Regeringen förelägger riksdagen vad som har tagits upp i bifogade
utdrag ur regeringsprotokollet den 23 september 1993 för de åtgärder
och de ändamål som framgår av föredragandenas hemställan.
På regeringens vägnar
Carl Bildt
Olof Johansson
Prop.
1993/94:30
Inom Miljö- och naturresursdepartementets ansvarsområde föreslås en
svensk strategi med grundläggande principer för bevarande av biologisk
mångfald och hållbart nyttjande av biologiska resurser. Strategin
innebär att miljömålen skall ges samma vikt och betydelse som skilda
ekonomiska överväganden i syfte att bygga mänsklig verksamhet på
ekologisk grund. En helhetssyn skall tillämpas vad gäller åtgärder för
att upprätthålla ekologiska processer och säkra arters långsiktiga
överlevnad.
Därutöver förordas särskilda satsningar på forskning, information och
utbildning, samt att regler om miljökonsekvensbeskrivningar i jordbru-
ket bör införas.
En redogörelse lämnas också för de överväganden som regeringen
gjort med anledning av tidigare av riksdagen beslutade ändringar i
naturvårdslagen (1964:822) i fråga om biotopskydd och förbud mot
markavvattning. I anslutning till detta föreslås ytterligare en ändring i
naturvårdslagen.
Inom Utrikesdepartementets ansvarsområde redogörs för de nya
förutsättningar som kommer att råda för de svenska insatserna till stöd
för utvecklingsländernas åtgärder för att bevara och hållbart nyttja den
biologiska mångfalden mot bakgrund av de nya förutsättningar som
konventionen om biologisk mångfald medför. En utredning aviseras i
frågan.
1 Riksdagen 1993/94. 1 samt. Nr 30
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 23 september 1993 Prop. 1993/94:30
Närvarande: statsminister Bildt, ordförande, samt statsråden B. Wester-
berg, Friggebo, Johansson, Laurén, Hörnlund, Olsson, Svensson,
Thurdin, Wibble, Björck, Davidson, Könberg, Odell, Lundgren, P.
Westerberg, Ask.
Föredragande: statsråden Johansson och Svensson
Statsråden Johansson och Svensson anmäler sina förslag. Anförandena
och förslagen redovisas i protokoll for Miljö- och naturresursdeparte-
mentet och Utrikesdepartementet.
Statsrådet Johansson hemställer att regeringen i en proposition före-
lägger riksdagen vad han och statsrådet Svensson har anfört för de
åtgärder och de ändamål de har hemställt om.
Regeringen ansluter sig till föredragandenas överväganden och beslutar
att genom proposition förelägga riksdagen vad föredragandena har
anfört för de åtgärder och de ändamål de har hemställt om.
Regeringen beslutar att de anföranden och förslag som redovisas i
protokollen skall bifogas propositionen som bilagorna 1 och 2.
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 23 september 1993
Föredragande: statsrådet Johansson
Prop. 1993/94:30
Bilaga 1
Vid Förenta Nationernas konferens om miljö och utveckling i Rio de
Janeiro år 1992 undertecknades konventionen om biologisk mångfald.
Vid konferensen antogs också ett handlingsprogram för miljö och ut-
veckling, Agenda 21, ett principdokument på skogsområdet och en
Riodeklaration samt undertecknades en konvention om klimatförändring-
ar. I Riodeklarationens första princip sägs att i strävan mot en hållbar
utveckling står människan i centrum. Hon har rätt till ett hälsosamt och
rikt liv i samklang med naturen.
Regeringen har i propositionen 1992/93:227 om godkännande av kon-
ventionen om biologisk mångfald föreslagit ett godkännande av kon-
ventionen. Konventionen innebär bl.a. ett åtagande att föra en samlad
politik för att bevara den biologiska mångfalden och att redovisa denna
politik för konventionens partskonferens. Jag kommer i det följande att
föreslå att regeringen föreslår att riksdagen godkänner en svensk strate-
gi för bevarande av biologisk mångfald. Jag kommer också att förorda
vissa nya insatser inom området.
Biologisk mångfald är variationsrikedomen inom och mellan arter och
hos de ekologiska systemen. Den biologiska mångfalden är en förut-
sättning för ekosystemens fortlevnad och varaktigt liv på jorden. Allt
levande - även människan - bygger sin existens på denna mångfald och
de livsuppehållande system den vidmakthåller.
Människan är unik genom att hon är medveten om konsekvensen av
sina handlingar. Vetskapen att en oförstörd miljö och mångfalden i
naturen utgör en förutsättning för överlevnad även för framtidens gene-
rationer ger oss ett särskilt ansvar. Vår strävan att säkerställa ett gott liv
också för våra efterkommande kräver att vårt samhälle förvaltar naturen
så att den biologiska mångfalden bevaras.
En viktig utgångspunkt är att människan har rätt att förändra och
bruka naturen, men samtidigt är det hennes ansvar att förhindra allvarli-
ga rubbningar i de ekologiska systemen. Avsaknaden av fullständig
vetskap om konsekvenser av ett handlingssätt får aldrig bli ett skäl mot
åtgärder för att undanröja eller minimera hot mot den biologiska mång-
falden.
Studier av biologisk mångfald har gamla traditioner i Sverige och
kännedomen om vårt lands flora och fauna och är relativt god. Carl von
Linnés insatser vid mitten av 1700-talet för att klassificera växt- och
djurvärlden var epokgörande inom biologin. Linnés och hans lärjungars
ambitioner att kartlägga jordens växt- och djurliv och att finna ekono-
miskt intressanta arter har på senare tid fått förnyad aktualitet.
Bland svenskarna finns ett utbrett och djupt rotat intresse för naturen
och ett folkligt engagemang för bevarande av flora och fauna. Landet är
rikt på förhållandevis ostörda naturområden och alla har tillgång till
naturen med stöd av allemansrätten. Förutsättningarna för att bevara
den biologiska mångfalden är därför goda i Sverige.
Den biologiska mångfalden har utvecklats och förändrats under hela den
period på ca 3,5 miljarder år som liv har funnits på jorden. Stora ned-
gångar i antalet arter har skett vid åtminstone fem tillfällen under denna
tidsperiod. Orsakerna till dessa katastrofer har troligen varit klimatolo-
giska eller geologiska. Arter har försvunnit och nybildats, men den
förlust av arter vi ser idag skiljer sig på ett väsentligt sätt från dessa
tidigare naturliga katastrofer. Dagens artförluster sker i mycket snabb
takt och orsakas så gott som helt av en enda arts inverkan, nämligen
människans.
Biologisk mångfald delas i de flesta fall upp på tre nivåer, variationen
inom arter, mellan arter och mellan olika ekosystem. Biologisk mång-
fald är därför inte detsamma som artantal även om naturvårdsarbetet av
praktiska skäl ofta tar sin utgångspunkt i arter som en relativt lätthanter-
lig del av mångfalden. Arter speglar dock endast vissa aspekter av
biologisk mångfald. Som ett förtydligande av begreppet biologisk mång-
fald är det viktigt att notera att begreppet ekosystem även innefattar de
klimatologiska och geologiska processer som styr mikroorganismers,
växters och djurs liv.
Konventionen om biologisk mångfald omfattar också ytterligare en
viktig dimension av mångfalden som inte hör hemma under det vi tradi-
tionellt innefattar i naturvårdsarbetet, nämligen den rikedom av biolo-
gisk mångfald som våra domesticerade arter besitter. Det handlar om
sorter av växter och husdjursraser som har förädlats och utvecklats
under tusentals år av den jordbrukande människan liksom om arter som
är beroende av de av människan utvecklade och underhållna jordbruks-
ekosystemen.
Prop. 1993/94:30
Bilaga 1
Betydelsen av störningar för mångfalden
Mångfalden eller variationsrikedomen utgör grundförutsättningen för ett
ekosystems långsiktiga funktion genom att den möjliggör för systemet
att anpassa sig till återkommande, mer eller mindre omfattande stör-
ningar. Med ekosystemets funktion avses bl.a. ekologiska och evolutio-
nära processer, som utbyte av gener mellan organismer och cirkulation
av näringsämnen.
Störningar är en av de viktigaste drivkrafterna bakom variationsrike-
domen och skapar mångfald genom förändringar av landskap och eko-
system. Sådana "positiva" störningar kan vara naturliga men kan även
orsakas av människans aktiviteter.
Människan har under mycket lång tid påverkat ekosystem, även såda-
na som ibland betecknas som "orörda", genom jakt, jordbruk och skog-
savverkning. Det första jordbruket bedrevs av nomader i skogsområden,
där människan högg ned skogen, brände marken och odlade under två
eller tre säsonger. Detta sätt att odla gynnade de växter som snabbast
koloniserar jungfrulig mark. Exempel på sådana arter är de växter som
ofta kallas ogräs. Våra stora jordbruksgrödor av gräsarter tillhör de
arter som har förmågan att snabbt kolonisera jungfrulig mark och är
anpassade till säsongsbunden nederbörd och återkommande störningar.
Därför valdes de som grödor. De härstammar i stor utsträckning från
s.k. Vavilovcentrer, områden med betydande biologisk mångfald bland
jordbruksgrödor, vilka identifierades av den ryske genetikem och veten-
skapsmannen N.I. Vavilov på slutet av 1920-talet.
Behovet av att öka livsmedelsproduktionen å ena sidan och att anpassa
jordbruket till naturens skiftningar i form av klimatvariationer och
säsongsvariationer i temperatur och nederbörd å den andra sidan tros ha
varit de viktigaste drivkrafterna bakom jordbrukets utveckling. Utveck-
lingen av mer permanent odling krävde ny teknik med tillförsel av
gödning, trädesläggning och byte av grödor (växelbruk). Det främjade
en stor inomartsvariation hos grödor och husdjur. Sådana odlingssystem
finns fortfarande kvar i vissa delar av världen, t.ex. hos ursprungsbe-
folkningar i Anderna. Den ständiga kampen för att säkra matproduk-
tionen har gjort att människorna i dessa samhällen odlar hundratals
olika sorter potatis anpassade till olika höjdlägen, årstider och som
försäkring mot klimatväxlingar.
Med framväxten av moderna odlingssystem har den ökade produk-
tionen satts i fokus. Det har varit nödvändigt för att möta befolknings-
ökningen och åstadkomma en produktivitetsökning som kunde mäta sig
med industrins. Produktionsökningen bygger på främjande av en smal
genetisk bas med hög avkastning. Det industrialiserade och högpro-
duktiva jordbruket har som en bieffekt fört med sig att de gamla lant-
sortema av växter och husdjursrasema i stor utsträckning försvunnit, då
de inte längre ansetts lönsamma att odla eller föda upp. I den utsträck-
ning de finns kvar bevaras de huvudsakligen i genbanker. Dessa sorter
och raser hyste en betydande inomartsvariation och därmed en betydan-
de biologisk mångfald. Trots att förädlingsarbetet kräver ständig inför-
sel av nytt genetiskt material för att kunna stå emot skadegörare och
Prop. 1993/94:30
Bilaga 1
upprätthålla en hög produktion har alltså mycket av den genetiska
mångfalden i jordbruket, i form av jordbruksväxter och husdjur, gått
förlorad.
Prop. 1993/94:30
Bilaga 1
Guteftret är en ålderdomlig fårras och är en del «v den svenska biologiska mångfalden.
Betydelsen av artmångfald
Det svenska landskapet med dess växt- och djurliv har formats under en
geologiskt sett relativt kort tidsperiod efter den senaste istiden som
avslutades för ca 10 000 år sedan. Totalt bedöms att det finns ca 50 000
arter i landet, med reservation för att vissa organismgrupper är dåligt
utforskade. Endast för ett fåtal av våra organismgrupper kan sägas att
artantalet är högt i jämförelse med andra delar av världen. Det gäller
även vid en jämförelse med andra områden med liknande klimatiska och
geologiska förhållanden. Att jämföra artantal mellan olika ekosystem i
världen saknar dock mening om inte hänsyn tas till jämförbarhet i upp-
byggnad och till klimatiska och geologiska förutsättningar. Att t.ex.
jämföra artantal i de skandinaviska och nordamerikanska barrskogseko-
systemen kan vara av värde. Att jämföra artantal mellan tropiska och
boreala skogsekosystem har däremot troligen ett högst begränsat värde.
Biologisk mångfald är av stor betydelse for varje ekosystems långsiktiga
funktion. Det är därför inte korrekt att säga att ekosystem med en högre
artmångfald generellt har större värde och därför bör prioriteras i det
internationella naturvårdsarbetet framför mindre artrika ekosystem. Det
kan t.ex. noteras att arter och gener av betydelse för jordbruket nästan
undantagsvis har sitt ursprung i områden med låg naturlig mångfald,
såsom torrområden och bergstrakter. Att upprätthålla funktionerna i alla
ekosystem på jorden är därför av lika stor betydelse för en långsiktigt
hållbar utveckling.
Vår kunskap om mångfaldens betydelse för ekosystemens funktion är
relativt begränsad. Kunskapen behöver snabbt öka för att vi skall kunna
förbättra våra möjligheter att bestämma inom vilka gränser vårt nyttjan-
de av ekosystemen kan bedrivas. Under en viss nivå av artantal eller
genetisk diversitet kan befåras att ett system kollapsar, men vi vet inte
var dessa gränser går. Frågan om hur många arter eller hur stor gene-
tisk variation som behövs för att risken för en kollaps av ett ekosystem
skall minimeras kan inte besvaras generellt.
Det finns ett flertal exempel på arter eller organismgrupper som har
särskild betydelse för andra arters överlevnad, i vissa fall t.o.m. för
grundläggande funktioner hos hela ekosystem. Sådana s.k. nyckelarter
skulle därför vara av särskilt stor betydelse att bevara. Men det kan
också hävdas att arter eller organismgrupper som inte har denna be-
tydelse i nuläget är viktiga. Störningar och förändringar av ekosystemen
sker oavbrutet. I denna process kan arter eller organismgrupper utveck-
las till att ta över nyckelfunktioner i ekosystemet och därmed bidra till
Prop. 1993/94:30
Bilaga 1
Skogsduvan häckar i ihåliga trädstammar och är därmed beroende av t.ex. hackspettar för
sin förökning.
Många arter har en stor spridning i världen och förekommer i flera
länder, ibland också på flera kontinenter. Bl.a. av den anledningen
delas arter ofta upp i olika populationer. Gränserna mellan populationer-
na är ofta flytande. Olika populationer kan i vissa fall ha särskild gene-
tisk särprägel, t.ex. beroende på att artens olika föryngringsområden är
skilda från varandra. Även störningar i form av uppsplittring av livsmi-
ljön i mindre områden (fragmentering av biotoper) kan leda till att en
art delas upp i mer eller mindre åtskilda populationer. Graden av isole-
ring mellan olika populationer beror ofta på deras spridningsförmåga.
Isolering av populationer genom fragmentering i kombination med
minskat individantal ökar risken för att en art skall dö ut. Det faktum
att arter och ekosystem inte följer administrativa gränser ställer särskil-
da krav på internationell samordning för att på bästa sätt främja goda
förutsättningar för arters och ekosystems fortlevnad. Sådant samarbete
bedrivs t.ex. mellan Sverige och Norge vad gäller bevarande av de
stora rovdjuren.
Prop. 1993/94:30
Bilaga 1
Laxen är uppdelad på genetiskt särpräglade populationer
Betydelsen av genetisk mångfald
Den genetiska variationen inom vaije art är en förutsättning för anpass-
ningar till förändrade miljöförhållanden. När antalet individer minskar
inom en art minskar troligen också den genetiska variationen. Det råder
också ett direkt samband mellan risken för utdöende och graden av
störningar i miljön. Fragmentering av en arts biotop i kombination med
en smal genetisk variation, t.ex. beroende på lågt individantal, ger
mycket ogynnsamma förutsättningar för långsiktig överlevnad. Generellt
kan därför sägas att risken för att en art skall dö ut ökar om antalet
individer decimeras kraftigt.
Graden av genetisk särprägel inom en art styrs också av dess sätt att
föröka sig. Den vilda laxen är exempel på en art som genom att den
återvänder till "sin älv" för att föröka sig har utvecklat en genetisk
särprägel som är specifik för varje population. Andra fiskarter som
förökar sig i områden i öppna havet med en större blandning av indivi-
der ger inte samma uppdelning på olika genetiskt särpräglade populatio-
ner.
Betydelsen av mångfald på ekosystemnivå
Olika arters populationer lever tillsammans i biologiska samhällen.
Organismer av samma art och av olika arter samspelar i denna miljö.
Växter kämpar om livsutrymme, näringsämnen, ljus och vatten. Kam-
pen bedrivs ofta med hjälp av vad man kan kalla kemiska medel. Djur
betar växtligheten, som för att undvika allt för kraftig nedbetning ut-
vecklat ämnen som gör födan osmaklig. I andra fall har växter utvecklat
förmäga att dra nytta av andra organismer för sin förökning genom att
locka till sig pollenspridare med nektar i sin blomma eller genom att
göra fröna smakliga. Insekter kan parasitera på växter eller djur. Mik-
roorganismer och svampar kan samspela med växter och utbyta närings-
ämnen.
Dessa relationer mellan arter liksom nedbrytning av döda växter och
djur, cirkulation av näringsämnen och naturliga störningar i livsmiljön
är centrala processer i ekosystemen.
Variationen i och mellan olika biologiska samhällen och deras sam-
spel utgör mångfalden på ekosystemnivå. Utvecklingen av hållbara
system för nyttjande av biologiska resurser i t.ex. skogsbruket eller
fisket måste bygga på uttag av resurser inom ramen för dessa processer.
Av särskild betydelse för ett hållbart nyttjande av systemen är att
försöka efterlikna de naturliga stömingsprocesser som alla ekosystem
utsätts för.
En utgångspunkt vid värdering av biologisk mångfald är människan och
hennes behov. Traditionellt har ofta möjligheterna att exploatera olika
biologiska resurser utgjort grund för värderingen. Även det värde den
biologiska mångfalden har för framtida konsumtion och för att till-
fredsställa människans behov av skönhet, spänning och att förklara
världen är en viktig värderingsgrund.
En annan utgångspunkt är att tillskriva naturen ett egenvärde. Enligt
enkätundersökningar är denna åsikt förhållandevis vanlig i Sverige.
Synsättet leder i sin mest extrema form till slutsatsen att ingrepp i natu-
ren inte kan tillåtas. De allra flesta som anser att naturen har egenvärde
torde dock acceptera att människan nyttjar den för sitt uppehälle.
Oavsett utgångspunkt är det möjligt att enas om att naturen och den
biologiska mångfalden har ett skyddsvärde.
Enligt min mening har människan rätt att bruka och förändra naturen,
men måste förhindra allvarliga rubbningar i ekosystemen. Människan är
för sin existens beroende av naturen och de livsuppehållande system den
tillhandahåller. Men inom de ramar naturen sätter finns utrymme för
utveckling och nyskapande.
Värderingen av den biologiska mångfalden måste ytterst bygga på in-
sikten om den biologiska mångfaldens betydelse för grundläggande
ekologiska processer och livsuppehållande system.
Grunder för ekonomisk värdering av biologisk mångfald
Att värdera den biologiska mångfalden i ekonomiska termer har under
senare år framhållits som en förutsättning för ett framgångsrikt miljöar-
bete.
Prop. 1993/94:30
Bilaga 1
Traditionellt har dock biologiska resurser prissatts främst utifrån deras
värde för konsumtion eller vidareförädling.
Det traditionella synsättet har lett till att endast delar av den biologi-
ska mångfalden, som t.ex. virke, åsatts något värde. En korrekt värde-
ring av biologisk mångfald måste dock bygga på dess fulla värde vilket
inbegriper dess betydelse för grundläggande ekologiska processer och
livsuppehållande system. De ekologiska faktorer och samband som jag
redogjort för i det föregående (avsnitt 1.1) bör därför inbegripas i en
värdering av biologisk mångfald.
Ekosystemen producerar förnyelsebara resurser som grödor, virke,
m.m. De underhåller samhället med ekologiska tjänster, t.ex. genom att
återcirkulera näringsämnen och upprätthålla luftens syrgashalt. Allt
detta sammantaget utgör naturens underhåll till samhället och samhällse-
konomin. Människans samhälle beror således ytterst av att det övergri-
pande ekologiska systemet fungerar (figur 1).
Prop. 1993/94:30
Bilaga 1
Figur 1 Det samhällsekonomiska systemet är ett delsystem till eko-sfären och
behöver energi, naturresurser och ekologiska tjänster för att fungera.
De ekologiska tjänsterna genereras av arterna i samspel med sin
livsmiljö och de utgör en grundläggande produktionsfaktor för sam-
hällsekonomin. Ur: Handel och miljö - mot en hdllbar spelplan. SOU
1993:79
De ekologiska gränserna måste vara vägledande för hur olika delar av
den biologiska mångfalden värderas. I korthet kan sägas att syftet med
värderingen är att skaffa det kunskapsunderlag som behövs för att kunna
tillämpa olika styrmedel på ett effektivt sätt för att åstadkomma en
hållbar utveckling.
Som jag redogjort för nyss förutsätter de ekologiska processerna
sannolikt en stor mångfald. I avsaknad av en exakt kunskap om hur den
mångfald skall vara sammansatt som är en förutsättning for att upp-
rätthålla grundläggande ekologiska processer, är det nödvändigt att
tillämpa försiktighetsprincipen. Försiktighetsprincipen säger att när det
finns ett hot bör bristen på full vetenskaplig visshet inte användas som
skäl för att skjuta upp åtgärder för att undanröja, undvika eller mini-
mera ett sådant hot.
För säkerhets skull bör vi därför sträva efter att bevara en så stor
mångfald som möjligt. Sådana säkerhetsmarginaler innebär bl.a. att
tillräckligt stora populationer och utbredningsområden för organismer
måste bevaras så att förutsättningarna för deras långsiktiga överlevnad
säkras. Det innefattar spridningsmöjligheter och förutsättningar för
anpassning till de nya situationer som kan orsakas av föroreningar eller
klimatförändringar.
En mer rättvisande värdering av biologisk mångfald har grundläggan-
de betydelse for att ge information vid ekonomiskt beslutsfattande.
Korrekt utformade ekonomiska styrmedel och regelverk är exempel på
åtgärder som har till syfte att bygga in en tillämpning av försiktig-
hetsprincipen i enskildas och företags agerande.
Bakomliggande orsaker
Bland de bakomliggande orsakerna till förlust av biologisk mångfald
finns marknadsbrister bl.a. förorsakade av brister i ägande- och nyttjan-
derättsstrukturer. En annan viktig orsak är missriktade politiska beslut
som rör naturresursernas användning.
Marknadsbristema utgörs av de ekonomiska systemens oförmåga att
värdera de kostnader som förlust av arter och ekosystem för med sig
och att värdesätta den potentiella nytta som gener, arter och ekosystem
kan ha för tredje man eller kommande generationer. Detta leder till
externa effekter, dvs. kostnader för miljöförstöring hamnar utanför
marknadsprissättningen. De externa effekterna kan orsaka samhället
stora kostnader. Ett sätt att minska kostnaderna för samhället är att
intemalisera dem. Det innebär att de externa effekterna korrigeras
genom politiska beslut så att kostnaderna faller på dem som orsakar
dem.
Avsaknaden av klart definierade ägande- eller nyttjanderätter kan leda
till överexploatering av naturresurser. På samma sätt innebär politiska
beslut ofta regler eller ekonomiska incitament vars syfte är att främja
produktion som ger bieffekter vilka kan vara negativa för den biologiska
mångfalden.
För att avhjälpa dessa bakomliggande orsaker till förlust av biologisk
mångfald måste den nationella politiken inom olika ekonomiska sektorer
analyseras och styrmedel tillämpas i syfte att korrigera marknadsbrister-
na. På det internationella planet krävs avtal eller överenskommelser som
styr nyttjandet av gränsöverskridande tillgångar. De tillämpbara styr-
medlen kan omfatta information, utbildning, regelverk, skatter, avgifter
och subventioner.
Förlust av biologisk mångfald måste i ett globalt sammanhang ses mot
bakgrund av snabb befolkningstillväxt och djup fattigdom. Det står
alltmer klart att fettigdomsproblemen är den enskilt viktigaste orsaken
till miljöförstöring i u-ländema.
Viktiga steg på vägen mot en gynnsammare ekonomisk utveckling är
ökad respekt för mänskliga rättigheter, demokratisering och utveckling
av marknadsekonomi. En väl fungerande marknadsekonomi med väl-
definierat och spritt enskilt ägande medför ett effektivare nyttjande av
naturresurserna och har därmed positiva effekter för miljön. Samtidigt
kommer dock strävan mot en snabb ekonomisk tillväxt ofta i konflikt
Prop. 1993/94:30
Bilaga 1
11
med ett förbättrat miljöskydd. Självklart är inte en ökad varu- och
tjänsteproduktion, till priset av försämrad miljö en önskvärd utveckling.
De ekonomiska motiven för u-ländema att bevara biologisk mångfald
har varit svaga. När konventionen om biologisk mångfald träder i kraft
ökar dock de ekonomiska incitafnenten för att bevara biologisk mång-
fald och genetiska resurser. Genom konventionen ges stater äganderätt
till biologiska resurser inom nationsgränsen. Detta sammantaget med det
ökande industriella utnyttjandet av biotekniken kan resultera i att den
biologiska mångfalden blir en viktig tillgång i många u-länders nationel-
la utveckling.
Att bevara jordens biologiska mångfald och samtidigt tillgodose be-
rättigade krav på ekonomisk utveckling och ökat välstånd är i dag en av
mänsklighetens största utmaningar. En ekologiskt och ekonomiskt håll-
bar utveckling i alla länder är nödvändig för allas långsiktiga över-
levnad. U-ländemas egen politik är avgörande för deras utveckling. De
behöver dessutom integreras i världsekonomin samt få tillträde till i-län-
demas marknader och finansiellt stöd.
Värderingsmetoder
Inom ekonomisk teoribildning har under senare år utvecklats olika
metoder att försöka värdera ekologiska aspekter av gener, arter och
ekosystem. Sådana metoder används med olika framgång i olika länder,
men grundläggande för dem alla är att de endast ger en mycket ofull-
ständig prissättning av den biologiska mångfaldens betydelse för de
livsuppehållande systemen.
Vissa av metoderna skall i huvudsak tjäna som underlag for besluts-
fettande i enskilda fell. De kan t.ex. ge underlag för att väga kostnader
och nytta mot varandra. Metoderna speglar människors värdering av
förändringar i miljön. Metodernas stora begränsning är att de inte alls
har till syfte att värdera den biologiska mångfaldens betydelse för eko-
systemfunktionema, även om det ibland framställs som att de ger sådan
information. Det innebär att kostnads-nyttoanalyser baserade på dessa
metoder ger en skev bild, då de kraftigt undervärderar mångfeldens
betydelse för de ekologiska processerna. Detta måste tas i beaktande när
metoderna används i beslutsfettande.
Även vissa principer för kostnadsansvar har tillämpats i miljöarbetet i
syfte att bygga in miljökostnader i det ekonomiska systemet. Bland de
mer allmänt accepterade är principen om att förorenaren betalar (Pollu-
ter Pays Principle - PPP). Den har haft stor betydelse i arbetet med att
minska luft- och vattenföroreningar. På liknande sätt har principen om
att användaren betalar (User Pays Principle - UPP) lanserats, vilken
analogt med PPP innebär att den som nyttjar biologiska resurser på ett
sätt som inte är förenligt med en bevarad mångfeld också skall ha ett
ansvar för att bekosta åtgärder för att t.ex. reparera skador eller avsätta
skyddade områden. Principen har här visat sig betydligt svårare att
tillämpa, vilket jag återkommer till i det följande (avsnitt 3.2).
Bland andra värderingsmetoder som kan påverka politiska beslut kan
nämnas s.k. miljöräkenskaper och beräkning av miljöskulden. Miljörä-
Prop. 1993/94:30
Bilaga 1
kenskaper syftar till att komplettera traditionell ekonomisk statistik som
nationalräkenskaper och BNP, för att miljön skall kunna ges större vikt
vid ekonomiskt och politiskt beslutsfattande. Miljöskulden innebär
beräkning av de totala kostnaderna för att återställa miljöskador. Båda
metoderna har ett i huvudsak informativt och pedagogiskt syfte och kan
ge ett förstärkt underlag för politiskt beslutsfettande, men påverkar inte
direkt ekonomiska marknader.
Sambanden mellan miljö och ekonomi måste göras tydliga% På samma
sätt som Sveriges skuld på det ekonomiska området behöver minskas,
måste Sveriges miljöskuld begränsas (prop. 1992/93:100 bil. 15). An-
vändningen av effektiva styrmedel måste öka (prop. 1991/92:150 bil.
1:12 En samlad strategi för ökad användning av ekonomiska styrmedel
i miljöpolitiken) vilket riksdagen också beslutat om (bet. 1991/92:FiU
20, rskr. 1991/92:128).
Jag kommer i det följande att redogöra för Naturvårdsverkets rapport
(4138) Biologis^, Mångfeld: Miljön i Sverige, Tillstånd och trender
(1993) i vilken redovisas dagsläge och utveckling för Sveriges vilda
växter och djur och de ekosystem de hör hemma i. Regeringen har även
gett Naturvårdsverket i uppdrag att i samråd med Skogsstyrelsen, Jord-
bruksverket, Fiskeriverket och Boverket redovisa en svensk landsstudie
om biologisk mångfeld senast den 31 decefnber 1993. I landsstudien
kommer även situationen för den domesticerade delen av den biologiska
mångfalden att redovisas. Landsstudien utgör ett led i Sveriges uppfölj-
ning av åtagandena vid FN:s konferens om miljö och utveckling (UN-
CED) i Rio de Janerio 1992.
I Naturvårdsverkets rapport konstateras att på artnivå är 5-10% av
landets vilda växt- och djurarter hotade i den bemärkelsen att deras
långsiktiga överlevnad i landet inte kan anses vara säkrad. Hotbilden i
Sverige avviker således inte till det bättre från den globala situationen.
I rapporten anges att bedömningar byggda på trender i arters före-
komst och numerär bland ryggradsdjuren visar att takten i förändringar-
na och utarmningen av den biologiska mångfalden accelererat under de
senaste årtiondena. Negativa förändringar dominerar över positiva och
kan till stor del kopplas till arter som hör hemma i jordbrukslandskapet
och i gammal barrskog. De positiva effekter som uppstått kan antingen
tillskrivas aktiva skydds- och vårdinsatser eller expansion av redan
vanliga arter i det moderna brukningslandskapet.
Prop. 1993/94:30
Bilaga 1
13
Den vitryggiga hackspetten är en hotad art i Sverige.
Prop. 1993/94:30
Bilaga 1
Vidare konstateras i rapporten att en regional analys av situation och
trender visar att hotade arter ur olika organismgrupper återfinns i alla
län. Skåne, sydvästra Sverige och Stockholmsområdet är de regioner
som varit särskilt hårt drabbade av artförluster under de senaste 140
åren.
Miljögifter, kemikalier och föroreningar bidrar enligt rapporten till
hotbilden men är inte av lika stor betydelse som de storskaliga föränd-
ringarna av landskapet. För vissa livsmiljöer, som t.ex. vatten, är föro-
reningar och gifter de största hoten. Miljögifter, kemikalier och förore-
ningar påverkar ekosystem på landskapsnivå genom att störa de ekolo-
giska processerna samt genom förändringar av organismsamhällenas
sammansättning och utbredning.
I rapporten framhålls också att på ekosystem och landskapsnivå är
flera av hoten mot mångfalden relaterade till förändrade livsmiljöer.
Nya och ändrade brukningsmetoder i jord- och skogsbruket gör att
biotoper förändras eller försvinner, totalarealen av vissa biotoper min-
skar och biotoper splittras upp så att isoleringen av populationer ökar.
En genomgång av olika natur- och landskapstyper görs i rapporten.
Skogslandskapet är i Sverige den dominerande landskapstypen och
täcker 56% av landytan. Det består av ca 85% barrskog och ca 15%
lövskog. Större delen av skogslandskapet har berörts av skogsbruk,
endast ca 5 % är av naturskogskaraktär enligt Naturvårdsverkets bedöm-
ning. Det är, jämfört med Västeuropa en hög andel, men jämfört med
t.ex. Kanada en låg andel. I det modema skogsbruket bidrar bl.a. min-
skad förekomst av döende och död ved, kortare omloppstider, ändrad
åldersfördelning och minskat antal skogsbränder till förlust av biologisk
mångfald. Hög belastning av försurande och gödande luftföroreningar
utgör också ett hot mot skogsekosystemens ekologiska processer.
Jordbrukslandskapet är ett av människan utvecklat ekosystem med en Prop. 1993/94:30
historia på ungefär 6 000 år. En stor del av den biologiska mångfalden Bilaga 1
i jordbrukslandskapet är knuten till naturbetesmarker och slåtterängar
eller igenväxningsstadier efter bete eller slåtter. Brukaren har genom
slåtter och bete övertagit, vidmakthållit och tidvis utvidgat naturliga
vegetationsstrukturer som hyser en flora och fauna anpassad till bete av
vilda djur, bränder m.m. Trots tusentals års markutnyttjande har många
av dessa organismer inte hotats till sin existens. De senaste årtiondenas
utveckling har dock inneburit en kraftig tillbakagång för mångfalden i
jordbrukslandskapet. Förändringar i jordbrukslandskapet ingår i hot-
bilden för ungefär en tredjedel av landets hotade, sällsynta eller hän-
synskrävande arter. De är de klart dominerande hoten mot vissa orga-
nismgrupper, som t.ex. fjärilarna och kärlväxtema. Ett allt mer ensartat
jordbrukslandskap med borttagande av åkerholmar, trädridåer, öppna
diken, och små vatten är viktiga orsaker. Vidare märks minskad areal
betesmark, förändring av ogräsfloran och effekter på markfaunan av
användning av handelsgödsel och bekämpningsmedel.
Våtmarkerna upptar ca 20% av landytan vilket i jämförelse med flera
andra länder i Europa är en hög andel. Dikning för att höja jord- och
skogsbruksproduktionen tillhör de viktigaste hoten mot våtmarkerna
som biotop. Nedfallet av gödande ämnen påverkar också våtmarkerna
negativt men har ännu inte blivit ett lika stort problem i Sverige som i
andra europeiska länder.
Det finns ungefär 85 000 sjöar och ca 300 000 km rinnande vatten i
landet. Dessa vattenmiljöer har under många hundra år nyttjats av
människan for transporter och energiproduktion samt i olika industriella
processer. Flertalet av våra större vattendrag har reglerats för att ut-
vinna vattenkraft. Användningen av handelsgödsel och bekämpningsme-
del liksom utsläpp av avloppsvatten har haft betydande påverkan på
vattenmiljöerna. Av stor betydelse är också det omfattande nedfallet av
försurande föroreningar som påverkat ett stort antal sjöar och vatten-
drag.
Bland de marina miljöerna är Östersjöns brackvattenmiljö och skär-
gårdarna längs våra kuster unika i ett internationellt perspektiv. Ökad
belastning av näringsämnen, syrebrist och exponering för miljögifter har
inneburit förändringar i de marina miljöernas biologiska mångfald under
de senaste årtiondena. Utbredningen i djupled av alger och fisk- och
bottendjurssamhällenas artsammansättning har förändrats. Belastningen
av organiska miljögifter har skadat fiskätande däggdjur och fåglar (säl
och havsörn) och är ett av Östersjöns största miljöproblem.
■
Den svenska skärgården är unik i ett internationellt perspektiv.
15
Fjällandskapet bildar Europas största sammanhängande område av
förhållandevis orörd natur. Den storskaliga regleringen av vattendrag
har dock inneburit stora ingrepp. Renskötsel har under senare år lokalt
förorsakat problem med överbetning. Skogsbruk i fjällnära skog och
försurning är andra faktorer som påverkat den biologiska mångfalden.
Lokala störningar på grund av gruvdrift och turism förekommer.
På den genetiska nivän kan konstateras att det finns få exempel på att
minskning eller uppsplittring av vilda växt- eller djurpopulationer i
Sverige lett till minskad genetisk variation i sådan omfattning att risken
för utdöende påtagligt har ökat. Det är dock oklart om detta beror på att
problemet är dåligt undersökt eller om det är sällsynt och av liten prak-
tisk betydelse. Förlust av genetisk variation kan ha påverkat förutsätt-
ningarna för populationers eller arters fortlevnad negativt hos t.ex. varg
och naturligt reproducerande lax.
Prop. 1993/94:30
Bilaga 1
Mitt förslag: En svensk strategi med grundläggande principer för
bevarande och hållbart nyttjande av biologisk mångfeld antas. Miljö-
målen skall ges samma vikt och betydelse som skilda ekonomiska
överväganden i syfte att bygga mänsklig verksamhet på ekologisk
grund. Vidare skall en helhetssyn tillämpas vad gäller åtgärder för att
upprätthålla ekologiska processer och säkra arters långsiktiga över-
levnad.
Skälen för mitt förslag: Mål och inriktning för naturvårdsarbetet har
lagts fest av riksdagen (prop. 1990/91:90, bet. 1990/9l:JoU30, rskr.
1990/91:338). Målen är att den biologiska mångfalden och den genetis-
ka variationen skall säkerställas. Växt- och djursamhällen skall bevaras
så att i landet naturligt förekommande arter ges förutsättningar att fort-
leva under naturliga betingelser och i livskraftiga bestånd.
Arbetet delas in i tre insatsnivåer, där den första nivån är grundläg-
gande och långsiktigt viktig, och betecknas som vardagslandskapet. Här
skall åtgärderna innebära hänsyn vid mark- och vattenutnyttjande och
anpassning av brukningsmetoder. Den andra nivån utgörs av områden
med högre naturvärden där särskilda insatser krävs för att bevara arter
och upprätthålla ekosystemens funktioner och processer. Den tredje
nivån utgörs av särskilt värdefulla områden och omfattar naturtyper och
arter som på grund av sin känslighet endast tål liten eller ingen män-
sklig påverkan eller är beroende av en viss typ av brukande (hävd) för
att kunna fortleva. Dessa områden bör skyddas med stöd av naturvårds-
lagen. Naturvårdsarbetet bygger på en samverkan av åtgärder på dessa
olika nivåer, där alla delar är av lika stor betydelse.
Denna inriktning av naturvårdsarbetet har vuxit fram i Sverige under
senare år. Bakgrunden är den växande insikten om människans beroen-
de av ekosystemen för sin överlevnad. Utvecklingen har inneburit en
ökad fokusering på de två första insatsnivåema. Skälet är att en ensidig
satsning på skyddade områden inte gör det möjligt att uppnå den am-
bitiösa målsättning som lagts last av riksdagen.
Naturvårdsarbetet inriktas ofta på miljöer som är värdefulla ur kultur-
miljösynpunkt. Särskilt i odlingslandskapet - resultatet av landets od-
lingshistoria - innebär detta att naturvården behöver samordnas med
vården av miljöns kulturvärden. Detta har också markerats genom att
naturvårdslagen är tillämplig också på kulturpräglade naturmiljöer.
Jag anser att de mål och den inriktning som i bred politisk enighet
lagts fest av riksdagen alltjämt bör gälla. Besluten vid FN:s konferens
om miljö och utveckling lade tyngdpunkten vid utvecklingsfrågorna och
pekade på det brådskande behovet av en ekologisk anpassning av ekono-
miska sektorers verksamheter. I besluten framhölls också betydelsen av
en lokal förankring av miljöinsatserna och den enskilda människans
handlande. Denna inriktning ligger som synes väl i linje med den svens-
ka politiken, så som den lagts fest sedan flera år tillbaka, och har också
präglat Sveriges agerande vid förhandlingarna inför konferensen samt i
förhandlingarna om konventionerna om biologisk mångfeld och klimat-
förändringar.
Den ökade insikten om miljöfrågornas grundläggande betydelse har
också inneburit en tydlig förändring av politiska beslut. Som exempel
kan nämnas propositionen om en ny skogspolitik (prop. 1992/93:226,
bet. 1992/93:JoUl5, rskr. 1992/93:352) och propositionen om riktlinjer
för en kretsloppsanpassad samhällsutveckling (prop. 1992/93:180, bet.
1992/93:JoU14, rskr. 1992/93:344).
Enligt min mening innebär denna ökade insikt och nyligen träffade
internationella överenskommelser att en strategi med grundläggande
principer för att bevara den biologiska mångfalden och hållbart nyttja
dess beståndsdelar måste läggas fest.
En central fråga i strategin är relationerna mellan miljön, särskilt
bevarandet av den biologiska mångfalden, och ekonomiska verksam-
heter. Denna relation måste förtydligas. Jag anser därför att på samma
sätt som i den nya skogspolitiken bör miljömålen ges samma vikt och
betydelse som de ekonomiska och produktionsinriktade målen inom
övriga samhällsverksamheter. Syftet är att bygga mänsklig verksamhet
på ekologiska grunder.
Vidare anser jag att det är viktigt att en helhetssyn tillämpas vad
gäller de åtgärder som skall vidtas för att bevara den biologiska mång-
falden och hållbart nyttja dess beståndsdelar. En kombination av åt-
gärder är nödvändig, där de olika delarna kompletterar varandra. Det
handlar dels om en miljöanpassning av olika samhällsverksamheter, dels
om skydd av värdefulla naturområden. Betydande insatser behövs för att
minska de negativa effekterna av föroreningar, mark- och vattenexploa-
tering och för att åstadkomma en naturvårdsanpassning av jordbruket,
skogsbruket, fisket och rennäringen. En fortsatt ökning av arealen
skyddad mark är också nödvändig.
Den enskilda människans dagliga gärning är också av stor betydelse
for möjligheterna att bevara den biologiska mångfalden. Att aktivt välja
miljövänliga produkter till hushållet eller köpa ekologiskt odlad mat, att
åka tåg istället för bil till jobbet och att kompostera sitt hushållsavfall är
Prop. 1993/94:30
Bilaga 1
2 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 30
alla insatser som generellt sett är positiva för arters och ekosystems
överlevnad. När den enskilde jordbrukaren väljer att inte bespruta åker-
kanter, inte plöja ända fram till vattendrag eller sjö eller ta det större
steget och lägger om sin odling till s.k. ekologisk odling har det stor
betydelse för bevarande av den biologiska mångfalden i jord-
brukslandskapet. Att som skogsbrukare avstå från att dika små lövkläd-
da kärr eller sumpskogar, att vid avverkning spara torrakor, lågor eller
en skogskant mot vattendrag eller sjö förbättrar möjligheterna för
många djur och växter att fortleva i livskraftiga bestånd. Information
och utbildning är den viktigaste insatsen för att tydliggöra dessa sam-
band och utgör en av de viktigaste åtgärderna för att bevara den biolo-
giska mångfalden. Jag återkommer till denna fråga i det följande (av-
snitt 2.7).
Som jag tidigare har framhållit är bevarandet av den biologiska mång-
falden och fungerande livskraftiga ekosystem en av de viktigaste uppgif-
terna i det framtida miljöarbetet. Det innebär bl.a. behov av ytterligare
insatser för att stärka forskning kring och utveckling av miljöanpassade
samhällsverksamheter. Jag återkommer i det följande till denna fråga.
Sammanfattningsvis föreslår jag att en svensk strategi med grund-
läggande principer för bevarande och hållbart nyttjande av biologisk
mångfald läggs fast. Dessa grundläggande principer är att miljömålen
skall ges samma vikt och betydelse som skilda ekonomiska övervägan-
den inom alla samhällsområden i syfte att bygga mänsklig verksamhet
på ekologisk grund. Vidare skall en helhetssyn tillämpas vad gäller åt-
gärder för att upprätthålla ekologiska processer och säkra arters lång-
siktiga överlevnad.
Jag kommer i det följande att redogöra for mina bedömningar vad
gäller vissa frågor av central betydelse för att bevara och hållbart nyttja
den biologiska mångfalden. Jag vill understryka behovet av en fortlö-
pande utvärdering av de åtgärder och de ändamål jag där tar upp. Bl.a.
kan det pågående arbetet med en landsstudie om biologisk mångfald
komma att visa på behov av ytterligare insatser. Den ständigt föränder-
liga naturmiljön och nya uppkommande miljöhot talar också för behovet
av en fortlöpande utvärdering av de åtgärder som vidtas för att bevara
den biologiska mångfalden.
Min bedömning: En fortlöpande dialog mellan miljö- och sektors-
myndigheter och företrädare för näringar är av central betydelse för
naturvårdsarbetet.
Skälen för min bedömning: En intensiv diskussion har förts under
senare år om vad sektorernas miljöansvar innebär i praktiken. I den
diskussionen har ofta ansvarsfrågan behandlats på ett otydligt sätt. Det
är viktigt att skilja mellan det ansvar som kan åvila näringen inom
Prop. 1993/94:30
Bilaga 1
18
olika ekonomiska verksamheter och den ansvarsfördelning som bör råda
mellan miljömyndigheter och sektorsmyndigheter.
Själva kärnan i sektorsansvaret är näringens ansvar för att medverka
till en ekologisk anpassning av sin verksamhet i syfte att uppfylla miljö-
målen. Sektorsmyndighetemas roll i naturvårdsarbetet är att ta initiativ
till insatser och åtgärder, utarbeta sektorsplaner för genomförande av
åtgärder, tillsammans med näringen genomföra åtgärder, följa upp
resultaten och avge återkommande miljörapporter samt sprida kunskap
och utbildning inom näringen om åtgärder och mål.
Miljömyndigheternas främsta uppgift är att ange de övergripande
målen och utvärdera sektorernas arbete. Vidare har miljömyndigheterna
viktiga uppgifter i miljöpolitiken inom naturvårdsområdet, t.ex. att
svara för avsättande av skyddsområden och köp av miljötjänster. Det
bör framhållas att miljömyndigheterna har det övergripande ansvaret för
att samlat utvärdera utvecklingen på miljöområdet och att uppmärksam-
ma nya hot. Miljömyndigheterna skall ha en pådrivande roll i miljöarbe-
tet. De kan i denna roll föreslå övergripande insatser inom olika sekto-
rers verksamhetsområden som kan föranledas av de olika miljöhoten.
Det är mot denna bakgrund viktigt att det finns en löpande dialog och
en klar ansvarsfördelning mellan sektorsmyndighetema och miljömyn-
digheterna. En fortlöpande dialog mellan myndigheterna, och dessutom
med företrädare för näringar och miljöorganisationer, är av central
betydelse för att åstadkomma en snabb och ändamålsenlig utveckling.
Det ankommer på berörda myndigheter att upprätthålla och vid behov
vidareutveckla dialogen. Enligt sin instruktion skall Naturvårdsverket
bl.a. i förhållande till sektorsmyndigheter samt regionala och lokala
myndigheter arbeta med mål, vägledning och uppföljning som rör mil-
jöarbetet. Länsstyrelserna har en motsvarande funktion på den regionala
nivån. Jag återkommer till frågan om den praktiska tillämpningen av
sektorsansvaret i det följande (avsnitt 2.5).
Olika aktörers kostnadsansvar för att åstadkomma en hållbar utveck-
ling har också debatterats livligt under senare år. Debatten har bl.a.
gällt den enskildes kostnadsansvar kontra statens. Frågan om intrångser-
sättning i samband med en ökade naturvårdshänsyn har utretts av en
interdepartemental arbetsgrupp och redovisats i rapporten (Ds 1991:87)
Naturvårdshänsyn och de areella näringarna. I rapporten görs bedöm-
ningen att principen om att förorenaren eller användaren betalar inte
direkt kan föras över till den typ av miljöpåverkan som främst har att
göra med sådan användning av mark och naturresurser som kan medfö-
ra konflikter med naturvårdens intressen, om det inte gäller förorening
av luft, mark eller vatten.
Arbetsgruppen föreslår att i lagstiftningen skall anges att ersättning
upp till den s.k. kvalifikationsgränsen skall avräknas vid intrångsersätt-
ning. Detta skulle kunna göras genom ett tillägg i 26 § naturvårdslagen
(1964:822) motsvarande skrivningen i 14 kap. 10 § andra stycket plan-
och bygglagen (1987:10). Vidare förordas ett förtydligande i natur-
vårdslagen att bagatellartade intrång inte skall rendera ersättning samt
att sådana hänsyn som är naturliga inslag i skogs- och jordbruket skall
undantas vid beräkningen av den s.k. kvalifikationsgränsen.
Prop. 1993/94:30
Bilaga 1
Arbetsgruppen konstaterar också att ett ökat kostnadsansvar for nä-
ringsutövare kan innebära en höjning av kvalifikationsgränsen for ersätt-
ning vid intrång. Det förutsätter i så fall att den år 1987 fastlagda prin-
cipen om "berörd del" omprövas, dvs. att intrånget inte endast relateras
till behandlingsenheten utan till hela fastigheten i fråga.
I Miljövårdsberedningens rapport (1992:3) Biologisk mångfald i Sve-
rige - hur klarar vi uppdraget, resoneras kring sektorsansvaret, och då
särskilt principer for och praktisk tillämpning av kostnadsansvar for
naturvård i de areella näringarna. I rapporten ifrågasätts bl.a. den gäl-
lande definitionen av pågående markanvändning, vilken enligt författar-
na bör ges en annan tolkning baserad på en mer differentierad indelning
av markslag och den historiska användningen av olika markslag. I
rapporten jämförs t.ex. den olika synen på markavvattning på lågprodu-
cerande skogsmark och kalavverkning av urskogar. I rapporten görs
gällande att statens syn på vad som kan anses vara pågående markan-
vändning i dessa fall varierar av oförklarliga skäl. I det första fellet
skulle åtgärderna inte vara ett led i pågående markanvändning men dock
i det andra fallet. I rapporten förordas att en toleranströskel festställs,
med striktare normer än idag, för att minska den offentliga sektoms
ekonomiska börda för naturvårdsinsatser.
För egen del anser jag att de principer för ansvarsfördelning på natur-
vårdsområdet som jag redogjort för i det föregående ger vid handen att
ett klart kostnadsansvar redan åvilar näringen och sektorerna för de
skador som verksamheten kan åstadkomma på naturen. Det gäller även
för skyddet av den biologiska mångfalden. Graden av ansvar uttrycks
bl.a. genom bestämmelserna om naturvårdshänsyn i de areella näringar-
nas lagstiftningar och genom nu gällande principer för intrångsersättning
vid avsevärt försvårande av pågående markanvändning.
Vad gäller arbetgruppens förslag att markägaren alltid skall svara för
den kostnad som motsvarar ett intrång upp till den s.k. kvalifikations-
gränsen och att underlaget för denna beräkning skall begränsas samt att
bagatellartade intrång inte skall läggas till grund för ersättning har
regeringen i samband med den skogspolitiska propositionen (prop.
1992/93:226) redan uttalat sig för att de förslagen bör genomföras.
Jordbruksutskottet har vid sin behandling av propositionen redovisat
samma uppfattning (bet. 1992/93:JoU15, rskr. 1992/93:352). Jag avser
att återkomma med förslag till lagtekniska förändringar i denna fråga i
samband med behandlingen av Miljöskyddskommitténs betänkande
(SOU 1993:27) Miljöbalk.
Vad gäller en förändring av den s.k. kvalifikationsgränsen är jag inte
beredd att förorda en återgång till den ordning som rådde före år 1987.
Den medvetna satsning på en ekologisk anpassning av brukning inom de
areella näringarna som utgör grunden för regeringens politik kommer
att begränsa behovet av att undanta mark från aktivt brukande och
därmed också behovet av att ekonomiskt ersätta brukare för intrång. I
praktiken innebär denna utveckling en betydande förändring av de
areella näringarnas påverkan på den biologiska mångfalden i riktning
mot en hållbar utveckling. Regional anpassning av brukningen och en
differentiering av brukningsmetoderna efter markslag, är viktiga inslag
Prop. 1993/94:30
Bilaga 1
i naturvårdsanpassningen av de areella näringarna. Härigenom byggs
också de eventuella kostnader som kan vara förknippade med denna
anpassning in i verksamheten. Som jag konstaterat inledningsvis bör
arbetet med att bevara den biologiska mångfalden bygga på insikten att
mångfeld är en förutsättning för ekosystemens långsiktiga produk-
tionsförmåga. Därför är en utveckling av brukningsmetoder inom de
areella näringarna som bygger på de ekologiska förutsättningarna en
nödvändighet.
Min bedömning: Under de närmaste åren bör det läggas en ökande
vikt vid att främja en miljöanpassning av verksamheten inom olika
samhällssektorer. Att inrätta skyddade områden är viktigt även i fort-
sättningen.
Skälen för min bedömning: Som jag redogjort för i det föregående
indelas naturvårdsarbetet i tre nivåer av vilka det s.k. vardagslandskapet
utgör det ytmässigt dominerande och därigenom är av grundläggande
betydelse för att bevara den biologiska mångfalden. Inom begreppet
vardagslandskapet feller mark och vatten som brukas i olika närings-
verksamheter eller tas i anspråk för samhällets utveckling. Vardags-
landskapet utgör och kommer att utgöra den ojämförligt största delen av
vårt land. I vissa länder läggs betydligt större vikt på att undanta be-
tydande delar av landet från aktivt brukande av naturresurserna. I de
länder där naturturism är en betydande ekonomisk näring har man i
många fell bedömt att det är samhällsekonomiskt lönsamt att avsätta
flera tiotals procent av landytan som nationalparker. Inom andra länder
med en historisk bakgrund som liknar vår egen är hela landskapet med
både brukade och icke brukade områden viktigt for att åstadkomma en
bevarad biologisk mångfeld inom ett fungerande samhällskonomiskt
system. Det illustrerar betydelsen av att vaije land ges möjlighet att
själv välja den strategi för bevarande av biologisk mångfeld som anses
lämpligast.
Jag anser att behovet av att avsätta ytterligare skyddade områden
fortfarande är stort i Sverige, särkilt inom skogslandskapet. Regeringen
föreslog därför i propositionen om en ny skogspolitik (prop.
1992/93:226) en förstärkning av resurserna för inköp av mark. Riks-
dagen anslöt sig till regeringens förslag och beslutade i enlighet därmed
(bet. 1992/93:JoU15, rskr. 1992/93:352). I sin anmälan till proposi-
tionen framhöll jordbruksministern att omfattningen av skyddsbehovet i
skogslandskapet kan komma att uppgå till så mycket som 5% nedanför
skogsodlingsgränsen, men att det finns svårigheter att festställa ett exakt
tal innan bättre kunskap finns om hur långt en naturvårdsanpassning av
skogsbruket kan räcka för att bevara den biologiska mångfalden.
Prop. 1993/94:30
Bilaga 1
21
Även inom andra naturtyper finns behov av ytterligare skyddsinsatser.
Jag återkommer till denna fråga i det följande (avsnitt 3.1).
Det faktum att vi i Sverige inte kan se framför oss en strategi med en
ensidig satsning på skyddade områden för att bevara den biologiska
mångfalden ställer särskilda krav på hur olika verksamheter bedrivs i
vardagslandskapet. Jordbruk, skogsbruk och fiske måste anpassas till de
naturgivna förutsättningarna och traditionella brukningsmetoder måste i
viss utsträckning upprätthållas. Samhällsplanering för markutnyttjande i
form av fysisk planering måste inriktas på att upprätthålla fungerande
ekologiska strukturer. Föroreningar till mark, vatten och luft måste
anpassas till de ekologiska belastningsgränserna.
Inom jordbruket utgår strategin från insikten att näringen bygger på
av människan delvis skapade och underhållna ekosystem. Det innebär
att brukningssystem som värnar den biologiska mångfalden i jord-
brukslandskapet måste upprätthållas. Bevarandeaspekter på jord-
brukslandskapet kommer därför naturligt att innefatta såväl kulturhisto-
riska aspekter som den biologiska mångfalden. I många fall är dessa
brukningsformer idag inte lönsamma i ett företagsekonomiskt perspek-
tiv. Det finns dock ett stort intresse och en vilja hos jordbrukarna i
landet att värna detta betydelsefulla natur- och kulturarv, om möjlighet
ges. De landskapselement som är en viktig förutsättning för djurs och
växters fortlevnad i odlingslandskapet måste bevaras. Staten ger också
stöd för sådana insatser genom att teckna avtal med intresserade jord-
brukare. I riksdagens beslut om en ny jordbrukspolitik (prop.
1989/90:146, bet. 1989/90:JoU25, rskr. 1989/90:327) var systemet med
landskapsvårdsersättning en central del. Hänsynsregler och biotopskydd
i kombination med ekonomisk ersättning torde vara det sätt som bäst
bevarar dessa värden.
Den ekologiska anpassningen av jordbruksproduktionen, med ett
fortsatt minskat beroende av insatsprodukter, skall främjas. Även den
ekologiska odlingen är av betydelse i detta sammanhang.
Bevarande av genetiska resurser är av central betydelse för åstadkom-
ma en hållbar utveckling i jordbruket. Ett minskat beroende av kemiska
bekämpningsmedel och andra insatsprodukter förutsätter troligen ökade
insatser för förädling som ger inbyggd resistens hos grödorna och för-
bättrat upptag av näringsämnen. En ändring av brukningsmetoderna
genom bl.a. en fortsatt övergång till s.k. ekologisk odling är också av
central betydelse för att åstadkomma en hållbar utveckling inom jord-
bruket.
Det livsmedelspolitiska beslutet år 1990 föranledde ett särskilt upp-
drag till Jordbruksverket, Naturvårdsverket och Riksantikvarieämbetet
att fortlöpande utvärdera miljöeffekterna av reformen. Vidare har en
särskild kommission, Omställningskommissionen, haft regeringens
uppdrag att avstämma besluten i 1990 års reform mot EG:s motsvaran-
de politik. Den nyligen avlämnade rapporten från uppdraget och kom-
missionens betänkande ger anledning till att närmare bedöma den fort-
satta utvecklingen inom jordbruksområdet. Jag återkommer till dessa
frågor i det följande (avsnitt 3.5).
Prop. 1993/94:30
Bilaga 1
22
Inom skogsbruket präglas strategin av bruk av ett "naturligt" ekosys-
tem. Målsättningen är att anpassa brukningen till naturtillståndet och
skogsekosystemens naturliga föryngringsprocesser. Av betydelse för
strategin är också de regionala skillnaderna i det svenska skogslands-
kapet. I södra Sverige är skogsekosystemen i huvudsak kulturpräglade
och har ersatts med annat markutnyttjande eller planterats med barr-
skog. I övriga delar av landet dominerar det boreala barrskogsområdet
där elden är en viktig störningsfaktor. I skogslandskapet i södra och
mellersta Sverige finns skogsbiotoper som är beroende av ett visst
brukande och som hyser hotade eller hänsynskrävande arter. Ett ex-
empel är gamla hassellundar. I skogslandskapet bör strategin bygga på
en kombination av ett naturvårdsanpassat skogsbruk, vissa minimiregler
för skydd av särskilt känsliga biotoper och inrättande av naturreservat
och andra skyddade områden. Naturreservat spelar en särskilt viktig roll
i skogslandskapet, som tillflyktsort (refugier) för hotade arter och för att
ge skydd åt sådana arter som endast tål liten eller ingen påverkan från
mänskliga aktiviteter.
De nya skogspolitiken innebär sammanfattningsvis att miljömålet
jämställs med produktionsmålet, att den biologiska mångfalden skall
bevaras och att skogsbrukets metoder anpassas till nya kunskaper om
naturtillståndet och skogsekosystemens naturliga föryngringsprocesser.
Den nya skogspolitiken medför också en betydande avreglering, med
borttagande av detaljerade föreskrifter, vilket kommer att leda till en
ökad variation i skogsbruket. Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen har
i uppdrag att fortlöpande utvärdera den nya skogspolitikens effekter på
den biologiska mångfalden. I den nya skogspolitiken förutsätts också att
skogsvårdsstyrelsema ges befogenheter att tillämpa vissa bestämmelser
i naturvårdslagen. Jag återkommer med förslag till detta i det följande
(avsnitten 3.3).
Rennäringen bedrivs liksom skogsbruket på basen av ett "naturligt"
ekosystem. Näringen är beroende av tillgången på bete. Storleken på
renstammen bestäms i allt väsentligt av tillgången till ett väl samlat och
åtkomligt vinterbete. Strategin bör här kännetecknas av en anpassning
till den varierande tillgången på bete som styrs inte bara av ekologiska
förutsättningar, utan också av hänsynen till andra samhällsintressen,
som t.ex. skogsbruk. Även här har riksdagen nyligen lagt fest en ny
politik som i allt väsentligt bygger på dessa förutsättningar (proposi-
tionen om samema och samisk kultur m.m., prop. 1992/93:32, bet.
1992/93:BoU8, rskr. 1992/93:115).
Prop. 1993/94:30
Bilaga 1
23
Prop. 1993/94:30
Bilaga 1
Tamrenen är en del av den biologiska mångfalden i Sverige.
I propositionen behandlas vissa frågor av stor betydelse for naturresurs-
utnyttjande och bevarande av biologisk mångfeld. I riksdagsbeslutet slås
fest att rennäringen i likhet med andra areella näringar skall ta den
hänsyn som är betingad av vad naturen tål. Begränsande för verksam-
heten måste vara vad marken, vattnet och vegetationen fektiskt tål.
Föreskrifter om hänsyn till naturvårdens och kulturmiljövårdens intres-
sen vid renskötsel kommer att beslutas av Jordbruksverket med stöd av
10 § rennäringsförordningen (1993:384). Sådana föreskrifter kan ställa
krav på verksamheten så att den bedrivs på det sätt som naturen tål i ett
långsiktigt perspektiv.
En annan viktig fråga som behandlas i detta sammanhang är att an-
talet renar inte får överskrida vad naturen kan bära i form av betes-
tryck. Beslut finns om det högsta antal renar som får hållas på bete
inom varje samebys betesområde. När renantalet festställs skall länssty-
relsen, enligt 15 § rennäringslagen (1971:437) ta hänsyn till andra
intressen. En utgångspunkt vid bestämmandet av högsta renantalet är
därför vad naturen tål för att den biologiska mångfalden skall kunna
behållas och att ett uthålligt nyttjande av betesresursema inte skall
äventyras.
Den 1 juli 1995 införs ett nytt system för ersättning för rovdjursrivna
renar. Systemet har som utgångspunkt rovdjursförekomsten i samebyar-
nas betesområden. Även rovdjursföryngringar i området skall vägas in,
i syfte att säkra rovdjurens långsiktiga överlevnad i landet. Närmare
bestämmelser kommer att utarbetas av Sametinget och Naturvårdsver-
ket.
Fiske är resursutnyttjande från ett i huvudsak naturligt ekosystem.
Den ledande principen bör vara att resursutnyttjandet inte överstiger
ekosystemets produktionsförmåga med hänsyn tagen till de naturliga
fluktuationerna i resursunderlaget. Förvaltande av biologiska resurser i
hav och sjöar försvåras av främst två anledningar. Både uppskattningen
av effekterna av resursutnyttjandet och beräkningarna av resursunder-
laget är osäkra eftersom våra kunskaper om de akvatiska ekosystemen
24
är relativt dåliga. Som alltid vid beslutsfattande på grundval av ett
ofullständigt kunskapsunderlag är det viktigt att försiktighetsprincipen
tillämpas med stor noggrannhet. De internationella dimensionerna inom
området, med överenskommelser om fiskekvoter inom gemensamma
fiskeområden, ställer också särskilda krav på resursförvaltningen.
Den betydande föroreningsbelastning som många av våra havsom-
råden utsätts för är ytterligare en komplicerande hotfaktor. Särskilt
miljösituationen i Östersjön är bekymmersam och frågan är prioriterad
av regeringen. Omfattande insatser för att förbättra miljösituationen i
Östersjön har gjorts under senare år. I regeringens proposition om vissa
åtgärder inom klimatområdet och i Östersjöregionen (prop. 1992/93:99)
föreslogs 230 miljoner kronor för miljöinriktade insatser i Baltikum och
Östeuropa, varav 141,9 miljoner kronor avsåg åtgärdsprogrammet för
Östersjön, såsom byggande av avloppsreningsverk i Baltikum och främ-
jande av miljövänligt jordbruk i Baltikum, Polen och Ryssland samt
medel för bilateral kompetensuppbyggnad.
Prop. 1993/94:30
Bilaga 1
Y rkesfisket utgör en del av den svenska fiskenäringen.
Målen för natur- och miljövården inom fiskets område är att fisk och
skaldjur och deras näringsorganismer skall bevaras i livskraftiga, natur-
ligt reproducerande bestånd. I detta inkluderas bl.a. att slå vakt om alla
fiskarter i landet, dvs. bevara den biologiska mångfalden. För fiskar är
det i högre grad än för många andra djurgrupper väsentligt att bevara
inomartsvariationen eftersom denna i många fall är betydande. Så har
t.ex. varje laxälv sin egen urskiljbara laxpopulation.
Särskilt for den naturligt reproducerande laxen och för torsken i
Östersjön är situationen bekymmersam. Under senare år har de hydrolo-
giska förutsättningarna, framför allt på grund av en ökning av syrefria
bottenområden, inneburit svårigheter för torskens reproduktion. De
insatser som nu görs inom ramen för Östersjöprogrammet är av stor
betydelse för Östersjöns torskbestånd.
25
Den odlade laxen har drabbats av en sjukdom som går under beteck-
ningen M74 och som förorsakar stor yngeldödlighet i odlingarna. Huru-
vida M74 drabbar även den naturligt reproducerande laxen är oklart.
Orsakerna till sjukdomen är ännu inte klarlagda men Naturvårdsverket
och Fiskeriverket har presenterat ett förslag till forskningsinsatser for
att klarlägga orsaken till sjukdomen. Regeringen har anvisat 1 275 000
kronor för dessa forskningsinsatser. Vidare har sammanlagt ytterligare
3,2 miljoner kronor avsatts för övervakning av den naturligt reproduce-
rande laxen i våra älvar och för forskning kring genbevarande hos
laxen. Som ett led i Fiskeriverkets löpande uppföljning av laxbestånden
görs årliga provfisken. Höstens provfisken har försenats på grund av det
höga vattenståndet i de norrländska älvarna. Därför förväntas resultaten
förligga först senare i höst. Regeringen följer utvecklingen och avser
vidta åtgärder om så krävs.
Genom den omfattande vattenkraftsutbyggnaden under 1900-talet har
den naturligt reproducerande laxens lekbiotoper decimerats kraftigt.
Möjligheterna att förbättra situationen för den naturligt reproducerande
laxen ligger bl.a. i att vid den omprövning av gamla vattenkraftsdomar
som nu är förestående, få till stånd skadeförebyggande åtgärder i form
av nya vandringsvägar och restaurering av lekbiotoper.
Om det tillstånd som omprövas meddelats enligt äldre vattenrättslig
lagstiftning får tillståndsinnehavaren inte någon ersättning for den för-
lust av vatten eller fallhöjd eller inskränkning i rätten att reglera vatt-
nets avrinning som föranletts av nya dllståndsvillkor till den del värdet
av detta bortfall inte överstiger en tjugondei av produktionsvärdet vid
anläggningen resp, värdet av den vattenmängd, fallhöjd eller magasin-
volym som omfattas av tillståndet. Kammarkollegiet har i en framställ-
ning till regeringen påpekat skillnaden mellan de ersättningsregler som
gäller vid omprövning av tillstånd som meddelats enligt äldre vatten-
rättslig lagstiftning och tillstånd som meddelats med stöd av 1983 års
vattenlag. Skadeförebyggande och skadekompenserande åtgärder som
föreskrivs i en omprövningsdom skall om omprövningen avser ett till-
stånd som meddelats enligt äldre vattenrättslig lagstiftning ersättas av
den som ansökt om omprövning, dvs. det allmänna. Kollegiet har före-
slagit att lagen (1983:292) om införande av vattenlagen (1983:291)
ändras så att även skadeförebyggande och skadekompenserande åtgärder
som föreskrivs vid omprövning av äldre tillstånd skall bekostas av
tillståndshavaren. Kollegiets framställning har remissbehandlats.
Frågan beredes nu vidare i regeringskansliet med sikte på att ett
förslag, innebärande att vid omprövning av äldre tillstånd föreskrivna
skadeförebyggande och skadekompenserande åtgärder skall bekostas av
tillståndshavaren inom ramen för värdet av den ersättningsfria andel
som nu gäller for förlust av vatten eller fallhöjd m.m., skall lämnas till
vårriksdagen 1994.
Ett annat betydande hot mot den naturligt reproducerande laxen är
den överfiskning som sker i Östersjön från vissa länders sida. Sverige
har i flera år genom Fiskerikommissionen för Östersjön verkat for
begränsningar av havslaxfisket i Östersjön och kritiserat de nationer
som överskrider de fastställda kvoterna. Kommissionen har nyligen
Prop. 1993/94:30
Bilaga 1
beslutat om en minskning av totalkvoten för lax för år 1994 jämfört
med år 1993. Fiskeriverket har sedan år 1985 skärpt regleringen av älv-
och kustfisket efter lax.
Biologisk mångfeld tas också upp i den utredning som generaldirektö-
ren vid Fiskeriverket gör rörande fiskerinäringens utvecklingsmöjlig-
heter. Utredningen görs mot bakgrund av såväl de biologiska förutsätt-
ningarna som de internationella överenskommelser som har träffats på
bl.a. fiskets område. Utredaren skall redovisa sina slutliga ställnings-
taganden till regeringen under hösten 1993.
Markanvändning för bebyggelse och infrastruktur innefettar samhälls-
verksamheter som utnyttjar mark eller vatten eller på annat sätt påver-
kar naturen. Den viktigaste aktören inom samhällsplaneringen är kom-
munerna. Tätortsplanering och bebyggelselokalisering måste bygga på
insikten om betydelsen av ekologiska strukturer. Naturen upphör inte
innanför stadsgränsen. Grönområden utgör inte enbart viktiga rekrea-
tionsområden för stadens innevånare utan är också livsmiljö och sprid-
ningskorridorer for djur och växter och hyser ofta stora kulturvärden.
Grönområden kan därför inte ses som automatiskt tillgängliga exploa-
teringsresurser utan utgör i sig en viktig del av stadsmiljöns infrastruk-
tur och även av ekosystemen. Jag återkommer till dessa frågor i det
följande (avsnitt 3.6).
Slåtter av vägkanter
En viktig fråga i sammanhanget är de betydande arealer gräsmark längs
vägarna. Numera används inga kemiska bekämpningsmedel längs våra
vägar utan vägrenarna hålls öppna genom röjning och slåtter. Även om
åtgärderna främst sker av trafiksäkerhetsskäl - med hänsyn till såväl
metoder som när de utförs - ger dessa åtgärder områdena viss karaktär
av slåttermarker. Vägkanter som hålls öppna har uppskattats till ett par
hundra tusen hektar mark och kallas landets i särklass största areal av
"ogödslad slåttermark". Samtidigt som vägar fungerar som spridnings-
barriärer för en del organismer utgör de spridningskorridorer för vissa
växter och djur. Den biologiska mångfalden påverkas därför såväl
negativt som positivt av vägnätet. Det är därför viktigt att inte enbart
lägga trafiksäkerhetsaspekter på skötsel av vägens närområde. I vissa
delar av landet finns redan god erfarenhet av samråd mellan natur- och
kulturvårdande resp, väghållande myndigheter for att uppmärksamma
och ta hänsyn till natur- och kulturvärden vid skötsel av vägrenar.
VARNA är namnet på Vägverkets och länsstyrelsemas gemensamma
arbete för att uppmärksamma de mindre vägarnas kultur- och naturvär-
den, främst vid ombyggnad och förbättring. Kunskaperna om hur sköt-
seln av vägkanterna skall bedrivas för att gynna den biologiska mång-
falden bör utvecklas ytterligare. Vägverket bör därför ges i uppdrag att
i samråd med Naturvårdsverket identifiera och föreslå ett program for
skötsel av vägrenar med en artrik och mångformig växtlighet i syfte att
på ett konkret sätt ta ansvar för den biologiska mångfaldens bevarande
inom sitt verksamhetsområde. Särskild hänsyn bör tas till trafiksäker-
hetsaspektema vid genomförandet av uppdraget.
Prop. 1993/94:30
Bilaga 1
Kommunalt engagemang
Det kommunala engagemanget i naturvårdsarbetet har ökat på ett be-
tydande sätt under de senaste åren. Det är en positiv utveckling som jag
anser bör stimuleras ytterligare. Ett exempel på åtgärder som främjar
den utvecklingen är den delegation av beslutanderätt enligt naturvårdsla-
gen som kan ske i vissa frågor, bl.a inrättande av naturreservat. Andra
exempel är det samarbete mellan länsstyrelser och kommuner som i
vissa län har utvecklats vad gäller arbetet med landskapsvårdande åt-
gärder. I flera län har kommunerna engagerats i det konkreta arbetet
med att teckna avtal med brukare om naturvårds- och landskapsvårdsåt-
gärder. Det har inneburit en betydande effektivisering av arbetet och
har dessutom främjat en lokal förankring av naturvårdsarbetet. Många
kommuner genomfor också inventeringar av hotade arter och biotoper.
Ett exempel är det samarbete som inletts mellan flera kommuner på
Södertörn i Stockholms län och som resulterat i en inventering av hota-
de arter i de södra länsdelama. Materialet utgör ett viktigt underlag
både för det centrala arbetet med att kartlägga hotade arter liksom för
kommunernas eget planeringsarbete. Inrättande av naturreservat är ett
annat område där flera kommuner har tagit aktiv del i arbetet. Jag vill
särskilt framhålla möjligheterna till samfinansieringslösningar mellan
kommuner och staten för att skydda värdefulla naturområden, som jag
anser bör kunna användas i större utsträckning. Samfinansiering kan
också vara ett bra sätt att stödja frivilligorganisationers naturvårdsenga-
gemang när det gäller att skydda och i vissa fall sköta värdefulla natur-
områden.
De arbetsmarknadspolitiska satsningar som nu görs bör bl.a. kunna
användas för att stimulera ett fortsatt och ökat kommunalt engagemang
och ansvarstagande i naturvårdsarbetet, bl.a. genom sådana insatser som
jag beskrivit ovan. Jag har i denna fråga samrått med arbetsmarknads-
ministern.
övrig samhällsverksamhet. De verksamheter jag har beskrivit i det
föregående tar sin utgångspunkt i markexploatering och utnyttjande av
fornybara resurser. Andra samhällsverksamheter har också betydande
inverkan på den biologiska mångfalden. Det gäller t.ex. energiutvin-
ning, industriproduktion och transporter. Den förorening till luft och
vatten som dessa verksamheter medför har redan inneburit en betydande
negativ inverkan på den biologiska mångfalden. De långsiktiga effekter-
na av dessa miljöhot kommer att medföra ännu större negativ inverkan
på den biologiska mångfalden om dessa inte åtgärdas. Spridningen av
svåmedbrytbara miljögifter som PCB och DDT har inneburit ett direkt
hot mot rovfåglar och sälar. Försurningen av mark och vatten har änd-
rat artsammansättningen i sjöar och vattendrag och förorsakat skogsska-
dor i södra och mellersta Sverige. Transporter baserade på fossila och
andra bränslen bidrar på ett betydande sätt till föroreningsproblemati-
ken, både vad gäller luftföroreningar och markförsurning. Vilka effekter
luft- och vattenföroreningar har på mikrofaunan och floran i jorden är
ännu tämligen okänt. Infrastrukturutbyggnader kan ha negativa effekter
Prop. 1993/94:30
Bilaga 1
28
på den biologiska mångfalden genom att fragmentera ekosystemen och
bryta de ekologiska sambanden i landskapet.
Jag vill framhålla att kraftfulla insatser kommer att krävas för att
komma till rätta med dessa miljöhot med tanke på att de långsiktigt
hotar den biologiska mångfalden. De äventyrar också produktionsförut-
sättningama inom de areella näringarna.
För att komma till rätta med dessa problem krävs nationella insatser
kombinerade med internationellt samarbete för att minska dessa ofta
gränsöverskridande miljöproblem. En alltmer effektiv energianvändning
och en ökad energihushållning är en förutsättning för att viktiga energi-
och miljöpolitiska mål skall kunna nås. Viktiga inslag i energipolitiken
är åtgärder for att stimulera utvecklingen av miljövänlig energi såsom
biobränslen, solenergi och vindkraft. Inom transportsektorn bör bl.a. en
ökad energieffektivitet, en ökad användning av alternativa drivmedel, en
förbättrad kollektivtrafik samt hänsynstagande till landskapsmässiga
effekter vid utbyggnad. I industriproduktionen kan bl.a. återvinning och
återanvändning bidra till en ökad resurshushållning. Betydande insatser
görs redan i Sverige och jag vill i dessa frågor bl.a. hänvisa till rege-
ringens proposition om en kretsloppsanpassad samhällsutveckling (prop.
1992/93:80) och propositionen (prop. 1992/93:179) om åtgärder mot
klimatpåverkan m.m.
Sammanfattningsvis anser jag att bevarande och hållbart nyttjande av
biologisk mångfeld skall bygga på en helhetssyn vad gäller olika åt-
gärder och en ödmjuk attityd till frågornas komplexitet. En ökad tyngd
läggs på att främja en miljöanpassad utveckling inom olika samhällssek-
torer, kombinerat med insatser för att restaurera skadade miljöer och
skydda områden med höga natur- och kulturvärden. Jag vill understryka
behovet av en fortlöpande utvärdering av måluppfyllelsen inom olika
sektorer.
Som jag framhållit i det föregående är det miljömyndigheternas roll att
verka pådrivande för en miljöanpassad utveckling samt att följa och
stödja insatser inom sektorerna för att bevara den biologiska mång-
falden. Därutöver har de en central roll genom att de skall bedöma
miljöutvecklingen och skall med hjälp av egna arbetsinstrument kom-
plettera insatser som görs inom sektorerna. Ett av dessa arbetsinstru-
ment är inrättande av nationalparker, naturreservat och andra skyddade
områden. Att skydda områden med stöd av naturvårdslagen syftar bl.a.
till att bevara ett representativt urval av i landet förekommande naturty-
per för kännedomen om den svenska naturen och som referensområden
for forskning och miljöövervakning. Framför allt skall dock dessa
skyddsområden användas för att bevara arter och ekosystem som tål
endast liten eller ingen mänsklig påverkan eller som är kulturbetingade
och därför kräver särskild skötsel för sin fortlevnad. Skyddsområdena
skall utgöra tillflyktsorter (refugier) för dessa arter och vara kärnom-
råden för arters återkolonisering av omkringliggande områden. Därför
Prop. 1993/94:30
Bilaga 1
är deras inplanering i landskapet viktig. Det måste ske med hänsyn Prop. 1993/94:30
tagen bl.a. till omgivande verksamhet. Skyddsområden tjänar i det korta Bilaga 1
perspektivet också en central roll för bevarande av hotade arter och
ekosystem i avvaktan på att det nu påbörjade arbetet med naturanpass-
ning av olika samhällsverksamheter når längre. Jag återkommer till
denna fråga i det följande (avsnitt 3.1).
Ett annat centralt arbetsinstrument är de ekonomiska incitament som
ges via landskapsvårdsavtal och Naturvårdsåtgärder i odlingslandskapet
(NOLA) och som möjliggjort ett omfattande skydd av odlingslandskap
med höga natur- och kulturmiljövärden. Dessa resurser omfattar in-
nevarande budgetår sammanlagt ca 290 miljoner kronor per år. Liknan-
de resurser finns numera också på skogsområdet.
Avtal om ersättning för landskapsvårdande åtgärder diskuteras mellan lantbrukaren och
länsstyrelsens representant.
Information till och utbildning av brukare och skapande av förståelse för
natur- och kulturvärdenas betydelse är vidare av stor vikt för att ett
effektivt bevarande av den biologiska mångfalden skall kunna åstadkom-
mas. Sådan verksamhet bedrivs av både naturvårds- och sektorsmyndig-
hetema. Jag återkommer till denna fråga i i det följande (avsnitt 2.7).
30
Min bedömning: Arbetet med att utveckla mätbara mål bör fortsätta.
De av riksdagen fastlagda övergripande målen för naturvårdsarbetet
bör omsättas i mätbara mål så att miljöarbetet kan utvärderas. Målen
bör brytas ned i praktiskt genomförbara enheter som kan tillämpas
inom olika samhällssektorer och på regional och lokal nivå.
Länsstyrelsernas utveckling av regionala mål för bevarande av biologisk
mångfeld bör genomföras i samarbete med skogsvårdsstyrelsema.
Skälen för min bedömning: Naturvårdsverket har inlett arbetet med att
utveckla mätbara mål för naturvården. Utvecklingsarbetet har visat att
det finns betydande teoretiska och praktiska svårigheter att uppfylla de
kriterier för mätbara mål som bör gälla. Svårigheterna ligger framför
allt i bristen på kunskap inom landskapsekologin och om konsekvenser-
na av olika brukningsmetoder inom de areella näringarna. Betydande
svårigheter finns också vad gäller möjligheterna att bedöma de lång-
siktiga effekterna på biologisk mångfeld orsakade av olika luft- och
vattenföroreningar, liksom av klimatförändringar förorsakade av s.k.
växthusgaser. De samverkande effekterna av olika hotfektorer innebär
en ytterligare komplikation i bedömningarna.
Trots de komplikationer som finns bör enligt min mening arbetet med
att utveckla mätbara mål fortsätta. Det är viktigt att utvecklingsarbetet
sker i nära samarbete med myndigheter som är ansvariga för att utveck-
la sektorsspecifika mål för miljö- och naturvårdsarbetet. Jag vill under-
stryka att utvecklingen av mätbara mål utgör en grundförutsättning för
att miljömyndigheterna skall ha förutsättningar att på ett tillfredsställan-
de sätt utöva sin kontrollerande och reviderande roll i miljöarbetet
gentemot samhället i övrigt.
De nära sambanden mellan naturvården och kulturmiljövården gör att
det finns viktiga beröringspunkter och möjligheter till ömsesidigt utbyte
av värdefullt kunskapsunderlag i arbetet med att följa upp mål både
inom naturvårds- och kulturmiljöområdena.
Vissa grundläggande kriterier bör enligt min mening gälla för mätbara
mål. Målen bör vara relevanta och de måste medföra en verklig förbät-
tring av situationen. De måste också vara kvantifierbara och preciserade
i tid och rum. Målen måste även ge utrymme för prioriteringar av
skyddsåtgärder och olika metoder för brukande. Jag vill i sammanhang-
et också framhålla den betoning på funktionella aspekter som jag gjort
inledningsvis, dvs. att ekosystemens långsiktiga funktioner och proces-
ser skall upprätthållas.
Som jag framhållit i annat sammanhang (se prop. 1992/93:100 bil.
15) anser jag att det är angeläget att länsstyrelserna söker utarbeta
regionalt anpassade mål för miljöarbetet baserade på de nationella må-
len. De regionala miljöanalyserna är ett viktigt instrument i det arbetet.
Utvecklingen av regionala miljömål bör också omfatta mål för bevaran-
de av den biologiska mångfalden. På så sätt kan en närmare koppling
Prop. 1993/94:30
Bilaga 1
31
göras mellan de centrala myndigheternas insatser och det regionala och
lokala naturvårdsarbetet, vilket jag bedömer är viktigt för att utveckla
en relevant uppföljning av arbetet. De centrala myndigheternas arbete
med att utveckla mätbara mål för naturvårdsarbetet bör, när så är lämp-
ligt, bedrivas i samarbete med länsmyndigheterna.
Jag anser också att skogsvårdsstyrelsema bör delta aktivt i arbetet
med att ta fram regionala mål för bevarande av biologisk mångfald då
de som jag nyss angett ges ett ökat ansvar för det direkta naturvård-
arbetet på skogsområdet.
Min bedömning: Aktionsplaner eller handlingsprogram för bevaran-
de av biologisk mångfeld bör utarbetas dels av Naturvårdsverket, för
uppföljning av miljömål och för en samlad bedömning av insatsbe-
hoven inom hela området, dels av resp, sektorsmyndighet som sek-
torsvisa konkreta planer eller program.
Skälen för min bedömning: Under förhandlingarna om konventionen
om biologisk mångfeld togs initiativ av den mellanstatliga förhandlings-
kommittén att genomföra landstudier om biologisk mångfeld. Syftet var
dels att få en uppskattning av storleksordningen på de finansiella in-
satser som var nödvändiga för att genomföra konventionen, särskilt i
utvecklingsländerna, dels att på nationell nivå sammanställa den befint-
liga kunskapen om statusen för den biologiska mångfelden som ett
underlag for att bedöma nödvändiga åtgärder. Under förhandlingsskedet
genomfördes ett tiotal landstudier i både industri- och utvecklingsländer,
i u-ländema med finansiellt stöd från i-länder. Sverige finansierade en
landstudie i Uganda.
Att genomföra landstudier är också ett åtagande för de länder som
signerat det handlingsprogram, Agenda 21, som antogs vid FN:s kon-
ferens om miljö och utveckling i Rio de Janeiro 1992. I kapitlet om
biologisk mångfeld stadgas att regeringar bör genomföra landstudier om
biologisk mångfeld.
Den tyngdpunkt som konventionen och Rio-besluten lägger på na-
tionellt baserade insatser och det goda resultat som de flesta landstudier
i den första omgången uppvisade, har gjort att flera studier initierats, i
utvecklingsländer med finansiellt stöd från den Globala Miljöfonden
som är en gemensam institution mellan Världsbanken, FN:s Utveck-
lingsprogram (UNDP) och FN:s Miljöprogram (UNEP), vars verksam-
het är inriktad på finansiering av projekt i utvecklingsländer bl.a. inom
området biologisk mångfeld. Avsikten är att snarast genomföra lands-
tudier i alla länder som signerat konventionen.
Regeringen gav den 18 februari 1993 Naturvårdsverket i uppdrag att
i samråd med Jordbruksverket, Skogsstyrelsen, Fiskeriverket och Bo-
verket utarbeta en svensk landstudie om biologisk mångfeld. I riktlin-
jerna för uppdraget framhålls att landstudien skall ses som första steget
Prop. 1993/94:30
Bilaga 1
32
i en process och skall framför allt vara en statusrapport som så långt
möjligt ger en objektiv beskrivning av läget för den biologiska mång-
falden. Studien skall inte gå in på förslag till åtgärder. Studien skall
omfatta en sammanställning av befintlig kunskap om statusen för biolo-
gisk mångfald i landet, en genomgång och gradering av hot, en genom-
gång av nyttjande av biologiska resurser, genomgång av befintliga
institutionella strukturer och befintliga åtgärder samt så långt möjligt ge
en redovisning av värderingar av biologisk mångfald, både med av-
seende på resurser och ekologiska tjänster. Studien skall struktureras i
huvudsak efter olika sektorer och dessa skall ha eget ansvar för att ta
fram sina delar i rapporten. Uppdraget motiveras dels av åtaganden vid
Rio-konferensen och dels av behovet att ta fram en samlad bedömning
av läget för den domesticerade delen av den biologiska mångfalden.
Naturvårdsverket har nyligen slutfört arbetet med ett aktionsprogram
för miljöarbetet, Miljö ’93. Miljö ’93 består av aktionsprogram inom
flera olika samhällsområden såväl som för vissa tvärsektoriella frågor.
Miljö ’93 presenterar den centrala miljömyndighetens översiktliga be-
dömningar av vilka åtgärder och insatser som bedöms nödvändiga för
att uppfylla de mål som satts upp av regering och riksdag. I utarbetan-
det av Miljö ’93 har Naturvårdsverket haft samråd med berörda sektors-
myndigheter. Programmet har överlämnats till regeringen och är för
närvarande föremål för en omfattande remissbehandling.
Jag anser att myndigheterna bör utarbeta aktionsplaner för bevarande
och hållbart nyttjande av biologisk mångfald. I dessa skall åtgärder för
att genomföra den svenska strategin för bevarande av biolgisk mångfeld
och hållbart nyttjande av biologiska resurser anges. På så sätt skall
arbetet med den praktiska tillämpningen av principen om sektorsansvar
inom naturvårdsområdet föras vidare. Detta gäller främst Jordbruksver-
ket, Skogsstyrelsen och Fiskeriverket. Vid utarbetande av dessa sektor-
svisa planer bör samråd ske med ansvariga miljömyndigheter liksom
med företrädare för näringarna. En central utgångspunkt för arbetet bör
vara landstudien om biologisk mångfeld.
Självfallet kan sektorernas aktionsprogram komma att skilja sig från
de program som nyligen utarbetats av Naturvårdsverket, t.ex. vad gäller
de konkreta åtgärdsförslagen och tidsplaner för att nå miljömålen. Am-
bitionen bör dock vara att få till stånd en klar redovisning av såväl
sektorernas som miljömyndigheternas åtgärdsförslag i syfte att så långt
möjligt nå enighet. Denna särredovisning kommer också att ha betydel-
se för den internationella uppföljningen av arbetet, vilket jag återkom-
mer till (avsnitt 3.11).
Det finns dock vissa problem med denna arbetsuppläggning. Kon-
ventionen om biologisk mångfeld omfattar inte bara den fritt levande
biologiska mångfalden, utan även den domesticerade delen av mång-
felden. Den senare tillhör inte Naturvårdsverkets ansvarsområde, utan
feller på Jordbruksverket, Skogsstyrelsen och Fiskeriverket, samt på
gemensamma nordiska institutioner för genresursbevarande. Också
kulturmiljövården och museiväsendet bedriver arbete för att bevara arter
som hör hemma i det äldre jordbrukssamhället. Det är inte lämpligt att
förändra den rådande ansvarsfördelningen, varför resp, myndighet bör
Prop. 1993/94:30
Bilaga 1
3 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 30
ha huvudansvaret for att bedöma insatsbehov och redovisa åtgärdspro-
gram. Det myndighetsvisa ansvaret för dessa frågor måste dock vara
helt klargjorda. Det nu påbörjade arbetet med landstudien om biologisk
mångfeld bör kunna ge klarhet i hur ansvaret bör fördelas.
Min bedömning: Det bör etableras såväl ett nationellt centrum som
en vetenskaplig kommitté för forskning om biologisk mångfeld.
Skälen för min bedömning: Bevarandet av den biologiska mångfelden
är en av 9O-talets viktigaste miljöfrågor. De festlagda miljöpolitiska
målen och resultaten av FN:s konferens om miljö och utveckling, sär-
skilt konventionen om biologisk mångfeld, ställer krav på en dynamisk
och framåtriktad svensk forskning om hur den biologiska mångfelden
bäst skall bevaras i kombination med ett nyttjande av biologiska resur-
ser.
Den utvärdering av svensk miljöforskning som nyligen gjorts av
Kungliga Vetenskapsakademien pekar på behovet av en särskild svensk
kompetens inom vissa områden. Akademien framhåller dock att forsk-
ningen hittills lidit av en fragmentering i många, små, kortvariga pro-
jekt och en splittring på för små forskargrupper med brist på koordine-
ring av insatserna.
Även i yttrandena över den remiss som gjorts av den i Miljö- och
naturresursdepartementet utarbetade promemorian om konventionen om
biologisk mångfeld (se prop. 1992/93:227) har flera remissinstanser
understrukit behovet av en mer samlad och konsekvent satsning på
forskning inom detta grundläggande område. Vetenskapsakademien
menar bl.a. att ett starkt engagemang från forskarvärlden kommer att
krävas i den vetenskaptiga kommitté som skall inrättas under konventio-
nen om biologisk mångfeld. Universitetet i Uppsala pekar på behovet av
betydande forskningsinsatser, främst fokuserade på ekologiska, systema-
tiska och genetiska problemställningar med tonvikt på evolutionsbiolo-
gin. Naturhistoriska Riksmuseet framhåller betydelsen av grundläggan-
de kunskap om biologisk mångfeld vilken erhålls genom forskning i
botanisk och zoologisk systematik (taxonomi). Behovet av en löpande
dialog mellan svenska representanter i konventionens vetenskapliga
kommitté och det svenska forskarsamhället betonas av alla universitet.
Bland annat med utgångspunkt i utredningen om en långsiktig miljö-
forskning har Naturvårdsverket presenterat rapporten Forskning och
utveckling för en bättre miljö (SNV Rapport 4062). I rapporten ges
förslag till forskningsinsatser inom området nyttjande av fömybara
resurser - åkermark, skogsmark och vatten. De forskningsområden som
framhålls är kriterier för ett uthålligt jordbruk, styrmedel för omställ-
ning av jordbruket, bevarande och återskapande av biologisk mångfeld
i jordbrukslandskapet, kriterier för ett uthålligt skogsbruk, bevarande
och återskapande av biologisk mångfeld i skogsbrukslandskapet, sump-
Prop. 1993/94:30
Bilaga 1
34
skogens betydelse, bevarande och Återskapande av biologisk mångfald i
vattenlandskapet samt uthållig rennäring. Ett annat forskningsområde av
direkt relevans för biologisk mångfeld som tas upp i rapporten är de
ekologiska riskerna med frisläppande av genetiskt modifierade (trans-
gena) organismer.
För egen del anser jag att de satsningar på forskning inom området
biologisk mångfeld som är särskilt viktiga i många stycken stämmer
överens med förslagen från myndigheter och forskningsinstitutioner. Jag
vill särskilt betona betydelsen av följande aspekter. Utvecklingen av
ekologiskt anpassade brukningsmetoder i skogsbruk, jordbruk, fiske och
rennäring gör det angeläget att prioritera metodutvecklande insatser
inom dessa områden. Vidare bör övervägas ytterligare insatser inom
praktisk tillämpning av naturvårdsbiologisk teori, vilket nära anknyter
till den första punkten. Att söka fastställa kritiska gränser för brukning
av ekosystemen innefettar forskning kring ekosystemens långsiktiga
produktionsförmåga och den biologiska mångfaldens långsiktiga beva-
rande. Utvecklingen av mätbara mål för naturvårdsarbetet är nära an-
knutet till detta forskningsområde. Vidare är en förstärkning av den
taxonomiska forskningen nödvändig, och då särskilt med avseende på
problemställningar med nära anknytning till praktiska naturvårdsbiolo-
giska frågor. Även klimatrelaterad forskning är av vikt för att kunna
bedöma de ekologiska effekterna av klimatförändringar. Detta är inte
minst av betydelse för vårt skogs- och jordbruk vars produktionsförut-
sättningar kan komma att förändras drastiskt. Slutligen vill jag framhålla
betydelsen av forskning kring ekologi och ekonomi och användningen
av ekonomiska styrmedel i miljöarbetet.
Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) och Uppsala Universitet har
nyligen i en gemensam skrivelse till regeringen föreslagit inrättande av
ett centrum för biologisk mångfeld. Syftet med centrumbildningen är
enligt förslaget att bilda ett nätverk öppet för alla berörda forsknings-
och undervisningsinstitutioner i Sverige som arbetar med forskning
relaterad till biologisk mångfeld. Genom interdisciplinär samverkan
skall övergripande handlingsprogram och problemlösningar i ett sam-
hällsperspektiv presenteras. Centrumet skall arbeta med forskning,
undervisning, informationsspridning, samt samordning och planering av
forskning och kunskapsutbyte med särskild inriktning på överföring av
ny kunskap till avnämare. Centrumet skall enligt förslaget förläggas till
SLU, som med sin verksamhet både inom skogs- och jordbruksforsk-
ningen och inom den naturvårdsbiologiska forskningen intar något av en
särställning bland forskningsinstitutionerna i landet. Vid SLU finns
också Databanken för hotade arter som är en gemensam enhet för Na-
turvårdsverket och SLU med syfte bl.a. att insamla, lagra, utvärdera
och tillhandahålla information om de hotade arterna i landet. Med Data-
bankens arbete som bas görs hotklassificering av arter, vilket resulterar
i s.k. röda listor över hotade arter. Databanken arbetar också med åt-
gärdsprogram samt producerar sammanställningar och handböcker om
hotade arter.
Enligt förslaget bör centrumet ledas av en grupp med representanter
för de medverkande enhetema/institutionema med ett verkställande av
Prop. 1993/94:30
Bilaga 1
35
samordningsfunktionerna via ett föreståndareskap och ett sekretariat.
Databanken för hotade arter bör ingå som en del i centrumbildningen.
Till centrumet bör knytas ett forskarutbildningsprogram och ett program
för forskarutbildade inom området biologisk mångfeld.
För egen del anser jag att de problemställningar som är särskilt priori-
terade och som jag nyligen beskrivit kräver ett nära samarbete mellan
forskare inom de grundläggande ekologiska och biologiska disciplinerna
och den forskning och utveckling som bedrivs inom naturresursnyttjan-
de. Även i fråga om föroreningsproblematiken krävs insatser samordna-
de med dessa forskningsområden. Vidare har de samhällsinriktade och
ekonomiska vetenskaperna stor betydelse för möjligheterna att genom-
föra de systemförändringar som är nödvändiga for att åstadkomma en
hållbar utveckling och uppnå målsättningen att bevara den biologiska
mångfelden.
Utvecklingen av ett miljöanpassat jord- och skogsbruk och fiske ger
också förutsättningar att stärka det svenska näringslivets konkurrenskraft
på en allt mer miljömedveten världsmarknad. Här har Sverige goda
förutsättningar att bli världsledande i utvecklingen av ett naturvårdsan-
passat skogsbruk och ett ekologiskt riktigt jordbruk.
Detta innebär att en tvärvetenskaplig ansats är ytterst angelägen och
att en kraftsamling görs vad gäller att stimulera en ökad forskning inom
detta område. Det förslag till ett centrum för forskning om biologisk
mångfeld som lagts fram av de två universiteten i Uppsala kan ge den
nödvändiga stimulans och kraftsamling som krävs for att främja forsk-
ning med den inriktning som jag beskrivit. Jag anser därför att ett cen-
trum för biologisk mångfeld bör inrättas. De exakta formerna för cen-
trumbildningen bör bestämmas av universiteten själva i likhet med vad
som har skett vid andra centrumbildningar. Databanken för hotade arter
bör ingå som en del i centrumbildningen.
För etablering av ett centrum för biologisk mångfeld och for en viss
förstärkning av Databankens verksamhet bör ytterligare resurser av-
sättas från och med budgetåret 1994/95. Jag avser att återkomma med
förslag till hur detta skall finansieras i min anmälan till budgetproposi-
tionen år 1994. Jag har i denna fråga samrått med utbildnings- och
j ordbruksministrama.
Vad gäller konventionen om biologisk mångfeld anser jag det ytterst
angeläget att forskarsamhället här ges en framträdande roll. Många av
de frågekomplex som är centrala inom forskningen om biologisk mång-
feld har internationella dimensioner. Det gäller t.ex. organismer som
rör sig över flera länder, ekosystem som är gränsöverskridande samt de
klimat- och luftföroreningsrelaterade hoten mot den biologiska mång-
felden.
Sverige har aktivt arbetat med att lyfta fram forskningsfrågornas be-
tydelse i förhandlingarna om konventionen. Bl.a. gav regeringen Veten-
skapsakademien i uppdrag att utarbeta en rapport om vissa forsknings-
aspekter av betydelse, som ett inspel i förhandlingarna. Trots betydande
motstånd från flera länder har det lyckats att genom konventionstexten
etablera en kommitté för vetenskaplig, teknisk och teknologisk rådgiv-
ning. Enligt min mening bör det vara en prioriterad uppgift att snarast
Prop. 1993/94:30
Bilaga 1
36
inleda arbetet i denna kommitté. Varje part i konventionen skall vara
representerad i kommittén.
I likhet med vad flera remissinstanser anfört menar jag att det är
viktigt att Sveriges insatser inom ramen för den vetenskapliga kommit-
tén under konventionen ges en fest förankring i det svenska forskarsam-
hället. Därför förordar jag att en svensk vetenskaplig kommitté för
biologisk mångfeld inrättas. Kommittén bör ha till uppgift att förbereda
Sveriges agerande i den vetenskapliga kommittén under konventionen
och således utgöra ett stöd för den svenska representationen i konven-
tionens vetenskapliga kommitté. Den svenska vetenskapliga kommittén
bör ha en bred representation ur det svenska forskarsamhället för att
täcka alla relevanta discipliner. Mot bakgrund av den centrala betydelse
för miljöforskningen i landet som Naturhistoriska Riksmuseet har, bl.a.
med ett nationellt ansvar för dokumentation av den biologiska mång-
felden i Sverige, och med tanke på att motsvarande institutioner i andra
oss närliggande länder ofta har en liknande roll på området, anser jag
att kommittén administrativt bör knytas till Riksmuseet. Museet bör
därvid ha administrativt ansvar för sekretariatet till kommittén. I övrigt
bör kommittén ha en självständig roll med möjlighet att ta egna initiativ
till utredningar och lägga fram förslag till angelägna forskningsinsatser
vad gäller det internationella forskningssamarbetet. Kommittén bör
inledningsvis ges ett tidsbegränsat mandat på tre år. Därefter bör dess
verksamhet utvärderas mot bakgrund av hur arbetet i konventionen
utvecklas. Självklart bör kommittén ha nära kontakter med den verk-
samhet som bedrivs inom det föreslagna centrumet för biologisk mång-
feld men jag vill understryka kommitténs särskilda inriktning med av-
seende på konventionen. För ändamålet bör ytterligare resurser anvisas.
Jag avser att återkomma med förslag till finansiering i min anmälan till
budgetproposition år 1994. Jag har i denna fråga samrått med utbild-
nings- och kulturministrarna.
Jag vill i sammanhanget erinra om att i regeringens proposition
1992/93:171, Forskning i frontlinjen, har lagts förslag om en särskild
satsning på miljöstrategisk forskning vilken skall administreras av en
stiftelse för miljöstrategisk forskning. Stiftelsen ansvarar självständigt
för att bedöma vilka program och detaljerade satsningar som behövs för
att åstadkomma den kunskapsförstärkning som är ytterst angelägen inom
området biologisk mångfeld.
Min bedömning: En informationskampanj om biologisk mångfeld
bör genomföras inom jordbruksområdet.
Skälen för min bedömning: Som jag tidigare framhållit är information
och utbildning en av de viktigaste insatserna i en samlad strategi för
bevarande av biologisk mångfeld. Biologisk mångfeld bevaras endast
genom att de som brukar naturresurser eller påverkar naturen eller de
Prop. 1993/94:30
Bilaga 1
37
kulturbetingade ekosystemen är medvetna om vilken betydelse deras
agerande har och vilka möjligheter de har att i sin dagliga verksamhet
skapa förutsättningar for arter och ekosystem att fortleva och därmed
bevara och stärka den biologiska mångfelden. Därför har också infor-
mation och utbildning varit och är en central del i Naturvårdsverkets
och länsstyrelsemas verksamhet.
Miljöinslag i grundutbildningen är också allmänt förekommande. På
senare år har allt fler skolor och daghem valt att integrera miljöfrågorna
som en naturlig del i all undervisning och verksamhet. Ett ökande antal
skolor och daghem har numera en aktiv miljöprofilering. Den ökade
valfriheten inom såväl utbildningsområdet som fÖrskoleområdet under-
lättar för skolor och daghem som mer målmedvetet vill profilera sig.
Skolverket redovisar i en nyligen publiserad rapport, skolan och mil-
jöundervisningen, att mycket gott arbete sker i skolorna inom området
miljöundervisning. Lärare, skolledare och elever finner det meningsfullt
att arbeta med miljöfrågor.
Naturskolor är en typ av specialiserad undervisningsform som före-
kommer i många kommuner och som i sin verksamhet vänder sig hu-
vudsakligen till elever inom grundutbildningen. Även kursverksamhet
riktad mot vuxna i arbetslivet ingår ofta som en del av naturskolomas
verksamhet. I högre utbildning förekommer miljö och ekologi som
obligatoriska inslag huvudsakligen inom utbildningar med inriktning på
naturresursnyttjande. Möjligheter finns också att genom tillval läsa miljö-
och ekologiinriktade kurser inom t.ex. de tekniska utbildningarna. Jag
vill understryka behovet av att miljö och ekologi alltid ingår som en
väsentlig del i all utbildning så att alla ges en god ekologisk grund att
stå på i livet. Goda ämneskunskaper i biologi, kemi och fysik är en
förutsättning för en ökad förståelse av de komplexa orsakssambanden på
miljöns område. Eftersom i stort sett allt vårt dagliga handlande har
effekter på miljön och valet av miljövänliga alternativ är en förutsätt-
ning för att åstadkomma en hållbar utveckling, bör betydelsen av ut-
bildning och information i dessa frågor inte underskattas.
Under senare år har sektorsmyndighetema inom de areella näringarna
uppmärksammat behovet av en bred och allsidig informationsverksam-
het till markägare och näringsutövare. Inom skogsområdet har kampan-
jen Rikare Skog inneburit en betydande förstärkning av skogsbrukarnas
kunskaper på det ekologiska området och ökat förståelsen för betydelsen
av bl.a. en bevarad biologisk mångfeld i skogsekosystemet. Kampanjen
genomförs i studiecirkelform och i samarbete med skogsägarorganisatio-
nema och i många fell Naturskyddsföreningens lokala organisationer.
En liknande kampanj, Kulturmiljövård i skogen, pågår också i samarbe-
te mellan Skogsstyrelsen och Riksantikvarieämbetet. Rikareskog-kam-
panjen visar att ökade kunskaper på ett effektivt sätt kan byggas upp på
frivillig väg och att ett större engagemang för naturvården kan stimule-
ras. Kampanjen betonar den enskilde markägarens ansvar för sin skog.
Syftet är att öka såväl kunskapen som intresset och engagemanget och
på så vis stimulera till ett ökat ansvarstagande i ett långsiktigt perspek-
tiv.
Prop. 1993/94:30
Bilaga 1
38
Även inom jordbruksområdet har sedan några år tillbaka insatser
gjorts for att informera om dessa frågor. Jordbruksverket har anvisats
särskilda medel för informationsinsatser. Genom länsstyrelserna, där de
tidigare lantbruksnämnderna numera ingår, har verksamheten med
ersättning för landskapsvård givit en utmärkt kanal för att sprida in-
formation om natur- och kulturmiljövårdsfrågor bland lantbrukare.
Med tanke på den centrala betydelse som jordbruket har för bevaran-
det av en stor del av den biologiska mångfelden i Sverige anser jag det
motiverat att göra en liknande satsning på jordbruksområdet som den
som görs på skogsområdet. En informationskampanj bör därför genom-
föras av Jordbruksverket i samarbete med Naturvårdsverket och företrä-
dare för näringarna. Särskilda resurser bör avsätts som ett engångs-
anslag for kampanjen. Jag återkommer med förslag till finansiering av
kampanjen i min anmälan till budgetpropositionen år 1994. Jag har i
denna fråga samrått med jordbruksministern.
Prop. 1993/94:30
Bilaga 1
Min bedömning: Sverige bör aktivt verka for att ett protokoll om
kontroll av de miljömässiga riskerna med utsättning av biotekniskt
förändrade organismer framförhandlas under konventionen om biolo-
gisk mångfeld.
Skälen för min bedömning: Användningen av den moderna biotekni-
ken erbjuder många möjligheter, bl.a. för utveckling av miljövänliga
produkter. Samtidigt kan användningen och frisläppandet av biotekniskt
förändrade organismer medföra ekologiska risker.
Utsättning av genetiskt modifierade organismer har endast skett i
mycket liten omfattning i Sverige. Huvudsakligen har utsättningarna
gällt olika forskningsprojekt med produktionsinriktade syften. Några
negativa ekologiska effekter har inte påvisats av dessa begränsade för-
sök.
Den ekologiska bedömningen av effekterna av utsättning av genetiskt
modifierade organismer är mycket likartad de bedömningar som bör
göras vid utsättning av organismer utanför deras naturliga utbrednings-
område, s.k. exotiska organismer. Det kan konstateras att sådana in-
planteringar i många fell har resulterat i stora ekologiska problem.
Inplanteringen av kanin i Australien är ett av de värsta exemplena på att
en exotisk art kan få stor spridning och konkurrera med inhemska arter
och förorsaka stor skada på ekosystemen. Till de mer uppmärksammade
fellen i Sverige hör mink som är en ursprungligen nordamerikansk art
vilken spritts från minkfermer och etablerat sig som en betydande fektor
som påverkar fågelfeunans sammansättning i vissa delar av landet. Även
om utsättningen av genetiskt modifierade organismer hittills inte lett till
några påvisade ekologiska problem är stor försiktighet med sådana
utsättningar motiverad.
Den långa raden av exempel på negativa ekologiska effekter av ut-
sättning av exotiska organismer och de likartade ekologiska bedöm-
ningsgrunderna ger vid handen att stor försiktighet måste tillämpas vid
utsättning av genetiskt modifierade organismer.
Konventionen om biologisk mångfeld ställer krav på reglering, hante-
ring eller kontroll av de risker som är förenade med användningen och
frisläppandet av biotekniskt modifierade organismer (artikel 8, punkt g).
Det gäller i de fall sådana organismer kan bedömas ha miljöskadliga
effekter och kan påverka bevarande och hållbart nyttjande av biologisk
mångfeld eller med hänsyn tagen till riskerna för mänsklig hälsa. Arti-
kel 19 innebär bl.a. ett krav på informationsplikt vid export av biotek-
niskt förändrade organismer. Där stadgas att vaije fördragsslutande part
skall, direkt eller genom krav på vaije fysisk eller juridisk person under
dess jurisdiktion, tillhandahålla all tillgänglig information om den poten-
tiellt skadliga effekten av de specifika berörda organismerna till den
fördragsslutande part till vilken dessa skall införas.
Den prövning som i dag sker vad gäller utsättning av genetiskt modi-
fierade (transgena) växter hanteras av Jordbruksverket efter samråd med
bl.a. Naturvårdsverket och bygger på regler i växtskyddslagen. Pröv-
ning av frisläppande av gentekniskt förändrade djur eller mikroorganis-
mer är inte direkt reglerat i någon lag. Frisläppande av mikroorganis-
mer har i något enstaka fell prövats med stöd av miljöskyddslagen
(1969:387). För utsättning av andra organismer än genetiskt modifiera-
de finns bestämmelser som reglerar utsättande av djur i bl.a. fiske- och
jaktlagstiftningarna. Användningen av främmande trädslag i skogsbruket
regleras i skogsvårdslagstiftningen. Regleringssituationen är därmed
splittrad och dessutom ofullständig. Förslag om mer heltäckande lag-
stiftning på bioteknikområdet föreligger både från Genteknikberedning-
en i betänkandet (SOU 1992:82) Gentekniken - en utmaning och från
Miljöskyddskommittén i betänkandet (SOU 1993:27) Miljöbalk. Miljö-
skyddskommittén har också behandlat frågan om frisläppande av exo-
tiska arter. Förslagen bereds för närvarande inom regeringskansliet.
I konventionen om biologisk mångfeld sägs att parterna skall under-
söka behovet av och formerna for ett protokoll om säker överföring,
hantering och användning av biotekniskt modifierade organismer som
kan ha en skadlig effekt på biologisk mångfeld. Detta arbete har redan
inletts genom de resolutioner som den mellanstatliga förhandlingskom-
mittén, på svenskt initiativ, fettade beslut om vid det avslutande för-
handlingsmötet. Där tas denna fråga upp som en prioriterad uppgift,
vilken skall börja behandlas redan innan konventionen trätt i kraft. En
särskild expertpanel under FN:s Miljöstyrelse, med representanter for
ett tiotal regeringar, har nyligen avslutat sitt arbete med en rapport med
förslag till innehåll i ett sådant protokoll. Rapporten skall ligga till
grund for beslut vid det första mötet med de länder som signerat kon-
ventionen, vilket kommer att hållas i september 1993.
På det internationella planet arbetar också Stockholm Environment
Institute med bioteknikfrågoma. Institutet har nyligen etablerat en in-
ternationell expertpanel på bioteknikområdet.
Prop. 1993/94:30
Bilaga 1
40
Jag anser att en tillfredsställande bedömning av de miljömässiga ris-
kerna med biotekniska organismer är av så stor betydelse att ett pro-
tokoll om regler för export och import av genetiskt förändrade organis-
mer och andra biotekniska produkter bör förhandlas fram för att ge
frågorna en internationell hemvist i konventionen om biologisk mång-
fald. Det är särskilt viktigt med tanke på de risker som föreligger med
en okontrollerad export av dylika organismer. Sverige bör aktivt verka
för att ett protokoll förhandlas fram och snabbt träder i kraft.
Min bedömning: Samlade regler för miljökonsekvensbeskrivningar
(MKB) i jordbruket bör utarbetas. Deras närmare utformning bör
övervägas ytterligare. Behovet av regler för MKB inom fiskets om-
råde bör övervägas mot bakgrund av de bedömningar som utred-
ningen om fiskerinäringens utvecklingsmöjligheter gör.
Skälen för min bedömning: I konventionen om biologisk mångfeld
sägs att vaije part skall, så vitt möjligt och om lämpligt, införa lämpliga
procedurer som kräver miljökonsekvensbedömning av sådana av deras
föreslagna projekt som kan få betydande skadliga effekter på den biolo-
giska mångfelden, i syfte att undvika eller minimera sådana effekter
(artikel 14).
I den departementspromemoria som utarbetats i Miljö- och naturre-
sursdepartementet har närmare analyserats behoven av ändringar i
svensk lag för att tillgodose bestämmelserna i konventionen. Särskilt har
behovet av bestämmelser om miljökonsekvensbeskrivningar i skogs- och
jordbrukslagstiftningama analyserats, då dessa lagar inte är anknutna till
lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m., i vilken be-
stämmelser finns om miljökonsekvensbeskrivningar.
I promemorian konstateras att Jordbruksverket i ett yttrande funnit att
det med stöd av gällande författningar är möjligt att kräva MKB i så
gott som samtliga fell där någon avser utföra tillstånds- eller samråds-
pliktiga åtgärder i jordbruksverksamhet. Verket har därför inte funnit
skäl att lämna förslag till nya bestämmelser med krav på MKB, vare sig
i lagen (1979:425) om skötsel av jordbruksmark eller någon annan lag.
En lång rad andra författningar som innehåller bestämmelser om
prövning av olika typer av verksamhet med avseende på deras miljö-
mässiga effekter identifieras också i promemorian. Sedan promemorians
tillkomst har riksdagen beslutat att regler om miljökonsekvensbeskriv-
ningar skall införas i skogsvårdslagstiftningen.
För egen del konstaterar jag att jordbrukets verksamhet har betydande
inverkan på landskapet och är av stor betydelse för den biologiska
mångfelden, liksom för odlingslandskapets kulturvärden. Jag anser
därför att det i likhet med vad som gäller för skogsbruket, bör finnas
samlade bestämmelser om miljökonsekvensbeskrivningar i jordbruket.
Den närmare utformningen och avgränsningen av sådana bestämmelser
Prop. 1993/94:30
Bilaga 1
41
behöver dock övervägas närmare. Jag har i denna fråga samrått med
jordbruks- och kulturministrarna. Jag avser att återkomma till regering-
en denna fråga i ett annat sammanhang.
Utredningen om fiskerinäringens utvecklingsmöjligheter (Jo 1992:03),
som skall lämna sitt slutbetänkande under hösten 1993, överväger,
enligt vad jag har erfarit, behovet av att införa regler om miljökonse-
kvensbeskrivningar på fiskets område. Mot bakgrund av utredningens
övervägande bör behovet av miljökonsekvensbeskrivningar inom fisket
tas upp till prövning så snart som möjligt.
Jag vill också framhålla att bevarande av den biologiska mångfalden
givetvis måste beaktas till fullo i de miljökonskevensbeskrivningar som
görs inom andra samhällsverksamheter. Jag tänker då närmast på in-
frastrukturbyggande, såsom vägar och järnvägar eller husbyggen, vilka
bl.a. kan ha en avskärmande effekt på de ekologiska systemen och
försämra djurs och växters spridningsmöjligheter. Sådan fragmentering
kan, som jag tidigare framhållit (avsnitt 1.1), leda till genetisk utarm-
ning och öka risken för att en art eller population dör ut.
Min bedömning: Uppföljning av konventionen om biologisk mång-
fald bör ges en tematisk inriktning uppdelad på olika regioner. Upp-
följningsdiskussionema bör föras i FN:s regionala kommissioner och
i FAO:s regionala kommissioner för skogsbruk, jordbruk och fiske.
Konkret uppföljningsarbete bör även bedrivas inom andra mellanstat-
liga samarbetsorgan.
Skälen för min bedömning: Uppföljning av arbetet på det internatio-
nella planet kommer att ställa särskilda krav på ett samlat agerande och
på nya samarbetsformer mellan olika internationella organ. Den över-
gripande uppföljningen av besluten från FN:s konferens om miljö och
utveckling skall ske i den nybildade Kommissionen för hållbar utveck-
ling (Commission on Sustainable Development - CSD).
Uppföljning av konventionen om biologisk mångfeld skall ske vid
dess partskonferens. Formerna för denna uppföljning har ännu inte
diskuterats av konventionens parter. Enligt konventionens artikel 26
skall parterna avge regelbundna rapporter om de åtgärder de har vid-
tagit för att genomföra konventionen, vilket bl.a. skall inkludera en
bedömning av åtgärdernas effektivitet vad gäller att uppfylla konventio-
nens målsättningar.
Jag bedömer att nationella handlingsprogram eller aktionsplaner för
bevarande och hållbart nyttande av biologisk mångfeld kommer att bli
den huvudsakliga redovisningsformen inom ramen för konventionen.
Jag anser att uppföljningen, med tanke på det stora antalet parter och
konventionens vida omfattning, måste ges en tematisk inriktning i form
av sektorsvisa eller mediavisa redovisningar. Därutöver bör samlade
bedömningar av situationen göras, vilka av praktiska skäl inte kan ges
samma djup som de tematiska genomgångarna. Med tematiska sektor-
Prop. 1993/94:30
Bilaga 1
42
svisa eller mediavisa uppföljningar menar jag t.ex. att fiske kan tas upp
separat, alternativt i kombination med förvaltning av kustnära landom-
råden. Jordbruk och skogsbruk kan diskuteras separat eller i kombina-
tion i form av begreppet markanvändning. Vilken indelning som väljs
bör bli avhängigt av de rapporterande ländernas förutsättningar.
Konventionen har signerats av inte mindre än 160 länder. För att
åstadkomma en konstruktiv dialog i en mindre krets länder med liknan-
de ekologiska, ekonomiska och sociala förhållanden bör den sektorsvisa
eller mediavisa uppföljningen förläggas till FN:s regionala ekonomiska
kommissioner. Därvid kan förhoppningsvis också en för regionen lämp-
lig uppläggning på den tematiska eller mediavisa diskussionen åstad-
kommas. De regionala kommissionerna bör rapportera vidare till kon-
ventionens partskonferens.
Om det bedöms lämpligt eller nödvändigt (bl.a. beroende på hur den
sektorsvisa eller mediavisa diskussionen läggs upp) kan i vissa regioner
den tematiska diskussionen med fördel forläggas till FN:s livsmedels-
och jordbruksorgans (FAO) regionala skogs-, fiske- eller jordbrukskom-
missioner. Då bör vidarerapporteringen till konventionens partsmöte gå
igenom FAO:s centrala kommissioner för skog, jordbruk resp, fiske. Så
bör enligt mitt förmenande ske inom den europeiska regionen.
Inom CSD kommer även den biologiska mångfelden att följas upp
som ett led i kommissionens ansvar att svara för den samlade uppfölj-
ningen av besluten från Rio-konferensen. Syftet med CSD:s uppföljning
av biologisk mångfeld är framför allt att främja samordning med andra
insatsområden av betydelse för att bevara den biologiska mångfelden.
Enligt min bedömning innebär detta att den ordning jag skisserat för
uppläggningen av det nationella arbetet kan passa väl in i det internatio-
nella uppföljningsarbetet. De areella näringarnas myndigheter bör ha
ansvaret för att sköta rapporteringen i de regionala FAO-organen vad
gäller bevarande av biologisk mångfeld inom sin sektor. Därutöver skall
Naturvårdsverket ha huvudansvar för rapportering vid konventionens
partsmöten, och for den samlade bedömningen av miljösituationen i
Sverige i enlighet med gällande principer för ansvarsfördelning mellan
miljö- och sektorsmyndigheter.
Min bedömning: En fortsatt hög ambitionsnivå bör gälla för inrät-
tande av skyddade områden.
Skälen för min bedömning: Inom naturvårdsområdet har betydande
insatser gjorts under senare år för att dels skydda värdefull naturmark,
Prop. 1993/94:30
Bilaga 1
43
dels verka för förändringar av samhällsverksamheter som negativt på-
verkar naturvärdena och på olika sätt utgör ett hot mot den biologiska
mångfalden. Jag kan samtidigt konstatera att det trots dessa omfattande
insatser ännu återstår mycket att göra. Hotbilden för ett stort antal djur
och växter skärps fortfarande.
Diskussionen inom naturvårdsområdet har under senare år bl.a. rört
målsättningen för skyddet av värdefulla naturområden. Den har framför
allt gällt om ytterligare skyddade områden behöver inrättas och om det
skall fastställas ett procentmål för andelen skyddad mark i Sverige.
Naturvårdsverket har utarbetat en naturvårdsplan for Sverige, i vilken
föreslås målsättningar för säkerställandearbetet inom olika naturtyper.
Verket har också utarbetat en nationalparksplan i syfte att inrätta na-
tionalparker som utgör ett representativt urval av särskilt skyddsvärda
naturområden inom alla naturgeografiska regioner i landet.
I den redovisning av miljötillståndet som jag lämnade i samband med
årets budgetproposition (se prop. 1992/93:100 bil. 15) framgår bl.a. att
det lagstadgade skyddet för värdefulla naturområden omfattar totalt ca
6 % av Sveriges landyta. Sett med utgångspunkt i olika naturtyper och
olika delar av landet är skyddsarealen dock mycket varierande. Inom
t.ex. den produktiva delen av skogsekosystemen omfattar andelen skyd-
dad mark endast ca 3 %, varav den helt dominerande delen återfinns
ovan den s.k. skogsodlingsgränsen, dvs. i fjällnära områden. Endast ca
0,5 % av den produktiva skogsmarken är skyddad nedanför det fjällnära
området. Det visar på ett fortsatt stort behov av skyddsområden i skogs-
landskapet främst i södra och mellersta Sverige samt norra Sveriges
kustland.
Enligt Naturvårdsverkets naturvårdsplan för Sverige är för sjöar och
vattendrag, liksom för marina miljöer, antalet skyddade områden myck-
et begränsat. Vissa marina områden är skyddade därför att de är be-
lägna i anslutning till skyddsområden på land. Även vissa fågelsjöar och
ett fåtal forssträckor i Jämtland och Västerbotten är skyddade med stöd
av naturvårdslagen. Ett tiotal sjöar är också skyddade med stöd av mil-
jöskyddslagen som s.k. miljöskyddsområden.
I sammanhanget bör också nämnas det skydd som våra orörda älvar
åtnjuter med stöd av naturresurslagen, vilket är av stor betydelse för
den biologiska mångfalden, bl.a. den naturligt reproducerande laxen.
Inom många naturtyper är kunskapen om skyddsbehoven ännu mycket
otillfredsställande och behöver förstärkas. Som exempel kan nämnas
sjöar och vattendrag där Naturvårdsverket i samarbete med Sveriges
lantbruksuniversitet inlett programarbete för en riksomfattande invente-
ring av dessa naturtyper.
Vid bolagiseringen av Domänverket undantogs stora arealer mark med
högt naturvårdsvärde samt praktiskt taget alla fjällnära marker från
marköverföringen till det nybildade bolaget. Det innefattade bl.a. unge-
fär 300 av ca 700 Domänreservat. Det beslöts att befintliga eller blivan-
de naturreservat/nationalparker skall förvaltas av staten (prop.
1991/92:134). Därigenom kom betydande områden av stort naturvårds-
värde att skyddas för framtiden. Arbetet med att genomföra reservats-
bildningen på dessa marker pågår.
Prop. 1993/94:30
Bilaga 1
Jag anser att en hög ambitionsnivå skall gälla för skyddet av värdeful-
la naturområden under de närmaste åren. De akuta behoven är särskilt
tydliga inom skogslandskapet. Efter förslag i propositionen om en ny
skogspolitik (prop. 1992/93:226) har därför en förstärkning av resurser-
na för investeringar på miljöområdet skett. Det innebär en höjning av
anslaget till investeringar på miljöområdet med 55 miljoner kronor till
sammanlagt drygt 190 miljoner kronor för budgetåret 1993/94.
Vid bedömningen av hur stor andel mark eller vatten som behöver
skyddas i reservat måste hänsyn tas till andra åtgärder som vidtas för att
bevara och hållbart nyttja den biologiska mångfalden. Som jag tidigare
redogjort för måste ökad tyngd nu läggas vid att miljöanpassa olika
samhällsverksamheter. Hur den miljöanpassningen lyckas har stor be-
tydelse for omfattningen av det skyddsbehov som måste tillgodoses
genom reservatsbildning. Vidare är skyddsbehoven troligen mycket
varierande inom olika naturtyper. Våra kunskaper om de långsiktiga
skyddsbehoven är också mycket varierande för olika naturtyper. Mot
den bakgrunden är jag nu inte bredd att föreslå något långsiktigt gene-
rellt arealmål för reservatsavsättningar.
Jag anser dock, i likhet med jordbruksministern, att ett mål på 5 %
skyddad mark inom skogsekosystemen nedanför skogsodlingsgränsen
inte är uteslutet. I enlighet med den skogspolitiska propositionen har
regeringen gett Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen i uppdrag att bl.a.
följa upp hur reservatsavsättningama och de olika åtgärderna i skogs-
bruket bidrar till att uppfylla miljömålet. I övrigt bör de målsättningar
för skyddsbehov som Naturvårdsverket ger uttryck för i Naturvårdsplan
för Sverige kunna ligga till grund för det fortsatta arbetet med att preci-
sera skyddsbehoven.
Jag vill dock understryka att en fortsatt hög ambitionsnivå vad gäller
avsättande av skyddade områden är viktig, bl.a. för det långsiktiga
skyddet av särskilt känsliga naturtyper och arter. Även i det korta per-
spektivet, i avvaktan på att en miljöanpassning av samhällssektorerna
når full effekt, är en hög ambitionsnivå mycket angelägen för att till-
godose behovet av refugier för hotade arter i olika naturtyper.
För att påskynda inrättandet av naturskyddsområden och för genomfö-
rande av nationalparksplanen behövs tillfälliga förstärkningar på länssty-
relserna för att ta fram nödvändigt beslutsunderlag, såsom inventering-
ar, skötselplaner och föreskrifter. Enligt vad jag erfarit finns möjlig-
heter att genom resurser för arbetslivsutveckling genomföra sådana
angelägna insatser. Jag har i denna fråga samrått med arbetsmarknads-
ministern.
För att påskynda arbetet med att ta fram ett fullgott underlag om
särskilt skyddsvärda naturområden inom t.ex. skärgårdar, sjöar och
lövskogar, bör riksomfattande inventeringar inledas. Erforderligt under-
lagsmaterial för dessa inventeringar behöver tas fram skyndsamt. Även
här finns möjlighet att använda arbetsmarknadspolitiska resurser för
dessa angelägna insatser.
Prop. 1993/94:30
Bilaga 1
45
Skötsel av områden som är skyddade med stöd av naturvårdslagen
Användningen av olika medel inom naturvårdsektom har bl.a. behand-
lats i Riksrevisionsverkets rapport Skötsel av naturvårdsobjekt. Verket
föreslår bl.a. att NOLA- och landskapsvårdsmedel skall kunna användas
för skötsel av genom naturvårdslagen skyddade områden såsom naturre-
servat m.m. Detta förslag har avvisats av flera remissinstanser, bl.a.
Statens naturvårdsverk. Jag delar i huvudsak remissinstansernas upp-
fattning men menar att det i vissa fall är naturligt att NOLA- och land-
skapsvårdsmedel kan komma att användas i skyddade områden. Jag
tänker då på det faktum att det inom ett odlingslandskap för vilket det
utgår landskapsvårdsersättning är mycket troligt att vårdkrävande bioto-
per som skyddas av det nya biotopskyddet kan komma att finnas. Det är
då naturligt att dessa resurser används även för vårdkrävande områden
som skyddas med stöd av biotopskyddet. Jag återkommer senare till
denna fråga (avsnitt 3.3). Vad gäller övriga förslag i rapporten finner
jag att dessa i allt väsentligt redan genomförts eller arbete inletts för att
genomföra dem. En genomgång av samtliga skyddade områden med
avseende på skyddsstatus, motiv och skötselsituation har nyligen gjorts.
De administrativa rutinerna for skötsel av skyddade områden har vä-
sentligt förenklats och effektiviserats. Organisationen av skötseln har
setts över. Det ankommer på Naturvårdsverket att inom ramen för sin
fortlöpande resultatredovisning även redovisa arbetet med effektivisering
av vård och skötselinsatser, samt hur vårdinsatserna svarar upp mot
motiven med de områden som har skyddats med stöd av naturvårdsla-
gen. Jag finner därför inte anledning att föreslå några särskilda åtgärder
med anledning av Riksrevisionsverkets rapport.
Jag vill i sammanhanget framhålla möjligheten att i större utsträckning
än idag utveckla samarbetet med frivilligorganisationer eller bygga upp
ett samarbete med intresserade kommuner som på frivillig basis har
intresse av att sköta naturreservat och andra skyddade områden. Det
innebär dock inte att staten frånhänder sig ansvaret för vård och skötsel
av de områden av nationellt eller regionalt intresse som skyddats med
stöd av naturvårdslagen. Det ansvaret ligger fest.
Mot bakgrund av den ökning av skyddade områden som kommer att
ske med den ökade resurstilldelning som nu beslutats kommer behovet
av vårdinsatser att öka. Jag vill därför framhålla att det är angeläget att
utveckla nya långsiktiga finansieringsformer för de insatser som behövs
i vårdkrävande naturreservat eller naturvårdsområden. I det aktionspro-
gram för naturvård - Natur 90 - som Naturvårdsverket redovisade den
1 september 1990, föreslogs bl.a. inrättande av länsvisa fonder för sköt-
sel av skyddade områden. Någon sådan länsfond har ännu inte tillkom-
mit. Enligt vad jag har erferit har frågan om inrättande av en länsfond
böljat utredas i Örebro län. Fondkonstruktionen har dock använts i
andra mer begränsade sammanhang. Det senaste exemplet är den nyin-
rättade nationalparken i Tyresta söder om Stockholm. Här har Natur-
vårdsverket, Stockholms, Haninge och Tyresö kommuner gemensamt
bidragit till en fond för parkens vård och förvaltning. Jag anser att
Naturvårdsverket bör ta initiativ till att närmare klarlägga förutsättning-
Prop. 1993/94:30
Bilaga 1
ama för att inrätta länsvisa fonder för vård och förvaltning av natur-
skyddade områden och att redovisa ett förslag till regeringen så snart
som möjligt.
Ytterligare vårdinsatser inom redan skyddade områden är angelägna.
Även för dessa insatser är det, enligt vad jag har erfarit, möjligt att an-
vända arbetsmarknadspolitiska resurser.
Min bedömning: Skyddet för våtmarkerna stärks genom bestämmel-
ser om förbud mot markawattning i de delar av Syd- och Mellansve-
rige som hyser en liten andel kvarvarande våtmarker. Markavvatt-
ning i de områden som utpekats som särskilt skyddsvärda enligt
våtmarkskonventionen förbjuds.
Den riksomfattande våtmarksinventeringen bör slutföras genom in-
ventering av Norrbottens län.
Prop. 1993/94:30
Bilaga 1
Skälen för min bedömning: Riksdagen beslutade våren 1991 (prop.
1990/91:90, bet. 1990/9 l:JoU30, rskr. 1990/91:338) om en sådan
ändring i naturvårdslagen (1964:822) att regeringen får förbjuda mar-
kavvattning i områden där det är särskilt angeläget att våtmarkerna
bevaras (18 d §). Regeringen gav den 23 januari 1992 Statens natur-
vårdsverk i uppdrag att i samråd med Skogsstyrelsen och Jordbruksver-
ket lämna förslag till avgränsning av sådana områden som avses i
18 d § naturvårdslagen.
Myndigheterna föreslår i sin redovisning att förbud införs mot åtgär-
der i syfte att dika ut ny mark för jordbruks- och skogsbruksändamål
inom vissa områden i södra och mellersta Sverige. Naturvårdsverket
och Jordbruksverket föreslår vidare förbud mot markawattning inom de
mest värdefulla objekten (klass 1 och 2) i den riksomfattande våtmarks-
inventeringen i 16 av landets län. Skogsstyrelsen anser att ett generellt
förbud inte bör införas vad avser sådana objekt.
Jag vill i detta sammanhang redovisa de överväganden som gjorts vad
gäller tillämpningen av den nya bestämmelsen i naturvårdslagen. Jag
anser att den skillnad som finns beträffande behovet av att skydda våt-
marker inom olika delar av landet också bör komma till uttryck i för-
fattningstexten. För områden där skyddsintresset är särskilt stort bör
huvudregeln vara att markawattning inte skall vara tillåten. Flera re-
missinstanser som yttrat sig över myndigheternas förslag anser det
olyckligt att föreslagit att förbudet inte skall gälla generellt utan endast
skall avse dikning av ny mark.
För egen del anser jag att all markawattning som är tillståndspliktig
enligt bestämmelserna i 18 c § naturvårdslagen (1964:822) kan omfattas
av förbudet mot markawattning enligt 18 d §. Det är dock viktigt att
notera att detta inte innebär ett totalt stopp för alla typer av markawatt-
nande åtgärder i de utpekade områdena. Förbudet omfattar alltså endast
de åtgärder som är tillståndspliktiga enligt § 18 c (åtgärder där syftet är
att varaktigt öka en fastighets lämplighet för något visst ändamål). Det
47
innebär t.ex. att rensning av diken eller dikning på jordbruksmark om
vattenproblem uppkommit på grund av åtgärder på intilliggande mark
(vägbyggen och andra infrastrukturåtgärder) inte omfattas av förbudet.
Enligt 18 c §, tredje stycket, får regeringen, eller efter regeringens
bemyndigande, länsstyrelsen föreskriva om undantag från skyldigheten
att söka tillstånd till markawattning inom ett område om markawatt-
ningen inte skulle medföra någon menlig inverkan på naturmiljön.
Åtgärder inom sådana områden kommer sålunda inte heller att omfattas
av förbudet enligt 18 d §.
Dessutom bör det finnas möjlighet att i det enskilda fallet bevilja un-
dantag från det generella förbudet om särskilda skäl föreligger. Denna
möjlighet bör dock utnyttjas restriktivt. Ett skäl kan vara om det rör sig
om att komplettera tidigare dikningar i ett redan kraftigt påverkat om-
råde där naturvärdena inte försämras ytterligare av ingreppet. Vid be-
dömningen av sådana undantag bör bl.a. beaktas att ett av huvudsyftena
med den nya bestämmelsen är att kraftigt begränsa eller upphöra med
markawattning i de delar av landet som redan starkt utarmats på våt-
marker.
Den geografiska avgränsning av förbudsområdena som redovisas i
verkens promemoria anser jag bör kunna ligga till grund for bestämmel-
ser om förbudsområden i naturvårdsförordningen (1976:484). Förslaget
innebär att forbudet skall gälla inom Stockholms län, Uppsala län,
Södermanlands län, Östergötlands län, Kalmar län, Gotlands län, Ble-
kinge län, Kristianstads län, Malmöhus län, Göteborgs och Bohus län
samt Skaraborgs län. Vidare skall förbud gälla i Jönköpings och Tranås
kommuner, i hela Hallands län med undantag för Hylte kommun, i hela
Älvsborgs län utom Ulricehamns, Tranemo och Svenljunga kommuner,
i Värmlands län i Säffle, Grums, Hammarö och Kristinehamns kommu-
ner samt Karlstads kommun utom Älvsbacka och Nyeds församlingar, i
Örebro län i Örebro, Kumla, Hallsbergs, Laxå, och Askersunds kom-
muner samt i Västmanlands län i Arboga, Kungsörs, Köpings, Hallsta-
hammars och Västerås kommuner.
Prop. 1993/94:30
Bilaga 1
Regeringen har i dag beslutat om nödvändiga förändringar i natur-
vårdsförordningen. Dessa träder i kraft den 1 januari 1994.
Våtmarkerna tillhör de biologiskt rikaste naturtypema i Sverige.
48
Vad gäller myndigheternas förslag om förbud mot markawattning i Prop. 1993/94:30
områden som utpekats som särskilt skyddsvärda i den riksomfattande Bilaga 1
våtmarksinventeringen (s.k. klass 1- och 2-objekt) anser jag inte att det
finns skäl att nu införa sådana bestämmelser. Det ligger i sakens natur
att länsstyrelserna redan med dagens regler är ytterst restriktiva med att
medge tillstånd till markawattning i sådana områden. Därtill kommer
att det finns tekniska problem med att lägga våtmarksinventeringen till
grund för ett generellt skydd. Dessutom är inventeringen inte genom-
förd i hela landet.
Ramsarkonveniionen
Regeringen beslutade den 22 december 1988 om fastställande av en ny
lista över särskilt skyddsvärda våtmarker inom ramen för konventionen
om våtmarker av betydelse i synnerhet såsom livsmiljö för våtmarks-
fåglar, den s.k. Ramsarkonventionen. Enligt artikel 2 i konventionen
skall en fördragsslutande part utse lämpliga våtmarker inom sitt territo-
rium, vilka skall tas upp på en lista över våtmarker av internationell
betydelse. Med regeringens beslut utökades den svenska listan till 30
områden omfattande totalt 382 750 hektar (figur 2).
Sverige hyser ett betydande antal våtmarker av internationell betydelse
och de svenska våtmarkerna tillhör de mest skyddsvärda i Europa. Jag
anser därför att de våtmarker som utpekats under konventionen bör
skyddas med stöd av 18 d § naturvårdslagen. Även i denna fråga har
regeringen denna dag beslutat om nödvändiga förändringar i naturvårds-
förordningen vilka träder i kraft den 1 januari 1994.
4 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 30
Prop. 1993/94:30
Bilaga 1
1 Falsterbo-Foteviken
2 Klingavälsån-Krankesjön
3 Helgeån
3 a Hammarsjön-Egeside
3 b Araslövsjön
4 Ottenby
5 Ölands ostkust
5 a Stora Ören-Gammalsbyören
5 b Egby-Kapelludden
5 c Södviken
6 Asnen
7 Träslövsläge-Morups Tånge
8 Getterön
9 Kävsjön-Store Mosse
10 Gotlands ostkust
10 a Faludden
10 b GrÖtlingboudd-Ytterholmen
10 c Laus holmar
10 d Skenholmen
11 Stigfjorden
12 Dättern
13 Hornborgasjön
14 Östen
15 Tåkern
16 Kilsviken
17 ’ Kvismaren
18 Hjälstaviken
19 Stockholms yttre skärgård
20 Svartåområdet
20 a Gorgen-Nötmyran
20 b Gussjön-Fläcksjön
21 Hovranområdet
22 Annsjön
23 Umeälvens delta
24 Tärnasjön
25 Gammelstadsviken
26 Persöfjärden
27 Tjålmejaure-Laisdalen
28 Laidaure
29 Sjaunja
30 Tawavouma
Figur 2 Svenska våtmarker av internationell betydelse utpekade under Ram-
sarkonventionen. Områdena omfattar totalt 382 750 ha.
Vid det senaste mötet med partskonferensen för våtmarkskonventionen
beslutades att partema till avtalet skall upprätta skötselplaner för samt-
liga utpekade områden. Sådant arbete pågår för de svenska våtmarkerna
inom länsstyrelserna vad gäller de delar som är skyddade med stöd av
naturvårdslagen. I övrigt förekommer skötselinsatser med stöd av bl.a.
medel för naturvårdsåtgärder i odlingslandskapet. Jag anser att dessa
resurser i större utsträckning bör kunna användas inom dessa våtmarker
av internationell betydelse i den mån dessa utgör objekt av den klassen
att de kan ges NOLA-ersättning eller de sammanfaller med odlings-
50
landskap av nationellt intresse där landskapsvårdsersättning kan utgå.
För att ge råd och anvisningar om hur skötseln skall gå till bör nationel-
la riktlinjer för skötsel av våtmarksområden utpekade under våtmarks-
konventionen tas fram. Det ankommer på Naturvårdsverket att utarbeta
sådana riktlinjer.
Norrbottens våtmarker
Den riksomfattande våtmarksinventeringen är slutförd eller påböljad i
hela landet med undantag för Norrbotten. Inom Naturvårdsverket pågår
för närvarande arbete med att ta fram en nationell myrskyddsplan som
en del i det samlade naturskyddsarbetet. Planen avser att redovisa om-
råden vilka bör skyddas som naturreservat. Planen kommer dock inte
att omfatta Norrbottens län.
Norrbotten hyser synnerligen värdefulla samt unika våtmarksområden
och är landets myrrikaste län. Våtmarkernas betydelse i ett internatio-
nellt perspektiv har uppmärksammats. International Mire Conservation
Group har framhållit att Norrbottens större orörda myrar är unika i
Europa och saknar motstycke i de flesta europeiska länder, Finland och
Ryssland undantagna. Inventering och skydd av Norrbottens myrar och
andra våtmarker är således av internationell betydelse.
Länsstyrelsen i Norrbottens län har i en skrivelse till regeringen den
12 januari 1993 hemställt om resurser för att genomföra en våtmarksin-
ventering i Norrbottens län. Kostnaden för projektet, som bedöms ta 5-6
år, beräknas till ca 8 miljoner kronor. Arbete har inletts i samarbete
med Naturvårdsverket med att ta fram en länsanpassad inventeringsme-
todik i syfte att klara av en så omfattande inventering.
För egen del finner jag det ytterst angeläget att den riksomfattande
våtmarksinventeringen slutförs. Det motiveras bl.a. av behovet att
snabbt få en samlad bild av de skyddsbehov som kan finnas för denna
viktiga naturtyp. Särskilda resurser bör därför avsättas som en engångs-
anvisning för att genomföra inventeringen. Jag avser att återkomma till
regeringen med förslag till finansiering i min anmälan till budgetpropo-
sitionen år 1994.
Min bedömning: Biotopskyddet genomförs enligt riksdagens beslut
år 1991.
Mitt förslag: Jag föreslår att naturvårdslagen ändras så att regering-
en kan ge skogsvårdsstyrelsen de befogenheter i fråga om skogliga
arbetsföretag som nu utövas av länsstyrelsen.
Prop. 1993/94:30
Bilaga 1
Skälen för min bedömning och mitt förslag: Riksdagen beslutade
våren 1991 (prop. 1990/91:90, bet. 1990/9l:JoU30, rskr. 1990/91:338)
51
att i naturvårdslagen (1964:822) införa regler om skydd för biotoper.
Enligt 21 § första stycket i den lagen gäller att arbetsföretag som kan
skada naturmiljön inte får utföras inom sådana mindre mark- och vat-
tenområden (biotoper) som utgör livsmiljö för utrotningshotade djur-
eller växarter eller som annars är särskilt skyddsvärda. Enligt andra
stycket är det regeringen eller den myndighet som regeringen bestäm-
mer som festställer vilka biotoper som skall omfettas av skyddet.
Jag anser det väsentligt att utveckla formerna för naturskydd inom
ramen för en samlad strategi. Som jag redogjort för tidigare finns behov
av att skydda livsmiljöer som utgör refugier för vissa djur och växter.
Biotopskyddet är en angelägen komplettering av naturvårdslagens skyd-
dsinstitut. Tidigare har det enligt lagen inte funnits möjlighet att infora
ett generellt skydd för särskilt definierade mindre områden som är
skyddsvärda.
För att biotopskyddet skall träda i kraft behövs kompletterande regler
i bl.a. naturvårdsförordningen. Jag kommer i det följande att redogöra
för det arbete som pågår för att förverkliga biotopskyddet. Jag föreslår
också en ändring i naturvårdslagen, vilken krävs för att skogsvårdssty-
relsema skall kunna fullgöra sina uppgifter som ansvariga för skyddet i
skogliga biotoper.
Naturvårdsverket har i samarbete med Skogsstyrelsen och efter sam-
råd med Riksantikvarieämbetet, Jordbruksverket och Fiskeriverket
utarbetat förslag om vilka biotoper som skall omfettas av skyddet.
Förslagen har redovisats i en rapport till regeringen. Rapporten har
remissbehandlats.
Prop. 1993/94:30
Bilaga 1
Stengärdsgårdar skyddas av det nya biotopskyddet.
En fråga som diskuteras i rapporten är om biotopskyddet skall inträda
direkt genom generella föreskrifter eller om det skall krävas beslut av
52
den ansvariga myndigheten i vaije enskilt fall för att skyddet skall gälla
gentemot den enskilde. I denna fråga redovisar Naturvårdsverket och
Skogsstyrelsen delvis olika uppfattning. Myndigheterna är eniga om att
biotoperna bör delas upp i en A- och en B-kategori, där B-biotopema är
av ett sådant slag att det inte kan krävas att en markägare eller brukare
skall identifiera och avgränsa biotoperna i terrängen. För att skyddet
skall inträda för dessa biotoper krävs därför beslut av en myndighet i
varje enskilt fall. När det gäller A-biotopema anser Naturvårdsverket att
skyddet kan införas genom generella föreskrifter, medan Skogsstyrelsen
anser att det åtminstone inledningsvis är nödvändigt att tillämpa ett
system med beslut i det enskilda fallet.
Liksom regeringen har beslutat i samband med propositionen om en
ny skogspolitik (se prop. 1992/93:226) bör enligt min mening biotop-
skyddet ges en generell tillämpning så långt det är möjligt. Detta är
nödvändigt for att skyddet skall bli effektivt och praktiskt hanterbart. Å
andra sidan måste rättssäkerhetsaspektema beaktas. Generella regler kan
därför bara användas i de fall biotoperna kan definieras klart och på ett
enkelt sätt, så att de kan tillämpas av vaije berörd markägare eller
brukare.
Vad särskilt gäller skyddsvärda biotoper och syftet med biotopskyddet
på mark som omfattas av skogsvårdslagen vill jag framhålla följande.
Sedan bestämmelsen i 21 § naturvårdslagen (1964:822) beslutades år
1991 och myndigheterna utarbetade sina förslag till preciseringar har
väsentliga förändringar beslutats i skogspolitiken. Miljöfrågorna har fått
en ökad tyngd som bl.a. kommer till uttryck i möjligheterna att träffa
civilrättstiga avtal om skydd och särskild skötsel av värdefulla skogsom-
råden och skärpta bestämmelser om hänsyn till naturvårdens intressen.
Särskilt de senare har betydelse för bedömningen av myndigheternas
förslag. För vissa biotoper i A-kategorin kan med fordel den nya 30 §
skogsvårdslagen och föreskrifterna till den tillämpas. Detta och det
väsentliga rättssäkerhetskravet att markägaren skall ha möjligheter att
säkert kunna avgränsa en A-biotop talar för att vissa av de föreslagna
A-biotopema till en början får hänföras till B-biotoper. För andra bör
det vara tillräckligt att tillämpa de nya bestämmelserna i skogsvårdslag-
stiftningen som bl.a. ger möjlighet för myndigheten att besluta om
förelägganden och förbud i de fall det behövs. Tills vidare står det
sålunda klart att det generella biotopskyddet får tillämpas i första hand
inom jordbrukslandskapet där avgränsningsproblem inte förekommer.
Erfarenheterna efter några års tillämpning av bestämmelserna får vara
vägledande for överväganden om att tillföra vissa skyddsvärda biotoper
till denna grupp.
Under beredningsarbetet har viss kritik framförts mot biotopskyddet
rörande dess brister som skyddsform för hotade arter. Databanken för
hotade arter har utvärderat de föreslagna biotoperna och funnit att mel-
lan 32 och 62 % av de hotade artema (hotkategori 1-4) får sina livs-
miljöer helt eller delvis skyddade om myndigheternas förslag genomförs
i sin helhet.
Ryggradslösa djur har inte kunnat analyseras. Andelen sjunker dock
om bara de högsta hotkategoriema (1-2) beaktas. Annan kritik har tagit
Prop. 1993/94:30
Bilaga 1
53
festa på behovet av att kunna skydda biotoper som inte omfettas av
myndigheternas förslag när det är dokumenterat att en hotad art före-
kommer.
Det är dock inte rimligt att förvänta sig att merparten av de hotade
arternas biotoper skall kunna skyddas med det förslag till ett begränsat
antal biotoper som nu föreligger. Därtill är naturens mångformighet och
artemas skiftande krav på livsmiljöer allt för stor. Det är också viktigt
att notera att myndigheternas förslag bl.a. styrts av det rättssäkerhets-
mässiga kravet att klart kunna definiera biotoperna i naturmiljön samt
att biotopskyddet skall utgöra ett skyddsinstrument för små mark- och
vattenområden. Jag vill dock framhålla att biotopskyddet endast är ett
av de skyddsinstrument som står till buds inom ramen för arbetet att
bevara den biologiska mångfelden. Det arbetet måste fortgå i enlighet
med den strategi jag tidigare redogjort för och omfattningen av biotop-
skyddet kommer dessutom att utvärderas och därefter kunna genomgå
förändringar.
Verken har i utredningen påpekat att det enligt 21 § naturvårdslagen är
mark- eller vattenområdet i vilken en biotop återfinns som skyddas med
stöd av lagen. Det är således inte biotopen (livsmiljön) för en specifik
art som är skyddad enligt lagen. Det bör dock i sammanhanget påpekas
att det är fullt möjligt att skydda hotade arters livsmiljöer med andra
former av områdesskydd under naturvårdslagen. Erfarenheterna efter
några års tillämpning av bestämmelserna om biotopskydd får vara väg-
ledande för överväganden om 21 § NVL kan behöva kompletteras för
att skydda hotade arters livsmiljöer.
Det finns behov av undantag för arbetsföretag i A-biotoper på mark
som omfettas av detaljplan eller områdesbestämmelser enligt PBL
(1987:10) som trätt i kraft före biotopskyddet. Motsvarande behov
gäller utställda arbetsplaner enligt väglagen (1971:948). Detta gäller
även stora och viktiga arbetsföretag som ingår i den omfattande upp-
rustning och utbyggnad av stamvägar och stomjämvägar som riksdagen
under våren 1993 har fettat beslut om och som oundvikligen kommer i
konflikt med det senare beslutade biotopskyddet. Från förbudet att
utföra arbetsföretag som kan skada dessa biotoper bör därför finnas
möjlighet till undantag som också bör gälla i enskilda fell om särskilda
skäl föreligger.
Vidare bör den ansvariga myndigheten alltid skyndsamt kunna lämna
besked om skyddet gäller för ett visst fell.
Det kan finnas enstaka fell då frågan om rätt till ersättning enligt
naturvårdslagen aktualiseras av det generella biotopskyddet genom att
den pågående markanvändningen avsevärt försvåras. Av 26 § andra
stycket naturvårdslagen följer att en förutsättning för ersättningsrätt i
sådana fell är att tillstånd vägrats eller förenats med särskilda villkor.
Ersättningsfrågan aktualiseras således först sedan det konstaterats att
undantag från biotopskyddet inte kan medges.
Vad gäller B-biotopema bör som nämnts skyddet inträda först efter
beslut i vaije enskilt fell. Vilka biotoper som skall omfettas bör anges i
naturvårdsförordningen. Naturvårdsmyndighetema bör i damråd med
Prop. 1993/94:30
Bilaga 1
54
andra berörda myndigheter när det behövs meddela allmänna råd till
stöd för tillämpningen av reglerna.
Som en grundläggande princip skall frågor om biotopskydd prövas
med tillbörlig hänsyn till övriga allmänna och enskilda intressen (jfr. 3§
naturvårdslagen). Det innebär att det undantagsvis kan finnas anledning
att ompröva även beslut om B-biotoper. Undantag bör kunna komma
ifråga endast när övergripande samhällsintressen som inte kan tillgodo-
ses med bibehållet biotopskydd är klart starkare än intresset att skydda
den aktuella biotopen.
För att en riktig avvägning mellan skilda allmänna och enskilda in-
tressen skall kunna göras bör ifrågavarande naturvårdsmyndighet i före-
kommande fell i samråd med berörda trafikverk och andra berörda
myndigheter genom allmänna råd ge rekommendationer för bedömning
dels av vad som skall anses som särskilda skäl för undantag från skyd-
det av A-biotoper dels av övriga avvägningar inom ramen for biotop-
skyddet.
Regeringen har i dag beslutat om de de nödvändiga förändringarna i
naturvårdsförordningen. De träder i kraft den 1 januari 1994.
Vissa biotoper kräver vård för att de skyddsvärda egenskaperna skall
bibehållas. När det gäller vårdkrävande biotoper bör framhållas att
biotopskyddet enligt naturvårdslagen endast är ett skydd mot skadliga
arbetsföretag. Vård av biotoper som feller under biotopskyddet får ske
på annat sätt, t.ex. genom att biotoperna i många fell automatiskt kan
komma att ingå som en del i avtal om landskapsvård, naturvårdsåtgär-
der i odlingslandskapet (NOLA) eller de särskilda medel som finns
avsatta för avtal med skogsbrukarna.
Jag vill i sammanhanget också peka på att biotopskyddet indirekt
kommer att ge ett skydd för kulturmiljöobjekt, som t.ex. odlingsrösen,
stenmurar eller pilevallar. I vissa fell skyddas sådana objekt redan med
stöd av kulturminneslagen och vårdas med hjälp av fomvårdsmedel eller
Riksantikvarieämbetets kulturlandskapsmedel. Det ankommer på läns-
styrelsen att beakta det dubbla skydd som dessa landskapselement i
odlingslandskapet i vissa fell kommer att ha.
Utvecklingen av sektorsmyndighetemas ansvar beträffande naturvår-
den bör i fråga om biotopskyddet innebära att skogsvårdsstyrelsema, i
enlighet med vad som förordades i prop. 1990/91:90 och prop.
1992/93:226, svarar för myndighetsuppgifterna när det gäller biotoper
på skogsmark. Ansvaret omfettar såväl att avgränsa biotoper som att
hantera tillståndsprövning, pröva ersättningsfrågor m.m. För att göra
hanteringen av skyddet så enkel som möjligt anser jag att det i natur-
vårdsförordningen bör anges vilka biotoper som skogsvårdsstyrelsema
ensamma ansvarar för. Ett stort antal av de föreslagna biotoperna är
uteslutande av skoglig art. För ett fåtal kan förutses att de kommer att
påträffas både på skogsmark och på annan mark. Där bör ansvaret
fördelas så att skogsvårdsstyrelsema ansvarar för tillämpningen på den
mark som omfettas av skogsvårdslagen och länsstyrelserna ansvarar for
tillämpningen på övrig mark. För övriga biotoper feller ansvaret på
länsstyrelserna. I de fell intrångsersättning skall utgå för skogliga bioto-
per har i den skogspolitiska propositionen föreslagits att skogsmyndig-
Prop. 1993/94:30
Bilaga 1
hetema ges särskilda resurser för detta ändamål. Riksdagen har beslutat
i enlighet med detta (prop. 1992/93:226, bet. 1992/93 :JoU15, rskr.
1992/93:352). I övrigt belastas fjortonde huvudtitelns anslag för investe-
ringar på miljöområdet.
Naturvårdsverket påpekar i den nyssnämnda rapporten att den nya
ordningen vad gäller myndighetsansvar bör föranleda en ändring i 39 §
naturvårdslagen. Enligt paragrafens första stycke gäller att det är läns-
styrelsen som har befogenhet att besluta i fråga om vissa förelägganden
och om handräckning vid överträdelse av vissa beslut eller föreskrifter.
Reglerna kan också tillämpas för att åstadkomma rättelse vid överträdel-
ser mot biotopskyddet. Skogsvårdsstyrelsen bör dock ha denna befogen-
het när det gäller de skogliga biotoperna.
Jag anser att en förändring av naturvårdslagen bör göras for att till-
godose detta. Även vad gäller den möjlighet som finns i 20 § att före-
lägga om samråd för vissa arbetsföretag inom begränsade områden bör
skogsvårdsstyrelsema, i enlighet med vad som beslutats i den nya
skogspolitiken, ges sådana befogenheter inom skogsmark. Detta görs
enklast genom att en ny 43 a § införs med innebörden att regeringen får
föreskriva att länsstyrelsens uppgifter i dessa hänseenden skall fullgöras
av skogsvårdsstyrelsen. Den föreslagna lagändringen är av sådan be-
skaffenhet att Lagrådets hörande skulle sakna betydelse.
Jag vill understryka att uppdelningen av myndighetsansvaret ställer
särskilda krav på ett nära samarbete mellan länsstyrelserna och skogs-
vårdsstyrelsema, bl.a. for att hantera gränsfall mellan myndigheternas
ansvarsområden. Det krävs givetvis också ett fortsatt nära samarbete
mellan Naturvårdsverket, Skogsstyrelsen och Jordbruksverket för att
utveckla och utvärdera biotopskyddet. Även Riksantikvarieämbetet bör
från sina utgångspunkter beredas möjlighet att delta i utvärderingen.
Information om det nya biotopskyddet kommer att bli mycket viktig.
Betydande informationsinsatser inom naturvårdsområdet riktat till mark-
ägare och brukare görs av sektorsmyndighetema redan i dag. Skogssty-
relsen bedriver en omfettande informations- och utbildningsverksamhet
inom sitt område, bl.a. genom kampanjerna Rikare Skog och Kultur-
miljövård i skogen. Jordbruksverket har nyligen fått resurser for in-
formation om naturvårdshänsyn. Information om det nya biotopskyddet
bör därför införlivas i denna informations- och utbildningsverksamhet.
Som jag förordat i det föregående (avsnitt 2.7) bör Jordbruksverket
genomföra en informationskampanj av liknande slag som den som ge-
nomförs på skogsområdet, vilken bör inrymma information och utbild-
ning om det nya biotopskyddet. Utan en brett upplagd informationinsats
riktad mot markägare och brukare finns risk att biotopskyddet inte
kommer att fungera på avsett sätt. Dessa insatser bör genomföras i
samarbete med skogsägarorganisationema och Lantbrukarnas Riksför-
bund och i samråd med Naturvårdsverket och Riksantikvarieämbetet.
Kunskaperna om vissa biotoper är ännu begränsade. Det är därför
viktigt att arbetet med inventeringar fortsätter. En omfettande verksam-
het pågår redan, vilken bör kunna tjäna som underlag för biotopskyd-
dets genomförande.
Prop. 1993/94:30
Bilaga 1
56
Min bedömning: Sverige bör verka för att konventionen om biolo-
gisk mångfald ges en samordnande roll i det internationella natur-
vårdsarbetet.
Skälen för min bedömning: Sverige har tidigare ingått ett flertal in-
ternationella överenskommelser på naturvårdsområdet. De viktigaste är
1971 års konvention om våtmarker av internationell betydelse, i synner-
het såsom livsmiljö för våtmarksfåglar (Ramsarkonventionen), 1973 års
konvention för reglering av handel med vissa utrotningshotade vilda
djur och växter (Washingtonkonventionen eller ClTES), 1979 års kon-
vention om skydd för flyttande vilda djurarter (Bonnkonventionen) samt
1979 års konvention om skydd av Europas vilda djur och växter samt
deras naturliga miljö (Bemkonventionen). Internationellt samarbete for
bevarande av den biologiska mångfalden i Östersjön sker inom ramen
för 1974 och 1992 års Helsingforskonventioner. Vidare är Sverige part
i 1946 års konvention för reglering av valfångst samt 1980 års konven-
tion för bevarande av marina levande tillgångar i Antarktis. Även 1979
års konvention om skydd för världens kultur- och naturarv (Världsarvs-
konventionen) är av betydelse. Av särskilt intresse är det samarbete för
bevarande och skydd av den biologiska mångfelden i det arktiska om-
rådet som pågår mellan de åtta arktiska staterna. Det bygger på den år
1990 i Rovaniemi antagna Strategin för skydd av miljön i Arktis (A-
EPS). Detaljerade handlingsprogram för kartläggning, dokumentation
och genomförande av skyddsåtgärder inom områdena norr om polcir-
keln har beslutats. Vid sidan av konventionen om biologisk mångfeld
har Sverige också nyligen deltagit i förhandlingarna om och skrivit
under ett miljöskyddsprotokoll till Antarktisfördraget.
Miljöskyddsprotokollet till Antarktisfördraget
Antarktisfördraget (SÖ 1984:5) slöts den 1 december 1959 och trädde i
kraft den 23 juni 1961. Sverige anslöt sig till fördraget den 24 april
1984 och det trädde i kraft för Sverige samma dag. Ett miljöskyddspro-
tokoll till Antarktisfördraget antogs och undertecknades i oktober 1991.
De nationer som bedriver forskning och de flesta av de nationer som
bedriver någon typ av verksamhet i området har undertecknat protokol-
let.
Miljöskyddsprotokollet innebär krav på reglering av all verksamhet i
Antarktis och tillståndsplikt för vistelse i området. Vidare är all insam-
ling eller skadlig påverkan av naturligt förekommande växt- eller djur-
arter i Antarktis förbjuden. Undantag kan i vissa fell göras for veten-
skaplig verksamhet. Växt- eller djurart som inte naturligt förekommer i
Antarktis får inte utan tillstånd foras in i Antarktis. Protokollet rymmer
även i övrigt ett långtgående skydd för att bevara miljön i Antarktis och
de ekosystem som beror av eller sammanhänger med Antarktis ekosys-
tem.
Prop. 1993/94:30
Bilaga 1
57
Regeringen har nyligen lagt fram forslag om lagreglering av svensk Prop. 1993/94:30
verksamhet i Antarktis, prop. 1992/93:140. Lagförslaget har granskats Bilaga 1
av Lagrådet och behandlas for närvarande av riksdagen. Protokollet
träder i kraft när det har ratificerats av samtliga deltagande parter.
Utredning om internationella naturvårdsöverenskommelser och svensk
lagstiftning
Inom Miljö- och naturresursdepartementet har departementspromemori-
an (Ds 1993:64) Regler om handel med skyddade djur- och växtarter
m.m. utarbetats. I promemorian presenteras de internationella överens-
kommelser på naturvårdsområdet som Sverige är part i samt EG:s
motsvarande rättsakter. Förslag lämnas om ändringar som behövs för
att Sverige skall uppfylla de internationella förpliktelserna genom lag-
stiftning.
Bland de frågor som behandlas i promemorian kan nämnas regler om
kontroll av förvaring, transport och handel med djur och växter som är
skyddade enligt naturvårdslagen eller jaktlagen eller som Sverige in-
ternationellt åtagit sig att skydda. Vidare berörs möjligheterna att freda
djur och växter med stöd av naturvårdslagen. Beträffande biotopskyddet
behandlas bl.a. regler om en förteckning över områden som bör beredas
skydd i enlighet med Sveriges internationella förpliktelser om skydd av
naturområden.
Jag avser att under våren 1994 återkomma till regeringen med förslag
till en proposition med anledning av promemorian.
Jaktfalken hotas i Sverige bl.a. av olaglig handel och export av ägg och ungar.
58
Samordnat internationellt arbete
Under förhandlingarna om konventionen om biologisk mångfald dis-
kuterades behovet av en bättre samordning av de insatser som görs
under olika redan existerande naturvårdsinriktade konventioner. Den
nya konventionen om biologisk mångfeld kan bereda goda möjligheter
till en sådan samordning i syfte att effektivisera det internationella
naturvårdarbetet. Förutsättningar för ett sådant samarbete skulle också
främjas om sekretariaten till konventionerna placerades i anslutning till
varandra. Dessa diskussioner har ännu inte nått någon större grad av
konkretisering bland de länder som är parter till konventionen om biolo-
gisk mångfeld eller till övriga avtal på naturvårdsområdet. En förut-
sättning för att konventionen om biologisk mångfeld skall kunna ges en
samordnande roll är givetvis att de länder som är parter till resp, avtal
kan acceptera en sådan ordning. Till exempel skulle en del av dessa
avtal kunna omförhandlas som protokoll till mångfeldskonventionen.
Initiativ till sådana omförhandlingar kan endast tas av parterna till dessa
övriga konventioner.
Enligt min mening är en ökad samordning mellan de olika naturvårds-
konventionema önskvärd. För vissa av avtalen är arbetssituationen
besvärlig, bl.a. på grund av resursbrist. En anknytning till konventionen
om biologisk mångfeld skulle kunna förbättra situationen för dessa
avtal, samtidigt som mångfeldskonventionen ges en förstärkning inom
olika delområden av betydelse för bevarande och hållbart nyttjande av
biologisk mångfeld. Jag anser därför att Sverige som part till dessa avtal
bör verka för att de knyts närmare till konventionen om biologisk mång-
feld och att denna ges en samordnande roll i det internationella natur-
vårdsarbetet.
Riksdagens beslut om livsmedelspolitiken år 1990 innebar en förändring
av grunddragen i denna politik, vilka varit i huvudsak oförändrade
sedan flera decennier tillbaka. Beslutet innebar att prisstödets roll
tonades ned som medel för att uppnå de livsmedelpolitiska målen medan
direkta medel for att nå mål för miljö, landskapsvård, regional för-
delning och beredskap förstärktes. Gränsskyddet for jordbruket skulle
bibehållas medan den interna marknadsregleringen stegvis skulle av-
vecklas.
Syftena med reformen av livsmedelspolitiken var bl.a. att minska
jordbrukets miljöbelastning, att åstadkomma ett mer varierat odlings-
landskap och en ökad genetisk mångfeld och att bevara odlingsland-
skapets natur- och kulturvärden.
Utvärderingen av den tidigare politiken visade dels på det positiva
miljö- och naturvårdsvärde som jordbruket har, men också att politiken
orsakat betydande miljöproblem. Strukturförändringarna i jordbruket
under främst efterkrigstiden innebar en minskad mångfeld av natur-
miljöer i odlingslandskapet. Detta har förändrat såväl landskapsbild som
flora och feuna vilket bl.a. medfört en utarmning av den genetiska
Prop. 1993/94:30
Bilaga 1
variationen. Användningen av bekämpningsmedel har också haft negati-
va effekter på floran och faunan, t.ex. genom att de djur som i sin
livscykel är beroende av ogräset får sämre tillgång till föda när kemiska
medel sätts in. Effekter av bekämpningsmedel har påvisats hos en rad
organismer, som inte är avsedda att bekämpas, både i och utanför
åkern.
Naturvårdsverket har regeringens uppdrag att i samråd med
Jordbruksverket och Riksantikvarieämbetet fortlöpande följa och ut-
värdera miljöeffekterna av den livsmedelspolitiska reformen. En första
rapport har överlämnats till regeringen under hösten 1992.
Chefen för Jordbruksdepartementet tillsatte år 1991 den s.k. Omställ-
ningskommissionen, vilken enligt sina direktiv (dir. 1991:97) skall
förbereda avstämning av besluten i 1990 års livsmedelspolitiska reform
mot EG:s motsvarande politik. Avstämningen skall ske efter det att EG
har lagt fast principerna för sin kommande jordbrukspolitik. Kommis-
sionen skall beakta effekter och faktorer som inte var kända eller förut-
sedda vid tidpunkten för 1990 års livsmedelspolitiska beslut. I första
hand skall effekterna av ett svenskt medlemskap i EG bedömas. En
avstämning skall också göras av besluten i 1990 års livsmedelspolitiska
reform avseende mål och medel för att bevara ett öppet och levande
odlingslandskap samt i anslutning därtill pröva frågan om arealersätt-
ning som en metod att bevara öppna landskap.
Prop. 1993/94:30
Bilaga 1
60
3.5.1 Miljöeffekterna av det livsmedelspolitiska beslutet
Prop. 1993/94:30
Bilaga 1
Min bedömning: Den hittillsvarande utvärderingen av det livsme-
delspolitiska beslutet visar att det finns ett fortsatt behov av ett sys-
tem för ersättning för aktivt brukande som bevarar odlingslandska-
pets natur- och kulturmiljö värden.
Fortsatta insatser inom miljöskyddsområdet är också påkallade.
Skälen för min bedömning:
Odlingslandskapet
En första utvärdering av miljöeffekterna av den livsmedelspolitiska
reformen har genomförts av Naturvårdsverket i samråd med Jordbruks-
verket och Riksantikvarieämbetet.
Naturvårdsverket har också bedömt effekterna ur klimatsynpunkt av
jordbrukets omställning.
Resultaten visar att mycket få aktiva åtgärder hittills har vidtagits för
att varaktigt ställa om marken till annan användning än livsmedelspro-
duktion. De arealer som anmälts for s.k. omställningsstöd, dvs. ersätt-
ning för att varaktigt ta mark ur livsmedelsproduktion, är koncentrerade
huvudsakligen till Svealands slättbygder och Götalands norra slättbyg-
der. Enligt en enkätundersökning som genomförts av Jordbruksverket
planeras inga ur landskapssynpunkt betydande åtgärder för den över-
vägande delen av den mark som anmälts till omställning. Endast på
drygt en tiondel av arealen förbereddes skogs- eller energiskogsplante-
ring.
Utvärderingen visar att anläggningsstöd för bl.a. lövskog, ädel-
lövskog, energiskog eller våtmark har lämnats i huvudsak i vissa kon-
centrerade områden i södra och mellersta Sverige och de landskapliga
effekterna av detta stöd har alltså inte fatt särskilt stor spridning. T.ex.
anmäldes 1991 drygt 30 000 ha åkermark för plantering under 1991-
1996 med lövskog varav Malmöhus län svarade för 45 % av denna
areal, Östergötland 10 % och övriga län sammanlagt 45 %. Den faktis-
ka planteringen har dock hittills endast uppgått till ca 6 % av den an-
mälda arealen.
Det betonas i rapporten att anmälningplikten för nedläggning av jord-
bruksmark endast mycket ofullständigt fångar upp den passiva nedlägg-
ningen (igenväxningen) och att det därför finns anledning att befara att
större delen av den faktiska nedläggningen, främst betesmark, inte
kommer till länsstyrelsens kännedom.
Ett aktivt brukande med betesdjur är en förutsättning för bevarande av
de marker som har stor artrikedom och som representerar en viktig del
av den biologiska mångfelden. I rapporten betonas att om betesdjuren i
framtiden skulle komma att omfördelas från naturbetesmarkema till bete
på åker, till följd av att åkermark blivit föremål för omställning, skulle
detta leda till förluster av biologiska och kulturella värden.
61
Det nya systemet för landskapsvårdande åtgärder som tillkom i sam-
band med det livsmedelspolitiska beslutet, i syfte att bevara odlings-
landskap med fastlagda natur- och kulturmiljövärden av nationellt intres-
se, omfattade den 30 juni 1993 ca 266 000 hektar åker och betesmark.
Länsstyrelserna har ansvar för tecknande av avtal med brukarna av
marken och som underlag har tagits fram länsvisa bevarandeprogram
som anger vilka områden som är särskilt viktiga att bevara från natur-
och kulturmiljösynpunkt. Avtalen anger bl.a. skötselvillkor och ersätt-
ningsnivåer. Ersättningen för skötsel varierar mellan olika markslag
men ligger genomsnittligt på ca 700 kronor per hektar.
Ersättning lämnas också för bevarande av de mest värdefulla slåtter-
och betesmarkerna (Naturvårdsåtgärder i odlingslandskapet, NOLA).
Systemet omfattar för närvarande ca 45 600 hektar varav större delen
utgörs av naturbetesmarker. Ersättningsnivåerna varierar mellan olika
markslag och delar av landet men ligger inom intervallet 600-4 000
kronor per hektar.
Naturvårdsverket bedömer i sin klimatrapport att omställningen av
jordbruket med en övergång till extensivt bete, odling av energigrödor
och energiskog samt ökad skogsodling sammantaget medför en minsk-
ning av koldioxidemissionema jämfört med den nuvarande markanvänd-
ningen. Den planerade minskningen av nötkreatur medför minskade
utsläpp av metan, som även utgör en viktig drivhusgas. Den samman-
tagna effekten av jordbrukets omställning bedöms leda till en mindre
påverkan på klimatet. Därtill kommer möjligheterna att använda över-
skottsarealen till energiodling, vilket medför att användningen av fossila
bränslen kan minska.
Miljöskydd
Miljömålet för jordbruket innebär att kväveläckaget från jordbruket
skall halveras mellan åren 1985 och 1995 och att fosforförlustema skall
minskas väsentligt. Målet för åtgärdsprogrammet för bekämpningsmedel
är att eliminera häl so- och miljöriskerna vid användning av bekämp-
ningsmedel samt att halvera användningen fram till strax efter mitten på
nittiotalet. En halvering av förbrukningen har redan uppnåtts till år 1990
jämfört med åren 1981-1985.
Användningen av handelsgödsel har minskat sedan slutet av 1980-talet
och fram till år 1992 hade förbrukningen reducerats med 20 % jämfört
med 1986. Orsaken är dels att den odlade arealen minskat, dels att
intensiteten reducerats. Jordbruksverket bedömer att de åtgärder som
vidtas för att minska kväveläckaget i kombination med effekterna av
minskad intensitet i odlingen och omställningen kommer att leda till i
det närmaste en halvering av kväveförlustema. Beträffande bekämp-
ningsmedlen finns det tecken på ytterligare minskning av förbrukningen,
men försäljningen varierar betydligt mellan åren. Vissa kulturer, t.ex.
potatis, står för en stor del av användningen av bekämpningsmedel och
insatserna för att begränsa förbrukningen där är särskilt angelägna.
Dessa miljöåtgärder ingår i pågående program som fortsätter och
utvecklas i den takt som ny kunskap framkommer. Ett uppfÖljningsin-
Prop. 1993/94:30
Bilaga 1
strument för växtnäringsläckage och bekämpningsmedelsrester i vatten,
Jordbrukets recipientkontroll (JRK) är under vidareutveckling och ingår
i den samlade miljöövervakningen.
Myndigheternas utvärdering av det livsmedelspolitiska beslutets mil-
jöeffekter visar inte på några drastiska förändringar i landskapet som en
effekt av reformen. Utvärderingen visar dock på vissa tecken som tyder
på en större passiv nedläggning av åker och betesmark än som hittills
observerats. Anmälningar om nedläggning av mark sker inte alltid till
länsstyrelsen såsom föreskrivits, vilket innebär att denna förändring i
odlingslandskapet inte fångas upp i statistiken. För att öka kunskaperna
om de natur- och kulturvärden som är förenade med odlingslandskapet
bör dels informationsinsatserna till lantbrukarna ökas, dels behös ett
fortsatt stöd i form av såväl landskapsvårds- som NOLA-ersättning för
skötseln av dessa värdefulla områden.
Fortsatta insatser inom miljöskyddsområdet anser jag också påkallade.
Programmen för minskning av bekämpningsmedelsanvändningen och för
reduktion av närsaltläckaget ligger fast.
3.5.2 Naturvårds- och miljöfrågor i svensk jordbrukspolitik inför
EG
Prop. 1993/94:30
Bilaga 1
Min bedömning: Ett svenskt miljöstödssystem anpassat till EG:s
regelverk bör snarast utarbetas, inkluderande bl.a. stöd till s.k. alter-
nativodling.
Skälen för min bedömning: Omställningskommissionen har i april
1993 lämnat sitt tredje betänkande (SOU 1993:33) Åtgärder för att
förbereda Sveriges jordbruk och livsmedelsindustri för EG, där bl.a.
frågan om mål och medel for att bevara ett öppet och levande kultur-
landskap behandlas.
Kommissionen konstaterar att det enligt hittills gjorda utvärderingar
av miljöeffekterna av den livsmedelspolitiska reformen inte pågår någon
nämnvärd nedläggning av jordbruksmark och att skogsplantering på
åkermark är obetydlig. Trots befarade minskningar i antalet nötkreatur
som en följd av reformen har antalet djur ökat med 60 000. En ökning
av antalet nötkreatur har skett i landets skogs- och mellanbygder, om än
i mindre omfattning än i slättbyggden.
Kommissionen redovisar de stöd inom EG som har relevans för möj-
ligheterna att bevara det öppna landskapet, bl.a. arealstöd. Genom
reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken (CAP) omvandlas
jordbruksstödet i huvudsak från prisstöd till inkomststöd i form av
arealbidrag. Arealbidrag lämnas för i princip all odling av jordbruks-
grödor utom vallodling. Krav på att viss areal ligger i träda gäller vid
större företag. Arealbidrag lämnas även för träda. Särskilt stöd till
jordbruket i mindre gynnade områden (Less Favoured Areas) kan läm-
nas i form av arealbidrag.
63
I kommissionens betänkande redovisas vidare EG:s stöd for att bevara
odlingslandskapet och minska jordbrukets miljöbelastning samt att min-
ska överskottsproduktionen. Stöd kan lämnas bl.a. för åtgärder som
minskar användningen av handelsgödsel och bekämpningsmedel, inför-
ande av ekologiska odlingsmetoder, extensifiering av växtodlingen eller
bevarande av odlingslandskapet. Stöd kan också lämnas för att bevara
utrotningshotade husdjurraser m.m. Varje medlemsland skall inom de
angivna ramarna utforma nationella program som skall godkännas av
EG-kommissionen innan de tillämpas. Stödet lämnas genom avtal med
jordbrukare och delfinansieras upp till en given nivå av EG:s garanti-
fond. Medlemsländerna har rätt att ge högre ersättning än de i direktivet
angivna, under förutsättning att det inte har en snedvridande effekt på
konkurrensförhållandena.
Kommissionen tar även upp vissa förslag till arealstöd i Sverige, bl.a.
Naturskyddsföreningens förslag till värdedifferentierad arealersättning
för jordbruksmark. Utgångspunkten är här att lantbrukaren skall ersättas
för de kollektiva nyttigheter som produceras i form av öppet, biotop-
och artrikt landskap m.m. Ett förslag från länsförbunden inom Lant-
brukarnas riksförbund i södra Sveriges skogs- och mellanbygder om
arealersättning till företag med mjölk- och köttproduktion redovisas
också. Förslaget innebär att ett stödområde för jordbruket i dessa om-
råden inrättas och att generell arealersättning lämnas för företag med
grovfoderkonsumerande djur i syfte att bevara odlingslandskapet.
Kommissionen konstaterar beträffande möjligheterna att nå målet om
ett rikt och varierat odlingslandskap att detta i grunden beror av konkur-
renskraften för vegetabilieproduktionen och för mjölk-, nötkötts- och
fårproduktionen (betande djur). Därtill kommer de möjligheter det
allmänna har att i särskild ordning betala för produktionen av vissa
värden i odlingslandskapet såsom natur- och kulturvärden och biologisk
mångfald. Kommissionen framhåller att utvärderingen av miljöeffekter-
na av det livsmedelspolitiska beslutet visar att det inte pågår någon
nämnvärd nedläggning av jordbruksmark, att antalet nötkreatur ökar och
att landskapsvårdsprogrammet det närmaste året kommer att nå full
omfattning. Mot den bakgrunden konstaterar kommissionen att odlings-
landskapet och dess värden inte hotas av den anpassning av jordbruket
som krävs fram till ett eventuellt medlemsskap 1995. I avvaktan på att
stödet ersätts av EG:s kompletterande miljöåtgärder anser inte kommi-
sionen att några förändringar av den nuvarande landskapsvårdsersätt-
ningen och NOLA-stödet bör göras och att resurserna till landskaps-
vårdsersättning bör hållas minst oförändrade för tiden fram till år 1995.
Det konstateras vidare i betänkandet att de pågående EG-fÖrhand-
lingama rör flera grundvillkor av största betydelse för det svenska
odlingslandskapet såsom kvoter för olika vegetabilieprodukter och för
produktion av mjölk, nötkött och får. Vidare avgörs i förhandlingarna
stödet till jordbruket i norra Sverige och vilka områden i södra Sverige
som skall klassas som mindre gynnade och därmed kan komma i åt-
njutande av särskilda stöd. Kommissionen bedömer att konkurrenskraf-
ten i dessa produktionsgrenar blir god varför kvoternas storlek blir
avgörande för produktionens omfattning. Vidare bedömer kommissionen
Prop. 1993/94:30
Bilaga 1
att anpassningen till EG:s jordbrukspolitik inte kommer att påverka
möjligheterna att nå målen om minskat kväveläckage och minskad
bekämpningsmedelsanvändning. Intensiteten i växtodlingen bedöms inte
öka eftersom de höjda intäkterna härrör från arealbidrag och inte från
höjda produktpriser. Stöd för olika miljöfrämjande åtgärder kan ges för
att minska intensitet och miljöbelastning i jordbruket.
Kommissionen anför beträffande arealersättning som metod att bevara
öppna landskap att arealersättning tillämpas i mycket stor omfattning i
EG och att Sverige som framtida medlem har mycket stora möjligheter
att använda sig av detta som medel för att bevara öppna landskap. Det
är därvid av största betydelse att skogs- och mellanbygderna bli klassa-
de som mindre gynnade områden, s.k. Less Favoured Areas och att
jordbruket i norra Sverige erhåller särskilt stöd. Mot denna bakgrund
anser kommissionen att arealersättning både i Sverige och EG är en
etablerad metod att bevara öppna landskap och finner inte anledning att
föreslå nya former för arealersättning under tiden fram till ett svenskt
medlemskap i EG.
Kommissionen framhåller att det är angeläget att arbete snarast påbör-
jas med att utreda hur stöden för bevarande av odlingslandskapet och
den biologiska mångfelden och kulturvärdena i detta landskap skall
utformas inom ramen for EG:s kompletterande miljöåtgärder. Ett sådant
program bör samordnas med stöden till jordbruket i norra Sverige och
till de mindre gynnade områdena i södra och mellersta Sverige.
Jag har redan tidigare (prop. 1992/93:100 bil. 15) gjort den bedöm-
ningen att ett ersättningssystem av typ landskapsvårdsersättningen kom-
mer att bli nödvändigt i händelse av ett svenskt EG-medlemskap. Lik-
nande system finns i EG och dessa är obligatoriska inslag i den gemen-
samma jordbrukspolitiken. Den exakta utformningen av det framtida
systemet for landskapsvård m.m., liksom resursbehov och finansiering
får bedömas mot bakgrund av de nationella naturvårdsmålen och ovan-
stående fektorer. Regeringen avser att utreda frågan om hur ett svenskt
miljöstöd, inklusive stöd till s.k. ekologisk odling, skall anpassas till
EG:s regelverk. I det sammanhanget kommer också övriga stöd till
jordbruket att bedömas samlat med miljöstöden, i syfte att uppnå bästa
möjliga miljömässiga effekt av den svenska jordbrukspolitiken vid ett
eventuellt svenskt medlemskap i EG. Jag har i dessa frågor samrått med
jordbruksministern.
Prop. 1993/94:30
Bilaga 1
3.5.3 Genresursbevarande i jordbruket
Min bedömning: Särskilda bevarandeplaner för samtliga svenska
lantsorter och husdjursraser bör upprättas. Resurser bör anvisas till
stöd för uppbyggnaden av Nordens Ark.
Skälen för min bedömning: Ett organiserat bevarande av växt- och
husdjursgenetiska resurser är en förutsättning för att kommande genera-
tioner skall kunna förädla växter och djur för att möta nya behov. Vi
5 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 30
vet inte nu vilka krav som i framtiden kan komma att ställas på jord-
brukets kulturväxter och djur. Sannolikt kommer t.ex. i fråga om väx-
terna att ställas ökade krav på att de kan ingå i ett mer miljö vänligt
odlingssystem och att kvalitets- och resistensegenskapema skall förbätt-
ras. Klimatförändringar kan kräva anpassningar till nya odlingsförhål-
landen. Det är därför nödvändigt att bevara dessa oersättliga resurser
för framtiden.
De växtgenetiska resurserna omfattar alla våra kulturväxter och en
stor del av deras vilda släktingar, vilka ofta har värdefulla egenskaper
för förädling av kulturväxterna. Den nya gentekniken gör dessutom att
en allt större del av den biologiska mångfalden kan betraktas som en
resurs i växtförädlingen, dvs. av omedelbart eller potentiellt värde för
människan. I modernt jordbruk används ett fåtal växtsorter, vilka är
starkt förädlade med en smal genetisk bas till skillnad från de många
lantsorter som användes tidigare och som har betydligt större genetisk
variation. Effekten av den snäva genetisk bakgrunden kan bli att vissa
sorter slås ut helt av växtsjukdomar. Växtförädlare har fått gå tillbaka
till äldre material eller närbesläktade vilda arter för att hitta anlag för
motståndskraft mot sjukdomar. Det är i sådana fell nödvändigt att ha
tillgång till det genetiska materialet.
Bevarande av genetiskt material sker bl.a. i genbanker över hela
världen. De viktigaste uppgifterna för genbankerna är att samla in,
lagra, dokumentera, utvärdera och utbyta genetiskt material av de od-
lade och vilda växterna.
I Sverige arbetar ett flertal institutioner med bevarande av genetiska
resurser på växt- och husdjursområdet. Nordiska Genbanken är ett
centrum för bevarande och användning av växtgenetiska resurser i de
nordiska länderna. Nordiska Genbanken arbetar med att bevara och
dokumentera den genetiska variationen i nordiskt material av växtarter,
bl.a. i frölager i Sverige och på Svalbard. Den information om materia-
lets egenskaper som finns lagrad i institutionens databaser är fritt till-
gänglig och information från andra genbanker kan förmedlas via Nor-
diska Genbanken. Även vissa odlarföreningar gör värdefulla insatser för
att bevara kulturväxter, t.ex. Föreningen Sesam.
Gamla lokalsorter av frukt och potatis har ett särskilt kulturhistoriskt
värde. Här samarbetar Nordiska Genbanken med bl.a. Nordiska museet,
Julita Gård och olika hembygdsföreningar för att exempelvis bevara
gamla fruktsorter i sortsamlingar i fält. För att öka konkurrenskraften
för nordisk växtförädling arbetar Nordiska Genbanken även för att
stimulera nordiskt samarbete och för närvarande prioriteras bl.a. an-
vändning av bioteknik och datateknik inom växtförädlingen. Hög priori-
tet ges även åt projekt som syftar till ett miljövänligare jordbruk, t.ex.
resistensförädling och studier av möjligheterna att via växtförädling
minska kväveförluster från odlingsmark till den omgivande miljön.
Arbetet med bevarande av det genetiska materialet på husdjursom-
rådet bedrivs i huvudsak inom de avelsföreningar som finns för ett
flertal raser.
Ansvaret på myndighetsnivå har åvilat Lantbruksstyrelsen och sede-
mera Statens jordbruksverk. En rådgivande nämnd, Genbanksnämnden
Prop. 1993/94:30
Bilaga 1
för husdjur, finns knuten till Jordbruksverket. Arbetet inom myndig- Prop. 1993/94:30
heten och nämnden har haft till uppgift att initiera och följa upp inven- Bilaga 1
teringar av de husdjursraser som är aktuella för bevarandeinsatser, att
biträda vid upprättande av avelsplaner samt att bistå med information
och rådgivning i genbanksfrågor. Arbetet under senare år har framför
allt varit inriktat på besiktningar, inventeringar och upprättande av
avelsplaner för ett flertal raser samt framtagande av informationsmateri-
al.
Bland de raser som ansetts unika för Sverige och som därför bör ingå
i ett bevarandeprogram ingår t.ex. fjällkon och rödkullan vilka är kora-
ser som funnits i vårt land under lång tid. Antalet fjällkor har sjunkit
kontinuerligt på grund av ökande konkurrens från mer högavkastande
raser. Man har dessutom korsat den med andra raser och resultatet har
blivit att populationen minskat kraftigt och nu beräknas bestå av 300-
400 kor. En särskild avelsplan för flera generationer framåt skall nu
läggas upp och Genbanksnämnden kontrollerar hur infryst sperma an-
vänds. Bland övriga husdjursraser som är föremål för särskilda bevaran-
deinsatser kan märkas fårraser som gutefår, ryafår samt flera raser av
gås, anka samt svensk dvärghöna, gotlandskanin och det nordiska biet.
Dessutom finns vissa raser som är unika for Sverige men vilkas fort-
levnad för närvarande inte är hotad, t.ex. den nordsvenska hästen,
gotlandsrusset, pälsfåret och den svenska lantrasgeten.
Fjällkon är en svensk lantras.
På husdjursområdet finns ett nordiskt genbanks samarbete under en led-
ningsgrupp med representanter från vaije nordiskt land. Det egentliga
bevarandearbetet bedrivs och finansieras av vaije enskilt land. Sedan
april 1991 finns dessutom vid Norges Lantbrukshögskola en nordisk
67
informationscentral för insamling och lagring av upplysningar om gene-
tiska resurser hos nordiska husdjur.
Även fristående organisationer, såsom avelsforeningar, Världsnatur-
fonden, Naturskyddsföreningen och Nordens Ark, bedriver ett betydel-
sefullt artbevarandearbete på husdjursområdet. Världsnaturfonden tillhör
de som satsat mest resurser på husdjursrasers bevarande under senare
år. Nordens Ark är en stiftelse som vid sin anläggning vid Äby Säteri i
Sotenäs kommun bedriver avelsarbete for att söka rädda och bevara
utrotningshotade svenska och utländska djurarter. Verksamheten är
nyligen startad och intar med sina internationella dimensioner en sär-
ställning bland verksamheter med denna inriktning i Sverige och är en
av två sådana anläggningar i Europa. Jag anser det viktigt att denna
verksamhet ges en god start och bedömer därför att resurser bör av-
sättas som en engångsanvisning till stöd för uppbyggnaden av verksam-
heten. Inom kort bör den publika delen av verksamheten kunna genere-
ra tillräckligt med intäkter.
Enligt min bedömning bedrivs redan i dag ett omfattande arbete av
stor betydelse för bevarande av den genetiska mångfelden i jordbruket.
Jag anser dock att bevarandeplaner bör upprättas för alla arter av hus-
djur och lantraser för vilka Sverige kan anses ha ett särskilt ansvar. Den
pågående landstudien om biologisk mångfeld får visa om ytterligare
insatser behövs för att Sverige skall uppfylla sina förpliktelser under
konventionen om biologisk mångfeld.
Min bedömning: Formerna for att långsiktigt bevara och utveckla
grönområden i eller i anslutning till städer och tätorter behöver ut-
redas liksom åtgärder för att främja nya arbetssätt och samverkans-
former i fråga om förvaltning och skötsel av parker och grönom-
råden. Utredningen om en översyn av plan- och bygglagen (Dir.
1992:104) bör därför ges tilläggsdirektiv med denna innebörd.
Skälen för min bedömning: Tillgång till en rik och varierad natur är
en grundläggande fektor för människors fysiska och psykiska välbe-
finnande. Särskilt för boende i tätorter, som utgör 86 % av Sveriges
befolkning, är natur- och grönområden i och i anslutning till den bygg-
da miljön av avgörande betydelse för en god livsmiljö. Natur- och
grönområden är grundläggande inte enbart med hänsyn till behoven för
rekreation och friluftsliv, utan även för att ge dagliga naturupplevelser
och berika vardagsmiljön. Under senare år har vi alltmer uppmärksam-
mats på hälsoaspektema i fråga om parker och grönområden. Stora
grupper av tätortsbefolkningen - inte minst barn och äldre - är helt
beroende av vardagskontakt med natur i eller i omedelbar anslutning till
bostadsområdet. Vardagskontakt med grönområden ökar förståelsen för
naturens kretslopp och därmed även for en omställning av hela samhäl-
let.
Prop. 1993/94:30
Bilaga 1
68
I detta sammanhang bör även grönområdenas betydelse för livsmiljön
i tätorterna från andra aspekter framhållas. Parker och grönområden är
ofta bärare av kulturhistoriska värden och bidrar till att ge städerna
identitet och karaktär. Träd, växter och grönområden har också viktiga
funktioner för miljösituationen i tätorterna, bl.a. genom att förbättra
klimat och luftkvalitet och ingå i stadens tekniska försöijningssystem,
t.ex. i dagvattenhanteringen.
Våra städer och tätorter rymmer ofta en unik flora och fauna, som i
väsentliga avseenden skiljer sig från omgivande landsbygdsområden. En
förutsättning för den biologiska mångfelden i tätorterna är en rik till-
gång till natur- och grönområden. Dessa bör innehålla såväl träd, bus-
kar och annan vegetation i den byggda närmiljön som grönområden och
parker i nära anslutning till bostads- och arbetsområden och större
natur- och strövområden i tätorternas omedelbara närhet. Den byggda
miljön - bebyggelse, trafikleder och andra anläggningar - påverkar
emellertid omgivande natur på flera sätt.
Det är allvarligt att utbyggnaden i våra tätorter alltmer tagit i anspråk
parker, grönområden och annan obebyggd mark. Under de senaste
tjugo åren har den obebyggda markens andel av tätorterna minskat från
nästan 45 % till 38 % (jfr. prop. 1992/93:100, bil. 15). Störst har
minskningen varit tätorter med mer än 10 000 invånare. Boverket och
Naturvårdsverket har på regeringens uppdrag bl.a. behandlat frågor om
grönområden och förutsättningarna för biologisk mångfeld i våra tre
storstadsområden (Storstadsuppdraget, Boverket 1992 samt Storstäder-
nas miljö, Naturvårdsverkets rapport 4 159). Verken anser bl.a. att den
planerade expansionen i storstadsområdena riskerar att påverka den
biologiska mångfelden och minska grönområdena. Också i övriga städer
och tätorter finns det risk för att utvecklingen av bebyggelse m.m.
kommer i konflikt med önskemålen om att bevara biologisk mångfeld.
En grundläggande förutsättning för att bevara och utveckla den biolo-
giska mångfelden i tätorter är att slå vakt om en variationsrikedom i
fråga om grönområden, säkerställa gröna stråk och förstärka sambanden
mellan olika sorters grönområden såväl inom som utanför tätorterna. En
förutseende samhällsplanering kan i hög grad medverka till att skydda
och utveckla den biologiska mångfelden och att förebygga skador i
naturmiljön. Den kommunala fysiska planeringen kan ge ökade kun-
skaper om naturvärden och om ekologiska förutsättningar samt underlag
i fråga om lokalisering eller utformning av bebyggelse som tar hänsyn
till den biologiska mångfelden och skilda kulturvärden. En möjlighet,
som alltför ofta förbises, är att utnyttja grönområden och vattenytor för
att anpassa tekniska försöijningssystem till naturens kretslopp eller att
utveckla nya grönområden i den byggda miljön. Boverket och Natur-
vårdsverket betonar i sina rapporter att kommunerna behöver samverka
i planeringen för att kunna säkerställa större, sammanhängande grönom-
råden och ta nödvändig hänsyn till natur- och kulturvärden. Verken
anser vidare att kommunernas planering av bebyggelseutvecklingen
behöver samordnas med planeringen av trafikleder och av den över-
gripande infrastrukturen.
Prop. 1993/94:30
Bilaga 1
6 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 30
De förebyggande planeringsinsatsema för tätorternas grönområden
behöver emellertid ofta kompletteras med åtgärder för bevarande och
säkerställande. Regler som ger stöd for att skydda och bevara grönom-
råden i tätorter finns i olika lagar. Ansvaret för planering och beslut om
byggande enligt plan- och bygglagen (1987:10), PBL, ligger i första
hand på kommunerna. Kommunerna har vidare ett grundläggande an-
svar för naturvårdsarbetet enligt naturvårdslagen. Lagen (1987:12)om
hushållning med naturresurser, NRL, ger övergripande utgångspunkter
för myndigheternas planering samt for beslut om mark- och vattenan-
vändningen. För begränsade områden, t.ex. parker med samlade kultur-
och naturvärden, kan i vissa fall bestämmelserna i lagen (1988:950) om
kulturminnen användas.
Bristerna i lagstiftningen för säkerställande och skydd av parker och
grönområden i tätorter har uppmärksammats i olika sammanhang under
senare år. Boverket och Naturvårdsverket har i sina storstadsuppdrag
pekat på generella brister i fråga om regler och styrmedel, bl.a. för
mellankommunal samverkan, för tätortsnära jord- och skogsbruk, ersätt-
ningsfrågor etc. Verken anser att det behövs ytterligare skyddsinstru-
ment for att långsiktigt säkra betydelsefulla delar av parker och stads-
nära grönområden. I miljöskyddskommitténs betänkande, Miljöbalk
(SOU 1993:27), behandlas bl.a. naturvårdslagens bestämmelser för
skydd och bevarande av den biologiska mångfelden. Kommittén lämnar
emellertid inga förslag som rör skydd och utveckling av grönområden i
eller i anslutning till tätorter. Frågan om möjligheterna att skydda cen-
trala parkområden har även aktualiserats för Haga-Brunnsvikenområdet
i Stockholms och Solna kommuner. Riksdagen har vid flera tillfällen
behandlat skyddet av Haga-Brunnsviken. Regeringen beslutade den 21
november 1991 med stöd av 6 kap. 2 § NRL att de bägge kommunerna
skall redovisa hur de i sin planering enligt plan- och bygglagen avser att
tillgodose naturvårdens, kulturminnesvårdens och friluftslivets intressen
i området. Kommunernas redovisning kan komma att ge underlag för ett
eventuellt ställningstagande till behovet av ändringar i lagstiftningen för
att skydda större, sammanhängande parkområden med samlade natur-,
kultur- och friluftslivsvärden.
Prop. 1993/94:30
Bilaga 1
Berguven häckar i Ekoparken i centrala Stockholm.
70
I detta sammanhang bör även betydelsen av forskning och metod-
utveckling om planering och säkerställande av tätorternas grönområden
betonas. Tillräckliga kunskaper och utvecklade metoder är naturligtvis
grundläggande för att företag, kommuner och myndigheter skall kunna
ta erforderlig hänsyn till önskemålen om en biologisk mångfeld i den
byggda miljön. Under senare år har omfettande forsknings- och utveck-
lingsinsatser i fråga om planering och förvaltning av städernas grönom-
råden bedrivits. Inte minst kommunerna har i samband med arbetet med
översiktsplaner enligt PBL utvecklat former för att på ett sammanhållet
och sektorsövergripande sätt säkerställa och utveckla grönområden i
tätorterna. Alltfler kommuner har byggt upp ekologisk kompetens och
förbättrat kunskaperna om ekologiska samband. Värdefulla forskningsin-
satser har genomförts, bl.a. med stöd av medel från Statens råd för -
byggforskning. Riksdagen har genom sitt ställningstagande till forsk-
ningspropositionen (prop. 1992/93:170, bet. 1992/93 :JoUl 8,
rskr,1992/93:398) beslutat anslå särskilda medel för forskning om grö-
nytor. Därigenom ges grund för att stödja forskning med inriktning på
sektorsövergripande frågor om planering och förvaltning av grönom-
råden i den byggda miljön. Också miljömyndigheterna medverkar till att
utveckla metoder för att stödja kommunernas arbete. Bl.a. kan nämnas
att Boverket i samarbete med Naturvårdsverket nyligen har inlett ett
projekt - "Stadens parker och grönområden".
Sammanfattningsvis anser jag att det finns behov av en belysning av
förutsättningarna för att skydda och utveckla parker och grönområden i
tätorter. Dessa områden kan hotas av såväl tätorternas utveckling som
av utbyggnaden av kommunikationsleder och andra trafikanläggningar.
För att slå vakt om livsmiljön för människor och djur och skydda såda-
na samlade kultur- och naturvärden som utgör en viktig del av städernas
karaktär behöver natur- och grönområden - den gröna strukturen - ges
en ökad tyngd i samhällsplaneringen. Åtgärder för att främja planering,
säkerställande och förvaltning av den gröna strukturen behöver samord-
nas och stärkas. Lagstiftningen är splittrad och inte ändamålsenlig i
arbetet för att främja bevarande och utveckling av grönområden i tätor-
terna. Det behövs en samlad bild av kunskapsläget som underlag för
bedömning av behovet av fortsatt utvecklingsarbete.
Bestämmelserna i plan- och bygglagen ger de grundläggande utgångs-
punkterna för kommunernas möjligheter att utveckla en strategi för
grönområden i tätorter. I utredningen om översyn av plan- och byggla-
gen (Dir. 1992:104) skall bl.a. övervägas hur miljöproblem kan före-
byggas och miljökvaliteter värnas i våra städer och tätorter. Med nuva-
rande direktiv kan utredningen emellertid inte förväntas ge en samlad
bild av hur de olika lagar som ger stöd för kommunernas planering och
säkerställande av grönområden kan förbättras. Bl.a. behöver hinder i
lagstiftningen för att underlätta mellankomunal samverkan belysas och
förslag till att stärka skyddsinstrumenten i olika lagar övervägas. Vidare
behöver formerna för förvaltning och skötsel av grönområden över-
vägas. Direktiven för utredningen avses därför inom kort kompletteras
i syfte att få en bred belysning av hur den biologiska mångfelden i
tätorter kan främjas.
Prop. 1993/94:30
Bilaga 1
Jag har i denna fråga samrått med statsrådet Thurdin.
Med hänvisning till vad jag nu anfört hemställer jag att regeringen
föreslår riksdagen att
1. anta förslaget till lag om ändring i naturvårdslagen (1964:822,
avsnitt 3.3),
2. godkänna den av mig föreslagna strategin för biologisk mångfeld
(avsnitt 2).
Vidare hemställer jag att regeringen bereder riksdagen tillfälle att ta
del av vad jag har anfört om
3. att etablera ett centrum samt att inrätta en kommitté för forskning
om biologisk mångfeld (avsnitt 2.6),
4. att genomföra en informationskampanj om biologisk mångfeld inom
jordbruksområdet (avsnitt 2.7),
5. att Sverige aktivt bör verka för ett protokoll om biosäkerhet under
konventionen om biologisk mångfeld (avsnitt 2.8),
6. att regler för miljökonsekvensbeskrivningar i jordbruket bör införas
(avsnitt 2.9),
7. att den riksomfattande våtmarksinventeringen slutförs genom in-
ventering av Norrbottens län (avsnitt 3.2),
8. att ett svenskt system for miljöstöd anpassat till EG:s regelverk
snarast bör utarbetas (avsnitt 3.5.2),
9. att bevarandeplaner för samtliga svenska lantraser och husdjurs-
raser upprättas (avsnitt 3.5.3).
Prop. 1993/94:30
Bilaga 1
72
Prop. 1993/94:30
Bilaga 1.1
Härigenom föreskrivs att det i naturvårdslagen (1964:822)* skall inför-
as en ny paragraf, 43 a §, av följande lydelse.
|
Nuvarande lydelse |
43 a § Föreslagen lydelse Regeringen får förordna att de |
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.
73
Lagen omtryckt 1991:641
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 23 september 1993
Föredragande: statsrådet Svensson
Prop. 1993/94:30
Bilaga 2
Som tidigare anförts denna dag av miljöministern har en konvention om
biologisk mångfeld undertecknats vid Förenta Nationernas konferens om
miljö och utveckling i Rio de Janeiro år 1992. Regeringen har i propo-
sitionen om godkännande av konventionen om biologisk mångfeld
(prop. 1992/93:227) föreslagit ett godkännande av konventionen. Kon-
ventionen innebär bl.a. åtganden att stödja utvecklingsländernas an-
strängningar att bevara och hållbart nyttja den biologiska mångfelden.
Konventionen kan enligt min bedömning komma att medföra väsentligt
förändrade förutsättningar och skapa nya möjligheter för delar av det
svenska biståndsarbetet och jag kommer att i det följande redogöra för
dessa förändrade förhållanden.
Den största biologiska mångfelden finns i utvecklingsländerna. De
tropiska skogarna och de marina ekosystemen med korallrev och mang-
roveträsk innehåller den största delen av världens djur- och växtarter.
74
Tropiska regnskogar tillhör de mest artrika ekosystemen på jorden.
Prop. 1993/94:30
Bilaga 2
Huvuddelen av jordens växtgenetiska resurser av betydelse för livsme-
delsproduktion och jordbruk återfinns också i u-landsregioner, inom
områden som hyser stor genetisk variation av grödor av stor betydelsen
for världens livsmedelsförsöijning (s.k. Vavilov-centra).
Denna rika mångfald är på många håll utsatt för allvarliga hot genom
utarmning och genetisk erosion. Bland orsakerna märks brister i ägan-
de- och nyttjanderättsstnikturer, som bl.a. kan leda till olämplig mark-
användning samt icke hållbart nyttjande av biologiska resurser, bl.a. i
skogsbruk, jordbruk och fiske.
De ekonomiska motiven för utvecklingsländerna att investera i en
bevarad biologisk mångfald har varit svaga. Mångfaldens betydelse for
ekosystemens funktion samt vikten och värdet av de ekologiska tjänster
som ekosystemen svarar för, är i stort sett okänd.
De genetiska resurserna har varit fritt tillgängliga. De har betraktats
som en offentligt tillgänglig resurs, en mänsklighetens gemensamma
arvedel. Konventionen om biologisk mångfeld innebär en förändring av
detta synsätt. Dess ikraftträdande skapar förutsättningar för framväxten
av ekonomiska incitament för u-ländema att bevara den biologiska
mångfelden. Det internationella flödet av genetiska resurser skall enligt
konventionen baseras på ömsesidigt överenskomna villkor. Dessa villkor
skall leda till en rimlig och rättvis fördelning av resultat och vinster
som uppstår av utnyttjandet av u-ländemas rika genresurser. Den biolo-
giska mångfalden kan härigenom bli en för u-ländema väsentlig och av
i-ländema efterfrågad tillgång av betydande ekonomiskt värde.
Utvecklingen av det kommersiella utnyttjandet av u-ländemas genetis-
ka resurser har hittills i första hand skett i i-ländema. Förädlingsvärdet
hos produkter baserade på genetiska resurser är betydande. Slutpro-
dukternas marknadsvärde är högt. Omfattningen av förädlingen och dess
ekonomiska värde har ökat till följd av den moderna bioteknikens fram-
växt. Bakom denna trend tigger också förstärkningar av det immaterial-
rättstiga skyddet, bl.a. patent, inom det biologiska området och då
särskilt för utvecklade genetiska resurser. Trenden kan förväntas fortsät-
ta i takt med bioteknikens utveckling och dess växande tillämpning i
industrin, i första hand läkemedelsindustrin, samt i industriell växtför-
ädling och utsädesproduktion. Det industriella utnyttjandet av biotekni-
ken bedöms allmänt kunna utvecklas till en mycket betydande industri-
sektor under de närmaste årtiondena.
U-ländema har under förhandlingarna om konventionen om biologisk
mångfald markerat sitt starka intresse av att bygga upp den egna kapaci-
teten att själva förädla de genetiska resurserna. De har framhållit att de
härigenom bäst kan öka sin andel av de resultat och vinster som ett
växande utnyttjande av deras genetiska resurser kan leda till. Ju högre
förädlingsvärde de själva kan skapa, desto förmånligare villkor kan de
uppnå vid förhandlingar om ersättning för överföringen av genetiska
resurser till i-ländema.
Tekniskt samarbete har mot denna bakgrund betonats i konventionen.
Stöd till tekniköverföring till u-ländema har framhållits som en väsentlig
uppgift for konventionens finansiella mekanism. Förslag om tekniskt
samarbete och tekniköverföring kan förväntas få en central plats i u-
ländemas utgångsbud inför bilaterala eller multilaterala förhandlingar
om villkor för överföring av genetiska resurser till i-ländema.
Landstudier om biologisk mångfald har genomförts i ett flertal u-
länder och Sverige har finansierat en sådan studie i Uganda (avsnitt
2.5). Landstudiearbetet fortsätter och studier kan förväntas genomföras
i de flesta u- och i-länder. Landstudiema redovisar kunskapsläget röran-
de den biologiska mångfelden, både vad gäller den vilda och den do-
mesticerade, samt hoten mot mångfelden. Studierna lägger grunden för
utveckling av nationella handlingsplaner eller program för bevarande av
biologisk mångfeld och ett hållbart nyttjande av de biologiska resurser-
na. Sverige har i den förberedande kommittén inför UNCED och inom
FAO tagit initiativ till att genomföra särskilda fördjupade landstudier
om de växtgenetiska resurserna av betydelse för livsmedelsproduktionen
och jordbruket. Dessa studier kommer att omfetta bl.a. insatser för
växtförädling och utsädesproduktion. De avses ingå som ett led i förbe-
redelserna för 1995 års konferens inom FAO:s ram om växtgenetiska
resurser och bidra till utvecklingen av nationella aktionsplaner på detta
område. Sverige har lämnat särskilt stöd till utvecklingsländernas förbe-
redelser inför konferensen.
De nationella handlingsplanerna blir huvudinstrumentet för u-länder-
nas arbete att uppfylla sina åtaganden enligt konventionen. I vilken
utsträckning de kommer att kunna uppfylla konventionens bestämmelser
Prop. 1993/94:30
Bilaga 2
kommer att bli beroende av resursflödet via konventionens finansiella
mekanism samt från bilateralt och multilateralt utvecklingssamarbete.
Det kommer också att vara avhängigt av utvecklingen av de ömsesidigt
överenskomna villkoren för överföring av u-ländemas genetiska resurser
till i-ländema i riktning mot en rättvis fördelning av resultat och vinster
av utnyttjandet av dessa resurser.
Kapaciteten att kartlägga, taxonomiskt beskriva, karakterisera, tek-
niskt vidareförädla, rättsligt skydda och marknadsföra de genetiska
resurserna måste byggas upp om dessa resursers fulla ekonomiska po-
tential skall kunna förverkligas. Detta bör gå hand i hand med en upp-
byggnad av kapaciteten att bevara den biologiska mångfelden och att
hållbart nyttja de biologiska resurserna. För att denna process skall bli
framgångsrik erfordras en aktiv involvering av lokalbefolkningar, in-
klusive urbefolkningar.
Åtgärder för bevarande och hållbart nyttjande med aktivt deltagande
av lokalbefolkningar måste sålunda kopplas till program for att öka den
egna andelen av resultat och vinster av nyttjandet av de genetiska resur-
serna. Tyngdpunkten i de samlade nationella programmen kommer att
bli beroende av de genetiska resursernas karaktär i landet.
I u-länder som förfogar över ett rikt genetiskt material av betydelse
för jordbruket och livsmedelsproduktionen blir kopplingen till växtför-
ädling och utsädesproduktion av central betydelse. Åtgärder för att
bevara jordbruksgrödornas vilda släktingar i genreservat i "naturliga"
ekosystem liksom bevarande av de genetiskt betydelsefulla lantrasema i
ett bevarandeinriktat självhushållningsjordbruk blir väsentliga. För att
dessa åtgärder skall bli framgångsrika erfordras kopplingar till och
satsningar på en lokalt förankrad växtförädling for att höja avkastningen
i självhushållningsjordbruket och på en förädling av elitsorter som i
ökande utsträckning bygger på de egna ekologiska regionernas genetiska
material. Detta kommer att påverka karaktären och inriktning av det
genetiska material som behöver hållas i nationella och regionala gen-
banker i u-landsregionema.
Den biologiska mångfeld som i huvudsak återfinns i u-länder med
extremt artrika ekosystem är av särskilt intresse for läkemedelsindustrin
och annan industri som bygger sin verksamhet på den moderna biotek-
niken. Åtgärderna för att bevara och vidareförädla genetiska resurser av
intresse for bioteknikindustrin och läkemedelsindustrin skiljer sig i
betydande avseende från dem som vidtas för att bevara den biologiska
mångfeld som är av intresse för jordbruk och livsmedelsproduktion.
Kravet på taxonomisk expertis för kartläggning och beskrivning av den
biologiska mångfelden är betydligt större. U-ländemas kapacitet på detta
viktiga område kan förstärkas genom utbildning av s.k. parataxonomis-
ter, dvs. snabbutbildade taxonomister utan formell akademisk träning,
inom ramen för nationella program för "prospektering" av biologiska
resurser. I ett inledningsskede torde dock insatser av taxonomisk ex-
pertis från i-ländema i betydande omfattning erfordras. Genom de nya
förutsättningar för ekonomiskt utnyttjande av genetiska resurser som
skapats, bl.a. av konventionen, får det taxonomiska arbetet en ekono-
misk dimension. En analogi kan göras till de taxonomiska insatser i
Prop. 1993/94:30
Bilaga 2
Sverige och internationellt som på 1700-talet gjordes av Carl von Linné Prop. 1993/94:30
och hans lärljungar i syfte att kartlägga organismer av potentiellt ekono- Bilaga 2
miskt värde.
Carl von Linné (1707-1778).
Prospekteringsprogram kan utvecklas till att innefatta aktiviteter for
förädling och vidareutveckling samt marknadsföring av de genetiska
resurserna. Det första ledet i förädlingsarbetet, efter den taxonomiska
beskrivningen, utgörs av en karakterisering av resurserna. Denna kan
vara av ekologisk såväl som kemisk art. Den kan bygga på lokalbe-
folkningars kunskaper och inte minst på erfarenheter och kunnande hos
ursprungsbefolkningen som i hög grad nyttjar de "naturliga" ekosyste-
mens genetiska resurser. Detta inkluderar bl.a. omfattande etnofarmako-
logiska kunskaper om traditionell medicinsk användning i den s.k.
folkmedicinen. Vaije nytt lager information om de genetiska resurserna
som karakteriseringsprocessen tillför innebär en förädling som ökar
marknadsvärdet. Karakteriseringen kan också ske i kemiska laboratori-
er.
De följande leden i växtförädlingsprocessen kan innebära utveckling
av medicinska produkter med hjälp av bioteknik. Prospekteringen av de
biologiska resurserna kopplas härigenom till den nationella politiken på
bioteknikområdet.
Bevarandet av de genetiska resurserna kan ske i särskilda genreservat
underkastade områdesskydd. Det kan också kopplas till ett hållbart
nyttjande av skogen som är förenligt med bevarande av den biologiska
mångfalden. Mobiliseringen av lokalbefolkningen är lika väsentligt på
78
detta område som inom den jordbruksanknutna biologiska mångfelden, Prop. 1993/94:30
vad avser såväl hållbart nyttjande som parataxonomiskt arbete och Bilaga 2
karakteri se ringsinsatser.
Costa Rica är ett föregångsland vad gäller prospektering av biologisk
mångfeld. Dess nationella institut för biologisk mångfeld (INBio) är
pionjärer på området. De arbetar med att dokumentera Costa Ricas
djur-och växtvärld, samt söker utveckla nya, innovativa vägar att utnytt-
ja den biologiska mångfelden på ett hållbart sätt. Verksamheten erhåller
ekonomiskt stöd från SIDA.
INBio :s verksamhet äe tt exempel som visar på ett framtida behov av
regionalt och globalt samarbete med andra artrika u-länder för mark-
nadsföring, bl.a. genom sammankoppling av nationella register över den
biologiska mångfelden, juridiskt samarbete i de viktiga och komplicera-
de immaterialrättsliga frågorna samt tekniskt samarbete för att följa den
internationella utvecklingen inom bioteknikområdet i syfte att ge under-
lag dels för prioriteringar i det tids- och arbetskrävande taxonomiska
arbetet, dels för teknikvärdering inom bioteknikområdet. En sådan
teknikvärdering kan vara värdefull för att tekniköverföring till u-län-
dema skall bli framgångsrik. Samarbete kan också innefatta utveckling
av modellavtal och stöd till förhandlingar med de ofta mycket stora
avnämarföretagen, i första hand den transnationella läkemedelsindustrin.
En viktig fråga för internationellt samarbete mellan genrika u-länder
gäller fördelning av resultat och vinster av utnyttjandet av genetiska
resurser som insamlats i två eller flera u-länder.
U-ländemas ansträngningar att bevara den biologiska mångfelden
måste ske i samklang med strävandena till en ekonomiska och social
utveckling som kan försörja ländernas innevånare. Naturresurserna bör
brukas på ett sådant sätt att den biologiska mångfelden inte reduceras
eller att ekosystemens funktion hotas. Det ställer krav på i synnerhet
utvecklingen av de areella näringarna som idag på många håll i u-län-
dema utarmar den biologiska mångfelden. Introduktionen av nya ut-
säden och produktionsmetoder som kräver insats av stora mängder
kemikalier, energi och sötvatten leder till en utslagning av de lokala
lantsorter som är väl anpassade till den lokala ekosystemen. Storskaliga
skogsavverkningar eliminerar på ett oåterkalleligt sätt väldiga biologiska
och genetiska resurser. Utnyttjandet av de kustområden inom vilka ett
växande antal människor finner sin bäring hotad genom överfiskning
och fysisk förstöring av de viktiga marina ekosystemen med dess rika
biologiska mångfeld.
En utveckling av de areella näringarna baserad på traditionella bruk-
ningsmetoder med aktiv involvering av lokala samhällen blir en viktig
komponent i u-ländemas ansträngningar att bevara den biologiska mång-
felden. Utveckling, införsel och användning av ny teknik för högre
varaktig avkastning i jordbruket måste ske efter prövning av effekterna
på den biologiska mångfelden och på ekossystemens funktion. En sådan
prövning förutsätter en uppbyggnad av kunskapsnivån genom forskning
om den biologiska mångfelden och dess relationer till ekosystemens
funktion samt om relationerna mellan mångfelden och olika traditionella 79
och moderna naturbrukningsformer. Framgång för u-ländema i dessa
strävanden kommer endast att kunna säkras genom en långsiktig kapaci-
tetsuppbyggnad på alla nivåer.
Den biologiska mångfelden är i många u-länder nära koplad till tradi-
tionella kulturella aspekter och den lokala samhällsstrukturen. Majorite-
ten av de flesta u-länders befolkningar bor på landsbygden och är bero-
ende av den egna biologiska mångfelden, särskilt de lokala växtsorter-
nas och lantrasemas genetiska mångfeld, för sin forsöijning. Ursprungs-
befolkningar i många u-länder bygger sin existens på de naturliga skog-
sekosystemens rika biologiska resurser. Bevarandet av den biologiska
mångfelden är inbyggd i deras kulturer och i deras samhällsorganisa-
tion. Den är ofta en grundval för den lokala demokratin. Ett ömsesidigt
beroendeförhållande finns. Att hållbart nyttja den och bevar den biolo-
giska mångfelden är en viktig förutsättning för att kunna bevara den
traditionella kulturen och den lokala samhällstrukturen. Omvänt kan
sägas att den traditionella kulturen och den lokala demokratin är väsent-
liga för att kunna bevara den biologiska mångfelden.
Den internationella normbildningen rörande bevarande och hållbart
nyttjande av biologisk mångfeld kommer att ske inom konventionens
organ. Den domesticerade biologisk mångfelden, och då i första hand
de växtgenetiska resurserna inom jordbruket, tillhör FAO:s ansvarsom-
råde och behandlas i dess kommission for växtgenetiska resurser. Kom-
missionens arbete kommer under de närmaste åren att fokuseras på
förberedelserna för 1995 års konferens om växtgenetiska resurser.
Förberedelseprocessens tyngdpunkt ligger i de enskilda länderna, och då
i hög grad i u-ländema som besitter världens stora tillgångar inom
jordbrukets biologiska mångfeld. De multilaterala biståndsorganen gör
betydande insatser på den biologiska mångfaldens område. Av särskild
betydelse vad gäller insatser i syfte att bevara och hållbart nyttja de
växtgenetiska resurserna av särskild betydelse för jordbruket är den
konsultativa gruppen för internationell jordbruksforskning (CGIAR) med
dess många regionala forskningscentra med välfyllda genbanker. Kon-
ventionens effekter på CGIAR:s funktioner kan förväntas bli betydande,
bl.a. till följd av ett svenskt initiativ i FAO som har lett till beslut om
att inom ramen for förberedelserna for FAO:s konferens om växtgene-
tiska resurser år 1995 inleda överläggningar om villkoren för tillträde
till i första hand utvecklingsländernas växtgenetiska resurser i enlighet
med överenskommelserna i konventionen om biologisk mångfeld.
Konventionens finansieringsmekanism är, fram tills dess annat be-
stäms av partskonferensen, den globala miljöfonden (GEF). Via GEF
kommer de u-länder som är parter till konventionen att kunna söka stöd
för att utveckla och genomföra nationella handlingsplaner eller program
och projekt för bevarande av biologisk mångfeld och hållbart nyttjande
av dess komponenter. En strävan bör vara att också annat multilaterlat
och bilaterlat utvecklingssamarbete till stöd för biologisk mångfeld
bygger på de nationella planerna och redovisas till konventionens parts-
konferens.
Prop. 1993/94:30
Bilaga 2
80
Min bedömning: Förutsättningarna för det svenska utvecklingssam-
arbetet inom områden av relevans för bevarande och hållbart nyttjan-
de av biologisk mångfeld bör utredas mot bakgrund av konventionen
om biologisk mångfeld. Jag avser att återkomma till detta i ett mer
övergripande sammanhang.
Skälen för min bedömning: Det svenska utvecklingsbiståndet som
kanaliseras direkt till enskilda u-länder via SIDA och SAREC innefettar
program till stöd för u-ländemas arbete för att bevara den biologiska
mångfelden. Inom ramen för detta bilaterala utvecklingssamarbete läm-
nar Sverige stöd till en utveckling i linje med konventionen om biolo-
gisk mångfeld. SIDA:s och SAREC:s omfettande verksamhet med
relevans för bevarande och hållbart nyttjande av biologisk mångfeld
redovisas i myndigheternas skrivelser till regeringen med redovisning av
uppföljningen av FNs konferens om miljö och utveckling.
Som exempel kan nämnas det 20-åriga projekt som de fem nordiska
länderna gemensamt stödjer i syfte att bygga upp en regional genbank
för några länder i södra Afrika (Angola Botswana, Malawi, Lesotho,
Mozambique, Namibia, Swaziland, Tanzania, Zambia och Zimbabwe).
Nordiska Genbanken ansvara för det praktiska genomförandet och står
som modell för regionalt samarbete.
Ikraftträdandet av konventionen om biologisk mångfeld öppnar nya
möjligheter för u-ländema att utveckla aktiviteter som leder till ett
lönsamt nyttjande av sina rika genetiska resurser. Detta gäller såväl den
jordbruksrelaterade biologiska mångfelden som de "naturliga" ekosyste-
mens genetiska resurser av intresse för läkemedelsindustrin och annan
industriell tillämpning av den moderna biotekniken. De största möjlig-
heterna är kopplade till aktiviteter för egen vidareförädling av de gene-
tiska resurserna.
U-ländemas möjligheter att förädla de egna genetiska resurserna är
kopplat till tekniköverföring från i-ländema i enlighet med konventio-
nen. Sådan tekniköverföring skall kunna stödjas av konventionens fi-
nansieringsmekanism. Också annat multilateralt och bilateralt utveck-
lingssamarbete kan förväntas stödja tekniköverföring för förädling av u-
ländemas genetiska resurser.
Mot bakgrund av frågans betydelse och omfattning anser jag att en
utredning bör göras av det svenska biståndet och det svenska agerandet
i den internationella normbildningen, i första hand inom FN-systemet.
Jag avser att återkomma till denna fråga i ett mer övergripande sam-
manhang.
81
Med hänvisning till vad jag nu anfört hemställer jag att regeringen ger
riksdagen tillfälle att ta del av vad jag anfört om behovet av en utred-
ning om det svenska utvecklingsbiståndet mot bakgrund av bl.a. kon-
ventionen om biologisk mångfeld.
Prop. 1993/94:30
Bilaga 2
82
EN STRATEGI FÖR BIOLOGISK MÅNGFALD
Prop. 1993/94:30
Propositionens huvudsakliga innehåll................... 1
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde
den 23 september 1993 ............................ 2
Bilaga 1 Miljö- och naturresursdepartementets ansvarsområde
1. Utgångspunkter.............................. 3
1.1 Ekologiska grunder........................ 4
1.2 Ekonomisk värdering av biologisk mångfald.........5
1.3 Biologisk mångfeld i Sverige - situation och trender ... 13
2. Sveriges strategi för bevarande av biologisk mångfeld ...... 16
2.1 Sektoransvarets tillämpning .................. 18
2.2 Bevarande av biologisk mångfeld
inom olika samhällssektorer m.m............... 21
2.3 Naturvårdens roll i strategin.................. 29
2.4 Mål för naturvårdsarbetet ................... 31
2.5 Aktionsplaner för biologisk mångfeld............ 32
2.6 Forskning om biologisk mångfeld ............. 34
2.7 Informations- och utbildningsinsatser ............ 37
2.8 Miljömässigt säker hantering av
biotekniska organismer och främmande arter ....... 39
2.9 Miljökonsekvensbeskrivningar ................ 41
2.10 Internationell uppföljning.................... 42
3. Vissa åtgärder för bevarande och hållbart nyttjande
av biologisk mångfeld......................... 43
3.1 Skyddade områden ....................... 43
3.2 Markawattning.......................... 47
3.3 Biotopskydd............................ 53
3.4 Internationella konventioner på naturvårdsområdet .... 57
3.5 Jordbruket............................. 59
3.5.1 Miljöeffekterna av den livsmedels-
politiska reformen.................... 61
3.5.2 Naturvårds- och miljöfrågor i svensk
jordbrukspolitik inför EG ............... 63
3.5.3 Genresursbevarande i jordbruket........... 65
3.6 Planering och säkerställande av grönområden i tätorter . 68
4. Hemställan ............................... 72
Bilaga 1.1 Upprättat lagförslag ..................... 73
Bilaga 2 Biologisk mångfald och u-landsbistånd........... 74
1. Utgångspunkter............................. 74
2. Svenska internationella insatser för bevarande och
hållbart nyttjande av biologisk mångfeld.............. 81
3. Hemställan ............................... 82
Omslag och samtliga illustrationer av Mäns Hjemqvist
83
gotab 45089, Stockholm 1993