Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 24 mars 1994
Carl Bildt
Bo Lundgren
(Finansdepartementet)
I propositionen föreslås en utvidgning av möjligheterna att registrera
finansiella instrument enligt aktiekontolagen (1989:827). Ändringarna
föreslås träda i kraft den 1 juli 1994.
1 Riksdagen 1993194. 1 saml. Nr 232
Prop. 1993/94:232
1 Förslag till riksdagsbeslut......................3
2 Förslag till lag om ändring i aktiekontolagen (1989:827) ... 3
3 Ärendet och dess beredning.....................5
4 Bakgrund................................5
5 Finansiella instrument som får registreras.............7
6 Utländska företag som kontoförande institut...........9
7 Ikraftträdande m.m.......................... 10
8 Författningskommentar....................... 10
Förslag till lag om ändring i aktiekontolagen.......... 10
Bilaga 1 Sammanfattning av Clearingutredningens betänkande i
aktuella delar...............................13
Bilaga 2 Utredningens lagförslag....................14
Bilaga 3 Sammanställning av remissyttrandena över aktuella
frågor.................................... 16
Bilaga 4 Lagrådsremissens lagförslag.................43
Bilaga 5 Lagrådets yttrande.......................45
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde 1994-03-24 .... 46
Prop. 1993/94:232
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till lag om
ändring i aktiekontolagen (1989:827).
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 2 § och 9 kap. 1 § aktiekontolagen
(1989:827) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 kap.
2 §
I avstämningsregister skall registreras aktier i avstämningsbolag.
Bestämmelserna i denna lag om aktier tillämpas också på följande rät-
tigheter i avstämningsbolag, nämligen
1. företrädesrätt att delta i emission som avses i 4 kap. aktiebolags-
lagen (1975:1385), 4 kap. försäkringsrörelselagen (1982:713) och 4 kap.
bankaktiebolagslagen (1987:618),
2. rätt på grund av teckning av aktier vid nyemission enligt 4 kap.
aktiebolagslagen, 4 kap. försäkringsrörelselagen och 4 kap. bankaktie-
bolagslagen, samt
3. rätt på grund av nyteckning av aktier enligt 5 kap. aktiebolagsla-
gen och 5 kap. bankaktiebolagslagen.
I 9 kap. finns bestämmelser om
registrering i avstämningsregister
av ensidiga skuldförbindelser av-
sedda för allmän omsättning och
vissa andra rättigheter.
I 9 kap. finns bestämmelser om
registrering i avstämningsregister
av ensidiga skuldförbindelser av-
sedda för allmän omsättning och
andra finansiella instrument.
9 kap.
1 §'
På begäran av den som vill utfärda På begäran av svensk fysisk eller
eller har utfärdat ensidiga skuldför- juridisk person som vill utfärda
bindelser avsedda för allmän om- eller har utfärdat ensidiga skuldför-
1 Senaste lydelse 1990:970.
sättning skall värdepapperscentra-
len besluta att skuldförbindelserna
skall registreras i ett avstämnings-
register enligt bestämmelserna i
detta kapitel.
Bestämmelserna i detta kapitel om skuldförbindelser skall i tillämpliga
delar även gälla
1. företrädesrätt att delta i
emission som avses i 5 kap. aktie-
bolagslagen (1975:1385) och 5
kap. bankaktiebolagslagen
(1987:618),
2. konverteringsrätt och options-
rätt till nyteckning som avses i
5 kap. aktiebolagslagen och 5 kap.
bankaktiebolagslagen,
3. aktieägarens rätt gentemot den
som för hans räkning förvarar
aktiebrev i ett utländskt bolag,
samt
bindelser avsedda för allmän om-
sättning skall värdepapperscentra-
len besluta att skuldförbindelserna
skall registreras i ett avstämnings-
register enligt bestämmelserna i
detta kapitel.
Prop. 1993/94:232
1. företrädesrätt att delta i
emission som avses i 5 kap. aktie-
bolagslagen (1975:1385) och 5
kap. bankaktiebolagslagen
(1987:618), samt
2. konverteringsrätt och options-
rätt till nyteckning som avses i
5 kap. aktiebolagslagen och 5 kap.
bankaktiebolagslagen.
4. rätt gentemot ett aktiebolag att
av detta bolag förvärva aktie i ett
annat aktiebolag (inköpsrätt).
Värdepapperscentralen får be-
sluta att även andra finansiella
instrument än sådana som avses i
första eller andra stycket eller
1 kap. 2 § första eller andra
stycket skall registreras i ett av-
stämningsregister. Bestämmelser-
na i detta kapitel om skuldförbind-
elser skall i tillämpliga delar gälla
även i fråga om sådana finansiella
instrument.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
1 januari 1992 förordnades med stöd av regeringens bemyndigande
justitierådet Johan Munck som särskild utredare med uppdrag att göra en
översyn av clearing samt betalning och leverans på värdepappersmark-
naden. Experter från värdepappersmarknaden har biträtt utredningen som
antagit namnet Clearingutredningen (Fi 91:10).
I utredningens uppdrag (dir. 1991:111) ingick bl.a. att göra en översyn
av gällande regler för clearing och avveckling. Översynen omfattade
vidare aktiekontolagens regler för kontoföring av aktier och andra
fondpapper.
Clearingutredningen överlämnade i januari 1994 betänkandet Konto,
clearing och avveckling (SOU 1993:114). Betänkandet har sänts ut på
remiss. I denna lagrådsremiss behandlas frågan om vilka finansiella
instrument som skall kunna registreras enligt aktiekontolagen och frågan
om möjligheterna för utländska företag att bli kontoförande institut.
En sammanfattning av utredningens betänkande i de delar som nu
behandlas finns i bilaga 1, utredningens lagförslag i dessa delar i bilaga
2 och en sammanställning av remissyttrandena över dessa frågor i bilaga
3.
Regeringen beslutade den 10 mars 1994 att inhämta Lagrådets yttrande
över det lagförslag som finns i bilaga 4.
Lagrådet har den 16 mars 1994 lämnat lagförslaget utan erinran.
Lagrådets yttrande finns i bilaga 5.
Hösten 1989 beslöt riksdagen i lag att ett kontobaserat system för
registrering av fondpapper, huvudsakligen aktier, skulle införas (prop.
1988/89:152, bet. 1989/90:LU5, rskr. 1989/90:22). Bestämmelserna om
det kontobaserade systemet finns i aktiekontolagen (1989:827), lagen
(1989:828) om införande av aktiekontolagen och lagen (1989:829) om
Värdepapperscentralen VPC Aktiebolag. Lagstiftningen innebar att
ordningen med aktiebrev avskaffades i alla s.k. avstämningsbolag, dvs.
aktiebolag för vilka Värdepapperscentralen AB (VPC) enligt 3 kap. 8 §
aktiebolagslagen (1975:1385) samt enligt motsvarande bestämmelser i
bankaktiebolagslagen (1987:618) och försäkringsrörelselagen (1982:713)
för bankaktiebolag resp, försäkringsbolag skall föra aktiebok och fullgöra
andra, i lagarna närmare angivna uppgifter. De rättsverkningar som
dittills varit förbundna med innehav av aktiebrev knöts i stället till
registrering på konto hos VPC.
Aktiekontolagens bestämmelser om aktier skall enligt 1 kap. 2 § andra
stycket aktiekontolagen tillämpas också på vissa rättigheter i avstämnings-
bolag, nämligen företrädesrätt att deltaga i ny- eller fondemission, rätt på
grund av teckning av aktier vid nyemission (s.k. teckningsbevis) och rätt
på grund av aktieteckning som har skett enligt villkoren vid emission av
Prop. 1993/94:232
skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning. I paragrafen Prop. 1993/94:232
hänvisas beträffande andra instrument, såsom ensidiga skuldförbindel-
ser avsedda för allmän omsättning, till bestämmelserna i 9 kap. Regist-
rering enligt aktiekontolagen ersätter som nämnts den handling som
tidigare var bärare av rättigheterna. För rättigheter som har registrerats
enligt aktiekontolagen får enligt 1 kap. 3 § inte utfärdas något dokument.
Denna regel gäller även instrument som registreras med stöd av 9 kap.
I 9 kap. regleras vilka andra instrument, utöver aktier och vissa andra
rättigheter i avstämningsbolag, som kan registreras i ett avstämnings-
register. Reglerna i 1 kap. är tvingande för avstämningsbolag medan de
instrument som anges i 9 kap. 1 § skall registreras på begäran av en
emittent.
Bestämmelserna i 9 kap. tar i första hand sikte på ensidiga skuldför-
bindelser avsedda för allmän omsättning, exempelvis obligationer,
förlagslån och liknande instrument. Vad som sägs om skuldförbindelser
skall i tillämpliga delar även gälla dels företrädesrätt att delta i emission,
konverteringsrätt och optionsrätt till nyteckning enligt 5 kap.
aktiebolagslagen och 5 kap. bankaktiebolagslagen, dels aktieägares rätt
gentemot den som för hans räkning förvarar aktiebrev i ett utländskt
bolag (s.k. depåbevis) och rätt gentemot ett aktiebolag att av detta bolag
förvärva aktie i ett annat aktiebolag (inköpsrätt).
Enligt förarbetena förutsätts att skuldförbindelser som skall registre-
ras har ett sådant innehåll att VPC har tekniska förutsättningar att hantera
dem i det kontobaserade systemet (se prop. 1988/89:152 s. 124). Redan
emitterade, dokumentbaserade skuldförbindelser kan på begäran av en
emittent föras över till kontobaserad hantering (se 7 och 8 §§ promulga-
tionslagen). I huvudsak gäller samma bestämmelser för hantering av
skuldförbindelser som för aktier i avstämningsregister.
Tillstånd att vara kontoförande institut regleras i 3 kap. aktie-
kontolagen. Finansinspektionen har getts befogenhet att meddela sådant
tillstånd. Ett tredje stycke i 3 kap. 1 § tillkom våren 1991 varvid
kontoförande institut erhöll s.k. delegationsrätt, dvs. rätt att sätta annan
i sitt ställe. Genom en lagändring som trädde i kraft den 1 juli 1993 blev
Riksbanken och Riksgäldskontoret kontoförande institut inom sina verk-
samhetsområden (prop. 1992/93:206, bet. 1992/93:NU31, rskr.
1992/93:383, SFS 1993:543).
Aktiekontolagen innehåller inte några bestämmelser om de konto-
förande institutens resurser och organisation. I propositionen om
kontobaserat aktiesystem anfördes följande beträffande de krav som
borde ställas på ett kontoförande institut (prop. 1988/89:152 s. 102).
" Höga krav på ekonomiska, tekniska och juridiska resurser bör
ställas på den som skall få tillstånd att vara kontoförande institut. Ett
sådant institut kan ådra sig betydande skadeståndsansvar (se 7 kap.).
Vidare måste institutet ha en teknisk utrustning som kan samordnas
med värdepapperscentralens datorsystem. Verksamheten hos ett
kontoförande institut kräver också tillgång till juridisk och teknisk
sakkunskap för bedömningen av frågor som den nya lagstiftningen
aktualiserar. Med hänsyn till det anförda torde i huvudsak endast
fondkommissionsbolag och banker komma i fråga som kontoförande Prop. 1993/94:232
institut."
Det anges i detta sammanhang också att ett tillstånd att vara konto-
förande institut kan begränsas till att avse dels aktier eller penning-
utfästelser som utfärdats av en viss emittent eller vissa emittenter, dels
egna placeringar.
Regeringens förslag: Registrering enligt aktiekontolagen får ske
av alla finansiella instrument som är juridiskt och tekniskt fören-
liga med registreringssystemet och aktiekontolagen.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran.
Riksrevisionsverket anser att utgångspunkten att ett instrument är tekniskt
förenligt med registreringssystemet är mindre lämplig. Kammarrätten i
Jönköping anser att det kan finnas anledning att överväga en ordning där
det är Finansinspektionen som beslutar om ett nytt instrument skall kunna
registreras i kontosystemet.
Skälen för regeringens förslag: Som framgått av avsnitt 4 anger
aktiekontolagen uttryckligen vilka finansiella instrument VPC får
registrera med sådana rättsverkningar som följer av lagen.
Att varje lands kontosystem kan registrera de finansiella instrument
som är föremål för handel på landets värdepappersmarknad utgör enligt
internationella rekommendationer en viktig förutsättning för en säker och
effektiv clearing och avveckling (se bl.a. Trettio-gruppens rapport,
Clearance and Settlement in World's Securities Markets, den s.k.
Kesslerrapporten, Study on Improvements of Cross-border Securities
Transactions in the European Economic Community och rapporten från
den Internationella börsfederationen, Improving International Settlement).
Enligt regeringens mening talar de internationella rekommendationerna,
liksom utvecklingen på den svenska värdepappersmarknaden, för att
möjligheterna att registrera finansiella instrument enligt aktiekontolagen
bör vidgas.
Det senaste årtiondet har de finansiella marknaderna kännetecknats av
en strid ström av nya finansiella instrument. Även nya handelsvägar och
ny handelsteknik utmärker de senaste årens utveckling. Denna utveckling
har medfört ett ökat behov av att kunna registrera instrument i ett
kontobaserat system. En utvidgning av möjligheterna härtill har av
marknaden ansetts som angelägen. Med hänsyn till den snabba utveck-
lingen synes det något vanskligt att även fortsättningsvis knyta rätten till
registrering enligt aktiekontolagen till en uppräkning i lagen. I stället
bör ett mer flexibelt regelsystem tillskapas som medger att nya instru-
ment kan registreras utan föregående lagändring. En sådan lösning ligger
även väl i linje med vad som uttalats i förarbetena till det kontobaserade Prop. 1993/94:232
systemet, nämligen att systemet skulle kunna utvidgas och även skulle
vara flexibelt och exempelvis inte hindra en internationalisering av
verksamheten (se prop. 1987/88:108 s. 23 och prop. 1988/89:152 s. 77).
Begreppet finansiella instrument omfattar enligt 1 kap. 1 § lagen
(1991:980) om handel med finansiella instrument alla rättigheter och
förpliktelser som är avsedda för handel. Aktiekontolagens regelsystem är
uppbyggt för registrering av sådana instrument som i fysisk form utgör
innehavarpapper, såsom aktier och löpande skuldebrev. För att systemet
skall bli mer flexibelt än det nuvarande utan att systematiken i lagstift-
ningen rubbas bör enligt regeringens mening en möjlighet införas att
registrera samtliga instrument med nämnda egenskaper. Registrering bör
även kunna ske av sådana instrument som inte är löpande i sin grundform
men som utan olägenhet kan inordnas i ett system avsett för löpande
instrument. Därutöver bör instrumenten vara konstruerade på ett sådant
sätt att de är tekniskt förenliga med det nuvarande registreringssystemet.
Den av Riksrevisionsverket väckta frågan, om kraven inte i stället borde
ställas på registreringsystemet, bör behandlas vid den fortsatta bered-
ningen av Clearingutredningens betänkande.
Handeln med ett instrument kan i dag ske på ett lands värdepappers-
marknad medan övriga funktioner såsom kontoföring, clearing och
avveckling äger rum i ett annat land. Något hinder för att VPC sköter
t.ex. kontoföring åt en utländsk marknadsplats bör inte finnas. Om
utländska instrument uppfyller de ovan nämnda kraven bör de därför
kunna registreras enligt aktiekontolagen.
Den nya gränsdragningen för vilka instrument som kan registreras med
rättsverkningar enligt aktiekontolagen är inte helt oproblematisk.
Kännetecknande för de finansiella marknaderna de senaste åren är just
den ständiga strömmen av nya instrument. Regeringen har därför
övervägt att enligt danskt mönster - och som Kammarrätten i Jönköping
föreslagit - kräva godkännande av Finansinspektionen för registrering av
nya instrument men stannat för att inte ställa upp något sådant krav. Det
kan noteras att Finansinspektionen delar utredningens uppfattning att
någon sådan förhandsgranskning inte är nödvändig. Det är dock naturligt-
vis lämpligt att VPC inom ramen för inspektionens löpande tillsyn
samråder med denna i de registreringsfrågor som här avses.
Det anges för närvarande att depåbevis och inköpsrätter kan registreras
enligt aktiekontolagen. Med den föreslagna utvidgningen av möjligheten
att registrera instrument saknas anledning att belasta lagtexten med dessa
instrument. Någon skyldighet för VPC att registrera andra instrument än
de i aktiekontolagen särskilt angivna, t.ex. utländska instrument, bör inte
föreskrivas. Konsekvenserna av en sådan ordning skulle inte kunna
överblickas.
Enligt utredningens förslag skall även sådana utländska finansiella
instrument som har dokumentform i utgivningslandet kunna registreras
enligt aktiekontolagen. Denna fråga får, liksom övriga frågor i
Clearingutredningens betänkande som fortfarande är föremål för
remissbehandling, tas upp senare.
Prop. 1993/94:232
Regeringens bedömning: Något förslag om utländska företag
som kontoförande institut läggs inte fram nu.
Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit att utländska företag
skall få en uttrycklig möjlighet att bli kontoförande institut.
Remissinstanserna: Övervägande antalet remissinstanser tillstyrker
utredningens förslag eller lämnar det utan erinran. Flera remissinstanser,
bl.a. Finansinspektionen, Svenska Bankföreningen och Svenska Fond-
handlareföreningen, anser emellertid att frågan om utländska företags
möjlighet att bli kontoförande institut kräver ytterligare överväganden och
därför bör behandlas samtidigt med utredningens övriga förslag.
Datainspektionen och Kammarrätten i Jönköping anmärker att en
överföring av personuppgifter till utlandet måste uppfylla kraven i 11 §
datalagen (1973:289). De föreslår i anledning därav att det i aktie-
kontolagen tas in en särregel om att nödvändigt uppgiftslämnande enligt
aktiekontolagen till utlandet får ske även när man kan anta att uppgifterna
kommer att ADB-behandlas där. Riksskatteverket tillstyrker förslaget
med reservationen att tillstånd för sådan verksamhet skall ges endast om
det utländska kontoförande institutet medger verket insyn i konton som
tillhör i Sverige bosatta personer samt att kontrolluppgift årligen avges
för sådana kontoinnehavare.
Skälen för regeringens bedömning: Clearingutredningen har föreslagit
att aktiekontolagen kompletteras på sådant sätt att det uttryckligen
framgår att en generell möjlighet för utländska företag att bli
kontoförande institut föreligger. Syftet med förslaget är att underlätta
gränsöverskridande handel med finansiella instrument och förbättra
effektiviteten och säkerheten vid sådan handel. Utredningens förslag
bygger bl.a. på internationella rekommendationer om samarbete mellan
olika länders kontosystem. I en rapport om nordiskt börssamarbete
(Rapport vedrörande börssamarbejde i Norden, april 1991, Nordiske
Seminar- og Arbejdsrapporter 1991:537) förordas att de nordiska
ländernas lagstiftning skall medge att värdepapperscentralema i de
nordiska länderna kan vara kontoförande institut hos varandra och att en
värdepapperscentral i egenskap av förvaltare skall kunna registrera
behållningen av finansiella instrument i de andra ländernas värdepappers-
centraler.
Det är från principiella utgångspunkter viktigt att utländska företag
snarast bereds den av utredningen föreslagna möjligheten att bli
kontoförande institut. Enligt Finansinspektionen, Svenska Bankföreningen
och Svenska Fondhandlareföreningen kräver emellertid frågan ytterligare
överväganden. Finansinspektionen har påpekat att det föreligger en rad
tekniska, juridiska och praktiska svårigheter som bör få sin lösning i ett
sammanhang innan utländska företag kan ges denna möjlighet. Rege-
1* Riksdagen 1993194. 1 saml. Nr 232
ringen kan i stort dela inspektionens uppfattning. Ett viktigt skäl att gå Prop. 1993/94:232
försiktigt fram är den central roll som systemen för kontoföring, clearing
och avveckling har på värdepappersmarknaden.
Finansinspektionen har bl.a. pekat på behovet av att reglerna i aktie-
kontolagen om skadestånd och reglerna i olika lagar om förvaltarregi-
strering och förvaltare prövas i samband med att regler införs för
utländska företag. Regeringen delar Finansinspektionens uppfattning och
anser för egen del att den nuvarande rättsliga regleringen av förvaltare
och förvaltarregistrering är onödigt komplicerad. Remissbehandlingen
pågår fortfarande av utredningens förslag i dessa frågor. Någon ändring
av de gällande reglerna bör därför inte göras innan remissynpunkterna
inhämtats.
Sammanfattningsvis är regeringen således inte beredd att redan nu
föreslå en ändring i aktiekontolagen som rör möjligheterna för utländska
företag att bli kontoförande institut.
Det bör framhållas att regeringen anser att frågan är angelägen. Flera
av de svårigheter som Finansinspektionen har berört är av den art att
förberedelsearbete redan nu kan inledas för exempelvis kopplingar mellan
den svenska värdepappersmarknaden och utländska företag. Förberedelser
bör därför lämpligen vidtas för utarbetande av avtal och tekniska
lösningar för sådana kopplingar samt för formerna för det nödvändiga
samarbetet mellan Finansinspektionen och aktuella tillsynsmyndigheter i
utlandet. Att det sistnämnda arbetet intensifieras hos Finansinspektionen
är angeläget med hänsyn till den pågående internationaliseringen och det
kommande införlivandet av EG-direktivet om investeringstjänster i den
svenska lagstiftningen.
Regeringen föreslår att ändringarna i aktiekontolagen träder i kraft den
1 juli 1994.
Ändringarna föranleder inte några statsfinansiella kostnader. Emittenter
och andra aktörer på värdepappersmarknaden kommer genom ändring-
arna att få utökade möjligheter att utnyttja VPC:s befintliga system för
registrering av finansiella instrument. Detta kommer med all sannolikhet
medföra lägre kostnader för den svenska värdepappersmarknaden.
1 kap. 2 §
Ändringen i sista stycket är redaktionell och sammanhänger med den
ändring som föreslås i 9 kap. 1 §. Den överensstämmer med utred-
ningens förslag.
10
Prop. 1993/94:232
9 kap. 1 §
Ändringarna har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 5). Till
skillnad från utredningens förslag innehåller tredje stycket inget krav på
att de finansiella instrumenten skall vara avsedda för allmän omsättning.
I övrigt överensstämmer lagtexten med utredningens förslag.
Första stycket
När det i första stycket sägs att VPC är skyldig att registrera ensidiga
skuldförbindelser avsedda för allmän omsättning på begäran av emittenten
framgår inte att det är bara svenska skuldebrev som åsyftas. I samband
med att det nu enligt regeringens förslag öppnas möjlighet för registre-
ring av utländska finansiella instrument bör i första stycket anges att
detta tar sikte bara på sådana skuldförbindelser som avses att utfärdas
eller har utfärdats av svensk fysisk eller juridisk person. Det är endast
i fråga om sådana förbindelser som VPC bör ha skyldighet att svara för
registrering. I fråga om aktier får detta anses följa av 1 kap. 2 § första
stycket, där det föreskrivs att aktier i avstämningsbolag skall registreras
i avstämningsregister; att lagen här syftar endast på bolag som i den
mening som avses i aktiebolagslagen utgör avstämningsbolag torde
framgå med tillräcklig tydlighet.
Med uttrycket svensk juridisk person bör här, liksom i andra jämför-
bara sammanhang, förstås ett företag som är bildat enligt svensk lag eller
annars i enlighet med svensk rättsordning (jfr t.ex. prop. 1992/93:71 s.
35).
Andra stycket
Ändringen som har behandlats i avsnitt 5 innebär att punkterna 3 och 4
utgår. Enligt det nya tredje stycket får VPC besluta att även andra
finansiella instrument än sådana som anges i första eller andra stycket
eller i 1 kap. 2 § första eller andra stycket får registreras i ett avstäm-
ningsregister. Tredje stycket skulle kunna kallas det frivilliga registre-
ringsområdet i motsats till det obligatoriska området, nämligen det
område som omfattas av sådana instrument vilka VPC enligt lagen är
skyldig att registrera. Depåbevis och inköpsrätter ingår således i det
frivilliga registreringsområdet enligt tredje stycket.
Tredje stycket
Det nya tredje stycket innebär att det införs en generell möjlighet att
registrera finansiella instrument enligt aktiekontolagen. För registrering
bör dock som framhållits i avsnitt 5 krävas att instrumentet har eller utan
olägenheter kan tilläggas sådana egenskaper som utmärker löpande
11
skuldebrev och att det är så konstruerat att det är tekniskt förenligt med Prop. 1993/94:232
registreringssystemet.
Bestämmelserna i kapitlet om skuldförbindelser gäller i tillämpliga
delar även för andra finansiella instrument som inte följer reglerna för
aktier. Av att bestämmelserna gäller endast i tillämpliga delar följer att
vissa sådana uppgifter som skall antecknas i ett konto för skuldför-
bindelser kan tänkas vara inaktuella i fråga om andra finansiella
instrument.
1 lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument definieras
finansiella instrument och fondpapper. Med fondpapper avses enligt 1
kap. 1 § aktie eller obligation samt sådana andra delägarrätter eller
fordringsrätter som är utgivna för allmän omsättning, andel i värde-
pappersfond och aktieägares rätt gentemot den som för hans räkning
förvarar aktiebrev i ett utländskt bolag (depåbevis). För att uppfylla
kravet på att vara avsett för allmän omsättning skall enligt förarbetena
instrumentet vara konstruerat på ett sådant sätt att det enkelt och smidigt
kan överlåtas på värdepappersmarknaden (se prop. 1990/91:142 s. 87).
Instrumentet bör för varje behörig innehavare medföra en självständig,
av föregående innehavares förhållande oberoende rätt att göra handlingen
gällande. Löpande skuldebrev anges som exempel på ett sådant instru-
ment.
Begreppet finansiella instrument är i nyssnämnda lag, 1 kap. 1 §, defi-
nierat som fondpapper eller annan rättighet eller förpliktelse avsedd för
handel på värdepappersmarknaden. De finansiella instrument som inte är
fondpapper kännetecknas, enligt förarbetena, av att rättigheten eller
förpliktelsen riktar sig mot annan än den som traditionellt är att anse som
emittent av fondpapper på värdepappersmarknaden (prop. 1990/91:142
s. 86). Redan i dag kan instrument som med denna utgångspunkt egent-
ligen inte borde betecknas som fondpapper registreras enligt aktiekon-
tolagen, nämligen s.k. depåbevis och inköpsrätter. Båda dessa instrument
innebär nämligen rättighet eller förpliktelse mot annan - depåbank resp,
annat aktiebolag än det som gett ut de aktier som inköpsrätten avser - än
den som traditionellt är att anse som emittent av fondpapper. Begreppet
finansiella instrument omfattar även utländska instrument (prop.
1990/91:142 s. 143).
Registreras med stöd av tredje stycket ett finansiellt instrument hos
VPC, skall enligt förevarande stycke de för svenska skuldförbindelser
gällande reglerna i tillämpliga delar gälla för instrumentet. Detta gäller
även i fråga om aktier i utländska bolag. Vissa av de enligt aktiekonto-
lagen för svenska aktier gällande bestämmelserna - t.ex. 8 kap. 8 § -
saknar aktualitet beträffande utländska aktier. I fråga om skydd mot
exempelvis dubbelöverlåtelse och mot överlåtarens borgenärer blir
emellertid aktiekontolagen fullt ut tillämplig.
Till de instrument som kommer att kunna registreras enligt aktie-
kontolagen hör också andelar i värdepappersfonder. Även för dessa
kommer i så fall lagens regler om bl.a. skydd mot dubbelöverlåtelse att
bli tillämpliga trots att det kan vara föremål för viss tvekan om in-
strumentet för närvarande är av löpande karaktär.
12
Bilaga 1
I aktiekontolagen anges uttryckligen vilka finansiella instrument VPC får
registrera med sådana rättsverkningar som följer av lagen. Erfaren-
heterna från den tid det kontobaserade systemet varit i bruk pekar på
behovet av en utvidgning som inte begränsas till vissa särskilt uppräknade
slag utan får en mer generell och flexibel utformning. Utredningen före-
slår därför att möjlighet ges att enligt aktiekontolagens regler registrera
alla svenska finansiella instrument som är föremål för handel på värde-
pappersmarknaden och även utländska finansiella instrument som är före-
mål för handel i Sverige.
För att förenkla gränsöverskridande handel och förbättra säkerheten
och effektiviteten vid sådan handel bör enligt internationella rekommen-
dationer samarbete äga rum mellan olika länders kontosystem (värde-
pappersförvarare). Vikten av att lagstiftningen medger sådant samarbete
har också betonats i en rapport om nordiskt börssamarbete. Därtill
kommer utvecklingen av den inre marknaden i vilken ett värdepappers-
institut skall få rätt att med stöd av hemlandsauktorisation utan diskri-
minering utföra investeringstjänster i övriga medlemsländer via filial eller
genom gränsöverskridande verksamhet och även ha rätt till tillträde till
clearing- och avvecklingssystem som sköter denna verksamhet åt den
aktuella marknadsplatsen. Med hänsyn härtill förordar utredningen att
aktiekontolagen kompletteras på sådant sätt att det uttryckligen framgår
att en generell möjlighet för utländska företag - exempelvis värde-
pappersförvarare och värdepappersinstitut - att bli kontoförande institut
föreligger.
13
Prop. 1993/94:232
Bilaga 2
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 2 § och 9 kap. 1 § aktiekontolagen
(1989:827) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 kap.
2 §
I avstämningsregister skall registreras aktier i avstämningsbolag.
Bestämmelserna i denna lag om aktier tillämpas också på följande rät-
tigheter i avstämningsbolag, nämligen
1. företrädesrätt att delta i emission som avses i 4 kap. aktiebolags-
lagen (1975:1385), 4 kap. försäkringsrörelselagen (1982:713) och 4 kap.
bankaktiebolagslagen (1987:618),
2. rätt på grund av teckning av aktier vid nyemission enligt 4 kap.
aktiebolagslagen, 4 kap. försäkringsrörelselagen och 4 kap. bankaktie-
bolagslagen, samt
3. rätt pa grund av nyteckning av aktier enligt 5 kap. aktiebolagsla-
gen och 5 kap. bankaktiebolagslagen.
I 9 kap. finns bestämmelser om
registrering i avstämningsregister
av ensidiga skuldförbindelser av-
sedda för allmän omsättning och
vissa andra rättigheter.
I 9 kap. finns bestämmelser om
registrering i avstämningsregister
av ensidiga skuldförbindelser av-
sedda för allmän omsättning och
andra finansiella instrument.
9 kap.
1 §'
På begäran av den som vill utfärda På begäran av svensk fysisk eller
eller har utfärdat ensidiga skuldför- juridisk person som vill utfärda
bindelser avsedda för allmän om- eller har utfärdat ensidiga skuldför-
'Senaste lydelse 1990:970.
14
sättning skall värdepapperscentra-
len besluta att skuldförbindelserna
skall registreras i ett avstämnings-
register enligt bestämmelserna i
detta kapitel.
bindelser avsedda för allmän om-
sättning skall värdepapperscentra-
len besluta att skuldförbindelserna
skall registreras i ett avstämnings-
register enligt bestämmelserna i
detta kapitel.
Prop. 1993/94:232
Bilaga 2
Bestämmelserna i detta kapitel om skuldförbindelser skall i tillämpliga
delar även gälla
1. företrädesrätt att delta i emission som avses i 5 kap. aktiebolags-
lagen (1975:1385) och 5 kap. bankaktiebolagslagen (1987:618),
2. konverteringsrätt och options-
rätt till nyteckning som avses i
5 kap. aktiebolagslagen och 5 kap.
bankaktiebolagslagen,
3. aktieägarens rätt gentemot den
som för hans räkning förvarar
aktiebrev i ett utländskt bolag,
2. konverteringsrätt och options-
rätt till nyteckning som avses i
5 kap. aktiebolagslagen och 5 kap.
bankaktiebolagslagen.
samt
4. rätt gentemot ett aktiebolag att
av detta bolag förvärva aktie i ett
annat aktiebolag (inköpsrätt).
Värdepapperscentralen får be-
sluta att även andra finansiella
instrument avsedda för allmän
omsättning än sådana som avses i
första eller andra stycket eller
1 kap. 2 § första eller andra
stycket skall registreras i ett av-
stämningsregister. Bestämmel-
serna i detta kapitel om skuld-
förbindelser skall i tillämpliga
delar gälla även i fråga om sådana
finansiella instrument.
15
Sammanställning av remissyttrandena över
Clearingutredningens betänkande Konto, clearing
och avveckling (SOU 1993:114) innehållande
synpunkter på frågorna om vilka finansiella
instrument som skall kunna registreras enligt
aktiekontolagen och om möjligheterna för utländska
företag att bli kontoförande institut.
Efter remiss har yttrande över de i rubriken angivna frågorna avgetts av
Riksbanksfullmäktige, Finansinspektionen, Riksgäldskontoret, Hovrätten
för övre Norrland, Kammarrätten i Jönköping, Bankstödsnämnden,
Datainspektionen, Konkurrensverket, Riksrevisionsverket, Riksskatte-
verket, Sveriges Aktiesparares Riksförbund, Allmänna Pensionsfonden
första-tredje fondstyrelsen, Finansbolagens Förening, Fondbolagens
Förening, Landsorganisationen i Sverige, OM Stockholm AB, Penning-
marknadsinformation PMI AB, SACO, Stockholms Fondbörs AB,
Svenska Bankföreningen, Svenska Fondhandlareföreningen, Sveriges
Försäkringsförbund, SwedeSettle AB, TCO, Uppsala Universitet,
Värdepapperscentralen VPC AB, Aktiebolagskommittén.
Svenska Bankföreningen och Svenska Fondhandlareföreningen har
inkommit med ett gemensamt yttrande. Till detta har OM Stockholm AB
och Penningmarknadsinformation PMI AB anslutit sig.
Finansbolagens Förening, Landsorganisationen i Sverige och SACO har
förklarat sig avstå från att yttra sig.
1 Vilka instrument skall kunna registreras enligt
aktiekontolagen
Fullmäktige tillstyrker förslagen.
Finansinspektionen tillstyrker att frågan om vilka finansiella instrument
som skall kunna registrerar enligt aktiekontolagen tas med förtur.
Aktiekontolagen bygger på en explicit uppräkning av vilka finansiella
instrument som får registreras i VP-systemet. Lagens systematik har lett
till att vissa finansiella instrument inte kunnat registreras enligt aktie-
kontolagen trots att det i och för sig framstått som lämpligt om så kunnat
ske. Marknadens förmåga att finna nya finansiella produkter är god. Det
framstår därför, såsom också utredningen funnit, inte som meningsfullt
att i lagen explicit ange vilka finansiella instrument som kontoföringen
får avse. Det bör i stället ankomma på kontoföraren att utifrån tekniska,
Prop. 1993/94:232
Bilaga 3
16
får avse. Det bör i stället ankomma på kontoföraren att utifrån tekniska,
juridiska och andra säkerhetsaspekter bedöma om ett finansiellt instru-
ment är lämpat för registerföring enligt lagen.
Utredningen har på sid. 216 angivit att de finansiella instrumenten skall
vara av löpande karaktär. Utredningen anför vidare att registrering även
bör kunna ske av sådana instrument som inte är löpande i egentlig
mening i sin grundform men som utan olägenhet kan inordnas i ett
system avsett för löpande instrument. Enligt definitionen av finansiella
instrument knyts egenskaperna hos instrumenten till att de skall vara
avsedda för handel. Diskussionen bör därför knytas till definitionen av
finansiella instrument i stället för till löpande karaktär.
Något förhandsgodkännande från inspektionens sida om vilka instru-
ment som skall få kontoföras bör, såsom utredningen funnit, se sid. 291
f., inte anses erforderligt.
Riksgäldskontoret har inte något att erinra mot förslaget.
Hovrätten har, med de aspekter som hovrätten närmast har att beakta,
inte någon erinran mot Clearingutredningens förslag i frågan om vilka
finansiella instrument som skall kunna registreras enligt aktiekontolagen
(1989:827).
Det är angeläget att handeln på såväl den nationella som den inter-
nationella värdepappersmarknaden effektiviseras. En utbyggnad av VP-
systemet bidrar till en sådan effektivisering. Kammarrätten delar således
utredningens bedömning att man i kontosystemet i framtiden bör kunna
registrera samtliga in- eller utländska finansiella instrument som är
föremål för handel i Sverige och som i övrigt uppfyller de i betänkandet
angivna kraven. Kammarrätten delar också bedömningen att utvidg-
ningen, med hänsyn till den stora uppfinningsrikedom och snabba
utveckling som kännetecknar värdepappersmarknaden, inte skall
begränsas till vissa särskilt uppräknade instrument utan i stället ha en
mera generell utformning.
Utredningen föreslår att det skall ankomma på VPC (eller eventuella
framtida konkurrenter) att fatta beslut om ett nytt instrument skall
registreras i kontosystemet. Utredningen anser det dock vara lämpligt att
beslutet fattas i samråd med Finansinspektionen inom ramen för
inspektionens löpande tillsyn av VPC. Förslaget innebär således att VPC
kommer att besluta i frågor av stor ekonomisk betydelse för värde-
Prop. 1993/94:232
Bilaga 3
1 * * Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 232
17
pappersförvaltare, emittenter och andra som kan ha intresse av att ett nytt
instrument registreras i kontosystemet och därmed för samhället i stort.
Utredningen har inte närmare behandlat frågan om hur den som är
missnöjd med ett sådant beslut skall kunna få sin sak överprövad och det
är sannolikt heller inte lätt att ge ett entydigt svar på den frågan. Det kan
dock på goda grunder antas att en överprövning kommer att bli förenad
med betydande ansträngningar och kostnader för intressenterna. Det kan
därför finnas anledning att överväga en ordning där det ankommer på
Finansinspektionen att besluta om ett nytt instrument skall kunna
registreras i kontosystemet och där inspektionens beslut på vanligt sätt
kan överklagas hos förvaltningsdomstol. Härigenom underlättas berörda
intressenters möjligheter att få till stånd en överprövning av de ifrågava-
rande besluten.
Utredningens förslag om att frångå nuvarande system med en upp-
räkning av de finansiella instrument som får registreras och i stället ge
lagen en generell utformning innebär i princip att alla slag av finansiella
instrument kan registreras. En sådan generell utformning ger ökad flexi-
bilitet vid introduktion av nya instrument och bör leda till skärpt
konkurrens mellan olika slag av finansiella instrument. Förslaget innebär
en anpassning till såväl internationella rekommendationer som vad som
redan förutskickats i tidigare betänkanden som behandlat frågor om de
finansiella marknaderna. Konkurrensverket vill även understryka att det
är positivt från konkurrenssynpunkt att aktiekontolagen görs tillämplig
även på sådana utländska instrument som är föremål för handel i Sverige.
Mot denna bakgrund har Konkurrensverket inga erinringar mot utred-
ningens förslag i här berörda delar.
Vad gäller de finansiella instrument som skall kunna registreras anser
RRV i likhet med utredningen att det är en fördel att regleringen ges en
mer generell utformning, anpassad till de krav som internationaliseringen
ställer. RRV vill emellertid invända mot att utredningen ställer kravet på
instrument som skall registreras enligt aktiekontolagen, att de är
konstruerade på ett sådant sätt att de är tekniskt förenliga med registre-
ringssystemet. En sådan utgångspunkt kan förhindra utvecklingen av nya
instrument och kan knappast betecknas som en yttring av flexibilitet.
Utredningen borde i detta sammanhang ha diskuterat vilka krav som kan
ställas på registreringssystemet om t.ex. ett instrument introduceras som
uppfyller alla villkor i övrigt förutom att det inte är helt förenligt med
registreringssystemet.
Prop. 1993/94:232
Bilaga 3
18
RSV är positivt till utvidgningarna, men har av skattekontrollskäl syn-
punkter på bl.a. förslagen om att annat företag skall kunna ha samma
uppgift som VPC och att utländska företag skall vara kontoförare/för-
valtare.
Utredningen föreslår bl.a. att kretsen av värdepapper som skall kunna
registreras på aktiekonto utvidgas.
RSV tillstyrker förslaget. Skattekontrollmöjlighetema är generellt bättre
för värdepapper inom kontosystemet än för andra värdepapper. Detta
gäller även för utländska värdepapper.
SARF har inget att invända mot att aktiekontolagen ändras på ett sådant
sätt att nya instrument på ett smidigare sätt kan inordnas under denna
lagstiftning. Innan VPC med stöd av aktiekontolagen låter registrera
något nytt finansiellt instrument i VP-systemet måste VPC, enligt vår
mening, ansvara för att instrumentets civilrättsliga status på ett entydigt
sätt blivit klarlagd. Vi anser vidare att VPC vid denna prövning även
måste säkerställa att VPC:s hantering av instrumentet står i överens-
stämmelse med aktiekontolagens övriga bestämmelser. VPC:s åtagande
vad gäller kontoföring, clearing och avveckling för ett sådant nytt
instrument får enligt vår mening inte heller leda till att riskerna i
verksamheten ökar.
Allmänna Pensionsfonden har inget att erinra mot det förslag som
framförs avseende vilka finansiella instrument som skall kunna registreras
enligt aktiekontolagen.
Föreningen tillstyrker att aktiekontolagen blir generellt tillämplig på
finansiella instrument. Vad beträffar frågan om möjligheten att registrera
fondandelar noterar föreningen att utredningen (s 277) inte anser det
lämpligt att tvinga in alla fondbolag i aktiekontolagens regelsystem.
Föreningen delar utredningens uppfattning och vill i yttrandet över avsnitt
8 återkomma till denna fråga.
Avslutningsvis vill föreningen framhålla att möjligheten att förvaltar-
registrera fondandelar framstår som väl så angelägen som de frågor som
i övrigt behandlats med förtur och vill återigen - och med hänvisning till
tidigare framställning i ämnet - anhålla om en snabb handläggning av
frågan.
Prop. 1993/94:232
Bilaga 3
19
Prop. 1993/94:232
Bilaga 3
Fondbörsen tillstyrker att aktiekontolagen får en mer generell utform-
ning när det gäller de instrument som skall kunna registreras med stöd
av lagen. Nuvarande bestämmelser har starkt begränsat Fondbörsens
möjligheter att notera andra instrument än sådana som kan registreras hos
VPC. För Fondbörsens del är det således angeläget att den föreslagna
förändringen kan genomföras snarast möjligt.
Föreningarna tillstyrker utredningens förslag om en utvidgning av
möjligheterna att registrera finansiella instrument enligt den svenska
lagstiftningen. På sätt utredningen föreslår bör detta ske inte genom en
utvidgad legal enumeration utan genom att det generellt tilläggs
registerföraren att besluta om vilka instrument som får registreras. Den
inriktning mot instrument av löpande karaktär, som utredningen anger,
synes därvid i huvudsak lämplig. Det skulle dock föra för långt att strikt
begränsa rätten till detta område, varvid de av utredningen särskilt
nämnda fondandelarna kan tjäna som förebild. Föreningarna anser det
väsentligt att dessa kan registreras, liksom att möjlighet skapas att
förvaltarregistrera dessa.
Föreningarna anser den nu behandlade frågan angelägen och tillstyrker
att den behandlas med förtur. Därvid bör också möjligheterna att
förvaltarregistrera fondandelar behandlas med förtur.
I det framlagda förslaget anges på sid. 216, 3 st, "..Därtill bör, för att
avvecklingen av gränsöverskridande affärer skall förenklas och under-
lättas, möjlighet ges att enligt aktiekontolagen registrera - och därmed
dematerialisera eller immobilisera - utländska finansiella instrument som
är föremål för handel i Sverige." Man kan här ställa sig frågan varför
man inte skulle kunna få registrera värdepapper som inte är föremål för
handel i Sverige. Värdepappershandeln, liksom funktioner för clearing
och settlement intemationaliseras f.n. i mycket snabb takt. Handel i ett
land med clearing och settlement i ett annat land grundat på dess
rättsordning är idag mycket vanlig. Svenska institut bör ges möjlighet att
hävda sig i konkurrensen. Att därvid försvåra clearing och settlement av
utländska värdepapper är därför tveksamt och missgynnar den svenska
marknaden. Den begränsning som ligger i den citerade meningen bör
därför inte gälla. En förutsättning måste dock givetvis vara att det
finansiella instrument som i ett enskilt fall skall registreras i ett svenskt
system rättsligt och praktiskt kan hanteras i detta.
20
Försäkringsförbundet har i och för sig inget att erinra mot att i princip
samtliga lämpliga typer av finansiella instrument skall kunna registreras
enligt aktiekontolagen. Det är emellertid viktigt att nya instrument
registreras endast under förutsättning att det kan konstateras att VP-
systemet och handeln fungerar tillfredsställande.
SwedeSettle AB tillstyrker den föreslagna förändringen.
TCO tillstyrker den utvidgning som föreslås av vilka instrument som ska
registreras enligt relevant lagstiftning. Den utveckling som äger rum på
de finansiella marknaderna motiverar en mer generell lagstiftning.
Juridiska fakultetsnämnden har ingen erinran mot utredningens över-
väganden och förslag.
Avseende den första frågan tillstyrker VPC förslaget att finansiella
instrument ska kunna registreras enligt aktiekontolagen.
VPC har vid ett antal tillfällen påtalat bristen i att VPC enligt nu
gällande bestämmelser inte har möjlighet att låta registrera de finansiella
instrument som är föremål för handel på den svenska marknaden. Detta
förhållande orsakar en hel del besvär såväl för emittenter, marknaden
som för VPC. Det är angeläget att den nu gällande uppräkningen av vilka
instrument VPC äger rätt att dematerialisera enligt aktiekontolagen
ersättas med en generell bestämmelse enligt utredningens förslag.
VPC:s mening är att de finansiella instrument som enligt gällande
definition i Lag (1991:980) om handel med finansiella instrument ska
kunna registreras av VPC under förutsättning att tekniska, juridiska och
säkerhetsmässiga aspekter har tillgodosetts. Prövningen av att samtliga
dessa aspekter har beaktats bör åvila VPC i dess roll som kontoförare
och kontoansvarig.
I samband med att VPC får rätt att registrera finansiella instrument i
vid bemärkelse bör även beaktas att ett antal av dessa instrument kan
vara emitterade av en utländsk emittent, vilken enligt rättsordningen i
emittentens hemland kan vara bunden av att instrumentet i fråga finns i
Prop. 1993/94:232
Bilaga 3
21
fysisk form. Med anledning härav bör utredningens förslag till nya
bestämmelser i 1 kap. 3 § 3 och 4 st aktiekontolagen behandlas med
förtur tillsammans med den nu aktuella ändringen i 1 kap. 2 §.
Frågan om förvaltarregistrering av fondandelar bör även den tas upp
i detta sammanhang med hänvisning till förslaget om att VPC ska äga rätt
att registrera finansiella instrument även kommer att omfatta fondandelar.
Om VPC skulle komma att registrera fondandelar har VPC för närva-
rande inga rutiner för att förhindra förvaltarregistrering av dessa
fondandelar. Det vore därför olyckligt om VPC skulle vara tvungen att
utveckla ett system för att förhindra förvaltarregistrering av fondandelar,
vilket endast skulle tillämpas en kortare tid dvs. fram till den tidpunkt
när beslut om förvaltarregistrering av fondandelar genomförs.
Aktiebolagskommittén har, från strikt aktiebolagsrättsliga utgångspunkter,
ingenting att erinra mot de av utredningen framlagda förslagen.
Prop. 1993/94:232
Bilaga 3
Fullmäktige tillstyrker förslaget.
Inspektionen har från principiella utgångspunkter inget att erinra emot att
utländska företag får möjlighet att bli kontoförande institut. Inspektionen
pekar emellertid på en rad tekniska, juridiska och praktiska svårigheter
som måste få sin lösning i ett sammanhang innan utländska företag kan
ges denna möjlighet. Dessa svårigheter avser bl.a.:
- kompetensfördelningen mellan olika myndigheter
- skadeståndsfrågor
- frågor om förvaltarbegreppet.
Inspektionen är därför inte beredd att dessförinnan medverka till att
utländska företag meddelas tillstånd som kontoförande institut. Med
hänsyn till arten av de problem som måste lösas avstyrker inspektionen
att här berörd fråga tas med förtur. Motivet till den extra försiktighet
som inspektionen redovisar är den centrala roll som systemet för clearing
av betalningar och kontohållning av värdepapper har på marknaden.
22
Inledning
Utredningen föreslår på sid. 285 att aktiekontolagen kompletteras på
sådant sätt att det uttryckligen framgår att utländska företag kan få
tillstånd att bli kontoförande institut. Enligt förslaget skall Finansinspek-
tionen meddela sådant tillstånd. Företaget skall dock inte stå under
inspektionens tillsyn utan denna skall utövas i hemlandet. Utredningen
framhåller att det är väsentligt att hemlandstillsynen är tillförlitlig och att
förutsättningar föreligger för ett gott samarbete och informationsutbyte
mellan den svenska inspektionsmyndigheten och motsvarande utländska
organ. Det utländska företaget skall ha de ekonomiska och tekniska
resurser som krävs för att vara kontoförande institut och även uppfylla
reglerna och procedurerna för kontoföringen samt de regler som
uppställts för att säkra att parterna kan uppfylla sina åtaganden.
Kompetensfördelning
EG:s regelsystem bygger generellt på hemlandsauktorisation och
hemlandstillsyn. Den av utredningen föreslagna ordningen avviker från
detta system genom att tillståndsgivningen omhänderhas av inspektionen.
I investeringstjänstedirektivet - såsom innehållet återgivits i utredningen -
anges att ett värdepappersinstitut har rätt att med stöd av hemlands-
auktorisation utan diskriminering utföra investeringstjänster i övriga
medlemsländer via filial i värdlandet eller genom gränsöverskridande
verksamhet. Ett värdepappersinstitut som är medlem av en utländsk börs
skall enligt direktivet ha rätt till tillträde till det clearing- och avveck-
lingssystem genom vilket börsaffärema avvecklas. För tillträde till
clearing- och avvecklingssystem får krävas att företaget uppfyller
reglerna och procedurerna för clearing och avveckling. Innebörden härav
synes vara att när investeringstjänstedirektivet väl implementerats inom
EES-området så skall en sådan utländsk börsmedlem utan ytterligare
tillstånd från inspektionen kunna bli kontoförande institut i Värdepappers-
centralen VPC AB (VPC). Investeringstjänstedirektivet anger endast vad
som i detta sammanhang bör gälla för investeringstjänsteföretag men
säger inget om andra utländska företag som önskar bli kontoförande
institut. I det fortsatta lagstiftningsarbetet bör göras klart var ansvaret för
tillståndsgivningen för olika kategorier av utländska företag skall ligga.
Möjligen skulle clearingutredningens förslag kunna ses som en interimis-
tisk lösning till dess investeringstjänstedirektivet implementerats. Det bör
dock beaktas att det kan vara intressant även för företag utanför EES-
området att bli kontoförande institut. Frågan är således om det skall
finnas en ordning som gäller inom EES-området och en annan som gäller
länder utanför EES.
Utredningen gör ingen skillnad mellan om det utländska företag som
önskar bli kontoförande institut är ett värdepappersinstitut eller en
clearingorganisation eller ett annat företag. Den enda förutsättning som
angivits i lagförslaget är att företaget skall stå under betryggande tillsyn
i hemlandet.
Prop. 1993/94:232
Bilaga 3
23
Utredningen har på sid. 285 angivit att det med utländskt företag avses
för det första sådana utländska organisationer som har till uppgift att
administrera kontoföring av finansiella instrument i ett kontosystem samt
sådana organisationer som hanterar leveranserna och likvidema vid
clearing och avveckling. Därutöver omfattar begreppet också andra
utländska företag som tar del i clearing- och avvecklingsprocesser på
värdepappersmarknaden, exempelvis banker och värdepappersbolag.
Enligt förarbetena till aktiekontolagen (prop. 1988/89:152 s. 102) bör
banker, fondkommissionärer kunna få tillstånd att vara kontoförande
institut. Vidare framgår att även emittenter och större placerare kan
erhålla sådant tillstånd dock endast med vissa begränsningar. Det
uttalandet har lett till att Finansinspektionen förutom till värdepappersin-
stitut även givit tillstånd till emittenter t.ex. Stadshypotek och till större
placerare t.ex. AP-fonden och försäkringsbolag. Genom vad utredningen
uttalat om de utländska företagskategorier som bör komma i fråga som
kontoförande institut uppstår en skillnad gentemot de svenska företags-
kategorier som kan komma i fråga. Om avsikten skall vara att
upprätthålla denna skillnad måste den begränsning som anses skall gälla
för utländska företag återspeglas i lagtexten.
Enligt 8 kap. 6 § lagen (1992:543) om börs- och clearingverksamhet
får en clearingorganisation som clearingmedlem ha endast den som har
en betryggande kapitalstyrka och som i övrigt bedöms vara lämplig att
delta i clearingen. Det är clearingorganisationen själv som antar sina
medlemmar. Något tillstånd från inspektionen krävs inte. Inspektionen
kommer i sitt slutliga remissvar att närmare överväga frågan om den
nuvarande ordningen, med att det krävs tillstånd från inspektionen för att
uppträda som kontoförande institut, bör upprätthållas. Det kan dock
förutskickas att inspektionen anser det viktigt att kontoförande institut står
under myndighets tillsyn eftersom detta leder till en förbättrad tillsyn
över clearing- och avvecklingsförfarandet. Förtroendet för den svenska
marknaden kommer därmed att kunna upprätthållas. En heltäckande
tillsyn över detta område leder också till att informationsutbytet mellan
inspektionen och tillsynsmyndigheter i andra länder blir effektivare.
Heml andstillsyn
Finansinspektionen delar utredningens bedömning att det är väsentligt att
hemlandstillsynen är tillförlitlig och att förutsättningar föreligger för ett
gott samarbete och informationsutbyte mellan Finansinspektionen och
motsvarande utländskt organ.
För att hemlandstillsynen skall bli tillförlitlig krävs att hemlandsmyn-
digheten har god kännedom om VP-systemet och vilka krav som ställs
på ett kontoförande institut. Inspektionen ser här framför sig ett
omfattande arbete med att på detta område undervisa de utländska
myndigheter som kommer i fråga. I denna utbildningsverksamhet bör
även VPC delta.
Gott samarbete och informationsutbyte kan tillförsäkras genom att på
olika sätt knyta kontakter med berörda personer hos den utländska
Prop. 1993/94:232
Bilaga 3
24
myndigheten och genom att det upprättas avtal om ömsesidigt in-
formationsutbyte i konkreta situationer. En förutsättning för att detta kan
ske är att det till inspektionen ställs tillräckliga ekonomiska resurser och
att möjligheterna för inspektionen att träffa sådana överenskommelser
underlättas t.ex. genom att inspektionen, utan bemyndigande av
regeringen, tillåts träffa överenskommelser inom tillsynsområdet.
En förutsättning för att ett utländskt företag skall få tillgång till VP-
systemet bör dock vara att en sådan överenskommelse om samarbete och
ömsesidigt informationsutbyte träffats mellan inspektionen och den
utländska tillsynsmyndigheten.
Utredningen har på sid. 285 tillfogat att Finansinspektionen för att
kunna fullgöra sin tillsyn visavi VPC givetvis måste få del av uppgifter
om det utländska företagets tekniska och juridiska förutsättningar. Det är
oklart vad utredningen menar. Vid sin tillståndsprövning kommer
inspektionen bl.a. att kontrollera att det utländska företagets tekniska och
juridiska förutsättningar är tillfredsställande. Om dessa förhållanden
försämras efter tidpunkten för tillståndsgivningen kan detta påverka
frågan om tillståndet skall återkallas. Förändringar som i olika hänseend-
en inträffar efter tillståndsgivningen bör rapporteras av det utländska
företaget till tillsynsmyndigheten i hemlandet. Den tillsynsmyndigheten
bör i sin tur rapportera förhållandena till inspektionen. I vart fall bör
detta vara förstahandsaltemativet för hemlandstillsynens bedrivande.
Detta utesluter dock inte att VPC bör vara rapporteringsskyldig till
inspektionen för händelser som VPC kan iaktta och som har betydelse för
tillsynen över VPC och det utländska företaget.
Sådana rapporter från VPC skulle inspektionen därefter kunna vidare-
rapportera till hemlandstillsynsmyndigheten.
Tillståndsprövning
Allmänt
Beträffande själva tillståndsförfarandet anser utredningen att samma krav
bör ställas på ett utländskt företag som önskar bli kontoförande institut
som på ett svenskt företag. Inspektionen delar den bedömningen såvitt
gäller själva prövningskriterierna. Detta innebär att höga krav kommer
att ställas på det utländska företagets tekniska och ekonomiska kapacitet,
kunskap om VP-systemet samt juridiska sakkunskap.
Teknik
Utvärderingen av den tekniska kapaciteten kommer att kräva att
inspektionen har tillgång till särskild expertis. I 11 kap. 9 § lagen
(1992:543) om börs- och clearingverksamhet anges att om Finansinspek-
tionen för bedömning av en viss fråga i prövningen behöver anlita någon
med särskild fackkunskap, skall kostnaden för detta betalas av sökanden.
En motsvarande bestämmelse bör föras in i aktiekontolagen för att skapa
Prop. 1993/94:232
Bilaga 3
25
förutsättningar för en adekvat utvärdering av de tekniska förutsättning-
arna hos sökandeföretaget.
Skadestånd
En fråga som också ingår i tillståndsprövningen är om företaget har
sådana ekonomiska förutsättningar att det kan klara det skadeståndsansvar
som framgår av 7 kap. aktiekontolagen. Utredningen har i sitt förslag
modifierat detta ansvar på några punkter men om frågan om att till VPC
ansluta utländska kontoförande institut tas med förtur kommer det att
vara de nuvarande reglerna som kommer att gälla tills resterande delar
av utredningens förslag genomförs. Detta talar för att frågan inte tas med
förtur.
I det fortsatta lagstiftningsarbetet bör - i vart fall om här berörd fråga
tas med förtur - dessutom diskuteras hur VPC bör säkerställa sin rätt
enligt 7 kap. 5 § aktiekontolagen att i vissa fall kräva tillbaka utbetald
ersättning från ett utländskt kontoförande institut. Någon sådan återkravs-
situation har ännu inte inträffat men i vart fall i teorin kan det, om den
inträffar, bli fråga om betydande belopp. Om denna fråga inte löses på
något annat sätt så kan det bli nödvändigt för inspektionen att begära ett
utlåtande från någon rättslärd i det land där sökandeföretaget har sitt säte
för att få frågan utredd. Vem som skall bära kostnaderna för detta bör
anges i det fortsatta lagstiftningsarbetet.
Förvaltare
Utredningen har på sid. 221 ff. diskuterat förvaltare och förvaltarregistre-
ring. Utredningen föreslår att nuvarande ordning bör behållas i vad den
innebär att förvaltarregistrering resp, registrering av den som fått särskilt
tillstånd kan ske beträffande aktier och att även i övrigt bör finansiella
instrument kunna förvaltarregistreras hos svenska värdepappersinstitut.
Däremot bör härutöver inte tillskapas något regelverk för förvaltarregi-
strering av sådana finansiella instrument som förvaltas utomlands.
Om inte de regeländringar som utredningen föreslagit beträffande
förvaltarregistrering genomförs samtidigt med att möjligheten för
utländska företag att bli kontoförande institut öppnas så kommer
nuvarande regler att tillämpas på dessa företag. Detta innebär att ett
utländskt kontoförande institut som uppträder som förvaltare av aktier för
personer bosatta utanför Sverige måste ha ett tillstånd för varje aktie. Det
framstår som angeläget att den ändring som utredningen föreslagit inne-
bärande att sådant tillstånd kan ges generellt för svenska aktier kan
genomföras samtidigt.
Utredningen, se sid. 223, har ansett att aktiekontolagen i dess
nuvarande lydelse bör kunna tillämpas så att ett utländskt värdepappers-
bolag, som exempelvis legitimerar sig som borgenär i fråga om
skuldförbindelser, i registreringshänseende anses vara borgenär utan
någon särskild prövning av huruvida instrumenten tillhör någon kund. En
sådan lagtolkning kan enligt utredningens mening göras även med
Prop. 1993/94:232
Bilaga 3
26
nuvarande lydelse av lagen. Enligt utredningen skulle det inte heller vara
något hinder, enligt nuvarande regler, för VPC eller kontoförande
institut, att göra en anteckning i VP-systemet att värdepapperen tillhör
annan.
Utredningens uppfattning att det på ett vanligt VP-konto, alltså ej
förvaltarkonto, skulle kunna göras en anteckning om att instrumenten
tillhör annan reser en del frågor. Innebörden härav är att det införs en ny
form av förvaltarkonton. Av förarbetena till 9 kap. 2 § aktiekontolagen
(prop. 1988/89:152 sid. 125) framgår att reglerna om förvaltning genom
någon som har tillstånd enligt 8 kap. 1 § att införas i aktieboken inte
gäller i fråga om skuldförbindelser. Uttalandet har av inspektionen tolkats
så att ett utländskt företag inte kunnat få öppna ett förvaltarkonto hos
VPC beträffande skuldförbindelser. Med utredningens tolkning skulle
detta trots allt vara möjligt. Det bör i det fortsatta lagstiftningsarbetet
göras klart hur de nuvarande reglerna skall tolkas och det är angeläget
att detta klargörande sker samtidigt med att frågan om utländska företag
skall få bli kontoförande institut genomförs.
Konsekvensen - om utredningens tolkning av nuvarande regler skall
gälla - blir att det införs en möjlighet för utländska företag att disponera
ett eller flera förvaltarkonton avseende skuldförbindelser i VP-systemet
utan auktorisation eller tillstånd från inspektionen. Denna tolkning leder
till frågor om och i så fall hur regelsystemet i 8 och 9 kap. aktie-
kontolagen skall tillämpas på sådana förvaltarkonton. Det framstår enligt
inspektionens uppfattning inte som motiverat att denna form av förvaltar-
konton skall få förekomma.
Nettning
Ytterligare en fråga som kräver fortsatta överväganden är utländska
kontoförande instituts bundenhet av den nettning av betalningar som sker
i VP-systemet. Såvitt framgår av vad clearingutredningen anfört om
nettning på sid. 257 ff. är nettningen bindande för parterna om den
grundar sig på avtal. Även om nettningförfarandet grundar sig på avtal
har clearingutredningen ändock funnit det erforderligt att för konkurs-
situationen föreslå en lagregel som binder konkursboet. Tanken är dock
inte att denna fråga skall tas med förtur varför den osäkerhet som
utredningen redovisat kommer att kvarstå intill dess utredningens övriga
förslag leder till lagstiftning.
Ett utländskt kontoförande institut måste för att kunna delta i VP-
systemet träffa ett avtal med en svensk bank (likvidbank) med drag-
ningsrätt i Riksbanken. De betalningar det utländska kontoförande
institutet skall göra resp, erhålla kommer att vara nettobelopp varvid
både det utländska kontoförande institutet och institutets eventuella
kunders betalningar nettas. Det är av vikt att frågan om nettning
behandlas samtidigt med utredningens övriga förslag. Även vad som här
anförts talar således emot att frågan om utländska kontoförande institut
tas med förtur.
Prop. 1993/94:232
Bilaga 3
27
Ytterligare en annan fråga är om svenska banker skall vara skyldiga att
fungera som likvidbank för utländska företag som erhållit tillstånd av
inspektionen att vara kontoförande institut. Enligt inspektionens
bedömning bör något sådant tvång inte införas. Hittills har inspektionen
alltid utgått från att någon bank åtar sig uppdraget som likvidbank för de
svenska företag som önskar bli kontoförande institut. Tillståndsprövning-
en har således inletts före likvidbanksavtalets ingående. Däremot
meddelas numera inga tillstånd förrän likvidbanksavtalet är undertecknat.
Inspektionen kan komma att ompröva den nuvarande ordningen på detta
område.
Kostnader
I dag är ansökningsavgiften för ett Kl-tillstånd 4 800 kr. Som framgått
ovan kommer prövningen av en Kl-ansökan från ett utländskt företag att
innebära betydligt mer arbete och dra mer kostnader än vad som gäller
för ett svenskt företag. Besök hos företaget och hos den utländska
tillsynsmyndigheten är nödvändiga åtgärder i detta sammanhang. Det kan
också bli nödvändigt att anlita såväl teknisk som juridisk sakkunskap i det
land där företaget har sitt säte. Eftersom det utländska företaget inte
kommer att stå under inspektionens tillsyn kommer några tillsynsavgifter
inte att kunna tas ut. Alla kostnader bör därför täckas av avgiften för
själva tillståndsprövningen. Den nuvarande avgiften bör därför höjas
kraftigt alternativt relateras till de faktiska kostnaderna.
Riksgäldskontoret har inte något att erinra mot förslaget.
Riksgäldskontoret välkomnar att utländska företag ges en möjlighet att
bli kontoförande institut. Det är för Riksgäldskontoret viktigt att få en så
stor spridning som möjligt av statspapper. En breddad investerarbas leder
till en effektivare marknad och lägre lånekostnader för staten. Mot denna
bakgrund ser Riksgäldskontoret det som angeläget att minimera kostna-
derna och riskerna för den gränsöverskridande handeln. Genom hop-
länkning av svenska och utländska värdepapperscentraler kan avveck-
lingen av den alltmer ökande gränsöverskridande handeln underlättas. Det
är också viktigt för konkurrensen på den svenska penning-och obliga-
tionsmarknaden att utländska banker och värdepappersbolag får möjlighet
att tillhandahålla alla tjänster som är förknippade med denna marknad -
även tjänsten som kontoförande institut.
Prop. 1993/94:232
Bilaga 3
Hovrätten har, med de aspekter som hovrätten närmast har att beakta,
inte någon erinran mot Clearingutredningens förslag i frågan om
möjligheterna för utländska företag att bli kontoförande institut.
28
Kammarrätten delar utredningens bedömning att aktiekontolagen bör
kompletteras med en uttrycklig möjlighet för utländska företag att bli
kontoförande institut.
Utredningen föreslår att utländska företag skall kunna bli kontoförande
institut först sedan Finansinspektionen givit tillstånd härtill. Utländska
företag som medgivits sådant tillstånd skall emellertid inte stå under
inspektionens tillsyn, utan principen om hemlandstillsyn skall gälla. EU:s
regelsystem i den finansiella sektorn bygger generellt på principen om
hemlandstillsyn och också på principen om hemlandsauktorisation. Den
sistnämnda princippen kommer till uttryck i bl.a. det s.k. in-
vesteringstjänstedirektivet. Enligt detta direktiv har ett värdepappersin-
stitut som fått auktorisation i hemlandet rätt att, genom filial eller
gränsöverskridande verksamhet, utan diskriminering utföra in-
vesteringstjänster i annat EU-land. Ett värdepappersinstitut som är
medlem av en utländsk börs skall enligt direktivet ha fritt tillträde till det
clearingsystem i vilket institutets börsaffärer avslutas. Utredningens
förslag att utländska företag - i vart fall i den omfattning dessa företag
är medlem av en utländsk börs - skall kunna bli kontoförande institut
först efter Finansinspektionens tillstånd torde således komma att strida
mot investeringstjänstedirektivet. Direktivet är avsett att träda i kraft
inom EES-området den 1 januari 1996. Det finns mot den angivna
bakgrunden skäl att på nytt överväga i vilken omfattning ett utländskt
företag skall behöva Finansinspektionens tillstånd för att bli kontoförande
institut. Enligt kammarrättens mening är det angeläget att reglerna blir
så enhetliga som möjligt, vilket bör beaktas mot bakgrund bl.a. av att
även företag från länder utanför EU-området kan ha intresse av att
tillhöra de kontoförande institutens krets.
Enligt utredningsförslaget skall Finansinspektionen bevilja respektive
återkalla tillstånd för utländska företag att bli kontoförande institut
samtidigt som inspektionen inte skall ha den löpande tillsynen över
företagen. Denna ordning medför, vilket utredningen också
uppmärksammat, att mycket höga krav måste ställas på samarbetet mellan
Finansinspektionen och tillsynsmyndigheterna i berörda länder. Ett
effektivt informationsutbyte mellan tillsynsmyndigheterna bör utgöra en
förutsättning för Finansinspektionens tillstånd och detta - tillsammans
med de övriga kriterier som skall ligga till grund för inspektionens
tillståndsgivning - bör enligt kammarrättens mening också komma till
tydligt uttryck i lagstiftningen.
Det förhållandet att utländska företag som är kontoförande institut inte
skall stå under Finansinspektionens tillsyn föranleder kompletteringar i
1 kap. 5 § aktiekontolagen. Detta lagrum anger i sin nuvarande lydelse
att Regeringen eller den myndighet som Regeringen bestämmer meddelar
närmare föreskrifter om bl.a. tillsyn över kontoförande institut.
Prop. 1993/94:232
Bilaga 3
29
Utredningsförslaget innebär att ADB-förda personuppgifter kommer att
flöda mellan Sverige och utlandet. Med anledning härav vill
kammarrätten peka på bestämmelserna i 11 § datalagen (jfr 7 kap. 16 §
sekretesslagen inom den offentliga sektorn). Enligt bestämmelserna får
personuppgifter lämnas ut till stat, som inte har anslutit sig till Europa-
rådets dataskyddskonvention, endast efter medgivande av Datain-
spektionen. För att undvika att bestämmelserna 11 § datalagen blir
tillämpliga, såvitt nu är ifråga, föreslår kammarrätten att en special-
bestämmelse förs in i aktiekontolagen som medger ett dataflöde över
gränserna. En sådan bestämmelse torde inte medföra någon risk för
otillbörligt intrång i personlig integritet. Skäl att belasta Datainspektionen
- och i förlängningen de allmänna förvaltningsdomstolarna - med
prövningar enligt 11 § datalagen (jfr prop. 1993/94:116 sid. 12 nederst)
synes därför inte föreligga.
Datainspektionen, som begränsar sina synpunkter till frågor som kan
röra datalagen (1973:289), kan konstatera att aktiekontolagen innefattar
en särreglering av personregister som i vissa avseenden tar över generella
regler om personregister som finns i datalagen.
Utredningens förslag enligt nu aktuella avsnitt sammantagna med det
uppgiftslämnande ur register som skall ske enligt aktiekontolagen, väcker
dock frågan om hur villkoren för utlämnande av personuppgifter till
utlandet skall uppfyllas enligt datalagen. Utredningen nämner på sid. 226
i betänkandet underrättelse genom elektronisk överföring.
Enligt 11 § datalagen krävs Datainspektionens medgivande för att
personuppgifter som ingår i personregister skall få lämnas ut, om det
finns anledning att anta att uppgifterna skall användas för automatisk
databehandling i utlandet. Medgivande behövs dock inte om person-
uppgift skall användas för automatisk databehandling enbart i en stat som
har anslutit sig till Europarådets konvention om skydd för enskilda vid
automatisk databehandling av personuppgifter. I det allmännas verksam-
het tillämpas i stället bestämmelserna i sekretesslagen (1980:100), där en
motsvarande reglering finns i 7 kap. 16 §. F.n. har femton stater anslutit
sig till konventionen.
Datainspektionen anser att man bör undvika en situation där uppgifts-
lämnande enligt aktiekontolagen till utlandet skulle behöva bygga på
medgivande från inspektionen. Från integritetssynpunkt kan knappast
finnas någon invändning emot uttryckliga särregler om att nödvändigt
uppgiftslämnande enligt aktiekontolagen får ske till utlandet även när man
kan anta att uppgifterna kommer att ADB-behandlas där. Enligt inspek-
tionens mening bör alltså behovet av sådan reglering övervägas i det
fortsatta lagstiftningsarbetet.
Prop. 1993/94:232
Bilaga 3
30
Ett ytterligare steg mot en skärpt konkurrens utgör utredningens förslag
att ge utländska företag en generell möjlighet att vara kontoförande
institut och svara för registrering av finansiella instrument i konkurrens
med inhemska värdepapperscentraler, bl.a. VPC. Förslaget bör innebära
effektivitetsfrämjande effekter i handeln på värdepappersmarknaden.
Mot denna bakgrund har Konkurrensverket inga erinringar mot utred-
ningens förslag i här berörda delar.
RRV ställer sig positivt till utredningens förslag även i detta avsnitt.
RRV vill emellertid beröra frågan om tillståndsgivning och tillsyn.
Utredningen framhåller att ett utländskt företag ej bör stå under
Finansinspektionens tillsyn. Detta är korrekt och i överensstämmelse med
principen om hemlandstillsyn. RRV ställer sig emellertid frågande till
utredningens uppfattning att Finansinspektionen bör svara för prövning
av utländskt företag att vara kontoförande institut i Sverige. Om företaget
står under tillsyn i utlandet bör också det landets tillsynsmyndighet svara
för prövningen av företagets lämplighet.
Utredningen föreslår bl.a. att utländska företag ges möjlighet att bli
kontoförande institut.
RSV tillstyrker förslaget med följande reservation.
Kontrolluppgift om utdelning, ränta och innehav på konton lämnas
varje år av VPC respektive av svenska förvaltare. Ur skattekontrollsyn-
punkt är det angeläget att undvika att möjlighet ges för svenskar att
genom utländsk mellanhand inneha aktier utan att kontrolluppgift lämnas.
Det bör därför uppställas ett krav på att tillstånd till sådan verksamhet
skall ges endast om det utländska kontoförande institutet medger Riks-
skatteverket insyn i Sverige bosatt kontoinnehavares konto samt att
kontrolluppgift årligen avges för sådan kontoinnehavare, jämför lagen
om självdeklaration och kontrolluppgifter 3 kap. 27 a § 2 st.
SARF som verkar för en breddning av det individuella aktiesparandet är
angelägen om att kostnaderna för ett sådant sparande kan hållas på en så
låg nivå som möjligt. En viktig förutsättning för att kostnaderna skall
hållas nere är att värdepappersmarknadens struktur, inbjuder till och
möjliggör, en fri konkurrens såväl när det gäller förmedling av värde-
pappersaffärer som när det gäller kontoföring, clearing och avveckling.
Prop. 1993/94:232
Bilaga 3
31
Aktiespararna ser därför i grunden positivt på åtgärder som skapar
förutsättningar för en ökad konkurrens genom närvaro av utländska
värdepappersinstitut på den svenska värdepappersmarknaden.
Frågeställningen om utländska företag skall få rätt att bli kontoförande
institut i VPC berör dock många andra områden vilket inte minst övriga
delar av Clearingutredningens betänkande vittnar om.
Enligt vår mening är det därför felaktigt att bryta ut frågan om en
utvidgning av kretsen av kontoförande institut från övriga delar av
Clearingutredningen för att i förtur genomföra sådana förändringar i
lagstiftningen.
Som stöd för vår avvisande inställning till att i nuläget skapa förutsätt-
ningar för att utländska värdepappersinstitut skall kunna bli kontoförande
institut i VPC vill vi belysa frågorna om VPC:s monopol, VPC:s ansvar
för de kontoförande instituten och slutligen statens ansvar för VPC.
Bildande av VPC 1971
Bakom bildande av VPC 1971 fanns två huvudsakliga motiv:
a) Svenska statens,
- önskemålet om ökade möjligheter till insyn om ägarförhållandet i
marknadsnoterade aktiebolag.
b) Bankernas och aktiebolagens,
- önskemål om rationellare och billigare hantering av utdelningskuponger
samt emissionsbevis.
Den lösning som bankerna utarbetade inom ramen för det bolag som
bildades för ändamålet, VPC, innebar att rätten till aktieutdelning,
teckningsrätter och delrätter knöts till inskrivningen i respektive bolags
aktiebok. I proposition 1970:99 med förslag till Lag om förenklad
aktiehantering, föreskrevs att bolag som önskade övergå till den
förenklade aktiehanteringen måste:
a) på bolagsstämma fatta beslut om ändring av bolagsordningen och
införa ett avstämningsförbehåll, dvs. bli ett avstämningsbolag
b) anlita VPC för denna hanteringen.
VPC kom härigenom att bli ett genom lag instiftat monopol för förande
av avstäkningsbolagens aktieböcker. VPC skulle på deras uppdrag och
för deras räkning, utfärda nya aktiebrev i samband med överlåtelser av
aktier samt verkställa utbetalningar och tilldelningar av de ekonomiska
rättigheter som bolaget beslutat om till de inskrivna aktieägarna.
I den fondbörsutredning som föregick propositionen föreslogs däremot
inte något monopol. I deras förslag förelåg därför inget hinder för att
bolagen i egen regi och på egen risk och räkning skulle försöka uppnå
de rationaliseringar som den förenklade aktiehanteringen skulle kunna
medföra. Fondbörsutredningens förslag innefattade även en möjlighet för
bolagen att uppdra detta till en organisation som av Kungl.Maj:t erhållit
tillstånd för att yrkesmässigt föra aktiebok och utfärda aktiebrev för
bolagens räkning.
Enligt departementschefens uttalande skulle ansvaret för aktieboken och
aktiehanteringen "i princip” ligga kvar på bolagen, men dessa fick
Prop. 1993/94:232
Bilaga 3
32
samtidigt en regressrätt mot VPC. När departementschefen, till skillnad
från fondbörsutredningen, föreslog ett monopol för VPC (med motivet
att önskade rationalitetsvinster annars inte skulle uppnås) föranledde detta
honom att samtidigt föreslå ett betydande statligt ägande i VPC.
Den svenska staten kom därvid att inträda som 50 % ägare i VPC och
även ikläda sig 50 % av den av ägarna utfärdade garantiförbindelse på
totalt 20 Mkr. Staten tecknade samtliga A-aktier. B-aktiema tecknades av
de anslutna bankerna och fondkommissionärema. Genom ett konsortialav-
tal från den 23/11 1970 förband sig den svenska staten samtidigt att lösa
in B-aktiema om en majoritet av B-aktieägama önskade detta.
Bildandet av VPC 1971 kom enligt ovan att innebära att:
- ett VPC-monopol infördes för förenklad aktiehantering
- aktieägarna själva, via bolagsstämma, fick rätt att fatta beslut och ta
ansvar för övergång till en sådan hantering i VPC
- bolagen i princip skulle bära ansvar för den hantering som VPC utförde
på deras uppdrag (med regressrätt mot VPC)
- staten inträdde som 50 % ägare i VPC för att säkerställa statens
önskemål om förbättrad insyn i bolagens ägarförhållande
- övriga aktieägare i VPC erhöll en option med rätt att påkalla en statlig
inlösen av deras aktie i VPC.
Övergång till kontobaserade aktier i VPC 1989
Den kraftigt ökade omsättningen på aktiemarknaden under 1980-talet
resulterade 1983 i omfattande driftsproblem vid VPC. Efter vissa
utredningar kom VPC fram till att en övergång till kontobaserade
värdepapper var nödvändig. Kontobaserade värdepapper förekom redan
då på ett stort antal marknader runt omkring i världen. Det helt
dominerade sättet att skapa kontobaserade värdepapper var - och är
alltjämt - immobilisering av fysiska värdepapper.
Immobilisering av värdepapper innebär att placerarna på eget initiativ
och på egen risk och räkning väljer att deponera sina värdepapper hos
något värdepappersinstitut som erbjuder en säker och kostnadseffektiv
hantering. Värdepappersinstitutet registerför sedan innehaven i sitt eget
datasystem och handel sker genom kontoföring mellan olika innehavares
konton hos registerföraren.
Denna form tilltalade emellertid inte de intressenter som stod bakom
VPC. Dessa föreslog i stället i de utredningar som presenterades att de
fysiska aktiebreven som VPC utfärdade för bolagens räkning, genom en
lagstiftning om dematerialisering skulle upphöra att vara bärare av
rättigheter. Dessa rättigheter skulle genom en lagändring knytas till det
register över aktieägarna som VPC redan förde. Intressenterna bakom
VPC föreslog med andra ord att en obligatorisk övergång till konto-
baserade aktier i VPC:s VP-system skulle genomföras.
Förslaget innebar ett stort ingrepp i det civilrättsliga förhållandet
mellan parterna. Således kunde, t.ex. en placerare när det fysiska
värdepapperet inte längre existerade, inte själv försäkra sig om ett
samtidigt skifte likvid mot leverans vid en överlåtelse. Alla värdepappers-
Prop. 1993/94:232
Bilaga 3
33
innehavare skulle i stället komma att bli tvungen att anlita och ge
fullmakt till något kontoförande institut (Kl), som på VPC:s vägnar och
på rättighetsinnehavamas uppdrag verkställde registreringarna i VP-
systemet.
När propositionen med förslaget till Aktiekontolagen (1989:827)
remissbehandlades framfördes krav från ett flertal instanser på att det
aldrig skulle få uppstå tveksamheter till ett fullgott eller hundraprocentigt
värdeskydd mot förluster i VPC. Kombinationen av ett genom lag
instiftat VPC-monopol och den genom lag obligatoriska övergången till
kontoföring av aktier i VPC medförde att många remissinstanser
jämställde VPC:s register över aktier med det fastighetsregister för vilket
staten har ett obegränsat ansvar.
Att krav på ett fullgott värdeskydd och ett statligt ansvar för VPC
framfördes är naturligt eftersom innehavarna genom avskaffandet av
fysiska värdepapper, utsätts för nya risker. Placerarna kan därför utan
egen förskyllan drabbas av betydande ekonomiska skador.
Till följd av de nya risker som följer med den kontobaserade lösningen
har VPC i lagen fått ett mycket långtgående ansvar. Den decentraliserade
lösningen med Kl som på VPC:s vägnar svarar för registreringar har
vidare vidgat VPC:s kontrollsfär och riskområde. VPC:s ansvar
innefattar därför även de åtgärder som ett Kl vidtar i VP-systemet och
den åtkomst detta Kl har till VP-systemet.
Den lösning som utarbetades av bankerna och VPC med en till Kl
decentraliserad hantering av VPC:s uppgifter, lade grunden för den
logiska utvidgningen av VPC:s ansvar. Ett ansvar som därför kom att
omfatta de Kl som på VPC:s vägnar verkställer registreringarna i
systemet. Detta har naturligtvis även medfört att kraven på Kl kommit
att öka.
Finansinspektionen som har regeringens uppdrag att bevilja tillstånd till
de organisationer som ansöker om att få vara Kl i VPC, uppställer därför
ett flertal krav för ett Kl-tillstånd. Däribland kan nämnas höga krav på
att administrativa, juridiska och tekniska resurser måste finnas hos den
sökande. Eftersom ett Kl kan ådra sig betydande skadeståndsansvar,
såväl direkt som indirekt genom VPC:s regressrätt, uppställdes även
höga krav på ekonomiska resurser hos den sökande.
Övergången till kontobaserade aktier i VPC 1989 kom kortfattat att
innebära att:
- aktieägarna, genom den obligatoriska lagstiftning om dematerialisering
av fysiska aktiebrev, beskars från möjligheten att själva förvalta sina
aktier
- aktörerna, genom kontoföring av aktiebreven, inte längre själva kunde
säkerställa likvid mot leverans vid sina’ affärer utan blev beroende av
VPC och dess Kl
- VPC, utövar ansvar för sin egen systemdrift och hantering, kom att
ikläda sig ett väsentligt utökat ansvar omfattande den till de anslutna KI:n
decentraliserade hanteringen och insynen i VP-systemet
- det ansvar för VPC:s förande av avstämningsbolagens aktieböcker som
enligt förarbetena till Lag om förenklad aktiehantering och Lag om VPC
Prop. 1993/94:232
Bilaga 3
34
alltjämt skulle kvarstå på de bolag som anlitade VPC, indirekt även
kommit att utvidgas till att omfatta de Kl som på VPC:s vägnar utför
registreringsarbetet i VP-systemet.
Kontobaserade skuldebrev i VPC
Vid aktiekontolagens tillkomst 1989 tillskapades även möjligheter för att
emittenter, som vill utfärda eller har utfärdat ensidiga skuldförbindelser
avsedda för allmän omsättning, skulle kunna begära att skuldebreven i
stället för fysisk form, registrerades i VPC:s avstämningsregister.
När det gäller skuldebrev, har borgenären eller innehavaren av
skuldebrevet inga förvaltningsrättigheter över emittenten. Av bland annat
den anledningen regleras avtalsförhållandena mellan borgenären och
emittenten mycket precist på skuldebrevet när det utges. Om, t.ex. en
emittent senare önskar ändra något villkor på skuldebrev som utfärdas
måste han först träffa en överenskommelse om detta med de som innehar
skuldebreven.
Detta grundläggande förhållande mellan parterna förbisåg lagstiftaren
när emittenter i aktiekontolagen gavs rätt att ensidigt och självständigt
fatta beslut om en övergång till kontobaserade skuldebrev hos VPC för
redan emitterade skuldebrev. Genom att emittentema gavs rätt att
innehålla utfäst betalning av, t.ex. kupongräntor kunde de sålunda
framtvinga en sådan övergång.
När en emittent ensidigt och självständigt begär en övergång till
kontobaserade skuldebrev hos VPC beskär emittenten samtidigt
innehavarna från vissa rättigheter. Innehavarna kan därefter inte själva
svara för ett säkert förvar eller att, t.ex. säkerställa likvid mot leverans
vid överlåtelse.
Eftersom alla rättsverkningar knutits till registreringarna i VPC:s
system blir innehavarna av kontoförda skuldebrev helt beroende av VPC
och de Kl som på VPC:s vägnar utgör registreringarna.
På samma sätt som gäller för enkla skuldebrev kan därför den som
förvärvar ett i VPC kontofört löpande skuldebrev inte hävda sin rätt
förrän en anteckning har skett i det avstämningsregister som VPC - mot
bakgrund av det sätt varpå kontoföringen uppkommit - för på emittentens
uppdrag.
Det kan knappast råda något tvivel om att även emittenten av
kontobaserade skuldebrev indirekt måste vara ansvarig för den register-
föring som emittentema ensidigt uppdragit åt VPC att utföra för deras
räkning.
Riksgäldskontoret som svarar för statens upplåning har även ansvaret
för att föra den så kallade statskuldsboken. Statskuldsboken är statens
motsvarighet till den skuldbok som respektive emittent har att föra. Som
emittent av löpande skuldebrev avsedd för allmän omsättning har även
Riksgäldskontoret i övrigt samma rättigheter och skyldigheter som andra
emittenter.
Riksgäldskontoret har under 1993 tillsammans med ett antal bo-
stadsinstitut använt sig av de möjligheter som aktiekontolagen gett
Prop. 1993/94:232
Bilaga 3
35
emittenter som önskar övergå till kontobaserade skuldebrev. Riksgälds-
kontoret har under 1993 inte enbart lagt in nyemitterade skuldebrev i
VPC. Riksgäldskontoret har även nyttjat emittentemas ensidiga rätt i
aktiekontolagen för att framtvinga en konvertering till VPC av tidigare
i fysisk form, utfärdade skuldebrev.
Genom den statliga myndigheten Riksgäldskontorets agerande, har den
svenska staten nu även såsom emittent iklätt sig ett ansvar för VPC:s
nuvarande och framtida verksamhet.
En återgång från kontobaserade värdepapper hos VPC till fysiska
värdepapper reglerades som bekant däremot inte i aktiekontolagen.
VPC:s monopol och statens ansvar för VPC
Som framgått ovan har den svenska staten, från det att VPC bildades
1971 och fram till i dag, medverkat till utformningen av VPC och
vidtagit åtgärder som måste leda till slutsatsen att staten härigenom iklätt
sig det yttersta ansvaret för VPC.
Det råder heller ingen tvekan om att detta agerande varit hämmande
för konkurrensen på området och lagt grunden för en struktur som
Clearingutredningen själv påpekar (sid. 192) inte kan sägas vara
konkurrensneutral mellan deltagande aktörer.
I en marknadsekonomi med fri konkurrens finns det goda förutsätt-
ningar för att de skilda marknadsaktörernas preferenser leder till
mångfald och en marknad som utvecklar och erbjuder olika kostnads-
effektiva lösningar för de olika aktörernas behov.
För att rädda betalningssystemet har staten tvingats garantera de
svenska bankerna och hela det svenska banksystemet vilket med alla mått
mätt är ett gigantiskt åtagande. Även om detta åtagande är enormt har det
i vart fall begränsats till svenska institutioner.
Som redovisats ovan har övergången till kontoförda värdepapper,
genom dematerialisering och ett till de kontoförande instituten decentrali-
serat registreringsarbete, medfört att VPC:s ansvar utsträckts till att även
innefatta de kontoförande institutens åtgärder för vilka staten även har ett
indirekt ansvar som en följd av statens ansvar för VPC.
Sammanfattande slutsatser på frågan om utländska företag som Kl i VPC
Enligt SARFs mening kan slutsatsen av de ovan redovisade förhållandena
enbart bli att en förtursprövning för utökning av kretsen kontoförande
institut i VPC inte är möjlig i nuläget.
Enligt vår mening bör i stället en utredning skyndsamt tillsättas som,
fristående från Clearingutredningen, utreder och framlägger förslag till
en ny ansvarsfördelning mellan intressenterna bakom VPC. En sådan
utredning skall enligt SARF då utgå från att den som får beslutsrätt för
övergång till kontoföring av värdepapper även skall vara ansvarig för de
risker som är förenade med detta.
För att en sådan utredning skyndsamt bör tillsättas talar även förhållan-
det att staten genom olika företrädare har uttalat att det statliga ägandet
Prop. 1993/94:232
Bilaga 3
36
och det statliga ansvaret för VPC skall avvecklas. Till detta kan läggas
Clearingutredningens uttalande (sid. 193) om VPC:s behov av reellt
ökade kapitaltillskott och garantier från dess intressenter.
I detta sammanhang vill vi samtidigt påpeka att den mest utbredda
formen av kontoföring av värdepapper, immobilisering, utgår från
placerarens eget val av en säker och kostnadseffektiv depositarie som i
konkurrens med andra erbjuder tjänster som bäst motsvarar placerarens
preferenser.
Allmänna Pensionsfonden har inget att erinra mot förslaget avseende
möjligheten för utländska företag att bli kontoförande institut.
När det gäller frågan om möjligheten för utländska företag att bli
kontoförande institut får Fondbörsen anföra följande. Enligt den från den
1 januari 1993 gällande börslagen kan en börs som medlem anta ett
utländskt företag som i sitt hemland har rätt att delta i börshandel av
liknande slag och där står under tillsyn av myndighet eller annat behörigt
organ. För börsens verksamhet gäller vidare enligt börslagen principerna
om fritt tillträde för dem som uppfyller ställda krav samt neutralitet i
förhållande till börsmedlemmama när det gäller tillämpningen av
reglerna.
Fondbörsen har f.n. tre nordiska institut som utan etablering i Sverige
antagits som medlemmar av Stockholms Fondbörs med stöd av börs-
lagens angivna bestämmelser. Från sina hemmakontor har således dessa
medlemmar direkt koppling till Fondbörsens handelssystem SAX. De
utländska medlemmarna har emellertid - så som aktiekontolagen f.n. är
utformad -inte kunnat erhålla tillgång till VPC:s avvecklingssystem på
samma sätt som svenska börsmedlemmar. Avvecklingen av gjorda affärer
är därför mer komplicerad och kostsam för dessa utländska medlemmar
än för svenska. De utländska företagens möjligheter att verka som
medlemmar vid Fondbörsen begränsas därmed i praktiken på ett sätt som
knappast kan anses vara förenligt med börslagens bestämmelser om fritt
tillträde och neutralitet.
Fondbörsen finner det angeläget att aktiekontolagen ändras för att
undanröja ovan angivna olägenheter. Fondbörsen tillstyrker därför
utredningens förslag om att bereda utländska företag möjlighet att bli
kontoförande institut. Fondbörsen instämmer även i utredningens
påpekande att den nu aktuella ändringen är brådskande och således bör
genomföras med förtur.
Prop. 1993/94:232
Bilaga 3
37
Förslaget har samband med EG-direktivet om investeringstjänster, av
vars Artikel 15 framgår att värdepappersinstitut eller motsvarande som
får tillgång till ett lands reglerade marknad också skall beredas möjlighet
att bli medlem eller på annat sätt ges tillgång till det system för clearing
och settlement som står till förfogande för sådana marknadsmedlemmar.
Investeringstjänstdirektivet skall med rättslig verkan gälla i medlems-
staterna (eller andra EES-stater) från ingången av år 1996. Så torde bli
fallet också i Sverige.
Genom att följa den tidplan som således gäller för Europa i övrigt
skapas möjlighet att pröva de tekniska, rättsliga och andra problem som
hänger samman med att låta institut, vilka baserar sin verksamhet på
annan än den inhemska rättsordningen koppla upp sig mot befintliga
lokala system. Föreningarna har svårt att se att detta kan ske så smärtfritt
att saken kan behandlas på det brådskande sätt som utredningen angett.
Beträffande den "marknadens brådska" som utredningen pekat på vill
föreningarna för sin del inte kännas vid någon sådan utöver vad som
följer av det nämnda investeringstjänstdirektivet.
Frågan har utan tvekan viktiga säkerhetsaspekter. Innan man öppnar
tillgång till det befintliga lokala systemet, måste enligt föreningarnas
uppfattning följaktligen säkerhetsfrågorna kring ett sådant engagemang
noga prövas. I och med att utredningen inte gjort det, måste en sådan
prövning göras av annan, lämpligen Finansinspektionen.
En aspekt på säkerhetsfrågan är om det är lämpligt att medge
anslutning för ett stort antal utländska institut eller om det säkerhets-
mässigt vore bättre att skapa förutsättningar för att dessa får en indirekt
anslutning genom att möjliggöra uppkoppling av clearinginstitut i olika
länder mot varandra. Därigenom skulle antalet kopplingar kunna hållas
nere med de säkerhetsfördelar detta kan föra med sig. Vidare skulle
endast sådana aktörer som rimligen måste anses vara professionella
förekomma i sådana kopplingar. En sådan ordning borde också vara
enklare och billigare att administrera och att hantera rättsligt. Såvitt
föreningarna förstått saken skulle en sådan ordning rymmas inom kraven
i investeringstjänstdirektivet. I och med att utredningen avstått från att
diskutera detta som ett alternativ och i stället pekat på att båda formerna
för uppkoppling parallellt skulle kunna förekomma - indirekt genom
clearinginstitut på sätt här sägs och direkt uppkoppling för utländska
marknadsmedlemmar - bör saken utredas innan ställning tas till en slutlig
svensk lösning. En sådan utredning hör lämpligen samman med den
säkerhetsöversyn som nyss nämnts.
Frågan om anslutning av utländska kontoförande institut hänger också
samman med kraven på en fungerande tillsyn, varvid kan anmärkas att
ordningen med hemlandstillsyn på värdepappersmarknaden inte är
genomförd förrän investeringstjänstdirektivet implementerats i de olika
länderna, dvs senast vid ingången av år 1996. Detta talar emot en
förtursbehandling av saken i Sverige.
38
Visst samband med den senare frågan har också det skadeståndsansvar
som vilar på det nuvarande svenska institutet - VPC - med möjlighet för
VPC att återföra ansvaret på kontoförande institut. Föreningarna har
svårt att se att det skulle vara möjligt att ansluta utländska kontoförande
institut utan att ansvarsfrågan prövats. Utredningen har inte gjort en
sådan prövning.
Med det nu sagda har föreningarna inte tagit slutlig ställning till hur en
utländsk koppling till det befintliga svenska systemet skall göras. Innan
ställning tas till detta måste i vart fall de frågor som här antytts belysas
bättre än vad utredningen gjort. Med den korta tid som stått till buds för
att yttra sig i detta avseende har det inte varit möjligt för föreningarna att
göra sådana bedömningar.
Slutsatsen av det sagda blir att frågan om utländsk uppkoppling mot
VP-systemet inte bör behandlas med förtur. Det bör dock finnas goda
möjligheter att göra nu antydda bedömningar så att Sverige i god tid kan
välja lösning till dess investeringstjänstdirektivet skall ha verkan i svensk
rätt.
Det är svårt att överblicka vilka problem som kan vara förenade med att
utländska företag skall kunna vara kontoförande institut. Frågan är ringa
belyst i betänkandet. Möjligheten för Finansinspektionen att genomföra
den förutsatta prövningen av de utländska företagens lämplighet måste
rimligen vara mycket begränsad. Enligt Försäkringsförbundets mening
bör möjligheten att vara kontoförande institut vara öppen endast för
välkända och väletablerade utländska kontosystem och clearingor-
ganisationer. Några exempel på sådana system och organisationer nämns
på sidan 285 i betänkandet.
SwedeSettle AB tillstyrker den föreslagna ändringen.
Den internationalisering som påverkar det svenska samhället behöver inte
enbart medföra snabbast möjliga anpassning, utan att konsekvenser hunnit
behandlas och funderats över. TCO har därför svårt att se vad som
föranleder den korta remisstiden för att tillåta utländska företag att bli
kontoförande för diverse finansiella instrument på den svenska marknad-
en.
Det är enligt TCO tillfredsställande att Finansinspektionen ska
godkänna de utländska företag som ska tillåtas sköta kontoföring av på
den svenska marknaden noterade värdepapper och andra finansiella
instrument.
Prop. 1993/94:232
Bilaga 3
39
Att tillsynen av de kontoförande företagen förväntas ske i det land där
företaget i fråga är registrerat är i och för sig i överensstämmelse med
relevanta EG-regler. Det kan dock resa frågor kring allmänhetens
möjligheter till kontakt med respektive kontrollerande myndighet. Frågan
om den enskilde värdepappersinnehavarens möjligheter att få kontakt med
rätt myndighet om problem skulle uppstå är inte klargjord.
TCO föreslår att frågan om godkännande av utländska bolag för
kontoföring i Sverige väntar tills dess den enskildes rättigheter hunnit
beaktas.
Juridiska fakultetsnämnden har ingen erinran mot utredningens över-
väganden och förslag.
VPC tillstyrker förslaget att utländska företag ska kunna erhålla tillstånd
att vara kontoförande institut enligt aktiekontolagen. VPC anger dock
nedan vilka förutsättningar m.m., som måste föreligga för att utländska
företag ska kunna tillåtas att som direkta aktörer få tillgång till VP-
systemet (VPC:s kontobaserade system för värdepapper enligt gällande
regler i aktiekontolagen).
Vidare föreslår VPC att frågan om förvaltarregistrering tas upp till
vissa delar i samband med hanteringen av de två nu aktuella frågorna.
Det finns enligt VPC:s mening anledning att vidta vissa förändringar
angående bestämmelserna för förvaltarregistrering bland annat den något
omständliga tillståndshanteringen av rätten att som förvaltare införas i ett
bolags aktiebok. Den ändring som föreslås av utredningen borde i detta
sammanhang genomföras.
Utredningen föreslår att utländska företag ska kunna erhålla tillstånd att
vara kontoförande institut. I begreppet utländska företag ingår enligt
betänkandet även utländska värdepapperscentraler och internationella
clearingorganisationer. För svenska företag uppställs ett antal krav för att
erhålla tillstånd att vara kontoförande institut. Dessa krav omfattar
ekonomisk styrka, teknisk kapacitet och ett antal andra typer av
kompetenskrav. Motsvarande krav ska enligt betänkandet gälla även för
ett utländskt företag som söker tillstånd att vara kontoförande institut
enligt aktiekontolagen. Utredningens förslag anger vidare att det
utländska företaget ska stå under tillsyn i hemlandet.
Med anledning av den omfattning den gränsöverskridande handeln av
svenska värdepapper har, och kan förväntas fortsätta att ha, finner VPC
det angeläget att utländska företag får rätt att vara kontoförande institut.
Frågan har dessutom erhållit stor aktualitet av hänsyn till att Stockholms
Fondbörs i medlemskretsen tagit in bl.a. utländska banker, vilka för
hanteringen av clearing och avveckling är beroende av att de erhåller
Prop. 1993/94:232
Bilaga 3
40
tillgång till det i Sverige använda clearing- och settlementsystemet.
Behovet av att ha tillgång till det svenska clearingsystemet förstärks
ytterligare om vissa av de utländska börsmedlemmama ävenledes erhåller
dragningsrätt i Riksbanken. När förhållandena är såsom nyss beskrivits
föreligger en inkongruens som inte längre går att tillfredsställande
förklara för en utländsk aktör, som är verksam på den svenska finansiella
marknaden.
I de internationella rapporter som tar upp frågan om hanteringen av
internationella kopplingar för att underlätta bl.a. gränsöverskridande
handel föreslås genomgående att nationella värdepapperscentraler ska ha
länkar mellan varandra för att på sådant sätt underlätta den internationella
handeln. VPC kan inte ställa sig vid sidan av denna internationella
rekommendation. Med hänsyn till den hårdnande konkurrensen som råder
på detta område riskerar dock VPC att förlora i såväl effektivitet som i
trovärdighet, om inte ovan nämnda inkongruenta behandling inom landet
förändras.
VPC har tillsammans med de nordiska ländernas värdepapperscentraler
analyserat de olika aspekterna på ett länksamarbete mellan värdepappers-
centralema. De behandlade aspekterna är tekniken, rutiner, juridik,
analys av risker och genomgång av EU:s förslag till ramavtal mellan
värdepapperscentraler. I arbetsgruppen har man nu kommit så långt att
endast ett fåtal frågeställningar återstår. En av dessa återstående frågor
är ändrad lagstiftning, en annan är utformningen av rutiner och teknik.
Arbetsgruppen har för avsikt att avlämna ett slutdokument under våren
1994.
För den närmare utformningen av den avtalsreglering som måste ske
i samband med att ett utländskt företag erhåller tillstånd att vara
kontoförande institut, måste det föregås av ett samarbete mellan parterna
och respektive organisations tillsynsmyndighet i hemlandet. De juridiska
frågorna måste ges prioritet i detta sammanhang med tanke på den
olikhet som råder mellan skilda rättsordningar på detta område. Inom
Norden kan dock konstateras att det råder stor likhet mellan de nordiska
ländernas regelverk, även om vissa skillnader föreligger. Även utanför
Norden föreligger stora likheter med den svenska rättsordningen, men det
finns anledning anta att avtalsutformningen för utländska företag trots
vissa likheter kräver utredningsinsatser såväl av VPC som av
Finansinspektionen.
Från samtliga parter på den svenska finansiella marknaden har riktats
krav till VPC om att upprätta effektiva länkar även med de internationella
clearingorganisationema (exv. Euroclear och Cedel). Kraven har bland
annat av hänsyn till den utveckling som skett inom penningmarknaden
framförts med stor tyngd och angelägenhetsgrad.
VPC förutsätter att ett utländskt företag står under tillsyn av
Finansinspektionen direkt eller indirekt. Direkt tillsyn innebär för
närvarande att Finansinspektionen enligt lag skall utöva tillsyn exempel-
vis såson anges i aktiekontolagen. Ett alternativ till denna typ av direkt
tillsyn borde kunna utformas på sådant sätt att lagen anger en möjlighet
till tillsyn genom avtal. Härigenom skulle åstadkommas att i de fall
Prop. 1993/94:232
Bilaga 3
41
Finansinspektionen på grund av brister i samarbetet med ett utländskt
företags tillsynsmyndighet eller av annat skäl inte anser att tillfreds-
ställande tillsyn kan ske i hemlandet, skulle avtalsregleringen kunna
åstadkomma en tillsyn av det slag som kan anses krävas för verksamhet
av nu aktuellt slag. Den föreslagna avtalslösningen kommer även att
kunna utnyttjas gentemot länder utanför de länderna som ingår i EU resp,
de länder som är bundna av EES-avtalet den dag in-
vesteringstjänstedirektivet trätt i kraft.
VPC tillstyrker att utländska företag skall kunna erhålla tillstånd att
vara kontoförande institut enligt aktiekontolagen. Med hänsyn till vad
ovan sagts är det dock enligt VPC:s mening nödvändigt med en aktiv
utredningsinsats och ett omfattande samarbete mellan VPC och
Finansinspektionen. Det är i detta sammanhang viktigt att VPC såsom
ansvarig för systemet och dess hantering utformar de krav/villkor som
skall gälla för kontoförande institut. Dessa krav ska gälla såväl för de
nuvarande kontoförande instituten som de som tillkommer med anledning
av ändrade regler och öppnare gränser.
Rätten att vara förvaltare regleras på skilda sätt beroende på om
förvaltningen avser aktier eller andra typer av finansiella instrument. För
aktier gäller att såväl bolaget som förvaltaren ska ha tillstånd för att den
senare ska kunna införas i aktieboken. Vidare gäller för utländsk
förvaltare att denne endast kan få tillstånd att förvalta aktier i de bolag
vars aktier är föremål för börshandel i förvaltarens hemland. Med
nuvarande internationella handel är denna begränsning svår att
administrera och i det närmaste omöjlig att kontrollera. Enligt VPC:s
uppfattning borde utredningens förslag angående tillstånd att vara
förvaltare tas upp med förtur i samband med frågan om utländska
företag/värdepapperscentraler ska erhålla rätt att vara kontoförande
institut. Såsom anges i förslaget på sid. 224 borde således en förvaltare
endast ha skyldighet att erhålla ett generellt tillstånd att vara förvaltare
för aktier oavsett vilket svenskt aktiebolags aktier som förvaltas, såsom
utredningen föreslagit.
Aktiebolagskommittén har, från strikt aktiebolagsrättsliga utgångspunkter,
ingenting att erinra mot de av utredningen framlagda förslagen.
Prop. 1993/94:232
Bilaga 3
42
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 2 § och 9 kap. 1 § aktiekontolagen
(1989:827) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Prop. 1993/94:232
Bilaga 4
Föreslagen lydelse
1 kap.
2 §
I avstämningsregister skall registreras aktier i avstämningsbolag.
Bestämmelserna i denna lag om aktier tillämpas också på följande rät-
tigheter i avstämningsbolag, nämligen
1. företrädesrätt att delta i emission som avses i 4 kap. aktiebolags-
lagen (1975:1385), 4 kap. försäkringsrörelselagen (1982:713) och 4 kap.
bankaktiebolagslagen (1987:618),
2. rätt på grund av teckning av aktier vid nyemission enligt 4 kap.
aktiebolagslagen, 4 kap. försäkringsrörelselagen och 4 kap. bankaktie-
bolagslagen, samt
3. rätt på grund av nyteckning av aktier enligt 5 kap. aktiebolagsla-
gen och 5 kap. bankaktiebolagslagen.
I 9 kap. finns bestämmelser om
registrering i avstämningsregister
av ensidiga skuldförbindelser av-
sedda för allmän omsättning och
vissa andra rättigheter.
I 9 kap. finns bestämmelser om
registrering i avstämningsregister
av ensidiga skuldförbindelser av-
sedda för allmän omsättning och
andra finansiella instrument.
9 kap.
1 §'
På begäran av den som vill utfärda
eller har utfärdat ensidiga skuldför-
bindelser avsedda för allmän om-
På begäran av svensk fysisk eller
juridisk person som vill utfärda
eller har utfärdat ensidiga skuldför-
'Senaste lydelse 1990:970.
43
sättning skall värdepapperscentra-
len besluta att skuldförbindelserna
skall registreras i ett avstämnings-
register enligt bestämmelserna i
detta kapitel.
bindelser avsedda för allmän om-
sättning skall värdepapperscentra-
len besluta att skuldförbindelserna
skall registreras i ett avstämnings-
register enligt bestämmelserna i
detta kapitel.
Prop. 1993/94:232
Bilaga 4
Bestämmelserna i detta kapitel om skuldförbindelser skall i tillämpliga
delar även gälla
1. företrädesrätt att delta i
emission som avses i 5 kap. aktie-
bolagslagen (1975:1385) och 5
kap. bankaktiebolagslagen
(1987:618),
2. konverteringsrätt och options-
rätt till nyteckning som avses i
5 kap. aktiebolagslagen och 5 kap.
bankaktiebolagslagen,
3. aktieägarens rätt gentemot den
som för hans räkning förvarar
aktiebrev i ett utländskt bolag,
samt
4. rätt gentemot ett aktiebolag att
av detta bolag förvärva aktie i ett
annat aktiebolag (inköpsrätt).
1. företrädesrätt att delta i
emission som avses i 5 kap. aktie-
bolagslagen (1975:1385) och 5
kap. bankaktiebolagslagen
(1987:618), samt
2. konverteringsrätt och options-
rätt till nyteckning som avses i
5 kap. aktiebolagslagen och 5 kap.
bankaktiebolagslagen.
Värdepapperscentralen får be-
sluta att även andra finansiella
instrument än sådana som avses i
första eller andra stycket eller
1 kap. 2 § första eller andra
stycket skall registreras i ett av-
stämningsregister. Bestämmel-
serna i detta kapitel om skuld-
förbindelser skall i tillämpliga
delar gälla även i fråga om sådana
finansiella instrument.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
44
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1994-03-16
Närvarande: f.d.justitierådet Ulf Gad, regeringsrådet Leif Lindstam och
justitierådet Bengt Lambe.
Enligt en lagrådsremiss den 10 mars 1994 (Finansdepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om
ändring i aktiekontolagen (1989:827).
Förslaget har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Lars
Afrell.
Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.
Prop. 1993/94:232
Bilaga 5
45
1993/94:232
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 24 mars 1994
Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statråden B. Wester-
berg, Friggebo, Johansson, Laurén, Hörnlund, Olsson, Svensson, af
Ugglas, Dinkelspiel, Hellsvik, Wibble, Björck, Davidsson, Könberg,
Lundgren, Unckel, P. Westerberg
Föredragande: statsrådet Lundgren
Regeringen beslutar proposition 1993/94:232 Ändringar i aktie-
kontolagen.
46
gotab 46265, Stockholm 1994