Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 24 mars 1994
Carl Bildt
Börje Hörnlund
(Arbetsmarknadsdepartementet)
Prop.
1993/94:208
I propositionen föreslås ändringar när det gäller omfattningen av de
lönefordringar som kan ersättas genom lönegarantin och att regler mot
missbruk tas in i lönegarantilagen (1992:497). Det föreslås vidare att ett
register upprättas över lönegarantiärenden. Förslag lämnas även om
finansiering av utbetalningar av lönegaranti och förande av registret.
Förändringarna avseende omfattningen av de ersättningsberättigade
fordringarna föreslås ske genom en förkortning av förmånsrätten för
löne- och pensionsfordringar enligt 12 § förmånsrättslagen (1970:979).
Förmånsrätten för lönefordringar föreslås således omfatta fordringar,
som har förfallit till betalning under de sista sex månaderna av ar-
betstagarens anställningstid hos konkursgäldenären och inte tidigare än
tre månader innan konkursansökningen kom in till tingsrätten.
En fordring på uppsägningslön skall enligt förslaget omfattas av
förmånsrätt längst för uppsägningstid, som har beräknats enligt 11 §
lagen om anställningsskydd (1982:80). Om arbetstagaren inte behöver
utföra arbete för konkursgäldenären under uppsägningstiden och inte
heller arbetar för annan eller driver egen rörelse, skall hans fordring på
uppsägningslön omfattas av förmånsrätt endast om han kan visa att han
har anmält sig hos den offentliga arbetsförmedlingen som arbetssökan-
de. Kontrollen av att anmälningen har gjorts skall göras av konkurs-
förvaltaren i konkurser där lönegarantin inte kommer till användning
och i andra fåll av länsstyrelsen.
För uppsägningstid föreslås vidare förmånsrätten omfatta endast lön
eller ersättning som överstiger inkomst vilken arbetstagaren, under den
tid lönen eller ersättningen avser, har haft av egen rörelse eller har
förvärvat eller borde ha kunnat förvärva i en annan anställning.
1 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 208
Avseende lönefordringar, som har varit föremål för tvist, innebär Prop. 1993/94:208
förslaget både vissa begränsningar av tidsfristerna och en viss utvidg-
ning av tillämpningsområdet. Tvistiga lönefordringar föreslås således
omfattas av förmånsrätt om de har förfallit till betalning tidigare än tre
månader före konkursansökningen, om talan har väckts, eller förhand-
ling som föreskrivs i kollektivavtal eller lagen (1976:580) om medbe-
stämmande i arbetslivet har begärts, inom fyra månader från förfalloda-
gen och konkursansökningen har följt inom tre månader från det att
tvisten slutligt har avgjorts.
När det gäller semesterlön och semesterersättning, som är intjänad
före konkursansökningen, innebär förslaget att förmånsrätten begränsas
till vad som står inne för det löpande och föregående intjänandeåret.
Även semester som har sparats i den utsträckning som medges i 18 och
20 §§ semesterlagen (1977:480) under denna tid omfattas av förmåns-
rätt. Det föreslås vidare att semesterlagens huvudregel om att semester-
ersättning skall minskas med semesterlön som har mottagits i förskott,
skall gälla även om anställningen upphör på grund av konkurs.
För pensionsfordringar föreslås en begränsning av förmånsrätten till
sex månader före konkursansökningen och därpå följande sex månader.
Arbetstagare som själv eller tillsammans med närstående senare än
sex månader före konkursansökningen har ägt minst en femtedel i kon-
kursföretaget skall i fortsättningen inte omfattas av förmånsrätt. Denna
begränsning, som gäller endast om konkursgäldenären är näringsidkare,
avser även de fall att andelen har ägts av närstående till arbetstagaren.
För att bekämpa missbruk av lönegarantin föreslås att två nya regler
tas in i lönegarantilagen. Den ena av dessa, den s.k. karensregeln,
innebär att den som inom två år före konkursbeslutet har för en
fordring, som har uppstått i huvudsakligen samma verksamhet, tiller-
känts ersättning genom garantin, inte har rätt till garantiersättning i den
senare konkursen. Undantag görs dock för de fäll att arbetstagaren har
anvisats anställningen av den offentliga arbetsförmedlingen. Enligt den
andra regeln skall garantin inte ersätta en lönefordring, om det finns
grundad anledning att anta att en av förutsättningarna för den
anställning eller det anställningsvillkor på vilket fordringen grundar sig,
har varit att betalning skulle utgå helt eller delvis genom lönegarantin.
För att underlätta tillämpningen av karensregeln samt möjliggöra en
statistisk uppföljning av lönegarantiutbetalningar bör ett centralt register
över lönegarantiärenden upprättas. Kostnaden för registret och för
länsstyrelsernas hantering av lönegarantiutbetalningama föreslås belasta
lönegarantifonden, varför det föreslås en ändring i 4 kap. 10 § lagen
(1981:691) om socialavgifter.
Prop. 1993/94:208
1 Förslag till riksdagsbeslut...................... 5
2 Lagtext ................................. 6
2.1 Förslag till lag om ändring i förmånsrättslagen
(1970:979)........................... 6
2.2 Förslag till lag om ändring i lönegarantilagen
(1992:497)........................... 9
2.3 Förslag till lag om ändring i semesterlagen
(1977:480)........................... 11
2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1981:691) om
socialavgifter.......................... 12
3 Ärendet och dess beredning .................... 13
4 Utgångspunkter............................ 13
5 Fordringar som bör skyddas genom lönegaranti ........ 17
5.1 Lönegarantins koppling till förmånsrätten bör be-
hållas .............................. 17
5.2 En erinran om 5 kap. 2 § konkurslagen (1987:672)
bör tas in i lönegarantilagen ................ 20
5.3 Det garanterade löneskyddet bör inte utvidgas.....21
5.4 Förmånsrätten för löne- och pensionsfordringar bör
begränsas............................ 23
5.5 Förmånsrätt endast för uppsägningstid enligt lagen
(1982:80) om anställningsskydd.............. 27
5.6 Krav på anmälan till arbetsförmedling.......... 30
5.7 Den s.k. avräkningsregeln i förmånsrättslagen
skärps.............................. 34
5.8 Delägares förmånsrätt för löne- och pensionsfor-
dringar ............................. 39
5.9 Semesterlön som har betalats i förskott ......... 43
6 Regler mot missbruk förs in i lönegarantilagen......... 44
6.1 En regel om två års karenstid ............... 44
6.2 En allmän regel mot missbruk............... 48
7 Överväganden kring ett register över lönegarantiärenden ... 50
8 Länsstyrelserna bör handha utbetalnings- funktionen även
i fortsättningen............................. 51
9 Kostnaderna för utbetalning m.m. skall belasta lönegaran-
tifonden ................................. 56
10 ILO.s konvention (nr 173) och rekommendation (nr 180)
om skydd av arbetstagares fordringar i händelse av arbets-
givarens insolvens........................... 57
11 Reformens genomförande...................... 58
11.1 Kostnader och besparingar................. 58
11.2 Ikraftträdanden m.m..................... 60
12 Författningskommentar........................ 60
12.1 Förslaget till lag om ändring i förmånsrättslagen
(1970:979)........................... 60
12.2 Förslaget till lag om ändring i lönegarantilagen
(1992:497)........................... 65
12.3 Förslaget till lag om ändring i semesterlagen
(1977:480)........................... 69
12.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1981:691) om
socialavgifter.......................... 69
Bilaga 1 Sammanfattning av 1993 års lönegarantiutrednings
betänkande........................... 70
Bilaga 2 Förteckning över remissinstanserna............ 72
Bilaga 3 Lagrådsremissens lagförslag ................ 73
Bilaga 4 Lagrådets yttrande ...................... 80
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde
den 24 mars 1994 ............................... 85
Prop. 1993/94:208
Prop. 1993/94:208
Regeringen föreslår att riksdagen
antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979),
2. lag om ändring i lönegarantilagen (1992:497),
3. lag om ändring i semesterlagen (1977:480),
4. lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter.
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Prop. 1993/94:208
2.1 Förslag till lag om ändring i förmånsrättslagen
(1970:979)
Härigenom föreskrivs att 12 § förmånsrättslagen (1970:979)’ skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
12 §2
Allmän förmånsrätt följer där-
efter med arbetstagares fordran på
sådan lön eller annan ersättning på
grund av anställningen som ej för-
fallit till betalning tidigare än ett
år innan konkursansökningen gjor-
des och på lön eller ersättning
under skälig uppsägningstid, högst
sex månader. Har arbetstagaren
under uppsägningstiden utfört
arbete enligt anställningsavtalet
med gäldenären, gäller förmåns-
rätten all lön eller ersättning för
arbetet. I den mån arbete ej ut-
förts under uppsägningstiden
gäller förmånsrätten endast sådan
lön eller ersättning som överstiger
inkomst vilken arbetstagaren under
tid som lönen eller ersättningen
avser förvärvat i annan anställ-
ning eller uppenbarligen borde ha
kunnat förvärva i anställning som
han skäligen bort godtaga. Vid
bestämmande enligt vad nyss sagts
i vilken utsträckning fordran på
lön eller ersättning under uppsäg-
ningstid är förenad med förmåns-
rätt skall med samtidig inkomst i
annan anställning jämställas utbild-
Allmän förmånsrätt följer där-
efter med arbetstagares fordran på
lön eller annan ersättning på grund
av anställningen. Förmånsrätten
omfattar fordringar som har för-
fallit till betalning under de sista
sex månaderna av arbetstagarens
anställningstid hos konkursgälde-
nären och inte tidigare än tre
månader innan konkursansökning-
en kom in till tingsrätten.
Fordran på uppsägningslön om-
fattas av förmånsrätt längst för
uppsägningstid som beräknats en-
ligt 11 § lagen (1982:80) om
anställningsskydd. Uppsägningslön
för tid under vilken arbetstagaren
inte utför arbete för konkursgälde-
nären eller annan och inte heller
driver egen rörelse, omfattas av
förmånsrätt endast om arbetstaga-
ren kan visa att han har anmält
sig hos offentlig arbetsförmedling
som arbetssökande. För uppsäg-
ningstid omfattar förmånsrätten
endast lön eller ersättning som
överstiger inkomst vilken arbets-
tagaren under den tid lönen eller
ersättningen avser har haft av
‘Lagen omtryckt 1975:1248.
2Senaste lydelse 1977:482.
ningsbidrag som utgår av stats-
medel vid arbetsmarknadsutbild-
ning, i den mån bidraget avser
samma tid som lönen eller ersätt-
ningen och arbetstagaren har blivit
berättigad till bidraget efter upp-
sägningen. Har lönefordran som
förfallit tidigare än ett år innan
konkursansökningen gjordes varit
föremål för tvist, gäller förmåns-
rätten, om talan väckts eller sådan
förhandling som föreskrives i
kollektivavtal begärts inom sex
månader från förfallodagen och
konkursansökningen följt inom sex
månader från det att tvisten blivit
slutligt avgjord. I fråga om semes-
terlön eller semesterersättning som
är intjänad innan konkursansök-
ningen gjordes, gäller förmåns-
rätten vad som står inne för det
löpande och de närmast föregåen-
de två intjänandeären. Förmåns-
rätten gäller även innestående
semesterlön eller semesterersätt-
ning för semesterledighet som har
sparats i den utsträckning 18 och
20 §§ semesterlagen (1977:480)
medger.
egen rörelse eller har förvärvat
eller borde ha kunnat förvärva i
en annan anställning. Vid bestäm-
mande av i vilken utsträckning
fordran på lön eller ersättning
under uppsägningstid omfattas av
förmånsrätt, skall med samtidig
inkomst i annan anställning jäm-
ställas utbildningsbidrag som utgår
av statsmedel vid arbetsmarknads-
utbildning, i den mån bidraget
avser samma tid som lönen eller
ersättningen och arbetstagaren har
blivit berättigad till bidraget efter
uppsägningen.
Om en lönefordran som har för-
fallit tidigare än tre månader före
konkursansökningen har varit fö-
remål för tvist, omfattas den av
förmånsrätt om talan har väckts
eller förhandling som föreskrivs
i kollektivavtal eller lagen
(1976:580) om medbestämmande i
arbetslivet har begärts inom fyra
månader från förfallodagen och
konkursansökningen har följt inom
tre månader från det att tvisten
slutligt har avgjorts.
Semesterlön och semesterersätt-
ning som är intjänad före konkurs-
ansökningen omfattas av för-
månsrätt för vad som står inne för
det löpande och det närmast före-
gående intjänandeåret.
Prop. 1993/94:208
Förmånsrätt enligt första stycket
följer även med fordran på pen-
sion vilken tillkommer arbetstaga-
re eller dennes efterlevande för
högst ett år innan konkursansök-
ningen gjordes och nästföljande
sex månader. Förmånsrätten gäller
även i fråga om pension, som
intjänats hos föregående arbetsgi-
vare, om gäldenären övertagit
ansvaret för pensionen under de
betingelser som anges i 23 och
Förmånsrätt följer med fordran
på pension vilken tillkommer
arbetstagare eller dennes efter-
levande för högst sex månader
före konkursansökningen och
därpå följande sex månader. För-
månsrätten gäller även i fråga om
pension, som intjänats hos före-
gående arbetsgivare, om gäldenä-
ren övertagit ansvaret för pensio-
nen under de betingelser som
anges i 23 och 26 §§ lagen
26 §§ lagen (1967:531) om tryg-
gande av pensionsutfästelse m.m.
Om gäldenären är näringsidkare,
skall arbetstagare, som själv eller
jämte närstående ägde väsentlig
andel i företaget och som hade
väsentligt inflytande över dess
verksamhet, eller hans efterlevan-
de, ej ha förmånsrätt enligt denna
paragraf för lön eller pension. \äd
som nu sagts gäller även om
gäldenären är juridisk person utan
att vara näringsidkare.
(1967:531) om tryggande av
pensionsutfästelse m.m.
Om konkursgäldenären är nä-
ringsidkare, skall arbetstagare,
som själv eller tillsammans med
närstående senare än sex månader
före konkursansökningen har ägt
minst en femtedel av företaget,
eller hans efterlevande, inte ha
förmånsrätt enligt denna paragraf
för lön eller pension. Detsamma
gäller även när andelen har ägts
av en närstående till arbetstaga-
ren.
Prop. 1993/94:208
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994. Äldre föreskrifter gäller fort-
farande för fordran hos en arbetsgivare som har försatts i konkurs före
ikraftträdandet.
2.2 Förslag till lag om ändring i lönegarantilagen
(1992:497)
Prop. 1993/94:208
Härigenom föreskrivs i fråga om lönegarantilagen (1992:497)
dels att 7 och 25 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 9a § och 9b §, av
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §
Betalning enligt garantin lämnas
för sådan fordran på lön eller
annan ersättning som har förmåns-
rätt enligt 12 § förmånsrättslagen
(1970:979) och för fordran på
pension som har förmånsrätt enligt
12 eller 13 § samma lag.
Betalning enligt garantin lämnas
för sådan fordran på lön eller
annan ersättning som har förmåns-
rätt enligt 12 § förmånsrättslagen
(1970:979) och för fordran på
pension som har förmånsrätt enligt
12 eller 13 § samma lag.
I vilken utsträckning fordran på
lön eller pension får göras gällan-
de i konkurs framgår av 5 kap.
2 § konkurslagen (1987:672).
9a §
Den som inom två år före kon-
kursbeslutet har beviljats ersätt-
ning genom garantin för en ford-
ran som har uppstått i huvudsakli-
gen samma verksamhet, har inte
rätt till garantiersättning.
Garantin gäller dock, om arbets-
tagaren av offentlig arbetsförmed-
ling har anvisats anställningen i
vilken den fordran som prövningen
avser har uppstått.
9b §
En lönefordran ersätts inte om
det finns grundad anledning att
anta att en av förutsättningarna
för den anställning eller det an-
ställningsvillkor på vilket fordran
grundar sig har varit att den Prop. 1993/94:208
skulle betalas helt eller delvis
genom lönegarantin.
25 §
Innan garantibelopp för fordran
på uppsägningslön betalas ut skall
arbetstagaren till länsstyrelsen
lämna en försäkran på heder och
samvete om sina anställnings- och
avlöningsförhållanden under upp-
sägningstiden.
Innan garantibelopp för fordran
på uppsägningslön betalas ut skall
arbetstagaren till länsstyrelsen
lämna en försäkran på heder och
samvete om sina anställnings- och
avlöningsförhållanden under upp-
sägningstiden.
Om arbetstagaren under uppsäg-
ningstiden inte utför arbete för
konkursgäldenären eller någon an-
nan och inte heller driver egen
rörelse, får garantibelopp för
fordran på uppsägningslön betalas
ut endast om arbetstagaren visar
att han för den tid fordran avser
har varit anmäld som arbetssökan-
de hos offentlig arbetsförmedling.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
2. Den äldre bestämmelsen i 25 § om utbetalning av garantibelopp
skall fortfarande gälla i fråga om fordringar mot arbetsgivare som har
försatts i konkurs före ikraftträdandet.
10
2.3 Förslag till lag om ändring i semesterlagen (1977:480) Prop. 1993/94:208
Härigenom föreskrivs att 29 § semesterlagen (1977:480) skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
29 §'
Semesterersättning bestämmes enligt grunderna för beräkning av
semesterlön. För arbetstagare, som har rätt till fri kost i arbetsgivarens
hushåll, skall kostersättning dock utgå endast för det antal dagar för
vilka semesterersättning skall beräknas.
För sparade semesterdagar skall semesterersättning beräknas som om
de tagits ut under det semesterår då anställningen upphörde.
Har arbetstagare mottagit semes-
terlön i förskott, minskas semes-
terersättningen med sådan semes-
terlön. Detta gäller dock ej, om
den förskottsvis erhållna semester-
lönen har utgått mer än fem år
före anställningens upphörande
eller om anställningen har upphört
på grund av
1. arbetstagarens sjukdom,
2. förhållande som avses i 4 §
tredje stycket första meningen
lagen (1982:80) om anställnings-
skydd eller
3. uppsägning från arbetsgiva-
rens sida, som beror på förhållan-
de som ej hänför sig till arbets-
tagaren personligen.
Har arbetstagare mottagit semes-
terlön i förskott, minskas semes-
terersättningen med sådan semes-
terlön. Detta gäller dock ej, om
den förskottsvis erhållna semes-
terlönen har utgått mer än fem år
före anställningens upphörande
eller om anställningen har upphört
på grund av
1. arbetstagarens sjukdom,
2. förhållande som avses i 4 §
tredje stycket första meningen
lagen (1982:80) om anställnings-
skydd eller
3. uppsägning från arbetsgi-
varens sida, som beror på för-
hållande som ej hänför sig till
arbetstagaren personligen, utom
när uppsägning sker i samband
med en konkurs.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
‘Senaste lydelse 1982:90.
11
2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1981:691) om
socialavgifter
Prop. 1993/94:208
Härigenom föreskrivs att 4 kap. 10 § lagen (1981:691) om socialav-
gifter skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4 kap.
10 §>
Lönegarantiavgifter förs till en
fond, benämnd lönegarantifonden,
med vars tillgångar kostnader för
ersättningar enligt lönegarantila-
gen (1992:497) skall täckas.
Lönegarantiavgifter förs till en
fond, benämnd lönegarantifonden,
med vars tillgångar kostnader
enligt lönegarantilagen (1992:497)
skall täckas.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
‘Senaste lydelse 1992:499.
12
Den 3 december 1992 bemyndigade regeringen chefen för Arbetsmark-
nadsdepartementet att tillkalla en särskild utredare (A 1993:02) med
uppdrag att analysera om lönegarantireglema har en ändamålsenlig
utformning när det gäller vilka lönefordringar som skall ersättas av
garantin samt föreslå de lagändringar som en sådan granskning kan ge
anledning till (dir. 1992:103). I uppdraget ingick också att överväga och
lämna förslag till hur utbetalningsfunktionen skall vara utformad i fram-
tiden.
Utredaren överlämnade sitt betänkande Förändringar i lönegarantisys-
temet (SOU 1993:96) i november 1993. En sammanfattning av betän-
kandet finns i bilaga 1.
Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstan-
serna finns i bilaga 2. Yttrandena finns tillgängliga i Arbetsmark-
nadsdepartementet (dnr A93/2687).
Lagrådet
Regeringen beslutade den 24 februari 1994 att inhämta Lagrådets yttran-
de över de lagförslag som finns i bilaga 3. Lagrådets yttrande finns i
bilaga 4.
Regeringen har i propositionen i huvudsak följt Lagrådets förslag.
Dessutom har vissa redaktionella ändringar gjorts. Lagrådets synpunkter
behandlas i avsnitt 5.4, 5.6, 5.7, 6.2, 7 och i författningskommentaren
till 12 § andra stycket, andra och tredje meningarna förmånsrättslagen
(1970:979, FRL), samt 9b och 25 §§ lönegarantilagen (1992:497,
LGL).
I svensk lagstiftning infördes i början av 1970-talet regler innebärande
en statlig garanti till skydd för arbetstagares lönefordringar vid arbetsgi-
varens konkurs. Garantin uppgick ursprungligen till högst tre gånger det
vid tiden för konkursbeslutet gällande basbeloppet enligt 1 kap. 6 §
lagen (1962:381) om allmän försäkring. Den maximala ersättningen
höjdes därefter vid flera tillfällen och uppgick från den 1 januari 1976
till 12 gånger basbeloppet. 1971 års lag om statlig lönegaranti vid kon-
kurs (SFS 1970:741), som hade varit i kraft sedan den 1 januari 1971,
ersattes den 1 juli 1992 av den nu gällande lönegarantilagen (prop.
1991/92:139, bet. 1991/92:LU37, rskr. 1991/92:318, SFS 1992:497).
Den maximala ersättningen enligt garantin sänktes samtidigt till 100 000
kronor.
De förändringar i lönegarantisystemet som infördes genom 1992 års
lönegarantilag syftade emellertid främst till att reformera handläggning-
en av lönegarantifrågor. Ändringarna innebar bl.a. att konkursförvalta-
ren prövar alla lönegarantifrågor och att talan mot förvaltarens beslut
Prop. 1993/94:208
13
skall föras genom ansökan om stämning i tingsrätten. Sådan talan kan Prop. 1993/94:208
väckas inte bara av arbetstagaren utan också av tillsynsmyndigheten i
konkurs. Vidare reglerades vad som skall gälla dels i de fall att konkur-
sen har inträffat i ett annat land, men arbetstagaren har haft sin syssel-
sättning i Sverige, dels i de fall där arbetstagaren i en svensk konkurs
har sysselsatts utomlands. Utbetalningsfunktionen renodlades genom att
frågor om avräkning för arman inkomst enligt 12 § FRL i fortsättningen
skall beslutas av förvaltaren. För att effektivisera tillämpningen av
avräkningsbestämmelsen infördes även en upplysningsskyldighet för
arbetstagaren avseende andra inkomster under uppsägningstiden.
Förändringarna grundade sig på en översyn av lönegarantin som ge-
nomfördes av Lönegarantiutredningen (A 1982:04) under första hälften
av 1980-talet. Lönegarantiutredningens första delbetänkande, Ändringar
i lönegarantisystemet (Ds A 1983:15), lämnades i november 1983 och
innehöll bl.a. förslag till förändringar i lönegarantins maximibelopp.
Utredningens andra delbetänkande, Ny lönegarantilag (SOU 1986:9),
som lämnades i december 1985, innehöll förslag till ändringar i hand-
läggningsreglema.
Slutbetänkandet, Lönegarantin och förmånsrättsordningen (SOU
1988:27), innehöll överväganden och förslag med sikte bl.a. på lönega-
rantins användning vid rekonstruktion. Det överlämnades till Insolvens-
utredningen (Ju 1988:02), som har utrett frågan om ett lagreglerat
rekonstruktionsförfarande utom konkurs, att beaktas i dess utrednings-
arbete (dir. 1988:52).
Insolvensutredningen föreslår i sitt slutbetänkande Lag om företags-
rekonstruktion (SOU 1992:113) vissa ändringar i förmånsrättslagen,
bl.a. i 12 §. De förslag som läggs fram i denna proposition förändrar
förutsättningarna för företagsrekonstruktion enligt utredningens förslag.
Insolvensutredningens betänkande bereds för närvarande inom Justitie-
departementet. Det kan medföra att frågan om hur reglerna skall vara
utformade får prövas på nytt.
Som redan har framgått av det föregående innebar tillkomsten av
1992 års lönegarantilag framför allt att lönegarantifrågomas handlägg-
ning reformerades. Genom att bedömningen av lönegarantifrågor dil-
lades förvaltare tog man till vara den kunskap om konkursboets förhål-
landen och arbetstagarnas löne- och andra anställningsvillkor som för-
valtare får genom handhavande av konkursboet. I syfte att effektivisera
kontrollen av att lönegaranti inte skulle utgå för oberättigade fordringar
infördes samtidigt en skyldighet för arbetstagare att informera förvaltare
om inkomster från annan anställning under uppsägningstiden.
Genom reformen avskaffades även den maximala garantiersättningens
koppling till basbeloppet. Till grund för denna ändring låg den oro-
väckande ökningen av lönegarantifondens utgifter under senare år.
Antalet företagskonkurser uppgick under 1980-talet till ca 5 000 - 6 000
per år. År 1991 hade antalet stigit till 17 378 och år 1992 till 21 219.
Lönegarantifondens utgifter ökade under samma period från att ha
uppgått till ca 600 mkr per budgetår under 1980-talet till 1,8 mdkr
budgetåret 1990/91 och till 4,3 mdkr budgetåret 1991/92. Utgifterna 14
hade med andra ord sjudubblats under tre år. Ställd mot ökningen av
antalet företagskonkurser hade utgifterna från lönegarantifonden således Prop. 1993/94:208
ökat betydligt mera.
Den högsta ersättningen för fordringar enligt 12 § FRL sänktes ge-
nom nämnda lagändring från dåvarande 404 400 kronor till 100 000
kronor per arbetstagare. Ersättningen kom därigenom att ligga på sam-
ma nivå som i de övriga nordiska länderna. Enligt föredragande stats-
rådet var denna sänkning ofrånkomlig, om man ville stävja lönegaran-
tifondens utgifter och samtidigt bekämpa missbruk och icke avsedd
användning av garantin (prop. 1991/92:139 s. 22-23). Antalet arbets-
tagare som skulle beröras av sänkningen uppskattades i lagstiftnings-
ärendet till ca 10 % av antalet lönegarantiberättigade. Det statistiska
material som har tagits fram av 1993 års lönegarantiutredning tyder på
att denna bedömning var riktig.
Ändringen berörde emellertid inte frågan vilka typer av lönefordring-
ar som borde vara berättigade till garantiersättning. Lönegarantins
materiella omfattning i denna mening hade i själva verket inte varit
föremål för översyn sedan lönegarantin infördes i början av 1970-talet.
Behovet av en sådan översyn har påtalats i ett flertal riksdagsmotio-
ner under senare år. Även riksdagens lagutskott har uttalat att en över-
syn av lönegarantireglema och förmånsrätten är motiverad och förutsatt
att en sådan kommer till stånd (bet. 1991/92:LU6 s. 17 och bet.
1991/92:LU37 s. 20). I den livliga debatt om lönegarantin som har
förekommit i massmedia har det riktats kraftig kritik mot vad man har
uppfattat som ett alltför omfattande skydd av vissa lönefordringar och
ett missbruk av garantin.
Frågan om en översyn av lönegarantin från dessa utgångspunkter togs
upp redan i 1992 års lagstiftningsärende. Föredragande statsrådet ut-
talade då att den kraftiga ökningen av utbetalningar av lönegarantimedel
motiverade att regelsystemet skulle ses över i syfte att effektivisera
granskningen av att lönegarantin användes på det sätt den är avsedd för
(prop. 1991/92:139 s. 12). I direktiven specificerades utredarens upp-
drag till att analysera om lönegarantireglema har en ändamålsenlig
utformning när det gäller vilka lönefordringar som skall ersättas av
garantin samt föreslå de lagändringar som en sådan granskning kan ge
anledning till (dir. 1992:103).
Syftet med arbetet skulle vara att åstadkomma regeländringar som
sammantaget begränsar utgifterna för garantin och effektiviserar gransk-
ningen av att garantin används på det sätt den är avsedd for, allt under
beaktande av att arbetstagarnas löneskydd inte får urholkas på ett oac-
ceptabelt sätt.
Den sänkning av maximibeloppet som företogs 1992 innebar ett steg
i rätt riktning för att sänka utgifterna för lönegarantin. Mot bakgrund av
lönegarantifondens fortsatt höga utgifter kan denna åtgärd emellertid
inte anses som tillräckligt långtgående. De förslag som vi lägger fram i
det följande har därför som ett av sina syften att nedbringa utgifterna
ytterligare.
Antalet företagskonkurser uppgick år 1993 till 18 731. Företagskon-
kurserna ökar således inte längre, även om antalet fortfarande är alar- 15
merande högt.
Intäkterna till lönegarantifonden har minskat från 1,7 mdkr budget- Prop. 1993/94:208
året 1991/92 till 1,2 mdkr budgetåret 1992/93. Intäkterna väntas ligga
på denna nivå även under innevarande budgetår. Utgifterna för lönega-
rantin är fortfarande mycket höga och uppgick för budgetåret 1992/93
till över 4,4 mdkr. Den rörliga kredit som är förenad med lönegaranti-
fonden hos Riksgäldskontoret har från och med budgetåret 1991/92 till
innevarande budgetår höjts från ursprungliga 200 mkr till 7 mdkr.
Lönegarantifondens ackumulerade skuld hos Riksgäldskontoret kan be-
räknas uppgå till 3,7 mdkr vid utgången av detta budgetår. Det kan
förutses att det kommer att ta åtskilliga år innan denna skuld har åter-
betalats. Att söka åstadkomma en minskning av lönegarantifondens
utgifter är således fortfarande nödvändigt. Utredningen har också läm-
nat ett flertal förslag till ändringar med denna inriktning, till vilka vi
återkommer i det följande.
På senare tid har en speciell form av lönegarantianvändning påtalats
särskilt. Det vi här tänker på är påståenden om att det förekommer s.k.
handel med lönegaranti.
Förfarandet kan i korthet sägas gå ut på att de anställda under upp-
sägningstiden utför arbete för förvärvaren av konkursboet mot en lägre
lön än normalt så länge de är berättigade till lönegaranti. Detta har
beskrivits av utredningen, som också har påpekat att förfaranden av
detta slag kan påverka konkurrensen mellan företagen. Den nya arbets-
givaren tillgodogör sig således en subvention av sin verksamhet genom
att en del av lönen, eller hela, för vissa arbetstagare betalas av lönega-
rantin under den uppsägningstid som de har kvar hos konkursgäldenä-
ren. Företeelsen har också beskrivits av Insolvensutredningen, som även
den framhöll att man i dessa fall kunde tala om en ”osund konkurrens”
mellan företagen (Lag om företagsrekonstruktion [SOU 1992:113] s.
310 f.).
Utredningen har lämnat förslag till regeländringar som tar direkt sikte
på att hindra ovan nämnda handel med lönegarantin, men riktar sig
även mot vissa andra former av missbruk av garantin. För att kontrollen
av hur lönegarantin brukas skall kunna förbättras har utredningen vidare
föreslagit att det upprättas ett register över samtliga lönegarantiärenden.
Som utredningen har framhållit innebär konkurs institutet i sig en viss
inverkan på konkurrensen. Samtidigt utgör det en nödvändig bestånds-
del i en fri marknadsekonomi. De regelsystem som kommer i tillämp-
ning vid en konkurs bör emellertid vara så utformade att inverkan på
konkurrensen minimeras. Att lönegarantireglema har varit bristfälliga
ur denna synpunkt har blivit tydligt när antalet konkurser har ökat.
Enligt vår mening är det en viktig uppgift att utforma dessa regler så att
deras grundläggande syfte, nämligen att ge ett socialt motiverat skydd
för arbetstagares lönefordringar vid en konkurs, uppnås utan att man
samtidigt försämrar konkurrenssituationen för andra företag i samma
bransch som det konkursdrabbade.
Det är också viktigt att lönegarantireglema, som har tillkommit för
att skydda arbetstagare, inte är så utformade att de misskrediteras till
följd av möjligheterna att missbruka garantin.
16
Vi återkommer till utredningens förslag till lösningar av dessa frågor Prop. 1993/94:208
i det följande.
Ytterligare en omständighet, som har framhållits i debatten om kon-
kursinstitutet och även har påpekats av utredningen, bör omnämnas här.
I en konkurssituation har de oprioriterade borgenärerna, såsom t.ex.
leverantörerna, ofta en utsatt ställning. Utdelning för deras fordringar
utgår oftast med endast någon procent av fordringarnas totalbelopp. Sär-
skilt när det gäller mindre företag kan utebliven betalning for leverans
sätta även leverantörsföretagets framtid i fora, med eventuell konkurs
som följd.
Utredningen hade visserligen inte till uppgift att föreslå ändringar för
att förbättra de oprioriterade borgenärernas ställning, men vissa av för-
slagen kommer ändå att få den positiva effekten att utdelningen till
dessa borgenärer kan öka.
Utredningen hade i uppdrag att även överväga och lämna förslag till
hur utbetalningsfunktionen skall vara utformad i framtiden. Beträffande
denna fråga har utredningen stannat för att föreslå att utbetalningsfunk-
tionen även i fortsättningen skall handhas av länsstyrelserna. Regeringen
delar denna bedömning.
Utredningen har föreslagit att kostnaderna för länsstyrelsernas hante-
ring av lönegarantifrågor skall ersättas av lönegarantifonden. Vi åter-
kommer även till denna fråga i det följande.
5.1 Lönegarantins koppling till förmånsrätten bör behållas
Regeringens bedömning: Lönegarantin bör även fortsättningsvis
vara kopplad till löne- och pensionsfordringamas förmånsrätt på
så sätt att ersättning enligt garantin skall kunna lämnas för samma
slag av löne- och pensionsfordringar som har förmånsrätt enligt
12 och 13 §§ förmånsrättslagen (1970:979).
Utredarens bedömning: Överensstämmer med regeringens bedöm-
ning.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser har tillstyrkt att lönega-
rantins nuvarande koppling till förmånsrättslagen behålls. Riksskattever-
ket och vissa kronofogdemyndigheter har förordat att kopplingen be-
hålls, men att bl.a. fri bil, fri lunch och liknande förmåner ändå undan-
tas från lönegarantins skydd.
Skälen för regeringens bedömning: Lönegarantins koppling till för-
månsrätten framgår av 7 § lönegarantilagen (1992:497, LGL). I para-
grafen stadgas att betalning enligt garantin lämnas för en sådan fordring
på lön eller annan ersättning som har förmånsrätt enligt 12 § FRL och
för en fordring på pension som har förmånsrätt enligt 12 eller 13 §§
samma lag.
2 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 208
17
Regeln innebär, att för att en fordring skall kunna ersättas av lönega- Prop. 1993/94:208
rantin, måste den omfattas av förmånsrätt. Av regeln följer att lönega-
ranti, inom ramen för maximibeloppet, kan lämnas för alla slag av löne-
fordringar som omfattas av förmånsrätt.
Denna koppling har under senare tid ifrågasatts under påstående att
vissa typer av lönefordringar borde uteslutas ur garantins skydd. De
fordringar som vanligtvis har nämnts i detta sammanhang är löneförmå-
ner som utgår vid sidan om den egentliga lönen, såsom fri bil, fri lunch
samt olika former av provision, tantiem och gratifikationer.
Att lönebegreppet i lönegarantilagen och förmånsrättslagen har sam-
ma omfattning har sin grund i att båda lagarna syftar till att skydda
arbetstagares fordringar vid samma situation, nämligen arbetsgivarens
konkurs.
Förmånsrätten för lönefordringar, liksom det s.k. löneprivilegiet
enligt 17 kap. 4 § handelsbalken på sin tid, vilar på grundtanken att vid
en generalexekution av en arbetsgivares tillgångar förtjänar arbetstaga-
re, såsom tillhörande de svagaste i borgenärskollektivet, ett särskilt
skydd. Vid tiden för lönegarantireglemas tillkomst hade löneprivilegiet
i princip fått den omfattning som senare kodifierades genom förmåns-
rättslagen (1970:979), som trädde i kraft den 1 januari 1972. Löneford-
ringama hade vid denna tid också förmånsrätt före de flesta andra ford-
ringar, t.ex. före en fordring förenad med panträtt i fast egendom och
en fordring förenad med säkerhet i form av företagsinteckning.
För att ett löneskydd genom förmånsrätt skall vara verksamt fordras
emellertid att det finns tillgångar i arbetsgivarens konkursbo, som med-
ger utdelning till de berättigade. Genom regler om lönegaranti skapades
ett system varigenom arbetstagare garanterades viss ”utdelning”, obero-
ende av om det fanns tillgångar i konkursboet. Mot denna bakgrund var
det följdriktigt att garantin kom att omfatta samma slag av löne- och
pensionsfordringar, som skyddades genom förmånsrätten. En begräns-
ning av det statliga åtagandet gjordes i stället i form av en övre gräns
för garantiersättningen, det s.k. maximibeloppet.
Som utredningen har framhållit, talar flera starka skäl för att man bör
behålla denna koppling även i fortsättningen.
Ett sådant skäl är att inskränkningar i lönegarantins lönebegrepp i
förhållande till vad som gäller enligt förmånsrättslagen skulle kunna
äventyra möjligheterna till en ordnad avveckling av konkursbonas verk-
samhet.
Av 4 § tredje stycket lagen (1982:80) om anställningsskydd följer, att
en arbetstagare får frånträda sin anställning med omedelbar verkan, om
arbetsgivaren i väsentlig mån åsidosätter sina åligganden mot arbets-
tagaren.
I det helt övervägande antalet konkursbon saknas tillgångar till betal-
ning av arbetstagares lönefordringar. I dessa konkurser skyddas arbets-
tagarnas fordringar endast genom lönegarantin. Detta innebär i prakti-
ken, att arbetstagarna står till konkursboets förfogande så länge lönega-
rantilagens maximibelopp täcker deras lönefordringar. Även det nuva-
rande maximibeloppet om 100 000 kronor torde vara tillräckligt högt
18
för att medge en avveckling, som tar till vara konkursboets tillgångar på Prop. 1993/94:208
det ekonomiskt mest fördelaktiga sättet.
Om lönegarantins lönebegrepp förändrades så, att vissa typer av löne-
fordringar inte skulle omfattas av garantin, skulle arbetstagare till följd
av anställningsskyddslagens regler kunna lämna sina anställningar ome-
delbart efter en konkurs under hänvisning till att alla deras lönefordring-
ar inte skulle komma att ersättas. Det är lätt att förutse att sådana för-
ändringar skulle kunna medföra betydande problem att avveckla kon-
kursbona på ett ordnat sätt.
Mot framställningar om att fordringar på t.ex. fri bil och fri lunch
m.m. inte bör omfattas av lönegarantin kan riktas även principiella
invändningar.
Om en kostnadsersättning för fri bil överstiger arbetstagares utgifter,
kan den anses som en form av löneförstärkning. Detsamma gäller vär-
det av att en arbetstagare får disponera en tjänstebil för privat bruk och
värdet av en fri lunch. Det är inte helt lätt att se varför just dessa for-
mer av löneförstärkningar borde behandlas annorlunda i lönegarantihän-
seende än lönen i övrigt. En sådan särbehandling skulle vidare endast
komma att drabba arbetstagare inom vissa branscher, där dessa avtalsty-
per är vanligt förekommande.
Liknande invändningar kan riktas även mot tanken att från lönegaran-
tin utesluta olika former av provision, tantiem och gratifikationer.
På samma sätt som vid ackordslön skiljer sig en provisionslön från en
”vanlig” månadslön endast genom sättet att beräkna ersättningen. Det
skulle synas som en märklig och knappast särskilt rättsvis ordning, om
lönefordringens beräkningssätt skulle tillåtas att bli avgörande för om
den skulle kunna ersättas genom lönegarantin.
Även provisionslöneavtal ingås främst inom vissa branscher. Om
lönegarantin inte omfattade denna typ av lönefordringar riskerade man
att dessa arbetstagare skulle bli helt utan löneskydd. En sådan situation
vore inte acceptabel.
Som utredningen har konstaterat, är avtal om tantiem, dvs. viss andel
i vinst, relativt ovanliga i Sverige. Frågan om ersättning för tantiem
torde vara än ovanligare i konkurssituationer, som ju utmärks av att
företaget har haft en dålig lönsamhet under en längre tid. Även frågan
om ersättning avseende utlovad gratifikation torde vara ytterligt sällan
förekommande. I en undersökning avseende lönegarantiutbetalningar,
som på utredningens uppdrag har utförts av Statistiska Centralbyrån,
SCB, har inte någon sådan fordring påträffats.
Från vissa håll har det invänts att de här ifrågavarande fordringarna
tar lång tid att utreda och att man därför skulle göra en effektivitetsvinst
om de undantogs från lönegarantin. I detta sammanhang bör man emel-
lertid komma ihåg att utredningsskyldigheten i och för sig inte faller
bort genom att fordringarna utesluts från garantins tillämpning. I den
konkursbouppteckning som förvaltaren upprättar skall boets tillgångar
och skulder upptas med belopp. Beträffande skulderna skall det också
anges i vad mån de avser lön eller pension. Någon effektivitetsvinst av
det påstådda slaget skulle således inte kunna uppnås.
19
Som skäl för att de här diskuterade avlöningsformerna borde undan- Prop. 1993/94:208
tas från lönegarantin har det vidare framhållits att dessa typer av löne-
fordringar innebär höga utgifter för garantin.
Enligt SCB:s undersökning har emellertid av totalt utbetalt lönegaran-
tibelopp endast 0,5 % avsett bilersättning, 1,2 % avsett traktamenten
och 0,1 % avsett kostförmån. Några utbetalningar avseende gratifikatio-
ner har inte förekommit. Lönegaranti för tantiem har utgått med 0,1 %
av totalt utbetalt belopp.
Dessa siffror tyder alltså på, att även om alla här omnämnda ford-
ringsslag undantogs från garantins omfattning, skulle man endast uppnå
en synnerligen måttlig besparing.
Inte heller av detta skäl är det därför motiverat att kopplingen mellan
lönegarantilagens och förmånsrättslagens lönebegrepp frångås.
5.2 En erinran om 5 kap. 2 § konkurslagen (1987:672) bör
tas in i lönegarantilagen
Regeringens förslag: En erinran om innehållet i 5 kap. 2 § kon-
kurslagen (1987:672) tas in i lönegarantilagen.
Utredarens förslag: Utredaren har inte berört denna fråga.
Remissinstanserna: Flera remissinstanser har lyft fram betydelsen av
stadgandet i 5 kap. 2 § konkurslagen (1987:672, KL). Sveriges Advo-
katsamfund har föreslagit att en erinran om innehållet i stadgandet tas in
i lönegarantilagen.
Skälen för regeringens förslag: Som har framgått av det föregåen-
de, krävs det för att en lönefordring skall kunna ersättas genom lönega-
rantin, att den omfettas av förmånsrätt. För att en fordring skall kunna
omfattas av förmånsrätt, måste den emellertid kunna göras gällande i
konkursen. En generell begränsning avseende vilka lönefordringar som
kan göras gällande i en konkurs finns i 5 kap. 2 § KL.
Av detta stadgandes första stycke framgår att i en konkurs får inte en
fordring på lön, arvode eller pension göras gällande i den mån fordring-
en uppenbarligen överstiger vad som kan anses skäligt med hänsyn till
gjord arbetsinsats, verksamhetens lönsamhet och omständigheterna i
övrigt.
I stadgandets andra stycke begränsas rätten att göra gällande en löne-
fordring i en konkurs ytterligare när det gäller personer, som kan anses
som närstående till konkursgäldenären på sätt som anges i 4 kap. 3 §
KL. Sådana personer får inte göra gällande en fordring på lön, arvode
eller pension i vidare mån än som kan anses skäligt med hänsyn till
gjord arbetsinsats, verksamhetens lönsamhet och omständigheterna i
övrigt och aldrig för längre tid tillbaka än ett år innan konkursansök-
ningen kom in till tingsrätten.
20
Som framgår av lagtextens lydelse är skälighetsbedömningen, när det Prop. 1993/94:208
gäller andra än närstående, begränsad till uppenbara fall. I allmänhet
finns ju inte heller något misstänkt med en obetald lön i en konkurs.
När det gäller närstående till konkursgäldenären är det däremot till-
räckligt att fordringen framstår som oskälig. I dessa fall gäller även en
tidsbegränsning bakåt på ett år före konkursansökningen.
Prövningen skall avse om lönefordringen är skälig med hänsyn till
den nytta konkursgäldenären har haft av det arbete som kravet avser
och på grundval av en helhetsbedömning av föreliggande omständig-
heter. Som Högsta domstolen har konstaterat i rättsfallet NJA 1986 s.
10, är den anställdes insikt i företagets eventuellt dåliga lönsamhet
ovidkommande vid skälighetsbedömningen.
Som Advokatsamfundet framhållit är det viktigt att understryka, att
de här berörda begränsningarna avseende vilka lönefordringar som får
göras gällande i en konkurs bör observeras även vid prövning av löne-
garantifrågor. Vi föreslår därför att lönegarantilagen förtydligas på
denna punkt och att en erinran om denna bestämmelse tas in i lagen.
5.3 Det garanterade löneskyddet bör inte utvidgas
Regeringens bedömning: Lönegarantins omfattning bör inte
utvidgas genom att nya fordringar görs ersättningsberättigade eller
genom att garantin utökas.
Utredarens bedömning: Överensstämmer med regeringens bedöm-
ning.
Remissinstanserna: Endast TCO och SACO har kommenterat de här
ifrågavarande avsnitten i utredningsbetänkandet. TCO har föreslagit att
vederlagstimmar, som ombordanställda har innestående vid konkursbe-
slutet, skall omfattas av lönegaranti utan någon beloppsbegränsning.
Både TCO och SACO har framhållit att om en arbetsgivare går i kon-
kurs efter att talan har väckts mot honom på grund av en tvistig löne-
fordring, borde det inte behöva vara nödvändigt att fullfölja rättegången
för att fordringen skall kunna omfattas av förmånsrätt och lönegaranti.
De har vidare anfört att lönegarantilagens maximibelopp bör höjas till
att motsvara 7,5 basbelopp.
Skälen för regeringens bedömning: I utredningens uppdrag ingick
att överväga om det var motiverat att utvidga lönegarantins omfattning
i vissa avseenden.
En sådan fråga var, om allt intjänat men inte förfallet vederlag, som
ombordanställda kan ha vid ett konkursbeslut, bör omfattas av lönega-
rantin utan att avräknas från garantins maximibelopp. Önskemål om en
sådan ändring hade framställts av de ombordanställdas fackliga organi-
sationer, som också hade framhållit att sådana krav på vederlag, som i
normala fall utgår som kompensationsledighet för bl.a. förlängd ordina- 21
rie arbetstid, övertid och jourtjänstgöring, ofta kan överstiga en eller Prop. 1993/94:208
flera årslöner.
De ombordanställdas lönefordringar skyddas i dag, förutom av löne-
garantin, även genom att detas fordringar omfattas av sjöpanträtt enligt
4 § FRL. Av bestämmelserna i sjölagen (1891:35 s. 1, omtryckt
1985:176) framgår, att de ombordanställdas lönefordringar har, med
vissa undantag, bästa rätt i fartyget. Undantagen avser bl.a. bärgarlön
och ersättning för avlägsnande av vrak. I detta sammanhang bör nämnas
att vi avser att under våren lämna förslag om en ny sjölag till riksda-
gen. Förslaget kommer inte att innebära några ändringar såvitt avser in-
nehållet i de regler som omnämns här.
Sjöpanträtten gäller vidare även om fordringen riktar sig mot farty-
gets ägare, som inte är redare, eller mot den som i egenskap av be-
fraktare eller eljest handhar fartygets drift i redarens ställe. Inte ens om
fartyget övergår till en ny ägare eller dess registrering ändras upphör
sjöpanträtten att gälla i fartyget.
Som utredningen har konstaterat, innebär de nu berörda reglerna att
en ombordanställd vid en konkurs i allmänhet får full betalning för hela
sin lönefordring. Vid en försäljning av fartyget, vilket regelmässigt
torde komma till stånd efter en konkurs, skall lönefordringama i princip
betalas först.
De ombordanställda har sålunda ett längre gående löneskydd än vad
som gäller för andra arbetstagargrupper. Vi delar utredningens bedöm-
ning att en ytterligare utvidgning av löneskyddet för de ombordanställda
därför inte är motiverat.
När det gäller lönefordringar som har varit föremål för tvist, har ut-
redningen föreslagit vissa begränsningar, till vilka vi återkommer i det
följande. Utredningen har därvid inte berört frågan, om lönegarantins
omfattning beträffande tvistiga fordringar även borde utvidgas på bl.a.
det sätt, som har påpekats i TCO:s och SACO:s remissyttrande.
Det förslag som TCO och SACO har framfört, nämligen att en rätte-
gång om en tvistig lönefordring inte borde behöva fullföljas om arbets-
givaren går i konkurs efter att talan har väckts, har visserligen skäl för
sig i så måtto att domen i målet inte blir avgörande för om fordringen
också skall omfattas av lönegaranti. En regel med det föreslagna in-
nehållet skulle emellertid utvidga möjligheterna att få ersättning för
lönefordringar som är för gamla för att omfattas av förmånsrätt enligt
huvudregeln i 12 § FRL.
Mot bakgrund av lönegarantifondens höga utgifter bör en utvidgning
av det garanterade skyddet komma till stånd endast där det är verkligt
motiverat. Det här diskuterade förslaget framstår enligt vår mening inte
som så angeläget att det bör genomföras.
Vi delar även utredningens bedömning att det inte finns skäl att utvid-
ga lönegarantins omfattning till att avse försäkringsinrättningars ford-
ringar på premier för pensionsförsäkringar med kollektivavtalsgaranti.
Med hänsyn till vad vi tidigare har sagt om lönegarantifondens fort-
satt höga utgifter och då det nuvarande maximibeloppet om 100 000
kronor per arbetstagare får anses väl fylla kraven på ett socialt grund-
22
skydd för lönefordringar vid en konkurs, finns det inte heller skäl att Prop. 1993/94:208
överväga en höjning av lönegarantilagens maximibelopp.
5.4 Förmånsrätten för löne- och pensionsfordringar bör
begränsas
Regeringens förslag: Förmånsrätten för lönefordringar begränsas
till vad som har förfallit till betalning under de sista sex må-
naderna av arbetstagarens anställningstid hos konkursgäldenären
och inte tidigare än tre månader innan konkursansökningen kom
in till tingsrätten.
Om en lönefordring, som har förfallit till betalning tidigare än
tre månader före konkursansökningen har varit föremål för tvist
skall den omfattas av förmånsrätt om talan har väckts, eller för-
handling som föreskrivs i kollektivavtal eller lagen (1976:580) om
medbestämmande i arbetslivet har begärts, inom fyra månader
från förfallodagen och konkursansökningen har följt inom tre må-
nader från det att tvisten slutligt har avgjorts.
Förmånsrätten för semesterlön och semesterersättning som är
intjänad före konkursansökningen begränsas till vad som står inne
för det löpande och närmast föregående intjänandeåret.
Förmånsrätten för en fordring på pension avseende tiden före
konkursansökningen begränsas till sex månader.
Utredarens förslag: Överensstämmer i allt väsentligt med regering-
ens förslag. Utredaren har dock föreslagit att den tid under vilken
lönefordringama kan ha förfallit till betalning före konkursansökningen
bestäms till sex månader.
Remissinstanserna: Den helt övervägande majoriteten av remissin-
stanserna har ställt sig positiva till att förmånsrätten för löne- och pen-
sionsfordringar begränsas på det sätt utredningen har föreslagit. Läns-
styrelsen i Stockholms län, TCO och SACO har förordat att förmåns-
rätten för lönefordringar bestäms till 12 månader. NUTEK och LO har
velat behålla lönefordringamas nuvarande förmånsrätt om maximalt 18
månader. NUTEK, LO och TCO har vidare velat behålla förmånsrätten
för semesterlön och semesterersättning för tiden före konkursansök-
ningen oförändrad. När det gäller lönefordringar som har varit föremål
för tvist, har TCO och SACO framhållit att även förhandling som förs
enligt lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet bör godtas i
förmånsrättssammanhang, på samma sätt som i dag sker med förhand-
ling som förs på grund av en föreskrift i kollektivavtal. Göteborgs
tingsrätt och LO har påpekat att tiden för att väcka talan eller begära
förhandling inte bör understiga fyra månader med hänsyn till preskrip-
tionsbestämmelsema i lagen (1982:80) om anställningsskydd.
23
Skälen för regeringens förslag: Vi har i det föregående gjort be- Prop. 1993/94:208
dömningen, att det även i fortsättningen bör gälla samma lönebegrepp
inom lönegarantin som inom förmånsrätten. Det har sålunda inte varit
en framkomlig väg, att försöka minska lönegarantifondens utgifter och
samtidigt motverka missbruk och icke önskvärda effekter på konkurren-
sen genom att från löneskyddet utesluta vissa slag av lönefordringar.
Den väg som utredningen har anvisat har i stället varit att förmånsrätten
för löne- och pensionsfordringar förkortas.
Förmånsrätten omfattar i dag lönefordringar som inte har förfallit till
betalning tidigare än ett år innan konkursansökningen gjordes samt
under skälig uppsägningstid, högst sex månader. Vi återkommer i det
följande till frågan om hur lång uppsägningstid som bör omfattas av
löneskydd.
Förmånsrätten, och därmed lönegarantin, avser alltså fordringar för-
fallna till betalning under en så lång tidsperiod som ett och ett halvt år.
Oftast blir tidsperioden ännu längre på grund av tidsåtgång från det att
konkursansökningen görs till att ett konkursbeslut, som är en förutsätt-
ning för att arbetstagarna skall kunna sägas upp, meddelas. Fördröj-
ningen mellan ansökningen och beslutet kan bero på många olika orsa-
ker, t.ex. svårigheter att sätta ut målet till förhandling i tingsrätten,
delgivningssvårigheter, uppskov m.m.
Utredningen har föreslagit att förmånsrätten för lönefordringar be-
gränsas till vad som har förfallit till betalning under de senaste sex
månaderna av arbetstagarens anställningstid hos konkursgäldenären och
inte tidigare än sex månader före konkursansökningen.
Av SCB:s undersökning kan emellertid utläsas att ca 90 % av ford-
ringar avseende innestående lön har gällt fordringar som har förfallit
inom de senaste tre månaderna före konkursansökningen. Den av ut-
redningen föreslagna tiden under vilken lönefordringar kan ha förfallit
till betalning före konkursansökningen synes därför omotiverat lång.
Som Lagrådet har påpekat bör det även komma till tydligt uttryck i
lagtexten att uppsägningstiden ingår i den anställningstid för vilken
lönefordringar kan omfattas av förmånsrätt. Förmånsrätten bör således
bestämmas till att omfatta lönefordringar som har förfallit till betalning
under de sista sex månaderna av arbetstagarens anställningstid hos kon-
kursgäldenären och inte tidigare än tre månader innan konkursansök-
ningen kom in till tingsrätten. Förslaget innebär att den längsta möjliga
uppsägningstiden enligt lagen (1982:80) om anställningsskydd (LAS),
nämligen sex månader vid fyllda 45 år, omfattas av förmånsrätt.
Av SCB:s undersökning framgår, att uppemot hälften av fordringarna
på uppsägningslön avser en uppsägningstid om högst två månader och
mer än två tredjedelar en uppsägningstid om högst fyra månader. Mot
bakgrund av dessa siffror innebär vårt förslag att för det stora flertalet
arbetstagare kommer förmånsrätten att omfatta en till två månaders
innestående lön samt lön under uppsägningstid. De sociala skyddssyn-
punkter, som kan anläggas på lönefordringamas förmånsrätt, får anses
väl tillgodosedda därigenom.
När det gäller lönefordringar, som har varit föremål för en tvist, har 24
förmånsrätten i dag än vidare omfattning. I sådana fall kan löneford-
ringen ha förfallit till betalning t.o.m. flera år innan konkursansökning- Prop. 1993/94:208
en gjordes, om endast talan har väckts eller förhandling som föreskrivs
i kollektivavtal har begärts inom sex månader från fordringens förfallo-
dag och konkursansökningen har följt inom sex månader från det att
tvisten har slutligt avgjorts.
Vi delar utredningens uppfattning att dessa tidsfrister om sex månader
går utöver vad som är socialt motiverat. Det kan med fog anses, att om
en arbetstagare är i verkligt behov av att få betalning för sin löneford-
ring, kan han inte låta det gå uppemot ett halvt år innan han bestämmer
sig för att väcka talan eller begära förhandling i saken. Han kan knap-
past heller, efter att tvisten slutligt har avgjorts till hans fördel, återigen
vänta i flera månader innan han kräver arbetsgivaren på betalning.
I lagrådsremissen föreslog vi att dessa tidsfrister skulle förkortas till
fyra respektive två månader. Som Lagrådet har anfört kan en frist om
två månader ibland vara för kort för att arbetstagaren skall hinna ansöka
arbetsgivaren i konkurs. Tidsfristerna bör sålunda förkortas på ett så-
dant sätt att ett en lönefordring omfattas av förmånsrätt, om den har
varit föremål för tvist, och talan har väckts eller förhandling som före-
skrivs i kollektivavtal har begärts inom fyra månader från förfallodagen
och konkursansökningen har följt inom tre månader från det att tvisten
har slutligt avgjorts.
Genom att bestämma den första tidsfristen till fyra månader har vi
beaktat tiden för underättelseskyldighet enligt 41 § första stycket LAS.
Som bl.a. LO påpekat, skulle den av utredningen föreslagna fristen om
tre månader komma i konflikt med denna regel.
Vidare bör, på sätt som har anförts av TCO och SACO, även för-
handling som förs enligt lagen (1976:580) om medbestämmande i ar-
betslivet godtas på samma sätt som förhandling enligt föreskrift i kollek-
tivavtal vid bedömningen om fordringen kan omfattas av förmånsrätt.
Fordringar på semesterlön och semesterersättning, som är intjänade
före konkursansökningen, omfattas i dag av förmånsrätt för vad som
står inne för det löpande och de två föregående intjänandeåren samt allt
vad som har sparats i den utsträckning som 18 och 20 §§ semesterlagen
(1977:480) medger. Vidare omfattar förmånsrätten semesterlön och
semesterersättning avseende uppsägningslön.
Enligt SCB:s undersökning avser 28,6 % av alla utbetalda lönega-
rantimedel fordringar på innestående semester och semester under upp-
sägningstid. Datamaterialet avseende lönegarantiutbetalningar, som
Länsstyrelsen i Stockholms län har tillhandahållit SCB, visar på liknan-
de resultat. Detta betyder att närmare en tredjedel av de totala utgifterna
för lönegarantin kan avse dessa typer av fordringar. Även om vi skulle
anta, att fordringar på semesterlön och semesterersättning svarar endast
för ca 25 % av lönegarantiutbetalningama, innebär detta att av lönega-
rantifondens totala utgifter om 4,4 mdkr under budgetåret 1992/93 har
ca 1,1 mdkr avsett sådana fordringar.
Den kraftiga ökningen av lönegarantifondens utgifter som vi har be-
vittnat under senare år motiverar enligt vår mening att förmånsrätten
begränsas även för fordringar på semesterlön och semestersättning. Vi 25
föreslår därför att förmånsrätten för semesterlön och semesterersättning
som är intjänad före konkursansökningen bestäms till vad som står inne Prop. 1993/94:208
för det löpande och närmast föregående intjänandeåret. Detta innebär,
att även vad som har sparats på det sätt som medges i 18 och 20 §§
semesterlagen (1977:480) under nämnda tidsperiod, omfattas av för-
månsrätten.
Även en på detta sätt bestämd förmånsrätt för semesterlön och semes-
terersättning innebär ett mycket gott skydd för arbetstagarna. Samtidigt
kommer denna förkortning, med hänsyn till att dessa fordringar står för
en betydande andel av de totala utgifterna för lönegarantin, att innebära
en inte oväsentlig minskning av utgifterna för garantin.
En fordring på pension, vilken tillkommer arbetstagare eller dennes
efterlevande, omfattas i dag av förmånsrätt för högst ett år före kon-
kursansökningen och nästföljande sex månader. Det är naturligt att för-
månsrätten för pensionsfordringar i princip följer lönefordringarnas för-
månsrätt. Vi föreslår därför att förmånsrätten enligt 12 § FRL skall
omfatta pensionsfordringar avseende högst sex månader före konkursan-
sökningen och därpå följande sex månader.
De flesta remissinstanser har hälsat utredningens förslag att inskränka
löne- och pensionsfordringarnas förmånsrätt med tillfredställelse.
Som utredningen har konstaterat, vilket även har lyfts fram av ett
flertal remissinstanser, medför en förkortning av förmånsrätten för löne-
fordringar att utrymmet för obehöriga förfaranden och spekulationer på
lönegarantins bekostnad minskar. Genom att kraftigt begränsa den tid,
under vilken ett företag kan drivas med en ackumulerande löneskuld till
de anställda under förvissning om att dessa så småningom kommer att
få betalt genom lönegarantin, minimeras också lönegarantins negativa
inverkan på andra företag. De konkurrenssnedvridande effekter som
lönegarantin kan ha i vissa fall neutraliseras.
Men förslagen har även andra positiva effekter. När tidsfristerna för
hur gamla lönefordringar som kan göras gällande för förmånsrätt för-
kortas, förenklas utredningsarbetet vid prövning av lönegarantifrågor.
Det är allmänt omvittnat av såväl personal från kronofogdemyndigheter
som av förvaltare att äldre lönefordringar ofta orsakar mycket tidsödan-
de utredningsarbete. Detta är lätt att förstå. Om en lönefordring avser
förhållanden som kanske ligger ett år eller mer tillbaka är det naturligt-
vis svårare att reda ut vad som har inträffat. Handlingar kan ha för-
svunnit och personer som då verkade i företaget kan ha slutat. Som
flera av remissinstanserna har framhållit är det en stor fördel för löne-
garantihanteringen om man kan undvika tidsödande utredningar av detta
slag.
En annan viktig följd av förslagen är, att de medför positiva effekter
även för konkursföretagens oprioriterade borgenärer. Som utredningen
har påpekat kan det särskilt i mindre leverantörsföretag vara avgörande
för att verksamheten skall kunna drivas vidare, att betalningarna inflyter
såsom förutsatts. Uteblir betalningarna, kan även leverantörsföretagets
framtid vara i fara, med eventuell konkurs som följd. Genom att för-
månsrätten för lönefordringar avkortas skapas samtidigt ökat utrymme
för utdelning till de oprioriterade borgenärerna. Mot bakgrund av den 26
kraftiga ökningen av antalet företagskonkurser som har skett under de
senaste åren är det inte oväsentligt, om utdelningen till dessa borgenärs- Prop. 1993/94:208
grupper kan öka och i sin tur bidra till att hindra ytterligare företag att
gå i konkurs.
Genom förslagen närmar sig vår lagstiftning vad som gäller för löne-
fordringarnas förmånsrätt i de övriga nordiska länderna. I Norge har
man från den 1 juli 1992 begränsat förmånsrätten för lönefordringar till
sammanlagt sex månader, varvid fordringarna inte får ha förfallit till
betalning tidigare än tre månader före fristdagen. I Danmark är för-
månsrätten i princip begränsad till sådana lönefordringar, som har
förfallit till betalning inom sex månader före fristdagen. Finland har gått
ännu längre och med två års övergångsperiod helt avskaffat löneford-
ringarnas förmånsrätt från den 1 januari 1993.
Beträffande internationella förhållanden kan här omnämnas det av
Europeiska gemenskapernas råd den 20 oktober 1980 antagna direktivet
om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning rörande skydd för
arbetstagarna vid arbetsgivarens insolvens (80/987/EEG). Direktivet
innehåller regler till skydd för arbetstagares lönefordringar när arbetsgi-
varen är på obestånd och hör till de rättsakter, som till följd av EES-
avtalet är bindande även för Sverige. Enligt direktivet uppgår den mini-
mitid, för vilken lönefordringar skall skyddas genom lönegarantin, till
åtta veckor.
I ILO:s konvention nr 173 om skydd av arbetstagares fordringar i
händelse av arbetsgivarens insolvens krävs, att förmånsrätten omfattar
lönefordringar för en period om tre månader före tidpunkten för in-
solvens eller före det att anställningen upphörde. Vidare skall förmåns-
rätten omfatta fordringar på semesterlön, som har intjänats genom
arbete under det år insolvensen inträffade eller anställningen upphörde
och under föregående år. När det gäller löneskydd genom lönegaranti
föreskrivs att dessa tidsfrister skall vara minst åtta veckor respektive sex
månader före tidpunkten för insolvens eller före det att anställningen
upphörde.
Även efter det att de nu föreslagna ändringarna har genomförts kom-
mer vi sålunda att såvitt avser tidsfrister för förmånsrätt och lönegaranti
väl uppfylla kraven i berörda internationella instrument för ett socialt
acceptabelt löneskydd vid konkurs.
Till frågan om Sverige bör ratificera konventionen nr 173 återkom-
mer vi i avsnitt 10.
5.5 Förmånsrätt endast för uppsägningstid enligt lagen
(1982:80) om anställningsskydd
Regeringens förslag: En fordring på uppsägningslön skall omfat-
tas av förmånsrätt längst för uppsägningstid som har beräknats
enligt lagen (1982:80) om anställningsskydd, LAS.
27
Utredarens förslag: Överensstämmer i allt väsentligt med regering- Prop.
ens förslag.
Remissinstanssema: Majoriteten av remissinstanserna har tillstyrkt
utredningens förslag. NUTEK, LO, TCO och SACO har anfört att även
uppsägningstid som föreskrivs i kollektivavtal bör godtas. Kronofog-
demyndigheten i Göteborgs och Bohus län har föreslagit att arbetstaga-
re, som inte omfattas av LAS, skall ha förmånsrätt för en uppsägnings-
tid om två månader.
Skälen för regeringens förslag: Förmånsrätten - och därmed löne-
garantin - omfattar i dag lön eller annan ersättning under skälig uppsäg-
ningstid, högst sex månader.
Förmånsrätten för uppsägningslön har haft denna omfattning sedan
förmånsrättslagens tillkomst år 1970. Vid denna tidpunkt saknade vi
ännu lagstiftning om anställningsskydd med vissa minimikrav på upp-
sägningstid. Regeln om förmånsrätt för uppsägningslön kom därför att
formas i enlighet med vad som hade gällt redan tidigare enligt praxis.
Enligt förmånsrättslagens förarbeten borde vid bedömande av vad som
är skälig uppsägningstid hänsyn tas till anställningens längd och art. Om
föreskrift om uppsägningstid var intagen i tjänsteavtalet borde den
godtas även i konkurs, om inte särskilda skäl talade däremot (Utsök-
ningsrätt IX [SOU 1969:5] s.49, prop. 1970:142 s. 90).
Redan innan förmånsrättslagen trädde i kraft den 1 januari 1972 hade
vi emellertid fått vår första lagstiftning om anställningsskydd. Lagen
(1971:199) om anställningsskydd för vissa arbetstagare trädde i kraft år
1971 och garanterade en uppsägningstid från två till sex månader be-
roende på arbetstagarens ålder för arbetstagare som var 45 år och äldre.
År 1974 ersattes denna lag av vår första generella lag om anställnings-
skydd, SFS 1974:12. Lagen, som trädde i kraft den 1 juli 1974, var
med vissa undantag tillämplig på alla arbetstagare i allmän eller enskild
tjänst.
Lagen innehöll bl.a. regler om vissa uppsägningstider. För både ar-
betsgivare och arbetstagare skulle gälla en minsta uppsägningstid om en
månad. Arbetstagare, som vid uppsägningen hade varit anställd hos
arbetsgivaren de senaste sex månaderna eller sammanlagt minst tolv
månader under de senaste två åren skulle ha rätt till en uppsägningstid
av
två månader vid fyllda 25 år,
tre månader vid fyllda 30 år,
fyra månader vid fyllda 35 år,
fem månader vid fyllda 40 år och
sex månader vid fyllda 45 år.
Motsvarande regler gäller enligt lagen (1982:80) om anställnings-
skydd, som trädde i kraft den 1 april 1982.
Dessa regler om vilka uppsägningstider som bör gälla enligt lag har
inte medfört några förändringar beträffande förmånsrättens omfattning
avseende fordringar på lön under uppsägningstid. I rättspraxis har man
visserligen ansett anställningsskyddslagens regler om uppsägningstid
normerande när annat inte visats. Även uppsägningstider enligt kollek-
1993/94:208
28
tivavtal och enskilda tjänsteavtal har emellertid godtagits inom sexmå- Prop. 1993/94:208
nadersgränsen.
En betydande del av den kritik, som i den allmänna debatten har
riktats mot lönegarantisystemet, har gått ut på att lönegarantin har
negativa effekter på konkurrensen. Vad som särskilt påtalats har varit,
att företag kan drivas vidare efter en konkurs under sex månaders upp-
sägningstid med hjälp av lönegarantin.
Lagen om anställningsskydd medger i och för sig, såsom har framgått
ovan, sex månaders uppsägningstid endast till arbetstagare som har fyllt
45 år och uppfyller kvalifikationskravet avseende anställningstid. Av
SCB:s undersökning framgår också att cirka hälften av fordringarna på
uppsägningslön har avsett en uppsägningstid om högst två månader.
Som utredningen har anfört kan det emellertid inte uteslutas att det
förhållandet, att en i ett enskilt tjänsteavtal bestämd uppsägningstid
godtas i förmånsrättshänseende, i vissa fall har uppmuntrat till spekula-
tion på garantins bekostnad. Om en rörelse har dålig lönsamhet och
riskerar att gå i konkurs, kan de nuvarande reglerna underlätta för
arbetstagare att få gehör för krav på sex månaders uppsägningstid.
Företagaren behöver ju kanske inte betala uppsägningslönen utan den
kommer att ersättas genom lönegarantin. I den allmänna debatten har
det även förekommit påståenden om att företagare ibland hjälper ar-
betslösa bekanta eller släktingar genom att anställa dessa med god lön
och sex månaders uppsägningstid strax före en förväntad konkurs.
Enligt vår mening är det viktigt att lönegarantisystemet är så konstru-
erat, att det inte inbjuder till spekulation på garantins bekostnad. De
uppsägningstider som stadgas i anställningsskyddslagen får anses väl
fylla de minimikrav som ur social synpunkt kan ställas på uppsägnings-
tidens längd. Det saknas anledning att ställa högre krav på det skydd
förmånsrätten eller lönegarantin för fordringar på uppsägningslön är
avsedd att trygga.
Vi föreslår därför att förmånsrätten endast skall omfatta fordringar på
uppsägningslön för uppsägningstid som har beräknats enligt 11 § LAS.
Den valda formuleringen avviker något från utredningens förslag.
Enligt vår mening saknas det skäl att, såsom en av remissinstanserna
har föreslagit, begränsa den förmånsrättsgrundande uppsägningstiden
för arbetstagare som står utanför LAS:s tillämpningsområde ytterligare.
Genom den valda formuleringen har vi velat ge klart uttryck åt att
förslaget sålunda innebär, att reglerna i 11 § LAS blir bestämmande för
uppsägningstidens längd i förmånsrättshänseende även för de arbets-
tagare, som står utanför anställningsskyddslagens tillämpningsområde.
Genom den föreslagna ändringen uppnås en förenkling av reglerna.
Samtidigt utgör den nya regeln ett effektivt hinder mot spekulationer
genom att en arbetstagare, som inte uppfyller kvalifikationskravet be-
träffande anställningstid som föreskrivs i 11 § LAS, aldrig kan få en
längre uppsägningstid än en månad i förmånsrätts- eller lönegarantihän-
seende.
29
5.6 Krav på anmälan till arbetsförmedling
Regeringens förslag: En fordring på uppsägningslön för tid under
vilken arbetstagaren inte utför arbete för konkursgäldenären eller
annan och inte heller driver egen rörelse, bör omfattas av för-
månsrätt endast om arbetstagaren kan visa att han har anmält sig
hos den offentliga arbetsförmedlingen som arbetssökande.
En regel som hindrar att garantibelopp betalas ut innan anmäl-
ningsskyldigheten har fullgjorts tas in i lönegarantilagen.
Utredarens förslag: Överensstämmer i allt väsentligt med regering-
ens förslag.
Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna har yttrat sig i
frågan om en arbetstagare bör vara skyldig att anmäla sig som arbets-
sökande hos arbetsförmedling för att hans fordring på uppsägningslön
skall omfattas av förmånsrätt. De flesta har yttryckligen tillstyrkt för-
slaget, medan de återstående, däribland LO och SACO, har lämnat det
utan erinran. Sveriges Ackordscentral har invänt att förslaget i denna
del torde motsvara vad som redan gäller. KFM i Västerbottens län har
framfört att begreppet ”utan dröjsmål” kan medföra tolkningssvårig-
heter samt efterlyst ett klargörande avseende om en i efterhand gjord
anmälan kan bota lönefordringens brist på förmånsrätt.
Skälen för regeringens förslag: När en arbetstagare sägs upp från
sin anställning på grund av arbetsgivarens konkurs är han, liksom under
uppsägningstid utom konkurs, skyldig att stå till arbetsgivarens förfo-
gande under uppsägningstiden. Vid en konkurs är emellertid situationen
ofta den, att verksamheten avvecklas långt innan alla anställdas upp-
sägningstider har gått ut. Oftast torde verksamheten upphöra redan inom
någon vecka efter konkursbeslutet eller senast en eller två månader
därefter. Det är också sällan som hela arbetskraften behövs för att
uppehålla verksamheten under avvecklingstiden. Således kan en stor del
av personalstyrkan i princip få stanna hemma från arbetet redan när
endast någon vecka av deras uppsägningstid har förflutit.
Förmånsrätten och lönegarantin omfattar i dag lön under skälig upp-
sägningstid, dock högst sex månader. Om det förslag som vi har lämnat
i föregående avsnitt genomförs, kommer förmånsrätten att omfatta
fordringar för uppsägningstid beräknad enligt reglerna i 11 § LAS. För
arbetstagare, som uppfyller kvalifikationskravet beträffande anställnings-
tid, uppgår uppsägningstiden emellertid även enligt dessa regler till
mellan två och sex månader beroende på arbetstagarens ålder. De flesta
arbetstagare kommer därför även i fortsättningen ha längre förmåns-
rättsgrundande uppsägningstid än vad som i allmänhet motiveras av
konkursgäldenärens behov av arbetskraft och den sysselsättning som
arbetstagarna kan beredas under verksamhetens avveckling.
Enligt de regler som gäller i dag för lönegarantin fordras det inte att
en arbetstagare, som inte kan sysselsättas i konkursgäldenärens verk-
samhet under uppsägningstiden, försöker begränsa den tid då han upp-
Prop. 1993/94:208
30
bär garantimedel genom att aktivt söka en annan anställning. Han kan Prop. 1993/94:208
således avvakta till dess uppsägningstiden har gått ut, dvs. maximalt i
sex månader, innan han anmäler sig på arbetsförmedlingen och under
denna tid uppbära lönegarantimedel som ersättning för sin fordring på
uppsägningslön.
Såsom utredningen har anfört, kan det med fog ifrågasättas, om
denna ordning är rimlig. Särskilt mot bakgrund av de kraftigt ökade
utgifterna för lönegarantin under senare år framstår det som otillfred-
ställande att lönegarantisystemet saknar regler, som motiverar arbets-
tagare att försöka begränsa den tid då lönegarantiersättning utgår. Det
är ett centralt mål för svensk arbetsmarknadspolitik, att aktivera den
som saknar sysselsättning att försöka på nytt finna sin plats i arbetslivet.
Denna målsättning bör gälla även beträffande arbetstagare som förlorar
sin anställning till följd av att arbetsgivaren går i konkurs.
I både norsk och dansk lagstiftning gäller som villkor för att lönega-
rantiersättning skall utgå att arbetstagare, som inte sysselsätts av kon-
kursgäldenären under uppsägningstiden, aktivt söker annat arbete. I
Norge framgår regeln direkt av lönegarantilagstiftningen. I Danmark är
en bestämmelse av motsvarande innehåll intagen i konkurslagstiftning-
en.
Vi anser att ett sådant villkor nu bör införas även i det svenska re-
gelsystemet. Som utredningen föreslagit, bör regeln lämpligtvis tas in i
12 § FRL som villkor för att en arbetstagares fordring på uppsägnings-
lön skall omfattas av förmånsrätt. Då lönegaranti endast utgår för löne-
fordringar som omfattas av förmånsrätt, kommer fordringar på uppsäg-
ningslön i de fall villkoret inte är uppfyllt att automatiskt även utestäng-
as från betalning enligt garantin.
Beträffande frågan, hur kontrollen av att arbetstagaren har anmält sig
hos arbetsförmedlingen skall ske, vill vi emellertid välja en något an-
norlunda lösning än den som utredningen har förordat. I betänkandet
har man föreslagit att kontrollen skall göras av förvaltaren på det sätt att
han i de här ifrågavarande fallen skall dröja med att meddela beslut om
lönegaranti för uppsägningslön i avvaktan på att arbetstagaren har be-
sökt arbetsförmedlingen. Anmälan bör vidare enligt utredningsförslaget
ske ”utan dröjsmål”.
En regel, som innebär att förmånsrätten för en fordring på uppsäg-
ningslön blir beroende av att arbetstagaren har anmält sig som arbets-
sökande hos arbetsförmedling kommer att gälla i alla konkurser, således
även i de fåll där konkursboets medel räcker till utdelning även för
fordringar enligt 12 § FRL och ingen lönegaranti utgår.
I sådana fall är det naturligt att kontrollen av att anmälningsskyldig-
heten har fullgjorts åvilar förvaltaren. Utdelning avseende uppsägnings-
lön blir alltså beroende av om arbetstagaren kan för konkursförvaltaren
visa att han har fullgjort anmälningsskyldigheten. Har anmälningsskyl-
digheten inte fullgjorts och det är fråga om en konkurs utan bevaknings-
förfarande, bör fordringen på uppsägningslön inte tas med som för-
månsrättsberättigad i utdelningsförslaget. Anordnas ett bevakningsför-
farande i konkursen får förvaltaren i stället anmärka mot fordringens 31
förmånsrätt.
Utredningen har föreslagit att anmälan skall ske ”utan dröjsmål”. Prop. 1993/94:208
Som Kronofogdemyndigheten i Västerbottens län har anfört är en sådan
tidsbestämning ägnad att medföra tolkningssvårigheter. Kronofogdemyn-
digheten har vidare efterlyst ett klarläggande av om en för sent gjord
anmälan kan bota fordringens brist på förmånsrätt. Enligt vår mening är
en tidsbestämning av det slag som utredningen har föreslagit inte behöv-
lig, då den omständighet att anmälningsskyldigheten fullgörs, utgör en
förutsättning för förmånsrätten. Detta innebär, att för varje dag som
arbetstagaren dröjer med att anmäla sig minskar hans förmånsrättsbe-
rättigade fordring för sådan uppsägningstid.
Med hänsyn till det sagda vill vi, när det gäller konkurser i vilka
lönegarantin kommer till användning, föreslå en något annorlunda lös-
ning än den utredningen har föredragit. Enligt vår mening bör kontrol-
len avseende om anmälningsskyldigheten har fullgjorts sålunda handhas
av länsstyrelsen. Enklast sker detta genom att länsstyrelsen samtidigt
med en försäkran enligt 25 § LGL infordrar ett bevis om att arbets-
tagaren har anmält sig hos arbetsförmedling. På samma sätt som när det
gäller en försäkran, bör garantibelopp for en fordring på uppsägningslön
inte betalas ut innan ett sådant bevis har inkommit.
Genom denna ordning undviker man, att förvaltare tvingas att göra
flera bedömningar avseende lönegaranti i samma ärende, nämligen först
avseende innestående lön och lön under tiden arbetstagaren utför arbete
för konkursgäldenären och därefter avseende uppsägningslön för tiden
därefter.
När förvaltaren gör sin bedömning om en fordring på uppsägningslön
skall ersättas genom lönegaranti, får han alltså förutsätta att anmälnings-
skyldigheten kommer att fullgöras. Inkommer arbetstagaren inte med
bevis till länsstyrelsen om att så också har skett, saknas en materiell
förutsättning, nämligen förmånsrätten, för att utbetala ersättningen.
Framgår det av beviset från arbetsförmedlingen att arbetstagaren har
dröjt med anmälan, bör länsstyrelsen sända ärendet åter till förvaltaren
för en ny bedömning av lönegarantifrågan. I praktiken kommer detta att
innebära, att den förmånsrättsberättigade lönefordringen som skall
ersättas av garantin kommer att minskas med belopp motsvarande de
antal dagar arbetstagaren inte har varit anmäld hos arbetsförmedlingen.
Den arbetstagare, som vill försäkra sig om att hela hans fordring på
uppsägningslön kommer att omfattas av förmånsrätt och därmed kom-
mer att kunna ersättas från lönegarantin, bör sålunda anmäla sig hos
arbetsförmedling snarast efter att han har sagts upp från sin anställning.
När det gäller konkurser, där lönegaranti inte kommer till använd-
ning, innebär det nu sagda att utdelningen för en fordring på uppsäg-
ningslön minskar på motsvarande sätt för varje dag som anmälnings-
skyldigheten inte har fullgjorts.
Anmälningsskyldighet till arbetsförmedling skall enligt förslaget vara
en förutsättning för förmånsrätt avseende en fordring på uppsägningslön
endast i de fall, att arbetstagaren inte utför arbete för konkursgäldenären
eller annan och inte heller driver egen rörelse. Vi kommer i det följan-
de att föreslå en skärpning av avräkningsregeln i 12 § FRL på så sätt att 32
avräkning skall ske inte endast för vad arbetstagaren har förvärvat i en
annan anställning, utan också för vad han borde ha kunnat förvärva i en Prop. 1993/94:208
annan anställning och för inkomst som han har haft av egen rörelse.
Gör arbetstagaren en invändning om att han inte har fullgjort anmäl-
ningsskyldigheten på grund av sådana omständigheter skall sålunda
avräkning ske för de inkomster han har eller borde ha kunnat förvärva.
För att arbetstagarens skyldighet att anmäla sig hos arbetsförmedlingen
skall falla bort på grund av en annan anställning eller sysselsättning i en
egen rörelse bör naturligtvis, såsom Lagrådet strukit under, sysselsätt-
ningsgraden i den nya anställningen eller den egna rörelsen vara i hu-
vudsak lika stor som i arbetstagarens anställning hos konkursgäldenä-
ren.
En del remissinstanser, däribland RSV, RRV och Länsstyrelsen i
Stockholms län, har väckt frågan om arbetsförmedlingen borde ha
skyldighet att rapportera att arbetstagaren har fått ett arbetserbjudande
genom förmedlingen. En sådan rapporteringsskyldighet skulle emellertid
fordra regeländringar som gav arbetsförmedlingarna möjlighet att lämna
dessa uppgifter vidare. Den skulle även, för att vara effektiv, fordra en
kontrollapparat för att följa upp regeln. Arbetstagaren är inte skyldig att
anta en anställning som är olämplig för honom. Det skulle således bli
nödvändigt att i varje enskild fall undersöka vilka skäl arbetstagaren har
haft för att avvisa ett arbetserbjudande. Om skälen skulle bedömas som
inte godtagbara, fick det vidare undersökas vilken inkomst arbetstagaren
hade kunnat få i den erbjudna anställningen för att avräkning skulle
kunna ske med rätt belopp. Utredningen har inte ansett att en sådan
rapporteringsskyldighet är nödvändig. Även enligt vår mening bör man,
med hänsyn till omfattningen av den kontrollapparat som en sådan regel
skulle föra med sig, avvakta till dess erfarenheter har vunnits beträffan-
de effekterna av den nu föreslagna regeln om anmälningskyldighet. Man
bör nämligen kunna utgå ifrån att en arbetstagare normalt antar ett ar-
betserbjudande som han får genom förmedlingen. I så fäll har arbets-
tagaren även skyldighet att upplysa både förvaltaren enligt 10 § LGL
och länsstyrelsen i enlighet med vad som framgår av 25 § LGL om den
nya anställningen och vilka inkomster han uppbär därifrån, så att av-
räkning kan ske.
Som Lagrådet har påpekat ligger det i sakens natur att en arbetstaga-
re, som har anmält sig till arbetsförmedlingen, också skall stå till ar-
betsmarknadens förfogande. I enlighet med vad Lagrådet har anfört bör
bedömningen av om arbetstagaren står till arbetsmarknadens förfogande
ske med ledning av den praxis som har utbildats vid tillämpningen av
lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring.
3 Riksdagen 1993/94. 1 samt. Nr 208
5.7 Den s.k. avräkningsregeln i förmånsrättslagen skärps Prop. 1993/94:208
Regeringens forslag: Avräkningsregeln i 12 § FRL utsträcks till
att omfatta även inkomst som arbetstagaren har haft av egen
rörelse eller borde ha kunnat förvärva i en annan anställning.
Utredarens förslag: Överensstämmer i allt väsentligt med regering-
ens förslag.
Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna har yttrat sig
över förslaget att avräkningsregeln skärps på det föreslagna sättet. De
övervägande flertalet har tillstyrkt förslaget, varibland Kronofogdemyn-
digheten i Göteborgs och Bohus län och Sveriges Köpmannaförbund
särskilt understrukit att ändringen är angelägen. Göteborgs tingsrätt,
Kronofogdemyndigheten i Stockholms län och Föreningen Sveriges
Kronofogdar har påpekat att regeln kan bli svår att tillämpa. NUTEK
och TCO har avstyrkt förslaget att avräkning skall ske för inkomst av
egen rörelse under hänvisning till att det kunde hämma viljan att starta
egen rörelse. LO har avvisat förslaget i sin helhet. Sveriges Ackords-
central har, beträffande den del av förslaget som innebär att avräkning
skall ske för inkomst som en arbetstagare borde ha kunnat förvärva i en
ny anställning, invänt att redan gällande rätt innebär en avräkningsskyl-
dighet i ifrågavarande situationer.
Skälen för regeringens förslag: Om en arbetstagare inte behöver
utföra arbete för konkursgäldenären under uppsägningstiden, omfattar
förmånsrätten enligt de regler som gäller i dag lönefordring avseende
uppsägningslön till den del fordringen överstiger inkomst som arbets-
tagaren under den tid fordringen avser har förvärvat i en annan anställ-
ning eller uppenbarligen borde ha kunnat förvärva i en anställning som
han skäligen borde ha godtagit (12 § första stycket FRL). Med inkomst
från annan anställning jämställs utbildningsbidrag som utgår av stats-
medel vid arbetsmarknadsutbildning, om bidraget avser samma tid som
lönefordringen och har beviljats efter uppsägningen. I detta samman-
hang bör omnämnas att andra arbetsmarknadspolitiska bidrag, bl.a.
enligt förordningen (1984:523) om bidrag till arbetslösa m.fl. som
startar egen näringsverksamhet, är samordnade på ett sådant sätt att de
inte kan utgå parallellt med inkomst från anställning eller lönegaranti.
Förklaringen till att regeln har kommit att få denna utformning kan
sökas i det förhållandet att det har ansetts som önskvärt, att avräknings-
regeln i förmånsrättslagen följer motsvarande föreskrifter om avräkning
i reglerna om anställningsskydd.
I den lydelse förmånsrättslagen hade vid sitt ikraftträdande, före-
skrevs avräkning sålunda inte endast för inkomst som arbetstagare hade
förvärvat i en annan anställning, utan också för vad han uppenbarligen
borde ha kunnat förvärva i en annan anställning, genom uppdrag eller
genom egen förvärvsverksamhet. Avräkning skulle därmed ske i samma
situationer som upptogs i 5 § tredje stycket i lagen (1971:199) om
anställningsskydd för vissa arbetstagare.
34
Sin nuvarande lydelse fick avräkningsregeln i förmånsrättslagen ge-
nom en lagändring som trädde i kraft den 1 juli 1974, samtidigt med
lagen (1974:12) om anställningsskydd. Genom ändringen anpassades
ordalydelsen beträffande avräkning i förmånsrättslagen till motsvarande
föreskrift om avräkning i 13 § i den nya anställningsskyddslagen.
När den nu gällande anställningsskyddslagen trädde i kraft den 1 april
1982, ändrades reglerna om avräkning i 13 § LAS inte i sak, men
redigerades om i förenklande syfte. Någon ändring gjordes inte i för-
månsrättslagens avräkningsregel vid detta tillfälle.
Som utredningen har lyft fram besväras den nuvarande avräknings-
regeln i förmånsrättslagen av vissa brister. Enligt paragrafens ordalydel-
se skall avräkning ske i det fallet att en arbetstagare verkligen har haft
inkomst från en annan anställning, men även för en fiktiv inkomst i en
fiktiv anställning, nämligen för vad en arbetstagare ”uppenbarligen
borde ha kunnat förvärva i anställning som han skäligen bort godtaga”.
Däremot synes paragrafen inte omfatta den situationen att en arbets-
tagare visserligen har tagit anställning hos en ny arbetsgivare, men
lönen har bestämts till ett betydligt lägre belopp än vad som normalt
gäller inom avtalsområdet i vetskap om att lönegarantin täcker den
resterande delen som ersättning för arbetstagarens fordring på uppsäg-
ningslön mot sin föregående arbetsgivare. Inte ens om arbetstagaren
har överenskommit med arbetsgivaren att han skall arbeta helt utan lön
så länge lönegaranti utgår för hans fordringar mot tidigare arbetsgiva-
ren, synes någon avräkning enligt paragrafens ordalydelse böra komma
till stånd.
Som utredningen har påpekat, förklaras dessa brister till stor del av
den strävan som har funnits tidigare att behålla en parallellitet mellan
avräkningsreglema i anställningsskyddslagen och förmånsrättslagen. Det
kan härvid erinras att i det utredningsbetänkande, som låg till grund för
1974 års anställningsskyddslag, föreslogs det inte någon avräkningsregel
- inte ens för faktisk inkomst från en annan anställning - från en ford-
ring på uppsägningslön. I propositionens förslag till lag om anställnings-
skydd upptogs emellertid den regel om avräkning, som senare även
fördes in i förmånsrättslagen. Enligt departementschefen borde avräk-
ning således ske för vad en arbetstagare hade förtjänat i en annan an-
ställning. Därjämte borde avräkning göras även för inkomst som en
arbetstagare uppenbarligen kunde ha förtjänat i en anställning som han
skäligen borde ha godtagit. För att denna senare regel skulle bli till-
lämplig måste arbetsgivaren emellertid kunna visa, att det under upp-
sägningstiden hade funnits gott om lämpligt arbete som arbetstagaren
utan olägenhet kunde ha åtagit sig (prop. 1973:129 s. 143).
Enligt vår mening kan det med fog ifrågasättas om denna parallellitet
bör behållas även för framtiden. I detta sammanhang bör man komma
ihåg att anställningsskyddslagens regler om avräkning i uppsägningslön
är tillämpliga i alla de fall som uppsägningslön enligt anställnings-
skyddslagen räknas ut. Regelns tillämpningsområde är således betydligt
vidare än vad som gäller för avräkningsregeln i förmånsrättslagen. Den
lydelse avräkningsregeln i anställningsskyddslagen har kan visserligen
vara berättigad, om man betraktar en uppsägningssituation som inte har
Prop. 1993/94:208
35
föregåtts av en konkurs. Omfattningen av en förmånsrätt för arbets- Prop. 1993/94:208
tagares lönefordringar efter en konkurs skall emellertid utformas med
hänsynstagande även till andra borgenärsgruppers intressen. Den paral-
lellitet, som råder mellan förmånsrättslagen och anställningsskyddslagen
såvitt gäller avräkning är för övrigt redan bruten i andra avseenden,
t. ex. såvitt avser den tid inom vilken en lönefordring måste ha förfallit
till betalning för att omfattas av förmånsrätt.
En avräkningsregel, som i och för sig kan vara berättigad när det
gäller regler om anställningsskydd kan således, om den tillämpas på
samma sätt även efter en konkurs, i vissa fall få sådana konsekvenser
för andra borgenärer, att de inte bör godtas. Dessa konsekvenser har
enligt vår mening blivit allt tydligare när antalet konkurser, på sätt som
har skett under senare år, har ökat kraftigt.
En sådan effekt är användningen av lönegarantin i de situationer som
har beskrivits ovan och som i dag inte omfattas av avräkningsregeln i
förmånsrättslagen. Det är också dessa situationer som i den allmänna
debatten ofta har brukat benämnas som ”handel med lönegaranti”.
De åsyftade situationerna karakteriseras av att arbetstagare under
uppsägningstiden tar anställning hos en ny arbetsgivare till en lägre lön
än vad som normalt gäller inom avtalsområdet eller helt utan lön så
länge arbetstagarens fordringar på uppsägningslön mot den tidigare
arbetsgivaren ersätts genom lönegarantin. Som utredningen har påpekat,
torde konstruktionen oftast komma till användning när den nya anställ-
ningen sker hos den som övertar konkursgäldenärens verksamhet. Per-
sonerna bakom den nya arbetsgivaren kan i och för sig vara desamma
som drev den konkursdrabbade verksamheten. Det förekommer emeller-
tid också att den nya arbetsgivaren helt saknar tidigare anknytning till
konkursföretaget, men tillämpar denna lönekonstruktion vid övertagande
av konkursgäldenärens rörelse i vetskap om att de anställda på grund av
lönegarantin inte kommer att bli lidande.
Dessa företeelser har också beskrivits av Insolvensutredningen i be-
tänkandet Lag om företagsrekonstruktion (SOU 1992:113). I betänkan-
det görs bedömningen att man i dessa fall kan tala om en ”osund kon-
kurrens” mellan företagen. Insolvensutredningen föreslog dock ingen
ändring av reglerna för att komma till rätta med dessa situationer, utan
ansåg att de kunde undvikas genom att tillsynsmyndigheten i konkurs
skärpte sin övervakning av lönegarantifrågor i samband med vidaredrift
och överlåtelse av konkursföretag.
Även vi gör bedömningen att de här ifrågavarande förfarandena kan
påverka konkurrensen mellan företagen. Den nya arbetsgivaren tillgodo-
gör sig således en subvention av sin verksamhet genom att en del av
lönen, eller hela, för vissa arbetstagare betalas av lönegarantin under
den uppsägningstid som de har kvar hos konkursgäldenären. Det kan
med fog ifrågasättas om detta sätt att använda lönegarantin är förenligt
med garantins egentliga syfte, nämligen att tillförsäkra arbetstagarna ett
visst skydd om arbetsgivaren försätts i konkurs.
Enligt vår mening är en skärpt övervakning emellertid inte tillfyllest
för stävja förfaranden av detta slag. Som lönegarantiutredningen har på-
pekat är det angeläget att allt icke avsett bruk av garantin förhindras. Vi
36
föreslår därför att avräkningsregeln i förmånsrättslagen ändras på ett Prop. 1993/94:208
sådant sätt att förfaranden av detta slag inte längre blir möjliga. För
uppsägningstid bör förmånsrätten därför omfatta endast sådan löneford-
ring som överstiger inkomst, som arbetstagaren under den tid fordring-
en avser har förvärvat eller borde ha kunnat förvärva i en annan an-
ställning.
Regeln kommer för de här beskrivna fallen att innebära att avräkning
skall ske för den inkomst från den nya arbetsgivaren som arbetstagaren
har avstått från i förlitan på att den kommer att betalas genom lönega-
rantin. Utför arbetstagaren i sin nya anställning samma slags arbete som
hos konkursgäldenären, bör hans tidigare lön kunna användas som
utgångspunkt vid bedömningen av vad han borde ha kunnat tjäna hos
den nya arbetsgivaren. Sysselsätter arbetsgivaren även andra arbets-
tagare i liknande arbete, men med ”full lön”, bör denna lönenivå också
kunna tjäna till ledning vid bedömningen. Framför allt bör stöd för
beräkningen emellertid kunna hämtas i den genomsnittliga lönenivån
inom avtalsområdet. Arbetsmarknadens parter torde vidare föra statistik
över löneutvecklingen inom olika yrken.
Som även utredningen har anfört, är avsikten med denna regel inte
att skapa ”millimeterrättvisa” i lönegarantihanteringen. Det ligger i sa-
kens natur att avräkning för en beräknad inkomst måste ske med viss
försiktighet. Detta av hänsyn både till arbetstagare och lönegarantins
sociala syfte samt för att undvika kostsamma och tidsödande tvister om
avräkningsfrågor.
Regeln kommer emellertid att motverka de ovan berörda sätten att
utnyttja lönegarantin genom att arbetstagare, som går med på dylika
konstruktioner, vet att den del av lönen som de har avstått från kommer
att avräknas såvitt gäller förmånsrätt och lönegaranti för uppsägnings-
lön. Den kommer också att klargöra för alla berörda parter, att använd-
ning av lönegarantin för andra syften än vad den är avsedd för inte
kommer att accepteras.
Utredningen har vidare föreslagit att avräkning från en fordring på
uppsägningslön även skall ske för inkomst som arbetstagaren under den
tid fordringen avser har haft av egen rörelse. En sådan ändring ligger
väl i linje med förslaget som har lämnats ovan. Det förtjänar att strykas
under att lönegarantins syfte inte är att utgöra en subvention för företag,
vare sig dessa drivs av tidigare anställda eller andra. Det framstår där-
för som rimligt att inkomst som en arbetstagare har från egen rörelse
likställs med inkomst från en ny anställning i förmånsrätts- och lönega-
rantisammanhang.
Enligt vår mening bör avräkning ske endast för faktiskt löneuttag från
den egna rörelsen. Är t.ex. arbetstagaren anställd av det egna aktiebola-
get, bör avräkning göras endast för lön som bolaget faktiskt har utbeta-
lat.
Kronofogdemyndigheten i Malmöhus län har ifrågasatt om avräkning
inte borde vara möjlig även i dessa fall för inkomster, som arbetstaga-
ren borde ha kunnat ta ut från den egna rörelsen. Enligt vår mening
vore det emellertid att gå för långt. En sådan regel skulle erfordra att 37
förvaltaren, för att få tillräckligt underlag för avräkningen, vore tvungen
att göra en ingående värdering av arbetstagarens rörelse, både dess drift Prop. 1993/94:208
och resultat. Han skulle också bli tvungen att ta ställning till frågor av
innebörd om en viss investering, som förhindrat ett större löneuttag, har
varit försvarlig. Utredningen i avräkningsfrågan kunde därmed bli både
tidsödande och kostsam, utan att man nådde ett helt tillförlitligt resultat
för bedömning av avräkningsfrågan.
Kronofogdemyndigheten i Västerbottens län har fört fram om avdrag
inte borde ske med ett schablonbelopp, t.ex. på nivån för beräknad
existensminimum. Vi anser att inte heller detta förslag är invändnings-
fritt. En sådan regel skulle nämligen kunna anses som orättvis i den
meningen, att den inte tog hänsyn till rörelsens faktiska bärkraft. En
arbetstagare, som gjorde stora faktiska löneuttag från sin rörelse, skulle
således vidkännas samma avräkning som en arbetstagare, vars rörelse
inte medgav något löneuttag alls. Regeln skulle också kunna leda till
otillfredställande resultat i sådana fall där rörelsen inte har medgett
något löneuttag och arbetstagaren därför har använt sig av sina bespa-
ringar eller har upptagit lån. Som Riksskatteverket har framhållit, är det
viktigt att avräkningsregeln beträffande inkomst från egen rörelse inte
uppfattas som så sträng, att den försvårar eller fördröjer initiativ som i
och för sig är önskvärda.
Lagrådet har menat att det i lagtexten uttryckligen bör anges att ett
avvisande av ett lämpligt arbetserbjudande kan medföra förlust av för-
månsrätten och därmed också av lönegarantin. Lagrådet har därför
föreslagit att den aktuella meningen i 12 § får följande lydelse, som
enligt Lagrådet också bättre tillgodoser syftet att förhindra den handel
med lönegaranti som beskrivs i remissen. ”För uppsägningstid omfattar
förmånsrätten endast lön eller ersättning som överstiger inkomst vilken
arbetstagaren under den tid lönen eller ersättningen avser har haft av
egen rörelse eller har förvärvat eller borde ha kunnat förvärva i den
anställning han har innehaft eller i en annan anställning som han skäli-
gen bort godtaga.”
Som Lagrådet framhåller skall avvisande av ett lämpligt arbetserbju-
dande kunna medföra förlust av förmånsrätten och därmed också av
lönegarantin. Som vi tidigare varit inne på bör emellertid den tidigare
parallelliteten mellan förmånsrättslagens och anställningsskyddslagens
regler brytas. Det är därför inte lämpligt att behålla uttrycket ”skäligen
bort godtaga” i lagen. Detta rekvisit har, i enlighet med det tidigare
redovisade förarbetsuttalandet (prop. 1973:129 s. 143), medfört en
mycket restriktiv tillämpning av bestämmelsen. I fortsättningen bör
större krav ställas på arbetstagaren när det gäller att godta en erbjuden
anställning.
Enligt regeringens mening ger den remitterade lagtexten (”borde ha
kunnat förvärva i en annan anställning”) klart uttryck för att arbets-
tagaren måste godta vissa arbetserbjudanden och att vad han kurmat
förvärva annars avräknas från förmånsrätten. Den remitterade texten har
därtill den fördelen att den på ett lagtekniskt effektivt sätt inrymmer
såväl avräkning av en tänkt ersättning från en fiktiv anställning som
avräkning i vissa fall av ett större belopp än arbetstagaren faktiskt 38
förvärvat i en anställning.
Uttrycket ”i den anställning han har innehaft” i Lagrådets förslag kan Prop. 1993/94:208
enligt vår mening missuppfattas på det sättet att en avräkning inte skall
ske för inkomst av sådan anställning som arbetstagaren alltjämt har när
beräkningen görs. Behålls det remitterade förslaget i denna del finns det
för övrigt inte anledning att på det sätt Lagrådet föreslagit hålla isär
faktisk och fiktiv anställning i lagtexten.
Till följd av det anförda vidhåller regeringen i denna del det förslag
till lagtext som lagts fram i lagrådsremissen. Det bör för tydlighets skull
framhållas att uttrycket ”annan anställning” självfallet omfattar även den
situationen att arbetstagaren efter konkursen nyanställs i samma verk-
samhet som den konkursgäldenären bedrivit.
Som Lagrådet har anfört bör bedömningen av om arbetstagaren borde
ha godtagit anställningserbjudandet ske på samma sätt som om frågan
hade gällt arbetstagarens rätt till arbetslöshetsersättning.
5.8 Delägares förmånsrätt för löne- och pensionsfordringar
Regeringens förslag: En arbetstagare, som själv eller tillsammans
med närstående senare än sex månader före konkursansökningen
har ägt minst en femtedel av företaget, eller hans efterlevande,
skall inte ha förmånsrätt för löne- eller pensionsfordringar. Det-
samma skall gälla även när andelen har ägts av en närstående till
arbetstagaren.
Utredarens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna har tillstyrkt
förslaget. RSV, Kronofogdemyndigheterna i Stockholms län, i Göte-
borgs och Bohus län och i Västerbottens län samt Föreningen Sveriges
Kronofogdar har föreslagit att regeln skärps ytterligare på ett sådant sätt
att tiden, då innehavet måste ha varit avvecklat, utsträcks till ett år före
konkursansökningen. Kronofogdemyndigheten i Kronobergs län har
föreslagit att även företagsledare, som inte äger någon andel i företaget,
skall uteslutas. Kronofogdemyndigheten i Malmöhus län har ansett en
absolut tidsgräns för när avveckling skall senast ha skett som mindre
lämpligt och föreslagit att innehavet ställs i relation till tidpunkten för
obeståndets inträde eller då allvarlig risk för obestånd förelåg. Krono-
fogdemyndigheten har också ansett att personer i ledningen för ideella
föreningar och stiftelser inte bör ha förmånsrätt för lönefordringar. SAF
har framfört att lönegarantiavgiften beträffande de arbetstagargrupper
som genom den föreslagna regeln utesluts från förmånsrätt bör tas bort.
Liknande synpunkter har framförts även av Företagarnas Riksorganisa-
tion. NUTEK, TCO och SACO har avstyrkt förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Om konkursgäldenären är näringsid-
kare, krävs enligt de regler som gäller i dag att arbetstagaren själv eller
jämte närstående äger en väsentlig andel av företaget och själv har ett
väsentligt inflytande över dess verksamhet, för att arbetstagaren skall
39
vara utesluten från förmånsrätt och lönegaranti för sin löne- eller pen- Prop. 1993/94:208
sionsfordring. Det sagda gäller även om konkursgäldenären är juridisk
person utan att vara näringsidkare, t.ex. en stiftelse eller en ideell före-
ning, 12 § tredje stycket FRL.
Som utredningen har framhållit har regeln, som i princip har varit
oförändrad sedan förmånsrättslagen trädde i kraft, varit utsatt för viss
kritik alltsedan sin tillkomst. Redan under remissbehandlingen av för-
slaget till förmånsrättslag riktades sålunda kritik mot lagtextens utform-
ning beträffande det här ifrågavarande avsnittet. Uttrycken väsentlig
andel och väsentligt inflytande ansågs obestämda och man befarade att
de skulle leda till skönsmässiga bedömningar. Preciceringar ansågs
därför önskvärda. På senare år har regeln kritiserats från en annan
utgångspunkt, nämligen att det borde anses tillräckligt om en arbets-
tagare antingen själv eller genom närstående ägde en väsentlig andel i
företaget eller hade ett väsentligt inflytande över dess verksamhet, för
att han skulle vara utesluten från förmånsrätt.
Den genomgång av rättspraxis som finns i utredningsbetänkandet får
anses visa, att de som har kritiserat regeln för att innehålla uttryck som
är obestämda har fått rätt. Båda uttrycken ”en väsentlig andel” och ”ett
väsentligt inflytande” har således inneburit svårigheter vid tillämp-
ningen. Av genomgången kan utläsas att inte ens en så stor ägarandel
som 29 % kan anses utgöra en väsentlig andel, om andra aktieägare har
aktieposter av samma storleksordning som arbetstagarens. Vidare har
kravet att arbetstagaren även måste ha ett väsentligt inflytande i före-
taget i ett visst fall lett till att ett innehav om 40 % av aktierna inte har
uteslutit från förmånsrätt och lönegaranti.
I detta sammanhang kan omnämnas, att även den norska lagstiftning-
en tidigare innehöll en begränsningsregel av liknande innebörd som den
vi har. Enligt regeln undantogs från förmånsrätt lönefordringar till
arbetstagare som ”utovde eller kunne utove en vesentlig innflytelse över
skyldnerens forretning i kraft av sin stilning som leder av forretningen
eller i kraft av sin eller sine närståendes eierandel i forretningen”. Re-
geln, som ansågs ha lett till problem i den praktiska tillämpningen, har
ändrats från den 1 juli 1992 till att avse bl.a. arbetstagare som ”selv
eller sammen med sine närstående har hatt eierandel i virksomheten på
minst 20 prosent” (Lov 8. juni 1984 nr. 59 om fordringshavemes dek-
ningsrett, § 9-3). Ägarandelen måste vidare ha avvecklats senast sex
månader före fristdagen för att fordringen skall komma i fråga för för-
månsrätt.
Som utredningen har framhållit, kan man hävda att den nuvarande
svenska regelns utformning är lämplig ur den synpunkten att den med-
ger stor frihet vid bedömning av förhållandena i det enskilda fallet, en
fördel som även har lyfts fram i SACO:s remissyttrande. Samtidigt
skapar en så utformad regel stor osäkerhet. Det innehåll bestämmelsen
har kommit att få genom rättspraxis har vidare inneburit en relativt
generös förmånsrätt för den kategori av arbetstagare som både äger och
leder företaget. De skäl som har motiverat att vi i det föregående har
föreslagit vissa begränsningar i förmånsrätten för arbetstagares löne- 40
och pensionsfordringar talar också för ytterligare begränsningar i för- Prop. 1993/94:208
månsrätten för den här ifrågavarande personkategorin.
Vi ansluter oss också till utredningens bedömning att den som har en
ledande befattning i företaget, men inte har några ägarintressen i det,
inte bör drabbas av hårdare inskränkningar i förmånsrättshänseende än
vad som gäller för andra arbetstagare. Det kan visserligen anses, att de
bedömningar som en person i företagsledande ställning har gjort ibland
kan ha bidragit till att företaget har kommit på obestånd. Lika lite som
andra arbetstagare bör han emellertid ”straffas” för eventuella felbe-
dömningar genom att hans lönefordring utesluts från förmånsrätt. Man
bör också komma ihåg att den som inte äger någon andel i företaget i
allmänhet inte har någon fördel av att företaget försätts i konkurs, utan
förlorar sin anställning som alla andra. Med fördel åsyftar vi i detta
sammanhang bl.a. den sanering av skulder som ibland blir resultatet av
en konkurs och som i vissa fall kan anses som en fördel för ägarna av
den konkursdrabbade verksamheten.
Genom att denna kategori arbetstagare inte undantas från förmånsrätt
riskeras inte heller att personer i ledande befattningar lämnar företaget
redan vid ett hot om en framtida konkurs, vilket kunde få till följd att
företagets ställning förvärrades ytterligare.
Begränsningsregeln bör sålunda endast ta sikte på den kategori av ar-
betstagare som har ägarintressen i företaget. Med hänsyn till de tillämp-
ningssvårigheter som den nuvarande regeln har gett upphov till, bör den
nya bestämmelsen vidare utformas så att storleken på den ägarandel
som skall utesluta från förmånsrätt klart framgår av lagtexten. Mot en
sådan regel kan visserligen invändas att den blir lätt att kringå genom
att andelarna fördelas så att ingen uppnår den erforderliga storleken.
Som utredningen har påpekat, kan emellertid även den regel som gäller
i dag kringås på detta sätt. Genom den rättspraxis som numera finns
angående dess tillämpning kan den intresserade nämligen bilda sig en
relativt god uppfattning om hur stor andelen får vara utan att den anses
som väsentlig.
För att undvika all ovisshet om när begränsningsregeln skall vara
tillämplig bör av den vidare framgå när ägandet senast skall ha avveck-
lats för att förmånsrätt för en löne- eller pensionsfordring skall komma
i fråga. Om konkursgäldenären är näringsidkare, bör förmånsrätten
således inte omfatta arbetstagare som själv eller tillsammans med närstå-
ende senare än sex månader före konkursansökningen har ägt en femte-
del eller mer i företaget. Som har påpekats av Stockholms tingsrätt och
Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet bör det även tyd-
ligare än enligt utredningens förslag framgå av lagtexten att, på sätt som
gäller redan i dag, även närståendes ägande skall vara diskvalificerande.
En på detta sätt utformad begränsningsregel innebär så stora fördelar
för förvaltare, tillsynsmyndigheter i konkurs och andra som skall tilläm-
pa regeln, att de enligt vår mening klart överväger de eventuella nack-
delar som ett angivande av en bestämd ägarandel i dessa sammanhang
kan medföra. Samtidigt ökas rättssäkerheten genom att en arbetstagare
kommer att kunna förutse i vilka situationer hans löne- eller pensions-
41
fordring kan komma att bli utan det skydd förmånsrätten och den därav Prop. 1993/94:208
beroende lönegarantin innebär.
Genom att den andel som utesluter från förmånsrätt bestäms till en
femtedel uppnås även en önskvärd begränsning av förmånsrätten för
ägare av företag i förhållande till vad som gäller för närvarande. Som
har framgått tidigare utesluter sålunda vår nuvarande begränsningsregel
inte arbetstagare med en ägarandel om 29 % eller, i vissa fall, t.o.m.
40 %, från förmånsrätt. Redan den som äger en femtedel eller 20 % av
ett företag får emellertid anses ha ett sådant intresse i och inflytande
över dess verksamhet, att han inte bör ha förmånsrätt eller lönegaranti
för sin löne- eller pensionsfordring mot företaget.
Mot den föreslagna regeln kan invändas att den i vissa fall kan kom-
ma att drabba hårt t.ex. en familjemedlem med endast en underordnad
befattning vid företaget. Genom att själv eller tillsammans med en
närstående äga en femtedel av företaget skiljer sig emellertid även en
sådan arbetstagares situation på ett avgörande sätt från deras som endast
är anställda vid företaget. Det torde också ligga i sakens natur att an-
ställningsförhållandena för en arbetstagare som arbetar i ett företag som
delvis ägs av honom själv eller nära släktingar till honom sällan är helt
jämförbara med vad som gäller för andra anställda.
Vidare kan mot regeln invändas att den kan få orimliga konsekvenser
i situationer där någon arbetstagare har en andel strax under gränsen
och en annan har en andel strax over. Sådana konsekvenser är emeller-
tid närmast ofrånkomliga om man vill skapa en begränsningsregel som
är någorlunda lätt att tillämpa. Det torde också vara så att de flesta
regler som begränsar en krets personer som kan komma ifråga för en
viss förmån, kan leda till konsekvenser som kan synas orimliga i det
enskilda fallet. De administrativa och andra fördelar som regeln medför
överväger emellertid enligt vår mening stort dess eventuella nackdelar.
Enligt utredningsförslaget bör i regelns tillämpningsområde inte,
såsom fallet är i dag, innefattas även den situationen att konkursgälde-
nären är en juridisk person utan att vara näringsidkare, dvs. i allmänhet
en stiftelse eller en ideell förening. Vi instämmer i denna bedömning.
Som har påpekats av bl.a. riksdagens lagutskott har det varit oklart vad
den nuvarande regeln har inneburit i fråga om personer i ledande ställ-
ning i stiftelser och ideella föreningar (bet. 1991/92:LU6 s. 17 och
1991/92:LU37 s.20). På sätt som har anmärkts saknar dessa typer av
juridiska personer regelmässigt delägare. Den nu gällande regelns krav
på väsentlig andel har därför, trots att regeln enligt sin lydelse skall
tillämpas även i dessa fall, knappast någonsin varit uppfyllt. Inte heller
den av oss föreslagna regeln kommer att kunna tillämpas i dessa situa-
tioner. På sätt som Riksskatteverket har anfört, bör det såvitt avser de
här ifrågavarande personkategorierna vara tillfyllest, att aktualisera
tillämpningen av den generella missbruksregeln i lönegarantilagen som
vi kommer att föreslå i det följande, när så kan vara påkallat.
42
5.9 Semesterlön som har betalats i förskott
Regeringens förslag: Vid konkurs skall inte utgå betalning för se-
mesterlön som tidigare har erhållits i förskott.
Utredarens förslag: Överenstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: De remissinstanser, som har berört frågan, har
tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: Om en arbetstagare har mottagit se-
mesterlön i förskott gäller som huvudregel enligt 29 § semesterlagen
(1977:480, SemL), att sådan semesterlön skall dras av från arbetstaga-
ren tillkommande semesterersättning.
Regeln är emellertid försedd med vissa undantag. Förskottssemester-
lön skall sålunda inte dras av bl.a. om anställningen har upphört på
grund av uppsägning från arbetsgivarens sida, som beror på förhållande
som inte hänför sig till arbetstagaren personligen. Denna undantagsregel
är tillämplig t.ex. vid en uppsägning i samband med en konkurs och
innebär då att en arbetstagares lönefordring avseende semesterersättning
beräknas utan avdrag för redan erhållen förskottssemesterlön. Denna
fordring kommer därigenom, om övriga förutsättningar är för handen,
att också ersättas genom lönegarantin.
Som har framgått tidigare synes enligt den undersökning avseende
lönegarantiutbetalningar, som SCB har utfört på utredningens uppdrag,
över 25 % av all utbetald lönegarantiersättning i dag avse fordringar på
semesterlön och semesterersättning. När vi tidigare har föreslagit vissa
inskränkningar i lönefordringamas förmånsrätt har förslaget innefattat
även begränsningar i förmånsrätten för fordringar på semesterlön och
semesterersättning.
Enligt vår mening bör man som utredningen har föreslagit även ge-
nomföra den förändringen, att ovan nämnda undantag i semesterlagen
inte skall tillämpas om uppsägning sker till följd av konkurs. Det kan
visserligen vara berättigat att arbetstagare har rätt till semesterersättning
utan avdrag för en redan tidigare erhållen semesterlön, om anställningen
upphör på grund av omständighet över vilken arbetstagaren inte råder.
Som framgår av 29 § tredje stycket SemL kan detta vara fallet bl.a. om
anställningen upphör på grund av arbetstagarens sjukdom eller till följd
av att arbetsgivaren i väsentlig mån har åsidosatt sina åligganden mot
arbetstagaren.
När anställningsavtal upphör till följd av en konkurs är situationen
emellertid något annorlunda. Anställningsavtalen bringas sålunda att
upphöra för samtliga arbetstagare. Men inte endast arbetstagarna drab-
bas, utan även företagets övriga borgenärer. En stor del av arbetstagar-
nas fordringar i en konkurs är skyddade genom reglerna om förmånsrätt
och lönegaranti. För många borgenärer innebär emellertid konkursen att
de inte får någon utdelning för sina fordringar.
Mot denna bakgrund synes det inte rimligt att arbetstagare skall
kunna få betalning för en fordring för vilken ersättning har utgått redan
Prop. 1993/94:208
43
tidigare i form av förskottssemesterlön. Semesterlagens huvudregel, Prop. 1993/94:208
nämligen att semesterersätningen skall minskas med erhållen förskotts-
semesterlön, bör således gälla även i dessa situationer. På detta sätt
undviker man även att lönegarantiersättning utgår för fordringen.
6.1 En regel om två års karenstid
Regeringens förslag: Lönegaranti skall kunna lämnas endast en
gång under en tidsperiod om två år för lönefordringar som har
uppstått i huvudsakligen samma verksamhet. Denna karensregel
skall inte gälla, om arbetstagaren har anvisats anställningen av
den offentliga arbetsförmedlingen.
Utredarens förslag: Överensstämmer huvudsakligen, utom beträffan-
de karenstidens längd, med regeringens förslag. Utredaren har föreslagit
att karenstiden skall uppgå till ett år.
Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna har tillstyrkt
förslaget eller lämnat det utan erinran. RSV har framfört att det av-
görande för regelns tillämpning bör vara, om lönefordringen har upp-
stått i en verksamhet som bedrivs av samma ägarkrets. Kronofogdemyn-
digheten i Stockholm har godtagit utredarens förslag, men ansett att
regeln bör utsträckas till att avse även fordringar som har uppstått i en
annan verksamhet som drivs av samma ägarintressen. Kronofogdemyn-
digheten i Västerbottens län har föreslagit att karenstiden utsträcks till
två år. NUTEK har framhållit att regeln bör medge undantag för återan-
ställning efter en seriös rekonstruktion. Förslaget har avstyrkts av LO,
TCO, SACO och Kronofogdemyndigheten i Malmöhus län som orättvist
mot arbetstagare. Göteborgs tingsrätt har avstyrkt förslaget på den
grunden att regeln sannolikt skulle bli svår att tillämpa. Både Kronofog-
demyndigheten i Kronobergs län och Konkursförvaltarkollegiernas
Förening har avstyrkt förslaget under hänvisning till att de förfaranden
som regeln riktar sig mot i huvudsak endast förekommer i storstadsom-
råden och bara inom vissa branscher. Sveriges Ackordscentral har
förklarat att Ackordscentralen inte tror på värdet av bestämmelser av
det ifrågavarande slaget och avstyrkt från att regeln införs. Föreningen
Sveriges Kronofogdar har anmärkt att regeln komplicerar och fördyrar
lönegarantihanteringen.
Skälen för regeringens förslag: Flertalet av de förslag som vi har
lämnat i de föregående har tagit sikte på de problem med lönegarantin
som har påtalats både i riksdagsmotioner och i den allmänna debatten
under senare år. Såväl avkortningen av tiden för lönefordringamas
förmånsrätt som den föreslagna skärpningen av avräkningsreglema
syftar således till att minska möjligheterna till spekulation på garantins
44
bekostnad, utan att arbetstagarnas grundskydd för lönefordringar för- Prop. 1993/94:208
sämras på ett oacceptabelt sätt.
Dessa regler är emellertid avsedda att gälla generellt. För att komma
till rätta med vissa speciella former av användning av lönegarantin
krävs det dessutom regler som direkt tar sikte på de avsedda situationer-
na.
Under senare år har lönegarantisystemet kritiserats framför allt från
den utgångspunkten att garantin påverkar konkurrensen negativt. Ex-
empel har anförts på verksamheter som inom en tidsperiod av några år
har gått i konkurs ett flertal gånger och efter varje konkurs har rekon-
struerats på nytt med i huvudsak samma rörelseinriktning. Kritiken har
gått ut på att rekonstruktionerna har skett med användning av lönega-
rantin. Man har därvid anfört att förfaranden av detta slag medför att
konkurrensen snedvrids, dels genom att de ifrågavarande företagen
genom lönegarantin tillgodogör sig en subvention av sina lönekostnader,
dels också då upprepade rekonstruktioner av på sikt inte livskraftiga
företag bidrar till en överetablering inom branschen med eventuella
konkurser för andra företag inom samma verksamhetsområde som följd.
Som utredningen har konstaterat, är det också rimligt att anta att om en
verksamhet, t.ex. en taxirörelse, går i konkurs ett flertal gånger och
rekonstrueras varje gång med i huvudsak samma personal som får sina
lönefordringar i allt fall delvis ersatta genom lönegarantin, så påverkar
detta konkurrenssituationen för andra företag i branschen negativt.
Det förtjänar att strykas under, att lönegarantin inte är avsedd att an-
vändas på detta sätt. Den är inte avsedd att utgöra ett stöd varigenom
verksamheter med dålig lönsamhet rekonstrueras, kanske upprepade
gånger. Den bör inte heller kunna användas för att förmå arbetstagare
att stanna kvar i verksamheter, som saknar lönsamhet på sikt.
En verksamhet som går i konkurs upprepade gånger, varvid löneford-
ringama betalas genom lönegarantin, innebär vidare en inte åsyftad
belastning på lönegarantifonden. Som Kronofogdemyndigheten i Krono-
bergs län och Konkursförvaltarkollegiemas Förening har invänt är det
säkerligen så att de här berörda förfarandena ännu så länge är mest
frekventa i storstadsområden och endast inom vissa branscher. Om
förfaranden av detta slag skulle accepteras, kan det emellertid befaras
att tillvägagångssättet kommer att sprida sig, med kraftiga kostnadsök-
ningar för lönegarantifonden som följd. En sådan utveckling vore inte
godtagbar.
Som utredningen har anfört kan de här ifrågavarande sätten att an-
vända garantin inte förhindras, utan att de arbetstagare, som arbetar i
sådana verksamheter, berörs. Lönegarantin är primärt en ersättning till
arbetstagare. Efterstävar man att denna ersättning inte skall kunna kom-
ma till användning i vissa fall, är det sålunda arbetstagares möjligheter
att få ut garantiersättning för sina lönefordringar i de fallen som måste
förändras. Det blir alltså nödvändigt att begränsa arbetstagares möjlig-
heter att få sina fordringar ersatta genom lönegarantin vid upprepade
konkurser av en verksamhet.
Vi föreslår därför, för att komma till rätta med de negativa effekterna 45
för bl.a. konkurrensen som de här beskrivna förfarandena utan tvekan
medför, att det i lönegarantilagen förs in en ”karensregel” av det slag Prop. 1993/94:208
som utredningen har föreslagit. Som Kronofogdemyndigheten i Väster-
bottens län har framhållit, torde emellertid den av utredningen före-
slagna karenstiden om ett år vara alltför kort för att regeln skall få den
effekt som åsyftas. Karenstiden bör sålunda bestämmas till två år och
bedömningen skall avse om arbetstagaren inom denna tid har tillerkänts
garantiersättning. Den av oss föreslagna regeln får då följande innehåll.
En arbetstagare som inom två år före konkursbeslutet har för en löne-
fordring, som har uppstått i huvudsakligen samma verksamhet, tiller-
känts ersättning genom garantin, skall inte ha rätt till garantiersättning.
Garantiersättning bör enligt vår mening emellertid kunna utgå även i
sådana fall, om arbetstagaren har anvisats anställningen av den offent-
liga arbetsförmedlingen. Detta undantag hade inte föreslagits av utred-
ningen.
Den karenstid som vi föreslår uppgår sålunda till två år. Både den
finska och den norska lönegarantilagstiftningen innehåller regler, som
tar sikte på att försöka begränsa lönegarantins användning vid likartade
förfaranden som här är i fråga. I båda dessa länder är den tid under
vilken arbetstagaren utestängs från lönegarantin bestämd till tre år.
Enligt vår mening skulle en så lång karenstid emellertid medföra en
alltför stor inskränkning i arbetstagarnas löneskydd. Det är vidare så,
att de förfaranden, som det synes mest angeläget att stävja, är de där
samma verksamhet går i konkurs flera gånger under en relativt kort tid.
Det är också dessa förfaranden som kan sägas utgöra en oacceptabel
belastning på lönegarantifonden.
För att förvaltaren vid sin bedömning av lönegarantifrågan skall
kunna kontrollera, om arbetstagaren har tillerkänts garantiersättning
inom två år före konkursen, är det nödvändigt att alla lönegarantiären-
den registreras. Vi återkommer till denna fråga i det följande.
Med hjälp av de uppgifter om ett tidigare tillfälle då arbetstagaren
har tillerkänts garantiersättning, som förvaltaren kan inhämta från regi-
stret, bör förvaltaren kunna avgöra om de lönefordringar, för vilka
arbetstagaren nu vill ha betalt enligt garantin, har uppstått i huvudsakli-
gen samma verksamhet.
I förvaltarens handhavande av konkursboet ingår bl.a. att sätta sig in
i orsakerna till konkursgäldenärens obestånd. I allmänhet torde förvalta-
ren därvid inte kunna undgå att sätta sig in i konkursgäldenärens för-
hållanden i vart fall under det senaste året före konkursen, även om
hans undersökningar härvidlag oftast sträcker sig betydligt längre till-
baka. Visar det sig att konkursgäldenärens verksamhet har påbörjats
under de senaste två åren genom att en rörelse som tidigare har gått i
konkurs har rekonstruerats av gamla ägare eller genom att ett konkurs-
bos verksamhet har övertagits av annan, torde det inte ställa till större
svårigheter för förvaltaren att identifiera om den verksamhet, i vilken
lönefordringama nu har uppstått, är huvudsakligen den samma som den
där arbetstagaren även tidigare har tillerkänts ersättning enligt garantin.
Även här gäller det emellertid, på samma sätt som beträffande de
föreslagna skärpningarna av avräkningsreglema, att rikta in sig på de 46
förfaranden som verkligen står i strid med lönegarantins syfte. Om ett
konkursbos rörelse består av flera enheter och en av dem utgörs av en Prop. 1993/94:208
tidigare konkursdrabbad verksamhet som har övertagits, bör regeln
sålunda inte komma till användning. Regeln bör inte heller komma till
användning i de fall att övertagandet har avsett en konkursdrabbad
rörelses maskinpark eller andra inventarier, som efter övertagandet har
använts till en annan typ av produktion än tidigare. En mindre ändring
av verksamhetsinriktningen, som t.ex. när en restaurangrörelse efter
övertagandet går över till att endast servera vegetarisk mat eller för-
vandlas till salladsbar eller liknande, bör däremot inte utesluta att
lönefordringama kan anses ha uppstått i huvudsakligen samma verksam-
het.
Syftet med den nya regeln är sålunda inte att hindra sund rekonstruk-
tion av konkursföretag eller normala övertaganden av konkursboens
inkråm. Vad regeln riktar sig mot är de inledningsvis beskrivna för-
farandena där rekonstruktion efter en konkurs blivit en regel och vilka
innebär att arbetstagare knuts med användandet av lönegarantin till
verksamheter som saknar livskraft på sikt.
Vissa remissinstanser, däribland RSV, har framfört att regelns till-
lämpning borde anknytas till om verksamheten, där lönefordringama
har uppstått, har samma ägarkrets. Mot en sådan lösning talar att den
skulle erfordra, förutom en registrering av lönegarantibeslut, även en
registrering av ägarförhållandena i de konkursdrabbade verksamheterna.
Detta torde ställa krav på en betydligt mer omfattande kontrollapparat
än den begränsade registrering som vi kommer att föreslå i det följande.
En karensregel, knuten till vilka som har ägt företaget, vore vidare lätt
att kringå genom anlitande av bulvan.
Det avgörande skälet mot en sådan utformning av karensregeln är
emellertid regelns syfte, nämligen att hindra osund konkurrens. Det är
verksamheterna som konkurrerar med varandra på en marknad. Därför
är det också en inte avsedd subvention av en verksamhet med använd-
ning av lönegaranti som bör stävjas. En konkursdrabbad rörelses ägare
har i och för sig inte någon fördel av att lönegarantin kommer till an-
vändning vid en eventuell rekonstruktion, om inte hans rörelse, dvs.
verksamheten, drar nytta därav. Regelns syfte är alltså att hindra att en
viss verksamhet drar otillbörlig nytta av garantin. Att regeln i många
fall kommer att drabba även ägarna är emellertid ofrånkomligt, då det
förhållandet att verksamheten drabbas i allmänhet torde medföra ekono-
miska följder även för ägarna.
Arbetstagarorganisationerna har i sina remissyttranden framhållit att
den föreslagna regeln kommer att slå orättvist mot arbetstagare, genom
att deras möjligheter att få lönegarantiersättning för sina lönefordringar
som har uppstått i en viss verksamhet begränsas.
Som redan har framgått av det föregående, gör vi i vårt förslag un-
dantag för de fall att anställningen har anvisats arbetstagaren av den
offentliga arbetsförmedlingen. I sådana fall skall lönegarantin alltså även
fortsättningsvis ersätta arbetstagares fordringar utan hinder av om de
har uppstått i huvudsakligen samma verksamhet som tidigare garantier-
satta fordringar. 47
I andra fall finns det enligt vår mening emellertid inte anledning att Prop. 1993/94:208
godta att en arbetstagare, som redan har fått garantiersättning kanske
med upp till 100 000 kronor för sina lönefordringar, skall kunna stanna
kvar i den redan konkursdrabbade verksamheten i förlitan på att han,
även om verksamheten går i konkurs på nytt inom två år, skall kunna få
ytterligare fordringar ersatta genom garantin. En sådan ordning binder
arbetskraft i olönsamma verksamheter utan att erbjuda någon trygghet
för deras sysselsättning på sikt. Samtidigt innebär en på detta sätt åter-
kommande subvention av en verksamhets lönekostnader, att konkurren-
sen snedvrids för övriga företag i samma bransch.
6.2 En allmän regel mot missbruk
Regeringens förslag: En allmän regel mot missbruk av lönega-
rantin tas in i lönegarantilagen (1992:497). Regeln innebär att en
lönefordring inte ersätts av garantin om det finns grundad anled-
ning att anta, att en av förutsättningarna för den anställning eller
det anställningsvillkor på vilket fordringen grundar sig har varit
att betalning skulle ske helt eller delvis genom lönegarantin.
Utredarens förslag: Överensstämmer i allt väsentligt med regering-
ens förslag.
Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna har tillstyrkt
förslaget eller lämnat det utan erinran. Sveriges Advokatsamfund har
föreslagit att det för dessa fall även stadgas om obligatorisk återbetal-
ningsskyldighet av redan erhållna lönegarantimedel. RSV och NUTEK
har framfört att förslaget bör omformuleras så att den blir tillämplig
endast om det visas att de angivna förhållandena föreligger. LO, TCO
och SACO har avvisat förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Den regel som vi har föreslagit i det
föregående avsnittet tar sikte på en speciell form av lönegarantianvänd-
ning som har påtalats under senare år. Enligt vår mening är det nödvän-
digt att lönegarantireglema dessutom kompletteras med en generell
regel riktad mot missbruk av garantin. Både den norska och den finska
lönegarantilagstiftningen innehåller regler avsedda att begränsa möjlig-
heterna till obehörigt utnyttjande av garantin. Sådana regler saknas
däremot helt i vår lönegarantilag.
Förvaltaren kan redan i dag avslå en lönegarantiansökning, om han
finner det utrett att arbetstagaren inte har en lönefordring som berättigar
till garantiersättning. Med stöd av de nuvarande reglerna kan förvalta-
ren emellertid inte komma åt förfaranden där han visserligen hyser
starka misstankar om missbruk, men saknar möjligheter att genom
dokument eller på annat sätt visa att sådant verkligen föreligger. De
situationer som vi här tänker på är främst när det t.ex. en kort tid före
en konkurs har skett nyanställningar - måhända av släktingar - eller när
lönen till de anställda har höjts kraftigt före konkursen.
48
Det är angeläget att alla former av missbruk av lönegarantin kan hin- Prop. 1993/94:208
dras så långt som möjligt. I annat fall kan hela lönegarantisystemet
komma att misskrediteras. Lönegarantin utgör ett viktigt skydd för
arbetstagarna vid arbetsgivarens konkurs. Regelsystemet bör dock vara
utformad så att man kan komma till rätta med situationer där missbruk
verkligen förekommer.
Vi föreslår därför att det i lönegarantilagen tas in en generell regel
riktad mot missbruk av garantin. En lönefordring bör således inte ersät-
tas genom garantin, om det kan antas att en av förutsättningarna för den
anställning eller det anställningsvillkoret på vilket fordringen grundar
sig har varit att betalning skulle utgå helt eller delvis genom lönegaran-
tin. På sätt Lagrådet har anfört bör det förhållandet, att det för paragra-
fens tillämpning erfordras att omständigheterna beträffande löneansprå-
ket med viss styrka talar för att det är fråga om missbruk av det an-
givna slaget, komma till uttryck i lagtexten. I enlighet med Lagrådets
förslag bör lagtexten sålunda förtydligas på denna punkt genom att det
anges att det skall finnas grundad anledning att anta att det i paragrafen
angivna förhållandet föreligger.
Formulerad på detta sätt ger regeln förvaltaren möjlighet att avslå en
lönegarantiansökning i bl.a. sådana fall som har berörts ovan. Om
arbetstagaren för saken vidare till tingsrätt genom en ansökan om stäm-
ning mot staten, har han på sedvanligt vis bevisbördan för att han har
den fordring för vilken han yrkar ersättning från lönegarantin. Finner
tingsrätten att förhållandena är de i regeln beskrivna, bör yrkandet
avslås.
RSV och NUTEK har framfört att man i arbetstagares intresse borde
fordra att de nämnda förhållandena kunde visas föreligga. En så formu-
lerad regel torde emellertid inte medföra någon skillnad mot vad som
gäller redan i dag. Som tidigare har omnämnts kan förvaltaren nämligen
redan enligt nu gällande regler avslå en ansökning om lönegaranti om
han finner det utrett att arbetstagaren inte har en lönefordring som
berättigar till garantiersättning. De karakteristiska för bl.a. de former av
lönegarantimissbruk som vi har avsett här, är emellertid att arbetstaga-
ren och arbetsgivaren har agerat i samförstånd. Om en förvaltare skulle
vara tvungen att visa att de angivna förhållandena förelåg, kan man
befara att regeln nästan aldrig kom till användning på grund av bevis-
svårigheter.
Sveriges Advokatsamfund har aktualiserat frågan, om det inte för här
ifrågavarande fall borde föreskrivas en obligatorisk återbetalningsskyl-
dighet av redan erhållna lönegarantimedel. Enligt vår mening torde
emellertid återbetalningsregeln i 34 § LGL kunna komma i tillämpning
även i dessa fall.
4 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 208
Regeringens överväganden: Ett centralt register bör upprättas
över alla lönegarantiärenden.
Utredarens förslag: Utredaren har föreslagit att ett centralt register
upprättas över alla lönegarantiärenden.
Remissinstanserna: Flertalet av remissinstanserna har tillstyrkt för-
slaget eller lämnat det utan erinran. RSV har ifrågasatt om den nödvän-
diga kontrollen inte kan ske med hjälp av intyg. Kronofogdemyndig-
heten i Kronobergs län och Konkursförvaltarkollegiemas Förening har
framhållit att registrering av lönegarantiärenden kan komma att innebära
en kostsam byråkrati.
Skälen för regeringens överväganden: Det finns i dag ingen central
registrering av samtliga lönegarantiärenden. Detta innebär att det saknas
lättåtkomliga uppgifter t.ex. om utbetalningarnas storlek per arbetstaga-
re och vilka slag av lönefordringar som är mer frekvent förekommande.
På samma sätt saknas det uppgifter om en arbetstagare har tillerkänts
lönegarantiersättning i en tidigare konkurs. Som utredningen har på-
pekat framstår avsaknaden av en central registrering av lönegaranti-
ärenden som en brist i lönegarantisystemet, då den utan tvekan försvå-
rar uppföljningen av utbetalningarna.
Vi har i det föregående föreslagit en karensregel som innebär, att
lönegaranti skall kunna utgå endast en gång under en tidsperiod om två
år för lönefordringar som har uppstått i huvudsakligen samma verksam-
het. På sätt som därvid anfördes, krävs det för regelns tillämpning att
alla lönegarantiärenden registreras.
Som RSV har framhållit, kunde kontrollen av om arbetstagaren har
tillerkänts garantiersättning tidigare i och för sig ske med hjälp av ett
intyg från arbetstagaren. Förvaltaren behöver för sin utredning emeller-
tid även ha besked om bl.a. dagen då arbetstagaren tillerkändes garanti-
ersättningen, arbetsgivarens namn och andra uppgifter, vilka man knap-
past kan begära att arbetstagaren har tillgång till. Ett av arbetstagaren
avlämnat intyg är således inte tillräckligt för att möjliggöra karensre-
gelns tillämpning.
Ett centralt register över lönegarantiärenden bör således byggas upp.
Registeransvaret bör åvila RSV. Detta är naturligt redan av det skälet
att RSV är centralmyndighet för tillsynsmyndigheterna i konkurs. RSV
är också den myndighet som meddelar tillämpningsföreskrifter avseende
vissa lönegarantifrågor (14 § lönegarantiförordningen [1992:501]).
Registerfunktionen kan i och för sig med fördel lokaliseras utanför
Stockholmsområdet. 1 så fall kan även den myndighet som för registret
blir registeransvarig.
De uppgifter som förvaltare behöver ha tillgång till för att tillämpa
karensregeln och som bör registreras av det skälet är uppgifter för iden-
Prop. 1993/94:208
50
tifiering av arbetstagaren och arbetsgivaren, dvs. arbetstagarens respek- Prop. 1993/94:208
tive företagets namn, adress och person- eller organisationsnummer,
samt uppgift om datum för när arbetstagaren tillerkändes lönegaranti.
Registret kommer alltså att utgöra ett personregister i datalagens
(1973:289) mening.
Det är i och för sig inte nödvändigt för karensregelns tillämpning att
även registrera hur stort garantibelopp arbetstagaren har tillerkänts. För
att underlätta en allmän uppföljning i form av statistik över lönegaran-
tiutbetalningar är det emellertid lämpligt att även dessa uppgifter regi-
streras. Som utredningen har framhållit saknas det idag lättåtkomliga
uppgifter om t.ex. utbetalningarnas storlek per arbetstagare och vilka
slag av lönefordringar som är oftast förekommande. Den nuvarande
uppbyggnaden av lönegarantisystemet ger inte heller någon möjlighet till
att ta fram uppgifter om lönegarantiutbetalningama t.ex. inom en viss
bransch. Som berörts i det föregående har utgifterna för lönegarantin
ökat kraftigt under senare år, jämförelsevis betydligt mer än antalet
konkurser, och det har förekommit ett icke avsett utnyttjande av garan-
tin. Vi anser att det mot denna bakgrund är angeläget att utforma regel-
systemet så att uppföljningen av utbetalningarna underlättas så mycket
som möjligt.
Ett register som det nu beskrivna bör författningsregleras (jfr. prop.
1990/91:60 och bet. 1990/91 :KU11). Lagrådet har ansett att en sådan
författning bör ha lagform.
Frågan om registrets närmare utformning är föremål för övervägan-
den. Slutlig ställning till hur registret bör författningsregleras får därför
tas under den fortsatta beredningen.
Regeringens bedömning: Utbetalningsfunktionen bör även i fort-
sättningen handhas av länsstyrelserna.
Utredarens bedömning: Överensstämmer med regeringens bedöm-
ning.
Remissinstanserna: Frågan om utbetalningsfunktionen har berörts av
cirka en tredjedel av remissinstanserna. Majoriteten av dessa, däribland
RFV, Statskontoret, RSV samt flertalet av hörda kronofogdemyndig-
heter och länsstyrelser, har delat utredarens bedömning. RRV har ansett
att alternativa utbetalningsmyndigheter borde ha utretts bättre och där-
vid lyft fram konkursförvaltama som de som kunde ha hand om utbetal-
ningarna. Även Kronofogdemyndigheten i Kronobergs län och Kammar-
kollegiet har ansett att utbetalningsfunktionen borde anförtros förvaltar-
na. Sveriges Ackordscentral har förordat att utbetalningsfunktionen
omhänderhas av kronofogdemyndigheterna.
51
Skälen för regeringens bedömning: Utbetalningarna av lönegaranti
har alltsedan lönegarantisystemet infördes handhafts av länsstyrelserna.
Den reformering av beslutsordning m.m., som genomfördes år 1992,
medförde ingen ändring vad gäller utbetalningsmyndighet. Däremot
innebar reformen att utbetalningsfunktionen renodlades genom att beslut
i avräkningsfrågor i fortsättningen skall fattas av förvaltare.
Ett av skälen till att lönegarantiutredningen fick i uppdrag att över-
väga hur utbetalningsfunktionen skall vara utformad i framtiden var att
länsstyrelserna i dag saknar all anknytning till konkursförfärandet i
övrigt. Det har därför ifrågasatts om länsstyrelserna inte borde befrias
även från uppgiften att utbetala garantiersättning.
Att länsstyrelserna skulle handha utbetalningarna av lönegarantibe-
lopp var inte heller ett självklart val när lönegarantisystemet infördes i
början av 1970-talet. I den promemoria, som låg till grund för proposi-
tionen med förslag till lag om statlig lönegaranti vid konkurs, föreslogs
i stället att centralmyndigheten för administration och förvaltning av
exekutionsväsendet. Exekutionsväsendets organisationsnämnd (EON)
skulle ha utbetalningsuppgiften.
Vid remissbehandlingen lämnades förslaget visserligen utan erinran
av många remissinstanser, men flera förordade att uppgiften borde
anförtros länsstyrelserna. Till stöd härför framfördes att länsstyrelserna
enligt den då gällande länsstyrelseinstruktionen utövade den närmaste
tillsynen över kronofogdemyndigheterna och att det därför framstod som
särskilt lämpligt att länsstyrelserna även handhade uppgiften att utbetala
lönegaranti. Det bör i detta sammanhang erinras om att enligt 1970 års
lag om statlig lönegaranti vid konkurs fattades lönegarantibeslut i vad
som då kallades fattigkonkurser, och som nu närmast motsvaras av
konkurser utan bevakning, av kronofogdemyndigheten.
I propositionen (prop. 1970:201 s. 73) konstaterade departements-
chefen att länsstyrelserna, liksom i och för sig EON, hade ett nära
samarbete med kronofogdemyndigheterna. Dessutom hade länsstyrelser-
na redan tidigare arbetsuppgifter av liknande karaktär. Enligt departe-
mentschefen kunde en rationell ordning för handläggning av lönegaran-
tiutbetalningama uppnås även om dessa fördelades på länsstyrelserna.
Genom denna lösning åstadkom man även en önskvärd decentralisering
av utbetalningarna, vilket skulle gagna samverkan mellan utbetal-
ningsmyndighet och konkursförvaltare.
Propositionens förslag blev därför, att utbetalning av garantibelopp
och därmed sammanhängande administrativa frågor skulle ombesörjas
av länsstyrelserna. Detta framgick endast indirekt av 1970 års lag om
statlig lönegaranti vid konkurs, men fastslogs i 1 § förordningen
(1970:745) om statlig lönegaranti vid konkurs. Efter 1992 års lagänd-
ring framgår förhållandet numera direkt av lönegarantilagen.
Även i den översyn av lönegarantisystemet som företogs under första
hälften av 1980-talet ingick bl.a. att överväga om utbetalningarna borde
handhas av arman myndighet än länsstyrelserna. Utredaren (A 1982:04)
ansåg att tillsynsmyndighetens granskning av lönegarantiärendena skulle
effektiviseras om myndigheten också hade hand om utbetalningen av
garantimedel. Med hänsyn till att kronofogdemyndigheterna saknade
Prop. 1993/94:208
52
egen ekonomiadministration vid den tiden ansåg sig utredaren emellertid Prop. 1993/94:208
förhindrad att lämna förslag i den delen.
Utredarens överväganden togs upp i 1991 års kompletteringsproposi-
tion. Efter den omorganisation som hade kommit till stånd av kronofog-
demyndigheterna fanns det inte längre några formella hinder mot att ge-
nomföra en rationalisering av lönegarantiutbetalningama enligt de rikt-
linjer som hade framförts av utredaren. I kompletteringspropositionen
konstaterades därför att en omorganisation som innebar att utbetalnings-
funktionen fördes över från länsstyrelserna till kronofogdemyndigheter-
na borde genomföras och att denna reform borde träda i kraft senast
den 1 juli 1993 (prop. 1990/91:150 bil. 11:9 s.91 och bil. 11:12 s. 110).
Som vi har berört ovan kom denna omorganisation emellertid inte till
stånd i samband med den förändring av lönegarantiärendenas besluts-
ordning m.m. som genomfördes 1992. I propositionen gjorde föredra-
gande statsrådet i stället den bedömningen att utbetalningarna av lönega-
ranti tills vidare skulle handhas av länsstyrelserna, men att dessa på
grund av sin bristande anknytning till konkursförfarandet i övrigt på sikt
borde befrias från denna arbetsuppgift.
Beträffande frågan hur utbetalningsfunktionen borde ordnas för fram-
tiden gjorde statsrådet en annan bedömning än den som hade framförts
i 1991 års kompletteringsproposition. Resultatet av den utveckling som
pågick avseende samverkan mellan flera kronofogdemyndigheter och
mellan kronofogdemyndigheter och andra myndigheter i fråga om ad-
ministrativa stödfunktioner kunde nämligen förväntas leda till att endast
vissa kronofogdemyndigheter i framtiden själva skulle svara för löpande
personal- och ekonomiadministrativa funktioner. Den i kompletterings-
propositionen angivna lösningen framstod mot denna bakgrund inte
längre som självklar utan även andra alternativ borde övervägas. Riks-
dagen anslöt sig till denna bedömning (prop. 1991/92:139 s. 36-37, bet.
1991/92:LU37 s.15, rskr. 1991/92:318).
Länsstyrelserna har således haft hand om utbetalningsfunktionen
sedan lönegarantisystemets tillkomst, eller i över två decennier. Den
osäkerhet som under åren har rått beträffande frågan om funktionen
skall bli kvar hos länsstyrelserna kan visserligen antas ha inneburit en
belastning när det gällt deras möjligheter att planera verksamheten på
sikt. Att utbetalningarna fungerar väl har, som framhållits av utred-
ningen, omvittnats både från förvaltarhåll och av företrädare för arbets-
tagarorganisationer.
Vid övervägande av om utbetalningsfunktionen bör flyttas från läns-
styrelserna, har man således att utgå ifrån att en sådan omorganisation
innebär, att en väl fungerande verksamhet skall läggas ner för att byg-
gas upp någon annanstans. De vinster i form av besparingar och ökad
effektivitet som en sådan reform medför, måste därför vara betydande
för att den skall framstå som motiverad.
Utredningen har övervägt flera alternativ till länsstyrelserna som ut-
betalningsmyndighet. Ett av dessa är de allmänna försäkringskassorna,
som redan i dag handhar stora mängder av utbetalningar till enskilda.
Detta alternativ har ibland även förts fram i den allmänna debatten
53
under hänvisning till att den skulle ge ökade möjligheter till kontroll av
att lönegarantin inte missbrukas.
För de allmänna försäkringskassorna talar framför allt att utbetal-
ningsfunktionen skulle decentraliseras ytterligare, vilket skulle medföra
en ökad närhet mellan den utbetalande myndigheten och arbetstagarna.
Däremot saknar även de allmänna försäkringskassorna helt anknytning
till konkursförfärandet. Genom en sådan omorganisation skulle således
ingen förbättring uppnås i detta hänseende jämfört med vad som gäller
i dag.
Det är också svårt att se att en sådan reform skulle kunna medföra
några mer påtagliga vinster i form av ökade kontrollmöjligheter. Som
utredningen har framhållit har t.ex. missbruk i form av samtidig ersätt-
ning från lönegarantin och uppburen sjukpenning i princip omöjliggjorts
genom reglerna om sjuklön. Dessa innebär att ansvaret för sjukersätt-
ningen till arbetstagaren under de första 14 dagarna av en sjukperiod
normalt ligger hos arbetsgivaren (sjuklöneperiod). För att arbetstagaren
skall kunna få ersättning för denna period fordras att han skriftligen
anmäler sjukdomsfallet hos arbetsgivaren, dvs. vid konkurs hos förval-
taren. Om sjukperioden varar utöver denna 14-dagarsperiod och arbets-
tagaren därför för tiden därefter blir berättigad till sjukpenning som
betalas ut av den allmänna försäkringskassan, skall förvaltaren anmäla
sjukdomsfallet till försäkringskassan. Förvaltaren måste då också göra
en omprövning av ett eventuellt tidigare fattat lönegarantibeslut beträf-
fande den del av arbetstagarens fordring som kommer att ersättas ge-
nom sjukpenningen. Däremot omfattas den sjuklön som arbetsgivaren är
skyldig att utge under sjuklöneperioden av lönegarantin.
Det finns i dag totalt 25 allmänna försäkringskassor med sammanlagt
ca 400 lokalkontor. Enligt uppgifter som utredningen har inhämtat från
Riksförsäkringsverket skulle försäkringskassornas resurskrav för hand-
havandet av utbetalningarna av lönegaranti räknat i antal årsarbetskraf-
ter betydligt överstiga det antal, ca 45-50 årsarbetskrafter, som i dag
handhar utbetalningarna hos länsstyrelserna. En resursåtgång på flera
hundra årsarbetskrafter hos försäkringskassorna har nämnts. Att utbetal-
ningsfunktionen skulle komma att kräva ett större antal årsarbetskrafter
hos försäkringskassorna än hos länsstyrelserna vore också naturligt till
följd av att en ökad decentralisering av utbetalningsfunktionen skulle
medföra, att utbetalningarna kom att omhänderhas av ett flertal lokal-
kontor.
Även om en del av försäkringskassornas personalbehov för utbetal-
ningsfunktionen skulle tillgodoses genom att personal som arbetar med
dessa frågor hos länsstyrelserna kunde få anställning hos försäkringskas-
sorna, kan det förutses att utbildningsbehovet i vart fall i inlednings-
fasen skulle bli betydande. De löpande kostnaderna för administrationen
av utbetalningarna torde vidare, med hänsyn till det starkt ökade perso-
nalbehovet, bli betydligt högre än i dag.
Mot bakgrund av det sagda framstår en flyttning av utbetalningsfunk-
tionen till de allmänna försäkringskassorna inte som en framkomlig väg.
En sådan reform skulle således medföra starkt ökade kostnader för
verksamheten utan andra synbarliga vinster än en ökad decentralisering
Prop. 1993/94:208
54
av utbetalningarna. Som har framgått tidigare, har de arbetstagarorgani- Prop. 1993/94:208
sationer som utredningen har hört i frågan inte haft någon kritik mot
den nuvarande organisationen för bristande tillgänglighet för arbets-
tagare. En flyttning av utbetalningarna till de allmänna försäkringskas-
sorna framstår därför inte som motiverad heller av det skälet.
En annan alternativ utbetalningsmyndighet som utredningen har över-
vägt, är kronofogdemyndigheterna. Som har framgått ovan har en re-
form med sådan inriktning varit på förslag även tidigare. För denna
lösning, som även har förordats av Sveriges Ackordscentral, talar
främst att kronofogdemyndigheterna har den önskvärda anknytningen
till konkurshanteringen genom att tillsynsmyndigheten i konkurs är en
del av kronofogdemyndigheterna. Det är vidare tillsynsmyndigheten i
konkurs som kan föra statens talan om ett lönegarantibeslut är felaktigt.
Som utredningen har påpekat, bör man emellertid komma ihåg att ut-
betalningsfunktionen endast innebär just utbetalning av lönegarantime-
del, dvs. en praktisk hantering med utanordning av pengar till de be-
rättigade. Hanteringen innefattar sålunda ingen undersökning av att de
bakomliggande besluten är riktiga. Denna kontrollfunktion utövas i
stället redan i dag av tillsynsmyndigheten i konkurs. Det framstår inte
som sannolikt att förutsättningarna för denna kontrollfunktion skulle
komma att påverkas nämnvärt om kronofogdemyndigheterna också hade
hand om utbetalningarna av lönegaranti.
Som framhölls redan i propositionen till 1992 års lönegarantilag
pågår det vidare en utveckling avseende samverkan i fråga om admi-
nistrativa stödfunktioner mellan kronofogdemyndigheterna och mellan
kronofogdemyndigheter och andra myndigheter. I dag står det än mera
klart att löpande ekonomiadministrativa funktioner inom en nära framtid
kommer att koncentreras till endast ett mindre antal kronofogdemyndig-
heter. Om utbetalningsfunktionen flyttas över till kronofogdemyndig-
heterna är det bara dessa s.k. samordningsmyndigheter som kan handha
utbetalning av lönegarantimedel (jfr. prop. 1993/94:100 bil. 8 s. 37 och
41-42). De positiva effekter på tillsynsmyndighetens kontrollfunktion
som reformen eventuellt kunde innebära skulle därmed gå förlorade på
de flesta håll. Samtidigt skulle utbetalningsmyndighetens tillgänglighet
för berörda arbetstagare försämras.
Riksrevisionsverket, Kronofogdemyndigheten i Kronobergs län och
Kammarkollegiet har i sina remissyttranden lyft fram möjligheten att
förlägga utbetalningsfunktionen hos förvaltarna, som också beslutar om
lönegaranti skall utgå. Som utredningen har anfört skulle en sådan
lösning i och för sig medföra större närhet till betalningsmottagama.
Även möjligheterna att förbättra kontrollen skulle sannolikt öka bl.a.
genom att förvaltaren genast när han fick anledning att ompröva ett
tidigare meddelat lönegarantibeslut skulle kunna stoppa vidare utbetal-
ningar till arbetstagaren.
En sådan reform skulle emellertid medföra att kostnaderna för ad-
ministrationen av utbetalningarna i princip kom att övervältras på kon-
kursbona genom att kostnaderna kom att ingå i förvaltarnas arvoden.
Detta skulle ytterst drabba konkursgäldenärens borgenärer genom att de 55
medel som är tillgängliga för utdelning minskade. Med hänsyn till bl.a.
leverantörernas utsatta ställning vid en konkurs kan man ifrågasätta om Prop. 1993/94:208
en sådan ordning vore tillfredställande.
Vid en sammantagen bedömning framstår sålunda inget av de alterna-
tiv till länsstyrelserna som har övervägts som invändningsfritt. Enligt
vår mening innebär inget av dem heller sådana fördelar att de motiverar
att man ändrar på den ordning som råder i dag.
Det sagda leder till slutsatsen att länsstyrelserna även i framtiden bör
ha hand om utbetalningarna av lönegaranti. Som vi redan tidigare har
framhållit, fungerar utbetalningsverksamheten hos länsstyrelserna redan
i dag omvittnat väl. Genom att funktionen kvarblir hos länsstyrelserna
underlättas deras planering av verksamheten för framtiden och möjlig-
heterna till ytterligare rationaliseringar i form av t.ex. fortsatt utveck-
ling av ADB-stödet ökar. Denna utveckling kan förväntas leda till ytter-
ligare förbättringar i länsstyrelsernas effektivitet.
Utredningen har framhållit att det är angeläget att frågan om finansi-
ering av länsstyrelsernas verksamhet avseende utbetalningar löses. Vi
återkommer till denna fråga i det följande.
Regeringens förslag: Kostnaderna för utbetalningar av lönegaran-
ti m.m. skall belasta lönegarantifonden.
Utredarens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: Endast ett fåtal av remissinstanserna har berört
denna fråga. Samtliga, utom Sveriges Ackordscentral som har avstyrkt
förslaget, har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran. Stats-
kontoret har framfört att även kostnaderna för en central registrering av
lönegarantiärenden bör bekostas av fonden.
Skälen för regeringens förslag: Vi har i det föregående gjort den
bedömningen, att utbetalningarna av lönegaranti även fortsättningsvis
bör handhas av länsstyrelserna. Som utredningen har framhållit, är det
angeläget att även frågan om bl.a. utbetalningsverksamhetens finansie-
ring nu får sin lösning.
Utredningen har föreslagit att kostnaderna för länsstyrelsernas verk-
samhet avseende utbetalningarna av lönegarantin bör belasta lönegaran-
tifonden. Även enligt vår mening är detta ett rimligt sätt att lösa finansi-
eringsfrågan. Kostnaderna för administrationen av utbetalningarna kom-
mer i så fall att åvila företagen, som betalar lönegarantiavgiftema till
lönegarantifonden. Det är också dessa företag som ytterst kan anses ha
fördel av lönegarantisystemet genom att garantin ersätter lönefordringar
för vilka betalningsskyldighet primärt åvilar arbetsgivaren.
56
Kostnaderna för länsstyrelsernas administration av utbetalningarna Prop. 1993/94:208
uppgår i dag till ca 20 mkr och är därmed obetydliga jämfört med
kostnaderna för själva garantin. Efter föregående lågkonjunktur, då
lönegarantifonden liksom i dag visade underskott, uppkom efter endast
några år ett betydande överskott i fonden som, när den nu pågående
lågkonjunkturen inleddes, uppgick till över 3 mdkr. De inskränkningar
i lönegarantisystemet som vi har föreslagit i det föregående kommer
även de att bidra till att hålla nere kostnaderna för själva garantin.
Enligt vår mening kan man mot denna bakgrund våga utgå ifrån att
lönegarantifonden, betraktad över en konjunkturcykel, väl kan bära
kostnaderna för administrationen av utbetalningarna utan att lönegaranti-
avgiften behöver höjas.
Som Statskontoret har föreslagit bör även kostnaderna för förandet av
det register över lönegarantiärenden, som senare bör inrättas, belasta
lönegarantifonden.
Utredningen har framfört tanken att ersättningen till länsstyrelserna
borde utgå i efterhand och baseras på ett standardpris per ärende multi-
plicerat med antalet ärenden som har handlagts under året. Standard-
priset borde vidare täcka både direkta och indirekta kostnader och sättas
så, att det medförde ett rationaliseringstryck på länsstyrelserna.
Regeringen är inte beredd att i dag ta ställning till hur ersättningen
till länsstyrelserna skall vara utformad i detalj. Dessa frågor kräver
ytterligare överväganden.
Regeringens bedömning: Sverige bör för närvarande inte tillträda
konventionen (nr 173) om skydd av arbetstagares fordringar i hän-
delse av arbetsgivarens insolvens.
Skälen för regeringens bedömning: Regeringen har i skrivelsen
1992/93:128 redogjort för konventionen (nr 173) och rekommendatio-
nen (nr 180) om skydd av arbetstagares fordringar i händelse av arbets-
givarens insolvens, som antogs av Internationella arbetsorganisationen
(ILO) i juni 1992. I skrivelsen gjorde regeringen den bedömningen att
ett ställningstegande till frågan om Sveriges ratifikation av konventionen
nr 173 borde avvakta beredningen av bl.a. lönegarantiutredningens
förslag om förändringar i reglerna om lönefordringamas förmånsrätt
och om statlig lönegaranti vid konkurs.
ILO-kommittén har i sitt remissyttrande i detta ärende framhållit att
utredningens förslag inte synes innebära några förändringar beträffande
Sveriges möjligheter att ratificera konventionen. Emellertid framhåller
kommittén att konventionen kan innehålla vissa bestämmelser, som
57
saknar motsvarighet i svenska förhållanden. Arbetsmarknadsdeparte- Prop. 1993/94:208
mentet har därför tillskrivit Internationella arbetsorganisationen i syfte
att klarlägga om svenska förhållanden tillmötesgår konventionens krav.
Internationella arbetsorganisationen har ännu inte besvarat skrivelsen.
ILO-kommittén har ännu inte tagit ställning i frågan om Sverige bör
ratificera konventionen nr 173.
Enligt vår bedömning kan slutgiltig ställning till ratifikationsfrågan
inte tas innan ILO-kommittén har färdigbehandlat ärendet. Frågan om
Sverige bör ratificera konventionen 173 får därför tas upp i ett senare
sammanhang.
11.1 Kostnader och besparingar
Ingen av de förändringar i reglernas materiella innehåll, som vi har
föreslagit i det föregående, innebär en utvidgning av lönegarantins
omfattning. Förslagen innebär alltså inte några ökade kostnader för
själva garantin.
Flera av förslagen innebär däremot att fondens utgifter för garantin
minskar. Som utredningen har framhållit, blir alla försök att beräkna
storleken av dessa besparingar med nödvändighet endast uppskattningar,
detta redan på grund av bristfälligheter i det underlag som har kunnat
insamlas för att bearbetas statistiskt.
Några av våra förslag riktar sig vidare mot olika former av missbruk
och icke avsedd användning av lönegarantin. Hur stora besparingar som
kan uppnås genom dessa förslag beror på omfattningen av de förfaran-
den som reglerna riktar sig mot. Uppgifterna om hur ofta sådana för-
faranden förekommer går emellertid starkt isär. I den allmänna debatten
har det påståtts att dessa sätt att utnyttja garantin är vanligt förekom-
mande. Vid kontakter som utredningen har haft med företrädare för
kronofogdemyndigheter, tillsynsmyndigheter i konkurs, länsstyrelser
och förvaltare har dessa påståenden emellertid inte bekräftats. Även
företrädare för arbetstagarorganisationer har förnekat att något mera
omfattande missbruk av lönegarantin skulle förekomma.
Vid följande beräkning av de föreslagna besparingarna har vi utgått
ifrån siffrorna i den statistiska undersökning som SCB har utfört på
utredningens uppdrag och som finns bifogad till utredningsbetankandet.
För beräkningen av vad procenttalen innebär i kronor har vi utgått ifrån
lönegarantifondens utgifter om ca 4,4 mdkr budgetåret 1992/93.
Vi har föreslagit att den sammanlagda tiden som lönefordringar skall
omfattas av förmånsrätt skall uppgå till sex månader inklusive uppsäg-
ningstid. Av det statistiska materialet kan utläsas, att ca 24 % av all
utbetald lönegaranti avser innestående lön. Det framgår vidare, att ca
85 % av dessa fordringar inte har stått inne längre tid än två månader.
Om man utgår ifrån att de flesta arbetstagare även i fortsättningen
kommer att kräva ersättning för ca två månaders innestående lön, kan
58
besparingen i denna del således beräknas bli ca 15 % av all lönegaran- Prop. 1993/94:208
tiersättning för innestående lön, eller ca 155 mkr.
Det statistiska materialet visar vidare, att över 70 % av alla fordring-
ar på uppsägningslön avser en uppsägningstid om fyra månader eller
kortare. Om man, som vi utgått ifrån ovan, förutsätter att de flesta
arbetstagare också har fordringar på ett par månaders innestående lön,
bör besparingen i denna del kunna beräknas till ca 30 % av lönegaran-
tiutbetalningama avseende fordringar på uppsägningslön. Utbetalningar-
na för uppsägningslön uppgår till över 46 % av de totala utgifterna för
lönegarantin, eller till ca 2 mdkr. Besparingen bör därför kunna beräk-
nas till ca 600 mkr.
Av all utbetald lönegaranti avser vidare ca 24 % innestående semes-
ter. Vi har föreslagit bl.a. att semesterfordringarna avseende det andra
året före intjänandeåret inte skall omfattas av förmånsrätt. Det saknas
statistik om på vilket sätt semesterfordringar som ersätts genom lönega-
rantin fördelar sig i tiden. Man torde emellertid kunna utgå ifrån att
fordringar avseende året före intjänandeåret är i klar majoritet. Andelen
som belöper sig på det andra året före intjänandeåret bör därför kunna
uppskattas till ca 25 % av de totala fordringarna på innestående semes-
ter. Besparingen i denna del skulle då bli ca 250 mkr.
Den sammanlagda besparingen till följd av förslagen kan således
beräknas uppgå till ca 1 mdkr beräknad med utgångspunkt från lönega-
rantifondens utgifter budgetåret 1992/93. I kompletteringspropositionen
gjordes bedömningen att lönegarantifondens utgifter för innevarande
budgetår skulle komma att uppgå till 4,7 mdkr (prop. 1992/93:150 bil.8
s. 68). Med hänsyn till de uppgifter som nu föreligger avseende lönega-
rantiutbetalningarna hittills under budgetåret 1993/94 synes lönegaranti-
fondens utgifter bli lägre än vad som beräknats och stanna på ca 2,4
mdkr. Besparingen skulle i så fall uppgå till ca 600 mkr.
Vid denna beräkning har vi emellertid inte medräknat de besparingar,
som bör bli följden av förslagen avseende skyldighet för arbetstagare att
anmäla sig till arbetsförmedling, skärpt avräkningsregel och regler som
tar direkt sikte på missbruk av lönegarantin.
Som vi tidigare har anfört, är besparingarna till följd av dessa regel-
ändringar betydligt svårare att beräkna med någon grad av säkerhet.
Förslagen har ju också delvis andra syften, nämligen att eliminera den
inverkan på konkurrensen som lönegarantin kan ha i vissa fåll och att
motverka spekulation på garantins bekostnad. Att förslagen dessutom
innebär avsevärda besparingar torde dock kunna ställas utom allt tvivel.
Om arbetstagarnas förmånsberättigade fordringar minskar, innebär
det att utdelningen av konkursbonas medel till oprioriterade borgenärer,
t. ex. konkursföretagets leverantörer, kan öka. Storleken av denna ök-
ning kan emellertid inte uppskattas till belopp motsvarande den ovan
beräknade besparingen på grund av att även arbetstagare i konkursföre-
tag som helt saknar tillgångar för utdelning är berättigade till lönegaran-
ti. Även vid en försiktig bedömning kan man emellertid utgå ifrån att
förslagen innebär att utdelningen till de oprioriterade borgenärerna kan
öka med ett par hundra miljoner kronor.
59
Enligt vår bedömning bör utbetalningsfunktionen även i fortsättningen Prop. 1993/94:208
handhas av länsstyrelserna. Som har framgått av det föregående, har vi
även föreslagit att bl.a. länsstyrelsernas kostnader för administrationen
av utbetalningarna av lönegaranti skall belasta lönegarantifonden. Dessa
kostnader torde i dag, trots den kraftiga ökningen av ärendevolymen
som har skett under de senaste åren, inte överstiga ca 20 mkr. Under
mera normala förhållanden är kostnaderna således betydligt lägre och
ryms inom de medelsramar som har anslagits för denna verksamhet.
Vi har föreslagit att även kostnaderna för förande av ett register över
lönegarantiärenden bör åvila lönegarantifonden. Enligt utredningen bör
dessa kostnader, när registret väl har upprättats, per budgetår inte över-
stiga ett belopp motsvarande kostnaden för ett par årsarbetskrafter.
Även detta belopp är således försumbart i betraktande av fondens ut-
gifter för själva lönegarantin.
11.2 Ikraftträdanden m.m.
Samtliga av våra förslag till lagändringar bör kunna träda i kraft den 1
juli 1994.
Ändringarna i 12 § FRL avseende inskränkningar i löne- och pen-
sionsfordringarnas förmånsrätt bör dock inte tillämpas, om arbetsgiva-
ren har försatts i konkurs före ikraftträdandet. Detsamma bör gälla den
nya föreskriften i 25 § andra stycket LGL avseende länsstyrelsernas
utbetalning av garantibelopp.
Däremot finns det enligt vår mening inte anledning att göra några un-
dantag när det gäller övriga regeländringar i lönegarantilagen. De före-
slagna reglerna riktar sig mot olika former av inte avsedd användning
och missbruk av garantin. De bör därför träda i kraft utan några särskil-
da övergångsregler.
12.1 Förslaget till lag om ändring i förmånsrättslagen
(1970:979)
Ändringarna i 12 § förmånsrättslagen (1970:979, FRL), är både mate-
riella och redaktionella.
För att underlätta läsningen har antalet stycken i paragarafen ökats till
sex. De nya styckena följer innehållsmässigt den ordning i vilken de
olika frågorna behandlas i paragrafen i dess nuvarande lydelse.
Första stycket motsvaras i dag av 12 § första stycket, första mening-
en, FRL.
Den andra meningen i stycket anger tidsramarna för lönefordringar-
nas förmånsrätt. Förmånsrätten omfattar således fordringar, som har
förfallit till betalning under de sista sex månaderna av arbetstagarens
60
anställningstid hos konkursgäldenären och inte tidigare än tre månader Prop. 1993/94:208
innan konkursansökningen kom in till tingsrätten.
Bestämmelsen innebär för en arbetstagare, som har t.ex. sex må-
naders uppsägningstid, att hela hans fordring på uppsägningslön omfat-
tas av förmånsrätten. Är uppsägningstiden kortare, t.ex. fyra månader,
omfattar förmånsrätten även eventuella lönefordringar avseende de två
senaste anställningsmånadema före uppsägningen. För en arbetstagare,
som har sagts upp redan före konkursansökningen, omfattar förmåns-
rätten på motsvarande sätt eventuella lönefordringar för de sista sex
månaderna av anställningstiden, förutsatt att fordringarna inte har för-
fallit till betalning tidigare än tre månader före det att konkursansök-
ningen kom in till tingsrätten. Vid beräkning av uppsägningslön för den
som har sagts upp redan före konkursansökningen bör observeras, att
förmånsrätten även i det fallet omfattar endast uppsägningstid som har
beräknats i enlighet med vad som stadgas i 12 § andra stycket, första
meningen FRL. Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 5.4.
Den nuvarande föreskriften i 12 § första stycket, andra meningen
FRL, om att förmånsrätten omfattar all lön eller ersättning för arbete
som arbetstagaren utför enligt anställningsavtalet under uppsägnings-
tiden, har ansetts som obehövlig och tagits bort.
Andra stycket, första meningen, är en ny bestämmelse, som begränsar
förmånsrätten för fordringar på uppsägningslön. Bestämmelsen har
behandlats i avsnitt 5.5.
En fordring på uppsägningslön skall i fortsättningen omfattas av för-
månsrätt längst för uppsägningstid som har beräknats enligt 11 § lagen
(1982:80) om anställningsskydd (LAS). Regeln är avsedd att tillämpas
även beträffande de arbetstagare, som enligt 1 § LAS inte omfattas av
lagen om anställningsskydd.
En bestämmelse i ett enskilt anställningsavtal eller i ett kollektivavtal
skall vid bedömande av om fordringen på uppsägningslön omfattas av
förmånsrätt lämnas utan avseende, om bestämmelsen innebär, att man
har överenskommit om en längre uppsägningstid än vad som skulle följt
om den hade beräknats enligt 11 § LAS. I ett sådant fall får arbetstaga-
ren avseende den uppsägningstid som går utöver vad som skulle ha följt
enligt 11 § LAS en oprioriterad fordring mot konkursgäldenären.
Innebär avtalet däremot, att man har överenskommit om en kortare
uppsägningstid än vad som skulle ha följt enligt 11 § LAS, blir detta
gällande även för förmånsrättens omfattning. I ett sådant fall har arbets-
tagaren normalt inte heller en fordring på uppsägningslön för längre tid
än ifrågavarande avtal stadgar.
I andra meningen upptas ytterligare en begränsning i förmånsrätten
för fordringar på uppsägningslön. Denna begränsning har behandlats i
avsnitt 5.6.
En fordring på uppsägningslön för tid under vilken arbetstagaren inte
utför arbete för konkursgäldenären eller annan, och inte heller driver
egen rörelse, omfattas av förmånsrätt endast om arbetstagaren kan visa
att han har anmält sig hos offentlig arbetsförmedling som arbetssökan-
de. På sätt som framgår av avsnitt 5.6 och som har framhållits av Lag-
rådet följer av kravet att arbetstagaren skall anmäla sig hos arbetsför-
medlingen att arbetstagaren även skall stå till arbetsmarknadens förfo- Prop. 1993/94:208
gande. Bedömningen av om detta är fallet bör ske med ledning av den
praxis som har bildats vid tillämpning av lagen (1973:370) om arbets-
löshetsförsäkring.
Genom denna regel införs en skyldighet för arbetstagaren att försöka
begränsa den tid för vilken hans fordring på uppsägningslön omfattas av
förmånsrätt. Denna skyldighet inträder dock endast i den utsträckning
arbetstagaren under uppsägningstiden inte behöver utföra arbete för
konkursgäldenären och inte heller utför arbete för annan eller driver
egen rörelse.
I de konkurser, där lönegarantin inte kommer till användning till följd
av att konkursboets medel räcker till utdelning även för fordringar
enligt 12 § FRL, åvilar kontrollen av att denna föreskrift i förmåns-
rättslagen följs konkursförvaltaren. Utdelning avseende en fordring på
uppsägningslön blir således beroende av om arbetstagaren kan för kon-
kursförvaltaren visa att han har fullgjort sin anmälningsskyldighet till
arbetsförmedlingen. Har anmälningsskyldigheten inte fullgjorts och det
är fråga om en bevakningskonkurs, bör förvaltaren anmärka mot ford-
ringens förmånsrätt. Är det i stället fråga om en konkurs utan bevak-
ningsförfarande, bör fordringen inte tas upp som förmånsrättsberättigad
i utdelningsförslaget. Fordringen på uppsägningslön blir i sådant fall
oprioriterad.
När det gäller konkurser, i vilka lönegarantin kommer till använd-
ning, fullgörs kontrollen av att arbetstagaren har anmält sig till arbets-
förmedlingen av länsstyrelsen, 25 § andra stycket lönegarantilagen
(1992:497). Vid bedömningen av om en fordring på uppsägningslön
skall ersättas genom lönegaranti, får förvaltaren således förutsätta att
anmälningsskyldigheten kommer att fullgöras. Inkommer arbetstagaren
inte med bevis till länsstyrelsen om att så också har skett, saknas en
materiell förutsättning, nämligen förmånsrätten, för att utbetala ersätt-
ningen.
Framgår det av beviset från arbetsförmedlingen att arbetstagaren har
dröjt med sin anmälan, bör länsstyrelsen sända ärendet åter till förvalta-
ren för en ny bedömning av lönegarantifrågan. Detta innebär i prakti-
ken, att den förmånsrättsberättigade lönefordringen som skall ersättas av
garantin kommer att minska med belopp motsvarande det antal dagar
som arbetstagaren inte har varit anmäld hos arbetsförmedlingen.
Har arbetstagaren dröjt med anmälan till arbetsförmedlingen i en kon-
kurs, i vilken lönegarantin inte kommer till användning, bör utdelningen
för fordring på uppsägningslön minskas på motsvarande sätt för varje
dag som anmälningsskyldigheten inte har fullgjorts.
Om en arbetstagare, som inte längre behöver utföra arbete för kon-
kursgäldenären, utför arbete för annan eller bedriver egen rörelse,
bortfaller skyldigheten att anmäla sig hos arbetsförmedlingen för att
fordringen på uppsägningslön skall omfattas av förmånsrätt. Som har
påpekats i avsnitt 5.6 krävs det emellertid härför att den alternativa
sysselsättningen är i huvudsak av samma omfattning som arbetstagarens
anställning hos konkursgäldenären.
62
I dessa fall gäller i stället i enlighet med vad som framgår av tredje Prop. 1993/94:208
meningen att förmånsrätten omfattar endast sådan lön eller ersättning
som överstiger inkomst, som arbetstagaren under den tid lönen eller
ersättningen avser har haft av egen rörelse eller har förvärvat eller
borde ha kunnat förvärva i en annan anställning. Denna avräkningsregel
har behandlats i avsnitt 5.7.
En motsvarande men mindre omfattande avräkningsregel finns i dag
i 12 § första stycket, tredje meningen, FRL.
Avräkning skall således ske för inkomst av egen rörelse och för in-
komst av annan anställning. Dessutom skall avräkning ske för inkomst
som arbetstagaren borde ha kunnat förvärva i en annan anställning.
Genom denna formulering har avräkningsregeln i förmånsrättslagen fått
ett vidare tillämpningsområde än motsvarande regel om avräkning i
13 § LAS. Detta kan i vissa fall få till följd att arbetstagarens fordring
avseende uppsägningslön beräknad enligt reglerna i lagen om anställ-
ningsskydd uppgår till högre belopp än vad som omfattas av förmåns-
rätt. Fordringen blir i sådana fall oprioriterad i den överskjutande delen.
Med uttrycket ”annan anställning” åsyftas - liksom hittills - varje ny
anställning som arbetstagaren antar under den uppsägningstid som han
har hos konkursgäldenären. Personerna bakom den nya arbetsgivaren
kan således i och för sig vara desamma som drev den konkursdrabbade
verksamheten. Detta kan bli fallet t.ex. när ägare till en verksamhet
som går i konkurs köper konkursboets inkråm efter konkursen och
startar samma verksamhet på nytt samt anställer den tidigare persona-
len. Den nya arbetsgivaren kan också sakna all tidigare anknytning till
konkursföretaget men efter ett förvärv av dess rörelse driva konkurs-
företagets verksamhet vidare och därvid anställa den personal som
arbetade hos konkursgäldenären. Slutligen omfattar begreppet ”annan
anställning” naturligtvis det fallet att arbetstagaren tar anställning i en
helt annan verksamhet än den som bedrevs av konkursgäldenären, vare
sig den nya verksamheten drivs av personer som bedrev den konkurs-
drabbade verksamheten eller av andra.
När det gäller inkomst av egen rörelse och av annan anställning torde
bestämmandet av det belopp med vilket avräkning skall ske inte medfö-
ra några svårigheter. Beträffande inkomster av egen rörelse bör avräk-
ning ske endast för faktiskt löneuttag från den egna rörelsen. Är arbets-
tagaren t.ex. anställd av det egna aktiebolaget, bör avräkning göras
endast för lön som bolaget faktiskt har utbetalat.
Bestämmelsen att avräkning skall ske även för inkomst som arbets-
tagaren borde ha kunnat förvärva i en annan anställning tar sikte främst
på de situationer, att arbetstagaren under uppsägningstiden visserligen
utför arbete för annan, men utan lön eller för en lägre lön än vad som
är normalt för arbete av det slaget. Bakom sådana överenskommelser
ligger oftast tanken att arbetstagaren, i stället för lön ftån sin nya an-
ställning, skall få ersättning genom lönegarantin så länge hans uppsäg-
ningstid hos konkursgäldenären varar. I den allmänna debatten har
dessa förfaranden ofta benämnts som ”handel med lönegaranti”.
Avräkning skall i fortsättningen ske i dessa situationer för den in- 63
komst som arbetstagaren borde ha kunnat förvärva i den nya anställ-
ningen. Om arbetstagaren fortsätter med huvudsakligen samma eller Prop. 1993/94:208
liknande arbetsuppgifter som han har utfört hos konkursgäldenären, bör
hans tidigare lönenivå kunna tjäna som riktmärke för med vilket belopp
avräkning bör ske. Ledning bör vidare kunna hämtas i lönenivån för
andra anställda med liknande arbetsuppgifter och i den allmänna löneni-
vån inom avtalsområdet.
Förvaltare skall inte behöva ägna sig åt tidsödande utredningsarbete
för att försäkra sig om att avräkning sker med exakt rätt belopp. Re-
gelns syfte är sålunda inte att skapa ”millimeterrättvisa”. Det ligger
också i sakens natur att avräkning för en beräknad inkomst som arbets-
tagaren borde ha kunnat förvärva i sin nya anställning bör ske med viss
försiktighet. Några större avvikelser från den allmänna lönenivån för
det slags arbete som arbetstagaren faktiskt utför bör emellertid inte
godtas.
Avräkning enligt denna regel för den inkomst som arbetstagaren
borde ha kunnat förvärva i en annan anställning bör även kunna ske när
det har kommit till förvaltarens kännedom att arbetstagaren har avvisat
en anställning som han har anvisats av arbetsförmedlingen. På sätt som
anmärkts i avsnitt 5.7 bör bedömningen av om en arbetstagare borde ha
godtagit anställningserbjudandet ske på samma sätt som om frågan
hade gällt arbetstagarens rätt till arbetslöshetsersättning.
Bestämmelsen i fjärde meningen om avräkning för utbildningsbidrag
motsvarar vad som stadgas i dag i 12 § första stycket, fjärde meningen
FRL.
Tredje stycket upptar en särskild regel om förmånsrätt för löneford-
ringar som har varit föremål för tvist. En lönefordring, som har förfallit
tidigare än tre månader före konkursansökningen, omfattas av förmåns-
rätt om den har varit föremål för tvist, om talan har väckts eller för-
handling som föreskrivs i kollektivavtal eller lagen (1976:580) om
medbestämmande i arbetslivet (MBL) har begärts inom fyra månader
från förfallodagen och konkursansökningen har följt inom tre månader
från det att tvisten slutligt har avgjorts.
Regeln, som har sin motsvarighet i 12 § första stycket, femte me-
ningen FRL, innebär således en skärpning i förhållande till den nuva-
rande såvitt gäller tidsfristerna. Samtidigt ökas dess tillämpningsområde
något genom att en förhandling som föreskrivs i MBL likställs med
förhandling enligt föreskrift i kollektivavtal.
Fjärde stycket reglerar förmånsrätten för semesterlön och semesterer-
sättning som har intjänats före konkursansökningen. Bestämmelser om
dessa frågor återfinns i dag i 12 § första stycket, sjätte och sjunde
meningarna FRL.
Ändringarna, som har behandlats i avsnitt 5.4, innebär en inskränk-
ning av förmånsrätten för dessa fordringar i förhållande till vad som
gäller för närvarande genom att semesterlön och semesterersättning,
som är intjänad före konkursansökningen, omfattas av förmånsrätt
endast för vad som står inne för det löpande och närmast föregående
intjänandeåret. Även semesterdagar som har sparats på det sätt som
medges i 18 och 20 §§ semesterlagen (1977:480) under den nu nämnda
64
tidsperioden omfattas av förmånsrätten. Däremot omfattar förmånsrätten Prop. 1993/94:208
inte längre dagar som har sparats under tidigare år.
Femte stycket innehåller en föreskrift om förmånsrätt för en fordring
på pension som tillkommer arbetstagare eller dennes efterlevande. Den
nuvarande regeln finns i 12 § andra stycket FRL. Ändringen innebär att
förmånsrätten för pensionsfordringar för tiden före konkursansökningen
har inskränkts till sex månader.
Sjätte stycket upptar en bestämmelse om begränsningar i förmåns-
rätten för arbetstagare som själv eller tillsammans med närstående
senare än sex månader före konkursansökningen har ägt minst en femte-
del av konkursföretaget. Enligt en uttrycklig föreskrift gäller regeln
även när andelen har ägts av en närstående till arbetstagaren. Bestäm-
melser om begränsningar i förmånsrätten beträffande arbetstagare, som
äger del i konkursföretaget, finns i dag i 12 § tredje stycket FRL.
Om andelen har innehafts senare än sex månader innan konkursan-
sökningen kom in till tingsrätten omfattas arbetstagarens fordring sålun-
da inte av förmånsrätt. Den kan därmed inte heller ersättas genom
lönegaranti.
Regeln, som har behandlats i avsnitt 5.8, inskränker förmånsrätten
endast för arbetstagare som på angivet sätt äger andel i konkursföre-
taget. Däremot begränsar regeln inte förmånsrätten för de arbetstagare,
som visserligen t.ex. på grund av en ledande befattning vid företaget
har utövat ett väsentligt inflytande på dess verksamhet, men saknar på
eget eller närståendes ägande grundade ekonomiska intressen i före-
taget. I motsats till vad som gäller i dag omfattar begränsningsregeln
inte heller personer i ledningen för t.ex. ideella föreningar och stiftel-
ser.
Den andel som utesluter från förmånsrätt uppgår till en femtedel av
konkursföretaget. Syftet med att bestämma andelen till en viss kvotdel
har varit att underlätta bedömningen av när ägandet skall anses diskvali-
ficerande i förmånsrättshänseende. Samtidigt innebär ändringen i prakti-
ken en viss utvidgning av personkretsen som utesluts från förmånsrätt.
Regeln innebär ingen ändring beträffande bedömningen av vilka som
skall anses som närstående. Att sambo numera ingår bland dem som
skall anses som närstående synes självklart.
12.2 Förslaget till lag om ändring i lönegarantilagen
(1992:497)
Ändringarna innebär att det i vardera 7 och 25 §§ lönegarantilagen
(1992:497, LGL) har tillagts ett nytt andra stycke och att det i lagen har
tagits in två nya paragrafer, 9a § och 9b §.
5 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 208
7 §
Ändringen, som har behandlats i avsnitt 5.2, innebär att en erinran
om 5 kap. 2 § konkurslagen (1987:672) tas in i lönegarantilagen.
Avsikten med ändringen är att stryka under, att lönegarantin endast
ersätter fordringar som enligt vad därom stadgas i konkurslagen kan
göras gällande i konkursen.
9a §
Genom denna regel, som har behandlats i avsnitt 6.1, har införts en
begränsning av möjligheterna att få en lönefordring ersatt genom löne-
garantin. Om en arbetstagare inom två år före konkursbeslutet har
tillerkänts garantiersättning för en fordring som har uppstått i huvud-
sakligen samma verksamhet, föreligger inte rätt till garantiersättning i
den senare konkursen.
Lönegarantiersättning kan sålunda tillerkännas en arbetstagare endast
en gång under en tidsperiod om två år för fordringar som har uppstått i
huvudsakligen samma verksamhet. Regeln gäller dock inte, om arbets-
tagaren har anvisats den senaste anställningen av den offentliga arbets-
förmedlingen.
Syftet med regeln är att begränsa det sätt att utnyttja lönegarantin
som innebär, att en verksamhet går i konkurs upprepade gånger och får
en subvention av sina lönekostnader genom att lönegarantin utgår för
lönefordringar vid varje konkurs. Den ”karenstid” som regeln före-
skriver uppgår till två år före konkursbeslutet. Om arbetstagaren under
denna tid har tillerkänts lönegarantiersättning genom underrättelse enligt
11 eller 12 §§ LGL eller beslut enligt 16, 18 eller 21 §§ LGL, före-
ligger således inte rätt till garantiersättning för lönefordringar i den
senare konkursen om fordringarna har uppstått i huvudsakligen samma
verksamhet som de fordringar, för vilka han har tillerkänts garantier-
sättning tidigare. Om lönegarantifrågan har varit föremål för flera be-
dömningar i den föregående konkursen, bör det vara tillräckligt om en
av dessa bedömningar, som har lett till att arbetstagaren tillerkänts
garantiersättning, har lättats inom den angivna karenstiden, för att
regeln skall vara tillämplig.
Uppgift om arbetstagaren har tillerkänts garantiersättning tidigare kan
fås från det centrala lönegarantiregister, som bör upprättas. Intill dess
att registret kan användas för detta ändamål får uppgifterna inhämtas
genom frågor till arbetstagaren, hänvändelse till tillsynsmyndigheten i
konkurs eller till länsstyrelsen.
Regeln har till syfte att hindra, att lönegarantin kommer till använd-
ning vid förfaranden som innebär, att en verksamhet går i konkurs
upprepade gånger och rekonstruktrueras gång på gång med i huvudsak
samma rörelseinriktning. En användning av lönegarantin vid upprepade
konkurser i samma verksamhet strider mot lönegarantins syfte och har
negativa effekter på konkurrensen. Däremot avser regeln inte att hindra
Prop. 1993/94:208
66
sund rekonstruktion av konkursföretag eller normala övertaganden av Prop. 1993/94:208
konkursboens inkråm.
Avsikten med regeln är således att förhindra att en viss verksamhet
drar otillbörlig nytta av lönegarantin. Bedömningen av om det är fråga
om huvudsakligen samma verksamhet bör ske utifrån denna utgångs-
punkt.
Om ett konkursbos rörelse består av flera enheter och en av dem
utgörs av en tidigare konkursdrabbad verksamhet, bör regeln sålunda
inte komma till användning. Utgör denna enhet däremot den huvud-
sakliga verksamheten i företaget, bör motsatsen gälla. Regeln bör vidare
inte komma till användning i de fall att övertagandet har avsett en kon-
kursdrabbad rörelses maskinpark eller andra inventarier, som efter
övertagandet har använts till en annan typ av produktion än tidigare. En
mindre ändring av verksamhetsinriktningen, som t.ex. när en restau-
rangrörelse efter övertagandet går över till att endast servera vegetarisk
mat eller förvandlas till en salladsbar eller liknande, bör däremot inte
utesluta att lönefordringama kan anses ha uppstått i huvudsakligen
samma verksamhet.
Det bör observeras, att en lönefordring för vilken garantiersättning
förvägras med stöd av denna regel, i och för sig behåller sin förmåns-
rätt enligt förmånsrättslagen (1970:979).
9b §
Regeln, som har behandlats i avsnitt 6.2, syftar till att förhindra alla
sådana former av missbruk av lönegarantin som innebär att man, när ett
anställningsavtal ingås eller ett anställningsvillkor bestäms, har spekule-
rat i att lönen i vart fall delvis kommer att betalas av garantin.
Genom denna regel öppnas en generell möjlighet att avslå en begäran
om lönegaranti, när det kan antas att en av förutsättningarna för den
anställning eller det anställningsvillkor på vilket fordringen grundar sig
har varit att betalning skulle utgå helt eller delvis genom lönegarantin.
De åsyftade situationerna utmärks således av att arbetsgivaren och
arbetstagaren har handlat i samförstånd i syfte att utnyttja garantin.
Fråga om regelns tillämpning kan uppkomma bl.a. när det har skett
en nyanställning kort före en konkurs utan att anställningen synes moti-
verad av verksamhetens behov eller när lönen till någon anställd har
höjts kraftigt före en konkurs utan att man kan se att detta har motive-
rats av t.ex. ändrade arbetsuppgifter.
Enligt de nuvarande reglerna kan en begäran om lönegaranti avslås i
princip endast om det kan anses utrett att arbetstagaren saknar en för-
månsrättsberättigad lönefordring.
Det kan emellertid många gånger vara svårt att påvisa att t.ex. en
nyanställning har varit helt obehövlig. Lika svårt kan det vara att visa,
att en löneförhöjning strax före en konkurs har varit omotiverad. Ge-
nom att arbetsgivaren och arbetstagaren i de här åsyftade fallen i all-
mänhet handlar i samförstånd kan de lätt göra gällande att anställningen 67
eller löneförhöjningen har varit befogad av ett eller annat skäl. De här
ifrågavarande förfarandena har därför varit i det närmaste omöjliga att Prop. 1993/94:208
komma åt med den nuvarande regleringen.
Med den nya regeln utvidgas möjligheterna att avslå en begäran om
lönegaranti i dessa och liknande fall genom att det i fortsättningen är
tillräckligt om det kan antas att ett av syftena med anställningen eller
anställningsvillkoret på vilket fordringen grundar sig har varit att speku-
lera på lönegarantins bekostnad. Omständigheterna beträffande löne-
anspråket skall sålunda med viss styrka tala för att det är fråga om
missbruk av det slag som beskrivs i paragrafen, utan att detta dock kan
bevisas fullt ut. Efter Lagrådets påpekande har detta kommit till uttryck
i lagtexten genom att det krävs att det finns ”grundad anledning att
anta” att den i paragrafen åsyftade situationen föreligger. Om arbets-
tagaren för saken vidare till tingsrätt genom en ansökan om stämning
mot staten, har han där på sedvanligt vis bevisbördan för att han har
den fordring för vilken han yrkar ersättning enligt lönegarantin. Finner
domstolen att förhållandena är de i regeln beskrivna, bör arbetstagarens
talan lämnas utan bifall.
25 §
Genom ändringen, som har behandlats i avsnitt 5.6, har i paragrafen
införts ett nytt andra stycke.
Av 12 § andra stycket, andra meningen FRL, följer att uppsägnings-
lön för tid under vilken arbetstagaren inte utför arbete för konkursgälde-
nären eller annan och inte heller driver egen rörelse, omfattas av för-
månsrätt endast om arbetstagaren kan visa att han har anmält sig hos
offentlig arbetsförmedling som arbetssökande. Denna regel gäller sålun-
da oavsett om lönefordringen skall ersättas av lönegaranti.
När det gäller konkurser, i vilka lönegarantin kommer till använd-
ning, fullgörs kontrollen av att arbetstagaren har anmält sig till den
offentliga arbetsförmedlingen av länsstyrelsen. Som framgår av andra
stycket, får länsstyrelsen i de fall arbetstagaren under uppsägningstiden
inte utför arbete för konkursgäldenären eller annan och inte heller be-
driver egen rörelse, betala ut garantibelopp för en fordring på uppsäg-
ningslön endast om arbetstagaren kan visa att han för den tid fordringen
avser har varit anmäld hos den offentliga arbetsförmedlingen.
Framgår det av beviset från arbetsförmedlingen att arbetstagaren har
dröjt med sin anmälan, bör länsstyrelsen sända ärendet åter till förvalta-
ren för en ny bedömning av lönegarantifrågan. I så fall måste den för-
månsrättsberättigade fordringen minskas avseende det antal dagar som
arbetstagaren inte har varit anmäld hos arbetsförmedlingen.
Om en arbetstagare, som inte längre behöver utföra arbete för kon-
kursgäldenären, utför arbete för annan eller driver egen rörelse, bort-
faller skyldigheten att anmäla sig hos arbetsförmedlingen för att ford-
ringen på uppsägningslön skall omfattas av förmånsrätt. På sätt som
Lagrådet har anfört bör sysselsättningsgraden i den nya anställningen
eller i den egna rörelsen vara i huvudsak av samma omfattning som i
68
arbetstagarens anställning hos konkursgäldenären för att skyldigheten att Prop. 1993/94:208
anmäla sig hos arbetsförmedlingen skall falla bort.
Invänder arbetstagaren, att hans underlåtenhet att inte fullgöra anmäl-
ningsskyldigheten beror på sådana förhållanden, kan avräkningsregeln i
12 § andra stycket, tredje meningen FRL, emellertid vara tillämplig.
12.3 Förslaget till lag om ändring i semesterlagen
(1977:480)
29 §
Ändringen innebär att semesterlagens huvudregel om att semesterer-
sättningen skall minskas med i förskott mottagen semesterlön, skall
tillämpas även när uppsägningen sker i samband med en konkurs.
Den övervägande delen av alla lönefordringar vid konkurs ersätts ge-
nom statlig lönegaranti. Syftet med ändringen är att undvika att garantin
även ersätter en lönefordring, för vilken betalning redan har utgått i
förskott. Ändringen har behandlats i avsnitt 5.9.
12.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1981:691) om
socialavgifter
4 kap. 10 §
Ändringen innebär att den nuvarande begränsningen som innebär att
lönegarantifondens tillgångar kan användas endast för ersättningar enligt
lönegarantilagen (1992:497) tas bort. Genom ändringen möjliggörs att
fondens tillgångar kan användas även för att finansiera utbetalningarna
av lönegaranti och kostnaderna för det centrala registret över lönegaran-
tiärenden som bör inrättas.
69
SOU 1993:96
Prop. 1993/94:208
Bilaga 1
Våra huvuduppgifter har varit
att mot bakgrund av de kraftigt stigande kostnaderna för lönega-
rantin, från ca 0,5 mdkr per år i slutet på 1980-talet till över 4,4
mdkr budgetåret 1992/93 och till beräknade 4,7 mdkr för inneva-
rande budgetår, undersöka om lönegarantins omfattning kan be-
gränsas utan att arbetstagarnas löneskydd urholkas på ett oaccepta-
belt sätt,
att föreslå regeländringar som effektiviserar granskningen av att
garantin används på det sätt den är avsedd för, samt
att överväga hur utbetalning av lönegaranti skall vara organiserad
i framtiden.
När det gäller frågan om lönegarantins omfattning har vi funnit att
den nuvarande kopplingen mellan lönegarantilagen (1992:497) och
förmånsrättslagen (1970:979) bör behållas även i fortsättningen. Däre-
mot kan lönefordringamas förmånsrätt inskränkas med bibehållet grund-
skydd för lönefordringama. En sådan inskränkning minskar utgifterna
för lönegarantin och ökar utdelningen till oprioriterade borgenärer.
Våra förslag beträffande denna del kan sammanfattas enligt följande.
* Den tid för vilken lönefordringar omfattas av förmånsrätt begrän-
sas till de sex senaste anställningsmånaderna. I dag omfattar för-
månsrätten lönefordringar för ett år före konkursansökningen och för
sex månaders uppsägningstid.
* Förmånsrätten för semesterlön och semesterersättning som är
intjänad före konkursansökningen inskränks till vad som står inne
för det löpande och det föregående intjänandeåret. I dag omfattar
förmånsrätten två föregående intjänandeår.
* Fordring på uppsägningslön omfattas av förmånsrätt längst för
uppsägningstid som följer av 11 § LAS. I dag godtas uppsägningstid
enligt enskilda anställningsavtal och kollektivavtal.
70
* Krav på att arbetstagaren anmäler sig hos arbetsförmedlingen för
att hans fordring på uppsägningslön skall omfattas av förmånsrätt.
I dag ställs inget sådant krav.
* Inkomst av egen rörelse skall avräknas från förmånsrättsberätti-
gad lönefordring. I dag sker ingen avräkning för inkomst av egen
rörelse.
* Arbetstagare som äger minst en femtedel av företaget utesluts
från förmånsrätt. I dag fordras att arbetstagaren äger väsentlig andel i
företaget och har ett väsentligt inflytande över dess verksamhet för att
hans fordring skall uteslutas från förmånsrätt.
När det gäller hur man skall effektivisera granskningen av att garantin
används på det sätt den är avsedd för har vi följande förslag.
* S.k. handel med lönegaranti omöjliggörs genom att avräkning
skall ske för den inkomst som arbetstagaren borde ha kunnat för-
värva i sin nya anställning. I dag sker ingen avräkning i dessa situa-
tioner.
* Upprepade konkurser vid vilka lönefordringarna betalas med
lönegaranti omöjliggörs genom införande av en regel om ett års
karenstid i lönegarantilagen. I dag finns ingen sådan begräns-
ningsregel.
* En generell regel riktad mot missbruk och spekulation på löne-
garantins bekostnad införs i lönegarantilagen. I dag innehåller löne-
garantilagen ingen sådan regel.
Beträffande frågan hur utbetalning av lönegaranti skall vara organi-
serad i framtiden har vi funnit att den även fortsättningsvis bör omhän-
derhas av länsstyrelserna. Kostnaderna för utbetalningsfunktionen
bör belasta lönegarantifonden.
Vi har beräknat att våra förslag medför minskade utgifter för löne-
garantifonden om ca 1 mdkr.
Vi föreslår att det hos RSV skall upprättas ett register över alla lönega-
rantibeslut. Ett sådant är nödvändigt för att den av oss föreslagna ka-
rensregeln skall kunna tillämpas. Det skulle vidare underlätta uppfölj-
ningen av lönegarantiutbetalningar och förbättra kontrollen i lönegaran-
tisystemet. Efter uppbyggnadsskedet kan den årliga kostnaden för att
föra registret uppskattas motsvara kostnaden för högst ett par årsarbets-
krafter.
Prop. 1993/94:208
Bilaga 1
71
Prop. 1993/94:208
Bilaga 2
Hovrätten för Västra Sverige, Stockholms tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, Riksförsäkringsverket,
Statskontoret, Riksrevisionsverket, Riksskatteverket, Kronofogdemyndigheten i Stockholms län,
Kronofogdemyndigheten i Göteborgs och Bohus län, Kronofogdemyndigheten i Malmöhus län,
Kronofogdemyndigheten i Kronobergs län, Kronofogdemyndigheten i Västerbottens län (krono-
fogdemyndigheterna i egenskap av tillsynsmyndighet i konkurs), Statens arbetsgivarverk, Juridis-
ka fakultetsnämnden vid Uppsala universitet, Arbetsmarknadsstyrelsen, ILO-kommittén, Nä-
rings- och teknikutvecklingsverket, Konkurrensverket, Kammarkollegiet, Länsstyrelsen i Stock-
holms län, Länsstyrelsen i Älvsborgs län, Länsstyrelsen i Gävleborgs län, Länsstyrelsen i Väster-
bottens län, Sveriges Advokatsamfund, Konkursförvaltarkollegiemas Förening, Föreningen
Sveriges kronofogdar, Sveriges Ackordscentral, Svenska Bankföreningen, Svenska arbetsgivare-
föreningen, Landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet, Företagarnas Riksorganisation,
Sveriges Industriförbund, Sveriges Köpmannaförbund, Grossistförbundet Svensk Handel, Lands-
organisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges akademikers centralorga-
nisation, Sveriges Arbetsledareförbund.
72
Prop. 1993/94:208
Bilaga 3
Förslag till lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979)
Härigenom föreskrivs att 12 § förmånsrättslagen (1970:979)2 skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
12 §3
Allmän förmånsrätt följer där-
efter med arbetstagares fordran på
sådan lön eller annan ersättning på
grund av anställningen som ej för-
fallit till betalning tidigare än ett
år innan konkursansökningen gjor-
des och på lön eller ersättning
under skälig uppsägningstid, högst
sex månader. Har arbetstagaren
under uppsägningstiden utfört
arbete enligt anställningsavtalet
med gäldenären, gäller förmåns-
rätten all lön eller ersättning för
arbetet. I den mån arbete ej ut-
förts under uppsägningstiden
gäller förmånsrätten endast sådan
lön eller ersättning som överstiger
inkomst vilken arbetstagaren under
tid som lönen eller ersättningen
avser förvärvat i annan anställ-
ning eller uppenbarligen borde ha
kunnat förvärva i anställning som
han skäligen bort godtaga. Vid
bestämmande enligt vad nyss sagts
i vilken utsträckning fordran på
lön eller ersättning under uppsäg-
Allmän förmånsrätt följer där-
efter med arbetstagares fordran på
lön eller annan ersättning på grund
av anställningen. Förmånsrätten
omfattar fordringar som har för-
fallit till betalning under de senas-
te sex månaderna av arbetstaga-
rens anställningstid hos konkurs-
gäldenären och inte tidigare än tre
månader innan konkursansökning-
en kom in till tingsrätten.
Fordran på uppsägningslön
omfattas av förmånsrätt längst för
uppsägningstid som beräknats
enligt 11 § lagen (1982:80) om
anställningsskydd. Uppsägningslön
för tid under vilken arbetstagaren
inte utför arbete för konkursgälde-
nären eller annan och inte heller
driver egen rörelse, omfattas av
förmånsrätt endast om arbetstaga-
ren kan visa att han har anmält
sig hos offentlig arbetsförmedling
som arbetssökande. För uppsäg-
ningstid omfattar förmånsrätten
endast lön eller ersättning som
2Lagen omtryckt 1975:1248.
3Senaste lydelse 1977:482.
73
6 Riksdagen 1993/94. 1 samt. Nr 208
ningstid är förenad med förmåns-
rätt skall med samtidig inkomst i
annan anställning jämställas utbild-
ningsbidrag som utgår av stats-
medel vid arbetsmarknadsutbild-
ning, i den mån bidraget avser
samma tid som lönen eller ersätt-
ningen och arbetstagaren har blivit
berättigad till bidraget efter upp-
sägningen. Har lönefordran som
förfallit tidigare än ett år innan
konkursansökningen gjordes varit
föremål för tvist, gäller förmåns-
rätten, om talan väckts eller sådan
förhandling som föreskrives i
kollektivavtal begärts inom sex
månader från förfallodagen och
konkursansökningen följt inom sex
månader från det att tvisten blivit
slutligt avgjord. 1 fråga om semes-
terlön eller semesterersättning som
är intjänad innan konkursansök-
ningen gjordes, gäller förmåns-
rätten vad som står inne för det
löpande och de närmast föregåen-
de två intjänandeåren. Förmåns-
rätten gäller även innestående
semesterlön eller semesterersätt-
ning för semesterledighet som har
sparats i den utsträckning 18 och
20 §§ semesterlagen (1977:480)
medger.
Prop. 1993/94:208
överstiger inkomst vilken arbets- Bilaga 3
tagaren under den tid lönen eller
ersättningen avser har haft av
egen rörelse eller har förvärvat
eller borde ha kunnat förvärva i
en annan anställning. Vid bestäm-
mande av i vilken utsträckning
fordran på lön eller ersättning
under upsägningstid omfattas av
förmånsrätt, skall med samtidig
inkomst i annan anställning jäm-
ställas utbildningsbidrag som utgår
av statsmedel vid arbetsmark-
nadsutbildning, i den mån bidraget
avser samma tid som lönen eller
ersättningen och arbetstagaren har
blivit berättigad till bidraget efter
uppsägningen.
Om en lönefordran som har för-
fallit tidigare än tre månader före
konkursansökningen har varit
föremål för tvist, omfattas den av
förmånsrätt om talan har väckts
eller förhandling som föreskrivs i
kollektivavtal eller lagen
(1976:580) om medbestämmande i
arbetslivet har begärts inom fyra
månader från förfallodagen och
konkursansökningen har följt inom
två månader från det att tvisten
slutligt har avgjorts.
Semesterlön och semesterersätt-
ning som är intjänad före konkurs-
ansökningen omfattas av för-
månsrätt för vad som står inne för
det löpande och närmast föregåen-
de intjänandeåret.
Förmånsrätt enligt första stycket
följer även med fordran på pen-
sion vilken tillkommer arbetstaga-
re eller dennes efterlevande för
högst ett år innan konkursansök-
ningen gjordes och nästföljande
sex månader. Förmånsrätten gäller
även i ftåga om pension, som
intjänats hos föregående arbetsgi-
vare, om gäldenären övertagit
Förmånsrätt följer med fordran
på pension vilken tillkommer
arbetstagare eller dennes efter-
levande för högst sex månader
före konkursansökningen och
därpå följande sex månader. För-
månsrätten gäller även i fråga om
pension, som intjänats hos före-
gående arbetsgivare, om gäldenä-
ren övertagit ansvaret för pensio-
74
ansvaret för pensionen under de
betingelser som anges i 23 och
26 §§ lagen (1967:531) om tryg-
gande av pensionsutfästelse m.m.
Om gäldenären är näringsidkare,
skall arbetstagare, som själv eller
jämte närstående ägde väsentlig
andel i företaget och som hade
väsentligt inflytande över dess
verksamhet, eller hans efterlevan-
de, ej ha förmånsrätt enligt denna
paragraf för lön eller pension. \hd
som nu sagts gäller även om
gäldenären är juridisk person utan
att vara näringsidkare.
nen under de betingelser som
anges i 23 och 26 §§ lagen
(1967:531) om tryggande av
pensionsutfästelse m.m.
Om konkursgäldenären är nä-
ringsidkare, skall arbetstagare,
som själv eller tillsammans med
närstående senare än sex månader
före konkursansökningen har ägt
minst en femtedel av företaget,
eller hans efterlevande, inte ha
förmånsrätt enligt denna paragraf
för lön eller pension. D et samma
gäller även när andelen har ägts
av en närstående till arbetstaga-
ren.
Prop. 1993/94:208
Bilaga 3
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994. Äldre föreskrifter gäller fort-
farande för fordran hos en arbetsgivare som har försatts i konkurs före
ikraftträdandet.
75
Förslag till lag om ändring i lönegarantilagen (1992:497)
Härigenom föreskrivs i fråga om lönegarantilagen (1992:497)
dels att 7 och 25 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 9a § och 9b §, av
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 1993/94:208
Bilaga 3
Betalning enligt garantin lämnas
för sådan fordran på lön eller
annan ersättning som har förmåns-
rätt enligt 12 § förmånsrättslagen
(1970:979) och för fordran på
pension som har förmånsrätt enligt
12 eller 13 §§ samma lag.
Betalning enligt garantin lämnas
för sådan fordran på lön eller
annan ersättning som har förmåns-
rätt enligt 12 § förmånsrättslagen
(1970:979) och för fordran på
pension som har förmånsrätt enligt
12 eller 13 §§ samma lag.
I vilken utsträckning fordran på
lön eller pension får göras gällan-
de i konkurs framgår av 5 kap.
2 § konkurslagen (1987:672).
9a §
Den som inom två år före kon-
kursbeslutet har beviljats ersätt-
ning genom garantin för en for-
dran som har uppstått i huvud-
sakligen samma verksamhet, har
inte rätt till garantiersättning.
Garantin gäller dock, om arbets-
tagaren av offentlig arbetsförmed-
ling har anvisats anställningen i
vilken den fordran som prövningen
avser har uppstått.
9b §
En lönefordran ersätts inte om
det kan antas att en av förutsätt-
ningarna för den anställning eller
det anställningsvillkor på vilket
fordran grundar sig har varit att
76
den skulle betalas helt eller delvis
genom lönegarantin.
25 §
Prop. 1993/94:208
Bilaga 3
Innan garantibelopp för fordran
på uppsägningslön betalas ut skall
arbetstagaren till länsstyrelsen
lämna en försäkran på heder och
samvete om sina anställnings- och
avlöningsförhållanden under upp-
sägningstiden.
Innan garantibelopp för fordran
på uppsägningslön betalas ut skall
arbetstagaren till länsstyrelsen
lämna en försäkran på heder och
samvete om sina anställnings- och
avlöningsförhållanden under upp-
sägningstiden.
Om arbetstagaren under uppsäg-
ningstiden inte utför arbete för
konkursgäldenären eller någon an-
nan och inte heller driver egen
rörelse, får garantibelopp för
fordran på uppsägningslön betalas
ut endast om arbetstagaren visar
att han eller hon för den tid ford-
ran avser har varit anmäld som
arbetssökande hos offentlig arbets-
förmedling.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
2. Den äldre bestämmelsen i 25 § om utbetalning av garantibelopp
skall fortfarande gälla i fråga om fordringar mot arbetsgivare som har
försatts i konkurs före ikraftträdandet.
77
Förslag till lag om ändring i semesterlagen (1977:480)
Prop. 1993/94:208
Bilaga 3
Härigenom föreskrivs att 29 § semesterlagen (1977:480) skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
29 §'
Semesterersättning bestämmes enligt grunderna för beräkning av
semesterlön. För arbetstagare, som har rätt till fri kost i arbetsgivarens
hushåll, skall kostersättning dock utgå endast för det antal dagar för
vilka semesterersättning skall beräknas.
För sparade semesterdagar skall semesterersättning beräknas som om
de tagits ut under det semesterår då
Har arbetstagare mottagit semes-
terlön i förskott, minskas semeste-
rersättningen med sådan semester-
lön. Detta gäller dock ej, om den
förskottsvis erhållna semesterlönen
har utgått mer än fem år före
anställningens upphörande eller
om anställningen har upphört på
grund av
1. arbetstagarens sjukdom,
2. förhållande som avses i 4 §
tredje stycket första meningen
lagen (1982:80) om anställnings-
skydd eller
3. uppsägning från arbetsgiva-
rens sida, som beror på förhållan-
de som ej hänför sig till arbets-
tagaren personligen.
anställningen upphörde.
Har arbetstagare mottagit semes-
terlön i förskott, minskas semeste-
rersättningen med sådan semester-
lön. Detta gäller dock ej, om den
förskottsvis erhållna semesterlönen
har utgått mer än fem år före
anställningens upphörande eller
om anställningen har upphört på
grund av
1. arbetstagarens sjukdom,
2. förhållande som avses i 4 §
tredje stycket första meningen
lagen (1982:80) om anställnings-
skydd eller
3. uppsägning från arbetsgi-
varens sida, som beror på för-
hållande som ej hänför sig till
arbetstagaren personligen, utom
när uppsägning sker i samband
med en konkurs.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
‘Senaste lydelse 1982:90.
78
Förslag till lag om ändring i lagen (1981:691) om socialav-
gifter
Härigenom föreskrivs att 4 kap. 10 § lagen (1981:691) om socialav-
gifter skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 1993/94:208
Bilaga 3
4 kap.
10 §'
Lönegarantiavgifter förs till en
fond, benämnd lönegarantifonden,
med vars tillgångar kostnader för
ersättningar enligt lönegarantila-
gen (1992:497) skall täckas.
Lönegarantiavgifter förs till en
fond, benämnd lönegarantifonden,
med vars tillgångar kostnader
enligt lönegarantilagen (1992:497)
skall täckas.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
'Senaste lydelse 1992:499.
79
Prop. 1993/94:208
Bilaga 4
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1994-03-15
Närvarande: regeringsrådet Stig Brink, justitierådet Inga-Britt Tömell
och presidenten i Försäkringsöverdomstolen Leif Ekberg.
Enligt en lagrådsremiss den 24 februari 1994 (Arbetsmarknadsdep-
artementet) har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över
förslag till lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979), lag om
ändring i lönegarantilagen (1992:497), m.m.
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Tuula
Tikkanen Kihlgren.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:
Förslaget till lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979)
12 § första stycket
I lagrummet stadgas att arbetstagares fordran på lön och annan ersätt-
ning på grund av anställningen omfattas av förmånsrätt om löneford-
ringen förfallit till betalning under de senaste sex månaderna av anställ-
ningstiden och inte tidigare än tre månader före konkursen.
För att det skall framgå tydligare att uppsägningstiden inräknas i de
sex månaderna bör enligt Lagrådet ordet ”senaste” bytas ut mot ”sista”.
12 § andra stycket andra meningen
Enligt paragrafen skall fordran på uppsägningslön i de fäll, då en ar-
betstagare inte behöver utföra arbete för konkursgäldenären under
uppsägningstiden och inte heller arbetar för annan eller driver egen
rörelse, omfattas av förmånsrätt endast om han kan visa att han har
anmält sig hos den offentliga arbetsförmedlingen som arbetssökande.
Lagrådet förutsätter att det inte är tillräckligt med endast en formell
anmälan till arbetsförmedlingen. Det måste också krävas att den an-
mälande står till arbetsmarknadens förfogande. Inskränker han sitt
arbetsutbud t.ex. genom krav på särskilda arbetstider eller på arbetsplat-
sens belägenhet kan han ofta inte anvisas något arbete. Om han inte har
sin barnpassningsfråga ordnad kan han inte anta ett anvisat arbete. I
samtliga dessa fall kan den arbetssökande inte anses uppfylla förutsätt-
ningen att stå till arbetsmarknadens förfogande. Till ledning för tolk-
ningen av detta begrepp bör den praxis kunna tjäna som utbildats vid
tillämpningen av lagen om arbetslöshetsförsäkring. Vad Lagrådet anfört
bör komma till uttryck i propositionen.
Lagrådet återkommer under kommentaren till 25 § lönegarantilagen
till spörsmålet huruvida ett till sin omfattning obetydligt arbete hos
annan eller ett obetydligt engagemang i egen rörelse bör kunna befria
från skyldigheten att anmäla sig hos den offentliga arbetsförmedlingen.
80
12 § andra stycket tredje meningen
Av denna bestämmelse framgår bl.a. att förmånsrätten för uppsägnings-
tid är avsedd att omfatta endast lön och ersättning som överstiger in-
komst som arbetstagaren borde ha kunnat förvärva i ”en annan anställ-
ning”. I nu gällande bestämmelse talas det om inkomst som arbetstaga-
ren uppenbarligen borde ha kunnat förvärva i ”anställning som han
skäligen bort godtaga”. I allmänmotiveringen (avsnitt 5.6) sägs att en
arbetstagare inte är skyldig att anta ett erbjudet arbete som är olämpligt
för honom men att det skulle föra för långt att i varje enskilt fall under-
söka vilka skäl en arbetstagare kan ha haft för att avvisa ett arbetserbju-
dande. Samtidigt sägs i specialmotiveringen att avräkning enligt denna
regel bör kunna ske när det har kommit till förvaltarens kännedom att
arbetstagaren har avvisat en anställning som han har anvisats av arbets-
förmedlingen.
Nu redovisade uttalanden måste förstås så att det i princip skall krä-
vas av en arbetstagare att han antar ett anvisat lämpligt arbete men att
det inte bör införas ett mer generellt kontrollsystem beträffande bestäm-
melsens efterlevnad. Lagrådet anser för sin del att det även i fort-
sättningen måste gälla att en arbetstagare går förlustig sin förmånsrätt
under uppsägningstiden om han inte antar ett erbjudet lämpligt arbete.
Även om man tills vidare vill avvakta erfarenheter av den nya lagstift-
ningen innan man överväger att införa ett generellt kontrollsystem bör
det - inte minst till ledning för arbetstagarna själva - i lagtexten anges
att ett avvisande av ett lämpligt arbetserbjudande kan medföra förlust av
förmånsrätten och därmed också av lönegarantin. För att klargöra detta
och för att bättre tillgodose syftet att förhindra den handel med lönega-
ranti som beskrivs i remissen föreslår Lagrådet att den aktuella me-
ningen i 12 § får följande lydelse:
”För uppsägningstid omfattar förmånsrätten endast lön eller ersätt-
ning som överstiger inkomst vilken arbetstagaren under den tid lönen
eller ersättningen avser har haft av egen rörelse eller har förvärvat eller
borde ha kunnat förvärva i den anställning han har innehaft eller i en
annan anställning som han skäligen bort godtaga”.
12 § tredje stycket
Lönefordran som varit föremål för tvist omfattas enligt stadgandet av
förmånsrätt även om fordringen förfallit till betalning mer än tre må-
nader före konkursansökningen. En förutsättning härför är att konkur-
sansökningen har gjorts inom två månader efter det att tvisten slutligt
avgjorts.
I allmänmotiveringen (avsnitt 5.4) anförs att en sådan tidsfrist är fullt
tillräcklig för att arbetstagaren vid arbetsgivarens bristande betalning
skall kunna söka denne i konkurs t.ex. med stöd av presumtionsregeln i
2 kap. 9 § konkurslagen (1987:672). Det kan emellertid inte uteslutas
att det ibland kan bli svårt för arbetstagaren att hinna delge arbetsgiva-
ren betalningsanmaning, avvakta betalning och ge in ansökan om kon-
kurs inom den angivna tiden. Särskilt gäller detta när domen eller be-
slutet har meddelats i nära anslutning till en semesterperiod. Lagrådet
föreslår därför att fristen ifråga utsträcks till tre månader.
Prop. 1993/94:208
Bilaga 4
Granskningen av det remitterade lagförslaget har i övrigt föranlett för-
slag till ändringar av redaktionell art.
Förslaget till lag om ändring i lönegarantilagen (1992:497)
9b §
Enligt paragrafen ersätts inte en lönefordran om det kan antas att en av
förutsättningarna för den anställning eller de anställningsvillkor på
vilket fordran grundar sig har varit att den skulle betalas helt eller
delvis genom lönegarantin. Regeln är avsedd att hindra alla sådana
missbruk av lönegarantin som innebär att man, när ett anställningsavtal
ingås eller ett anställningsvillkor bestäms, har spekulerat i att lönen i
vart fall delvis kommer att betalas genom garantin.
I allmänmotiveringen anförs att konkursförvaltaren redan i dag kan
avslå en lönegarantiansökan om han finner det utrett att arbetstagaren
inte har en lönefordran som berättigar till garantiersättning. Med stöd
av de nuvarande reglerna kan förvaltaren emellertid inte komma åt för-
faranden där han hyser starka misstankar om missbruk, men saknar
möjligheter att genom dokument eller på annat sätt visa att sådant verk-
ligen föreligger. I remissen anges som exempel härpå att det en kort tid
före en konkurs har skett nyanställningar - måhända av släktingar -
utan att detta synes motiverat av något behov i verksamheten eller när
lönen till de anställda har höjts kraftigt före konkursen utan att man
kan se att detta har motiverats av t.ex. ändrade arbetsuppgifter. Efter-
som de åsyftade situationerna i allmänhet utmärkts av att arbetsgivaren
och arbetstagaren har handlat i samförstånd i syfte att utnyttja garantin
kan de, framhålls det i remissen, lätt göra gällande att anställningen
eller löneförhöjningen har varit befogad av ett eller annat skäl. De här
ifrågavarande förfarandena har därför varit i det närmaste omöjliga att
komma åt med den nuvarande regleringen.
I remissen framhålls att möjligheterna att avslå en begäran om löne-
garanti i angivna och liknande fall utvidgas genom att det enligt den
föreslagna regeln är tillräckligt om det kan antas att ett av syftena med
anställningen eller anställningsvillkoret på vilket fordringen grundar sig
har varit att spekulera på lönegarantins bekostnad.
Lagrådet vill framhålla att lönegarantin utgör ett viktigt skydd för ar-
betstagarna vid arbetsgivarens konkurs. För den enskilde löntagaren är
det av stor betydelse att hans krav på ersättning av lönegarantin inte kan
avslås på alltför lösa grunder. Lagrådet anser det tveksamt om den i
paragrafen använda formuleringen av beviskravet på ett rättvisande sätt
anger graden av den bevisning som anses böra krävas för att den enskil-
des skyddsintresse skall tillgodoses.
I specialmotiveringen sägs att - för att ett ersättningsanspråk skall
kunna avslås - omständigheterna beträffande löneanspråket med viss
styrka skall tala för att det är fråga om missbruk av det slag som be-
skrivs i paragrafen, utan att detta dock kan bevisas fullt ut. Det anförda
tyder på att ett något högre beviskrav än vad som kan utläsas av lagtex-
Prop. 1993/94:208
Bilaga 4
82
ten avses. Enligt Lagrådets mening skulle den åsyftade nivån på erfor-
derlig bevisning komma till bättre uttryck i paragrafen om orden ”kan
antas” byts ut mot uttrycket ”finns grundad anledning att anta”. Lagrå-
det föreslår att en sådan omformulering görs.
25 § andra stycket
Bestämmelsen sammanhänger med den föreslagna bestämmelsen i 12 §
andra stycket andra meningen förmånsrättslagen. Den innebär att skyl-
digheten att anmäla sig hos arbetsförmedlingen för att lönefordran på
uppsägningslön skall omfattas av förmånsrätt bortfaller, om en arbets-
tagare utför arbete för annan eller driver egen rörelse. Vilken omfatt-
ning alternativsysselsättningen skall ha anges inte i remissen. Så som
lagtexten är utformad skulle redan en ganska blygsam arbetsinsats hos
en annan arbetsgivare eller i en egen rörelse kunna befria en arbets-
tagare från skyldigheten att anmäla sig hos arbetsförmedlingen för att
bibehålla rätten till garantibelopp för uppsägningslönen. Detta kan
knappast vara avsikten med bestämmelsen. Det är inte ovanligt att en
arbetstagare kan ta ett arbete några timmar i veckan eller ett vikariat
någon kortare tid. Det är inte heller ovanligt att en arbetstagare vid
sidan av sitt heltidsarbete har en rörelse vilken han efter konkursen kan
fortsätta att driva med en mycket begränsad arbetsinsats. Inte desto
mindre får förekomsten av en sådan rörelse liksom en medverkan under
några timmar i veckan i en närståendes rörelse där arbetstagaren kanske
är styrelseledamot och firmatecknare anses innebära att vederbörande
driver rörelse. För att syftet med bestämmelsen inte skall kunna kring-
gås anser Lagrådet att sysselsättningsgraden i det alternativa arbetet,
dvs. den nya anställningen eller den egna rörelsen, bör vara i huvudsak
lika stor som i anställningen hos konkursgäldenären. Det torde vara
tillräckligt om detta klart framgår av propositionstexten.
Ett register över lönegarantiärenden
Enligt allmänmotiveringen (avsnitt 7) behövs ett centralt register över
alla lönegarantiärenden för att den i lagförslaget intagna karensregeln
skall kunna tillämpas. Ett register bör därför enligt remissen upprättas
med alla de uppgifter förvaltare behöver för att kunna identifiera arbets-
tagaren och arbetsgivaren, dvs. arbetstagarens respektive företagets
namn och adress, person- och organisationsnummer samt datum för när
arbetstagaren tillerkändes lönegaranti. För att underlätta en allmän
uppföljning av lönegarantiutbetalningar är det enligt remissen vidare
lämpligt att också registrera hur stort belopp arbetstagaren har tiller-
känts.
De uppgifter som enligt remissen skall föras in i registret får anses
vara av känslig natur. Antalet registrerade personer och företag kommer
att vara stort även om det kan förutsättas, att uppgifter som inte längre
är aktuella kommer att föras ut ur registret. Av remissen framgår vidare
att innehållet i registret kan komma att användas för andra ändamål än
det i första hand avsedda; att underlätta tillämpningen av karensregeln.
Prop. 1993/94:208
Bilaga 4
Med hänsyn till det nu anförda anser Lagrådet att det bör ankomma på
riksdagen att besluta om utformningen av registret. Vad Lagrådet anfört
bör framgå av propositionen.
Övriga lagförslag
Lagrådet lämnar övriga lagförslag utan erinran.
Prop. 1993/94:208
Bilaga 4
84
Prop. 1993/94:208
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 24 mars 1994
Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden B. Wes-
terberg, Friggebo, Johansson, Laurén, Hörnlund, Olsson, Svensson,
af Ugglas, Dinkelspiel, Hellsvik, Wibble, Björck, Davidson, Kön-
berg, Lundgren, Unckel, P. Westerberg,
Föredragande: statsrådet Hörnlund
Regeringen beslutar proposition 1993/94:208 Förändringar i lönega-
rantisys temet.
85
gotab 46281, Stockholm 1994