Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 7 oktober 1993
Carl Bildt
Birgit Friggebo
I propositionen föreslås en lag om förbud beträffande viss avkodnings-
utrustning. Lagen riktar sig mot yrkesmässig tillverkning och spridning av
sådan avkodningsutrustning som gör det möjligt för innehavaren av utrust-
ningen att utan betalning få tillgång till avgiftsbelagda radio- och TV-pro-
gram. Straffet vid överträdelse föreslås vara böter eller fängelse i högst sex
månader.
1 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 53
Prop. 1993/94: 53
1 Förslag till riksdagsbeslut.................................. 3
2 Lagtext................................................. 4
3 Ärendet och dess beredning................................. 5
4 Olovlig avkodning........................................ 5
4.1 Vad är olovlig avkodning?.................................. 5
4.2 Utländsk lagstiftning...................................... 7
4.3 Skadeverkningar av olovlig avkodning........................ 9
4.4 Skyddsmöjligheter........................................ 10
4.5 Europarådets rekommendation............................... 12
4.6 Yttrandefrihet och informationsfrihet.......................... 12
4.7 Utredningens bedömning av lagstiftningsbehovet................ 14
5 Behov av särskild lagstiftning............................... 14
6 Huvuddragen i lagstiftningen................................ 18
7 Straffsats och vissa lagtekniska frågor.........................21
8 Ikraftträdande och kostnadskonsekvenser......................23
9 Specialmotivering........................................23
Bilagal Utredningens lagförslag................................28
Bilaga 2 Sammanfattning av utredningens förslag och remissyttrandena.. 29
Bilaga 3 Lagrådsremissens lagförslag............................43
Bilaga 4 Lagrådets yttrande....................................44
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 7 oktober 1993 ...... 46
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till lag om förbud
beträffande viss avkodningsutrustning.
Prop. 1993/94: 53
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Härigenom föreskrivs följande.
1 § I denna lag förstås med
kodad sändning som erbjuds mot betalning: en sändning av ljudradio- eller
televisionsprogram som är riktad till allmänheten och där den programbärande
signalen har ändrats i avsikt att programmen skall bli tillgängliga endast för
dem som betalar för programmen (abonnentkretsen),
avkodningsutrustning: en anordning som är konstruerad för att ensam eller
tillsammans med någon annan anordning kunna bereda någon tillgång till
innehållet i en kodad sändning eller är särskilt anpassad för detta ändamål.
2 § Avkodningsutrustning får inte yrkesmässigt eller annars i förvärvssyfte
olovligen tillverkas, överlåtas, hyras ut, installeras eller underhållas i avsikt
att bereda någon utanför abonnentkretsen tillgång till innehållet i en kodad
sändning som erbjuds mot betalning.
3 § Den som uppsåtligen bryter mot 2 § skall dömas till böter eller fängelse i
högst sex månader.
4 § Den som gör sig skyldig till försök till brott enligt denna lag skall dö-
mas till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.
5 § Egendom som varit föremål för brott enligt denna lag skall förklaras för-
verkad, om det inte är uppenbart oskäligt. I stället för egendomen kan dess
värde förklaras förverkat. Även utbytet av ett sådant brott skall förklaras för-
verkat, om det inte är uppenbart oskäligt.
Ett föremål som har använts som hjälpmedel vid brott enligt denna lag eller
dess värde får förklaras förverkat, om det är nödvändigt för att förebygga
brott eller det finns andra särskilda skäl för det.
6 § Åklagare får väcka åtal för brott enligt denna lag endast om åtal av sär-
skilda skäl är påkallat från allmän synpunkt.
Prop. 1993/94: 53
Propositionens
lagförslag
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.
Med stöd av regeringens bemyndigande den 16 november 1989 förordnade
chefen för Justitiedepartementet, hovrättslagmannen Bengt Malmström, att
som särskild utredare göra en översyn av dels straff- och processrättsliga
frågor med anknytning till data- och teleteknikens utveckling, dels motsva-
ande frågor när det gäller olika myndigheters utrednings- och kontrollverk-
samhet. Utredningen antog namnet datastraffrättsutredningen. I utredningens
direktiv (dir. 1989:54) angavs att utredaren skall överväga åtgärder mot för-
säljning och utnyttjande av s.k. piratdekodrar. Om det visade sig vara påkallat
med lagstiftning skulle utredaren lägga fram förslag.
Utredningen lade i december 1992 fram betänkandet Information och den
nya informationsteknologin - straff- och processrättsliga frågor m.m. (SOU
1992:110). Betänkandet innehåller ett förslag till lag om förbud mot viss
dekoderutrustning. När betänkandet sändes ut på remiss delades remissen
upp på så sätt att förslaget till lag om förbud mot viss dekoderutrustning
endast remitterades till vissa remissinstanser och att remisstiden i denna del
gjordes kortare än för betänkandet i övrigt. Efter remisstidens slut har ärendet
överlämnats till Kulturdepartementet i den del som gäller förbud mot viss
dekoderutrustning.
Utredningens förslag till lag om förbud mot viss dekoderutrustning finns i
bilaga 1. I bilaga 2 återges en sammanfattning av utredningens förslag och
remissyttrandena.
Regeringen beslutade den 9 september 1993 att inhämta Lagrådets yttrande
över de lagförslag som finns i bilaga 3. Lagrådets yttrande finns i bilaga 4.
Lagrådet har föreslagit vissa förtydliganden och redaktionella ändringar i
lagtexten. Lagrådets påpekanden kommenteras i avsnitten 5, 6 och i special-
motiveringen (avsnitt 9). Regeringen har i propositionen följt Lagrådets för-
slag.
Kodning av radio- eller TV-program innebär att den utsända signalen för-
ändras på ett sätt som gör att innehållet inte återges på rätt sätt i mottagarna. I
fråga om TV-signaler kan kodningen gälla bilden, ljudet eller båda. För att
programmen skall återges på avsett sätt i mottagaren behövs en särskild
anordning, en avkodare, som innehåller information om hur förvrängningen
har gått till och kan hjälpa mottagaren att tolka signalen rätt. Endast den som
har en lämplig avkodare kan alltså tillgodogöra sig innehållet i ett kodat pro-
gram.
Prop. 1993/94:53
Det kan finnas flera skäl att begränsa tillgången till radio- och TV-pro-
gram. Sändningar från satellit når ofta mycket stora områden, t.ex. större
delen av Europa. Om den som bedriver sändningsverksamheten endast
vänder sig till publiken i en del av området, t.ex. i ett visst land, har han inte
intresse av att förvärva sändningsrättigheter för andra delar av satellitsänd-
ningens täckningsområde. Han kan då välja att koda signalen och endast till-
handahålla avkodare i det land till vilket hans sändningar riktas.
Det finns också exempel på att de vanliga sändamäten för television an-
vänds för kommunikation till slutna grupper på tider då sändningar till all-
mänheten inte förekommer. Sådana sändningar kodas för att ingen utanför
den avsedda mottagargruppen skall kunna få del av dem.
Det vanligaste skälet för att koda program är emellertid att den som svarar
för sändningen vill kunna ta betalt av publiken. Utsändning av program mot
avgift förekommer i dag främst i fråga om television. Även ljudradiosänd-
ningar mot avgift förekommer emellertid, och kan väntas öka i betydelse.
Så kallad betal-TV har ännu så länge främst haft formen av periodiska
abonnemang. Abonnenten betalar för att få tillgång till allt innehåll i en eller
flera TV-kanaler under den tid då abonnemanget består. Betalning för enstaka
program, s.k. pay per view, har diskuterats länge, men ännu inte fått någon
större omfattning i Europa. Den teknik som utvecklas för s.k. digital kom-
primering kan emellertid komma att förbättra förutsättningarna för pay per
view-verksamhet. Den nya tekniken kan t.ex. underlätta att en film sänds
flera gånger parallellt med olika starttidpunkter, så att åskådaren lätt skall
kunna komma in i början av filmen (s.k. near video on demand).
Betal-TV-verksamhet bedrivs dels av programföretag, dels av kabelföre-
tag. Som exempel på programföretag kan nämnas de företag som sänder ut
filmkanalerna Filmnet och TV 1000 över satellit. Enskilda hushåll med egen
parabol kan sluta avtal med respektive bolag och får då tillgång till en avko-
dare under förutsättning att avgift betalas.
Huvuddelen av de hushåll som har tillgång till satellitprogram är anslutna
till kabelnät. Kabelföretagen är skyldiga att tillhandahålla de marksända TV-
program som sänds med stöd av 5 § radiolagen (1966:755) utan kostnad för
själva mottagningen, men de kan ta ut avgift för övriga program. Olika kabel-
företag tillämpar olika principer för prissättning av utbudet. Det är vanligt att
de program som erbjuds mot avgift kodas och att abonnenterna erhåller en
avkodare.
Det förhållandet att kodade program började erbjudas mot avgift medförde
att människor sökte undandra sig avgiften genom att använda avkodare som
inte auktoriserats av programföretagen eller kabelföretagen. Avkodning utan
medgivande av programföretaget eller av den som agerar i dess ställe, kallas i
det följande olovlig avkodning.
De första avkodarna var lätta att göra efter. Mer förfinade konstruktioner
har emellertid tagits i bruk successivt. Moderna avkodare kan styras av de
kodande företagen. När kodningsmönstret ändras kan det nya mönstret signa-
leras till avkodaren. Avkodarna är också adresserbara, dvs. individuella av-
kodare kan kopplas på eller stängas av från det kodande företagets sida.
Prop. 1993/94:53
Styrningen kan ske tillsammans med sändningen eller genom att varje
abonnent får ett datakort, ett s.k. smart-card, som placeras i avkodaren.
Olovlig avkodning kan utföras på flera sätt. Den kan ske genom att en av-
kodare som erhållits från programföretaget används i strid med avtalsvill-
koren. Exempel på sådan hantering är om en avkodare som hyrts för enskilt
bruk placeras i början av ett kabelnät, så att alla som är anslutna till nätet kan
se de kodade programmen. Andra exempel är när en abonnent fortsätter att
använda en avkodare efter hyrestidens slut eller när avkodaren överlåts på
personer med vilka det kodande företaget inte har något avtalsförhållande. En
avkodare kan också modifieras för att det skall bli möjligt att se också andra
program än dem för vilka avtalet gäller.
Den vanligaste formen av olovlig avkodning torde vara användning av
pirattillverkade avkodare. Sådana avkodare kan vara hemmagjorda, eventuellt
utifrån publicerade arbetsbeskrivningar. Oftast tillverkas de emellertid i större
skala och säljs mer eller mindre öppet. För att en pirattillverkad avkodare
skall fungera även efter det att kodningen har ändrats måste avkodaren modi-
fieras. Den som förvärvat en pirattillverkad avkodare är därför beroende av att
leverantören kan tillhandahålla nya kodnycklar när de gamla blivit inaktuella.
Danmark
I Danmark finns ingen lagstiftning som är riktad direkt mot avkodare. I ett fall
har emellertid saluförande av utrustning som gör det möjligt att utan program-
företagets medgivande avkoda betal-TV-program ansetts utgöra en överträ-
delse av marknadsföringslagstiftningen.
Norge
Justitiedepartementet har remitterat ett förslag om ändring av 145 § andra
stycket strafflagen. I bestämmelsen stadgas om straff för den som genom att
bryta en skyddsanordning eller på liknande sätt obehörigt skaffar sig tillgång
till data eller programutrustning som är lagrade eller som överförs genom
elektroniska eller andra tekniska medel. Enligt departementet kan bestämmel-
sen redan nu tillämpas om avkodare används utan medgivande av den som
svarar för kodningen, varvid den som importerar, tillverkar, tillhandahåller
eller installerar utrustningen kan fällas till ansvar för medverkan. Justitie-
departementet föreslår emellertid en ändring med innebörden att den som
obehörigt skaffar andra tillgång till ifrågavarande innehåll skall kunna straffas
som gärningsman. Förslaget har ännu inte lett till lagstiftning.
Finland
Enligt den finländska radiolagen är det förbjudet att inneha utrustning som är
avsedd att avlägsna ett särskilt tekniskt skydd för en radiosändning som inte
är avsedd för innehavaren och som inte är avsedd att bli mottagen av vem
Prop. 1993/94: 53
som helst. En motsvarande bestämmelse finns i telelagen och avser utrustning
som är avsedd att avlägsna ett särskilt tekniskt skydd för telemeddelanden
som förmedlas i ett telenät och som är avsedda att tas emot av någon annan.
Teleförvaltningscentralen kan dock bevilja tillstånd för innehav och använd-
ning av sådan utrustning.
Island
Tillstånd krävs för att inneha mottagningsutrustning för TV-sändningar från
andra satelliter än rundradiosatelliter. För att tillstånd skall meddelas krävs att
satellitägarens medgivande föreligger. Det finns ingen särskild lagstiftning
mot olovlig hantering av avkodningsutrustning.
Frankrike
Olika förfaranden med utrustning som är avsedda att möjliggöra mottagning i
bedrägligt syfte av radio- eller TV-program som tillhandahålls en bestämd
publik mot avgift är straffbara. Straffbarhet gäller tillverkning, import i avsikt
att sälja eller hyra ut, salubjudande, innehav i avsikt att sälja samt försäljning
och installation av sådan utrustning. Även den som beställer, tillverkar,
organiserar eller distribuerar reklam rörande sådan utrustning kan straffas,
liksom den som genom att göra intrång i sändarföretagets rättigheter anordnar
mottagning för annan av program av angivet slag. Förvärv och innehav av
utrustningen är också straffbart. Utrustning m.m. som används vid brott kan
förverkas.
Irland
Enligt 1990 års irländska radiolag är det förbjudet att ta del av en sändning
utan medgivande från den som ansvarar för sändningen. Utan dennes sam-
tycke får man inte heller inneha, tillverka, importera eller tillhandahålla ut-
rustning avsedd att användas för mottagning av sändningen. Vidare förbjuds
publicering av information som görs i avsikt att möjliggöra mottagning utan
samtycke. Det är också förbjudet att utan erforderligt samtycke installera eller
underhålla utrustning som kan användas för att möjliggöra mottagning. Ut-
rustning som används vid brott enligt lagen får förklaras förverkad. Program-
företaget har rätt till skadestånd. Det kan vidare erhålla domstols beslut om
förbud mot fortsatt otillåten verksamhet. Lagens bestämmelser omfattar
endast sändningar av programföretag med tillstånd, men vederbörande stats-
råd kan utvidga dem till att omfatta även andra kodade trådlösa sändningar
avsedda endast för personer som erlägger avgift.
De angivna reglema omfattar inte sändningar från Irlands statliga radio.
Nederländerna
Det är straffbart att använda tekniska anordningar eller falska signaler för att
komma åt en tjänst som erbjuds allmänheten via telekommunikationer utan att
erlägga full betalning. Det är också straffbart att importera, marknadsföra eller
Prop. 1993/94: 53
distribuera föremål eller data som är avsedda att möjliggöra sådant intrång, Prop. 1993/94: 53
eller att i vinstsyfte tillverka eller inneha föremål eller data av sådant slag.
Schweiz
Enligt schweizisk lagstiftning är det straffbart att ta del av betalprogram, utan
att erlägga bestämd avgift. Det är vidare straffbelagt att, yrkesmässigt eller på
annat sätt, tillverka avkodare för sådan verksamhet.
Storbritannien
Enligt den brittiska upphovsrättslagen är det straffbart att ta emot ett radio-
eller TV-program i syfte att undandra sig att betala avgift. Det är också straff-
bart att tillverka, importera, sälja eller hyra ut avkodare som inte auktoriserats
av programföretagen. Programföretagen har rätt till bl.a. skadestånd av den
som tillhandahållit sådana avkodare.
Tyskland
Det finns i tysk lagstiftning inga regler som särskilt tar sikte på avkodare. Det
finns emellertid två domar i vilka tillverkning och försäljning av sådan ut-
rustning utan tillstånd av de kodande företagen har ansetts innebära otillbörlig
konkurrens.
USA
Kodade ljudradio- eller TV-sändningar över satellit och kabel får inte mottas
av den som inte har avsändarens eller den behörige kabeloperatörens tillstånd.
Det är straffbart att olovligen ta emot en sådan sändning. Om mottagningen
sker i vinstsyfte, varmed inte förstås det fall då mottagning sker endast för
privat bruk, är straffet hårdare. Även den som tillverkar, importerar, exporte-
rar, säljer eller distribuerar utrustning och känner till eller har anledning att
känna till att den skall användas vid otillåten mottagning kan straffas.
Enligt utredningen leder olovlig avkodning i första hand till skadeverkningar
för de programföretag vars sändningar avkodas, särskilt om sändningarna
finansieras med abonnemangsavgifter eller annan betalning direkt från publi-
ken. Även i de fall då avkodningen sker i områden för vilka programföre-
tagen inte har förvärvat rättigheter kan dessa företag skadas, genom att de
drabbas av ytterligare krav från rättighetshavama.
Skadeverkningar kan enligt utredningen också drabba andra programföre-
tag, biografägare och videouthyrare. Om publiken får del av filmer och andra
program genom olovlig avkodning kommer intresset för att ta del av dessa
program via andra kanaler att minska.
Även rättighetshavama drabbas, framhåller utredningen. Ersättningen till
upphovsmän, utövande konstnärer, filmproducenter och andra grundas regel-
mässigt på publikens storlek. Om publiken ökar genom olovlig avkodning
sker ingen motsvarande ökning av ersättningen. Om programmen blir till-
gängliga också i andra områden än det avsedda kan värdet på sändningsrätten
där sjunka.
Skadeverkningar för konsumenterna uppstår enligt utredningen genom att
den som köper en pirattillverkad avkodare kan drabbas av att avkodaren blir
oanvändbar om koden ändras.
Till sist pekar utredningen på att också staten förlorar på verksamheten.
Detta sker dels direkt, genom att tillverkare och försäljare av piratutrustning
ofta inte betalar skatt, dels genom att inkomsterna för betal-TV-företag och
rättighetshavare minskar med skattebortfall som följd.
Utredningen redovisar en genomgång av olika möjligheter för de kodande
företagen att skydda sig mot försök från tittarna att olovligt skaffa sig tillgång
till kodade sändningar. Detta kan ske med tekniska medel. Det finns också
vissa möjligheter att ingripa rättsligt.
Tekniska skyddsmöjligheter
Utveckling av mer avancerade kodningsmetoder är ett sätt att försvåra olovlig
avkodning. I samma syfte byter de kodande företagen ofta kodningsmönster.
Enligt utredningen, som hänvisar till en federal kommission i USA, finns det
emellertid inget kodningssystem som är helt säkert. Enligt utredningen kom-
mer det i varje fall under den närmaste framtiden att vara möjligt för utom-
stående att tillverka eller modifiera avkodare med vars hjälp olovlig avkod-
ning kan ske. För att motverka skadeverkningarna av den olovliga avkod-
ningen krävs enligt utredningen även andra medel som kompletterar det
tekniska skyddet.
Skyddsmöjligheter enligt gällande rätt
Det finns ingen lagstiftning som särskilt riktar sig mot avkodare som hanteras
utan medgivande från programföretag eller kabelföretag. Däremot kan vissa
förfaranden med sådana avkodare eventuellt angripas enligt gällande lagstift-
ning. Utredningen diskuterar olika sådana möjligheter.
Den som genom ett abonnemangsavtal får tillgång till en avkodare är
skyldig att följa villkoren i avtalet. Bryter han mot dem, t.ex. genom att inte
erlägga stipulerade avgifter eller genom att göra ingrepp i avkodaren, begår
han avtalsbrott, vilket kan medföra rättsverkningar av olika slag. Motparten
kan få saken prövad i ett tvistemål i allmän domstol.
Befattning med avkodare torde också i vissa situationer kunna omfattas av
bestämmelser i brottsbalken (BrB).
Prop. 1993/94: 53
10
Den som utan att göra rätt för sig begagnar sig av tillträde till föreställning
eller annat dylikt som tillhandahålls under förutsättning av kontant betalning
gör sig skyldig till bedrägligt beteende enligt 9 kap. 2 § andra stycket BrB.
Uttrycket "annat dylikt" har i rättspraxis fått en ganska vidsträckt innebörd.
Bedrägligt beteende skulle därför kunna föreligga om någon låter andra få del
av program med hjälp av en avkodare som han enligt avtalet endast skall
använda för det egna hushållet eller om han använder en avkodare som han
erhållit utan samtycke från berört företag till att avkoda en kodad sändning.
En förutsättning är i båda fallen att sändningen tillhandahålls under förutsätt-
ning av kontant betalning. Tillverkare och distributörer av avkodare skulle
kunna göra sig skyldiga till medverkan till detta brott. Med hänsyn till att den
vida omfattningen av begreppet "annat dylikt" i rättstillämpningen har mött
kritik, ifrågasätter emellertid utredningen om det aktuella lagrummet över
huvud taget skulle kunna åberopas vid olovlig avkodning.
Under vissa speciella omständigheter skulle några andra straffbestämmel-
ser kunna få tillämpning. Oredligt förfarande enligt 9 kap. 8 § BrB kan
eventuellt föreligga om någon redan vid avtalets ingående har haft för avsikt
att låta utomstående få del av avkodade program och TV-företaget med vet-
skap om det hade krävt högre abonnemangsavgift. Den som överlåter en för-
hyrd avkodare kan göra sig skyldig till förskingring eller olovligt förfogande
enligt 10 kap. 1 resp. 4 § BrB. Olovligt brukande enligt 10 kap. 7 § BrB kan
vara för handen om en avkodare används efter avtalstidens utgång.
Utredningen har analyserat ytterligare några bestämmelser enligt BrB men
kommit fram till att de inte kan tillämpas på olovlig avkodning. Det gäller
brytande av telehemlighet enligt 4 kap. 8 § BrB, olovlig kraftavledning enligt
8 kap. 9 § BrB och s.k. automatbedrägeri enligt 9 kap. 1 § andra stycket
BrB. Inte heller bestämmelserna om dataintrång enligt 21 § datalagen
(1973:289) kan enligt utredningen tillämpas på olovlig avkodning.
Utredningen föreslår i en annan del av sitt betänkande att nuvarande regler
om urkundsförfalskning i 14 kap. 1 § BrB skall ändras så att också data för
automatisk informationsbehandling omfattas. Manipulering av signaler till
avkodare eller datakort kan enligt utredningen utgöra dokumentförfalskning
enligt den föreslagna bestämmelsen.
Upphovsrätt, därtill närstående rättigheter samt fotorätt innebär bl.a. ute-
slutande rätt att göra ett verk, ett framförande eller en sändning tillgängligt för
allmänheten. Ensamrätten omfattar alla framföranden och visningar som inte
äger rum inför helt slutna kretsar. Även framföranden och visningar inför
större helt slutna kretsar anses offentliga, om de anordnas som ett led i en
förvärvsverksamhet. Om en avkodare används för att utan medgivande av
rättighetshavare göra kodade sändningar tillgängliga endast för det egna hus-
hållet föreligger enligt utredningen inte intrång i rättighet. Däremot torde
påföljder enligt lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga
verk (.upphovsrättslagen') eller lagen (1960:730) om rätt till fotografiska bilder
(fotografilagen) kunna komma i fråga om avkodare används för att utan
sådant medgivande göra programmen tillgängliga för inte helt slutna kretsar,
t.ex. de hushåll som är anslutna till ett större eller mindre kabelnät, eller om
Prop. 1993/94: 53
11
avkodaren används i en förvärvsverksamhet. Om avkodare tillverkas, impor-
teras eller distribueras i avsikt att möjliggöra spridning av kodade sändningar
till inte helt slutna kretsar eller till större helt slutna kretsar som led i en för-
värvsverksamhet kan förfarandet enligt utredningen bedömas som medverkan
eller förberedelse till intrång i rättighet. Hantering av avkodare kan också i
vissa fall innefatta intrång i rätt till datorprogram eller till intrång i rätt till
kretsmönster i halvledarprodukter enligt lagen (1986:1425) om skydd härför.
Reklam för avkodare skulle enligt utredningen kunna utgöra otillbörlig
marknadsföring enligt 2 § marknadsföringslagen (1975:1418) om det t.ex.
oriktigt påstods att avkodaren kunde avkoda flera kodade sändningar eller att
den var godkänd av programföretaget. Om avkodaren innehåller ett skyddat
datorprogram eller kretsmönster är försäljning utan medgivande av rättighets-
havaren olaglig, varför marknadsföringen bör anses otillbörlig. Detsamma
bör enligt utredningen gälla om marknadsföringen skapar risk för att personer
till vilka den riktas för en avkodad signal vidare till en inte helt sluten krets.
Utredningen pekar emellertid på ett avgörande av Marknadsdomstolen, som
gällde marknadsföring av piratreservdelar till motorer och trädgårdsmaskiner,
där det uttalades att marknadsföring av piratdelar i princip är tillåten där inte
det efterbildade objektet är skyddat enligt den immaterialrättsliga lagstift-
ningen. Eftersom en avkodare i regel inte åtnjuter sådant skydd synes det
utredningen som om marknadsföring av pirattillverkade avkodare i princip är
tillåten i dag.
Europarådet har år 1991 antagit rekommendationen R (91) 14 om lagstadgat
skydd för kodade televisionstjänster. Medlemsstaterna rekommenderas att
olagligförklara tillverkning, import, spridning och marknadsföring av avkod-
ningsutrustning med avsikt att den skall användas för att personer utanför den
avsedda publiken skall få tillgång till kodade TV-program. Även innehav i
kommersiella sammanhang av sådan avkodningsutrustning bör göras olag-
ligt, medan medlemsstaterna bör kunna välja om även innehav för privat bruk
skall omfattas. För de olagliga aktiviteterna bör införas straffrättsliga eller
administrativa sanktioner. Utrustning för och vinning av den olagliga verk-
samheten bör kunna förverkas. De som drabbas av intrång genom olovlig
avkodning bör kunna erhålla skadestånd.
Någon folkrättsligt bindande förpliktelse att följa rekommendationen finns
inte.
Frågan om åtgärder mot olovlig avkodning aktualiserar frågan om sådana
åtgärders förenlighet med skyddet för yttrande- och informationsfriheterna.
Bland de olika internationella instrumenten till skydd för yttrandefriheten
och informationsfriheten bör främst nämnas 1950 års europeiska konvention
Prop. 1993/94: 53
12
angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande fri-
heterna, den s.k. Europakonventionen, till vilken Sverige har anslutit sig.
Enligt artikel 10:1 i konventionen skall envar äga rätt till yttrandefrihet. I ar-
tikeln förklaras rätten till yttrandefrihet innefatta åsiktsfrihet samt frihet att
motta och sprida uppgifter och tankar utan inblandning av offentlig myndig-
het och oberoende av territoriella gränser. Enligt artikel 10:2 får yttrandefri-
heten underkastas sådana formföreskrifter, villkor och straffpåföljder som är
angivna i lag och i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till
bl.a. annans goda namn, rykte eller rättigheter.
Utvecklingen av gränsöverskridande TV-sändningar har medfört att det
inom Europa har utarbetats några olika dokument där frågor i anslutning till
sådana sändningar regleras. År 1989 antogs en inom Europarådet utarbetad
konvention om gränsöverskridande television. Konventionen, som har trätt i
kraft, har undertecknats men inte ratificerats av Sverige. Enligt artikel 4 i
konventionen skall de fördragsslutande staterna garantera yttrandefrihet och
informationsfrihet i enlighet med artikel 10 i Europakonventionen. De skall
även säkerställa frihet att ta emot televisionsprogram och får inte hindra
vidaresändning av TV-program som sänds i enlighet med konventionens vill-
kor.
Parallellt med utarbetandet av konventionen bedrevs ett motsvarande arbete
inom EG. I oktober 1989 antog EG:s ministerråd ett direktiv om samordning
av vissa bestämmelser om television (89/552/EEG). Även i direktivet hän-
visas till Europakonventionens bestämmelser om yttrandefrihet. Enligt artikel
2:2 skall medlemsstaterna säkerställa fri mottagning och får inte begränsa
återutsändning inom sina territorier av TV-sändningar från andra med-
lemsländer av skäl som omfattas av direktivet.
Den svenska regeringsformen innehåller bl.a. bestämmelser om informa-
tionsfriheten (2 kap. 1 § 2), dvs. friheten att inhämta och mottaga upplys-
ningar samt att i övrigt ta del av andras yttranden. I 2 kap. 13 § finns regler
om när begränsningar av bl.a. informationsfriheten får göras. Det anses inte
vara en begränsning av yttrande- och informationsfriheterna att meddela före-
skrifter som utan avseende på yttrandets innehåll närmare reglerar visst sätt att
sprida eller mottaga yttranden.
Yttrandefrihetsgrundlagen omfattar bl.a. ljudradio, television och vissa
liknande överföringar. Enligt 1 kap. 1 § andra stycket har yttrandefriheten
enligt grundlagen till ändamål att säkra ett fritt meningsutbyte, en fri och all-
sidig upplysning och ett fritt konstnärligt skapande. Inga andra begränsningar
får göras i yttrandefriheten än som följer av grundlagen. Enligt 1 kap. 3 §
tredje stycket får det inte förekomma att myndigheter och andra allmänna
organ på grund av innehållet i radioprogram förbjuder eller hindrar innehav
eller användning av sådana tekniska hjälpmedel som behövs för att kunna ta
emot radioprogram. Enligt förarbetena (prop. 1990/91:64 s. 109) innebär
bestämmelsen bl.a. att innehav av radioantenner eller mottagare inte kan för-
bjudas i syfte att hindra spridning av vissa program, t.ex. utländska sådana.
Däremot medger bestämmelsens avfattning att restriktioner införs mot s.k.
Prop. 1993/94: 53
13
piratdekodrar eftersom grundlagen inte skyddar den som kringgår ett villkor Prop. 1993/94: 53
om betalning för att få tillgång till ett radioprogram.
Utredningen konstaterar att det inte finns någon lagstiftning som tar sikte på
verksamheten att utan den kodandes vetskap tillverka eller tillhandahålla
avkodare eller att olovligen tillgodogöra sig programbärande signaler. Endast
i vissa speciella situationer omfattas olovlig avkodning och verksamhet i
anslutning därtill med säkerhet av gällande bestämmelser. För att genom lag
effektivt motverka olovlig avkodning krävs därför enligt utredningen ny lag-
stiftning. Utredningen konstaterar i detta sammanhang att informationsfri-
heten inte innebär att man får använda sig av metoder som i andra samman-
hang är förbjudna för att få tillgång till information.
Utredningen diskuterar om det föreligger behov av särskild lagstiftning.
Mot att det finns ett sådant behov talar enligt utredningen att det inte är för-
bjudet att avkoda meddelanden till slutna kretsar om de inte befordras genom
en allmän befordringsanstalt samt att verksamheten är rent kommersiell och
att det då är naturligt att intressenterna själva söker ombesörja ett effektivt
skydd. Vidare anför utredningen att de aktuella sändningarna sällan kan sägas
vara värdefulla från kulturpolitisk synpunkt.
För behovet av lagstiftning talar att den olovliga avkodningen medför
betydande skadeverkningar för flera olika grupper. Enligt utredningen liknar
dessa skadeverkningar mycket dem som är ett resultat av olovlig kopiering
och försäljning av ljudinspelningar, filmer och videogram, varemot skärpta
lagstiftningsåtgärder vidtagits. Utredaren pekar också på att Europarådet har
antagit en rekommendation om åtgärder mot piratverksamhet. Därför kan man
enligt utredningen räkna med att det inom kort kommer att finnas sanktions-
regler i många europeiska staters lagstiftning. Det vore olyckligt att i så fall ge
piratverksamheten en fristad i Sverige.
Utredningens slutsats är att särskild lagstiftning bör införas i Sverige.
Regeringens bedömning: Särskild lagstiftning bör införas mot
hantering av utrustning för olovlig avkodning.
Utredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Huvudparten av remissinstanserna tillstyrker eller
har inga invändningar mot utredningens förslag att särskild lagstiftning skall
införas. Vissa remissinstanser hävdar att den olovliga avkodningen medför
betydande skadeverkningar för programföretag, kabelföretag och rättighets-
havare.
14
Några remissinstanser är tveksamma till förslaget eller avstyrker det. Vissa
av dem ifrågasätter skadeverkningarnas omfattning och menar att det är de
kodande företagens sak att finna säkra tekniska lösningar. Hovrätten över
Skåne och Blekinge anser att förslaget innebär att en ny rättighet tillskapas på
bekostnad av informationsfriheten, vilket endast kan accepteras om ett mycket
stort behov av lagstiftning kan påvisas.
Skälen för regeringens bedömning: Sedan mitten av 1980-talet har
allmänhetens tillgång till TV-program ökat kraftigt. Detta har möjliggjorts
genom att satelliter har börjat användas i stor omfattning, att kabelnäten har
byggts ut samt att nya finansieringsmöjligheter har tagits i bruk. De nytill-
komna TV-kanalema är antingen reklamfinansierade eller finansierade genom
abonnentavgifter.
Inom kort kommer ett antal privata lokalradiostationer att börja sända i
Sverige. Ljudradiosändningar från satellit förekommer, men har ännu inte
marknadsförts särskilt aktivt. Enligt uppgift har emellertid flera företag planer
på att inom kort lansera ett stort antal satellitsända ljudradiokanaler mot avgift
till abonnenter i bl.a. Sverige.
Den som erbjuder program mot abonnemangsavgift måste kunna se till att
endast den som har erlagt avgift har möjlighet att ta del av programmen. Det
normala är att detta sker genom att sändningarna kodas och endast de som
abonnerar på avgiftsbelagda program får tillgång till avkodningsutrustning.
Olovlig avkodning syftar till att låta andra än dem som abonnerar eller av
andra skäl är behöriga få del av programmen. Sådan avkodning kan utföras
med avkodare som har erhållits från den som erbjuder programmen men
används i strid med avtalsvillkoren, eller med hjälp av utrustning som
kommer från någon annan än den som tillhandahåller programmen, s.k.
piratavkodare. Piratavkodare kan tillverkas av enskilda för eget behov, ev.
utifrån byggsatser eller ritningar, eller framställas mer yrkesmässigt. En
piratavkodare kan utgöras av en hel apparat eller av ett datakort eller någon
annan vital del av avkodaren.
Det finns inte någon lagstiftning som särskilt riktar sig mot hantering av
utrustning för olovlig avkodning. Endast i vissa speciella situationer anser ut-
redningen att man med säkerhet kan säga att förfaranden med sådana av-
kodare förbjuds enligt gällande lag. Utredningen anser inte heller att det är
möjligt att skydda de avgiftsbelagda sändningarna enbart med tekniska medel.
Utredningen anser att särskild lagstiftning bör införas i Sverige. För be-
hovet av sådan lagstiftning talar enligt utredningen att den olovliga avkod-
ningen medför betydande skadeverkningar för bl.a. programföretagen, kabel-
företagen, rättighetshavama, konsumenterna och staten. Enligt utredningen
kan man vidare räkna med att det inom kort kommer att finnas sanktionsregler
i många europeiska staters lagstiftning. Det vore olyckligt att i så fall ge pirat-
verksamheten en fristad i Sverige. De argument som enligt utredningen talar
mot särskild lagstiftning är bl.a. att verksamheten är rent kommersiell och att
det då är naturligt att intressenterna själva söker ombesörja ett effektivt skydd
samt att de aktuella sändningarna sällan kan sägas vara värdefulla från kultur-
politisk synpunkt.
Prop. 1993/94: 53
15
De flesta remissinstanser instämmer i utredningens bedömning eller lämnar
den okommenterad. Några remissinstanser, bl.a. Riksåklagaren, ställer sig
emellertid tveksamma till utredningens beskrivning av skadeverkningarna
eller till påståendet att det inte skulle vara möjligt att uppnå ett tillfredsställan-
de tekniskt skydd.
Regeringen instämmer med utredningen och huvuddelen av remissinstan-
serna om att särskild lagstiftning bör införas mot hantering av utrustning för
olovlig avkodning. Utöver vad utredningen har anfört om behovet av lag-
stiftning vill vi tillfoga följande.
Sedan den nuvarande regeringen tillträdde har en omfattande avreglering
och liberalisering genomförts inom radio- och TV-området. Ett stort antal
etableringshinder har avskaffats. Tidigare förbud mot vissa finansieringssätt
för radio och TV har upphävts. Reformerna innebär att det finns goda förut-
sättningar att lansera nya programidéer och att publikens intresse blir av-
görande för verksamhetens framgång. För publiken kommer de nya, friare
förhållandena att leda till större valmöjligheter än tidigare.
En väsentlig förutsättning för att avregleringen verkligen skall föra med sig
förbättrade möjligheter att komma till tals och större mångfald och valfrihet
för radio- och TV-publiken är emellertid att de olika finansieringsmöjligheter
som marknaden erbjuder verkligen kan utnyttjas. Potentialen för reklam-
finansiering är troligen begränsad, både när det gäller den totala omfattningen
och möjligheten att finansiera program som tillgodoser endast mindre grup-
pers intressen. Därför är det mycket som talar för att en stor del av den ökade
tillgången till radio- och TV-program kommer att få betalas av den som
utnyttjar tjänsten.
För att radio- och TV-området skall kunna dra full nytta av de möjligheter
som de friare förhållandena för med sig är det väsentligt att verksamheten kan
bedrivas enligt avtalade villkor. Annars hämmas utvecklingen mot mark-
nadsmässiga förhållanden inom radio- och TV-området. Om program som
erbjuds mot betalning lika väl kan erhållas kostnadsfritt kommer säkerligen
många att finna det förenligt med sitt kortsiktiga intresse att inte erlägga den
begärda betalningen. Om ett sådant handlande får tillräckligt stor omfattning
blir emellertid följden att programmen inte längre kommer att sändas ut.
Det ankommer givetvis i första hand på dem som erbjuder program mot
betalning att se till att endast de som gör rätt för sig får tillgång till pro-
grammen. Detta sker framför allt genom att att effektiva kodningsmetoder ut-
nyttjas. Det finns emellertid gränser för hur avancerad kodningsteknik som
kan användas i sändningar som riktas till privatpersoner. Man måste därför
räkna med att personer med särskilda fackkunskaper och tillgång till special-
apparatur kommer att kunna bryta igenom de kodningsmetoder som används i
avkodare för konsumentbruk.
För närvarande används olika krypteringssystem av de programföretag
som sänder program mot betalning. Detta medför olägenheter för de abonnen-
ter som vill abonnera på flera program eftersom de måste skaffa sig flera upp-
sättningar avkodare. I kabelnät omkodas regelmässigt alla kodade sändningar
till en och samma krypteringsstandard. EG:s ministerråd har nyligen fattat
Prop. 1993/94:53
16
beslut om en handlingsplan för främjande av avancerade televisionstjänster
enligt vilken gemensamma krypteringssystem bör eftersträvas. En eventuell
standardisering av krypteringssystemen kommer emellertid också att göra det
lättare för den som på obehörigt sätt vill skaffa sig tillgång till många olika
företags sändningar.
Den obehöriga avkodningen skulle inte vara något allvarligt problem om
de som lyckats bryta igenom kodningen endast använde sin kunskap till att få
tillgång till de kodade sändningarna för eget bruk. När utrustning för olovlig
avkodning tillverkas i mer eller mindre industriell skala och försäljs eller hyrs
ut till allmänheten kan hanteringen emellertid komma att bli till ett hot mot
själva idén att erbjuda TV- och radioprogram mot avgift och därmed mot den
mångfald som är ett av målen för regeringens politik.
En remissinstans har invänt mot utredningens förslag att det skulle med-
föra att en ny rättighet skapades på bekostnad av informationsfriheten. Det
kan dock inte hävdas att informationsfriheten skulle ge rätt att gratis få till-
gång till avgiftsbelagd information. Åtgärder mot tillverkning och försäljning
av utrustning för olovlig avkodning försvårar för dem som vill snylta på
andra företags investeringar, men hindrar inte den som vill erlägga begärda
avgifter från att få del av programmen.
Lagrådet har i fråga om det remitterade förslagets förenlighet med grund-
lagarna anfört:
Lagförslaget innefattar huvudsakligen ett förbud mot yrkesmässig till-
verkning och spridning av sådan avkodningsutrustning som gör det möjligt
att utan betalning få tillgång till avgiftsbelagda radio- och televisionsprogram
riktade till allmänheten. Förbudet avses gälla oberoende av innehållet i pro-
grammen och kan därför införas utan hinder av regeln i 1 kap. 3 § tredje
stycket yttrandefrihetsgrundlagen, något som också uttryckligen har förutsatts
i motiven till den nämnda grundlagsbestämmelsen (prop. 1990/91:64 s. 109).
Med hänsyn till att det här är fråga om program som får förutsättas vara till-
gängliga för envar mot betalning framstår lagstiftningen ej som en begräns-
ning av den informationsfrihet som skyddas av 2 kap. 1 § regeringsformen.
Regeringen delar Lagrådets uppfattning att förslaget inte kan utgöra en be-
gränsning av den informationsfrihet som skyddas i 2 kap. 1 § regeringsfor-
men. Eftersom lagstiftningen endast skyddar möjligheten för dem som
sprider programmen att ta betalt för dem utan att någon hänsyn tas till inne-
hållet i sändningen kan någon inskränkning i informationsfriheten inte anses
föreligga. Detta torde för övrigt gälla även om den som svarar för sändningen
undantagsvis inte gjort den tillgänglig för alla som i och för sig skulle vara
villiga att betala för den.
Som framgår av den tidigare redogörelsen finns det i många europeiska
länder möjlighet att ingripa mot hantering av utrustning för olovlig avkod-
ning. I vissa fall gäller förbud mot sådan verksamhet. I andra fall har för-
farandena ansetts utgöra illojal konkurrens eller stå i strid med marknads-
föringslagstiftningen. Europarådet har rekommenderat medlemsstaterna att
införa sanktioner mot olovlig avkodning.
Om det i ett visst land finns små möjligheter att ingripa mot framställning
av utrustning för olovlig avkodning kan det landet bli en central för tillverk-
Prop. 1993/94:53
17
2 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 53
ning av utrustning som smugglas till länder där bestämmelserna är strängare.
Samarbetet mellan Sverige och övriga europeiska länder skulle knappast
främjas om vårt land påtog sig en sådan föga smickrande roll.
Mot bakgrund av det anförda bedömer regeringen att lagregler som riktar
sig mot hantering av utrustning för olovlig avkodning bör införas i vårt land.
Regeringens förslag: I en särskild lag om förbud beträffande viss
avkodningsutrustning föreskrivs straff för hantering av utrustning för
olovlig avkodning.
Det skall vara straffbart att tillverka, överlåta, hyra ut, installera eller
underhålla avkodningsutrustning i syfte att bereda någon utanför abon-
nentkretsen tillgång till innehållet i kodade radio- eller televisionssänd-
ningar som erbjuds allmänheten mot betalning.
Dessa handlingar skall vara straffbara om de företas yrkesmässigt
eller annars i förvärvssyfte.
Utredningens förslag: Överensstämmer i stort med regeringens för-
slag. Utredningen föreslår dock att lagen endast skall gälla avkodnings-
utrustning för TV-sändningar och att ett förbud även skall gälla för import.
Utredningen föreslår inte förbud för underhåll av avkodningsutrustning.
Remissinstanserna: Huvudparten av remissinstanserna tillstyrker ut-
redningens förslag eller lämnar det utan erinringar. Ett antal remissinstanser
föreslår emellertid utvidgningar i förhållande till utredningens förslag. Bl.a.
föreslås att även kodade ljudradiosändningar skall omfattas och att skyddet
skall gälla för även andra kodade sändningar än sådana som tillhandahålls
mot betalning. Några remissinstanser vill att åtgärder skall kunna vidtas också
mot den som utan medgivande från det kodande företaget använder eller
innehar avkodningsutrustning för privat bruk.
Generaltullstyrelsen vill att införsel till landet inte skall omfattas av förbud.
Enligt Hovrätten över Skåne och Blekinge bör lagskyddet endast gälla för
tekniskt kvalificerade former av avkodningsutrustning. Konsumentverket vill
att det klargörs att även omkodning av utrustning som inköpts före lagens
ikraftträdande bör vara förbjuden.
Några remissinstanser, bl.a. Riksåklagaren och Juridiska fakultetsnämn-
den vid Stockholms universitet, är tveksamma till förslaget eller avstyrker
det. Flera remissinstanser anför att en straffrättslig lösning är olämplig och
förordar i stället marknadsrättsliga eller konkurrensrättsliga åtgärder.
Skälen för regeringens förslag: Utredningen föreslår att vissa för-
faranden med utrustning för olovlig avkodning skall vara straffbara. Mot
detta har vissa remissinstanser, främst företrädande åklagar- och polisväsen-
det, riktat invändningar. Flera av de kritiska remissinstanserna hänvisar till de
riktlinjer för kriminalisering som föreslagits av åklagarutredningen i betän-
Prop. 1993/94: 53
18
kandet (SOU 1992:61) Ett reformerat åklagarväsende (s. 111). Dessa innebär
i sammandrag att kriminalisering endast bör ske om ett beteende innebär på-
taglig skada eller fara, alternativa sanktioner inte står till buds, straffsanktion
krävs med hänsyn till gärningens allvar, straffsanktionen är effektiv samt
rättsväsendet har resurser att klara av den belastning som kriminaliseringen
innebär. Några av de remissinstanser som uttrycker tveksamhet inför en
straffbeläggning hänvisar till möjligheten att i stället komma åt hanteringen
inom ramen för marknadsföringslagstiftningen.
I föregående avsnitt har regeringen redovisat sin syn på effekterna av den
olovliga avkodningen. Det går inte att bortse från att tillhandahållande till all-
mänheten i stor skala av utrustning för olovlig avkodning kan bli till ett hot
mot den mångfald som är ett av målen för regeringens politik på radio- och
TV-området. Vidare skulle det strida mot Sveriges intressen om vårt land i
övriga europeiska länders ögon framstod som en fristad för tillverkning av
piratavkodare som smugglas till länder där de är förbjudna. Det framstår inte
heller som moraliskt försvarbart att den som i vinstsyfte tillhandahåller appa-
ratur som skall möjliggöra för andra att se avgiftsbelagda program utan att
göra rätt för sig skall kunna fortsätta med detta utan någon reaktion från sam-
hällets sida.
När det gäller valet av reaktionssätt finns några olika möjligheter. En
marknadsrättslig lösning skulle kunna innebära att marknadsföring av utrust-
ning för olovlig avkodning genom en särskild bestämmelse angavs vara otill-
börlig mot näringsidkare enligt 2 § marknadsföringslagen (1975:1418). Vid
överträdelser skulle Marknadsdomstolen vid vite kunna förbjuda fortsatt
marknadsföring. Ansökan om förbud görs av Konsumentombudsmannen
(KO). Om KO beslutar att inte göra ansökan kan även t.ex. en berörd
näringsidkare eller en sammanslutning av näringsidkare göra ansökan. Mark-
nadsföringslagen har nyligen setts över av marknadsföringsutredningen.
Utredningen har i augusti 1993 avlämnat slutbetänkandet Ny marknads-
föringslag (SOU 1993:59). Betänkandet remissbehandlas för närvarande.
Remisstiden går ut den 30 november 1993. Enligt utredningens förslag får
talan föras av bl.a. berörda näringsidkare utan att KO:s ställningstagande be-
höver avvaktas.
Vid en jämförelse med strafflagstiftning framstår en uteslutande marknads-
rättslig lösning som mindre effektiv i främst två avseenden. Det torde inte
vara möjligt att med marknadsrättsliga medel komma åt tillverkning av ut-
rustning för olovlig avkodning, vare sig apparaterna är avsedda för den
svenska marknaden eller för export. Den marknadsrättsliga lagstiftningen ger
inte heller möjlighet att besluta om förverkande av utrustning m.m. Det kan
också vara lättare att undandra sig en vitespåföljd genom att bedriva verksam-
heten i nya former.
Av dessa skäl bör en straffrättslig lösning väljas.
För att rättsväsendet inte skall belastas i onödan bör lagstiftningen utfor-
mas så att den endast träffar handlingar där det är särskilt angeläget med ett
ingripande från samhällets sida. Det straffbara området bör bestämmas med
hänsyn härtill. Vidare bör begränsningar av åtalsplikten införas.
Prop. 1993/94: 53
19
Regeringens förslag innebär därför att endast vissa förfaranden med Prop. 1993/94:53
avkodningsutrustning skall vara straffbelagda.
Med avkodningsutrustning avses anordningar som är avsedda för att göra
det möjligt att ta del av kodade sändningar, dvs. sändningar av radioprogram
i vilka den programbärande signalen har ändrats på sådant sätt att endast den
som är försedd med avkodningsutrustning skall kunna tillgodogöra sig inne-
hållet. Till avkodningsutrustning räknas även delar till sådan utrustning, t.ex.
datakort. Förutsättningen för att en del i sig själv skall anses utgöra en
avkodningsutrustning är dock som Lagrådet påpekat inte bara att delen är
nödvändig för avkodning utan också att den inte kan ha någon annan funk-
tion. Som kodning anses inte att använda en i Sverige ovanlig sändnings-
standard eller att sända på en frekvens som inte normalt används för sänd-
ningar av det aktuella slaget. Följaktligen kan mottagare avsedda för dessa
standarder eller frekvenser inte betraktas som avkodningsutrustning.
Förbudet bör gälla hantering av avkodningsutrustning i syfte att bereda
någon utanför abonnentkretsen tillgång till innehållet i kodade sändningar
som erbjuds allmänheten mot betalning. De skäl som har anförts för att ut-
vidga det föreslagna förbudet till att gälla även avkodare för sändningar som
har kodats av andra skäl är enligt regeringens mening inte tillräckligt starka
för att motivera att det förbjudna området görs större än enligt utredningens
förslag.
En utrustning för olovlig avkodning kan utgöras av en vital del, t.ex. ett
datakort, som gör att en avkodare som erhållits efter avtal med ett kodande
företag kan avkoda flera programkanaler än abonnemanget avser.
Förbudet bör gälla hantering av avkodningsutrustning för såväl tele-
visionsprogram som ljudradioprogram. Detta är en utvidgning i förhållande
till utredningsförslaget, vilket innebar att endast TV-program skulle omfattas.
De principiella skäl som kan anföras för en lagstiftning på TV-området är lika
starka när det gäller ljudradion. Det har dessutom nyligen rapporterats om
konkreta planer att lansera kodade satellitsända ljudradiokanaler som mot av-
gift skall erbjudas abonnenter i kabelnät i bl.a. Sverige. En marknad för ut-
rustning för olovlig avkodning av ljudradioprogram kan därför snart nog
komma att uppstå i vårt land.
De förfaranden som föreslås vara straffbara är att tillverka, överlåta, hyra
ut, installera eller underhålla avkodningsutrustningen.
Förbudet mot tillverkning av utrustning för olovlig avkodning omfattar
även tillverkning av delar till avkodningsutrustning som skall fungera till-
sammans med avkodare som har erhållits på grund av avtal med programföre-
tag eller kabelföretag.
Förbudet mot överlåtelse, uthyrning och installation omfattar såväl gros-
sistledet som tillhandahållande till konsument. Delar till avkodningsutrustning
omfattas givetvis också av förbudet.
Även underhåll av utrustning för olovlig avkodning bör vara förbjuden.
Därmed blir det otillåtet att ställa om "oauktoriserade" avkodare efter det att ett
kodande företag har ändrat kodningen. Förbudet gäller givetvis även under-
håll av avkodare som har sålts innan den nya lagen träder i kraft.
20
Utredningen föreslog att även införsel till Sverige skulle vara straffbar.
Generaltullstyrelsen har dock pekat på att svårigheter kommer att uppstå då
det gäller att skilja den lagliga importen från olaglig import. Eftersom syftet
med lagstiftningen bör kunna uppnås ändå, bör införsel lämnas utanför det
straffbara området.
Något särskild förbud mot marknadsföring av utrustning för olovlig
avkodning torde inte behövas. Enligt marknadsdomstolens praxis betraktas
nämligen marknadsföring av en produkt som inte får säljas som otillbörlig
enligt 2 § marknadsföringslagen.
Straffbarheten enligt den föreslagna lagen bör begränsas till handlingar
som företas yrkesmässigt eller annars i förvärvssyfte. Privat innehav eller
användning av utrustning för olovlig avkodning omfattas alltså inte. Häri-
genom kommer rättsväsendets resurser att kunna koncentreras på sådan verk-
samhet som genom omfattning, regelbundenhet m.m. kan leda till mer allvar-
liga skadeverkningar.
Genom den föreslagna lagstiftningen kommer Sverige att i likhet med ett
stort antal andra europeiska länder få möjlighet att ingripa mot hantering av
utrustning för olovlig avkodning. Förslaget är förenligt med EES-avtalet och
torde inte skapa några problem vid ett eventuellt svenskt medlemskap i EG.
Regeringens förslag: Straffet för att yrkesmässigt eller annars i för-
värvssyfte på otillåtet sätt hantera utrustning för olovlig avkodning skall
vara böter eller fängelse i sex månader. För medverkan och försök till
brott skall dömas till ansvar enligt brottsbalkens regler. Åklagare får
väcka åtal endast om åtal av särskilda skäl är påkallat från allmän syn-
punkt.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag. Utredningen föreslår dock att även förberedelse till brott skall vara
straffbar. Åtalsreglema har också en annan utformning i utredningsförslaget.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker eller lämnar
utredningens förslag utan erinran. En betydande del av dem föreslår dock att
straffmaximum sätts högre eller att en särskild straffskala för grovt brott
införs. Flera remissinstanser har också synpunkter på vem som skall ges
ställning av målsägande enligt förslaget. Några har också föreslagit att en sär-
skild skadeståndsregel införs varvid hänsyn skall tas också till omständig-
heter av annat än rent ekonomisk natur.
Skälen för regeringens förslag: Enligt utredningens uppfattning bör
påföljden för den som i strid med lagens bestämmelser befattar sig med
avkodningsutrustning normalt vara böter medan mer omfattande tillverkning
eller upprepad spridning bör kunna medföra fängelse. Regeringen delar den
uppfattningen. Utredningen har föreslagit att straffmaximum sätts till sex
Prop. 1993/94: 53
21
månaders fängelse. Flera remissinstanser har föreslagit ett högre straffmaxi-
mum. Till stöd för att sätta maximum till ett eller två års fängelse kan åbe-
ropas bl.a. följande. I den förklarande promemorian till Europarådets tidigare
beskrivna rekommendation (se avsnitt 4.5) sägs att straffet för piratverksam-
het i strid med regler om Copyright bör kunna vara användbar referens för en
lämplig straffnivå. För intrång i upphovsrätt föreskrivs i upphovsrättslagen
böter eller fängelse i högst två år. En annan jämförelse skulle kunna vara 21 §
radiolagen (1966:755) i vilken det föreskrivs att den som sänder radiopro-
gram utan erforderligt tillstånd skall dömas till böter eller fängelse i ett år. För
att sätta straffmaximum vid ett år talar också att man därigenom får möjlighet
att använda de personella tvångsmedlen anhållande och häktning. Regeringen
anser dock inte att dessa tvångsmedel bör ha så stor betydelse i utredningen
av brott mot den föreslagna lagen att straffet endast därför skall sättas så högt
som ett år. Inte heller de nämnda jämförelserna talar för att straffet behöver
sättas högre än de sex månader utredningen föreslagit. Även vid straffmaxi-
mum sex månader blir bestämmelserna i 28 kap. rättegångsbalken om hus-
rannsakan m.m. tillämpliga. Någon särskild straffskala för grovt brott torde
inte behövas.
En verksamhet som helt byggts upp kring tillverkning eller spridning bör
normalt anses vara så omfattande att fängelse kommer i fråga. Även tillverk-
ning eller spridning vid sidan av en ordinarie yrkesverksamhet kan undan-
tagsvis vara så omfattande att fängelse kan bli aktuellt. Upprepad spridning
bör som ovan sagts kunna medföra fängelse. Således bör t.ex en radiohand-
lare som under en längre tid tillhandahåller piratavkodare som ett led i sin
verksamhet kunna ådömas ett fängelsestraff även om spridningen inte är om-
fattande. I det stora flertalet fall bör dock böter vara en tillräcklig påföljd.
Utredningen har föreslagit att försök och förberedelse till brott skall vara
straffbart. Som skäl härför har åberopats att det vore otillfredsställande att
man i situationer där verksamheten med tillverkning och försäljning ännu inte
startat saknar möjlighet till ingripande, t.ex om försäljningsorganisationen
byggts upp eller viss annonsering påbörjats. Som bl.a. riksåklagaren påpekat
är emellertid de av utredningen beskrivna förfarandena endast undantagsvis
straffbara såsom förberedelse. Regeringen anser därför att förberedelse,
såsom i vanliga fall när brottet har ett så förhållandevis lågt straffvärde, inte
bör vara straffbar. Däremot bör försök till brott vara straffbart.
Som tidigare angivits finns i och för sig starka skäl som talar mot en
kriminalisering, främst att det i första hand bör vara programföretagen som
skall bära kostnaden för att skydda sig mot att obehöriga tar del av deras pro-
gram. När nu straffbestämmelser ändå inte kan undvaras bör det tillses att
endast straffvärda fall kommer till åtal. För tillämpning av straffbestämmelsen
bör därför gälla restriktioner vad avser plikten att väcka åtal. I enlighet med
vad som gäller på angränsande områden bör åtal väckas endast om det av sär-
skilda skäl är påkallat från allmän synpunkt. Det innebär att ingripanden mot
förfaranden av ovan berört slag även i fortsättningen i första hand bör vara en
uppgift för den som tillhandahåller tjänsten.
Prop. 1993/94: 53
22
Med den föreslagna åtalsbegränsningen torde något krav på att målsägan-
den angivit brottet till åtal inte behöva uppställas. Sådana regler torde främst
användas i de fall då målsäganden kan ha skäl att motsätta sig ett åtal, t.ex.
vid brott som kränker målsägandens personliga integritet.
Några remissinstanser har föreslagit att det införs en särskild regel om
skadestånd. Enligt denna skulle inte bara den som begår brott mot lagen utan
också den som använder avkodare utan medgivande från det kodande före-
taget vara skyldig att betala de kodande företagen för deras förlust. Vidare
skulle skadeståndet omfatta såväl ersättning för utebliven intäkt som ideellt
skadestånd. Enligt regeringens uppfattning torde lagens syfte kunna uppnås
utan att nu gällande regler för skadestånd ändras. Någon särskild skade-
ståndsregel bör därför inte införas.
Vissa remissinstanser har föreslagit att även andra rättighetshavare än de
kodande företagen bör kunna vara målsägande. Med den föreslagna åtals-
regeln får frågan om vem som är målsägande främst betydelse för möjligheten
att få skadestånd vid brott. Målsägande är enligt 20 kap. 8 § fjärde stycket
rättegångsbalken den, mot vilken brott är begånget eller som därav blivit för-
närmad eller lidit skada. Vilka som tillhör denna krets får avgöras i rättstill-
lämpningen.
Den föreslagna lagen bör träda ikraft den 1 januari 1994. Med hänsyn till att
åtal endast skall väckas om det av särskilda skäl är påkallat från allmän
synpunkt, torde belastningen på polis- och åklagarväsendet bli försumbar.
Detsamma torde gälla för domstolsväsendet.
Lag om förbud beträffande viss avkodningsutrustning
1 § 1 denna lag förstås med
kodad sändning som erbjuds mot betalning: en sändning av ljud-
radio- eller televisionsprogram som är riktad till allmänheten och där den
programbärande signalen har ändrats i avsikt att programmen skall bli till-
gängliga endast för dem som betalar för programmen (abonnentkretsen),
avkodningsutrustning: en anordning som är konstruerad för att ensam
eller tillsammans med någon annan anordning kunna bereda någon tillgång till
innehållet i en kodad sändning eller är särskilt anpassad för detta ändamål.
I paragrafen definieras tre begrepp som är grundläggande för angivandet
av det otillåtna området i följande paragraf; kodad sändning som erbjuds mot
betalning, avkodningsutrustning och abonnentkretsen. Då avsikten varit att,
så långt det låter sig göras, inskränka det straffbara området har detta om-
givits med så många begränsningar att det vore alltför otympligt att presentera
Prop. 1993/94: 53
23
dem i löpande text i den följande paragrafen. Definitionerna har utformats
efter förslag från Lagrådet.
Med ljudradio- och televisionssändning avses alla kända metoder för sänd-
ningar av ljudradio och television, genom radiosignal eller tråd, via satellit
eller från marksändare, ursprunglig sändning eller vidaresändning. Det har
heller ingen betydelse för lagens tillämplighet om sändningen utgår från
Sverige eller från utlandet. Det överensstämmer med Europarådets rekom-
mendation. Enligt denna bör det skydd en stat ger kodade sändningar inte
kräva reciprocitet, dvs. att för att en utländsk sändning skall få skydd i
Sverige skulle krävas att en svensk sändning kan få skydd i det andra landet.
För att det skall vara fråga om en kodad sändning som erbjuds mot betalning
krävs att den är riktad till allmänheten. Det innebär att s.k. programtransport
inte omfattas av begreppet.
För att sändningen skall anses vara en kodad sändning som erbjuds mot
betalning i lagens mening krävs vidare att den som ansvarar för sändningen
eller någon som härleder sin rätt från honom, t.ex. en kabeloperatör, har änd-
rat den programbärande signalen i avsikt att göra programmen tillgängliga
endast för dem som betalar för programmen till den behörige rättighetshava-
ren. Samtliga dessa förutsättningar måste vara uppfyllda för att en sådan
sändning skall anses föreligga. En sändning som kodats av andra skäl än att
förbehålla sändningen dem som betalar för den är alltså inte en kodad sänd-
ning som erbjuds mot betalning i denna lags mening. T. ex. kan program-
signalen ha ändrats därför att det sändande programföretaget har förvärvat en
rätt som är geografiskt begränsad. En av detta skäl kodad sändning omfattas
inte av begreppet och därmed inte av lagen. Kodningen kan vara av vilket
slag som helst och kan, när det gäller TV-sändningar, avse ljud, bild eller
båda. Den ändring som sker av signalen måste dock innebära någon för-
vrängning av ljud eller bild för den som tittar eller lyssnar utan avkodare.
Som framgått av den allmänna motiveringen (avsnitt 6) är det inte att anse
som kodning om det används en ovanlig sändningsstandard eller frekvens.
Att kodningen skall ha skett i avsikt att förbehålla sändningen dem som be-
talar innebär också att oavsiktligt modifierade signaler inte omfattas av regle-
ringen.
Avkodningsutrustningen kan vara av många slag. Om den är konstruerad
för att, ensam eller tillsammans med en annan anordning, bereda tillgång till
en eller flera kodade sändningar eller särskilt anpassad för detta ändamål, är
den en avkodningsutrustning. Utrustningen behöver således inte ensam
kunna åstadkomma avkodningen. S.k. smart-cards är också att betrakta som
avkodningsutrustning, liksom den del av utrustningen ett sådant kort skall
kopplas ihop med. Med smart-card avses ett datakort som besitter kunskapen
om hur avkodningen skall ske. Lagrådet har dock påpekat att för att en del till
en avkodningsutrustning eller till en byggsats till en avkodningsutrustning i
sig själv skall kunna betraktas som en avkodningsutrustning torde få krävas
inte endast att delen är nödvändig för avkodningsfunktionen utan också att
den inte kan ha någon annan funktion. Att avkodningsutrustningen har andra
funktioner, av vilka avkodningsförmågan bara är en, hindrar inte att utrust-
Prop. 1993/94:53
24
ningen omfattas av denna lag. Utrustningen kan ha förmåga att avkoda en Prop. 1993/94: 53
sändning eller flera sändningar, och kan utgöras av en byggsats eller en del
av en sådan. Avkodaren behöver inte ens vara särskilt bra. Om den har för-
måga att återställa en del av signalen är det tillräckligt under förutsättning att
tittaren eller lyssnaren med dess hjälp kan tillgodogöra sig sändningen.
Som avkodningsutrustning räknas med den valda definitionen såväl olov-
ligen tillverkad utrustning som den utrustning som programföretaget eller
kabeloperatören tillhandahåller för dem som betalar för mottagningen. En
sådan "legal" avkodare blir således "illegal" om den används på det otillåtna
sätt som anges i följande paragraf.
2 § Avkodningsutrustning får inte yrkesmässigt eller annars i förvärvssyfte
olovligen tillverkas, överlåtas, hyras ut, installeras eller underhållas i avsikt
att bereda någon utanför abonnentkretsen tillgång till innehållet i en kodad
sändning som erbjuds mot betalning.
All tillverkning, överlåtelse, uthyrning, installation eller underhåll som
sker yrkesmässigt eller annars i förvärvssyfte och i avsikt att bereda någon
utanför abonnentkretsen tillgång till innehållet i en kodad sändning som
erbjuds mot betalning är otillåten.
Med yrkesmässig avses en verksamhet där den som är ansvarig är närings-
idkare och hanteringen ingår i en verksamhet av ekonomisk art. Med närings-
idkare och näringsverksamhet avses här detsamma som i civilrättslig lag-
stiftning, t.ex lagen (1971:112) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden
och bokföringslagen (1976:125). Jämför också 16 kap. 10 c § BrB (prop.
1980/81:176 s. 14). Utanför begreppet yrkesmässig faller emellertid sådan
verksamhet i vinstsyfte som sker i mindre omfattning, t.ex en verksamhet vid
sidan av den egentliga sysselsättningen. Även sådan verksamhet blir straffbar
genom tillägget eller annars i förvärvssyfte. Detta innebär inte att en privat-
person som säljer en avkodare som han inte längre behöver till sin granne
skulle kunna straffas för det. Verksamheten måste ha viss omfattning för att
det skall kunna anses vara fråga om verksamhet i förvärvssyfte.
Det är endast sådan hantering som möjliggör avkodning i strid med ett
sändande eller distribuerande företags intressen som blir otillåten. Däremot är
det inte i och för sig otillåtet att utveckla ett avkodningssystem. Ett sådant kan
ju faktiskt överlåtas till ett radio- eller TV-fÖretag eller en kabeloperatör. Om
avkodningsutrustningen kommit till stånd utan samtycke från det företag som
kan ta betalt för sändningen kan man dock i flertalet fall förutsätta en olovlig
användning. Datastraffrättsutredningen nämner som exempel på omständig-
heter som talar för att hanteringen av avkodningsutrustningen är att betrakta
som otillåten att utrustningen tillverkas eller marknadsförs åt andra än det
berörda företaget eller att tillverkaren eller marknadsföraren inte gör sig känd
för företaget eller inte har något ekonomiskt samröre med det.
Till skillnad från utredningens förslag finns här inte någon bestämmelse
om att import av avkodningsutrustning skulle vara otillåten. Som framgår av
25
avsnitt 6 grundar detta sig bl.a. på att det skulle vara mycket svårt att enbart
på grund av utseendet hos föremålet i sig avgöra om utrustningen är otillåten
eller ej.
Lagrådet har anfört.
Som paragrafen är formulerad träffar förbudet även fall då någon av de
beskrivna åtgärderna företas efter tillstånd av programföretaget eller annan
behörig rättighetshavare. Detta är uppenbarligen ej avsikten. Paragrafen bör
avfattas så att förbudet blir tillämpligt endast när en åtgärd av avsett slag före-
tas olovligen.
Med anledning av Lagrådets påpekande har ordet "olovligen" införts i be-
stämmelsen.
3 § Den som uppsåtligen bryter mot 2 § skall dömas till böter eller fängelse i
högst sex månader.
Den som handlar i strid med 2 § döms till böter eller fängelse i högst sex
månader. För straffbarhet krävs uppsåt som skall täcka samtliga objektiva
omständigheter. För det rekvisit som består i att någon utanför abonnentkret-
sen skall få tillgång till innehållet i en kodad sändning krävs direkt uppsåt.
Som framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt 7) bör påföljden för
den som i strid med lagens bestämmelser befattar sig med avkodningsutrust-
ning normalt vara böter medan mer omfattande tillverkning eller upprepad
spridning bör kunna medföra fängelse. Om brottet sker i näringsverksamhet
kan reglerna om företagsbot i 36 kap. BrB bli tillämpliga.
4 § Den som gör sig skyldig till försök till brott enligt denna lag skall dömas
till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.
I paragrafen slås fast att försök till brott enligt lagen är straffbart och skall
bedömas enligt brottsbalkens regler. Om flera medverkat till brottet blir 23
kap. 4 § BrB analogiskt tillämplig eftersom fängelse ingår i straffskalan (se
Beckman m.fl. Brottsbalken II 6 uppl. [1990] s. 637).
5 § Egendom som varit föremål för brott enligt denna lag skall förklaras för-
verkad, om det inte är uppenbart oskäligt. I stället för egendomen kan dess
värde förklaras förverkat. Aven utbytet av ett sådant brott skall förklaras för-
verkat, om det inte är uppenbart oskäligt.
Ett föremål som har använts som hjälpmedel vid brott enligt denna lag eller
dess värde får förklaras förverkat, om det är nödvändigt för att förebygga
brott eller det finns andra särskilda skäl för det.
Enligt första stycket skall avkodningsutrustning som varit föremål för brott
enligt denna lag eller dess värde förverkas, om det inte är uppenbart oskäligt.
Även utbytet av brottet, såsom intäkter från försäljning m.m., kan förverkas.
Prop. 1993/94:53
26
I undantagsfall kan dock ett förverkande vara obilligt. Exempelvis om endast
en avskiljbar del av utrustningen har funktionen att kunna avkoda och den
övriga utrustningen har en annan användning skulle förverkande av hela
utrustningen kunna anses som uppenbart oskäligt och därför kunna under-
låtas.
Enligt andra stycket kan även hjälpmedel vid brott eller dess värde för-
verkas. Normalt är det naturligtvis fråga om sakförverkande. Bestämmelsen
blir tillämplig framför allt på utrustning som använts som hjälpmedel vid till-
verkning. Utrustningen måste ha använts som hjälpmedel vid brottet men
behöver inte ha några särskilda egenskaper som gör den lämplig för t.ex till-
verkning av avkodare. Förverkande av sådan utrustning måste vara nödvän-
digt för att förebygga brott eller annars särskilda skäl finnas för förverkandet,
t.ex att situationen är sådan att det vore stötande att gärningsmannen fick
behålla tillverkningsutrustningen.
Eftersom förverkande förutsätter brott mot lagen kan avkodningsutrust-
ning som tillverkats före lagens ikraftträdande eller dess värde förverkas
endast om den blir föremål för brott efter ikraftträdandet. Bestämmelserna i
paragrafen kompletteras av de allmänna reglerna om förverkande i 36 kap.
BrB. Det innebär bl.a. att förverkande av egendom kan ske endast hos
gärningsmannen eller den som står i sådant förhållande till denne eller till
brottet som anges i 36 kap. 5 § första stycket BrB.
6 § Åklagare får väcka åtal för brott enligt denna lag endast om åtal av sär-
skilda skäl är påkallat från allmän synpunkt.
Paragrafen innehåller bestämmelser om åtalsrätt och föreskriver att brott
enligt lagen får åtalas av åklagare endast om åtal av särskilda skäl är påkallat
från allmän synpunkt. Att rättsväsendet skall belastas endast med sådant som
framstår som kriminalpolitiskt väsentligt har framgått av den allmänna moti-
veringen, avsnitt 5 och 7. Som ett led i denna strävan föreskrivs åtalsbe-
gränsning.
Prop. 1993/94: 53
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.
Några särskilda övergångsbestämmelser behövs inte. Härav följer såsom
anförts bl.a. i avsnitt 6 att t.ex. överlåtelse av en piratavkodare som tillverkats
före lagens ikraftträdande blir straffbar om överlåtelsen sker därefter och
övriga förutsättningar i 2 och 3 §§ är uppfyllda.
27
Härigenom föreskrivs följande.
1 § I denna lag förstås med
kodad televisionssändning: sändning av televisionsprogram med hjälp av
elektromagnetiska vågor riktad till allmänheten och vari den programbärande
signalen har modifierats av den ansvarige för sändningen eller för dennes
räkning i avsikt att bereda tillgång till programmen endast för dem som er-
lägger betalning härför (abonnentkretsen).
dekoderutrustning: anordning som helt eller delvis är konstruerad eller sär-
skilt anpassad för att bereda tillgång till innehållet i kodad televisionssänd-
ning.
2 § Dekoderutrustning får inte yrkesmässigt eller annars i förvärvssyfte in-
föras till landet, tillverkas, överlåtas, hyras ut eller installeras i avsikt att
bereda någon utanför abonnentkretsen tillgång till innehållet i kodad televi-
sionssändning.
3 § Den som på annat sätt än genom införsel till landet uppsåtligen bryter
mot 2 § skall dömas till böter eller fängelse i högst sex månader.
Om straff för olovlig införsel m.m. finns bestämmelser i lagen (1960:418)
om straff för varusmuggling.
4 § För försök eller förberedelse till brott enligt denna lag skall dömas till
ansvar enligt 23 kap. BrB.
5 § Egendom, som har varit föremål för brott enligt denna lag, samt vinning
av sådant brott skall förklaras förverkad, om det inte är uppenbart oskäligt.
Föremål som har använts som hjälpmedel vid brott enligt denna lag eller
dess värde får förklaras förverkat, om det är nödvändigt för att förebygga
brott eller det finns andra särskilda skäl för det.
6 § Brott som avses i denna lag får åtalas av åklagare endast om målsägande
anger brottet till åtal eller åtal är påkallat från allmän synpunkt.
Prop. 1993/94: 53
Bilaga 1
Denna lag träder i kraft den
28
Sammanfattning av förslaget till lag om förbud
mot viss dekoderutrustning i Datastraffrättsutred-
ningens betänkande (SOU 1992:110) Information
och den nya InformationsTeknologin - straff- och
processrättsliga frågor m.m. samt av remiss-
yttrandena över förslaget
Efter remiss har yttranden över Datastraffrättsutredningens förslag till lag om
förbud mot viss dekoderutrustning avgetts av Riksdagens ombudsmän (JO),
Svea hovrätt, Hovrätten över Skåne och Blekinge, Stockholms tingsrätt,
Göteborgs tingsrätt, Kammarrätten i Sundsvall, Länsrätten i Stockholms län,
Justitiekanslem, Domstolsverket, Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen, Tele-
verket, Statskontoret, Generaltullstyrelsen, Konkurrensverket, Konsument-
verket, Juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet, Juridiska fakul-
tetsnämnden vid Stockholms universitet, Juridiska fakultetsstyrelsens forsk-
ningsnämnd vid Lunds universitet, Sveriges Advokatsamfund, Sveriges
domareförbund, Sveriges Köpmannaförbund, Kabelnämnden, International
Federation of the Phonographic Industry (IFPI), FilmNet Sverige AB, Film-
och Videobranschens samarbetskommitté, Svenska Kabel-TV-föreningen,
Svenska Tonsättares Internationella Musikbyrå (STIM), CopySwede,
Industriförvaltnings AB Kinnevik, Konstnärliga och Litterära Yrkesutövares
Samarbetsnämnd (KLYS) samt Kabelvision KB.
Till Riksåklagarens remissyttrande har också bifogats yttranden från
regionåklagama i respektive Stockholm, Jönköping, Karlstad och Umeå.
Vidare har Rikspolisstyrelsen till sitt remissvar även bifogat yttranden från
polismyndigheterna i Stockholm respektive Göteborg.
Till yttrandet från Svenska Kabel-TV-föreningen ansluter sig utan egna
tillägg Televerket samt Industriförvaltnings AB Kinnevik, varför dessa in-
stansers synpunkter ej kommer anges separat i den följande framställningen.
Detsamma gäller ifråga om yttrandena från CopySwede och STIM vilka
ansluter sig till yttrandet från KLYS.
Enligt sina direktiv har datastraffrättsutredningen haft till uppgift att analysera
behovet av lagstiftning om åtgärder mot försäljning och utnyttjande av s.k.
piratdekodrar och, om man finner att ett behov föreligger, lägga fram ett
lagförslag. Bakgrunden är att under senare år kodade televisionssändningar,
vilka är avsedda att bli tillgängliga endast för en abonnentkrets som erlägger
betalning, kunnat tillgodogöras av enskilda utanför abonnentkretsen. Den
Prop. 1993/94: 53
Bilaga 2
29
dekoderutrustning som därvid utnyttjas - s.k. piratdekodrar - saluförs öppet i
Sverige.
Utredningen har i betänkandet lagt fram förslag till lag om förbud mot in-
försel till landet, tillverkning, överlåtelse, uthyrning eller installering av vissa
dekodrar för TV-sändningar. Förslaget riktar sig mot verksamhet där någon
tillhandahåller dekodrar yrkesmässigt eller på annat sätt i förvärvsverksamhet,
om avsikten med dekodem är att ge en person tillgång till kodat TV-program
utan att vederbörande skall behöva erlägga den betalning som krävs av distri-
butören. Något särskilt förslag om förbud mot innehav eller bruk i hemmen
av piratdekodrar som ger möjlighet att se kodade TV-program lämnas inte.
Datastraffrättsutredningens förslag lämnas utan erinran eller tillstyrks med
endast smärre kommentarer av JO, Kammarrätten i Sundsvall, Länsrätten i
Stockholms län, Justitiekanslem, Domstolsverket, Regionåklagaren i Jön-
köping, Rikspolisstyrelsen, Statskontoret och Konkurrensverket.
Utredningsförslaget tillstyrks vidare med vissa tillägg och ändringsförslag
av följande instanser: Svea hovrätt, Stockholms tingsrätt, Göteborgs tings-
rätt, Polismyndigheten i Stockholm, Polismyndigheten i Göteborg, Kon-
sumentverket, Juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet, Juridiska
fakultetsstyrelsens forskningsnämnd vid Lunds universitet, Sveriges
Advokatsamfund, Sveriges domareförbund, Sveriges Köpmannaförbund,
Kabelnämnden, IFPI, FilmNet, Film- och Videobranschens samarbets-
kommitté, Svenska Kabel TV-föreningen, KLYS samt Kabelvision.
Tveksamma till förslaget är Riksåklagaren, Regionåklagaren i Karlstad,
Regionåklagaren i Umeå. Även Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms
universitet ställer sig tveksam men tillstyrker dock.
Avstyrker förslaget gör Hovrätten över Skåne och Blekinge samt Region-
åklagaren i Stockholm, vilka bägge ifrågasätter behovet av kriminalisering av
hanteringen med piratdekodrar. Regionåklagaren anser dock att om man
stannar för att en kriminalisering bör ske, är förslaget väl ägnat att ligga till
grund för lagstiftning.
Enligt KLYS önskar rättighetshavama att förslaget till lag om förbud mot
viss dekoderutrustning särskiljs från det övriga betänkandet så att denna del
kan få en skyndsam handläggning och förhoppningsvis träda i kraft den
1 januari 1994.
I takt med den ökande användningen av kodning av televisionssändningar har
bruket av piratdekodrar ökat. På grund härav har intressenter för sändningar-
na hos regeringen krävt åtgärder i lag mot sådana dekodrar. I bl.a. Frankrike
och Storbritannien har sådana åtgärder redan vidtagits. Problemet med olovlig
avkodning har också tagits upp av Europarådet, som har lämnat en rekom-
mendation för nationell lagstiftning.
Prop. 1993/94: 53
Bilaga 2
30
Skadeverkningar
Enligt utredningsförslaget har en mer eller mindre omfattande tillgång till
kodade sändningar i strid mot de sändande företagens avsikter skadeverk-
ningar i flera olika hänseenden. De som i första hand drabbas är de program-
företag vars sändningar avkodas. Då sändningar finansieras med abonne-
mangsavgifter eller annan betalning direkt av publiken blir de kodande pro-
gramföretagens ekonomiska bärkraft sämre i takt med att intäkterna från
publiken uteblir p.g.a. olovlig avkodningsverksamhet. Andra kategorier som
drabbas är t.ex. biografägare och uthyrare av videobandupptagningar - vilka
genom den olovliga avkodningen kan få känna av en minskad efterfrågan på
sitt utbud - samt upphovsmän, utövande konstnärer, filmproducenter och
andra som har rättigheter i de alster som sänds.
Hovrätten över Skåne och Blekinge, liksom Riksåklagaren, Region-
åklagaren i Karlstad och Juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet,
anser att utredningens påståenden om skadeverkningar är otillräckligt under-
byggda. Hovrätten hävdar t.ex att för att upphovsmän m.fl. skall drabbas
krävs för det första att man kan slå fast ett hypotetiskt händelseförlopp enligt
vilket "pirat-tittaren" skulle ha abonnerat på programföretagets tjänster mot
betalning. Enligt hovrätten har emellertid programföretagens utbud nog en
alldeles för stor priselasticitet för att detta skall kunna fastslås. För det andra
bygger skaderesonemanget på en begränsning av antalet tittare som först den
föreslagna lagen skulle kunna bidra till. Lagen förutan kan prissättningen av
upphovsmännens prestationer i och för sig ske med beaktande av att antalet
"lovliga" dekodrar inte säkert speglar antalet verkliga tittare. Hovrätten på-
pekar dessutom att vad utredningen kallar skadeverkningar för konkurrerande
distributörer (programföretag, biografägare och uthyrare av videoband) sna-
rare synes vara normala följder av konkurrens; distributörer som har större
kostnader p.g.a. ett mindre effektivt resursutnyttjande eller vilkas utbud inte
efterfrågas trängs tillbaka på marknaden. Konkurrensverket menar att en
redovisning av omfattningen av hanteringen med olovlig dekoderutrustning
samt inkomstbortfallet för såväl programföretagen och rättighetshavama hade
varit önskvärd i sammanhanget.
Kabelnämnden, FilmNet, Film- och Videobranschens samarbetskommitté
samt Svenska Kabel-TV-föreningen hävdar å andra sidan att såväl program-
företag, övriga rättighetsinnehavare, kabelnätsinnehavare samt hushållen lider
skada till följd av den olovliga dekoderverksamheten. Film- och Videobran-
schens samarbetskommitté och Svenska Kabel-TV-föreningen anger att
försiktiga beräkningar inom kabel-TV-bolagen visar att ca 5 % av dekodrar
som i dag används är oauktoriserade. Om innehavarna av dessa dekodrar
hade erlagt gängse betalning för de aktuella programmen skulle de tillsam-
mans betala drygt 100 miljoner kronor per år enbart till de större kabelnäten.
KLYS vill i sammanhanget särskilt betona rättighetshavarnas förlorade
ersättningar, och Kabelvision menar att den olovliga dekoderverksamheten är
ett hot mot hela TV-branschen, filmindustrin och rättighetshavama. Enligt
Kabelvision renderar idag bruket av piratdekodrar företaget minskade
Prop. 1993/94: 53
Bilaga 2
31
abonnemangsintäkter om mellan 50 till 75 miljoner kronor per år, vilket i sin
tur innebär att också övriga rättighetsinnehavare drabbas av uteblivna intäkter
från kabel-TV-bolagen. Detta kan innebära att rättighetsinnehavare framgent
inte licensierar sina verk till de svenska kabel-TV-bolagen, vilket är ett reellt
hot mot branschen.
Skyddsmöjligheter och behovet av ny lagstiftning
Enligt datastraffrättsutredningen förefaller det tydligt att det i dag inte går att
komma åt problemet med olovlig avkodning enbart med tekniska lösningar.
Efter en genomgång av svensk rätt framgår det dessutom enligt utredningen
att det i dag inte finns någon lagstiftning som tar sikte på verksamheten att
programbolagen ovetande tillverka eller tillhandahålla andra dekodrar eller att
olovligen tillgodogöra sig programbärande signaler. Endast i vissa speciella
situationer omfattas olovlig avkodning och verksamhet i anslutning därtill
med säkerhet av gällande bestämmelser. För att genom lag effektivt motverka
olovlig avkodning krävs således enligt utredningen ny lagstiftning.
Svea hovrätt och Göteborgs tingsrätt delar utredningens uppfattning och
anser det nödvändigt med särskild lagstiftning. Tingsrätten noterar också att
den föreslagna lagen inte är heltäckande utan kommer att kompletteras av de
bestämmelser som redan enligt gällande rätt finns för vissa speciella situa-
tioner. Enligt Juridiska fakultetsstyrelsens forskningsnämnd vid Lunds uni-
versitet har utredningen på ett övertygande sätt visat att nu gällande svensk
rätt ger ett otillfredsställande skydd för kodade TV-sändningar, och forsk-
ningsnämnden tillstyrker därför förslaget. Kabelnämnden betonar att det är
principiellt angeläget att komma tillrätta med piratdekoderverksamheten och
anser att en kriminalisering av tillhandahållandet av dekoderutrustning är den
mest effektiva lösningen.
Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att gällande svensk rätt mesta-
dels erbjuder tillräckligt skydd mot den olovliga dekoderverksamheten. För
det första innehåller enligt hovrätten svensk rätt i dag sanktionsregler som kan
tas till mot den som genom att manipulera en "lovlig" dekoder eller på annat
sätt förfoga över denna åsidosätter villkoren för upplåtelse av dekodem. För
det andra är det enligt svensk rätt möjligt att ingripa mot den som för annat än
privat bruk tillgodogör sig en televisionssändning utan programföretagets
samtycke. Slutligen finns möjligheten att ingripa med sanktioner mot den som
utnyttjar tekniska förebilder (patent eller kretsmönster) utan upphovsmannens
tillstånd. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet påpekar att
annonsering av olovlig dekoderutrustning i förväg bör kunna stävjas med
marknadsföringslagens 2§. Av motsatt uppfattning är dock FilmNet vilka
menar att nämnda lagrum inte erbjuder tillräckligt skydd. Enligt Riksåkla-
garen bör man på samma sätt som i flera andra länder pröva möjligheten att
med lämpligt utformade marknadsförings- och konkurrensregler komma åt
försäljningen av piratdekodrar. En sådan lösning har enligt riksåklagaren
dessutom den fördelen i förhållande till förslaget, som ju innefattar en utpräg-
Prop. 1993/94: 53
Bilaga 2
32
lad speciallagstiftning, att reglema kan göras mera generella. Regionåklagaren
i Karlstad, som är tveksam till förslaget, påpekar att tillhandahållandet av
piratdekodrar är ett främjande av en gärning med i princip samma straffvärde
som bedrägligt beteende. Om man utgår från att 9 kap. 2§ andra stycket
brottsbalken inte är tillämplig på användning av en piratdekoder i hemmet,
skiljer sig utredningens förslag till kriminalisering sålunda från övriga be-
stämmelser om förbud mot olika föremål. Genom förslaget kriminaliseras ett
förfarande i förvärvsverksamhet som går ut på tillhandahållande av utrust-
ning, som hos den slutlige användaren inte är otillåten. Det föreslagna för-
budet mot piratdekodrar blir således av ett helt nytt slag, vilket enligt
regionåklagaren i sig inger betänkligheter. Regionåklagaren menar vidare att
om lagstiftaren inte väljer att kriminalisera också innehav och bruk i hemmen
av piratdekodrar, bör det övervägas om man inte med stöd av marknads-
föringslagstiftningen eller med hänvisning till otillbörlig konkurrens kan ut-
verka förbud i domstol såvitt avser piratdekodrar. En sådan lösning måste
också enligt regionåklagaren anses motsvara den europarådskonvention på
området som utredningen refererat till. Skulle i framtiden, trots åtgärder mot
marknadsföringen, piratdekodrar orsaka så påtaglig skada för programföre-
tagen att innehav och brukande av sådana bör kriminaliseras, eventuellt
genom en modifiering av bestämmelsen om bedrägligt beteende i 9 kap. 2§
andra stycket brottsbalken, kan det emellertid enligt regionåklagaren finnas
behov av kompletterande reglering i enlighet med utredningens förslag.
Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att marknaden själv bör skapa
former för kontroll och även stå för kostnaderna för detta genom vanliga
mekanismer för prissättning. Hovrätten är inte övertygad om att programföre-
tagen inte skulle kunna använda ett så sofistikerat kodningssystem att pirat-
dekodrama skulle komma till korta, om inte i tekniskt hänseende så väl i eko-
nomiskt. Riksåklagaren samt Regionåklagaren i Karlstad menar att den om-
ständigheten att priset för en färdigbyggd piratdekoder synes motsvara flera
års abonnemangsavgifter talar för att de tekniska skyddsåtgärder som vid-
tagits utgör ett godtagbart skydd. Juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala
universitet menar att möjligheterna att utveckla koder och kodnycklar i prak-
tiken är obegränsade och att utbudet av i praktiken säkra tekniska lösningar
framstår som rikt. Fakultetsstyrelsen noterar också att en reglering av nu
föreslagen utformning kan riskera att verka hämmande på den tekniska ut-
vecklingen.
Hovrätten över Skåne och Blekinge anser vidare att resurser för brotts-
bekämpning kan användas för från kriminalpolitisk synpunkt viktigare upp-
gifter än att beivra olovlig verksamhet med dekoderutrustning. Riksåklagaren
är tveksam till behovet av kriminalisering och är därför benägen att avstyrka
förslaget, vilket dock som sådant anses tekniskt väl utformat och därför i och
för sig kan läggas till grund för lagstiftning. Riksåklagaren och Region-
åklagaren i Karlstad hänvisar också till åklagarutredningens betänkande (SOU
1992:61) Ett reformerat åklagarväsende, och påpekar att en kriminalisering
medför att konkurrensen om rättsväsendets begränsade resurser ökar. Inte
heller Regionåklagaren i Stockholm anser att de förfaranden som det här är
Prop. 1993/94: 53
Bilaga 2
33
3 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 53
fråga om är så straffvärda att en kriminalisering bör ske. Andra åtgärder är
istället att föredra, exempelvis det system som används i Finland. Där om-
fattas befattning med dekodrar i vissa fall av förbud enligt radiolagen. Enligt
den finska radiolagens 7§ 2 mom. kan dock Teleförvaltningscentralen ge till-
stånd för innehav av utrustning som är avsedd att avlägsna ett särskilt tekniskt
skydd för en sändning som inte är avsedd bli mottagen av vem som helst.
Enligt regionåklagaren bör den administration och kontrollapparat som det
finska systemet kräver vägas mot att man tar i anspråk en del av de resurser
som rättsväsendet förfogar över och som kan användas till andra angelägnare
uppgifter. Regionåklagaren i Umeå ifrågasätter också behovet av kriminalise-
ring och anser att även vad som anförs i betänkandet andas en viss tveksam-
het i frågan. Såväl Rikspolisstyrelsen som Polismyndigheten i Stockholm
hänvisar till åklagarutredningen, och Rikspolisstyrelsen anser mot bakgrund
av dess betänkande att det hade varit värdefullt om utredningen övervägt möj-
ligheten att använda någon form av sanktionsavgift. Polismyndigheten i
Stockholm föreslår mot samma bakgrund att en annan lösning än den nu
föreslagna om möjligt bör väljas, t.ex. genom en avgiftspåföljd som hand-
läggs av tullen.
Hovrätten över Skåne och Blekinge påpekar att bilden i vår omvärld be-
träffande lagstiftning mot piratdekodrar är splittrad, och hovrätten menar där-
för att intresset av rättslikhet med omvärlden inte talar för lagen. Vidare på-
pekar hovrätten att det inte finns någon mellanstatlig överenskommelse som
kräver att Sverige lagstiftar mot piratdekodrar så som utredningen föreslår.
Riksåklagaren menar också att Europarådets rekommendation Nr. R(91) 14
angående skydd för kodade televisionstjänster inte uppställer några direkta
krav på straffrättsliga sanktioner. Regionåklagaren i Karlstad, som är tvek-
sam till förslaget, menar dock att Europarådets rekommendation om lagstift-
ning talar för en lagreglering. Dessutom anser regionåklagaren att intresset av
rättslikhet med omvärlden talar för förslaget. Den sistnämnda ståndpunkten
delas även av Regionåklagaren i Jönköping som tillstyrker förslaget. Visser-
ligen påpekar regionåklagaren i Jönköping att det p.g.a. den snabba tekniska
utvecklingen på området är svårt att avgöra om förslaget utgör en tillräcklig
reglering för att komma tillrätta med de skadeverkningar som följer av olovlig
avkodning, men anser dock slutligen att den föreslagna lagstiftningen väl
uppfyller det behov av reglering som kan förutses idag. Juridiska fakultets-
styrelsen vid Uppsala universitet, som tillstyrker förslaget trots att man ej
anser det nödvändigt med särskild lagstiftning, menar att önskemål om en
någorlunda enhetlig europeisk reglering är det främsta argumentet för lag-
stiftning, varpå man hänvisar till Europarådets rekommendation. Den sist-
nämnda synpunkten delas också av Juridiska fakultetsnämnden vid Stock-
holms universitet som med viss tvekan tillstyrker förslaget. Andra skäl som
talar för lagstiftningsförslaget anser fakultetsnämnden vara att det i växande
utsträckning är angeläget att med rättsliga styrmedel säkerställa att den
infrastruktur som består av elektroniskt och digitalt förmedlad information
ansluter sig till och möjliggör önskade rättsliga lösningar. Det föreslagna för-
budet mot att införa, tillverka etc. dekoderutrustning kan i detta större per-
Prop. 1993/94:53
Bilaga 2
34
spektiv uppfattas som ett led i rättsordningens strävan att åstadkomma en
informationsteknologisk miljö, där rättigheter kan hävdas, avtal tillämpas och
intäkter erhållas på ett förutsebart sätt. Som tänkbara invändningar mot att
skapa ett särskilt straffrättsligt skydd anför fakultetsnämnden att det saknas
kulturpolitiska och andra anledningar att värna verksamheten, att redan existe-
rande skyddsmöjligheter är tillräckliga och att det är en uppgift för intressen-
terna själva att försöka göra sina skyddsåtgärder så effektiva som möjligt.
Hovrätten över Skåne och Blekinge avstyrker förslaget med den ytterligare
motiveringen att förslaget innebär att en ny rättighet tillskapas på bekostnad
av informationsfriheten. Detta bör enligt hovrätten bara accepteras om ett
mycket stort behov av lagstiftning kan påvisas. Även om en inskränkning av
tillgången på mottagningsutrustning inte direkt strider mot grundlagen fram-
håller hovrätten att all lagstiftning som tangerar gränserna för vad bestämmel-
serna om grundläggande fri- och rättigheter föreskriver som minimiskydd är
ägnad att försvaga dessa rättigheter.
Regleringen
Utredningens utgångspunkt har varit att regleringen inte bör göras mer om-
fattande än nödvändigt. Vidare har beaktats att framtiden för metoden att koda
sändningar är något osäker eftersom verksamheten försiggår inom en bransch
under snabb teknisk utveckling. Härtill kommer att en omfattande reglering
skulle kräva en betydande kontrollapparat.
Lagstiftningens omfattning
Enligt datastraffrättsutredningen används i dag metoden att koda sändningar
till den helt övervägande delen vid överföring av TV-program. Vidare på-
pekas att Europarådets rekommendation endast tar sikte på TV-sändningar.
Lagstiftningen föreslås därför omfatta endast kodade TV-sändningar. Regle-
ringen bör vidare enligt utredningen täcka TV-sändningar oavsett ursprung
och såväl ursprunglig sändning som vidaresändning oavsett vilka hjälpmedel
eller vilken teknik som använts. Eftersom det enligt vad som framkommit är i
samband med kodade sändningar som får tillgodogöras mot betalning som
den olovliga avkodningen främst medför skadeverkningar, bör enligt utred-
ningen lagförslaget endast omfatta dylika sändningar.
Stockholms tingsrätt, Konsumentverket, Kabelnämnden, IFPI, FilmNet,
Film- och Videobranschens samarbetskommitté, Svenska-Kabel-TV-för-
eningen, KLYS samt Kabelvision anser att även kodade ljudradiosändningar
bör omfattas av lagförslaget. Konsumentverket menar att detta skulle kunna
hindra att en marknad för piratdekodrar på ljudradioområdet uppstår. Stock-
holms tingsrätt, Kabelnämnden, IFPI, FilmNet, Film- och Videobranschens
samarbetskommitté och Svenska Kabel-TV-föreningen påpekar att kodning
inom en snar framtid torde komma att börja användas även vid överföring av
ljudradioprogram, och man kan inte se att det skulle finnas någon principiell
Prop. 1993/94: 53
Bilaga 2
35
skillnad i detta sammanhang mellan ljudradio- och TV-sändningar. Kabel-
nämnden påpekar vidare att kodade ljudradiosändningar redan i dag före-
kommer inom ramen för verksamheten med radiosända taltidningar. Även om
något missbruk genom piratdekodrar inte har kommit Taltidningsnämnden till
kännedom, finns det enligt Kabelnämnden ingen anledning att utesluta dessa
sändningar från lagskyddet.
Göteborgs tingsrätt, Polismyndigheten i Göteborg, Konsumentverket,
Kabelnämnden, IFPI, FilmNet, Film- och Videobranschens samarbets-
kommitté, Svenska Kabel-TV-föreningen, KLYS samt Kabelvision anser
dessutom att alla kodade sändningar, inte endast sådana som får tillgodogöras
genom betalning, bör omfattas av lagen. Göteborgs tingsrätt framhåller att
sådana gränsdragningsproblem därigenom kan undvikas som i annat fall kan
uppkomma vid bedömning huruvida betalning i realiteten varit en förutsätt-
ning för tillgång till sändning vid andra ersättningsformer än direkt betalning.
Polismyndigheten i Göteborg, IFPI, FilmNet, Film- och Videobranschens
samarbetskommitté och Svenska Kabel-TV-föreningen påpekar att andra skäl
än just betalningen — t.ex. upphovsrättsliga — kan vara orsak för TV-före-
tag att begränsa möjligheten att mottaga ett TV-program, samt att även
Europarådet rekommenderar att skydd skall ges alla kodade TV-sändningar.
Kabelnämnden anser vidare att det inte heller bör krävas att kodningen skett
på ett programbolags initiativ, utan även en kodning som skett i exempelvis
en kabelnätsinnehavares intresse bör vara skyddad.
Domstolsverket påpekar i sitt yttrande att lagtexten är något svårläst och
föreslår därför följande formulering av lagförslagets 1 §:
I denna lag förstås med
kodad televisionssändning: en sändning av televisionsprogram med
hjälp av elektromagnetiska vågor som är riktad till allmänheten och där den
programbärande signalen har ändrats av den som ansvarar för sändningen
eller för dennes räkning i syfte att göra programmen tillgängliga endast för
dem som betalar (abonnentkretsen),
dekoderutrustning: anordning som helt eller delvis är konstruerad eller
särskilt anpassad för att bereda någon tillgång till innehållet i en kodad
televisionssändning.
Det straffbara området
Utredningens förslag innebär att all import, tillverkning, överlåtelse, uthyr-
ning och installation av dekoderutrustning som sker yrkesmässigt eller annars
i förvärvssyfte och i avsikt att bereda någon utanför abonnentkretsen tillgång
till kodad televisionssändning blir otillåten i landet. Marknadsföring av de-
kodrar eller delar därav som är förbjudna enligt denna lag blir dock inte otillå-
ten enligt lagen. Inte heller innehav och användande av dekoderutrustning i
strid mot avsändarens eller distributörens avsikter blir i regel förbjudet.
Emellertid kan visst innehav komma att innebära försök eller förberedelse till
brott enligt lagen.
Prop. 1993/94: 53
Bilaga 2
36
Regionåklagaren i Stockholm, som ifrågasätter behovet av kriminalisering
överhuvudtaget, delar emellertid utredningens uppfattning att endast tillverk-
ning, distribution och import skall falla inom det straffbara området, samt att
endast yrkesmässig verksamhet eller verksamhet som drivs i vinstsyfte bör
vara straffbar, även om det sistnämnda kan förutses medföra vissa bevis-
svårigheter. Konkurrensverket delar också uppfattningen att lagstiftningen
endast bör omfatta hantering med yrkesmässig inriktning, med motiveringen
att ny lagstiftning bör begränsas till gärningar som utgör ett allvarligt hot mot
sändningsverksamheten. Konsumentverket anser också att det av utredningen
föreslagna straffbara området ter sig väl avvägt, men påpekar att lagens för-
arbeten bör klargöra att även omkodning eller s.k. uppgradering av pirat-
dekodrar inköpta före lagens ikraftträdande omfattas av förbudet.
Regionåklagaren i Umeå ställer sig tveksam till om den föreslagna för-
budslagen kan få någon större betydelse i avsett hänseende. Möjligheterna att
påvisa yrkesmässighet eller förvärvssyfte kan enligt regionåklagaren förvän-
tas bli små i fall som de aktuella, och det torde även i praktiken komma att
medföra stora svårigheter att leda i bevis den föreslagna brottsliga avsikten.
Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att om lagstiftning skulle anses
motiverad, trots vad hovrätten anfört, bör lagen inskränkas till att gälla endast
tekniskt kvalificerade former av dekoderutrustning. Orsaken är att enligt
utredningsförslaget kommer även den mest banala förvrängningsteknik att
skyddas av lagen, vilket knappast kan verka befrämjande på teknikutveck-
lingen. Vidare skulle i praktiken ett programföretag kunna "förvränga" pro-
gramsignalen genom att använda en i Sverige icke normalt tillämpad sänd-
ningsstandard. En TV-apparat tillverkad för det område där sådan standard
normalt används skulle i Sverige som en följd av utredningsförslaget bli att
betrakta som dekoderutrustning.
Göteborgs tingsrätt anser att uttrycket "eller annars i förvärvssyfte" i 2§
bör preciseras för att undvika framtida tillämpningsproblem.
Svea hovrätt anmärker att gränsdragningen mellan tillåtna och otillåtna för-
faranden kan medföra vissa problem när det gäller gränskontroll. I praktiken
menar man att ansvar endast aktualiseras i samband med kommersiell import
eller när införseln omfattar ett större antal dekoderutrustningar. Trots detta
anser hovrätten att utredningsförslaget torde kunna accepteras. Vidare saknar
hovrätten en närmare motivering till varför inte även utförsel av dekoder-
utrustning straffbelagts.
Generaltullstyrelsen anser att det föreslagna importförbudet är olämpligt
eftersom den olagliga importen inte går att skilja från den lagliga med ledning
av normala tulldokument eller genom okulär besiktning av varan. Enligt
generaltullstyrelsen är de föreslagna förbuden mot tillverkning, överlåtelse,
uthyrning och installering tillräckliga för att skydda berörda företags in-
tressen. Frågan om importreglering bör också ses i ett EG-medlemsperspek-
tiv, och enligt Generaltullstyrelsen bör förslaget ej genomföras förrän det är
klarlagt om ett förbud mot import av viss dekoderutrustning är möjligt efter
ett eventuellt svenskt EG-inträde.
Prop. 1993/94: 53
Bilaga 2
37
Enligt utredningens förslag skall som nämnts användande respektive inne-
hav av olovlig dekoderutrustning inte kriminaliseras. Regionåklagaren i
Stockholm, Konsumentverket samt KLYS delar denna uppfattning. KLYS
betonar härvidlag hänsynen till den enskildes integritet samt att kriminalise-
ring skall användas med sans och måtta och att man inte bör belasta rätts-
väsendet med sådant som har ringa eller inget straffvärde. Göteborgs tingsrätt
menar dock att för det att regleringen skall bli effektiv och möjligheter till för-
verkande skall finnas bör övervägas om inte också användandet bör krimina-
liseras. Enligt Sveriges Köpmannaförbund är det egendomligt att utredningen
inte vill göra innehav av olovlig dekoderutrustning straffbar. Detta innebär
enligt förbundet att lagstiftaren ger olika budskap till näringsidkare respektive
konsumenter, och en allvarlig effekt kan bli att oseriösa företag etableras för
att bl.a. genom tillfällig försäljning tillgodose konsumenternas efterfrågan.
Kabelnämnden menar i sitt yttrande att man utgår ifrån att användning av
piratdekodrar i kommersiellt syfte omfattas av lagförslaget och att övrig an-
vändning åtminstone bör kunna leda till skadeståndsskyldighet. Även IFPI,
Film- och Videobranschens samarbetskommitté samt Svenska Kabel-TV-för-
eningen anser att rent privat användande av piratdekodrar bör sanktioneras
genom en skadeståndsbestämmelse. IFPI samt Film- och Videobranschens
samarbetskommitté föreslår att bestämmelser gentemot privat innehav och ut-
nyttjande kan utformas liknande bestämmelserna i upphovsrättslagen om viss
kopiering av datorprogram för enskilt bruk. Det ges där möjlighet till skade-
stånd samt förstörande eller andra åtgärder mot kopieringshjälpmedel, även
om själva kopieringen inte är straffsanktionerad. IFPI har uppfattningen att
införandet av en dylik bestämmelse skulle ha en mycket god allmänpreventiv
effekt. Enligt Film- och Videobranschens samarbetskommitté samt Svenska
Kabel-TV-föreningen bör skadestånd kunna utgå inte enbart för den ekono-
miska förlust som kan fastställas utan därutöver också, i preventivt syfte,
som ett allmänt skadestånd. Dessa instanser föreslår därför att en ny paragraf
tillägges lagen av följande lydelse:
Den som begår brott enligt 2 § eller som utanför abonnentkretsen innehar
dekoderutrustning i avsikt att bereda sig tillgång till kodad televisions- eller
ljudradiosändning skall ersätta den skada som uppkommer genom hans för-
farande.
Vid bestämmande av skadestånd skall hänsyn tas till omständigheter av
annat än rent ekonomisk betydelse.
FilmNet finner det oacceptabelt att inte på något sätt sanktionera all distri-
bution och användning av piratdekodrar, och ansluter sig sålunda till den av
Svenska Kabel-TV-föreningen föreslagna skadeståndssanktionen. Med an-
ledning av utredningens förslag att ingen sanktion skall gälla för användning
av piratdekoderutrustning som sker i en helt sluten krets, framhåller också
FilmNet att det är oklart vad en sluten krets egentligen är, när det är fråga om
hushåll och inte personer. Hushåll kan enligt FilmNet knappast vara sluten
krets i upphovsrättslagens mening enär dessa använder sina dekodrar obe-
roende av varandra och det bland tittarna kan ingå till dekoderinnehavaren helt
obekanta personer.
Prop. 1993/94:53
Bilaga 2
Regionåklagaren i Stockholm stöder utredningens förslag om försök och
förberedelse till brott mot lagen, men påpekar att en hänvisning bör göras i
lagen till brottsbalkens medverkansbestämmelser för att undvika oklarheter.
Riksåklagaren avstyrker däremot utredningens förslag att även förberedelse
till brott mot lagen skall kunna föranleda ansvar. Utredningen ger en rad
exempel på när det i dess mening krävs möjligheter till ingripande redan innan
brottet har fullbordats (s. 548). Enligt riksåklagaren torde inget av dessa
exempel emellertid innefatta straffbar förberedelse enligt 23 kap. 2 § brotts-
balken. Juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet, som i övrigt med
tillfredsställelse noterat viss återhållsamhet när det gäller utformningen av
straffbestämmelserna, finner det vara uteslutet med en kriminalisering av
såväl försök som förberedelse till brott enligt lagen. Utredningens motivering
till de föreslagna sanktionsmöjlighetema gör gällande att det vore otillfreds-
ställande om man inte kunde ingripa mot "betydande investeringar", upp-
byggande av "en försäljningsorganisation", i förväg påböljad "annonsering"
m.m. Fakultetsstyrelsen påpekar dock att inget av detta är åtkomligt med en
försöksbestämmelse eftersom det skulle krävas att någon påböljat införsel,
tillverkning, överlåtelse osv. av dekoderutrustning. Vidare skulle en förbe-
redelsebestämmelse endast undantagsvis vara tillämplig i åsyftade situationer
eftersom förberedelse innebär befattning med förlag eller vederlag för brott
eller viss befattning med hjälpmedel, och att själva dekoderutrustningen inte
kan vara hjälpmedel i lagens mening eftersom den är brottsobjekt. Fakultets-
styrelsen noterar också att Europarådets rekommendation angående lagstadgat
skydd för kodade televisionstjänster inte innehåller något krav på sanktioner
mot gärningar på försöks- eller förberedelsestadiet. Istället för den av utred-
ningen föreslagna bestämmelsen anser fakultetsstyrelsen att en bestämmelse
om ansvar för medverkan bör införas i lagförslagets 4 §. Juridiska fakultets-
nämnden vid Stockholms universitet ifrågasätter också om straff bör ådömas
för försök och förberedelse till brott mot den föreslagna lagen. Framför allt
vill fakultetsnämnden framhålla att annonsering i förväg och liknande bör i
enlighet med utredningens konstaterande kunna betraktas som otillåten mark-
nadsföring enligt 2§ marknadsföringslagen. Nämnden hänvisar också till att
utredningen själv förespråkat försiktighet och måttfulla åtgärder från sam-
hällets sida.
Domstolsverket anser att vissa delar av den föreslagna lagtexten är något
svårläst, och föreslår att förslagets 4§ skulle kunna ha följande lydelse:
Den som gör sig skyldig till försök eller förberedelse till brott enligt denna
lag skall dömas till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.
Påföljden
Enligt utredningsförslaget bör befattning med dekoder eller del därav i strid
mot förbudet i 2§ normalt leda till ett bötesstraff. Mer omfattande tillverkning
eller t.ex. upprepade överlåtelser bör dock kunna medföra fängelse i högst
sex månader. Vad beträffar straff för olovlig införsel m.m. hänvisar utred-
Prop. 1993/94: 53
Bilaga 2
39
ningen till bestämmelserna i lagen (1960:418) om straff för varusmuggling,
där straffet för normalbrott är böter eller fängelse i högst två år.
Regionåklagaren i Stockholm anser att den straffnivå som föreslagits av
utredningen står i överensstämmelse med det straffvärde som gärningarna kan
tänkas ha. Stockholms tingsrätt ser inget skäl för att import av dekoderut-
rustning skall ha högre straffvärde än de förfaranden som på annat sätt än
genom införsel bryter mot 2§. Tingsrätten anser därför att normalpåföljden
för brott mot den föreslagna lagen bör bli böter eller fängelse i högst två år.
Genom denna straffsats uppnås också jämställdhet med situationen vad gäller
brott mot upphovsrätten. Göteborgs tingsrätt delar utredningens uppfattning
att påföljden normalt bör vara böter. För normalbrottet anser tingsrätten det
även tillräckligt med ett straffmaximum om sex månader - bl.a. med hänsyn
till möjligheten att utfärda strafföreläggande. Emellertid bör det med hänsyn
till att ifrågavarande brottslighet kan vara av allvarligt slag enligt tingsrätten
införas ansvar för grovt brott med straffskalan fängelse högst två år. Även
Juridiska fakultetsstyrelsens forskningsnämnd vid Lunds universitet föreslår
för övervägande om inte möjligheten av särskilt omfattande, affärsmässig
verksamhet med piratdekodrar bör föranleda införandet av ett grovt brott
enligt 2 § med en straffskala upp till två års fängelse. Sveriges Advokat-
samfund anser att det med hänsyn till den ekonomiska skada piratdekodrar
kan åstadkomma och med närheten till de immaterialrättsliga reglerna finns
skäl att överväga ett mer enhetligt sanktionssystem, innebärande såväl skade-
ståndsmöjlighet som fängelse i högst två år vid grovt brott. Även Svenska
Kabel-TV-föreningen anser att strafflatituden fängelse i två år bör bli gällande
i de fall då det är fråga om yrkesmässig hantering av stor omfattning. Häri-
genom nås dels en bättre överensstämmelse med normalfallet vid brott mot
varusmugglingslagen, dels jämställdhet såväl i straffhänseende som när det
gäller straffprocessuella tvångsmedel med situationen vad gäller brott mot
upphovsrättslagen. Den sistnämnda omständigheten menar föreningen är
viktigt med hänsyn till Europarådsrekommendationen. Kabel-TV-föreningens
ståndpunkt delas också av IFPI, Film- och Videobranschens samarbets-
kommitté, KLYS samt Kabelvision. FilmNet föreslår att om en straffsats för
grovt brott införes, borde det normala brottet även omfatta icke yrkesmässig
spridning av piratdekoderutrustning.
Sveriges domareförbund anser att det i det fortsatta lagstiftningsarbetet bör
övervägas att också olovlig införsel bör kriminaliseras i den föreslagna lagen
på motsvarande sätt som skett i upphovsrättslagen och andra immaterialrätts-
liga lagstiftningar. Detta mot bakgrund av att normalstraffet för olovlig inför-
sel genom hänvisningen till varusmugglingslagens bestämmelser kommit att
få ett straffmaximum på två års fängelse — en konsekvens som utredningen
enligt domareförbundet uppenbarligen förbisett. Vidare noterar domareför-
bundet att utredningen föreslagit att vid konkurrenssituationer mellan den
föreslagna lagen och den immaterialrättsliga lagstiftningen ansvar bör ådömas
enligt de immaterialrättsliga reglerna. Domareförbundet påpekar emellertid att
det vid konkurrenssituationer inom specialstraffrätten inte finns någon veder-
Prop. 1993/94:53
Bilaga 2
40
tagen rättsprincip som innebär att en viss specialstraffrättslig lagstiftning bör
ta över en annan.
Enligt Polismyndigheten i Göteborg bör straffpåföljden vara böter eller
fängelse i ett år. Skäl som talar för detta anser man dels vara häktningsregler-
na och dels att detta bättre skulle överensstämma med straffpåföljderna i
radiolagens 21 § där påföljden är böter eller fängelse i 1 år. Med denna straff-
påföljd fordras enligt polismyndigheten inte någon straffsats för grovt brott.
Juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet anser att ställning bör
tas i frågan om hur själva brottsenheten bör bestämmas för det som i förslaget
benämns mer omfattande tillverkning eller t.ex. upprepade överlåtelser.
Yrkesmässig införsel, tillverkning, etc. gör det naturligt att se brottet närmast
som en över längre tid utsträckt aktivitet. Men införsel, tillverkning, etc. i
förvärvssyfte kan lika väl ske i fråga om enstaka föremål, och föga talar enligt
fakultetsstyrelsen emot att se varje sådan hantering som ett brott för sig.
Förverkande
Enligt utredningsförslagets 5§ föreskrivs förverkande av dekoderutrustning
som har varit föremål för brott enligt den föreslagna lagen samt vinning av
sådant brott om det inte är uppenbart oskäligt. Vidare får egendom som har
använts som hjälpmedel vid brott enligt lagen eller egendomens värde förkla-
ras förverkat, om det är nödvändigt för att förebygga brott eller annars sär-
skilda skäl föreligger.
Enligt Svea Hovrätt bör förverkandebestämmelsen utformas i enlighet med
Statsrådsberedningens riktlinjer för författningsskrivning, vilka anges i den
s.k. Gröna boken (s. 46). Detta innebär sakligt sett enligt hovrätten att en
möjlighet till värdeförverkande införs i 5§ första stycket, vilket kan vara en
fördel ur processekonomisk synvinkel.
Regionåklagaren i Stockholm påpekar att möjligheterna till förverkande
begjänsas av straffbarheten vilket innebär att alla piratdekodrar inte kommer
att kunna förverkas. Regionåklagaren anser emellertid att de överväganden
som utredningen gjort i denna fråga är riktiga och har således inte något att
erinra mot utredningsförslaget på denna punkt. Kabelnämnden anser det som
något av det viktigaste med förslaget vara att piratdekoderutrustning som på-
träffats i förvärvssyfte kommer att kunna beslagtas och förverkas.
Målsägandefrågor och förutsättningar för åtal
Enligt utredningen leder olovlig tillverkning, import och spridning av deko-
derutrustning i regel till omedelbar slutlig skada för det kodande programföre-
taget i fråga. Detta företag bör följaktligen regelmässigt behandlas som
målsägande. Vidare föreslår utredningen med hänsyn bl.a. till att den i lagen
skydddade verksamheten är rent kommersiell bör brott enligt lagen företrä-
desvis åtalas av allmän åklagare bara om brottet anges till åtal av målsägande.
Prop. 1993/94: 53
Bilaga 2
41
Åtal bör dock även kunna ske om det är särskilt påkallat från allmän syn-
punkt.
Svea hovrätt anser att det i vissa fall kan tänkas uppstå svårigheter att fast-
slå vem som är målsägande, t.ex. då en dekoder kan ge tillgång till sänd-
ningar från vissa programföretag men inte från andra, eller då en dekoder
blivit obrukbar p.g.a. att ett programföretag ändrat kodningen för sina sänd-
ningar. Problemet bör enligt hovrätten belysas i lagförarbetena, men frågan
bör i övrigt kunna överlämnas till rättstillämpningen.
Göteborgs tingsrätt påpekar att en tillämpning av 20 kap. 8§ fjärde stycket
rättegångsbalken inte alltid är oproblematisk i detta sammanhang. Tingsrätten
anser bl.a. med hänsyn till detta att det redan i lagstiftningsärendet klart bör
anges vem som skall ha ställning som målsägande. Annars delar tingsrätten
utredningens uppfattning att, som regel, endast det kodande programföretaget
skall behandlas som målsägande.
IFPI, FilmNet, Film- och Videobranschens samarbetskommitté, Svenska
Kabel-TV-föreningen, KLYS samt Kabelvision anser att även andra rättig-
hetshavare än de kodande företagen bör ges möjlighet att tillvarata sin rätt, via
process eller skadeståndssanktionsmöjlighet. IFPI, Film- och Videobran-
schens samarbetskommitté samt KLYS påpekar också att det är nödvändigt
med en utvidgad målsägandekrets för de fall det inte inom riket finns en
målsägande enligt utredningens förslag. IFPI och Film- och Videobranschens
samarbetskommitté föreslår vidare att målsägandebegreppet i den föreslagna
lagstiftningen bör vara detsamma som när det gäller upphovsrättsintrång.
Enligt Riksåklagaren bör förutsättningarna för allmänt åtal begränsas ytter-
ligare. För att understryka den återhållsamhet som skall gälla vid prövningen
av åtalsfrågan bör allmänt åtal, oberoende av om angivelse finns eller inte,
ske bara om detta av särskilda skäl är påkallat ur allmän synpunkt. Region-
åklagaren i Stockholm anser att en prövning om åtal är påkallat från allmän
synpunkt bör göras i alla fall, även då målsäganden anger brottet till åtal. I
andra fall bör brott endast åtalas av åklagare, när det av särskilda skäl är
påkallat från allmän synpunkt.
Prop. 1993/94: 53
Bilaga 2
42
Prop. 1993/94: 53
Bilaga 3
Härigenom föreskrivs följande.
1 § I denna lag förstås med
kodad sändning som erbjuds mot betalning: en sändning av ljudradio- eller
televisionsprogram som är riktad till allmänheten och där den programbärande
signalen har ändrats av den som ansvarar för sändningen eller av någon
annan för dennes räkning i avsikt att göra programmen tillgängliga endast för
dem som betalar för programmen (abonnentkretsen),
avkodningsutrustning: en anordning som helt eller delvis är konstruerad
eller särskilt anpassad för att bereda någon tillgång till innehållet i en kodad
sändning.
2 § Avkodningsutrustning får inte yrkesmässigt eller annars i förvärvssyfte
tillverkas, överlåtas, hyras ut, installeras eller underhållas i avsikt att bereda
någon utanför abonnentkretsen tillgång till innehållet i en kodad sändning
som erbjuds mot betalning.
3 § Den som uppsåtligen bryter mot 2 § skall dömas till böter eller fängelse i
högst sex månader.
4 § Den som gör sig skyldig till försök till brott enligt denna lag skall dö-
mas till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.
5 § Egendom som varit föremål för brott enligt denna lag skall förklaras för-
verkad, om det inte är uppenbart oskäligt. I stället för egendomen kan dess
värde förklaras förverkat. Även utbytet av ett sådant brott skall förklaras för-
verkat, om det inte är uppenbart oskäligt.
Ett föremål som har använts som hjälpmedel vid brott enligt denna lag eller
dess värde får förklaras förverkat, om det är nödvändigt för att förebygga
brott eller det finns andra särskilda skäl för det.
6 § Åklagare får väcka åtal för brott enligt denna lag endast om åtal av
särskilda skäl är påkallat från allmän synpunkt.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.
43
Protokoll vid sammanträde 1993-09-28
Närvarande: f.d. regeringsrådet Bengt Wieslander, justitierådet Johan
Munck, regeringsrådet Leif Lindstam.
Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 9 september 1993, varvid
statsrådet Birgit Friggebo varit föredragande, har regeringen för lagrådets ytt-
rande överlämnat förslag till lag om förbud beträffande viss avkodningsut-
rustning.
Förslaget har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Greger
Lindberg.
Förslaget föranleder följande yttrande av Lagrådet:
Lagförslaget innefattar huvudsakligen ett förbud mot yrkesmässig tillverk-
ning och spridning av sådan avkodningsutrustning som gör det möjligt att
utan betalning få tillgång till avgiftsbelagda radio- och televisionsprogram
riktade till allmänheten. Förbudet avses gälla oberoende av innehållet i
programmen och kan därför införas utan hinder av regeln i 1 kap. 3 § tredje
stycket yttrandefrihetsgrundlagen, något som också uttryckligen har förutsatts
i motiven till den nämnda grundlagsbestämmelsen (prop. 1990/91:64 s. 109).
Med hänsyn till att det här är fråga om program som får förutsättas vara
tillgängliga för envar mot betalning framstår lagstiftningen ej som en begräns-
ning av den informationsfrihet som skyddas av 2 kap. 1 § regeringsformen.
Inte heller de särskilda reglerna i 13 § samma kapitel om för vilka ändamål
informationsfriheten får begränsas är således tillämpliga.
Med hänvisning till den anförda finner Lagrådet att det från de synpunkter
Lagrådet har att beakta inte föreligger någon anledning till erinran mot att en
lagstiftning i enlighet med förslaget kommer till stånd. Beträffande de sär-
skilda bestämmelserna bör emellertid några påpekanden göras.
1 §
I definitionen av uttrycket "kodad sändning som erbjuds mot betalning" ingår
bl.a. att den programbärande signalen skall ha ändrats av den som ansvarar
för sändningen eller av någon annan för dennes räkning. Häremot kan in-
vändas att ändringen av signalen även synes kunna göras för egen räkning av
någon som härleder sin rätt från den som svarar för sändningen. Så kan t.ex.
vara fallet om en sändning som inte är kodad av den som svarar för sänd-
ningen kodas av en kabeloperatör och tillhandahålls dennes abonnenter. Utan
att någon saklig ändring i övrigt uppkommer skulle den angivna situationen
täckas av definitionen om orden "av den som ansvarar för sändningen eller av
någon annan för dennes räkning" utgår ur lagtexten.
Den i remissen föreslagna definitionen av ordet "avkodningsutrustning"
föranleder också följande anmärkning av Lagrådet. Enligt vad som uttalas i
Prop. 1993/94: 53
Bilaga 4
44
den allmänna motiveringen (avsnitt 6) och specialmotiveringen skall med
avkodningsutrustning avses inte endast en komplett utrustning, som kan
åstadkomma avkodning och som inte har någon annan funktion, utan också
vissa andra anordningar. Sålunda anges att till avkodningsutrustning skall
räknas även delar till sådan utrustning. Vidare uttalas att utrustningen kan
utgöras av en byggsats eller en del av en sådan. Det framgår vidare av
specialmotiveringen att en avkodningsutrustning kan ingå som en del i en an-
ordning med även andra funktioner.
Enligt Lagrådets mening korresponderar dessa uttalanden inte helt med den
föreslagna definitionen. För att en del till en avkodningsutrustning eller till en
byggsats till en avkodningsutrustning i sig själv skall kunna betraktas som en
avkodningsutrustning torde få krävas inte endast att delen är nödvändig för
avkodningsfunktionen utan också att den inte kan ha någon annan funktion.
Till denna kategori hör t.ex. avkodare och datakort som är konstruerade eller
särskilt anpassade för avkodning och som måste användas tillsammans för att
avkodning skall åstadkommas.
Andra beståndsdelar i en avkodningsutrustning, vilka kan användas på
annat sätt än i en sådan utrustning och som tillverkas, överlåts m.m. även för
andra ändamål, kan däremot inte anses i sig själva utgöra avkodningsutrust-
ning och omfattas därför inte av förbudet enligt den föreslagna lagen. Av
både principiella och praktiska skäl bör så också vara fallet. Lagtexten bör
därför inte anpassas till motiveringen på denna punkt.
Däremot skulle enligt Lagrådets uppfattning definitionen av avkodnings-
utrustning, utan någon ändring av den sakliga innebörd den har enligt vad
som nyss sagts, vinna i klarhet om den formulerades på följande sätt:
avkodningsutrustning: en anordning, som är konstruerad för att ensam
eller tillsammans med annan anordning kunna bereda någon tillgång till inne-
hållet i en kodad sändning eller är särskilt anpassad för detta ändamål.
2 §
Som paragrafen är formulerad träffar förbudet även fall då någon av de be-
skrivna åtgärderna företas efter tillstånd av programföretaget eller annan be-
hörig rättighetshavare. Detta är uppenbarligen ej avsikten. Paragrafen bör
avfattas så att förbudet blir tillämpligt endast när en åtgärd av avsett slag före-
tas olovligen.
Prop. 1993/94: 53
Bilaga 4
45
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 7 oktober 1993
Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden B. Westerberg,
Friggebo, Johansson, Laurén, Hörnlund, Olsson, Svensson, af Ugglas,
Dinkelspiel, Thurdin, Hellsvik, Wibble, Björck, Davidson, Könberg, Odell,
Lundgren, Unckel, P. Westerberg, Ask
Föredragande: statsrådet Friggebo
Prop. 1993/94: 53
Regeringen beslutar proposition 1993/94: 53 Förbud beträffande viss avkod-
ningsutrustning.
46
gotab 45054, Stockholm 1993