Regeringens proposition
1993/94:90

Översyn av tjänsteinkomstbeskattningen, m.m.

Prop.

1993/94:90

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 28 oktober 1993

Carl Bildt

Bo Lundgren

(Finansdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

Förslagen i propositionen berör i huvudsak olika frågor i inkomstslaget
tjänst. Dessutom föreslås att fysiska personers rätt till grundavdrag vid
taxering till statlig inkomstskatt, med vissa undantag, slopas vid 1995 och
1996 års taxeringar.

Förslagen rörande inkomst av tjänst innebär bl.a. att nuvarande regler
för resor mellan bostad och arbetsplats i allt väsentligt behålls oförändra-
de men att avdragsrätt införs för väg-, bro- eller färjeavgifter som den
skattskyldige haft vid sådana resor. Avdrag för bilkostnader för resa
mellan bostad och arbetsplats föreslås bli 13 kr per mil även för
inkomståret 1994.

Reglerna om kostnadsersättningar föreslås ändrade i flera avseenden.

Kostnader för resor i Sverige i samband med tillträdande eller från-
trädande av anställning eller uppdrag skall vara avdragsgilla vid in-
komsttaxeringen och ersättning för sådana kostnader skall inte ingå i
underlaget vid beräkning av preliminär skatt.

En undantagsregel införs för reservofficerare som innebär att de skall
anses ha sitt tjänsteställe i bostaden.

Förmån av fri resa i Sverige till eller från anställningsintervju eller
kostnadsersättning för sådan resa skall vara skattefri.

Ersättning från arbetsgivare — eller av allmänna medel — för flyttnings-
kostnad skall även i fortsättningen vara skattefri om vissa förutsättningar
är uppfyllda. Begreppet flyttningskostnad definieras i lagtext.

1 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 90

Reglerna om utlandstraktamenten ändras. Enligt förslaget skall scha- Prop. 1993/94:90
blonbeloppen avseende avdrag för ökade levnadskostnader vid tjänsteresa
bestämmas så att de motsvarar den normala ökningen av levnadskost-
naden och inte som nu den största normala ökningen av levnadskost-
naden. Detta normalbelopp skall avse kostnadsökningen för frukost, för
lunch och middag bestående av en rätt på restaurang av normal standard
samt småutgifter under varje hel dag som tagits i anspråk för resan. Det
ges dock möjlighet att bestämma ett normalbelopp som avser kostnadsök-
ning för måltider på restaurang av bättre standard om särskilda skäl
föreligger. Liksom vid inrikesförrättning föreslås att de schabloniserade
avdragen reduceras när traktamente utgått vid tjänsteresa på en och
samma ort under längre tid än tre månader i följd.

För år 1994 skall enligt förslaget normalbeloppen bestämmas enligt
övergångsbestämmelser som innebär att storleken av helt normalbelopp
skall motsvara 70 % av det belopp som kan anses motsvara största nor-
mala ökning i levnadskostnaden för en dag i resp, förrättningsland.

Den s.k. dispensregeln i uppbördslagen som tillämpas om ersättning för
ökade levnadskostnader utgått vid tjänsteresa som pågått längre tid än tre
månader slopas. Beslut av skattemyndighet skall dock krävas om ersätt-
ning för ökade levnadskostnader vid tjänsteresa utgår för längre tid än två
år på en och samma ort.

Värdet av förmån av bostad som är belägen i Sverige och som inte är
semesterbostad skall vid preliminärskatteberäkningen beräknas per
kvadratmeter bostadsyta och inte som för närvarande per rum.

Skattefrihet för en resa per år införs för den som har anställning eller
särskilt uppdrag inom rese- eller trafikbranschen. Reseförmån föreslås
vidare kunna värderas efter schablon vid beräkning av preliminärskatt och
arbetsgivaravgifter.

Vissa förändringar föreslås beträffande reglerna om beskattning av
bilförmån.

Bilförmånens värde föreslås beräknas med utgångspunkt från nybilspri-
set för årsmodellen för bilar som är högst fem år gamla. Är förmånsbilen
sex år eller äldre skall värdet beräknas på 70 % av det genomsnittliga
nybilspriset för de vanligast förekommande företagsägda bilarna.

Det s.k. fribeloppet på 20 000 kr avseende extrautrustning föreslås
slopat. Det fasta beloppet vid beräkning av förmånsvärdet sänks från 0,8
till 0,7 basbelopp. De övre och undre gränserna för förmånsvärdet sänks
från 42 till 40 % resp, från 35 till 32 %.

Det föreslås särskilda jämkningsmöjligheter för personbilar som har
karaktär av arbetsredskap och när körningen i tjänsten är omfattande. Om
bilen endast använts i ringa omfattning — vid endast ett fåtal tillfällen per
år och med en sammanlagd körsträcka på högst 100 mil — föreslås
bilförmånen bli skattefri.

Vidare föreslås att vid beräkning av särskilt grundavdrag för folkpen-
sionärer skall med folkpension jämställas motsvarande utländska pen-
sionsförmåner. Slutligen föreslås att skattefrihet enligt den s.k. ettårs-
regeln i punkt 3 av anvisningarna till 54 § kommunalskattelagen skall

medges offentliganställd när fråga är om statlig eller kommunal tjänste- Prop. 1993/94:90
export.

Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1994 och tillämpas
huvudsakligen första gången vid 1995 års taxering.

Innehållsförteckning

Prop. 1993/94:90

1	Förslag till riksdagsbeslut	6
2	Lagtext	7
2.1	Förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370)	7
2.2	Förslag till lag om ändring i uppbördslagen (1953:272)	25
2.3	Förslag till lag om ändring i lagen (1990:325) om själv- deklaration och kontrolluppgifter	30
2.4	Förslag till lag om ändring i lagen (1984:668) om upp- börd av socialavgifter från arbetsgivare	32
2.5	Förslag till lag om avdrag för kostnader för bilresor till och från arbetsplatsen vid 1995 års taxering	34
2.6	Förslag till lag om beräkning av beskattningsbar förvärvs- inkomst vid taxering till statlig inkomstskatt och statlig inkomstskatt på förvärvsinkomster vid 1995 och 1996 års taxeringar	35
2.7	Förslag till lag om ändring i lagen (1959:551) om beräk- ning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring	36
2.8	Förslag till lag om ändring i lagen (1958:295) om sjömans- skatt	37
3	Ärendet och dess beredning	38
4	Förändringar i inkomstslaget tjänst	39
4.1	Allmänna synpunkter	39
4.2	Resor mellan bostad och arbetsplats	41
4.3	Bilkostnader i tjänsten	44
4.4	Vissa kostnadsersättningar och förmåner	46
	4.4.1 Kostnadsersättning för vissa resor	46
	4.4.2 Flyttningskostnad m.m. 4.4.3 Omkostnadsersättning till dagbamvårdare, ersätt-	49
	ning till försökspersoner m.fl. samt beskattnings- frågor rörande medföljande make/maka vid tjänsteresa	52
4.5	Utlandstraktamenten	54
	4.5.1 Bakgrund och gällande rätt	54
	4.5.2 Överväganden och förslag	56
4.6	Övriga traktamentsfrågor	60
4.7	Bostadsförmån	65
4.8	Reseförmåner	68
4.9	Personalvårdsförmåner och beloppsgränser	75
4.10	Tidpunkten för beskattning av naturaförmån	81
4.11	Beskattning av bilförmån	83
	4.11.1 Bakgrund	83
	4.11.2 Beräkning av förmånsvärdet	85
	4.11.3 Nybilspriset	87
	4.11.4 Extrautrustning	89

4.11.5 Åtgärder för att uppnå ekonomisk neutralitet

4.11.6 Bilen som arbetsredskap

4.11.7 Ringa användning

4.12 Ikraftträdande

91  Prop. 1993/94:90

92

93

94

Slopat statligt grundavdrag

95

6

6.1

6.2

Övriga frågor

Särskilt grundavdrag för pensionärer med utländsk pension

Skattefrihet vid statlig och kommunal tjänsteexport

96

96

99

Ekonomiska effekter för den offenligt sektorn

100

8

8.1

8.2

8.3

8.4

8.5

8.6

8.7

8.8

Specialmotivering

Kommunalskattelagen (1928:370)

Uppbördslagen (1953:272)

Lagen (1990:325) om självdeklaration och
kontrolluppgifter

Lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från
arbetsgivare

Lagen om avdrag för kostnader för bilresor till och
från arbetsplatsen vid 1995 års taxering

Lagen om beräkning av beskattningsbar förvärvsinkomst
vid taxering till statlig inkomstskatt och statlig
inkomstskatt på förvärvsinkomster vid 1995 och 1996
års taxeringar

Lagen (1959:551) om beräkning av pensionsgrundande
inkomst enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring
Lagen (1958:295) om sjömansskatt

101

101

108

110

111

111

111

111

112

Bilaga 1  Förteckning över remissinstanser, (SOU 1993:44)       113

Bilaga 2  Förteckning över remissinstanser, (Ds 1993:53)         114

Bilaga 3  Lagrådsremissens lagförslag                            115

Bilaga 4  Lagrådets yttrande                                     139

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde

den 28 oktober 1993                                          146

1 Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen

Prop. 1993/94:90

antar regeringens förslag till

1. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370),

2. lag om ändring i uppbördslagen (1953:272),

3. lag om ändring i lagen (1990:325) om självdeklaration och kontroll-
uppgifter,

4. lag om ändring i lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från
arbetsgivare,

5.  lag om avdrag för kostnader för bilresor till och från arbetsplatsen
vid 1995 års taxering,

6. lag om beräkning av beskattningsbar förvärvsinkomst vid taxering till
statlig inkomstskatt och statlig inkomstskatt på förvärvsinkomster vid
1995 och 1996 års taxeringar,

7. lag om ändring i lagen (1959:551) om beräkning av pensionsgrundan-
de inkomst enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring,

8. lag om ändring i lagen (1958:295) om sjömansskatt.

2 Lagtext                                                 ^ProP- 1993/94:90

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1 Förslag till
Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370)

Härigenom föreskrivs att 19 §, 32 § 3 e, 3 f och 4 mom., 42 §,
punkterna 3 och 3 b av anvisningarna till 32 §, punkterna 3, 3 a och 4
av anvisningarna till 33 §, punkterna 2 och 4 av anvisningarna till 42 §,
punkt 1 av anvisningarna till 48 § och punkt 3 av anvisningarna till 54 §
kommunalskattelagen (1928:370) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse

19 §'

Till skattepliktig inkomst enligt denna lag räknas icke:

vad som vid bodelning tillfallit make eller sambo eller vad som
förvärvats genom arv, testamente, fördel av oskift bo eller gåva;

vinst i svenskt lotteri eller vinst vid vinstdragning på här i riket
utfärdade premieobligationer och ej heller sådan vinst i utländskt lotteri
eller vid vinstdragning på utländska premieobligationer, som uppgår till
högst 100 kronor;

ersättning, som på grund av försäkring jämlikt lagen (1962:381) om
allmän försäkring, lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring eller lagen
(1976:380) om arbetsskadeförsäkring tillfallit den försäkrade, om icke
ersättningen grundas på förvärvsinkomst eller utgör föräldrapenning, så
ock sådan ersättning enligt annan lag eller särskild författning, som utgått
annorledes än på grund av sjukförsäkring, som nyss sagts, till någon vid
sjukdom eller olycksfall i arbete eller under militärtjänstgöring eller i fall
som avses i lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd eller lagen
(1977:267) om krigsskadeersättning till sjömän om icke ersättningen
grundas på förvärvsinkomst, ävensom ersättning, vilken vid sjukdom eller
olycksfall tillfallit någon på grund av annan försäkring, som icke tagits
i samband med tjänst, dock att till skattepliktig inkomst räknas ersättning
i form av pension eller i form av livränta i den mån livräntan är
skattepliktig enligt 32 § 1 eller 2 mom., så ock ersättning som utgår på
grund av trafikförsäkring eller annan ansvarighetsförsäkring eller på
grund av skadeståndsförsäkring och avser förlorad inkomst av skatteplik-
tig natur;

belopp, som till följd av försäkringsfall eller återköp av försäkringen
utgått på grund av kapitalförsäkring, samt belopp som arbetsgivare utan
att försäkring har tecknats för anställdas räkning betalar ut och som
motsvarar ersättning på grund av grupplivförsäkring, i den mån beloppet
inte väsentligt överstiger vad som utgår för befattningshavare i statens
tjänst;

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1993/94:90

försäkringsersättning eller annan ersättning för skada på egendom, dock
att skatteplikt föreligger dels i den mån ersättningen avser annan byggnad
än privatbostad eller markanläggning, dels i den mån köpeskilling, som
skulle ha influtit om den försäkrade eller skadade egendomen i stället
hade sålts, hade varit att hänföra till intäkt av näringsverksamhet och dels
i den mån ersättningen eljest motsvarar skattepliktig intäkt av eller
avdragsgill omkostnad för näringsverksamhet;

vinstandel, återbäring eller premieåterbetalning, som utgått på grund av
annan personförsäkring än pensionsförsäkring eller sådan sjuk- eller
olycksfallsförsäkring som tagits i samband med tjänst, samt vinstandel,
som utgått på grund av skadeförsäkring, för vilken rätt till avdrag för
premie icke förelegat;

ersättning jämlikt lagen (1956:293) om ersättning åt smittbärare om icke
ersättningen grundas på förvärvsinkomst;

periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk intäkt, som icke
utgör vederlag vid avyttring av egendom, i den mån givaren enligt 20 §
eller punkt 5 av anvisningarna till 46 § icke är berättigad till avdrag för
utgivet belopp;

stipendier för mottagarens utbildning;

stipendium som är avsett för andra ändamål och som inte utgår
periodiskt och inte utgör ersättning för arbete som har utförts eller skall
utföras för utgivarens räkning;

studiestöd enligt 3 eller 4 kap. studiestödslagen (1973:349), internat-
bidrag, studielån och resekostnadsersättning enligt 6 och 7 kap. samma
lag samt sådant särskilt bidrag vilket enligt av regeringen eller statlig
myndighet meddelade bestämmelser utgår till deltagare i arbetsmark-
nadsutbildning samt med dem i fråga om sådant bidrag likställda, och
äger i följd härav de bidragsberättigade icke göra avdrag för kostnader
som avsetts skola bestridas med bidrag av förevarande slag;

introduktionsersättning enligt lagen (1992:1068) om introduktionsersätt-
ning för flyktingar och vissa andra utlänningar;

allmänt barnbidrag och förlängt barnbidrag, samt barnpension enligt
lagen om allmän försäkring till den del pensionen för varje månad den
avser inte överstiger en tolftedel av fyrtio procent eller, vid pension efter
båda föräldrarna, åttio procent, av basbeloppet den månad pensionen
avser samt sådan i 17 kap. 2 § lagen (1962:381) om allmän försäkring
angiven livränta i form av efterlevandelivränta till barn enligt lagen
(1954:243) om yrkesskadeförsäkring eller enligt annan i nämnda lagrum
angiven författning till den del livräntan föranlett minskning av sådan del
av barnpension som inte är skattepliktig;

lön eller annan gottgörelse, för vilken skall erläggas skatt enligt lagen
(1958:295) om sjömansskatt;

kontantunderstöd, som utgives av arbetslöshetsnämnd med bidrag av
statsmedel;

handikappersättning enligt 9 kap. 2 och 3 §§ lagen om allmän för-
säkring, sådan del av vårdbidrag enligt 9 kap. 4 och 4 a §§ samma lag

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1993/94:90

som utgör ersättning för merkostnader, ersättning för merutgifter för
resor enligt 3 kap. 7 a § samma lag, särskilt pensionstillägg enligt lagen
(1990:773) om särskilt pensionstillägg till folkpension för långvarig vård
av ett sjukt eller handikappat barn samt hemsjukvårdsbidrag och
hemvårdsbidrag, som utges av kommunala eller landstingskommunala
medel till den vårdbehövande;

kommunalt bostadstillägg enligt lagen (1962:392) om hustrutillägg och
kommunalt bostadstillägg till folkpension;

kommunalt bostadstillägg till handikappade;
bostadsbidrag som avses i lagen (1988:786) om bostadsbidrag;

bidrag enligt lagen (1988:1463) om bidrag vid adoption av utländska
barn;

bidrag enligt lagen (1992:148) om särskilt bidrag till ensamstående med
barn;

ersättning som fastställts av allmän domstol eller utgått av allmänna
medel till den som — utan att det skett yrkesmässigt — inställt sig inför
domstol eller annan myndighet, om ersättningen avser reseersättning,
traktamente eller ersättning för tidsspillan;

förmån av fri resa till eller från
anställningsintervju eller kost-
nadsersättning för sådan resa till
den del förmånen eller ersättningen
avser resa inom riket och, såvitt
gäller ersättningen, till den del den
inte överstiger faktiska resekostna-
der och vid körning med egen bil
inte överstiger det avdrag som
medges för kostnader för resor med
egen bil enligt den schablon som
anges i punkt 4 av anvisningarna
till 33 §;

hittelön samt ersättning till den som i särskilt fall räddat person eller
egendom i fara eller bidragit till avslöjande eller gripande av person som
begått brott;

sedvanlig ersättning till den som lämnat organ, blod eller modersmjölk;
tävlingsvinst som inte hänför sig till anställning eller uppdrag och som
utgår i annan form än kontant eller därmed likställd ersättning, om
vinsten avser minnesföremål eller värdet inte överstiger 0,03 basbelopp
avrundat till närmaste hundratal kronor;

sådan gottgörelse för utgift eller kostnad som arbetsgivare uppburit från
personalstiftelse ur medel, för vilka avdrag icke medgivits vid taxering,
vid första tillfälle dylika medel finnas i stiftelsen;

gottgörelse som arbetsgivare uppburit från pensionsstiftelse, till den del
stiftelsen ej ägt andra medel för att lämna gottgörelsen än sådana för
vilka avdrag icke åtnjutits vid avsättning till stiftelsen;

intäkter av försäljning av vilt växande bär och svampar samt kottar som
den skattskyldige själv plockat till den del intäkterna under ett beskatt-

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1993/94:90

ningsår inte överstiger 5 000 kronor och inte kan hänföras till närings-
verksamhet som utgör rörelse eller till lön eller liknande förmån;

ränta enligt 61 § lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt, 69 § 1
och 2 mom., 69 a § tredje stycket eller 75 a § fjärde stycket uppbördsla-
gen (1953:272), 36 § 3 mom. lagen (1958:295) om sjömansskatt, 50 §
lagen (1968:430) om mervärdeskatt, 22 § tullagen (1973:670), 20 § lagen
(1982:1006) om avdrags- och uppgiftsskyldighet beträffande vissa upp-
dragsersättningar, 5 kap. 13 § lagen (1984:151) om punktskatter och
prisregleringsavgifter, 40 § lagen (1984:404) om stämpelskatt vid in-
skrivningsmyndigheter, 24 § lagen (1984:668) om uppbörd av socialav-
gifter från arbetsgivare eller 32 och 34 §§ tullagen (1987:1065);

ränta som enligt bestämmelserna i 3 kap. 23 § 4 och 5 lagen (1990:325)
om självdeklaration och kontrolluppgifter inte redovisas i kontrolluppgift
om sådan ränta för den skattskyldige under ett beskattningsår sammanlagt
inte uppgår till 500 kronor.

Beträffande ersättning som utfaller på grund av avtalsgruppsjukförsäk-
ring gäller särskilda bestämmelser i 32 § 3 a mom. och punkt 12 av
anvisningarna till 22 §.

(Se vidare anvisningarna.)

32

3 e mom.² Som intäkt tas inte
upp personalvårdsförmåner. Här-
med avses förmåner som inte är ett
direkt vederlag för utfört arbete
utan avser enklare åtgärder av min-
dre värde vilka syftar till att skapa
trivsel i arbetet eller liknande eller
utgår på grund av sedvänja inom
det yrke eller den verksamhet som
det är fråga om.

Som personalvårdsförmån räknas
dock inte

1. förmåner som den anställde
får byta ut mot kontant ersättning,

2. förmåner som inte riktar sig
till hela personalen samt

3.  andra förmåner som den
anställde får åtnjuta utanför ar-
betsgivarens arbetsplatser mot
betalning med kupong eller annat
motsvarande betalningssystem.

3 f mom.³ Även om det inte
följer av 3 d eller 3 e mom. tas
som intäkt inte upp sådan rabatt
eller liknande förmån som tran-
sportföretag enligt internationellt
vedertagen praxis utger för visad

3 e mom. Som intäkt tas inte
upp personalvårdsförmåner. Här-
med avses förmåner av mindre
värde som inte är en direkt ersätt-
ning för utfört arbete utan avser
enklare åtgärder vilka syftar till att
skapa trivsel i arbetet eller liknan-
de eller utgår på grund av sedvänja
inom det yrke eller den verksamhet
som det är fråga om.

Som personalvårdsförmån räknas
dock inte

1. rabatter,

2. förmåner som den anställde får
byta ut mot kontant ersättning,

3. förmåner som inte riktar sig
till hela personalen samt

4. andra förmåner som den an-
ställde får åtnjuta utanför arbets-
givarens arbetsplatser mot betal-
ning med kupong eller annat mot-
svarande betalningssystem.

3 f mom. Som intäkt tas inte
upp sedvanliga rabatter vid inköp
av varor och tjänster som ingår i
arbetsgivarens ordinarie utbud
eller i annat företags ordinarie
utbud om företaget är närstående

10

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1993/94:90

kundtrohet vid utrikes flygresor
och som slutligt tillfaller en ar-
betstagare eller uppdragstagare på
grund av hans egenskap av rese-
när.

4 mom.⁴ Har skattskyldig på
grund av byte av verksamhetsort
flyttat till ny bostadsort och fått
särskild ersättning av sin arbets-
givare eller av allmänna medel för
flyttningskostnaden, skall ersätt-
ningen tas upp som intäkt endast
till den del ersättningen utgått med
väsentligt högre belopp än som
gäller för befattningshavare i stat-
lig tjänst.

arbetsgivarens företag och varorna
eller tjänsterna har ett nära sam-
band med arbetsgivarens verksam-
het. Vad som sagts nu gäller dock
inte om rabatten är en direkt er-
sättning för utfört arbete eller
utgår på sätt som anges i 32 § 3 e
mom. andra stycket 2-4. Även om
det inte följer av 3 d mom. tas som
intäkt inte upp sådan rabatt eller
liknande förmån som transport-
företag enligt internationellt ve-
dertagen praxis utger för visad
kundtrohet vid utrikes flygresor
och som slutligt tillfaller en arbets-
tagare eller uppdragstagare på
grund av hans egenskap av rese-
när. Har skattskyldig på grund av
anställning eller särskilt uppdrag
inom rese- eller trafikbranschen
under beskattningsåret åtnjutit
förmån av fria eller delvis fria
resor, skall förmånen av en valfri
resa tur och retur inte tas upp som
intäkt.

4 mom. Har skattskyldig på
grund av byte av verksamhetsort
flyttat till ny bostadsort och fått
särskild ersättning av sin arbets-
givare eller av allmänna medel för
flyttningskostnadenskallersättning-
en inte tas upp som intäkt om inte
annat följer av andra stycket. Som
flyttningskostnad räknas kostnader
för emballering, packning, trans-
port och uppackning av den skatt-
skyldiges och hans familjs bo-hag
och övrigt lösöre och transport av
den skattskyldige och hans familj
från den gamla till den nya bo-
stadsorten samt liknande kostnader
för flyttningen. Andra kostnader i
samband med flyttningen såsom
kostnader för resor till och från ar-
betsplatsen, hemresor, dub-bel
bosättning eller förlust vid försälj-
ning av bostad eller annan egen-
dom räknas inte som flyttnings-
kostnad.

Omfattar ersättning för flyttnings-
kostnad även ersättning för körning
med egen bil skall sistnämnda

11

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1993/94:90

ersättning tas upp som intäkt till
den del den överstiger det avdrag
som medges för kostnader för resor
med egen bil enligt den schablon
som anges i punkt 4 av anvis-
ningarna till 33 §.

42 §⁵

Värdet av förmån av bostad som
är belägen här i riket och som inte
används som semesterbostad skall
beräknas med ledning av i orten
gällande hyrespris eller, om till-
fälle till sådan jämförelse saknas,
efter annan lämplig grund.

Värdet av produkter, varor eller andra förmåner, som ingår i lön eller
annan inkomst, beräknas till marknadsvärdet.

Bilförmån och kostförmån värderas enligt särskilda grunder som anges
i anvisningarna.

Värdet
beräknas
gällande
fälle till

efter annan lämplig grund.

av bostadsförmån skall
med ledning av i orten
hyrespris eller, om till-
sådan jämförelse saknas,

(Se vidare anvisningarna.)

Anvisningar
till 32 S

3.⁶ Såsom intäkt av tjänst skall
upptagas, bland annat, hyresvärdet
av bostad, som kan vara åt den
anställde upplåten. Förden, som är
anställd och såsom löneförmån
åtnjuter bostad, skall alltså värdet
av denna bostadsförmån medräknas
vid löneförmånernas uppskattning.
Såsom intäkt skall även upptagas
exempelvis värdet av fri kost och
fria resor ävensom skatter, för-
säkringar o.d., som arbetsgivaren
betalat för den anställdes räkning
eller som den anställde annars
tillhandahållits på grund av an-
ställningen. Skatteplikt föreligger
dock inte för värdet av fri kost
som åtnjuts på allmänna transport-
medel vid tjänsteresa eller för
värdet av fri frukost som åtnjuts på
hotell eller liknande inrättning i
samband med övernattning där
under tjänsteresa, allt under förut-
sättning att kosten obligatoriskt
ingår i priset för transporten eller
övernattningen i fråga. Värdet av
fri kost som åtnjuts vid representa-
tion utgör inte heller skattepliktig

3. Såsom intäkt av tjänst skall
upptas, bland annat, hyresvärdet av
bostad, som kan vara åt den an-
ställde upplåten. För den, som är
anställd och såsom löneförmån
åtnjuter bostad, skall alltså värdet
av denna bostadsförmån medräknas
vid löneförmånernas uppskattning.
Såsom intäkt skall även upptas
exempelvis värdet av fri kost och
fria resor samt skatter, försäkringar
o.d., som arbetsgivaren betalat för
den anställdes räkning eller som
den anställde annars åtnjutit på
grund av anställningen. Skatteplikt
föreligger dock inte för värdet av
fri kost som åtnjuts på allmänna
transportmedel vid tjänsteresa eller
för värdet av fri frukost som åtn-
juts på hotell eller liknande inrätt-
ning i samband med övernattning
där under tjänsteresa, allt under
förutsättning att kosten obligato-
riskt ingår i priset för transporten
eller övernattningen i fråga. Värdet
av fri kost som åtnjuts vid repre-
sentation utgör inte heller skatte-
pliktig intäkt. Såvitt avser intern

12

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1993/94:90

representation gäller detta endast
om sammankomsten är tillfällig
och av kort varaktighet. Arbets-
givares kostnader för tryggande av
arbetstagares pension genom av-
sättning eller pensionsförsäkring
utgör inte skattepliktig intäkt för
den anställde. Förmån av fri för-
säkring avseende reseskydd under
tjänsteresa är inte heller skatteplik-
tig-

intäkt. Såvitt avser intern represen-
tation gäller detta endast om sam-
mankomsten är tillfällig och av
kort varaktighet. Arbetsgivares
kostnader för tryggande av arbets-
tagares pension genom avsättning
eller pensionsförsäkring utgör inte
skattepliktig intäkt för den anställ-
de. Förmån av fri försäkring av-
seende reseskydd under tjänsteresa
är inte heller skattepliktig.

Angående värdesättningen å bostadsförmån och andra naturaförmåner,
som kunna ingå i avlöningen, meddelas bestämmelser i 42 § och därtill
hörande anvisningar. Är tjänstebostad med hänsyn till vederbörande
tjänsteinnehavare i tjänsten åliggande representationsskyldighet större än
som skäligen kan anses erforderligt för en person i motsvarande ställning
men utan särskild, med tjänsten förenad representationsskyldighet, skall
såsom värde å bostadsförmånen upptagas allenast vad som kan anses
motsvara en bostad av sistnämnda beskaffenhet. Motsvarande gäller,
därest tjänstebostad av annan anledning är större än som kan anses erfor-
derligt för tjänsteinnehavarens och hans familjs behov. Har tjänsteinneha-
vare fått utgiva ersättning för bostadsförmån, skall givetvis bostadens
uppskattade värde därmed minskas.

3 b.⁷ Som exempel på personalvårdsförmåner enligt 32 § 3 e mom.
första stycket kan följande nämnas:

förfriskningar och annan enklare förtäring i samband med arbetet som
inte kan anses som måltid,

sedvanliga rabatter vid inköp av
varor och tjänster som ingår i ar-
betsgivarens ordinarie utbud eller
i ett annat företags ordinarie utbud
om företaget är närstående arbets-
givarens företag och varorna eller
tjänsterna har ett nära samband
med arbetsgivarens verksamhet,

möjlighet till enklare slag av motion och annan friskvård om

den utövas inom en anläggning som regelbundet disponeras av arbets-
givaren eller en till arbetsgivaren anknuten personalstiftelse,

den utövas enligt abonnemang som tecknats av arbetsgivaren och betalas
direkt av denne till anläggningens innehavare,

den är av kollektiv natur eller

den i andra fall i ringa omfattning utövas av den anställde.

till 33 §

3.⁸ Har skattskyldig i sitt arbete företagit resor som varit förenade med
övernattning utom den vanliga verksamhetsorten, äger han rätt till avdrag
för den ökning i levnadskostnaden, som han har haft på grund av att han
vistats utom sin vanliga verksamhetsort.

13

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1993/94:90

Den vanliga verksamhets-
orten utgörs av ett område inom
ett avstånd av 50 kilometer från
den skattskyldiges tjänsteställe.
Med vanlig verksamhetsort likställs
ett område inom ett avstånd av 50
kilometer från den skattskyldiges
bostad. Tjänsteställe är den
plats där en arbetstagare fullgör
huvuddelen av sitt arbete. Om detta
sker under förflyttning eller på ar-
betsplatser som hela tiden växlar,
anses som tjänsteställe i regel den
plats där arbetstagaren fullgör en
del av sitt arbete, såsom att hämta
och lämna arbetsmaterial eller
utföra förberedande och avslutande
arbetsuppgifter. Om arbete på varje
arbetsplats pågår begränsad tid
enligt de villkor som gäller för
vissa arbetstagare inom byggnads-
och anläggningsbranschen eller
därmed jämförliga branscher skall
den skattskyldiges bostad anses
som tjänsteställe.

Den vanliga verksamhets-
orten utgörs av ett område inom
ett avstånd av 50 kilometer från
den skattskyldiges tjänsteställe.
Med vanlig verksamhetsort likställs
ett område inom ett avstånd av 50
kilometer från den skattskyldiges
bostad. Tjänsteställe är den
plats där en arbetstagare fullgör
huvuddelen av sitt arbete. Om detta
sker under förflyttning eller på ar-
betsplatser som hela tiden växlar,
anses som tjänsteställe i regel den
plats där arbetstagaren fullgör en
del av sitt arbete, såsom att hämta
och lämna arbetsmaterial eller
utföra förberedande och avslutande
arbetsuppgifter. Om arbete på varje
arbetsplats pågår begränsad tid
enligt de villkor som gäller för
vissa arbetstagare inom byggnads-
och anläggningsbranschen eller
därmed jämförliga branscher skall
den skattskyldiges bostad anses
som tjänsteställe. För reserv-
officerare skall bostaden an-ses
som tjänsteställe.

Kostnadsökning enligt första stycket kan avse utlägg för logi, merkost-
nad för måltider samt diverse småutgifter.

Har arbetsgivare för förrättning
inom riket utgivit ersättning för att
täcka kostnadsökningen för målti-
der och småutgifter (dagtrakta-
mente), och visar den skattskyl-
dige inte större ökning, medges
avdrag med belopp motsvarande
den uppburna ersättningen, dock
högst med ett belopp per dag som
motsvarar 0,5 procent av det för
beskattningsåret gällande basbe-
loppet enligt 1 kap. 6 § lagen
(1962:381) om allmän försäkring
avrundat till närmaste tiotal kronor
(helt maximibelopp). Detta
maximibelopp avser kostnadsök-
ning för måltider och småutgifter
under varje hel dag som har tagits
i anspråk för resan. Som hel dag
anses även avresedag om resan har
påbörjats före kl. 12.00 och hem-
komstdag om resan har avslutats
efter kl. 19.00. Om resan har

Har arbetsgivare för förrättning
inom riket utgivit ersättning för att
täcka kostnadsökningen för målti-
der och småutgifter (dagtrakta-
mente) och visar den skattskyl-
dige inte större kostnadsökning,
medges avdrag med belopp mot-
svarande den uppburna ersättning-
en, dock för varje hel dag som
tagits i anspråk för resan högst
med ett belopp som motsvarar 0,5
procent av det för beskattningsåret
gällande basbeloppet enligt 1 kap.
6 § lagen (1962:381) om allmän
försäkring avrundat till närmaste
tiotal kronor (helt maximibe-
lopp) och för varje halv dag
högst med ett halvt maximibelopp.

14

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1993/94:90

påbörjats senare eller avslutats
tidigare skall avdraget bestämmas
till högst ett halvt maximibelopp.

Har arbetsgivare för förrättning
utom riket utgivit dagtraktamente,
och visar den skattskyldige inte
större kostnadsökning, medges av-
drag med belopp motsvarande den
uppburna ersättningen, dock för
varje hel dag som tagits i anspråk
för resan högst med belopp som
kan anses motsvara den normala
ökningen i levnadskostnaderna
under en dag i respektive förrätt-
ningsland (helt normalbelopp)
och för varje halv dag högst med
ett halvt normalbelopp. Helt nor-
malbelopp avser kostnadsökning
för frukost, för lunch och middag
bestående av en rätt på restaurang
av normal standard samt för små-
utgifter under varje hel dag som
har tagits i anspråk för resan.
Föreligger särskilda skäl får nor-
malbeloppet avse kostnadsökning
för måltider på restaurang av
bättre standard. Uppehåller sig
den anställde under tjänsteresa
samma dag i mer än ett land be-
stäms det högsta beloppet för av-
drag med hänsyn till det land där
han har uppehållit sig den längsta
tiden av dagen (06.00 - 24.00).

Som hel dag anses även avrese-
dag om resan påbörjats före kl.
12.00 och hemkomstdag om resan
avslutats efter kl. 19.00. Som halv
dag anses avresedag om resan på-
börjats kl. 12.00 eller senare och
hemkomstdag om resan har avslu-
tats kl. 19.00 eller tidigare.

Vill skattskyldig visa att kost-
nadsökningen under förrättning
som varit förenad med övernattning
inom riket i en och samma anställ-
ning varit större än avdrag som be-
räknats i enlighet med vad som
sägs i fjärde stycket, skall utred-
ningen avse hans samtliga förrätt-
ningar i nämnda anställning under
beskattningsåret. Vill skattskyldig
visa att kostnadsökningen under

15

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1993/94:90

Om den skattskyldige inte fått
ersättning från arbetsgivaren för att
täcka kostnadsökning för måltider
och småutgifter men gör sannolikt
att han haft sådana merkostnader
medges avdrag enligt schablon med
ett halvt maximibelopp per dag.

Vill skattskyldig visa att kost-
nadsökningen i en och samma
anställning varit större än avdrag
som beräknats i enlighet med vad
nu sagts, skall utredningen avse
hans samtliga förrättningar inom
riket i nämnda anställning under
beskattningsåret.

Avdrag för kostnad för logi vid
förrättning inom riket medges med
belopp motsvarande den faktiska
utgiften. Kan den skattskyldige inte
visa logikostnaden medges avdrag
med belopp motsvarande ersättning
som uppburits från arbetsgivaren
(nattraktamente). Detta avdrag
får dock inte överstiga ett halvt
maximibelopp per natt.

När arbete utom den vanliga
verksamhetsorten varit förlagt till
en och samma ort inom riket under
längre tid än tre månader i en följd
bedöms rätten till avdrag och be-
räknas detta enligt bestämmelserna

förrättning som varit förenad med
övernattning på utrikes ort i en och
samma anställning varit större än
avdrag som beräknats enligt femte
stycket, får kostnadsökningen be-
räknas för varje förrättning för sig.

Om den skattskyldige inte fått er-
sättning från arbetsgivaren för att
täcka kostnadsökning för måltider
och småutgifter men gör sannolikt
att han haft sådana merkostnader
medges avdrag vid förrättning
inom riket enligt schablon med ett
halvt maximibelopp och vid förrätt-
ning utom riket enligt schablon
med ett halvt normalbelopp per
dag.

Avdrag för kostnad för logi med-
ges med belopp motsvarande den
faktiska utgiften. Kan den skatt-
skyldige inte visa logikostnaden
medges avdrag med belopp mot-
svarande ersättning som uppburits
från arbetsgivaren (nattrakta-
mente). Detta avdrag får dock
inte överstiga vid förrättning inom
riket ett halvt maximibelopp och
vid förrättning utom riket ett halvt
normalbelopp per natt.

Har skattskyldig som har rätt till
avdrag för ökade levnadskostnader
enligt denna punkt tillhandahållits
kostförmån skall avdraget reduce-
ras med hänsyn härtill, såvida inte
förmånen avser fri kost som till-
handahållits på allmänna transport-
medel vid tjänsteresa och som inte
utgör skattepliktig intäkt.

När arbete utom den vanliga
verksamhetsorten varit förlagt till
en och samma ort under längre tid
än tre månader i en följd bedöms
rätten till avdrag och beräknas
detta enligt bestämmelserna i punkt

16

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1993/94:90

i punkt 3 a. En löpande förrättning
anses bruten endast av uppehåll
som beror på att arbetet förläggs
till annan ort under minst fyra
veckor.

3 a. En löpande förrättning anses
bruten endast av uppehåll som
beror på att arbetet förläggs till
annan ort under minst fyra veckor.

Har skattskyldig som har rätt till
avdrag för ökade levnadskostnader
enligt denna punkt tillhandahållits
kostförmån skall avdraget reduce-
ras med hänsyn härtill, såvida inte
förmånen avser fri kost som till-
handahållits på allmänna transport-
medel vid tjänsteresa och som inte
utgör skattepliktig intäkt.

Kostnadsökning underförrättning
som varit förenad med övernattning
på utrikes ort, får beräknas för
varje förrättning för sig. Avdraget
skall även här, om den skattskyldi-
ge inte visar större ökning, anses
ha uppgått till belopp som motsva-
rar den kostnadsersättning som
arbetsgivaren givit ut, dock högst
med belopp som kan anses motsva-
ra största normala ökning i lev-
nadskostnaden under ett dygn för
respektive förrättningsland.

3 a.⁹ En avdragsgill fördyring avseende ökade levnadskostnader kan
inte anses föreligga enbart av den anledningen att den skattskyldige
arbetar på annan ort än den där han har sin bostad. Avdrag medges dock
i följande fall, nämligen om

arbetet avser endast en kortare tid,

arbetet visserligen inte kan betecknas som kortvarigt men ändå typiskt
sett är tidsbegränsat till sin natur eller sådant att en fast anknytning till
den tidigare bostadsorten krävs,

arbetet skall bedrivas på flera olika platser eller

det av annan anledning inte skäligen kan ifrågasättas att flyttning bör
ske till arbetsorten.

Oavsett vad som ovan sagts har en skattskyldig, som på grund av sitt
arbete flyttat till ny bostadsort, rätt till avdrag för ökade levnadskostnader
om bostad för den skattskyldige, dennes make, sambo eller familj
behållits på den tidigare bostadsorten och sådan dubbel bosättning är
skälig på grund av

makes eller sambos förvärvsverksamhet,

svårighet att anskaffa fast bostad på verksamhetsorten eller

annan särskild omständighet.

Avdrag enligt denna punkt medges endast om övernattning på arbetsor-
ten äger rum.

2 Riksdagen 1993/94. 1 samt. Nr 90

17

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1993/94:90

Avdrag medges endast om avståndet mellan bostadsorten och arbetsor-
ten är längre än 50 kilometer.

Avdrag enligt första stycket medges under längst två år och i övrigt
under längst tre år för gifta eller samboende par och under längst ett år
för ensamstående skattskyldiga. I den angivna tiden skall inräknas tid
under vilken avdrag för samma förrättning medgetts enligt punkt 3.
Avdrag medges dock för längre tid än som sagts nu, om anställningens
natur eller andra särskilda skäl talar för det.

Avdrag för kostnad för logi be-
räknas till belopp motsvarande den
faktiska utgiften. För skattskyldiga
som avses i punkt 3 ovan medges
dock avdrag enligt bestämmelserna
i punkt 3 sjunde stycket. Ökningen
i kostnaderna för måltider och
småutgifter på arbetsorten beräknas
antingen enligt utredning om den
faktiska kostnadsökningens storlek
eller schablonmässigt. Den scha-
blonmässiga ökningen beräknas

1. för skattskyldiga som under de
första tre månaderna av bortovaron
medgivits avdrag enligt punkt 3
ovan och som alltjämt upp-bär
kostnadsersättning från arbetsgiva-
ren till 70 procent av helt maximi-
belopp per dag,

2. för skattskyldiga som medges
avdrag enligt första stycket till ett
halvt maximibelopp per dag under
de första tre månaderna av borto-
varon och därefter samt i fall av
dubbel bosättning till 30 procent av
helt maximibelopp per dag.

Har skattskyldig som har rätt till
enligt denna punkt tillhandahållits '

Avdrag för kostnad för logi be-
räknas till belopp motsvarande den
faktiska utgiften. För skattskyldiga
som avses i punkt 3 ovan medges
dock avdrag enligt bestämmelserna
i punkt 3 nionde stycket. Ökningen
i kostnaderna för måltider och
småutgifter på arbetsorten beräknas
antingen enligt utredning om den
faktiska kostnadsökningens storlek
eller schablonmässigt. Den scha-
blonmässiga ökningen beräknas

1. för skattskyldig som under de
första tre månaderna av bortovaron
medgivits avdrag enligt punkt 3
ovan och som alltjämt uppbär kost-
nadsersättning från arbetsgivaren,
till per dag 70 procent av helt
maximibelopp när arbetsorten är
belägen inom riket och 70 procent
av helt nomalbelopp när arbets-
orten är belägen utom riket,

2. för skattskyldig med arbetsort
belägen inom riket som medges
avdrag enligt första stycket till ett
halvt maximibelopp per dag under
de första tre månaderna av borto-
varon och till 30 procent av helt
maximibelopp för tid därefter,

3. för skattskyldig med arbetsort
belägen utom riket som medges av-
drag enligt första stycket, till ett
halvt normalbelopp per dag under
de första tre månaderna av bor-
tovaron och till 30 procent av helt
normalbelopp för tid därefter,

4. för skattskyldig som medges
avdrag enligt andra stycket, till ett
belopp per dag som utgör 30 pro-
cent av maximibeloppet eller nor-
malbeloppet.

avdrag för ökade levnadskostnader
:ostförmån skall avdraget reduceras

18

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1993/94:90

med hänsyn härtill, såvida inte förmånen avser fri kost som tillhanda-
hållits på allmänna transportmedel vid tjänsteresa och som inte utgör
skattepliktig intäkt.

4.¹⁰ Även för det fall, att skattskyldig enligt punkt 3 här ovan icke är
berättigad till avdrag för ökade levnadskostnader, äger han dock rätt
avdraga skälig kostnad för resor till och från arbetsplatsen, där denna
varit belägen på sådant avstånd från hans bostad, att han behövt anlita
och även anlitat särskilt fortskaffningsmedel.

Om avståndet mellan den skattskyldiges bostad och arbetsplats uppgår
till minst fem kilometer och det klart framgår att användandet av egen bil
för resa till och från arbetsplatsen regelmässigt medför en tidsvinst på
minst två timmar i jämförelse med allmänt kommunikationsmedel medges
avdrag för kostnader för resa med egen bil. Sådant avdrag medges också
om den skattskyldige använder bilen i tjänsten under minst 60 dagar för
år räknat för de dagar som bilen används i tjänsten. Om bilen används i
tjänsten under minst 160 dagar för år räknat medges avdrag under alla de

dagar som bilen används för resor mellan bostad och arbetsplats.
Användning i tjänsten beaktas dock endast om den uppgår till minst 300
mil för år räknat. Avdraget skall bestämmas enligt schablon på grundval
av genomsnittliga kostnader för mindre bil och med hänsyn till de
kostnader, som är direkt beroende av körd vägsträcka (milbundna kostna-
der). Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer fastställer
för varje taxeringsår föreskrifter för beräkningen av avdrag i dessa fall.

För skattskyldig som på grund av ålder, sjukdom eller handikapp är

nödsakad att använda bil tillämpas
Detsamma gäller skattskyldig som
grund av skrymmande last.

Den som är skattskyldig för för-
mån av fri eller delvis fri bil med-
ges dock inte avdrag för kostnader
för resor som avses i första
stycket, om han har företagit resor-
na med bil under den tid förmånen
åtnjutits.

inte bestämmelserna i andra stycket,
är tvungen att använda större bil på

Skattskyldig som haft kostnader
för resa inom riket i samband med
tillträdande eller frånträdande av
anställning eller uppdrag har rätt
till skäligt avdrag för kostnaderna.
Härvid gäller vad som sägs i punkt
3 b andra stycket.

Har den skattskyldige vid resorna
haft kostnader för väg-, bro-eller
färjeavgift medges avdrag för den
faktiska kostnaden.

Den som är skattskyldig för för-
mån av fri eller delvis fri bil med-
ges dock inte avdrag för andra
kostnader än sådana som avses i
femte stycket för resor som avses i
första stycket, om han har företagit
resorna med bil under den tid
förmånen åtnjutits.

19

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1993/94:90

till 42

2.¹¹ Värdet av bilförmån skall
för helt år bestämmas till 0,8 bas-
belopp med tillägg av 20 procent
av nybilspriset i slutet av året före
beskattningsåret för senaste årsmo-
dell av förmånsbilen eller - om
bilmodellen då inte saluförs - till
0,8 basbelopp med tillägg av 20pr-
ocent av ett uppskattat nybils-pris,
baserat på nybilspriset för motsva-
rande modeller. Värdet får dock
inte överstiga 42 procent eller
understiga 35 procent av nybilspri-
set.

År förmånsbilens årsmodell äldre
än tre år skall förmånens värde
nedsättas till 85 procent av det
värde som framkommer vid en
beräkning enligt första stycket.

Är förmånsbilens årsmodell sex
år eller äldre skall värdet av för-
månen nedsättas till 85 procent av
det värde som framkommer vid en
beräkning enligt första stycket men
som grundar sig på ett uppskattat
nybilspris, baserat på 85 procent
av nybilspriset i slutet av året före
beskattningsåret för de vanligast
förekommande bilarna. På den
skattskyldiges begäran skall
förmånsvärdet bestämmas enligt
andra stycket, om sådant nybilspris
som avses i första stycket kan
beräknas för förmånsbilen.

Vid beräkningen av förmåns-
värdet enligt första-tred/e styckena
skall till det angivna nybilspriset i
förekommande fall läggas anskaff-
ningskostnaden för extrautrustning
i den mån den överstiger 20 000
kr.

2. Värdet av bilförmån skall för
helt år bestämmas till 0,7 bas-
belopp med tillägg av 20 procent
av nybilspriset för årsmodellen.
Värdet får dock inte överstiga
40 procent eller understiga 32 pro-
cent av nybilspriset för årsmo-
dellen.

Är förmånsbilens årsmodell sex
år eller äldre skall förmånsvärdet
också beräknas enligt första styck-
et, varvid dock som nybilspris
anses ett belopp som utgör 70 pro-
cent av ett uppskattat nybilspris för
beskattningsårets årsmodell av de
vanligast förekommande bilarna
ägda av juridiska personer. Om
den skattskyldige begär det skall
förmånsvärdet alltjämt beräknas på
grundval av nybilspriset för årsmo-
dellen. Då gäller emellertid inte
begränsningen i första stycket sista
meningen om att förmånsvärdet
inte får överstiga 40 procent av
nybilspriset.

Vid beräkningen av förmåns-
värdet enligt första och andra
styckena skall till det angivna
nybilspriset i förekommande fall
läggas anskaffningskostnaden för
extrautrustning.

Om den skattskyldige bekostar allt drivmedel för det privata nyttjandet
av förmånsbilen skall förmånsvärdet nedsättas med en femtedel.

Om den skattskyldige åtnjuter
förmånen endast under en del av
året skall förmånsvärdet beräknat
enligt första-/emfé styckena sättas
ned med en tolftedel för varje hel

Om den skattskyldige åtnjuter
förmånen endast under en del av
året skall förmånsvärdet beräknat
enligt första-jf/önte styckena sättas
ned med en tolftedel för varje hel

20

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1993/94:90

kalendermånad som han inte har kalendermanad som han inte har
åtnjutit förmånen.                   åtnjutit förmånen.

Om bilförmån åtnjutits endast i
ringa omfattning skall förmånen
inte tas upp till beskattning.

4.¹² Om den skattskyldige utger ersättning för en förmån skall förmåns-
värdet, beräknat enligt punkterna 2 och 3, sättas ned med ersättningens
belopp.

Värdet av bilförmån och förmån
av fri kost, beräknat enligt punk-
terna 2 och 3, får jämkas uppåt
eller nedåt, om det finns synnerliga
skäl.

Värdet av bilförmån och förmån
av fri kost, beräknat enligt punk-
terna 2 och 3, får jämkas uppåt
eller nedåt, om det finns synnerliga
skäl. Som synnerliga skäl för jämk-
ning nedåt av värdet av bilförmån
anses att bilen används som ar-
betsredskap eller att tjänstekör-
ningen är omfattande eller att
andra sådana omständigheter före-
ligger.

till 48

l.¹³ Vid tillämpningen av 48 §
4 mom. och denna anvisnings-
punkt iakttas följande. Som folk-
pension räknas inte barnpension
eller vårdbidrag. Folkpension skall
anses utgöra en inte obetydlig del
av den skattskyldiges inkomst, om
den uppgått till minst 6 000 kronor
eller minst en femtedel av den
sammanräknade inkomsten. Som
folkpension behandlas även till-
läggspension i den mån den enligt
lagen (1969:205) om pensionstill-
skott föranlett avräkning av pen-
sionstillskott. Har folkpension
enligt bestämmelserna i 17 kap.
2 § lagen (1962:381) om allmän
försäkring samordnats med yrkes-
skadelivränta eller annan i nämnda
lagrum angiven livränta skall vid
tillämpning av första, andra res-
pektive tredje stycket första me-
ningen b det särskilda grundav-
draget beräknas med ledning av
den folkpension som skulle ha
utgått om sådan samordning inte
skett.

1. Vid tillämpningen av 48 §
4 mom. och denna anvisnings-
punkt iakttas följande. Som folk-
pension räknas inte barnpension
eller vårdbidrag. Folkpension skall
anses utgöra en inte obetydlig del
av den skattskyldiges inkomst, om
den uppgått till minst 6 000 kronor
eller minst en femtedel av den
sammanräknade inkomsten. Som
folkpension behandlas även till-
läggspension i den mån den enligt
lagen (1969:205) om pensionstill-
skott föranlett avräkning av pen-
sionstillskott. Som folkpension skall
vidare på den skattskyldiges begä-
ran behandlas utländsk ålders-,
förtids- eller efterlevandepension
som betalas ut enligt utländsk
lagstiftning om social trygghet och
utgår enligt grunder jämförbara
med de för folkpension samt för
vilka skattskyldighet föreligger i
Sverige. Har folkpension enligt
bestämmelserna i 17 kap. 2 § lagen
(1962:381) om allmän försäkring
samordnats med yrkesskadelivränta
eller annan i nämnda lagrum an-
given livränta skall vid tillämpning
av första, andra respektive tredje
stycket första meningen b det

21

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1993/94:90

särskilda grundavdraget beräknas
med ledning av den folkpension
som skulle ha utgått om sådan
samordning inte skett.

För gift skattskyldig, som uppburit folkpension med belopp som
tillkommer gift vars make uppbär folkpension, uppgår det särskilda
grundavdraget till 134,0 procent av basbeloppet enligt 1 kap. 6 § lagen
(1962:381) om allmän försäkring, minskat enligt tredje stycket samma
lagrum. För övriga skattskyldiga uppgår avdraget till 151,5 procent av
sistnämnda belopp. Avdrag med 151,5 procent av sistnämnda belopp
tillkommer också gift skattskyldig, som under viss del av beskattningsåret
uppburit folkpension med belopp som tillkommer gift vars make uppbär
folkpension och under återstoden av året uppburit folkpension med belopp
som tillkommer gift vars make saknar folkpension.

Det särskilda grundavdraget får dock inte överstiga

a) för skattskyldig som vid utgången av året före beskattningsåret och
utgången av beskattningsåret uppbar folkpension samt under hela beskatt-
ningsåret bott i Sverige: summan av uppburen sådan pension som enligt
fjärde stycket reducerar det särskilda grundavdraget samt

b) för skattskyldig som inte avses i a eller som under beskattningsåret
uppburit folkpension i form av förtidspension, tre fjärdedels, halv eller
en fjärdedels ålderspension enligt lagen om allmän försäkring eller som
avlidit: uppburen folkpension och pensionstillskott som uppburits enligt
2 § eller 2 a § lagen om pensionstillskott. För skattskyldig som har liv-
ränta som avses i första stycket sista meningen tillämpas i stället för be-
stämmelsen i föregående mening a bestämmelsen i föregående meningen
b om det är till fördel för den skattskyldige.

Det särskilda grundavdraget
reduceras med 65 procent av den
del av uppburen pension som över-
stiger det för den skattskyldige
enligt andra stycket gällande av-
dragsbeloppet. Pension som utgår
på grund av annan pensionsför-
säkring än tjänstepensionsförsäk-
ring eller från pensionssparkonto
reducerar dock inte det särskilda
grundavdraget.

Det särskilda grundavdraget
reduceras med 65 procent av den
del av uppburen pension som över-
stiger det för den skattskyldige
enligt andra stycket gällande av-
dragsbeloppet. Som pension anses
även utländsk pension som enligt
första stycket behandlas som folk-
pension samt utländsk pension som
betalas ut enligt utländsk lagstift-
ning om social trygghet och utgår
enligt grunder jämförbara med de
för tilläggspension samt för vilken
skattskyldighet föreligger i Sverige.
Pension som utgår på grund av
annan pensionsförsäkring än
tjänstepensionsförsäkring eller från
pensionssparkonto reducerar dock
inte det särskilda grundavdraget.

För den som vid utgången av året före beskattningsåret inte uppbar
folkpension reduceras det särskilda grundavdraget i stället med 65

22

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1993/94:90

procent av den del av taxerad inkomst som överstiger det för den
skattskyldige enligt andra stycket gällande avdragsbeloppet.

Oavsett vad som i det föregående sagts om reducering föreligger alltid
rätt till särskilt grundavdrag med så stort belopp som den skattskyldige
skulle ha fått i grundavdrag enligt 48 § 2 eller 3 mom. om dessa
bestämmelser i stället hade tillämpats.

till 54 §

3.¹⁴ Skattefrihet enligt 54 § för-
sta stycket f föreligger om anställ-
ningen och vistelsen utomlands
varat minst sex månader i den mån
inkomsten beskattats i verksam-
hetslandet. Om anställningen och
vistelsen utomlands varat minst ett
år i samma land och avsett an-
ställning hos annan än svenska
staten, svensk kommun, svensk
landstingskommun eller svensk
församling medges dock sådan
befrielse även om inkomsten inte
beskattats i verksamhetslandet på
grund av lagstiftning eller ad-
ministrativ praxis i detta land eller
annat avtal än avtal för undvikande
av dubbelbeskattning som detta
land ingått.

3. Skattefrihet enligt 54 § första
stycket f föreligger om anställ-
ningen och vistelsen utomlands
varat minst sex månader i den mån
inkomsten beskattats i verksam-
hetslandet. Om anställningen och
vistelsen utomlands varat minst ett
år i samma land och avsett anställ-
ning hos annan än svenska staten,
svensk kommun, svensk landstings-
kommun eller svensk församling
medges dock sådan befrielse även
om inkomsten inte beskattats i
verksamhetslandet på grund av
lagstiftning eller administrativ
praxis i detta land eller annat avtal
än avtal för undvikande av dubbel-
beskattning som detta land ingått.
Sådan befrielse medges — om öv-
riga angivna förutsättningar före-
ligger — även beträffande anställ-
ning hos svenska staten, svensk
kommun, svensk landstingskommun
eller svensk församling när fråga
är om tjänsteexport.

Vad nu sagts gäller dock inte vid anställning ombord på utländskt
fartyg. I fråga om sådan anställning gäller att skattefrihet föreligger om
anställningen och vistelsen utomlands varat under tidrymd eller tidrymder
som sammanlagt varat minst 183 dagar under en tolvmånadersperiod och
avsett anställning hos arbetsgivare, som är en inländsk juridisk person
eller en här i riket bosatt fysisk person, och anställningen utövats ombord
på utländskt fartyg som huvudsakligen går i sådan oceanfart som avses
i 1 kap. 7 § 8 fartygssäkerhetsförordningen (1988:594).

I tid för vistelse som avses i första stycket får inräknas kortare avbrott
för semester, tjänsteuppdrag eller liknande, som inte är förlagda till
början eller slutet av anställningen utomlands. Uppehåll i Sverige för här
avsedda ändamål får inte sträcka sig längre än som motsvarar högst sex
dagar för varje hel månad som anställningen utomlands varar eller under
ett och samma anställningsår till mer än 72 dagar.

Har den skattskyldige påbörjat anställningen och kunde det därvid på
goda grunder antas att inkomsten av anställningen skulle komma att

23

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1993/94:90

undantas från skatt i Sverige enligt 54 § första stycket f men inträffar
under anställningstiden ändrade förhållanden som medför att villkoren för
att undanta inkomsten från skatt i Sverige inte föreligger, skall inkomsten
likväl undantas från beskattning i Sverige om de ändrade förhållandena
beror på omständigheter över vilka den skattskyldige inte kunnat råda och
en beskattning skulle te sig uppenbart oskälig.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994 och tillämpas första
gången vid 1995 års taxering. Den nya lydelsen av punkt 3 av anvis-
ningarna till 54 § skall dock tillämpas första gången vid 1994 års
taxering.

2. Vad som sägs i punkt 3 femte stycket av anvisningarna till 33 § om
bestämmandet av normalbeloppets storlek skall dock gälla först i fråga
om kalenderåret 1995 och tillämpas första gången vid 1996 års taxering.
För kalenderåret 1994 skall storleken av helt normalbelopp bestämmas till
70 procent av det belopp som kan anses motsvara största normala ökning
i levnadskostnaden för en dag i respektive förrättningsland.

3. Äldre föreskrifter i 32 § 4 mom. samt punkterna 3 och 3 a av
anvisningarna till 33 § tillämpas vid 1995 års taxering i fråga om
kostnadsersättning som avser tid före utgången av år 1993.

¹ Senaste lydelse 1993:359.

² Senaste lydelse 1990:650.

³ Senaste lydelse 1991:1866.

⁴ Senaste lydelse 1990:650.

⁵ Senaste lydelse 1990:650.

⁶ Senaste lydelse 1992:1596.

⁷ Senaste lydelse 1991:592.

⁸ Senaste lydelse 1992:1596.

⁹ Senaste lydelse 1992:1596.

¹⁰ Senaste lydelse 1986:1199.
'* Senaste lydelse 1990:650.

¹² Senaste lydelse 1987:1303.

¹³ Senaste lydelse 1993:938.

¹⁴ Senaste lydelse 1993:526.

24

2.2 Förslag till

Lag om ändring i uppbördslagen (1953:272)

Prop. 1993/94:90

Härigenom föreskrivs att 8, 10 och 11 §§ uppbördslagen (1953:272)
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse

8 §²

Åtnjuter skattskyldig jämte kontant inkomst andra förmåner skall
preliminär A-skatt beräknas efter inkomstförmånemas sammanlagda
värde. Har den skattskyldige utgett ersättning för en förmån skall
förmånsvärdet sättas ned med ersättningens belopp.

Värdet av bilförmån skall beräk-
nas enligt punkt 2 av anvisningarna
till 42 § kommunalskattelagen
(1928:370). Tredje stycket andra
meningen av nämnda anvisnings-
punkt skall dock tillämpas endast i
fall som avses i sjätte stycket ne-
dan. Värdet av förmån av räntefritt
lån eller lån där räntan understiger
marknadsräntan skall beräknas
enligt punkt 10 tredje— femte
styckena av anvisningarna till 32 §
kommunalskattelagen.

Värdet av förmån av bostad som
är belägen här i riket och som inte
är semesterbostad skall beräknas
enligt följande grunder. Riket delas
in i områden som är väsentligen
enhetliga i fråga om boendekost-
nader. Förmånsvärdet av en bostad
inom varje område skall bestäm-
mas till det genomsnittliga värdet
för jämförbara bostäder inom om-
rådet. Om bostaden är belägen
utom tätort med närmaste omgiv-
ning skall dock värdet bestämmas
till det lägsta av nämnda genom-
snittsvärden reducerat med tio pro-
cent.

Värdet av bilförmån skall beräk-
nas enligt punkt 2 av anvisningarna
till 42 § kommunalskattelagen
(1928:370). Andra stycket andra
meningen av nämnda anvisnings-
punkt skall dock tillämpas endast i
fall som avses i sjätte stycket ne-
dan. Värdet av förmån av räntefritt
lån eller lån där räntan understiger
marknadsräntan skall beräknas
enligt punkt 10 tredje— femte
styckena av anvisningarna till 32 §
kommunalskattelagen.

Värdet av förmån av bostad som
är belägen här i riket och som inte
är semesterbostad skall beräknas
enligt följande grunder. Riket delas
in i områden som är väsentligen
enhetliga i fråga om boendekostna-
der. Förmånsvärdet av en bostad
inom varje område skall bestäm-
mas till det genomsnittliga värdet
beräknat per kvadratmeter bo-
stadsyta för jämförbara bostäder
inom området. Om bostaden är be-
lägen utom tätort med närmaste
omgivning skall dock värdet be-
stämmas till det lägsta av nämnda
genomsnittsvärden reducerat med
tio procent. Vid värdering av för-
mån av fri eller delvis fri resa som
utgår på grund av anställning eller
särskilt uppdrag inom rese- eller
trafikbranschen skall följande
iakttas. För flygresor skall världen
indelas i zoner som är väsentligen
enhetliga i fråga om resestruktur
och priser. Förmånsvärdet av en
fri eller delvis fri flygresa skall be-

25

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1993/94:90

stämmas till det genomsnittliga
lägsta priset för bokningsbara
resor på allmänna marknaden inom
zonen respektive mellan zonerna.
Har för resan gällt som villkor att
den får företas endast under förut-
sättning att det vid resans avgång
finns osålda platser kvar och har
på grund härav förelegat en påtag-
lig risk för att resan inte kan ge-
nomföras enligt planerna skall
resan anses ha ett värde motsva-
rande lägsta priset för resan om
den varit bokningsbar och i fråga
om flygresa lägsta genomsnittliga
priset på marknaden, efter avdrag
med 50 procent.

Värdet av annan förmån än som avses i andra och tredje styckena skall
beräknas enligt 42 § andra stycket kommunalskattelagen samt punkt 1
andra och tredje styckena och punkt 3 av anvisningarna till den paragra-
fen.

Föreligger fall som avses i punkt 4 andra stycket av anvisningarna till
42 § kommunalskattelagen får skattemyndigheten bestämma värdet av
förmånen med hänsyn härtill.

Om skattemyndigheten bestämt värdet av förmånen enligt bestämmelser-
na i 5 § andra stycket lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från
arbetsgivare skall detta värde användas även vid beräkning av preliminär
A-skatt.

10

Preliminär A-skatt skall beräknas
på ersättningar för ökade levnads-
kostnader som lämnas vid sådan
tjänsteresa inom riket som avses i
punkt 3 av anvisningarna till 33 §
kommunalskattelagen (1928:370)
endast till den del ersättningarna
överstiger de schablonbelopp som
anges i nämnda lagrum eller, såvitt
gäller kostnad för logi, den faktis-
ka utgiften. På ansökan av den
som betalar ut ersättning får skat-
temyndigheten besluta att i den
mån tjänsteresa varar mer än tre
månader motsvarande skall gälla
till den del ersättningarna inte
överstiger vad som anges i punkt 3
a av anvisningarna till nämnda
paragraf.

§³

Preliminär A-skatt skall beräknas
på ersättningar för ökade levnads-
kostnader, som lämnas vid sådan
tjänsteresa som avses i punkt 3 av
anvisningarna till 33 § kommunal-
skattelagen (1928:370) och för
vilken rätten till avdrag för kost-
naderna vid mottagarens inkomst-
taxering anges i nämnda punkt,
endast till den del ersättningarna
överstiger de schablonbelopp som
anges i nämnda lagrum eller, såvitt
gäller kostnad för logi, den faktis-
ka utgiften.

26

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1993/94:90

På ersättning för ökade levnads-
kostnader vid sådan tjänsteresa
utom riket som avses i punkt 3
sista stycket av anvisningarna till
33 § kommunalskattelagen skall
preliminär A-skatt beräknas endast
till den del ersättningen överstiger
avdragsgillt belopp enligt nämnda
lagrum.

På ersättning för ökade levnads-
kostnader som lämnas vid sådan
tjänsteresa för vilken rätten till
avdrag för kostnaderna vid mot-
tagarens inkomsttaxering anges i
punkt 3 a av anvisningarna till
33 § kommunalskattelagen skall
preliminär A-skatt beräknas endast
till den del ersättningen översti-ger
de schablonbelopp som anges i
nämnda lagrum. 1 den mån ersätt-
ning för ökade levnadskostnader
under tjänsteresa utgår för längre
tid än två år på en och samma ort
skall dock preliminär A-skatt be-
räknas på hela ersättningen såvida
inte skattemyndigheten på ansökan
av den som betalar ut ersättningen
beslutar att vad som sägs i första
meningen i detta stycke skall gälla
även för viss längre tid än två år.

med egen bil i tjänsten gäller att

I fråga om ersättning för resa
preliminär A-skatt beräknas på ersättningen endast till den del den
överstiger det i punkt 3 c av anvisningarna till 33 § kommunalskattelagen
angivna beloppet.

Beträffande annan skattepliktig ersättning för kostnader som är förenade
med tjänsten beräknas preliminär A-skatt endast om det är uppenbart att
ersättningen avser kostnader som inte är avdragsgilla vid mottagarens
inkomsttaxering eller att den överstiger avdragsgillt belopp. I sådant fall
beräknas skatten på hela ersättningen respektive den del av ersättningen

som överstiger det avdragsgilla beloppet.

Preliminär A-skatt skall inte utgå för:

a) familjebidrag till den som tjänstgör inom totalförsvaret;

b) ränta eller utdelning som tillkommer en annan juridisk person än
svenskt dödsbo eller en fysisk person som inte är bosatt i Sverige;

c) ränta eller utdelning som enligt dubbelbeskattningsavtal är helt
undantagen från beskattning i Sverige;

d) ränta på förfogarkonto som avses i 3 kap. 57 § lagen (1990:325) om
självdeklaration och kontrolluppgifter, om räntan inte uppgår till 1 000

kronor;

e) ränta pa konto för klientmedel;

f) ränta som ingår i belopp som redovisats enligt 3 kap. 22 § sista
stycket lagen om självdeklaration och kontrolluppgifter;

g) utdelning som avses i punkt 2
tredje stycket av anvisningarna till
22 § kommunalskattelagen eller 3 §
1 mom. tredje stycket lagen
(1947:576) om statlig inkomstskatt;
eller

g) utdelning som avses i punkt 2
tredje stycket av anvisningarna till
22 § kommunalskattelagen eller 3 §
1 mom. tredje stycket lagen
(1947:576) om statlig inkomstskatt;

27

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1993/94:90

h) ersättning till en och samma
idrottsutövare från en sådan ideell
förening som avses i 7 § 5 mom.
lagen (1947:576) om statlig in-
komstskatt och som har till hu-
vudsakligt syfte att främja idrottslig
verksamhet, om ersättningen från
föreningen under året inte uppgått
till ett halvt basbelopp enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring.

h) ersättning till en och samma
idrottsutövare från en sådan ideell
förening som avses i 7 § 5 mom.
lagen (1947:576) om statlig in-
komstskatt och som har till hu-
vudsakligt syfte att främja idrottslig
verksamhet, om ersättningen från
föreningen under året inte uppgått
till ett halvt basbelopp enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring;
eller

i) förmån av fri resa inom riket i
samband med tillträdande eller
frånträdande av anställning eller
uppdrag eller ersättning för kost-
nad för sådan resa.

H §⁴

Preliminär A-skatt skall beräknas på det belopp, som återstår sedan från
inkomsten avräknats dels avgifter, som den skattskyldige betalar för
sådan pensionsförsäkring eller sjuk- eller olycksfallsförsäkring som tagits
i samband med tjänst, dels avgifter, som den skattskyldige i samband
med tjänsten betalar för egen eller efterlevandes pensionering på annat
sätt än genom försäkring.

Till andra vid taxering medgivna avdrag för kostnader i arbetet från
inkomst som uppbärs av en fysisk person än ovan sagts får hänsyn tas vid
beräkning av preliminär A-skatt endast om kostnaderna kan beräknas
uppgå till minst 10 procent av arbetstagarens ersättning från arbetsgivaren
under inkomståret. I sådant fall gäller bestämmelserna i tredje stycket.

Regeringen eller den myndighet
regeringen bestämmer får fastställa
en schablon för beräkning av en
skattskyldigs kostnader i en viss
verksamhet. Schablonen skall avse
bestämda yrkesgrupper och grun-
das på de genomsnittliga kostna-
derna inom respektive grupp. Om
en sådan schablon är tillämplig på
den skattskyldige, skall kostnader-
na beräknas enligt schablonen.
Finns det inte någon schablon skall
skattemyndigheten på framställning
av arbetsgivaren bestämma hur
kostnaderna skall beräknas.

Regeringen eller den myndighet
regeringen bestämmer får fastställa
en schablon för beräkning av en
skattskyldigs kostnader i en viss
verksamhet. Schablonen skall avse
bestämda yrkesgrupper och grun-
das på de genomsnittliga kostna-
derna inom respektive grupp. Om
en sådan schablon är tillämplig på
den skattskyldige, skall kostnader-
na beräknas enligt schablonen.
Finns det inte någon schablon skall
skattemyndigheten på framställning
av arbetsgivaren bestämma hur
kostnaderna skall beräknas. Har
arbetstagarens kostnader beräknats
enligt bestämmelserna i detta
stycke skall arbetsgivaren under-
rätta arbetstagaren om detta.

28

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1993/94:90

Utan hinder av andra stycket får skattemyndigheten på ansökan av
arbetsgivaren besluta att vid beräkningen av preliminär A-skatt hänsyn
inte skall tas till förmån av fri hemresa eller ersättning för kostnad för
hemresa med allmänna kommunikationer till den del förmånen eller
ersättningen inte överstiger avdragsgillt belopp enligt punkt 3 b av
anvisningarna till 33 § kommunalskattelagen (1928:370).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994 och tillämpas första gången
i fråga om preliminär skatt för år 1994.

¹ Lagen omtryckt 1991:97.

Senaste lydelse av lagens rubrik 1974:771.

² Senaste lydelse 1992:1599.

³ Senaste lydelse 1992:680.

⁴ Senaste lydelse 1992:1177.

29

2.3 Förslag till                                                  Prop. 1993/94:90

Lag om ändring i lagen (1990:325) om självdeklaration och
kontrolluppgifter

Härigenom föreskrivs att 3 kap. 7 och 9 §§ lagen (1990:325) om själv-
deklaration och kontrolluppgifter skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

3 kap.
7 §>

Värdet av förmåner som utgått i
annat än pengar skall beräknas i
enlighet med bestämmelserna i
kommunalskattelagen (1928:370).
Vid beräkning av värdet av bil-
förmån och kostförmån skall dock
bestämmelserna i punkt 2 tredje
stycket andra meningen och punkt
4 andra stycket av anvisningarna
till 42 § nämnda lag tillämpas
endast i enlighet med beslut av
skattemyndigheten med stöd av 5 §
andra stycket lagen (1984:668) om
uppbörd av socialavgifter från ar-
betsgivare. Värdet av annan bo-
stadsförmån än förmån av semes-
terbostad skall beräknas i enlighet
med bestämmelserna i 8 § tredje
stycket uppbördslagen (1953:272).

Värdet av förmåner som utgått i
annat än pengar skall beräknas i
enlighet med bestämmelserna i
kommunalskattelagen (1928:370).
Vid beräkning av värdet av bil-
förmån och kostförmån skall dock
bestämmelserna i punkt 2 andra
stycket andra meningen och punkt
4 andra stycket av anvisningarna
till 42 § nämnda lag tillämpas
endast i enlighet med beslut av
skattemyndigheten med stöd av 5 §
andra stycket lagen (1984:668) om
uppbörd av socialavgifter från ar-
betsgivare. Värdet av annan bo-
stadsförmån här i riket än förmån
av semesterbostad skall beräknas i
enlighet med bestämmelserna i 8 §
tredje stycket uppbördslagen
(1953:272). Har reseförmån vid
beräkning av preliminär skatt vär-
derats enligt 8 § tredje stycket upp-
bördslagen skall detta värde anges
i kontrolluppgiften.

Om värdet av en förmån justerats enligt 5 § andra stycket lagen om
uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare skall anges att justering skett.

Det sammanlagda värdet av förmånerna skall anges särskilt för sig.

9 §²

I kontrolluppgiften skall det för varje belopp anges om arbetsgivaren

skall betala arbetsgivaravgifter enligt

Ersättning för ökade levnads-
kostnader eller kostnader för resa
med egen bil i tjänsten som enligt
10 § första-tredje styckena upp-
bördslagen (1953:272) skall ligga
till grund för beräkning av preli-
minär A-skatt, skall i kontrollupp-
gift anges som lön, arvode eller
motsvarande.

lagen (1981:691) om socialavgifter.

Ersättning för ökade levnads-
kostnader eller kostnader för resa
med egen bil i tjänsten som enligt
10 § första-tredje styckena upp-
bördslagen (1953:272) skall ligga
till grund för beräkning av preli-
minär A-skatt, skall i kontrollupp-
gift anges som lön, arvode eller
motsvarande. Har ersättning för

30

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1993/94:90

I kontrolluppgiften skall särskilt
för sig tas upp det sammanlagda
värdet av andra kostnadsersättning-
ar än sådana som enligt 5 § 4 a-c
skall uppges först efter föreläggan-
de av skattemyndigheten. Dock
skall ersättningen, då det är upp-
enbart att den avser kostnader som
inte är avdragsgilla vid mottaga-
rens inkomsttaxering eller att den
överstiger avdragsgillt belopp, till
denna del anges som lön, arvode
eller motsvarande.

ökade levnadskostnader som enligt
10 § första och andra styckena
uppbördslagen inte skall ligga till
grund för beräkning av preliminär
A-skatt utgått för en eller flera
tjänsteresor som omfattat en sam-
manhängande period av mer än tre
månader, skall detta anges i kon-
trolluppgift som också skall inne-
hålla upplysning om i vad mån
fråga är om inrikes eller utrikes
förrättning.

I kontrolluppgiften skall särskilt
för sig tas upp det sammanlagda
värdet av andra kostnadsersättning-
ar än sådana som enligt 5 § 3 a-c
skall uppges först efter föreläggan-
de av skattemyndigheten. Dock
skall ersättningen, då det är upp-
enbart att den avser kostnader som
inte är avdragsgilla vid mottaga-
rens inkomsttaxering eller att den
överstiger avdragsgillt belopp, till
denna del anges som lön, arvode
eller motsvarande.

I kontrolluppgiften skall särskilt för sig tas upp sådant avdrag som har
gjorts för preliminär A-skatt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994 och tillämpas första gången
vid 1995 års taxering.

¹ Senaste lydelse 1992:493.

² Senaste lydelse 1992:1659.

31

2.4 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1984:668) om uppbörd av
socialavgifter från arbetsgivare

Prop. 1993/94:90

Härigenom föreskrivs att 5 och 31 §§ lagen (1984:668) om uppbörd av
socialavgifter från arbetsgivare¹ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

5 §²

Skattepliktiga förmåner skall tas upp till ett värde som bestäms i
enlighet med 8 § första-fjärde styckena uppbördslagen (1953:272).

Om det föreligger fall som avses
i punkt 4 andra stycket av anvis-
ningarna till 42 § kommunalskat-
telagen (1928:370), eller sådant fall
att den skattskyldige skulle kunna
få förmånsvärdet bestämt med stöd
av punkt 2 tredje stycket andra
meningen av samma anvisningar,
får skattemyndigheten på fram-
ställning av arbetsgivaren be-stäm-
ma värdet av förmånen med hän-
syn härtill. Arbetsgivaren skall
underrätta arbetstagare som berörs
av skattemyndighetens beslut.

Om det föreligger fall som avses
i punkt 4 andra stycket av anvis-
ningarna till 42 § kommunalskat-
telagen (1928:370), eller sådant fall
att den skattskyldige skulle kunna
få förmånsvärdet bestämt med stöd
av punkt 2 andra stycket andra
meningen av samma anvisningar,
får skattemyndigheten på fram-
ställning av arbetsgivaren be-stäm-
ma värdet av förmånen med hän-
syn härtill. Motsvarande gäller om
bostadsförmånsvärde som bestäms
enligt 8 § tredje stycket uppbörds-
lagen avviker med mer än 10 pro-
cent från det värde som följer av
42 § första stycket kommunalskatte-
lagen eller om värde av reseförmån
som bestäms enligt 8 § tredje styc-
ket uppbördslagen avviker med mer
än 10 procent från det värde som
följer av 42 § andra stycket kom-
munalskattelagen. Arbetsgivaren
skall underrätta arbetstagare som
berörs av skattemyndighetens be-
slut.

31 §
Bestämmelserna i 1—8, 10—74,
27—29 och 50—67 §§ gäller också
redaravgift, om inte annat följer av
vad som föreskrivs i andra stycket
eller i 32—35 och 37 §§.

Bestämmelserna i 1—8, 10—75,
79, 22 a—22 d, 23-29 och 50-
67 §§ gäller också redaravgift, om
inte annat följer av vad som före-
skrivs i andra stycket eller i 32—35
och 37 §§.

I stället för tidsangivelsen den 1 mars året efter utgiftsåret i 10 § skall
i fråga om redaravgift gälla den 30 april året efter utgiftsåret.

32

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1993/94:90

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994 och tillämpas på förmån
som åtnjuts efter ikraftträdandet.

'Lagen omtryckt 1991:98.

²Senaste lydelse 1992:488.

³Senaste lydelse 1992:642.

3 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 90

33

2.5 Förslag till

Lag om avdrag för kostnader för bilresor till och från
arbetsplatsen vid 1995 års taxering

Härigenom föreskrivs följande.

Avdrag för kostnad för resa med egen bil till och från arbetsplatsen
enligt punkt 4 av anvisningarna till 33 § kommunalskattelagen (1928:370)
skall vid 1995 års taxering medges, i stället för enligt schablon som
anges i andra stycket nämnda anvisningspunkt, med 1 krona och 30 öre
per kilometer.

Prop. 1993/94:90

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.

34

2.6 Förslag till                                                  Prop. 1993/94:90

Lag om beräkning av beskattningsbar förvärvsinkomst vid
taxering till statlig inkomstskatt och statlig inkomstskatt på
förvärvsinkomster vid 1995 och 1996 års taxeringar

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Vad som sägs i 8 § första stycket lagen (1947:576) om statlig
inkomstskatt gäller inte vid 1995 och 1996 års taxeringar.

Skattskyldig som vid taxering till kommunal inkomstskatt är berättigad
till särskilt kommunalt grundavdrag enligt 48 § 4 mom. kommunalskatte-
lagen (1928:370) har rätt till särskilt statligt grundavdrag från den
taxerade förvärvsinkomsten med belopp som motsvarar den del av det
särskilda kommunala grundavdraget som överstiger kommunalt grundav-
drag beräknat enligt 48 § 2 och 3 mom. kommunalskattelagen.

2 § I stället för vad som anges i lagen (1992:1485) om beräkning av
statlig inkomstskatt på förvärvsinkomst vid 1994 och 1995 års taxeringar
skall i fråga om fysiska personer vid 1995 års taxering det fasta skatte-
beloppet på 100 kronor tas ut endast om den beskattningsbara inkomsten
överstiger ett belopp motsvarande det grundavdrag som medges vid taxe-
ring till kommunal inkomstskatt enligt 48 § 2 och 3 mom. kommunal-
skattelagen (1928:370).

I stället för vad som anges i 10 § andra stycket lagen (1947:576) om
statlig inkomstskatt skall i fråga om fysiska personer vid 1996 års
taxering det fasta skattebeloppet på 100 kronor tas ut endast om den
beskattningsbara inkomsten överstiger ett belopp motsvarande det grund-
avdrag som medges vid taxering till kommunal inkomstskatt enligt 48 §
2 och 3 mom. kommunalskattelagen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994 och tillämpas första gången
vid 1995 års taxering.

35

2.7 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1959:551) om beräkning av
pensionsgrundande inkomst enligt lagen (1962:381) om
allmän försäkring

Härigenom föreskrivs att 4 § lagen (1959:551) om beräkning av
pensionsgrundande inkomst enligt lagen (1962:381) om allmän
försäkring¹ skall ha följande lydelse.

Prop. 1993/94:90

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

4 §²

Vid bestämmande av pensionsgrundande inkomst skall, utöver vad som
framgår av lagen om allmän försäkring, gälla följande.

Värdet av skattepliktiga förmåner i annat än pengar till arbetstagare,
som skall betala sjömansskatt, skall uppskattas i enlighet med vad som
föreskrivs av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
Skattepliktiga förmåner skall i andra fall tas upp till ett värde som
bestäms i enlighet med 8 § första—fjärde och sjätte styckena uppbörds-
lagen (1953:272). När skäl föreligger får avvikelse ske från förmånsvärde
som skattemyndigheten bestämt enligt 5 § andra stycket lagen (1984:668)
om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare.

Vid beräkning av inkomst av an-
ställning skall avdrag göras för
kostnader som arbetstagaren haft
att bestrida i innehavd anställning,
i den mån kostnaderna, minskade
med erhållen kostnadsersättning,
överstiger fyratusen kronor.

Särskilda föreskrifter angående

anställning, som enligt lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt hänförs
till intäkt av näringsverksamhet meddelas av regeringen eller myndighet
som regeringen bestämmer.

Vid beräkning av inkomst av annat förvärvsarbete får från inkomst av
en viss förvärvskälla inte dras av underskott i annan förvärvskälla.

Vid beräkning av inkomst av an-
ställning skall avdrag göras för
kostnader som arbetstagaren haft
att bestrida i innehavd anställning,
i den mån kostnaderna, minskade
med erhållen kostnadsersättning,
överstiger ettusen kronor,
beräkning av sådan inkomst av

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994. Äldre bestämmelser gäller
fortfarande vid beräkning av pensionsgrundande inkomst för år 1992 eller
tidigare år.

'Lagen omtryckt 1976:1015.

Senaste lydelse av lagens rubrik 1976:1015.
²Senaste lydelse 1992:490.

36

2.8 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1958:295) om sjömansskatt

Prop. 1993/94:90

Härigenom föreskrivs att 17 a § lagen (1958:295) om sjömansskatt¹
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse

17 a §²

Bestrides riktigheten av revisionskrav eller inbetalas icke det belopp
kravet avser skall det underställas sjömansskattenämnden. Finner nämn-
den kravet lagligen grundat, skall den fastställa beloppet till betalning.

Avser kravet skatt som redaren avdragit men icke inbetalat och har
redaren icke bestritt kravets riktighet, skall kravet icke underställas

sj ömansskattenämnden.

Redare eller sjöman, som har att
erlägga mot underlätet skatteavdrag
svarande belopp, är skyldig att på
beloppet erlägga dröjsmålsavgift
enligt 14 § 2 mom. Som förfallo-
dag räknas därvid den dag då
beloppet skulle ha betalats om
skatteavdrag gjorts.

Redare eller sjöman, som har att
erlägga mot underlätet skatteavdrag
svarande belopp, är skyldig att på
beloppet erlägga dröjsmålsavgift
enligt 14 § 2 mom. Som förfallo-
dag räknas därvid den dag då be-
loppet skulle ha betalats om
skatteavdrag gjorts. Hänförs
skattebeloppet till fler än ett betal-
ningstillfälle skall som förfallodag
räknas förfallodagen för den sista
betalningsposten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.

'Lagen omtryckt 1970:933.

Senaste lydelse av lagens rubrik 1974:777.

²Senaste lydelse 1992:626.

37

3 Ärendet och dess beredning

Utredningen om tjänsteinkomstbeskattning (Fi 1992:01) påbörjade sitt
arbete i januari 1992 (dir. 1992:3). Vissa frågor, som i enlighet med
direktiven behandlats med förtur, redovisades i ett i juni 1992 avgivet
delbetänkande, Beskattning av vissa naturaförmåner m.m. (SOU
1992:57). De frågor som togs upp i delbetänkandet rörde bl.a. kostför-
mån, beskattningen av traktamenten, personalvårdsförmåner, förmånliga
lån samt hobbyinkomster.

Med utredningsförslagen som grund lade regeringen hösten 1992 fram
en proposition om vissa frågor om beskattning av inkomst av tjänst (prop.
1992/93:127). Riksdagen godtog genom beslut i december 1992 i allt
väsentligt propositionens förslag (bet. 1992/93 :SkU 14, rskr.
1992/93:148, SFS 1992:1596 - 1601). Lagstiftningen trädde i kraft den
1 januari 1993 och tillämpas första gången vid 1994 års taxering.

Utredningen om tjänsteinkomstbeskattning redovisade i juni 1993 sitt
slutbetänkande, Översyn av tjänsteinkomstbeskattningen (SOU 1993:44).
De frågor som tas upp i betänkandet är bl.a. reglerna om avdrag för
kostnader för resor mellan bostad och arbetsplats och för resor med egen
bil i tjänsten, utlandstraktamenten, vissa frågor rörande inrikestraktamen-
ten samt värderingen av bostadsförmåner och reseförmåner. Betänkandet
har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i
bilaga 1. En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i
Finansdepartementet (dnr 2853/93).

I juni 1993 lades i promemorian Beskattning av bilförmån, (Ds
1993:53), fram förslag till nya regler angående beskattning av bilförmån.
Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanser-
na finns i bilaga 2. En sammanställning av remissyttrandena finns
tillgänglig i Finansdepartementet (dnr 3065/93).

I det följande behandlas de frågor som tas upp i slutbetänkandet och
promemorian.

Våren 1993 godkände riksdagen ett förslag från finansutskottet om ett
tillkännagivande från riksdagen till regeringen om att slopa grundavdraget
vid taxeringen till statlig inkomstskatt vid 1995 oOch 1996 års taxeringar
(bet. 1992/93:FiU30, rskr. 1992/93:447). Enligt utskottet borde det
ankomma på regeringen att under hösten 1993 lägga fram erforderliga
lagförslag. Förslag till de lagändringar som föranleds av riksdagens
ställningstagande i denna fråga läggs därför också fram i denna proposi-
tion.

I förevarande ärende tas också upp förslag till vissa mindre regelför-
ändringar. Regeringen föreslår således en justering av reglerna om det
särskilda grundavdraget för folkpensionärer som innebär att med
folkpension jämställs motsvarande utländska pensionsförmåner. Rege-
ringen föreslår även att skattefrihet enligt den s.k. ettårsregeln i punkt 3
av anvisningarna till 54 § kommunalskattelagen (1928:370), KL, skall
medges offentliganställda när fråga är om statlig och kommunal tjänste-
export. Slutligen föreslås vissa redaktionella ändringar i uppbördslagen
(1953:272), UBL, lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från

Prop. 1993/94:90

38

arbetsgivare, (USAL), lagen (1959:551) om beräkning av pensionsgrun- Prop. 1993/94:90
dande inkomst enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring samt lagen
(1958:295) om sjömansskatt.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 14 oktober 1993 att inhämta Lagrådets yttrande
över de lagförslag som finns i bilaga 3. Lagrådets yttrande finns i
bilaga 4.

Lagrådet har underkastat lagtexten i de remitterade förslagen till lagar
om ändring i kommunalskattelagen, uppbördslagen, lagen om självdekla-
ration och kontrolluppgifter och lagen om uppbörd av socialavgifter från
arbetsgivare viss omarbetning, som framgår av bilagan till Lagrådets
yttrande. Regeringen godtar i huvudsak Lagrådets förslag till ändringar
och återkommer till Lagrådets synpunkter i avsnitt 4.11.3 och i special-
motiveringen till punkterna 3 och 4 av anvisningarna till 33 § kom-
munalskattelagen.

Förslagen till ändringar i punkt 1 av anvisningarna till 48 § och punkt 3
av anvisningarna till 54 § kommunalskattelagen, 11 § uppbördslagen,
31 § lagen om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare, 4 § lagen om
beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen (1962:381) om
allmän försäkring samt 17 a § sjömansskattelagen har inte granskats av
Lagrådet. Dessa förslag är enligt regeringens mening av sådan beskaffen-
het att Lagrådets hörande saknar betydelse.

4 Förändringar i inkomstslaget tjänst

4.1 Allmänna synpunkter

Under de senaste åren har omfattande förändringar företagits av reglerna
i inkomstslaget tjänst. De största förändringarna skedde givetvis i
samband med skattereformen våren 1990 (prop. 1989/90:110). Men även
därefter har hittills varje år företagits tämligen omfattande regeländringar.
Dessa kan i stort hänföras till två olika kategorier. Till den ena kan
räknas frågor som av olika skäl inte hann färdigbehandlas i samband med
skattereformen men där beredningsarbetet bedrivits vidare i olika former
och efter hand lett fram till lagstiftning. Den andra kategorin avser
justeringar av olika slag av skattereformens regler.

Det arbete som bedrivits av Utredningen om tjänsteinkomstbeskattning
har till stor del avsett justeringar i skattereformens regler, huvudsakligen
i syfte att minska administrativt krångel för anställda och arbetsgivare
som föranletts av vissa inslag i skattereformen eller att rätta till materiellt
sett mindre önskvärda effekter av vissa regler. En utgångspunkt för
justeringarna har varit att de inte skall rubba skattereformens grundlägg-
ande princip om en likformig inkomstbeskattning. De frågor som
utredningen tog upp i sitt delbetänkande i juni 1992 var av denna

39

karaktär, exempelvis förslagen rörande kostförmån, traktamenten och Prop. 1993/94:90
förmånliga lån. Så är också fallet med flera av de förslag som läggs fram
i utredningens slutbetänkande, t.ex. förslagen rörande egen bil i tjänsten,
vissa justeringar i reglerna om avdrag för ökade levnadskostnader vid
inrikes tjänsteresa och flyttningskostnadsersättning. Ett par av de
huvudfrågor utredningen tar upp i sitt slutbetänkande kan dock sägas
tillhöra den förstnämnda kategorin och innebär att skattereformen fullföljs
i fråga om en mer likformig inkomstbeskattning som också ger underlag
för lägre skattesatser och därmed lägre skattekilar. Dit hör reglerna för
resor mellan bostad och arbetsplats och utlandstraktamenten, där
utredningens arbete kan sägas utgöra en direkt fortsättning på det arbete
som bedrevs i Utredningen om reformerad inkomstbeskattning, RINK.
Även översynen av bostadsförmånsreglema kan räknas till denna grupp.

Som nämndes inledningsvis har de senaste åren präglats av omfattande
förändringar av reglerna i inkomstslaget tjänst. Ett så högt förändrings-
tempo under flera år kan skapa problem för arbetsgivare, anställda och
skatteförvaltning. Det kan vara svårt för den enskilde att hålla sig
informerad om vad som gäller. Nya lönerutiner och liknande måste
utvecklas av arbetsgivarna. Kollektivavtal måste omförhandlas m.m.
Skatteförvaltningen måste ständigt ändra i informationsmaterial, blan-
ketter och dylikt och det kan även vara svårt för skattemyndigheternas
personal att hålla sig informerad om vilka regler som gäller. Svårighe-
terna förstärks också av att förändringarna i många fall beslutats kort tid
före det att de trätt i kraft. Det är således önskvärt från många syn-
punkter med en lägre förändringstakt och mer stabila regler.

I och med de förslag som Utredningen om tjänsteinkomstbeskattning nu
lagt fram kan emellertid de frågor inom inkomstslaget tjänst som kvarstod
efter skattereformen på det hela taget anses vara färdigbehandlade.
Dessutom torde, såvitt nu går att överblicka, behovet av att justera i de
regler som tillkom i samband med skattereformen i stort vara tillgodosett.
Om de förslag som tas upp i detta ärende genomförs finns det därför
anledning att tro att regelsystemet inom inkomstslaget tjänst därefter kan
bli förhållandevis stabilt, även om det alltid kommer att vara nödvändigt
med ändringar i skattesystemet för att anpassa det efter bl.a. den
ekonomiska utvecklingen i samhället.

De förslag utredningen lagt fram i slutbetänkandet har, på ett undantag
när, fått ett överlag positivt bemötande från remissinstanserna. Undan-
taget gäller de föreslagna förändringarna av avdragsrätten för kostnader
för resor mellan bostad och arbetsplats. Detta förslag avstyrks av flertalet
remissinstanser. Mot bakgrund av bl.a. remisskritiken har regeringen valt
att inte lägga fram utredningens huvudförslag i denna del. Regeringen
kommer inte heller att föreslå att utredningens förslag till avdrag för
kostnader för resor med egen bil i tjänsten genomförs. Regeringen ställer
sig visserligen i stort positiv till förslaget men anser det för närvarande
inte genomförbart av statsfinansiella skäl. I övrigt bör utredningsförslagen
i allt väsentligt genomföras.

En annan fråga som gäller inkomst av tjänst men som beretts i annan
ordning rör beskattningen av bilförmån. I juni 1993 lades i promemorian

40

Beskattning av bilförmån, (Ds 1993:53), fram förslag till nya regler
angående beskattning av bilförmån. Bakgrunden till promemorian var att
reglerna för beskattning av bilförmån kritiserats för att ge upphov till
obilliga beskattningseffekter på grund av den starka schabloniseringen.
Ingen hänsyn tas till faktisk privat körsträcka vilket missgynnat tjänste-
bilar i egentlig mening. Promemorian har remissbehandlats. Promemo-
rians huvudförslag om att grunda förmånsvärdet på faktisk privat kör-
sträcka har avstyrkts av en stor majoritet av remissinstanserna, främst
med hänsyn till problemen med uppgiftslämnande. Förslaget bör mot
bakgrund av den kritik som riktats mot det inte genomföras.

De alternativa förslag som lades fram i promemorian och som främst
innebär justeringar i nuvarande regler i förenklande syfte har däremot fått
ett i stort sett positivt bemötande av remissinstanserna och bör med vissa
justeringar genomföras.

I det följande redovisar regeringen sina närmare ställningstaganden i de
i ärendet aktuella frågorna.

Prop. 1993/94:90

4.2 Resor mellan bostad och arbetsplats

Regeringens förslag: Nuvarande regler om avdrag för kostnader för
resor mellan bostad och arbetsplats behålls i allt väsentligt oför-
ändrade.

Vid sidan av schablonavdraget för kostnader för resa med egen bil
mellan bostad och arbetsplats skall dock avdrag medges för faktiska
väg-, bro- eller färjeavgifter som den skattskyldige har haft vid
resorna mellan bostaden och arbetsplatsen.

Vid 1995 års taxering skall avdrag för bilkostnader medges med
13 kr per mil.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens i fråga om
rätt till avdrag för väg-, bro- eller färjeavgifter som uppkommit vid
resorna mellan bostad och arbetsplats.

Såvitt avser avdrag för kostnad för resa mellan bostad och arbetsplats
föreslår utredningen att en avståndsgräns införs som innebär att avdrag
inte medges om avståndet mellan bostaden och arbetsplatsen (enkel resa)
är högst 15 kilometer. Är avståndet mellan 15 och 30 kilometer medges -
oavsett färdmedel - avdrag med 0,80 kr per kilometer och resa till den
del avståndet överstiger 15 kilometer. Är avståndet längre än 30
kilometer medges avdrag, för avståndet mellan 15 och 30 kilometer enligt
nämnda regel med 0,80 kr per kilometer och för den del av avståndet
som överstiger 30 kilometer enligt följande. Den som använt egen bil för
resorna får avdrag med 1,40 kr per kilometer medan övriga får avdrag
med 0,40 kr per kilometer.

Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna avstyrker försla-
get om att införa olika avståndsgränser. Kritiken från remissinstanserna

41

går i huvudsak ut på att de föreslagna reglerna är alltför krångliga och att Prop. 1993/94:90
de missgynnar dem som inte har tillgång till allmänna kommunika-tioner
för resor mellan bostad och arbetsplats.

Förslaget om avdragsrätt för väg-, bro- eller färjeavgifter lämnas utan
erinran av flertalet remissinstanser.

Skälen för regeringens förslag

Gällande regler

Enligt punkt 4 av anvisningarna till 33 § KL har skattskyldig rätt till
avdrag för skälig kostnad för resa till och från arbetsplatsen där denna
varit belägen på sådant avstånd från hans bostad, att han behövt anlita
och även anlitat särskilt fortskaffningsmedel. Om avståndet mellan den
skattskyldiges bostad och arbets-plats uppgår till minst fem kilometer och
det klart framgår att användandet av egen bil för resa mellan bostad och
arbetsplats regelmässigt med-för en tidsvinst på minst två timmar i
jämförelse med allmänna kommu-nikationsmedel medges avdrag för
kostnader för resa med egen bil. Den som använder bilen i tjänsten kan
också under vissa förutsättningar med-ges avdrag för resa med egen bil.

Bilavdraget bestäms enligt schablon på grundval av genomsnittliga
kostnader för mindre bil och med hänsyn till de kostnader som är direkt
beroende av körd vägsträcka. Den som har förmån av fri bil är inte be-
rättigad till avdraget. Fr.o.m inkomståret 1993 medges avdrag för kost-
nader för resa mellan bostad och arbetsplats endast till den del kostnader-
na överstiger 4 000 kr.

Vid 1994 års taxering skall avdrag för kostnad för resa med egen bil
medges med 1 kr och 30 öre per kilometer enligt en särskild lag (SFS
1992:1601).

Regeringens överväganden

Enligt direktiven har syftet med utredningen beträffande den här aktuella
frågan varit att åstadkomma enklare och mer lättillämpade regler.
Utredningen skulle särskilt pröva modeller som innebär att den nuvarande
tidsgränsen kan slopas eller ges minskad betydelse.

Som framgår av utredningens ingående analys av problemen på om-
rådet är det knappast möjligt att ersätta den nuvarande tidsgränsen med
avståndsgränser utan att relativt kraftiga försämringar uppstår för vissa
grupper med begränsad tillgång till allmänna kommunikationer. Det
förslag som utredningen lagt fram kan sägas vara en modifiering av
RINK:s förslag, som också innebar att avdragsrätten var relaterad till ett
system med avståndsgränser. Nackdelarna för t.ex. glesbygdsbor med
dåliga kommunikationer mildras med utredningens förslag i förhållande
till RINK-förslaget men finns ändå i stor utsträckning kvar. Modifie-
ringarna har dessutom fått ske till priset av ett betydligt mer invecklat

42

regelsystem. En annan nackdel med utredningsförslaget, som också fanns Prop. 1993/94:90
i RINK:s förslag, är att vissa skattskyldiga skulle kunna få avdrag med
belopp som avsevärt överstiger de faktiska kostnaderna. I sammanhanget
finns också anledning beakta, vilket bl.a. påpekats från några remiss-
instanser, att problemen med den nuvarande tidsgränsen synes ha minskat
under de senaste åren.

Enligt regeringens mening kan mot denna bakgrund utredningsförslaget
sammantaget inte anses innebära sådana fördelar i förhållande till dagens
regler att det bör genomföras. Nuvarande regler bör således i stort
behållas.

Utredningen har också föreslagit att avdrag skall — vid sidan av scha-
blonavdraget — medges för faktiska väg-, bro- eller färjeavgifter som den
skattskyldige haft vid resorna mellan bostad och arbetsplats. En för-
utsättning för avdrag är enligt utredningen att kostnaderna uppkommer
vid resa på den vägsträcka som bedöms vara den närmaste bilvägen till
arbetsplatsen.

Avgifter av detta slag förekommer för närvarande endast i begränsad
omfattning. Det får dock anses sannolikt att det i framtiden blir betydligt
vanligare att vägar och broar finansieras med särskilda avgifter som tas
ut av dem som använder vägen eller bron. Kostnader av detta slag är inte
möjliga att beakta inom ramen för ett schablonavdrag. Regeringen anser
därför att avdragsrätt vid sidan av schablonavdraget för dessa kostnader
bör införas när kostnaderna uppkommer i samband med resor med egen
bil mellan bostad och arbetsplats. För en sådan avdragsrätt talar också att
det av miljöskäl är angeläget att den från tidssynpunkt kortaste kör-
sträckan väljs. Enligt gällande regler skall den skattskyldige göra en
tidsvinst på minst två timmar per dag vid färd med egen bil jämfört med
allmänna kommunikationsmedel för att avdrag för kostnad för resa med
egen bil skall medges. Tidsvinstberäkningen bör avse en jämförelse med
tidsmässigt kortaste färdväg för bil, även om en avgiftsbelagd väg eller
bro eller en färja därvid måste utnyttjas.

De som har bilförmån har inte rätt till avdrag för kostnad för resa med
bil mellan bostad och arbetsplats. De bör dock omfattas av den föreslagna
avdragsrätten för väg-, bro eller färjeavgifter. Har en arbetsgivare betalat
sådana avgifter för en anställd uppkommer en skattepliktig för-mån. Detta
torde gälla även den arbetstagare som åtnjuter bilförmån. Ersättningen
kan således inte anses ingå i det schablonmässigt bestämda förmånsvär-
det. Om ersättning för dessa avgifter ingår i det schablonmässigt
bestämda förmånsvärdet skulle det få till konsekvens att arbets-givaren
kan betala dessa avgifter för den anställde t.ex. under dennes semester,
utan att det utlöser några beskattningskonsekvenser. En sådan ordning
skulle enligt regeringens mening vara otillfredsställande och bör därför
inte införas.

Förslaget att införa avdragsrätt för vägavgifter m.m. föranleder
ändringar i punkt 4 av anvisningarna till 33 § KL.

Som nämnts inledningsvis medges enligt en särskild lag avdrag för
kostnader för bilresor mellan bostaden och arbetsplatsen med 13 kr per
mil vid 1994 års taxering. Vid 1995 års taxering kommer om inga

43

särskilda åtgärder vidtas reglerna i punkt 4 av anvisningarna till 33 § KL Prop. 1993/94:90
att gälla. Detta skulle, med hänsyn till den bedömning av prisutveckling-
en för bilkostnader som för närvarande kan göras, innebära att avdrags-
beloppet per mil sänks. Regeringen anser inte att det föreligger skäl att
sänka detta belopp för nästa år. Det bör därför genom en särskild lag
bibehållas på nuvarande nivå även för inkomståret 1994.

4.3 Bilkostnader i tjänsten

Regeringens bedömning: Utredningens förslag om ett införande av
två olika avdragsschabloner för kostnader för resor med egen bil i
tjänsten bör inte genomföras nu.

Utredningens förslag: Avdrag för kostnader för resor med egen bil i
tjänsten skall medges enligt två schabloner som med nuvarande kost-
nadsläge kan beräknas till 1,40 kr resp. 2,30 kr per kilometer. Avdrag
medges för varje körd kilometer under beskattningsåret upp till och med
10 000 kilometer med det lägre kilometeravdraget och för varje körd
kilometer utöver 10 000 kilometer med det högre kilometeravdraget. Vid
beräknandet av schablonerna skall det lägre schablonavdraget bestämmas
till ett belopp som motsvarar den schablonmässigt beräknade merkost-
naden per kilometer för 10 000 kilometers körning i tjänsten per år med
mindre bil när den privata körsträckan uppgår till 15 000 kilometer per
år. Det högre kilometeravdraget skall bestämmas så att den som kör 30
000 kilometer i tjänsten och 7 000 kilometer privat med större bil totalt
sett får avdrag för sina genomsnittliga kostnader som belöper på
tjänstekörningen. Det högre kilometeravdraget skall alltså beräknas så att
den som kör 30 000 kilometer i tjänsten får full kompensation för att han
för körsträckan upp till 10 000 kilometer får avdrag endast med ett lägre
belopp per kilometer än vad som motsvaras av de genomsnittliga
kostnaderna. Utredningen föreslår vidare vissa ändringar i UBL
föranledda av huvudförslaget.

Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna har tillstyrkt
förslaget eller lämnat det utan erinran.

Skälen för regeringens bedömning: Enligt de regler som gällde före
skattereformen var huvudprincipen den att avdrag medgavs för bilkost-
nader i tjänsten med belopp som svarade mot den del av de totala faktiska
kostnaderna som belöpte på bilens användning i tjänsten. I praktiken blev
i stor utsträckning nivån på den skattefria bilkostnadsersättningen för
anställda i offentlig tjänst styrande för avdragsrätten.

Enligt nuvarande regler, som infördes i samband med skattereformen,
medges avdrag för kostnader för resor med egen bil i tjänsten enligt
schablon med 13 kr per mil. Schablonen grundar sig på den merkostnad
som kan beräknas uppkomma på grund av körningen i tjänsten. Den

44

skattskyldige har inte någon möjlighet att få ett högre avdrag även om Prop. 1993/94:90
han visar att hans faktiska kostnader överstigit schablonen.

Den nuvarande avdragsschablonen har kritiserats, främst av dem som
har en omfattande tjänstekörning, för att inte motsvara de verkliga
kostnaderna för tjänstekörningen. I direktiven till utredningen uttalades
bl.a. mot bakgrund härav att möjligheterna att återinföra avdragsrätt för
faktiska kostnader skulle undersökas.

Enligt utredningen är det emellertid förenat med en rad problem att
kombinera ett schablonavdrag grundat på merkostnader för körning i
tjänsten med en altemativregel om rätt till avdrag för faktiska kostnader
för tjänstekörningen. Utredningen har vid sin analys av frågan inte funnit
det möjligt att utarbeta ett sådant förslag. Enligt utredningen kan
nuvarande schablonmetod där merkostnaden för tjänstekörning ersätts
anses acceptabel för den som har en relativt begränsad tjänstekörning.
Däremot kan det nuvarande schablonavdraget inte anses täcka de faktiska
kostnaderna för skattskyldiga som kör långt i tjänsten. Avvikelsen i dessa
fall är så stor att avdraget inte kan anses ge ett godtagbart resultat för de
skattskyldiga i fråga.

Utredningen har valt att lägga fram ett förslag som innefattar två
avdragsschabloner, en lägre som innefattar tjänstekörning upp till och
med 10 000 kilometer och en högre som omfattar körsträckor därutöver.
Med nuvarande kostnadsläge skulle schablonbeloppen uppgå till 14 kr
resp. 23 kr per mil. Förslaget tillgodoser dem som har omfattande
tjänstekörning på så sätt att avdrag enligt det lägre schablonavdraget
medges för beräknade merkostnader medan det högre kilometeravdraget
bestäms så att avdrag medges för genomsnittliga kostnader som belöper
på tjänstekörningen.

Regeringen kan i stort ansluta sig till de överväganden utredningen
gjort i frågan. Det finns således i och för sig starka skäl för att genom-
föra förslaget. Det skulle bl.a. på ett bättre sätt än nuvarande regler ta
hänsyn till dem som har betydande tjänstekörning och därigenom leda till
materiellt sett mer rättvisa regler. Ett genomförande av förslaget med en
höjning av det lägre schablonavdraget från 13 kr till 14 kr per mil och
med införandet av ett högre schablonavdrag på 23 kr per mil innebär
emellertid att skatte- och avgiftsintäkterna för det allmänna skulle minska
med i storleksordningen 1,5 mdkr per år. Med hänsyn till det nuvarande
ansträngda statsfinansiella läget finner regeringen att det för närvarande
inte är möjligt att genomföra förslaget. Frågan bör emellertid tas upp på
nytt så snart det finansiella utrymmet för förändringen föreligger.

I avsnitt 4.2 har regeringen föreslagit att avdragsrätt skall införas för
väg-, bro- eller färjeavgifter som uppkommit vid resa med egen bil mel-
lan bostad och arbetsplats. Fråga har uppkommit om motsvarande av-
dragsrätt skall införas även vad beträffar resor med egen bil i tjänsten.

Enligt punkt 3 c av anvisningarna till 33 § KL har den som använt
egen bil för resor i tjänsten rätt till avdrag för kostnaden med ett belopp
om I krona och 30 öre för varje körd kilometer. Av 33 § 1 mom. KL
framgår att avdrag skall medges för samtliga utgifter som är att anse som
kostnader för fullgörande av tjänsten, bl.a. för färdkostnad vid resa i

45

tjänsten. Enligt 33 § 2 mom. KL är färdkostnad vid resa i tjänsten un- Prop. 1993/94:90
dantagen från den avdragsbegränsning som innebär att avdrag endast får
medges, för bl.a. resor mellan bostad och arbetsplats till den del
kostnaderna överstiger 4 000 kr och för vissa övriga kostnader 1 000 kr.

Avdragsschablonen om 13 kr per mil bygger på en bils normala total-
kostnad. Kostnader för garage och parkering får anses vara sådana
kostnader som inte ingår i schablonen men inberäknas i begreppet
"färdkostnad för resa i tjänsten". Avdrag för ifrågavarande kostnader
medges därför enligt skatteförvaltningens praxis vid sidan av schablonav-
draget. Även kostnader för väg-, bro- eller färjeavgifter får anses ingå i
färdkostnadsbegreppet. De får därför anses vara avdragsgilla vid sidan av
schablonavdraget. De är dessutom avdragsgilla fullt ut eftersom de är
undantagna från avdragsbegränsningen i 33 § 2 mom. KL.

4.4 Vissa kostnadsersättningar och förmåner

4.4.1 Kostnadsersättning för vissa resor

Regeringens förslag: Kostnader för resor i Sverige i samband med
tillträdande eller frånträdande av anställning eller uppdrag skall vara
avdragsgilla vid inkomsttaxeringen och ersättning för sådana kostna-
der skall inte ingå i underlaget vid beräkning av preliminär skatt.

En undantagsregel införs som innebär att reservofficerare skall
anses ha sitt tjänsteställe i bostaden.

Förmån av fri resa i Sverige till eller från anställningsintervju eller
kostnadsersättning för sådan resa skall vara skattefri till den del den
inte överstiger faktiska kostnader eller vid körning med egen bil inte
överstiger avdragsgillt belopp vid körning med egen bil mellan bo-
stad och arbetsplats, dvs. för närvarande 13 kr per mil.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
utom såvitt avser förslaget rörande reservofficerare.

Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna har tillstyrkt
utredningens förslag eller lämnat förslagen utan erinran. Kammarrätten
i Stockholm avstyrker dock förslagen eftersom de får anses strida mot den
grundläggande principen att kostnader för att skaffa sig eller utvidga en
förvärvskälla inte är avdragsgilla. Näringslivets Skattedelegation anser att
förslagen skall gälla alla resor oavsett till eller från vilket land det är
fråga om. Som skäl härför anges den ökade rörligheten för arbetskraften
som skulle följa av ett svenskt medlemsskap i EG och hänsynen till den
fria arbetsmarknaden som redan gäller för länderna i Norden. Riksskat-
teverket, RSV, anser att ersättning för körning med egen bil till eller från
en anställningsintervju bör vara skattefri endast till den del den inte
överstiger det föreslagna lägre kilometeravdraget. SACO, Statens Arbets-
givarverk, SAV, Sveriges Officersförbund, Sveriges Reservojficersförbund

46

och Överbefälhavaren anser att undantag bör införas för reservoffi-
cerarnas del så att de skall anses ha bostadsorten som tjänsteställe.

Skälen för regeringens förslag: I dag föreligger normalt rätt till avdrag
för kostnader för resor till och från arbetsplatsen. Däremot är kostnader-
na för den första resan till den nya arbetsplatsen och sista resan därifrån
efter att arbetet upphört, s.k. inställelseresor, inte avdragsgilla. Denna
skillnad i avdragsrätt följer i och för sig av den grundläggande principen
att kostnader för att skaffa sig eller utvidga en förvärvskälla inte är
avdragsgilla. Men skillnaden uppfattas av många som orättvis och
svårförståelig. Särskilt markant blir skillnaden när det är fråga om
kortvariga arbeten där resekostnaden kan utgöra en betydligt större
summa än arvodesdelen, som fallet inte sällan är för artister. Det är
vidare att märka att om en artists verksamhet utgör näringsverksamhet
blir resekostnaderna avdragsgilla. I likhet med utredningen anser
regeringen att övervägande skäl talar för att man inför en generell
avdragsrätt för resekostnader i samband med inställelse till och lämnande
av tjänst.

Nuvarande regler för avdrag för preliminär skatt och uttag av
arbetsgivaravgifter medför att kostnadsersättning för inställelseresor skall
ligga till grund för såväl preliminärskatteavdrag som avgiftsuttag. När det
är fråga om kortvariga engagemang kan resekostnadsersättningen till följd
av lång transportväg vara betydligt högre än arvodet. Effekten kan då bli
att hela arvodet åtgår till skatteavdrag. Målsättningen för preliminär-
skatteavdraget är att det i så stor utsträckning som möjligt skall överens-
stämma med den slutliga skatten. Det är uppenbart att skatteavdrag på en
resekostnadsersättning — i det fall avdragsrätt föreligger för resekost-
naden — strider mot detta mål. Reglerna bör därför ändras så att den
preliminära skatten även när det gäller sådan kostnadsersättning bättre
överensstämmer med den slutliga skatten. I dag finns ett liknande
undantag för ersättning för hemresor. För att preliminär skatt inte skall
behöva dras på sådan ersättning måste det finnas beslut av skattemyn-
dighet. Inställelseresoma är dock till skillnad från hemresor av engångs-
karaktär. Arbetsgivaren/uppdragsgivaren känner till ersättningens/-
kostnadens storlek och torde enkelt kunna avgöra om det verkligen är en
inställelseresa eller inte. Det är därför lämpligt att låta utbetalaren avgöra
om preliminärskatteavdrag skall göras eller inte.

Arbetsgivaravgifter utgår i princip på all inkomst av tjänst utom sådan
som avser ersättning för kostnader "i arbetet" som är avdragsgilla vid
inkomsttaxeringen. Det är här fråga om direkta kostnader för intäkternas
förvärvande, t.ex. kostnader för arbetsredskap, tjänsteresor o.d. Ersätt-
ning för andra kostnader i samband med arbetet som är avdragsgilla vid
inkomsttaxeringen, t.ex. kostnader för resor mellan bostad och arbetsplats
och kostnader för hemresor, reducerar normalt inte avgiftsunderlaget och
detsamma bör gälla även i fråga om ersättning för kostnader för inställel-
seresor. Underlaget vid preliminärskatteberäkningen och arbetsgivarav-
giftsberäkningen blir således olika.

Reservofficerarnas resor till övningar i olika delar av landet ryms oftast
inte inom begreppet inställelseresor utan är av annan karaktär. De har ett

Prop. 1993/94:90

47

löpande anställningsavtal men tjänstgör endast under begränsade perioder. Prop. 1993/94:90
Med hänsyn till arbetets speciella art och reservofficeramas situation
finns det särskilda skäl som motiverar att införa ett undantag för dem
som innebär att deras resor till och från tjänstgöringsorten kommer att
betraktas som tjänsteresor och inte som resor till och från arbetet. Detta
kan uppnås genom att man låter bostaden utgöra tjänsteställe. Reglerna
i punkt 3 av anvisningarna till 33 § KL bör ändras i enlighet härmed.

När det gäller kostnadsersättningar som utgår vid anställningsintervju
torde, enligt utredningen, sådana vara skattepliktiga och kostnaderna inte
avdragsgilla. Rättsläget är dock oklart. Resekostnadsersättningar som
utgår vid anställningsintervju är av så speciell karaktär att de av
förenklingsskäl bör kunna undantas från beskattning till den del de inte
överstiger de faktiska kostnaderna oavsett om sådana kostnader är
avdragsgilla eller ej. Såsom RSV påpekat bör dock skattefriheten för
sådan ersättning, när den avser att täcka kostnader för körning med egen
bil, begränsas. Den bör vara skattefri endast till den del ersättningen inte
överstiger det avdragsgilla beloppet för kostnader för körning med egen
bil mellan bostad och arbetsplats, dvs. för närvarande 13 kr per mil.

Några remissinstanser anser att skattefriheten inte skall vara begränsad
till att avse resor inom landet. Det finns, såsom Näringslivets Skatte-
delegation påpekat, i och för sig skäl som talar mot en sådan begräns-
ning. När, som i det här fallet, skattefrihet införs finns det ändå
anledning att vara försiktig för att minska riskerna för missbruk. Genom
att skattefriheten skall avse endast ersättning för resor inom Sverige får
man en viss begränsning av den skattefria ersättningens storlek och
skattemyndigheterna får en större möjlighet att kontrollera att ersättningen
inte överstiger de faktiska kostnaderna. Utrymmet för att maskera
belönings- eller semesterresor som resor till och från anställningsintervju
inskränks härigenom. Regeringen är således inte beredd att låta skat-
tefriheten omfatta alla resor till anställningsintervjuer oavsett till eller från
vilket land det är fråga om.

Det torde, som utredningen hävdat, vara så att ersättning som översti-
ger de faktiska kostnaderna beskattas och att avdrag för kostnader vid
anställningsintervju inte medges. Men som tidigare angetts är rättsläget
oklart och det får därför överlämnas till rättspraxis att avgöra i vad mån
resor som inte omfattas av den nu föreslagna skattefriheten kan vara
avdragsgilla resp, icke skattepliktiga.

Förslagen föranleder ändring i 19 § (även i prop. 1992/93:157 föreslås
ändring av denna paragraf), punkterna 3 och 4 av anvisningarna till 33 §
KL och 10 § UBL.

48

4.4.2 Flyttningskostnad m.m.

Prop. 1993/94:90

Regeringens förslag: Ersättning från arbetsgivare eller av allmänna
medel som en skattskyldig erhåller för flyttningskostnader som
uppkommit på grund av byte av verksamhetsort skall liksom för när-
varande vara skattefri. Det nuvarande kravet för skattefrihet - att
ersättningen inte utgått med väsentligt högre belopp än som gäller
för statligt anställda - avskaffas.

Begreppet flyttningskostnader definieras i lagtexten.

I den mån ersättning för flyttningskostnad omfattar även ersättning
för körning med egen bil skall ersättningen tas upp som intäkt till
den del den överstiger avdragsgillt belopp vid en motsvarande
körning med egen bil mellan bostad och arbetsplats, dvs. för
närvarande 13 kr per mil.

Utredningens förslag: Överensstämmer i allt väsentligt med regerin-
gens.

Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av
flertalet remissinstanser. Kammarrätten i Jönköping avstyrker förslaget
med motivering att förslaget innehåller flera begrepp som inte är närmare
definierade, vilket kan medföra tolkningstvister i domstolarna. Nuvarande
ordning är bättre enligt kammarrätten. Även SAS avstyrker förslaget och
anser att en inskränkning av begreppet flyttningskostnader och en
begränsning av skattefriheten för sådana kostnader i samband med
flyttning skulle minska rörligheten på arbetsmarknaden. Kammarrätten
i Stockholm anser att det inte finns anledning att belasta lagtexten med
exempel på vad som inte ingår i flyttningskostnad. RSV anser att skatte-
friheten bör omfatta endast ersättning för "skäliga" kostnader samt att
begreppet familj bör definieras utförligare i motiven. Statens Arbetsgivar-
verk framhåller att förslagen kräver en översyn av definitioner och
förmåner i nuvarande statliga kollektivavtal och att eventuella föränd-
ringar därför bör samordnas i tiden med ett nytt statligt centralt kollekti-
vavtal om allmänna anställningsvillkor under våren 1994. Sveriges
Reservofficersförbund anser att definitionen av begreppet flyttnings-
kostnader är för snäv och att i begreppet bör inräknas kostnader för
dubbelhyra, flyttning av en andra bil, båt och häst m.m. Även Överbe-
fälhavaren anser att dubbelhyra bör räknas som en sådan flytt-nings-
kostnad för vilken skattefri ersättning skall kunna erhållas och vidare att
detta även bör gälla ersättning för förlust vid försäljning av bostadsrätt
eller fastighet.

Skälen för regeringens förslag: Ersättning för flyttningskostnader som
arbetsgivare utgett eller som utgått av allmänna medel när skattskyldig på
grund av byte av verksamhetsort flyttat till ny bostadsort är skattefri till
den del ersättningen inte utgått med väsentligt högre belopp än som gäller
för befattningshavare i statlig tjänst (32 § 4 mom. KL).

4 Riksdagen 1993/94. 1 samt. Nr 90

49

Storleken och omfattningen av ersättningen för flyttningskostnader till Prop. 1993/94:90
statligt anställda bestäms genom avtal. Dels finns det centrala avtal som
Sektoravtalet för civila statsförvaltningen (SA-C) och Sektoravtalet för
försvaret (SA-F), dels kan det finnas särskilda lokala avtal på myndig-
hetsnivå. Vad som faller in under begreppet flyttningskostnader varierar
i viss mån från avtal till avtal. Detta leder till att lagstiftningen vållar
särskilda svårigheter för den privata sektorn, där man, förutom att hålla
reda på vad som gäller enligt sitt eget avtal, även måste veta vad som
gäller för de statligt anställda. Vidare talar avtalen oftast om byte av
arbetsort medan lagtexten talar om byte av verksamhetsort. Byte av
arbetsort behöver inte nödvändigtvis innebära byte av verksamhetsort.
Med hänsyn till denna skillnad mellan avtal och lagtext och med hänsyn
till att avtalsenlig ersättning i praktiken så gott som alltid behandlas som
skattefri, kan skattepliktig ersättning komma att undgå beskattning.

Även vad gäller frågan om vilka kostnader som skall hänföras till
flyttningskostnader föreligger osäkerhet. I avtalen återfinns till att börja
med sådana typiska flyttningskostnader som resekostnader för den
flyttande arbetstagaren och hans familj och kostnader för transport av
bohag. Dessutom kan ersättning utgå för kostnader för transport av bil
eller båt som fordras för tjänsten. Men därutöver kan ersättning också
erhållas för ett antal besöksresor före avflyttning, för resor till och från
den nya arbetsorten i vissa fall, i förhållande till bostadsytan (s.k.
gardinpengar), för hyreskostnad (vid dubbla hyreskostnader) och för
förlust i samband med försäljning av bostadsrätt (när försäljningspriset
understiger grundavgiften). Det är inte självklart att denna senare grupp
av kostnadsersättningar ryms inom begreppet "flyttningskostnad" i kom-
munalskattelagens mening. RSV har dock i visst fall ansett att hyres-
kostnadsersättning var att betrakta som skattefri flyttningskostnads-
ersättning. Det har också uppkommit tolkningsproblem som lett till
olikformig tillämpning.

Mot bakgrund av den beskrivna situationen framstår det som angeläget
att kravet för skattefrihet — att ersättning inte utgått med väsentligt högre
belopp än vad som gäller för befattningshavare i statlig tjänst — avskaffas
och att en definition av begreppet "flyttningskostnad" införs i lagtexten.

I enlighet med utredningens förslag bör till skattefri flyttningskost-nad-
sersättning hänföras ersättning för kostnader för emballering, pack-ning,
transport och uppackning av bohag och annat personligt lösöre, exempel-
vis cykel, moped, motorcykel, bil, båt och mindre redskap o.d. Likaså
bör resekostnader för transport av arbetstagaren och hans familj till den
nya bostadsorten räknas som normala flyttningskostnader. När det gäller
ersättning för resekostnader har utredningen pekat på att det är oklart om
den nuvarande skattefriheten enligt 32 § 4 mom. KL medför att ersättning
för körning med egen bil blir skattefri i sin helhet oavsett ersättningens
nivå. Om resekostnadsersättning i flyttningsfallet i sin helhet betraktas
som skattefri innebär det att man kan få en större skattefri ersättning för
täckande av en kostnad som egentligen är att betrakta som privat levnad-
skostnad än vad en arbetstagare kan få avdrag för vid körning med egen
bil i tjänsten. Oavsett hur stadgandet tillämpas i dag bör det komma till

50

klart uttryck i lagtexten att skattefriheten för ersättning för resekostnaden Prop. 1993/94:90
gäller endast till den del ersättningen inte överstiger avdragsnivån för
kostnader för körning med egen bil vid körning mellan bostad och
arbetsplats, dvs. för närvarande 13 kr per mil.

Det är svårt att i dagsläget förutse alla kostnader som bör anses som
flyttningskostnader. Det är därför lämpligt att, som utredningen
föreslagit, avsluta definitionen med "och liknande kostnader". Övriga
kostnader för vilka ersättning erhålls som för flyttningskostnad enligt de
statliga avtalen får i huvudsak anses falla utanför ramen för vad som
avses med flyttningskostnader. Dessa ersättningar bör inte omfattas av
skattefriheten.

För att klargöra stadgandet än mer har utredningen föreslagit att defini-
tionen av flyttningskostnader skall följas av en uppräkning av vad som
inte kan räknas som sådana. Ett tydliggörande på denna punkt framstår
som angeläget med hänsyn till att dessa kostnader i de flesta fall räknas
till flyttningskostnader i de ovannämnda avtalen. Detta bör klart komma
till uttryck i lagtexten genom att man efter definitionen av vad som avses
med flyttningskostnader anger exempel på vad som inte avses med sådan
kostnad. En sådan negativ definition är ingen nyhet i skattelagstiftningen.
Ett liknande stadgande återfinns t.ex. i 32 § 3 e mom. KL när det gäller
personalvårdsförmåner.

Även om ersättning för hemresor o.d. som utgår i samband med
flyttning blir skattepliktig kommer dock den skattskyldige att vid
inkomsttaxeringen erhålla avdrag motsvarande den uppburna ersättningen,
om avdragsrätt föreligger för sådana kostnader enligt KL.

Att, som RSV föreslagit, i definitionen också ange att ersättningen
måste avse "skäliga" kostnader för att skattefrihet skall föreligga framstår
inte som behövligt. Om det verkligen är fråga om flyttningskostnader i
lagtextens mening skall ersättningen vara skattefri. Häri ligger att
ersättningen skall motsvara faktiska flyttningskostnader. Om ersättning
utgår med belopp som inte motsvaras av faktiska flyttningskostnader är
det fråga om förtäckt lön som skall tas upp till beskattning.

Förslaget föranleder ändring av 32 § 4 mom. KL.

Skattefriheten för grupplivförsäkringar är också kopplad till vad som
utgår till statlig befattningshavare. Men här är tillämpningsproblemen inte
lika stora och det finns, som utredningen funnit, därför inte anledning att
nu ändra dessa regler.

51

4.4.3 Omkostnadsersättning till dagbarnvårdare, ersättning till Prop. 1993/94:90
försökspersoner m.fl. samt beskattningsfrågor rörande medföljande
make/maka vid tjänsteresa

Regeringens bedömning: Nuvarande regler bör behållas oföränd-
rade.

Utredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens, dvs.
ingen förändring av nuvarande regler.

Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna har ställt sig
bakom utredningens ställningstagande eller lämnat det utan erinran.
Svenska Kommunförbundet, Näringslivets Skattedelegation och SAS anser
att gällande praxis på området när det gäller beskattning av medföljande
makes/makas resa vid tjänsteresa är alltför restriktiv och medför en
orimlig fördyring inte minst för de mindre företagen. Enligt Skatte-
delegationen bör i lagtexten anges att kostnader för make/maka inte skall
tas upp som intäkt av tjänst i de fall särskilda skäl föreligger. Särskilda
skäl bör anses föreligga när make/maka medföljer styrelseordförande,
verkställande ledning eller annan ledande person vid resor, vid represen-
tation, vid viktiga internationella affärsförhandlingar där det är kutym att
make/maka deltar eller i andra sammanhang där det är uppenbart till
fördel att make/maka medföljer.

Skälen för regeringens bedömning: I samband med 1990 års skatte-
reform blev alla kostnadsersättningar i princip skattepliktiga. Detta gällde
t.ex. även omkostnadsersättning som utgår till dagbarnvårdare. Avdrag
medges dock för sådana kostnader som ersättningen är avsedd att täcka.
Om den skattskyldige inte kan visa de faktiska kostnaderna skall enligt
RSV:s rekommendationer avdrag medges med belopp som motsvarar
erhållen omkostnadsersättning, dock högst med vissa angivna schablon-
belopp. Utredningen har behandlat frågan eftersom kritik har riktats mot
effekterna av skattereformen i två avseenden. För det första anser man
från dagbamvårdarhåll att man har gått miste om schablonavdraget om
4 000 kr i och med att omkostnadsersättningen blev skattepliktig. För det
andra anser man att omkostnadsersättningen bör vara skattefri eftersom
den inte är avsedd att täcka dagbamvårdarens egna kostnader utan
barnens kostnader.

När det gäller frågan om omkostnadsersättning till dagbarnvårdare kan
till att börja med konstateras att schablonavdraget numera har avskaffats
och i stället ersatts med ett förbud i 33 § 2 mom. KL mot avdrag för
kostnader för resor till och från arbetet till den del de inte överstiger
4 000 kr och för andra kostnader i inkomstslaget tjänst till den del de inte
överstiger 1 000 kr (någon avdragsbegränsning gäller dock inte för kost-
nader som avses i 33 § 1 mom. tredje stycket KL och i punkterna 3-3 c
och 7 av anvisningarna till 33 § KL samt färdkostnad för resa i tjänsten).
Detta gäller alla skattskyldiga.

52

En av de grundläggande principerna i skattereformen var att göra alla Prop. 1993/94:90
kostnadsersättningar skattepliktiga, vilket innebar bl.a. att skattefriheten
slopades för statliga och kommunala kostnadsersättningar. Ett av skälen
för det var att ersättning som i själva verket är lön inte skall kunna döljas
och betalas ut i form av kostnadsersättningar. Det finns inte anledning att
frångå denna princip. När schablonavdraget slopades innebar det
dessutom att dagbamvårdamas kostnader inte längre kom att omfattas av
något schablonavdrag. Dagbarnvårdare får, i likhet med andra yrkes-
grupper, i princip avdrag för sina kostnader i den mån de överstiger
1 000 kr. De kan därför inte nu anses missgynnade i förhållande till
andra yrkesgrupper. Regeringen finner i likhet med utredningen att det
inte finns skäl att ändra nuvarande regler i detta avseende.

Utredningen har vidare tagit upp frågan om ersättning til\ försöksperso-
ner skall undantas från beskattning. Kritik har riktats mot nuvarande
regler som innebär att sådan ersättning är skattepliktig. De etiska skäl
som anförts mot att ersättningen är skattepliktig är bl.a. att det enligt
Helsingforsdeklarationen (The World Medical Association Declaration of
Helsinki, 1964) inte får finnas en arbetsgivar- eller arbetstagarrelation
samt att det inte får finnas ett beroendeförhållande mellan försöksledaren
och försökspersonen. En sådan relation eller ett sådant beroendeför-
hållande uppkommer dock knappast genom att ersättningen är skatteplik-
tig för mottagaren. Detta är alltså inte något bärande skäl för att göra
ersättningen skattefri. De problem av administrativ art (preliminärskatte-
avdrag m.m.) som framförts är inte heller sådana att de bör föranleda
någon annan bedömning i fråga om ersättningens beskattning. Regeringen
är således inte beredd att införa skattefrihet för ersättning av ifrågavaran-
de slag.

En annan fråga som har tagits upp av utredningen, i anledning av att
kritik har framförts från näringslivet, är frågan om beskattning med
avseende på medföljande make/maka vid tjänsteresa. Kritiken har i
huvudsak gått ut på att man är missnöjd med dagens restriktiva praxis på
området. Kutym inom affärsvärlden ställer ibland krav på att en
make/maka medföljer en arbetstagare på en tjänsteresa eller annars
medverkar vid någon form av representation vid affärsförhandlingar e.d.

När en makes/makas arbetsinsatser behövs torde det inte komma i fråga
att beskatta arbetstagaren. Enligt utredningen torde det då i regel
förutsättas att arbetsgivaren anlitar maken/makan för att utföra det
speciella uppdraget och inte bara betalar kostnaderna utan även mark-
nadsmässig ersättning för uppdraget. I sådana fall där makes/makas
arbetsinsats är nödvändig torde varken nuvarande lagstiftning eller praxis
lägga hinder i vägen för att underlåta förmånsbeskattning. Om man skulle
införa generellt sett generösare regler uppkommer emellertid stora
svårigheter att i det enskilda fallet bedöma angelägenhetsgraden av en
sådan medverkan. Det framstår inte heller som möjligt att utforma regler
på området som på ett tillräckligt klart sätt anger gränsen mellan god-
tagbara och inte godtagbara fall. Med hänsyn till det anförda föreslås inte
några lagändringar på detta område. Om praxis skulle utvecklas mot
alltför stor restriktivitet i fråga om att acceptera medföljande make/maka

53

vid tjänsteresa utan att det utlöser förmånsbeskattning kan det dock finnas Prop. 1993/94:90
anledning att återkomma i frågan.

4.5 Utlandstraktamenten

4.5.1 Bakgrund och gällande rätt

De schabloniserade avdragen (normalbeloppen) för ökade levnadskost-
nader vid tjänsteresa i utlandet skall i dag motsvara största normala
ökning i levnadskostnaden under ett dygn för resp, förrättningsland
(punkt 3 tionde stycket av anvisningarna till 33 § KL). De normalbelopp
som RSV härvid fastställer i rekommendationer är desamma som de
traktamentsbelopp som utgår till statligt anställda enligt utlandsreseförord-
ningen (1991:1754) och bilaga 1 till denna förordning. Vid statlig be-
fattningshavares tjänsteresa i utlandet blir således hela det uppburna
traktamentsbeloppet i praktiken skattefritt. Traktamentena enligt utlands-
reseförordningen skall i princip täcka kostnader för frukost, två-rätters
lunch, tre-rätters middag och småutgifter.

Även för tjänsteresor i Sverige gällde före 1990 års skattereform att
avdrag medgavs högst med belopp som motsvarade största normala
ökning i levnadskostnaden och att de av RSV fastställda normalbeloppen
skulle motsvara en sådan kostnadsökning. Vidare var traktamentsersätt-
ning som utgick till statligt anställda skattefri. De av RSV fastställda
normalbeloppen för kost och småutgifter uppgick det sista året före refor-
men, dvs. inkomståret 1990 sammanlagt till 301 kr vid korttidsförrätt-
ning (och de 15 första dygnen av en långtidsförrättning) och till 181 kr
vid långtidsförrättning fr.o.m. det sextonde dygnet. Dessa normalbelopp
motsvarade de statliga traktamentena.

Genom skattereformen ändrades reglerna genomgripande när det gäller
tjänsteresor inom Sverige. Statliga traktamenten gjordes skattepliktiga och
rätten till avdrag begränsades bl.a. genom att man tog bort uttrycket
"största normala ökning". I enlighet härmed sänktes nivån på schablonav-
dragen. Vidare ändrades gränsen mellan korttidsförrättning och långtids-
förrättning till att avse tre månader i stället för 15 dygn. För inkomståret
1991 bestämdes maximibeloppet för dag till 150 kr. Detta belopp var
uträknat så att avdraget för hel dag skulle täcka merkostnader för frukost,
lunch och middag på restaurang av enkel beskaffenhet samt även täcka
småutgifter. RINK uttalade härvid följande (SOU 1989:33, del III, s.81).

"Merkostnaden för lunch torde stanna vid 10-15 kr. För middag torde
fördyringen för en kvällsmåltid på restaurang av enkel beskaffenhet
jämfört med ett kvällsmål i hemmet kunna uppskattas till 75-80 kr. Övrig
fördyring, dvs. för frukost och diverse småutgifter, torde inte överstiga
50 kr. Totalt ter sig ett maximibelopp om 150 kr. mera rimligt."

Fr.o.m. den 1 januari 1993 bestäms traktamentsnivån vid tjänsteresa i
Sverige till en viss procentuell andel av basbeloppet enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring, AFL. För 1993 ger detta ett maximi-

54

belopp om 170 kr för hel dag, vilket i dagens kostnadsläge torde Prop. 1993/94:90
motsvara de 150 kr som RINK beräknade.

Den grundtanke som ligger bakom de schabloniserade avdragsbeloppen
för ökade levnadskostnader vid tjänsteresa i Sverige är således att de
endast skall täcka normala merkostnader som den skattskyldige drabbas
av. Av beloppets storlek och uttalandena i förarbetena framgår att
beloppet skall beräknas på grundval av enklare måltider än vad som
gäller för utlandstraktamentena. Detta framgår också vid en jämförelse
med de normalbelopp som enligt RSV:s rekommendationer gäller för
inkomståret 1993 vid tjänsteresa i våra närmaste grannländer, nämligen
i Danmark 635 kr, i Finland 470 kr och i Norge 525 kr (RSV Dt
1992:26).

Det är således på det sättet att normalbeloppen för utlandsförrättningar
ofta fastställs på en högre nivå än vad som gäller vid förrättning i Sverige
även när det gäller länder med likartad kostnadsnivå som den svenska.
Som ovan nämnts bygger RSV:s normalbelopp för avdrag för ökade
levnadskostnader vid tjänsteresa i utlandet på traktamentsbeloppen som
anges i bilaga 1 till utlandsreseförordningen. Det finns därför anledning
att något beröra hur traktamentsbeloppen enligt förordningen räknas
fram.

Dessa bestäms med utgångspunkt i prisinsamlingar som görs i
september varje år av svenska ambassader och konsulat genom Utrikes-
departementets försorg. Val av rätter etc. skall återspegla vad en svensk
förrättningsman vanligtvis väljer i länder med en annorlunda matkultur.
De priser som samlas in avser frukost (s.k. kontinental frukost), lunch
(två-rätters) och middag (tre-rätters) exkl. måltidsdrycker. Prisuppgifterna
inhämtas normalt från de hotell och restauranger som regelmässigt anlitas
av svenska förrättningsmän. Man utgår i huvudsak från kostnadsnivån på
förstaklass-restauranger och när det gäller t.ex. många länder i Europa
och USA även andraklass-restauranger av god standard. Traktaments-
nivån fastställs med utgångspunkt i ett medeltal av priserna i lokal valuta
för måltider. Kostnaderna för de tre måltiderna räknas om till svenska
kronor efter gällande valutakurser. Till detta läggs ett belopp på 20 %
som är avsett att täcka merkostnader för småutgifter och tran-sporter.
Från det framräknade beloppet görs ett s.k. självkostnadsavdrag som
skall motsvara kostnaden på hemorten och som uppgick till 60 kr per dag
vid fastställandet av dagtraktamente för kalenderåret 1992. Innan
traktamentsbeloppen för kommande år fastställs görs en avstämning med
en privat koncern med omfattande kännedom om kostnadsläget i många
länder. Vidare jämför man med uppgifter som insamlats från Danmarks,
Norges och Finlands utlandsrepresentation och som motsvarar de svenska
uppgifterna.

55

4.5.2 Överväganden och förslag

Prop. 1993/94:90

Regeringens förslag: Schablonbeloppen avseende avdrag för ökade
levnadskostnader vid tjänsteresa utomlands skall bestämmas så att de
motsvarar den normala ökningen i levnadskostnaden och inte som nu
den största normala ökningen av levnadskostnaden. Detta normal-
belopp skall avse kostnadsökningen för frukost, för lunch och
middag bestående av en rätt på restaurang av normal standard samt
småutgifter under varje hel dag som har tagits i anspråk för resan.
Dock skall möjlighet ges att för vissa länder eller regioner, om
särskilda skäl föreligger, bestämma ett normalbelopp som avser kost-
nadsökning för måltider på restaurang av bättre standard.

Vidare föreslås att de schabloniserade avdragen skall, i likhet med
vad som gäller vid förrättning i Sverige, reduceras när traktamente
utgått vid tjänsteresa på en och samma ort under längre tid än tre
månader i en följd.

Vissa regler som för närvarande endast finns i form av rekommen-
dationer utfärdade av RSV skall tas in i lagtexten.

För kalenderåret 1994 skall normalbeloppen bestämmas enligt
särskilda övergångsbestämmelser som innebär att normalbeloppen för
hel dag skall motsvara 70 % av det belopp som kan anses mot-svara
största normala ökning i levnadskostnaden för resp, förrättningsland.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Remissinstanserna: Den övervägande delen av remissinstanserna har
tillstyrkt förslagen. SACO, Svenska Revisorsamfundet SRS, och Svenska
Pilotföreningen avstyrker dock förslagen. Näringslivets Skattedelegation
framhåller behovet av att bestämma högre normalbelopp när särskilda
skäl föreligger och anför vidare. Man skall bl.a. kunna avstå från att i
osäkra miljöer söka efter restauranger med normal standard. Det bör vara
möjligt att i sådana fall kunna inta sina måltider på det hotell där man
bor, även om standarden är högre än normalt, utan att detta skall få
skattemässiga konsekvenser. För vissa kategorier skattskyldiga, exempel-
vis flygande personal inom flygbolagen, föreligger ingen valrätt
beträffande var man skall bo eller äta vid flygningar utomlands.
Säkerhetsskäl gör att flygbolagen väljer ut hotell och restauranger som
personalen måste använda. Även för andra kategorier skattskyldiga kan
valrätten vara inskränkt. Företagen har av säkerhetsskäl föreskrivit vilket
eller vilka hotell som får användas vid tjänsteresor. Skattedelegationen
finner det därför angeläget att särskild hänsyn tas till de nu beskrivna
förhållandena. Detta kan ske genom en generell uppräkning av de
normalbelopp som RSV skall fastställa. RSV föreslår att möjligheten att
få avdrag för faktiska merkostnader även för utlandsförättningar skall
beräknas på grundval av samtliga förrättningar i anställningen under året.
Vidare anför RSV att de prisinsamlingar som skall göras av praktiska skäl
även i fortsättningen bör verkställas av Utrikesdepartementet och att det

56

bör finnas ett åläggande för Utrikesdepartementet att göra detta. Verket Prop. 1993/94:90
påpekar också att möjligheterna att få in de nya uppgifterna i tid till
årsskiftet 1993/94 är närmast obefintliga, varför de nya reglerna bör träda
i kraft först den 1 januari 1995. SAS anser att det måste medges förhöjt
normalbelopp för personal anställda ombord på luftfartyg i utrikes trafik
om förslaget genomförs. Överbefälhavaren önskar att utlandstillägg och
därmed likställd förmån till personal i försvarsmakten som arbetar
utomlands, som exempelvis yrkesofficerare under utbildning och
försvarsanställda som deltar i materialprovningsprojekt, i likhet med vad
som gäller för personal i utrikesförvaltningen och i biståndsverksamhet,
skall undantas från beskattning.

Skälen för regeringens förslag: Som framgått av den tidigare redo-
görelsen fastställs normalbeloppen för utlandsförrättningar ofta på en
högre nivå än vad som gäller vid förrättning i Sverige även när det gäller
länder med likartad kostnadsnivå som den svenska. Det har ankommit på
utredningen att överväga om nivån på avdragen vid utlandsförrättning kan
anpassas till den som gäller vid förrättningar i Sverige. Inledningsvis
finns anledning att påpeka att den omständigheten att traktamentsnivån
vid tjänsteresa i utlandet för statligt anställda bestäms med utgångspunkt
i priset för bl.a. två-rätters lunch och tre-rätters middag på antingen
förstaklass-restaurang eller andraklass-restaurang av god standard i och
för sig inte utgör något motiv för att även avdragsnivån skall vara den-
samma. Ett skäl som ofta anförs för att avdragsnivån för ökade levnads-
kostnader generellt bör var högre vid tjänsteresa i utlandet än vid
tjänsteresa i Sverige är att det är svårare att hålla kostnaderna nere vid
vistelse utomlands än vad det är i hemlandet. Detta är i många fall riktigt
och har, som framgår av det följande beaktats vid utformningen av rege-
ringens förslag. Men det angivna förhållandet kan knappast motivera att
avdragsbeloppen genomgående täcker betydligt mer kostsamma måltider
än vad som gäller vid tjänsteresa i Sverige.

Med hänsyn till det anförda anser regeringen, i likhet med utredningen,
att normalbeloppen för avdrag för ökade levnadskostnader vid tjänsteresa
i utlandet inte bör avse största normala ökning av levnadskostnaden utan,
i likhet med vad som gäller för tjänsteresa i Sverige, avse en mer normal
ökning av levnadskostnaden, närmare bestämt för frukost, lunch (en rätt),
middag (en rätt) och småutgifter. Man måste emellertid beakta att det är
svårare att hålla nere kostnaderna vid vistelse utomlands än vad det är i
hemlandet. Förhållandena vad avser språksvårigheter, personlig säkerhet,
bakterieflora o.d. växlar betydligt mellan olika länder. Beskattnings-
reglerna för utlandstraktamenten bör därför utformas så att de skilda
förhållandena i olika länder beaktas.

Traktamentena enligt utlandsreseförordningen bygger på andra princi-
per än vad som bör gälla i avdragshänseende. Det nuvarande systemet
med normalbelopp som är lika med traktamentena enligt utlandsrese-
förordningen bör upphöra och ersättas med ett nytt system. Den metod
som härvid framstår som lämplig för att bestämma normalbeloppen är
den av utredningen föreslagna. Metoden innebär att normalbeloppen skall
bestämmas med utgångspunkt i priserna på restauranger som motsvarar

57

den restaurangstandard som traktamentena vid förrättning i Sverige är Prop. 1993/94:90
avsedda att täcka. En viss generell uppräkning av kostnadsnivån bör dock
ske med hänsyn till att det utomlands kan föreligga svårigheter, med
hänsyn till språkproblem m.m., att hålla nere kostnaden på den nivån.

Det bör t.ex. vara rimligt att vid bestämmandet av schablonen räkna med
att frukosten och middagen i regel intas på det hotell där man bor medan
lunchen intas på en lunchrestaurang av normal standard. Det innebär att
man vid beräkningen av merkostnaderna för frukost och middag bör kun-
na utgå från priserna på de hotell som vanligen används för tjänsteresor
och då närmare bestämt från de billigaste restaurangaltemativen på de
hotell som ingår i de stora hotellkedjorna. I prisinsamlingen bör således
inte ingå hotell med endast förstaklass-restauranger. Det bör dock finnas
utrymme att beakta särskilda förhållanden i landet eller regionen i fråga,
t.ex. beträffande bakterieflora, förekomst av epidemiska sjukdomar,
säkerhetsaspekter o.d., vilket kan medföra att man i vissa länder eller
regioner får räkna med att måltiderna intas på restauranger med bättre
standard.

Enligt nuvarande ordning bestäms normalbeloppen i form av rekom-
mendationer från RSV:s sida. Rekommendationerna torde i praktiken
följas nästan undantagslöst. Det beror naturligtvis till stor del på att de
nuvarande beloppen är generösa och att de har stöd i utlandsreseförord-
ningen. Om man begränsar avdragsrätten och till följd härav minskar
schablonbeloppen kan arbetsgivarna komma att betala ut högre trak-
tamentsbelopp. Enligt utredningen kan det då uppkomma problem i den
praktiska tillämpningen att bestämma avdragsbeloppen. Med hänsyn här-
till ansåg utredningen att schablonbeloppen bör fastställas genom
bindande föreskrifter och att grunderna för avdraget bör anges i
lagtexten. I likhet med utredningen anser regeringen att, utöver att ange
att schablonbeloppen skall avse den normala ökningen av levnadskost-
naderna, grunderna bör preciseras ytterligare i lagtexten. Detta bör ske
genom att det anges att matkostnaderna på förrättningsorten skall avse
frukost samt lunch och middag bestående av en rätt som intas på restau-
ranger av normal standard. Vidare bör anges att om det är påkallat av
särskilda förhållanden i landet kostnaderna får avse måltider på res-
tauranger med bätttre standard.

Till skillnad från utredningen anser dock regeringen att normalbeloppen
även fortsättningsvis bör fastställas av RSV genom rekommendationer.
Om beloppen fastställs genom föreskrifter finns en risk för att föreskrif-
terna i vissa fall kan komma att gå utöver vad som kan anses vara rena
verkställighetsföreskrifter. En enligt regeringsformen otillåten delegation
av normgivningsmakten skulle då kunna uppkomma.

I praktiken torde emellertid inte den av regeringen förordade lösningen
innebära någon större skillnad i förhållande till utredningsförslaget. De
av RSV i rekommendationer angivna beloppen för ökningen av levnads-
kostnaden kan ändå i mycket stor utsträckning antas bli styrande för
avdragsrätten.

När det sedan gäller bestämmelserna i övrigt rörande avdrag för ökade
levnadskostnader vid förrättning i utlandet skall dessa så långt möjligt

58

anpassas till motsvarande bestämmelser för förrättningar i Sverige. Det Prop. 1993/94:90
gäller reglerna om att avdragsschablonen skall reduceras när skattskyldig
erhållit ersättning för ökade levnadskostnader vid tjänsteresa på en och
samma ort under längre tid än tre månader. Om en skattskyldig till-
bringar så lång tid på en och samma ort som tre månader kan det för-
väntas att han i normalfallet har fått sådan lokalkännedom att han kan
hålla kostnaderna nere. Efter tre månader bör därför schablonavdraget -
när ersättning utgår från arbetsgivaren - utgöra 70 % av helt normal-
belopp för hel dag. Vidare bör vissa regler som för närvarande bara
gäller vid förrättning i Sverige men där RSV i rekommendationer angett
att motsvarande regler gäller vid förrättning i utlandet införas i lagtext.

Däremot bör möjligheten att yrka avdrag för faktiska merkostnader,
liksom för närvarande avse varje förrättning för sig. Skälen för att inte
jämställa förrättningar i utlandet med förrättningar i Sverige i detta
hänseende är att förhållandena i olika länder kan variera i större utsträck-
ning än förhållandena inom Sverige.

Några remissinstanser har framhållit att vissa yrkesgrupper av
säkerhetsskäl och liknande får äta endast på vissa av arbetsgivaren
bestämda restauranger och att detta borde föranleda högre normalbelopp
generellt sett för dessa yrkesgrupper. För alla schabloner, så också
normalbelopp för avdrag för ökade levnadskostnader, gäller att dessa
aldrig ger full rättvisa till alla. Några blir underkompenserade och andra
blir överkompenserade. Om man skall undvika att någon blir underkom-
penserad vid användandet av schabloner måste schablonen sättas så högt
att det stora flertalet skattskyldiga blir överkompenserade. Detta bör inte
komma ifråga. Med hänsyn till de grunder enligt vilka normalbeloppen
skall fastställas torde dock normalbeloppen motsvara de faktiska ökade
levnadskostnaderna i flertalet fall. Det finns emellertid anledning att
framhålla att en skattskyldig alltid har rätt att yrka avdrag för faktiska
ökade levnadskostnader för varje förrättning för sig.

För vissa yrkesgrupper kan det emellertid vara så att tjänsteförrättning-
en i utlandet på grund av särskilda skäl regelmässigt är förenad med
generellt sett högre kostnader än vad normalbeloppen är avsedda att
täcka. Om utvecklingen blir sådan att en viss yrkesgrupp generellt
kommer att yrka och få avdrag för sina faktiska kostnader, bör det
övervägas om en uppräkning av normalbeloppen bör införas för denna
grupp. De föreslagna grunderna för framräknande av normalbeloppen bör
dock träda i kraft och tillämpas en viss tid för att man skall ha ett
tillräckligt underlag för att avgöra om sådana särskilda hänsynstaganden
bör göras och i så fall för vilka grupper.

RSV, som är den myndighet som kommer att ange normalbeloppen,
bör också svara för att prisinsamlingar görs som kan ligga till grund för
beräkningen av beloppens storlek. Som tidigare redovisats görs prisin-
samlingar, utifrån något annorlunda utgångspunkter, genom Utrikesdepar-
tementets försorg för bestämmande av traktamentsnivån enligt utlands-
reseförordningen. Regeringen förutsätter att RSV och Utrikesdeparte-
mentet kan samordna dessa prisinsamlingar.

59

Det är uppenbart att nödvändiga prisinsamlingar inte kan genomföras Prop. 1993/94:90
i så god tid att de kan ligga till grund för bestämmande av normalbelopp
för kalenderåret 1994. Av statsfinansiella skäl är det dock angeläget att
en förändring av bestämmelserna kommer till stånd redan till den 1
januari 1994. Det finns därför inte möjlighet att tillgodose det av Statens
Arbetsgivarverk framförda önskemålet om att samordna ikraftträdandet
med eventuella nya statliga kollektivavtal. För år 1994 krävs således
särskilda bestämmelser för hur normalbeloppen skall beräknas. I
avsaknad av prisinsamlingar avseende måltider av sådan omfattning som
anges i lagtexten, bör man kunna utgå från att 70 % av största normala
ökningen av levnadskostnaden i vart fall inte är en för låg nivå med
utgångspunkt från att det endast skall avse den normala ökningen.

Det finns inte tillräckliga skäl att, som Överbefälhavaren anser,
utvidga det skattefria området för utlandstillägg och därmed likställd
förmån till en större krets än för utomlands stationerad personal vid
utrikesförvaltningen. Regeringen föreslår därför ingen ändring i detta
avseende.

Förslagen föranleder ändring i punkterna 3 och 3 a av anvisningarna
till 33 § KL.

4.6 Övriga traktamentsfrågor

Regeringens förslag: Om ersättning för ökade levnadskostnader vid
tjänsteresa utgår för längre tid än tre månader på en och samma ort
skall preliminär A-skatt och arbetsgivaravgifter beräknas på
ersättningen endast till den del den överstiger de i punkt 3 a av an-
visningarna till 33 § KL angivna schablonbeloppen. Det nuvarande
kravet på beslut av skattemyndigheten för att preliminär skatt och
arbetsgivaravgifter inte skall behöva beräknas på hela ersättningsbe-
loppet i sådana fall slopas. Sådant beslut av skattemyndighet skall
dock krävas om ersättning för ökade levnadskostnader vid tjänsteresa
utgår för längre tid än två år på en och samma ort.

I kontrolluppgift skall utbetalaren ange om ersättning för ökade
levnadskostnader utgått under en eller flera tjänsteresor som omfattat
en sammanhängande period av mer än tre månader. Härvid skall
tjänsteresa inom resp, utom landet redovisas var för sig.

Utredningens förslag: Överensstämmer i allt väsentligt med rege-
ringens.

Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av de
flesta remissinstanserna. Byggentreprenörerna anser att det är angeläget
med ett klargörande av begreppet ort. Även Kammarrätten i Jönköping
efterlyser en definition av begreppet ort i lag. RSV har i huvudsak följ-
ande synpunkter på förslaget. Det vore önskvärt med ett klargörande om
dispens kan sökas och medges retroaktivt. Detta bör enligt verkets

60

mening vara möjligt. Vidare bör ett tillägg i USAL göras så att det blir Prop. 1993/94:90
möjligt för skattemyndigheten att påföra avgifter retroaktivt om beslut om
dispens har fattats på felaktiga uppgifter. Ur kontrollsynpunkt bör uppgif-
ten i kontrolluppgiften om att ersättning lämnats för en tjänsteresa som
varat längre tid än tre månader anges för förrättning inom resp, utom
landet var för sig. Sveriges Reservofficersförbund ifrågasätter om inte det
skulle räcka med dispens först efter tre år eller efter ännu längre tid för
att vara anpassat till försvarsmaktens behov.

Skälen för regeringens förslag: Avdrag för preliminär A-skatt skall
göras på traktamentsersättningar som utgått vid tjänsteresa som varat upp
till tre månader endast till den del ersättningarna överstiger avdragsgillt
belopp enligt punkt 3 av anvisningarna till 33 § KL. På ansökan av den
som betalar ersättning får skattemyndigheten besluta att i den mån
tjänsteresa varar mer än tre månader motsvarande skall gälla till den del
ersättningarna inte överstiger vad som anges i punkt 3 a av anvisningarna
till nämnda paragraf (10 § första stycket UBL). Denna dispensregel
tillkom genom 1990 års skattereform.

Rätten för arbetsgivaren att vid uppbörden av källskatt och arbets-
givaravgifter undanta traktamentsersättning som inte överstiger avdrags-
schablonerna avser alltså förrättningar som varar längst tre månader.
Beträffande denna period ansågs vid regelns tillkomst schablonreglerna
vara så lättillämpade att det vid taxeringen normalt borde kunna förut-
sättas att arbetsgivarens bedömning i avdragsfrågan var riktig. För tiden
därefter, då avdragsrätten skall bedömas enligt bestämmelserna om av-
drag vid s.k. tillfällig anställning (punkt 3 a av anvisningarna till 33 §
KL), gjordes en annan bedömning. Föredragande statsrådet uttalade i
förarbetena (prop. 1989/90:110, del 1, s. 362) att det enligt hans mening
skulle föra för långt att utan närmare underlag vid taxeringen av den
anställde regelmässigt godta arbetsgivarens bedömning i avdragsfrågan
och anförde vidare:

"Förfarandet kan emellertid förenklas även här. På ansökan av arbets-
givaren bör skattemyndigheten redan på källskattestadiet kunna göra en
bedömning av förhållandet i det enskilda fallet och, om avdragsrätt
föreligger, fatta beslut som innebär både att ersättningen och de mot-
svarande kostnaderna inte behöver redovisas i deklarationen och att
ersättningen inte skall ingå i underlaget för beräkning av preliminär
skatt."

Det förutsätts således att skattemyndigheten redan på källskattestadiet
skall kunna göra en bedömning av förhållandena i det enskilda fallet.
Genom den undersökning som utredningen har gjort har det framkommit
att man på de lokala skattekontoren anser att, i de flesta fallen, det inte
går att få tillräckligt med uppgifter från sökandena för att kunna göra en
sådan bedömning. Det blir mera en översiktlig prövning av att arbetet
skall utföras utanför 50-kilometersgränsen från bostaden. I projektdis-
pensfallen (fall där dispens söks för ett visst projekt) kan inte ens en
sådan kontroll göras eftersom det inte är känt vilka som kommer att
arbeta på arbetsplatsen/projektet. Även arbetsgivarna anser att förfarandet

61

är en onödig omgång även om ett positivt beslut i viss mån ses som ett Prop. 1993/94:90
förhandsbesked.

Meningen med den nuvarande dispensregeln är att det skall ske en
prövning av om förutsättningar föreligger för avdragsrätt enligt punkt 3 a
av anvisningarna till 33 § KL. Som förutsättningar, enligt nämnda
lagrum, gäller bl.a. flera olika rekvisit med avseende på bl.a. arbetets
längd, t.ex. "kortare tid" och "tidsbegränsat till sin natur". För det fall
arbetet varar längre än t.ex. den tvåårsgräns som föreskrivs med avse-
ende på första stycket i anvisningspunkten kan avdrag medges för längre
tid om anställningens natur eller andra särskilda skäl talar för det. Några
närmare förklaringar till vad som menas med de angivna rekvisiten finns
inte i lagtexten.

Det är tydligt att det kan vara svårt för en arbetsgivare att på ett
korrekt sätt tillämpa de ifrågavarande bestämmelserna. Av den anled-nin-
gen kan det vara mindre lämpligt att ge arbetsgivaren fria händer att
avgöra om en ersättning skall ligga till grund för preliminärskatt och
arbetsgivaravgifter eller ej.

Av betydelse i sammanhanget är dock vilken effekt arbetsgivarens
bedömning får i det enskilda fallet. Det kan då konstateras att den som
tar emot ersättningen, dvs. den skattskyldige, inte vid taxeringen är
bunden av den bedömning som arbetsgivaren gör och för övrigt inte
heller av skattemyndigheternas ställningstagande i ett ärende om dispens
enligt 10 § UBL. Den skattskyldige kan visserligen få vidkännas ett
avdrag för preliminärskatt beroende på hur arbetsgivaren agerar, men han
har alltid möjlighet att få avdragsfrågan prövad vid taxeringen utan att då
vara bunden av hur frågan hanterats på preliminärskattestadiet. Å andra
sidan torde inte heller skattemyndigheterna vid taxeringen vara bundna
av de bedömningar som gjorts på preliminärskattestadiet.

Det bör emellertid uppmärksammas att för det fall dispens meddelas
detta i praktiken får stor betydelse för taxeringen av den skattskyldige på
så sätt att skattemyndigheterna i många fall kommer att följa den
bedömning som gjorts vid dispensprövningen. Arbetsgivaren behöver inte
uppge ersättningen i kontrolluppgiften och den skattskyldige behöver inte
redovisa ersättningen i deklarationen. Även om de bedömningar som sker
på preliminärskattestadiet således inte formellt torde hindra skattemyn-
digheterna från att vid taxeringen inta en annan ståndpunkt kommer
bedömningarna ändå i praktiken normalt att följas.

För arbetsgivarens del är läget annorlunda. Vad som härvid gäller är
inte helt klart men enligt utredningen torde arbetsgivaren, om han inte
begär dispens enligt 10 § UBL, i fall som avses i punkt 3 a av anvis-
ningarna till 33 § KL, inte komma i från skyldigheten att betala
arbetsgivaravgifter på utbetald traktamentsersättning. Arbetsgivaren blir
alltså inte hjälpt av att arbetstagaren vid taxeringen medges avdrag för
ökade levnadskostnader. Vidare synes det i dag förekomma att en arbets-
givare i efterhand kan ansöka och få dispens.

Enligt utredningens uppfattning torde en arbetsgivare som har fått
avslag på en ansökan om dispens i princip också vara skyldig att betala
arbetsgivaravgifter även om arbetstagaren sedermera får avdrag för ökade

62

levnadskostnader vid taxeringen. Det torde dock, enligt utredningen, i ett Prop. 1993/94:90
sådant fall finnas möjligheter att genom omprövning, överklagande eller
i annan ordning få till stånd en likformig bedömning. Vad händer då om
arbetsgivaren får dispens men det sedermera vid taxeringen av ar-
betstagaren visar sig att avdrag rätteligen inte skall medges för ökade
levnadskostnader? Något hinder att vägra arbetstagaren avdrag föreligger
inte. Har arbetsgivaren lämnat korrekta och fullständiga uppgifter till
grund för dispensansökningen torde däremot arbetsgivaravgifter inte
kunna påföras i efterhand. Men även om arbetsgivaren lämnat oriktiga
uppgifter är det enligt utredningen tveksamt om arbetsgivaravgifter kan
påföras.

Sammanfattningsvis kan dock sägas att det i och för sig finns behov av
ett dispensförfarande för att klarlägga om förutsättningarna föreligger för
avdragsrätt enligt punkt 3 a av anvisningarna till 33 § KL. Nuvarande
dispensförfarande synes emellertid inte fungera så som var avsett. Till en
del synes detta bero på att arbetsgivaren är nödsakad att begära dispens
för att inte automatiskt bli skyldig att betala arbetsgivaravgifter på
traktamentsersättningar som utges mer än tre månader i sträck. Samtidigt
är det i den praktiska tillämpningen svårt — eller i vissa fall omöjligt —
att i förväg få fram tillräckliga uppgifter för att en prövning skall kunna
ske av samtliga förutsättningar i punkt 3 a av anvisningarna till 33 § KL.
Av redovisningen ovan framgår vidare att det inte är helt klart vilken
innebörd nuvarande regler har.

Det är tydligt att det i vissa fall inte ens är möjligt att för den prövning
i förväg som det är fråga om, få fram tillräckliga uppgifter för att be-
döma avdragsrätten enligt punkt 3 a av anvisningarna till 33 § KL. Under
sådana förhållanden bör man inte ha ett dispensförfarande som i princip
förutsätter att en fullständig prövning av avdragsrätten kan ske. Den bästa
lösningen nu torde, enligt regeringens mening, vara den som föreslås av
utredningen och som innebär följande. Den nuvarande dispensregeln
avskaffas. En bestämmelse införs i 10 § UBL om att ersättning för ökade
levnadskostnader, som lämnas vid sådan tjänsteresa där rätten till avdrag
för kostnaderna vid mottagarens inkomsttaxering anges i punkt 3 a av
anvisningarna till 33 § KL, skall ingå i underlaget för beräkning av
preliminär A-skatt endast till den del ersättningen överstiger de i nämnda
anvisningspunkt angivna schablonbeloppen.

En sådan bestämmelse bör dock kompletteras med vissa andra åtgärder.
För det första bör det införas en skyldighet att lämna för taxeringen
nödvändiga uppgifter i kontrolluppgiften. För det andra bör det finnas
kvar en dispensregel för det fall tjänsteresa har pågått mer än två år på
samma ort. I kontrolluppgiften bör arbetsgivaren ange om han har betalat
ut ersättningen för ökade levnadskostnader under en eller flera tjänstere-
sor som omfattar en sammanhängande period av mer än tre månader.
Som RSV påpekat kan det ur kontrollsynpunkt finnas anledning att låta
tjänsteresor utom landet och inom landet redovisas var för sig. Uppgiften
bör kunna lämnas genom kryssmarkering på kontrolluppgiften.

Förslaget innebär att arbetsgivaren under året måste avgöra om det
föreligger fall som sägs i punkt 3 a av anvisningarna till 33 § KL. Detta

63

kan vara förenat med svårigheter. Men redan i dag får arbetsgivaren göra Prop. 1993/94:90
en sådan bedömning när det gäller t.ex. projektdispensema. Skattemyn-
digheterna kan som tidigare nämnts inte heller göra den egentliga
prövning som är avsedd. Det innebär en betydande förenkling att
avskaffa dispensförfarandet för de första två åren av en tjänsteresa.

För tjänsteresor som varar längre tid bör dock dispens krävas med
hänsyn till att det vid inkomsttaxeringen kan medges avdrag endast om
anställningens natur eller andra särskilda skäl talar för det. Hur lång tid
en dispens skall kunna avse bör dock avgöras utifrån reglerna i punkt 3 a
av anvisningarna till 33 § KL. Någon särskild begränsning i tiden för
dispensen som sådan finns det inte anledning att införa.

Dispens enligt 10 § UBL medför också att samma bedömning skall
göras vid bestämmande av underlaget för arbetsgivaravgifter. RSV har
påpekat att, om nuvarande regler inte medger det, en regel bör införas
som ger skattemyndigheterna möjlighet att påföra arbetsgivaravgifter i
efterhand om dispens har medgetts utifrån oriktiga uppgifter. Frågan om
skattemyndigheten bör kunna påföra arbetsgivaravgifter i efterhand och
om det krävs ändring av USAL för att så skall kunna ske behöver
emellertid analyseras ytterligare. Detta gäller även frågan om dispens kan
sökas i efterhand. Regeringen är därför inte beredd att nu ta ställning till
om en sådan lagändring behövs.

En annan fråga som uppkommer i samband med dispensregeln är hur
begreppet ort i punkt 3 åttonde stycket av anvisningarna till 33 § KL
skall tolkas. Har byte av ort skett, behöver någon dispens inte sökas.
Men har byte av ort inte skett måste dispens sökas om arbetsgivaren inte
vill göra avdrag för preliminär skatt och betala arbetsgivaravgifter på hela
traktamentsbeloppet. RSV har försökt att definiera begreppet. Trots detta
uppkommer det ändå problem för arbetsgivaren att avgöra när byte av ort
har skett.

Det framstår som angeläget med en klarare lagstiftning i detta
hänseende. En möjlighet är att, som en remissinstans förordat, ha en
gräns kring arbetsplatsen. Införande av en sådan eller någon liknande
ordning förutsätter dock mer ingående överväganden än som varit möjliga
inom utredningens ram. Regeringen lägger därför inte nu fram något
förslag i denna del.

Förslaget föranleder ändring i 10 § UBL och 3 kap. 9 § lagen
(1990:325) om självdeklaration och kontrolluppgifter, LSK.

64

4.7 Bostadsförmån

Prop. 1993/94:90

Regeringens förslag: Värdet av förmån av bostad som är belägen
i Sverige och som inte är semesterbostad skall när det gäller
preliminär skatt beräknas per kvadratmeter bostadsyta och inte som
för närvarande per rum.

En jämkningsmöjlighet införs vid uttag av arbetsgivaravgifter när
schablonvärdet avviker med mer än 10 % från det värde som följer
av 42 § första stycket KL (i orten gällande hyrespris).

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller
lämnar det utan erinran. RSV tillstyrker att beräkningen av förmånsvärdet
knyts till bostadens yta men ifrågasätter om man av rättviseskäl inte
borde utgå från antal kvadratmeter boyta vid flerfamiljshus och värdeyta
vid småhus. RSV föreslår vidare att schablonvärdet av enkelhetsskäl
normalt skall användas även vid taxeringen med hänsyn till att schablon-
värdet förhållandevis väl torde komma att överensstämma med marknads-
värdet. Slutligen ifrågasätter RSV om en avvikelse med 10 % från mark-
nadsvärdet är tillräckligt för att jämkning skall medges. För att begränsa
antalet jämkningar som rör småbelopp föreslår RSV att avvikelsen bör
vara minst 20 %.

Bakgrunden till regeringens förslag: Huvudprincipen vid inkomst-
taxeringen för värdering av fri bostad är att förmånen skall värderas till
hyrespriset på orten. Detta faktiska värde av bostadsförmån måste uppen-
barligen bestämmas på grundval av en värdering som görs i efterhand vid
årets slut då man har en överblick över hyrespriserna på orten och
förhållandena i det enskilda fallet.

En arbetsgivare som skall verkställa avdrag för preliminär skatt och
betala arbetsgivaravgifter på förmånsvärdet måste dock löpande under
året veta vilket värde han skall lägga till grund för avdrag för preliminär
skatt resp, arbetsgivaravgifter. Av denna anledning har det införts en
särskild schablonvärdering av bostadsförmån i UBL, som också indirekt
styr underlaget för arbetsgivaravgifter. Schablonvärdena, som enligt lag-
texten gäller vid värdering av förmån av sådan bostad som är belägen i
Sverige, och som inte är semesterbostad, grundar sig på statistik från
Statistiska Centralbyrån, SCB, om hyresnivån på hyreslägenheter i fler-
familjshus.

Den tabell över schablonvärden som utfärdas av RSV indelar landet i
fem olika regioner och anger för varje region värdet av olika bostäder
med hänsyn till antalet rum. Schablonvärdena gäller som nämnts i princip
bara vid beräkning av preliminärskatten och arbetsgivaravgifterna. Det
ligger emellertid i sakens natur att den schablonvärdering som sålunda
sker och som skall anges också på kontrolluppgifterna får stor betydelse

5 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 90

65

för taxeringen. I praktiken torde det vara så att schablonvärdena i de allra Prop. 1993/94:90
flesta fall också läggs till grund för såväl deklarationen som taxeringen.

Skälen för regeringens förslag: Som framgått av redogörelsen i det
föregående bygger de värden som i dag läggs till grund för preliminär-
skatteavdraget vid bostadsförmån på statistiska uppgifter om hyresnivån
i hyreshus. Tabellvärdena torde i de flesta fall överensstämma väl med
verkliga hyresnivåer när det är fråga om lägenheter i flerfamiljshus.
Dessa värden är dock inte alltid representativa för hyresnivån i villafas-
tigheter. Mot denna bakgrund angavs i direktiven till utredningen att
möjligheten borde prövas att vid beräkning av förmånsvärdet för en
villafastighet införa en schablonregel som har karaktären av en presum-
tion av värdet, t.ex. genom att värdet anges som en andel av taxerings-
värdet.

Utredningens undersökningar visar emellertid att en schablon av
sistnämnda slag inte är möjlig med hänsyn till att hyresnivån uttryckt i
procent av taxeringsvärdet för ett småhus varierar kraftigt mellan olika
orter. Denna metod förkastas således.

Bristerna med den nuvarande metoden skulle dock enligt utredningen
minska om värdet knyts till bostadens yta i stället för till antalet rum. En
bostad om fem rum och kök är exempelvis ofta större till ytan i en villa
än i ett flerfamiljshus.

Regeringen kan ansluta sig till de överväganden utredningen gjort i
denna fråga. Dessutom kan det konstateras att det ibland föreligger
svårigheter att avgöra om ett utrymme skall anses som "rum" eller ej.
Schablonen vid beräkning av preliminärskatt bör därför ändras i enlighet
med utredningens förslag. Uppgift om bostadsyta torde normalt vara
minst lika lätt för arbetsgivaren att få tillgång till som uppgift om antalet
rum i bostaden, vare sig det är fråga om en lägenhet eller en villa.
Uppgift om en lägenhets yta finns normalt i hyreskontraktet och uppgift
om boyta för småhus framgår av beskeden från fastighetstaxeringen.
Förslaget kan därför knappast antas leda till komplikationer för ar-
betsgivaren.

RSV har ifrågasatt om inte en bättre värdering av bostadsförmånerna
skulle kunna erhållas om förmånsvärdet grundades på för flerfamiljshus
boytan och för småhus värdeytan såsom den fastställs vid fastighets-
taxeringen. En fördel med denna modell skulle vara att förekomsten av
biutrymmen bättre skulle beaktas.

Även utredningen har tagit upp denna fråga. Utredningen fann dock att
det, med hänsyn till den begränsade del av biutrymmena — högst 20
kvadratmeter — som kan komma att påverka värdeytan och med beaktan-
de av att biutrymmen i viss mån också finns till hyreslägenheter, inte
fanns tillräckliga skäl att komplicera preliminärskatteberäkningen med en
särskild värderingsregel för förmån av bostad i villa som utgår från
värdeytan. Regeringen delar utredningens uppfattning i denna fråga.

Regeringen är inte heller beredd att tillmötesgå RSV:s förslag om att
schablonvärdet också skall ligga till grund för taxeringen. Som framhållits
inledningsvis torde visserligen ofta de värden som ligger till grund för
preliminärskatteavdrag i praktiken också fastställas vid taxeringen. Värdet

66

enligt ortens pris, som är det som skall ligga till grund för taxeringen, Prop. 1993/94:90
kan emellertid ibland avvika mycket kraftigt från de schablonbelopp som
skall ligga till grund för preliminärskatteavdrag, bl.a. på grund av den
mycket skiftande standard som kan finnas för två lika stora bostäder.

Regeringen är därför inte beredd att i detta hänseende föreslå någon
ändring av nuvarande regler.

Regeringen delar också utredningens uppfattning att det bör införas en
jämkningsmöjlighet vid uttag av arbetsgivaravgifter avseende bostads-
förmån. Den möjligheten finns beträffande andra naturaförmåner som
värderas efter schablon. Förslaget innebär att skattemyndigheten på
framställning av arbetsgivaren skall kunna bestämma värdet av bostads-
förmånen till det faktiska värdet om det värde som bestäms enligt UBL,
dvs. schablonvärdet, avviker med mer än ett visst antal procent från det
faktiska värdet, dvs. det i orten gällande hyrespriset.

Utredningen har föreslagit att avvikelsen skall vara minst 10 % för att
det skall vara aktuellt med jämkning. RSV har på denna punkt föreslagit
20 % för att begränsa antalet jämkningar som rör småbelopp. Regeringen
anser att den av utredningen föreslagna procentsatsen är väl avvägd och
ansluter sig således till utredningsförslaget.

Förslaget föranleder ändringar i 42 § KL, 8 § UBL, 5 § USAL samt

3 kap. 7 § LSK.

67

4.8 Reseförmåner

Prop. 1993/94:90

Regeringens förslag: Anställda inom rese- och trafikbranschen skall
kunna erhålla en fri eller delvis fri resa per år av arbetsgivaren utan
att detta utlöser beskattning.

Skattepliktig reseförmån som utgår på grund av anställning eller
särskilt uppdrag inom rese- eller trafikbranschen föreslås kunna,
under vissa förutsättningar, värderas efter schablon vid beräkning av
preliminär skatt och uttag av arbetsgivaravgifter. Förmån av fri eller
delvis fri flygresa skall värderas till ett schablonmässigt bestämt
genomsnittligt lägsta pris på allmänna marknaden för resa inom en
viss resezon eller mellan skilda resezoner. En schablonmässig
värdering skall även kunna ske om det för resan har gällt villkor av
innebörd att den får företas endast under förutsättning att det vid
resans avgång finns osålda platser kvar och det på grund härav har
förelegat en påtaglig risk för att resan inte skulle kunna genomföras
enligt planerna. Värdet av resan skall i sådant fall motsvara det
billigaste priset för resan på marknaden efter avdrag med 50 %.

Har reseförmån vid beräkning av preliminär skatt värderats enligt
nämnda schablon skall detta värde också anges i kontrolluppgiften.

Vidare skall en jämkningsmöjlighet i fråga om arbetsgivaravgifter
införas motsvarande den som föreslås för bostadsförmån.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
vad gäller schablonvärderingen för en resa som varit förenad med s.k.
standby-villkor utom såvitt avser värdereduceringens storlek. Överens-
stämmer inte såvitt avser möjligheten att erhålla en fri eller delvis fri resa
per år.

Remissinstanserna: Utredningens förslag har fått ett blandat mot-
tagande. Ett stort antal av de berörda remissinstanserna inom eller med
anknytning till rese- och trafikbranschen, t.ex. Svenska Pilotföreningen,
avstyrker förslaget i sin helhet. Även Svenska Revisorsamfundet SRS
avstyrker förslaget utom såvitt avser jämkningsregeln. Samfundet föreslår
i stället att reseförmåner som erhålls endast vid enstaka tillfallen under
året skall redovisas för uppbörd endast en gång per år i samband med att
kontrolluppgifterna lämnas. Dessutom bör enligt samfundet det vid
inkomsttaxeringen införas en schablonvärdering för dem som reser
mycket i tjänsten på någon form av periodkort eller årskort. Board of
Airline Representatives in Sweden, BARIS, SJ, Svenska Pilotföreningen
och Svenska Rese- och Turistindustrins Samarbetsorganisation anser att
reseförmåner inom rese- och trafikbranschen inte bör beskattas eftersom
rabatterna inte överstiger vad som inom andra branscher betecknas som
skattefri personalrabatt. Kammarrätten i Stockholm anser att ytterligare
utredning-behövs i fråga om värdering av reseförmånerna. Näringslivets
Skattedelegation, Statens Arbetsgivarverk och Statsanställdas förbund
anser att kontroll- och administrationsproblem gör att det system som för

68

närvarande tillämpas efter överenskommelse med RSV bör kunna få Prop. 1993/94:90
tillämpas även i fortsättningen. Även BARIS och Svenska Rese- och
Turistindustrins Samarbetsorganisation anser att — om resorna skall
beskattas — en värdering av förmånerna bör ske genom en sådan scha-
blonmetod. RSV anser att den föreslagna schablonvärderingen även bör
ligga till grund för det värde som skall anges i kontrolluppgiften samt att
jämkningsregeln är onödig eftersom värderingsregeln medför att
värderingen alltid är 25 % under marknadsvärdet.

Skälen för regeringens förslag: En reseförmån är liksom andra
förmåner i princip skattepliktig. Sedan KL:s tillkomst och fram till 1990
års skattereform gjordes dock i lagtext ett uttryckligt undantag för fria
resor som utgick till skattskyldig på grund av anställning eller särskilt
uppdrag under förutsättning att resorna inte var att anse som ersättning
för kontant avlöning. Undantagsbestämmelsen kom i praxis att omfatta
anställda inom trafik- och resebyråbranschen. Det främsta skälet för
undantaget var de praktiska problemen att värdera förmånerna som en
skatteplikt skulle medföra. Därvid beaktades den praxis som då gällde,
nämligen att man också tog hänsyn till i vilken omfattning den skatt-
skyldige skulle ha rest om han själv hade bekostat resorna. Det bör
framhållas att sådan hänsyn inte tas enligt nuvarande regler utan
förmånen skall värderas till marknadsvärdet.

Kontroll- och värderingsproblemen ansågs dock inte vara tillräckligt
allvarliga vid 1990 års skattereform för att reseförmåner skulle vara
undantagna från skatteplikt. Det framhölls vidare, mot bakgrund av att
reseförmånen i det enskilda fallet kunde ha ett betydande värde, att den
inte kunde ses som en personalvårdande förmån. Avvikelser från
marknadsvärdet skulle dock enligt vad föredragande statsråd uttalade,
kunna godtas i den mån det rörde sig om personalrabatt.

Det finns anledning att först något beröra det sistnämnda uttalandet.
Särskilt som flera remissinstanser har hävdat att reseförmånerna bör
jämställas med sådan sedvanlig rabatt som är skattefri.

Personalrabatt eller ej

För att en personalrabatt inte skall vara skattepliktig förutsätts att det är
fråga om "sedvanliga rabatter vid inköp av varor och tjänster som ingår
i arbetsgivarens ordinarie utbud eller i annat företags ordinarie utbud om
företaget är närstående arbetsgivarens företag och varorna eller tjänsterna
har ett nära samband med arbetsgivarens verksamhet". En grundläggande
förutsättning för att det skall var fråga om en sådan rabatt är att denna
inte är större än vad som skulle ha kunnat lämnas i förhållande till en
kund. Det innebär att en prisnedsättning som överskrider denna gräns och
således gäller bara i förhållande till personalen inte kan anses utgöra en
sedvanlig rabatt. Detta gäller då givetvis även om prisnedsättningen har
gällt för personalen under lång tid.

Erhållandet av de ifrågavarande billiga resorna — som främst gäller
resor för personal inom flyg- och järnvägstrafiken — grundar sig på

69

mycket lång sedvänja. Vissa av resorna är speciella i den meningen att Prop. 1993/94:90
någon exakt motsvarighet inte saluförs till allmänheten. Resorna ingår
visserligen i reseföretagens utbud, men de resor som tillhandahålls
personalen är förknippade med villkor som inte finns i det vanliga
utbudet. Vad gäller företag inom flygbranschen är det framför allt i två
avseenden som resorna för personalen är villkorade, nämligen dels
genom att resorna får företas endast under viss tid eller på vissa
avgångar, dels genom att resorna får företas endast i mån av platstill-
gång.

Frågan är då i vad mån prisnedsättningen på resorna med hänsyn till
de angivna villkoren kan anses rymmas inom ramen för sedvanliga
rabatter. Det är inte sällan fråga om ganska betydande prisnedsättningar.
Det villkor som i någon mer väsentlig grad motiverar ett lägre pris är det
som innebär att resan bara får företas i mån av platstillgång. Det får dock
anses klart att detta villkor inte motiverar en så stor prisnedsättning som
gäller för personalens resor. Prisnedsättningen överskrider således klart
gränsen för vad som kan anses som sedvanlig rabatt.

Även på andra grunder kan det ifrågasättas om reseförmånerna kan
omfattas av bestämmelsen om skattefria rabatter i punkt 3 b av anvis-
ningarna till 32 § KL. Bl.a. kan nämnas att förmånerna för anställda
inom flygbranschen genom kupongsystemet kan utnyttjas hos ett helt
annat företag än arbetsgivarens eller närstående företag. Vidare gäller att
som personalvårdsförmåner enligt 32 § 3 e mom. KL inte räknas
förmåner som inte är riktade till hela personalen. Det finns inom
resebranschen vissa reseförmåner som riktar sig endast till viss per-
sonalkategori e.d. Även i detta hänseende kan alltså vissa reseförmåner
falla utanför vad som i dag menas med personalvårdsförmåner.

Samtidigt är det troligt att det förekommer prisnedsättningar som med
hänsyn till inskränkningar inte överstiger gränsen för sedvanliga rabatter.
Detta måste dock bedömas i den praktiska tillämpningen. Det kan således
inte komma i fråga att i lag föreskriva vilka prisnedsättningar eller villkor
som bör föreligga för att en reseförmån skall anses rymmas inom
begreppet sedvanlig rabatt.

Även om i princip reseförmånerna inte faller inom vad som i dag anses
som skattefri sedvanlig rabatt kan man emellertid inte bortse från att det
finns vissa inslag bland reseförmånerna som påminner om en sådan
sedvanlig rabatt. Med hänsyn härtill och i avvaktan på den översyn som,
enligt vad regeringen återkommer till längre fram (avsnitt 4.9), skall
göras av frågor om personalvårdsförmåner och liknande kan det dock
vara skäligt att från skatteplikt undanta en resa per skattskyldig och år.
Detta undantag bör endast omfatta anställda eller uppdragstagare inom
rese- och trafikbranschen.

70

Kontroll- och värderingsproblem

Prop. 1993/94:90

Det har även hävdats att reseförmånerna, i den mån de inte kan hänföras
till sedvanliga rabatter, bör göras skattefria på grund av kontroll- och
värderingsproblem.

Värderings- och kontrollproblemen beror främst på att delar av
resebranschen inte har ett system för utgivande av förmåner som
möjliggör kontroll över det faktiska resandet. Om ett sådant system hade
funnits hade en stor del av problemen varit eliminerade. Från resebran-
schens sida har hävdats att det är mer eller mindre omöjligt att förändra
systemet för utgivande av reseförmåner så att det möjliggör en kontroll
av angivet slag. Bl.a. påpekas att förmånerna kan utnyttjas även hos
andra reseföretag och utanför Sverige vilket gör att man även måste
beakta andra företags rutiner.

Med hänsyn till invändningarna om kontroll- och värderingsproblem
finns det anledning att framhålla följande. Nuvarande regler har varit i
kraft ett par år. De schabloner som enligt överenskommelse med RSV
praktiserats under åren 1991-1992 har uttryckligen angetts vara temporära
och RSV har förutsatt att värderingen av reseförmåner fr.o.m. år 1993
skulle kunna ske med utgångspunkt från den enskildes faktiska resande.
Med anledning av att Utredningen om tjänsteinkomstbeskattning skulle
se över bestämmelserna avseende reseförmåner medgav RSV att
värderingen skedde enligt schabloner även för år 1993. Trots detta tycks
något fungerande system för kontroll av det faktiska resandet inte ha
tagits fram inom berörda företag. Det måste också i sammanhanget
understrykas att det i princip åligger en arbetsgivare som tillhandahåller
sina anställda förmåner av olika slag att hålla reda på i vilken mån
arbetstagarna utnyttjar förmånerna. Vidare kan de kontroll- och värde-
ringsproblem som föreligger på det ifrågavarande området inte anses vara
större än på många andra områden. Det kan således inte åberopas som
grund för skattefrihet att det finns problem av beskrivet slag.

Det finns också anledning framhålla att kontroll- och värderings-
problemen kvarstår även om någon eller några resor per anställd och år
undantas från beskattning. Arbetsgivaren måste ändå hålla reda på antalet
resor så att han vet när den skattefria kvoten är uppfylld och värdera de
skattepliktiga resorna.

Kontroll- och värderingsproblem har också åberopats för att förmånerna
skall värderas enligt en schablon. Värderingen av reseförmåner skall
enligt huvudregeln i KL ske till marknadsvärdet. Marknadsvärdet bör
även i fortsättningen vara utgångspunkten för värdering av reseförmåner.
Detta kräver dock att arbetsgivaren kan kontrollera det faktiska ut-
nyttjandet av förmånen.

Det kan emellertid i vissa fall var förenat med speciella svårigheter att
fullgöra kontrollskyldigheten varför det finns anledning att medge
undantag från huvudregeln om marknadsmässig värdering. Så har skett
exempelvis i fråga om beskattningen av bilförmån. På det området har
man på grund av kontrollproblemen ansett sig nödsakad att tillåta att
värderingen sker på grundval av mycket grova schabloner.

71

När det gäller flygbranschens system med biljetter i kuponghäfte finns Prop. 1993/94:90
i princip ett registreringsförfarande över vilka biljetter som hämtats ut,
men för att få veta om den anställde faktiskt utnyttjat biljetterna måste
ytterligare kontroller göras. Vidare behöver man veta vid vilken tid resan
har skett. Saken kompliceras ytterligare när man beaktar att även
altemativbiljetter kan utlämnas, att biljetter kan utnyttjas vid ett senare
tillfälle samt att biljetter dessutom i allt större utsträckning kan tas ut via
ett vanligt Diners-kort. Även inom järnvägstrafiken finns liknande kon-
trollproblem. Dessa kontrollproblem beror dock till stor del på att
arbetsgivarna tillåter att biljetterna kan tas ut på så många och i vissa fall
svårkontrollerbara sätt.

Den andra gruppen med kontroll- och värderingsproblem är tjänstekor-
ten som kan utnyttjas för privat bruk. Hur skall arbetsgivaren kunna veta
i vilken omfattning någon har utnyttjat kortet? Som det är nu måste han
lita till arbetstagarens uppgifter. Om kontroll inte kan ske av varken
arbetsgivaren eller skattemyndigheterna kan värderingen uppenbarligen
komma att bli felaktig.

Av det anförda framgår att det onekligen skulle innebära vissa
svårigheter för arbetsgivaren att nu införa ett system som gör det möjligt
att på ett tillfredsställande sätt kontrollera i vilken utsträckning ar-
betstagarna utnyttjar erbjudna förmåner. Det är också att märka att
situationen blivit som den nu är mycket beroende på att förmånerna
tidigare varit skattefria och att det då inte förelegat några skäl att införa
kontrollrutiner. Det står å andra sidan klart att det inte föreligger samma
svårigheter att hålla reda på utnyttjandet av reseförmåner som när det
gäller exempelvis bilförmånerna. Det förhåller sig nog i stället så att
reseförmånerna i princip inte är särskilt mycket svårare att hålla reda på
än många andra förmåner. Tekniken för platsbokning m.m. torde vara så
utvecklad genom datorisering o.d. att kontrollsvårigheterna inte kan var
så oövervinnliga och omfattande som man från branschen gör gällande.
Det kan också konstateras att vissa av de rutiner som tillämpas för
bokning av flygresor och betalning av resor synes ge erforderliga möjlig-
heter att hålla reda på det faktiska resandet. Om årskort eller liknande
erbjuds anställda och kortet kan användas för resa utan någon ytterligare
biljett eller registrering kvarstår naturligtvis kontrollproblemen. Men som
tidigare framhållits är det ytterst utgivaren av förmånen som styr över hur
en förmån skall utges och därmed vilka kontrollmöjligheter som ges.

Det är också på det sättet att det ifrågavarande området lämpar sig
dåligt för en allmän schablon. Schablonvärderingen, som praktiserats
under åren 1991-1992 och som också används under år 1993 enligt över-
enskommelse med RSV, har för flygbranschens del skett på så sätt att det
s.k. ITA-kortet har åsatts ett värde som påförs varje person som löser ut
kortet. ITA-kortet värderas med utgångspunkt i de anställdas genom-
snittliga resande. Detta förfarande har som angetts varit endast en
tillfällig lösning i avvaktan på att rese- och trafikföretagen skall utveckla
ett fungerande kontrollsystem. Denna schablonvärdering medför i
praktiken att beskattningen inte är kopplad till den skattskyldiges faktiska
resande. Han kan alltså komma att beskattas även om han inte företagit

72

någon resa, vilket strider mot principen att man endast skall beskattas för Prop. 1993/94:90
förmån som man faktiskt åtnjutit. Om den skattskyldige däremot
förebringar utredning om det faktiska resandet kan schablonbeskattningen
undvikas. (Frågan om vad som skall utlösa beskattning, tillhandahållandet
eller åtnjutandet av förmån behandlas utförligt i avsnitt 4.10).

Utnyttjandet av de aktuella reseförmånerna kan för olika anställda skilja
sig åt högst avsevärt. Företrädare för branschen har också pekat på de
mindre lyckade konsekvenserna av den nuvarande schablonen, framför
allt att den kan leda till beskattning trots att någon resa faktiskt inte
företagits. Det torde inte gå att komma till rätta med sådana effekter om
man skall ha en allmän schablon som är helt frikopplad från det faktiska
resandet. Det anförda leder fram till att värderingen av reseförmåner bör,
som utredningen också ansett, grunda sig på det faktiska resandet.

Värdering av den enskilda resan

När det gäller värderingen av den enskilda resan bör det finnas större
utrymme för en schablon. Den stora svårigheten i detta avseende är enligt
resebranschen att värdera resan med hänsyn till de inskränkningar som
gäller för denna. Det är dock svårt att här ange några generella regler.
Stora olikheter i fråga om villkoren finns uppenbarligen inte bara mellan
olika delar av branschen utan också mellan de olika företagen. Det
innebär att man inte bör införa några generella schablonregler, i vart fall
inte vad gäller inkomsttaxeringen.

En remissinstans har föreslagit att reseförmåner som erhålls endast vid
enstaka tillfällen under året skall få redovisas för uppbörd endast en gång
per år. En regel av sådan innebörd skulle för det första innebära att man
måste klargöra vad som menas med enstaka tillfällen. Värderingsproble-
men skulle ändå kvarstå. För det andra skulle det innebära ett avsteg från
gällande regler om månadsvis uppbörd och redovisning av preliminärskatt
och arbetsgivaravgifter. Det finns inte heller anledning att i detta
avseende särbehandla reseförmåner i förhållande till andra förmåner. En
sådan metod måste därför avvisas.

Utredningen har dock föreslagit att en schablonregel införs för värde-
ring av en resa, som är förenad med villkor att den får företas endast i
mån av platstillgång, vid bestämmandet av underlaget för preliminär skatt
och arbetsgivaravgifter. En schablonregel i detta avseende skulle enligt
utredningen underlätta den praktiska hanteringen i betydande grad.
Utredningen har föreslagit att en sådan regel utformas så att en resa med
sådant villkor skall anses ha ett värde motsvarande det lägsta pris som
den vid tillfället betingat på den allmänna marknaden efter avdrag med
25 %. Den av utredningen föreslagna schablonen skulle alltså endast avse
reseförmåner som är förenade med sådana villkor att de företas i mån av
platstillgång, s.k. standby-villkor. Reseförmåner med sådana villkor
förekommer i första hand inom flygbranschen. Flera remissinstanser har
påtalat att det föreligger stora svårigheter att avgöra marknadens lägsta
pris för flygresor, dels beroende på det stora utbudet dels beroende på att

73

priserna varierar från dag till dag. Den av utredningen föreslagna Prop. 1993/94:90
schablonmetoden skulle kräva att man vet när resan företogs och vad det
lägsta priset på marknaden var för den resan.

Enligt utredningens förslag skall det alltid vara lägsta pris hos det
flygbolag med vilket resan företas som skall tas som utgångspunkt för
värderingen. Detta skulle i och för sig innebära en viss förenkling för
arbetsgivaren att bestämma lägsta pris på marknaden. Men i de fall
uppgift inte erhålls om med vilket flygbolag resan företagits måste det
lägsta priset ändå sökas på marknaden bland det stora utbudet av samtliga
flygbolags resor. För att i möjligaste mån reducera arbetsgivarnas
administrativa svårigheter i detta avseende anser regeringen att övervä-
gande skäl talar för att "det lägsta priset på allmänna marknaden" också
bestäms på ett schabloniserat sätt. En möjlighet, som presenterats av ett
företag i flygbranschen, är att dela in världen i olika resezoner och
bestämma genomsnittliga priser för resor mellan resp, inom olika
resezoner. Dessa genomsnittliga lägsta marknadspriser kan med en sådan
metod bestämmas före beskattningsårets ingång. En fördel är således att
arbetsgivaren under beskattningsåret vid varje anställds uttag av
reseförmån inte behöver ta reda på vad marknadens lägsta pris är för just
den resan vid just den tidpunkten. Genom att gå till tabellen för de
fastställda genomsnittspriserna får han ganska lätt tillgång till uppgiften.
Regeringen anser att det av förenklingsskäl bör införas en schablonvärde-
ringsregel av detta slag.

Genomsnittspriserna bör bestämmas utifrån en indelning av världen i
sex resezoner som är relativt enhetliga i fråga om resestruktur och priser.
Genomsnittspris bör bestämmas dels för resor inom varje zon, dels för
resor mellan olika zoner. I prisunderlaget bör endast ingå priser för
bokningsbara resor. Resor med standby-villkor som kan köpas på allmän-
na marknaden bör alltså inte beaktas.

1 de fall resan är förenad med sådana standby-villkor att den får företas
endast i mån av platstillgång, bör en reducering av nämnda schablonise-
rade genomsnittspris göras. Utredningen har föreslagit att reduceringen
för standby-effekter görs med 25 %. Enligt flera remissinstanser är dock
en reducering med endast 25 % för lite. I stället bör enligt dessa
reducering göras med ca 60 %. Med anledning av att det föreligger
svårigheter att värdera reseförmåner av detta slag bör en viss försiktighet
vid värderingen iakttas. En reducering med 25 % framstår därför som för
låg. Med hänsyn till att — i fråga om flygresor — redan lägsta pris på
marknaden bestäms efter schablon bör dock reduceringen på grund av
standby-effekten inte vara så stor som 60 % utan bör stanna vid 50 %.
Om motsvarande standby-villkor gäller för andra resor än flygresor kan
naturligtvis reduceringsregeln användas även för sådan resor. Regeln bör
föras in i 8 § UBL. Som RSV föreslagit bör dock arbetsgivaren även i
kontrolluppgiften ange detta värde. Däremot finns det inte anledning att
vid inkomsttaxeringen införa en motsvarande schablon. Vid värderingen
enligt 8 § UBL får arbetsgivaren alltså, när det gäller resor inom
flygbranschen, bestämma värdet till genomsnittligt lägsta marknadspris.

74

I övrigt får arbetsgivaren inte beakta andra omständigheter än standby- Prop. 1993/94:90
effekter även om andra förhållanden kan påverka resans värde för den
skattskyldige.

Den schablonvärdering av en reseförmån som således görs vid
beräkning av preliminär skatt kan antas bli vägledande vid bedömning av
förmånsvärdet vid den skattskyldiges inkomsttaxering.

Jämkning

Vidare har utredningen föreslagit att det, i likhet med vad som föreslagits
beträffande bostadsförmån, skall införas en möjlighet att vid beräkningen
av underlaget för arbetsgivaravgifter jämka värdet av en reseförmån som
beräknats enligt schablonregeln om detta värde avviker med mer än 10 %
från marknadsvärdet. RSV har ansett jämkningsregeln vara onödig efter-
som värdet alltid skall bestämmas till ett värde som enligt utrednings-
förslaget ligger 25 % under lägsta pris på marknaden.

Den skattskyldige kan dock vid inkomsttaxeringen komma att påföras
ett annat värde än det som arbetsgivaren utgått från vid preliminärskatte-
och arbetsgivaravgiftsberäkningen. Det kan således uppkomma situationer
där marknadsvärdet vid inkomsttaxeringen anses vara ett annat än det
som arbetsgivaren bedömde som lägsta pris på marknaden. Vad som i
allmänhet avses med lägsta pris på marknaden kommenteras i special-
motiveringen. När det gäller flygresor skall, som tidigare angetts, även
lägsta pris på marknaden bestämmas schablonmässigt. Även i dessa tall
kan värdet vid inkomsttaxeringen komma att avvika från det schablon-
mässigt bestämda värdet.

Regeringen anser mot bakgrund av det anförda att en sådan jämknings-
regel som utredningen föreslagit bör införas. Denna regel bör tas in i 5 §
USAL.

Förslaget föranleder ändringar 32 § 3 f mom. KL, 8 § UBL, 5 §
USAL och 3 kap. 7 § LSK.

4.9 Personalvårdsförmåner och beloppsgränser

Regeringens förslag: Sedvanliga rabatter skall inte tillhöra gruppen
personalvårdsförmåner utan regleras i ett särskilt stadgande.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Den övervägande delen av remissinstanserna
ställer sig bakom utredningens förslag. Kooperativa Förbundet, anser att
det bör klargöras att personalrabatter är skattefria även om de betalas ut
i efterhand. Länsrätten i Stockholms län framhåller vikten av att en
översyn kommer till stånd när det gäller frågan om vem som skall betala
arbetsgivaravgifter på rabatter som är skattepliktiga. Svenska Bankföre-
ningen och Svenska Bankmannaförbundet anser att förmånliga lån för

75

bankanställda och anställda i finansiella företag skall anses vara skattefri Prop. 1993/94:90
sedvanlig rabatt. För det fall förmånliga lån ändå skall beskattas anser
Bankföreningen och Bankmannaförbundet att den nuvarande värderingsre-
geln bör ändras snarast så att en månadsvis värdering skall ligga till
grund för förmånsbeskattningen. Länsrätten i Kronobergs län anser att
ersättning understigande 100 kr eller en naturaförmån i form av
exempelvis fri lunch, där värdet understiger 100 kr, bör kunna göras
skattefri under förutsättning att uppdragsgivaren inte av annan anledning
är skyldig att lämna kontrolluppgift rörande den skattskyldige.

Skälen för regeringens förslag: Genom 1990 års skattereform skärptes
förutsättningarna för att förmåner skall kunna hänföras till skattefri
personalvård. Med personalvårdsförmån avses förmåner som inte är
direkt vederlag för utfört arbete utan avser enklare åtgärder av mindre
värde vilka syftar till att skapa trivsel i arbetet eller liknande eller utgår
på grund av sedvänja inom det yrke eller den verksamhet som det är
fråga om. Som personalvårdsförmåner räknas dock inte förmåner som
den anställde får byta mot kontant ersättning, förmåner som inte riktar
sig till hela personalen samt andra förmåner som den anställde får åtnjuta
utanför arbetsgivarens arbetsplats mot betalning med kupong eller annat
motsvarande betalningssystem (32 § 3 e mom. KL). Som exempel på
personalvårdsförmåner som är skattefria nämns i punkt 3 b av anvisnin-
garna till 32 § KL förfriskningar och annan enklare förtäring i samband
med arbetet som inte kan anses som måltid, sedvanliga rabatter vid inköp
av varor och tjänster som ingår i arbetsgivarens ordinarie utbud eller i
annat företags ordinarie utbud om företaget är närstående arbetsgivarens
företag och varorna eller tjänsterna har ett nära samband med arbets-
givarens verksamhet samt möjlighet till enklare slag av motion och annan
friskvård. För att möjlighet till motion och annan friskvård skall anses
som personalvårdsförmån måste även vissa andra förutsättningar vara för
handen.

Gränsen mellan å ena sidan skattepliktiga förmåner och å andra sidan
skattefria personalvårdsförmåner kan var svår att dra i många fall. När
det gäller rabatter på varor och tjänster är det en förutsättning för
skattefrihet att rabatterna utgår på grund av sedvänja och har en rimlig
nivå. Gränsen för en skattefri rabatt har ibland uttryckts så att den inte
får överstiga vad det rabattgivande företaget är berett att lämna till sin
största kund. RSV har i sina rekommendationer ansett att det bör krävas
att rabatten inte är större än vad den anställde som kund eller personalen
som grupp skulle kunna utverka på annat håll.

Sedvanliga rabatter kan givetvis uppvisa mycket stora skillnader i värde
beroende på vilken typ av varor eller tjänster det gäller. Det är förklarligt
att det kan framstå som orättvist att anställda inom vissa branscher kan
få skattefria rabatter på kanske flera tusen kronor medan anställda inom
andra branscher kanske inte kan få några skattefria rabatter alls eller kan
få sådana bara till ett värde av något hundratal kronor. Men detta är en
nödvändig konsekvens av nuvarande reglers utformning om man vill hålla
fast vid principen att sedvanliga rabatter skall vara skattefria. Man bör
också hålla i minnet att rabattens storlek i kronor räknat står i proportion

76

till den kostnad som den anställde har för varan eller tjänsten. En Prop. 1993/94:90
åtstramning skulle vara svår att genomföra med hänsyn till vanliga
kundrabatter. Att utsträcka skattefriheten så att den kommer att omfatta
alla förmåner av begränsat värde skulle i praktiken kunna medföra en
omfattande överflyttning av lön till förmåner med därav följande
skattebortfall och skulle dessutom strida mot den grundläggande principen
om en likformig beskattning.

Det är ändå inte tillfredsställande att en skattskyldig i vissa fall kan
komma att erhålla en skattefri personalrabatt som uppgår till betydande
belopp medan en annan skattskyldig beskattas för en förmån av begränsat
värde. I den mån en tidning är att anse som ett arbetsredskap föranleder
det i dag inte någon beskattning om arbetsgivaren betalar en anställds
tidningsprenumeration. Om tidningsprenumerationen endast bidrar till en
ren allmän orientering bör det medföra förmånsbeskattning. Men en tid-
ningsprenumeration kan i vissa fall vara föranledd av att det finns ett
behov av att den skattskyldige håller sig å jour inom ett område med
anknytning till hans yrkesutövning utan att det i praxis anses vara ett
arbetsredskap. I ett sådant fall kan det finnas skäl att undanta förmånen
från beskattning. Det finns också förmåner som utgår på ett sådant sätt
att de utvisar stora likheter med sedvanliga rabatter men ändå beskattas.
Det är enligt regeringens mening nödvändigt att försöka förbättra
regelsystemet ytterligare i detta hänseende. Regeringen har därför för
avsikt att inom kort tillkalla en särskild utredare som på nytt skall se över
reglerna på området.

Det anförda innebär att regeringen nu inte är beredd att föreslå några
principiella ändringar beträffande personalrabatter o.d. Däremot behöver
lagtexten justeras.

Den nuvarande konstruktionen med att låta begreppet personalvårds-
förmån omfatta även sedvanliga rabatter utan någon uttrycklig begräns-
ning av värdet på rabatterna gör att reglerna i viss mån står i mot-
satsförhållande till varandra. I 32 § 3 e mom. KL definieras sålunda
personalvårdsförmån med bl.a. benämningen "enklare åtgärder av mindre
värde". Men genom att det samtidigt i punkt 3 b av anvisningarna till
paragrafen som exempel på personalvårdsförmån anges sedvanliga rabat-
ter kan ändå detta slag av förmån i det enskilda fallet komma att uppgå
till betydande belopp. Regeringen föreslår därför att man bryter ut
sedvanliga rabatter från personalvårdsförmåner och i stället reglerar dem
särskilt.

Utredningen har också något berört frågan om s.k. korsvisa rabatter.
Rabatt som ges av annan än arbetsgivaren skall, för att vara skattefri,
utgå från ett arbetsgivaren närstående företag. Vidare skall varorna eller
tjänsterna ha ett nära samband med arbetsgivarens verksamhet. I prop.
1990/91:159 angavs som exempel på nära samband att olika företag
tillverkar de komponenter som slutligen sammanfogas till en slutlig
produkt. Skatteutskottet (bet. 1990/91 :SkU33) utvidgade dock begreppet
och ansåg att nära samband bör anses föreligga även när det är fråga om
produkter som är närliggande dem som ingår i arbetsgivarens sortiment.
Exempel härpå angavs vara olika typer av bilar eller olika slags

77

hushållsapparater eller sportartiklar som tillverkas av skilda företag inom Prop. 1993/94:90
samma koncern.

Så länge man tillåter någon form av skattefria korsvisa rabatter kommer
det att uppstå gränsdragningsproblem. De nuvarande bestämmelserna har
varit i kraft endast en begränsad tid och någon utvecklad praxis finns
ännu inte på området. Det förhandsbesked (se SOU 1993:44 s. 250) som
nyligen har lämnats angående rabatter antyder dock att nuvarande
konstruktion har lett till tolkningsproblem. Det kan därför behövas en
mer klargörande lagstiftning för korsvisa rabatter. Önskemål om en
översyn av reglerna om korsvisa rabatter har även framkommit i annat
sammanhang. Även dessa frågor bör tas upp i det nyss aviserade
utredningsarbetet.

Från KF har framförts önskemål om ett klargörande av frågan om
sedvanliga rabatter kan utbetalas i efterhand utan att de blir skatteplik-
tiga. Frågan om sedvanliga rabatter skall kunna utges i efterhand
behandlades av utredningen i delbetänkandet (SOU 1992:57, s. 89-90)
Beskattning av vissa naturaförmåner m.m. Utredningen uttalade i
anledning härav följande.

"Rabatten skall således utgå vid inköp av varor och tjänster. Av
förarbetena framgår inte om lagstiftaren härmed har åsyftat att
rabatten även skall dras av direkt vid betalningen av varan eller
tjänsten för att bli skattefri eller om en skattefri rabatt kan erhållas
genom en form av återbäring i efterhand. RSV har dock i sina
rekommendationer angett att för skattefrihet gäller att den anställde
inte får belopp motsvarande rabatten direkt utbetald till sig, ex-
empelvis genom att rabatten räknas fram efter årets slut på basis av
gjorda inköp och betalas ut i kontanter. RSV har grundat sina
rekommendationer på att det i 32 § 3 e mom. KL anges att till
personalvårdsförmåner räknas inte förmån som den anställde får byta
mot kontanter. Detta förbud mot utbyte av skattefri förmån mot
pengar tar i första hand sikte på förhållandet att en anställd erbjuds
en förmån som t.ex. kaffe men, om han inte vill dricka kaffet, kan
byta ut förmånen mot motsvarande värde i kontanter. Förhållandena
vid ihopsamlade rabatter är inte jämförbara med nämnda fall,
eftersom ett avstående från att handla rabatterade varor inte berättigar
till rabattutbetalning.

Från arbetsgivarens synpunkt finns det naturligtvis, som tidigare
redovisats, vissa fördelar med ett system med rabatter i efterhand.
Bl.a. kan arbetsgivaren i efterhand kontrollera dels att rabatt ges till
behörig person och i sedvanlig omfattning, dels att rabatten avser
rabattberättigade varor eller tjänster. Att tillåta att rabatter utbetalas
i efterhand kan emellertid också leda till icke önskvärda konsekven-
ser, såsom att systemet så småningom övergår till ett schablonbelopp
som utbetalas till samtliga anställda på ett "normalinköpsvärde".
Rabatter i efterhand är dock inte någon ny företeelse. På många håll
görs på det sättet att de anställda får sina kvitton signerade vid
inköpstillfället och får rabatten utbetald till sig senare, t.ex. vid
månadens slut.

RSV:s rekommendationer kan mot bakgrund av lagtexten synas
något snävt utformade. Att i lagtext dra en gräns när sedvanliga
rabatter kan utbetalas i efterhand och när de inte kan det är dock i

78

det närmaste ogörligt, eftersom förhållandena kan var vitt skilda från
fall till fall. Det bör därför ankomma på rättspraxis att avgöra om
och när ett sådant förfarande kan anses tillåtet för att rabatten ändå
skall anses som personalvårdsförmån."

Regeringen delar utredningens bedömning att det bör ankomma på
rättspraxis att avgöra om och när ett sådant förfarande kan anses tillåtet
för att rabatten ändå skall anses som skattefri sedvanlig rabatt. Någon
ändring i lagtexten föreslås alltså inte.

Svenska Bankföreningen har i sitt remissyttrande hemställt att ränte-
förmånliga lån för bankanställda och anställda inom finansiella företag
skall hänföras till gruppen sedvanliga rabatter som är skattefria. I
prop. 1992/93:127, som låg till grund för de nya värderingsregler för för-
månliga lån som nu gäller, berördes denna fråga. I propositionen uttala-
des inledningsvis att denna typ av förmån, bl.a. med hänsyn till att den
kan ha ett betydande värde, inte bör hänföras till kategorin skattefria
personalvårdsförmåner. Det finns inte anledning att nu ändra uppfattning
i frågan. Bankföreningen har också framfört önskemål om ändrade värde-
ringsregler. Nuvarande värderingsregler trädde i kraft så sent som den 1
januari 1993. Regeringen är inte beredd att redan nu ompröva gällande
bestämmelser i detta avseende.

Utredningen har vidare tagit upp en annan fråga, nämligen vem som
bör betala arbetsgivaravgifter för skattepliktiga rabatter när utgivaren av
rabatten är någon annan än den för vilken arbetet utförts. Nuvarande
ordning innebär i princip att utgivaren av rabatten skall betala arbets-
givaravgifterna, om rabatten är att anse som ersättning för arbete. Det
har från näringslivet ifrågasatts om detta är en rimlig ordning. Utred-nin-
gen har angett att den inte haft möjlighet att inom tidsramen för sitt
arbete göra den översyn av reglerna som är erforderlig för att avgöra om
en ändring behövs och har därför inte presenterat något förslag till
ändring i denna del. Det är här fråga om regler på ett komplicerat
område och en eventuell ändring kräver en noggrann översyn av berörda
regler. Med hänsyn härtill anser regeringen inte det möjligt att nu föreslå
någon ändring i bestämmelserna.

En annan fråga som utredningen också har behandlat är frågan om det
— ur förenklingssynpunkt — finns anledning att införa något skattefritt
intäktsbelopp i inkomstslaget tjänst, dvs. en skattefri gräns för ersättning
oavsett om den utgår i pengar eller annat och för det andra om det finns
anledning att införa beloppsgränser när det gäller vissa särskilda intäkter
såsom för naturaförmåner. Frågan har delvis berörts i det föregående
(avsnitt 4.8). Vidare har utredningen också övervägt om det bör införas
beloppsgränser när det gäller vissa kostnadsersättningar vid tillfälliga
arbeten m.m. och då i första hand när det gäller arbetsgivarens/upp-
dragsgivarens skyldighet att göra preliminärskatteavdrag, betala arbets-
givaravgifter samt lämna kontrolluppgift. Utredningen har dock inte
funnit skäl att införa någon generell gräns för skattefria intäkter eller
någon annan beloppsgräns.

Prop. 1993/94:90

79

Införandet av beloppsgränser motiveras i regel av förenklingsskäl. Man Prop. 1993/94:90
skall dock hålla i minnet att frigränser inte innebär så stora förenklings-
effekter som man i förstone kan tro. Bl.a. måste såväl den skattskyldige
som arbetsgivaren normalt ändå hålla reda på alla intäkter för att kunna
kontrollera om beloppsgränsen överskrids. Motsvarande gäller i princip
också vid beloppsgränser på avdragssidan.

Alla skattepliktiga intäkter är, med några få undantag (t.ex. tävlings-
vinst), skattepliktiga från första kronan. Före 1990 års skattereform fanns
en beloppsgräns (600-kronorsregeln) som inte omfattade alla slags in-
täkter utan avsåg en begränsad intäktsgrupp, nämligen skattepliktiga
förmåner som hade utgått i annat än pengar och som inte var ett direkt
vederlag för utfört arbete. Trots den begränsade utformningen kom
stadgandet att innebära att 600-kronorsregeln fungerade som ett botten-
belopp för förmåner. Skattefrihet för vissa slag av förmåner leder till att
skattelagstiftningen inte blir neutral, eftersom det är förmånligare för
såväl arbetstagaren som arbetsgivaren att ta ut ersättning i form av
skattefri förmån än som kontant lön. Det var just kraven på en neutral
skattelagstiftning som ledde till att 600-kronorsregeln avskaffades. Detta
talar mot ett återinförande av en liknande beloppsgräns, särskilt som 600-
kronorsregeln avskaffades så sent som vid 1992 års taxering.

Om en beloppsgräns inte skall medföra bristande neutralitet mellan lön
och olika slags förmåner måste den alltså gälla alla intäkter. Men att
införa någon generell skattefrihet för intäkter om de från en och samma
arbetsgivare/uppdragsgivare understiger ett visst belopp, t.ex. 500 eller
1 000 kr skulle medföra ett betydande bortfall av skatteintäkter och leda
till att skattskyldiga med flera arbetsgivare/uppdragsgivare gynnas
framför andra med endast en arbetsgivare/uppdragsgivare.

Vad som framstår som angeläget i sammanhanget synes vara en
beloppsgräns som undantar fall där en arbetstagare/uppdragstagare utför
ett tillfälligt arbete och får ersättning endast för kostnaderna och/eller i
form av naturaförmåner, t.ex. fri lunch. Det är främst när arbetsgiva-
ren/uppdragsgivaren är en ideell förening e.d. som det skulle var till-
talade att förenkla systemet. Det kan särskilt i sådana fall framstå som
betungande och onödigt krångligt för såväl arbetsgivaren/uppdragsgiva-
ren som arbetstagaren/uppdragstagaren att behöva redovisa t.ex. en fri
lunch som erhållits som tack för ett föredrag. Å andra sidan innebär, som
redan har framhållits, neutralitetskravet att naturaförmåner i princip skall
beskattas på samma sätt som kontantersättning. Detta gäller inte minst i
fråga om verksamhet som bedrivs av ideella organisationer, där det kan
vara så att medlemmarna sköter verksamheten utan kontant betal-ning
men i stället erhåller någon naturaförmån som t.ex. fri lunch. Varje
medlems arbetsinsats är kanske av begränsad omfattning men totalt kan
det röra sig om arbetsinsatser som motsvarar en eller flera årsarbets-
krafter. Neutralitetsaspekten är också viktig för att inte snedvridning av
konkurrensen skall uppkomma.

För den skattskyldige är det inte förenat med några större svårigheter
att hålla reda på sina intäkter av olika slag. För utbetalarens del kan dock
en utbetalning medföra att han skall göra preliminärskatteavdrag, betala

80

arbetsgivaravgifter och lämna kontrolluppgift. I dessa hänseenden har
lagstiftaren dock infört vissa beloppsgränser. Det är vidare så att det med
ett fribelopp för bl.a. naturaförmåner kan bli större problem att dra
gränsen mellan skattefria personalvårdsförmåner och skattepliktiga för-
måner (jfr prop. 1989/90:110, del I, s. 333). Dessutom uppkommer svå-
righeter beträffande hur man skall hantera schablonvärderade förmåner
vid en beloppsgräns.

Även om vissa skäl talar för ett fribelopp för det fall en ar-
betsgivare/uppdragsgivare bara betalar ut en mindre ersättning i form av
kostnadsersättning och/eller naturaförmåner talar dock det mesta för att
man inte bör införa någon skattefrihet för sådana ersättningar eller i
övrigt införa nya eller ändrade beloppsgränser. Regeringen föreslår
därför inte någon ändring av gällande regler på området.

RSV har föreslagit ett "tak" på skattefriheten för tävlingsvinster på
1 000 kr. Enligt RSV innebär det problem av olika slag med belopps-
gränser som ändras varje år. Regeringen är emellertid inte beredd att
ändra den aktuella regeln.

Förslaget föranleder ändring i 32 § 3 e mom., 3 f mom. och punkt 3 b
av anvisningarna till 32 § KL.

4.10 Tidpunkten för beskattning av naturaförmån

Regeringens förslag: Kriteriet för att beskattning av en naturaför-
mån skall inträda ändras från tillhandahållits till åtnjutit.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks i princip eller lämnas utan
erinran. Kammarrätten i Jönköping och Länsrätten i Stockholms län anser
att det i lagtexten närmare bör anges när en förmån anses åtnjuten.
Sveriges Officersförbund menar att avdragsschablonema avseende ökade
levnadskostnader skall reduceras endast när kostförmån åtnjutits och inte
som i dag när den tillhandahållits.

Skälen för regeringens förslag: Enligt punkt 3 första stycket av
anvisningarna till 32 § KL skall som intäkt upptas exempelvis värdet av
fri kost och fria resor samt skatter, försäkringar o.d. som arbetsgivaren
betalat för den anställdes räkning eller som den anställde annars
"tillhandahållits". Bestämmelsen ändrades i samband med 1990 års
skattereform. Tidigare angavs i en mening närmast före den nu aktuella
att såsom intäkt skulle upptas värdet av andra utav den skattskyldige
"åtnjutna" förmåner, medan den aktuella meningen angav att som intäkt
skulle upptas exempelvis värdet av fri kost och fria resor ävensom
skatter, försäkringsavgifter o.d. som arbetsgivaren betalat för den
anställdes räkning. Av förarbetena framgår inte att någon saklig ändring
varit avsedd med den nya lydelsen av lagtexten. Det bör påpekas att man
i fråga om bostadsförmån som regleras tidigare i samma stycke fortfaran-

6 Riksdagen 1993/94. 1 samt. Nr 90

Prop. 1993/94:90

81

de använder uttrycket åtnjuter. Vidare har Regeringsrätten i ett avgörande Prop. 1993/94:90
den 5 december 1992 (målnr 5142-1991, Ref 108) med avseende på den
äldre lagtexten ansett att den som inte utnyttjat en tillhandahållen fri kost
inte skall beskattas för den. Enligt praxis torde således huvudprincipen
hittills ha varit den att det är det faktiska utnyttjandet som utlöser
beskattning.

Utredningen föreslog redan i sitt delbetänkande (SOU 1992:57) att
ordet "tillhandahållits" i punkt 3 av anvisningarna till 32 § KL skulle
ändras till "åtnjutit". Föredragande statsråd i lagstiftningsärendet ansåg
emellertid att frågan borde penetreras ytterligare innan någon ändring
skedde (prop. 1992:93:127, s. 34). Utredningen har nu återkommit med
ett förslag i frågan.

Regeringen får för sin del anföra följande. Om lagtextens ordalydelse
"tillhandahållits" tillämpas strikt skulle detta uppenbarligen leda till
orimliga konsekvenser. Som exempel kan tas ett fall där arbetsgivaren
erbjuder sin personal en viss förmån, fri bil, aktie till förmånligt värde,
ett förmånligt lån etc., men endast vissa arbetstagare antar erbjudandet.
Om beskattningen skulle ske på grundval av tillhandahållandet skulle
även de arbetstagare som avstår från erbjudandet beskattas. Mot bak-
grund av det anförda är det tydligt att "tillhandahållits" inte ger ett riktig
uttryck för vad som avsetts med regleringen. Frågan är vad som skall
krävas utöver ett tillhandahållande för att förmånsbeskattning skall ske.
Skall det alltid krävas ett faktiskt utnyttjande? Utredningen har i
slutbetänkandet (s. 274) redovisat några exempel som belyser svårighe-
terna att för alla förmåner exakt bestämma en och samma tidpunkt för
när skatteplikten inträder.

Det finns alltså inte en klar för alla fall gemensam tidpunkt för
skattepliktens inträdande för naturaförmåner. Beskattning torde i vissa fall
ske när förmånens adressat på något sätt får inflytande eller bestäm-
manderätten över förmånens användning eller utnyttjande och i andra fall
först vid det faktiska utnyttjandet eller användandet av förmånen.

Med tanke på de tillämpningsproblem i detta avseende som ofta uppstår
med olika slag av förmåner vore det i och för sig önskvärt om det i
lagtext klart kunde anges hur olika fall skall bedömas. Det förekommer
emellertid en mängd olika situationer och det uppstår efter hand nya
förmåner. En fullständig reglering är därför inte möjlig utan man får nöja
sig med en allmänt hållen lagtext som fylls ut av rättspraxis. Som
utredningen föreslagit bör uttrycket åtnjuta kunna användas i samman-
hanget. För att få en enhetlig och tydligare lagtext föreslår regeringen
därför att "tillhandahållits" i punkt 3 av anvisningarna till 32 § KL
ändras till "åtnjutit". Däremot finns det inte anledning att, såsom en
remissinstans föreslagit, ändra begreppet "tillhandahållits" till "åtnjutit"
som kriterium för när avdragsschablonen för ökade levnadskostnader
skall reduceras.

82

4.11 Beskattning av bilförmån                              Prop. 1993/94:90

4.11.1 Bakgrund

Äldre bestämmelser

I KL fanns ursprungligen inte några särskilda regler för värdering av
förmånen att för privat bruk få utnyttja en bil som tillhör arbetsgivaren.
Däremot fanns en bestämmelse i 42 § andra stycket KL av innehåll att
värdet av produkter, varor eller andra naturaförmåner som ingick i lön
eller annan inkomst, skulle beräknas efter ortens pris. RSV utfärdade på
grund härav anvisningar för värdering av bilförmån. I dessa anvisningar
angav RSV riktvärden för värderingen av bilförmån i inkomstslaget tjänst
med utgångspunkt i den disponerade bilens prisklass och den privata
körsträckans längd. Bilarna delades in i sju prisklasser och tre åldersklas-
ser. Förmånsvärdet för olika körsträckor angavs för varje klass. Värdet
borde dock inte utan särskilda skäl tas upp till lägre belopp än det i
tabellen angivna beloppet för 500 mils körning. Anvisningarna blev i
princip normgivande för taxeringsmyndigheternas bedömning.

Svårigheter uppkom emellertid vid taxeringen av fåmansföretag, i
synnerhet beträffande bilar som disponerades av företagsledare i
fåmansföretag eller någon honom närstående person. Det infördes därför
en bestämmelse att företagsledare vid beräkning av bilförmån skulle
ansetts ha kört minst 1 000 mil. En översyn av bestämmelserna ledde till
att en presumtionsregel infördes som innebar att samtliga skattskyldiga
som erhöll bilförmån skulle ansetts ha kört bilen privat minst 1 000 mil.

I samband med införandet av den s.k. förenklade självdeklarationen år
1985 ansågs en ökad schablonisering vid värderingen av bilförmån vara
nödvändig. Nya regler som innebar ett schabloniserat system för
beskattning infördes år 1986. Dessa regler innebar att förmån av helt fri
bil skulle värderas till 22 % av nybilspriset året före beskattningsåret för
den senaste årsmodellen av bilen. För bilar som var äldre än tre år skulle
förmånen tas upp till 18 % av ifrågavarande värde. Värdet av extrautrust-
ning överstigande 20 000 kr skulle läggas till nybilspriset. Till extra-
utrustning räknades all utrustning som hade samband med bilens funktion
eller den åkandes komfort eller förströelse. Undantag gjordes endast för
anordningar som betingades av sjukdom eller handikapp hos den anställ-
de. Jämkning av förmånsvärdet skulle kunna ske endast när det förelåg
synnerliga skäl. Exempel på det var att absolut hinder att nyttja förmåns-
bilen förelegat under en mer betydande tidsrymd. En sänkning av
förmånsvärdet kunde också komma i fråga om bilen hade fast utrust-ning
eller inredning som avsevärt försvårade ett privat nyttjande.

Samtidigt med att de nya reglerna infördes slopades avdragsrätten för
resor mellan bostad och arbetsplats för skattskyldig med bilförmån.

I samband med 1990 års skattereform behandlades frågan om beskatt-
ning av bilförmån på nytt. RINK anförde att nivån på beskattningen
borde fastställas till 30 % av nybilspriset. För bilar som var äldre än tre

83

år borde procentsatsen vara 24. Några utvidgningar av jämkningsmöjlig- Prop. 1993/94:90
heterna förordades inte av RINK.

RINK:s förslag genomfördes i skattereformens första steg genom
lagstiftning år 1989. Bilförmånsvärdet bestämdes till 30 % av nybilspriset
och för bilar som var tre år eller äldre till 24 %. Genom skattereformens
andra steg, som genomfördes genom lagstiftning år 1990, infördes de
regler som gäller i dag.

Gällande rätt

Enligt punkt 2 av anvisningarna till 42 § KL skall värdet av förmån av
fri bil som inte är äldre än tre år bestämmas till 0,8 basbelopp med
tillägg av 20 % av nybilspriset i slutet av året före beskattningsåret för
senaste årsmodell av förmånsbilen. Om bilmodellen inte saluförts vid
denna tidpunkt värderas förmånen till 0,8 basbelopp med tillägg av 20 %
av ett uppskattat nybilspris för motsvarande modell. Enligt en begräns-
ningsregel får värdet inte överstiga 42 % eller understiga 35 % av
nybilspriset.

Om årsmodellen är äldre än tre år skall värdet bestämmas till 85 % av
det värde som framkommer vid en beräkning enligt reglerna för nyare
bilar. För bilar som är sex år eller äldre (inkomståret 1993 gäller detta
årsmodell 1988 och äldre) beräknas värdet med utgångspunkt i ett
genomsnittsvärde i stället för nybilspriset. Genomsnittsvärdet fastställs av
RSV och är 116 000 kr för år 1993.

Till det fastställda nybilspriset skall läggas anskaffningskostnaden för
extrautrustning i den mån den överstiger 20 000 kr. Med extrautrustning
avses all extrautrustning som tillförs bilmodellen i dess grundutförande.
Är bilen tio år eller äldre skall enligt RSV:s anvisningar bortses från
extrautrustning som anskaffades då bilen var ny.

Nivån på beskattningen är en sammanvägning av den privata körsträck-
ans längd samt värdet i sig av dispositionsrätten till bilen. Om den
skattskyldige betalar ersättning för bilförmånen skall förmånsvärdet sättas
ned med ersättningens belopp. Om den skattskyldige bekostar allt
drivmedel för privat bruk får förmånsvärdet sättas ned med en femtedel.

Jämkning av förmånsvärdet får ske enligt punkt 4 av anvisningarna till
42 § KL om det föreligger synnerliga skäl. Jämkning på denna grund kan
ske såväl uppåt som nedåt. RSV har meddelat rekommendationer för
värdering av fri bil, (RSV Dt 1992:16), i vilka närmare beskrivs de
situationer där jämkning får anses motiverad. Dessa rekommendationer
innebär följande.

Jämkning av förmånsvärdet nedåt kan ske om en anställd kan visa att
han med hänsyn till sitt arbete varit tvungen att disponera lätt lastbil,
personbil av kombityp eller liknande fordon, som har sådan fast
utrustning eller inredning att det privata nyttjandet avsevärt begränsats.
För personbilar av kombityp eller liknande kan jämkning dessutom ske
i de fall utrustningen eller inredningen visserligen inte är fast men inred-

84

ningen eller lasten är så omfattande och skrymmande att en bil med stor Prop. 1993/94:90
lastkapacitet är nödvändig för fullgörande av arbetsuppgifterna.

Förmånsvärdet kan också jämkas nedåt om ett absolut hinder att nyttja
förmånsbilen förelegat under en mer betydande och sammanhängande tid
och bilen inte heller kunnat användas av den skattskyldiges familj. Ett
sådant absolut hinder kan föreligga t.ex. i samband med sjukhusvistelse.
Förmånsvärdet för t.ex. taxibilar bör jämkas nedåt, om bilen används i
verksamheten i sådan omfattning att betydande hinder föreligger att
använda bilen privat. Så kan vara fallet om bilen körs i skift, dvs. bilen
används av mer än en förare. För att jämkning skall komma i fråga krävs
att bilen är anskaffad enbart för verksamheten och för yrkesmässig
personbefordran. Jämkning bör ske till lägst ett halvt basbelopp.

Förmånsvärdet bör jämkas uppåt i de fall den anställde har haft
förmånen under en kortare tidsperiod då han huvudsakligen haft semester
eller motsvarande ledighet. Förmånens värde bör motsvara den inbespa-
ring han gjort jämfört med om han hyrt motsvarande bil under denna
tidsperiod. Förmånsvärdet bör även jämkas uppåt om förmånsbilens
årsmodell är sex år eller äldre och nybilspriset för motsvarande bilmodell
i slutet av året före beskattningsåret uppgår till sju basbelopp eller mer,
s.k. lyxbilstillägg.

4.11.2 Beräkning av förmånsvärdet

Regeringens bedömning: Promemorians förslag om beskattning
grundad på den faktiska körsträckan genomförs inte. Nuvarande
schablonregel beräknad på en privat körsträcka om 1 500 mil
behålls.

Promemorians förslag: Värdet av bilförmån skall bestämmas efter den
faktiska privata körsträckan. Om tillfredsställande utredning om den
privata körsträckans längd saknas skall förmånsvärdet beräknas med
utgångspunkt från en privat körsträcka på 2 500 mil. Förmånsvärdet
utgörs dels av ett belopp avseende värdeminskning och kapitalkostnad om
25 % av nybilspriset, dels ett schablonbelopp per mil avseende rörliga
kostnader som belöper på den privata körningen. Dessa skall beräknas på
grundval av genomsnittliga kostnader för en bil av genomsnittlig prisklass
med hänsyn till de kostnader som är direkt beroende av körd vägsträcka.
Vid beräkning av preliminärskatt och arbetsgivaravgifter skall värdet av
bilförmån beräknas på grundval av en privat körsträcka av 1 500 mil.

Remissinstanserna: En stor majoritet av remissinstanserna avstyrker
förslaget. RSV avstyrker förslaget på grund av administrativa svårigheter
och anför att det är principiellt riktigt att förmånsvärdet beräknas på
grundval av den faktiska privata körsträckan men att detta kräver
praktiska möjligheter att på ett tillfredsställande sätt fastställa denna.
Näringslivets Skattedelegation avstyrker också förslaget på grund av

85

administrativa svårigheter och kontrollproblem och anser det dessutom Prop. 1993/94:90
vara tveksamt om ett genomförande av förslaget leder till en bättre miljö.

Kammarrätten i Jönköping kritiserar förslaget eftersom det strider mot
kravet på förenkling och Kammarrätten i Stockholm ställer frågan om
dagens system verkligen har så många nackdelar att det motiverar den
föreslagna ändringen. TCO anser att förslaget är tveksamt ur både
integritets- och kontrollsynpunkt eftersom man tvingas att redovisa sin
privata körsträcka. \blvo och SAAB avstyrker förslaget och anför att om
det genomförs så upphör i praktiken systemet med förmånsbilar att
existera. Grossistförbundet Svensk Handel avstyrker förslaget eftersom
det torde strida mot regeringens ambition att förenkla skattesystemet och
minska byråkratin. Den föreslagna beskattningsnivån är för hög, 1 500
mil bör vara den normala körsträckan vid beräkning av förmånsvärdet.
Svenska Revisorsamfundet SRS efterlyser en schablonregel grundad på
beräknad faktisk körsträcka och beräknad faktisk kostnad. Förbundet
Sveriges Handelsrepresentanter, Landsorganisationen i Sverige,
Naturvårdsverket, SJ, Statens Arbetsgivarverk, Svenska Taxiförbundet
samt Väg- och Transportforskningsinstitutet har tillstyrkt förslaget. Trafik-
och Klimatkommittén förordar att förmånsvärdet görs beroende av
fordonets miljöklasstillhörighet.

Skälen för regeringens bedömning: Den principiella utgångspunkten
för beskattning av bilförmån bör vara att förmånen skall värderas till ett
belopp som motsvarar de kostnader som den skattskyldige skulle ha haft
om han själv svarat för dem. Att helt bygga reglerna om förmånsbeskatt-
ning på beräkningar av de faktiska kostnaderna i enskilda fall är
emellertid av praktiska skäl inte genomförbart. Det är således nödvändigt
med en viss grad av schablonisering för att åstadkomma ett hanterbart
system. Den kritik som riktats mot nuvarande regler är dock att de är
alltför schabloniserade. Den privata körsträckans längd påverkar normalt
inte förmånsvärdet. Detta har kritiserats av miljöskäl eftersom reglernas
utformning förmodas ha medfört en ökad användning av förmånsbilar.

För att bemöta denna kritik presenterades i våras ett inom Finansdepar-
tementet utarbetat förslag som innebär att förmånsvärdet skulle be-
stämmas på grundval av den faktiska privata körsträckan. Förmånsvärdet
skulle beräknas efter en fast kostnad relaterad till nybilspriset samt en
rörlig schabloniserad milkostnad. För det fall den skattskyldige inte
företedde någon utredning om den faktiska körsträckan skulle, enligt
förslaget, beskattning ske efter en privat körsträcka på 2 500 mil.

Förslaget har mötts av en kraftig kritik från ett stort antal re-
missinstanser. Kritiken har främst rört de svårigheter av administrativ art
som kravet på dokumentation av den faktiska körsträckan kan leda till.
Remissinstanserna har också pekat på kontrollproblemen vid dokumenta-
tionen av den privata körsträckan.

Regeringen har vid bedömningen av frågan sammanvägt förslagets för-
och nackdelar. För ett genomförande talar att den nuvarande schablon-
regeln inte alls beaktar den faktiska privata körsträckan vilket i princip
leder till en materiellt oriktig taxering för alla dem som inte kör precis
1 500 mil privat. Detta kan också förmodas medföra en ökad privatkör-

86

ning eftersom några ekonomiska incitament för begränsningar inte Prop. 1993/94:90
föreligger. En ökad privatkörning ligger inte i linje med regeringens
miljö- och trafikpolitik. Mot detta kan anföras att majoriteten av dagens
förmånsbilar är utrustade med katalytisk avgasrening och att belastningen
på miljön från dessa bilar i viss mån överdrivits.

Nackdelarna med förslaget är främst de svårigheter av administrativ
natur som påtalats av remissinstanserna. En återgång till ett system med
körjournaler eller annan likvärdig utredning, och de kontrollproblem som
sammanhänger med dessa, skulle enligt vissa remissinstanser öppna
vägen för oriktiga uppgifter och fusk.

Även om de administrativa svårigheterna enligt regeringens mening
synes i någon mån ha överdrivits är det dock svårt att bortse från de
nackdelar av administrativ natur som en praktiskt taget enig re-
missopinion påtalat. Förutom kontrollproblem finns det risk för att ett
genomförande av förslaget skulle leda till inte obetydliga kostnader för
arbetsgivare samt även leda till merarbete för skatteförvaltningen.
Slutsatsen är därför att förslaget inte skall genomföras. Dagens schabloni-
serade metod för beskattning av bilförmån bör således finnas kvar. Med
de justeringar som föreslås i det följande, bl.a. utökade jämkningsmöjlig-
heter för den som har en omfattande tjänstekörning samt slopad förmåns-
beskattning i de fall förmånsbilen används endast i ringa omfattning,
uppnås också påtagliga förbättringar av reglerna, bl.a. genom att det i
större utsträckning blir möjligt att beakta de faktiska förhållandena.

Fortfarande kvarstår i viss utsträckning de tidigare påtalade problemen.
Dessa frågor bör skyndsamt beredas vidare. Beredningen bör ske så att
ett eventuellt förslag skall kunna träda i kraft den 1 januari 1995. En
naturlig utgångspunkt är att förmånen i princip skall värderas till ett
belopp som motsvarar de kostnader den skattskyldige skulle ha haft om
han själv svarat för dem. Syftet är att uppnå en mer korrekt beskattning
och positiva miljöeffekter. Eventuella regeländringar bör företas inom en
oförändrad nivå för beskattningen av tjänstebilar. Eventuella förändringar
bör också vara förenliga med en enkel och obyråkratisk administration.

4.11.3 Nybilspriset

Regeringens förslag: Bilförmånens värde skall beräknas med ut-
gångspunkt från nybilspriset för årsmodellen. Är för-
månsbilens årsmodell sex år eller äldre skall värdet beräknas på
70 % av ett uppskattat nybilspris för beskattningsårets årsmodell av
de vanligast förekommande bilarna ägda av juridiska personer.

Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förutom vad
gäller reduceringen av förmånsvärdet för äldre bilar.

87

Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna har tillstyrkt Prop. 1993/94:90
förslaget. Näringslivets Skattedelegation tillstyrker förslaget men
efterlyser en rikstäckande lista över nybilspriser. RSV tillstyrker förslaget
men önskar ett klarläggande av vilket pris som gäller, om det är
arbetsgivarens faktiska kostnad för inköp av förmånsbilen eller om det är
det officiella "listpriset". SAF tillstyrker förslaget men anser att priset
skall reduceras med 15 % under vart och ett av de två första åren och
därefter med 10 % för de därpå följande tre åren.

Skälen för regeringens förslag: Bilförmånsvärdet beräknas enligt
dagens regler med utgångspunkt i nybilspriset i slutet av året före
beskattningsåret för senaste årsmodell av förmånsbilen. Om bilen inte
saluförs skall nybilspriset uppskattas med hänsyn till nybilspriset för
motsvarande modeller. För bilar som är äldre än tre år skall enligt
nuvarande regler förmånsvärdet sättas ned till 85 % av det värde som
framkommer vid en beräkning enligt huvudregeln. Är förmånsbilen sex
år eller äldre skall värdet av förmånen nedsättas till 85 % av det värde
som framkommer vid en beräkning enligt huvudregeln men som grundar
sig på 85 % av ett uppskattat nybilspris av de året före beskattningsåret
vanligast förekommande bilarna.

Denna bestämmelse har kritiserats eftersom det är värdet av senaste
årsmodell som skall ligga till grund för värderingen även om förmåns-
bilen är t.ex. tre år gammal. Om bilpriserna stiger kan effekten bli att
förmånsvärdet är högre för en förmånsbil det tredje året än när bilen var
ny.

I promemorian föreslås att man vid värderingen av bilförmånen skall
utgå från nybilspriset för den aktuella årsmodellen. Härmed avses det s.k.
"listpriset", som fastställs av RSV och inte det pris arbetsgivaren faktiskt
betalat. En sådan förändring skulle ha flera fördelar. Förmånens värde
för de första fem åren kan beräknas av såväl förmånshavaren som ar-
betsgivaren redan när förmånen erhålls. Detta borde vara ett praktiskt och
lättillämpat system för såväl skattskyldiga som arbetsgivare och myn-
digheter. Dessutom skärps inte beskattningen av bilförmånen för att
priserna på senaste årsmodellen stiger. Promemorians förslag om att
övergå till nybilspriset för årsmodellen vid värderingen bör därför
genomföras.

Den i det föregående föreslagna metoden om att listpriset skall ligga till
grund för förmånsvärdet innebär i praktiken på grund av prisutvecklingen
att förmånsvärdet sjunker successivt. Det finns därför inte anledning att
ha någon särskild reduktion för bilar äldre än tre år. Samma värderings-
regel bör således gälla för bilar som är högst fem år gamla.

När det gäller bilar som är sex år eller äldre torde det i många fall vara
svårt att få fram en uppgift om nybilspriset för den aktuella års-modellen.
Därför bör en schabloniserad metod efter mönster från dagens regler
gälla. Schablonen bör dock grunda sig på en jämförelse med de
vanligaste företagsägda bilarna och inte som nu de vanligast förekom-
mande bilarna. Detta bör kunna ske genom att värdet beräknas på priset
av de vanligaste bilarna ägda av juridiska personer. Härigenom uppnås
en bättre överensstämmelse med genomsnittspriset för de vanligaste

88

tjänstebilarna. Det bör åligga RSV att fastställa detta nybilspris på samma Prop. 1993/94:90
sätt som sker i dag.

Lagrådet har påpekat att den i lagrådsremissen angivna lydelsen av
andra stycket av punkt 2 av anvisningarna till 42 § KL, som reglerar
värderingen av nyssnämnda s.k. sexårsbilar, är oklar och behöver
förtydligas. Regeringen vill framhålla att avsikten med bestämmelsen är
att om förmånsbilens årsmodell är sex år eller äldre skall förmånsvärdet
beräknas på grundval av ett belopp som utgör 70 % av ett uppskattat
nybilspris för beskattningsårets årsmodell av de vanligast förekommande
bilarna ägda av juridiska personer och inte på nybilspriset för årsmo-
dellen. Förmånsvärdet skall således i övrigt beräknas i enlighet med
värderingsreglerna i första stycket av punkt 2 av anvisningarna. Den s.k.
alternativregeln i andra stycket ger den skattskyldige möjlighet att
beräkna förmånsvärdet på nybilspriset för årsmodellen i stället för på
nyssnämnda genomsnittspris, eftersom genomsnittspriset i vissa fall kan
vara högre än nybilspriset. Begränsningen i första stycket sista meningen
av nämnda bestämmelse om att förmånsvärdet inte får överstiga en viss
procent av nybilspriset för årsmodellen bör emellertid inte vara tillämplig
när alternativregeln används med hänsyn till att omotiverat låga för-
månsvärden annars kan uppkomma. Lagtexten har justerats i enlighet
med det nu anförda. På Lagrådets inrådan har vidare den i lagrådsremis-
sen föreslagna lagtexten i första stycket av anvisningspunkten justerats på
så sätt att ordet "årsmodellåret" ersatts av "årsmodellen".

Ifrågavarande förslag föranleder en ändring i punkt 2 av anvisningarna
till 42 § KL. Följdändringar görs också i 8 § UBL, 3 kap. 7 § LSK och
5 § USAL.

4.11.4 Extrautrustning

Regeringens förslag: Vid beräkning av förmånsvärdet skall till ny-
bilspriset läggas anskaffningskostnaden för all extrautrustning. Det
s.k. fribeloppet på 20 000 kr avskaffas således.

Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller
lämnar det utan erinran. Förbundet Sveriges Handelsrepresentanter anser
att s.k. airbag och ABS-bromsar bör få en skattemässigt gynnsam be-han-
dling. RSV tillstyrker förslaget men anför att viss utrustning bör i likhet
med nuvarande regler undantas från beskattning, t.ex. biltelefon,
mobiltelefon, kommunikationsradio och vinterdäck. Även Volvo och
SAAB anser att s.k. säkerhetsutrustning skall behandlas gynnsamt och
Svenska Revisorsamfundet SRS anför att även utrustning som är positiv
ur miljösynpunkt bör undantas.

Skälen för regeringens förslag: Med nuvarande regler för beräkning
av förmånsvärdet skall till det fastställda nybilspriset läggas anskaff-

89

ningskostnaden för extrautrustning i den mån den överstiger 20 000 kr. Prop. 1993/94:90
Som extrautrustning räknas all utrustning som har samband med bilens
funktion eller den åkandes komfort eller förströelse. Enligt RSV:s rekom-
mendationer (RSV Dt 1992:16) avses med extrautrustning all extra
utrustning som tillförs bilmodellen i dess grundutförande. Utrustningen
kan vara fast monterad på bilen eller monterad på så sätt att den lätt går
att avlägsna om den är avsedd att utnyttjas på fordonet. Det saknar
betydelse för förmånsvärderingen om utrustningen anskaffas i samband
med att bilen levereras eller vid ett senare tillfälle, likaväl som om
utrustningen redan finns i förmånsgivarens ägo innan bilen anskaffas,
t.ex. för bilens körsäkerhet eller för förarens eller passagerarnas
bekvämlighet.

Bestämmelsen om skattefrihet för extrautrustning för 20 000 kr inför-
des av förenklingsskäl. Man skulle slippa att frångå huvudprincipen vid
värderingen av förmånen bara för att viss extrautrustning anskaffats. En
långtgående anpassning synes emellertid ha skett till skattereglerna på så
sätt att utrustning som tidigare ingick i bilens grundmodell nu måste
anskaffas som extrautrustning. Regeln fyller således inte längre det av-
sedda förenklingssyftet. Regeringen anser därför att promemorians för-
slag om ett slopande av det s.k. fribeloppet på 20 000 kr bör genomföras.

Vissa remissinstanser har hävdat att värdet av viss säkerhetshöjande
utrustning som t.ex. ABS-bromsar och krockkudde skall undantas från
beskattning. Regeringen delar inte denna uppfattning. En sådan åtgärd
skulle sannolikt leda till att det skulle dröja innan denna typ av utrustning
blev standard på svenska bilar. Det kan också föreligga svårigheter att
avgöra vad som är sådan säkerhetsutrustning som bör undantas från för-
månsbeskattning. Härigenom kan gränsdragningsproblem uppkomma.

Nämnas bör också att i dag, enligt RSV:s handledning för beskattning
av inkomst och förmögenhet vid 1993 års taxering, viss utrustning inte
ingår i extrautrustningen utan betraktas som fristående utrustning. Det
gäller dels mobiltelefon eller kommunikationsradio, dels vinschar, kranar
o.d. som anskaffats för tjänstebruk. Anordning som betingas av sjukdom
eller handikapp hos förmånshavaren skall inte heller anses som sådan
extrautrustning som kan påverka förmånsvärdet. Därmed avses emellertid
inte sådana anordningar som bilar generellt utrustas med. Någon ändring
i förevarande avseende åsyftas inte med regeringens förslag.

Med hänsyn till den långtgående anpassning till fribeloppet som verkar
ha skett leder ett slopande av det i praktiken till en generell höjning av
förmånsvärdet som bör motverkas med andra regeländringar. Regeringen
återkommer till denna fråga i följande avsnitt.

Regeringens förslag föranleder en ändring i punkt 2 av anvisningarna
till 42 § KL.

90

4.11.5 Åtgärder för att uppnå ekonomisk neutralitet

Prop. 1993/94:90

Regeringens förslag: Det fasta beloppet vid beräkning av värdet av
bilförmån sänks från 0,8 till 0,7 basbelopp. Den övre gränsen för
förmånsvärdet sänks från 42 till 40 % och den undre från 35 till
32 % av nybilspriset.

Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förutom
justeringen av övre och nedre gränserna för förmånsvärdet.

Remissinstanserna: Förslaget om justering från 0,8 basbelopp till 0,7
basbelopp har lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser.

Skälen för regeringens förslag: Genom att det s.k. fribeloppet om
20 000 kr avskaffas blir, om förutsättningarna i övrigt är lika, resultatet
att förmånsvärdet ökar. Storleken av höjningen är beroende av i vilken
grad bilen anpassats till nuvarande regler. Med anpassning avses den
möjlighet som nuvarande regler ger att tillskapa en "fiktiv" bilmodell
vars pris understiger det faktiska med upp till 20 000 kr. Detta lägre pris
ligger till grund för RSV:s värdering. Vid försäljning av en anpassad bil
tillkommer ett obligatoriskt paket av utrustning vars pris överensstämmer
med skillnaden mellan den verkliga och den fiktiva bilmodellens pris. På
detta sätt kan det s.k. fribeloppet bakas in i bilens pris. Om maximal
anpassning skett kommer förmånsvärdet att öka med 4 000 kr eftersom
förmånsvärdet i denna del bestäms till 20 % av nybilspriset (20 000 x 0,2
= 4 000). Är bilen inte utrustad med extrautrustning påverkas natur-
ligtvis inte förmånsvärdet av att fribeloppet slopas.

Genom att beräkna nybilspriset med utgångspunkt i priset för årsmo-
dellen i stället för som tidigare, med ett för varje år uppräknat nybilspris,
sjunker förmånsvärdet. Detta gäller under förutsättning att förmånsbilen
innehas mer än ett år samt att priset på bilmodellen stiger. Normalt är så
fallet. För en bil vars pris ökar med t.ex. 5 000 kr från ett år till nästa
kommer förmånsvärdet att vara 1 000 kr lägre år två med nu föreslagna
regler (5 000 x 0,2 = 1 000).

Effekterna av dessa två förändringar motverkar varandra. I normalfallet
kommer dock den höjande effekten att överstiga den sänkande. Med
anledning härav bör reglerna förändras för att en skärpning av beskatt-
ningen inte skall uppstå.

Detta bör ske genom att den del av förmånsvärdet som bestäms till 0,8
basbelopp sänks till 0,7 basbelopp. Detta innebär en minskning av för-
månsvärdet med 10 % av basbeloppet, vilket för år 1994 blir ca 3 500
kr vid ett antagande att basbeloppet uppgår till 35 500 kr.

Med nuvarande regler uppstår ett intervall (ca 130 000 — 190 000) där
förmånsvärdet bestäms enligt huvudregeln. Under och över intervallet
bestäms förmånsvärdet i stället till 42 resp. 35 % av bilens nybilspris.
För bilar vars pris understiger intervallets undre gräns, ca 130 000 kr
(0,8 x basbeloppet/(0,42 — 0,2)) kommer ett slopande av det s.k.
fribeloppet för extrautrustning på 20 000 kr att öka förmånsvärdet med

91

42 % av 20 000, dvs. med 8 400 kr, om bilen är maximalt anpassad. För Prop. 1993/94:90
att mildra effekten bör procentsatsen för det maximala värdet sänkas från

42 till 40 % av nybilspriset.

På samma sätt kommer bilar vars pris är högre än intervallets övre
gräns, ca 190 000 kr (0,8 x basbeloppet/(0,35 — 0,2)) att få ett högre
förmånsvärde med 7 000 kr (35 % av 20 000 kr). För att även mildra
denna effekt bör procentsatsen för det undre värdet sänkas från 35 till
32 % av nybilspriset.

Dessa förändringar kommer, enligt regeringens mening, att i stort sett
innebära att neutralitet uppnås i förhållande till nuvarande regler.

Förslaget föranleder ändringar i punkt 2 av anvisningarna till 42 § KL.

4.11.6 Bilen som arbetsredskap

Regeringens förslag: En särskild jämkningsmöjlighet införs för per-
sonbilar som har karaktär av arbetsredskap, när körningen i tjänsten
är mycket omfattande eller när bilen huvudsakligen används i
tjänsten.

Promemorians förslag: Förutom möjligheten till jämkning även för
den som huvudsakligen använt bilen i tjänsten överensstämmer förslaget
i huvudsak med regeringens.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller
lämnar det utan erinran. Riksrevisionsverket efterlyser en belysning av
de administrativa konsekvenserna av att införa den föreslagna jämknings-
möjligheten. Länsrätten i Stockholms län avstyrker förslaget och anför att
eventuella förändringar av jämkningsmöjligheterna bör ske i inskränkande
riktning. Kammarrätten i Stockholm tror att det kan uppkomma gräns-
dragningsproblem om förslaget genomförs men anser att en viss
uppluckring torde vara välmotiverad. Näringslivets Skattedelegation anser
att när tjänstekörningen överstiger 3 500 mil per år bör det kunna
presumeras att den privata körningen varit så ringa (ej över 300 mil) att
någon förmånsbeskattning inte aktualiseras. I övriga fall — där tjänstekör-
ningen överstiger 2 500 mil — bör förmånen schablonmässigt värderas till
ett halvt basbelopp.

Skälen för regeringens förslag: Företrädare för vissa yrkesgrupper
som t.ex. handelsresande och resemontörer, som har en omfattande
tjänstekörning, har hävdat att beskattning av en privat körsträcka på
1 500 mil är alltför hög eftersom det privata nyttjandet blir begränsat när
bilen används mycket i tjänsten.

Enligt regeringens uppfattning är det motiverat att förändra beskatt-
ningen för denna grupp så att bättre överensstämmelse nås mellan den
faktiska privata körsträckan och förmånsvärdet. En särskild jämknings-
grund bör därför införas för det fall bilen har karaktär av arbetsredskap
eller när körningen i tjänsten är mycket omfattande.

92

Med bil som har karaktär av arbetsredskap bör avses att bilen i
väsentlig mån är inredd eller avpassad för annat än persontransport, t.ex.
installations- eller distributionsbilar av olika slag vilket begränsar det
privata nyttjandet av bilen. Redan i dag finns möjlighet att jämka
förmånsvärdet enligt RSV:s anvisningar när bilen har karaktär av
arbetsredskap. Lagtexten bör emellertid förtydligas i detta avseende.

Beträffande de kategorier som har en omfattande tjänstekörning bör det
kunna presumeras att om tjänstekörningen uppgår till minst 3 000 mil det
privata nyttjandet är så begränsat att det föreligger grund för jämkning.
Jämkning bör i ett sådant fall kunna ske till ca 70 % av fullt förmånsvär-
de. Vid mycket långa körsträckor i tjänsten, t.ex. över 4 000 mil per år
bör jämkning kunna ske till 50 % av fullt förmånsvärde. Dessa milantal
och procenttal för jämkningens storlek är avsedda som riktmärken men
kan frångås i det enskilda fallet om en bedömning av samtliga omständig-
heter motiverar det. Även om tjänstekörningen inte är så omfattande som
anges i det föregående bör jämkning kunna medges om bilen huvud-
sakligen använts i tjänsten och den skattskyldige kan visa att den privata
körsträckan varit mycket begränsad i förhållande till den totala körsträck-
an utan att för den skull ringa användning kan anses föreligga. Så torde
vara fallet för vissa bilar som används i t.ex. taxirörelse. Hur stor
nedsättning av förmånsvärdet som bör göras får också i dessa fall
bedömas med hänsyn till samtliga omständigheter. I dag kan enligt RSV:s
rekommendationer förmånsvärdet för t.ex. taxibilar under vissa förutsätt-
ningar jämkas ned till ett halvt basbelopp. Någon mer restriktiv bedöm-
ning i detta hänseende är inte avsedd med de nu föreslagna reglerna.

Det får ankomma på den skattskyldige att göra sannolikt att tjänstekör-
ningen varit av sådan omfattning att jämkningsförutsättningar föreligger.
Detta kan lösas med bl.a. körjoumal, reseräkningar eller motsvarande
noteringar. Utredning av detta slag kan visserligen sällan bli helt
tillförlitlig. Den bör dock i regel kunna godtas om den inte motsägs av
omständigheterna eller av annan anledning inte framstår som trovärdig.

Regeringens förslag föranleder en ändring i punkt 4 av anvisningarna
till 42 § KL.

Prop. 1993/94:90

4.11.7 Ringa användning

Regeringens förslag: Om förmånsbilen använts i endast ringa om-
fattning skall bilförmånen inte upptas till beskattning.

Med ringa omfattning avses ett fåtal tillfällen per år och en sam-
manlagd körsträcka om högst 100 mil.

Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Majoriteten av de remissinstanser som yttrat sig
i denna fråga tillstyrker förslaget. Näringslivets Skattedelegation och
Företagarnas Riksorganisation anser att gränsen på 100 mil skall höjas

93

till 300 mil. Länsrätten i Stockholms län tillstyrker principen att Prop. 1993/94:90
likformighet bör råda mellan tjänst och näringsverksamhet i detta
hänseende men ifrågasätter om inte denna likformighet kan uppnås genom
att reglerna om beskattning av enskilda näringsidkare ändras.

Skälen för regeringens förslag: Enligt de regler som gäller för
beskattning av bilförmån i inkomstslaget näringsverksamhet skall privat
bruk av bil som ingår i egen näringsverksamhet uttagsbeskattas om det
sker i mer än ringa omfattning. Enligt RSV:s rekommendationer avses
med ringa omfattning i detta sammanhang ett fåtal tillfällen per år och en
sammanlagd körsträcka om högst 100 mil.

Kritik har riktats mot bestämmelserna som innebär att olika regler
gäller beroende på om den skattskyldige bedriver näringsverksamhet som
enskild firma eller i eget aktiebolag. Det har ansetts orättvist att den som
har en enskild firma får köra upp till 100 mil utan att beskattning utlöses,
medan den som driver aktiebolag beskattas så snart han kört en kortare
sträcka.

Regeringen finner kritiken mot nuvarande regler befogad. De bör
således ändras.

Det finns två sätt att öka likformigheten av beskattningsreglerna mellan
de olika företagsformerna. Antingen kan man, som föreslås i promemo-
rian, låta de regler som gäller för enskilda näringsidkare gälla även för
inkomstslaget tjänst eller också kan man som Länsrätten i Stockholms län
föreslagit, låta de regler som gäller i inkomstslaget tjänst gälla även för
enskilda näringsidkare.

Regeringen finner att det av förenklingsskäl lämpligaste sättet är att
genomföra förslaget i promemorian vilket innebär att skattefrihet införs
för den som i inkomstslaget tjänst använt förmånsbil i endast ringa
omfattning. Med ringa omfattning bör avses, som anges i RSV:s
rekommendationer, högst ett fåtal tillfällen och en sammanlagd körsträcka
av högst 100 mil. Med detta förslag utlöses inte beskattning vid rent
bagatellartade körningar.

Regeringens förslag föranleder en ändring i punkt 2 av anvisningarna
till 42 § KL.

4.12 Ikraftträdande

Förslagen innebär att de ändrade bestämmelserna skall träda i kraft den
1 januari 1994 och tillämpas första gången vid 1995 års taxering.
Reglerna rörande bestämmandet av normalbeloppets storlek för hel dag
vid utlandsförrättning skall dock gälla först i fråga om kalenderåret 1995.
För kalenderåret 1994 föreslås i detta avseende särskilda övergångsbe-
stämmelser. Äldre föreskrifter skall fortfarande gälla i fråga om
ersättning för flyttningskostnader och ökade levnadskostnader som avser
tid före utgången av år 1993.

Ändringarna i UBL föreslås tillämpas första gången i fråga om
preliminär skatt för år 1994 och ändringarna i USAL föreslås tillämpas
första gången på förmån som åtnjuts efter ikraftträdandet.

94

5 Slopat statligt grundavdrag

Prop. 1993/94:90

Regeringens förslag: Fysiska personers rätt till grundavdrag vid
taxering till statlig inkomstskatt slopas i princip vid 1995 och 1996
års taxeringar. Den som vid taxering till kommunal inkomstskatt är
berättigad till särskilt kommunalt grundavdrag skall dock medges
statligt grundavdrag men med ett lägre belopp än vad som medges
vid taxering till kommunal inkomstskatt.

Det fasta skattebeloppet på 100 kr som nu tas ut på beskattnings-
bar förvärvsinkomst vid den statliga inkomsttaxeringen slopas vid
1995 och 1996 års taxeringar för inkomster som inte överstiger det
nuvarande statliga grundavdraget.

Bestämmelserna tas in i en särskild lag.

Skälen för regeringens förslag: För att underlätta en bred förankring
av krispolitiken förordade Finansutskottet i betänkandet 1992/93:FiU30
(s. 127) en tillfällig sänkning av grundavdraget. Sänkningen borde enligt
utskottet ske genom att grundavdraget vid den statliga taxeringen slopas
vid 1995 och 1996 års taxeringar (inkomståren 1994 och 1995) och att
en regel införs som innebär att det nuvarande fasta skattebeloppet på
100 kr inte tas ut på inkomster under den nivå som motsvaras av
nuvarande grundavdrag. Ett sådant förslag borde enligt utskottet
föreläggas riksdagen i sådan tid att att det kan träda i kraft den 1 januari
1994. Riksdagen anslöt sig till utskottets förslag (rskr. 1992/93:447).

På grundval av riksdagens ställningstagande har inom Finansde-
partementet utarbetats ett lagförslag rörande sänkt grundavdrag enligt de
av riksdagen angivna riktlinjerna.

Förslaget innebär således att det statliga grundavdraget vid 1995 och
1996 års taxeringar i princip slopas vid beräkning av fysiska personers
beskattningsbara förvärvsinkomster. Effekten av en sådan åtgärd
motsvarar i de flesta fall att skiktgränsen för statlig inkomstskatt sänks
med ca 8 800 kr, vilket ger en inkomstförstärkning för staten på ca
2 mdkr per år. Skattehöjningen för den enskilde inkomsttagaren blir
därmed högst ca 1 760 kr.

De som i dag medges statligt grundavdrag med belopp som motsvarar
det särskilda grundavdraget vid taxering till kommunal inkomstskatt
skulle dock i vissa fall kunna komma att drabbas av skattehöjningar på
upp till ca 10 000 kr. För att undvika en sådan effekt bör därför statligt
grundavdrag medges för denna grupp skattskyldiga men endast med
belopp som motsvarar den del av det särskilda grundavdraget vid den
kommunala taxeringen som överstiger det kommunala grundavdraget
beräknat enligt 48 § 2 och 3 mom. KL.

För att inte en skatteskärpning skall uppstå för små inkomster bör det
fasta beloppet på 100 kr inte tas ut om den till statlig inkomstskatt beskat-
tningsbara inkomsten inte överstiger vad som motsvarar det nuvarande

95

statliga grundavdraget. Åtgärden leder inte till att nuvarande högsta Prop. 1993/94:90
marginalskatt på ca 50 % höjs.

Förslaget bör komma till uttryck i en särskild lag.

6 Övriga frågor

6.1 Särskilt grundavdrag för pensionärer med utländsk
pension

Regeringens förslag: Vid beräkning av särskilt grundavdrag för
folkpensionärer skall med folkpension jämställas motsvarande
utländska pensionsförmåner.

Skälen för regeringens förslag: Den som får folkpension har i vissa
fall rätt till ett särskilt grundavdrag som är högre än det grundavdrag som
utgår för den som inte har folkpension.

Bestämmelserna om det särskilda grundavdraget finns i 48 § 4 mom.
KL och i anvisningarna till nämnda paragraf. I 48 § 4 mom. stadgas att
skattskyldig fysisk person, som varit bosatt här i riket under hela eller
någon del av beskattningsåret och vars inkomst till inte obetydlig del har
utgjorts av folkpension, har rätt att i stället för grundavdrag enligt
bestämmelserna i 2 eller 3 mom. nämnda lagrum få ett särskilt grund-
avdrag enligt vad som närmare anges i punkt 1 av anvisningarna till
paragrafen.

I anvisningspunkten regleras det särskilda grundavdraget närmare.
Reglerna är förhållandevis komplicerade och innebär bl.a. följande.

I första stycket av anvisningspunkten anges vad som skall anses som
folkpension. Vidare stadgas att folkpensionen skall anses utgöra en inte
obetydlig del av den skattskyldiges inkomster om den uppgått till minst
6 000 kr eller minst en femtedel av den sammanräknade inkomsten.

I de följande styckena anges det särskilda grundavdragets storlek och
den avtrappning av avdraget som skall ske när pensionen överstiger vissa
gränsbelopp. Annan inkomst än pension i KL:s mening medför i allmän-
het inte avtrappning av avdraget. Enligt punkt 1 av anvisningarna till
31 § KL förstås med pension bl.a. folk- och tilläggspension enligt AFL.
Utländsk socialförsäkringspension torde inrymmas i lagrummets pensions-
begrepp endast i den mån den kan utgå "på grund av tidigare tjänsteför-
hållande".

Det finns ett antal pensionärer bosatta i Sverige som saknar folkpension
men som har utländska pensioner. De flesta av dessa torde komma från
de nordiska länderna. En sådan pensionär med låga pensionsinkomster
kommer i vissa fall i ett sämre skattemässigt läge än svenska pensionärer
på grund av det särskilda grundavdragets konstruktion.

En förutsättning för särskilt grundavdrag är nämligen som framgått att
den skattskyldige uppbär folkpension på minst 6 000 kr eller minst en

96

femtedel av den sammanräknade inkomsten. Vidare är särskilt grund- Prop. 1993/94:90
avdrag begränsat till faktisk uppburen folkpension och pensionstillskott
i vissa fall. Personer bosatta i Sverige som får pensioner från utlandet
men som saknar eller har mycket låg folkpension får således inget särskilt
grundavdrag, även om deras pensionsinkomster är så låga att de, om
pensionen varit folkpension, skulle fått särskilt grundavdrag. De kan
därför på grund av den högre beskattningen hamna i en besvärlig
ekonomisk situation.

Frågan har främst uppmärksammats när det gäller norska pensionärer.
Enligt intern norsk lagstiftning kan beskattning inte ske av norsk pension
som utgår till personer bosatta utomlands. Sverige tillämpar i denna
situation bestämmelsen i dubbelbeskattningsavtalet mellan de nordiska
länderna om att hemvistlandet har rätt att beskatta inkomst från annat
nordiskt land om utbetalarlandet inte tar upp inkomsten till beskattning.
Detta medför att norska pensionärer som bosatt sig i Sverige missgynnas
eftersom de erhåller norsk pension som beskattas i Sverige i vissa fall
men inte medges särskilt grundavdrag om de inte är berättigade till
folkpension som utgör en inte obetydlig del av inkomsten. Problemet är
emellertid generellt. Det kan således uppkomma även beträffande
pensioner från andra länder i den mån frågan inte reglerats genom
dubbelbeskattningsavtal eller konventioner angående pensionsförmåner.

Det kan sättas i fråga om den nuvarande utformningen av det särskilda
grundavdraget är förenligt med EES-avtalet med hänsyn till att pensioner
som uppbärs från andra EES-länder än Sverige i vissa fall kommer att
indirekt beskattas hårdare än svenska pensioner. Rent formellt sker
visserligen ingen diskriminering på grund av medborgarskap eftersom de
svenska skattereglerna inte knyter an till medborgarskap utan till vilken
typ av pension som uppbärs. I praktiken leder dock reglerna till en dis-
kriminering av utländska pensioner, även om de skulle utgå efter grunder
som är jämförbara med de som gäller för folkpension.

Från skatteförmågesynpunkt vore det rimligt att pensionärer med
utländska pensioner behandlades skattemässigt likvärdigt med folkpen-
sionärer liksom att svenska och utländska pensioner behandlas lika vid
avdragsberäkningen. Problemen med grundavdragets nuvarande konstruk-
tion kan dessutom antas öka i framtiden dels genom de nya reglerna om
intjänandetid för folkpension, dels på grund av en ökad rörlighet av
arbetskraft mellan de länder som blir anslutna till EES-avtalet. Enligt
EES-avtalet blir huvudregeln att pension uppbärs från de olika länder som
en person arbetat och bott i. Det kan således i framtiden antas bli
vanligare att en person bosatt i Sverige uppbär pensionsförmåner från
flera EES-länder.

I vissa fall, t.ex. för tyska pensioner, har frågan lösts genom dubbel-
beskattningsavtal. Det är emellertid inte en framkomlig väg att genom
sådana avtal åstadkomma en lösning av problemet. Det är också otänk-
bart med särlösning i svensk lagstiftning för t.ex. norska pensioner
eftersom särregler för pensioner från visst EES-land knappast skulle vara
förenliga med EES-avtalet.

7 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 90

97

Mot bakgrund härav bör enligt regeringens mening reglerna om det Prop. 1993/94:90
särskilda grundavdraget justeras.

En lösning på det beskrivna problemet är att i bestämmelserna om
särskilt grundavdrag föra in en regel om att utländska pensioner skall
jämställas med folkpension om de utgår efter likartade grunder som
folkpension, alltså utgör en allmän pensionsförmån som i huvudsak utgår
till den som har uppnått en viss ålder eller motsvarar svensk förtidspen-
sion eller svensk efterlevandepension och således inte som generell
förutsättning grundas på förvärvsarbete. Samtidigt skulle en regel införas
med innebörd att utländsk pension motsvarande folk- och tilläggspension
enligt AFL skall beaktas vid avdragsberäkningen. En sådan lösning skulle
vara förhållandevis enkel att genomföra lagtekniskt och kan inte heller
antas medföra något påtagligt skattebortfall.

Mot detta alternativ talar att det i vissa fall skulle uppstå svårigheter för
skatteförvaltningen att avgöra vilka utländska pensioner som skall
jämställas med folkpension. Det kan dessutom ifrågasättas om det inte
vore rimligt att också andra pensionärer med små pensionsinkomster
borde vara berättigade till särskilt grundavdrag även om deras pensioner
inte är jämförbara med folkpension. I många länder både i och utanför
Europa saknas allmänna pensionssystem av det slag som den svenska
folkpensionen utgör. I stället är pensionen ofta knuten till de inkomster
pensionären haft under sin yrkesverksamma tid. Det är inte heller ovan-
ligt att den enskilde som en förmån i samband med anställningen får
tryggad inkomst på ålderdomen. Denna grupp pensionärer skulle inte
heller omfattas av den här diskuterade alternativet till ändring av särskilt
grundavdrag. Det hade därför i och för sig varit att föredra att alla typer
av ålderspensioner som inte överstiger en viss nivå berättigar till särskilt
grundavdrag.

Även sistnämnda alternativ leder emellertid till olika svårigheter. För
det första torde det t.ex. många gånger vara svårt för skatteförvaltningen
att avgöra om en förmån över huvud taget utgör pension eller någon
annan form av anställningsinkomst. Vidare skulle komplikationer upp-
komma beträffande reglerna om avtrappning av det särskilda grundav-
draget. Slutligen kan skattebortfallet antas bli betydligt större med detta
alternativ.

Enligt regeringens bedömning är det inte möjligt att finna en till alla
delar tillfredsställande lösning på dessa problem utan en mer grundlägg-
ande förändring av reglerna om särskilt grundavdrag. En långsiktigt
hållbar lösning av sistnämnda fråga kräver emellertid bl.a. samordning
med de förändringar av pensionssystemet som kan bli aktuella med an-
ledning av Pensionsarbetsgruppens förslag och kan således inte tas fram
nu.

Å andra sidan synes det nödvändigt att justera reglerna med anledning
av EES-avtalet. I förevarande läge anser regeringen att det först disku-
terade alternativet, trots vissa brister, är det enda som för närvarande är
möjligt att genomföra. Regeringen föreslår därför att reglerna om särskilt
grundavdrag justeras på så sätt att med folkpension i form av ålders-,
förtids- och efterlevandepension jämställs utländska pensioner som

98

utbetalas enligt utländsk lagstiftning om social trygghet och utgår efter Prop. 1993/94:90
likartade grunder som folkpension samt för vilka skattskyldighet
föreligger i Sverige. Därmed avses inte att någon beloppsmässig
jämförelse skall ske. Vidare bör särskilt grundavdrag avtrappas med
hänsyn till utländsk pension som på motsvarande sätt jämställs med folk-
och tilläggspension enligt AFL. Den nu föreslagna lösningen får dock ses
som tillfällig i avvaktan på att frågan bereds ytterligare.

De nya bestämmelserna bör tas in i punkt 1 av anvisningarna till 48 §

KL. Det kan påpekas att bestämmelserna om vad som utgör folkpension
m.m. i denna anvisningspunkt endast gäller vid tillämpningen av den-
samma samt 48 § 4 mom och t.ex. inte vid bedömning av deklarations-
skyldighet.

Initiativet för att utländsk pension skall jämställas med svenska
pensionsformer bör ligga hos den skattskyldige. Således görs den jäm-
förande bedömningen endast om det begärs att viss utländsk pension skall
behandlas som folkpension. Vidare bör det åligga den skattskyldige att
till skattemyndigheten inkomma med den utredning som behövs för
bedömningen av om jämförbara grunder föreligger.

De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 januari 1994 och
tillämpas första gången vid 1995 års taxering.

6.2 Skattefrihet vid statlig och kommunal tjänsteexport

Regeringens förslag: Skattefrihet enligt den s.k. ettårsregeln (punkt
3 av anvisningarna till 54 § KL) skall medges offentliganställd när
fråga är om tjänsteexport.

Skälen för regeringens förslag: Skattefrihet enligt 54 § första stycket f
KL medges om anställningen och vistelsen utomlands varat minst ett år
i samma land även om inkomsten inte beskattats i verksamhetsstaten på
grund av lagstiftning eller administrativ praxis i detta land eller annat
avtal än dubbelbeskattningsavtal som detta land ingått. Sådan skattefrihet
medges dock inte för anställning hos svenska staten, svensk kommun,
svensk landstingskommun eller svensk församling. Anledningen till att
offentliganställda inte omfattas av regeln är att skattelagstiftningarna i
många länder är utformade så att offentliganställd som utsänts från annan
stat är undantagen från beskattning av inkomsten av anställningen. Detta
därför att staterna av internationell artighet och ömsesidig respekt och för
att inte störa det mellanstatliga samarbetet valt att avstå från att beskatta
andra staters offentliganställda. Skulle offentliganställda generellt omfattas
av ettårsregeln skulle detta därför i de flesta fall leda till total skattefrihet.
Undantaget från beskattning omfattar i flertalet länder endast offent-
liganställda som utför traditionell offentlig verksamhet dvs. inte anställda
som utför arbete i samband med affärsverksamhet som bedrivs av en stat
eller något av dess organ. Jämför punkt 3 i artikel 19 i OECD:s

99

modellavtal för bilaterala dubbelbeskattningsavtal som föreskriver att Prop. 1993/94:90
reglerna för beskattning av ersättning på grund av enskild tjänst i stället
skall tillämpas i denna situation.

Några statliga myndigheter, däribland Riksrevisionsverket, RSV och
SCB har under senare år haft personal engagerad i verksamhet i utveck-
lingsländer. Verksamheten har av de angivna verken bedrivits i vinstsyf-
te. Den har haft formen av ett institutionellt samarbete som hjälpt utveck-
lingslandet att bygga upp egna system för redovisning, beskattning,
statistik m.m. Verksamheten har regelmässigt finansierats inom ramen för
ett biståndsprojekt. Oftast har experter hos de angivna verken anställts av
något redan befintligt bolag som mot ersättning från verken handhaft
arbetsgivarfunktionen och administrationen. Förfarandet har bl.a. syftat
till att de anställda — liksom vad som gäller för andra privatanställda —
skulle kunna erhålla skattefrihet enligt ettårsregeln. Kritik har emellertid
riktats mot förfarandet och det har bl.a. ifrågasatts om de anställda skall
anses ha utfört det ifrågavarande arbetet i sin tjänst hos verken.

De skäl som i övrigt finns för att inte låta ettårsregeln omfatta
offentliganställda föreligger inte i de fall som beskrivits i det föregående,
eftersom det här är fråga om en från övrig offentlig verksamhet klart
avgränsad affärsverksamhet. Då det är angeläget att den angivna tjänste-
exporten inte störs eller förhindras och dessutom bör kunna ske även i
verkens direkta regi bör ettårsregeln ändras så att den omfattar offent-
liganställd när fråga är om tjänsteexport.

Förslaget föranleder en ändring i punkt 3 av anvisningarna till 54 §
KL. De nya reglerna bör tillämpas redan fr.o.m. 1994 års taxering.

7 Ekonomiska effekter för den offentliga sektorn

Av förslagen i avsnitt 4 är det endast förslaget om utlandstraktamente
som ger några effekter av betydelse. Avdraget för ökade lev-
nadskostnader vid tjänsteresa i utlandet föreslås bli närmare anpassat till
vad som gäller för motsvarande avdrag vid inrikes förrättning. Detta
innebär en sänkning av avdragen, dels beroende på att normalavdragen
kommer att generellt sett hamna på en lägre nivå än i dag, dels beroende
på att avdragen också skall reduceras efter tre månaders förrättning på en
och samma ort. Avdragen i dag kan beräknas uppgå till ca 2,2 mdkr och
kan till följd av förslagen antas minska till ca 1,5 mdkr. Härvid har
antagits att de nuvarande traktamentsnivåerna kommer att vara oförändra-
de även om avdragsbeloppen ändras. Förslaget kan med denna förutsätt-
ning beräknas ge ökade skatte- och avgiftsintäkter med ca 500 mkr.

De ekonomiska effekterna för den offentliga sektorn av att fysiska
personers rätt till grundavdrag vid taxering till statlig inkomstskatt slopas
vid 1995 och 1996 års taxeringar har kommenterats i avsnitt 5.

Förslagen i avsnitt 6 kan inte antas medföra några nämnvärda
ekonomiska effekter för den offentliga sektorn.

100

8 Specialmotivering                                 ^ProP- 1993/94:90

8.1 Kommunalskattelagen (1928:370)

19 §

Ändringen i 19 § innebär att förmån av fri resa till eller från anställnings-
intervju eller kostnadsersättning för sådan resa är skattefri till den del
förmånen eller kostnadsersättningen avser resa inom Sverige och såvitt
gäller ersättningen den inte överstiger de faktiska kostnaderna. Med an-
ställningsintervju avses sådan intervju som görs vid personlig inställelse
och som företas innan ett eventuellt anställnings- eller uppdragstagar-
förhållande föreligger mellan den potentiella arbetsgivaren/uppdrags-
givaren och den arbetssökande. I begreppet anställningsintervju ligger
också att det skall vara fråga om en intervju som skall ha till syfte att
bedöma om den skattskyldige skall erbjudas en viss anställning eller ett
visst uppdrag. Skattefriheten gäller dock endast till den del det är fråga
om resa inom riket. I den mån skattskyldig påbörjar den fri resan eller
den resa för vilken ersättning erhållits utomlands får följaktligen en pro-
portionering göras. Avser ersättningen kostnader för körning med egen
bil är dock skattefriheten begränsad till den del av ersättningen som inte
överstiger det avdragsbelopp som medges för kostnader för körning med
egen bil mellan bostad och arbetsplats.

32 § 3 e mom.

Ändringen i första stycket innebär att uttrycket av mindre värde kopplas
till begreppet förmåner. Härmed avses att tydligare markera att kravet på
"mindre värde" gäller alla slags personalvårdsförmåner och inte bara
sådana enklare åtgärder som syftar till att skapa trivsel i arbetet eller
liknande. När uttrycket "av mindre värde" infördes i bestämmelsen i
samband med 1990 års skattereform synes syftet ha varit att kravet skulle
gälla inte bara enklare åtgärder utan också i fråga om förmåner som utgår
på grund av sedvänja inom det yrke eller den verksamhet som det är
fråga om (prop. 1989/90:110, del I, s. 317). Detta har dock inte direkt
kunnat utläsas av den nuvarande lagtextens lydelse.

I andra stycket har dels de tidigare punkterna 1, 2 och 3 blivit
punkterna 2, 3 och 4, dels införts en ny punkt, punkt 1, som undantar
rabatter från personalvårdsförmåner. De sedvanliga rabatterna omfattas
för närvarande av begreppet personalvårdsförmån. Eftersom sedvanliga
rabatter i det enskilda fallet kan ha ett betydande värde, samtidigt som de
anges vara exempel på personalvårdsförmåner, som i princip skall vara
av mindre värde, föreligger här ett motsatsförhållande. Genom att skilja
dem från personalvårdsförmåner tydliggörs än mer det förhållandet att en
personalvårdsförmån skall vara av mindre värde för att vara skattefri (se
vidare under 32 § 3 f mom. KL).

101

32 § 3 f mom.

Prop. 1993/94:90

I detta moment anges vilka rabatter som är skattefria. Ändringen innebär
att stadgandet utökas till att omfatta inte bara s.k. frequent-flyer-rabatter,
utan även sedvanliga rabatter som för närvarande anses vara personal-
vårdsförmåner. Samtliga förutsättningar som för närvarande gäller för att
en rabatt skulle anses som sedvanlig skall även gälla fortsättningsvis. I
begreppet sedvanlig rabatt ligger en beloppsmässig begränsning. RSV har
i sina rekommendationer angett att det bör krävas att rabatten inte är
större än vad den anställde som kund eller personalen som grupp skulle
kunna utverka på annat håll. Någon saklig ändring har alltså inte gjorts
när det gäller sedvanliga rabatter. För det andra införs skattefrihet för
värdet av förmån av en valfri resa per skattskyldig och år som anställd
eller uppdragstagare i rese- eller trafikbranschen erhåller. Detta innebär
att den skattefria resan bara avser den skattskyldiges resa och inte andra
familjemedlemmars eventuella resor även om de företas gemensamt. Med
en resa avses en sammanhängande resa tur och retur från en ort till en
annan som görs i princip utan uppehåll på annan ort än destinationsorten.
Tillfälligt uppehåll på annan ort än destinationsorten som är nödvändigt
för byte av transportmedel, omstigning vid flygresa eller liknande räknas
dock inte som uppehåll. Ändringarna i övrigt är av redaktionell art.

32 § 4 mom.

Ersättning för flyttningskostnader skall i princip även i fortsättningen vara
skattefri. Ändringarna i första stycket innebär till att börja med att
skattefriheten emellertid inte längre skall vara kopplad till vad som utgår
till befattningshavare i statlig tjänst. Vidare anges vad som menas med
flyttningskostnader. För att ett belopp skall vara skattefritt skall det i
princip avse kostnader för själva flyttningen av den skattskyldige och
övriga familjemedlemmar samt deras lösöre från den gamla bostadsorten
till den nya bostadsorten. Vad som avses med familj torde i de flesta fall
inte vålla några problem. Till att börja med avses naturligtvis makar,
sambor och barn som stadigvarande delar bostad och hushåll. Till
familjen kan i vissa fall även räknas andra anhöriga som delar bostad och
hushåll med den skattskyldige. Enbart den omständigheten att den
skattskyldiges bostad är inrymd i en kollektiv bostadsform gör inte att de
andra kollektivmedlemmarna faller inom begreppet familj.

Med lösöre avses normalt sådan lös egendom som ej utgörs av pengar,
värdepapper, olika slags rättigheter, byggnader på ofri grund m.m. Till
lösöre räknas främst möbler, husgeråd, transportmedel, varor o.d. Detta
innebär således att har familjen båt och två bilar kan den skattefria
ersättningen omfatta transport av såväl båten som båda bilarna. Vidare
anges exempel på vad som inte kan räknas till flyttningskostnader. I detta
avseende är lagtexten inte heltäckande utan anger endast exempel på
kostnader som inte skall bedömas som flyttningskostnader. Andra
kostnader som i dag ersätts i samband med flyttning och som inte kan
anses avse flyttningskostnader är t.ex. gardinkostnader o.d. (s.k. gardin-

102

pengar). Har man kostnader för t.ex. hemresor eller dubbel bosättning Prop. 1993/94:90
och erhåller ersättning för dem är ersättningen skattepliktig, även om
kostnaderna indirekt är föranledda av flyttningen. Att sådana kostnader
inte ryms inom begreppet flyttningskostnader anges särskilt eftersom
kostnaderna enligt de avtal som gäller för statligt anställda många gånger
berättigar till flyttningskostnadsersättning.

I ett nytt andra stycke anges att ersättning för körning med egen bil är
skattefri endast om kostnaden är att anse som flyttningskostnad och
ersättningen inte överstiger det avdrag som medges vid körning med egen
bil till och från arbetsplatsen. Denna begränsning motiveras bl.a. av att
det inte finns anledning att från beskattning undanta större belopp än vad
den som kör mellan bostad och arbetsplatsen med egen bil som mest får
göra avdrag för.

42 §

I denna paragraf regleras hur förmåner skall värderas. Ändringen av
första stycket innebär att endast förmån av bostad som är belägen i
Sverige och som inte är semesterbostad skall beräknas med ledning av i
orten gällande hyrespris eller, om tillfälle till sådan jämförelse saknas
efter annan lämplig grund. Den nuvarande lydelsen innebär att samtliga
bostäder skall värderas på detta sätt, vilket i princip innebär en värdering
efter bruksvärdesprincipen. Bruksvärdesprincipen motsvarar inte alltid ett
eventuellt marknadsvärde. När det gäller semesterbostäder, hyrs dessa
oftast ut veckovis och hyran är väsentligt högre än den genomsnittliga
hyran för likartade bostäder som inte hyrs ut till semesterbostad. En
värdering efter bruksvärdesprincipen är inte lämpad för sådana fall där
bostaden är en semesterbostad eller är belägen i annat land. I sådana fall
skall för närvarande vid avdrag för preliminär skatt och uttag av arbets-
givaravgifter bostadsförmånen värderas till marknadsvärdet. Genom
ändringen införs samma ordning vid inkomsttaxeringen, dvs. semester-
bostad och bostad belägen i annat land än Sverige skall fortsättningsvis
värderas till marknadsvärdet enligt andra stycket.

Med semesterbostad avses bostadslägenhet som för den skattskyldige
utgör en fritidsbostad dvs. som används av honom för semester- eller
fritidsändamål. Som semesterbostad räknas inte bostadslägenhet där den
skattskyldige har sin stadigvarande bostad.

Anvisningarna

till 32 §

punkt 3

I denna anvisningspunkt ändras kriteriet tillhandahållits till åtnjutit.
Skälen härför har utförligt motiverats i den allmänna motiveringen i
avsnitt 4.10. Övriga ändringar är av redaktionell art.

103

punkt 3 b                                                          Prop. 1993/94:90

Till följd av att rabatter enligt 32 § 3 e mom. inte längre skall räknas till
gruppen personalvårdsförmåner tas sedvanliga rabatter bort som ett
exempel på sådana förmåner. Bestämmelserna om sedvanliga rabatter
återfinns nu i stället i 32 § 3 f mom.

till 33 §

punkt 3
Punkt 3 reglerar rätten till avdrag för ökade levnadskostnader vid
tjänsteresa med övernattning utanför den vanliga verksamhetsorten. I
huvudsak görs två slags ändringar. Dels görs en omflyttning av vissa
stycken, dels förändras reglerna för avdrag för ökade levnadskostnader
vid förrättning utom riket.

Första och tredje styckena kvarstår oförändrade.

Ändringen i andra stycket har kommenterats i den allmänna motive-
ringen avsnitt 4.4.1.

I fjärde stycket görs i huvudsak endast redaktionella ändringar. Sista
meningen i den nuvarande lydelsen har tagits bort och i stället anges i
styckets första mening att schablonavdraget för halv dag är ett halvt
maximibelopp. Som den sista meningen i stycket för närvarande är
formulerad ger den intryck av att halvt maximibelopp för halv dag gäller
även när fråga är om avdrag för faktiska merkostnader under året.
Genom ändringen förtydligas att det endast gäller vid användandet av
schablonavdragen. Begränsningen till ett halvt maximibelopp för halv dag
skall enligt förslaget gälla endast när avdrag medges med schablonbelopp.
Likaså tas näst sista meningen bort. I vad mån avrese- och hem-komstdag
räknas som hel eller halv dag anges i stället i ett nytt sjätte stycke. Den
nuvarande andra meningen tas bort eftersom den inte längre behövs.

Genom ett nytt femte stycke anges storleken av avdraget för ökade
levnadskostnader vid förrättning utom riket. I likhet med vad som
tidigare gällt skall normalbelopp årligen bestämmas för varje land.
Däremot skall normalbeloppen, till skillnad mot vad som hittills varit
fallet, motsvara inte den största normala ökningen i levnadskostnaden
utan den normala ökningen i levnadskostnaden. Av detta följer att
beloppen skall motsvara kostnadsökningen för måltider av sådan
omfattning och kvalitet som kan jämställas med den måltidsstandard som
avdragschablonerna för förrättning inom Sverige bygger på. Dock skall
även beaktas den allmänna fördyring som följer av att vistas i ett
främmande land. Detta innebär att man vid bestämmandet av kost-
nadsökningen inte automatiskt skall utgå från kostnaderna på förstaklass-
restauranger eller andraklass-restauranger av god kvalitet, utan från
kostnadsläget på restauranger av normal standard. Som normal standard
på restaurang, när det gäller lunchmåltiden kan i regel räknas lunchres-
tauranger och när det gäller middagsmåltiden de billigaste restaurang-
alternativen på de hotell som ingår i de stora hotellkedjorna. Däremot kan
särskilda förhållanden, såsom bakterieflora, säkerhetsskäl o.d. föranleda
att man vid en bedömning av vad som kan anses som normala merkost-

104

nader måste utgå från kostnadsnivån på restauranger av bättre standard. Prop. 1993/94:90
Vidare medför ändringen att det är, förutom småutgifter, kostnadsök-
ningen för frukost, enrätts-lunch och enrätts-middag som avdraget skall
täcka och inte mer omfattande måltider.

I lagtext anges dels vilket normalbeloppsavdrag som gäller för halv dag,
dels vilket lands högsta schabloniserade avdragsbelopp som skall gälla
när en anställd uppehåller sig i flera länder under samma dag. Denna
regel är avsedd att bli tillämplig inte bara när valet står mellan två eller
flera främmande länder utan även när Sverige är ett av de länder som
berörs. Lagrådet har med anledning härav föreslagit att uttrycket
"normalbeloppet" ersätts med "det högsta beloppet för avdrag". Detta
uttryck omfattar då också det vid inhemska tjänsteresor tillämpliga s.k.
maximibeloppet. Lagtexten har utformats i enlighet med Lagrådets
förslag. Motsvarande regler återfinns idag i RSV:s rekommendationer.

I det nya sjätte stycket anges i vilken utsträckning avrese- resp, hem-
komstdagen räknas som hel dag. Motsvarande bestämmelser när det
gäller förrättning inom riket anges i nuvarande ijärde stycket. När det
gäller förrättning utom riket anges motsvarande regler för närvarande i
RSV:s rekommendationer. Dessutom definieras i sjätte stycket vad som
avses med halv dag. Reglerna i sjätte stycket är gemensamma för inrikes
och utrikes förrättning.

Sjunde stycket motsvarar det nuvarande sjätte stycket men utökas till att
även ange vad som gäller vid förrättning utom riket. Liksom hittills skall
varje utrikes förrättning, till skillnad mot vad som gäller vid inrikes
förrättning, räknas för sig.

Åttonde stycket motsvarar det nuvarande femte stycket men har utökats
med motsvarande regler för tjänsteresa utom riket.

Reglerna om avdragsrätt för logikostnader regleras i nionde stycket
vilket motsvarar det tidigare sjunde stycket. Ändringen innebär att det i
lagtext numera också anges vad som gäller vid förrättning utom riket.

Tionde stycket motsvarar det tidigare nionde stycket och är oförändrat.

Det sista stycket motsvarar i huvudsak det nuvarande åttonde stycket.
Ändringen innebär att avdraget för ökade levnadskostnader även vid
utrikes tjänsteresa skall reduceras under de i stycket angivna förhållan-
dena.

Det nuvarande tionde stycket slopas.

punkt 3 a

I anvisningspunkten regleras rätten till avdrag för ökade levnadskostnader
vid tillfälliga arbeten och vid dubbel bosättning. När en tjänsteresa har
varat mer än tre månader på en och samma ort skall avdragsrätten för
ökade levnadskostnader bedömas och beräknas enligt denna punkt.

Ändringen i sjätte stycket är en följd av att reglerna om logikostnad i
punkt 3 flyttas till nionde stycket.

Till följd av att reducering av avdraget för ökade levnadskostnader efter
tre månaders tjänsteresa på en och samma ort även skall gälla för för-
rättning utom riket införs motsvarande regler för förrättning utom riket.

105

Procentsatserna är således desamma både vid utrikes och inrikes tjänste- Prop. 1993/94:90
resa. Övriga ändringar är av redaktionell art.

punkt 4

I ett nytt fjärde stycke införs avdragsrätt för skälig kostnad för resa inom
riket i samband med tillträdande och frånträdande av anställning eller
uppdrag. Skälen härför har närmare utvecklats i den allmänna motive-
ringen avsnitt 4.4.1. Med tillträdande och frånträdande avses den första
resan vid anställningens eller uppdragets början resp, den sista resan vid
anställningens eller uppdragets avslutande. För dessa resor gäller alltså
inte de begränsningar i avdragsrätten för resor mellan bostad och
arbetsplats som följer av första — tredje styckena. Vid bedömningen av
om kostnaderna är skäliga skall gälla samma förutsättningar som enligt
punkt 3 b andra stycket gäller för avdrag för kostnader för hemresor.

Den som är berättigad till särskilt bilavdrag skall även få göra avdrag
för faktiska kostnader för bro-, väg- och färjeavgifter. Detta anges i ett
nytt femte stycke. En förutsättning för avdrag är att kostnaderna
uppkommer vid resa på den vägsträcka som bedöms vara den tidsmässigt
kortaste bilvägen till arbetsplatsen. Till vägavgifter skall inte räknas
sådan avgift som i rättslig mening är en skatt, exempelvis s.k. vägtull.

I lagrådsremissens lagtextförslag var avdragsrätten för bro-, väg- och
färjeavgifter infört som ett nytt fjärde stycke och avdragsrätten för
inställelseresor i ett nytt femte stycke. För att tydliggöra att avdragsrätten
för bro-, väg-, eller färjeavgift även gäller vid inställelseresorna har på
Lagrådets inrådan styckena placerats i omvänd ordning.

I sjätte stycket anges att avdragsrätt för väg-, bro- eller färjeavgift
gäller även dem som har förmån av fri eller delvis fri bil.

till 42 §

punkt 2

I första stycket har värderingsregeln ändrats på så sätt att bilförmånens
värde skall beräknas med utgångspunkt från nybilspriset för årsmodellen
i stället för nybilspriset i slutet av året före beskattningsåret. Med
nybilspriset för årsmodellen menas det av RSV fastställda s.k. "listpri-
set", vanligtvis priset då årsmodellen introduceras. Om ett introduk-
tionspris ändras efter kort tid bör även listpriset justeras. Den s.k.
spärregeln justeras på så sätt att bilförmånens värde inte får överstiga
40 % eller understiga 32 % av nybilspriset för årsmodellen.

Bilförmånens värde skall beräknas på grundval av 0,7 i stället för 0,8
basbelopp med hänsyn dels till att det s.k. fribeloppet på 20 000 kronor
tagits bort och dels till att bilförmånsvärdet skall beräknas på grundval
av nybilspriset för årsmodellen i stället för nybilspriset i slutet av året
före beskattningsåret.

Nuvarande andra stycket som reglerade värderingen av förmånen när
bilförmånens årsmodell är äldre än tre år har upphävts. Reglerna i första
stycket blir gällande även för dessa årsmodeller.

106

I nya andra stycket regleras värderingen av bilförmån när förmånsbi- Prop. 1993/94:90
lens årsmodell är sex år eller äldre. Förslaget har kommenterats i
allmänmotiveringen avsnitt 4.11.3.

I nya tredje stycket anges att kostnaden för extrautrustning skall läggas
till det i första och andra styckena angivna nybilspriset. Det s.k.
fribeloppet på 20 000 kr har avskaffats.

I ett nytt sjätte stycke fastslås att skatteplikt inte föreligger om
bilförmånen endast åtnjutits i ringa omfattning. Med ringa omfattning
avses ett fåtal tillfällen per år och en sammanlagd körsträcka på högst
100 mil.

punkt 4

1 andra stycket har en särskild jämkningsgrund införts för personbilar
som har karaktär av arbetsredskap och när tjänstekörningen är omfat-
tande. Förslaget har kommenterats i allmänmotiveringen avsnitt 4.11.6.

48 §

punkt 1

I första och fjärde styckena har viss utländsk pension jämställts med
folkpension respektive pension. Skälen härför har utförligt motiverats i
den allmänna motiveringen i avsnitt 6.1.

till 54 §

punkt 3

Genom den tillagda meningen i första stycket görs regeln tillämplig
beträffande anställd hos svenska staten, svensk kommun, svensk
landstingskommun eller svensk församling då fråga är om tjänsteexport.
Sådan anställd som önskar få tillämpning av ettårsregeln får genom att
inge redogörelse från arbetsgivaren styrka att fråga är om tjänsteexport.
Redogörelsen bör omfatta uppgifter om projektets syfte, omfattning och
finansiering och även innehålla uppgift om förekomsten av proceduravtal
eller annan anledning till att inkomsten i fråga inte har beskattats i
verksamhetsstaten.

107

8.2 Uppbördslagen (1953:272)

8 §

Prop. 1993/94:90

Styckeindelningen i punkt 2 av anvisningarna till 42 § KL ändras på så
sätt att det nuvarande tredje stycket blir andra stycket. En följdändring
görs i paragrafens andra stycke.

I paragrafens tredje stycke görs två ändringar. För det första görs en
ändring i lagtexten när det gäller värderingen av förmån av bostad som
är belägen här i riket och som inte är semesterbostad. I stycket anges att
värdet av sådan bostadsförmån skall bestämmas till det genomsnittliga
värdet beräknat per kvadratmeter bostadsyta. Tidigare har det genomsnitt-
liga värdet bestämts efter bostadslägenhetens antal rum. Genom att värdet
skall beräknas efter hur stor en bostadslägenhet är kommer värdena att
mera överensstämma med det faktiska hyresvärdet. Särskilt gäller det vid
hyra av villa där rummen ofta är större än i en lägenhet. Bostadsytan
framgår regelmässigt av hyreskontraktet för lägenheten. När det gäller
villor finns uppgifter om boytan i beskeden rörande fastighetstaxeringen.
Skattemyndigheten kan lämna nödvändiga upplysningar. Bostadsytan
motsvaras i princip av det som vid fastighetstaxeringen kallas boutrym-
me. Viss ledning kan fås av den definition av boutrymme som ges i
Svensk Standard SS 021051. Som boutrymme räknas i de flesta fall
vardagsrum, allrum, sovrum, kök och liknande för vistelse avsedda
utrymmen såsom arbetsrum, hobbyrum o.d samt utrymme inom en bo-
stadsenhet för kommunikation mellan närliggande sådana boutrymmen.
Vidare räknas till boutrymme bl.a. även i samma plan liggande utrymme
för personlig hygien såsom bad- och duschrum, toalett, bastu, tvättrum
(tvättstuga) m.m., utrymme för klädförvaring och klädvård (annan än
tvätt) och annat mindre förråd inom bostaden.

För det andra införs en schablonvärdering av reseförmån som utgår på
grund av anställning eller särskilt uppdrag inom rese- eller trafikbran-
schen. Härvid införs en särskild regel för flygresor. Dessa skall värderas
till det schablonmässigt bestämda genomsnittliga lägsta priset för en resa
inom en viss zon resp, mellan vissa zoner. Vid bestämmandet av
genomsnittligt lägsta pris för en resa bör även tur och returpris beaktas.
Vid indelning av världen i resezoner bör en zon bestå av ett område som
är väsentligen enhetligt i fråga om resestruktur och priser. En indelning
av världen bör därför göras i sex zoner. Dessa kan lämpligen bestå av
Norden, Övriga Europa och utomeuropeiska Medelhavsländer,
Nordamerika och Mellanamerika, Främre Asien och Afrika (utom Medel-
havsländerna), Bortre Asien/Fjärran Östern och slutligen en zon
bestående av Sydamerika och Övriga världen. Med en resa i detta
sammanhang avses normalt en enkel resa mellan två orter. Gör resenären
uppehåll på en ort anses normalt en ny resa påbörjad. Har resenären inte
kommit med en viss flygtur utan i stället valt att resa en omväg, med ett
eller flera flygbyten, skall som huvudregel resan mellan varje byte anses
som en ny resa.

108

Om de vanligaste förekommande resrutterna mellan två orter innefattar Prop. 1993/94:90
byte av flyg en eller flera gånger, bör dock endast en resa anses ha
företagits. Priset för en sådan resa bör då bestämmas till det genom-
snittligt lägsta priset på allmänna marknaden för en resa från avreseorten
till den därifrån längst bort belägna destinationsorten för resan. Om det
på allmänna marknaden är vanligt förekommande att rundresebiljetter
finns att köpa för resor i en viss zon eller i vissa zoner som tillåter
uppehåll på en eller flera orter, får priset för denna resa bestämmas till
lägsta genomsnittliga pris på allmänna marknaden för en sådan rundresa.
En rundresa som värderas enligt vad nu sagts skall anses som en resa.

För det fall en resa varit förenad med sådana standby-villkor som anges
i lagrummet skall också en schablonvärdering göras. För flygresor
innebär det, i de fall resan varit förenad med sådana villkor, att det
schablonmässigt bestämda genomsnittliga lägsta priset på allmänna
marknaden skall reduceras med 50 %. För andra typer av reseförmåner
som varit förenade med standby-villkor gäller att det billigaste priset som
en sådan bokningsbar resa kan köpas för på allmänna marknaden skall
vara utgångspunkten för värderingen. Detta värde skall sedan reduceras
med 50 %. Den resa som härvid avses är den som den skattskyldige
faktiskt företar.

70 §

Dispensregeln i dess nuvarande lydelse i första stycket slopas.

Vad som skall gälla för ersättning för ökade levnadskostnader som
lämnas vid sådan tjänsteresa som pågått på en och samma ort under
längre tid än tre månader regleras i stället i andra stycket. Även i dessa
fall skall preliminär A-skatt beräknas på ersättningarna endast till den del
de överstiger de schablonbelopp som anges i punkt 3 a av anvisning-arna
till 33 § KL. Detta gäller dock längst i två år. För att preliminär skatt
inte skall behöva beräknas på ersättning som utgår vid tjänsteresa för
längre tid än två år på en och samma ort krävs beslut från skattemyndig-
heten. Tvåårsperioden beräknas från tjänsteresans början. Det bör
påpekas att de nu nämnda reglerna gäller även vid utrikes tjänsteresa.
Detta är i och för sig en nyhet, men det beror inte på de ändringar som
har gjorts i denna paragraf, utan på de ändringar som har gjorts i punkt
3 och 3 a av anvisningarna till 33 § KL.

Ytterligare en nyhet införs i femte stycket. Under punkt i anges att
avdrag för preliminär skatt inte skall göras för förmån av fri resa inom
riket i samband med tillträdande och frånträdande av anställning eller
uppdrag eller för ersättning för kostnad för sådan resa. De resor som
avses är alltså den första och den sista resan i samband med en anställn-
ing eller ett uppdrag. Dagliga resor mellan bostad och arbetsplats eller
hemresor (pendlingsresor) hänförs alltså inte till denna kategori.

109

11 §

Har en arbetstagares kostnader beräknats enligt bestämmelserna i 11 §
tredje stycket kan det i vissa fall medföra att arbetstagarens preliminära
skatt blir för låg. Detta gäller t.ex. om det vid taxeringen visar sig att
arbetstagaren har haft lägre kostnader än vad skattemyndigheten räknat
med då den fattade sitt beslut om hur kostnaderna skulle beräknas. Det
kan också vara så att arbetstagaren inte tänker på att arbetsgivaren gör ett
högre kostnadsavdrag och därför räknat med att den preliminära skatten
kommer att bli för hög. Med hänsyn till detta och att det kan gälla
mycket stora belopp har i tredje stycket tagits in en bestämmelse om att
arbetsgivaren skall underrätta arbetstagaren om att kostnadsavdrag har
beräknats enligt tredje stycket.

8.3 Lagen (1990:325) om självdeklaration och
kontrolluppgifter

3 kap.

7 §

Styckeindelningen i punkt 2 av anvisningarna till 42 § KL ändras på så
sätt att det nuvarande tredje stycket blir andra stycket. En följdändring
görs i första stycket. Vidare ändras första stycket på så sätt att det endast
är bostadsförmån här i riket som inte är semesterbostad som skall
värderas enligt reglerna i 8 § UBL. Förmån av bostad i utlandet skall
alltså värderas till marknadsvärdet enligt reglerna i KL. Även reseförmån
skall i vissa fall värderas enligt reglerna i 8 § UBL.

9§

I andra stycket införs skyldighet att i kontrolluppgift ange om ersättning
utgått för ökade levnadskostnader vid en eller flera tjänsteresor, med
övernattning utom den vanliga verksamhetsorten, som omfattat en sam-
manhängande period av mer än tre månader. Även om en tjänsteresa som
pågår under längre tid än tre månader har inneburit att förrättning inte
har ägt rum på en och samma ort i mer än tre månader skall sådan
uppgift lämnas i kontrolluppgift. Sådan uppgift skall lämnas för utrikes
resp, inrikes förrättning var för sig. Endagstraktamenten omfattas inte av
bestämmelsen. Uppgiftsskyldigheten ersätter till viss del det tidigare
dispensförfarandet i 10 § första stycket UBL. Eftersom den nuvarande
dispensregeln slopas behövs denna uppgift från kontrollsynpunkt.

I tredje stycket skall hänvisningen till 5 § första stycket 4 rätteligen
vara 5 § första stycket 3.

Prop. 1993/94:90

110

8.4 Lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från ^ProP- 1993/94:90
arbetsgivare

5 §

En följdändring görs i andra stycket eftersom styckeindelningen i punkt

2 av anvisningarna till 42 § KL ändras.

Jämkning skall kunna ske om bostadsförmånsvärdet enligt 8 § tredje
stycket UBL avviker med mer än 10 % från det värde som bestäms enligt
reglerna i KL.

Motsvarande skall gälla om reseförmånsvärdet enligt 8 § tredje stycket
UBL avviker med mer än 10 % från det värde som bestäms enligt
reglerna i KL.

31 §

1 samband med den s.k. F-skattereformen (prop. 1991/92:112, bet.
1991/92:SkU29, rskr. 1991/92:292, SFS 1992:680 m.fl.) gjordes vissa
ändringar i USAL. Bl.a. föreskrevs att dåvarande 21 och 22 §§ skulle
betecknas 15 och 19 §§ samt att en ny 22 e § skulle införas. Då borde
också en följdändring ha gjorts i förevarande paragraf. Detta görs nu.

8.5 Lagen om avdrag för kostnader för bilresor till och från
arbetsplatsen vid 1995 års taxering

Förslaget har kommenterats i den allmänna motiveringen avsnitt 4.2.

8.6 Lagen om beräkning av beskattningsbar förvärvsinkomst
vid taxering till statlig inkomstskatt och statlig inkomstskatt
på förvärvsinkomster vid 1995 och 1996 års taxeringar

Förslaget har kommenterats i den allmänna motiveringen avsnitt 5.

8.7 Lagen (1959:551) om beräkning av pensionsgrundande
inkomst enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring

4 §

Ändringen i tredje stycket föranleds av att 33 § 2 mom. KL ändrats
(prop. 1991/92:150, bet. 1991/92:FiU30, rskr. 1991/92:350). Schablon-
avdraget i inkomstslaget tjänst har slopats och ersatts med regler om
begränsad avdragsrätt.

I förenklingssyfte har beloppet 1 000 kr valts som kostnadsgräns (jfr.
prop. 1959:100 s. 87). Beloppet överensstämmer också med det i 33 §

2 mom. KL som avser övriga kostnader.

111

8.8 Lagen (1958:295) om sjömansskatt

17 a §

Prop. 1993/94:90

Redare eller sjömän som skall erlägga mot underlätet skatteavdrag
svarande belopp är skyldig att erlägga dröjsmålsavgift enligt 14 § 2 mom.
Som förfallodag räknas då den dag då beloppet skulle betalats om
skatteavdrag gjorts. Om skattebeloppet skulle ha betalts in i flera poster
skall dröjsmålsavgiften enligt nuvarande regler beräknas avseende varje
post för sig. Detta har medfört administrativa problem för skattemyn-
digheten. Ändringen innebär att om skattebeloppet skulle ha betalats in
i flera poster är det förfallodagen för den sista posten som är utgångs-
punkten för beräknande av dröjsmålsavgiften.

112

Förteckning över de remissinstanser som avgett yttrande över
betänkandet (SOU 1993:44), Översyn av tjänsteinkomstbeskattningen

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av Riksförsäk-
ringsverket, Riksskatteverket, Svea Hovrätt, Kammarrätten i Stockholm,
Kammarrätten i Jönköping, Länsrätten i Stockholms län, Länsrätten i
Kronobergs län, Statens Arbetsgivarverk, Riksrevisionsverket, Centralor-
ganisationen SACO, Föreningen Auktoriserade Revisorer FAR, Före-
tagarnas Riksorganisation, Landsorganisationen i Sverige, Svenska
Arbetsgivareföreningen, Svenska Bankföreningen, Sveriges Försäkrings-
förbund, Svenska Kommunförbundet, Svenska Revisorsamfundet SRS,
Industriförbundet, Tjänstemännens Centralorganisation, Sveriges Handels-
agenters Förbund, SAS, Byggentreprenörerna, Sveriges Reservofficers-
förbund SROF, Överbefälhavaren, Grossistförbundet Svensk Handel,
Svenska Lokaltrafikföreningen samt Trafik- och Klimatkommittén.

Remissyttranden har dessutom inkommit från Kooperativa Förbundet,
Aktiebolaget Gamble & Gamble, Statsanställdas Förbund, Resax Använ-
darförening, International Air Transport Association IATA, Motormän-
nens Riksförbund, Länsstyrelsen i Kalmar län, Länsstyrelsen i Jämtlands
län, Svenska Pilotföreningen SPF, Svenska Rese- och Turistindustrins
Samarbetsorganisation, RTP Riksförbundet för Trafik- och Polioskadade,
Förbundet Sveriges Handelsrepresentanter, Board of Airline Representa-
tives in Sweden, SJ, Bilindustriföreningen, Svenska Vägföreningen,
Stockholms Handelskammare, Motorförarnas Helnykterhetsförbund, De
Handikappades Riksförbund, ST Statstjänstemannaförbundet samt Motor-
klubben Handikap.

Prop. 1993/94:90

Bilaga 1

8 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 90

113

Förteckning över de remissinstanser som avgett yttrande över prome-
morian (Ds 1993:53), Beskattning av bilförmån

Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av Riksförsäkrings-
verket, Riksskatteverket, Svea Hovrätt, Kammarrätten i Stockholm,
Kammarrätten i Jönköping, Länsrätten i Stockholms län, Länsrätten i
Kronobergs län, Statens arbetsgivarverk, Statskontoret, Riksrevisionsver-
ket, Centralorganisationen SACO, Föreningen Auktoriserade Revisorer
FAR, Företagarnas Riksorganisation, Landsorganisationen i Sverige,
Svenska Arbetsgivareföreningen, Svenska Bankföreningen, Sveriges
Försäkringsförbund, Svenska Revisorsamfundet SRS, Industriförbundet,
Tjänstemännens Centralorganisation, Sveriges Handelsagenters Förbund,
SAS, Byggentreprenörerna, Referensgruppen - Utredning av beskatt-
ningsregler och milersättning, Trafik- och Klimatkommittén, Företags-
ekonomiska Institutionen vid Handelshögskolan i Stockholm, Grossist-
förbundet Svensk Handel, SJ, Statens Naturvårdsverk, Bilindustriföre-
ningen, Vägverket, Väg- och transportforskningsinstitutet samt Bankinsti-
tutens Arbetsgivareorganisation BAO.

Remissyttranden har dessutom inkommit från Svenska Taxiförbundet,
FRIA TAXI Riksförbund AB, Motormännens Riksförbund, Natur-
skyddsföreningen, Volvo Personvagnar AB och Saab Automobile AB,
Förbundet Sveriges Handelsrepresentanter, Motorbranschens Riks-
förbund, FUD Företagens Uppgiftslämnardelegation, Svensk Industri-
förening, Svenska Vägföreningen, Sveriges Köpmannaförbund, Stock-
holms Handelskammare, Motormännens Helnykterhetsförbund, Tran-
sportforskningsberedningen samt Konsumentverket.

Prop. 1993/94:90

Bilaga 2

114

2.1 Förslag till

Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370)

Härigenom föreskrivs att 19 §, 32 § 3 e, 3 f och 4 mom., 42 §,
punkterna 3 och 3 b av anvisningarna till 32 §, punkterna 3, 3 a och 4
av anvisningarna till 33 § och punkterna 2 och 4 av anvisningarna till
42 § kommunalskattelagen (1928:370) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse

19 §'

Till skattepliktig inkomst enligt denna lag räknas icke;

vad som vid bodelning tillfallit make eller sambo eller vad som
förvärvats genom arv, testamente, fördel av oskift bo eller gåva;

vinst i svenskt lotteri eller vinst vid vinstdragning på här i riket
utfärdade premieobligationer och ej heller sådan vinst i utländskt lotteri
eller vid vinstdragning på utländska premieobligationer, som uppgår till
högst 100 kronor;

ersättning, som på grund av försäkring jämlikt lagen (1962:381) om
allmän försäkring, lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring eller lagen
(1976:380) om arbetsskadeförsäkring tillfallit den försäkrade, om icke
ersättningen grundas på förvärvsinkomst eller utgör föräldrapenning, så
ock sådan ersättning enligt annan lag eller särskild författning, som utgått
annorledes än på grund av sjukförsäkring, som nyss sagts, till någon vid
sjukdom eller olycksfall i arbete eller under militärtjänstgöring eller i fall
som avses i lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd eller lagen
(1977:267) om krigsskadeersättning till sjömän om icke ersättningen
grundas på förvärvsinkomst, ävensom ersättning, vilken vid sjukdom eller
olycksfall tillfallit någon på grund av annan försäkring, som icke tagits
i samband med tjänst, dock att till skattepliktig inkomst räknas ersättning
i form av pension eller i form av livränta i den mån livräntan är
skattepliktig enligt 32 § 1 eller 2 mom., så ock ersättning som utgår på
grund av trafikförsäkring eller annan ansvarighetsförsäkring eller på
grund av skadeståndsförsäkring och avser förlorad inkomst av skatteplik-
tig natur;

belopp, som till följd av försäkringsfall eller återköp av försäkringen
utgått på grund av kapitalförsäkring samt belopp som arbetsgivare utan
att försäkring har tecknats för anställdas räkning betalar ut och som
motsvarar ersättning på grund av grupplivförsäkring, i den mån beloppet
inte väsentligt överstiger vad som utgår för befattningshavare i statens
tjänst;

försäkringsersättning eller annan ersättning för skada på egendom, dock
att skatteplikt föreligger dels i den mån ersättningen avser annan byggnad
än privatbostad eller markanläggning, dels i den mån köpeskilling, som
skulle ha influtit om den försäkrade eller skadade egendomen i stället
hade sålts, hade varit att hänföra till intäkt av näringsverksamhet och dels

Prop. 1993/94:90

Bilaga 3

115

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1993/94:90

Bilaga 3

i den mån ersättningen eljest motsvarar skattepliktig intäkt av eller
avdragsgill omkostnad för näringsverksamhet;

vinstandel, återbäring eller premieåterbetalning, som utgått på grund av
annan personförsäkring än pensionsförsäkring eller sådan sjuk- eller
olycksfallsförsäkring som tagits i samband med tjänst, samt vinstandel,
som utgått på grund av skadeförsäkring, för vilken rätt till avdrag för
premie icke förelegat;

ersättning jämlikt lagen (1956:293) om ersättning åt smittbärare om icke
ersättningen grundas på förvärvsinkomst;

periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk intäkt, som icke
utgör vederlag vid avyttring av egendom, i den mån givaren enligt 20 §
eller punkt 5 av anvisningarna till 46 § icke är berättigad till avdrag för
utgivet belopp;

stipendier för mottagarens utbildning;

stipendium som är avsett för andra ändamål och som inte utgår
periodiskt och inte utgör ersättning för arbete som har utförts eller skall
utföras för utgivarens räkning;

studiestöd enligt 3 eller 4 kap. studiestödslagen (1973:349), intemat-
bidrag, studielån och resekostnadsersättning enligt 6 och 7 kap. samma
lag samt sådant särskilt bidrag vilket enligt av regeringen eller statlig
myndighet meddelade bestämmelser utgår till deltagare i arbetsmark-
nadsutbildning samt med dem i fråga om sådant bidrag likställda, och
äger i följd härav, de bidragsberättigade icke göra avdrag för kostnader
som avsetts skola bestridas med bidrag av förevarande slag;

introduktionsersättning enligt lagen (1992:1068) om introduktionsersätt-
ning för flyktingar och vissa andra utlänningar;

allmänt barnbidrag och förlängt barnbidrag, samt barnpension enligt
lagen om allmän försäkring till den del pensionen för varje månad den
avser inte överstiger en tolftedel av fyrtio procent eller, vid pension efter
båda föräldrarna, åttio procent, av basbeloppet den månad pensionen
avser samt sådan i 17 kap. 2 § lagen (1962:381) om allmän försäkring
angiven livränta i form av efterlevandelivränta till barn enligt lagen
(1954:243) om yrkesskadeförsäkring eller enligt annan i nämnda lagrum
angiven författning till den del livräntan föranlett minskning av sådan del
av barnpension som inte är skattepliktig;

lön eller annan gottgörelse, för vilken skall erläggas skatt enligt lagen
(1958:295) om sjömansskatt;

kontantunderstöd, som utgives av arbetslöshetsnämnd med bidrag av
statsmedel;

handikappersättning enligt 9 kap. 2 och 3 §§ lagen om allmän för-
säkring, sådan del av vårdbidrag enligt 9 kap. 4 och 4 a §§ samma lag
som utgör ersättning för merkostnader, ersättning för merutgifter för
resor enligt 3 kap. 7 a § samma lag, särskilt pensionstillägg enligt lagen
(1990:773) om särskilt pensionstillägg till folkpension för långvarig vård
av ett sjukt eller handikappat barn samt hemsjukvårdsbidrag och hem-

116

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1993/94:90

Bilaga 3

vårdsbidrag, som utges av kommunala eller landstingskommunala medel
till den vårdbehövande;

kommunalt bostadstillägg enligt lagen (1962:392) om hustrutillägg och
kommunalt bostadstillägg till folkpension;

kommunalt bostadstillägg till handikappade;
bostadsbidrag som avses i lagen (1988:786) om bostadsbidrag;

bidrag enligt lagen (1988:1463) om bidrag vid adoption av utländska
barn;

bidrag enligt lagen (1992:148) om särskilt bidrag till ensamstående med
barn;

ersättning som fastställts av allmän domstol eller utgått av allmänna
medel till den som — utan att det skett yrkesmässigt — inställt sig inför
domstol eller annan myndighet, om ersättningen avser reseersättning,
traktamente eller ersättning för tidsspillan;

förmån av fri resa till eller från
anställningsintervju eller kost-
nadsersättning för sådan resa till
den del förmånen eller ersättningen
avser resa inom riket och såvitt
gäller ersättningen till den del den
inte överstiger faktiska resekostna-
der och vid körning med egen bil
inte överstiger det avdrag som
medges för kostnader för resor med
egen bil enligt den schablon som
anges i punkt 4 av anvisningarna
till 33 §;

hittelön samt ersättning till den som i särskilt fall räddat person eller
egendom i fara eller bidragit till avslöjande eller gripande av person som
begått brott;

sedvanlig ersättning till den som lämnat organ, blod eller modersmjölk;
tävlingsvinst som inte hänför sig till anställning eller uppdrag och som
utgår i annan form än kontant eller därmed likställd ersättning, om
vinsten avser minnesföremål eller värdet inte överstiger 0,03 basbelopp
avrundat till närmaste hundratal kronor;

sådan gottgörelse för utgift eller kostnad som arbetsgivare uppburit från
personalstiftelse ur medel, för vilka avdrag icke medgivits vid taxering,
vid första tillfälle dylika medel finnas i stiftelsen;

gottgörelse som arbetsgivare uppburit från pensionsstiftelse, till den del
stiftelsen ej ägt andra medel för att lämna gottgörelsen än sådana för
vilka avdrag icke åtnjutits vid avsättning till stiftelsen;

intäkter av försäljning av vilt växande bär och svampar samt kottar som
den skattskyldige själv plockat till den del intäkterna under ett beskatt-
ningsår inte överstiger 5 000 kronor och inte kan hänföras till närings-
verksamhet som utgör rörelse eller till lön eller liknande förmån;

ränta enligt 61 § lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt, 69 § 1
och 2 mom., 69 a § tredje stycket eller 75 a § fjärde stycket uppbördsla-

117

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1993/94:90

Bilaga 3

gen (1953:272), 36 § 3 mom. lagen (1958:295) om sjömansskatt, 50 §
lagen (1968:430) om mervärdeskatt, 22 § tullagen (1973:670), 20 § lagen
(1982:1006) om avdrags- och uppgiftsskyldighet beträffande vissa upp-
dragsersättningar, 5 kap. 13 § lagen (1984:151) om punktskatter och
prisregleringsavgifter, 40 § lagen (1984:404) om stämpelskatt vid in-
skrivningsmyndigheter, 24 § lagen (1984:668) om uppbörd av socialav-
gifter från arbetsgivare eller 32 och 34 §§ tullagen (1987:1065);

ränta som enligt bestämmelserna i 3 kap. 23 § 4 och 5 lagen (1990:325)
om självdeklaration och kontrolluppgifter inte redovisas i kontrolluppgift
om sådan ränta för den skattskyldige under ett beskattningsår sammanlagt
inte uppgår till 500 kronor.

Beträffande ersättning som utfaller på grund av avtalsgruppsjukförsäk-
ring gäller särskilda bestämmelser i 32 § 3 a mom. och punkt 12 av
anvisningarna till 22 §.

(Se vidare anvisningarna.)

32

3 e mom.² Som intäkt tas inte
upp personalvårdsförmåner. Här-
med avses förmåner som inte är ett
direkt vederlag för utfört arbete
utan avser enklare åtgärder av min-
dre värde vilka syftar till att skapa
trivsel i arbetet eller liknande eller
utgår på grund av sedvänja inom
det yrke eller den verksamhet som
det är fråga om.

Som personalvårdsförmån räknas
dock inte

1. förmåner som den anställde
får byta ut mot kontant ersättning,

2. förmåner som inte riktar sig
till hela personalen samt

3.  andra förmåner som den
anställde får åtnjuta utanför ar-
betsgivarens arbetsplatser mot
betalning med kupong eller annat
motsvarande betalningssystem.

3 f mom.³ Även om det inte
följer av 3 d eller 3 e mom. tas
som intäkt inte upp sådan rabatt
eller liknande förmån som tran-
sportföretag enligt internationellt
vedertagen praxis utger för visad
kundtrohet vid utrikes flygresor
och som slutligt tillfaller en ar-
betstagare eller uppdragstagare på
grund av hans egenskap av rese-
när.

§

3 e mom. Som intäkt tas inte
upp personalvårdsförmåner. Här-
med avses förmåner av mindre
värde som inte är en direkt ersätt-
ning för utfört arbete utan avser
enklare åtgärder vilka syftar till att
skapa trivsel i arbetet eller liknan-
de eller utgår på grund av sedvänja
inom det yrke eller den verksamhet
som det är fråga om.

Som personalvårdsförmån räknas
dock inte

1. rabatter,

2. förmåner som den anställde får
byta ut mot kontant ersättning,

3. förmåner som inte riktar sig
till hela personalen samt

4. andra förmåner som den an-
ställde får åtnjuta utanför arbets-
givarens arbetsplatser mot betal-
ning med kupong eller annat mot-
svarande betalningssystem.

3 f mom. Som intäkt tas inte
upp sedvanliga rabatter vid inköp
av varor och tjänster som ingår i
arbetsgivarens ordinarie utbud
eller i annat företags ordinarie
utbud om företaget är närstående
arbetsgivarens företag och varorna
eller tjänsterna har ett nära sam-
band med arbetsgivarens verksam-
het. Vad som sagts nu gäller dock
inte om rabatten är en direkt er-

118

Nuvarande lydelse

4 mom.⁴ Har skattskyldig på
grund av byte av verksamhetsort
flyttat till ny bostadsort och fått
särskild ersättning av sin arbets-
givare eller av allmänna medel för
flyttningskostnaden, skall ersätt-
ningen tas upp som intäkt endast
till den del ersättningen utgått med
väsentligt högre belopp än som
gäller för befattningshavare i stat-
lig tjänst.

Föreslagen lydelse

sättning för utfört arbete eller
utgår på sätt som anges i 32 § 3 e
mom. andra stycket 2-4. Även om
det inte följer av 3 d mom. tas som
intäkt inte upp sådan rabatt eller
liknande förmån som transport-
företag enligt internationellt ve-
dertagen praxis utger för visad
kundtrohet vid utrikes flygresor
och som slutligt tillfaller en arbets-
tagare eller uppdragstagare på
grund av hans egenskap av rese-
när. Har skattskyldig på grund av
anställning eller särskilt uppdrag
inom rese- eller trafikbranschen
under beskattningsåret åtnjutit
förmån av fria eller delvis fria
resor, skall värdet av den första
resan tur och retur inte tas upp
som intäkt.

4 mom. Har skattskyldig på
grund av byte av verksamhetsort
flyttat till ny bostadsort och fått
särskild ersättning av sin arbets-
givare eller av allmänna medel för
flyttningskostnadenskallersättning-
en inte tas upp som intäkt om inte
annat följer av andra stycket. Som
flyttningskostnad räknas kostnader
för emballering, packning, trans-
port och uppackning av den skatt-
skyldiges och hans familjs bo-hag
och övrigt lösöre samt transport av
den skattskyldige och hans familj
från den gamla till den nya bo-
stadsorten och andra liknande
kostnader för flyttningen. Som flytt-
ningskostnad räknas exempelvis
inte kostnader för resor till och
från arbetsplatsen, hemresor, dub-
bel bosättning eller förlust vid för-
säljning av bostad eller annan
egendom.

Omfattar ersättning för flyttnings-
kostnad även ersättning för körning
med egen bil skall ersättningen tas
upp som intäkt till den del den
överstiger det avdrag som medges
för kostnader för resor med egen
bil enligt den schablon som anges
i punkt 4 av anvisningarna till
33 §.

Prop. 1993/94:90

Bilaga 3

119

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1993/94:90

Bilaga 3

42

Värdet av bostadsförmån skall
beräknas med ledning av i orten
gällande hyrespris eller, om till-
fälle till sådan jämförelse saknas,
efter annan lämplig grund.

§⁵

Värdet av förmån av bostad som
är belägen här i riket och som inte
används som semesterbostad skall
beräknas med ledning av i orten
gällande hyrespris eller, om till-
fälle till sådan jämförelse saknas,
efter annan lämplig grund.

Värdet av produkter, varor eller andra förmåner, som ingår i lön eller
annan inkomst, beräknas till marknadsvärdet.

Bilförmån och kostförmån värderas enligt särskilda grunder som anges
i anvisningarna.

(Se vidare anvisningarna.)

Anvisningar
till 32 S

3.⁶ Såsom intäkt av tjänst skall
upptagas, bland annat, hyresvärdet
av bostad, som kan vara åt den
anställde upplåten. För den, som är
anställd och såsom löneförmån
åtnjuter bostad, skall alltså värdet
av denna bostadsförmån medräknas
vid löneförmånernas uppskattning.
Såsom intäkt skall även upptagas
exempelvis värdet av fri kost och
fria resor ävensom skatter, för-
säkringar o.d., som arbetsgivaren
betalat för den anställdes räkning
eller som den anställde annars
tillhandahållits på grund av an-
ställningen. Skatteplikt föreligger
dock inte för värdet av fri kost
som åtnjuts på allmänna transport-
medel vid tjänsteresa eller för
värdet av fri frukost som åtnjuts på
hotell eller liknande inrättning i
samband med övernattning där

under tjänsteresa, allt under förut-
sättning att kosten obligatoriskt
ingår i priset för transporten eller
övernattningen i fråga. Värdet av
fri kost som åtnjuts vid representa-
tion utgör inte heller skattepliktig
intäkt. Såvitt avser intern represen-
tation gäller detta endast om sam-
mankomsten är tillfällig och av
kort varaktighet. Arbetsgivares
kostnader för tryggande av arbets-
tagares pension genom avsättning
eller pensionsförsäkring utgör inte
skattepliktig intäkt för den anställ-
de. Förmån av fri försäkring av-
seende reseskydd under tjänsteresa
är inte heller skattepliktig.

3. Såsom intäkt av tjänst skall
upptas, bland annat, hyresvärdet av
bostad, som kan vara åt den an-
ställde upplåten. För den, som är
anställd och såsom löneförmån
åtnjuter bostad, skall alltså värdet
av denna bostadsförmån medräknas
vid löneförmånernas uppskattning.
Såsom intäkt skall även upptas
exempelvis värdet av fri kost och
fria resor samt skatter, försäkringar
o.d., som arbetsgivaren betalat för
den anställdes räkning eller som
den anställde annars åtnjutit på
grund av anställningen. Skatteplikt
föreligger dock inte för värdet av
fri kost som åtnjuts på allmänna
transportmedel vid tjänsteresa eller

120

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

för värdet av fri frukost som åtn-
juts på hotell eller liknande inrätt-
ning i samband med övernattning
där under tjänsteresa, allt under
förutsättning att kosten obligato-
riskt ingår i priset för transporten
eller övernattningen i fråga. Värdet
av fri kost som åtnjuts vid repre-
sentation utgör inte heller skatte-
pliktig intäkt. Såvitt avser intern
representation gäller detta endast
om sammankomsten är tillfällig
och av kort varaktighet. Arbets-
givares kostnader för tryggande av
arbetstagares pension genom av-
sättning eller pensionsförsäkring
utgör inte skattepliktig intäkt för
den anställde. Förmån av fri för-
säkring avseende reseskydd under
tjänsteresa är inte heller skatteplik-
tig-

Angående värdesättningen å bostadsförmån och andra naturaförmåner,
som kunna ingå i avlöningen, meddelas bestämmelser i 42 § och därtill
hörande anvisningar. Är tjänstebostad med hänsyn till vederbörande
tjänsteinnehavare i tjänsten åliggande representationsskyldighet större än
som skäligen kan anses erforderligt för en person i motsvarande ställning
men utan särskild, med tjänsten förenad representationsskyldighet, skall
såsom värde å bostadsförmånen upptagas allenast vad som kan anses
motsvara en bostad av sistnämnda beskaffenhet. Motsvarande gäller,
därest tjänstebostad av annan anledning är större än som kan anses erfor-
derligt för tjänsteinnehavarens och hans familjs behov. Har tjänsteinneha-
vare fått utgiva ersättning för bostadsförmån, skall givetvis bostadens
uppskattade värde därmed minskas.

3 b.⁷ Som exempel på personalvårdsförmåner enligt 32 § 3 e mom.
första stycket kan följande nämnas:

förfriskningar och annan enklare förtäring i samband med arbetet som
inte kan anses som måltid,

sedvanliga rabatter vid inköp av
varor och tjänster som ingår i ar-
betsgivarens ordinarie utbud eller
i ett annat företags ordinarie utbud
om företaget är närstående arbets-
givarens företag och varorna eller
tjänsterna har ett nära samband
med arbetsgivarens verksamhet,

möjlighet till enklare slag av motion och annan friskvård om

den utövas inom en anläggning som regelbundet disponeras av arbets-
givaren eller en till arbetsgivaren anknuten personalstiftelse,

Prop. 1993/94:90

Bilaga 3

121

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1993/94:90

Bilaga 3

den utövas enligt abonnemang som tecknats av arbetsgivaren och betalas
direkt av denne till anläggningens innehavare,

den är av kollektiv natur eller

den i andra fall i ringa omfattning utövas av den anställde.

till 33 §

3.⁸ Har skattskyldig i sitt arbete företagit resor som varit förenade med
övernattning utom den vanliga verksamhetsorten, äger han rätt till avdrag
för den ökning i levnadskostnaden, som han har haft på grund av att han
vistats utom sin vanliga verksamhetsort.

Den vanliga verksamhets-
orten utgörs av ett område inom
ett avstånd av 50 kilometer från
den skattskyldiges tjänsteställe.
Med vanlig verksamhetsort likställs
ett område inom ett avstånd av 50
kilometer från den skattskyldiges
bostad. Tjänsteställe är den
plats där en arbetstagare fullgör
huvuddelen av sitt arbete. Om detta
sker under förflyttning eller på ar-
betsplatser som hela tiden växlar,
anses som tjänsteställe i regel den
plats där arbetstagaren fullgör en
del av sitt arbete, såsom att hämta
och lämna arbetsmaterial eller
utföra förberedande och avslutande
arbetsuppgifter. Om arbete på varje
arbetsplats pågår begränsad tid
enligt de villkor som gäller för
vissa arbetstagare inom byggnads-
och anläggningsbranschen eller
därmed jämförliga branscher skall
den skattskyldiges bostad anses
som tjänsteställe.

Den vanliga verksamhets-
orten utgörs av ett område inom
ett avstånd av 50 kilometer från
den skattskyldiges tjänsteställe.
Med vanlig verksamhetsort likställs
ett område inom ett avstånd av 50
kilometer från den skattskyldiges
bostad. Tjänsteställe är den
plats där en arbetstagare fullgör
huvuddelen av sitt arbete. Om detta
sker under förflyttning eller på ar-
betsplatser som hela tiden växlar,
anses som tjänsteställe i regel den
plats där arbetstagaren fullgör en
del av sitt arbete, såsom att hämta
och lämna arbetsmaterial eller
utföra förberedande och avslutande
arbetsuppgifter. Om arbete på varje
arbetsplats pågår begränsad tid
enligt de villkor som gäller för
vissa arbetstagare inom byggnads-
och anläggningsbranschen eller
därmed jämförliga branscher skall
den skattskyldiges bostad anses
som tjänsteställe. För reserv-
officerare skall bostaden an-ses
som tjänsteställe.

Kostnadsökning enligt första stycket kan avse utlägg för logi, merkost-
nad för måltider samt diverse småutgifter.

Har arbetsgivare för förrättning
inom riket utgivit ersättning för att
täcka kostnadsökningen för målti-
der och småutgifter (dagtrakta-
mente), och visar den skattskyl-
dige inte större ökning, medges
avdrag med belopp motsvarande
den uppburna ersättningen, dock
högst med ett belopp per dag som
motsvarar 0,5 procent av det för
beskattningsåret gällande basbe-
loppet enligt 1 kap. 6 § lagen

Har arbetsgivare för förrättning
inom riket utgivit ersättning för att
täcka kostnadsökningen för målti-
der och småutgifter (dagtrakta-
mente) och visar den skattskyl-
dige inte större kostnadsökning,
medges avdrag med belopp mot-
svarande den uppburna ersättning-
en, dock högst med ett belopp per
dag som motsvarar 0,5 procent av
det för beskattningsåret gällande
basbeloppet enligt 1 kap. 6 § lagen

122

Nuvarande lydelse

(1962:381) om allmän försäkring
avrundat till närmaste tiotal kronor
(helt maximibelopp). Detta
maximibelopp avser kostnadsök-
ning för måltider och småutgifter
under varje hel dag som har tagits
i anspråk för resan. Som hel dag
anses även avresedag om resan har
påbörjats före kl. 12.00 och hem-
komstdag om resan har avslutats
efter kl. 19.00. Om resan har
påbörjats senare eller avslutats
tidigare skall avdraget bestämmas
till högst ett halvt maximibelopp.

Föreslagen lydelse

(1962:381) om allmänna försäkring
avrundat till närmast tiotal kronor
(helt maximibelopp) och för
halv dag med högst ett halvt maxi-
mibelopp. Helt maximibelopp avser
kostnadsökning för måltider och
småutgifter under varje hel dag
som har tagits i anspråk för resan.

Prop. 1993/94:90

Bilaga 3

Har arbetsgivare för förrättning
utom riket utgivit dagtraktamente,
och visar den skattskyldige inte
större kostnadsökning, medges av-
drag med belopp motsvarande den
uppburna ersättningen, dock högst
med belopp per dag som kan anses
motsvara den normala ökningen i
levnadskostnaderna under en dag i
respektive förrättningsland (helt
normalbelopp) och för halv
dag med högst ett halvt normalbe-
lopp. Helt normalbelopp avser
kostnadsökning för frukost, för
lunch och middag bestående av en
rätt på restaurang av normal stan-
dard samt för småutgifter under
varje hel dag som har tagits i
anspråk för resan. Föreligger
särskilda skäl får normalbeloppet
avse kostnadsökning för måltider
på restaurang av bättre standard.
Uppehåller sig den anställde under
tjänsteresa samma dag i mer än ett
land medges avdrag med normal-
beloppet för det land där han har
uppehållit sig den längsta tiden av
dagen (06.00 - 24.00).

Som hel dag anses även avrese-
dag om resan påbörjats före kl.
12.00 och hemkomstdag om resan
avslutats efter kl. 19.00. Som halv
dag anses avresedag om resan på-
börjats kl. 12.00 eller senare och
hemkomstdag om resan har avslu-
tats kl. 19.00 eller tidigare.

Vill skattskyldig visa att kost-
nadsökningen under förrättning

123

Nuvarande lydelse

Om den skattskyldige inte fått
ersättning från arbetsgivaren för att
täcka kostnadsökning för måltider
och småutgifter men gör sannolikt
att han haft sådana merkostnader
medges avdrag enligt schablon med
ett halvt maximibelopp per dag.

Föreslagen lydelse                 Prop. 1993/94:90

Bilaga 3

som varit förenad med övernattning
inom riket i en och samma anställ-
ning varit större än avdrag som be-
räknats i enlighet med vad som
sägs i fjärde stycket, skall utred-
ningen avse hans samtliga förrätt-
ningar i nämnda anställning under
beskattningsåret. Vill skattskyldig
visa att kostnadsökningen under
förrättning som varit förenad med
övernattning på utrikes ort i en och
samma anställning varit större än
avdrag som beräknats enligt femte
stycket, får kostnadsökningen be-
räknas för varje förrättning för sig.

Om den skattskyldige inte fått er-
sättning från arbetsgivaren för att
täcka kostnadsökning för måltider
och småutgifter men gör sannolikt
att han haft sådana merkostnader
medges avdrag vid förrättning
inom riket enligt schablon med ett
halvt maximibelopp och vid förrätt-
ning utom riket enligt schablon
med ett halvt normalbelopp per
dag.

Vill skattskyldig visa att kost-
nadsökningen i en och samma
anställning varit större än avdrag
som beräknats i enlighet med vad
som nu sagts, skall utredningen
avse hans samtliga förrättningar
inom riket i nämnda anställning
under beskattningsåret.

Avdrag för kostnad för logi vid
förrättning inom riket medges med
belopp motsvarande den faktiska
utgiften. Kan den skattskyldige inte
visa logikostnaden medges avdrag
med belopp motsvarande ersättning
som uppburits från arbetsgivaren
(nattraktamente). Detta avdrag
får dock inte överstiga ett halvt
maximibelopp per natt.

Avdrag för kostnad för logi med-
ges med belopp motsvarande den
faktiska utgiften. Kan den skatt-
skyldige inte visa logikostnaden
medges avdrag med belopp mot-
svarande ersättning som uppburits
från arbetsgivaren (nattrakta-
mente). Detta avdrag får dock
inte överstiga vid förrättning inom
riket ett halvt maximibelopp och
vid förrättning utom riket ett halvt
normalbelopp per natt.

Har skattskyldig som har rätt till
avdrag för ökade levnadskostnader
enligt denna punkt tillhandahållits
kostförmån skall avdraget reduce-
ras med hänsyn härtill, såvida inte
förmånen avser fri kost som till-

124

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1993/94:90

Bilaga 3

När arbete utom den vanliga
verksamhetsorten varit förlagt till
en och samma ort inom riket under
längre tid än tre månader i en följd
bedöms rätten till avdrag och be-
räknas detta enligt bestämmelserna
i punkt 3 a. En löpande förrättning
anses bruten endast av uppehåll
som beror på att arbetet förläggs
till annan ort under minst fyra
veckor.

Har skattskyldig som har rätt till
avdrag för ökade levnadskostnader
enligt denna punkt tillhandahållits
kostförmån skall avdraget reduce-
ras med hänsyn härtill, såvida inte
förmånen avser fri kost som till-
handahållits på allmänna transport-
medel vid tjänsteresa och som inte
utgör skattepliktig intäkt.

Kostnadsökning under förrättning
som varit förenad med övernattning
på utrikes ort, får beräknas för
varje förrättning för sig. Avdraget
skall även här, om den skattskyldi-
ge inte visar större ökning, anses
ha uppgått till belopp som motsva-
rar den kostnadsersättning som
arbetsgivaren givit ut, dock högst
med belopp som kan anses motsva-
ra största normala ökning i lev-
nadskostnaden under ett dygn för
respektive förrättningsland.

handahållits på allmänna transport-
medel vid tjänsteresa och som inte
utgör skattepliktig intäkt.

När arbete utom den vanliga
verksamhetsorten varit förlagt till
en och samma ort under längre tid
än tre månader i en följd bedöms
rätten till avdrag och beräknas
detta enligt bestämmelserna i punkt
3 a. En löpande förrättning anses
bruten endast av uppehåll som
beror på att arbetet förläggs till
annan ort under minst fyra veckor.

3 a.⁹ En avdragsgill fördyring avseende ökade levnadskostnader kan
inte anses föreligga enbart av den anledningen att den skattskyldige
arbetar på annan ort än den där han har sin bostad. Avdrag medges dock
i följande fall, nämligen om

arbetet avser endast en kortare tid,

arbetet visserligen inte kan betecknas som kortvarigt men ändå typiskt
sett är tidsbegränsat till sin natur eller sådant att en fast anknytning till
den tidigare bostadsorten krävs,

arbetet skall bedrivas på flera olika platser eller

det av annan anledning inte skäligen kan ifrågasättas att flyttning bör
ske till arbetsorten.

Oavsett vad som ovan sagts har en skattskyldig, som på grund av sitt
arbete flyttat till ny bostadsort, rätt till avdrag för ökade levnadskostnader
om bostad för den skattskyldige, dennes make, sambo eller familj

125

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1993/94:90

Bilaga 3

behållits pa den tidigare bostadsorten och sådan dubbel bosättning är
skälig på grund av

makes eller sambos förvärvsverksamhet,

svårighet att anskaffa fast bostad på verksamhetsorten eller

annan särskild omständighet.

Avdrag enligt denna punkt medges endast om övernattning på arbetsor-
ten äger rum.

Avdrag medges endast om avståndet mellan bostadsorten och arbetsor-
ten är längre än 50 kilometer.

Avdrag enligt första stycket medges under längst två år och i övrigt
under längst tre år för gifta eller samboende par och under längst ett år
för ensamstående skattskyldiga. I den angivna tiden skall inräknas tid
under vilken avdrag för samma förrättning medgetts enligt punkt 3.
Avdrag medges dock för längre tid än som sagts nu, om anställningens
natur eller andra särskilda skäl talar för det.

Avdrag för kostnad för logi be-
räknas till belopp motsvarande den
faktiska utgiften. För skattskyldiga
som avses i punkt 3 ovan medges
dock avdrag enligt bestämmelserna
i punkt 3 sjunde stycket. Ökningen
i kostnaderna för måltider och
småutgifter på arbetsorten beräknas
antingen enligt utredning om den
faktiska kostnadsökningens storlek
eller schablonmässigt. Den scha-
blonmässiga ökningen beräknas

1. för skattskyldiga som under de
första tre månaderna av bortovaron
medgivits avdrag enligt punkt 3
ovan och som alltjämt upp-bär
kostnadsersättning från arbetsgiva-
ren till 70 procent av helt maximi-
belopp per dag,

2. för skattskyldiga som medges
avdrag enligt första stycket till ett
halvt maximibelopp per dag under
de första tre månaderna av borto-
varon och därefter samt i fall av
dubbel bosättning till 30 procent av
helt maximibelopp per dag.

Avdrag för kostnad för logi be-
räknas till belopp motsvarande den
faktiska utgiften. För skattskyldiga
som avses i punkt 3 ovan medges
dock avdrag enligt bestämmelserna
i punkt 3 nionde stycket. Ökningen
i kostnaderna för måltider och
småutgifter på arbetsorten beräknas
antingen enligt utredning om den
faktiska kostnadsökningens storlek
eller schablonmässigt. Den scha-
blonmässiga ökningen beräknas

1. för skattskyldiga som under de
första tre månaderna av bortovaron
medgivits avdrag enligt punkt 3
ovan och som alltjämt uppbär kost-
nadsersättning från arbetsgivaren
när arbetsorten är belägen inom
riket till 70 procent av helt maxi-
mibelopp och när arbetsorten är
belägen utom riket till 70 procent
av helt normalbelopp per dag,

2. för skattskyldiga som medges
avdrag enligt första stycket när
arbetsorten är belägen inom riket
till ett halvt maximibelopp per dag
och när arbetsorten är belägen
utom riket till ett halvt normalbe-
lopp per dag under de första tre
månaderna av bortovaron och
därefter samt i fall av dubbel bos-
ättning när arbetsorten är belägen
inom riket till 30 procent av helt
maximibelopp och när arbetsorten

126

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

är belägen utom riket till 30 pro-
cent av helt normalbelopp per dag.

Har skattskyldig som har rätt till avdrag för ökade levnadskostnader
enligt denna punkt tillhandahållits kostförmån skall avdraget reduceras
med hänsyn härtill, såvida inte förmånen avser fri kost som till-
handahållits på allmänna transportmedel vid tjänsteresa och som inte
utgör skattepliktig intäkt.

4.¹⁰ Även för det fall, att skattskyldig enligt punkt 3 här ovan icke är
berättigad till avdrag för ökade levnadskostnader, äger han dock rätt
avdraga skälig kostnad för resor till och från arbetsplatsen, där denna
varit belägen på sådant avstånd från hans bostad, att han behövt anlita
och även anlitat särskilt fortskaffningsmedel.

Om avståndet mellan den skattskyldiges bostad och arbetsplats uppgår
till minst fem kilometer och det klart framgår att användandet av egen bil
för resa till och från arbetsplatsen regelmässigt medför en tidsvinst på
minst två timmar i jämförelse med allmänt kommunikationsmedel medges
avdrag för kostnader för resa med egen bil. Sådant avdrag medges också
om den skattskyldige använder bilen i tjänsten under minst 60 dagar för
år räknat för de dagar som bilen används i tjänsten. Om bilen används i
tjänsten under minst 160 dagar för år räknat medges avdrag under alla de
dagar som bilen används för resor mellan bostad och arbetsplats.
Användning i tjänsten beaktas dock endast om den uppgår till minst 300
mil för år räknat. Avdraget skall bestämmas enligt schablon på grundval
av genomsnittliga kostnader för mindre bil och med hänsyn till de
kostnader, som är direkt beroende av kört vägsträcka (milbundna kostna-
der). Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer fastställer
för varje taxeringsår föreskrifter för beräkningen av avdrag i dessa fall.

För skattskyldig som på grund av ålder, sjukdom eller handikapp är
nödsakad att använda bil tillämpas inte bestämmelserna i andra stycket.
Detsamma gäller skattskyldig som är tvungen att använda större bil på
grund av skrymmande last.

Prop. 1993/94:90

Bilaga 3

Den som är skattskyldig för för-
mån av fri eller delvis fri bil med-
ges dock inte avdrag för kostnader
för resor som avses i första styc-
ket, om han företagit resorna med

Har den skattskyldige vid resorna
haft kostnader för väg-, bro-eller
färjeavgift medges avdrag för den
faktiska kostnaden.

Skattskyldig som haft kostnader
för resa inom riket i samband med
tillträdande eller frånträdande av
anställning eller uppdrag har rätt
till skäligt avdrag för kostnaderna.
Härvid gäller vad som sägs i punkt
3 b andra stycket.

Den som är skattskyldig för för-
mån av fri eller delvis fri bil med-
ges dock inte avdrag för andra
kostnader än sådana som avses i
fjärde stycket för resor som avses

127

Nuvarande lydelse

bil under den tid förmånen åtnju-
tits.

till

2.¹¹ Värdet av bilförmån skall
för helt år bestämmas till 0,8 bas-
belopp med tillägg av 20 procent
av nybilspriset i slutet av året före
beskattningsåret för senaste årsmo-
dell av förmånsbilen eller - om
bilmodellen då inte saluförs - till
0,8 basbelopp med tillägg av 20pr-
ocent av ett uppskattat nybils-pris,
baserat på nybilspriset för motsva-
rande modeller. Värdet får dock
inte överstiga 42 procent eller
understiga 35 procent av nybilspri-
set.

Är förmånsbilens årsmodell äldre
än tre år skall förmånens värde
nedsättas till 85 procent av det
värde som framkommer vid en
beräkning enligt första stycket.

Är förmånsbilens årsmodell sex
år eller äldre skall värdet av för-
månen nedsättas till 85 procent av
det värde som framkommer vid en
beräkning enligt första stycket men
som grundar sig på ett uppskattat
nybilspris, baserat på 85 procent
av nybilspriset i slutet av året före
beskattningsåret för de vanligast
förekommande bilarna. På den
skattskyldiges begäran skall
förmånsvärdet bestämmas enligt
andra stycket, om sådant nybilspris
som avses i första stycket kan
beräknas för förmånsbilen.

Vid beräkningen av förmåns-
värdet enligt första-frez/ye styckena
skall till det angivna nybilspriset i
förekommande fall läggas anskaff-
ningskostnaden för extrautrustning
z den mån den överstiger 20 000
kr.

Om den skattskyldige bekostar allt
av förmånsbilen skall förmånsvärdet

Om den skattskyldige åtnjuter
förmånen endast under en del av
året skall förmånsvärdet beräknat
enligt första-/emte styckena sättas

Föreslagen lydelse

i första stycket, om han har före-
tagit resorna med bil under den tid
förmånen åtnjutits.

42 §

2. Värdet av bilförmån skall för
helt år bestämmas till 0,7 bas-
belopp med tillägg av 20 procent
av nybilspriset för årsmodellåret.
Värdet får dock inte överstiga
40 procent eller understiga 32 pro-
cent av nybilspriset för årsmodell-
året.

Prop. 1993/94:90

Bilaga 3

Är förmånsbilens årsmodell sex
år eller äldre skall förmånsvärdet
beräknas på ett belopp som utgör
70 procent av ett uppskattat nybils-
pris i slutet av året före beskatt-
ningsåret för de vanligast förekom-
mande bilarna ägda av juridiska
personer. På den skattskyldiges
begäran skall förmånsvärdet be-
stämmas enligt första stycket, om
sådant nybilspris som avses i första
stycket kan beräknas för förmåns-
bilen.

Vid beräkningen av förmåns-
värdet enligt första och andra
styckena skall till det angivna
nybilspriset i förekommande fall
läggas anskaffningskostnaden för
extrautrustning.

drivmedel för det privata nyttjandet
nedsättas med en femtedel.

Om den skattskyldige åtnjuter
förmånen endast under en del av
året skall förmånsvärdet beräknat
enligt första-jfjarz/e styckena sättas

128

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1993/94:90

Bilaga 3

ned med en tolftedel för varje hel ned med en tolftedel för varje hel
kalendermånad som han inte har kalendermånad som han inte har
åtnjutit förmånen.                   åtnjutit förmånen.

Om bilförmån endast åtnjutits i
ringa omfattning skall förmånen
inte tas upp till beskattning.

4.¹² Om den skattskyldige utger ersättning för en förmån skall förmåns-
värdet, beräknat enligt punkterna 2 och 3, sättas ned med ersättningens
belopp.

Värdet av bilförmån och förmån
av fri kost, beräknat enligt punk-
terna 2 och 3 får jämkas uppåt
eller nedåt, om det finns synnerliga
skäl.

Värdet av bilförmån och förmån
av fri kost, beräknat enligt punk-
terna 2 och 3 får jämkas uppåt
eller nedåt, om det finns synnerliga
skäl. Synnerliga skäl får beträff-
ande bilförmån anses föreligga om
bilen används som arbetsredskap
eller om tjänstekörningen är om-
fattande eller om eljest synnerliga
skäl finns.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994 och tillämpas första
gången vid 1995 års taxering.

2. Vad som sägs i punkt 3 femte stycket av anvisningarna till 33 § om
bestämmandet av normalbeloppets storlek för hel dag skall dock gälla
först i fråga om kalenderåret 1995 och tillämpas första gången vid 1996
års taxering. För kalenderåret 1994 skall normalbeloppets storlek för hel
dag bestämmas till 70 procent av det belopp som kan anses motsvara
största normala ökning i levnadskostnaden i respektive förrättningsland.

¹ Senaste lydelse 1993:359.

² Senaste lydelse 1990:650.

³ Senaste lydelse 1991:1866.

⁴ Senaste lydelse 1990:650.

⁵ Senaste lydelse 1990:650.

⁶ Senaste lydelse 1992:1596.

⁷ Senaste lydelse 1991:592.

⁸ Senaste lydelse 1992:1596.

⁹ Senaste lydelse 1992:1596.

¹⁰ Senaste lydelse 1986:1199.
** Senaste lydelse 1990:650.

¹² Senaste lydelse 1987:1303.

9 Riksdagen 1993/94. 1 samt. Nr 90

129

2.2 Förslag till

Lag om ändring i uppbördslagen (1953:272)

Härigenom föreskrivs att 8 och 10 §§ uppbördslagen (1953:272)' skall
ha följande lydelse.

Prop. 1993/94:90

Bilaga 3

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

8 §²

Åtnjuter skattskyldig jämte kontant inkomst andra förmåner skall
preliminär A-skatt beräknas efter inkomstförmånemas sammanlagda
värde. Har den skattskyldige utgett ersättning för en förmån skall
förmånsvärdet sättas ned med ersättningens belopp.

Värdet av bilförmån skall beräk-
nas enligt punkt 2 av anvisningarna
till 42 § kommunalskattelagen
(1928:370). Tredje stycket andra
meningen av nämnda anvisnings-
punkt skall dock tillämpas endast i
fall som avses i sjätte stycket ne-
dan. Värdet av förmån av räntefritt
lån eller lån där räntan understiger
marknadsräntan skall beräknas
enligt punkt 10 tredje— femte
styckena av anvisningarna till 32 §
kommunalskattelagen.

Värdet av förmån av bostad som
är belägen här i riket och som inte
är semesterbostad skall beräknas
enligt följande grunder. Riket delas
in i områden som är väsentligen
enhetliga i fråga om boendekost-
nader. Förmånsvärdet av en bostad
inom varje område skall bestäm-
mas till det genomsnittliga värdet
för jämförbara bostäder inom om-
rådet. Om bostaden är belägen
utom tätort med närmaste omgiv-
ning skall dock värdet bestämmas
till det lägsta av nämnda genoms-
nittsvärden reducerat med tio pro-
cent.

Värdet av bilförmån skall beräk-
nas enligt punkt 2 av anvisningarna
till 42 § kommunalskattelagen
(1928:370). Andra stycket andra
meningen av nämnda anvisnings-
punkt skall dock tillämpas endast i
fall som avses i sjätte stycket ne-
dan. Värdet av förmån av räntefritt
lån eller lån där räntan understiger
marknadsräntan skall beräknas
enligt punkt 10 tredje— femte
styckena av anvisningarna till 32 §
kommunalskattelagen.

Värdet av förmån av bostad som
är belägen här i riket och som inte
är semesterbostad skall beräknas
enligt följande grunder. Riket delas
in i områden som är väsentligen
enhetliga i fråga om boendekostna-
der. Förmånsvärdet av en bostad
inom varje område skall bestäm-
mas till det genomsnittliga värdet
beräknat per kvadratmeter bo-
stadsyta för jämförbara bostäder
inom området. Om bostaden är be-
lägen utom tätort med närmaste
omgivning skall dock värdet be-
stämmas till det lägsta av nämnda
genomsnittsvärden reducerat med
tio procent. Vid värdering av för-
mån av fri eller delvis fri resa som
utgår på grund av anställning eller
särskilt uppdrag inom rese- eller
trafikbranschen skall följande
iakttas. För flygresor skall världen
indelas i zoner som är väsentligen
enhetliga i fråga om resestruktur
och priser. Förmånsvärdet av en
fri eller delvis fri flygresa skall be-
stämmas till det genomsnittliga

130

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

lägsta priset för bokningsbara
resor på allmänna marknaden inom
zonen respektive mellan zonerna.
Har för resan gällt som villkor att
den får företas endast under förut-
sättning att det vid resans avgång
finns osålda platser kvar och har
på grund härav förelegat en påtag-
lig risk för att resan inte kan ge-
nomföras enligt planerna skall
resan anses ha ett värde motsva-
rande lägsta priset för resan om
den varit bokningsbar och i fråga
om flygresa lägsta genomsnittliga
priset på marknaden, efter avdrag
med 50 procent.

Värdet av annan förmån än som avses i andra och tredje styckena skall
beräknas enligt 42 § andra stycket kommunalskattelagen samt punkt 1
andra och tredje styckena och punkt 3 av anvisningarna till den paragra-
fen.

Föreligger fall som avses i punkt 4 andra stycket av anvisningarna till
42 § kommunalskattelagen får skattemyndigheten bestämma värdet av
förmånen med hänsyn härtill.

Om skattemyndigheten bestämt värdet av förmånen enligt bestämmelser-
na i 5 § andra stycket lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från
arbetsgivare skall detta värde användas även vid beräkning av preliminär
A-skatt.

Prop. 1993/94:90

Bilaga 3

10 §

Preliminär A-skatt skall beräknas
på ersättningar för ökade levnads-
kostnader som lämnas vid sådan
tjänsteresa inom riket som avses i
punkt 3 av anvisningarna till 33 §
kommunalskattelagen (1928:370)
endast till den del ersättningarna
överstiger de schablonbelopp som
anges i nämnda lagrum eller, såvitt
gäller kostnad för logi, den faktis-
ka utgiften. På ansökan av den
som betalar ut ersättning får skat-
temyndigheten besluta att i den
mån tjänsteresa varar mer än tre
månader motsvarande skall gälla
till den del ersättningarna inte
överstiger vad som anges i punkt 3
a av anvisningarna till nämnda
paragraf.

På ersättning för ökade levnads-
kostnader vid sådan tjänsteresa

Preliminär A-skatt skall beräknas
på ersättningar för ökade levnads-
kostnader, som lämnas vid sådan
tjänsteresa som avses i punkt 3 av
anvisningarna till 33 § kommunal-
skattelagen (1928:370) och för
vilken rätten till avdrag för kost-
naderna vid mottagarens inkomst-
taxering anges i nämnda punkt,
endast till den del ersättningarna
överstiger de schablonbelopp som
anges i nämnda lagrum eller, såvitt
gäller kostnad för logi, den faktis-
ka utgiften.

På ersättning för ökade levnads-
kostnader som lämnas vid sådan

131

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

utom riket som avses i punkt 3
sista stycket av anvisningarna till
33 § kommunalskattelagen skall
preliminär A-skatt beräknas endast
till den del ersättningen överstiger
avdragsgillt belopp enligt nämnda
lagrum.

tjänsteresa för vilken rätten till
avdrag för kostnaderna vid mot-
tagarens inkomsttaxering anges i
punkt 3 a av anvisningarna till
33 § kommunalskattelagen skall
preliminär A-skatt beräknas endast
till den del ersättningarna översti-
ger de schablonbelopp som anges
i nämnda lagrum. / den mån ersätt-
ning för ökade levnadskostnader
under tjänsteresa utgår för längre
tid än två år på en och samma ort
skall dock preliminär A-skatt be-
räknas på hela ersättningen såvida
inte skattemyndigheten på ansökan
av den som betalar ut ersättningen
beslutar att motsvarande skall
gälla även för viss längre tid än
två år.

Prop. 1993/94:90

Bilaga 3

1 fråga om ersättning för resa med egen bil i tjänsten gäller att
preliminär A-skatt beräknas på ersättningen endast till den del den
överstiger det i punkt 3 c av anvisningarna till 33 § kommunalskattelagen
angivna beloppet.

Beträffande annan skattepliktig ersättning för kostnader som är förenade
med tjänsten beräknas preliminär A-skatt endast om det är uppenbart att
ersättningen avser kostnader som inte är avdragsgilla vid mottagarens
inkomsttaxering eller att den överstiger avdragsgillt belopp. I sådant fall
beräknas skatten på hela ersättningen respektive den del av ersättningen
som överstiger det avdragsgilla beloppet.

Preliminär A-skatt skall inte utgå för:

a) familjebidrag till den som tjänstgör inom totalförsvaret;

b) ränta eller utdelning som tillkommer en annan juridisk person än
svenskt dödsbo eller en fysisk person som inte är bosatt i Sverige;

c) ränta eller utdelning som enligt dubbelbeskattningsavtal är helt
undantagen från beskattning i Sverige;

d) ränta på förfogarkonto som avses i 3 kap. 57 § lagen (1990:325) om
självdeklaration och kontrolluppgifter, om räntan inte uppgår till 1 000
kronor;

e) ränta pa konto för klientmedel;

f) ränta som ingår i belopp som redovisats enligt 3 kap. 22 § sista
stycket lagen om självdeklaration och kontrolluppgifter;

g) utdelning som avses i punkt 2
tredje stycket av anvisningarna till
22 § kommunalskattelagen eller 3 §
1 mom. tredje stycket lagen
(1947:576) om statlig inkomstskatt;
eller

h) ersättning till en och samma
idrottsutövare från en sådan ideell

g) utdelning som avses i punkt 2
tredje stycket av anvisningarna till
22 § kommunalskattelagen eller 3 §
1 mom. tredje stycket lagen
(1947:576) om statlig inkomstskatt;

h) ersättning till en och samma
idrottsutövare från en sådan ideell
förening som avses i 7 § 5 mom.

132

Nuvarande lydelse

förening som avses i 7 § 5 mom.
lagen (1947:576) om statlig in-
komstskatt och som har till hu-
vudsakligt syfte att främja idrottslig
verksamhet, om ersättningen från
föreningen under året inte uppgått
till ett halvt basbelopp enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring.

Föreslagen lydelse

lagen (1947:576) om statlig in-
komstskatt och som har till hu-
vudsakligt syfte att främja idrottslig
verksamhet, om ersättningen från
föreningen under året inte uppgått
till ett halvt basbelopp enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring;
eller

i) förmån av fri resa inom riket i
samband med tillträdande eller
frånträdande av anställning eller
uppdrag eller ersättning för kost-
nad för sådan resa.

Prop. 1993/94:90

Bilaga 3

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994 och tillämpas första gången
i fråga om preliminär skatt för år 1994.

¹ Lagen omtryckt 1991:97.

Senaste lydelse av lagens rubrik 1974:771.

² Senaste lydelse 1992:1599.

³ Senaste lydelse 1992:680.

10 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 90

133

2.3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1990:325) om självdeklaration och
kontrolluppgifter

Härigenom föreskrivs att 3 kap. 7 och 9 §§ lagen (1990:325) om själv-
deklaration och kontrolluppgifter skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse

Prop. 1993/94:90

Bilaga 3

3 kap.
7 §>

Värdet av förmåner som utgått i
annat än pengar skall beräknas i
enlighet med bestämmelserna i
kommunalskattelagen (1928:370).
Vid beräkning av värdet av bil-
förmån och kostförmån skall dock
bestämmelserna i punkt 2 tredje
stycket andra meningen och punkt
4 andra stycket av anvisningarna
till 42 § nämnda lag tillämpas
endast i enlighet med beslut av
skattemyndigheten med stöd av 5 §
andra stycket lagen (1984:668) om
uppbörd av socialavgifter från ar-
betsgivare. Värdet av annan bo-
stadsförmån än förmån av semes-
terbostad skall beräknas i enlighet
med bestämmelserna i 8 § tredje
stycket uppbördslagen (1953:272).

Värdet av förmåner som utgått i
annat än pengar skall beräknas i
enlighet med bestämmelserna i
kommunalskattelagen (1928:370).
Vid beräkning av värdet av bil-
förmån och kostförmån skall dock
bestämmelserna i punkt 2 andra
stycket andra meningen och punkt
4 andra stycket av anvisningarna
till 42 § nämnda lag tillämpas
endast i enlighet med beslut av
skattemyndigheten med stöd av 5 §
andra stycket lagen (1984:668) om
uppbörd av socialavgifter från ar-
betsgivare. Värdet av annan bo-
stadsförmån här i riket än förmån
av semesterbostad skall beräknas i
enlighet med bestämmelserna i 8 §
tredje stycket uppbördslagen
(1953:272). Har reseförmån vid
beräkning av preliminär skatt värd-
erats enligt 8 § tredje stycket upp-
bördslagen skall detta värde anges
i kontrolluppgiften.

Om värdet av en förmån justerats enligt 5 § andra stycket lagen om
uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare skall anges att justering skett.

Det sammanlagda värdet av förmånerna skall anges särskilt för sig.

9 §²

I kontrolluppgiften skall det för varje belopp anges om arbetsgivaren
skall betala arbetsgivaravgifter enligt lagen (1981:691) om socialavgifter.

Ersättning för ökade levnads-
kostnader eller kostnader för resa
med egen bil i tjänsten som enligt
10 § första-tredje styckena upp-
bördslagen (1953:272) skall ligga
till grund för beräkning av preli-
minär A-skatt, skall i kontrollupp-
gift anges som lön, arvode eller
motsvarande.

Ersättning för ökade levnads-
kostnader eller kostnader för resa
med egen bil i tjänsten som enligt
10 § första-tredje styckena upp-
bördslagen (1953:272) skall ligga
till grund för beräkning av preli-
minär A-skatt, skall i kontrollupp-
gift anges som lön, arvode eller
motsvarande. Har ersättning för

134

Nuvarande lydelse

I kontrolluppgiften skall särskilt
för sig tas upp det sammanlagda
värdet av andra kostnadsersättning-
ar än sådana som enligt 5 § 4 a-c
skall uppges först efter föreläggan-
de av skattemyndigheten. Dock
skall ersättningen, då det är upp-
enbart att den avser kostnader som
inte är avdragsgilla vid mottaga-
rens inkomsttaxering eller att den
överstiger avdragsgillt belopp, till
denna del anges som lön, arvode
eller motsvarande.

I kontrolluppgiften skall särskilt
för sig tas upp sådant avdrag som
har gjorts för preliminär A-skatt.

Föreslagen lydelse

ökade levnadskostnader utgått un-
der en och samma tjänsteresa för
längre tid än 90 dagar under be-
skattningsåret skall det avseende
inrikes respektive utrikes förrätt-
ning anges var för sig i kontroll-
uppgift.

I kontrolluppgiften skall särskilt
för sig tas upp det sammanlagda
värdet av andra kostnadsersättning-
ar än sådana som enligt 5 § 3 a-c
skall uppges först efter föreläggan-
de av skattemyndigheten. Dock
skall ersättningen, då det är upp-
enbart att den avser kostnader som
inte är avdragsgilla vid mottaga-
rens inkomsttaxering eller att den
överstiger avdragsgillt belopp, till
denna del anges som lön, arvode
eller motsvarande.

I kontrolluppgiften skall särskilt
för sig tas upp sådant avdrag som
har gjorts för preliminär A-skatt.

Prop. 1993/94:90

Bilaga 3

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994 och tillämpas första gången
vid 1995 års taxering.

* Senaste lydelse 1992:493.

² Senaste lydelse 1992:1659.

135

2.4 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1984:668) om uppbörd av
socialavgifter från arbetsgivare

Prop. 1993/94:90

Bilaga 3

Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (1984:668) om uppbörd av social-
avgifter från arbetsgivare¹ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

5 §²

Skattepliktiga förmåner skall tas upp till ett värde som bestäms i
enlighet med 8 § första-fjärde styckena uppbördslagen (1953:272).

Om det föreligger fall som avses
i punkt 4 andra stycket av anvis-
ningarna till 42 § kommunalskat-
telagen (1928:370), eller sådant fall
att den skattskyldige skulle kunna
få förmånsvärdet bestämt med stöd
av punkt 2 tredje stycket andra
meningen av samma anvisningar,
får skattemyndigheten på fram-
ställning av arbetsgivaren bestäm-
ma värdet av förmånen med hän-
syn härtill. Arbetsgivaren skall
underrätta arbetstagare som berörs
av skattemyndighetens beslut.

Om det föreligger fall som avses
i punkt 4 andra stycket av anvis-
ningarna till 42 § kommunalskat-
telagen (1928:370), eller sådant fall
att den skattskyldige skulle kunna
få förmånsvärdet bestämt med stöd
av punkt 2 andra stycket andra
meningen av samma anvisningar,
får skattemyndigheten på fram-
ställning av arbetsgivaren bestäm-
ma värdet av förmånen med hän-
syn härtill. Detsamma gäller om
bostadsförmänsvärde som bestäms
enligt 8 § tredje stycket uppbörds-
lagen avviker med mer än 10 pro-
cent från det värde som följer av
42 § första stycket kommunalskatte-
lagen eller om värde av reseförmån
som bestäms enligt 8 § tredje styc-
ket uppbördslagen avviker med mer
än 10 procent från det värde som
följer av 42 § andra stycket kom-
munalskattelagen. Arbetsgivaren
skall underrätta arbetstagare som
berörs av skattemyndighetens be-
slut.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994 och tillämpas på förmån
som utges efter ikraftträdandet.

¹ Lagen omtryckt 1991:98.

² Senaste lydelse 1992:488.

136

2.5 Förslag till

Lag om avdrag för kostnader för bilresor till och från
arbetsplatsen vid 1995 års taxering

Härigenom föreskrivs följande.

Avdrag för kostnad för resa med egen bil till och från arbetsplatsen
enligt punkt 4 av anvisningarna till 33 § kommunalskattelagen (1928:370)
skall vid 1995 års taxering medges, i stället för enligt schablon som
anges i andra stycket nämnda anvisningspunkt, med 1 krona och 30 öre
per kilometer.

Prop. 1993/94:90

Bilaga 3

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.

2.6 Förslag till

Lag om beräkning av beskattningsbar förvärvsinkomst vid
taxering till statlig inkomstskatt och statlig inkomstskatt på
förvärvsinkomster vid 1995 och 1996 års taxeringar

1 § Vad som sägs i 8 § första stycket lagen (1947:576) om statlig
inkomstskatt gäller inte vid 1995 och 1996 års taxeringar.

Skattskyldig som vid taxering till kommunal inkomstskatt är berättigad
till särskilt kommunalt grundavdrag enligt 48 § 4 mom. kommunal-
skattelagen (1928:370) har rätt till särskilt statligt grundavdrag från den
taxerade förvärvsinkomsten med belopp som motsvarar den del av det
särskilda kommunala grundavdraget som överstiger kommunalt
grundavdrag beräknat enligt 48 § 2 och 3 mom. kommunalskattelagen.

2 § I stället för vad som anges i lagen (1992:1485) om beräkning av
statlig inkomstskatt på förvärvsinkomst vid 1994 och 1995 års taxeringar
skall i fråga om fysiska personer vid 1995 års taxering det fasta
skattebeloppet på 100 kronor tas ut endast om den beskattningsbara
inkomsten överstiger ett belopp motsvarande det grundavdrag som
medges vid taxering till kommunal inkomstskatt enligt 48 § 2 och 3
mom. kommunalskattelagen (1928:370).

I stället för vad som anges i 10 § andra stycket lagen (1947:576) om
statlig inkomstskatt skall i fråga om fysiska personer vid 1996 års
taxering det fasta skattebeloppet på 100 kronor tas ut endast om den
beskattningsbara inkomsten överstiger ett belopp motsvarande det
grundavdrag som medges vid taxering till kommunal inkomstskatt enligt
48 § 2 och 3 mom. kommunalskattelagen.

Prop. 1993/94:90

Bilaga 3

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994 och tillämpas första gången
vid 1995 års taxering.

138

Lagrådet

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1993-10-25

Närvarande: f.d. regeringsrådet Bengt Hamdahl, justitierådet Hans-
Gunnar Solerud, regeringsrådet Anders Swartling.

Enligt en lagrådsremiss (finansdepartementet) den 14 oktober 1993 har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen (1928:370), m.m.

Förslagen har inför Lagrådet föredragits av kammarrättsassessorerna
Monica Dahlbom och Christina Westerling.

Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:

Lagrådet har underkastat lagtexten i förslagen till lagar om ändring i
kommunalskattelagen (1928:370), uppbördslagen (1953:272), lagen
(1990:325) om självdeklaration och kontrolluppgifter och lagen
(1984:668) om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare viss omarbet-
ning, som framgår av bilaga till detta protokoll. Lagrådets lagtextförslag
kommenteras endast vad avser följande bestämmelser i kommunal-
skattelagen.

Punkt 3 av anvisningarna till 33 §

I femte stycket regleras de fall då dagtraktamente har utgått för förrättning
utom riket. Sista meningen innehåller en föreskrift som klargör hur det
högsta avdragsbeloppet skall bestämmas när den anställde under
tjänsteresa samma dag uppehåller sig i mer än ett land. I det remitterade
förslaget sägs att avdrag i det fallet skall medges "med normalbeloppet
för det land där han har uppehållit sig den längsta tiden". Enligt vad som
framkommit vid lagrådsföredragningen är avsikten att föreskriften skall
bli tillämplig inte endast när valet står mellan två eller flera främmande
länder utan även när Sverige är ett av de länder som berörs. Av denna
anledning bör det i föreskriften använda uttrycket "normalbeloppet"
ersättas med ett uttryck som omfattar också det vid inhemska tjänsteresor
tillämpliga s.k. maximibeloppet. Lagrådet har i sitt författningsförslag
använt uttrycket "det högsta beloppet för avdrag".

Punkt 4 av anvisningarna till 33 §

Denna anvisningspunkt innehåller två nya bestämmelser. Den ena ger rätt
till avdrag för väg—, bro— och färjeavgifter, den andra reglerar avdrags-
rätten vid resor i samband med tillträdande eller frånträdande av en
anställning (s.k. inställelseresor). I det remitterade förslaget har bestäm-
melserna placerats i nu nämnd ordning som fjärde och femte styckena.
Vid lagrådsföredragningen har upplysts att den förstnämnda bestämmel-
sen är avsedd att bli tillämplig inte endast vid de i första-tredje styckena
reglerade arbetsresorna utan också vid inställelseresorna. Lagrådet har

Prop. 1993/94:90

Bilaga 4

139

ansett att detta bör tydligaregöras genom att bestämmelserna byter plats,
vilket innebär att inställelseresoma regleras i det fjärde och avdragsrätten
för vägavgifter m.m. i det femte stycket.

Punkt 2 av anvisningarna till 42 §

Första stycket innehåller huvudregeln för beräkning av värdet av
bilförmån. Enligt det remitterade förslaget är det nybilspriset "för modell-
året" som skall ligga till grund för beräkningen av det 20—procentiga
tillägget. Av specialmotiveringen framgår att det är det s.k. listpriset som
åsyftas. Vid lagrådsföredragningen har upplysts att detta pris normalt
bestäms med ledning av prisuppgifter som är hänförliga till senare delen
av året före modellåret. För att lagtexten inte skall ge intryck av att
prisbestämningen tidsmässigt är bunden till de priser som tillämpas under
själva modellåret föreslår Lagrådet att det relevanta priset beskrivs som
nybilspriset "för årsmodellen".

I andra stycket finns särskilda värderingsregler för de fall då förmånsbi-
lens årsmodell är sex år eller äldre. Enligt första meningen i det
remitterade förslaget skall värdet i dessa fall beräknas "på" ett belopp
som utgör 70 procent av ett på visst sätt uppskattat nybilspris. Den
föreslagna lagtexten skulle kunna tolkas som att detta belopp skall träda
i stället för det i första stycket angivna nybilspriset vid en värdering som
i övrigt genomförs enligt det stycket. Detta torde dock inte vara avsikten.
Lagrådet föreslår en omformulering av första meningen i syfte att ge
tydligare uttryck åt den avsedda innebörden, nämligen att beloppet skall
helt ersätta det värde som beräknas enligt första stycket. Vidare föreslås
att det åsyftade nybilspriset beskrivs på ett sätt som ligger i linje med vad
Lagrådet föreslagit i fråga om lydelsen av första stycket.

Genom andra meningen i stycket öppnas en möjlighet för den
skattskyldige att begära att förmånsvärdet alltjämt skall beräknas enligt
första stycket. Enligt det remitterade förslaget är denna möjlighet dock
beroende av att "sådant nybilspris som avses i första stycket kan beräknas
för förmånsbilen". Eftersom de nya reglerna i första stycket bygger på
förutsättningen att det där avsedda nybilspriset alltid kan fastställas, är det
citerade villkoret överflödigt och missvisande. Villkoret har därför
uteslutits i Lagrådets förslag.

Prop. 1993/94:90

Bilaga 4

140

Bilaga till Lagrådets

protokoll 1993-10-25

Förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370)

Prop. 1993/94:90

Bilaga 4

32

3 f mom.

Som intäkt tas inte upp sedvanliga rabatter vid inköp av varor och
tjänster som ingår i arbetsgivarens ordinarie utbud eller i annat företags
ordinarie utbud om företaget är närstående arbetsgivarens företag och
varorna eller tjänsterna har ett nära samband med arbetsgivarens
verksamhet. Vad som sagts nu gäller dock inte om rabatten är en direkt
ersättning för utfört arbete eller utgår på sätt som anges i 32 § 3 e mom.
andra stycket 2—4. Även om det inte följer av 3 d mom. tas som intäkt
inte upp sådan rabatt eller liknande förmån som transportföretag enligt
internationellt vedertagen praxis utger för visad kundtrohet vid utrikes
flygresor och som slutligt tillfaller en arbetstagare eller uppdragstagare
på grund av hans egenskap av resenär. Har skattskyldig på grund av
anställning eller särskilt uppdrag inom rese— eller trafikbranschen under
beskattningsåret åtnjutit förmån av fria eller delvis fria resor, skall
förmånen av den första resan tur och retur inte tas upp som intäkt.

4 mom.

Har skattskyldig på grund av byte av verksamhetsort flyttat till ny
bostadsort och fått särskild ersättning av sin arbetsgivare eller av
allmänna medel för flyttningskostnaden skall ersättningen inte tas upp
som intäkt om inte annat följer av andra stycket. Som flyttningskostnad
räknas kostnader för emballering, packning, transport och uppackning av
den skattskyldiges och hans familjs bohag och övrigt lösöre och transport
av den skattskyldige och hans familj från den gamla till den nya
bostadsorten samt liknande kostnader för flyttningen. Andra kostnader i
samband med flyttningen såsom kostnader för resor till och från
arbetsplatsen, hemresor, dubbel bosättning eller förlust vid försäljning av
bostad eller annan egendom räknas inte som flyttningskostnad.

Omfattar ersättning för flyttningskostnad även ersättning för körning
med egen bil skall sistnämnda ersättning tas upp som intäkt till den del
den överstiger det avdrag som medges för kostnader för resor med egen
bil enligt den schablon som anges i punkt 4 av anvisningarna till 33 §.

141

Prop. 1993/94:90

Bilaga 4

Anvisningar
till 33 §

3.

Har arbetsgivare för förrättning inom riket utgivit ersättning för att täcka
kostnadsökningen för måltider och småutgifter (dagtraktamente) och visar
den skattskyldige inte större kostnadsökning, medges avdrag med belopp
motsvarande den uppburna ersättningen, dock för varje hel dag som tagits
i anspråk för resan högst med ett belopp som motsvarar 0,5 procent av
det för beskattningsåret gällande basbeloppet enligt 1 kap. 6 § lagen
(1962:381) om allmän försäkring avrundat till närmaste tiotal kronor (helt
maximibelopp) och för varje halv dag högst med ett halvt maximibelopp.

Har arbetsgivare för förrättning utom riket utgivit dagtraktamente, och
visar den skattskyldige inte större kostnadsökning, medges avdrag med
belopp motsvarande den uppburna ersättningen, dock för varje hel dag
som tagits i anspråk för resan högst med belopp som kan anses motsvara
den normala ökningen i levnadskostnaderna under en dag i respektive
förrättningsland (helt normalbelopp) och för varje halv dag högst med ett
halvt normalbelopp. Helt normalbelopp avser kostnadsökning för frukost,
för lunch och middag bestående av en rätt på restaurang av normal
standard samt för småutgifter under varje hel dag som har tagits i anspråk
för resan. Föreligger särskilda skäl får normalbeloppet avse kost-
nadsökning för måltider på restaurang av bättre standard. Uppehåller sig
den anställde under tjänsteresa samma dag i mer än ett land bestäms det
högsta beloppet för avdrag med hänsyn till det land där han har uppehållit
sig den längsta tiden av dagen (06.00 — 24.00).

3 a.

Avdrag för kostnad för logi beräknas till belopp motsvarande den faktiska
utgiften. För skattskyldiga som avses i punkt 3 ovan medges dock avdrag
enligt bestämmelserna i punkt 3 nionde stycket. Ökningen i kostnaderna
för måltider och småutgifter på arbetsorten beräknas antingen enligt
utredning om den faktiska kostnadsökningens storlek eller schablon-
mässigt. Den schablonmässiga ökningen beräknas

1. för skattskyldiga som under de första tre månaderna av bortovaron
medgivits avdrag enligt punkt 3 ovan och som alltjämt uppbär kost-
nadsersättning från arbetsgivaren, till per dag 70 procent av helt
maximibelopp när arbetsorten är belägen inom riket och 70 procent av
helt normalbelopp när arbetsorten är belägen utom riket,

142

2. för skattskyldig med arbetsort belägen inom riket som medges
avdrag enligt första stycket, till ett halvt maximibelopp per dag under de
första tre månaderna av bortovaron och till 30 procent av helt maximi-
belopp för tid därefter,

3. för skattskyldig med arbetsort belägen utom riket som medges
avdrag enligt första stycket, till ett halvt normalbelopp per dag under de
första tre månaderna av bortovaron och till 30 procent av helt normal-
belopp för tid därefter,

4. för skattskyldig som medges avdrag enligt andra stycket, till ett
belopp per dag som utgör 30 procent av maximibeloppet eller normal-
beloppet.

Prop. 1993/94:90

Bilaga 4

4.

Skattskyldig som haft kostnader för resa inom riket i samband med
tillträdande eller frånträdande av anställning eller uppdrag har rätt till
skäligt avdrag för kostnaderna. Härvid gäller vad som sägs i punkt 3 b
andra stycket.

Har den skattskyldige vid resorna haft kostnader för väg—, bro— eller
färjeavgift medges avdrag för den faktiska kostnaden.

till 42 §

2. Värdet av bilförmån skall för helt år bestämmas till 0,7 basbelopp med
tillägg av 20 procent av nybilspriset för årsmodellen. Värdet får dock inte
överstiga 40 procent eller understiga 32 procent av nybilspriset för
årsmodellen.

Är förmånsbilens årsmodell sex år eller äldre skall förmånsvärdet
bestämmas till ett belopp som utgör 70 procent av ett uppskattat
nybilspris för beskattningsårets årsmodell av de vanligaste förekommande
bilarna ägda av juridiska personer i slutet av året före beskattningsåret.
På den skattskyldiges begäran skall förmånsvärdet dock alltjämt
bestämmas enligt första stycket.

4.

Om den skattskyldige utger ersättning för en förmån skall förmånsvärdet,
beräknat enligt punkterna 2 och 3, sättas ned med ersättningens belopp.

Värdet av bilförmån och förmån av fri kost, beräknat enligt punkterna
2 och 3 får jämkas uppåt eller nedåt, om det finns synnerliga skäl. Som
synnerliga skäl för jämkning nedåt av värdet av bilförmån anses att bilen
används som arbetsredskap eller att tjänstekörningen är omfattande eller
att andra sådana omständigheter föreligger.

143

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994 och tillämpas första gången
vid 1995 års taxering.

2. Vad som sägs i punkt 3 femte stycket av anvisningarna till 33 § om
bestämmandet av normalbeloppets storlek skall dock gälla först i fråga
om kalenderåret 1995 och tillämpas första gången vid 1996 års taxering.
För kalenderåret 1994 skall storleken av helt normalbelopp bestämmas till
70 procent av det belopp som kan anses motsvara största normala ökning
i levnadskostnaden för en dag i respektive förrättningsland.

Förslag till lag om ändring i uppbördslagen (1953:272)

Prop. 1993/94:90

Bilaga 4

10 §

På ersättning för ökade levnadskostnader som lämnas vid sådan tjänstere-
sa för vilken rätten till avdrag för kostnaderna vid mottagarens in-
komsttaxering anges i punkt 3 a av anvisningarna till 33 § kommunalskat-
telagen skall preliminär A—skatt beräknas endast till den del ersätt-
ningarna överstiger de schablonbelopp som anges i nämnda lagrum. I den
mån ersättning för ökade levnadskostnader under tjänsteresa utgår för
längre tid än två år på en och samma ort skall dock preliminär A—skatt
beräknas på hela ersättningen såvida inte skattemyndigheten på ansökan
av den som betalar ut ersättningen beslutar att vad som sägs i första
meningen i detta stycke skall gälla även för viss längre tid än två år.

Förslag till lag om ändring i lagen (1990:325) om självdeklaration och
kontrolluppgifter

9 §

I kontrolluppgiften skall det för varje belopp anges om arbetsgivaren skall
betala arbetsgivaravgifter enligt lagen (1981:691) om socialavgifter.

Ersättning för ökade levnadskostnader eller kostnader för resa med
egen bil i tjänsten som enligt 10 § första-tredje styckena uppbördslagen
(1953:272) skall ligga till grund för beräkning av preliminär A—skatt,
skall i kontrolluppgift anges som lön, arvode eller motsvarande. Har
ersättning för ökade levnadskostnader som enligt 10 § första och andra
styckena uppbördslagen inte skall ligga till grund för beräkning av
preliminär A—skatt utgått för en eller flera tjänsteresor som omfattat en
sammanhängande period av mer än 90 dagar, skall detta anges i

144

kontrolluppgift som också skall innehålla upplysning om i vad mån fråga Prop. 1993/94:90
är om inrikes eller utrikes förrättning.                                    Bilaga 4

Förslag till lag om ändring i lagen (1984:668) om uppbörd av socialav-
gifter från arbetsgivare

5 §

Skattepliktiga förmåner skall tas upp till ett värde som bestäms i enlighet
med 8 § första—ljärde styckena uppbördslagen (1953:272).

Om det föreligger fall som avses i punkt 4 andra stycket av anvis-
ningarna till 42 § kommunalskattelagen (1928:370), eller sådant fall att
den skattskyldige skulle kunna få förmånsvärdet bestämt med stöd av
punkt 2 andra stycket andra meningen av samma anvisningar, får
skattemyndigheten på framställning av arbetsgivaren bestämma värdet av
förmånen med hänsyn härtill. Motsvarande gäller om bostadsför-
månsvärde som bestäms enligt 8 § tredje stycket uppbördslagen avviker
med mer än 10 procent från det värde som följer av 42 § första stycket
kommunalskattelagen eller om värde av reseförmån som bestäms enligt
8 § tredje stycket uppbördslagen avviker med mer än 10 procent från det
värde som följer av 42 § andra stycket kommunalskattelagen. Ar-
betsgivaren skall underrätta arbetstagare som berörs av skattemyndig-
hetens beslut.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994 och tillämpas på förmån som
åtnjuts efter ikraftträdandet.

145

Finansdepartementet                                         Prop. 1993/94:90

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 28 oktober 1993

Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden B. Wester-
berg, Friggebo, Laurén, Olsson, Svensson, af Ugglas, Dinkelspiel,
Thurdin, Hellsvik, Wibble, Björck, Davidson, Könberg, Odell, Lund-
gren, Unckel, P. Westerberg

Föredragande: statsrådet Lundgren

Regeringen beslutar proposition 1993/94:90 Översyn av tjänsteinkomst-
beskattningen, m.m.

146

gotab 45194, Stockholm 1993