Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i
bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 9 december 1993.
På regeringens vägnar
Carl Bildt
Anne Wibble
(Finansdepartementet)
I propositionen läggs fram förslag till en ny lag om offentlig anställning
(LOA), som skall ersätta den nuvarande lagen (1976:600) med samma
namn.
Förslaget innehåller bl.a. följande.
— Den nya LOA skall i huvudsak omfatta de statsanställda och de
försäkringskasseanställda. Detta innebär att lagen — liksom den
nuvarande — också skall gälla för anställda i de statliga affärsver-
ken, så länge dessa drivs i myndighetsform. I likhet med vad som
nu gäller skall bestämmelserna om arbetskonflikter också tillämpas
på de kommun- och landstingsanställda m.fl.
— Institutet tjänst slopas, vilket får till följd att ordet "tjänst" på sikt
kommer att utmönstras ur lagstiftningen. Arbetstagarnas arbetsskyl-
dighet får bestämmas med ledning av den allmänna arbetsrättens
regler och med beaktande av vad som sedan gammalt har gällt för
stats- och kommunaltjänstemän.
— Den nya lagen skall inte heller innehålla några bestämmelser om
vikariat utan reglerna i lagen (1982:80) om anställningsskydd —
LAS — skall i princip tillämpas.
— Reglerna i nuvarande LOA om ledigkungörande av anställningar
skall också slopas. Varje myndighet skall i princip själv bestämma
vilket sätt som är bäst för just den myndigheten att få kompetent
personal.
1 Riksdagen 1993/94. 1 samt. Nr 65
Rättelse: S. 8 rad 1-4 nedifrån utgår
— De nuvarande bestämmelserna om behörighetsvillkor,
befordringsgrunder och förtroendeskadliga bisysslor samt om
arbetskonflikter förs i huvudsak oförändrade över till nya LOA.
— De nuvarande reglerna om avgångsskyldighet på grund av
sjukdom, påtvingad läkarundersökning eller avstängning på grund
av sjukdom förs inte över till nya LOA.
— Det skall inte längre finnas några specialregler om avskedande
utan reglerna härom i LAS skall tillämpas också på den statliga
sektorn.
— En nyhet är också att regler om periodiska hälsoundersökningar
förs in i lagen.
Vidare föreslås en särskild lag om fullmaktsanställning, som
kompletterar nya LOA:s regler om fullmaktsanställda. I den nya lagen
om fullmaktsanställda regleras frågor om anställningens upphörande, av-
stängning och läkarundersökning m.m.
Därutöver föreslås några följdändringar med anledning av de nya
lagarna.
Den nya lagstiftningen avses träda i kraft den 1 juli 1994.
Prop. 1993/94:65
Härigenom föreskrivs följande.
Lagens tillämpningsområde
1 § I denna lag finns särskilda föreskrifter om arbetstagare hos
1. riksdagen och dess myndigheter,
2. myndigheterna under regeringen,
3. kyrkomötet och dess myndigheter,
4. de allmänna försäkringskassorna.
Särskilda föreskrifter om arbetstagare som avses i första stycket 2 finns
också i lagen (1994:000) om fullmaktsanställning.
2 § Följande föreskrifter i lagen gäller också arbetstagare hos
kommuner, landsting, kommunalförbund, församlingar och kyrkliga
samfälligheter, nämligen
23-29 §§ om arbetskonflikter,
42 § första stycket om vissa undantag från lagen (1976:580) om medbe-
stämmande i arbetslivet.
Föreskrifterna i 30 § om periodiska hälsoundersökningar gäller också
arbetstagare hos kommuner och landsting.
3 § Lagen gäller inte
1. statsråden,
2. riksdagens ombudsmän,
3. biskopar eller präster som avses i kyrkolagen (1992:300),
4. arbetstagare som är lokalanställda av svenska staten utomlands och
som inte är svenska medborgare,
5. arbetstagare som har anvisats beredskapsarbete eller skyddat arbete.
För justitiekanslem, justitieråden och regeringsråden gäller bara 4 § om
bedömningsgrunder vid anställning, 7 § om bisysslor och 23-29 §§ om
arbetskonflikter.
4 § Vid anställning skall avseende fästas bara vid sakliga grunder, såsom
förtjänst och skicklighet.
Skickligheten skall sättas främst, om det inte finns särskilda skäl för
något annat.
5 § Utöver de krav på svenskt medborgarskap som följer av regerings-
formen eller någon annan lag gäller också att bara svenska medborgare
får ha en anställning som åklagare eller polis eller ha en militär Prop. 1993/94:65
anställning.
6 § Regeringen får föreskriva eller för särskilda fall besluta att bara
svenska medborgare får ha
1. anställning inom regeringskansliet eller utrikesförvaltningen,
2. statlig anställning som kan vara förenad med myndighetsutövning
eller handläggning av frågor som rör förhållandet till andra stater eller till
mellanfolkliga organisationer,
3. statlig anställning som kan medföra kännedom om förhållanden som
är av betydelse för landets säkerhet eller för andra viktiga, allmänna eller
enskilda ekonomiska intressen.
De befogenheter som regeringen har enligt första stycket 2 och 3
utövas i fråga om arbetstagare hos riksdagen eller dess myndigheter av
riksdagen eller den myndighet som riksdagen bestämmer och i fråga om
arbetstagare hos kyrkomötet eller dess myndigheter av kyrkomötet eller
den myndighet som kyrkomötet bestämmer.
7 § En arbetstagare får inte ha någon anställning eller något uppdrag eller
utöva någon verksamhet som kan rubba förtroendet för hans eller någon
annan arbetstagares opartiskhet i arbetet eller som kan skada myndig-
hetens anseende.
8 § Ett besked från arbetsgivarens sida om skiljande från en provanställ-
ning enligt lagen (1982:80) om anställningsskydd skall vara skriftligt för
att vara giltigt.
9 § En uppsägning från arbetsgivarens sida av en arbetstagare som är
anställd tills vidare skall vara skriftlig för att vara giltig.
10 § En arbetstagares begäran om att anställningen skall upphöra skall
vara skriftlig för att vara giltig.
11 § Får en arbetstagare en ny anställning hos arbetsgivare som avses i
1 §, upphör den första anställningen utan särskild åtgärd, om inte något
annat följer av kollektivavtal eller, i fråga om fullmaktsanställda, av
föreskrifter som regeringen meddelar.
Om det finns särskilda skäl, får beslutas att anställningen inte skall
upphöra.
12 § Vid bestämmandet av en arbetstagares plats i turordning för
uppsägning enligt lagen (1982:80) om anställningsskydd skall hänsyn tas
också till kravet att myndigheten på ett riktigt sätt fullgör sina rättskip-
nings- eller förvaltningsuppgifter.
13 § Föreskrifterna i 18 § andra stycket lagen (1982:80) om anställ- Prop. 1993/94:65
ningsskydd skall inte tillämpas, om Riksdagens ombudsmän eller
Justitiekanslem begär ett beslut om avskedande inom sex månader efter
det att den åberopade omständigheten har inträffat.
Tjänsteförseelse
14 § En arbetstagare, som uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter
sina skyldigheter i anställningen, får meddelas disciplinpåföljd för
tjänsteförseelse. Är felet med hänsyn till samtliga omständigheter ringa,
får någon påföljd inte meddelas.
Disciplinpåföljd får inte meddelas en arbetstagare för att han har
deltagit i en strejk eller i en därmed jämförlig stridsåtgärd.
Disciplinpåföljder
15 § Disciplinpåföljder är varning och löneavdrag. En arbetstagare får
inte samtidigt meddelas flera disciplinpåföljder.
Löneavdrag får göras för högst trettio dagar. Löneavdraget per dag får
uppgå till högst 25 procent av daglönen.
16 § Genom kollektivavtal får avvikelser göras från 15 §.
Sådana kollektivavtal får tillämpas också på arbetstagare som inte är
medlemmar i den avtalsslutande arbetstagarorganisationen, om de syssel-
sätts i ett sådant arbete som avses med avtalet.
Hinder mot disciplinärt förfarande
17 § Disciplinpåföljd får meddelas bara om arbetstagaren inom två år
från förseelsen skriftligen har underrättats om vad som anförs mot
honom.
18 § När en åtgärd har vidtagits för att åtal skall väckas mot en arbets-
tagare, får arbetsgivaren inte inleda eller fortsätta ett disciplinärt
förfarande med anledning av vad som har föranlett åtgärden.
Om en gärning har prövats i straffrättslig ordning, får ett disciplinärt
förfarande inledas eller fortsättas bara om gärningen, av någon annan
orsak än bristande bevisning, inte har ansetts vara något brott.
19 § Disciplinpåföljd får inte meddelas efter det att arbetstagarens
anställning har upphört eller uppsägning har ägt rum.
Vad som sägs i första stycket gäller inte, om arbetstagaren övergår från
en myndighet till en annan inom domstols-, åklagar- respektive
polisväsendet.
Skadestånd
Prop. 1993/94:65
20 § Föreskrifterna om skadestånd i 38, 41 och 42 §§ lagen (1982:80)
om anställningsskydd skall tillämpas, om en myndighet i ett ärende om
disciplinansvar bryter mot 17-19 §§ eller mot föreskrifter om beslutande
organ eller om omröstning.
I fråga om avvikelser i kollektivavtal från vad som sägs i 41 § lagen om
anställningsskydd tillämpas 2 § tredje stycket samma lag.
Undantag för vissa arbetstagare
21 § Föreskrifterna i 14-19 §§ gäller inte
1. dem som kan meddelas disciplinpåföljd enligt lagen (1986:644) om
disciplinförseelser av krigsmän, m.m., för förseelser som omfattas av den
lagen,
2. hälso- och sjukvårdspersonal, som i sin yrkesutövning står under
Socialstyrelsens tillsyn, för sådana förseelser i denna yrkesutövning som
skall prövas av Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd,
3. veterinärer, som står under Statens jordbruksverks tillsyn, om
förseelsen har skett i utövningen av veterinäryrket.
22 § Den som är skäligen misstänkt för att i sin anställning ha begått
brott skall anmälas till åtal, om misstanken avser
1. brott enligt 20 kap. 1 och 2 §§ samt 3 § första stycket brottsbalken,
2. annat brott, om det kan antas föranleda någon annan påföljd än
böter.
Inskränkningar i rätten att genomföra stridsåtgärder
23 § I arbeten som består i myndighetsutövning eller som är ound-
gängligen nödvändiga för att genomföra myndighetsutövning får strids-
åtgärder genomföras bara i form av lockout, strejk, övertidsvägran eller
nyanställningsblockad.
I arbeten som avses i första stycket får stridsåtgärder inte genomföras
på grund av något annat än förhållandet mellan arbetsgivare och de
arbetstagare som omfattas av denna lag.
Även i andra arbeten än som avses i första stycket är stridsåtgärder i
syfte att påverka inhemska politiska förhållanden otillåtna inom lagens
tillämpningsområde.
24 § Om det uppkommer tvist huruvida en viss stridsåtgärd är tillåten
enligt denna lag, får åtgärden inte genomföras förrän tvisten har avgjorts
slutligt.
Deltagande i stridsåtgärder Prop. 1993/94:65
25 § En arbetstagare får delta i en stridsåtgärd bara efter beslut av den
arbetstagarorganisation som har anordnat stridsåtgärden.
26 § En arbetstagarorganisation får inte anordna eller på något annat sätt
föranleda stridsåtgärder som är otillåtna enligt 23 eller 24 §. En sådan
organisation får inte heller genom understöd eller på något annat sätt
medverka vid otillåtna stridsåtgärder.
Om en arbetstagare som tillhör en arbetstagarorganisation planerar att
inleda eller har inlett en otillåten stridsåtgärd, är organisationen skyldig
att söka hindra åtgärden eller verka för att den upphör.
Överläggningsskyldighet
27 § Om en arbetstagare som tillhör en arbetstagarorganisation har inlett
en stridsåtgärd i strid mot 25 §, skall arbetsgivaren och organisationen
omedelbart ta upp överläggning med anledning av stridsåtgärden och
gemensamt verka för att den upphör.
Har något annat inte föreskrivits i kollektivavtal, gäller första stycket
den lokala arbetstagarorganisationen, om det finns en sådan organisation.
Skadestånd
28 § Om arbetsgivaren bryter mot 23, 24 eller 27 § eller om arbets-
tagarorganisationen bryter mot 26 eller 27 §, skall arbetsgivaren
respektive organisationen ersätta uppkomna skador enligt de grunder som
anges i 54, 55, 60 och 61 §§ lagen (1976:580) om medbestämmande i
arbetslivet, även om någon förpliktelse till följd av ett kollektivavtal inte
har satts åt sidan.
Detsamma gäller en arbetstagare som bryter mot 23, 24 eller 25 §, om
något annat inte följer av 29 §.
29 § Har arbetstagarorganisationen inlett eller orsakat en stridsåtgärd som
är otillåten enligt 23 eller 24 §, får en arbetstagare åläggas att betala
skadestånd för sitt deltagande i åtgärden bara om det finns synnerliga skäl
för det.
Periodiska hälsoundersökningar Prop. 1993/94:65
30 § Om en arbetstagare har arbetsuppgifter där brister i arbetstagarens
hälsotillstånd medför risk för människors liv, personliga säkerhet eller
hälsa eller för betydande skador på miljö eller egendom, är arbetstagaren
efter en särskild uppmaning av arbetsgivaren skyldig att regelbundet
genomgå hälsoundersökningar som är nödvändiga för bedömning av
huruvida arbetstagaren har sådana brister i sitt hälsotillstånd.
Första stycket gäller bara för arbetstagare som enligt kollektivavtal eller
föreskrifter av regeringen är skyldiga att genomgå hälsounder-
sökningarna. Kollektivavtalet får tillämpas också på arbetstagare som inte
är medlemmar i den avtalsslutande arbetstagarorganisationen, om de
sysselsätts i sådant arbete som avses med avtalet. Föreskrifterna får bara
avse arbetstagare hos myndigheterna under regeringen.
Om det i en annan lag eller i en förordning, som har meddelats med
stöd av en lag, finns föreskrifter som avviker från första eller andra
stycket gäller de föreskrifterna.
31 § En arbetstagare vid polisväsendet, utrikesförvaltningen, Försvars-
makten, Fortifikationsverket, Försvarets materielverk, Vämpliktsverket,
Militärhögskolan eller Försvarets radioanstalt får med omedelbar verkan
skiljas från sina arbetsuppgifter, om det är nödvändigt med hänsyn till
landets bästa.
32 § Föreskrifterna om grunden för uppsägning eller avskedande,
turordning vid uppsägning och företrädesrätt till återanställning i lagen
(1982:80) om anställningsskydd skall också tillämpas på en arbetstagare
i verksledande eller därmed jämförlig ställning som är anställd tills
vidare, om något annat inte följer av denna lag eller, såvitt rör andra
frågor än grunden för uppsägning eller avskedande, av föreskrifter som
regeringen meddelar.
33 § Är chefen för ett statligt affärsverk eller för Statens arbetsgivarverk
anställd för bestämd tid, får han skiljas från sin anställning före utgången
av denna tid, om det är nödvändigt av hänsyn till verkets bästa.
Är chefen för någon annan förvaltningsmyndighet som lyder
omedelbart under regeringen anställd för bestämd tid, får han förflyttas
till en annan statlig anställning som tillsätts på samma sätt, om det är
påkallat av organisatoriska skäl eller annars är nödvändigt av hänsyn till
myndighetens bästa.
Prop. 1993/94:65
34 § Statens ansvarsnämnd beslutar i frågor om disciplinansvar,
åtalsanmälan och avskedande, när det gäller arbetstagare som anställs av
regeringen.
Regeringen får föreskriva att nämnden skall besluta i sådana frågor
också när det gäller andra arbetstagare.
35 § Ett beslut om löneavdrag enligt 15 § får inte verkställas, förrän
beslutet har prövats slutligt eller rätten till talan har förlorats.
36 § Ett beslut om skiljande från anställningen enligt 33 § första stycket
gäller omedelbart.
Ett beslut om förflyttning enligt 33 § andra stycket får inte verkställas,
förrän beslutet har prövats slutligt eller rätten till talan har förlorats.
Beslutet får dock ges omedelbar verkan, om det finns synnerliga skäl för
det.
37 § Mål om tillämpningen av denna lag skall handläggas enligt lagen
(1974:371) om rättegången i arbetstvister.
38 § I en tvist om ett beslut enligt 31 eller 36 § får domstolen för tiden
fram till dess att det finns ett lagakraftägande avgörande bestämma att
beslutet tills vidare inte skall gälla.
39 § Om en arbetstagare vill söka ändring i ett beslut enligt 14 eller
33 §, skall han väcka talan inom tre veckor från den dag han fick del av
beslutet.
40 § Talan av Riksdagens ombudsmän eller Justitiekanslem om ändring
av ett beslut om disciplinansvar enligt 14 § eller avskedande enligt lagen
(1982:80) om anställningsskydd skall väckas inom tre veckor från det att
beslutet meddelades.
41 § Talan om skadestånd enligt 28 eller 29 § skall väckas inom tre
månader från det att stridsåtgärden avslutades.
42 § Föreskrifterna i 2, 21 och 22 §§ lagen (1976:580) om med-
bestämmande i arbetslivet skall inte tillämpas i anställningsförhållanden
som avses i denna lag.
Föreskrifterna i 11-14 §§ lagen om medbestämmande i arbetslivet skall
inte tillämpas, när det gäller beslut om disciplinansvar enligt 14 §, åtals-
anmälan enligt 22 § eller skiljande från arbetsuppgifter enligt 31 §.
För arbetstagare som avses i 1 § skall också föreskrifter i andra Prop. 1993/94:65
författningar än lagar tillämpas, även om föreskrifterna avviker från lagen
(1982:80) om anställningsskydd.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994, då lagen (1976:600) om
offentlig anställning skall upphöra att gälla.
2. Om det i någon annan lag eller författning än kyrkolagen (1992:300)
hänvisas till en föreskrift som har ersatts genom en föreskrift i denna lag,
skall i stället den nya föreskriften tillämpas.
3.1 fråga om konstitutorial som har meddelats före ikraftträdandet skall
äldre föreskrifter tillämpas.
4. I fråga om anställnings- eller arbetsvillkor för sådana arbetstagare
som omfattas av denna lag får regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer tills vidare i författning meddela föreskrifter även
om villkoret kan regleras i avtal. Detta gäller dock bara föreskrifter som
inte strider mot kollektivavtal.
5. Om det i en författning som inte har beslutats av eller med riksdagen
har meddelats föreskrifter i fråga om anställnings- eller arbetsvillkor för
sådana arbetstagare som omfattas av denna lag, skall föreskrifterna
upphöra att gälla om villkoret regleras genom kollektivavtal.
6. I mål eller ärenden som har påbörjats eller avser omständigheter
som inträffat före ikraftträdandet skall äldre föreskrifter tillämpas.
10
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Denna lag innehåller föreskrifter om sådana arbetstagare hos
myndigheter under regeringen som är anställda med fullmakt.
Om någon föreskrift i denna lag avviker från lagen (1994:000) om
offentlig anställning, skall den föreskriften gälla.
2 § Lagen gäller inte biskopar eller präster som avses i kyrkolagen
(1992:300).
3 § En ordinarie domare skall anställas med fullmakt. Regeringen
bestämmer vilka domaranställningar som skall vara ordinarie.
Regeringen bestämmer vilka arbetstagare i övrigt som skall anställas
med fullmakt.
4 § En arbetstagare får skiljas från anställningen bara med stöd av före-
skrifterna i denna lag.
Avgångsskyldighet på grund av ålder
5 § En arbetstagare är skyldig att avgå från anställningen vid den ålder
som anges i författningar eller kollektivavtal om statlig pension.
Anställningens upphörande på grund av sjukdom
6 § En arbetstagare får entledigas innan han har uppnått den ålder som
avses i 5 §,
1. om han på grund av förlust av eller nedsättning i arbetsförmågan är
för framtiden oförmögen att fullgöra sina arbetsuppgifter tillfredsställ-
ande, eller
2. om han på grund av nedsatt arbetsförmåga under två år i följd inte
har tjänstgjort annat än försöksvis under kortare tid och det är dels sanno-
likt att han inte kan återinträda i arbete inom ytterligare ett år, dels ovisst
hur arbetsförmågan därefter kommer att utveckla sig.
Första stycket gäller inte om arbetstagaren kan förflyttas enligt 8 §.
Avskedande
7 § En arbetstagare får avskedas enligt föreskrifter i lagen (1982:80) om
anställningsskydd. 1 fråga om ordinarie domare tillämpas dock
Prop. 1993/94:65
11
regeringsformens föreskrifter om vilka omständigheter som får läggas till Prop. 1993/94:65
grund för åtgärden.
Förflyttning
8 § En arbetstagare får förflyttas till en annan statlig anställning med
fullmakt. En förflyttning till en anställning hos en annan myndighet får
bara ske om arbetsuppgifterna är likartade eller om arbetstagaren med
hänsyn till sin utbildning är lämpad för anställningen.
I fråga om ordinarie domare skall dock tillämpas vad som sägs om
förflyttning i regeringsformen.
Skiljande från arbetsuppgifter
9 § En arbetstagare vid polisväsendet, utrikesförvaltningen,
Försvarsmakten, Fortifikationsverket, Försvarets materielverk,
Vämpliktsverket, Militärhögskolan eller Försvarets radioanstalt får skiljas
från sina arbetsuppgifter enligt 31 § lagen (1994:000) om offentlig
anställning.
Avstängning
10 § En arbetstagare får avstängas från arbetet
1. om ett förfarande inleds som syftar till att han skall avskedas,
2. om en åtgärd vidtas för att åtal skall väckas mot honom för en
gärning som kan antas medföra avskedande,
3. om han inte fullgör sina arbetsuppgifter tillfredsställande och detta
beror på sjukdom eller något jämförligt förhållande, eller
4. om han inte följer ett beslut om läkarundersökning enligt 11 §.
Läkarundersökning
11 § Om en arbetstagare inte fullgör sina arbetsuppgifter tillfredsställan-
de och det är sannolikt att den bristande arbetsförmågan beror på sjuk-
dom eller något jämförligt förhållande, får beslutas att arbetstagaren skall
undersökas av en läkare som anvisas honom.
Förhandlingsskyldighet
12 § Föreskrifterna om förhandlingsskyldighet i 11-14 §§ lagen
(1976:580) om medbestämmande i arbetslivet skall inte tillämpas, när det
gäller beslut om avstängning enligt 10 § eller läkarundersökning enligt
H §•
Om det meddelas beslut om avstängning och arbetstagaren är fackligt
organiserad, skall myndigheten genast underrätta den lokala arbets-
tagarorganisation som arbetstagaren tillhör om beslutet.
12
Prop. 1993/94:65
13 § Om en myndighet i ett ärende om avstängning eller läkarundersök-
ning bryter mot någon föreskrift i denna lag om handläggningen av ett
sådant ärende eller mot föreskrifter om beslutande organ eller om
omröstning, skall föreskrifterna om skadestånd i 38, 41 och 42 §§ lagen
(1982:80) om anställningsskydd tillämpas.
I fråga om avvikelser i kollektivavtal från vad som sägs i 41 § lagen
om anställningsskydd tillämpas 2 § tredje stycket samma lag.
14 § En ordinarie domare är skyldig att utföra arbetsuppgifterna i en
motsvarande eller högre anställning som domare vid den domstol där han
är anställd.
En ordinarie domare är skyldig att tjänstgöra tillfälligt i en annan
domstol vid sådan handläggning där flera lagfarna domare deltar. Tjänst-
göringsskyldigheten gäller
1. för en rådman i tingsrätt, som ledamot i en annan tingsrätt inom
samma hovrättsområde,
2. för en rådman i länsrätt, som ledamot i en tingsrätt eller en hovrätt,
3. för ett kammarrättsråd, som ledamot i en hovrätt.
15 § Statens ansvarsnämnd beslutar i frågor om avskedande, avstängning
och läkarundersökning när det gäller ordinarie domare samt andra
arbetstagare som regeringen bestämmer.
Första stycket gäller inte justitiekanslem, justitieråd och regeringsråd.
16 § Ett beslut om skiljande från anställningen på grund av ålder eller
sjukdom enligt 5 eller 6 § eller om förflyttning enligt 8 § får inte verk-
ställas, förrän beslutet har prövats slutligt eller rätten till talan har för-
lorats.
Ett beslut om avstängning gäller omedelbart.
Ett beslut om läkarundersökning enligt 11 § får inte läggas till grund
för en avstängning enligt 10 § 4, förrän beslutet har prövats slutligt eller
rätten till talan har förlorats.
17 § Mål om tillämpningen av denna lag skall handläggas enligt lagen
(1974:371) om rättegången i arbetstvister.
Föreskrifter om handläggningen av mål om avskedande, avstängning
eller läkarundersökning av justitieråd eller regeringsråd finns i regerings-
formen.
13
18 § I en tvist om tillämpningen av 5 § får domstolen för tiden fram till Prop. 1993/94:65
dess att det finns ett lagakraftägande avgörande bestämma att anställning-
en skall upphöra, när arbetstagaren har uppnått den ålder då han enligt
nämnda paragraf är skyldig att avgå.
I en tvist om ett avstängningsbeslut får domstolen för tiden fram till
dess att det finns ett lagakraftägande avgörande bestämma att beslutet tills
vidare inte skall gälla.
19 § När Högsta domstolen i enlighet med regeringsformen eller någon
annan lag prövar frågor om skiljande från anställningen, avstängning eller
läkarundersökning, skall handläggningen ske på det sätt som föreskrivs
för tvistemål. Vid omröstning skall föreskrifterna i 29 kap.
rättegångsbalken tillämpas.
20 § Om en arbetstagare vill söka ändring i ett beslut om skiljande från
anställningen på grund av ålder eller sjukdom enligt 5 eller 6 §, för-
flyttning enligt 8 § eller läkarundersökning enligt 11 §, skall han väcka
talan inom tre veckor från den dag han fick del av beslutet.
21 § Talan av Riksdagens ombudsmän eller Justitiekanslem om ändring
av ett beslut om avskedande eller avstängning enligt 10 § 1 eller 2 skall
väckas inom tre veckor från det att beslutet meddelades.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
2. Om det i en lag eller någon annan författning hänvisas till en
föreskrift som har ersatts genom en föreskrift i denna lag, skall i stället
den nya föreskriften tillämpas.
3. I mål eller ärenden som har påbörjats eller avser omständigheter
som inträffat före ikraftträdandet skall lagen (1976:600) om offentlig
anställning tillämpas.
14
Prop. 1993/94:65
Härigenom föreskrivs att 3 kap. 7 § högskolelagen (1992:1434) skall
ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 kap.
En lärare vid en högskola får vid sidan av sin tjänst inneha anställning
eller uppdrag eller utöva verksamhet som avser forskning eller utveck-
lingsarbete inom tjänstens ämnesområde, om läraren inte därigenom
skadar allmänhetens förtroende för högskolan. Sådan bisyssla skall hållas
klart åtskild fran lärarens tjänsteutövning.
I fråga om bisysslor i övrigt
finns bestämmelser i lagen
(1976:600) om offentlig anställ-
ning.
I fråga om bisysslor i övrigt
finns bestämmelser i lagen
(1994:000) om offentlig anställ-
ning.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
15
Härigenom föreskrivs att 7 § lagen (1989:225) om ersättning till
Prop. 1993/94:65
smittbärare skall ha följande lydelse
Nuvarande lydelse
Om smittbäraren har inkomst av
anställning från en arbetsgivare
som avses i 1 kap. 1 § lagen
(1976:600) om offentlig anställning
för tid som avses i 3 § utges smitt-
bärarpenning endast till den del
denna överstiger inkomsten.
Föreslagen lydelse
§
Om smittbäraren har inkomst av
anställning från en arbetsgivare
som avses i 1 eller 2 § lagen
(1994:000) om offentlig anställning
för tid som avses i 3 § utges smitt-
bärarpenning endast till den del
denna överstiger inkomsten.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
16
5 Förslag till Prop. 1993/94:65
Härigenom föreskrivs att 37 § lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Enligt förutsättningar som anges
i 4 kap. 2 § punkterna 2 och 3
lagen (1976:600) om offentlig an-
ställning får riksbanken i särskilda
fall besluta att endast svensk med-
borgare får inneha eller utöva
tjänst inom riksbanken.
Enligt förutsättningar som anges
i 6 § punkterna 2 och 3 lagen
(1994:000) om offentlig anställning
får Riksbanken i särskilda fall
besluta att endast svenska med-
borgare får vara anställda inom
Riksbanken.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
2 Riksdagen 1993/94. 1 samt. Nr 65
17
Härigenom föreskrivs att det i arbetsrättsliga beredskapslagen
(1987:1262) skall införas en ny paragraf, 10 §, av följande lydelse.
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse 10 § Kommer riket i krig, får Om riket är i krigsfara, får rege- Särskilda föreskrifter finns i lagar |
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
18
Härigenom föreskrivs att 21 § lagen (1986:765) med instruktion för
Riksdagens ombudsmän skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Ombudsman skall verkställa de utredningsåtgärder som fordras för
prövning av klagomål och andra ärenden.
När ombudsman enligt regeringsformens föreskrifter begär upplys-
ningar och yttranden i andra ärenden än dem där han har beslutat att
inleda förundersökning, får han förelägga vite om högst 1 000 kronor.
Ombudsman får utdöma försuttet vite.
Prop. 1993/94:65
Kan det misstänkas att befatt-
ningshavare som omfattas av be-
stämmelserna om disciplinansvar i
lagen (1976:600) om offentlig an-
ställning har gjort sig skyldig till
tjänsteförseelse, för vilken disci-
plinpåföljd bör åläggas, och kan
det befaras att skriftlig anmaning
enligt 14 kap. 1 § första stycket
nämnda lag inte kan tillställas
honom inom två år efter förseel-
sen, får ombudsman utfärda mot-
svarande anmaning. Vad som nu
har sagts gäller även för den som
omfattas av bestämmelser om
disciplinansvar och om anmaning
eller motsvarande underrättelse i
någon annan författning.
När ombudsman är närvarande
läggningar har han ej rätt att yttra
Kan det misstänkas att befatt-
ningshavare som omfattas av be-
stämmelserna om disciplinansvar i
lagen (1994:000) om offentlig an-
ställning har gjort sig skyldig till
tjänsteförseelse, för vilken disci-
plinpåföljd bör åläggas, och kan
det befaras att en skriftlig under-
rättelse enligt 17 § nämnda lag inte
kan tillställas honom inom två år
efter förseelsen, får ombudsman
utfärda motsvarande underrättelse.
Vad som nu har sagts gäller även
för den som omfattas av
bestämmelser om disciplinansvar
och om motsvarande underrättelse
i någon annan författning.
d domstols eller myndighets över-
1 mening.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
'Senaste lydelse 1987:995.
19
Härigenom föreskrivs att det i polislagen (1984:387) skall införas en
ny paragraf, 7 a §, och närmast före 7 a § en ny rubrik av följande
lydelse.
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse Förflyttning 7 a § En arbetstagare som är Förflyttning enligt första stycket I mål eller ärenden om förflytt- |
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
20
Härigenom föreskrivs att 12 och 14 a §§ lagen (1983:1061) med
instruktion för Riksdagens förvaltningskontor1 skall ha följande lydelse.
Prop. 1993/94:65
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Förvaltningsstyrelsen skall
1. i enlighet med denna instruktion fastställa den närmare inriktningen
av förvaltningskontorets verksamhet samt pröva om verksamheten bedrivs
effektivt och i överensstämmelse med den angivna inriktningen,
2. avgöra frågor om slutande av kollektivavtal med arbetstagarnas
huvudorganisationer, om avbrytande av annan förhandling än förhandling
i tvist om avtal, om lockout eller annan stridsåtgärd samt andra för-
handlingsfrågor som är av principiell natur eller har större ekonomisk
betydelse eller är gemensamma för riksdagen och dess myndigheter även-
som frågor om avses i 2 § femte stycket,
3. besluta om föreskrifter som enligt denna lag eller andra författningar
får meddelas av förvaltningskontoret,
4. fastställa arbetsordning för förvaltningskontoret och avgöra viktigare
frågor i övrigt om organisation och arbetsformer,
5. besluta om inrättande och
indragning av permanenta tjänster
samt om tillsättning av tjänst som
kanslichef, biträdande kammar-
sekreterare, föredragande i
utskottsorganisationen och som
enhetschef vid förvaltningskontoret
eller därmed likställd eller högre
tjänst,
5. besluta om anställning av
kanslichef, biträdande kammar-
sekreterare, föredragande i
utskottsorganisationen, förhand-
lingschef, förvaltningsjurist,
enhetschef vid förvaltningskontoret
och andra arbetstagare som förvalt-
ningsstyrelsen bestämmer,
6. besluta i frågor som avses i 2
7. avgöra andra viktigare
personalärenden utom frågor som
avses i 15 kap. 3 § lagen
(1976:600) om offentlig anställ-
ning,
femte stycket,
7. avgöra andra viktigare
personalärenden utom frågor som
skall prövas av Riksdagens
ansvarsnämnd enligt lagen (RFS
1980:4) om beslutande organ i
frågor om disciplinansvar m.m.
beträffande arbetstagare hos
riksdagen och dess myndigheter,
eller av personalansvarsnämnden
enligt 14 a §,
'Lagen omtryckt 1991:366.
8. besluta i frågor om tilllämpning av bestämmelser om ledamöternas
ekonomiska villkor och om arvoden för uppdrag inom riksdagen, dess
21
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1993/94:65
myndigheter och organ samt i frågor om ekonomiska villkor i övrigt för
riksdagsledamöterna, allt i den mån frågorna inte är rutinmässiga,
9. besluta om framställningar till riksdagen,
10. besluta i viktigare frågor om lokaler och bostäder,
11. fastställa bokslut och besluta i frågor om revision,
12. besluta i frågor enligt lagen (1983:953) om säkerhetsskydd i
riksdagen utom i de fall där beslutanderätten enligt lagen tillkommer
förvaltningsdirektören eller säkerhetschefen,
13. avge verksamhetsberättelse,
14. besluta i andra frågor som är av principiell natur eller i övrigt av
större betydelse eller som förvaltningsdirektören hänskjuter till styrelsen.
Frågor som avses i 15 kap. 3 §
lagen (1976:600) om offentlig
anställning och som inte gäller
innehavare av tjänst som kansli-
chef, biträdande kammarsekrete-
rare, föredragande i utskotts-
organisationen, enhetschef vid
förvaltningskontoret eller därmed
likställda eller högre befatt-
ningshavare skall prövas av en
personalansvarsnämnd. Förvalt-
ningsdirektören är ordförande i
personal ansvarsnämnden. Bestäm-
melser om nämndens sammansätt-
ning i övrigt och om dess verksam-
het meddelas i arbetsordningen. I
lagen (RFS 1980:4) om beslutande
organ i frågor om disciplinansvar
m.m. beträffande arbetstagare hos
riksdagen och dess myndigheter
finns bestämmelse som är tillämp-
lig vid omröstning inom nämnden.
§
En personalansvarsnämnd
beslutar i frågor om disciplin-
ansvar och åtalsanmälan enligt
lagen (1994:000) om offentlig
anställning samt om avskedande
enligt lagen (1982:80) om
anställningsskydd när det gäller
arbetstagare som inte skall
anställas genom beslut av
Riksdagens förvaltningsstyrelse.
Förvaltningsdirektören är ordföran-
de i personal ansvarsnämnden.
Bestämmelser om nämndens sam-
mansättning i övrigt och om dess
verksamhet meddelas i arbets-
ordningen. I lagen (RFS 1980:4)
om beslutande organ i frågor om
disciplinansvar m.m. beträffande
arbetstagare hos riksdagen och dess
myndigheter finns bestämmelse
som är tillämplig vid omröstning
inom nämnden.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
22
Härigenom föreskrivs att 9 kap. 20 § sekretesslagen (1980:100)’ skall
ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
9 kap.
Prop. 1993/94:65
Sekretess gäller hos domstol i
mål om tillämpningen av lagen
(1982:80) om anställningsskydd,
lagen (1976:580) om medbestäm-
mande i arbetslivet, 7, 8, 11 och
13 kap. lagen (1976: 600) om
offentlig anställning och 15-20 och
22-28 §§ jämställdhetslagen
(1991:433) samt i mål om kollek-
tivavtal för uppgift om enskilds
personliga eller ekonomiska för-
hållanden, om det kan antas att den
enskilde eller någon honom när-
stående lider avsevärd skada eller
betydande men om uppgiften röjs.
I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.
Sekretess gäller hos domstol i
mål om tillämpningen av lagen
(1982:80) om anställningsskydd,
lagen (1976:580) om medbestäm-
mande i arbetslivet, 31-33 §§ lagen
(1994:000) om offentlig an-
ställning, 4-11 §§ lagen (1994:000)
om fullmaktsanställning och 15-20
och 22-28 §§ jämställdhetslagen
(1991:433) samt i mål om kollek-
tivavtal för uppgift om enskilds
personliga eller ekonomiska för-
hållanden, om det kan antas att den
enskilde eller någon honom när-
stående lider avsevärd skada eller
betydande men om uppgiften röjs.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
'Lagen omtryckt 1992:1474.
23
Härigenom föreskrivs att 2 och 3 §§ lagen (RFS 1980:4) om beslutande
organ i frågor om disciplinansvar m.m. beträffande arbetstagare hos
riksdagen och dess myndigheter skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 1993/94:65
Frågor som avses i 15 kap. 1-3
§§ lagen (1976:600) om offentlig
anställning prövas av den myn-
dighet under vilken arbetstagaren
lyder, om ej annat följer av 3 §.
Frågor om disciplinansvar och
åtalsanmälan enligt lagen
(1994:000) om offentlig anställning
och frågor om anställningens upp-
hörande prövas av den myndighet
där arbetstagaren är anställd, om
inte något annat följer av 3 §.
1 fråga om den som innehar eller
uppehåller tjänst som byråchef,
därmed jämställd eller högre tjänst
eller annan tjänst som riksdagens
förvaltningsstyrelse bestämmer prö-
vas fråga som avses i 15 kap. 3 §
lagen (1976:600) om offentlig an-
ställning av en särskild nämnd,
riksdagens ansvarsnämnd.
Nämnden skall bestå av ordför-
ande, vice ordförande och tre
andra ledamöter. Ordföranden och
vice ordföranden skall vara lagfar-
na och dessutom erfarna i domar-
värv.
Riksdagens ansvarsnämnd be-
slutar i frågor om disciplinansvar
och åtalsanmälan enligt lagen
(1994:000) om offentlig anställning
samt om avskedande enligt lagen
(1982:80) om anställningsskydd
när det gäller arbetstagare som
skall anställas genom beslut av
Riksdagens förvaltningsstyrelse och
andra arbetstagare som styrelsen
bestämmer.
Nämnden består av ordförande,
vice ordförande och tre andra
ledamöter. Ordföranden och vice
ordföranden skall vara jurister och
ha erfarenhet som domare.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
24
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 2 § lagen (1974:371) om rättegången
i arbetstvister1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Denna lag tillämpas ej på
1. mål som enligt lag får upptas endast av viss tingsrätt eller som skall
handläggas av tingsrätt i annan sammansättning än som anges i rätte-
gångsbalken,
2. mål som skall handläggas av tingsrätt med tillämpning av konkurs-
lagen (1987:672) eller ackordslagen (1970:847),
3. mål om skadestånd i anledning av brott, om talan föres i samband
med åtal för brottet,
4. mål om ersättning för yrkesskada, när tvisten ej rör kollektivavtals
rätta innebörd.
Lagen skall inte tillämpas på mål
som rör arbetstagare med statligt
reglerad anställning eller anställ-
ning hos riksdagen, när tvisten
gäller
1. fråga som rör tillsättning av
tjänst utan att enbart avse tvist om
kollektivavtal,
2. tjänstgöringsskyldighet enligt
5 kap. lagen (1976:600) om offent-
lig anställning.
Lagen skall inte tillämpas på mål
som rör arbetstagare som avses i 1
§ lagen (1994:000) om offentlig
anställning, när tvisten gäller
1. fråga som rör anställning av
arbetstagare utan att enbart avse
tvist om kollektivavtal,
2. tjänstgöringsskyldighet för
ordinarie domare enligt lagen
(1994:000) om fullmaktsanställ-
ning.
3. tjänstgöringsskyldighet enligt
10 § arbetsrättsliga beredskaps-
lagen (1987:1262).
Lagen skall inte heller tillämpas på andra mål som rör arbetstagare hos
arbetsgivare med offentlig ställning, när tvisten gäller en fråga som är
reglerad i lag eller annan författning och det i samma författning
föreskrivs att beslut i frågan får överklagas hos regeringen, en förvalt-
ningsdomstol eller en förvaltningsmyndighet.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
'Lagen omtryckt 1977:530.
2Senaste lydelse 1987:683.
25
Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1965:61) om behörighet att utöva
veterinäryrket m.m. skall ha följande lydelse.
Prop. 1993/94:65
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
3 §'
Har legitimerad veterinär genom dom som vunnit laga kraft
dömts till fängelse för brott som han förövat under utövning av
veterinäryrket,
dömts till fängelse i minst sex månader för annat brott,
funnits skyldig till medverkan till obehörig utövning av veterinäryrket
eller funnits skyldig till medverkan till smittfarligt kvacksalveri på djur,
eller har legitimerad veterinär,
som omfattas av lagen (1976:600)
om offentlig anställning, för brott
eller förseelse, som han har begått
under utövning av veterinäryrket,
blivit avskedad genom beslut som
vunnit laga kraft,
äger Jordbruksverket återkalla hans legitimation, om han genom brottet
eller förseelsen visat sig icke vara skickad att utöva veterinäryrket.
eller har legitimerad veterinär,
som omfattas av lagen (1994:000)
om offentlig anställning, för brott
eller förseelse, som han har begått
under utövning av veterinäryrket,
blivit avskedad genom beslut som
vunnit laga kraft,
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
‘Senaste lydelse 1991:383.
26
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 9 december 1993
Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden
B. Westerberg, Friggebo, Johansson, Laurén, Hörnlund, Olsson,
Svensson, af Ugglas, Dinkelspiel, Thurdin, Hellsvik, Wibble, Björck,
Davidson, Könberg, Lundgren, Unckel, P. Westerberg
Föredragande: statsrådet Wibble
Regeringen uppdrog i oktober 1989 åt en särskild utredare (f.d.
generaldirektören Börje Hårdefelt) att se över lagstiftningen om offentlig
anställning. I uppdraget ingick bl.a. att med förtur särskilt överväga vissa
frågor som rör periodiska hälsoundersökningar i offentliga anställningar.
Utredningen antog namnet LOA-utredningen (C 1989:07).
I mars 1991 överlämnades delbetänkandet Periodiska hälsoundersök-
ningar i vissa statliga, kommunala och landstingskommunala anställningar
(SOU 1991:29).
Till protokollet i detta ärende bör fogas utredningens sammanfattning
av sitt delbetänkande som bilaga 1 och det lagförslag som läggs fram i
betänkandet som bilaga 2.
Delbetänkandet har remissbehandlats i vanlig ordning. En förteckning
över remissinstanserna bör fogas till protokollet i detta ärende som
bilaga 3. En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i
Finansdepartementet (dnr 4853/91).
I augusti 1992 överlämnades LOA-utredningens huvudbetänkande
Enklare regler för statsanställda (SOU 1992:60).
Till protokollet i detta ärende bör fogas utredningens sammanfattning
av sitt huvudbetänkande som bilaga 4 och en del av de lagförslag som
läggs fram i betänkandet som bilaga 5.
Också huvudbetänkandet har remissbehandlats. En förteckning över
remissinstanserna bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 6.
En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i Finans-
departementet (dnr 3703/92).
Jag tar här främst upp frågor som kräver lagstiftning när det gäller de
statsanställdas och försäkringskasseanställdas arbets- och anställnings-
förhållanden.
27
Lagrådet
Prop. 1993/94:65
Regeringen beslutade den 30 september 1993 att inhämta Lagrådets
yttrande över förslag till lag om offentlig anställning, lag om
fullmaktsanställning, lag om ändring i lagen (1974:371) om rättegången
i arbetstvister samt lag om ändring i polislagen (1984:387). De förslag
som remitterades till Lagrådet bör fogas till protokollet som bilaga 7.
Lagrådets yttrande bör fogas till protokollet som bilaga 8.
Jag har i allt väsentligt följt Lagrådets förslag. Därutöver har vissa
redaktionella ändringar gjorts i lagtexten. Jag återkommer till Lagrådets
synpunkter i författningskommentaren.
Övriga lagförslag består av rena konsekvensändringar o.d. I den delen
får det anses att Lagrådets hörande skulle sakna betydelse på grund av
frågans beskaffenhet. Lagförslagen kan därför bli föremål för proposition
till riksdagen utan föregående lagrådsprövning.
28
Stora förändringar har skett inom svensk offentlig verksamhet under de
senaste 30 åren. De tidigare mycket formbundna handläggnings- och
beslutsprocesserna har på ett stort antal områden förenklats. Enskilda
arbetstagare har fått förändrade och vidgade uppgifter. Inom den rena
myndighetsutövningen har den enskilde medborgarens rättssäkerhet i
betydelsefulla avseenden stärkts genom att möjligheterna till överklagande
förändrats och förbättrats. Formerna för kontakter mellan medborgare
och myndigheter har förändrats. Myndigheter vägleder och hjälper
enskilda i större utsträckning än tidigare.
Verksamhet som inte innefattar myndighetsutövning har i många fall
överförts till andra juridiska former, företrädesvis bolags- och stiftelse-
form, eller lagts ut på entreprenad.
Ett viktigt skäl för förändringarna under senare år har varit att öka den
offentliga sektorns effektivitet.
Förändringarna inom den offentliga sektorn utsätts i viss utsträckning
för kritik. En del av kritikerna pekar på risker att det sker en samman-
blandning mellan olika uppgifter inom en myndighet och att ovälden i
myndighetsutövningen kan bli lidande.
I en demokratisk rättsstat är det grundläggande att den offentliga
makten utövas under lagarna. Det är också utomordentligt viktigt att
myndigheterna är oberoende och opartiska i sitt beslutsfattande.
"Serviceanda" eller effektivitet får aldrig stå i motsättning till att alla
medborgare måste kunna lita på att de som utövar myndighetsmakt gör
detta opartiskt och självständigt.
Sverige är ett rättssamhälle. Felgreppen inom offentlig maktutövning
är få. Inte desto mindre anser jag att det finns anledning att noga
överväga dessa frågor inför framtiden för att undvika att krav på t.ex.
hög effektivitet, god service eller andra samhällsintressen leder till en
konflikt med en rättssäker och oberoende myndighetsutövning.
De beslut som fattas av de folkvalda församlingarna och de av dessa
valda organen måste snabbt få genomslag i den offentliga sektorn. Mot
detta måste ställas kraven på rättssäkerhet och på en oväldig och opartisk
prövning av enskilda ärenden inom myndigheter. Riskerna med nya
organisationsformer måste i detta avseende analyseras, liksom möjlig-
heten för den enskilde att förstå hur ett ärende beretts och vem som fattar
beslut och på vilken grund.
En annan aspekt är de speciella förhållanden som råder inom delar av
den offentliga sektorn vid arbetskonflikter och förutsättningarna för att
alltid kunna ge medborgarna såväl skydd som garantier för rättssäkerhet.
Inom regeringskansliet pågår beredningsarbete för att initiera en
inledande analys av nyssnämnda och närliggande frågor i syfte att så
snart som möjligt få till stånd en fördjupad genomgång av de frågor som
jag nu berört och de utredningsbehov som analysen kan ge upphov till.
Prop. 1993/94:65
29
Ett sådant arbete måste omfatta en rad olika aspekter på den
offentliga maktutövningen både i stat, kommuner och landsting.
Som jag har exemplifierat kan detta framtida analys- och utrednings-
arbete således även beröra vissa arbetsrättsliga frågor beträffande
förhållandet mellan stat och kommun och dess anställda.
Samtidigt har det skett en betydelsefull utveckling inom den statliga
förvaltningen som motiverar att redan nu göra en genomgripande genom-
gång av lagen (1976:600) om offentlig anställning — LOA (omtryckt
1991:600, ändrad senast 1992:1410).
De förändringar av reglerna i LOA som jag föreslår i det följande
syftar till att förenkla och förbättra hanteringen av personalfrågor inom
statsförvaltningen utan att detta skall ha några negativa effekter för
medborgarnas rättssäkerhet. Av praktiska skäl väljer jag att i likhet med
LOA-utredningen föreslå en ny lag, som — för att markera att det
materiella innehållet i de nödvändiga specialreglerna för den statliga
sektorn förblir oförändrat — bör ha samma namn som den nu gällande
lagen.
Med hänsyn till de särskilt höga krav som ställs framför allt i den
rättsvårdande verksamheten föreslår jag specialregler för fullmaktsan-
ställda. Dessa bör samlas i en särskild lag, lagen om fullmaktsanställning.
Prop. 1993/94:65
Före förhandlingsrättsreformen år 1965 vilade anställningen som statlig
tjänsteman helt och hållet på offentligrättslig grund. Allt som rörde
statstjänstemännens anställningsförhållanden reglerades genom offentlig-
rättsliga föreskrifter och beslut.
Numera anses det att även statliga anställningar vilar på en civilrättslig
grund i form av enskilda anställningsavtal mellan en anställd och hans
anställningsmyndighet, även om där finns klara offentligrättsliga inslag,
t.ex. att anställningsmyndighetens formella ingående av sådana avtal har
formen av ett myndighetsbeslut.
Inom den kommunala sektorn regleras sedan länge anställnings-
förhållandena i mycket liten utsträckning på offentligrättslig väg utan i
stället främst genom kollektivavtal på samma sätt som på den privata
arbetsmarknaden.
I statsförvaltningen har under lång tid förekommit en central reglering
och detaljstyrning inom det personalpolitiska området. Regeringen, och
sedermera också de centrala parterna på den statliga arbetsmarknaden,
beslutade tidigare i detalj i frågor som rörde bemanning och anställnings-
villkor inom de statliga myndigheterna. Myndigheterna hade inte något
egentligt eget utrymme för att avgöra sådana frågor. Situationen är i dag
annorlunda. Numera har de olika anställningsmyndighetema fått ett större
och mera markerat arbetsgivaransvar genom att beslutanderätten i flera
frågor decentraliserats till dem.
Staten har i materiellt hänseende tidigare varit föregångare inom det
personalpolitiska området, bl.a. i fråga om anställningstrygghet och rätt
30
till tjänstepension. Numera är anställningstrygghet och förmåner i princip Prop. 1993/94:65
likvärdiga över hela arbetsmarknaden.
Med hänsyn till statsförvaltningens särart är det emellertid nödvändigt
att i vissa fall finna andra lösningar i t.ex. personalpolitiska frågor än
som gäller för arbetsmarknaden i övrigt. Men det är enligt min uppfatt-
ning inte längre sakligt motiverat att behålla alla de särlösningar som
utvecklats. I vissa fall har dessa särregleringar bidragit till att skapa
behov av kraftigt dimensionerade personaladministrativa funktioner hos
de statliga myndigheterna.
De centrala parterna på den statliga arbetsmarknaden har under senare år
gått ifrån de statliga särlösningarna på nästan alla avtalsbara områden och
utvecklat lösningar som i princip stämmer överens med vad som gäller
inom den privata sektorn. Det statliga lönesystemet har förändrats från
ett detaljreglerat system till ett system med individuellt differentierad
lönesättning. Ett nytt trygghetsavtal har vidare förhandlats fram som i
stora delar stämmer överens med förhållandena på den privata
arbetsmarknaden. Särskilda affärsverks- och bolagsavtal, anpassade till
de verksamheter som bedrivs i dessa former, har träffats. Ett nytt
pensionsavtal som ansluter till den övriga arbetsmarknaden har också
träffats. Även i övrigt ansluter villkoren i de statliga avtalen närmare till
vad som gäller på den övriga arbetsmarknaden.
Regeringens allmänna strävanden är att ta bort all onödig reglering av
olika områden inom det svenska samhället. En given utgångspunkt är
därvid att så långt det är lämpligt försöka begränsa också den särskilda
författningsreglering som gäller genom LOA och anslutande författningar,
främst anställningsförordningen (1965:601, omtryckt 1990:98, ändrad
senast 1992:35).
Regelsystemet anses ge små möjligheter till anpassning till skillnader
i olika verksamheter och ge en dålig motivation för myndigheternas
ledningar att mera aktivt utöva sin roll som arbetsgivare. Regelsystemets
komplexitet medför också tillämpningssvårigheter. Förekomsten av
dubbla regelsystem på arbetsmarknaden kan ibland göra det svårt att
överblicka vilka regler som gäller.
Regeringsformen förutsätter en offentligrättslig reglering av vissa
frågor som rör de statsanställda. Enligt 11 kap. 10 § skall grundläggande
bestämmelser om statstjänstemännens rättsställning i andra hänseenden än
som berörs i regeringsformen meddelas i lag. Bestämmelsen gäller för
alla statsanställda oberoende av vilka arbetsuppgifter som de utför.
Kravet på lagform vänder sig åt två håll genom att begränsa dels
regeringens normgivningsmöjligheter, dels handlingsfriheten för de
avtalsslutande parterna på den statliga arbetsmarknaden.
Regeln i 11 kap. 10 § har ytterligare en funktion. Genom att lagkravet
endast tar sikte på de grundläggande bestämmelserna om statstjänste-
männens rättsställning, har regeringen en vidsträckt möjlighet att styra
31
förvaltningsorganisationen i de avseenden som inte är lag- eller Prop. 1993/94:65
avtalsreglerade.
Grundlagens krav skall vara en utgångspunkt för den framtida regle-
ringen. Därutöver kan ibland allmänna lämplighetsskäl tala för en särskild
lagstiftning i frågor som är speciella för de statsanställda. Dessa frågor
behöver dock inte i alla detaljer regleras i lag.
Genom att använda lagstiftningen som styrmedel kan riksdagen och
regeringen också tydligare markera de särskilda krav på statlig anställning
som behövs för att få till stånd en bra statlig verksamhet. Lagstiftningen
garanterar också riksdagen ett särskilt inflytande i viktigare frågor som
avser de statsanställdas rättsställning. Även från rättssäkerhetssynpunkt
finns skäl som talar för att använda lagstiftningstekniken i vissa fall.
Enligt min uppfattning bör med dessa utgångspunkter en offentlig-
rättslig reglering främst vara förbehållen förhållanden eller omständig-
heter som är en följd av att statliga myndigheter utövar verksamheter som
ingår som grundelement i statens relation till medborgarna. Det är fråga
om arbetsuppgifter inom sådana skatte- och avgiftsfinansierade verksam-
heter som typiskt sett hör hemma i den offentliga sektorn. Det är också
inom sådana verksamheter som riksdagen och regeringen har intresse av
att reglera förhållanden för att garantera effektivitet och rättssäkerhet. Det
kan vara arbetsuppgifter som är förenade med maktutövning gentemot
allmänheten, t.ex. den polisiära verksamheten.
Syftet med en särskild reglering för statsanställda bör alltså inte primärt
vara att reglera förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Syftet
bör i stället vara att genom denna reglering tillgodose de allmänintressen
som gör sig gällande vid utövandet av statlig verksamhet.
Vad gäller EES-avtalet kan vidare nämnas att avtalet bl.a. innebär att
svenska regler skall stämma överens med de EG-direktiv som berör
arbetsrätten. Jag anser i likhet med LOA-utredningen att några lagänd-
ringar med anledning av EES-avtalet inte behövs på det personalpolitiska
området.
Ett genomförande av förslaget till en ny LOA m.m. kräver följdändrin-
gar i andra författningar. Det finns bl.a. ett stort antal författningar i
vilka hänvisningar görs till olika bestämmelser i nuvarande LOA.
När det gäller förslag till förordningsändringar avser jag att i vanlig
ordning senare återkomma till regeringen.
Ändringar i LAS m.m.
Lagen (1982:80) om anställningsskydd (ändrad senast 1993:718), LAS,
gäller arbetstagare i allmän eller enskild tjänst. Sedan en tid tillbaka
arbetar en kommitté, 1992 års arbetsrättskommitté (A 1991:05), med en
översyn av den arbetsrättsliga lagstiftningen. Kommittén har den 5 maj
i år lämnat över delbetänkandet Ny anställningsskyddslag (SOU 1993:32)
som har remissbehandlats.
På grundval av detta betänkande har regeringen nyligen i en
proposition (prop. 1993/94:67, bet. 1993/94:AU4) om ändringar i lagen
32
om anställningsskydd och i lagen om medbestämmande i arbetslivet Prop. 1993/94:65
föreslagit i huvudsak följande ändringar i LAS.
Den tillåtna anställningstiden för visstidsanställning vid arbetsanhopning
förlängs från sammanlagt högst sex månader till sammanlagt högst tolv
månader under en tvåårsperiod. Den längsta tillåtna prövotiden vid
provanställning förlängs från sex till tolv månader. Gällande kollektiv-
avtal som innehåller kortare tillåtna avtalstider i förhållande till de nya
reglerna om rätten att visstidsanställa vid arbetsanhopning och att
provanställa skall undanröjas. Reglerna skall emellertid även i fortsätt-
ningen kunna frångås genom kollektivavtal.
Innan turordningen fastställs vid uppsägning på grund av arbetsbrist
skall arbetsgivaren ha rätt att inom turordningskretsen undanta två
arbetstagare som anses vara av särskild betydelse för den fortsatta driften.
Den s.k. månadsregeln ändras. Regeln reglerar den tidsfrist inom
vilken en arbetsgivare måste agera för att kunna säga upp en arbetstagare
av personliga skäl eller avskeda denne. Ändringarna innebär dels att
tidsfristen sträcks ut till två månader, dels att tidsfristen skall kunna
brytas igenom i vissa situationer.
Mot bakgrund av ett EG-direktiv införs en regel om att arbetsgivaren
i inledningen av ett anställningsförhållande skall vara skyldig att
skriftligen informera arbetstagaren om villkoren i anställningen.
I propositionen föreslås också följande ändringar i lagen (1976:580) om
medbestämmande i arbetslivet (MBL).
Bestämmelserna om facklig vetorätt avskaffas. I avsnittet om fredsplikt
förs in en regel om förbud mot stridsåtgärder mot enmans- eller familje-
företag.
Förändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1994.
Mitt förslag: Den nya LOA skall i huvudsak omfatta de stats-
anställda och de försäkringskasseanställda. Uttrycket statligt
reglerade anställningar som en grund för att bestämma LOA:s
tillämpningsområde slopas.
LOA-utredningens förslag: Överensstämmer med mitt (huvud-
betänkandet s. 131-146).
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inget att erinra mot
utredningens förslag.
Stiftelsen Nordiska museet framför en kraftig reservation mot den
föreslagna begränsningen av tillämpningsområdet för nya LOA som
innebär att museet i likhet med andra icke-statliga arbetsgivare med
statligt lönereglerade arbetstagare ställs utanför den nya lagen. Detta kan
33
3 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 65
få negativa ekonomiska konsekvenser för museet. Det är viktigt att Prop. 1993/94:65
personalens anställningsförmåner är likvärdiga med dem som gäller vid
andra motsvarande kulturinstitutioner. SACO har samma inställning och
anser att den nya lagen precis som den nuvarande skall omfatta också de
arbetstagare som den s.k. ställföreträdarlagen är tillämplig på (med
undantag av biskopar och präster som omfattas av den nya kyrkolagen).
Statens ansvarsnämnd förordar att begreppet myndighetsutövning bildar
utgångspunkt för regleringen, en uppfattning som inte delas av bl.a.
Statens järnvägar (SJ).
Affärsverket Svenska kraftnät anser att det bör ytterligare övervägas att
låta affärsverken stå utanför en offentligrättslig särreglering, medan SJ
delar utredningens uppfattning att en ny LOA också bör omfatta de
anställda i affärsverken.
LOA tillkom som ett resultat av 1976 års arbetsrättsreform. Lagen ersatte
stats- och kommunaltjänstemannalagama, som beslutades i samband med
1965 års förhandlingsrättsreform. Som framgår av rubrikerna omfattade
de båda nyssnämnda lagarna bara tjänstemän — således inte arbetare —
i stat och kommun. LOA däremot har inte denna inskränkning.
Betydelsen av detta är inte speciellt stor, eftersom arbetstagarna på
statens område med några få undantag skall anställas som tjänstemän.
Men en viktig sak var i alla fall att kommunalarbetama, som utgör en
stor arbetsgrupp, på detta sätt blev omfattade av samma lagregler för
arbetskonflikter som andra offentligt anställda.
En annan nyhet i LOA var att den gjordes tillämplig på — som det kom
att heta vid lagens tillkomst — arbetstagare hos allmän inrättning, om
anställningen är statligt reglerad. Därmed avses enligt 2 kap. 1 § LOA
en "anställning där enligt lag eller särskilt beslut av riksdagen
avlöningsförmånerna fastställes under medverkan av regeringen eller
myndighet som regeringen bestämmer".
Den lag och de särskilda beslut av riksdagen som åsyftas i LOA är
närmast lagen (1965:576) om ställföreträdare för kommun vid vissa
avtalsförhandlingar m.m. (ändrad senast 1982:101), ställföreträdarlagen,
och vissa riksdagsbeslut, främst ett beslut från år 1967 (prop. 1967:131,
bet. 1967:SU134, rskr. 1967:327).
På det kommunala området var det tidigare främst lärarna vid
grundskolan och gymnasieskolan som hade statligt reglerade anställningar
och som därför omfattades av samtliga bestämmelser i LOA. Efter
"kommunaliseringen" av lärarna den 1 januari 1991 gäller för dem
liksom för andra arbetstagare hos kommunerna och landstingen bara 1-3
kap. LOA, dvs. i realiteten 3 kap. om arbetskonflikter och skadestånd.
Bland andra icke-statliga arbetsgivare med anställda som omfattas av
ställföreträdarlagen och därmed också av LOA kan nämnas de allmänna
försäkringskassorna och stiftelserna Svenska institutet, Stockholms
internationella fredsforskningsinstitut (SIPRI), Nordiska museet, Tekniska
museet samt Riksutställningar. Behörigheten för Statens arbetsgivarverk
34
(SAV) att företräda bl.a. dessa icke-statliga arbetsgivare vid förhandlingar Prop. 1993/94:65
om anställnings- och arbetsvillkor för deras arbetstagare grundas främst
på ställföreträdarlagen. Den lagen gäller också för biskopar och präster
i Svenska kyrkan.
I 1993 års budgetproposition (prop. 1992/93:100 bil. 8 under F 1 s.
85-93) föreslog regeringen att SAV skall ombildas till en
uppdragsmyndighet som fr.o.m. budgetåret 1994/95 skall finansieras med
avgifter.
Riksdagen godkände att den statliga arbetsgivarorganisationen ombildas
med den inriktning som regeringen sålunda förordat (bet. 1992/93:AU10,
rskr. 1992/93:205).
I prop. 1993/94:77 En ombildning av arbetsgivarorganisationen för det
statliga området, som i huvudsak innebär att riksdagens beslut fullföljs,
föreslår regeringen att ställföreträdarlagen skall upphöra vid utgången av
år 1994.
Enligt min mening bör LOA i sin helhet gälla för de arbetstagare som är
anställda hos myndigheterna under regeringen. Vidare bör lagen omfatta
arbetstagare hos riksdagen och kyrkomötet samt deras myndigheter. De
försäkringskasseanställda bör också omfattas av lagen. En utgångspunkt
bör vara att en särskild lagstiftning på området skall omfatta de anställda
vars uppgifter är av den natur att det från allmän synpunkt är
välmotiverat med de särskilda garantier för insyn och rättssäkerhet som
regelstyrning kan erbjuda.
När det gäller kommuner och landsting bör nya LOA i huvudsak bli
tillämplig i den omfattning som gäller för närvarande. Härav följer bl.a.
att arbetstagare hos kommun- och landstingsägda bolag inte omfattas av
lagen.
Myndighetsutövning
Förekomsten av myndighetsutövning skulle kunna vara ett kriterium på
att särregler skulle behövas för den personal som är "makthavare'' eller
"maktutövare" men inte för någon annan personal. Med en sådan
avgränsning skulle LOA:s tillämpningsområde kunna minskas väsentligt.
Det finns dock andra offentliga funktioner som ur det allmännas
synvinkel kan uppfattas som lika viktiga som ren myndighetsutövning. En
sådan avgränsning leder därför enligt min mening till ett alltför snävt
tillämpningsområde.
En annan invändning som med fog kan riktas mot att använda
begreppet myndighetsutövning för att avgränsa tillämpningsområdet är att
många anställda sysslar med både myndighetsutövning och uppgifter av
annan karaktär t.ex. service och rådgivning till allmänheten. Till det
kommer att uttrycket myndighetsutövning täcker ett omfattande område
och inte är helt entydigt, även om huvuddragen i uttrycket är relativt
klara.
35
Vad nu sagts innebär enligt min och utredningens mening att Prop. 1993/94:65
övervägande skäl talar mot att använda uttrycket myndighetsutövning för
att avgränsa personkretsen i en ny LOA.
De affärsverksanställda
Sedan den 15 juni 1990 gäller ett särskilt affärsverksavtal för de
affärsverksanställda. I det avtalet har inarbetats ett antal bestämmelser
från vissa personalförfattningar på det statliga området. Vidare har en
betydande avreglering skett på statens område genom olika
regeringsbeslut av den 21 november 1991, då över 20 förordningar på det
personalpolitiska området upphävdes, ändrades eller ersattes med nya. De
förordningar som nu finns kvar gäller i princip inte för affärsverken.
Affärsverkens önskemål om en anpassning till arbetsmarknaden i övrigt
har härigenom tillgodosetts i flera viktiga hänseenden.
Samtidigt pågår en bolagisering av affärsverken som kommer att
innebära att antalet affärsverk minskar väsentligt. Eftersom den särskilda
offentligrättsliga regleringen inte är tillämplig på de statliga bolagen, bör
behovet av särskilda lösningar för affärsverkens konkurrensutsatta delar
i princip försvinna i samband med en bolagisering.
De affärsverk för vilka en förändrad associationsform inte är aktuell för
närvarande är Luftfartsverket, Sjöfartsverket och Affärsverket Svenska
kraftnät. De är inte utsatta för konkurrens i samma omfattning som
övriga affärsverk. Förhållandevis mycket myndighetsutövning före-
kommer också inom t.ex. Luftfartsverket och Sjöfartsverket. Trollhätte
kanalverk kommer att inordnas i Sjöfartsverket fr.o.m. den 1 januari
1994 (prop. 1992/93:100 bil. 7, bet. 1992/93:TU 18, rskr. 1992/93:244).
Formen "statligt reglerad anställning"
Som nämnts gäller LOA:s nuvarande bestämmelser inte bara anställningar
hos staten utan också andra statligt reglerade anställningar hos
icke-statliga arbetsgivare med tillämpning av ställföreträdarlagen.
Hanteringen av löner och andra anställningsvillkor har således blivit
avgörande för vilka anställda som skall omfattas av LOA.
Enligt min mening utgör inte längre det förhållandet att staten
förbehållit sig rätten till inflytande på icke-statliga arbetstagares
anställningsvillkor något bärande skäl för att sådana arbetstagare skall
omfattas av LOA. Avgörande bör i stället vara en bedömning av den
aktuella verksamheten mot bakgrund av syftet med nya LOA.
Försäkringskassorna behandlas i dag väsentligen som myndighet när det
gäller finansiering och övrig styrning. Det är därför enligt min mening
rimligt att jämställa dem med statliga myndigheter också i funktionen som
arbetsgivare. Den nya LOA bör därför i sin helhet göras tillämplig på
anställda vid försäkringskassorna.
I övrigt bör en ny lag — i likhet med vad som nu gäller enligt LOA —
tillämpas på arbetstagare hos kommun, landsting, kommunalförbund,
församling eller kyrklig samfällighet i huvudsak bara när det gäller
36
bestämmelserna om arbetskonflikter samt vad gäller kommuner och Prop. 1993/94:65
landsting också reglerna om periodiska hälsoundersökningar.
Biskops- och prästanställningar
Biskopar och präster omfattas fr.o.m. den 1 januari 1993 inte av
nuvarande LOA utan av den nya kyrkolagen (1992:300). Därför bör
givetvis inte heller anställningarna för biskopar och präster omfattas av
nya LOA.
Statsråd, riksdagens ombudsmän, justitieråd, regeringsråd och
justitiekanslem
De nuvarande undantagen och inskränkningarna i LOA:s tillämpnings-
område för statsråd, riksdagens ombudsmän, justitieråd, regeringsråd och
justitiekanslem bör i princip också gälla i fortsättningen.
Jag anser också i likhet med utredningen att justitiekanslem skall
jämställas med justitie- och regeringsråden i fråga om regleringen av
vilka bestämmelser i lagen som skall tillämpas. Samma regler som för
justitie- och regeringsråden skall också gälla för deras ersättare (jfr
3 kap. 4 § sjätte stycket rättegångsbalken, ändrad senast 1991:1819, och
3 § tredje stycket lagen /1971:289/ om allmänna förvaltningsdomstolar,
ändrad senast 1991:1820).
Av staten lokalanställd a utomlands
Som framgår av 1 kap. 4 § LOA är lagen tillämplig på sådana
arbetstagare som är av svenska staten lokalanställda utomlands under
förutsättning att de är svenska medborgare. För sådana arbetstagare gäller
också i tillämpliga delar de allmänna arbetsrättsliga reglerna i bl.a. LAS
och lagen om medbestämmande i arbetslivet.
För lokalanställda som inte är svenska medborgare regleras däremot de
arbetsrättsliga förhållandena genom avtal (se vidare rapporten DsUD
1978:1 Lokalanställda vid utlandsmyndigheter, s. 194 f.).
Den allmänna principen är dock att den arbetsrättsliga lagstiftningen
bör tillämpas på varje arbetsplats med dominerande anknytning till
Sverige. Enligt min mening bör därför en ny LOA fortfarande gälla för
lokalanställda svenska medborgare.
Under senare tid har dock utvecklingen alltmer lett till att lokalanställda
oavsett medborgarskap skall vara integrerade i verksamhetslandets
arbetsmarknad samt att lokala förhållanden och villkor i allt högre grad
har blivit styrande för innehållet i lokalanställningen. Detta talar för en
ändrad ordning. Jag anser att en ändring härvidlag inte bör göras utan
ytterligare överväganden, som ligger utanför ramen för detta
lagstiftningsarbete. Denna fråga bör därför utredas i ett annat
sammanhang.
37
Arbetstagare i beredskapsarbete o.d. Prop. 1993/94:65
Arbetstagare som har anvisats beredskapsarbete eller skyddat arbete
omfattas inte av LOA som framgår av 1 kap. 6 § (ändrad senast
1992:325). I likhet med LOA-utredningen anser jag att inte heller nya
LOA bör gälla för dessa grupper, som är föremål för speciella
arbetsmarknadspolitiska åtgärder av tillfällig natur.
Mitt förslag: Uttrycket "tjänst" slopas och ersätts i princip med
ordet "anställning".
LOA-utredningens förslag: Överensstämmer med mitt
(huvudbetänkandet s. 146-155).
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inget att erinra mot
utredningens förslag.
Domstolsverket, som i och för sig anser att tjänstebegreppet kan slopas
och att reglerna i LOA och anställningsförordningen om rätten till
tjänstledighet kan utmönstras, förutsätter dock att möjligheterna till
tjänstledighet också i fortsättningen kan regleras på ett både för
arbetsgivaren och arbetstagaren godtagbart sätt.
Försäkringskasseförbundet, som inte heller har något emot att tjänste-
begreppet slopas, anser att en trolig konsekvens härav blir att systemet
blir flexiblare än tidigare dvs. med vagare avgränsade befattningar och
därmed större arbetsskyldighet.
Svenska officersförbundet pekar på vissa följder för försvaret av att
slopa begreppet tjänst t.ex. att staber och skolor inte längre kan klara sin
personalförsörjning med hjälp av tidsbegränsade r-tjänster (jfr 8 § andra
stycket anställningsförordningen.
Skälen för mitt förslag: Inom den allmänna arbetsrättens område
används i författningarna inte ordet tjänst utan det talas normalt om
anställning. Tjänst är däremot sedan länge ett centralt begrepp på den
statliga sidan. Uttrycket tjänst kan ha olika betydelser och det är inte
definierat vare sig i LOA eller dess förarbeten. I LOA avses ofta med
ordet tjänst en anställning. Det kan också avse de arbetsuppgifter som en
arbetstagare har anställts för att utföra. Detta är det s.k. funktionella
tjänstebegreppet.
Vid en genomgång av LOA framkommer det, som nyss sagts, att ordet
”tjänst" i de flesta fall kan bytas ut mot "anställning". Som exempel kan
nämnas att ett entledigande enligt 7 kap. 4 eller 5 § LOA i 15 kap. 1 §
samma lag betecknas som en fråga om anställningens upphörande. I dessa
fall har orden tjänst och anställning samma betydelse. Även i 11 kap. 5 §
38
regeringsformen, där det föreskrivs när en ordinarie domare får skiljas Prop. 1993/94:65
från tjänsten, kan ordet tjänst bytas ut mot anställning.
Som exempel på fall där ordet tjänst är detsamma som arbetsupp-
gifterna kan nämnas 7 kap. 5 § LOA där det föreskrivs att en fullmakts-
havare kan entledigas, om han inte kan fullgöra sin tjänst på ett
tillfredsställande sätt.
Med tjänst kan också avses befattningen eller arbetstagarens plats i
organisationen. Som exempel kan nämnas 7 kap. 7 § LOA om försätt-
ande i disponibilitet. En arbetstagare, som försätts i disponibilitet, skiljs
från sina arbetsuppgifter men inte från sin anställning.
Det står klart att innebörden av ordet "tjänst" har förändrats
allteftersom regleringen av det statliga anställningsförhållandet har
ändrats. Den statliga anställningen anses numera i likhet med den privata
i väsentliga delar grunda sig på anställningsavtalet.
LOA-utredningen har efter en ingående analys också kommit fram till
att tjänstebegreppet inte längre fyller någon nämnvärd funktion. Även när
det t.ex. gäller att bestämma omfattningen av den anställdes arbets-
skyldighet har begreppet i allt väsentligt spelat ut sin roll. Uttrycket tjänst
bör därför utmönstras.
Mitt förslag innebär att det i den nya LOA kommer att talas om
anställning i stället för tjänst. Ordet tjänst förekommer också i ett stort
antal lagar och andra författningar. Jag anser emellertid att det inte är
nödvändigt att ordet tjänst samtidigt byts ut i alla dessa författningar,
eftersom det normalt står klart vad som skall förstås med det. Efter hand
bör dock ordet tjänst ersättas med anställning eller eventuellt något annat
ord.
Ordet tjänst kan också ges en organisatorisk betydelse, som har att göra
med att det sedan gammalt finns ett system för inrättande av tjänster (för
närvarande ges regler härom i inrättandeförordningen 1991:1749). I detta
system ses tjänsten som något självständigt. Det är fråga om en på
förhand given ram med vissa arbetsuppgifter som skall utföras av den
som har tjänsten. Det organisatoriska tjänstebegreppet hade stor betydelse
på den tiden då Kungl. Maj:t och riksdagen gemensamt inrättade samtliga
tjänster.
Även om tjänstesystemet med tiden har genomgått förändringar och
bl.a. har likheter med de arbetsuppgifter som en arbetstagare har anställts
för att utföra är innebörden av ordet tjänst som här avses fortfarande
organisatorisk. Ordet motsvarar i detta fall närmast en årsarbetskraft eller
de resurser som sätts av för att anställa en person.
Av inrättandeförordningen framgår att vissa tjänster inrättas av
regeringen, medan andra inrättas av den enskilda myndigheten. I princip
gäller att den myndighet som inrättar en tjänst också skall tillsätta den.
Jag kan inte finna att det medför några nackdelar att också ta bort ordet
tjänst som organisatoriskt begrepp. Tvärtom bör det leda till en flexiblare
löne- och personalpolitik hos myndigheterna. Jag avser därför att
återkomma till regeringen med förslag om att inrättandeförordningen bör
upphävas eller i varje fall ses över.
39
Prop. 1993/94:65
Mitt förslag: Särregler om vikariat på den statliga sektom slopas i
princip.
LOA-utredningens förslag: Överensstämmer med mitt (huvud-
betänkandet s. 156-158).
Remissinstanserna lämnar i huvudsak förslaget utan erinran.
Kammarrätten i Stockholm är positiv till att reglerna om vikariat
anpassas till vad som gäller på den övriga arbetsmarknaden. Samtidigt
påpekas att vikariatsanställning i dag används som ett led i
domarutbildningen. Det aktuella regelkomplexet — även frågan om att
bevilja assessorer tjänstledighet — bör enligt kammarrätten övervägas
under den fortsatta behandlingen av lagstiftningsärendet.
Landstingsförbundet framhåller att det inom landstinget fortfarande
finns behov av att använda sig av vikariat också i de fall där vikarien är
anställd inom landstinget. Denna fråga är till stor del beroende av vilken
arbetsskyldighet som följer av anställningsavtalet.
Skälen för mitt Förslag: Regleringen av anställningsskyddet i LAS
bygger på att ett anställningsavtal skall gälla tills vidare (4 §). Från denna
huvudregel görs undantag bl.a. för vikariat.
I 5 § anges att avtal om tidsbegränsad anställning får träffas bl.a. om
det gäller ett avtal för viss tid som avser vikariat. Från bl.a. denna
bestämmelse får avvikelser göras genom kollektivavtal som har slutits
eller godkänts av en central arbetstagarorganisation. På statens område
får avvikelser också göras genom förordningar (2 kap. 6 § LOA). Som
exempel på detta kan nämnas tidsbegränsningsförordningen (1991:1750).
Av den förordningen framgår (3 § 2) att en arbetstagare får anställas för
en bestämd tid eller tills vidare längst till en viss tidpunkt bl.a. om
arbetstagaren anställs som ersättare för en viss arbetstagare.
Tidsbegränsade anställningar upphör visserligen utan uppsägning, men
arbetsgivaren är i regel skyldig att lämna besked om att vikariatet inte
kommer att fortsätta (15 och 16 §§ LAS). I 30 a § LAS finns särskilda
regler om överläggningsskyldighet m.m. Det som utmärker vikariatet
enligt LAS är att det i princip måste knyta an till en viss ledig person
eller en viss ledig tjänst eller befattning (jfr AD 1976 nr 23).
På det statliga området finns särskilda bestämmelser om vikariat. I
princip gäller att bestämmelserna i LOA om tjänst skall tillämpas också
på vikariat (2 kap. 2 §).
Av vad nu sagts framgår att ett vikariat är en anställning. Hos en statlig
myndighet kan man vikariera på en tjänst men samtidigt ha kvar sin
bottentjänst, som någon annan i sin tur kan vikariera på. På det sättet kan
det bli ett ganska krångligt system med tjänster och vikariat som kan vara
svårt att överblicka. Hela systemet bygger på institutet tjänst.
För att förstå detta system måste man gå tillbaka till den tid då en ar-
betstagare ofta hade en "bottentjänst" med ett starkt anställningsskydd,
40
t.ex en fullmaktstjänst, och en "topptjänst” som kanske var en extra Prop. 1993/94:65
ordinarie tjänst med högre lön men med sämre anställningsskydd.
Arbetstagaren hade då möjlighet att förena dessa två tjänster.
Mitt förslag innebär att man i normalfallet bara behöver använda sig av
vikariat i sådana fall när arbetstagaren inte är anställd hos myndigheten.
Givetvis kan tillämpningen av vikariatet — som Landstingsförbundet
påpekar — bero på vilken arbetsskyldighet som följer av
anställningsavtalet.
Det vikariatssystem som jag nu förordar förutsätter ingen ny
lagreglering. Däremot kan ett flertal bestämmelser i LOA slopas, bl.a.
den nyssnämnda regeln i 2 kap. 2 §. Också bestämmelsen i 4 kap. 5 §
om ledigkungörande av vikariat kan undvaras. Anledningen till att dessa
bestämmelser kan slopas är att vikariatet är en form av anställning.
Vidare föreslår jag att 4 kap. 7 § första stycket och den anslutande regeln
i 16 kap. 5 § andra stycket upphävs liksom regeln i 4 kap. 6 § om att
vikariat tillsätts med förordnande.
Jag förutsätter att de problem som eventuellt kan uppkomma inlednings-
vis till följd av det nya vikariatsinstitutet kan lösas inom ramen för det
nya systemet. En konsekvens av förslaget bör bli att man på många
arbetsplatser i väsentlig omfattning bör kunna minska användandet av
vikariatssystemet.
Mitt förslag: De regler i LOA som rör rekryteringen av personal till
lediga platser slopas. Varje myndighet skall i fortsättningen själv i
princip bestämma vilket sätt som är bäst för just den myndigheten
att få kompetent personal.
LOA-utredningens förslag: Avviker från mitt genom att utredningen
föreslår att det av den nya lagen skall framgå att varje myndighet som
avser att anställa någon i princip skall vara skyldig att lämna information
om detta (huvudbetänkandet s. 158-161).
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker i huvudsak
utredningens förslag eller lämnar det utan erinran.
Justitieombudsmannen anser att förslaget innebär en radikalt ökad frihet
för myndigheterna. Det är viktigt att utvecklingen inte leds in i
okontrollerade banor.
Några remissinstanser, bland dem Tullverket, Statistiska centralbyrån,
SAV och Statens lantmäteriverk, anser att någon lagreglering inte behövs
när det gäller hur en myndighet skall informera om lediga platser.
Den nuvarande skyldigheten att anmäla lediga platser till arbets-
förmedlingen diskuteras av flera remissinstanser. Riksåklagaren anser att
förordningen om statliga platsanmälningar, som reglerar en sådan
skyldighet för statliga myndigheter, måste behållas som en garanti för
information till utomstående intresserade personer. Försvarets
41
civilförvaltning och Försvarets personalnämnd däremot anser att nämnda Prop. 1993/94:65
förordning kan upphävas. Den kan i stället ersättas av lagen om skyldig-
het för arbetsgivare att anmäla ledig plats till den offentliga
arbetsförmedlingen och av förordningen med samma namn. Dessa författ-
ningar måste i så fall göras tillämpliga på den statliga arbetsmarknaden.
Svenska akademien framhåller att förslaget såvitt avser Post- och
Inrikes Tidningar innebär negativa ekonomiska konsekvenser för
akademien.
Skälen för mitt förslag: I LOA och i anställningsförordningen finns
detaljerade regler om förfarandet vid tillsättning av statliga anställningar
vad avser både tjänster och vikariat. Som huvudregel gäller att en tjänst
eller ett långtidsvikariat skall ledigkungöras genom annons i Post- och
Inrikes Tidningar. Bara den som har kommit in med sin ansökan inom
föreskriven tid anses i princip som sökande.
I motsats till vad som gäller inom såväl den privata som den
kommunala sektorn av arbetsmarknaden kan tjänstetillsättningar inom den
statliga sektorn överklagas. Detta kan sägas vara ett uttryck för den sedan
gammalt förhärskande rätten "att gå till kungs" (jfr 30 § verksförord-
ningen /1987:1100/). Inom ramen för det pågående arbetet med att befria
regeringen från löpande ärenden har det blivit allt vanligare med
föreskrifter som skär av rätten att klaga till regeringen. Detta arbete har
hittills varit inriktat på tjänster där tillsättningen kan prövas i två
instanser under regeringen (tvåinstansprincipen). Att man slopar det
tredje ledet i instansordningen — regeringen — står i överensstämmelse
med de allmänna riktlinjer för regeringens befattning med överklaganden
som riksdagen antog år 1984 (prop. 1983/84:120, bet. 1983/84:KU23,
rskr. 1983/84:250).
En arbetsgivare är i princip skyldig att underrätta arbetsförmedlingen
om att det finns ett rekryteringsbehov. När det gäller statsförvaltningen
följer detta av förordningen (1984:819) om statliga platsanmälningar
(omtryckt 1990:75). På arbetsmarknaden i övrigt finns regler härom i
lagen (1976:157) om skyldighet för arbetsgivare att anmäla ledig plats till
den offentliga arbetsförmedlingen och i förordningen (1976:267) med
samma namn.
Enligt min uppfattning är det viktigt att åstadkomma förenklingar också
när det gäller frågor som har att göra med rekrytering av personal.
Samtidigt är det — som Justitieombudsmannen säger — väsentligt att
respekten för den allmänna tjänstens integritet bevaras. Ett inslag i den
bilden och som skiljer statliga anställningsförhållanden från
arbetsmarknaden i övrigt är offentlighetsprincipen. Oavsett vilka regler
som omgärdar tillsättningsförfarandet på statens område har varje
medborgare — även om vederbörande inte har sökt anställningen — rätt
att ta del av ansökningshandlingarna. Därtill kommer regeringsformens
regler om saklig grund, vilka varje statlig myndighet är skyldig att iaktta
och det givetvis oberoende av om någon information har skett om den
lediga platsen eller ej.
42
I likhet med vad som gäller för arbetsmarknaden i övrigt är de Prop. 1993/94:65
offentliga arbetsgivarna vid anställning av personal skyldiga att iaktta
bestämmelserna i jämställdhetslagen (1991:443) om bl.a. förbud mot
könsdiskriminering.
I likhet med flera av remissinstanserna anser jag att övervägande skäl
talar för att frågan om förfarandet vid anställning av personal inte
behöver regleras i nya LOA. Det bör vara tillräckligt att med utnyttjande
av regeringens restkompetens enligt 8 kap. 13 § första stycket
regeringsformen i en förordning meddela de föreskrifter om förfarandet
vid rekrytering av personal som eventuellt kan behövas. Därvid bör
myndigheterna ges stor frihet att själva bestämma sättet för att få fram
lämpliga sökande till lediga platser. Det bör exempelvis inte längre vara
obligatoriskt att annonsera i Post- och Inrikes Tidningar. I vissa
situationer t.ex. vid rekrytering av professorer till universiteten och
högskolorna kan det dock finnas skäl till särskilda regler för att garantera
bästa möjliga kompetens.
När det gäller skyldigheten att underrätta arbetsförmedlingen om lediga
platser kan det enligt min mening finnas skäl för att tills vidare behålla
den nuvarande ordningen med en särskild förordning på statens område.
Mitt förslag: Bestämmelserna om behörighetsvillkor och beford-
ringsgrunder skall behållas i princip oförändrade.
LOA-utredningens förslag: Överensstämmer med mitt (huvud-
betänkandet s. 242-246).
Remissinstanserna lämnar i huvudsak förslaget utan erinran.
Anställningsmyndighet
Enligt 11 kap. 9 § första stycket regeringsformen skall tjänster vid
domstolar eller vid förvaltningsmyndigheter som lyder under regeringen
tillsättas av regeringen eller av den myndighet som regeringen
bestämmer.
I 4 kap. 1 § LOA finns bl.a. bestämmelser som bara återger innehållet
i 11 kap. 9 § första stycket regeringsformen.
Tjänstetillsättning betraktas som myndighetsutövning (prop. 1971:30
sid. 332 och prop. 1973:90 s. 397). Enligt 11 kap. 6 § tredje stycket
regeringsformen kan en förvaltningsuppgift som innefattar
myndighetsutövning överlåtas till ett privat rättssubjekt endast med stöd
av lag. Detta innebär att tjänstetillsättningar inte kan regleras avtalsvägen.
43
Behörighetsvillkor
Prop. 1993/94:65
Enligt 11 kap. 9 § tredje stycket regeringsformen gäller krav på svenskt
medborgarskap för bl.a. domare, chefer för en myndighet som lyder
omedelbart under regeringen, ledamöter av vissa myndigheter eller deras
styrelser, tjänster inom regeringskansliet närmast under statsråd och
tjänster som svenskt sändebud. Om tjänsten eller uppdraget tillsätts
genom val av riksdagen, gäller även kravet på svenskt medborgarskap.
I övrigt får krav på svenskt medborgarskap för behörighet att ha
anställning eller uppdrag hos staten eller en kommun ställas upp endast
i lag eller enligt förutsättningar som anges i lag.
Huvudregeln är att utländska medborgare skall kunna få en statlig
anställning. Men vissa undantag har dock ansetts nödvändiga med hänsyn
till bl.a. rikets säkerhet och önskemålet att frågor som rör enskildas
rättsställning avgörs av svenska medborgare.
Enligt 4 kap. 2 § första stycket LOA krävs vidare svenskt
medborgarskap för militära anställningar och vid anställning som åklagare
eller polisman.
Befordringsgrunder
Vid en tillsättning av en statlig tjänst skall enligt 11 kap. 9 § andra
stycket regeringsformen avseende endast fästas vid sakliga grunder,
såsom förtjänst och skicklighet. Förtjänst och skicklighet anges bara som
exempel; även andra sakliga grunder kan vägas in vid bedömningen.
Hänsyn kan exempelvis tas till strävandena efter jämställdhet mellan
könen på arbetsplatsen och intresset av att bereda arbetshandikappade
sysselsättning.
Grundlagsregeln om sakliga grunder gäller endast vid tillsättning av
statliga tjänster. Regeln kan inte sättas åt sidan avtalsvägen.
Skickligheten skall enligt 4 kap. 3 § tredje stycket LOA sättas främst,
om det inte finns särskilda skäl för något annat.
I likhet med LOA-utredningen och remissinstanserna anser jag inte att det
finns någon anledning att i sak ändra nuvarande reglering av de
grundläggande behörighetsvillkoren och befordringsgrunderna för statliga
anställningar. Bestämmelser härom bör därför tas in i nya LOA.
Bestämmelsen i 4 kap. 1 § LOA om beslutande organ vid tjänstetill-
sättning anser jag däremot sakna självständig betydelse. Den bör därför
inte föras över till nya LOA.
44
Förening av anställningar
Prop. 1993/94:65
Mitt förslag: Bestämmelsen i 7 kap. 13 § LOA om att anställningen
i vissa fall automatiskt upphör om arbetstagaren får en annan statlig
anställning behålls i sak oförändrad.
LOA-utredningens förslag: Innebär att bestämmelsen i 7 kap. 13 §
LOA slopas (huvudbetänkandet s. 171-174).
Remissinstanserna: Bara ett fåtal remissinstanser berör uttryckligen
frågan om s.k. tjänsteförening. Kriminalvårdsstyrelsen, SIDA och Statens
invandrarverk anser att systemet med tjänsteförening bör slopas, medan
SAV förordar att man för fullmaktshavamas del bör behålla reglerna om
rätt till tjänsteförening och om anställningens upphörande vid otillåten
tjänsteförening.
Skälen för mitt förslag: Av 7 kap. 13 § första stycket LOA framgår
att om en arbetstagare erhåller någon annan statligt reglerad anställning,
så upphör den första anställningen utan särskild åtgärd, om något annat
inte följer av föreskrifter om s.k. tjänsteförening. Sådana föreskrifter
finns bl.a. i anställningsförordningen när det gäller fullmaktshavare och
i kollektivavtal i fråga om övriga arbetstagare (jfr prop. 1988/89:100 bil.
2, s 18 f.).
På grund av denna regel behöver den statsanställde inte skriftligen säga
upp anställningsavtalet, om han fått en ny anställning hos staten som inte
går att förena med den gamla anställningen (otillåten tjänsteförening).
Av paragrafens andra stycke framgår att regeringen har rätt att i
undantagsfall bestämma att en anställning skall finnas kvar trots att den
enligt lagrummet skulle upphöra.
I paragrafens tredje stycke hänvisas till särskilda bestämmelser om att
justitieråd och regeringsråd inte får inneha eller utöva någon annan statlig
tjänst.
På den icke-statliga arbetsmarknaden finns ingen motsvarighet till
reglerna om tjänsteförening. Om en arbetstagare får en annan anställning,
säger arbetstagaren normalt upp sitt löpande anställningsavtal eller också
upphör det på något annat sätt.
I det följande (avsnitt 9.4) kommer jag att föreslå att bestämmelserna
om att en uppsägning från arbetstagarens sida måste ske skriftligen skall
behållas.
Regeln i 7 kap. 13 § första stycket har enligt min mening en funktion
att fylla i ett system där uppsägningar måste vara skriftliga för att vara
giltiga, såsom fallet är inom statsförvaltningen. Den regeln blir då ett
hjälpmedel för både arbetsgivaren och arbetstagaren. Enligt min mening
är detta en enkel och tydlig ordning som behövs också i fortsättningen.
45
Nämnda lagregel bör såvitt avser den som är anställd med fullmakt Prop. 1993/94:65
kompletteras med bestämmelser i bl.a. den nya förordning om fullmakts-
anställning som jag senare avser att lägga fram för regeringen.
En motsvarighet till paragrafens andra stycke bör också finnas kvar.
Jag anser däremot att bestämmelserna i 7 kap. 13 § tredje stycket kan
slopas. Därmed avses inte någon ändring i sak.
Partiell tjänstebefrielse
(huvudbetänkandet s. 175-177, 180)
Bestämmelserna om partiell tjänstebefrielse i 19 a § anställnings-
förordningen har följande lydelse: "Om det är nödvändigt för att en
arbetstagare skall kunna handlägga ett visst ärende eller en viss grupp av
ärenden eller fullgöra något annat särskilt åliggande i tjänsten, får
myndigheten, om inte regeringen förskriver något annat, helt eller delvis
befria honom från övriga tjänstegöromål under en viss tid."
En motsvarighet i sak till nämnda bestämmelse fanns i 17 § 2 mom. det
civila avlöningsreglementet (1939:8). Den bestämmelsens syfte var att
reglera hur lönen skulle beräknas för en befattningshavare och för
vikarien och att hindra att myndigheterna ökade statens utgifter.
Den ursprungliga innebörden av bestämmelsen har kommit att
förskjutas så, att det har ansetts att en arbetstagare kan tvingas att
underkasta sig partiell tjänstebefrielse. Det är emellertid tveksamt om ett
sådant synsätt är grundlagsenligt. Frågan att använda partiell tjänste-
befrielse med tvång har också prövats av Justitieombudsmannen i ett
beslut den 26 november 1985 (Dnr 2379-1983). Justitieombudsmannen
kom därvid till den slutsatsen att 21 § kungörelsen (1965:915) om
inrättande av vissa statligt reglerade tjänster m.m. — som i dag motsvaras
av 19 a § anställningsförordningen — inte kunde åberopas som grund för
att mot en arbetstagares vilja förändra dennes arbetsuppgifter och
förhållanden i övrigt på ett sådant sätt att denne i realiteten får en annan
anställning än den han tidigare haft.
Med hänsyn härtill anser jag i likhet med LOA-utredningen att
bestämmelserna om partiell tjänstebefrielse bör slopas.
Utövande av en annan tjänst
(huvudbetänkandet s. 177, 178, 181)
I 18 § anställningsförordningen finns vissa bestämmelser om utövande av
en annan tjänst i fråga om andra än ordinarie domare. Av paragrafen
framgår att den som har en lönetjänst, dvs. en tjänst som inte är en
arvodestjänst, är skyldig att utöva en annan statlig lönetjänst hos en myn-
dighet eller inrättning inom samma verksamhetsområde. En deltids-
anställd arbetstagare är inte skyldig att tjänstgöra i större omfattning än
som han är skyldig att göra i sin egen tjänst. Vidare framgår av
paragrafens andra stycke att en arbetstagare dock inte är skyldig att under
längre tid än sammanlagt tre månader under samma kalenderår utöva en
högre tjänst. Här görs vissa undantag för aspiranter m.fl.
46
Frågan om en statstjänstemans skyldighet att utföra någon annan tjänst Prop. 1993/94:65
har belysts av Arbetsdomstolen som uttalat att det inte föreligger några
avgörande skäl att betrakta en myndighets beslut om skyldighet för en
tjänsteman att utöva någon annan tjänst på något principiellt annat sätt än
andra arbetsledningsbeslut (AD 1982 nr 112).
Försäkringskasseförbundet anser att bestämmelsen bör finnas kvar.
Jag delar LOA-utredningens bedömning att 18 § anställningsförord-
ningen inte innebär att skyldigheten att utöva en annan tjänst blir mer
vidsträckt på grund av nämnda paragraf än vad den är enligt allmänna
arbetsrättsliga regler.
Mitt förslag: Anställningsskyddet för arbetstagare i verksledande
eller därmed jämförlig ställning skall i sak behållas oförändrat.
Den som är chef för den ombildade arbetsgivarorganisationen får
skiljas från sin anställning enligt samma regler som gäller för statliga
affärsverkschefer.
LOA-utredningens förslag: Avviker från mitt genom att utredningen
föreslår att anställningsskyddet för arbetstagare i verksledande eller
därmed jämförlig ställning hos staten skall regleras på samma sätt som
för motsvarande arbetstagare på arbetsmarknaden i övrigt, dvs. LAS skall
inte vara tillämplig på dem (huvudbetänkandet s. 201-210).
Remissinstanserna lämnar i huvudsak förslaget utan erinran.
Bland de remissinstanser som har synpunkter på förslaget kan nämnas
Kriminalvårdsstyrelsen, som anser att det vid varje myndighet bör
fastställas vilka befattningar som är verksledande eller därmed jämförliga.
Ytterligare kan nämnas SACO som anser att villkoren för statliga chefer
varken genom enskilda anställningsavtal eller kollektivavtal motsvarar vad
som gäller på den övriga arbetsmarknaden.
Ett bestämt krav från SACO är att alla redan anställda chefer i
verksledande ställning, som tillhör undantagskretsen, måste omfattas av
förordningen (1991:1160) om förordnandepension så länge den gäller.
Bakgrunden till mitt förslag: LAS gäller för arbetstagare i både
allmän och privat tjänst (1 §). Lagen gäller dock inte för arbetstagare
som med hänsyn till arbetsuppgifter och anställningsvillkor får anses ha
en företagsledande eller därmed jämförlig ställning (1 § andra stycket 1).
Detta undantag har motiverats med att företagsledarna har en utpräglad
arbetsgivarfunktion och en särskild förtroendeställning i förhållande till
arbetsgivaren (prop. 1973:129 s. 194 f.).
På det statliga området däremot är tillämpligheten av LAS beroende av
anställningsformen för arbetstagare i företagsledande, eller som det kallas
47
i LOA, verksledande eller därmed jämförlig ställning (högre chef). Prop. 1993/94:65
Den som är förordnad för en bestämd tid omfattas inte av LAS. Det
gäller för de allra flesta myndighetschefer, t.ex. generaldirektörer och
landshövdingar. För dessa finns det i LOA några specialbestämmelser.
Enligt 7 kap. 9 § får chefen för ett statligt affärsverk skiljas från sin
tjänst före utgången av förordnandetiden, om det är nödvändigt av hänsyn
till verkets bästa. Den som är chef för någon annan förvaltnings-
myndighet som lyder direkt under regeringen får enligt 7 kap. 10 §
förflyttas till en annan statlig tjänst som tillsätts på samma sätt, om det
är påkallat av organisatoriska skäl eller annars nödvändigt av hänsyn till
myndighetens bästa. Det finns emellertid inte några lagbestämmelser,
vare sig i LAS eller LOA, om uppsägning av de högre chefer som är
förordnade för en bestämd tid.
Till en sådan anställning för bestämd tid är i regel knuten en särskild
pensionsrätt, rätt till förordnandepension. Av förordningen (1991:1160)
om förordnandepension m.m. framgår vilka chefer som har rätt till sådan
pension. Det gäller arbetstagare med s.k. p-tjänster, dvs. de som har
förordnanden för en bestämd tid. Omkring 200 arbetstagare — general-
direktörer, landshövdingar och andra högre chefer — omfattas av denna
förordning.
Övriga högre chefer hos staten är i regel förordnade tills vidare. Ett
fåtal är anställda med fullmakt (se avsnitt 6). Den som är förordnad tills
vidare omfettas av en del av bestämmelserna i LAS, exempelvis att det
krävs saklig grund för uppsägning (7 §). Också reglerna om turordning
vid uppsägning på grund av arbetsbrist och om företrädesrätt till återan-
ställning är i princip tillämpliga på dessa arbetstagare (8 kap. 1 § andra
stycket och 9 kap. 1 § andra stycket LOA).
I praktiken torde dock anställningsskyddet för sådana arbetstagare i
chefsställning vara ganska uttunnat vid jämförelse med vanliga ar-
betstagare som LAS är tillämplig på. Bestämmelser om t.ex. turordnings-
kretsar i samband med uppsägning på grund av arbetsbrist torde i verklig-
heten sakna betydelse för dessa arbetstagare.
Kategorin under myndighetschefema, bl.a. överdirektörer, har tidigare
anställts för en bestämd tid eller tills vidare, medan avdelningschefer eller
motsvarande i regel har förordnats tills vidare. Numera gäller den policyn
att dessa arbetstagare i regel anställs tills vidare, men med ett
tidsbegränsat chefsskap kombinerat med vissa trygghetsåtaganden.
Riksdagen har — som nämnts i avsnitt 3 — godkänt att Statens arbets-
givarverk ombildas till en uppdragsmyndighet fr.o.m. den 1 juli 1994
(rskr. 1992/93:205). I prop. 1993/94:77, som i huvudsak fullföljer
riksdagens beslut, tas ånyo upp frågan om att uppdragsmyndigheten skall
utse bl.a. chefen för myndigheten. Det sägs i nämnda proposition att den
som tillsätter chefen, dvs. uppdragsmyndighetens styrelse, också bör ha
rätt att entlediga denne. På detta sätt görs uppdragsmyndighetens mera
fristående ställning från regeringen tydligare än i nuvarande myndighets-
form. Några lagförslag lades inte fram i propositionen med anledning av
dessa överväganden.
48
Skälen för mitt förslag: Enligt LOA-utredningen bör anställnings- Prop. 1993/94:65
skyddet för de högre statliga cheferna i princip vara utformat på samma
sätt som för motsvarande chefer på den övriga arbetsmarknaden, bl.a. i
syfte att skapa bättre möjligheter till ökad rörlighet mellan de olika
arbetsmarknadssektorema. Jag kan emellertid för min del inte se att det
sammantaget skulle bli en bättre lösning att ta bort nuvarande bestämmel-
ser. Lagregleringen är tvingande men utgör exempelvis inte något hinder
mot att träffa individuellt avpassade anställningsavtal. Enligt min mening
bör man i ökad utsträckning också använda sig av den möjligheten, i
första hand inom ramen för tidsbegränsade förordnanden. När det gäller
tillsvidareanställda chefer kan det dessutom vara av värde att i lag behålla
den uttryckliga regeln att det skall föreligga saklig grund för att en sådan
anställd skall få sägas upp.
I motsats till vad LOA-utredningen föreslagit anser jag alltså att
bestämmelser om grunden för uppsägning eller avskedande, turordning
vid uppsägning och företrädesrätt till återanställning i LAS även i
fortsättningen bör tillämpas på sådana arbetstagare i verksledande eller
därmed jämförlig ställning som är förordnade tills vidare.
Bestämmelserna i 7 kap. 9 och 10 §§ LOA som innebär att vissa chefer
som är anställda för en bestämd tid trots detta kan skiljas eller förflyttas
från sina anställningar, bör också föras över till den nya lagen.
Vad gäller chefen för den ombildade arbetsgivarorganisationen bör han
eller hon utses av myndighetens styrelse. Den bör också ha rätt att
entlediga honom eller henne, om det kan anses nödvändigt med hänsyn
till myndighetens bästa (jfr prop. 1993/94:77 s. 24 f.). Bestämmelsen i
7 kap. 9 § LOA om att en chef för ett statligt affärsverk får skiljas från
sin anställning bör göras tillämplig också på arbetsgivarorganisationens
chef.
Mitt förslag: Anställningsformen fullmakt skall behållas. De
särskilda reglerna om fullmaktsanställning skall föras samman till en
särskild lag.
LOA-utredningens förslag: Överensstämmer med mitt (huvud-
betänkandet s. 250-259).
Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna tillstyrker
förslaget eller har ingen erinran mot det.
Justitieombudsmannen föreslår att man i LOA för in en hänvisning till
lagen om fullmaktsanställning och att man i den senare lagen klart
utsäger att den gäller framför bestämmelserna i LOA.
Justitiekanslem och Domstolsverket tillstyrker att bestämmelserna för
ordinarie domare regleras i en särskild lag. Domstolsverket anser att det
inte borde upplevas som betungande att det för domare blir aktuellt med
två lagar som reglerar deras anställningsförhållande.
49
4 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 65
Riksåklagaren anför att anställningsformen fullmakt bör finnas kvar för
sådana arbetstagare av vilka det med hänsyn till arbetsuppgifternas art
krävs särskild självständighet och integritet. Han anser att de tjänster som
för närvarande tillsätts med fullmakt inom åklagarväsendet även i
framtiden skall tillsättas med fullmakt. Han anser också att det är en
fördel att reglerna för fullmaktshavare samlas i en lag.
Överbefälhavaren anser att fullmaktsanställningen bör bibehållas för de
yrkesofficerare som innehar den militära graden major eller högre.
SAV tillstyrker utredningens förslag men anser som framgått av avsnitt
4.5 att reglerna om rätt till tjänsteförening och om anställningens
upphörande vid otillåten tjänsteförening bör bibehållas för fullmaktsha-
vare.
Universitetet i Stockholm avstyrker att bestämmelserna i 7 kap. 4 §
samt 13 kap. 2 § LOA förs över till den särskilda lagen. Universitet
anser vidare att bestämmelserna för fullmaktsanställda bör ingå i LOA.
Svenska officersförbundet anser att officerare även fortsättningsvis skall
anställas med fullmakt.
Prop. 1993/94:65
Allmänt
De statliga tjänstemännen kunde förr delas in i två grupper — ordinarie
och icke ordinarie. En ordinarie tjänsteman fick till skillnad från en icke
ordinarie ett särskilt bevis för sin anställning, fullmakten. De ordinarie
var också till skillnad från övriga anställda oavsättliga enligt 36 § i 1809
års regeringsform.
Ordningen att anställa med fullmakt används numera för en del högre
tjänster i vilka ingår arbetsuppgifter av rättsvårdande karaktär eller annars
med rättslig eller liknande anknytning (prop. 1975/76:105 bil. 2 s. 210).
Inom det statliga området finns, förutom fullmaktsanställningen, anställ-
ningsformerna förordnande tills vidare eller förordnande för begränsad
tid. Den normala anställningsformen är förordnande tills vidare. Anställ-
ningsformen fullmakt medför ett anställningsskydd som går längre än vad
som följer av LAS.
Enligt en kartläggning som Civildepartementet gjorde år 1991 användes
då anställningsformen fullmakt vid nyanställning för följande kategorier:
— justitiekanslem (1),
— ordinarie domare (ca 940),
— riksåklagaren (1), biträdande riksåklagaren (1), samtliga över-
åklagare (16) samt vissa chefsåklagare (ca 20),
— professorer som tillsätts av regeringen (ca 1550),
— yrkesofficerare (ca 10 000).
Det finns dessutom inom flera verksamhetsområden kvar arbetstagare
som i enlighet med tidigare regler är anställda med fullmakt. Dessa
arbetstagare förenar i de flesta fall fullmaktsanställningen med en högre
statlig anställning (se avsnitt 4.5).
50
För Svenska kyrkan finns särskilda regler om fullmaktsanställning i Prop. 1993/94:65
kyrkolagen (1992:300). Alla biskopar skall anställas med fullmakt.
Vidare gäller särskilda regler om vilka rättsverkningar en fullmaktsan-
ställning medför på kyrkans område. Detta område behandlas dock inte
i denna proposition.
Av förordningen (1992:538) om inrättande och indragning av vissa
tjänster vid myndigheter som hör till Försvarsdepartementet framgår att
yrkesofficerare inte längre skall anställas med fullmakt. Förordningen
trädde i kraft den 1 juli 1992.
Ordningen att anställa tjänstemän med fullmakt har således efter hand
brutits. Riksdagen har beslutat att professorer inte längre skall anställas
med fullmakt (prop. 1990/91:150 del II bil.7, bet. 1990/91 :UbU21, rskr.
1990/91:389). Fullmaktssystemet upphörde vid utgången av juni 1993
men används övergångsvis i fråga om tjänster som dessförinnan kungjorts
lediga till ansökan. Med hänsyn till vikten av att ge dem som därefter
anställs som professorer den anställningstrygghet som kan vara väsentlig
för integriteten i forskning och undervisning har det i 3 kap. 4 §
högskolelagen (1992:1434) tagits in en särskild bestämmelse som innebär
att en professor som anställs utan tidsbegränsning får skiljas från tjänsten
endast av sådana skäl som är grund för avskedande.
Nuvarande bestämmelser
Det finns bestämmelser om anställningsformen fullmakt i bl.a. LOA,
anställningsförordningen och dess övergångsbestämmelser samt
inrättandeförordningen.
Enligt 4 kap. 6 § LOA skall en ordinarie domare anställas med
fullmakt. I övrigt bestämmer regeringen vilka tjänster som skall tillsättas
med fullmakt. En fullmaktstjänst inrättas av regeringen enligt 2 §
inrättandeförordningen.
När det gäller förening av en fullmaktsanställning med en annan statlig
anställning, innehåller 7 kap. 13 § LOA ett bemyndigande för regeringen
att meddela föreskrifter i ämnet (28-31 a §§ anställningsförordningen).
Fullmaktsanställningens rättsverkningar
Skillnaden i anställningsskydd mellan en fullmaktsanställning och en
tillsvidareanställning är att en fullmaktsanställd inte kan sägas upp enligt
7 § LAS. En fullmaktsanställd kan, liksom andra arbetstagare, entledigas
med stöd av 7 kap. 3 eller 4 § LOA. Fullmaktshavaren kan också till
skillnad från andra arbetstagare entledigas enligt 7 kap. 5 § LOA.
Enligt 7 kap. 8 § LOA kan en fullmaktshavare förflyttas till en annan
statlig tjänst som också tillsätts med fullmakt. Förflyttning är ett sätt att
lösa de problem som uppkommer när arbetsbrist uppstår, men en
arbetstagare kan också förflyttas av personliga skäl, t.ex. vid samarbets-
problem på arbetsplatsen. Institutet förflyttning kommer att behandlas
också i avsnitt 9.5.
51
Om en arbetstagare får en annan statlig anställning, kan detta enligt 7 Prop. 1993/94:65
kap. 13 § LOA leda till att den första anställningen upphör, även om den
är en fullmaktsanställning.
Det förhållandet att en fullmaktshavare inte kan sägas upp på grund av
arbetsbrist, t.ex. i samband med att en myndighet läggs ned eller om-
organiseras torde innebära att en myndighet inte ens kan föra upp en
fullmaktsanställd på de turordningslistor som upprättas.
Det har sedan gammalt inte ansetts vara möjligt att frånta dem som
redan har en anställning med fullmakt de rättsverkningar som fullmakten
innebär, dvs. det har inte varit möjligt att skilja en arbetstagare från sin
fullmaktsanställning utan stöd av någon regel i LOA.
Särskilt om ordinarie domare
Det finns bestämmelser i 11 kap. 5 § regeringsformen som ger "ordinarie
domare" en längre gående anställningstrygghet än andra statligt anställda.
Bestämmelserna har motiverats med att de garanterar självständighet i
dömandet och markerar domstolarnas oberoende ställning (prop. 1973:90
s. 390 f.). En ordinarie domare kan skiljas från sin anställning endast om
han på grund av ett brott eller ett grovt eller upprepat åsidosättande av
ett tjänsteåliggande är uppenbart olämplig att ha anställningen eller om
han enligt lag är skyldig att avgå med pension.
En ordinarie domare har vidare rätt att begära rättslig prövning av
beslut om skiljande från anställningen eller om avstängning eller läkar-
undersökning, om beslutet har fattats av någon annan myndighet än
domstol. Endast om det är påkallat av organisatoriska skäl är en ordinarie
domare skyldig att flytta till en annan jämställd domartjänst (11 kap. 5 §
tredje stycket regeringsformen).
I 12 kap. 8 § regeringsformen finns särskilda bestämmelser för
justitieråd och regeringsråd om förfarandet vid prövning av de frågor som
avses i 11 kap. 5 § regeringsformen. Dessa innebär att frågor om
skiljande från anställningen, om avstängning eller om skyldighet att
undergå läkarundersökning prövas av Högsta domstolen på talan av
Justitieombudsmannen eller Justitiekanslem.
Bestämmelserna i 11 kap. 5 § regeringsformen är bara tillämpliga på
en domare som är anställd med fullmakt, således inte på en domare som
är anställd med förordnande tills vidare.
Med hänsyn till regeringsformens föreskrifter om ordinarie domare har
det ansetts att frågan om vilka domartjänster som skall vara ordinarie och
rättsverkningarna av detta måste regleras offentligrättsligt (prop.
1975/76:105 bil. 2 s. 211). Frågan är således inte avtalsbar.
Enligt LAS gäller allmänt ett krav på saklig grund för uppsägning från
arbetsgivarens sida. Det kan därför hävdas att de syften som fullmakts-
anställningen skall tillgodose i princip redan härigenom är tillgodosedda
på ett mer ändamålsenligt sätt än som är fallet med entledigandegrunder-
52
na i LOA. Mot denna bakgrund behövs numera inte fullmaktsanställning Prop. 1993/94:65
i de flesta fall där den tidigare har använts för att garantera anställnings-
trygghet och därmed oberoende.
Som jag tidigare nämnt har det också redan beslutats att professorer
och yrkesofficerare i fortsättningen inte skall anställas med fullmakt.
Det finns dock anställningar där särskilda konstitutionella eller andra
starka skäl talar för en utökad anställningstrygghet för den anställde. Det
gäller — förutom för ordinarie domare — t.ex. för högre åklagare och
justitiekanslem. Också i fortsättningen bör det vara en fråga för
regeringen att bestämma vilka arbetstagare hos myndigheterna under
regeringen som skall anställas med fullmakt.
Ordinarie domare
Enligt 11 kap. 6 § regeringsformen har myndigheterna under regeringen
en principiell lydnadsplikt gentemot regeringen. I detta hänseende är
domstolarna fristående när det gäller den dömande verksamheten. Den
verksamheten har en konstitutionell särställning i förhållande till den
övriga statliga förvaltningen.
Bestämmelserna i 11 kap. 2 § regeringsformen ger nämligen
domstolarna en särställning. Ingen myndighet — och inte heller riksdagen
— får bestämma hur en domstol skall döma i det enskilda fallet eller hur
en domstol i övrigt skall tillämpa en rättsregel i ett särskilt fall.
I Högsta domstolen och Regeringsrätten får enligt 11 kap. 1 §
regeringsformen såsom ledamot endast den tjänstgöra som har utnämnts
till ordinarie domare i domstolen. I övriga domstolar skall det finnas
ordinarie domare. Undantag får enbart göras i lag och för s.k. special-
domstolar.
Det är mot denna bakgrund man bör se regeln om ordinarie domares
anställningsskydd i 11 kap. 5 § regeringsformen. Syftet med denna regel
är inte enbart att garantera den självständighet i dömandet som motiverar
fullmaktsinstitutet. Syftet är främst att befästa det oberoende för domstol-
arna som redan följer av 11 kap. 2 och 6 §§ regeringsformen.
I detta system är valet av anställningsform för domare av avgörande
betydelse, eftersom det är anställningsformen som avgör om 11 kap. 5 §
regeringsformen skall vara tillämplig. Valet av vilka domare som skall
anställas med fullmakt blir därför avgörande för att befästa domstolarnas
oberoende, såsom detta har reglerats i regeringsformen.
För att domstolarnas konstitutionella särställning enligt regeringsformen
skall få genomslag, krävs således att de domare som omfattas av 11 kap.
5 § regeringsformen ges en särskild anställningsform, som innebär att
deras anställningsavtal varken kan sägas upp eller begränsas i tiden. Som
har framgått av det föregående är fullmaktsanställningen en sådan anställ-
ningsform. Jag föreslår därför att det även i fortsättningen skall finnas en
lagregel, motsvarande 4 kap. 6 § LOA, dvs. att ordinarie domare skall
anställas med fullmakt.
När det gäller den särskilda reglering av de ordinarie domarnas arbets-
skyldighet som framgår av 5 kap. 1 § LOA, kan det i och för sig hävdas
53
att den skulle kunna ersättas med att arbetsskyldigheten lades fast i ett Prop. 1993/94:65
anställningsavtalet med varje enskild arbetstagare (jfr prop. 1969:44 s.
227 f.). Regeln har emellertid införts just mot bakgrund av 11 kap. 5 §
regeringsformen, och den tjänar samma syfte — att befästa domstolarnas
grundlagsenliga självständighet. Jag anser därför att regeln bör finnas
kvar även i fortsättningen.
Regeringen har den 22 april 1993 tillsatt en utredning om domstolarnas
och domarnas ställning inför 2000-talet (Dir. 1993:47). Utredningen skall
ta ställning till frågor som rör t.ex. utnämning av ordinarie domare,
domarnas rättsställning, bisysslor och arbetsuppgifter. Jag anser därför
att det för närvarande inte bör göras några lagändringar som berör
domarna utan att de nuvarande reglerna bör föras över till den nya
lagstiftningen.
Lagtekniska frågor
Den nu gällande LOA har på grund av de mycket speciella rättsverk-
ningar som en fullmaktsanställning medför, försetts med ett stort antal
undantag och specialregler för dem som är anställda med fullmakt. Jag
anser att den nya LOA skall gälla även för fullmaktsanställda. Min
bedömning är vidare att det även med en ny lagstiftning behövs många
särskilda regler för fullmaktsanställda, bl.a. om påtvingad läkar-
undersökning och avstängning (se avsnitt 9.9).
I fråga om den framtida utformningen av lagstiftningen om fullmakts-
anställning vore det ett alternativ att lägga specialreglerna om sådana
anställningar i ett eget kapitel i den nya LOA. En fördel med det
alternativet är att det klart skulle framgå att de som är anställda med
fullmakt omfattas dels av de allmänna reglerna i LOA, dels av special-
reglerna om fullmaktsanställning. De många specialregler som måste
gälla för gruppen fullmaktsanställda skulle emellertid onödigt tynga den
nya LOA med regler som berör bara en liten del av de statligt anställda.
Jag föreslår därför i stället att det tillskapas en särskild lag om
fullmaktsanställning, trots att ett system med två lagar för fullmakts-
anställda kan upplevas som svårhanterligt. Den nackdelen bör vägas upp
av att alla särregler om fullmaktsanställningen samlas i en lag och därför
blir lätt tillgängliga för dem som skall tillämpa dem. För fullmakts-
anställda föreslås alltså gälla dels nya LOA, dels en särskild lag. I likhet
med utredningen anser jag att alla som vid de båda nya lagarnas
ikraftträdande är anställda med fullmakt bör omfattas av dessa lagar.
54
Prop. 1993/94:65
Mitt förslag: Nuvarande bestämmelser om förtroendeskadliga bi-
sysslor skall i sak förbli oförändrade.
Bestämmelserna om tillstånd att ta emot vissa förmåner som
förenats med tjänsten och upplysningen om skyldigheten att enligt
insiderlagen (1990:1342) anmäla fondpappersinnehav slopas.
Utredningens förslag: Överensstämmer med mitt (huvudbetänkandet
sid. 247-250).
Remissinstanserna har inget att erinra emot utredningens förslag.
TCO-OFanser dock att förtroendeskadliga bisysslor i framtiden lämpligen
kan regleras i avtal, i likhet med vad som gäller inom det kommunala
området.
Bisysslor
Förbud mot att ha s.k. förtroendeskadliga bisysslor finns i 6 kap. 1 §
LOA. En bisyssla är förtroendeskadlig om den kan rubba allmänhetens
förtroende till den anställdes eller någon annan arbetstagares opartiskhet
i tjänsteutövningen eller kan skada myndighetens anseende.
I 1 § anges också att närmare bestämmelser om bisysslor meddelas för
vissa fall i lag och i övrigt av regeringen. Det finns t.ex. sådana
bestämmelser om domare m.fl. i 19 kap. 8 § föräldrabalken, 4 kap. 6 §,
12 kap. 3 § och 21 kap. 3 § rättegångsbalken samt i konkurslagen
(1987:672).
Det finns enligt 37 § anställningsförordningen i dess nuvarande lydelse
en skyldighet för myndigheterna att informera om vilka bisysslor som är
förtroendeskadliga och på begäran av en anställd ge denne skriftligt
besked om en viss bisyssla är förtroendeskadlig eller inte.
Domstolsverket fungerar på domstolssidan som en allmän rådgivare
gentemot domstolarna i bisysslefrågor (DVFS 1983:9 B43).
SAV ger för den övriga statliga sektorn en allmän information om
bisysslefrågor (Cirk. 1990 A 7).
En anställd är själv skyldig att göra klart för sig om en bisyssla är
förtroendeskadlig och därmed förbjuden. Det är han som gör den slutliga
bedömningen och har det juridiska ansvaret.
Den anställde har inte någon generell skyldighet att anmäla en bisyssla
eller begära tillstånd, men så snart en anställd känner tveksamhet om en
bisyssla är förbjuden är det naturligt att han rådfrågar sin arbetsgivare.
Att ha en förtroendeskadlig bisyssla kan bedömas som tjänsteförseelse
och leda till en disciplinpåföljd i form av varning eller löneavdrag. I
allvarliga fall kan uppsägning eller avskedande komma i fråga.
Av kollektivavtal (SAV Cirk. 1991 Civ 6 och 7 §§) framgår att två
andra former av bisysslor också är förbjudna, nämligen
55
— arbetshindrande bisysslor (sådana som enligt arbetsgivarens Prop. 1993/94:65
bedömning inverkar hindrande på tjänsteutövningen) och
— konkurrensbisysslor (sådana som innebär att tjänstemannen
ekonomiskt konkurrerar med myndigheten).
I avtalet om upphörande av chefslöneavtalet m.m. finns särskilda regler
om bisysslor för de arbetstagare som omfattas av avtalet (SAV Cirk.
1993 All).
I 6 kap. 3 § LOA hänvisas till bestämmelserna i 11 § insiderlagen om
åläggande för arbetstagare att anmäla innehav av fondpapper.
Tillstånd att ta emot vissa förmåner som förenats med tjänsten
Särskilt tillstånd av regeringen krävs för att en arbetstagare skall få
uppbära gåvo- eller donationsmedel eller liknande förmåner som är
förenade med tjänsten (6 kap. 2 § LOA).
Vissa anställningar är förenade med rätt för den anställde att få
avkastningsmedel eller andra förmåner från gåvor och donationer av
enskilda. Dessa har i allmänhet ett obetydligt värde, men ibland kan
värdet vara betydande och medföra att anställningen blir attraktivare för
en sökande än andra med motsvarande arbetsuppgifter.
Frågan om en anställd får ta emot andra förmåner än sådana som är
förenade med anställningen regleras inte i LOA, utan i brottsbalken där
det finns bestämmelser om ansvar för tagande av muta (20 kap. 2 §).
Bisysslor
Med hänsyn till de särskilda krav på objektivitet och integritet som gäller
för offentliganställda är det viktigt att privata intressen inte tillåts
kollidera med statliga på ett sådant sätt att allmänhetens förtroende för
myndigheterna kan äventyras. Tillämpningen av den nu gällande regle-
ringen har granskats av Riksdagens revisorer (revisorernas rapport nr 3
1990 om offentligrättsliga regler om bisysslor), som inte träffade på
några allvarliga missförhållanden. Men granskningen visade dock att
informationen till de anställda om gällande bisyssleregler och
tillämpningen av reglerna hos flera myndigheter måste bli avsevärt bättre.
Revisorerna föreslog därför i rapporten att SAV:s roll som rådgivare
gentemot myndigheterna i bisysslefrågor skall utvecklas ytterligare (jfr
SAV Cirk. 1990 A 7).
Enligt min mening bör det finnas bestämmelser om förtroendeskadliga
bisysslor även i den nya LOA. Bestämmelsen i 6 kap. 1 § bör därför
föras över till den lagen.
Däremot bör 6 kap. 3 § slopas. Enligt min mening är det onödigt med
en hänvisning till insiderlagen (1990:1342) i den nya LOA.
56
Tillstånd att ta emot vissa förmåner som förenats med tjänsten
Bestämmelsen i 6 kap. 2 § LOA om tillstånd att ta emot vissa förmåner
som förenats med tjänsten saknar numera praktisk betydelse. Det finns
nämligen en förordning (1964:484) om mottagande för statens räkning av
gåvo- och donationsmedel (omtryckt 1991:1171). Enligt förordningen
gäller — liksom enligt 6 kap. 2 § LOA — att en prövning skall göras av
rätten att ta emot sådana förmåner. Enligt 1 § första stycket skall
prövningen göras av den myndighet som är redovisningsskyldig för
medlen, om dessa tas emot. Enligt andra stycket skall ärendet dock
lämnas över till regeringen för prövning, om gåvan eller donationen kan
antas medföra framtida kostnader för staten.
LOA-utredningen har konstaterat att den nämnda förordningen tillämpas
också på de ärenden som avses i 6 kap. 2 § LOA. Jag anser därför att
någon bestämmelse härom inte bör föras över till den nya LOA. Detta
innebär givetvis inte att det blir tillåtet att fritt ta emot förmåner som är
förenade med en anställning, utan bara att ett sådant ärende i stället bör
bedömas enligt den nämnda förordningen.
Prop. 1993/94:65
Mitt förslag: De nuvarande lagreglerna om arbetskonflikter behålls
i sak oförändrade.
LOA-utredningens förslag: Avviker från mitt genom att utredningen
föreslår att ordet "oundgängligen” i 3 kap. 1 § första stycket LOA inte
skall föras över till den nya LOA (huvudbetänkandet s. 238-242).
Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna tillstyrker eller
har ingen erinran mot utredningens förslag.
Bland de remissinstanser som har synpunkter på förslaget kan nämnas
SAV, som anser att reglerna i 3 kap. 1 § LOA bör bli tillämpliga på hela
det område som omfattas av 1 § i den nya LOA. Enligt SAV:s mening
är detta en fråga som man i första hand bör söka lösa avtalsvägen. Skulle
det inte gå anser SAV att man bör överväga att reglera frågan i lag.
Vidare kan nämnas att SACO inte delar LOA-utredningens uppfattning
att ordet "oundgängligen" i 3 kap. 1 § första stycket inte skall föras över
till den nya LOA. Bestämmelsen har följande lydelse: "I arbete, som
består i myndighetsutövning eller som är oundgängligen nödvändigt för
att genomföra myndighetsutövning, får stridsåtgärd vidtagas endast i form
av lockout, strejk, vägran att arbeta på övertid eller
nyanställningsblockad. I sådant arbete får stridsåtgärd ej vidtagas på
grund av annat än förhållandet mellan arbetsgivare och sådan arbetstagare
som omfattas av denna lag". SACO anser att ordet "oundgängligen" i
praxis fått en särskild innebörd och därför bör föras över till den nya
57
lagstiftningen. Detta är av betydelse enligt SACO då utredningens avsikt Prop. 1993/94:65
är att inte ändra rättsläget.
SAF avstyrker förslaget och anför att konfliktreglerna för den offentliga
arbetsmarknaden i stället bör ändras.
LO anser att det saknas skäl att bibehålla regeln om att en tvist om
huruvida en varslad stridsåtgärd som strider mot reglerna i LOA måste
vara slutligt avgjord innan en stridsåtgärd vidtas. Arbetsdomstolen borde
på samma sätt som beträffande andra fredspliktsinvändningar kunna fatta
interimistiska beslut även i sådana tvister.
Skälen för mitt förslag: Den grundläggande principen om rätt till
strejk och andra fackliga stridsåtgärder finns inskriven i regeringsformen
(2 kap. 17 §). Regeln innebär att en arbetstagarorganisation resp, en
arbetsgivare eller arbetsgivarorganisation har rätt att vidu fackliga
stridsåtgärder, om något annat inte följer av lag eller avtal.
Den centrala allmänna lagstiftningen finns i MBL, som föreskriver
fredsplikt under pågående kollektivavtalsperiod men i övrigt ger parterna
stort utrymme att använda sig av fackliga stridsåtgärder (41-45 §§).
I jämförelse med förhållandena på den privau marknaden innebär
LOA:s bestämmelser för de offentliganställdas fackliga organisationer
vissa inskränkningar i konflikträtten.
Dessa begränsningar, som har ansetts motiverade av de särskilda
villkoren och formerna för en del av verksamheten i offentlig tjänst, är
också sanktionerade genom skadestånd (3 kap. 6 §). Disciplinstraff enligt
LOA får däremot inte i något fall ges en offentliganställd därför att han
har deltagit i en strejk eller någon därmed jämförlig stridsåtgärd (10 kap.
1 § andra stycket).
På den offentliga sektorn har man således ansett det nödvändigt att i
viss mån inskränka valet av stridsmedel, när det gäller arbete som består
i s.k. myndighetsutövning eller som är oundgängligen nödvändigt för att
genomföra myndighetsutövning. Denna inskränkning gäller både val av
stridsåtgärd och syftet med stridsåtgärden. 1 sådant arbete får således
stridsåtgärder vidtas, av arbetsgivaren bara i form av lockout
(utestängning från arbetet), av arbetstagarsidan bara i form av strejk
(arbetsnedläggelse), vägran att arbeu på övertid eller nyanställnings-
blockad (3 kap. 1 §).
Vidare finns ett förbud mot stridsåtgärder som syftar till att påverka de
politiska förhållandena inom Sverige, s.k. politiska strejker. Förbudet
gäller även i arbete som inte har samband med myndighetsutövning (3
kap. 1 § andra stycket).
Det finns en inbyggd konflikt mellan å ena sidan rätten enligt
grundlagen för arbetsmarknadens parter att vidu stridsåtgärder vid en
facklig konflikt och å andra sidan kraven på rättssäkerhet och behovet av
att kunna skydda det demokratiska styrelseskicket.
Beträffande sympatiåtgärder av offentliganställda som är sysselsatu
inom området för myndighetsutövning gäller dels att valet av stridsåt-
gärder är begränsat i enlighet med vad som nu sagts, dels att åtgärder
bara får vidtas till förmån för andra arbetstagare inom LOA:s
58
tillämpningsområde. Sympatiåtgärder till förmån för privatanställda eller Prop. 1993/94:65
utländska arbetsmarknadsparter är således inte tillåtet. Däremot gäller i
arbete som inte har samband med myndighetsutövning samma regler som
för den övriga arbetsmarknaden dvs. att det är tillåtligt med sympati-
åtgärder (3 kap. 1 § andra meningen).
Till skillnad från de allmänna fredspliktsreglema i MBL tillämpas
LOA:s bestämmelser om arbetskonflikter oavsett om det finns ett
kollektivavtal eller inte.
De offentliganställdas konflikträtt begränsas också av de s.k.
huvudavtalen. På statens område gäller sedan den 1 juli 1993 ett nytt
huvudavtal, som har träffats mellan, å ena sidan SAV och, å andra sidan
SACO-S och till SACO-S hörande förbund sammantagna samt TCO-OF:s
förbundsområden inom det statliga förhandlingsområdet sammantagna.
Avtalet finns i SAV Cirk. 1993 A 6. Förhandlingarna med Statsanställdas
förbund om ett sådant avtal är ännu inte avslutade. I förhållande till
denna oiganisation gäller därför fortfarande huvudavtalet den 2 mars
1978.
Bland förändringarna i det nya huvudavtalet i förhållande till 1978 års
avtal kan följande nämnas.
I princip kommer ekonomiskt viktiga avtal och avtal som omfattar hela
den statliga sektorn att slutas på högsta nivå på arbetstagarsidan.
Stridsåtgärder skall också i fortsättningen beslutas på denna nivå.
Vidare finns i det nya huvudavtalet regler om obligatorisk medling före
varsel om stridsåtgärder, begränsning av de tillåtna formerna för
stridsåtgärder samt utvidgning av skyldigheten att utföra skyddsarbete.
Statstjänstenämnden, som har till uppgift att förhindra samhällsfarliga
konflikter, får en ny sammansättning med bl.a. opartiska ledamöter. Till
följd härav kommer nämnden alltid att kunna avge utlåtanden, huruvida
en konflikt är ägnad att otillbörligt störa viktiga samhällsfunktioner.
På kommun- och landstingsområdet pågår förhandlingar om ett nytt
huvudavtal.
Det särskilda huvudavtalet (SHA) av år 1976 gäller både staten och
kommunerna. Avtalet går ut på att parterna skall sträva efter fredliga
förhandlingar och undvika stridsåtgärder, när det gäller frågor som man
inte anses kunna avtala om utan att kränka den politiska demokratin. Hit
hör bl.a. frågor om verksamhetens mål, inriktning, omfattning och
kvalitet.
I april 1990 tillkallades en särskild utredare för att lägga fram förslag
som syftade till att förbättra förhandlingsformerna och spelreglerna på
den svenska arbetsmarknaden. Utredningen lade i februari 1991 fram
betänkandet Spelreglerna på arbetsmarknaden (SOU 1991:13). Betän-
kandet har remissbehandlats. Regeringen har i årets budgetproposition
(prop. 1992/93:100 bil. 11 s. 20 och 21) uttalat att regeringen utgår från
att arbetsmarknadens parter inför 1993 års avtalsrörelse tar sitt fulla
ansvar för förhandlingsresultatet och arbetsfreden. Regeringen kommer
senare att ta ställning till i vilken mån utredarens förslag, utöver det som
genomförts, bör föranleda förslag till lagändringar.
59
Dagens regler om arbetskonflikter och skadestånd i LOA bör i sak Prop. 1993/94:65
oförändrade föras över till nya LOA.
Mitt förslag: Föreskrifterna om att det måste finnas stöd i LOA för
att en arbetstagare skall kunna skiljas från sin anställning slopas.
Härav följer att LAS bestämmelser i fråga om skiljande från anställ-
ning blir direkt tillämpliga också på statliga anställningar.
LOA-utredningens förslag: Överensstämmer med mitt (huvudbetän-
kandet s. 162 och 163).
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inget att erinra mot
utredningens förslag.
Några remissinstanser framhåller som en negativ konsekvens av
förslaget att 39 § LAS blir tillämplig på statliga anställningar (se närmare
härom avsnitt 11.6).
Skälen för mitt förslag: Av 1 § LAS framgår att lagen gäller bl.a. för
statligt anställda arbetstagare. Enligt 2 § första stycket får undantag från
LAS göras bl.a. i lag, t.ex. i LOA.
Av 7 kap. 1 § LOA framgår att en arbetstagare får skiljas från anställ-
ningen bara med stöd av någon föreskrift i LOA. Detta innebär bl.a. att
en arbetstagare inte kan sägas upp med stöd av LAS i andra fall än när
detta uttryckligen har angetts i LOA.
I LOA:s förarbeten (prop. 1975/76:105 bil. 2 s. 220) anges närmare
vad som avses med skiljande från anställningen. Sammanfattningsvis kan
sägas att det bara är fråga om tvångsentledigande t.ex. avskedande enligt
11 kap. LOA (behandlas närmare i avsnitt 11) eller uppsägning enligt 7
kap. 2 § LOA. Däremot avses inte t.ex. frivillig avgång med ålders-
pension eller när en arbetstagare själv säger upp sig.
Bestämmelserna i 7 kap. 1 § LOA kompletteras av 7 kap. 2 § LOA
första meningen som innebär att reglerna i LAS om skiljande från
anställningen genom uppsägning åter blir tillämpliga på alla tillsvidare-
anställda arbetstagare. På bl.a. statens område finns en speciell
anställningsform, s.k. längstförordnande, som innebär att en arbetstagare
är anställd tills vidare, dock längst till en viss tidpunkt. Också en sådan
arbetstagare kan sägas upp enligt LAS.
En arbetstagare, som har ett tidsbegränsat anställningsavtal, har i
princip inte rätt enligt LAS att säga upp avtalet. Här bortses från det fall
att arbetsgivaren i väsentlig mån har åsidosatt sina åligganden mot arbets-
tagaren (4 § tredje stycket LAS) eller fråga är om ett längstförordnande.
60
På den statliga arbetsmarknaden finns en särregel i 7 kap. 12 § LOA,
som bl.a. avser en ansökan från den som är anställd för viss tid att bli
entledigad före tidens utgång. I likhet med vad som gäller på ar-
betsmarknaden i övrigt har den statsanställde dock ingen rätt att få en
sådan ansökan beviljad (prop. 1986/87:99 s. 142, jfr prop. 1975/76:105
bil. 2 s. 222).
För fullständighetens skull kan nämnas att ett tidsbegränsat anställnings-
avtal i viss begränsad omfattning kan jämkas enligt 36 § avtalslagen.
Ett syfte med att se över LOA och anknytande författningar är att
förenkla regelsystemet. Den nuvarande regeltekniken innebär i fråga om
anställningsskyddet att man inte direkt av LAS kan utläsa vad som gäller
på statens område. LOA och LAS måste hela tiden jämföras med varan-
dra. Detta leder till ett krångligt system med mycket författningstext att
gå igenom.
Jag anser därför att systemet måste förenklas. Den närmast till hands
liggande lösningen är enligt min mening att inte ha någon särskild
reglering i LOA som anger när uppsägningar enligt LAS får ske. Jag
föreslår därför att bestämmelserna i 7 kap. 1 § och 2 § första meningen
inte förs över till nya LOA.
Däremot bör en bestämmelse motsvarande 7 kap. 1 § LOA föras in i
den föreslagna lagen om fullmaktsanställning. Den nu föreslagna ändrade
lagkonstruktionen innebär ingen ändring i sak.
Prop. 1993/94:65
Mitt förslag: De särregler i 8 kap. 2 § LOA om turordning som ut-
gör ett skydd för att en myndighet på ett riktigt sätt kan fullgöra sina
rättskipnings- eller förvaltningsuppgifter behålls i sak oförändrade.
Föreskrifterna om turordning i LAS skall i samma omfattning som
för närvarande gälla för arbetstagare i verksledande eller därmed
jämförlig ställning.
Övriga särregler i förhållande till LAS slopas.
LOA-utredningens förslag: Avviker från mitt genom att utredningen
föreslår att bestämmelserna i 8 kap. LOA om turordning vid uppsägning
på grund av arbetsbrist inte skall behållas (huvudbetänkandet s. 211-214).
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inget att erinra mot
förslaget.
Några — Rikspolisstyrelsen, Överbefälhavaren, Försvarets civilförvalt-
ning, Vägverket och Försäkringskasseförbundet — betonar verksamhetens
krav och förordar att 8 kap. 2 § LOA, som föreskriver att hänsyn också
skall tas till kravet att myndigheten på ett riktigt sätt fullgör
rättskipnings— eller förvaltningsuppgifter, förs över till den nya lagen.
Universitetet i Stockholm påpekar att det bör tydligare framgå att beslut
om turordning och därmed sammanhängande frågor inte utgör myndig-
61
hetsutövning mot den enskilde. Förvaltningslagen är således inte Prop. 1993/94:65
tillämplig.
Enligt Försäkringsanställdas förbund, TCO-OF och SACO bör be-
stämmelsen i 8 kap. 3 § LOA finnas kvar om att — på talan av arbets-
tagaren — sådan uppsägning som strider mot bestämmelse om turordning
skall förklaras ogiltig. De två förstnämnda organisationerna uttalar också
att bestämmelsen borde gälla över hela arbetsmarknaden.
Bakgrunden till mitt förslag: I LAS finns de huvudsakliga bestämmel-
serna om turordning vid uppsägning på grund av arbetsbrist. I vissa
avseenden finns dock avvikande och kompletterande bestämmelser i 8
kap. LOA.
Det nuvarande systemet i LAS för turordning vid uppsägning på grund
av arbetsbrist (22 och 23 §§) bygger på tanken att företräde till fortsatt
anställning skall ges efter anställningstid och ålder enligt principen sist
in, först ut. Som tidigare har nämnts har i prop. 1993/94:67 föreslagits
den förändringen i dagens system att arbetsgivaren — innan turordningen
fastställs — skall ha rätt att inom turordningskretsen undanta två
arbetstagare som anses vara av särskild betydelse för den fortsatta
driften, s.k. nyckelpersoner.
På den statliga arbetsmarknaden har parterna använt sig av möjligheten
att genom kollektivavtal göra avvikelser från LAS. Så har skett genom
avtalet om turordning för arbetstagare hos staten, TurA-S (SAV Cirk.
1984 A 11). Enligt TurA-S skall turordningskretsama i stället för vad
som anges i LAS omfatta arbetstagare med i huvudsak jämförbara arbets-
uppgifter hos myndigheten på den ort där det är arbetsbrist.
Frågor om turordning vid uppsägning på grund av arbetsbrist regleras
således på statens område i LAS, LOA och TurA-S.
En mycket betydelsefull del i trygghetssystemet på statens område utgör
avtalet om trygghetsfrågor (SAV Cirk. 1993 A 13). I det avtalet finns
bl.a. bestämmelser om förlängd uppsägningstid vid uppsägning på grund
av arbetsbrist.
8 kap. i LOA består av tre paragrafer. I 1 § första stycket föreskrivs
att om det uppkommer fråga om att säga upp någon på grund av arbets-
brist, så skall turordning för uppsägningen fastställas, när det behövs. Av
andra stycket följer att den bestämmelsen också gäller för tillsvidare-
anställda arbetstagare i verksledande eller därmed jämförlig ställning, om
inte regeringen föreskriver något annat.
Av 2 § framgår att det vid bestämmandet av platsen i turordningen
skall hänsyn tas också till kravet att myndigheten på ett riktigt sätt fullgör
sina rättskipnings- eller förvaltningsuppgifter.
En uppsägning som strider mot en bestämmelse om turordning skall
enligt 3 § första stycket på talan av arbetstagaren förklaras ogiltig.
Vid tvist om giltigheten av en uppsägning tillämpas enligt 3 § andra
stycket bl.a. 34 § andra och tredje styckena LAS, som innehåller vissa
förbud mot avstängning m.m. (jfr avsnitt 11.3).
Innehållet i 8 kap. LOA har som bakgrund det arbete som tidigare har
bedrivits för att anpassa de regler som gäller för statstjänstemän till den
62
allmänna arbetsrättsliga lagstiftningen. Arbetet bedrevs efter två huvudlin- Prop. 1993/94:65
jer. LAS skulle i så stor utsträckning som möjligt gälla också för de of-
fentliganställda. Men samtidigt fick inte reformen försämra det befintliga
anställningsskyddet.
Skälen för mitt förslag: Bestämmelsen i 8 kap. 1 § första stycket är
enligt förarbetena närmast att se som en tydlighetsföreskrift, som är
motiverad av hänsyn till den offentliga förvaltningens formbundenhet
(prop. 1975/76:105 bil. 2 s. 255). Det råder nu bred enighet om att
bestämmelsen inte längre behövs.
I 8 kap. 1 § andra stycket avses arbetstagare i verksledande ställning.
Jag anser — som närmare framgår av avsnitt 5 — att en sådan bestämmel-
se behövs också i framtiden.
Bestämmelsen i 8 kap. 2 § är en särregel i förhållande till 22 § LAS.
Av förarbetena till 8 kap. 2 § framgår att bestämmelsen i första hand
tar sikte på sådana arbetsuppgifter som innefattar myndighetsutövning
(prop. 1974:174 s. 56). Det sägs också att det vid tillämpningen av be-
stämmelsen inte bör bli fråga om att ta hänsyn till något annat än "klart
påvisbara skillnader från vad som gäller enligt 22 § andra och tredje
styckena LAS. Bestämmelsen bör med andra ord tillämpas med försiktig-
het". Även om LOA-utredningen har uppgett att det vid utredningens
kontakter med parterna på den statliga arbetsmarknaden har framkommit
att bestämmelsen har fått en mycket begränsad praktisk betydelse så
måste detta ses i ljuset av den speciella avtal sreglering — TurA-S — som
finns på den statliga sektorn. Enligt avtalet skall turordningskretsama
omfatta arbetstagare med i huvudsak jämförbara arbetsuppgifter hos
myndigheten på orten.
Jag anser att övervägande skäl talar för att i nya LOA ha kvar denna
särregel som i förhållande till de allmänna reglerna i LAS understryker
vikten av att myndigheten oavsett personalläget på ett riktigt sätt kan
fullgöra sina rättskipnings- eller förvaltningsuppgifter. Även med en
sådan regel kan tvister uppkomma men den tydliggör att allmänhetens
intresse av en fungerande förvaltning och rättskipning skall sättas i första
hand. Enligt min mening behövs bestämmelsen även mot bakgrund av
förslaget om rätt för arbetsgivaren att undanta två s.k. nyckelpersoner,
innan turordningen fastställs.
Av 34 § första stycket och 38 § LAS framgår att en uppsagd arbets-
tagare kan få skadestånd, om uppsägningen strider mot någon bestäm-
melse om turordning. Däremot kan arbetstagaren inte få sin anställning
tillbaka. Denna ordning har motiverats bl.a. med hänsyn till den
arbetstagare som felaktigt har fått ha kvar sin anställning. Av motiven
framgår vidare att en annan ordning skulle medföra besvärliga
komplikationer från processuell synpunkt. Alla turordningstvister måste
avgöras i ett sammanhang, så att inte skilda domstolar kommer till olika
resultat i frågan om vem som skulle få ha kvar sin anställning. Om
sanktionen blir endast skadestånd, behövs inga processuella regler som
garanterar en samlad prövning för alla berörda arbetstagare (prop.
1973:129 s. 183 f.).
63
Enligt 8 kap. 3 § första stycket LOA gäller däremot, som nämnts, att Prop. 1993/94:65
en uppsägning som strider mot någon bestämmelse om turordning på
talan av arbetstagaren skall förklaras ogiltig. Flera arbetstagar-
organisationer förordar att den bestämmelsen skall finnas kvar och göras
tillämplig på hela arbetsmarknaden. För min del anser jag tvärtom att
reglerna i LAS om att uppsägningen inte ogiltigförklaras bör i enhetlig-
hetens intresse gälla även på den statliga sektorn.
Mitt förslag: Föreskrifterna om företrädesrätt till återanställning i
LAS skall fortfarande tillämpas på arbetstagare i verksledande eller
därmed jämförlig ställning.
Övriga föreskrifter i 9 kap. LOA slopas.
LOA-utredningens förslag: Avviker från mitt på det sättet att samtliga
regler i 9 kap. LOA skall slopas (huvudbetänkandet s. 215-218).
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inget att erinra mot
förslaget.
Försvarets civilförvaltning förordar en grundlagsändring så att före-
trädesrätten blir lika stark på hela arbetsmarknaden. Försvarets per-
sonalnämnd anser också att företrädesrätten bör ha en starkare ställning
vid tillämpning av 11 kap. 9 § regeringsformen. Enligt nämnden skulle
detta kunna lösas genom bestämmelser i den nya lagen.
Såväl Statsanställdas förbund som TCO- OF uttrycker missnöje med att
något skadestånd inte kan komma en arbetstagare till del på den statliga
sektorn, om arbetsgivaren bryter mot återanställningsreglema. Det hinder
mot detta som finns i 1 kap. 2 § andra stycket lagen (1974:371) om
rättegången i arbetstvister bör undanröjas. I övrigt hänvisas till jämställd-
hetslagens regler om skadestånd vid könsdiskriminering vid tjänstetillsätt-
ning (bl.a. 55 §).
Bakgrunden till mitt förslag: I 9 kap. LOA finns i vissa hänseenden
en något avvikande eller förtydligande reglering i förhållande till reglerna
i LAS om företrädesrätt till återanställning. Men bestämmelsen i 11 kap.
9 § regeringsformen om sakliga grunder vid anställning medför dock att
återanställningsrätten på den statliga sektorn har en annan innebörd än på
den övriga delen av arbetsmarknaden.
1 likhet med vad som gäller för turordningsreglema är också be-
stämmelserna om företrädesrätt i LAS på så sätt dispositiva, att de kan
ersättas av kollektivavtal. Sådana bestämmelser finns på det statliga
området i det i avsnitt 9.2 nyss omnämnda avtalet om turordning för
arbetstagare hos staten, TurA-S.
Det är bara vid en anställnings upphörande på grund av arbetsbrist
som det kan bli aktuellt med företrädesrätt till återanställning.
Reglerna om företrädesrätt i 9 kap. LOA har följande innehåll.
64
En turordning för företrädesrätt skall fastställas i ärenden om tjänstetid- Prop. 1993/94:65
sättning, om det behövs (1 § första stycket). Detta gäller också för
tillsvidareanställda arbetstagare i verksledande eller därmed jämförlig
ställning, om inte regeringen föreskriver något annat (1 § andra stycket).
I samma paragraf (tredje stycket) erinras om att i fråga om grunder för
anställning av personal, så gäller vad som sägs i 4 kap. 3 § om bl.a.
sakliga grunder i regeringsformen och om att skickligheten i regel skall
sättas främst.
Någon företrädesrätt gäller inte till högre tjänst än den som det tidigare
förordnandet avsåg, om det inte finns särskilda skäl till något annat.
Företrädesrätten till återanställning gäller inte heller mot en arbetstagare
som skall omplaceras på grund av 7 § andra stycket LAS (2 §) .
För att vara giltig måste sådan anmälan av anspråk på företrädesrätt
som avses i 27 § första stycket LAS göras skriftligen hos den myndighet
där arbetstagaren är eller senast har varit anställd (3 § första stycket).
I 9 kap. 3 § andra stycket LOA föreskrivs att det i beslut om uppsäg-
ning på grund av arbetsbrist eller i besked om att ett tidsbegränsat
förordnande på grund av arbetsbrist inte kommer att förnyas måste tas in
en upplysning om var och hur en sådan anmälan skall göras.
I 11 kap. 9 § första stycket regeringsformen anges, som nämnts, att vid
tillsättning av statlig tjänst skall avseende fästas endast vid sakliga
grunder, såsom förtjänst och skicklighet. Enligt förarbetena till
regeringsformen kan också arbetsmarknadspolitiska och lokaliserings-
politiska hänsyn få vägas in vid bedömningen (prop. 1973:90 s. 406).
Enligt propositionen om anställningsskydd i statlig tjänst, m.m. (prop.
1974:174 s. 63 ff.) kan återanställningsrätten enligt LAS ses som ett
exempel på sådana arbetsmarknadspolitiska hänsyn som enligt regerings-
formen kan ingå som en eller flera grunder för myndighetens beslut i
fråga om tillsättning av en statlig tjänst. Men bedömningen i det enskilda
fallet måste dock enligt propositionen primärt utgå från grundlagen. Först
i andra hand och inom ramen för grundlagen kan bedömningen grundas
på reglerna i LAS om företrädesrätt. Även en icke företrädesberättigad
kan således söka en ledig tjänst och konkurrera med den som har
företrädesrätt.
Eftersom skickligheten enligt 4 kap. 3 § tredje stycket LOA i regel
skall sättas främst vid tillsättning av bl.a. statliga tjänster, kan bedöm-
ningen innebära att tjänsten tillsätts med någon som inte har någon
företrädesrätt. Men den som har rätt till återanställning kan dock anses
ha fått en starkare ställning än tidigare.
Skälen för mitt förslag: När det gäller 9 kap. 1 § första stycket LOA,
som har tillförts lagen "närmast i klarhetens intresse och av hänsyn till
den offentliga förvaltningens formbundenhet" (prop. 1975/76:105 bil. 2
s. 257), delar jag LOA-utredningens uppfattning att bestämmelsen inte
längre behövs.
Genom 9 kap. 1 § andra stycket LOA görs företrädesreglema i LAS
tillämpliga också på tillsvidareanställda arbetstagare i verksledande eller
därmed jämförlig ställning. I det föregående (avsnitt 5) har jag föreslagit
65
5 Riksdagen 1993194. 1 saml. Nr 65
att såväl reglerna i LAS om saklig grund för uppsägning som reglerna Prop. 1993/94:65
om turordning vid uppsägning på grund av arbetsbrist fortfarande skall
tillämpas på dessa arbetstagare. Jag har samma inställning i fråga om
reglerna om företrädesrätt till ny anställning. Föreskriften i andra stycket
bör därför föras över till den nya lagen.
Jag anser däremot att det saknas behov av bestämmelserna i 9 kap. 1 §
tredje stycket LOA.
Innebörden av 9 kap. 2 § första meningen LOA är att återanställnings-
rätten i regel inte kan åberopas för befordran. Bestämmelsen i andra
meningen innebär att företrädesrätten inte heller gäller mot den som har
rätt till omplacering enligt 7 § andra stycket LAS.
Jag delar LOA-utredningens uppfattning att paragrafen ger uttryck för
allmänt gällande principer på arbetsmarknaden som inte behöver särskilt
regleras för statliga anställningar. Bestämmelserna kan därför slopas.
I 9 kap. 3 § första stycket föreskrivs att anmälan av anspråk på
företrädesrätt skall göras skriftligen. Det har motiverats av hänsyn "bl.a.
till det skriftliga förfarande som allmänt tillämpas i administrativa
ärenden inom statsförvaltningen" (prop. 1974:174 s. 68). Någon
motsvarande regel finns inte i LAS. Eftersom arbetstagaren har bevisbör-
dan att en anmälan verkligen har skett, torde man kunna utgå från att
anmälningarna i regel kommer att göras skriftligen. Enligt min mening
behövs därför inte heller den regeln i fortsättningen.
De ordningsregler som finns i 9 kap. 3 § andra stycket LOA kan också
slopas. Enligt min mening är de krav som ställs på arbetsgivaren enligt
LAS (se 8 och 16 §§) i dessa avseenden fullt tillräckliga.
Mina förslag saknar materiell betydelse för återanställningsrätten,
eftersom de regler som slopas i stort sett bara är av hänvisande eller
upplysande karaktär enligt vad som framgått av det föregående.
Några remissinstanser anser att företrädesrätten bör ges en starkare
ställning på den statliga sektorn i förhållande till reglerna i 11 kap. 9 §
regeringsformen om sakliga grunder vid tjänstetillsättningar. Den
uppfattningen delar inte jag. Företrädesrätten till återanställning skall
också på statens område vara av betydelse vid anställning av personal
men skickligheten bör fortfarande sättas främst.
Inte heller är jag beredd att ändra reglerna om skadestånd, något som
har yrkats av SF och TCO-OF. I förhållande till den privata sektorn har
en statlig arbetstagare, som är företrädesberättigad, den fördelen att han
genom att i administrativ ordning överklaga tillsättningsbeslutet kan få
anställningen.
Enligt min mening bör också i fortsättningen tvister som avser frågan
vem — en återanställningsberättigad eller någon annan sökande — som
skall få en viss anställning handläggas genom överklagande av tillsätt-
ningsbeslutet (jfr 1 kap. 2 § andra stycket 1 lagen om rättegången i
arbetstvister). Mitt förslag innebär således ingen ändring i det avseendet.
66
Prop. 1993/94:65
Mitt förslag: De speciella reglerna i LOA att en uppsägning m.m.
skall göras skriftligen för att vara giltig behålls i sak oförändrade.
Detsamma gäller besked om upphörande av provanställningar från
arbetsgivarens sida.
LOA-utredningens förslag: Anser i motsats till mig att reglerna i LAS
skall tillämpas i dessa fall vilket bl.a. innebär att sanktionen enbart blir
skadestånd om uppsägningen från arbetsgivarens sida inte görs skriftligen
(huvudbetänkandet s. 164-166).
Remissinstanserna: Flera av de remissinstanser som berör frågan om
skriftlighetskravet anser att en uppsägning från arbetstagarens sida
fortfarande bör ske skriftligen. Några anser att påföljden för att inte iaktta
detta krav bör vara skadestånd men att uppsägningen i och för sig skall
kunna göras gällande.
Statsanställdas förbund förordar att LOA:s nuvarande regler om att en
uppsägning från såväl arbetsgivarens som arbetstagarens sida blir ogiltig,
om den inte görs skriftligen, blir gällande över hela arbetsmarknaden.
Samma åsikter förs fram av Försäkringsanställdas förbund och SACO.
TCO-OF ger uttryck för samma uppfattning när det gäller uppsägning
från arbetsgivarens sida.
Universitetet i Stockholm anser däremot att det är synnerligen angeläget
att formkravet slopas i fråga om uppsägning från den anställdes sida.
Såväl Riksantikvarieämbetet och Statens historiska museer som Statens
biografbyrå förordar att ett avbrytande av en provanställning sker
skriftligen.
Bakgrunden till mitt förslag: Inom hela arbetsmarknaden gäller att
uppsägning från arbetsgivarens sida skall ske skriftligen. En viktig
skillnad är dock att en uppsägning på LOA:s område blir ogiltig, om
arbetsgivaren försummar att iaktta den skriftliga formen (7 kap. 2 §
tredje stycket). På arbetsmarknaden i övrigt gäller enligt 38 § LAS att
arbetsgivaren kan åläggas skadestånd, om uppsägningen inte sker
skriftligen. Uppsägningen blir dock inte ogiltig utan kan göras gällande
mot arbetstagaren.
När det gäller besked från arbetsgivaren om att en provanställning skall
upphöra i förtid eller inte övergå i en tillsvidareanställning, finns det inga
krav på skriftlig form i LAS (6 §).
Enligt LOA däremot måste arbetsgivaren iaktta skriftlig form för att ett
i huvudsak motsvarande besked skall vara giltigt (7 kap. 11 §).
När det gäller uppsägning från arbetstagarens sida, saknas sådana
regler i LAS. Däremot kan det finnas bestämmelser i kollektivavtal om
skriftlig uppsägning från arbetstagarens sida.
Av LOA däremot följer att en arbetstagares begäran om entledigande
eller uppsägning från anställningen måste göras skriftligen. I annat fall
blir den ogiltig (7 kap. 12 §). På LOA:s område gäller således samma
67
regler oavsett om det är arbetsgivaren eller arbetstagaren som står för
uppsägningen.
Skriftlighetskravet i 7 kap. 12 § LOA har motiverats av hänsyn till
ordningsskäl. Det har också här hänvisats till det skriftliga förfarande
som allmänt tillämpas inom statsförvaltningen.
Skälen för mitt förslag: Från flera håll har framhållits att det är vissa
fördelar förenade med ett skriftlighetskrav vid uppsägningar. Bland annat
kan det förhindra onödiga tvister mellan arbetsgivare och arbetstagare,
huruvida det föreligger uppsägning eller inte. Det ligger också i linje med
det inom statsförvaltningen vanliga skriftliga förfarandet. Det har också
höjts röster för att systemet med skriftliga uppsägningar borde införas på
hela arbetsmarknaden. Det kan också från ordnings- och bevissynpunkt
vara anledning att använda skriftlig form.
Enligt min uppfattning talar övervägande skäl för att behålla de regler
i LOA som innebär att skriftlig form skall användas i samband med
uppsägning och besked om att avbryta en provanställning. Iakttas inte
skriftlighetskravet bör det liksom för närvarande innebära att
uppsägningen blir ogiltig. Detsamma gäller beskedet från arbetsgivaren
om att avbryta en provanställning. Om beskedet inte är skriftligt, övergår
provanställningen liksom idag till en tillsvidareanställlning.
Jag är medveten om att mitt ställningstagande innebär att en
arbetsgivare på det statliga området inte, som på den övriga arbets-
marknaden, är berättigad att betrakta ett anställningsförhållande som
upplöst utan uppsägning, om arbetstagaren uteblir från sitt arbete utan
giltig anledning. Jag anser dock att fördelarna med att behålla den
nuvarande ordningen väger tyngre.
Prop. 1993/94:65
Mitt förslag: Reglerna om förflyttningsskyldighet för anställda med
fullmakt eller anställda hos säkerhetspolisen förs över till den nya
lagen om fullmaktsanställning respektive polislagen.
LOA-utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt
(huvudbetänkandet s. 169-171).
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inget att erinra mot
utredningens förslag.
Rikspolisstyrelsen påpekar dock att utredningens förslag innebär en viss
materiell ändring i fråga om sådana anställda vid säkerhetspolisen som
inte är poliser. Enligt 7 kap. 8 § andra stycket LOA får en sådan
arbetstagare förflyttas till en annan anställning hos en myndighet inom
något annat verksamhetsområde bara om arbetsuppgifterna är likartade
eller om arbetstagaren i varje fall med hänsyn till sin utbildning är
lämpad för anställningen. Någon motsvarighet härtill har inte tagits in i
polislagen, något som enligt Rikspolisstyrelsen är angeläget.
68
Försvarets personalnämnd anser att förslaget kan innebära en avsevärd Prop. 1993/94:65
utvidgning av arbetsskyldigheten för anställda inom krigsmakten, medan
Svenska officersförbundet påpekar att det inte av den nya lagen om
fullmaktsanställning framgår vilken grund det krävs för att tillgripa
förflyttning.
Bakgrunden till mitt förslag: Förflyttningsskyldigheten enligt 7 kap.
8 § LOA innebär att anställda med fullmakt, tillsvidareanställda med
militär anställning och arbetstagare inom säkerhetspolisen vid
Rikspolisstyrelsen är skyldiga att avgå från sin anställning och i stället
ingå avtal om en annan anställning.
Av lagrummets andra stycke framgår att det finns vissa inskränkningar
i skyldigheten att låta sig förflyttas till en myndighet inom ett annat
verksamhetsområde, något som närmare framgår av det nyss återgivna
referatet av Rikspolisstyrelsen yttrande.
Fullmaktsanställda får bara förflyttas till en anställning som tillsätts
med fullmakt, medan inom försvarsmakten en tillsvidareanställd militär
får förflyttas till en annan anställning enligt de närmare föreskrifter som
regeringen meddelar. Bestämmelser härom finns bl.a. i 34 § anställnings-
förordningen.
Enligt beslut av riksdagen (prop. 1991/92:102, bet.l991/92:FöU12,
rskr. 1991/92:337) skall en enda försvarsmyndighet bildas den 1 juli
1994.
En arbetstagare inom säkerhetspolisen och som är polis får bara för-
flyttas till en annan anställning som polis enligt närmare föreskrifter av
regeringen, vilka för övrigt är sekretessbelagda.
Av 11 kap. 5 § tredje stycket regeringsformen framgår att en ordinarie
domare får förflyttas bara till en jämställd domaranställning. En sådan
förflyttning måste vara organisatoriskt påkallad.
Skälen för mitt förslag: I likhet med utredningen anser jag att det med
hänsyn till 11 kap. 10 § regeringsformen måste finnas en lagregel om
förflyttning av fullmaktsanställda. En sådan regel kan placeras i den nya
lagen om fullmaktsanställda. I fråga om domare måste givetvis förflytt-
ningsföreskriftema i regeringsformen tillämpas.
Särregleringen för anställda inom säkerhetspolisen när det gäller
förflyttning bör också vara kvar. Den bör dock i fortsättningen finnas i
polislagen (1984:387). Som Rikspolisstyrelsen påpekat bör också en
motsvarighet till 7 kap. 8 § andra stycket LOA tas in polislagen i fråga
om anställda som inte är poliser.
Under hänvisning till den omorganisation inom försvarets område som
kommer att ske den 1 juli 1994, bör det därefter inte finnas något behov
av att behålla den särskilda förflyttningsskyldigheten för den
tillsvidareanställda militära personalen. Bestämmelserna härom bör därför
slopas.
69
Prop. 1993/94:65
Mitt förslag: Regeln om försättande i disponibilitet behålls i sak
oförändrad. Detta institut benämns i fortsättningen "skiljande från
arbetsuppgifter".
LOA-utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt
(huvudbetänkandet s. 179-182).
Remissinstanserna lämnar utredningsförslaget utan erinran.
Skälen för mitt förslag: Enligt 7 kap. 7 § LOA får en arbetstagare vid
polisväsendet, utrikesförvaltningen eller försvarsmakten försättas i
disponibilitet, om det är nödvändigt av hänsyn till rikets bästa. Av 15
kap. 1 § LOA framgår att det är regeringen som beslutar om försättande
i disponibilitet.
Syftet med bestämmelsen är framför allt att skydda dessa från säkerhets-
synpunkt särskilt ömtåliga förvaltningsgrenar från opålitliga eller annars
olämpliga arbetstagare. Ett försättande i disponibilitet kan liknas vid ett
skiljande från befattningen men inte från anställningen (jfr avsnitt 4.1) på
så sätt att arbetstagaren skiljs från sin plats i organisationen eller sin
befattning utan att gå miste om viss lön och med bibehållen eller utsträckt
arbetsskyldighet. Det utlöser exempelvis inga uppsägningstider, varför det
i jämförelse med uppsägning kan verka obyråkratiskt.
Beslutet om försättande i disponibilitet kan numera i princip prövas av
Arbetsdomstolen (16 kap. 1 § LOA samt 1 kap. 1 och 2 §§ lagen om
rättegången i arbetstvister). Något sådant mål har dock hittills aldrig varit
uppe för prövning.
En arbetstagare som har försatts i disponibilitet är enligt 19 §
anställningsförordningen skyldig att utöva en statlig tjänst om regeringen
så beslutar. Det är alltså fråga om en arbetsskyldighet som går utöver vad
som gäller för andra arbetstagare. Men i praktiken torde det inte
förekomma att en sådan arbetstagare åläggs att utföra något arbete.
Regler om förfarandet finns i 35 § anställningsförordningen.
Någon motsvarighet till försättande i disponibilitet finns inte utanför
den statliga arbetsmarknaden. Enligt min mening behövs det i en del
lägen en möjlighet att snabbt kunna ställa arbetstagare i polisväsendet,
utrikesförvaltningen samt Försvarsmakten och vissa Försvarsmakten
närstående myndigheter åt sidan. Det är således fråga om områden där
det behövs speciella regler på grund av den statliga anställningens särart.
Eftersom också anställda med fullmakt kan behöva försättas i disponi-
bilitet, bör nuvarande regler utan sakliga ändringar föras över inte bara
till nya LOA utan också till den nya lagen om fullmaktsanställning.
Institutet bör emellertid ges en benämning som bättre än den nuvarande
speglar dess innebörd. Jag föreslår att det får heta "skiljande från
arbetsuppgifter".
70
Det som enligt min mening bör vara styrande för tillämpningen av Prop. 1993/94:65
reglerna om skiljande från arbetsuppgifter bör vara hänsynen till landets
bästa.
Jag finner också i likhet med utredningen att det med hänsyn till
regelns karaktär inte finns något utrymme att tillämpa bestämmelserna i
11-14 §§ MBL när det gäller ett beslut om skiljande från arbetsuppgifter.
Vidare skall ett sådant beslut givetvis gälla omedelbart.
Mitt förslag: Avgångsskyldighet med ålderspension skall i fortsätt-
ningen också för de statsanställda regleras genom 33 § LAS.
Bara för dem som är anställda med fullmakt skall det finnas sär-
regler.
LOA-utredningens förslag: Överensstämmer med mitt (huvudbetän-
kandet s. 166 och 167).
Remissinstanserna har inget att erinra mot utredningens förslag.
Landstingsförbundet delar utredningens uppfattning att 33 § LAS inte
lägger hinder i vägen för kollektivavtal om avgångsskyldighet vid en
tidigare tidpunkt än den som följer av lagen vid t.ex. övertalighet.
Förbundet pekar dock på att den uppfattningen inte delas av alla och att
frågan har varit föremål för tvist inom det kommunala området.
Skälen för mitt förslag: Enligt 7 kap. 3 § LOA är en arbetstagare
skyldig att avgå från sin anställning vid den ålder som anges i avtal om
statlig pension eller motsvarande avtal. Paragrafen avser såväl frivillig
avgång som tvångsentledigande.
På arbetsmarknaden i övrigt tillämpas föreskrifterna i 33 § LAS. Enligt
paragrafens första stycke gäller att arbetsgivaren i dessa fall skall lämna
arbetstagaren besked minst en månad i förväg om att han vill att
arbetstagaren skall lämna sin anställning. En arbetsgivare behöver således
inte säga upp en arbetstagare då denne uppnår den ålder som medför
skyldighet att avgå med ålderspension.
I 33 § LAS föreskrivs ingen tidpunkt när en arbetstagare är skyldig att
avgå med ålderspension. Denna skyldighet är normalt reglerad i pensions-
avtal. Om det inte finns någon sådan avgångsskyldighet, är arbetstagaren
emellertid skyldig att avgå vid 67 års ålder.
På den statliga och den övriga arbetsmarknaden finns, som framgått,
olika regler om skyldigheten att avgå från anställningen med pension.
Tillämpningen av reglerna leder dock till samma resultat. Härav följer
enligt min mening att det för statsanställda inte behövs några särregler på
detta område utan att reglerna i LAS får anses vara tillräckliga för dem
som inte är anställda med fullmakt.
Jag anser därför att reglerna i LOA om skyldighet att avgå med
ålderspension inte skall föras över till den nya lagen. Däremot behövs,
71
som antytts, särskilda regler om avgångsskyldighet på grund av ålder i Prop. 1993/94:65
den nya fullmaktsanställningslagen.
Mitt förslag: De särskilda bestämmelserna om avgångsskyldighet på
grund av sjukdom slopas.
För dem som är tillsatta med fullmakt förs de nuvarande
bestämmelserna över till den föreslagna fullmaktsanställningslagen.
LOA-utredningens förslag: Överensstämmer med mitt
(huvudbetänkandet s. 168, 169, 182 ff.).
Remissinstanserna lämnar i huvudsak förslaget utan erinran.
(Synpunkter som i viss utsträckning också rör detta avsnitt redovisas
under avsnitt 9.9).
Vissa särregler på statens område om avgångsskyldighet på grund av
sjukdom
Vid sidan av reglerna om uppsägning i LAS finns på det statliga området
särskilda bestämmelser om entledigande. Enligt 7 kap. 4 § LOA kan en
statligt anställd oavsett anställningsform entledigas på grund av sjukdom,
dvs. sjukpensioneras, innan han uppnått pensionsåldern om han
1. till följd av förlust av eller nedsättning i arbetsförmågan är för
framtiden oförmögen att fullgöra sina arbetsuppgifter
tillfredsställande eller
2. till följd av nedsatt arbetsförmåga under två år i följd inte har
tjänstgjort annat än försöksvis under kortare tid och Socialstyrelsen
anser det dels sannolikt att han inte kan återinträda i arbete inom
ytterligare ett år, dels ovisst hur arbetsförmågan därefter kommer att
utveckla sig.
Det är formellt anställningsmyndigheten som beslutar om entledigande
enligt 7 kap. 4 §. Ett sådant beslut förutsätter dock att Statens löne- och
pensionsverk har beviljat arbetstagaren sjukpension som framgår av 27 §
förordningen (1984:1039) om handläggning av ärenden om statliga
tjänstepensionsförmåner — handläggningsförordningen. Det finns enligt
verkets praxis bara rätt till sjukpension enligt 7 kap. 4 § 1 LOA, om en
anställd har beviljats förtidspension av försäkringskassan. Om arbets-
tagaren inte har beviljats förtidspension men skulle kunna få det enligt
verkets bedömande, begär verket att kassan prövar rätten till förtidspe-
nsion eller sjukbidrag.
Statens löne- och pensionsverk prövar årligen ca 100-200 ansökningar
om sjukpension, där arbetstagaren inte har beviljats hel förtidspension
men väl partiell förtidspension eller sjukbidrag. Då prövas dels om
arbetstagaren kan omplaceras enligt 7 kap. 6 § LOA, dels om förutsätt-
72
ningarna enligt 7 kap. 4 § 2 är uppfyllda. Prövningen enligt sistnämnda Prop. 1993/94:65
lagrum görs numera av verket och inte av Socialstyrelsen.
I 7 kap. 5 § LOA finns det dessutom särskilda regler för den som är
anställd med fullmakt. En sådan arbetstagare kan entledigas, om han inte
fullgör sina arbetsuppgifter tillfredsställande och det återstår högst fem
år till dess han uppnår pensionsåldern. I det fallet är det regeringen som
beslutar om entledigandet (15 kap. 1 § LOA). Sedan statens allmänna
pensionsreglemente (1959:289) infördes har bara tre entlediganden med
stöd av 7 kap. 5 § eller dess föregångare skett, senast år 1983.
Enligt 7 kap. 6 § LOA får ett entledigande enligt 7 kap. 4 eller 5 § inte
ske, om arbetstagaren har rätt till statlig pension och lämpligen kan
förflyttas eller omplaceras till någon annan statlig anställning. Enligt vad
LOA-utredningen har inhämtat, förekommer det dock inte i praktiken att
någon blir omplacerad med stöd av 7 kap. 6 §.
En arbetstagare på statens område som omfattas av pensionsplanen får
sjukpension när han har entledigats med stöd av 7 kap. 4 eller 5 § före
pensionsåldern på grund av nedsatt arbetsförmåga (23 § pensionsplanen
i pensionsavtalet den 15 mars 1991, slutet mellan SAV och de statsan-
ställdas huvudorganisationer). Av 1 och 2 §§ pensionsplanen framgår
vilka som omfattas av planen.
På arbetsmarknaden i övrigt tillämpas 33 § andra stycket LAS. Där
föreskrivs att en arbetsgivare som vill att arbetstagaren skall lämna sin
anställning i samband med att arbetstagaren får hel förtidspension,
skriftligen skall ge arbetstagaren besked om detta så snart arbetsgivaren
har fått kännedom om pensionsbeslutet. På den statliga arbetsmarknaden
däremot får arbetsgivaren entlediga arbetstagaren enligt 7 kap. 4 § LOA.
För kommunerna finns i kollektivavtal bestämmelser om att en arbets-
tagare är skyldig att avgå om arbetsgivaren konstaterar att vissa
förutsättningar föreligger — i stort sett desamma som enligt 7 kap. 4 §
LOA.
Uppsägning på grund av sjukdom m.m.
På arbetsmarknaden i sin helhet gäller i huvudsak följande i fråga om
anställningens upphörande på grund av sjukdom.
För att en arbetstagare skall kunna sägas upp, måste arbetsgivaren
kunna visa att uppsägningen är sakligt grundad. Som saklig grund avses
i princip inte misskötsamhet eller begränsad prestationsförmåga som har
sin orsak i sjukdom.
Det kan dock göras undantag från denna princip. Så kan vara fallet om
sjukdomen medför en så stadigvarande och bestående nedsättning av
arbetsförmågan, att arbetstagaren inte längre kan förväntas utföra arbete
av någon betydelse.
Medför sjukdomen mycket allvarliga störningar på arbetsplatsen kan
det vid en intresseavvägning framstå som nödvändigt att ge försteg för
arbetsgivarens intresse av att störningarna upphör. Saklig grund för
uppsägning kan därvid föreligga (AD 1983 nr 130). Det kan också ha
73
betydelse vilka arbetsuppgifter som arbetstagaren har, t.ex. om det ställs Prop. 1993/94:65
särskilda krav på säkerheten (jfr AD 1986 nr 51).
Består sjukdomen i alkoholism, måste särskild hänsyn tas till detta. I
motiven till 1982 års LAS betonades vikten av att man inte bara noga
beaktade de socialmedicinska hänsynen utan också strävade efter en
rimlig avvägning gentemot de skäl som från arbetsgivares och arbetskam-
raters synpunkt talade för uppsägning (prop. 1981/82:71 s. 71). 1 SAV
Cirk. 1988 A 4 har gjorts en sammanfattning av Arbetsdomstolens praxis
i fråga om uppsägning på grund av misskötsamhet som har sin grund i
alkoholism av sjukdomskaraktär.
Som framgår av förarbetena till de nya reglerna om rehabilitering kan
det knappast bli aktuellt att bedöma en uppsägning som sakligt grundad
så länge rehabiliteringen pågår (prop. 1990/91:140 s. 47 och 52 f.)
Vad avser arbetsgivarens omplaceringsskyldighet, så ligger i den att
arbetsgivaren skall göra en omsorgsfull och noggrann omplacerings-
utredning. Denna skyldighet medför dock inte att arbetsgivaren måste
friställa annan personal eller inrätta nya anställningar (AD 1977 nr 151,
1981 nr 51 och 1993 nr 42).
Av rättsfallet AD 1982 nr 99 framgår att det allmänt sett bör åligga
arbetsgivaren att ta till vara de möjligheter som finns att underlätta
fortsatt verksamhet för en anställd som av medicinska skäl inte kan utföra
sina tidigare arbetsuppgifter.
Arbetsdomstolen har under år 1992 avgjort flera mål om avskedanden
av poliser som hade gjort sig skyldiga till trafiknykterhetsbrott. I dessa
mål gjorde domstolen uttalanden av allmänt intresse för bedömningen av
betydelsen av alkoholberoende av sjukdomskaraktär och den statliga
arbetsgivarens ansvar för rehabilitering (huvudbetänkandet s. 188 ff.).
Allmänt
På det statliga området av arbetsmarknaden gäller numera samma regler
om rehabilitering i arbetslivet som på arbetsmarknaden i övrigt (prop.
1990/91:140, bet. 1990/91 :AU22, rskr. 1990/91:302 och prop.
1990/91:141 och 181, bet. 1990/91 :SfU 16 och 18, rskr. 1990/91:303 och
372). Förändringarna berör bl.a. lagen (1962:381) om allmän försäkring.
Genom denna reform har rehabiliteringsförordningen, som gällde på
statens område, upphävts vid utgången av år 1991. Det övergripande
syftet med reformen är att bryta en utveckling mot ökande ohälsa och
utslagning från arbetslivet.
Allmänt kan vidare sägas att den särreglering som enligt vad som
tidigare redovisats fortfarande gäller för vissa delar av den statliga
sektorn av arbetsmarknaden medför att olika regler kan komma att
tillämpas beroende på om anställningsförhållandet är statligt eller inte. I
flera fall ger de olika reglerna samma praktiska resultat men det finns
också exempel på att vitt skilda resultat uppnås.
74
Om arbetstagarens arbetsoförmåga inte beror på sjukdom, gäller i Prop. 1993/94:65
huvudsak samma regler vid uppsägning över hela arbetsmarknaden.
7 kap. 4 § 1 LOA
När det gäller hel förtidspension finns det olika regler. Enligt 33 § LAS
är det tillräckligt att arbetsgivaren skriftligen ger besked om att han vill
att arbetstagaren lämnar sin anställning. På den statliga arbetsmarknaden
däremot måste arbetsgivaren formellt entlediga arbetstagaren, sedan han
har beviljats sjukpension av Statens löne- och pensionsverk. I förarbetena
till LAS eller LOA anges inte några skäl till varför regelsystemen inte
har anpassats till varandra.
I detta fall uppnås således samma resultat med olika regleringar. Därför
bör särregleringen på statens område tas bort i förenklingssyfte.
Bestämmelserna i 7 kap. 4 § 1 LOA bör alltså slopas till förmån för en
reglering som innebär att arbetstagaren på begäran av arbetsgivaren skall
lämna sin anställning när han har fått hel förtidspension.
7 kap. 4 § 2 LOA
De olika reglerna på den statliga och den övriga arbetsmarknaden kan,
som nämnts i det föregående, också ge helt skilda resultat. 7 kap. 4 § 2
LOA tillämpas för närvarande på det sättet att en arbetstagare som har
erhållit sjukbidrag eller partiell förtidspension kan entledigas, om
förutsättningarna enligt 7 kap. 4 § 2 och 7 kap. 6 § LOA är uppfyllda.
Det finns enligt min mening flera skäl att ifrågasätta den bestämmelsen.
Om en arbetstagare får partiell förtidspension, är orsaken härtill att
försäkringskassan har gjort den bedömningen att han kan klara ett
deltidsarbete eller att det är för tidigt att ge upp rehabiliteringsförsöken
helt. Om det på statens område fortfarande skulle vara möjligt att
meddela beslut enligt 7 kap. 4 § 2 LOA skulle det innebära att staten som
enda arbetsgivare kan frångå försäkringskassans bedömning. Sådana
beslut bör inte längre förekomma, eftersom detta skulle strida mot ett av
huvudsyftena med rehabiliteringsreformen, nämligen att arbetstagarna i
större utsträckning skall stanna kvar i arbetslivet.
Enligt min mening kan därför nyssnämnda lagregel slopas.
7 kap. 5 § LOA
Bestämmelserna om avgångsskyldighet för fullmaktsanställda i 7 kap. 5 §
LOA har inte tillämpats på länge. Då de inte heller är motiverade av
andra skäl, anser jag att de också kan slopas.
7 kap. 6 § LOA
Jag har nyss föreslagit att 7 kap. 4 och 5 §§ LOA inte skall gälla i
fortsättningen. I stället blir 33 § LAS tillämplig fullt ut på den statliga
arbetsmarknaden. Vid tillämpningen av sistnämnda lagrum finns inga
föreskrifter om någon omplaceringsskyldighet. Men en arbetstagare kan
75
inte beviljas hel förtidspension om arbetstagaren kan utföra något annat Prop. 1993/94:65
arbete än det han har i sin anställning.
Som nämnts har bestämmelsen i 7 kap. 6 § LOA inte lett till att någon
arbetstagare har omplacerats till någon annan myndighet. Detta torde
bl.a. bero på att det oftast är en mycket svår för att inte säga omöjlig
uppgift att hitta ett lämpligt arbete hos någon annan arbetsgivare sedan
den ordinarie arbetsgivaren har uttömt sina resurser.
Dessutom finns det inte längre någon central myndighet som sysslar
med sådan omplaceringsverksamhet sedan Statens arbetsmarknadsnämnd
lagts ned.
Mot denna bakgrund finner jag att nämnda lagrum med en särskilt
föreskriven omplaceringsskyldighet för sjukpensionsfall kan slopas för
dem som inte är anställda med fullmakt.
Mitt förslag: De särskilda bestämmelserna om påtvingad läkarunder-
sökning eller avstängning på grund av sjukdom slopas.
För dem som är anställda med fullmakt förs de nuvarande reglerna
oförändrade över till den föreslagna fullmaktsanställningslagen.
LOA-utredningens förslag: Överensstämmer med mitt (huvudbetänk-
andet s. 182 ff.).
Remissinstanserna lämnar i huvudsak förslaget utan erinran.
Riksåklagaren anser dock att bestämmelserna om avgångsskyldighet på
grund av sjukdom och om avstängning bör föras in också i nya LOA.
Som skäl anförs att regeringsformen kräver att grundläggande
bestämmelser om statstjänstemännens rättsställning skall meddelas i lag
och att LAS saknar en positiv reglering av möjligheten till avstängning.
SAV anser också att reglerna bör behållas även för andra än
fullmaktshavare. Från vissa delar av statsförvaltningen, där myn-
dighetsutövning förekommer, har det enligt arbetsgivarverket anförts att
reglerna är nödvändiga för att arbetsgivaren skall kunna ingripa speciellt
när arbetstagaren saknar sjukdomsinsikt. Försäkringskasseförbundet ger
uttryck för en liknande uppfattning och framhåller att reglerna om
påtvingad läkarundersökning behövs även i fortsättningen där sjuk-
domsinsikt saknas.
Socialstyrelsen anser att reglerna i LAS bör kompletteras så att ar-
betsgivaren får en legal möjlighet att förhindra att en arbetstagare
åstadkommer skada.
Enligt Riksskatteverket bör läkarundersökning och avstängning på grund
av sjukdom avtalsregleras, om reglerna i LOA tas bort.
Universitetet i Stockholm anser att bestämmelserna i 7 kap. 4 § LOA
om entledigande på grund av sjukdom och i 13 kap. 2 § om avstängning
76
på grund av sjukdom och läkarundersökning inte bör föras över till den Prop. 1993/94:65
nya lagen om fullmaktsanställning utan upphävas. Bestämmelserna om
påtvingad läkarundersökning är omgärdade av en så rigorös hand-
läggningsordning att reglerna i praktiken är otjänliga för sitt ändamål.
Detta gäller även om handläggningen av ärendena avsevärt förenklas.
Påtvingade läkarundersökningar och avstängning på grund av sjukdom
i statliga anställningar
Enligt 13 kap. 2 § första stycket LOA får en arbetstagare avstängas från
sitt arbete, om han inte fullgör sina arbetsuppgifter tillfredsställande och
den bristande tjänstdugligheten beror på sjukdom eller därmed jämförligt
förhållande. Med "därmed jämförligt förhållande" avses bl.a. alkohol-
missbruk, även om detta inte är av sjukdomskaraktär (prop. 1965:60 s.
194).
Av 13 kap. 2 § andra stycket LOA framgår att arbetstagaren får
åläggas att låta sig undersökas av läkare som anvisas honom, om det inte
finns tillräcklig utredning om att den bristande tjänstdugligheten beror på
sjukdom eller därmed jämförligt förhållande, men detta ändå framstår
som sannolikt. Enligt paragrafens tredje stycke får arbetstagaren
avstängas från arbetet, om han inte följer ett åläggande enligt 13 kap. 2 §
andra stycket.
Tillämpningen av dessa särregler ingår i ett system som i ett senare
skede kan leda till att arbetstagaren kan entledigas på grund av sjukdom
enligt 7 kap. 4-6 §§ LOA (avsnitt 9.8).
Talan mot ett beslut om åläggande att genomgå läkarundersökning skall
enligt 16 kap. 2 § LOA väckas inom fyra veckor från den dag då arbets-
tagaren fick del av beslutet. Enligt 14 kap. 9 § LOA får inte ett beslut
om läkarundersökning läggas till grund för en avstängning förrän beslutet
har prövats slutligt eller rätten till talan förlorats.
I 14 kap. LOA finns i övrigt bestämmelser om hur ärenden enligt 13
kap. 1 och 2 §§ skall handläggas. Vidare finns i 15 kap. LOA regler om
beslutande myndighet, m.m. Huvudregeln är enligt 15 kap. 3 § att det är
anställningsmyndigheten som beslutar om avstängning och läkarundersök-
ning (jfr dock 12 kap. 8 § regeringsformen). I vissa fall beslutar dock
Statens ansvarsnämnd.
Enligt 17 kap. 3 § LOA gäller ett beslut om avstängning omedelbart.
Vid tvist om ett avstängningsbeslut får dock domstolen interimistiskt
förordna att beslutet inte skall gälla.
Handläggningsregler finns också i flera andra författningar såsom
förvaltningslagen, anställningsförordningen och verksförordningen.
I fråga om domare finns på detta område vissa bestämmelser i
regeringsformen. Sålunda skall enligt 11 kap. 5 § andra stycket en
ordinarie domare ha rätt att påkalla domstols prövning av ett beslut att
avstänga honom eller ålägga honom att undetgå läkarundersökning, om
beslutet har meddelats av någon annan myndighet än domstol. Enligt 12
77
kap. 8 § andra stycket är det Högsta domstolen som på talan av Justitie- Prop. 1993/94:65
ombudsmannen eller Justitiekanslem prövar frågor om avstängning eller
läkarundersökning när det gäller justitieråd eller regeringsråd.
Syftet med reglerna om läkarundersökning och om avstängning på
grund av sjukdom eller brott har angetts vara att tillgodose samhällsmed-
lemmarnas intresse av att de offentliga funktionerna utan ovidkommande
hänsyn fullgörs på ett riktigt sätt (prop. 1975:78 s. 154 och 167, bet. JuU
1975:22 s. 101).
Särskilt om påtvingade läkarundersökningar enligt 13 kap. 2 § LOA
Statens arbetsmarknadsnämnd har på uppdrag år 1985 av regeringen gjort
en översyn av reglerna om läkarundersökning i statlig tjänst m.m. Av en
därvid gjord enkät till 23 myndigheter, där det hade förekommit ärenden
enligt 13 kap. 2 § LOA, visade det sig att genomsnittstiden för ett sådant
ärende var hela 18 månader. Den vanligaste sjukdomen var psykiska
besvär men också missbruksproblem förekom. Av nämndens utredning
framgick också att det fanns ett utbrett missnöje hos myndigheterna med
handl äggningsordningen.
Arbetsmarknadsnämnden presenterade sina förslag i rapporten (Ds C
1986:6) Hälsoundersökningar i statlig tjänst m.m. Samtidigt lämnades
förslag om periodiska och extraordinära hälsoundersökningar. Vidare
föreslogs en rad förenklingar på handläggningssidan i fråga om läkar-
undersökningar enligt 13 kap. 2 § LOA. Dessa förslag har inte lett till
några regeländringar (se närmare härom avsnitt 12).
Under åren 1990 och 1991 har det enligt vad LOA-utredningen har
redovisat inte förekommit någon tvångsvis genomförd läkarundersökning
i något ärende hos Statens löne- och pensionsverk.
Inom Socialstyrelsen handläggs frågor om påtvingad läkarundersökning
i styrelsens råd för vissa sociala och medicinska frågor. Nästan samtliga
fall under åren 1990 och 1991 — sammanlagt elva av tolv — synes ha
avsett psykiatriska frågeställningar.
Särskilt om avstängning på grund av sjukdom enligt 13 kap. 2 § LOA
Även om det förhåller sig på det sättet att den statsanställde inte har en
absolut rätt till sina arbetsuppgifter, så är det inte tillåtet att avstänga
honom från arbetet genom att ta ifrån honom alla hans arbetsuppgifter.
Om LOA:s regler om avstängning inte följs, så kan en åtgärd som i reali-
teten är en avstängning men som kallas för något annat förklaras sakna
verkan. I sådant fall kan den statliga arbetsgivaren bli skadeståndsskyldig
för förseelser mot handläggningsreglema.
Avstängningsreglema i LOA är i princip tvingande. Något avtal som
strider mot dessa lagregler får inte träffas (jfr AD 1985 nr 75). Rege-
ringsformen förbjuder dock inte alla former av avtal. Det går naturligtvis
att träffa avtal om t.ex. löneförmåner under avstängning. Vidare är inte
det avtalsförbjudna området heltäckande när det gäller alla former av
avstängning utan det finns utrymme för avtal.
78
Det finns ett särskilt institut kallat försättande ur tjänstgöring, som kan Prop. 1993/94:65
användas vid sidan av LOA:s regler om avstängning (huvudbetänkandet
s. 178 och 179). Det är avsett att användas i akuta risksituationer, t.ex.
om ett SJ-befäl upptäcker att en lokförare plötsligt har blivit olämplig att
föra det tåg som just skall lämna stationen (jfr vidare avsnitt 11.3 i det
följande). Enligt rättsfallet AD 1985 nr 75 är dock utrymmet för detta
institut så litet att LOA:s regler om avstängning i princip skall uppfattas
som uttömmande.
Påtvingade läkarundersökningar och avstängning på grund av sjukdom
i övriga anställningsförhållanden
I LAS finns också vissa bestämmelser om avstängning. De innehåller
dock bara punktvisa förbud mot avstängning från arbetet.
Har en tvist uppkommit om en uppsägnings giltighet, får en arbetstaga-
re enligt 34 § LAS inte avstängas från arbetet på grund av de omständig-
heter som har föranlett uppsägningen annat än om det finns särskilda
skäl. Så länge anställningen varar har arbetstagaren rätt till lön och andra
förmåner. Av 34 § tredje stycket framgår att domstolen kan för tiden
intill det slutliga avgörandet besluta att anställningen skall upphöra vid
uppsägningstidens utgång eller vid den senare tidpunkt som domstolen
bestämmer eller att en pågående avstängning skall upphöra.
Enligt 35 § LAS får en arbetstagare inte avstängas, om han har blivit
avskedad under omständigheter som inte ens skulle ha räckt till för en
uppsägning och domstolen har beslutat att anställningen skall bestå till
dess att tvisten slutligen har prövats.
Enligt 37 § LAS får inte heller arbetstagaren efter det att domstolen har
ogiltigförklarat en uppsägning eller ett avskedande avstängas på grund av
de omständigheter som har föranlett uppsägningen eller avskedandet.
Förbuden mot avstängning från arbetet i nyssnämnda tre paragrafer tar
sikte på avstängning i samband med tvist om uppsägning eller avske-
dande. De avser fall då det är samma anledning till uppsägningen eller
avskedandet som till avstängningen. Syftet med bestämmelserna är att
arbetstagarens återkomst till arbetsplatsen, om skiljandet från anställ-
ningen ogiltigförklaras, inte skall försvåras av att han har varit avstängd.
Reglerna om avstängning i LAS kan tillämpas på de statligt anställda
som enligt 7 kap. 2 § LOA kan sägas upp enligt LAS. Förbudet mot
avstängning utan särskilda skäl torde också gälla avstängningar som ingår
som ett första led i ett uppsägningsförfarande (AD 1978 nr 92; jfr avsnitt
11.3).
Bestämmelserna i 34 § andra stycket LAS innebär här en rätt för den
statliga arbetstagaren att inte bli avstängd annat än om det finns särskilda
skäl för det och en motsvarande rätt för arbetsgivaren att avstänga från
arbete (AD 1987 nr 135; jfr bl.a. prop. 1975:78 s. 166). Med ”särskilda
skäl" avses fall då arbetsgivaren på grund av arbetstagarens beteende
eller anställningens särskilda beskaffenhet har ett legitimt behov av att
omedelbart stänga av arbetstagaren från anställningen eller om det annars
framstår som uppenbart att uppsägningen är sakligt grundad.
79
Frågor om avstängning och läkarundersökning har varit kollektiv- Prop. 1993/94:65
avtalsreglerade för kommunalarbetare sedan 1930-talet och för
kommunaltjänstemän sedan år 1980. Detta år infördes genom kollektiv-
avtal gemensamma allmänna bestämmelser om avstängning och läkar-
undersökning för i princip alla arbetstagare med anställning hos
kommuner och landsting.
Enligt uppgift finns det inte på den privata arbetsmarknaden i någon
större utsträckning kollektivavtal som föreskriver skyldighet för arbets-
tagare att genomgå läkarundersökning.
De nuvarande särreglerna om påtvingad läkarundersökning av sjuka eller
sannolikt sjuka statsanställda går längre än för andra arbetstagare. Ett
skäl för att behålla dagens system skulle kunna vara att kravet på
rättssäkerhet medför att arbetstagare med maktutövande arbetsuppgifter
bör ha en särskild skyldighet att lämna anställningen på grund av
sjukdom. Detta skulle vara särskilt viktigt, om arbetstagaren saknade
sjukdomsinsikt och vägrade att delta i rehabilitering och andra medicinska
utredningar. Några av remissinstanserna har just betonat vikten av att
tvångsåtgärder kan sättas in om arbetstagaren saknar sjukdomsinsikt.
Frågan är om de skäl som kan tala för ett behållande av de speciella
reglerna för de statsanställda om avstängning och påtvingad läkarunder-
sökning är av tillräcklig tyngd. Det är inte bara på statens område som
det finns arbetstagare med arbetsuppgifter som innebär myndighets-
utövning. Sådana arbetsuppgifter finns i relativt stor utsträckning också
inom det kommunala området. Där har man hittills löst frågan genom
långtgående regler i kollektivavtal om påtvingade läkarundersökningar
(AB 89), låt vara att avtalsreglemas giltighet enligt 2 kap. 6 §
regeringsformen kan sättas i fråga med hänsyn till rättsfallet AD 1984 nr
94 (avsnitt 12.1).
En anledning att ifrågasätta det nuvarande systemet med påtvingad
läkarundersökning och avstängning är att det är mycket tidsödande och
krångligt att tillämpa i praktiken, så besvärligt att många myndigheter
drar sig för att använda sig av det. Av den enskilde synes det också i
många fall upplevas som kränkande.
Som framgått av det föregående tillämpas reglerna om sådana läkar-
undersökningar relativt sällan. Det kanske inte bara beror på att reglerna
är krångliga utan också på att de upplevs som otidsenliga och svåra att
förena med synen på det statliga anställningsförhållandet som i huvudsak
grundat på avtal.
På den privata arbetsmarknaden lär det saknas motsvarande formella
möjligheter för arbetsgivaren att tvinga fram någon utredning huruvida
en arbetstagares bristande arbetsförmåga beror på sjukdom. I en
uppsägningssituation torde det dock i regel vara arbetstagaren som har
intresse av att ta fram en utredning som visar att hans arbetsoförmåga
beror på sjukdom.
80
Ett skäl som skulle kunna anföras mot att slopa reglerna om påtvingad Prop. 1993/94:65
läkarundersökning m.m. är att detta i enstaka undantagsfall skulle kunna
leda till att sjuka arbetstagare utan sjukdomsinsikt skulle gå miste om
möjligheten att tvångsvägen få sjukpension utan i stället sades upp. Den
risken finns dock enligt min mening också med dagens system. Men en
uppsägning torde i sådant fall aldrig bli aktuell förrän arbetsgivaren har
vidtagit alla åtgärder som rimligen kan krävas för att anpassa arbetet till
arbetstagarens förutsättningar.
I likhet med LOA-utredningen anser jag att det inte längre är befogat
att behålla det särskilda systemet på statens område med påtvingad
läkarundersökning och avstängning på grund av sjukdom i fråga om
arbetstagare som är uppsägningsbara.
Några remissinstanser har förordat att reglerna behålls bl.a. med
hänvisning till de fall där arbetstagaren saknar sjukdomsinsikt. Enligt min
uppfattning har utredningen kunnat påvisa att man inte heller i dessa fall
har någon större praktisk användning av dessa regler.
Jag föreslår mot denna bakgrund att följande regler i LOA inte förs
över till den nya lagen, nämligen 13 kap. 2 och 3 §§ samt 14 kap. 9 och
10 §§. Sistnämnda två paragrafer innehåller handläggningsregler som inte
behövs när den materiella regleringen tas bort.
Särskilt om fullmaktshavare
Den som är anställd med fullmakt kan inte sägas upp enligt LAS utan
bara skiljas från anställningen med stöd av någon regel i LOA. Det är
inte min avsikt att föreslå någon ändring i den delen när det gäller
arbetstagare som är anställda med fullmakt.
Jag har lagt fram mitt förslag om att slopa reglerna om läkarundersök-
ning, avstängning och avgångsskyldighet på grund av sjukdom bl.a. mot
bakgrund av reglerna om uppsägning i LAS. Eftersom arbetstagare med
fullmakt inte kan sägas upp, måste det finnas kvar särskilda regler om
avgångsskyldighet på grund av sjukdom för dem. Dessutom behövs det
också regler om påtvingad läkarundersökning och avstängning.
Jag har valt att i sak inte förändra reglerna om fullmaktsanställning. Ett
undantag är, som nämnts tidigare, slopandet av 7 kap. 5 § LOA.
Jag föreslår sammanfattningsvis att de nuvarande reglerna om avgångs-
skyldighet, läkarundersökning och avstängning på grund av sjukdom i 7
kap. 4 och 6 §§ samt 13 kap. 2 § LOA förs över till den nya lag om
fullmaktsanställning som jag kommer att föreslå.
6 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 65
Prop. 1993/94:65
Mitt förslag: Bestämmelserna om disciplinansvar skall behållas i sak
oförändrade. Vissa mindre förändringar i bestämmelserna görs, bl.a.
när det gäller grunderna för bedömningen av frågan om en försum-
melse är att anse som ringa eller inte.
LOA-utredningens förslag: Överensstämmer med mitt (huvudbetän-
kandet s. 259-268).
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inget att erinra mot
utredningens förslag.
Bland de remissinstanser som har synpunkter på förslaget kan nämnas
Justitieombudsmannen, som anför att gällande regler om disciplinansvar
innebär att på den privata och den kommunala sektorn finns ett av-
talsbaserat system, medan det på den statliga sektorn finns ett på
dispositiva författningsbestämmelser grundat system. Justitieombuds-
mannen anser att sakligt sett kan det ifrågasättas om det finns anledning
att se olika på skilda system beroende på graden av frivillighet eller
inslag av författnings- resp, avtalsbestämmelser. Utrymmet för
disciplinåtgärder har minskat till följd av 1989 års reform av de
straffrättsliga ansvarsreglema i 20 kap. 1 § brottsbalken. Justitieom-
budsmannen anser därför att disciplinansvarssystemet inte har lika stor
betydelse längre.
Riksåklagaren anser att det vore önskvärt om lagstiftaren klarare
redovisade vilka förseelser som kan föranleda disciplinpåföljd enligt LOA
resp, straff enligt brottsbalken och hur samordningen mellan regelsy-
stemen skall göras. Han anser vidare att frågan om behovet av en
särskild åtalsprövningsregel vid brottet tjänstefel på nytt bör analyseras.
Försvarets civilförvaltning, Försvarets personalnämnd, Arbetslivscent-
rum, Statsanställdas förbund och TCO-OF är negativa till utredningens
förslag. De anser bl.a. att reglerna som finns i LAS är tillräckliga. I
lindrigare fall kan vanliga tillrättavisningar räcka, utan att man för den
skull behöver formalisera detta enligt reglerna i LOA. Statsanställdas
förbund och TCO-OF anser att arbetstagaren skall kunna få allmänt
skadestånd om det vid en rättslig prövning visar sig att myndigheten gjort
sig skyldig till en felaktig bedömning. Att allmänt skadestånd endast skall
kunna utgå vid brott mot förfarandereglema, vilket är fallet enligt nu
gällande LOA, är inte acceptabelt enligt TCO-OF.
Det har i svensk rätt sedan länge funnits regler om ansvar, straffrättsligt
och disciplinärt, för offentligt anställda.
I samband med ämbetsansvarets avskaffande infördes den 1 januari
1976 nya regler om disciplinansvar och åtalsanmälan i statstjänste-
82
mannalagen (prop. 1975:78, bet. 1975:JuU22, rskr. 1975:212). De fördes Prop. 1993/94:65
kort därefter i huvudsak oförändrade över till LOA.
Ämbetsansvarsreformen var genomgripande och medförde en betydande
avkriminalisering. Straffansvaret för tjänstefel och de särskilda
ämbetsstraffen avsättning och suspension avskaffades.
Straffbestämmelserna i brottsbalken ersattes av tre nya ansvarsregler,
nämligen oriktig myndighetsutövning, mutbrott och brott mot tystnads-
plikt. Avskaffandet av ämbetsansvaret innebar att den lagstiftning som
rörde offentligt anställda ytterligare anpassades till de principer som
gällde for den övriga arbetsmarknaden.
Utgångspunkten för reformen var således att man skulle avsevärt
inskränka det straffrättsliga området och åstadkomma ett närmande
mellan den offentliga och den privata arbetsmarknadens sanktionssystem.
Före ämbetsansvarsreformen gällde ett långtgående, särskilt straffrätts-
ligt ansvar för offentligt anställda. För i princip varje fel eller försum-
melse i tjänsten kunde ansvar för tjänstefel utdömas. För tjänstefel
dömdes en offentligt anställd som av försummelse, oförstånd eller
oskicklighet åsidosatte vad som ålåg honom enligt lag, instruktion eller
annan författning, särskild föreskrift eller tjänstens beskaffenhet.
För statligt anställda reglerades vid ämbetsansvarsreformen ett
disciplinansvar i statstjänstemannalagen medan för kommunalt anställda
gällde ett kollektivavtalsreglerat disciplinansvar. Reglerna i statstjänste-
mannalagen om disciplinansvar var i sak likalydande med bestämmelserna
om straffrättsligt ansvar för tjänstefel enligt 20 kap. 4 § brottsbalken.
Ämbetsansvarsreformen innebar, som jag tidigare nämnt, att något
allmänt straffrättsligt ansvar för tjänstefel inte längre skulle gälla. De nya
bestämmelserna om myndighetsmissbruk och vårdslös myndighets-
utövning i 20 kap. 1 § brottsbalken begränsade straffansvaret till den del
av den offentliga verksamheten som innefattade myndighetsutövning.
Straffansvar enligt brottsbalkens regler kunde komma i fråga bara om
gärningen inneburit någon form av myndighetsutövning och om den
orsakat någon förfång eller otillbörlig förmån som inte var ringa.
Efterhand riktades kritik mot den begränsning av det straffrättsliga
ansvaret som ämbetsansvarsreformen innebar. Det straffrättsliga ansvaret
utvidgades därför år 1989. Lagändringarna innebar en viss utvidgning av
det straffrättsliga tjänsteansvaret för offentligt anställda. Straff kan
utdömas inte bara för gärningar som innefattar felaktig myndighets-
utövning utan också för vissa oriktiga handlingar som har nära
anknytning till myndighetsutövning. För ansvar krävs det inte längre att
gärningen medfört förfång eller otillbörlig förmån. Det krävs inte heller
längre att det föreligger grov oaktsamhet för att straffansvar skall kunna
inträda. Straffansvaret omfattar inte gärningar som på grund av en
bedömning av samtliga omständigheter måste anses som ringa. Att det
straffbara området utvidgades år 1989 innebär i princip att området för
disciplinansvar minskat i motsvarande grad.
83
Nuvarande bestämmelser
Prop. 1993/94:65
I 10 kap. LOA finns bestämmelser om disciplinansvar för det stora
flertalet av statens tjänstemän.
På arbetsmarknaden i övrigt finns det inte något författningsreglerat
disciplinansvar. De kommunanställda omfattas av ett kollektivavtals-
reglerat disciplinansvar som i stort sett är identiskt med LOA:s
bestämmelser. Inom den privata sektorn finns det kollektivavtal om
disciplinansvar endast på något eller några avtalsområden.
Enligt 10 kap. 1 § får en arbetstagare åläggas disciplinpåföljd för
tjänsteförseelse om han uppsåtligen eller av oaktsamhet satt åsido vad
som åligger honom i hans anställning och felet inte är ringa.
Disciplinpåföljderna är varning och löneavdrag enligt 10 kap. 2 §.
Genom ett kollektivavtal kan enligt 10 kap. 3 § avtalas att andra påföljder
skall gälla. Bestämmelserna om påföljderna är således dispositiva. Något
sådant kollektivavtal har dock inte träffats.
Disciplinansvaret omfattar alla statstjänstemän med undantag för
justitieråden, regeringsråden och justitiekanslem. Enligt 10 kap. 4 § kan
disciplinpåföljd inte meddelas dem som kan åläggas disciplinpåföljd enligt
lagen (1986:644) om disciplinförseelser av krigsmän, m.m. Hälso- och
sjukvårdspersonal, som i sin yrkesutövning står under Socialstyrelsens
tillsyn, får inte åläggas disciplinpåföljd för sådana förseelser som skall
prövas av Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd. Vidare får veterinärer
som står under Statens jordbruksverks inseende inte åläggas disciplin-
påföljd, om förseelsen har skett i veterinäryrket.
Frågan om disciplinansvar prövas av den myndighet som arbetstagaren
lyder under enligt 15 kap. 3 § LOA. Talan mot beslut om disciplinansvar
handläggs enligt lagen om rättegången i arbetstvister. Sista instans är
Arbetsdomstolen.
För andra ordinarie domare än justitieråd eller regeringsråd, för dem
som har en anställning som byråchef eller en motsvarande eller en högre
anställning vid en statlig myndighet och för andra arbetstagare som
regeringen bestämmer gäller dock enligt 15 kap. 4 § LOA att Statens
ansvarsnämnd är beslutande myndighet i ärende som gäller disciplin-
ansvar.
Att en förseelse prövats i disciplinär ordning utgör inget hinder mot en
straffrättslig prövning enligt 20 kap. brottsbalken. En straffrättslig
prövning utgör dock hinder mot en disciplinär prövning enligt 14 kap.
3 § LOA.
I 20 kap. 1 § brottsbalken föreskrivs att den som uppsåtligen eller av
oaktsamhet vid myndighetsutövning genom en handling eller en under-
låtenhet åsidosätter vad som gäller för uppgiften skall dömas för
tjänstefel. Om ett uppsåtligt brott är att anse som grovt rubriceras det
som grovt tjänstefel.
För straffansvar är det en förutsättning att gärningen begås vid
myndighetsutövning. Den förutsättningen gäller inte för disciplinansvar.
84
Sedan reglerna om disciplinansvar infördes har förhållandena såväl på
arbetsplatserna som i samhället i övrigt genomgått stora förändringar. De
formbundna disciplinpåföljderna — varning och löneavdrag — har i stor
utsträckning ersatts av en dialog mellan arbetsgivare och arbetstagare. I
stället för "bestraffning" används andra mera konstruktiva åtgärder i syfte
att få en försumlig arbetstagare att anpassa sig till de regler som gäller
på arbetsplatsen. Sådana åtgärder är t.ex. tillsägelser som ingår som ett
led i arbetsgivarens handläggning av en förseelse utan att ha karaktären
av en disciplinpåföljd, uppföljningssamtal och omplacering.
En omständighet som har betydelse vid en diskussion huruvida
disciplinansvaret bör finnas kvar är att straffansvaret för tjänstefel i viss
mån utvidgades år 1989.
Åtskilliga av de förseelser som numera — enligt LOA-utredningen —
kan föranleda disciplinansvar bör betecknas som myndighetsintema
förseelser, t.ex. sen ankomst och olovlig frånvaro.
Man kan dock inte bortse från att det ofta ställs andra krav på den
offentliga verksamheten än på den privata verksamheten.
Den statliga arbetsgivaren har också möjlighet att använda sig av
uppsägning eller avskedande, även om en en sådan åtgärd ofta kan vara
alltför ingripande i förhållande till den försummelse som arbetstagaren
har gjort sig skyldig till.
Ett avskaffande av det disciplinära ansvarssystemet skulle således kunna
få till följd att den offentliga arbetsgivaren i vissa fall skulle ställas utan
någon sanktionsmöjlighet.
Samordningen mellan det disciplinära och straffrättsliga ansvaret har
kritiserats. Kritiken har dock varit ganska allmänt hållen.
Jag finner därför i likhet med utredningen inga bärande skäl till någon
mera betydande ändring av de disciplinära sanktionsmöjlighetema. Jag
anser således att regler om disciplinansvar behövs även i fortsättningen
och att bestämmelserna i sak bör föras över i stort sett oförändrade till
nya LOA.
Ringa fel
Både i brottsbalken och i LOA används ordet "ringa" för att ange det
ansvarsfria området. Uttrycket ringa används i LOA för att ange det
objektiva rekvisitet. Bara fel som inte är ringa är ansvarsgrundande. Men
i brottsbalken knyts uttrycket varken till brottsbeskrivningens subjektiva
eller till dess objektiva sida utan till gärningen. Om gärningen vid en
helhetsbedömning är att beteckna som ringa skall den vara straffri.
Jag anser att det saknas vägande skäl för den skillnad i fråga om
bedömningsgrunderna som för närvarande föreligger. Om en förseelse
skall leda till en disciplinpåföljd eller inte bör enligt min mening bedömas
på samma sätt som i fråga om det straffrättsliga ansvaret, dvs. på
grundval av samtliga omständigheter.
Prop. 1993/94:65
85
Jag föreslår därför en ändrad formulering av paragrafen om tjänste- Prop. 1993/94:65
förseelse.
Bevisupptagning utom rättegång m.m.
En arbetsgivare kan enligt 14 kap. 2 § LOA begära bevisupptagning vid
allmän domstol i ett ärende om disciplinansvar. Bestämmelserna i LOA
innebär en utvidgning av möjligheterna till bevisupptagning innan talan
väckts jämfört med vad som gäller enligt rättegångsbalken.
Jag anser att denna olikhet inte är sakligt motiverad. Reglerna bör
därför inte föras över till nya LOA.
Utformningen av skyddet mot dubbelbestraffning
En myndighet får enligt 14 kap. 3 § LOA inte inleda eller fortsätta ett
disciplinärt förfarande mot en arbetstagare, om en åtgärd har vidtagits för
att anställa åtal mot arbetstagaren. Innebörden av denna bestämmelse har
ibland medfört tolkningssvårigheter.
Genom Arbetsdomstolens dom 1986 nr 15 har dock innebörden av
paragrafen blivit tydligare. Det i paragrafen uppställda hindret mot att
ålägga disciplinpåföljd bortfaller, om arbetstagarens handlande vid
prövning i straffrättslig ordning, dvs. av åklagare eller domstol, befunnits
inte innefatta brott. I rättsfallet hade åklagaren inte väckt åtal, eftersom
ett subjektivt brottsrekvisit inte ansetts uppfyllt. Den misstänkte hade inte
förfarit grovt oaktsamt. Åklagarens beslut ansågs inte i och för sig hindra
åläggande av en disciplinpåföljd.
I fall där åtal underlåtits för att bevisningen är för svag för en fällande
dom, eller i fall där den tilltalade av samma anledning blivit frikänd av
en domstol, föreligger hinder för en disciplinär prövning. Om ett discipli-
närt förfarande skulle vara möjligt, skulle det innebära en överprövning
i administrativ ordning av en allmän domstols bevisvärdering.
Justitieombudsmannen har påpekat att ordalydelsen i 14 kap. 3 § LOA
i och för sig inbjuder till tolkningen att varje form av disciplinärt
förfarande i anledning av en förseelse skulle vara utesluten så snart som
en åtgärd vidtagits för att anställa åtal mot arbetstagaren i anledning av
förseelsen, oavsett vilket resultat denna åtgärd lett till. Jag anser att det
finns skäl att förtydliga nuvarande 14 kap. 3 § så att bestämmelserna
närmare ansluter till Arbetsdomstolens tolkning i 1986 års rättsfall. Den
nya lagregeln bör innebära att ett disciplinärt förfarande får inledas eller,
om det redan inletts, fortsättas bara om åklagare eller domstol vid den
straffrättsliga prövningen kommit fram till att handlingen inte var något
brott.
86
Prop. 1993/94:65
Mitt förslag: Disciplinpåföljd skall inte få meddelas en arbetstagare
efter det att en anställning har upphört eller uppsägning har ägt rum.
Detta skall dock inte gälla, om en arbetstagare övergår från en
myndighet till en annan inom domstols-, åklagar- resp, polis-
väsendet.
LOA-utredningens förslag: Överensstämmer med mitt utom på det
sättet att något undantag inte föreslås för de angivna myndigheterna inom
rättsväsendet (huvudbetänkandet s. 268).
Remissinstanserna har inget att erinra mot utredningens förslag.
Skälen för mitt förslag: Jag anser att det saknas skäl för att utsträcka
disciplinansvaret till att gälla också i en senare anställning. I och med att
ett anställningsförfarande är upplöst eller uppsägning har ägt rum, finns
det i allmänhet inte längre några skäl för arbetsgivaren att ingripa.
Men jag anser däremot att om en arbetstagare lämnar en anställning där
en tjänsteförseelse begåtts men får en anställning vid en annan myndighet
inom samma verksamhetsområde så bör gärningen i vissa fall kunna
prövas disciplinärt. Detta bör gälla för en arbetstagare inom domstols-,
åklagar- resp, polisväsendet, om arbetstagaren övergår från en myndighet
till en annan inom samma "organisation". Om t.ex. en polis gått över
från en myndighet till en annan myndighet inom Polisen, bör frågan om
disciplinpåföljd kunna prövas, eftersom frågan prövas av samma nämnd
— Rikspolisstyrelsens personal ansvarsnämnd — oavsett vilken polis-
myndighet som han tillhör. Polismannens övergång bör således inte
jämställas med anställningens upphörande i detta hänseende (jfr AD 1993
nr 64).
Mitt förslag: Skyldigheten att anmäla brott till åtal skall begränsas.
Anmälan skall göras bara om misstanken avser brott enligt 20 kap.
1 och 2 §§ samt 3 § första stycket brottsbalken eller andra brott som
kan föranleda någon annan påföljd än böter.
LOA-utredningens förslag: Överensstämmer med mitt (huvud-
betänkandet s. 269-272).
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inget att erinra mot
utredningens förslag.
Kammarrätten och TCO-OF ifrågasätter om inte anmälningsskyldig-
heten bör begränsas till de egentliga ämbetsbrotten i 20 kap. 1-3 §§
brottsbalken. Riksåklagaren tillstyrker att skyldigheten att anmäla
lindrigare förseelser begränsas. Riksåklagaren anser dock att anmälnings-
87
skyldigheten i stället bör knytas till straffskalan och att anmälan skall Prop. 1993/94:65
kunna underlåtas om straffskalan för brottet inte överstiger fängelse i
högst sex månader.
Riksrevisionsverket avstyrker utredningens förslag och anför att utveckl-
ingen hos de statliga myndigheterna på det ekonomiadministrativa
området inte är sådant att verket kan ställa sig bakom utredningens
förslag. Bakgrunden till verkets reaktion är att statliga myndigheter
reagerar trögt på brister i efterlevnaden av bestämmelser av ekonomisk
betydelse. Verket anser att utredningens förslag ger en felaktig signal till
myndigheterna. Om förslaget genomförs kan detta enligt verkets mening
komma att på sikt leda till negativa konsekvenser för statsverket inte bara
i ekonomiskt hänseende.
Försvarets materielverk, Skogsstyrelsen och SAV avstyrker förslaget
och föreslår att nuvarande regel i LOA förs över till den nya lagen. SAV
anser att på den statliga sektorn saknas anledning att mjuka upp reglerna
om åtalsanmälan på det sätt som utredningen föreslagit.
Statistiska centralbyrån avstyrker förslaget. Centralbyrån anser att det
för en icke juridiskt sakkunnig person måste vara närmast omöjligt att
bedöma om en handling är brottslig och helt omöjligt att bedöma om
straffpåföljden kan bli fängelse.
Skälen för mitt förslag: Någon allmän skyldighet att anmäla brott till
åtal finns inte. Skyldighet att anmäla brott föreligger således bara när det
är särskilt föreskrivet.
Om en arbetstagare är skäligen misstänkt för att i tjänsten ha begått ett
brott som avses i 20 kap. 1-3 §§ brottsbalken eller något annat brott
varigenom han har åsidosatt något åliggande i tjänsten, skall arbets-
givaren anmäla honom till åtal, om det för brottet är föreskrivet fängelse
eller det finns anledning anta att talan om enskilt anspråk kommer att
föras (12 kap. 1 § LOA). Bestämmelsen utgör således ett undantag från
huvudprincipen. Något sådant undantag gäller inte för den övriga arbets-
marknaden.
Det var först genom den numera upphävda allmänna verksstadgan
(1955:3) som myndigheterna formellt blev skyldiga att anmäla vissa brott
till åtal.
Anmälningsskyldigheten fördes sedan över till statstjänstemannalagen.
Av motiven framgår att det främsta syftet med bestämmelsen om
anmälningsskyldighet var att vissa allvarligare eller svårutredda brott
skulle prövas av allmän domstol i stället för i "den mindre säkra disci-
plinära straffprocessen" (prop. 1965:60 s. 301). Det sades vidare att
myndigheternas anmälningsskyldighet var ett skydd för tjänstemän som
var underkastade disciplinär bestraffning.
Stora förändringar har, som jag tidigare nämnt, ägt rum i Sverige sedan
bestämmelsen togs in i statstjänstemannalagen. Under 1970-talet kom det
sålunda till en mängd arbetsrättsliga författningar, t.ex. LOA som ersatte
statstjänstemannalagen. Det disciplinära ansvarssystemet ändrades. Man
strävade efter att närma det offentliga anställningsförhållandet till vad
88
som gällde på arbetsmarknaden i övrigt. Som framgått, behölls dock Prop. 1993/94:65
anmälningsplikten i LOA.
Frågan är nu om det är motiverat att föra över bestämmelsen till den
nya LOA. Brott under allmänt åtal kan bli föremål för åtal oavsett om
myndigheten gjort åtalsanmälan eller inte. Om skyldigheten att anmäla
brott till åtal tas bort, innebär det en anpassning till vad som gäller på
den övriga arbetsmarknaden.
Ett motiv för att ha kvar skyldigheten att anmäla vissa brott till åtal kan
vara att en sådan skyldighet minskar sannolikheten för att en myndighet
av ovidkommande hänsyn underlåter att anmäla ett brott. Det skälet har
dock inte någon större tyngd. Men man kan inte helt bortse från en sådan
risk. Jag förutsätter dock att de statliga myndigheterna, vare sig det finns
regler om det eller inte, anmäler allvarligare brott till åtal. Till detta kan
också läggas att man inom större delen av den offentliga sektorn, dvs.
hos kommunerna, inte har någon motsvarande regel.
Det går emellertid inte att bortse från att den nuvarande bestämmelsen
i 12 kap. 1 § LOA ger en klar och entydig signal om hur man hos
myndigheterna skall se på misstankar om brottslig verksamhet i anställ-
ningar inom det statliga området, exempelvis tjänstefel eller andra brott
mot 20 kap. brottsbalken. Misstankarna skall utredas och eventuella brott
skall beivras. Det får inte förekomma misstanke om att man hos myndig-
heterna försöker sopa missförhållanden under mattan. Sådana misstankar
skulle nämligen allvarligt kunna skada förtroendet för de statliga myn-
digheterna och därmed deras möjligheter att utföra de uppgifter de är till
för.
Jag anser således att skyldigheten att anmäla brott till åtal bör vara kvar
och föras över till den nya lagen. Detta bör i full utsträckning gälla för
tjänstefel och andra brott som avses i 20 kap. 1 och 2 §§ samt 3 § första
stycket brottsbalken. När det gäller andra slags brott anser jag emellertid
att det bör finnas ett utrymme för att kunna ta hänsyn till brottets
svårighetsgrad. Den ovillkorliga anmälningsskyldigheten bör begränsas
till fall där det kan antas att brottet kan föranleda någon annan påföljd än
böter. Härigenom blir det möjligt att underlåta åtal sanmälningar i fråga
om obetydliga brott.
Jag anser vidare att någon anmälningsskyldighet inte längre bör gälla,
när det finns anledning anta att en talan om enskilt anspråk kommer att
föras. Med uttrycket "talan om enskilt anspråk" avses skadeståndstalan.
Om någon enskild person har lidit skada genom gärningen och det finns
anledning anta att målsäganden vill föra en skadeståndstalan, skall
arbetsgivaren enligt nuvarande bestämmelse anmäla gärningen till åtal.
Jag anser alltså att bestämmelsen är en onödig särregel och att den inte
behövs längre. Den som vill föra en skadeståndstalan får göra det oavsett
om det finns någon anmälningsskyldighet för arbetsgivaren eller inte.
Det bör nämnas att det förhållandet att en myndighet i en del fall är
skyldig att göra en åtalsanmälan inte innebär att myndigheten skulle vara
förbjuden att göra anmälan i andra fall.
89
Regeringen får enligt 12 kap. 2 § LOA medge undantag från anmäl- Prop. 1993/94:65
ningsskyldigheten enligt 1 § i samma kapitel i fråga om sådan allmän-
farlig vårdslöshet som avses i 13 kap. 6 § första stycket brottsbalken.
Denna särskilda bestämmelse anser jag inte bör föras över till nya
LOA. Av mitt förslag om skyldigheten att anmäla brott till åtal, som
innebär en viss begränsning i förhållande till vad som gäller i dag, följer
att det öppnas en möjlighet att underlåta åtalsanmälan även för brottet
allmänfarlig vårdslöshet.
Mitt förslag: De flesta regler i 11 kap. LOA om avskedande slopas.
I stället skall bestämmelserna i LAS om avskedande gälla också på
den statliga sektorn.
LOA-utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt
(huvudbetänkandet s. 218-226).
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inget att erinra mot
förslaget.
Rikspolisstyrelsen, som i och för sig inte har något att erinra mot att
bestämmelserna om avskedande flyttas över till LAS, anser att 18 § LAS
bör ändras, så att bestämmelsen klart anknyter till lämplighetsbegreppet
i LOA. Det är också angeläget ur rättssäkerhetssynpunkt att det av
lagtexten framgår vilka omständigheter som skall beaktas vid lämplighets-
bedömn ingen.
Vägverket befarar att minskade möjligheter att avskeda personal som
begår brott kan påverka förhållandet mellan allmänheten och myndighet-
erna. De nuvarande reglerna tar bättre till vara den offentliga verksam-
hetens intressen.
Försäkringskasseförbundet tillstyrker förslaget under vissa förutsätt-
ningar, bl.a. att 18 § LAS i sin föreslagna lydelse innebär att hänsyn kan
tas också till den offentliga sektorns särart.
LO tycker att det i klarhetens intresse vore bättre att behålla den
nuvarande regeln i LAS och i motivuttalanden klargöra att uttrycket
åligganden mot arbetsgivaren rymmer även sådana handlingar utom
arbetet som gör arbetstagaren uppenbart olämplig i sin statliga
anställning. Om man följer utredningens förslag, måste det göras ett
klarare uttalande om att bestämmelsen inte har ändrat innehåll.
SACO är tveksam till att den föreslagna lydelsen av 18 § LAS också
skall gälla på den offentliga sektorn. Under hänvisning till att avskedan-
deinstitutet också utreds av 1992 års arbetsrättskommitté är SACO inte
beredd att nu ta ställning i frågan. SACO påpekar också att reglerna i
90
LAS i sin nuvarande utformning är gynnsammare för arbetstagaren än
LOA:s regler.
På det statligt lönereglerade området finns det särskilda bestämmelser om
avskedande, bl.a. i 11 kap. LOA. För den övriga delen av arbetsmark-
naden gäller bestämmelserna i LAS om avskedande.
Enligt 11 kap. 1 § LOA får en arbetstagare avskedas, om han begått
brott, som visar att han uppenbarligen är olämplig att inneha sin
anställning. Av 18 § första stycket LAS framgår att avskedande får ske,
om arbetstagaren grovt har åsidosatt sina åligganden mot arbetsgivaren.
Enligt 11 kap. 2 § LOA gäller följande.
Om en arbetstagare genom någon annan gärning än brott har begått en
grov tjänsteförseelse, som visar att han uppenbarligen är olämplig att
inneha sin anställning, så får han avskedas i stället för att åläggas
disciplinpåföljd. Sak samma gäller om en arbetstagare, som av en
myndighet har ålagts disciplinpåföljd, inom två år därefter i anställning
hos samma myndighet på nytt har begått någon tjänsteförseelse och
därigenom har visat sig uppenbarligen olämplig att inneha sin anställning.
Av 11 kap. 3 § framgår att den statliga arbetsgivaren har ålagts en
särskild omplaceringsskyldighet i en del fall där arbetstagaren har begått
ett brott eller en tjänsteförseelse under påverkan av en allvarlig psykisk
störning.
Enligt 11 kap. 4 § skall 11 kap. 1 och 2 §§ inte tillämpas, om det i
någon annan författning än LAS har meddelats en bestämmelse som
inskränker rätten att avskeda en arbetstagare.
Enligt 11 kap. 5 § första stycket första meningen får ett avskedande
inte grundas bara på någon omständighet som myndigheten har känt till
mer än en månad före prövningen, den s.k. månadsregeln.
Som jag tidigare har nämnt har regeringen nyligen i prop. 1993/94:67
föreslagit ändringar i bl.a. 18 § andra stycket LAS. Ändringarna innebär
dels att tidsfristen sträcks ut till två månader, dels att tidsfristen skall
kunna brytas igenom i vissa situationer. Dessa lagändringar är avsedda
att träda i kraft den 1 januari 1994.
Reglerna om avskedande på det statliga området har funnits sedan den
1 januari 1976 i samband med att den s.k. ämbetsansvarsreformen
genomfördes (se avsnitt 10.1). I samband därmed avskaffades begreppet
avsättning. Reformen innebar framför allt att ett i princip nytt utomstraff-
rättsligt sanktionssystem infördes.
Av förarbetena till reformen framgår att man i och för sig eftersträvade
en enhetlig reglering av samtliga frågor om anställningens upphörande på
såväl den offentliga som den privata arbetsmarknaden. Men när det
gällde frågan om avskedande uttalades att det inom den statliga sektom
behövdes en motsvarighet till det avskedandeinstitut som regleras i LAS
men att detta borde "utformas mera med beaktande av de särskilda krav
som medborgarna har rätt att ställa på statstjänstemän" (prop. 1975:78 s.
161 f.).
Prop. 1993/94:65
91
I flera avseenden kom reglerna i LOA om avskedande att utformas i
nära överensstämmelse med vad som tidigare gällde för avsättning enligt
20 kap. 8 § brottsbalken i dess lydelse före år 1976.
I nyssnämnda proposition anfördes (s. 164) också att det inte var avsett
att förutsättningarna för avskedanden skulle sättas lägre än vad som gällt
för avsättning. Det skulle bara komma i fråga att använda sig av
avskedande "i sådana fall där det med hänsyn till såväl brottets eller
tjänsteförseelsens beskaffenhet som anställningens art och övriga
omständigheter skulle verka stötande om arbetstagaren fick behålla sin
tjänst".
Enligt förarbetena till äldre LAS (prop. 1973:129 s. 149), vilka i detta
avseende fortfarande har aktualitet, gäller att avskedande enligt LAS skall
kunna komma i fråga "endast i flagranta fall. Det bör vara fråga om ett
sådant avsiktligt eller grovt förfarande som inte rimligen skall behöva
tålas i något rättsförhållande".
I både LAS och LOA finns ett avskedandeinstitut, som dock skiljer sig
åt redaktionellt. Av förarbetena att döma synes instituten omfatta samma
slags felaktiga beteenden.
För båda lagarna gäller att det skall ske en helhetsbedömning av
omständigheterna. Detta är i själva verket grundläggande för tillämpning-
en av avskedanderegeln i 11 kap. 1 § LOA (se AD 1992 nr 35, jfr AD
1992 nr 38-42).
Enligt de nyss återgivna förarbetena till ändringar i LOA i samband
med ämbetsansvarsreformen bör avskedande kunna komma i fråga om det
skulle verka stötande om arbetstagaren fick behålla sin tjänst. I motiven
till LAS sägs för att avskedande skall komma i fråga att förfarandet är
sådant att det inte bör tålas i något rättsförhållande.
Jag delar utredningens uppfattning att det trots att reglerna om
avskedande är utformade på olika sätt i LAS och LOA egentligen inte
finns någon skillnad i bedömningsgrunderna. Jag anser därvid att ett
avskedande enligt LAS förutsätter att arbetstagaren grovt har åsidosatt
sina åligganden mot arbetsgivaren. Enligt LOA gäller, som nämnts, att
avskedande kan ske om arbetstagaren har visat sig uppenbarligen
olämplig att inneha sin anställning.
Denna skillnad skulle kunna tas som ett uttryck för att bedömningen
inte är densamma vid prövningen enligt LOA eller LAS. När det gäller
LAS skulle bedömningen mera grunda sig på om det felaktiga beteendet
drabbat arbetsgivaren. Enligt LOA däremot skulle det finnas större
utrymme för att ta hänsyn till verksamhetens allmänna integritet och
standard, oavsett om handlingen direkt riktat sig mot arbetsgivaren.
Varken i LOA eller LAS nämns uttryckligen brott utom arbetet. Det
är inte bara på LOA:s område som avskedande har skett på grund av
sådant brott. Det finns ett antal domar, där Arbetsdomstolen har ansett
att brottslighet utom arbetet utgjort grund för avskedande enligt LAS.
Prop. 1993/94:65
92
Att brott utom arbetet kan föranleda avskedande också enligt LAS Prop. 1993/94:65
framgår av uttalanden i förarbetena till den äldre LAS, som fortfarande
har aktualitet (prop. 1973:129 s. 150). Enligt föredraganden bör brott
utom arbetet i vissa fall kunna föranleda avskedande, "om brottet är ägnat
att allvarligt skada förhållandet mellan arbetstagaren och arbetsgivaren".
Av vad jag nu sagt följer enligt min mening att det i sak inte finns
några skillnader mellan de förfaranden som omfattas av reglerna i LAS
och LOA. Detta innebär att det inte behöver finnas några särregler i
LOA. Således bör bestämmelsen i 18 § första stycket LAS tillämpas i
stället för 11 kap. 1 och 2 §§ LOA. Att som LOA-utredningen förslår
justera texten i 18 § första stycket genom att ta bort orden "mot arbets-
givaren" anser jag obefogat.
Utredningen berör i detta sammanhang vad det får för betydelse när det
gäller myndighetsutövning att reglerna om avskedande förs över till LAS.
Det anses t.ex. att uppsägning inte utgör myndighetsutövning, eftersom
en sådan rättshandling grundar sig på en civilrättslig lag. I överens-
stämmelse härmed skall med mitt förslag inte heller avskedande i
fortsättningen anses utgöra myndighetsutövning. Ett felaktigt beslut om
avskedande kan t.ex. inte föranleda straffansvar och vissa bestämmelser
i förvaltningslagen blir inte tillämpliga.
Tidigare fanns en särskild myndighet, Statens arbetsmarknadsnämnd,
som hade till uppgift b.la. att placera om arbetstagare inom den statliga
sektorn. När det i några enstaka fall gällde tillämpning av 11 kap. 3 §
LOA fann nämnden i regel att någon omplacering inte var möjlig. Någon
motsvarighet till denna paragraf finns inte i LAS. För min egen del har
jag svårt att finna att det finns något särskilt behov av den inom den
statliga sektorn. Den bör därför upphävas.
En motsvarande bestämmelse till 11 kap. 4 § LOA finns i 2 § första
stycket LAS. Skillnaden mellan dessa bestämmelser är att LOA:s regel
också omfattar författningar som har meddelats utan stöd i någon lag.
LOA-utredningen har inte kunnat finna någon författning som inskränker
rätten att avskeda arbetstagare i förhållande till vad som föreskrivs i 11
kap. 1 eller 2 § LOA. Enligt min mening bör därför 11 kap. 4 § slopas.
Bestämmelsen i 11 kap. 5 § första stycket första meningen LOA
stämmer i huvudsak överens med vad som gäller enligt 18 § andra
stycket LAS.
Reglerna skiljer sig dock åt i några avseenden. Enligt LAS räknas tiden
från det att underrättelse lämnas enligt 30 § LAS, medan enligt LOA
tiden räknas från prövningen av frågan.
En annan skillnad är att den enskilde enligt LOA saknar rätt till
överläggning i frågan om hans avskedande. Är arbetstagaren medlem i
någon facklig organisation, skall den dock varslas och organisationen har
rätt till överläggning enligt 14 kap. 7 § första stycket. Bestämmelserna
i 14 kap. 1 och 2 §§ LOA om att arbetstagaren genom skriftlig anmaning
skall beredas tillfälle att yttra sig kan anses ha samma syfte som
föreskrifterna i 30 § LAS. Härigenom får också arbetstagaren en reell
möjlighet att påverka arbetsgivarens beslut.
93
Jag anser att bestämmelserna i 30 § LAS om underrättelse, varsel och Prop. 1993/94:65
överläggning bör gälla i stället för reglerna i 14 kap. 1 och 2 §§ samt 7 §
första stycket LOA. Enligt min mening innebär detta inte någon ändring
i sak i förhållande till vad som nu gäller. 30 § LAS har för övrigt sedan
länge tillämpats på det statliga området vid uppsägning av arbetstagare.
De ändringar i LAS som har föreslagits i prop. 1993/94:67 såvitt avser
den s.k. månadsregeln bör också gälla på statens område. Särreglerna i
11 kap. 5 § första stycket LOA behövs därför inte. Dock skall bestäm-
melsen i 11 kap. 5 § andra stycket om att beslut om avskedande som
begärs av Riksdagens ombudsmän eller Justitiekanslem inom sex
månader föras över till den nya lagen.
Anställda med fullmakt
Bestämmelserna i LAS om avskedande bör också vara tillämpliga på
arbetstagare som är anställda med fullmakt. Detta bör framgå av den
särskilda lag om fullmaktsanställning som jag kommer att föreslå. I fråga
om ordinarie domare finns dock särskilda regler om skiljande från
anställningen i 11 kap. 5 § regeringsformen. Där föreskrivs att en sådan
domare får skiljas från tjänsten endast om han genom brott eller grovt
eller upprepat åsidosättande av tjänsteåliggande har visat sig uppenbar-
ligen olämplig att inneha tjänsten.
Enligt min mening bör nämnda grundlagsbestämmelse göras direkt
tillämplig på ordinarie domare. Fullmaktsanställningslagen bör därför
bara innehålla en hänvisning till denna bestämmelse.
För övriga fullmaktsanställningar kommer reglerna i LAS att bli
tillämpliga.
En följd av mitt förslag bör bli att ett felaktigt avskedande av en
arbetstagare med fullmakt medför rätt till skadestånd i samma utsträck-
ning som för övriga arbetstagare som omfattas av LAS.
Grov eller upprepad tjänsteförseelse
Det är inte ovanligt att det i bland sker en sammankoppling av reglerna
om avskedande och disciplinansvar. Som nämnts i avsnitt 10.1 utgörs
disciplinpåföljderna bara av varning och löneavdrag (10 kap. 2 § LOA).
Anledningen till sammankopplingen torde vara att termerna grov
tjänsteförseelse och tjänsteförseelse används i 11 kap. 2 § LOA, som
tidigare nämnts. När det gäller upprepad tjänsteförseelse innebär nämnda
lagrum att avskedande kan komma i fråga under förutsättning att det
inträffade visar att arbetstagaren är uppenbart olämplig att ha sin
anställning.
Enligt min mening är det därför bara vid upprepad tjänsteförseelse som
reglerna om disciplinansvar i verkligheten har någon självständig
betydelse för frågan om avskedande. Jag instämmer med LOA-utredning-
en att man kan ifrågasätta bestämmelsens praktiska värde. Genom 18 §
LAS är det möjligt att ta hänsyn också till vad som har hänt tidigare,
oavsett om det har föranlett någon disciplinpåföljd eller inte.
94
Prop. 1993/94:65
Mitt förslag: Statens ansvarsnämnds behörighet när det gäller
byråchefer och eller därmed jämställda eller högre tjänstemän
inskränks till att avse de arbetstagare som anställs av regeringen.
LOA-utredningens förslag: Utredningens förslag avviker från mitt så-
tillvida att behörigheten att besluta om uppsägning på grund av personliga
förhållanden flyttas från anställningsmyndigheten till ansvarsnämnden när
det gäller berörda arbetstagare (huvudbetänkandet s. 226-229).
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser berör inte dessa frågor.
Med hänvisning till att det endast är generaldirektören som tillsätts av
regeringen, anser SJ att det behövs en särskild regeringsföreskrift som
utvisar vilka arbetstagare inom SJ som ligger inom ansvarsnämndens
beslutsområde, t.ex. ledamöter och föredragande i personalansvars-
nämnden.
Statens ansvarsnämnd avstyrker förslaget om att nämnden också skall
handlägga uppsägningar under hänvisning till att den har mycket
begränsade resurser och saknar eget kansli. I varje fall bör behörigheten
att besluta om uppsägning begränsas till de ärenden om avskedanden som
anmäls till nämnden.
Universitetet i Stockholm i frågasätter ansvarsnämndens fortsatta
existensberättigande under hänvisning bl.a. till att nämnden saknar egna
utredningsresurser och därför måste förlita sig på den utredning som görs
av anställningsmyndigheten. Inte heller när fråga uppkommer om avske-
dande på grund av brott, finns det bärande skäl för att bevara ansvars-
nämnden. Justitieombudsmannen och Justitiekanslem kommer ju också
i framtiden — enligt LOA-utredningens förslag — att ha rätt att ingripa
mot en felande arbetstagare, något som torde vara en tillräckligt verksam
garanti mot vänskapskorruption.
Landstingsförbundet tycker att det är ett steg i fel riktning att vissa
uppsägningar av personliga skäl skall flyttas från anställningsmyndigheten
till ansvarsnämnden. Principen bör vara att personalfrågor handhas av
den som ansvarar för verksamheten i övrigt.
SACO avstyrker den vidgade behörigheten för ansvarsnämnden. Flera
"arbetsgivarfunktioner” leder till oklarhet och skapar problem i handlägg-
ningen samt medför osäkerhet för arbetstagaren.
Av 15 kap. 3 och 4 §§ LOA framgår bl.a. att Statens ansvarsnämnd i
stället för anställningsmyndigheten skall besluta om avskedande av vissa
arbetstagare.
Frågan om behörighet för nämnden att också besluta om uppsägning av
personliga förhållanden har behandlats av Tjänsteansvarskommittén, som
95
dock inte ansåg att någon ändring borde göras i den då rådande ord- Prop. 1993/94:65
ningen (Ds Ju 1983:7 s. 335 f.).
Enligt nu gällande ordning får ansvarsnämnden lämna över prövningen
av frågan om uppsägning på grund av personliga förhållanden till
anställningsmyndigheten, i de fall ett avskedande enligt nämndens mening
skulle vara för ingripande men det finns skäl som talar för att arbets-
tagaren i stället bör sägas upp. Jag anser att övervägande skäl talar för
att behålla denna ordning.
Jag får därvid peka på att en arbetstagare enligt 7 § LAS inte får sägas
upp, om det finns möjlighet att omplacera vederbörande. En sådan
prövning bör av praktiska och andra skäl åligga anställningsmyndigheten.
Om ansvarsnämnden får besluta också om uppsägning, måste nämnden
ha nära kontakt med anställningsmyndigheten vid prövningen av möjlig-
heterna till omplacering. En sådan ordning kan enligt min mening
komplicera beslutsprocessen i stället för att förenkla den.
Med anledning av att någon instans sätter ansvarsnämndens fortsatta
existens i fråga får jag framhålla att det fortfarande är viktigt när det
gäller de högre cheferna att det finns en utomstående, domstolsliknande
instans som prövar dessa grannlaga frågor. Erfarenheten visar att det
annars finns stor risk för att kritik från delar av allmänheten kan komma
att riktas mot en ordning som innebär att dessa frågor avgörs av kollegor
till cheferna.
Personkretsen
Enligt 15 kap. 4 § LOA är Statens ansvarsnämnd beslutande organ för
följande personkrets: andra ordinarie domare än justitieråd eller
regeringsråd, byråchefer och därmed jämställda eller högre tjänstemän
vid statliga myndigheter samt andra arbetstagare som regeringen
bestämmer.
I fråga om byråchefer och högre kan konstateras att förhållandena har
ändrats betydligt sedan bestämmelsens tillkomst vid ämbetsansvars-
reformen år 1976.
På den tiden tillsatte regeringen såväl myndighetschefer som avdelnings-
chefer och byråchefer vid de statliga myndigheterna under regeringen.
Myndigheternas byråer under en byråchefs ledning motsvarades i många
fall av vad som nu kallas avdelningar och som leds av en avdelningschef.
Numera är byråcheferna bara i en del fall direkt underställda myndig-
hetens chef. I regel är det då fråga om mindre myndigheter. I andra fall
är byråchefen underställd en avdelningschef. Genom att titeln byråchef
kommit att användas på lägre nivåer än tidigare har antalet byråchefer
fortlöpande ökat.
Rätten att anställa byråchefer och därmed jämställda arbetstagare, som
inte lyder direkt under myndighetschefen, har också delegerats till
myndigheterna under regeringen. Detta är en följd av riksdagens s.k.
verksledningsbeslut (prop. 1986/87:99, bet. 1986/87:KU29, rskr.
1986/87:226, a. prop. s. 66 f.) och de allmänna strävandena att delegera
regeringsärenden.
96
I likhet med LOA-utredningen anser jag att arbetstagare som anställs Prop. 1993/94:65
av en myndighet i princip också bör sägas upp eller avskedas av den
myndigheten. En begränsning bör därför göras av den personkrets som
omfattas av ansvarsnämndens behörighet. Genom att inskränka den grupp
som anges i 15 kap. 4 § första stycket 2 LOA till att omfatta bara de
arbetstagare som anställs av regeringen uppnås enligt min mening en
lämplig avgränsning.
I fråga om möjligheten att utvidga personkretsen får jag hänvisa till att
regeringen i dag i t.ex. myndigheternas instruktioner kan meddela
föreskrifter med stöd av 15 kap. 4 § första stycket 3 LOA. Jag anser att
denna möjlighet bör finnas också i fortsättningen.
Mitt förslag: Utöver reglerna i LAS behövs för den statliga delen
av arbetsmarknaden inga särskilda regler om avstängning. Vissa
särregler skall dock gälla för fullmaktshavama.
LOA-utredningens förslag: Överensstämmer med mitt
(huvudbetänkandet s. 229-231)
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser berör inte dessa frågor.
Några remissinstanser — Rikspolisstyrelsen, Försvarets materielverk och
Riksskatteverket — anser att frågorna om avstängning blir mer svår-
bedömda i fortsättningen, om reglerna i LOA om avstängning tas bort
och ersätts av reglerna i LAS. I LAS anges bara när avstängning inte får
ske.
Rikspolisstyrelsen framhåller att avstängning skall tillämpas med stor
återhållsamhet enligt förarbetena till ämbetsansvarsreformen (prop.
1975:78 s. 199). Därför bör det klargöras att frågan om tillfällig
omplacering alltid bör övervägas innan en avstängning aktualiseras.
Överbefälhavaren påpekar att en avstängning enligt 34 § LAS måste
inledas av en prövning om "särskilda skäl” föreligger. Arbetsdomstolen
har en mycket restriktiv tolkning av "särskilda skäl". Detta kan leda till
att en arbetsgivare avstår från att avstänga en arbetstagare trots att det
vore motiverat med hänsyn till den offentliga verksamhetens särart.
Bakgrunden till mitt förslag: Skillnaden mellan reglerna i LOA och
i LAS om avstängning är att det i LOA anges när avstängning får ske och
i LAS när avstängning inte får ske.
Enligt 13 kap. 1 § LOA får en arbetstagare avstängas från sitt arbete,
om det inleds ett förfarande som syftar till att avskeda arbetstagaren. Ett
annat fall är om det vidtas någon åtgärd för att anställa åtal mot en
arbetstagare, under förutsättning att gärningen i fråga kan antas medföra
uppsägning eller avskedande.
97
7 Riksdagen 1993194. 1 saml. Nr 65
Enligt LAS gäller som nämnts förbud mot avstängning i vissa fall. Om Prop. 1993/94:65
en arbetstagare sägs upp, består anställningsförhållandet till dess tvisten
slutligt har avgjorts. Vid tvist om giltigheten av en uppsägning får således
en arbetstagare inte stängas av från sitt arbete annat än om det finns
särskilda skäl för det (34 § andra stycket). Detta är en undantagsregel
som tar sikte på sådana fall, där arbetsgivaren på grund av arbetstagarens
beteende eller anställningens särskilda beskaffenhet har ett legitimt behov
av att omedelbart kunna stänga av arbetstagaren från arbetet eller det
annars framgår som mer eller mindre uppenbart att uppsägningen är
sakligt grundad (prop. 1973:129 s. 277).
Det kan nämnas att en arbetstagare som har sagts upp har rätt att
behålla lönen och andra anställningsförmåner under uppsägningstiden
även om arbetstagaren då är avstängd från sitt arbete (12 § LAS).
I rättsfallet AD 1978 nr 92 klargjorde domstolen att avstängnings-
förbudet, dvs. regeln om särskilda skäl för avstängning, måste anses
tillämpligt också på avstängningar som ingår som ett första led i ett
uppsägningsförfarande.
Om arbetstagaren accepterar en uppsägning eller förklarar sig bara vilja
föra skadeståndstalan, så synes en avstängning få ske utan att det finns
särskilda skäl.
I 35 § LAS behandlas avstängning i avskedandefallen. Som huvudregel
gäller att ett anställningsförhållande bryts även om arbetstagaren för talan
om att avskedandet skall förklaras ogiltigt. Har en domstol på yrkande av
en arbetstagare beslutat att en anställning trots avskedande skall bestå, får
arbetsgivaren inte stänga av arbetstagaren från arbetet (35 § tredje stycket
LAS). I det fallet finns inte något utrymme för avstängning, även om
särskilda skäl föreligger.
En arbetsgivare får inte heller stänga av en arbetstagare från arbete på
grund av de omständigheter som har föranlett uppsägningen eller avske-
dandet, om en domstol har ogiltigförklarat uppsägningen eller avske-
dandet (37 § LAS).
Av 30 § LAS framgår att också ett avskedande skall föregås av en
underrättelse till arbetstagaren och varsel till den lokala arbetstagaror-
ganisation som han tillhör. Med hänsyn till arbetstagarsidans rätt att
begära överläggning kan det dröja minst en vecka innan avskedandet får
verkställas. I ett sådant fall är dock arbetsgivaren oförhindrad att
avstänga arbetstagaren från arbetet — t.ex. om det behövs av utrednings-
eller säkerhetsskäl — under den tid som behövs för att överläggning skall
ske.
Skälen för mitt förslag: Enligt min mening är det av vikt att samma
regler i fråga om avstängning gäller över hela arbetsmarknaden. Jag
anser inte att de synpunkter som framförts av remissinstanserna bör
föranleda en ändring av denna princip.
Detta innebär att reglerna i 13 kap. 1, 3 och 4 §§ LOA inte förs över
till den nya LOA när det gäller avstängning vid uppsägning eller
avskedande. Som en följd härav bör också övriga bestämmelser som rör
dessa ämnen upphävas.
98
Mot bakgrund av att bestämmelsen i 13 kap. 1 § LOA om avstängning
inte heller förs över till nya LOA, bör inte heller bestämmelsen i 15 kap.
3 § LOA om åklagares möjlighet att påkalla beslut om avstängning föras
över.
I avsnitt 9.9 har jag föreslagit att reglerna om avstängning på grund av
sjukdom i 13 kap. 2 § LOA skall föras över till den nya lag om
fullmaktsanställning som jag föreslår. Också reglerna i 13 kap. 1 § om
avstängning på grund av att avskedande kan bli aktuellt bör föras över till
nämnda lag som närmare framgår av författningskommentaren (avsnitt
15.2).
I likhet med vad som gäller i andra anställningsförhållanden behövs det
inom det statliga området en möjlighet att snabbt ställa en arbetstagare åt
sidan. Är det fråga om en akut nödsituation, anses det enligt praxis att
arbetsgivaren kan försätta arbetstagaren ur tjänstgöring (jfr avsnitt 9.9).
Denna rätt grundar sig på arbetsgivarens arbetsledningsrätt samt allmänna
rättsgrundsatser om nöd. Är det i stället ett led i en uppsägnings- eller
avskedandesituation, kan arbetsgivaren på grund av det system som jag
i övrigt förordar använda sig av reglerna om avstängning i LAS.
Lika litet som LOA-utredningen kan jag finna att institutet försättande
ur tjänstgöring behöver ändras eller författningsregleras (huvud-
betänkandet s. 175, 180 och 181).
Prop. 1993/94:65
Mitt förslag: Föreskrifterna i 14 kap. 6 § LOA slopas.
LOA-utredningens förslag: Överensstämmer med mitt (huvud-
betänkandet s. 231 f.).
Remissinstanserna: Bara Rikspolisstyrelsen och TCO-OF behandlar
dessa frågor.
Enligt Rikspolisstyrelsen har utredningen — t.ex. i fråga om
avstängning enligt 13 kap. LOA och uppsägning eller avskedande enligt
14 kap. 6 § LOA — utan tillräckligt bärande skäl bytt ut klara och
entydiga regler mot mer komplicerade bestämmelser som leder till
tolkningsproblem. Motsvarande regler i LAS borde ha förenklats.
TCO-OF anser att bestämmelserna i 14 kap. 6 § LOA bör gälla också
i fortsättningen och kan utformas enligt 16 § lagförslaget. Motivet att ta
bort lagrummet grundas bara på att förfarandet är besvärligt för
arbetsgivaren.
Skälen för mitt förslag: I 14 kap. 6 § LOA föreskrivs att om en
åtgärd har vidtagits för att anställa åtal mot en arbetstagare, får ett ärende
om uppsägning eller avskedande på grund av gärningen inte avgöras,
förrän ansvarsfrågan har prövats slutligt.
99
Den paragrafen, som nära knyter an till reglerna om avstängning, har Prop. 1993/94:65
ingen motsvarighet i LAS. Enligt den lagen gäller månadsregeln, dvs. en
uppsägning eller ett avskedande får inte grundas på omständigheter som
arbetsgivaren har känt till mer än en månad innan någon underrättelse
lämnades enligt 30 § LAS (7 § tredje stycket och 18 § andra stycket
LAS). Men om arbetsgivaren inte omedelbart kan överblicka situationen,
böljar tiden av en månad inte löpa förrän de närmare omständigheterna
har blivit utredda, t.ex. när polisutredningen är klar (AD 1981 nr 160)
eller när dom har fallit i brottmålet (AD 1981 nr 51).
Som nämnts tidigare (avsnitt 2.3) föreslås i prop. 1993/94:67 ändringar
i månadsregeln. Tidsfristen sträcks ut till två månader. I vissa situationer
skall den tidsfristen kunna brytas igenom.
När 14 kap. 6 § LOA skall tillämpas, måste arbetsgivaren vänta på
lagakraftvunnen dom innan uppsägning eller avskedande får tillgripas.
Enligt min mening är den kritik som har framförts mot den tidsutdräkt
som är inbyggd i systemet på den statliga sektorn befogad. Ibland kan det
dröja flera år tills frågan är avgjord. Brottmålet kan komma att behandlas
i flera instanser, innan arbetsgivaren kan fatta sitt beslut, som också kan
prövas i flera instanser. Avsevärd tid kan således förflyta, till dess att
frågan är slutligt prövad. Detta måste givetvis vara pressande för arbets-
tagaren, som dessutom kan vara avstängd från sitt arbete under hela
tiden. För arbetsgivaren måste det också upplevas som påfrestande att
beslut inte kan fattas ens i klara fall.
Trots invändningarna från några remissinstanser kan jag inte finna
annat än att systemet enligt 14 kap. 6 § LOA bör ersättas av före-
skrifterna om tidsfrister i LAS.
Mitt förslag: Rätt till skadestånd vid avskedande enligt LAS skall
införas.
LOA-utredningens förslag: Överensstämmer med mitt (huvud-
betänkandet s. 232).
Remissinstanserna lämnar utredningsförslaget utan erinran.
Skälen för mitt förslag: Enligt 38 § LAS har en arbetstagare som
felaktigt har avskedats rätt till skadestånd. Enligt 16 kap. 7 § LOA
betalas inte sådant skadestånd för annat än brott mot vissa hand-
läggningsregler; s.k. bedömningsfel omfattas således inte av rätten till
skadestånd. Däremot kan en statlig arbetsgivare bli skyldig att utge
allmänt skadestånd för bedömningsfel vid ett felaktigt uppsägningsbeslut.
I likhet med LOA-utredningen tycker jag att detta är inkonsekvent,
eftersom en uppsägning givetvis är mindre ingripande för arbetstagaren
än ett avskedande. Med det föreslagna avskedandeinstitutet bör därför
100
också följa rätt till skadestånd enligt reglerna i LAS. Därför bör Prop. 1993/94:65
avskedandefallen tas bort från 16 kap. 7 § LOA.
Uppsägningsfallen bör också utmönstras ur nyssnämnda paragraf som
en följd av att jag har föreslagit att 14 kap. 6 och 8 §§ LOA skall sakna
motsvarighet i den nya lagen.
Mitt förslag: 39 § LAS görs tillämplig på det statliga området vid
uppsägningar och avskedanden av en del arbetstagare.
LOA-utredningens förslag: Överensstämmer med mitt (huvud-
betänkandet s. 232, 233).
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inget att erinra mot
utredningens förslag.
Försvarets civilförvaltning och Arbetsdomstolen är kritiska mot att 39 §
LAS blir tillämplig på statliga anställningar. Domstolen menar att det
förväntas av en statlig arbetsgivare att man rättar sig efter en domstols
dom på ogiltighet av en vidtagen uppsägning eller ett avskedande.
Universitetet i Stockholm anser att det skulle vara värdefullt med en
analys i propositionen av det lämpliga i att nämnda paragraf tillämpas på
det statliga området. Landstingsförbundet förutsätter att bestämmelsen
bara undantagsvis kommer till användning men att den kan ha stor bety-
delse i vissa speciella förhållanden hos staten.
Skälen för mitt förslag: Bestämmelserna i 39 § LAS handlar om
verkningarna av att en arbetsgivare inte rättar sig efter en domstols
ogiltigförklaring av en uppsägning eller ett avskedande eller förklaring att
en tidsbegränsad anställning skall gälla tills vidare. Anställnings-
förhållandet skall därvid anses upplöst. Det går inte att på nytt föra talan
mot arbetsgivaren. I stället får arbetsgivaren för sin vägran betala
skadestånd till arbetstagaren enligt vissa bestämmelser.
Skadeståndet är avsett att vara en kompensation för både ekonomisk
och ideell skada. Det kan inte jämkas och det betalas ut även om ar-
betstagaren inte har lidit någon skada. Det är således fråga om allmänt
skadestånd. Syftet är att skadeståndet genom sin storlek skall förmå
arbetsgivaren att rätta sig efter domen.
I samband med tillkomsten av denna paragraf diskuterades olika
alternativ för att förmå arbetsgivaren att respektera domstolens dom. I
likhet med utredningen framhöll föredraganden att det inte var lämpligt
med regler om rätt för arbetstagaren att med exekutivt tvång återuppta
sina arbetsuppgifter (prop. 1973:129 s. 182).
I princip är skadeståndsreglerna i LAS tillämpliga också på det statligt
reglerade området när det gäller uppsägning av tillsvidareanställda
arbetstagare. Skadeståndsskyldigheten infördes redan i samband med att
LAS trädde i kraft.
101
I rapporten Myndigheters ansvar i vissa personalärenden, m.m. (Ds B
1978:3 s. 20) diskuterades tillämpligheten av 39 § LAS. I rapporten
drogs den slutsatsen att nämnda paragraf inte är tillämplig på det statligt
reglerade området, under hänvisning till att en arbetstagare enligt 7 kap.
1 § LOA bara får skiljas från sin anställning med stöd av föreskrifter i
LOA. Rapporten är bilagd propositionen 1978/79:84 om myndigheters
skadeståndsansvar i vissa personalärenden, m.m.
I det föregående (avsnitt 9.1) har jag föreslagit att nyssnämnda 7 kap.
1 § LOA inte skall föras över till den nya lagen. Därav följer att 39 §
LAS blir tillämplig även på statens område vid uppsägningar och
avskedanden av tillsvidareanställda arbetstagare, om inte något annat
föreskrivs. Av det nu sagda följer att lagrummet inte kan anses gälla för
arbetstagare som är tillsatta med fullmakt.
Jag anser inte att det skall tillskapas särregler på statens område som
undantar tillämpligheten av 39 § LAS. Däremot hyser jag den uppfatt-
ningen att denna bestämmelse bara kan komma till användning i
undantagsfall. Jag avser dock att noggrant följa hur den kommer att
tillämpas på statens område.
Prop. 1993/94:65
Min bedömning: Någon omplaceringsskyldighet bör inte föras in
vid avskedande av poliser eller ordinarie domare.
Möjligheten att — exempelvis som ett mildare alternativ till
avskedande — ta ifrån polismän behörigheten att utöva polistjänst
enligt 1 kap. 2 § andra stycket polisförordningen (1984:730) behöver
inte lagregleras.
Personalansvarsnämnden vid Rikspolisstyrelsen bör inte ges
behörighet att besluta om omplacering av en polis utan frågan bör
lösas inom ramen för det nuvarande systemet.
LOA-utredningens förslag: Överensstämmer med min bedömning
(huvudbetänkandet s. 233-238).
Remissinstanserna: Rikspolisstyrelsen föreslår att en ansvarsnämnd —
personalansvarsnämnden vid styrelsen eller Statens ansvarsnämnd — bör
ha möjlighet att pröva omplacering som alternativ till uppsägning av
personliga skäl och till avskedande. Rikspolisstyrelsen påpekar att
nyssnämnda bestämmelse i polisförordningen avser bara de fall när en
polisman, utan att han har begått brott för vilka han kan komma att
avskedas, av hälsoskäl eller allmän olämplighet inte bör få utöva
polisyrket. Styrelsen framhåller att bestämmelsen också kan tillämpas vid
sådan tillfällig omplacering som styrelsen har föreslagit i det föregående.
102
Rikspolisstyrelsen anför vidare att det finns starka skäl för att överväga Prop. 1993/94:65
en generell ordning och komplettera de nuvarande sanktionerna mot
felande arbetstagare med "omplacering på grund av brott".
Personalansvarsnämnden vid Rikspolisstyrelsen — eller Statens ansvars-
nämnd — skulle med detta förslag få rätt att meddela beslut, som binder
arbetsgivaren dvs. polismyndigheten eller länsstyrelsen, att under en viss
tid omplacera en polisman till icke-polisiära arbetsuppgifter. Under den
tiden kan han fråntas behörigheten som polisman med stöd av 1 kap. 2 §
polisförordningen. Enligt Rikspolisstyrelsen mening har ett sådant beslut
ingenting med arbetsledningsrätten att göra, eftersom det har en helt
annan grund.
Sammanfattningsvis anför Rikspolisstyrelsen att det är mycket angeläget
att berörd ansvarsnämnd inom polisväsendet får möjlighet att som ett
alternativ till uppsägning eller avskedande besluta om en tidsbegränsad
omplacering. På det sättet skulle det bli möjligt att underlåta att avskeda
polismän främst i fall där en så ingripande åtgärd inte hade vidtagits mot
en arbetstagare med ett annat yrke. Beslutet bör kunna överklagas i
samma ordning som gäller för avskedande.
Om så anses behövas, säger sig Rikspolisstyrelsen vara beredd att
införa det föreslagna systemet på prov.
Bakgrunden till min bedömning: Enligt gällande rätt finns det ingen
skyldighet för arbetsgivaren att försöka omplacera en arbetstagare, som
riskerar att avskedas. Som nämnts i det föregående finns en sådan
omplaceringsskyldighet vid uppsägning t.ex. av personliga skäl.
LOA-utredningen har undersökt om det finns någon möjlighet att införa
en omplaceringsskyldighet i samband med avskedande. Bakgrunden här-
till är att det i praxis har förekommit att polismän har blivit avskedade
i fall där en så ingripande åtgärd kanske inte skulle ha vidtagits om det
hade gällt en arbetstagare med något annat yrke. Anledningen till
avskedandet torde därför främst ha varit de särskilda krav som måste
ställas på polismän (jfr AD 1981 nr 168, AD 1989 nr 69 och AD 1993
nr 64). Liknande fall har förekommit när det gäller domare (jfr AD 1989
nr 52 och AD 1992 nr 51).
LOA-utredningen har också undersökt om det är möjligt att komplettera
sanktionssystemet med att ta ifrån polismän eller andra behörigheten att
utöva polistjänst etc. Den felande polismannen skulle därvid ha kvar sin
anställning men med ändrade villkor.
I 1 kap. 2 § polisförordningen finns föreskrifter om vilka som skall
anses vara polismän. Av särskilt intresse är därvid paragrafens andra
stycke, där det föreskrivs att bestämmelserna om polismän inte skall
tillämpas på en tjänsteman som inte uppehåller en tjänst som polisman.
Den främsta anledningen till att denna bestämmelse infördes, var just
önskemålet att kunna omplacera polismän, som av olika skäl anses
olämpliga för polisyrket, till andra befattningar inom polisväsendet med
vilka polisiära befogenheter inte är förenade. Uppehåller inte en polisman
sin tjänst, är han i princip skyldig att lämna ifrån sig sin polislegiti-
mation.
103
Inom ramen för den arbetsskyldighet som gäller i ett anställningsför- Prop. 1993/94:65
hållande har en arbetsgivare rätt att varaktigt omplacera en arbetstagare
till andra arbetsuppgifter. Denna rätt härleds ur anställningsavtalet och
den arbetsledningsrätt som kommer därifrån.
Vid Rikspolisstyrelsen finns en personalansvarsnämnd. Frågor om
skiljande från anställningen på grund av personliga förhållanden prövas
av nämnden också vad avser anställda i den lokala polisorganisationen.
Däremot finns inga bestämmelser om att nämnden har rätt att besluta om
omplacering.
Skälen för min bedömning: I likhet med LOA-utredningen vill jag
inte förorda att det införs någon rättslig skyldighet att försöka omplacera
en arbetstagare vid avskedande. Det finns flera skäl för det.
Ett problem är att avgränsa vilka personalkategorier som skall omfattas
av en sådan omplaceringsskyldighet. Den bör givetvis avse arbetstagare
på vilka kraven på oförvitlighet är höga. Polismän omfattas naturligtvis
av sådana krav men det finns även andra arbetstagare, främst inom rätt-
sområdet, som man ställer sådana krav på. Därför är det inte lämpligt
med särlösningar för vissa personalkategorier. Att införa en generell
omplaceringsskyldighet är inte heller någon bra lösning. Det skulle
medföra, som LOA-utredningen framhåller, att skillnaden mellan
avskedande och uppsägning nära nog suddades ut.
Ett annat förhållande som talar emot att införa någon sådan omplace-
ringsskyldighet som här avses är de praktiska problemen. Det finns
numera, sedan Statens arbetsmarknadsnämnd upphörde med sin verksam-
het, inte någon myndighet som kan sköta en sådan uppgift som i regel in-
nebär omplacering från en myndighet till en annan och som därför är
mycket arbetskrävande. Därtill kommer att sådana omplaceringsförsök i
regel har blivit resultatlösa. Det visar inte minst resultaten från ar-
betsmarknadsnämndens arbete.
När det gäller möjligheten att omplacera en polisman, som är olämplig
för sitt yrke, till icke-polisiära uppgifter inom polisväsendet, kan hänvisas
till bestämmelserna i 1 kap. 2 § polisförordningen. Med tillämpning av
denna bestämmelse är det i en del fall möjligt att låta en felande polisman
få behålla sin anställning inom polisväsendet men utan några polisiära
befogenheter.
Som framgår av det föregående har personal ansvarsnämnden vid
Rikspolisstyrelsen ett ansvarsområde som omfattar arbetstagare hos flera
anställningsmyndigheter. 1 varje fall en sådan personal ansvarsnämnd kan
enligt min mening inte anses ha rätt att besluta om omplacering av
arbetstagare i ett ärende som är föremål för nämndens prövning. Det är
bara anställningsmyndigheten som kan bedöma vilka faktiska möjligheter
som finns till andra arbetsuppgifter eller annan anställning inom
myndigheten.
Enligt min uppfattning ligger det dock närmast till hands att lösa detta
problem inom ramen för det nuvarande systemet. Precis som i fråga om
uppsägningar bör personalansvarsnämnden i ett avskedandefall handlägga
ärendet i nära kontakt med den lokala polismyndigheten, om den
104
lämpligaste lösningen i fallet är en omplacering. Om det därvid skulle
visa sig att det är möjligt att omplacera polismannen till icke-polisiära
arbetsuppgifter, kan den lokala polismyndigheten besluta om en sådan
omplacering. Ansvarsnämnden kan ta hänsyn till detta i ett eventuellt
yttrande till domstolen eller om det finns förutsättningar för det. Enligt
min mening kan denna lösning ske utan några författningsändringar.
Med anledning av vad Rikspolisstyrelsen anfört om personalansvars-
nämndemas beslutskompetens får jag framhålla att det inte är min avsikt
att göra några ändringar i detta avseende i fråga om t.ex.
personalansvarsnämnden vid Rikspolisstyrelsen. Nämnden skall således
också i fortsättningen pröva frågor om bl.a. avskedande och avstängning,
när det gäller anställda inom polisväsendet.
När det gäller domare framgår av rättsfallet AD 1989 nr 52 att
domartjänsten får anses vara odelbar. Detta innebär att bedömningen av
domarens olämplighet skall göras mot bakgrunden av allt det som åligger
honom i tjänsten (jfr AD 1988 nr 180 och 1992 nr 51). Det finns således
inga möjligheter att omplacera en ordinarie domare till andra arbets-
uppgifter inom anställningens ram.
Som jag nämnt i avsnitt 6 behandlas för närvarande frågor om
domarnas rättsställning av en särskild utredare. Jag föreslår därför inga
ändringar i dessa delar.
Prop. 1993/94:65
Mitt förslag: En skyldighet för en del arbetstagargrupper hos staten,
kommunerna och landstingen att genomgå periodiska hälsounder-
sökningar läggs fast i lag. Det skall uteslutande gälla sådana
arbetstagare som har arbetsuppgifter där hälsokraven av
säkerhetsskäl måste ställas särskilt högt.
LOA-utredningens förslag: Avviker från mitt förslag så till vida att
den lag som utredningen föreslår bara skall gälla de fall där det saknas
kollektivavtalsbestämmelser i frågan.
Enligt utredningen innebär detta att offentligrättsliga föreskrifter om
periodiska hälsoundersökningar skall ha lagform. Däremot är det enligt
utredningen inte fråga om något påtvingat ingrepp enligt 2 kap. 6 §
regeringsformen, när skyldigheten att genomgå sådana hälsoundersök-
ningar har sin grund i arbetsledningsbeslut eller kollektivavtal.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser delar utredningens
uppfattning att det bör finnas möjlighet att ålägga offentliganställda med
arbetsuppgifter av stor betydelse för säkerheten skyldighet att genomgå
105
periodiska hälsoundersökningar. Hur detta skall lösas med hänsyn till Prop. 1993/94:65
regeringsformen finns det dock delade meningar om.
Både Justitieombudsmannen och Kammarrätten i Göteborg instämmer
i och för sig med utredningen att föreskrifter i lag skall vara subsidiära
i förhållande till kollektivavtal men från andra utgångspunkter. De sätter
i fråga Arbetsdomstolens grundlagstolkning i rättsfallet AD 1984 nr 94.
Justitieombudsmannen anser sålunda att det rör sig om åligganden som
följer av anställningen. Sådana åligganden omfattas enligt Justitieom-
budsmannen inte — som Arbetsdomstolens majoritet hävdat — av 2 kap.
6 § regeringsformen. Om man däremot — som utredningen med hänsyn
till domen har gjort — utgår från att 2 kap. 6 § numera skall anses
tillämplig, blir enligt Justitieombudsmannen konsekvensen den att det inte
finns något utrymme för att begränsa det skydd som ges i nämnda lagrum
genom kollektivavtal.
Justitiekanslem anser att kravet på lagform utesluter reglering i
kollektivavtal. Statens ansvarsnämnd är i princip av samma uppfattning.
Saken i korthet
Det finns utan tvivel en del anställningar som från säkerhetssynpunkt
kräver att arbetstagarens hälsa inte försämras på ett sådant sätt eller i
sådan grad att man inte i tillräcklig utsträckning kan förebygga risker för
arbetstagaren eller för omgivningen. Markant nedsatt syn eller hörsel hos
en bussförare, för att ta ett exempel, ökar naturligtvis på ett icke
godtagbart sätt risken för ett missöde i arbetet.
På den privata sektorn av arbetsmarknaden har det ansetts att det ligger
inom ramen för anställningsavtalet att underkasta sig t.ex. periodiska
hälsoundersökningar.
På det rent kommunala området finns det i ett kollektivavtal (5 § AB
89), som omfattar både tjänstemän och arbetare, regler om läkarintyg.
Som villkor för att anställa någon får enligt nuvarande regerings-
bestämmelser också en statlig arbetsgivare föreskriva att en arbetstagare
skall lämna läkarintyg, nämligen om arbetsuppgifterna ställer särskilda
krav på hälsotillståndet hos den som skall anställas (6 § anställnings-
förordningen).
För det fall att det visar sig att en statsanställd inte kan sköta sitt arbete
tillfredsställande och detta kan antas bero på sjukdom eller liknande
omständigheter finns det regler i 13 kap. 2 § LOA om avstängning på
grund av sjukdom och om läkarundersökning. Som framgått av det före-
gående (avsnitt 9.9) har jag föreslagit att dessa regler inte längre skall
finnas kvar i LOA mot bakgrund av reglerna om uppsägning i LAS.
Eftersom en arbetstagare med fullmakt inte kan sägas upp, måste det i
den nya lag om fullmaktsanställning som jag samtidigt föreslår finnas
regler som motsvarar 13 kap. 2 § för dessa arbetstagare.
Däremot finns det inga regler i LOA om periodiska läkarundersök-
ningar eller andra hälsoundersökningar med syfte att med hänsyn till
106
uppgifterna i anställningen regelbundet kontrollera hälsotillståndet hos Prop. 1993/94:65
vissa arbetstagare utan att det har uppkommit någon fråga om bristande
tjänstduglighet på grund av sjukdom.
Att sådana regler saknas får ses mot bakgrunden av att det också inom
den statliga sektorn före 1984 års rättsfall, som jag strax återkommer till,
har varit allmänt vedertaget att det ligger i anställningsavtalet att en del
arbetstagare är skyldiga att genomgå periodiska hälsoundersökningar.
Det torde dock, när det gäller inte bara det statliga utan även det
kommunala området, följa av rättsfallet att utan ett särskilt lagstöd sådana
periodiska eller andra hälsoundersökningar som skulle behövas från
säkerhetssynpunkt kan genomföras bara efter arbetstagarens medgivande.
Tidigare utredningar
Regeringen uppdrog — som tidigare nämnts — den 28 mars 1985 åt
Statens arbetsmarknadsnämnd att göra en översyn av reglerna om
läkarundersökning i statlig tjänst m.m. (se Ds C 1985:5).
I sin utredningsrapport Hälsoundersökningar i statlig tjänst m.m. (Ds
C 1986:6) lade arbetsmarknadsnämnden fram förslag till ändringar i bl.a.
13 kap. 2 § LOA, som innebar att arbetstagare med statligt reglerade
tjänster skulle vara skyldiga att genomgå periodiska hälsoundersökningar,
om de var skyldiga att lämna läkarintyg när de anställdes.
Rapporten remissbehandlades. Remissyttrandena sammanställdes i en
promemoria (Ds C 1987:1).
Frågan bereddes därefter vidare inom Civildepartementet. Resultatet av
beredningen presenterades i promemorian Periodiska hälsoundersökningar
i vissa offentliga anställningar (Ds 1989:45).
I departementspromemorian föreslogs i huvudsaklig överensstämmelse
med arbetsmarknadsnämndens förslag att det skulle införas bestämmelser
i 13 kap. 2 § LOA som gav arbetsgivaren möjlighet att ålägga arbets-
tagare i vissa statliga anställningar, där hälsokraven av säkerhetsskäl
måste vara särskilt höga, att genomgå periodiska läkarundersökningar
eller andra hälsoundersökningar.
Vidare föreslogs att ett tillägg skulle göras i 1 kap. 5 § LOA så att
bestämmelserna om läkarundersökning i 13 kap. 2 § LOA och anslutande
förfaranderegler skulle tillämpas också på motsvarande arbetstagare hos
kommuner och landsting.
1989 års departementspromemoria har inte remissbehandlats.
Regeringen uppdrog, som jag tidigare nämnt, i oktober 1989 åt en
särskild utredare (f.d. generaldirektören Börje Hårdefelt) att se över
lagstiftningen om offentlig anställning. I uppdraget ingick bl.a. att med
förtur särskilt överväga nämnda frågor som rör periodiska hälsoundersök-
ningar. I utredningens material ingick givetvis 1986 års rapport jämte
1987 och 1989 års promemorier.
Hur ärendet därefter har handlagts har jag redogjort för i avsnitt 1.
107
Grundlagsskyddet mot påtvingade kroppsliga ingrepp Prop. 1993/94:65
Enligt 2 kap. 6 § regeringsformen är varje medborgare gentemot det
allmänna skyddad mot bl.a. påtvingade kroppsliga ingrepp.
Med "det allmänna" avses dels det allmännas verkställande organ, dels
de normgivande organen när de beslutar offentligrättsliga föreskrifter som
är betungande för enskilda (prop. 1975/76:209 s. 86). Det är i detta
sammanhang väsentligt att notera att med uttrycket "det allmänna" i
grundlagen givetvis avses inte bara statliga myndigheter utan också
kommunerna och landstingen (se bl.a. SOU 1975:75 s. 185).
Det bör också noteras att vissa ingrepp från det allmännas sida inte
anses utgöra rättighetsinskränkningar, nämligen sådana som grundar sig
på en civilrättslig relation.
Med "kroppsligt ingrepp" avses enligt motiven bl.a. kroppsbesiktning,
t.ex. en påtvingad läkarundersökning (prop. 1975/76:209 s. 147). Det bör
också framhållas att grundlagsskyddet uteslutande gäller påtvingade
ingrepp.
Enligt 2 kap. 12 § regeringsformen får de fri- och rättigheter som avses
1 bl.a. 2 kap. 6 § begränsas, men bara genom lag och bara för att
tillgodose något ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle.
Begränsningen får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn
till det ändamål som föranlett den och får heller inte sträcka sig så långt
att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen som en av folksty-
relsens grundvalar. Begränsningen får inte göras enbart på grund av
någon politisk, religiös eller kulturell åskådning eller liknande. Enligt
2 kap. 12 § gäller också andra speciella villkor för begränsande lagstift-
ning.
Yrkesregler m.m.
Enbart på vissa områden finns lagregler om hälsoundersökningar. Som
exempel kan nämnas de regler som finns i luftfartslagen (1957:297),
livsmedelslagen (1971:511), körkortslagen (1977:477), fartygssäker-
hetslagen (1988:49), smittskyddslagen (1988:1472), strålskyddslagen
(1988:220) och jämvägssäkerhetslagen (1990:1157). I arbetsmiljölagen
(1977:1160) finns också bestämmelser om läkarundersökning.
Lag- och avtalsreglering i fråga om offentliganställda
Regeringsformen innehåller vidare en del särskilda bestämmelser om
statstjänstemän. Av 11 kap. 10 § framgår att grundläggande bestämmelser
om statstjänstemännens rättsställning i andra hänseenden än som berörs
i regeringsformen skall meddelas i lag.
Föreskrifter av det slag som avses i 11 kap. 10 § regeringsformen finns
främst i LOA. De rör bl.a. påtvingade läkarundersökningar (13 kap. 2
§ LOA) men däremot inte, som tidigare nämnts, t.ex. periodiska
hälsoundersökningar. Förutom de statsanställda omfattar bestämmelserna
i LOA även andra arbetstagare med statligt reglerade anställningar, t.ex.
de försäkringskasseanställda.
108
För det rent kommunala anställningsområdet saknas lagregler i LOA
om läkarundersökning o.d. I vissa andra hänseenden — främst vad gäller
arbetskonflikter — är LOA dock tillämplig också på de kommunalt
anställda.
I 8 kap. 5 § regeringsformen sägs att grunderna för kommunernas
oiganisation och verksamhet skall bestämmas i lag.
Närmare föreskrifter — både vad gäller statstjänstemännens rätts-
ställning och vad gäller kommunernas organisation och verksamhets-
former — tillhör området för regeringens s.k. restkompetens eller kan
betraktas som verkställighetsföreskrifter enligt 8 kap. 13 § regerings-
formen. Men det förutsätts i grundlagsmotiven att regeringen skall vara
återhållsam med detaljreglering på det kommunala området (prop.
1973:90 s. 306).
Prop. 1993/94:65
Hälsoundersökning av statsanställda m. fl.
Som villkor för en statligt reglerad anställning kan — som tidigare har
berörts — en myndighet med stöd av 6 och 7 §§ anställningsförordningen
kräva att läkarintyg skall lämnas vid nyanställning, nämligen om
arbetsuppgifterna i tjänsten är sådana att särskilda krav måste ställas på
innehavarens hälsotillstånd i något visst hänseende.
Fullgör en arbetstagare i en statligt reglerad anställning inte sina
arbetsuppgifter tillfredsställande, får han avstängas från arbetet, om den
bristande tjänstdugligheten beror på sjukdom eller därmed jämförligt
förhållande (13 kap. 2 § LOA). För det fall att arbetstagaren inte kan
sköta sitt arbete och det framstår som sannolikt att förhållandet beror på
sjukdom eller liknande omständighet finns det i nämnda paragraf före-
skrifter om att arbetstagaren får åläggas att genomgå läkarundersökning.
Om arbetstagaren inte följer ett sådant åläggande, får han avstängas från
arbetet.
Utanför området för 13 kap. 2 § ligger således — som framgår av det
föregående — inte bara fall där arbetstagaren fullgör sina arbetsuppgifter
tillfredsställande utan också fall där han visserligen missköter sitt arbete
på ett eller annat sätt, men där det inte är utrett eller sannolikt att bristen
i tjänstdugligheten beror på sjukdom eller liknande. I LOA finns det däre-
mot inte regler om läkarundersökning med syfte att regelbundet
kontrollera arbetstagarens hälsotillstånd under anställningen.
Som nämnts har jag föreslagit att det nuvarande regelsystemet i LOA
om påtvingad hälsoundersökning inte skall behållas bl.a. mot bakgrund
av att det finns regler i LAS om uppsägning. Eftersom fullmaktshavare
är ouppsägbara, bör dock reglerna finnas kvar för deras del.
Hälsoundersökningar av kommunalt anställda
För den kommunala sektorns del föreskrivs det i 5 § i kollektivavtalet AB
89 under rubriken Tjänstbarhetsintyg:
109
Om arbetsgivaren så påfordrar, är arbetstagare i samband med Prop. 1993/94:65
anställandet eller eljest skyldig att avlämna av läkare utfärdat intyg
om tjänstbarhet. Kostnaden för sådant intyg ersättes av arbetsgivaren.
Tjänstbarhetsintyg skall vara avfattat enligt fastställt formulär och,
om så påfordras, utfärdat av anvisad läkare.
I 10 § 4-6 AB 89 sägs det vidare:
4. Arbetstagare kan efter läkares hörande meddelas förbud att
tjänstgöra för att förhindra att smitta sprids.
5. Arbetstagare kan meddelas förbud att tjänstgöra i avvaktan på
resultat av beordrad läkarundersökning.
6. Arbetstagare, som vägrar genomgå läkarundersökning eller ställa
sig till efterrättelse av läkare föreskriven vård, kan avstängas från
tjänstgöring för högst 30 arbetsdagar i sänder.
Regeln i 5 § torde av parterna vara avsedd att ge arbetsgivaren
befogenhet att efter skälighet avgöra också frågor om hälsoundersök-
ningar under anställningen. Avtalsregeln torde med andra ord utgöra en
s.k. arbetsgivarventil.
AD-domen 1984 nr 94
Av särskilt intresse i detta sammanhang är att Arbetsdomstolen i det förut
nämnda rättsfallet (AD 1984 nr 94) har funnit att ett åläggande om
läkarundersökning av en statsanställd strider mot 2 kap. 6 § regerings-
formen och därför saknar verkan.
Fallet gällde en bussförare hos SJ. Denne hade — med stöd av interna
myndighetsföreskrifter — ålagts att genomgå ett antal läkarundersök-
ningar, såväl periodiska som andra, främst av säkerhetsskäl. Arbets-
domstolen fann att besluten om läkarundersökningarna stod i strid mot 2
kap. 6 § regeringsformen genom att dessa utgjort påtvingade kroppsliga
ingrepp, som SJ saknat stöd i lag för att genomföra. Domstolen konstate-
rade i sin dom att läkarundersökningarna i fråga var att anse som ingrepp
i den mening som avses i regeringsformen under förutsättning att de var
att betrakta som påtvingade. Så var enligt domstolen fallet inte bara när
det kunde bli fråga om fysiska tvångsåtgärder för att få undersökningen
till stånd utan också när hot om andra sanktioner kunde bli aktuellt.
Arbetsdomstolen farm att det i målet var fråga om myndighetsutövning.
Domstolen anförde emellertid att den inte hade tagit ställning till i vad
mån 2 kap. 6 § kan ha tillämplighet också utanför området för
myndighetsutövning.
En ledamot var skiljaktig och ansåg att läkarundersökningarna inte
omfattades av reglerna i vare sig 2 kap. 6 § eller 11 kap. 10 §
regeringsformen. I stället rörde det sig om åligganden som följde av
arbetstagarens anställning. Det var enligt den skiljaktiga meningen fråga
om ett exempel på en sådan detaljreglering av de SJ-anställdas villkor
som faller inom ramen för regeringens restkompetens enligt 8 kap. 13 §
regeringsformen.
110
Domen innebär emellertid att man inte längre med framgång kan hävda Prop. 1993/94:65
att arbets- och anställningsvillkor faller utanför 2 kap. 6 §. Om en
offentlig — statlig eller kommunal — arbetsgivare beordrar en
arbetstagare att genomgå en läkarundersökning och det finns ett
sanktionshot, anses undersökningen vara påtvingad. Den omfattas således
enligt Arbetsdomstolens majoritet av skyddsregeln i 2 kap. 6 §.
Räckvidden av föreskrifterna i 2 kap. 6 § regeringsformen bestäms, som
framgått, av bl.a. uttrycket "påtvingad”. Däri ligger att det inte anses
vara frågan om något tvång, ifall medgivande till den åtgärd eller det
beslut som saken gäller har lämnats frivilligt. Vidare skall det allmänna
förfoga över något maktmedel för att kunna genomdriva åtgärden för att
det skall anses vara fråga om tvång. Men det behöver inte röra sig om
våldsanvändning — det räcker med hot om någon sanktion.
När en läkarundersökning utgör en förutsättning för en förmån, t.ex.
en anställning, anses tvångsmässigt ingrepp inte föreligga.
Genom Arbetsdomstolens dom 1984 nr 94 har rättsläget förändrats på
så sätt att regler som kan sägas begränsa den enskildes frihet genom att
tvinga honom att genomgå hälsoundersökningar inom ramen för det
offentliga anställningsförhållandet i fortsättningen måste meddelas genom
lag. Detta gäller såväl i statliga som i kommunala anställningar. Alla slag
av påtvingade hälsoundersökningar torde omfattas av AD-domen, även
t.ex. periodiska hälsoundersökningar och undersökningar med stöd av 13
kap. 2 § LOA.
Om mitt förslag till en ny LOA genomförs, innebär det i fråga om det
statliga området att där kommer att finnas lagregler om obligatoriska
hälsoundersökningar men bara för arbetstagare som är anställda med
fullmakt (jfr avsnitt 9.9).
Av vad jag nu har sagt framgår att det i fråga om de statsanställda
saknas särskilt lagstöd för att tvinga någon att genomgå periodiska
hälsoundersökningar. När det gäller kommun- och landstingsanställda
finns det i kollektivavtal regler om skyldighet att underkasta sig
hälsoundersökningar.
För att någon tvekan om grundlagsenligheten inte skall råda bör
skyldigheten att i ett offentligt anställningsförhållande genomgå periodiska
hälsoundersökningar slås fast i lag. Av lagen bör följa att offentliga
arbetsgivare regelbundet får kontrollera om en anställd uppfyller
hälsokraven för tjänsten när detta är motiverat av säkerhetsskäl. Som
förutsättning härför bör dock gälla att arbetstagaren omfattas av
kollektivavtal eller — i fråga arbetstagare hos myndigheter under
regeringen — av en förordning om skyldighet att genomgå sådana
periodiska hälsoundersökningar.
Det rör sig med andra ord om nya tjänstbarhetsintyg för en del av de
tjänster där sådant intyg i dag krävs redan för att en anställning över
huvud taget skall komma i fråga. Jag utgår dock från att antalet
111
undersökningar inte skall öka i förhållande till vad som hittills har ansetts Prop. 1993/94:65
tillräckligt.
Flertalet anställda torde se positivt på möjligheten att regelbundet få
genomgå sådana undersökningar. Därtill kommer att det på många viktiga
samhällsområden — som framgått — redan finns speciallagstiftning som
medger hälsoundersökning av arbetstagarna. Det senaste exemplet på en
sådan lagstiftning är som framgått jämvägssäkerhetslagen, som gäller
över hela arbetsmarknaden i fråga om spårbunden trafik.
Syftet med de periodiska undersökningarna bör vara att söka förebygga
risken för sådana allvarliga olyckor i allmän verksamhet som typiskt sett
kan inträffa till följd av ohälsa hos dem som utövar sådan verksamhet
som kan innebära fara, t.ex. för trafikanter eller andra som kan drabbas.
De skyddsintressen som kan motivera undersökningskrav bör vara liv,
personlig säkerhet och hälsa samt egendom och miljö.
För att minimera risken för felhandlingar eller olyckor som kan drabba
de personer som kommer i kontakt med arbetstagaren i arbetet eller som
på något annat sätt kan utsättas för effekterna i hans eller hennes
tjänsteutövning eller som kan drabba omgivningen i övrigt måste det
således anses rimligt att höga hälsokrav ställs på arbetstagare med särskilt
ansvarsfyllda uppgifter. Det kan exempelvis vara fråga om att syn, hörsel
eller andra sinnen bör kontrolleras återkommande. Detta kan ske genom
att kräva regelbundna hälsokontroller av några speciella kategorier
arbetstagare.
På så vis måste man försöka tillgodose rimliga anspråk på den
anställdes funktionsduglighet och reaktionsförmåga vid riskfyllda
arbetsuppgifter. Hälsokraven bör ställas så länge arbetstagaren fullgör
samma arbetsuppgifter.
Med regeringens förslag legaliseras kollektivavtal och andra föreskrifter
om återkommande hälsoundersökningar i de farliga verksamheterna. På
så sätt görs det åter — som före 1984 års dom — möjligt att också inom
den offentliga sektorn säkra samma slags hälsoundersökningar som ofta
torde betraktas som en självklarhet i motsvarande verksamheter i
privaträttslig regi, t.ex. i ett kommunägt bussbolag. Framför allt genom
sin preventiva verkan bör föreskrifterna kunna bidra till att förebygga
vanligt förekommande olycksrisker även i verksamheter som bedrivs i
myndighetsform. Detta ligger naturligtvis i hög grad i både allmänhetens
och de offentliganställdas intresse.
Som jag ser det, saknas det i praktiken däremot behov av att på
förekommen anledning — alltså vid sidan av de periodiska hälsounder-
sökningarna — tvinga en arbetstagare till en hälsoundersökning. Sådana
s.k. extraordinära undersökningar torde kunna anordnas i samförstånd
med arbetstagaren. Detta förhållande torde inte förändras av att 13 kap.
2 § i nuvarande LOA slopas (avsnitt 9.9.)
112
Prop. 1993/94:65
Mitt förslag: Den som har sådana arbetsuppgifter att brister i hans
eller hennes hälsotillstånd kan medföra risk för människors liv,
personliga säkerhet eller hälsa eller för betydande skador på miljö
eller egendom skall efter uppmaning vara skyldig att genomgå perio-
diska hälsoundersökningar. Skyldigheten gäller bara för arbetstagare
med arbetsuppgifter som särskilt anges i föreskrifter i kollektivavtal
eller förordning.
LOA-utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt
förslag.
Remissinstanserna: Flertalet är i princip positiva till utredningens
förslag.
Två remissinstanser, nämligen Försvarets sjukvårdsstyrelse och Statens
ansvarsnämnd, anser att reglerna också bör omfatta privatanställda.
Arbetsdomstolen påpekar vikten av att en arbetstagare inte skall vara
tvungen att underkasta sig undersökningar i vidare mån eller för annat
ändamål än som motiveras av de aktuella skyddsintressena.
Rikspolisstyrelsen anser inte att det förhållandet att läkarintyg krävs vid
nyanställningen alltid bör motivera skyldighet att genomgå periodiska
hälsoundersökningar. Rikspolisstyrelsen pekar därvid på att d.et finns ca
17 000 polismän och att det vid nyanställning är obligatoriskt med
läkarundersökning.
Statsanställdas förbund anser att en lagstiftning som bara skall gälla för
de offentliganställda skall ta sikte på sådana funktioner som är specifika
för det offentliga området. Med hänsyn härtill bör det i lagen mer
preciserat anges vilka särskilda personalkategorier, specifika på det
offentliga området som omfattas av undersökningsskyldigheten.
LO-Rättsskydd AB menar att förslaget i vissa delar innebär allvarliga
försämringar för de offentliganställda när det gäller skyddet mot
obligatoriska läkarundersökningar. Den föreslagna regleringen är för
omfattande. Möjligen behöver exempelvis piloter, bussförare och lok-
förare regelbundet underkastas hälsoundersökningar i fråga om syn,
hörsel och reaktionsförmåga. Men bestämmelserna skall inte kunna
utnyttjas i ovidkommande syften. Det framlagda förslaget är en både
summarisk och alltför förenklad produkt. I praktiken innebär förslaget att
regeringen delegerar ända ner till myndighetsnivå att avgöra vilka
personalkategorier som skall vara skyldiga att underkasta sig påtvingad
läkarundersökning vilket inte kan vara någon rimlig lösning. När det
gäller säkerhetstjänsten bör till denna kategori bara hänföras personer
som har utpräglade sysslor som innebär fara för annans liv eller säkerhet
t.ex. fordonsförare.
Skälen för mitt förslag: När det gäller att generellt avgränsa vilka som
bör genomgå periodiska hälsoundersökningar är det enligt min mening —
113
8 Riksdagen 1993194. 1 saml. Nr 65
som också Arbetsdomstolen påpekat — viktigt att någon inte behöver
underkasta sig sådan undersökning i vidare mån eller för annat ändamål
än som motiveras av skyddsintressena. I den delen kan jag bara instämma
med LOA-utredningen att regler av detta slag måste tillämpas med
urskillning och återhållsamhet och med respekt för den enskildes
integritet.
Den föreslagna regleringen avses omfatta både kommunala och statliga
anställningar där bristande tjänstduglighet som beror av sjukdom eller
liknande innebär en allvarlig säkerhetsrisk med avseende på de angivna
skyddsintressena. Jag syftar främst på sådana offentliganställda som
utövar samhällets tvångsbefogenheter gentemot medborgarna eller som
utövar hälso- och sjukvård eller utför transport av personer och av gods
eller som hanterar särskilt farliga ämnen eller föremål eller har något
annat riskfyllt arbete.
Några exempel på vilka kategorier av statligt anställda som det kan
röra sig om ges i LOA-utredningens delbetänkande (SOU 1991:29 s. 28-
30).
En del av den personal som nämns i delbetänkandet är redan nu skyldig
att genomgå periodiska hälsoundersökningar på grund av bestämmelser
i lag. Som exempel kan nämnas jämvägssäkerhetslagen (jfr avsnitt 12.1)
med följdförfattningar som bl.a. omfattar anställda hos SJ och Banverket.
På det statliga området torde ofta den berörda personalen omfattas av
föreskrifterna om läkarintyg vid nyanställning enligt 6 och 7 §§
anställningsförordningen. Beslut om sådana intyg meddelas av tillsätt-
ningsmyndigheten efter samråd med Socialstyrelsen eller, inom Försvars-
makten, med Försvarets sjukvårdsstyrelse.
Som nämnts bör de nya lagreglerna avse även kommun- och landstings-
anställda.
Samtidigt får jag erinra om att förslaget till lagreglering av skyldigheten
att genomgå periodiska hälsoundersökningar på den statliga och
kommunala sektorn av arbetsmarknaden förutsätter att det av ett
kollektivavtal eller — om det inte finns något sådant avtal — av en
förordning när det gäller arbetstagare hos myndigheterna under
regeringen närmare anges i vilka anställningar som sådan skyldighet skall
finnas.
Prop. 1993/94:65
114
Prop. 1993/94:65
Mitt bedömning: Om det vid en hälsoundersökning visar sig att den
anställde har sådana defekter i sitt hälsotillstånd att han eller hon
utgör en risk för de skyddsvärda intressena, skall arbetstagaren i
fråga rehabiliteras med stöd av bestämmelserna i lagen om allmän
försäkring. I rena undantagsfall kan det bli aktuellt med andra åtgär-
der, t.ex. omplacering eller uppsägning.
LOA-utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med min
bedömning.
Remissinstanserna: Försvarets civilförvaltning efterlyser ett klarlägg-
ande av begreppen avstängning, begränsad avstängning och tillfällig
omplacering. Civilförvaltningen anser också att avstängning enligt 13
kap. 2 § LOA bör särskiljas från vad som avses med avstängning i LOA-
utredningens förslag. SJ delar den uppfattningen.
Arbetsdomstolen efterlyser en mer fullständig analys av den situation
som kan förväntas uppstå om en arbetstagare motsätter sig arbetsgivarens
uppmaning att genomgå en läkarundersökning. Även frågan i vilken
utsträckning det är på sin plats att använda sig av sådana procedurregler
som finns vid avstängning enligt LOA bör belysas.
Enligt Statsanställdas förbund bör arbetsgivarens möjlighet att tillgripa
avstängning vara förenad med en skyldighet för arbetsgivaren att så långt
möjligt erbjuda arbetstagaren andra likvärdiga arbetsuppgifter.
TCO anser att som utgångspunkt bör gälla att den som inte klarar en
hälsoprövning inte skall vidkännas någon ändring av gällande
anställningsvillkor. Svenska Polisförbundet tar också upp trygghets-
aspekter.
Skälen för min bedömning: Som jag tidigare framhållit torde det i
normalfallet inte uppkomma några problem i samband med periodiska
hälsoundersökningar. I regel har arbetstagarna en positiv inställning till
sådana undersökningar som kostnadsfritt tillhandahålls dem. Att det
skulle vara förenat med något slags tvång att genomgå sådana undersök-
ningar torde vara främmande både för arbetsgivaren och de anställda.
Om det vid hälsoundersökningen skulle framkomma att arbetstagaren
har någon defekt som medför att det finns risk för t.ex. andras personliga
säkerhet, bör det åligga arbetsgivaren att se till att arbetstagaren blir
föremål för lämpliga personalvårdande åtgärder. Beroende på skadans art
kan det bli aktuellt med sjukvårdsbehandling eller någon annan rehabilite-
ring med stöd av bestämmelserna i lagen om allmän försäkring i syfte att
arbetstagaren skall kunna återuppta sitt tidigare arbete eller i vaije fall en
del av de tidigare arbetsuppgifterna. Det kan också finnas utrymme för
flexibla lösningar som innebär att inom ramen för anställningen anpassa
arbetsuppgifterna till hälsotillståndet.
Om inte detta är möjligt, kan resultatet av hälsoundersökningen bli att
arbetstagaren erbjuds omplacering till andra arbetsuppgifter.
115
Vägrar en anställd att genomgå en periodisk hälsoundersökning får
myndigheten i kraft av sin arbetsledningsrätt beordra honom att utföra
andra arbetsuppgifter som inte omfattas av skyldigheten att genomgå
periodiska hälsoundersökningar. De nya arbetsuppgifterna måste enligt
allmänna principer ligga inom ramen för den arbetsskyldighet som gäller
för arbetstagaren.
Arbetstagaren bör också kunna meddelas disciplinpåföljd för sin vägran
att följa anmaningen att låta sig hälsoundersökas.
Skulle det visa sig omöjligt att omplacera arbetstagaren återstår som en
sista utväg att säga upp honom.
Som nämnts i det föregående utgörs merparten av de som skall genom-
gå periodiska hälsoundersökningar av sådan personal som då de
anställdes var skyldiga att lämna läkarintyg. De torde därför vara
införstådda med att det också i fortsättningen med jämna mellanrum skall
bli aktuellt för dem att hälsoundersökas.
Som jag tidigare har berört är det inte obligatoriskt att den som i
samband med att han anställdes skulle lämna läkarintyg i fortsättningen
också kommer att genomgå hälsoundersökningar. Å andra sidan kan nya
hälsokrav på grund av utvecklingen komma att ställas på nya grupper av
anställda. Sådana anställda kan det då bli nödvändigt att regelbundet låta
hälsoundersöka. Även för en sådan arbetstagare gäller givetvis att han
eller hon kan bli omplacerad eller uppsagd om han eller hon vägrar att
bli hälsoundersökt.
Prop. 1993/94:65
Mitt förslag: Allmänna föreskrifter om skyldigheten för vissa
offentliganställda att genomgå periodiska hälsoundersökningar skall
tas in i nya LOA.
LOA-utredningens förslag innebär att bestämmelserna tas in i en
särskild lag.
Remissinstanserna: Bara ett fåtal remissinstanser yttrar sig särskilt om
den lagtekniska lösningen. Bland dem som är positiva till utredningens
förslag eller i varje fall inte har något att erinra mot det kan nämnas
Justitiekanslem, Försvarets sjukvårdsstyrelse och Tullverket.
Justitieombudsmannen, Rikspolisstyrelsen och Juridiska fakultetsstyrel-
sen vid Uppsala universitet förordar däremot att föreskrifterna tas in i
LOA. När det gäller verkställighetsföreskrifter framhåller fakultetsstyrel-
sen att lagen måste vara så utförlig att något väsentligt nytt inte tillförs
genom förordningsföreskrifter. LO-Rättsskydd AB är av samma uppfatt-
ning.
Skälen för mitt förslag: När det gäller den lagtekniska lösningen står
valet närmast mellan att föra in föreskrifterna i en ny LOA eller i en
särskild lag.
116
För min del finner jag det vara mest ändamålsenligt att frågan regleras Prop. 1993/94:65
i nya LOA.
LOA får anses vara en allmän lag på området, trots att den utgör
speciallag i förhållande till den arbetsrättsliga lagstiftningen i MBL, LAS
etc. Det innebär att specialregler tar över bestämmelser i den nya lagen.
Att det förhåller sig på det sättet torde numera vara allmänt vedertaget.
För tydlighetens skull bör dock detta framgå av den nya lagen.
Förutom de obligatoriska uppgifterna om vilka arbetstagare som är
skyldiga att genomgå hälsoundersökningar, kan i ett kollektivavtal eller
en förordning ges föreskrifter om t.ex. intervalltätheten för undersök-
ningar.
Den som är missnöjd med ett beslut som meddelats med stöd av den
nya lagregeln får på vanligt sätt väcka talan enligt lagen om rättegången
i arbetstvister.
Ett genomförande av mina förslag innebär att det skapas bättre förutsätt-
ningar att genom personalpolitiska åtgärder förnya den offentliga sektorn.
Jag anser också att de nya reglerna blir ett stöd för och inte — som de
nuvarande ibland synes vara — ett hinder för strukturförändringar.
De nya reglerna kommer att bättre svara mot skilda verksamheters
olika behov eller konkurrenssituation. Genom att reglerna blir smidigare
i förhållande till olika slag av statlig verksamhet, kommer det att bli
lättare att utforma flexibla personaladministrativa system för olika typer
av myndigheter t.ex. anslagsmyndigheter, affärsverk, stora och små
myndigheter.
Reglerna innebär också att personalrörligheten underlättas. De blir
också enklare att förstå, överblicka och tillämpa för dem som i skilda
egenskaper har att syssla med frågor om arbets- och anställningsvillkoren
för statligt anställda.
Det är svårt att beräkna de ekonomiska konsekvenserna av förslagen.
De nuvarande delvis oförenliga parallella systemen leder ofta till
merarbete. Det gäller t.ex. ledigkungörandereglema och reglerna om
påtvingade läkarundersökningar. Hur mycket merarbetet i dagens system
kostar är inte känt. Eftersom förslagen innebär att merarbetet i bl.a.
nämnda avseenden minskar betydligt, bör de också enligt min mening
leda till kostnadsminskningar.
Slopandet av ett stort antal särregler i 7 kap. LOA och införandet av
en fullmaktsanställningslag innebär att reglema blir överskådligare och
lättare att tillämpa. Detta medför administrativa förenklingar och bör
också leda till minskade kostnader på sikt.
När det gäller förslagen rörande avskedandeinstitutet m.m. finns en
mindre risk för begränsade kostnadsökningar. Staten kan bli skyldig att
betala skadestånd för bedömningsfel. Risken är dock så liten att man kan
bortse från den.
117
Förslagen om bl.a. turordning, företrädesrätt, bisysslor, disciplin- Prop. 1993/94:65
ansvar, åtalsanmälan och periodiska hälsoundersökningar har bedömts
vara i stort sett kostnadsneutrala i förhållande till dagens regelsystem.
I enlighet med vad jag nu anfört har inom Finansdepartementet upprättats
förslag till
1. lag om offentlig anställning,
2. lag om fullmaktsanställning,
3. lag om ändring i högskolelagen (1992:1434),
4. lag om ändring i lagen (1989:225) om ersättning till smittbärare,
5. lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank,
6. lag om ändring i arbetsrättsliga beredskapslagen (1987:1262),
7. lag om ändring i lagen (1986:765) med instruktion för Riksdagens
ombudsmän,
8. lag om ändring i polislagen (1984:387),
9. lag om ändring i lagen (1983:1061) med instruktion för Riksdagens
förvaltningskontor,
10. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),
11. lag om ändring i lagen (RFS 1980:4) om beslutande organ i frågor
om disciplinansvar m.m. beträffande arbetstagare hos riksdagen och dess
myndigheter,
12. lag om ändring i lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister
samt
13. lag om ändring i lagen (1965:61) om behörighet att utöva
veterinäryrket m.m.
Förslag 7-10 har upprättats i samråd med chefen för Justitiedeparte-
mentet, förslag 4 i samråd med chefen för Socialdepartementet, förslag
3 i samråd med chefen för Utbildningsdepartementet, förslag 13 i samråd
med chefen för Jordbruksdepartementet och förslag 6 och 12 i samråd
med chefen för Arbetsmarknadsdepartementet.
Innehållet och dispositionen i stort
Lagen har disponerats på följande sätt. Efter de tre inledande paragrafer-
na finns i 4 § regler om bedömningsgrunder vid anställning som knyter
an till regeringsformens föreskrifter om förtjänst och skicklighet. Därefter
följer regler i 5 och 6 §§ om svenskt medborgarskap som behörighetsvill-
kor, i 7 § om bisysslor, i 8-13 §§ vissa föreskrifter om upphörande av
anställningar, i 14-21 §§ om disciplinansvar, i 22 § om åtalsanmälan, i
23-29 §§ om arbetskonflikter, i 30 § om periodiska hälsoundersökningar,
i 31 § om skiljande från arbetsuppgifter (det som i nuvarande 7 kap. 7 §
118
LOA kallas försättande i disponibilitet), i 32 och 33 §§ om arbetstagare Prop. 1993/94:65
i verksledande eller därmed jämförlig ställning, i 34 § om Statens
ansvarsnämnd, i 35 och 36 §§ om verkställighet av beslut, i 37-41 §§ om
rättegången samt i 42 § om tillämpningen av andra författningar.
Särskilt om den lagtekniska utformningen m.m.
Bestämmelser som bara allmänt hänvisar till annan lagstiftning eller som
i övrigt saknar någon självständig betydelse finns i regel inte kvar i nya
LOA. Några exempel på detta kan nämnas.
I 2 kap. 3 § första meningen LOA sägs att i fråga om arbetstagare hos
riksdagen eller dess myndigheter utövar riksdagen sådan befogenhet att
meddela föreskrifter som enligt denna lag tillkommer regeringen.
Eftersom det sagda följer direkt av grundlagen (8 kap. 13 § andra stycket
och 11 kap. 8 § regeringsformen), har denna regel inte tagits in i nya
LOA.
Regeringen har med stöd av 8 kap. 13 § regeringsformen alltid möjlig-
het att meddela verkställighetsföreskrifter eller genom förordning
delegera sin rätt till någon myndighet under regeringen. Några bestäm-
melser härom behövs inte. Därför har bl.a. 4 kap. 3 § fjärde stycket,
6 kap. 1 § andra meningen, 13 kap. 4 § samt 15 kap. 1 § andra stycket
andra meningen och 4 § tredje stycket LOA slopats.
När det gäller 4 kap. 8 § LOA torde motivet för bestämmelsen främst
vara att markera att ämnet inte är avtalsbart (prop. 1975/76:105 bil. 2
sid. 248). Som allmän regel gäller dock att avtal inte får strida mot
tvingande lag. Bestämmelsen behövs därför inte.
Vissa specialregler som har utmönstrats från LOA bör föras över till
andra författningar
Som nämnts i det föregående har ambitionen varit att nya LOA främst
skall innehålla bestämmelser som är tillämpliga på statsanställda i
allmänhet. Mot den bakgrunden har de särskilda reglerna om ordinarie
domare och om anställningsformen fullmakt förts in i en särskild lag för
fullmaktsanställda (avsnitt 6).
Som en följd av nya LOA:s tillämpningsområde blir bestämmelsen i 15
kap. 8 § LOA om att staten vid en tvist i vissa fall skall "anses som
arbetsgivare även när tvisten avser en anställning hos någon annan än
staten" bara tillämplig på försäkringskassorna. Med hänsyn härtill och då
bestämmelsen inte behöver ges i lag avser jag att återkomma senare med
förslag.
Bestämmelserna i 15 kap. 1-3 och 7 §§ LOA om beslutande myndighet
m.m. torde lämpligen kunna föras över till någon förordning, eftersom
de inte behöver ges i lagform.
119
Prop. 1993/94:65
1 § I denna lag finns särskilda föreskrifter om arbetstagare hos
1. riksdagen och dess myndigheter,
2. myndigheterna under regeringen,
3. kyrkomötet och dess myndigheter,
4. de allmänna försäkringskassorna.
Särskilda föreskrifter om arbetstagare som avses i första stycket 2
finns också i lagen (1994:000) om fullmaktsanställning.
2 § Följande föreskrifter i lagen gäller också arbetstagare hos
kommuner, landsting, kommunalförbund, församlingar och kyrkliga
samfälligheter, nämligen
23-29 §§ om arbetskonflikter,
42 § första stycket om vissa undantag från lagen (1976:580) om
medbestämmande i arbetslivet.
Föreskrifterna i 30 § om periodiska hälsoundersökningar gäller
också arbetstagare hos kommuner och landsting.
1 § första stycket motsvarar närmast 1 kap. 1 § LOA när det gäller
arbetstagare hos de angivna myndigheterna och de allmänna försäkrings-
kassorna.
Den allmänna arbetsrättsliga lagstiftningen, t.ex. LAS och MBL, är
liksom hittills tillämplig på arbetstagarna inom den offentliga sektorn.
Genom att använda uttrycket "särskilda föreskrifter" markeras att nya
LOA är en speciallag till bl.a. nyssnämnda lagar.
Tillämpningsområdet avgränsas inte längre genom uttrycket statlig
reglerad anställning, som bl.a. återfinns i 1 kap. 1 § 3 och 2 kap. 1 §
LOA, utan det begreppet har slopats. Härigenom har som närmare har
utvecklats i avsnitt 3 vissa anställda hos icke-statliga arbetsgivare
undantagits från lagens tillämpningsområde.
Uttrycket arbetstagare hos staten har inte använts, eftersom det kan ge
intryck av att staten som sådan är den egentliga arbetsgivaren i stället för
de olika myndigheterna. Det kan även lätt leda till den missuppfattningen
att också de arbetstagare som är anställda hos statliga bolag, stiftelser och
andra av staten ägda privaträttsliga rättssubjekt skulle omfattas av LOA.
För dessa arbetstagare gäller enbart den allmänna arbetsrättsliga
lagstiftningen.
Myndigheter under riksdagen är t.ex. Riksdagens ombudsmän och
Sveriges riksbank.
Med myndigheter under regeringen avses dels de statliga förvaltnings-
myndigheter som lyder under regeringen i enlighet med 11 kap. 6 §
regeringsformen, dels domstolarna, som i sin administrativa verksamhet
också lyder under regeringen.
Myndigheter under kyrkomötet är Svenska kyrkans centralstyrelse och
Kyrkomötets besvärsnämnd.
120
Med arbetstagare hos riksdagen och kyrkomötet avses i lagen arbets-
tagare inom utskottsorganisationen och inom andra hos riksdagen och
kyrkomötet förekommande beredningsorgan, som inte är egna myn-
digheter.
Den nya lagen är i samma utsträckning som den gamla tillämplig på
anställda hos de allmänna försäkringskassorna.
Den nya LOA gäller också arbetstagare som är anställda med fullmakt.
Som framgår av 7 § andra stycket finns det särregler för dessa
arbetstagare också i lagen om fullmaktsanställning.
1 § har i huvudsak utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
2 §, som reglerar tillämpningen av nya LOA på kommun- och lands-
tingsanställda m.fl., motsvarar närmast 1 kap. 1 § 2 och 5 § LOA. Vad
gäller dessa arbetstagare skall — liksom i dag — reglerna om arbets-
konflikter och därmed sammanhängande skadeståndsfrågor tillämpas.
Detsamma gäller bestämmelserna om vissa undantag från MBL som
närmare framgår av 42 § nya LOA.
Genom andra stycket blir bestämmelserna om periodiska hälsounder-
sökningar i 30 § tillämpliga också på anställda hos kommuner och
landsting. Att bestämmelserna gäller för bl.a. statliga anställningar följer
av 1 §. Däremot är bestämmelserna inte tillämpliga på t.ex. anställningar
hos kommunalförbund eller kyrkliga kommuner. Inte heller arbetstagare
hos t.ex. kommun- och landstingsägda bolag omfattas av 30 § (jfr avsnitt
3).
Prop. 1993/94:65
3 § Lagen gäller inte
1. statsråden,
2. riksdagens ombudsmän,
3. biskopar eller präster som avses i kyrkolagen (1992:300),
4. arbetstagare som är lokalanställda av svenska staten utomlands
och som inte är svenska medborgare,
5. arbetstagare som har anvisats beredskapsarbete eller skyddat
arbete.
För justitiekanslem, justitieråden och regeringsråden gäller bara
4 § om bedömningsgrunder vid anställning, 7 § om bisysslor och 23-
29 §§ om arbetskonflikter.
Första stycket motsvarar närmast 1 kap. 2, 4 och 6 §§ LOA, medan
andra stycket närmast motsvaras av 1 kap. 3 § LOA.
I övrigt hänvisas till allmänmotiveringen i avsnitt 3.
121
Prop. 1993/94:65
4 § Vid anställning skall avseende fästas bara vid sakliga grunder,
såsom förtjänst och skicklighet.
Skickligheten skall sättas främst, om det inte finns särskilda skäl
för något annat.
Paragrafen motsvaras i sak av 4 kap. 3 § LOA.
I första stycket hänvisas till vad som enligt 11 kap. 9 § regeringsformen
gäller i fråga om sakliga grunder vid anställning av personal hos statliga
myndigheter.
Genom denna paragraf blir nämnda grundlagsregler tillämpliga också
på arbetstagare hos de allmänna försäkringskassorna.
Av andra stycket framgår att det liksom i dag är skickligheten som i
regel skall sättas främst bland de sakliga grunderna.
5 § Utöver de krav på svenskt medborgarskap som följer av
regeringsformen eller någon annan lag gäller också att bara svenska
medborgare får ha en anställning som åklagare eller polis eller ha en
militär anställning.
6 § Regeringen får föreskriva eller för särskilda fall besluta att bara
svenska medborgare får ha
1. anställning inom regeringskansliet eller utrikesförvaltningen,
2. statlig anställning som kan vara förenad med myndighetsutöv-
ning eller handläggning av frågor som rör förhållandet till andra
stater eller till mellanfolkliga organisationer,
3. statlig anställning som kan medföra kännedom om förhållanden
som är av betydelse för landets säkerhet eller för andra viktiga,
allmänna eller enskilda ekonomiska intressen.
De befogenheter som regeringen har enligt första stycket 2 och 3
utövas i fråga om arbetstagare hos riksdagen eller dess myndigheter
av riksdagen eller den myndighet som riksdagen bestämmer och i
fråga om arbetstagare hos kyrkomötet eller dess myndigheter av
kyrkomötet eller den myndighet,som kyrkomötet bestämmer.
Paragraferna motsvaras i sak av 4 kap. 2 § LOA.
Hänvisningen till andra författningar i 4 kap. 2 § andra stycket saknar
självständig betydelse och har därför inte förts över till den nya lagen.
6 § andra stycket motsvaras av 2 kap. 3 § andra meningen LOA. Där
föreskrivs att regeringens befogenhet i särskilda fall enligt LOA utövas
i fråga om riksdagsanställda av riksdagen eller den myndighet som
riksdagen bestämmer. I den nya LOA får denna bestämmelse giltighet för
122
regeringens befogenheter enligt 6 § första stycket, dvs. i fråga om med- Prop. 1993/94:65
delande av föreskrifter och beslut i särskilda fall om krav på svenskt
medborgarskap. Vidare framgår att regeringens befogenheter enligt
paragrafen inte heller gäller arbetstagare hos kyrkomötet och dess
myndigheter. I stället utövas dessa befogenheter av kyrkomötet eller den
myndighet under kyrkomötet som mötet bestämmer.
7 § En arbetstagare får inte ha någon anställning eller något
uppdrag eller utöva någon verksamhet som kan rubba förtroendet för
hans eller någon annan arbetstagares opartiskhet i arbetet eller som
kan skada myndighetens anseende.
Paragrafen motsvarar i sak 6 kap. 1 § LOA.
Motiven i prop. 1970:72 s. 73-80 gäller därför i huvudsak fortfarande.
I övrigt hänvisas till allmänmotiveringen i avsnitt 7.
8 § Ett besked från arbetsgivarens sida om skiljande från en
provanställning enligt lagen (1982:80) om anställningsskydd skall
vara skriftligt för att vara giltigt.
9 § En uppsägning från arbetsgivarens sida av en arbetstagare som
är anställd tills vidare skall vara skriftlig för att vara giltig.
10 § En arbetstagares begäran om att anställningen skall upphöra
skall vara skriftlig för att vara giltig.
I sak motsvaras S § av 7 kap. 11 § LOA, 9 § av 7 kap. 2 § tredje
stycket LOA och 10 § av 7 kap. 12 § LOA.
Skälen för bestämmelserna har redovisats i avsnitt 9.4.
11 § Får en arbetstagare en ny anställning hos arbetsgivare som
avses i 1 §, upphör den första anställningen utan särskild åtgärd, om
inte något annat följer av kollektivavtal eller, i fråga om
fullmaktsanställda, av föreskrifter som regeringen meddelar.
Om det finns särskilda skäl, får beslutas att anställningen inte skall
upphöra.
123
Paragrafen motsvaras närmast av 7 kap. 13 § första och andra styckena Prop. 1993/94:65
LOA.
Att en anställning enligt första stycket upphör utan särskild åtgärd
innebär att arbetstagaren inte behöver iaktta annars gällande regler om
skriftlig uppsägning (10 §) för att anställningsförhållandet skall upphöra.
Det ligger dock i sakens natur att arbetstagaren i så god tid som möjligt
bör underrätta myndigheten om att han skall sluta sin anställning.
Av andra stycket följer att det är möjligt att i undantagsfall medge att
en arbetstagare får behålla sin gamla anställning trots vad som föreskrivs
i första stycket.
I övrigt hänvisas till den allmänna motiveringen i avsnitt 4.5.
12 § Vid bestämmandet av en arbetstagares plats i turordning för
uppsägning enligt lagen (1982:80) om anställningsskydd skall hänsyn
tas också till kravet att myndigheten på ett riktigt sätt fullgör sina
rättskipnings- eller förvaltningsuppgifter.
Paragrafen motsvarar 8 kap. 2 § LOA.
Beträffande förslaget i prop. 1993/94:67 om viss förändring i turord-
ningsreglema hänvisas till allmänmotiveringen i avsnitt 9.2.
13 § Föreskrifterna i 18 § andra stycket lagen (1982:80) om
anställningsskydd skall inte tillämpas, om Riksdagens ombudsmän
eller Justitiekanslem begär ett beslut om avskedande inom sex
månader efter det att den åberopade omständigheten har inträffat.
Paragrafen motsvarar närmast 11 kap. 5 § andra stycket LOA.
Disciplinansvar
Tjänsteförseelse
14 § En arbetstagare, som uppsåtligen eller av oaktsamhet åsido-
sätter sina skyldigheter i anställningen, får meddelas disciplinpåföljd
för tjänsteförseelse. Är felet med hänsyn till samtliga omständigheter
ringa, får någon påföljd inte meddelas.
Disciplinpåföljd får inte meddelas en arbetstagare för att han har
deltagit i en strejk eller i en därmed jämförlig stridsåtgärd.
Paragrafen motsvarar 10 kap. 1 § LOA.
Första stycket innebär ett förtydligande. Vid avgörandet av om en
förseelse skall anses som ringa skall hänsyn tas till samtliga om-
ständigheter i ärendet, inte endast till felet. Omständigheter som därvid
kan få betydelse är förutom felet bl.a. graden av oaktsamhet. Ett fel
124
begånget av ringa oaktsamhet bör således normalt inte föranleda någon Prop. 1993/94:65
disciplinpåföljd.
Disciplinpåföljder
15 § Disciplinpåföljder är varning och löneavdrag. En arbetstagare
får inte samtidigt meddelas flera disciplinpåföljder.
Löneavdrag får göras för högst trettio dagar. Löneavdraget per dag
får uppgå till högst 25 procent av daglönen.
Paragrafen motsvaras i sak av 10 kap. 2 § LOA.
Enligt första stycket får löneavdrag göras för högst trettio dagar.
Därav får anses följa att löneavdrag får göras för lägst en dag. Någon
uttrycklig bestämmelse i lagtexten behövs dock inte i detta avseende.
Andra stycket andra meningen har införts på förslag av Lagrådet.
16 § Genom kollektivavtal får avvikelser göras från 15 §.
Sådana kollektivavtal får tillämpas också på arbetstagare som inte
är medlemmar i den avtalsslutande arbetstagarorganisationen, om de
sysselsätts i ett sådant arbete som avses med avtalet.
Paragrafen motsvarar i princip 10 kap. 3 § LOA.
Enligt paragrafen blir det även fortsättningsvis möjligt att i
kollektivavtal bestämma om andra disciplinpåföljder och om
löneavdragets storlek.
Hinder mot disciplinärt förfarande
Yl § Disciplinpåföljd får meddelas bara om arbetstagaren inom två
år från förseelsen skriftligen har underrättats om vad som anförs mot
honom.
Paragrafen motsvaras i sak av 14 kap. 1 § första stycket och 5 § LOA.
Paragrafen har redigerats om. Någon ändring i sak är inte avsedd.
Med anledning av Lagrådets synpunkter kan framhållas att avsikten inte
är att underrättelsen måste delges arbetstagaren enligt delgivningslagen
(1970:428).
Av paragrafen framgår att myndigheternas kommunikationsplikt i
ärenden om disciplinansvar också i fortsättningen skall fullgöras
skriftligen. Disciplinförfarandet skall alltså även i fortsättningen inledas
med att myndigheten skriftligen anmanar eller bereder arbetstagaren
tillfälle att yttra sig över vad som anförs mot honom.
125
Närmare regler om myndigheternas kommunikationsplikt finns i 17 §
förvaltningslagen.
Bestämmelsen i 14 kap. 5 § LOA att även Riksdagens ombudsmän och
Justitiekanslem med preskriptionsavbrytande verkan kan anmana en
arbetstagare att yttra sig har slopats.
Prop. 1993/94:65
18 § När en åtgärd har vidtagits för att åtal skall väckas mot en
arbetstagare, får arbetsgivaren inte inleda eller fortsätta ett dis-
ciplinärt förfarande med anledning av vad som har föranlett
åtgärden.
Om en gärning har prövats i straffrättslig ordning, får ett dis-
ciplinärt förfarande inledas eller fortsättas bara om gärningen, av
någon annan orsak än bristande bevisning, inte har ansetts vara
något brott.
Första stycket motsvarar i sak 14 kap. 3 § LOA.
Bestämmelsen i andra stycket är ny och har tillkommit i förtydligande
syfte. Disciplinärt förfarande får alltså inledas eller, om det redan tidigare
inletts, fortsättas bara om åklagare eller domstol vid den straffrättsliga
prövningen kommit fram till att det som har hänt inte har utgjort något
brott.
19 § Disciplinpåföljd får inte meddelas efter det att arbetstagarens
anställning har upphört eller uppsägning har ägt rum.
Vad som sägs i första stycket gäller inte, om arbetstagaren övergår
från en myndighet till en annan inom domstols-, åklagar-respektive
polisväsendet.
Första stycket motsvarar 14 kap. 4 § LOA. Någon ändring i sak avses
inte.
Andra stycket är nytt och innebär att en disciplinpåföljd kan meddelas
också i de fall att en arbetstagare övergått till en annan myndighet inom
domstols-, åklagar- respektive polisväsendet. Om en arbetstagare däremot
övergått från en myndighet inom domstolsväsendet till en myndighet
inom åklagarväsendet, så har arbetstagarens anställning upphört och en
disciplinpåföljd kan då inte meddelas. Skälen för bestämmelserna har
redovisats i avsnitt 10.2.
Arbetsdomstolen har nyligen i en dom (AD 1993 nr 64) prövat när en
disciplinpåföljd skall anses vara beslutad. Frågan gällde om påföljden
skall anses vara beslutad redan genom arbetsgivarens beslut om påföljd
eller om den skall anses ålagd först sedan beslutet prövats slutligt av
domstol, t.ex. Arbetsdomstolen, eller när rätten till talan vid domstol
förlorats. Enligt Arbetsdomstolen bör man vid avgörandet av denna fråga
se till ändamålet med bestämmelserna i fråga och till deras funktion i
126
olika situationer. Domstolen ansåg att ett beslut om disciplinpåföljd skall Prop. 1993/94:65
anses vara beslutad genom arbetsgivarens beslut.
Skadestånd
20 § Föreskrifterna om skadestånd i 38, 41 och 42 §§ lagen
(1982:80) om anställningsskydd skall tillämpas, om en myndighet i
ett ärende om disciplinansvar bryter mot 17-19 §§ eller mot
föreskrifter om beslutande organ eller om omröstning.
I fråga om avvikelser i kollektivavtal från vad som sägs i 41 §
lagen om anställningsskydd tillämpas 2 § tredje stycket samma lag.
Paragrafen motsvarar 16 kap. 7 § LOA men avser bara ärenden om
disciplinansvar.
Undantag för vissa arbetstagare
21 § Bestämmelserna i 14-19 §§ gäller inte
1. dem som kan meddelas disciplinpåföljd enligt lagen (1986:644)
om disciplinförseelser av krigsmän, m.m., för förseelser som om-
fattas av den lagen,
2. hälso- och sjukvårdspersonal, som i sin yrkesutövning står
under Socialstyrelsens tillsyn, för sådana förseelser i denna yrkes-
utövning som skall prövas av Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd,
3. veterinärer, som står under Statens jordbruksverks tillsyn, om
förseelsen har skett i utövningen av veterinäryrket.
Paragrafen motsvaras i sak av 10 kap. 4 § LOA.
22 § Den som är skäligen misstänkt för att i sin anställning ha
begått brott skall anmälas till åtal, om misstanken avser
1. brott enligt 20 kap. 1 och 2 §§ samt 3 § första stycket
brottsbalken,
2. annat brott, om det kan antas föranleda någon annan påföljd än
böter.
I paragrafen anges när en arbetstagare skall anmälas till åtal. Den
motsvaras delvis av 12 kap. 1 § LOA. Ändringarna innebär bl.a. att
skyldigheten att anmäla en arbetstagare till åtal har begränsats. För
anmälningsskyldighet enligt punkt 2 krävs att brottet i det enskilda fallet
kan antas föranleda annan påföljd än böter.
127
Att det finns anledning anta att talan om enskilt anspråk kommer att Prop. 1993/94:65
föras innebär inte längre någon skyldighet för en myndighet att anmäla
det misstänkta brottet till åtal. Den omständigheten bör emellertid vägas
in vid den bedömning som måste göras i vaije enskilt fall. En annan
faktor som kan vara av betydelse för denna bedömning är om brottet är
riktat mot de samhällsuppgifter som myndigheten svarar för.
Av 20 kap. 1 § fjärde stycket brottsbalken följer att ansvar för
tjänstefel inte inträder om gärningen också är belagd med straff enligt
någon annan bestämmelse. Om ett allmänt brott samtidigt utgör tjänstefel,
kan denna bestämmelse alltså leda till att någon anmälningsskyldighet
enligt LOA inte föreligger, nämligen om det är fråga om ett bötesbrott.
Inskränkningar i rätten att genomföra stridsåtgärder
23 § I arbeten som består i myndighetsutövning eller som är ound-
gängligen nödvändiga för att genomföra myndighetsutövning får
stridsåtgärder genomföras bara i form av lockout, strejk, övertids-
vägran eller nyanställningsblockad.
I arbeten som avses i först stycket får stridsåtgärder inte
genomföras på grund av något annat än förhållandet mellan
arbetsgivare och de arbetstagare som omfattas av denna lag.
Även i andra arbeten än som avses i första stycket är stridsåt-
gärder i syfte att påverka inhemska politiska förhållanden otillåtna
inom lagens tillämpningsområde.
24 § Om det uppkommer tvist huruvida en viss stridsåtgärd är
tillåten enligt denna lag, får åtgärden inte genomföras förrän tvisten
har avgjorts slutligt.
Deltagande i stridsåtgärder
25 § En arbetstagare får delta i en stridsåtgärd bara efter beslut av
den arbetstagarorganisation som har anordnat stridsåtgärden.
26 § En arbetstagarorganisation får inte anordna eller på något
annat sätt föranleda stridsåtgärder som är otillåtna enligt 23 eller
24 §. En sådan organisation får inte heller genom understöd eller på
något annat sätt medverka vid otillåtna stridsåtgärder.
Om en arbetstagare som tillhör en arbetstagarorganisation planerar
att inleda eller har inlett en otillåten stridsåtgärd, är organisationen
skyldig att söka hindra åtgärden eller verka för att den upphör.
128
Överläggningsskyldighet
Prop. 1993/94:65
27 § Om en arbetstagare som tillhör en arbetstagarorganisation har
inlett en stridsåtgärd i strid mot 25 §, skall arbetsgivaren och
organisationen omedelbart ta upp överläggning med anledning av
stridsåtgärden och gemensamt verka för att den upphör.
Har något annat inte föreskrivits i kollektivavtal, gäller första
stycket den lokala arbetstagarorganisationen, om det finns en sådan
organisation.
Skadestånd
28 § Om arbetsgivaren bryter mot 23, 24 eller 27 § eller om arbets-
tagarorganisationen bryter mot 26 eller 27 §, skall arbetsgivaren
respektive organisationen ersätta uppkommna skador enligt de
grunder som anges i 54, 55, 60 och 61 §§ lagen (1976:580) om
medbestämmande i arbetslivet, även om någon förpliktelse till följd
av ett kollektivavtal inte har satts åt sidan.
Detsamma gäller en arbetstagare som bryter mot 23, 24 eller 25 §,
om något annat inte följer av 29 §.
29 § Har arbetstagarorganisationen inlett eller orsakat en stridsåt-
gärd som är otillåten enligt 23 eller 24 §, får en arbetstagare åläggas
att betala skadestånd för sitt deltagande i åtgärden bara om det finns
synnerliga skäl för det.
Paragraferna 23-29 §§ motsvaras i sak av de nuvarande bestämmelserna
i 3 kap. 1-6 §§ LOA. 6 § har dock delats upp på två paragrafer, 28 och
29 §§.
Motiven i prop. 1975/76:105 bil. 2 gäller därför i huvudsak
fortfarande. I övrigt hänvisas till allmänmotiveringen i avsnitt 8.
129
9 Riksdagen 1993194. 1 saml. Nr 65
Prop. 1993/94:65
30 § Om en arbetstagare har arbetsuppgifter där brister i arbets-
tagarens hälsotillstånd medför risk för människors liv, personliga
säkerhet eller hälsa eller för betydande skador på miljö eller
egendom, är arbetstagaren efter en särskild uppmaning av
arbetsgivaren skyldig att regelbundet genomgå hälsoundersökningar
som är nödvändiga för bedömning av huruvida arbetstagaren har
sådana brister i sitt hälsotillstånd.
Första stycket gäller bara för arbetstagare som enligt
kollektivavtal eller föreskrifter av regeringen är skyldiga att
genomgå hälsoundersökningarna. Kollektivavtalet får tillämpas också
på arbetstagare som inte är medlemmar i den avtalsslutande
arbetstagarorganisationen, om de sysselsätts i ett sådant arbete som
avses med avtalet. Föreskrifterna får bara avse arbetstagare hos
myndigheterna under regeringen.
Om det i en annan lag eller i en förordning, som har meddelats
med stöd av en lag, finns föreskrifter som avviker från första eller
andra stycket gäller de föreskrifterna.
Av första stycket följer att bestämmelserna främst är tillämpliga på vad
som brukar kallas personal i säkerhetstjänst. Som exempel på sådana kan
nämnas en mängd anställningar inom försvaret samt vissa anställningar
som polis, flygtrafikledare, tulltjänsteman m.fl.
Det är således fråga om anställningar där det av olika skäl är nödvän-
digt att arbetet fullgörs av en person med god syn och hörsel samt god
psykisk och kroppslig hälsa i övrigt. Säkerhetskraven motiveras främst
av hänsyn till människors säkerhet till liv, hälsa och egendom.
Av bestämmelserna framgår också att de bara tar sikte på offentligan-
ställda med typiskt sett riskfyllda arbetsuppgifter, där brister i hälsotill-
ståndet kan äventyra de angivna skyddsintressena.
Med anledning av vad Lagrådet anfört om innebörden av arbets-
givarens "uppmaning" till arbetstagaren har i lagtexten lagts till att det
skall vara fråga om en "särskild" uppmaning. Därmed avses att göra klart
att vaije arbetstagares skyldighet i det särskilda fallet inträder först när
han eller hon har nåtts av uppmaningen att inställa sig till regelbundna
undersökningar.
Enligt andra stycket är en arbetstagare skyldig att genomgå
periodiska hälsoundersökningar bara under förutsättning att detta framgår
av kollektivavtal eller regeringsföreskrifter. Sådana föreskrifter får bara
avse arbetstagare hos myndigheterna under regeringen.
Med hälsoundersökningar avses i denna paragraf sådana undersökningar
som är avsedda att genomföras regelbundet av läkare eller andra, t.ex.
optiker eller sjuksköterskor (periodiska hälsoundersökningar). Däremot
avses inte sådana påtvingade läkarundersökningar som för närvarande
130
anges i 13 kap. 2 § LOA men som enligt mitt förslag i avsnitt 9.9 bara
kommer att lagregleras för fullmaktshavare. Inte heller avses s.k.
extraordinära hälsoundersökningar, dvs. kontroller i speciella fall på
förekommen anledning.
Bestämmelserna avser inte heller sådana hälsoundersökningar som
erbjuds av arbetsgivaren utan att det föreligger något tvång att genomgå
dem. Som exempel kan nämnas s.k. basundersökningar som anordnas av
företagshälsovården.
Undersökningen skall givetvis inte vara mer omfattande än som är
motiverat av den anställdes arbetsuppgifter.
Den som vägrar att genomgå en hälsoundersökning är i princip skyldig
att låta sig omplaceras till arbetsuppgifter som inte omfattas av kravet på
hälsoundersökningar. Också disciplinpåföljd kan meddelas arbetstagaren.
Är någon omplacering inte möjlig, kan myndigheten bli nödsakad att säga
upp arbetstagaren.
Som tidigare nämnts finns det särskilda bestämmelser om hälsounder-
sökningar i andra lagar för områden med speciella förhållanden. I
egenskap av specialbestämmelser har de i vanlig ordning företräde
framför den föreslagna lagregeln enligt vad som framgår av tredje
stycket.
Lagrådets förslag till lydelse av andra och tredje styckena har följts.
Prop. 1993/94:65
31 § En arbetstagare vid polisväsendet, utrikesförvaltningen,
Försvarsmakten, Fortifikationsverket, Försvarets materielverk,
Vämpliktsverket, Militärhögskolan eller Försvarets radioanstalt får
med omedelbar verkan skiljas från sina arbetsuppgifter, om det är
nödvändigt med hänsyn till landets bästa.
Paragrafen motsvaras i sak av 7 kap. 7 § LOA. Institutet "försättande
i disponibilitet" har ersatts av "skiljande från arbetsuppgifter". Därmed
avses inte någon ändring i sak. Som framgått att avsnitt 9.6 torde redan
nu gälla att ett beslut om skiljande från arbetsuppgifter träder i kraft
omedelbart. Detta har tidigare inte framgått direkt av lagtexten.
131
Prop. 1993/94:65
32 § Föreskrifterna om grunden för uppsägning eller avskedande,
turordning vid uppsägning och företrädesrätt till återanställning i
lagen (1982:80) om anställningsskydd skall också tillämpas på en
arbetstagare i verksledande eller därmed jämförlig ställning som är
anställd tills vidare, om något annat inte följer av denna lag eller,
såvitt rör andra frågor än grunden för uppsägning eller avskedande,
av föreskrifter som regeringen meddelar.
33 § Är chefen för ett statligt affärsverk eller för Statens
arbetsgivarverk anställd för bestämd tid, får han skiljas från sin
anställning före utgången av denna tid, om det är nödvändigt av
hänsyn till verkets bästa.
Är chefen för någon annan förvaltningsmyndighet som lyder
omedelbart under regeringen anställd för bestämd tid, får han
förflyttas till en annan statlig anställning som tillsätts på samma sätt,
om det är påkallat av organisatoriska skäl eller annars är nödvändigt
av hänsyn till myndighetens bästa.
32 § motsvarar i sak 7 kap. 2 § andra stycket, 8 kap. 1 § andra stycket
och 9 kap. 1 § andra stycket LOA.
33 § motsvarar närmast 7 kap. 9 och 10 §§ LOA.
I övrigt hänvisas till den allmänna motiveringen i avsnitten 5, 9.2 och
9.3.
34 § Statens ansvarsnämnd beslutar i frågor om disciplinansvar,
åtalsanmälan och avskedande när det gäller arbetstagare som anställs
av regeringen.
Regeringen får föreskriva att nämnden skall besluta i
sådana frågor också när det gäller andra arbetstagare.
Paragrafen motsvarar närmast 15 kap. 4 § LOA. Skälen för de före-
slagna ändringarna har redovisats i den allmänna motiveringen under
avsnitt 11.2. Av vad som sägs inledningsvis i avsnitt 15.1 framgår varför
bestämmelserna i 15 kap. 4 § tredje stycket om vissa bemyndiganden för
regeringen inte har förts över till den nya lagen.
Enligt paragrafen prövar Statens ansvarsnämnd frågor om disciplinan-
svar, åtalsanmälan och avskedande i fråga om arbetstagare som anställs
av regeringen.
I nya LOA finns inte några särskilda regler om avstängning, vilket
innebär att reglerna i LAS skall tillämpas. Den som har att besluta om
avskedande med stöd av LAS har därför också att pröva frågan om
132
avstängning. Om det är nämnden som har rätt att i sådana fall besluta om
avskedande, är nämnden också behörig att besluta om avstängning.
Personkretsen har i förhållande till vad som gäller enligt den gamla
lagen begränsats till att avse arbetstagare som anställs genom beslut av
regeringen eller andra arbetstagare enligt vad regeringen föreskriver.
Detta torde innebära att flertalet byråchefer och andra arbetstagare med
motsvarande ställning inte kommer att omfattas av nämndens behörighet,
eftersom de i regel inte tillsätts av regeringen.
För att nämnden skall vara behörig att pröva frågan om t.ex. avske-
dande av en arbetstagare krävs att arbetstagaren har en anställning som
det vid prövningstillfället ankommer på regeringen att besluta om. Detta
framgår i regel av myndigheternas instruktioner. Det är således inte
tillräckligt att arbetstagaren enligt en äldre ordning tillsatts av regeringen.
Enligt 15 § i den nya lagen om fullmaktsanställning beslutar ansvars-
nämnden också i frågor om avskedande, avstängning och läkarunder-
sökning när det gäller ordinarie domare och andra arbetstagare som
regeringen bestämmer. Nämndens behörighet i fråga om fullmaktshavare
regleras således i princip av nyssnämnda bestämmelse (jfr 3 § lagen om
fullmaktsanställning). När det gäller prövning av frågan om disciplin-
ansvar och åtalsanmälan finns regler härom bara i denna paragraf i nya
LOA, som också är tillämplig på den som är anställd med fullmakt.
Prop. 1993/94:65
133
Prop. 1993/94:65
35 § Ett beslut om löneavdrag enligt 15 § får inte verkställas, förrän
beslutet har prövats slutligt eller rätten till talan har förlorats.
36 § Ett beslut om skiljande från anställningen enligt 33 § första
stycket gäller omedelbart.
Ett beslut om förflyttning enligt 33 § andra stycket får inte
verkställas, förrän beslutet har prövats slutligt eller rätten till talan
har förlorats. Beslutet får dock ges omedelbar verkan, om det finns
synnerliga skäl för det.
37 § Mål om tillämpningen av denna lag skall handläggas enligt
lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister.
38 § I en tvist om ett beslut enligt 31 eller 36 § får domstolen för
tiden fram till dess att det finns ett lagakraftägande avgörande
bestämma att beslutet tills vidare inte skall gälla.
39 § Om en arbetstagare vill söka ändring i ett beslut enligt 14 eller
33 §, skall han väcka talan inom tre veckor från den dag då han fick
del av beslutet.
40 § Talan av Riksdagens ombudsmän eller Justitiekanslem om
ändring av ett beslut om disciplinansvar enligt 14 § eller avskedande
enligt lagen (1982:80) om anställningsskydd skall väckas inom tre
veckor från det att beslutet meddelades.
41 § Talan om skadestånd enligt 28 eller 29 § skall väckas inom tre
månader från det att stridsåtgärden avslutades.
35 § motsvarar närmast 17 kap. 1 § LOA.
36 § första stycket motsvarar närmast 17 kap. 3 § första stycket LOA.
Andra stycket motsvarar 17 kap. 3 § andra stycket LOA.
37 § motsvarar i sak 16 kap. 1 § LOA och har språkligt anpassats till
43 § första stycket första meningen LAS. Av bestämmelsen — och av
lagen (1987:439) om inskränkning i rätten att överklaga — följer att en
arbetstagare som är missnöjd med ett beslut eller en åtgärd inte får
överklaga beslutet hos regeringen, en förvaltningsdomstol eller en
förvaltningsmyndighet. I stället hänvisas arbetstagaren till att väcka talan
enligt lagen om rättegången i arbetstvister, dvs. i regel vid
Arbetsdomstolen företrädd av sin organisation eller vid tingsrätt, om
organisationen inte vill företräda honom eller om han är oorganiserad.
38 § motsvaras närmast av 17 kap. 3 § LOA.
134
39 § motsvaras delvis av 16 kap. 2 § LOA. Talan skall dock väckas
inom tre veckor från det beslutet meddelades i stället för inom fyra
veckor som för närvarande gäller (j fr förvaltningsprocesslagen /1971:291 /
och förvaltningslagen /1986:223/).
40 § motsvaras närmast av 16 kap. 3 § LOA och avser behörigheten
för Riksdagens ombudsmän och Justitiekanslem att väcka talan om
ändring av ett beslut om avskedande. Sådan talan skall också väckas inom
tre veckor från det beslutet meddelades i stället för inom fyra veckor som
för närvarande gäller.
41 § motsvaras av 16 kap. 5 § första stycket LOA. Enligt paragrafen
skall talan om skadestånd enligt 28 eller 29 § väckas senast tre månader
efter det att stridsåtgärden avslutats. I fråga om andra beslut eller
åtgärder än disciplinansvar eller skadestånd gäller inte någon frist för
arbetstagarens rätt att väcka talan. Detta stämmer överens med de regler
som gäller i dag.
Någon motsvarighet till den nuvarande bestämmelsen i 16 kap. 6 §
LOA om att rätten till talan är förlorad om talan inte väcks i tid, har inte
ansetts behövlig.
Dispositionen av 35-41 §§ har i huvudsak gjorts i enlighet med
Lagrådets förslag.
Prop. 1993/94:65
42 § Föreskrifterna i 2, 21 och 22 §§ lagen (1976:580) om
medbestämmande i arbetslivet skall inte tillämpas i
anställningsförhållanden som avses i denna lag.
Föreskrifterna i 11-14 §§ lagen om medbestämmande i arbetslivet
skall inte tillämpas, när det gäller beslut om disciplinansvar enligt
14 §, åtalsanmälan enligt 22 § eller skiljande från arbetsuppgifter
enligt 31 §.
För arbetstagare som avses i 1 § skall också föreskrifter i andra
författningar än lagar tillämpas, även om föreskrifterna avviker från
lagen (1982:80) om anställningsskydd.
Första stycket motsvarar 2 kap. 5 § första stycket LOA. Någon ändring
i sak avses inte. Av bestämmelsen framgår att 2 § MBL inte skall
tillämpas på anställningsförhållanden som avses i LOA. Enligt denna
bestämmelse i MBL undantas verksamhet som är av ideell natur eller
som har opinionsbildande ändamål från lagens tillämpningsområde, såvitt
avser verksamhetens mål och inriktning (prop. 1975/76:105 bil. 2 s.
150). Inte heller bestämmelserna om tystnadsplikt och förhandling om
tystnadsplikt m.m. i 21 och 22 §§ MBL skall gälla i fråga om ar-
betstagare som omfattas av LOA (prop. 1975/76:105 bil. 2 s. 185).
Andra stycket motsvaras i sak närmast av 2 kap. 5 § andra stycket
LOA, som innebär att bestämmelserna om förhandlingsskyldighet i 11-
14 §§ MBL inte skall tillämpas i fråga om vissa beslut enligt LOA. En
135
nyhet — närmast av formell natur — är att det av lagtexten uttryckligen
framgår att begränsningen av förhandlingsskyldigheten också skall gälla
inför beslut om skiljande från arbetsuppgifter (jfr avsnitt 9.6). I övrigt
gäller bestämmelsen beslut om disciplinansvar och åtalsanmälan.
Tredje stycket motsvaras i sak närmast av 2 kap. 6 § LOA med
anpassning till den ändring av tillämpningsområdet som gäller enligt 1 §
i den nya lagen. Av bestämmelsen framgår att också föreskrifter i andra
författningar än lagar skall tillämpas på LOA:s område även om de
avviker från LAS. Som exempel på sådana författningar kan nämnas den
nuvarande tidsbegränsningsförordningen (1991:1750).
Bestämmelsen om riksdagsanställda i 2 kap. 6 § andra meningen LOA
har tagits in i 1 §.
Lagrådets förslag till lydelse av första och andra styckena har följts.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
Prop. 1993/94:65
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994, då lagen (1976:600) om
offentlig anställning skall upphöra att gälla.
I denna punkt anges på vanligt sätt ikraftträdandedagen samt att den
nuvarande regleringen i LOA upphör att gälla genom den nya lagen.
2. Om det i någon annan lag eller författning än kyrkolagen
(1992:300) hänvisas till en föreskrift som har ersatts genom en
föreskrift i denna lag, skall i stället den nya föreskriften tillämpas.
Den nya lagen skall tillämpas i stället för de föreskrifter som lagen
ersätter. Därför föreskrivs i punkt 2 att om det i någon annan lag eller
författning hänvisas till en föreskrift som har ersatts genom en föreskrift
i den nya lagen, skall i stället den nya föreskriften tillämpas.
I punkten görs emellertid undantag för hänvisningar i kyrkolagen
(1992:300), där hänvisningar till nuvarande LOA tills vidare skall gälla.
I kyrkolagen finns föreskrifter om biskops- och prästtjänster i Svenska
kyrkan.
Enligt punkt 9 i övergångsbestämmelserna till regeringsformen kan
grundläggande föreskrifter om sådana prästtjänster och om biskopar bara
meddelas efter yttrande av kyrkomötet.
De föreskrifter i nya LOA som också bör föras in i kyrkolagen kan
alltså beslutas först efter yttrande av kyrkomötet. Därför skall
hänvisningar i 35 kap. kyrkolagen fortfarande avse nuvarande LOA och
inte den nya LOA.
136
3. I fråga om konstitutorial som har meddelats före ikraftträdandet
skall äldre föreskrifter tillämpas.
Prop. 1993/94:65
Punkten 3 motsvarar punkt 8 i övergångsbestämmelserna till nuvarande
LOA. Eftersom det fortfarande finns arbetstagare som är anställda med
konstitutorial, bör bestämmelsen finnas kvar övergångsvis.
4. I fråga om anställnings- eller arbetsvillkor för sådana arbetstagare
som omfattas av denna lag får regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer tills vidare i författning meddela föreskrifter
även om villkoret kan regleras i avtal. Detta gäller dock bara
föreskrifter som inte strider mot kollektivavtal.
Denna punkt motsvarar punkt 6 i övergångsbestämmelserna till LOA.
Det finns fortfarande författningar som reglerar frågor som hör till det
avtalsbara området. Som exempel kan nämnas tjänstledighetsförordningen
(1984:111) och utlandsreseförordningen (1991:1754) samt en del av
föreskrifterna i anställningsförordningen (1965:601). I avvaktan på regler
i kollektivavtal bör bestämmelserna i punkt 4 finnas kvar.
5. Om det i en författning som inte har beslutats av eller med
riksdagen har meddelats föreskrifter i fråga om anställnings- eller
arbetsvillkor för sådana arbetstagare som omfattas av denna lag,
skall föreskrifterna upphöra att gälla om villkoret regleras genom
kollektivavtal.
Bestämmelserna i 5 motsvaras av punkt 7 i övergångsbestämmelserna
till LOA och har nära samband med den föregående punkten.
6. I mål eller ärenden som har påbörjats eller avser omständigheter
som inträffat före ikraftträdandet skall äldre föreskrifter tillämpas.
Bestämmelsen i punkt 6 ger uttryck för den vanliga principen att äldre
bestämmelser, dvs. i detta fall nuvarande LOA och anställningsför-
ordningen, skall tillämpas om handläggningen av ett ärende har påböljats
eller avser omständigheter som har inträffat före ikraftträdandet.
137
Lagens tillämpningsområde
Prop. 1993/94:65
1 § Denna lag innehåller föreskrifter om sådana arbetstagare hos
myndigheter under regeringen som är anställda med fullmakt.
Om någon föreskrift i denna lag avviker från lagen (1994:000) om
offentlig anställning, skall den föreskriften gälla.
I den nya LOA finns föreskrifter bl.a. om arbetstagare med fullmakt som
är anställda hos myndigheterna under regeringen. I
fullmaktsanställningslagen finns kompletterande föreskrifter om sådana
arbetstagare hos dessa myndigheter som är anställda med fullmakt.
Förutom LOA gäller MBL och formellt även LAS för fullmaktsanställ-
da. På grund av reglerna i 4 § är LAS giltighet mycket starkt begränsad.
På grund av bestämmelserna i 12 § är även MBL:s giltighet begränsad.
Av andra stycket framgår att lagen är en speciallag i förhållande till
nya LOA. Det innebär att reglerna i lagen skall tillämpas i stället för
reglerna i nya LOA, om samma sak regleras i båda lagarna.
2 § Lagen gäller inte biskopar eller präster som avses i kyrkolagen
(1992:300).
När det gäller innehållet i denna paragraf hänvisas till avsnitt 6.
3 § En ordinarie domare skall anställas med fullmakt. Regeringen
bestämmer vilka domaranställningar som skall vara ordinarie.
Regeringen bestämmer vilka arbetstagare i övrigt som skall anstäl-
las med fullmakt.
Paragrafen motsvarar 4 kap. 6 § första stycket LOA. Någon ändring
i sak avses inte. En ordinarie domare skall enligt första stycket alltid
anställas med fullmakt. Vilka domare som skall anställas som ordinarie
skall liksom för närvarande bestämmas av regeringen.
Regeringen skall enligt andra stycket bestämma vilka anställningar som
i övrigt skall anställas med fullmakt. Självfallet gäller det enbart i fråga
om arbetstagare hos myndigheterna under regeringen.
138
Prop. 1993/94:65
4 § En arbetstagare får skiljas från anställningen bara med stöd av
föreskrifterna i denna lag.
Paragrafen motsvarar 7 kap. 1 § LOA. Någon ändring i sak avses inte.
En arbetstagare som är anställd med fullmakt får således skiljas från
anställningen endast med stöd av någon regel i denna lag.
Med skiljande från anställningen avses liksom enligt nuvarande bestäm-
melser enbart tvångsentlediganden. En fullmaktsanställd får således
skiljas från sin anställning på grund av ålder (5 §), sjukdom (6 §) eller
genom avskedande (7 §) eller förflyttning (8 §). Han eller hon kan också
skiljas från sina arbetsuppgifter (9 §).
Avgångsskyldighet på grund av ålder
5 § En arbetstagare är skyldig att avgå från anställningen vid den
ålder som anges i författningar eller kollektivavtal om statlig pen-
sion.
Paragrafen motsvaras i sak av 7 kap. 3 § LOA.
På grund av den lagstiftningsteknik som har valts med regleringen i 5 §
måste lagen innehålla antingen en regel om avgångsskyldighet för
fullmaktsanställda eller en regel som hänvisar till 33 § LAS.
I nya LOA finns inga bestämmelser om avgångsskyldighet vid uppnådd
pensionsålder utan bestämmelserna i LAS om avgång med pension skall
tillämpas i stället (avsnitt 9.7).
Bestämmelserna om ordinarie domare i 11 kap. 5 § regeringsformen
talar för en regel som direkt stadgar avgångsskyldighet, särskilt mot bak-
grund av att en ordinarie domare skall ha rätt att begära domstolspröv-
ning av ett beslut om avgångsskyldighet. I förordningen (DVFS 1991:26
A 72) om möjlighet för ordinarie domare att kvarstå i anställning efter
pensionsåldern föreskrivs vidare att en ordinarie domare har rätt att
kvarstå i anställningen två år efter det att domaren har uppnått pensions-
åldern enligt pensionsavtalet. Det är mot denna bakgrund som det har in-
förts en särskild regel om avgångsskyldighet på grund av ålder för full-
maktshavama.
Eftersom pensionsåldern för ordinarie domare anges dels i kollektiv-
avtal, dels i författningar har lagtexten kompletterats med en hänvisning
även till författningsreglering.
I 7 kap. 3 § LOA föreskrivs avgångsskyldighet vid "ålder som anges
i avtal om statlig pension eller motsvarande avtal". Med "motsvarande
avtal" avses kollektivavtal om pension för försäkringskasseanställda
(prop. 1975/76:105 bil. 2 s. 254). Enligt LOA-utredningen finns det inga
139
försäkringskasseanställda som har fullmakt, varför det inte behövs någon
hänvisning till "motsvarande avtal".
Med avtal avses kollektivavtal (jfr t.ex. prop. 1965:60 s. 202 ff.). Lag-
texten har justerats med anledning härav.
Anställningens upphörande på grund av sjukdom
Prop. 1993/94:65
6 § En arbetstagare får entledigas innan han har uppnått den ålder
som avses i 5 §,
1. om han på grund av förlust av eller nedsättning i arbetsför-
mågan är för framtiden oförmögen att fullgöra sina arbetsuppgifter
tillfredsställande, eller
2. om han på grund av nedsatt arbetsförmåga under två år i följd
inte har tjänstgjort annat än försöksvis under kortare tid och det är
dels sannolikt att han inte kan återinträda i arbete inom ytterligare
ett år, dels ovisst hur arbetsförmågan därefter kommer att utveckla
sig.
Första stycket gäller inte om arbetstagaren kan förflyttas enligt
8 §•
Första stycket motsvarar 7 kap. 4 § LOA. Någon ändring i sak avses
inte.
Andra stycket motsvarar i sak 7 kap. 6 § LOA. Om en arbetstagare kan
utföra andra arbetsuppgifter inom ramen för sin anställning, föreligger
ingen avgångsskyldighet. Någon omplacering till arbetsuppgifter utanför
anställningen så att arbetstagaren får en ny anställning kan inte genom-
föras mot en fullmaktsanställds vilja. Det blir i så fall fråga om en för-
flyttning enligt 8 §. De nya bestämmelserna omfattar därför inte omplace-
ring.
Lagrådets förslag till lydelse av paragrafen har följts.
Avskedande
7 § En arbetstagare får avskedas enligt föreskrifter i lagen (1982:80)
om anställningsskydd. I fråga om ordinarie domare tillämpas dock
regeringsformens föreskrifter om vilka omständigheter som får
läggas till grund för åtgärden.
Paragrafen ersätter bestämmelserna om avskedande i 11 kap. LOA.
Inga sakliga ändringar åsyftas.
Hänvisningen till LAS innebär att ett ärende om avskedande skall
handläggas helt enligt de regler som finns i LAS, dvs. regler om över-
läggning, frister, skadestånd m.m. som närmare framgår av den allmänna
motiveringen i avsnitt 11.
140
Med hänvisningen till regeringsformen avses bestämmelserna i 11 kap. Prop. 1993/94:65
5 § 1 första stycket.
Förflyttning
8 § En arbetstagare får förflyttas till en annan statlig anställning med
fullmakt. En förflyttning till en anställning hos en annan myndighet
får bara ske om arbetsuppgifterna är likartade eller om arbetstagaren
med hänsyn till sin utbildning är lämpad för anställningen.
I fråga om ordinarie domare skall dock tillämpas vad
som sägs om förflyttning i regeringsformen.
Paragrafen motsvarar 7 kap. 8 § LOA. De förändringar som har gjorts
motiveras i avsnitt 9.5.
Med hänvisningen i andra stycket till regeringsformen avses bestäm-
melserna i 11 kap. 5 § tredje stycket om att en ordinarie domare, om det
påkallas av organisatoriska skäl, får förflyttas till en annan jämställd
domartjänst.
Skiljande från arbetsuppgifter
9 § En arbetstagare vid polisväsendet, utrikesförvaltningen,
Försvarsmakten, Fortifikationsverket, Försvarets materielverk,
Vämpliktsverket, Militärhögskolan eller Försvarets radioanstalt får
skiljas från sina arbetsuppgifter enligt 31 § lagen (1994:000) om
offentlig anställning.
Paragrafen motsvarar 7 kap. 7 § LOA. Någon ändring i sak avses inte.
En fullmaktsanställd får enligt 4 § skiljas från anställningen endast med
stöd av föreskrifterna i denna lag. Därför måste det också i
fullmaktsanställningslagen finnas bestämmelser om skiljande från
arbetsuppgifter.
141
Avstängning
Prop. 1993/94:65
10 § En arbetstagare får avstängas från arbetet
1. om ett förfarande inleds som syftar till att han skall avskedas,
2. om en åtgärd vidtas för att åtal skall väckas mot honom för en
gärning som kan antas medföra avskedande,
3. om han inte fullgör sina arbetsuppgifter tillfredsställande och
detta beror på sjukdom eller något jämförligt förhållande, eller
4. om han inte följer ett beslut om läkarundersökning enligt 11 §.
Paragrafen motsvarar 13 kap. 1 och 2 §§ LOA. En språklig omarbet-
ning har gjorts. Någon ändring i sak avses inte.
Reglerna om avstängning på grund av att avskedande kan bli aktuellt
fors över utan ändring i sak. Anledningen är främst att det i 11 kap. 5 §
andra stycket regeringsformen föreskrivs att en ordinarie domare skall
kunna påkalla domstols prövning av ett beslut om avstängning. Därför
behövs en uttrycklig reglering av möjligheterna till avstängning när det
gäller ordinarie domare och andra fullmaktsanställda.
Läkarundersökning
11 § Om en arbetstagare inte fullgör sina arbetsuppgifter tillfreds-
ställande och det är sannolikt att den bristande arbetsförmågan beror
på sjukdom eller något jämförligt förhållande, får beslutas att arbets-
tagaren skall undersökas av en läkare som anvisas honom.
Paragrafen motsvarar 13 kap. 2 § andra stycket LOA. Den språkliga
omarbetning som har gjorts är inte avsedd att innebära någon ändring i
sak.
Förhandlingsskyldighet
12 § Föreskrifterna om förhandlingsskyldighet i 11-14 §§ lagen
(1976:580) om medbestämmande i arbetslivet skall inte tillämpas,
när det gäller beslut om avstängning enligt 10 § eller läkar-
undersökning enligt 11 §.
Om det meddelas beslut om avstängning och arbetstagaren är fack-
ligt organiserad, skall myndigheten genast underrätta den lokala
arbetstagarorganisation som arbetstagaren tillhör om beslutet.
Första stycket motsvarar i sak 2 kap. 5 § andra stycket LOA, såvitt
avser avstängning och läkarundersökning.
142
Andra stycket motsvarar 14 kap. 7 § andra stycket LOA. Någon Prop. 1993/94:65
ändring i sak avses inte.
13 § Om en myndighet i ett ärende om avstängning eller läkar-
undersökning bryter mot någon föreskrift i denna lag om handlägg-
ningen av ett sådant ärende eller mot föreskrifter om beslutande
organ eller om omröstning, skall föreskrifterna om skadestånd i 38,
41 och 42 §§ lagen (1982:80) om anställningsskydd tillämpas.
I fråga om avvikelser i kollektivavtal från vad som sägs i 41 §
lagen om anställningsskydd tillämpas 2 § tredje stycket samma lag.
Paragrafen motsvaras i sak av 16 kap. 7 § LOA.
14 § En ordinarie domare är skyldig att utföra arbetsuppgifterna i en
motsvarande eller högre anställning som domare vid den domstol där
han är anställd.
En ordinarie domare är skyldig att tjänstgöra tillfälligt i en annan
domstol vid sådan handläggning där flera lagfarna domare deltar.
Tjänstgöringsskyldigheten gäller
1. för en rådman i tingsrätt, som ledamot i en annan tingsrätt inom
samma hovrättsområde,
2. för en rådman i länsrätt, som ledamot i en tingsrätt eller en
hovrätt,
3. för ett kammarrättsråd, som ledamot i en hovrätt.
Paragrafen motsvarar 5 kap. 1 § LOA. De ändringar som har gjorts är
enbart språkliga.
15 § Statens ansvarsnämnd beslutar i frågor om avskedande,
avstängning och läkarundersökning när det gäller ordinarie domare
samt andra arbetstagare som regeringen bestämmer.
Första stycket gäller inte justitiekanslem, justitieråd eller
regeringsråd.
Paragrafen motsvarar i sak närmast 15 kap. 4 § LOA.
Paragrafen reglerar Statens ansvarsnämnds behörighet att besluta i
frågor om avstängning och läkarundersökning enligt denna lag samt om
avskedande enligt LAS.
143
Prop. 1993/94:65
Verkställighet av beslut
16 § Ett beslut om skiljande från anställningen på grund av ålder
eller sjukdom enligt 5 eller 6 § eller om förflyttning enligt 8 § får
inte verkställas, förrän beslutet har prövats slutligt eller rätten till
talan har förlorats.
Ett beslut om avstängning gäller omedelbart.
Ett beslut om läkarundersökning enligt 11 § får inte läggas till
grund för en avstängning enligt 10 § 4, förrän beslutet har prövats
slutligt eller rätten till talan har förlorats.
Paragrafen motsvarar 17 kap. 1 och 2 §§ LOA. Någon ändring i sak
avses inte.
16-21 §§ har disponerats enligt Lagrådets förslag.
17 § Mål om tillämpningen av denna lag skall handläggas enligt
lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister.
Föreskrifter om handläggningen av mål om avskedande, avstäng-
ning eller läkarundersökning av justitieråd eller regeringsråd finns
i regeringsformen.
Första stycket motsvarar 16 kap. 1 § LOA. Av denna bestämmelse och
av lagen (1987:439) om inskränkning i rätten att överklaga följer att
beslut som fattas med stöd av fullmaktsanställningslagen inte får över-
klagas.
Andra stycket innehåller en erinran om bestämmelserna i 12 kap. 8 §
regeringsformen.
18 § I en tvist om tillämpningen av 5 § får domstolen för tiden fram
till dess att det finns ett lagakraftägande avgörande bestämma att
anställningen skall upphöra, när arbetstagaren har uppnått den ålder
då han enligt nämnda paragraf är skyldig att avgå.
I en tvist om ett avstängningsbeslut får domstolen för tiden fram
till dess att det finns ett lagakraftägande avgörande bestämma att
beslutet tills vidare inte skall gälla.
Paragrafen motsvaras av 17 kap. 3 § LOA. Någon ändring i sak avses
inte.
144
Prop. 1993/94:65
19 § När Högsta domstolen i enlighet med regeringsformen eller
någon annan lag prövar frågor om skiljande från anställningen,
avstängning eller läkarundersökning, skall handläggningen ske på det
sätt som föreskrivs för tvistemål. Vid omröstning skall föreskrifterna
i 29 kap. rättegångsbalken tillämpas.
Paragrafen motsvarar 15 kap. 5 och 7 §§ LOA i tillämpliga delar.
Någon ändring i sak avses inte.
20 § Om en arbetstagare vill söka ändring i ett beslut om skiljande
från anställningen på grund av ålder eller sjukdom enligt 5 eller 6 §,
förflyttning enligt 8 § eller läkarundersökning enligt 11 §, skall han
väcka talan inom tre veckor från den dag han fick del av beslutet.
Paragrafen motsvarar 16 kap. 2 § LOA. Talefristen har även här
ändrats till tre veckor (jfr författningskommentaren till 39 § LOA).
Om talan inte väcks inom den föreskrivna tiden, är rätten till talan
förlorad.
Liksom enligt LOA är rätten till talan inte inskränkt till viss tid när det
gäller avstängning eller skiljande från arbetsuppgifter.
21 § Talan av Riksdagens ombudsmän eller Justitiekanslem om
ändring av ett beslut om avskedande eller avstängning enligt 10 § 1
eller 2 skall väckas inom tre veckor från det att beslutet meddelades.
Paragrafen motsvarar 16 kap. 3 § LOA.
Enligt sina instruktioner är Riksdagens ombudsmän och Justitiekanslem
behöriga att väcka talan om ändring av beslut om avstängning och
avskedande i vissa fall. I denna paragraf anges att en sådan talan skall
väckas inom tre veckor från det beslutet meddelades. Talefristen har
således även här ändrats till tre veckor. Om talan inte väcks inom denna
tid, är rätten till talan förlorad.
145
10 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 65
Prop. 1993/94:65
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
2. Om det i denna lag eller någon annan författning hänvisas till en
föreskrift som har ersatts genom en föreskrift i denna lag, skall i
stället den nya föreskriften tillämpas.
3. I mål eller ärenden som har påbörjats eller avser omständigheter
som inträffat före ikraftträdandet skall lagen (1976:600) om offentlig
anställning tillämpas.
Lagen om ändring i lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister
2§
Paragrafens andra stycke har anpassats till förslagen om tillämpnings-
området för nya LOA och vad som skall avses med statlig anställning.
Vidare har en anpassning gjorts till förslagen om att slopa tjänste-
begreppet. I övrigt har hänvisningen till 5 kap. LOA ersatts med en
hänvisning till fullmaktsanställningslagen.
7 a §
Regeln förs över utan ändring i sak från 7 kap. 8 § första stycket tredje
och fjärde meningarna och andra stycket LOA. I avsnitt 9.5 anges skälen
för att regeln bör finnas i polislagen och inte i LOA.
Övriga lagförslag avser endast konsekvensändringar. Några ändringar i
sak avses inte. De kommenteras därför inte särskilt.
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen
föreslår riksdagen att anta förslagen till
1. lag om offentlig anställning,
2. lag om fullmaktsanställning,
3. lag om ändring i högskolelagen (1992:1434),
4. lag om ändring i lagen (1989:225) om ersättning till smittbärare,
5. lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank,
6. lag om ändring i arbetsrättsliga beredskapslagen (1987:1262),
7. lag om ändring i lagen (1986:765) med instruktion för Riksdagens
ombudsmän,
146
8. lag om ändring i polislagen (1984:387), Prop. 1993/94:65
9. lag om ändring i lagen (1983:1061) med instruktion för Riksdagens
förvaltningskontor,
10. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),
11. lag om ändring i lagen (RFS 1980:4) om beslutande organ i frågor
om disciplinansvar m.m. beträffande arbetstagare hos riksdagen och dess
myndigheter,
12. lag om ändring i lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister
samt
13. lag om ändring i lagen (1965:61) om behörighet att utöva
veterinäryrket m.m.
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att
genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som
föredraganden lagt fram.
147
I betänkandet föreslår vi klargöranden och kompletteringar i reglerna om
periodiska hälsoundersökningar i statliga, kommunala och
landstingskommunala anställningar.
Den som har sådana arbetsuppgifter att brister i hans eller hennes
hälsotillstånd kan medföra risk för bl.a. allmänhetens säkerhet till liv och
hälsa skall vara skyldig att regelbundet gå igenom de hälsoundersökningar
som behövs. Det kan gälla t.ex. syn- och hörselkontroller för den som
varit skyldig att lämna läkarintyg om detta vid anställningen och vars syn
och hörsel det därför är naturligt att följa upp även under anställningen.
För att man skall få garantier för att nödvändiga periodiska
hälsoundersökningar kommer till stånd föreslår vi att man bygger vidare
på det system med kollektivavtal om sådana undersökningar som redan
finns på den kommunala och landstingskommunala sidan. En ordning
med kollektivavtal om periodiska hälsoundersökningar bör prövas också
inom den statliga sektorn.
I väntan på att kollektivavtal träffas i dessa frågor bör skyldigheten att
gå igenom periodiska hälsoundersökningar slås fast i en särskild lag.
Lagen skall gälla bara i den mån det saknas kollektivavtal i ämnet.
Bakgrunden till våra förslag är bl.a. en dom av arbetsdomstolen från
år 1984. Enligt domen måste en myndighets föreskrifter om periodiska
hälsoundersökningar för den egna personalen ha stöd i lag, eftersom
undersökningarna armars kan komma i konflikt med regeringsformens
regler om skydd mot påtvingade kroppsliga ingrepp från det allmänna.
Förslagen syftar till att undanröja den oklarhet i hithörande frågor som
visat sig efter domen och att säkerställa att myndigheter också i fortsätt-
ningen kan meddela de föreskrifter om periodiska hälsoundersökningar
som behövs när kollektivavtal saknas.
Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 februari 1992.
Prop. 1993/94:65
Bilaga 1
148
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Denna lag gäller sådana arbetstagare hos staten, kommunerna eller
landstingen som
- har arbetsuppgifter där brister i arbetstagarens hälsotillstånd kan
medföra risk för människors liv, personliga säkerhet eller hälsa eller för
betydande skador på miljö eller egendom, och
- inte omfattas av kollektivavtal om skyldighet att regelbundet genomgå
läkarundersökningar eller andra hälsoundersökningar.
2 § Efter uppmaning av arbetsgivaren är arbetstagaren skyldig att
regelbundet genomgå läkarundersökningar eller andra hälsoundersök-
ningar.
Den som inte följer uppmaningen får avstängas från de arbetsuppgifter
som kräver hälsoundersökning.
3 § Om en annan lag innehåller någon bestämmelse som avviker från
denna lag, gäller den bestämmelsen.
Prop. 1993/94:65
Bilaga 2
Denna lag träder i kraft den 1 februari 1992.
149
Förteckning över de remissinstanser som har yttrat sig över
delbetänkandet Periodiska hälsoundersökningar i vissa
statliga, kommunala och landstingskommunala anställningar
(SOU 1991:29)
Efter remiss har yttranden över delbetänkandet avgetts av
Riksdagens ombudsmän (Justitieombudsmannen), Justitiekanslem (JK),
Kammarrätten i Göteborg, Riksåklagaren, Styrelsen för internationell
utveckling (SIDA), Överbefälhavaren (ÖB), Chefen för flygvapnet,
Försvarets civilförvaltning (FCF), Försvarets sjukvårdsstyrelse,
Socialstyrelsen, Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, Postverket,
Televerket, Statens järnvägar (SJ), Banverket, Vägverket,
Trafiksäkerhetsverket, Sjöfartsverket, Luftfartsverket, Tullverket,
Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet, Statens livsmedelsverk,
Arbetsmarknadsstyrelsen, Arbetarskyddsstyrelsen,Arbetsdomstolen(AD),
Statens Vattenfallsverk, Länsstyrelsen i Blekinge län, Rikspolisstyrelsen
(Rikspolisstyrelsen), Statens arbetsgivarverk (SAV), Statskontoret, Statens
ansvarsnämnd, Statshälsan, Statens löne- och pensionsverk, Svenska
Kommunförbundet, Staffanstorps kommun, Landstingsförbundet,
Tjänstemännens Centralorganisation (TCO).
Både Riksförsäkringsverket och Riksrevisionsverket har som svar på
remissen meddelat att de inte har några synpunkter att anföra i ärendet.
Eskilstuna kommun har också uppgett att kommunen avstår från att yttra
sig.
Socialstyrelsen har bifogat ett yttrande från Statens rättspsykiatriska
klinik i Stockholm.
Banverket har bifogat ett yttrande från Jämvägsinspektionen.
Statens jordbruksverk, som fr.o.m. den 1 juli 1991 är ny chefsmyn-
dighet för bl.a. distriksveterinärorganisationen, har yttrat sig i stället för
Lantbruksstyrelsen.
Landsorganisationen i Sverige (LO) har inte avgett något eget yttrande
utan har instämt i yttranden som LO har lämnat över från Statsanställdas
förbund (SF) och LO-Rättsskydd AB.
Sveriges akademikers centralorganisation (SACO) har som sitt eget
yttrande lämnat över ett yttrande från Sveriges universitetslärarförbund
(SULF).
På eget initiativ har yttrande avgetts av Svenska Polisförbundet.
Prop. 1993/94:65
Bilaga 3
150
Vi befinner oss i ett omdaningsskede inom den statliga sektorn. Samtidigt
som vi har en vana sedan länge att reglera frågor som rör statliga an-
ställningar genom lagar och förordningar, finns det nu en stark ambition
att så långt det är möjligt och lämpligt anpassa statliga anställningsför-
hållanden till de allmänna reglerna på arbetsmarknaden.
I lagen (1976:600) om offentlig anställning (LOA) finns särskilda
bestämmelser för arbetstagare inom den offentliga sektorn. Flertalet av
bestämmelserna gäller dock bara för arbetstagare inom den statliga delen
av arbetsmarknaden. LOA:s regler har sina rötter långt tillbaka i tiden
och bygger på tanken att det är staten som reglerar anställningsför-
hållandena för de anställda.
Författningstekniskt kan LOA ses som en påbyggnad och i vissa
avseenden som en undantagsreglering till den arbetsrättsliga lagstiftning
som gäller för hela arbetsmarknaden. Den allmänna arbetsrättsliga
lagstiftningen, bl.a. lagen (1982:80) om anställningsskydd (LAS), bygger
i motsats till LOA på ett rent civilrättsligt synsätt.
Strävandena att undvika onödiga skillnader mellan privat och offentlig
anställning aktualiserar frågan om det överhuvudtaget måste finnas en
särskild offentligrättslig reglering av de statsanställdas anställningsför-
hållanden. Vi anser att vissa sådana offentligrättsliga regler behövs för
att skydda medborgarnas krav på demokratisk styrning, insyn och
rättssäkerhet och på att offentliga uppgifter fullgörs på ett riktigt sätt. Till
det kommer att regeringsformen (RF) förutsätter en reglering av vissa
frågor rörande de statsanställda. Det gäller bl.a. frågor som kan hänföras
till 11 kap. 10 § RF om grundläggande bestämmelser om statstjänstemän-
nens rättsställning.
Man kan emellertid med fördel avsevärt begränsa den statliga särregle-
ring som finns idag. Onödiga avvikelser i förhållande till reglerna på
arbetsmarknaden i övrigt kan slopas och ett stort antal detalj regler kan
utmönstras. Vi har ansett det lämpligast att samla de regler som bör vara
kvar i några helt nya författningar. Vi föreslår bl.a. en ny LOA som blir
den centrala författningen i sammanhanget. I nuvarande LOA finns ett
hundratal paragrafer. Vårt förslag till en ny LOA innehåller 37
paragrafer. Till nya LOA anknyter en ny anställningsförordning (AF) i
vilken antalet paragrafer har halverats i förhållande till nuvarande AF. Vi
föreslår vidare en särskild lag och en särskild förordning om fullmaktsan-
ställning.
Våra förslag innebär sammantaget att det skapas bättre möjligheter att
genom personalpolitiska åtgärder effektivisera och förändra den offentliga
sektorn. Personalrörligheten underlättas, såväl inom och mellan myndig-
heterna som mellan den statliga delen av arbetsmarknaden och de övriga
arbetsmarknadssektorema. Den offentligrättsliga regleringen blir ett stöd
för, och inte som hittills ibland, ett hinder mot strukturförändringar. Det
personaladministrativa arbetet kan smidigare anpassas till de olika förut-
Prop. 1993/94:65
Bilaga 4
151
sättningar som finns på vaije arbetsplats, beroende bl.a. på myndighetens
storlek, konkurrenssituation eller verksamhetens inriktning. De nya
reglerna blir också lättare att överblicka och tillämpa.
Våra förslag berör många skilda delfrågor av olika betydelse för
arbetsmarknadens parter. En del förslag kan sägas vara till fördel för
arbetstagarna och andra för arbetsgivarna. Det är dock olämpligt att
bedöma våra förslag i vaije delfråga självständigt utifrån de särskilda
arbetstagar- eller arbetsgivarintressen som kan finnas. Våra förslag måste
i stället ses som en helhet, ett system om man så vill, och de olika
delförslagen bör därför bedömas utifrån deras funktion i helheten.
I det följande redogör vi kortfattat för de viktigaste nyheterna i
förslagen.
Begreppet statligt reglerad anställning bör inte längre användas för att
bestämma tillämpningsområdets yttre gränser. I stället bör de delar av
den offentliga verksamheten som reglerna gäller för uttryckligen anges
i nya LOA. Den lagen föreslås gälla enbart för arbetstagare hos
riksdagen, kyrkomötet och deras myndigheter samt hos myndigheter
under regeringen. Arbetstagare hos de affärsverk som kommer att förbli
statliga myndigheter bör liksom hittills omfattas av de aktuella
bestämmelserna. De arbetstagare som uppräknats i det föregående
motsvarar vad som enligt de nuvarande bestämmelserna avses med
uttrycket arbetstagare hos staten. Därutöver bör den nya lagen — liksom
nuvarande LOA — även gälla anställda hos de allmänna försäkrings-
kassorna samt för kommunalt anställda när det gäller främst reglerna om
arbetskonflikter.
Tjänstebegreppet som grund för lagstiftningen slopas. Arbetstagarnas
arbetsskyldighet får bestämmas med ledning av den allmänna
arbetsrättens regler och med beaktande av vad som sedan gammalt har
gällt för stats- och kommunaltjänstemän. Ordet "tjänst" utmönstras ur
lagstiftningen. Systemet med inrättande av tjänster kan därför slopas.
Reglerna om vikariat i LOA och AF slopas. I övrigt föreslås inga
författningsändringar.
Reglerna om ledigkungörande av eller information om lediga anställ-
ningar förenklas. Det bör i princip vara en uppgift för
anställningsmyndigheten att bestämma hur information skall lämnas om
lediga anställningar.
Prop. 1993/94:65
Bilaga 4
152
En mängd specialbestämmelser om hur statliga anställningar upphör
slopas till förmån för vad som gäller enligt den allmänna arbetsrätten.
Vissa bestämmelser bör dock gälla också i fortsättningen för dem som är
anställda med fullmakt. Dessa bestämmelser förs över till den nya lagen
om fullmaktsanställning.
Regeln om försättande i disponibilitet förs över till den nya lagen, och
regler om förfarandet tas in i den nya lagen. Någon uttrycklig lagregel
om försättande ur tjänstgöring föreslås inte. Inte heller i övrigt föreslår
vi någon särskild regel som ger arbetsgivaren rätt att avstänga arbetsta-
gare, utan reglerna om avstängning i LAS får anses tillräckliga. Reglerna
om partiell tjänstebefrielse och utövande av annan tjänst förs inte över till
den nya lagstiftningen.
Inga särskilda regler om avgångsskyldighet, tvångvis läkarundersökning
eller avstängning på grund av sjukdom förs in i nya LOA. För dem som
är anställda med fullmakt behövs dock sådana regler även i fortsätt-
ningen. Det nuvarande regelkomplexet för denna grupp förs därför
oförändrat över till den föreslagna fullmaktsanställningslagen.
Anställningsskyddet för arbetstagare i verksledande eller därmed
jämförlig ställning bör i fortsättningen regleras på samma sätt som på den
övriga arbetsmarknaden. Bestämmelserna om verksledare i LOA och AF
förs därför inte över till den nya lagstiftningen.
Bestämmelserna i 8 kap. LOA om turordning vid uppsägning på grund
av arbetsbrist förs inte över till nya LOA. Det innebär bl.a. att hithöran-
de frågor kommer att vara författningsreglerade enbart i LAS. Därmed
kommer samma lagregler att gälla för hela arbetsmarknaden.
Bestämmelserna i 9 kap. LOA om företrädesrätt till återanställning förs
inte över till nya LOA. Förslaget ändrar inte de materiella förut-
sättningarna för återanställningsrätten på den statliga delen av arbets-
marknaden. Dessa förutsättningar anges liksom hittills i regeringsformen
och LAS.
Prop. 1993/94:65
Bilaga 4
153
Avskedandeinstitutet i LOA förs inte över till nya LOA. Bestämmelsen
i 18 § första stycket LAS om avskedande bör i stället gälla även på det
statliga området. Utformningen av den regeln bör dock ändras.
Övriga bestämmelser i LAS om avskedande bör gälla också för den
statliga sektorn. Det innebär bl.a. att det införs en rätt till allmänt skade-
stånd för bedömningsfel och en rätt till skadestånd enligt 39 § LAS.
Statens ansvarsnämnd får i fortsättningen också besluta om uppsägning
i vissa fall.
De nuvarande reglerna i 3 kap. LOA förs i sak oförändrade över till nya
LOA.
De nuvarande bestämmelserna i 4 kap. 2 och 3 §§ LOA om behörig-
hetsvillkor och befordringsgrunder förs i princip oförändrade över till nya
LOA. Bestämmelsen i 4 kap. 1 § om beslutande organ vid tjänstetillsätt-
ning har däremot ansetts sakna självständig betydelse och bör därför
slopas.
Den nuvarande bestämmelsen i 6 kap. 1 § LOA om förtroendeskadliga
bisysslor förs i sak oförändrad över till nya LOA. Bestämmelsen i 2 §
om tillstånd att ta emot vissa förmåner som förenats med tjänsten och
upplysningen i 3 § om skyldighet att enligt insiderlagen anmäla fond-
pappersinnehav har däremot ansetts obehövliga och slopas därför.
Anställningsformen fullmakt behålls, men bör i framtiden användas
uteslutande för ordinarie domare, högre åklagare och justitiekanslem. De
särskilda reglerna om fullmaktsanställning sammanförs till en särskild lag
om fullmaktsanställning. I denna regleras anställningens upphörande, av-
stängning, läkarundersökning och tjänstgöringsskyldighet m.m.
Bestämmelserna om disciplinansvar förs över till nya LOA. Vissa mindre
ändringar föreslås, bl.a. när det gäller grunderna för bedömningen av
frågan om en försummelse är att anse som ringa eller inte.
Dessutom föreslås vissa ändringar i reglerna om förfarandet.
Prop. 1993/94:65
Bilaga 4
154
Skyldigheten enligt 12 kap. 1 § LOA att anmäla brott till åtal begränsas.
Bestämmelsen i 12 kap. 2 § LOA om undantag från anmälningsskyldig-
heten förs inte över till den nya lagen.
De nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 juli 1993.
Prop. 1993/94:65
Bilaga 4
155
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Utöver vad som gäller enligt den allmänna arbetsrättsliga
lagstiftningen, finns i denna lag bestämmelser för arbetstagare hos de
statliga myndigheterna, de allmänna försäkringskassorna, riksdagen och
kyrkomötet.
Lagen syftar till att främja att det allmännas verksamhet kan bedrivas
författningsenligt, effektivt och i övrigt ändamålsenligt med hänsyn till de
särskilda krav som ställs på den.
2 § Följande bestämmelser i lagen gäller också arbetstagare hos
kommuner, landsting, kommunalförbund, församlingar och kyrkliga
samfälligheter:
19-25 §§ om arbetskonflikter,
37 § första stycket om vissa undantag från lagen (1976:580) om medbe-
stämmande i arbetslivet.
3 § En myndighet som avser att anställa någon skall på lämpligt sätt
informera om att de som är intresserade av anställningen kan anmäla det
till myndigheten.
Regeringen får föreskriva eller för särskilda fall besluta om undantag
från denna paragraf.
4 § Vid anställning skall avseende fästas endast vid sakliga grunder,
såsom förtjänst och skicklighet. Skickligheten skall beaktas främst, om
det inte finns särskilda skäl för något annat.
5 § Utöver de krav på svenskt medborgarskap som följer av regerings-
formen eller någon annan lag får endast svenska medborgare ha
anställning som militär, åklagare eller polis.
6 § Regeringen får i övrigt föreskriva eller för särskilda fall besluta att
endast svenska medborgare får ha
1. anställning inom regeringskansliet eller utrikesförvaltningen,
Prop. 1993/94:65
Bilaga 5
156
2. statlig anställning som kan vara förenad med myndighetsutövning
eller handläggning av frågor vilka rör förhållandet till andra stater eller
till mellanfolkliga organisationer,
3. statlig anställning som kan medföra kännedom om förhållanden som
är av betydelse för landets säkerhet eller för andra viktiga, allmänna eller
enskilda ekonomiska intressen.
De befogenheter som regeringen har enligt denna paragraf gäller inte
arbetstagare hos riksdagen och kyrkomötet samt deras myndigheter.
7 § En arbetstagare får inte ha anställning eller uppdrag eller utöva
verksamhet som kan rubba förtroendet för hans eller någon annan arbets-
tagares opartiskhet i arbetet eller skada myndighetens anseende.
Tjänsteförseelse
8 § En arbetstagare, som uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter sina
skyldigheter i anställningen, får åläggas disciplinpåföljd för
tjänsteförseelse, om inte förseelsen med hänsyn till samtliga
omständigheter är att anse som ringa.
Disciplinpåföljd får inte åläggas någon för deltagande i en strejk eller i
en därmed jämförlig stridsåtgärd.
Disciplinpåföljder
9 § Disciplinpåföljder är varning och löneavdrag. En arbetstagare får inte
samtidigt åläggas flera disciplinpåföljder. Löneavdrag får göras för högst
trettio dagar.
10 § Genom kollektivavtal får avvikelser göras från föreskrifterna i 9 §.
En bestämmelse i ett sådant kollektivavtal får tillämpas också när det
gäller arbetstagare som inte är medlemmar i den avtalsslutande arbets-
tagarorganisationen, om de sysselsätts i arbete som avses med avtalet.
Skriftlig underrättelse till arbetstagaren
11 § Disciplinpåföljd får åläggas en arbetstagare endast om han inom två
år från förseelsen genom en skriftlig underrättelse fått del av vad som
anförs mot honom.
Arbetstagarens rätt att få utredningen kompletterad
12 § Utredningen i disciplinärendet skall kompletteras, om arbetstagaren
begär det och det inte är uppenbart att kompletteringen saknar betydelse.
Prop. 1993/94:65
Bilaga 5
157
Hinder mot disciplinärt förfarande
13 § Har en åtgärd vidtagits för att åtal skall väckas mot en arbetstagare,
får myndigheten inte inleda eller fortsätta ett disciplinärt förfarande i
fråga om den förseelse som avses med åtgärden.
Om den ifrågasatta förseelsen har prövats i straffrättslig ordning, får ett
disciplinärt förfarande inledas eller fortsättas endast om förseelsen vid
prövningen inte ansetts utgöra något brott.
14 § Disciplinpåföljd får inte åläggas arbetstagaren sedan anställningen
hos myndigheten har upphört eller uppsägning har ägt rum.
Skadestånd
15 § Bestämmelserna om skadestånd i 38, 41 och 42 §§ lagen (1982:80)
om anställningsskydd skall tillämpas, om en myndighet i ett ärende om
disciplinansvar bryter mot 11-14 §§ eller mot föreskrifter om beslutande
oigan eller om omröstning.
Beträffande avvikelser i kollektivavtal från vad som sägs i 41 § lagen om
anställningsskydd tillämpas 2 § andra stycket samma lag.
Wrkställighet av beslut
16 § Ett beslut om löneavdrag som disciplinpåföljd enligt 8 § får inte
verkställas förrän beslutet har prövats slutligt eller rätten till talan har
förlorats.
Undantag för vissa arbetstagare
17 § Bestämmelserna i 8-14 §§ gäller inte
1. dem som kan åläggas disciplinpåföljd enligt lagen (1986:644) om
disciplinförseelser av krigsmän, m.m., för förseelser som omfattas av den
lagen,
2. hälso- och sjukvårdspersonal som i sin yrkesutövning står under
Socialstyrelsens tillsyn, för sådana förseelser i denna yrkesutövning som
skall prövas av Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd,
3. veterinärer, som står under Statens jordbruksverks tillsyn, om
förseelsen har skett i utövningen av veterinäryrket.
18 § Den som är skäligen misstänkt för att i sin anställning ha begått
brott för vilket fängelse är föreskrivet skall anmälas till åtal, om
misstanken avser
1. brott enligt 20 kap. 1-3 §§ brottsbalken,
2. annat brott, om det kan antas föranleda någon annan påföljd än
böter.
Prop. 1993/94:65
Bilaga 5
158
Inskränkningar i rätten att vidta stridsåtgärder
19 § I arbete som består i myndighetsutövning eller som är nödvändigt
för att genomföra myndighetsutövning får stridsåtgärder vidtas endast i
form av lockout, strejk, vägran att arbeta på övertid eller nyanställ-
ningsblockad.
I sådant arbete får stridsåtgärder inte vidtas på grund av något annat än
förhållandet mellan arbetsgivare och de arbetstagare som omfattas av
denna lag.
Även i annat arbete än som sägs i första stycket är stridsåtgärder i syfte
att påverka inhemska politiska förhållanden otillåtna.
20 § Om det uppkommer tvist om en viss stridsåtgärd är tillåten enligt
denna lag, får åtgärden inte vidtas förrän tvisten har avgjorts slutligt.
Deltagande i stridsåtgärder
21 § Arbetstagare får delta i en stridsåtgärd endast efter beslut av den
arbetstagarorganisation som har anordnat stridsåtgärden.
22 § En arbetstagarorganisation får inte anordna eller på något annat sätt
föranleda stridsåtgärder som är otillåtna enligt 19 eller 20 §. En sådan
organisation får inte heller genom understöd eller på något annat sätt
medverka vid otillåtna stridsåtgärder.
Om en arbetstagare som tillhör en arbetstagarorganisation tänker inleda
eller har inlett en otillåten stridsåtgärd, är arbetstagarorganisationen
skyldig att söka hindra åtgärden eller verka för att den upphör.
Överläggningsskyldighet
23 § Om en arbetstagare som tillhör en arbetstagarorganisation har inlett
en stridsåtgärd i strid mot 21 §, skall arbetsgivaren och arbets-
tagarorganisationen omedelbart ta upp överläggning med anledning av
stridsåtgärden och gemensamt verka för att denna upphör.
Första stycket gäller den lokala arbetstagarorganisationen, om det finns
en sådan organisation och om något annat inte har bestämts i
kollektivavtal.
Skadestånd
24 § Om arbetsgivaren bryter mot 19, 20 eller 23 § eller om arbets-
tagarorganisationen bryter mot 22 eller 23 §, skall arbetsgivaren eller
organisationen ersätta uppkommen skada enligt de grunder som anges i
54, 55, 60 och 61 §§ lagen (1976:580) om medbestämmande i arbets-
livet, även om någon förpliktelse till följd av kollektivavtal inte har
åsidosatts.
Detsamma gäller arbetstagare som bryter mot 19, 20 eller 21 §, om
något annat inte följer av 25 §.
Prop. 1993/94:65
Bilaga 5
159
25 § Har arbetstagarorganisationen inlett eller orsakat en stridsåtgärd som
är otillåten enligt 19 eller 20 §, får en arbetstagare åläggas skadestånd för
sitt deltagande i åtgärden endast om det finns synnerliga skäl för det.
26 § En arbetstagare vid försvarsmakten, polisväsendet eller utrikesför-
valtningen får försättas i disponibilitet, om det är nödvändigt med hänsyn
till landets bästa.
27 § Ett beslut om försättande i disponibilitet gäller omedelbart.
I en tvist om ett beslut om försättande i disponibilitet får domstolen för
tiden intill dess lagakraftägande dom eller beslut föreligger bestämma att
beslutet tills vidare inte skall gälla.
28 § Statens ansvarsnämnd beslutar i frågor om disciplinansvar, om
åtalsanmälan, om uppsägning på grund av förhållanden som hänför sig
till arbetstagaren personligen och om avskedande när det gäller arbetsta-
gare som anställs genom beslut av regeringen. Regeringen får föreskriva
att nämnden skall besluta i frågor av detta slag också när det gäller andra
arbetstagare.
I lagen (1993:000) om fullmaktsanställning finns särskilda bestämmelser
om nämndens handläggning av ärenden om avskedande av arbetstagare
som omfattas av den lagen.
Nämnden består av ordförande, vice ordförande och tre andra ledamöter.
Ordföranden och vice ordföranden skall vara jurister och ha erfarenhet
som domare.
29 § Ansvarsnämndens beslut om uppsägning eller avskedande får inte
grundas enbart på en omständighet som den myndighet, hos vilken
arbetstagaren är anställd, har känt till mer än två månader innan under-
rättelse lämnades enligt 30 § lagen (1982:80) om anställningsskydd. Detta
gäller dock inte om Riksdagens ombudsmän eller Justitiekanslem begär
beslut inom sex månader efter det att omständigheten har inträffat.
Handläggningen av mål
30 § Mål om tillämpningen av denna lag handläggs enligt bestämmelserna
i lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister.
Tid inom vilken talan skall väckas
31 § Om en arbetstagare vill söka ändring i ett beslut om disciplinansvar,
skall han väcka talan inom fyra veckor från den dag han fick del av
beslutet.
Prop. 1993/94:65
Bilaga 5
160
32 § Talan av Riksdagens ombudsmän eller Justitiekanslem om ändring
av ett beslut om disciplinansvar enligt 8-10 §§ eller ett beslut om
uppsägning eller avskedande enligt lagen (1982:80) om anställningsskydd
skall väckas inom fyra veckor från det att beslutet meddelades.
33 § Talan om skadestånd enligt 24 eller 25 § skall väckas inom tre
månader från det att stridsåtgärden avslutades.
Statsråden, JO, JK, justitieråden, regeringsråden samt biskopar och
präster
34 § Lagen gäller inte statsråden, Riksdagens ombudsmän eller biskopar
eller präster som avses i kyrkolagen (1992:300).
För justitiekanslem och för justitieråden, regeringsråden och deras
ersättare gäller endast 4 § om bedömningsgrunder vid anställning, 7 § om
bisysslor och 19-25 §§ om arbetskonflikter.
Lokalanställda vid utlandsmyndigheter
35 § I fråga om arbetstagare som är lokalanställda av svenska staten
utomlands gäller lagen endast dem som är svenska medborgare.
Arbetstagare med anvisade arbeten
36 § Lagen gäller inte arbetstagare som har anvisats beredskapsarbete
eller skyddat arbete.
37 § Bestämmelserna om undantag för verksamhet av ideell natur eller
med opinionsbildande ändamål och om tystnadsplikt i vissa fall enligt 2,
21 och 22 §§ lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet skall
inte tillämpas på anställningsförhållanden som avses i denna lag.
Bestämmelserna om förhandlingsskyldighet i 11-14 §§ lagen om
medbestämmande i arbetslivet skall inte tillämpas när det gäller beslut
som meddelats med stöd av 8-18 §§ eller 26 § i fråga om disciplinansvar,
åtalsanmälan eller försättande i disponibilitet.
För de arbetstagare som avses i 1 § första stycket skall även
bestämmelser i andra författningar än lagar tillämpas även om dessa
avviker från lagen (1982:80) om anställningsskydd.
Prop. 1993/94:65
Bilaga 5
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.
2. Genom lagen upphävs lagen (1976:600) om offentlig anställning.
3. Om det i en lag eller någon annan författning hänvisas till en
föreskrift som har ersatts genom en föreskrift i denna lag, tillämpas i
stället den nya föreskriften.
4. I fråga om konstitutorial som har meddelats före ikraftträdandet
161
11 Riksdagen 1993194. 1 saml. Nr 65
tillämpas äldre bestämmelser.
5. I fråga om arbetstagare i verksledande eller därmed jämförlig
ställning som har anställts före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser
om anställningens upphörande.
6. I fråga om anställnings- eller arbetsvillkor för sådana arbetstagare
som omfattas av denna lag får regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer tills vidare i författning meddela föreskrifter trots
att villkoret kan regleras i avtal. Detta gäller dock endast föreskrifter som
inte strider mot kollektivavtal.
7. Har det i en författning, som inte har beslutats av eller med
riksdagen, meddelats föreskrifter i fråga om anställnings- eller arbets-
villkor för sådana arbetstagare som omfattas av denna lag, skall
föreskrifterna upphöra att gälla i den mån villkoret regleras genom
kollektivavtal.
8. I ärenden som har påbörjats eller avser omständigheter som inträffat
före ikraftträdandet skall äldre bestämmelser tillämpas.
9. En arbetstagare som har en militär anställning och som är anställd
inom försvarsmakten med förordnande tills vidare får förflyttas till en
annan militär anställning enligt de närmare föreskrifter som regeringen
meddelar. En förflyttning till en anställning hos en myndighet inom ett
annat verksamhetsområde får ske endast om arbetsuppgifterna är likartade
eller arbetstagaren med hänsyn till sin utbildning är lämplig för anställ-
ningen.
Prop. 1993/94:65
Bilaga 5
162
2 Förslag till Prop. 1993/94:65
Bilaga 5
Härigenom föreskrivs följande.
1 § I lagen (1993:000) om offentlig anställning finns bestämmelser för
arbetstagare hos statliga myndigheter. I denna lag finns därutöver kom-
pletterande bestämmelser för de arbetstagare hos dessa myndigheter som
är anställda med fullmakt.
Lagen gäller dock inte för arbetstagare som omfattas av kyrkolagen
(1992:300).
2 § En ordinarie domare skall anställas med fullmakt. Regeringen
bestämmer vilka domaranställningar som skall vara ordinarie.
Regeringen bestämmer vem som i övrigt skall anställas med fullmakt
hos myndigheterna under regeringen.
3 § En arbetstagare får skiljas från anställningen endast med stöd av före-
skrifterna i regeringsformen eller i denna lag.
Avgångsskyldighet på grund av ålder
4 § En arbetstagare är skyldig att avgå från anställningen vid den ålder
som anges i författningar eller kollektivavtal om statlig pension.
Avgångsskyldighet på grund av sjukdom
5 § En arbetstagare är skyldig att avgå från anställningen före pensions-
åldern
1. om han på grund av förlust av eller nedsättning i arbetsförmågan för
framtiden är oförmögen att fullgöra sina arbetsuppgifter tillfredsställande
eller
2. om han till följd av nedsatt arbetsförmåga under två år i följd inte
har tjänstgjort annat än försöksvis under kortare tid och det är dels sanno-
likt att han inte kan återinträda i arbete inom ytterligare ett år, dels ovisst
hur arbetsförmågan därefter kommer att utveckla sig.
Denna paragraf gäller inte, om arbetstagaren har rätt till statlig pension
och lämpligen kan förflyttas enligt 7 §.
Avskedande
6 § En arbetstagare får avskedas enligt lagen (1982:80) om anställ-
ningsskydd.
I fråga om ordinarie domare tillämpas dock regeringsformens bestäm-
melser om vilka omständigheter som får läggas till grund för att skilja
ordinarie domare från anställningen.
163
Förflyttning
7 § En arbetstagare får förflyttas till en annan statlig anställning med
fullmakt. En förflyttning till en anställning hos en annan myndighet får
endast ske om arbetsuppgifterna är likartade eller arbetstagaren med
hänsyn till sin utbildning är lämplig för anställningen.
I fråga om ordinarie domare tillämpas dock bestämmelserna om
förflyttning i regeringsformen.
Försättande i disponibilitet
8 § En arbetstagare vid polisväsendet, utrikesförvaltningen eller
försvarsmakten får försättas i disponibilitet enligt lagen (1993:000) om
offentlig anställning.
Avstängning
9 § En arbetstagare får avstängas från arbetet,
1. om ett förfarande inleds, som syftar till att han skall avskedas,
2. om en åtgärd vidtas för att åtal skall väckas mot honom för en
gärning som kan antas medföra avskedande,
3. om han inte fullgör sina arbetsuppgifter tillfredsställande och detta
beror på sjukdom eller något jämförligt förhållande eller
4. om han inte följer ett beslut om läkarundersökning enligt 10 §.
Läkarundersökning
10 § Om en arbetstagare inte fullgör sina arbetsuppgifter tillfredsställan-
de och det är sannolikt att den bristande arbetsförmågan beror på sjuk-
dom eller något jämförligt förhållande, får arbetstagaren åläggas att låta
sig undersökas av den läkare som anvisas honom.
Handläggningen
11 § Om en fråga om avstängning eller läkarundersökning uppkommer,
skall arbetstagaren skriftligen ges tillfälle att yttra sig över vad som
anförs mot honom.
Utredningen i ärendet om läkarundersökning eller avstängning skall
kompletteras, om arbetstagaren begär det och det inte är uppenbart att
kompletteringen saknar betydelse.
12 § I ärenden om avstängning eller läkarundersökning skall bestämmel-
serna om motivering av beslut och underrättelse om beslut i förvaltnings-
lagen (1986:223) tillämpas även i fråga om beslut under ärendets hand-
läggning.
Prop. 1993/94:65
Bilaga 5
164
Förhandlingsskyldighet
13 § Bestämmelserna om förhandlingsskyldighet i 11-14 §§ lagen
(1976:580) om medbestämmande i arbetslivet skall inte tillämpas när det
gäller beslut om avstängning eller läkarundersökning.
Om beslut fattas om avstängning och arbetstagaren är fackligt organise-
rad, skall myndigheten genast underrätta den lokala arbetstagarorganisa-
tion som arbetstagaren tillhör om beslutet.
Skadestånd
14 § Om en myndighet i ett ärende om avstängning eller läkarundersök-
ning bryter mot någon föreskrift i denna lag om handläggningen av ett
sådant ärende, skall bestämmelserna om skadestånd i 38, 41 och 42 §§
lagen (1982:80) om anställningsskydd tillämpas.
15 § En ordinarie domare är skyldig att utföra arbetsuppgifterna i en
motsvarande eller högre anställning som domare vid den domstol där han
är anställd.
En ordinarie domare är skyldig att tjänstgöra tillfälligt i en annan
domstol vid sådan handläggning där flera lagfarna domare deltar. Tjänst-
göringsskyldigheten gäller
1. för en rådman i tingsrätt som ledamot i en annan tingsrätt inom
samma hovrättsområde,
2. för en rådman i länsrätt som ledamot i en tingsrätt eller en hovrätt,
3. för ett kammarrättsråd som ledamot i en hovrätt.
16 § Statens ansvarsnämnd beslutar i frågor om avskedande, avstängning
och läkarundersökning när det gäller
1. andra ordinarie domare än justitieråd och regeringsråd,
2. andra arbetstagare som anställs genom beslut av regeringen,
3. andra arbetstagare som regeringen bestämmer.
17 § Ansvarsnämndens beslut om avskedande får inte grundas enbart på
en omständighet som den myndighet som arbetstagaren är anställd hos
har känt till mer än två månader innan underrättelse lämnades enligt 30 §
lagen (1982:80) om anställningsskydd. Detta gäller dock inte, om Riks-
dagens ombudsmän eller Justitiekanslem begär ansvarsnämndens beslut
inom sex månader efter det att omständigheten har inträffat.
Handläggningen av mål
18 § Mål om tillämpningen av denna lag handläggs enligt lagen
(1974:371) om rättegången i arbetstvister.
Bestämmelser om handläggningen av mål om avskedande, avstängning
Prop. 1993/94:65
Bilaga 5
165
eller läkarundersökning av justitieråd och regeringsråd finns i regerings-
formen.
19 § När Högsta domstolen i enlighet med bestämmelserna i regerings-
formen eller någon annan lag prövar frågor om skiljande från anställ-
ningen, avstängning eller läkarundersökning, skall handläggningen ske på
det sätt som föreskrivs för tvistemål. Vid omröstning skall bestämmelser-
na i 29 kap. rättegångsbalken om omröstning i domstol med enbart
lagfarna domare tillämpas.
Verkställighet av beslut
20 § Ett beslut om skiljande från anställningen på grund av ålder eller
sjukdom (4 eller 5 §) eller om förflyttning (7 §) får inte verkställas förrän
beslutet har prövats slutligt eller rätten till talan har förlorats.
I en tvist om tillämpningen av 4 § får domstolen, för tiden intill dess
lagakraftägande dom eller beslut föreligger, bestämma att anställningen
skall upphöra när arbetstagaren har uppnått den ålder då han enligt 4 §
är skyldig att avgå.
21 § Ett beslut om avstängning gäller omedelbart.
Ett beslut om läkarundersökning enligt 10 § får inte läggas till grund
för en avstängning enligt 9 § 4, förrän beslutet har prövats slutligt eller
rätten till talan har förlorats.
I en tvist om ett avstängningsbeslut får domstolen, för tiden intill dess
lagakraftägande dom eller beslut föreligger, bestämma att avstängnings-
beslutet tills vidare inte skall gälla.
rid inom vilken talan skall väckas
22 § Om en arbetstagare vill söka ändring i ett beslut om skiljande från
anställningen på grund av ålder eller sjukdom (4 eller 5 §), förflyttning
(7 §) eller läkarundersökning (10 §), skall han väcka talan inom fyra
veckor från den dag då han fick del av beslutet.
23 § Talan av Riksdagens ombudsmän eller Justitiekanslem om ändring
av ett beslut om avskedande eller om avstängning enligt 9 § 1 eller 2
skall väckas inom fyra veckor från det att beslutet meddelades.
Prop. 1993/94:65
Bilaga 5
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.
166
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 2 § lagen (1974:371) om rättegången
i arbetstvister skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1993/94:65
Bilaga 5
Denna lag tillämpas ej på
1. mål som enligt lag får upptas endast av viss tingsrätt eller som skall
handläggas av tingsrätt i arman sammansättning än som anges i
rättegångsbalken,
2. mål som skall handläggas av tingsrätt med tillämpning av
konkurslagen (1987:672) eller ackordslagen (1970:847),
3. mål om skadestånd i anledning av brott, om talan föres i samband
med åtal för brottet,
4. mål om ersättning för yrkesskada, när tvisten ej rör kollektivavtals
rätta innebörd.
Lagen skall inte tillämpas på mål
som rör arbetstagare med statligt
reglerad anställning eller an-
ställning hos riksdagen, när tvisten
gäller
1. fråga som rör tillsättning av
tjänst utan att enbart avse tvist om
kollektivavtal,
2. tjänstgöringsskyldighet enligt
5 kap. lagen (1976:600) om offent-
lig anställning.
Lagen skall inte tillämpas på mål
som rör arbetstagare som är
anställda hos statliga myndigheter,
allmänna försäkringskassor, riks-
dagen eller kyrkomötet, när tvisten
gäller
1. frågor som rör anställning av
arbetstagare utan att enbart avse
tvist om kollektivavtal,
2. tjänstgöringsskyldighet för
ordinarie domare enligt lagen
(1993:000) om fullmaktsanställ-
ning,
3. tjänstgöringsskyldighet enligt
10 § arbetsrättsliga beredskaps-
lagen (1987:1262).
Lagen skall inte heller tillämpas på andra mål som rör arbetstagare hos
arbetsgivare med offentlig ställning, när tvisten gäller en fråga som är
reglerad i lag eller annan författning och det i samma författning
föreskrivs att beslut i frågan får överklagas hos regeringen, en
förvaltningsdomstol eller en förvaltningsmyndighet.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.
167
Härigenom föreskrivs att i lagen skall införas en ny paragraf, 7 a §,
och närmast före 7 a § en ny rubrik av följande lydelse.
7 a §
En arbetstagare som är anställd
vid Rikspolisstyrelsen för arbete i
polisverksamhet för att förebygga
och avslöja brott mot rikets säker-
het får förflyttas till en annan stat-
lig anställning enligt de närmare
föreskrifter som regeringen
meddelar. En arbetstagare som är
polis får därvid endast förflyttas till
en annan anställning som polis.
Prop. 1993/94:65
Bilaga 5
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.
168
Efter remiss har yttranden över LOA-utredningens huvudbetänkande
(SOU 1992:60) Enklare regler för statsanställda avgetts av: Riksdagens
förvaltningskontor, Riksdagens ombudsmän (Justitieombudsmannen),
Hovrätten för Nedre Norrland, Kammarrätten i Stockholm, Justitie-
kanslem (JK), Domstolsverket, Riksåklagaren (RÅ), Rikspolisstyrelsen
(RPS), Kriminalvårdsstyrelsen, Styrelsen för internationell utveckling
(SIDA), Överbefälhavaren (ÖB), Försvarets materielverk (FMV),
Försvarets civilförvaltning (FCF), Överstyrelsen för civil beredskap
(ÖCB), Försvarets personalnämnd, Riksförsäkringsverket (RFV),
Socialstyrelsen, Postverket, Statens järnvägar (SJ), Banverket, Vägverket,
Luftfartsverket, Statskontoret, Tullverket, Statistiska centralbyrån (SCB),
Riksrevisionsverket (RRV), Riksskatteverket (RSV), Statens arbetsgivar-
verk (SAV), Statens ansvarsnämnd, Statens löne-och pensionsverk (SPV),
Verket för högskoleservice, Universitetet i Stockholm, Centrala
studiestödsnämnden, Statens jordbruksverk, Skogsstyrelsen, Arbets-
marknadsstyrelsen, Arbetarskyddsstyrelsen, Arbetslivscentrum, Arbets-
domstolen (AD), Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer,
Stiftelsen Nordiska museet, Statens biografbyrå, Statens invandrarverk,
Jämställdhetsombudsmannen, Konkurrensverket, Affärsverket svenska
kraftnät, Länsstyrelsen i Jämtlands län, Statens lantmäteriverk, Svenska
kommunförbundet, Landstingsförbundet, Svenska kyrkans centralstyrelse,
Svenska arbetsgivareföreningen, Försäkringskasseförbundet, Svenska
kyrkans församlings- och pastoratsförbund, Landsorganisationen i
Sverige, TCOs förhandiingsråd för offentliganställda (TCO-OF) och
Sveriges akademikers centralorganisation (SACO).
Riksåklagaren har lämnat över yttranden från åklagarmyndigheterna i
Stockholm, Karlstad, Linköping och Västerås.
Försäkringskasseförbundet bifogar yttranden från försäkringskassorna
i Gävleborgs, Kopparbergs, Skaraborgs, Stockholms och Västmanlands
län samt från försäkringskassan i Göteborg.
LO bifogar yttranden från Statsanställdas förbund och Försäkrings-
anställdas förbund.
SACO bifogar yttranden från Svenska Officersförbundet.
Prop. 1993/94:65
Bilaga 6
169
Härigenom föreskrivs följande.
1 § I denna lag finns föreskrifter för arbetstagare hos de statliga myndig-
heterna, de allmänna försäkringskassorna, riksdagen och kyrkomötet.
2 § Följande föreskrifter i lagen gäller också för arbetstagare hos
kommuner, landsting, kommunalförbund, församlingar och kyrkliga
samfälligheter, nämligen
23-29 §§ om arbetskonflikter,
42 § första stycket om vissa undantag från lagen (1976:580) om medbe-
stämmande i arbetslivet.
Föreskrifterna i 30 § om periodiska hälsoundersökningar gäller också
för arbetstagare hos kommuner och landsting.
3 § Lagen gäller inte för
1. statsråden,
2. riksdagens ombudsmän,
3. biskopar eller präster som avses i kyrkolagen (1992:300),
4. arbetstagare som är lokalanställda av svenska staten utomlands och
som inte är svenska medborgare,
5. arbetstagare som har anvisats beredskapsarbete eller skyddat arbete.
För justitiekanslem eller för justitieråden, regeringsråden eller deras
ersättare gäller bara 4 § om bedömningsgrunder vid anställning, 7 § om
bisysslor och 23-29 §§ om arbetskonflikter.
4 § Vid anställning skall — som föreskrivs i regeringsformen — avseende
fästas bara vid sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet.
Skickligheten skall sättas främst, om det inte finns särskilda skäl för
något annat.
5 § Utöver de krav på svenskt medborgarskap som följer av regerings-
formen eller någon annan lag gäller också att bara svenska medborgare
får ha anställning som åklagare, polis eller militär.
6 § Regeringen får föreskriva eller för särskilda fall besluta att bara
svenska medborgare får ha
1. anställning inom regeringskansliet eller utrikesförvaltningen,
2. statlig anställning som kan vara förenad med myndighetsutövning
Prop. 1993/94:65
Bilaga 7
170
eller handläggning av frågor som rör förhållandet till andra stater eller till
mellanfolkliga organisationer,
3. statlig anställning som kan medföra kännedom om förhållanden som
är av betydelse för landets säkerhet eller för andra viktiga, allmänna eller
enskilda ekonomiska intressen.
De befogenheter som regeringen har enligt denna paragraf gäller inte
arbetstagare hos riksdagen och kyrkomötet eller deras myndigheter.
7 § En arbetstagare får inte ha någon anställning eller något uppdrag eller
utöva någon verksamhet som kan rubba förtroendet för hans eller någon
annan arbetstagares opartiskhet i arbetet eller som kan skada myndig-
hetens anseende.
8 § Ett besked från arbetsgivarens sida om skiljande från en provanställ-
ning enligt lagen (1982:80) om anställningsskydd skall vara skriftligt för
att vara giltigt.
9 § En uppsägning från arbetsgivarens sida av en arbetstagare som är
anställd tills vidare skall vara skriftlig för att vara giltig.
10 § En arbetstagares begäran om att anställningen skall upphöra skall
vara skriftlig för att vara giltig.
11 § Får en arbetstagare någon annan anställning som avses i 1 §, upphör
den första anställningen utan särskild åtgärd, om inte något annat följer
av kollektivavtal eller, i fråga om fullmaktsanställda, av föreskrifter som
regeringen meddelar.
12 § Vid bestämmandet av en arbetstagares plats i turordning för
uppsägning enligt lagen (1982:80) om anställningsskydd skall hänsyn tas
också till kravet att myndigheten på ett riktigt sätt fullgör sina rättskip-
nings-eller förvaltningsuppgifter.
Tjänsteförseelse
13 § En arbetstagare, som uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter
sina skyldigheter i anställningen, får meddelas disciplinpåföljd för
tjänsteförseelse. Är felet med hänsyn till samtliga omständigheter ringa,
får någon påföljd inte meddelas.
Disciplinpåföljd får inte meddelas en arbetstagare för att han har
deltagit i en strejk eller i en därmed jämförlig stridsåtgärd.
Prop. 1993/94:65
Bilaga 7
171
Disciplinpåföljder Prop. 1993/94:65
Bilaga 7
14 § Disciplinpåföljder är varning och löneavdrag. En arbetstagare får
inte samtidigt meddelas flera disciplinpåföljder. Löneavdrag får göras för
högst trettio dagar.
15 § Genom kollektivavtal får avvikelser göras från 14 §.
En bestämmelse i ett sådant kollektivavtal får tillämpas också på
arbetstagare som inte är medlemmar i den avtalsslutande arbetstagar-
organisationen, om de sysselsätts i sådant arbete som avses med avtalet.
Hinder mot disciplinärt förfarande
16 § Disciplinpåföljd får meddelas en arbetstagare bara om han inom två
år från förseelsen skriftligen fått ta del av vad som anförs mot honom.
17 § När en åtgärd har genomförts för att väcka åtal mot en arbetstagare,
får myndigheten inte inleda eller fortsätta ett disciplinärt förfarande i
fråga om den förseelse som avses med åtgärden.
Om en förseelse har prövats i straffrättslig ordning, får ett disciplinärt
förfarande inledas eller fortsättas bara om förseelsen vid prövningen inte
ansetts vara något brott.
18 § Disciplinpåföljd får inte meddelas en arbetstagare eller fastställas av
en domstol efter det att anställningen har upphört eller uppsägning har ägt
rum.
Vad som sägs i första stycket gäller inte om arbetstagaren övergår från
en myndighet till en annan inom domstols-, åklagar- eller polisväsendet.
Skadestånd
19 § Föreskrifterna om skadestånd i 38, 41 och 42 §§ lagen (1982:80)
om anställningsskydd skall tillämpas, om en myndighet i ett ärende om
disciplinansvar bryter mot 16-18 §§ eller mot föreskrifter om beslutande
organ eller om omröstning.
Beträffande avvikelser i kollektivavtal från vad som sägs i 41 § lagen om
anställningsskydd tillämpas 2 § andra och tredje styckena samma lag.
Undantag för vissa arbetstagare
20 § Föreskrifterna i 13-18 §§ gäller inte
1. dem som kan meddelas disciplinpåföljd enligt lagen (1986:644) om
disciplinförseelser av krigsmän, m.m., för förseelser som omfattas av den
lagen,
2. hälso- och sjukvårdspersonal, som i sin yrkesutövning står under
Socialstyrelsens tillsyn, för sådana förseelser i denna yrkesutövning som
skall prövas av Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd,
3. veterinärer, som står under Statens jordbruksverks tillsyn, om
förseelsen har skett i utövningen av veterinäryrket.
172
21 § Den som är misstänkt för att i sin anställning ha begått brott skall
anmälas till åtal, om misstanken avser
1. brott enligt 20 kap. 1 och 2 §§ samt 3 § första stycket brottsbalken,
2. annat brott, om det kan antas föranleda någon annan påföljd än
böter.
22 § Föreskrifterna om tidsfrister vid avskedande i 18 § andra stycket
lagen (1982:80) om anställningsskydd skall inte tillämpas, om Riksdagens
ombudsmän eller Justitiekanslem begär ett beslut om avskedande inom
sex månader efter det att omständigheten har inträffat.
Inskränkningar i rätten att genomföra stridsåtgärder
23 § I arbeten som består i myndighetsutövning eller som är
oundgängligen nödvändiga för att genomföra myndighetsutövning får
stridsåtgärder genomföras bara i form av lockout, strejk, övertidsvägran
eller nyanställningsblockad.
I sådana arbeten får stridsåtgärder inte genomföras på grund av något
annat än förhållandet mellan arbetsgivare och de arbetstagare som
omfattas av denna lag.
Även i andra arbeten än som avses i första stycket är stridsåtgärder i
syfte att påverka inhemska politiska förhållanden otillåtna.
24 § Om det uppkommer tvist huruvida en viss stridsåtgärd är tillåten
enligt denna lag, får åtgärden inte genomföras förrän tvisten har avgjorts
slutligt.
Deltagande i stridsåtgärder
25 § En arbetstagare får delta i en stridsåtgärd bara efter beslut av den
arbetstagaroiganisation som har anordnat stridsåtgärden.
26 § En arbetstagarorganisation får inte anordna eller på något annat sätt
föranleda stridsåtgärder som är otillåtna enligt 23 eller 24 §. En sådan
organisation får inte heller genom understöd eller på något annat sätt
medverka vid otillåtna stridsåtgärder.
Om en arbetstagare som tillhör en arbetstagarorganisation tänker inleda
eller har inlett en otillåten stridsåtgärd, är organisationen skyldig att söka
hindra åtgärden eller verka för att den upphör.
Överläggningsskyldighet
27 § Om en arbetstagare som tillhör en arbetstagarorganisation har inlett
en stridsåtgärd i strid mot 25 §, skall arbetsgivaren och organisationen
omedelbart ta upp överläggning med anledning av stridsåtgärden och
Prop. 1993/94:65
Bilaga 7
173
gemensamt verka för att den upphör.
Har något annat inte föreskrivits i kollektivavtal gäller första stycket
den lokala arbetstagarorganisationen, om det finns en sådan organisation.
Skadestånd
28 § Om arbetsgivaren bryter mot 23, 24 eller 27 § eller om arbets-
tagarorganisationen bryter mot 26 eller 27 §, skall arbetsgivaren eller
organisationen ersätta uppkommen skada enligt de grunder som anges i
54, 55, 60 och 61 §§ lagen (1976:580) om medbestämmande i arbets-
livet, även om någon förpliktelse till följd av kollektivavtal inte har satts
åt sidan.
Detsamma gäller en arbetstagare som bryter mot 23, 24 eller 25 §, om
något annat inte följer av 29 §.
29 § Har arbetstagarorganisationen inlett eller orsakat en stridsåtgärd som
är otillåten enligt 23 eller 24 §, får en arbetstagare åläggas att betala
skadestånd för sitt deltagande i åtgärden bara om det finns synnerliga skäl
för det.
30 § Om en arbetstagare har arbetsuppgifter där brister i arbetstagarens
hälsotillstånd medför risk för människors liv, personliga säkerhet eller
hälsa eller för betydande skador på miljö eller egendom, är arbetstagaren
efter uppmaning av arbetsgivaren skyldig att regelbundet genomgå
hälsoundersökningar som är nödvändiga för bedömning av huruvida
arbetstagaren har sådana brister i sitt hälsotillstånd.
Första stycket gäller bara för arbetstagare som enligt kollektivavtal eller,
för arbetstagare hos myndigheterna under regeringen, enligt föreskrifter
av regeringen, är skyldiga att genomgå hälsoundersökningarna. Kollek-
tivavtalet får tillämpas också på arbetstagare som inte är medlemmar i
den avtalsslutande arbetstagarorganisationen, om de sysselsätts i sådant
arbete som avses med avtalet.
31 § En arbetstagare vid polisväsendet, utrikesförvaltningen eller
försvarsmakten får med omedelbar verkan fråntas sina arbetsuppgifter,
om det är nödvändigt med hänsyn till landets säkerhet.
32 § Föreskrifterna om grunden för uppsägning eller avskedande,
turordning vid uppsägning och företrädesrätt till återanställning i lagen
(1982:80) om anställningsskydd skall också tillämpas på en arbetstagare
i verksledande eller därmed jämförlig ställning som är anställd tills
vidare, om något annat inte följer av denna lag eller, såvitt rör andra
frågor än grunden för uppsägning eller avskedande, av föreskrifter som
regeringen meddelar.
Prop. 1993/94:65
Bilaga 7
174
33 § Är chefen för ett statligt affärsverk anställd för bestämd tid, får han
skiljas från sin anställning före utgången av denna tid, om det är
nödvändigt av hänsyn till verkets bästa.
Är chefen för någon annan förvaltningsmyndighet och som lyder
omedelbart under regeringen anställd för bestämd tid, får han förflyttas
till en annan statlig anställning som tillsätts på samma sätt, om det är
påkallat av organisatoriska skäl eller annars nödvändigt av hänsyn till
myndighetens bästa.
34 § Statens ansvarsnämnd beslutar i frågor om disciplinansvar,
åtalsanmälan och avskedande när det gäller arbetstagare som anställs av
regeringen. Regeringen får föreskriva att nämnden skall besluta i sådana
frågor också när det gäller andra arbetstagare.
Handläggningen av mål
35 § Mål om tillämpningen av denna lag skall handläggas enligt lagen
(1974:371) om rättegången i arbetstvister.
Mrkställighet av beslut
36 § Ett beslut om löneavdrag enligt 14 § eller om förflyttning enligt
33 § andra stycket får inte verkställas, förrän beslutet har prövats slutligt
eller rätten till talan har förlorats.
Ett beslut om förflyttning enligt 33 § andra stycket gäller omedelbart,
om det finns synnerliga skäl för det.
37 § Ett beslut om skiljande från anställningen enligt 33 § första stycket
gäller omedelbart.
38 § I en tvist om ett beslut enligt 31 §, 36 § andra stycket eller 37 § får
domstolen för tiden fram till dess att det finns ett lagakraftägande
avgörande bestämma att beslutet tills vidare inte skall gälla.
Tidsfrister för att väcka talan
39 § Om en arbetstagare vill söka ändring i ett beslut om disciplinansvar,
skall han väcka talan inom tre veckor från den dag då han fick del av
beslutet.
40 § Talan av Riksdagens ombudsmän eller Justitiekanslem om ändring
av ett beslut om avskedande enligt lagen (1982:80) om anställningsskydd
skall väckas inom tre veckor från det att beslutet meddelades.
41 § Talan om skadestånd enligt 28 eller 29 § skall väckas inom tre
månader från det att stridsåtgärden avslutades.
Prop. 1993/94:65
Bilaga 7
175
42 § Föreskrifterna om undantag för verksamhet av ideell natur eller med
opinionsbildande ändamål och om tystnadsplikt i vissa fall enligt 2, 21
och 22 §§ lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet skall inte
tillämpas på anställningsförhållanden som avses i denna lag.
Föreskrifterna om förhandlingsskyldighet i 11-14 §§ lagen om med-
bestämmande i arbetslivet skall inte tillämpas, när det gäller beslut om
åtalsanmälan enligt 21 § eller om fråntagande av arbetsuppgifter enligt
31 §.
För arbetstagare som avses i 1 § skall också föreskrifter i andra
författningar än lagar tillämpas, även om dessa avviker från lagen
(1982:80) om anställningsskydd.
Prop. 1993/94:65
Bilaga 7
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994, då lagen (1976:600) om
offentlig anställning skall upphöra att gälla.
2. Om det i en lag eller någon annan författning hänvisas till en
föreskrift som har ersatts genom en föreskrift i denna lag, skall i stället
den nya föreskriften tillämpas.
3. I fråga om de konstitutorial som har meddelats före ikraftträdandet
tillämpas äldre föreskrifter.
4. I fråga om anställnings- eller arbetsvillkor för sådana arbetstagare
som omfattas av denna lag får regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer tills vidare i författning meddela föreskrifter även
om villkoret kan regleras i avtal. Detta gäller dock bara föreskrifter som
inte strider mot kollektivavtal.
5. Om det i en författning som inte har beslutats av eller med riksdagen
har meddelats föreskrifter i fråga om anställnings- eller arbetsvillkor för
sådana arbetstagare som omfattas av denna lag, skall föreskrifterna
upphöra att gälla när villkoret regleras genom kollektivavtal.
6. I ärenden som har påbörjats eller avser omständigheter som inträffat
före ikraftträdandet skall äldre föreskrifter tillämpas.
7. En arbetstagare som har en militär anställning och som är anställd
inom försvarsmakten med förordnande tills vidare får förflyttas till en
annan militär anställning enligt de närmare föreskrifter som regeringen
meddelar. En förflyttning till en anställning hos en myndighet inom ett
annat verksamhetsområde får bara ske om arbetsuppgifterna är likartade
eller arbetstagaren med hänsyn till sin utbildning är lämpad för anställ-
ningen.
176
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Denna lag innehåller föreskrifter för sådana arbetstagare hos statliga
myndigheter under regeringen som är anställda med fullmakt.
Om någon föreskrift i denna lag avviker från lagen (1993:000) om
offentlig anställning, skall den föreskriften gälla.
2 § Lagen gäller inte för biskopar eller präster som avses i kyrkolagen
(1992:300).
3 § En ordinarie domare skall anställas med fullmakt. Regeringen
bestämmer vilka domaranställningar som skall vara ordinarie.
Regeringen bestämmer vilka arbetstagare som i övrigt skall anställas
med fullmakt.
4 § En arbetstagare får skiljas från anställningen bara med stöd av före-
skrifterna i regeringsformen eller i denna lag.
Avgångsskyldighet på grund av ålder
5 § En arbetstagare är skyldig att avgå från anställningen vid den ålder
som anges i författningar eller kollektivavtal om statlig pension.
Avgångsskyldighet på grund av sjukdom
6 § En arbetstagare är skyldig att avgå från anställningen före pensions-
åldern
1. om han på grund av förlust av eller nedsättning i arbetsförmågan för
framtiden är oförmögen att fullgöra sina arbetsuppgifter tillfredsställande,
eller
2. om han på grund av nedsatt arbetsförmåga under två år i följd inte
har tjänstgjort annat än försöksvis under kortare tid och det är dels sanno-
likt att han inte kan återinträda i arbete inom ytterligare ett år, dels ovisst
hur arbetsförmågan därefter kommer att utveckla sig.
Första stycket gäller inte om arbetstagaren kan förflyttas enligt 8 §.
Avskedande
7 § En arbetstagare får avskedas enligt lagen (1982:80) om anställ-
ningsskydd.
I fråga om ordinarie domare tillämpas dock regeringsformens be-
Prop. 1993/94:65
Bilaga 7
177
12 Riksdagen 1993194. 1 saml. Nr 65
stämmelser om vilka omständigheter som får läggas till grund för att
skilja domaren från anställningen.
Förflyttning
8 § En arbetstagare får förflyttas till en annan statlig anställning med
fullmakt. En förflyttning till en anställning hos en annan myndighet får
bara ske om arbetsuppgifterna är likartade eller om arbetstagaren med
hänsyn till sin utbildning är lämpad för anställningen.
I fråga om ordinarie domare tillämpas dock vad som sägs om
förflyttning i regeringsformen.
Fråntagande av arbetsuppgifter
9 § En arbetstagare vid polisväsendet, utrikesförvaltningen eller
försvarsmakten får fråntas sina arbetsuppgifter enligt 31 § lagen
(1993:000) om offentlig anställning.
Avstängning
10 § En arbetstagare får avstängas från arbetet
1. om ett förfarande inleds som syftar till att han skall avskedas,
2. om en åtgärd vidtas för att åtal skall väckas mot honom för en
gärning som kan antas medföra avskedande,
3. om han inte fullgör sina arbetsuppgifter tillfredsställande och detta
beror på sjukdom eller något jämförligt förhållande, eller
4. om han inte följer ett beslut om läkarundersökning enligt 11 §.
Läkarundersökning
11 § Om en arbetstagare inte fullgör sina arbetsuppgifter tillfredsställan-
de, och det är sannolikt att den bristande arbetsförmågan beror på sjuk-
dom eller något jämförligt förhållande, får beslutas att arbetstagaren skall
undersökas av den läkare som anvisas honom.
Förhandlingsskyldighet
12 § Föreskrifterna om förhandlingsskyldighet i 11-14 §§ lagen
(1976:580) om medbestämmande i arbetslivet skall inte tillämpas när det
gäller beslut om avstängning eller läkarundersökning.
Om det meddelas beslut om avstängning och arbetstagaren är fackligt
otganiserad, skall myndigheten genast underrätta den lokala arbets-
tagarorganisation som arbetstagaren tillhör om beslutet.
13 § Om en myndighet i ett ärende om avstängning eller läkarundersök-
ning bryter mot någon föreskrift i denna lag om handläggningen av ett
sådant ärende eller mot föreskrifter om beslutande organ eller om
Prop. 1993/94:65
Bilaga 7
178
omröstning, tillämpas föreskrifterna om skadestånd i 38, 41 och 42 §§
lagen (1982:80) om anställningsskydd.
I fråga om avvikelser i kollektivavtal från vad som sägs i 41 § lagen
om anställningsskydd tillämpas 2 § andra och tredje styckena samma lag.
14 § En ordinarie domare är skyldig att utföra arbetsuppgifterna i en
motsvarande eller högre anställning som domare vid den domstol där han
är anställd.
En ordinarie domare är skyldig att tjänstgöra tillfälligt i en annan
domstol vid sådan handläggning där flera lagfarna domare deltar. Tjänst-
göringsskyldigheten gäller
1. för en rådman i tingsrätt som ledamot i en annan tingsrätt inom
samma hovrättsområde,
2. för en rådman i länsrätt som ledamot i en tingsrätt eller en hovrätt,
3. för ett kammarrättsråd som ledamot i en hovrätt.
15 § Statens ansvarsnämnd beslutar i frågor om avskedande, avstängning
och läkarundersökning när det gäller ordinarie domare och andra
arbetstagare som regeringen bestämmer.
Första stycket gäller inte justitiekanslem, justitieråden, regeringsråden
eller deras ersättare.
Handläggningen av mål
16 § Mål om tillämpningen av denna lag skall handläggas enligt lagen
(1974:371) om rättegången i arbetstvister.
Föreskrifter om handläggningen av mål om avskedande, avstängning
eller läkarundersökning av justitieråd, regeringsråd eller deras ersättare
finns i regeringsformen.
17 § När Högsta domstolen i enlighet med regeringsformen eller någon
annan lag prövar frågor om skiljande från anställningen, avstängning eller
läkarundersökning, skall handläggningen ske på det sätt som föreskrivs
för tvistemål. Vid omröstning skall föreskrifterna i 29 kap. rättegångs-
balken om omröstning i domstol med bara lagfarna domare tillämpas.
Verkställighet av beslut
18 § Ett beslut om skiljande från anställningen på grund av ålder eller
sjukdom enligt 5 eller 6 § eller om förflyttning enligt 8 § får inte verk-
ställas, förrän beslutet har prövats slutligt eller rätten till talan har för-
lorats.
I en tvist om tillämpningen av 5 § får domstolen för tiden fram till dess
att det finns ett lagakraftägande avgörande bestämma att anställningen
Prop. 1993/94:65
Bilaga 7
179
skall upphöra när arbetstagaren har uppnått den ålder då han enligt
nämnda paragraf är skyldig att avgå.
19 § Ett beslut om avstängning gäller omedelbart.
Ett beslut om läkarundersökning enligt 11 § får inte läggas till grund
för en avstängning enligt 10 § 4, förrän beslutet har prövats slutligt eller
rätten till talan har förlorats.
I en tvist om ett avstängningsbeslut får domstolen för tiden fram till
dess att det finns ett lagakraftägande avgörande bestämma att beslutet tills
vidare inte skall gälla.
Tidsfrister för att väcka talan
20 § Om en arbetstagare vill söka ändring i ett beslut om skiljande från
anställningen på grund av ålder eller sjukdom enligt 5 eller 6 §,
förflyttning enligt 8 § eller läkarundersökning enligt 11 §, skall han väcka
talan inom tre veckor från den dag han fick del av beslutet.
21 § Talan av Riksdagens ombudsmän eller Justitiekanslem om ändring
av ett beslut om avskedande eller om avstängning enligt 10 § 1 eller 2
skall väckas inom tre veckor från det att beslutet meddelades.
Prop. 1993/94:65
Bilaga 7
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
180
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 2 § lagen (1974:371) om rättegången
i arbetstvister1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Prop. 1993/94:65
Bilaga 7
Föreslagen lydelse
1 kap.
2 §2
Denna lag tillämpas ej på
1. mål som enligt lag får upptas endast av viss tingsrätt eller som skall
handläggas av tingsrätt i annan sammansättning än som anges i rätte-
gångsbalken,
2. mål som skall handläggas av tingsrätt med tillämpning av konkurs-
lagen (1987:672) eller ackordslagen (1970:847),
3. mål om skadestånd i anledning av brott, om talan föres i samband
med åtal för brottet,
4. mål om ersättning för yrkesskada, när tvisten ej rör kollektivavtals
rätta innebörd.
Lagen skall inte tillämpas på mål
som rör arbetstagare med statligt
reglerad anställning eller anställ-
ning hos riksdagen, när tvisten
gäller
1. fråga som rör tillsättning av
tjänst utan att enbart avse tvist om
kollektivavtal,
2. tjänstgöringsskyldighet enligt
5 kap. lagen (1976:600) om offent-
lig anställning.
Lagen skall inte tillämpas på mål
som rör arbetstagare som är ans-
tällda hos statliga myndigheter,
allmänna försäkringskassor, riks-
dagen eller kyrkomötet, när tvisten
gäller
1. frågor som rör anställning av
arbetstagare utan att enbart avse
tvist om kollektivavtal,
2. tjänstgöringsskyldighet för
ordinarie domare enligt lagen
(1993:000) om fullmaktsanställ-
ning.
Lagen skall inte heller tillämpas på andra mål som rör arbetstagare hos
arbetsgivare med offentlig ställning, när tvisten gäller en fråga som är
reglerad i lag eller annan författning och det i samma författning
föreskrivs att beslut i frågan får överklagas hos regeringen, en förvalt-
ningsdomstol eller en förvaltningsmyndighet.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
‘Lagen omtryckt 1977:530.
2Senaste lydelse 1987:683.
13 Riksdagen 1993194. 1 saml. Nr 65
181
Prop. 1993/94:65
Bilaga 7
Härigenom föreskrivs att det i polislagen (1984:387) skall införas en
ny paragraf, 7 a §, och närmast före 7 a § en ny rubrik av följande
lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Förflyttning
7a§
En arbetstagare som är anställd
vid Rikspolisstyrelsen för arbete i
polisverksamhet för att förebygga
och avslöja brott mot rikets säker-
het får förflyttas till en annan stat-
lig anställning enligt de närmare
föreskrifter som regeringen med-
delar. En arbetstagare som är
polisman får därvid endast
förflyttas till en annan anställning
som polisman.
Förflyttning enligt första stycket
till en anställning hos en myndighet
inom något annat verksamhetsom-
råde från endast ske om arbetsupp-
gifterna är likartade eller
arbetstagaren med hänsyn till sin
utbildning är lämpad för anställ-
ningen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
182
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1993-12-02
Närvarande: justitierådet Per Jermsten, justitierådet
Lars Å. Beckman, regeringsrådet Sigvard Holstad.
Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 30 september 1993,
varvid statsrådet Wibble varit föredragande, har regeringen för Lag-
rådets yttrande överlämnat förslag till
1. lag om offentlig anställning,
2. lag om fullmaktsanställning,
3. lag om ändring i lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister
samt
4. lag om ändring i polislagen (1984:387).
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av departementssekreteraren
Sten Spångberg och kammarrättsassessorn Charlotte Hedberg.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:
1 §
I paragrafen anges att det i lagen finns föreskrifter för arbetstagare hos
de statliga myndigheterna, de allmänna försäkringskassorna, riksdagen
och kyrkomötet. Av remissen framgår att det är avsett att den
allmänna arbetsrättsliga lagstiftningen - främst lagen (1976:580) om
medbestämmande i arbetslivet och lagen (1982:80) om
anställningsskydd - liksom hittills skall gälla även beträffande
arbetstagarna inom den offentliga sektorn. Den föreslagna lagen om
offentlig anställning (i fortsättningen benämnd nya LOA) skall
innehålla särskilda föreskrifter som i huvudsak avser arbetstagare hos
de statliga myndigheterna och försäkringskassorna. Den skall gälla
även arbetstagare som är anställda med fullmakt. För sådana
arbetstagare skall dessutom kompletterande särbestämmelser gälla
enligt den samtidigt föreslagna lagen om fullmaktsanställning.
För den som inte är väl insatt på detta rättsområde kan den sålunda
föreslagna ordningen framstå som både något överraskande och
förvirrande. Motsvarande teknik har emellertid redan tillämpats sedan
länge. Lagrådet vill mot den bakgrunden inte motsätta sig den avsedda
uppdelningen av författningsstoffet på olika lagar. För att
tillämpningen av den nya lagstiftningen skall underlättas bör emellertid
1 § nya LOA utformas så att lagens karaktär av speciallag framgår
tydligt. Vidare bör i samma syfte en hänvisning göras till de
ytterligare särregler som finns i lagen om fullmaktsanställning.
I övrigt förordar Lagrådet i klargörande syfte att begreppet "de
statliga myndigheterna" byts ut mot en uppräkning av de myndigheter
som avses.
Prop. 1993/94:65
Bilaga 8
183
Med hänvisning till det sagda kan 1 § ges förslagsvis följande
lydelse:
"I denna lag finns särskilda föreskrifter om arbetstagare hos
1. riksdagen och dess myndigheter,
2. myndigheterna under regeringen,
3. kyrkomötet och dess myndigheter,
4. de allmänna försäkringskassorna.
Ytterligare särskilda föreskrifter om arbetstagare som avses i första
stycket 2 finns i lagen (1993:000) om fullmaktsanställning."
24 §
I denna paragraf finns vissa bestämmelser om disciplinpåföljder.
Av specialmotiveringen framgår att det inte ansetts nödvändigt att i
paragrafen ta in en motsvarighet till vad som nu anges i 10 kap. 2 §,
nämligen: "Om storleken av löneavdrag föreskriver regeringen." Vid
föredragningen inför Lagrådet har upplysts att närmare föreskrifter i
detta hänseende avses komma att utfärdas av regeringen med stöd av
bemyndigandet i 8 kap. 13 § första stycket 1 regeringsformen (RF)
samt att avdragets storlek enligt nuvarande föreskrifter uppgår till
högst 22 procent av daglönen.
För att en verkställighetsföreskrift av detta slag skall kunna utfärdas
med stöd av nämnda bemyndigande i RF krävs, att det redan av den
aktuella lagbestämmelsen kan utläsas efter vilka huvudsakliga grunder
ifrågavarande avdrag avses bli bestämda. Med hänsyn härtill förordar
Lagrådet att paragrafen kompletteras med ett andra stycke av
förslagsvis följande lydelse.
"Löneavdraget per dag får uppgå till högst 25 procent av daglönen."
15 §
Om Lagrådets förslag under föregående paragraf följs bör i första
stycket den ändringen vidtas, att vad där sägs om 14 § skall gälla
samma paragrafs första stycke.
16 §
I paragrafen föreskrivs att disciplinpåföljd får meddelas en arbetstagare
bara om han inom två år från förseelsen skriftligen fått ta del av vad
som anförs mot honom.
I specialmotiveringen anges att av paragrafen framgår att
myndigheten skall delge arbetstagaren underrättelsen enligt
delgivningslagens bestämmelser. Den föreslagna lagtexten kan dock
inte anses innehålla ett sådant krav. Om avsikten är att delgivning skall
ske bör det tydligt framgå av lagtexten, t.ex. genom att "fått ta del av"
utbyts mot "erhållit del av".
Prop. 1993/94:65
Bilaga 8
184
17 §
I första stycket anges att hinder föreligger mot disciplinära förfaranden
när "en åtgärd har genomförts för att väcka åtal" mot arbetstagaren.
Enligt specialmotiveringen motsvarar detta stycke i sak
14 kap. 3 § gällande lag. 1 denna paragraf sägs att samma hinder
inträder när "åtgärd vidtagits för att anställa åtal" mot arbetstagare. Av
sistnämnda formulering liksom av vad som anförts i den allmänna
motiveringen kan den slutsatsen dras, att vad som åsyftas ha skett för
att hindret skall föreligga är att en anmälan angående misstanke om
brott har gjorts av arbetsgivaren eller att denne i vart fall fått vetskap
om att en förundersökning mot arbetstagaren för ifrågavarande
förfarande har inletts av annan orsak. Den föreslagna formuleringen
kan eventuellt leda till den felaktiga slutsatsen att hindret inträder i ett
tidigare skede, t.ex. så snart en intern utredning påbörjats i anledning
av en misstanke om en lagöverträdelse.
Av den allmänna motiveringen framgår att den i andra stycket
angivna möjligheten, att inleda eller fortsätta ett disciplinärt förfarande
sedan "förseelsen" prövats i straffrättslig ordning, inte avses omfatta
fall då bevisningen varit för svag för en fällande dom. Denna avsikt
framgår inte av den föreslagna lagtexten.
På grund av det anförda föreslår Lagrådet att förevarande paragraf
ges följande lydelse:
"När en åtgärd har vidtagits för att åtal skall väckas mot en
arbetstagare, får arbetsgivaren inte inleda eller fortsätta ett disciplinärt
förfarande i anledning av vad som föranlett åtgärden.
Om en gärning har prövats i straffrättslig ordning, får ett discplinärt
förfarande inledas eller fortsättas bara om gärningen, av annan orsak
än bristande bevisning, inte ansetts utgöra något brott."
1 paragrafens första stycke anges att disciplinpåföljd inte får meddelas
en arbetstagare eller fastställas av en domstol efter det att anställningen
upphört eller uppsägning har ägt rum. Den föreslagna bestämmelsen
motsvarar 14 kap. 4 § i den nu gällande lagen. I specialmotiveringen
anförs att någon ändring i sak inte är avsedd. Lydelsen har emellertid
såtillvida ändrats att orden "fastställas av en domstol" tillagts. Enligt
vad som upplysts vid föredragningen av remissen har syftet med
tillägget varit att klargöra vad som sker om en ålagd disciplinpåföljd
överklagas och målet inte hinner avgöras innan arbetstagaren slutar sin
anställning. I en dom av Arbetsdomstolen den 7 april 1993 har
emellertid slagits fast att frågan om disciplinpåföljd är förfallen om en
anställning upphör innan ett mål om disciplinpåföljd avgörs, och att
myndighetens beslut om sådan påföljd då skall undanröjas. Hänvis-
ningen i paragrafens första stycke till fastställande av domstol bör
följaktligen utgå. I andra stycket bör en formell justering göras.
Lagrådet föreslår att 18 § får följande lydelse:
Prop. 1993/94:65
Bilaga 8
185
"Disciplinpåföljd får inte meddelas efter det att arbetstagarens
anställning har upphört eller uppsägning har ägt rum.
Vad som sägs i första stycket gäller inte om arbetstagaren övergår från
en myndighet till en annan inom domstols-, åklagar- respektive
polisväsendet."
22 §
Denna paragraf innehåller en särskild tidsfrist för det fall att någon av
Riksdagens ombudsmän eller Justitiekanslem yrkar att en arbetstagare
skall avskedas.
Paragrafen har därmed ett sådant samband med de föreslagna
bestämmelserna i 8-12 §§ att den lämpligen bör placeras efter dessa
och under den gemensamma rubriken "Vissa föreskrifter om
upphörande av anställningar".
30 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om periodiska hälsoundersök-
ningar.
Enligt första stycket är det grundläggande kravet att det är fråga om
en arbetstagare som har arbetsuppgifter där brister i hans hälsotillstånd
medför risk för människors liv, personliga säkerhet eller hälsa eller för
betydande skador på miljö eller egendom. - Vilka arbetstagare eller
grupper därav det därvid kan vara fråga om skall enligt andra stycket
första meningen anges i kollektivavtal eller i föreskrifter som
regeringen meddelar. - Skyldigheten för arbetstagaren att regelbundet
genomgå hälsoundersökningar inträder enligt vad som i första stycket
vidare sägs "efter uppmaning av arbetsgivaren".
I remissen ges inte någon upplysning om hur sistnämnda uttryck
skall tolkas. Skall arbetsgivarens "uppmaning" bara gälla den närmare
tidpunkt då var och en som omfattas av en sådan avtalsbestämmelse
eller föreskrift som avses i andra stycket första meningen första
gången skall genomgå en hälsoundersökning eller avses arbetsgivaren
fritt kunna välja när en "uppmaning" skall ske med den följden att
vederbörande arbetstagare först därefter blir skyldig att genomgå
regelbundna hälsoundersökningar? Enligt Lagrådets mening ger den
föreslagna avfattningen av paragrafen närmast stöd för den senare
tolkningen. Eftersom det här är fråga om ett undantag från en
grundlagsskyddad rättighet måste regleringen på denna punkt göras
helt otvetydig. Lagrådet förutsätter därför att frågan om vad som avses
med arbetsgivarens uppmaning klargörs under det fortsatta
lagstiftningsarbetet.
Andra stycket är i sin föreslagna avfattning tämligen svårläst.
Stycket kan lämpligen i stället ges följande lydelse:
Prop. 1993/94:65
Bilaga 8
186
"Första stycket gäller bara för arbetstagare som enligt kollektivavtal
eller föreskrifter av regeringen är skyldiga att genomgå
hälsoundersökningarna. Kollektivavtalet får tillämpas också på
arbetstagare som inte är medlemmar i den avtalsslutande
arbetstagarorganisationen, om de sysselsätts i sådant arbete som avses
med avtalet. Föreskrifterna får bara avse arbetstagare hos myndigheter
under regeringen."
Av remissen framgår att det finns särskilda bestämmelser om
hälsoundersökningar i andra lagar t.ex. i luftfartslagen (1957:297),
körkortslagen (1977:477) och fartygssäkerhetslagen (1988:49). Enligt
specialmotiveringen har dessa specialbestämmelser i vanlig ordning
företräde framför den här föreslagna lagregeln men har det inte ansetts
nödvändigt att ge uttryck för den principen i lagtexten.
Lagrådet delar inte sistnämnda uppfattning utan förordar att i
paragrafen införs ett tredje stycke med följande lydelse:
"Om det i en annan lag eller i en förordning, som har meddelats med
stöd av lag, finns föreskrifter som avviker från första eller andra
stycket gäller de föreskrifterna."
35-41 §§
Dessa bestämmelser har i förslaget samlats under rubriken "Rättegång"
skriven med fetstil. Därutöver finns i anslutning till bestämmelserna
tre underrubriker som skrivits med kursiverad stil. Dessa rubriker är
"Handläggningen av mål" (före 35 §) "Verkställighet av beslut" (före
36 §) och "Tidsfrister för att väcka talan" (före 39 §).
Lagrådet noterar att föreskrifterna i 36 och 37 §§ är tillämpliga inte
bara i rättegång utan även när någon rättegång inte har inletts. De bör
därför inte tas med under rubriken "Rättegång" utan placeras före
förslagets 35 § som 35 och 36 §§ och föregås av rubriken
"Verkställighet av beslut" skriven med fetstil. Därefter bör under
rubriken "Rättegång" som 37-41 §§ tas upp förslagets 35 och
38-41 §§. Några underrubriker i anslutning till nu berörda bestäm-
melser torde inte behövas. Lagrådet förordar att lagförslaget ändras i
enlighet med det sagda.
Enligt 39 § förslaget skall en arbetstagare, om han vill söka ändring
i ett beslut om disciplinansvar, väcka talan inom tre veckor från den
dag då han fick del av beslutet. Paragrafen, som enligt motiven delvis
motsvaras av 16 kap. 2 § gällande lag, bör kompletteras så att den
avser även talan om ändring i sådana beslut som anges i 33 § nya
LOA. Lagrådet förordar - under förutsättning att 13 § i förslaget på
grund av vad som förordats under 22 § blir 14 § - att 39 § ges
följande lydelse:
"Om en arbetstagare vill söka ändring i ett beslut enligt
Prop. 1993/94:65
Bilaga 8
187
14 eller 33 §, skall han väcka talan inom tre veckor från den dag han
fick del av beslutet."
I 40 § i det remitterade förslaget föreskrivs att talan av Riksdagens
ombudsmän eller Justitiekanslem om ändring av ett beslut om
avskedande enligt lagen (1982:80) om anställningsskydd skall väckas
inom tre veckor från det att beslutet meddelades. Denna paragraf, som
enligt motiven närmast motsvaras av 16 kap. 3 § gällande lag, bör
kompletteras så att den omfattar även talan om ändring av beslut om
disciplinansvar enligt 13 § i remissen, enligt Lagrådets förslag 14 §.
Lagrådet förordar att 40 § ges följande lydelse:
"Talan av Riksdagens ombudsmän eller Justitiekanslem om ändring av
ett beslut om disciplinansvar enligt 14 § eller om avskedande enligt
lagen (1982:80) om anställningsskydd skall väckas inom tre veckor
från det att beslutet meddelades."
42 §
1 paragrafens andra stycke anges att föreskrifterna om
förhandlingsskyldighet i 11-14 §§ lagen om medbestämmande i
arbetslivet inte skall tillämpas, när det gäller beslut om åtalsanmälan
enligt 21 § eller om fråntagande av arbetsuppgifter enligt 31 §.
Föreskriften i detta stycke motsvaras enligt remissen i sak närmast av
2 kap. 5 § andra stycket gällande lag. Den bör kompletteras så att den
avser även beslut om disciplinansvar enligt 14 § (Lagrådets
numrering).
I övrigt bör 42 § jämkas redaktionellt på några punkter.
Lagrådet förordar att paragrafen ges följande lydelse:
"Föreskrifterna i 2, 21 och 22 §§ lagen (1976:580) om
medbestämmande i arbetslivet skall inte tillämpas i
anställningsförhållanden som avses i denna lag.
Föreskrifterna i 11-14 §§ lagen om medbestämmande i arbetslivet skall
inte tillämpas när det gäller beslut om disciplinansvar enligt 14 §,
åtalsanmälan enligt 22 § eller skiljande från arbetsuppgifter enligt
31 §."
1 §
I paragrafens första stycke anges att lagen innehåller föreskrifter för
sådana arbetstagare hos myndigheter under regeringen som är anställda
med fullmakt. I andra stycket finns en bestämmelse om förhållandet
mellan förevarande lag och nya LOA. Bestämmelsen har följande
lydelse. "Om någon föreskrift i denna lag avviker från lagen
(1993:000) om offentlig anställning, skall den föreskriften gälla."
Prop. 1993/94:65
Bilaga 8
188
I remissen anförs i anslutning till 1 § bl.a. att föreskrifterna i nya
LOA självfallet gäller även för dem som är anställda med fullmakt och
att det i förevarande lag finns kompletterande föreskrifter för sådana
arbetstagare hos regeringen som är anställda med fullmakt. Vidare
framgår enligt remissen av 1 § andra stycket att förevarande lag är en
speciallag i förhållande till nya LOA. Detta innebär, sägs det att
reglerna i lagen skall tillämpas i stället för reglerna i nya LOA, om
samma sak regleras i båda lagarna.
Enligt Lagrådets mening framgår den avsedda innebörden av
1 § tydligare om ordet "om" i andra stycket byts ut mot "i den mån"
och om orden "avviker från" byts ut mot "strider mot." Därigenom
klargörs bl.a. att 15 § förevarande lag inte gäller framför 34 § nya
LOA utan endast kompletterar den bestämmelsen.
I enlighet med det anförda förordar Lagrådet att 1 § andra stycket
ges följande lydelse:
"I den mån någon föreskrift i denna lag avviker från lagen (1993:000)
om offentlig anställning, skall den föreskriften gälla."
4§
Paragrafen anges motsvara 7 kap. 1 § gällande lag. I förslaget har
emellertid, utan att detta kommenterats i remissen, tagits in en
hänvisning även till föreskrifterna i regeringsformen.
Det har vid föredragningen inför Lagrådet upplysts att tillägget
gjorts med tanke främst på bestämmelserna i 11 kap. 5 § RE
Eftersom lagförslaget omfattar även andra än ordinarie domare samt
då en hänvisning görs till nämnda grundlagsbestämmelse i 7 § andra
stycket bör det i förhållande till 7 kap. 1 § gällande lag här gjorda
tillägget utgå.
6§
Paragrafens första stycke anges motsvara 7 kap. 4 § gällande lag men
har getts en något annan lydelse. I sistnämnda paragraf föreskrivs att
en arbetstagare får under vissa närmare angivna omständigheter
entledigas innan han har uppnått den ålder som avses i 3 §
(pensionsåldern). Förevarande paragraf har formulerats så att en
arbetstagare under angivna omständigheter är skyldig att avgå från
anställningen före pensionsåldern. Den nya lydelsen har som förebild
den i 5 § som behandlar avgångsskyldighet på grund av ålder.
Utformningen av 5 § bygger på att det i där omnämnda fall är arbets-
tagaren som begär att få avgå från anställningen. I de fall som avses i
6 § ankommer det däremot på arbetsgivaren att ta initiativ till anställ-
ningens upphörande. Enligt Lagrådets mening avspeglar den i 7 kap. 4
§ gällande lag använda lydelsen bättre bestämmelsens innebörd än den
i 6 § föreslagna lydelsen och bör därför bibehållas. En viss formell
ändring bör vidare göras i första stycket punkt 1. Lagrådet förordar att
6 § ges följande lydelse:
Prop. 1993/94:65
Bilaga 8
189
14 Riksdagen 1993194. 1 saml. Nr 65
"En arbetstagare får entledigas innan han har uppnått den ålder som
avses i 5 §
1. om han på grund av förlust av eller nedsättning i arbetsförmågan
är för framtiden oförmögen att fullgöra sina arbetsuppgifter
tillfredsställande, eller
2. om han på grund av nedsatt arbetsförmåga under två år i följd
inte har tjänstgjort annat än försöksvis under kortare tid och det är dels
sannolikt att han inte kan återinträda i arbetet inom ytterligare ett år,
dels ovisst hur arbetsförmågan därefter kommer att utveckla sig.
Första stycket gäller inte om arbetstagaren kan förflyttas enligt 8 §".
Om Lagrådets förslag till lydelse av paragrafen godtas bör även
rubriken före den ändras. Förslagsvis kan den få följande lydelse:
"Anställningens upphörande på grund av sjukdom".
16-21 §§
Dessa bestämmelser har i förslaget samlats under rubriken "Rättegång
m.m." skriven med fetstil. Före vissa av bestämmelserna finns
dessutom underrubriker som skrivits med kursiverad text. Sålunda
föregås 16 § av rubriken "Handläggningen av mål", 18 § av rubriken
"Verkställighet av beslut" och 20 § av rubriken "Tidsfrister för att
väcka talan".
Lagrådet konstaterar här att föreskrifterna i 18 § första stycket och
19 § första och andra styckena är tillämpliga inte bara i rättegång utan
även när någon rättegång inte har inletts. Föreskrifterna bör därför inte
föras in under rubriken Rättegång m.m. utan placeras i en särskild
paragraf före förslagets 16 §. Den nya paragrafen bör ges beteck-
ningen 16 § och föregås av rubriken "Verkställighet av beslut" skriven
med fetstil. Därefter bör förslagets återstående bestämmelser i det nu
berörda avsnittet redovisas under rubriken "Rättegång" även den
skriven med fetstil.
Som 17 § bör därvid tas upp förslagets 16 §, som 18 § förslagets
18 § andra stycket och 19 § tredje stycket, som 19 § förslagets 17 §
och som 20 och 21 §§ förslagets 20 resp. 21 §. Några underrubriker
till de nu berörda bestämmelserna torde inte behövas. Lagrådet för-
ordar att lagförslaget ändras i enlighet med det sagda.
Beträffande de föreslagna 16 och 17 §§ förordar Lagrådet också
vissa redaktionella ändringar.
Mot bakgrund av det anförda förordar Lagrådet att 16-21 §§ ges
följande lydelse:
16 §
Ett beslut om skiljande från anställningen på grund av ålder eller
sjukdom enligt 5 eller 6 § eller om förflyttning enligt 8 § får inte
Prop. 1993/94:65
Bilaga 8
190
verkställas, förrän beslutet har prövats slutligt eller rätten till talan har
förlorats.
Ett beslut om avstängning gäller omedelbart.
Ett beslut om läkarundersökning enligt 11 § får inte läggas till grund
för en avstängning enligt 10 § 4, förrän beslutet har prövats slutligt
eller rätten till talan har förlorats.
77§
Mål om tillämpningen av denna lag skall handläggas enligt lagen
(1974:371) om rättegången i arbetstvister.
Föreskrifter om handläggningen av mål om avskedande, avstängning
eller läkarundersökning av justitieråd eller regeringsråd finns i
regeringsformen.
18 §
I en tvist om tillämpningen av 5 § får domstolen för tiden fram till
dess att det finns ett lagakraftägande avgörande bestämma att
anställningen skall upphöra när arbetstagaren har uppnått den ålder då
han enligt nämnda paragraf är skyldig att avgå.
I en tvist om ett avstängningsbeslut får domstolen för tiden fram till
dess att det finns ett lagakraftägande avgörande bestämma att beslutet
tills vidare inte skall gälla.
19 §
När Högsta domstolen i enlighet med regeringsformen eller någon
annan lag prövar frågor om skiljande från anställningen, avstängning
eller läkarundersökning, skall handläggningen ske på det sätt som
föreskrivs för tvistemål. Vid omröstning skall föreskrifterna i 29 kap.
rättegångsbalken tillämpas.
20 §
Om en arbetstagare vill söka ändring i ett beslut om skiljande från
anställningen på grund av ålder eller sjukdom enligt 5 eller 6 §,
förflyttning enligt 8 § eller läkarundersökning enligt 11 §, skall han
väcka talan inom tre veckor från den dag han fick del av beslutet.
27 §
Talan av Riksdagens ombudsmän eller Justitiekanslem om ändring av
ett beslut om avskedande eller om avstängning enligt 10 § 1 eller 2
skall väckas inom tre veckor från det att beslutet meddelades."
Prop. 1993/94:65
Bilaga 8
191
Förslaget föranleder ingen erinran.
Förslaget innebär att till en ny 7 a § förs över föreskrifterna i 7 kap.
8 § gällande lag om förflyttningsskyldighet för anställda hos
säkerhetspolisen. Förslaget behöver emellertid kompletteras med vissa
bestämmelser om verkställighet av beslut om förflyttning och om
rättegången vid tvist om sådan skyldighet. Sålunda behöver införas en
regel om att ett beslut om förflyttning inte får verkställas förrän
beslutet har vunnit laga kraft. Vidare bör föreskrivas att mål om
tillämpningen av bestämmelserna i 7 a § skall handläggas enligt lagen
om rättegången i arbetstvister. Slutligen bör tid för väckande av talan
regleras. Den erforderliga regleringen kan enklast ske genom att till 7
a § fogas ett nytt tredje stycke av följande lydelse:
"I mål eller ärenden om förflyttning tillämpas 35 § första stycket, 37
och 39 §§ lagen (1993:000) om offentlig anställning."
I detta förslag har Lagrådet utgått från den numrering av paragraferna
i nya LOA som Lagrådet förordat.
Prop. 1993/94:65
Bilaga 8
192
|
Översikt över hur reglerna i nuvarande LOA | |
|
Nuvarande LOA |
Ny reglering eller annan åtgärd |
|
1 kap. | |
|
1 § |
1 och 2 §§ nya LOA |
|
2 § |
3 § första stycket nya LOA |
|
3 § |
3 § andra stycket nya LOA |
|
4 § |
3 § första stycket nya LOA |
|
5 § |
2§ " |
|
6§ |
3 § " |
|
2 kap. | |
|
1 § |
slopas |
|
2 § |
It |
|
3 § |
1 :a meningen slopas, 2:a meningen till 6 § nya LOA |
|
4 § |
slopas |
|
5 § |
42 § nya LOA och 12 § |
|
6§ |
42 § nya LOA |
|
3 kap. |
23-29 §§ nya LOA |
|
4 kap. | |
|
1 § |
slopas |
|
2 § |
5-6 §§ nya LOA |
|
3 § |
4 § nya LOA |
|
4 § |
slopas |
|
5 § | |
|
6 § |
3 § fullmaktsanställningslagen |
Prop. 1993/94:65
Bilaga 9
193
|
Nuvarande LOA |
Ny reglering eller annan åtgärd |
|
7 § 8§ |
slopas |
|
5 kap. 1 § 2§ |
14 § fullmaktsanställningslagen 10 § arbetsrättsliga beredskapslagen |
|
6 kap. 1 § |
7 § nya LOA |
|
2§ 3 § |
slopas |
|
7 kap. 1 § 2 § första stycket 3 § |
4 § fullmaktsanställningslagen 32 § nya LOA 9§ " 5 § fullmaktsanställningslagen |
|
4 § |
6 § " |
|
5 § 6§ |
slopas 6 § fullmaktsanställningslagen |
|
7§ 8 § |
31 § nya LOA och 9 § fullmaktsanställnings- 8 § fullmaktsanställningslagen, 7 a § polislagen |
|
9§ 10 § 11 § 12 § 13 § första stycket |
33 § nya LOA n 8 § " 10 § " 11 § " 11 § " slopas |
Prop. 1993/94:65
Bilaga 9
194
|
Nuvarande LOA |
Ny reglering eller annan åtgärd Prop. 1993/94:65 Bilaga 9 |
|
8 kap. 1 § första stycket 2 § 3 § |
slopas 32 § nya LOA 12 § nya LOA |
|
9 kap. 1 § första stycket 2 och 3 §§ |
slopas 32 § nya LOA slopas slopas |
|
10 kap. 1 § 2 § 3 § 4 § |
14 § nya LOA 15 § " 16 § " 21 § " |
|
11 kap. 1-4 §§ 5 § första stycket |
slopas slopas 13 § nya LOA |
|
12 kap. 1 § 2 § |
22 § nya LOA |
|
13 kap. 1 § 2 § 3 § 4 § 5 § |
10 § fullmaktsanställningslagen 10 och 11 §§ " t» |
|
14 kap. 1 § 2 § 3 § 4 § 5 § 6§ 7 § 8 § 9 § 10 § 11 § |
17 § nya LOA slopas 18 § nya LOA 19 § " 17 § " slopas 12 § andra stycket fullmaktsanställningslagen 18 § andra stycket fullmaktsanställningslagen slopas |
195
|
Nuvarande LOA |
Ny reglering eller annan åtgärd Prop. 1993/94:65 |
|
15 kap. 1 § 2 § 3 § 4 § första stycket |
Bilaga 9 ev. i en förordning ev. i en förordning 34 § nya LOA och 15 § fullmaktsanställnings- lagen |
|
andra och tredje 5 § 6§ 7 § 8 § |
slopas 19 § fullmaktsanställningslagen slopas 19 § fullmaktsanställningsförordningen ev. i en förordning |
|
16 kap. 1 § |
37 § nya LOA och 17 § |
|
2 § |
39 § nya LOA och 20 § fullmaktsanställnings- |
|
3 § |
40 § " och 21 § " |
|
4 § 5 § första stycket 6 § 7 § |
slopas 41 § nya LOA slopas slopas 20 § nya LOA och 13 § fullmaktsanställningslagen |
|
17 kap. 1 § |
35 § nya LOA och 16 § |
|
2 § 3 § |
18 § fullmaktsanställningslagen |
196
Övergångsbestämmelser
Prop. 1993/94:65
Bilaga 9
197
Prop. 1993/94:65
Bilaga 10
Förslaget till ny LOA
1 §
2§
3 §
4 §
5 §
6§
7 §
8 §
9 §
10 §
11 §
12 §
13 §
14 §
15 §
16 §
17 §
18 § första stycket
1:1 LOA
1:2 och 1:5 LOA
1:2, 1:3, 1:4 och 1:6 LOA
4:3 LOA
4:2 LOA
2:3 och 4:2 LOA
6:1 LOA
7:11 LOA
7:2 LOA
7:12 LOA
7:13 LOA
8:2 LOA
11:5 LOA
10:1 LOA
10:2 LOA
10:3 LOA
14:1 och 14:5 LOA
14:3
18 § andra stycket är nytt
19 § först stycket 14:4
19 § andra stycket är nytt
20 §
21 §
22 §
23 §
24 §
25 §
26 §
27 §
28 §
29 §
30 §
31 §
32 §
33 §
34 §
35 §
36 §
37 §
38 §
39 §
40 §
41 §
42 §
16:7 LOA
10:4 LOA
12:1 LOA
3:1 LOA
3:2 LOA
3:3 LOA
3:4 LOA
3:5 LOA
3:6 LOA
3:6 LOA
ny
7:7 LOA
7:2, 8:1 och 9:1 LOA
7:9 och 7:10 LOA
15:4 LOA
17:1 LOA
17:3 LOA
16:1 LOA
17:3 LOA
16:2 LOA
16:3 LOA
16:5 LOA
2:5 och 2:6 LOA
198
Övergångsbestämmelser
Prop. 1993/94:65
Bilaga 10
2.
3.
4.
5.
6.
punkt 8 "
punkt 6 "
punkt 7 "
199
Prop. 1993/94:65
Proposition om ändrad lagstiftning för statsanställda m.fl . . . 1
Propositionens huvudsakliga innehåll ............... 1
Propositionens lagförslag....................... 3
1. lag om offentlig anställning.................... 3
2. lag om fullmaktsanställning ................... 11
3. lag om ändring i högskolelagen (1992:1434)......... 15
4. lag om ändring i lagen (1989:225) om ersättning till
smittbärare ............................... 16
5. lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank . 17
6. lag om ändring i arbetsrättsliga beredskapslagen
(1987:1262)............................... 18
7. lag om ändring i lagen (1986:765) med instruktion för
Riksdagens ombudsmän........................ 19
8. lag om ändring i polislagen (1984:387) ............ 20
9. lag om ändring i lagen (1983:1061) med instruktion för
Riksdagens förvaltningskontor.................... 21
10. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100) ......... 23
11. lag om ändring i lagen (RFS 1980:4) om beslutande organ i
frågor om disciplinansvar m.m. beträffande arbetstagare hos
riksdagen och dess myndigheter................... 24
12. lag om ändring i lagen (1974:371) om rättegången i
arbetstvister............................... 25
13. lag om ändring i lagen (1965:61) om behörighet att utöva
veterinäryrket m.m........................... 26
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde
den 9 december 1993 ......................... 27
1 Inledning ............................ 27
2 Allmänna utgångspunkter................... 29
2.1 Förutsättningar för offentlig förvaltning ........... 29
2.2 Utvecklingen inom statsförvaltningen.......... 30
2.3 Den framtida regleringen................. 31
3 Tillämpningsområdet för den nya lagen om offentlig
anställning............................. 33
4 Anställningsfrågor ........................ 38
4.1 Institutet tjänst....................... 38
4.2 Institutet vikariat...................... 40
4.3 Information om lediga anställningar .......... 41
4.4 Anställningsmyndighet, behörighetsvillkor
och befordringsgrunder.................. 43
4.5 Förening av anställningar m.m.............. 45
5 Arbetstagare i verksledande eller därmed jämförlig
ställning .............................. 47
6 Anställda med fullmakt ..................... 49
7 Bisysslor m.m.......................... 55
8 Arbetskonflikter ........................ 57
200
9 Anställningens upphörande på annat sätt än genom Prop. 1993/94:65
avskedande, m.m........................ 60
9.1 Skiljande från anställningen ............... 60
9.2 Turordning vid uppsägning på grund av
arbetsbrist ......................... 62
9.3 Företrädesrätt till återanställning ............ 64
9.4 Skriftlighetskrav vid uppsägningar m.m........ 67
9.5 Förflyttning......................... 68
9.6 Skiljande från arbetsuppgifter (försättande i
disponibilitet)........................ 70
9.7 Avgångsskyldighet på grund av ålderspension .... 71
9.8 Avgångsskyldighet på grund av sjukdom........ 72
9.9 Avstängning och läkarundersökning på grund av
sjukdom........................... 76
10 Disciplinansvar m.m....................... 82
10.1 Disciplinansvar....................... 82
10.2 Disciplinansvar utanför den aktuella
anställningen ........................ 87
10.3 Skyldigheten att anmäla brott till åtal ......... 87
11 Avskedande m.m.......................... 90
11.1 Bestämmelser om avskedande .............. 90
11.2 Behörigheten för Statens ansvarsnämnd ........ 95
11.3 Bestämmelser om avstängning vid uppsägning
eller avskedande ...................... 97
11.4 Uppskov med beslut när brott utgör grunden för
uppsägning eller avskedande............... 99
11.5 Allmänt skadestånd för bedömningsfel, m.m...... 100
11.6 Rätten till normerat skadestånd ............. 101
11.7 Handläggningen av frågor om avskedande av
poliser och ordinarie domare............... 102
12 Periodiska hälsoundersökningar i vissa offentliga
anställningar............................ 105
12.1 Behovet av att lagreglera frågan om periodiska
hälsoundersökningar i vissa offentliga anställningar . 105
12.2 Vilka arbetstagare skall omfattas av de nya
lagreglerna?.......................... 113
12.3 Resultatet av en hälsoundersökning........... 115
12.4 Den lagtekniska lösningen ............. 116
13 Administrativa och ekonomiska konsekvenser av
förslagen.............................. 117
14 Upprättade lagförslag ...................... 118
15 Författningskommentarer .................... 118
15.1 Lagen om offentlig anställning.............. 118
15.2 Lagen om fullmaktsanställning ............. 138
15.3 Ändringar i andra lagar.................. 146
16 Hemställan............................. 146
17 Beslut................................ 147
201
Bilaga 1 Sammanfattning av delbetänkandet Periodiska
hälsoundersökningar i vissa statliga, kommunala och
landstingskommunala anställningar (SOU 1991:29)....... 148
Bilaga 2 Lagförslaget i delbetänkandet Periodiska
hälsoundersökningar i vissa statliga, kommunala och
landstingskommunala anställningar (SOU 1991:29)....... 149
Bilaga 3 Förteckning över de remissinstanser som har yttrat
sig över delbetänkandet Periodiska hälsoundersökningar
i vissa statliga, kommunala och
landstingskommunala anställningar (SOU 1991:29)....... 150
Bilaga 4 Sammanfattning av LOA-utredningens
huvudbetänkande Enklare regler för statsanställda
(SOU 1992:60)............................. 151
Bilaga 5 En del av lagförslagen i LOA-utredningens
huvudbetänkande Enklare regler för statsanställda
(SOU 1992:60)............................. 156
Bilaga 6 Förteckning över de remissinstanser som har yttrat
sig över huvudbetänkandet Enklare regler för statsanställda
(SOU 1992:60) ............................ 169
Bilaga 7 Till Lagrådet remitterade lagförslag:
1 Förslaget till lag om offentlig anställning............ 170
2 Förslaget till lag om fullmaktsanställning............ 177
3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:371) om
rättegången i arbetstvister ...................... 181
4 Förslaget till lag om ändring i polislagen (1984:387)..... 182
Bilaga 8 Lagrådets yttrande ..................... 183
Bilaga 9 Översikt över hur reglerna i nuvarande LOA föreslås
bli behandlade ............................. 193
Bilaga 10 Närmaste motsvarighet i nuvarande LOA till
bestämmelserna i nya LOA...................... 198
Prop. 1993/94:65
202
gotab 45585, Stockholm 1994