Prop.
1993/94:219
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 24 mars 1994
Carl Bildt
Bengt Westerberg
(Socialdepartementet)
Propositionen innehåller förslag till inrättande av en handikappom-
budsman. Ombudsmannen skall bevaka frågor som rör funktionshindrades
rättigheter och intressen på olika samhällsområden och verka för att
funktionshindrade inte missgynnas. Ombudsmannen skall arbeta utifrån
de handikappolitiska målen om full delaktighet och jämlikhet. Andra
principiella utgångspunkter är en miljörelaterad syn på handikapp och
FN:s standardregler för funktionshindrade.
Ombudsmannen ges enligt förslaget en allmänt rådgivande, opinions-
bildande och övervakande roll.
Handikappombudsmannens uppgifter regleras i en lag om Handikapp-
ombudsmannen.
Enligt lagförslaget skall Handikappombudsmannen bl.a. ha en upp-
följande och utvärderande uppgift i frågor som angår funktionshindrade
personers rättigheter och intressen. Ombudsmannen skall också verka för
att avhjälpa brister i lagstiftningar samt genom framställningar till
regeringen väcka fråga om författningsändring m.m. Ombudsmannen
skall också kunna inhämta uppgifter om verksamhet som rör funktions-
hindrade personers förhållanden i olika avseenden och ta initiativ till
överläggningar med myndigheter, företag m.fl. i syfte att motverka
missgynnande av funktionshindrade personer.
Ett tillägg görs i sekretesslagen (1980:100) så att sekretess kommer att
gälla i Handikappombudsmannens verksamhet för uppgift om enskilds
personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den
enskilde eller någon närstående lider skada eller men om uppgiften röjs.
1 Riksdagen 1993/94. 1 samt. Nr 219
Till sitt förfogande skall ombudsmannen ha ett råd vars ledamöter utses Prop. 1993/94:219
av regeringen. Ombudsmannen skall vara rådets ordförande.
I propositionen föreslås att Handikappombudsmannen inrättas som en
ny myndighet. Den nya myndigheten ersätter Statens handikappråd, men
får väsentligt ändrade arbetsuppgifter i förhållande till det nuvarande
rådet. Handikappombudsmannen blir chef för den nya myndigheten som
bör heta Handikappombudsmannen.
En organisationskommitté tillsätts för att förbereda inrättandet av
Handikappombudsmannen.
Handikappombudsmannen föreslås inrättas den 1 juli 1994. Den nya
lagen skall träda i kraft samma dag.
Prop. 1993/94:219
1. Förslag till riksdagsbeslut........................4
2. Lagtext...................................4
2.1 Förslag till lag om Handikappombudsmannen ........4
2.2 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100) ... 6
3. Ärendet och dess beredning.......................7
4. Allmänna utgångspunkter........................7
5. Inrättande av en handikappombudsman................9
6. Ombudsmannens verksamhetsområde och uppgifter .......13
7. Ändringar i sekretesslagstiftningen .................19
8. Organisation och finansiering.....................20
9. Anslag för budgetåret 1994/95 .................... 22
10. Författningskommentar ........................23
10.1 Förslaget till lag om Handikappombudsmannen ......23
10.2 Förslaget till ändring i sekretesslagen (1980:100) ..... 26
Bilaga 1 Sammanfattning av Handikapputredningens slutbetänkande
Ett samhälle för alla (SOU 1992:52)............. 27
Bilaga 2 Handikapputredningens förslag till lag om handikapp-
ombudsman samt till ändring av sekretesslagen ......29
Bilaga 3 Utdrag ur remissammanställning (Ds 1993:95) över
Handikapputredningens slutbetänkande Ett samhälle för
alla samt remissinstanserna...................34
Bilaga 4 FN:s Standard Rules on the Equalization of
Opportunities for Persons with disabilities .........47
Bilaga 5 Lagrådsremissens lagförslag..................64
Bilaga 6 Lagrådets yttrande........................66
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 24 mars 1994 . 67
Regeringen föreslår att riksdagen
1. antar regeringens förslag till lag om Handikappombudsmannen,
2. antar regeringens förslag till lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100),
3. godkänner det som regeringen förordar om inriktningen av Handi-
kappombudsmannens verksamhet (avsnitt 6),
4. bemyndigar regeringen att ombilda Statens handikappråd till
myndigheten Handikappombudsmannen enligt de riktlinjer som
regeringen förordar (avsnitt 7),
5. till Handikappombudsmannen för budgetåret 1994/95 anvisar ett
ramanslag på 8 374 000 kronor.
Prop. 1993/94:219
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Handikappombudsmannen har till uppgift att bevaka frågor som angår
funktionshindrade personers rättigheter och intressen. Målet för verksam-
heten skall vara full delaktighet i samhällslivet och jämlikhet i levnads-
villkor för personer med funktionshinder.
Handikappombudsmannens verksamhet skall i första hand avse
uppföljning och utvärdering i frågor som anges i första stycket.
2 § Handikappombudsmannen skall verka för att brister i lagar och andra
författningar i fråga om personer med funktionshinder avhjälps.
3 § Handikappombudsmannen skall när det behövs ta initiativ till
överläggningar med myndigheter, företag, organisationer och andra i
syfte att motverka att personer missgynnas eller på annat sätt utsätts för
orättvis eller kränkande behandling på grund av funktionshinder.
Handikappombudsmannen skall även genom informationsverksamhet
och på annat liknande sätt verka för att ingen missgynnas eller på annat
sätt utsätts för orättvis eller kränkande behandling på grund av funktions-
hinder.
4 § Myndigheter, landsting och kommuner som har skyldighet att fullgöra
uppgifter som rör personer med funktionshinder, skall på Handikappom-
budsmannens uppmaning lämna uppgifter till ombudsmannen om sin
verksamhet. De är också skyldiga att på ombudsmannens uppmaning
komma till överläggningar med denne.
Vad som sägs i första stycket gäller också den som enligt 11 kap. 6 § Prop. 1993/94:219
tredje stycket regeringsformen anförtrotts förvaltningsuppgift som rör
personer med funktionshinder eller som fått bidrag av staten, landsting
eller kommun med skyldighet att främja funktionshindrades intressen.
5 § Handikappombudsmannen biträds av ett särskilt råd. Ombudsmannen
är rådets ordförande och leder dess verksamhet. Regeringen utser
ombudsmannen och rådets övriga ledamöter för en bestämd tid.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
Härigenom föreskrivs att 9 kap. 21 § sekretesslagen (1980:100)' skall
ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
9 kap.
Sekretess gäller i ärende hos Jämställdhetsombudsmannen eller Jäm-
ställdhetsnämnden enligt jämställdhetslagen (1991:433) för uppgift om
enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att
den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs.
Sekretess gäller hos ombudsmannen och Nämnden mot etnisk diskrimi-
nering i ärende enligt lagen (0000:000) mot etnisk diskriminering för
uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan
antas att den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs.
Sekretess gäller i verksamhet en-
ligt lagen (1994:000) om Handi-
kappombudsmannen för uppgift om
enskilds personliga eller ekono-
miska förhållanden, om det kan
antas att den enskilde eller någon
honom närstående lider skada eller
men om uppgiften röjs.
I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.
Prop. 1993/94:219
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
' Lagen omtryckt 1992:1474.
2 Lydelse enligt prop. 1993/94:101.
Hösten 1988 tillkallades en utredning med uppgift att behandla frågor om
samhällets stöd till personer med funktionshinder (dir. 1988:53).
Utredningen antog namnet 1989 års handikapputredning (S 1988:03).
Utredningen har avlämnat sex betänkanden, varav det sista - Ett
samhälle för alla (SOU 1992:52) - lades fram i juni 1992. I betänkandet
föreslår utredningen bl.a. att en handikappombudsman inrättas för att
bevaka funktionshindrades rättigheter i samhället.
I det följande behandlas frågan om en handikappombudsman.
Handikapputredningens slutbetänkade Ett samhälle för alla har därvid
utgjort det huvudsakliga underlaget för regeringens överväganden.
Handikapputredningens sammanfattning av betänkandet finns i bilaga 1
och dess lagförslag i bilaga 2.
Betänkandet har remissbehandlats och en sammanställning över
remissvaren har publicerats i en särskild departementspromemoria
(Ds 1993:95). En förteckning över remissinstanserna samt den del av
departementspromemorian som avser frågan om inrättande av en
handikappombudsman finns i bilaga 3.
FN har nyligen antagit standardregler om funktionshindrades rätt till full
delaktighet och jämlikhet (Standard Rules on the Equalization of
Opportunities for Persons with Disabilities). Standardreglerna återges i
bilaga 4.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 3 mars 1994 att inhämta Lagrådets yttrande
över de lagförslag som finns i bilaga 5.
Lagrådets yttrande finns i bilaga 6.
Regeringen har i huvudsak följt Lagrådets förslag till vissa lagtekniska
justeringar i förslaget till lag om Handikappombudsmannen. Vi åter-
kommer till Lagrådets synpunkter i författningskommentaren. Därutöver
har smärre redaktionella ändringar gjorts i lagtexten i förhållande till
lagrådsremissen. Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)
lämnande Lagrådet utan erinran.
Prop. 1993/94:219
Regeringen har senast i proposition 1992/93:159, vilken godkänts av
riksdagen (bet. 1992/93:SoU19, rskr. 1992/93:321), lagt fast målet för
handikappolitiken. Utgångspunkten är alla människors lika värde och lika
rätt. Det betyder att personer med funktionshinder skall ha möjlighet att
som andra delta i olika aktiviteter. Personer med funktionshinder skall,
i likhet med andra, ges möjligheter att få en god utbildning, ha ett
förvärvsarbete, ha ett tryggt och värdigt boende, delta i olika fritids- och
kulturaktiviteter m.m. Målet för handikappolitiken är således att uppnå
full delaktighet och jämlikhet. Ansvaret för att detta mål kan infrias åvilar
hela samhället, men ytterst staten, kommunerna och landstingen.
En annan principiell utgångspunkt är den miljörelaterade synen på
handikapp. En skada eller sjukdom kan leda till en funktionsnedsättning,
men ett handikapp uppstår först då miljön inte är tillgänglig. Handikapp
är inte en brist hos den enskilde utan ett förhållande mellan skadan eller
sjukdomen och omgivningen. Detta synsätt ställer stora krav på an-
passning av såväl den fysiska miljön som på olika serviceåtgärder.
I maj 1993 beslutade riksdagen om förbättrade stöd- och serviceinsatser
för personer med funktionshinder (bet. 1992/93:SoU19, rskr.
1992/93:321). Beslutet grundade sig på regeringens ovannämnda
proposition 1992/93:159 om stöd och service till vissa funktionshindrade.
Handikapputredningens betänkande Handikapp - Välfärd - Rättvisa
(SOU 1991:46) utgjorde till stor del underlaget för regeringens proposi-
tion. Det förbättrade stödet började att gälla den 1 januari 1994.
Riksdagens beslut innebär bl.a. att en särskild rättighetslag för personer
med funktionshinder har införts, lagen (1993:387) om stöd och service
till vissa funktionshindrade, (LSS). Genom lagen ges bl.a. personer med
utvecklingsstörning och personer med stora och varaktiga funktionshinder
rätt till ett antal i lagen preciserade stöd- och serviceinsatser. Regeringen
har uppdragit åt Socialstyrelsen att noga följa upp och utvärdera de olika
delarna av reformen.
Huvudinriktningen i 1994 års handikappreform har varit att på olika sätt
stärka funktionshindrades självbestämmande och inflytande. LSS
innehåller därför en rad individinriktade rättigheter. Personer med
funktionshinder och deras anhöriga skall inte vara beroende av vilken
människosyn myndigheter och enskilda handläggare har.
De individuella insatserna är avgörande för att åstadkomma oberoende
och förbättra de personliga förutsättningarna för personer med funktions-
hinder. Det är emellertid lika viktigt att de individuella åtagandena följs
upp med generella åtgärder för att funktionshindrade skall bli likställda
med andra samhällsmedborgare. Handikapputredningen har i sitt
slutbetänkande - Ett samhälle för alla (SOU 1992:52) - lagt flera förslag
på detta område.
Regeringen kan konstatera att samhället trots de reformer som
genomförts på handikappområdet fortfarande i många avseenden inte
medger en sådan likställighet. Den generella tillgängligheten inom varje
samhällssektor behöver utvecklas och säkerställas och ansvaret inom varje
sektor måste göras tydligare. Regeringen har mot den bakgrunden i årets
regeringsförklaring lagt fast att 1994 års handikappreform skall följas upp
med ytterligare reformförslag.
Handikapputredningens slutbetänkande har i vissa delar redan utgjort
underlag för bedömningar och förslag från regeringen. Regeringen vill
i detta sammanhang bl.a. nämna de pågående insatserna för att öka ROT-
programmet (Reparation, Ombyggnad, Tillbyggnad). Dessa insatser ger
möjligheter att förbättra tillgängligheten i offentliga lokaler. I förra årets
kompletteringsproposition (prop. 1992/93:150, bil.8) lämnade regeringen
förslag om ökade ROT-insatser. Regeringen framhöll bl.a. att ROT-
projekt som leder till ökad tillgänglighet för personer med funktions-
hinder bör ges särskild uppmärksamhet vid prövningen av olika projekt-
ansökningar.
Prop. 1993/94:219
På basis av Handikapputredningen föreslår regeringen i årets budget-
proposition handikappolitiska reformer på rekreations-, kultur-, ut-
bildnings-, arbetsmarknads - och trafikområdena. Andra förslag från
Handikapputredningen har behandlats i andra sammanhang. Vissa större
frågeområden är föremål för ytterligare utredning i av regeringen tillsatta
kommittéer eller bereds vidare i annan särskild ordning.
Som vi nyss påpekat har personer med funktionshinder många gånger
sämre livsvillkor än befolkningen i övrigt. De särbehandlas ofta på ett
negativt sätt genom att de inte har tillgång till samhällets utbud av
resurser och tjänster på samma villkor som andra. I vissa fall finns
exempel på att funktionshindrade diskrimineras i olika avseenden.
Regeringen anser därför att det behövs ökade ansträngningar från såväl
det allmännas sida som från övriga delar av samhället för att förhindra
sådana tendenser. Varje samhällssektor måste i högre grad ta sitt ansvar
för tillgängligheten i sin verksamhet och åtgärder måste vidtas för att
förhindra att personer med funktionshinder särbehandlas på ett sätt som
är till nackdel för dem.
Det är också motivet till att regeringen nu föreslår att en handikappom-
budsman inrättas för att på ett sektorsövergripande sätt bevaka frågor som
rör funktionshindrade personers rätt och intressen.
Prop. 1993/94:219
Regeringens förslag: En handikappombudsman inrättas. Ombuds-
mannen skall bevaka frågor som rör funktionshindrade personers
rättigheter och intressen på olika samhällsområden. Handikappom-
budsmannens uppgifter regleras i en särskild lag. Till ombudsmannen
knyts ett särskilt råd vars ledamöter utses av regeringen för en
bestämd tid.
Kommitténs förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Förslaget om inrättande av en handikappom-
budsman mottas i princip positivt.
Skälen för regeringens förslag: Utgångspunkten för handikappolitiken
är principen om alla människors lika värde och lika rätt. Personer med
funktionshinder skall beredas möjligheter att vara med i samhällslivet och
delta i olika aktiviteter. Målet är full delaktighet och jämlikhet. De
viktigaste begreppen är valfrihet och integritet. Som tidigare framhållits
är det miljörelaterade handikappbegreppet en utgångspunkt för reform-
arbetet inom handikappområdet.
Stödet för personer med funktionshinder har successivt förbättrats. Ökad
tillgänglighet har inneburit att allt fler personer med funktionshinder
kunnat ta del av vad samhället kan erbjuda på olika områden. För-
bättringarna har uppnåtts genom en kombination av en generell väl-
färdspolitik och särskilt riktade handikappolitiska åtgärder.
En kombination av generella insatser och särskilt riktade, kompenseran-
de, åtgärder kommer också i fortsättningen att utgöra grundstenarna i den
svenska handikappolitiken. En väsentlig förutsättning är att varje
samhällssektor tar ett ansvar för att bevaka frågor som rör funktionshind-
rade personer och deras villkor, anpassar sin verksamhet så att den blir
tillgänglig samt i övrigt verkar för att funktionshindrade personers behov
och förutsättningar beaktas och uppmärksammas.
Handikapputredningen har visat att kvinnor och män med funktionshin-
der och deras familjer ofta särbehandlas på ett för dem ofördelaktigt sätt
på olika samhällsområden trots de insatser som hittills gjorts. De har inte
samma tillgång till samhällets utbud av resurser och tjänster som andra
medborgare. Handikapputredningen visade i sin lägesrapport Handikapp
och välfärd (SOU 1990:19) och i sitt slutbetänkande Ett samhälle för alla
(SOU 1992:52) att personer med funktionshinder inte har samma
självklara tillgång till allmänna kommunikationer, dagliga nyheter,
fritidsverksamhet, läromedel, arbete m.m. som övriga samhällsmed-
borgare. Utredningen konstaterade att bristen på likställighet gäller på i
stort sett alla samhällsområden.
Andra undersökningar, bl.a. av handikapprörelsen, visar att kvinnor
med funktionshinder ibland får stå tillbaka för män med funktionshinder.
Fler funktionshindrade kvinnor än män anser sig t.ex. behöva mer
praktisk daglig hjälp än de nu får. Det tycks också vara vanligare att
funktionshindrade män får mer avancerad teknisk utrustning än kvinnor.
Forskning inom handikappområdet koncentreras i högre grad på män än
kvinnor. I detta sammanhang måste också framhållas de svårigheter som
funktionshindrade personer med invandrarbakgrund kan möta.
Under senare år har den offentliga sektorn genomgått betydande
strukturförändringar. Från statens sida har detta bl.a. tagit sig uttryck i
minskad regelstyrning av kommunal verksamhet. Det direkta ansvaret för
genomförandet och förverkligandet av olika beslut från statsmakternas
sida har i allt högre grad lagts på kommuner och landsting. Generella
statsbidrag, ramlagstiftning samt ökad frihet för kommuner och landsting
att själva bestämma om innehåll och prioritering av sin verksamhet är
andra exempel på förändringar inom den offentliga förvaltningen. Syftet
med dessa förändringar är att förlägga demokratiska beslut så nära
medborgarna som möjligt.
Samtidigt finns emellertid en uppenbar risk för att en samhällsutveck-
ling som bygger på ramlagstiftning och decentralisering kan leda till
olikheter i kvaliteten på bl.a. stödet och servicen till personer med
funktionshinder. Förutsättningarna vad gäller kompetens och resurser,
liksom ambitionerna på handikappområdet, varierar kraftigt mellan
kommuner och i vissa fall mellan lokala nämnder. Det i sin tur kan leda
till ojämlika levnadsvillkor och i värsta fall segregerade lösningar. Det
är mot den bakgrunden som riksdagen i maj 1993 beslutade om den nya
rättighetslagen för personer med stora funktionshinder, lag (1993:387) om
stöd och service till vissa funktionshindrade .
Det finns vidare en tendens både hos myndigheter och enskilda att vilja
skjuta över sitt ansvar på myndigheter med särskild inriktning på
Prop. 1993/94:219
10
handikappfrågor eller att efterlysa särskilt riktade åtgärder i stället för att
kompensera brister i den generella planeringen. Det finns anledning att
vara uppmärksam på sådana tendenser så att inte personer med funktions-
hinder missgynnas eller särbehandlas i negativ bemärkelse.
Regeringen vill starkt betona betydelsen av att kommuner och landsting
fortsätter och intensifierar sina ansträngningar att göra sin verksamhet
tillgänglig för personer med funktionshinder, så att dessa kan delta i
samhällslivet på samma sätt som andra. På motsvarande sätt har varje
samhällssektor med sina respektive myndigheter och organ sitt ansvar för
bevakning av frågor som rör funktionshindrade personers villkor. Det är
därvid väsentligt att handikappfrågorna inte isoleras från sitt naturliga
sammanhang utan behandlas inom det verksamhetsområde där de naturligt
hör hemma. Detta ger också olika samhällssektorer en god kunskap om
funktionshindrade personers livsvillkor och behov.
Regeringen anser att ytterligare ansträngningar behöver göras för att
påskynda utvecklingen inom handikappområdet. Enligt regeringens
mening bör en handikappombudsman inrättas i syfte att motverka att
personer med funktionshinder särbehandlas på ett för dem ofördelaktigt
sätt eller missgynnas. Ombudsmannen skall bevaka frågor som rör
funktionshindrades rättigheter och intressen inom offentlig och enskild
verksamhet. En sådan bevakning bör kunna bidra till att upptäcka och
motverka förhållanden som kan missgynna personer med funktionshinder
eller som kan innebära att den enskilde utsätts för orättvis eller kränkande
behandling på grund av sitt funktionshinder. Ombudsmannens arbete skall
syfta till att få till stånd en likvärdig behandling av funktionshindrade
med andra.
En bevakning av frågor som rör funktionshindrade personers rättigheter
ligger också i linje med de standardregler om funktionshindrades rätt till
full delaktighet och jämlikhet som FN:s generalförsamling antog i
december 1993 och som medlemsländerna, däribland Sverige, anslutit sig
till. Reglerna har tagits fram på initiativ av den svenska regeringen. En
internationell arbetsgrupp med representanter från mer än 70 länder och
internationella handikapporganisationer har arbetat fram förslaget. Syftet
är att tillförsäkra personer med funktionshinder jämlikhet och delaktighet
på olika samhällsområden. Utgångspunkten för arbetet med reglerna har
bl.a. varit de erfarenheter som vunnits under FN:s handikappårtionde
åren 1983-1992. Reglerna är inte juridiskt bindande, men väl moraliskt
förpliktande för regeringarna. Reglerna uttrycker tydliga principiella
ståndpunkter om både ansvar och insatser på olika områden, och ger
klara anvisningar om hur ett land kan undanröja hinder för funktionshind-
rades delaktighet i samhällslivet. Tanken är att länderna på olika sätt skall
ta ett ansvar för att reglerna tillämpas och arbeta för principerna om full
delaktighet och jämlikhet.
Standardreglerna avser följande fyra huvudområden: Förutsättningarna
för delaktighet, målområden för delaktighet, åtgärder som syftar till att
nå delaktighet samt ett system för övervakning och uppföljning av
reglerna. Inom de tre första huvudområdena finns ett antal regler -
sammanlagt 22 stycken - som beskriver vilka åtgärder som staterna bör
Prop. 1993/94:219
11
vidta för att undanröja hinder för funktionshindrade personers deltagande
i samhällslivet.
Reglerna avser rätten till utbildning och arbete, lokalers tillgänglighet,
tillgång till information och transportmedel, socialförsäkring, familjeliv
och personlig integritet, kultur, rekreation samt religionsutövning.
FN:s standardregler är i hög grad ett policyskapande dokument som
lägger fast grundläggande principer om jämlikhet och delaktighet för
personer med funktionshinder inom många samhällsområden. Sverige
har, liksom övriga medlemsstater, anslutit sig till reglerna och därmed
åtagit sig att tillämpa dem och arbeta för att de omsätts i praktisk
handling.
Det finns en klar överensstämmelse mellan innehållet i dessa regler och
målet för den svenska handikappolitiken. Det finns därmed anledning att
i Sverige fästa stor vikt vid standardreglerna i det pågående handikappoli-
tiska arbetet. Det är viktigt att innehållet i reglerna och de principer som
styr reglerna blir kända i landet. Det är också väsentligt att man inom de
olika samhällsområdena arbetar utifrån de grundläggande principerna i
reglerna om tillgänglighet och delaktighet. Regeringen anser att behovet
av att följa och bevaka tillämpningen av FN:s standardregler utgör ett
ytterligare motiv för att inrätta en handikappombudsman.
I standardreglerna åtar sig också medlemsstaterna att inrätta nationella
samordningskommittéer. Dessa samordningsorgan skall vara självständiga
men vara underställda regeringarna. Handikappombudsmannen - med den
inriktning som här föreslås - passar väl in i den beskrivning som ges i
standardreglerna.
Frågor kring Handikappombudsmannens verksamhet är av stor
betydelse för personer med funktionshinder. Enligt regeringens mening
är därför lagformen att föredra när det gäller att ange vilken huvudsaklig
funktion Handikappombudsmannen skall ha, medan en reglering av
organisation och administration bör ske i en myndighetsinstruktion.
Regeringen anser också att lagformen markerar den vikt statsmakterna
lägger vid ombudsmannens verksamhet.
Lagformen bör väljas också av andra skäl. Längre fram i propositionen
föreslås att Handikappombudsmannen skall kunna inhämta uppgifter om
verksamhet som rör funktionshindrade personers förhållanden i olika
avseenden. Ombudsmannen bör också kunna ta initiativ till överlägg-
ningar med myndigheter, företag och organisationer i syfte att motverka
missgynnande av funktionshindrade personer.
Handikappombudsmannen bör utses av regeringen för en bestämd tid.
Till ombudsmannen bör knytas ett särskilt råd, vars ledamöter likaledes
utses för en bestämd tid. Handikappombudsmannen bör inrättas den 1 juli
1994. Då bör också lagen börja gälla.
Prop. 1993/94:219
12
Prop. 1993/94:219
Regeringens förslag: Handikappombudsmannen skall bevaka
frågor som rör funktionshindrade personers rättigheter och intres-
sen. Ombudsmannen skall arbeta utifrån de handikappolitiska målen
om full delaktighet och jämlikhet. Andra principiella utgångspunk-
ter är en miljörelaterad syn på handikapp och FN:s standardregler
för funktionshindrade. Verksamhetsområdet skall omfatta både den
offentliga och enskilda samhällssektorn. Tyngdpunkten i Handi-
kappombudsmannens arbete skall ligga på uppföljning och utvär-
dering av handikappolitikens utveckling och måluppfyllelse på olika
samhällsområden, nationella utvärderingar samt samordning.
Ombudsmannen skall ha en allmänt rådgivande, upplysande,
granskande och utredande funktion. Ombudsmannen skall kunna ta
initiativ och göra uttalanden i olika frågor som rör det egna verk-
samhetsområdet.
Ombudsmannen skall följa tillämpningen av lagstiftning som kan
ha betydelse för det handikappolitiska området och verka för att att
eventuella brister i lagar och andra författningar i fråga om perso-
ner med funktionshinder avhjälps. Handikappombudsmannen kan
kalla till överläggningar och begära in uppgifter om verksamhet på
handikappområdet. Myndigheter, landsting och kommuner som har
skyldighet att fullgöra uppgifter som rör personer med funktions-
hinder är skyldiga att på uppmaning av Handikappombudsmannen
lämna sådana uppgifter och komma till överläggningar. Detsamma
gäller andra som anförtrotts förvaltningsuppgift som rör personer
med funktionshinder eller som fått bidrag av stat, landsting eller
kommun för att främja funktionshindrades intressen. Handikappom-
budsmannen skall dock inte utöva tillsyn över andra myndigheters
arbete.
En viktig del i Handikappombudsmannens arbete är att långsiktigt
följa och bevaka Europeiska unionens (EU) insatser på olika sam-
hällsområden och analysera och beskriva vilka konsekvenser detta
kan få för personer med funktionshinder.
Varje år skall ombudsmannen i en rapport till regeringen redovisa
de frågor som bedöms vara viktiga för regeringen att känna till.
Kommitténs förslag: Handikappombudsmannen skall ha en rådgivande
och upplysande roll men skall också kunna driva processer inom
prioriterade områden. Ombudsmannen skall kunna företräda enskilda i
mål och ärenden som är betydelsefulla för rättstillämpningen eller om det
annars finns särskilda skäl för det. Handikapputredningen understryker
att förutsättningen för att Handikappombudsmannen skall ha en process-
förande roll är att det finns sanktionerade förbudsbestämmelser inom de
13
aktuella områdena. Därför fordras det i varje lag som tillämpas en
precisering av vad en diskriminerande handling består i och vilken
rättsföljd som skall gälla. Utredningen föreslår att bestämmelser om
förbud för diskriminering samt sanktioner införs inom områdena arbetsliv
och näringsverksamhet.
Remissinstanserna: Remissopinionen är splittrad. Det är framförallt
förslaget om en handikappombudsman med rätt att driva processer inom
vissa områden som delat remissinstanserna i två läger. Samtliga
handikapporganisationer som yttrat sig utom Synskadades riksförbund
(SRF) tillstyrker förslaget om en processförande handikappombudsman.
SRF önskar en annan lösning med utgångspunkt i ett eget förslag om
lagreglering av ansvars- och finansieringsprincipen. Tillstyrker gör också
Socialstyrelsen som dock anser att Handikappombudsmannens roll som
processförare bör göras tydligare. Även Statens handikappråd tillstyrker
utredningens förslag liksom vissa kommuner och landsting.
Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet, Riksdagens om-
budsmän (JO), Statskontoret samt Hovrätten för Västra Sverige är
negativa till förslaget om att Handikappombudsmannen bör tilldelas en
processförande roll. Även flera kommuner och landsting är tveksamma.
Ett stort antal remissinstanser har pekat på osäkerheten i de kost-
nadsmässiga konsekvenserna av utredningens förslag.
Skälen för regeringens förslag: Regeringen har i det föregående anfört
skälen för att en handikappombudsman bör inrättas. Handikappom-
budsmannens arbetsfält bör omfatta hela samhällslivet, dvs. både den
offentliga och enskilda sektorn. Ombudsmannen bör verka utifrån de
handikappolitiska målen om full delaktighet och jämlikhet. En miljörelate-
rad syn på handikapp och FN:s standardregler för funktionshindrade är
enligt vår mening andra principiella utgångspunkter.
Huvudinriktningen av ombudsmannens arbetsuppgifter ligger på det
generella planet. Tyngdpunkten i Handikappombudsmannens arbete bör
vara uppföljningar av handikappolitikens utveckling och måluppfyllelse
på olika samhällsområden samt övergripande nationella utvärderingar och
samordning. Detta innebär ingen inskränkning i andra myndigheters
ansvar för uppföljning och utvärdering inom sina respektive områden.
Handikappombudsmannens verksamhet innefattar också regelbundet åter-
kommande utvärderingar av åtgärder som vidtas för att förverkliga FN:s
standardregler. Det är naturligt att ombudsmannen i det sammanhanget
samarbetar med forskningsinstitutioner, myndigheter, handikapporganisa-
tioner m.fl. och följer det forsknings- och utvecklingsarbete som bedrivs
på handikappområdet.
En av de viktigaste uppgifterna för Handikappombudsmannen är att
följa rättstillämpningen på handikappområdet. Om det behövs skall
ombudsmannen initiera förändringar i lagar och förordningar som kan ha
betydelse för personer med funktionshinder. Detta kan ske såväl
informellt, genom underhandskontakter med berörda departement, som
formellt, genom framställning till regeringen.
Ombudsmannen skall på olika sätt aktivt förmå myndigheter och andra
i samhällslivet att beakta funktionshindrade personers rättigheter och
Prop. 1993/94:219
14
intressen. En viktig uppgift blir att verka för att åtgärder vidtas på olika
samhällsområden för att flytta fram positionerna för personer med
funktionshinder. För att Handikappombudsmannen skall kunna fullgöra
sina arbetsuppgifter och påverka omgivningens inställning och attityder
till handikapp, behöver ombudsmannen ha tillgång till fakta och andra
upplysningar som rör frågor som angår funktionshindrades rättigheter och
intressen samt möjligheter till erfarenhetsutbyte. Ombudsmannen bör
därför kunna begära in uppgifter från myndigheter, organisationer,
företag och andra vars verksamhet berör funktionshindrade personers
rättigheter och intressen. Detta bygger i allmänhet på frivillighet.
Myndigheter, landsting och kommuner som är skyldiga att fullgöra
uppgifter som rör personer med funktionshinder skall dock på om-
budsmannens uppmaning lämna uppgifter om sin verksamhet. Detsamma
bör gälla för andra som anförtrotts förvaltningsuppgift som rör personer
med funktionshinder eller som fått bidrag från stat, landsting eller
kommun för att främja funktionshindrades intressen. Detta innebär inte
att Handikappombudsmannen får någon tillsynsfunktion gentemot statliga
och kommunala myndigheter.
Ombudsmannen bör också genom överläggningar med nämnda organ
diskutera åtgärder för att förhindra att personer med funktionshinder
missgynnas. De som är uppgiftsskyldiga bör också vara skyldiga att
komma till sådana överläggningar. Om det behövs skall ombudsmannen
försöka förmå de berörda att själva motverka eller upphöra med sådant
som innebär att eller som kan uppfattas som att en person får stå tillbaka
för någon annan eller får en sämre behandling på grund av sitt funktions-
hinder.
Handikappombudsmannen bör vidare ha en allmänt informerande och
rådgivande funktion. Personer som vänder sig till ombudsmannen skall
kunna få upplysningar om vart de skall vända sig i olika frågor som
funktionshinder kan ge upphov till och hur de kan bevaka sina intressen
och ta tillvara sin rätt. Ombudsmannen kan i det sammanhanget ta
initiativ till överläggningar eller ta de kontakter som i övrigt behövs för
att få sakfrågan belyst. Ombudsmannen skall däremot inte fungera som
en advokat eller ombud för enskilda personer.
Det är naturligt att Handikappombudsmannen också får information
direkt från personer med funktionshinder själva och deras anhöriga.
Handikapporganisationerna har goda kunskaper om sina medlemmars
livsvillkor. Ett nära samarbete med dessa organisationer är därför
naturligt. På motsvarande sätt kan andra som är verksamma inom
handikappområdet förmedla sina erfarenheter. En annan viktig kunskaps-
källa är att aktivt följa det forsknings- och utvecklingsarbete som bedrivs
inom handikappområdet.
En viktig uppgift för ombudsmannen är att på olika sätt arbeta för att
öka insikten om gällande regler och de värderingar dessa bygger på samt
ta initiativ till förändringar som syftar till att lyfta fram frågor som rör
funktionshindrade personers rättigheter och intressen. Handikappom-
budsmannen bör därför kunna uttala sig i olika frågor som har med
funktionshindrade personers livsvillkor att göra. Däremot skall om-
Prop. 1993/94:219
15
budsmannen inte, som tidigare nämnts, ha någon tillsyn över andra
myndigheters arbete. Han eller hon skall heller inte göra uttalanden om
huruvuda en myndighets eller befattningshavares åtgärd i visst fall är
olaglig eller är ett tjänstefel. Ombudsmannen bör däremot ta initiativ till
förändringar som bedöms angelägna.
Särskild uppmärksamhet skall ägnas barn med funktionshinder och deras
föräldrars situation och behov. Funktionshindrade barns behov skiljer sig
från funktionshindrade vuxnas. Det är därför viktigt att handikappaspek-
terna diskuteras utifrån ett barn- och familjeperspektiv.
Det är viktigt att förhållandena för kvinnor med funktionshinder
uppmärksammas och vägs in i det handikappolitiska arbetet. Om-
budsmannen bör därför rikta särskild uppmärksamhet på funktionshindra-
de kvinnors situation inom olika samhällsområden.
Ytterligare ett område som det är viktigt att uppmärksamma är
funktionshindrade föräldrar och deras situation.
Enligt regeringens mening bör det ingå i Handikappombudsmannens
uppgifter att följa och bevaka handikappfrågornas utveckling inom EU
och hur dessa kommer att påverka förhållandena i Sverige för personer
med funktionshinder. Ombudsmannen bör ägna uppmärksamhet åt de
olika program, resolutioner och andra bestämmelser av styrande och
vägledande slag inom EU som kan få särskilda konsekvenser för personer
med funktionshinder. I dessa delar bör ombudsmannen samarbeta med
Sveriges delegation vid de europeiska gemenskaperna. Bevakningen bör
vara så bred som möjligt och omfatta frågor som rör olika delar av
samhället, eftersom funktionshindrade personers livsvillkor påverkas av
förhållandena inom de flesta samhällsområden.
Handikappombudsmannen skall kontinuerligt hålla regeringen och
berörda departement informerade om sitt arbete och lämna underlag och
förslag till åtgärder som syftar till att stärka handikappaspekterna i EU-
samarbetet.
En angelägen uppgift för Handikappombudsmannen bör vara att genom
upplysnings- och informationsverksamhet eller andra opinionsbildande
insatser öka medvetenheten om funktionshindrade personers villkor.
Regeringen vill i detta sammanhang framhålla den viktiga roll som
handikapporganisationerna har när det gäller opinionsbildning på
handikappområdet. Det är främst de funktionshindrade själva som kan
informera om vad det verkligen innebär att leva med ett funktionshinder.
Handikapprörelsen har här haft och har en betydelsefull roll för
utformningen av de handikappolitiska insatserna. Avsikten är inte att
Handikappombudsmannen i något avseende skall ta över den opinions-
bildande verksamhet som handikapporganisationerna bedriver inom
området. Däremot bör Handikappombudsmannen ha en betydelsefull roll
när det gäller att förmedla den samlade kunskap ombudsmannen får
genom sitt bevaknings- och uppföljningsarbete.
Ombudsmannen bör årligen avge en rapport över sin verksamhet till
regeringen. 1 rapporten bör lyftas fram frågor som ombudsmannen anser
regeringen behöver överväga. Det kan vara förslag som rör lagstiftningen
eller andra åtgärder. I rapporten bör finnas en sammanställning över de
Prop. 1993/94:219
16
principiella uttalanden som ombudsmannen gjort under verksamhetsåret.
Bl.a. bör sådana uttalanden tas upp som behandlar FN:s standardregler
och den långsiktiga bevakningen av handikappfrågorna inom EU och
vilka åtgärder som kan behöva övervägas.
I remissbehandlingen av förslaget om att inrätta en handikappom-
budsman har farhågor framförts för att ombudsmannafunktionen kan
tunnas ut och bli mindre verkningsfull om allt fler medborgargrupper får
sin egen ombudsman. Den åsikten framförs av Jämställdhetsombudsman-
nen (JämO) och Riksdagens ombudsmän (JO). Hovrätten för Västra
Sverige anser att Handikappombudsmannens uppgifter bör kunna ingå i
Diskrimineringsombudsmannens (DO).
Regeringen vill mot bakgrund av dessa synpunkter betona att Handi-
kappombudsmannen främst skall arbeta med generella åtgärder för att
främja funktionshindrade personers möjligheter att utnyttja allmän och
enskild verksamhet på bästa sätt. Ombudsmannen skall alltså inte arbeta
med enskilda ärenden på annat sätt än genom allmän rådgivning och
vägledning. I motsats till JämO, som riktar sin verksamhet i huvudsak till
arbetsgivare, skall Handikappombudsmannen arbeta över alla sam-
hällsområden. Ombudsmannen skall också arbeta med FN:s standard-
regler som utgångspunkt. Ombudsmännen kommer således att verka på
olika områden.
När det gäller avgränsningen till Justitiekanslern (JK) och JO bör, enligt
regeringens bedömning, det inte heller uppstå några kompetenskonflikter.
Handikappombudsmannen skall inte ha tillsyn över eller granska
myndigheters arbete, vilket är JK:s och JO:s uppgifter. Inte heller skall
ombudsmannen uttala sig om huruvida en myndighets beslut är riktigt
eller inte, eller om någon befattningshavare inom den offentliga
förvaltningen begått tjänstefel. Sådana frågor bör i stället handhas av JK,
JO eller domstolarna.
På samma sätt som Handikappombudsmannen inte skall utföra
arbetsuppgifter som ligger inom andra ombudsmäns områden, skall
ombudsmannen inte heller inkräkta på myndigheters reguljära ansvar för
tillsyn, bevakning, utvärdering m.m av insatserna för funktionshindrade
inom det egna ansvarsområdet. Ombudsmannen skall heller inte överta
uppgifter som åvilar landsting och kommuner.
Som redan påpekats föreslår Handikapputredningen att Handikappom-
budsmannen ges möjligheter att driva processer i domstolar i vissa
frågor. Enligt utredningsförslaget skall ombudsmannen i principiellt
betydelsefulla mål ha rätt att för egen eller annans räkning föra talan vid
domstol i en straff- eller civilprocess. Förutsättningen för att om-
budsmannen skall kunna ha en processförande roll är att det finns
sanktionerade förbudsbestämmelser inom de aktuella områdena. Ut-
redningen föreslår att sådana bestämmelser om förbud och sanktioner
införs inom arbetslivsområdet och inom näringsverksamheten.
Utredningen föreslår en ny lag om arbetslivets tillgänglighet för
personer med funktionshinder. Handikappombudsmannen skall enligt
förslaget ha det övergripande ansvaret för att lagen efterlevs och kunna
föra den enskildes talan i arbetsdomstolen. Inom näringsverksamhetsom-
Prop. 1993/94:219
2 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 219
17
rådet föreslår utredningen att brottsbalken ändras så att en näringsidkare
som i sin verksamhet diskriminerar funktionshindrade skall kunna
straffas.
Dessutom föreslår utredningen att Handikappombudsmannen ges vissa
bevaknings- och uppföljningsuppgifter på plan- och byggområdet, när det
gäller möjligheter att resa och på telekommunikationsområdet. För att
uppnå detta föreslår utredningen vissa förändringar i aktuell lagstiftning.
Av skäl som redan redovisats anser regeringen att Handikappom-
budsmannen bör inrättas tämligen omgående. För närvarande pågår
utredningsarbeten som direkt avser eller har nära samband med de förslag
som Handikapputredningen lade fram inom de nu aktuella områdena.
Sålunda ingår det i PBL-utredningens (M 1992:03) uppdrag att göra en
analys av vilka effekter de nuvarande bestämmelserna i plan- och
bygglagen (1987:10) har fått i fråga om tillgängligheten för personer med
funktionshinder. Utredningen skall i sina överväganden i tillgänglighets-
frågan ta del av de förslag som lagts fram av Handikapputredningen.
Vidare har Samreseutredningen (K 1993:06) uppdraget att lägga fram
förslag för att åstadkomma en bättre samordning i fråga om resor med
kommunal färdtjänst, riksfärdtjänst, sjukresor och resor med kollektiva
färdmedel. Ett väsentligt motiv för en förbättrad samordning är att göra
kollektivtrafiken mer tillgänglig för funktionshindrade personer. Slutligen
bör nämnas det arbete som pågår inom 1992 års arbetsrättskommitté
(A 1991:05). Kommittén har bl.a. i uppgift att göra en översyn av den
nuvarande arbetsrätten, däribland lagen (1974:13) om vissa anställnings-
främjande åtgärder, den s.k. främjandelagen.
I detta sammanhang skall också nämnas att remissopinionen, som redan
påpekats, är splittrad i frågan om Handikappombudsmannen bör ges en
processförande roll. Flera remissinstanser anser att den frågan behöver
utredas ytterligare. Andra menar att utredningens förslag om ny
lagstiftning på t.ex. arbetslivsområdet kan innebära dubbelreglering och
svårigheter att veta vilken lagstiftning som skall tillämpas, eftersom flera
lagar kommer att beröra varandra. Ett stort antal remissinstanser har
dessutom pekat på att det råder stor osäkerhet om de kostnadsmässiga
konsekvenserna av utredningsförslagen.
Mot denna bakgrund är regeringen inte beredd att nu lägga fram förslag
som innebär att Handikappombudsmannen ges en processförande roll.
Handikappombudsmannens uppgifter bör koncentreras till övergripande
utvärderings- och uppföljningsuppgifter av handikappolitikens utveckling
och måluppfyllelse samt till bevakning, allmän rådgivning och opinions-
bildning.
Handikappombudsmannens verksamhet bör ses över och utvärderas efter
en treårsperiod. I det sammanhanget får prövas vilken betydelse
ombudsmannen haft och om funktionen bör förändras i ett eller flera
avseenden.
Prop. 1993/94:219
18
Prop. 1993/94:219
Regeringens förslag: En ny bestämmelse införs i sekretesslagen
(1980:100) om att sekretess skall gälla i Handikappombudsmannens
verksamhet för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska
förhållanden, om det kan antas att den enskilde eller någon honom
närstående lider skada eller men om uppgiften röjs.
Kommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har inte yttrat sig över förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Enligt vad regeringen anfört ovan bör
Handikappombudsmannen kunna begära in uppgifter av arbetsgivare,
myndigheter, organisationer, företag och andra vars verksamhet berör
funktionshindrade personers rättigheter och intressen. Enligt regeringens
mening bör uppgifter som Handikappombudsmannen hämtat in vara
sekretesskyddade hos ombudsmannen, om uppgiften rör någons person-
liga eller ekonomiska förhållanden och om det kan antas att han eller hon
eller någon närstående lider skada om uppgiften röjs. Detsamma gäller
andra uppgifter som kan framkomma i Handikappombudsmannens
verksamhet. Det innebär att alla känsliga uppgifter som avser personliga
och ekonomiska förhållanden kommer att vara skyddade. Samma "raka"
skaderekvisit kommer därmed att gälla som för Jämställdhetsombudsman-
nen och Ombudsmannen mot etnisk diskriminering. Skillnaden är att även
närstående skall tas med i bedömningen av om skada kan antas uppstå.
Enligt vår bedömning kan Handikappombudsmannens verksamhet inte
sägas beröra barn och ungdom på ett sådant sätt att ombudsmannen skulle
omfattas av den anmälningsskyldighet som gäller enligt 71 § andra
stycket socialtjänstlagen (1980:620). Ombudsmannens arbetsuppgifter
ligger på det generella planet och är inte heller inriktat på just barn och
ungdom. Enligt 71 § första stycket bör dock var och en som får
kännedom om att en underårig misshandlas i hemmet eller annars
behandlas där på ett sådant sätt att det är fara för hans hälsa eller
utveckling anmäla detta till socialnämnden. Sekretessen torde i ett sådant
fall normalt kunna upphävas med stöd av 14 kap. 3 § första stycket
sekretesslagen.
19
Prop. 1993/94:219
Regeringens förslag: Handikappombudsmannen inrättas som en ny
myndighet. Den nya myndigheten ersätter Statens handikappråd, men
får väsentligt ändrade arbetsuppgifter i förhållande till det nuvarande
rådet. Myndighetens namn bör ändras till Handikappombudsmannen.
Ombudsmannen utses av regeringen för en bestämd tid och blir chef
för myndigheten. Till ombudsmannen knyts ett särskilt råd, som
likaledes utses av regeringen.
Kommitténs förslag: 1 samband med att Handikappombudsmannen
inrättas avvecklas Statens handikappråd. De uppgifter som rådet har
fördelas till andra myndigheter och organ.
Remissinstanserna: Socialstyrelsen tillstyrker förslaget om nedläggning
av Statens handikappråd. Styrelsen säger sig vara beredd att överta rådets
uppgifter när det gäller hanteringen av statsbidraget till handikapporgani-
sationerna. En majoritet av remissinstanserna avstyrker förslaget i den
meningen att de önskar att ett centralt organ skall finnas kvar och
komplettera Handikappombudsmannen. Statens handikappråd anser att en
samverkan mellan Handikappombudsmannen och ett sektorsövergripande
centralt organ är ett bättre alternativ än enbart en handikappombudsman
både när det gäller handikappolitisk slagkraft och effektivt resursutnytt-
jande. De flesta handikapporganisationer avstyrker också förslaget med
ungefär samma motivering som Statens handikappråd.
Skälen för regeringens förslag: Statens handikappråds uppgifter
regleras i förordningen (1988:1094) med instruktion för Statens handi-
kappråd. Rådets uppgift är bl.a. att bevaka och samordna frågor inom
handikappområdet. Rådet skall arbeta för förbättrade levnadsförhållanden
för personer med funktionshinder och därvid inrikta sig på handikapp-
frågor som berör flera samhällsområden. Rådet föreslår också regeringen
hur statsbidraget till handikapporganisationerna skall fördelas.
Rådet leds av en styrelse som består av 18 personer. Styrelsen utses av
regeringen. Ordföranden är riksdagsledamot. Nio ledamöter företräder
handikapporganisationerna. De övriga ledamöterna företräder Landstings-
förbundet, Svenska kommunförbundet, Arbetarskyddsstyrelsen, Arbets-
marknadsstyrelsen, Boverket, Riksförsäkringsverket, Socialstyrelsen och
Statens Institut för handikappfrågor i skolan. Rådets kansli har elva
personer anställda varav en som kanslichef. För budgetåret 1993/94 har
ett ramanslag om 6 miljoner kronor anvisats för rådets verksamhet.
När rådet bildades 1965 fanns det ett stort behov av en central
myndighet som kunde samordna och informera om olika verksamheter
inom handikappområdet. Handikapprörelsen hade inte den samlade styrka
som den nu har för att bedriva intressepolitiskt arbete. Inte heller hade
handikappfrågorna någon särskilt framskjuten plats hos myndigheter och
andra samhällsorgan. Principerna om normalisering och integrering som
20
började aktualiseras var ännu tämligen okända inom en rad samhällssekto-
rer.
De senaste decenniernas handikappolitiska utveckling samt handikapp-
rörelsens starkare ställning har emellertid bidragit till att myndigheter och
andra samhällsorgan, enskilda och organisationer numera i högre grad är
medvetna om sitt ansvar när det gäller att utforma sina verksamheter så
att de blir tillgängliga för personer med funktionshinder. Under årens
lopp har också många samhällsorgan byggt upp egna samarbetsorgan i
handikappfrågor och utvecklat egna kontaktnät och samarbetsformer. Det
finns således i dag inte samma behov av ett kontakt- och samarbetsforum
mellan handikapporganisationerna och samhällsorganen som då Statens
handikappråd inrättades. Samtidigt pågår en samhällsomvandling i snabb
takt. Det finns därför ett stort behov av en myndighet med speciell
inriktning på att analysera, utvärdera och ge en samlad bild av hur de
pågående samhällsförändringarna påverkar villkoren för människor med
funktionshinder och deras anhöriga.
Enligt regeringens uppfattning talar starka skäl för att Statens handi-
kappråd omstruktureras till en ny myndighet, Handikappombudsmannen.
En sådan omstrukturering innebär emellertid att den nya myndigheten får
väsentligt ändrade arbetsuppgifter i förhållande till det nuvarande rådet.
Detta ställer krav på en annorlunda och utökad kompetens. Handikapp-
ombudsmannens uppgifter att bevaka rättstillämpningen kräver t.ex. att
rådet måste bredda sin juridiska kompetens. Uppgiften att arbeta utifrån
bl.a. FN:s standardregler och att ha en långsiktig bevakning av EU-
frågorna kräver sin speciella kompetens liksom barn- och familjefrågorna.
Kompetensfrågorna bör delvis kunna lösas genom att rådet disponerar
sina resurser på sådant sätt att kunskap för kortare perioder kan hämtas
utifrån och att ett kontaktnät byggs upp med andra myndigheter,
forskningsinstitutioner samt handikapporganisationerna. Det är väsentligt
att myndigheten får en flexibel organisation.
Med den inriktning som nu föreslagits för den nya myndigheten bör
Statens handikappråds nuvarande uppgift att lämna förslag till fördelning
av statsbidraget till handikapporganisationerna överföras till någon annan
myndighet. I enlighet med vad Handikapputredningen föreslagit anser
regeringen att denna uppgift bör överföras till Socialstyrelsen. Redan i
dag disponerar Socialstyrelsen anslaget till handikapporganisationerna och
betalar ut bidraget. Förslaget innebär att Socialstyrelsen ges ett samlat
ansvar för statsbidragen till handikapporganisationerna. Det utökade
ansvaret innebär att Socialstyrelsens administrationskostnader ökar något.
Dessa kostnader bedöms rymmas inom den planeringsram som regeringen
i prop. 1993/94:100 bil. 6 föreslagit för budgetåret 1994/95.
Handikappombudsmannen bör utses av regeringen och bör vara den nya
myndighetens chef. Befattningen som handikappombudsman bör ersätta
nuvarande ordförandeskap vid Statens handikappråd. Ombudsmannen bör
ha ett råd, som likaledes bör utses av regeringen, till sitt förfogande.
Ledamöterna i rådet bör vara tillsatta på personliga mandat och ha
erfarenheter från olika samhällsområden. Självfallet bör erfarenheter från
handikappområdet vara väl tillgodosett inom rådet.
Prop. 1993/94:219
21
Genomförandet Prop. 1993/94:219
Regeringen avser att tillsätta en organisationskommitté med uppgift att
förbereda inrättandet av en handikappombudsman. Kommittén kommer
bl.a. att få i uppgift att föreslå detaljutformning av Handikappom-
budsmannens organisation och arbetsformer samt en instruktion.
I kommitténs uppgifter bör också ingå att göra en bedömning vilka
förändringar i förhållande till den befintliga myndigheten, Statens
handikappråd, som kan bli nödvändiga. Kommittén skall därvid ägna stor
uppmärksamhet åt frågan om den kompetens som den nya myndigheten
bör ha. Det gäller såväl inom kansliet som för det råd som skall knytas
till Handikappombudsmannen. Enligt regeringens bedömning är det
viktigt att kompetensen särskilt på det juridiska området, på barn- och
familjeområdet samt på det internationella området säkerställs. Behovet
av kompetens på olika områden och vid olika tillfällen bör, som tidigare
nämnts, kunna lösas genom att myndighetens resurser disponeras på ett
flexibelt sätt.
Handikappombudsmannen inrättas den 1 juli 1994 vilket innebär att
kommittén skall arbeta skyndsamt.
Regeringen har i 1994 års budgetproposition (prop. 1993/94:100 bil. 6)
föreslagit riksdagen att, i avvaktan på en särskild proposition om
handikappombudsman, till Statens handikappråd för budgetåret 1994/95
beräkna ett ramanslag på 5 829 000 kronor. Regeringen tar nu upp denna
fråga.
1992/93
1993/94
1994/95
Utgift*
Anslag*
Förslag
5 934 281
5 829 000
8 374 000
* Anslaget Statens handikappråd
Statens handikappråd har lämnat en enkel anslagsframställning för
budgetåret 1994/95. Rådet föreslår inga förändringar jämfört med
budgetåret 1993/94 utan räknar med oförändrat ramanslag som pris- och
löneomräknas.
22
Prop. 1993/94:219
Regeringen föreslår i denna proposition att en handikappombudsman
inrättas och ersätter Statens handikappråd. Den nya myndigheten får
namnet Handikappombudsmannen.
Medelsbehovet för Handikappombudsmannen beräknas till
8 374 000 kronor för budgetåret 1994/95. I förhållande till anvisade
medel innevarande budgetår innebär det att myndigheten tillförs
2 500 000 kronor med anledning av förändrad organisation och inrikt-
ning. Vid beräkningen har hänsyn tagits till de tekniska justeringar som
redovisas i finansplanen till följd av bl.a. ny ordning för avsättningar till
Trygghetsstiftelsen enligt RALS 1993-95 och att finansieringsformen för
Statens arbetsgivarverk förändrats.
Med hänsyn till omstruktureringen av Statens handikappråd till Handi-
kappombudsmannen, anser regeringen att myndigheten nu bör få en
ettårig planeringsram.
Myndigheten bör under budgetåret 1994/95 få disponera en låneram i
Riksgäldskontoret på 300 000 kronor för investeringar i anläggningstill-
gångar för förvaltningsändamål.
Av första stycket framgår att Handikappombudsmannen har till uppgift att
bevaka frågor som angår funktionshindrade personers rättigheter och
intressen.
Några begränsningar av ombudsmannens verksamhetsområde har inte
angetts. Ombudsmannen skall således kunna verka i hela samhällslivet.
Med samhällslivet avses förutom arbetslivet, även sådana verksamheter
inom den offentliga eller enskilda sektorn av samhället som t.ex. skolan,
boendet, hälso- och sjukvården, föreningslivet och näringslivet.
Handikappombudsmannen skall i första hand arbeta på ett generellt
plan. Ombudsmannen skall på olika sätt aktivt försöka förmå myndig-
heter, organisationer, huvudmän för olika verksamheter osv. att beakta
och respektera funktionshindrade personers rättigheter och intressen.
Handikappombudsmannen skall arbeta för att beslutsfattare och andra
vidtar åtgärder för att förbättra villkoren för personer med funktionshin-
der.
Målet för ombudsmannens verksamhet skall vara detsamma som de
handikappolitiska målen - full delaktighet i samhällslivet och jämlikhet
i levnadsvillkor för personer med funktionshinder. Med anledning av
Lagrådets synpunkter har begreppen delaktighet och jämlikhet preciserats
något i förhållande till lagrådsremissens förslag. Anledningen till att vi
har valt begreppet jämlikhet i levnadsvillkor i stället för det av Lagrådet
förordade jämlikhet med andra, är att begreppen i denna paragraf då mer
stämmer överens med de som används i 1 § socialtjänstlagen (1980:620).
23
Med begreppen delaktighet i samhällslivet och jämlikhet i levnadsvillkor Prop. 1993/94:219
menas att personer med funktionshinder aktivt skall kunna delta i
samhällslivet och ha samma rättigheter och skyldigheter som människor
utan funktionshinder. Innebörden av detta är att människor med
funktionshinder skall beredas möjligheter att som andra få god utbildning,
delta i arbetslivet, ha ett tryggt och värdigt boende, delta i olika fritids-
och kulturaktiviteter och i övrigt leva ett aktivt och självständigt liv.
Bakom dessa handikappolitiska mål står principen om alla människors
lika värde och lika rätt och att samhället skall utformas så att det blir
tillgängligt för alla medborgare.
Handikappombudsmannen skall enligt andra stycket ha en allmänt
uppföljande och utvärderande roll. Ombudsmannen skall följa upp och
utvärdera handikappolitikens utveckling och måluppfyllelse på olika
samhällsområden, göra nationella utvärderingar etc.
I denna paragraf och den följande anges Handikappombudsmannens
huvudsakliga uppgifter utöver uppföljning och utvärdering. Uppgifterna
är av generellt slag. I denna bestämmelse anges Handikappombudsman-
nens rätt och skyldighet att söka avhjälpa brister i lagar och andra
författningar. En viktig uppgift för ombudsmannen är att följa rätts-
tillämpningen på handikappområdet. Ombudsmannen skall granska och
utvärdera gällande författningar och om brister däri upptäcks verka för
att dessa avhjälps. Detta kan ske både formlöst - t.ex. genom under-
handskontakter med berört departement - eller formligt genom t.ex.
framställning till regeringen. I enlighet med vad Lagrådet förordat har
andra meningen i det till Lagrådet remitterade förslaget strukits.
Handikappombudsmannen har naturligtvis även utan särskilt stadgande
rätt att göra framställningar till regeringen.
Enligt första stycket i paragrafen skall ombudsmannen när det behövs ta
initiativ till överläggningar med myndigheter, företag, organisationer och
andra i syfte att motverka att personer missgynnas eller på annat sätt
utsätts för orättvis eller kränkande behandling på grund av funktionshin-
der. Ombudsmannen skall försöka förmå dessa myndigheter etc. att själva
vidta åtgärder mot eller upphöra med sådant som kan innefatta miss-
gynnande eller annan orättvis eller kränkande behandling av personer
med funktionshinder. Med personer förstås såväl någon eller några
enskilda individer med funktionshinder som en mera obestämd krets av
personer med viss eller vissa typer av funktionshinder. Ombudsmannen
skall också ta initiativ till förebyggande åtgärder.
Överläggningar som ombudsmannen håller kan tänkas dels tjäna till
erfarenhetsutbyte samt insamling av fakta och andra upplysningar, dels
ha en attitydbildande funktion.
Ett missgynnande innebär i detta sammanhang att en person med
funktionshinder får stå tillbaka för någon annan eller får en sämre
24
behandling än någon annan på grunder som är osakliga. Handikappom- Prop. 1993/94:219
budsmannen skall inte motverka t.ex. sådana bestämmelser som uppställs
av säkerhetsskäl och som därför särbehandlar personer med vissa typer
av funktionshinder (körkortsbestämmelser etc.). Missgynnandet kan vara
både direkt och indirekt. Med indirekt missgynnande menas att ett krav
eller villkor uppställs som formellt gäller alla men vars effekt blir att
vissa missgynnas. Det kan t.ex. vara fråga om att en arbetsgivare utan
sakliga skäl utformar en arbetsuppgift så att en person med funktions-
hinder i praktiken utestängs från möjligheten att utföra den. Ett annat
exempel är att allmänna val hålls i en lokal som utestänger funktionshind-
rade personer från möjligheten att utöva sin rättighet som väljare i
vallokalen.
Om någon blir positivt särbehandlad föreligger naturligtvis inte
missgynnande.
Uttrycket missgynnas förutsätter enligt vanligt språkbruk en jämförelse
mellan olika handlingssätt eller åtgärder. Därför har efter missgynnas
tillagts "eller på annat sätt utsätts för orättvis eller kränkande behandling
på grund av funktionshindret".
Handikappombudsmannen skall enligt andra stycket vidare genom
information och på annat liknande sätt verka mot att personer missgynnas
eller på annat sätt utsätts för orättvis eller kränkande behandling på grund
av funktionshindret. Däri ingår bl.a. att ge personer som vänder sig till
ombudsmannen information och allmänna råd om hur han eller hon skall
kunna bevaka sina intressen.
Bestämmelsen har i allt väsentligt formulerats i enlighet med Lagrådets
förslag.
Enligt första stycket första meningen skall myndigheter, landsting och
kommuner som har skyldighet att fullgöra uppgifter som rör funktions-
hindrade, på Handikappombudsmannens uppmaning lämna uppgifter om
sin verksamhet.
Enligt andra stycket gäller uppgiftsskyldigheten också den som enligt
11 kap. 6 § tredje stycket anförtrotts förvaltningsuppgift som rör
funktionshindrade eller som erhållit bidrag av staten, landsting eller
kommun med skyldighet att främja funktionshindrades intressen.
Bestämmelsen om uppgiftsskyldighet syftar till att ge ombudsmannen
möjlighet att få insyn i verksamhet som är avsedd att skydda eller främja
funktionshindrade personers rättigheter och intressen. Uppgiftsskyldiga
är, inom ramen för respektive uppgifter på handikappområdet, främst
statliga och kommunala myndigheter. Det kan t.ex. vara fråga om
ansvariga myndigheter för planläggningsarbete, byggnadsverksamhet,
transportväsende eller arbetsmarknadsfrågor. Även organisationer,
sammanslutningar, företag m.fl. kan omfattas av uppgiftsskyldighet
(enligt andra stycket) om de anförtrotts förvaltningsuppgift som rör
funktionshindrade (t.ex. inom kommunikationsområdet) eller mottagit
statliga eller kommunala bidrag för att i något avseende främja funktions-
hindrade personers intressen (t.ex. Samhall).
25
Uppgifter som Handikappombudsmannen inhämtar och som rör någons Prop. 1993/94:219
personliga eller ekonomiska förhållanden omfattas av sekretesskyddet
enligt förslaget till ändring i sekretesslagen (1980:100).
Skyldigheten enligt 4 § omfattar uppgifter om myndighetens (företagets
etc.) verksamhet. Det är inte uteslutet att uppgifter om verksamheten
ibland kan innefatta uppgifter som på ett eller annat sätt rör enskilda
personer. Detta täcks i så fall av uppgiftsskyldigheten. Uppgifter som kan
hänföras till enskilda skyddas som nämnts av sekretess hos Handikappom-
budsmannen. Om Handikappombudsmannen av en myndighet begär att
få uppgifter om en namngiven enskild person krävs dock att en sekretess-
prövning först görs av den utlämnande myndigheten. En sådan begäran
torde i praktiken närmast bli aktuell då någon enskild vänt sig till
Handikappombudsmannen för råd e.d. I så fall kan sekretesskyddade
uppgifter ofta inhämtas med den berördes samtycke.
Avsikten med att begära in uppgifter är som tidigare framhållits inte att
ombudsmannen skall fullgöra någon tillsynsuppgift (se den allmänna
motiveringen, avsnitt 6).
De som är uppgiftsskyldiga är också skyldiga att på Handikappom-
budsmannens uppmaning komma till överläggningar.
Någon sanktionsmöjlighet för den som underlåter att lämna begärda
uppgifter eller komma till överläggningar har inte bedömts nödvändig
med hänsyn till den krets som är i fråga.
Handikappombudsmannen kan även i andra fall ha överläggningar och
begära in uppgifter enligt 3 §. Någon skyldighet för andra än de som
anges i 4 § att komma till sådana överläggningar eller lämna uppgifter till
Handikappombudsmannen finns dock inte.
Handikappombudsmannen är uppbyggd på samma sätt som Barnom-
budsmannen. Handikappombudsmannen skall biträdas av ett särskilt råd,
vara rådets ordförande och leda dess verksamhet. Regeringen skall utse
ombudsmannen och rådets övriga ledamöter för en bestämd tid.
9 kap.
1 ett nytt tredje stycke föreslås att uppgifter som Handikappombudsman-
nen inhämtar eller på annat sätt får del av i sin verksamhet skall omfattas
av sekretess, om uppgifterna rör någons personliga eller ekonomiska
förhållande och om det kan antas att den enskilde eller någon honom
närstående lider skada eller men om uppgiften röjs. Skyddet omfattar
därigenom alla typiskt sett känsliga uppgifter som avser personliga eller
ekonomiska förhållanden. Att sekretesskyddet föreslås omfatta även
närstående sammanhänger med att det kan framkomma känsliga uppgifter
som rör t.ex. en hel familj eller fall där andra familjemedlemmar än den
funktionshindrade kan påverkas av ett utlämnande (jfr 7 kap. 34 §
sekretesslagen angående sekretess hos Barnombudsmannen).
26
Prop. 1993/94:219
Bilaga 1
Varje samhällssektor har ett ansvar för att bevaka frågor som rör
funktionshindrade och deras villkor. Dessa uppgifter skall förvaltas och
utvecklas integrerat med sektorns övriga uppgifter. Vi anser att det är
otillräckligt att bevakning, utveckling etc. enbart skall ske genom
myndigheter med särskild inriktning på handikappfrågor. Fördelen hos
dessa myndigheter är möjligheten att hålla en hög samlad kompetens i
sakfrågorna. Det föreligger dock betydande risk för att andra inom
respektive sektor "friskriver'' sig från sitt ansvar. Därigenom uppstår
oönskade särlösningar.
Vi har därför även sett behov av en kraftfull funktion som brett över
hela samhällsfältet kan följa efterlevnaden av lagar m.m. och särskilt
uppmärksamma att funktionshindrade inte missgynnas. Vi har föreslagit
inrättande fr.o.m. den 1 juli 1993 av en särskild ombudsman, en
handikappombudsman, som dels skall ha en rådgivande och en upplysan-
de funktion, dels en roll som granskare och utvärderare av gällande
lagstiftning på området.
Handikappombudsmannen skall vidare vara en garant för funktions-
hindrades rättigheter i samhället och kunna verka brett över hela
samhällsfältet. För att kunna fylla denna uppgift bör ombudsmannen i
samspel med organisationer och myndigheter sträva efter att öka insikten
om gällande regler och värderingar som dessa bygger på samt initiera
förändringsprocesser för att framhäva funktionshindrades intressen.
Ombudsmannens uppgifter är både generella och individuella.
Till de förra hör att genom överläggningar med statliga och kommunala
myndigheter, företag och organisationer m.fl. främja funktionshindrades
möjligheter att nyttja allmän och enskild verksamhet på ett sätt som leder
till delaktighet och jämlikhet. Ett underlag för sådana överläggningar är
bl.a. de välfärdsstudier som vi föreslår skall utföras av SCB med särskild
inriktning på levnadsvillkor för svårt funktionshindrade (se nedan).
Till de individuella uppgifterna hör att ge råd och upplysningar till
enskilda om hur de skall kunna ta till vara sin rätt, vem de skall vända
sig till etc.
Vi föreslår i vissa hänseenden en processförande roll för ombudsman-
nen som dock inte skall verka som enskildas "advokat”. Vi menar att
ombudsmannen på eget initiativ skall ha möjlighet att företräda den
enskilde i ärenden som är betydelsefulla för rättstillämpningen. På så sätt
får ombudsmannen ytterligare ett medel att följa hur gällande lag
fungerar.
Detta kräver ingående överväganden inom varje samhällsområde. Vi har
efter sådana överväganden föreslagit lösningar som i vissa fall skiljer sig
från varandra avseende de av oss prioriterade åtta områdena. Inom två
områden - arbetslivs- och näringsverksamhetsområdena - föreslår vi i
27
detaljerade bestämmelser förbud mot diskriminering av funktionshindra-
de. Vi föreslår även rättsföljder i detta sammanhang. Inom dessa områden
får handikappombudsmannen en processförande roll i mål och ärenden av
betydelse för rättstillämpningen. I fråga om arbetslivsområdet föreslår vi
att handikappombudsmannen skall kunna företräda den enskilde om det
annars finns särskilda skäl.
Inom vissa andra områden föreslår vi att handikappombudsmannen skall
följa efterlevnaden av bl.a. tidsgränser för att förverkliga av oss
föreslagna tillgänglighetsskapande åtgärder. Vi föreslår i dessa samman-
hang att handikappombudsmannen genom vitesföreläggande skall kunna
framtvinga åtgärder.
Ombudsmannens ansvar och befogenheter har vi angett i ett förslag till
lag om handikappombudsman.
I kapitlet redovisas även andra förslag för att bevaka funktionshindrades
likställighet med andra.
Vi föreslår att SCB får ett särskilt uppdrag att fortlöpande följa
välfärdsutvecklingen för svårt funktionshindrade och att materialet skall
ställas till huvudmännens, brukarorganisationernas, handikappom-
budsmannens m.fl. förfogande.
Statsbidragshanteringen avseende bidrag till handikapporganisationerna
knyts till Socialstyrelsen och de administrativa uppgifter styrelsen redan
har rörande dessa bidrag.
En ändrad uppgiftsfördelning med tydligare ansvar för varje sam-
hällssektor leder till förslag om avveckling av Statens Handikappråd
(SHR) från den 1 juli 1993.
De nya kostnader som blir följden av att inrätta en handikappom-
budsman, ca 5 miljoner kronor per år, räknar vi med skall täckas av det
anslag som nu utgår till SHR.
Prop. 1993/94:219
Bilaga 1
28
1 §
Denna lag har till ändamål att ta tillvara och främja funktionshindrades
rättigheter och intressen i samhället samt att motverka diskriminering av
funktionshindrade. Med diskriminering av funktionshindrad avses att en
person eller en grupp av personer missgynnas i förhållande till andra eller
på annat sätt utsätts för orättvis eller kränkande behandling på grund av
funktionshinder.
Bestämmelsen klargör att lagen har två syften nämligen att dels rent
allmänt ta tillvara och främja funktionshindrades rättigheter och intressen
1 samhället dels att motverka missgynnande (diskriminering) av funktions-
hindrade i samhället.
Diskriminering av funktionshindrad består i att någon missgynnas eller
särbehandlas i förhållande till någon annan. Det kan också vara fråga om
att missgynna en grupp av människor. Ett missgynnande innebär att
någon får stå tillbaka för någon annan eller får en sämre behandling än
någon annan på grunder som är osakliga. Diskriminering kan vara både
direkt och indirekt. Med indirekt diskriminering menas att ett krav eller
ett villkor uppställs som formellt gäller alla men vars effekt blir att vissa
missgynnas. Det kan t.ex. vara fråga om att en arbetsgivare utan sakliga
skäl utformar en arbetsuppgift så att en funktionshindrad i praktiken
utestängs från möjligheter att utföra den. Ett annat exempel är att
allmänna val hålls i en lokal som utestänger rörelsehindrade från
möjlighet att utöva sin rättighet som väljare i vallokalen. Om någon blir
positivt särbehandlad på en godtagbar grund föreligger inte missgynnan-
de.
Uttrycket diskriminering förutsätter enligt normalt språkbruk en
jämförelse mellan olika handlingssätt eller åtgärder. En diskriminering
kan också bestå i att någon behandlas illa eller kränkande utan att
behandlingen direkt kan jämföras med hur någon annan blir behandlad.
För att täcka in sådana fall anges i bestämmelsen att med diskriminering
av en funktionshindrad avses också att någon utsätts för orättvis eller
kränkande behandling på grund av sitt funktionshinder.
2 §
Regeringen utser en ombudsman för funktionshindrade (handikapp-
ombudsman). Ombudsmannen skall verka för att funktionshindrades
rättigheter tas tillvara samt att deras intressen i övrigt uppmärksammas
och tillgodoses.
Prop. 1993/94:219
Bilaga 2
29
Det är regeringen som utser handikappombudsmannen. Enligt bestämmel-
sen är det ombudsmannens huvuduppgift att i enlighet med lagens
ändamål verka för att funktionshindrades rättigheter tas tillvara och att
deras intressen i övrigt uppmärksammas och tillgodoses. Som framgår av
den allmänna motiveringen har inte angetts några begränsningar av
ombudsmannens verksamhetsområde. Sålunda skall ombudsmannen verka
i hela samhällslivet. Privatlivet hålls därmed utanför den tänkta ord-
ningen.
I uttrycket verka för ligger att ombudsmannen i första hand skall arbeta
på ett generellt plan. Han skall på olika sätt aktivt förmå myndigheter och
andra i samhällslivet att i tillräcklig utsträckning beakta och respektera
funktionshindrades rättigheter.
Ombudsmannen skall också verka för att funktionshindrades intressen
i övrigt uppmärksammas och tillgodoses. Han skall alltså - även i fall där
funktionshindrades intressen inte kan konkretiseras i rättighetstermer -
arbeta för att beslutsfattare och andra vidtar åtgärder för att förbättra
funktionshindrades villkor. Som exempel på detta kan nämnas fritids-
aktiviteter och kulturutbud.
3 §
Ombudsmannen skall genom överläggningar med myndigheter, företag
och organisationer ta initiativ till åtgärder mot diskriminering av
funktionshindrade. Ombudsmannen skall även genom informationsverk-
samhet och på annat liknande sätt verka mot diskriminering av funktions-
hindrade.
Ombudsmannen skall vidare genom råd och på annat liknande sätt
medverka till att den som utsatts för diskriminering på grund av
funktionshinder kan ta tillvara sina rättigheter.
Ombudsmannen skall också verka för att brister i lagstiftningen i fråga
om funktionshindrade avhjälps. Finner ombudsmannen anledning att
väcka fråga om författningsändring eller annan åtgärd från statens sida får
ombudsmannen göra framställning om detta till regeringen.
I första stycket ges exempel på uppgifter som ombudsmannen har på ett
generellt plan. Ombudsmannen skall bl.a. försöka förmå statliga
myndigheter, kommuner, företag, organisationer och enskilda att själva
motverka eller upphöra med sådant som kan innefatta diskriminering av
funktionshindrade. Ombudsmannen skall också ta initiativ till aktiva
åtgärder som förebygger diskriminering.
Överläggningar som ombudsmannen håller kan tänkas dels tjäna till
erfarenhetsutbyte samt insamling av fakta och andra upplysningar dels ha
en attitydbildande funktion.
Handikappombudsmannen skall enligt bestämmelsen i andra stycket
kunna ge personer som vänder sig till honom råd och information om hur
den enskilde skall kunna ta tillvara sin rätt. Det kan vara fråga om att ge
upplysning om de regler som saken gäller och om hur man kan få
juridisk hjälp. Det kan därvid många gånger finnas anledning för
ombudsmannen att göra närmare efterforskningar i ett visst ärende innan
han tar ställning till på vilket sätt den enskildes rätt bäst tillvaratas. Han
Prop. 1993/94:219
Bilaga 2
30
skall ge upplysningar om de rättsregler i saken och vilka möjligheter som
finns att ta tillvara sin rätt. I övrigt hänvisas till den allmänna motive-
ringen (kap. 15).
En viktig uppgift för ombudsmannen är att följa rättstillämpningen på
handikappområdet. Han skall granska och utvärdera gällande lagstiftning
och om han i sitt arbete upptäcker brister i lagstiftningen skall han verka
för att dessa avhjälps. Detta kan ske både formlöst - t.ex. genom
underhandskontakter med berört departement - eller formligt genom
framställning till regeringen. I tredje stycket anges ombudsmannens rätt
och skyldighet i detta hänseende.
Med uttrycket "andra åtgärder" avses t.ex. tilldelning av medel för
olika ändamål exempelvis forskningsinsatser.
4 §
En arbetsgivare är på ombudsmannens uppmaning skyldig att komma till
sådana överläggningar och lämna sådana uppgifter som berör arbets-
givarens förhållande till arbetssökande och arbetstagare och som behövs
för ombudsmannens verksamhet på arbetslivets område. Föreligger
särskilda skäl är arbetsgivaren inte skyldig att lämna ut uppgifter.
Samverkan med arbetsmarknadens parter är en väsentlig uppgift för
ombudsmannen. Möjligheten att överlägga med arbetsgivare i individuella
ärenden är därvid viktig inte minst för att ombudsmannen skall kunna
bedöma om gällande ordning är tillräcklig för att motverka diskriminering
i arbetslivet på grund av funktionshinder eller om ytterligare åtgärder
måste övervägas. Om det i ombudsmannens verksamhet kommer fram att
en arbetsgivare bedriver en diskriminerande anställningspolitik bör
ombudsmannen inskrida kraftfullt t.ex. genom kontakt med parterna på
arbetsmarknaden eller på annat sätt. I sista hand bör ombudsmannen
föreslå lagstiftningsåtgärder för att komma till rätta med missförhållandet.
I bestämmelsen begränsas uppgiftsskyldigheten så till vida att arbets-
givaren inte behöver lämna uppgifter till ombudsmannen när särskilda
skäl föreligger. Denna begränsning är motiverad av att det för både
offentliga och privata arbetsgivare kan finnas behov av att i vissa
situationer inte behöva lämna ut uppgifter om sin verksamhet till
ombudsmannen. Detta kan vara fallet med uppgifter där motstående
intressen är så starka att uppgiften inte bör lämnas ut t.ex. uppgifter som
gäller utrikestjänsten, försvaret samt affärs- och driftsförhållanden. I
dessa fall får bedömas om intresset av att undanta uppgifterna från
offentligheten väger tyngre än ombudsmannens intresse av att få del av
uppgifterna. Den avvägning som kan behöva göras mellan motstående
intressen får i sista hand överlåtas till domstol som enligt 6 § har att
pröva frågan om utdömande av vite. Som regel bör dock även i nu
förevarande fall sådana upplysningar kunna lämnas till ombudsmannen att
denne ändå får ett tillräckligt bakgrundsmaterial för sin behandling av
ärendet.
Prop. 1993/94:219
Bilaga 2
31
5 §
För att ta tillvara funktionshindrades rättigheter och intressen i övrigt
enligt denna lag, får ombudsmannen begära uppgifter av myndigheter,
organisationer, företag och andra vars verksamhet berör rättigheter som
avses här. Föreligger särskilda skäl behöver en uppgift inte lämnas.
Bestämmelsen syftar till att tillgodose ett allmänt intresse av att om-
budsmannen - även på andra områden än arbetslivet - skall få del av
uppgifter som på olika sätt berör funktionshindrades rättigheter och
intressen.
Avsikten med att begära in uppgifter är inte att ombudsmannen skall
fullgöra någon tillsynsuppgift (se vidare den allmänna motiveringen).
Liksom i fråga om uppgifter från arbetsgivare behöver uppgifter i nu
aktuella fall inte lämnas ut till ombudsmannen om det föreligger särskilda
skäl.
Uppgifter som handikappombudsmannen inhämtar och som rör någons
personliga eller ekonomiska förhållanden omfattas av sekretesskyddet
enligt vårt förslag till ändring i 9 kap. 21 § sekretesslagen (se näst-
följande lagförslag).
6 §
Om den som har att komma till överläggning eller lämna uppgift enligt
4 eller 5 § inte följer ombudsmannens uppmaning, får ombudsmannen
förelägga vite.
Om ombudsmannens rätt i övrigt att förelägga vite finns bestämmelser
i plan- och bygglagen (1987:10) och lagen (1979:558) om handikapp-
anpassad kollektivtrafik.
Ombudsmannens beslut om föreläggande av vite får överklagas hos
länsrätten genom besvär.
Talan om utdömande av vite förs vid länsrätt av ombudsmannen.
Bestämmelsen i första stycket syftar till att markera vikten av om-
budsmannens verksamhet. För att skapa tilltro till ombudsmannens arbete
är det betydelsefullt att ombudsmannen har möjlighet att vidta kraftfulla
åtgärder när det behövs. Av detta skäl ges i paragrafen en möjlighet för
ombudsmannen att förelägga vite för att framtvinga en åtgärd. Det är här
fråga om ett s. k. förfarande vite dvs. ett vite för att förmå någon att göra
något för att myndigheten skall kunna ta ställning i saken.
I andra stycket erinras om att ombudsmannen har möjlighet att
förelägga vite enligt plan- och bygglagen och lagen om handikapp-
anpassad kollektivtrafik.
Ett vitesföreläggande som ombudsmannen har beslutat får enligt tredje
stycket överklagas hos länsrätten. Som regel bör förfarandet vara
skriftligt. Den som förelagts att vid vite komma till överläggning eller
lämna ut uppgifter har dock som part enligt 14 § förvaltningslagen rätt
att begära muntlig förhandling hos ombudsmannen.
Vitesreglerna bygger i huvudsak på lagen (1985:206) om viten. Trots
att det här är fråga om ett förfarandevite bör frågan om vitets utdömande
bli föremål för domstolsprövning. Detta kräver en uttrycklig bestämmelse
Prop. 1993/94:219
Bilaga 2
32
som tagits in i tredje stycket. Av detta stycke framgår också att mål om
utdömande av vite - i enlighet med huvudregeln i viteslagen - prövas av
länsrätten i första instans. I ett sådant mål prövas vitets riktighet och om
den som förelagts att vidta viss åtgärd är skyldig att göra det.
7 §
Om ombudsmannens rät att föra talan för en enskild finns bestämmelser
i lagen (1993:000) om arbetslivets tillgänglighet för personer med
funktionshinder och i 20 kap. 14 a § rättegångsbalken.
Inom två områden - arbetslivs- och näringsverksamhetsområdena - ges
handikappombudsmannen enligt utredningens förslag rätt att föra talan för
en enskild persons räkning. Paragrafen ger en upplysning om detta.
9 kap.
21 §
Enligt det föreslagna tillägget omfattas uppgifter som handikappom-
budsmannen inhämtar i ärenden av sekretess, om uppgifterna rör någons
personliga eller ekonomiska förhållande och om det kan antas att han
eller hon lider skada eller men om uppgiften röjs. Sekretesskyddet
förutsätter alltså att den uppgift som skall skyddas kan hänföras till ett
ärende hos ombudsmannen.
När det gäller termen ärende hänvisas till den innebörd som det numera
har i tryckfrihetsförordningen och förvaltningslagen. Ärende kan t.ex.
avse rådgivning till någon enskild som vänt sig med frågor till om-
budsmannen eller om ombudsmannen tar initiativ till att följa ett enskilt
fall. För att ett ärende skall uppkomma fordras inte att det är fråga om
myndighetsutövning mot någon enskild.
Prop. 1993/94:219
Bilaga 2
3 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 219
33
Handikapputredningens slutbetänkande (SOU 1992:52) Ett samhälle för
alla har tillställts 267 remissinstanser. Av dessa har 177 instanser lämnat
yttrande. Därutöver har ytterligare 51 svar inkommit från instanser som
själva tagit initiativ till att lämna synpunkter. Sammanställningen omfattar
därmed 228 remissinstanser.
Handikapputredningen lägger förslag i slutbetänkandet som omfattar
många skilda samhällsområden. Mot den bakgrunden har en gruppering
gjorts av remissinstanserna genom indelning av dessa i fyra breda
kategorier. Den första benämns expertinstanser och inkluderar statliga
myndigheter och andra expertinstanser. Den andra omfattar såväl offent-
liga som privata producenter och intresseorganisationer knutna till
produktionen. Här ingår landsting, kommuner, arbetsgivarorganisationer,
fackliga organisationer/yrkesföreningar samt övriga företag, producenter
och intresseförbund knutna till dessa. Den tredje kategorin utgörs av
företrädare för konsumenter bestående av handikapporganisationer och
pensionärsorganisationer. Till denna kategori hänförs i sammanställningen
även handikappråd. Den sista kategorin består av övriga och utgörs i
huvudsak av frikyrkoförsamlingar.
Efter remiss har svar inkommit från följande 52 statliga myndigheter
och instanser med expertfunktioner.
Försäkringsöverdomstolen, Kammarrätten i Sundsvall, Hovrätten för
västra Sverige, Jämställdhetsombudsmannen (JämO), Riksdagens
ombudsmän (JO), Länsrätten i Malmöhus län, Socialstyrelsen, Statens
handikappråd (SHR), Konsumentverket, Länsstyrelsen i Kalmar län,
Länsstyrelsen i Skaraborgs län, Länsstyrelsen i Västerbottens län,
Statskontoret, Riksrevisionsverket (RRV), Riksskatteverket (RSV),
Statens arbetsgivarverk (S AV), Konkurrensverket, Riksantikvarieämbetet,
Boverket, Statens skolverk, Nämnden för vårdartjänst (NV), Statens
institut för handikappfrågor i skolan (SIH), Kabelnämnden, Stiftelsen för
lättläst nyhetsinformation och litteratur (LL-stiftelsen), Talboks- och
punktskriftsbiblioteket (TPB), Taltidningsnämnden (TTN), Statens
kulturråd, Styrelsen för riksfärdtjänst, Banverket, Luftfartsverket,
Vägverket, Svensk Bilprovning AB, Telestyrelsen, Arbetsmarknadsstyrel-
Prop. 1993/94:219
Bilaga 3
34
sen (AMS), Arbetarskyddsstyrelsen, Statens invandrarverk (SIV),
Riksförsäkringsverket (RFV), Socialvetenskapliga forskningsrådet (SFR),
Statens råd för byggnadsforskning (BFR), Transportforsknings-
beredningen (TFB), Arbetslivsfonden, Arbetsmiljöfonden (Amfo),
Chalmers tekniska högskola, arkitektursektionen, Statens institut för
byggnadsforskning (SIB), Universitetet i Göteborg, institutionen för
journalistik och masskommunikation, Chalmers tekniska högskola,
institutionen för transportteknik, Lunds tekniska högskola, institutionen
för trafikteknik, Handikappinstitutet (HI), Högskolecentrum för handi-
kappforskning i Stockholm, Uppsala universitet, centrum för handikapp-
forskning, Linköpings universitet, arbetsgruppen angående handikapp-
vetenskap, Lunds tekniska högskola, centrum för rehabiliteringsteknik
(CERTEC).
Landstingsförbundet och tio remitterade landsting har avgivit yttrande.
Dessa är landstingen i följande län: Stockholms, Östergötlands, Blekinge,
Malmöhus, Hallands, Älvsborgs, Örebro, Västmanlands, Jämtlands och
Norrbottens.
Svenska kommunförbundet och nio av 24 länsförbund har yttrat sig.
Dessa länsförbund är Kommunförbundet Stockholms län, Kommunför-
bundet Uppsala län, Kommunförbundet Sörmland, Kommunförbundet
Halland, Kommunförbundet Skaraborg, Kommunförbundet Värmland,
Västmanlands kommunförbund, Kommunförbundet Västernorrland och
Kommunförbundet Västerbotten.
33 av 45 tillfrågade kommuner har lämnat yttranden. Dessa kommuner
är: Boden, Danderyd, Degerfors, Grästorp, Gävle, Götene, Hammarö,
Härjedalens kommun, Järfälla, Lessebo, Linköping, Lomma, Malmö,
Mellerud, Mjölby, Mullsjö, Nyköping, Olofström, Sandviken,
Smedjebacken, Sollentuna, Stockholm, Strömsund, Surahammar,
Svenljunga, Tranemo, Töreboda, Uddevalla, Umeå, Värmdö, Ånge,
Älmhult och Örebro.
Fyra arbetsgivarorganisationer och 14 fackliga organisationer/yrkes-
föreningar har avgett yttranden. De är Företagarnas riksorganisation
(FR), Försäkringskasseförbundet (FKF), Svenska arbetsgivareföreningen
(SAF) och Sveriges redareförening, Landsorganisationen i Sverige (LO),
Svenska journalistförbundet (SJF), Svenska kommunalarbetareförbundet
(SKAF), Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), medlems-
förbunden i SACO - DIK-förbundet, Sveriges läkarförbund, Sveriges
psykologförbund och Sveriges tandläkarförbund, Sveriges författarför-
bund, Sveriges tolkförbund, Tjänstemännens centralorganisation (TCO)
och Föreningen Sveriges socialchefer (FSS).
Övriga producentinstanser som beretts tillfälle och inkommit med
yttranden utgör 25 stycken. Dessa är HSB:s riksförbund, Sveriges
allmännyttiga bostadsföretag (SABO), Byggentreprenörerna, Sveriges
fastighetsägareförbund, Hyresgästernas riksförbund, Kvinnors byggforum,
Sveriges radio AB, Sveriges television AB, Konstnärliga och litterära
yrkesutövares samarbetsnämnd (KLYS), Svenska bokförläggarföreningen,
Svenska tidningsutgivareföreningen (TU), Statens järnvägar (SJ),
Bilindustriföreningen (BIL), Föreningen för framtida järnvägstrafik,
Prop. 1993/94:219
Bilaga 3
35
Svenska lokaltrafikföreningen (SLTF), Svenska busstrafikförbundet
(Buss), Svenska taxiförbundet, Samhall AB, Svenska sjukvårdsleveran-
törers förening, Vårdhögskolan i Göteborg, Svenska röda korset, center
för torterade flyktingar, Samarbetsorganet för invandrarorganisationer i
Sverige (SIOS), Sveriges frikyrkoråd. Folkbildningsrådet har avstått från
svar till förmån för medlemsförbunden Folkbildningsförbundet och
Rörelsefolkhögskolornas intresseorganisation vilka har inkommit med
yttranden.
25 av 38 tillfrågade handikapporganisationer och tre pensionärsor-
ganisationer har yttrat sig. Dessa är Handikappförbundens centralkom-
mitté (HCK), De handikappades riksförbund (DHR), Afasiförbundet i
Sverige, Förbundet blödarsjuka i Sverige (FBIS), Förbundet mot läs- och
skrivsvårigheter (FMLS), Föreningen Sveriges dövblinda (FSDB), Hjärt-
och lungsjukas riksförbund, Hörselskadades riksförbund (HRF),
Neurologiskt handikappades riksförbund (NHR), Riksförbundet för
dementas rättigheter (Demensförbundet), Riksförbundet för mag- och
tarmsjuka (RMT), Riksförbundet för njursjuka (RNj), Riksförbundet för
rörelsehindrade barn och ungdomar (RBU), Riksförbundet för social och
mental hälsa (RMSH), Riksförbundet för trafik- och polioskadade (RTP),
Riksförbundet för utvecklingsstörda barn, ungdomar och vuxna (FUB),
Riksförbundet av intresseföreningar för schizofreni (RIKS-IFS),
Riksförbundet mot astma och allergi (RmA), Riksförbundet mot
reumatism (RMR), Riksföreningen autism (FA), Riksförbundet cystisk
fibros (RfCf), Svenska diabetesförbundet (SD), Svenska psoriasisför-
bundet (PSO), Sveriges dövas riksförbund (SDR) och Synskadades
riksförbund (SRF) samt Pensionärernas riksorganisation (PRO), Riksför-
bundet pensionärsgemenskap (RPG) och Sveriges pensionärsförbund
(SPF).
Därutöver har ytterligare 51 yttranden inkommit från instanser som
själva tagit initiativ till att lämna synpunkter. Dessa är Miljöpartiet de
gröna (MP), Byggnadsstyrelsen, Professor Sven Thiberg, avdelningen
för byggnadsfunktionslära vid Kungliga tekniska högskolan i egenskap av
ordförande vid CIB/W 84 Building Non-Handicapping Environments,
Göteborgs universitet, områdesgruppen för tvärvetenskaplig handikapp-
forskning, Högskolan för lärarutbildning i Stockholm, institutionen för
specialpedagogik, Lunds tekniska högskola, styrelsen, Asbackaskolan,
Arbetarnas bildningsförbund (ABF), Bygdegårdarnas riksförbund (BR),
Sveriges köpmannaförbund, Gotlands kommun, Svenska läkaresällskapet,
Föreningen för fritidstjänstemän inom omsorg och handikapp (FOMS),
Örebro läns handikappråd, Länshandikapprådet i Jönköpings län,
Handikapprörelsen i Linköping, Stockholmsområdets SCIRA-förening,
SRF Blekinge, Sveriges allmänna patientförening (SAPF), De handi-
kappades riksungdomsförbund (DHR Ung), Kommun-HCK Stockholm,
HCK i Östergötlands län, DHR Östergötlands läns distrikt, Filadelfiaför-
samlingen Stigsjö, Filadelfiaförsamlingen Ånäset, Filadelfiaförsamlingen
Lund, handikapprådet, Filadelfiaförsamlingen Stockholm, handikapprådet,
Filadelfiaförsamlingen Landsbro, Filadelfiaförsamlingen Julita, Filadel-
fiaförsamlingen Stryksele, Filadelfiaförsamlingen Arvidsjaur, Filadel-
Prop. 1993/94:219
Bilaga 3
36
fiaförsamlingen Kalmar, handikapprådet, Filadelfiaförsamlingen Arjeplog,
Filadelfiaförsamlingen Nässjö, Filadelfiaförsamlingen Umeå, Filadelfia-
församlingen Malå, FiladelfiaförsamlingenSundsvall, Pingstförsamlingen
Huskvarna, Pingstförsamlingen Eslöv, gemensamt yttrande från pingstför-
samlingarna i Dikanäs, Dorotea, Gunnarn, Långsjöby, Malgomaj,
Nästansjö, Storuman, Tärnaby, Vilhelmina och Åsele, Pingstförsamlingen
Skövde, Pingstförsamlingen Vetlanda, Pingstförsamlingen Boden,
Pingstskolornas handikappverksamhet (PHV), Sionförsamlingen
Linköping, gemensamt yttrande från Sionförsamlingen Stöpen och
Sionförsamlingen Lysekil, Betaniaförsamlingen Nyhem samt de enskilda
personerna Thomas Johansson, Carl-Henric Svanbäck, Ingeborg och
Bengt Claesson, Stig och Helén Ohlsson.
De 51 remissinstanser som själva tagit initiativ till synpunkter fördelas i
remissammanställningen på de fyra kategorier som nämns ovan, dvs.
expertinstanser, producenter, konsumenter och övriga.
Strukturen i övrigt för sammanställningen bygger på en uppläggning
med tre svarsrubriker för varje förslag. Dessa rubriker är; remissin-
stansernas svar i sammanfattning, olika remissinstansers svar samt
remissinstansernas motiv och synpunkter. Under den första rubriken
redovisas det totala antalet instanser som tillstyrker ett förslag, som
avstyrker det och som förordar en fördjupad analys eller enbart lämnar
synpunkter utan att själva ta ställning till förslaget.
Under "olika remissinstansers svar” belyses antalet instanser inom
respektive huvudkategori som är positiva, negativa etc. Ordningen för
sammanställningen är alltid först instanser som tillstyrker, därefter de
som avstyrker och sist de som har svar i övrigt.
Vid genomgången av remissinstansernas motiv och synpunkter görs
ingen indelning i positiva, negativa osv. instanser. Istället bygger
sammanställningen på den uppdelning som finns inom var och en av de
fyra huvudkategorierna.
Vid redovisningen av ett mindre antal förslag används enbart två av de
tre rubrikerna; remissinstansernas svar i sammanfattning och
remissinstansernas motiv och synpunkter. I dessa fall inkluderar den
första rubriken även i huvudsak det innehåll som annars finns under
"olika remissinstansers svar". Skälet för denna struktur i vissa fall är att
antalet remissinstanser är få och/eller att de har samma sakbedömning i
stort.
Prop. 1993/94:219
Bilaga 3
37
En handikappombudsman (HO) skall inrättas med uppgift att överblicka
samtliga samhällssektorer och verka för att de handikappolitiska målen
förverkligas. HO:s uppgifter och roll skall läggas fast i lagen om
handikappombudsman. Ny lagstiftning inom andra prioriterade områden
skall komplettera den nämnda lagen. HO skall ha rådgivande och
upplysande uppgifter samt fungera som granskare och utvärderare av
lagstiftning inom handikappområdet och vid behov föreslå ändrad
lagstiftning. HO skall inte uppfattas som en tillsynsmyndighet i tradi-
tionell mening och inte överta sektorsmyndigheternas nuvarande upp-
gifter.
HO skall följa tillämpningen av lagstiftningen på handikappområdet.
För att göra detta verkningsfullt skall HO kunna driva processer inom
prioriterade områden. HO skall kunna företräda enskilda i mål och
ärenden som är betydelsefulla för rättstillämpningen eller om det annars
finns särskilda skäl för det. Förutsättningen för att HO skall kunna ha en
processförande roll är att det finns sanktionerade förbudsbestämmelser
inom de aktuella områdena. Handikapputredningen understryker att för
varje tillämplig lag fordras en precisering vari en diskriminerande
handling består och vilken rättsföljd som skall gälla. Enligt utredningen
innebär möjligheten att driva processer att HO kan sägas förfoga över
sanktioner dels i form av eventuella domstolsutslag, dels genom att HO
kan föreslå ny lagstiftning.
Inom områdena arbetsliv och näringsverksamhet föreslås bestämmelser
om förbud mot diskriminering och sanktioner. Inom plan- och byggom-
rådet och den allmänna trafikförsörjningen föreslås bestämmelser om
senaste tidpunkter för tillgänglighetsskapande utgärder kopplade till
möjligheter att förelägga vite. Frågan om utdömande av vite skall prövas
av länsrätten efter ansökan av HO.
HO bör till sitt förfogande ha ett kansli med omkring tio personer.
Kostnaden beräknas till 5 miljoner kronor.
Förslaget om en handikappombudsman behandlas av 97 remissinstanser.
Förslaget i sin helhet mottas i princip positivt av 68 instanser medan 15
är tveksamma eller avstyrker. En HO med en opinionsbildande roll men
utan processförande funktioner tillstyrks av 12 instanser. Av de senare
önskar en instans en samlad översyn av frågan. Ytterligare två instanser
förordar en djupare analys respektive ger lagtekniska synpunkter på
förslaget.
Prop. 1993/94:219
Bilaga 3
38
14 expertinstanser redovisar synpunkter. Av dessa är åtta i princip
positiva till förslaget; Riksdagens ombudsmän (JO), Länsrätten i
Malmöhus län, Socialstyrelsen, Statens handikappråd (SHR), Konsu-
mentverket, Länsstyrelsen i Skaraborgs län och Riksrevisionsverket
(RRV). Fyra är negativa eller tveksamma; Hovrätten för västra Sverige,
Länsstyrelsen i Kalmar län, Statskontoret och Statens råd för byggnads-
forskning (BFR). En djupare analys förordas av Jämställdhetsom-
budsmannen (JämO) medan Kammarrätten i Sundsvall ger lagtekniska
synpunkter utan att ta egen ställning till förslaget.
Landstingsförbundet (Lf) och fem landsting lämnar synpunkter på
förslaget. Tre landsting tillstyrker förslaget i sin helhet. Ett landsting
avstyrker det. Landstingsförbundet och ett landsting är positiva till en HO
som har opinionsbildande men inte processförande uppgifter
Svenska kommunförbundet, sju länsförbund och 22 kommuner yttrar sig
i frågan. Ett länsförbund avstyrker förslaget i sin helhet medan Svenska
kommunförbundet och sex länsförbund tillstyrker en HO under förut-
sättning att denne enbart ges opinionsbildande funktioner. Från 13
kommuner föreligger bifall till förslaget i sin helhet medan sex stycken
avstyrker detsamma. En HO begränsad till enbart opinionsbildande
uppgifter tillstyrks av tre kommuner. Två kommuner som är positiva till
utredningens förslag pekar på att rollen som HO måste tydliggöras. En
kommun som avstyrker förslaget förordar att handikapporganisationerna
istället skall ges ytterligare bidrag för bevakning av att funktionshindrades
behov tillgodoses.
I gruppen fackförbund/yrkesföreningar, arbetsgivarföreningar och
övriga producenter lämnas svar av 14 remissinstanser, varav tolv är
positiva till utredningens förslag och två avstyrker det. Tillstyrker
förslaget gör Försäkringskasseförbundet (FKF), Svenska kommunal-
arbetareförbundet (SKAF), Tjänstemännens centralorganisation (TCO),
DIK-förbundet, Sveriges psykologförbund, Svenska läkaresällskapet,
Åsbackaskolan, Arbetarnas bildningsförbund (ABF), Folkbildnings-
förbundet, Rörelsefolkhögskolornas intresseorganisation (RIO), Vård-
högskolan i Göteborg och Sveriges frikyrkoråd. Utredningens förslag
avstyrks av Svenska arbetsgivareföreningen (SAF) och Föreningen
Sveriges socialchefer (FSS).
Förslaget behandlas av 27 företrädare för konsumenter, varav 23
handikapporganisationer, en patientförening, två länshandikappråd och
ett pensionärsförbund. Samtliga är positiva till förslaget utom Synskada-
des riksförbund (SRF) som önskar en annan lösning med utgångspunkt i
ett eget förslag om lagreglering av ansvars- och finansieringsprincipen.
Ytterligare sex remissinstanser lämnar svar och tillstyrker utredningens
förslag. Dessa är Miljöpartiet de gröna (MP), Filadelfiaförsamlingen i
Lund, Pingstförsamlingen i Huskvarna, Sionförsamlingen i Linköping,
Pingstskolornas handikappverksamhet (PHV) och den enskilde personen
Claesson.
Prop. 1993/94:219
Bilaga 3
39
Kammarrätten i Sundsvall framhåller att en lagdefinition saknas av det i
utredningen centrala begreppet funktionshindrad. Kammarrätten anser att
6 § förslaget till lag om handikappombudsman är ofullständig genom att
där inte anges vilken länsrätt som är behörig i mål där HO:s beslut om
föreläggande av vite överklagas och i mål om utdömande av vite. Vidare
anser kammarrätten att HO:s ställning som "åklagare" eller ställföreträd-
ande målsägande enligt förslag till ny paragraf i rättegångsbalken 20 kap
14 a § inte är tillräckligt utredd. Hovrätten för västra Sverige anser sig
inte ha anledning att rikta anmärkning mot förslaget i sak men anför att
det är tveksamt om åtgärden skulle innebära någon förbättrad ställning för
personer med funktionshinder. Ärenden som rör diskriminering av
nämnda personer bör enligt hovrätten kunna handhas av något redan
existerande organ, förslagsvis diskrimineringsombudsmannen. Vidare
anförs att begreppet "personer med funktionshinder" måste preciseras i
lagtexten eftersom begreppet är grundläggande med tanke på bl.a.
straffansvar. Hovrätten avstyrker förslaget till en ny paragraf i rätte-
gångsbalken och i konsekvens med detta även hänvisningen till nämnda
lagrum i 7 § förslaget till lag om handikappombudsman.
Jämställdhetsombudsmannen (JämO) anför tveksamhet till om ut-
redningens förslag är rätt sätt att stärka funktionshindrades ställning.
JämO förordar att innan en ny ombudsmannainstitution införs bör en mer
noggrann diskussion om ombudsmannainstitutens framtid ske. Detta för
att inte riskera att ombudsmannainstitutet som sådant blir mindre
verkningsfullt och att olika perspektiv och skyddsintressen går om lott
och ger upphov till oklarheter eller intressekonfliker. Riksdagens
ombudsmän (JO) anser att inrättandet av en HO kan ha en psykologisk
betydelse som inte bör underskattas. JO har därför ingen annan in-
vändning mot förslaget än att den offentliga ombudsmannafunktionens
auktoritet knappast ökar genom att allt fler ombudsmannainstitutioner
tillskapas. JO anser beträffande HO:s uppgifter att det är självklart att
dessa bör omfatta rådgivning, opinionsbildning och allmän övervakning.
Vidare anser JO att de skyldigheter som skall åvila arbetsgivaren enligt
4 § lagförslaget om arbetslivets tillgänglighet och HO:s rätt att begära
uppgifter från olika organ kan godtas. I övrigt anser JO att vitesrätten är
haltande och bör ägnas uppmärksamhet under det fortsatta lagstiftnings-
arbetet. Detta med tanke på att uppgiftsskyldigheten enligt förslaget inte
är absolut. Dessutom ifrågasätter JO rent allmänt om en central myndig-
het kan och bör ha maktbefogenheter i form av vitesföreläggande för att
framtvinga bl.a. handikappanpassning av byggnader som fordrar
detaljkunskap och kännedom om lokala förhållanden. Länsrätten i
Malmöhus län har ingen invändning mot förslaget.
Socialstyrelsen ser positivt på förslaget men menar att HO:s roll måste
göras tydligare i förhållande till andra myndigheters uppgifter. Rege-
ringens proposition 1992/93:159 om stöd och service till vissa funktions-
hindrade (LSS) tilldelar länsstyrelserna samma uppdrag inom detta
område som HO avses få. Uppgiften som processförare och rollen som
Prop. 1993/94:219
Bilaga 3
40
förhandlande i förhållande till arbetsgivare bör särskilt förtydligas anser
Socialstyrelsen. Statens handikappråd (SHR) menar att en HO bör
kompletteras av ett sektorsövergripande centralt organ med uppgift att
göra övergripande kontinuerliga utvärderingar och uppföljningar av
handikappfrågornas läge. Konsumentverket och Länsstyrelsen i
Skaraborgs län tillstyrker förslaget men vill ha ett förtydligande av
ansvars- och rollfördelningen i förhållande till andra myndigheter.
Länsstyrelsen i Kalmar län avstyrker förslaget med hänvisning till att
ordinära tillsynsmyndigheters påverkansmöjligheter minskar om många
särintressen skall bevakas av olika ombudsmän. Länsstyrelsen i
Västerbottens län betonar kunskapsuppbyggnad som en av de viktigaste
uppgifterna samt länsstyrelsernas roll på den regionala nivån i fråga om
uppföljning och utvärdering av åtgärder.
Statskontoret är på principiell grund tveksamt till inrättande av fler
ombudsmän och menar att den oklarhet som råder om befogenheter och
ansvarsgränser för de redan befintliga ombudsmännen bör klargöras innan
en ny inrättas. Statskontorets bedömning är att en HO kan anstå med
tanke på att tillsynsfrågan inom LSS-området har fått en lösning och att
JO-ämbetet innebär ett rättsskydd. Riksrevisionsverket (RRV) anför att
verket tidigare har yttrat sig över inrättandet av en barnombudsman och
att verket inte fann några skäl mot en sådan. Inte heller ifråga om en HO
finner RRV skäl mot ett inrättande, men anser att verksamheten bör
byggas upp successivt. Statens råd för byggnadsforskning (BFR) redovisar
tveksamhet till att påskynda en tillsättning av en HO.
Landstingsförbundet (Lf) framhåller att den opinionsbildande delen av
HO:s uppgifter är mycket viktig men att inte tillräckligt övertygande skäl
föreligger för att HO skall tilldelas en processförande roll. Lf erinrar om
att ett inte obetydligt antal ombudsmannainstitutioner har tillkommit eller
föreslagits tillkomma medan deras inbördes befogenheter och samspelet
dem emellan inte har varit föremål för någon övergripande översyn. Lf
föreslår en sådan översyn innan nya ombudsmän inrättas och med
avseende på en eventuell processförande roll för HO.
Svenska kommunförbundet avstyrker den föreslagna processförande
funktionen eftersom denna tilldelar HO en dubbelroll som myndighet och
partsorgan för de funktionshindrade. Ombudsmannens möjlighet att som
statlig tillsynsmyndighet begära in uppgifter av arbetsgivare, myndigheter
m.fl. i kombination med rollen som funktionshindrades rådgivare,
förhandlare och ibland processförare innebär en sammanblandning av en
myndighets och en partsföreträdares uppgifter menar förbundet. Effekten
blir att funktionshindrade ges en ställning som saknar egentlig motsvarig-
het i Sverige. Förbundet framhåller också att HO:s uppgift att i enskilda
ärenden verka för olika uppgörelser med den funktionshindrades motpart
i praktiken innebär att en statlig myndighet mycket lätt blandar sig i en
kommunal myndighets interna handläggning, vilket är oförenligt med
svensk rätt. Vidare anser Svenska kommunförbundet att förslaget brister
i avgränsningar mot befintliga statliga myndigheter som JO och JK.
Kommunförbundet Uppsala län tillhör gruppen av remissinstanser som
avvisar en processförande roll för HO. Länsförbundet anser dock att HO
Prop. 1993/94:219
Bilaga 3
41
genom vitesföreläggande skall kunna tvinga en arbetsgivare eller en
myndighetsföreträdare till överläggningar.
Försäkringskasseförbundet (FKF) påtalar att ansvarsfördelningen mellan
Riksförsäkringsverket och HO måste bli tydlig i fråga om granskning av
lagstiftning. Svenska arbetsgivareföreningen (SAF) framhåller att
befintliga organ och institutioner kan tillvarata funktionshindrades
intressen i sina verksamheter. Svenska kommunalarbetareförbundet
(SKAF) framhåller att en analys behövs av utredningens förslag, inte
minst inom arbetslivsområdet där ett klargörande bör ske visavi parterna
på arbetsmarknaden. Tjänstemännens centralorganisation (TCO) anser att
HO bör vara fristående i förhållande till andra myndigheter och
handikapporganisationer samt att HO:s huvudfunktion bör vara att
granska tillämpningen av gällande lagstiftning. HO bör enligt TCO
kompletteras av ett centralt organ med ett samlat ansvar att bevaka och
fullfölja en offensiv handikappolitik. Föreningen Sveriges socialchefer
(FSS) anser att det redan i nuläget finns många parter och ideella
organisationer som besitter förmåga och möjligheter att tillvarata och
bevaka funktionshindrades behov och intressen. Vårdhögskolan i
Göteborg tillstyrker förslaget och anför att HO även bör få en pedagogisk
funktion såväl mot beslutsfattare som allmänhet. Vårdhögskolan anser att
möjligheter till straffpåföljd behövs för att sätta press på beslutsfattare så
att fattade beslut genomförs.
Handikappförbundens centralkommitté (HCK) och fem medlemsförbund
tillstyrker förslaget men framhåller att HO måste ha möjlighet till
sanktioner i form av direkt vitesföreläggande av arbetsgivare som
underlåter att uppfylla de skyldigheter som utredningen lämnar förslag
om enligt 2 § lagen om arbetslivets tillgänglighet för personer med
funktionshinder. HCK understryker att HO måste få tillräckliga resurser,
bl.a. med tanke på att många enskilda kan komma att vända sig till HO
som en följd av HO:s möjlighet att föra talan för enskilda personer i
ärenden av principiell natur. Neurologiskt handikappades riksförbund
(NHR) anser att HO:s arbete huvudsakligen bör vara av generell karaktär
men att det bör finnas möjlighet för HO att aktivt stödja även enskildas
rättsintresse i enskilda angelägenheter oavsett diskrimineringens här-
komst. NHR framhåller att en precisering behövs av lagförslaget
beträffande när uppgifter inte behöver lämnas ut. Vidare menar förbundet
att HO själv skall kunna förelägga vite utan att gå via länsrätten. Den
som berörs kan sedan överklaga till länsrätten. Beträffande utredningens
förslag om ändring i sekretesslagen anför NHR att frågan om när ett
ärende skall anses vara för känsligt för att lämnas ut måste klargöras.
Riksförbundet av intresseföreningar för schizofreni (RIKS-IFS) redovisar
problem för psykiskt handikappade med diskriminerande aktioner från
grannar mot planerade boenden, behandlingshem, arbetskooperativ etc.
RIKS-IFS föreslår att den möjlighet som plan- och bygglagen ger grannar
att stoppa olika verksamheter för funktionshindrade skall undanröjas samt
att åtal skall kunna väckas mot såväl enskilda och grupper som närings-
idkare. Synskadades riksförbund (SRF) ställer sig skeptisk till förslaget
om en HO. Det är bättre anser förbundet att den enskilde kan gå direkt
Prop. 1993/94:219
Bilaga 3
42
till domstol och få sin sak prövad om han/hon anser sig diskriminerad till
följd av funktionsnedsättning. Denna lösning förutsätter att ansvars- och
finansieringsprincipen (AFP) lagfästs. SRF lämnar förslag till en lag om
tillgänglighet och användbarhet. Sveriges allmänna patientförening
(SAPF) förordar en vårdombudsman som kan tillvarata både handi-
kappades, pensionärers och andra patienters rättigheter.
SCB bör ges i uppdrag att fortlöpande göra studier om välfärdsutveck-
lingen för personer med funktionshinder. Studierna skall säkra att frågor
om välfärden för funktionshindrade hålls levande och blir beaktade.
20 remissinstanser avger svar, varav tre myndigheter, två landsting, ett
länsförbund, fem kommuner, fyra övriga producentinstanser, fyra
handikapporganisationer och ett länshandikappråd. Samtliga är i princip
positiva till förslaget men Socialstyrelsen anser att uppdraget bör ges
gemensamt till styrelsen och SCB. Några instanser lämnar synpunkter på
studiernas inriktning.
Socialstyrelsen påpekar att styrelsen redan har ett regeringsuppdrag att
bredda folkhälsorapporteringen så att den även omfattar den sociala
utvecklingen. En social rapport om bl.a. funktionshindrade personers
levnadsförhållanden kommer att publiceras under våren 1994. Social-
styrelsen erinrar om att styrelsen i sitt yttrande över statistikutredningens
betänkande SOU 1992:48 anfört att beställaransvaret för statistiken inom
socialsektorn bör läggas på styrelsen. För statistikunderlag finns ett
pågående samarbete med SCB. Mot den bakgrunden föreslår Socialstyrel-
sen att ett uppdrag att fortlöpande följa välfärdsutvecklingen för
funktionshindrade personer bör ges gemensamt till SCB och Socialstyrel-
sen. Statens kulturråd anser att det fattas aktuella kulturvaneunder-
sökningar när det gäller funktionshindrades deltagande i kulturlivet och
att uppdraget bör inkludera även sådana undersökningar.
Sveriges psykologförbund betonar att kunskap bör insamlas och spridas
om s.k. udda och ovanliga handikappgrupper.
Hörselskadades riksförbund (HRF) anser att uppdraget bör innefatta en
vederhäftig statistik om antal personer med olika funktionshinder,
hörapparatsanvändare, tolkanvändare m.m. Sådan statistik saknas idag
enligt HRF.
Prop. 1993/94:219
Bilaga 3
43
Länshandikapprådet i Jönköpings län framhåller att förhållanden som
gäller fritid, rekreation och semester är speciellt viktiga att studera.
I samband med att en handikappombudsman (HO) inrättas bör Statens
handikappråd (SHR) läggas ner. SHR:s nuvarande uppgift att föreslå
fördelning av statsbidraget till handikapporganisationerna kan överföras
till Socialstyrelsen. Övriga uppgifter för HO ryms enligt Handikapputred-
ningen inom nuvarande kostnadsram för SHR.
36 remissinstanser avger svar. Förslaget tillstyrks av tio instanser. En
majoritet av instanserna, 23 stycken, avstyrker förslaget i den meningen
att de önskar att ett centralt organ skall finnas kvar och komplettera
handikappombudsmannen. Sex av dessa anger att Statens handikappråd
bör kvarstå. Resterande tre instanser lämnar andra synpunkter i anslut-
ning till förslaget, varav två berör statsbidragsfrågan.
Fyra myndigheter redovisar sin inställning. Socialstyrelsen instämmer i
förslaget. Statens handikappråd (SHR) och Länsstyrelsen i Kalmar län
avstyrker det. Statskontoret föreslår att myndighetsstrukturen skall ses
över.
Tre landsting, ett länsförbund, sex kommuner, två fackföreningar och
två övriga producentinstanser anför synpunkter. Nio instanser tillstyrker
förslaget. Fem avstyrker det och framhåller att det finns behov av ett
centralt organ. Fyra av de senare anser att SHR bör firmas kvar.
17 handikapporganisationer avger svar. 15 avstyrker förslaget medan
två enbart berör statsbidragsfrågan. Samtliga som avstyrker förslaget tar
fasta på behovet av ett centralt organ som komplement till HO, varav De
handikappades riksförbund (DHR) önskar att SHR skall kvarstå.
Även Pingstförsamlingen i Huskvarna avstyrker utredningens förslag
och framhåller att det övergripande ansvaret bör ligga kvar hos SHR tills
vidare.
Socialstyrelsen tillstyrker förslaget om nedläggning av Statens handi-
kappråd (SHR) och uppger sig beredd att ta över SHR:s del av stats-
bidragshanteringen. För det senare ändamålet önskar Socialstyrelsen
riktlinjer från regeringen och resurser. Statens handikappråd anser att en
samverkan mellan HO och ett sektorsövergripande centralt organ är ett
Prop. 1993/94:219
Bilaga 3
44
bättre alternativ än enbart en HO i fråga om såväl handikappolitisk
slagkraft som effektivt resursutnyttjande. Både den uttalade decentralise-
ringen och den tilltagande internationaliseringen ställer ökade krav på en
central kompetens menar SHR. T.ex. förutsätter FN:s standardregler att
det finns ett nationellt samordningsorgan som kan följa upp hur reglerna
tillämpas. Det centrala organets huvuduppgifter blir enligt SHR att göra
sektorsövergripande kontinuerliga utvärderingar och uppföljningar av
handikappfrågornas läge. Genom denna inriktning kan det centrala
organet och HO komplettera varandra och rollerna renodlas till att gälla
å ena sidan utvärdering, samhällsanalyser och handikappolitisk uppfölj-
ning och å andra sidan rättsövervakande ombudsmannauppgifter. Läns-
styrelsen i Kalmar anser att det bör finnas ett litet centralt organ för
bevakning av funktionshindrades likställighet. Statskontoret framhåller att
Handikapputredningen inte har haft till uppgift att se över myndig-
hetsstrukturen, men att det nu är befogat att göra en analys av ansvarsför-
hållanden och myndighetsstruktur. Detta understryks enligt Statskontoret
av förslaget om en handikappombudsman och därmed sammanhängande
avveckling av SHR.
Svenska kommunalarbetareförbundet (SKAF) framhåller att det är svårt
att se någon motsättning mellan en HO och SHR. Tvärtom är behoven
sådana att de säkerställer båda institutionerna. Behovet av ett handikapp-
råd som ett samlat centrum för både nationell och internationell kunskap
inom handikappområdet är och kommer att bli uttalat om utredningens
intentioner skall förverkligas menar SKAF. Även Tjänstemännens
centralorganisation (TCO) för fram krav om ett centralt organ med ett
samlat ansvar för att bevaka och fullfölja en offensiv handikappolitik.
Enligt TCO kommer ett sådant organ att bli en tillgång för HO. Sveriges
frikyrkoråd redovisar tveksamhet till förslaget om avveckling eftersom det
behövs ett centralt organ för att samla kunskap. Frikyrkorådet påtalar att
en avveckling kan få negativa konsekvenser på läns- och kommunnivån.
Handikappförbundens centralkommitté (HCK) och sju medlemsförbund
hänvisar till handikapporganisationernas särskilda yttrande till utredningen
där det understryks att ett centralt organ bör bildas för att bevaka och
samla kunskap om den internationella utvecklingen, decentraliseringen av
beslut till kommuner och landsting och vad som sker inom olika organ
i samhället ur handikappaspekt. De handikappades riksförbund (DHR)
menar att det behövs ett sektorsövergripande ansvar och att SHR därför
inte bör avskaffas. DHR förordar en central myndighet som förenar HO:s
uppgifter med merparten av de åtaganden som ligger på SHR. Hörsel-
skadades riksförbund (HRF) anser att det är viktigt att finna bra kriterier
för fördelning av statsbidrag till handikapporganisationerna. Även
Riksförbundet för dementas rättigheter berör statsbidragsfrågan och menar
att förslagsrätten till anslagstilldelningen bör läggas på HO istället för
Socialstyrelsen. Synskadades riksförbund (SRF) anser att resonemanget
om SHR har fel utgångspunkt. SRF framhåller att utredningen först borde
ha belyst behovet av centrala instanser inom handikappområdet och
därefter prövat lämplig instans. Enligt SRF behövs ett centralt organ för
en sektorsövergripande bedömning av handikappolitiska åtgärder, för
Prop. 1993/94:219
Bilaga 3
45
kunskap om handikappinsatsema i andra länder och för central kompetens
till följd av decentraliseringen i samhället. Beträffande anslaget till
handikapporganisationerna anser SRF att fördelningen bör läggas på
Socialdepartementet.
Prop. 1993/94:219
Bilaga 3
46
Prop. 1993/94:219
Bilaga 4
48/96. Standard »ule« on the Eoualization of Opportunities for Pertons with Oi»abili ties
Date: 20 Decenber 1993 Meeting: 85
Adopted without a vote Report: A/48/627
The General Assembly.
Recalli no Econoaic and Social Council resolution 1990/26 of 24 May 1990, in which the
Council authorized the Cowaission for Social Development to consider, at its thirty-second
session, the establishment of an ad hoc open-ended working group of government experts,
funded by voluntary contributions, to elaborate standard rules on the equalization of
opportunities for disabled children, youth and adults, in close collaboration with the
special ized agencies, other intergovernmental bodies and non-governmental organizations,
especially organizations of disabled persons, and requested the Commission, should it
establish such a working group, to finalize the text of those rules for consideration by the
Council at its first regular session of 1993 and for submission to the General Assembly at
its forty-eighth session,
Also recalling that in its resolution 32/2 of 20 February 1991 the Commission for Social
Development decided to establish an ad hoc open-ended working group of government experts in
accordance with Economic and Social Council resolution 1990/26, 58/
Noting with appreciation of the participation of many States, special ized agencies,
intergovernmental bodies and non-governmental organizations, especially organizations of
disabled persons, in the deliberations of the working group,
Also noting with appreciation the generous financial contributions of Member States to
the working group,
Welcoming the fact that the working group was able to fulfil its mandate within three
sessions of five working days each,
Acknowledging with appreciation the report of the ad hoc open-ended working group to
elaborate standard rules on the equalization of opportunities for disabled persons, 59/
Taking note of the discussion in the Commission for Social Development at its
thirty-third session on the draft standard rules, 60/
1. Adopts the Standard Rules on the Equalization of Opportunities for Persons with
Disabilities set forth in the annex to the present resolution;
2. Requests Member States to apply the Standard Rules in developing national
disability programmes;
3. Urges Member States to meet the requests of the Special Rapporteur for information
on the implementation of the Standard Rules;
4. Requests the Secretary-General to promote the implementation of the Standard Rules
and to report thereon to the General Assembly at its fiftieth session;
5. Urges Member States to support, financially and otherwise, the implementation of
the Standard Rules.
ANNEX
Standard Rules on the Equalization of Opportunities for
Persons with Disabilities
INTRODUCTIQN
Background and current needs
Previous internet ional action
Towards standard rules
Purpose and content of the Standard Rules on the Equalization of
Opportunities for Persons with Disabilities
Fundamental concepts in disability policy
|
58/ |
See Official Records |
of |
the |
Economi c |
and |
Social |
Counci l. |
1991. |
Supplement |
No. 6 (E/1991/26) |
|
59/ 60/ |
chap. I, »ect. 0. E/CH.5/1993/5. See Official Records |
of |
the |
Ecomomi c |
and |
Social |
Council. |
1993. |
Supplement |
No. 4 CE/1993/24} |
|
chap. Ill, sect. E. |
47
PREAMBLE
I. PRECONDI T IONS FOR EQUAL PART I C IPATION
Prop. 1993/94:219
Bilaga 4
|
Rule |
1. |
Awareness-ra i si ng |
|
Rule |
2. |
Medical care |
|
Rule |
3. |
Rehabili tat i on |
|
Rule |
4. |
Support services |
II. TARGET AREAS FOR EQUAL PART I CIPATION
|
Rule |
5. |
Access i bili ty |
|
Rule |
6. |
Educat i on |
|
Rule |
7. |
Employment |
|
Rule |
8. |
Income maintenance and social security |
|
Rule |
9. |
Family life and personal integrity |
|
Rule |
10. |
Culture |
|
Rule |
11. |
Recreation and sports |
|
Rule |
12. |
Religion |
III. IMPLEMENTATION MEASURES
Rule 13. Information and research
Rule 14. Policy-making and planning
Rule 15. Legislation
Rule 16. Economic policies
Rule 17. Coordination of work
Rule 18. Organizations of persons with disabilities
Rule 19. Personnel training
Rule 20. National monitoring and evaluation of disability programmes
in the implementation of the Standard Rules
Rule 21. Technical and economic cooperation
Rule 22. International cooperation
IV. MONITORING MECHANISM
INTRODUCTION
Background and current needs
1. There are persons with disabilities in all parts of the world and at all levels in every
society. The number of persons with disabilities in the world is large and is growing.
2. Both the causes and the consequences of disability vary throughout the world. Those
variations are the result of different socio-economic circumstances and of the different
provisions that States make for the well-being of their citizens.
3. Present disability policy is the result of developments over the past 200 years. In many
ways it reflects the general living conditions and social and economic policies of different
times. In the disability field, however, there are also many specific circumstances that have
influenced the living conditions of persons with disabilities. Ignorance, neglect, superstition
and fear are social factors that throughout the history of disability have isolated persons with
disabilities and delayed their development.
4. Over the years disability policy developed from elementary care at institutions to education
for children with disabilities and rehabilitation for persons who became disabled during adult
life. Through education and rehabili tat ion, persons with disabilities became more active and a
driving force in the further development of disability policy. Organizations of persons with
disabilities, their families and advocates were formed, which advocated better conditions for
persons with disabilities. After the Second World War the concepts of integration and
normalization were introduced, which reflected a growing awareness of the capabilities of persons
wi th disabili ties.
5. Towards the end of the 1960s organizations of persons with disabilities in some countries
started to formulate a new concept of disability. That new concept indi cated the close connection
between the limitation experienced by individuals with disabilities, the design and structure of
48
Prop. 1993/94:219
Bilaga 4
their environments and the attitude of the generat population. At
disability in developing countries were more and more highlighted.
percentage of the population with disabilities was estimated to be
part, persons with disabilities were extremely poor.
the same time the problems of
In some of those countries the
very high and, for the most
Previous international action
6. The rights of persons with disabilities have been the subject of much attention in the United
Nations and other international organizations over a long period of time. The most important
outcome of the International Year of Disabled Persons, 19$1, was the World Programme of Action
concerning Disabled Persons, 61/ adopted by the General Assembly in its resolution 37/52. The
International Year of Disabled Persons and the World Programme of Action provided a strong impetus
for progress in the field. They both emphasized the right of persons with disabilities to the same
opportunities as other citizens and to an equal share in the improvements in living conditions
resulting from economic and social development. There also, for the first time, handicap was
defined as a function of the relationship between persons with disabilities and their environment.
7. The Global Meeting of Experts to Review the Implementation of the World Programme of Action
concerning Disabled Persons at the Mid-Point of the United Nations Decade of Disabled Persons was
held at Stockholm in 1987. It was suggested at that Meeting that a guiding philosophy should be
developed to indicate the priorities for action in the years ahead. The basis of that philosophy
should be the recognition of the rights of persons with disabilities.
8. Consequently, the Meeting recommended that the General Assembly convene a special conference
to draft an International convention on the elimination of all forms of discrimination against
persons with disabilities, to be ratified by States by the end of the Decade.
9. A draft outline of the convention was prepared by Italy and presented to the General Assembly
at its forty-second session. Further presentations concerning a draft convention were made by
Sweden at the forty-fourth session of the Assembly. However, on both occasions, no consensus could
be reached on the suitability of such a convention. In the opinion of many representatives,
existing human rights documents seemed to guarantee persons with disabilities the same rights as
other persons.
Towards standard rules
10. Guided by the deliberations in the General Assembly, the Economic and Social Council, at its
first regular session of 1990, finally agreed to concentrate on the elaboration of an international
instrument of a different kind. By its resolution 1990/26, the Council authorized the Commission
for Social Development to consider, at its thirty-second session, the establ ishment of an ad hoc
open-ended working group of government experts, funded by voluntary contributions, to elaborate
standard rules on the equalization of opportunities for disabled children, youth and adults, in
close collaboration with the specialized agencies, other intergovernmental bodies and
non-governmental organizations, especially organizations of disabled persons. The Council also
requested the Commission to finalize the text of those rules for consideration in 1993 and for
submission to the General Assembly at its forty-eighth session.
11. The subsequent discussions in the Third Committee of the General Assembly at the forty-fifth
session showed that there was wide support for the new initiative to elaborate standard rules on
the equalization of opportunities for persons with disabilities.
12. At the thirty-second session of the Commission for Social Development, the initiative for
standard rules received the support of a large number of representatives and discussions led to the
adoption of resolution 32/2, in which it was decided to establish an ad hoc open-ended working
group in accordance with Economic and Social Council resolution 1990/26.
61/ A/37/351/Add.1 and Corr.1, annex, sect. VIII, recommendation 1 (IV).
4 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 219
49
Prop. 1993/94:219
Bilaga 4
Purpose and content of the Standard Rules on the Equalization
of Opportunities for Persons with Disabilities
13. The Standard Rules on the Equalization of Opportunities for Persons with Disabilities have
been developed on the basis of the experience ga i ned during the United Nations Decade of Disabled
Persons (1983-1992). 62/ The International Bill of Human Rights, comprising the Universal
Declaration of Human Rights, 63/ the International Covenant on Economic, Social and Cultural Rights
64/ and the International Covenant on Civil and Political Rights, 65/ the Convention on the Rights
of the Child 66/ and the Convention on the Elimination of All Forms of Discri mi nat ion against
Women, 67/ as well as the World Programme of Action concerning Disabled Persons, constitute the
political and moral foundation for these Rules.
14. Although these Rules are not compulsory, they can become international customary rules when
they are applied by a great number of States with the intention of respecting a rule in
International law. They imply a strong moral and political commitment on behalf of States to take
action for the equalization of opportunities. Important principles for responsi bili ty, action and
cooperation are indicated. Areas of decisive importance for the quality of life and for the
achievement of full participation and equality are pointed out. These Rules offer an instrument
for policy-making and action to persons with disabilities and their organizations. They provide a
basis for technical and economic cooperation among States, the United Nations and other
international organizations.
15. The purpose of these Rules is to ensure that girls, boys, women and men with disabilities, as
citizens of their societies, may exercise the same rights and obligations as others. In all
societies of the world there are still obstacles preventing persons with disabilities from
exercising their rights and freedoms and making it difficult for them to participate fully in the
activities of their societies. It is the responsi bili ty of States to take appropriate action to
remove such obstacles. Persons with disabilities and their organizations should play an active
role as partners in this process. The equalization of opportunities for persons with disabilities
is an essential contribution in the general and worldwide effort to mobilize human resources.
Special attention may need to be directed towards groups such as women, children, the elderly, the
poor, migrant workers, persons with dual or multiple disabilities, indigenous persons and ethnic
minor i ties. In addition, there are a large number of refugees with disabilities who have special
needs requiring attention.
Fundamental concepts in disability policy
16. The concepts set out below appear throughout these Rules. They are essentially built on the
concepts in the World Programme of Action concerning Disabled Persons. In some cases they reflect
the development that has taken place during the United Nations Decade of Disabled Persons.
Disability and handicap
17. The term "disability” summarizes a great number of different functional limitations occurring
in any population in all countries of the world. People may be disabled by physical, intellectual
or sensory impairment, medi cal conditions or mental illness. Such impairments, conditions or
illnesses may be permanent or transitory in nature.
18. Handicap is the loss or limitation of opportunities to take part in the life of the community
on an equal level with others. The term "handicap” describes the encounter between the person with
a disability and the environment. The purpose of this term is to emphasize the focus on the
shortcomings in the environment and in many organized activities in society, for example,
information, communication and education, which prevent persons with disabilities from
participating on equal terms.
19. This use of the two terms "disability" and "handicap" should be seen in the light of modern
disability history. During the 1970s there was a strong reaction among representatives of
organizations of persons with disabilities and professionals in the field of disability against the
|
62/ |
Proclaimed |
by the General Assembly in its resolution 37/53 |
|
63/ |
Resolution |
217 A (III). |
|
64/ |
Resolution |
2200 A (XXI), annex. |
|
65/ |
Ibid. | |
|
66/ |
Resolution |
44/25, annex. |
|
67/ |
Resolution |
34/180, annex. |
50
Prop. 1993/94:219
Bilaga 4
terminology of the time. The terms disability and handicap were often used in an unclear and
confusing way, which gave poor guidance for pol icy-making and for political action. The
terminology reflected a medical and diagnostic approach, that ignored the imperfections and
deficiencies of the surrounding society.
20. In 1980, the World Health Organization adopted an international c l assification of impairment,
disability and handicap, which suggested a more precise and at the same time relativistic
approach. That classification makes a clear distinction between impairment, disability and
handicap. It has been extensively used in areas such as rehabili tation, education, statistics,
policy, legislation, demography, sociology, economics and anthropology. Some users have expressed
concern that the classification, in its definition of the term handicap, may still be considered
too medical and too centred on the individual, and may not adequately clarify the interaction
between societal conditions or expectations and the abilities of the individual. Those concerns,
and others expressed by users during the 12 years since the publication of the classification, will
be addressed in forthcoming revisions.
21. As a result of experience gained in the implementation of the World Programme of Action and of
the general discussion that took place during the United Nations Decade of Disabled Persons, there
was a deepening of knowledge and extension of understanding concerning disability issues and the
terminology used. Current terminology recognizes the necessity of addressing both the individual
needs (such as rehabilitation and technical aids) and the shortcomings of the society (various
obstacles for participation).
Prevention
22. Prevention means action aimed at preventing the occurrence of physical, intellectual,
psychiatric or sensory impairments (primary prevention) or at preventing impairments from causing a
permanent functional limitation or disability (secondary prevention). Prevention may include many
different types of action, such as primary health care, prenatal and postnatal child care,
education in nutrition, immunization campaigns against communicable diseases, measures to control
endemic diseases, safety regulations, programmes for the prevention of accidents in different
environments, including adaptation of workplaces to prevent occupational disabilities and diseases,
and prevention of disability resulting from pollution of the environment or armed conflict.
Rehabili tat i on
23. Rehabilitation is a process aimed at enabling persons with disabilities to reach and maintain
their optimal physical, sensory, intellectual, psychiatric and/or social functional levels, thus
providing them with the tools to change their lives towards a higher level of independence.
Rehabilitation may include measures to provide and/or restore functions, or compensate for the loss
or absence of a function or for a functional limitation. The rehabilitation process does not
involve initial medical care. It includes a wide range of measures and activities from more basic
and general rehabili tation to goal-oriented activities, for instance vocational rehabilitation.
Equalization of opportunities
24. Equalization of opportunities means the process through which the various systems of society
and the environment, such as services, activities, information and documentation, are made
available to all, particularly to persons with disabilities.
25. The principle of equal rights implies that the needs of each and every individual are of equal
importance, that those needs must be made the basis for the planning of societies and that all
resources must be employed in such a way as to ensure that every individual has equal opportuni ty
for participation.
26. Persons with disabilities are members of society and have the right to remain within their
local communities. They should receive the support they need within the ordinary structures of
education, health, employment and social services.
27. As persons with disabilities achieve equal rights, they should also have equal obligations.
As those rights are being achieved, societies should raise their expectations of persons with
disabilities. As part of the process of equal opportunities, provision should be made to assist
persons with disabilities to assume their full responsi bili ty as members of society.
PREAMBLE
Mindful of the pledge made by States, under the Charter of the United Nations, to take
joint and separate action in cooperation with the Organization to promote higher standards of
living, full employment, and conditions of economic and social progress and development.
51
Prop. 1993/94:219
Bilaga 4
Reaffirming the commitment to human rights and fundamental freedoms, social justice and
the dignity and worth of the human person proclaimed in the Charter,
Recalling in part icular the International standards on human rights, which have been laid
down in the Universal Declaration of Human Rights, the International Covenant on Economic,
Social and Cultural Rights and the International Covenant on Civil and Political Rights,
Not i ng that those instruments proclaim that the rights recognized therein should be
ensured equally to all individuals without discrimination,
Recalling the provisions of the Convention on the Rights of the Child, 68/ which prohibit
discrimination on the basis of disability and require special measures to ensure the rights of
children with disabilities, and the International Convention on the Protection of the Rights
of All Migrant Workers and Members of Their Families, 69/ which provides for some protective
measures against disability,
Recalling also the provisions in the Convention on the Elimination of All Forms of
Discrimination against Women 70/ to ensure the rights of girls and women with disabilities,
Having regard to the Declaration on the Rights of Disabled Persons, 71/ the Declaration
on the Rights of Mentally Retarded Persons, 72/ the Declaration on Social Progress and
Development, 73/ the Principles for the Protection of Persons with Mental Illness and for the
Improvement of Mental Health Care, 74/ and other relevant instruments adopted by the General
Assembly,
Also having regard to the relevant conventions and recommendations adopted by the
International Labour Organisation, with particular reference to participation in employment
without discrimination for persons with disabilities,
Mindful of the relevant recommendations and work of the United Nations Educational,
Scientific and Cultural Organization, in particular the World Declaration on Education for
All, 75/ the World Health Organization, the United Nations Children's Fund and other concerned
organizations,
Having regard to the commitment made by States concerning the protection of the
envi ronment.
Mindful of the devastation caused by armed conflict and deploring the use of scarce
resources in the production of weapons,
Recognizing that the World Programme of Action concerning Disabled Persons and the
definition therein of “equalization of opportunities* represent earnest ambitions on the part
of the International community to render those various international instruments and
recommendations of practical and concrete significance,
Acknowledging that the objective of the United Nations Decade of Disabled Persons
(1983-1992) to implement the World Programme of Action is still valid, and requires urgent and
continued action,
Recalling that the World Programme of Action is based on concepts that are equally valid
in developing and industrialized countries,
Convinced that intensified efforts are needed to achieve the full and equal enjoyment of
human rights and participation in society by persons with disabilities.
68/ Resolution 44/25, annex.
69/ Resolution 45/158, annex.
70/ Resolution 34/180, annex.
71/ Resolution 3447 (XXX).
12J Resolution 2856 (XXVI).
73/ Resolution 2542 (XXIV).
74/ Resolution 46/119, annex.
75/ Final Report of the World Conference on Education for All: Meeting Basic Learning Needs.
Jomtien. Thailand. 5-9 March 1990. Inter-Agency Commission (UNDP, UNESCO, UNICEF, World Bank)
for the World Conference on Education for All, New York, 1990, appendix I.
52
Prop. 1993/94:219
Bilaga 4
Re-emphasi zing that persons with disabilities, and their parents, guardians, advocat.es
and organizations, must be active partners with States in the planning and implementation of
all measures affecting their civil, political, economic, social and cultural rights.
In pursuance of Economic and Social Council resolution 1990/26 of 24 May 1990, and basing
themselves on the detailed enumeration in the World Programme of Action of specific measures
required for the attainment by persons with disabilities of equality with others,
States have adopted the Standard Rules on the Equalization of Opportunities for Disabled
Persons outlined below, in order:
(a) To stress that all action in the field of disability presupposes adequate knowledge
and experience of the conditions and special needs of persons with disabilities;
(b) To emphasize that the process through which every aspect of societal organization is
made accessible to all is a basic objective of socio-economic development;
(c) To outline crucial aspects of social policies in the field of disability, including,
as appropriate, the active encouragement of technical and economic cooperation;
(d) To provide models for the political decision-making process required for the
attainment of equal opportunities, bearing in mind the widely differing technical and economic
levels, the fact that the process must reflect keen understanding of the cultural context
within which it takes place and the crucial role of persons with disabilities in it;
(e) To propose national mechanisms for close collaboration among States, the organs of
the United Nations system, other intergovernmental bodies and organizations of persons with
disabili ties;
(f.) To propose an effective machinery for monitoring the process by which States seek to
attain the equalization of opportunities for persons with disabilities.
I. PRECONDIT 1ONS FOR EQUAL PARTICIPATION
Rule 1. Awareness-raising
States should take action to raise awareness in society about persons with disabilities, their
rights, their needs, their potential and their contribution.
1. States should ensure that responsible authorities distribute up-to-date information on
available programmes and services to persons with disabilities, their families, professionals in
this field and the general public. Information to persons with disabilities should be presented in
accessible form.
2. States should initiate and support information campaigns concerning persons with disabilities
and disability policies, conveying the message that persons with disabilities are citizens with the
same rights and obligations as others, thus justifying measures to remove all obstacles to full
participation.
3. States should encourage the portrayal of persons with disabilities by the mass media in a
positive way; organizations of persons with disabilities should be consulted on this matter.
4. States should ensure that public education programmes reflect in all their aspects the
principle of full participation and equality.
5. States should invite persons with disabilities and their families and organizations to
participate in public education programmes concerning disability matters.
6. States should encourage enterprises in the private sector to include disability issues in all
aspects of their activity.
7. States should initiate and promote programmes aimed at raising the level of awareness of
persons with disabilities concerning their rights and potential. Increased self-reliance and
empowerment will assist persons with disabilities to take advantage of the opportunities available
to them.
8. Awareness-raising should be an important part of the education of children with disabilities
and in rehabilitation programmes. Persons with disabilities could also assist one another in
awareness-raising through the activities of their own organizations.
5 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 219
53
Prop. 1993/94:219
Bilaga 4
9. Awareness-ra ising should be part of the education of all children and should be a component of
teacher-training courses and training of all professionals.
Rule 2. Medical care
States should ensure the provision of effective medical care to persons with disabilities.
1. States should work towards the provision of programmes run by multidisciplinary teams of
professionals for early detection, assessment and treatment of impairment. This could prevent,
reduce or eliminate disabling effects. Such programmes should ensure the full participation of
persons with disabilities and their families at the individual level, and of organizations of
persons with disabilities at the planning and evaluation level.
2. Local community workers should be trained to participate in areas such as early detection of
impairments, the provision of primary assistance and referral to appropriate services.
3. States should ensure that persons with disabilities, particularly infants and children, are
provided with the same level of medical care within the same system as other members of society.
4. States should ensure that all medical and paramedical personnel are adequately trained and
equipped to give medical care to persons with disabilities and that they have access to relevant
treatment methods and technology.
5. States should ensure that medical, paramedical and related personnel are adequately trained so
that they do not give inappropriate advice to parents, thus restricting options for their
children. This training should be an ongoing process and should be based on the latest information
available.
6. States should ensure that persons with disabilities are provided with any regular treatment
and medicines they may need to preserve or improve their level of functioning.
Rule 3. Rehabili tation*
States should ensure the provision of rehabili tation services to persons with disabilities in order
for them to reach and sustain their optimum level of independence and functioning.
1. States should develop national rehabili tat ion programmes for all groups of persons with
disabilities. Such programmes should be based on the actual individual needs of persons with
disabilities and on the principles of full participation and equality.
2. Such programmes should include a wide range of activities, such as basic skil Is training to
improve or compensate for an affected function, counselling of persons with disabilities and their
families, developing self-reliance, and occasional services such as assessment and guidance.
3. All persons with disabilities, including persons with severe and/or multiple disabilities, who
require rehabili tat ion should have access to it.
4. Persons with disabilities and their families should be able to participate in the design and
organization of rehabilitation services concerning themselves.
5. All rehabilitation services should be available in the local community where the person with
disabilities lives. However, in some instances, in order to attain a certain training objective,
special time-limited rehabili tation courses may be organized, where appropriate, in residential
form.
6. Persons with disabilities and their families should be encouraged to involve themselves in
rehabilitation, for instance as trained teachers, instructors or counsellors.
7. States should draw upon the expert i se of organizations of persons with disabilities when
formulating or evaluating rehabilitation programmes.
Rehabilitation is a fundamental concept in disability policy and is defined above in paragraph
23 of the introduction.
54
Prop. 1993/94:219
Bilaga 4
Rule 4. Support services
States should ensure the development and supply of support services, including assistive devices
for persons with disabilities, to assist them to increase their level of independence in their
daily living and to exercise their rights.
1. States should ensure the provision of assistive devices and equipment, personal assistance and
interpreter services, according to the needs of persons with disabilities, as important measures to
achieve the equalization of opportunities.
2. States should support the development, production, distribution and servicing of assistive
devices and equipment and the dissemination of knowledge about them.
3. To achieve this, generally available technical know-how should be utilized. In States where
high-technology industry is available, it should be fully utilized to improve the standard and
effectiveness of assistive devices and equipment. It is important to stimulate the development and
production of simple and inexpensive devices, when possible using local material and local
production facilities. Persons with disabilities themselves could be involved in the production of
those devices.
4. States should recognize that all persons with disabilities who need assistive devices should
have access to them as appropriate, including financial accessibility. This may mean that
assistive devices and equipment should be provided free of charge or at such a low price that
persons with disabilities or their families can afford to buy them.
5. In rehabilitation programmes for the provision of assistive devices and equipment, States
should consider the special requirements of girls and boys with disabilities concerning the design,
durability and age-appropriateness of assistive devices and equipment.
6. States should support the development and provision of personal assistance programmes and
interpretation services, especially for persons with severe and/or multiple disabilities. Such
programmes would increase the level of participation of persons with disabilities in everyday life,
at home, at work, in school and during leisure-time activities.
7. Personal assistance programmes should be designed in such a way that the persons with
disabilities using the programmes have a decisive influence on the way in which the programmes are
del i vered.
II. TARGET AREAS FOR EQUAL PARTICIPATION
Rule 5. Accessibili ty
States should recognize the overall importance of access i bili ty in the process of the equalization
of opportunities in all spheres of society. For persons with disabilities of any kind, States
should (a) introduce programmes of action to make the physical environment accessible; and (b)
undertake measures to provide access to information and communication.
(a) Access to the physical environment
1. States should initiate measures to remove the obstacles to participation in the physical
environment. Such measures should be to develop standards and guidelines and to consider enacting
legislation to ensure accessibili ty to various areas in society, for instance concerning housing,
buildings, public transport services and other means of transportation, streets and other outdoor
envi ronments.
2. States should ensure that architects, construction engineers and others who are professional ly
involved in the design and construction of the physical environment have access to adequate
information on disability policy and measures to achieve accessibility.
3. Accessibili ty requirements should be included in the design and construction of the physical
environment from the beginning of the designing process.
4. Organizations of persons with disabilities should be consulted when developing standards and
norms for accessibili ty. They should also be involved locally from the initial planning stage when
public construction projects are being designed, thus ensuring maximum accessibili ty.
(b) Access to information and communication
5. Persons with disabilities and, where appropriate, their families and advocates should have
access to full information on diagnosis, rights and available services and programmes, at all
stages. Such information should be presented in forms accessible to people with disabilities.
6. States should develop strategies to make information services and documentation accessible for
different groups of people with disabilities. Braille, tape services, large print and other
appropriate technologies should be used to provide access to written information and documentation
for persons with visual impairments. Similarly, appropriate technologies should be used to provide
access to spöken information for persons with auditory impairments or comprehension difficult ies.
55
Prop. 1993/94:219
Bilaga 4
7. Consideration should be given to the use of sign language in the education of deaf children,
in their families and communit ies. Sign language interpretation services should also be provided
to facilitate the communication between deaf persons and others.
8. Consideration should also be given to the needs of people with other communication
di sabili t i es.
9. States should encourage the media, especially television, radio and newspapers, to make their
services accessible.
10. States should ensure that new computerized information and service systems offered to the
general public are either made initially accessible or are adapted to be made accessible to persons
with disabilities.
11. Organizations of persons with disabilities should be consulted when developing measures to
make information services accessible.
Rule 6. Education
States should recognize the principle of equal primary, secondary and tertiary educational
opportunities for children, youth and adults with disabilities, in integrated settings. They
should ensure that the education of persons with disabilities is an integral part of the
educational system.
1. General educational authorities are responsible for the education of persons with disabilities
in integrated settings. Education for persons with disabilities should form an integral part of
national educational planning, curriculum development and school organization.
2. Education in mainstream schools presupposes the provision of interpreter and other appropriate
support services. Adequate accessibili ty and support services, designed to meet the needs of
persons with different disabilities, should be provided.
3. Parent groups and organizations of persons with disabilities should be involved in the
education process at all levels.
4. In States where education is compulsory it should be provided to girls and boys with all kinds
and all levels of disabilities, including the most severe.
5. Special attention should be given in the following areas:
(a) Very young children with disabilities;
(b) Pre-school children with disabilities;
(c) Adults with disabilities, particularly women.
6. To accommodate educational provisions for persons with disabilities in the mainstream, States
should:
(a) Have a clearly stated policy, understood and accepted at the school level and by the
wider community;
(b) Allow for curriculum flexibility, addition and adaptation;
(£) Provide for quality materials, ongoing teacher training and support teachers.
7. Integrated education and community-based programmes should be seen as complementary approaches
in providing cost-effecti ve education and training for persons with disabilities. National
community-based programmes should encourage communities to use and develop their resources to
provide local education to persons with disabilities.
8. In situations where the general school system does not yet adequately meet the needs of all
persons with disabilities, special education may be considered. It should be aimed at preparing
students for education in the general school system. The quality of such education should reflect
the same standards and ambitions as general education and should be closely linked to it. At a
minimum, students with disabilities should be afforded the same portion of educational resources as
students without disabilities. States should aim for the gradual integration of special education
services with mainstream education. It is acknowledged that in some instances special education
may currently be considered to be the most appropriate form of education for some students with
disabilities.
9. Owing to the particular communication needs of deaf and deaf/blind persons, their education
may be more suitably provided in schools for such persons or special classes and units in
mainstream schools. At the initial stage, in particular, special attention needs to be focused on
culturally sensitive instruction that will result in effective communication skills and maximum
independence for people who are deaf or deaf/blind.
56
Prop. 1993/94:219
Bilaga 4
Rule 7. Employment
States should recognize the principle that persons with disabilities must be empowered to exercise
their human rights, particularly in the field of employment. In both rural and urban areas they
must have equal opportunities for productive and gainful employment in the labour market.
1. Laws and regulations in the employment field must not discriminate against persons with
disabilities and must not ra i se obstacles to their employment.
2. States should actively support the integration of persons with disabilities into open
employment. This active support could occur through a variety of measures, such as vocational
training, incentive-oriented quota schemes, reserved or designated employment, loans or grants for
small business, exclusive contracts or priority production rights, tax concessions, contract
compliance or other technical or financial assistance to enterprises employing workers with
disabilities. States should also encourage employers to make reasonable adjustments to accommodate
persons with disabilities.
3. States' action programmes should include:
(a) Measures to design and adapt workplaces and work premises in such a way that they become
accessible for persons with different disabilities;
(b) Support for the use of new technologies and the development and production of assistive
devices, tools and equipment and measures to facilitate access to such devices and equipment for
persons with disabilities, to enable them to gain and maintain employment;
(c) Provision of appropriate training and placement and ongoing support such as personal
assistance and interpreter services.
4. States should initiate and support public awareness-raising campaigns designed to overcome
negative attitudes and prejudices concerning workers with disabilities.
5. In their capacity as employers, States should create favourable conditions for the employment
of persons with disabilities in the public sector.
6. States, workers' organizations and employers should cooperate to ensure equitable recruitment
and promotion policies, employment conditions, rates of pay, measures to improve the work
environment in order to prevent injuries and impairments and measures for the rehabili tat ion of
employees who have sustained employment-related injuries.
7. The aim should always be for persons with disabilities to obtain employment in the open labour
market. For persons with disabilities whose needs cannot be met in open employment, small units of
sheltered or supported employment may be an alternative. It is important that the quality of such
programmes be assessed in terms of their relevance and sufficiency in providing opportunities for
persons with disabilities to gain employment in the labour market.
8. Measures should be taken to include persons with disabilities in training and employment
programmes in the private and informal sectors.
9. States, workers' organizations and employers should cooperate with organizations of persons
with disabilities concerning all measures to create training and employment opportunities,
including flexible hours, part-time work, job-sharing, self-employment and attendant care for
persons with disabilities.
Rule 8. Income maintenance and social security
States are responsible for the provision of social security and income maintenance for persons with
di sabilities.
1. States should ensure the provision of adequate income support to persons with disabilities
who, owing to disability or disabili ty-related factors, have temporarily lost or received a
reduction in their income or have been denied employment opportunities. States should ensure that
the provision of support takes into account the costs frequently incurred by persons with
disabilities and their families as a result of the disability.
2. In countries where social security, social insurance or other social welfare schemes exist or
are being developed for the general population, States should ensure that such systems do not
exclude or discriminate against persons with disabilities.
3. States should also ensure the provision of income support and social security protection to
individuals who undertake the care of a person with a disability.
4. Social security systems should include incentives to restore the income-earning capacity of
persons with disabilities. Such systems should provide or contribute to the organization,
development and financing of vocational training. They should also assist with placement services.
5. Social security programmes should also provide incentives for persons with disabilities to
seek employment in order to establish or re-establish their income-earning capacity.
57
Prop. 1993/94:219
Bilaga 4
6. Income support should be maintained as long as the disabling conditions remain in a manner
that does not discourage persons with disabilities from seeking employment. It should only be
reduced or terminated when persons with disabilities achieve adequate and secure income.
7. States, in countries where social security is to a large extent provided by the private
sector, should encourage local communities, welfare organizations and families to develop self-help
measures and incentives for employment or employment-related activities for persons with
disabilities.
Rule 9. Family life and personal integrity
States should promote the full participation of persons with disabilities in family life. They
should promote their right to personal integrity, and ensure that laws do not discriminate against
persons with disabilities with respect to sexual relationships, marriage and parenthood.
1. Persons with disabilities should be enabled to live with their families. States should
encourage the inclusion in family counselling of appropriate modules regarding disability and its
effects on family life. Respite-care and attendant-care services should be made available to
families which include a person with disabilities. States should remove all unnecessary obstacles
to persons who want to foster or adopt a child or adult with disabilities.
2. Persons with disabilities must not be denied the opportunity to experience their sexuality,
have sexual relationships and experience parenthood. Taking into account that persons with
disabilities may experience difficulties in getting married and setting up a family, States should
encourage the availability of appropriate counselling. Persons with disabilities must have the
same access as others to family-planning methods, as well as to information in accessible form on
the sexual functioning of their bodies.
3. States should promote measures to change negative attitudes towards marriage, sexuality and
parenthood of people with disabilities, especially of girls and women with disabilities, which
still prevail in society. The media should be encouraged to play an important role in removing
such negative attitudes.
4. Persons with disabilities and their families need to be fully informed about taking
precautions against sexual and other forms of abuse. Persons with disabilities are particularly
vulnerable to abuse in the family, community or institutions and need to be educated on how to
avoid the occurrence of abuse, recognize when abuse has occurred and report on such acts.
Rule 10. Culture
States will ensure that persons with disabilities are integrated into and can participate in
cultural activities on an equal basis.
1. States should ensure that persons with disabilities have the opportunity to utilize their
Creative, artistic and intellectual potential, not only for their own benefit, but also for the
enrichment of their community, be they in urban or rural areas. Examples of such activities are
dance, music, literature, theatre, plastic arts, painting and sculpture. Particularly in
developing countries, emphasis should be placed on tradi.tional and contemporary art forms, such as
puppetry, recitation and story-telling.
2. States should promote the accessibili ty to and availability of places for cultural
performances and services, such as theatres, museums, cinemas and libraries, to persons with
di sabilities.
3. States should initiate the development and use of special technical arrangements to make
literature, films and theatre accessible to persons with disabilities.
Rule 11. Recreation and sports
States will take measures to ensure that persons with disabilities have equal opportunities for
recreation and sports.
1. States should initiate measures to make places for recreation and sports, hotels, beaches,
sports arenas, gym halls etc. accessible to persons with disabilities. Such measures should
encompass support for staff in recreation and sports programmes, including projects to develop
methods of accessibili ty, and participation, information and training programmes.
2. Tourist authorities, travel agencies, hotels, voluntary organizations and others involved in
organizing recreational activities or travel opportunities should offer their services to all,
taking into account the special needs of persons with disabilities. Suitable training should be
provided to assist that process.
3. Sports organizations should be encouraged to develop opportunities for participation by
persons with disabilities in sports activities. In some cases, accessibili ty measures could be
enough to open up opportunities for participation. In other cases, special arrangements or special
games would be needed. States should support the participation of persons with disabilities in
national and international events.
58
Prop. 1993/94:219
Bilaga 4
4. Persons with disabilities participating in sports activities should have access to instruction
and training of the same quality as other participants.
5. Organizers of sports and recreation should consult with organizations of persons with
disabilities when developing their services for persons with disabilities.
Rule 12. Religion
States will encourage measures for equal participation by persons with disabilities in the
religious life of their communities.
1. States should encourage, in consultation with religious authorities, measures to eliminate
discrimination and make religious activities accessible to persons with disabilities.
2. States should encourage the distribution of information on disability matters to religious
institutions and organizations. States should also encourage religious authorities to include
information on disability policies in the training for religious professions, as well as in
religious education programmes.
3. They should also encourage the accessibili ty of religious literature to persons with sensory
impairments.
k?!*1!8 and/or peli9ious organizations should consult with organizations of persons with
disabilities when developing measures for equal participation in religious activities.
III. IMPLEMENTATION MEASURES
Rule 13. Information and research
States assume the ultimate responsi bili ty for the collection and dissemination of information on
the living conditions of persons with disabilities and promote comprehensive research on all
aspects, including obstacles which affect the lives of persons with disabilities.
1. States should, at regular intervals, collect gender-specific statistics and other information
concerning the living conditions of persons with disabilities. Such data collection could be
conducted in conjunction with national censuses and household surveys and could be undertaken in
close collaboration, inter al i a. with univers i t ies, research institutes and organizations of
persons with disabilities. The data collection should include questions on programmes and services
and their use.
2. States should consider establishing a data bank on disability, which would include statistics
on available services and programmes as well as on the different groups of persons with
disabilities. They should bear in mind the need to protect individual privacy and personal
integrity.
3. States should initiate and support programmes of research on social, economic and
participation issues that affect the lives of persons with disabilities and their families. Such
research should include studies on the causes, types and frequencies of disabilities, the
availability and efficacy of existing programmes and the need for development and evaluation of
services and support measures.
4. States should develop and adopt terminology and criteria for the conduct of national surveys,
in cooperation with organizations of persons with disabilities.
5. States should facilitate the participation of persons with disabilities in data collection and
research. To undertake such research States should particularly encourage the recruitment of
qualified persons with disabilities.
6. States should support the exchange of research findings and experiences.
7. States should take measures to disseminate information and knowledge on disability to all
political and administration levels within national, regional and local spheres.
Rule 14. Policy-making and planning
States will ensure that disability aspects are included in all relevant policy-making and national
planning.
1. States should initiate and plan adequate policies for persons with disabilities at the
national level, and stimulate and support action at regional and local levels.
2. States should involve organizations of persons with disabilities in all deci sion-making
relating to plans and programmes concerning persons with disabilities or affecting their economic
and social status.
3. The needs and concerns of persons with disabilities should be incorporated into general
development plans and not be treated separately.
59
Prop. 1993/94:219
Bilaga 4
4 The ultiaate responsibili ty of stetes for the situation of persons with disabilities does not
relieve others of their responsibili ty. Anyone in charSe of services, activities or the Provision
of information in society should be encouraged to accept responsibility for mak ing such programmes
available to persons with disabilities.
5 States should facilitate the development by local communities of programmes and measures for
persons with disabilities. One way of doing this could be to develop manuals or check-lists and
provide training programmes for local staff.
Rule 15. Legislation
States have a responsibili ty to create the legal bases for measures to achieve the objectives of
full participation and equality for persons with disabilities.
1. National legislation, embodying the rights and obligations of citizens, should include the
rights and obligations of persons with disabilities. States are under an obligation to enable
persons with disabilities to exercise their rights, including their human, civil and political
rights, on an equal basis with other citizens. States must ensure that organizations of persons
with disabilities are involved in the development of national legislation concerning the rights of
persons with disabilities, as well as in the ongoing evaluation of that legislation.
2. Legislative action may be needed to remove conditions which may adversely affect the lives of
persons with disabilities, including harassment and victimization. Any discriminatory provisions
against persons with disabilities must be eliminated. National legislation should provide for
appropriate sanctions in case of violations of the principles of non-discri mination.
3. National legislation concerning persons with disabilities may appear in two different forms.
The rights and obligations may be incorporated in general legislation or contained in special
legislation. Special legislation for persons with disabilities may be established in several ways:
(a) By enacting separate legislation, dealing exclusively with disability matters;
(b) By including disability matters within legislation on particular topics;
(c) By mentioning persons with disabilities specifically in the texts that serve to interpret
ex i st ing legislation.
A combination of those different approaches might be desirable. Affirmative action provisions may
also be considered.
4. States may consider establishing formal statutory complaints mechanisms in order to protect
the interests of persons with disabilities.
Rule 16. Economic policies
States have the financial responsibili ty for national programmes and measures to create equal
opportunities for persons with disabilities.
1. States should include disability matters in the regular budgets of all national, regional and
local government bodies.
2. States, non-governmental organizations and other interested bodies should interact to
determine the most effective ways of supporting projects and measures relevant to persons with
di sabilities.
3. States should consider the use of economic measures (loans, tax exemptions, earmarked grants,
special funds, and so on) to stimulate and support equal participation by persons with disabilities
in society.
4. In many States it may be advisable to establish a disability development fund, which could
support various pilot projects and self-help programmes at the grass-roots level.
Rule 17. Coordination of work
States are responsible for the establishment and strengthening of national coordinating committees,
or similar bodies, to serve as a national focal point on disability matters.
1. The national coordinating committee or similar bodies should be permanent and based on legal
as well as appropriate administrative regulation.
2. A combination of representatives of private and public organizations is most likely to achieve
an intersectoral and multidisciplinary composition. Representatives could be drawn from concerned
government ministries, organizations of persons with disabilities and non-governmental
organizations.
60
Prop. 1993/94:219
Bilaga 4
3. Organizations of persons with disabilities should have considerable influence in the national
coordinating committee in order to ensure proper feedback of their concerns.
4. The national coordinating committee should be provided with sufficient autonomy and resources
to fulfil its responsibilities in relation to its decision-making capacities. It should report to
the highest governmental level.
Rule 18. Organizations of persons with disabilities
States should recognize the right of the organizations of persons with disabilities to represent
persons with disabilities at national, regional and local levels. States should also recognize the
advisory role of organizations of persons with disabilities in decision-making on disability
matters.
1. States should encourage and support economically and in other ways the formation and
strengthening of organizations of persons with disabilities, family members and/or advocates.
States should recognize that those organizations have a role to play in the development of
di sabili ty policy.
2. States should establish ongoing communication with organizations of persons with disabilities
and ensure their participation in the development of government policies.
3. The role of organizations of persons with disabilities could be to identify needs and
priorities, to participate in the planning, implementation and evaluation of services and measures
concerning the lives of persons with disabilities, and to contribute to public awareness and to
advocate change.
4. As instruments of self-help, organizations of persons wi.h disabilities provide and promote
opportunities for the development of skills in various fields, mutual support among members and
information sharing.
5. Organizations of persons with disabilities could perform their advisory role in many different
ways such as having permanent representation on boards of government-funded agencies, serving on
public commissions and providing expert knowledge on different projects.
6. The advisory role of organizations of persons with disabilities should be ongoing in order to
develop and deepen the exchange of views and information between the State and the organizations.
7. Organizations should be permanently represented on the national coordinating committee or
similar bodies.
8. The role of local organizations of persons with disabilities should be developed and
strengthened to ensure that they influence matters at the community level.
Rule 19. Personnel training
States are responsible for ensuring the adequate training of personnel, at all levels, involved in
the planning and provision of programmes and services concerning persons with disabilities.
1. States should ensure that all authorities providing services in the disability field give
adequate training to their personnel.
2. In the training of professionals in the disability field, as well as in the provision of
information on disability in general training programmes, the principle of full participation and
equality should be appropriately reflected.
3. States should develop training programmes in consultation with organizations of persons with
disabilities, and persons with disabilities should be involved as teachers, instructors or advisers
in staff training programmes.
4. The training of community workers is of great strategic importance, particularly in developing
countries. It should involve persons with disabilities and include the development of appropriate
values, competence and technologies as well as skills which can be practised by persons with
disabilities, their parents, families and members of the community.
Rule 20. National monitoring and evaluation of disability programmes
in the implementation of the Standard Rules
States are responsible for the continuous monitoring and evaluation of the implementation of
national programmes and services concerning the equalization of opportunities for persons with
di sabilities.
61
Prop. 1993/94:219
Bilaga 4
1. States should periodically and systemat i cally evaluate national disability programmes and
disseminate both the bases and the results of the evaluations.
2. States should develop and adopt terminology and criteria for the evaluation of
disabili ty-related programmes and services.
3. Such criteria and terminology should be developed in close cooperation with organizations of
persons with disabilities from the earliest conceptual and planning stages.
4. States should participate in international cooperation in order to develop common standards
for national evaluation in the disability field. States should encourage national coordinating
committees to participate also.
5. The evaluation of various programmes in the disability field should be built in at the
planning stage, so that the overall efficacy in fulfilling their policy objectives can be evaluated.
Rule 21. Technical and economic cooperation
States, both industrial ized and developing, have the responsibili ty to cooperate in and take
measures for the improvement of the living conditions of persons with disabilities in developing
countri es.
1. Measures to achieve the equalization of opportunities of persons with disabilities, including
refugees with disabilities, should be integrated into general development programmes.
2. Such measures must be integrated into all forms of technical and economic cooperation,
bilateral and multilateral, governmental and non-governmental. States should bring up disability
issues in discussions on such cooperation with their counterparts.
3. When planning and reviewing programmes of technical and economic cooperation, special
attention should be given to the effects of such programmes on the situation of persons with
disabilities. It is of the utmost importance that persons with disabilities and their
organizations are consulted on any development projects designed for persons with disabilities.
They should be directly involved in the development, implementation and evaluation of such projects.
4. Priority areas for technical and economic cooperation should include:
(a) The development of human resources through the development of skills, abilities and
potentials of persons with disabilities and the initiation of employment-generating activities for
and of persons with disabilities;
(b) The development and dissemination of appropriate disabili ty-related technologies and
know-how.
5. States are also encouraged to support the formation and strengthening of organizations of
persons with disabilities.
6. States should take measures to improve the knowledge of disability issues among staff involved
at all levels in the administration of technical and economic cooperation programmes.
Rule 22. International cooperation
States will participate actively in international cooperation concerning policies for the
equalization of opportunities for persons with disabilities.
1. Within the United Nations, its specialized agencies and other concerned intergovernmental
organizations, States should participate in the development of disability policy.
2. Whenever appropriate, States should introduce disability aspects in general negotiations
concerning standards, information exchange, development programmes etc.
3. States should encourage and support the exchange of knowledge and experience between:
(a) Non-governmental organizations concerned with disability issues;
(b) Research institutions and individual researchers involved in disability issues;
(£) Representatives of field programmes and of professional groups in the disability field;
(d) Organizations of persons with disabilities;
(e) National coordinating committees.
4. States should ensure that the United Nations and its specialized agencies, as well as all
intergovernmental and interparliamentary bodies, at global and regional levels, include in their
work the global and regional organizations of persons with disabilities.
62
IV. MONITORING MECHANISM
Prop. 1993/94:219
Bilaga 4
1. The purpose of a monitoring mechanism is to.further the effective implementation of the
Standard Rules. It will assist each State in assessing its level of implementation of the Rules
and in measuring its progress. The monitoring should identify obstacles and suggest suitable
measures which would contribute to the successful implementation of the Rules. The monitoring
mechanism will recognize the economic, social and cultural features existing in individual States.
An important element should also be the provision of advisory services and the exchange of
experience and information between States.
2. The Standard Rules on the Equalization of Opportunities for Persons with Disabilities shall be
monitored within the framework of the sessions of the Commission for Social Development. A Special
Rapporteur with relevant and extensive experience of disability issues and International
organizations shall be appointed, if necessary, funded by extrabudgetary resources, for three years
to monitor the implementation of the Standard Rules.
3. International organizations of persons with disabilities having consultative status with the
Economic and Social Council and organizations representing persons with disabilities who have not
yet formed their own organizations should be invited to create among themselves a panel of experts,
on which organizations of persons with disabilities shall have a majority, taking into account the
different kinds of disabilities and necessary equitable geographical distribution, to be consulted
by the Special Rapporteur and, when appropriate, by the Secretariat.
4. The panel of experts will be encouraged by the Special Rapporteur to re>view, advise and
provide feedback and suggestions on the promotion, implementation and monitoring of the Standard
Rules.
5. The Special Rapporteur shall send a set of questions to States, entities within the United
Nations system, and intergovernmental and non-governmental organizations, including organizations
of persons with disabilities. The set of questions should address implementation plans for the
Standard Rules in States. The questions should be selective in nature and cover a number of
specific rules for in-depth evaluation. In preparing the questions the Special Rapporteur should
consult with the panel of experts and the Secretariat.
6. The Special Rapporteur shall seek to establish a direct dialogue not only with States but also
with local non-governmental organizations, seeking their views and comments on any information
intended to be included in the reports. The Special Rapporteur shall provide advisory services on
the implementation and monitoring of the Standard Rules and assistance in the preparation of
replies to the sets of questions.
7. The Centre for Social Development and Humanitarian Affairs of the United Nations Office at
Vienna, as the United Nations focal point on disability issues, the United Nations Development
Programme and other entities and mechanisms within the United Nations system, such as the regional
commissions and specialized agencies and inter-agency meetings, shall cooperate with the Special
Rapporteur in the implementation and monitoring of the Standard Rules at the national level.
8. The Special Rapporteur, assisted by the Secretariat, shall prepare reports for submission to
the Commission for Social Development, at its thirty-fourth and thirty-fifth sessions. In
preparing such reports, the Rapporteur should consult with the panel of experts.
9. States should encourage national coordinating committees or similar bodies to participate in
implementation and monitoring. As the focal points on disability matters at the national level,
they should be encouraged to establish procedures to coordinate the monitoring of the Standard
Rules. Organizations of persons with disabilities should be encouraged to be actively involved in
the monitoring of the process at all levels.
10. Should extrabudgetary resources be identified, one or more positions of interregional adviser
on the Standard Rules should be created to provide direct services to States, including:
(a) The organization of national and regional training seminars on the content of the
Standard Rules;
(b) The development of guidelines to assist in strategies for implementation of the Standard
Rules;
(c) Dissemination of information about best practices concerning implementation of the
Standard Rules.
11. At its thirty-fourth session, the Commission for Social Development should establish an
open-ended working group to examine the Special Rapporteur's report and make recommendations on how
to improve the application of the Standard Rules. In examining the Special Rapporteur's report,
the Commission, through its open-ended working group, shall consult international organizations of
persons with disabilities and specialized agencies, according to rules 71 and 76 of the rules of
procedure of the functional commissions of the Economic and Social Council.
12. At its session following the end of the Special Rapporteur's mandate, the Commission should
examine the possibility of either renewing that mandate, appointing a new Special Rapporteur or
considering another monitoring mechanism, and should make appropriate recommendations to the
Economic and Social Council.
13. States should be encouraged to contribute to the United Nations Voluntary Fund on Disability
in order to further the implementation of the Standard Rules. 63
Prop. 1993/94:219
Bilaga 5
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Handikappombudsmannen har till uppgift att bevaka frågor som angåi
funktionshindrade personers rättigheter och intressen. Målet för verksam-
heten skall vara full delaktighet och jämlikhet för personer med funk-
tionshinder.
Ombudsmannens verksamhet skall i första hand avse uppföljning och
utvärdering i frågor som anges i första stycket.
2 § Ombudsmannen skall verka för att brister i lagar och andra för-
fattningar i fråga om personer med funktionshinder avhjälps. Finner
ombudsmannen anledning att väcka fråga om författningsändringar eller
andra åtgärder från statens sida får ombudsmannen göra framställning om
detta till regeringen.
3 § Ombudsmannen skall när det behövs ta initiativ till överläggningar
med myndigheter, företag, organisationer och andra i syfte att motverka
att personer missgynnas eller på annat sätt utsätts för orättvis eller
kränkande behandling på grund av funktionshinder.
Ombudsmannen skall även genom information och på annat liknande
sätt verka för att ingen missgynnas eller på annat sätt utsätts för orättvis
eller kränkande behandling på grund av funktionshinder.
4 § Myndigheter, landsting, kommuner och andra organ som har
skyldighet att fullgöra vissa uppgifter som rör funktionshindrades
intressen eller att bevaka sådana frågor, skall på Handikappombudsman-
nens uppmaning lämna uppgifter till ombudsmannen om sin verksamhet.
De är också skyldiga att på ombudsmannens uppmaning komma till
överläggningar med denne.
5 § Handikappombudsmannen biträds av ett särskilt råd. Ombudsmannen
är rådets ordförande och leder dess verksamhet. Regeringen utser
ombudsmannen och rådets övriga ledamöter för en bestämd tid.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
64
Härigenom föreskrivs att 9 kap. 21 § sekretesslagen (1980:100)’ skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
9 kap.
Sekretess gäller i ärende hos Jämställdhetsombudsmannen eller Jäm-
ställdhetsnämnden enligt jämställdhetslagen (1991:433) för uppgift om
enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att
den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs.
Sekretess gäller hos ombudsmannen och Nämnden mot etnisk diskrimi-
nering i ärende enligt lagen (0000:000) mot etnisk diskriminering för
uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan
antas att den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs.
Sekretess gäller i verksamhet enligt
lagen (1994:000) om en handi-
kappombudsman för uppgift om
enskilds personliga eller ekono-
miska förhållanden, om det kan
antas att den enskilde eller någon
honom närstående lider skada eller
men om uppgiften röjs.
I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.
Prop. 1993/94:219
Bilaga 5
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
1 Lagen omtryckt 1992:1474.
2 Lydelse enligt prop. 1993/94:101.
65
Prop. 1993/94:219
Bilaga 6
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1994-03-08
Närvarande: f.d. regeringsrådet Bengt Hamdahl, justitierådet
Bo Svensson, regeringsrådet Arne Baekkevold.
Enligt en lagrådsremiss den 3 mars 1994 (Socialdepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om en
handikappombudsman, m.m.
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av kammarrättsassessorn
Eva Hammar.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:
Förslaget till lag om en handikappombudsman
1 §
Första stycket andra meningen bör formuleras på följande sätt:
"Målet för verksamheten skall vara full delaktighet i samhällslivet och
jämlikhet med andra för personer med funktionshinder."
2 §
Vad som sägs i andra meningen torde gälla utan särskilt stadgande.
Meningen bör utgå.
4 §
Skyldighet att ålägga andra organ än kommuner och landsting att fullgöra
vissa uppgifter torde föreligga endast under vissa förutsättningar.
Lagrådet föreslår följande lydelse av paragrafen:
"Myndigheter, landsting och kommuner som har skyldighet att fullgöra
uppgifter som rör funktionshindrade, skall på Handikappombudsman-
nens uppmaning lämna uppgifter till ombudsmannen om sin verksam-
het. De är också skyldiga att på ombudsmannens uppmaning komma
till överläggningar med denne.
Vad som sägs i första stycket gäller också den som enligt 11 kap.
6 § tredje stycket regeringsformen anförtrotts förvaltningsuppgift som
rör funktionshindrade eller som erhållit bidrag av staten, landsting
eller kommun med skyldighet att främja funktionshindrades intressen."
Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)
Förslaget lämnas utan erinran.
66
Prop. 1993/94:219
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 24 mars 1994
Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden B. Westerberg,
Friggebo, Johansson, Laurén, Hörnlund, Olsson, Svensson, af Ugglas,
Dinkelspiel, Hellsvik, Wibble, Björck, Davidsson, Könberg, Lundgren,
Unckel, P. Westerberg,
Föredragande: statsrådet B. Westerberg
Regeringen beslutar proposition 1993/94:219 Handikappombudsman.
67