarens ersättning från
arbetsgivaren under inkomståret. I sådant
fall gäller bestämmelserna i tredje
stycket.
Regeringen eller Regeringen eller
den myndighet den myndighet
regeringen bestämmer regeringen
får fastställa en bestämmer får
schablon för fastställa en
beräkning av en schablon för
skattskyldigs beräkning av en
kostnader i en viss skattskyldigs
verksamhet. kostnader i en viss
Schablonen skall verksamhet.
avse bestämda yrkes- Schablonen skall
grupper och grundas avse bestämda
på de genomsnittliga yrkesgrupper och
kostnaderna inom grundas på de
respektive grupp. Om genomsnittliga
en sådan schablon är kostnaderna inom
tillämplig på den respektive grupp.
skattskyldige, skall Om en sådan
kostnaderna beräknas schablon är
enligt schablonen. tillämplig på den
Finns det inte någon skattskyldige,
schablon skall skall kostnaderna
skattemyndigheten på beräknas enligt
framställning av schablonen. Finns
arbetsgivaren det inte någon
bestämma hur schablon skall
kostnaderna skall skattemyndigheten
beräknas. på framställning av
arbetsgivaren
bestämma hur
kostnaderna skall
beräknas. Har
arbetstagarens
kostnader beräknats
enligt
bestämmelserna i
detta stycke skall
arbetsgivaren
underrätta
arbetstagaren om
detta.

Utan hinder av andra stycket får
skattemyndigheten på ansökan av
arbetsgivaren besluta att vid beräkningen
av preliminär A-skatt hänsyn inte skall
tas till förmån av fri hemresa eller
ersättning för kostnad för hemresa med
allmänna kommunikationer till den del
förmånen eller ersättningen inte
överstiger avdragsgillt belopp enligt
punkt 3 b av anvisningarna till 33 §
kommunalskattelagen (1928:370).

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1994 och tillämpas första gången i fråga
om preliminär skatt för år 1994.

1 Lagen omtryckt 1991:97.
Senaste lydelse av lagens rubrik
1974:771.
2 Senaste lydelse 1992:1599.
3 Senaste lydelse 1992:680.
4 Senaste lydelse 1992:1177.
7

2.3 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1990:325) om
självdeklaration och
kontrolluppgifter

Härigenom föreskrivs att 3 kap. 7 och 9
§§ lagen (1990:325) om självdeklaration
och kontrolluppgifter skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap.
7 §1
Värdet av förmåner Värdet av förmåner
som utgått i annat som utgått i annat
än pengar skall än pengar skall
beräknas i enlighet beräknas i
med bestämmelserna i enlighet med
kommunalskattelagen bestämmelserna i
(1928:370). Vid kommunalskattelagen
beräkning av värdet (1928:370). Vid
av bilförmån och beräkning av värdet
kostförmån skall av bilförmån och
dock bestämmelserna kostförmån skall
i punkt 2 tredje dock bestämmelserna
stycket andra me- i punkt 2 andra
ningen och punkt 4 stycket andra
andra stycket av meningen och punkt
anvisningarna till 4 andra stycket av
42 § nämnda lag anvisningarna till
tillämpas endast i 42 § nämnda lag
enlighet med beslut tillämpas endast i
av skattemyndigheten enlighet med beslut
med stöd av 5 § av skatte-
andra stycket lagen myndigheten med
(1984:668) om stöd av 5 § andra
uppbörd av sociala- stycket lagen
vgifter från (1984:668) om
ar-betsgivare. uppbörd av
Värdet av annan bo- socialavgifter från
stadsförmån än ar-betsgivare.
förmån av semes- Värdet av annan bo-
terbostad skall stadsförmån här i
beräknas i enlighet riket än förmån av
med bestämmelserna i semesterbostad
8 § tredje stycket skall beräknas i
uppbördslagen enlighet med
(1953:272). bestämmelserna i 8
§ tredje stycket
uppbördslagen
(1953:272). Har
reseförmån vid
beräkning av
preliminär skatt
värderats enligt 8
§ tredje stycket
uppbördslagen skall
detta värde anges i
kontrolluppgiften.
Om värdet av en förmån justerats enligt
5 § andra stycket lagen om uppbörd av
socialavgifter från arbetsgivare skall
anges att justering skett.
Det sammanlagda värdet av förmånerna
skall anges särskilt för sig.

9 §2
I kontrolluppgiften skall det för varje
belopp anges om arbetsgivaren skall
betala arbetsgivaravgifter enligt lagen
(1981:691) om socialavgifter.
Ersättning för Ersättning för
ökade levnads- ökade levnads-
kostnader eller kostnader eller
kostnader för resa kostnader för resa
med egen bil i med egen bil i
tjänsten som enligt tjänsten som enligt
10 § första-tredje 10 § första-tredje
styckena upp- styckena upp-
bördslagen bördslagen
(1953:272) skall (1953:272) skall
ligga till grund för ligga till grund
beräkning av preli- för beräkning av
minär A-skatt, skall preliminär A-skatt,
i kontrolluppgift skall i
anges som lön, kontrolluppgift
arvode eller anges som lön,
motsvarande. arvode eller
motsvarande. Har
ersättning för
ökade levnadskost-
nader som enligt
10 § första och
andra styckena
uppbördslagen inte
skall ligga till
grund för beräkning
av preliminär
A-skatt utgått för
en eller flera
tjänsteresor som
I kontrolluppgiften omfattat en sam-
skall särskilt manhängande period
för sig tas upp det av mer än tre
sammanlagda värdet månader, skall
av andra detta anges i kon-
kostnadsersättningar trolluppgift som
än sådana som enligt också skall inne-
5 § 4 a-c skall hålla upplysning om
uppges först efter i vad mån fråga är
föreläggande av om inrikes eller
skattemyndigheten. utrikes förrätt-
Dock skall ning.
ersättningen, då det I
är uppenbart att den kontrolluppgiften
avser kostnader som skall särskilt för
inte är avdragsgilla sig tas upp det
vid mottagarens sammanlagda värdet
inkomsttaxering av andra
eller att den kostnadsersättning-
överstiger avdrags- ar än sådana som
gillt belopp, till enligt 5 § 3 a-c
denna del anges som skall uppges först
lön, arvode eller efter föreläggande
motsvarande. av skattemyndighe-
ten. Dock skall
ersättningen, då
det är uppenbart
att den avser
kostnader som inte
är avdragsgilla vid
mottagarens
inkomsttaxering
eller att den
överstiger avdrags-
gillt belopp, till
denna del anges som
lön, arvode eller
motsvarande.
I kontrolluppgiften skall särskilt för
sig tas upp sådant avdrag som har gjorts
för preliminär A-skatt.
_______________

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1994 och tillämpas första gången vid 1995
års taxering.

1 Senaste lydelse 1992:493.
2 Senaste lydelse 1992:1659.
8

2.4 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1984:668) om upp-
börd av
socialavgifter från arbetsgivare

Härigenom föreskrivs att 5 och 31 §§
lagen (1984:668) om uppbörd av socialav-
gifter från arbetsgivare1 skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 §2
Skattepliktiga förmåner skall tas upp
till ett värde som bestäms i enlighet med
8 § första-fjärde styckena uppbördslagen
(1953:272).
Om det föreligger Om det föreligger
fall som avses i fall som avses i
punkt 4 andra punkt 4 andra
stycket av anvis- stycket av anvis-
ningarna till 42 § ningarna till 42 §
kommunalskattelagen kommunalskattelagen
(1928:370), eller (1928:370), eller
sådant fall att den sådant fall att den
skattskyldige skulle skattskyldige
kunna få skulle kunna få
förmånsvärdet förmånsvärdet
bestämt med stöd av bestämt med stöd av
punkt 2 tredje punkt 2 andra
stycket andra stycket andra
meningen av samma meningen av samma
anvisningar, får anvisningar, får
skattemyndigheten på skattemyndigheten
framställning av på framställning av
arbetsgivaren arbetsgivaren
be-stämma värdet av be-stämma värdet av
förmånen med hänsyn förmånen med hänsyn
härtill. härtill.
Arbetsgivaren skall Motsvarande gäller
underrätta om bostadsförmån-
arbetstagare som svärde som bestäms
berörs av skat- enligt 8 § tredje
temyndighetens stycket uppbörds-
beslut. lagen avviker med
mer än 10 procent
från det värde som
följer av 42 §
första stycket kom-
munalskattelagen
eller om värde av
reseförmån som
bestäms enligt 8 §
tredje stycket
uppbördslagen av-
viker med mer än 10
procent från det
värde som följer av
42 § andra stycket
kommunalskatte-
lagen. Arbetsgiva-
ren skall under-
rätta arbetstagare
som berörs av skat-
temyndighetens be-
slut.

31 §3
Bestämmelserna i Bestämmelserna i
1*8, 10*14, 21*29 1*8, 10*15, 19, 22
och 50*67 §§ gäller a*22 d, 23*29 och
också redaravgift, 50* 67 §§ gäller
om inte annat följer också redaravgift,
av vad som om inte annat
föreskrivs i andra följer av vad som
stycket eller i föreskrivs i andra
32*35 och 37 §§. stycket eller i
32*35 och 37 §§.
I stället för tidsangivelsen den 1 mars
året efter utgiftsåret i 10 § skall i
fråga om redaravgift gälla den 30 april
året efter utgiftsåret.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1994 och tillämpas på förmån som åtnjuts
efter ikraftträdandet.

1Lagen omtryckt 1991:98.
2Senaste lydelse 1992:488.
3Senaste lydelse 1992:642.
9

2.5 Förslag till
Lag om avdrag för kostnader för bilresor
till och från
arbetsplatsen vid 1995 års taxering

Härigenom föreskrivs följande.

Avdrag för kostnad för resa med egen bil
till och från arbetsplatsen enligt punkt
4 av anvisningarna till 33 §
kommunalskattelagen (1928:370) skall vid
1995 års taxering medges, i stället för
enligt schablon som anges i andra stycket
nämnda anvisningspunkt, med 1 krona och
30 öre per kilometer.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1994.
10

2.6 Förslag till
Lag om beräkning av beskattningsbar
förvärvsinkomst vid
taxering till statlig inkomstskatt och
statlig inkomstskatt på
förvärvsinkomster vid 1995 och 1996 års
taxeringar-

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Vad som sägs i 8 § första stycket
lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt
gäller inte vid 1995 och 1996 års
taxeringar.
Skattskyldig som vid taxering till
kommunal inkomstskatt är berättigad till
särskilt kommunalt grundavdrag enligt 48
§ 4 mom. kommunalskatte-lagen (1928:370)
har rätt till särskilt statligt
grundavdrag från den taxerade
förvärvsinkomsten med belopp som
motsvarar den del av det särskilda
kommunala grundavdraget som överstiger
kommunalt grundav-drag beräknat enligt 48
§ 2 och 3 mom. kommunalskattelagen.

2 § I stället för vad som anges i lagen
(1992:1485) om beräkning av statlig
inkomstskatt på förvärvsinkomst vid 1994
och 1995 års taxeringar skall i fråga om
fysiska personer vid 1995 års taxering
det fasta skatte-beloppet på 100 kronor
tas ut endast om den beskattningsbara
inkomsten överstiger ett belopp
motsvarande det grundavdrag som medges
vid taxe-ring till kommunal inkomstskatt
enligt 48 § 2 och 3 mom. kommunal-
skattelagen (1928:370).
I stället för vad som anges i 10 §
andra stycket lagen (1947:576) om statlig
inkomstskatt skall i fråga om fysiska
personer vid 1996 års taxering det fasta
skattebeloppet på 100 kronor tas ut
endast om den beskattningsbara inkomsten
överstiger ett belopp motsvarande det
grund-avdrag som medges vid taxering till
kommunal inkomstskatt enligt 48 § 2 och 3
mom. kommunalskattelagen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1994 och tillämpas första gången vid 1995
års taxering.

11

2.7 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1959:551) om
beräkning av
pensionsgrundande inkomst enligt lagen
(1962:381) om
allmän försäkring

Härigenom föreskrivs att 4 § lagen
(1959:551) om beräkning av
pensionsgrundande inkomst enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring1 skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 §2
Vid bestämmande av pensionsgrundande
inkomst skall, utöver vad som framgår av
lagen om allmän försäkring, gälla
följande.
Värdet av skattepliktiga förmåner i
annat än pengar till arbetstagare, som
skall betala sjömansskatt, skall
uppskattas i enlighet med vad som
föreskrivs av regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer.
Skattepliktiga förmåner skall i andra
fall tas upp till ett värde som bestäms i
enlighet med 8 § första*fjärde och sjätte
styckena uppbörds-lagen (1953:272). När
skäl föreligger får avvikelse ske från
förmånsvärde som skattemyndigheten
bestämt enligt 5 § andra stycket lagen
(1984:668) om uppbörd av socialavgifter
från arbetsgivare.
Vid beräkning av Vid beräkning av
inkomst av inkomst av an-s-
an-ställning skall tällning skall
avdrag göras för avdrag göras för
kostnader som kostnader som
arbetstagaren haft arbetstagaren haft
att bestrida i att bestrida i
innehavd innehavd
anställning, i den anställning, i den
mån kostnaderna, mån kostnaderna,
minskade med minskade med
erhållen erhållen kostnad-
kostnadsersättning, sersättning,
överstiger fyratusen överstiger ettusen
kronor. kronor.
Särskilda föreskrifter angående
beräkning av sådan inkomst av
anställning, som enligt lagen (1947:576)
om statlig inkomstskatt hänförs till
intäkt av näringsverksamhet meddelas av
regeringen eller myndighet som regeringen
bestämmer.
Vid beräkning av inkomst av annat
förvärvsarbete får från inkomst av en
viss förvärvskälla inte dras av
underskott i annan förvärvskälla.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1994. Äldre bestämmelser gäller
fortfarande vid beräkning av
pensionsgrundande inkomst för år 1992
eller tidigare år.

1Lagen omtryckt 1976:1015.
Senaste lydelse av lagens rubrik
1976:1015.
2Senaste lydelse 1992:490.
12

2.8 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1958:295) om
sjömansskatt

Härigenom föreskrivs att 17 a § lagen
(1958:295) om sjömansskatt1 skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

17 a §2
Bestrides riktigheten av revisionskrav
eller inbetalas icke det belopp kravet
avser skall det underställas sjöm-
ansskattenämnden. Finner nämn-den kravet
lagligen grundat, skall den fastställa
beloppet till betalning.
Avser kravet skatt som redaren avdragit
men icke inbetalat och har redaren icke
bestritt kravets riktighet, skall kravet
icke underställas sjömansskattenämnden.
Redare eller Redare eller
sjöman, som har att sjöman, som har att
erlägga mot erlägga mot
underlåtet underlåtet
skatteavdrag skatteavdrag
svarande belopp, är svarande belopp, är
skyldig att på skyldig att på
beloppet erlägga beloppet erlägga
dröjsmålsavgift dröjsmålsavgift
enligt 14 § 2 mom. enligt 14 § 2 mom.
Som förfallodag Som förfallodag
räknas därvid den räknas därvid den
dag då beloppet dag då be-loppet
skulle ha betalats skulle ha betalats
om skatteavdrag om skatteavdrag
gjorts. gjorts. Hänförs
skattebeloppet till
fler än ett betal-
ningstillfälle
skall som
förfallodag räknas
förfallodagen för
den sista
betalningsposten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1994.

1Lagen omtryckt 1970:933.
Senaste lydelse av lagens rubrik
1974:777.
2Senaste lydelse 1992:626.
13

3 Ärendet och dess beredning

Utredningen om tjänsteinkomstbeskattning
(Fi 1992:01) påbörjade sitt arbete i
januari 1992 (dir. 1992:3). Vissa frågor,
som i enlighet med direktiven behandlats
med förtur, redovisades i ett i juni 1992
avgivet delbetänkande, Beskattning av
vissa naturaförmåner m.m. (SOU 1992:57).
De frågor som togs upp i delbetänkandet
rörde bl.a. kostförmån, beskattningen av
traktamenten, personalvårdsförmåner,
förmånliga lån samt hobbyinkomster.
Med utredningsförslagen som grund lade
regeringen hösten 1992 fram en
proposition om vissa frågor om
beskattning av inkomst av tjänst (prop.
1992/93:127). Riksdagen godtog genom
beslut i december 1992 i allt väsentligt
propositionens förslag (bet.
1992/93:SkU14, rskr. 1992/93:148, SFS
1992:1596 * 1601). Lagstiftningen trädde
i kraft den 1 januari 1993 och tillämpas
första gången vid 1994 års taxering.
Utredningen om tjänsteinkomstbeskattning
redovisade i juni 1993 sitt
slutbetänkande, Översyn av
tjänsteinkomstbeskattningen (SOU
1993:44). De frågor som tas upp i
betänkandet är bl.a. reglerna om avdrag
för kostnader för resor mellan bostad och
arbetsplats och för resor med egen bil i
tjänsten, utlandstraktamenten, vissa
frågor rörande inrikestraktamenten samt
värderingen av bostadsförmåner och
reseförmåner. Betänkandet har
remissbehandlats. En förteckning över
remissinstanserna finns i bilaga 1. En
sammanställning av remissyttrandena finns
tillgänglig i Finansdepartementet (dnr
2853/93).
I juni 1993 lades i promemorian
Beskattning av bilförmån, (Ds 1993:53),
fram förslag till nya regler angående
beskattning av bilförmån. Promemorian har
remissbehandlats. En förteckning över
remissinstanserna finns i bilaga 2. En
sammanställning av remissyttrandena finns
tillgänglig i Finansdepartementet (dnr
3065/93).
I det följande behandlas de frågor som
tas upp i slutbetänkandet och
promemorian.
Våren 1993 godkände riksdagen ett
förslag från finansutskottet om ett
tillkännagivande från riksdagen till
regeringen om att slopa grundavdraget vid
taxeringen till statlig inkomstskatt vid
1995 o0ch 1996 års taxeringar (bet.
1992/93:FiU30, rskr. 1992/93:447). Enligt
utskottet borde det ankomma på regeringen
att under hösten 1993 lägga fram
erforderliga lagförslag. Förslag till de
lagändringar som föranleds av riksdagens
ställningstagande i denna fråga läggs
därför också fram i denna proposition.
I förevarande ärende tas också upp
förslag till vissa mindre regelför-
ändringar. Regeringen föreslår således en
justering av reglerna om det särskilda
grundavdraget för folkpensionärer som
innebär att med folkpension jämställs
motsvarande utländska pensionsförmåner.
Regeringen föreslår även att skattefrihet
enligt den s.k. ettårsregeln i punkt 3 av
anvisningarna till 54 §
kommunalskattelagen (1928:370), KL, skall
medges offentliganställda när fråga är om
statlig och kommunal tjänsteexport.
Slutligen föreslås vissa redaktionella
ändringar i uppbördslagen (1953:272),
UBL, lagen (1984:668) om uppbörd av
socialavgifter från arbetsgivare, (USAL),
lagen (1959:551) om beräkning av
pensionsgrundande inkomst enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring samt
lagen (1958:295) om sjömansskatt.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 14 oktober 1993
att inhämta Lagrådets yttrande över de
lagförslag som finns i bilaga 3.
Lagrådets yttrande finns i bilaga 4.
Lagrådet har underkastat lagtexten i de
remitterade förslagen till lagar om
ändring i kommunalskattelagen,
uppbördslagen, lagen om självdeklaration
och kontrolluppgifter och lagen om
uppbörd av socialavgifter från ar-
betsgivare viss omarbetning, som framgår
av bilagan till Lagrådets yttrande.
Regeringen godtar i huvudsak Lagrådets
förslag till ändringar och återkommer
till Lagrådets synpunkter i avsnitt
4.11.3 och i specialmotiveringen till
punkterna 3 och 4 av anvisningarna till
33 § kommunalskattelagen.
Förslagen till ändringar i punkt 1 av
anvisningarna till 48 § och punkt 3 av
anvisningarna till 54 §
kommunalskattelagen, 11 § uppbördslagen,
31 § lagen om uppbörd av socialavgifter
från arbetsgivare, 4 § lagen om beräkning
av pensionsgrundande inkomst enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring samt
17 a § sjömansskattelagen har inte
granskats av Lagrådet. Dessa förslag är
enligt regeringens mening av sådan
beskaffenhet att Lagrådets hörande saknar
betydelse.

4 Förändringar i inkomstslaget tjänst

4.1 Allmänna synpunkter

Under de senaste åren har omfattande
förändringar företagits av reglerna i
inkomstslaget tjänst. De största
förändringarna skedde givetvis i samband
med skattereformen våren 1990 (prop.
1989/90:110). Men även därefter har
hittills varje år företagits tämligen
omfattande regeländringar. Dessa kan i
stort hänföras till två olika kategorier.
Till den ena kan räknas frågor som av
olika skäl inte hann färdigbehandlas i
samband med skattereformen men där
beredningsarbetet bedrivits vidare i
olika former och efter hand lett fram
till lagstiftning. Den andra kategorin
avser justeringar av olika slag av
skattereformens regler.
Det arbete som bedrivits av Utredningen
om tjänsteinkomstbeskattning har till
stor del avsett justeringar i
skattereformens regler, huvudsakligen i
syfte att minska administrativt krångel
för anställda och arbetsgivare som
föranletts av vissa inslag i
skattereformen eller att rätta till
materiellt sett mindre önskvärda effekter
av vissa regler. En utgångspunkt för
justeringarna har varit att de inte skall
rubba skattereformens grundläggande
princip om en likformig
inkomstbeskattning. De frågor som
utredningen tog upp i sitt delbetänkande
i juni 1992 var av denna karaktär,
exempelvis förslagen rörande kostförmån,
traktamenten och förmånliga lån. Så är
också fallet med flera av de förslag som
läggs fram i utredningens slutbetänkande,
t.ex. förslagen rörande egen bil i
tjänsten, vissa justeringar i reglerna om
avdrag för ökade levnadskostnader vid
inrikes tjänsteresa och
flyttningskostnadsersättning. Ett par av
de huvudfrågor utredningen tar upp i sitt
slutbetänkande kan dock sägas tillhöra
den förstnämnda kategorin och innebär att
skattereformen fullföljs i fråga om en
mer likformig inkomstbeskattning som
också ger underlag för lägre skattesatser
och därmed lägre skattekilar. Dit hör
reglerna för resor mellan bostad och
arbetsplats och utlandstraktamenten, där
utredningens arbete kan sägas utgöra en
direkt fortsättning på det arbete som
bedrevs i Utredningen om reformerad
inkomstbeskattning, RINK. Även översynen
av bostadsförmånsreglerna kan räknas till
denna grupp.
Som nämndes inledningsvis har de senaste
åren präglats av omfattande förändringar
av reglerna i inkomstslaget tjänst. Ett
så högt förändringstempo under flera år
kan skapa problem för arbetsgivare,
anställda och skatteförvaltning. Det kan
vara svårt för den enskilde att hålla sig
informerad om vad som gäller. Nya
lönerutiner och liknande måste utvecklas
av arbetsgivarna. Kollektivavtal måste
omförhandlas m.m. Skatteförvaltningen
måste ständigt ändra i
informationsmaterial, blan-ketter och
dylikt och det kan även vara svårt för
skattemyndigheternas personal att hålla
sig informerad om vilka regler som
gäller. Svårigheterna förstärks också av
att förändringarna i många fall beslutats
kort tid före det att de trätt i kraft.
Det är således önskvärt från många syn-
punkter med en lägre förändringstakt och
mer stabila regler.
I och med de förslag som Utredningen om
tjänsteinkomstbeskattning nu lagt fram
kan emellertid de frågor inom
inkomstslaget tjänst som kvarstod efter
skattereformen på det hela taget anses
vara färdigbehandlade. Dessutom torde,
såvitt nu går att överblicka, behovet av
att justera i de regler som tillkom i
samband med skattereformen i stort vara
tillgodosett. Om de förslag som tas upp i
detta ärende genomförs finns det därför
anledning att tro att regelsystemet inom
inkomstslaget tjänst därefter kan bli
förhållandevis stabilt, även om det
alltid kommer att vara nödvändigt med
ändringar i skattesystemet för att
anpassa det efter bl.a. den ekonomiska
utvecklingen i samhället.
De förslag utredningen lagt fram i
slutbetänkandet har, på ett undantag när,
fått ett överlag positivt bemötande från
remissinstanserna. Undan-taget gäller de
föreslagna förändringarna av
avdragsrätten för kostnader för resor
mellan bostad och arbetsplats. Detta
förslag avstyrks av flertalet
remissinstanser. Mot bakgrund av bl.a.
remisskritiken har regeringen valt att
inte lägga fram utredningens huvudförslag
i denna del. Regeringen kommer inte
heller att föreslå att utredningens
förslag till avdrag för kostnader för
resor med egen bil i tjänsten genomförs.
Regeringen ställer sig visserligen i
stort positiv till förslaget men anser
det för närvarande inte genomförbart av
statsfinansiella skäl. I övrigt bör
utredningsförslagen i allt väsentligt
genomföras.
En annan fråga som gäller inkomst av
tjänst men som beretts i annan ordning
rör beskattningen av bilförmån. I juni
1993 lades i promemorian Beskattning av
bilförmån, (Ds 1993:53), fram förslag
till nya regler angående beskattning av
bilförmån. Bakgrunden till promemorian
var att reglerna för beskattning av
bilförmån kritiserats för att ge upphov
till obilliga beskattningseffekter på
grund av den starka schabloniseringen.
Ingen hänsyn tas till faktisk privat
körsträcka vilket missgynnat tjänstebilar
i egentlig mening. Promemorian har
remissbehandlats. Promemorians
huvudförslag om att grunda förmånsvärdet
på faktisk privat kör-sträcka har
avstyrkts av en stor majoritet av
remissinstanserna, främst med hänsyn till
problemen med uppgiftslämnande. Förslaget
bör mot bakgrund av den kritik som
riktats mot det inte genomföras.
De alternativa förslag som lades fram i
promemorian och som främst innebär
justeringar i nuvarande regler i
förenklande syfte har däremot fått ett i
stort sett positivt bemötande av
remissinstanserna och bör med vissa
justeringar genomföras.
I det följande redovisar regeringen sina
närmare ställningstaganden i de i ärendet
aktuella frågorna.

4.2 Resor mellan bostad och arbetsplats

Utredningens förslag: Överensstämmer med
regeringens i fråga om rätt till avdrag
för väg-, bro- eller färjeavgifter som
uppkommit vid resorna mellan bostad och
arbetsplats.
Såvitt avser avdrag för kostnad för resa
mellan bostad och arbetsplats föreslår
utredningen att en avståndsgräns införs
som innebär att avdrag inte medges om
avståndet mellan bostaden och
arbetsplatsen (enkel resa) är högst 15
kilometer. Är avståndet mellan 15 och 30
kilometer medges -oavsett färdmedel -
avdrag med 0,80 kr per kilometer och resa
till den del avståndet överstiger 15
kilometer. Är avståndet längre än 30
kilometer medges avdrag, för avståndet
mellan 15 och 30 kilometer enligt nämnda
regel med 0,80 kr per kilometer och för
den del av avståndet som överstiger 30
kilometer enligt följande. Den som använt
egen bil för resorna får avdrag med 1,40
kr per kilometer medan övriga får avdrag
med 0,40 kr per kilometer.
Remissinstanserna: Majoriteten av
remissinstanserna avstyrker försla-get om
att införa olika avståndsgränser.
Kritiken från remissinstanserna går i
huvudsak ut på att de föreslagna reglerna
är alltför krångliga och att de
missgynnar dem som inte har tillgång till
allmänna kommunika-tioner för resor
mellan bostad och arbetsplats.
Förslaget om avdragsrätt för väg-, bro-
eller färjeavgifter lämnas utan erinran
av flertalet remissinstanser.

Skälen för regeringens förslag

Gällande regler

Enligt punkt 4 av anvisningarna till 33 §
KL har skattskyldig rätt till avdrag för
skälig kostnad för resa till och från
arbetsplatsen där denna varit belägen på
sådant avstånd från hans bostad, att han
behövt anlita och även anlitat särskilt
fortskaffningsmedel. Om avståndet mellan
den skattskyldiges bostad och
arbets-plats uppgår till minst fem
kilometer och det klart framgår att
användandet av egen bil för resa mellan
bostad och arbetsplats regelmässigt
med-för en tidsvinst på minst två timmar
i jämförelse med allmänna kom-
mu-nikationsmedel medges avdrag för
kostnader för resa med egen bil. Den som
använder bilen i tjänsten kan också under
vissa förutsättningar med-ges avdrag för
resa med egen bil.
Bilavdraget bestäms enligt schablon på
grundval av genomsnittliga kostnader för
mindre bil och med hänsyn till de
kostnader som är direkt beroende av körd
vägsträcka. Den som har förmån av fri bil
är inte be-rättigad till avdraget. Fr.o.m
inkomståret 1993 medges avdrag för
kost-nader för resa mellan bostad och
arbetsplats endast till den del
kostnaderna överstiger 4 000 kr.
Vid 1994 års taxering skall avdrag för
kostnad för resa med egen bil medges med
1 kr och 30 öre per kilometer enligt en
särskild lag (SFS 1992:1601).

Regeringens överväganden

Enligt direktiven har syftet med
utredningen beträffande den här aktuella
frågan varit att åstadkomma enklare och
mer lättillämpade regler. Utredningen
skulle särskilt pröva modeller som
innebär att den nuvarande tidsgränsen kan
slopas eller ges minskad betydelse.
Som framgår av utredningens ingående
analys av problemen på om-rådet är det
knappast möjligt att ersätta den
nuvarande tidsgränsen med avståndsgränser
utan att relativt kraftiga försämringar
uppstår för vissa grupper med begränsad
tillgång till allmänna kommunikationer.
Det förslag som utredningen lagt fram kan
sägas vara en modifiering av RINK:s
förslag, som också innebar att
avdragsrätten var relaterad till ett
system med avståndsgränser. Nackdelarna
för t.ex. glesbygdsbor med dåliga
kommunikationer mildras med utredningens
förslag i förhållande till RINK-förslaget
men finns ändå i stor utsträckning kvar.
Modifie-ringarna har dessutom fått ske
till priset av ett betydligt mer
invecklat regelsystem. En annan nackdel
med utredningsförslaget, som också fanns
i RINK:s förslag, är att vissa
skattskyldiga skulle kunna få avdrag med
belopp som avsevärt överstiger de
faktiska kostnaderna. I sammanhanget
finns också anledning beakta, vilket
bl.a. påpekats från några
remiss-instanser, att problemen med den
nuvarande tidsgränsen synes ha minskat
under de senaste åren.
Enligt regeringens mening kan mot denna
bakgrund utredningsförslaget sammantaget
inte anses innebära sådana fördelar i
förhållande till dagens regler att det
bör genomföras. Nuvarande regler bör
således i stort behållas.
Utredningen har också föreslagit att
avdrag skall * vid sidan av
scha-blonavdraget * medges för faktiska
väg-, bro- eller färjeavgifter som den
skattskyldige haft vid resorna mellan
bostad och arbetsplats. En för-utsättning
för avdrag är enligt utredningen att
kostnaderna uppkommer vid resa på den
vägsträcka som bedöms vara den närmaste
bilvägen till arbetsplatsen.
Avgifter av detta slag förekommer för
närvarande endast i begränsad omfattning.
Det får dock anses sannolikt att det i
framtiden blir betydligt vanligare att
vägar och broar finansieras med särskilda
avgifter som tas ut av dem som använder
vägen eller bron. Kostnader av detta slag
är inte möjliga att beakta inom ramen för
ett schablonavdrag. Regeringen anser
därför att avdragsrätt vid sidan av
schablonavdraget för dessa kostnader bör
införas när kostnaderna uppkommer i
samband med resor med egen bil mellan
bostad och arbetsplats. För en sådan
avdragsrätt talar också att det av
miljöskäl är angeläget att den från
tidssynpunkt kortaste kör-sträckan väljs.
Enligt gällande regler skall den
skattskyldige göra en tidsvinst på minst
två timmar per dag vid färd med egen bil
jämfört med allmänna kommunikationsmedel
för att avdrag för kostnad för resa med
egen bil skall medges.
Tidsvinstberäkningen bör avse en
jämförelse med tidsmässigt kortaste
färdväg för bil, även om en avgiftsbelagd
väg eller bro eller en färja därvid måste
utnyttjas.
De som har bilförmån har inte rätt till
avdrag för kostnad för resa med bil
mellan bostad och arbetsplats. De bör
dock omfattas av den föreslagna
avdragsrätten för väg-, bro eller
färjeavgifter. Har en arbetsgivare
betalat sådana avgifter för en anställd
uppkommer en skattepliktig för-mån. Detta
torde gälla även den arbetstagare som
åtnjuter bilförmån. Ersättningen kan
således inte anses ingå i det
schablonmässigt bestämda förmånsvärdet.
Om ersättning för dessa avgifter ingår i
det schablonmässigt bestämda
förmånsvärdet skulle det få till
konsekvens att arbets-givaren kan betala
dessa avgifter för den anställde t.ex.
under dennes semester, utan att det
utlöser några beskattningskonsekvenser.
En sådan ordning skulle enligt
regeringens mening vara otillfreds-
ställande och bör därför inte införas.
Förslaget att införa avdragsrätt för
vägavgifter m.m. föranleder ändringar i
punkt 4 av anvisningarna till 33 § KL.
Som nämnts inledningsvis medges enligt
en särskild lag avdrag för kostnader för
bilresor mellan bostaden och
arbetsplatsen med 13 kr per mil vid 1994
års taxering. Vid 1995 års taxering
kommer om inga särskilda åtgärder vidtas
reglerna i punkt 4 av anvisningarna till
33 § KL att gälla. Detta skulle, med
hänsyn till den bedömning av
prisutvecklingen för bilkostnader som för
närvarande kan göras, innebära att
avdrags-beloppet per mil sänks.
Regeringen anser inte att det föreligger
skäl att sänka detta belopp för nästa år.
Det bör därför genom en särskild lag
bibehållas på nuvarande nivå även för
inkomståret 1994.

4.3 Bilkostnader i tjänsten

Utredningens förslag: Avdrag för
kostnader för resor med egen bil i
tjänsten skall medges enligt två
schabloner som med nuvarande kostnadsläge
kan beräknas till 1,40 kr resp. 2,30 kr
per kilometer. Avdrag medges för varje
körd kilometer under beskattningsåret upp
till och med 10 000 kilometer med det
lägre kilometeravdraget och för varje
körd kilometer utöver 10 000 kilometer
med det högre kilometeravdraget. Vid
beräknandet av schablonerna skall det
lägre schablonavdraget bestämmas till ett
belopp som motsvarar den schablonmässigt
beräknade merkostnaden per kilometer för
10 000 kilometers körning i tjänsten per
år med mindre bil när den privata
körsträckan uppgår till 15 000 kilometer
per år. Det högre kilometeravdraget skall
bestämmas så att den som kör 30 000
kilometer i tjänsten och 7 000 kilometer
privat med större bil totalt sett får
avdrag för sina genomsnittliga kostnader
som belöper på tjänstekörningen. Det
högre kilometeravdraget skall alltså
beräknas så att den som kör 30 000
kilometer i tjänsten får full kompen-
sation för att han för körsträckan upp
till 10 000 kilometer får avdrag endast
med ett lägre belopp per kilometer än vad
som motsvaras av de genomsnittliga
kostnaderna. Utredningen föreslår vidare
vissa ändringar i UBL föranledda av
huvudförslaget.
Remissinstanserna: Majoriteten av
remissinstanserna har tillstyrkt
förslaget eller lämnat det utan erinran.
Skälen för regeringens bedömning: Enligt
de regler som gällde före skattereformen
var huvudprincipen den att avdrag medgavs
för bilkostnader i tjänsten med belopp
som svarade mot den del av de totala
faktiska kostnaderna som belöpte på
bilens användning i tjänsten. I praktiken
blev i stor utsträckning nivån på den
skattefria bilkostnadsersättningen för
anställda i offentlig tjänst styrande för
avdragsrätten.
Enligt nuvarande regler, som infördes i
samband med skattereformen, medges avdrag
för kostnader för resor med egen bil i
tjänsten enligt schablon med 13 kr per
mil. Schablonen grundar sig på den
merkostnad som kan beräknas uppkomma på
grund av körningen i tjänsten. Den
38

skattskyldige har inte någon möjlighet
att få ett högre avdrag även om han visar
att hans faktiska kostnader överstigit
schablonen.
Den nuvarande avdragsschablonen har
kritiserats, främst av dem som har en
omfattande tjänstekörning, för att inte
motsvara de verkliga kostnaderna för
tjänstekörningen. I direktiven till
utredningen uttalades bl.a. mot bakgrund
härav att möjligheterna att återinföra
avdragsrätt för faktiska kostnader skulle
undersökas.
Enligt utredningen är det emellertid
förenat med en rad problem att kombinera
ett schablonavdrag grundat på
merkostnader för körning i tjänsten med
en alternativregel om rätt till avdrag
för faktiska kostnader för
tjänstekörningen. Utredningen har vid sin
analys av frågan inte funnit det möjligt
att utarbeta ett sådant förslag. Enligt
utredningen kan nuvarande schablonmetod
där merkostnaden för tjänstekörning
ersätts anses acceptabel för den som har
en relativt begränsad tjänstekörning.
Däremot kan det nuvarande
schablonavdraget inte anses täcka de
faktiska kostnaderna för skattskyldiga
som kör långt i tjänsten. Avvikelsen i
dessa fall är så stor att avdraget inte
kan anses ge ett godtagbart resultat för
de skattskyldiga i fråga.
Utredningen har valt att lägga fram ett
förslag som innefattar två
avdragsschabloner, en lägre som
innefattar tjänstekörning upp till och
med 10 000 kilometer och en högre som
omfattar körsträckor därutöver. Med
nuvarande kostnadsläge skulle
schablonbeloppen uppgå till 14 kr resp.
23 kr per mil. Förslaget tillgodoser dem
som har omfattande tjänstekörning på så
sätt att avdrag enligt det lägre
schablonavdraget medges för beräknade
merkostnader medan det högre
kilometeravdraget bestäms så att avdrag
medges för genomsnittliga kostnader som
belöper på tjänstekörningen.
Regeringen kan i stort ansluta sig till
de överväganden utredningen gjort i
frågan. Det finns således i och för sig
starka skäl för att genomföra förslaget.
Det skulle bl.a. på ett bättre sätt än
nuvarande regler ta hänsyn till dem som
har betydande tjänstekörning och
därigenom leda till materiellt sett mer
rättvisa regler. Ett genomförande av
förslaget med en höjning av det lägre
schablonavdraget från 13 kr till 14 kr
per mil och med införandet av ett högre
schablonavdrag på 23 kr per mil innebär
emellertid att skatte- och
avgiftsintäkterna för det allmänna skulle
minska med i storleksordningen 1,5 mdkr
per år. Med hänsyn till det nuvarande
ansträngda statsfinansiella läget finner
regeringen att det för närvarande inte är
möjligt att genomföra förslaget. Frågan
bör emellertid tas upp på nytt så snart
det finansiella utrymmet för förändringen
föreligger.
I avsnitt 4.2 har regeringen föreslagit
att avdragsrätt skall införas för väg-,
bro- eller färjeavgifter som uppkommit
vid resa med egen bil mel-lan bostad och
arbetsplats. Fråga har uppkommit om
motsvarande av-dragsrätt skall införas
även vad beträffar resor med egen bil i
tjänsten.
Enligt punkt 3 c av anvisningarna till 33
§ KL har den som använt egen bil för
resor i tjänsten rätt till avdrag för
kostnaden med ett belopp om 1 krona och
30 öre för varje körd kilometer. Av 33 §
1 mom. KL framgår att avdrag skall medges
för samtliga utgifter som är att anse som
kostnader för fullgörande av tjänsten,
bl.a. för färdkostnad vid resa i
tjänsten. Enligt 33 § 2 mom. KL är
färdkostnad vid resa i tjänsten un-
dantagen från den avdragsbegränsning som
innebär att avdrag endast får medges, för
bl.a. resor mellan bostad och arbetsplats
till den del kostnaderna överstiger 4 000
kr och för vissa övriga kostnader 1 000
kr.
Avdragsschablonen om 13 kr per mil
bygger på en bils normala total-kostnad.
Kostnader för garage och parkering får
anses vara sådana kostnader som inte
ingår i schablonen men inberäknas i
begreppet "färdkostnad för resa i
tjänsten". Avdrag för ifrågavarande
kostnader medges därför enligt
skatteförvaltningens praxis vid sidan av
schablonavdraget. Även kostnader för
väg-, bro- eller färjeavgifter får anses
ingå i färdkostnadsbegreppet. De får
därför anses vara avdragsgilla vid sidan
av schablonavdraget. De är dessutom
avdragsgilla fullt ut eftersom de är
undantagna från avdragsbegränsningen i 33
§ 2 mom. KL.

4.4 Vissa kostnadsersättningar och
förmåner

4.4.1 Kostnadsersättning
för vissa resor

Utredningens förslag: Överensstämmer i
huvudsak med regeringens utom såvitt
avser förslaget rörande reservofficerare.
Remissinstanserna: Majoriteten av
remissinstanserna har tillstyrkt
utredningens förslag eller lämnat
förslagen utan erinran. Kammarrätten i
Stockholm avstyrker dock förslagen
eftersom de får anses strida mot den
grundläggande principen att kostnader för
att skaffa sig eller utvidga en för-
värvskälla inte är avdragsgilla.
Näringslivets Skattedelegation anser att
förslagen skall gälla alla resor oavsett
till eller från vilket land det är fråga
om. Som skäl härför anges den ökade
rörligheten för arbetskraften som skulle
följa av ett svenskt medlemsskap i EG och
hänsynen till den fria arbetsmarknaden
som redan gäller för länderna i Norden.
Riksskatteverket, RSV, anser att
ersättning för körning med egen bil till
eller från en anställningsintervju bör
vara skattefri endast till den del den
inte överstiger det föreslagna lägre
kilometeravdraget. SACO, Statens Arbets-
givarverk, SAV, Sveriges Officersförbund,
Sveriges Reservofficersförbund och
Överbefälhavaren anser att undantag bör
införas för reservofficerarnas del så att
de skall anses ha bostadsorten som
tjänsteställe.
Skälen för regeringens förslag: I dag
föreligger normalt rätt till avdrag för
kostnader för resor till och från
arbetsplatsen. Däremot är kostnaderna för
den första resan till den nya
arbetsplatsen och sista resan därifrån
efter att arbetet upphört, s.k.
inställelseresor, inte avdragsgilla.
Denna skillnad i avdragsrätt följer i och
för sig av den grundläggande principen
att kostnader för att skaffa sig eller
utvidga en förvärvskälla inte är
avdragsgilla. Men skillnaden uppfattas av
många som orättvis och svårförståelig.
Särskilt markant blir skillnaden när det
är fråga om kortvariga arbeten där
resekostnaden kan utgöra en betydligt
större summa än arvodesdelen, som fallet
inte sällan är för artister. Det är
vidare att märka att om en artists
verksamhet utgör näringsverksamhet blir
resekostnaderna avdragsgilla. I likhet
med utredningen anser regeringen att
övervägande skäl talar för att man inför
en generell avdragsrätt för resekostnader
i samband med inställelse till och
lämnande av tjänst.
Nuvarande regler för avdrag för
preliminär skatt och uttag av
arbetsgivaravgifter medför att
kostnadsersättning för inställelseresor
skall ligga till grund för såväl
preliminärskatteavdrag som avgiftsuttag.
När det är fråga om kortvariga engagemang
kan resekostnadsersättningen till följd
av lång transportväg vara betydligt högre
än arvodet. Effekten kan då bli att hela
arvodet åtgår till skatteavdrag.
Målsättningen för preliminär-
skatteavdraget är att det i så stor
utsträckning som möjligt skall överens-
stämma med den slutliga skatten. Det är
uppenbart att skatteavdrag på en
resekostnadsersättning * i det fall
avdragsrätt föreligger för resekostnaden
* strider mot detta mål. Reglerna bör
därför ändras så att den preliminära
skatten även när det gäller sådan
kostnadsersättning bättre överensstämmer
med den slutliga skatten. I dag finns ett
liknande undantag för ersättning för
hemresor. För att preliminär skatt inte
skall behöva dras på sådan ersättning
måste det finnas beslut av skattemyn-
dighet. Inställelseresorna är dock till
skillnad från hemresor av engångs-
karaktär. Arbetsgivaren/uppdragsgivaren
känner till ersättningens/kostnadens
storlek och torde enkelt kunna avgöra om
det verkligen är en inställelseresa eller
inte. Det är därför lämpligt att låta
utbetalaren avgöra om preliminärskat-
teavdrag skall göras eller inte.
Arbetsgivaravgifter utgår i princip på
all inkomst av tjänst utom sådan som
avser ersättning för kostnader "i
arbetet" som är avdragsgilla vid
inkomsttaxeringen. Det är här fråga om
direkta kostnader för intäkternas
förvärvande, t.ex. kostnader för arbets-
redskap, tjänsteresor o.d. Ersätt-ning
för andra kostnader i samband med arbetet
som är avdragsgilla vid inkomsttaxering-
en, t.ex. kostnader för resor mellan
bostad och arbetsplats och kostnader för
hemresor, reducerar normalt inte av-
giftsunderlaget och detsamma bör gälla
även i fråga om ersättning för kostnader
för inställel-seresor. Underlaget vid
preliminärskatteberäkningen och arbets-
givaravgiftsberäkningen blir således
olika.
Reservofficerarnas resor till övningar i
olika delar av landet ryms oftast inte
inom begreppet inställelseresor utan är
av annan karaktär. De har ett löpande
anställningsavtal men tjänstgör endast
under begränsade perioder. Med hänsyn
till arbetets speciella art och
reservofficerarnas situation finns det
särskilda skäl som motiverar att införa
ett undantag för dem som innebär att
deras resor till och från
tjänstgöringsorten kommer att betraktas
som tjänsteresor och inte som resor till
och från arbetet. Detta kan uppnås genom
att man låter bostaden utgöra
tjänsteställe. Reglerna i punkt 3 av
anvisningarna till 33 § KL bör ändras i
enlighet härmed.
När det gäller kostnadsersättningar som
utgår vid anställningsintervju torde,
enligt utredningen, sådana vara
skattepliktiga och kostnaderna inte
avdragsgilla. Rättsläget är dock oklart.
Resekostnadsersättningar som utgår vid
anställningsintervju är av så speciell
karaktär att de av förenklingsskäl bör
kunna undantas från beskattning till den
del de inte överstiger de faktiska
kostnaderna oavsett om sådana kostnader
är avdragsgilla eller ej. Såsom RSV
påpekat bör dock skattefriheten för sådan
ersättning, när den avser att täcka
kostnader för körning med egen bil,
begränsas. Den bör vara skattefri endast
till den del ersättningen inte överstiger
det avdragsgilla beloppet för kostnader
för körning med egen bil mellan bostad
och arbetsplats, dvs. för närvarande 13
kr per mil.
Några remissinstanser anser att
skattefriheten inte skall vara begränsad
till att avse resor inom landet. Det
finns, såsom Näringslivets Skatte-
delegation påpekat, i och för sig skäl
som talar mot en sådan begränsning. När,
som i det här fallet, skattefrihet införs
finns det ändå anledning att vara
försiktig för att minska riskerna för
missbruk. Genom att skattefriheten skall
avse endast ersättning för resor inom
Sverige får man en viss begränsning av
den skattefria ersättningens storlek och
skattemyndigheterna får en större
möjlighet att kontrollera att ersättning-
en inte överstiger de faktiska
kostnaderna. Utrymmet för att maskera
belönings- eller semesterresor som resor
till och från anställningsintervju
inskränks härigenom. Regeringen är
således inte beredd att låta skat-
tefriheten omfatta alla resor till an-
ställningsintervjuer oavsett till eller
från vilket land det är fråga om.
Det torde, som utredningen hävdat, vara
så att ersättning som översti-ger de
faktiska kostnaderna beskattas och att
avdrag för kostnader vid anställnings-
intervju inte medges. Men som tidigare
angetts är rättsläget oklart och det får
därför överlämnas till rättspraxis att
avgöra i vad mån resor som inte omfattas
av den nu föreslagna skattefriheten kan
vara avdragsgilla resp. icke
skattepliktiga.
Förslagen föranleder ändring i 19 §
(även i prop. 1992/93:157 föreslås
ändring av denna paragraf), punkterna 3
och 4 av anvisningarna till 33 § KL och
10 § UBL.

39

4.4.2 Flyttningskostnad
m.m.

Utredningens förslag: Överensstämmer i
allt väsentligt med regeringens.
Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks
eller lämnas utan erinran av flertalet
remissinstanser. Kammarrätten i Jönköping
avstyrker förslaget med motivering att
förslaget innehåller flera begrepp som
inte är närmare definierade, vilket kan
medföra tolkningstvister i domstolarna.
Nuvarande ordning är bättre enligt
kammarrätten. Även SAS avstyrker
förslaget och anser att en inskränkning
av begreppet flyttningskostnader och en
begränsning av skattefriheten för sådana
kostnader i samband med flyttning skulle
minska rörligheten på arbetsmarknaden.
Kammarrätten i Stockholm anser att det
inte finns anledning att belasta
lagtexten med exempel på vad som inte
ingår i flyttningskostnad. RSV anser att
skatte-friheten bör omfatta endast
ersättning för "skäliga" kostnader samt
att begreppet familj bör definieras
utförligare i motiven. Statens
Arbetsgivarverk framhåller att förslagen
kräver en översyn av definitioner och
förmåner i nuvarande statliga kollekti-
vavtal och att eventuella förändringar
därför bör samordnas i tiden med ett nytt
statligt centralt kollektivavtal om
allmänna anställningsvillkor under våren
1994. Sveriges Reservofficersförbund
anser att definitionen av begreppet
flyttnings-kostnader är för snäv och att
i begreppet bör inräknas kostnader för
dubbelhyra, flyttning av en andra bil,
båt och häst m.m. Även Överbefälhavaren
anser att dubbelhyra bör räknas som en
sådan flytt-ningskostnad för vilken
skattefri ersättning skall kunna erhållas
och vidare att detta även bör gälla
ersättning för förlust vid försäljning av
bostadsrätt eller fastighet.
Skälen för regeringens förslag:
Ersättning för flyttningskostnader som
arbetsgivare utgett eller som utgått av
allmänna medel när skattskyldig på grund
av byte av verksamhetsort flyttat till ny
bostadsort är skattefri till den del
ersättningen inte utgått med väsentligt
högre belopp än som gäller för
befattningshavare i statlig tjänst (32 §
4 mom. KL).

Storleken och omfattningen av ersätt-
ningen för flyttningskostnader till
statligt anställda bestäms genom avtal.
Dels finns det centrala avtal som
Sektoravtalet för civila statsförvalt-
ningen (SA-C) och Sektoravtalet för
försvaret (SA-F), dels kan det finnas
särskilda lokala avtal på myndighetsnivå.
Vad som faller in under begreppet
flyttningskostnader varierar i viss mån
från avtal till avtal. Detta leder till
att lagstiftningen vållar särskilda
svårigheter för den privata sektorn, där
man, förutom att hålla reda på vad som
gäller enligt sitt eget avtal, även måste
veta vad som gäller för de statligt
anställda. Vidare talar avtalen oftast om
byte av arbetsort medan lagtexten talar
om byte av verksamhetsort. Byte av
arbetsort behöver inte nödvändigtvis
innebära byte av verksamhetsort. Med
hänsyn till denna skillnad mellan avtal
och lagtext och med hänsyn till att
avtalsenlig ersättning i praktiken så
gott som alltid behandlas som skattefri,
kan skattepliktig ersättning komma att
undgå beskattning.
Även vad gäller frågan om vilka
kostnader som skall hänföras till
flyttningskostnader föreligger osäkerhet.
I avtalen återfinns till att börja med
sådana typiska flyttningskostnader som
resekostnader för den flyttande
arbetstagaren och hans familj och
kostnader för transport av bohag.
Dessutom kan ersättning utgå för
kostnader för transport av bil eller båt
som fordras för tjänsten. Men därutöver
kan ersättning också erhållas för ett
antal besöksresor före avflyttning, för
resor till och från den nya arbetsorten i
vissa fall, i förhållande till
bostadsytan (s.k. gardinpengar), för
hyreskostnad (vid dubbla hyreskostnader)
och för förlust i samband med försäljning
av bostadsrätt (när försäljningspriset
understiger grundavgiften). Det är inte
självklart att denna senare grupp av
kostnadsersättningar ryms inom begreppet
"flyttningskostnad" i
kom-munalskattelagens mening. RSV har
dock i visst fall ansett att hyres-
kostnadsersättning var att betrakta som
skattefri flyttningskostnads-ersättning.
Det har också uppkommit tolkningsproblem
som lett till olikformig tillämpning.
Mot bakgrund av den beskrivna
situationen framstår det som angeläget
att kravet för skattefrihet * att
ersättning inte utgått med väsentligt
högre belopp än vad som gäller för
befattningshavare i statlig tjänst *
avskaffas och att en definition av
begreppet "flyttningskostnad" införs i
lagtexten.
I enlighet med utredningens förslag bör
till skattefri flyttningskost-nadsersätt-
ning hänföras ersättning för kostnader
för emballering, pack-ning, transport och
uppackning av bohag och annat personligt
lösöre, exempelvis cykel, moped,
motorcykel, bil, båt och mindre redskap
o.d. Likaså bör resekostnader för
transport av arbetstagaren och hans
familj till den nya bostadsorten räknas
som normala flyttningskostnader. När det
gäller ersättning för resekostnader har
utredningen pekat på att det är oklart om
den nuvarande skattefriheten enligt 32 §
4 mom. KL medför att ersättning för
körning med egen bil blir skattefri i sin
helhet oavsett ersättningens nivå. Om
resekostnadsersättning i flyttningsfallet
i sin helhet betraktas som skattefri
innebär det att man kan få en större
skattefri ersättning för täckande av en
kostnad som egentligen är att betrakta
som privat levnadskostnad än vad en
arbetstagare kan få avdrag för vid
körning med egen bil i tjänsten. Oavsett
hur stadgandet tillämpas i dag bör det
komma till klart uttryck i lagtexten att
skattefriheten för ersättning för
resekostnaden gäller endast till den del
ersättningen inte överstiger avdragsnivån
för kostnader för körning med egen bil
vid körning mellan bostad och
arbetsplats, dvs. för närvarande 13 kr
per mil.
Det är svårt att i dagsläget förutse alla
kostnader som bör anses som
flyttningskostnader. Det är därför
lämpligt att, som utredningen föreslagit,
avsluta definitionen med "och liknande
kostnader". Övriga kostnader för vilka
ersättning erhålls som för
flyttningskostnad enligt de statliga
avtalen får i huvudsak anses falla
utanför ramen för vad som avses med
flyttningskostnader. Dessa ersättningar
bör inte omfattas av skattefriheten.
För att klargöra stadgandet än mer har
utredningen föreslagit att definitionen
av flyttningskostnader skall följas av en
uppräkning av vad som inte kan räknas som
sådana. Ett tydliggörande på denna punkt
framstår som angeläget med hänsyn till
att dessa kostnader i de flesta fall
räknas till flyttningskostnader i de
ovannämnda avtalen. Detta bör klart komma
till uttryck i lagtexten genom att man
efter definitionen av vad som avses med
flyttningskostnader anger exempel på vad
som inte avses med sådan kostnad. En
sådan negativ definition är ingen nyhet i
skattelagstiftningen. Ett liknande
stadgande återfinns t.ex. i 32 § 3 e mom.
KL när det gäller personalvårdsförmåner.
Även om ersättning för hemresor o.d. som
utgår i samband med flyttning blir
skattepliktig kommer dock den
skattskyldige att vid inkomsttaxeringen
erhålla avdrag motsvarande den uppburna
ersättningen, om avdragsrätt föreligger
för sådana kostnader enligt KL.
Att, som RSV föreslagit, i definitionen
också ange att ersättningen måste avse
"skäliga" kostnader för att skattefrihet
skall föreligga framstår inte som
behövligt. Om det verkligen är fråga om
flyttningskostnader i lagtextens mening
skall ersättningen vara skattefri. Häri
ligger att ersättningen skall motsvara
faktiska flyttningskostnader. Om
ersättning utgår med belopp som inte
motsvaras av faktiska flyttningskostnader
är det fråga om förtäckt lön som skall
tas upp till beskattning.
Förslaget föranleder ändring av 32 § 4
mom. KL.
Skattefriheten för grupplivförsäkringar
är också kopplad till vad som utgår till
statlig befattningshavare. Men här är
tillämpningsproblemen inte lika stora och
det finns, som utredningen funnit, därför
inte anledning att nu ändra dessa regler.
40

4.4.3 Omkostnadsersättning
till dagbarnvårdare, ersättning till
försökspersoner m.fl. samt
beskattningsfrågor rörande medföljande
make/maka vid tjänsteresa

Utredningens bedömning: Överensstämmer
med regeringens, dvs. ingen förändring av
nuvarande regler.
Remissinstanserna: Majoriteten av
remissinstanserna har ställt sig bakom
utredningens ställningstagande eller
lämnat det utan erinran. Svenska
Kommunförbundet, Näringslivets Skattede-
legation och SAS anser att gällande
praxis på området när det gäller
beskattning av medföljande makes/makas
resa vid tjänsteresa är alltför
restriktiv och medför en orimlig
fördyring inte minst för de mindre
företagen. Enligt Skattedelegationen bör
i lagtexten anges att kostnader för
make/maka inte skall tas upp som intäkt
av tjänst i de fall särskilda skäl
föreligger. Särskilda skäl bör anses
föreligga när make/maka medföljer styrel-
seordförande, verkställande ledning eller
annan ledande person vid resor, vid
representation, vid viktiga
internationella affärsförhandlingar där
det är kutym att make/maka deltar eller i
andra sammanhang där det är uppenbart
till fördel att make/maka medföljer.
Skälen för regeringens bedömning: I
samband med 1990 års skatte-reform blev
alla kostnadsersättningar i princip
skattepliktiga. Detta gällde t.ex. även
omkostnadsersättning som utgår till
dagbarnvårdare. Avdrag medges dock för
sådana kostnader som ersättningen är
avsedd att täcka. Om den skattskyldige
inte kan visa de faktiska kostnaderna
skall enligt RSV:s rekommendationer
avdrag medges med belopp som motsvarar
erhållen omkostnadsersättning, dock högst
med vissa angivna schablonbelopp.
Utredningen har behandlat frågan eftersom
kritik har riktats mot effekterna av
skattereformen i två avseenden. För det
första anser man från dagbarnvårdarhåll
att man har gått miste om schablonavdra-
get om 4 000 kr i och med att omkost-
nadsersättningen blev skattepliktig. För
det andra anser man att omkostnadsersätt-
ningen bör vara skattefri eftersom den
inte är avsedd att täcka dagbarnvårdarens
egna kostnader utan barnens kostnader.
När det gäller frågan om
omkostnadsersättning till dagbarnvårdare
kan till att börja med konstateras att
schablonavdraget numera har avskaffats
och i stället ersatts med ett förbud i
33 § 2 mom. KL mot avdrag för kostnader
för resor till och från arbetet till den
del de inte överstiger 4 000 kr och för
andra kostnader i inkomstslaget tjänst
till den del de inte överstiger 1 000 kr
(någon avdragsbegränsning gäller dock
inte för kost-nader som avses i 33 § 1
mom. tredje stycket KL och i punkterna
3-3 c och 7 av anvisningarna till 33 § KL
samt färdkostnad för resa i tjänsten).
Detta gäller alla skattskyldiga.

En av de grundläggande principerna i
skattereformen var att göra alla
kostnadsersättningar skattepliktiga,
vilket innebar bl.a. att skattefriheten
slopades för statliga och kommunala
kostnadsersättningar. Ett av skälen för
det var att ersättning som i själva
verket är lön inte skall kunna döljas och
betalas ut i form av kostnadsersätt-
ningar. Det finns inte anledning att
frångå denna princip. När schablonavdra-
get slopades innebar det dessutom att
dagbarnvårdarnas kostnader inte längre
kom att omfattas av något schablonavdrag.
Dagbarnvårdare får, i likhet med andra
yrkesgrupper, i princip avdrag för sina
kostnader i den mån de överstiger
1 000 kr. De kan därför inte nu anses
missgynnade i förhållande till andra
yrkesgrupper. Regeringen finner i likhet
med utredningen att det inte finns skäl
att ändra nuvarande regler i detta
avseende.
Utredningen har vidare tagit upp frågan
om ersättning till försökspersoner skall
undantas från beskattning. Kritik har
riktats mot nuvarande regler som innebär
att sådan ersättning är skattepliktig. De
etiska skäl som anförts mot att
ersättningen är skattepliktig är bl.a.
att det enligt Helsingforsdeklarationen
(The World Medical Association
Declaration of Helsinki, 1964) inte får
finnas en arbetsgivar- eller
arbetstagarrelation samt att det inte får
finnas ett beroendeförhållande mellan
försöksledaren och försökspersonen. En
sådan relation eller ett sådant beroen-
deför-hållande uppkommer dock knappast
genom att ersättningen är skattepliktig
för mottagaren. Detta är alltså inte
något bärande skäl för att göra
ersättningen skattefri. De problem av
administrativ art (preliminärskatteavdrag
m.m.) som framförts är inte heller sådana
att de bör föranleda någon annan
bedömning i fråga om ersättningens
beskattning. Regeringen är således inte
beredd att införa skattefrihet för
ersättning av ifrågavarande slag.
En annan fråga som har tagits upp av
utredningen, i anledning av att kritik
har framförts från näringslivet, är
frågan om beskattning med avseende på
medföljande make/maka vid tjänsteresa.
Kritiken har i huvudsak gått ut på att
man är missnöjd med dagens restriktiva
praxis på området. Kutym inom
affärsvärlden ställer ibland krav på att
en make/maka medföljer en arbetstagare på
en tjänsteresa eller annars medverkar vid
någon form av representation vid
affärsförhandlingar e.d.När en
makes/makas arbetsinsatser behövs torde
det inte komma i fråga att beskatta
arbetstagaren. Enligt utredningen torde
det då i regel förutsättas att
arbetsgivaren anlitar maken/makan för att
utföra det speciella uppdraget och inte
bara betalar kostnaderna utan även mark-
nadsmässig ersättning för uppdraget. I
sådana fall där makes/makas arbetsinsats
är nödvändig torde varken nuvarande
lagstiftning eller praxis lägga hinder i
vägen för att underlåta
förmånsbeskattning. Om man skulle införa
generellt sett generösare regler
uppkommer emellertid stora svårigheter
att i det enskilda fallet bedöma
angelägenhetsgraden av en sådan
medverkan. Det framstår inte heller som
möjligt att utforma regler på området som
på ett tillräckligt klart sätt anger
gränsen mellan god-tagbara och inte
godtagbara fall. Med hänsyn till det
anförda föreslås inte några lagändringar
på detta område. Om praxis skulle
utvecklas mot alltför stor restriktivitet
i fråga om att acceptera medföljande
make/maka vid tjänsteresa utan att det
utlöser förmånsbeskattning kan det dock
finnas anledning att återkomma i frågan.

4.5 Utlandstraktamenten

4.5.1 Bakgrund och
gällande rätt

De schabloniserade avdragen (normalbe-
loppen) för ökade levnadskost-nader vid
tjänsteresa i utlandet skall i dag
motsvara största normala ökning i levnad-
skostnaden under ett dygn för resp.
förrättningsland (punkt 3 tionde stycket
av anvisningarna till 33 § KL). De
normalbelopp som RSV härvid fastställer i
rekommendationer är desamma som de
traktamentsbelopp som utgår till statligt
anställda enligt utlandsreseförordningen
(1991:1754) och bilaga 1 till denna för-
ordning. Vid statlig befattningshavares
tjänsteresa i utlandet blir således hela
det uppburna traktamentsbeloppet i
praktiken skattefritt. Traktamentena
enligt utlandsreseförordningen skall i
princip täcka kostnader för frukost,
två-rätters lunch, tre-rätters middag och
småutgifter.
Även för tjänsteresor i Sverige gällde
före 1990 års skattereform att avdrag
medgavs högst med belopp som motsvarade
största normala ökning i levnadskostnaden
och att de av RSV fastställda normalbe-
loppen skulle motsvara en sådan kost-
nadsökning. Vidare var trak-
tamentsersätt-ning som utgick till
statligt anställda skattefri. De av RSV
fastställda normalbeloppen för kost och
småutgifter uppgick det sista året före
refor-men, dvs. inkomståret 1990
sammanlagt till 301 kr vid korttidsför-
rätt-ning (och de 15 första dygnen av en
långtidsförrättning) och till 181 kr vid
långtidsförrättning fr.o.m. det sextonde
dygnet. Dessa normalbelopp motsvarade de
statliga traktamentena.
Genom skattereformen ändrades reglerna
genomgripande när det gäller tjänsteresor
inom Sverige. Statliga traktamenten
gjordes skattepliktiga och rätten till
avdrag begränsades bl.a. genom att man
tog bort uttrycket "största normala
ökning". I enlighet härmed sänktes nivån
på schablonavdragen. Vidare ändrades
gränsen mellan korttidsförrättning och
långtidsförrättning till att avse tre
månader i stället för 15 dygn. För
inkomståret 1991 bestämdes maximibeloppet
för dag till 150 kr. Detta belopp var
uträknat så att avdraget för hel dag
skulle täcka merkostnader för frukost,
lunch och middag på restaurang av enkel
beskaffenhet samt även täcka småutgifter.
RINK uttalade härvid följande (SOU
1989:33, del III, s.81).
"Merkostnaden för lunch torde stanna vid
10-15 kr. För middag torde fördyringen
för en kvällsmåltid på restaurang av
enkel beskaffenhet jämfört med ett
kvällsmål i hemmet kunna uppskattas till
75-80 kr. Övrig fördyring, dvs. för
frukost och diverse småutgifter, torde
inte överstiga 50 kr. Totalt ter sig ett
maximibelopp om 150 kr. mera rimligt."
Fr.o.m. den 1 januari 1993 bestäms
traktamentsnivån vid tjänsteresa i
Sverige till en viss procentuell andel av
basbeloppet enligt lagen (1962:381) om
allmän försäkring, AFL. För 1993 ger
detta ett maximi-
41

belopp om 170 kr för hel dag, vilket i
dagens kostnadsläge torde motsvara de 150
kr som RINK beräknade.
Den grundtanke som ligger bakom de
schabloniserade avdragsbeloppen för ökade
levnadskostnader vid tjänsteresa i
Sverige är således att de endast skall
täcka normala merkostnader som den
skattskyldige drabbas av. Av beloppets
storlek och uttalandena i förarbetena
framgår att beloppet skall beräknas på
grundval av enklare måltider än vad som
gäller för utlandstraktamentena. Detta
framgår också vid en jämförelse med de
normalbelopp som enligt RSV:s
rekommendationer gäller för inkomståret
1993 vid tjänsteresa i våra närmaste
grannländer, nämligen i Danmark 635 kr, i
Finland 470 kr och i Norge 525 kr (RSV Dt
1992:26).
Det är således på det sättet att
normalbeloppen för utlandsförrättningar
ofta fastställs på en högre nivå än vad
som gäller vid förrättning i Sverige även
när det gäller länder med likartad
kostnadsnivå som den svenska. Som ovan
nämnts bygger RSV:s normalbelopp för
avdrag för ökade levnadskostnader vid
tjänsteresa i utlandet på
traktamentsbeloppen som anges i bilaga 1
till utlandsreseförordningen. Det finns
därför anledning att något beröra hur
traktamentsbeloppen enligt förordningen
räknas fram.
Dessa bestäms med utgångspunkt i
prisinsamlingar som görs i september
varje år av svenska ambassader och
konsulat genom Utrikesdepartementets
försorg. Val av rätter etc. skall
återspegla vad en svensk förrättningsman
vanligtvis väljer i länder med en
annorlunda matkultur. De priser som
samlas in avser frukost (s.k. kontinental
frukost), lunch (två-rätters) och middag
(tre-rätters) exkl. måltidsdrycker.
Prisuppgifterna inhämtas normalt från de
hotell och restauranger som regelmässigt
anlitas av svenska förrättningsmän. Man
utgår i huvudsak från kostnadsnivån på
förstaklass-restauranger och när det
gäller t.ex. många länder i Europa och
USA även andraklass-restauranger av god
standard. Traktamentsnivån fastställs med
utgångspunkt i ett medeltal av priserna i
lokal valuta för måltider. Kostnaderna
för de tre måltiderna räknas om till
svenska kronor efter gällande
valutakurser. Till detta läggs ett belopp
på 20 % som är avsett att täcka
merkostnader för småutgifter och
tran-sporter. Från det framräknade
beloppet görs ett s.k. självkost-
nadsavdrag som skall motsvara kostnaden
på hemorten och som uppgick till 60 kr
per dag vid fastställandet av
dagtraktamente för kalenderåret 1992.
Innan traktamentsbeloppen för kommande år
fastställs görs en avstämning med en
privat koncern med omfattande kännedom om
kostnadsläget i många länder. Vidare
jämför man med uppgifter som insamlats
från Danmarks, Norges och Finlands
utlandsrepresentation och som motsvarar
de svenska uppgifterna.
42

4.5.2 Överväganden och
förslag

Utredningens förslag: Överensstämmer i
huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: Den övervägande delen
av remissinstanserna har tillstyrkt
förslagen. SACO, Svenska Revisorsamfundet
SRS, och Svenska Pilotföreningen
avstyrker dock förslagen. Näringslivets
Skattedelegation framhåller behovet av
att bestämma högre normalbelopp när
särskilda skäl föreligger och anför
vidare. Man skall bl.a. kunna avstå från
att i osäkra miljöer söka efter
restauranger med normal standard. Det bör
vara möjligt att i sådana fall kunna inta
sina måltider på det hotell där man bor,
även om standarden är högre än normalt,
utan att detta skall få skattemässiga
konsekvenser. För vissa kategorier
skattskyldiga, exempelvis flygande
personal inom flygbolagen, föreligger
ingen valrätt beträffande var man skall
bo eller äta vid flygningar utomlands.
Säkerhetsskäl gör att flygbolagen väljer
ut hotell och restauranger som personalen
måste använda. Även för andra kategorier
skattskyldiga kan valrätten vara
inskränkt. Företagen har av säkerhetsskäl
föreskrivit vilket eller vilka hotell som
får användas vid tjänsteresor.
Skattedelegationen finner det därför
angeläget att särskild hänsyn tas till de
nu beskrivna förhållandena. Detta kan ske
genom en generell uppräkning av de
normalbelopp som RSV skall fastställa.
RSV föreslår att möjligheten att få
avdrag för faktiska merkostnader även för
utlandsförättningar skall beräknas på
grundval av samtliga förrättningar i
anställningen under året. Vidare anför
RSV att de prisinsamlingar som skall
göras av praktiska skäl även i
fortsättningen bör verkställas av
Utrikesdepartementet och att det bör
finnas ett åläggande för
Utrikesdepartementet att göra detta.
Verket påpekar också att möjligheterna
att få in de nya uppgifterna i tid till
årsskiftet 1993/94 är närmast
obefintliga, varför de nya reglerna bör
träda i kraft först den 1 januari 1995.
SAS anser att det måste medges förhöjt
normalbelopp för personal anställda
ombord på luftfartyg i utrikes trafik om
förslaget genomförs. Överbefälhavaren
önskar att utlandstillägg och därmed
likställd förmån till personal i
försvarsmakten som arbetar utomlands, som
exempelvis yrkesofficerare under
utbildning och försvarsanställda som
deltar i materialprovningsprojekt, i
likhet med vad som gäller för personal i
utrikesförvaltningen och i
biståndsverksamhet, skall undantas från
beskattning.
Skälen för regeringens förslag: Som
framgått av den tidigare redo-görelsen
fastställs normalbeloppen för
utlandsförrättningar ofta på en högre
nivå än vad som gäller vid förrättning i
Sverige även när det gäller länder med
likartad kostnadsnivå som den svenska.
Det har ankommit på utredningen att
överväga om nivån på avdragen vid
utlandsförrättning kan anpassas till den
som gäller vid förrättningar i Sverige.
Inledningsvis finns anledning att påpeka
att den omständigheten att
traktamentsnivån vid tjänsteresa i
utlandet för statligt anställda bestäms
med utgångspunkt i priset för bl.a.
två-rätters lunch och tre-rätters middag
på antingen förstaklass-restaurang eller
andraklass-restaurang av god standard i
och för sig inte utgör något motiv för
att även avdragsnivån skall vara
den-samma. Ett skäl som ofta anförs för
att avdragsnivån för ökade lev-
nads-kostnader generellt bör var högre
vid tjänsteresa i utlandet än vid
tjänsteresa i Sverige är att det är
svårare att hålla kostnaderna nere vid
vistelse utomlands än vad det är i
hemlandet. Detta är i många fall riktigt
och har, som framgår av det följande
beaktats vid utformningen av rege-ringens
förslag. Men det angivna förhållandet kan
knappast motivera att avdragsbeloppen
genomgående täcker betydligt mer
kostsamma måltider än vad som gäller vid
tjänsteresa i Sverige.
Med hänsyn till det anförda anser
regeringen, i likhet med utredningen, att
normalbeloppen för avdrag för ökade
levnadskostnader vid tjänsteresa i
utlandet inte bör avse största normala
ökning av levnadskostnaden utan, i likhet
med vad som gäller för tjänsteresa i
Sverige, avse en mer normal ökning av
levnadskostnaden, närmare bestämt för
frukost, lunch (en rätt), middag (en
rätt) och småutgifter. Man måste
emellertid beakta att det är svårare att
hålla nere kostnaderna vid vistelse
utomlands än vad det är i hemlandet.
Förhållandena vad avser språksvårigheter,
personlig säkerhet, bakterieflora o.d.
växlar betydligt mellan olika länder. Be-
skattnings-reglerna för
utlandstraktamenten bör därför utformas
så att de skilda förhållandena i olika
länder beaktas.
Traktamentena enligt
utlandsreseförordningen bygger på andra
princi-per än vad som bör gälla i
avdragshänseende. Det nuvarande systemet
med normalbelopp som är lika med
traktamentena enligt utlandsrese-förord-
ningen bör upphöra och ersättas med ett
nytt system. Den metod som härvid
framstår som lämplig för att bestämma
normalbeloppen är den av utredningen
föreslagna. Metoden innebär att normal-
beloppen skall bestämmas med utgångspunkt
i priserna på restauranger som motsvarar
den restaurangstandard som traktamentena
vid förrättning i Sverige är avsedda att
täcka. En viss generell uppräkning av
kostnadsnivån bör dock ske med hänsyn
till att det utomlands kan föreligga
svårigheter, med hänsyn till språkproblem
m.m., att hålla nere kostnaden på den
nivån. Det bör t.ex. vara rimligt att vid
bestämmandet av schablonen räkna med att
frukosten och middagen i regel intas på
det hotell där man bor medan lunchen
intas på en lunchrestaurang av normal
standard. Det innebär att man vid
beräkningen av merkostnaderna för frukost
och middag bör kun-na utgå från priserna
på de hotell som vanligen används för
tjänsteresor och då närmare bestämt från
de billigaste restaurangalternativen på
de hotell som ingår i de stora hotellke-
djorna. I prisinsamlingen bör således
inte ingå hotell med endast för-
staklass-restauranger. Det bör dock
finnas utrymme att beakta särskilda
förhållanden i landet eller regionen i
fråga, t.ex. beträffande bakterieflora,
förekomst av epidemiska sjukdomar, säker-
hetsaspekter o.d., vilket kan medföra att
man i vissa länder eller regioner får
räkna med att måltiderna intas på
restauranger med bättre standard.
Enligt nuvarande ordning bestäms
normalbeloppen i form av rekommendationer
från RSV:s sida. Rekommendationerna torde
i praktiken följas nästan undantagslöst.
Det beror naturligtvis till stor del på
att de nuvarande beloppen är generösa och
att de har stöd i utlandsreseförord-
ningen. Om man begränsar avdragsrätten
och till följd härav minskar schablon-
beloppen kan arbetsgivarna komma att
betala ut högre traktamentsbelopp. Enligt
utredningen kan det då uppkomma problem i
den praktiska tillämpningen att bestämma
avdragsbeloppen. Med hänsyn här-till
ansåg utredningen att schablonbeloppen
bör fastställas genom bindande
föreskrifter och att grunderna för
avdraget bör anges i lagtexten. I likhet
med utredningen anser regeringen att,
utöver att ange att schablonbeloppen
skall avse den normala ökningen av lev-
nadskost-naderna, grunderna bör
preciseras ytterligare i lagtexten. Detta
bör ske genom att det anges att matkost-
naderna på förrättningsorten skall avse
frukost samt lunch och middag bestående
av en rätt som intas på restauranger av
normal standard. Vidare bör anges att om
det är påkallat av särskilda förhållanden
i landet kostnaderna får avse måltider på
restauranger med bätttre standard.
Till skillnad från utredningen anser
dock regeringen att normalbeloppen även
fortsättningsvis bör fastställas av RSV
genom rekommendationer. Om beloppen
fastställs genom föreskrifter finns en
risk för att föreskrifterna i vissa fall
kan komma att gå utöver vad som kan anses
vara rena verkställighetsföreskrifter. En
enligt regeringsformen otillåten
delegation av normgivningsmakten skulle
då kunna uppkomma.
I praktiken torde emellertid inte den av
regeringen förordade lösningen innebära
någon större skillnad i förhållande till
utredningsförslaget. De av RSV i
rekommendationer angivna beloppen för
ökningen av levnads-kostnaden kan ändå i
mycket stor utsträckning antas bli
styrande för avdragsrätten.
När det sedan gäller bestämmelserna i
övrigt rörande avdrag för ökade
levnadskostnader vid förrättning i
utlandet skall dessa så långt möjligt
anpassas till motsvarande bestämmelser
för förrättningar i Sverige. Det gäller
reglerna om att avdragsschablonen skall
reduceras när skattskyldig erhållit
ersättning för ökade levnadskostnader vid
tjänsteresa på en och samma ort under
längre tid än tre månader. Om en
skattskyldig till-bringar så lång tid på
en och samma ort som tre månader kan det
för-väntas att han i normalfallet har
fått sådan lokalkännedom att han kan
hålla kostnaderna nere. Efter tre månader
bör därför schablonavdraget -när
ersättning utgår från arbetsgivaren -
utgöra 70 % av helt normalbelopp för hel
dag. Vidare bör vissa regler som för
närvarande bara gäller vid förrättning i
Sverige men där RSV i rekommendationer
angett att motsvarande regler gäller vid
förrättning i utlandet införas i lagtext.
Däremot bör möjligheten att yrka avdrag
för faktiska merkostnader, liksom för
närvarande avse varje förrättning för
sig. Skälen för att inte jämställa
förrättningar i utlandet med
förrättningar i Sverige i detta hänseende
är att förhållandena i olika länder kan
variera i större utsträckning än för-
hållandena inom Sverige.
Några remissinstanser har framhållit att
vissa yrkesgrupper av säkerhetsskäl och
liknande får äta endast på vissa av
arbetsgivaren bestämda restauranger och
att detta borde föranleda högre
normalbelopp generellt sett för dessa
yrkesgrupper. För alla schabloner, så
också normalbelopp för avdrag för ökade
levnadskostnader, gäller att dessa aldrig
ger full rättvisa till alla. Några blir
underkompenserade och andra blir
överkompenserade. Om man skall undvika
att någon blir underkompenserad vid
användandet av schabloner måste
schablonen sättas så högt att det stora
flertalet skattskyldiga blir överkompen-
serade. Detta bör inte komma ifråga. Med
hänsyn till de grunder enligt vilka
normalbeloppen skall fastställas torde
dock normalbeloppen motsvara de faktiska
ökade levnadskostnaderna i flertalet
fall. Det finns emellertid anledning att
framhålla att en skattskyldig alltid har
rätt att yrka avdrag för faktiska ökade
levnadskostnader för varje förrättning
för sig.
För vissa yrkesgrupper kan det
emellertid vara så att
tjänsteförrättningen i utlandet på grund
av särskilda skäl regelmässigt är förenad
med generellt sett högre kostnader än vad
normalbeloppen är avsedda att täcka. Om
utvecklingen blir sådan att en viss
yrkesgrupp generellt kommer att yrka och
få avdrag för sina faktiska kostnader,
bör det övervägas om en uppräkning av
normalbeloppen bör införas för denna
grupp. De föreslagna grunderna för
framräknande av normalbeloppen bör dock
träda i kraft och tillämpas en viss tid
för att man skall ha ett tillräckligt
underlag för att avgöra om sådana
särskilda hänsynstaganden bör göras och i
så fall för vilka grupper.
RSV, som är den myndighet som kommer att
ange normalbeloppen, bör också svara för
att prisinsamlingar görs som kan ligga
till grund för beräkningen av beloppens
storlek. Som tidigare redovisats görs
prisin-
samlingar, utifrån något annorlunda
utgångspunkter, genom Utrikesdepar-temen-
tets försorg för bestämmande av trakta-
mentsnivån enligt utlands-reseförord-
ningen. Regeringen förutsätter att RSV
och Utrikesdepartementet kan samordna
dessa prisinsamlingar.

Det är uppenbart att nödvändiga
prisinsamlingar inte kan genomföras i så
god tid att de kan ligga till grund för
bestämmande av normalbelopp för
kalenderåret 1994. Av statsfinansiella
skäl är det dock angeläget att en
förändring av bestämmelserna kommer till
stånd redan till den 1 januari 1994. Det
finns därför inte möjlighet att
tillgodose det av Statens Arbetsgivarverk
framförda önskemålet om att samordna
ikraftträdandet med eventuella nya
statliga kollektivavtal. För år 1994
krävs således särskilda bestämmelser för
hur normalbeloppen skall beräknas. I
avsaknad av prisinsamlingar avseende
måltider av sådan omfattning som anges i
lagtexten, bör man kunna utgå från att
70 % av största normala ökningen av
levnadskostnaden i vart fall inte är en
för låg nivå med utgångspunkt från att
det endast skall avse den normala
ökningen.
Det finns inte tillräckliga skäl att,
som Överbefälhavaren anser, utvidga det
skattefria området för utlandstillägg och
därmed likställd förmån till en större
krets än för utomlands stationerad
personal vid utrikesförvaltningen.
Regeringen föreslår därför ingen ändring
i detta avseende.
Förslagen föranleder ändring i punkterna
3 och 3 a av anvisningarna till 33 § KL.

4.6 Övriga traktamentsfrågor

Utredningens förslag: Överensstämmer i
allt väsentligt med rege- ringens.
Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks
eller lämnas utan erinran av de flesta
remissinstanserna. Byggentreprenörerna
anser att det är angeläget med ett
klargörande av begreppet ort. Även
Kammarrätten i Jönköping efterlyser en
definition av begreppet ort i lag. RSV
har i huvudsak följ-ande synpunkter på
förslaget. Det vore önskvärt med ett
klargörande om dispens kan sökas och
medges retroaktivt. Detta bör enligt
verkets mening vara möjligt. Vidare bör
ett tillägg i USAL göras så att det blir
möjligt för skattemyndigheten att påföra
avgifter retroaktivt om beslut om dispens
har fattats på felaktiga uppgifter. Ur
kontrollsynpunkt bör uppgif-ten i
kontrolluppgiften om att ersättning
lämnats för en tjänsteresa som varat
längre tid än tre månader anges för
förrättning inom resp. utom landet var
för sig. Sveriges Reservofficersförbund
ifrågasätter om inte det skulle räcka med
dispens först efter tre år eller efter
ännu längre tid för att vara anpassat
till försvarsmaktens behov.
Skälen för regeringens förslag: Avdrag
för preliminär A-skatt skall göras på
traktamentsersättningar som utgått vid
tjänsteresa som varat upp till tre
månader endast till den del
ersättningarna överstiger avdragsgillt
belopp enligt punkt 3 av anvisningarna
till 33 § KL. På ansökan av den som
betalar ersättning får skattemyndigheten
besluta att i den mån tjänsteresa varar
mer än tre månader motsvarande skall
gälla till den del ersättningarna inte
överstiger vad som anges i punkt 3 a av
anvisningarna till nämnda paragraf (10 §
första stycket UBL). Denna dispensregel
tillkom genom 1990 års skattereform.
Rätten för arbetsgivaren att vid upp-
börden av källskatt och ar-
bets-givaravgifter undanta traktaments-
ersättning som inte överstiger avdrags-
schablonerna avser alltså förrättningar
som varar längst tre månader. Beträffande
denna period ansågs vid regelns tillkomst
schablonreglerna vara så lättillämpade
att det vid taxeringen normalt borde
kunna förut-sättas att arbetsgivarens
bedömning i avdragsfrågan var riktig. För
tiden därefter, då avdragsrätten skall
bedömas enligt bestämmelserna om av-drag
vid s.k. tillfällig anställning (punkt 3
a av anvisningarna till 33 § KL), gjordes
en annan bedömning. Föredragande
statsrådet uttalade i förarbetena (prop.
1989/90:110, del 1, s. 362) att det
enligt hans mening skulle föra för långt
att utan närmare underlag vid taxeringen
av den anställde regelmässigt godta
arbetsgivarens bedömning i avdragsfrågan
och anförde vidare:
"Förfarandet kan emellertid förenklas
även här. På ansökan av arbets-givaren
bör skattemyndigheten redan på
källskattestadiet kunna göra en bedömning
av förhållandet i det enskilda fallet
och, om avdragsrätt föreligger, fatta
beslut som innebär både att ersättningen
och de mot-svarande kostnaderna inte
behöver redovisas i deklarationen och att
ersättningen inte skall ingå i underlaget
för beräkning av preliminär skatt."
Det förutsätts således att
skattemyndigheten redan på
källskattestadiet skall kunna göra en
bedömning av förhållandena i det enskilda
fallet. Genom den undersökning som
utredningen har gjort har det framkommit
att man på de lokala skattekontoren anser
att, i de flesta fallen, det inte går att
få tillräckligt med uppgifter från
sökandena för att kunna göra en sådan
bedömning. Det blir mera en översiktlig
prövning av att arbetet skall utföras
utanför 50-kilometersgränsen från
bostaden. I projektdispensfallen (fall
där dispens söks för ett visst projekt)
kan inte ens en sådan kontroll göras
eftersom det inte är känt vilka som
kommer att arbeta på arbetsplatsen/-
projektet. Även arbetsgivarna anser att
förfarandet
43

är en onödig omgång även om ett positivt
beslut i viss mån ses som ett förhands-
besked.
Meningen med den nuvarande dispensregeln
är att det skall ske en prövning av om
förutsättningar föreligger för
avdragsrätt enligt punkt 3 a av
anvisningarna till 33 § KL. Som
förutsättningar, enligt nämnda lagrum,
gäller bl.a. flera olika rekvisit med
avseende på bl.a. arbetets längd, t.ex.
"kortare tid" och "tidsbegränsat till sin
natur". För det fall arbetet varar längre
än t.ex. den tvåårsgräns som föreskrivs
med avse-ende på första stycket i
anvisningspunkten kan avdrag medges för
längre tid om anställningens natur eller
andra särskilda skäl talar för det. Några
närmare förklaringar till vad som menas
med de angivna rekvisiten finns inte i
lagtexten.
Det är tydligt att det kan vara svårt
för en arbetsgivare att på ett korrekt
sätt tillämpa de ifrågavarande
bestämmelserna. Av den anled-ningen kan
det vara mindre lämpligt att ge
arbetsgivaren fria händer att avgöra om
en ersättning skall ligga till grund för
preliminärskatt och arbetsgivaravgifter
eller ej.
Av betydelse i sammanhanget är dock
vilken effekt arbetsgivarens bedömning
får i det enskilda fallet. Det kan då
konstateras att den som tar emot
ersättningen, dvs. den skattskyldige,
inte vid taxeringen är bunden av den
bedömning som arbetsgivaren gör och för
övrigt inte heller av skattemyn-
digheternas ställningstagande i ett
ärende om dispens enligt 10 § UBL. Den
skattskyldige kan visserligen få
vidkännas ett avdrag för preliminärskatt
beroende på hur arbetsgivaren agerar, men
han har alltid möjlighet att få
avdragsfrågan prövad vid taxeringen utan
att då vara bunden av hur frågan
hanterats på preliminärskattestadiet. Å
andra sidan torde inte heller
skattemyndigheterna vid taxeringen vara
bundna av de bedömningar som gjorts på
preliminärskattestadiet.
Det bör emellertid uppmärksammas att för
det fall dispens meddelas detta i
praktiken får stor betydelse för
taxeringen av den skattskyldige på så
sätt att skattemyndigheterna i många fall
kommer att följa den bedömning som gjorts
vid dispensprövningen. Arbetsgivaren
behöver inte uppge ersättningen i kontro-
lluppgiften och den skattskyldige behöver
inte redovisa ersättningen i deklara-
tionen. Även om de bedömningar som sker
på preliminärskattestadiet således inte
formellt torde hindra skattemyndigheterna
från att vid taxeringen inta en annan
ståndpunkt kommer bedömningarna ändå i
praktiken normalt att följas.
För arbetsgivarens del är läget
annorlunda. Vad som härvid gäller är inte
helt klart men enligt utredningen torde
arbetsgivaren, om han inte begär dispens
enligt 10 § UBL, i fall som avses i punkt
3 a av anvisningarna till 33 § KL, inte
komma i från skyldigheten att betala
arbetsgivaravgifter på utbetald
traktamentsersättning. Arbetsgivaren blir
alltså inte hjälpt av att arbetstagaren
vid taxeringen medges avdrag för ökade
levnadskostnader. Vidare synes det i dag
förekomma att en arbetsgivare i efterhand
kan ansöka och få dispens.
Enligt utredningens uppfattning torde en
arbetsgivare som har fått avslag på en
ansökan om dispens i princip också vara
skyldig att betala arbetsgivaravgifter
även om arbetstagaren sedermera får
avdrag för ökade levnadskostnader vid
taxeringen. Det torde dock, enligt
utredningen, i ett sådant fall finnas
möjligheter att genom omprövning, över-
klagande eller i annan ordning få till
stånd en likformig bedömning. Vad händer
då om arbetsgivaren får dispens men det
sedermera vid taxeringen av arbetstagaren
visar sig att avdrag rätteligen inte
skall medges för ökade levnadskostnader?
Något hinder att vägra arbetstagaren
avdrag föreligger inte. Har arbetsgivaren
lämnat korrekta och fullständiga
uppgifter till grund för dis-
pensansökningen torde däremot
arbetsgivaravgifter inte kunna påföras i
efterhand. Men även om arbetsgivaren
lämnat oriktiga uppgifter är det enligt
utredningen tveksamt om arbetsgivarav-
gifter kan påföras.
Sammanfattningsvis kan dock sägas att
det i och för sig finns behov av ett
dispensförfarande för att klarlägga om
förutsättningarna föreligger för
avdragsrätt enligt punkt 3 a av anvis-
ningarna till 33 § KL. Nuvarande
dispensförfarande synes emellertid inte
fungera så som var avsett. Till en del
synes detta bero på att arbetsgivaren är
nödsakad att begära dispens för att inte
automatiskt bli skyldig att betala
arbetsgivaravgifter på traktaments-
ersättningar som utges mer än tre månader
i sträck. Samtidigt är det i den
praktiska tillämpningen svårt * eller i
vissa fall omöjligt * att i förväg få
fram tillräckliga uppgifter för att en
prövning skall kunna ske av samtliga
förutsättningar i punkt 3 a av
anvisningarna till 33 § KL. Av redovis-
ningen ovan framgår vidare att det inte
är helt klart vilken innebörd nuvarande
regler har.
Det är tydligt att det i vissa fall inte
ens är möjligt att för den prövning i
förväg som det är fråga om, få fram
tillräckliga uppgifter för att be-döma
avdragsrätten enligt punkt 3 a av
anvisningarna till 33 § KL. Under sådana
förhållanden bör man inte ha ett
dispensförfarande som i princip
förutsätter att en fullständig prövning
av avdragsrätten kan ske. Den bästa
lösningen nu torde, enligt regeringens
mening, vara den som föreslås av
utredningen och som innebär följande. Den
nuvarande dispensregeln avskaffas. En be-
stämmelse införs i 10 § UBL om att
ersättning för ökade levnadskostnader,
som lämnas vid sådan tjänsteresa där
rätten till avdrag för kostnaderna vid
mottagarens inkomsttaxering anges i punkt
3 a av anvisningarna till 33 § KL, skall
ingå i underlaget för beräkning av
preliminär A-skatt endast till den del
ersättningen överstiger de i nämnda
anvisningspunkt angivna schablonbeloppen.
En sådan bestämmelse bör dock
kompletteras med vissa andra åtgärder.
För det första bör det införas en
skyldighet att lämna för taxeringen
nödvändiga uppgifter i kontrolluppgiften.
För det andra bör det finnas kvar en
dispensregel för det fall tjänsteresa har
pågått mer än två år på samma ort. I
kontrolluppgiften bör arbetsgivaren ange
om han har betalat ut ersättningen för
ökade levnadskostnader under en eller
flera tjänsteresor som omfattar en
sammanhängande period av mer än tre
månader. Som RSV påpekat kan det ur
kontrollsynpunkt finnas anledning att
låta tjänsteresor utom landet och inom
landet redovisas var för sig. Uppgiften
bör kunna lämnas genom kryssmarkering på
kontrolluppgiften.
Förslaget innebär att arbetsgivaren
under året måste avgöra om det föreligger
fall som sägs i punkt 3 a av
anvisningarna till 33 § KL. Detta kan
vara förenat med svårigheter. Men redan i
dag får arbetsgivaren göra en sådan
bedömning när det gäller t.ex.
projektdispenserna. Skattemyndigheterna
kan som tidigare nämnts inte heller göra
den egentliga prövning som är avsedd. Det
innebär en betydande förenkling att
avskaffa dispensförfarandet för de första
två åren av en tjänsteresa.
För tjänsteresor som varar längre tid
bör dock dispens krävas med hänsyn till
att det vid inkomsttaxeringen kan medges
avdrag endast om anställningens natur
eller andra särskilda skäl talar för det.
Hur lång tid en dispens skall kunna avse
bör dock avgöras utifrån reglerna i punkt
3 a av anvisningarna till 33 § KL. Någon
särskild begränsning i tiden för
dispensen som sådan finns det inte
anledning att införa.
Dispens enligt 10 § UBL medför också att
samma bedömning skall göras vid
bestämmande av underlaget för
arbetsgivaravgifter. RSV har påpekat att,
om nuvarande regler inte medger det, en
regel bör införas som ger
skattemyndigheterna möjlighet att påföra
arbetsgivaravgifter i efterhand om
dispens har medgetts utifrån oriktiga
uppgifter. Frågan om skattemyndigheten
bör kunna påföra arbetsgivaravgifter i
efterhand och om det krävs ändring av
USAL för att så skall kunna ske behöver
emellertid analyseras ytterligare. Detta
gäller även frågan om dispens kan sökas i
efterhand. Regeringen är därför inte
beredd att nu ta ställning till om en
sådan lagändring behövs.
En annan fråga som uppkommer i samband
med dispensregeln är hur begreppet ort i
punkt 3 åttonde stycket av anvisningarna
till 33 § KL skall tolkas. Har byte av
ort skett, behöver någon dispens inte
sökas. Men har byte av ort inte skett
måste dispens sökas om arbetsgivaren inte
vill göra avdrag för preliminär skatt och
betala arbetsgivaravgifter på hela
traktamentsbeloppet. RSV har försökt att
definiera begreppet. Trots detta
uppkommer det ändå problem för
arbetsgivaren att avgöra när byte av ort
har skett.
Det framstår som angeläget med en
klarare lagstiftning i detta hänseende.
En möjlighet är att, som en remissinstans
förordat, ha en gräns kring
arbetsplatsen. Införande av en sådan
eller någon liknande ordning förutsätter
dock mer ingående överväganden än som
varit möjliga inom utredningens ram.
Regeringen lägger därför inte nu fram
något förslag i denna del.
Förslaget föranleder ändring i 10 § UBL
och 3 kap. 9 § lagen (1990:325) om
självdeklaration och kontrolluppgifter,
LSK.
44

4.7 Bostadsförmån

Utredningens förslag: Överensstämmer med
regeringens.
Remissinstanserna: Flertalet
remissinstanser tillstyrker förslaget
eller lämnar det utan erinran. RSV
tillstyrker att beräkningen av
förmånsvärdet knyts till bostadens yta
men ifrågasätter om man av rättviseskäl
inte borde utgå från antal kvadratmeter
boyta vid flerfamiljshus och värdeyta vid
småhus. RSV föreslår vidare att
schablonvärdet av enkelhetsskäl normalt
skall användas även vid taxeringen med
hänsyn till att schablonvärdet
förhållandevis väl torde komma att
överensstämma med marknadsvärdet.
Slutligen ifrågasätter RSV om en
avvikelse med 10 % från mark-nadsvärdet
är tillräckligt för att jämkning skall
medges. För att begränsa antalet
jämkningar som rör småbelopp föreslår RSV
att avvikelsen bör vara minst 20 %.
Bakgrunden till regeringens förslag:
Huvudprincipen vid inkomst-taxeringen för
värdering av fri bostad är att förmånen
skall värderas till hyrespriset på orten.
Detta faktiska värde av bostadsförmån
måste uppen-barligen bestämmas på
grundval av en värdering som görs i
efterhand vid årets slut då man har en
överblick över hyrespriserna på orten och
förhållandena i det enskilda fallet.
En arbetsgivare som skall verkställa
avdrag för preliminär skatt och betala
arbetsgivaravgifter på förmånsvärdet
måste dock löpande under året veta vilket
värde han skall lägga till grund för
avdrag för preliminär skatt resp.
arbetsgivaravgifter. Av denna anledning
har det införts en särskild
schablonvärdering av bostadsförmån i UBL,
som också indirekt styr underlaget för
arbetsgivaravgifter. Schablonvärdena, som
enligt lag-texten gäller vid värdering av
förmån av sådan bostad som är belägen i
Sverige, och som inte är semesterbostad,
grundar sig på statistik från Statistiska
Centralbyrån, SCB, om hyresnivån på
hyreslägenheter i fler-familjshus.
Den tabell över schablonvärden som
utfärdas av RSV indelar landet i fem
olika regioner och anger för varje region
värdet av olika bostäder med hänsyn till
antalet rum. Schablonvärdena gäller som
nämnts i princip bara vid beräkning av
preliminärskatten och
arbetsgivaravgifterna. Det ligger
emellertid i sakens natur att den
schablonvärdering som sålunda sker och
som skall anges också på
kontrolluppgifterna får stor betydelse
45

för taxeringen. I praktiken torde det
vara så att schablonvärdena i de allra
flesta fall också läggs till grund för
såväl deklarationen som taxeringen.
Skälen för regeringens förslag: Som
framgått av redogörelsen i det föregående
bygger de värden som i dag läggs till
grund för preliminärskatteavdraget vid
bostadsförmån på statistiska uppgifter om
hyresnivån i hyreshus. Tabellvärdena
torde i de flesta fall överensstämma väl
med verkliga hyresnivåer när det är fråga
om lägenheter i flerfamiljshus. Dessa
värden är dock inte alltid representativa
för hyresnivån i villafastigheter. Mot
denna bakgrund angavs i direktiven till
utredningen att möjligheten borde prövas
att vid beräkning av förmånsvärdet för en
villafastighet införa en schablonregel
som har karaktären av en presumtion av
värdet, t.ex. genom att värdet anges som
en andel av taxeringsvärdet.
Utredningens undersökningar visar
emellertid att en schablon av sistnämnda
slag inte är möjlig med hänsyn till att
hyresnivån uttryckt i procent av
taxeringsvärdet för ett småhus varierar
kraftigt mellan olika orter. Denna metod
förkastas således.
Bristerna med den nuvarande metoden
skulle dock enligt utredningen minska om
värdet knyts till bostadens yta i stället
för till antalet rum. En bostad om fem
rum och kök är exempelvis ofta större
till ytan i en villa än i ett
flerfamiljshus.
Regeringen kan ansluta sig till de
överväganden utredningen gjort i denna
fråga. Dessutom kan det konstateras att
det ibland föreligger svårigheter att
avgöra om ett utrymme skall anses som
"rum" eller ej. Schablonen vid beräkning
av preliminärskatt bör därför ändras i
enlighet med utredningens förslag.
Uppgift om bostadsyta torde normalt vara
minst lika lätt för arbetsgivaren att få
tillgång till som uppgift om antalet rum
i bostaden, vare sig det är fråga om en
lägenhet eller en villa. Uppgift om en
lägenhets yta finns normalt i
hyreskontraktet och uppgift om boyta för
småhus framgår av beskeden från
fastighetstaxeringen. Förslaget kan
därför knappast antas leda till
komplikationer för arbetsgivaren.
RSV har ifrågasatt om inte en bättre
värdering av bostadsförmånerna skulle
kunna erhållas om förmånsvärdet grundades
på för flerfamiljshus boytan och för
småhus värdeytan såsom den fastställs vid
fastighets-taxeringen. En fördel med
denna modell skulle vara att förekomsten
av biutrymmen bättre skulle beaktas.
Även utredningen har tagit upp denna
fråga. Utredningen fann dock att det, med
hänsyn till den begränsade del av
biutrymmena * högst 20 kvadratmeter * som
kan komma att påverka värdeytan och med
beaktan-de av att biutrymmen i viss mån
också finns till hyreslägenheter, inte
fanns tillräckliga skäl att komplicera
preliminärskatteberäkningen med en
särskild värderingsregel för förmån av
bostad i villa som utgår från värdeytan.
Regeringen delar utredningens uppfattning
i denna fråga.
Regeringen är inte heller beredd att
tillmötesgå RSV:s förslag om att
schablonvärdet också skall ligga till
grund för taxeringen. Som framhållits
inledningsvis torde visserligen ofta de
värden som ligger till grund för
preliminärskatteavdrag i praktiken också
fastställas vid taxeringen. Värdet enligt
ortens pris, som är det som skall ligga
till grund för taxeringen, kan emellertid
ibland avvika mycket kraftigt från de
schablonbelopp som skall ligga till grund
för preliminärskatteavdrag, bl.a. på
grund av den mycket skiftande standard
som kan finnas för två lika stora
bostäder. Regeringen är därför inte
beredd att i detta hänseende föreslå
någon ändring av nuvarande regler.
Regeringen delar också utredningens
uppfattning att det bör införas en
jämkningsmöjlighet vid uttag av
arbetsgivaravgifter avseende bo-
stads-förmån. Den möjligheten finns
beträffande andra naturaförmåner som
värderas efter schablon. Förslaget
innebär att skattemyndigheten på
framställning av arbetsgivaren skall
kunna bestämma värdet av bostads-förmånen
till det faktiska värdet om det värde som
bestäms enligt UBL, dvs. schablonvärdet,
avviker med mer än ett visst antal
procent från det faktiska värdet, dvs.
det i orten gällande hyrespriset.
Utredningen har föreslagit att
avvikelsen skall vara minst 10 % för att
det skall vara aktuellt med jämkning. RSV
har på denna punkt föreslagit 20 % för
att begränsa antalet jämkningar som rör
småbelopp. Regeringen anser att den av
utredningen föreslagna procentsatsen är
väl avvägd och ansluter sig således till
utredningsförslaget.
Förslaget föranleder ändringar i 42 §
KL, 8 § UBL, 5 § USAL samt 3 kap. 7 §
LSK.
46

4.8 Reseförmåner

Utredningens förslag: Överensstämmer i
huvudsak med regeringens vad gäller
schablonvärderingen för en resa som varit
förenad med s.k. standby-villkor utom
såvitt avser värdereduceringens storlek.
Överensstämmer inte såvitt avser
möjligheten att erhålla en fri eller
delvis fri resa per år.
Remissinstanserna: Utredningens förslag
har fått ett blandat mottagande. Ett
stort antal av de berörda
remissinstanserna inom eller med an-
knytning till rese- och trafikbranschen,
t.ex. Svenska Pilotföreningen, avstyrker
förslaget i sin helhet. Även Svenska
Revisorsamfundet SRS avstyrker förslaget
utom såvitt avser jämkningsregeln.
Samfundet föreslår i stället att
reseförmåner som erhålls endast vid
enstaka tillfällen under året skall
redovisas för uppbörd endast en gång per
år i samband med att kontrolluppgifterna
lämnas. Dessutom bör enligt samfundet det
vid inkomsttaxeringen införas en
schablonvärdering för dem som reser
mycket i tjänsten på någon form av
periodkort eller årskort. Board of
Airline Representatives in Sweden, BARIS,
SJ, Svenska Pilotföreningen och Svenska
Rese- och Turistindustrins
Samarbetsorganisation anser att
reseförmåner inom rese- och
trafikbranschen inte bör beskattas
eftersom rabatterna inte överstiger vad
som inom andra branscher betecknas som
skattefri personalrabatt. Kammarrätten i
Stockholm anser att ytterligare utredning
behövs i fråga om värdering av
reseförmånerna. Näringslivets
Skattedelegation, Statens Arbetsgivarverk
och Statsanställdas förbund anser att
kontroll- och administrationsproblem gör
att det system som för närvarande
tillämpas efter överenskommelse med RSV
bör kunna få tillämpas även i fortsätt-
ningen. Även BARIS och Svenska Rese- och
Turistindustrins Samarbetsorganisation
anser att * om resorna skall beskattas *
en värdering av förmånerna bör ske genom
en sådan scha-blonmetod. RSV anser att
den föreslagna schablonvärderingen även
bör ligga till grund för det värde som
skall anges i kontrolluppgiften samt att
jämkningsregeln är onödig eftersom
värderingsregeln medför att värderingen
alltid är 25 % under marknadsvärdet.
Skälen för regeringens förslag: En
reseförmån är liksom andra förmåner i
princip skattepliktig. Sedan KL:s
tillkomst och fram till 1990 års
skattereform gjordes dock i lagtext ett
uttryckligt undantag för fria resor som
utgick till skattskyldig på grund av
anställning eller särskilt uppdrag under
förutsättning att resorna inte var att
anse som ersättning för kontant avlöning.
Undantagsbestämmelsen kom i praxis att
omfatta anställda inom trafik- och
resebyråbranschen. Det främsta skälet för
undantaget var de praktiska problemen att
värdera förmånerna som en skatteplikt
skulle medföra. Därvid beaktades den
praxis som då gällde, nämligen att man
också tog hänsyn till i vilken omfattning
den skattskyldige skulle ha rest om han
själv hade bekostat resorna. Det bör
framhållas att sådan hänsyn inte tas
enligt nuvarande regler utan förmånen
skall värderas till marknadsvärdet.
Kontroll- och värderingsproblemen ansågs
dock inte vara tillräckligt allvarliga
vid 1990 års skattereform för att
reseförmåner skulle vara undantagna från
skatteplikt. Det framhölls vidare, mot
bakgrund av att reseförmånen i det
enskilda fallet kunde ha ett betydande
värde, att den inte kunde ses som en
personalvårdande förmån. Avvikelser från
marknadsvärdet skulle dock enligt vad
föredragande statsråd uttalade, kunna
godtas i den mån det rörde sig om
personalrabatt.
Det finns anledning att först något
beröra det sistnämnda uttalandet.
Särskilt som flera remissinstanser har
hävdat att reseförmånerna bör jämställas
med sådan sedvanlig rabatt som är
skattefri.

Personalrabatt eller ej

För att en personalrabatt inte skall vara
skattepliktig förutsätts att det är fråga
om "sedvanliga rabatter vid inköp av
varor och tjänster som ingår i
arbetsgivarens ordinarie utbud eller i
annat företags ordinarie utbud om
företaget är närstående arbetsgivarens
företag och varorna eller tjänsterna har
ett nära samband med arbetsgivarens
verksamhet". En grundläggande
förutsättning för att det skall var fråga
om en sådan rabatt är att denna inte är
större än vad som skulle ha kunnat lämnas
i förhållande till en kund. Det innebär
att en prisnedsättning som överskrider
denna gräns och således gäller bara i
förhållande till personalen inte kan
anses utgöra en sedvanlig rabatt. Detta
gäller då givetvis även om
prisnedsättningen har gällt för
personalen under lång tid.
Erhållandet av de ifrågavarande billiga
resorna * som främst gäller resor för
personal inom flyg- och järnvägstrafiken
* grundar sig på mycket lång sedvänja.
Vissa av resorna är speciella i den
meningen att någon exakt motsvarighet
inte saluförs till allmänheten. Resorna
ingår visserligen i reseföretagens utbud,
men de resor som tillhandahålls
personalen är förknippade med villkor som
inte finns i det vanliga utbudet. Vad
gäller företag inom flygbranschen är det
framför allt i två avseenden som resorna
för personalen är villkorade, nämligen
dels genom att resorna får företas endast
under viss tid eller på vissa avgångar,
dels genom att resorna får företas endast
i mån av platstillgång.
Frågan är då i vad mån prisnedsättningen
på resorna med hänsyn till de angivna
villkoren kan anses rymmas inom ramen för
sedvanliga rabatter. Det är inte sällan
fråga om ganska betydande prisned-
sättningar. Det villkor som i någon mer
väsentlig grad motiverar ett lägre pris
är det som innebär att resan bara får
företas i mån av platstillgång. Det får
dock anses klart att detta villkor inte
motiverar en så stor prisnedsättning som
gäller för personalens resor.
Prisnedsättningen överskrider således
klart gränsen för vad som kan anses som
sedvanlig rabatt.
Även på andra grunder kan det
ifrågasättas om reseförmånerna kan
omfattas av bestämmelsen om skattefria
rabatter i punkt 3 b av anvisningarna
till 32 § KL. Bl.a. kan nämnas att
förmånerna för anställda inom
flygbranschen genom kupongsystemet kan
utnyttjas hos ett helt annat företag än
arbetsgivarens eller närstående företag.
Vidare gäller att som personalvårds-
förmåner enligt 32 § 3 e mom. KL inte
räknas förmåner som inte är riktade till
hela personalen. Det finns inom
resebranschen vissa reseförmåner som
riktar sig endast till viss personalkate-
gori e.d. Även i detta hänseende kan
alltså vissa reseförmåner falla utanför
vad som i dag menas med
personalvårdsförmåner.
Samtidigt är det troligt att det
förekommer prisnedsättningar som med
hänsyn till inskränkningar inte
överstiger gränsen för sedvanliga
rabatter. Detta måste dock bedömas i den
praktiska tillämpningen. Det kan således
inte komma i fråga att i lag föreskriva
vilka prisnedsättningar eller villkor som
bör föreligga för att en reseförmån skall
anses rymmas inom begreppet sedvanlig
rabatt.
Även om i princip reseförmånerna inte
faller inom vad som i dag anses som
skattefri sedvanlig rabatt kan man
emellertid inte bortse från att det finns
vissa inslag bland reseförmånerna som
påminner om en sådan sedvanlig rabatt.
Med hänsyn härtill och i avvaktan på den
översyn som, enligt vad regeringen
återkommer till längre fram (avsnitt
4.9), skall göras av frågor om
personalvårdsförmåner och liknande kan
det dock vara skäligt att från
skatteplikt undanta en resa per
skattskyldig och år. Detta undantag bör
endast omfatta anställda eller
uppdragstagare inom rese- och trafikbran-
schen.
47

Kontroll- och värderingsproblem

Det har även hävdats att reseförmånerna,
i den mån de inte kan hänföras till
sedvanliga rabatter, bör göras skattefria
på grund av kontroll- och
värderingsproblem.
Värderings- och kontrollproblemen beror
främst på att delar av resebranschen inte
har ett system för utgivande av förmåner
som möjliggör kontroll över det faktiska
resandet. Om ett sådant system hade
funnits hade en stor del av problemen
varit eliminerade. Från resebranschens
sida har hävdats att det är mer eller
mindre omöjligt att förändra systemet för
utgivande av reseförmåner så att det
möjliggör en kontroll av angivet slag.
Bl.a. påpekas att förmånerna kan
utnyttjas även hos andra reseföretag och
utanför Sverige vilket gör att man även
måste beakta andra företags rutiner.
Med hänsyn till invändningarna om
kontroll- och värderingsproblem finns det
anledning att framhålla följande.
Nuvarande regler har varit i kraft ett
par år. De schabloner som enligt
överenskommelse med RSV praktiserats
under åren 1991-1992 har uttryckligen
angetts vara temporära och RSV har förut-
satt att värderingen av reseförmåner
fr.o.m. år 1993 skulle kunna ske med
utgångspunkt från den enskildes faktiska
resande. Med anledning av att Utredningen
om tjänsteinkomstbeskattning skulle se
över bestämmelserna avseende reseförmåner
medgav RSV att värderingen skedde enligt
schabloner även för år 1993. Trots detta
tycks något fungerande system för
kontroll av det faktiska resandet inte ha
tagits fram inom berörda företag. Det
måste också i sammanhanget understrykas
att det i princip åligger en arbetsgivare
som tillhandahåller sina anställda förmå-
ner av olika slag att hålla reda på i
vilken mån arbetstagarna utnyttjar
förmånerna. Vidare kan de kontroll- och
värderingsproblem som föreligger på det
ifrågavarande området inte anses vara
större än på många andra områden. Det kan
således inte åberopas som grund för
skattefrihet att det finns problem av
beskrivet slag.
Det finns också anledning framhålla att
kontroll- och värderingsproblemen
kvarstår även om någon eller några resor
per anställd och år undantas från
beskattning. Arbetsgivaren måste ändå
hålla reda på antalet resor så att han
vet när den skattefria kvoten är uppfylld
och värdera de skattepliktiga resorna.
Kontroll- och värderingsproblem har
också åberopats för att förmånerna skall
värderas enligt en schablon. Värderingen
av reseförmåner skall enligt huvudregeln
i KL ske till marknadsvärdet.
Marknadsvärdet bör även i fortsättningen
vara utgångspunkten för värdering av
reseförmåner. Detta kräver dock att
arbetsgivaren kan kontrollera det
faktiska utnyttjandet av förmånen.
Det kan emellertid i vissa fall var
förenat med speciella svårigheter att
fullgöra kontrollskyldigheten varför det
finns anledning att medge undantag från
huvudregeln om marknadsmässig värdering.
Så har skett exempelvis i fråga om
beskattningen av bilförmån. På det
området har man på grund av kontrollpro-
blemen ansett sig nödsakad att tillåta
att värderingen sker på grundval av
mycket grova schabloner.
När det gäller flygbranschens system med
biljetter i kuponghäfte finns i princip
ett registreringsförfarande över vilka
biljetter som hämtats ut, men för att få
veta om den anställde faktiskt utnyttjat
biljetterna måste ytterligare kontroller
göras. Vidare behöver man veta vid vilken
tid resan har skett. Saken kompliceras
ytterligare när man beaktar att även
alternativbiljetter kan utlämnas, att
biljetter kan utnyttjas vid ett senare
tillfälle samt att biljetter dessutom i
allt större utsträckning kan tas ut via
ett vanligt Diners-kort. Även inom
järnvägstrafiken finns liknande
kon-trollproblem. Dessa kontrollproblem
beror dock till stor del på att
arbetsgivarna tillåter att biljetterna
kan tas ut på så många och i vissa fall
svårkontrollerbara sätt.
Den andra gruppen med kontroll- och
värderingsproblem är tjänstekorten som
kan utnyttjas för privat bruk. Hur skall
arbetsgivaren kunna veta i vilken
omfattning någon har utnyttjat kortet?
Som det är nu måste han lita till
arbetstagarens uppgifter. Om kontroll
inte kan ske av varken arbetsgivaren
eller skattemyndigheterna kan värderingen
uppenbarligen komma att bli felaktig.
Av det anförda framgår att det onekligen
skulle innebära vissa svårigheter för
arbetsgivaren att nu införa ett system
som gör det möjligt att på ett
tillfredsställande sätt kontrollera i
vilken utsträckning arbetstagarna
utnyttjar erbjudna förmåner. Det är också
att märka att situationen blivit som den
nu är mycket beroende på att förmånerna
tidigare varit skattefria och att det då
inte förelegat några skäl att införa
kontrollrutiner. Det står å andra sidan
klart att det inte föreligger samma
svårigheter att hålla reda på
utnyttjandet av reseförmåner som när det
gäller exempelvis bilförmånerna. Det
förhåller sig nog i stället så att
reseförmånerna i princip inte är särskilt
mycket svårare att hålla reda på än många
andra förmåner. Tekniken för platsbokning
m.m. torde vara så utvecklad genom
datorisering o.d. att
kontrollsvårigheterna inte kan var så
oövervinnliga och omfattande som man från
branschen gör gällande. Det kan också
konstateras att vissa av de rutiner som
tillämpas för bokning av flygresor och
betalning av resor synes ge erforderliga
möjligheter att hålla reda på det
faktiska resandet. Om årskort eller
liknande erbjuds anställda och kortet kan
användas för resa utan någon ytterligare
biljett eller registrering kvarstår
naturligtvis kontrollproblemen. Men som
tidigare framhållits är det ytterst
utgivaren av förmånen som styr över hur
en förmån skall utges och därmed vilka
kontrollmöjligheter som ges.
Det är också på det sättet att det
ifrågavarande området lämpar sig dåligt
för en allmän schablon. Schablonvärde-
ringen, som praktiserats under åren
1991-1992 och som också används under år
1993 enligt över-enskommelse med RSV, har
för flygbranschens del skett på så sätt
att det s.k. ITA-kortet har åsatts ett
värde som påförs varje person som löser
ut kortet. ITA-kortet värderas med
utgångspunkt i de anställdas genom-
snittliga resande. Detta förfarande har
som angetts varit endast en tillfällig
lösning i avvaktan på att rese- och
trafikföretagen skall utveckla ett
fungerande kontrollsystem. Denna
schablonvärdering medför i praktiken att
beskattningen inte är kopplad till den
skattskyldiges faktiska resande. Han kan
alltså komma att beskattas även om han
inte företagit någon resa, vilket strider
mot principen att man endast skall
beskattas för förmån som man faktiskt
åtnjutit. Om den skattskyldige däremot
förebringar utredning om det faktiska
resandet kan schablonbeskattningen
undvikas. (Frågan om vad som skall utlösa
beskattning, tillhandahållandet eller
åtnjutandet av förmån behandlas utförligt
i avsnitt 4.10).
Utnyttjandet av de aktuella
reseförmånerna kan för olika anställda
skilja sig åt högst avsevärt. Företrädare
för branschen har också pekat på de
mindre lyckade konsekvenserna av den
nuvarande schablonen, framför allt att
den kan leda till beskattning trots att
någon resa faktiskt inte företagits. Det
torde inte gå att komma till rätta med
sådana effekter om man skall ha en allmän
schablon som är helt frikopplad från det
faktiska resandet. Det anförda leder fram
till att värderingen av reseförmåner bör,
som utredningen också ansett, grunda sig
på det faktiska resandet.

Värdering av den enskilda resan

När det gäller värderingen av den
enskilda resan bör det finnas större
utrymme för en schablon. Den stora
svårigheten i detta avseende är enligt
resebranschen att värdera resan med
hänsyn till de inskränkningar som gäller
för denna. Det är dock svårt att här ange
några generella regler. Stora olikheter i
fråga om villkoren finns uppenbarligen
inte bara mellan olika delar av branschen
utan också mellan de olika företagen. Det
innebär att man inte bör införa några
generella schablonregler, i vart fall
inte vad gäller inkomsttaxeringen.
En remissinstans har föreslagit att
reseförmåner som erhålls endast vid
enstaka tillfällen under året skall få
redovisas för uppbörd endast en gång per
år. En regel av sådan innebörd skulle för
det första innebära att man måste
klargöra vad som menas med enstaka
tillfällen. Värderingsproblemen skulle
ändå kvarstå. För det andra skulle det
innebära ett avsteg från gällande regler
om månadsvis uppbörd och redovisning av
preliminärskatt och arbetsgivaravgifter.
Det finns inte heller anledning att i
detta avseende särbehandla reseförmåner i
förhållande till andra förmåner. En sådan
metod måste därför avvisas.
Utredningen har dock föreslagit att en
schablonregel införs för värde-ring av en
resa, som är förenad med villkor att den
får företas endast i mån av
platstillgång, vid bestämmandet av
underlaget för preliminär skatt och
arbetsgivaravgifter. En schablonregel i
detta avseende skulle enligt utredningen
underlätta den praktiska hanteringen i
betydande grad. Utredningen har
föreslagit att en sådan regel utformas så
att en resa med sådant villkor skall
anses ha ett värde motsvarande det lägsta
pris som den vid tillfället betingat på
den allmänna marknaden efter avdrag med
25 %. Den av utredningen föreslagna
schablonen skulle alltså endast avse
reseförmåner som är förenade med sådana
villkor att de företas i mån av
platstillgång, s.k. standby-villkor.
Reseförmåner med sådana villkor
förekommer i första hand inom
flygbranschen. Flera remissinstanser har
påtalat att det föreligger stora
svårigheter att avgöra marknadens lägsta
pris för flygresor, dels beroende på det
stora utbudet dels beroende på att
priserna varierar från dag till dag. Den
av utredningen föreslagna schablonmetoden
skulle kräva att man vet när resan
företogs och vad det lägsta priset på
marknaden var för den resan.
Enligt utredningens förslag skall det
alltid vara lägsta pris hos det flygbolag
med vilket resan företas som skall tas
som utgångspunkt för värderingen. Detta
skulle i och för sig innebära en viss
förenkling för arbetsgivaren att bestämma
lägsta pris på marknaden. Men i de fall
uppgift inte erhålls om med vilket
flygbolag resan företagits måste det
lägsta priset ändå sökas på marknaden
bland det stora utbudet av samtliga
flygbolags resor. För att i möjligaste
mån reducera arbetsgivarnas
administrativa svårigheter i detta
avseende anser regeringen att övervägande
skäl talar för att "det lägsta priset på
allmänna marknaden" också bestäms på ett
schabloniserat sätt. En möjlighet, som
presenterats av ett företag i
flygbranschen, är att dela in världen i
olika resezoner och bestämma
genomsnittliga priser för resor mellan
resp. inom olika resezoner. Dessa
genomsnittliga lägsta marknadspriser kan
med en sådan metod bestämmas före
beskattningsårets ingång. En fördel är
således att arbetsgivaren under
beskattningsåret vid varje anställds
uttag av reseförmån inte behöver ta reda
på vad marknadens lägsta pris är för just
den resan vid just den tidpunkten. Genom
att gå till tabellen för de fastställda
genomsnittspriserna får han ganska lätt
tillgång till uppgiften. Regeringen anser
att det av förenklingsskäl bör införas en
schablonvärderingsregel av detta slag.
Genomsnittspriserna bör bestämmas
utifrån en indelning av världen i sex
resezoner som är relativt enhetliga i
fråga om resestruktur och priser.
Genomsnittspris bör bestämmas dels för
resor inom varje zon, dels för resor
mellan olika zoner. I prisunderlaget bör
endast ingå priser för bokningsbara
resor. Resor med standby-villkor som kan
köpas på allmän-na marknaden bör alltså
inte beaktas.
I de fall resan är förenad med sådana
standby-villkor att den får företas
endast i mån av platstillgång, bör en
reducering av nämnda schabloniserade
genomsnittspris göras. Utredningen har
föreslagit att reduceringen för
standby-effekter görs med 25 %. Enligt
flera remissinstanser är dock en
reducering med endast 25 % för lite. I
stället bör enligt dessa reducering göras
med ca 60 %. Med anledning av att det
föreligger svårigheter att värdera
reseförmåner av detta slag bör en viss
försiktighet vid värderingen iakttas. En
reducering med 25 % framstår därför som
för låg. Med hänsyn till att * i fråga om
flygresor * redan lägsta pris på
marknaden bestäms efter schablon bör dock
reduceringen på grund av standby-effekten
inte vara så stor som 60 % utan bör
stanna vid 50 %. Om motsvarande
standby-villkor gäller för andra resor än
flygresor kan naturligtvis
reduceringsregeln användas även för sådan
resor. Regeln bör föras in i 8 § UBL. Som
RSV föreslagit bör dock arbetsgivaren
även i kontrolluppgiften ange detta
värde. Däremot finns det inte anledning
att vid inkomsttaxeringen införa en
motsvarande schablon. Vid värderingen
enligt 8 § UBL får arbetsgivaren alltså,
när det gäller resor inom flygbranschen,
bestämma värdet till genomsnittligt
lägsta marknadspris.
48

I övrigt får arbetsgivaren inte beakta
andra omständigheter än standby-effekter
även om andra förhållanden kan påverka
resans värde för den skattskyldige.
Den schablonvärdering av en reseförmån
som således görs vid beräkning av
preliminär skatt kan antas bli vägledande
vid bedömning av förmånsvärdet vid den
skattskyldiges inkomsttaxering.

Jämkning

Vidare har utredningen föreslagit att
det, i likhet med vad som föreslagits
beträffande bostadsförmån, skall införas
en möjlighet att vid beräkningen av
underlaget för arbetsgivaravgifter jämka
värdet av en reseförmån som beräknats
enligt schablonregeln om detta värde
avviker med mer än 10 % från
marknadsvärdet. RSV har ansett
jämkningsregeln vara onödig eftersom
värdet alltid skall bestämmas till ett
värde som enligt utredningsförslaget
ligger 25 % under lägsta pris på
marknaden.
Den skattskyldige kan dock vid
inkomsttaxeringen komma att påföras ett
annat värde än det som arbetsgivaren
utgått från vid preliminärskatte-och
arbetsgivaravgiftsberäkningen. Det kan
således uppkomma situationer där
marknadsvärdet vid inkomsttaxeringen
anses vara ett annat än det som
arbetsgivaren bedömde som lägsta pris på
marknaden. Vad som i allmänhet avses med
lägsta pris på marknaden kommenteras i
specialmotiveringen. När det gäller
flygresor skall, som tidigare angetts,
även lägsta pris på marknaden bestämmas
schablonmässigt. Även i dessa fall kan
värdet vid inkomsttaxeringen komma att
avvika från det schablonmässigt bestämda
värdet.
Regeringen anser mot bakgrund av det
anförda att en sådan jämkningsregel som
utredningen föreslagit bör införas. Denna
regel bör tas in i 5 § USAL.
Förslaget föranleder ändringar 32 § 3 f
mom. KL, 8 § UBL, 5 § USAL och 3 kap. 7 §
LSK.

4.9 Personalvårdsförmåner och
beloppsgränser

Utredningens förslag: Överensstämmer med
regeringens.
Remissinstanserna: Den övervägande delen
av remissinstanserna ställer sig bakom
utredningens förslag. Kooperativa
Förbundet, anser att det bör klargöras
att personalrabatter är skattefria även
om de betalas ut i efterhand. Länsrätten
i Stockholms län framhåller vikten av att
en översyn kommer till stånd när det
gäller frågan om vem som skall betala
arbetsgivaravgifter på rabatter som är
skattepliktiga. Svenska Bankföreningen
och Svenska Bankmannaförbundet anser att
förmånliga lån för bankanställda och
anställda i finansiella företag skall
anses vara skattefri sedvanlig rabatt.
För det fall förmånliga lån ändå skall
beskattas anser Bankföreningen och
Bankmannaförbundet att den nuvarande
värderingsregeln bör ändras snarast så
att en månadsvis värdering skall ligga
till grund för förmånsbeskattningen.
Länsrätten i Kronobergs län anser att
ersättning understigande 100 kr eller en
naturaförmån i form av exempelvis fri
lunch, där värdet understiger 100 kr, bör
kunna göras skattefri under förutsättning
att uppdragsgivaren inte av annan
anledning är skyldig att lämna kontrol-
luppgift rörande den skattskyldige.
Skälen för regeringens förslag: Genom
1990 års skattereform skärptes
förutsättningarna för att förmåner skall
kunna hänföras till skattefri
personalvård. Med personalvårdsförmån
avses förmåner som inte är direkt
vederlag för utfört arbete utan avser
enklare åtgärder av mindre värde vilka
syftar till att skapa trivsel i arbetet
eller liknande eller utgår på grund av
sedvänja inom det yrke eller den
verksamhet som det är fråga om. Som
personalvårdsförmåner räknas dock inte
förmåner som den anställde får byta mot
kontant ersättning, förmåner som inte
riktar sig till hela personalen samt
andra förmåner som den anställde får
åtnjuta utanför arbetsgivarens
arbetsplats mot betalning med kupong
eller annat motsvarande betalningssystem
(32 § 3 e mom. KL). Som exempel på
personalvårdsförmåner som är skattefria
nämns i punkt 3 b av anvisningarna till
32 § KL förfriskningar och annan enklare
förtäring i samband med arbetet som inte
kan anses som måltid, sedvanliga rabatter
vid inköp av varor och tjänster som ingår
i arbetsgivarens ordinarie utbud eller i
annat företags ordinarie utbud om
företaget är närstående arbetsgivarens
företag och varorna eller tjänsterna har
ett nära samband med arbets-givarens
verksamhet samt möjlighet till enklare
slag av motion och annan friskvård. För
att möjlighet till motion och annan
friskvård skall anses som
personalvårdsförmån måste även vissa
andra förutsättningar vara för handen.
Gränsen mellan å ena sidan skatte-
pliktiga förmåner och å andra sidan
skattefria personalvårdsförmåner kan var
svår att dra i många fall. När det gäller
rabatter på varor och tjänster är det en
förutsättning för skattefrihet att
rabatterna utgår på grund av sedvänja och
har en rimlig nivå. Gränsen för en
skattefri rabatt har ibland uttryckts så
att den inte får överstiga vad det
rabattgivande företaget är berett att
lämna till sin största kund. RSV har i
sina rekommendationer ansett att det bör
krävas att rabatten inte är större än vad
den anställde som kund eller personalen
som grupp skulle kunna utverka på annat
håll.
Sedvanliga rabatter kan givetvis uppvisa
mycket stora skillnader i värde beroende
på vilken typ av varor eller tjänster det
gäller. Det är förklarligt att det kan
framstå som orättvist att anställda inom
vissa branscher kan få skattefria
rabatter på kanske flera tusen kronor
medan anställda inom andra branscher
kanske inte kan få några skattefria
rabatter alls eller kan få sådana bara
till ett värde av något hundratal kronor.
Men detta är en nödvändig konsekvens av
nuvarande reglers utformning om man vill
hålla fast vid principen att sedvanliga
rabatter skall vara skattefria. Man bör
också hålla i minnet att rabattens
storlek i kronor räknat står i proportion
till den kostnad som den anställde har
för varan eller tjänsten. En åtstramning
skulle vara svår att genomföra med hänsyn
till vanliga kundrabatter. Att utsträcka
skattefriheten så att den kommer att
omfatta alla förmåner av begränsat värde
skulle i praktiken kunna medföra en
omfattande överflyttning av lön till
förmåner med därav följande skattebort-
fall och skulle dessutom strida mot den
grundläggande principen om en likformig
beskattning.
Det är ändå inte tillfredsställande att
en skattskyldig i vissa fall kan komma
att erhålla en skattefri personalrabatt
som uppgår till betydande belopp medan en
annan skattskyldig beskattas för en
förmån av begränsat värde. I den mån en
tidning är att anse som ett arbetsredskap
föranleder det i dag inte någon
beskattning om arbetsgivaren betalar en
anställds tidningsprenumeration. Om
tidningsprenumerationen endast bidrar
till en ren allmän orientering bör det
medföra förmånsbeskattning. Men en
tid-ningsprenumeration kan i vissa fall
vara föranledd av att det finns ett behov
av att den skattskyldige håller sig à
jour inom ett område med anknytning till
hans yrkesutövning utan att det i praxis
anses vara ett arbetsredskap. I ett
sådant fall kan det finnas skäl att
undanta förmånen från beskattning. Det
finns också förmåner som utgår på ett
sådant sätt att de utvisar stora likheter
med sedvanliga rabatter men ändå
beskattas. Det är enligt regeringens
mening nödvändigt att försöka förbättra
regelsystemet ytterligare i detta
hänseende. Regeringen har därför för
avsikt att inom kort tillkalla en
särskild utredare som på nytt skall se
över reglerna på området.
Det anförda innebär att regeringen nu
inte är beredd att föreslå några
principiella ändringar beträffande
personalrabatter o.d. Däremot behöver
lagtexten justeras.
Den nuvarande konstruktionen med att
låta begreppet personalvårds-förmån
omfatta även sedvanliga rabatter utan
någon uttrycklig begränsning av värdet på
rabatterna gör att reglerna i viss mån
står i motsatsförhållande till varandra.
I 32 § 3 e mom. KL definieras sålunda
personalvårdsförmån med bl.a. benämningen
"enklare åtgärder av mindre värde". Men
genom att det samtidigt i punkt 3 b av
anvisningarna till paragrafen som exempel
på personalvårdsförmån anges sedvanliga
rabat-ter kan ändå detta slag av förmån i
det enskilda fallet komma att uppgå till
betydande belopp. Regeringen föreslår
därför att man bryter ut sedvanliga
rabatter från personalvårdsförmåner och i
stället reglerar dem särskilt.
Utredningen har också något berört
frågan om s.k. korsvisa rabatter. Rabatt
som ges av annan än arbetsgivaren skall,
för att vara skattefri, utgå från ett
arbetsgivaren närstående företag. Vidare
skall varorna eller tjänsterna ha ett
nära samband med arbetsgivarens
verksamhet. I prop. 1990/91:159 angavs
som exempel på nära samband att olika
företag tillverkar de komponenter som
slutligen sammanfogas till en slutlig
produkt. Skatteutskottet (bet.
1990/91:SkU33) utvidgade dock begreppet
och ansåg att nära samband bör anses
föreligga även när det är fråga om
produkter som är närliggande dem som
ingår i arbetsgivarens sortiment. Exempel
härpå angavs vara olika typer av bilar
eller olika slags hushållsapparater eller
sportartiklar som tillverkas av skilda
företag inom samma koncern.
Så länge man tillåter någon form av
skattefria korsvisa rabatter kommer det
att uppstå gränsdragningsproblem. De
nuvarande bestämmelserna har varit i
kraft endast en begränsad tid och någon
utvecklad praxis finns ännu inte på
området. Det förhandsbesked (se SOU
1993:44 s. 250) som nyligen har lämnats
angående rabatter antyder dock att
nuvarande konstruktion har lett till
tolkningsproblem. Det kan därför behövas
en mer klargörande lagstiftning för
korsvisa rabatter. Önskemål om en översyn
av reglerna om korsvisa rabatter har även
framkommit i annat sammanhang. Även dessa
frågor bör tas upp i det nyss aviserade
utredningsarbetet.
Från KF har framförts önskemål om ett
klargörande av frågan om sedvanliga
rabatter kan utbetalas i efterhand utan
att de blir skattepliktiga. Frågan om
sedvanliga rabatter skall kunna utges i
efterhand behandlades av utredningen i
delbetänkandet (SOU 1992:57, s.89-90)
Beskattning av vissa naturaförmåner m.m.
Utredningen uttalade i anledning härav
följande.

"Rabatten skall således utgå vid
inköp av varor och tjänster. Av
förarbetena framgår inte om
lagstiftaren härmed har åsyftat att
rabatten även skall dras av direkt vid
betalningen av varan eller tjänsten för
att bli skattefri eller om en skattefri
rabatt kan erhållas genom en form av
återbäring i efterhand. RSV har dock i
sina rekommendationer angett att för
skattefrihet gäller att den anställde
inte får belopp motsvarande rabatten
direkt utbetald till sig, exempelvis
genom att rabatten räknas fram efter
årets slut på basis av gjorda inköp och
betalas ut i kontanter. RSV har grundat
sina rekommendationer på att det i 32 §
3 e mom. KL anges att till
personalvårdsförmåner räknas inte
förmån som den anställde får byta mot
kontanter. Detta förbud mot utbyte av
skattefri förmån mot pengar tar i
första hand sikte på förhållandet att
en anställd erbjuds en förmån som t.ex.
kaffe men, om han inte vill dricka
kaffet, kan byta ut förmånen mot
motsvarande värde i kontanter.
Förhållandena vid ihopsamlade rabatter
är inte jämförbara med nämnda fall,
eftersom ett avstående från att handla
rabatterade varor inte berättigar till
rabattutbetalning.
Från arbetsgivarens synpunkt finns
det naturligtvis, som tidigare
redovisats, vissa fördelar med ett
system med rabatter i efterhand. Bl.a.
kan arbetsgivaren i efterhand
kontrollera dels att rabatt ges till
behörig person och i sedvanlig
omfattning, dels att rabatten avser
rabattberättigade varor eller tjänster.
Att tillåta att rabatter utbetalas i
efterhand kan emellertid också leda
till icke önskvärda konsekvenser, såsom
att systemet så småningom övergår till
ett schablonbelopp som utbetalas till
samtliga anställda på ett "norma-
linköpsvärde". Rabatter i efterhand är
dock inte någon ny företeelse. På många
håll görs på det sättet att de
anställda får sina kvitton signerade
vid inköpstillfället och får rabatten
utbetald till sig senare, t.ex. vid
månadens slut.
RSV:s rekommendationer kan mot
bakgrund av lagtexten synas något snävt
utformade. Att i lagtext dra en gräns
när sedvanliga rabatter kan utbetalas i
efterhand och när de inte kan det är
dock i det närmaste ogörligt, eftersom
förhållandena kan var vitt skilda från
fall till fall. Det bör därför ankomma
på rättspraxis att avgöra om och när
ett sådant förfarande kan anses
tillåtet för att rabatten ändå skall
anses som personalvårdsförmån."

Regeringen delar utredningens bedömning
att det bör ankomma på rättspraxis att
avgöra om och när ett sådant förfarande
kan anses tillåtet för att rabatten ändå
skall anses som skattefri sedvanlig
rabatt. Någon ändring i lagtexten
föreslås alltså inte.
Svenska Bankföreningen har i sitt
remissyttrande hemställt att
ränte-förmånliga lån för bankanställda
och anställda inom finansiella företag
skall hänföras till gruppen sedvanliga
rabatter som är skattefria. I
prop.1992/93:127, som låg till grund för
de nya värderingsregler för för-månliga
lån som nu gäller, berördes denna fråga.
I propositionen uttala-des inledningsvis
att denna typ av förmån, bl.a. med hänsyn
till att den kan ha ett betydande värde,
inte bör hänföras till kategorin
skattefria personalvårdsförmåner. Det
finns inte anledning att nu ändra
uppfattning i frågan. Bankföreningen har
också framfört önskemål om ändrade
värde-ringsregler. Nuvarande
värderingsregler trädde i kraft så sent
som den 1 januari 1993. Regeringen är
inte beredd att redan nu ompröva gällande
bestämmelser i detta avseende.
Utredningen har vidare tagit upp en
annan fråga, nämligen vem som bör betala
arbetsgivaravgifter för skattepliktiga
rabatter när utgivaren av rabatten är
någon annan än den för vilken arbetet
utförts. Nuvarande ordning innebär i
princip att utgivaren av rabatten skall
betala arbetsgivaravgifterna, om rabatten
är att anse som ersättning för arbete.
Det har från näringslivet ifrågasatts om
detta är en rimlig ordning. Utred-ningen
har angett att den inte haft möjlighet
att inom tidsramen för sitt arbete göra
den översyn av reglerna som är
erforderlig för att avgöra om en ändring
behövs och har därför inte presenterat
något förslag till ändring i denna del.
Det är här fråga om regler på ett
komplicerat område och en eventuell
ändring kräver en noggrann översyn av
berörda regler. Med hänsyn härtill anser
regeringen inte det möjligt att nu
föreslå någon ändring i bestämmelserna.
En annan fråga som utredningen också har
behandlat är frågan om det * ur
förenklingssynpunkt * finns anledning att
införa något skattefritt intäktsbelopp i
inkomstslaget tjänst, dvs. en skattefri
gräns för ersättning oavsett om den utgår
i pengar eller annat och för det andra om
det finns anledning att införa belopps-
gränser när det gäller vissa särskilda
intäkter såsom för naturaförmåner. Frågan
har delvis berörts i det föregående
(avsnitt 4.8). Vidare har utredningen
också övervägt om det bör införas
beloppsgränser när det gäller vissa
kostnadsersättningar vid tillfälliga
arbeten m.m. och då i första hand när det
gäller arbetsgivarens/upp-dragsgivarens
skyldighet att göra preliminärskatteav-
drag, betala arbets-givaravgifter samt
lämna kontrolluppgift. Utredningen har
dock inte funnit skäl att införa någon
generell gräns för skattefria intäkter
eller någon annan beloppsgräns.

Införandet av beloppsgränser motiveras i
regel av förenklingsskäl. Man skall dock
hålla i minnet att frigränser inte
innebär så stora förenklingseffekter som
man i förstone kan tro. Bl.a. måste såväl
den skattskyldige som arbetsgivaren
normalt ändå hålla reda på alla intäkter
för att kunna kontrollera om
beloppsgränsen överskrids. Motsvarande
gäller i princip också vid beloppsgränser
på avdragssidan.
Alla skattepliktiga intäkter är, med
några få undantag (t.ex. tävlingsvinst),
skattepliktiga från första kronan. Före
1990 års skattereform fanns en
beloppsgräns (600-kronorsregeln) som inte
omfattade alla slags intäkter utan avsåg
en begränsad intäktsgrupp, nämligen
skattepliktiga förmåner som hade utgått i
annat än pengar och som inte var ett
direkt vederlag för utfört arbete. Trots
den begränsade utformningen kom
stadgandet att innebära att 600-kronors-
regeln fungerade som ett bottenbelopp för
förmåner. Skattefrihet för vissa slag av
förmåner leder till att
skattelagstiftningen inte blir neutral,
eftersom det är förmånligare för såväl
arbetstagaren som arbetsgivaren att ta ut
ersättning i form av skattefri förmån än
som kontant lön. Det var just kraven på
en neutral skattelagstiftning som ledde
till att 600-kronorsregeln avskaffades.
Detta talar mot ett återinförande av en
liknande beloppsgräns, särskilt som
600-kronorsregeln avskaffades så sent som
vid 1992 års taxering.
Om en beloppsgräns inte skall medföra
bristande neutralitet mellan lön och
olika slags förmåner måste den alltså
gälla alla intäkter. Men att införa någon
generell skattefrihet för intäkter om de
från en och samma arbetsgivare/upp-
dragsgivare understiger ett visst belopp,
t.ex. 500 eller 1 000 kr skulle medföra
ett betydande bortfall av skatteintäkter
och leda till att skattskyldiga med flera
arbetsgivare/uppdragsgivare gynnas
framför andra med endast en
arbetsgivare/uppdragsgivare.
Vad som framstår som angeläget i
sammanhanget synes vara en beloppsgräns
som undantar fall där en
arbetstagare/uppdragstagare utför ett
tillfälligt arbete och får ersättning
endast för kostnaderna och/eller i form
av naturaförmåner, t.ex. fri lunch. Det
är främst när ar-
betsgiva-ren/uppdragsgivaren är en ideell
förening e.d. som det skulle var
till-talade att förenkla systemet. Det
kan särskilt i sådana fall framstå som
betungande och onödigt krångligt för
såväl arbetsgivaren/uppdragsgiva-ren som
arbetstagaren/uppdragstagaren att behöva
redovisa t.ex. en fri lunch som erhållits
som tack för ett föredrag. Å andra sidan
innebär, som redan har framhållits,
neutralitetskravet att naturaförmåner i
princip skall beskattas på samma sätt som
kontantersättning. Detta gäller inte
minst i fråga om verksamhet som bedrivs
av ideella organisationer, där det kan
vara så att medlemmarna sköter
verksamheten utan kontant betal-ning men
i stället erhåller någon naturaförmån som
t.ex. fri lunch. Varje medlems
arbetsinsats är kanske av begränsad om-
fattning men totalt kan det röra sig om
arbetsinsatser som motsvarar en eller
flera årsarbetskrafter. Neutralitet-
saspekten är också viktig för att inte
snedvridning av konkurrensen skall
uppkomma.
För den skattskyldige är det inte
förenat med några större svårigheter att
hålla reda på sina intäkter av olika
slag. För utbetalarens del kan dock en
utbetalning medföra att han skall göra
preliminärskatteavdrag, betala
arbetsgivaravgifter och lämna
kontrolluppgift. I dessa hänseenden har
lagstiftaren dock infört vissa
beloppsgränser. Det är vidare så att det
med ett fribelopp för bl.a. naturaför-
måner kan bli större problem att dra
gränsen mellan skattefria
personalvårdsförmåner och skattepliktiga
för-måner (jfr prop. 1989/90:110, del I,
s. 333). Dessutom uppkommer svå-righeter
beträffande hur man skall hantera
schablonvärderade förmåner vid en
beloppsgräns.
Även om vissa skäl talar för ett
fribelopp för det fall en ar-
betsgivare/uppdragsgivare bara betalar ut
en mindre ersättning i form av kostnad-
sersättning och/eller naturaförmåner
talar dock det mesta för att man inte bör
införa någon skattefrihet för sådana
ersättningar eller i övrigt införa nya
eller ändrade beloppsgränser. Regeringen
föreslår därför inte någon ändring av
gällande regler på området.
RSV har föreslagit ett "tak" på
skattefriheten för tävlingsvinster på
1 000 kr. Enligt RSV innebär det problem
av olika slag med belopps-gränser som
ändras varje år. Regeringen är emellertid
inte beredd att ändra den aktuella
regeln.
Förslaget föranleder ändring i 32 § 3 e
mom., 3 f mom. och punkt 3 b av
anvisningarna till 32 § KL.

4.10 Tidpunkten för beskattning av
naturaförmån

Utredningens förslag: Överensstämmer med
regeringens.
Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks
i princip eller lämnas utan erinran.
Kammarrätten i Jönköping och Länsrätten i
Stockholms län anser att det i lagtexten
närmare bör anges när en förmån anses
åtnjuten. Sveriges Officersförbund menar
att avdragsschablonerna avseende ökade
levnadskostnader skall reduceras endast
när kostförmån åtnjutits och inte som i
dag när den tillhandahållits.
Skälen för regeringens förslag: Enligt
punkt 3 första stycket av anvisningarna
till 32 § KL skall som intäkt upptas
exempelvis värdet av fri kost och fria
resor samt skatter, försäkringar o.d. som
arbetsgivaren betalat för den anställdes
räkning eller som den anställde annars
"tillhandahållits". Bestämmelsen ändrades
i samband med 1990 års skattereform.
Tidigare angavs i en mening närmast före
den nu aktuella att såsom intäkt skulle
upptas värdet av andra utav den
skattskyldige "åtnjutna" förmåner, medan
den aktuella meningen angav att som
intäkt skulle upptas exempelvis värdet av
fri kost och fria resor ävensom skatter,
försäkringsavgifter o.d. som
arbetsgivaren betalat för den anställdes
räkning. Av förarbetena framgår inte att
någon saklig ändring varit avsedd med den
nya lydelsen av lagtexten. Det bör
påpekas att man i fråga om bostadsförmån
som regleras tidigare i samma stycke
fortfarande använder uttrycket åtnjuter.
Vidare har Regeringsrätten i ett
avgörande den 5 december 1992 (målnr
5142-1991, Ref 108) med avseende på den
äldre lagtexten ansett att den som inte
utnyttjat en tillhandahållen fri kost
inte skall beskattas för den. Enligt
praxis torde således huvudprincipen
hittills ha varit den att det är det
faktiska utnyttjandet som utlöser
beskattning.
Utredningen föreslog redan i sitt
delbetänkande (SOU 1992:57) att ordet
"tillhandahållits" i punkt 3 av
anvisningarna till 32 § KL skulle ändras
till "åtnjutit". Föredragande statsråd i
lagstiftningsärendet ansåg emellertid att
frågan borde penetreras ytterligare innan
någon ändring skedde (prop. 1992:93:127,
s. 34). Utredningen har nu återkommit med
ett förslag i frågan.
Regeringen får för sin del anföra
följande. Om lagtextens ordalydelse
"tillhandahållits" tillämpas strikt
skulle detta uppenbarligen leda till
orimliga konsekvenser. Som exempel kan
tas ett fall där arbetsgivaren erbjuder
sin personal en viss förmån, fri bil,
aktie till förmånligt värde, ett
förmånligt lån etc., men endast vissa
arbetstagare antar erbjudandet. Om
beskattningen skulle ske på grundval av
tillhandahållandet skulle även de
arbetstagare som avstår från erbjudandet
beskattas. Mot bak-grund av det anförda
är det tydligt att "tillhandahållits"
inte ger ett riktig uttryck för vad som
avsetts med regleringen. Frågan är vad
som skall krävas utöver ett
tillhandahållande för att
förmånsbeskattning skall ske. Skall det
alltid krävas ett faktiskt utnyttjande?
Utredningen har i slutbetänkandet (s.
274) redovisat några exempel som belyser
svårigheterna att för alla förmåner exakt
bestämma en och samma tidpunkt för när
skatteplikten inträder.
Det finns alltså inte en klar för alla
fall gemensam tidpunkt för skattepliktens
inträdande för naturaförmåner.
Beskattning torde i vissa fall ske när
förmånens adressat på något sätt får
inflytande eller bestäm-manderätten över
förmånens användning eller utnyttjande
och i andra fall först vid det faktiska
utnyttjandet eller användandet av
förmånen.
Med tanke på de tillämpningsproblem i
detta avseende som ofta uppstår med olika
slag av förmåner vore det i och för sig
önskvärt om det i lagtext klart kunde
anges hur olika fall skall bedömas. Det
förekommer emellertid en mängd olika
situationer och det uppstår efter hand
nya förmåner. En fullständig reglering är
därför inte möjlig utan man får nöja sig
med en allmänt hållen lagtext som fylls
ut av rättspraxis. Som utredningen
föreslagit bör uttrycket åtnjuta kunna
användas i samman-hanget. För att få en
enhetlig och tydligare lagtext föreslår
regeringen därför att "tillhandahållits"
i punkt 3 av anvisningarna till 32 § KL
ändras till "åtnjutit". Däremot finns det
inte anledning att, såsom en
remissinstans föreslagit, ändra begreppet
"tillhandahållits" till "åtnjutit" som
kriterium för när avdragsschablonen för
ökade levnadskostnader skall reduceras.
49

4.11 Beskattning av bilförmån

4.11.1 Bakgrund

Äldre bestämmelser

I KL fanns ursprungligen inte några
särskilda regler för värdering av
förmånen att för privat bruk få utnyttja
en bil som tillhör arbetsgivaren. Däremot
fanns en bestämmelse i 42 § andra stycket
KL av innehåll att värdet av produkter,
varor eller andra naturaförmåner som
ingick i lön eller annan inkomst, skulle
beräknas efter ortens pris. RSV utfärdade
på grund härav anvisningar för värdering
av bilförmån. I dessa anvisningar angav
RSV riktvärden för värderingen av
bilförmån i inkomstslaget tjänst med
utgångspunkt i den disponerade bilens
prisklass och den privata körsträckans
längd. Bilarna delades in i sju
prisklasser och tre åldersklasser.
Förmånsvärdet för olika körsträckor
angavs för varje klass. Värdet borde dock
inte utan särskilda skäl tas upp till
lägre belopp än det i tabellen angivna
beloppet för 500 mils körning.
Anvisningarna blev i princip normgivande
för taxeringsmyndigheternas bedömning.
Svårigheter uppkom emellertid vid
taxeringen av fåmansföretag, i synnerhet
beträffande bilar som disponerades av
företagsledare i fåmansföretag eller
någon honom närstående person. Det
infördes därför en bestämmelse att
företagsledare vid beräkning av bilförmån
skulle ansetts ha kört minst 1 000 mil.
En översyn av bestämmelserna ledde till
att en presumtionsregel infördes som
innebar att samtliga skattskyldiga som
erhöll bilförmån skulle ansetts ha kört
bilen privat minst 1 000 mil.
I samband med införandet av den s.k.
förenklade självdeklarationen år 1985
ansågs en ökad schablonisering vid
värderingen av bilförmån vara nödvändig.
Nya regler som innebar ett schabloniserat
system för beskattning infördes år 1986.
Dessa regler innebar att förmån av helt
fri bil skulle värderas till 22 % av
nybilspriset året före beskattningsåret
för den senaste årsmodellen av bilen. För
bilar som var äldre än tre år skulle
förmånen tas upp till 18 % av
ifrågavarande värde. Värdet av
extrautrustning överstigande 20 000 kr
skulle läggas till nybilspriset. Till
extra-utrustning räknades all utrustning
som hade samband med bilens funktion
eller den åkandes komfort eller
förströelse. Undantag gjordes endast för
anordningar som betingades av sjukdom
eller handikapp hos den anställde.
Jämkning av förmånsvärdet skulle kunna
ske endast när det förelåg synnerliga
skäl. Exempel på det var att absolut
hinder att nyttja förmånsbilen förelegat
under en mer betydande tidsrymd. En
sänkning av förmånsvärdet kunde också
komma i fråga om bilen hade fast
utrust-ning eller inredning som avsevärt
försvårade ett privat nyttjande.
Samtidigt med att de nya reglerna
infördes slopades avdragsrätten för resor
mellan bostad och arbetsplats för
skattskyldig med bilförmån.
I samband med 1990 års skattereform
behandlades frågan om beskattning av
bilförmån på nytt. RINK anförde att nivån
på beskattningen borde fastställas till
30 % av nybilspriset. För bilar som var
äldre än tre år borde procentsatsen vara
24. Några utvidgningar av
jämkningsmöjligheterna förordades inte av
RINK.
RINK:s förslag genomfördes i
skattereformens första steg genom
lagstiftning år 1989. Bilförmånsvärdet
bestämdes till 30 % av nybilspriset och
för bilar som var tre år eller äldre till
24 %. Genom skattereformens andra steg,
som genomfördes genom lagstiftning år
1990, infördes de regler som gäller i
dag.

Gällande rätt

Enligt punkt 2 av anvisningarna till 42 §
KL skall värdet av förmån av fri bil som
inte är äldre än tre år bestämmas till
0,8 basbelopp med tillägg av 20 % av
nybilspriset i slutet av året före
beskattningsåret för senaste årsmodell av
förmånsbilen. Om bilmodellen inte
saluförts vid denna tidpunkt värderas
förmånen till 0,8 basbelopp med tillägg
av 20 % av ett uppskattat nybilspris för
motsvarande modell. Enligt en begräns-
ningsregel får värdet inte överstiga 42 %
eller understiga 35 % av nybilspriset.
Om årsmodellen är äldre än tre år skall
värdet bestämmas till 85 % av det värde
som framkommer vid en beräkning enligt
reglerna för nyare bilar. För bilar som
är sex år eller äldre (inkomståret 1993
gäller detta årsmodell 1988 och äldre)
beräknas värdet med utgångspunkt i ett
genomsnittsvärde i stället för
nybilspriset. Genomsnittsvärdet
fastställs av RSV och är 116 000 kr för
år 1993.
Till det fastställda nybilspriset skall
läggas anskaffningskostnaden för
extrautrustning i den mån den överstiger
20 000 kr. Med extrautrustning avses all
extrautrustning som tillförs bilmodellen
i dess grundutförande. Är bilen tio år
eller äldre skall enligt RSV:s
anvisningar bortses från extrautrustning
som anskaffades då bilen var ny.
Nivån på beskattningen är en
sammanvägning av den privata körsträckans
längd samt värdet i sig av
dispositionsrätten till bilen. Om den
skattskyldige betalar ersättning för
bilförmånen skall förmånsvärdet sättas
ned med ersättningens belopp. Om den
skattskyldige bekostar allt drivmedel för
privat bruk får förmånsvärdet sättas ned
med en femtedel.
Jämkning av förmånsvärdet får ske enligt
punkt 4 av anvisningarna till 42 § KL om
det föreligger synnerliga skäl. Jämkning
på denna grund kan ske såväl uppåt som
nedåt. RSV har meddelat rekommendationer
för värdering av fri bil, (RSV Dt
1992:16), i vilka närmare beskrivs de
situationer där jämkning får anses
motiverad. Dessa rekommendationer innebär
följande.
Jämkning av förmånsvärdet nedåt kan ske
om en anställd kan visa att han med
hänsyn till sitt arbete varit tvungen att
disponera lätt lastbil, personbil av
kombityp eller liknande fordon, som har
sådan fast utrustning eller inredning att
det privata nyttjandet avsevärt
begränsats. För personbilar av kombityp
eller liknande kan jämkning dessutom ske
i de fall utrustningen eller inredningen
visserligen inte är fast men inred-
83

ningen eller lasten är så omfattande och
skrymmande att en bil med stor lastkapac-
itet är nödvändig för fullgörande av
arbetsuppgifterna.
Förmånsvärdet kan också jämkas nedåt om
ett absolut hinder att nyttja
förmånsbilen förelegat under en mer
betydande och sammanhängande tid och
bilen inte heller kunnat användas av den
skattskyldiges familj. Ett sådant absolut
hinder kan föreligga t.ex. i samband med
sjukhusvistelse. Förmånsvärdet för t.ex.
taxibilar bör jämkas nedåt, om bilen
används i verksamheten i sådan omfattning
att betydande hinder föreligger att
använda bilen privat. Så kan vara fallet
om bilen körs i skift, dvs. bilen används
av mer än en förare. För att jämkning
skall komma i fråga krävs att bilen är
anskaffad enbart för verksamheten och för
yrkesmässig personbefordran. Jämkning bör
ske till lägst ett halvt basbelopp.
Förmånsvärdet bör jämkas uppåt i de fall
den anställde har haft förmånen under en
kortare tidsperiod då han huvudsakligen
haft semester eller motsvarande ledighet.
Förmånens värde bör motsvara den inbespa-
ring han gjort jämfört med om han hyrt
motsvarande bil under denna tidsperiod.
Förmånsvärdet bör även jämkas uppåt om
förmånsbilens årsmodell är sex år eller
äldre och nybilspriset för motsvarande
bilmodell i slutet av året före
beskattningsåret uppgår till sju
basbelopp eller mer, s.k. lyxbilstillägg.

4.11.2 Beräkning av förmånsvärdet

Promemorians förslag: Värdet av
bilförmån skall bestämmas efter den
faktiska privata körsträckan. Om
tillfredsställande utredning om den
privata körsträckans längd saknas skall
förmånsvärdet beräknas med utgångspunkt
från en privat körsträcka på 2 500 mil.
Förmånsvärdet utgörs dels av ett belopp
avseende värdeminskning och
kapitalkostnad om 25 % av nybilspriset,
dels ett schablonbelopp per mil avseende
rörliga kostnader som belöper på den
privata körningen. Dessa skall beräknas
på grundval av genomsnittliga kostnader
för en bil av genomsnittlig prisklass med
hänsyn till de kostnader som är direkt
beroende av körd vägsträcka. Vid
beräkning av preliminärskatt och
arbetsgivaravgifter skall värdet av
bilförmån beräknas på grundval av en
privat körsträcka av 1 500 mil.
Remissinstanserna: En stor majoritet av
remissinstanserna avstyrker förslaget.
RSV avstyrker förslaget på grund av
administrativa svårigheter och anför att
det är principiellt riktigt att
förmånsvärdet beräknas på grundval av den
faktiska privata körsträckan men att
detta kräver praktiska möjligheter att på
ett tillfredsställande sätt fastställa
denna. Näringslivets Skattedelegation
avstyrker också förslaget på grund av
administrativa svårigheter och
kontrollproblem och anser det dessutom
vara tveksamt om ett genomförande av
förslaget leder till en bättre miljö.
Kammarrätten i Jönköping kritiserar
förslaget eftersom det strider mot kravet
på förenkling och Kammarrätten i
Stockholm ställer frågan om dagens system
verkligen har så många nackdelar att det
motiverar den föreslagna ändringen. TCO
anser att förslaget är tveksamt ur både
integritets- och kontrollsynpunkt
eftersom man tvingas att redovisa sin
privata körsträcka. Volvo och SAAB
avstyrker förslaget och anför att om det
genomförs så upphör i praktiken systemet
med förmånsbilar att existera.
Grossistförbundet Svensk Handel avstyrker
förslaget eftersom det torde strida mot
regeringens ambition att förenkla
skattesystemet och minska byråkratin. Den
föreslagna beskattningsnivån är för hög,
1 500 mil bör vara den normala körsträ-
ckan vid beräkning av förmånsvärdet.
Svenska Revisorsamfundet SRS efterlyser
en schablonregel grundad på beräknad
faktisk körsträcka och beräknad faktisk
kostnad. Förbundet Sveriges
Handelsrepresentanter,
Landsorganisationen i Sverige,
Naturvårdsverket, SJ, Statens
Arbetsgivarverk, Svenska Taxiförbundet
samt Väg- och
Transportforskningsinstitutet har
tillstyrkt förslaget. Trafik-och
Klimatkommittén förordar att
förmånsvärdet görs beroende av fordonets
miljöklasstillhörighet.
Skälen för regeringens bedömning: Den
principiella utgångspunkten för
beskattning av bilförmån bör vara att
förmånen skall värderas till ett belopp
som motsvarar de kostnader som den
skattskyldige skulle ha haft om han själv
svarat för dem. Att helt bygga reglerna
om förmånsbeskattning på beräkningar av
de faktiska kostnaderna i enskilda fall
är emellertid av praktiska skäl inte
genomförbart. Det är således nödvändigt
med en viss grad av schablonisering för
att åstadkomma ett hanterbart system. Den
kritik som riktats mot nuvarande regler
är dock att de är alltför
schabloniserade. Den privata körsträckans
längd påverkar normalt inte
förmånsvärdet. Detta har kritiserats av
miljöskäl eftersom reglernas utformning
förmodas ha medfört en ökad användning av
förmånsbilar.
För att bemöta denna kritik
presenterades i våras ett inom
Finansdepartementet utarbetat förslag som
innebär att förmånsvärdet skulle be-
stämmas på grundval av den faktiska
privata körsträckan. Förmånsvärdet skulle
beräknas efter en fast kostnad relaterad
till nybilspriset samt en rörlig
schabloniserad milkostnad. För det fall
den skattskyldige inte företedde någon
utredning om den faktiska körsträckan
skulle, enligt förslaget, beskattning ske
efter en privat körsträcka på 2 500 mil.
Förslaget har mötts av en kraftig kritik
från ett stort antal remissinstanser.
Kritiken har främst rört de svårigheter
av administrativ art som kravet på
dokumentation av den faktiska körsträckan
kan leda till. Remissinstanserna har
också pekat på kontrollproblemen vid
dokumentationen av den privata körsträc-
kan.
Regeringen har vid bedömningen av frågan
sammanvägt förslagets för-och nackdelar.
För ett genomförande talar att den
nuvarande schablonregeln inte alls
beaktar den faktiska privata körsträckan
vilket i princip leder till en materiellt
oriktig taxering för alla dem som inte
kör precis 1 500 mil privat. Detta kan
också förmodas medföra en ökad privatkör-
ning eftersom några ekonomiska incitament
för begränsningar inte föreligger. En
ökad privatkörning ligger inte i linje
med regeringens miljö- och trafikpolitik.
Mot detta kan anföras att majoriteten av
dagens förmånsbilar är utrustade med
katalytisk avgasrening och att
belastningen på miljön från dessa bilar i
viss mån överdrivits.
Nackdelarna med förslaget är främst de
svårigheter av administrativ natur som
påtalats av remissinstanserna. En
återgång till ett system med körjournaler
eller annan likvärdig utredning, och de
kontrollproblem som sammanhänger med
dessa, skulle enligt vissa
remissinstanser öppna vägen för oriktiga
uppgifter och fusk.
Även om de administrativa svårigheterna
enligt regeringens mening synes i någon
mån ha överdrivits är det dock svårt att
bortse från de nackdelar av administrativ
natur som en praktiskt taget enig re-
missopinion påtalat. Förutom
kontrollproblem finns det risk för att
ett genomförande av förslaget skulle leda
till inte obetydliga kostnader för
arbetsgivare samt även leda till
merarbete för skatteförvaltningen.
Slutsatsen är därför att förslaget inte
skall genomföras. Dagens schabloniserade
metod för beskattning av bilförmån bör
således finnas kvar. Med de justeringar
som föreslås i det följande, bl.a.
utökade jämkningsmöjligheter för den som
har en omfattande tjänstekörning samt
slopad förmåns-beskattning i de fall
förmånsbilen används endast i ringa
omfattning, uppnås också påtagliga
förbättringar av reglerna, bl.a. genom
att det i större utsträckning blir
möjligt att beakta de faktiska
förhållandena.
Fortfarande kvarstår i viss utsträckning
de tidigare påtalade problemen. Dessa
frågor bör skyndsamt beredas vidare.
Beredningen bör ske så att ett eventuellt
förslag skall kunna träda i kraft den 1
januari 1995. En naturlig utgångspunkt är
att förmånen i princip skall värderas
till ett belopp som motsvarar de
kostnader den skattskyldige skulle ha
haft om han själv svarat för dem. Syftet
är att uppnå en mer korrekt beskattning
och positiva miljöeffekter. Eventuella
regeländringar bör företas inom en
oförändrad nivå för beskattningen av
tjänstebilar. Eventuella förändringar bör
också vara förenliga med en enkel och
obyråkratisk administration.

4.11.3 Nybilspriset

Promemorians förslag: Överensstämmer med
regeringens förutom vad gäller
reduceringen av förmånsvärdet för äldre
bilar.

Remissinstanserna: Majoriteten av
remissinstanserna har tillstyrkt
förslaget. Näringslivets Skattedelegation
tillstyrker förslaget men efterlyser en
rikstäckande lista över nybilspriser. RSV
tillstyrker förslaget men önskar ett
klarläggande av vilket pris som gäller,
om det är arbetsgivarens faktiska kostnad
för inköp av förmånsbilen eller om det är
det officiella "listpriset". SAF
tillstyrker förslaget men anser att
priset skall reduceras med 15 % under
vart och ett av de två första åren och
därefter med 10 % för de därpå följande
tre åren.
Skälen för regeringens förslag:
Bilförmånsvärdet beräknas enligt dagens
regler med utgångspunkt i nybilspriset i
slutet av året före beskattningsåret för
senaste årsmodell av förmånsbilen. Om
bilen inte saluförs skall nybilspriset
uppskattas med hänsyn till nybilspriset
för motsvarande modeller. För bilar som
är äldre än tre år skall enligt nuvarande
regler förmånsvärdet sättas ned till 85 %
av det värde som framkommer vid en
beräkning enligt huvudregeln. Är
förmånsbilen sex år eller äldre skall
värdet av förmånen nedsättas till 85 % av
det värde som framkommer vid en beräkning
enligt huvudregeln men som grundar sig på
85 % av ett uppskattat nybilspris av de
året före beskattningsåret vanligast
förekommande bilarna.
Denna bestämmelse har kritiserats
eftersom det är värdet av senaste
årsmodell som skall ligga till grund för
värderingen även om förmånsbilen är t.ex.
tre år gammal. Om bilpriserna stiger kan
effekten bli att förmånsvärdet är högre
för en förmånsbil det tredje året än när
bilen var ny.
I promemorian föreslås att man vid
värderingen av bilförmånen skall utgå
från nybilspriset för den aktuella
årsmodellen. Härmed avses det s.k.
"listpriset", som fastställs av RSV och
inte det pris arbetsgivaren faktiskt
betalat. En sådan förändring skulle ha
flera fördelar. Förmånens värde för de
första fem åren kan beräknas av såväl
förmånshavaren som arbetsgivaren redan
när förmånen erhålls. Detta borde vara
ett praktiskt och lättillämpat system för
såväl skattskyldiga som arbetsgivare och
myndigheter. Dessutom skärps inte
beskattningen av bilförmånen för att
priserna på senaste årsmodellen stiger.
Promemorians förslag om att övergå till
nybilspriset för årsmodellen vid
värderingen bör därför genomföras.
Den i det föregående föreslagna metoden
om att listpriset skall ligga till grund
för förmånsvärdet innebär i praktiken på
grund av prisutvecklingen att
förmånsvärdet sjunker successivt. Det
finns därför inte anledning att ha någon
särskild reduktion för bilar äldre än tre
år. Samma värderingsregel bör således
gälla för bilar som är högst fem år
gamla.
När det gäller bilar som är sex år eller
äldre torde det i många fall vara svårt
att få fram en uppgift om nybilspriset
för den aktuella års-modellen. Därför bör
en schabloniserad metod efter mönster
från dagens regler gälla. Schablonen bör
dock grunda sig på en jämförelse med de
vanligaste företagsägda bilarna och inte
som nu de vanligast förekommande bilarna.
Detta bör kunna ske genom att värdet
beräknas på priset av de vanligaste
bilarna ägda av juridiska personer.
Härigenom uppnås en bättre
överensstämmelse med genomsnittspriset
för de vanligaste tjänstebilarna. Det bör
åligga RSV att fastställa detta
nybilspris på samma sätt som sker i dag.
Lagrådet har påpekat att den i
lagrådsremissen angivna lydelsen av andra
stycket av punkt 2 av anvisningarna till
42 § KL, som reglerar värderingen av
nyssnämnda s.k. sexårsbilar, är oklar och
behöver förtydligas. Regeringen vill
framhålla att avsikten med bestämmelsen
är att om förmånsbilens årsmodell är sex
år eller äldre skall förmånsvärdet
beräknas på grundval av ett belopp som
utgör 70 % av ett uppskattat nybilspris
för beskattningsårets årsmodell av de
vanligast förekommande bilarna ägda av
juridiska personer och inte på
nybilspriset för årsmo-dellen.
Förmånsvärdet skall således i övrigt
beräknas i enlighet med
värderingsreglerna i första stycket av
punkt 2 av anvisningarna. Den s.k.
alternativregeln i andra stycket ger den
skattskyldige möjlighet att beräkna
förmånsvärdet på nybilspriset för
årsmodellen i stället för på nyssnämnda
genomsnittspris, eftersom
genomsnittspriset i vissa fall kan vara
högre än nybilspriset. Begränsningen i
första stycket sista meningen av nämnda
bestämmelse om att förmånsvärdet inte får
överstiga en viss procent av nybilspriset
för årsmodellen bör emellertid inte vara
tillämplig när alternativregeln används
med hänsyn till att omotiverat låga för-
månsvärden annars kan uppkomma. Lagtexten
har justerats i enlighet med det nu
anförda. På Lagrådets inrådan har vidare
den i lagrådsremissen föreslagna
lagtexten i första stycket av
anvisningspunkten justerats på så sätt
att ordet "årsmodellåret" ersatts av
"årsmodellen".
Ifrågavarande förslag föranleder en
ändring i punkt 2 av anvisningarna till
42 § KL. Följdändringar görs också i 8 §
UBL, 3 kap. 7 § LSK och 5 §USAL.

4.11.4 Extrautrustning

Promemorians förslag: Överensstämmer med
regeringens.
Remissinstanserna: Flertalet
remissinstanser tillstyrker förslaget
eller lämnar det utan erinran. Förbundet
Sveriges Handelsrepresentanter anser att
s.k. airbag och ABS-bromsar bör få en
skattemässigt gynnsam be-handling. RSV
tillstyrker förslaget men anför att viss
utrustning bör i likhet med nuvarande
regler undantas från beskattning, t.ex.
biltelefon, mobiltelefon,
kommunikationsradio och vinterdäck. Även
Volvo och SAAB anser att s.k.
säkerhetsutrustning skall behandlas
gynnsamt och Svenska Revisorsamfundet
SRS anför att även utrustning som är
positiv ur miljösynpunkt bör undantas.
Skälen för regeringens förslag: Med
nuvarande regler för beräkning av
förmånsvärdet skall till det fastställda
nybilspriset läggas anskaffningskostnaden
för extrautrustning i den mån den
överstiger 20 000 kr. Som extrautrustning
räknas all utrustning som har samband med
bilens funktion eller den åkandes komfort
eller förströelse. Enligt RSV:s rekom-
mendationer (RSV Dt 1992:16) avses med
extrautrustning all extra utrustning som
tillförs bilmodellen i dess
grundutförande. Utrustningen kan vara
fast monterad på bilen eller monterad på
så sätt att den lätt går att avlägsna om
den är avsedd att utnyttjas på fordonet.
Det saknar betydelse för
förmånsvärderingen om utrustningen
anskaffas i samband med att bilen
levereras eller vid ett senare tillfälle,
likaväl som om utrustningen redan finns i
förmånsgivarens ägo innan bilen
anskaffas, t.ex. för bilens körsäkerhet
eller för förarens eller passagerarnas
bekvämlighet.
Bestämmelsen om skattefrihet för
extrautrustning för 20 000 kr inför-des
av förenklingsskäl. Man skulle slippa att
frångå huvudprincipen vid värderingen av
förmånen bara för att viss
extrautrustning anskaffats. En
långtgående anpassning synes emellertid
ha skett till skattereglerna på så sätt
att utrustning som tidigare ingick i
bilens grundmodell nu måste anskaffas som
extrautrustning. Regeln fyller således
inte längre det av-sedda förenklingssyf-
tet. Regeringen anser därför att
promemorians för-slag om ett slopande av
det s.k. fribeloppet på 20 000 kr bör
genomföras.
Vissa remissinstanser har hävdat att
värdet av viss säkerhetshöjande
utrustning som t.ex. ABS-bromsar och
krockkudde skall undantas från
beskattning. Regeringen delar inte denna
uppfattning. En sådan åtgärd skulle
sannolikt leda till att det skulle dröja
innan denna typ av utrustning blev
standard på svenska bilar. Det kan också
föreligga svårigheter att avgöra vad som
är sådan säkerhetsutrustning som bör
undantas från för-månsbeskattning.
Härigenom kan gränsdragningsproblem
uppkomma.
Nämnas bör också att i dag, enligt RSV:s
handledning för beskattning av inkomst
och förmögenhet vid 1993 års taxering,
viss utrustning inte ingår i
extrautrustningen utan betraktas som
fristående utrustning. Det gäller dels
mobiltelefon eller kommunikationsradio,
dels vinschar, kranar o.d. som anskaffats
för tjänstebruk. Anordning som betingas
av sjukdom eller handikapp hos
förmånshavaren skall inte heller anses
som sådan extrautrustning som kan
påverka förmånsvärdet. Därmed avses
emellertid inte sådana anordningar som
bilar generellt utrustas med. Någon
ändring i förevarande avseende åsyftas
inte med regeringens förslag.
Med hänsyn till den långtgående
anpassning till fribeloppet som verkar ha
skett leder ett slopande av det i
praktiken till en generell höjning av
förmånsvärdet som bör motverkas med andra
regeländringar. Regeringen återkommer
till denna fråga i följande avsnitt.
Regeringens förslag föranleder en
ändring i punkt 2 av anvisningarna till
42 § KL.
84

4.11.5 Åtgärder för att uppnå ekonomisk
neutralitet

Promemorians förslag: Överensstämmer med
regeringens förutom justeringen av övre
och nedre gränserna för förmånsvärdet.
Remissinstanserna: Förslaget om
justering från 0,8 basbelopp till 0,7
basbelopp har lämnats utan erinran av
flertalet remissinstanser.
Skälen för regeringens förslag: Genom
att det s.k. fribeloppet om 20 000 kr
avskaffas blir, om förutsättningarna i
övrigt är lika, resultatet att
förmånsvärdet ökar. Storleken av
höjningen är beroende av i vilken grad
bilen anpassats till nuvarande regler.
Med anpassning avses den möjlighet som
nuvarande regler ger att tillskapa en
"fiktiv" bilmodell vars pris understiger
det faktiska med upp till 20 000 kr.
Detta lägre pris ligger till grund för
RSV:s värdering. Vid försäljning av en
anpassad bil tillkommer ett obligatoriskt
paket av utrustning vars pris
överensstämmer med skillnaden mellan den
verkliga och den fiktiva bilmodellens
pris. På detta sätt kan det s.k.
fribeloppet bakas in i bilens pris. Om
maximal anpassning skett kommer
förmånsvärdet att öka med 4 000 kr
eftersom förmånsvärdet i denna del
bestäms till 20 % av nybilspriset (20 000
x 0,2 = 4 000). Är bilen inte utrustad
med extrautrustning påverkas naturligtvis
inte förmånsvärdet av att fribeloppet
slopas.
Genom att beräkna nybilspriset med
utgångspunkt i priset för årsmodellen i
stället för som tidigare, med ett för
varje år uppräknat nybilspris, sjunker
förmånsvärdet. Detta gäller under
förutsättning att förmånsbilen innehas
mer än ett år samt att priset på
bilmodellen stiger. Normalt är så fallet.
För en bil vars pris ökar med t.ex. 5 000
kr från ett år till nästa kommer
förmånsvärdet att vara 1 000 kr lägre år
två med nu föreslagna regler (5 000 x 0,2
= 1 000).
Effekterna av dessa två förändringar
motverkar varandra. I normalfallet kommer
dock den höjande effekten att överstiga
den sänkande. Med anledning härav bör
reglerna förändras för att en skärpning
av beskattningen inte skall uppstå.
Detta bör ske genom att den del av
förmånsvärdet som bestäms till 0,8
basbelopp sänks till 0,7 basbelopp. Detta
innebär en minskning av för-månsvärdet
med 10 % av basbeloppet, vilket för år
1994 blir ca 3 500 kr vid ett antagande
att basbeloppet uppgår till 35 500 kr.
Med nuvarande regler uppstår ett
intervall (ca 130 000 * 190 000) där
förmånsvärdet bestäms enligt huvudregeln.
Under och över intervallet bestäms
förmånsvärdet i stället till 42 resp.
35 % av bilens nybilspris. För bilar
vars pris understiger intervallets undre
gräns, ca 130 000 kr (0,8 x
basbeloppet/(0,42 * 0,2)) kommer ett
slopande av det s.k. fribeloppet för
extrautrustning på 20 000 kr att öka
förmånsvärdet med 42 % av 20 000, dvs.
med 8 400 kr, om bilen är maximalt
anpassad. För att mildra effekten bör
procentsatsen för det maximala värdet
sänkas från 42 till 40 % av nybilspriset.
På samma sätt kommer bilar vars pris är
högre än intervallets övre gräns, ca
190 000 kr (0,8 x basbeloppet/(0,35 *
0,2)) att få ett högre förmånsvärde med
7 000 kr (35 % av 20 000 kr). För att
även mildra denna effekt bör
procentsatsen för det undre värdet sänkas
från 35 till 32 % av nybilspriset.
Dessa förändringar kommer, enligt
regeringens mening, att i stort sett
innebära att neutralitet uppnås i
förhållande till nuvarande regler.
Förslaget föranleder ändringar i punkt 2
av anvisningarna till 42 § KL.

4.11.6 Bilen som arbetsredskap

Promemorians förslag: Förutom
möjligheten till jämkning även för den
som huvudsakligen använt bilen i tjänsten
överensstämmer förslaget i huvudsak med
regeringens.
Remissinstanserna: Flertalet
remissinstanser tillstyrker förslaget
eller lämnar det utan erinran.
Riksrevisionsverket efterlyser en
belysning av de administrativa
konsekvenserna av att införa den
föreslagna jämkningsmöjligheten.
Länsrätten i Stockholms län avstyrker
förslaget och anför att eventuella
förändringar av jämkningsmöjligheterna
bör ske i inskränkande riktning.
Kammarrätten i Stockholm tror att det kan
uppkomma gränsdragningsproblem om
förslaget genomförs men anser att en viss
uppluckring torde vara välmotiverad.
Näringslivets Skattedelegation anser att
när tjänstekörningen överstiger 3 500 mil
per år bör det kunna presumeras att den
privata körningen varit så ringa (ej över
300 mil) att någon förmånsbeskattning
inte aktualiseras. I övriga fall * där
tjänstekörningen överstiger 2 500 mil *
bör förmånen schablonmässigt värderas
till ett halvt basbelopp.
Skälen för regeringens förslag:
Företrädare för vissa yrkesgrupper som
t.ex. handelsresande och resemontörer,
som har en omfattande tjänstekörning, har
hävdat att beskattning av en privat
körsträcka på 1 500 mil är alltför hög
eftersom det privata nyttjandet blir
begränsat när bilen används mycket i
tjänsten.
Enligt regeringens uppfattning är det
motiverat att förändra beskattningen för
denna grupp så att bättre
överensstämmelse nås mellan den faktiska
privata körsträckan och förmånsvärdet. En
särskild jämkningsgrund bör därför
införas för det fall bilen har karaktär
av arbetsredskap eller när körningen i
tjänsten är mycket omfattande.
Med bil som har karaktär av
arbetsredskap bör avses att bilen i
väsentlig mån är inredd eller avpassad
för annat än persontransport, t.ex.
installations- eller distributionsbilar
av olika slag vilket begränsar det
privata nyttjandet av bilen. Redan i dag
finns möjlighet att jämka förmånsvärdet
enligt RSV:s anvisningar när bilen har
karaktär av arbetsredskap. Lagtexten bör
emellertid förtydligas i detta avseende.
Beträffande de kategorier som har en
omfattande tjänstekörning bör det kunna
presumeras att om tjänstekörningen uppgår
till minst 3 000 mil det privata
nyttjandet är så begränsat att det
föreligger grund för jämkning. Jämkning
bör i ett sådant fall kunna ske till ca
70 % av fullt förmånsvärde. Vid mycket
långa körsträckor i tjänsten, t.ex. över
4 000 mil per år bör jämkning kunna ske
till 50 % av fullt förmånsvärde. Dessa
milantal och procenttal för jämkningens
storlek är avsedda som riktmärken men kan
frångås i det enskilda fallet om en
bedömning av samtliga omständigheter
motiverar det. Även om tjänstekörningen
inte är så omfattande som anges i det
föregående bör jämkning kunna medges om
bilen huvudsakligen använts i tjänsten
och den skattskyldige kan visa att den
privata körsträckan varit mycket
begränsad i förhållande till den totala
körsträckan utan att för den skull ringa
användning kan anses föreligga. Så torde
vara fallet för vissa bilar som används i
t.ex. taxirörelse. Hur stor nedsättning
av förmånsvärdet som bör göras får också
i dessa fall bedömas med hänsyn till
samtliga omständigheter. I dag kan enligt
RSV:s rekommendationer förmånsvärdet för
t.ex. taxibilar under vissa förutsätt-
ningar jämkas ned till ett halvt
basbelopp. Någon mer restriktiv
bedöm-ning i detta hänseende är inte
avsedd med de nu föreslagna reglerna.Det
får ankomma på den skattskyldige att göra
sannolikt att tjänstekörningen varit av
sådan omfattning att jämkningsförutsätt-
ningar föreligger. Detta kan lösas med
bl.a. körjournal, reseräkningar eller
motsvarande noteringar. Utredning av
detta slag kan visserligen sällan bli
helt tillförlitlig. Den bör dock i regel
kunna godtas om den inte motsägs av
omständigheterna eller av annan anledning
inte framstår som trovärdig.
Regeringens förslag föranleder en
ändring i punkt 4 av anvisningarna till
42 § KL.

4.11.7 Ringa användning

Promemorians förslag: Överensstämmer med
regeringens.
Remissinstanserna: Majoriteten av de
remissinstanser som yttrat sig i denna
fråga tillstyrker förslaget.
Näringslivets Skattedelegation och
Företagarnas Riksorganisation anser att
gränsen på 100 mil skall höjas till 300
mil. Länsrätten i Stockholms län
tillstyrker principen att likformighet
bör råda mellan tjänst och
näringsverksamhet i detta hänseende men
ifrågasätter om inte denna likformighet
kan uppnås genom att reglerna om
beskattning av enskilda näringsidkare
ändras.
Skälen för regeringens förslag: Enligt
de regler som gäller för beskattning av
bilförmån i inkomstslaget
näringsverksamhet skall privat bruk av
bil som ingår i egen näringsverksamhet
uttagsbeskattas om det sker i mer än
ringa omfattning. Enligt RSV:s
rekommendationer avses med ringa
omfattning i detta sammanhang ett fåtal
tillfällen per år och en sammanlagd
körsträcka om högst 100 mil.
Kritik har riktats mot bestämmelserna
som innebär att olika regler gäller
beroende på om den skattskyldige bedriver
näringsverksamhet som enskild firma eller
i eget aktiebolag. Det har ansetts
orättvist att den som har en enskild
firma får köra upp till 100 mil utan att
beskattning utlöses, medan den som driver
aktiebolag beskattas så snart han kört en
kortare sträcka.
Regeringen finner kritiken mot nuvarande
regler befogad. De bör således ändras.
Det finns två sätt att öka
likformigheten av beskattningsreglerna
mellan de olika företagsformerna.
Antingen kan man, som föreslås i promemo-
rian, låta de regler som gäller för
enskilda näringsidkare gälla även för
inkomstslaget tjänst eller också kan man
som Länsrätten i Stockholms län
föreslagit, låta de regler som gäller i
inkomstslaget tjänst gälla även för
enskilda näringsidkare.
Regeringen finner att det av
förenklingsskäl lämpligaste sättet är att
genomföra förslaget i promemorian vilket
innebär att skattefrihet införs för den
som i inkomstslaget tjänst använt
förmånsbil i endast ringa omfattning. Med
ringa omfattning bör avses, som anges i
RSV:s rekommendationer, högst ett fåtal
tillfällen och en sammanlagd körsträcka
av högst 100 mil. Med detta förslag
utlöses inte beskattning vid rent
bagatellartade körningar.
Regeringens förslag föranleder en
ändring i punkt 2 av anvisningarna till
42 § KL.

4.12 Ikraftträdande

Förslagen innebär att de ändrade
bestämmelserna skall träda i kraft den 1
januari 1994 och tillämpas första gången
vid 1995 års taxering. Reglerna rörande
bestämmandet av normalbeloppets storlek
för hel dag vid utlandsförrättning skall
dock gälla först i fråga om kalenderåret
1995. För kalenderåret 1994 föreslås i
detta avseende särskilda övergångsbe-
stämmelser. Äldre föreskrifter skall
fortfarande gälla i fråga om ersättning
för flyttningskostnader och ökade
levnadskostnader som avser tid före
utgången av år 1993.
Ändringarna i UBL föreslås tillämpas
första gången i fråga om preliminär skatt
för år 1994 och ändringarna i USAL
föreslås tillämpas första gången på
förmån som åtnjuts efter ikraftträdandet.
85

5 Slopat statligt grundavdrag

Skälen för regeringens förslag: För att
underlätta en bred förankring av
krispolitiken förordade Finansutskottet i
betänkandet 1992/93:FiU30 (s.127) en
tillfällig sänkning av grundavdraget.
Sänkningen borde enligt utskottet ske
genom att grundavdraget vid den statliga
taxeringen slopas vid 1995 och 1996 års
taxeringar (inkomståren 1994 och 1995)
och att en regel införs som innebär att
det nuvarande fasta skattebeloppet på
100 kr inte tas ut på inkomster under den
nivå som motsvaras av nuvarande
grundavdrag. Ett sådant förslag borde
enligt utskottet föreläggas riksdagen i
sådan tid att att det kan träda i kraft
den 1 januari 1994. Riksdagen anslöt sig
till utskottets förslag (rskr.
1992/93:447).
På grundval av riksdagens
ställningstagande har inom Finansde-
partementet utarbetats ett lagförslag
rörande sänkt grundavdrag enligt de av
riksdagen angivna riktlinjerna.
Förslaget innebär således att det
statliga grundavdraget vid 1995 och 1996
års taxeringar i princip slopas vid
beräkning av fysiska personers beskat-
tningsbara förvärvsinkomster. Effekten av
en sådan åtgärd motsvarar i de flesta
fall att skiktgränsen för statlig in-
komstskatt sänks med ca 8 800 kr, vilket
ger en inkomstförstärkning för staten på
ca 2 mdkr per år. Skattehöjningen för den
enskilde inkomsttagaren blir därmed högst
ca 1 760 kr.
De som i dag medges statligt grundavdrag
med belopp som motsvarar det särskilda
grundavdraget vid taxering till kommunal
inkomstskatt skulle dock i vissa fall
kunna komma att drabbas av
skattehöjningar på upp till ca 10 000 kr.
För att undvika en sådan effekt bör
därför statligt grundavdrag medges för
denna grupp skattskyldiga men endast med
belopp som motsvarar den del av det
särskilda grundavdraget vid den kommunala
taxeringen som överstiger det kommunala
grundavdraget beräknat enligt 48 § 2 och
3 mom. KL.
För att inte en skatteskärpning skall
uppstå för små inkomster bör det fasta
beloppet på 100 kr inte tas ut om den
till statlig inkomstskatt beskat-
tningsbara inkomsten inte överstiger vad
som motsvarar det nuvarande statliga
grundavdraget. Åtgärden leder inte till
att nuvarande högsta marginalskatt på ca
50 % höjs.
Förslaget bör komma till uttryck i en
särskild lag.

6 Övriga frågor

6.1 Särskilt grundavdrag för pensionärer
med utländsk
pension

Skälen för regeringens förslag: Den som
får folkpension har i vissa fall rätt
till ett särskilt grundavdrag som är
högre än det grundavdrag som utgår för
den som inte har folkpension.
Bestämmelserna om det särskilda
grundavdraget finns i 48 § 4 mom. KL och
i anvisningarna till nämnda paragraf. I
48 § 4 mom. stadgas att skattskyldig
fysisk person, som varit bosatt här i
riket under hela eller någon del av
beskattningsåret och vars inkomst till
inte obetydlig del har utgjorts av
folkpension, har rätt att i stället för
grundavdrag enligt bestämmelserna i 2
eller 3 mom. nämnda lagrum få ett
särskilt grund-avdrag enligt vad som
närmare anges i punkt 1 av anvisningarna
till paragrafen.
I anvisningspunkten regleras det
särskilda grundavdraget närmare. Reglerna
är förhållandevis komplicerade och
innebär bl.a. följande.
I första stycket av anvisningspunkten
anges vad som skall anses som
folkpension. Vidare stadgas att
folkpensionen skall anses utgöra en inte
obetydlig del av den skattskyldiges
inkomster om den uppgått till minst
6 000 kr eller minst en femtedel av den
sammanräknade inkomsten.
I de följande styckena anges det
särskilda grundavdragets storlek och den
avtrappning av avdraget som skall ske när
pensionen överstiger vissa gränsbelopp.
Annan inkomst än pension i KL:s mening
medför i allmän-het inte avtrappning av
avdraget. Enligt punkt 1 av anvisningarna
till 31 § KL förstås med pension bl.a.
folk- och tilläggspension enligt AFL.
Utländsk socialförsäkringspension torde
inrymmas i lagrummets pensions-begrepp
endast i den mån den kan utgå "på grund
av tidigare tjänsteförhållande".
Det finns ett antal pensionärer bosatta
i Sverige som saknar folkpension men som
har utländska pensioner. De flesta av
dessa torde komma från de nordiska
länderna. En sådan pensionär med låga
pensionsinkomster kommer i vissa fall i
ett sämre skattemässigt läge än svenska
pensionärer på grund av det särskilda
grundavdragets konstruktion.
En förutsättning för särskilt
grundavdrag är nämligen som framgått att
den skattskyldige uppbär folkpension på
minst 6 000 kr eller minst en femtedel av
den sammanräknade inkomsten. Vidare är
särskilt grundavdrag begränsat till
faktisk uppburen folkpension och pen-
sionstillskott i vissa fall. Personer
bosatta i Sverige som får pensioner från
utlandet men som saknar eller har mycket
låg folkpension får således inget
särskilt grundavdrag, även om deras
pensionsinkomster är så låga att de, om
pensionen varit folkpension, skulle fått
särskilt grundavdrag. De kan därför på
grund av den högre beskattningen hamna i
en besvärlig ekonomisk situation.
Frågan har främst uppmärksammats när det
gäller norska pensionärer. Enligt intern
norsk lagstiftning kan beskattning inte
ske av norsk pension som utgår till
personer bosatta utomlands. Sverige
tillämpar i denna situation bestämmelsen
i dubbelbeskattningsavtalet mellan de
nordiska länderna om att hemvistlandet
har rätt att beskatta inkomst från annat
nordiskt land om utbetalarlandet inte tar
upp inkomsten till beskattning. Detta
medför att norska pensionärer som bosatt
sig i Sverige missgynnas eftersom de
erhåller norsk pension som beskattas i
Sverige i vissa fall men inte medges
särskilt grundavdrag om de inte är
berättigade till folkpension som utgör en
inte obetydlig del av inkomsten.
Problemet är emellertid generellt. Det
kan således uppkomma även beträffande
pensioner från andra länder i den mån
frågan inte reglerats genom
dubbelbeskattningsavtal eller
konventioner angående pensionsförmåner.
Det kan sättas i fråga om den nuvarande
utformningen av det särskilda
grundavdraget är förenligt med
EES-avtalet med hänsyn till att pensioner
som uppbärs från andra EES-länder än
Sverige i vissa fall kommer att indirekt
beskattas hårdare än svenska pensioner.
Rent formellt sker visserligen ingen
diskriminering på grund av medborgarskap
eftersom de svenska skattereglerna inte
knyter an till medborgarskap utan till
vilken typ av pension som uppbärs. I
praktiken leder dock reglerna till en
diskriminering av utländska pensioner,
även om de skulle utgå efter grunder som
är jämförbara med de som gäller för
folkpension.
Från skatteförmågesynpunkt vore det
rimligt att pensionärer med utländska
pensioner behandlades skattemässigt
likvärdigt med folkpensionärer liksom att
svenska och utländska pensioner behandlas
lika vid avdragsberäkningen. Problemen
med grundavdragets nuvarande
konstruk-tion kan dessutom antas öka i
framtiden dels genom de nya reglerna om
intjänandetid för folkpension, dels på
grund av en ökad rörlighet av arbetskraft
mellan de länder som blir anslutna till
EES-avtalet. Enligt EES-avtalet blir
huvudregeln att pension uppbärs från de
olika länder som en person arbetat och
bott i. Det kan således i framtiden antas
bli vanligare att en person bosatt i
Sverige uppbär pensionsförmåner från
flera EES-länder.
I vissa fall, t.ex. för tyska pensioner,
har frågan lösts genom dubbel-
beskattningsavtal. Det är emellertid inte
en framkomlig väg att genom sådana avtal
åstadkomma en lösning av problemet. Det
är också otänk-bart med särlösning i
svensk lagstiftning för t.ex. norska
pensioner eftersom särregler för
pensioner från visst EES-land knappast
skulle vara förenliga med EES-avtalet.

Mot bakgrund härav bör enligt
regeringens mening reglerna om det
särskilda grundavdraget justeras.
En lösning på det beskrivna problemet är
att i bestämmelserna om särskilt
grundavdrag föra in en regel om att
utländska pensioner skall jämställas med
folkpension om de utgår efter likartade
grunder som folkpension, alltså utgör en
allmän pensionsförmån som i huvudsak
utgår till den som har uppnått en viss
ålder eller motsvarar svensk förtidspen-
sion eller svensk efterlevandepension och
således inte som generell förutsättning
grundas på förvärvsarbete. Samtidigt
skulle en regel införas med innebörd att
utländsk pension motsvarande folk- och
tilläggspension enligt AFL skall beaktas
vid avdragsberäkningen. En sådan lösning
skulle vara förhållandevis enkel att
genomföra lagtekniskt och kan inte heller
antas medföra något påtagligt
skattebortfall.
Mot detta alternativ talar att det i
vissa fall skulle uppstå svårigheter för
skatteförvaltningen att avgöra vilka
utländska pensioner som skall jämställas
med folkpension. Det kan dessutom
ifrågasättas om det inte vore rimligt att
också andra pensionärer med små
pensionsinkomster borde vara berättigade
till särskilt grundavdrag även om deras
pensioner inte är jämförbara med
folkpension. I många länder både i och
utanför Europa saknas allmänna
pensionssystem av det slag som den
svenska folkpensionen utgör. I stället är
pensionen ofta knuten till de inkomster
pensionären haft under sin yrkesverksamma
tid. Det är inte heller ovan-ligt att den
enskilde som en förmån i samband med
anställningen får tryggad inkomst på
ålderdomen. Denna grupp pensionärer
skulle inte heller omfattas av den här
diskuterade alternativet till ändring av
särskilt grundavdrag. Det hade därför i
och för sig varit att föredra att alla
typer av ålderspensioner som inte
överstiger en viss nivå berättigar till
särskilt grundavdrag.
Även sistnämnda alternativ leder
emellertid till olika svårigheter. För
det första torde det t.ex. många gånger
vara svårt för skatteförvaltningen att
avgöra om en förmån över huvud taget
utgör pension eller någon annan form av
anställningsinkomst. Vidare skulle
komplikationer upp-komma beträffande
reglerna om avtrappning av det särskilda
grundav-draget. Slutligen kan
skattebortfallet antas bli betydligt
större med detta alternativ.
Enligt regeringens bedömning är det inte
möjligt att finna en till alla delar
tillfredsställande lösning på dessa
problem utan en mer grundläggande
förändring av reglerna om särskilt
grundavdrag. En långsiktigt hållbar
lösning av sistnämnda fråga kräver
emellertid bl.a. samordning med de
förändringar av pensionssystemet som kan
bli aktuella med an-ledning av
Pensionsarbetsgruppens förslag och kan
således inte tas fram nu.
Å andra sidan synes det nödvändigt att
justera reglerna med anledning av
EES-avtalet. I förevarande läge anser
regeringen att det först disku-terade
alternativet, trots vissa brister, är det
enda som för närvarande är möjligt att
genomföra. Regeringen föreslår därför att
reglerna om särskilt grundavdrag justeras
på så sätt att med folkpension i form av
ålders-, förtids- och efterlevandepension
jämställs utländska pensioner som
utbetalas enligt utländsk lagstiftning om
social trygghet och utgår efter likartade
grunder som folkpension samt för vilka
skattskyldighet föreligger i Sverige.
Därmed avses inte att någon beloppsmässig
jämförelse skall ske. Vidare bör särskilt
grundavdrag avtrappas med hänsyn till
utländsk pension som på motsvarande sätt
jämställs med folk-och tilläggspension
enligt AFL. Den nu föreslagna lösningen
får dock ses som tillfällig i avvaktan på
att frågan bereds ytterligare.
De nya bestämmelserna bör tas in i punkt
1 av anvisningarna till 48 § KL. Det kan
påpekas att bestämmelserna om vad som
utgör folkpension m.m. i denna
anvisningspunkt endast gäller vid
tillämpningen av den-samma samt 48 § 4
mom och t.ex. inte vid bedömning av dek-
larations-skyldighet.
Initiativet för att utländsk pension
skall jämställas med svenska
pensionsformer bör ligga hos den
skattskyldige. Således görs den
jäm-förande bedömningen endast om det
begärs att viss utländsk pension skall
behandlas som folkpension. Vidare bör det
åligga den skattskyldige att till
skattemyndigheten inkomma med den
utredning som behövs för bedömningen av
om jämförbara grunder föreligger.
De nya bestämmelserna föreslås träda i
kraft den 1 januari 1994 och tillämpas
första gången vid 1995 års taxering.

6.2 Skattefrihet vid statlig och kommunal
tjänsteexport

Skälen för regeringens förslag:
Skattefrihet enligt 54 § första stycket f
KL medges om anställningen och vistelsen
utomlands varat minst ett år i samma land
även om inkomsten inte beskattats i
verksamhetsstaten på grund av
lagstiftning eller administrativ praxis i
detta land eller annat avtal än
dubbelbeskattningsavtal som detta land
ingått. Sådan skattefrihet medges dock
inte för anställning hos svenska staten,
svensk kommun, svensk landstingskommun
eller svensk församling. Anledningen till
att offentliganställda inte omfattas av
regeln är att skattelagstiftningarna i
många länder är utformade så att
offentliganställd som utsänts från annan
stat är undantagen från beskattning av
inkomsten av anställningen. Detta därför
att staterna av internationell artighet
och ömsesidig respekt och för att inte
störa det mellanstatliga samarbetet valt
att avstå från att beskatta andra staters
offentliganställda. Skulle
offentliganställda generellt omfattas av
ettårsregeln skulle detta därför i de
flesta fall leda till total skattefrihet.
Undantaget från beskattning omfattar i
flertalet länder endast offent-
liganställda som utför traditionell
offentlig verksamhet dvs. inte anställda
som utför arbete i samband med
affärsverksamhet som bedrivs av en stat
eller något av dess organ. Jämför punkt 3
i artikel 19 i OECD:s modellavtal för
bilaterala dubbelbeskattningsavtal som
föreskriver att reglerna för beskattning
av ersättning på grund av enskild tjänst
i stället skall tillämpas i denna
situation.
Några statliga myndigheter, däribland
Riksrevisionsverket, RSV och SCB har
under senare år haft personal engagerad i
verksamhet i utveck-lingsländer.
Verksamheten har av de angivna verken
bedrivits i vinstsyfte. Den har haft
formen av ett institutionellt samarbete
som hjälpt utveck-lingslandet att bygga
upp egna system för redovisning, beskatt-
ning, statistik m.m. Verksamheten har
regelmässigt finansierats inom ramen för
ett biståndsprojekt. Oftast har experter
hos de angivna verken anställts av något
redan befintligt bolag som mot ersättning
från verken handhaft
arbetsgivarfunktionen och
administrationen. Förfarandet har bl.a.
syftat till att de anställda * liksom vad
som gäller för andra privatanställda *
skulle kunna erhålla skattefrihet enligt
ettårsregeln. Kritik har emellertid
riktats mot förfarandet och det har bl.a.
ifrågasatts om de anställda skall anses
ha utfört det ifrågavarande arbetet i sin
tjänst hos verken.
De skäl som i övrigt finns för att inte
låta ettårsregeln omfatta
offentliganställda föreligger inte i de
fall som beskrivits i det föregående,
eftersom det här är fråga om en från
övrig offentlig verksamhet klart
avgränsad affärsverksamhet. Då det är
angeläget att den angivna
tjänste-exporten inte störs eller
förhindras och dessutom bör kunna ske
även i verkens direkta regi bör
ettårsregeln ändras så att den omfattar
offent-liganställd när fråga är om
tjänsteexport.
Förslaget föranleder en ändring i punkt
3 av anvisningarna till 54 § KL. De nya
reglerna bör tillämpas redan fr.o.m. 1994
års taxering.

7 Ekonomiska effekter för den
offentliga sektorn

Av förslagen i avsnitt 4 är det endast
förslaget om utlandstraktamente som ger
några effekter av betydelse. Avdraget för
ökade levnadskostnader vid tjänsteresa i
utlandet föreslås bli närmare anpassat
till vad som gäller för motsvarande
avdrag vid inrikes förrättning. Detta
innebär en sänkning av avdragen, dels
beroende på att normalavdragen kommer att
generellt sett hamna på en lägre nivå än
i dag, dels beroende på att avdragen
också skall reduceras efter tre månaders
förrättning på en och samma ort. Avdragen
i dag kan beräknas uppgå till ca 2,2 mdkr
och kan till följd av förslagen antas
minska till ca 1,5 mdkr. Härvid har
antagits att de nuvarande trak-
tamentsnivåerna kommer att vara
oförändrade även om avdragsbeloppen
ändras. Förslaget kan med denna
förutsättning beräknas ge ökade skatte-
och avgiftsintäkter med ca 500 mkr.
De ekonomiska effekterna för den
offentliga sektorn av att fysiska
personers rätt till grundavdrag vid
taxering till statlig inkomstskatt slopas
vid 1995 och 1996 års taxeringar har
kommenterats i avsnitt 5.
Förslagen i avsnitt 6 kan inte antas
medföra några nämnvärda ekonomiska
effekter för den offentliga sektorn.

8 Specialmotivering

8.1 Kommunalskattelagen (1928:370)

19 §

Ändringen i 19 § innebär att förmån av
fri resa till eller från anställningsin-
tervju eller kostnadsersättning för sådan
resa är skattefri till den del förmånen
eller kostnadsersättningen avser resa
inom Sverige och såvitt gäller
ersättningen den inte överstiger de
faktiska kostnaderna. Med anställningsin-
tervju avses sådan intervju som görs vid
personlig inställelse och som företas
innan ett eventuellt anställnings- eller
uppdragstagar-förhållande föreligger
mellan den potentiella ar-
betsgivaren/uppdrags-givaren och den
arbetssökande. I begreppet anställnings-
intervju ligger också att det skall vara
fråga om en intervju som skall ha till
syfte att bedöma om den skattskyldige
skall erbjudas en viss anställning eller
ett visst uppdrag. Skattefriheten gäller
dock endast till den del det är fråga om
resa inom riket. I den mån skattskyldig
påbörjar den fri resan eller den resa för
vilken ersättning erhållits utomlands får
följaktligen en proportionering göras.
Avser ersättningen kostnader för körning
med egen bil är dock skattefriheten
begränsad till den del av ersättningen
som inte överstiger det avdragsbelopp som
medges för kostnader för körning med egen
bil mellan bostad och arbetsplats.

32 § 3 e mom.

Ändringen i första stycket innebär att
uttrycket av mindre värde kopplas till
begreppet förmåner. Härmed avses att
tydligare markera att kravet på "mindre
värde" gäller alla slags per-
sonalvårdsförmåner och inte bara sådana
enklare åtgärder som syftar till att
skapa trivsel i arbetet eller liknande.
När uttrycket "av mindre värde" infördes
i bestämmelsen i samband med 1990 års
skattereform synes syftet ha varit att
kravet skulle gälla inte bara enklare
åtgärder utan också i fråga om förmåner
som utgår på grund av sedvänja inom det
yrke eller den verksamhet som det är
fråga om (prop. 1989/90:110, del I, s.
317). Detta har dock inte direkt kunnat
utläsas av den nuvarande lagtextens
lydelse.
I andra stycket har dels de tidigare
punkterna 1, 2 och 3 blivit punkterna 2,
3 och 4, dels införts en ny punkt, punkt
1, som undantar rabatter från
personalvårdsförmåner. De sedvanliga
rabatterna omfattas för närvarande av
begreppet personalvårdsförmån. Eftersom
sedvanliga rabatter i det enskilda fallet
kan ha ett betydande värde, samtidigt som
de anges vara exempel på personal-
vårdsförmåner, som i princip skall vara
av mindre värde, föreligger här ett mot-
satsförhållande. Genom att skilja dem
från personalvårdsförmåner tydliggörs än
mer det förhållandet att en personal-
vårdsförmån skall vara av mindre värde
för att vara skattefri (se vidare under
32 § 3 f mom. KL).

32 § 3 f mom.

I detta moment anges vilka rabatter som
är skattefria. Ändringen innebär att
stadgandet utökas till att omfatta inte
bara s.k. frequent-flyer-rabatter, utan
även sedvanliga rabatter som för
närvarande anses vara personalvårdsför-
måner. Samtliga förutsättningar som för
närvarande gäller för att en rabatt
skulle anses som sedvanlig skall även
gälla fortsättningsvis. I begreppet
sedvanlig rabatt ligger en beloppsmässig
begränsning. RSV har i sina
rekommendationer angett att det bör
krävas att rabatten inte är större än vad
den anställde som kund eller personalen
som grupp skulle kunna utverka på annat
håll. Någon saklig ändring har alltså
inte gjorts när det gäller sedvanliga
rabatter. För det andra införs
skattefrihet för värdet av förmån av en
valfri resa per skattskyldig och år som
anställd eller uppdragstagare i rese-
eller trafikbranschen erhåller. Detta
innebär att den skattefria resan bara
avser den skattskyldiges resa och inte
andra familjemedlemmars eventuella resor
även om de företas gemensamt. Med en resa
avses en sammanhängande resa tur och
retur från en ort till en annan som görs
i princip utan uppehåll på annan ort än
destinationsorten. Tillfälligt uppehåll
på annan ort än destinationsorten som är
nödvändigt för byte av transportmedel,
omstigning vid flygresa eller liknande
räknas dock inte som uppehåll. Ändring-
arna i övrigt är av redaktionell art.

32 § 4 mom.

Ersättning för flyttningskostnader skall
i princip även i fortsättningen vara
skattefri. Ändringarna i första stycket
innebär till att börja med att
skattefriheten emellertid inte längre
skall vara kopplad till vad som utgår
till befattningshavare i statlig tjänst.
Vidare anges vad som menas med
flyttningskostnader. För att ett belopp
skall vara skattefritt skall det i
princip avse kostnader för själva
flyttningen av den skattskyldige och
övriga familjemedlemmar samt deras lösöre
från den gamla bostadsorten till den nya
bostadsorten. Vad som avses med familj
torde i de flesta fall inte vålla några
problem. Till att börja med avses
naturligtvis makar, sambor och barn som
stadigvarande delar bostad och hushåll.
Till familjen kan i vissa fall även
räknas andra anhöriga som delar bostad
och hushåll med den skattskyldige. Enbart
den omständigheten att den skattskyldiges
bostad är inrymd i en kollektiv
bostadsform gör inte att de andra
kollektivmedlemmarna faller inom begrep-
pet familj.
Med lösöre avses normalt sådan lös
egendom som ej utgörs av pengar,
värdepapper, olika slags rättigheter,
byggnader på ofri grund m.m. Till lösöre
räknas främst möbler, husgeråd,
transportmedel, varor o.d. Detta innebär
således att har familjen båt och två
bilar kan den skattefria ersättningen
omfatta transport av såväl båten som båda
bilarna. Vidare anges exempel på vad som
inte kan räknas till flyttningskostnader.
I detta avseende är lagtexten inte
heltäckande utan anger endast exempel på
kostnader som inte skall bedömas som
flyttningskostnader. Andra kostnader som
i dag ersätts i samband med flyttning och
som inte kan anses avse flyttningskost-
nader är t.ex. gardinkostnader o.d. (s.k.
gardinpengar). Har man kostnader för
t.ex. hemresor eller dubbel bosättning
och erhåller ersättning för dem är
ersättningen skattepliktig, även om
kostnaderna indirekt är föranledda av
flyttningen. Att sådana kostnader inte
ryms inom begreppet flyttningskostnader
anges särskilt eftersom kostnaderna
enligt de avtal som gäller för statligt
anställda många gånger berättigar till
flyttningskostnadsersättning.
I ett nytt andra stycke anges att
ersättning för körning med egen bil är
skattefri endast om kostnaden är att anse
som flyttningskostnad och ersättningen
inte överstiger det avdrag som medges vid
körning med egen bil till och från
arbetsplatsen. Denna begränsning
motiveras bl.a. av att det inte finns
anledning att från beskattning undanta
större belopp än vad den som kör mellan
bostad och arbetsplatsen med egen bil som
mest får göra avdrag för.

42 §

I denna paragraf regleras hur förmåner
skall värderas. Ändringen av första
stycket innebär att endast förmån av
bostad som är belägen i Sverige och som
inte är semesterbostad skall beräknas med
ledning av i orten gällande hyrespris
eller, om tillfälle till sådan jämförelse
saknas efter annan lämplig grund. Den
nuvarande lydelsen innebär att samtliga
bostäder skall värderas på detta sätt,
vilket i princip innebär en värdering
efter bruksvärdesprincipen.
Bruksvärdesprincipen motsvarar inte
alltid ett eventuellt marknadsvärde. När
det gäller semesterbostäder, hyrs dessa
oftast ut veckovis och hyran är
väsentligt högre än den genomsnittliga
hyran för likartade bostäder som inte
hyrs ut till semesterbostad. En värdering
efter bruksvärdesprincipen är inte lämpad
för sådana fall där bostaden är en
semesterbostad eller är belägen i annat
land. I sådana fall skall för närvarande
vid avdrag för preliminär skatt och uttag
av arbetsgivaravgifter bostadsförmånen
värderas till marknadsvärdet. Genom
ändringen införs samma ordning vid
inkomsttaxeringen, dvs. semesterbostad
och bostad belägen i annat land än
Sverige skall fortsättningsvis värderas
till marknadsvärdet enligt andra stycket.
Med semesterbostad avses
bostadslägenhet som för den skattskyldige
utgör en fritidsbostad dvs. som används
av honom för semester- eller fritids-
ändamål. Som semesterbostad räknas inte
bostadslägenhet där den skattskyldige har
sin stadigvarande bostad.

Anvisningarna

till 32 §

punkt 3
I denna anvisningspunkt ändras kriteriet
tillhandahållits till åtnjutit. Skälen
härför har utförligt motiverats i den
allmänna motiveringen i avsnitt 4.10.
Övriga ändringar är av redaktionell art.
86

punkt 3 b
Till följd av att rabatter enligt 32 § 3
e mom. inte längre skall räknas till
gruppen personalvårdsförmåner tas
sedvanliga rabatter bort som ett exempel
på sådana förmåner. Bestämmelserna om
sedvanliga rabatter återfinns nu i
stället i 32 § 3 f mom.

till 33 §

punkt 3
Punkt 3 reglerar rätten till avdrag för
ökade levnadskostnader vid tjänsteresa
med övernattning utanför den vanliga
verksamhetsorten. I huvudsak görs två
slags ändringar. Dels görs en omflyttning
av vissa stycken, dels förändras reglerna
för avdrag för ökade levnadskostnader vid
förrättning utom riket.
Första och tredje styckena kvarstår
oförändrade.
Ändringen i andra stycket har
kommenterats i den allmänna motiveringen
avsnitt 4.4.1.
I fjärde stycket görs i huvudsak
endast redaktionella ändringar. Sista
meningen i den nuvarande lydelsen har
tagits bort och i stället anges i
styckets första mening att
schablonavdraget för halv dag är ett
halvt maximibelopp. Som den sista
meningen i stycket för närvarande är
formulerad ger den intryck av att halvt
maximibelopp för halv dag gäller även när
fråga är om avdrag för faktiska
merkostnader under året. Genom ändringen
förtydligas att det endast gäller vid
användandet av schablonavdragen.
Begränsningen till ett halvt maximibelopp
för halv dag skall enligt förslaget gälla
endast när avdrag medges med schablon-
belopp. Likaså tas näst sista meningen
bort. I vad mån avrese- och hem-komstdag
räknas som hel eller halv dag anges i
stället i ett nytt sjätte stycke. Den
nuvarande andra meningen tas bort
eftersom den inte längre behövs.
Genom ett nytt femte stycke anges
storleken av avdraget för ökade levnads-
kostnader vid förrättning utom riket. I
likhet med vad som tidigare gällt skall
normalbelopp årligen bestämmas för varje
land. Däremot skall normalbeloppen, till
skillnad mot vad som hittills varit
fallet, motsvara inte den största normala
ökningen i levnadskostnaden utan den
normala ökningen i levnadskostnaden. Av
detta följer att beloppen skall motsvara
kostnadsökningen för måltider av sådan
omfattning och kvalitet som kan
jämställas med den måltidsstandard som
avdragschablonerna för förrättning inom
Sverige bygger på. Dock skall även
beaktas den allmänna fördyring som följer
av att vistas i ett främmande land. Detta
innebär att man vid bestämmandet av kost-
nadsökningen inte automatiskt skall utgå
från kostnaderna på förstaklass-
restauranger eller
andraklass-restauranger av god kvalitet,
utan från kostnadsläget på restauranger
av normal standard. Som normal standard
på restaurang, när det gäller
lunchmåltiden kan i regel räknas
lunchrestauranger och när det gäller
middagsmåltiden de billigaste restaurang-
alternativen på de hotell som ingår i de
stora hotellkedjorna. Däremot kan
särskilda förhållanden, såsom
bakterieflora, säkerhetsskäl o.d.
föranleda att man vid en bedömning av vad
som kan anses som normala merkostnader
måste utgå från kostnadsnivån på
restauranger av bättre standard. Vidare
medför ändringen att det är, förutom
småutgifter, kostnadsökningen för
frukost, enrätts-lunch och enrätts-middag
som avdraget skall täcka och inte mer
omfattande måltider.
I lagtext anges dels vilket normalbe-
loppsavdrag som gäller för halv dag, dels
vilket lands högsta schabloniserade
avdragsbelopp som skall gälla när en
anställd uppehåller sig i flera länder
under samma dag. Denna regel är avsedd
att bli tillämplig inte bara när valet
står mellan två eller flera främmande
länder utan även när Sverige är ett av de
länder som berörs. Lagrådet har med
anledning härav föreslagit att uttrycket
"normalbeloppet" ersätts med "det högsta
beloppet för avdrag". Detta uttryck
omfattar då också det vid inhemska
tjänsteresor tillämpliga s.k.
maximibeloppet. Lagtexten har utformats i
enlighet med Lagrådets förslag. Motsvar-
ande regler återfinns idag i RSV:s rekom-
mendationer.
I det nya sjätte stycket anges i
vilken utsträckning avrese- resp. hem-
komstdagen räknas som hel dag.
Motsvarande bestämmelser när det gäller
förrättning inom riket anges i nuvarande
fjärde stycket. När det gäller
förrättning utom riket anges motsvarande
regler för närvarande i RSV:s rekommen-
dationer. Dessutom definieras i sjätte
stycket vad som avses med halv dag.
Reglerna i sjätte stycket är gemensamma
för inrikes och utrikes förrättning.
Sjunde stycket motsvarar det nuvarande
sjätte stycket men utökas till att även
ange vad som gäller vid förrättning utom
riket. Liksom hittills skall varje
utrikes förrättning, till skillnad mot
vad som gäller vid inrikes förrättning,
räknas för sig.
Åttonde stycket motsvarar det nuvarande
femte stycket men har utökats med
motsvarande regler för tjänsteresa utom
riket.
Reglerna om avdragsrätt för
logikostnader regleras i nionde stycket
vilket motsvarar det tidigare sjunde
stycket. Ändringen innebär att det i
lagtext numera också anges vad som gäller
vid förrättning utom riket.
Tionde stycket motsvarar det tidigare
nionde stycket och är oförändrat.
Det sista stycket motsvarar i huvudsak
det nuvarande åttonde stycket. Ändringen
innebär att avdraget för ökade
levnadskostnader även vid utrikes
tjänsteresa skall reduceras under de i
stycket angivna förhållandena.
Det nuvarande tionde stycket slopas.

punkt 3 a
I anvisningspunkten regleras rätten till
avdrag för ökade levnadskostnader vid
tillfälliga arbeten och vid dubbel
bosättning. När en tjänsteresa har varat
mer än tre månader på en och samma ort
skall avdragsrätten för ökade
levnadskostnader bedömas och beräknas
enligt denna punkt.
Ändringen i sjätte stycket är en följd
av att reglerna om logikostnad i punkt 3
flyttas till nionde stycket.
Till följd av att reducering av
avdraget för ökade levnadskostnader efter
tre månaders tjänsteresa på en och samma
ort även skall gälla för för-rättning
utom riket införs motsvarande regler för
förrättning utom riket.
87

Procentsatserna är således desamma både
vid utrikes och inrikes tjänste-resa.
Övriga ändringar är av redaktionell art.

punkt 4
I ett nytt fjärde stycke införs
avdragsrätt för skälig kostnad för resa
inom riket i samband med tillträdande och
frånträdande av anställning eller
uppdrag. Skälen härför har närmare
utvecklats i den allmänna motiveringen
avsnitt 4.4.1. Med tillträdande och
frånträdande avses den första resan vid
anställningens eller uppdragets början
resp. den sista resan vid anställningens
eller uppdragets avslutande. För dessa
resor gäller alltså inte de begränsningar
i avdragsrätten för resor mellan bostad
och arbetsplats som följer av första *
tredje styckena. Vid bedömningen av om
kostnaderna är skäliga skall gälla samma
förutsättningar som enligt punkt 3 b
andra stycket gäller för avdrag för
kostnader för hemresor.
Den som är berättigad till särskilt
bilavdrag skall även få göra avdrag för
faktiska kostnader för bro-, väg- och
färjeavgifter. Detta anges i ett nytt
femte stycke. En förutsättning för avdrag
är att kostnaderna uppkommer vid resa på
den vägsträcka som bedöms vara den
tidsmässigt kortaste bilvägen till
arbetsplatsen. Till vägavgifter skall
inte räknas sådan avgift som i rättslig
mening är en skatt, exempelvis s.k.
vägtull.
I lagrådsremissens lagtextförslag var
avdragsrätten för bro-, väg- och
färjeavgifter infört som ett nytt fjärde
stycke och avdragsrätten för
inställelseresor i ett nytt femte stycke.
För att tydliggöra att avdragsrätten för
bro-, väg-, eller färjeavgift även gäller
vid inställelseresorna har på Lagrådets
inrådan styckena placerats i omvänd
ordning.
I sjätte stycket anges att avdragsrätt
för väg-, bro- eller färjeavgift gäller
även dem som har förmån av fri eller
delvis fri bil.

till 42 §

punkt 2
I första stycket har värderingsregeln
ändrats på så sätt att bilförmånens värde
skall beräknas med utgångspunkt från
nybilspriset för årsmodellen i stället
för nybilspriset i slutet av året före
beskattningsåret. Med nybilspriset för
årsmodellen menas det av RSV fastställda
s.k. "listpriset", vanligtvis priset då
årsmodellen introduceras. Om ett
introduktionspris ändras efter kort tid
bör även listpriset justeras. Den s.k.
spärregeln justeras på så sätt att
bilförmånens värde inte får överstiga
40 % eller understiga 32 % av
nybilspriset för årsmodellen.
Bilförmånens värde skall beräknas på
grundval av 0,7 i stället för 0,8
basbelopp med hänsyn dels till att det
s.k. fribeloppet på 20 000 kronor tagits
bort och dels till att bilförmånsvärdet
skall beräknas på grundval av
nybilspriset för årsmodellen i stället
för nybilspriset i slutet av året före
beskattningsåret.
Nuvarande andra stycket som reglerade
värderingen av förmånen när bilförmånens
årsmodell är äldre än tre år har
upphävts. Reglerna i första stycket blir
gällande även för dessa årsmodeller.

I nya andra stycket regleras värderingen
av bilförmån när förmånsbilens årsmodell
är sex år eller äldre. Förslaget har
kommenterats i allmänmotiveringen avsnitt
4.11.3.
I nya tredje stycket anges att kostnaden
för extrautrustning skall läggas till det
i första och andra styckena angivna
nybilspriset. Det s.k. fribeloppet på
20 000 kr har avskaffats.
I ett nytt sjätte stycke fastslås att
skatteplikt inte föreligger om
bilförmånen endast åtnjutits i ringa
omfattning. Med ringa omfattning avses
ett fåtal tillfällen per år och en
sammanlagd körsträcka på högst 100 mil.

punkt 4
I andra stycket har en särskild
jämkningsgrund införts för personbilar
som har karaktär av arbetsredskap och när
tjänstekörningen är omfattande. Förslaget
har kommenterats i allmänmotiveringen
avsnitt 4.11.6.

till 48 §

punkt 1
I första och fjärde styckena har viss
utländsk pension jämställts med
folkpension respektive pension. Skälen
härför har utförligt motiverats i den
allmänna motiveringen i avsnitt 6.1.

till 54 §

punkt 3
Genom den tillagda meningen i första
stycket görs regeln tillämplig
beträffande anställd hos svenska staten,
svensk kommun, svensk landstingskommun
eller svensk församling då fråga är om
tjänsteexport. Sådan anställd som önskar
få tillämpning av ettårsregeln får genom
att inge redogörelse från arbetsgivaren
styrka att fråga är om tjänsteexport.
Redogörelsen bör omfatta uppgifter om
projektets syfte, omfattning och
finansiering och även innehålla uppgift
om förekomsten av proceduravtal eller
annan anledning till att inkomsten i
fråga inte har beskattats i verksam-
hetsstaten.
88

8.2 Uppbördslagen (1953:272)

8 §

Styckeindelningen i punkt 2 av
anvisningarna till 42 § KL ändras på så
sätt att det nuvarande tredje stycket
blir andra stycket. En följdändring görs
i paragrafens andra stycke.
I paragrafens tredje stycke görs två
ändringar. För det första görs en ändring
i lagtexten när det gäller värderingen av
förmån av bostad som är belägen här i
riket och som inte är semesterbostad. I
stycket anges att värdet av sådan
bostadsförmån skall bestämmas till det
genomsnittliga värdet beräknat per
kvadratmeter bostadsyta. Tidigare har det
genomsnittliga värdet bestämts efter
bostadslägenhetens antal rum. Genom att
värdet skall beräknas efter hur stor en
bostadslägenhet är kommer värdena att
mera överensstämma med det faktiska
hyresvärdet. Särskilt gäller det vid hyra
av villa där rummen ofta är större än i
en lägenhet. Bostadsytan framgår
regelmässigt av hyreskontraktet för
lägenheten. När det gäller villor finns
uppgifter om boytan i beskeden rörande
fastighetstaxeringen. Skattemyndigheten
kan lämna nödvändiga upplysningar.
Bostadsytan motsvaras i princip av det
som vid fastighetstaxeringen kallas
boutrymme. Viss ledning kan fås av den
definition av boutrymme som ges i Svensk
Standard SS 021051. Som boutrymme räknas
i de flesta fall vardagsrum, allrum,
sovrum, kök och liknande för vistelse
avsedda utrymmen såsom arbetsrum,
hobbyrum o.d samt utrymme inom en
bo-stadsenhet för kommunikation mellan
närliggande sådana boutrymmen. Vidare
räknas till boutrymme bl.a. även i samma
plan liggande utrymme för personlig
hygien såsom bad- och duschrum, toalett,
bastu, tvättrum (tvättstuga) m.m.,
utrymme för klädförvaring och klädvård
(annan än tvätt) och annat mindre förråd
inom bostaden.
För det andra införs en
schablonvärdering av reseförmån som utgår
på grund av anställning eller särskilt
uppdrag inom rese- eller trafikbranschen.
Härvid införs en särskild regel för
flygresor. Dessa skall värderas till det
schablonmässigt bestämda genomsnittliga
lägsta priset för en resa inom en viss
zon resp. mellan vissa zoner. Vid
bestämmandet av genomsnittligt lägsta
pris för en resa bör även tur och
returpris beaktas.
Vid indelning av världen i resezoner bör
en zon bestå av ett område som är
väsentligen enhetligt i fråga om
resestruktur och priser. En indelning av
världen bör därför göras i sex zoner.
Dessa kan lämpligen bestå av Norden,
Övriga Europa och utomeuropeiska
Medelhavsländer, Nordamerika och
Mellanamerika, Främre Asien och Afrika
(utom Medelhavsländerna), Bortre
Asien/Fjärran Östern och slutligen en zon
bestående av Sydamerika och Övriga
världen. Med en resa i detta sammanhang
avses normalt en enkel resa mellan två
orter. Gör resenären uppehåll på en ort
anses normalt en ny resa påbörjad. Har
resenären inte kommit med en viss flygtur
utan i stället valt att resa en omväg,
med ett eller flera flygbyten, skall som
huvudregel resan mellan varje byte anses
som en ny resa.

Om de vanligaste förekommande
resrutterna mellan två orter innefattar
byte av flyg en eller flera gånger, bör
dock endast en resa anses ha företagits.
Priset för en sådan resa bör då bestämmas
till det genomsnittligt lägsta priset på
allmänna marknaden för en resa från
avreseorten till den därifrån längst bort
belägna destinationsorten för resan. Om
det på allmänna marknaden är vanligt
förekommande att rundresebiljetter finns
att köpa för resor i en viss zon eller i
vissa zoner som tillåter uppehåll på en
eller flera orter, får priset för denna
resa bestämmas till lägsta genomsnittliga
pris på allmänna marknaden för en sådan
rundresa. En rundresa som värderas enligt
vad nu sagts skall anses som en resa.
För det fall en resa varit förenad med
sådana standby-villkor som anges i
lagrummet skall också en schablonv-
ärdering göras. För flygresor innebär
det, i de fall resan varit förenad med
sådana villkor, att det schablonmässigt
bestämda genomsnittliga lägsta priset på
allmänna marknaden skall reduceras med
50 %. För andra typer av reseförmåner som
varit förenade med standby-villkor gäller
att det billigaste priset som en sådan
bokningsbar resa kan köpas för på
allmänna marknaden skall vara
utgångspunkten för värderingen. Detta
värde skall sedan reduceras med 50 %. Den
resa som härvid avses är den som den
skattskyldige faktiskt företar.

10 §

Dispensregeln i dess nuvarande lydelse i
första stycket slopas.
Vad som skall gälla för ersättning för
ökade levnadskostnader som lämnas vid
sådan tjänsteresa som pågått på en och
samma ort under längre tid än tre månader
regleras i stället i andra stycket. Även
i dessa fall skall preliminär A-skatt
beräknas på ersättningarna endast till
den del de överstiger de schablonbelopp
som anges i punkt 3 a av anvisning-arna
till 33 § KL. Detta gäller dock längst i
två år. För att preliminär skatt inte
skall behöva beräknas på ersättning som
utgår vid tjänsteresa för längre tid än
två år på en och samma ort krävs beslut
från skattemyndigheten. Tvåårsperioden
beräknas från tjänsteresans början. Det
bör påpekas att de nu nämnda reglerna
gäller även vid utrikes tjänsteresa.
Detta är i och för sig en nyhet, men det
beror inte på de ändringar som har gjorts
i denna paragraf, utan på de ändringar
som har gjorts i punkt 3 och 3 a av
anvisningarna till 33 § KL.
Ytterligare en nyhet införs i femte
stycket. Under punkt i anges att avdrag
för preliminär skatt inte skall göras för
förmån av fri resa inom riket i samband
med tillträdande och frånträdande av
anställning eller uppdrag eller för
ersättning för kostnad för sådan resa. De
resor som avses är alltså den första och
den sista resan i samband med en
anställning eller ett uppdrag. Dagliga
resor mellan bostad och arbetsplats eller
hemresor (pendlingsresor) hänförs alltså
inte till denna kategori.
89

11 §

Har en arbetstagares kostnader beräknats
enligt bestämmelserna i 11 § tredje
stycket kan det i vissa fall medföra att
arbetstagarens preliminära skatt blir för
låg. Detta gäller t.ex. om det vid
taxeringen visar sig att arbetstagaren
har haft lägre kostnader än vad
skattemyndigheten räknat med då den
fattade sitt beslut om hur kostnaderna
skulle beräknas. Det kan också vara så
att arbetstagaren inte tänker på att
arbetsgivaren gör ett högre
kostnadsavdrag och därför räknat med att
den preliminära skatten kommer att bli
för hög. Med hänsyn till detta och att
det kan gälla mycket stora belopp har i
tredje stycket tagits in en bestämmelse
om att arbetsgivaren skall underrätta
arbetstagaren om att kostnadsavdrag har
beräknats enligt tredje stycket.

8.3 Lagen (1990:325) om självdeklaration
och
kontrolluppgifter

3 kap.

7 §

Styckeindelningen i punkt 2 av
anvisningarna till 42 § KL ändras på så
sätt att det nuvarande tredje stycket
blir andra stycket. En följdändring görs
i första stycket. Vidare ändras första
stycket på så sätt att det endast är bo-
stadsförmån här i riket som inte är
semesterbostad som skall värderas enligt
reglerna i 8 § UBL. Förmån av bostad i
utlandet skall alltså värderas till
marknadsvärdet enligt reglerna i KL. Även
reseförmån skall i vissa fall värderas
enligt reglerna i 8 § UBL.

9 §

I andra stycket införs skyldighet att i
kontrolluppgift ange om ersättning utgått
för ökade levnadskostnader vid en eller
flera tjänsteresor, med övernattning utom
den vanliga verksamhetsorten, som
omfattat en sammanhängande period av mer
än tre månader. Även om en tjänsteresa
som pågår under längre tid än tre månader
har inneburit att förrättning inte har
ägt rum på en och samma ort i mer än tre
månader skall sådan uppgift lämnas i
kontrolluppgift. Sådan uppgift skall
lämnas för utrikes resp. inrikes
förrättning var för sig. Endagstraktamen-
ten omfattas inte av bestämmelsen. Upp-
giftsskyldigheten ersätter till viss del
det tidigare dispensförfarandet i 10 §
första stycket UBL. Eftersom den
nuvarande dispensregeln slopas behövs
denna uppgift från kontrollsynpunkt.
I tredje stycket skall hänvisningen till
5 § första stycket 4 rätteligen vara 5 §
första stycket 3.

8.4 Lagen (1984:668) om uppbörd av
socialavgifter från
arbetsgivare

5 §

En följdändring görs i andra stycket
eftersom styckeindelningen i punkt 2 av
anvisningarna till 42 § KL ändras.
Jämkning skall kunna ske om
bostadsförmånsvärdet enligt 8 § tredje
stycket UBL avviker med mer än 10 % från
det värde som bestäms enligt reglerna i
KL.
Motsvarande skall gälla om
reseförmånsvärdet enligt 8 § tredje
stycket UBL avviker med mer än 10 % från
det värde som bestäms enligt reglerna i
KL.

31 §

I samband med den s.k. F-skattereformen
(prop. 1991/92:112, bet. 1991/92:SkU29,
rskr. 1991/92:292, SFS 1992:680 m.fl.)
gjordes vissa ändringar i USAL. Bl.a.
föreskrevs att dåvarande 21 och 22 §§
skulle betecknas 15 och 19 §§ samt att en
ny 22 e § skulle införas. Då borde också
en följdändring ha gjorts i förevarande
paragraf. Detta görs nu.

8.5 Lagen om avdrag för kostnader för
bilresor till och från arbetsplatsen vid
1995 års taxering

Förslaget har kommenterats i den allmänna
motiveringen avsnitt 4.2.

8.6 Lagen om beräkning av
beskattningsbar förvärvsinkomst vid
taxering till statlig inkomstskatt och
statlig inkomstskatt på förvärvsinkomster
vid 1995 och 1996 års taxeringar

Förslaget har kommenterats i den allmänna
motiveringen avsnitt 5.

8.7 Lagen (1959:551) om beräkning av
pensionsgrundande inkomst enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring
4 §

Ändringen i tredje stycket föranleds av
att 33 § 2 mom. KL ändrats (prop.
1991/92:150, bet. 1991/92:FiU30, rskr.
1991/92:350). Schablonavdraget i
inkomstslaget tjänst har slopats och
ersatts med regler om begränsad
avdragsrätt.
I förenklingssyfte har beloppet 1 000 kr
valts som kostnadsgräns (jfr. prop.
1959:100 s. 87). Beloppet överensstämmer
också med det i 33 § 2 mom. KL som avser
övriga kostnader.

8.8 Lagen (1958:295) om sjömansskatt

17 a §

Redare eller sjömän som skall erlägga mot
underlåtet skatteavdrag svarande belopp
är skyldig att erlägga dröjsmålsavgift
enligt 14 § 2 mom. Som förfallodag räknas
då den dag då beloppet skulle betalats om
skatteavdrag gjorts. Om skattebeloppet
skulle ha betalts in i flera poster skall
dröjsmålsavgiften enligt nuvarande regler
beräknas avseende varje post för sig.
Detta har medfört administrativa problem
för skattemyndigheten. Ändringen innebär
att om skattebeloppet skulle ha betalats
in i flera poster är det förfallodagen
för den sista posten som är utgångs-
punkten för beräknande av
dröjsmålsavgiften.

90

Förteckning över de remissinstanser som
avgett yttrande över betänkandet (SOU
1993:44), Översyn av tjänsteinkomstbe-

skattningen

Efter remiss har yttranden över
betänkandet avgetts av
Riksförsäk-ringsverket, Riksskatteverket,
Svea Hovrätt, Kammarrätten i Stockholm,
Kammarrätten i Jönköping, Länsrätten i
Stockholms län, Länsrätten i Kronobergs
län, Statens Arbetsgivarverk,
Riksrevisionsverket, Centralor-
ganisationen SACO, Föreningen Auk-
toriserade Revisorer FAR, Före-tagarnas
Riksorganisation, Landsorganisationen i
Sverige, Svenska Arbetsgivareföreningen,
Svenska Bankföreningen, Sveriges
Försäkringsförbund, Svenska Kom-
munförbundet, Svenska Revisorsamfundet
SRS, Industriförbundet, Tjänstemännens
Centralorganisation, Sveriges
Handels-agenters Förbund, SAS,
Byggentreprenörerna, Sveriges Reservof-
ficers-förbund SROF, Överbefälhavaren,
Grossistförbundet Svensk Handel, Svenska
Lokaltrafikföreningen samt Trafik- och
Klimatkommittén.
Remissyttranden har dessutom inkommit
från Kooperativa Förbundet, Aktiebolaget
Gamble & Gamble, Statsanställdas Förbund,
Resax Använ-darförening, International
Air Transport Association IATA, Motormän-
nens Riksförbund, Länsstyrelsen i Kalmar
län, Länsstyrelsen i Jämtlands län,
Svenska Pilotföreningen SPF, Svenska
Rese- och Turistindustrins Samarbets-
organisation, RTP Riksförbundet för
Trafik- och Polioskadade, Förbundet
Sveriges Handelsrepresentanter, Board of
Airline Representatives in Sweden, SJ,
Bilindustriföreningen, Svenska
Vägföreningen, Stockholms Handelskammare,
Motorförarnas Helnykterhetsförbund, De
Handikappades Riksförbund, ST
Statstjänstemannaförbundet samt
Motor-klubben Handikap.
113

Förteckning över de remissinstanser som
avgett yttrande över prome-morian (Ds
1993:53), Beskattning av bilförmån

Efter remiss har yttranden över
promemorian avgetts av Riksförsäkrings-
verket, Riksskatteverket, Svea Hovrätt,
Kammarrätten i Stockholm, Kammarrätten i
Jönköping, Länsrätten i Stockholms län,
Länsrätten i Kronobergs län, Statens
arbetsgivarverk, Statskontoret,
Riksrevisionsverket,
Centralorganisationen SACO, Föreningen
Auktoriserade Revisorer FAR, Företagarnas
Riksorganisation, Landsorganisationen i
Sverige, Svenska Arbetsgivareföreningen,
Svenska Bankföreningen, Sveriges
Försäkringsförbund, Svenska
Revisorsamfundet SRS, Industriförbundet,
Tjänstemännens Centralorganisation,
Sveriges Handelsagenters Förbund, SAS,
Byggentreprenörerna, Referensgruppen -
Utredning av beskatt-ningsregler och
milersättning, Trafik- och
Klimatkommittén, Företagsekonomiska
Institutionen vid Handelshögskolan i
Stockholm, Grossist-förbundet Svensk
Handel, SJ, Statens Naturvårdsverk,
Bilindustriföreningen, Vägverket, Väg-
och transportforskningsinstitutet samt
Bankinstitutens Arbetsgivareorganisation
BAO.
Remissyttranden har dessutom inkommit
från Svenska Taxiförbundet, FRIA TAXI
Riksförbund AB, Motormännens Riksförbund,
Naturskyddsföreningen, Volvo Personvagnar
AB och Saab Automobile AB, Förbundet
Sveriges Handelsrepresentanter,
Motorbranschens Riks-förbund, FUD
Företagens Uppgiftslämnardelegation,
Svensk Industri-förening, Svenska
Vägföreningen, Sveriges Köpmannaförbund,
Stockholms Handelskammare, Motormännens
Helnykterhetsförbund,
Tran-sportforskningsberedningen samt Kon-
sumentverket.
114

2.1 Förslag till
Lag om ändring i kommunalskattelagen
(1928:370)

Härigenom föreskrivs att 19 §, 32 § 3
e, 3 f och 4 mom., 42 §, punkterna 3 och
3 b av anvisningarna till 32 §, punkterna
3, 3 a och 4 av anvisningarna till 33 §
och punkterna 2 och 4 av anvisningarna
till 42 § kommunalskattelagen (1928:370)
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

19 §1
Till skattepliktig inkomst enligt denna
lag räknas icke;
vad som vid bodelning tillfallit make
eller sambo eller vad som förvärvats
genom arv, testamente, fördel av oskift
bo eller gåva;
vinst i svenskt lotteri eller vinst vid
vinstdragning på här i riket utfärdade
premieobligationer och ej heller sådan
vinst i utländskt lotteri eller vid
vinstdragning på utländska premie-
obligationer, som uppgår till högst 100
kronor;
ersättning, som på grund av försäkring
jämlikt lagen (1962:381) om allmän
försäkring, lagen (1954:243) om
yrkesskadeförsäkring eller lagen
(1976:380) om arbetsskadeförsäkring
tillfallit den försäkrade, om icke
ersättningen grundas på förvärvsinkomst
eller utgör föräldrapenning, så ock sådan
ersättning enligt annan lag eller
särskild författning, som utgått
annorledes än på grund av sjukförsäkring,
som nyss sagts, till någon vid sjukdom
eller olycksfall i arbete eller under
militärtjänstgöring eller i fall som
avses i lagen (1977:265) om statligt
personskadeskydd eller lagen (1977:267)
om krigsskadeersättning till sjömän om
icke ersättningen grundas på förvärvs-
inkomst, ävensom ersättning, vilken vid
sjukdom eller olycksfall tillfallit någon
på grund av annan försäkring, som icke
tagits i samband med tjänst, dock att
till skattepliktig inkomst räknas er-
sättning i form av pension eller i form
av livränta i den mån livräntan är
skattepliktig enligt 32 § 1 eller 2 mom.,
så ock ersättning som utgår på grund av
trafikförsäkring eller annan
ansvarighetsförsäkring eller på grund av
skadeståndsförsäkring och avser förlorad
inkomst av skattepliktig natur;
belopp, som till följd av för-
säkringsfall eller återköp av för-
säkringen utgått på grund av
kapitalförsäkring samt belopp som
arbetsgivare utan att försäkring har
tecknats för anställdas räkning betalar
ut och som motsvarar ersättning på grund
av grupplivförsäkring, i den mån beloppet
inte väsentligt överstiger vad som utgår
för befattningshavare i statens tjänst;
försäkringsersättning eller annan
ersättning för skada på egendom, dock att
skatteplikt föreligger dels i den mån
ersättningen avser annan byggnad än
privatbostad eller markanläggning, dels i
den mån köpeskilling, som skulle ha
influtit om den försäkrade eller skadade
egendomen i stället hade sålts, hade
varit att hänföra till intäkt av
näringsverksamhet och dels
115

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

i den mån ersättningen eljest motsvarar
skattepliktig intäkt av eller avdragsgill
omkostnad för näringsverksamhet;
vinstandel, återbäring eller pre-
mieåterbetalning, som utgått på grund av
annan personförsäkring än
pensionsförsäkring eller sådan sjuk-
eller olycksfallsförsäkring som tagits i
samband med tjänst, samt vinstandel, som
utgått på grund av skadeförsäkring, för
vilken rätt till avdrag för premie icke
förelegat;
ersättning jämlikt lagen (1956:293) om
ersättning åt smittbärare om icke
ersättningen grundas på förvärvsinkomst;
periodiskt understöd eller därmed
jämförlig periodisk intäkt, som icke
utgör vederlag vid avyttring av egendom,
i den mån givaren enligt 20 § eller punkt
5 av anvisningarna till 46 § icke är
berättigad till avdrag för utgivet
belopp;
stipendier för mottagarens utbildning;
stipendium som är avsett för andra
ändamål och som inte utgår periodiskt och
inte utgör ersättning för arbete som har
utförts eller skall utföras för
utgivarens räkning;
studiestöd enligt 3 eller 4 kap.
studiestödslagen (1973:349), internat-
bidrag, studielån och
resekostnadsersättning enligt 6 och 7
kap. samma lag samt sådant särskilt
bidrag vilket enligt av regeringen eller
statlig myndighet meddelade bestämmelser
utgår till deltagare i arbetsmark-
nadsutbildning samt med dem i fråga om
sådant bidrag likställda, och äger i
följd härav, de bidragsberättigade icke
göra avdrag för kostnader som avsetts
skola bestridas med bidrag av förevarande
slag;
introduktionsersättning enligt lagen
(1992:1068) om introduktionsersättning
för flyktingar och vissa andra
utlänningar;
allmänt barnbidrag och förlängt
barnbidrag, samt barnpension enligt lagen
om allmän försäkring till den del
pensionen för varje månad den avser inte
överstiger en tolftedel av fyrtio procent
eller, vid pension efter båda
föräldrarna, åttio procent, av
basbeloppet den månad pensionen avser
samt sådan i 17 kap. 2 § lagen (1962:381)
om allmän försäkring angiven livränta i
form av efterlevandelivränta till barn
enligt lagen (1954:243) om
yrkesskadeförsäkring eller enligt annan i
nämnda lagrum angiven författning till
den del livräntan föranlett minskning av
sådan del av barnpension som inte är
skattepliktig;
lön eller annan gottgörelse, för vilken
skall erläggas skatt enligt lagen
(1958:295) om sjömansskatt;
kontantunderstöd, som utgives av
arbetslöshetsnämnd med bidrag av
statsmedel;
handikappersättning enligt 9 kap. 2 och
3 §§ lagen om allmän försäkring, sådan
del av vårdbidrag enligt 9 kap. 4 och 4 a
§§ samma lag som utgör ersättning för
merkostnader, ersättning för merutgifter
för resor enligt 3 kap. 7 a § samma lag,
särskilt pensionstillägg enligt lagen
(1990:773) om särskilt pensionstillägg
till folkpension för långvarig vård av
ett sjukt eller handikappat barn samt
hemsjukvårdsbidrag och hem-
116

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

vårdsbidrag, som utges av kommunala eller
landstingskommunala medel till den
vårdbehövande;
kommunalt bostadstillägg enligt lagen
(1962:392) om hustrutillägg och kommunalt
bostadstillägg till folkpension;
kommunalt bostadstillägg till
handikappade;
bostadsbidrag som avses i lagen
(1988:786) om bostadsbidrag;
bidrag enligt lagen (1988:1463) om
bidrag vid adoption av utländska barn;
bidrag enligt lagen (1992:148) om
särskilt bidrag till ensamstående med
barn;
ersättning som fastställts av allmän
domstol eller utgått av allmänna medel
till den som * utan att det skett
yrkesmässigt * inställt sig inför domstol
eller annan myndighet, om ersättningen
avser reseersättning, traktamente eller
ersättning för tidsspillan;
förmån av fri resa
till eller från
anställningsintervju
eller kost-
nadsersättning för
sådan resa till den
del förmånen eller
ersättningen avser
resa inom riket och
såvitt gäller
ersättningen till
den del den inte
överstiger faktiska
resekostnader och
vid körning med
egen bil inte
överstiger det
avdrag som medges
för kostnader för
resor med egen bil
enligt den schablon
som anges i punkt 4
av anvisningarna
till 33 §;
hittelön samt ersättning till den som i
särskilt fall räddat person eller egendom
i fara eller bidragit till avslöjande
eller gripande av person som begått
brott;
sedvanlig ersättning till den som
lämnat organ, blod eller modersmjölk;
tävlingsvinst som inte hänför sig till
anställning eller uppdrag och som utgår i
annan form än kontant eller därmed
likställd ersättning, om vinsten avser
minnesföremål eller värdet inte
överstiger 0,03 basbelopp avrundat till
närmaste hundratal kronor;
sådan gottgörelse för utgift eller
kostnad som arbetsgivare uppburit från
personalstiftelse ur medel, för vilka
avdrag icke medgivits vid taxering, vid
första tillfälle dylika medel finnas i
stiftelsen;
gottgörelse som arbetsgivare uppburit
från pensionsstiftelse, till den del
stiftelsen ej ägt andra medel för att
lämna gottgörelsen än sådana för vilka
avdrag icke åtnjutits vid avsättning till
stiftelsen;
intäkter av försäljning av vilt växande
bär och svampar samt kottar som den
skattskyldige själv plockat till den del
intäkterna under ett beskattningsår inte
överstiger 5 000 kronor och inte kan
hänföras till näringsverksamhet som utgör
rörelse eller till lön eller liknande
förmån;
ränta enligt 61 § lagen (1941:416) om
arvsskatt och gåvoskatt, 69 § 1 och 2
mom., 69 a § tredje stycket eller 75 a §
fjärde stycket uppbördslagen (1953:272),
36 § 3 mom. lagen (1958:295) om
sjömansskatt, 50 § lagen (1968:430) om
mervärdeskatt, 22 § tullagen (1973:670),
20 § lagen (1982:1006) om avdrags- och
uppgiftsskyldighet beträffande vissa upp-
dragsersättningar, 5 kap. 13 § lagen
(1984:151) om punktskatter och
prisregleringsavgifter, 40 § lagen
(1984:404) om stämpelskatt vid in-
skrivningsmyndigheter, 24 § lagen
(1984:668) om uppbörd av socialavgifter
från arbetsgivare eller 32 och 34 §§
tullagen (1987:1065);
ränta som enligt bestämmelserna i 3
kap. 23 § 4 och 5 lagen (1990:325) om
självdeklaration och kontrolluppgifter
inte redovisas i kontrolluppgift om sådan
ränta för den skattskyldige under ett
beskattningsår sammanlagt inte uppgår
till 500 kronor.
Beträffande ersättning som utfaller på
grund av avtalsgruppsjukförsäkring gäller
särskilda bestämmelser i 32 § 3 a mom.
och punkt 12 av anvisningarna till 22 §.
(Se vidare anvisningarna.)

32 §
3 e mom.2 Som 3 e mom. Som
intäkt tas inte upp intäkt tas inte upp
personal- per-
vårdsförmåner. Här- sonalvårdsförmåner.
med avses förmåner Härmed avses
som inte är ett förmåner av mindre
direkt vederlag för värde som inte är
utfört arbete utan en direkt ersätt-
avser enklare åt- ning för utfört
gärder av mindre arbete utan avser
värde vilka syftar enklare åtgärder
till att skapa vilka syftar till
trivsel i arbetet att skapa trivsel i
eller liknande eller arbetet eller
utgår på grund av liknande eller
sedvänja inom det utgår på grund av
yrke eller den sedvänja inom det
verksamhet som det yrke eller den
är fråga om. verksamhet som det
Som per- är fråga om.
sonalvårdsförmån Som per-
räknas dock inte sonalvårdsförmån
räknas dock inte
1. förmåner som den 1. rabatter,
anställde får byta 2. förmåner som
ut mot kontant den anställde får
ersättning, byta ut mot kontant
2. förmåner som ersättning,
inte riktar sig till 3. förmåner som
hela personalen samt inte riktar sig
3. andra förmåner till hela
som den anställde personalen samt
får åtnjuta utanför 4. andra förmåner
arbetsgivarens som den anställde
arbetsplatser mot får åtnjuta utanför
betalning med kupong arbetsgivarens
eller annat arbetsplatser mot
motsvarande betal- betalning med
ningssystem. kupong eller annat
3 f mom.3 Även om motsvarande
det inte följer av 3 betalningssystem.
d eller 3 e mom. tas 3 f mom. Som
som intäkt inte upp intäkt tas inte upp
sådan rabatt eller sedvanliga rabatter
liknande förmån som vid inköp av varor
transportföretag och tjänster som
enligt ingår i
internationellt arbetsgivarens
vedertagen praxis ordinarie utbud
utger för visad eller i annat
kundtrohet vid företags ordinarie
utrikes flygresor utbud om företaget
och som slutligt är närstående
tillfaller en ar- arbetsgivarens
betstagare eller företag och varorna
uppdragstagare på eller tjänsterna
grund av hans har ett nära sam-
egenskap av resenär. band med arbets-
givarens verksam-
het. Vad som sagts
nu gäller dock inte
om rabatten är en
direkt ersättning
för utfört arbete
eller utgår på sätt
som anges i 32 § 3
e mom. andra
stycket 2-4. Även
om det inte följer
av 3 d mom. tas som
intäkt inte upp
sådan rabatt eller
liknande förmån som
transportföretag
enligt internatio-
nellt vedertagen
praxis utger för
visad kundtrohet
vid utrikes flyg-
4 mom.4 Har resor och som
skattskyldig på slutligt tillfaller
grund av byte av en arbetstagare
verksamhetsort eller upp-
flyttat till ny dragstagare på
bostadsort och fått grund av hans
särskild ersättning egenskap av rese-
av sin arbetsgivare när. Har
eller av allmänna skattskyldig på
medel för grund av
flyttningskostnaden, anställning eller
skall ersättningen särskilt uppdrag
tas upp som intäkt inom rese- eller
endast till den del trafikbranschen
ersättningen utgått under
med väsentligt högre beskattningsåret
belopp än som gäller åtnjutit förmån av
för be- fria eller delvis
fattningshavare i fria resor, skall
statlig tjänst. värdet av den
första resan tur
och retur inte tas
upp som intäkt.
4 mom. Har
skattskyldig på
grund av byte av
verksamhetsort
flyttat till ny
bostadsort och fått
särskild ersättning
av sin arbetsgivare
eller av allmänna
medel för
flyttningskostnaden
skall ersättningen
inte tas upp som
intäkt om inte
annat följer av
andra stycket. Som
flyttningskostnad
räknas kostnader
för emballering,
packning, transport
och uppackning av
den skattskyldiges
och hans familjs
bo-hag och övrigt
lösöre samt tran-
sport av den
skattskyldige och
hans familj från
den gamla till den
nya bostadsorten
och andra liknande
kostnader för
flyttningen. Som
flyttningskostnad
räknas exempelvis
inte kostnader för
resor till och från
arbetsplatsen, hem-
resor, dub-bel
bosättning eller
förlust vid för-
säljning av bostad
eller annan
egendom.
Omfattar
ersättning för
flyttningskostnad
även ersättning för
körning med egen bil
skall ersättningen
tas upp som intäkt
till den del den
överstiger det avd-
rag som medges för
kostnader för resor
med egen bil enligt
den schablon som
anges i punkt 4 av
anvisningarna till
33 §.

42 §5
Värdet av Värdet av förmån
bostadsförmån skall av bostad som är
beräknas med ledning belägen här i riket
av i orten gällande och som inte
hyrespris eller, om används som semes-
tillfälle till sådan terbostad skall be-
jämförelse saknas, räknas med ledning
efter annan lämplig av i orten gällande
grund. hyrespris eller, om
tillfälle till
sådan jämförelse
saknas, efter annan
lämplig grund.
Värdet av produkter, varor eller andra
förmåner, som ingår i lön eller annan
inkomst, beräknas till marknadsvärdet.
Bilförmån och kostförmån värderas
enligt särskilda grunder som anges i
anvisningarna. (Se vidare anvisningarna.)

Anvisningar
till 32 §
3.6 Såsom intäkt av under tjänsteresa,
tjänst skall allt under förut-
upptagas, bland sättning att kosten
annat, hyresvärdet obligatoriskt ingår
av bostad, som kan i priset för
vara åt den transporten eller
anställde upplåten. övernattningen i
För den, som är fråga. Värdet av
anställd och såsom fri kost som
löneförmån åtnjuter åtnjuts vid
bostad, skall alltså representation
värdet av denna utgör inte heller
bostadsförmån skattepliktig
medräknas vid löne- intäkt. Såvitt
förmånernas avser intern repre-
uppskattning. Såsom sentation gäller
intäkt skall även detta endast om
upptagas exempelvis sammankomsten är
värdet av fri kost tillfällig och av
och fria resor kort varaktighet.
ävensom skatter, Arbetsgivares
försäkringar o.d., kostnader för
som arbetsgivaren tryggande av
betalat för den arbetstagares pen-
anställdes räkning sion genom avsätt-
eller som den anstä- ning eller pen-
llde annars sionsförsäkring
tillhandahållits på utgör inte
grund av an- skattepliktig
ställningen. intäkt för den an-
Skatteplikt före- ställde. Förmån av
ligger dock inte för fri försäkring av-
värdet av fri kost seende reseskydd
som åtnjuts på all- under tjänsteresa
männa transportmedel är inte heller
vid tjänsteresa skattepliktig.
eller för värdet av 3. Såsom intäkt av
fri frukost som tjänst skall
åtnjuts på hotell upptas, bland
eller liknande annat, hyresvärdet
inrättning i samband av bostad, som kan
med övernattning där vara åt den an-
ställde upplåten.
För den, som är
anställd och såsom
löneförmån åtnjuter
bostad, skall
alltså värdet av
denna bostadsförmån
medräknas vid
löneförmånernas
uppskattning. Såsom
intäkt skall även
upptas exempelvis
värdet av fri kost
och fria resor samt
skatter, för-
säkringar o.d., som
arbetsgivaren
betalat för den
anställdes räkning
eller som den
anställde annars
åtnjutit på grund
av anställningen.
Skatteplikt före-
ligger dock inte
för värdet av fri
kost som åtnjuts på
allmänna transport-
medel vid tjäns-
teresa eller för
värdet av fri
frukost som åtnjuts
på hotell eller
liknande inrättning
i samband med över-
nattning där under
tjänsteresa, allt
under förutsättning
att kosten obli-
gatoriskt ingår i
priset för tran-
sporten eller
övernattningen i
fråga. Värdet av
fri kost som
åtnjuts vid repre-
sentation utgör
inte heller skatte-
pliktig intäkt.
Såvitt avser intern
representation
gäller detta endast
om sammankomsten är
tillfällig och av
kort varaktighet.
Arbetsgivares kost-
nader för tryggande
av arbetstagares
pension genom av-
sättning eller pen-
sionsförsäkring
utgör inte
skattepliktig
intäkt för den an-
ställde. Förmån av
fri försäkring
avseende reseskydd
under tjänsteresa
är inte heller
skattepliktig.
Angående värdesättningen å
bostadsförmån och andra naturaförmåner,
som kunna ingå i avlöningen, meddelas be-
stämmelser i 42 § och därtill hörande
anvisningar. Är tjänstebostad med hänsyn
till vederbörande tjänsteinnehavare i
tjänsten åliggande representa-
tionsskyldighet större än som skäligen
kan anses erforderligt för en person i
motsvarande ställning men utan särskild,
med tjänsten förenad representations-
skyldighet, skall såsom värde å
bostadsförmånen upptagas allenast vad som
kan anses motsvara en bostad av
sistnämnda beskaffenhet. Motsvarande
gäller, därest tjänstebostad av annan
anledning är större än som kan anses
erforderligt för tjänsteinnehavarens och
hans familjs behov. Har tjänsteinnehavare
fått utgiva ersättning för bostadsförmån,
skall givetvis bostadens uppskattade
värde därmed minskas.
3 b.7 Som exempel på personal-
vårdsförmåner enligt 32 § 3 e mom. första
stycket kan följande nämnas:
förfriskningar och annan enklare
förtäring i samband med arbetet som inte
kan anses som måltid,
sedvanliga rabatter
vid inköp av varor
och tjänster som
ingår i
ar-betsgivarens
ordinarie utbud
eller i ett annat
företags ordinarie
utbud om företaget
är närstående
arbets-givarens
företag och varorna
eller tjänsterna har
ett nära samband med
arbetsgivarens verk-
samhet,
möjlighet till enklare slag av motion
och annan friskvård om
den utövas inom en anläggning som
regelbundet disponeras av arbetsgivaren
eller en till arbetsgivaren anknuten
personalstiftelse,

den utövas enligt abonnemang som
tecknats av arbetsgivaren och betalas
direkt av denne till anläggningens
innehavare,
den är av kollektiv natur eller
den i andra fall i ringa omfattning
utövas av den anställde.

till 33 §
3.8 Har skattskyldig i sitt arbete
företagit resor som varit förenade med
övernattning utom den vanliga
verksamhetsorten, äger han rätt till
avdrag för den ökning i levnadskostnaden,
som han har haft på grund av att han
vistats utom sin vanliga verksamhetsort.
Den vanliga Den vanliga
verksamhetsorten verksamhetsorten
utgörs av ett område utgörs av ett
inom ett avstånd av område inom ett
50 kilometer från avstånd av 50
den skattskyldiges kilometer från den
tjänsteställe. Med skattskyldiges
vanlig tjänsteställe. Med
verksamhetsort vanlig
likställs ett område verksamhetsort
inom ett avstånd av likställs ett
50 kilometer från område inom ett
den skattskyldiges avstånd av 50
bostad. kilometer från den
Tjänsteställe är den skattskyldiges
plats där en bostad.
arbetstagare fullgör Tjänsteställe är
huvuddelen av sitt den plats där en
arbete. Om detta arbetstagare
sker under fullgör huvuddelen
förflyttning eller av sitt arbete. Om
på arbetsplatser som detta sker under
hela tiden växlar, förflyttning eller
anses som tjänste- på arbetsplatser
ställe i regel den som hela tiden
plats där arbets- växlar, anses som
tagaren fullgör en tjänsteställe i
del av sitt arbete, regel den plats där
såsom att hämta och arbetstagaren
lämna arbetsmaterial fullgör en del av
eller utföra förbe- sitt arbete, såsom
redande och av- att hämta och lämna
slutande arbetsupp- arbetsmaterial
gifter. Om arbete på eller utföra förbe-
varje arbetsplats redande och av-
pågår begränsad tid slutande arbetsupp-
enligt de villkor gifter. Om arbete
som gäller för vissa på varje arbets-
arbetstagare inom plats pågår
byggnads- och begränsad tid
anläggningsbranschen enligt de villkor
eller därmed som gäller för
jämförliga branscher vissa arbetstagare
skall den inom byggnads- och
skattskyldiges anläggningsbran-
bostad anses som schen eller därmed
tjänsteställe. jämförliga
branscher skall den
skattskyldiges
bostad anses som
tjänsteställe. För
reservofficerare
skall bostaden
an-ses som
tjänsteställe.
Kostnadsökning enligt första stycket
kan avse utlägg för logi, merkostnad för
måltider samt diverse småutgifter.
Har arbetsgivare dock inte överstiga
för förrättning inom ett halvt maximibe-
riket utgivit lopp per natt.
ersättning för att
täcka
kostnadsökningen för
målti-der och
småutgifter (dagtr-
aktamente), och
visar den skattskyl-
dige inte större ök-
ning, medges avdrag
med belopp motsva-
rande den uppburna
ersättningen, dock När arbete utom
högst med ett belopp den vanliga
per dag som verksamhetsorten
motsvarar 0,5 pro- varit förlagt till
cent av det för en och samma ort
beskattningsåret inom riket under
gällande basbeloppet längre tid än tre
enligt 1 kap. 6 § månader i en följd
lagen (1962:381) om bedöms rätten till
allmän försäkring avdrag och beräknas
avrundat till detta enligt
närmaste tiotal bestämmelserna i
kronor (helt punkt 3 a. En
maximibelopp). Detta löpande förrättning
maximibelopp avser anses bruten endast
kostnadsökning för av uppehåll som
måltider och små- beror på att
utgifter under varje arbetet förläggs
hel dag som har till annan ort
tagits i anspråk för under minst fyra
resan. Som hel dag veckor.
anses även avresedag Har skattskyldig
om resan har på- som har rätt till
börjats före kl. avdrag för ökade
12.00 och hem- levnadskostnader
komstdag om resan enligt denna punkt
har avslutats efter tillhandahållits
kl. 19.00. Om resan kostförmån skall
har påbörjats senare avdraget reduceras
eller avslutats med hänsyn härtill,
tidigare skall såvida inte
avdraget bestämmas förmånen avser fri
till högst ett halvt kost som till-
maximibelopp. handahållits på
allmänna transport-
medel vid
tjänsteresa och som
inte utgör
skattepliktig
intäkt.
Kostnadsökning
under förrättning
som varit förenad
med övernattning på
utrikes ort, får
beräknas för varje
förrättning för
sig. Avdraget skall
även här, om den
skattskyldige inte
visar större ök-
ning, anses ha
uppgått till belopp
som motsvarar den
kostnadsersättning
som arbetsgivaren
givit ut, dock
högst med belopp
som kan anses
motsvara största
normala ökning i
levnadskostnaden
under ett dygn för
respektive förrätt-
ningsland.

Om den
skattskyldige inte
fått ersättning från
arbetsgivaren för
att täcka
kostnadsökning för
måltider och
småutgifter men gör
sannolikt att han
haft sådana merk-
ostnader medges
avdrag enligt
schablon med ett
halvt maximibelopp
per dag.

Vill skattskyldig
visa att kost-
nadsökningen i en
och samma
anställning varit
större än avdrag som
beräknats i enlighet
med vad som nu
sagts, skall utred-
ningen avse hans
samtliga för-
rättningar inom
riket i nämnda
anställning under
beskattningsåret.
Avdrag för kostnad
för logi vid
förrättning inom
riket medges med
belopp motsvarande
den faktiska
utgiften. Kan den
skattskyldige inte
visa logikostnaden
medges avdrag med
belopp motsvarande
ersättning som upp-
burits från
arbetsgivaren
(nattraktamente).
Detta avdrag får
Har arbetsgivare haft sådana
för förrättning inom merkostnader medges
riket utgivit avdrag vid
ersättning för att förrättning inom
täcka riket enligt scha-
kostnadsökningen för blon med ett halvt
målti-der och maximibelopp och
småutgifter vid förrättning
(dagtraktamente) och utom riket enligt
visar den skattskyl- schablon med ett
dige inte större halvt normalbelopp
kostnadsökning, med- per dag.
ges avdrag med
belopp motsvarande
den uppburna ersätt-
ningen, dock högst
med ett belopp per
dag som motsvarar
0,5 procent av det
för beskattningsåret
gällande basbeloppet Avdrag för kostnad
enligt 1 kap. 6 § för logi medges med
lagen (1962:381) om belopp motsvarande
allmänna försäkring den faktiska
avrundat till utgiften. Kan den
närmast tiotal skatt-skyldige inte
kronor (helt maxi- visa logikostnaden
mibelopp) och för medges avdrag med
halv dag med högst belopp motsvarande
ett halvt maxi- ersättning som upp-
mibelopp. Helt maxi- burits från
mibelopp avser kost- arbetsgivaren
nadsökning för (nattraktamente).
måltider och Detta avdrag får
småutgifter under dock inte överstiga
varje hel dag som vid förrättning
har tagits i anspråk inom riket ett
för resan. halvt maximibelopp
och vid förrättning
utom riket ett
halvt normalbelopp
per natt.
Har skattskyldig
som har rätt till
Har arbetsgivare avdrag för ökade
för förrättning utom levnadskostnader
riket utgivit enligt denna punkt
dagtraktamente, och tillhandahållits
visar den skattskyl- kostförmån skall
dige inte större avdraget reduceras
kostnadsökning, med hänsyn härtill,
medges av-drag med såvida inte
belopp motsvarande förmånen avser fri
den uppburna ersätt- kost som till-
ningen, dock högst handahållits på
med belopp per dag allmänna transport-
som kan anses medel vid
motsvara den normala tjänsteresa och som
ökningen i levnads- inte utgör
kostnaderna under en skattepliktig
dag i respektive intäkt.
förrättningsland När arbete utom
(helt normalbelopp) den vanliga
och för halv dag med verksamhetsorten
högst ett halvt varit förlagt till
normalbelopp. Helt en och samma ort
normalbelopp avser under längre tid än
kostnadsökning för tre månader i en
frukost, för lunch följd bedöms rätten
och middag bestående till avdrag och
av en rätt på res- beräknas detta
taurang av normal enligt bestämmel-
standard samt för serna i punkt 3 a.
småutgifter under En löpande
varje hel dag som förrättning anses
har tagits i anspråk bruten endast av
för resan. Före- uppehåll som beror
ligger särskilda på att arbetet
skäl får normal- förläggs till annan
beloppet avse ort under minst
kostnadsökning för fyra veckor.
måltider på
restaurang av bättre
standard. Uppehåller
sig den anställde
under tjänsteresa
samma dag i mer än
ett land medges av-
drag med normalbe-
loppet för det land
där han har
uppehållit sig den
längsta tiden av
dagen (06.00 -
24.00).
Som hel dag anses
även avresedag om
resan påbörjats före
kl. 12.00 och hem-
komstdag om resan
avslutats efter kl.
19.00. Som halv dag
anses avresedag om
resan påbörjats kl.
12.00 eller senare
och hemkomstdag om
resan har avslutats
kl. 19.00 eller
tidigare.
Vill skattskyldig
visa att kost-
nadsökningen under
förrättning som
varit förenad med
övernattning inom
riket i en och samma
anställning varit
större än avdrag som
beräknats i enlighet
med vad som sägs i
fjärde stycket,
skall utredningen
avse hans samtliga
förrättningar i
nämnda anställning
under beskattnings-
året. Vill
skattskyldig visa
att kostnadsökningen
under förrättning
som varit förenad
med övernattning på
utrikes ort i en och
samma anställning
varit större än
avdrag som beräknats
enligt femte
stycket, får kost-
nadsökningen beräk-
nas för varje för-
rättning för sig.
Om den
skattskyldige inte
fått ersättning från
arbetsgivaren för
att täcka kost-
nadsökning för mål-
tider och små-
utgifter men gör
sannolikt att han
3 a.9 En avdragsgill fördyring avseende
ökade levnadskostnader kan inte anses
föreligga enbart av den anledningen att
den skattskyldige arbetar på annan ort än
den där han har sin bostad. Avdrag medges
dock i följande fall, nämligen om
arbetet avser endast en kortare tid,
arbetet visserligen inte kan betecknas
som kortvarigt men ändå typiskt sett är
tidsbegränsat till sin natur eller sådant
att en fast anknytning till den tidigare
bostadsorten krävs,
arbetet skall bedrivas på flera olika
platser eller
det av annan anledning inte skäligen
kan ifrågasättas att flyttning bör ske
till arbetsorten.
Oavsett vad som ovan sagts har en
skattskyldig, som på grund av sitt arbete
flyttat till ny bostadsort, rätt till
avdrag för ökade levnadskostnader om
bostad för den skattskyldige, dennes
make, sambo eller familj behållits på den
tidigare bostadsorten och sådan dubbel
bosättning är skälig på grund av
makes eller sambos förvärvsverksamhet,
svårighet att anskaffa fast bostad på
verksamhetsorten eller
annan särskild omständighet.
Avdrag enligt denna punkt medges endast
om övernattning på arbetsorten äger rum.
Avdrag medges endast om avståndet
mellan bostadsorten och arbetsorten är
längre än 50 kilometer.
Avdrag enligt första stycket medges
under längst två år och i övrigt under
längst tre år för gifta eller samboende
par och under längst ett år för ensamstå-
ende skattskyldiga. I den angivna tiden
skall inräknas tid under vilken avdrag
för samma förrättning medgetts enligt
punkt 3. Avdrag medges dock för längre
tid än som sagts nu, om anställningens
natur eller andra särskilda skäl talar
för det.
Avdrag för kostnad Avdrag för kostnad
för logi be-räknas för logi be-räknas
till belopp till belopp
motsvarande den motsvarande den
faktiska utgiften. faktiska utgiften.
För skattskyldiga För skattskyldiga
som avses i punkt 3 som avses i punkt 3
ovan medges dock ovan medges dock
avdrag enligt be- avdrag enligt be-
stämmelserna i punkt stämmelserna i
3 sjunde stycket. punkt 3 nionde
Ökningen i stycket. Ökningen i
kostnaderna för kostnaderna för
måltider och måltider och
småutgifter på småutgifter på
arbetsorten beräknas arbetsorten
antingen enligt beräknas antingen
utredning om den enligt utredning om
faktiska den faktiska
kostnadsökningens kostnadsökningens
storlek eller storlek eller
schablonmässigt. Den schablonmässigt.
schablonmässiga Den schablonmässiga
ökningen beräknas ökningen beräknas
1. för 1. för
skattskyldiga som skattskyldiga som
under de första tre under de första tre
månaderna av borto- månaderna av borto-
varon medgivits varon medgivits
avdrag enligt punkt avdrag enligt punkt
3 ovan och som 3 ovan och som
alltjämt upp-bär alltjämt uppbär
kostnadsersättning kostnadsersättning
från arbetsgivaren från arbetsgivaren
till 70 procent av när arbetsorten är
helt maximibelopp belägen inom riket
per dag, till 70 procent av
helt maximibelopp
och när arbetsorten
2. för är belägen utom
skattskyldiga som riket till 70
medges avdrag enligt procent av helt
första stycket till normalbelopp per
ett halvt dag,
maximibelopp per dag 2. för
under de första tre skattskyldiga som
månaderna av borto- medges avdrag
varon och därefter enligt första
samt i fall av stycket när
dubbel bosättning arbetsorten är
till 30 procent av belägen inom riket
helt maximibelopp till ett halvt
per dag. maximibelopp per
dag och när
arbetsorten är
belägen utom riket
till ett halvt
normalbelopp per
dag under de första
tre månaderna av
bortovaron och
därefter samt i
fall av dubbel bos-
ättning när
arbetsorten är
belägen inom riket
till 30 procent av
helt maximibelopp
och när arbetsorten

är belägen utom
riket till 30 pro-
cent av helt nor-
malbelopp per dag.
Har skattskyldig som har rätt till
avdrag för ökade levnadskostnader enligt
denna punkt tillhandahållits kostförmån
skall avdraget reduceras med hänsyn
härtill, såvida inte förmånen avser fri
kost som tillhandahållits på allmänna
transportmedel vid tjänsteresa och som
inte utgör skattepliktig intäkt.
4.10 Även för det fall, att skattskyl-
dig enligt punkt 3 här ovan icke är
berättigad till avdrag för ökade
levnadskostnader, äger han dock rätt
avdraga skälig kostnad för resor till och
från arbetsplatsen, där denna varit
belägen på sådant avstånd från hans
bostad, att han behövt anlita och även
anlitat särskilt fortskaffningsmedel.
Om avståndet mellan den skattskyldiges
bostad och arbetsplats uppgår till minst
fem kilometer och det klart framgår att
användandet av egen bil för resa till och
från arbetsplatsen regelmässigt medför en
tidsvinst på minst två timmar i
jämförelse med allmänt
kommunikationsmedel medges avdrag för
kostnader för resa med egen bil. Sådant
avdrag medges också om den skattskyldige
använder bilen i tjänsten under minst 60
dagar för år räknat för de dagar som
bilen används i tjänsten. Om bilen
används i tjänsten under minst 160 dagar
för år räknat medges avdrag under alla de
dagar som bilen används för resor mellan
bostad och arbetsplats. Användning i
tjänsten beaktas dock endast om den upp-
går till minst 300 mil för år räknat.
Avdraget skall bestämmas enligt schablon
på grundval av genomsnittliga kostnader
för mindre bil och med hänsyn till de
kostnader, som är direkt beroende av kört
vägsträcka (milbundna kostnader). Rege-
ringen eller myndighet som regeringen be-
stämmer fastställer för varje taxeringsår
föreskrifter för beräkningen av avdrag i
dessa fall.
För skattskyldig som på grund av ålder,
sjukdom eller handikapp är nödsakad att
använda bil tillämpas inte bestämmelserna
i andra stycket. Detsamma gäller
skattskyldig som är tvungen att använda
större bil på grund av skrymmande last.
Har den
skattskyldige vid
resorna haft kost-
nader för väg-,
bro-eller
färjeavgift medges
avdrag för den fak-
tiska kostnaden.
Skattskyldig som
haft kostnader för
resa inom riket i
Den som är samband med
skattskyldig för tillträdande eller
förmån av fri eller frånträdande av an-
delvis fri bil med- ställning eller
ges dock inte avdrag uppdrag har rätt
för kostnader för till skäligt avdrag
resor som avses i för kostnaderna.
första styc-ket, om Härvid gäller vad
han företagit som sägs i punkt 3
resorna med b andra stycket.
Den som är
bil under den tid skattskyldig för
förmånen åtnjutits. förmån av fri eller
delvis fri bil med-
ges dock inte
avdrag för andra
kostnader än sådana
som avses i fjärde
stycket för resor
som avses

i första stycket,
om han har före-
tagit resorna med
bil under den tid
förmånen åtnjutits.

till 42 §
2.11 Värdet av 2. Värdet av
bilförmån skall för bilförmån skall för
helt år bestämmas helt år bestämmas
till 0,8 basbelopp till 0,7 basbelopp
med tillägg av 20 med tillägg av 20
procent av procent av
nybilspriset i nybilspriset för
slutet av året före årsmodellåret.
beskattningsåret för Värdet får dock
senaste årsmodell av inte överstiga
förmånsbilen eller - 40 procent eller
om bilmodellen då understiga 32 pro-
inte saluförs - till cent av
0,8 basbelopp med nybilspriset för
tillägg av 20procent årsmodell-året.
av ett uppskattat
nybils-pris, baserat
på nybilspriset för
motsvarande mo-
deller. Värdet får
dock inte överstiga
42 procent eller
understiga
35 procent av
nybilspriset.
Är förmånsbilens
årsmodell äldre än Är förmånsbilens
tre år skall årsmodell sex år
förmånens värde ned- eller äldre skall
sättas till förmånsvärdet
85 procent av det beräknas på ett
värde som framkommer belopp som utgör
vid en beräkning 70 procent av ett
enligt första uppskattat nybils-
stycket. pris i slutet av
Är förmånsbilens året före beskatt-
årsmodell sex år ningsåret för de
eller äldre skall vanligast förekom-
värdet av förmånen mande bilarna ägda
nedsättas till av juridiska
85 procent av det personer. På den
värde som framkommer skattskyldiges
vid en beräkning begäran skall för-
enligt första månsvärdet be-
stycket men som stämmas enligt
grundar sig på ett första stycket, om
uppskattat ny- sådant nybilspris
bilspris, baserat på som avses i första
85 procent av ny- stycket kan
bilspriset i slutet beräknas för
av året före be- förmånsbilen.
skattningsåret för
de vanligast
förekommande Vid beräkningen av
bilarna. På den förmåns-värdet
skattskyldiges enligt första och
begäran skall andra styckena
förmånsvärdet skall till det
bestämmas enligt angivna nybils-
andra stycket, om priset i
sådant nybilspris förekommande fall
som avses i första läggas
stycket kan beräknas anskaffnings-
för förmånsbilen. kostnaden för
Vid beräkningen av extrautrustning.
förmåns-värdet
enligt första-tredje
styckena skall till
det angivna nybils-
priset i före-
kommande fall läggas
an-
skaff-ningskostnaden
för extrautrustning
i den mån den över-
stiger 20 000 kr.
Om den skattskyldige bekostar allt
drivmedel för det privata nyttjandet av
förmånsbilen skall förmånsvärdet
nedsättas med en femtedel.
Om den Om den
skattskyldige skattskyldige
åtnjuter förmånen åtnjuter förmånen
endast under en del endast under en del
av året skall av året skall
förmånsvärdet förmånsvärdet
beräknat enligt beräknat enligt
första-femte första-fjärde
styckena sättas ned styckena sättas ned
med en tolftedel för med en tolftedel
varje hel för varje hel
kalendermånad som kalendermånad som
han inte har han inte har
åtnjutit förmånen. åtnjutit förmånen.
Om bilförmån
endast åtnjutits i
ringa omfattning
skall förmånen inte
tas upp till
beskattning.
4.12 Om den skattskyldige utger
ersättning för en förmån skall förmåns-
värdet, beräknat enligt punkterna 2 och
3, sättas ned med ersättningens belopp.
Värdet av bilförmån Värdet av
och förmån av fri bilförmån och för-
kost, beräknat mån av fri kost,
enligt punkterna 2 beräknat enligt
och 3 får jämkas punkterna 2 och 3
uppåt eller nedåt, får jämkas uppåt
om det finns eller nedåt, om det
synnerliga skäl. finns synnerliga
skäl. Synnerliga
skäl får beträff-
ande bilförmån
anses föreligga om
bilen används som
arbetsredskap eller
om tjänstekörningen
är omfattande eller
om eljest
synnerliga skäl
finns.
_______________

1. Denna lag träder i kraft den 1
januari 1994 och tillämpas första gången
vid 1995 års taxering.
2. Vad som sägs i punkt 3 femte stycket
av anvisningarna till 33 § om
bestämmandet av normalbeloppets storlek
för hel dag skall dock gälla först i
fråga om kalenderåret 1995 och tillämpas
första gången vid 1996 års taxering. För
kalenderåret 1994 skall normalbeloppets
storlek för hel dag bestämmas till 70
procent av det belopp som kan anses
motsvara största normala ökning i
levnadskostnaden i respektive
förrättningsland.

1 Senaste lydelse 1993:359.
2 Senaste lydelse 1990:650.
3 Senaste lydelse 1991:1866.
4 Senaste lydelse 1990:650.
5 Senaste lydelse 1990:650.
6 Senaste lydelse 1992:1596.
7 Senaste lydelse 1991:592.
8 Senaste lydelse 1992:1596.
9 Senaste lydelse 1992:1596.
10 Senaste lydelse 1986:1199.
11 Senaste lydelse 1990:650.
12 Senaste lydelse 1987:1303.
117

2.2 Förslag till
Lag om ändring i uppbördslagen (1953:272)

Härigenom föreskrivs att 8 och 10 §§
uppbördslagen (1953:272)1 skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8 §2
Åtnjuter skattskyldig jämte kontant
inkomst andra förmåner skall preliminär
A-skatt beräknas efter inkomstförmånernas
sammanlagda värde. Har den skattskyldige
utgett ersättning för en förmån skall
förmånsvärdet sättas ned med ersätt-
ningens belopp.
Värdet av bilförmån Värdet av
skall beräknas bilförmån skall be-
enligt punkt 2 av räknas enligt punkt
anvisningarna till 2 av anvisningarna
42 § kommunalskat- till 42 §
telagen (1928:370). kommunalskattelagen
Tredje stycket andra (1928:370). Andra
meningen av nämnda stycket andra
anvisningspunkt meningen av nämnda
skall dock tillämpas anvisningspunkt
endast i fall som skall dock
avses i sjätte tillämpas endast i
stycket nedan. fall som avses i
Värdet av förmån av sjätte stycket ne-
räntefritt lån eller dan. Värdet av
lån där räntan un- förmån av ränte-
derstiger fritt lån eller lån
marknadsräntan skall där räntan un-
beräknas enligt derstiger
punkt 10 tredje* marknadsräntan
femte styckena av skall beräknas
anvisningarna till enligt punkt 10
32 § kommunal- tredje* femte
skattelagen. styckena av
Värdet av förmån anvisningarna till
av bostad som är 32 § kommunal-
belägen här i riket skattelagen.
och som inte är Värdet av förmån
semesterbostad skall av bostad som är
beräknas enligt belägen här i riket
följande grunder. och som inte är
Riket delas in i semesterbostad
områden som är skall beräknas
väsentligen enhet- enligt följande
liga i fråga om grunder. Riket
boendekostnader. delas in i områden
Förmånsvärdet av en som är väsentligen
bostad inom varje enhetliga i fråga
område skall bestäm- om boendekostnader.
mas till det genom- Förmånsvärdet av en
snittliga värdet för bostad inom varje
jämförbara bostäder område skall be-
inom området. Om stämmas till det
bostaden är belägen genomsnittliga
utom tätort med värdet beräknat per
närmaste omgivning kvadratmeter bo-
skall dock värdet stadsyta för
bestämmas till det jämförbara bostäder
lägsta av nämnda inom området. Om
genomsnittsvärden bostaden är belägen
reducerat med tio utom tätort med
procent. närmaste omgivning
skall dock värdet
bestämmas till det
lägsta av nämnda
genomsnittsvärden
reducerat med tio
procent. Vid
värdering av förmån
av fri eller delvis
fri resa som utgår
på grund av
anställning eller
särskilt uppdrag
inom rese- eller
trafikbranschen
skall följande
iakttas. För
flygresor skall
världen indelas i
zoner som är
väsentligen
enhetliga i fråga
om resestruktur och
priser.
Förmånsvärdet av en
fri eller delvis
fri flygresa skall
bestämmas till det
genomsnittliga
lägsta priset för
bokningsbara resor
på allmänna mark-
naden inom zonen
respektive mellan
zonerna. Har för
resan gällt som
villkor att den får
företas endast
under förutsättning
att det vid resans
avgång finns osålda
platser kvar och
har på grund härav
förelegat en påtag-
lig risk för att
resan inte kan ge-
nomföras enligt
planerna skall
resan anses ha ett
värde motsvarande
lägsta priset för
resan om den varit
bokningsbar och i
fråga om flygresa
lägsta genom-
snittliga priset på
marknaden, efter
avdrag med 50
procent.
Värdet av annan förmån än som avses i
andra och tredje styckena skall beräknas
enligt 42 § andra stycket kommunal-
skattelagen samt punkt 1 andra och tredje
styckena och punkt 3 av anvisningarna
till den paragrafen.
Föreligger fall som avses i punkt 4
andra stycket av anvisningarna till 42 §
kommunalskattelagen får skattemyndigheten
bestämma värdet av förmånen med hänsyn
härtill.
Om skattemyndigheten bestämt värdet av
förmånen enligt bestämmelserna i 5 §
andra stycket lagen (1984:668) om uppbörd
av socialavgifter från arbetsgivare skall
detta värde användas även vid beräkning
av preliminär A-skatt.

10 §3
Preliminär A-skatt Preliminär
skall beräknas på A-skatt skall
ersättningar för beräknas på
ökade levnads- ersättningar för
kostnader som lämnas ökade levnads-
vid sådan kostnader, som läm-
tjänsteresa inom nas vid sådan
riket som avses i tjänsteresa som
punkt 3 av anvis- avses i punkt 3 av
ningarna till 33 § anvisningarna till
kommunalskattelagen 33 § kommunal-
(1928:370) endast skattelagen
till den del (1928:370) och för
ersättningarna vilken rätten till
överstiger de scha- avdrag för kost-
blonbelopp som anges naderna vid
i nämnda lagrum mottagarens in-
eller, såvitt gäller komsttaxering anges
kostnad för logi, i nämnda punkt,
den faktiska endast till den del
utgiften. På ansökan ersättningarna
av den som betalar överstiger de
ut ersättning får schablonbelopp som
skattemyndigheten anges i nämnda
besluta att i den lagrum eller,
mån tjänsteresa såvitt gäller
varar mer än tre kostnad för logi,
månader motsvarande den faktiska
skall gälla till den utgiften.
del ersättningarna
inte överstiger vad
som anges i punkt 3
a av anvisningarna
till nämnda
paragraf. På ersättning för
På ersättning för ökade levnads-
ökade levnads- kostnader som
kostnader vid sådan lämnas vid sådan
tjänsteresa utom tjänsteresa för
riket som avses i vilken rätten till
punkt 3 sista avdrag för
stycket av anvis- kostnaderna vid
ningarna till 33 § mottagarens
kommunalskattelagen inkomsttaxering
skall preliminär anges i punkt 3 a
A-skatt beräknas av anvisningarna
endast till den del till 33 § kommunal-
ersättningen skattelagen skall
överstiger avdrags- preliminär A-skatt
gillt belopp enligt beräknas endast
nämnda lagrum. till den del
ersättningarna
översti-ger de
schablonbelopp som
anges i nämnda
lagrum. I den mån
ersättning för
ökade levnadskost-
nader under tjäns-
teresa utgår för
längre tid än två
år på en och samma
ort skall dock
preliminär A-skatt
beräknas på hela
ersättningen såvida
inte skattemyndig-
heten på ansökan av
den som betalar ut
ersättningen be-
slutar att motsva-
rande skall gälla
även för viss
längre tid än två
år.
I fråga om ersättning för resa med egen
bil i tjänsten gäller att preliminär
A-skatt beräknas på ersättningen endast
till den del den överstiger det i punkt 3
c av anvisningarna till 33 § kommu-
nalskattelagen angivna beloppet.
Beträffande annan skattepliktig
ersättning för kostnader som är förenade
med tjänsten beräknas preliminär A-skatt
endast om det är uppenbart att
ersättningen avser kostnader som inte är
avdragsgilla vid mottagarens
inkomsttaxering eller att den överstiger
avdragsgillt belopp. I sådant fall
beräknas skatten på hela ersättningen
respektive den del av ersättningen som
överstiger det avdragsgilla beloppet.
Preliminär A-skatt skall inte utgå för:
a) familjebidrag till den som tjänstgör
inom totalförsvaret;
b) ränta eller utdelning som tillkommer
en annan juridisk person än svenskt
dödsbo eller en fysisk person som inte är
bosatt i Sverige;
c) ränta eller utdelning som enligt
dubbelbeskattningsavtal är helt
undantagen från beskattning i Sverige;
d) ränta på förfogarkonto som avses i 3
kap. 57 § lagen (1990:325) om
självdeklaration och kontrolluppgifter,
om räntan inte uppgår till 1 000 kronor;
e) ränta på konto för klientmedel;
f) ränta som ingår i belopp som
redovisats enligt 3 kap. 22 § sista
stycket lagen om självdeklaration och
kontrolluppgifter;
g) utdelning som g) utdelning som
avses i punkt 2 avses i punkt 2
tredje stycket av tredje stycket av
anvisningarna till anvisningarna till
22 § kommunalskat- 22 §
telagen eller 3 § 1 kommunalskattelagen
mom. tredje stycket eller 3 § 1 mom.
lagen (1947:576) om tredje stycket
statlig inkomst- lagen (1947:576) om
skatt; eller statlig inkomst-
h) ersättning till skatt;
en och samma h) ersättning
idrottsutövare från till en och samma
en sådan ideell idrottsutövare från
förening som avses i en sådan ideell
7 § 5 mom. lagen förening som avses
(1947:576) om i 7 § 5 mom. lagen
statlig inkomstskatt (1947:576) om
och som har till hu- statlig in-
vudsakligt syfte att komstskatt och som
främja idrottslig har till hu-
verksamhet, om vudsakligt syfte
ersättningen från att främja idrotts-
föreningen under lig verksamhet, om
året inte uppgått ersättningen från
till ett halvt föreningen under
basbelopp enligt året inte uppgått
lagen (1962:381) om till ett halvt
allmän försäkring. basbelopp enligt
lagen (1962:381) om
allmän försäkring;
eller
i) förmån av fri
resa inom riket i
samband med
tillträdande eller
frånträdande av
anställning eller
uppdrag eller er-
sättning för kost-
nad för sådan resa.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1994 och tillämpas första gången i fråga
om preliminär skatt för år 1994.

1 Lagen omtryckt 1991:97.
Senaste lydelse av lagens rubrik
1974:771.
2 Senaste lydelse 1992:1599.
3 Senaste lydelse 1992:680.

118

2.3 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1990:325) om
självdeklaration och
kontrolluppgifter

Härigenom föreskrivs att 3 kap. 7 och 9
§§ lagen (1990:325) om självdeklaration
och kontrolluppgifter skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap.
7 §1
Värdet av förmåner Värdet av förmåner
som utgått i annat som utgått i annat
än pengar skall än pengar skall
beräknas i enlighet beräknas i
med bestämmelserna i enlighet med
kommunalskattelagen bestämmelserna i
(1928:370). Vid kommunalskattelagen
beräkning av värdet (1928:370). Vid
av bilförmån och beräkning av värdet
kostförmån skall av bilförmån och
dock bestämmelserna kostförmån skall
i punkt 2 tredje dock bestämmelserna
stycket andra me- i punkt 2 andra
ningen och punkt 4 stycket andra
andra stycket av meningen och punkt
anvisningarna till 4 andra stycket av
42 § nämnda lag anvisningarna till
tillämpas endast i 42 § nämnda lag
enlighet med beslut tillämpas endast i
av skattemyndigheten enlighet med beslut
med stöd av 5 § av skatte-
andra stycket lagen myndigheten med
(1984:668) om stöd av 5 § andra
uppbörd av sociala- stycket lagen
vgifter från (1984:668) om
ar-betsgivare. uppbörd av
Värdet av annan bo- socialavgifter från
stadsförmån än ar-betsgivare.
förmån av semes- Värdet av annan bo-
terbostad skall stadsförmån här i
beräknas i enlighet riket än förmån av
med bestämmelserna i semesterbostad
8 § tredje stycket skall beräknas i
uppbördslagen enlighet med
(1953:272). bestämmelserna i 8
§ tredje stycket
uppbördslagen
(1953:272). Har
reseförmån vid
beräkning av
preliminär skatt
värderats enligt 8
§ tredje stycket
uppbördslagen skall
detta värde anges i
kontrolluppgiften.
Om värdet av en förmån justerats enligt
5 § andra stycket lagen om uppbörd av
socialavgifter från arbetsgivare skall
anges att justering skett.
Det sammanlagda värdet av förmånerna
skall anges särskilt för sig.

9 §2
I kontrolluppgiften skall det för varje
belopp anges om arbetsgivaren skall
betala arbetsgivaravgifter enligt lagen
(1981:691) om socialavgifter.
Ersättning för Ersättning för
ökade levnads- ökade levnads-
kostnader eller kostnader eller
kostnader för resa kostnader för resa
med egen bil i med egen bil i
tjänsten som enligt tjänsten som enligt
10 § första-tredje 10 § första-tredje
styckena upp- styckena upp-
bördslagen bördslagen
(1953:272) skall (1953:272) skall
ligga till grund för ligga till grund
beräkning av preli- för beräkning av
minär A-skatt, skall preliminär A-skatt,
i kontrolluppgift skall i
anges som lön, kontrolluppgift
arvode eller anges som lön,
motsvarande. arvode eller
motsvarande. Har
ersättning för
ökade levnadskost-
nader utgått un-der
en och samma
tjänsteresa för
längre tid än 90
I kontrolluppgiften dagar under be-
skall särskilt skattningsåret
för sig tas upp det skall det avseende
sammanlagda värdet inrikes respektive
av andra utrikes förrättning
kostnadsersättningar anges var för sig i
än sådana som enligt kontrolluppgift.
5 § 4 a-c skall I
uppges först efter kontrolluppgiften
föreläggande av skall särskilt för
skattemyndigheten. sig tas upp det
Dock skall sammanlagda värdet
ersättningen, då det av andra
är uppenbart att den kostnadsersättning-
avser kostnader som ar än sådana som
inte är avdragsgilla enligt 5 § 3 a-c
vid mottagarens skall uppges först
inkomsttaxering efter föreläggande
eller att den av skattemyndighe-
överstiger avdrags- ten. Dock skall
gillt belopp, till ersättningen, då
denna del anges som det är uppenbart
lön, arvode eller att den avser
motsvarande. kostnader som inte
I kontrolluppgiften är avdragsgilla vid
skall särskilt för mottagarens
sig tas upp sådant inkomsttaxering
avdrag som har eller att den
gjorts för prelimi- överstiger avdrags-
när A-skatt. gillt belopp, till
denna del anges som
lön, arvode eller
motsvarande.
I
kontrolluppgiften
skall särskilt för
sig tas upp sådant
avdrag som har
gjorts för
preliminär A-skatt.
_______________

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1994 och tillämpas första gången vid 1995
års taxering.

1 Senaste lydelse 1992:493.
2 Senaste lydelse 1992:1659.
119

2.4 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1984:668) om upp-
börd av
socialavgifter från arbetsgivare

Härigenom föreskrivs att 5 § lagen
(1984:668) om uppbörd av social-avgifter
från arbetsgivare1 skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 §2
Skattepliktiga förmåner skall tas upp
till ett värde som bestäms i enlighet med
8 § första-fjärde styckena uppbördslagen
(1953:272).
Om det föreligger Om det föreligger
fall som avses i fall som avses i
punkt 4 andra punkt 4 andra
stycket av anvis- stycket av anvis-
ningarna till 42 § ningarna till 42 §
kommunalskattelagen kommunalskattelagen
(1928:370), eller (1928:370), eller
sådant fall att den sådant fall att den
skattskyldige skulle skattskyldige
kunna få skulle kunna få
förmånsvärdet förmånsvärdet
bestämt med stöd av bestämt med stöd av
punkt 2 tredje punkt 2 andra
stycket andra stycket andra
meningen av samma meningen av samma
anvisningar, får anvisningar, får
skattemyndigheten på skattemyndigheten
framställning av på framställning av
arbetsgivaren arbetsgivaren
bestämma värdet av bestämma värdet av
förmånen med hänsyn förmånen med hänsyn
härtill. härtill. Detsamma
Arbetsgivaren skall gäller om
underrätta bostadsförmånsvärde
arbetstagare som som bestäms enligt
berörs av skat- 8 § tredje stycket
temyndighetens uppbördslagen av-
beslut. viker med mer än 10
procent från det
värde som följer av
42 § första stycket
kommunalskattelagen
eller om värde av
reseförmån som
bestäms enligt 8 §
tredje stycket
uppbördslagen av-
viker med mer än 10
procent från det
värde som följer av
42 § andra stycket
kommunalskatte-
lagen. Arbetsgiva-
ren skall under-
rätta arbetstagare
som berörs av skat-
temyndighetens be-
slut.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1994 och tillämpas på förmån som utges
efter ikraftträdandet.

1 Lagen omtryckt 1991:98.
2 Senaste lydelse 1992:488.
120

2.5 Förslag till
Lag om avdrag för kostnader för bilresor
till och från
arbetsplatsen vid 1995 års taxering

Härigenom föreskrivs följande.

Avdrag för kostnad för resa med egen bil
till och från arbetsplatsen enligt punkt
4 av anvisningarna till 33 §
kommunalskattelagen (1928:370) skall vid
1995 års taxering medges, i stället för
enligt schablon som anges i andra stycket
nämnda anvisningspunkt, med 1 krona och
30 öre per kilometer.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1994.
121

2.6 Förslag till

Lag om beräkning av beskattningsbar
förvärvsinkomst vid
taxering till statlig inkomstskatt och
statlig inkomstskatt på
förvärvsinkomster vid 1995 och 1996 års

taxeringar

1 § Vad som sägs i 8 § första stycket
lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt
gäller inte vid 1995 och 1996 års
taxeringar.
Skattskyldig som vid taxering till
kommunal inkomstskatt är berättigad till
särskilt kommunalt grundavdrag enligt 48
§ 4 mom. kommunalskattelagen (1928:370)
har rätt till särskilt statligt
grundavdrag från den taxerade
förvärvsinkomsten med belopp som
motsvarar den del av det särskilda
kommunala grundavdraget som överstiger
kommunalt grundavdrag beräknat enligt 48
§ 2 och 3 mom. kommunalskattelagen.

2 § I stället för vad som anges i lagen
(1992:1485) om beräkning av statlig
inkomstskatt på förvärvsinkomst vid 1994
och 1995 års taxeringar skall i fråga om
fysiska personer vid 1995 års taxering
det fasta skattebeloppet på 100 kronor
tas ut endast om den beskattningsbara
inkomsten överstiger ett belopp
motsvarande det grundavdrag som medges
vid taxering till kommunal inkomstskatt
enligt 48 § 2 och 3 mom.
kommunalskattelagen (1928:370).
I stället för vad som anges i 10 §
andra stycket lagen (1947:576) om statlig
inkomstskatt skall i fråga om fysiska
personer vid 1996 års taxering det fasta
skattebeloppet på 100 kronor tas ut
endast om den beskattningsbara inkomsten
överstiger ett belopp motsvarande det
grundavdrag som medges vid taxering till
kommunal inkomstskatt enligt 48 § 2 och 3
mom. kommunalskattelagen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1994 och tillämpas första gången vid 1995
års taxering.
122

Lagrådet

Utdrag ur protokoll vid sammanträde
1993-10-25

Närvarande: f.d. regeringsrådet Bengt
Hamdahl, justitierådet Hans-Gunnar
Solerud, regeringsrådet Anders Swartling.

Enligt en lagrådsremiss
(finansdepartementet) den 14 oktober 1993
har regeringen beslutat inhämta Lagrådets
yttrande över förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen (1928:370), m.m.

Förslagen har inför Lagrådet föredragits
av kammarrättsassessorerna Monica Dahlbom
och Christina Westerling.

Förslagen föranleder följande yttrande av
Lagrådet:

Lagrådet har underkastat lagtexten i
förslagen till lagar om ändring i
kommunalskattelagen (1928:370),
uppbördslagen (1953:272), lagen
(1990:325) om självdeklaration och
kontrolluppgifter och lagen (1984:668) om
uppbörd av socialavgifter från
arbetsgivare viss omarbetning, som
framgår av bilaga till detta protokoll.
Lagrådets lagtextförslag kommenteras
endast vad avser följande bestämmelser i
kommunalskattelagen.

Punkt 3 av anvisningarna till 33 §
I femte stycket regleras de fall då
dagtraktamente har utgått för förrättning
utom riket. Sista meningen innehåller en
föreskrift som klargör hur det högsta
avdragsbeloppet skall bestämmas när den
anställde under tjänsteresa samma dag
uppehåller sig i mer än ett land. I det
remitterade förslaget sägs att avdrag i
det fallet skall medges "med
normalbeloppet för det land där han har
uppehållit sig den längsta tiden". Enligt
vad som framkommit vid
lagrådsföredragningen är avsikten att
föreskriften skall bli tillämplig inte
endast när valet står mellan två eller
flera främmande länder utan även när
Sverige är ett av de länder som berörs.
Av denna anledning bör det i föreskriften
använda uttrycket "normalbeloppet"
ersättas med ett uttryck som omfattar
också det vid inhemska tjänsteresor
tillämpliga s.k. maximibeloppet. Lagrådet
har i sitt författningsförslag använt
uttrycket "det högsta beloppet för
avdrag".

Punkt 4 av anvisningarna till 33 §
Denna anvisningspunkt innehåller två nya
bestämmelser. Den ena ger rätt till
avdrag för väg*, bro* och färjeavgifter,
den andra reglerar avdragsrätten vid
resor i samband med tillträdande eller
frånträdande av en anställning (s.k.
inställelseresor). I det remitterade
förslaget har bestäm-melserna placerats i
nu nämnd ordning som fjärde och femte
styckena. Vid lagrådsföredragningen har
upplysts att den förstnämnda be-
stämmel-sen är avsedd att bli tillämplig
inte endast vid de i första*tredje
styckena reglerade arbetsresorna utan
också vid inställelseresorna. Lagrådet
har ansett att detta bör tydligaregöras
genom att bestämmelserna byter plats,
vilket innebär att inställelseresorna
regleras i det fjärde och avdragsrätten
för vägavgifter m.m. i det femte stycket.

Punkt 2 av anvisningarna till 42 §
Första stycket innehåller huvudregeln för
beräkning av värdet av bilförmån. Enligt
det remitterade förslaget är det
nybilspriset "för modellåret" som skall
ligga till grund för beräkningen av det
20*procentiga tillägget. Av
specialmotiveringen framgår att det är
det s.k. listpriset som åsyftas. Vid
lagrådsföredragningen har upplysts att
detta pris normalt bestäms med ledning av
prisuppgifter som är hänförliga till
senare delen av året före modellåret. För
att lagtexten inte skall ge intryck av
att prisbestämningen tidsmässigt är
bunden till de priser som tillämpas under
själva modellåret föreslår Lagrådet att
det relevanta priset beskrivs som
nybilspriset "för årsmodellen".

I andra stycket finns särskilda
värderingsregler för de fall då
förmånsbilens årsmodell är sex år eller
äldre. Enligt första meningen i det
remitterade förslaget skall värdet i
dessa fall beräknas "på" ett belopp som
utgör 70 procent av ett på visst sätt
uppskattat nybilspris. Den föreslagna
lagtexten skulle kunna tolkas som att
detta belopp skall träda i stället för
det i första stycket angivna nybilspriset
vid en värdering som i övrigt genomförs
enligt det stycket. Detta torde dock inte
vara avsikten. Lagrådet föreslår en
omformulering av första meningen i syfte
att ge tydligare uttryck åt den avsedda
innebörden, nämligen att beloppet skall
helt ersätta det värde som beräknas
enligt första stycket. Vidare föreslås
att det åsyftade nybilspriset beskrivs på
ett sätt som ligger i linje med vad
Lagrådet föreslagit i fråga om lydelsen
av första stycket.

Genom andra meningen i stycket öppnas en
möjlighet för den skattskyldige att
begära att förmånsvärdet alltjämt skall
beräknas enligt första stycket. Enligt
det remitterade förslaget är denna
möjlighet dock beroende av att "sådant
nybilspris som avses i första stycket kan
beräknas för förmånsbilen". Eftersom de
nya reglerna i första stycket bygger på
förutsättningen att det där avsedda
nybilspriset alltid kan fastställas, är
det citerade villkoret överflödigt och
missvisande. Villkoret har därför
uteslutits i Lagrådets förslag.
139

Bilaga till Lagrådets
protokoll 1993-10-25

Förslag till lag om ändring i
kommunalskattelagen (1928:370)

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
- - - - - - - - - - - - - - - - - -

32 §

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
- - - - - - - - - - - - - - - - - -

3 f mom.
Som intäkt tas inte upp sedvanliga
rabatter vid inköp av varor och tjänster
som ingår i arbetsgivarens ordinarie
utbud eller i annat företags ordinarie
utbud om företaget är närstående
arbetsgivarens företag och varorna eller
tjänsterna har ett nära samband med
arbetsgivarens verksamhet. Vad som sagts
nu gäller dock inte om rabatten är en
direkt ersättning för utfört arbete eller
utgår på sätt som anges i 32 § 3 e mom.
andra stycket 2*4. Även om det inte
följer av 3 d mom. tas som intäkt inte
upp sådan rabatt eller liknande förmån
som transportföretag enligt internatio-
nellt vedertagen praxis utger för visad
kundtrohet vid utrikes flygresor och som
slutligt tillfaller en arbetstagare eller
uppdragstagare på grund av hans egenskap
av resenär. Har skattskyldig på grund av
anställning eller särskilt uppdrag inom
rese* eller trafikbranschen under
beskattningsåret åtnjutit förmån av fria
eller delvis fria resor, skall förmånen
av den första resan tur och retur inte
tas upp som intäkt.

4 mom.
Har skattskyldig på grund av byte av
verksamhetsort flyttat till ny bostadsort
och fått särskild ersättning av sin
arbetsgivare eller av allmänna medel för
flyttningskostnaden skall ersättningen
inte tas upp som intäkt om inte annat
följer av andra stycket. Som
flyttningskostnad räknas kostnader för
emballering, packning, transport och
uppackning av den skattskyldiges och hans
familjs bohag och övrigt lösöre och
transport av den skattskyldige och hans
familj från den gamla till den nya
bostadsorten samt liknande kostnader för
flyttningen. Andra kostnader i samband
med flyttningen såsom kostnader för resor
till och från arbetsplatsen, hemresor,
dubbel bosättning eller förlust vid
försäljning av bostad eller annan egendom
räknas inte som flyttningskostnad.
Omfattar ersättning för
flyttningskostnad även ersättning för
körning med egen bil skall sistnämnda
ersättning tas upp som intäkt till den
del den överstiger det avdrag som medges
för kostnader för resor med egen bil
enligt den schablon som anges i punkt 4
av anvisningarna till 33 §.

140

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
- - - - - - - - - - - - - - - -

Anvisningar
till 33 §
3.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
- - - - - - - - - - - - - - - -

Har arbetsgivare för förrättning inom
riket utgivit ersättning för att täcka
kostnadsökningen för måltider och
småutgifter (dagtraktamente) och visar
den skattskyldige inte större kostnadsök-
ning, medges avdrag med belopp
motsvarande den uppburna ersättningen,
dock för varje hel dag som tagits i
anspråk för resan högst med ett belopp
som motsvarar 0,5 procent av det för
beskattningsåret gällande basbeloppet
enligt 1 kap. 6 § lagen (1962:381) om
allmän försäkring avrundat till närmaste
tiotal kronor (helt maximibelopp) och för
varje halv dag högst med ett halvt
maximibelopp.
Har arbetsgivare för förrättning utom
riket utgivit dagtraktamente, och visar
den skattskyldige inte större
kostnadsökning, medges avdrag med belopp
motsvarande den uppburna ersättningen,
dock för varje hel dag som tagits i
anspråk för resan högst med belopp som
kan anses motsvara den normala ökningen i
levnadskostnaderna under en dag i
respektive förrättningsland (helt normal-
belopp) och för varje halv dag högst med
ett halvt normalbelopp. Helt normalbelopp
avser kostnadsökning för frukost, för
lunch och middag bestående av en rätt på
restaurang av normal standard samt för
småutgifter under varje hel dag som har
tagits i anspråk för resan. Föreligger
särskilda skäl får normalbeloppet avse
kostnadsökning för måltider på restaurang
av bättre standard. Uppehåller sig den
anställde under tjänsteresa samma dag i
mer än ett land bestäms det högsta
beloppet för avdrag med hänsyn till det
land där han har uppehållit sig den
längsta tiden av dagen (06.00 * 24.00).

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
- - - - - - - - - - - - - - -

3 a.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
- - - - - - - - - - - - - - -

Avdrag för kostnad för logi beräknas till
belopp motsvarande den faktiska utgiften.
För skattskyldiga som avses i punkt 3
ovan medges dock avdrag enligt
bestämmelserna i punkt 3 nionde stycket.
Ökningen i kostnaderna för måltider och
småutgifter på arbetsorten beräknas
antingen enligt utredning om den faktiska
kostnadsökningens storlek eller schablon-
mässigt. Den schablonmässiga ökningen
beräknas
1. för skattskyldiga som under de första
tre månaderna av bortovaron medgivits
avdrag enligt punkt 3 ovan och som
alltjämt uppbär kostnadsersättning från
arbetsgivaren, till per dag 70 procent av
helt maximibelopp när arbetsorten är
belägen inom riket och 70 procent av helt
normalbelopp när arbetsorten är belägen
utom riket,
2. för skattskyldig med arbetsort
belägen inom riket som medges avdrag
enligt första stycket, till ett halvt
maximibelopp per dag under de första tre
månaderna av bortovaron och till 30
procent av helt maximibelopp för tid
därefter,
3. för skattskyldig med arbetsort
belägen utom riket som medges avdrag
enligt första stycket, till ett halvt
normalbelopp per dag under de första tre
månaderna av bortovaron och till 30
procent av helt normalbelopp för tid
därefter,
4. för skattskyldig som medges avdrag
enligt andra stycket, till ett belopp per
dag som utgör 30 procent av
maximibeloppet eller normalbeloppet.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
- - - - - - - - - - - - - - - -
4.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
- - - - - - - - - - - - - - - -

Skattskyldig som haft kostnader för resa
inom riket i samband med tillträdande
eller frånträdande av anställning eller
uppdrag har rätt till skäligt avdrag för
kostnaderna. Härvid gäller vad som sägs i
punkt 3 b andra stycket.
Har den skattskyldige vid resorna haft
kostnader för väg*, bro* eller
färjeavgift medges avdrag för den
faktiska kostnaden.
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
- - - - - - - - - - - - - - - -

till 42 §
2. Värdet av bilförmån skall för helt år
bestämmas till 0,7 basbelopp med tillägg
av 20 procent av nybilspriset för
årsmodellen. Värdet får dock inte
överstiga 40 procent eller understiga 32
procent av nybilspriset för årsmodellen.
Är förmånsbilens årsmodell sex år eller
äldre skall förmånsvärdet bestämmas till
ett belopp som utgör 70 procent av ett
uppskattat nybilspris för beskatt-
ningsårets årsmodell av de vanligaste
förekommande bilarna ägda av juridiska
personer i slutet av året före
beskattningsåret. På den skattskyldiges
begäran skall förmånsvärdet dock alltjämt
bestämmas enligt första stycket.
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
- - - - - - - - - - - - - - - -

4.
Om den skattskyldige utger ersättning för
en förmån skall förmånsvärdet, beräknat
enligt punkterna 2 och 3, sättas ned med
ersättningens belopp.
Värdet av bilförmån och förmån av fri
kost, beräknat enligt punkterna 2 och 3
får jämkas uppåt eller nedåt, om det
finns synnerliga skäl. Som synnerliga
skäl för jämkning nedåt av värdet av
bilförmån anses att bilen används som
arbetsredskap eller att tjänstekörningen
är omfattande eller att andra sådana
omständigheter föreligger.
- - - - - - -

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari
1994 och tillämpas första gången vid 1995
års taxering.

2. Vad som sägs i punkt 3 femte stycket
av anvisningarna till 33 § om
bestämmandet av normalbeloppets storlek
skall dock gälla först i fråga om
kalenderåret 1995 och tillämpas första
gången vid 1996 års taxering. För
kalenderåret 1994 skall storleken av helt
normalbelopp bestämmas till 70 procent av
det belopp som kan anses motsvara största
normala ökning i levnadskostnaden för en
dag i respektive förrättningsland.

Förslag till lag om ändring i
uppbördslagen (1953:272)

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
- - - - - - - - - - - - - -

10 §

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
- - - - - - - - - - - - - -

På ersättning för ökade levnadskostnader
som lämnas vid sådan tjänsteresa för
vilken rätten till avdrag för kostnaderna
vid mottagarens inkomsttaxering anges i
punkt 3 a av anvisningarna till 33 § kom-
munalskattelagen skall preliminär A*skatt
beräknas endast till den del ersätt-
ningarna överstiger de schablonbelopp som
anges i nämnda lagrum. I den mån
ersättning för ökade levnadskostnader
under tjänsteresa utgår för längre tid än
två år på en och samma ort skall dock
preliminär A*skatt beräknas på hela
ersättningen såvida inte
skattemyndigheten på ansökan av den som
betalar ut ersättningen beslutar att vad
som sägs i första meningen i detta stycke
skall gälla även för viss längre tid än
två år.
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
- - - - - - - - - - - - - - - -

Förslag till lag om ändring i lagen
(1990:325) om självdeklaration och
kontrolluppgifter

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
- - - - - - - - - - - - - - - -
9 §
I kontrolluppgiften skall det för varje
belopp anges om arbetsgivaren skall
betala arbetsgivaravgifter enligt lagen
(1981:691) om socialavgifter.
Ersättning för ökade levnadskostnader
eller kostnader för resa med egen bil i
tjänsten som enligt 10 § första*tredje
styckena uppbördslagen (1953:272) skall
ligga till grund för beräkning av
preliminär A*skatt, skall i
kontrolluppgift anges som lön, arvode
eller motsvarande. Har ersättning för
ökade levnadskostnader som enligt 10 §
första och andra styckena uppbördslagen
inte skall ligga till grund för beräkning
av preliminär A*skatt utgått för en eller
flera tjänsteresor som omfattat en
sammanhängande period av mer än 90 dagar,
skall detta anges i kontrolluppgift som
också skall innehålla upplysning om i vad
mån fråga är om inrikes eller utrikes
förrättning.
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
- - - - - - - - - - - - - - - -

Förslag till lag om ändring i lagen
(1984:668) om uppbörd av socialavgifter
från arbetsgivare

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
- - - - - - - - - - - - - - - -

5 §
Skattepliktiga förmåner skall tas upp
till ett värde som bestäms i enlighet med
8 § första*fjärde styckena uppbördslagen
(1953:272).
Om det föreligger fall som avses i punkt
4 andra stycket av anvisningarna till
42 § kommunalskattelagen (1928:370),
eller sådant fall att den skattskyldige
skulle kunna få förmånsvärdet bestämt med
stöd av punkt 2 andra stycket andra
meningen av samma anvisningar, får
skattemyndigheten på framställning av
arbetsgivaren bestämma värdet av förmånen
med hänsyn härtill. Motsvarande gäller om
bostadsför-månsvärde som bestäms enligt
8 § tredje stycket uppbördslagen avviker
med mer än 10 procent från det värde som
följer av 42 § första stycket kommunal-
skattelagen eller om värde av reseförmån
som bestäms enligt 8 § tredje stycket
uppbördslagen avviker med mer än 10
procent från det värde som följer av 42 §
andra stycket kommunalskattelagen. Ar-
betsgivaren skall underrätta arbetstagare
som berörs av skattemyndighetens beslut.
-----------

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1994 och tillämpas på förmån som åtnjuts
efter ikraftträdandet.

141

Finansdepartementet

Utdrag ur protokoll vid
regeringssammanträde den 28 oktober 1993

Närvarande: statsministern Bildt,
ordförande, och statsråden B. Westerberg,
Friggebo, Laurén, Olsson, Svensson, af
Ugglas, Dinkelspiel, Thurdin, Hellsvik,
Wibble, Björck, Davidson, Könberg, Odell,
Lundgren, Unckel, P. Westerberg

Föredragande: statsrådet Lundgren

Regeringen beslutar proposition
1993/94:90 Översyn av
tjänsteinkomst-beskattningen, m.m.
146