Regeringen föreslår riksdagen att anta det förslag som har tagits upp
i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 30 september 1993.
På regeringens vägnar
Carl Bildt
Reidunn Laurén
I propositionen föreslås ett tillägg till konsumentkreditlagen som gör
det möjligt för parterna i ett kreditavtal att knyta räntan till en
referensränta. Som referensränta skall väljas en ränta som kreditgi-
varen inte har något betydande inflytande över.
Lagändringen föreslås träda i kraft den 1 januari 1994.
1 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 55
Prop. 1993/94:55
Härigenom föreskrivs att 11 § konsumentkreditlagen (1992:830)
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
11 §
Förutsättningarna för ändringar i räntesatsen skall anges i avtalet.
Räntesatsen får ändras till konsumentens nackdel endast i den
utsträckning som det motiveras av kreditpolitiska beslut, ökade
upplåningskostnader för kreditgivaren eller andra kostnadsökningar
som kreditgivaren inte skäligen kunde förutse när avtalet ingicks. Vid
kredit för bostadsändamål med en sammanlagd löptid om minst 30
år och med en ränta som är bunden under viss del av avtalstiden,
minst tre månader, har dock kreditgivaren, om han har gjort
förbehåll om det i avtalet, rätt att vid utgången av en sådan del av
avtalstiden ändra räntan så att den motsvarar den ränta som kredit-
givaren vid den tidpunkten allmänt tillämpar för nya krediter av
motsvarande slag.
Utan hinder av andra stycket får
räntesatsen ändras på visst sätt
i anslutning till ändringar i en
referensränta som kreditgivaren
inte har något betydande
inflytande över. Ett avtalsvillkor
om det får förenas med ett un-
dantag om att räntesatsen under
särskilda förutsättningar skall
ändras mer eller mindre än som
följer av anknytningen till refe-
rensräntan. Undantaget skall
bestämmas så att det inte blir
Senaste lydelse 1993:214.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1993/94:55
mindre förmånligt för konsu-
menten än för kreditgivaren. Det
skall uppfylla kraven i andra
stycket.
Kreditgivaren är skyldig att tillämpa ett avtalsvillkor om ränte-
ändringar på samma sätt till konsumentens förmån som till hans
nackdel.
13 §
Kreditgivaren skall underrätta
konsumenten om beslutade
ränteändringar och avgiftsän-
dringar. Underrättelse skall
lämnas senast när ändringen
börjar gälla, antingen genom ett
särskilt meddelande till konsu-
menten eller genom annonsering
i dagspressen. Sker underrättel-
sen genom annonsering, skall
meddelande om ändringen också
lämnas när nästa avisering eller
kontoutdrag sänds till konsumen-
ten.
Kreditgivaren skall underrätta
konsumenten om ränteändringar
och avgiftsändringar. Utom vid
ränteändringar som beror enbart
på ändringar i en referensränta
skall underrättelse lämnas senast
när ändringen börjar gälla,
antingen genom ett särskilt med-
delande till konsumenten eller
genom annonsering i dagspres-
sen. Sker underrättelsen genom
annonsering, skall meddelande
om ändringen också lämnas när
nästa avisering eller kontoutdrag
sänds till konsumenten.
Vid ränteändringar som beror
enbart på ändringar i en refe-
rensränta skall underrättelse
lämnas genom ett meddelande
till konsumenten senast i sam-
band med nästa avisering eller
kontoutdrag.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994. Äldre föreskrifter
gäller dock i fråga om kreditavtal som har ingåtts före ikraftträdan-
det.
Prop. 1993/94:55
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 30 september
1993
Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden
B. Westerberg, Friggebo, Johansson, Laurén, Hörnlund, Olsson,
Svensson, Dinkelspiel, Thurdin, Hellsvik, Wibble, Björck,
Davidson, Könberg, Odell, Lundgren, Unckel, P. Westerberg, Ask
Föredragande: statsrådet Laurén
En ny konsumentkreditlag trädde i kraft den 1 januari 1993 (prop.
1991/92:83, bet. 1991/92:LU28, rskr. 1991/92:319, SFS 1992:830).
Genom lagen har svensk rätt anpassats till EG:s regelsystem om
konsumentkrediter. Det innebär främst att konsumenterna har fått ett
förstärkt skydd när det gäller de s.k. fristående krediterna, dvs. lån
och andra krediter som saknar direkt samband med ett särskilt köp
eller en viss tjänst.
I den nya lagen finns bl.a. bestämmelser som begränsar kredit-
givarens rätt att höja räntan under löpande avtal (11 §).
Med anledning av en riksdagsmotion våren 1993 (mot.
1992/93:L702) tog lagutskottet upp frågan om bestämmelserna om
ändring av räntan för konsumentkrediter borde ändras. I sitt
betänkande (bet. 1992/93:LU38) hemställde lagutskottet dels att
riksdagen skulle anta ett av utskottet föreslaget tillägg i 11 §
konsumentkreditlagen med innebörd att bostadsinstituten ges
möjlighet att bestämma räntan för vissa långfristiga krediter på
villkorsändringsdagarna till motsvarande nyutlåningsränta, dels att
riksdagen som sin mening skulle ge regeringen till känna att
möjligheten att använda referensränta borde ökas. Riksdagen beslöt
i enlighet med utskottets hemställan (rskr. 1992/93:260). Ändringen
i 11 § trädde i kraft den 1 juni 1993 (SFS 1993:214).
Jag skall nu ta upp den fråga som riksdagen har behandlat i sitt
tillkännagivande till regeringen, nämligen huruvida det bör införas
en uttrycklig regel i konsumentkreditlagen om rätt till ränteändring
vid användning av referensränta. Prop. 1993/94:55
Ett utkast till lagrådsremiss har lämnats för synpunkter till ett antal
myndigheter, organisationer och kreditinstitut. Utkastet har dis-
kuterats vid överläggningar i Justitiedepartementet den 11 juni 1993,
då följande myndigheter, organisationer och kreditinstitut var
företrädda: Stockholms tingsrätt, Sveriges riksbank, Finansin-
spektionen, Konsumentverket, Allmänna reklamationsnämnden,
Sveriges Advokatsamfund, Svenska Bankföreningen, Finansbolagens
Förening, Konungariket Sveriges Stadshypotekskassa, Sparbanken
Sverige, Sparbankernas Intecknings AB (Spintab), Sveriges För-
säkringsförbund, Villaägarnas Riksförbund och Vi i småhus VIS
Riksförbund. Minnesanteckningar från överläggningarna finns
tillgängliga i lagstiftningsärendet (Justitiedepartementets diarienum-
mer 93-1639). Skriftliga synpunkter på utkastet har lämnats av
Finansinspektionen, Konkurrensverket, Svenska Bankföreningen,
Finansbolagens Förening, Sparbanken Sverige, Sveriges Försäkrings-
förbund och Konsumentvägledamas förening.
Lagrådet
Regeringen överlämnade den 26 augusti 1993 för Lagrådets yttrande
förslag till lag om ändring i konsumentkreditlagen (1992:830).
Lagrådsremissens lagförslag bör fogas till protokollet i detta ärende
som bilaga 1.
Lagrådet har i sak inte haft någon erinran mot förslaget. Enligt
Lagrådet kan dock lagtexten i det föreslagna nya tredje stycket i 11 §
förenklas något. Därvid har Lagrådet framhållit att reglerna i detta
stycke är att läsa med första stycket i minnet, att av första stycket
framgår att förutsättningarna för ändring i räntesatsen skall anges i
avtalet och att det därför är överflödigt att i tredje stycket särskilt
markera att ränteändring med anknytning till en referensränta och
undantag från denna norm skall stödjas på bestämmelser i avtalet.
Lagrådets yttrande bör fogas till protokollet i detta ärende som
bilaga 2.
Jag har samma uppfattning som Lagrådet. I propositionen bör
lagtexten få den lydelse som Lagrådet föreslagit med endast två
mindre redaktionella ändringar. Dessutom bör ett förtydligande
tillägg göras i 13 § andra stycket.
2.1.1 Bakgrund
Genom den nya konsumentkreditlagen har kreditgivarens rätt att höja
räntan under löpande avtalsperiod begränsats. Enligt 11 § skall
förutsättningarna för ändringar i räntesatsen anges i avtalet. Räntan
får höjas endast i den utsträckning som det motiveras av vissa i lagen
angivna händelser, nämligen kreditpolitiska beslut, ökade upp-
låningskostnader för kreditgivaren eller andra kostnadsökningar som
kreditgivaren inte skäligen kunde förutse när avtalet ingicks. Vidare
är kreditgivaren skyldig att tillämpa avtalsvillkor om ränteändringar
på samma sätt till konsumentens fördel som till hans nackdel.
Dessutom är kreditgivaren enligt 13 § skyldig att underrätta konsu-
menten om beslutade ränteändringar.
På grund av det tillägg till 11 § som riksdagen nyligen beslutat om
(se avsnitt 1) får bostadsinstituten friare möjligheter att ändra räntan
för vissa långfristiga bostadskrediter med bunden ränta. Om krediten
har en löptid av minst 30 år och räntan är bunden under minst tre
månader, får kreditgivaren på avtalade villkorsändringsdagar ändra
räntan så att den motsvarar den ränta som kreditgivaren vid den
tidpunkten allmänt tillämpar för nya krediter av motsvarande slag.
I propositionen med förslag till ny konsumentkreditlag övervägdes
frågan om att anknyta rätten att ändra den avtalade räntan till en
referensränta. I departementspromemorian Ny konsumentkreditlag
(Ds 1990:84), som låg till grund för propositionen, föreslogs en regel
med en obligatorisk sådan anknytning. Förslaget innebar att kredit-
givaren skulle få ändra räntan endast som en följd av variationer i en
referensränta som kreditgivaren saknade inflytande över.
Under remissbehandlingen framfördes starka argument mot
promemorieförslaget. I propositionen sammanfattades dessa argument
(se prop. 1991/92:83 s. 48 f.). Det konstaterades att det inte var
möjligt att bestämma en referensränta på ett sådant sätt att den
avspeglade de faktiska upplåningskostnaderna och att en obligatorisk
anknytning till en referensränta därför skulle innebära att det
introducerades en ny ränterisk för kreditinstituten. Detta ansågs
olämpligt av flera skäl. För att undgå ränterisken skulle kreditinstitu-
ten tvingas att begränsa sin upplåning till enstaka förutbestämda
marknader och sålunda tvingas agera med minskad flexibilitet. Detta
skulle påverka marknadens struktur negativt och fördyra krediterna
för konsumenterna. En referensränta skulle också riskera att bli
Prop. 1993/94:55
inaktuell och behöva bytas ut, vilket kunde orsaka problem i löpande Prop. 1993/94:55
avtal.
Slutsatsen i propositionen var att olägenheterna med en obligatorisk
referensränta var så stora att förslaget inte borde genomföras. Det
anmärktes (se s. 49) att det står fritt för varje kreditgivare att som ett
alternativ för kunderna erbjuda krediter där räntan knyts till en
referensränta. Sådana krediter kunde, enligt vad som anfördes i pro-
positionen, på sikt bli ett konkurrenskraftigt alternativ.
Lagutskottet har nu konstaterat (se bet. 1992/93:LU38 s. 7 f.) att
möjligheten för kreditgivare att erbjuda rörliga krediter där räntan
knyts till en referensränta måste innefatta en möjlighet att ändra
räntan på krediten i samband med ändringar i referensräntan. Den
nuvarande bestämmelsen i 11 § torde emellertid, enligt utskottet,
begränsa möjligheten till sådan ränteändring på krediten. En
möjlighet att använda referensränta skulle, anför utskottet, kunna
medföra ett ökat utbud av krediter till rörlig ränta och således öka
konkurrensen på kreditmarknaden. Utskottet anser att en sådan
möjlighet snarare skulle innebära fördelar än nackdelar från konsu-
mentsynpunkt. Det finns, menar utskottet, flera olika räntor som kan
användas som referensräntor; det väsentliga är att det rör sig om
räntor som kreditgivaren saknar inflytande över.
Enligt utskottets mening finns det dock skäl att ytterligare överväga
huruvida en uttrycklig regel om rätt till ränteändring vid användning
av referensränta bör införas. Riksdagen har bifallit utskottets
hemställan och som sin mening gett regeringen till känna vad
utskottet anfört om referensränta.
2.1.2 Syftet med lagens bestämmelser om ändring av räntan
Det främsta syftet med bestämmelserna i konsumentkreditlagen om
ränteändringar är att, vid kreditavtal med rörlig ränta, skydda
konsumenterna mot att kreditgivaren ensidigt höjer räntan mer än
som är motiverat på grund av kostnadsökningar. Genom bestämmel-
serna skall det också uppnås att avtalsvillkor om rörlig ränta inte
tillämpas på ett sätt som ensidigt gynnar kreditgivaren på konsumen-
tens bekostnad.
Ett annat syfte med reglerna är att det lättare än tidigare skall
kunna kontrolleras om en räntehöjning är avtalsenlig. Kreditgivaren
måste kunna motivera höjningen inför kredittagaren och tillsynsmyn-
digheten genom att visa på kostnadsökningar som drabbat honom.
Sedan ett kreditavtal träffats skall kreditgivaren inte kunna förbättra
den vinstmarginal som avtalet ger.
Samtidigt skall bestämmelserna vara så utformade att de inte i Prop. 1993/94:55
onödan fördyrar krediterna eller hämmar utbudet av krediter på
marknaden.
Utgångspunkten för mina överväganden är att regleringen i 11 §
andra stycket första meningen skall behållas som en huvudprincip för
ränteändringar i avtal om konsumentkrediter och att en eventuell
möjlighet att knyta räntan till en referensränta skall utgöra ett
komplement till denna huvudprincip. Detta har varit utgångspunkten
även för det tillkännagivande som riksdagen gjort (se ovan).
2.1.3 Vad innebär en regel om referensränta?
En regel om anknytning av den avtalade räntan till en referensränta
kan utformas på flera olika sätt. Det kommer givetvis inte nu i fråga
att införa en regel om obligatorisk referensränta. Vad som i stället
är aktuellt är en bestämmelse som kompletterar de nuvarande
reglerna om ränteändring och som gör det möjligt för kreditgivarna
att utforma avtalet på ett sådant sätt att räntan kan ändras till följd av
ändringar i en referensränta.
Även med denna utgångspunkt kan en regel om referensränta
utformas på olika sätt. En möjlighet är att kreditgivaren ges rätt att
använda en referensränta i stället för att ändra räntan till följd av
inträffade kostnadsökningar m.m. enligt 11 § andra stycket första
meningen. En annan möjlighet är att räntan görs beroende, på ett
eller annat sätt, av både en referensränta och kostnadsökningar enligt
11 § andra stycket första meningen. Båda dessa möjligheter bör
prövas.
Innebörden av en regel om referensränta skulle i huvudsak vara att
en föreskrift i avtalet om ränteändringar i anslutning till en referens-
ränta blir gällande mellan parterna utan hinder av regeln i 11 § andra
stycket första meningen. Effekten av att räntan får en fast anknytning
blir att dess förändringar sker mer eller mindre automatiskt. Om
räntan görs beroende av enbart ändringar i referensräntan, skall det
i princip vara möjligt att med tillgång till avtalet och kunskap om
referensräntans variationer över tiden räkna ut den avtalade räntans
nivå vid varje tidpunkt. En utgångspunkt för en sådan reglering
måste vara att den avtalade räntan skall följa referensräntans
svängningar konsekvent och på ett sådant sätt att ingen av parterna
gynnas framför den andra.
Att räntan knyts till en referensränta betyder däremot inte att varje
minsta ändring i referensräntan måste åtföljas av en motsvarande
ändring i krediträntan. Jag skall strax återkomma till frågan om hur
krediträntan närmare bestämt kan knytas till referensräntan (avsnitt Prop. 1993/94:55
2.4).
2.1.4 Vissa andra frågor som rör konsumentkreditlagen
Under beredningen av detta ärende har det framförts önskemål om
vissa klarlägganden avseende innebörden av 11 § andra stycket första
meningen konsumentkreditlagen. Från kreditgivarhåll har nämnts
fyra olika fall där man är osäker på om lagen tillåter räntehöjning
eller ej. Det gäller fall då räntan sänkts tillfälligt på grund av
kredittagarens ekonomiska trångmål, fall då kreditgivaren har gett en
särskilt förmånlig kredit till en anställd och anställningsförhållandet
upphör, fall då en arbetsgivare subventionerat en bankfinansierad
kredit till en arbetstagare som sedan slutar sin anställning och fall då
en återförsäljare i marknadsföringssyfte "subventionerat" räntan
gentemot kunder under en viss period.
De önskemål om klarlägganden som framförts avser tillämpnings-
frågor. I detta lagstiftningsärende kan inte göras några uttalanden om
hur en redan genomförd lagstiftning bör tillämpas. Det är i stället en
uppgift för domstolar och andra rättstillämpande organ att bedöma
hur lagen bör tillämpas i fall som nu nämnts.
Mitt förslag: I konsumentkreditlagen införs en regel om att räntan
för krediten får ändras genom att den knyts till en referensränta.
Skälen för mitt förslag: Som lagutskottet påpekar torde den
nuvarande bestämmelsen i 11 § konsumentkreditlagen begränsa
möjligheten att i avtalet föreskriva att räntan skall vara knuten till en
referensränta. En sådan föreskrift kan i vissa fall innebära att
konsumentens ställning blir sämre än enligt 11 §. Den är i sådana
fall till nackdel för konsumenten och därför, enligt 4 § konsument-
kreditlagen, utan verkan mot denne (jfr prop. 1991/92:83 s. 117).
Endast om referensräntan väljs på ett sådant sätt att dess svängningar
ger uttryck för motsvarande variationer i kreditgivarens upplånings-
kostnader, eller om det på annat sätt garanteras i avtalet att inga
höjningar sker utöver vad som är tillåtet enligt 11 §, är ränte-
ändringsvillkoret säkert förenligt med 11 §.
Flera fördelar finns med en regel om referensränta. Från konsu-
1* Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 55
mentsynpunkt innebär en knytning av räntan till en referensränta den Prop. 1993/94:55
väsentliga förbättringen att ändringarna i räntan för krediten blir lätta
att följa och kontrollera. Konsumenten får också en god garanti för
att kreditgivaren inte höjer räntan mer än han har rätt till. Parterna
blir jämställda på ett annat sätt än om kreditgivaren själv bestämmer
räntan.
Även för kreditgivaren är det på sitt sätt en fördel att använda en
referensränta, eftersom det innebär att räntan bestäms mer eller
mindre automatiskt och att de kostnader kan sparas som annars krävs
för de särskilda överväganden och beräkningar som skall göras i
samband med ränteändringar. Också andra praktiska fördelar finns
för kreditgivarna.
Som lagutskottet framhåller skulle en möjlighet att använda en
referensränta vidare kunna medföra ett ökat utbud av krediter till
rörlig ränta och således öka konkurrensen på kreditmarknaden. Vissa
kreditgivare, såsom försäkringsbolagen, lånar i huvudsak ut egna
medel, vilket betyder att de saknar egentliga upplåningskostnader. De
kan därför inte med nuvarande regler ändra sina utlåningsräntor i
samma utsträckning som de kreditgivare som baserar sin utlåning på
upplånade medel. En möjlighet att använda referensräntor innebär att
försäkringsbolagen — som i många fall slutat att ge krediter till
rörlig ränta efter att den nya konsumentkreditlagen trätt i kraft — ges
bättre förutsättningar att erbjuda ränterörliga krediter.
Det finns alltså betydande fördelar med en regel som gör det
möjligt att knyta krediträntan till svängningar i en referensränta.
Några påtagliga nackdelar med en sådan regel synes inte finnas. För
kreditgivaren kan visserligen en fast koppling till en referensränta
medföra vissa ränterisker. Om de faktiska kostnaderna ökar mer än
som motsvaras av en höjd referensränta, försämras kreditgivarens
vinstmarginal. I speciella fall kan variationer i referensräntan
medföra att den avtalade räntan måste sänkas, fastän kreditgivarens
kostnader för krediten ökat. Om det är frivilligt att använda referens-
räntealtemativet och om kreditgivaren därtill ges möjlighet att välja
en referensränta som passar för den aktuella kredittypen (se avsnitt
2.3), är ränteriskerna normalt förhållandevis små. Det finns dock
anledning att ta upp frågan om kreditgivaren bör ha möjlighet att
gardera sig i avtalet mot sådana risker. Jag återkommer till denna
fråga (avsnitt 2.5).
Också konsumenten utsätts för vissa ränterisker om krediträntan
knyts till en referensränta. Riskerna består i att referensräntan kan
utvecklas på ett sätt som innebär högre räntekostnader än om
krediträntan i stället hade ändrats enligt bestämmelserna i 11 § andra
10
stycket första meningen. I exceptionella situationer kan en referens- Prop. 1993/94:55
ränta nå extremt höga nivåer. Dessa risker är dock relativt be-
gränsade. Sålunda torde referensräntans utveckling endast i undan-
tagsfall vara, i den nu angivna meningen, påtagligt oförmånlig för
konsumenten. Jämfört med de avtal där räntan är bunden under en
längre tid är ränteriskerna normalt betydligt mindre.
Om referensräntan utvecklas på ett för konsumenten påtagligt
ofördelaktigt sätt, kan tillämpning av avtalsvillkoret i vissa fall vara
oskälig enligt 36 § avtalslagen (se specialmotiveringen).
Nackdelen med konsumentens ränterisker synes med god marginal
uppvägas av de fördelar som konsumenten har av att krediträntan
knyts till en referensränta.
Som jag tidigare redovisat (avsnitt 2.1.1) riktades det starka
invändningar mot den bestämmelse om referensränta som föreslogs
i departementspromemorian Ny konsumentkreditlag (Ds 1990:84).
Invändningarna hänförde sig dock i huvudsak till den omständigheten
att knytningen till en referensränta föreslogs bli obligatorisk. Detta
ansågs medföra oacceptabla ränterisker för kreditgivarna och en fara
för minskad flexibilitet på marknaden med åtföljande fördyringar av
krediterna. I ett system med frivillig referensränta kan, som jag
redan varit inne på, dessa negativa effekter undvikas.
En av de invändningar som riktades mot det tidigare förslaget är
dock relevant även för den regel som jag nu diskuterar. Jag tänker
på den omständigheten att en referensränta kan bli inaktuell och
förlora sitt värde som anknytningsfaktor. Det kan rentav hända att
noteringarna avseende en viss ränta helt upphör. Detta kan orsaka
problem i existerande avtal där räntan i fråga använts som referens-
ränta.
Enligt min mening väger dock denna invändning inte särskilt tungt.
Med de kunskaper som kreditgivarna har om marknaden torde de
normalt kunna välja referensräntor som är aktuella och användbara
under hela kredittiden. Förlorar räntan ändå sin aktualitet, torde
parterna i regel kunna komma överens om en ny anknytningsfaktor
eller om en annan reglering av räntan. Vid tvist får frågan lösas
genom tolkning och utfyllnad av avtalet på vanligt sätt.
Vid beredningen av ärendet i Justitiedepartementet (se avsnitt 1)
har företrädare för kreditgivarna uttalat att i första hand regleringen
i 11 § bör upphävas. Sker inte detta bör det, enligt kreditgivarna,
införas en möjlighet att knyta krediträntan till en referensränta.
Konsumentverket, Finansinspektionen och Konkurrensverket har
förklarat sig vara positiva till en regel om referensränta, Finansin-
spektionen dock med visst förbehåll (se avsnitt 2.5).
11
Min slutsats är att det bör införas en regel om referensränta i Prop. 1993/94:55
konsumentkreditlagen.
Mitt förslag: Som referensränta får parterna välja varje ränta som
kreditgivaren inte har något betydande inflytande över.
Skälen för mitt förslag: Det naturliga torde i regel vara att som
referensränta välja antingen någon offentligrättsligt fastställd ränta
eller någon av de etablerade och officiellt noterade marknads-
räntorna. Den i andra sammanhang vanligaste referensräntan är
fortfarande det av Riksbanken fastställda diskontot. Hänvisningar till
diskontot förekommer i bl.a. ett flertal lagar och standardavtal.
Andra räntor som förekommer relativt allmänt som referensräntor i
Sverige är den av Riksgäldskontoret fastställda statsskuldräntan samt
marknadsräntorna på statsobligationer och statsskuldväxlar liksom de
s.k. STIBOR-räntorna (Stockholm Interbank Offered Rate).
En särskild fråga är om det i lagen behöver ställas upp några be-
gränsningar i fråga om vilka referensräntor som får användas i
konsumentkreditavtal.
Självfallet kan kreditgivaren inte få välja en referensränta som han
själv kan bestämma fritt över, exempelvis nyutlåningsräntan för en
kredittyp som han erbjuder. Inte heller bör som referensränta kunna
användas en ränta som kreditgivaren har någon nämnvärd möjlighet
att påverka på annat sätt.
I det förslag om referensränta som lades fram i departementspro-
memorian Ny konsumentkreditlag (Ds 1990:84) angavs att som
referensränta skulle användas en ränta "som kreditgivaren saknar
inflytande på". Mot en sådan regel kan invändas att åtminstone de
största kreditgivarna har ett visst, om än i regel litet, inflytande på
de räntor som förekommer på penningmarknaden. Eftersom dessa
räntor sätts på en i allt väsentligt fri marknad och även i övrigt synes
vara lämpliga som referensräntor för vissa typer av krediter, bör den
omständigheten att vissa kreditgivare kan obetydligt påverka räntorna
inte hindra att de används som referensräntor.
Det sagda innebär att valet av ränta lämpligen bör styras genom en
föreskrift om att kreditgivaren inte får ha något "betydande in-
flytande" över referensräntan. I specialmotiveringen diskuteras
tolkningen av detta uttryck närmare.
12
Det kan vidare sättas i fråga om friheten att välja referensränta bör Prop. 1993/94:55
begränsas så att endast vissa bestämda räntor kan användas,
exempelvis de räntor som "noteras officiellt". En sådan bestämmelse
skulle, som Konsumentverkets företrädare framhållit under be-
redningen i Justitiedepartementet (jfr avsnitt 1), ha den fördelen för
konsumenten att han alltid lätt kan följa referensräntans utveckling
och att han därmed kan kontrollera att räntan för krediten ändras i
enlighet med vad som föreskrivits i avtalet. En begränsning skulle
också kunna utformas så att vissa räntor som kan anses mindre
lämpliga som referensräntor i konsumentkreditavtal diskvalificeras.
En nackdel med att tillåta endast vissa räntor är emellertid att det
minskar kreditgivarens möjligheter att välja en ränta som passar för
den aktuella krediten. Därmed ökar ränterisken, dvs. risken för att
krediträntan utvecklas på ett sätt som illa motsvarar kreditgivarens
kostnader för krediten (se avsnitt 2.2). När det tidigare nämnda
förslaget om referensränta lades fram (se Ds 1990:84) framhölls från
flera håll, bl.a. Riksbanken och Bankinspektionen, vikten av att det
inte introduceras nya ränterisker för kreditinstituten.
En svårighet är vidare att bestämma vilka räntor som skall få
användas som referensräntor. Kriteriet "officiellt noterad" är mindre
lämpligt av den anledningen att flera etablerade räntor är officiellt
noterade endast i den meningen att privata företag och media väljer
att ge offentlighet åt dem. Tänkbart vore att inskränka valrätten till
"offentligrättsligt fastställda" räntor, bl.a. diskontot och den s.k.
statsskuldräntan. En sådan regel innebär dock en kraftig begränsning
i valrätten och medför betydande ränterisker i många fall. Det skulle
säkerligen medföra att många kreditgivare ansåg sig inte kunna
använda referensräntealternativet. Att märka är vidare att de
offentligrättsligt fastställda räntorna i realiteten bestäms helt och
hållet på grundval av vissa marknadsräntor.
Under beredningen i Justitiedepartementet har Finansinspektionen
och Konkurrensverket, liksom kreditgivarna, betonat de fördelar som
finns med en frihet i fråga om val av referensränta.
Med hänsyn till vad jag sålunda har anfört samt till att kredit-
givarna knappast har något intresse av att välja en olämplig referens-
ränta, finns det enligt min mening inte tillräckliga skäl att begränsa
parternas frihet vad gäller val av referensränta. Konsumentens
intresse av insyn och kontrollmöjligheter bör kunna tillgodoses på ett
tillfredsställande sätt genom att kreditgivaren lämnar tydlig in-
formation (se specialmotiveringen).
Även när det tidigare förslaget om referensränta presenterades (se
Ds 1990:84 s. 83) gjordes bedömningen att det kunde överlämnas åt
13
kreditgivarna att välja referensränta. På denna punkt hade remissin- Prop. 1993/94:55
stanserna inte några invändningar.
Det bör sålunda överlämnas åt avtalsparterna själva — i praktiken
kreditgivaren — att välja en referensränta som passar för det aktuella
kreditavtalet. Det innebär bl.a. att kreditgivaren kan välja en
referensränta som utgör en sammanvägning på visst sätt av två eller
flera räntor. Jag har tidigare nämnt att det naturligtvis finns an-
ledning att välja en referensränta som kan förväntas behålla sin
aktualitet under hela kredittiden.
Min bedömning: I lagen behöver inte anges närmare hur räntan
för krediten skall knytas till referensräntan.
Skälen för min bedömning: Det är ofta inte praktiskt lämpligt,
eller ens möjligt, att låta krediträntan variera på exakt samma sätt
som referensräntan. En sådan anknytning är visserligen möjlig om
exempelvis diskontot används som referensränta, men den är
praktiskt ohanterlig om det hänvisas till någon av de räntor som
förekommer på penningmarknaden. Dessa ändrar sig ständigt, varför
en avtalsföreskrift om anknytning till en sådan ränta måste precisera
med vilka tidsintervall och på vilket sätt i övrigt variationerna
närmare bestämt skall påverka avtalsräntan.
När det gäller den tidsmässiga anknytningen kan det exempelvis
anges att räntan skall justeras vissa bestämda dagar på året eller vid
de tidpunkter då referensräntan ändrats med minst en viss angiven
andel av en procent sedan den senaste räntejusteringen.
Beträffande storleken på ändringarna kan man tänka sig att en viss
ändring i referensräntan får avspegla sig exakt i krediträntan; en
höjning av referensräntan med exempelvis 0,5 procentenheter ger då
samma höjning av avtalsräntan. Men det är givetvis också möjligt att
avtala att ändringen i krediträntan skall vara mindre eller större än
förändringen i referensräntan.
Inte heller i dessa avseenden krävs, enligt min mening, någon
särskild reglering i lagen. Kreditgivarna kan förväntas formulera
räntevillkoren på ett sådant sätt att det tydligt framgår hur räntan
skall ändras. Allt annat måste för övrigt anses stå i strid med god
kreditgivningssed. Att avtalsvillkoren blir klara och tydliga är
självfallet väsentligt från konsumentsynpunkt, inte minst därför att
14
konsumenten bör kunna kontrollera relativt lätt att räntan ändras på Prop. 1993/94:55
det sätt som avtalet föreskriver. I specialmotiveringen diskuteras
kreditgivarens skyldigheter enligt god kreditgivningssed att göra det
lätt för konsumenten att själv beräkna räntan.
Anknytningen till referensräntan måste utformas på ett sådant sätt
att ändringarna i krediträntan blir konsekventa i förhållande till
ändringarna i referensräntan och så att konsumenten inte missgynnas.
Att dessa krav gäller får anses följa redan av en regel som före-
skriver att räntan skall ändras "i anslutning till" ändringar i en
referensränta.
Att ändringarna i krediträntan skall vara konsekventa i förhållande
till ändringarna i referensräntan bör inte hindra att det i avtalet
bestäms att räntan inte skall överstiga en viss nivå. Det är i princip
i konsumenternas intresse att det på det sättet går att skaffa sig en
försäkring mot hög ränta. På samma sätt bör det vara möjligt att i
avtalet bestämma en miniminivå för räntan. En reglering som tillåter
"räntetak" men förbjuder "räntegolv" blir komplicerad och svår att
tillämpa. Framgår miniminivån för räntan klart av avtalet, får
dessutom rimliga anspråk på förutsebarhet och begriplighet anses
uppfyllda.
Att konsumenten inte får missgynnas vid tillämpning av ett
avtalsvillkor om referensränta följer av bestämmelsen i nuvarande
tredje stycke i 11 § konsumentkreditlagen. Jag återkommer till detta
i specialmotiveringen.
Mitt förslag: Även om räntan knyts till en referensränta får
avsteg ibland göras från denna koppling. Detta får ske om
förutsättningarna för sådana avsteg anges i avtalet och om
förutsättningarna bestäms på ett sådant sätt att undantaget inte blir
mindre förmånligt för konsumenten än för kreditgivaren. Be-
stämmelserna i 11 § andra stycket skall iakttas.
Skälen för mitt förslag: Om det införs en regel av innebörd att
krediträntan får ändras i anslutning till variationer i en referensränta,
uppkommer frågan om det bör vara möjligt att i vissa fall ändra
räntan mer eller mindre än som följer av kopplingen till referens-
räntan.
Från kreditgivarhåll har under beredningen av ärendet hävdats att
15
en regel om referensränta måste förses med en "ventil" som innebär Prop. 1993/94:55
att det går att ta hänsyn även till kreditgivarens faktiska kostnader för
krediten. Regleringen har sagts i annat fall inte bli praktiskt an-
vändbar. Sålunda har kreditgivarna menat att de måste ges rätt att i
kreditavtalen införa en undantagsklausul som gör det möjligt att
avvika från referensräntan i åtminstone de fall då kostnadsutveck-
lingen jämfört med referensräntan är påfallande negativ; utan en
sådan ventil uppkommer ränterisker som är oacceptabla särskilt för
bostadsinstituten men också för bankerna och övriga kreditinstitut.
Finansinspektionen har instämt i kravet på en regel som gör det
möjligt att i vissa fall komma ifrån en strikt koppling till en referens-
ränta. Enligt inspektionen innebär referensränteklausuler annars
alltför stora ränterisker för instituten.
Konsumentverket har förklarat sig ha förståelse för behovet av
någon form av undantagsmöjlighet men har pekat på utvägen att med
tillämpning av regeln i 36 § avtalslagen förhindra oskäliga verk-
ningar. Enligt kreditinstituten och Finansinspektionen kan emellertid
denna regel inte anses räcka för att ge kreditgivarna tillräckligt skydd
mot ränteriskerna.
Jag instämmer i allt väsentligt i de synpunkter som kreditgivarna
och Finansinspektionen har gett uttryck för. Kreditgivarna bör ha
möjlighet att gardera sig mot de ränterisker som annars uppkommer
genom att krediträntan kopplas till en referensränta. Det torde vara
möjligt att utforma en "ventil" på ett sådant sätt att kreditgivarens
fördelar med en referensränteklausul (se avsnitt 2.2) inte går
förlorade.
En förutsättning för att undantag skall kunna göras från kopplingen
till referensräntan bör vara att kreditavtalet uttryckligen tillåter detta.
I andra fall bör den avtalade anknytningen till referensräntan följas
strikt.
När det gäller frågan om vilka krav som i övrigt bör ställas för att
kopplingen till referensräntan skall kunna släppas, bör utgångspunkt
tas i gällande rätt. Som Finansbolagens Förening har påpekat får
nuvarande regler anses ge utrymme för avtalsvillkor som innebär
dels att räntan som huvudregel skall variera med en referensränta,
dels att räntan skall ändras på annat sätt, om referensräntan inte
speglar kreditgivarens kostnader för krediten. En förutsättning för att
ett sådant avtalsvillkor skall gälla är dock att det inte ger utrymme
för andra ändringar till konsumentens nackdel än sådana som är
tillåtna enligt 11 § andra stycket konsumentkreditlagen. Ytterligare
en förutsättning är att villkoret utformas på ett sådant sätt att räntan
inte systematiskt kommer att ändras mer till kreditgivarens fördel än
16
till hans nackdel. I annat fall får det anses oskäligt enligt 36 § Prop. 1993/94:55
avtalslagen. Det betyder främst att avvikelser från referensräntan
skall göras inte bara när kostnaderna är högre än som speglas av
referensräntan utan också när de är lägre.
Med en regel som möjliggör att krediträntan knyts fullt ut till en
referensränta förändras rättsläget på det sättet att räntan ibland får
ändras till konsumentens nackdel även om det inte kan motiveras av
sådana kostnadsökningar som anges i 11 § andra stycket första
meningen och även om det inte rör sig om en sådan bostadskredit
som beskrivs i andra meningen i det stycket. Frågan är om det även
i ett sådant rättsläge bör finnas utrymme för kreditgivaren att ändra
räntan på grund av kostnadsutvecklingen eller om det läget ger
anledning att vara mera restriktiv med att tillåta sådana ändringar.
En möjlighet att avvika från kopplingen till referensräntan innebär
nackdelar för konsumenten från förutsebarhetssynpunkt. Det blir
också svårare för konsumenten att följa och kontrollera ränteändring-
arna. Fördelarna med en referensränteklausul går därmed till viss del
förlorade. Under förutsättning att klausulen utformas på ett sådant
sätt att den behandlar parterna lika innebär den emellertid också vissa
fördelar för konsumenten. Denne får, på samma sätt som kredit-
givaren, en "försäkring" mot de ränterisker som följer av att
referensräntan kan utvecklas påtagligt oförmånligt. Härtill kommer
att krediterna bör bli billigare än annars, eftersom kreditgivarna inte
behöver kompensera sig för ränterisken.
De nu angivna nackdelarna och fördelarna för konsumenten
uppkommer redan i dag i det fall att en referensränteklausul
innehåller en "ventil" för kostnadsutvecklingen. Som jag tidigare
framhållit finns det i princip inte något hinder enligt gällande rätt
mot sådana "ventiler". Jag kan inte finna att det nya rättsläge som
uppkommer om referensränteklausuler genomgående blir tillåtna ger
anledning att vara mera restriktiv mot avsteg från kopplingen till
referensräntan. "Ventiler" för kostnadsutvecklingen kan inte heller
allmänt sett anses vara särskilt besvärande från konsumentskyddssyn-
punkt.
Eftersom "ventiler" under vissa förutsättningar får användas redan
enligt gällande rätt, skulle det vidare bereda stora svårigheter från
rättssystematisk synpunkt att för vissa andra fall begränsa möjlig-
heterna att göra avsteg från referensräntan. Även i rättstillämpningen
skulle detta föranleda svårigheter.
Min slutsats är att räntesatsen, även om den knutits till en referens-
ränta, bör kunna ändras på grundval av förändringar i kreditgivarens
kostnader. Detta bör dock kunna ske bara om förutsättningarna för
17
sådana ändringar anges i avtalet och om konsumenten därvid inte
missgynnas. Bestämmelserna i 11 § andra stycket skall givetvis
iakttas vid räntehöjningar.
Det sist anförda betyder visserligen att "ventilen" får mindre
betydelse för de kreditgivare, såsom försäkringsbolagen, som inte har
några upplåningskostnader utan i stället lånar ut egna medel (se
avsnitt 2.2). För dessa kreditgivare har dock inte ränteriskerna
samma betydelse som för andra kreditgivare. Konkurrenshänsyn får
anses tillräckligt väl tillgodosedda genom att förslaget ger för-
säkringsbolagen möjlighet att knyta utlåningsräntoma till någon
referensränta som speglar alternativkostnaden för krediten.
Jag vill till sist framhålla att det är angeläget att tillsynsmyndig-
heterna noga följer tillämpningen av sådana undantagsklausuler som
jag nu har behandlat och ingriper om det visar sig att vissa kredit-
givare utnyttjar dem ensidigt till sin egen fördel. Kreditgivarna måste
vara beredda att på förfrågan redovisa för kredittagare och till-
synsmyndigheter vilka överväganden som ligger till grund för att
anknytningen till referensräntan i olika fall behållits resp, släppts.
Prop. 1993/94:55
Mitt förslag: I de fall då räntan ändras på grund av enbart
ändringar i en referensränta skall konsumenten underrättas om
ränteändringen senast i samband med nästa avisering eller
kontoutdrag.
Skälen för mitt förslag: I 13 § konsumentkreditlagen finns
bestämmelser om kreditgivarens skyldighet att underrätta
konsumenten om bl.a. ränteändringar. Underrättelse skall lämnas
senast när ändringen börjar gälla.
När räntan knyts till en referensränta kommer den i regel att ändras
automatiskt. Bestämmelserna i 13 § är inte anpassade till den
situationen. Det bör därför göras ett tillägg i paragrafen. För de fall
då räntan ändras enbart på grund av ändringar i en referensränta bör
det vara tillräckligt att konsumenten får information om ränteändring-
en senast i samband med nästa avisering eller kontoutdrag.
Om räntan i avtalet knutits till en referensränta som huvudregel
men kreditgivaren ändrar räntan med stöd av en undantagsklausul (se
avsnitt 2.5), bör kreditgivaren vara skyldig att underrätta konsumen-
ten om ränteändringen innan den börjar tillämpas. Den allmänna
18
regeln i 13 § om tidpunkten för underrättelse bör således gälla i detta Prop. 1993/94:55
fall.
I det sistnämnda fallet får det vidare anses följa av god kredit-
givningssed att kreditgivaren lämnar information om anledningen till
att undantagsklausulen tillämpas.
Den föreslagna lagändringen bör kunna träda i kraft den 1 januari
1994.
Enligt allmänna principer inom kontraktsrätten blir en ny lagregel,
om inte annat sägs, tillämplig endast i fråga om avtal som har ingåtts
efter ikraftträdandet. När det gäller den nu aktuella regeln kunde det
finnas en fördel med att göra den tillämplig även i fråga om sådana
avtal som har ingåtts efter konsumentkreditlagens ikraftträdande men
innan ändringen träder i kraft. En övergångsregel med den in-
nebörden skulle sålunda medföra att rättsläget blev klarlagt och att
de klausuler om referensränta som tillkommit efter det att konsu-
mentkreditlagen trätt i kraft skulle anses giltiga helt enligt sin
lydelse.
Emellertid skulle en övergångsregel av nu nämnt slag även medföra
nackdelar. Det kan, som jag tidigare sagt, finnas referens-
ränteklausuler som avviker från de nuvarande bestämmelserna i 11 §
konsumentkreditlagen och som därför inte får tillämpas till konsu-
mentens nackdel (jfr prop. 1991/92:83 s. 117). En övergångsregel
som den skisserade skulle ändra rättsläget och därmed innehållet i
avtalet. Att innehållet i avtalet ändras i efterhand är olämpligt av
flera skäl. Det skulle bl.a. i vissa fall kunna medföra ekonomiska
förluster för konsumenten. Några sådana särskilda skäl som i vissa
andra sammanhang funnits för att med lagstiftning ingripa i bestående
avtalsförhållanden (se exempelvis prop. 1988/89:89 s. 20 f. och
prop. 1990/91:193 s. 9 f.) finns inte i detta fall.
Den nya regeln bör därför gälla endast beträffande avtal som har
träffats efter ikraftträdandet. För att ingen oklarhet skall uppstå bör
det i en övergångsregel anges att äldre föreskrifter gäller för avtal
som har ingåtts tidigare.
Den ändring som föreslås torde inte medföra några kostnader för det
allmänna. Tvärtom kan det förväntas att den medför viss arbetsbe-
19
sparing för tillsynsmyndigheterna, främst Finansinspektionen. En Prop. 1993/94:55
föreskrift enligt vilken räntan knyts till en referensränta bör nämligen
vara lättare att tolka än många andra avtalsvillkor om rörlig ränta
och medföra färre tvister.
Inte heller för banker eller andra kreditgivare torde ändringen
medföra några beaktansvärda kostnader. Också för dem gäller att det
snarare blir fråga om vissa besparingar på grund av att det kan antas
sällan bli tvist rörande räntevillkor som anknyter till en referensränta.
Eftersom sådana räntevillkor är förhållandevis okomplicerade att
tillämpa, bör de dessutom underlätta den praktiska hanteringen av
ränteändringar (jfr avsnitt 2.2).
I enlighet med vad jag har anfört har inom Justitiedepartementet
upprättats förslag till lag om ändring i konsumentkreditlagen
(1992:830).
Lagrådet har granskat förslaget.
Samråd har skett med statsrådet Lundgren.
I propositionen föreslås ett tillägg till 11 § konsumentkreditlagen om
referensränta. Till följd därav föreslås också vissa ändringar i 13 §.
II § Förutsättningarna för ändringar i räntesatsen skall anges i
avtalet.
Räntesatsen får ändras till konsumentens nackdel endast i den
utsträckning som det motiveras av kreditpolitiska beslut, ökade
upplåningskostnader för kreditgivaren eller andra kostnadsökningar
som kreditgivaren inte skäligen kunde förutse när avtalet ingicks. Vid
kredit för bostadsändamål med en sammanlagd löptid om minst 30
år och med en ränta som är bunden under viss del av avtalstiden,
minst tre månader, har dock kreditgivaren, om han har gjort
förbehåll om det i avtalet, rätt att vid utgången av en sådan del av
avtalstiden ändra räntan så att den motsvarar den ränta som kredit-
givaren vid den tidpunkten allmänt tillämpar för nya krediter av
motsvarande slag.
Utan hinder av andra stycket får räntesatsen ändras på visst sätt
i anslutning till ändringar i en referensränta som kreditgivaren inte
har något betydande inflytande över. Ett avtalsvillkor om det får
förenas med ett undantag om att räntesatsen under särskilda förut-
sättningar skall ändras mer eller mindre än som följer av anknyt-
ningen till referensräntan. Undantaget skall bestämmas så att det inte
blir mindre förmånligt för konsumenten än för kreditgivaren. Det
20
skall uppfylla kraven i andra stycket. Prop. 1993/94:55
Kreditgivaren är skyldig att tillämpa ett avtalsvillkor om ränte-
ändringar på samma sätt till konsumentens förmån som till hans
nackdel.
I det nya tredje stycket har tillagts bestämmelser som gör det möjligt
för parterna att knyta ändringar i räntesatsen till en referensränta.
Om avtalet innehåller en föreskrift om det, får räntan ändras i
enlighet med föreskriften i stället för enligt andra stycket. Ändring-
arna i räntesatsen blir då i princip oberoende av sådana omständig-
heter som anges i andra stycket och i stället avhängiga av referens-
räntans upp- och nedgångar. En annan sak är att variationerna i de
räntor som blir aktuella som referensräntor ofta torde ha en sådan
koppling till kreditgivarnas kostnader att skillnaden inte blir särskilt
stor.
Enligt första meningen får sålunda, utan hinder av andra stycket,
räntesatsen ändras på visst sätt i anslutning till ändringar i en
referensränta. Kopplingen till en referensränta måste framgå av
avtalet. Det följer av första stycket i paragrafen.
Parterna får fritt välja vilken ränta som skall användas som
referensränta. Den enda begränsningen är att kreditgivaren inte får
ha något betydande inflytande över den ränta som väljs. Därav följer
naturligtvis att kreditgivaren inte kan välja någon av sina egna in-
eller utlåningsräntor. Inte heller kan som referensränta användas
exempelvis en ränta som bestäms av ett dotterbolag till kreditgivaren.
Däremot kan vilken som helst av de räntor som "sätts av markna-
den" användas som referensränta. Det gäller exempelvis räntan på
statsskuldväxlar och räntan på statsobligationer, liksom de varje dag
fixerade s.k. STIBOR-räntorna. I fråga om dessa räntor kan
visserligen de stora aktörerna på marknaden utöva ett visst in-
flytande. Detta inflytande är dock inte sådant att det kan karakteri-
seras som "betydande". Kreditgivarens inflytande bör anses be-
tydande i paragrafens mening endast om han genom eget agerande
kan åstadkomma ändringar i räntan som ter sig mer än marginella
och som påverkar krediträntan på ett för konsumenten betydelsefullt
sätt.
Vidare kan de räntor användas som fastställs genom offentligrätts-
ligt reglerade beslut, exempelvis diskontot och statslåneräntan. I
princip står det också fritt för kreditgivaren att välja någon egen
variant, exempelvis en ränta som fastställs genom en sammanvägning
av två eller flera officiellt noterade räntor. Om utvecklingen av
referensräntan inte kan följas i tidningarna eller på något annat
lättillgängligt sätt, måste kreditgivaren dock anses skyldig att lämna
21
tydlig information till konsumenten om referensräntan och dess Prop. 1993/94:55
svängningar. En sådan informationsskyldighet får anses följa av
kravet på god kreditgivningssed (se 5 § konsumentkreditlagen).
I bestämmelsen uppställs inte något krav i fråga om det sätt på
vilket den avtalade räntan närmare bestämt skall knytas till referens-
räntan. Det fordras endast att avtalsräntesatsen ändras "i anslutning
till" referensräntan. Detta krav får anses uppfyllt om avtalsräntan
följer referensräntan på ett konsekvent och därmed i princip
kontrollerbart sätt såväl tidsmässigt som beräkningsmässigt. Sålunda
kan det föreskrivas exempelvis att räntan skall ändras med vissa
bestämda tidsintervall eller varje gång som en viss minsta ändring
skett i referensräntan sedan den senaste justeringen av krediträntan.
Sådana tidsbestämningar kan också kombineras. I fråga om ändring-
ens storlek kan det anges exempelvis att ändringarna skall exakt
motsvara ändringarna i referensräntan eller att de skall motsvara en
viss andel av referensräntans upp- och nedgångar.
Det finns alltså inte något hinder mot villkor som innehåller att
endast en del av förändringarna i referensräntan skall slå igenom på
den avtalade räntan eller att förändringen i den avtalade räntan skall
vara större än i referensräntan. Inte heller finns det något hinder mot
exempelvis klausuler som anger att avtalsräntan skall ändras med
vissa tidsintervall och därvid stå i en viss proportion till ett me-
delvärde för referensräntan under en viss angiven tidsperiod.
Parterna kan alltså fritt bestämma över anknytningen till referens-
räntan under den enda förutsättningen att avtalsräntan följer referens-
räntan på ett konsekvent sätt. Däri ligger bl.a. att nedgångar i princip
måste avspegla sig i den avtalade räntan på samma sätt som
uppgångar. Ingenting hindrar att parterna i avtalet anger en högsta
eller en lägsta räntesats för krediträntan, dvs. att de föreskriver att
räntesatsen skall variera med referensräntan bara upp till ett "tak"
eller ner till ett "golv".
Av kravet på god kreditgivningssed får anses följa att konsumenten
skall kunna beräkna krediträntan på egen hand utan stora svårigheter.
Sättet att beräkna räntan får därför inte vara alltför komplicerat.
Vidare krävs att det underlag som konsumenten behöver för att
kunna göra beräkningarna finns allmänt tillgängligt eller tillhanda-
hålls honom av kreditgivaren. Kreditgivaren bör, om uträkningen
annars kan antas bereda konsumenten problem, tillhandahålla en
"nyckel" för beräkning av räntan.
Vid tillämpning av en avtalsklausul om anknytning till en referens-
ränta kan i vissa fall regeln i ijärde stycket — tidigare tredje stycket
— behöva observeras. Enligt den bestämmelsen är kreditgivaren
22
skyldig att tillämpa ett avtalsvillkor om ränteändringar i samma ut- Prop. 1993/94:55
sträckning till konsumentens förmån som till hans nackdel. Normalt
bestäms krediträntan mer eller mindre automatiskt på grund av
knytningen till referensräntan. Det kan emellertid förekomma att
kreditgivaren förbehåller sig en viss frihet med avseende på ränteänd-
ringarna, exempelvis på så sätt att det föreskrivs i avtalet att
räntesatsen får — men inte måste — ändras vid vissa förändringar
i referensräntan. Bestämmelsen i fjärde stycket medför att kredit-
givaren inte kan välja att höja räntan när avtalet så medger men
underlåta att sänka den i motsvarande fall. Även i övrigt är kredit-
givaren förhindrad att tillämpa villkoret på ett sätt som gynnar
honom på konsumentens bekostnad.
I andra - fjärde meningarna finns bestämmelser som öppnar en
möjlighet att i vissa fall gå ifrån anknytningen till referensräntan.
Reglerna har tillkommit för att kreditgivarna skall kunna undgå de
ränterisker som annars finns när räntan kopplas till en referensränta.
I bestämmelserna ställs vissa krav för att anknytningen till
referensräntan skall få släppas. Avsikten med dessa krav är att så
långt som möjligt tillgodose konsumentens intressen, dels av att
räntan inte fastställs ensidigt av kreditgivaren, dels av att reglerna
ger någorlunda god förutsebarhet.
Det förutsätts för det första att avtalet innehåller en föreskrift om
att anknytningen till referensräntan kan släppas i vissa fall. Detta
krav följer av första stycket i paragrafen. Innehåller avtalet en
referensränteklausul men saknas en sådan undantagsföreskrift som nu
sagts, finns det alltså i princip ingen möjlighet att gå ifrån referens-
räntan. Jag återkommer längre fram till frågan i vad mån
bestämmelserna i 36 § avtalslagen kan bli tillämpliga i sådana fall.
Av andra meningen framgår att undantaget skall ange de "särskilda
förutsättningar" då anknytningen till referensräntan skall överges.
Det räcker alltså inte med exempelvis en föreskrift om att "avvikel-
ser från referensräntan får ske". Förutsättningarna måste preciseras
på ett sådant sätt att det blir möjligt för utomstående, t.ex. till-
synsmyndigheterna och domstolar, att bedöma om förutsättningarna
är uppfyllda. Det kan därför inte vara tillräckligt med en hänvisning
till exempelvis "särskilda skäl".
Avtalet måste vidare innehålla en precisering av den nya be-
räkningsmodell för räntan som skall användas om kopplingen till
referensräntan släpps. Det följer av första stycket i paragrafen.
Förutsättningarna för att avvika från referensräntan skall, enligt
tredje meningen, bestämmas på ett sådant sätt att undantaget inte blir
mindre förmånligt för konsumenten än för kreditgivaren. Ett sådant
23
krav följer i viss utsträckning redan av 36 § avtalslagen. Den här Prop. 1993/94:55
intagna föreskriften är dock preciserad på ett annat sätt och avses gå
något längre. Konsumenten får anses missgynnad på angivet sätt inte
bara när förutsättningarna är så bestämda att det finns en materiell
obalans till kreditgivarens favör utan också när kreditgivaren får
alltför stor frihet att själv avgöra när förutsättningarna är uppfyllda.
Bestämmelsen innebär bl.a. att kreditgivaren inte kan föreskriva att
referensräntan skall följas "utom när kostnaderna för krediten ökar
mer än som motsvaras av ändringar i referensräntan" e.d. Inte heller
kan det föreskrivas i avtalet att referensräntan skall frångås "när
kreditgivaren bedömer det motiverat" eller " i enlighet med kredit-
givarens praxis".
Något hinder mot att förutsättningarna preciseras på ett sätt som
innebär att konsumenten gynnas finns inte.
I fjärde meningen anges att ett undantag skall uppfylla kraven i
andra stycket. Det betyder — med bortseende från de bostadskrediter
som behandlas i andra meningen i andra stycket — att räntesatsen,
när anknytningen till referensräntan frångås, inte kan höjas mer än
som motiveras av kreditpolitiska beslut, ökade upplåningskostnader
eller andra kostnadsökningar som inte skäligen kunde förutses när
avtalet ingicks. Sålunda kan inte räntan höjas exempelvis på grund
av att säkerheten för krediten har försämrats eller för att kredit-
givaren skulle vilja förbättra sina vinstmarginaler på krediten.
Som jag tidigare framhållit måste det finnas uttryckligt stöd i
avtalet för att avvika från referensräntan. Finns det ingen föreskrift
om det, skall den avtalade kopplingen till referensräntan följas strikt.
I vissa situationer kan dock en sådan strikt tillämpning av ett villkor
om referensränta medföra oskäliga konsekvenser för konsumenten.
Då kan villkoret jämkas med stöd av 36 § avtalslagen. Det kan bli
aktuellt exempelvis när referensräntan under en period varit extremt
hög på grund av exceptionella förhållanden.
I vissa fall torde även kreditgivaren med framgång kunna hävda att
en tillämpning av ett villkor om referensränta skulle vara oskälig
enligt 36 § avtalslagen.
13 § Kreditgivaren skall underrätta konsumenten om ränteändringar
och avgiftsändringar. Utom vid ränteändringar som beror enbart på
ändringar i en referensränta skall underrättelse lämnas senast när
ändringen börjar gälla, antingen genom ett särskilt meddelande till
konsumenten eller genom annonsering i dagspressen. Sker under-
rättelsen genom annonsering, skall meddelande om ändringen också
lämnas när nästa avisering eller kontoutdrag sänds till konsumenten.
Vid ränteändringar som beror enbart på ändringar i en referens-
ränta skall underrättelse lämnas genom ett meddelande till konsumen-
24
ten senast i samband med nästa avisering eller kontoutdrag.
Prop. 1993/94:55
Paragrafen har ändrats som en följd av att parterna genom tillägget
i 11 § får möjlighet att knyta krediträntan till en referensränta. I
första stycket har i andra meningen gjorts ett undantag för sådana
ränteändringar som beror enbart på ändringar i en referensränta.
Sådana ränteändringar sker normalt med automatik, varför det inte
kan krävas att besked om ändringen lämnas senast när den börjar
gälla.
I andra stycket har tagits in en ny regel om kreditgivarens
underrättelseskyldighet vid ränteändringar som beror enbart på
ändringar i en referensränta. Sådana ränteändringar skall kredit-
givaren informera om senast i samband med nästa avisering eller
kontoutdrag. Information skall alltså sändas senast i samband med
den första avisering eller det första kontoutdrag som skickas till
konsumenten efter att ränteändringen gjorts.
I de fall då räntan ändras med tillämpning av en sådan klausul som
beskrivs i 11 § tredje stycket andra meningen, dvs. med avvikelse
från den anknytning som annars gäller till en referensränta, gäller
den allmänna regeln om att underrättelse skall lämnas innan
ändringen börjar gälla.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994. Äldre föreskrifter gäller
dock i fråga om kreditavtal som har ingåtts före ikraftträdandet.
I enlighet med allmänna principer inom kontraktsrätten skall äldre
föreskrifter gälla i fråga om kreditavtal som har träffats innan den
nya regeln trätt i kraft. Det betyder att klausuler om referensränta
som intagits i konsumentkreditavtal under år 1993 skall bedömas
enligt 11 § i dess lydelse före den 1 januari 1994. Det kan innebära
att vissa sådana klausuler inte får åberopas mot konsumenten (jfr
avsnitt 2.2).
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regering-
en föreslår riksdagen att anta förslaget till lag om ändring i konsu-
mentkreditlagen (1992:830).
25
6 Beslut Prop. 1993/94:55
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och
beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta det förslag
som föredraganden har lagt fram.
26
Prop. 1993/94:55
Bilaga 1
Härigenom föreskrivs att 11 § konsumentkreditlagen (1992:830)
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Förutsättningarna för ändringar i räntesatsen skall anges i avtalet.
Räntesatsen får ändras till konsumentens nackdel endast i den
utsträckning som det motiveras av kreditpolitiska beslut, ökade
upplåningskostnader för kreditgivaren eller andra kostnadsökningar
som kreditgivaren inte skäligen kunde förutse när avtalet ingicks. Vid
kredit för bostadsändamål med en sammanlagd löptid om minst 30
år och med en ränta som är bunden under viss del av avtalstiden,
minst tre månader, har dock kreditgivaren, om han har gjort
förbehåll om det i avtalet, rätt att vid utgången av en sådan del av
avtalstiden ändra räntan så att den motsvarar den ränta som kredit-
givaren vid den tidpunkten allmänt tillämpar för nya krediter av
motsvarande slag.
Om parterna har avtalat att
räntesatsen skall ändras på visst
sätt i anslutning till ändringar i
en referensränta som kreditgiva-
ren inte har något betydande
inflytande över, gäller avtalsvill-
koret utan hinder av andra
stycket. Ett sådant avtalsvillkor
får förenas med ett undantag om
att räntesatsen under särskilda
förutsättningar skall ändras mer
eller mindre än som följer av
den avtalade anknytningen till
Senaste lydelse 1993:214.
27
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
referensräntan. Förutsättningar-
na skall anges i avtalet och
bestämmas så att undantaget inte
blir mindre förmånligt för konsu-
menten än för kreditgivaren. För
ett sådant undantag gäller andra
stycket.
Kreditgivaren är skyldig att tillämpa ett avtalsvillkor om ränte-
ändringar på samma sätt till konsumentens förmån som till hans
nackdel.
Prop. 1993/94:55
Bilaga 1
13 §
Kreditgivaren skall underrätta
konsumenten om beslutade
ränteändringar och avgiftsän-
dringar. Underrättelse skall
lämnas senast när ändringen
börjar gälla, antingen genom ett
särskilt meddelande till konsu-
menten eller genom annonsering
i dagspressen. Sker underrättel-
sen genom annonsering, skall
meddelande om ändringen också
lämnas när nästa avisering eller
kontoutdrag sänds till konsumen-
ten.
Kreditgivaren skall underrätta
konsumenten om ränteändringar
och avgiftsändringar. Utom vid
ränteändringar som beror enbart
på ändringar i en referensränta
skall underrättelse lämnas senast
när ändringen börjar gälla,
antingen genom ett särskilt med-
delande till konsumenten eller
genom annonsering i dagspres-
sen. Sker underrättelsen genom
annonsering, skall meddelande
om ändringen också lämnas när
nästa avisering eller kontoutdrag
sänds till konsumenten.
Vid ränteändringar som beror
enbart på ändringar i en refe-
rensränta skall underrättelse
lämnas senast i samband med
nästa avisering eller kontout-
drag.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994. Äldre föreskrifter
gäller dock i fråga om kreditavtal som har ingåtts före ikraftträdan-
det.
28
LAGRÅDET
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1993-09-20
Närvarande: hovrättspresidenten Bo Broomé, justitierådet Bo
Svensson, regeringsrådet Arne Baekkevold.
Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 26 augusti 1993 har
regeringen på hemställan av statsrådet Laurén beslutat inhämta
lagrådets yttrande över förslag om referensränta vid konsument-
krediter.
Förslaget har inför lagrådet föredragits av kanslirådet Göran
Lambertz.
Förslaget föranleder följande yttrande av lagrådet:
Lagrådet har i sak ingen erinran mot förslaget till lag om ändring i
konsumentkreditlagen (1992:830). Lagtexten i det nya tredje stycket
i 11 § synes emellertid kunna förenklas något. Reglerna i detta
stycke är att läsa med första stycket i minnet. Av detta framgår att
förutsättningarna för ändring i räntesatsen skall anges i avtalet. Det
är därför överflödigt att i tredje stycket särskilt markera att ränteänd-
ring med anknytning till en referensränta och undantag från denna
norm skall stödjas på bestämmelser i avtalet; detta gäller ändå.
Lagrådet föreslår att tredje stycket får följande lydelse.
"Utan hinder av andra stycket får räntesatsen ändras på visst sätt i
anslutning till ändringar i en referensränta som kreditgivaren inte har
något betydande inflytande över. Ett avtalsvillkor härom får förenas
med ett undantag om att räntesatsen under särskilda förutsättningar
skall ändras mer eller mindre än som följer av anknytningen till refe-
rensräntan. Undantaget skall bestämmas så att det inte blir mindre
förmånligt för konsumenten än för kreditgivaren samt uppfylla
kraven i andra stycket."
Prop. 1993/94:55
Bilaga 2
29
Prop. 1993/94:55
Proposition 1
Propositionens huvudsakliga innehåll 1
Propositionens lagförslag 2
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde
den 30 september 1993 4
1 Inledning 4
2 Allmän motivering 6
2.1 Allmänna utgångspunkter 6
2.1.1 Bakgrund 6
2.1.2 Syftet med lagens bestämmelser om ändring
av räntan 7
2.1.3 Vad innebär en regel om referensränta? 8
2.1.4 Vissa andra frågor som rör konsument-
kreditlagen 9
2.2 Bör en regel om referensränta införas? 9
2.3 Val av referensränta 12
2.4 Hur skall räntan för krediten knytas till referensräntan? 14
2.5 Avsteg från kopplingen till referensräntan 15
2.6 Underrättelse om ändring av räntan 18
2.7 Ikraftträdande m.m. 19
2.8 Kostnader 19
3 Upprättat lagförslag 20
4 Specialmotivering 20
5 Hemställan 25
6 Beslut 26
Bilaga 1 Lagrådsremissens lagförslag 27
Bilaga 2 Utdrag ur protokoll vid lagrådets
sammanträde 1993-09-20 29
30
gotab 45031, Stockholm 1993