Regeringens proposition
1993/94:71

om ändringar i trafikskadelagen m.m.

Prop

1993/94:71

Regeringen föreslår riksdagen att anta de forslag som har tagits upp i
bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 7 oktober 1993.

På regeringens vägnar

Carl Bildt

Reidunn Laurén

Propositionens huvudsakliga innehåll

Enligt 16 § trafikskadelagen (1975:1410) ansvarar samtliga trafikförsäk-
ringsanstalter solidariskt för den trafikskadeersättning som skulle ha
betalats från trafikförsäkringen för ett motordrivet fordon vars identitet
inte kan fastställas. Från den 1 januari 1994 gäller att ett självriskbelopp
om en tjugondedel av basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän
försäkring skall räknas av från ersättningen för en sakskada. I proposi-
tionen föreslås att något självriskbelopp inte skall räknas av när okända
fordon orsakar skador på renar.

Enligt 14 § trafikskadelagen kan från ett fordons trafikförsäkring
ersättning med anledning av en och samma händelse betalas med högst
300 miljoner kronor. I propositionen föreslås ett tillägg till denna be-
stämmelse för sådana fall där en skada har uppkommit i följd av trafik
i Sverige med ett motordrivet fordon som är hemmahörande i något annat
EES-land än Sverige. Tillägget går ut på att den skadelidande skall ha
rätt att välja tillämpning av de föreskrifter om obligatorisk motorfordons-
försäkring som gäller i det land där fordonet hör hemma i stället för
trafikskadelagens bestämmelser i detta avseende. Vidare föreslås en ny
paragraf av innebörd att en svensk trafikförsäkring skall täcka ersätt-
ningsansvaret för skador i följd av trafik med motordrivna fordon enligt
lagstiftningen om obligatorisk motorfordonsförsäkring i det EES-land där
skadan inträffat. Detsamma föreslås gälla i fråga om en skada som
tillfogas en medborgare i ett EES-land vid direkt färd mellan två EES-
länder.

Lagändringen beträffande självrisk (16 §) föreslås träda i kraft den 1
januari 1994. Övriga lagändringar föreslås träda i kraft den dag
regeringen bestämmer.

1 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 71

Propositionens lagförslag

1 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1992:1121) om ändring i
trafikskadelagen (1975:1410)

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1992:1121) om ändring i
trafikskadelagen (1975:1410)' att 8 a § trafikskadelagen skall utgå.

Prop. 1993/94:71

1 Lagen omtryckt 1977:949.

2 Förslag till

Lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410)

Prop. 1993/94:71

Härigenom föreskrivs i fråga om trafikskadelagen (1975:1410)'
dels att 14 § skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall föras in en ny paragraf, 35 §, av följande
lydelse.

Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse

14 §2

Från ett fordons trafikförsäkring utgår trafikskadeersättning med anled-
ning av en och samma händelse med högst 300 miljoner kronor, ränta
och ersättning för rättegångskostnader oräknade. Förslår beloppet ej till
gottgörelse åt var och en som har rätt till ersättning ur beloppet, utgår i
första hand ersättning för personskada. Ersättningarna till dem som ej
kan beredas full gottgörelse nedsättes med samma kvotdel för var och en.
Kan efter inträffat skadefall befaras att sådan nedsättning blir nödvändig,
kan regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer förordna att
ersättning tills vidare skall utgå endast med viss kvotdel.

Om skada uppkommer i följd av
trafik här i landet med ett fordon
som hör hemma i något av län-
derna inom Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet, tillämpas på
begäran av den skadelidande i
stället för första stycket de före-
skrifter om obligatorisk motorfor-
donsförsäkring som gäller i det
land där fordonet hör hemma.

35 §

Trafikförsäkring som meddelas
enligt denna lag skall i fråga om
skada som uppkommer i följd av
trafik med ett motordrivet fordon i
något annat land i Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet än
Sverige, utöver vad som gäller om
trafikskadeersättning enligt denna

1 Lagen omtryckt 1977:949.

2 Senaste lydelse 1988:1246.

1* Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 71

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1993/94:71

lag, täcka ersättning som enligt
lagstiftningen i det land där skadan
uppkommit skall omfattas av en
obligatorisk motorfordonsforsäk-
ring. Detta gäller även i fråga om
skada som uppkommer vid direkt
färd mellan två länder som ingår i
Europeiska ekonomiska samarbets-
området, om skadan tillfogas en
medborgare i ett sådant land.

Tillhör fordon som avses i första
stycket svenska staten skall svenska
staten i stället bära ersättningsan-
svaret.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. I förhållande
till Liechtenstein får regeringen sätta lagen i kraft vid en senare tidpunkt
än i förhållande till övriga stater.

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1993:302) om ändring i
trafikskadelagen (1975:1410)

Prop. 1993/94:71

Härigenom föreskrivs att 16 § trafikskadelagen (1975:1410)' i
paragrafens lydelse enligt lagen (1993:302) om ändring i nämnda lag
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse

16 §2

Beträffande motordrivet fordon som med stöd av 4 § 2 har undantagits
från trafikförsäkringsplikt och som saknar trafikförsäkring svarar samtliga
försäkringsanstalter, som vid skadetillfallet hade tillstånd att meddela
trafikförsäkring, solidariskt för den trafikskadeersättning som skulle ha
utgått, om försäkring hade funnits.

I fråga om fordon som är försäkringspliktigt men som saknar trafikför-
säkring har de försäkringsanstalter som avses i första stycket samma
ersättningsansvar som anges där. För sakskada som tillfogas den
försäkringspliktige gäller dock detta ansvar endast i fall då fordonet
brukades olovligen av annan och antingen ej var registrerat i bilregistret
eller var avställt.

De försäkringsanstalter som avses
i första stycket svarar även solida-
riskt för den trafikskadeersättning
som skulle ha utgått från trafikför-
säkringen för motordrivet fordon
vars identitet ej kan fastställas.
Från ersättning för sakskada skall
därvid avräknas ett belopp som
svarar mot en tjugondedel av det
basbelopp enligt lagen (1962:381)
om allmän försäkring som gäller
för det år då skadehändelsen in-
träffar.

De försäkringsanstalter som avses
i första stycket svarar även solida-
riskt för den trafikskadeersättning
som skulle ha utgått från trafikför-
säkringen för motordrivet fordon
vars identitet ej kan fastställas.
Från ersättning för sakskada skall
därvid avräknas ett belopp som
svarar mot en tjugondedel av det
basbelopp enligt lagen (1962:381)
om allmän försäkring som gäller
för det år då skadehändelsen in-
träffar. Vid skador på renar skall
någon avräkning inte ske.

1 Lagen omtryckt 1977:949.

2 Senaste lydelse 1983:309.

4 Förslag till                                                    Prop. 1993/94:71

Lag om ändring i lagen (1993:303) om ändring i lagen

(1992:1121) om ändring i trafikskadelagen (1975:1410)

Härigenom föreskrivs att 8 § trafikskadelagen (1975:1410)' i paragra-
fens lydelse enligt lagen (1993:303) om ändring i lagen (1992:1121) om
ändring i trafikskadelagen skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse

Trafikskadeersättning utgår i fall
som avses i denna lag for person-
eller sakskada som uppkommer i
följd av trafik med motordrivet
fordon

1. här i landet,

2. i Belgien, Danmark, Finland,
Frankrike, Grekland, Irland, Is-
land, Italien, Liechtenstein, Lux-
emburg, Nederländerna, Norge,
Portugal, Spanien, Storbritannien,
Tyskland eller Österrike,

3. under direkt färd mellan två
länder som avses i 1 eller 2, om
skadan har tillfogats medborgare i
ett land som avses i 1 eller 2, samt

4. i andra fall, om skadan har
tillfogats svensk medborgare eller
den som har hemvist i Sverige.

I fall som avses i första stycket 2-4
lämnas trafikskadeersättning dock
endast om fordonet var registrerat
här i landet eller tillhörde svenska

För person- eller sakskada som
uppkommer i följd av trafik här i
landet med motordrivet fordon
utgår trafikskadeersättning i fall
som anges i denna lag. Trafikska-
deersättning utgår i motsvarande
fall också for skada som i följd av
trafik utomlands med här i landet
registrerat eller svenska staten
tillhörigt motordrivet fordon till-
fogas svensk medborgare eller den
som har hemvist i Sverige.

staten.

Trafikskadeersättning utgår ej för atomskada i fall då rätten att göra
ersättningsanspråk gällande mot annan än innehavare av atomanläggning
är inskränkt enligt 14 § atomansvarighetslagen (1968:45).

'Lagen omtryckt 1977:949.

Justitiedepartementet

Prop. 1993/94:71

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 7 oktober 1993

Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden B. Wester-
berg, Friggebo, Johansson, Laurén, Hörnlund, Olsson, Svensson, af
Ugglas, Dinkelspiel, Thurdin, Hellsvik, Wibble, Björck, Davidson,
Könberg, Odell, Lundgren, Unckel, P. Westerberg, Ask

Föredragande: statsrådet Laurén

Proposition om ändringar i trafikskadelagen m.m.

1 Ärendet och dess beredning

I proposition 1992/93:8 om den svenska trafikskadelagens anpassning till
EG:s regelverk m.m. behandlades frågan om anpassning av svensk rätt
till tre EG-direktiv om motorfordonsförsäkring. I propositionen behand-
lades även ytterligare tre frågor som aktualiserats oberoende av frågan
om EES-avtalet. Den första frågan rörde självrisk på ersättning vid
sakskador som har orsakats av okända fordon. Förslaget i propositionen
gick ut på att från ersättningen för en sakskada skulle räknas av ett
belopp om en tiondedel av basbeloppet enligt lagen (1962:381) om
allmän försäkring. Den andra frågan rörde försäkringsanstalters
återkravsrätt enligt trafikskadelagen (1975:1410) avseende ersättning för
skador som omfattas av produktansvarslagen (1992:18) och den tredje
frågan rörde jämkning av skadestånd med anledning av skador på
motordrivna fordon och med dessa befordrad egendom.

Frågan om anpassning av trafikskadelagen till de tre nämnda EG-
direktiven och frågan om återkravsrätt avseende ersättning för skador
som omfattas av produktansvarslagen behandlades av riksdagen under
hösten 1992 (se bet. 1992/93:LU7, rskr. 1992/93:45, SFS 1992:1121).
De lagändringar som föranleds av EG-anpassning skall träda i kraft den
dag regeringen bestämmer. Regeln om återkravsrätt trädde i kraft den 1
januari 1993.

Efter beredning av propositionen i dess återstående delar hemställde
lagutskottet i bet. 1992/93:LU35 att riksdagen dels skulle med antagande
av ett av utskottet framlagt förslag besluta att ett belopp som svarar mot
en tjugondedel av basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring skall
räknas av vid sakskador orsakade av okända fordon, dels skulle avslå
propositionens förslag om jämkning. Utskottet föreslog vidare att
riksdagen skulle ge regeringen tillkänna att båda frågorna borde
övervägas ytterligare.

Riksdagen beslutade den 28 april 1993 i enlighet med betänkandet (se Prop. 1993/94:71
rskr. 1992/93:307).

Jag skall nu ta upp den fråga om självrisk för sakskador orsakade av
okända fordon som riksdagen behandlat i sitt tillkännagivande.

Mot bakgrund av hur EG-direktiven har införlivats med den nationella
lagen i andra länder skall jag också behandla en fråga om huruvida några
av de just beslutade bestämmelserna i den svenska lagen (8 a §) bör
ändras.

Ett utkast till lagrådsremiss har lämnats för synpunkter till ett antal
myndigheter och organisationer m.fl. Utkastet har diskuterats vid
överläggningar i Justitiedepartementet den 2 september 1993, då följande
myndigheter och organisationer var företrädda: Finansinspektionen,
Rikspolisstyrelsen, Trafikskadenämnden, Juridiska fakultetsstyrelsen vid
Uppsala universitet, Trafikförsäkringsföreningen, Sveriges Försäkrings-
förbund, Folksam, Länsförsäkringar AB, Trygg Hansa SPP, Advokat-
samfundet, Motormännens Riksförbund, Svenska Samemas Riksförbund
och Telia AB. Dessutom deltog f.d. justitierådet Ulf Nordenson.
Minnesanteckningar från överläggningarna finns tillgängliga i lagstift-
ningsärendet (Justitiedepartementets diarienummer 93-2957). Skriftliga
synpunkter på utkastet har lämnats av Konsumentverket och Svenska
Kommunförbundet.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 9 september 1993 att inhämta Lagrådets
yttrande. De till Lagrådet remitterade förslagen bör fogas till protokollet
i detta ärende som bilaga 1.

Lagrådet har yttrat sig över förslagen. Yttrandet bör fogas till pro-
tokollet i detta ärende som bilaga 2.

Lagrådet har anfört att det finns fog för den tolkning av det tredje
motorfordonsförsäkringsdirektivet som gjorts i lagrådsremissen. Lagrådet
har därför i princip godtagit de sakliga lösningarna men har i några
avseenden föreslagit en annan lagteknisk lösning. Som framgår av det
följande ansluter jag mig i vissa delar till Lagrådets synpunkter. På ett
par punkter förordar jag dock andra lösningar än vad Lagrådet föreslagit.
Jag återkommer till Lagrådets yttrande i specialmotiveringen till
ändringarna i 14 och 35 §§ trafikskadelagen (se avsnitt 7.2).

I förhållande till lagrådsremissen har den tekniska förändringen gjorts
att ändringen i 8 § förts till ett eget lagförslag, förslag till lag om ändring
i lagen (1993:303) om ändring i lagen (1992:1121) om ändring i
trafikskadelagen (1975:1410).

2 Självrisk på ersättning vid sakskada som vållats ProP- 1993/94:71

av okänt fordon

2.1 Bakgrund

Enligt 16 § trafikskadelagen svarar samtliga trafikförsäkring sanstalter
som får meddela trafikförsäkring solidariskt för den trafikskadeersättning
som skulle ha utgått från trafikförsäkringen för motordrivet fordon vars
identitet inte kan fastställas, dvs. om det fordon som orsakat skadan är
okänt. Trafikförsäkringsanstaltema företräds därvid av Trafikförsäkrings-
föreningen, i vilken försäkringsanstaltema är medlemmar. Trafikskade-
ersättningen bestäms enligt 9 § trafikskadelagen med tillämpning av 5
kap. skadeståndslagen (1972:207) och lagen (1973:213) om ändring av
skadeståndslivräntor. Det har tidigare inte gällt några särregler för det
fall trafikskadeersättning skall betalas på grund av skada orsakad av ett
okänt fordon.

Artikel 1.4 i det andra motorfordonsförsäkringsdirektivet, 84/5/EEG,
ger medlemsländerna i EG rätt att begränsa eller utesluta ersättning för
sakskada som har orsakats av okänt fordon.

I proposition 1992/93:8 om den svenska trafikskadelagens anpassning
till EG:s regelverk m.m. anfördes att samtliga EG-länder torde på ett
eller annat sätt ha utnyttjat den artikel i direktivet som medger undantag
och att man också i EFTA-ländema regelmässigt har gjort det.

I propositionen anfördes vidare (se prop. s. 22):

"Redan det förhållandet att den svenska regleringen i förevarande
avseende avviker från den som gäller i med Sverige jämförliga länder
kan ge anledning till frågan om inte trafikskadelagen borde ändras,
närmast så att den ger möjlighet till viss självrisk i här aktuella fall.
Framställningar med sådan innebörd har vid flera tillfallen gjorts av
Trafikförsäkringsföreningen. Föreningen har därvid bl.a. satt i fråga om
det är rimligt att använda icke obetydliga administrativa resurser hos
försäkringsanstaltema till reglering av småskador. Dessa resurser kunde
enligt Trafikförsäkringsföreningen hellre satsas på trafikens personskade-
offer. Föreningen har även anfört att de svårigheter i bevisningshän-
seende som ofta föreligger leder till bedömningar som blir schablon-
mässiga och inte sällan inrymmer ett mått av slumpmässighet. —

Självrisk är numera allmänt förekommande i skilda försäkringsformer.
Enligt försäkringsavtalen gäller ofta särskilda villkor om självrisk som
innebär att försäkringstagaren får svara för en viss del av skadan. Också
vid exempelvis ersättning enligt brottsskadelagen (1978:413) avräknas ett
självriskbelopp vid sakskada. Sådana självrisker har ett dubbelt syfte. Det
ena är att påverka försäkringstagaren så att han eller hon så långt som
möjligt undviker att skador uppkommer. Det andra är att inbespara
försäkringsgivarna kostnader för reglering av skador på endast mindre
belopp. Dessa skäl torde ha fog för sig också när det gäller den
obligatoriska trafikförsäkringen."

Förslaget i propositionen blev att en självrisk om en tiondedels
basbelopp enligt lagen om allmän försäkring skulle avräknas vid
ersättning för sakskador orsakade av okända fordon.                                       9

Vid riksdagsbehandlingen av propositionen begärde lagutskottet in Prop. 1993/94:71
yttranden från myndigheter och organisationer. Vidare avgav Svenska
Samemas Riksförbund en skrivelse till utskottet.

Trafikförsäkringsföreningen tillstyrkte propositionens förslag. Televerket
(numera Telia AB) motsatte sig inte att den föreslagna självrisken
infördes. Vägverket och Svenska elverksföreningen motsatte sig inte
förslaget beträffande skada på trafikförsäkringspliktiga fordon. En
självrisk som medför att ersättningen inte fullt ut täcker skador på annan
egendom innebär, enligt Vägverkets och Elverksföreningens mening, ett
frångående av grundprincipen om att trafikantkollektivet skall svara för
de skador som åsamkas genom dess verksamhet. Svenska kommunför-
bundet motsatte sig självrisk på sakskada.

Svenska Samemas Riksförbund anförde bl.a.:

"Antalet renkollisioner med smitning har under senare år kunnat
nedbringas till följd av den ordning som infördes att försäkringstagaren
inte gör någon bonusförlust. Denna särskilda ordning infördes särskilt för
att bryta trenden med ett tidigare ökande antal smitningsfall. Ett
genomförande av propositionens förslag medför uppenbara risker att
utvecklingen nu skulle gå i fel riktning. —

Denna skadetyp skiljer sig markant från de sakskador i övrigt som
beskrivs i propositionen och av Trafikförsäkringsföreningen. Vid en
renkollision kan det inte gärna komma i fråga att det ska vara något
svårare bevisläge att konstatera att skadan har orsakats av ett fordon.

Det är vidare inte praktiskt möjligt för renägama/näringen att för-
säkringsmässigt skydda sig mot denna skadetyp och på så sätt mildra de
ekonomiska konsekvenserna av en självrisk, som i föreslagen nivå
överstiger ersättningsbeloppet med 2-3 gånger.”

Lagutskottet framhöll att förslaget om införande av självrisk i nu
aktuellt hänseende innebär ett visst avsteg från principen att de skade-
lidandes rätt till ersättning skall vara densamma oavsett om skadorna
orsakas av ett känt eller okänt försäkringspliktigt fordon och anförde
vidare (se bet. 1992/93 :LU35 s. 6 f.):

"Utskottet godtar dock de skäl som anförts i propositionen till stöd för
förslaget. Den föreslagna ordningen överensstämmer också med vad som
gäller i övriga delar av Västeuropa. Utskottet tillstyrker således att det
införs en självrisk på ersättning för sakskada som vållats av okänt fordon.

När det gäller självriskens storlek föreslås i propositionen att denna
skall utgöra 10 % av basbeloppet, dvs. i dagens läge 3 440 kr. Det
föreslagna beloppet ligger enligt propositionen på en medelnivå i
förhållande till vad som gäller i andra länder med ett motsvarande system
och innebär att Trafikförsäkringsföreningens skadekostnader skulle
minska med omkring 60 miljoner kr. Enligt utskottets mening måste
emellertid, såsom också framhålls i motion 1992/93:L1 yrkande 1, de
skadelidandes intressen beaktas. Vid en sammanvägd bedömning mellan
de intressen som sålunda gör sig gällande finner utskottet att en så hög
självrisk som föreslås i propositionen inte bör införas. Enligt utskottets
mening bör en lämplig nivå i nuläget vara 5 % av basbeloppet eller
1 720 kr med nuvarande basbelopp. Också med ett sådant självriskbelopp
uppnås betydande fördelar utifrån Trafikförsäkringsföreningens ut-
gångspunkter.

Även med det av utskottet förordade lägre självriskbeloppet kommer                 jq

skadelidande som ofta är utsatta för skador orsakade av okända fordon

att drabbas alltför hårt. Bl.a. skulle renägares möjligheter att utfå Prop. 1993/94:71
ersättning för trafikdödade renar minska i en utsträckning som inte kan
anses godtagbart. Enligt vad utskottet erfarit ersätts i dag en trafikdödad
ren med högst 1 600 kr. Utskottet har därför övervägt att i enlighet med
vad som förordats av Svenska Samemas Riksförbund föreslå ett särskilt
undantag när det gäller trafikdödade renar. Utskottet har emellertid funnit
att det också när det gäller renar kan finnas ett behov av någon form av
självrisk inte minst i syfte att stimulera till åtgärder för att nedbringa
antalet renolyckor i trafiken. Som påpekas i Trafikförsäkringsföreningens
yttrande i ärendet har föreningen och riksförbundet enats om att under
året inleda ett samarbete i det gemensamma intresset att försöka
nedbringa antalet renolyckor i trafiken. Det kan heller inte uteslutas att
det finns andra speciella grupper vars berättigade krav på ersättning för
ofta inträffade skador som förorsakas av okända fordon skulle gå
förlorade med den av utskottet förordade lösningen. Enligt utskottets
mening bör någon form av särreglering för trafikdödade renar och
eventuell annan egendom övervägas närmare.”

Vad utskottet anförde har riksdagen som sin mening givit regeringen till
känna (se rskr. 1992/93:307).

2.2 Nuvarande förhållanden

Trafikförsäkringsföreningen har lämnat uppgifter om skador orsakade av
okända fordon. För år 1991 anmäldes 32 388 s.k. parkeringsskador, dvs.
skador på stillastående fordon. Den totala skadekostnaden var 81,5
miljoner kronor. En självrisk om tio procent av basbeloppet har av
Trafikförsäkringsföreningen beräknats ge en minskning av skadekost-
naderna med 63 procent till 30,1 miljoner kronor. Med den av riksdagen
beslutade självrisken på fem procent skulle enligt föreningen skadekost-
naderna ha minskat med 36 procent till 52,1 miljoner kronor. För år
1991 beräknades parkeringsskadoma genomsnittligt kosta 4 500 kronor.
Av den år 1991 utbetalade ersättningen betalades ungefar halva beloppet
direkt till bilägarna och återstoden till försäkringsgivare på grund av
vagnskadegaranti för det skadade fordonet.

Beträffande övriga sakskador orsakade av okända fordon har Trafikför-
säkringsföreningen angett att 16 384 skador anmäldes för år 1991 och att
den totala skadekostnaden var 62,8 miljoner kronor. Av beloppet
fördelade sig ungefär 25 miljoner kronor på skador som orsakats på
kommunal egendom, 3,5 miljoner kronor på Vägverkets egendom, 2,8
miljoner kronor på renar och 2,2 miljoner kronor på ersättning för
hundar och katter som påkörts av okända fordon. Resterande belopp,
29,3 miljoner kronor, avser skador på motorfordon i trafik och skador
på fastigheter m.m.

Beträffande reglering av renskador har följande uppgifter inhämtats.

Det finns i Sverige för närvarande cirka 2 500 renägare som har
renskötsel som huvudsaklig sysselsättning. Därtill kommer ett antal
renägare som bedriver renskötsel som hobby. Länsstyrelserna har lämnat
tillstånd sammanlagt för cirka 280 000 renar vinterstam (dvs. efter slakt
men före kalvning).

Frågor om renskötsel och rennäringen behandlas i regeringens

1** Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 71

proposition 1992/93:32 Samema och samisk kultur m.m. Av proposi- Prop. 1993/94:71
tionen framgår att det för närvarande inte finns någon samlad statistik

beträffande rennäringen (se prop. s. 117). Med start den 1 juli 1993 skall
det nu byggas upp ett företagsregister för rennäringen. Registret skall
bygga på en samebys fastställda renlängd och en sameby skall vara
skyldig att lämna kopia av sin renlängd till länsstyrelsen eller till annan
myndighet som regeringen bestämmer.

När det gäller reglering av trafikskador där renar har varit inblandade
gäller för närvarande en i februari 1993 träffad överenskommelse mellan
Trafikförsäkringsföreningen och Svenska Samemas Riksförbund.
Överenskommelsen har följande innehåll:

"§ 1

Vardera parten skall hos sina medlemmar förorda tillämpning av följande
ersättningsnormer för i följd av trafik med trafikförsäkringspliktigt
motorfordon dödad ren, om skadeståndsskyldighet härför medgives.

§2

Ersättning utgår med följande belopp för

vuxen honren                                        1 640 kronor

vuxen hanren                                        1 250 kronor

årskalv (under 1 år)                                        910 kronor

Ersättningsbeloppen inkluderar för 1993 gällande statligt prisstöd.

Ersättningsbeloppet för honren är bestämt med beaktande även av s k
livvärde och utgår oavsett om renen varit dräktig eller ej. För född kalv,
som förlorats i anledning av renkons död, utgår ej särskild ersättning.

Ersättningsbeloppet för hanren gäller alla vuxna hanrenar inkl. s.k.
ledhärk.

Ersättningsbeloppen inkluderar samtliga kostnader förbundna med
skaderegleringen. Ersättning skall sålunda i vaije skadefall endast utgå
med ovanstående belopp.

§3

Överenskommelsen avser skadefall inträffade fr o m 1993-01-01 och
ersätter fr o m nämnda dag motsvarande överenskommelse i juli 1987.

Överenskommelsen gäller t o m 1993-12-31, dock skall avstämning

beträffande kilopriser ske per 1993-10-01."

Enligt uppgift från Trafikförsäkringsföreningen är avsikten att en ny
överenskommelse skall träffas under hösten 1993.

Under åren 1989 - 1992 har Trafikförsäkringsföreningen reglerat
renskador orsakade av okända fordon enligt följande.

År

Antal

Utbetalat belopp (kronor)

1989

856

1 483 573

1990

1 108

2 111 033

1991

1 337

2 817 253

1992

1 253

2 802 421

12

Enligt en sammanställning som gjorts av Trafikförsäkringsföreningen Prop. 1993/94:71
över renskador orsakade av okända fordon år 1992 och som anmälts till

föreningen har utbetalning skett till renägare enligt följande:

Enskilda renägare

Antal skador per person

Utbetalt belopp (kronor)

353

1

829 229

89

2

400 744

25

3

193 967

11

4

108 083

12

5

156 464

6

6

95 724

4

7

65 009

2

8

35 488

2

9

36 919

1

10

23 813

2

12

68 822

1

15

38 326

Aktiebolag

Antal skador per bolag

Utbetalt belopp (kronor)

5

1

12 854

1

3

7 382

1

4

10 000

1

6

18 577

Samebyar

Antal skador per sameby

Utbetalt belopp (kronor)

9

1

11 934

4

3

17 406

5

4

43 829

1

6

12 825

2

7

27 634

1

8

13 829

1

9

14 316

1

10

14 788

1

11

20 024

1

17

30 756

För år 1992 saknas i 251 fall uppgift om person- eller organisations-
nummer, varför utbetald ersättning i dessa fall inte kan hänföras till
någon viss person.

Överenskommelsen från februari 1993 mellan Trafikförsäkringsföre-
ningen och Svenska Samemas Riksförbund innebar att ersättningsbe-
loppen för trafikdödade renar sänktes med 1 000 kronor per vuxen ren

1 förhållande till vad som gällde för år 1992. (Beloppen för år 1992 var

2 618 kronor för vuxen honren, 2 382 kronor för vuxen hanren och

1 195 kronor för årskalv.) Under antagande att antalet trafikdödade renar
på grund av okända fordon blir ungefär detsamma för år 1993, kommer
skadekostnaden för år 1993 enligt beräkningar gjorda av Trafikför-
säkringsföreningen att bli cirka 1 550 000 kronor.

Beträffande trafiksäkerhetsarbete har i Jämtlands län försök inletts med
reflexmärkning av renar i Härjedalen i syfte att nedbringa antalet

13

renolyckor i trafiken. Vidare inledde Trafikförsäkringsföreningen och Prop. 1993/94:71
Svenska Samemas Riksförbund tillsammans med berörda polismyndig-

heter och länsstyrelser i slutet av maj 1993 ett samarbete som går ut på

att närmare kartlägga renolyekorna.

2.3 Överväganden

2.3.1 Undantag från självrisk vid skador på renar

Mitt förslag: Någon självrisk enligt 16 § trafikskadelagen skall inte
räknas av från den trafikskadeersättning som Trafikförsäkringsföre-
ningen betalar för renar som trafikdödats av okända fordon.

Skälen för mitt förslag: Renolyckor är ett stort trafiksäkerhetsproblem.
Därvid är personskadorna särskilt allvarliga och viktiga att motverka.

Lagutskottets uttalande går ut på att regeringen närmare skall överväga om
någon form av särreglering skall införas för trafikdödade renar. Utskottet
framhöll dock att det kan finnas behov av någon form av självrisk, inte
minst i syfte att stimulera till åtgärder för att nedbringa antalet renolyckor.

Ett väsentligt syfte med en självrisk är att ge incitament att nedbringa
skaderisker. Nivån på självrisken bör därvid vara sådan att den kan antas
ge avsedd effekt.

Den självrisk på fem procent av basbeloppet, f.n. 1 720 kronor, som har
beslutats av riksdagen innebär att ersättning i praktiken inte kommer att
betalas enligt 16 § trafikskadelagen för det fall en ren har påkörts av ett
okänt fordon. Att ersättning inte kommer att lämnas om det föreskrivs en
självrisk om fem procent är emellertid inte ett tillräckligt skäl för undantag.
Det bör dock beaktas att det i inte så få fall inträffar att en och samma
renägare drabbas av flera renskador under ett och samma år. Det kan
dessutom antas att en renägare kan drabbas av skador flera år i rad eller
med inte så många års mellanrum. Med hänsyn härtill och eftersom det inte
går att försäkra sig mot denna typ av skador framstår det inte som helt
orimligt att undanta renskadoma från självrisk. För att ett undantag skall
kunna komma i fråga bör dock krävas att inte andra skäl med styrka talar
för att självrisk ändå bör gälla för renskador.

De trafikolyckor som sker genom renkollisioner är endast till en mindre
andel orsakade av okända fordon. Vid de allvarligaste olyckorna, dvs. de
med personskador torde inblandade fordon så gott som undantagslöst vara
kända.

Från Trafikförsäkringsföreningens och Svenska Samemas Riksförbunds
sida har visats en strävan att tillsammans med berörda myndigheter vidta
åtgärder för att minska antalet renolyckor. Det är angeläget att detta
samarbete - som också medfört vissa positiva resultat - kan fortsätta.

Det finns inte skäl att anta att det skulle inverka negativt på trafiksäker-
heten, om renskador undantas från regeln om självrisk.

Om man vill behålla systemet med självrisk även för renskadoma, skulle
man kunna överväga en lägre självrisk för dessa skadefall. En självrisk på
en nivå under fem procent av basbeloppet skulle dock leda till hanterings-

14

kostnader som inte står i rimligt förhållande till skadornas storlek och Prop. 1993/94:71
omfattning.

En sådan lägre självrisk - eller för övrigt en självrisk på fem procent -
skulle vidare leda till att en renägare som ofta drabbas av att renar påkörs
av okända fordon förorsakas ekonomisk förlust. Det skulle visserligen kunna
övervägas att införa en specialreglering för det fall en och samma renägare
ofta drabbas av att renar dödas av okända fordon, närmast liknande det s.k.
högkostnadsskyddet vid köp av receptförskrivna läkemedel (se 7 § lagen
[1981:49] om begränsning av läkemedelskostnader, m.m.). Reglerna kunde
gå ut på att om en renägare under ett och samma år eller under någon annan
tidsperiod drabbas av mer än ett visst antal renskador på grund av okända
fordon, något självriskavdrag för de överskjutande skadorna under den
tidsperioden inte skulle ske. En annan konstruktion av en sådan regel är att
låta självrisken upphöra när den sammanlagda skadan under året uppgår till
ett visst belopp.

Mot en sådan reglering talar emellertid att det skulle medföra ytterligare
administration eftersom vaije skada måste anmälas även om den inte
berättigar till ersättning. Det måste också beaktas att ägarbilden beträffande
renarna är ganska oklar. I det sammanhanget bör observeras att något
rennäringsregister ännu inte har byggts upp.

Vad jag nu har anfört visar enligt min mening att det knappast är lämpligt
att införa en lägre självrisk för renskador eller någon konstruktion med
högkostnadsskydd. I stället handlar det om att välja mellan att undanta
renskadoma från självrisk eller att låta dessa fullt ut omfattas av själv-
riskregeln.

Vid överläggningarna i Justitiedepartementet den 2 september 1993 (se
avsnitt 1) var uppfattningen blandad för och emot ett undantag från självrisk
för skador på renar. Den närmare utformningen av bestämmelsen föranledde
inga kommentarer.

Med viss tveksamhet har jag - framför allt med hänsyn till risken att
någon enskild renägare i något enstaka fall skulle kunna komma att drabbas
hårt av sjävriskregeln och med hänsyn till vad riksdagen anfört i frågan -
stannat för att förorda att renskadoma undantas från självrisk.

2.3.2 Undantag för annan egendom

Min bedömning: Det finns inte skäl att göra ytterligare undantag från
den självrisk om fem procent som riksdagen beslutat.

Skälen för min bedömning: Lagutskottet har uttalat att det inte kan
uteslutas att det fmns andra speciella grupper vars berättigade krav på
ersättning för ofta inträffade skador som orsakas av okända fordon skulle
gå förlorade med den av utskottet förordade självrisken om fem procent av
basbeloppet. När det gäller bedömningen av frågan om det fmns andra
specifika grupper än renägare som drabbas hårt av en självrisk vid sakskada
orsakad av okända fordon bör påpekas att utskottets uttalande inte kan ges
annan innebörd än att det avser sådana fall där en och samma person ofta

15

drabbas av skador och därmed också av många självriskavdrag. Att en viss Prop. 1993/94:71
grupp av skadelidande drabbas av skador är inte ett tillräckligt skäl att
införa undantag från sjävrisken.

Mot den bakgrunden gör jag följande bedömning.

Skador på egendom som tillhör staten utgör beloppsmässigt en mindre
andel av de skador som orsakas av okända fordon. För Vägverkets egendom
räknar Trafikförsäkringsföreningen med cirka 800 skador för skadeåret
1992. Totalkostnaden för år 1992 beräknas bli ungefär 3,5 miljoner kronor,
vilket ger en genomsnittskostnad för vaije skada på ungefär 4 400 kronor.
Den av riksdagen beslutade självrisken innebär en viss fördyring för
Vägverket, men beloppet är litet i förhållande till kostnaden totalt för
väghållningen.

Staten är dessutom självförsäkrare och bidrar inte till finansieringen av
Trafikförsäkringsföreningens skadereglering. Detta uppväger i viss mån de
skador som orsakas på Vägverkets egendom.

Det finns mot bakgrund av det anförda inte skäl att göra undantag från
regeln om självrisk vid skada på Vägverkets egendom.

Samma överväganden kan göras beträffande skador på egendom som
tillhör Telia AB eller ägare av elanläggningar. Undantag från självrisk bör
således inte heller göras för skador på sådan egendom.

Antalet skador på kommunägd egendom uppgår enligt uppgift från
Trafikförsäkringsföreningen årligen till cirka 8 000 - 9 000. Dessa skador
orsakas till helt övervägande del av okända motorfordon. Den totala
skadekostnaden per år är cirka 20 - 25 miljoner kronor. Vid en självrisk på
tio procent angavs från Trafikförsäkringsföreningen att ersättningen skulle
gå ned till fem miljoner kronor. Med en självrisk på fem procent blir
kostnadsövervältringen självfallet lägre. Det bör beaktas att för kommuner-
nas del det ersättningsbelopp som försvinner genom den beslutade
självrisken skall fördelas mellan ett stort antal kommuner.

Det finns mot bakgrund av det anförda inte skäl att införa undantag från
den av riksdagen beslutade självrisken för kommunägd egendom.

Enligt uppgift från Trafikförsäkringsföreningen inträffar årligen cirka 50
kattskador (raskatter) och cirka 475 hundskador orsakade av okända fordon.
De sammanlagda ersättningsbeloppen uppgår för kattskadomas del till
110 000 kronor och för hundskadomas del till cirka 2 100 000 kronor. Det
fmns emellertid inget underlag för att anta att en och samma person ofta
drabbas av hund- eller kattskador orsakade av okända fordon. Djuren torde
dessutom ofta vara försäkrade. Anledning att överväga undantag för skador
på dessa djur föreligger inte. Utöver skador på katter och hundar före-
kommer några få fall om året där större djur som hästar och kor skadas av
okända fordon. Inte heller för dessa skador fmns det mot bakgrund av vad
som anförts ovan skäl att införa särreglering.

Under överläggningarna i Justitiedepartementet den 2 september 1993 (se
avsnitt 1) kom det inte fram något som föranleder någon annan bedömning
än den jag nyss redovisat.

Sammanfattningsvis bör enligt min mening ytterligare undantag från regeln
om självrisk inte införas.

16

3 EG:s tredje motorfordonsförsäkringsdirektiv

3.1 Bakgrund

Frågan om en närmare anknytning mellan Sverige och EG har övervägts
under en längre tid. Sverige har den 1 juli 1991 ansökt om medlemskap i
EG. Under år 1990 inleddes dessutom förhandlingar mellan EFTA-ländema
och EG om ett närmare samarbete byggt på ett gemensamt beslutsfattande
och gemensamma institutioner inom ett europeiskt ekonomiskt samarbets-
område, EES. Förhandlingarna resulterade i att det s.k. EES-avtalet
undertecknades den 2 maj 1992. Syftet med EES-avtalet är bl.a. att skapa
ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde med fri rörlighet för varor,
tjänster, personer och kapital inom hela EG-EFTA-området. Enhetliga
regler skall gälla och basen för EES-avtalet skall vara relevanta delar av
EG:s existerande regelverk. Dessa regler avses på ett eller annat sätt bli
gällande också i EFTA-ländema och i relationerna mellan EG och EFTA-
ländema.

Avsikten var ursprungligen att EES-avtalet skulle träda i kraft vid
årsskiftet 1992/93. Ikraftträdandet har emellertid blivit fördröjt på grund av
utfallet av en folkomröstning i Schweiz den 2 december 1992.

Frågan om införlivande av de tre EG-direktiven på trafikförsäkrings-
området behandlades i en departementspromemoria, Ds 1992:9 Den svenska
trafikskadelagens anpassning till EG:s regelverk m.m., och i den tidigare
nämnda (se avsnitt 1) prop. 1992/93:8 med samma namn.

Det föreslogs i propositionen att tillämpningsområdet för trafikskadelagen
skulle utvidgas så att en svensk trafikförsäkring skall täcka skador som
inträffar i ett EES-land och skador som drabbar EES-medborgare under
direkt färd mellan två EES-länder. Vidare föreslogs att den skadelidande i
det förstnämnda fallet skall kunna välja om ersättningen skall bestämmas
enligt trafikskadelagen eller enligt de regler som gäller i det land där skadan
inträffade. För skador som uppkommer i följd av trafik i Sverige med ett
motordrivet fordon som är hemmahörande i ett annat EES-land föreslogs en
motsvarande valmöjlighet.

Riksdagen har antagit förslaget (se bet. 1992/93:LU7, rskr. 1992/93:45,
SFS 1992:1121). Ändringarna träder i kraft den dag regeringen bestämmer,
vilket avses bli den dag då EES-avtalet träder i kraft.

Jag har nu uppmärksammats på att det kan sättas i fråga om inte artikel
2 i det tredje motorfordonsförsäkringsdirektivet (90/232/EEC) lämpligast
bör införlivas i svensk rätt på ett sätt som ger mer begränsade rättsverk-
ningar än vad som följer av den antagna lagen.

Artikeln har följande lydelse i den engelska texten:

"Member States shall take the neccessary steps to ensure that all compulsory
insurance policies against civil liability arising out of the use of vehicles:

- cover, on the basis of a single premium, the entire territory of the
Community, and

- guarantee, on the basis of the same single premium, in each Member
State, the cover required by its law or the cover required by the law of the
Member State where the vehicle is normally based when that cover is
higher."

Prop. 1993/94:71

17

Enligt artikel 1.2 i det andra motorfordonsförsäkringsdirektivet (84/5- Prop. 1993/94:71
/EEC) skall den obligatoriska motorfordonsförsäkringen omfatta såväl sak-
som personskada och försäkringen måste täcka ersättningsbelopp som
uppgår till minst 350 000 ECU - ca 2,5 miljoner kronor SEK - för
personskada om det fmns en skadelidande. Finns det flera skadelidande skall
beloppet multipliceras med antalet skadelidande. För sakskada skall
försäkringen täcka ersättningsbelopp som uppgår till minst 100 000 ECU -
ca 700 000 kronor SEK - för vaije skadehändelse oavsett antalet skadeli-
dande. Medlemsländerna har rätt att i stället för dessa minimibelopp
föreskriva ett minimibelopp om 500 000 ECU för personskador med mer
än en skadelidande eller ett minimibelopp om 600 000 ECU oavsett antalet
skadelidande eller skadornas art.

Enligt denna artikel kan alltså medlemsländerna i sina nationella lagstift-
ningar om obligatorisk motorfordonsförsäkring föreskriva att ersättning inte
skall utgå med högre belopp än de nyss nämnda.

Den svenska trafikskadelagen omfattar enligt 8 § både sak- och personska-
dor. I 14 § finns bestämmelser om det högsta ersättningsbelopp som kan
utgå från en trafikförsäkring och det föreskrivs att ersättning med anledning
av en och samma händelse kan utgå med högst 300 miljoner kronor, ränta
och ersättning för rättegångskostnader oräknade. Om beloppet inte förslår
fullt ut, skall ersättning i första hand betalas för personskada. Ersättningarna
till dem som inte kan beredas full ersättning skall nedsättas med samma
kvotdel för var och en.

Någon lagändring med avseende på artikel 1.2 i det andra motorfordons-
försäkringsdirektivet var därför inte nödvändig.

Den fråga som jag nu vill ta upp är hur artikel 2 i det tredje motor-
fordonsförsäkringsdirektivet bör förstås. Närmare bestämt gäller frågan
huruvida artikeln syftar på nationella regler om ersättningens omfattning -
så som den svenska regeln nu är utformad - eller om den bara handlar om
nationella regler om vad den obligatoriska motorfordonsförsäkringen skall
täcka. I propositionen anfördes följande om detta (se s. 19 f.):

"Det resonemang som förs i promemorian utgår från att med "skydd",
("cover" i den engelska texten) avses ersättningssystem. Denna bedömning
godtas också av det helt övervägande antalet remissinstanser, däribland de
juridiska fakultetsstyrelsema vid universiteten i Stockholm och Uppsala samt
Försäkringsjuridiska föreningen. Ett par remissinstanser sätter emellertid i
fråga om inte direktivet har en snävare innebörd och bara tar sikte på de
begränsningar i fråga om ansvarsbelopp som kan vara föreskrivna i
nationella regelsystem.

För egen del instämmer jag i den bedömning som kommer till uttryck i
promemorian. Jag kan också nämna att det i Finland har utarbetats ett
lagsförslag som, enligt uppgift från vederbörande departement i Finland,
utgår från samma uppfattning som redovisas i promemorian. I Danmark och
Norge avses frågan lösas genom föreskrifter vilka ännu inte är utarbetade.

I många fall torde det inte vara några problem att avgöra vilket av två
ersättningssystem som är mest fördelaktigt för den skadelidande. Det kan
dock förekomma situationer där det ena systemet är mera fördelaktigt i ett
visst avseende och det andra i ett annat. I sådana fall kan det slutliga
resultatet bli beroende på hur den skadelidande lägger upp sin talan. I
promemorian har föreslagits en ordning som innebär att det läggs i den                  [g

skadelidandes hand att välja om ersättningen skall bestämmas enligt

hemlandets regler eller enligt reglerna i det land där skadan inträffade. Prop. 1993/94:71
Flertalet remissinstanser har biträtt promemorians uppfattning att en sådan
ordning framstår som lämplig och okomplicerad för att tillgodose direktivets
krav. Enligt uppgift bygger också det finska förslaget, även om det inte
uttryckligen framgår av ordalydelsen, på tanken att det är den skadelidande
som ytterst får välja ersättningssystem. För egen del anser jag också i denna
del att promemorians lösning bör följas.

Denna tar sikte på det fallet att skadan inträffar i ett annat EES-land. Det
torde emellertid finnas skäl att ha en motsvarande lösning för det fall att en
trafikskada inträffar i Sverige i följd av trafik med ett fordon som är
hemmahörande i ett annat EES-land. I så fall bör den skadelidande i Sverige
ha möjlighet att välja det andra landets ersättningssystem, om detta skulle
ge ett bättre utfall än det svenska. Jag förordar därför att trafikskadelagen
kompletteras med en regel också för denna situation."

Jag vill nu peka på vad som förevarit i några andra länder när det gäller
införlivande av artikel 2 i det tredje direktivet.

I Finland framlades under hösten 1992 en proposition (nr 340/1992)
genom vilken artikel 2 i direktivet skulle införlivas i finsk rätt. I propo-
sitionen föreslogs att den finska trafikförsäkringslagen av den 26 juni 1959
(279/59) skulle ändras på så sätt att ersättning skulle betalas för ''trafikskada
som inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) orsakats av att
ett motorfordon som skall trafikförsäkras i Finland har använts i trafik, om
inte den lagstiftning om ersättande av trafikskada som gäller i det land där
skadan inträffade förutsätter ett bättre försäkringsskydd" och att på
motsvarande sätt trafikskada skall ersättas "som inträffat på genomfartsom-
råde under direkt färd från en medlemsstat till en annan". Vidare föreslogs
att för det fall en trafikskada i Finland har orsakats av ett fordon "vars
stadigvarande hemort finns i någon annan medlemsstat i EES" skadan kan
ersättas enligt denna stats lagstiftning, om "försäkringsskyddet enligt denna
lagstiftning är bättre än enligt lagstiftningen i Finland."

Vid riksdagsbehandlingen uttalade trafikutskottet (se betänkande 1993 rd
TrUB 2) att genom förslaget giltighetsområdet för en finländsk trafik-
försäkring utsträcks till samtliga EES-medlemsstater och att ersättningen
bestäms enligt lagstiftningen i det land där skadan inträffat. Trafikutskottet
anförde dessutom att den skadelidande genom förslaget får möjlighet att
välja ersättning enligt trafikförsäkringslagen i Finland när det gäller skador
som ersätts enligt lagstiftningen i det land där skadan inträffat, om den
skadelidande anser ersättningen i Finland vara förmånligast och att den
förmånligaste ersättningsnivån skall bestämmas "genom jämförelser av de
totala ersättningsnivåerna, inte på grund av enskilda ersättningsbelopp". Den
finska riksdagen godkände propositionen den 12 mars 1993. Lagen har ännu
inte trätt i kraft.

I Danmark har antagits en Bekentgrelse nr 1171 av den 16 december
1992 om ansvarsförsäkring av motordrivne kretjer m.v., som trädde i
kraft den 31 december 1992. Av dess 7 § framgår att försäkringen skall på
grundval av en premie "daekke ved k^rsel på hele Faelleskabets område og
give den daekning, der er foreskrevet i lovgivningen i vedkommende
medlemsstat, eller den daekning, der kan kraeves efter dansk lovgivning, når
denne daekning er större".                                                                 19

I Norge behandlades frågan om EES-anpassning av bilansvarslagen (lov

3 februari 1961 om ansvar for skade som motorvogner gjer) i Ot prp nr 72 Prop. 1993/94:71
(1991-92). Det föreslogs i propositionen att departementet (justis- och
politidepartementet) enligt 17 § bilansvarslagen skall ges bemyndigande att
utfärda närmare föreskrifter bl.a. om i vilken utsträckning försäkrings-
skyddet skall gälla skador som motorfordon orsakar utomlands och skydd
för utländska motorfordon som använts i Norge. Sådana föreskrifter har
ännu inte meddelats.

Den nederländska lagen överensstämmer med den officiella nederländska
direktivtexten.

I Tyskland har någon lagstiftning ännu inte genomförts, men det kan
nämnas att den tyska direktivtexten använder termen "Versicherungsschutz"
- alltså närmast försäkringsskydd - där den engelska har benämningen
"cover".

Jag vill i detta sammanhang också fästa uppmärksamheten på att den
svenska trafikskadelagstiftningen skiljer sig från vad som är allmänt inom
EG genom att det personliga skadeståndsansvaret i stor utsträckning
försvunnit genom införandet av trafikskadelagen år 1975. Trafikskadelagen
föreskriver för den obligatoriska trafikförsäkringen för fordonet ett direkt
ansvar i förhållande till den skadelidande, i vidsträckt omfattning på strikt
grund.

I Finland gäller regler liknande de svenska.

I Sverige och Finland har alltså, till skillnad från vad som är allmänt inom

EG, reglerna om ansvar och reglerna om obligatorisk försäkring förts
samman till ett regelsystem. Inom EG vilar ansvaret för trafikskador i
allmänhet på fordonsägare och/eller förare samt den som i övrigt varit
vållande till en trafikskada. Ansvaret täcks sedan av en obligatorisk
trafikförsäkring. EG-direktivet syftar till att få till stånd gemensamma EG-
regler om den obligatoriska försäkringen.

3.2 Överväganden

Mitt förslag: I stället för de bestämmelser om beloppsbegränsning som
fmns i 14 § trafikskadelagen skall på den skadelidandes begäran
tillämpas de regler om obligatorisk motorfordonsförsäkring som gäller
i det land där fordonet hör hemma, om ersättning begärs för en skada
som har uppkommit i följd av trafik i Sverige med ett motordrivet
fordon som hör hemma i ett annat EES-land. Vidare skall införas en
bestämmelse om att en trafikförsäkring som har meddelats enligt
föreskrifterna i trafikskadelagen skall täcka ersättningsansvaret för
skador i följd av trafik med motordrivna fordon enligt lagstiftningen
om obligatorisk motorfordonsförsäkring i det EES-land där skadan
inträffat. Detsamma skall gälla i fråga om en skada som tillfogas en
medborgare i ett EES-land vid direkt färd mellan två EES-länder.

Skälen för mitt förslag: Av den tidigare redogörelsen (se avsnitt 3.1)
framgår att artikel 2 i det tredje motorfordonsförsäkringsdirektivet kan ges
en mer inskränkt tolkning än vad som gjordes när artikelns bestämmelser
infördes i svensk rätt. Utgångspunkten för tolkningen kan vara att artikeln

20

tar sikte endast på regler om begränsningar i det obligatoriska försäkrings- Prop. 1993/94:71
skyddet, inte på de materiella reglerna om vilken ersättning som skall
betalas. Artikelns innebörd skulle då vara att den skadelidande skall
tillförsäkras det försäkringsskydd som föreskrivs enligt reglerna i det land
där det skadeorsakande fordonet hör hemma, om det skyddet är mer
förmånligt än det försäkringsskydd som föreskrivs i det land där skadan
regleras.

Uttalandet av det finländska trafikutskottet (se avsnitt 3.1) tyder på att man
i Finland numera tolkar bestämmelsen på detta inskränkta sätt. Den
tolkningen är också naturlig med hänsyn till direktivens systematiska
uppbyggnad.

Jag vill emellertid framhålla att 8 a § trafikskadelagen inte strider mot
några folkrättsliga åtaganden som Sverige har gjort och inte heller är
oförenlig med EG-direktivet.

Det är naturligtvis olyckligt om Sveriges bestämmelser på den här punkten
skiljer sig från motsvarande regler i andra EES-länder, särskilt som EG-
direktivets syfte är att utjämna sådana skillnader. Redan med hänsyn till
detta fmns det skäl att överväga om inte bestämmelserna i 8 a § trafikskade-
lagen bör ändras.

Härtill kommer att reglernas nuvarande utformning kan föra med sig
praktiska olägenheter. Reglerna ger den skadelidande rätt att åberopa den
materiella skadeståndsrätten i andra länder. För skaderegleringen kan det
medföra problem som blir svåra att bemästra, eftersom regleringen i de
flesta fall sker utom rätta. I den masshantering som det är fråga om hos
försäkringsbolagen kan det vara komplicerat att tillämpa utländsk skade-
ståndsrätt. Vidare ställs Trafikskadenämnden inför nya uppgifter, om
nämnden på grund av den skadelidandes val måste yttra sig till svenska
domstolar och myndigheter om innehållet i andra länders skadeståndsrätt.

Bestämmelserna i 8 a § trafikskadelagen bör således ändras och utformas
på ett sätt som närmare anknyter till innehållet i EG-direktivet med den mer
inskränkta tolkning som jag nu har angett.

Även om bestämmelserna i enlighet med detta begränsas till att avse
försäkringsskyddet, kommer en avgörande fråga alltjämt att vara vilket
regelsystem som är förmånligast för den skadelidande. För att den frågan
inte skall ge upphov till tvister bör regeln liksom nu utformas som en
valmöjlighet för den skadelidande.

Vid överläggningarna den 2 september 1993 (se avsnitt 1) var det en
allmän uppfattning att reglerna bör ändras i enlighet med vad jag nu har
anfört.

Jag föreslår mot bakgrund av det anförda att den skadelidande ges
möjlighet att välja tillämpning av de regler om obligatoriskt försäkrings-
skydd som gäller i det land där fordonet hör hemma, om ersättning skall
betalas enligt trafikskadelagen och fordonet är hemmahörande i ett annat
EES-land än Sverige.

Den nya bestämmelsen bör föras in i 14 § trafikskadelagen, som
föreskriver en begränsning av det ersättningsbelopp som kan betalas ur den
svenska obligatoriska trafikförsäkringen. Samtidigt bör 8 a § upphävas.

Om 8 a § upphävs, medför det att 8 § - enligt den beslutade men ej

21

ikraftträdda lydelsen - bör justeras för att artikel 3 i det första motorfor- Prop. 1993/94:71
donförsäkringsdirektivet skall vara införlivat i svensk rätt. Således krävs en
föreskrift om att den obligatoriska motorfordonsförsäkringen skall täcka
skador orsakade i ett annat EES-land enligt där gällande lag (jfr 8 § första
stycket 2). En föreskrift härom bör föras in i en särskild bestämmelse sist
i lagen, 35 §. Dit bör föras även de föreskrifter som nu fmns i 8 §
beträffande skador som åsamkas medborgare i ett EES-land vid direkt färd
mellan två EES-länder (jfr 8 § första stycket 3). Dessa ändringar medför att
8 § till sitt materiella innehåll kommer att överensstämma med vad som
gällde före de ändringar i 8 § som ännu inte har trätt i kraft. Paragrafen bör
därför återfå sin tidigare lydelse.

För det fall en skada har inträffat i ett annat EES-land men fordonet är
hemmahörande i Sverige eller tillhör den svenska staten, krävs inte någon
särskild bestämmelse i 14 § om att skadeortens regler om försäkringsskydd
kan tillämpas, eftersom det följer av den nya 35 §.

4 Kostnader

Den föreslagna ändringen i 14 § och den nya 35 § torde inte leda till
kostnadsökningar för vare sig det allmänna eller försäkringsbranschen.
Snarare torde skaderegleringen kunna underlättas i vissa fall, vilket leder till
minskade kostnader för Trafikskadenämnden och försäkringsbranschen samt
i något enstaka fall för domstolar och andra myndigheter.

Det föreslagna undantaget i 16 § trafikskadelagen från självrisk för skador
på renar orsakade av okända fordon medför ökade kostnader för för-
säkringsbranschen. Kostnadsökningarna blir emellertid helt marginella.
Ändringen torde inte medföra ökade kostnader för det allmänna.

5 Ikraftträdande m.m.

Den föreslagna ändringen i 14 § och den nya 35 § bör träda i kraft
samtidigt som EES-avtalet. Regeringen bör därför få bestämma när 14 och
35 §§ skall träda i kraft. Av proposition 1992/93:225 om godkännande av
protokoll med justeringar av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbets-
området (EES) m.m. framgår att särskilda bestämmelser för ikraftträdandet
av EES-avtalet krävs såvitt avser Liechtenstein. Med hänsyn härtill behövs
en särskild bestämmelse om att paragrafen kan sättas i kraft i förhållande till
Liechtenstein senare än i förhållande till andra stater.

6 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag har anfört har inom Justitiedepartementet upprättats
förslag till

1. lag om ändring i lagen (1992:1121) om ändring i trafikskadelagen
(1975:1410),

2. lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410),

22

3. lag om ändring i lagen (1993:302) om ändring i trafikskadelagen Prop. 1993/94:71
(1975:1410),

4. lag om ändring i lagen (1993:303) om ändring i lagen (1992:1121) om
ändring i trafikskadelagen (1975:1410).

Förslagen har granskats av Lagrådet, varvid dock lagförslagen 1 och 4
utgjort ett lagförslag.

7 Specialmotivering

7.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1992:1121) om

ändring i trafikskadelagen (1975:1410)

Genom förslaget upphävs 8 a §. Bakgrunden har behandlats i avsnitt 3.2 i
den allmänna motiveringen.

7.2 Förslaget till lag om ändring i trafikskadelagen

(1975:1410)

14 § Från ett fordons trafikförsäkring utgår trafikskadeersättning med
anledning av en och samma händelse med högst 300 miljoner kronor, ränta
och ersättning för rättegångskostnader oräknade. Förslår beloppet ej till
gottgörelse åt var och en som har rätt till ersättning ur beloppet, utgår i
första hand ersättning för personskada. Ersättningarna till dem som ej kan
beredas full gottgörelse nedsättes med samma kvotdel för var och en. Kan
efter inträffat skadefall befaras att sådan nedsättning blir nödvändig, kan
regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer förordna att
ersättning tills vidare skall utgå endast med viss kvotdel.

Om skada uppkommer i följd av trafik har i landet med ett fordon som hör
hemma i något av länderna inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet,
tillämpas på begäran av den skadelidande i stället för första stycket de
föreskrifter om obligatorisk motorfordonsförsäkring som gäller i det land där
fordonet hör hemma.

I paragrafen har införts ett nytt andra stycke, som ger den skadelidande
rätt att i vissa fall bestämma vilket lands lag som skall tillämpas när det
gäller att avgöra försäkringsskyddets omfattning. Det nya stycket ersätter
delvis den nuvarande 8 a §, som samtidigt upphävs. Bakgrunden har
behandlats i avsnitt 3.2 i den allmänna motiveringen.

Bestämmanderätten avser reglerna om det obligatoriska försäkrings-
skyddet, dvs. sådana regler i nationell lag som anger i vilken omfattning en
skada skall ersättas genom obligatorisk försäkring. I första hand gäller det
bestämmelser om beloppsgränser av sådant slag som fmns i första stycket.
Även andra begränsningar i rätten till försäkringsersättning kan förekomma,
t.ex. särskilda undantag. Om den skadelidande begär att ett visst lands lag
skall tillämpas, skall den lagen tillämpas fullt ut. Den skadelidande kan inte
samtidigt åberopa några regler i ett lands lag och några regler i ett annat
lands lag.

Det är alltså bara reglema om obligatoriskt försäkringsskydd som avses

med bestämmelserna i andra stycket. Den skadelidande har inte rätt att                  23

bestämma tillämplig lag när det gäller sådana frågor som förutsättningarna Prop. 1993/94:71
för rätt till ersättning, vilka slags skador som skall ersättas, ersättningens
storlek och eventuell nedsättning. Vilket lands lag som skall tillämpas på
sådana frågor avgörs på gängse sätt genom den internationella privaträtten.

Den skadelidandes valrätt omfattar bara sådana fall där skadan har inträffat
till följd av trafik i Sverige med ett fordon hemmahörande i ett annat EES-
land. I den nya 35 § fmns bestämmelser för det fall ett motordrivet fordon
för vilket trafikförsäkring har meddelats enligt trafikskadelagen orsakar
skada i ett annat EES-land än Sverige.

Frågan var ett fordon hör hemma behandlas inte i lagtexten. Avsikten är
att bedömningen skall knyta an till den definition som finns i det första
motorfordonsförsäkringsdirektivet. Där besvaras i artikel 1.4 frågan vilket
land ett fordon normalt hör hemma i. I första hand avses det land där
fordonet är registrerat (senare ändrat till det land med vars registreringsskylt
fordonet är försett, se artikel 4 i den andra motorfordonsförsäkringsdirek-
tivet). Erfordras inte någon registrering för ett visst slags fordon men skall
fordonet i stället vara försett med en försäkringsskylt eller ett märke
motsvarande en registreringsskylt, skall fordonet anses höra hemma i det
land där försäkringsskylten eller märket har utfärdats. Erfordras varken
registreringsskylt, försäkringsskylt eller märke, skall fordonet anses höra
hemma i det land där den person som omhänderhar fordonet har sin
stadigvarande bostad.

Beloppsbegränsningen enligt första stycket är 300 miljoner kronor, ränta
och rättegångskostnader oräknade. Det kan därför antas att den skadelidande
endast i undantagsfall får anledning att utnyttja sin valrätt enligt andra
stycket.

När det gäller den lagtekniska utformningen av 14 § andra stycket har
Lagrådet föreslagit att ordet "motsvarande" skall föras in före "föreskrifter
om obligatorisk motorfordonsförsäkring som gäller i det land där fordonet
hör hemma”.

114 § första stycket finns för närvarande bestämmelser om maximibelopp,
om prioritering av ersättning för personskada före sakskada och om pro-
portionering efter kvotdelar för det fall ersättningsbeloppet inte förslår fullt
ut till alla ersättningsberättigade. Lagrådets förslag medför att det blir endast
i dessa hänseenden - och inga andra - som den skadelidande kan välja
tillämpning av motsvarande regler i ett annat EES-land. Lagrådets förslag
synes därför kunna medföra en oönskad begränsning när det gäller de regler
i ett annat EES-lands lagstiftning om obligatoriska motorfordonsförsäkringar
som kan komma att tillämpas genom den skadelidandes val. Det kan
nämligen finnas begränsningar i EES-ländemas föreskrifter om obligatorisk
motorfordonsförsäkring som avser andra förhållanden än de som nämns i
14 § första stycket. Lagrådets förslag har därför inte följts.

Bestämmelsen har i övrigt utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

35 § Trafikförsäkring som meddelats enligt denna lag skall i fråga om
skada som uppkommer i följd av trafik med ett motordrivet fordon i något
annat land i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet än Sverige, utöver
vad som gäller om trafikskadeersättning enligt denna lag, täcka ersättning
som enligt lagstiftningen i det land där skadan uppkommit skall omfattas av

24

en obligatorisk motorfordonsförsäkring. Detta gäller även i fråga om skada Prop. 1993/94:71
som uppkommer vid direkt förd mellan två länder som ingår i Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet, om skadan tillfogas en medborgare i ett
sådant land.

Tillhör fordon som avses i första stycket svenska staten skall svenska staten
i stället bära ersättningsansvaret.

Paragrafen som är ny har behandlats i avsnitt 3.2 i den allmänna motive-
ringen. Paragrafen innebär att svensk rätt anpassas till innehållet i två EG-
direktiv på motorfordonsförsäkringsområdet, nämligen artikel 3 i det första
och artikel 2 i det tredje direktivet (72/166/EEC resp. 90/232/EEC).
Bestämmelserna innebär att en obligatorisk motorfordonsförsäkring som
meddelats enligt bestämmelserna i trafikskadelagen täcker ersättnings-
ansvaret för skador som uppkommer i följd av trafik i ett annat EES-land
än Sverige. Det innebär att en svensk motorfordonsförsäkring skall täcka
ansvar för skador enligt lagstiftningen i det land där skadan inträffade.

I 35 § föreskrivs att en motorfordonsförsäkring som meddelats enligt
bestämmelserna i trafikskadelagen skall täcka även skador som drabbar
medborgare i ett EES-land om skadan inträffår under direkt färd mellan
Sverige och ett annat EES-land eller under direkt färd mellan två andra
EES-länder.

Paragrafen har delvis utformats i enlighet med Lagrådets förslag. Således
innehåller andra stycket en bestämmelse som föreskriver att staten, vars
fordon inte omfattas av försäkring, som självförsäkrare bär ersättningsan-
svaret (jfr 15 §).

I 8 § fmns bestämmelser om när trafikskadeersättning skall utgå. Dessa
föreskrifter gäller vid sidan av 35 §. Av bestämmelserna följer att om en
svensk medborgare skadas i följd av trafik utomlands med en bil som är
registerad i Sverige trafikskadeersättning betalas enligt trafikskadelagen. Så
är fallet även när den skadade är medborgare i ett annat EES-land än
Sverige, men har hemvist här i landet. Lagrådet har föreslagit att hän-
visningen i 35 § skulle begränsas till bestämmelserna i 8 § andra meningen.
Det fmns skäl som talar för Lagrådets förslag, såsom att det är just i de fall
då skada uppkommer i följd av trafik i ett annat EES-land än Sverige -
vilket regleras i 8 § andra meningen - som försäkringen skall täcka ansvaret
för de uppkomna skadorna. Genom att ange att försäkringen skall täcka
ansvaret "utöver vad som gäller om trafikskadeersättning enligt denna lag"
markeras emellertid på ett tydligare sätt att det handlar om ett i grunden
artskilt ansvar, nämligen ett ansvar för ersättningen enligt de skadestånds-
rättsliga regler som gäller på skadeorten. Med hänsyn härtill har be-
stämmelsen i denna del inte utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

Lagrådet har mot bakgrund av att olika metoder kan bli aktuella i EES-
ländema när implementering sker av EG-direktiv ifrågasatt om det är en
lämplig ordning att ha enbart en hänvisning i 35 § till den utpekade
utländska rättsordningen. Det är nämligen inte säkert att den utpekade
rättsordningen implementerat regler motsvarande dem i 14 § andra stycket.
Lagrådet har anfört att det kunde vara lämpligt att i högre grad låsa fast
tillämpningsområdet för paragrafen genom att att ange att på den skadelidan-
des begäran 14 § första stycket trafikskadelagen skall tillämpas i stället för

25

motsvarande utländska föreskrifter. Lagrådet har emellertid inte motsatt sig Prop. 1993/94:71
lagrådsremissens förslag.

Lagrådets alternativa förslag torde kunna leda till tillämpningsproblem om
inte implementeringen i alla EES-länder sker genom införande av be-
stämmelser som formulerats exakt eller i mycket nära anslutning till
direktivtexten. Den lösning som valts i lagrådsremissen har därför behållits.

Paragrafen har i övrigt med en redaktionell ändring utformats efter
Lagrådets förslag.

Ikraftträdande

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. I förhållande till
Liechtenstein får regeringen sätta lagen i kraft vid en senare tidpunkt än i
forhållande till övriga stater.

Bestämmelserna har kommenterats i avsnitt 5 i den allmänna motivering-

en.

7.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1993:302) om

ändring i trafikskadelagen (1975:1410)

16 § Beträffande motordrivet fordon som med stöd av 4 § 2 har undantagits
från trafikförsäkringsplikt och som saknar trafikförsäkring svarar samtliga
försäkringsanstalter, som vid skadetillfället hade tillstånd att meddela
trafikförsäkring, solidariskt för den trafikskadeersättning som skulle ha
utgått, om försäkring hade funnits.

I fråga om fordon som är försäkringspliktigt men som saknar trafikför-
säkring har de försäkringsanstalter som avses i första stycket samma
ersättningsansvar som anges där. För sakskada som tillfogas den för-
säkringspliktige gäller dock detta ansvar endast i fall då fordonet brukades
olovligen av annan och antingen ej var registrerat i bilregistret eller var
avställt.

De försäkringsanstalter som avses i första stycket svarar även solidariskt
för den trafikskadeersättning som skulle ha utgått från trafikförsäkringen för
motordrivet fordon vars identitet ej kan fastställas. Från ersättning för
sakskada skall därvid avräknas ett belopp som svarar mot en tjugondedel av
det basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring som gäller för
det år då skadehändelsen inträffar. Vid skador på renar skall någon
avräkning inte ske.

Paragrafen innehåller bl.a. bestämmelser om trafikskadeersättning för
skador som orsakas av okända fordon. Enligt paragrafen svarar de
trafikförsäkringsanstalter som har tillstånd att meddela trafikförsäkring
solidariskt för den ersättning som skulle ha utgått från trafikförsäkringen om
fordonet varit känt. I tredje stycket föreskrivs att vid sakskada som orsakats
av ett okänt fordon avräkning skall ske med en tjugondedel av det basbelopp
som gäller för det år då skadehändelsen inträffar. Tillägget i tredje stycket
innebär att någon sådan sjäv riskav räkning inte skall ske vid sakskador på
renar. Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 2 i den allmänna motiveringen.

26

7 A Förslaget till lag om ändring i lagen (1993:303) om Prop. 1993/94:71
ändring i lagen (1992:1121) om ändring i trafikskadelagen

(1975:1410)

8 § För person- eller sakskada som uppkommer i följd av trafik här i
landet med motordrivet fordon utgår trafikskadeersättning i fall som anges
i denna lag. Trafikskadeersättning utgår i motsvarande fall också för skada
som i följd av trafik utomlands med här i landet registrerat eller svenska
staten tillhörigt motordrivet fordon tillfogas svensk medborgare eller den
som har hemvist i Sverige.

Trafikskadeersättning utgår ej för atomskada i fall då rätten att göra
ersättningsanspråk gällande mot annan än innehavare av atomanläggning är
inskränkt enligt 14 § atomansvarighetslagen (1968:45).

Genom förslaget får 8 § den lydelse som paragrafen hade före de
ändringar som skedde genom SFS 1992:1121. Bakgrunden har behandlats
i avsnitt 3.2 i den allmänna motiveringen. I 8 § föreskrivs nu åter att
trafikskadeersättning skall betalas dels för person- eller sakskada i följd av
trafik här i landet med motordrivet fordon, dels för skada som i följd av
trafik utomlands med här i landet registrerat eller svenska staten tillhörigt
fordon tillfogas en svensk medborgare eller den som har hemvist här i
landet.

I den nya 35 § ges vissa bestämmelser som föranletts av EES-avtalet
beträffande rätten till ersättning ur trafikförsäkring som har meddelats enligt
bestämmelserna i denna lag.

8   Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen
föreslår riksdagen att anta förslagen till

1. lag om ändring i lagen (1992:1121) om ändring i trafikskadelagen
(1975:1410),

2. lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410),

3. lag om ändring i lagen (1993:302) om ändring i trafikskadelagen
(1975:1410),

4. lag om ändring i lagen (1993:303) om ändring i lagen (1992:1121) om
ändring i trafikskadelagen (1975:1410).

9   Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att
genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden
har lagt fram.

Lagrådsremissens lagförslag

1 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1992:1121) om ändring i
trafikskadelagen (1975:1410)

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1992:1121) om ändring i
trafikskadelagen1 (1975:1410)

dels att 8 a § trafikskadelagen skall upphöra att gälla,

dels att 8 § skall ha följande lydelse.

Prop. 1993/94:71

Bilaga 1

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Trafikskadeersättning utgår i fall
som avses i denna lag for person-
eller sakskada som uppkommer i
följd av trafik med motordrivet
fordon

1. här i landet,

2. i Belgien, Danmark, Finland,
Frankrike, Grekland, Irland, Is-
land, Italien, Liechtenstein, Luxem-
burg, Nederländerna, Norge, Por-
tugal, Spanien, Storbritannien,
Tyskland eller Österrike,

3. under direkt förd mellan två
länder som avses i 1 eller 2, om
skadan har tillfogats medborgare i
ett land som avses i 1 eller 2, samt

4. i andra fall, om skadan har
tillfogats svensk medborgare eller
den som har hemvist i Sverige.

I fall som avses i första stycket 2-
4 lämnas trafikskadeersättning
dock endast om fordonet var regist-
rerat här i landet eller tillhörde
svenska staten.

För person- eller sakskada som
uppkommer i följd av trafik här i
landet med motordrivet fordon
utgår trafikskadeersättning i fall
som anges i denna lag. Trafikska-
deersättning utgår i motsvarande
fall också för skada som i följd av
trafik utomlands med här i landet
registrerat eller svenska staten
tillhörigt motordrivet fordon till-
fogas svensk medborgare eller den
som har hemvist i Sverige.

Trafikskadeersättning utgår ej för atomskada i fall då rätten att göra
ersättningsanspråk gällande mot arman än innehavare av atomanläggning
är inskränkt enligt 14 § atomansvarighetslagen (1968:45).

1 Lagen omtryckt 1977:949.

28

2 Förslag till

Lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410)

Härigenom föreskrivs i fråga om trafikskadelagen1 (1975:1410)
dels att 14 § skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall föras in en ny paragraf, 35 §, av följande
lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

14 §2

Från ett fordons trafikförsäkring utgår trafikskadeersättning med
anledning av en och samma händelse med högst 300 miljoner kronor,
ränta och ersättning för rättegångskostnader oräknade. Förslår beloppet
ej till gottgörelse åt var och en som har rätt till ersättning ur beloppet,
utgår i första hand ersättning för personskada. Ersättningarna till dem
som ej kan beredas föll gottgörelse nedsättes med samma kvotdel för var
och en. Kan efter inträffat skadefall befaras att sådan nedsättning blir
nödvändig, kan regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer
förordna att ersättning tills vidare skall utgå endast med viss kvotdel.

Om skada orsakats här i landet
av ett fordon som är hemmahöran-
de i något av länderna inom Euro-
peiska ekonomiska samarbetsom-
rådet, tillämpas på begäran av den
skadelidande i stället för bestäm-
melserna i första stycket de före-
skrifter om obligatorisk motorfor-
donsförsäkring som gäller i det
land där fordonet hör hemma.

35 §

Om skada uppkommer i något
annat av länderna inom Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet än
Sverige i följd av trafik med ett
motordrivet fordon för vilket tra-
fikförsäkring meddelats enligt
bestämmelserna i denna lag eller
som tillhör svenska staten, skall
försäkringen, utöver vad som gäl-
ler om trafikskadeersättning enligt

1 Lagen omtryckt 1977:949.

2 Senaste lydelse 1988:1246.

Prop. 1993/94:71

Bilaga 1

29

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1993/94:71

Bilaga 1

denna lag, täcka det ersättningsan-
svar för de uppkomna skadorna
som enligt lagstiftningen i det land
där skadan uppkommit skall vara
täckt av obligatorisk motorfordons-
försäkring. Detsamma gäller om
skada uppkommer vid direkt förd
mellan två av de länder som ingår
i Europeiska ekonomiska samar-
betsområdet och skadan tillfogas
en medborgare i ett sådant land.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. I förhållande
till Liechtenstein får regeringen sätta lagen i kraft vid en senare tidpunkt
än i förhållande till övriga stater.

30

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1993:302) om ändring i
trafikskadelagen (1975:1410)

Härigenom föreskrivs att 16 § trafikskadelagen1 (1975:1410) i
paragrafens lydelse enligt lagen (1993:302) om ändring i nämnda lag
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

16 §2

Prop. 1993/94:71

Bilaga 1

Beträffande motordrivet fordon som med stöd av 4 § 2 har undantagits
från trafikförsäkringsplikt och som saknar trafikförsäkring svarar samtliga
försäkringsanstalter, som vid skadetillfallet hade tillstånd att meddela
trafikförsäkring, solidariskt för den trafikskadeersättning som skulle ha
utgått, om försäkring hade funnits.

I fråga om fordon som är försäkringspliktigt men som saknar trafikför-
säkring har de försäkringsanstalter som avses i första stycket samma
ersättningsansvar som anges där. För sakskada som tillfogas den
försäkringspliktige gäller dock detta ansvar endast i fall då fordonet
brukades olovligen av annan och antingen ej var registrerat i bilregistret
eller var avställt.

De försäkringsanstalter som avses
i första stycket svarar även solida-
riskt för den trafikskadeersättning
som skulle ha utgått från trafikför-
säkringen för motordrivet fordon
vars identitet ej kan fastställas.
Från ersättning för sakskada skall
därvid avräknas ett belopp som
svarar mot en tjugondedel av det
basbelopp enligt lagen (1962:381)
om allmän försäkring som gäller
för det år då skadehändelsen in-
träffar.

De försäkringsanstalter som avses
i första stycket svarar även solida-
riskt för den trafikskadeersättning
somskulle ha utgått från trafikför-
säkringen för motordrivet fordon
vars identitet ej kan fastställas.
Från ersättning för sakskada skall
därvid avräknas ett belopp som
svarar mot en tjugondedel av det
basbelopp enligt lagen (1962:381)
om allmän försäkring som gäller
för det år då skadehändelsen in-
träffar. Vid skador på renar skall
någon avräkning inte ske.

'Lagen omtryckt 1977:949.

2Senaste lydelse 1983:309.

31

LAGRÅDET

Prop. 1993/94:71

Bilaga 2

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1993-10-04

Närvarande: hovrättspresidenten Bo Broomé, justitierådet Bo Svensson,
regeringsrådet Arne Baekkevold.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 9 september 1993,
varvid statsrådet Reidunn Laurén varit föredragande, har regeringen for
lagrådets yttrande överlämnat förslag till ändringar i trafikskadelagen
(1975:1410).

Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Ingemar
Persson.

Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet'.

I remissen föreslås ändringar i trafikskadelagen i syfte att anpassa
svensk rätt till två EG-direktiv om motorfordonsförsäkring. Ändringar i
trafikskadelagen i samma syfte beslutades av riksdagen under hösten
1992 (prop. 1992/93:8 bet. 1992/93:LU7, SFS 1992:1121). De remittera-
de förslagen innebär att den av riksdagen sålunda beslutade lagstiftningen
ändras med hänvisning till att de ifrågavarande direktiven bör tolkas på
ett mer restriktivt än som gjordes när frågan tidigare behandlades. Det
finns mot denna bakgrund anledning att i det följande först något beröra
direktiven.

Det direktiv som lagstiftningen huvudsakligen tar sikte på är det tredje
motorfordonsforsäkringsdirektivet (90/232/EEC), närmare bestämt
artikel 2 som har följande lydelse i den engelska texten: "Member States
shall take the neccessary steps to ensure that all compulsory insurance
policies against civil liability arising out of the use of vehicles:

- cover, on the basis of a single premium, the entire territory of the
Community, and

- guarantee, on the basis of the same single premium, in each Member
State, the cover required by its law or the cover required by the law of
the Member State where the vehicle is normally based when that cover
is higher.”

Den tolkningsfråga som föredraganden tar upp i lagstiftningsärendet är
huruvida artikeln - främst ordet "cover" - syftar på den ersättning som
skall utgå i ett visst fall, dvs. på det nationella ersättningssystemet i sin
helhet, eller bara på en begränsad del av systemet, nämligen de regler
som anger det maximala ersättningsbelopp som kan utgå från för-
säkringen (jfr 14 § trafikskadelagen).

En liknande frågeställning uppkommer med avseende på det andra
direktiv som lagstiftningen avser, nämligen det första motorfordonsför-
säkringsdirektivet (72/166/EEC). Artikel 3 punkt 2 har följande lydelse
på engelska:

"Each Member State shall take all appropriate measures to ensure that
the contract of insurance also covers:

- any loss or injury suffered by national of Member States during a direct
joumey between two territories in which the Treaty establishing the
European Economic Community is in force, if there is no national
insurers’ bureau responsible for the territory which is being crossed; in

32

that case, the loss or injury shall be covered in accordance with the
intemal laws on compulsory insurance in force in the Member State in
whose territory the vehicle is normally based."

Vid tillämpning av denna artikel uppkommer sålunda frågan hur
uttrycket "covered" etc. i det sista stycket skall förstås.

Den lagstiftning som har antagits av riksdagen bygger på att "cover"
respektive "covered" tar sikte på ersättningssystemet i sin helhet.
Lagstiftningen innebär i enlighet härmed till att börja med att det svenska
ersättningssystemet enligt trafikskadelagen skall gälla även skador som
en svenskregistrerad bil orsakar i ett annat EES-land eller vid direkt färd
mellan två EES-länder (8 §). Vad gäller skada som uppkommit i ett annat
EES-land skall den skadelidande dessutom kunna välja om ersättningen
skall bestämmas enligt de regler som gäller i Sverige eller enligt de
regler som gäller i det land där skadan inträffade. Vidare har inforts en
motsvarande valmöjlighet för det fall en skada uppkommer i Sverige med
ett fordon som hör hemma i ett annat EES-land. Den skadelidande kan
i detta fall begära att - i stället för trafikskadelagens ersättningsregler -
reglerna i det land där fordonet hör hemma skall tillämpas. De angivna
reglerna om valfrihet har tagits in i 8 a §.

I förevarande lagstiftningsärende gör föredraganden som nämnts en
annan bedömning av artiklarnas innebörd. Vad gäller artikel 2 i det tredje
motorfordonsförsäkringsdirektivet anser föredraganden att denna tar sikte
endast på de begränsningar i fråga om ansvarsbelopp som kan vara
föreskrivna i i nationella regelsystem - i Sverige 14 § trafikskadelagen -
och således inte på reglerna om vilken ersättning som skall betalas. De
remitterade förslagen har utformats mot denna bakgrund. I 8 § slopas
reglerna om att ersättning utgår enligt trafikskadelagen när ett svenskt
fordon orsakar skada vid färd i ett annat EES-land eller vid direkt färd
mellan två EES-länder. Vidare slopas reglerna i 8 a § om valfrihet. I
stället införs - med avseende på det fall en skada har uppkommit i
Sverige med ett fordon som hör hemma i ett annat EES-land - i 14 § en
regel om att i stället för paragrafens bestämmelser om beloppsbe-
gränsning de bestämmelser som i detta avseende gäller i fordonets
hemland skall tillämpas om den skadelidande begär det. Vidare införs i
en ny 35 § en bestämmelse om att trafikförsäkring enligt trafikskadelagen
skall - i fråga om skador som uppkommit med svenskregistrerad bil vid
trafik i ett annat EES-land - täcka det ersättningsansvar för de uppkomna
skadorna som enligt lagstiftningen i det land där skadan inträffat skall
vara täckt av obligatorisk motorfordonsförsäkring. Detsamma skall enligt
bestämmelsen gälla i fråga om skador vid direkt färd mellan två EES-
länder.

Som motiv till lagändringarna och den ändrade synen på främst det
tredje motorfordonsförsäkringsdirektivet anför föredraganden bl.a. att den
nu förordade tolkningen är naturlig med hänsyn till direktivets
systematiska uppbyggnad samt att reglernas nuvarande utformning kan
föra med sig praktiska olägenheter - bl.a. vid skaderegleringen - genom
att den skadelidande har rätt att åberopa materiell skadestånd srätt i andra
länder.

Lagrådet känner viss tveksamhet till den omtolkning som sålunda skett

Prop. 1993/94:71

Bilaga 2

33

av det tredje direktivet. Lagrådet är sålunda inte helt övertygat om att
den tolkning av direktivet som gjordes i det tidigare lagstiftningsärendet
är fel. Det finns emellertid skäl som talar for den tolkning som nu
förordas. För en sådan tolkning talar sålunda, som föredraganden
påpekat, den systematiska uppbyggnaden av direktivet, särskilt i
beaktande av hur reglerna om trafikskadeersättning i allmänhet är
utformade inom EG-ländema. I sistnämnda avseende gäller i princip - till
skillnad mot vad som gäller i Sverige - att de skadeståndsrättsliga
frågorna om när ansvar föreligger och om ersättningens storlek inte
regleras i lagstiftningen om obligatorisk motorfordonsförsäkring. Där
regleras endast skyldigheten att inneha en försäkring som täcker det
skadeståndsrättsliga ansvar som följer av särskilda regler eller allmänna
principer på området. Mot denna bakgrund är det mindre troligt att man
med direktivet, som ju gäller motorfordons_/orsö&n>ig, avsett att infora en
ordning som innebär att ersättningsskyldigheten i det land där skadan
uppkommit skall kunna avgöras på grundval av reglerna om skadestånds-
skyldighet i det land där fordonet hör hemma. Detta gäller så mycket
mer som skadeståndsskyldighet i internationella sammanhang i allmänhet
bedöms på grundval av de materiella reglerna i det land där den
skadegörande handlingen företogs (lex loci delicti).

Lagrådet finner med hänsyn till det anförda att det finns fog för den
tolkning av det tredje motorfordonsförsäkringsdirektivet som gjorts i
förevarande lagstiftningsärende. Detsamma kan sägas i fråga om den
ändrade inställningen till det första motorfordonsförsäkringsdirektivet.
Lagrådet kan därför i princip godta de ändringar som i dessa avseenden
föreslagits i remissen.

När det sedan gäller utformningen av lagregleringen bör 14 § andra
stycket justeras bl.a. så att det klarare framgår att det är i de avseenden
som anges i 14 § andra stycket som den skadelidande skall ha valfrihet,
nämligen i fråga om belopp, skadeprioritering och turordning mellan
skadelidande. Lagrådet föreslår att 14 § andra stycket får följande
lydelse:

Om skada uppkommer i följd av trafik här i landet med ett fordon som
är hemmahörande i något av länderna inom Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet, tillämpas på begäran av den skadelidande i stället för
första stycket de motsvarande föreskrifter om obligatorisk motorfordons-
försäkring som gäller i det land där fordonet hör hemma.

I 35 § föreskrivs enligt det remitterade förslaget att en trafikförsäkring
enligt lagen skall täcka det ersättningsansvar för de uppkomna skadorna
som enligt lagstiftningen i det land där skadan uppkom skall vara täckt
av obligatorisk motorfordonsförsäkring. Det är tydligen meningen att det
angivna ersättningsansvaret skall omfatta också det ansvar enligt det
andra landets lagstiftning som följer av att man där inför regler för
uppfyllande av de ifrågavarande direktiven. Genom hänvisningen till den
utländska lagstiftningen blir omfattningen av regeln i 35 § således
beroende av hur man i de andra EES-ländema utformar lagstiftningen om
införlivande av de ifrågavarande direktiven. Det kan mot bakgrund av att

Prop. 1993/94:71

Bilaga 2

34

olika metoder tydligen kan bli aktuella i det avseendet ifrågasättas om
detta är en lämplig ordning. Det kunde här vara lämpligt med en
reglering som låser fast vad trafikförsäkringen skall omfatta i detta
avseende. Lagrådet vill emellertid inte motsätta sig förslaget i denna del.

35 § bör dock omformuleras med hänsyn till att statens fordon inte
omfattas av försäkring. Även vissa redaktionella ändringar bör företas.
Lagrådet föreslår att paragrafen får följande lydelse:

35 §

Trafikförsäkring som meddelas enligt denna lag skall i fråga om skada
som uppkommer i följd av trafik med ett motordrivet fordon i något
annat land i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet än Sverige, utöver
vad som följer av 8 § andra meningen, täcka ersättning som enligt
lagstiftningen i det land där skadan uppkommit skall omfattas av en
obligatorisk motorfordonsförsäkring. Vad som sagts nu gäller också i
fråga om skada som uppkommer vid direkt färd mellan två länder som
ingår i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, om skadan tillfogas en
medborgare i ett sådant land.

Tillhör fordon som avses i första stycket svenska staten skall svenska
staten i stället bära ersättningsansvaret.

Ett alternativ för det fall man - i enlighet med lagrådets resonemang i
det föregående - i högre grad vill låsa fast tillämpningsområdet för
paragrafen kan vara att i en andra mening i första stycket föreskriva
följande: "Om den skadelidande begär det skall ersättningen därvid
bestämmas med tillämpning av 14 § första stycket i stället för motsvaran-
de utländska föreskrifter."

Prop. 1993/94:71

Bilaga 2

35

Innehåll

Prop. 1993/94:71

Proposition ............................... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll................ 1

Propositionens lagförslag ....................... 2

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde

den 7 oktober 1993 ........................... 7

1    Ärendet och dess beredning .................. 7

2    Självrisk på ersättning vid sakskada som vållats av

okänt fordon............................ 9

2.1    Bakgrund ........................ 9

2.2    Nuvarande förhållanden .............. 11

2.3    Överväganden..................... 14

2.3.1   Undantag från självrisk vid skador

på renar................... 14

2.3.2   Undantag för annan egendom ..... 15

3    EG:s tredje motorfordonsförsäkringsdirektiv....... 17

3.1    Bakgrund ....................... 17

3.2    Överväganden..................... 20

4   Kostnader ............................ 22

5    Ikraftträdande.......................... 22

6    Upprättade lagförslag ..................... 22

7    Specialmotivering ....................... 23

7.1     Förslaget till lag om ändring i lagen

(1992:1121) om ändring i trafik-
skadelagen (1975:1410)............... 23

7.2     Förslaget till lag om ändring i

trafikskadelagen (1975:1410) ........... 23

7.3     Förslaget till lag om ändring i

lagen (1993:302) om ändring i
trafikskadelagen (1975:1410) ........... 26

7.4     Förslaget till lag om ändring i lagen (1993:303)

om ändring i lagen (1992:1121) om ändring i
trafikskadelagen (1975:1410) ........... 27

8    Hemställan............................ 27

9    Beslut ............................. 27

Bilaga 1     Lagrådsremissens lagförslag............ 28

Bilaga 2     Utdrag ur protokoll vid lagrådets

sammanträde 1993-10-04 .............. 32

gotab 45071, Stockholm 1993

36