Prop.
1993/94:88
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 4 november 1993
Carl Bildt
Reidunn Laurén
(Justitiedepartementet)
Genom lagen (1973:1199) om ersättning från den internationella
oljeskadefonden har med svensk rätt införlivats vissa artiklar i den i
Bryssel den 18 december 1971 avslutade konventionen om upp-
rättandet av en internationell fond för ersättning av skada orsakad av
förorening genom olja (fondkonventionen). Lagen trädde i kraft den
16 oktober 1978. Vid samma tidpunkt blev konventionen gällande för
Sverige. Den genom konventionen upprättade fonden kallas vanligen
Internationella oljeskadefonden.
Ändringar i fondkonventionen kan i vissa hänseenden beslutas av
oljeskadefondens församling med tre fjärdedels majoritet.
Oljeskadefondens församling har vid olika tillfällen beslutat att göra
ändringar i fondkonventionen. Genom en ändring i oktober 1993 har
vissa ytterligare sjösäkerhetskrav införts som villkor för utbetalning
av ersättning från fonden till fartygsägare.
I propositionen föreslås att denna ändring i fondkonventionen skall
införlivas med svensk rätt genom en ändring i lagen om ersättning
från den internationella oljeskadefonden.
Lagändringen föreslås träda i kraft den 10 april 1994.
I propositionen behandlas också en fråga om utformningen av
skadeståndslagens regler om jämkning vid medvållande.
1 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 88
Prop. 1993/94:88
|
1 |
Förslag till riksdagsbeslut |
3 | |
|
2 |
Lagtext |
3 | |
|
3 |
Lagen om ersättning från den inter- |
6 | |
|
3.1 |
Ärendet och dess beredning |
6 | |
|
3.2 |
Förslaget |
7 | |
|
3.3 |
Ikraftträdande |
10 | |
|
4 |
Skadeståndslagens regler om jämkning |
10 | |
|
4.1 |
Bakgrund |
10 | |
|
4.2 |
Gällande rätt |
11 | |
|
4.3 |
Tidigare överväganden |
13 | |
|
4.4 |
Överväganden |
17 | |
|
Utdrag |
ur protokoll vid regeringssammanträde |
19 | |
Prop. 1993/94:88
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till
lag om ändring i lagen (1973:1199) om ersättning från den in-
ternationella oljeskadefonden.
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Härigenom föreskrivs att bilagan till lagen (1973:1199) om ersätt-
ning från den internationella oljeskadefonden till följd av ändringar
av den i Bryssel den 18 december 1971 avslutade konventionen om
upprättandet av en internationell fond för ersättning av skada orsakad
av förorening genom olja skall ha följande lydelse.
1* Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 88
Bilaga{ Prop. 1993/94:88
Artiklarna 1 - 13 av den internationella konventionen om upp-
rättandet av en internationell fond för ersättning av skada
orsakad av förorening genom olja
International Con-
vention on the Es-
tablishment of an
International Fund
for Compensation
for Oil Pollution
Damage
Convention inter-
nationale portant
création d’un fonds
international d’in-
demnisation pour les
dommages dus å la
pollution par les
hydrocarbures
Internationell kon-
vention om upprät-
tandet av en inter-
nationell fond för
ersättning av skada
orsakad av Föro-
rening genom olja
(Supplementary to the
International Con-
vention on Civil
Liability for Oil
Pollution Damage,
1969)
(destinée ä compléter
la Convention inter-
nationale de 1969 sur
la responsabilité
civile pour les dom-
mages dus ä la pollu-
tion par les hydrocar-
bures)
(utgörande tillägg till
1969 års internatio-
nella konvention om
ansvarighet för skada
orsakad av förorening
genom olja)
Compensation and Indemnisation et Ersättning och gott-
indemnification prise en charge fi- görelse
nanciére
Artide 5
Artide 5
Artikel 5
3. The Fund may
be exonerated wholly
or partially from its
obligations under
paragraph 1 towards
the owner and his
guarantor if the Fund
proves that as a result
3. Le Fonds peut
étre exonéré, en tout
ou en partie, des
obligations qui lui
incombent envers le
propriétaire et son
garant au titre des
paragraphes 1 et 2 du
3. Fonden kan
befrias helt eller
delvis från sina för-
pliktelser mot ägaren
och dennes garant
enligt första stycket,
om fonden visar att
på grund av fel eller
1 Senaste lydelse 1993:153
of the actual fault or
privity of the owner:
(a) the ship from
which the oil causing
the pollution damage
escaped did not
comply with the
requirements laid
down in:
(i) the International
Convention for the
Prevention of Pol-
lution from Ships,
1973, as modified by
the Protocol of 1978
relating thereto, and
as amended by Re-
Solutions
MEPC. 14(20) and
MEPC. 47(31),
MEPC. 51(32) and
MEPC.52(32) adop-
ted by the Marine
Environment Protec-
tion Committee of the
International
M a r i t i m e
Organization on 7
September 1984 and
4 July 1991, 6 March
1992 and 6 March
1992 respectively ; or
(ii)
présent artide, s’il
prouve que, par la
faute personelle du
propriétaire:
a) le navire dont
proviennent les hy-
drocarbures qui ont
causé le dommage
par pollution n’a pas
observé les prescrip-
tions formulées dans:
i) la Convention
internationale de
1973 pour la pré-
vention de la pol-
lution par les navires,
telle que modifiée par
le Protocole de 1978
y relatif et par les
Résolutions
MEPC. 14(20) et
MEPC.47(31),
MEPC.51(32) et
MEPC.52(32) adop-
tée les 7 septembre
1984, 4 juillet 1991,
6 mars 1992 et 6
mars 1992 respective-
ment par le Comité
de la protection du
milieu marin de
1’Organisation mariti-
me internationale; ou
försummelse av äga- Prop. 1993/94:88
ren själv:
a) det fartyg från
vilket den olja som
orsakade skadan
genom förorening
härrörde icke upp-
fyllde föreskrifterna i
i) 1973 års inter-
nationella konvention
till förhindrande av
förorening från fartyg
i den lydelse kon-
ventionen har erhållit
genom 1978 års
protokoll till kon-
ventionen och de
ändringar som har
antagits av Internatio-
nella sjöfartsorganisa-
tionens kommitté för
skyddet av den mari-
na miljön genom
resolutionerna
MEPC. 14(20) och
MEPC.47(3 1) ,
MEPC.51(32) och
MEPC 52(32) den 7
september 1984, den
4 juli 1991 respektive
den 6 mars 1992,
eller
ii)
ii)
|
(iii) |
iii) |
iii) |
|
(iv) |
iv) |
iv) |
|
(v) |
v) |
v) |
|
(b) |
b) |
b) |
Denna lag träder i kraft den 10 april 1994.
I Sverige regleras rätten till ersättning för skador som orsakats av
oljeutsläpp från tankfartyg av lagen (1973:1198) om ansvarighet för
oljeskada till sjöss och av lagen (1973:1199) om ersättning från den
internationella oljeskadefonden. Dessa lagar bygger på två internatio-
nella konventioner, nämligen den år 1969 avslutade konventionen om
ansvarighet för skada orsakad av förorening genom olja (ansvarig-
hetskonventionen) och den år 1971 avslutade konventionen om
upprättandet av en internationell fond för ersättning av skada orsakad
av förorening genom olja (fondkonventionen).
Ansvarighetskonventionen innebär att en fartygsägare har ett strikt
ansvar för skador som har orsakats av oljeutsläpp från hans fartyg.
Enligt konventionen har fartygets ägare rätt att för varje olycka
begränsa sin ansvarighet till ett belopp motsvarande 133 särskilda
dragningsrätter (SDR) per ton av fartygets dräktighet. Ansvarigheten
skall dock inte i något fall överstiga 14 miljoner SDR. En SDR
motsvarar för närvarande ungefär 11 kr.
Redan när ansvarighetskonventionen antogs var man medveten om
att den inte gav de skadelidande ett tillräckligt skadeståndsrättsligt
skydd. Fondkonventionen utarbetades därför som ett komplement till
ansvarighetskonventionen. Genom fondkonventionen upprättades en
internationell fond (oljeskadefonden) som ger ytterligare ersättning
för oljeskador i de fall då den ersättning som erhålls enligt ansvarig-
hetskonventionen är otillräcklig.
Enligt 1 § första stycket lagen om ersättning från den internationella
oljeskadefonden gäller bestämmelserna i artiklarna 1 -13 i fondkon-
ventionen i dess lydelse enligt ett i London den 19 november 1976
antaget ändringsprotokoll som svensk lag till den del de inte uteslu-
tande reglerar de fördragsslutande staternas inbördes förpliktelser och
med iakttagande av vad som i övrigt föreskrivs i lagen. I 1 § andra
stycket sägs att konventionen i angivna delar har den lydelse som en
till lagen fogad bilaga utvisar. De bestämmelser i konventionen som
härigenom gjorts omedelbart tillämpliga i Sverige innehåller regler av
civilrättslig och processrättslig natur. Det är bl.a. bestämmelserna om
fondens skyldighet att utge ersättning till fartygets ägare eller
försäkringsgivare (artikel 5; jfr även Ds Ju 1973:4 s. 114).
Ändringar i fondkonventionen får i vissa hänseenden beslutas av
oljeskadefondens församling med tre fjärdedels majoritet (artikel 33).
Fondens församling har vid olika tillfällen beslutat att göra sådana
ändringar. I det följande kommer regeringen att ta upp en ändring Prop. 1993/94:88
som fondens församling beslutat om vid sitt sextonde möte den 5-8
oktober 1993 och föreslå att den införlivas med svensk rätt.
Sveriges Redareförening har inte haft någon invändning mot att
ändringen i fondkonventionen införlivas med svensk rätt (se Justitie-
departementet dnr 93-2920).
Det lagförslag som läggs fram i denna proposition är sådant att
Lagrådets hörande skulle sakna betydelse.
Regeringens förslag: Med svensk rätt skall införlivas den ändring
i fondkonventionen som gjorts i oktober 1993 av de internationella
säkerhetsföreskrifter som måste vara uppfyllda för att fartygets
ägare, eller dennes försäkringsgivare, skall ha rätt till ersättning
av oljeskadefonden.
Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 2 i fondkonventionen
är ett av ändamålen med oljeskadefonden att befria fartygsägarna från
en del av de ekonomiska förpliktelser som de har ålagts genom
ansvarighetskonventionen. En fartygsägare som på grund av be-
stämmelserna i ansvarighetskonventionen får utge ersättning för en
oljeskada skall alltså kunna återfå en del av detta belopp från fonden.
Fartygsägarens rätt till ersättning från fonden för utbetalt skadestånd
är beroende av att vissa villkor är uppfyllda. Dessa villkor har ställts
upp för att säkerställa att konventioner rörande vissa krav i säker-
hetshänseende efterlevs.
Enligt artikel 5.3 a) i fondkonventionen kan fonden befrias helt eller
delvis från sina förpliktelser att gottgöra ägaren till ett fartyg eller
dennes försäkringsgivare, om fonden visar att på grund av fel eller
försummelse av ägaren själv fartyget i fråga inte uppfyllde för-
skrifterna i fyra konventioner som räknas upp i artikeln och olyckan
eller skadan helt eller delvis orsakades av att dessa föreskrifter inte
uppfyllts.
De konventioner som ursprungligen nämndes i artikel 5.3 var:
i) 1954 års internationella konvention till förhindrande av havs-
vattnets förorening genom olja i dess år 1962 ändrade lydelse,
ii) 1960 års internationella konvention för betryggande av
säkerheten för människoliv till sjöss,
iii) 1966 års internationella lastlinjekonvention,
iv) 1960 års internationella sjövägsregler.
För att inte förlora rätten till ersättning från fonden måste således Prop. 1993/94:88
fartygens ägare hålla och föra sina fartyg i enlighet med föreskrifter-
na i de nämnda internationella konventionerna. Detta bidrar till att
minska risken för olyckor med oljeskador som följd. Vid tiden för
fondkonventionens upprättande hade Sverige tillträtt samtliga de i
artikel 5.3 nämnda sjösäkerhetskonventionema (se Ds Ju 1973:4 s.
39).
Artikel 5.4 i fondkonventionen föreskriver att när en ny konvention,
som är avsedd att helt eller delvis ersätta något av de instrument som
nämns i artikel 5.3, träder i kraft far fondens församling minst sex
månader i förväg fastställa en dag då den nya konventionen skall
ersätta detta instrument eller del av detta såvitt avser tillämpningen
av artikel 5.3. Sådana beslut kräver enligt artikel 33.1 b) i fond-
konventionen tre fjärdedels majoritet.
Vid det åttonde mötet med oljeskadefondens församling beslutade
denna att tolka artikel 5.4 så att den kan tillämpas även på ändringar
i de i artikel 5.3 nämnda konventionerna och detta även om dessa
ändringar antagits efter ett förenklat ändringsförfarande (by a tacit
amendment procedure).
Till följd av flera beslut av fondens församling med stöd av artikel
5.4 innehåller artikel 5.3 numera följande uppräkning av inter-
nationella instrument:
i) 1973 års internationella konvention till förhindrande av
förorening från fartyg i den lydelse konventionen har erhållit
genom 1978 års protokoll till konventionen och de ändringar som
har antagits av Internationella sjöfartsorganisationens kommitté för
skyddet av den marina miljön genom resolutionerna MEPC. 14(20)
och MEPC.47(31) den 7 September 1984 respektive den 4 juli
1991,
ii) 1974 års internationella konvention för betryggande av
säkerheten för människoliv till sjöss med de ändringar som
föranleds av 1978 års protokoll till 1974 års konvention för
betryggande av säkerheten för människoliv till sjöss och de
ändringar som har antagits av Internationella sjöfartsorgani-
sationens sjösäkerhetskommitté genom resolutionerna MSC.l
(XLV) och MSC.6(48) och MSC. 13(57) den 20 november 1981
respektive den 17 juni 1983 respektive den 11 april 1989, och
med ändring genom resolution 1 antagen den 9 november 1988
vid möte, mellan stater anslutna till 1974 års internationella
konvention för betryggande av säkerheten för människoliv till
sjöss, om ett globalt sjösäkerhetssystem rörande radiokommunika-
tion,
iii) 1966 års internationella lastlinjekonvention, eller
i v) 1972 års internationella sjö vägsregler.
Med anledning av vissa av de nu nämnda besluten i fondens Prop. 1993/94:88
församling om ändringar i artikel 5.3 har regeringen vid olika
tillfällen beslutat att ge ändringarna till känna genom särskilda
tillkännagivanden i Svensk författningssamling (se SFS 1979:550,
1980:613,1982:69,1984:176och 1986:797). Samtliga ändringar som
beslutats av fondens församling har införlivats med svensk rätt (jfr
prop. 1990/91:196, bet. 1991/92:LU4, rskr. 1991/92:16, prop.
1991/92:77, bet. 1991/92:LU19, rskr. 1991/92:130 och prop.
1992/93:143, bet. 1992/93:LU26 rskr. 1992/93:170).
Den 6 mars 1992 antogs genom resolutionerna MEPC.51(32) och
MEPC.52(32) vissa ändringar i 1973 års internationella konvention
till förhindrande av förorening från fartyg. Ändringarna - som
beslutades av Internationella sjöfartsorganisationens kommitté för
skyddet av den marina miljön - företogs i enlighet med ett förenklat
ändringsförfarande som är föreskrivet i konventionen. Ändringarna
trädde i kraft den 6 juli 1993 och blev då gällande även för Sverige.
Resolutionerna i fråga finns tillgängliga hos Utrikesdepartementet,
traktatenheten.
Ändringarna innebär bl.a. att det för tankfartyg införs nya strängare
regler om utsläpp av olja och om filterutrustning på fartygen samt att
strängare regler införs om konstruktionen av nya tankfartyg, särskilt
i vad avser dubbel botten och dubbla skrov. Ändringarna är av
betydelse för att förhindra förorening genom oljeskador.
Vid det sextonde mötet med oljeskadefondens församling den 5-8
oktober 1993 beslutades att dessa senaste ändringar av 1973 års
konvention skulle tas med i uppräkningen över instrument i artikel
5.3 i fondkonventionen. Ändringar i artikel 5.3 måste beslutas minst
sex månader i förväg (jfr artikel 5.4 fondkonventionen). Försam-
lingen beslutade i detta fall att ändringen i fondkonventionen skall
träda i kraft den 10 april 1994. Den berörda punkten i artikeln fick
följande lydelse (ändringen kursiverad):
i) 1973 års internationella konvention till förhindrande av
förorening från fartyg i den lydelse konventionen har erhållit
genom 1978 års protokoll till konventionen och de ändringar som
har antagits av Internationella sjöfartsorganisationens kommitté för
skyddet av den marina miljön genom resolutionerna
MEPC. 14(20), MEPC.47(31), MEPC.51(32) och MEPC.52(32)
den 7 september 1984, den 4 juli 1991 respektive den 6 mars
1992.
Det var redan vid Sveriges tillträde till fondkonventionen förutsatt
att de i artikel 5.3 nämnda sjösäkerhetskonventionema kunde bytas
ut mot konventioner med motsvarande innehåll. Det måste också
sägas vara ett allmänt svenskt intresse att fartygsägama följer Prop. 1993/94:88
föreskrifterna i de nämnda sjösäkerhetskonventionerna. Sveriges
Redareförening har också - som redan har framhållits i avsnitt 3 -
inte haft några invändningar mot att den ifrågavarande ändringen i
fondkonventionen görs. Sverige är också folkrättsligt bundet av
ändringen. Den bör därför införlivas med svensk rätt.
Bestämmelserna i artikel 5 rör ekonomiska förhållanden mellan
fartygsägama och fonden, dvs. förhållanden mellan enskilda. En
ändring av artikeln måste därför införlivas med svensk rätt genom lag
(se 8 kap. 2 § regeringsformen).
Den ändring av artikel 5.3 i fondkonventionen som har beslutats av
oljeskadefondens församling år 1993 träder i kraft den 10 april 1994.
Ändringen av lagen om ersättning från den internationella oljeskade-
fonden bör träda i kraft samtidigt.
I 6 kap. 1 § skadeståndslagen finns bestämmelser om att skadestånd
kan jämkas, om den skadelidande själv har medverkat till skadan.
Jämkningsmöjlighetema är mer begränsade vid personskada än vid
sakskada och ren förmögenhetsskada.
Utformningen av reglerna om jämkning vid medvållande aktualise-
rades med anledning av motionsyrkanden i lagstiftningsärendet om en
produktansvarslag. Motionären föreslog att det i produktansvarslagen
skulle införas en särskild jämkningsregel, som skulle reglera person-
skador på samma sätt som sakskador och rena förmögenhetsskador.
Vidare föreslog motionären en motsvarande ändring av skadeståndsla-
gens jämkningsregel. Lagutskottet anslöt sig till motionärens upp-
fattning såvitt gällde produktansvarslagen och hemställde att riks-
dagen som sin mening skulle ge regeringen till känna att regeringen
borde efter övervägande av spörsmålet återkomma till riksdagen med
förslag till en särskild jämkningsregel i produktansvarslagen, om inte
starka skäl talade mot en sådan reglering (se bet. 1991/92:LU14 13
f.). Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan (se rskr.
1991/92:78). I 10 § produktansvarslagen har härefter införts en
bestämmelse av den föreslagna innebörden (se prop. 1992/93:38, bet.
1992/93:LU9, rskr. 1992/92:47, SFS 1992:1137).
10
Beträffande motionsförslaget om en ändring av skadeståndslagens Prop. 1993/94:88
jämkningsregel anförde lagutskottet följande (se bet .1991/92LU14
s. 14).
"När det sedan gäller den mer övergripande frågan om ändring i
skadeståndslagens allmänna regel om jämkning vid personskada kan
utskottet i än mindre grad än på produktansvarsområdet överblicka
konsekvenserna av en sådan lagändring. Spörsmålet måste enligt
utskottets mening ses i ett större sammanhang än inom ramen för det
nu aktuella ärendet. Det kan dock inte uteslutas att utformningen av
skadeståndslagens jämkningsbestämmelse kan komma att aktualiseras
i samband med de överväganden rörande jämkning vid produktskador
som utskottet ovan förordat. Något särskilt tillkännagivande finner
utskottet emellertid inte påkallat, och motion 1991/92:12 yrkande 9
avstyrks följaktligen."
Regeringen tog dock inte upp frågan i lagstiftningsärendet om en
jämkningsregel i produktansvarslagen (se prop. 1992/93:38 s. 16).
6 kap. 1 § skadeståndslagen har följande lydelse:
Skadestånd med anledning av personskada kan jämkas, om den
skadelidande själv uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har
medverkat till skadan. Skadestånd till förare av motordrivet fordon
som har gjort sig skyldig till brott som avses i 4 § eller 4 a § lagen
(1951:649) om straff för vissa trafikbrott kan även jämkas, om
föraren därvid genom vårdslöshet har medverkat till skadan. Har
personskada lett till döden, kan skadestånd till efterlevande också
jämkas, om den avlidne uppsåtligen har medverkat till dödsfallet.
Skadestånd med anledning av sakskada eller renförmögenhetsskada
kan jämkas, om vållande på den skadelidandes sida har medverkat till
skadan.
Jämkning av skadestånd enligt första eller andra stycket sker efter
vad som är skäligt med hänsyn till graden av vållande på ömse sidor
och omständigheterna i övrigt.
Jämfört med vad som gäller för sakskada och ren förmögen-
hetsskada är möjligheterna att jämka skadeståndet vid personskada
begränsade i två hänseenden.
Vid sakskada och ren förmögenhetsskada kan skadeståndet jämkas
inte bara när den skadelidande själv är medvållande utan även när
vissa andra personer som står i ett särskilt förhållande till honom -
t.ex. hans anställda - har medverkat till skadan. Man talar då om
passiv identifikation mellan den skadelidande och den medverkande
11
personen. Vid personskada kommer passiv identifikation i fråga bara Prop. 1993/94:88
på så sätt att skadestånd till efterlevande kan jämkas, om den avlidne
uppsåtligen har medverkat till dödsfallet. I andra fall av personskada
är det en förutsättning för jämkning att den skadelidande själv har
medverkat till skadan.
Vidare är möjligheten att jämka skadestånd vid personskada
begränsad till fall där den skadelidande har medverkat till skadan
uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet. I förarbetena till be-
stämmelsen (se prop. 1975:12 s. 133) framhålls att en vårdslöshet
skall vara av mycket allvarligt slag för att den skall kunna betecknas
som grov. Denna jämkningsmöjlighet får därför mycket begränsad
praktisk betydelse. Endast när den skadelidandes handling vittnar om
en betydande hänsynslöshet eller nonchalans, som har medfört
avsevärd risk även för andra än honom själv, eller när han har visat
uppenbar likgiltighet för sitt eget liv eller sin egen hälsa, kan det
enligt motiven bli aktuellt att jämka skadeståndet på denna grund.
I 6 kap. 1 § tredje stycket skadeståndslagen anges efter vilka
grunder skadeståndet skall jämkas. Jämkningen skall ske efter vad
som är skäligt med hänsyn till graden av vållande på ömse sidor och
omständigheterna i övrigt. Sådana omständigheter är framför allt
parternas ekonomiska förhållanden (jfr prop. 1975:12 s. 173).
De nuvarande reglerna i skadeståndslagen om jämkning vid
medvållande kom till genom en lagändring år 1975. Dessförinnan
gällde att, om vållande på den skadelidandes sida hade medverkat till
skadan, skadeståndet skulle jämkas efter vad som var skäligt.
Bestämmelsen var tillämplig såväl vid personskada som vid sakskada
och ren förmögenhetsskada. Det föredragande statsrådet angav
följande principiella utgångspunkter för förslaget att begränsa jämk-
ningsmöjligheterna vid personskada (prop. 1975:12 s. 130 f.):
"Nuvarande grundsatser om jämkning av skadestånd på grund av
skadelidandes medvållande har utbildats vid en tid då rättvisa och
billighet ansågs fordra att de ekonomiska följderna av en skada skulle
bäras av alla dem som uppsåtligen eller av oaktsamhet hade skuld till
skadan, den skadelidande inbegripen. Sedermera har även andra
argument anförts till stöd för regler om jämkning. Sålunda har det
gjorts gällande att en möjlighet till jämkning på grund av med-
vållande skulle vara värdefull från preventionssynpunkt, dvs. att
enskilda personer till följd av jämkningsrisken skulle föranledas att
iaktta större försiktighet. Vidare har medvållanderegler ansetts ha
vissa fördelar från rättssystematisk och rättsteknisk synpunkt, främst
med hänsyn till sambandet mellan dessa regler och de allmänna
förutsättningar för skadeståndsansvar som består i att den skadegöran-
de handlingen skall ha skett uppsåtligen eller av oaktsamhet samt att
skadan skall ha orsakats av denna handling. Medvållandereglerna har
också försvarats med hänvisning till det allmänna rättsmedvetandet.
I vart fall har behov ansetts föreligga av en jämkningsmöjlighet för
att man skall kunna uppnå resultat som i det enskilda fallet framstår
12
som en rimlig kompromiss.
Som jag tidigare har sagt bör skadeståndsreglerna utformas så att
de tillgodoser socialt motiverade ersättningsbehov samtidigt som de
leder till en samhällsekonomiskt rationell fördelning av förlusterna
genom skadefall. Vid personskador kan emellertid en tillämpning av
de nuvarande medvållandereglerna få konsekvenser som inte är
förenliga med dessa krav. Tillgängliga ekonomiska resurser utnyttjas
bäst om skaderiskema i samhället slås ut på så många händer som
möjligt. Om fullt skadestånd utgår, leder det ofta till en acceptabel
riskspridning eftersom skadeståndet i de flesta fall täcks av en
ansvarsförsäkring. Rimligtvis kan man inte räkna med att de
skadelidande i motsvarande mån skall ha skyddat sig genom att
teckna frivilliga sjuk- och olycksfallsförsäkringar osv. Visserligen
täcks uppkomna personskador till en del av socialförsäkringsförmåner
o.d. I de flesta fall torde emellertid en jämkning av skadestånd på
grund av medvållande medföra att skadan delvis kommer att stanna
på den skadelidande. Från sociala och humanitära synpunkter kan det
mte anses rimligt att den som drabbas av en skada på detta sätt skall
bli lidande för all framtid av en tillfällig oaktsamhet e.d. Och även
om den skadelidande kan skaffa behövlig ekonomisk hjälp från annat
håll, i sista hand från socialhjälpen, kan detta inte anses innebära en
rationell användning av samhällsresurserna."
Avsikten var att de nya medvållandereglerna skulle slå igenom även
när ersättning utgår enligt speciallagstiftning, om inte starka skäl -
såsom hänsyn till internationella konventioner - talade mot det (prop.
1975:12 s. 135). Så har också blivit fallet. Vissa speciallagar
innehåller bestämmelser med samma eller liknande innebörd som
skadeståndslagens bestämmelser (se t.ex. 12 § trafikskadelagen). Det
finns också speciallagar som uttryckligen hänvisar till 6 kap. 1 §
skadeståndslagen (se t.ex. 2 kap. 4 § järnvägstrafiklagen). I andra fall
blir skadeståndslagens jämkningsregler tillämpliga därför att specialla-
gen inte innehåller någon bestämmelse i ämnet (t.ex. miljöskadela-
gen).
I några speciallagar finns dock särskilda medverkansregler som
avviker från 6 kap. 1 § skadeståndslagen (jfr Hellner, Skadestånds-
rätt, fjärde upplagan, s. 194). Om en sådan specialregel innebär att
skadeståndet vid personskada kan jämkas i större utsträckning än vad
skadeståndslagen medger, torde det i allmänhet förklaras av att regeln
grundar sig på en internationell konvention (se t.ex. 2 kap. 6 § järn-
vägstrafiklagen). Den svenska skadeståndslagen begränsar nämligen
möjligheterna att jämka skadestånd med anledning av personskada
mer än vad som är vanligt i många andra länder, även våra nordiska
grannländer.
Vid riksdagsbehandlingen av propositionen om produktansvar
aktualiserades frågan om skadeståndslagens jämkningsregel borde få
Prop. 1993/94:88
en ändrad lydelse med samma innebörd som den särskilda bestämmel- Prop. 1993/94:88
sen i 10 § produktansvarslagen. Enligt den bestämmelsen skall
skadeståndet kunna jämkas vid personskada på grund av "enkel"
vårdslöshet i samma utsträckning som vid sakskada. Om en sådan
regel infördes i Sverige, skulle det innebära en återgång till en
medvållanderegel av det slag som gällde före lagändringen år 1975.
Därför kan det vara av värde att studera vad de tidigare reglerna
innebar (jfr prop. 1975:12 s. 45 f.).
Den tidigare bestämmelsen fanns i 5 kap. 5 § skadeståndslagen och
hade följande lydelse: "Om vållande på den skadelidandes sida har
medverkat till skadan, jämkas skadeståndet efter vad som finnes
skäligt." Bestämmelsen var tillämplig i alla de fall då skadestånds-
skyldighet förelåg enligt skadeståndslagen, alltså såväl vid personska-
da som vid sakskada och ren förmögenhetsskada. Jämkning med stöd
av bestämmelsen kunde vidare ske vid skadeståndsansvar som
grundades på oskrivna rättsregler, t.ex. vid rent strikt ansvar på
grund av farlig verksamhet, eller på föreskrifter i skadeståndsrättslig
speciallagstiftning, i den mån denna inte innehöll särskilda be-
stämmelser om verkan av medvållande.
Vid den skälighetsprövning som föreskrevs i 5 kap. 5 § skade-
ståndslagen spelade graden av skuld på den ansvariges och den
skadelidandes sida den viktigaste rollen. Även vissa andra faktorer
ansågs emellertid kunna inverka, bl.a. hur stor del av skadan som den
skadelidandes medverkan kunde ha orsakat och hur pass farligt
handlandet på ömse sidor hade varit. Däremot saknades stöd för att
låta parternas ekonomiska förhållanden påverka jämkningen.
När ansvaret enligt speciallagar vilade på annan grund än bevisat
vållande, kunde skälighetsbedömningen inte ske genom en jämförelse
mellan vållandet på ömse sidor. Sannolikt spelade graden av skuld på
den skadelidandes sida en viktig roll vid skälighetsbedömningen, och
även den omfattning vari parterna kunde antas ha påverkat skadans
omfattning torde ha fått betydelse.
Jämkning på grund av medvållande skedde normalt till viss kvotdel
av skadans belopp, mestadels en tredjedel, hälften eller två tredjede-
lar av beloppet. Medvållandet kunde också leda till att något
skadestånd inte alls dömdes ut ("jämkning till noll") när den
skadelidandes oaktsamhet varit betydande. Det förekom å andra sidan
att full ersättning dömdes ut trots medvållandet. Närmast kom det i
fråga när medvållandet framstod som så ringa i förhållande till det
vållande som hade förekommit på motsidan att den skadelidande
skäligen inte borde bära någon del av skadan.
Om det blev aktuellt att tillämpa medvållandereglerna i fall då den
skadeståndsskyldiges ansvarighet skulle bestämmas på grundval av en
skälighetsprövning eller då ansvarigheten skulle jämkas också på
någon annan grund än den skadelidandes medvållande, kunde man
14
förfara på två sätt. Antingen kunde man göra en samlad bedömning Prop. 1993/94:88
av situationen och fastställa skadeståndet till en viss kvotdel med
beaktande på en gång av medvållandet och de andra omständigheterna
som inverkade på bedömningen. Eller också kunde man först ta
ställning till vilken verkan medvållandet borde ha och därefter
undersöka om det sålunda jämkade skadeståndet på annan grund
borde sättas ned ytterligare. Vilkendera metoden som borde väljas
fick bli beroende av omständigheterna i de särskilda fallen.
Till grund för ändringarna år 1975 låg förslag av skadeståndskom-
mittén i betänkandena Skadestånd III (SOU 1971:83) och Skadestånd
V (SOU 1973:51). I det sistnämnda betänkandet anförde kommittén
bl.a. följande allmänna synpunkter (s. 237 f.).
"För den skadelidandes möjligheter till ersättning för personskada är
det i praktiken av väsentlig betydelse, vilken verkan hans med-
vållande har på skadeståndet. Vid en rad vanligt förekommande typer
av skadefall har han ofta oaktsamt medverkat till skadan. Bl.a. kan
nämnas skador i trafiken, skador vid förflyttning i lokaler - där han
kan ha brustit i uppmärksamhet på någon farlig anordning i lokalen -
olycksfall i arbetet och skador vid gemensam lek. En oförsiktighet
i sadana sammanhang kan få ödesdigra konsekvenser för den skadeli-
dandes del. Även när annan kan göras ansvarig för skadan finns det
risk att skadestånd t.ex. för invaliditet eller för lyte eller annat men
blir nedsatt, kanske till hälften eller en tredjedel av det belopp vartill
skadan kan uppskattas. Många gånger får den skadelidande reda sig
med långt mindre ersättning än han behöver. Han kan på detta sätt
under hela livet bli lidande för en tillfällig oaktsamhet.
Från sociala och humanitära synpunkter är detta en konsekvens av
de gällande skadeståndsreglerna som svårligen kan accepteras. Den
är dessutom irrationell. Skadan stannar på den skadelidande, till den
del den inte täcks av social- och olycksfallsförsäkring, och han får
sedan försöka skaffa sig behövligt ekonomiskt bistånd från olika håll,
i sista hand från socialhjälpen. Man utnyttjar de tillgängliga resurser-
na långt bättre, om man låter skadeståndet fylla ut vad som erfordras,
sedan ersättning ur socialförsäkring och andra samordningsförmåner
utgått. Detta är också f.n. den enda praktiska utvägen att uppnå en
riskfördelning i dessa fall. Skadestånd för personskada kan i regel
täckas genom ansvarsförsäkring eller trafikförsäkring och risken på
detta vis slås ut på många händer, medan man inte rimligen kan
räkna med att frivillig sjuk- och olycksfallsförsäkring normalt tecknas
till sådana summor att de ens tillnärmelsevis räcker till för att
komplettera andra ersättningsformer.
I detta sammanhang bör understrykas att i övervägande antalet fall
ansvarsförsäkring eller trafikförsäkring gäller för den skadestånds-
skyldige, när ansvaret inte bärs av staten eller annat subjekt som står
självrisk. Dessa försäkringsformer är i själva verket numera så
utbredda att de kan sägas utgöra försäkringsanordningar som
kompletterar socialförsäkringen såsom skydd för den skadelidande -
låt vara att de bygger på förutsättningen att skadeståndsansvar
föreligger mot denne. Det är på detta sätt verklighetsfrämmande att
i situationer där medvållande blir aktuellt försöka väga den enskilde
ansvariges och den skadelidandes intressen mot varandra. Det
15
normala är i stället att mot den skadelidande i realiteten står ett Prop. 1993/94:88
kollektiv av försäkringstagare av samma kategori som den ansvarige,
representerat av hans ansvarsförsäkrings- eller trafikförsäkringsbolag.
Ser man situationen på detta sätt, ter sig den intresseavvägning som
kommer till uttryck i den traditionella medverkansregeln ganska
diskutabel.
Att man i praktiken anser en annan riskfördelning rimlig på en
viktig punkt kan sägas framgå av det ersättningssystem som har
skapats genom trygghetsförsäkringen---. Den är konstruerad som
en av arbetsgivaren tecknad ansvarsförsäkring, som täcker det skärpta
ansvar han genom kollektivavtal har åtagit sig mot sina anställda för
olycksfall i arbetet, oavsett om vållande föreligger på hans sida. Fullt
skadestånd utgår i princip utom vid uppsåtligt eller grovt vårdslöst
medvållande. I dessa fall saknar den skadelidande rätt till ersättning.
I sammanhanget bör nämnas att tanken på en reform av med-
vållanderegeln på ett särskilt område förts fram, nämligen i direktiven
till produktans varskommittén - - Där sätts i fråga om inte av
sociala och humanitära skäl jämkningsgrundsatsen bör vid pro-
duktansvar få en mera begränsad räckvidd eller eventuellt sättas helt
ur spel, åtminstone vid personskada.
Kommittén vill också framhålla att en reform av medvållanderegeln
utgör ett naturligt komplement till dess förslag att periodisk ersättning
ur kollektiv tjänstepensionsförsäkring samt sjuk- och olycksfallsför-
säkring skall avräknas på skadeståndet---. Genomförs detta förslag,
för vilket starka skäl talar i övrigt, medför det i och för sig en viss
försämring för de skadelidandes del, samtidigt som de skadestånds-
skyldigas börda lättas. Innebörden är ju att ersättning av detta och
flera andra slag definitivt stannar på skadelidarsidan, utan möjlighet
till regress från den skadelidandes försäkring (eller, beträffande
sjuklön m.m., från hans arbetsgivare). Kommittén anser det också
från denna synpunkt skäligt, att de skadelidande i gengäld berättigas
att i övervägande flertalet fall få ut fullt skadestånd trots med-
vållande. Principen bör här liksom i övrigt vara den, att man
visserligen söker undvika att bestämma det ekonomiska skadeståndet
för personskada så att den skadelidande överkompenseras men å
andra sidan, utom i särskilda fall, strävar efter att ge den skadelidan-
de full gottgörelse för hans förlust.
Vägande argument talar alltså för en ändring av medvållanderegeln.
Mot en sådan reform kan emellertid resas en rad invändningar, som
går ut på att jämkning på grund av medvållande från olika synpunkter
skulle vara en rimlig och rationell princip. De flesta har kommittén
bemött i ett annat sammanhang (Skadestånd III s. 61 ff). Här skall
bara sammanfattningsvis anföras följande om dessa frågor.
Det ibland framförda argumentet, att medvållandejämkning är av
värde från preventionssynpunkt, torde sakna betydelse i varje fall för
personskadornas del. Även om fullt skadestånd normalt utgår, lär
man i allmänhet iaktta samma omsorg för att undvika att själv
drabbas av olycksfall eller sjukdom.
Också en hänvisning till allmänhetens rättsmedvetande synes ha
begränsad räckvidd i dessa fall, bl.a. med hänsyn till hur osäkra alla
uttalanden blir på denna punkt. Det kan dock förekomma situationer
där det ter sig mer eller mindre stötande att fullt skadestånd skulle
utdömas trots medvållandet, åtminstone när den ansvarige personligen
får betala skadeståndet. Detta förhållande far man ta viss hänsyn till
vid jämkningsregelns närmare utformning---.
Invändningen, att regeln om jämkning vid medvållande från
16
systematisk synpunkt hänger nära samman med den allmänna Prop. 1993/94:88
culparegeln i 2:1 SkL och med principerna om fördelning av ansvaret
mellan flera solidariskt skadeståndsskyldiga, torde också sakna
nämnvärd tyngd. Argumentet har betydelse närmast i situationer då
ömsesidig skadegörelse brukar förekomma, framför allt i trafiken.
Det bygger på tanken att uppkomna skador i sådana fall skall fördelas
på samma sätt när flera har medverkat till en skada, antingen den
träffat någon av de medverkande eller en utomstående person. Men
i praktiken lär det vara sällsynt att en inblandad part belastas på
samma sätt oavsett vem skadan drabbar. Förekomsten av ansvarsför-
säkring kan medföra att någon av parterna undgår att bära skadan,
och särskilt med kommitténs förslag kan vidare en personförsäkring
på den skadelidandes sida leda till att en ansvarig helt eller delvis går
fri från ersättningsskyldighet t.o.m. när han skyddas av ansvarsför-
säkring ---. Bara i det ovanliga fallet att försäkringar helt saknas hos
alla berörda parter kan invändningen tänkas ha någon reell betydelse,
men t.o.m. i detta läge lär fördelningen inte sällan påverkas av någon
regel i SkL om skälighetsbedömning av skadeståndet - t.ex. 2:3 eller
4:1 - eller av en sådan allmän jämkningsregel som kommittén har
föreslagit i Skadestånd III.
Betonar man att skadeståndsreglerna skall vara enkla att tillämpa -
med andra ord rättstekniska synpunkter - är det tydligt att en regel
om att medvållande bara undantagsvis medför jämkning måste anses
betydligt lämpligare än nuvarande bestämmelse. Frågan om ned-
sättning av skadeståndet enligt den traditionella medvållanderegeln
ger som bekant upphov till många skadeståndsstvister, och deras antal
lär inte minska om man skulle införa en sådan möjlighet att beakta
billighetshänsyn som kommittén föreslog i Skadestånd III. En så
långtgående reform som nu diskuteras skulle däremot medföra att det
bara i speciella fall lönar sig för den ansvarige eller hans försäkrings-
bolag att framställa invändning om medvållandejämkning. Rimligen
måste också försäkringsbolagens skadereglering antas bli enklare och
billigare på detta sätt."
Det föredragande statsrådet anslöt sig till kommitténs synpunkter.
Det synsätt som har kommit till uttryck här har varit dominerande
inom den svenska skadeståndsrätten under senare år (se t.ex. Hellner,
Skadestånds rätt, fjärde upplagan, s. 182 f.).
Lagstiftaren har även senare givit uttryck för sin anslutning till
principen att skadestånd vid personskada i allmänhet inte bör kunna
jämkas i vidare mån än vad som följer av 6 kap. 1 § skadeståndsla-
gen (se prop. 1985/86:119 s. 19 f. och bet. 1985/86:LU33 s. 3 f.).
Regeringens bedömning: Det bör inte göras någon ändring i
reglerna i 6 kap. 1 § första stycket skadeståndslagen om jämkning
av skadestånd på grund av medvållande vid personskada.
Skälen för regeringens bedömning: Justitiedepartementet har den
17
22 oktober 1993 hållit en hearing rörande bl.a. frågan om jämkning Prop. 1993/94:88
av skadestånd på grund av medvållande vid personskada. I hearingen
deltog företrädare för Justitiekanslern, Svea hovrätt, Brottsskade-
nämnden, Kammarkollegiet, Finansinspektionen, Socialstyrelsen,
Konsumentverket, juridiska fakulteten vid Stockholms universitet,
juridiska fakulteten vid Uppsala universitet, Kommittén om ideell
skada (Ju 1989:01), Sveriges Domareförbund, Sveriges Advokatsam-
fund, Sveriges Försäkringsförbund, Folksam, Trafikskadenämnden,
Ansvarsförsäkringens personskadenämnd, Sveriges Industriförbund,
Företagarnas Riksorganisation, Grossistförbundet Svensk Handel,
Lantbrukarnas Riksförbund, Svenska Arbetsgivarföreningen, Lands-
organisationen i Sverige och Tjänstemännens Centralorganisation.
Vidare deltog professor emeritus Jan Hellner och f.d. försäkrings-
direktören Carl Oldertz.
Vid hearingen framhölls från flera håll att införandet år 1975 av
nuvarande jämkningsregel för personskador i 6 kap. 1 § första stycket
skadeståndslagen innebar ett stort framsteg i utvecklingen av ersätt-
ningsrätten. Flertalet deltagare i hearingen motsatte sig bestämt att
särregeln för personskador skulle avskaffas. Inte någon deltagare
förordade ett avskaffande. Några deltagare väckte frågan om man
genom en omformulering av regeln kunde åstadkomma en viss
uppmjukning av rättspraxis. Andra deltagare ansåg att det kunde ske
inom ramen för den nuvarande regeln.
Många deltagare i hearingen ansåg däremot att det var olyckligt att
en särskild, från regeln i skadeståndslagen avvikande, regel om
jämkning på grund av medvållande vid personskador hade införts i
produktansvarslagen och förordade en omprövning av den regeln.
Företrädare för Sveriges Industriförbund ansåg dock att konkurrens-
hänsyn och utformningen av EG-direktivet om produktansvar
nödvändiggjorde att särregeln i produktansvarslagen behölls. Några
deltagare i hearingen förordade att båda reglerna (dvs. såväl regeln
i skadeståndslagen som regeln i produktansvarslagen) omformulerades
så att de fick en gemensam utformning som i huvudsak medförde de
resultat som regeln i skadeståndslagen nu ger.
Regeringen anser att EES-avtalet och EG-direktivet om produktan-
svar inte medger någon ändring av den nu gällande särregeln i pro-
duktansvarslagen (jfr art. 13 i direktivet).
Vad som förekom vid hearingen ger inte anledning att anta att det
skulle föreligga något praktiskt behov av att ändra reglerna i 6 kap.
1 § första stycket skadeståndslagen. Tvärtom synes den allmänna
uppfattningen bland åtminstone dem som deltog i hearingen vara att
regeln bör finnas kvar med samma sakliga innehåll som nu. Med
hänsyn till vad som nu anförts anser regeringen att det saknas skäl att
nu göra någon ändring i 6 kap. 1 § första stycket skadeståndslagen.
18
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 4 november 1993
Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden B.
Westerberg, Friggebo, Johansson, Laurén, Hörnlund, Olsson,
Svensson, Thurdin, Hellsvik, Wibble, Björck, Davidson, Könberg,
Odell, Unckel, P. Westerberg, Ask
Föredragande: statsrådet Laurén
Regeringen beslutar proposition 1993/94:88 Ändring i lagen
(1973:1199) om ersättning från den internationella oljeskadefonden,
m.m.
19
gotab 45227, Stockholm 1993