Regeringens proposition
1993/94:201

Ränteskillnadsersättning vid förtidsuppsägning av
konsumentkrediter

Prop.

1993/94:201

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 17 mars 1994

Carl Bildt

Gun Hellsvik
(Justitiedepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en ändring i konsumentkreditlagens be-
stämmelser om s.k. ränteskillnadsersättning vid förtidsbetalning av
lån med bunden ränta. Enligt gällande rätt skall kreditgivaren vid
förtidsbetalning få en skälig ersättning av kredittagaren för den
förlust som kreditgivaren gör genom att krediten löses i förtid. De
nuvarande reglerna har emellertid visat sig inte ge kreditgivarna
tillräcklig kompensation i vissa fall. Den nu föreslagna ändringen
syftar till att rätta till det förhållandet.

Lagändringen föreslås träda i kraft den 1 juli 1994.

1 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 201

Innehållsförteckning

Prop. 1993/94:201

1     Förslag till riksdagsbeslut                                     3

2    Lagtext                                                  4

3    Ärendet och dess beredning                               6

4    Gällande regler                                           6

5    Behovet av en lagändring                                 7

6    Hur bör en ny regel om ränteskillnadsersättning

utformas?                                                9

7    Ikraftträdande m.m.                                     14

8    Kostnader                                            14

9    Författningskommentar                                 14

Bilaga 1 Lagrådets yttrande                                    18

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde

den 17 mars 1994                                           19

1 Förslag till riksdagsbeslut                         Pr°p- 1993/94:201

Regeringen föreslår att riksdagen

antar regeringens förslag till lag om ändring i konsumentkreditlagen

(1992:830).

1* Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 201

2 Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext.

Prop. 1993/94:201

Förslag till lag om ändring i konsumentkreditlagen
(1992:830)

Härigenom föreskrivs att 24 § konsumentkreditlagen (1992:830)
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                Föreslagen lydelse

24 §

Vid förtidsbetalning enligt 20-23 §§ skall följande iakttas när
kreditgivarens fordran beräknas:

1. Konsumenten skall betala ränta och andra kostnader för krediten
för tiden fram till förtidsbetalningen men inte för tiden därefter. Vid
beräkningen skall tillämpas grunder som står i överensstämmelse

med god kreditgivningssed.

2. Kreditgivaren får inte till-
godoräkna sig någon ersättning
för att skulden betalas i förtid.
Är räntan för en kredit bunden
för hela eller en del av avtalsti-
den har dock kreditgivaren, om
han gjort förbehåll om det, rätt
att för återstående del av den
tiden av konsumenten ta ut
ersättning för skillnaden mellan
räntan på krediten och räntan på
nya krediter av motsvarande
slag. Har för en kredit med
bunden ränta lämnats statlig
kreditgaranti och utgår avgift för
garantin gäller detsamma be-
träffande den del av räntan som
inte motsvaras av kreditgaranti-
avgiften.

2. Kreditgivaren får inte till-
godoräkna sig någon ersättning
för att skulden betalas i förtid.
Är räntan för en kredit bunden
för hela eller en del av avtalsti-
den har dock kreditgivaren, om
han gjort förbehåll om det, rätt
att för återstående del av den
tiden ta ut ränteskillnadsersätt-
ning av kredittagaren. Om kredi-
ten är avsedd för bostadsända-
mål, får ersättningen högst
motsvara skillnaden mellan å
ena sidan räntan på krediten och
å andra sidan räntan, ökad med
en procentenhet, på statsobliga-
tioner med en förfallotid som
motsvarar återstående räntebind-
ningstid för krediten eller, om
den tid för vilken ränteskillnads-

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1993/94:201

ersättning skall betalas är korta-
re än ett år, på statsskuldväxlar
med en löptid som motsvarar
återstående räntebindningstidför
krediten. Är krediten inte avsedd
för bostadsändamål, får ersätt-
ningen högst motsvara skillnaden
mellan å ena sidan räntan på
krediten och å andra sidan
räntan på nya krediter av mot-
svarande slag. Har för en kredit
med bunden ränta lämnats statlig
kreditgaranti och utgår avgift för
garantin gäller vad som nu före-
skrivits om ränteskillnadsersätt-
ning beträffande den del av
räntan som inte motsvaras av
kreditgarantiavgiften.

3. Om vid kreditköp förtidsbetalning sker på annan tid än en
förfallodag som har bestämts i avtalet, skall den anses ha skett den
första förfallodagen efter betalningen. Detsamma gäller när en
konsument vid avtal om en tjänst som avses i konsumenttjänstlagen
(1985:716) har fått kredit enligt vad som sägs i 3 § angående köp.

Om kreditgivaren utnyttjar en rätt att återta en vara enligt 25 §,
tillämpas 27 och 28 §§ vid den uppgörelse som då skall ske mellan
parterna.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994. Äldre föreskrifter gäller
dock i fråga om kreditavtal som har ingåtts före ikraftträdandet.

3   Ärendet och dess beredning                     ProP- 1993/94:201

Den nya konsumentkreditlagen trädde i kraft den 1 januari 1993

(prop. 1991/92:83, bet. 1991/92:LU28, rskr. 1991/92:319). Genom
lagen har svensk rätt anpassats till EG:s regelsystem för konsument-
krediter. Det innebär främst att konsumenterna har fått ett förstärkt
skydd när det gäller de s.k. fristående krediterna, dvs. lån och andra
krediter som saknar direkt samband med ett särskilt köp eller en viss
tjänst.

Konsumentkreditlagen har ändrats genom SFS 1993:214 (bet.
1992/93:LU38, rskr. 1992/93:260) och SFS 1993:1214 (prop.
1993/94:55, bet. 1993/94:LU6, rskr. 1993/94:23).

I en framställning som kom in till Justitiedepartementet den 15
december 1993 hemställde Svenska Bankföreningen att lagens
bestämmelser om s.k. ränteskillnadsersättning vid förtidsuppsägning
av räntebundna lån skulle ändras (24 § första stycket 2). Överlägg-
ningar ägde rum den 18 januari 1994 mellan företrädare för
Justitiedepartementet, Svenska Bankföreningen och flera hypoteksin-
stitut.

Ett utkast till lagrådsremiss har diskuterats vid överläggningar i
Justitiedepartementet den 15 februari 1994.1 överläggningarna deltog
företrädare för Stockholms tingsrätt, Sveriges riksbank, Finansin-
spektionen, Konsumentverket, Konkurrensverket, Allmänna reklama-
tionsnämnden, Sveriges advokatsamfund, Svenska Bankföreningen,
Finansbolagens förening, Konungariket Sveriges Stadshypotekskassa,
Spintab, Sveriges Försäkringsförbund och Sveriges Villaägareför-
bund. En utskrift av vad som anfördes vid överläggningarna finns
tillgänglig i Justitiedepartementet (dnr 93-4828).

Lagrådet

Regeringen beslutade den 17 februari 1994 att inhämta Lagrådets
yttrande över lagförslaget. Lagrådets yttrande finns i bilaga 1.

Lagrådet har lämnat förslaget utan erinran.

4   Gällande regler

I den nya konsumentkreditlagen finns bestämmelser som ger
konsumenten rätt att betala sin skuld i förtid och som reglerar den
ekonomiska uppgörelsen vid sådan förtidsbetalning (21 och 24 §§).
Konsumenten skall betala ränta och andra kostnader för krediten
fram till förtidsbetalningen men inte för tiden därefter (24 § första

stycket 1). Kreditgivaren får enligt huvudregeln inte tillgodoräkna sig Prop. 1993/94:201
någon ersättning för att skulden betalas i förtid. Men om räntan för
en kredit är bunden för hela eller en del av avtalstiden, får kredit-
givaren, om han har gjort förbehåll om det, ta ut s.k. ränteskillnads-
ersättning för återstående del av den räntebundna tiden (24 § första
stycket 2).

Ränteskillnadsersättningen skall enligt lagen vara "ersättning för
skillnaden mellan räntan för krediten och räntan på nya krediter av
motsvarande slag". Därav följer att ersättning för ränteförlust
kommer i fråga bara då räntenivån för motsvarande krediter vid
förtidsbetalningen är lägre än den avtalade bundna räntan. Ersätt-
ningens storlek blir beroende av dels den angivna ränteskillnaden,
dels det förtidsbetalade beloppets storlek och dels tiden fram till nästa
räntejusteringstillfälle eller — om ingen justering av räntan skall
göras — tiden fram till slutbetalning av avtalet.

Vid beräkningen skall alltså en jämförelse göras med "nya lån av
motsvarande slag". Enligt förarbetena (prop. 1991/92:83 s. 138 f.)
innebär detta normalt att jämförelsen kan göras med den aktuella
kreditgivarens lån av samma typ. Skulle lånekonstruktionerna ha
förändrats, så att lånet i fråga inte längre ges, får jämförelsen enligt
propositionen avse något annat lån hos kreditgivaren som tillräckligt
mycket liknar det gamla, eller något motsvarande lån hos en annan
kreditgivare.

5 Behovet av en lagändring

De institut som lämnar räntebundna krediter erbjuder oftast två eller
tre alternativa bindningstider. De vanligaste räntebindningstiderna är
två år och fem år, men även t.ex. ett år och tio år förekommer.
Räntesatserna ligger normalt ganska nära varandra. Räntesatsen för
ett lån med kort bindningstid är ibland lägre och ibland högre än
räntesatsen för ett lån med lång bindningstid. Hur dessa räntesatser
förhåller sig till varandra beror på flera olika faktorer.

Det nuvarande sättet att beräkna ränteskillnadsersättning medför att
konsumenterna i vissa räntelägen kan bli extra benägna att förtidsbe-
tala ett bundet lån och ersätta det med ett annat bundet lån. Det
gäller i vissa fall när den aktuella marknadsräntan för bundna lån är
lägre än räntan för krediten. Ytterligare en förutsättning är att den
aktuella räntan för krediter med samma räntebindningstid —
"krediter av motsvarande slag" enligt 24 § första stycket 2 konsu-
mentkreditlagen — är högre än räntan för lån med kortare räntebind-

ningstid.                                                              Prop. 1993/94:201

Om konsumenten i den angivna situationen säger upp sin kredit och
ersätter den med en annan räntebunden kredit för resten av kreditti-
den, utsätts kreditgivaren för en risk för att de återbetalade pengarna
inte kan placeras med en avkastning som är tillräckligt hög för att
ränteskillnadsersättningen skall täcka skillnaden i avkastning mellan
den uppsagda krediten och den nya placeringen. Risksituationen för
hypoteksinstituten är speciell på grund av de krav som gäller för
instituten om en stabil relation mellan upplåning och utlåning (se
avsnitt 6 nedan). Kreditgivaren drabbas också av vissa admini-
strationskostnader. De förluster som kreditgivarna härigenom kan
komma att drabbas av kan sammanlagt uppgå till betydande belopp.
Med tanke på de förutsättningar under vilka de berörda kreditgivarna
på framför allt bostadsfinansieringsområdet arbetar, kan detta
knappast godtas.

Det kan alltså i vissa lägen uppstå ekonomiska motiv för konsu-
menterna att förtidsbetala bundna lån, samtidigt som förtidsbe-
talningar medför förlustrisker för kreditgivarna. Särskilt om många
konsumenter samtidigt löser sina lån, kan konsekvenserna bli
allvarliga för de berörda kreditinstituten. Stabiliteten i systemet kan
komma att hotas.

Företrädare för kreditinstituten har uppgivit att antalet förtidsupp-
sägningar har ökat sedan konsumentkreditlagen trädde i kraft den 1
januari 1993. Särskilt märkbart var detta under hösten 1993 med de
ränteförhållanden som då rådde på kreditmarknaden.

Vad som nu har anförts visar att de nuvarande reglerna om
ränteskillnadsersättning inte är helt lämpligt avpassade för de
förhållanden som nu råder på marknaden för s.k. bundna krediter.
Regeringen anser därför, i likhet med flertalet av de myndigheter och
organisationer — däribland Sveriges Riksbank och Finansinspektio-
nen — som deltog i de förut nämnda överläggningarna den 15
februari 1994, att det finns anledning att göra en justering i reglerna.

6 Hur bör en ny regel om ränteskillnadsersättning ProP 1993/94:201
utformas?

Regeringens förslag: Konsumentkreditlagens regler om ränte-
skillnadsersättning vid förtidsbetalning ändras i fråga om krediter
för bostadsändamål. Ränteskillnadsersättningen får i fortsättningen
högst motsvara skillnaden mellan räntan på den kredit som
kredittagaren förtidsbetalar och räntan, ökad med en procentenhet,
på statsobligationer eller, om den tid för vilken ränteskillnadser-
sättning skall betalas är kortare än ett år, på statsskuldväxlar.

Skälen för regeringens förslag: Som har anförts i föregående
avsnitt bör lagen ändras för att det skall bli möjligt att komma till
rätta med de problem som de nuvarande reglerna i vissa fall kan
medföra. Det gäller således att finna en lösning som ger en bättre
balans mellan konsumentens intresse av att verkligen på rimliga
villkor kunna säga upp en bunden kredit i förtid och kreditgivarens
intresse av att hålla en långsiktigt stabil relation mellan upplåning
och utlåning. Som har framhållits från flera håll vid de överlägg-
ningar som hållits i lagstiftningsärendet den 18 januari och den 15
februari 1994 ligger det sist nämnda även i konsumenternas intresse,
eftersom räntan på de ifrågavarande krediterna då kan hållas nere.

Av förarbetena till konsumentkreditlagen framgår att avsikten varit
att kreditgivaren vid förtidsbetalning av räntebundna lån skall ha
ersättning för den förlust som han drabbas av (prop. 1991/92:83
s. 70 f. och s. 138). Det är en självklar utgångspunkt för regleringen
att förlusten i princip skall ersättas. Det är emellertid inte givet, när
en förtidsbetalning görs, hur stor kreditgivarens förlust kommer att
bli. Det är därför nödvändigt att ta ställning till frågan i vilken mån
kreditgivaren bör ha rätt till ersättning för den risk för förluster som
han utsätts för.

Som framgår av förarbetena till konsumentkreditlagen har lagstifta-
ren övervägt frågan om en särskild riskersättning (prop. 1991/92:83
s. 71). Föredragande statsrådet uttalade att kreditgivaren med en
särskild riskersättning blir överkompenserad i alla de fall då de
återbetalade pengarna kan placeras om till gällande marknadsränta.
Vidare uttalades att det är svårt med hänsyn till det starkt för-
änderliga marknadsläget att i förväg bestämma en rimlig nivå för en
riskersättning samt att en sådan ersättning medför att den önskvärda
rörligheten på marknaden minskar.

I Svenska Bankföreningens framställning och vid de överläggningar Prop. 1993/94:201
som förekommit (se avsnitt 3 ovan) har på nytt anförts skäl för att
ränteskillnadsersättningen skall innehålla en kompensation för
kreditinstitutens risker vid förtida återbetalning. Därvid har bl.a.
framhållits de särskilda problem som hypoteksinstituten ställs inför
på grund av kraven på s.k. matchning mellan upplåning och utlåning.
Dessa krav finns intagna i bolagsordningarna och innebär i sak bl.a.
att instituten i princip inte skall låna ut mer än de lånar upp, att för
tidigt återbetalade medel normalt skall användas för att lösa motsva-
rande upplåningsengagemang samt att villkoren för upplåning och
utlåning skall gå hand i hand. Enligt vad instituten har anfört är de
ibland, på grund av matchningskraven, förhindrade att på nytt låna
ut förtidsåterbetalade medel, eftersom tiden för nyutlåningen i princip
måste överensstämma med den tid som återstår av upplåningstiden
för medlen i fråga. I praktiken söker instituten placera återbetalade
medel så förmånligt som möjligt. Ofta placeras medlen i bostads-
eller statsobligationer, varvid avkastningen understiger den ränta som
i dag används som jämförränta vid beräkning av ränteskillnadsersätt-
ning.

Matchningsproblemet bör visserligen inte tillmätas någon avgörande
betydelse. Instituten hanterar nämligen i allmänhet stora volymer och
marknaden erbjuder kontinuerliga upp- och utlåningsmöjligheter för
kortare och längre tider, varför effekterna av förtidsåterbetalningar
i betydande mån torde kunna neutraliseras. Utan tvivel är dock en
rätt till förtidslösen för konsumenten förenad med vissa ränterisker
för kreditgivaren. Förlusten torde ofta bli något större än den
ränteskillnadsersättning som kreditgivaren får ta ut enligt gällande
regler.

Vad som anfördes angående riskersättning i förarbetena till
konsumentkreditlagen (se tidigare i detta avsnitt) äger visserligen
alltjämt giltighet. Det kan tilläggas att en sådan ersättning gör det
svårare för konsumenten att sanera sin ekonomi genom att spara för
att kunna lösa lån. Det bör därför inte komma i fråga att ge
kreditgivarna full ersättning för de ränterisker som uppkommer på
grund av konsumenternas rätt till förtidsbetalning. Förlustriskerna
måste dock beaktas när nya regler om ränteskillnadsersättning
utformas. Som tidigare framhållits är det angeläget att kreditgivarnas
risker begränsas.

Ränteskillnadsersättningen kan ha stor ekonomisk betydelse för
parterna och bör uppenbarligen inte bestämmas ensidigt av den ena
parten inom allmänt angivna ramar. I stället bör en regel om
ränteskillnadsersättning — liksom enligt gällande rätt — utformas så

10

att det i princip är möjligt att beräkna ersättningen direkt med hjälp Prop. 1993/94:201
av lagtexten.

Liksom i gällande rätt bör utgångspunkten för en ny regel vara att
kreditgivaren skall ta i anspråk de möjligheter som finns att begränsa
skadan genom att omplacera de medel som han får in genom den
förtida återbetalningen. En ny regel bör emellertid, till skillnad från
den nu gällande, utgå från att den omplacering som skall ske skall
avse endast den återstående delen av den tid för vilken det inlösta
lånet bundits (dvs. den tid för vilken ränteskillnadsersättning skall
betalas). Detta får betydelse för vilken ränta som skall användas som
"jämförränta" vid beräkning av ränteskillnadsersättningen. Det bör
vara en ränta som gäller för en placering för en tidsrymd som nära
motsvarar återstående kredittid.

Frågan är då vilken ränta som skall användas som jämförränta.
Enligt gällande rätt är jämförräntan "räntan för krediter av motsva-
rande slag". Ett problem med en sådan regel är emellertid, som
tidigare anförts, att kreditgivaren inte alltid kan placera om förtidsbe-
talda medel genom att lämna en kredit av motsvarande slag. Oftast
blir omplaceringen mindre förmånlig. Ett annat problem är att det
inte säkert finns någon ny kredit som på det sätt som anges i
gällande rätt kan läggas till grund för bestämmandet av ränteskill-
nadsersättningen. Det kan bero på t.ex. att kreditgivaren av någon
anledning inte vid inlösentillfället erbjuder nya krediter. Ytterligare
ett skäl kan vara att den ifrågavarande kreditgivaren vid inlösentill-
fället visserligen erbjuder nya krediter men inte sådana som motsva-
rar den kredit som skall inlösas. Hur man skall förfara i sådana fall
har emellertid behandlats i förarbetena till den nu gällande be-
stämmelsen (se prop. 1991/92:83 s. 138 f.).

På grund av det anförda är det inte lämpligt att i en ny regel basera
jämförräntan på räntan för nya krediter som kreditgivaren erbjuder.
En ny regel bör i stället utgå från en placeringsmöjlighet som
generellt står till förfogande för kreditgivaren och som är offentligt
noterad. Så är fallet med statsobligationer och statsskuldväxlar.
Dessa får även i övrigt anses lämpliga att tjäna som underlag för att
bestämma jämförräntan. I enlighet med vad som anförts tidigare bör
jämförräntan baseras på räntan för de statsobligationer resp,
statsskuldväxlar som har en förfallotid som motsvarar återstående
räntebindningstid för krediten.

Med hänsyn till vad som anförts tidigare om de aktuella kreditinsti-
tutens verksamhetsomfattning och omplaceringsmöjligheter bör man
dock kunna utgå från att instituten genomsnittligt sett kan åstad-
komma en bättre avkastning på i förtid återbetalda medel än vad som

11

instituten — utan att anstränga sig alls — kan få genom en placering Prop. 1993/94:201
i statsobligationer och statsskuldväxlar. Detta gäller även om man
beaktar de restriktioner som gäller för de ifrågavarande kreditinstitu-
tens placeringar. Regeringen anser därför — i likhet med vad bl.a.
Finansinspektionen framförde vid överläggningarna den 15 februari
1994 — att den ränta på alternativplacering som bör användas i den
nya regeln som avdragspost bör vara något större än räntan på
statsobligationer och statsskuldväxlar. Härigenom kan också uppnås
att den räntenivå som skall användas för att beräkna avdragsposten
kan — i olika hög grad vid olika tidpunkter beroende på marknads-
relaterade fluktuationer i de olika räntorna — komma att ligga
ganska nära räntenivån på nya räntebundna krediter som kredit-
givaren tillhandahåller. Vid överläggningarna den 15 februari 1994
framfördes också från Svenska Bankföreningens sida att föreningen
kunde godta att den räntesats som används för att bestämma
avdragsposten läggs något över räntan på statsobligationer resp,
statsskuldväxlar.

Vad saken gäller är således att finna en räntenivå som genomsnitt-
ligt sett leder till en rimlig avvägning mellan parternas motstående
intressen och som normalt sett inte medför risk för någon större
överkompensation eller underkompensation.

Vid bestämmande av en lämplig nivå på jämförräntan bör man
beakta den räntedifferens som genomsnittligt förekommer mellan å
ena sidan de placeringsmöjligheter som kreditgivaren i vissa fall kan
utnyttja när han i förtid får medel tillgängliga, främst placering i nya
räntebundna krediter med två resp, fem års bindningstid, och å andra
sidan den placeringsmöjlighet som alltid står till buds, dvs. stats-
obligationer och statsskuldväxlar. Vidare bör man beakta vad som
anförts från branschens sida om omplaceringsmöjligheter och
förlustrisker. Slutligen bör beaktas vad som tidigare anförts som skäl
mot en alltför generös riskersättning.

En lämplig nivå på jämförräntan synes då vara en ränta som med
en procentenhet överstiger räntan på sådana statsobligationer resp,
statsskuldväxlar som — enligt vad som tidigare sagts — har en för-
fallotid som motsvarar återstående räntebindningstid för krediten.

En jämförränta som utgår från räntan på statsobligationer resp,
statsskuldväxlar passar dock inte bra för alla typer av krediter med
bunden ränta. Konsumentverket har under ärendets beredning i
Justitiedepartementet bl.a. pekat på att en regel som tar räntan på
dessa obligationer resp, växlar till utgångspunkt kan få mindre
lyckade konsekvenser för vissa fall som gäller kreditköp. En lämplig
lösning är då att den nya regelns tillämplighet begränsas till bostads-

12

finansieringsfallen. De problem som den nuvarande regeln ger synes Prop. 1993/94:201
endast avse bostadsfinansieringsinstituten.

Den nya regeln bör sålunda gälla enbart för krediter för bostads-
ändamål (beträffande innebörden av detta uttryck se 11 och 21 §§
konsumentkreditlagen; jfr även bet. 1991/92:LU28 s. 13 och
Eriksson-Lambertz, Konsumentkrediter, Kommentar till konsu-
mentkreditlagen, s. 228). För andra fall bör den hittillsvarande
regeln gälla även i fortsättningen.

De nya bestämmelserna om ränteskillnadsersättning bör utformas
på ett sådant sätt att de anger vad konsumenten högst skall betala i
ersättning till kreditgivaren. Som har framhållits tidigare är utgångs-
punkten för regleringen att kreditgivaren skall få en skälig ersättning
för den förlust som han drabbas av till följd av förtidsbetalningen.
Förlusten kan emellertid inte fastställas exakt i det enskilda fallet.
Den föreslagna bestämmelsen är att se som en schablon som kredit-
givaren kan tillämpa i normala fall. Om det däremot i ett enskilt fall
är uppenbart att schablonen leder till att kreditgivaren blir över-
kompenserad, får det anses strida mot god kreditgivningssed att
kreditgivaren fullt ut utnyttjar den ram för ersättningen som regeln
ger. Det får ankomma på Finansinspektionen att övervaka att kredit-
givarna tillämpar god kreditgivningssed i detta avseende. Med hänsyn
till frågans stora betydelse för enskilda konsumenter är det angeläget
att Finansinspektionen noga följer utvecklingen och vid behov
ingriper för att rätta till missförhållanden. Vidare bör Finans-
inspektionen inom två år utvärdera de nya reglerna och avge rapport
till regeringen. Utvärderingen bör avse dels en bedömning av om
jämförräntan enligt propositionen ligger på rätt nivå, dels en
granskning av om institutens tillämpning överensstämt med god
kreditgivningssed.

Med en regel som den angivna kan konsumenten i vissa fall göra
en förtjänst genom att byta till en bunden kredit hos en kreditgivare
som erbjuder lägre ränta. Denna effekt finns det inte skäl att
motverka genom lagstiftning. Inte heller finns det anledning att med
lagstiftning motverka konsumentens möjligheter att göra en vinst
genom att byta till ett ränterörligt lån. En sådan omläggning är
förenad med risker också för kredittagaren.

Kreditinstituten har menat att de bör ha rätt att ta ut särskild
ersättning för de ökade administrativa kostnader som uppkommer vid
förtidsåterbetalning. Enligt Svenska Bankföreningens framställning
kan dessa kostnader beräknas till ungefär 250 kr per förtidsuppsagd
kredit. Merkostnaderna uppkommer bl.a. genom att låneärendet
måste aktualiseras och kräver kontakter med kunden utöver det

13

normala. Vidare skall de återbetalade medlen tas emot och placeras Prop. 1993/94:201
om, varjämte pantbrev och andra säkerheter kräver viss hantering.

Vid införandet av nya konsumentkreditlagen var lagstiftarens
uttryckliga ställningstagande att kreditgivaren i princip inte bör ha
rätt till någon särskild ersättning för att en kredit sägs upp i förtid
(prop. 1991/92:83 s. 69). Ränteskillnadsersättningen vid bundna
krediter är ett undantag. Att kreditgivaren sålunda inte har rätt till
ersättning för merkostnader när ett lån sägs upp i förtid gäller för
både ränterörliga och bundna krediter. Det finns knappast anledning
att i detta avseende genom en lagändring särbehandla lån med
bunden ränta. Kostnaderna är relativt blygsamma och kreditgivaren
kan kompensera sig för dem, liksom för andra kostnader, genom
räntesättningen.

Reglerna bör alltså inte inrymma någon särskild kompensation för
administrativa kostnader i samband med förtidsuppsägning.

7   Ikraftträdande m.m.

Den föreslagna lagändringen bör kunna träda i kraft den 1 juli 1994.

Enligt allmänna principer inom kontraktsrätten blir en ny lagregel,
om inte annat sägs, tillämplig endast i fråga om avtal som har ingåtts
efter ikraftträdandet. Det kan hävdas att de tidigare reglerna är
omotiverat förmånliga för vissa konsumenter och att den nya regeln
därför borde gälla även för gamla krediter. Detta skäl kan dock inte
anses väga så tungt att den normala principen bör frångås. De nya
reglerna bör alltså inte gälla i fråga om avtal som har ingåtts före
ikraftträdandet.

8   Kostnader

Den ändring som föreslås torde inte medföra några kostnader för det
allmänna.

Inte heller för kreditgivarna uppkommer några kostnadsökningar.
För de kreditinstitut som erbjuder räntebundna krediter medför
lagändringen minskade förluster vid förtidsinlösen.

9 Författningskommentar

24 § Vid förtidsbetalning enligt 20-23 §§ skall följande iakttas när
kreditgivarens fordran beräknas:

14

1. Konsumenten skall betala ränta och andra kostnader för krediten Prop. 1993/94:201
för tiden fram till förtidsbetalningen men inte för tiden därefter. Vid

beräkningen skall tillämpas grunder som står i överensstämmelse
med god kreditgivningssed.

2. Kreditgivaren får inte tillgodoräkna sig någon ersättning för att
skulden betalas i förtid. Ar räntan för en kredit bunden för hela eller
en del av avtalstiden har dock kreditgivaren, om han gjort förbehåll
om det, rätt att för återstående del av den tiden ta ut ränteskillnads-
ersättning av kredittagaren. Om krediten är avsedd för bostads-
ändamål, får ersättningen högst motsvara skillnaden mellan å ena
sidan räntan på krediten och å andra sidan räntan, ökad med en
procentenhet, på statsobligationer med en förfallotid som motsvarar
återstående räntebindningstid för krediten eller, om den tid för vilken
ränteskillnadsersättning skall betalas är kortare än ett år, på stats-
skuldväxlar med en löptid som motsvarar återstående räntebind-
ningstid för krediten. Är krediten inte avsedd för bostadsändamål, får
ersättningen högst motsvara skillnaden mellan å ena sidan räntan på
krediten och å andra sidan räntan på nya krediter av motsvarande
slag. Har för en kredit med bunden ränta lämnats statlig kreditgaranti
och utgår avgift för garantin gäller vad som nu föreskrivits om
ränteskillnadsersättning beträffande den del av räntan som inte mot-
svaras av kreditgarantiavgiften.

3. Om vid kreditköp förtidsbetalning sker på annan tid än en
förfallodag som har bestämts i avtalet, skall den anses ha skett den
första förfallodagen efter betalningen. Detsamma gäller när en konsu-
ment vid avtal om en tjänst som avses i konsumenttjänstlagen
(1985:716) har fått kredit enligt vad som sägs i 3 § angående köp.

Om kreditgivaren utnyttjar en rätt att återta en vara enligt 25 §,
tillämpas 27 och 28 §§ vid den uppgörelse som då skall ske mellan
parterna.

Bestämmelserna om s.k. ränteskillnadsersättning i 24 § första stycket

2 har ändrats. Motsvarigheten till den bestämmelse som tidigare
fanns i andra meningen är uppdelad på tre meningar. Sista meningen
i punkten är i sak oförändrad.

I andra meningen anges nu endast att kreditgivaren vid krediter
med bunden ränta har rätt att för återstående del av den räntebundna
tiden ta ut ränteskillnadsersättning av kredittagaren.

Liksom tidigare skall ränteskillnadsersättningen beräknas genom att
räntan för krediten ställs mot en jämförränta. Kreditgivaren har
sålunda rätt att för återstående del av den räntebundna tiden ta ut
ersättning av kredittagaren för skillnaden mellan krediträntan och
jämförräntan.

För krediter som är för bostadsändamål ges nya regler om
jämförräntan i tredje meningen. Med krediter för bostadsändamål
avses främst krediter som beviljas mot säkerhet i fastighet eller
bostadsrätt. Även kredit som beviljas exempelvis för bostad på ofri

15

grund eller liknande bör dock omfattas av bestämmelsen. (Jfr bet. Prop. 1993/94:201
1991/92:LU28 s. 13; se också Eriksson-Lambertz, Konsument-
krediter, Kommentar till 1992 års konsumentkreditlag, s. 228.)

Som jämförränta får enligt de nya reglerna användas räntan på
statsobligationer resp, statsskuld växlar ökad med en procentenhet.
Om den tid för vilken ränteskillnadsersättning skall betalas är kortare
än ett år, skall jämförräntan baseras på statsskuldväxelräntan. I
övriga fall skall den baseras på räntan för statsobligationer. Den
ränta skall användas som avser statsobligationer och statsskuldväxlar
med en förfallotid resp, löptid som motsvarar återstående räntebind-
ningstid för krediten. Om återstående räntebindningstid inte exakt
motsvarar tiden för någon statsobligation eller statsskuld växel, får
den ränta användas som avser det instrument vars förfallotid resp,
löptid närmast motsvarar den återstående räntebindningstiden.

För både statsobligationer och stats skuld växlar noteras såväl köp-
som säljränta. I detta sammanhang är det säljräntan som är relevant.

Det anges uttryckligen att ränteskillnadsersättningen får "högst"
motsvara skillnaden mellan krediträntan och jämförräntan. God
kreditgivningssed kan — som anförts i den allmänna motiveringen —
medföra att kreditgivaren i vissa fall inte får utnyttja hela den ram
som ränteskillnadsersättningsregeln tillhandahåller. Det ankommer på
Finansinspektionen att se till att god kreditgivningssed iakttas i detta
avseende.

Ränteskillnadsersättningen bör nuvärdesberäknas (jfr prop.
1991/92:83 s. 138).

Kreditgivaren kan inte med för konsumenten bindande verkan
föreskriva i avtalet att någon annan räntesats än den som anges i
förevarande paragraf skall användas som jämförränta. På grund av
lagens tvingande karaktär (se 4 §) kan en sådan avtalsklausul inte
tillämpas, om den är till nackdel för konsumenten jämfört med lagens
bestämmelse. Däremot kan den givetvis tillämpas om den skulle vara
till konsumentens fördel.

I fråga om krediter för annat än bostadsändamål gäller, som
framgår av fjärde meningen, oförändrade regler. Jämförräntan skall
således avse "nya krediter av motsvarande slag". Innebörden av detta
uttryck har utvecklats i prop. 1991/92:83 (se s. 138 f.). Normalt
innebär det att jämförelsen skall göras med den aktuella kredit-
givarens lån av samma typ. Skulle lånekonstruktionerna ha för-
ändrats, så att lånet i fråga inte längre ges, får jämförelsen avse
något annat lån hos kreditgivaren som tillräckligt mycket liknar det
gamla lånet eller något motsvarande lån hos en annan kreditgivare.

I övrigt är reglerna om kreditgivarens rätt till ersättning vid

16

förtidsbetalning oförändrade.

Prop. 1993/94:201

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994. Äldre föreskrifter gäller
dock i fråga om kreditavtal som har ingåtts före ikraftträdandet.

I enlighet med allmänna principer inom kontraktsrätten skall äldre
föreskrifter gälla i fråga om kreditavtal som har träffats innan den
nya regeln trätt i kraft. Det betyder att ränteskillnadsersättning i
fråga om lån med bunden ränta som tagits under tiden mellan den 1
januari 1993 och den 1 juli 1994 skall beräknas enligt 24 § första
stycket 2 i den gamla lydelsen.

17

LAGRÅDET

Prop. 1993/94:201

Bilaga 1

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1994-03-10

Närvarande: f.d. justitierådet UlfGad, regeringsrådet Leif Lindstam
och justitierådet Bengt Lambe.

Enligt en lagrådsremiss den 17 februari 1994 (Justitiedepartementet)
har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
lag om ändring i konsumentkreditlagen (1992:830).

Förslaget har inför Lagrådet föredragits av kanslirådet Göran
Lambertz.

Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

18

Justitiedepartementet                                   ProP- 1993/94:201

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 17 mars 1994

Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden
B. Westerberg, Friggebo, Johansson, Hörnlund, Olsson, Svensson,
Hellsvik, Wibble, Björck, Davidson, Könberg, Odell, Ask

Föredragande: statsrådet Hellsvik

Regeringen beslutar proposition 1993/94:201 Ränteskillnadsersättning
vid förtidsuppsägning av konsumentkrediter.

19

gotab 46303, Stockholm 1994