Skr.
1993/94:238
Regeringen överlämnar denna skrivelse till riksdagen.
Stockholm den 24 mars 1994.
Carl Bildt
Bo Lundgren
(Finansdepartementet)
I skrivelsen lämnar regeringen en redogörelse för vilka åtgärder som har
vidtagits för att stärka det finansiella systemet.
1 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 238
Skr. 1993/94:238
1. Inledning 4
2. Bakgrund 4
3. Finanskrisens förlopp 5
Omslag på fastighetsmarknaden 5
Finansbolagen först drabbade 6
Växande bankproblem 7
Det statliga bankstödet 8
Internationella bankproblem 9
4. Kreditmarknadens utveckling 10
Kreditförlusterna har kulminerat 10
Intjäningen har förbättrats 11
Minskade rörelseförluster 12
Kapitalsituationen i bankkoncemema 13
Bostadsinstituten 14
Utlåningsvolymer m.m. 15
5. Stödåtgärder 17
Bankstödsnämndens arbetsmål och inriktning 18
Genomförda stödåtgärder 18
Sparbanken Sverige 18
Nordbanken 20
Gota Bank 21
Sammanslagning av Nordbanken och Gota Bank 22
Skandinaviska Enskilda Banken 22
Föreningsbanken 23
Sammanfattning av stödinsatser 23
Framtida återvinning samt garantiavgifter 25
6. Stödets effekter 26
Bevarad stabilitet 26
Funktionsdugligare banksystem 27
Strukturella förändringar 27
7. Andra särskilda åtgärder 29
Avtal om avgångsvederlag 29
Skadeståndstalan mot styrelserepresentanter 31
Skr. 1993/94:238
8. Statens uppgifter framöver 33
Statens ägarroll 33
Securum och Retriva 34
Statens ägande i Securum, Retriva och Nordbanken 36
Bankstödsnämndens framtida uppgifter 37
Delegationen för privatisering av Nordbanken 37
Uppföljning av ingångna avtal 38
9. Ett svenskt inlåningsförsäkringssystem 38
10. Lärdomar av finanskrisen 39
Tillsynen av kreditinstituten 39
Bilaga: Statens bolag för övertagna problemkrediter 41
Skr. 1993/94:238
Riksdagen beslutade den 18 december 1992 om åtgärder för att stärka
det finansiella systemet (prop. 1992/93:135, bet. 1992/93:NU16, rskr.
1992/93:155). Genom riksdagsbeslutet bemyndigades regeringen att göra
betydande åtaganden för statens räkning. Med hänsyn härtill angavs att
det är angeläget att riksdagen fortlöpande hålls informerad om vilka
åtgärder som genomförs. För att fullgöra denna informationsskyldighet
skall regeringen i skrivelser till riksdagen redovisa vidtagna åtgärder.
Tidigare skrivelser lämnades i maj 1993 (skr. 1992/93:251) samt i
september 1993 (skr. 1993/94:61). Det åligger vidare regeringen att
årligen lämna en redogörelse för de budgetmässiga konsekvenserna av
stödåtgärderna. En sådan redogörelse lämnades i budgetpropositionen
(prop. 1993/94:100 bilaga 8). Med anledning av att väsentliga stödåtgär-
der nu vidtagits och att arbetet i Bankstödsnämnden delvis ändrar
karaktär finns det skäl att nu lämna en mer sammanfattande redogörelse
för bakgrunden till det statliga åtagandet, vidtagna åtgärder och de
erfarenheter som vunnits.
Centrala delar av det finansiella systemet har under de senaste åren
genomgått en djup kris. Förlusterna och påfrestningarna, av såväl privat-
och företagsekonomisk som samhällsekonomisk natur, till följd av krisen
är till viss del kända, men kan i stora delar ännu inte summeras. Detta
gäller bl.a. den slutliga belastningen på statens budget. En utredning
pågår om krisens orsaker och effekter och om den ekonomiska politikens
roll i utvecklingen. Framtida forskning kommer säkert också att kasta
nytt ljus över krisens olika skeenden.
I föreliggande skrivelse ges en kort bakgrundsbeskrivning till krisen
och dess förlopp. Därefter redogörs för kreditinstitutens samlade
resultatutveckling och finansiella situation. I ett följande avsnitt behandlas
statens generella åtagande samt görs en summering av vidtagna stödåtgär-
der. Stödets huvudsakliga effekter på kreditmarknaden diskuteras.
Därefter redogörs för andra åtgärder i samband med bankkrisen, bl.a.
skadeståndstalan mot styrelseledamöter. Statens uppgifter framöver är
vidare viktiga att orientera om. Information ges även om behovet av ett
svenskt inlåningsförsäkringssystem. Avslutningsvis görs några reflek-
tioner om vilka lärdomar som nu kan dras av krisen. I en bilaga som
utarbetats av Bankstödsnämnden redogörs närmare för statens bolag för
övertagna problemkrediter.
Den finansiella krisen utvecklades i samband med att ekonomin övergick
från en långvarig internationell högkonjunktur med tydliga inslag av
överhettning, till en djup lågkonjunktur med deflationstendenser i
enskilda länder. I Sverige blev konjunkturomslaget kraftigt med snabbt
fallande inflation och stigande realräntor. Såväl de allvarliga problemen
i finanssektom som styrkan i konjunkturomslaget hade emellertid sina Skr. 1993/94:238
rötter längre tillbaka i tiden.
Devalveringarna i början av 1980-talet lade grunden till en ihållande
expansion som inte balanserades med en tillräckligt stram finanspolitik.
Ett allt starkare inflationstryck byggdes upp. Strukturproblemen i den
svenska ekonomin hade inte åtgärdats vilket accentuerade över-
hettningsproblemen. På arbetsmarknaden saknades åtgärder för ökad
flexibilitet och smidigare anpassning till de förutsättningar som gällde i
olika sektorer. Den offentliga sektorn led av produktivitetsproblem och
alltför svagt utvecklat konkurrenstänkande. Inom byggnadssektorn
utgjorde sedan länge regleringar och subventioner starka kostnadsdri-
vande element.
På kredit- och valutamarknaderna hade långvariga regleringar medfört
inlåsningseffekter och brist på konkurrens och marknadsmässighet. Den
ökande finansiella integrationen med omvärlden och den snabba
utvecklingen av finansiella instrument gjorde olika former av kvantitativa
regleringar ineffektiva. Det fanns därtill en entydig internationell trend
att ta bort olika hinder i syfte att uppnå en bättre resursallokering och
öka effektiviteten på de finansiella marknaderna. Avvecklingen av
kvantitativa regleringar på den svenska kredit- och valutamarknaden var
av nämnda skäl en naturlig och nödvändig följd av att den svenska
ekonomin är en öppen ekonomi med stort utbyte med omvärlden.
Avregleringama kom dock förhållandevis sent.
Hösten 1985 slopades begränsningarna för kreditinstitutens utlånings-
volymer. I det rådande ekonomiska klimatet kom kreditexpansionen att
bli mycket kraftig under flera år därefter och leda till en betydande
ökning av skuldsättningen i hushåll och företag. Skulduppbyggnaden
understöddes av ett föråldrat skattesystem med höga marginalskatter som
stimulerade till belåning och missgynnade sparande. Den slutliga
avvecklingen av valutaregleringen kom först 1989 och öppnade då
möjligheter till fastighetsinvesteringar utomlands för bl.a. försäkrings-
bolag. Ett betydande behov att i riskspridningssyfte investera i utlandet
hade då ackumulerats vilket kom att utlösas i ett konjunkturskede som
präglades av överhettning och höga prisnivåer.
Det är mot bakgrund av dessa betydande omställningsproblem som
krisen på fastighetsmarknaden och de åtföljande förlustproblemen i
kreditinstituten skall ses.
Överhettningen inom byggnadssektorn i kombination med hög belåning
hos fastighetsbolagen hade mot slutet av 1980-talet lett till ohållbara
prisnivåer, framför allt inom det kommersiella fastighetsbeståndet. I
attraktiva storstadsområden förekom årliga prisstegringar i storleksord-
ningen 25 procent. Bygg- och fastighetsbranschen stod för omkring
hälften av utlåningen från kreditinstituten. Med hög belåning och
förväntningar om ständiga värdeökningar kunde även mindre lönsamma
fastighetsbolag klara sig genom köp och försäljningar. När högkonjunktu-
ren började vika kom senare års kraftiga nybyggnation av kontor att möta
betydande uthyrningsproblem och hyresnivåerna började allmänt att
pressas ner. Den minskade lokalefterfrågan resulterade i ett kraftigt
prisfall 1991 och en stigande vakansgrad. Priserna har idag mer än
halverats på kommersiella fastigheter i t.ex. Stockholm. Vakansgraden
steg från internationellt låga 2 procent till 15-20 procent i många
områden.
På aktiemarknaden hade en kraftig kursnedgång skett redan under
1990. Utöver den konjunkturförsvagning som stora delar av ekonomin
kände av kom fallet i olika tillgångsvärden att leda till problem av
tidigare i stort sett okänd omfattning. I Sverige utvecklades således
lågkonjunkturen till en fastighetskris med ett stort antal konkurser bland
fastighetsbolagen med stora återverkningar inom bl.a. byggnadssektorn.
Skr. 1993/94:238
De som drabbades först av omslaget i ekonomin och nedgången på
tillgångsmarknadema var finansbolagen. Dessa instituts säkerheter låg
generellt inom belåningsvärdenas övre segment för fastigheter och aktier.
Riskbenägenheten hade ytterligare stigit genom ett ökat antal engagemang
på fastighetsmarknaden. Nyckelnkoncemen var det finansbolag som först
fick allvarliga förluster vilket tvingade bolaget att ställa in betalningarna
1990. Marknadens oro för finansbolagens situation tilltog snabbt och
flera finansbolag fick problem med sin finansiering. Finansbolagen var
hänvisade till kort upplåning, bl.a. genom s.k. marknadsbevis, medan
utlåningen i stora delar var långfristig vilket förstärkte problemen. När
marknaden för marknadsbevis upphörde att fungera var finansbolags-
krisen ett faktum. I flera fall kunde uppgörelser nås mellan ägarna och
bankerna. I några fall tvingades bolag gå i konkurs. Många finansbolag
fick banta sin verksamhet avsevärt, i vissa fall med sikte på total
avveckling.
Det fanns inte anledning för staten att direkt engagera sig i finansbo-
lagens förlustproblem och rekonstruktioner. Något hot mot betal-
ningssystemet eller kreditförsörjningen i stort bedömdes inte vara för
handen. Problemen föranledde emellertid ny lagstiftning om finansbo-
lagens finansiering som gav bolagen rätt att utge obligationer och andra
fordringsrätter för allmän omsättning. Från och med 1994 omfattas
finansbolagen och kreditaktiebolagen av en gemensam lagstiftning,
benämnd kreditmarknadsbolagslagen.
Problemen inom finansbolagssektom fick delvis direkta återverkningar
på bankerna bl.a. genom att dessa svarade för en del av finansbolagens
finansieringsbehov. På så sätt kom bankerna indirekt att belåna fas-
tighetsbolag inom säkerhetslägen som i många fall låg över vad som
bankerna normalt tillämpade för sin utlåning. För vissa banker kom detta
att medföra betydande kreditförluster.
Skr. 1993/94:238
Det stod snart klart att krisen inte skulle begränsas till finansbolagssek-
tom. Försvagningen på fastighetsmarknaden var så djupgående och
bankernas lån till fastighetsbolag eller lån mot säkerhet i fastigheter så
omfattande att bankerna oundvikligen åsamkades allt större förluster.
Nordbankens reserveringsbehov för kreditförluster hade ökat kraftigt
under 1990 och 1991. För att uppfylla gällande kapitaltäckningskrav vid
årsskiftet 1991/1992 behövdes ett kapitaltillskott på drygt 5 miljarder
kr. Som majoritetsägare hade staten ett direkt ansvar för Nordbanken. En
ny styrelse och ny ledning hade tillsatts och en omstrukturering och
effektivisering av banken påbörjats. Det bedömdes därutöver vara av
väsentlig betydelse för tilltron till det svenska bankväsendet och
betalningssystemet att bankens fortlevnad tryggades. Staten hade sålunda
i detta fall att uppträda både i sin roll som ägare och som ytterst ansvarig
för stabiliteten i banksystemet.
I september 1991 framkom att även Första Sparbanken hade åsamkats
omfattande kreditförluster med risk för en obeståndssituation. Banken
vände sig till staten för hjälp i syfte att trygga en rekonstruktion. Staten
bedömde det som nödvändigt att medverka till en sådan för att förhindra
allvarliga återverkningar på betalningssystemet. Efter överläggningar
kunde sparbanksrörelsen genom olika åtaganden, bl.a. ett räntefritt
villkorslån till banken, skapa rådrum för nödvändiga strukturåtgärder.
Staten garanterade det nämnda lånet.
Under vintern och våren 1992 förvärrades emellertid problemen i de
båda bankerna. Den underliggande reala utvecklingen innebar väsentligt
större förlustproblem än bankerna tidigare förutsett. De negativa
effekterna på intjäningsförmågan samt förlusterna på grund av kollapsen
inom stora delar av fastighetsmarknaden började alltmer uppdagas liksom
den lättsinniga långivning som i många fall förevarit. Staten såg sig
tvungen att genom större och mer genomgripande insatser under 1992
tillförsäkra att på sikt sunda omstruktureringar kom till stånd i de nämnda
bankerna. Under hösten 1992 stod det även klart att Gotakoncemen med
Gota Bank inom en relativt snar framtid riskerade att hamna på obestånd.
I första hand skulle kapitaltäckningskraven vid det kommande årsskiftet
inte kunna uppfyllas. Regeringen bedömde det som nödvändigt att
garantera bankens utfästelser. Däremot ingrep staten inte för att förhindra
att moderbolaget Gota AB försattes i konkurs eftersom detta inte
bedömdes få allvarligare konsekvenser för betalningssystemet.
Skr. 1993/94:238
Regeringen hade således på kort tid funnit det nödvändigt att med olika
slag av insatser förhindra en utveckling som riskerade att rasera
förtroendet för det finansiella systemet. Vissa banker riskerade annars att
stå utan tillräcklig finansiering och skulle snabbt kunna drivas mot
betalningsinställelse. Betalningsförmedlingen skulle till stor del upphöra
att fungera med allvarliga återverkningar på det normala ekonomiska
livet. Det bör således redan på detta stadium ha stått klart för bankernas
långivare att staten var beredd att gripa in när det erfordrades för att
trygga stabiliteten i betalningssystemet och förhindra allvarliga samhälls-
ekonomiska störningar. Det fortlöpande analysarbetet på Finansdepar-
tementet under våren och sommaren 1992 visade att utvecklingen gick
mot en alltmer osäker situation för kreditinstituten överlag. Det växte
fram en hotbild, som om den i olika delar realiserades, skulle komma att
kräva snabba och genomgripande statliga insatser. En beredskap byggdes
upp för att med genrella åtgärder möta en sådan utveckling.
Insikten om förlustproblemens art och möjliga räckvidd tilltog efter
hand även på marknaden. Bostadsinstituten hade dittills förskonats från
större förluster. Den djupa konjunkturnedgången och den snabbt växande
arbetslösheten i kombination med hög skuldsättning gav näring till en
ökad osäkerhet om institutens förlustrisker. I samband med turbulensen
på de internationella valutamarknaderna och spekulationerna mot bl.a.
den svenska kronan med åtföljande mycket kraftiga räntehöjningar i
september 1992, uppstod betydande problem på marknaden för
bostadspapper. Riskerna hade då ökat ytterligare för att viktiga delar av
kreditmarknaden inte skulle kunna fungera på ett normalt sätt. Misstankar
hos t.ex. utländska långivare om fallissemang i en svensk bank skulle
under dessa förhållanden snabbt kunna få ett krisartat spridningsförlopp
i banksystemet. I det läget bedömde regeringen det som nödvändigt att
mer explicit utfärda en garanti för betalningssystemets stabilitet och för
att säkra kreditförsörjningen. Efter överenskommelse med socialdemo-
kraterna skedde detta den 24 september 1992.
Den 18 december beslutade riksdagen om de föreslagna åtgärderna.
Det statliga åtagandet innebär en garanti att banker och vissa andra
kreditinstitut med statlig anknytning kan fullgöra sina förpliktelser i rätt
tid. Därigenom skyddas betalningssystemets funktion och kreditförsörj-
ningen. Det enskilda kreditinstitutets fortlevnad och dess ägares
förmögenhet, liksom innehavarna av eviga förlagslån, skyddas däremot
inte av åtagandet.
Åtagandet är av extraordinär natur och temporärt. Enligt riksdags-
beslutet får det dock avvecklas först när det inte föreligger något hot mot
det finansiella systemet. Avvecklingen, som beslutas av riksdagen, skall
vidare ske utan att fordringsägarnas intressen riskeras. Riktlinjer och
villkor för stödet kommer att behandlas närmare under avsnitt 5.
Skr. 1993/94:238
Påfrestningarna för det svenska banksystemet har paralleller i flera andra
länder, inte minst i de nordiska grannländerna och främst då i Norge och
Finland. Även i Japan genomgår bankerna en osäker period med
betydande kreditförluster. USA har från mitten av 1980-talet också
erfarenheter av krisdrabbade kreditinstitut och banker. Flera länder inom
EG har också upplevt växande bankproblem men i allmänhet i begränsad
omfattning. De bakomliggande faktorerna är i många fall likartade, men
omständigheterna i Sverige har varit sådana att vi tillhör de länder där
banksystemet drabbats hårdast. De sätt man tagit hand om situationen
skiljer sig åt mellan länderna. Förutom att problemens omfattning och
styrka varierar är bankstrukturerna och inte minst den institutionella
ramen för hantering av krisbanker olika.
I Norge, där problemen i banksektorn uppstod ett par år tidigare än i
Sverige, fanns två s.k. sikringsfonder uppbyggda med avgifter från
bankerna och med uppgift att skydda insättamas medel. Dessa fonder
befanns dock otillräckliga, varför Statens Banksikringsfond inrättades
med uppgift att genom lån till sikringsfondema finansiera kapitaltillskott
till bankerna. Det inrättades även en fond benämnd Statens Bank-
investeringsfond med uppgift att delta i aktieemissioner. De statliga
kapitalinsatserna ledde till att staten blev ägare till de tre största
affärsbankerna. Senare har en av dem kunnat återgå i privat ägo.
Summan av kapitaltillskott (inkl, räntestöd) till banksystemet kan
beräknas till 28 miljarder NOK, varav staten svarat för omkring 20
miljarder NOK. Liksom i Sverige har bankernas resultat utvecklats
väsentligt bättre för 1993 och flertalet banker visade rörelseöverskott. En
fortsatt konsolidering kan förutses varför en betydande del av statens
kostnader bör kunna återvinnas.
Även i Finland har bankkrisen, i första hand inom sparbankssektom,
tvingat staten till omfattande åtgärder. Finlands bank spelade inled-
ningsvis en aktiv roll innan Statens säkerhetsfond inrättades med syfte att
stödja enskilda banker om så erfordrades för att trygga stabiliteten och
insättarnas medel. Kapitalinsatserna har dels skett som en form av
villkorslån (med egenskaper som riskkapital) i syfte att allmänt stärka
soliditeten och utlåningskapaciteten i banksystemet, dels som riktade
kapitalinsatser. Problemens omfattning föranledde i februari 1993 att
staten genom regeringens försorg garanterade att bankerna under alla
omständigheter skulle kunna stå för sina förpliktelser, dvs ett likartat
åtagande som den svenska statens. Det statliga bankstödet har inneburit
utbetalningar på över 40 miljarder FIM.
Medan staten således ingripit kraftfullt i Sverige, Norge och Finland
har problemen i Danmark inte varit av samma omfattning. De problem
som förevarit har i första hand omhändertagits av marknaden själv med
stöd från den danska centralbanken. Traditionellt har de danska bankerna
också varit bättre kapitaliserade än bankerna i övriga Norden.
Det har varit naturligt att åtgärder och omstruktureringar för banksys-
temen i de nordiska länderna vidtagits på central nivå. Banksystemen är
relativt koncentrerade och stabiliteten i betalningssystemen har hotats Skr. 1993/94:238
under de exceptionella förhållanden som varit för handen. Det har setts
som nödvändigt att genom kraftfulla insatser så snabbt som möjligt
återställa förtroendet och säkra en fungerande kreditförsörjning, vilket
endast kunnat ske genom statens försorg. USA har en annan bankstruk-
tur som möjliggör mer decentraliserade åtgärder med delvis andra
strukturella och finansiella lösningar. Omstruktureringar och fusioner
mellan banker kan ske i större utsträckning. Redan från tidigt 1980-tal
genomgick stora delar av de s.k. savings and loans institutions en kris
medan bankernas förlustproblem kom senare under åttiotalet. Problemen
har i huvudsak hanterats av olika tillsynsmyndigheter för respektive
institutgrupp med medel ur fonder för tryggande av insättarnas pengar.
Storleken på förlusterna har emellertid tvingat staten att rekapitalisera
fondema till mycket betydande belopp.
I Japan har bankerna under senare år varit utsatta för betydande
kreditförluster. På grund av mindre jämförbara redovisningsregler har
det varit svårt för utomstående att få en klar bild av omfattningen av de
japanska bankernas problemlån och förluster. Olika åtgärder från
myndigheterna har främst syftat till att underlätta för bankerna att själva
ta sig igenom problemen. Åtgärderna har bl.a. syftat till att stabilisera
aktiemarknaden. Genom att bankerna i kapitalbasen får tillgodoräkna sig
dolda reserver från orealiserade kapitalvinster på aktieinnehav är
aktiekursutvecklingen av stor betydelse för de japanska bankernas
kapitaltäckning. Flexiblare redovisningsregler har vidare ökat bankernas
möjligheter till skattemässiga förlustavdrag. I syfte att stimulera till ökade
reserveringar för problemkrediter har bankerna själva upprättat och
kapitaliserat ett bolag som kan förvärva bankernas dåliga lån till
marknadsvärden. Genom de sålunda redovisade förlusterna kan bankerna
mer fullständigt tillgodogöra sig skatteavdrag. Ingen större bank i Japan
har hittills hamnat under de lagstadgade kapitaltäckningskraven. Bankerna
har också av staten uppmanats att söka nytt riskvilligt kapital på
marknaden vilket ökar marknadsdisciplinen och minskar beroendet av
dolda reserver.
Omfattningen och den snabba ökningen av kreditförlusterna i banksys-
temet har varit den allt överskuggande faktorn i utvecklingen på
kreditmarknaden under senare år. Från en låg nivå med kreditförluster
på omkring en kvarts procent av utlåningen, eller ca 3 miljarder kr 1989
för bankkoncemerna sammantagna, började kreditförlusterna bli mer
märkbara 1990 varefter de ökade drastiskt till ca 74 miljarder kr 1992.
För bankerna, dvs moderbolagen i koncernerna där den helt dominerande
delen av förlusterna återfinns, motsvarade detta totalt närmare 8 procent
av utlåningen. För 1993 låg kreditförlusterna något under 50 miljarder
10
kr. Beloppet innefattar då inte den från 1993 fristående Securumkoncer- Skr. 1993/94:238
nen vars kreditförluster uppgick till drygt 14 miljarder kr. För perioden
1990-1993 beräknas de ackumulerade kreditförlusterna, inklusive
förlusterna i Securum och Retriva, ha uppgått till över 180 miljarder kr.
Kreditförlusterna ligger till 70-75 procent inom sektorn icke-fmansiella
företag och i runda tal torde hälften av dem ha anknytning till fastigheter.
Det är dock viktigt att komma ihåg att när det gäller förlusternas storlek
finns det betydande skillnader mellan bankerna. För fyra av de sex större
bankkoncemerna har förlustandelen under de nu aktuella åren legat på 3-
5 procent medan Nordbanken det svåraste förluståret 1992 nådde över 8
procent och Gota Bank väsentligt mycket högre än så (en jämförelse
försvåras i Gota Banks fall av att koncernen saknar ett bostadsinstitut
som normalt drar ner förlustandelen).
Kreditförlusterna är fortfarande stora men kan nu förutses ha kul-
minerat. Bortsett från de statliga rekonstruerade bankerna ligger
minskningen det senaste året för de större bankerna omkring 10 procent
och i något fall väsentligt mer. Tillflödet av nya problemkrediter har
också minskat och stocken av problemkrediter har stabiliserats.
Fastighetsmarknaden har delvis stabiliserats men alltjämt råder osäkerhet
om hyresnivåerna på vissa delmarknader. De allmänekonomiska
utsikterna har emellertid förbättrats och ränteläget är väsentligt lägre än
tidigare. Sammantaget pekar detta på en fortsatt minskning av kreditför-
lusterna. Denna ljusare bild får naturligtvis inte skymma det faktum att
staten genom särskilda rekonstruktioner avlastat de mest förlusttyngda
bankerna sina dåliga lån och täckt förlusterna. För det svenska banksys-
temet innebär utvecklingen att väsentligt lägre kreditförluster kommer att
redovisas under 1994 medan förbättringen från samhällsekonomisk
synpunkt är betydligt måttligare.
Mot kreditförlusterna ställs bankernas s.k. intjäning innan rörelseresulta-
tet framkommer. Intjäningsförmågan är resultatet av den löpande
verksamhetens intäkts- och utgiftsströmmar. Under den aktuella perioden
har intjäningen kunnat hållas på en historiskt sett hög nivå och för 1993
noterades en stark förbättring. Kreditförlusternas genomslag på rörelse-
resultatet har därigenom mildrats. Först 1992 blev bankkoncememas
sammantagna rörelseförluster så stora att det primära kapitalet minskade
substantiellt.
11
|
År |
Resultat |
Kreditför- |
Rörelsere- |
Kredit- |
|
1990 |
25 |
12 |
14 |
0,9 % |
|
1991 |
27 |
36 |
-9 |
2,5 % |
|
1992 |
25 |
74 |
-49 |
5,4 % |
|
1993 |
35 |
49 |
-14 |
3,8 % |
|
1993* |
33 |
63 |
-30 |
4,7 % |
* Inklusive Securum
Intjäningsförmågan har förvisso hämmats av uteblivna räntor på
problemkrediter. Ränteintäktsbortfallet har på årsbasis legat i stor-
leksordningen 15 miljarder kronor de senaste åren. Bankernas räntenetton
har därmed relativt sett gått tillbaka till förmån för andra intäkter. Två
förhållanden har dock verkat i motsatt riktning, nämligen ett ökat gap
mellan ut- och inlåningsräntorna samt den allmänna räntenedgången från
senhösten 1992. Räntegapet vidgades ett par procentenheter från slutet av
1980-talet fram till slutet av 1992 varefter en viss minskning kunnat
noteras. Räntenedgången har varit kraftig, ca 4 procentenheter på
penning- och obligationsmarknaderna, vilket bl.a. lett till minskade
finansieringskostnader för stocken av problemkrediter.
Till det senaste årets starka ökning av övriga intäkter bidrar provi-
sionsintäktema. Bankerna har dragit fördel av en periodvis mycket livlig
handel på valuta- och värdepappersmarknaderna. Försäljning och
förvaltning av värdepappersfonder är en annan växande intäktskälla.
Trenden mot en ökad betydelse för icke-ränterelaterade verksamheter kan
komma att bestå. De svenska bankerna ligger här relativt lågt inter-
nationellt sett. Betydande intäkter har därtill kunnat materialiseras genom
försäljning av obligationsstockar på en marknad med fallande räntor. Till
en bättre intjäning har också bankernas omfattande rationaliseringar
bidragit, bl.a. har personalstyrkan de två senaste åren reducerats med 15-
20 procent eller närmare 10 000 personer.
Sammanfattningsvis har bättre intjäning, lägre kreditförluster och
rationaliseringar lett till betydande resultatförbättringar det senaste året.
Den samlade rörelseförlusten i bankkoncemerna på närmare 50 miljarder
kr 1992 har reducerats kraftigt under 1993 (exklusive Securum). Den helt Skr. 1993/94:238
dominerande delen av det senaste årets rörelseförluster kan hänföras till
Gota Bank. Ett par banker redovisar vinst. Den mycket starka in-
tjäningsförmågan det senaste året har grundats på en kombination av
gynnsamma externa omständigheter och egna åtgärder i bankerna. I vissa
avseenden finns anledning att räkna med en mer normaliserad utveckling
de närmaste åren. Vinsterna på obligationsportföljen kan t.ex. förutses
bli lägre eftersom räntorna inte kan fortsätta falla i samma takt.
Räntenettot påverkas negativt av att räntegapet minskar. Möjligheterna
till en fortsatt bra intjäning får sammantaget ändå bedömas som goda.
Mot bakgrund av en förutsedd fortgående minskning av kreditförlusterna
bör därmed flertalet bankkoncemer åter ha förutsättningar att visa
positiva rörelseresultat. Detta är givetvis nödvändigt för att långsiktigt
kunna upprätthålla en tillräckligt stor kapitalbas i en växande ekonomi.
Bankernas kapitalbas är av avgörande betydelse för möjligheterna till
finansiering till konkurrenskraftiga villkor och för utlåningskapaciteten.
En viss lägsta kapitaltäckning är vidare i enlighet med internationella
regler lagstadgad. Kapitalbasen, i princip eget kapital eller det s.k.
primära kapitalet samt förlagslån, skall utgöra lägst 8 procent av
placeringarna. Det primära kapitalet får inte sjunka under 4 procent.
Placeringarna åsätts olika lagstadgade vikter efter graden av kreditrisk.
Kapitaltäckningen i bankkoncemerna försvagades totalt sett 1992, då
de stora rörelseförlusterna ledde till att det primära kapitalet minskade.
Täckningsgraden sjönk med närmare en procentenhet till 8,9 procent
(inräknat statens stödinsatser för Nordbanken och Gota Bank samt Gota
Banks finansiella försäkring). Den kraftiga deprecieringen av kronan
hösten 1992 bidrog till en svagare täckningsgrad genom att tillgångar i
utländsk valuta kom att stiga omräknat till svenska kronor. Möjligheterna
att på egen hand stärka kapitaltäckningen var under 1992 i stort
begränsade till kapitalrationalisering, dvs byte av mer kapitalkrävande
placeringar mot mindre kapitalkrävande, eller minskad omslutning genom
bl.a. utförsäljning av lånestockar eller andra tillgångar. Utvecklingen
visar att bankkoncemerna i viss utsträckning lyckats minska kapitalkravet
i kronor räknat genom dylika åtgärder. Omvänt har detta således bidragit
till att stärka den faktiska kapitaltäckningsgraden.
Möjligheterna till externa kapitaltillskott genom nyemission har i
realiteten inte stått till buds under den mest osäkra perioden. I samband
med bankernas allt bättre intjäningsförmåga och de stigande kurserna på
bankaktier öppnades emellertid den vägen för S-E-Banken och Svenska
Handelsbanken att få in friskt kapital. Även Föreningsbanken kunde
genom bl.a. sina intressegrupper genomföra en lyckad nyemission.
Sammantaget tillfördes banksystemet genom nyemissioner drygt 11
miljarder kr i nytt primärt kapital under 1993. Kapitaltäckningen uppgick
till drygt 11 % vid utgången av 1993 och för de större privata affärs-
13
bankerna till omkring 13 %. Kapitalsituationen har således stärkts Skr. 1993/94:238
avsevärt, men det bör framhållas att bankernas primärkapital totalt sett
alltjämt understiger nettovolymen problemkrediter vilket inte var fallet så
sent som 1991.
Bankkoncemerna och främst moderbankema har olika affärs inriktning
och tyngdpunkter i verksamheten. För de mer internationellt orienterade
bankerna är kapitalstyrkan strategisk för synen på bankens stabilitet och
för tillträdet till utvecklade marknader. Särskilt storleken av det primära
kapitalet synes ha fått ökad betydelse i omvärlden. För inhemska och
regionalt verkande banker kan något lägre kapitaltäckning sannolikt bättre
accepteras av t.ex. finansiärerna. Allmänt ökar dock kraven inter-
nationellt på högre kapitaltäckning vilket hör samman med att inte bara
kreditrisker utan även ränte- och andra marknadsrisker bedöms kräva
särskild kapitaltäckning. Här kommer Sverige inom snar framtid att
anpassa sina regler till de regler som kommer att gälla internationellt.
I bostadsinstituten, som med ett par undantag ingår i bankkoncemerna,
har kreditförlusterna varit måttligare. Priser och värden på bostäder, som
är institutens huvudsakliga utlåningssektor, har genomgående fallit
mindre än för kommersiella fastigheter. Hushållens disponibla inkomster
har också kunnat hållas uppe trots den höga arbetslösheten. Erfarenheter
från andra länder visar att kreditförluster för bostadsinstituten eller
jämförliga institut ligger i en senare fas än bankernas. Trenden i Sverige
visar också på större kreditförluster och för 1993 kan de preliminärt
beräknas till omkring 8 miljarder kr. Från att ha legat på en helt
försumbar nivå i procent av utlåningen har förlustnivån därmed ökat till
närmare en procent. Det finns risk för att förlusterna kvarstår på relativt
höga nivåer ytterligare en tid med tanke på de finansiella påfrestningarna
för vissa kategorier och årgångar av bostäder.
14
|
Resultat |
Kredit- |
Rörelse- |
Kredit- | |
|
1989 |
3,3 |
0,018 |
3,3 |
0,002 |
|
1990 |
4,6 |
0,2 |
4,4 |
0,03 |
|
1991 |
6,0 |
1,3 |
4,7 |
0,14 |
|
1992 |
8,4 |
5,9 |
2,4 |
0,6 |
|
1993 |
9,2 |
7,7 |
1,5 |
0,8 |
Generellt har emellertid förlusterna kunnat motverkas av en radikalt
bättre intjäningsförmåga sedan slutet av 1980-talet. Avgörande härför är
att pålägget över upplåningskostnaden under 1990-talet ökat kraftigt från
under en halv procent till ca 1,5 procent. Mot bakgrund av att instituten
måste räkna med fortsatta förluster och även räntebortfall från oreglerade
fordringar kan ett högre pålägg komma att bestå en viss tid. Genom att
räntegapet således vidgats har instituten totalt sett kunnat uppvisa ett
positivt om än sjunkande rörelseresultat även under de senaste åren.
Kapitaltäckningen för sektorn som helhet har härigenom kunnat
upprätthållas. Under 1993 har även kapitalbasen stärkts av nytt aktiekapi-
tal och förlagslån.
Så sent som 1990 låg kreditexpansionen i ekonomin på över 20 procent
årligen, men har därefter kontinuerligt fallit. För helåret 1993 minskade
den totala lånestocken i kreditinstituten med ca 5 procent, motsvarande
närmare 100 miljarder kr. Detta beror till helt övervägande del på att
bankernas valutautlåning minskat kraftigt. Företagen har reducerat sina
lån i utländsk valuta med drygt en tredjedel. Motsvarande minskning har
däremot inte skett av utlåningen i kronor. Allmänhetens minskande
lånestock beror i allt väsentligt på att kreditefterfrågan varit extremt svag
både från företag och hushåll. Det har skett en betydande skuldsanering
och hushållens skuldkvot, mätt i relation till inkomst eller tillgångar, har
sjunkit till nivåer som nu är betydligt lägre än under åttiotalet. Sannolikt
har de radikalt ändrade förutsättningarna för att låna och spara mer
långsiktigt sänkt skuldsättningsnivån. Mot bakgrund av den kraftiga
skuldsanering som förevarit och osäkerheten om den nu är avslutad, är
15
det svårt att bedöma i vilken utsträckning den pågående kon- Skr. 1993/94:238
junkturförstärkningen får genomslag på kreditefterfrågan totalt sett.
Utlåning till allmänheten 1987-1993.
Anm: Källa Riksbanken. Månadsobservationer. Sista observationen avser december
1993.
En jämförelse av utlåningsutvecklingen mellan banker, bostadsinstitut och
finansbolag har försvårats under de senaste åren. Inom koncernerna har
bostadsinstitutens problemkrediter i form av lån till kommersiella
fastigheter överförts till bankerna bl.a. i syfte att renodla institutens
bostadsfinansierande verksamhet. Samtidigt har en ökad omläggning skett
från banklån med rörlig ränta till fastförräntade lån i bostadsinstituten.
Mellan banker och finansbolag har också skett betydande överföringar av
lån. Problemkrediter har lyfts ut i särskilda nybildade finansbolag, i
första hand Securum och Retriva. De traditionella finansbolagens
verksamhet har också renodlats och krediter lagts över till moderbanker-
na. I statistiken har finansbolagens sammantagna utlåning blåsts upp till
högre nivåer än tidigare. I realiteten har antalet finansbolag ungefär
halverats sedan slutet av åttiotalet.
Även den sektorfördelade utlåningen är mot bakgrund av bl.a.
ovanstående statistikproblem svår att tolka. Några belägg för att de
mindre och medelstora företagen totalt sett varit "kreditransonerade"
finns inte i tillgänglig statistik. En tydlig tendens har däremot varit att
bankutlåningen till hushåll minskat relativt kraftigt medan den ökat något
från bostadsinstituten.
Ovan konstaterades att både banker och bostadsinstitut vidgat gapet
mellan ut- och inlåningsräntoma. Detta kan sannolikt förklaras av att
samtliga svenska kreditinstitut på grund av kreditförluster haft behov att
öka intjäningsförmågan samtidigt som låneefterfrågan varit extremt svag
och konkurrensen från exempelvis utländska kreditgivare varit av liten
omfattning. I och med att bankernas finansiella situation nu medger en
mer aktiv kreditverksamhet bör också räntegapet minska. Statistiken för
1993 visar också att en sådan utveckling påbörjats.
16
Skr. 1993/94:238
Marginalen mellan bankernas in- och utlåningsräntor, kvartalsvis
Anm: Källa Riksbanken. Statistikomläggning fr.o.m. sista kvartalet 1992 medför att
siffrorna inte är fullt jämförbara. Per december 1993 har ändrade rapporteringsruti-
ner höjt utlåningsräntan och därmed marginalen med ca 0,2 procentenheter.
Prissättningen kommer i framtiden sannolikt i ökad utsträckning att
differentieras med hänsyn till olika riskfaktorer. Balansen mellan tillgång
och efterfrågan på kredit torde dock förbli en central faktor för utveck-
lingen av räntegapet. Bankerna hat idag ett betydande utrymme för
utlåning inom ramen för den lagstadgade miniminivån för kapitaltäck-
ningen. Hur detta utrymme i praktiken utnyttjas beror mycket på hur de
bedömer behovet av en god kapitaltäckning samt på möjligheterna att
medelst rörelsevinster bygga på kapitalbasen i takt med en ökad utlåning.
Otvivelaktigt har emellertid bankerna nu en utlåningskapacitet som bör
kunna möta en växande kreditefterfrågan i en konjunkturuppgång. Det
gynnsammare läge som uppstått är resultatet av såväl en samhällseko-
nomisk stabilisering och nedgång i räntenivån som statens åtagande och
direkta stödåtgärder. I nästa avsnitt följer en redogörelse för de olika
åtgärder som vidtagits.
Riksdagens beslut den 18 december 1992 om åtgärder för att stärka det
finansiella systemet innebär att staten garanterar att banker och vissa
andra kreditinstitut kan fullgöra sina förpliktelser i rätt tid. Garantin
innebär ett åtagande att lämna stöd till fortsatt verksamhet i livskraftiga
institut, varvid stödet skall förenas med krav på åtgärder från institutens
sida, eller att lämna stöd till rekonstruktion eller avveckling i ordnade
former av institut som inte förväntas uppnå lönsamhet på sikt. Syftet
med den statliga garantin är att trygga stabiliteten i betalningssystemet
2 Riksdagen 1993194. 1 saml. Nr 238
17
och säkra kreditförsörjningen. Den 1 maj 1993 inrättades Bankstöds- Skr. 1993/94:238
nämnden för att hantera stödet och nämnden övertog därmed den
verksamhet som tidigare bedrivits i Finansdepartementet.
Institut som omfattas av det statliga stödet är banker med svensk oktroj
och vissa kreditinstitut med statlig anknytning. Stöd utges främst i form
av lån, garantier och kapitaltillskott. Stödåtgärderna skall utformas på ett
affärsmässigt sätt så att statens långsiktiga kostnader för stödet mini-
meras. Kostnaderna för stödet skall, i möjligaste mån, återvinnas till
staten. Staten skall inte eftersträva att bli ägare till banker eller andra
kreditinstitut. Stödsystemet skall kvarstå så länge som det behövs och
avvecklas när så kan ske utan att fordringsägarnas intressen riskeras. En
avveckling kan bara genomföras efter ett nytt beslut av riksdagen.
Bankstödsnämndens övergripande mål är att, när det behövs, genom
stödåtgärder verka för att stabiliteten i betalningssystemet garanteras och
kreditförsörjningen tryggas. Nämnden skall analysera den finansiella
situationen i stödsökande institut och utforma förslag till villkor för stödet
samt besluta om stöd. Vidare skall nämnden följa upp de avtal som har
träffats.
De institut som sökt stöd har genomgått en noggrann granskning som
legat till grund för bedömningen av om något stöd har behövts och hur
det i så fall skulle utformas. Villkoren för det statliga stödet har
utformats så att de institut som sökt stöd inte funnit skäl att begära mer
stöd än vad som varit nödvändigt. I vissa fall har instituten förbundit sig
att utarbeta planer för och genomföra rationaliseringar av verksamheten.
Instituten har även undersökt möjligheterna att förstärka kapitalbasen utan
statligt stöd genom exempelvis nyemission och försäljning av delar av
verksamheten.
Vid rekonstruktionen av några institut har en uppdelning skett så att
merparten av de nödlidande engagemangen överförts till av staten helägda
bolag.
Nedan följer en redogörelse för de åtgärder som har vidtagits angående
de olika stödsökande bankerna.
I september 1991 framkom att Första Sparbanken, som numera ingår i
Sparbanken Sverige, åsamkats omfattande kreditförluster. Situationen
föranledde en statlig garanti på 3,8 miljarder kr för ett lån avsett att
trygga en rekonstruktion av banken (prop. 1991/92:63, bet.
1991/92:NU12, rskr. 1991/92:52). Redan i mars 1992 visade sig denna
insats vara otillräcklig. Garantin omvandlades till ett statligt lån till den
18
stiftelse som då ägde Första Sparbanken. Lånet löpte räntefritt till Skr. 1993/94:238
utgången av 1995 och därefter med 4 procents ränta. Först efter 1999
kunde lånet sägas upp.
Vidare gick staten i borgen för ett lån från Trygg Hansa SPP till Spar-
banksstiftelsen Första och de övriga tio sparbanksstiftelser, vilka
uppkommit vid ombildning av sparbank till bankaktiebolag, på samman-
lagt 3,5 miljarder kr jämte räntekostnader på högst 0,7 miljarder kr. Som
säkerhet för lånet och statens borgensåtagande pantsatte stiftelserna 70
procent av sitt aktieinnehav i Sparbanken Sverige (prop. 1991/92:168,
bet. 1991/92:NU34, rskr. 1991/92:288).
Sparbanken Sverige AB bildades 1992 genom en sammanslagning av
Sparbankernas Bank, de tio regionala dotterbankema och servicebolagen
inom Sparbanksgruppen samt Sparbanken Första. Kring årsskiftet
1992/93 anmälde Sparbanken Sverige att den sannolikt skulle behöva
statligt stöd, utöver det stöd som redan hade lämnats för att lösa
problemen i Första Sparbanken. En formell ansökan inkom i februari
1993. Bankstödsnämnden undersökte tillsammans med Sparbanken
Sverige möjligheten att förstärka kapitalbasen utan ytterligare statligt
stöd. Den 19 november 1993 meddelade Sparbanken Sverige att ansökan
om stöd återkallades. I samband därmed offentliggjordes planer på
ytterligare kapitalförstärkning genom en nyemission under början av 1994
och en börsintroduktion av banken senast 1996.
I juni 1993 visade det sig att stiftelserna saknade möjligheter att betala
förfallen ränta på lånet från Trygg Hansa SPP. Den 29 juni 1993 infriade
därför staten genom Bankstödsnämnden en del av sitt åtagande genom att
betala ränta med 0,4 miljarder kr. Infriandet finansierades genom en
anslagsbelastning på statsbudgeten. Till följd av att stiftelserna inte kunde
betala räntan skulle lånet från Trygg Hansa SPP förfalla till förtida
inlösen den 28 mars 1994. Lånet och förfallen ränta skulle då komma att
uppgå till sammanlagt 3,8 miljarder kr. Stiftelserna begärde till följd
härav att få omförhandla avtalen.
Bankstödsnämnden utarbetade tillsammans med stiftelserna ett nytt avtal
den 10 februari 1994 vilket regeringen godkände den 17 februari 1994.
I enlighet med avtalet har Sparbanken Sverige genomfört en nyemission
på drygt 2 miljarder kr. Stiftelserna har samtidigt sålt aktier för 1,6
miljarder kr. Detta belopp skall, så långt det räcker, användas till att i
första hand betala statens regressfordran på 0,4 miljarder kr jämte ränta
därpå och i andra hand ränta och delbetalning avseende lånet från Trygg
Hansa SPP. Stiftelserna har vidare enligt avtalet bildat ett aktiebolag till
vilket de av stiftelserna pantsatta aktierna i Sparbanken Sverige samt
låneskulderna överförs. Bolaget skall ta upp ett nytt lån på marknaden
som skall användas till att återbetala lånet från Trygg Hansa SPP. Vidare
skall bolaget ta upp ytterligare ett lån på marknaden, uppgående till 2,8
miljarder kr, som skall användas till att återbetala det räntesubventionera-
de lånet till staten. Den totala lånesumman på 5,5 miljarder kr garanteras
i sin helhet (inklusive räntor) av staten. Bolaget erlägger garantiavgift till
staten.
Skillnaden mellan det ursprungliga beloppet på 3,8 miljarder kr, vad
19
avser det statliga lånet, och den summa som återbetalas utgörs av Skr. 1993/94:238
nuvärdet på den tidigare beviljade räntesubventionen. Genom den
föreslagna lånekonstruktionen kommer räntesubventionen att belasta
statsbudgeten omedelbart och inte som en årlig belastning motsvarande
uteblivna ränteintäkter under lånets löptid.
Det totala statliga åtagandet sjunker således från 8 miljarder kr till 6,5
miljarder kr. Statens lånebehov minskas från 3,8 miljarder kr till 1
miljard kr. Belastningen på statsbudgeten ökar omedelbart med netto 0,6
miljarder kr då räntesubventionen görs synlig redan nu, samtidigt som
sparbanksstiftelsema betalar statens regressfordran på 0,4 miljarder kr på
grund av infriandet av garantin beträffande ränta på lånet till Trygg
Hansa SPP.
Hösten 1991 tvingades staten som huvudägare till Nordbanken att skjuta
till 4,2 miljarder kr genom en nyemission (prop. 1991/92:21, bet.
1991/92:NU4, rskr. 1991/92:8). Våren 1992 visade det sig att detta
kapitaltillskott inte var tillräckligt på grund av att problemen var betydligt
allvarligare än man befarat. Regeringen bedömde att det var nödvändigt
med en rekonstruktion av banken. Riksdagen bemyndigade regeringen
att, inom en ram på 20 miljarder kr, omstrukturera banken (prop.
1991/92:153, bet. 1991/92:NU36, rskr. 1991/92:352). Därefter köpte
staten ut de övriga aktieägarna för totalt 2 miljarder kr.
Den finansiella rekonstruktionen av Nordbanken påbörjades hösten
1992. I november 1992 tillfördes banken 10 miljarder kr i form av
aktieägartillskott för att kunna öka reserveringama för befarade kreditför-
luster. Nordbanken delades upp, så att merparten av de nödlidande
engagemangen överfördes till ett för ändamålet särskilt bildat bolag,
Securum AB, och dess dotterbolag. Därmed kunde banken koncentrera
sig på traditionell bankverksamhet medan Securums uppdrag blev att
förvärva och avveckla de tillgångar som låg till grund för de nödlidande
krediterna.
I januari 1993 förvärvade staten samtliga aktier i Securum för 1 miljard
kr av Nordbanken. Till Securum fördes krediter och andra tillgångar till
ett nominellt belopp av 67 miljarder kr. Då Nordbanken i sitt bokslut
reserverat 17 miljarder kr för dessa tillgångar kunde köpeskillingen sättas
till 50 miljarder kr. Köpet finansierades genom att staten i januari 1993,
med stöd av bemyndigandena som riksdagen beslutade med anledning av
prop. 1992/93:135 om åtgärder för att stärka det finansiella systemet,
kapitaliserade Securum med 23 miljarder kr samtidigt som Nordbanken
lånade ut 27 miljarder kr till Securum, varav 10 miljarder kr är
garanterade av staten.
Statens sammanlagda stödinsatser till Nordbanken och Securum uppgår
till 51,2 miljarder kr, varav utbetalningar har skett med 40,2 miljarder
kr.
Rekonstruktionen av Nordbanken har fått avsedd effekt. Banken
20
fungerar nu väl och gjorde en vinst på 2,7 miljarder kr under 1993. Skr. 1993/94:238
Vid årsskiftet hade Nordbanken ett eget kapital på 13,7 miljarder kr.
För 1993 redovisade Securum kreditförluster på 14 miljarder kr.
Rörelseresultatet före kreditförluster visade ett underskott på 2 miljarder
kr. Den ursprungliga planen för Securum innebär att bolaget avvecklas
på 15 års sikt och att dess egna kapital i stort skall förbrukas under den
tid det tar för bolaget att avveckla sina tillgångar. Om marknadsutveck-
lingen blir fortsatt gynnsam finns förutsättningar för att avvecklingen kan
genomföras på kortare tid än 15 år och med ett bättre ekonomiskt utfall.
Avvecklingen av bolagets tillgångar skall ske i flera steg. Först om-
vandlas krediterna till andra tillgångar genom att Securum tar över de
underliggande säkerheterna för lånen. Sedan organiseras innehaven i ett
flertal dotterbolag som med tiden kan säljas ut. Naturligtvis kan även
enstaka objekt i dotterbolagen säljas ut. Under 1993 har en större del av
krediterna omvandlats till andra tillgångar.
I september 1992 framkom att Gota AB, med dess dotterbolag Gota
Bank, stod inför betydande förluster som kunde medföra att banken kom
på obestånd. Regeringen gjorde den 9 september 1992 en utfästelse att
Gota Bank skulle kunna infria sina förpliktelser. Moderbolaget, Gota AB,
som inte omfattades av regeringens utfästelse, försattes i konkurs. I slutet
av december 1992 tog staten över samtliga aktier i banken från Gota AB.
I början av 1993 beslutade regeringen att utfärda en förlusttäcknings-
garanti på 10 miljarder kr som en temporär lösning av Gota Banks
problem.
Under sommaren 1993 gav Finansinspektionen Gota Bank direktiv om
hur banken skulle redovisa befarade kreditförluster. Direktivet innebär
att helårets prognosticerade kreditförluster skall tas upp som faktiska
kreditförluster redan i delårsbokslutet. Som en konsekvens av direktivet
ökade de redovisade kreditförlusterna i halvårsrapporten mer än vad som
förväntats tidigare under året. Utan ytterligare stödinsatser hade banken
redovisat en kapitaltäckningsgrad på 3,4 procent per halvårsskiftet 1993.
Bankstödsnämnden beslutade därför den 20 augusti 1993 att utöka
garantin med 5 miljarder kr. Regeringen godkände nämndens beslut den
26 augusti 1993.
Den 8 augusti 1993 beslutade Bankstödsnämnden att dela Gota Bank
och att huvuddelen av Gota Banks problemengagemang, till ett nominellt
värde av högst 43 miljarder kr, skulle överföras till ett förvaltningsbolag,
Retriva AB och dess dotterbolag. Syftet med överföringen var bl.a. att
underlätta försäljningen av Gota Bank.
Den 20 december 1993 beslutade Bankstödsnämnden om rekonstruktion
av Gota Bank och finansiering av Retriva-koncernen. Beslutet innebär för
Gota Banks del bl.a. att de utställda förlusttäckningsgarantierna återtas,
att banken tillförs ett ovillkorat aktieägartillskott på högst 20 miljarder kr
samt att staten förvärvar samtliga aktier i Retriva AB från Gota Bank för
21
5 miljoner kr. Vad avser Retriva-koncernen innebär beslutet bl.a. att Skr. 1993/94:238
Retriva AB tillförs 3,7 miljarder kr som ett ovillkorat aktieägartillskott,
att 95 miljoner kr tillförs Retriva AB som likvid för nyemitterade aktier
i bolaget samt att staten går i borgen för ett av Retriva AB upptaget
förlagslån på högst 3,5 miljarder kr.
Det totala åtagandet för Gota Bank/Retriva uppgår, i enlighet med
Bankstödsnämndens beslut, till 30,3 miljarder kr, varav 23,8 miljarder
kr har föranlett utbetalningar från staten.
Regeringen godkände Bankstödsnämndens beslut den 22 december
1993.
Bankstödsnämnden beslutade den 9 december 1993 att överlåta Gota
Bank till Nordbanken på de villkor som skulle komma att fastställas av
nämnden. Nämnden konstaterade i sitt beslut att det efter en omfattande
försäljningsprocess endast återstod en anbudsgivare, Nordbanken. Enligt
Bankstödsnämnden visade de verkställda undersökningarna entydigt att
betydande synergieffekter kan utvinnas vid en samordning mellan
Nordbanken och Gota Bank inför en privatisering av Nordbanken. Värdet
av dessa samordningsvinster överstiger, enligt nämnden, klart vad övriga
anbudsgivare varit villiga att betala utöver Gota Banks substansvärde.
Regeringen godkände nämndens beslut den 10 december 1993.
Tidpunkten för överlåtelsen av Gota Bank till Nordbanken beslutades
till den 31 december 1993. Då staten äger både Nordbanken och Gota
Bank borde det enligt Bankstödsnämndens beslut ankomma på Nord-
banken att, sedan staten gjort de kapitaltillskott som krävs för att fylla
bristen i Gota Banks balansräkning, kapitalisera Gota Bank. Överlåtelsen
av aktierna i Gota Bank till Nordbanken kunde härigenom ske genom ett
aktieägartillskott utan någon ersättning. Bankstödsnämnden garanterar
dock gentemot Gota Bank att bankens aktiekapital om drygt 240 miljoner
kr är intakt per den 31 december 1993 i samband med att aktierna i Gota
Bank tillskjuts Nordbanken. Garantin begränsas till 3 miljarder kr.
I december 1992 anmälde S-E-Banken att banken sannolikt skulle vara
i behov av statligt stöd. Den 23 februari 1993 lämnade banken in en
formell ansökan om statligt stöd. Efter överläggningar mellan S-E-
Banken och Bankstödsnämnden meddelade banken att dess kapitalbas
skulle stärkas genom en nyemission på 5,3 miljarder kr. Emissionen blev
fulltecknad. Ansökan om statligt stöd återtogs i augusti 1993.
22
Skr. 1993/94:238
Föreningsbanken anmälde vid årsskiftet 1992/93 att banken var i behov
av statligt stöd. Föreningsbanken har undersökts ingående och dess
tillgångar har värderats. I maj 1993 stod det klart att banken inte längre
förmådde klara kapitaltäckningskravet på 8 procent. Vid halvårsskiftet
1993 uppgick koncernens kapitaltäckningsgrad till 6,9 procent. Bank-
stödsnämndens arbete har varit inriktat mot att Föreningsbanken i första
hand skall stärka sitt kapitalbehov utan statlig medverkan.
Den 22 oktober 1993 beslutade Bankstödsnämnden att ingå ett avtal om
statligt stöd till Föreningsbanken. Om banken utvecklas på ett gynnsamt
sätt och inte behöver utnyttja sin rätt enligt avtalet så skall stödinsatserna
kunna avslutas utan att något statligt tillskott av riskkapital har ägt rum.
Avtalet förutsatte att banken genomförde en nyemission som tillförde
banken minst 2,5 miljarder kr. För att möjliggöra den planerade
nyemissionen gav staten stöd i form av ett kapitaltäckningsskydd. Avtalet
innebär i korthet följande. Banken emitterar konvertibla skuldebrev om
sammanlagt 2,5 miljarder kr till staten. Skuldebreven löper t.o.m. den 30
juni 1997. Som betalning för skuldebreven utfärdar staten en revers på
samma belopp och löptid till banken. Fordringarna löper med samma
ränta och får inte överlåtas. Om banken får sådana kreditförluster att
kapitaltäckningen hamnar under 9 procent har banken rätt att begära att
så stor del av skuldebreven konverteras till aktier att kapitalet förslår till
att täcka förlusterna. Vidare innehåller avtalet bl.a. förutsättningar för att
konvertering skall få ske, bestämmelser om de aktier som staten erhåller
för det fall konvertering sker, när en eventuell förtida inlösen av
skuldebreven får äga rum samt vilken avgift banken skall betala till
staten. Avtalen omfattar också vissa krav som staten ställer på banken
beträffande vidtagande av vissa åtgärder, informations- och rap-
porteringsskyldighet m.m.
Nyemissionen i Föreningsbanken genomfördes under hösten 1993.
Utfallet av emissionen blev att aktier tecknades för 3,4 miljarder kr.
I tabellen nedan görs en sammanfattning av utfallet till dags dato av de
ovan beskrivna statliga stödåtgärderna. Av kolumnen Utbetalt framgår i
vilken utsträckning stödet har påverkat statens lånebehov.
23
Skr. 1993/94:238
Det statliga stödet
|
miljoner kr |
Totalt |
Utbetalt Belastat |
|
åtagande |
statsbudgeten |
|
Sparbanken | |||
|
garanti |
5 500 |
0 |
0 |
|
räntesubventioner |
1 000 |
1 000 |
1 000 |
|
Totalt |
6 500 |
1 000 |
1 000 |
|
Nordbanken | |||
|
aktieteckning |
4 191 |
4 191 |
4 191 |
|
aktieköp |
2 055 |
2 055 |
2 055 |
|
kapitaltillskott |
10 000 |
10 000 |
10 000 |
|
Totalt |
16 246 |
16 246 |
16 246 |
|
Securum | |||
|
garanti 1 |
9 850 |
9 850 |
9 850 |
|
garanti 2 |
14 150 |
13 150 |
13 150 |
|
aktieköp |
1 000 |
1 000 |
0 |
|
borgen |
10 000 |
0 |
0 |
|
Totalt |
35 000 |
24 000 |
23 000 |
|
Gota Bank | |||
|
kapitaltillskott |
20 000 |
20 000 |
20 000 |
|
garanti |
3 000 |
0 |
0 |
|
Totalt |
23 000 |
20 000 |
20 000 |
|
Retriva | |||
|
kapitaltillskott |
3 800 |
3 800 |
0 |
|
borgen |
3 500 |
0 |
0 |
|
Totalt |
7 300 |
3 800 |
0 |
|
Föreningsbanken | |||
|
Konvertibla | |||
|
skuldebrev |
2 500 |
0 |
0 |
|
Totalt |
2 500 |
0 |
0 |
|
TOTALT BANKSTÖD |
90 546 |
65 046 |
60 246 |
Som framgår av tabellen ovan har statens totala åtagande för det statliga
stödet uppgått till 90,5 miljarder kr. Utbetalningar har skett med 65
miljarder kr varav 60,2 miljarder kr har belastat statsbudgeten. Av
utbetalningarna på 65 miljarder kr har 1 miljard kr avsett spar-
24
bankssfären. Det totala åtagandet till Sparbanken Sverige uppgår till 6,5 Skr. 1993/94:238
miljarder kr.
Resterande 64 miljarder kr som har utbetalats avser aktieteckning,
aktieköp och kapitaltillskott till Nordbanken/Securum samt Gota
Bank/Retriva. Det kan således konstateras att över 98 procent av det
utbetalade statliga stödet har avsett Nordbanken och Gota Bank. Statens
totala åtagande gentemot Nordbanken och Gota Bank uppgår till 81,5
miljarder kr av totalt 90,5 miljarder kr. Genomgripande rekonstruktioner
har genomförts för de båda bankerna genom att problemengagemangen
förts över till Securum respektive Retriva.
Det totala åtagandet till Föreningsbanken, i den form som anges i det
ovan angivna avtalet, uppgår till 2,5 miljarder kr. Avsikten är att
Föreningsbanken skall klara sig utan att något statligt stöd utbetalas.
Vad avser övriga banker har, som framgått ovan, S-E-banken ansökt
om statligt stöd men återtagit sin ansökan medan varken Handelsbanken,
Östgöta Enskilda Bank, JP Bank, Bohusbanken, de fristående sparbanker-
na eller någon av de utlandsägda bankerna ansökt om statligt stöd.
Inte något av de kreditinstitut som vid sidan om bankerna är berättigade
till stöd har ansökt om stöd.
Stödet har kostat skattebetalarna stora belopp genom direkta utgifter över
statsbudgeten. En betydande del kan på sikt komma att återvinnas. Det
kan ske genom att mervärden från den slutliga rekonstruktionen av
Nordbankskoncernen realiseras vid en försäljning av statens aktier i
Nordbanken samt genom att Securum och Retriva vid förädling och
försäljning av sina tillgångar återvinner delar av tagna förluster. Till viss
del sker det också genom olika garantiavgifter i befintliga avtal med
några banker.
För de garantier som staten har lämnat till enskilda banker utgår en
avgift. Enligt avtalet med sparbanksstiftelsema skall garantiavgiften
betalas samtidigt med att lånen återbetalas, helt eller delvis, och beräknas
på det belopp med vilket återbetalning sker. Avgiften är 1,5 procent per
år för tiden fram till den 1 juli 1997 och 2 procent för tiden därefter. Om
lånen under tiden fram till och med den 1 juli 1996 har återbetalats med
ett belopp om sammanlagt minst 2,8 miljarder kr, skall garantiavgiften
på återbetalat belopp endast vara 0,5 procent. Skulle en högre garanti-
avgift ha erlagts i samband med återbetalning före sistnämnda dag skall
mellanskillnaden restitueras.
Vid slutet av 1993 betalade Gota Bank en garantiavgift på 250 miljoner
kr för de garantier banken fått under 1993. Retriva skall i förskott betala
0,6 procent av 3,5 miljarder kr i garantiavgift. För 1994 blir avgiften 20
miljoner kr. Föreningsbanken betalar en avgift för det konvertibla
skuldebrevet. Avgiften är 1 procent och uppgår därför för 1994 till 25
miljoner kr.
25
Skr. 1993/94:238
Kostnaderna för bankstödet måste ses mot bakgrund av de värden som
stod på spel. Vid tiden för det statliga åtagandets tillkomst bedömdes
situationen på stora delar av kreditmarknaden som extremt osäker.
Allvarliga förluster hade tidigare skakat ett par större institut. Valuta- och
ränteturbulensen hösten 1992 ökade påtagligt osäkerheten om institutens
motståndskraft mot olika påfrestningar samt riskerna för att nya
obeståndssituationer snabbt skulle uppkomma. Konsekvenserna för
betalningssystem och kreditförsörjning av en sådan utveckling bedömdes
som oacceptabla. I grunden oöverblickbara samhällsekonomiska förluster
riskerades. Mellan regeringen och det socialdemokratiska partiet fanns
en samsyn om det allvarliga läget samt om nödvändiga åtgärder.
Omfattningen och karaktären på det statliga åtagandet säkerställde att
en tilltagande misstro bland olika fordringsägare, inte minst internatio-
nella, mot svenska kreditinstituts förmåga att i tid fullgöra sina förplik-
telser kunde stävjas. Stabiliteten i betalningssystemet hann aldrig att
allvarligt rubbas. Detta är de avgörande positiva effekterna av det statliga
åtagandet. Av vad som hittills framkommit torde också kunna konstateras
att allmänheten och särskilt företagsamheten generellt inte drabbats av
något stopp i kredittillförseln. Möjligheten att söka stöd bör ha minskat
den allmänna osäkerheten hos instituten med i grunden positiva effekter
på bl.a. kreditförsörjningen. Den kreditåtstramning som kunnat konstate-
rats måste ses mot bakgrund av den tidigare alltför lättsinniga kredit-
politiken. En återgång till en sundare kreditpolitik är till fördel för
samhällsekonomin i stort. Det finns dock en medvetenhet om att
bankerna i den processen kan bli alltför restriktiva och strömlinjeforma-
de. Det gäller för alla parter att vara uppmärksamma på dessa risker.
Det kan också konstateras att åtagandet fyllt sin funktion att stabilisera
banksystemet i så måtto att bankernas upplåningssituation, inte minst vad
gäller den internationella upplåningen samt även tillgången till riskkapital-
marknaden, har normaliserats.
Mot dessa positiva systemeffekter kan dock ställas mindre synliga
kostnader som ingrepp av detta slag sannolikt innebär. Dessa kostnader
kan i första hand ses som risker för minskad effektivitet generellt på
kreditmarknaden eller ökat risktagande på felaktiga premisser. Existensen
av det statliga åtagandet innebär att marknadsmekanismerna i olika
avseenden satts ur spel. De olika aktörernas incitament kan komma att
vila på andra grunder än de normalt rådande. Vidare kan konkreta
stödåtgärder i sig utgöra en risk för att konkurrensbetingelsema
snedvrids. Dessa svårlokaliserade kostnader understryker vikten av att det
statliga åtagandet har gjorts temporärt.
26
Skr. 1993/94:238
I utformningen av riktlinjerna för stödet och i Bankstödsnämndens
konkreta arbete med de enskilda bankerna har ett angeläget delmål varit
att minimera de ovan nämnda negativa effekterna. Ju större problemen
varit desto radikalare åtgärder har måst vidtas. Naturligen uppstår i de
sammanhangen frågor om konkurrensneutraliteten. Sålunda har rekonst-
ruktionen av Nordbanken utsatts för viss kritik från enskilda aktörer om
att banken överkapitaliserats och erhållit en alltför stark ställning.
Regeringen kommer inte tillåta att Nordbanken agerar på ett icke
marknadsmässigt sätt till uppenbart förfång för övriga banker. Genom
bl.a. aktieutdelning till staten kan bankens kapitaliseringsgrad anpassas
om det egna kapitalet blir så stort att det innebär en snedvridning av
konkurrensen. Kapitaliseringsgraden är dock för närvarande inte särskilt
hög jämfört med de övriga svenska bankerna.
Stödavtalet med Föreningsbanken samt det omarbetade avtalet med
sparbanksstiftelsema innehåller, genom en differentiering av avgifterna
för statens åtaganden, tydliga incitament för bankerna att tidigarelägga
sina förpliktelser gentemot staten. Avtalen ställer också betydande krav
på bankerna om fortlöpande rapportering till staten om överenskomna
åtgärder rörande bl.a. riskkontroll, informationssystem och upprättande
av olika planer. Denna uppföljning är en integrerad del av det statliga
stödet och bör också ge bankledningama incitament att så snart det kan
ske komma ur det statliga beroendet.
Detta leder över till vissa andra effekter av positivt slag som delvis kan
tillskrivas det statliga stödsystemet. Otvivelaktigt sker nu en utveckling
och förnyelse mot ett mer funktionsdugligt banksystem där en första
förutsättning varit en rekapitalisering av bankerna. Lika nödvändig är
emellertid den interna omstrukturering, rationalisering och utveckling
på bl.a. riskkontrollområdet som påbörjats. Bankstödsnämnden har här
kunnat bidra till ett konstruktivt arbete.
Bankerna står inför en rad utmaningar av strukturell karaktär såväl i
Sverige som i vår omvärld. Nya finansieringsformer och nya konkur-
renter på marknaden utmanar många av de traditionella bankverksam-
heterna. De yttre makroekonomiska omständigheterna kommer liksom
tidigare att variera över tiden. Svårigheterna framöver skall således inte
underskattas. Emellertid kan det nog hävdas att de svenska bankerna i
många avseenden står bättre förberedda än tidigare för att driva en sund
och kostnadseffektiv verksamhet.
Frågan om bankstrukturens effekter på konkurrens och effektivitet är ofta
diskuterad. Vårt banksystem har, som i många andra mindre länder,
traditionellt varit av oligopolkaraktär. En handfull bankkoncemer
dominerar marknaden. Det finns för- och nackdelar med en sådan relativt
koncentrerad struktur. Tendensen sedan en lång tid tillbaka har varit att
27
bilda breda koncerner med möjlighet att erbjuda i stort sett alla slag av
finansiella tjänster, även försäkringstjänster. Flertalet provinsbanker har
sugits upp i större koncerner men samtidigt med en vilja att behålla deras
regionala särart. Finanskrisen har medfört en rationalisering och
koncentration av verksamheterna samt renodling av de olika institutens
affärsområden.
Det är inte självklart vilken uppgift staten skall ha när det gäller att
utforma en lämplig struktur på de finansiella marknaderna. Stabilitet och
konsumentskydd är centrala element i lagstiftning och tillsyn. Samtidigt
är sund konkurrens en nödvändighet, om samhällsekonomin fullt ut skall
kunna tillgodogöra sig det finansiella systemets tjänster. Konkur-
rensaspekterna är ständigt närvarande i den löpande verksamheten och
bristande konkurrens får snabbt genomslag i den allmänna debatten.
Förutsättningen för att konkurrenstrycket upprätthålls är att etablerings-
hinder undanröjs och att tjänsteutbudet inte i onödan segmenteras på olika
institutgrupper genom föråldrad lagstiftning. På dessa områden har sedan
slutet av åttiotalet stora förändringar skett som väsentligt förbättrat
konkurrensförutsättningarna. Exempel härpå är att utländska bankinstitut
numera kan konkurrera även med filialer och att inhemska banker kan
bildas utan tidigare krav på bredd i verksamheten. Flera filialer har också
etablerats och ett antal ansökningar om tillstånd att driva bankrörelse
föreligger. Denna utveckling är glädjande och om de presumtiva
bankerna uppfyller lagstiftningens och tillsynens krav bör de utifrån sina
förutsättningar kunna bidra till ökad konkurrens och förnyelse.
Det har i samband med att nya banker önskar etablera sig uttryckts oro
för att det statliga åtagandet i själva verket utgör huvudorsaken härtill.
I skydd av åtagandet skulle de nya bankerna ta stora risker och konkur-
rera på osunda villkor. Risken för detta kan inte uteslutas, men får ändå
bedömas vara liten. Även i de nya bankerna satsas nämligen ett
riskkapital som måste uppgå till motsvarande 5 miljoner ECU (45
miljoner kr) och som inte skyddas av staten. Att statens åtagande är
temporärt innebär också att det inte kan utgöra en rationell grund för att
starta en bankverksamhet med mer långsiktiga ambitioner. Det är inte
heller önskvärt att det etablerade systemet, som delar ansvaret för bank-
krisen, skall gynnas på nykomlingarnas bekostnad genom att man inte
låter de senare omfattas av det statliga åtagandet. Behovet av vitalare
konkurrens har gjort sig påmint i krisens spår. Det är viktigt att nya
potentiella aktörer sätter press på de etablerade bankerna och skapar
alternativ på marknaden.
Vad gäller bankstrukturen är den väsentliga strukturförändringen på
institutnivå att Gota Bank efter rekonstruktion inlemmats i Nordbanks-
koncemen. En självständig medelstor bank försvinner således. De
alternativa lösningar som förelåg för Gota Bank kunde inte erbjuda
motsvarande samordningsvinster och därmed gynnsamma effekter på den
framtida lönsamheten och på värdet för staten och skattebetalarna. Då
erfarenheterna visat att staten har svårt att motivera varför den skall vara
ägare till banker kommer i nästa steg en privatisering av Nordbanken att
ske. Detta bör öka förutsättningarna för att banken kan utvecklas och
Skr. 1993/94:238
28
uppnå en långsiktigt god lönsamhet. Även i Sparbanken Sverige och Skr. 1993/94:238
Föreningsbanken sker betydande förändringar i ägarbilden med ett ökat
inslag av externa ägare. Den utvecklingen var redan tidigare på gång,
men har påskyndats av bankkrisen och av de lösningar som utarbetats
av instituten och Bankstödsnämnden. Nya ägarkonstellationer som kan
ställa starka krav på bankerna måste välkomnas.
Att det i enskilda anställningsavtal förekommer en lång uppsägningstid
för personal i den verkställande ledningen inom banker, försäkringsbolag
och näringslivet i övrigt är inte ovanligt. Dessa avtal, som populärt
betecknas som fallskärmsavtal, har sin grund i det förhållandet att
personer i företagsledande och därmed jämförlig ställning saknar
uppsägnings- och andra skyddsregler som anges i lagen (1982:80) om
anställningsskydd. Avtalen har också till syfte att förmå erkänt skickliga
personer att anta erbjuden anställning inom banken eller företaget.
I samband med att de avtal om avgångsvederlag som slutits med
Nordbankens tre tidigare verkställande direktörer alltmer kom att
diskuteras, bl.a. mot bakgrund av bankens betydande kreditförluster,
uppkom frågan om de rättsliga förutsättningarna att upphäva eller jämka
dessa avtal. Finansdepartementet uppdrog i december 1992 åt f.d.
regeringsrådet Bengt Hamdahl att granska möjligheterna härtill. I april
1993 gavs också ett uppdrag till advokaten Otto Rydbeck att bl.a.
närmare undersöka omständigheterna i samband med nämnda avtal.
I ett brev den 5 februari 1993 till ledningarna för statliga kreditinstitut
angav statsrådet Bo Lundgren riktlinjer rörande anställningsvillkoren för
personal i ledande ställning. Av dessa riktlinjer framgår bl.a. följande.
I lönen som bestäms på sedvanligt sätt, skall ingå kompensation för
avsaknad av anställningstrygghet. Avgångsvederlag som avser tiden efter
uppsägningstidens slut skall sättas till så kort tid som möjligt och får
tillsammans med uppsägningstiden inte överstiga 24 månader. Avgångs-
vederlaget skall utbetalas månadsvis. Om oegentligheter, som kan
föranleda brottsansvar eller skadeståndsskyldighet, upptäcks före eller
under vederlagsperioden skall arbetsgivaren ha rätt att hålla inne
vederlaget eller del av det till dess en rättslig prövning skett eller
överenskommelse träffats. Lön eller annan ersättning som en person får
under vederlagsperioden skall arbetsgivaren ha rätt att avräkna mot utfört
arbete och det kan också reduceras om vederbörande utfört arbete utan
lön eller ersättning. Lön och övriga anställningsvillkor för verkställande
direktör och övriga i institutets ledning bör redovisas i årsberättelsen.
Ingångna avtal skall följas. Avtal som uppenbart går utöver vad som
angetts ovan omförhandlas.
Avtal om avgångsvederlag och liknande förmåner kan i vissa fall
framstå som starkt överdrivna. Det är därför viktigt att alla sådana avtal
29
och ersättningar redovisas. Någon skyldighet att redovisa pen- Skr. 1993/94:238
sionsersättningar och liknande till styrelseledamöter och företagsledning
föreligger inte i dag. Regeringen har genom tilläggsdirektiv uppdragit åt
Redovisningskommittén att överväga om det behövs särskilda redovis-
ningsregler för pensionsersättningar, avtal om avgångsvederlag och
liknande förmåner till styrelseledamöter, verkställande direktörer och
andra personer i ett företags ledning. Kommittén har i februari 1994
kommit med ett delbetänkande (SOU 1994:17) vari bl.a. följande
framgår. I konsekvens med att årets löner och ersättningar till verk-
ställande direktör och styrelse skall anges särskilt bör även olika typer av
framtida förpliktelser som företaget i fråga ikläder sig gentemot sådana
befattningshavare redovisas öppet, antingen som ansvarsförbindelse eller
som avsättning eller skuld. Detta krav bör även gälla tidigare verkställan-
de direktör och styrelseledamot.
Näringslivets Börskommitté har också avgivit en rekommendation om
information angående ledande befattningshavares förmåner. Rekom-
mendationen riktar sig till svenska bolag som har aktier eller ak-
tierelaterade finansiella instrument noterade vid Stockholms Fondbörs
AB eller vid annan svensk börs eller auktoriserad marknadsplats. Sådana
bolag skall lämna information om ersättningar och individuella förmåner
som avser bolagets högsta ledning. Beträffande andra personer i bolagets
ledning skall en sammanfattande beskrivning lämnas av de väsentligaste
villkoren i avtal om framtida pension respektive avgångsvederlag.
Uppgifterna skall lämnas i årsredovisningen.
De två tidigare nämnda utredningarna redovisades den 2 april 1993
respektive den 15 september 1993. Bengt Hamdahls utredning avsåg
bl.a. att granska möjligheterna att jämka de ovan angivna avtalen om
avgångsvederlag. Hans slutsats av granskningen var att han såg pessimis-
tiskt på bankens möjlighet att vid en process gentemot någon av
bankdirektörerna med framgång få till stånd jämkning eller ogil-
tigförklaring av avtalen.
Otto Rydbecks uppdrag avsåg att utreda om det fanns grund för staten,
såsom ägare till Nordbanken, att väcka talan om skadestånd till banken
enligt 5 kap. bankrörelselagen (1987:617). Uppdraget innefattade en
granskning av de närmare omständigheterna kring slutandet av avtal om
avgångsvederlag med bankdirektörerna. Han angav i utredningen att han
mot bakgrund av omständigheterna som förelåg före och kring slutandet
av avgångsavtalen och vad som i övrigt framkommit inte fann att någon
hade gjort sig skyldig till ansvarsgrundande vårdslöshet i samband med
tecknandet av avgångsavtalen. Utsikterna för att få framgång i en process
ansåg Otto Rydbeck därför som begränsade.
De s.k. fallskärmsavtalen har vållat en livlig debatt. Den allmänna
uppfattningen har varit att de avtal som slöts framförallt på 1980-talet och
innehöll så lång uppsägningstid som fem år har varit onödiga och
oskäliga. Otto Rydbeck konstaterar i sin utredning att fem år måste anses
som en alltför lång uppsägningstid men att fallskärmsavtal kan ha sitt
berättigande då en arbetsgivare skall rekrytera en person som har en så
hög kompetens att utbudet på marknaden av sådana personer är litet och
30
när personen ifråga dessutom knyts till en befattning som inte omfattas
av lagen om anställningsskydd. Den allmänna opinionen synes ha fått den
effekten att fallskärmsavtalen numera tar rimligare proportioner. Exem-
pelvis har Nordbanken nu förändrat sin praxis om uppsägningstiden.
Utredningarna har visat att många avtal om avgångsvederlag har varit
orimliga. Detta har lett fram till att regeringen den 3 februari 1994
antagit riktlinjer rörande anställningsvillkor för personal i företagsledande
och därmed jämförlig ställning i företag som är helägda av staten. Dessa
riktlinjer stämmer väl överens med de riktlinjer som Bo Lundgren angav
den 5 februari 1993 med följande preciseringar. De personer som avses
är verkställande direktör, ställföreträdare för verkställande direktör och,
i större företag, direktionsmedlem och arbetstagare med självständig
ställning som chef för en större gren av företagets verksamhet. I årsredo-
visningen skall lämnas uppgifter om de väsentligaste villkoren i avtalen
för personalen i ledande ställning angående framtida pension, avgångs-
vederlag, ersättningar och övriga förmåner. Befintliga avtal som
uppenbart går utöver dessa riktlinjer bör omförhandlas om det bedöms
kunna ske på rimliga ekonomiska villkor och om det i övrigt kan anses
skäligt.
Skr. 1993/94:238
Den 2 april 1993 gav Finansdepartementet i uppdrag åt advokat Otto
Rydbeck att, som angetts ovan, utreda om det fanns grund för staten
såsom ägare till Nordbanken att väcka talan om skadestånd till banken
enligt 5 kap. bankrörelselagen (1987:617). Uppdraget skulle innefatta en
granskning av Nordbankens kreditgivning främst under åren 1988-1990
vilka föranlett omfattande kreditförluster.
I utredningen konstaterade Otto Rydbeck att skadeståndsansvaret för
Nordbankens styrelseledamöter var preskriberat avseende åren 1988 och
1989 men att möjligheten till skadestånd kvarstod vad avsåg talan mot
styrelseledamöter för kreditbeslut under 1990. Talan mot styrel-
seledamöter i Norra Nordbanken borde dock i sin helhet vara
preskriberad. Med hänvisning till det svåra bevisläget, det osäkra rätts-
läget, de höga kostnaderna som är förknippade med en skadeståndstalan
samt det i sammanhanget relativt ringa utfall en framgångsrik talan kan
förväntas medföra rekommenderade Otto Rydbeck i utredningen att staten
borde avhålla sig från att föra talan om skadestånd.
En genomgång inom regeringskansliet av vad som framkommit om
kreditgivningen i Nordbanken visade att det fanns rättslig grund för att
väcka talan om skadestånd. I Otto Rydbecks utredning konstaterades att,
mot bakgrund av de stora förluster som förorsakades genom kreditgiv-
ningen under 1990, styrelsen borde kunna ställas till ansvar för kreditgiv-
ningen i stort. Styrelsen har enligt utredningen i så fall gjort sig skyldig
till s.k. cumulerad culpa, dvs. att de tveksamma kreditbeslut som fattats,
31
och som inte betraktade var för sig kan anses uppnå den grad av Skr. 1993/94:238
tveksamhet att oaktsamhet är för handen, sammantaget ändå medför att
styrelsen kan anses ha agerat oaktsamt. Under 1990 skedde stora
höjningar av några engagemang som orsakade förluster i miljardklassen.
Vid granskningen av dessa engagemang konstaterades stora brister vad
avser bankens möjlighet att överblicka engagemangens och givna
säkerheters storlek. Krediterna har inte samlimiterats i den utsträckning
som borde gjorts och kreditdragningama avseende olika bolag som hade
relation till dessa låntagare har skett separat.
Med anledning härav uppdrog regeringen den 28 oktober 1993 åt Otto
Rydbeck att, såsom ombud för staten, väcka skadeståndstalan för
Nordbankens räkning mot de ledamöter av styrelsen under 1990 som haft
särskild insikt i bankens kreditgivning. Efter initiativ från styrel-
seledamöterna kunde, efter förhandlingar, ett förlikningsavtal träffas den
22 december 1993. I avtalet gjorde ledamöterna följande uttalande: "Vi
har tagit del av advokat Otto Rydbecks utredningsrapport och vi är
medvetna om de synpunkter och den kritik som framförts i rapporten om
hur kreditgivningen i Nordbanken hanterades och vi delar i allt väsentligt
de synpunkter som där förs fram. Vi bekräftar vårt styrelseansvar för
kredithanteringen. Vi vitsordar riktigheten av Rydbecks påpekande att
kreditgivningen till Nobel Industrier och Gamlestaden skulle ha handlagts
jämlikt bestämmelserna om jävskrediter i bankrörelselagen och därmed
att försumlighet förevarit i denna del. Mot bakgrund av de stora kredit-
förluster som inträffat och för att inte utsätta Nordbanken för en process
som skulle leda till skada för banken anser vi det rimligt att göra den
återbetalning som angivits ovan. "
Avtalet innebär att fem av styrelseledamöterna till Nordbanken skall
återbetala 16 miljoner kr med avdrag för erlagd skatt beräknad till 50
procent, eller 8 miljoner kr. Vidare innebär avtalet att ytterligare tre
styrelseledamöter skall återbetala sina styrelsearvoden för 1990 till
Nordbanken med avdrag för erlagd skatt därpå. Skatten beräknas till 50
procent.
Utöver förlikningsavtalet upprättades en handling där ytterligare tio
styrelseledamöter utfäste sig att var och en till banken återbetala erhållna
styrelsearvoden för 1990 med avdrag för erlagd skatt, beräknad till 50
procent.
Bankstödsnämnden gav den 29 oktober 1993 Otto Rydbeck i uppdrag att
närmare granska omständigheterna kring större krediter och andra
affärshändelser vilka förorsakat Gota Bank förluster. Enligt uppdraget
skulle Otto Rydbeck därvid söka klarlägga om det i de granskade
ärendena förekommit sådan försummelse som kan medföra skadestånds-
skyldighet för viss styrelseledamot trots att styrelsen beviljats ansvarsfri-
het eller om det finns grund för skadeståndstalan gentemot delegater eller
andra. På grund av preskriptionsreglerna skulle särskild granskning ägnas
32
åt tiden från och med räkenskapsåret 1990. Skr. 1993/94:238
En delrapport avseende styrelsens ansvar för kreditgivningen m.m.
under 1990 har lämnats. Enligt rapporten har bl.a. följande framkommit.
Det finns, vad gäller enskilda kreditbeslut under 1990, anledning att
antaga att vidare utredning sannolikt kan ge vid handen att oaktsamhet
förelegat vid kreditbeslut på central styrelsenivå. Trots att det hittills
företagna utredningsarbetet koncentrerats till 1990 finns det indikationer
på att det även beträffande 1991 finns anledning att göra motsvarande
antaganden. Vad gäller bankens kreditgivning i allmänhet under 1990
synes det klart att det funnits brister såväl på central nivå som på lägre
nivåer. Ett flertal av dessa brister torde ha varit direkt märkbara för
styrelsen. Andra brister torde ha konstaterats om utförligare underlag
begärts i samband med föredragningar inför styrelsen och om styrelsen
utövat noggrannare tillsyn över bankens kreditgivning. För de brister som
vidlåtit kreditgivningen är styrelsen ytterst ansvarig. Principiellt
föreligger inget hinder mot att väcka en skadeståndstalan mot vissa av
styrelseledamöterna. Mot bakgrund av att rättsläget rörande en banksty-
relses ansvar för kreditgivning är osäkert, att bevisläget är svårt, att
processen är förenad med höga kostnader och att det ekonomiska utfallet
av en process torde bli i sammanhanget relativt begränsat rekom-
menderade Otto Rydbeck staten att avhålla sig från att väcka talan om
skadestånd för bankens kreditgivning under 1990. Eftersom styrelsens
sammansättning under 1990, 1991 och större delen av 1992 var i princip
densamma ansåg Otto Rydbeck att det kan firmas anledning för staten att,
efter en mer genomgripande utredning, återkomma med skadestånsan-
språk för hur kreditgivningen hanterades under 1991 och 1992.
Bankstödsnämnden beslutade den 28 december 1993 att Gota Bank
skulle väcka talan om skadestånd mot de ordinarie ledamöterna i bankens
styrelse som under 1990 genom tjänstgöring i bankens arbetsutskott haft
särskild insikt i kreditgivningen i banken. Gota Bank yrkade, i stämnings-
ansökan som gavs in till Stockholms tingsrätt den 30 december 1993, att
de angivna styrelseledamöterna solidariskt skall betala 300 miljoner kr till
banken. Som grund för yrkandet hävdade banken att det kunde konsta-
teras ett flertal allvarligare brister vad gäller kreditgivningen i allmänhet
under 1990 och att det åtminstone beträffande några stora enskilda
krediter förelegat oaktsamhet vid kreditbeslut på central styrelsenivå.
Sedan finanskrisen började har arbetet i Finansdepartementet och senare
i Bankstödsnämnden varit inriktat mot att lösa den akuta bankkrisen. I
takt med att läget i finanssektom stabiliserats ändrar Bankstödsnämndens
verksamhet karaktär. Stora stödprojekt har avslutats och nämndens arbete
inriktas alltmer på förvaltning och uppföljning av stödavtal.
3 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 238
33
En annan del av Bankstödsnämndens verksamhet har bestått i att sköta Skr. 1993/94:238
de ägarfrågor som följer av bankkrishanteringen. När Bankstödsnämnden
startade sin verksamhet den 1 maj 1993 överfördes aktierna i Gota Bank,
Nordbanken och Securum, som tidigare förvaltats av andra myndigheter,
till Bankstödsnämnden. Från Riksgäldskontoret fördes lån och garantier
som givits till stödsökande banker över till Bankstödsnämnden. Rege-
ringen godkände den 10 december 1993 Bankstödsnämndens beslut att
överlåta Gota Bank till Nordbanken. Genom regeringens beslut den 22
december 1993 förvärvade Bankstödsnämnden för statens räkning
samtliga aktier i Retriva AB från Gota Bank.
Nedan följer en redogörelse för Securum och Retriva och för statens
framtida ägande i dessa båda bolag. Vidare redogörs för privatiseringen
av Nordbanken samt Bankstödsnämndens framtid.
Securum och Retriva är statligt ägda bolag med uppdrag att förvalta och
avveckla tillgångar som härrör från problemkrediter i Nordbanken och
Gota Bank. Syftet med bildandet av dessa bolag var att renodla verksam-
heten i dessa banker och skapa de bästa förutsättningarna för att återvinna
så mycket som möjligt av de omfattande stödinsatser som krävts. Ett
tredje syfte var att stabilisera fastighetsmarknaden till gagn för ekonomin
i sin helhet.
Securum, som tagit över de större problemkreditema i Nordbanken, har
nu varit verksamt i ett och ett halvt år, medan Retriva som hanterar Gota
Banks problemtillgångar endast varit verksamt ett halvt år.
Båda bolagen har initialt kapitaliserats för att det, om så krävs, skall
kunna ta upp till 15 år att avveckla tillgångarna. Det finns dock ingenting
som hindrar en snabbare avveckling om det är ekonomiskt gynnsamt.
Securum
Securumkoncemen hade vid utgången av 1993 över 9 000 anställda. Den
absoluta majoriteten av dessa är anställda i de industribolag som Securum
äger. I moderbolaget, finansbolaget och de olika fastighetsbolagen är ca
500 personer sysselsatta.
Fastighetsbeståndet uppgick 1993 till totalt ca 15 miljarder kr, varav
drygt 11 miljarder kr i Sverige, och beräknas vid utgången av 1994,
exklusive försäljningar, vara värt ca 25 miljarder kr. Securum hade vid
årsskiftet 1993/94 sjutton hel- eller delägda konsoliderade industribolag
samt därutöver minoritetsandelar i ytterligare tio större industri- och fas-
tighetsbolag.
Under 1993 har arbetet i Securum koncentrerats på att omvandla
problemkrediter till tillgångar. Tillgångarna som vid övertagandet från
Nordbanken bestod till 82 procent av krediter har under året omvandlats
så att nu bara 38 procent var krediter vid utgången av 1993. Denna
34
utveckling har skett genom att Securum övertagit de underliggande Skr. 1993/94:238
panterna. Arbetet har gått fortare än vad som ursprungligen planerats.
De fastigheter som på detta sätt övertagits har organiserats i lokala och
regionala bolag. I dessa bolag är målet att höja värdet på fastigheterna
genom bl.a. underhåll, skötsel och uthyrning. I de förvärvade in-
dustribolagen har vidtagits olika åtgärder för att förbättra lönsamheten.
Under 1993 har Securum medverkat till försäljningen av tillgångar för
ett sammanlagt värde av 3 miljarder kr. Detta inkluderar en mängd
fastigheter i Europa, 40 svenska fastigheter samt aktieinnehav i ett flertal
industriföretag.
Securum ägde ursprungligen 72,9 procent av aktierna i Nobel Industrier
AB och beräknar genom den nu slutförda fusionen mellan Nobel och
holländska Akzo i stället få knappt 20 procent av aktierna i Akzo.
Securums policy är att följa upp oegentligheter även om det innebär
negativa ekonomiska konsekvenser för Securum. Detta har under 1993
skett genom bl.a. polisanmälningar i 25 ärenden samt att 72 misstänkta
affärer överlämnats till Finansinspektionen.
Genom att arbetet med att omvandla krediterna till tillgångar har gått
snabbare än planerat har också kreditförlusterna fram till i dag blivit
större än vad som ursprungligen planerats. Totalt uppgick kreditförlus-
terna till 14,2 miljarder kr under 1993. Det totala resultatet slutade på en
förlust på 16,2 miljarder kr. Det egna kapitalet, som 1992 uppgick till
24 miljarder kr har under 1993 minskat till 6 miljarder kr. Denna
utveckling avviker i tiden från den ursprungliga planen, men är hänförlig
till dels deprecieringen av den svenska kronan, dels att om-
vandlingstakten varit högre än planerat. Försäljningen av innehavet i
Nobel Industrier AB till det holländska kemiföretaget Akzo har slutförts
i februari 1994. Affären innebär att det egna kapitalet i Securum ökar till
ca 11 miljarder kr genom den orealiserade värdeökning som bytet av
Nobel-aktier gentemot Akzo-aktier innebär. Securum gör nu bedöm-
ningen att avvecklingen kommer att lämna ett överskott, vilket är bättre
än den ursprungliga planen.
Den första fasen av Securums uppdrag, dvs. själva övertagandet av
tillgångar, beräknas vara avklarad under mitten av 1994 varefter nästa fas
med avyttring av tillgångar kan intensifieras.
En stor del av Securums upplåning i Nordbanken sker till Nordbankens
upplåningskostnad. Denna finansiering gynnar visserligen Securum, men
inte dess dotterbolag eller låntagare, eftersom Securum lånar ut till
marknadsmässiga räntor. Detta innebär att Securums fastigheter och in-
dustriverksamheter drivs på marknadsmässiga villkor.
Retriva
Retriva är det bolag som har till uppdrag att förvalta och avveckla
problemengagemang ur Gota Bank. Retriva bildades under hösten 1993
som ett dotterbolag till Gota Bank. Före försäljningen av Gota Bank till
Nordbanken den 31 december 1993 överfördes ägandet i Retriva till
staten genom Bankstödsnämnden. Till Retriva överfördes tillgångar med
35
ett bruttovärde på 39 miljarder kr. Efter nedskrivningar i banken Skr. 1993/94:238
nettovärderades tillgångarna till 16 miljarder kr varav vid årsskiftet 3,7
miljarder kr var kvar i Gota Bank, men garanterade av Retriva.
Dessutom har Retriva garantier till tredje man uppgående till 1,5
miljarder kr.
Retriva är kapitaliserat med ett eget kapital från staten om 3,8 miljarder
kr. Till skillnad från vad som var fallet i Securum räknar inte Retriva
med några större nedskrivningar efter övertagandet av tillgångar. Dessa
nedskrivningar har redan skett i Gota Bank.
Retrivakoncemen består av ett moderbolag, Retriva AB samt tre
dotterbolag, Retriva Kredit som under de närmaste två åren skall arbeta
med att omvandla krediterna till tillgångar, Kungsleden som tar över
fastigheterna och Borgkronan som tar över industribolagen. Vid årsskiftet
ägde Kungsleden 168 fastigheter. Inom loppet av två år räknar Kungs-
leden med att inneha drygt 1000 fastigheter. Borgkronan som vid
årsskiftet ägde tre mindre industribolag beräknas vid utgången av 1994
äga ca 20 bolag. Totalt hade Retriva vid årsskiftet 510 anställda, varav
290 i industribolag.
Det akuta skedet i den svenska bankkrisen får nu bedömas vara över.
Det är därför naturligt att se över utformningen av Bankstödsnämndens
verksamhet.
De uppgifter Bankstödsnämnden har idag är sammanfattningsvis att
förvalta ingångna stödavtal, hålla beredskap för eventuellt nya stödinsat-
ser och förvalta statens ägande i Securum och Retriva samt Nordbanken.
Riksdagen bemyndigade dels hösten 1991 (prop. 1991/92:21, bet.
1991/92:NU4, rskr. 1991/92:8), dels våren 1992 (prop. 1991/92:153,
bet. 1991/92:NU36, rskr. 1991/92:352) regeringen att sälja statens aktier
i Nordbanken. Riksdagen har vidare gett regeringen bemyndigande att
sälja tillgångar som staten förvärvar till följd av åtgärder för att stärka
det finansiella systemet (prop. 1992/93:135, bet. 1992/93:NU16, rskr.
1992/93:155). Regeringen har således bemyndigande att sälja statens
aktier i Securum och Retriva.
Bankstödsnämndens förvaltningsuppgift avseende ägandet i Securum,
Retriva och Nordbanken skiljer sig till sin karaktär avsevärt från
Bankstödsnämndens övriga uppgifter. Nämndens föregående general-
direktör har i en skrivelse till Finansdepartementet föreslagit att
ägaruppgiftema överförs till ett holdingbolag under ett departement.
Regeringen finner förslaget välavvägt. Uppgiften att förvalta och
avveckla statens ägande i de berörda bolagen är till sin karaktär så skild
från Bankstödsnämndens framtida uppgifter vad gäller uppföljningen av
statens åtagande om stöd att statens ägande i stället bör skötas av en
särskild organisation.
Statens ägande i Securum, Retriva och Nordbanken kommer därför
36
inom kort att överföras till ett holdingbolag under Finansdepartementet. Skr. 1993/94:238
Holdingbolagets uppgift blir att utöva ägarinflytandet i bolagen. Detta
innebär att bolaget skall tillse att verksamheten i Securum och Retriva
bedrivs på ett effektivt sätt och i enlighet med statens intentioner, dvs.
en konsekvent driven förvaltning med inriktning på försäljning av
tillgångarna till bästa möjliga pris. Vidare skall bolaget genomföra
försäljningen av statens aktier i Nordbanken. Utgångspunkten är därvid
att uppnå ett så gynnsamt utfall för skattebetalarna som möjligt.
Regeringen har samrått med socialdemokraterna i dessa frågor. Vidare
samråd kommer att ske i fråga om holdingbolagets närmare organisation.
När ägaransvaret för Securum och Retriva respektive Nordbanken flyttas
över till ett holdingbolag under Finansdepartementet blir Bankstödsnämn-
dens arbetsuppgifter mer homogena och av mindre omfattning än vad
som tidigare varit fallet. Bankstödsnämnden bör bestå som en sjävständig
myndighet så länge som det generella åtagandet finns kvar. Detta är
väsentligt inte minst för att bevara det förtroende som återvunnits för den
svenska finansmarknaden hos inhemska och utländska investerare. Även
om det i dag inte ter sig sannolikt krävs också ytterligare en tids
beredskap för oförmodade ytterligare insatser. I nämndens arbetsuppgifter
kommer även att ingå att förvalta ingångna stödavtal, att lämna informa-
tion om innebörden i statens åtagande. Bankstödsnämnden bör vidare
dokumentera och föra vidare de kunskaper som stödhanteringen har gett.
Bankstödsnämndens kansli kan komma att samlokaliseras med annan
myndighet. När statens åtagande, beslutat av riksdagen den 18 december
1992, att banker och vissa andra kreditinstitut skall kunna fullgöra sina
förpliktelser i rätt tid, har avskaffats, kan myndigheten sannolikt läggas
ned.
Efter att regeringen den 10 december 1993 beslutat överlåta Gota Bank
till Nordbanken ansåg regeringen det lämpligt att intensifiera arbetet med
att privatisera banken och ge förberedelsearbetet inför försäljning av
banken en fastare form. Regeringen beslutade därför den 22 december
1993 att inom Finansdepartementet tillsätta en delegation för privatise-
ringen av Nordbanken. Delegationen skall ha en rådgivande funktion och
skall även ha till uppgift att utarbeta förslag till regeringsbeslut i samband
med en försäljning av statens aktier i Nordbanken.
4 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 238
Rättelse: Ny sida 41 Tillkommit med sidförändringar därefter.
37
Skr. 1993/94:238
I enlighet med avtalet den 10 februari 1994 mellan sparbanksstiftelsema
och Bankstödsnämnden har stiftelserna bildat ett bolag med uppgift att
äga och förvalta stiftelsernas aktier i Sparbanken Sverige. Detta bolag
skall verka för att Sparbanken Sverige upprättar vissa planer och för att
banken lämnar löpande rapporter till Bankstödsnämnden om hur arbetet
med planerna framskrider. Avsikten är dock att sådana åtgärder som
ryms inom ramen för Finansinspektionens sedvanliga tillsyn snarast skall
överföras till inspektionen.
Vad avser uppföljning av avtalet med Föreningsbanken har banken, i
enlighet med avtalet, genomfört en nyemission som mottogs väl på
marknaden. Härefter har Föreningsbanken börjat utveckla planer
avseende den fortsatta verksamheten. Efter att de interna revisorerna
kontrollerat dessa planer skall även Bankstödsnämnden granska planerna.
Det nuvarande statliga åtagandet är av extraordinär natur och är
temporärt. Som anges i propositionen om stödåtgärder skall det avvecklas
när förhållandena är stabila och fordringsägarnas intressen inte riskeras.
Den senaste tidens positiva utveckling för svensk ekonomi har i många
fall också inneburit en positiv vändning för kreditinstitutens ekonomiska
och finansiella situation. För 1994 pekar prognoserna på en fortsatt
allmänekonomisk förbättring. Utsikterna är också goda att en fortsatt
konsolidering skall kunna ske på kreditmarknaden. Mot bakgrund av de
internationellt sett stora problem det svenska banksystemet genomgått,
måste dock höga krav ställas på att en finansiell konsolidering är
säkerställd innan en avveckling av det statliga åtagandet kan ske.
I den allmänna debatten har rests frågan huruvida åtagandet kan
begränsas i något avseende eller avgiftsbeläggas. Det är nödvändigt att
åtagandet kan fylla de olika funktioner det är avsett för. Risk för
otydlighet eller problem att tolka dess innebörd måste i möjligaste mån
undvikas. När statens åtagande tillkom var det inte motiverat för vare sig
stabiliteten eller förtroendet för det svenska kreditsystemet att genom
pålagor ytterligare urholka institutens soliditet. Att i dag införa en avgift
är behäftat med ett antal problem förutom att det kan ses som konkur-
renssnedvridande i olika avseenden.
Redan före finanskrisen aktualiserades behovet av någon form av
försäkringssystem som mer långsiktigt kunde skydda insättarnas medel
och samtidigt bidra till stabiliteten i betalningssystemet. De flesta EU-
länder har idag ett inlåningsförsäkringssystem som skyddar konto-
innehavarnas medel då ett institut inte förmår infria sina förpliktelser. I
vissa länder skyddar systemen även andra medel än inlåning på konto.
En anpassning till EG:s regelsystem kommer att kräva att Sverige inför
ett försäkringssystem som är officiellt erkänt. Ramarna för ett sådant
38
system bestäms i stora delar av ett direktivförslag som kan väntas bli Skr. 1993/94:238
antaget under innevarande år. Som regel finansieras försäkringssyste-
men genom årliga bidrag, baserade på inlåningsvolymen, från anslutna
institut. Det är sålunda instituten själva som står för de kostnader som
kan uppkomma i systemet. Den närmare utformningen av ett svenskt
inlåningsförsäkringssystem bereds för närvarande i Finansdepartementet.
Tidpunkten för dess införande blir bl.a. beroende av de krav det slutliga
EG-direktivet ställer. Inget hindrar att ett inlåningsförsäkringssystem
införs medan det statliga åtagandet fortfarande gäller.
Många bär ett ansvar för de problem och kostnader som fastighets- och
finanskrisen inneburit. Låntagarna och kreditgivarna kan inte frånta sig
sitt direkta ansvar för att ingångna låneavtal inte kunnat fullföljas. I vissa
fall har brottslig verksamhet förevarit, i många andra uppenbart
åsidosättande av gällande regler. Det är nödvändigt att den normala
rättsprocessen här får ha sin gång.
Krisen har emellertid sin upprinnelse i ekonomisk-politiska felbeslut
eller i avsaknaden av rationella ekonomisk-politiska åtgärder som ledde
till växande obalanser och inflationstryck. Det gav grogrund för det
spekulationsklimat som satte sin prägel på olika marknader och som
ledde till alltför många misstag av enskilda låntagare och kreditgivare.
Här har alla som medverkar i ekonomisk-politiska beslut ett stort ansvar
att tillgodogöra sig kunskap och erfarenheter som förebygger att liknande
förlopp uppstår.
På det finansiella området ställs vidare lagstiftaren inför svåra avväg-
ningar. Krav på en generellt mindre detaljerad lagstiftning skall vägas
mot behov av mer preciserade regler för t.ex. risktagande och riskkon-
troll. Striktare ansvarsförhållanden inom bankerna mellan styrelse och
ledning aktualiseras också. Till viss del innebär den fortsatta anpass-
ningen till EG:s regelverk att dessa frågor kommer på lagstiftarens bord.
Till viss del kan emellertid regelkraven för svensk del behöva gå längre
eller beröra andra områden.
Vintern 1993 tillsattes en kommitté, Bankkriskommittén (Fi 1993:02),
med uppdrag att analysera den utveckling och de orsakssamband som
legat bakom problemen på kreditmarknaden. Kommitténs arbete skall
vara slutfört före årets utgång och bör kunna ligga till grund för fortsatta
överväganden om regleringen av kreditinstituten.
Den finansiella tillsynen i Sverige har idag att verka i en miljö med
radikalt annorlunda förutsättningar än tidigare. Orsakerna till detta är
flera. För det första har utvecklingen på de finansiella marknaderna och
de åtföljande avregleringama ökat rörligheten av kapitalflöden och priser,
39
vilket innebär att större krav ställs på enskilda aktörer och på tillsyns- Skr. 1993/94:238
myndigheter. För det andra innebär den europeiska integrationen att den
svenska finansiella tillsynen måste anpassas till EG:s regler med bl.a. ett
system med en enda auktorisation och hemlandstillsyn av finansiella
institut. För det tredje har finanskrisen blottat svagheter inom såväl
institut under tillsyn som inom tillsynsarbetet självt.
Finansinspektionen, som bildades den 1 juli 1991 genom sammanslag-
ning av Bankinspektionen och Försäkringsinspektionen, är tillsynsmyn-
dighet över finansiella institut och marknader. Det är av största betydelse
att inspektionen kan utföra sina åligganden effektivt och ha den översikt
och kontroll som erfordras. Myndigheten måste ha förutsättningar och
kompetens för detta. Mycket arbete läggs nu ner för att tillgodose de
krav som ställs.
Under det senaste året har ett förändringsarbete intensifierats hos
inspektionen vilket syftar till att anpassa tillsynen till de nya kraven och
förutsättningarna. För närvarande genomförs en omorganisation vilket
innebär en övergång till ett mer funktionsinriktat arbetssätt. Omlägg-
ningen syftar till att successivt uppnå en ökad specialisering inom myn-
digheten. För den operativa tillsynen av kreditinstituten utarbetas
riktlinjer inom olika riskområden. Projektet innebär att man fastställer
minimikrav för institutens beräkning, rapportering och uppföljning av
olika risker. De områden som aktualiseras är kreditrisker, ränte-,
likviditets- och marknadsrisker, valutarisker, intemkontroll samt
information och ADB. Målsättningen är att bilda undersökningsteam för
dessa olika riskområden.
Vidare sker en förstärkning och omfördelning av inspektionens
personella resurser. Den snabba utvecklingen inom tillsynsområdet gör
det nödvändigt att rekrytera ny kompetens samtidigt som övertalighet
kommer att uppstå på mindre prioriterade områden.
De senaste årens händelser har också visat på allvarliga brister och
missförhållanden i institutens egna rutiner. Det är nödvändigt att
instituten genom egna insatser finner arbetsformer som står i bättre
överensstämmelse med de risker som finns och det ansvar som krävs.
Här bör lärdomar ha dragits inte minst genom Bankstödsnämndens
arbete.
40
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 24 mars 1994
Skr. 1993/94:238
Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden
B. Westerberg, Friggebo, Johansson, Laurén, Hörnlund, Olsson,
Svensson, af Ugglas, Dinkelspiel, Hellsvik, Wibble, Björck,
Davidson, Könberg, Lundgren, Unckel, P. Westerberg
Föredragande: statsrådet Lundgren
Regeringen beslutar att till riksdagen överlämna skrivelse 1993/94:238
med redogörelse för vidtagna åtgärder för att stärka det finansiella
systemet.
41
Skr. 1993/94:238
Bilaga
Securum och Retriva är statligt ägda bolag med uppdrag att förvalta och
avveckla problemkrediter ur Nordbanken och Gota Bank. Syftet med
bildandet av dessa bolag var dels att renodla bankverksamheten i dessa
banker, dels att ge staten en möjlighet att få tillbaka en del av de
omfattande stödinsatser som krävts. Genom att ta över panter hänförliga
till framförallt fastigheter, har staten en möjlighet, om och när markna-
den vänder upp, att återvinna delar av skattebetalarnas kostnad för
bankstödet. Ett tredje syfte var att stabilisera fastighetsmarknaden vilket
är till gagn för ekonomin i sin helhet.
Båda bolagen har initialt kapitaliserats för att det om så krävs skulle
kunna ta upp till 15 år att avveckla tillgångarna. Det finns dock ingenting
som hindrar en snabbare utveckling om det är ekonomisk gynnsamt.
Bolagen kommer under sin livstid hela tiden att ändra karaktär. Särskilt
under den första perioden sker stora förändringar. Krediter där låntagarna
ej kan fullgöra sina plikter omvandlas genom att bolagen tar i anspråk
säkerheterna för lånen. Därigenom omvandlas Securum och Retrivas
balansräkningar från att ha innehållit krediter till att äga fastigheter och
aktier. Tillgångarna kommer att avvecklas successivt.
Även ur en annan aspekt är dessa bolag mycket udda. De tillgångar,
i form av fastigheter och industribolag som de tar över har inga naturliga
samband. Fastigheterna har stor geografisk spridning och är av många
olika slag, vilket ställer högre krav på den organisation som ska ta hand
om dem. Det gäller också industribolagen som finns inom en mängd
olika branscher, regioner och storlekar. De industribolag som Securum
och Retriva idag äger spänner ifrån tillverkning av dambindor i
Helsingborg till varvsverksamhet i Norge, hotell i Bryssel och en stor
aktiepost i ett av Europas största kemiföretag. I stort sett alla branscher
finns representerade i dessa bolag, där finns skog och sågverk, byg-
gmaterial, elektronik, tung industri, handel, turism och kon-
sumentprodukter som glasögonbågar, kostymer och mössor.
42
Securum, som tagit över de större problemkreditema ur Nordbanken,
har nu varit verksamt i ett och ett halvt år, medan Retriva som hanterar
Gota Banks problemtillgångar endast varit verksamt ett halvt år. I
Securum har tillgångar skrivits ner till ca 60 procent av det ursprungliga
värdet medan de i Retriva skrivits ner till ca 40 procent.
Securum har kommit långt i den första fasen, omvandlingen av krediter
till tillgångar, och har idag redan över 1000 fastigheter och ett stort antal
konsoliderade industribolag med över 9.000 anställda. Retriva som just
bildats har för närvarande bara 168 fastigheter och 11 rörelsedrivande
bolag och sammanlagt drygt 600 anställda, men kommer att under det
närmaste året genomgå samma process som Securum för att ta över
tillgångar.
Det finns vissa skillnader mellan Securum och Retriva. Retriva är
ungefär hälften så stort som Securum när det gäller storleken på de
tillgångar som tagits över. Till Retriva har överförts 1200 engagemang
över 5 miljoner kronor i storlek, till Securum överfördes ca 400
engagemang i princip över 15 miljoner kronor. Det märks tydligt på
industribolagen som i Securum är större, i flera fall börsnoterade, medan
Retrivas industribolag är små, ofta tidigare familjeföretag, vilket kräver
en annan kompetens och styrning.
När det gäller fastighetsinnehaven har Securum en koncentration till de
tre storstadsområdena. Retriva har utöver innehav i storstäderna också ett
betydande innehav i mellansverige. Securum har en större andel av
fastighetsinnehavet utomlands och en större andel hotellverksamheter.
Securums fastigheter är i Sverige framförallt kontorsfastigheter, medan
Retrivas största del utgörs av bostadsfastigheter.
Det är ofta känsliga situationer som Securum och Retriva ställs inför,
eftersom arbetet rör krediter där människor och företag har svåra
ekonomiska bekymmer. Båda bolagen har satt upp egna regler för
personalen att följa i dessa många gånger svåra beslutssituationer.
Bägge har t.ex. tydliga regler för hur och när de skall medverka till
rekonstruktioner av företag där tidigare ägare kan kvarstå. Det krävs
bl.a. att sådana rekonstruktioner skall vara försvarbara på lång sikt och
affärsmässiga för att Securum och Retriva skall medverka. En genomgri-
pande analys skall visa på en framtid för det rekonstruerade företaget. En
rekonstruktion skall inte genomföras med tidigare låntagare om det inte
finns ett grundmurat förtroende för denne. Securum och Retriva skall då
dessutom ta betalt för riskkapital. Om inte projektet tål ersättning för
riskkapitalet, skall en omedelbar förlust istället övervägas. Om det
bedöms möjligt att få betalt för riskkapital, kan en tidigare låntagare
tillförsäkras en option att åter förvärva projektet sedan alla lån inklusive
riskpremie är betalda.
Skr. 1993/94:238
Bilaga
43
Det finns också i bolagen vissa interna regler för hur de skall agera i
samband med borgensåtaganden, i diskussioner då privatpersoner har
kvarstående skulder även sedan eventuella säkerheter tagits i anspråk.
Grundregeln är att inga skulder avskrivs, istället kan anstånd beviljas.
Om situationen är sådan att personen ifråga ej kan anses kunna betala
tillbaka hela skulden, kan uppgörelser träffas, men endast under mycket
klara förutsättningar. Detta kräver ett odelat förtroende för låntagaren
och en affärsmässighet för Securum och Retriva, dvs. att uppgörelsen
skall ge bättre förutsättningar också för långivaren.
Trots dessa regler som underlättar för Securum och Retrivas personal
i hanteringen, är naturligtvis detta svåra frågor särskilt för låntagaren i
ekonomiskt trångmål. Det ställer särskilda krav på bemötandet från
Securums och Retrivas sida.
Skr. 1993/94:238
Bilaga
Securums policy är att följa upp oegentligheter även om det innebär
negativa ekonomiska konsekvenser för Securum. Securum har inrättat
en oegentlighetskommitté som har arbetat med både interna och externa
resurser. Totalt har polisanmälningar skett i 25 ärenden, 72 misstänkta
affärer är överlämnade till Finansinspektionen, ytterligare 88 fall ligger
hos konkursförvaltare för utredning och 77 ärenden utreds internt. 9 fall
har återlämnats till Nordbanken för utredning. Ett delsyfte i detta arbete
har varit att kunna bidra till en klarare bild av de frågeställningar som
aktualiserats i finanskrisens kölvatten. Retriva kommer också att följa
upp oegentligheter på motsvarande sätt och givetvis att polisanmäla alla
misstankar om brott.
Det finns många besvärliga moment för de anställda i dessa bolag, ett av
dem handlar om relationen till kunder som försätts i svåra situationer.
Hot har förekommit vid ett flertal tillfällen. Säkerhetsaspekterna är därför
viktiga. Det gäller både rena säkerhetsförebyggande installationer såväl
som regler och föreskrifter för personalen
Bolagen skall verka vart och ett för sig, och har ibland konkurrerande
verksamhet. Syftet med att behålla bolagen separata är att så långt som
möjligt minska statens ingripande bl a på fastighetsmarknaden. Det
betyder att bolagen kan se olika på framtiden, avyttra till olika priser vid
olika tillfällen. Deras organisation kan också skilja sig från varandra.
Dessutom är de som beskrivits ovan ganska olika.
I vissa fall har de dock gemensamma intressen i något industribolag
44
eller i en fastighet. Det är då helt i enlighet med direktiven att de då
samverkar, vilket bl.a. kan handla om att byta fastigheter med varandra.
Men eftersom de båda drivs affärsmässigt sker detta bara när affären är
till gagn för båda.
I vissa fall har dock Securum och Retriva motsatta positioner beroende
på vilken säkerhet de har för sina lån t.ex. i en fastighet. I sådana
situationer skall bolagen så långt som möjligt försöka lösa problemen
gemensamt så att staten inte drabbas av onödiga förluster. I de fall
bolagen inte kan komma överens agerar Bankstödsnämnden problem-
lösare.
Securum bildades under hösten 1992 som ett dotterbolag till Nordbanken
för att ta hand om Nordbankens problemkrediter uppgående till netto 50
miljarder kronor efter reserveringar på 17 miljarder kronor i banken. I
januari 1993 skildes Securum från banken och sedan i maj 1993
representerar Bankstödsnämnden staten som ägare. Staten gjorde i januari
1993 ett kapitaltillskott på 24 miljarder kronor till Securum. Detta kapital
var beräknat enligt en s.k. kapitaliseringsmodell med utgångspunkten att
det om så krävs skall kunna ta upp till 15 år för att avveckla bolaget. Det
finns dock ingenting som hindrar en snabbare avveckling om det är
ekonomiskt gynnsamt för staten och skattebetalarna.
Eget Kapital 24 miljarder
Lån från Nordbanken 17,4 miljarder
Förlagslån från Nordbanken 10 miljarder
Förlagslånet på 10 miljarder kronor är garanterat av staten. Båda dessa
lån om totalt 27 miljarder kronor lånar Securum till en ränta motsvarande
Nordbankens upplåningskostnad. Det innebär en för Securum relativt
gynnsam finansiering, medan Nordbanken å andra sidan inte får någon
marginal på denna utlåning även om den innebär en låg risk.
Trots att Securum på detta vis erhåller en låg finansieringskostnad
innebär det inte att dess dotterbolag eller låntagare får någon konkur-
rensfördel. Detta beror på att Securum i sin tur lånar ut till marknads-
mässig ränta, i vissa fall en högre. Åven om staten ursprungligen har
subventionerat Securum genom dess blotta existens så agerar Securum på
helt marknadsmässiga villkor och subventionerar därmed inte några bolag
vare sig med låga räntor eller hyror.
Skr. 1993/94:238
Bilaga
5 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 238
Omtryckt
45
Skr. 1993/94:238
Bilaga
Securum Finans
Securum AB
Securum
Fastigheter
Securum
Industri Holding
Securum
Hotell & Turism
Securum
UK
Securumkoncemen hade vid utgången 1993 över 9 000 anställda. Den
absoluta majoriteten av dessa är anställda i industribolag som Securum
äger. I moderbolaget, finansbolaget och de olika fastighetsbolagen är ca
500 personer sysselsatta.
Under 1993 har arbetet i Securum koncentrerats på att omvandla
problemkreditema till tillgångar. Tillgångarna som vid övertagandet
ursprunglingen bestod till 82 procent av krediter har under året om-
vandlats så att nu bara 38 procent var krediter vid utgången av 1993.
Denna utveckling har bl.a. skett genom att Securum övertagit de
underliggande panterna. Arbetet har gått fortare än ursprungligen
planerat.
Securums tillgångar enligt portföljmetoden,
miljarder kronor
1992 1993, prel. *)
42 15
7 7
Krediter
Aktier
46
Industrirörelse
Fastigheter
SUMMA
51
2
15
39
Skr. 1993/94:238
Bilaga
*) bokslutet för 1993 är inte slutgiltigt fastställt och reviderat.
Genom att arbetet med att omvandla krediterna till tillgångar har gått
snabbare än planerat har också kreditförlusterna blivit större än ursprung-
ligen planerat fram tills nu. Totalt uppgick kreditförlusterna till knappt
14 miljarder kr. Det totala resultatet slutade på en förlust på ca 16
miljarder kronor. Det egna kapitalet, som 1992 uppgick till 24 miljarder
kronor har under 1993 minskat till ca 6 miljarder kronor. Denna
utveckling avviker i tiden från den ursprungliga planen, men är hänförlig
dels till deprecieringen av den svenska kronan dels till att om-
vandlingstakten varit högre än planerat.
Försäljningen av innehavet i Nobel till holländska Akzo slutförs i
februari 1994. Affären innebär att det egna kapitalet i Securum ökar till
ca 11 miljarder kronor genom den orealiserade värdeökningen som bytet
av Nobel-aktier till Akzo-aktier innebär. Securums ledning gör idag
bedömningen att det egna kapitalet kommer att bli positivt när avveck-
lingen är genomförd och att avvecklingen bör kunna vara genomförd
fortare än som planerats. Enligt de ursprungliga planerna skulle ingenting
återstå av kapitalet efter 15 år.
Under 1993 har Securum medverkat till försäljning av tillgångar för ett
sammanlagt värde av 3 miljarder kronor. Det inkluderar en mängd
fastigheter i Europa, 40 svenska fastigheter samt aktieinnehav i ett flertal
industriföretag.
Det är till finansbolaget som alla krediter kommit från Nordbanken. Det
är i finansbolaget som krediterna omvandlats till tillgångar som sedan
förts över till andra bolag i koncernen. För alla krediter har arbetats fram
handlingsplaner som inkluderar bl.a. alla juridiska åtgärder som krävts
för Securum för att ta över ägandet av en tidigare pant för en kredit.
Securum Finans räknar med att ha avslutat arbetet med omvandling av
krediterna vid halvårsskiftet 1994. De krediter som då återstår bör
eventuellt kunna överlåtas till andra kreditinstitut.
Fastighetsbeståndet uppgick 1993 totalt till ca 15 miljarder kronor, varav
11 miljarder kronor i Sverige och beräknas 1994, exklusive försäljningar
uppgå till ca 25 miljarder kronor. I denna siffra är både svenska och
47
utländska hotell inräknade trots att de ingår i Securum Hotell & Turism,
respektive Securum UK.
Securums fastigheter är organiserade i 4 regionala bolag. Under de
regionala bolagen finns ytterligare ett tiotal fastighetsbolag. I Securum
Södra är bostadsfastighetema organiserade i dotterbolaget Skånebo,
fastigheterna i Småland sorterar under Corallen i Jönköping. I Västra
finns ett flertal bolag som Eklandia Fastighets AB, Harry Sjögren AB,
Hedefors Byggnads AB, AB Bäckagård Fastighets AB mfl.
Skr. 1993/94:238
Bilaga
|
fastigheter |
Antal |
Bokfört |
Andel | |
|
Securum Östra |
208 |
2 461 |
22 |
% |
|
Securum Västra |
375 |
4 311 |
38 |
% |
|
(inkl Norge) | ||||
|
Securum Norra |
129 |
712 |
6 |
% |
|
Securum Södra |
326 |
3 248 |
29 |
% |
|
Hotell *) |
17 |
502 |
5 |
% |
|
TOTALT SVERIGE |
1 055 |
11 234 | ||
|
Kontinentaleuropa |
37 |
1 963 | ||
|
Storbritannien |
36 |
1 544 | ||
|
USA |
1 |
187 | ||
|
TOTALT |
1 129 |
14 928 | ||
*) Ingår i Securum Hotell & Turism
Arbetet inom de olika fastighetsbolagen har under 1993 koncentrerats till
att överta fastigheterna och att organisera dem i lämpliga dotterbolag.
För att höja värdet på fastigheterna är det ofta en fråga om enkla
förvaltaruppgifter för att överhuvudtaget kunna lyckas hyra ut fastigheter-
na. Det handlar om underhåll och skötsel som i många fall varit eftersatt.
Vakansgraden i det svenska beståndet ligger mellan 20-25 procent. Fokus
under 1994 kommer ligga på att rensa ut udda fastigheter i beståndet, ca
15 procent ligger på orter där Securum har få fastigheter. En annan
prioritering för 1994 är att sänka driftskostnaderna.
De svenska fastigheter som beräknas ingå mot slutet av 1994 fördelar
sig på följande sätt:
48
Bostäder
Kommersiella
Industri
övriga
28 %
49 %
20 %
Skr. 1993/94:238
Bilaga
Securums fastigheter är till stor del kontorsfastigheter, t.ex. i utkanten
av storstäder. Ett exempel är kontorskomplexet Kristallen i Uppsala som
byggdes 1989-1992 med 15 000 kvm kontorsyta. Ursprunglig belåning
uppgick till ca 270 miljoner kr, idag värderas fastigheten till 90 miljoner
kr. Vakansgraden är för närvarande 81 procent och fortsatta investeringar
måste göras för att anpassa fastigheten till framtida hyresgästers behov.
Securum Industri Holding är idag moderbolag för 7 helägda dotterbolag
och 10 majoritetsägda dotterbolag varav 2 är börsnoterade. Dessutom
äger man aktieposter i ett tiotal bolag, varav flera är börsbolag. Vid
ingången av 1993 ingick här endast Nobel Industrier AB, Facit AB,
PartnerTech AB, Kramo AB, BTG Invest AB (moderbolaget till
Strängbetong och Citarent) samt vissa aktieposter som t.ex. Esselte AB.
Under 1993 har arbetet i industrirörelsen handlat om att skapa
förutsättningar för de övertagna bolagen att förbättra lönsamheten. Att
skapa en fungerande ägarstruktur, tillsätta ledningar och styrelser, att
sätta upp mål och strategier har varit förutsättningar för att företagen så
småningom skall fungera tillfredsställande så att de sedan kan avyttras.
Vissa företag har haft stora problem, men i flera fall är det inte
industriföretagen som själva haft problemen utan deras ägare. Strängbe-
tong t.ex. är visserligen drabbat av den försämrade byggkonjunkturen,
men anledningen till att bolaget hamnade i Securum var att moderbolaget,
BTG Invest, genom utköpet av Betongbyggen från börsen fick en för
kraftig skuldssättning.
Securums största aktieaffär var sammanslagningen mellan Nobel
Industrier, där Securum ägde 72,6 procent av kapitalet, och den
holländska kemikoncernen Akzo. Securum får i den nya koncernen Akzo
Nobel knappt 20 procent av kapitalet. Affären slutförs dock först i
februari 1994, varför det inte har någon resultatpåverkan under 1993.
Som en del av Nobelaffären köpte Securum Nobels dotterbolag Nobel-
pharma som inte hade någon beröring med Akzo. Aktierna i Nobelphar-
ma har erbjudits till övriga aktieägare i Nobel. Dessutom förvärvade
Securum Nobels innehav i Spectra-Physics, där också aktieägarna i Nobel
erbjudits förvärv på villkor identiska med Securums och Celsius.
Celsiusinnehavet har dock i februari 1994 sålts med en reavinst på 74
49
miljoner kr.
I januari 1994 har Facit AB avyttrats till Gabrielsson Invest. Genom
försäljningen kommer drygt 100 miljoner kr att återbetalas till Securum.
Securum behåller dock 20 procent av aktierna. Övriga försäljningar som
skett under 1993 inkluderar bl.a. några industrirörelser i Storbritannien.
(preliminära uppgifter för 1993)
Abstracta AB
67 anställda som tillverkar innerväggar och konferensutrustning i
Lammhult och Perstorp. Omsättning 52 miljoner kr.
Combi Heat AB
Bolaget är nybildat efter konkurs och tillverkar värmepannor till småhus.
18 anställda i Haparanda. Omsättning 8 miljoner kr.
Daros Holding AB
Bolaget har 254 anställda och är världsledande tillverkare av kolvringar
för fartygsmotorer. Dotterbolag i Storbrittannien, Tyskland och Italien.
Omsättning 194 miljoner kr.
Ljungströmgruppen AB
Tillverkar kostymer under varumärket SIR samt skyddskläder i Vingåker
och i Ungern. 203 anställda och 75 miljoner kr i omsättning.
Partner Tech (fd Facit Partner)
Legotillverkning i Åtvidaberg av elektroniska, finmekaniska produkter
och kretskort, bl.a. sedelräknare och Sealfax. Omsättning 290 miljoner
kr på 485 anställda.
Skaga AB
89 anställda som tillverkar glasögonbågar i Jönköping. Försäljningsbolag
i Finland, England och Tyskland. Omsättningen uppgick till 71 miljoner
kr.
Westamarin A/S
340 anställda på varv i Kristiansand i Norge som är underleverentör till
offchoremarknaden. Omsättning 367 miljoner kr.
Storstaden AB (ingår i Securum aktier AB)
Fastighetsförvaltningsbolag i Stockholm.
Skr. 1993/94:238
Bilaga
50
Skr. 1993/94:238
Bilaga
Kramo AB
(87,3 procent av kapitalet, noterat på Stockholms Fondbörs)
Uthyrning av entreprenadsmaskiner och arbetsbodar på 84 olika depåer
från Trelleborg till Kiruna. Omstrukturering har skett under 1993 genom
förvärv av Citarents och RBMs byggmaskinverksamhet samt Malmros
modul verksamhet. Omsättningen var 870 miljoner kr och antalet anställda
uppgick till 283 personer.
Nobelpharma
(beräknat 72,9 procent av kapital och röster, noteras på Stockholms
Fondbörs i mars 1994)
Tillverkar framförallt tandinplantat av titan. Tillverkning sker i Karlskoga
och försäljning sker bl.a. genom 12 utländska försäljningsbolag. Totalt
har koncernen 620 anställda, omsättningen uppgår till 730 mkr.
Nobelpharma ingick tidigare i Nobel, men fusionerades inte med Akzo.
I börsnoteringen i mitten av mars 1994 har de f.d. minoritetsaktieägama
i Nobel erbjudits att delta i Securums förvärv.
Spectra-Physics AB
(beräknat 63,7 procent av kapitalet. Börsnoterat på Stockholms
Fondbörs.) En internationellt verksam industrikoncern med fem
högteknologiska marknader. Laserbaserade instrument för byggnadsin-
dustrin, datainsamling, lasrar och lasersystem, kommunikation och
navigation samt industriell mätteknik. Antal anställda är ca 4000,
tillverkning sker bl.a. i USA, Storbritannien, Costa Rica, Danderyd och
Karlskoga. Omsättningen uppgick 1993 till 3 762 miljoner kr. Bolaget
har varit börsnoterat sedan 1981, men hette fram till 1991 Pharos och
består delvis av verksamheter från AGA och Nobel.
Strängbetong AB
(95 procent av kapital och röster, bokfört värde av moderbolaget 9,6
miljoner kr)
Ledande tillverkare av prefabricerade betongelement, trappor och
jämvägsslipers med en omsättning på 759 miljoner kr. Tillverkning sker
bl.a. i Kungsör, Veddinge, Herrljunga och Örebro och antalet anställda
uppgick till 936.
Westsamgruppen AB
(91 procent av kapital och röster, bokfört värde 1 krona)
398 anställda i distribution av el- och elekronikkomponenter. Koncer-
nen är representerad på ett stort antal orter i Sverige med koncentration
till Västsverige. Omsättningen uppgick till 857 miljoner kr.
Tre Tranor AB
(91 procent av kapital och röster, bokfört värde 1 krona)
Två tryckerier i Skara och Göteborg som trycker böcker, tidskrifter och
51
reklam. 52 anställda och en omsättning på 57 miljoner kr.
Fraenkel Bygg & Industri AB
(91 procent av kapital och röster, bokfört värde 7,3 miljoner kr)
Bolaget nystartat efter konkurs. Bolaget bedriver handel med verktyg,
maskiner och beslag i Göteborg med omnejd. Antalet anställda är 40,
omsättningen 1993 40 miljoner kr.
Ferm & Persson AB
(91 procent av kapitalet, bokfört värde 1 krona)
Tillverkning av fönster, dörrar och fasader i metall samt montering av
produkterna framförallt i Stockholm och Göteborg. Omsättningen
uppgick 1993 till 87 miljoner kr på 80 anställda.
Electroswede
(51 procent av aktierna, bokfört värde 1 krona)
Elinstallationer till industri och offentlig förvaltning. 263 anställda i bl.a.
dotterbolaget Storel i Västsverige och Norge. Omsättningen uppgick till
146 miljoner kr 1993.
Gunnebo AB
(49,6 procent av kapitalet, 50,3 procent av rösterna, bokfört värde 10
miljoner kr) Tillverkning av kätting, spik och stängsel i bl.a. Gunnebo,
Ramnäs, Junsele och i USA. Omsättningen uppgick till 769 miljoner kr,
antalet anställda till 910 personer.
Skr. 1993/94:238
Bilaga
Aktieposter i bolag där Securum har en minoritetsandel
|
Namn |
Andel av |
Bokfört |
Kommentar r | |
|
Nobel |
72,6 |
% |
6 130 |
Sålt i februari 1994 till holländska |
|
Esselte AB |
12,3 |
%* |
376 |
Kontorsvaruföretag. Övriga Retriva 8,8 % Ratos 11,6 % Getinge 2,9 % |
|
Pleiad |
19 |
% |
425 |
Fastighetsbolag ägt av Volvo, AMF, SPP, 1-3 APfonden |
|
Klövern |
16 |
% |
124 |
Klövern förvärvade i februari |
|
Gamle- |
27,9 |
% |
0 |
Finansbolag under avveckling. |
52
|
Intressenter |
Handelsbanken 24,5 %, Sparbanken 19,8 %, S-E-Banken |
Skr. 1993/94:238 Bilaga | |||
|
Fabege |
4 |
% |
12 |
Rekonstruerat fastighetsbolag | |
|
Celtica **) |
17 |
% |
40 |
Option på fastighet i Munchen. | |
|
Gotic int. |
18 |
% |
19 |
Sydsvenskt bolag för tyska | |
|
Bonifazius |
26 |
% |
16 |
Fastighet i Mainz i Tyskland.(Från | |
*) Efter förändringar i januari 1994 uppgår Securums andel till 11,8 %
**) Efter förändringar i januari 1994 uppgår Securums andel till 38,5 %.
Bolaget bildades i maj 1993. Vid årsskiftet ägde bolaget 17 hotell och
konferensfastigheter i Sverige till ett bokfört värde av 502 miljoner kr.
Engagemangen är mycket varierande och kringanläggningar som
golfbanor och skidliftar förekommer. Vissa hotell både drivs och ägs av
Securum, t.ex. Hotell Collegium i Linköping, Hotell Dalhall i Åmål och
Kramer i Malmö. I de flesta fall äger dock Securum endast fastigheten,
det gäller t.ex. Poseidon i Göteborg, Plaza i Karlstad, Stora Hotellet i
Jönköping och Fågelbrohus på Värmdö. Minst 6 ytterligare fastigheter
kommer att förvärvas under 1994.
I Securum Hotell & Turism ingår också Åre Invest, som vid årsskiftet
ägdes till 91 procent av Securum och till 9 procent av Åre kommun.
Föreningsbankens bolag Mandamus har senare inträtt som aktieägare så
att Securums andel sjunkit till 76 procent. I bolaget ingår anläggningar
som Åre Fjällby, Tegetomet och liftsystemet.
Securums engelska verksamhet är i många avseenden uppbyggd som den
svenska. I England finns en fastighetsrörelse med ett trettiotal fastigheter,
varav den s.k. Arken är den mest framträdande. Det finns en hotellrö-
relse som äger och förvaltar ett tiotal hotell samt en industrirörelse med
två tjänsteföretag. Servisair (flygplatsservice) och ANC (frakter) som
sammanlagt sysselsätter ca 4 000 anställda. Hotellrörelsen har 500
anställda. 1992 övertog Securum UK tillgångar från Nordbanken om
netto 370 miljoner pund, och under 1993 har tillgångar för 100 miljoner
pund avvecklats. Den engelska fastighetsmarknaden har under 1993 varit
gynnsammare än den svenska.
53
Skr. 1993/94:238
Bilaga
Retriva är det bolag som har till uppdrag att förvalta och avveckla
problemengagemangen ur Gota Bank. Retriva bildades under hösten 1993
som ett dotterbolag till Gota Bank. Före försäljningen av Gota Bank till
Nordbanken den 31 december 1993 överfördes ägandet i Retriva till
Bankstödsnämnden, som statens representant.
Efter värderingar i Gota Bank överfördes tillgångar till ett värde på 16
miljarder kronor till Retriva. Dessa tillgångar var tidigare värderade till
39 miljarder kronor i banken. Av tillgångarna var 3,7 miljarder av dessa
vid årsskiftet kvar i Gota Bank, men garanterades av Retriva. Dessutom
har Retriva garantier till tredje man uppgående till 1,5 miljarder kronor.
Retriva är kapitaliserat med ett eget kapital från staten om 3,8
miljarder kronor. Till skillnad från vad som var fallet i Securum räknar
inte Retriva med några större nedskrivningar vid övertagandet av
tillgångar. Dessa nedskrivningar har redan skett i Gota Bank.
Balansräkning enligt kapitalseringsbeslutet 1993
|
Aktier |
0,2 |
Lån |
5,0 |
|
Utlåning |
9,3 |
Förlagslån |
3,5 (m.statlig garant) |
|
Fastigheter |
2,5 | ||
|
Övrigt |
0,3 |
Eget kapital |
3,8 |
|
Summa |
12,3 |
Summa |
12,3 |
*)Bokslutet är vare sig fastställt eller reviderat.
Retrivakoncemen består av ett moderbolag, Retriva AB samt tre
dotterbolag. Retriva Kredit, ett finansbolag, som under de närmaste
omkring två åren skall arbeta med att omvandla krediterna till tillgångar,
samt Kungsleden, Retrivas ägarbolag för fastigheter och Borgkronan
ägarbolaget för industribolag och andra rörelsedrivande bolag. Moder-
bolaget Retriva AB, med kontor på Kungsgatan i Stockholm, hade 26
anställda.
54
Retriva Kredit
Kungsleden
Skr. 1993/94:238
Bilaga
Retriva Kredit är ett finansbolag, till vilket 9,3 mdr kronor i krediter
överförts från Gota Bank. Kreditorganisationen inkluderar 5 regionkon-
tor, Stockholm, Göteborg, Jönköping, Karlstad och Utland med totalt 137
anställda. Arbetet i Retriva Kredit kommer att nå sin toppbelastning
under 1994 och 1995. Därefter beräknas tillgångarna vara överförda till
Kungsleden respektive Borgkronan.
Vid årsskiftet ägde Kungsleden 168 fastigheter. Inom loppet av två år
räknar Kungsleden med att inneha drygt 1000 fastigheter i Sverige.
Kungsleden hade vid årsskiftet 51 anställda. Kungsleden består av 5
regioner och har 20 dotterbolag.
Kungsledens beräknade fastighetsbestånd 1994-1995
|
Antal |
Bokf. värde, |
Andel i Sverige | ||
|
Öst |
186 |
1 769 |
24 |
% |
|
Väst |
338 |
2 157 |
30 |
% |
|
Norr |
19 |
230 |
3 |
% |
|
Syd |
256 |
1 556 |
21 |
% |
|
Mellan |
220 |
1 585 |
22 |
% |
|
Summa Sverige |
1 019 |
7 297 | ||
|
Kontinental- | ||||
|
europa |
59 |
2 125 | ||
|
Storbritannien |
5 |
400 | ||
|
USA |
1 |
400 | ||
|
TOTALT |
1 084 |
10 223 | ||
55
Kungsleden har under 1993 avyttrat fem fastigheter samt genom
förköpsrätter överlåtit ytterligare två fastigheter, totalt till ett värde av 39
miljoner kr. Under 1994 och 1995 kommer därför arbetet i Kungleden
att primärt vara inriktat på att ta över fastigheter. Dock kommer udda
enheter att avyttras redan under denna period.
Kungsleden förvaltar också Retrivas ägarandel i West Invest Forttress
(62 %) ett börsnoterat holländskt fastighetsbolag med 130 fastigheter.
Av de svenska fastigheterna motsvarar av värdet:
Skr. 1993/94:238
Bilaga
|
Bostäder |
38 |
% |
|
Kommersiella |
27 |
% |
|
Industri |
19 |
% |
|
övriga |
13 |
% |
|
hotell |
3 |
% |
Borgkronan som vid årsskiftet ägde 3 mindre industribolag med 140
anställda beräknas vid utgången av 1994 äga ca 20 bolag. Industribolagen
som beräknas komma in är små eller medelstora vilket följer av den
kundstruktur som Gota Bank hade.
Arbetet i Borgkronan, som påbörjades redan i januari 1993 har inled-
ningsvis koncentrerats på att i regionerna inventera och analysera
problemengagemang. Därefter inriktas arbetet på att rekonstruera
företagen genom att ordna finansiering, tillsätta ledning och styrel-
seledamöter och skapa en stabilitet som gör att bolagen kan ägna sig åt
själva verksamheten. För varje bolag upprättas i Borgkronan en
handlingsplan för hur engagemanget på sikt skall avvecklas. Borgkronan
har också medverkat till att skaffa nya ägare till ett antal företag, några
tidigare problemkrediter har tillfrisknat, några har å andra sidan gått i
konkurs. Under hösten 1993 avyttrades innehavet (5,9 %) i Skåne-ripen.
Ellte Mössor AB.
Genom Borgkronans försorg fusionerades Ellte 1993 med Sätila mössor.
Ellte Mössor AB äger därefter 50 procent av Sätila Ellte Kb som
tillverkar och säljer mössor både för Sverige och på export. Omsätt-
ningen i det fusionerade bolaget beräknas uppgå till 40 miljoner kr och
antalet anställda till 65 personer. Det bokförda värdet på aktierna är 0.
Retriva har dock 13 miljoner kr i krediter till bolaget.
56
AB Ragnvald Torkelsson
Torkelsson är en möbelgrossist i Skånes Fagerhult. Möbler importeras
från Rumänien och säljs till detaljister i Sverige. Omsättningen 1993
uppgick till 60 miljoner kr, antalet anställda till 20.
Dam-Bi Produktion AB
Tillverkning av bindor i fabrik i Mörarp utanför Helsingborg. Omsätt-
ningen uppgick 1993 till 30 miljoner kr, med 55 anställda. Aktierna är
bokförda till 0. Lån i Retriva 14 miljoner kr.
Guadalmina Hotell (100 procent) på spanska solkusten med 60 anställda
och 27 miljoner kr i omsättning.
Hagaköket (50 procent) norr om Uppsala, en kökstillverkare med 60
anställda och 36 miljoner kr i omsättning.
Sollerö Golf (75 procent) Golfbana vid Siljan. 2 anställda, omsättning 1
miljoner kr.
Borgkronan Hotell AB (100 procent) Hotellverksamhet i två hotell i
Bryssel. 30 anställda, omsättning 10 miljoner kr. Lån i Retriva 168
miljoner kr.
Tibrokök AB (100 procent)
Produktion av kök i Tibro. Omsättning 45 miljoner kr. Antal anställda
50.
BI A AB (100 procent)
produkter av glasfiberarmerad plast i Köping. Omsättning 11 miljoner kr,
antal anställda 10.
Wåge AB (100 procent)
Tillverkning av pumpstationer i Töreboda med 20 anställda. Omsätt-
ningen uppgår till 23 miljoner kr.
Magnet en AB (100 procent)
Bilhandel i Värnamo. Omsättning 100 miljoner kr, antal anställda 49.
Skr. 1993/94:238
Bilaga
Dessutom finns i Retriva ytterligare ett 20-tal engagemang i industribolag
där Borgkronan kan komma att bli delägare under 1994 genom
konvertibler eller optioner samt några aktieposter.
57
Skr. 1993/94:238
Bilaga
Företag
Andel av kapitalet
Kommentar
|
Esselte |
8,8 |
% |
Börsnoterat kon- |
|
Realia |
4,3 |
% |
torsvaruföretag. Se Rekonstruerat fas- |
|
GNW |
3 |
% |
tighetsbolag Ägare till 22 % i |
Catena (bilhandel)
|
Tre Byggare |
11,5 |
% |
Byggbolag (Peab) |
|
Westwood |
6,2 |
% |
Sågverk & |
|
Gamlestaden |
10,6 |
% |
Se Securum. |
Intressenter AB
58
gotab 46336, Stockholm 1994