Regeringens proposition
1993/94:52

Skärpta åtgärder mot människosmuggling

Prop.

1993/94: 52

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 7 oktober 1993

Carl Bildt

Birgit Friggebo

(Kulturdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås vissa åtgärder för att komma till rätta med verksamhet
som innebär att utlänningar utan rätt till inresa hjälps till eller in i Sverige för
att här söka uppehållstillstånd.

Straffskärpning föreslås för den som i strid med utlänningslagstiftningen
hjälper någon att ta sig in i landet. Ändringen innebär att ett grovt brott med
upp till två års fängelse i straffskalan införs. Vid bedömande av om brottet är
grovt skall särskilt beaktas om gärningen utförts mot ersättning, avsett ett
betydande antal personer eller utförts under hänsynslösa former.

Vidare föreslås i propositionen en utvidgning av den krets som skall
omfattas av straffbestämmelsen i 10 kap. 5 § utlänningslagen om planlägg-
ning och organisation av sådan verksamhet. Den som hjälper en utlänning att
komma till Sverige exempelvis genom att biträda med transporten, skall
kunna straffas för medhjälp om han insåg eller hade skälig anledning att anta
att det var fråga om sådan verksamhet som nu nämnts.

Slutligen föreslås att transportmedel som använts vid de angivna brotten
skall kunna förverkas och att - när fråga är om fartyg - talan om förverkande
i vissa fall skall kunna riktas mot fartygets befälhavare.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1994.

1 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 52

Rättelse: S. 5 rad 6 Står: lämnats Rättat till: utförts Rad 4 nedifrån Står: föreligger
Rättat till: finns

Innehåll

Prop. 1993/94: 52

1   Förslag till riksdagsbeslut.................................. 3

2   Lagtext................................................. 4

3   Ärendet och dess beredning................................. 7

4  Nuvarande ordning....................................... 8

4.1 Utlänningars rätt till inresa i Sverige.......................... 8

4.2 Straffbar medverkan...................................... 8

4.3 Förverkande............................................. 9

5   Överväganden........................................... 10

5.1 Behovet av åtgärder....................................... 10

5.2 Hjälp till illegal inresa..................................... 13

5.3 Ansvar för organiserande av utlänningars resor till Sverige......... 15

5.4 Förverkande............................................. 16

6   Specialmotivering ........................................ 18

Bilaga 1 Sammanfattning av departementspromemorian (Ds 1993:25)... 22
Bilaga 2 Departementspromemorians lagförslag....................23

Bilaga 3 Förteckning över deltagare vid hearing den 15 april 1993

rörande departementspromemorian (Ds 1993:25)

Skärpta åtgärder mot människosmuggling.................25

Bilaga 4 Lagrådsremissens lagförslag............................26

Bilaga 5 Lagrådets yttrande....................................29

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 7 oktober 1993 ...... 31

1 Förslag till riksdagsbeslut

Prop. 1993/94: 52

Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring
i utlänningslagen (1989:529).

2 Lagtext

Förslag till lag om ändring i utlänningslagen (1989:529)

Härigenom föreskrivs i fråga om utlänningslagen (1989:529)

dels att 10 kap. 2, 5 och 6 §§ skall ha följande lydelse,

dels att det i 10 kap. skall införas två nya paragrafer, 2 a och 6 a §§, av
följande lydelse.

Prop. 1993/94: 52
Propositionens
lagförslag

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

10 kap.

Till böter eller, när omständigheterna är försvårande, fängelse i högst sex
månader döms

1. en utlänning som, i annat avseende än beträffande skyldighet att ha
pass, visering, uppehållstillstånd eller arbetstillstånd, överträder bestämmelse
i denna lag eller vad som har föreskrivits med stöd av lagen,

2. den som inte gör anmälan som föreskrivs i en författning som har ut-

färdats med stöd av denna lag,

3. den som i en anmälan eller ett
ansökningsärende enligt denna lag
eller enligt en författning som har ut-
färdats med stöd av denna lag med-
vetet lämnar oriktig uppgift eller
medvetet underlåter att tala om något
förhållande av betydelse,

4. den som hjälper en utlänning
att komma in i Sverige i strid mot
föreskrifter i denna lag eller i en för-
fattning som har utfärdats med stöd
av lagen.

För försök eller förberedelse till
brott som avses i första stycket 4
döms till ansvar enligt 23 kap.
brottsbalken

3. den som i en anmälan eller ett
ansökningsärende enligt denna lag
eller enligt en författning som har ut-
färdats med stöd av denna lag med-
vetet lämnar oriktig uppgift eller
medvetet underlåter att tala om något
förhållande av betydelse.

2a§

Till fängelse i högst sex månader
eller, när omständigheterna är mil-
drande, till böter döms den som
hjälper en utlänning att komma in i
Sverige i strid med föreskrifter i
denna lag eller i en författning som
har utfärdats med stöd av lagen.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Är brottet grovt döms till fängelse
i högst två år. Vid bedömande av om
brottet är grovt skall särskilt beaktas
om gärningen

1. utförts mot ersättning,

2. avsett ett stort antal personer,
eller

3. utförts under hänsynslösa for-
mer.

För försök eller förberedelse till
brott enligt denna paragraf döms till
ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.

Prop. 1993/94: 52
Propositionens
lagförslag

Till fängelse i högst två år eller,
när omständigheterna är mildrande,
till böter döms den som i vinnings-
syfte planlägger eller organiserar
verksamhet som är inriktad på att
främja att utlänningar reser till
Sverige utan pass eller de tillstånd
som krävs för inresa i Sverige.

Till fängelse i högst två år eller,
när omständigheterna är mildrande,
till böter döms den som i vinstsyfte
planlägger eller organiserar verk-
samhet som är inriktad på att främja
att utlänningar reser till Sverige utan
pass eller de tillstånd som krävs för
inresa i Sverige.

Den som hjälper en utlänning att
resa till Sverige utan pass eller de
tillstånd som krävs för inresa i
Sverige döms för medhjälp till brott
enligt första stycket, om han insåg
eller hade skälig anledning att anta att
resan anordnats i vinstsyfte genom
sådan verksamhet som där sägs.

Ersättning som har lämnats till
den som har begått brott enligt 3 § 2
eller 5 § skall förklaras förverkad,
om det inte är uppenbart oskäligt.

Ersättning som har lämnats till
den som har begått brott enligt 2 a §,
3 § 1 eller 5 § skall förklaras för-
verkad, om det inte är uppenbart
oskäligt.

Transportmedel som använts vid
brott som avses i 2 a eller 5 § får
förverkas om ägaren eller befäl-
havaren eller någon annan som var i
ägarens ställe förövat gärningen eller
medverkat till denna och för-
verkandet behövs för att förebygga
brott eller det annars finns särskilda
skäl till det. Förverkande får dock
inte ske om det är uppenbart
oskäligt.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

6a§

Om ägaren till ett fartyg som kan
förverkas enligt 6 § andra stycket
inte är känd eller saknar känt hemvist
i Sverige får talan om förverkande
föras mot befälhavaren på fartyget.

Prop. 1993/94: 52
Propositionens
lagförslag

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.

3 Ärendet och dess beredning

S.k. människosmuggling, dvs. att utlänningar får hjälp att resa illegalt till
eller in i Sverige, har varit ett tilltagande problem för svensk invandrings- och
flyktingpolitik under det senaste decenniet. Förfarandet innebär att utlänning-
ars önskan att resa till Sverige för att vid ankomsten söka uppehållstillstånd
utnyttjas i vinstsyfte. Under vintern 1992/93 har särskilt upprörande fall av
människosmuggling förekommit. Asylsökande har betalat stora summor till
personer som åtagit sig att ordna transport till Sverige och har sedan under
farliga förhållanden förts in illegalt i Sverige.

Riksåklagaren har den 9 februari 1993 till Kulturdepartementet inkommit
med en framställning om ändring i utlänningslagen (dnr Ku93/448/Mp) för-
anledd av dessa händelser. Vidare har Kustbevakningen den 18 februari 1993
inkommit med en skrivelse rörande kustbevakningen och flyktingkontrollen
(dnr Ku93/631/Mp).

Frågan om skärpta åtgärder mot människosmuggling har därför behandlats
i en inom Kulturdepartementet upprättad promemoria (Ds 1993:25). En
sammanfattning av promemorian finns i bilaga 1. Promemorians lagförslag
finns i bilaga 2.

Synpunkter på promemorian har inhämtats vid en av Kulturdepartementet
anordnad hearing med företrädare för närmast berörda myndigheter samt
några frivilligorganisationer. En förteckning över dem som deltog i hearingen
finns i bilaga 3. En utskrift av vad som framförts vid hearingen finns till-
gänglig i lagstiftningsärendet (Dnr Ku93/448/Mp). Regeringen föreslår att
lagstiftning genomförs i huvudsaklig överensstämmelse med förslagen i pro-
memorian.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 2 september 1993 att inhämta Lagrådets yttrande
över det lagförslag som finns i bilaga 4.

Lagrådets yttrande finns i bilaga 5.

Lagrådet framför i sitt yttrande bl.a. att en sedvanlig remissbehandling av
förslaget hade varit av särskilt värde i detta fall eftersom lagförslaget berör
straffrättsliga frågor och dessutom innehåller vissa särlösningar beträffande
förverkande. Lagrådet har också haft vissa lagtekniska synpunkter.

Regeringen instämmer i att det givetvis varit av värde om en formell
remissbehandling kunnat äga rum. Eftersom det ansetts angeläget att en änd-
ring skulle komma till stånd så fort som möjligt har dock i stället valts att hålla
en hearing. Till denna inbjöds samma myndigheter och organisationer som
skulle ha kommit i fråga vid en remissomgång. Vid hearingen framfördes
värdefulla synpunkter. Några instanser lämnade också in sina synpunkter
skriftligen. Förslaget bör därför ha fått en tillräckligt allsidig belysning.

Regeringen återkommer till Lagrådets övriga synpunkter i avsnitt 5.2 och i
specialmotiveringen till det framlagda lagförslaget.

Prop. 1993/94: 52

4 Nuvarande ordning

4.1 Utlänningars rätt till inresa i Sverige

Gällande regler finns i utlänningslagen (1989:529), UtlL, och utlännings-
förordningen (1989:547), UtlF.

Utländska medborgare är i princip skyldiga att ha pass och visum eller
uppehållstillstånd för att få resa in i Sverige. I regel genom ömsesidiga över-
enskommelser är dock medborgare i de flesta länder undantagna från skyl-
digheten att ha visering för inresa. För den som inte behöver visering krävs
heller inget uppehållstillstånd om vistelsen i Sverige är avsedd att vara högst
tre månader. För medborgare i de nordiska länderna krävs i princip ingen
form av tillstånd för inresa i Sverige. Motsvarande kommer att gälla för med-
borgare i övriga EES-stater när det s.k. EES-avtalet träder i kraft.

En person anses i princip inrest i Sverige så snart han kommit in på
svenskt land-, luft- eller sjöterritorium (jfr prop. 1988/89:86 s. 57). En ut-
länning får i princip inte resa in annat än via en passkontrollort. Inresa från
annat nordiskt land får dock ske även via ett s.k. gränsövergångsställe. Av
praktiska skäl accepteras i viss utsträckning att en utlänning färdas på svenskt
luft- eller sjöterritorium utan att iaktta reglerna för inresa. För passagerare och
besättningsmän på fartyg och luftfartyg tillämpas således reglerna rörande in-
resa först när de lämnar fartyget eller luftfartyget.

Det är i och för sig inte straffbart att resa in i Sverige utan pass och behöv-
liga tillstånd. Den som saknar pass eller tillstånd kan dock avvisas. Den som
uppehåller sig i Sverige utan att ha eller ha sökt behövliga tillstånd kan vidare
dömas till böter (10 kap. 1 § UtlL).

4.2 Straffbar medverkan

Sedan 1937 års utlänningslag trädde i kraft har det varit straffbart att hjälpa en
utlänning att resa in illegalt i Sverige. I 1980 års utlänningslag gjordes även
försök till sådan hjälp straffbart och år 1984 infördes straff också för förbe-
redelse till sådant brott.

De nuvarande straffbestämmelserna för hjälp till illegal inresa finns i 10
kap. 2 § 4 UtlL. Böter eller, när omständigheterna är försvårande, fängelse i
högst sex månader kan ådömas den som hjälper en utlänning att komma in i
Sverige i strid med bestämmelserna i utlänningslagstiftningen. Av andra
stycket framgår att även försök och förberedelse till sådant brott är straffbart.

Straffbestämmelsen tar främst sikte på det fall att någon hjälper en person
att ta sig in illegalt i landet, utan sedvanlig inresekontroll. Det kan ske genom
att någon t.ex. tar sig över gränsen vid sidan av passkontroll eller passerar
passkontrollen gömd i en godsvagn på ett tåg eller i bagageluckan till en bil.
Också det fall att någon lyckas hjälpa en person att ta sig igenom passkon-
trollen med hjälp av förfalskade dokument faller in under bestämmelsen.

År 1984 infördes en särskild bestämmelse om straff för den som i vinst-
syfte organiserar en resa till Sverige för utlänningar som saknar behövliga

Prop. 1993/94: 52

tillstånd för inresa. Straffskalan för brottet skärptes genom 1989 års utlän-
ningslag. Enligt den nuvarande bestämmelsen i 10 kap. 5 § UtlL kan fängelse
i högst två år eller, när omständigheterna är mildrande, böter ådömas den som
i vinstsyfte planlägger eller organiserar verksamhet som är inriktad på att
främja att utlänningar reser till Sverige utan pass eller de tillstånd som behövs
för inresa.

För att denna straffbestämmelse skall bli tillämplig krävs det inte att utlän-
ningen tar sig in eller har för avsikt att ta sig in i Sverige illegalt. Det saknar
också betydelse om utlänningen, när han kommit hit, har rätt att stanna här
exempelvis därför att han är flykting enligt 1951 års Genéve-konvention om
flyktingars rättsliga ställning. Vad som är relevant är i stället om utlänningen
saknar pass och sådana tillstånd som krävs för inresa, om resan ingår i en
planerad verksamhet i syfte att främja att utlänningar skall komma till Sverige
utan erforderliga handlingar samt om organisatören handlat i vinstsyfte. Om-
fattningen av verksamheten och storleken på den vinning organisatören gör är
faktorer som skall beaktas vid bedömningen av straffvärdet. Den som vid
något enstaka tillfälle hjälpt en utlänning till Sverige torde inte komma att
dömas med stöd av denna bestämmelse.

Straffansvar kan inträda även om verksamheten inte avser hjälp till hela
resan från hemlandet utan endast en etapp (jfr NJA 1986 s. 607). En förut-
sättning torde dock vara att det för den som främjat utlänningens resa stod
klart att målet för resan var Sverige.

Enligt prop. 1983/84:144 (s. 117) tar bestämmelsen endast sikte på sådan
verksamhet som bedrivs i vinstsyfte. Att någon försörjer sig genom verk-
samhet som nu nämnts är tillräckligt för att vinstsyfte skall anses föreligga (jfr
NJA 1990 s. 115). Den som endast får sina direkta kostnader för verksam-
heten täckta torde däremot inte omfattas av straffbestämmelsen.

Det förtjänar slutligen att erinras om att Sverige till följd av våra interna-
tionella åtaganden är skyldigt att föreskriva åtgärder mot medverkan till att
hjälpa en utlänning in i landet i strid med gällande bestämmelser. Första delen
av internationella arbetsorganisationens (ILO) konvention nr 143 från år 1975
behandlar missbruk i samband med migration. I artikel 3 i nämnda konven-
tion sägs det bl.a. att vaije medlemsstat skall vidta alla erforderliga åtgärder
dels för att hindra hemlig migration och illegal sysselsättning, dels mot dem
som organiserar lagstridig eller hemlig migration för arbete från, genom eller
till dess territorium (jfr prop. 1981/82:146 s. 166 f.).

4.3 Förverkande

De grundläggande bestämmelserna om förverkande finns i 36 kap. brotts-
balken. Sålunda skall enligt 1 § utbyte av brott förklaras förverkat, om det
inte är uppenbart oskäligt. Detsamma gäller vad någon har tagit emot som er-
sättning för kostnader i samband med ett brott. I stället för det mottagna får
dess värde förklaras förverkat. Vidare får med stöd av 2 § egendom som
använts såsom hjälpmedel vid brott eller som frambragts genom brott för-

1 * Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 52

Rättelse: S. 19 rad 17 tillkommit: Det---föreligger.

Prop. 1993/94: 52

klaras förverkat, om det är påkallat för att förebygga brott eller annars sär-
skilda skäl föreligger.

Förverkande enligt 1 eller 2 § kan ske endast i samband med brott enligt
brottsbalken. Sålunda gäller för förverkande av utbyte av brott mot någon
straffbestämmelse i speciallagstiftning eller förverkande av hjälpmedel vid
brott mot sådan lagstiftning att bestämmelser om förverkande måste ha tagits
in i den aktuella författningen. I sådant fall gäller bestämmelserna i 36 kap.
brottsbalken, om inte den särskilda författningen innehåller avvikande be-
stämmelser.

Enligt 3 § 1 nämnda kapitel i brottsbalken får föremål som på grund av sin
särskilda beskaffenhet och övriga omständigheter kan befaras komma till
brottslig användning förklaras förverkat även om åtgärden inte kan vidtas
med stöd av 2 §. För att förverkande skall kunna ske enligt 3 § fordras inte att
något brott har begåtts. Det är tillräckligt att föremålet kan befaras komma till
brottslig användning. Inte heller behöver det brott som befaras vara ett brott
mot brottsbalken.

Särskild rätt till egendom som förklaras förverkad består, om inte också
denna rättighet förklaras förverkad.

I 5 § finns bestämmelser om hos vem förverkande kan ske. Bestämmel-
serna gäller också vid förverkande som kan ske med stöd av speciallagstift-
ning, såvida inte den särskilda författningen innehåller något annat.

Enligt 10 kap. 6 § UtlL kan den ersättning som gärningsmannen uppburit
vid brott enligt 3 § 1 eller 5 § förklaras förverkad. Av prop. 1983/84:144 (s.
118) framgår att inte bara vinningen av brottet utan hela ersättningen kan för-
verkas. I rättstillämpningen har hänsyn tagits bl.a. till motiven för gärningen
och till vilken vinst den faktiskt gett. Eventuell vinning vid brott mot 10 kap.
2 § 4 kan inte förverkas.

Någon specialregel om förverkande av hjälpmedel, t.ex. transportmedel,
vid brott mot 10 kap. 2 § 4 eller 5 § finns inte. I vissa speciella fall torde dock
förverkande kunna ske med stöd av bestämmelserna i 36 kap. 3 och 4 §§
brottsbalken. Exempelvis kan förverkande av falska handlingar ske om det
samtidigt föreligger ett brott enligt brottsbalken.

5 Överväganden

5.1 Behovet av åtgärder

Regeringens bedömning. Påföljderna för medhjälp till illegal
inresa och för organiserande av resor i sådant syfte till Sverige måste
på ett mer effektivt sätt än hittills avskräcka från sådan verksamhet.
Såväl en höjning av straffmaximum som en utvidgning av den
personkrets som kan fällas till ansvar bör genomföras. Möjligheter att
förverka transportmedel som använts bör införas.

Prop. 1993/94: 52

10

Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens.         Prop. 1993/94: 52

Synpunkter vid hearingen. I stort sett samtliga deltagare ansåg att
människosmuggling och liknande verksamhet bör bestraffas hårdare. Bland
annat från Rikspolisstyrelsens sida framfördes att det aktuella förslaget var
alltför ensidigt inriktat på att hindra utlänningar utan behövliga tillstånd från
att komma till Sverige ombord på fartyg och man efterlyste en bredare över-
syn av straffbestämmelserna. Ett par frivilligorganisationer ansåg att förslaget
borde behandlas inom ramen för en allmän översyn av straffbestämmelserna i
utlänningslagen. En sådan översyn borde anförtros den parlamentariska
kommitté (Ku 1993:1), som nyligen tillsatts för att se över invandrarpolitiken
samt invandrings- och flyktingpolitiken (dir. 1993:1).

Flera av de myndigheter, som i princip ställde sig positiva till förslaget,
framförde viss tveksamhet när det gäller vilka återhållande effekter som
eventuellt skulle kunna uppnås.

Skälen för regeringens bedömning. Från början av 1980-talet har
det blivit allt vanligare att utlänningar tar sig till Sverige genom att betala stora
summor till olika "organisatörer" - för att sedan söka asyl eller annat uppe-
hållstillstånd här. Om de inte beviljas uppehållstillstånd här måste de åter-
vända till vanligtvis mycket svårare förhållanden än dem de lämnat. Ofta har
de tvingats sälja allt de ägde i hemlandet för att kunna betala organisatören.
Det är således fråga om ett hänsynslöst utnyttjande i vinstsyfte av människor i
ett utsatt läge. Hjälpen som utlänningen får för de pengar han betalat består
oftast i att han förses med förfalskade handlingar och inte sällan också
instruktioner om vad han lämpligen bör säga vid ankomsten till Sverige.
Ibland innefattar "hjälpen" även transport till den svenska gränsen och någon
gång illegal inresa i landet.

Om många asylsökande kommer till Sverige på nämnt sätt kan det minska
våra möjligheter till organiserad överföring av flyktingar. Det kan bli svårare
att driva en rättvis och human flyktingpolitik. Människor som kanske har
större behov av skydd än de som hjälps hit kanske inte kan tas emot.

Ett sätt att motverka att presumtiva asylsökande utnyttjas på nu nämnt sätt
är upplysningsverksamhet kombinerad med hjälpinsatser i de berörda ut-
länningarnas vistelseländer. På så sätt kan man motverka att personer som
inte har utsikter att få stanna i Sverige ändå söker sig hit.

Det har emellertid visat sig vara mycket svårt att nå ut med information
som tas på allvar i de berörda länderna. Det är också nödvändigt att kunna
straffa dem som medverkar till sådan organiserad verksamhet som nu
nämnts. Det var därför som den straffbestämmelse, som nu återfinns i 10
kap. 5 § UtlL, infördes år 1984.

De problem som uppstår då utlänningar hjälps hit på ett organiserat sätt har
dock ökat under de senaste åren. Under vintern 1992/93 har verksamheten
skett under särskilt hänsynslösa former. Utlänningarna har betalat stora
penningsummor till professionella smugglare som därefter under svåra och
farliga förhållanden transporterat dem med fartyg till Sverige.

Gemensamt för sjötransporterna vintern 1992/93 har varit att de skett om-
bord på fartyg som varit direkt olämpliga för passagerarbefordran i den om-

11

fattning som förekommit. Resorna har inneburit svåra umbäranden för passa-
gerarna genom undermåliga hygieniska förhållanden och brist på mat och
vatten. Åtminstone tre av fartygen var vid ankomsten inte i sjövärdigt skick.
Att märka är också att de som kommit hit inte flytt undan något omedelbart
hot om förföljelse. Det har rört sig om personer från främst Mellanöstern som
funnit ett tillfälligt skydd i något av länderna på andra sidan Östersjön. De har
visserligen levt under svåra förhållanden där men inte löpt någon omedelbar
risk för förföljelse eller risk att sändas tillbaka till något land där de skulle
riskera förföljelse.

Besättningsmännen i de aktuella fallen har dömts för brott mot 10 kap. 2 §

4 UtlL till böter eller fängelse. Brott mot 10 kap. 5 § har inte kunnat styrkas.
Däremot har i några fall, när fartygen varit särskilt undermåliga, dömts till
ansvar även för framkallande av fara för annan (3 kap. 9 § brottsbalken). Det
längsta straff som hittills utdömts är fängelse ett år och sex månader. Far-
tygen har inte i något fall förverkats. I åtminstone ett fall har fartyget brutits
sönder i havet och gått till botten innan målet avgjorts.

Utvecklingen under senare tid har således visat att nuvarande bestämmel-
ser inte är tillräckliga för att förhindra människosmuggling och organiserande
av illegala inresor till Sverige i stor skala; verksamheter som innebär ett hän-
synslöst exploaterande av den utsatta situation vissa skyddssökande befinner
sig i. Straffsatserna är uppenbart inte tillräckliga för att avhålla från brott mot
utlänningslagens bestämmelser. Till detta kommer att bestämmelsen i 10 kap.

5 § UtlL om straff för organisatörer har visat sig svår att tillämpa på grund av
utrednings- och bevissvårigheter. Det är inte heller möjligt att med stöd av
utlänningslagens regler förverka hjälpmedel, t.ex. fartyg som använts för
transport.

I vissa fall kan det visserligen vara möjligt att döma till ansvar även för
annat brott än brott mot utlänningslagen och straffsatserna kan då bli högre.
Har en transport skett med ett helt sjöodugligt fartyg torde i regel i vart fall
befälhavaren göra sig skyldig också till brottet framkallande av fara för
annan. På detta brott kan följa böter eller fängelse i högst två år. Det är emel-
lertid ofta förenat med betydande svårigheter att visa att faran var sådan att
även besättningsmedlemmarna hade anledning att räkna med den när resan
böljade. Om brottet begåtts utomlands tillkommer olika komplikationer som
särskilt tillstånd för åtal och jämförelser med straffreglema i det andra landet.
Gärningen kan också komma att bedömas som straffri på grund av samtycke
från de personer som utsatts för faran.

Befälhavaren torde i en del fall också kunna ådömas böter med stöd av
sjötrafikförordningen (1986:300). Det innebär emellertid normalt inte någon
höjning av straffmaximum.

Verksamheten har ofta organiserats från utlandet. Det är då ovanligt att
huvudmannen kan nås av den svenska rättvisan. Det är oftast inte möjligt att
visa att t.ex. besättningsmän på fartyg själva deltagit i planläggni-g eller
organiserande av människosmugglingen. De kan då inte fällas till ansvar för
brott mot 10 kap. 5 § UtlL.

Prop. 1993/94:52

12

Om ansvar kan utdömas för framkallande av fara för annan är det i princip
också möjligt att förverka t.ex. ett fartyg eftersom det då är fråga om ett brott
enligt brottsbalken. För att detta skall kunna ske är det emellertid i regel nöd-
vändigt att talan riktas mot ägaren. Ägaren finns regelmässigt inte i Sverige.
Att utreda vem som är ägare och att delge denne ett yrkande om förverkande
är därför ofta inte möjligt.

Regeringen har i och för sig förståelse för synpunkten att det kan finnas
behov av en mer allmän översyn av straffbestämmelserna i utlänningslagen.
En sådan översyn har tidigare förordats av lagrådet (se prop. 1988/89:86 s.
367). Det är emellertid enligt regeringens bedömning angeläget att skärpta
åtgärder mot den verksamhet som nu berörts kan genomföras så snart som
möjligt.

Det bör betonas att det inte är och inte heller i fortsättningen bör vara
straffbart att som ett led i en ideell verksamhet hjälpa någon att komma till
Sverige för att här söka asyl eller annat uppehållstillstånd. Det är den verk-
samhet som avser illegal inresa eller som sker i vinstsyfte som bör bestraffas.

För att komma till rätta med verksamhet av det slag som ovan angivits är
det dock inte tillräckligt med skärpta straffbestämmelser. Det krävs också ett
utökat samarbete med myndigheterna i de länder varifrån resorna organiseras.
I detta sammanhang bör det erinras om att ett framgångsrikt sådant samarbete
inletts med myndigheterna i Estland, bl.a. genom att Rikspolisstyrelsen har
en person stationerad i Tallinn. Rikspolisstyrelsen planerar att inom kort sta-
tionera personal även på några andra orter i f.d. Sovjetunionen, bl.a. i syfte
att stärka samarbetet när det gäller att förhindra organiserandet av illegala
resor därifrån till Sverige.

5.2 Hjälp till illegal inresa

Prop. 1993/94:52

Regeringens förslag. Straffet för den som i strid med utlännings-
lagstiftningen hjälper någon att ta sig in i landet skärps. Det sker genom
att ett grovt brott med upp till två års fängelse i straffskalan införs. Vid
bedömande av om brottet är att anse som grovt bör särskilt beaktas om
gärningen utförts mot ersättning, om den avsett ett stort antal personer
eller om den utförts under hänsynslösa former.

Promemorians förslag överensstämmer i stort sett med regeringens.

Synpunkter vid hearingen. Förslaget godtogs av en stor majoritet av
de närvarande. Från Riksåklagarens sida framfördes att en ytterligare
straffskärpning i och för sig vore önskvärd.

Skälen för regeringens förslag. Som tidigare framgått är hjälp till
illegal inresa straffbelagd enligt 10 kap. 2 § 4 UtlL. Som också framgått tidi-
gare är en förutsättning för straffbarhet att det är fråga om inresa som sker vid
sidan av passkontroll eller där utlänningen passerar passkontrollen gömd eller
med hjälp av förfalskade handlingar.

13

Bestämmelsen tog vid sin tillkomst sikte på enstaka fall. Någon organi-
serad verksamhet i avsikt att hjälpa hit utlänningar utan rätt till inresa förekom
inte vid bestämmelsens tillkomst. På senare tid har bestämmelsen tillämpats i
flera fall där brott enligt 5 § inte kunnat styrkas och där det varit fråga om
hjälp till inresa för ett stort antal personer och där "hjälpen" lämnats i vinst-
syfte. Sådant förfarande har inte sällan ett straffvärde som är högre än vad
nuvarande straffmaximum ger uttryck för. Maximistraffet bör därför höjas.
För att markera att det kan vara fråga om gärningar med betydande skillnader
i straffvärde föreslog regeringen i lagrådsremissen att en gradindelning av
brottet borde ske. Grovt brott borde anses föreligga t.ex. om hjälpen lämnats
mot ersättning eller i stor omfattning.

Lagrådet har uttryckt tveksamhet mot exemplet om att grovt brott skall
anses föreligga om ersättning lämnats. Det bör enligt Lagrådets mening över-
vägas om inte en bättre lösning skulle kunna åstadkommas på något av föl-
jande två tänkbara sätt. Ett skulle vara att komplettera punkt 1 med krav på att
ersättningen varit oskälig eller att det i vart fall rört sig om ett i sammanhanget
betydande belopp eller att ersättningen avsett en tillfälligt sammansatt grupp
av personer. Ett annat alternativ, som med hänsyn till det föreslagna maximi-
straffet inte skulle avvika från vad som annars vanligen förekommer inom
straffrätten, skulle vara att i det föreslagna första stycket ange att för brottet
kan dömas till böter eller fängelse i högst två år.

Den föreslagna uppdelningen av brottet kan självfallet diskuteras. Rege-
ringen bedömer emellertid att en gradindelning av brottet bör ske för att mar-
kera att det rör sig om handlingar med betydande skillnader i straffvärde. Ett
särskilt grovt brott bör således införas.

Regeringen bedömer vidare att brottet som regel bör anses som grovt om
gärningsmannen fått ersättning för sin medverkan. Lagrådets förslag på
denna punkt skulle enligt regeringens bedömning kunna medföra tillämp-
ningsproblem och bevissvårigheter. För att brottet skall anses som grovt bör
det således räcka med att ersättning rent faktiskt utgått. Till skillnad mot vad
som gäller enligt 5 § krävs inte att något vinstsyfte hos gärningsmannen
visats. Självfallet måste dock ersättningens storlek beaktas. Har ersättningen
endast bestått i visst bidrag för rent faktiska kostnader behöver detta i och för
sig inte medföra att brottet anses som grovt.

En ändring som innebär att ett grovt brott införs för sådana förhållanden
som avses i 10 kap. 2 § 4 medför att bestämmelsen får en annan karaktär än
övriga regler i paragrafen. Det förefaller därför lämpligast att bryta ut den
ändrade bestämmelsen till en särskild paragraf, 2 a §. Innebörden av den
föreslagna ändringen behandlas närmare i specialmotiveringen.

Det kan ifrågasättas om inte en större ändring än den nu föreslagna vore
motiverad. Med en ytterligare straffskärpning skulle exempelvis förfalsk-
ningsbrott som begåtts tillsammans med brott mot utlänningslagen kunna
bedömas som ett led i den senare brottsligheten i stället för att åtalas särskilt.
En sådan ändring bör dock anstå i avvaktan på en allmän översyn av utlän-
ningslagens straffbestämmelser.

Prop. 1993/94: 52

14

5.3 Ansvar för organiserande av utlänningars
resor till Sverige

Prop. 1993/94: 52

Regeringens förslag. En utvidgning sker av kretsen som omfattas
av straffbestämmelsen i 10 kap. 5 § UtlL. Den som hjälper en
utlänning att resa till Sverige utan pass eller de tillstånd som krävs för
inresa skall kunna fällas till ansvar för medhjälp, om han insåg eller
hade skälig anledning att anta att det var fråga om verksamhet med
syfte att hjälpa utlänningen hit i strid med gällande bestämmelser.

Promemorians förslag överensstämmer i stort sett med regeringens.

Synpunkter vid hearingen. Förslaget har i stort sett godtagits. Bl.a.
Göta hovrätt har framfört synpunkter på den lagtekniska utformningen av 10
kap. 5 §. Bl.a. Riksåklagaren har påpekat att det nuvarande kravet på att det
skall föreligga ett vinstsyfte hos gärningsmannen ofta medför stora bevis-
svårigheter.

Skälen för regeringens förslag. Brottskriteriema i 10 kap. 5 § UtlL
måste ses mot bakgrund av att det - som framhållits - inte är förbjudet att
utan vinstsyfte hjälpa någon att komma till den svenska gränsen för att där
söka asyl eller annat uppehållstillstånd. Förutom medverkan till illegal inresa
är det sålunda den organiserade verksamheten som sker i vinstsyfte som har
straffbelagts. Det har dock i praktiken ofta visat sig svårt att styrka såväl att
någon ägnat sig åt organiserad verksamhet som att detta skett i vinstsyfte. Ett
särskilt problem i utredningshänseende är att verksamheten ofta organiseras
från utlandet.

I regel kommer endast de till Sverige som hjälper till med själva transpor-
ten. I de flesta fall torde det vara självklart att exempelvis besättningsmed-
lemmar ombord på ett fartyg som transporterar ett stort antal utlänningar
måste ha insett, eller bort ha inse, vad det är fråga om. Det torde i regel heller
inte råda någon tvekan om att det inte är fråga om någon ideell verksamhet
utan att transporten företas i vinstsyfte.

Det är av allmänpreventiva skäl av stor vikt att samtliga inblandade i orga-
niserad verksamhet med syfte att på olaglig väg hjälpa utlänningar till Sverige
riskerar kännbara påföljder. Det är heller inte rimligt att stora utredningsresur-
ser skall behöva läggas ned på att utreda vilken ersättning som kan ha utgått
till en enskild besättningsman. Bestämmelsen i 10 kap. 5 § bör därför kom-
pletteras med en uttrycklig regel om ansvar för den som hjälper en utlänning
att resa till Sverige utan pass eller behövliga tillstånd, om han insåg eller hade
skälig anledning att anta att det var fråga om sådan organiserad verksamhet
som nyss nämnts.

De lagtekniska synpunkter som förts fram vid hearingen har beaktats vid
utformningen av det förslag regeringen nu lägger fram. Som tidigare redo-
visats har bl.a. Riksåklagaren påpekat att det nuvarande kravet på att det skall
föreligga ett vinstsyfte hos gärningsmannen ofta medför stora bevissvårig-
heter. Det är emellertid enligt regeringens bedömning väsentligt att det inte

15

uppstår någon tveksamhet om att det inte är straffbart att som ett led i en ideell
verksamhet hjälpa någon att komma till Sverige för att här ansöka om asyl
eller annat uppehållstillstånd. Kravet på att det för straffbarhet måste visas att
det förelegat ett vinstsyfte bör därför finnas kvar. Det förtjänar vidare att
framhållas att den föreslagna utformningen av 10 kap. 5 § andra stycket inne-
bär att något vinstsyfte inte behöver föreligga hos en medhjälpare för att
denna skall kunna straffas.

Prop. 1993/94: 52

5.4 Förverkande

Regeringens förslag. Transportmedel som använts vid brott som
avses i 2 a och 5 §§ skall kunna förverkas. Om ägaren till ett fartyg inte
är känd eller saknar känt hemvist i Sverige skall talan om förverkande
kunna föras mot befälhavaren på fartyget.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.

Synpunkter vid hearingen. Göta hovrätt uttryckte tveksamhet när det
gäller förslaget att förverkande skulle kunna ske även för det fall att den hos
vilken förverkande begärs "haft utbyte" av verksamheten. I övrigt framfördes
inga erinringar mot förslaget.

Skälen för regeringens förslag

Förverkande

I 10 kap. 6 § UtlL finns bestämmelser om förverkande av ersättning vid brott
enligt 3 och 5 §§. Som tidigare redovisats finns det däremot inga särskilda
bestämmelser i utlänningslagen om förverkande av egendom som använts
som hjälpmedel, t.ex. transportmedel som använts för att hjälpa utlänningar
till eller in i Sverige. Förverkande av t.ex. falska handlingar kan dock ske
med stöd av bestämmelserna i 36 kap. brottsbalken.

Mot bakgrund av utvecklingen under senare år bör en utvidgning ske av
möjligheterna till förverkande vid brott enligt utlänningslagen. När utlänning-
ar utan rätt till inresa hjälps hit mot ersättning och i stor omfattning är det
rimligt att hjälpmedel som använts kan förverkas. Det framstår som stötande
för den allmänna rättskänslan när t.ex. den som upplåtit sitt fartyg för sådan
verksamhet kan få tillbaka fartyget och använda det på nytt för samma ända-
mål. Som tidigare framhållits befinner sig organisatören av verksamheten ofta
utomlands. Om det transportmedel som använts i ett sådant fall ändå kan för-
verkas torde det såväl försvåra fortsatt brottslighet som ha en allmänpreventiv
effekt.

Frågan om även andra hjälpmedel än transportmedel skall kunna förverkas
bör anstå till dess en allmän översyn av straffbestämmelserna i utlännings-
lagen kan genomföras.

16

Möjligheter till förverkande bör föreligga vid brott såväl enligt den före-
slagna 2 a § som enligt 5 §. Förverkande bör kunna ske såväl hos ägaren som
hos befälhavare eller någon annan som varit i ägarens ställe t.ex. anställd,
uppdragstagare eller låntagare - om den hos vilken förverkande begärs för-
övat gärningen eller medverkat till den. Förverkande bör dock inte komma i
fråga om åtgärden framstår som uppenbart oskälig. Presumtionen är alltså att
förverkande skall ske, om övriga förutsättningar är uppfyllda.

I regel torde den som haft utbyte av brottslig verksamhet av ifrågavarande
art också vara att anse som gärningsman eller i vart fall som medverkande till
brottet. I likhet med Göta hovrätt bedömer regeringen att det är oklart i vilka
fall därutöver som någon kan ha haft sådant utbyte av verksamheten att
straffbarhet bör föreligga. Det förslag som nu läggs fram innehåller - till
skillnad från promemorians förslag - därför inte någon särskild regel om för-
verkande hos den som haft utbyte av brottet.

Talan om förverkande mot annan än ägare

För att förverkande skall kunna komma i fråga krävs i princip att talan om
förverkande förs mot ägaren. Det är vid brott mot utlänningslagen i regel
fråga om utlandsägda transportmedel och ofta är det inte möjligt att utreda
vem som är ägare. Som nämnts tidigare har detta problem i viss utsträckning
lösts i andra sammanhang. Enligt varusmugglingslagen kan yrkande om för-
verkande således riktas även mot transportören eller annan innehavare av
egendomen. Som nämnts gäller detta dock endast egendom som smugglats in
i landet, inte eventuella hjälpmedel.

Beträffande befälhavare på fartyg finns i olika sammanhang regler av
innebörd att befälhavaren företräder ägaren eller redaren (se t.ex. 258 § sjö-
lagen /1891:35/ och 7 kap. 8 § lagen /1980:424/ om åtgärder mot vattenför-
orening från fartyg).

Även vid förverkande enligt utlänningslagen bör det vara möjligt att rikta
yrkandet mot befälhavaren på ett fartyg i de fall ägaren är okänd eller saknar
känt hemvist i Sverige. En särskild bestämmelse härom bör införas. Det kan i
och för sig framstå som skäligt att talan kan riktas mot den som på liknande
sätt som en befälhavare på ett fartyg företräder ägaren, t.ex. en pilot eller en
chaufför. Den frågan bör dock behandlas i ett större sammanhang. Tills
vidare får bestämmelserna i lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid
förverkande m.m. tillämpas, vilket bl.a. innebär att stämning kan delges
genom kungörelse.

Beslag och kvarstad

Transportmedel som använts vid brott mot utlänningslagen kan redan nu i
viss utsträckning tas i beslag med stöd av 27 kap. 1 § rättegångsbalken, t.ex.
om ett fartyg har betydelse för utredningen. Det kan vara fallet om fartygets
dåliga skick utgör en försvårande omständighet och fartyget därför behövs
som bevisning. Transportmedel kan också enligt nämnda paragraf tas i beslag
om det kan antas att det kommer att förverkas.

Prop. 1993/94: 52

17

Vid förverkande av ersättning som uppburits vid brott enligt utlännings- Prop. 1993/94: 52
lagen kan antingen den faktiskt uppburna ersättningen tas i beslag eller också
kan - enligt de allmänna bestämmelserna om kvarstad i 26 kap. rättegångs-
balken - rätten förordna om kvarstad på den misstänkte gärningsmannens
egendom.

De regler om beslag och kvarstad som finns torde vara tillräckliga för att
säkerställa att beslut om förverkande enligt utlänningslagen kan genomföras.

6 Specialmotivering

10 kap.

2 §

Ändringen är av redaktionell natur. Den innebär att p. 4 i första stycket och
andra stycket brutits ut till en särskild paragraf.

2 a §

Paragrafen är ny men innehållet motsvarar i huvudsak innehållet i nuvarande

10 kap. 2 § första stycket 4 samt 10 kap. 2 § andra stycket.

Till skillnad från vad som gäller i dag föreskrivs i första stycket att
normalpåföljden vid brott mot paragrafen skall vara fängelse. I lindrigare fall,
t.ex. när någon utan ersättning hjälper en utlänning att ta sig in illegalt i
Sverige, bör alltjämt böter vara normalpåföljden. Straffvärdet för brottet på-
verkas emellertid av såväl antalet personer som smugglas in som motivet för
handlingen och förhållandena kring inresan. Det ter sig vidare mer klander-
värt att hjälpa in någon som tidigare avvisats eller utvisats med förbud att
återvända till Sverige. Böter bör inte komma i fråga vid verksamhet under
mer organiserade former.

I andra stycket har en särskild och förhöjd straffskala införts för grova
brott. På förslag av Lagrådet har uttrycket "hjälpen lämnats" bytts ut mot
"gärningen utförts".

Som har redovisats i avsnitt 5.2 skall grovt brott i allmänhet anses före-
ligga om gärningsmannen fått ersättning för sin medverkan. Brottet torde
vidare i allmänhet anses som grovt om det är ett större antal människor som
hjälps in i Sverige. Viss hänsyn bör dock kunna tas till om det rör sig om
medlemmar av samma familj. Det behöver i och för sig inte vara mer klander-
värt att hjälpa en familj med många barn till Sverige än att hjälpa en ensam-
stående.

Vid bedömning av om brottet bör anses som grovt skall också beaktas om
utlänningen/utlänningarna utsatts för svåra umbäranden eller fara, t.ex.
genom att resan skett ombord på ett icke sjövärdigt fartyg.

Den högre straffskalan för grovt brott gör det möjligt att utlämning kan ske
och ökar möjligheterna att tillgripa häktning.

Det är enbart verksamhet som syftar till att hjälpa in någon i landet illegalt
som är straffbar enligt denna paragraf. Verksamhet som endast syftar till att

18

hjälpa någon hit som omedelbart vid ankomsten har för avsikt att söka asyl är
inte straffbar enligt 2 a §. Den kan däremot vara straffbar enligt 5 §.

I vissa fall kan konkurrenssituationer uppkomma mellan 2 a och 5 §§. I
lagrådsremissen uttalade regeringen att det måste bedömas ha högre straff-
värde att hjälpa någon att resa in i landet illegalt än att hjälpa någon att ta sig
till den svenska gränsen för att söka asyl. I sådana fall borde därför 2 a § i
första hand tillämpas. Normalt torde gärningen i sådana fall vara att bedöma
som grovt brott enligt 2 a § andra stycket. Lagrådet har anfört att generellt
sett, med utgångspunkt från angivna straffskalor, synes gärningar enligt 5 §
ha ett något högre straffvärde än vad som sammantaget gäller för dem som
faller under 2 a §. Lagrådet har därtill framhållit att båda paragraferna i vart
fall skall tillämpas om någon organiserat en verksamhet enligt 5 § första
stycket och sedan, på sätt som avses i 2 a §, ytterligare medverkat till olovliga
inresor i landet. Oberoende av vilka gärningar som skall anses ha det högsta
straffvärdet instämmer regeringen i att i det exempel Lagrådet givit båda be-
stämmelserna bör åberopas.

Det bör dock anmärkas att ett förfarande som endast framstår som en
handling men faller under såväl 2 a § som 5 § andra stycket torde kunna
förekomma i flera fall. I sådana situationer där förfarandet i sin helhet faller
under den ena bestämmelsen torde den andra inte behöva åberopas även om
båda stadgandena formellt är tillämpliga. Vid angivet förhållande kan omstän-
digheterna ofta vara sådana att grovt brott enligt 2 a § föreligger.

5 §

I första stycket har endast en redaktionell ändring gjorts.

Till skillnad från vad som gäller enligt 2 a § krävs inte att verksamheten
syftar till att någon skall komma in i Sverige i strid med bestämmelserna i
utlänningslagstiftningen. Det är tillräckligt att det är fråga om en organiserad
verksamhet med målsättning att hjälpa utlänningar att komma till Sverige även
om avsikten är att söka uppehållstillstånd redan vid gränsen. Däremot krävs
att gärningsmannen har ett vinstsyfte.

I andra stycket införs ett uttryckligt ansvar för medhjälp till brott enligt
första stycket. En förutsättning för ansvar är att det kan styrkas att fråga varit
om verksamhet som avses i första stycket och att medhjälparen insåg eller
hade skälig anledning att anta att det var fråga om sådan verksamhet i vinst-
syfte. Däremot krävs det inte att medhjälparen själv haft något vinstsyfte.
Ansvar för medhjälp skall kunna ådömas den som hjälper en utlänning att ta
sig till Sverige utan pass eller behövliga tillstånd. I första hand avses härmed
den som hjälper till med själva transporten. Det kan gälla såväl den som
tillhandahåller transportmedlet som den som utför själva transporten. Även
hjälp i andra former kan dock tänkas falla in under den föreslagna straff-

Prop. 1993/94:52

19

bestämmelsen. Det kan t.ex. gälla den som tillhandahåller förfalskade hand-
lingar som skall underlätta resan till Sverige.

I fråga om hjälp med transport föreligger en skillnad mellan exempelvis en
befälhavare på ett fartyg och en vanlig besättningsman. En befälhavare måste
alltid ha ett ansvar för vilka som följer med ombord på ett fartyg. En besätt-
ningsman som mönstrats på för en speciell resa och som insåg eller haft
skälig anledning att anta att syftet med resan var brottsligt måste likaså kunna
ställas till ansvar enligt paragrafen. Annorlunda kan det emellertid ställa sig
för en besättningsman som först efter det att resan påböljats fått resans syfte
klart för sig. Han torde då ha ringa möjligheter att på något sätt påverka hän-
delserna och borde då inte heller kunna ställas till svars.

Kravet på att resan anordnats i speciellt syfte torde normalt medföra att
reguljär trafik och vanliga turistresor faller utanför det straffbara området även
om tillfälligtvis utlänningar följer med en sådan resa i syfte att olagligen ta sig
in i landet. Dock kan motsatsen bli fallet om någon transporterar utlänningar
för någon annans räkning och därvid handlar på sätt som straffbeläggs i
första stycket.

6 §

Första stycket har ändrats på så sätt att även ersättning som uppburits vid
brott mot 2 a § kan förverkas. Liksom tidigare gäller att inte bara den direkt
uppburna ersättningen utan också motsvarande belopp kan förverkas. Vidare
har en följdändring gjorts med anledning av ett tidigare lagstiftningsärende.
Hänvisning måste nu göras till 3 § 1 och inte till 3 § 2 (jfr prop. 1990/91:118,
bet. 1990/9 l:JuU29, SFS 1991:573).

I andra stycket infors en möjlighet att förverka transportmedel som använts
vid brott mot 2 a eller 5 §. Andra hjälpmedel än transportmedel kan förverkas
endast enligt de allmänna förverkandebestämmelserna i brottsbalken (se
avsnitt 4.3).

Förverkande kan komma i fråga om ägaren eller den som är i ägarens ställe
förövat gärningen eller medverkat till den. När det gäller fartyg torde befäl-
havaren i regel kunna anses vara i ägarens ställe. I lagtexten har därför angetts
att befälhavaren jämställs med ägaren. Andra fall där omständigheterna kan
vara sådana att någon torde kunna sägas vara i ägarens ställe är exempelvis
om det föreligger nära släktskap eller ett anställningsförhållande mellan äga-
ren och brukaren av transportmedlet. Också det fall att ägaren lånat ut, hyrt ut
eller på avbetalning sålt ett transportmedel kan tänkas falla in under bestäm-
melsen om ägaren insett eller borde ha insett vad transportmedlet skulle an-
vändas till.

Liksom vid förverkande i allmänhet skall en skälighetsbedömning göras.
Visar sig t.ex. ägaren av ett fartyg ha varit ovetande om vad det använts till,
torde det kunna anses vara uppenbart oskäligt att förverka fartyget.

I vart fall när det gäller fartyg eller luftfartyg som använts i det uteslutande
syftet att transportera hit utlänningar torde det i allmänhet vara fråga om sådan
organiserad verksamhet att förverkande framstår som befogat. En avvägning

Prop. 1993/94:52

20

måste dock göras mellan föremålets värde, ägarens behov av det och risken
för fortsatt brottslig användning.

Sakrättsligt giltiga rättigheter till egendom som förklaras förverkad enligt
en specialstraffrättslig bestämmelse består, om inget annat är särskilt stadgat i
den specialstraffrättsliga regleringen (jfr 36 kap. 5 § tredje stycket brotts-
balken och NJA 1977 s. 82). Begränsade sakrätter såsom sjöpanträtt och
inteckningar i fartyg och luftfartyg kommer således att bestå. Något särskilt
stadgande härom behövs inte.

Vid brott mot de aktuella bestämmelserna i utlänningslagen har hittills i
allmänhet fartyg kommit till användning. Även en personbil eller något annat
transportmedel kan dock förverkas, om det använts för att hjälpa hit utlän-
ningar i strid med utlänningslagens bestämmelser.

6 a §

Denna paragraf tar enbart sikte på förverkande av fartyg. Befälhavaren på ett
fartyg har som tidigare framhållits en särskild ställning och kan i många
sammanhang betraktas som ägarens legala företrädare. Som också påpekats
tidigare är ägaren till fartyg som använts för att hjälpa hit asylsökande oftast
bosatt utomlands. Många gånger är det inte möjligt att på något enkelt sätt
utreda vem som är ägare. Talan om förverkande får i sådana fall föras mot
befälhavaren. Självfallet hindrar detta inte att talan i stället förs direkt mot
ägaren om det framstår som lämpligt.

Prop. 1993/94: 52

21

Sammanfattning av departementspromemorian
(Ds 1993:25)

Prop. 1993/94: 52

Bilaga 1

I denna promemoria föreslås vissa åtgärder för att komma till rätta med s.k.
människosmuggling. Förslagen skall ses mot bakgrund av den senaste tidens
händelser, då båtar kommit från de baltiska staterna och medfört ett stort antal
personer från företrädesvis Irak.

I dag straffas den som i vinningssyfte planlägger eller organiserar verk-
samhet som är inriktad på att främja att utlänningar reser till Sverige utan pass
eller de tillstånd som krävs för inresa till Sverige. Eftersom människosmugg-
lingen ofta organiseras från utlandet har det visat sig svårt att nå huvud-
männen bakom verksamheten. Bland annat av denna anledning föreslås det i
promemorian en utvidgning av den krets som skall omfattas av bestämmel-
sen. Även den som biträder med transporten eller väsentligt underlättar verk-
samheten skall kunna straffas om han insåg eller hade skälig anledning att
misstänka att det var fråga om sådan verksamhet.

Vidare skärps straffet för den som i strid med utlänningslagstiftningen
hjälper någon att ta sig in i landet. Ändringen genomförs genom att ett sär-
skilt, grovt brott, med upp till två års fängelse införs. Vid bedömande av om
brottet är grovt skall särskilt beaktas om gärningen skett mot ersättning eller
om det varit fråga om verksamhet som skett i betydande omfattning eller
under särskilt hänsynslösa förhållanden.

Slutligen föreslås också att transportmedel som använts vid de angivna
brotten skall kunna förverkas.

22

Departementspromemorians lagförslag

Förslag till lag om ändring i utlänningslagen (1989:529)

Prop. 1993/94:52

Bilaga 2

Härigenom föreskrivs i fraga om utlänningslagen (1989:529)

dels att 10 kap. 2, 5 och 6 §§ skall ha följande lydelse,

dels att i 10 kap. skall införas två nya paragrafer, 2 a och 7 §§, av följande
lydelse.

Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse

10 kap.

2 § Till böter, eller när omständigheterna är försvårande, fängelse i högst
sex månader döms

1. en utlänning som, i annat avseende än beträffande skyldighet att ha
pass, visering, uppehållstillstånd eller arbetstillstånd, överträder bestämmel-
ser i denna lag eller vad som har föreskrivits med stöd av lagen,

2. den som inte gör anmälan som föreskrivs i en författning som har ut-

färdats med stöd av denna lag,

3. den som i anmälan eller ett
ansökningsärende enligt denna lag
eller enligt en författning som har
utfärdats med stöd av denna lag
medvetet lämnar oriktig uppgift eller
medvetet underlåter att tala om något
förhållande av betydelse,

4. den som hjälper en utlänning
att komma in i Sverige i strid mot
föreskrifter i denna lag eller i en för-
fattning som har utrfärdats med stöd
av lagen.

För försök eller förberedelse till
brott som avses i första stycket 4
döms till ansvar enligt 23 kap.
brottsbalken.

2a

3. den som i anmälan eller ett
ansökningsärende enligt denna lag
eller enligt en författning som har
utfärdats med stöd av denna lag
medvetet lämnar oriktig uppgift eller
medvetet underlåter att tala om något
förhållande av betydelse

Till fängelse i högst sex månader
eller, när omständigheterna är mild-
rande, till böter döms den som hjäl-
per en utlänning att komma in i
Sverige i strid med föreskrifter i
denna lag eller i en författning som
har utfärdats med stöd av lagen.

Är brottet grovt döms till fängelse
i lägst sex månader och högst två år.
Vid bedömande av om brottet är
grovt skall särskilt beaktas om gär-
ningen skett mot ersätting eller om

23

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

om verksamheten skett i betydande
omfattning eller under särskilt hän-
synslösa former.

För försök eller förberedelse till
brott enligt denna paragraf döms till
ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.

Prop. 1993/94: 52

Bilaga 2

Till fängelse i högst två år eller, när omständigheterna är mildrande, till
böter döms den som i vinningssyfte planlägger eller organiserar verksamhet
som är inriktad på att främja att utlänningar reser till Sverige utan pass eller de
tillstånd som krävs för inresa i Sverige.

Till straff som anges i första
stycket döms också den som insåg
eller hade skälig anledning att miss-
tänka att det var fråga om sådan
verksamhet som avses där och
genom biträde med transport eller på
annat sätt väsentligt underlättar verk-
samheten.

6

Ersättning som har lämnats till
den som har begått brott enligt
3 § 2 eller 5 § skall förklaras för-
verkad, om det inte är uppenbart
oskäligt.

Ersättning som har lämnats till
den som har begått brott enligt
2 a §,3 § 1 eller 5 § skall förklaras
förverkad, om det inte är uppenbart
oskäligt.

Transportmedel som använts vid
brott enligt 2 a eller 5 § får förverkas
om ägaren eller befälhavaren eller
någon annan som var i ägarens ställe
förövat gärningen eller medverkat till
denna eller haft utbyte därav samt
om förverkandet behövs för att före-
bygga brott eller det annars före-
ligger särskilda skäl därtill och för-
verkande inte är uppenbart oskäligt.

Om ägaren till ett fartyg som kan
förverkas enligt 6 § inte är känd eller
saknar känt hemvist inom riket får
talan föras mot befälhavaren på
fartyget.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.

24

Förteckning över deltagare vid hearing den
15 april 1993 rörande departements-
promemorian (Ds 1993:25) Skärpta
åtgärder mot människosmuggling.

Prop. 1993/94: 52

Bilaga 3

Justitiedepartementet

Göta hovrätt

Kalmar tingsrätt

Riksåklagaren

Rikspolisstyrelsen

Statens invandrarverk

Utlänningsnämnden
Kustbevakningen

Röda Korset

Sveriges advokatsamfund

Sveriges frikyrkoråd

Svenska flyktingrådet

Kazimir Åberg
Lars Persson
Karl-Gustav Olsson
Gunnar Gyllenram
Torsten Jonsson
Gunnel Lindberg
Anders Ullenius
Krister Salomonsson
Per-Erik Nilsson
Ulla Stigenberg
Olle Engelbrektsson
Rolf Bergström
Lars Karlsson
Torsten Bäckstrand
Gunnar Marstorp
Ingemar Strandberg

25

Lagradsremissens lagförslag

Förslag till lag om ändring i utlänningslagen (1989:529)

Härigenom föreskrivs i fråga om utlänningslagen (1989:529)

dels att 10 kap. 2, 5 och 6 §§ skall ha följande lydelse,

dels att det i 10 kap. skall införas två nya paragrafer, 2 a och 6 a §§, av
följande lydelse.

Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse

10 kap.

Till böter eller, när omständigheterna är försvårande, fängelse i högst sex
månader döms

1. en utlänning som, i annat avseende än beträffande skyldighet att ha
pass, visering, uppehållstillstånd eller arbetstillstånd, överträder bestämmelse
i denna lag eller vad som har föreskrivits med stöd av lagen,

2. den som inte gör anmälan som föreskrivs i en författning som har ut-

Prop. 1993/94: 52

Bilaga 4

färdats med stöd av denna lag,

3. den som i en anmälan eller ett
ansökningsärende enligt denna lag
eller enligt en författning som har ut-
färdats med stöd av denna lag med-
vetet lämnar oriktig uppgift eller
medvetet underlåter att tala om något
förhållande av betydelse,

4. den som hjälper en utlänning
att komma in i Sverige i strid mot
föreskrifter i denna lag eller i en för-
fattning som har utfärdats med stöd
av lagen.

För försök eller förberedelse till
brott som avses i första stycket 4
döms till ansvar enligt 23 kap.
brottsbalken

2 a

3. den som i en anmälan eller ett
ansökningsärende enligt denna lag
elier enligt en författning som har ut-
färdats med stöd av denna lag med-
vetet lämnar oriktig uppgift eller
medvetet underlåter att tala om något
förhållande av betydelse.

Till fängelse i högst sex månader
eller, när omständigheterna är mild-
rande, till böter döms den som
hjälper en utlänning att komma in i
Sverige i strid med föreskrifter i
denna lag eller i en författning som
har utfärdats med stöd av lagen.

År brottet grovt döms till fängelse
i högst två år. Vid bedömande av om
brottet är grovt skall särskilt beaktas
om hjälpen

26

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1993/94: 52

Bilaga 4

1. lämnats mot ersättning,

2. avsett ett stort antal personer,
eller

3. lämnats under hänsynslösa for-
mer.

För försök eller förberedelse till
brott enligt denna paragraf döms till
ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.

Till fängelse i högst två år eller,
när omständigheterna är mildrande,
till böter döms den som i vinnings-
syfte planlägger eller organiserar
verksamhet som är inriktad på att
främja att utlänningar reser till
Sverige utan pass eller de tillstånd
som krävs för inresa i Sverige.

Till fängelse i högst två år eller,
när omständigheterna är mildrande,
till böter döms den som i vinstsyfte
planlägger eller organiserar verk-
samhet som är inriktad på att främja
att utlänningar reser till Sverige utan
pass eller de tillstånd som krävs för
inresa i Sverige.

Den som hjälper en utlänning att
resa till Sverige utan pass eller de
tillstånd som krävs för inresa i
Sverige döms för medhjälp till brott
enligt första stycket, om han insåg
eller hade skälig anledning att anta att
resan anordnats i vinstsyfte genom
sådan verksamhet som där sägs.

Ersättning som har lämnats till
den som har begått brott enligt 3 § 2
eller 5 § skall förklaras förverkad,
om det inte är uppenbart oskäligt.

Ersättning som har lämnats till
den som har begått brott enligt 2 a §,
3 § 1 eller 5 § skall förklaras för-
verkad, om det inte är uppenbart
oskäligt.

Transportmedel som använts vid
brott som avses i 2 a eller 5 § får för-
verkas om ägaren eller befälhavaren
eller någon annan som var i ägarens
ställe förövat gärningen eller med-
verkat till denna och förverkandet
behövs för att förebygga brott eller
det annars föreligger särskilda skäl
därtill. Förverkande får dock inte ske
om det är uppenbart oskäligt.

27

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1993/94: 52

Bilaga 4

6a§

Om ägaren till ett fartyg som kan
förverkas enligt 6 § andra stycket
inte är känd eller saknar känt hemvist
i Sverige får talan om förverkande
föras mot befälhavaren på fartyget.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.

28

Lagrådets yttrande

Prop. 1993/94: 52

Bilaga 5

Lagrådet

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1993-09-21

Närvarande: justitierådet Per Jermsten, justitierådet Lars Å. Beckman,
regeringsrådet Sigvard Holstad.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 2 september 1993 har rege-
ringen på hemställan av statsrådet Friggebo beslutat inhämta lagrådets ytt-
rande över förslag till lag om ändring i utlänningslagen (1989:529).

Förslaget har inför lagrådet föredragits av kanslirådet Bengt Ranland.
Förslaget föranleder följande yttrande av lagrådet:

Inledande synpunkter.

Det remitterade förslaget bygger på förslag i en departementspromemoria som
färdigställts i slutet av mars innevarande år. Någon sedvanlig remissbehand-
ling av promemorian har inte ägt rum. I stället har en s.k. hearing hållits den
15 april 1993 med företrädare för vissa berörda myndigheter och organisa-
tioner. Lagrådet utgår från att detta sätt att bereda ärendet valts i syfte att de
aktuella förslagen skulle kunna genomföras så snabbt som möjligt (jfr re-
missen s. 11).

Genom vad som förekommit i ärendet kan föreskrifterna i 7 kap. 2 § rege-
ringsformen i och för sig anses vara uppfyllda. Lagrådet konstaterar emeller-
tid att en sedvanlig remissbehandling hade varit av särskilt värde i detta fall
eftersom lagförslaget berör straffrättsliga frågor och dessutom innehåller
vissa särlösningar beträffande förverkande. Om en sådan handläggning valts
hade en bättre belysning av förslagets innebörd kunnat komma till stånd.

10 kap.

2 a §

Bestämmelserna i första stycket är i huvudsak hämtade från nuvarande 2 §. I
materiellt hänseende har den ändringen föreslagits att normalpåföljden för
brott mot stadgandet skall vara fängelse i högst sex månader samt att böter
bara skall kunna komma i fråga när omständigheterna är mildrande. För när-
varande gäller att motsvarande brott normalt skall föranleda böter, men att
fängelse i högst sex månader kan ådömas "när omständigheterna är försvår-
ande". Nämnda förändring avspeglar alltså en strängare syn på de aktuella
brotten.

I det andra stycket föreslås därtill den nyheten att brott som är grovt skall
bestraffas med fängelse i högst två år.

Som exempel på vad som särskilt skall beaktas vid bedömningen av om ett
brott skall anses vara grovt nämns i första hand "om hjälpen (1.) lämnats mot

29

ersättning". Enligt lagrådets mening kan det till en början ifrågasättas om
ordet "hjälpen" bör användas i sammanhanget. Ordet har i sig en klart positiv
klang och passar därmed knappast ihop med en uppräkning av förhållanden
som typiskt sett anses vara så graverande att ett brott på grund därav kan
komma att rubriceras som grovt. "Hjälpen lämnats" synes med fördel kunna
ersättas med orden "gärningen utförts". Vad nu sagts gäller inte minst under
punkt 3 där exemplet är (om hjälpen) "lämnats under hänsynslösa former”.

Erfarenheterna har otvivelaktigt visat att det förekommer fall av ifråga-
varande brottslighet som har ett högt straffvärde. Trots detta vill lagrådet
ifrågasätta om den i remissen förordade lösningen är i alla delar lämplig.
Tveksamheten gäller här främst det första exemplet, om gärningen utförts
"mot ersättning". Enligt ordalagen saknar det i sig betydelse om brottet bara
gällt en eller några enstaka personer. Av uttalanden i specialmotiveringen kan
vidare den slutsatsen dras att en ersättning som bara omfattar en del av upp-
komna kostnader i princip inte skall utesluta att en gärning bedöms som grovt
brott. Nämnda förhållanden leder närmast till den slutsatsen att stadgandet i
första stycket, med den föreslagna skärpningen av straffskalan, främst är
avsett att tillämpas i fall då någon som helst ersättning inte förekommit. Det
kan därmed - i synnerhet om det varit fråga om ett begränsat antal personer -
tämligen ofta tänkas röra sig om situationer där det funnits ideella bevekelse-
grunder för gärningsmannens agerande.

Mot bakgrund av vad nu anförts bör enligt lagrådets mening övervägas om
inte en bättre lösning kan åstadkommas på något av följande två tänkbara sätt.
Ett är att komplettera punkt 1 med krav på att ersättningen varit oskälig eller
att det i vart fall rört sig om ett i sammanhanget betydande belopp eller att er-
sättningen avsett en tillfälligt sammansatt grupp av personer. Ett annat alter-
nativ, som med hänsyn till det föreslagna maximistraffet inte skulle avvika
från vad som annars vanligen förekommer inom straffrätten, är att i det före-
slagna första stycket ange att för brottet kan dömas till böter eller fängelse i
högst två år.

Specialmotiveringen till paragrafen avslutas med vissa synpunkter angåen-
de tänkbara konkurrenssituationer. Resonemanget framstår som något ofull-
ständigt och i sak delvis tveksamt. Generellt sett, med utgångspunkt från an-
givna straffskalor, synes gärningar enligt 5 § ha ett något högre straffvärde än
vad som sammantaget gäller dem som faller under 2 a §. Det bör därtill fram-
hållas att båda paragraferna i vart fall skall tillämpas om någon organiserat en
verksamhet enligt 5 § första stycket och sedan, på sätt som avses i 2 a §,
ytterligare medverkat till olovliga inresor i landet.

Prop. 1993/94: 52

Bilaga 5

30

Kulturdepartementet

Prop. 1993/94: 52

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 7 oktober 1993.

Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden B. Westerberg,
Friggebo, Johansson, Laurén, Hörnlund, Olsson, Svensson, af Ugglas,
Dinkelspiel, Thurdin, Hellsvik, Wibble, Björck, Davidson, Könberg, Odell,
Lundgren, Unckel, P. Westerberg, Ask

Föredragande: statsrådet Friggebo

Regeringen beslutar proposition 1993/94: 52 Skärpta åtgärder mot människo-
smuggling.

31

gotab 45127. Stockholm 1993